Prop. 1927:102

('med förslag till kommunal\xad skattelag m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

1

Nr 102.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till kommunal­

skattelag m. m.; given Stockholms slott den 22 februari 1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

dels kommunalskattelag,

dels förordning med instruktion för värdering av skogsmark och växande skog vid taxering av fastighet.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Lyberg.

Bihamj till riksdagens protokoll 1927.

1 samt. S7 höft. (Nr 102.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Förslag

till

Kommunalskattelag.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap.

Allmänna stadganden.

1 *.

Allmän kommunalskatt, varom stadgas i kommunallagarna, skall utgöras

i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som påföres en var

skattskyldig enligt de i denna lag fastställda grunder.

Angående taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering till allmän

kommunalskatt stadgas i gällande taxeringsförordning.

2

§.

Allmän kommunalskatt är dels fastighetsskatt, dels kommunal inkomstskatt.

Såsom underlag för fastighetsskatt påföras skattskyldig:

för jordbruksfastighet: sex skatteören för varje fulla etthundra kronor

av fastighetens jordbruksvärde, fem skatteören för varje fulla etthundra

kronor av fastighetens tomt och industrivärde samt fyra skatteören för varje

fulla etthundra kronor av fastighetens skogsvärde;

för annan fastighet: fem skatteören för varje fulla etthundra kronor av

fastighetens taxeringsvärde.

Såsom underlag för kommunal inkomstskatt påföres skattskyldig ett skatte-

öre för varje krona beskattningsbar inkomst.

Etthundra skatteören bilda en skattekrona.

3 *.

Med taxeringsår förstås i denna lag det kalenderår, under vilket taxering

verkställes, och med beskattningsår det kalenderår, som närmast föregått

taxeringsåret, eller, där räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår,

det räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars under

taxeringsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

3

2 kap.

Om fastighetsskatt.

Skattepliktig fastighet.

4 %.

För all inom riket belägen fastighet skall utom i de fall, varom i 5 och

15 §§ sägs, fastighetsskatt utgöras.

Med fastighet förstås i denna lag vad enligt allmän lag är att hänföra

till fast egendom, så ock byggnad, ändå att den enligt allmän lag ej är hän-

förlig till fast egendom; dock skall registrering enligt lagen den 22 juni 1920

med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om

rätt till elektrisk kraft med mera icke föranleda därtill, att sålunda regi­

strerad egendom allenast på denna grund i beskattningsavseende hänföres

till fastighet.

5 §.

1 mom. Fastighetsskatt utgöres icke för:

a) nationalparker;

b) staten samt kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna platser,

så ock begravningsplatser;

c) staten tillhörig för försvarsändamål avsedd fastighet, i den mån den

för sådant ändamål nyttjas, för såvitt fastigheten ej är att anse som en fri­

stående industriell anläggning;

d) statens samt kommuns eller annan menighets byggnader för allmän

styrelse eller förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller

säkerhet, fattigvård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning;

e) akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk, sjuk­

vårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser till­

höriga, för nämnda institutioners verksamhet såsom sådana avsedda bygg­

nader, så ock dylik institution tillhöriga allmänna platser;

f) regementens, officerskårers och underofficerskårers vid mötesplatser till

begagnande under tjänstgöring därstädes uppförda byggnader;

g) nykterhetsföreningars byggnader ävensom byggnader, som tillhöra

sådana sammanslutningar av studerande vid rikets universitet och högskolor,

i vilka de studerande enligt gällande stadgar äro skyldiga att vara med­

lemmar, därest byggnaderna äro avsedda för nu nämnda föreningars eller

sammanslutningars verksamhet såsom sådana;

h) sammanslutningar eller enskilda tillhöriga kyrkobyggnader och bönehus,

muséer och så kallade soldathem;

i) post- och telegrafverkens för driftens omedelbara behov avsedda byggnader.

Därest under d)—i) angiven fastighet jämväl användeå för industriellt eller

därmed jämförligt ändamål eller mot vederlag upplåtes till begagnande för

4

annat ändamål än ovan är sagt, vare fastigheten underkastad fastighetsskatt

för däremot svarande del av dess värde.

2 mom. För kanal, järnväg, spårväg eller annan farväg, som är avsedd

eller upplåten för allmän trafik, så ock för allmän farled eller allmän

flottled jämte till sagda kommunikationsanstalter hörande, för driftens omedel­

bara behov avsedda byggnader, anläggningar och markområden skall fastig­

hetsskatt ej heller utgöras.

3 mom. Är enligt bestämmelse i 1 eller 2 mom. byggnad helt eller delvis

undantagen från beskattning, vare lag samma beträffande tomtområde, som

hörer till byggnaden.

4 mom. Därest värdet av byggnad eller med varandra sammanhängande

byggnader, som äro uppförda å mark, för vilken byggnadsägaren icke är

skattskyldig, understiger 500 kronor, skall fastighetsskatt ej utgöras för

byggnaden eller byggnaderna.

5 mom. Att främmande stat tillhörig, för dess beskickning eller konsulat

härstädes avsedd fastighet i visst fall kan undantagas från beskattning, därom

stadgas i 73 §.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Grunder för taxering av fastighet.

6 §.

Fastighet skall, med undantag för sådan, som avses i 5 § 2 och 4 mom.,

taxeras i enlighet med vad här nedan stadgas.

Vid taxeringens verkställande skall, dock med iakttagande av vad i 12 §

sägs, hänsyn tagas till förhållandena vid taxeringsårets ingång. Har där­

efter, innan, taxeringen verkställes, fastighets värde väsentligen ökats genom

ny-, till- eller ombyggnad, må dock, därest den skattskyldige och, om fastig­

heten övergått till ny ägare, jämväl denne det begär, vid taxeringsvärdets

åsättande hänsyn tagas till det ökade värdet.

7 *.

Fastighet taxeras såsom jordbruksfastighet, då den användes för jordbruk

eller skogsbruk, och såsom annan fastighet, då den användes för annat

ändamål.

Användes fastighet delvis för jordbruk eller skogsbruk och delvis för annat

ändamål, skall den del, som användes för jordbruk eller skogsbruk, med

därtill hörande byggnader och inrättningar taxeras såsom jordbruksfastighet

och den del, som användes för annat ändamål, med därtill hörande bygg­

nader och inrättningar taxeras såsom annan fastighet.

Ligger fastighet oanvänd, skall fastigheten taxeras såsom jordbruksfastighet,

så framt i ej påtagligt är, att densamma är avsedd att användas för annat

ändamål än jordbruk eller skogsbruk.

5

Under jordbruk inbegripes jämväl binäring till jordbruk. Frälseränta och i jord- eller fastighetsregistret särskilt upptaget fiskeri taxeras såsom annan fastighet.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

8 *.

Varje taxeringsenhet skall åsättas särskilt taxeringsvärde. Taxeringsenhet är inom var kommun för sig:

a) där ej annat följer av vad nedan under d) och e) stadgas, å landet varje hemman eller lägenhet eller i jordregistret särskilt redovisad del därav samt i stad och annat samhälle, där fastighetsregister såsom för stad skall föras, varje tomt eller stadsäga,

dock att del av dylik fastighet skall utgöra taxeringsenhet, där fastighets­ delen antingen tillhör särskild ägare eller upplåtits till annan för självstän­ digt, mera stadigvarande nyttjande eller eljest stadigvarande brukas särskilt eller användes för annat ändamål än fastigheten i övrigt;

b) frälseränta och i jord- eller fastighetsregistret särskilt upptaget fiskeri;

c) byggnad eller med varandra sammanhörande byggnader å annans mark;

d) skogsområde, vilket är att anse såsom förvaltningsenhet, samt vid skifte avsatt samfällighet, som står under särskild förvaltning, även om området eller samfälligheten består av flera hemman eller lägenheter eller delar av sådana;

e) komplex av fastigheter eller delar av fastigheter, varom i a) sägs, därest de tillhöra samme ägare och ligga i oskift samfällighet eller i sambruk med gemensamma åbyggnader eller av annan anledning icke kunna till sina inbördes värden tillförlitligen bedömas.

Tillhöra delar av taxeringsenhet olika administrativa områden, inom vilka menighet äger utöva beskattningsrätt, eller är del av taxeringsenhet belägen inom och annan del utom särskilt sådant område, skall angivas, huru stor del av taxeringsvärdet och de i 10 § omförmälda särskilda värden anses skäligen belöpa å varje sådan del av taxeringsenheten.

Ingå i taxeringsenhet flera fastigheter eller delar av fastigheter, skall, därest ägare eller arrendator av dylik fastighet eller del av fastighet det påfordrar, angivas, huru stor del av taxeringsvärdet och de i 10 § omför­ mälda särskilda värden som belöper å fastigheten eller fastighetsdelen.

(Se vidare anvisningarna.)

9 §•

Taxeringsvärde skall, där ej annat följer av vad nedan stadgas, åsättas till det belopp, som prövas utgöra taxeringsenhetens värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet).

Skogsmark och växande skog skola upptagas till det värde, som de kunna

6

anses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk. Finnes å

skogsmark därutöver betesvärde, som ägaren kan tillgodogöra sig, eller

tomt- och industrivärde, varom i 10 § förmäles, skall vid uppskattningen

hänsyn tagas jämväl därtill.

Frälseränta uppskattas till tjugu gånger det belopp, varmed räntan be­

räknas utgå.

(Se vidare anvisningarna.)

liungl. Maj:ts proposition Nr 102.

10 §.

