2

5) lag om ändring i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907 an­

gående stadsplan och; tomtindelning.

Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

Kungl, Maj-.ts nåd. proposition Nr 46.

GUSTAF.

Gust. Sandström.

4

för annat därmed jämförligt ändamål av väsentlig betydelse för det

allmänna.

Särskild rätt, som i avseende å fastighet tillkommer annan än kro­

nan, må ock exproprieras, om Konungen prövar det nödigt för ändamål,

som nu är sagt.

2. Finnes synnerligen märklig fast fornlämning för dess bevarande

böra jämte därför erforderlig mark vara i kronans ägo eller jordområde

böra på grund av synnerligen märklig naturbeskaffenhet avsättas såsom

naturminnesmärke och för sådant ändamål avstås till kronan, eller prövas

skoo-såterväxt böra på det allmännas bekostnad åstadkommas a kronan ej

tillhörig skogsmark, som är genom kalhuggning eller på annat sätt öde­

lagd och ej utgör nödig betesmark, eller finnes flygsandsfält, varom äga­

ren försummat att taga föreskriven vård, böra avstås till kronan, må, på

förordnande av Konungen, expropriation av sådan fastighet äga rum.

Prövas särskild rätt till område, som är avsatt till nationalpark,

böra upphöra, äge ock Konungen förordna om expropriation av rättig­

heten.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

2

§•

Ägare av fastighet, i avseende varä rätt till expropriation medde­

lats, vare pliktig att, enligt vad i denna lag stadgas och Konungen i för­

ordnandet om expropriation föreskrivit, avstå fastigheten eller upplåta

nyttjanderätt eller servitutsrätt till densamma.

Har expropriationsrätt meddelats i avseende å särskild rätt, som

besvärar fastighet, vare rättighetens innehavare, enligt vad nyss är sagt,

pliktig avstå rättigheten eller underkasta sig inskränkning därav.

Avstås på grund av expropriation fastighet, till vilken särskild rätt

innehaves av annan än kronan, vare ock innehavaren pliktig avstå rättig­

heten.

Angående motsvarande tillämpning, då tomträtt eller vattenfallsrätt

exproprieras, av bestämmelserna om expropriation av fast egendom är

särskilt stadgat.

3 §•

Är särskild rätt till fastighet föremål för expropriation utan att

fastigheten avstås, skall vad nedan stadgas om expropriation av fastighet

i tillämpliga delar gälla.

6

återstoden skada eller intrång genom expropriationen eller den exproprie­

rade delens användande, skall ersättning därför gäldas. Uppkommer eljest

genom expropriationen skada för ägaren, skall ock sådan skada ersättas.

Är den exproprierande på grund av åtagande eller av annan an­

ledning pliktig vidtaga åtgärd till förebyggande eller förminskande av

skada eller intrång, varde expropriationsersättningen därefter jämkad.

Expropriation sersättningen skall bestä mmas i penningar, att utgå

på en gång.

8

§.

Vid bestämmande av expropriationsersättningen må hänsyn icke tagas

till förändring i värde, som uppstår allenast till följd av expropriations­

rättens beviljande eller det avsedda ändamålets genomförande.

9 §•

Exproprieras eu del av en fastighet och föranleder expropriationen

eller den exproprierade delens användande skada eller intrång å den åter­

stående delen men i annat hänseende jämväl nytta för densamma, skall

ersättning för sådant men gäldas endast i den mån det överstiger nyttan.

10

§•

Har, efter det fråga om expropriation blivit väckt, kostnad nedlagts

å fastigheten i uppenbar avsikt att höja expropriationsersättningen, må

genom sådan kostnad åstadkommen förökning av fastighetens värde icke

tagas i beräkning vid ersättningens bestämmande.

11

§•

Vad i 7, 3 och 10 §§ stadgas om fastighet äge motsvarande til­

lämpning beträffande särskild rätt till fastighet, som avstås på grund av

expropriation.

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 46.

Om utvidgning av expropriationen.

12

§.

Har expropriationsrätt meddelats beträffande en del av en fastighet

och lider genom expropriationen eller den exproprierade delens använ­

dande en återstående del av fastigheten synnerligt men, varde jämväl

8

den, som utfärdat stämningen, att därom ofördröjligen göra anmälan hos

rätten i den ort, där fastigheten är belägen, för anteckning enligt vad

nyss är sagt.

Vistas känd sakägare utrikes eller å okänd ort, och finnes ej någon,

som äger att för honom föra talan, förordne rätten god man att i saken

företräda den frånvarande.

15 §.

Vad i denna lag stadgas om sakägare galle ej innehavare av

fordran, för vilken inteckning i fastigheten är sökt eller beviljad eller

fastigheten häftar jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken.

16 §.

Vid rätten skall företes gravationsbevis rörande fastigheten.

17 §•

Fastighetens ägare vare pliktig att uppgiva övriga sakägare i avseende

å samma egendom. Underlåter han det utan laga skäl, och uppstår skada

för sakägare, som saknat kännedom om expropriationen, skall han hålla

sådan sakägare skadeslös. Erinran härom varde införd i den stämning,

som utfärdas å fastighetens ägare.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

18 §.

Har under målets handläggning sakägare uppgivits eller, eljest bli­

vit känd, varde han stämd i målet, om han ej ändå kommit tillstädes.

19 §.

Tvistas om fastighet, som exproprieras, vare den av de tvistande,

som innehar fastigheten, berättigad att med laga verkan tala och svara

för densamma, till dess den lagligen vinnes från honom.

Ny ägare må ej rubba överenskommelse, som förre ägaren ingått,

eller annan i målet vidtagen, för denne bindande åtgärd. Har förre ägaren

varit stämd eller kommit tillstädes i målet, vare stämning å nye ägaren

ej behövlig.

Vad sålunda stadgas äge motsvarande tillämpning beträffande särskild

rätt till fastighet, som på grund av expropriation avstås.

10

Kung!, MajUs nåd. proposition Nr 46.

ligt är skall iakttagas, att länets olika delar och de särskilda slag av sak­

kunskap, som för expropriationsnämnder inom länet äga den största bety­

delsen, bliva behörigen företrädda bland de valbara; börande minst halva

antalet av dem landsting- och tolv av dem Konungens fcefallningshavande

utser vara ägare av jordbruksfastighet.

Då ordförande och ersättare för ordföranden skola utses, äge sådant

rum, innan landstinget för året sammanträder, och lämne Konungens befall­

ningshafvande landstinget samt, om stad, som ej deltager däri, finnes, stads­

fullmäktige därstädes meddelande, vilka blivit utsedda. Stadsfullmäktige

företage sitt val, efter det de från landstinget mottagit underrättelse, vilka

landstinget utsett. Sist fullgöre Konungens befallningshavande, efter er­

hållet meddelande om landstingets och stadsfullmäktiges val, vad i fråga

om utseende av valbara på Konungens befallningshavande ankommer.

Stockholms stad och län utgöre i fråga om utseende av valbara

ett område. Antalet valbara skall vara nittiosex, av vilka landstinget

i Stockholms län, Stockholms stadsfullmäktige, överståthållarämbetet

och Konungens befallningshavande i Stockholms län var för sig i nu

angivna ordning utse tjugufyra. I övrigt äge vad ovan i denna § stad­

gas motsvarande tillämpning.

24 §.

Avgår ordföranden eller ersättaren för ordföranden i expropriations­

nämnder eller till ledamot i sådana nämnder valbar före den bestämda tidens

utgång, skall vederbörande valmyndighet utse någon i den avgångnes ställe

för den tid, som för honom återstått. Sådant val må, om det skall förrättas

av landsting, anstå till landstingets näst därefter infallande lagtima möte.

År valmyndigheten arman än Konungens befallningshavande, erhålle be-

fallningshavanden genom valmyndighetens försorg underrättelse om valet.

25 §.

Eu förteckning upptagande ordföranden och ersättaren för ord­

föranden i expropriationsnämnder samt de inom länet eller, beträffande

Stockholms stad och län, inom deras område till ledamöter i sådana

nämnder valbara skall av Konungens befallningshavande varje år, sedan

vad i 28 § stadgas blivit för året fullgjort, införas i länskungörelserna

samt tillställas rätten i stad och domaren på landet. Inträffar ändring

i förhållande, som är upptaget i förteckningen, skall ock tillkännagivande

därom göras på sätt nu är sagt.

Rätten och domaren hålle förteckningen tillgänglig för allmänheten.

12

Underrättelse om tid och ort för sammanträdet skall genom ord­

förandens försorg minst en vecka förut med posten sändas till sakägarna.

30 §.

Emot ordföranden eller ledamot i nämnd galle dessa jäv: om lian

är med part i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäv

mot domare; om lian eller någon, som är med honom sålunda skyld eller

besvågrad, har del i saken eller kan vänta synnerlig nytta eller skada

därav; om han såsom domare eller eljest å ämbetets vägnar deltagit i

åtgärd eller beslut, som rör saken; om han varit fullmäktig i saken eller

däri vittnat eller yttrat sig däri såsom sakkunnig; om han är part i en

lika sak; om han är parts vederdeloman eller uppenbar ovän; om han

står under någondera partens förmanskap eller är i hans tjänst eller av

honom åtnjuter lön eller underhåll; samt om han står under tilltal för

brott, som kan medföra förlust av medborgerligt förtroende.

Har expropriationsmålet varit handlagt vid häradsrätt, må ej den,

som därvid suttit i häradsnämnden, av sådan orsak anses jävig. Ej heller

vare den, som av kronan åtnjuter lön eller underhåll, därför jävig i mål,

vari kronan är part.

Söker någon sak med ordföranden eller ledamot i expropriations-

nämnd eller tillfogar honom något med ord eller gärning i ändamål att

därmed göra honom jävig, skall det ej räknas för jäv.

31 §•

Ändring i nämnds sammansättning skall ej föranledas därav, att

ordföranden eller ledamot flyttar utom valområdet eller den i 23 § om-

förmälda tid för honom utlöper.

Ej heller må ordföranden eller ledamot avgå ur nämnd på den grund

att han uppnått sextio års ålder eller sex år varit ordförande eller ersättare

för ordföranden i expropriationsnämnder inom valområdet eller uppförd

bland de till ledamöter i sådana nämnder valbara.

32 §.

Är ordföranden eller ledamot, då nämnden tillsättes, bosatt utom

valområdet, eller finnes för ordföranden eller ledamot annat hinder, som i

26 § första stycket sågs, eller finnes jäv mot ordföranden eller ledamot,

må part framställa anmärkning därom antingen inför rätten vid nämndens

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

13

tillsättande eller ock, såvitt angår förhållande, om vilket anmärkning ej

sålunda blivit gjord, inför nämnden. Part må dock ej framställa anmärk­

ning mot ledamot, som han själv valt, så framt ej anledning till anmärk­

ningen uppkommit eller blivit av parten känd först efter valet. Har an­

märkning ej framställts, innan nämndens förrättning avslutats, vare rättig­

heten att framställa anmärkningen försutten; dock må, om målet visas

åter till nämnden, vid det nya sammanträdet framställas anmärkning, som

ej förut kunnat göras.

Göres anmärkning, som nu är sagd, inför nämnden, varde den av

nämnden prövad. Ogillas anmärkningen, skall förrättningen fortsättas.

Anmäler part vid det första rättegångstillfallé, då målet åter förekommer

till handläggning, missnöje med beslut, varigenom nämnden ogillat anmärk­

ning, pröve rätten anmärkningen.

över rättens beslut i fråga om anmärkning, som ovan sägs, må

klagan ej föras.

Hinder, som i 26 § första stycket avses, må ock på anmärkning

inom nämnden av denna prövas.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

33 §.

Är ordföranden av laga förfall hindrad att deltaga i nämnden eller

har han funnits jävig, och kan ej heller ersättaren fullgöra uppdraget,

namne Konungens befallningshavande särskild ordförande.

Har ledamot på grund av laga förfall eller jäv avgått ur nämnd, och

är jämväl ersättaren hindrad eller jävig, skall ny ledamot utses, enligt

vad eljest för val till nämnden gäller.

34 §.

Utebliver ordföranden eller ledamot utan laga förfall från samman­

träde, och föranleder hans utevaro kostnad, skall denna av honom gäldas.

Är ersättaren tillstädes, inträde han i nämnden; och ankomme i annat fall

på nämnden, huruvida ersättaren skall inkallas i den uteblivnes ställe.

Konungens befallningshavande äge på anmälan förelägga den ute-

blivne vite.

35 §.

Nämnden må ej, utöver vad i 34 § stadgas, vidtaga åtgärd, med

mindre ordföranden och alla ledamöter äro tillstädes.

14

3 G §.

Part äge att inför nämnden andraga vad han aktar nödigt samt att

låta höra sakkunniga inför nämnden.

Finner nämnden skäl att höra part eller sakkunnig eller att på armat

sätt inhämta närmare upplysningar, have rätt därtill.

Vid förrättningen skall genom ordförandens försorg föras protokoll.

Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 46.

37

Vid nämndens överläggningar till beslut må ej någon utom nämn­

den närvara.

38

Ersättning må ej bestämmas lägre än vad den exproprierande i

målet erbjudit eller högre än motparten begärt.

Till förfång för innehavare av fordran, för vilken fastighet svarar,

må dock ej löseskilling för fastigheten eller, om endast en del av fastig­

heten exproprieras, ersättning för skada eller intrång å den återstående

delen och ej heller ersättning för upplåtelse av särskild rätt till fastigheten

sättas lägre än till värdet, även om ägaren mindre begärt.

Har den exproprierande enligt vad i 54 § sägs tagit fastighet i be­

sittning, sedan uppskattning för ersättningens bestämmande ägt rum

men innan ersättningen blivit slutligt bestämd, må ej vid ny upp­

skattning ersättningen sättas lägre än till det värde, sam framgått av den

tidigare uppskattningen.

39 §.

Då fastighet exproprieras, uppskatte nämnden ej mindre fastighetens

värde än även värdet av all särskild rätt, som i avseende å fastigheten

tillkommer sakägare och ej jämlikt utfästelse av den exproprierande lämnas

orubbad. Medför särskild rätt, som tillkommer sakägare, förminskning av

fastighetens värde, skall uppskattningen av fastigheten avse det värde denna

med därå vilande besvär äger. Är fastighet, vilken svarar för fordran som

skall utgå ur ersättningen, tillika besvärad av annan särskild rätt, som för­

minskar fastighetens värde och åtnjuter sämre rätt än fordringen, upp­

skatte nämnden jämväl det värde fastigheten utan sådant besvär skulle äga.

Ersättningen skall bestämmas särskilt för varje sakägare. Löse­

skilling för exproprierad fastighet, ersättning för skada eller intrång å

fastighet och annan ersättning till ägaren varde ock bestämda var för sig.

16

45 §.

Är ersättning av expropriationsnämnden bestämd till lägre belopp

än den exproprierande i målet erbjudit, eller är annan ersättning än som

avses i 38 § andra stycket av expropriationsnämnden bestämd till högre

belopp än den till ersättningen berättigade i målet yrkat, varde sådan er­

sättning av rätten jämkad till det belopp, som erbjudits eller yrkats. Stri­

der expropriationsnämndens uppskattning mot vad i 38 § tredje stycket

stadgas, varde den ock av rätten jämkad till överensstämmelse därmed.

Eljest må rätten ej göra ändring i uppskattningen.

Har nämnden ej iakttagit vad i 39 ocli 40 §§ sägs eller eljest ej

förfarit i enlighet med bestämmelserna i denna lag, förvise rätten målet

eller den del, vari rättelse tarvas, åter till nämnden.

Huru förfaras skall, om nämnden vid bestämmande av ersättning,

som avses i 38 § andra stycket, gått utöver fastighetsägarens yrkande i

vidare mån än som erfordrats för skyddande av fordringsägares rätt, stad­

gas i 56 §.

46 §.

Har någon yrkat expropriation av fastighet enligt 12 §, give rätten

besked, huruvida yrkandet är lagligen grundat.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

47 §.

Expropriationsnämndens uppskattning varde, med iakttagande av

vad i 45 och 46 §§ sägs, fastställd av rätten.

I fråga om belopp, som blivit enligt uppskattningen bestämt, må

ändring i rättens utslag ej sökas.

Om expropriationsersättnings erläggande och tillträde av fastigheten.

48 §.

Expropriationsersättningen skall nedsättas hos Konungens befallnings*

havande inom nittio dagar från det rättens utslag vunnit laga kraft.

Vid nedsättningen ingive den exproprierande till Konungens be-

fallningshavande gravationsbevis rörande fastigheten, rättens utslag samt

bevis att och när utslaget vunnit laga kraft.

18

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

av expropriationsersättningen, och försummas vad i 48 § första stycket är

stadgat, må sakägare hos Konungens befallningshavande påkalla uttagande

av den sakägaren tillkommande ersättning.

⁵³ §.

Vid ansökning, som i 51 § andra stycket eller 52 § avses, skola

fogas rättens utslag samt bevis att och när utslaget vunnit laga kraft; och

skola utsökningslagens stadganden om verkställighet av lagakraftägande

dom i tvistemål i tillämpliga delar lända till efterrättelse vid expropriations­

ersättningen s uttagande.

Har expropriationsersättningen i sin helhet inkommit till Konungens

befallningshavande, vare expropriationen fullbordad.

54 §.

Vill den exproprierande taga fastigheten i besittning, innan rättens

utslag vunnit laga kraft, vare berättigad därtill, om han hos Konungens

befallningshavande nedsätter den i utslaget bestämda expropriationsersättning

samt ställer pant eller borgen för den ytterligare ersättning han på grund

av ändring i utslaget kan bliva skyldig gälda. Avser klagan över utslaget

fall, som i 12 § sägs, må den fastighet eller rättighet tillståndet till ex­

propriation omfattar tillträdas av den exproprierande mot nedsättande av

därå belöpande expropriationsersättning och säkerhets ställande enligt vad

nyss är sagt.

Varder till följd av klagan över rättens utslag expropriation sersätt­

ningen slutligt bestämd till högre belopp än det enligt stadgandena

i

första stycket nedsatta, galle om nedsättande av det överskjutande beloppet

vad i 48 § sägs. Bestämmes ersättningen ej till högre belopp, göre den

exproprierande, sedan utslag i målet vunnit laga kraft, anmälan härom hos

Konungens befallningshavande; och vare expropriationen fullbordad, då

sådan anmälan skett.

55 §.

Erlägges expropriationsersättning efter den i 48 § bestämda tid eller,

om fastigheten förut tagits i besittning, efter tiden härför, skall tillika

gäldas sex procent årlig ränta i förra fallet från den bestämda tidens

utgång och i senare fallet från tillträdesdagen.

20

58 §.

Då expropriation, vilken ej avsett allenast upphävande av särskild

rätt som ej är intecknad i fastigheten, blivit fullbordad, åligger det

Konungens befallningshavande att därom ofördröjligen göra anmälan pålandet

hos domaren och i stad hos rätten; och skall anteckning om att fastighet

exproprierats eller om särskild rätt, som genom expropriationen förvärvats,

göras i inteckningsprotokollet, på landet å nästa rättegångsdag under lag­

tima ting och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden, samt

införas i intecknings- eller fastigbetsboken.

Utfaller, då" en del av intecknad fastighet eller en eller flera av

gemensamt intecknade fastigheter exproprieras eller särskild rätt till in­

tecknad fastighet genom expropriation förvärvas, vid fördelning av expro-

priationsersättning likvid å intecknings huvudstol,_ åligger ock Konungens

befallningshavande att därom, sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit

laga kraft, ofördröjligen göra anmälan enligt vad nyss sagts och tillika

insända fördelningslängden.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

Om överenskommelse rörande expropriationsersättningen.

59 §.

Hava parterna träffat överenskommelse rörande expropriationsersätt­

ningen för fastighet eller för upplåtelse av särskild rätt till fastighet,

och visas att fastigheten ej besväras av sökt eller beviljad inteckning för

fordran och ej heller kan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand

häfta för ogulden köpeskilling, eller att den avtalade ersättningen förslår

till full betalning av de fordringar, som vid fördelning av ersättningen skola

därur utgå, eller att överenskommelsen godkänts av de fordringsägare, som

ej skulle°erhålla full betalning, varde överenskommelsen fastställd av rätten.

Vill den exproprierande, utan att förhållande som i första stycket

säo-s blivit visat, erhålla fastställelse å överenskommelse om ersättningen för

fastighet eller för upplåtelse av särskild rätt till fastighet, läte han till rätten

stämma de kända fordringsägare, som ej godkänt överenskommelsen. År

fordringsägare okänd, varde ock tiden för frågans företagande vid rätten

kungjord på sätt i 14 § omförmäles. Bestrider vid rätten fordringsägare,

att överenskommelsen må fastställas, varde, om .ej full betalning för hans

fordran lämnas honom, expropriationsnämnd tillsatt. I annat fall må,

därest expropriationen avser endast en ringa del av fastigheten eller upp­

låtelse av särskild rätt, som medför ringa men, och uppenbarligen icke

22

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

Om förändring i grunderna för expropriationsnämndens uppskattning.

63 §.

Har, sedan expropriationsnämndens förrättning avslutats men innan

expropriationsmålet slutligen avgjorts, fastigheten genom naturhändelse

eller annorledes så förändrats, att dess värde uppenbarligen väsentligt

understiger värdet vid tiden för förrättningen, äge den exproprierande

erhålla ny uppskattning; och varde på hans begäran målet för sådant

ändamål av rätten återförvisat till nämnden.

Vad i första stycket stadgas galle ej i fråga om fastighet, som den

exproprierande tagit i besittning, innan förändringen inträffade.

64 §.

Visas före expropriationsmålets slutliga avgörande, att fastighet

lider skada eller intrång, som uppkommit efter det expropriationsnämn­

dens förrättning avslutats och ej kunnat förutses vid förrättningen men

enligt 7 § skall ersättas, varde, om någon till ersättning berättigad det

yrkar, målet återförvisat till nämnden för uppskattning av skadan eller

intrånget.

65 §.

Bestämmelserna i denna lag äge ej tillämpning i avseende å skada

eller intrång, som uppstår efter expropriationsmålets slutliga avgörande och

ej kunnat förutses vid expropriationsnämndens förrättning.

Om expropriationskostuad.

66

§.

Ordföranden och ledamöterna i expropriationsnämnd njute ersätt­

ning för uppskattningen samt ordföranden därjämte för kallelser, proto-

kollsföring och beslutets avfattande i skrift med belopp, som bestämmes

av rätten, om överenskommelse ej träffas.

Har expropriationsmålet återförvisats till nämnden enligt vad i 45 §

andra stycket sägs, skall ersättning för det arbete, som härav föranledes,

ej tillkomma nämnden, om ej rätten av särskild anledning det föreskriver.

24

Kungl. Maj:ts nåd. "proposition Nr 46.

Om pant eller borgen.

71 §■

Skall någon enligt denna lag ställa pant eller borgen, och är ej

sådan säkerhet godkänd av den, till vars förmån den ställes, varde säker­

heten prövad av Konungens befallningshavande.

Borgen må ej godkännas av Konungens befallningshavande, utan att

löftesmännen förbundit sig en för alla och alla för en såsom för egen skuld.

72 §.

Vad i denna lag stadgas om ställande av pant eller borgen galle

ej kronan.

2. Särskilda bestämmelse!* om expropriation av fördämning eller natur­

minnesmärke.

73 §.

Fråga om att för bevarande av fast fornlämning denna skall jämte

därför erforderlig mark exproprieras må väckas endast av vitterhets-, historie-

och antikvitetsakademien.

Fråga om att jordområde skall exproprieras för att avsättas såsom

naturminnesmärke må väckas endast av vetenskapsakademien.

3. Särskilda bestämmelser om expropriation för allmänna vägar.

74 §.

Ansökning om expropriationsrätt för anläggning eller förändring av

allmän väg skall åtföljas av fullständig beskrivning över det tillämnade

företaget med avfattning på karta av vägens sträckning, styrkt uppgift på

ägare och innehavare av fastighet, varöver vägen skall framdragas, samt,

om i något avseende överenskommelse träffats, redogörelse därför.

26

79 §•

I fråga om de platser, där ansökningen avser mark utanför banlinjen,

bestämme Konungen visst område för expropriationen.

För banlinjen give Konungen sökanden rätt att expropriera mark å

ömse sidor om den renstakade linjen intill visst avstånd från denna. Vrid-

tages sedermera, enligt vad för byggande av järnväg må vara medgivet,

ändring av banlinjens sträckning, varde avståndet räknat från den linje,

som för ändringens genomförande renstakas.

Prövas anledning förefinnas, att på grund av förhållanden, som icke

kunna med säkerhet bedömas på förhand, under anläggningens utförande

skall bliva av nöden att taga i anspråk jämväl mark utanför det bestämda

området eller det bestämda avståndet från den renstakade linjen, förordne

Konungen tillika, i vilken omfattning och under vilka förutsättningar sådan

expropriation må äga rum.

80 §.

Sedan stämning i expropriationsmålet utfärdats, äge den exproprie­

rande taga mark i besittning, om han hos Konungens befallningshavande

ställer pant eller borgen för expropriationsersättningen jämte sex procent

årlig ränta från tillträdesdagen samt sist å fjortonde dagen före nämnda

dag giver ägaren underrättelse om att marken skall tagas i besittning;

dock vare enligt vad i 81 § stadgas i vissa fall även nedsättande av ex-

propriationsersättning erforderligt.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

81 §•

Vägrar ägaren den exproprierande att utan gäldande av ersättning

taga mark i besittning, förordne därom Konungens befallningshavande.

Finnes å området byggnad, där ägaren har sin bostad eller vars

avstående eljest medför särskild olägenhet för ägaren, eller är området

af väsentlig betydelse för ägarens bärgning, eller prövar Konungens be­

fallningshavande ägaren eljest hava giltigt skäl för sin vägran, må före­

skrift om markens upplåtande ej meddelas, innan, jämlikt förordnande av

Konungens befallningshavande, ordföranden i expropriationsnämnder eller

hans ersättare eller vid förfall för dem annan lämplig person ävensom

en lantmätare och en tredje person, vilken utses bland de till ledamöter i

expropriationsnämnder valbara, efter besiktning av området avgivit förslag

till expropriationsersättning samt sökanden hos Konungens befallningsha­

vande nedsatt tre fjärdedelar av det föreslagna beloppet.

28

Kungi. Majds nåd. proposition Nr 46.

86

§.

Vad i 77 samt 80—83 §§ är stadgat skall tillämpas beträffande

expropriation för farleder.

6. Särskilda bestämmelser om expropriation för elektriska

svagströmsSedningar.

87 §.

Ansökning om expropriationsrätt för framdragande av telegraf- eller

telefonledning eller annan elektrisk svagströmsledning skall åtföljas av

fullständig beskrivning över det tillämnade företaget med avfattning på

karta av den föreslagna ledningens sträckning, styrkt uppgift å ägare och

innehavare av fastighet, varöfver ledningen skall framgå eller i vars mark

den skall nedläggas, samt, om i något avseende överenskommelse träffats,

redogörelse därför.

88

§.

I fråga om gata, torg, allmän plats eller vattendrag inom område,

för vilket byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, eller inom

fastställt hamnområde må expropriation ej avse egendoms avstående utan

endast upplåtelse av nyttjanderätt.

89 §.

Bifalles ansökning, som i 87 § sägs, må fastigheten, sedan stäm­

ning i expropriationsmålet utfärdats, genast tagas i användning av den

exproprierande, om han hos Konungens befallningshavande ställer pant

eller borgen för expropriationsersättningen jämte sex procent årlig ränta

därå från tillträdesdagen.

Yad i 77 § stadgas äge motsvarande tillämpning.

90 §.

Påstår vid rätten ägaren av annan fastighet än i 88 § avses, att

fastigheten lider synnerligt men och fördenskull, jämlikt 12 § första

30

94 §.

Upphör egendom att vara av den i 88 § angivna beskaffenhet, vare

förut förvärvad rätt att hava ledning där framdragen ej längre gällande.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

7.

Särskilda

bestämmelser om expropriation för linbanor.

95 §.

Ansökning om expropriationsrätt för framdragande av linbana skall

åtföljas av fullständig beskrivning över det tillämnade företaget, avfattning

på karta av den föreslagna banans sträckning och av den jord, som erfor­

dras för banan, styrkt uppgift å ägare och innehavare av den fasta egen­

dom, varöver banan skall framdragas eller som, utan att banan skall

framdragas däröver, är belägen på mindre avstånd än tjugu meter från

densamma, samt, om i något avseende överenskommelse träffats, redogörelse

därför; dock att om banan skall framdragas inom område, för vilket

byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, uppgift å ägare och

innehavare erfordras allenast såvitt angår egendom, varöver banan skall

framgå.

96 §.

Menighet vare ej pliktig att inom område, för vilket byggnads­

stadgan för rikets städer äger tillämpning, eller inom fastställt hamnom­

råde för linbanas framdragande avstå eller upplåta gata, torg, allmän

plats eller vattendrag.

Ej heller vare, därest linbana skall inom område, för vilket nämnda

stadga icke är tillämplig, framdragas på mindre avstånd än tjugu meter

från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller

trädgård, som tillhör fastighetens ägare, denne skyldig avstå eller upplåta

något, utan så är att Konungen finner annan sträckning för banan icke

kunna användas utan synnerlig olägenhet.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

31

8. Särskilda bestämmelser om expropriation för åstadkommande av tryggade

bostadsförhållanden.

97 §.

Rätt till expropriation för att vid järnvägsstation, hamnplats eller

fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma

tryggade bostadsförhållanden må, om den ej skall utövas av kronan, icke

beviljas annan än kommun eller municipalsamhälle, inom vars område

den mark, expropriationen skall avse, är belägen.

98 §.

Har, efter det boningshus blivit till större antal uppförda å annans

än husägarnas mark, för tryggande av dessas ställning sådan mark expro­

prierats, vare nye ägaren av marken pliktig att till en var husägare, som

det begär, försälja eller upplåta det till hans hus hörande område med den

jämkning, som kan erfordras för genomförande av stadsplan och tomt­

indelning.

