RH 2021:32

Rättegångsbalkens regler om extraordinära rättsmedel är inte tillämpliga på Kronofogdemyndighetens beslut om avvisning enligt 12 § lagen (2008:879) om europeiskt betalningsföreläggande.

A Information Ltd ansökte hos Kronofogdemyndigheten om europeiskt betalningsföreläggande gentemot H.S. Sedan H.S. delgetts ansökningen, avvisade Kronofogdemyndigheten den som uppenbart ogrundad. Ansökan gällde fordran för ansökningsavgift avseende låneförmedling jämte ränta och kostnader.

Göta hovrätt

A Information Ltd klagade över domvilla och begärde att hovrätten skulle undanröja Kronofogdemyndighetens beslut och återförvisa ärendet till Kronofogdemyndigheten för ny handläggning. Till stöd för sin talan anförde bolaget i huvudsak att Kronofogdemyndigheten begått ett grovt rättegångsfel genom att myndigheten bedömt ansökningarna som uppenbart ogrundade och i strid med dispositionsprincipen lagt annat än vad som framkommer i ansökningarna till grund för sin bedömning. Bolaget anförde vidare att avtalen inte omfattas av rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal och att de pris som debiterats för tjänsterna är skäliga.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Linda Hallstedt, hovrättsrådet Martin Andersson och tf. hovrättsassessorn Rebecca Haenflein, referent) anförde i beslut den 8 juni 2021 följande.

SKÄL

Borgenärer med fordringar som har anknytning till flera länder inom EU har sedan ett antal år tillbaka möjlighet att driva in dessa genom europeiska betalningsförelägganden. Genom förordningen (EG) nr 1896/2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande (härefter förordningen) har EU inrättat ett eget system för indrivning. Systemet ska finnas i alla medlemsstater och fungera som ett alternativ till inhemska indrivningsmöjligheter. Syftet var att förenkla, påskynda och sänka kostnaderna i samband med tvister i gränsöverskridande fall som rör obestridda penningfordringar och att möjliggöra fri rörlighet för europeiska betalningsförelägganden. Vidare ville man undvika att medlemsstater som redan inrättat effektiva indrivningssystem skulle behöva ändra dessa. Det var därför viktigt att skapa ett så litet behov av harmonisering som möjligt i förhållande till de olika medlemsstaternas rättssystem och att hålla konflikter med den nationella lagstiftningen på ett absolut minimum. Av det skälet fick systemet med europeiska betalningsförelägganden den konstruktionen att det i förhållande till de bestämmelser som reglerar den inhemska civilprocessen utgör ett ”kapitel för sig”; det är endast när förfarandet för det europeiska betalningsföreläggandet upphör på grund av att svaranden bestrider fordran som det sker en automatisk övergång till ett civilrättsligt förfarande (se KOM, 2004, 173 slutlig, s. 6 och 8 f. samt artikel 17 i förordningen). På så sätt syftar systemet med europeiska betalningsförelägganden till att vara ett förutsebart och användbart verktyg för borgenärer som i andra medlemsstater vill driva in fordringar som kan antas vara obestridda.

Att systemet med europeiska betalningsförelägganden därmed verkar vid sidan av systemet för svenska betalningsförelägganden innebär att såväl förfarandet som tillgången till rättsmedel regleras i förordningen. De frågor som inte uttryckligen regleras i förordningen regleras dock av nationell processrätt (artikel 26 i förordningen). För det ändamålet har i 15 § lagen (2008:879) om europeiskt betalningsföreläggande förtydligats att vissa bestämmelser i utsökningsbalken ska äga tillämpning på vissa delar av förfarandet som här inte är aktuella. I bestämmelsen finns ingen hänvisning till reglerna i rättegångsbalken (se prop. 2007/08:158 s. 30 f. och 39). Enligt hovrättens mening framstår detta som medvetet mot bakgrund av det bakomliggande syftet att för europeiska betalningsförelägganden skapa ett eget och i huvudsak oberoende system. Att så är fallet stöds även av en jämförelse med den uttryckliga hänvisningen till rättegångsbalken i 3 § lagen (2008:1038) om europeiskt småmålsförfarande, vilken blir tillämplig när bestridda europeiska betalningsförelägganden väl överlämnas till domstol (se 10 § lagen om europeiskt betalningsföreläggande).