Vid taxering av fastighet skola, i den mån förhållandena därtill föran­

leda, följande särskilda värden, vilka tillsammans utgöra fastighetens taxe­

ringsvärde, redovisas, nämligen:

för jordbruksfastighet:

a) jordbruksvärde, varmed förstås fastighetens värde i dess helhet, utom

värdet av växande skog, under förutsättning att fastigheten användes för

jordbruk med binäringar eller skogsbruk,

skolande därvid särskilt angivas vad av jordbruksvärdet, som belöper å

till skogsbörd lämplig mark (produktiv skogsmark);

b) skogsvärde, varmed förstås värdet av växande skog; samt

c) tomt- och industrivärde, varmed förstås värde, som fastigheten eller

del därav äger utöver jordbruksvärdet på grund därav, att till fastigheten

hörande mark kan tillgodogöras för annat ändamål än jordbruk med bi­

näringar eller skogsbruk;

för annan fastighet:

a) markvärde eller värdet av marken med bortseende från därå befintliga

träd och anläggningar;

b) byggnadsvärde eller värdet av byggnader å fastigheten; samt

c) parkvärde eller det värde, som fastigheten äger utöver markvärdet och

byggnadsvärdet på grund av därå befintliga träd, trädgårdsanläggningar och

dylikt.

(Se vidare anvisningarna.)

11

*.

Taxeringsvärde utföres i fulla hundratal kronor, så att överskjutande be­

lopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller. Likaledes

skola de enligt 10 § redovisade särskilda värden utföras i fulla hundratal

kronor, och skall härför erforderlig jämkning ske, med iakttagande av att

nämnda värden skola sammanlagt motsvara det åsätta taxeringsvärdet.

Uppgår taxeringsenhets hela värde icke till 100 kronor, skall detta värde

införas i vederbörande taxeringsl ängds anteckningskolumn. Likaså skall

endast i nämnda kolumn införas värdet å sådan fastighet, för vilken jämlikt

15 § fastighetsskatt icke utgöres.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

Taxeringsperiod.

7

12

§.

1 mom. Allmän uppskattning av fastighets värde (allmän fastighets­

taxering) skall ske år 1928 och därefter vart femte år. De vid sådan upp­

skattning fastställda värdena må ej ändras förrän vid nästa allmänna fastig­

hetstaxering, där ej annat föranledes av stadgandena i 2 mom.

2 mom. Nya taxeringsvärden skola åsättas i stället för de vid den all­

männa fastighetstaxeringen bestämda, därest under löpande taxeringsperiod

sådant förhållande inträffat, att taxeringsenhet bör uppdelas i flera taxe­

ringsenheter eller flera taxeringsenheter böra sammanslås till en,

eller ändring i fastighets beskattningsnatur inträtt,

eller fastighets värde genom eldsvåda, vattenflöde eller annan dylik an­

ledning eller genom nedrivning av byggnad eller skogsavverkning så min­

skats, att förändringen föranleder en minskning av taxeringsvärdet med

minst en femtedel,

eller fastighets värde genom ny-, till- eller ombyggnad så förhöjts, att

därav föranledes en ökning av taxeringsvärdet med minst en femtedel.

Taxering, som i detta mom. avses, skall verkställas med hänsyn till det

allmänna prisläge, som legat till grund för den närmast föregående all­

männa fastighetstaxeringen.

Skattskyldighet.

13 §.

1 mom. Skyldighet att erlägga fastighetsskatt åligger, där icke i 2 mom.

annorlunda stadgas, fastighetens ägare.

Såsom ägare anses jämväl den, vilken innehar fastighet med fideikommiss­

rätt eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt

förordnande.

2 mom. I ägares ställe skattskyldig är:

a) den, som innehar fastighet med åborätt, med tomträtt] eller med

vattenfallsrätt, innehavare av så kallad ofri tomt i stad samt den, som

eljest innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt;

b) innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet till bergs­

hanteringens understöd, till kanalbolag eller till stad eller annan menighet;

samt

c) innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord.

Såsom innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord skall

anses den tjänstinnehavare eller annan, som författningsenligt äger nyttja

fastigheten eller tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande i ecklesiastik

boställsordning den 9 december 1910 avsett löneboställe är vederbörande

pastorat att anse såsom innehavare i fall och under tid, då boställets avkast­

ning utgör avlöningstillgång jämlikt 19 § i lagen nyssnämnda dag om reg­

lering av prästerskapets avlöning.

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Skall avkastning utöver husbehovet av skog å fastighet, som under a) eller

e) omförmäles, författningsenligt helt eller delvis tillkomma allmän fond

eller inrättning, vilken icke är att anse såsom fastighetens innehavare,

åligger skattskyldigheten, såvitt angår fastighetens skogsvärde, samma fond

eller inrättning. Där i andra fall beträffande fastighet, som innehaves med

åborätt eller eljest med ständig eller ärftlig besittningsrätt, innehavaren

på grund av denna sin rätt icke äger tillgodogöra sig skogsvärde å egen­

domen, vare han icke skattskyldig i avseende å sådant värde.

14 $.

Skattskyldighet avser den ägare eller innehavare av fastigheten, som för

taxeringsåret författningsenligt skolat mantalsskrivas för fastigheten.

15 $.

1 mom. Understiger taxeringsvärde å fastighet, vilkens enda eller huvud­

sakliga värde utgöres av för ägarens eller innehavarens personliga behov

använd åbyggnad, 1,000 kronor, vare denne befriad från utgörande av fastig­

hetsskatt, såvida han eller, om han är gift, den andre maken ej av annan

grund skall erlägga skatt enligt bestämmelserna i denna lag.

2 mom. Har behållningen i boet efter avliden skattskyldig, som vid döds­

fallet varit här i riket bosatt, ej överstigit 20,000 kronor, och har den av­

lidne efterlämnat make, oförsörjda barn eller andra bodelägare, som vid hans

frånfälle varit beroende av honom för sin försörjning, må dödsboet kunna av

beskattningsnämnd helt eller delvis befrias från skyldighet att utgöra fastig­

hetsskatt för det år han avlidit eller för året näst därefter. Fråga om be­

frielse, som här avses, upptages beträffande taxering, som skolat äga rum

under dödsåret, av beskattningsnämnd för detta eller nästpåföljande år och

beträffande taxering, som skolat äga rum under året efter dödsåret, av be­

skattningsnämnd för detta år.

Beskattningsort.

16

Fastighetsskatt skall utgöras till kommun, där fastigheten är belägen.

3 kap.

Om kommunal inkomstskatt.

Skattepliktig inkomst.

17 $.

Kommunal inkomstskatt utgår för:

a) inkomst av jordbruksfastighet,

b) inkomst av annan fastighet,

c) inkomst av rörelse,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

9

d) inkomst av tjänst,

e) inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, samt

f) inkomst av kapital. För ett vart av nu nämnda slag av inkomst skall inkomsten av varje särskild förvärvskälla uppskattas för sig.

18

§.

Såsom särskild förvärvskälla anses i fråga om:

a) jordbruksfastighet: varje fastighet, fastighetsdel eller komplex av fastigheter, som i ägarens eller brukarens hand är att anse såsom förvalt­ ningsenhet ;

b) annan fastighet: varje fastighet, fastighetsdel eller komplex av fastig­ heter, som är att anse såsom förvaltningsenhet; dock att fastighet, till den del densamma använts uti av ägaren driven rörelse, skall ingå i förvärvs­ källan rörelse;

e) rörelse: varje förvärvsverksamhet, som med avseende å enhetlighet i verksamhetens art samt gemensamhet i driftledning och driftkostnader är att anse såsom självständig rörelse;

d) tjänst: all den förvärvsverksamhet av ifrågavarande slag, som skatt­ skyldig utövat, ävensom alla honom tillkommande, till tjänst hänförliga inkomstgivande rättigheter;

e) tillfällig förvärvsverksamhet:

1. icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom ävensom del­

tagande i lotteri;

2. all övrig tillfällig förvärvsverksamhet, som skattskyldig utövat;

f) kapital:

1. all skattskyldig tillhörig egendom, därav intäkten skall hänföras

till intäkt av kapital, dock med undantag av fastighet och rörelse i utlandet;

2. all fastighet och rörelse, som skattskyldig haft i utlandet.

(Se vidare anvisningarna.)

19 %.

Till skattepliktig inkomst räknas icke: andel i bo, som vid dess delning tillfallit make, eller vad som förvärvats genom giftorätt, arv, testamente, hemföljd, morgongåva, fördel av oskift bo eller gåva;

vinst å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom i andra fall än som avses i 35 §;

lotterivinst, därest sammanlagda beloppet av de under beskattningsåret erhållna vinsterna understigit 100 kronor;

vad som i annan form än livränta tillfallit den försäkrade eller hans dödsbo på grund av sjuk-, olycksfalls- eller arbetslöshetsförsäkring eller

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

vad som annorledes än genom försäkring i annan form än livränta tillfallit

någon såsom ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete;1

kapital, som på grund av kapitalförsäkring utfallit vid inträffat försäk-

ringsfall eller återköp av försäkringen, där det utfallna kapitalet icke är

att anse såsom intäkt av rörelse;

ersättning på grund av försäkring av fast eller lös egendom i annat fall

än då köpeskilling, som skulle hava influtit, därest egendomen i stället för­

sålts, varit att hänföra till intäkt av jordbruksfastighet, av annan fastighet

eller av rörelse;

vinstandelar, som försäkringstagare fått uppbära från försäkringsanstalt

på grund av avtal rörande annan försäkring än livränteförsäkring, därunder

inbegripen överlevelse- och invalidränteförsäkring;

periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därför

givaren jämlikt bestämmelserna i 20 § icke är berättigad till avdrag;

stipendier till studerande vid undervisningsanstalter eller eljest avsedda

för mottagarens utbildning.

(Se vidare anvisningarna.)