Vill ej markägaren enligt vad nedan sägs upplåta sådant område till

husägaren med tomträtt, därest dylik upplåtelse kan ske, och träffas ej

heller mellan dem arrendeavtal rörande området, vare husägaren berättigad

köpa. detta för en köpeskilling motsvarande den för området utgivna expro-

priationsersättning och å området belöpande del av expropriationskostnaden

jämte fem procent årlig ränta från expropriationens fullbordande; har hus­

ägaren, efter det expropriationen fullbordats, innehaft tomten på grund av

honom förut tillkommande besittningsrätt, varde avgiften härför avräknad

från köpeskillingen. Sker upplåtelse med tomträtt, varde avgiften för den

upplåtelse, som först äger rum, beräknad efter den för försäljning angivna

grund. Tvist om vad husägaren sålunda har att erlägga varde prövad i

den ordning, som stadgas i gällande lag om skiljemän.

Vad ovan i denna § är stadgat äge ej tillämpning, med mindre

husägaren inom två år från expropriationens fullbordande hos markägaren

gör framställning om försäljning eller upplåtande av området.

Expropriationen medföre ej förändring i den husägaren förut till­

kommande besittningsrätt till området, utan vare, om försäljning eller upp­

låtelse ej kommer till stånd, husägaren berättigad att under den tid, som

för nämnda rätt karl återstå, fortfarande åtnjuta densamma mot fullgö­

rande av de därför stadgade villkor.

9. Särskilda bestämmelser om expropriation av ödelagd skogsmark.

99 §.

Rätt till expropriation för att på det allmännas bekostnad åstad­

komma skogsåterväxt å kronan ej tillhörig skogsmark, som är genom

kalhuggning eller på annat sätt ödelagd och ej utgör nödig betesmark,

må, om rätten ej skall utövas av kronan, icke beviljas annan än den kom­

mun, inom vars område marken är belägen, eller skogsvårdsstyrelsen inom

landstingsområdet.

¹⁰⁰ §.

Prövar Konungen framställning om expropriationsrätt för ändamål,

som i 99 § sägs, förtjäna avseende, men påstår markens ägare, att han

vill själv ombesörja återväxt, give Konungen honom skälig tid därtill.

Varda nödiga åtgärder för återväxt ej vidtagna inom förelagd tid,

och bifalles framställningen om expropriationsrätt, bestämme ock Konungen,

därest denna rätt skall tillkomma annan än kronan, viss tid, inom vilken

nye ägaren skall sörja för återväxt.

32

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914. Dock skola

stadgandena om val av ordförande och ersättare för ordförandena i expro-

priationsnämnder samt personer valbara till ledamöter i sådana nämnder

tillämpas redan under år 1913. Av de valbara personer, som då utses,

väljes en tredjedel för ett, en tredjedel för två och en tredjedel för tre

kalenderår.

Genom denna lag upphäves förordningen den 14 april 1866 an­

gående jords eller lägenhets avstående för allmänt behov jämte de stad­

gande^ 'som innefatta ändring i eller tillägg till nämnda förordning; dock

skall i fråga om expropriationsmål, vari stämning utfärdats före den

1 januari 1914, vad i sagda förordning stadgas äga tillämpning, och skola,

ändå att stämning ej utfärdats före nämnda dag, beträffande expropria­

tion, vartill Konungen före samma dag lämnat tillstånd, stadgandena i

13 § första stycket och första punkten av andra stycket i omförmälda

förordning tillämpas i stället för bestämmelserna i 7 § första stycket,

8, 9 och 11 §§ i denna lag. Förekommer i lag eller särskild författning

hänvisning till bestämmelse, som sålunda upphäves, skall i stället motsva­

rande bestämmelse i denna lag tillämpas. Eljest göres ej genom denna

lao- ändring i vad lag eller särskild författning innehåller om fast egen­

doms avstående eller upplåtande för visst allmänt ändamål.

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Kr 46.

33

Förslag

till

Lag;

om ändrad lydelse av 16, 24, 36 och 45 §§ I förordningen den 16 juni

1875 angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 16, 24, 36 och 45 §§ i förordningen den

16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom skola erhålla följande

ändrade lydelse:

16 §.

Kanal eller annan därmed jämförlig anläggning, vartill marken till

större eller mindre del blivit förvärvad enligt gällande bestämmelser om

expropriation, må ej med inteckning enligt denna lag belastas.

24 §.

1 mom. Varder i enlighet med gällande bestämmelser om expro­

priation eller om ändring eller utrivning av vattenverk fast egendom av­

trädd och ersättningen å behörig ort nedsatt, skall vad sålunda avträtts

ej vidare häfta för inteckning, som meddelats i egendomen; skolande där­

om, sedan till rätten eller domaren inkommit anmälan om förhållandet,

göras anteckning i inteckningsprotokollet så som i 23 § sägs.

2 ‘mom. Kommer vid fördelning av ersättning, som enligt lagen

om dikning och annan avledning av vatten tillkommer vattenverksägare

för skada eller intrång, eller av lösen för mark, som jämlikt bestämmel­

serna i gruvestadgan avträtts till gruvägare, betalning att utfalla å huvud­

stolen av inteckning i egendomen, eller utfaller vid fördelning av medel,

som jämlikt föreskrifterna i utsökningslagen skola fördelas mellan rätts-

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 21 käft. (Kr 46.)

5

34

ägare i fast egendom ändå att försäljning av egendomen ej skett, betalning

å huvudstolen av intecknad fordran, för vars gäldande försäljningen skolat

ske, vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan; och värde

därom, sedan fördelningen visats vara godkänd eller hava vunnit laga kraft,

anteckning gjord i inteckningsprotokollet som nyss sagts.

Vad sålunda stadgats skall jämväl tillämpas, där enligt gällande

bestämmelser om expropriation intecknad egendom tages i besittning av

den exproprierande eller allenast till en del varder till honom avträdd eller

ock nyttjanderätt eller servitutsrätt till intecknad egendom upplåtes samt i

något av de fall nu sagda äro vid ersättnings fördelning betalning utfaller

å huvudstol av inteckning, så ock där enligt gällande bestämmelser om

ändring eller utsyning av vattenverk allenast en del av intecknad egen­

dom avträdes och vid fördelning av löseskillingen betalning utfaller å in­

tecknings huvudstol.

36 §.

1 mom. Har egendom, som gemensamt med annan häftar för in­

teckning, blivit såld i den ordning utsökningslagen bestämmer, skall

egendomen, sedan auktionen vunnit laga ki’aft och köpeskillingen erlagts,

icke vidare häfta för större del av intecknade beloppet än köparen enligt

131 § utsökningslagen kan hava fått avräkna å köpeskillingen eller som

enligt 117 §

1

mom. samma lag skall innestå i egendomen; och varde där­

om, efter ty i 23 § sägs, anteckning gjord i inteckningsprotokollet.

Varda av gemensamt intecknade egendomar en eller flera utmätnings­

vis sålda, skola de övriga ej vidare häfta för vad av inteckningen kunnat

utgå ur köpeskillingen för de egendomar, som sålts; skolande därom, när

det visas, huru köpeskillingen fördelats och att fördelningen blivit god­

känd eller vunnit laga kraft, göras anteckning i inteckningsprotokollet.

2 inom. Ej heller skola i det fall, att enligt gällande bestämmelser

om expropriation' en eller flera av gemensamt intecknade egendomar helt

eller delvis avträdas till den exproprierande eller av honom tagas i be­

sittning eller ock nyttjanderätt eller servitutsrätt till en eller derå av ge­

mensamt intecknade egendomar upplåtes, eller att en eller derå av gemen­

samt intecknade egendomar varda helt eller delvis avträdda enligt gällande

bestämmelser om ändring eller utrivning av vattenverk, eller att frälse­

ränta, som gemensamt med annan fast egendom häftar för inteckning,

varder inlöst för statsverkets räkning eller avlöst, de övriga egendomarna

häfta för intecknat belopp, varför betalning utfallit vid ersättnings för­

delning; skolande jämväl därom göras anteckning i inteckningsprotokollet

enligt vad i

1

mom. andra stycket sägs.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

35

45 §.

Har den tid, för vilken nyttj anderätten upplåtits, gått till ända, eller

visas, att ny ttj anderätten av annan anledning upphört, må på begäran av

fastighetsägaren inteckningen dödas, även om inteckningshandlingen ej

företes.

Har egendomen blivit utmätningsvis försåld utan förbehåll om nytt-

janderättens bestånd, då skall, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpe­

skillingen erlagts, inteckningen vara utan verkan; skolande därom, sedan

från auktionsförrättaren inkommit uppgift om förhållandet, göras anteck­

ning i inteckningsprotokollet, å landet å nästa rättegångsdag under lagtima

ting och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden.

Vad i 24 § 1 mom. är stadgat med avseende å inteckning för fordran

äge motsvarande tillämpning i fråga om inteckning för nyttjanderätt, som

på grund av egendomens avträdande skall upphöra att gälla.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914.

36

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 71 § i lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan

avledning av vatten.

Härigenom förordnas, att 71 § i lagen den 20 juni 1879 om

dikning och annan avledning av vatten skall erhålla följande ändrade

lydelse:

Är fast egendom, för vilken löseskilling blivit nedsatt, intecknad,

åligge Konungens befallningshavande att, sedan egendomen blivit avträdd,

därom ofördröjligen göra anmälan å landet hos domaren och i stad hos

rätten. Häftar den avträdda egendomen gemensamt med annan egendom

för inteckningen, eller utgör det som avträtts allenast en del av den egen­

dom, vari inteckningen är meddelad, och har vid fördelning av löseskil-

lingen likvid utfallit å inteckningens huvudstol, åligge och Konungens

befallningshavande att därom, sedan fördelningen godkänts eller vunnit

laga kraft, göra anmälan efter ty nyss sagts och tillika insända fördel-

ningslängden. Har vid fördelning av ersättning, som i 67 t} avses, likvid

utfallit å huvudstol av intecknad gäld, vare lag samma.

Utan hinder därav att fördelning av löseskilling eller av ersättning,

som i 67 § avses, ägt rum och blivit godkänd eller vunnit laga kraft,

äge inteckningshavare, vars fordran icke blivit till fullo betäckt, den rätt,

varom i 69 § o mom. förmäles.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914, men skall ej

tillämpas, där egendomen blivit avträdd före nämnda dag.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

37

Förslag­

till

Lag

om ändrad lydelse av I § i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa

bestämmelser om elektriska anläggningar.

Härigenom förordnas, att

1

§ i lagen den 27 juni 1902, innefat­

tande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Har, för någon orts förseende med belysning eller drivkraft eller

för dylikt ändamål eller för beredande av drivkraft åt sådan industriell

anläggning, som finnes vara av större betydelse för det allmänna, Konungen

prövat nödigt, att jord eller lägenhet, som tillhör enskild man, menighet

eller inrättning, användes till framdragande av elektrisk starkströmsledning,

skall vad för ändamålet erfordras, emot ersättning, avstås eller upplåtas.

Menighet vare dock ej pliktig att inom område, för vilket bygg­

nadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, eller inom fastställt hamn­

område avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag.

Ej heller vare, där ledningen skall inom område, för vilket nämnda

stadga icke är tillämplig, framdragas på mindre avstånd än etthundrafemtio

meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomt­

plats eller trädgård, som tillhör jordens eller lägenhetens ägare, denne

skyldig något avstå eller upplåta, utan så är, att Konungen finner annan

sträckning för ledningen icke kunna utan synnerlig olägenhet användas.

Skall enligt vad . i denna § är stadgat jord eller lägenhet avstås

eller upplåtas, äge vad i lagen om expropriation i allmänhet stadgas samt

de i nämnda lag meddelade särskilda bestämmelserna om expropriation

för elektriska svagströmsledningar motsvarande tillämpning; dock att, där

jorden ellei lägenheten skall användas för annans räkning än kronans,

förhöjning i ersättningen skall äga rum med hälften av det belopp, som

jämlikt de i samma lag stadgade grunder skall utgå.

Denna lag skall träda i kraft den ¹ januari 1914.

38

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

Förslag

till

Lag­

om ändring i vissa delar av lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan

och tomtindelning.

Härigenom förordnas, att 21 § i lagen den 31 augusti 1907 angå­

ende stadsplan och tomtindelning skall upphöra att gälla samt att 14 18,

22

, 24, 26 och 32 §§ i samma lag skola erhålla följande ändrade lydelse:

14 §.

Skall enligt denna lag mark till staden avstås eller av staden lösas,

skola i avseende härå stadgandena i lagen om expropriation i tillämpliga

delar gälla, med iakttagande av vad nedan i 15—20 samt 22 24 §§ är

stadgat.

15 §•

Ansökan om stämning må, där staden enligt

8

eller 12 § är skyldig-

lösa mark, göras såväl av staden som av markens ägare.

16 §.

Är fråga om marks avstående enligt

11

§, skola stadgandena i 76

och

77

§§ av lagen om expropriation äga tillämpning.

17 §■

Har stad sökt anstånd enligt 27 eller 28 §, varde frågan om nämnds

tillsättande vilande, till dess sig visat, om anstånd varder beviljat.

39

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

18 §.

Vad i 12 § av lagen om expropriation är stadgat skall icke äga

tillämpning inom det område, stadsplanen omfattar.

22

§.

Försummas vad i 48 § första stycket av lagen om expropriation är

stadgat, och har ej den mark, som skall avstås, enligt medgivande av dess

ägare eller stadgande i samma lag tagits i besittning av staden, skall, i

händelse någon till ersättning berättigad det yrkar, frågan om markens

avträdande, såvitt på hans rätt inverkar, vara förfallen.

24 §.

I fråga om mark, som i denna lag avses, skola stadgandena i

68

§

av lagen om expropriation icke äga tillämpning.

26 §.

ivist, huruvida skadestånd, varom i 25 § sägs, utgå bör, prövas

av rätten.

1

År genom laga kraftägande dom eller parternas åsämjande avgjort,

att skadestånd skall utgå, och kunna parterna ej enas om skadeståndets

belopp, skall fragan härom avgöras av nämnd, tillsatt i den ordning,

lagen om expropriation föreskriver. Ansökan om stämning i sådant fall

må göras såväl av ersättningstaganden som av staden. Skadeståndet må

ej sättas lägre än staden medgivit eller höjas utöver vad ersättnings­

taganden yrkat. Skadestånd skall utgivas inom tre månader efter det be­

loppet blivit bestämt. Gottgörelse till nämnden och annan kostnad gäldas

av . staden, då skadeståndet varder satt till högre belopp än staden med­

givit, men eljest av ersättningstaganden.

32 §.

Ersättning, som tomtägare enligt 31 § har att utgiva, skall, där ej

parterna kunna enas om dess belopp, bestämmas av nämnd, som på enderas

ansökan tillsättes i den ordning, lagen om expropriation föreskriver.

Nämnden har att efter de för uppskattning av gatumark, som till staden

avstås, stadgade grunder uppskatta värdet av själva marken vid tiden för

40

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

ersättningens utgivande utan hänsyn till kostnad, som staden må hava

vidkänts för markens planerande och ordnande. Uppstår tvist om vidden

av den gatumark, tomtägaren har att ersätta, skall särskilt värde sättas å

den mark, tvisten gäller. Gottgörelse till nämnden och annan kostnad

gäldas utav staden, då ersättningen varder satt till lägre belopp, än staden

fordrat, men eljest av tomtägaren.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

41

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

lördagen den 7 september 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern

S^taaff,

Statsråden

P^etersson,

S^chotte,

B^erg,

B^ergström,

S^tenström,

L^arsson,

S^andström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anförde följande.

»Sedan Kungl. Maj:t den 20 mars 1908 förordnat en kommitté att

verkställa revision af expropriationslagstiftningen in. m., vid hvilket upp­

drags utförande kommittén särskildt skulle hafva att till behandling upp­

taga frågan om utsträckt tillämpning af expropriationsinstitutet, afgaf

kommittén den 15 september 1910 betänkande med förslag till lag om

expropriation, lag om ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni

1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, samt

lag, innefattande tillägg till förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom.

Öfver dessa förslag hafva utlåtanden inhämtats från öfverståthållar-

ämbetet och Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen, arméförvaltningen,

marinförvaltningen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, telegrafstyrelsen,

järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen, hvarjämte domänstyrelsen blifvit

hörd öfver viss del af förslaget till lag om expropriation. Tillfälle att

yttra sig i ärendet har lämnats samtliga öfverexekutorer utom de redan

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 21 käft. (Nr 46.)

6

42

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

Förslaget

till lag om

expropria­

tion.

1

§■

nämnda, och de hafva med få undantag afgifvit yttranden. Tillika har svenska

järnvägsföreningens styrelse till Kung!. Maj:t inkommit med yttrande i ämnet.

Förslagen hafva sedermera gjorts till föremål för granskning i justitie­

departementet. Härvid har förslaget till lag om expropriation fått undergå

en ganska omfattande öfverarbetning, till större delen föranledd af er­

inringar, som de hörda myndigheterna framställt mot detsamma. Af för­

slaget till lag om ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902,

innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, har endast

en mindre del bibehållits. Förslaget till lag, innefattande tillägg till för­

ordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom, har med

anledning af de ändrade förhållanden, som inträdt genom de af inne­

varande års riksdag antagna lagarna om ändring i vissa delar af inteck-

ningsförordningen och om ändrad lydelse af 24 och 26 §§ i förordningen

den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt

behof, delvis inarbetats i förslaget till lag om expropriation och i öfrigt

fått förfalla. Inom departementet har utarbetats ett förslag till lag om

ändrad lydelse af 36 § i inteckningsförordningen.

Af de ändringar, som vidtagits i förslaget till lag om expropriation,

torde jag först böra nämna dem, som afse reglerna för bestämmande af

expi’opriationsinstitutets omfattning. Enligt kommitténs förslag skall ex­

propriation kunna äga rum, så snart Konungen pröfva!' nödigt att fast

egendom tages i anspråk för allmänt gagn. Kommittén har alltså ur för­

slaget uteslutit hvarje närmare begränsning af expropriationsändamålen

och lagt frågan, huruvida expropriation i särskilda fall må ske, helt och

hållet i Kungl. Maj:ts hand, endast med den inskränkning som innefattas

i uttrycket allmänt gagn.

Oförnekligt är att kommitténs förslag i denna del innebär en enkel

och ur formell synpunkt tilltalande lösning af den svåra lagstiftnings-

uppgiften, huru gränserna för expropriationsinstitutet skola uppdragas,

samt att lagstiftningen i ämnet enligt förslaget skulle få en smidighet och

möjlighet till anpassning efter växlande förhållanden, som skulle under­

lätta tillgodoseendet af nya, oförutsedda behof samt undanröja risken för

att ofta nog lagändring skall finnas erforderlig för jämkande af nämnda

instituts omfattning. Att, såsom kommittén framhållit, den utländska lag­

stiftningen inom stora rättsområden går mer eller mindre långt i samma

riktning förtjänar också utan tvifvel beaktande.

Mot förslaget i berörda del hafva kraftiga invändningar framställts

af en del myndigheter. Flertalet myndigheter har emellertid lämnat ifråga­

varande bestämmelser utan anmärkning, och några hafva uttalat sig för

desamma.

43

Med erkännande af förslagets nyss angifna fördelar har jag för min

del icke kunnat anse det lämpligt eller ens möjligt att i detta afseende

bygga lagstiftningen på den föreslagna grunden. Under nuvarande tid, då

jordfrågorna intaga eu så framskjuten plats och meningarna i dem så starkt

bryta sig mot hvarandra, kan det säkerligen icke med framgång ifråga­

sättas att åt Kungl. Maj:t skulle gifvas ett till sina gränser och sin inne­

börd så vidsträckt och obestämdt bemyndigande att ingripa i den enskilda

jordäganderätten. I den mån framställningar om expropriationsrättens ut­

sträckande till nya ändamål hittills förekommit, har stor olikhet i upp­

fattningen oftast gjort sig gällande, och än mer måste antagas så blifva

händelsen beträffande många och viktiga frågor inom ett område med den

utomordentligt stora omfattning förslaget anger. Att skilja mellan dessa

meningar skulle enligt förslaget anförtros åt Kungl. Maj:t. Äfven om

riksdagen kunde förutsättas vara benägen härtill, förefaller det mig tvek­

samt, huruvida icke denna uppgift mången gång skulle kunna blifva alltför

svår och ansvarsfull, för att Kungl. Maj:t skulle vilja på egen hand full­

göra densamma. Expropriationen är det starkaste ingrepp i enskild rätt

lagstiftningen känner. Den gifver det allmänna en makt, hvars användande

för nya syften kan få den största betydelse för hela samhället. Ovisst

synes därför, huruvida frågor om mera principiella utvidgningar af ex­

propriationsrättens tillämpning någonsin skola kunna med trygghet afgöras

utan båda statsmakternas medverkan; att för närvarande mera klara och

bestämda riktlinjer än de föreslagna uppdragas för denna rätts utöfning

torde vara nödvändigt.

Enligt min mening bör man vid den erforderliga utvidgningen af

möjligheterna till expropriation följa den väg gällande expropriations-

förordning angifver och alltså lämna en uppräkning af de viktigaste eller

mera säregna expropriationsändamålen med förklaring tillika att expropria­

tion må äga rum för syften jämförliga med de uppräknade.

Naturligt är att vid sådant bestämmande af expropriationsinstitutets

omfattning utgå från de ändamål, som äro angifna i ¹ § expropriations-

förordningen och i de författningar af den 30 december 1880, den 29 juni

1900 och den 25 juni 1909, genom hvilka tillägg gjorts till nämnda förord­

ning. Den lydelse 1 § i förslaget erhållit vid dess omarbetning i departe­

mentet öfverensstämmer därför också i väsentliga delar med förut gällande

bestämmelser. Jämte det några uteslutningar ägt rum, hafva emellertid vik­

tiga tillägg gjorts genom införande af ett flertal nya expropriationsändamål.

Det första rummet enligt förslaget liksom enligt nuvarande lagstift­

ning intages af försvarsändamålet. Hvad förslaget i detta afseende inne­

håller går ej i sak utöfver de äldre stadgandena annat än såtillvida som

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

44

genom uttrycket »skjutbana, som äger betydelse för den allmänna skjut­

skicklighetens utveckling» beredes ökad möjlighet att medgifva expropria­

tion af mark för skjutbana, äfven då denna icke skall förvärfvas för stats­

verkets räkning. Förslaget tillgodoser härigenom önskningar, som fram­

förts i en från skytteförbundens öfverstyrelse till Kungl. Maj:t ingifven

skrifvelse af den ⁸ januari 1908, för hvilken i kommitténs betänkande

redogöres.

Närmast i ordningen nämnes det ändamål, för hvilket expropriation

hittills mest anlitats och säkerligen äfven framgent kommer att i största

omfattning äga rum, nämligen den allmänna samfärdselns främjande. Under

begreppet »allmän väg» eller »dylikt allmänt behof» har hittills äfven järn­

väg måst hänföras, men att detta viktiga samfärdsmedel nu skall särskildt

upptagas ligger i sakens natur. Mellan järnväg och spårväg torde någon

skillnad icke kunna med bestämdhet uppdragas annat än i hvarje särskildt

fall, och äfven om en anläggning linnes vara af det senare slaget, kan den

utan tvifvel äga sådan allmän betydelse att, i den mån sättet för anlägg­

ningens framdragande gör expropriation användbar och behöflig, rätt där­

till bör kunna medgifvas. Jämväl kanaler böra nu särskildt nämnas. Att

i förslaget talas om telegraf- eller telefonanläggning i stället för »utlägg­

ning af elektriska ledningstrådar» torde icke innebära någon väsentlig skill­

nad i sak. Såsom kommittén framhållit, kan det visserligen tagas för

gifvet att, då det nuvarande stadgandet tillkom, därmed afsågos alla slag

af elektriska ledningar, men torde, sedan genom lagen den 27 juni 1902

särskilda bestämmelser meddelats om elektriska starkströmsanläggningar,

tillämpning af de allmänna stadgandena knappast ifrågakomma beträffande

andra elektriska ledningar än svagströmsledningar. Och bland dessa lära

telegraf- och telefonledningar vara de enda, som hafva sådan betydelse för

det allmänna, att särskildt stadgande om expropriation till deras förmån

bör meddelas.

Att expropriation för torg eller gata i stad icke nämnes i det nya

förslaget beror därpå att lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan

och tomtindelning innehåller fullständiga stadganden om skyldigheten att

afstå mark till städers eller därmed jämförliga samhällens trafikleder samt

endast beträffande ersättningens bestämmande och gäldande i hufvud­

sak hänvisar till expropriationslagstiftningen. Äfven stadgandena om

expropriation för uttappning eller sänkning åt sjö samt strömrensning

hafva utelämnats, enär erforderliga bestämmelser om marks afstående för

dylika ändamål hafva sin plats i vattenlagstiftningen.

I fråga om expropriation för allmän byggnad öfverensstämmer för­

slaget med gällande förordning.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

45

I den mån för kommunala ändamål erfordras annan mark än för

torg eller gata eller byggnadsplatser, finnes ej i nuvarande lagstiftning

något särskildt stadgande om expropriationsrätt. Sådan har dock beviljats

t. ex. för anskaffande af kyrkogårdar och andra begrafningsplats^’. Enligt

förslaget skall expropriation kunna förekomma, så snart det är fråga om

något en kommuns eller annan dylik samfällighets allmänna ändamål.

Under det att allmän expropriationsrätt för statsändamål icke upptages,

föreslås alltså en sådan för kommunala ändamål. Anledningen härtill är

att å ena sidan kommunernas uppgifter hafva en naturlig begränsning, som

utesluter faran för mera vidtutseende ingrepp i jordförhållandena, men att

dock å andra sidan ganska många och växlande syften anses falla eller

kunna med fördel dragas inom ramen för de större eller mindre, borger­

liga eller kyrkliga kommunernas verksamhet. Att rena förvärfsändamål

äro uteslutna följer af uttrycket »allmänna ändamål». Under denna be­

teckning synas i hufvudsak vara att hänföra dels fullgörande af uppgifter,

som enligt gällande författningar åligga kommunerna, dels utförande af

anläggningar afsedda att upplåtas till allmänt begagnande. Till företag af

det senare slaget höra bl. a. anläggningar för en orts förseende med be­

lysning eller drifkraft. Om en kommun för dylikt ändamål har behof af

att expropriera ett vattenfall, skall enligt förslagets mening sådan expro­

priation kunna medgifvas. Rätten att framdraga elektriska ledningar för

samma ändamål grundas däremot på lagen den 27 juni 1902.

Genom sistberörda stadgande i förslaget uppfyiles alltså delvis den af

andra kammaren flera gånger uttryckta önskan, att vattenfall skola kunna

exproprieras för det allmännas räkning. Vattenfall likställas enligt förslaget

med annan fast egendom. Erfordras ett vattenfall för något af de i för­

slaget angifna ändamål — t. ex., utom det nyssnämnda, för att bereda en

järnväg drifkraft — kan expropriation äga rum. Däremot gifver ej för­

slaget staten eller kommun någon allmän rätt att expropriera vattenfall,

oberoende af dylika särskilda ändamål. Meningarna torde alltmer gå i den

riktningen, att de intressen det allmänna, utöfver sådana ändamål, har att

bevaka med hänsyn till vattenfallen, lämpligare tillgodoses på andra vägar

än genom expropriation.

Jämväl de ändamål, som härnäst upptagas i förslaget, torde komma

att i många fall företrädas af kommuner. Det utmärkande för dem är

emellertid, att de afse gagn för någon ort, äfven om denna icke utgör en

kommun eller annan dylik samfällighet.

Bestämmelsen om expropriation för att i ort med större samman­

trängd befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden är föranledd

af riksdagens skrifvelse den 30 april 1907 med anhållan, att Kungl. Maj:t

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

46

täcktes efter verkställd utredning låta utarbeta och för riksdagen fram­

lägga förslag till åtgärder, särskild! med anlitande af expropriation, i ända­

mål att vid fisklägen, stationssamhällen och andra områden på landet, där

en sammanträngd befolkning bor eller kan uppstå, på ett mera tillfreds­

ställande sätt än hittills ordna förhållandena med afseende å redan befint­

lig eller för samhällets utvidgning erforderlig tomtmark. Det sålunda an-

gifna syftet är äfven i kommitténs förslag särskildt beaktadt. I motive­

ringen till de af kommittén föreslagna bestämmelserna om expropriation

af mark till förmån för ägare af därå uppförda hus har kommittén fram­

hållit, att berörda syfte skulle tillgodoses genom antagande af

1

§ i kom­

mitténs förslag. Hade a någon ort boningshus till större antal uppförts

på annans mark än husägarnas, och vore dessa till följd häraf utsatta för

de olägenheter, som oinförmäldes i riksdagsskrifvelsen, syntes det nämligen

kunna vara till allmänt gagn, att marken exproprierades för tryggande af

husägarnas ställning. Likaledes kunde det allmännas intresse kräfva, att

ett samhälle, till förekommande af dylika olägenheter, tillförsäkrades ägande­

rätten till mark, öfver hvilken byggnadsverksamheten inom samhället an-

toges snart komma att utbreda sig.

Hvad i förslaget stadgas om expropriation för att förse en ort med

vatten eller förhindra förorenande af vattenledning, som är anlagd för så­

dant ändamål, har motsvarighet i de den 30 december 1880 och den 29

juni 1900 utfärdade tilläggsförfattningarna till expropriationsförordningen.

Bland de förslag till utvidgning af expropriationsinstitutet, som

under de senare åren gång efter annan varit föremål för riksdagens be­

handling, är äfven frågan om expropriationsrätt för anskaffande af vissa

samlingslokaler. Senast vid innevarande års riksdag har andra kammaren

bifallit en framställning om skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att

Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida, i hvad mån och under

hvilka villkor expropriation genom det allmännas försorg kunde inedgifvas

i syfte att på landet anskaffa oundgänglig tomtmark, afsedd att åt samman­

slutningar för folkbildning och nykterhet eller annan religiös, social eller

kulturell verksamhet åstadkomma samlingslokaler, samt för riksdagen fram­

lägga det förslag, hvartill detta öfvervägande kunde föranleda. Hvad som

framkallat önskningarna om en sådan lagstiftning är företrädesvis det icke

ovanliga förhållandet, att i någon mera befolkad ort på landsbygden, sär­

skildt vid större industriella anläggningar, jorden vidt omkring tillhör

samma ägare, oftast ett aktiebolag. Uppstår bland en dylik orts befolkning

en församlings- eller föreningsrörelse, som afser — för att nämna de

vanligaste fallen — öfverläggningar i allmänna frågor eller åhörande af

föredrag öfver ämnen, som för befolkningen äga intresse, är det förenadt

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

48

taoits stadgande om rätt att medgifva expropriation för att bereda befolk­

ningen eller en väsentlig del däraf å en ort plats för öfverläggnmgar i

allmänna frågor eller upplysande föredrag eller för anläggning till för­

bättrande af tillgången på lifsmedel eller andra förnödenheter eller för

annat företag, som är ägnadt att främja något dylikt ideellt eller ekono*

miskt syfte af synnerlig vikt. Begränsningen af detta stadgandes räckvidd

licrcrg]^ förutom i ordet »dylikt», förnämligast däri att befolkningen eller

en väsentlig del däraf i en ort skall framstå såsom bäraie af det intresse,

för hvilket expropriationsrätt begäres. Äger ett i och för sig synner­

ligen viktigt ideellt eller ekonomiskt syfte den omfattande betydelse, som

härmed angifves, och kan detta syfte icke tillgodoses utan expropriation,

torde det vara berättigadt att sådan får förekomma.