Till detta kommer att europeiska betalningsförelägganden reglerats genom förordning, vilka gäller direkt i medlemsstaterna utan införlivande. Enligt fast rättspraxis från EU-domstolen får medlemsstaterna anta tillämpningsbestämmelser till en förordning så länge de inte hindrar förordningens direkta tillämplighet, inte döljer dess gemenskapsrättsliga karaktär och klargör att de utnyttjar det utrymme för skönsmässig bedömning som de förfogar över enligt den nämnda förordningen, samtidigt som de håller sig inom gränserna för förordningens bestämmelser (se t.ex. dom av den 14 oktober 2004 i mål C-113/02, kommissionen mot Nederländerna, punkt 16, och där angiven rättspraxis). Medlemsstaterna har därmed ett begränsat utrymme att påverka det sätt och den form i vilken en förordning tillämpas i det nationella rättssystemet. Enligt hovrättens mening bör detta också innebära ett krav på att bestämmelser som antas för att komplettera en förordning måste vara klara och förutsebara, särskilt när de innehåller hänvisning till nationella bestämmelser som tillämpas vid sidan om förordningen. I fråga om europeiska betalningsförelägganden innebär detta enligt hovrättens mening att rättegångsbalkens bestämmelser som utgångspunkt inte bör vara tillämpliga på förfarandet om detta inte framgår av lag (jfr dock a. prop. s. 39 om att det kan finnas behov av att söka ledning i principerna för rättegångsbalkens regler).

En konsekvens av detta är att nationella bestämmelser om rättsmedel – såsom överklagandemöjligheter, återvinning och extraordinära rättsmedel som resning och domvilla – inte är tillämpliga på europeiska betalningsförelägganden (se a. prop. s. 26 f.). Enligt förordningen ska en obestridd ansökan om europeiskt betalningsföreläggande förklaras omedelbart verkställbar och en gäldenär har inte möjlighet att i efterhand överklaga eller, såsom gäller för ett enligt svensk rätt meddelat utslag, återvinna det beslutet (artikel 18 p. 1 i förordningen, 14 § lagen om europeiskt betalningsföreläggande och a. prop. s. 26). Förordningen ger dock gäldenärer viss möjlighet till förnyad prövning av beslutet i fall där vissa formella förutsättningar brustit. Detta kan jämföras med möjligheten till resning eller domvilla enligt 58 och 59 kap.rättegångsbalken (artikel 20). Vid en sådan prövning ska domstolarna tillämpa vissa av de svenska reglerna om handläggningen av en sådan talan på förfarandet (13 § lagen om europeiskt betalningsföreläggande och a. prop. s. 27).

I förevarande fall är dock inte fråga om någon förnyad prövning. Kronofogdemyndigheten har i stället med stöd av artikel 11 i förordningen beslutat att avvisa A Information Ltd:s ansökningar om europeiskt betalningsföreläggande med motiveringen att de är uppenbart ogrundade. Kronofogdemyndighetens beslut i dessa frågor kan inte överklagas och förordningen innehåller inte någon möjlighet för en borgenär att på annat sätt angripa beslutet (se artikel 11 p. 2 i förordningen och 12 § lagen om europeiskt betalningsföreläggande). Eftersom beslut om avvisning saknar rättskraft finns det dock inget som hindrar en borgenär från att på nytt ansöka om europeiskt betalningsföreläggande eller från att väcka talan vid domstol. Mot denna bakgrund, och då systemet med europeiskt betalningsföreläggande endast är ett frivilligt instrument för den borgenär som antar att den aktuella fordran kommer att förbli obestridd, har det ansetts onödigt hämmande för effektiviteten att införa en möjlighet att överklaga eller annars angripa avvisningsbeslut (se a. prop. s. 30 och KOM, 2004, 173 slutlig s. 12). Eftersom förordningen varken tillåter en prövning av avvisningsbeslut eller i detta avseende innehåller en hänvisning till rättegångsbalkens regler om extraordinära rättsmedel, är hovrätten förhindrad att pröva de beslut som A Information Ltd klagat på.

I sammanhanget noterar även hovrätten att det europeiska betalningsföreläggandet i detta avseende inte skiljer sig nämnvärt från den svenska ordningen. I motsvarande situation anser Kronofogdemyndigheten ansökan som bestridd, något som inte heller kan överklagas (se 23 och 57 §§ lagen, 1990:746, om betalningsföreläggande och handräckning). Ett beslut att anse en ansökan om betalningsföreläggande som bestridd kan inte heller angripas genom de extraordinära rättsmedlen. Detta då beslutet saknar rättskraft och då även svensk rättsordning anser att en sådan möjlighet inte fyller något praktiskt behov (jfr rättsfallet NJA 2005 s. 78). En annan sak är att ett utslag som meddelas på grund av en felaktig underlåtenhet att anse en ansökan som bestridd kan bli föremål för resning eller domvilla. Den enda praktiska skillnaden mellan hur uppenbart ogrundade ansökningar behandlas i de två förfarandeformerna består således i att borgenärer som väljer att använda ett europeiskt betalningsföreläggande och vars ansökningar avvisas själva får väcka talan i svensk domstol, medan likvärdiga ansökningar från borgenärer som använt sig av det svenska systemet per automatik överlämnas dit (se 33 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning). Enligt hovrättens mening uppfyller detta EU-rättsliga krav på likvärdighet mellan europeiska och svenska system.

59 kap. 1 § rättegångsbalken inte är tillämplig på de aktuella besluten kan dessa inte angripas genom klagan över domvilla. Hovrätten avvisar därför bolagets klagan över domvilla.

BESLUT

Hovrätten avvisar A Information Ltd:s klagan över domvilla.