20

§.

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skola från

samtliga ur förvärvskällan under beskattningsåret härflutna intäkter i pen­

ningar eller penningars värde (bruttointäkterna) avräknas alla omkostnader

under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande.

Avdrag må icke ske för:

den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, däruti

inbegripet vad skattskyldig utgivit såsom gåva eller såsom periodiskt under­

stöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll

eller, där understödet icke utgör skadestånd eller är av den art, varom i

22, 25 eller 29 § förmäles, till annans undervisning eller uppfostran;

värdet av den skattskyldiges, andre makens eller hemmavarande barns

under 16 år arbete i den skattskyldiges förvärvsverksamhet;

ränta å den skattskyldiges eget, i hans förvärvsverksamhet nedlagda

kapital;

allmänna skatter;

kapitalavbetalning å skuld;

förlust, som är att hänföra till kapitalförlust.

(Se vidare anvisningarna.)

Inkomst av jordbruksfastighet.

21

§.

Till intäkt av jordbruksfastighet hänföres allt vad av fastighet här i

riket, som taxerats såsom jordbruksfastighet, kommit ägaren eller brukaren

tillgodo, såsom:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

11

a) årliga värdet av bostad, som skattskyldig därå åtnjutit för sin, sin familjs och sina personliga tjänares räkning;

b) intäkt av jordbruk med binäringar, vartill hänföras: intäkt genom löpande försäljning (ej realisation) av levande eller döda inventarier, så ock genom avyttring av produkter från jordbruket eller dess binäringar eller genom avyttring av växande gröda i samband med avytt­ ring av marken;

intäkt genom annan inkomstgivande användning av jordbrukets eller dess binäringars alster, inventarier eller arbetspersonal, såsom körslor, uthyrning av dragare, maskiner och dylikt;

värdet av vad skattskyldig direkt gjort sig till godo av jordbrukets eller dess binäringars avkastning för sin, sin familjs eller övriga hushållsmed- lemmars räkning eller för avlöning åt arbetspersonal, som icke tillhört den skattskyldiges hushåll, eller för förädling eller förbrukning i rörelse, som av den skattskyldige drivits, eller för utgörande av undantagsförmåner eller annan förpliktelse, som ålegat den skattskyldige i förhållande till någon, som icke tillhört hans hushåll;

c) intäkt av skogsbruk, vartill hänföras: intäkt genom avyttring av skogsprodukter, därunder inbegripna produkter av sådan förädlingsverksamhet, som ingår i skogsbruket, genom upplåtelse av avverkningsrätt till skog eller genom avyttring av växande skog i sam­ band med avyttring av marken;

värdet av skogsprodukter, som den skattskyldige tillgodogjort sig för ny-» till- eller ombyggnad eller reparation och underhåll av byggnader, stängsel och inventarier å fastigheten eller för sitt hushåll eller, eljest för sin, sin familjs och sina personliga tjänares räkning (vedbrand med mera) eller för arbetspersonalens behov eller å annan av den skattskyldige innehavd fastig­ het eller i rörelse, som av honom drivits;

d) intäkt av annat slag än förut nämnts, vartill hänföras: intäkt genom avyttring eller annan användning av vissa fastighetens be­ ståndsdelar såsom sten, torv, grus, lera och dylikt samt genom jakt och fiske, som av den skattskyldige eller för hans räkning bedrivits å fastig­ heten och ej är att anse såsom binäring till jordbruk;

arrende för utarrenderad fastighet, evad arrendet utgått i penningar, varor eller tjänstbarheter, ävensom avgäld eller annan förmån, som influtit till fastigheten på grund av servitut, upplåtelse av lägenhet eller dylikt;

intäkt genom upplåtelse åt annan att i visst avseende tillgodogöra sig eller utnyttja fastigheten eller del därav, såsom till sten-, torv-, grus- eller lertäkt eller dylikt, till bete, jakt eller fiske, till utvinnande av vattenkraft, till framdragande av ledningar, till upplags- eller lastageplats med mera sådant.

(Se vidare anvisningarna.)

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

22

§.

1 mom. Från bruttointäkten av jordbruksfastighet må avdrag göras för

omkostnader, såsom för:

allt, som är att hänföra till driftkostnader, såsom lön och underhåll åt

arbetspersonal, som uteslutande eller huvudsakligen använts för jordbruket

eller dess binäringar; anskaffning av levande eller döda inventarier till

ersättning för avyttrade, utrangerade eller genom olycksfall eller kreaturs-

sjukdom förlorade; reparation och underhåll av byggnader, stängsel, diken

och inventarier; inköp av utsäde, foder, gödselmedel och dylikt; kostnader

för skogs vård och underhåll, såsom förvaltning, bevakning, väg- och bygg­

nadsunderhåll, skogskultur, skyddsdikning, skogsindelning med mera dylikt,

ävensom, då fråga är om skogsavverkning, kostnader för virkets huggning,

tillredning, utdrivning, flottning med mera; försäkring av arbetspersonal,

byggnader, skog, gröda, förråd och inventarier, som ej äro att hänföra till

personlig lösegendom, med mera sådant;

värdeminskning, som till jordbruket eller dess binäringar eller till skogs­

bruket hörande byggnader äro underkastade;

undantagsförmåner, pensioner, periodiska understöd eller därmed jämför­

liga periodiska utbetalningar på grund av förutvarande anställning å fastig­

heten ;

arrende, som fastighetens brukare haft att därför utgöra, samt frälseränta

eller annan avgäld, som skolat utgå av fastigheten;

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt eller för dess drift använt kapital;

speciella skatter eller avgifter till det allmänna.

Har skog avverkats eller försålts, och understiger det återstående virkes-

kapitalet därefter virkeskapitalet vid den tidpunkt, då ägaren förvärvade

fastigheten (ingående virkeskapitalet), må ägaren njuta avdrag med så stor

del av skogens för honom gällande ingångsvärde, som kan anses motsvara

minskningen av det ingående virkeskapitalet.

Hemmavarande barn, som uppnått 16 års ålder och deltagit i arbetet å

fastigheten, anses tillhöra arbetspersonalen.

2 mom. Avdrag får icke göras för:

kostnad för ny-, till- eller ombyggnad å fastigheten eller för grundför­

bättring därå, såsom nyodling, vattena vledning, sjösänkning med mera dylikt;

nyuppsättning av eller värdeminskning å inventarier.

(Se vidare anvisningarna.)

23 §.

1 mom. Vad som återstår av intäkt av jordbruksfastighet, sedan avdrag

enligt 22 § gjorts, utgör nettointäkt av jordbruksfastighet.

2 mom. Från nettointäkten av jordbruksfastighet må med tillämpning av

de i 45 § meddelade närmare bestämmelser avräknas det inkomstbelopp,

som skall anses beskattat genom fastighetsskatt. Vad som därefter återstår

av nettointäkten utgör inkomst av jordbruksfastighet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

13

Inkomst av annan fastighet.

24 $.

Till intäkt av annan fastighet skall, där ej annat föranledes av vad nedan i andra stycket stadgas, hänföras vad av fastighet här i riket, som taxerats såsom annan fastighet, kommit ägaren till godo, såsom:

hyresvärdet av lägenhet, som ägaren använt för sin, sin familjs och sina personliga tjänares räkning;

hyra eller annan ersättning för fastighet eller del därav, som upplåtits till annan;

intäkt genom försäljning eller annat tillgodogörande av fastighetens alster eller naturtillgångar;

avgäld med mera dylikt, som influtit från fastigheten; frälseränta. Har fastighet helt eller delvis använts i ägarens egen rörelse, skall intäkt genom nyttjande av fastigheten till den del, som sålunda använts, räknas till intäkt av rörelsen.

Förmån av plantering eller trädgårdsland, som är att anse endast såsom tillbehör till egen bostadslägenhet, beräknas ingå i bostadsvärdet, och skall fördenskull avkastning av planteringen eller trädgårdslandet ej särskilt redovisas.

Där fastighet tillhört bostadsförening eller bostadsaktiebolag, skall hyres­ värdet för bostad eller annan förmån från fastigheten, som tillkommit medlem av föreningen eller delägare i bolaget, ävensom utdelning från föreningen eller bolaget, som utgått annorledes än å andel eller aktie, räknas som med­ lemmens eller delägarens intäkt av fastigheten, men skall vad som i övrigt influtit från fastigheten ävensom sådana avgifter och andra inbetalningar, som medlem eller delägare i sådan egenskap haft att utgöra till föreningen eller bolaget, räknas såsom föreningens eller bolagets intäkt av samma fastighet.

(Se vidare anvisningarna.)

25 §.

1 mom. Från bruttointäkten av annan fastighet må avdrag göras för omkostnader, såsom för:

brandförsäkring, reparation och underhåll av byggnader; vicevärd, portvakt, gårdskarl, vattenförbrukning, renhållning och belysning, förbrukningsartiklar med mera dylikt, i den mån dessa kostnader kunna anses åligga fastighetsägaren såsom sådan;

pensioner, periodiska understöd eller därmed jämförliga periodiska utbetal­ ningar på grund av förutvarande anställning å fastigheten;

värdeminskning, som byggnad är underkastad; värdeminskning genom slitning, utrangering eller eljest av fastighets­

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

ägaren tillhöriga maskiner och andra inventarier, som höra till fastigheten

och äro av längre varaktighet;

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital.

Medlem i bostadsförening eller delägare i bostadsaktiebolag äger njuta av­

drag för ovan angivna omkostnader, såvitt de bestritts direkt av honom själv,

ävensom för sådana avgifter och andra inbetalningar till föreningen eller

bolaget, som, efter ty i 24 § är sagt, äro att räkna som föreningens eller

bolagets intäkt av fastigheten.