Vidare kan enligt förslaget expropriation äga rum lör framdragande

af linbana, som är behöflig för ett företag af större gagn för orten. I

skrifvelse den 13 april 1904, för hvilken likaledes redogöra i kommitténs

betänkande, anhöll riksdagen att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

huruvida och under hvilka villkor rätt att medelst expropriation förvärfva

mark kunde medgifvas för anläggning af sådana linbanor, som kunde anses

vara af större betydelse för det allmänna, samt, därest utredningen gåfve

anledning därtill, för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser i

an eif na syfte. Kommittén har ansett äfven detta ändamål vara innefattadt

under begreppet allmänt gagn och föreslagit särskilda bestämmelser om

dylik expropriation. Om också här är fråga om ett syfte, som mer än

något annat af de i förevarande förslag upptagna kan sägas närmast vara

enskilt och endast medelbart äga allmän betydelse, synes den sålunda

föreslagna expropriationsrätten kunna blifva till ganska stor nytta och

icke innebära någon mera afsevärd risk.

o

Då en uppräkning af de särskilda expropriationsändamålen aldrig

kan blifva uttömmande och rätt till expropriation torde böra fortfarande

liksom hittills förefinnas för allmänna ändamål, som, utan att kunna direkt

inordnas under de i lagen särskildt angifna fall, äro dessa närstående,

har möjlighet härför beredts genom tillägget: »eller för annat därmed jäm­

förligt ändamål af väsentlig betydelse för det allmänna».

I andra stycket af det nya förslagets ¹ § hafva införts bestämmelser

om expropriation för en del ändamål, som äro bundna vid vissa mera

säregna slag af fastigheter.

I hvad dessa stadganden angå expropriation af fast tornlämnmg

med tillhörande mark, innebära de en utvidgning af nuvarande expro­

priation smöjligheter. Sedan riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj .t

den

20

maj 1911 anhållit om utredning, huru vården af rikets förn-

Kung!. Maj:ts nåd. 'proposition Nr 46.

49

saker herde ordnas för att motsvara sitt ändamål, har på -rund af re­

miss vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien den

3

‘ innevarande

september afgifva utlåtande i denna fråga och därvid öfverlämnat ett

genom akademiens försorg uppgjordt förslag till lag angående forntida

minnesmärkens fredande och bevarande jämte motiv. ¹ nämnda motiv an-

tores att, da det numera enligt den allmänna uppfattningen funnes vissa

fornlämningar, som vore af den betydelse för hela landet att de måste

anses omistliga, det^ vore nödvändigt att det funnes ett medel att tillgripa

för att rädda ett sådant hotadt fornminne, om öfriga bestämmelser i för­

slaget tilläfventyrs skulle visa sig otillräckliga. Ett dylikt medel vore ex­

propriation, och borde akademien äga rätt att hos Kungl. Makt föreslå

expropriation åt ett med undergång hotadt omistligt fornminne jämte så

m\ diet åt den kringliggande jorden som ansåges nödvändigt för dess effek-

tiva skydd. I anslutning härtill har akademien i sitt utlåtande hemställt,

att berörda fråga måtte vinna behörigt beaktande vid utarbetande af ny

expropriationslagstiftning. Någon betänklighet att medgifva den sålunda

toreslagna expropriationsrätten torde icke möta.

Stadgande^ om expropriation af jordområde för dess afsättande så-

som naturminnesmärke och af nyttjanderätt eller servitutsrätt å område

aisatt till nationalpark öfverensstämma med lagen den 25 juni 1909 inne­

fattande tillägg till expropriationsförordningen.

Bestämmelsen om expropriation af flygsandsfält är hämtad från

l S åt samma förordning.

En nyhet i förhållande till nuvarande lagstiftning är stadgandet

att skogsmark, som är genom kalhuggning eller på annat sätt ödelagd

,, ej ,utSor_ nödig betesmark, kan exproprieras, om skogsåterväxt därå

prötvas höra åstadkommas på det allmännas bekostnad. Dylik expropria­

tionsrätt, hvartill förslag några gånger framställts i riksdagen och eu

gång vunmt andra kammarens bifall, var förutsatt af kommittén, som

•jemväl föreslog särskilda bestämmelser om nämnda rätt. Domänstyrelsen

har i sitt utlåtande förklarat sig anse, att ifrågavarande expropriationsrätt

kan komma att äga afsevärd betydelse för vårt lands skogshushållning,

samt hemställt, att de föreslagna särskilda bestämmelserna måtte med vissa

to

Hind

ringar fa niga i den expropriationslag, som kunde komma att utfärdas.

j tf förslag, som till syftet i vissa afseenden står nära före-

nämnda bestämmelse om rätt till expropriation för åstadkommande af

tryggade bostadsförhållanden, är det af den s. k, torpkommissionen i dess

betänkande den ⁶ maj 1911 framlagda förslaget till lag om lösningsrätt

tor innehafvare af vissa på fyrtionio år eller längre tid afsöndrade lägen­

heter. Det skulle kunna ifrågasättas, att det ändamål, som afses med

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 21 käft. (Nr 46.)

7

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

50

nämnda förslag, borde upptagas bland dem, som kunna föranleda expro­

priation, och att förslaget i öfrigt borde inarbetas i den nya expropria­

tionslagen. Berörda lösningsrätt har emellertid icke anordnats såsom en

expropriationsrätt, beroende på tillstånd af Konungen i hvarje fall, utan

bundits vid vissa på förhand fastslagna förhållanden, hvilkas tillvaro i det

särskilda fallet skall utrönas genom landtmäteriförrättning. Förslaget kan

därför icke ingå i expropriationslagstiftningen utan fullständig omlägg­

ning, och att vidtaga en sådan finner jag mig åtminstone för närvarande

icke

5

hafva anledning till. Jag delar för öfrigt den af expropriationslags-

kommittén uttalade meningen, att vissa förhållanden, som kunna föranleda

behof af expropriation, genom sitt sammanhang med andra lagstiltmngs-

uppoifter eller eljest aro af så säregen natur, att de lämpligen regleras

.orenom speciallagstiftning. Till detta område har kommittén räknat non-

fandskommitténs förslag till lag angående

vissa

åtgärder för beredande

åt enskilda jordbrukare i Norrland och Dalarna af lämpliga odlmgslagen-

heter. Sistnämnda lagförslag har äfven nu lämnats åsido. Pa samma satt

har förfarits med en del andra under de senare åren väckta jordtragor,

hufvudsakligen afseende tvångsaflösning i vissa fall af äganderätten till

bebyggda jordbrukslägenheter på annans mark. Dessa frågor hänga nära

tillsammans med torpkommissionens och norrlandskommitténs nyss berörda

försko- och böra lämpligen behandlas i sammanhang med dessa.

^'4 § i förslaget har undergått väsentliga förändringar. Dels har det

af kommittén föreslagna andra stycket af densamma utelämnats, ett för­

hållande, till hvilket jag torde få återkomma vid redogörelse för de nu

1

förslao-et införda särskilda bestämmelserna om expropriation för vissa kom-

munikationsanläggningar. Dels hafva i paragrafen införts två nya stycken.

Båda dessa innehålla regler, som i och för sig kunna anse?i sjal!klara men

hvilka det dock icke torde sakna betydelse att uttryckligt fastslå, särskild!

då expropriationsrätten nu väsentligt utvidgas och detta äfven till områden,

där expropriationen endast medelbart skall tillgodose ett allmänt intresse.

Ofta nog kan förhållandet vara, att det med en expropnationsan-

söknino- afsedda området icke är det enda, som lämpar sig för expropna-

tionsänd amålet. Sådant torde mera sällan framgå af ansökningen, men

däremot ligger det nära till hands att jordägaren, då han höres öfver

denna, gör invändning om att något annat honom eller måhända en annan

jordägare tillhörigt område, som är tjänligt för ändamålet, kan tagas ¹ an­

språk med mindre olägenhet för ägaren. Särskild! då det galler att ex­

propriera eu del af en fastighet för ett syfte, som är ägnadt att valla

Lärer! skada eller obehag, är det för honom af vikt att expropnations-

området icke lägges för nära hans bostad, trädgård eller andra särskild!

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 4S.

51

ömtåliga delar al den återstående fastigheten. Kan sådant förhållande

visas, är det otvifvelaktigt förtjänt af beaktande. Sökanden har icke be­

fogad t anspråk på att erhålla just det af honom begärda och i regel en­

ligt hans mening tjänligaste området, ifall dess afstående eller upplåtande

skulle medföra särskild olägenhet för ägaren och ett annat område, som

likaledes motsvarar ändamålet, står till buds. Ansökningen bör i dylikt

fall afslås. Någon fordran på att dessa frågor alltid skulle undersökas

vid pröfning af expropriationsansökningar kan dock icke lämpligen upp­

ställas, utan får det ankomma på part, som vill åberopa sådant förhål­

lande, att förebringa utredning därom.

Liksom beträffande området kunna i fråga om sättet för den af­

sneda anläggningens utförande olika möjligheter föreligga, och jämväl

härutinnan bör uppenbarligen tillses, att expropriationsändamålet må utan

oskälig kostnad för den exproprierande vinnas med minsta olägenhet för

annan, hvars rätt är i fråga.

Enligt hvad i kommittébetänkandet närnnes, har inom kommittén

framkastats tanken, att för Konungen skulle stadgas rätt eller möjligen

skyldighet att i samband med beviljande af expropriation föreskrifva'så­

dana villkor för den exproprierade egendomens användande, att det all­

männa gagn, som åsyftades med expropriationen, blefve betryggadt. Kom­

mittén har emellertid ansett Konungens rätt att i män af behof meddela

dylika bestämmelser såsom själfklar icke erfordra bekräftelse i lag och ett

stadgande om skyldighet i berörda afseende icke böra ifrågakomma. I

den senare delen instämmer jag med kommittén, men däremot har jag af

förut, anförda skäl trott det lämpligen kunna uttryckligt angifvas att, om

särskilda bestämmelser finnas erforderliga för att trygga expropriations-

ändamålets vinnande, Konungen tillkommer att meddela sådana bestämmelser.

Träffas mellan parterna öfverenskommelse, att den exproprierande

skall vidtaga åtgärd till förebyggande eller förminskande af skada, skall

enligt ⁶ § andra stycket i kommitténs förslag expropriationsersättningen

undergå motsvarande jämkning. Järnvägsstyrelsen har nu ifrågasatt, att

expropriationsnämnden skall få taga. hänsyn till en utfästelse af den ex­

proprierande att t. ex. bygga en vägbro eller utföra eu vattenafledning,

äfven om jordägaren yrkar ersättning för hela den skada, som därförutan

skulle uppstå. En dylik utvidgning af bestämmelsens räckvidd synes mig

lämplig. Det samma bör gälla, om den exproprierande af annan anledning^

t. ex. eu af myndighet vid fastställande af plan för anläggningen eller där­

efter meddelad föreskrift, är skyldig att vidtaga skyddsåtgärd.

Beträffande. ersättning för upplåtelse af särskild rätt eller för skada

genom expropriation stadgas i kommitténs förslag dels i

6

§ tredje stycket,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

52

att för upplåtelse på obestämd tid eller skada, hvars varaktighet ej kan

bestämmas, ersättningen skall utgå såsom årlig afgift, dels i 44 § tredje

stycket, att för öfriga fall rätten skall bestämma, huruvida ersättningen

skall utgå på angifna sätt eller på en gång. Det förra stadgandet tiar

motiverats därmed att, då man icke kan beräkna, upplåtelses eller skadas

varaktighet, tydligen icke finnas nödiga förutsättningar för bestämmande

af skälig ersättning eu gång för alla. Hvad sålunda anförts är obestrid­

ligen teoretiskt riktigt, men ur praktisk synpunkt lär det knappast vara

nödigt att uppdraga en sådan skillnad som den angifna, då tiden för eu

upplåtelses eller ett intrångs fortvaro sällan torde vara så fullkomligt obe­

stämd, att uppskattning till ett skäligt medelvärde skall vara omöjlig; kan

man ej alls beräkna, når upplåtelsen eller intrånget skall upphöra, torde

för öfrigt det rätta oftast vara att bestämma ersättningen såsom om den

gällde all framtid. Tillräcklig anledning att bibehålla ifrågavarande stad­

gande finnes därför icke enligt min mening, och detta så mycket mindre

som det synes önskvärdt att starkt begränsa de fall, då ersättningen utgår

såsom årlig afgift, eller om möjligt låta den alltid utgå eu gång för alla.

Den förstnämnda formen skulle väl egentligen äga berättigande, om upp­

låtelse gäller en lång framtid, under hvilken man emotser förändringar,

hvilkas innebörd det är svårt att på förhand bedöma. Liknande svårig­

heter kunna emellertid förefinnas vid äganderättsexpropriationer; äfven

vid dem förekommer ofta att man måste vid ersättningens bestämmande

bygga på mer eller mindre ovissa beräkningar om framtida förhållanden.

Och just. vid långvariga upplåtelser framträda med särskild styrka olägen­

heterna af ersättningens bestämmande såsom årlig afgift. År det fråga

om ett servitut, blir den härskande fastigheten pliktig erlägga afgäld till

den tjänande, och att skapa, nya afgälder för all framtid eller längre lid

bör helst undvikas. Sker expropriation för annans räkning än statens

eller någon kommuns, kan dessutom otrygghet för ersättningens utgående

i en mera aflägsen framtid ofta göra sig gällande, och någon lämplig form

att ställa säkerhet annat än för kortare tid torde vara svår att finna. . Dä

alltså något verkligt hinder icke torde möta att låta ersättningen äfven

för upplåtelse eller intrång alltid utgå eu gång för alla och afsevärda

olägenheter härigenom undvikas, har i det nya förslaget denna form

stadgats för bestämmande åt all expropriationsersättning.

1

sammanhang

härmed hafva uteslutits omförmälda bestämmelser i 44 § tredje stycket

och vissa däraf beroende stadganden i kommitténs förslag.

Hvad 9 §, i öfverensstämmelse med 15 § i gällande förordning,

innehåller därom att ersättning i visst fall icke skall utgå för kostnad,

som nedlagts å fastigheten, »efter det fråga, om expropriation blifvit väckt»,

Kungl. M.aj:ts nåd. proposition Nr 46.

54

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

slås nu att — med bibehållande af den i kommittéförslaget angifna pro­

portionen mellan land och stad — tjugufyra personer skola utses af lagtima

landsting, tolf af stadsfullmäktige i stad, som ep deltager i landsting, och

af Kungl. Maj-.ts befallningshafvande så många som motsvara dem lands­

tinget och stadsfullmäktige utsett. Tillika har meddelats bestämmelse för

det fall att inom ett län finnas två landsting. Vidare har, i enlighet med

önskningar af några myndigheter, uttryck gifvits åt den äfven af kommit­

tén förutsatta skyldigheten för vederbörande valmyndigheter att, i den mån

det är möjligt, tillse att länets olika delar och de särskilda slag af sak­

kunskap, som för expropriationsnämnder inom länet äga den största be­

tydelsen, blifva behörigen företrädda bland de valbara.

1 anledning af invändningar, som Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Stockholms län framställt mot kommitténs förslag, att för Stockholms

stad och län skulle af Kungl. Maj:t utses gemensam ordförande i expro­

priationsnämnder, har detta förslag ändrats så att särskild ordförande ut­

ses för staden och länet, för den förra af öfverståthållarämbetet och för

det senare, liksom i öfriga län, af Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Staden

och länet skola enligt det nya förslaget utgöra en enhet blott i fråga om

utseende af personer valbara till ledamöter i expropriationsnämnder. An­

talet af sådana personer inom valområdet har, i öfverensstämmelse med

förökningen af antalet valbara på andra håll, bestämts till nittiosex.

22 §.

Med de i ²² § andra stycket af kommitténs förslag angifna grunder,

på hvilka eu person kan undandraga sig att vara ordförande eller ersättare

för ordföranden i expropriationsnämnder eller uppförd bland de till leda­

möter i sådana nämnder valbara, har nu likställts det förhållandet att han

sex år innehaft dylikt uppdrag.

27 §. , Jäfsbestämmelserna i förslagets 27 § äro, såsom kommittén framhållit,

affattade i hufvudsaklig öfverensstämmelse med motsvarande stadganden i

4 § af lagen om skiljemän. Dock har det i sistnämnda lagrum intagna

jäfvet mot den, som vittnat i saken, utbytts mot jäf i fråga om den, som

yttrat sig i saken såsom sakkunnig, eu förändring, till stöd för hvilken

kommittén anfört att, om en person inför domstolen icke afgifvit något

omdöme i en angelägenhet, som rör expropriationsmålet, utan endast lämnat

upplysningar om faktiska förhållanden, sistnämnda omständighet icke bör

utgöra grund för hans jäfvande, så mycket mindre som just hans känne­

dom om dessa förhållanden kanske gör hans deltagande i värderingen sär­

skild! önskvärd!. Skillnaden mellan ett vittne och en sakkunnig torde emel­

lertid med det nu tillämpade rättegångsförfarandet vara alltför sväfvande

för att de lämpligen skulle kunna ställas i motsats till hvarandra, och

56

Kuhgl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

ur nämnd, åtgärd, som dessförinnan vidtagits af nämnden, skall vara utan

verkan, torde lämpligen undergå den jämkning att endast beslut om ex-

propriationsersättnings belopp förklaras ogiltigt och äfven detta blott om

afgången ur nämnden skett af skäl, som rubbar förtroendet till den af-

gångnes tidigare medverkan vid förrättningen.

^•lV7 «

Om inför nämnden yrkanden framställas eller utfästelse göres af

part eller annat förhållande af betydelse för sakens slutliga handläggning

vid rätten förekommer, måste uppenbarligen detta förhållande antecknas

till protokoll. Kommittén bär också förutsatt, att protokoll kan komma

att föras inför nämnden, enligt hvad särskild! framgår af den i kommitté-

förslagets 40 § meddelade bestämmelsen om godtgörelse till ordföranden

för protokollsföring. Det torde emellertid, såsom några myndigheter fram­

hållit, vara lämpligt stadga, att genom ordförandens försorg alltid skall

föras protokoll, som sedan öfverlämnas till rätten.

36

q

De i första stycket af 36 § nu införda bestämmelserna om upp-

(.35

§ i korn- skattning af särskild rätt till fastighet, som exproprieras, och af fastig-

mttttm

fm-

tj|] cjesg genoin dylik rätt förminskade värde afvika från grun­

derna för kommittéförslaget endast i det hänseendet att från uppskatt­

ning undantag^ särskild rätt, som jämlikt utfästelse af den exproprie­

rande lämnas orubbad. Enligt kommittéförslaget skulle exproprierad

egendom öfvergå till nye ägaren fri från afl rätt, som i afseende därå

förut tillkommit annan, naturligtvis med undantag af rättigheter, som

på grund af öfverenskommelse mellan parterna skulle äga bestånd, och

följaktligen skulle, med nämnda undantag, afl särskild rätt utom inteck­

nade fordringsrätter värderas af nämnden. Det nya förslaget däremot låter

det förhållandet, att en särskild rätt jämlikt utfästelse af den exproprie­

rande lämnas orubbad, äfven utan motpartens godkännande vara tillräcklig

förutsättning för rättighetens fortbestånd. Huruvida rättigheten verkligen

har samma värde efter expropriationen eller kanhända trots utfästelsen

måste antagas lida intrång tillkommer nämnden att bedöma. I senare

fallet skall gifvetvis ersättning för intrånget bestämmas.

En nyhet i förhållande till kommitténs förslag innebär äfven det i

samma stycke meddelade stadgandet att, om fastighet, som svarar för

fordran, tillika besväras af annan särskild rätt, som förminskar fastighetens

värde och åtnjuter sämre rätt än fordringen, nämnden skall uppskatta

jämväl det värde fastigheten utan sådant besvär skulle äga. Detta stad­

gande sammanhänger därmed att, enligt hvad som framgår af bestämmelse

i 49 §, fordringsägaren i nämnda fall skall äga rätt till betalning intill

ett belopp motsvarande det sålunda bestämda högre fastighetsvärdet.

57

Kungi. Maj.-ts nåd. proposition Nr 4ti.

Såsom kommittén i motiven till 38 § anfört, torde i fråga om

nämndens hufvudsakliga beslut — de, som angå bestämmande af ersätt-

ningssummor .— någon svårighet vid röstberäkningen icke kunna uppstå.

Då den mening, som ville bestämma ett högre belopp, i sig inbegrepe

jämväl deri,, som stannade vid en lägre siffra, måste nämligen de "olika

meningarna i dylika fall alltid kunna jämkas till hvarandra så, att ett visst

belopp funnes vara godkändt af flertalet röstande. I enlighet härmed

både man enligt kommitténs afsikt haft att tillämpa bestämmelsen att,

om vid omröstning till beslut inom nämnden äro olika meningar, den

skall gälla, som biträdes åt flera röstande än någon annan. Denna be­

stämmelse har emellertid missuppfattats af eu del myndigheter, och det

synes därför vara lämpligt att uttryckligt angifva hvad den i nämnda hän­

seende innebär.

Då expropriationsmål, som förklarats hvilande, skall ånyo företagas

vid rätten, åligger det enligt kommitténs förslag rätten eller domaren att

låta kungörelse härom minst fjorton dagar förut uppläsas i kyrkan och

införas i tidningarna. Härutöfver har nu stadgats att tillkännagifvande

skall. med posten sändas till den exproprierande. Detta stadgande har

särskildt föranledts af en, såsom 54 § i det nya förslaget utvisar, nu företa­

gen begränsning af den tid, inom hvilken expropriationsanspråk skall kunna

återkallas.

Befogenhet att jämka expropriationsnämndens uppskattning torde

böra tillkomma rätten, endast då uppskattningen strider mot stadgandet,

att ersättning ej må bestämmas lägre än hvad den exproprierande i målet

erbjudit eller högre än motparten begärt. År det däremot fråga om til­

lämpning af bestämmelsen, att ersättning ej må till förfång för innehaf-

varen af intecknad eller därmed likställd fordran sättas lägre än till fastig­

hetens värde, äfven om ägaren mindre begärt, kan jämkning af uppskatt­

ningen ej få vidtagas af rätten. Att bestämma »fastighetens värde» tillhör

nämligen ej rätten. Häraf följer dock icke, att i hvarje fall möjlighet till

ändring måste anses utesluten, om nämnden ej ställt sig berörda stadgande

till efteilättelse. Skulle af nämndens protokoll eller andra handlingar

uppenbart framgå, att så år förhållandet, får domstolen för rättelses vin­

nande tillämpa bestämmelsen i andra stycket af 42 § och alltså återförvisa

målet till nämnden.

I fråga om sättet för expropriationens fullbordande har kommittén,

då det icke. gäller inteckningshafvares rätt, låtit den exproprierande välja

mellan att inom viss tid till den ersättningsberättigade erlägga eller hos

öfverexekutor nedsätta expropriationsersättningen. Ehuru med hänsyn till

parternas bekvämlighet kunde vara önskvärd t att behålla denna valfrihet,

Bihang till Riksdagens protokoll IBIS. 1 sand. 21 höft.

(AV

46.)

S

38

§.

40 §

(41 Hl

42 §

(43 §).

45 §

(47

§)■

58

Kungt. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

har jag icke funnit sådant låta sig gorå, enär det på grund af expropria­

tion ens rättsverkningar måste anses nödvändigt att för dess fullbordande

bestämma eu form, genom hvilken till upplysning för framtida intressen­

ter blir veterlig!, att och när expropriationen fullbordats. Härför erford­

ras eu åtgärd i förhållande till offentlig myndighet, och det lämpligaste i

detta afseende synes vara att stadga deposition af ersättningen såsom den

enda formen.

Att mottaga och fördela medel, som den exproprierande nedsätter,

äfvensom att omhändertaga säkerhet, som af honom ställes, hai enligt

kommitténs förslag ålagts öfverexekutor, under det att motsvarande

för närvarande tillkomma Kung!. Maj:ts befallningshafvande,

förändring hafva några öfverexekutorer framställt erinringar,

46 §

(49 och 50

§§)■

åligganden

enligt förslaget samma

handläggas

expropna-

:if derå

Mot denna

under anförande hufvudsakligen, att

tion ofta skulle komma att i nämnda hänseenden

myndigheter, hvilket vore olämpligt, samt att berörda åligganden sa myc­

ket hellre borde bibehållas hos Kung! Maj:ts befallningshafvande, som

denna myndighet äfven i öfrig! hade befattning med expropriationer och

i vissa afseenden bättre än andra öfverexekutorer lämpade sig för samma

åligganden. Anledningen till kommitténs förslag torde vara, att Kungl.

Maj:ts befallningshafvande endast såsom öfverexekutor har hand om sådan

fördelning af köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom, till hvilken

i förslaget hänvisas såsom grund för expropriationsersättningens fördel­

ning. Det torde emellertid icke möta något hinder att Kungl. Maj:ts be­

fallningshafvande i länet verkställer dylik fördelning äfven för område, där

nämnda myndighet icke är öfverexekutor, och da det är förenadt med

vissa praktiska fördelar att låta ifrågavarande åtgärder fortfarande ankomma

på Kungl. Maj:ts befallningshafvande, har kommitténs förslag nu ändrats

i denna del.

Särskild rätt till fastighet, som exproprieras, skall, såsom förut

nämnts, enligt det nya förslaget äga bestånd efter expropriationen, om

jämlikt utfästelse af nye ägaren rättigheten lämnas orubbad. Det synes

vara önskvärd! att jämväl i detta afseende vidhålla grundsatsen, att ex­

propriationen icke skall sträckas längre än nödigt är. För den expiopiie

rande kan det äga den största betydelse att icke nödgas inlösa alla sär­

skilda rättigheter till ett exproprierad! område. Eu dylik rätt, t. ex. eu

vågrätt, kali under vissa förhållanden hafva större värde än själ!va om­

rådet. Äro omständigheterna sådana, att hvarken expropriationen eller

områdets användande för expropriationsändamålet behöfver göra intrång å

och deri exproprierande utfaster att lämna densamma orubbad,

rättigheten

torde icke finnas tillräcklig anledning att gorå rättighetens fortbestånd be

60

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

ersättningen för fastigheten, d. v. s. utöfver det värde fastigheten äger i

dess af servitutet besvärade skick. I enlighet härmed har, såsom jag vid

36 § nämnt, där införts stadgande om uppskattning i berörda fall jämväl

af fastighetens värde utan servitutet, och har vidare i 49 § stadgats skyl­

dighet för Kungl. Maj:ts befallningshafvande att vid ersättningens utbetal­

ning på nu angifvet sätt jämka mellan inteckningshafvaren och innehafvaren

af den andra särskilda rättigheten.

1 49 § har tillika, utöfver hvad 47 § i kommitténs förslag inne­

håller, meddelats bestämmelse, huru med expropriationsersättningen skall

förfaras, om exproprierad fastighet innehafts såsom fideikommiss.

so §

Den i 47 § af kommitténs förslag intagna bestämmelse, enligt hvilken

{4‘ ^' medel, som nedsättas hos öfverexekutor, alltid skola genom hans försorg

insättas i bankinrättning för att där innestå mot ränta, torde, såsom sär­

skilt Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län påpekat, kunna med­

föra svårigheter i tillämpningen. I stället för nämnda bestämmelse har

därför i 50 § af det nya förslaget meddelats ett stadgande, som i hufvud­

sak motsvarar hvad för liknande fall är föreskrifvet bl. a. i 138 § utsök-

ningslagen (160 § enligt den af innevarande års riksdag antagna ändring

af vissa delar af samma lag).

⁵¹ §.

Genom stadgande i 51 § första stycket af det nya förslaget har det

ålagts Kungl. Maj:ts befallningshafvande att, oafsedt om fastighet, som ut­

gör föremål för expropriation, är intecknad eller icke, ofördröjligen göra

anmälan på landet hos domaren och i stad hos rätten, så snart genom ex-

propriationsersättnings nedsättande eller, i visst fall, uttagande expropria-

tionen fullbordats. Denna anmälan skall föranleda vissa anteckningar i in-

teckningsprotokollet samt intecknings- eller fastighetsboken. Sålunda skola,

enligt bestämmelse i samma stycke, anteckningar göras om att fastigheten

exproprierats eller om särskild rätt till fastigheten, som genom expropria-

tionen förvärfvats. Att sådana anteckningar böra verkställas torde följa

redan däraf att expropriationsmålets instämmande antecknats. Anteck­

ningen om att särskild rätt uppkommit har dessutom det viktiga syftet,

att upplysning om nämnda förhållande för framtiden skall finnas tillgäng­

lig hos domaren och rätten samt ingå i gravationsbevis. Ytterligare stad­

gande om anteckning finnes i första momentet af 24 § inteckningsförord-

ningen enligt dess af innevarande års riksdag antagna lydelse. Där stadgas

nämligen att, sedan till rätten eller domaren inkommit anmälan om be­

hörig nedsättning af löseskillingen för exproprierad fastighet, i intecknings-

protokollet skall antecknas att fastigheten ej vidare häftar för fordrings-

inteckning, som däri meddelats. Att samma regel skall äga motsvarande

exproprierande genom återkallelse göra verkan af ett. laga kraftvunnet ut­

slag om intet.

Såsom en förutsättning för nämnda begränsning af återkaHelsovatten

bör emellertid beredas skälig säkerhet att den exproprierande får känne­

dom om tiden för domstolens sammanträde, och i 40 § har därför, såsom

jag redan nämnt, införts bestämmelse att den exproprierande skall erhålla

särskild kallelse till sammanträdet.

Om ifrågavarande rätt sålunda inskränkes till en tid, då domstolen

ännu ej skilt målet från sig, synes återkallelse!! lämpligen få göras genom

anmälan hos rätten eller domaren, med skyldighet för den exproprierande

att tillika gifva motparten och, om nämnden har saken under behandling,

nämndens ordförande del af återkallelse!!.

Då expropriationsmålet är antecknad! i inteckningsprotokollet samt

intecknings- eller fastighetsboken, bör eu motsvarande anteckning göras

äfven om återkallande af expropriationsanspråket.

Enligt kommitténs motivering är med dess förslag åsyftadt att åter­

kallelse icke skall få göras i fråga om någon del af en fastighet, som inne­

fattas under expropriationsanspråket, utan måste gälla hela fastigheten.

Vattenfallsstyrelsen har ansett giltig anledning härtill knappast förefinnas.

Om den exproprierande under arbetets fortgång, såsom ofta förekomme,

funne sig icke behöfva taga i anspråk så stor del af fastigheten som lian

från början beräknat, skulle, i strid mot den allmänna grundsatsen rö­

rande expropriationens omfattning, företagaren tvingas att fullfölja sitt an­

språk i hela dess vidd, såvida han icke fövedrogc att återkalla sin talan

och uttaga ny expropriationsstänming för förvärfvande af eu del af det

område, som afsetts med den första stämningen. Ehuru rätt till åter­

kallelse i fråga om en del af en fastighet medför den olägenheten att, om

återkallelse!! görcs efter det expropriationsnäinndens förrättning afslutats,

ny uppskattning oftast torde blifva behöflig, synes det vara förenad! med

öfvervägande praktiska fördelar att medgifva sådan rätt, och då dessutom

vissa af kommittén anförda skäl mot ett dylikt medgifvande icke äga samma

betydelse enligt det nu föreliggande förslaget, har jag låtit i andra styc­

ket af 54 § införa bestämmelse att återkallelse må gälla hela fastigheten

62

Kung i. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

har i det nya förslaget till tiden begränsats och förklarats gälla endast

till dess expropriationsmålet slutligen afgjorts. Att, såsom kommittén

föreslagit, låta sådant vridande framställas intill tre månader från nämnda

C ) '

•'

^

t

tid skulle bl. a. medföra den olägenheten att expropriation sersättningen

56 §

eller någon del däraf.

Jämväl rätten att begära ny uppskattning, om exproprierad

(6S doms värde väsentligt förminskats efter expropriationsnäinndens förrät

egen-

63

Kvngl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

icke gärna kunde få utbetalas af Kung!. Majrts befallningshafvande, innan

dessa tre månader förflutit.

} det nya förslaget har vidare införts bestämmelse att ifrågavarande

rätt ej .gäller, om fastigheten fått tillträdas af den exproprierande, innan

förändringen i värdet inträffade.

Då de grunder, efter Indika ordföranden och ledamöterna i expro-

priationsnämnd skola åtnjuta ersättning för uppskattningen, torde böra be­

stämmas i administrativ ordning, hafva de af kommittén föreslagna be­

stämmelserna i detta ämne utbytts mot eu hänvisning till hvad därom

särskilt kan blifva stadgadt.

Om expropriationsnämnden förfarit felaktigt och målet af sådan an­

ledning återförvisats till nämnden, torde denna' i regel icke böra åtnjuta

ersättning för det arbete, som däraf föranledes. Stadgande härom har nu

meddelats.

¹ fråga om rätt att aterförvärfva exproprierad men ej för expropria-

tionsändamålet använd egendom har kommittén ej föreslagit annat än en

förköpsrätt till exproprierad fastighetsdel, som biir obehöflig för nämnda

ändamål ocli därför säljes. Beträffande denna rätt, som tillagts hufvud-

fastighetens ägare, skulle tillämpas hvad eljest enligt lag gäller om lös­

ningsrätt.

Hvad sålunda föreslagits torde emellertid icke i önskvärd omfattning

tillgodose behofvet af återlösningsrätt. Med utvidgning af expropriations-

institutet till ett flertal ändamål, som kunna företrädas äfven af enskilda

personer och sammanslutningar, följer oförnekligen eu viss risk, att de

förutsättningar, på hvilka tillståndet till expropriation grundats, icke alltid

skola uppfyllas. ¹ samband med nämnda utvidgning synes det därför

vara lämpligt stadga en ganska vidsträckt rätt att aterförvärfva det ex­

proprierade.

kran 29. § i gällande expropriationsförordning synes härvid böra

upptagas det fall att afträdd egendom ej kommer till användning för det

uppgift ändamålet. År större praktisk betydelse torde, såsom kommittén

påpekat, den möjligheten vara att fastigheten visserligen eu tid användes

för berörda ändamål men denna användning sedermera upphör. I båda

de nämnda fallen synes, om den bristande användningen ej är blott till­

fällig utan innebår ett öfvergifvande af ändamålet, återlösningsrätt vara.

på sin plats, och detta oafsedt om egendomen skall säljas eller'icke. Det

1

orde äfven vara befogad! att utsträcka samma rätt till ytterligare ett

fälb_ ^ Om fastigheten visserligen användes för det afsedda ändamålet men

därjämte i väsentlig omfattning för annat

af underförstådda eller

kringgående

ändamål, kan häri ligga ett

måhända uttryckligt angifna villkor

59 §

(40

§).

Öl §

(60 §).

64

Kung!. May.ts nåd. proposition Nr 46.

02

§

(67

§).

för exp ro pri åt io nen. Dylika missbruk torde lättare förhindras, om lösnings­

rätt finnes.

Den för återlösningsrätt nu stadgade tidsbegränsningen af tio år

synes böra bibehållas.

Det nya förslaget öfverensstärnmer med kommitténs förslag däri, att

lösningsrätt skall finnas endast då en del af eu fastighet exproprierats

samt °att rättigheten alltid skall vara förenad med hufvudfastigheten.

Såsom kommittén anfört synes nämligen ett större och mera varaktigt in­

tresse af expropriationens återgång egentligen finnas, då expropriationen

afsett en fastighetsdel, som genom form och belägenhet naturligt tillhör

hufvudfastigheten. Af mindre vikt torde vara att återgång sker, när eu

hel fastighet exproprierats. Expropriationen innebär då endast en rubb­

ning af personliga äganderättsförhållanden, och denna får i allmänhet an­

tagas vara utjämnad genom expropriationsersättningen, särskildt efter någon

tids förlopp.

Enligt expropriationsförordningen skall återlösningssuinman i händelse

af tvist bestämmas af expropriationsnämnd, dock ej till högre belopp än

det, för hvilket fastigheten afträdts. Den sålunda angifna hufvudregeln,

att ifrågavarande lösen likställes med expropriation, torde böra bibehållas

och utsträckas därhän att stadgandena om expropriation skola, äfven ut­

öfver löseskillingens bestämmande, i tillämpliga delar gälla. Den nu­

varande begränsningen af löseskillingens belopp synes däremot ingifva be­

tänkligheter med hänsyn till möjligheten att området, da det återlöses, åi

besväradt af inteckning. Bestämmelsen i denna del har därför icke upp­

tagits i det nya förslaget. Från de allmänna expropriationsreglerna har

gjorts det undantag att på rättens pröfning skall ankomma, huru kost­

naden för rättegången och expropriationsnämndens förrättning skall gäldas.

Det torde nämligen icke vara billigt att alltid lata denna kostnad drabba

den lösande.

Kung!. Maj:ts befallningshafvandes rätt att bereda en person tillträde

till eu fastighet för kartläggning eller annan förundersökning för expro­

priation har enligt

67

§ i kommitténs förslag bundits vid det förbehåll,

att tillträde förvägrats af fastighetens ägare eller innehafvare. Häremot

hafva järnvägsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anmärkt att,

då någon ville verkställa undersökning för ett större företag, Kungl. Ma.j:ts

befallningshafvande borde kunna lämna honom allmänt tillstånd därtill föt

hela den" trakt, i hvilken undersökningen skulle göras. En sådan för­

ändring har synts mig af praktiska skäl vara lämplig, och berörda för­

behåll

liar

därför utelämnats vid affattande af

62

§ i det nya förslaget.

66

67 och 68 §§.

69 §.

70 §

(58 §).

Ehuru genom dessa stadganden ganska väsentliga lättnader beredts den

exproprierande vid jämförelse med de allmänna fordringarna i nämnda

hänseenden, synes det dock särskilt hos de myndigheter, som hafva

hand om allmänna arbeten, vara en enhällig uppfattning att utförande af

desamma skulle i synnerligt hög grad försvåras genom kommittéförslagets

antagande. Då de framställda betänkligheterna enligt min mening äro i

mångt och mycket befogade, har jag för berörda kommunikationsanlägg-

ningar låtit utarbeta särskilda bestämmelser, som dels återgifva det väsent-

ligff i förenärnnda af kommittén föreslagna stadganden dels därutöfver

innebära eftergifter i olika hänseenden. I sammanhang härmed hafva de

för dylika anläggningar särskild! afsedda bestämmelserna i kommitté­

förslagets allmänna del utelämnats.

Hvad allmänna vägar beträffar, synes det utan afsevärd risk för

]ordägaren kunna stadgas att, liksom enligt nuvarande rättstillämpning,

Konungen må utan närmare bestämmande af expropriationsområdet gifva

den, af hvilken vägarbetet skall utföras, rätt att expropriera härför er­

forderlig mark samt sådan expropriationsrätt utan vidare skall följa af

Konungens fastställelse å plan för anläggning eller förändring af allmän

väg. Stadganden om villkoren för dylik fastställelse hafva tydligen icke

sin plats i denna lag. Beträffande åter villkoren för att utan samband

med fastställelse å plan vinna expropriationsrätt torde, då området icke

skall närmare bestämmas, anledning saknas att å den karta, som skall

biläo-o-as ansökningen, ställa större anspråk än att vägens sträckning skall

DO

O 7

1

angifvas.

Vidare torde kunna medgifvas, att den exproprierande må taga

marken i besittning, så snart stämning i expropriationsmålet utfärdats och

hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande ställts pant eller borgen för expro-

priationsersättningen jämte ränta. Expropriation för ifrågavarande ända­

mål kan knappast komma att gälla mark af den beskaffenhet och omfatt­

ning, att ersättningens erläggande först någon tid efter besittningstagande!

kan befaras medföra någon verklig olägenhet för jordägaren.

58 § i kommitténs förslag innehåller bestämmelser om uppskof med

tillsättande af expropriationsnämnd för två fall. Dels stadgas nämligen

att parterna äga öfverenskomma om sådant uppskof. Dels föreskrifves, att

rätten kan på framställning af part låta anstå med tillsättande af nämnd,

dock endast om den exproprierande fått i förväg tillträda egendomen och

uppskattning icke lämpligen kan ske, innan anläggningen blifvit i sin hel­

het eller åtminstone delvis utförd. Den förra bestämmelsen, hvars till-

lämpning skulle kunna ifrågakomma vid alla slag af expropriation, synes

emellertid knappast vara behöflig. Om af någon anledning båda parterna

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

68

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

72

§.

dylika upplåtelser lämpligen uppskattas af expropriationsnämnd i samman­

hang med värderingen af den exproprierade marken.

Frågan, i hvad mån undantag med hänsyn till kommunikations-

anläggningar böra göras från de allmänna expropriationsbestämmelserna,

berör, såsom jag förut antydt, särskild! reglerna för bestämmande af

expropriationsområdet och villkoren för att detta må tillträdas af den

exproprierande. Det torde vara lämpligt att redogöra för hvad järnvägs­

styrelsen anmärkt mot kommitténs förslag i dessa delar. I hufvudsak

liknande synpunkter hafva framhållits af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, styrelsen för svenska järnvägsföreningen samt Kungl.

Maj ds befallningshafvande i Jämtlands län. Äfven de bland öfriga myn­

digheter, som i något afseende inlåtit sig på denna sida af frågan, hafva

i allmänhet anslutit sig till samma ståndpunkt.

Hvad först angår kommitténs förslag, att fullständig karta öfver det

o

.

D'

o

afsedda expropriationsområdet skall bifogas ansökningen om expropriations­

rätt, har järnvägsstyrelsen anfört följande. Erfarenheten från järnvägs-

byggnader gåfve vid handen, att kommittén alltför mycket underskattat

svårigheterna för expropriationskartans utarbetande pä förhand, då den

fordran uppställts att ej blott alla gränser för det blifvande järnvägs­

området skulle vara definitiva utan äfven alla sådana områden, som måste

exproprieras för vägomläggningar, vattenafledningar m. in., redan å det

förberedande stadiet skulle vara fullt bestämda. Renstakningen, i samband

med hvilken det enligt kommitténs mening borde vara möjligt att be­

stämma järnvägsområdet, bestode endast i en fixering af spårets midtlinje

och fastställande af balanslinjens läge, hvadan det syntes blifva ganska

vanskligt att på endast denna grundval fastställa gränserna mellan järn­

vägen och jordägarens återstående mark. Kartläggningen kunde ej ut­

föras af landtmätare, förrän det för järnvägen behöfliga området af järn-

vägsbyggaren utmärkts å marken, men härför erfordrades ej blott att

linjen vore renstakad utan äfven att vidlyftiga och tidsödande sektionerings-

arbeten blifvit utförda. Under alla förhållanden kunde dock gränserna i

regel icke blifva annat än approximativt bestämda vid eu dylik förrätt­

ning. Innan arbetena å järnvägsbygget framskridit tämligen långt, kunde

för öfrigt de behöfliga områdena ej bestämmas, enär stationsplaner sällan

vore på förhand uppgjorda, lägen för banbevakningsbostäder icke vore be­

stämda samt storleken af behöfliga upplagsplatser och sidotag icke vore

kända m. m. Härtill komme, att landtmätarna i allmänhet vore så öfver-

hopade med arbete, att det ofta dröjde lång tid, innan expropriations-

kartan med beskrifning kunde erhållas. En dyrbar tid skulle sålunda gå

förlorad, om påbörjande af järn vägsbyggnadsarbetet måste uppskjutas, till

70

det allmänna. Talrika exempel funnes på att under järn vägsarbetets fort­

gång från ortsinvånarna framkoinme petitioner om annan sträckning åt

linjen än den ursprungliga, i många fall innefattande så väsentliga

ändringsförslag, att det ej kunde vara tal om smärre ändringar i den

ursprungliga planen. Med förslagets bestämmelser skulle det ej vara

möjligt att tillmötesgå berättigade kraf på linjens ändring utan att järn-

vägsägare finge vidkännas kostnad för mark, som redan exproprierats, men

som vid linjens ändring befunnes obehöflig. Dessa kostnader kunde tänkas

stiga till så betydliga belopp, att trots det ortsbefolkningen eller lands­

ändan hade stort intresse af att få ändringen genomförd, järn vägsbyggaren

ändock nödgades fasthålla vid den ursprungliga planen.

Mot kommitténs förslag, att i regel expropriationsområdet icke skulle

få tillträdas, innan expropriationsersättningen blifvit betald, har järnvägs­

styrelsen funnit ungefär samma invändningar kunna framställas som mot

de föreslagna grunderna för expropriationsområdets bestämmande. Olägen­

heter och intrång, som vållades af järnvägsbyggnad, vore för öfrigt mången

gång icke på förhand kända, och att rent teoretiskt bestämma dem syntes

f

de flesta fall icke låta sig göra. Det tidigare tillträde, hvartill möjlighet

skulle beredas enligt 51 och följande §§ i förslaget, kunde vinnas endast

genom en procedur, som blefve tämligen besvärlig och tidsödande. För

tillgodoseende af jordägarnas intressen hade i förslaget uppställts större

fordringar än som kunde anses påkallade af förhållandena. Det vore att

märka att vid expropriation för järnväg i regel endast toges i anspråk

mindre väsentliga delar af en jordägares fastighet. Undantagsvis kunde

dock ersättning" böra utgå före besittningstagandet. I hvilka fåll anled­

ning härtill förefunnes kunde lämpligen pröfvas af Kungl. Maj:ts befall­

ningshafvande.

Enligt hvad järnvägsstyrelsen ytterligare anfört, torde väl rent teore­

tiskt sedt någon skillnad ej böra göras mellan järnvägsexpropriation och

annan expropriation, och i en del andra länders lagstiftning syntes dylik

skillnad ej heller vara uppdragen, men hvad som i ett stort kulturland

med rikare resurser och andra naturförhållanden möjligen lämpade sig

skulle i vårt land sannolikt komma att verka hämmande på förverkligandet

af nya järnvägsföretag behöfliga för orterna eller landet i dess helhet.

Järnvägsstyrelsen har, till vidare utveckling af sin åsikt i frågan,

uppgjort förslag till särskilda bestämmelser om expropriation för järnväg.

Detta förslag är i nu förevarande delar byggd! på följande hufvudgrunder.

Har Konungen fastställt definitiv plan för ny statsbana eller beviljat kon­

cession å enskild järnväg enligt därför ingifven plan, följer härmed rätt

till expropriation af fast egendom, som erfordras för järnvägens utförande

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

72

73 §

möjliggöres att i hvarje särskilt fall bestämma skäliga gränser för expro­

priationsrätten, torde det äfven för järn vägsbyggaren icke vara utan för­

delar, att genom renstakningens framskjutande till detta tidiga skede af

förfarandet järnvägsarbetets påbörjande blir mera omsorgsfullt förbereda

Jag vill nämna, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län

funnit det vara i sin ordning att rätten till expropriation göres till föremål

för särskild framställning, samt att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

ledamot för ärenden rörande enskilda järnvägar enligt en vid styrelsens

utlåtande fogad reservation ansett expropriationsrätt för enskild järnvägs-

anläggning böra meddelas af Kungl. Maj:t på särskild ansökning samt

först i den mån renstakning af järnvägen eller delar däraf utförts.

Enligt det nya förslaget göres i vissa hänseenden skillnad mellan å

ena sidan banlinjen samt å andra sidan stationer, last- och hållplatser samt

andra platser, där mark utanför banlinjen tages i anspråk. Det är be­

träffande banlinjen de största svårigheterna möta att på förhand bestämma

expropriationsområdet. Det låter sig icke göra att i de vidsträckta ut­

marker, där järnvägarna i vårt land till största delen framgå, verkställa

så noggranna förundersökningar för banlinjens framdragande, att icke

terrängförhållandena ofta skola påkalla antingen någon jämkning af linjens

sträckning eller ock en opåräknad utvidgning af banområdet. Beträffande

åter de platser, där större områden skola upptagas af stationer eller dy­

lika anläggningar, torde något verkligt hinder icke möta att i hufvudsak

vidhålla anspråket på att expropriationens omfattning skall bestämmas i

förväg.

I öfverensstämmelse härmed stadgas i det nya förslagets 72 §, att

den karta, som skall bifogas expropriationsansökningen, jämte åtföljande

beskrifning skall utvisa dylika större områdens läge och storlek, till hvil­

ken jordeboksenhet de höra och, om de äro fördelade i flera ågolotter,

dessas läge och gränser, men att beträffande järnvägen i öfrigt endast

läge och sträckning behöfva angifvas.

Hvad därefter angår omfattningen af den expropriationsrätt Konun­

gen skall meddela, synes, såsom jag nyss nämnt, i fråga om de platser,

där mark utanför banlinjen afses, expropriationsrätten böra i hufvudsak

begränsas till områden, som bestämmas af Konungen.

För banlinjens framdragande måste den exproprierande erhålla större

frihet. Man torde icke böra uppställa strängare villkor än att Konungen

bestämmer visst afstånd å ömse sidor om den renstakade linjen, intill

hvilket den exproprierande sedermera äger att efter eget godtfinnande

taga all marken eller större eller mindre del däraf i anspråk. Detta af­

stånd bör motsvara hvad som efter sakkunnig pröfning i olika fall anses

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

74

vägars anläggning eller förändring, diken, vattenaflopp och sidotag. Mark

tilf last- och hållplatser eller banvaktslägenheter torde ock kunna inbe­

gripas under berörda expropriationsrätt, i den mån dylika områden icke

låta sig på förhand bestämma eller den exproprierande har rätt att utan

Konungens medgifvande jämka de från början meddelade bestämmelserna.

Jämväl beträffande stationsområden synes sådan expropriation kunna ifråga­

komma, åtminstone såtillvida som jämkning af banlinjen utanför stations­

området kan göra någon mindre förökning af detta behöflig.

74 §.

Såsom villkor för att expropriationsområdet må tagas i besittning

uppställer förslaget, jämte det att expropriationsmålet skall vara instämdt

och jordägaren skall hafva erhållit tillsägelse minst fjorton dagar förut,

i princip endast den fordran att, liksom för närvarande, den exproprie­

rande skall hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande ställa säkerhet för ex-

propriationsersättningen. Dock skall under vissa förutsättningar jordägaren

hafva rätt till någon betalning i förskott.

75 §.

Redan kommittén har erinrat om att, ehuru förlusten af den expro­

prierade egendomen stundom vore ytterst kännbar för ägaren, förekomme

äfven ofta att expropriationsområdet icke hade denna betydelse. Vid ex­

propriation för eu järnväg toges ju i allmänhet endast ett mindre område

i anspråk från hvarje jordägare, och om detsamma tillhörde utmarken

eller eljest ej hade särskilt högt värde, vore det ej för jordägaren någon

större olägenhet att afstå området utan omedelbar betalning, när han både

visshet att efter någon tid erhålla full ersättning jämte ränta. Kommittén

ansåg det dock vara omöjligt att i lag uppdraga någon gräns mellan de

fall, då besittningstagande utan betalning måhända skulle kunna inedgifvas,

och de fall, då det icke kunde medgifvas. Om man ville bereda trygghet

mot att sakägarna utsattes för obehöriga svårigheter, syntes alltså enda

utväo-en vara att icke i något fall eller åtminstone endast i vissa mera

säregna undantagsfall låta tillträdet gå före betalningen, naturligtvis under

förutsättning att icke godvillig öfverenskommelse träffats.

Mot kommitténs uppfattning i sistnämnda afseende har järnvägs­

styrelsen anmärkt, att erfarenheten från gångna tiders järnvägsbyggande

syntes visa, att de fall, då besittningstagande utan föregående betalning

icke borde medgifvas, utan svårighet kunde inskränkas till ett jämförelse­

vis obetydligt antal, i hvilka särskilda skäl för tidigare betalning vore för

handen/ Kungl. Maj:ts befallningshafvande kunde lämpligen blifva prof­

vande myndighet i dessa frågor. Enligt järnvägsstyrelsens förut omnämnda

förslag skall Kungl. Maj:ts befallningshafvande i dylika fall på ansökning

af jordägaren meddela förbud för den exproprierande att taga området i

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

75

besittning, innan provisorisk uppskattning af expropriationsersättningen

ägt rum och viss del däraf nedsatts hos öfverexekutor.

Då den sålunda anvisade utvägen synts mig vara användbar, har

jag låtit i det nya förslagit intaga bestämmelser i denna riktning. Dock

har det förefallit mig obilligt att jordägaren för att freda sin mark skulle

behöfva påkalla Kungl. Maj:ts befallningshafvandes ingripande. Det torde

snarare böra läggas på den exproprierande att, om jordägaren icke vill afstå

marken utan föregående betalning, begära Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

pröfning, huruvida sådant fall föreligger, att denna vägran är berättigad.

Om Kungl. Matjts befallningshafvande finner jordägaren böra erhålla

betalning i förskott, skall, såsom äfven järnvägsstyrelsen föreslagit, provi­

sorisk uppskattning ske genom tre personer tillsatta enligt bestämmelserna

i 51 § i kommitténs förslag.

Den ersättning, som skall deponeras hos Kungl. Maj ds befallnings­

hafvande för att tillhandahållas jordägaren, har, i enlighet med järnvägs­

styrelsens hemställan, inskränkts till tre fjärdedelar af det belopp upp-

skattningsmännen föreslagit. Med denna begränsning synes det vara an­

tagligt, att den provisoriska ersättningen så godt som aldrig skall öfver­

stiga hvad som under alla förhållanden bör tillkomma jordägaren, och

genom betalning af nämnda belopp torde å andra sidan all mera kännbar

olägenhet för honom undanröjas.

I det nya förslagets 76 § hafva sammanförts bestämmelser, som äga 76 §.

motsvarighet i 51 § fjärde stycket, 52 § och 53 § första stycket af kom­

mitténs förslag.

Att, såsom kommittén i 53 § andra stycket föreslagit, den expro- 77 §■

prierande ej skall återfå något af det efter provisorisk uppskattning

föreslagna beloppet, äfven om ersättningen sedermera af expropria-

tionsnämnd bestämmes till lägre belopp, har från flera håll rönt gen­

sagor. Stadgandet äger säkerligen mycket ringa praktisk betydelse, se­

dan depositionen inskränkts till tre fjärdedelar af det uppskattade be­

loppet. En viss billighet synes dock ligga i att låta den exproprierande,

som påkallat tillämpning af detta extra ordinarie förfarande, hellre än

hans motpart — i dylika fall oftast en person i små villkor — bära

risken för att uppskattningsmännen misstagit sig till den grad, att åter­

bäring skulle kunna komma i fråga.

Syftet för ifrågavarande bestämmelse torde emellertid lämpligare

vinnas på det sätt, att expropriation snämndens frihet i uppskattningen

begränsas, liksom i vissa andra fall förekommer, och det hos Kungl. Maj:ts

befallningshafvande nedsatta beloppet förklaras vara det minsta, till hvilket

den slutliga expropriationsersättningen må bestämmas.

76

I farledernas intresse har särskildt vattenfallsstyrelsen beträffande

kommittéförslaget gjort erinringar och framställt ändringsförslag, som i

sina hufvuddrag öfverensstämma med de förut angifna. Om också be-

hofvet af lindringar i de allmänna expropriationsreglerna knappast torde

vid farledsanläggningar framträda lika tydligt och starkt som vid väg- och

järnvägsanläggningar, anser jag mig böra tillstyrka, att man äfven i fråga

om de förra skall i väsentlig mån tillmötesgå de sålunda från sakkunnigt

håll framförda önskningarna. I förbigående vill jag, i anledning af en åt

vattenfallsstyrelsen uttalad farhåga, erinra om att det enligt förslaget icke

möter något hinder att söka expropriationsrätt för en del af en anlägg­

ning i sänder, allt eftersom de förberedande arbetena framskrida.

För närvarande synes i regel vid expropriation för farled visst om­

råde bestämmas af Konungen. Beträffande stora företag, t. ex. ombygg­

naden af Trollhätte kanal och anläggningen af ny farled mellan Väners­

borg och Göteborg, har dock Konungen — i hufvudsaklig öfverensstäm-

melse med hvad som äger rum vid järnvägsanläggningar — samtidigt med

planens fastställande utan att närmare bestämma området medgifvit ex­

propriation af all den enskild man, menighet eller inrättning tillhöriga

jord eller lägenhet, hvars inlösande erfordrats vare sig för farledsarbetets

utförande jämlikt den fastställda planen och i laga ordning meddelade

föreskrifter eller för utförande af hamn- och kajbyggnader, som stått i

samband med arbetet för farleden.

Jämväl det nya förslaget uppställer såsom hufvudregel, att expro-

priationsområdet skall bestämmas af Konungen, men medgifver härifrån

vissa undantag. Dessa gå dock icke så långt att i något fall den expro­

prierande skulle, såsom hittills förekommit, själf få i hufvudsak bestämma

expropriationens omfattning utan innebära endast rätt för honom att en­

ligt medgifvande af Konungen och på de villkor Konungen föreskrifter

taga i anspråk sådan utanför det bestämda området belägen mark, till

hvilken det på grund af oförutsedda omständigheter under anläggningens

utförande kan finnas nödigt att utsträcka expropriationen. Hvad i detta

afseende föreslås öfverensstämmer med de delvis från 4 § i kommittéför­

slaget hämtade stadganden om expropriation för järnväg, hvilka innefattas

i 73 § tredje stycket af det nya förslaget.

I fråga om villkoren för expropriationsområdets tillträdande synes

likaledes samma lättnad som vid anläggning af järnväg böra beredas vid

farledsanläggningar. I förslaget stadgas därför att bestämmelserna i 74—77 §§

skola äga tillämpning i afseende å anläggningar af det senare slaget.

Äfven bestämmelserna i förslagets 70 och 71 §§ torde böra erhålla

giltighet för dylika anläggningar.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

78

Tvist om köpeskillings eller tomträttsafgifts belopp torde lämpligare

pröfvas af skiljemän än, såsom kommittén föreslagit, af domstol.

I det nya förslaget har, utöfver hvad nyss nämnts om begränsning

till den första tomträttsupplåtelsen, stadgats den inskränkning i husägarens

rätt till köp eller tomträttsupplåtelse på nu angifna villkor att bestäm­

melserna i ämnet ej skola äga tillämpning, med mindre husägaren inom

två år från expropriationens fullbordande hos markägaren gör framställning

om försäljning eller upplåtelse af tomten. Det torde ej med skäl kunna

begäras att ifrågavarande rätt skulle stå husägaren öppen någon längre

tid; särskildt de stadgade villkoren för försäljning eller tomträttsupplåtelse

skulle i allmänhet snart upphöra att äga motsvarighet i de verkliga för­

hållandena. Äfven om husägaren skulle på grund af äldre aftal hafva

rätt att besitta tomten utöfver de två åren, synes det icke vara en

obillig fordran, att han inom nämnda tid bestämmer, huruvida han vill

begagna de möjligheter expropriationen medfört. Gör han framställning

om försäljning eller upplåtelse, förlorar genom det nya aftalet det äldre

sin betydelse; eljest får det äldre aftalet äga bestånd. Vid dess utlöpande

åtnjuter han i hvarje fall den fördelen, att han har att förhandla med en

tomtägare, som måste antagas känna både förpliktelse och benägenhet att

uppställa skäliga anspråk.

Om mark, som exproprierats för åstadkommande af skogsåterväxt

därå, sedermera löses al ägaren till den fasta egendom marken före ex­

propriationen tillhörde, skall enligt kommitténs förslag löseskillingen mot­

svara expropriationsersättningen jämte ränta samt de kostnader, som efter

expropriationen nedlagts å marken för beredande af återväxt, utan att i

afseende å de senare särskildt stadgats beräkning af ränta. Måhända kan

det anses att i berörda kostnader ingår äfven ränta å de utgifna beloppen.