2 mom. Avdrag får icke göras för:

kostnad för ny-, till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förbättring

å fastigheten;

kostnad för underhåll av plantering eller trädgårdsland, som är att anse

endast såsom tillbehör till egen bostadslägenhet.

(Se vidare anvisningarna.)

26 $.

1 mom. Vad som återstår av intäkt av annan fastighet, sedan avdrag

enligt 25 § gjorts, utgör nettointäkt av annan fastighet.

2 mom. Från nettointäkten av annan fastighet må med tillämpning av

de i 45 § meddelade närmare bestämmelser avräknas det inkomstbelopp,

som skall anses beskattat genom fastighetsskatt. Vad som därefter återstår

av nettointäkten utgör inkomst av annan fastighet.

Inkomst av rörelse.

27 §.

Till rörelse hänföras:

handelsrörelse, bank-, emissions- och annan penningrörelse, försäkringsrörelse,

agentur- och mäklarverksamhet, järnvägs- och kanaldrift, rederirörelse och

annan transport- eller kommunikationsverksamhet, verksamhet, som avser att

medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk kraft, industriell

verksamhet, gruvdrift och bergshantering, skogsavverkning å annans mark

på grund av särskild upplåtelse, värdshus-, hotell-, teater-, biograf- och där­

med jämförlig rörelse, yrkesmässig byggnadsverksamhet, hantverk, yrkes­

mässigt bedriven vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig

verksamhet, såvitt verksamheten ej utövats på grund av tjänst, så ock annan

yrkesmässigt bedriven förvärvsverksamhet, såvitt icke intäkten därav är att

hänföra till intäkt av jordbruksfastighet, av annan fastighet eller av tjänst.

(Se vidare anvisningarna.)

28 $.

Till intäkt av rörelse hänföres allt vad som av här i riket driven rörelse

kommit rörelseidkaren tillgodo, såsom:

vad som i rörelsen influtit i penningar eller varor;

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

15

värdet av i rörelsen tillverkade eller saluhållna varor eller produkter,

som förbrukats för rörelseidkarens, hans familjs eller övriga hushållsmed-

lemmars räkning eller för avlöning åt arbetspersonal, som icke tillhört rörelse­

idkarens hushåll, så ock av annan förmån, som i rörelsen kommit honom

tillgodo.

Räntor samt utdelningar å aktier, banklotter, kommanditlotter och an­

delar i ekonomiska föreningar räknas såsom intäkt i rörelse, såvitt de in­

flutit från kapital, som tillhört rörelsen.

Ersättning, som idkare av rörelse uppburit för upplåtelse av driften till

annan, räknas likaledes som intäkt av rörelse.

(Se vidare anvisningarna.)

29 $.

1 mom. Från bruttointäkten i rörelse må avdrag göras för allt, som kl­

ätt anse som driftkostnad. Hit räknas bland annat:

hyra för annan tillhörig fastighet eller del därav, som använts i rörelsen;

kostnad för anskaffning av råämnen och varor till förädling, förbrukning

eller försäljning i rörelsen; skolande, där vad sålunda förädlats eller eljest

kommit till användning utgjorts av produkter eller råämnen från fastighet,

som av den skattskyldige ägts eller hrukats, eller från annan av honom

idkad rörelse, som är att anse som särskild förvärvskälla, värdet av samma

produkter eller råämnen upptagas till det belopp, varmed de redovisas såsom

intäkt av fastigheten eller av den särskilda förvärvskällan;

avlöningar, pensioner, periodiska understöd eller därmed jämförliga peri­

odiska utbetalningar och andra kostnader för personal, som är eller varit

anställd i rörelsen;

kostnad för reparation och underhåll av till driften hörande byggnader,

inrättningar, maskiner, inventarier och dylikt;

värdeminskning genom slitning eller dylikt, som byggnad, vilken är av­

sedd för användning i ägarens rörelse, är underkastad;

värdeminskning genom slitning, utrangering eller eljest av rörelseidkaren

tillhöriga maskiner och andra inventarier av längre varaktighet;

värdeminskning å patenträtt och annan liknande rättighet;

värdeminskning å naturtillgångar såsom gruvor, stenbrott och dylikt

genom deras tillgodogörande;

ränta å lånat kapital, som nedlagts i rörelsen, så ock å gäld, som den

skattskyldige ådragit sig för sin utbildning för rörelsen;

kostnad för facklitteratur, instrument och dylikt, som varit nödigt för

utövande av vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verk­

samhet;

speciella för rörelsen utgående skatter eller avgifter till det allmänna;

förlust, som uppstått i rörelsen och ej är att hänföra till kapitalförlust.

Hemmavarande barn, som uppnått 16 års ålder och biträtt i rörelsen,

anses tillhöra arbetspersonalen.

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

2 mom. Har kooperativ förening av vinsten å sin kooperativa verksamhet

lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen eller icke, pristillägg,

rabatt eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda köp eller för­

säljningar, må föreningen njuta avdrag för dylik utdelning.

3 mom. För sparbank må avdrag ske för belopp, som avsatts till reserv­

fond, i den mån avsättningen är nödvändig för uppbringande av spar­

bankens fonder till det enligt gällande lag i förhållande till sparbankens

inlåning erforderliga minsta belopp eller, i förekommande fall, till det be­

lopp, som skolat minst erfordras, därest från sparbankens fonder avdragits

säkerhetsfond eller, under de tio första räkenskapsåren efter sparbankens

bildande, grundfond.

4 mom. Avdrag får icke göras för:

hyra för rörelsei dkaren tillhörig fastighet, som använts i rörelsen;

kostnad för ny-, till- eller ombyggnad av i rörelsen använd fastighet eller

annan anläggning eller för grundförbättring därå.

(Se vidare anvisningarna.)

30 §.

1 mom. Vad som återstår av intäkt av rörelse, sedan avdrag enligt 29 §

gjorts och hänsyn tagits till in- och utgående balans, utgör nettointäkt av

rörelse.

2 mom. För inländsk försäkringsanstalt skall såsom nettointäkt anses över­

skottet å försäkringsrörelsen samt beträffande livförsäkringsrörelse, förutom

överskottet å rörelsen, ett belopp motsvarande en tredjedel av dels den beräknade

räntan å premiereserv för direkt tecknade kapitalförsäkringar, dels den ränta,

som belöper å eller eljest tillförts premieåterbäringsreserv för dylika försäk­

ringar, dock att nämnda belopp icke må överstiga den på livförsäkrings­

rörelsen belöpande andel av behållningen å bolagets hela verksamhet.

Vid beräkning av inländsk försäkringsanstalts överskott å försäkringsrörelse

må i den utsträckning, som närmare angives i anvisningarna, från bruttoin­

täkten göras avdrag för avsättning till försäkringsfond, premieåterbärings­

reserv och andra fonder, i den mån de beräknas motsvara anstaltens för­

bindelser enligt ingångna försäkringsavtal, dock icke för avsättning till

vinstutdelning å andra försäkringar än livränteförsäkringar.

3 mom. För försäkringsrörelse, som drivits av utländsk försäkrings­

anstalt, skall såsom här i riket skattepliktig nettointäkt upptagas 5 procent

av anstaltens premieinkomst av här bedriven sjöförsäkringsrörelse, 15 pro­

cent av anstaltens premieinkomst av här bedriven livförsäkringsrörelse och 10

procent av anstaltens premieinkomst av annan här bedriven försäkringsrörelse.

4 mom. Från nettointäkten av rörelse får i förekommande fall med till-

lämpning av de i 45 § meddelade närmare bestämmelser frånräknas det

inkomstbelopp, som skall anses beskattat genom fastighetsskatt. Vad som

därefter återstår av nettointäkten utgör inkomst av rörelse.

(So vidare anvisningarna).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

IT

Inkomst av tjänst.

31 §.

Till tjänst hänföres allmän eller enskild tjänst eller stadigvarande upp­

drag ävensom varje annan fast eller tillfällig arbetsanställning.

Med tjänst likställes rätt till:

pension, livränta och undantagsförmåner;

periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därest givaren

enligt 22, 25, 29 eller 46 § är berättigad till avdrag därför;

royalty och periodiskt utgående avgift för utnyttjande av patent, mönster

eller dylikt, såvitt icke royaltyn eller avgiften är av beskaffenhet att höra

hänföras till intäkt av jordbruksfastighet, av annan fastighet eller av rörelse;

inkomst av lediga ecklesiastika sysslor, som enligt gällande föreskrifter

kan tillkomma allmän kassa och icke utgjort intäkt av jordbruksfastighet

eller av annan fastighet.

(Se vidare anvisningarna.)

32 §.

1 mom. Till intäkt av tjänst hänföras:

avlöning, arvode, traktamente, sportler och annan förmån i penningar,

bostad eller annat, som utgått för tjänsten;

vad som tillflutit skattskyldig såsom pension, livränta, undantagsförmåner,

periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, som i 31 § avses,

i den mån ej annat följer av vad nedan i 2 mom. stadgas;

vad som av skattskyldig uppburits såsom royalty eller avgift för utnytt­

jande av patent, mönster eller dylikt;

vad som ingått till allmän kassa från ledig ecklesiastik syssla.

Har tjänstinnehavare såsom löneförmån innehaft fastighet på sådant sätt,

att han enligt 13 § är skattskyldig för fastigheten, skall dock intäkt, som han

åtnjutit från fastigheten, räknas såsom intäkt av jordbruksfastighet eller

av annan fastighet.