I hvarje fall synes ränta böra fordras, och likaledes synes det böra åläg­

gas den lösande att återgälda kostnaden för expropriationsförfarandet

med ränta. Han skulle eljest, såsom domänstyrelsen framhållit, gorå oskä­

lig vinst på den exproprierandes bekostnad. Käntan synes emellertid i

förevarande fall icke gärna kunna beräknas högre än till fyra procent om

året.

De af kommittén föreslagna särskilda bestämmelserna om expropriation

af inteckning för fordran i penningar återfinnas icke i det nya förslaget.

De torde icke vara påkallade af något större behof och skulle i tillämp­

ningen kunna föranleda svårigheter. Af nämnda bestämmelsers uteläm­

nande följer att fordringsinteckning icke skall kunna exproprieras på an­

nat sätt än att inteckningen till följd af annan expropriation helt och

hållet eller delvis upphör att gälla.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

79

I fråga om öfvergången från gällande expropriationsförordning till

Slutbestäm-

den föreslagna nya lagstiftningen afser kommittéförslaget, att den förra melsen-

skall tillämpas beträffande expropriationsmål, hvari stämning utfärdats före

dagen, för den nya lagens trädande i kraft, men att beträffande mål, hvari

stämning utfärdats tidigast å sagda dag, den nya lagstiftningen skall i sin

helhet gälla. Mot sistberörda regel synas i vissa fall betänkligheter

mota, såvidt angår grunderna för expropriationsersättningens bestäm­

mande. Om expropriationsrätt meddelas under nuvarande lagstiftnings gil­

tighetstid, synes fastighetsägaren därmed förvärfva anspråk på att erhålla

ersättning, enligt de nu gällande högre grunderna; det förhållandet att

expropriationsmålets instämmande fördröjes, kanske genom försummelse

eller uppsåtlig underlåtenhet af den exproprierande, bör icke få försämra

ägarens ställning. Särskildt tydligt framträder detta, om den exproprie­

rande tager, egendomen i besittning, medan den äldre lagen gäller, men,

såsom ofta förekommit, låter instämma expropriationsmålet först långt efter

besittningstagande! Agaren kan då icke gärna vara skyldig åtnöjas med

lägre ersättning än enligt reglerna vid den tid, då egendomen frånhändts

honom. I anledning häraf har nu stadgats att beträffande expropriation,

hvaiti.il Konungen gifvit tillstånd före dagen för den nya lagens trädande

i kraft, skola, fastän stämning ej utfärdats före samma dag, stadgandena

i

13

§ första stycket och första punkten af andra stycket i gällande för­

ordning. tillämpas i stället för bestämmelserna i 6 § första stycket, 7 och

8 §§ af den nya lagen.

1 36

§ . andra stycket inteckningsförordningen enligt dess af inne-

Förslaget

varande års riksdag antagna lydelse stadgas, att om en eller flera af ge- andra! ly™

mensamt intecknade egendomar utmätningsvis säljas, de öfriga ej vidare ?e?.se af3!>§

skola häfta för hvad af inteckningen kunnat utgå ur köpeskillingen för de^^dente

sålda egendomarna, samt att anteckning härom skall göras

i

intecknings-

1875

protokollet. . Denna .bestämmelse torde böra erhålla motsvarighet

i

fråga

inteckning

om expropriation af egendom, som gemensamt med annan häftar för in-1 fast e&««-

teckning.

l,om-

I det utlåtande lagrådet den 2 januari 1912 afgaf öfver ett seder­

mera för innevarande års riksdag framlagdt och af riksdagen antaget för­

slag till lag om aflösning af vissa frälseräntor ifrågasattes, huruvida icke

för det fall. att aflöst frälseränta varit intecknad gemensamt med den fastig­

het, af hvilken räntan utgått, eller med annan fast egendom uttrycklig

föreskrift erfordrades därom att inteckningen i sådan egendom skulle vara

utan verkan för hvad af densamma kunnat utgå ur ersättningsbeloppet för

frälseräntan. Såsom jag vid föredragning inför Kungl. Maj:t af proposi­

tionen i berörda ämne framhöll, ansåg jag emellertid af vissa skäl frågan

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

80

om den för angifna ändamål behöfliga ändringen i 36 § inteckningsför-

ordningen böra anstå till 1913 års riksdag. Det synes vara lämpligt att

nämnda fråga nu vinner sin lösning i sammanhang därmed att, enligt hvad

jag nyss förordat, af annan anledning en liknande ändring vidtages i samma

paragraf.

Förslaget

Det af kommittén framlagda förslaget till lag om ändrad lydelse af

ändrad 1™ 1

och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om

delse af

1 § elektriska anläggningar, har, såsom kommitténs motivering utvisar, till

MiSPiSSa ändamål dels att tydligare än förut bestämma gränsen mellan expropriation

innefat-

’ enligt den allmänna expropriationslagen och enligt 1902 års lag dels att

bestämmen

genomföra den af riksdagen i skrifvelse den 30 april 1907 begärda för­

sel-om elek-

ändring, att expropriation måtte kunna medgifvas, utom för elektriska led-

läggningar.

ningars framdragande, jämväl för kraftstationer, dammfästen, vattenled­

ningar o. d.

_

.

Berörda riksdagsskrivelse har varit föremål för behandling älven i

ett den 17 december 1910 afgifvet kommittébetänkande med förslag till

vattenlag in. in. 1 motiveringen till nämnda förslag har anförts att den

af riksdagen ifrågasatta lagändringen syntes knappast hafva sin plats i

1902 års lag. Rätten att å främmande fastighets grund fästa damm eller

göra ledning för vattnet erfordrades icke allenast där fråga vore om vatt­

nets användande såsom kraftkälla vid en elektrisk kraftstation. Af lika

stor betydelse syntes det mången gång vara, att vattnets tillgodogörande

på annat sätt underlättades genom medgifvandet af eu dylik rättighet.

Det syntes vid sådant förhållande ej lämpligt att införa bestämmelse härom

i eu lag, som handlade uteslutande om elektriska anläggningar, synnerligast

som under lagens tillämpningsområde folie äfven andra dylika anläggningar

än de, vid hvilka kraftkällan utgjordes af ett vattenfall._ I viss mån gällde

detsamma i fråga om rätten till utmål för kraftanläggning. Stadganden i

förevarande hänseende hade sin naturliga plats i sammanhang med lag-

föreskrifter rörande de villkor, under hvilka ett tillgodogörande af vatten

finge äga rum.

Åf det sålunda anförda synes mig framgå, att frågan, i hvad mån

och på hvilket sätt syftet för riksdagens berörda framställning bör tillgodo­

ses, icke lämpligen kan upptagas till afgörande förr än i samband med

den föreslagna nya vattenlagstiftningen. Till den del det af expropriation s-

lagskommittén uppgjorda förslaget af ser att utvidga omfattningen af 1902 års

lag har detsamma därför nu fått förfalla. I 1 § af samma lag torde emel­

lertid vissa smärre förändringar böra vidtagas. Dels synes det för ökad tyd­

lighets vinnande vara lämpligt att, enligt hvad kommittén föreslagit, i första

stycket ordet »ledning» utbytes mot »starkströmsledning». Dels bör i fjärde

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

82

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

Förslag

till

Lag om expropriation.

Härigenom förordnas som följer:

I. Allmänna bestämmelser.

Om expropriationsrätt.

1

§•

Fastighet, som tillhör annan än kronan, må tagas i anspråk genom

expropriation, om Konungen pröfvar det nödigt:

för befästning, öfnings- eller förläggningsplats för krigsmakten,

skjutbana, som äger betydelse för den allmänna skjutskicklighetens utveck­

ling, eller eljest för rikets försvar,

för allmän väg, järnväg eller spårväg för allmän trafik, bro, hamn,

lastningsplats, kanal eller annan farled, flottled, telegraf- eller telelon-

anläggning eller annan anläggning för den allmänna samfärdselns främjande,

för allmän byggnad,

för något en kommuns eller annan dylik samfällighets allmänna

ändamål,

för att å ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma

tryggade bostadsförhållanden, eller förse en ort med vatten eller förhindra

förorenande af vattenledning, som är anlagd för sådant ändamål, eller bereda

befolkningen eller en väsentlig del däraf å en ort plats för öfverläggningar

i allmänna frågor eller upplysande föredrag eller för anläggning till för­

bättrande af tillgången på lifsmedel eller andra förnödenheter eller för

annat företag, som är ägnadt att främja något dylikt ideellt eller ekono­

miskt syfte af synnerlig vikt,

för linbana, som är behöflig för ett företag af större gagn för

orten, eller

84

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Kr 46.

Konungen bestämme, hvilket område expropriationen må omfatta.

Visas mer än ett område vara tjänligt för det afsedda ändamalet,

må expropriationsrätt ej meddelas beträffande område, hvars afstående eller

upplåtande medför större olägenhet än nödigt är; och skall jämväl i öfrigt

tillses, att ändamålet må, utan oskälig kostnad för den exproprierande,

vinnas med minsta olägenhet för annan, hvars rätt är i fråga.

Finnas särskilda bestämmelser erforderliga för att trygga det afsedda

ändamålets vinnande, tillkomme Konungen att meddela sådana bestämmelser.

Konungen utsätte viss tid, inom hvilken den, som erhållit expro­

priationsrätt, skall fullfölja frågan genom stämning till domstol, vid äfven­

tyr att expropriationsrätten upphör.

5

§•

Expropriationsrätt må ej från innehafvaren öfvergå på annan, utan

att Konungen det medgifver.

Om expropriationsersättning.

6 §.

För fastighet, som exproprieras, skall erläggas löseskilling motsva­

rande fastighetens värde. Exproprieras en del af en fastighet och lider

återstoden skada eller intrång genom expropriationen eller den exproprie­

rade delens användande, skall ersättning därför gäldas. Uppkommer eljest

genom expropriationen skada för ägaren, skall ock sådan skada ersättas.

Är den exproprierande på grund af åtagande eller af annan an­

ledning pliktig vidtaga åtgärd till förebyggande eller förminskande af

skada eller intrång, varde expropriationsersättningen därefter jämkad.

Expropriationsersättningen skall bestämmas i penningar, att utgå

på en gång.

Vid bestämmande af expropriationsersättningen må hänsyn icke tagas

till förändring i värde, som uppstår allenast till följd af expropriations­

rättens beviljande eller det afsedda ändamålets genomförande.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

85

8

§•

Exproprieras en del af en fastighet och föranleder expropriationen

eller den exproprierade delens användande skada eller intrång å den åter­

stående delen men i annat hänseende jämväl nytta för densamma, skall

ersättning för sådant men gäldas endast i den män det öfverstiger nyttan.

9

§•

Har, efter det fråga om expropriation blifvit väckt, kostnad nedlagts

å fastigheten i uppenbar afsikt att höja expropriationsersättningen, må

genom sådan kostnad åstadkommen förökning af fastighetens värde icke

tagas i beräkning vid ersättningens bestämmande.

Om utvidgning af expropriationen.

10

§.

Har expropriationsrätt meddelats beträffande en del af en fastighet

och lider genom expropriationen eller den exproprierade delens använ­

dande en återstående del af fastigheten synnerligt men, varde jämväl

denna del exproprierad, om ägaren det begär. Skall nyttjanderätt eller

servitutsrätt upplåtas och föranledes däraf synnerligt men för fastigheten,

vare ock ägaren berättigad fordra, att denna skall lösas.

Om vid expropriation åt en del af eu fastighet ersättningen för

skada eller intrång å eu återstående del skulle uppgå till två tredjedelar

af den delens värde, eller ersättning vid upplåtelse af nyttjanderätt eller

servitutsrätt till fastighet skulle motsvara två tredjedelar af värdet å fastig­

heten, äge den exproprierande lösa det område, som lider sådant men

eller utgör föremål för rättigheten. Kostnaden för åtgärd, som i 6 § andra

stycket afses, varde inberäknad i ersättning som nu är sagd.

86

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

Om expropriationsmåls förberedande handläggning vid domstol,

11

§•

Expropriationsmål skall instämmas till underrätten i den ort, där

fastigheten är belägen.

Skall expropriation ske från särskilda inom olika underrätters dom-

värjo belägna fastigheter, som stå i det förhållande till hvarandra, att

gemensam uppskattning, på sätt i 24 § sägs, kan vara af nöden, och fin­

nes fördenskull expropriationen böra i sin helhet handläggas inför samma

domstol, förordne Konungen, vid hvilken underrätt målet skall upptagas

12

§.

På ansökning af den exproprierande utfärde rätten i stad och doma­

ren på landet stämning å fastighetens ägare så ock å andra ersättnings-

berättigade, om sådana sakägare af sökanden uppgifvas. Rätten eller

domaren föranstalte ock att, till underrättelse för möjligen befintliga

okända sakägare, kungörelse om tiden för målets företagande vid rätten

minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan i den socken, där fastigheten

är belägen, samt införes i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

Målet varde tillika, om det ej angår allenast upphäfvande af särskild rätt,

som ej är intecknad i fastigheten, antecknadt i rättens inteckningsproto-

koll, på landet å nästa rättegångsdag under lagtima ting och i stad å

nästa rättegångsdag för inteckningsärenden, samt anmärkt i intecknings-

eller fastighetsboken.

Afser på grund af förordnande, som i 11 § andra stycket sägs,

stämning i expropriationsmål fastighet utanför rättens domvärjo, åligger

den, som utfärdadt stämningen, att därom ofördröjligen göra anmälan hos

rätten i den ort, där fastigheten är belägen, för anteckning enligt hvad

nj^ss är sagdt.

Vistas känd sakägare utrikes eller å okänd ort, och finnes ej någon,

som äger att för honom föra talan, förordne rätten god man att i saken

företräda den frånvarande.

13 §.

Hvad i denna lag stadgas om sakägare galle ej innehafvare af fordran

i penningar, för hvilken inteckning i fastigheten är sökt eller beviljad eller

fastigheten kan häfta jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken.

20 §.

Konungens befallningshafvande skall för en tid af tre kalenderår

till ordförande i expropriationsnämnder inom länet utse en i praktiska

värf väl förfaren man äfvensom förordna ersättare för denne. För Stock­

holms stad skola ordförande och ersättare enligt hvad nu är sagdt utses af

öfverståthållarämbetet.

Till ledamöter i expropriationsnämnder vare inom hvarje län följande

personer valbara, nämligen tjugufyra af lagtima landsting utsedda och, om

stad, som ej deltager i landsting, finnes, tolf af stadsfullmäktige i hvarje

sådan stad valda äfvensom så många af Konungens befallningshafvande

utsedda, som motsvara antalet af dem landstinget och stadsfullmäktige

valt. Finnas inom ett län två landsting, skall hvardera utse tolf personer.

De valbara skola utses för en tid af tre kalenderår, och en tredjedel af

det antal, hvarje valmyndighet utsett, skall årligen afgå. 1 den mån möj­

ligt är skall iakttagas, att länets olika delar och de särskilda slag af sak­

kunskap, som för expropriationsnämnder inom länet äga den största bety­

delsen, blifva behörigen företrädda bland de valbara; skolande minst halfva

antalet af dem landsting och tolf af dem Konungens befallningshafvande

utser vara ägare af jordbruksfastighet.

Då ordförande och ersättare för ordföranden skola utses, äge sådant

rum, innan landstinget för året sammanträder, och lämne Konungens befall­

ningshafvande landstinget samt, om stad, som ej deltager däri, finnes, stads­

fullmäktige därstädes meddelande, hvilka personer blifvit utsedda, Stads­

fullmäktige företage sitt val, efter det de från landstinget mottagit under­

rättelse, hvilka personer landstinget utsett. Sist fullgöre Konungens befall­

ningshafvande, efter erhållet meddelande om landstingets och stadsfullmäk­

tiges val, hvad i fråga om utseende af valbara personer på Konungens be­

fallningshafvande ankommer.

Stockholms stad och län utgöre i fråga om utseende af valbara per­

soner ett område. Antalet valbara skall vara nittiosex, af hvilka lands­

tinget i Stockholms län, Stockholms stadsfullmäktige, öfverståthållarämbe­

tet och Konungens befallningshafvande i Stockholms län hvar för sig i nu

angifna ordning utse tjugufyra. I öfrigt äge hvad ofvan i denna § stad­

gas motsvarande tillämpning.

Afgår ordförande, ersättare för honom eller till ledamot val­

bar person före den bestämda tidens utgång, skall vederbörande val­

myndighet utse någon i den afgångnes ställe för den tid, som för honom

återstått.

88

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

89

21

§.

En förteckning upptagande ordföranden och ersättaren för ord­

föranden i expropriationsnämnder samt de inom länet eller, beträffande

Stockholms stad och län, inom deras område till ledamöter i sådana

nämnder valbara skall af Konungens befallningshafvande hvarje år, sedan

hvad i 20 § stadgas blifvit för året fullgjordt, införas i länskungörelserna

samt tillställas rätten i stad och domaren på landet. Inträffar ändring'

i förhållande, som är upptaget i förteckningen, skall ock tillkännagifvande

därom göras på sätt nu är sagdt.

Rätten och domaren hålle förteckningen tillgänglig för allmänheten.

22

§.

Den, som är bosatt utom länet, eller ej uppnått tjugufem års ålder,

eller ej råder öfver sig och sin egendom, eller enligt domstols utslag är

förlustig medborgerligt förtroende eller ovärdig att i rikets tjänst vidare

nyttjas eller att föra annans talan inför rätta, må ej vara ordförande eller

ersättare för ordföranden i expropriationsnämnder eller uppförd bland de

till ledamöter i sådana nämnder valbara; dock må för Stockholms stad

och län valbara utses inom såväl staden som länet.

Uppdrag, hvarom nu är fråga, må ej annan undandraga sig än den,

som uppnått sextio års ålder eller sex år innehaft sådant uppdrag, samt

tjänsteman, som är af sin tjänst förhindrad att mottaga uppdraget.

23 §.

Expropriationsnämnd skall utgöras af ordföranden och fyra leda­

möter. Hvardera parten äge utse en ledamot och rätten två ledamöter i

nämnden. Äro å någondera sidan två eller flera, som hafva gemensam

del i saken, och blifva de ej ense, hvem de skola utse, välje rätten leda­

mot i deras ställe. Samma lag vare, om part utan styrkt laga förfall

underlåter att fullgöra valet. Har af flera samägare en utöfvat valrätt,

galle det för dem alla.

Kunna ägaren af fastighet och annan sakägare i afseende å samma

fastighet ej enas om val af ledamot i nämnden, äge de hvar för sig utse

en ledamot att vid sakens pröfning, såvidt en hvar af dem rör, deltaga

i nämnden.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 21 käft. (Nr 46.)

12

90

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

Ersättare i nämnden skola ock utses, till antal och på sätt om leda­

möter är stadgadt.

24 §.

Skall expropriation ske från dera, särskilda ägare tillhöriga fastig­

heter, varde särskild! val af nämnd företaget för hvarje fastighet, i af­

seende hvarå part sådant begär. Dock äge, om fastigheterna ej lämpligen

kunna uppskattas annat än såsom en enhet, rätten förordna, att de skola

behandlas såsom en fastighet, och galle i sådant fall hvad i 23 § stadgas

om val af nämnd, då två eller flera hafva gemensam del i saken.

25 §.

Ändring i nämnds sammansättning skall ej föranledas däraf, att

ordföranden eller ledamot flyttar utom valområdet eller den i 20 § om-

förmälda tid för honom utlöper.

26 §.

Då nämnd blifvit utsedd, kalle ordföranden, så snart ske kan, leda­

möterna i nämnden till sammanträde i den ort, där fastigheten är belägen.

Underrättelse om tid och ort för sammanträdet skall genom ord­

förandens försorg minst en vecka förut med posten sändas till sakägarna.

27 §.

Emot ordföranden eller ledamot i nämnd galle dessa jäf: om han

är med part i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäf

mot domare; om han eller någon, som är med honom sålunda skyld eller

besvågrad, har del i saken eller kan vänta synnerlig nytta eller skada,

däraf; om han såsom domare eller eljest å ämbetets vägnar deltagit i

åtgärd eller beslut, som rör saken; om han varit fullmäktig i saken eller

däri vittnat eller yttrat sig däri såsom sakkunnig; om han är part i eu

lika sak; om han är palats vederdeloman eller uppenbare ovän; om han

står under någondera partens förmanskap eller är i hans tjänst eller af

honom åtnjuter lön eller underhåll; samt om han står under tilltal för

brott, som kan medföra förlust af medborgerligt förtroende.

Har expropriationsmålet varit handlagdt vid häradsrätt, må ej den,

som därvid suttit i häradsnämnden, af sådan orsak anses jäfvig. Ej heller

vare den, som af kronan åtnjuter lön eller underhåll, därför jäfvig i mål,

hvari kronan är part.

94

41 §.

Under målets förnyade handläggning vid rätten må ej upptagas ny

fråga, som kunnat väckas tidigare och enligt denna lag tillhör expropria-

tionsnämnds behandling.

42 §.

Strider expropriationsnämndens uppskattning mot hvad i 35 § första

punkten stadgas, varde den af rätten jämkad till öfverensstämmelse därmed.

Eljest må rätten ej göra ändring i uppskattningen.

Har nämnden ej iakttagit hvad i 36 och 37 §§ sägs eller eljest ej

förfarit i enlighet med bestämmelserna i denna lag, förvise rätten målet

eller den del, hvari rättelse tarfvas, åter till nämnden.

43 §.

Har någon yrkat expropriation af fastighet enligt 10 §, gifve rätten

besked, huruvida yrkandet är lagligen grundadt.

44 §.

Expropriationsnämndens uppskattning varde, med iakttagande af hvad

i 42 och 43 §§ sägs, fastställd af rätten.

I fråga om belopp, som blifvit enligt uppskattningen bestämdt, må

ändring i rättens utslag ej sökas.

Om expropriationens fullbordande.

45 §.

Expropriationsersättningen skall nedsättas hos Konungens befallnings­

hafvande inom tre månader från det rättens utslag vunnit laga kraft.

Vid nedsåttningen ingifve den exproprierande till Konungens befall­

ningshafvande gravationsbevis rörande fastigheten, rättens utslag samt be­

vis att och när utslaget vunnit laga kraft.

46 §.

Då hvad i 45 § första stycket stadgas blifvit fullgjordt, vare expropria-

tionen fullbordad och nye ägaren berättigad att genast tillträda fastigheten.

Kungl. Maj:ts nåd proposition Nr 46.

95

Exproprierad fastighet skall öfvergå till nye ägaren fri från all sär­

skild rätt, som ej jämlikt utfästelse af honom lämnas orubbad. Fastig­

hetens ansvar för allmänna utskylder förändras ej genom expropriationen.

Genom expropriation förvärfvad särskild rätt till fastighet äge före­

träde framför all annan rätt till samma fastighet.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

47 §.

Försummas hvad i 45 § första stycket är stadgadt och har ej den

exproprierande fatt tillträda fastigheten, vare rätten till expropriation för­

verkad, om ej fastighetens ägare medgifver, att expropriationen må full­

bordas.

Vill ägaren själf påfordra expropriationens fullbordande, må han inom

tre månader från utgången af den i 45 § bestämda tid hos öfverexekutor

söka den betalningsskyldige för utfående af ersättningen. Är öfverexekutor

annan än Konungens befallningshafvande, öfverlämne öfverexekutor uttagen

ersättning till Konungens befallningshafvande.

Styrker vid rätten ägaren, att expropriationsrätten förverkats, äge

hvad i 12 § stadgas om anteckning i inteckningsprotokollet samt inteck­

nings- eller fastighetsboken motsvarande tillämpning.

48 §.

Erlägges expropriationsersättning efter den i 45 § bestämda tid eller,

om fastigheten förut tillträdts, efter tiden härför, skall tillika gäldas sex

procent årlig ränta i förra fallet från den bestämda tidens utgång och i

senare fallet från tillträdesdagen.

o

49 §.

Då expropriationsersättning inkommit, utbetale Konungens befallnings­

hafvande ersättningen till den, som är därtill berättigad.

I fråga . om ersättning för fastighet, som besväras af sökt eller be­

viljad inteckning för fordran i penningar eller kan jämlikt 11 kap. 2 §

jordabalken häfta för ogulden köpeskilling, så ock beträffande ersättning

för upplåtelse af rätt till sådan fastighet äge hvad som är stadgadt om

fördelning hos öfverexekutor af köpeskilling för utmätningsvis såld fast

egendom motsvarande tillämpning. Är fastigheten förutom af fordran

besvärad af annan särskild rätt, som förminskar fastighetens värde och

åtnjuter sämre rätt än fordringen, erhålle fordringsägaren, i den mån det

tarf vas för fulla gäldandet af hans fordran, betalning såsom om fastigheten

96

icke vore af nämnda rätt besvärad, och varde ersättningen för rättigheten

i motsvarande mån förminskad.

Kallelse till sammanträde för fördelningen skall genom Konungens

befallningshafvandes försorg med posten sändas till fastighetens ägare samt

kända innehafvare af fordran, för hvilken fastigheten svarar, och innehafvare

af annan särskild rätt, som nyss är sagd; är innehafvare af fordran okänd,

läte ock Konungens befallningshafvande kungöra dagen för sammanträdet

på sätt i 12 § om kungörelse stadgas.

_

. o

Innehades exproprierad fastighet såsom fideikommiss, hålle Konungens

befallningshafvande den ägaren tillkommande ersättning inne, till dess

Konuno-en förordnat, huru därmed skall förfaras.

50 §.

Uppstår tvist om rätten till expropriationsersättning eller möter eljest

hinder för ersättningens utbetalning eller fördelning, läte Konungens be­

fallningshafvande, om sådant begäres, insätta medlen i bankiniättning föi

att där innestå mot ränta; och komme räntan den till godo, som finnes

vara berättigad till medlen.

51 §•

Det åligger Konungens befallningshafvande att, då expropriation full­

bordats, därom ofördröjligen göra anmälan på landet hos domaren och i

stad hos rätten; och skall anteckning om att fastigheten exproprierats

eller om särskild rätt till fastigheten, som genom expropriationen förvärfvats,

o-öras i inteckningsprotokollet, på landet a nästa rättegångsdag undei lag­

tima ting och i stad å nästa rättegångsdag för inteckningsärenden, samt

införas i intecknings- eller fastighetsboken.

Har. då en del af intecknad fastighet exproprierats eller särskild

rätt till sådan fastighet genom expropriation förvärfvats, vid fördelning af

expropriationsersättningen likvid utfallit å intecknings hufvudstol, åliggei

ock Konungens befallningehafvande att därom, sedan fördelningen blitvit

godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen gara anmälan enligt hvad

nyss sagts och tillika insända fördelningslängden.

Om öfverenskommelse rörande expropriationsersättningen.

52 §.

Hafva parterna träffat öfverenskommelse rörande expropriations­

ersättningen för fastighet eller för upplåtelse af särskild rätt till fastighet,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

97

och visas att fastigheten ej besväras af sökt eller beviljad inteckning för

fordran i penningar och ej heller kan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken

•nr i, °Su!den köpeskilling, eller att den aftalade ersättningen förslår

till tull betalning af de fordringar, för hvilka fastigheten svarar, eller att

öfverenskommelsen godkänts af de fordringsägare, som ej skulle erhålla full

betalning, varde öfverenskommelsen fastställd af rätten.

Vill den exproprierande, utan att förhållande som i första stycket

sägs blifvit visadt, erhålla fastställelse å öfverenskommelse om ersättningen

för fastighet eller för upplåtelse af särskild rätt därtill, läte han till rätten

stamma de kända fordringsägare, som ej godkänt öfverenskommelsen. År

fordringsägare okänd, varde ock tiden för frågans företagande vid rätten

kungjord på sätt i 12 § omförmäles. Bestrider vid rätten fordringsägare

att öfverenskommelsen må fastställas, varde, om ej full betalning för hans

fordran lämnas honom, expropriationsnämnd tillsatt. I annat fall må

därest expropriationen afser endast en ringa del af fastigheten eller upp­

låtelse af särskild rätt, som medför ringa men, och uppenbarligen icke

rubbar säkerheten för fordringsägare, som ej godkänt öfverenskommelsen,

rätten meddela fastställelse.

Öfverenskommelse om expropriationsersättning i annat fall än ofvan

sägs varde ock, på anmälan af part, fastställd af rätten.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

53 §.

Har öfverenskommelse af expropriationsersättning blifvit af rätten

fastställd,, galle om expropriationens fullbordande hvad i 45—51 §§ stadgas.

Skall enligt öfverenskommelsen expropriationsersättning ej utgå, »öre den

exproprierande, i stället för att nedsätta ersättning, anmälan hos Konungens

befallningshafvande.

Om återkallande af expi^opriationsanspråk.

54 §.

Vill deri, som genom stämning till rätten fullföljt anspråk på ex­

propriation, återkalla anspråket, göre han, sist innan rätten meddelat utslag

l målet, hos rätten eller domaren skriftlig anmälan om återkallelse^ eller

vare rättigheten till återkallelse försutten. Den, som återkallat, åligger att

ofördröjligen gifva motparten samt om expropriationsnämnd har saken

under behandling, nämndens ordförande del af återkallelsen. Hvad i 12 §

stadgas om anteckning af expropriationsmål äge motsvarande tillämpning

beträffande anteckning af återkallelse.

ö

Bihang till Riksdagens protokoll 1613. 1 sand. 21 käft.

(AV

46.)

13

98

Återkallelse må gälla hela den fastighet expropriationsanspråket om-

fatttar eller någon del däraf men må ej göras i afseende å fastighet, som

den exproprierande tillträdt.

55 §.:

Har på grund af expropriationsanspråket skada uppstått för sakägare,

vare, då återkallelse skett, den exproprierande skyldig ersätta skadan.

Om förändring i grunderna för expropriationsnämndens uppskattning.

56 §.

Har, sedan expropriationsnämndens förättning afslutats men innan

expropriationsmålet slutligen afgjorts, fastigheten genom naturhändelse

eller annorledes så förändrats, att dess värde uppenbarligen väsentligt under­

stiger värdet vid tiden för förrättningen, äge den exproprierande erhålla

ny& uppskattning af fastigheten; och varde på hans begäran målet för

sådant ändamål af rätten återförvisadt till nämnden.

Hvad i första stycket stadgas galle ej i fråga om fastighet, som tätt

tillträdas af den exproprierande, innan förändringen inträffade.