2 mom. Har livränta utgått på grund av försäkring, skall såsom skatte­

pliktig intäkt räknas:

a) om livräntan utgått på grund av pupillförsäkring, för vilken avgifter

erlagts på grund av tjänst eller vilken tagits annorledes än mot engångs-

premie:

livräntans hela belopp med avdrag av 600 kronor;

b) om livräntan i fall, som ej inbegripas under a), utgått på grund av

pensionsförsäkring, för vilken avgift på grund av tjänst erlagts av arbets­

givaren eller av den anställde:

livräntans hela belopp;

c) om livräntan eljest utgått på grund av pensionsförsäkring samt liv­

räntan är livsvarig och ej utgått på grund av försäkring mot engångspremie:

livräntans hela belopp; samt

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. Si hd fl. (Nr 102.)

2

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

d) om livräntan utgått på grund av annan försäkring än här ovan sagts,

och livräntetagaren under beskattningsåret

fyllt högst 35 år

80 procent av livräntans belopp

»

36 till och med 47 år 70

»

»

»

»

»

48

»

»

»

56 » 60

»

»

»

»

»

57

»

»

»

63 » 50

»

»

»

»

»

64

»

»

»

69 » 40

»

»

»

»

»

70

»

»

»

76 » 30

»

»

»

»

»

77

»

»

>>

86 » 20

»

»

»

»

»

minst 87 år

10

»

»

»

»

Om livränta utgått från rånte- och kapitalförsäkringsanstalt, skall, även

om räntan är av beskaffenhet, som under a)—c) sägs, såsom skattepliktig

intäkt räknas ett enligt d) beräknat belopp.

Såsom skattepliktig intäkt räknas jämväl vinstandelar, som försäkrings­

tagare fått från försäkringsanstalt uppbära på grund av avtal om livränte­

försäkring, därunder inbegripen överlevelse- och invalidränteförsäkring.

Har livränta annorledes än genom försäkring tillfallit någon såsom er­

sättning för skada till följd av olycksfall i arbete, skall såsom skattepliktig

intäkt räknas ett enligt d) beräknat belopp.

Med försäkring mot engångspremie förstås försäkring, där enligt försäk­

ringsavtalet hela premien skall erläggas på en gång eller erläggas i olika

poster inom en tid av högst fem år från dagen för försäkringsavtalets in­

gående.

3 mom. Såsom intäkt upptages icke vad som av staten anvisats till be­

stridande av särskilda, med vissa tjänster eller uppdrag förenade kostnader,

såsom:

ortstillägg samt fri bostad jämte bidrag till kostnad för uppvärmning

och belysning därav för utom landet anställd diplomatisk eller konsulär

personal;

förvaltningskostnadsbidrag och anslag till andra expenser;

å stat uppförd häst- och båtlega;

till beställningshavare vid armén utgående hästgottgörelse för egna tjänste-

hästar;

avlöningsförmåner enligt särskilda angående avlöning vid armén och

marinen på krigsfot meddelade föreskrifter, i den mån dessa avlöningsförmåner

överstiga de för fredstid gällande;

resekostnads- och traktamentsersättning;

arvode eller traktamente för deltagande i riksdag, statsrevision, kyrkomöte

eller kommitté å annan ort, än där arvodes- eller traktamentstagaren varit

bosatt;

ägande i följd härav skattskyldig icke att göra avdrag för underskott, som

kan uppkomma därigenom, att sålunda anvisat anslag icke förslår till täckande

av därmed avsedda utgifter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

19

4 mom. Är vid kommunal eller enskild tjänst anvisad särskild ersättning

för vissa med tjänsten förenade kostnader, skall denna ersättning redovisas

såsom intäkt.

(Se vidare anvisningarna.)

33 $.

Från intäkt av tjänst må avdrag göras för samtliga utgifter, vilka

äro att anse som kostnader för fullgörande av tjänsten, såvitt icke för

samma kostnader anvisats särskilt anslag, som, på sätt i 32 § 3 mom. är

sagt, ej skall upptagas såsom intäkt.

Avdrag får i enlighet härmed ske för, bland annat:

avgifter, som den skattskyldige på grund av sin tjänst erlagt för egen

eller efterlevande familjs pensionering;

hyra eller annan kostnad för tjänste- eller arbetslokal, för vilken den

skattskyldige haft att själv vidkännas utgift;

kostnad för arbetsbiträde, som den skattskyldige använt för tjänsts utfö­

rande och som han själv avlönat;

förlust å medel, för vilka den skattskyldige varit på grund av sin tjänst

redovisningsskyldig;

kostnad för resor i tjänsten, där ej, vad angår statstjänst, särskild ersätt­

ning varit därför anvisad;

kostnad för facklitteratur, instrument och dylikt, som varit nödigt för

tjänstens fullgörande.

Har den skattskyldige för sin utbildning eller eljest i och för tjänsten

ådragit sig gäld, må ock ränta å sådan gäld avdragas.

(Se vidare anvisningarna.)

34 §.

Vad som återstår av intäkt av tjänst, sedan avdrag enligt 33 § gjorts,

utgör inkomst av tjänst.

(Se vidare anvisningarna.)

Inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet.

35 §.

Till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänföres intäkt, som skatt­

skyldig haft av annan förvärvskälla än förut nämnts och som ej heller

härflutit av kapital. Hit räknas således dels vinst å icke yrkesmässig

avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom köp, byte eller

därmed jämförligt fång och varit i den skattskyldiges ägo, om det är

fastighet, under mindre än tio år och eljest under mindre än fem år (realisa­

tionsvinst), ävensom lotterivinst, dels ock intäkt genom tillfälligt bedriven

20

vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet, intäkt

av tillfälligt uppdrag, såsom uppdrag att förrätta bouppteckning, arvskifte,

auktion, besiktning, värdering, skogsräkning, ävensom intäkt av annan där­

med jämförlig inkomstgivande verksamhet av tillfällig natur.

Avyttras här i riket belägen fastighet med växande skog eller växande

gröda, skall, på sätt framgår av 21 §, vad av köpeskillingen belöper på

skogen eller grödan räknas såsom intäkt av fastigheten.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

36 §.

Från bruttointäkten av tillfällig förvärvsverksamhet må avdrag göras för

omkostnader, såsom för:

kostnader, som varit erforderliga för intäktens förvärvande, såsom resor,

ersättning till biträden med mera;

ränta å upplånade medel, som använts i tillfällig förvärvsverksamhet;

förlust, som uppkommit i förvärvskällan.

(Se vidare anvisningarna.)

37

Vad som återstår av intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, sedan avdrag

enligt 36 § gjorts, utgör inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet.

(Se vidare anvisningarna.)

Inkomst av kapital.

38 §.

1 mom. Till intäkt av kapital räknas:

ränta å obligationer och å utlånade eller i hank eller annorstädes insatta

medel, så ock

utdelning å svenska aktier, svenska banklotter, svenska kommanditlotter

och andelar i svenska ekonomiska föreningar samt å andelar i utländska

bolag,

allt såvitt icke räntan eller utdelningen varit att hänföra till intäkt av

rörelse.

2 mom. Till intäkt av kapital räknas även intäkt av fastighet i utlandet

samt av utomlands självständigt bedriven rörelse.

3 mom. Har aktie, banklott, kommanditlott, andel i ekonomisk förening

eller andel i utländskt bolag under beskattningsåret övergått från en ägare

till annan, skall utdelning, som utgått för aktien, banklotten eller andelen,

räknas som intäkt för den, som varit ägare av den till samma aktie, bank­

lott, kommanditlott eller andel hörande kupongen eller eljest berättigad lyfta

utdelningen vid den tidpunkt, då utdelningen blev tillgänglig för lyftning.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

21

39 $.

1 mom. Från bruttointäkt, varom i 38 § 1 mom. förmäles, må avdrag

göras för förvaltningskostnad ävensom för ränta å gäld, som icke skolat

avdragas enligt bestämmelserna i 22, 25, 29, 33 och 36 §§ samt i 2 mom.

av denna paragraf;

dock att, om svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening åtnjutit

inkomst genom sådan utdelning å aktier, banklotter, kommanditlotter eller

föreningsandelar, för vilken jämlikt 54 § a) skatteplikt icke föreligger, bolaget

eller föreningen ej må njuta avdrag för ränta å gäld, som belöper å nämnda

värdehandlingar, i vidare mån än som räntan överstiger utdelningen.

2 mom. Från bruttointäkt av varje fastighet eller rörelse i utlandet får

avdrag ske för därå belöpande omkostnader. Därjämte får avdrag ske för

vad av behållen inkomst av sådan fastighet eller rörelse använts för fastig­

heten eller för rörelsen. Har underskott uppkommit å fastighet i utlandet

eller å rörelse därstädes, må avdrag för sådant underskott göras från annan

intäkt av fastighet eller rörelse i utlandet.

(Se vidare anvisningarna.)

40

Vad som återstår av intäkt av kapital, sedan avdrag enligt 39 § gjorts,

utgör inkomst av kapital.

För beräkning av inkomst gemensamma bestämmelser.

41 §.

Inkomst av rörelse skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder, i

den mån dessa icke stå i strid med särskilda bestämmelser i denna lag.

I andra fall än nu sagts skall intäkt anses hava åtnjutits det beskatt­

ningsår, under vilket intäkten blivit för den skattskyldige tillgänglig för

lyftning, och skall utgift eller omkostnad anses belöpa på det beskattnings­

år, varunder utgiften betalats eller omkostnaden ägt rum.

(Se vidare anvisningarna.)

42 §.

Värdet av bostadsförmån skall beräknas med ledning av i orten gällande

hyrespris eller, i saknad av tillfälle till sådan jämförelse, efter annan grund,

som må finnas lämplig.

Värdet av produkter, varor eller andra naturaförmåner, som ingå i lön

eller annan inkomst, beräknas efter ortens pris.

(So vidare anvisningarna.)