57 §.

Visas före expropriationsmålets slutliga afgörande, att fastigheten

lider skada eller intrång, som uppkommit efter det expropriationsnämn­

dens förrättning afslutats och ej kunnat förutses vid förrättningen men

enligt 6 § skall ersättas, varde, om den till ersättningen berättigade det

yrkar, målet återförvisadt till nämnden för uppskattning af skadan eller

intrånget.

58 §.

Bestämmelserna i denna lag äge

ej

tillämpning i afseende å skada

eller intrång, som uppstår efter expropriationsmålets slutliga afgörande och

ej kunnat förutses vid expropriationsnämndens förrättning.

Om expropriationskostnad.

59 §.

Ordföranden och ledamöterna i expropriationsnämnd vare berättigade

till ersättning för uppskattningen enligt hvad särskilt stadgas. Därjämte

Kungl. May.Is nåd. proposition Nr 46.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

99

njute ordföranden gcdtgörelse för kallelser, protokollsföring och belutets

affattande i skrift med belopp, som bestämmes af rätten, om öfverens­

kommelse ej träffas.

Har expropriationsmålet återförvisats till nämnden enligt hvad i 42 §

andra stycket sägs, skall ersättning för det arbete, som häraf föranledes,

ej tillkomma nämnden, om ej rätten af särskild anledning det föreskrifver.

60 §.

Den exproprierande vare pliktig gälda all af expropriationsersätt-

ningens bestämmande och fördelning eller eljest af expropriationen följande

kostnad. Dock äge han, om han utgifvit kostnad, som i 30 § första stycket

afses, söka kostnaden åter af den, som därför svarar.

Om lösningsrätt till exproprierad egendom.

61 §.

Har område, som genom expropriation frånskilts en fastighet, ej

kommit till användning för det afsedda ändamålet eller områdets an­

vändande för ändamålet upphört, och är beträffande området nämnda ända­

mål att anse såsom öfvergifvet, eller användes sådant område i väsentlig

omfattning för annat ändamål än det afsedda, vare ägaren af den åter­

stående fastigheten berättigad lösa området, därest han instämmer talan

därom inom tio år från det expropriationen fullbordats.

I fråga om sådan lösen skall hvad i denna lag i öfrig! stadgas i

tillämpliga delar gälla; dock ankomme på rättens pröfning, huru kost­

naden för rättegången och expropriationsnämndens förrättning skall gäldas.

Om förundersökning.

62 §.

Vill någon för ansökning om rätt till expropriation låta upprätta karta

öfver fastighet eller eljest verkställa nödig förundersökning därå, äge

Konungens befallningshafvande på ansökning föreskrifva, att erforderligt

tillträde till fastigheten under viss tid skall lämnas. Dylik föreskrift må

dock ej meddelas, om Konungens befallningshafvande finner uppenbart, att

expropriationsrätt för det uppgifna ändamålet ej kan komma att beviljat.

100

63 §.

Föranleder undersökning, som i 62 § afses, skada, skall ersättning

därför gäldas af den, som påkallat undersökningen. Ersättningen skall, om

öfverenskommelse ej träffas, bestämmas af domstol.

Innan undersökningen börjas, skall sökanden, om Konungens befall­

ningshafvande pröfvar nödigt, ställa pant eller borgen för ersättningens

gäldande.

Kungl. Majds nåd. 'proposition Nr 46.

Om pant eller borgen.

64 §.

Skall någon enligt denna lag ställa pant eller borgen och är ej

sådan säkerhet godkänd af den, till hvars förmån den ställes, varde säker­

heten prof vad af Konungens befallningshafvande.

Borgen må ej godkännas af Konungens befallningshafvande, utan att

löftesmännen förbundit sig en för alla och alla för en såsom för egen skuld.

65 §.

Hvad i denna lag stadgas om ställande af pant eller borgen galle

ej kronan.

2. Särskilda bestämmelser om expropriation af fomiämning eller natur­

minnesmärke.

66

§.

Fråga om att för bevarande af fast fornlämning denna skall jämte

erforderlig mark exproprieras må väckas endast af vitterhets-, historie- och

antikvitetsakademien.

Fråga om att jordområde skall exproprieras för att afsättas såsom

naturminnesmärke må väckas endast af vetenskapsakademien.

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

101

3. Särskilda bestämmelse! om expropriation för allmänna vägar.

67 §.

Ansökning om expropriationsrätt för anläggning eller förändring af

allmän väg skall åtföljas af fullständig beskrifning öfver det tillämnade

företaget med affattning på karta af vägens sträckning, styrkt uppgift på

ägare och innehafvare af fastighet, hvaröfver vägen skall framdragas, samt,

om i något afseende öfverenskommelse träffats, redogörelse därför.

68

§.

Konungen äge, utan att området för expropriationen närmare be­

stämmes, gifva den, af hvilken vägarbetet skall utföras, rätt att expro­

priera den mark, som härför erfordras.

Har Konungen fastställt plan för anläggning eller förändring af

allmän väg, vare, utan att rätt till expropriation särskilt meddelas, den,

af hvilken vägarbetet skall utföras, berättigad att expropriera den mark,

som härför erfordras.

69 §.

Den exproprierande äge taga marken i besittning, sedan stämning i

expropriationsmålet utfärdats och hos Konungens befallningshafvande ställts

pant eller borgen för expropriationsersättningen jämte sex procent årlig

ränta därå från tillträdesdagen.

70 §.

Har den exproprierande fått tillträda fastighet, utan att ersättningen

blifvit bestämd af expropriationsnämnd, och kan sådan uppskattning icke

lämpligen äga rum, innan den anläggning, för hvilken expropriationen

sker, längre fortskridit, äge rätten på framställning af part låta anstå med

tillsättande af nämnd.

71 §•

År för vägbyggnads utförande behöflig!, att område begagnas såsom

upplagsplats eller för liknande ändamål, som ej kan föranleda väsentlig

102

eller varaktig förändring af områdets beskaffenhet, äge Konungens be­

fallningshafvande föreskrifva, att området skall upplåtas, dock ej för längre

tid än tre år.

Konungens befallningshafvande äge ock, om för vägbyggnads utfö­

rande pröfvas nödigt, föreskrifva, att område skall upplåtas för hämtning

af sten eller annat fyllnadsämne än grus.

Område, som ofvan sägs, må genast tagas i användning af den ex­

proprierande.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

4.

Särskilda bestämmelser om expropriation för järnvägar.

72 §.

Innan expropriationsrätt sökes för byggande af en statens järnväg

eller af en för allmän trafik afsedd enskild järnväg, till hvars anläggning

Konungen gifvit tillstånd, äge renstakning af banlinjen rum.

Vid ansökningen loge sökanden karta och dåröfver upprättad beskrif­

ning, utvisande järnvägens läge och sträckning samt i fråga om stationer,

last- och hållplatser och andra platser, där ansökningen afser mark utanför

banlinjen, angifvande sådant områdes läge och storlek, till hvilken jorde-

boksenhet området hör och, om det är fördeladt i flera ägolotter, dessas

läge och gränser. Sökanden bifoge tillika styrkt uppgift å ägare och inne­

hafvare af den mark ansökningen afser samt, om i något hänseende träf­

fats öfverenskommelse, redogörelse därför.

73 §.

I fråga om de platser, där ansökningen afser mark utanför banlinjen,

bestämme Konungen visst område för expropriationen.

För banlinjen gifve Konungen sökanden rätt att expropriera mark å

ömse sidor om den renstakade linjen intill visst afstånd från denna. Vid­

tages sedermera, enligt hvad för byggande af järnväg må vara medgifvet,

ändring af banlinjens sträckning, varde afstånd et räknadt från den linje,

som för ändringens genomförande renstakas.

Pröfvas anledning förefinnas, att på grund af förhållanden, som icke

kunna med säkerhet bedömas på förhand, under anläggningens utförande

skall blifva af nöden att taga i anspråk jämväl mark utanför det bestämda

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

103

området eller det bestämda afståndet från den renstakade linjen, förordne

Konungen tillika, i hvilken omfattning sådan expropriation må äga rum.

74 §.

Den exproprierande äge, med det undantag som i 75 § andra

stycket sägs, taga mark i besittning, sedan stämning i expropriationsmålet

utfärdats och hos Konungens befallningshafvande ställts pant eller borgen

för expropriationsersättningen jämte sex procent årlig ränta från tillträdes­

dagen.

Sist å fjortonde dagen, innan mark skall tillträdas, erhålle ägaren

genom den exproprierades försorg underrättelse därom.

75 §.

Vägrar ägaren den exproprierande att utan gäldande af expropria-

tionsersättning taga mark i besittning, förordne därom Konungens befall­

ningshafvande.

Finnes å området byggnad, där ägaren har sin bostad eller hvars

afstående eljest medför särskild olägenhet för ägaren, eller är området

af väsentlig betydelse för ägarens bärgning, eller pröfvar Konungens be­

fallningshafvande ägaren eljest hafva giltigt skäl för sin vägran, må före­

skrift om markens upplåtande ej meddelas, innan, jämlikt förordnande af

Konungens befallningshafvande, ordföranden i expropriationsnämnder eller

hans ersättare eller vid förfall för dem annan lämplig person äfvensom

en landtmätare och en tredje person, som utses bland de till ledamöter i

expropriationsnämnder valbara, efter besiktning af området afgifvit förslag

till expropriationsersättning samt sökanden hos Konungens befallningshaf­

vande nedsatt tre fjärdedelar af det föreslagna beloppet.

Vid nedsättningen ingifve den exproprierande till Konungens befall­

ningshafvande gravationsbevis rörande fastigheten.

76 §.

Belopp, som enligt 75 § blifvit nedsatt, må, med tillämpning af

hvad i 49 § stadgas, genast utbetalas.

Uppgift å sådant belopp skall af Konungens befallningshafvande

ofördröjligen öfverlämnas till rätten eller domaren för att, om uppskatt­

ning genom expropriationsnämnd sker tillställas nämnden.

104

öfver K onungens befallningshafvandes beslut, hvarigenom enligt 75

§ förordnats om uppskattning eller tillträde, må klagan ej föras.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

77 §.

Expropriationämnd må ej bestämma ersättningen lägre än till be­

lopp, som enligt 75 § blifvit hos Konungens befallningshafvande nedsatt.

78 §.

I fråga om expropriation för järnvägar skall tillämpas hvad i 70 §

är stadgadt, och äge stadgandena i 71 § motsvarande tillämpning.

5.

Särskilda bestämmelser em expropriation för farleder.

79 §.

Skall expropriation äga rum för inrättande eller förändring af farled,

bestämme Konungen visst område för expropriationen.

Pröfvas anledning förefinnas, att på grund af förhållanden, som icke

kunna med säkerhet bedömas på förhand, under anläggningens utförande

skall blifva af nöden att taga i anspråk jämväl mark utanför det be­

stämda området, bestämme Konungen tillika, i hvilken omfattning sådan

expropriation må ske.

80

§.

Hvad i 70 samt 74—77 §§ är stadgadt skall tillämpas beträffande

expropriation för farleder, och äge stadgandena i 71 § motsvarande till-

lämpning.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

105

6. Särskilda bestämmelser om expropriation för tefegraf-

eller telefonledningar.

81 §.

Ansökning om expropriationsrätt för framdragande af telegraf- eller

telefonledning skall åtföljas af fullständig beskrifning öfver det tillärn-

nade företaget med affattning på karta af den föreslagna ledningens sträck­

ning, styrkt uppgift å ägare och innehafvare af fastighet, hvaröfver led­

ningen skall framdragas eller i hvars mark den skall nedläggas, samt, om

i något afseende öfverenskommelse träffats, redogörelse därför.

82 §.

I fråga om gata, torg, allmän plats eller vattendrag inom område,

för hvilket byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, eller inom

fastställdt hamnområde må expropriation ej afse egendoms afstående utan

endast upplåtelse af nyttjanderätt-

83 §.

Bifalles ansökning, som i 81 § sägs, må fastigheten, sedan stäm­

ning i expropriationsmålet utfärdats, genast tagas i användning af den

exproprierande, om han hos Konungens befallningshafvande ställer pant

eller borgen för expropriationsersättningen jämte sex procent årlig ränta

därå från tillträdesdagen.

Hvad i 70 § stadgas äge tillämpning.

84 §.

Påstår vid rätten ägaren af fastighet, att denna lider synnerligt

men och fördenskull, jämlikt 10 § första stycket, bör lösas, men be-

strides sådant af motparten, varde, om annat ej aftalas, expropriations-

nämnd ej tillsatt, innan denna tvist blifvit af rätten afgjord genom laga

kraft ägande utslag.

Hvad i 10 § andra stycket stadgas äge ej tillämpning.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 21 käft. (Nr 46.)

14

106

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

95

§.

Skall fastighet afstås, galle om tillsättande af expropriatiousnämnd

de allmänna bestämmelserna i denna lag.

Då fastighet ej afstås utan endast nyttjanderätt upplåtes, skall nämn­

den, om annat ej aftalas, bestå af en af rätten utsedd ordförande samt

två ledamöter, af hvilka hvardera parten väljer en. Valbarheten vare ej

inskränkt till dem, som äro upptagna å den i 21 § omförmälda förteckning.

⁸⁶ §.

Upplåtes nyttjanderätt till egendom, som i 82 § omförmäles, njute

ägaren ej ersättning för upplåtelsen utan endast för skada eller intrång,

som däraf må uppstå. Vid expropriationen skall ersättning ej bestämmas

för annat men än det, som då redan uppkommit. Uppstår därefter skada

eller intrång, varde ersättningen därför, om öfverenskommelse ej träffas,

bestämd af nämnd, som i 85 § andra stycket sägs.

87 §.

Är egendom, som i 82 § afses, använd för lednings fram­

dragande, och visar sig, att ledningen hindrar eller varaktigt försvårar

samfärdsel å egendomen eller hindrar någon för samhället nödig anläggning,

såsom gas-, vatten- eller afloppsledning, spårväg, elektrisk ljus- eller kraft­

ledning, eller utgör hinder för egendomens underhåll eller eljest för

behöfliga arbeten å egendomen eller är synnerligen vanprydande, skall

ledningen på bekostnad af dess ägare ändras, flyttas eller borttagas, i den

mån sådant erfordras för hindrets eller olägenhetens undanröjande.

Har eljest nyttjanderätt upplåtits för framdragande af ledning, vare

ledningens ägare pliktig ändra eller flytta densamma, i den mån sådant

är af °nöden för att fastighet, där ledningen är framdragen, må kunna

användas till bebyggande eller annat för fastighetens tillgodogörande viktigt

ändamål, samt ändring eller flyttning kan ske utan svnnerligt men för

ledningen. Kostnaden "för dylik åtgärd skall gäldas af fastighetens ägare.

Tvist i fråga, som nu är sagd, skall pröfvas af domstol.

88 §.

Öfver går egendom, som i 82 § sägs, i enskild ägo, vare förut för-

värfvad rätt att hafva ledning där framdragen ej längre gällande.

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 46.

107

7. Särskilda bestämmelser om expropriation för linbanor.

89 §.

Ansökning om expropriationsrätt för framdragande af linbana skall

åtföljas af fullständig beskrifning öfver det tillämnade företaget, affattning

på karta af den föreslagna banans sträckning och af den jord, som erfor­

dras för banan, styrkt uppgift å ägare och innehafvare af den fasta egen­

dom, hvaröfver banan skall framdragas, eller som, utan att banan skall

framdragas däröfver, är belägen på mindre afstånd än tjugu meter från

densamma, samt, om i något afseende öfverenskommelse träffats, redogörelse

därför; dock att om banan skall framdragas inom område, för hvilket

byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, uppgift å ägare och

innehafvare erfordras allenast såvidt angår egendom, hvaröfver banan skall

framgå.

90 §.

Menighet vare ej pliktig att inom område, för hvilket byggnads­

stadgan för rikets städer äger tillämpning, eller inom faställdt hamnom­

råde för linbanans framdragande afstå eller upplåta gata, torg, allmän

plats eller vattendrag.

Ej heller vare, därest linbana skall inom område, för hvilket nämnda

stadga icke är tillämplig, framdragas på mindre afstånd än tjugu meter

från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller

trädgård, som tillhör fastighetens ägare, denne skyldig afstå eller upplåta

något, utan så är att Konungen finner annan sträckning för banan icke

kunna användas utan synnerlig olägenhet.

8. Särskilda bestämmelser om expropriation för åstadkommande af tryggade

bostadsförhållanden.

91 §•

Rätt till expropriation för att vid järnvägsstation, hamnplats eller

fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma

108

Kuncjl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

tryggade bostadsförhållanden må, om den ej skall utöfvas af kronan, icke

beviljas annan än kommun eller municipalsamhälle, inom hvars område

den mark, expropriationen skall afse, är belägen.

92 §.

Har, efter det boningshus blifvit till större antal uppförda å annans

än husägarnas mark, för tryggande af dessas ställning sådan mark expro­

prierats, vare nye ägaren af marken pliktig att till en hvar husägare, som

det begär, försälja eller upplåta den till hans hus hörande tomt med den

jämkning, som kan erfordras för genomförande af stadsplan och tomt­

indelning.

Vill ej markägaren upplåta tomten till husägaren med tomträtt en­

ligt hvad nedan sägs och träffas ej heller mellan dem arrendeaftal rörande

tomten, vare husägaren berättigad köpa denna för en köpeskilling mot­

svarande den för tomten utgifna expropriationsersättning och å tomten

belöpande del af expropriationskostnaden jämte fem procent årlig ränta

från expropriationens fullbordande; har husägaren efter nämnda tid inne­

haft tomten på grund af honom förut tillkommande besittningsrätt, varde

afgiften härför afräknad från köpeskillingen. Sker efter sagda tid upp­

låtelse med tomträtt, varde afgiften för den upplåtelse, som först äger

rum, beräknad efter den för försäljning angifna grund. Tvist om hvad hus­

ägaren sålunda har att erlägga varde pröfvad i den ordning, som stadgas

i gällande lag om skiljemän.

Hvad ofvan i denna § är stadgadt äge ej tillämpning, med mindre

husägaren inom två år från expropriationens fullbordande hos markägaren

gör framställning om försäljning eller upplåtande af tomten.

Kommer ej försäljning eller upplåtelse till stånd, och har tiden för

husägarens besittningsrätt till tomten ännu ej utlupit, vare husägaren be­

rättigad att under nämnda tid fortfarande åtnjuta besittningsrätten mot

fullgörande af de därför stadgade villkor.

9. Särskilda bestämmelser om expropriation af ödelagd skogsmark.

93 §.

Väckes förslag, att skogsmark, som är genom kalhuggning eller på

annat sätt ödelagd och ej utgör nödig betesmark, skall af kronan, kommun

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

109

eller skogsvårdsstyrelse exproprieras för åstadkommande af skogsåterväxt

å marken, och pröfvar Konungen framställning om expropriationsrätt

förtjäna afseende, men påstår markens ägare, att han vill själf ombesörja

återväxt, gifve Konungen honom skälig tid därtill.

Varda nödiga åtgärder för återväxt ej vidtagna inom förelagd tid,

och bifalles framställningen om expropriationsrätt, bestämme ock Konungen,

därest denna rätt skall tillkomma annan än kronan, viss tid, inom hvilken

nye ägaren skall sörja för återväxt.

94 §.

Har återväxt kommit till stånd å skogsmark, som blifvit expropri­

erad efter hvad i 93 § sägs, vare, om marken ej är behöflig för visst

allmänt ändamål, ägaren af den fasta egendom, till hvilken marken förut

hörde, efter ansökning hos Konungen berättigad lösa densamma mot gäl­

dande af expropriationsersättningen, kostnaden för expropriationen och den

kostnad, som efter expropriationen nedlagts å marken för beredande af

återväxt, allt med fyra procent årlig ränta; göre dock sådan ansökning

i fråga om egendom, som kronan exproprierat, inom tid, som Konungen

bestämt vid förordnande om expropriation, och beträffande annan egendom

sist inom tio år från utgången af den, enligt hvad i 93 § andra stycket

sägs, för besörjande af återväxt bestämda tid.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914. Dock skola

stadgandena om val af ordförande och ersättare för ordförandena i expro-

priationsnämnder samt personer valbara till ledamöter i sådana nämnder

tillämpas redan under år 1913. Af de valbara personer, som då utses,

väljes en tredjedel för ett, en tredjedel för två och en tredjedel för tre

kalenderår.

Genom denna lag upphäfves förordningen den 14 april 1866 an­

gående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof jämte de hittills

gällande stadganden, som innefatta ändring i eller tillägg till nämnda för­

ordning; dock skall i fråga om expropriationsmål, hvari stämning utfärdats

före den 1 januari 1914, hvad i sagda förordning stadgas äga tillämpning

och skola, ändå att stämning ej utfärdats före nämnda dag, beträffande

expropriation, hvartill Konungen före samma dag lämnat tillstånd, stad­

gandena i 13 § första stycket och första punkten af andra stycket i

no

gällande förordning tillämpas i stället för bestämmelserna i 6 § första

stycket, 7 och 8 §§ i denna lag. Förekommer i lag eller särskild för­

fattning hänvisning till bestämmelse, som sålunda upphäfves, skall i stället

motsvarande bestämmelse i denna lag tillämpas. Eljest göres ej genom

denna lag ändring i hvad lag eller särskild författning innehåller om fast

egendoms afstående eller upplåtande för visst allmänt ändamål.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

Kung!. Majds nåd. proposition Nr 46.

111

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 36 § i förordningen den 16 juni 1875 angående in­

teckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 36 § i förordningen den 16 juni 1875 an­

gående inteckning i fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 mom. Har egendom, som gemensamt med annan häftar för in­

teckning, blifvit såld i den ordning utsökningslagen bestämmer, skall

egendomen, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts,

icke vidare häfta för större del af intecknade beloppet än köparen enligt

131 § utsökningslagen kan hafva fått afräkna å köpeskillingen eller som

enligt 117 § 1 mom. samma lag skall innestå i egendomen; och varde där­

om, efter ty i 23 § sägs, anteckning gjord i inteckningsprotokollet.

Varda af gemensamt intecknade egendomar en eller flera utmätnings­

vis sålda, skola de öfriga ej vidare häfta för hvad af inteckningen kunnat

utgå ur köpeskillingen för de egendomar, som sålts; skolande därom, när

det visas, huru köpeskillingen fördelats och att fördelningen blifvit god­

känd eller vunnit laga kraft, göras anteckning i inteckningsprotokollet.

2 mom. Ej heller skola i det fall, att en eller flera af gemensamt

intecknade egendomar varda helt eller delvis afträdda enligt gällande

bestämmelser om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, eller

att frälseränta, som gemensamt med annan fast egendom häftar för inteck­

ning, varder inlöst för statsverkets räkning eller aflöst, de öfriga egen­

domarna häfta för intecknadt belopp, hvarför betalning utfallit vid för­

delning af löseskillingen; skolande jämväl därom göras anteckning i in­

teckningsprotokollet enligt hvad i 1 mom. sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914.

112

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

Förslag

till

Lag­

om ändrad lydelse af I § i lagen den 27 juni 1002, innefattande vissa

bestämmelser om elektriska anläggningar.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 27 juni 1902, innefat­

tande vissa" bestämmelser om elektriska anläggningar, skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Har, för någon orts förseende med belysning eller drifkraft eller

för dylikt ändamål eller för beredande af drifkraft åt sådan industriell

anläggning, som finnes vara af större betydelse för det allmänna, Konungen

pröfvat nödigt, att jord eller lägenhet, som tillhör enskild man, menighet

eller inrättning, användes till framdragande af elektrisk starkströmsledning,

skall hvad för ändamålet erfordras, emot ersättning, afstås eller upplåtas.

Menighet vare dock ej pliktig att inom område, för hvilket bygg­

nadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, eller inom fastställdt hamn­

område afstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag.

Ej heller vare, där ledningen skall inom område, för hvilket nämnda

stadga icke är tillämplig, framdragas på mindre afstånd än etthundrafemtio

meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomt­

plats eller trädgård, som tillhör jordens eller lägenhetens ägare, denne

skyldig något afstå eller upplåta, utan så är, att Konungen finner annan

sträckning för ledningen icke kunna utan synnerlig olägenhet användas.

Skall enligt hvad i denna § är stadgadt jord eller lägenhet afstås

eller upplåtas, äge hvad i gällande lag om expropriation stadgas angående

expropriation för telegraf- eller telefonledningar motsvarande tillämpning;

dock att, där jorden eller lägenheten skall användas för annans räkning

än kronans, förhöjning i ersättningen skall äga rum med hälften af det

belopp, som jämlikt de i nämnda lag stadgade grunder skall utgå.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

113

Utdrag af protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen

den 20 december 1912.

N ärvarande:

Justitieråden

S^undberg,

B^orgström,

S^karstedt,

Regeringsrådet

E^rnberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag af protokollet öfver justitie-

departementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

7 september 1912, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det ändamål, som omförmäles i § 87 regeringsformen, inhämtas

öfver upprättade förslag till lag om expropriation, lag om ändrad lydelse

af 36 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egen-

dom samt lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 27 juni 1902, inne­

fattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits af revisionssekreteraren Herman Falk.

Förslaget till lag om expropriation.

Förslaget gaf anledning till de erinringar, som innefattas i nedan-

intagna yttranden:

1 och 2 §§.

Lagrådet:

I gällande expropriationsförordning af den 14 april 1866 angifves

föremålet _ för expropriation vara jord eller lägenhet. Därunder torde,

såsom uti det till grund för förevarande förslag liggande kommitté­

betänkande är erinradt, inbegripas ej blott fast egendom i egentlig me-

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 21 käft. (Nr 46.)

15

114

ning, utan äfven egendom, hvilken enligt 5 § i lagen angående hvad

till fast egendom är att hänföra den 24 maj 1895 skall anses såsom

fast egendom, med undantag dock af frälseränta. Då expropriation

sker, omfattar denna jämväl de rättigheter med afseende å egendomen,

som tillkomma annan än dess ägare. Dylik rätt lärer däremot icke,

frånsedt uttryckligen angifna undantagsfall, kunna utgöra själfständigt

föremål för expropriation. Att nu i förslaget orden jord eller lägen­

het utbytts mot uttrycket fastighet, innebär ej någon ändring i fråga

om hvad som må utgöra föremål för expropriation. Likaså är det

afsedt, att förordnande om expropriation af fastighet skall medföra

skyldighet för innehafvare af särskild rätt till fastigheten att afstå samma

rätt. "Däremot kan enligt förslaget expropriation beviljas i fråga om sär­

skild rätt till fastighet utan att samtidigt expropriation af fastigheten

behöfver företagas. Och detta skall, enligt uttalande i kommitténs motiv,

gälla vare sig det är fråga om öfvertagande af en nyttjanderätt, som

redan är skild från äganderätten till fastigheten, eller upphäfvande af

eller inskränkning i rättighet, hvars utöfvande finnes vara till hinder för

expropriationsändamålet, eller ock slutligen skapande af nyttjanderätt

eller servitutsrätt till fastigheten.

Mot förslagets angifna innebörd är icke något att erinra, om än

påpekas må, att det endast i ytterst sällsynta undantagsfall lärer kunna

ifrågakomma, att för ändamål, som är af beskaffenhet att böra tillgodoses

genom expropriation, en förut upplåten särskild rätt öfvertages. Den an­

märkningen kan emellertid framställas, att icke i början af förslaget

angifvits dess allmänna ståndpunkt beträffande särskild rätt till fastighet,

då fastigheten är föremål för expropriation. Den i första stycket andra

punkten af 2 § upptagna föreskriften om skyldighet för innehafvare af

särskild rätt att afstå densamma eller underkasta sig inskränkning däraf

synes nämligen enligt sin affattning afse allenast det fall att fråga är

om sjanständig expropriation af rättigheten; och det är egentligen först

genom stadgandet i 46 § andra stycket därom att i regeln exproprierad

fastighet skall öfvergå till den exproprierande fri från all särskild rätt,

som det framgår, att enligt förslaget meddelad expropriationsrätt till

fastigheten utan vidare omfattar äfven rätt att öfvertaga fastigheten

fri från rättighet, som besvärar densamma. Hvad förslaget sålunda

härutinnan innebär synes vara af den vikt och betydelse, att det

redan i sammanhang med stadgandena i 2 § bör komma till tydligt

uttryck.

Med hänsyn till hvad nu anförts om innebörden af första stycket i

2 § får det antagas, att det i andra stycket af samma § upptagna stad­

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 46.

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

115

gandets egentliga syfte är att lämna en regel för det fall att särskild rätt

till fastighet utgör själfständigt föremål för expropriation. Åtskilliga af

förslagets bestämmelser synas ock, såsom exempelvis 8 och 12 §§, vara

affattade under förutsättning af en sådan uppfattning af stadgandet.

Det är dock tydligt, att samma stadgande måste enligt förslaget äga be­

tydelse jämväl för det fall att särskild rätt till fastighet exproprieras i

sammanhang med expropriation af fastigheten. Detta är förhållandet med

afseende å 6, 8, 9 och 17 §§. Hvad särskild! angår 6 §, skall alltså äfven

st angifna fall, med tillämpning af de däri intagna bestämmelserna, inne-

hafvaren af den särskilda rätten äga anspråk icke blott på ersättning för

dennas värde — löseskilling i egentlig mening — utan äfven på godtgörelse

för skada eller intrång, som för honom eljest uppkommer, t. ex., därest fråga

är om jordbruksarrende, ersättning för det arrendatorn nödgas realisera en

för honom numera obehöflig kreatursbesättning, andra inventarier in. m.

Beträffande det härutinnan praktiskt viktigaste fallet att fråga endast är om

expropriation af en del af fastighet, som i sin helhet utarrenderats, måste

denna förslagets ståndpunkt innebära, att arrendatorn också är berättigad

till ersättning för den förlust, han befinnes lida därigenom att arrendet i

följd af expropriationen kommer att inskränkas till återstoden af fastig­

heten. Såsom af det föregående framgår, är emellertid förslagets stånd­

punkt i denna del ej klart uttalad, hvadan någon omarbetning af för­

slaget härutinnan är erforderlig; och synes denna omarbetning lämpligen

kunna ske sålunda, att stadgandet i 2 § andra stycket uttryckligen

förklaras afse allenast det fall att särskild rätt till fastighet utgör själf-

stäudigt föremål för expropriation samt att vid vederbörliga lagrum till­

fogas bestämmelse af innehåll att hvad där stadgas skall äga motsvarande

tillämpning beträffande särskild rätt till fastighet, som själf är föremål

för expropriation.

För öfrigt kan ifrågasättas, huruvida icke det sålunda ändrade stad­

gandet i 2 § andra stycket bör med hänsyn till dess stora vikt inrymmas

i en särskild paragraf af förslaget.

Hvad som förstås med uttrycket särskild rätt till fastighet är ej i

förslaget uttryckligen utsagdt. Enligt kommitténs motiv åsyftas därmed

alla sakrätter utom äganderätten, däremot icke obligatoriska rättigheter. Å

andra sidan torde uttrycket begränsas af begreppet allmänna utskylder, för

b vilka enligt bestämmelse i 46 § af förslaget fastighet skall svara jämväl

efter det den exproprierats. Men äfven med denna begränsning kan det

blifva föremål för tvekan, huruvida förslagets mening är, att eljest sådan

rätt, som afses i första stycket af 17 kap. 6 § handelsbalken eller de till

samma lagrum hänvisande författningar, skall vara att räkna såsom sär­

116

Kungl. Ma.j:ts nåd. proposition Nr 46.

skild rätt till fastigheten. Vid en jämförelse mellan 2 och 13 §§ i för­

slaget synes det emellertid ligga närmast till hands att antaga att — ehuru

de skäl, som föranledt stadgandet i 13 §, måhända bort medföra, att ej

heller innehafvare af nu afsedd rätt tillätes att uppträda såsom sakägare —

så dock enligt förslaget skall vara förhållandet, detta desto hellre som i

förslaget icke upptagits särskilda bestämmelser om likvid åt innehafvare af

rätt, som nu sagts. Det torde dock vara vida lämpligare, att med afseende

å dylik rätt förslaget kommer att intaga samma ståndpunkt som beträffande

allmänna utskylder. Hvad särskild! angår frälseränta, är att märka dels

att det knappast lärer ifrågakomma att tillämpa förslagets bestämmelser

1 syfte att genom själfständig expropriation af dylik ränta få densamma

aflyftad från fastighet, som besväras däraf, och dels att, med hänsyn till

förefintlig lagstiftning om inlösen och aflösning af frälseränta, det icke

kan vålla vidare olägenheter att vid expropriation af fastigheten låta

frälseränterätten förblifva orubbad.

Under begreppet särskild rätt till fastighet falla åter enligt förslagets

mening uppenbarligen tomträtt och vattenfallsrätt. Med den särställning,

som i allmänhet tillkommer dessa slag af nyttjanderätt, instämmer, att

jämväl vid expropriation af den fastighet, till hvilken sådan rätt upp­

låtits, rättigheten betraktas och behandlas såsom fast egendom och följ­

aktligen skall utgöra föremål för själfständig expropriation. Detta är för

närvarande stadgadt i 4 kap. 9 § af lagen om nyttjanderätt till fast

egendom, jämförd med 11 § i samma kapitel. Men eu erinran härutinnan

torde böra upptagas i förslaget i sammanhang med den omarbetning af

2 §, hvarom nyss hemställts.

Enligt gällande lagstiftning kan expropriationsrätt medgifvas endast

mot enskild man, menighet eller inrättning; och det lärer icke vara för­

slagets mening att afvika från denna grundsats. Uttrycklig bestämmelse i

antydd riktning har emellertid, såvidt angår särskild rätt till fastighet, med­

delats endast beträffande nyttjanderätt och servitutsrätt till område, afsatt

till nationalpark. I afseende å dylik expropriation är sagda bestämmelse

strängt taget öfverflödig, enär för ett områdes afsättande till nationalpark

förutsättes att detsamma tillhör kronan, hvadan från äganderätten skild

nyttjanderätt eller servitutsrätt beträffande sådant område icke kan till­

komma kronan. Däremot synes icke böra i förslaget saknas bestämmelse,

hvarigenom för andra fall kronan tillhörande särskild rätt uttryckligen fri-

tages från expropriation. En sådan bestämmelse torde, såsom antydts, icke

innebära annat än ett förtydligande af förslaget. Visserligen skulle det i

andra stycket af 46 § i förslaget upptagna stadgande att exproprierad

fastighet skall öfvergå till nye ägaren fri från all särskild rätt, som ej

117

jämlikt utfästelse af honom lämnas orubbad, tolkadt efter sin ordalydelse,

innebära, att förordnande om expropriation af fastighet innefattar skyldig­

het jämväl för kronan att afstå särskild rätt till fastigheten, hvaraf kronan

är i besittning; men detta stadgande afser säkerligen allenast att ut­

säga, att fastigheten öfvergår fri från sådan särskild rätt, som är under­

kastad bestämmelserna i den föreslagna lagen, och har alltså ingen afgö­

rande betydelse i nu förevarande hänseende, önskvärdt är emellertid, att

sistnämnda stadgandes innebörd härutinnan erhåller ett tydligare uttryck

än i förslaget skett. Att sålunda enligt förslaget kronan icke är under­

kastad skyldighet att afstå rättigheten utgör naturligtvis icke något hinder

mot att Konungen vid förordnande om expropriation af fastighet eller

därefter på särskild ansökan förklarar, att särskild rätt till fastigheten, som

tillkommer kronan, skall upphöra, och i sammanhang därmed meddelar

föreskrift om fastställande af ersättning åt kronan för rättighetens upp­

hörande.

I fråga om expropriation af jordområde för detsammas afsättande

såsom naturminnesmärke har, i motsats till hvad nu gäller, i förslaget icke

upptagits föreskrift att området skall afstås till kronan. Då någon an­

ledning till denna afvikelse från gällande lag icke torde förefinnas, hem­

ställes,. att bestämmelse härom införes antingen i anslutning till stado-an-

dena i andra stycket af 1 § eller i den paragraf af förslaget, som inne­

håller särskilda bestämmelser om expropriation af fornlämning eller natur­

minnesmärke. I sammanhang härmed synes bestämmelse af enahanda in­

nehåll böra införas jämväl beträffande fornlämning, som göres till föremål

för expropriation.

Vidare må uppmärksammas, att beträffande expropriation för allmän

väg i förslaget torde, till undvikande af hvarje anledning till missförstånd,

böra. tydliggöras, att förslaget afser äfven dylik väg å stads område, samt

att i fråga om expropriation för anläggning af elektrisk ledning för­

slaget bör på ett eller annat sätt angifvas afse allenast svagströmsledmngar.

Justitieråden Sundberg och Borgström samt regeringsrådet Ernberg:

Det synes vara lämpligast att, i olikhet med hvad i förslaget

ägt rum, däri främst uttalas den för hela expropriationsinstitutet grund­

läggande bestämmelsen om skyldighet för den enskilde, mot hvilken rik­

tas ^expropriationsanspråk, att, då detta anspråk pröfvas vara befogadt,

afstå honom tillkommande rätt och först därefter upptagas regler om i

hvilka fall medgifvande till expropriation må lämnas. Ett sådant

förfaringssätt torde leda till ökad klarhet och reda. Särskildt skulle

man därmed undgå den oegentlighet, som i förslaget förefinnes därutinnan

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

118

att redan i 1 § upptages bestämmelse om Konungens rätt för visst fall

att förordna om expropriation enbart af särskild rätt till fastighet, under

det att den allmänna föreskriften att expropriationsförodnande må kunna

afse allenast sådan särskild rätt meddelas först i 2 §.

I den Riksdagens skrifvelse, som föranledt upptagande i förslaget

af bestämmelsen att expropriation må kunna medgifvas för att å ort med

större sammanträngd befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden,

uttalas, att expropriation bör komma till användning icke blott då det

gäller att ordna bostadsförhållandena inom redan bebyggd!, område utan

äfven då fråga är att ytterligare utsträcka bebyggandet öfver förut obe-

byggdt område; och enligt departementschefens yttrande vid 91 § synes

sådant äfven vara i förslaget åsyftadt. Frånsedt den omständigheten att

sistnämnda syftemål knappast med erforderlig tydlighet framgår af den

använda lagtexten, må vidare erinras, att samma syftemål synes vara i

hufvudsak tillgodosedt genom den i 10 § andra stycket af lagen angående

stadsplan och tomtindelning den 31 augusti 1907 upptagna bestämmelse om

rätt för stad att expropriera i fastställd stadsplan upptaget tomtområde, som

finnes vara för stadens utveckling oundgängligen erforderligt men icke annor­

ledes kan på skäliga villkor förvärfvas för bebyggande — hvilken bestämmelse

enligt stadgande i 36 § af nämnda lag skall äga motsvarande tillämp­

ning för där afsedd ort — äfven om medgifvas måste att, såsom af bestäm­

melsens affattning framgår, man därvid aisett icke egentligen att tillgodose

behofvet af tryggade bostadsförhållanden utan närmast att möjliggöra ett

samhälles utveckling i enlighet med fastställd plan. Val är sannt, att

enligt stadsplanelagen expropriationsrätt må utöfvas allenast af stad, köping

och annat samhälle, som i lagen afses, medan förslaget endast angifver,

att i orten skall finnas större sammanträngd befolkning, och icke med nöd­

vändighet förutsätter, att förordnande, som afses i 50 § af byggnads­

stadgan för rikets städer och 36 § stadsplanelagen, blifvit meddeladt, hvar-

jämte expropriationsrätt medgifvits jämväl kronan och i fråga om ort å

landet, som ej utgör egen kommun, den kommun, inom hvilken det om­

råde, som skall exproprieras, är beläget. Men med hänsyn till affattningen

af nyssnämnda två lagrum torde i allmänhet inträffa att sådant förord­

nande meddelats för ort, å hvilken förslagets ifrågavarande stadgande kan

vinna tillämpning; hvarjämte i detta sammanhang må erinras, att man vid

affattningen af 92 § i förslaget synes hafva utgått från den förutsättningen

att för där afsedt fall i regel stadsplan finnes fastställd eller inom den

närmaste framtiden kommer till stånd. Och den i förslaget åt kronan

och vederbörande kommun inrymda möjlighet att ingripa torde icke vara

af nämnvärd praktisk betydelse; det synes för öfrigt lämpligare och rik­

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

119

tigare, att själfva expropriationsrätten lägges uteslutande i det särskilda

samhällets hand, stat och kommun obetaget att för expropriationens åväga­

bringande träda hjälpande emellan. Att expropriationsrätten icke får

utöfvas med mindre stadsplan blifvit fastställd för det område, som

skall exproprieras, synes innebära en gifven fördel. Därigenom beaktas

nämligen det med afseende å ett områdes bebyggande viktiga önskemålet,

att bebyggandet sker på lämpligt sätt.

Slutligen må påpekas, att medan åstadkommande af tryggade bostads­

förhållanden knappast kan anses vara ett sådant behof, hvarom det enligt

80 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet tillkommer ett muni-

cipalsamhälle att besluta, det däremot gifvet ligger inom ett dylikt sam­

hälles befogenhet att tillgripa expropriation för ändamål, som upptagas i

stadsplanelagen.

På . grund af det anförda hemställes, att ifrågavarande stadgande i

förslaget inskränkes att omfatta det fall, att fråga är om åstadkommande

af tryggade bostadsförhållanden inom redan bebyggdt område; i samman­

hang hvarmed någon jämkning af ordalagen i 10'§ andra stycket stads­

planelagen måhända kan finnas lämplig.

Regeringsrådet Er fiber g:

Af förarbetena till förslaget framgår, att förslaget, som i vissa hän­

seenden väsentligt utvidgar expropriationsinstitutets tillämpningsområde, å

andra sidan äfven afser att fullständigt öfvergripa alla de fall, då enligt

nu gällande expropriationsförordning med därtill gjorda tillägg expropria­

tion kan förekomma. Ifragasättas kan emellertid, huruvida förslaget verk­

ligen täcker alla dessa fall. I förordningen den 30 december 1880 om

tillägg till gällande expropriationsförordning stadgas, bland annat, att där

för farled eller flottled eller för annat allmänt behof pröfvas nödigt, att

vatten ur sjö, älf, å eller annat vattendrag ledes bort för att annorstädes

nyttjas,. enskild man, menighet eller inrättning, som öfver vattnet råder,

är pliktig att det tåla samt att, där öfverenskommelse om ersättning här-

för ej kan träffas, saväl i fråga därom som i allt öfrigt i tillämpliga de­

lar skall gälla hvad i expropriationsförordningen är stadgadt. Den rätt,

som den exproprierande sålunda vinner, torde i vissa fall strängt taget

icke vara att hänföra vare sig till nyttjanderätt eller till servitut. Om än

den vunna rättigheten må kunna hänföras till nyttjanderätt i afseende å

den fastighet, därifrån vattnet bortledes, kan detsamma svårligen ske i

fråga om rätt, som vinnes i afseende å fastighet, hvilken vid vattendraget

ligger nedanför den, därifrån bortledandet sker. Icke heller torde den

ifrågavarande rättigheten alltid kunna rubriceras såsom servitut. Så

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

120

synes man knappast kunna använda denna beteckning, i händelse vattnet

bortledes för att användas såsom drifkraft vid verk eller inrättning, som

ligger på ofri grund och ej är att anse som fast egendom. Tvifvelaktigt

synes äfven vara, huruvida servitutsbegreppet under alla förhållanden kan

utsträckas till det fall att bortledandet sker för farled eller flottled, som

näppeligen alltid kan sägas utgöra fastighet. Men enligt förslaget kan,, i

händelse med expropriation afses att tillskapa en ny särskild rättighet till

annans egendom, endast nyttjanderätt eller servitutsrätt komma i fråga.

På grund af hvad sålunda anförts och då det synes önskvärdt, att

expropriation för ofvan omförmälda ändamål må kunna äga rum i samma

omfattning som hittills, hemställes om den jämkning i förslaget, som här­

för erfordras.

Enligt hittills hos oss gällande lagstiftning har expropriation i regel

vant medgifven allenast för ändamål, som innefatta ett direkt allmänt

behof af synnerlig vikt, i allmänhet sådana, som omedelbart företrädas af

stat eller 'kommun eller som afse att tjäna den allmänna samfärdseln.

Afsteg härifrån har gjorts endast i särskilda undantagsfall, där speciellt

viktiga intressen, hvilka väl icke äro af nyssberörda art men likväl an­

setts indirekt vara till väsentligt gagn för det allmänna, varit i fråga.

Förslaget går härutinnan betydligt längre och afser att i stor utsträckning

bereda expropriationsrätt äfven för ändamål, som, utan att kunna sägas i

och för sig utgöra ett allmänt behof, likväl anses medelbart vara af

större betydelse för det allmänna. Att emellertid härvid, med hänsyn

till det starka ingrepp i bestående rättigheter expropriationen innebär,

lagstiftningen bör framgå med stor varsamhet ligger i öppen dag. Bland

de ändamål, för hvilka expropriation skulle vara tillåten, upptages i för­

slaget bland annat beredande åt befolkningen eller en väsentlig del däraf

å en ort af plats för öfverläggningar i allmänna frågor eller upplysande före­

drag eller för anläggning till förbättrande af tillgången på lifsmedel eller

andra förnödenheter eller för annat företag, ägnadt att främja något dy­

likt ideellt eller ekonomiskt syfte af synnerlig vikt. Frånsedt det sväfvande

och obestämda i detta stadgandes sista del, torde det, huru behiärtansvärda

ändamål af i stadgandet angifven art än i och för sig må vara, dock

kunna ifrågasättas, huruvida desamma äro af beskaffenhet att böra

främjas på det sätt, nu ifrågavarande lagstiftning innebär, eller me­

delst expropriation, helst det torde möta stora < m ej oöfverstigliga

svårigheter att, på sätt med bestämmelsen i 4 § tredje stycket synes

varaafsedt, i fall, som här äro i fråga, uppställa sådana villkor för den

exproprierade egendomens användande, att det allmänna gagn, som vid

expropriationens beviljande varit åsyftadt, verkligen blir på ett tillfreds­

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

121

ställande sätt betryggadt. Synnerligast, göra sig dylika betänkligheter gäl­

lande i fråga om företag för ekonomiska syften, hvilka företag uppenbar­

ligen lätt kunna missbrukas i konkurrensens intresse utan att detta låter

sig förekomma eller ens med säkerhet påvisa. Erinras må ock, att för­

slaget lider af oklarhet i fråga om hvem expropriationsrätt skulle för ofvan

angifna ändamål tillkomma.

Därest emellertid, nu berörda omständigheter oaktadt, omförmälda

stadgande anses höra i förslaget helt eller delvis bibehållas, hemställes, att

i lagtexten måtte gifvas uttryck däråt, att expropriation för ändamål, som

i samma stadgande afses, allenast i särskilda undantagsfall — där behofvet

\ Dåga är af synnerligen framträdande eller ömmande art — bör komma

till användning.

I redaktionellt hänseende erinras, att då i 1 § talas om något en

kommuns eller dylik samfällighets allmänna ändamål, orden »dylik sam-

fällighets» synas höra utbytas mot det korrektare uttrycket »menighets».

Justitieråden Borgström och Skarstedt:

Äfven om vissa erinringar kunna göras mot hvad förslaget inne­

håller därom att rätt till expropriation må medgifvas för att bereda be­

folkningen eller en väsentlig del däraf å en ort plats för öfverläggningar

i allmänna frågor eller upplysande föredrag eller för anläggning till för­

bättrande af tillgången på lifsmedel eller andra förnödenheter eller för

annat företag, som är ägnadt att främja något dylikt ideellt eller ekono­

miskt syfte af synnerlig vikt, torde det dock icke vara alldeles uteslutet

att förhållandena kunna vara sådana att tillgodoseendet af ett dylikt be­

hof framstår såsom ett samhällsintresse af den betydenhet att det må an­

ses befogadt att därför anlita expropriation; och då denna utväg helt visst

kommer att tillgripas endast såsom ett yttersta medel, då sådant är ound­

gängligen erforderligt för det föreliggande behofvets tillfredsställande,

synas bestämmelserna i fråga kunna kvarstå.

r

o

3

§•

Lagrådet:

Den i förevarande § upptagna bestämmelsen att vid ansökan om rätt

till expropriation skall fogas bland annat kartebeskrifning, utvisande till

hvilken jordeboksenhet den ifrågakomna fastigheten hör, har erhållit en

affattning, enligt hvilken bestämmelsen skulle vara tillämplig äfven be­

träffande fastigheter inom stadsområde. Då emellertid dylika fastigheter

icke finnas upptagna i jordeboken, bör bestämmelsen undergå någon modi­

fikation.

6 ö

Enahanda är förhållandet i fråga om 72 §.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 21 käft. (Nr 46.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

16

4 §•

Lagrådet:

Med det i tredje stycket af förevarande § upptagna stadgandet om

rätt för Konungen att meddela erforderliga bestämmelser för tryggande af

expropriationsändamålets vinnande afses enligt motiveringen uttryckligt

inrymmande åt Konungen af rätt att föreskrifva sådana villkor för den

exproprierade egendomens användande, att det allmänna gagn, som åsyftas

med expropriationen, betryggas. Detta har emellertid knappast kommit

till uttryck genom de använda ordalagen, hvadan någon jämkning i affått-

ningenosynes önskvärd.

Åt stadgandet i sista stycket lärer, särskildt vid jämförelse med det

annorstädes i förslaget förekommande uttrycket »sedan stämning i expro-

priationsmålet utfärdats», knappast kunna gifvas annan tolkning än att

den, som erhållit expropriationsrätt, skall inom den fastställda tiden icke

blott uttaga stämning å vederbörande utan ock delgifva densamma, vid

äfventyr att expropriationsrätten eljest upphör. Ett stadgande af dylik

innebörd låter emellertid svårligen förena sig med vare sig hvad 12 § i

förslaget innehåller om rättens eller domarens befattning med stämningens

kungörande samt om målets antecknande i inteckningsprotokollet och in­

tecknings- eller fastighetsboken eller bestämmelserna i 69 och 74 §§, enligt

hvilka mark må tagas i besittning omedelbart efter stämningens utfärdande;

och hemställes förty om någon jämkning i afiåttningen af ifrågavarande

stadgande, i sammanhang hvarmed motsvarande jämkning torde böra vid­

tagas jämväl i afiåttningen af 54 §.

6

§.

Justitierådet Sundberg:

Omfattningen af begreppet fastighet kan för landet anses numera

vara fastslagen genom förordningen angående jordregister den 13 juni

1908. Enligt denna författnings terminologi torde nämligen med fastig­

het förstås hvarje fast egendom, hvilken skall åsättas registernummer,

eller, såsom framgår af förarbetena till författningen, särskildt lagbered­

ningens underdåniga skrifvelse den 3 maj 1904, hvarje sådan fast egen­

dom, som utgör antingen en från äldre tid för sig bestående, i jordeboken

under särskildt nummer upptagen enhet eller ock en från sådan enhet

genom hemmansklyfning, ägostyckning eller afsöndring — expropriation

därunder inbegripet — i behörig ordning afskild del. Hvad sålunda gäl­

ler för landet äger motsvarande tillämpning beträffande den städernas jord,

som befinnes utanför det egentliga stadsområdet. Inom detta område åter

122

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

123

torde, såvidt^fastställa tomtindelning träd! i tillämpning, begreppet fastig-

het sammanfalla med begreppet tomt och i öfrigt såsom en fastighet böra

anses hvarje ägares sammanhängande ägovälde. Med nu angifna betydelse

åt begreppet fastighet stamma de flesta af förslagets bestämmelser väl

öfverens: sa t. ex. bör gifvetvis ansökning om expropriation särskildt rik­

tas mot hvarje fastighet, som däraf beröres; likaså låta föreskrifterna om

rättsägares instämmande i expropriationsmålet, om företeende af grava­

tionsbevis och om fördelning af expropriationsersättning knappast lämpa

sig annat an för hvarje fastighet för sig. I åtskilliga andra förslagets

stadgande^

t. ex. i första punkten af förevarande paragrafs första

^ S § andra ;stycke^ 37 och 43 §§, 54 § sista stycket samt 56

rivandes ordet fastighet i annan än dess omförmälda be­

tydelse. Det synes dock vara angeläget, att rätta omfattningen af detta

begrepp icke fördunklas. Och torde med hänsyn härtill erforderlio- jämk-

mng höra vidtagas i affattningen af alla dylika stadganden, där miss­

förstånd eljest kan tänkas förekomma.

Ersättning för skada eller intrång, som, därest en del af en fastisr-

het exproprieras, återstoden lider genom den exproprierade delens använ-

dande, skall gifvetvis, såsom ock antydes i motiven till kommitténs be­

tänkande icke i expropriationsmålet bestämmas i vidare mån än för så­

vidt skadan eller intrånget föranledes af det företag, för hvilket expro-

pnationen sker. Huruvida skada eller intrång framdeles må kunna upp­

komma därigenom _ att den exproprierade marken användes på annat sätt

an med expropriation en afsetts är en fråga, hvartill i expropriationsmålet

icke fai tagas någon som helst hänsyn. Förslaget lider emellertid af en

IT vT?? n1 argi/na hänseende> ett förhållande, som synes hafva

framkallat behofvet af den eljest öfverflödiga bestämmelse, hvilken inne-

halles i 58 §. Jag hemställer, att denna oklarhet måtte undanröjas genom

erforderlig jämkning i affattningen af andra punkten i nu förevarande

paragrafs första stycke.

Justitierådet Skarstedt och regeringsrådet Ernberg:

< For d®f f^1 att allenast en del af en fastighet exproprieras stadgas i

förevarande §, bland annat, att därest återstoden af fastigheten lider skada

delens “Sändande, ersättning

skall darfor gäldas. Med skada och intrång skall här, enligt hvad af mo­

tiven till kom mifteförslaget framgår, förstås skada och intrång, som föran-

edes eller ukas daraf att just det exproprierade området användes för fö­

letage u i fråga, således icke skada eller intrång, som skulle hafva upp-

ommi genom företagets drift, äfven om icke samma område tagits

124

i anspråk. Önskvärd! vore, om åt denna förslagets mening kunde gifyas

ett uttryck, hvarigenom meningen framträdde på ett mera klart och åskåd­

ligt sätt. Såsom lagrummet nu är affattadt, synes det x angifna hänseendet

. lätt kunna gifva anledning till missförstånd.

Kungl. Maj:ts nåd. 'proposition Nr 46.

11

§•

I fråga om andra stycket af denna § må först erinras, att till följd

af den skedda anknytningen till 24 § icke kommit att beredas rum för

sådant Konungens förordnande, som i förevarande § afses, för det tall att

fastigheterna tillhöra samma ägare. Och frånsedt detta stå de bada lag­

rummen icke i god öfverensstämmelse med hvarandra. Omförmälda stycke

torde därför böra sålunda ändras, att itall expropriation skall ske tran

skilda fastigheter, belägna inom olika underrätters dom värj o, det ma an­

komma på Konungen att förordna, att gemensam uppskattning åt fastig­

heterna skall äga rum, och för sådant ändamål, bestämma, vid hvilken

underrätt expropriationen i sin helhet skall handläggas.

13 §.

Anledning saknas att, för den händelse i något fall inteckning skulle

beviljats till säkerhet för fordran i varor, med afseende å innehafvare åt

sådan fordran uppställa andra regler än dem, som gälla för innehafvare

af fordran i penningar; och hemställes förty, att bestämmelserna i.före­

varande § måtte undergå af det anmärkta betingad jämkning, som jämväl

bör vidtagas i 49 § andra stycket och 52 § första stycket.

Tillika anmärkes, att orden »kan häfta» böra utbytas mot uttrycket

»häftar».

15 §.

Justitierådet Sundberg:

, c ,

Till undvikande af det möjliga missförstånd af förevarande att

iakttagandet å stämningsutfärdarens sida af den i paragrafens tredje pun 't

"ifna ”föreskrift skall utgöra förutsättning för fastighetsägarens i paragra­

fen stadgade skadeståndsplikt, torde nämnda föreskrift höra. utgå ur para­

grafen och i stället meddelas i sammanhang med innehållet i forsta stycket

af 12 §, något som jämväl af rent formella skäl synes önskligt.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

125

18 §.

Lagrådet:

Det synes lämpligt, att här i korthet angifves det ändamål, för

hvilket expropriationsnämnden tillsättes.

Att icke alltid expropriationsnämnd skall tillsättas, framgår af 52 §;

och torde vid sådant förhållande någon begränsning böra göras uti den i

förevarande § uppställda regeln om tillsättande af nämnd.

2° §.

Lagrådet:

Bestämmelsen i andra stycket därom att landsting allenast å lag­

tima möte må utse personer, valbara till ledamöter i expropriations-

nämnder, synes hafva sin grund däri att den omständigheten att af lands­

tinget utsedd person afgått före utgången af den tid, för hvilken han

blifvit vald, ansetts icke böra föranleda sammankallandet af urtima lands­

ting för anställande af kompletteringsval. Ett ovillkorligt förbud mot

behandling å urtima landsting af ärenden af ifrågavarande art skulle

emellertid måhända i särskildt fall kunna leda till att utan egentligt skäl

dröjsmål komme att äga rum med vals anställande. Nämnda bestäm­

melse torde fördenskull lämpligen böra utgå ur andra stycket och ersättas

af ett i sammanhang med sista stycket af paragrafen gifvet stadgande

därom att val, hvarom i samma stycke sägs, må, där det skall förrättas

af landsting, kunna anstå till landstingets näst därefter infallande lag­

tima möte.

I förslagets öfvergångsbestämmelser stadgas, att af de till ledamöter

i expropidationsnämnder valbara personer, som utses under år 1913, skola

väljas en tredjedel för ett, en tredjedel för två och en tredjedel för tre

kalenderår. Af detta stadgande, jämfördt med bestämmelserna i förevarande

§ angående en tjänstgöringstid af tre kalenderår och om anställande, då

någon före denna tids utgång afgått, af kompletteringsval för den åter­

stående tiden, blir en följd, att för framtiden inom hvarje län och Stock­

holms stad en tredjedel utaf hela antalet till ledamöter i expropriations-

nämnder valbara personer årligen skulle komma att afgå. Det i andra

stycket af förevarande § i detta hänseende intagna stadgande är alltså,

strängt taget, öfverflödigt. Därest emellertid stadgandet anses icke böra

uteslutas, må anmärkas, att detsamma med den affattning det erhållit

närmast synes, i strid mot hvad därmed afsetts, innebära föreskrift om

afgång för vissa utsedda ledamöter innan den tid, för hvilken de utsetts,

tilländalupit, hvadan någon jämkning i affattningen är erforderlig.

126

Kungl. Maj:ts nåd. .proposition Nr 46.

Det kan ifrågasättas, om åt önskemålet att bereda tillräckligt antal

ägare af jordbruksfastighet plats bland de till ledamöter i expropriations-

nämnder valbara bör, såsom slutet af andra stycket innehåller, gifvas

formen af en bindande föreskrift, hvaraf följer, att ett val, som icke till

fullo tillgodosåge detta önskemål, skulle i anledning af besvär i sin hel­

het upphäfvas. Särskildt olämpligt skulle detta te sig i det fall att

besvären afsåge allenast val af viss ledamot och genom underkännande af

denne ledamots val antalet utsedda ägare af jordbruksfastighet komme att

understiga hvad i förevarande § stadgas.

Sista stycket af paragrafen synes böra fullständigas med föreskrift

att Konungens befallningshafvande skall, där samma myndighet icke är

valmyndighet, erhålla underrättelse om valet.

22

§.

Justitieråden Sundberg, Borgström och Skarstedt:

Då genom första stycket i förevarande § angifvits vissa omständig­

heter såsom hinder för att en person må förordnas till eller kvarstå så­

som ordförande eller ersättare för ordföranden i expropriationsnämnder

inom ett län eller tillhöra kretsen af dem, som inom ett län äro valbara

till ledamöter i sådana nämnder, uppställer sig spörsmål angående verkan

däraf att någon, beträffande hvilken dylikt hinder förefinnes — tillsvidare

dock bortsedt från det hinder, som består i bosättning utom länet — det

oaktadt kommer att deltaga i en expropriationsnämnd.

Detta spörsmål synes i förslaget vara besvaradt på det sätt, att å

ena sidan, på grund af stadgandet i 44 § första stycket, angifna förhål­

lande icke kan leda till rubbande af expropriationsnämndens uppskattning,

sedan densamma vunnit fastställelse genom laga kraftvunnet utslag i expro-

priationsmålet, men å andra sidan, genom frånvaron af bestämmelser sva­

rande mot de enligt 28 § beträffande jäf stadgade, anmärkning om hinder

af nu förevarande art må kunna med laga verkan framställas så länge

rätt att föra talan i målet står part öppen.