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

43 §.

Har näringsidkare till någon, som är ekonomiskt intresserad i lians

näringsföretag eller kan öva inflytande på företagets ledning, försålt varor

till lägre pris eller av honom köpt varor till högre pris än de i allmänhet

gällande eller vidtagit andra liknande åtgärder och har, uppenbarligen i

följd härav, inkomsten av företaget blivit avsevärt lägre än den eljest skolat

bliva, samt är tillika den, vilken inkomsten i stället tillförts, icke för

inkomsten skattskyldig här i riket, skall inkomsten av företaget beräknas till

det belopp, vartill den kan antagas hava uppgått, därest dylika åtgärder

icke vidtagits.

(Se vidare anvisningarna.)

44 §.

Är skattskyldig berättigad till avdrag för ränta å upplånat kapital och

kan utredning ej vinnas, huru stor del av samma kapital hänför sig till

olika av den skattskyldige innehavda förvärvskällor, skall i och för räntans

fördelning kapitalet hänföras till de olika förvärvskällorna i förhållande till

värdet av de i varje förvärvskälla nedlagda tillgångar.

(Se vidare anvisningarna.)

45

Genom fastighetsskatten skall inkomsten från fastighet anses vara be­

skattad till ett belopp motsvarande, i fråga om jordbruksfastighet, 6 procent

av jordbruksvärdet, 5 procent av tomt- och industrivärdet samt 4 procent av

skogsvärdet och, i fråga om annan fastighet, 5 procent av taxeringsvärdet.

Vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet, av annan fastighet och av

rörelse skall fördenskull, i den mån fastighet, som är underkastad fastig­

hetsskatt, använts i förvärvskällan, avdrag ske för vad sålunda genom

fastighetsskatt beskattats.

Rätt till förenämnda avdrag skall tillkomma fastighetens ägare, dock att,

om jordbruksfastighet under året varit upplåten på arrende, ägaren och

arrendatorn skola äga rätt en var till hälften av förenämnda avdrag, i vad

detta avser jordbruksvärde samt tomt- och industrivärde, och att medlem av

bostadsförening eller bostadsaktiebolag skall tillgodonjuta den del av avdraget,

som vid en fördelning kan anses belöpa på lägenhet, vars hyresvärde jäm­

likt 24 § skall för honom anses utgöra inkomst av annan fastighet.

Därjämte skall iakttagas,

att, om under året fastighet bytt ägare eller jordbruksfastighet övergått

från en brukare till annan brukare, avdraget skall emellan ägarna eller

brukarna fördelas i förhållande till den tid, en var av dem ägt eller brukat

fastigheten;

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

23

samt att, om under året jordbruksfastighet till olika områden utnyttjats

av olika ägare eller brukare eller annan fastighet uppdelats mellan flera

ägare, utan att särskilda taxeringsvärden varit åsätta de olika bruknings­

delarna, avdraget skall mellan ägarna eller brukarna fördelas i förhållande

till de värden, som vid en uppdelning av taxeringsvärdet finnas skäligen

belöpa å de olika brukningsdelarna.

Avdraget skall beräknas efter taxeringsvärdet året näst före taxeringsåret.

Skall fastighetsskatt utgå för fastigheten för taxeringsåret, men har fastig­

heten icke varit underkastad dylik skatt för året därförut, får avdrag äga

rum utan hinder därav, att skatt för fastigheten icke utgått, men skall

även då avdraget beräknas å taxeringsvärdet året före taxeringsåret, utom

för det fall, att jämlikt 6 § taxeringsvärde nämnda år icke varit fastig­

heten åsatt, då avdraget får beräknas å det för taxeringsåret gällande

taxeringsvärdet.

(Se vidare anvisningarna.)

Allmänna avdrag.

46

1 mom. Därest vid beräkning enligt ovan angivna grunder av skattskyldigs

inkomst från särskild förvärvskälla uppkommer underskott, må, med nedan

i detta mom. angivna undantag och med iakttagande av föreskriften

i 74 §, sådant underskott, i den mån det med tillämpning av de i 56

—59 §§ meddelade bestämmelser om beskattningsort är att hänföra

till en kommun, avräknas å sådan den skattskyldiges inkomst, som skall

tagas till beskattning i samma kommun. Är underskottet att hänföra till

annan kommun än den skattskyldiges hemortskommun, och förslår skatt­

skyldigs i samma kommun skattepliktiga inkomst icke till underskottets

täckande, må det återstående underskottet avdragas från den skattskyldiges

i hemortskommunen skattepliktiga inkomst.

Avdrag är icke medgivet för underskott å icke yrkesmässig avyttring av

fast eller lös egendom ävensom deltagande i lotteri, för underskott å fastig­

het och rörelse i utlandet eller för underskott, som uppstått därigenom, att

avdrag, varom förmäles i 45 §, överstigit nettointäkten av förvärvskällan.

2 mom. I hemortskommunen äger skattskyldig, som varit här i riket

bosatt under hela beskattningsåret, därjämte njuta avdrag:

1) för periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning,

som icke får avdragas från inkomsten av särskild förvärvskälla, dock att

avdrag icke må ske för vad som utgått till person, tillhörande givarens

hushåll, och ej heller, där understödet icke utgjort skadestånd, för vad som

utgått till annans undervisning eller uppfostran;

2) för avgift till allmänna pensionsförsäkringen samt övrig pensionsför­

säkring, som ej avses i 33 §., därest försäkringen avser pupillpensionering

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

eller livsvariga livräntor, dock ej om avgiften erlagts till rånte- och kapital-

försäkringsanstalt eller på grund av försäkring mot engångspremie; samt

3) för premier och andra avgifter, som skattskyldig för sig och i före­

kommande fall även för sin make betalt för sjuk- och arbetslöshetsförsäk­

ring, därunder inbegripen avgift till sjukkassa för begravningshjälp, för

kapital- och olycksfallsförsäkring ävensom för livränteförsäkring, som ej

avses i 33 § eller punkt 2) härovan.

Därest skattskyldig endast under en del av beskattningsåret varit här i

riket bosatt, skall avdrag, som nu sagts, åtnjutas allenast i den mån det

belöper å nämnda tid.

Avdrag, som i första stycket 3) här ovan avses, må ej för skattskyldig

eller, om skattskyldig under beskattningsåret varit gift och båda makarna

under året haft försäkringar, för. dem båda tillsammans åtnjutas till högre

belopp än 100 kronor. Har skattskyldig för försäkring, som i första stycket

3) avses, fått uppbära vinstutdelning eller premieåterbäring, må avdrag ske

med allenast det belopp, varmed premien överskjuter vad sålunda uppburits.

3 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under

större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft

inkomst av rörelse eller av eget arbete, må hon, om och i den mån sådan

hennes inkomst därtill förslår, i hemortskommunen åtnjuta avdrag med 200

kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

47

§.

Sammanlagda beloppet av den inkomst från en eller flera förvärvskällor,

vilken är skattepliktig i en kommun, med avdrag i förekommande fall enligt

46 §, utgör den skattskyldiges inom samma kommun taxerade inkomst.

Den taxerade inkomsten skall angivas i jämna tiotal kronor, så att över­

skjutande belopp, som icke uppgår till fullt tiotal kronor, bortfaller.

Ortsavdrag.

48 §.

1 mom. Med avseende å levnadskostnadernas höjd indelas samtliga orter

i riket i fem ortsgrupper, av vilka ortsgrupp I omfattar orter med de billi­

gaste och ortsgrupp V orter med de dyraste levnadskostnaderna. Denna in­

delning verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrifter, Konun­

gen äger meddela, och gäller för en tid av fem år i sänder.

2 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under

hela beskattningsåret, äger att å den i hemortskommunen taxerade inkomsten

åtnjuta kommunalt ortsavdrag (grundavdrag och familjeavdrag) på sätt

nedan sägs.

Grundavdraget utgör i ortsgrupp I och ortsgrupp II: 500 kronor, i ortsgrupp

III: 600 kronor, i ortsgrupp IV: 700 kronor och i ortsgrupp V: 800 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1U2.

25

Skattskyldig, vilken under beskattningsåret varit gift och levt tillsam­

mans med sin hustru eller som haft hemmavarande eller av den skattskyldige

helt eller delvis underhållet barn under 16 år, vilket icke haft minst 450

kronors inkomst, är berättigad att, utöver grundavdrag, åtnjuta familjeav-

drag. Familjeavdraget utgör i ortsgrupp I: för hustru 150 kronor och för

varje barn likaledes 150 kronor; i ortsgrupp II: för hustru 200 kronor, för

ett barn 200 kronor och för varje ytterligare barn 150 kronor; i ortsgrupp

III: för hustru 250 kronor, för ett barn 250 kronor och för varje följande

barn 150 kronor; i ortsgrupp IV: för hustru 250 kronor, för ett barn 250

kronor och för varje följande barn 200 kronor; samt i ortsgrupp V: för

hustru 300 kronor, för ett barn 300 kronor och för varje följande barn

200 kronor.

Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig

anställd, äger, därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka eller

frånskild) och haft hemmavarande barn, för vilket han varit berättigad er­

hålla avdrag, att åtnjuta samma familjeavdrag, som tillkommer skattskyldig

för hustru.

För barn, vilkas föräldrar icke varit under beskattningsåret gifta med

varandra eller, ehuru gifta med varandra, levt åtskilda, skall, därest enligt

nu givna bestämmelser båda föräldrarna skulle vara berättigade till av­

drag för barnet, avdraget tillkomma fadern, om denne haft barnet i sin

vård under hela eller större delen av beskattningsåret, men eljest modern.

3 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt allenast

under en del av beskattningsåret, äger i hemortskommunen åtnjuta kom­

munalt ortsavdrag, utgörande för varje kalendermånad eller del därav, var­

under han varit här i riket bosatt, en tolvtedel av det enligt bestämmelserna

i 2 mom. utgående avdrag. Det avdragsbelopp, som sålunda erhålles, av­

rundas nedåt till jämnt femtiotal kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

49 §.

1 mom. Därest delägarna i boet efter avliden person, som vid dödsfallet varit

här i riket bosatt, levt i oskift bo och varit för sitt uppehälle huvudsakligen

beroende av dödsboets inkomst, må dödsboet efter vederbörande beskattnings-

nämnds beprövande kunna för senare beskattningsår än det, då dödsfallet

inträffade, tillerkännas grundavdrag och avdrag för barn med högst samma

belopp, som den avlidne skulle hava åtnjutit i avdrag, därest han fort­

farande levt.

2 mom. Finnes skattskyldigs skatteförmåga vara väsentligen nedsatt till

följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra

närstående än barn, för vilka ortsavdrag enligt 48 § är medgivet, eller

annan därmed jämförlig omständighet, må efter vederbörande beskattnings-

nämnds beprövande den skattskyldiges i hemortskommunen taxerade in­

komst nedsättas med, utöver honom enligt 48 § tillkommande ortsavdrag,

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

ytterligare högst ett belopp, som motsvarar ett helt grundavdrag. Det

belopp, varmed nedsättning sålunda medgives, skall fastställas i jämna

femtiotal kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

Beskattningsbar inkomst.

50

§.

Såsom skattskyldigs inom en kommun beskattningsbara inkomst skall,

med iakttagande av vad nedan i 51 och 52 §§ stadgas, upptagas:

a) för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon

del av beskattningsåret,

inom hemortskommunen: hans där taxerade inkomst, minskad med av­

drag efter ty i 48 och 49 §§ sägs,

inom annan kommun: hans där taxerade inkomst;

b) för annan skattskyldig: hans inom kommunen taxerade inkomst.

51

Fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av

beskattningsåret och vilkens inom hemortskommunen taxerade inkomst icke

uppgår till 600 kronor, skall icke upptagas till beskattning för sådan inkomst.

I övrigt inträder skatteplikt i fråga om kommunal inkomstskatt:

för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del

av beskattningsåret: i hemortskommunen, då den beskattningsbara inkom­

sten där uppgår till minst 10 kronor, och i annan kommun, då sådan

inkomst där uppgår till minst 100 kronor;

för annan skattskyldig: då den beskattningsbara inkomsten i kommunen

uppgår till minst 100 kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

Äkta makars beskattning.

52 §.

1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras

en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma inkomst.

Har vid dylik taxering avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom. medgives, helt eller

delvis ej kunnat utnyttjas å den därtill närmast berättigade makens skatte­

pliktiga inkomst, må bristen avräknas å den andra makens inkomst i hemorts­

kommunen. Avdrag, varom stadgas i 48 och 49 §§, ävensom beskattningsbar

inkomst skall beräknas för makarna gemensamt; och skall, därest någon­

dera maken det påfordrar, den beskattningsbara inkomsten i jämna tiotal

kronor fördelas dem emellan efter förhållandet mellan deras i kommunen

taxerade inkomster.

27

2 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt åtskilda, skola i

fråga om taxering till kommunal inkomstskatt anses såsom av varandra obe­

roende skattskyldiga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Skattskyldighet.

53 §.

1 mom. Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger, såframt ej

annat föreskrives i denna lag eller i särskilda bestämmelser, meddelade i

den ordning 72 och 73 §§ angiva:

a) fysisk person:

för tid, under vilken han varit här i riket bosatt:

för all inkomst, som av honom här i riket eller å utländsk ort förvärvats;

samt

för tid, under vilken han ej varit här i riket bosatt:

för inkomst av här belägen fastighet;

för inkomst av rörelse, som här bedrivits;

för härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket förvärvad inkomst

av tjänst;

för härifrån åtnjuten royalty och ersättning för utnyttjande av patent,

mönster eller dylikt; samt

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i

riket eller härstädes befintliga tillbehör till sådan fastighet eller rörelse;

b) staten:

för inkomst av jordbruksdomäner, skogar samt uthyrda eller med tomt­

rätt eller vattenfallsrätt upplåtna fastigheter; samt

för inkomst av rörelse, som ej härflutit av bank- eller försäkringsrörelse

eller av kommunikationsverk med tillhörande byggnader och anläggningar

eller av industriell verksamhet, som huvudsakligen avser att tillgodose statens

egna behov, eller av leverans av elektrisk kraft till nämnda kommunikations­

verk med tillhörande byggnader och anläggningar eller industriella verk­

samhet, som nyss sagts;

c) landsting, kommuner och andra menigheter ävensom hushållnings­

sällskap:

för inkomst av fastighet och av rörelse;

d) kyrkor, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,

sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser även­

som stipendiefonder, pensionsanstalter, som icke äro understödsföreningar eller

bolag, sjukkassor, understödsföreningar, vilka icke äro pliktiga att årligen

försäkringstekniskt beräkna sin försäkringsfond, Sveriges allmänna hypoteks-

bank, konungariket Sveriges stadshypotekskassa, allmänna hypotekskassan

för Sveriges städer, hypoteksföreningar, järnkontoret, så länge kontorets

vinstmedel användas till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar

utdelning åt sina delägare, sådana ömsesidiga försäkringsbolag för försäkring

av egendom å landsbygden, å vilka lagen om försäkringsrörelse icke äger

tillämpning, ävensom sådana ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, som av­

ses i lagen om försäkring för olycksfall i arbete:

för inkomst av fastighet samt, vad angår allmän kassa, som åtnjutit

inkomst från lediga ecklesiastika sysslor, tillika för sådan inkomst;

e) svenska aktiebolag, solidariska bankbolag och sådana bolag, som enligt

särskild författning äro skyldiga att avstå sin vinst, ekonomiska föreningar

ävensom under punkt d) ej nämnda samfund, stiftelser, verk, inrättningar

och andra inländska juridiska personer, därunder inbegripna ägare av för

gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar, häradsallmänningar

samt andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för del­

ägarnas gemensamma räkning:

för all inkomst, som här i riket eller å utländsk ort förvärvats;

f) utländska bolag:

för inkomst av här belägen fastighet;

för inkomst av rörelse, som här bedrivits;

för härifrån åtnjuten royalty och ersättning för utnyttjande av patent,

mönster eller dylikt; samt

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här

i riket eller härstädes befintliga tillbehör till sådan fastighet eller rörelse.

2 mom. Vanliga handelsbolag, enkla bolag och rederier taxeras icke,

utan hänföres deras inkomst till de särskilda delägarnas inkomst med belopp,

som för en var motsvarar hans andel av bolagets eller rederiets inkomst.

Ej heller skall så kallat gruvbolag taxeras, utan skola dess delägare taxeras

en var för den inkomst, han åtnjutit av bolagets verksamhet.

Kommanditbolag skall för den del av sin inkomst, som belöper å kom-

manditdelägarna, taxeras i enlighet med vad om aktiebolag är sagt, varemot

den del av kommanditbolagets inkomst, som belöper å de solidariska del­

ägarna, fördelas till beskattning dem emellan på sätt om handelsbolag är

stadgat.

3 mom. Avlider skattskyldig, skall för det beskattningsår, då dödsfallet

inti'äffade, oskift dödsbo efter honom taxeras såväl för inkomst, vilken den

avlidne haft, som för inkomst, vilken ingått till dödsboet efter dödsfallet,

och skall därvid för dödsboet tillämpas vad som enligt bestämmelserna i

denna lag skolat gälla för den avlidne.

(Se vidare anvisningarna.)

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

54 §.

Från skattskyldighet frikallas:

a) svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, vilka icke driva

bank-, emissions- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse:

för utdelning från svenska aktiebolag, svenska solidariska bankbolag,(svenska

kommanditbolag och svenska ekonomiska föreningar;

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

29

b) medlem av konungahuset:

för av staten anvisat anslag samt för inkomst av kapital;

c) utlänning eller i utlandet bosatt svensk medborgare, vilken givit eller

medverkat vid offentlig föreställning, som avses i gällande förordning an­

gående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter:

för inkomst av föreställning, för vilken dylik avgift utgjorts eller be­

träffande vilken befrielse från avgift jämlikt särskilt stadgande i samma

förordning åtnjutits;

d) ägare av sådan fastighet, varom förmäles i 5 § 1 mom.:

för inkomst av fastigheten genom dess begagnande för de i nämnda mom.

avsedda ändamål.

e) i riket bosatt delägare i oskift dödsbo efter person, som vid sitt från­

fälle icke varit här i riket bosatt:

för av dödsboet åtnjuten, till honom utdelad inkomst, för vilken dödsboet

skall utgöra kommunal inkomstskatt.

Att personer, om vilka i 70 § förmäles, äro frikallade från skattskyldig­

het för vissa inkomster, framgår av bestämmelserna i samma paragraf.

(Se vidare anvisningarna.)

55 §.

Har behållningen i boet efter avliden skattskyldig, som vid dödsfallet

varit här i riket bosatt, ej överstigit 20,000 kronor, och har den avlidne

efterlämnat make, oförsörjda barn eller andra bodelägare, som vid hans

frånfälle varit beroende av honom för sin försörjning, må dödsboet kunna

av beskattningsnämnd helt eller delvis befrias från skattskyldighet för sådan

den avlidnes inkomst, som skolat upptagas till beskattning under det år han

avlidit eller under året näst därefter. Fråga om befrielse, som här avses,

upptages beträffande inkomst, som skolat taxeras under dödsåret, av beskatt­

ningsnämnd för detta eller nästpåföljande år och beträffande inkomst, som

skolat taxeras under året efter dödsåret, av beskattningsnämnd för detta år.