Uppenbart är, att förslagets ståndpunkt i sistnämnda hänseende kan

leda till synnerligen betänkliga praktiska olägenheter; och torde förden­

skull den föreliggande frågan böra ordnas till närmare öfverensstämmelse

med hvad som skall gälla angående jäf. Därigenom vunnes ock den fördel,

att det blefve klargjordt att förevarande bestämmelser äro att tillämpa jäm­

väl med afseende å ordförande och annan ledamot i nämnd, hvarom

stadgas i 85 § andra stycket. De i förslaget angående jäf gifna regler

128

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

23 §.

Lagrådet:

I betraktande af det lätt nog inträffande fall att rätten vid utseende

af ledamöter i nämnden och ersättare för dem tager särskild hänsyn till

den sakkunskap i visst afseende, som en af dessa ledamöter och den ena

af ersättarna anses äga, torde stadgandet i sista stycket böra undergå

sådan jämkning, att däraf följer, att enhvar af ledamöterna skall hafva sin

bestämda ersättare.

24 §.

Lagrådet:

Beträffande expropriation, som afser två eller flera fastigheter, synes

förslaget hvila på den uppfattningen att expropriationsfrågan för hvarje

sådan fastighet utgör ett särskildt mål. Med denna uppfattning är stad­

gandet i första punkten af förevarande § öfverflödigt.

Föreskriften i andra punkten synes böra omredigeras i syfte att be­

reda möjlighet att under där angifva förutsättning behandla flera inom

rättens domvärjo belägna fastigheter, Indika tillhöra samma ägare, såsom

en fastighet.

25 §.

Lagrådet:

I anslutning till stadgandet i förevarande § torde böra meddelas

föreskrift därom att ordförande eller ledamot icke må äga rått att afgå

ur nämnd på den grund att han, innan nämndens förrättning afslutats,

uppnått sextio års ålder eller sex år innehaft uppdrag, som i 22 § afses.

27 §.

Lagrådet:

Stadgandet i sista stycket lärer, såvidt det angår jäf mot ledamot,

om hvars väljande parterna varit ense, icke kunna hänföra sig till annat

val än sådant, som afses i 19 § af förslaget. Då emellertid bestämmel­

serna i nu förevarande § angående jäf uppenbarligen sakna tillämplighet

beträffande expropriationsnämnd, som tillsatts enligt 19 §, torde omför-

mälda stadgande böra rättas.

Regeringsrådet Ernberg:

Enär ådömd förlust af medborgerligt förtroende enligt förslaget

skall anses såsom hinder för deltagande i expropriationsnämnd, synes följd­

riktigheten fordra, att därest jämväl åtal för brott, som kan medföra dylik

förlust, skall kunna föranleda uteslutande ur nämnd, åtalet hänföres, icke

på sätt i förslaget skett till jäf, utan till hinder, hvarom nyss sagts.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

29 §.

129

Lagrådet:

Till förebyggande af missuppfattning i fråga om pröfningen af jäf

mot ordförande, som utsetts enligt första stycket af förevarande §, torde

här icke, såsom i förslaget skett, böra inflyta något stadgande därom att

sådan ordförande skall vara ojäfvig.

31 §.

Lagrådet:

Det synes knappast vara förenligt med innebörden af 39 § i förslaget,

att i ett och samma mål fattas flera definitiva beslut om expropriations-

ersättnings belopp. Med hänsyn härtill lärer stadgandet i förevarande §

icke kunna afse andra än af nämnden under fortgången af dess arbete

fattade preliminära beslut i sådant hänseende. Har emellertid ordföran­

den eller ledamot i nämnden därur afgått efter att hafva deltagit i ett

eller flera dylika beslut, kan den, hvilken i den afgångnes ställe inträdt i

nämnden, uppenbarligen icke vara förpliktad att genom sin underskrift gifva

giltighet åt något som helst beslut, däri han ej deltagit. Uttrycklig lag­

bestämmelse i sådan syftning är öfverflödig. På grund häraf hemställes,

att förevarande § måtte ur förslaget uteslutas.

32 §.

Lagrådet:

Den här förekommande hänvisningen till 28 § torde böra utgå såsom

hyflande på den oriktiga förutsättningen att ordföranden eller ledamot i

nämnden, då fråga om jäf mot honom väckts, icke skulle äga deltaga i

pröfningen häraf.

35 §.

Lagrådet:

Förslaget innebär, att för den händelse vid expropriation af allenast

en del al eu fastighet återstoden af fastigheten lider skada eller intrång

genom expropriationen eller den exproprierade delens användande, den

ersättning, som kommer att utgå för skadan eller intrånget, skall i likhet

med löseskillingen för den exproprierade fastighetsdelen användas till gäl­

dande af fordran, för hvilken fastigheten svarar. Då uppenbarligen er­

sättning af förstnämnda slag icke må till förfång för innehafvare åf dylik

fordran sättas till lägre belopp än som motsvarar den genom skadan eller

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 21 käft. (Nr 46.)

17

130

intrånget uppkommande minskningen i värdet af den återstående fastig­

hetsdelen, äfven om fastighetsägaren begärt mindre, synes nödigt att jäm­

väl härom meddelas uttrycklig bestämmelse i förevarande §.

Kung!. Maj ds nåd. proposition Nr 46.

36 §.

Justitieråden Borgström och Skarstedt:

Då ersättning för skada eller intrång icke kan ifrågakomma beträf­

fande själfva den exproprierade fastigheten utan allenast vid expropriation

af en 'del af en fastighet med afseende å återstoden, är någon jämkning

af ordalagen i sista stycket af denna § erforderlig. Motsvarande jämkning

bör vidtagas i 57 §.

38 §.

Justitierådet Skarstedt och regeringsrådet Ernberg:

Stadgandet i sista stycket af denna § får anses innebära, att jämväl

beträffande sådana ämnen, som ej röra uppskattningen,^ omröstning inom

nämnden och skälen för nämndens beslut icke få på något sätt offentlig­

göras. Det är dock svårt att förstå, hvarför ett förbud i denna utsträck­

ning skall uppställas; och för sådant fall då ett nämndens beslut får öfver-

klagas hos rätten — såsom förhållandet är med beslut, hvarigenom jäf

mot ordföranden eller ledamot i nämnden af denna ogillats synes så\ äl

principiellt som af praktiska skäl det vara i sin ordning att den inom

nämnden rådande uppfattningen i den föreliggande frågan kommer i hela

sin vidd till rättens kännedom. På grund häraf hemställes, att ifrågava­

rande stycke underkastas omarbetning i angifven riktning.

40 §.

Regeringsrådet Ernberg:

Med hänsyn därtill att enligt förslaget part är oförhindrad att i vissa

frågor, som varit föremål för nämndens behandling, inför rätten ytterli­

gare utveckla sin talan, synas äfven andra kända sakägare än den expio

prierande böra erhålla särskild kallelse till det rättegångssammanträde,

då expropriationsmål, som förklarats hvilande, ånyo företages; och hem­

ställes förty om den jämkning i förevarande §, som däraf föranledes.

132

hvilken emellertid ännu icke när expropriationsmålet afgöres af rätten

behöft genom inteckning bevaras och hvars förefintlighet ej heller framgår

af något inskrifningsärende vid rätten. Och det är att märka, att nämn­

dens protokoll ju, enligt uttryckligt stadgande i förslaget, icke får inne­

hålla något angående skälen till nämndens beslut och följaktligen icke

heller den grund uppgifvas, på hvilken nämnden kommit till det högre

beloppet. Någon säker ledning för att i nu förevarande fall åvägabringa

en riktig jämkning förefinnes icke för rätten. Än vanskligare ställer

det sig i fråga om tillämpning af stadgandet att rätten skall hålla hand

öfver att icke kränkning af fordringsägarnas intresse sker därigenom att

nämnden stannat vid det af fastighetsägaren begärda beloppet eller i allt

fall icke kommit upp till rätta värdet. Härvid är först och främst

att märka, att ett återförvisningsbeslut i förevarande fall uppenbarligen

måste ytterst grunda sig på ett bedömande från rättens sida af hvad som

skall anses vara fastighetens rätta värde; men detta är dock något, som

enligt förslagets egen ståndpunkt bör falla utanför rättens kompetens.

Och äfven om en dylik afvikelse från nämnda ståndpunkt skulle låta

sig försvaras, vill det dock synas, som om det skulle blifva rätt

svårt att i praktiken genomföra densamma. Nämndens uppfattning an­

gående fastighetens rätta värde kan i själfva verket vara riktigare än

rättens. Att fastigheten är intecknad till visst belopp innebär i och för

sig ingen säker ledning, ej heller att fastigheten är åsatt visst taxerings­

värde. Vidare är att märka, att det af nämnden bestämda ersättningsbe­

loppet, äfven där domstolen anser det understiga fastighetens rätta värde,

kan vara fullt lagenligt med hänsyn därtill att, enligt hvad hos nämn­

den blifvit tillfredsställande upplyst, de fordringar, för hvilka intecknin­

garna gälla såsom pant, icke uppgå till inteckningarnas belopp och så­

lunda i själfva verket den af nämnden under fastighetsvärdet salta ersätt­

ningen räcker till för fordringsägarna.

Vid nu angifna förhållanden synes det riktigast att ur 42 § beträf­

fande nu ifrågavarande ämne utesluta allt, som icke hänför sig till det fall

att nämnden skulle hafva satt ersättningsbeloppet lägre än den expropri­

erande erbjudit, samt att — efter förebilden af hvad som finnes stad­

gadt i 20 § af 1866 års förordning — i förslaget införa bestämmelser

i syfte att fastighetsägaren icke under några förhållanden må kunna till

kränkning af den exproprierandes rätt komma att uppbära mera än han

i målet begärt.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

134

ett dylikt stadgande böra till skydd för den, mot hvilken expropriations-

anspråket riktats, förbindas föreskrifter därom att, för den händelse förd

klagan öfver rättens beslut leder till verkställande af ny uppskattning,

nämnden ej må bestämma ersättningen lägre än till belopp, som blifvit

hos Konungens befallningshafvande nedsatt, samt därom att den exproprie­

rande skall vara pliktig att vid sitt tillträde ställa pant eller borgen för

den ytterligare ersättning han kan blifva skyldig att gälda.

Vidkommande därefter det fall att klagan föres öfver rättens beslut

i väckt fråga rörande expropriation enligt 10 §, synes sådan klagan i frå­

ga om yrkande, som enligt första stycket framställes angående skyldighet

för den exproprierande att lösa viss mark, icke böra utgöra hinder för

honom att tillträda mark eller rättighet, som utgjort föremål för hans ex-

propriationsanspråk. Hänföra sig åter klagomålen till ett åt den exproprie­

rande framställdt yrkande enligt andra stycket, torde de i förslaget upp­

ställda reglerna att expropriationsersättning ej skall erläggas och det ex­

proprierade ej får tillträdas förr än efter det domstolens utslag vunnit laga

kraft val lämpa sig.

Äfven om anförda besvär öfver rättens utslag ej föranleda höjning

af ersättningens belopp och någon ytterligare nedsättningsskyldighet följ­

aktligen ej åligger den exproprierande, erfordras uppenbarligen i allt fall,

sedan frågan slutligen pröfvats, anmälan därom för att expropriatio-

nen skall kunna anses fullbordad. Det torde med hänsyn till de för

den exproprierande viktiga rättsverkningar, som äro förknippade med

fullbordandet, skäligen kunna antagas, att sådan anmälan ock skall

göras af den exproprierande; men det kan likväl ifrågasättas, om icke

uttryckligt stadgande rörande denna anmälningsskyldighet bör inflyta i

förslaget.

Slutligen erinras, att på grund af kung], förklaringen den 23 mars

1807, punkt 42, den i 45 § första stycket intagna tidsbestämmelsen bör ändras

till nittio dagar. Detsamma bör iakttagas i fråga om 47 § andra

stycket.

Justitieråd^] Borgström och Skärsten samt regeringsrådet Ernberg:

Tydligt är, att, i händelse hvad ofvan förordats iakttages, ersätt­

ningsbelopp, som den exproprierande nedsatt hos Konungens befallnings­

hafvande innan expropriationen fullbordats, bör af denna myndighet ut­

betalas och fördelas på sätt i 49 § af förslaget föreskrifves med afseende

å fullbordad expropriation. Men då uppkommer också frågan, hvilken verkan

dylik nedsättning skall hafva å beståndet af fordringsinteckningar, som

äro meddelade i den fastighet expropriationen rörer. Att i afseende å

Kungl. Majtfs nåd. 'proposition Nr 46.

135

sådana inteckningar låta nedsättningen medföra samma verkan, som jämlikt

1 inom. i 24 § inteckningsförordningen, enligt lydelsen i lagen den 11

oktober 1912, tillkommer nedsättning vid fullbordad expropriation, eller

att alla fordringsinteckningar, oberoende af huruvida det nedsatta beloppet

läckt till deras gäldande eller icke, skola i och med nedsättningen vara

utan verkan i det exproprierade området, är icke gärna möjligt; då det

icKe är uteslutet, att högre expropriationsersättning slutligen kan komma

att bestämmas, måste en af det redan nedsatta beloppet icke täckt inteck-

ningshaivares rätt till den ytterligare ersättning, som sålunda kan komma

alu utgå, bevaras oförkränkt. Och äfven om hinder ej kan anses möta att

låta nu angifna verkan inträda med afseende å inteckning, som till fullo

guldits af det nedsatta beloppet, saknas tillräcklig anledning att redan på före­

varande stadium låta nedsättning medföra dylik"verk an. Däremot synes, bu­

den händelse nedsättningen afser allenast en del af intecknad fastighet/det

vara i sm ordning, att inteckning, å hvars hufvudstol utfaller betalning

\id likvid, hvarom nu är fråga, utan afvaktande af expropriationens full-

bördande kommer att till motsvarande belopp vara utan verkan i återsto­

den af fastigheten. Eljest skulle, därest exekutiv försäljning af återstoden

ägde lum innan expropriationen fullbordats, efterföljande inteckningshaf-

vaie kunna komma att i strid mot grunderna för inteckning,slagstiftnino-en

blifva obehörigen tillbakasätta.

Hvad nu anförts föranleder, att visserligen 1 mom. i ofvannämnda, §

i inteckningsförordningen äfvensom 51 § första stycket i förslaget böra

uti nu ifrågavarande hänseende lämnas orubbade men att till 2°mom. i

sagda § i inteckningsförordningen bör fogas ett tillägg af innehåll att

jämväl fördelning, hvarom nu är fråga, skall medföra den i sistnämnda

moment angifna verkan samt att genom någon jämkning i ordalagen af

51 § andra stycket i förslaget de där meddelade bestämmelserna, åsyftande

att bringa fördelningen till rättens kännedom för vederbörliga antecknin-

gai, böra göras tillämpliga äfven å fördelning, som nyss sagts.

47 §.

Lagrådet:

Enligt stadgandet i andra stycket af förevarande § skall fastighetsägaren,

där han vill påfordra expropriationens fullbordande, inom föreskrifven tid hos

vederbörande öfverexekutor söka åläggande för den exproprierande att ut­

gifva expropriationsersättningen. Huru förfaras skall, sedan öfverexekutor

meddela,t sitt utslag öfver ansökningen, är ej utsagdt; men det lärer vara

afse dt, att öfverexekutor skall föranstalta om' verkställande af utslaget och,

sedan ersättningsbeloppet inkommit, för den händelse öfverexekutor såsom

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

136

Konungens befallningshafvande är därtill behörig, utbetala beloppet åt den

därtill berättigade men eljest öfverlämna detsamma åt vederbörande ko

normens befallningshafvande för åtgärd, som ankommer på denna myndig­

het ° Likaså torde det vara förslagets mening att, sedan expropnations-

er sättningen kommit Konungens befallningshafvande till hända, expro-

priationen skall anses vara fullbordad och nye ägaren berättigad att genast

tillträda fastigheten.

... .

,..

Frånsedt den omständigheten att hvad sålunda angifvits vara för­

slagets innebörd endast med svårighet kan utläsas ur lagtexten, synes den

ifrågasatta anordningen åtminstone ur formell synpunkt knappast innebära

en tillfredsställande lösning af ifrågavarande spörsmål. Att börja med före­

faller det oegentligt att fastighetens ägare skall ansöka om utfående åt

expropriationsersättningen i dess helhet, äfven om däri ingår belopp, som

tillkommer innehafvare af särskild rätt till fastigheten. För öfrig! skall

den äo-aren tillagda ersättningen icke utbetala^ direkt till honom; och

om fastigheten häftar för fordran, kan det inträffa, att han icke tar uppbara

någon de? af ersättningen. Vidare synes det innebära en onödig omgång,

att öfverexekutor skall, efter det rättens utslag om fastställelse åt expro-

priationsnämndens uppskattning vunnit laga kraft, pröfva fragan om dun

exproprierandes skyldighet att utgifva det sålunda bestämda ersättnings­

beloppet, en pröfning, som alltid måste utmynna i ett bifall till den gjorda

framställningen.

. , ,

ö£ j

Eu lämpligare utväg torde vara, att om fastighetsägaren vill påfordra

^{expropriationens} fullbordande, han skall därom inom den föresknfna tiden

göra anmälan hos Konungens befallningshafvande med bifogande af rattens

utslag jämte bevis att och när det vunnit laga kraft, hvarefter det skall

åligga 'Konungens befallningshafvande att låta uttaga ersättningsbeloppet

hos ° den exprimerande, därvid utsökningslagens bestämmelser om verk­

ställighet af lagakraftägande dom i tvistemål i tillämpliga delar skola

lända till efterrättelse.

Enligt förslaget har, äfven för deri händelse att vid en expropriation

finnas andra ersättnings berättigade än fastighetsägaren, åt denne ensam in­

rymts befogenhet att påkalla tillämpning åt föreskriften i andra stycket åt

denna §. Ingen som hälst anledning till en dylik inskränkning torde emeller­

tid förelio-ga för det fall att den exproprierande tillträdt fastigheten och

följaktligen underlåtenhet att inom stadgad tid nedsätta expropriationser­

sättningen icke medför expropriationsrättens förverkande. I detta tall synes

åt eu hvar sakägare böra inrymmas befogenhet att hos Konungens befäl -

ningshafvande påkalla ersättningens uttagande, och detta utan att därvid

vara bunden till någon viss tid.

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 46.

138

hetsdelen utan äfven ur ersättning för skada och intrång, som återstoden

lider genom expropriationen eller den exproprierade delens användande.

Denna synnerligen viktiga regel har knappast kommit till fullt tydligt

uttryck i lagtexten, och hemställes därför om någon omarbetning af andra

stycket i förevarande §.

För tydlighetens skull torde i samma stycke vid orden »jämlikt 11

kap. 2 § jordabalken» böra inskjutas uttrycket »i ägarens hand» eller något

liknande. Enahanda tillägg synes böra göras i 52 § första stycket.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

51

§.

Lagrådet:

Enligt bestämmelse i 12 § af förslaget skall angående expropriations-

mål, ehvad det afser fastighet eller allenast särskild rätt till fastighet, an­

teckning göras i rättens inskrifningsurkunder. Från denna regel har

emellertid gjorts undantag för det fall att målet angår allenast upphäf­

vande af särskild rätt, som ej är intecknad i fastigheten. Gifvet är, att

fullbordandet af en expropriation icke bör föranleda anteckning i inskrif-

ningsurkunderna i vidare mån än sådan anteckning föreskrifvits beträffande

expropriationsmålets anhängiggörande. Detta förhållande är dock icke

iakttaget vid affattningen af första stycket i förevarande §; och hemställes

därför, att samma stycke i sagda hänseende bringas till öfverensstämmelse

med det motsvarande stadgandet i 12 §.

Betydelsen af den anmälan om expropriationens fullbordande, som

enligt första stycket skall göras af Konungens befallningshafvande, sträc­

ker sig under vissa förhållanden utöfver det i samma stycke angifna

syftet, verkställande af anteckning i inteckningsprotokoll och bok angå­

ende fullbordandet. Därest i fastighet, som helt eller delvis exproprieras,

meddelats inteckning för fordran, skall, jämlikt stadgande i 1 mom. af

24 § i förordningen angående inteckning i fast egendom, såsom detta

lagrum lyder enligt lagen den 11 oktober 1912, hvad som exproprierats

icke vidare häfta för inteckningen; och härom skall, enligt bestämmelse i

samma lagrum, göras anteckning i inteckningsprotokollet, sedan anmälan

om expropriationens fullbordande inkommit till vederbörande. Enligt

nya lydelsen af 45, 54 och 55 §§ i sagda förordning skall hvad så­

lunda är stadgadt med afseende å fordringsinteckning äga motsvarande

tillämpning i fråga om inteckning för nyttjanderätt, rätt till afkomst

eller annan förmån af fast egendom samt servitut. I förslaget förutsattes

emellertid, i olikhet med gällande rätt, uttryckligen det fall att vid expro­

priation af fastighet eller fastighetsdel en till expropriationsområdet upp­

140

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

förordningen använda uttrycket »löseskiliingens fördelning» böra utbytas

mot ett mera allmänt uttryck; och synes, därest detta iakttages, enahanda

förändring böra vidtagas i 1 mom. af sagda lagrum.

52 §.

Justitieråden Sundberg, Borgström och Skarstedt:

Enligt hvad afsedt torde vara, skall hinder mot fastställelse af öfver­

enskommelse kunna förefinnas äfven i andra omständigheter än de i

förevarande § angifna. Sålunda lärer förslagets mening knappast kunna

vara att tillåta fastställandet af en öfverenskommelse, som i strid mot

stadgandet i 6 § bestämmer expropriationsersättningen till viss årlig afgift.

Förslagets ståndpunkt härutinnan bör klargöras.

Justitierådet Sundberg:

Samma förutsättningar, som anses böra förefinnas för att öfverens­

kommelse om expropriationsersättning skall kunna vinna fastställelse, sy­

nas mig jämväl böra uppställas såsom villkor för fastställelse af upp­

skattning, som verkställts af en enligt 19 § i förslaget tillsatt expropria-

tionsnämnd.

Innebörden af sista stycket i förevarande § torde böra genom nå­

gon omredigering förtydligas.

53 §.

Lagrådet:

Det torde böra uttryckligen utsägas att genom anmälan, som här sagts,

expropriationen är att anse såsom fullbordad.

54 §.

Justitierådet Sundberg och regeringsrådet Ernberg:

12 § i förslaget föreskrifver att, då stämning i ett expropriationsmål

utfärdats, anteckning därom i inteckningsprotokoll samt intecknings- eller

fastighetsbok skall för de fall, för hvilka sådan anteckning är föreskrifven,

ske snarast möjligt, utan afvaktande af att det instämda målet blifvit före­

mål för rättens handläggning. Dylik anteckning beträffande återkallande af

expropriationsanspråk synes däremot ej böra få äga rum förr än rätten

i anledning af den gjorda återkallelsen afskrifvit målet. A andra sidan

142

priationsnämnd skola åtnjuta ersättning för uppskattningen, torde stöta

på stora praktiska svårigheter. Ena gången kan det gälla ett vid­

lyftigt och inveckladt expropriationsärende, hvarför kräfves ett tids­

ödande förberedande studium af handlingarna, åtminstone från ordföran­

dens sida, den andra gången åter ett ärende, hvars hela behandling af

nämnden är undangjord på en eller annan timme. Vid expropria­

tion för en järnväg inträffar i allmänhet, att flera särskilda expropriations-

mäl handläggas samma dag af expropriationsnämnder med delvis växlan­

de sammansättning.

Med hänsyn till det anförda hemställes, att bestämmelsen i fråga

undergår sådan ändring, att i enlighet med nu gällande ordning det an­

förtros åt rätten att bestämma beloppet af den ersättning för uppskatt­

ningen, som skall utgå till ordförande och ledamöter i expropriations-

nämnd, för den händelse öfverenskommelse därom ej träffas.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

60

§.

Regeringsrådet Er fiber g:

Enligt motiveringen till kommittébetänkandet är afsedt, att den ex­

proprierande icke skall vara skyldig gälda kostnad, som närmast föranledts åt

motparten och finnes icke hafva varit för sakens utredning åt nöden. Detta

synes dock icke med erforderlig tydlighet framgå af paragrafens affatt­

ning; och hemställes därför om något förtydligande af densamma.

62

§,

Justitierådet Skarstedt:

Det lärer vara nödigt att på annat sätt än som skett gifva ut­

tryck åt den i förslaget innefattade meningen att rätten till förundersök­

ning skall medföra en så vidsträckt befogenhet som vidtagande af för­

ändring: i fastighetens substans, t. ex. rätt att fälla växande träd.

o

o

7

68

§.

Lagrådet:

Det i andra stycket af förevarande § upptagna stadgande torde icke

vara till något egentligt gagn för den, af hvilken vägarbetet skall utföras;

och då anledning till afvikelse från förslagets allmänna ståndpunkt att

expropriationsrätt skall beviljas endast efter därom gjord ansökning icke

eljest torde föreligga, hemställes, att stadgandet måtte uteslutas ur förslaget.

144

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

74 och 75 §§.

Lagrådet:

Att besittningstagande, som afses i förevarande §§, icke i något fall

må äga rum utan att markens ägare minst fjorton dagar förut genom den

exproprierandes försorg fått underrättelse därom torde vara i förslaget

afsedt men har icke kommit till korrekt och tydligt uttryck, hvadan en

omredigering af stadgandena lärer vara erforderlig.

Justitierådet Skarstedt och regeringsrådet Ernberg:

De i 75 § upptagna bestämmelserna åsyfta uppenbarligen endast att

bereda skydd åt ägaren af fastighet, som är föremål för expropriation.

Hvad beträffar innehafvare af särskild rätt till fastighet, lärer själfständig

expropriation af dylik rätt under sådana förhållanden, som angifvas i andra

stycket af 75 §, icke för järnvägsanläggningar komma i fråga i annat fall

än då tomträtt — eller möjligen vattenfallsrätt — skall exproprieras; och

innehafvare af sådan rätt kommer på grund af bestämmelsen i 4 kap. 9 §

andra stycket i lagen om .nyttjanderätt till fast egendom, jämfördt med

11 § första stycket i sagda kapitel, att hafva samma ställning som i 75 §

af förslaget inrymts åt fastighetsägare. För den händelse åter till fastig­

het, som skall exproprieras, är upplåten särskild rätt, hvilken i anledning

af denna expropriation skall försvinna, kan rättigheten vara af sådan be­

skaffenhet, att dennas innehafvare bör genom bestämmelse i den föreslagna

lagen erhålla enahanda skydd som stadgandena i 75 § bereda en ägare.

Detta är förhållandet, när mark, som skall exproprieras, är upplåten på

arrende eller hyra. Enligt förslaget kan arrendatorn eller hyresgästen icke

göra gällande anspråk, som omförmäles i 75 §; och äfven om markäga­

ren skulle vara villig att för nyttjanderättshafvarens skull träda emellan,

synas stadgandena i 75 § andra stycket icke i något fall lämna utväg

härtill. På grund häraf hemställes, att hvad i 75 § stadgas om ägare

förklaras skola äga motsvarande tillämpning i fråga om arrendator eller

hyresgäst. Att utsträcka skyddet till innehafvare af annan särskild rätt

torde däremot icke vara af något behof påkalladt.

76 §.

Justitieråden Borgström och Skarstedt samt regeringsrådet Ernberg:

I denna § stadgas, att när enligt 75 § nedsättning af expropriations-

belopp ägt rum, de i 49 § andra stycket af förslaget meddelade bestäm­

146

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 46.

86

§.

Justitieråden Borgström och Skarstedt:

Stadgandet i första punkten af förevarande § innebär, att ett sam­

hälle är pliktigt att utan ersättning upplåta samhället tillhörig gatumark

för ändamål, som är för samhällets egna uppgifter främmande. Ett

sådant stadgande synes, såsom jämväl kommittén i sina motiv medgifver,

ej rätt väl öfverensstämma med eljest gällande rättsgrundsatser; och de

skal, som af kommittén anförts till stöd för afvikelsen, kunna icke anses

tillfyllestgörande, äfven om man, i likhet med kommittén, vill inskränka

densamma till statens telegraf- och telefonledningar. Särskilt obilligt

i tillämpningen ter sig stadgandet för de fall, då samhället med kanske

dryga utgifter förvärfvat gatumark och iordningsställt densamma för sina

behof. Förbises må ej heller i detta sammanhang, att möjlighet att be­

reda ersättning för det åtminstone temporära hinder i allmänna trafiken,

som förorsakas af ledningens anbringande, knappast synes förefinnas.

Någon synnerlig fördel för den exproprierande lärer den ifrågasatta befri­

elsen ej heller innebära. Äfven om ersättning för upplåtelsen förklaras

skola utgå, torde nämligen ersättningsbeloppet komma att sättas tämligen

lågt med hänsyn såväl till innebörden af upplåtelsen som ock särskilt

till innehållet i 87 § första stycket och 88 § af förslaget. Slutligen må

erinras, att om ock område, som här afses, i regel torde vara i samhällets

besittning, det dock icke är utan exempel att sådant område tillhör en­

skild; och för dylikt fall saknar uppenbarligen stadgandet hvarje berät­

tigande.

På grund af det anförda hemställes, att ifrågavarande undantags­

bestämmelse uteslutes ur förslaget. I hvarje fall synes anledning icke

föreligga att, såsom i förslaget ägt rum, utsträcka bestämmelsens omfatt­

ning; utöfver statens telegraf- och telefonledningar. Äfven om den en-

skilde med sin anläggning tillgodoser ett allmänt intresse, torde hans egent­

liga syftemål uteslutande vara den egna förtjänsten.

Därest i förslaget upptoges bestämmelse därom att ersättning för

nyttjanderätt samt för stadigvarande skada och intrång skall utgå i årlig

afgäld, skulle visserligen härigenom beredas möjlighet att utan hänsyn

till de fall, som afses i 87 § första stycket och 88 §, beräkna ersättnings­

beloppets storlek, men detta förhållande synes knappast innebära tillräck­

lig anledning att här afvika från förslagets allmänna ståndpunkt att ex-

propriationsersättning skall utgå på en gång.