Beskattningsort.

56 *.

Skatt för inkomst av jordbruksfastighet eller av annan fastighet skall ut­

göras till kommun, där fastigheten är belägen.

Äro fastigheter inom olika kommuner att anse som en förvärvskälla, efter

ty i 18 § sägs, skall den från fastigheterna gemensamt härflutna inkomsten

tagas till beskattning i varje kommun till så stor del, som kan anses hava

inom kommunen influtit. Kan utredning härom icke vinnas, skall inkomsten

fördelas till beskattning mellan kommunerna efter ty som kan finnas skäligt

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

med hänsyn till den bruttointäkt, som influtit inom varje kommun, eller

till det förhållande, vari fastigheternas taxeringsvärden stått till varandra.

(Se vidare anvisningarna.)

57 §.

1 mom. Skatt för inkomst av rörelse skall utgöras till kommun, där

rörelsen utövats från fast driftställe. Har fast driftställe icke begagnats,

skall skatt för inkomsten utgöras till den skattskyldiges hemortskommun

eller, om hemortskommun saknas, till den kommun, där rörelsen huvudsak­

ligen utövats.

2 mom. Inkomst av nedannämnda slag av rörelse beskattas:

av rörelse, som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller

elektrisk kraft: i kommun, där huvudkontor eller vatten-, gas- eller kraft­

verk funnits, samt i kommun, där förbrukning ägt rum;

av järnvägsdrift: i kommun, där järnvägen haft huvudkontor, samt i kom­

mun, där järnvägen framdragits och vid järnvägen anställd personal varit

bosatt eller stationerad;

av spårvägsdrift: i kommun, där huvudkontor funnits, samt i kommun,

där spårvägen framdragits;

av linjetrafik med omnibus: i kommun, där huvudkontor funnits, samt

i kommun, där linjetrafik ägt rum;

av kanaldrift: i kommun, där huvudkontor funnits, samt i kommun, som

av kanalanläggningen berörts;

av rederirörelse: i kommun, där fast driftställe för rörelsen funnits, eller,

om fast driftställe saknats, i den skattskyldiges hemortskommun; saknar

skattskyldig hemortskommun, taxeras hans inkomst av rörelsen i den kom­

mun, där fartyget har sin hemort.

3 mom. Har i annat fall än det, varom förmäles i 43 §, näringsidkare

till någon, som är ekonomiskt intresserad i hans näringsföretag eller kan

öva inflytande på företagets ledning, försålt varor till lägre pris eller av

honom köpt varor till högre pris än de i allmänhet gällande eller vidtagit

andra liknande åtgärder och har, uppenbarligen i följd härav, näringsidka­

rens inkomst blivit avsevärt lägre än den eljest skolat bliva samt inkomst

i stället tillförts annan, skall denne för nämnda inkomst utgöra skatt i den

eller de kommuner, där skatt skulle utgjorts för inkomsten, om näringsföre-

taget beskattats för densamma. Vad nu stadgats gäller dock icke, när

svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening gent emot delägare, som

icke är aktiebolag, ekonomisk förening, solidariskt bankbolag eller utländskt

bolag, vidtagit åtgärder, som här sagts.

58 $.

Där inkomst av rörelse, efter ty i 57 § är sagt, skall tagas till beskatt­

ning i mera än en kommun, skall i fråga om inkomstens uppdelning gälla,

att inkomsten beskattas i fråga om:

31

bankrörelse i varje kommun, där huvud- eller avdelningskontor funnits,

till så stor del, som å kontoret belöper efter förhållandetal, vilka uträknas

på sätt i anvisningarna närmare angives;

annan penningrörelse, emissionsrörelse och handel med värdepapper i

varje kommun, där kontor funnits, till så stor del, som å kommunen be­

löper efter förhållandet mellan de vid varje kontor influtna bruttointäkterna;

försäkringsrörelse, som drivits av inländsk försäkringsanstalt, i kommun,

där avdelningskontor (ej agentur) funnits, till så stor del, som motsvarar för­

hållandet mellan å ena sidan den premieinkomst, som influtit vid kontoret,

och å andra sidan samtliga intäkter av rörelsen, samt i kommun, där huvud­

kontor funnits, till återstående delen;

försäkringsrörelse, som drivits av utländsk försäkringsanstalt, i de kom­

muner, där sysslomannen (generalagenten) haft kontor, efter förhållandet

mellan de vid varje kontor influtna premieinkomsterna;

jordstyckningsföretag till fem procent i kommun, där huvudkontor funnits,

samt i övrigt i kommun, där fastighet, som varit föremål för styckning, är

belägen, eller, därest fastigheter i olika kommuner varit föremål för styck­

ning, i en var av dessa kommuner till så stor del, som belöper å köpeskil­

lingarna för inom kommunen belägna, under beskattningsåret försålda fastig­

heter i förhållande till köpeskillingarna för samtliga under samma år för­

sålda fastigheter;

rörelse, som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller

elektrisk kraft till fem procent i kommun, där huvudkontor funnits, samt

i övrigt i de kommuner, där vatten-, gas- eller kraftverk varit beläget eller

förbrukning ägt rum, med iakttagande av de härom i anvisningarna med­

delade närmare bestämmelser;

järnvägsdrift i vederbörande kommuner efter förhållandet mellan de inom

varje kommun till järnvägens personal utbetalta avlöningsförmåner, sko­

lande beräkningen härav ske enligt i anvisningarna meddelade närmare

föreskrifter;

spårvägsdrift till fem procent i kommun, där spårvägen haft huvudkontor,

samt i övrigt i de kommuner, där spårvägen framdragits, efter förhållandet

mellan antalet inom varje kommun tillryggalagda vagnkilometer;

linjetrafik med omnibus till fem procent i kommun, där huvudkontor funnits,

samt i övrigt i de kommuner, där linjetrafik ägt rum, efter förhållandet

mellan antalet inom varje kommun i sådan trafik tillryggalagda vagnkilo­

meter;

kanaldrift till fem procent i kommun, där huvudkontor funnits, samt i

övrigt i de kommuner, som av kanalen berörts, efter fördelningstal, som

fastställas av vederbörande länsstyrelse i enlighet med de i anvisningarna

närmare angivna grunder;

rörelse av annat slag än de förut särskilt angivna till fem procent eller,

där omständigheterna därtill föranleda, högre procent i kommun, där huvud­

kontor funnits, samt i övrigt i de kommuner, där fast driftställe begagnats,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

32

efter ty som kan finnas skäligt med hänsyn till inom varje kommun till­

verkade varors värde, handelsomsättnings storlek, antalet där sysselsatta

arbetare eller annat förhållande, som kan tjäna till grund för bedömande

av den inkomst, som kan anses hava åtnjutits inom kommunen.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition Ni' 102.

59

%.

1 mom. Skatt för annan inkomst av tjänst än i 2 mom. sägs, samt

skatt för inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet ävensom av kapital ut-

göres, om inkomsten förvärvats under tid, då skattskyldig varit här i riket

bosatt, i hans hemortskommun.

2 mom. Inkomst från lediga ecklesiastiska sysslor, som influtit till all­

män kassa, beskattas i den kommun, där inkomsten av sysslan eljest bort

beskattas.

3 mom. Har under tid, då skattskyldig ej varit här i riket bosatt, denne

åtnjutit inkomst av tjänst, varom i 1 mom. sägs, eller inkomst av tillfällig

förvärvsverksamhet, beskattas inkomsten i Stockholm för gemensamt kom­

munalt ändamål.

60 §.

Finnes inom kommun municipalsamhälle eller annat administrativt om­

råde, inom vilket menighet äger utöva beskattningsrätt, skall vid taxering

enligt denna lag för en var skattskyldig angivas, huru stor del av beskatt­

ningsbar inkomst som å dylikt område belöper, och skola därvid de i denna

lag givna bestämmelser om beskattningsort hava motsvarande tillämpning.

Innefattar stad flera församlingar, skall dock fysisk person, som skall där

mantalsskrivas, för av honom i staden bedriven handelsrörelse beskattas i

den församling, där han skall mantalsskrivas.

(Se vidare anvisningarna.)

61

Såsom fast driftställe i rörelse skall anses plats, å vilken för stadig­

varande bruk vid rörelsens utövande funnits särskild anläggning eller vid­

tagits särskild anordning, såsom kontor, fabrik, verkstad, verk, bruk, handels­

bod eller annat stadigvarande försäljningsställe. Med fast driftställe lik­

ställes gruva eller annan fyndighet, som varit föremål för bearbetning,

stenbrott eller torvmosse, fastighet, som varit föremål för jordstyckning,

samt plats, där entreprenadarbete av större omfattning drivits under lokal

ledning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

33

Eftertaxering.

62 §.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid

taxering, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru uppgiftspliktig,

underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav för­

anletts, att han icke blivit inom vederbörande kommun taxerad till kom­

munal inkomstskatt eller att han blivit därstädes för lågt taxerad till

sådan skatt, skall han där eftertaxeras till kommunal inkomstskatt för vad

som genom berörda förfarande förut undgått taxering.

Eftertaxering må icke ske senare än fem år efter det år, då taxeringen

rätteligen bort äga rum. Har den skattskyldige avlidit, åsättes taxeringen

hans dödsbo; dock att sådan taxering icke må ske senare än två år efter

utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom blivit

ingiven för registrering.

(Se vidare anvisningarna.)

63 §.

Med avseende å beräkningen av det antal skattekronor och skatteören, i

förhållande till vilket allmän kommunalskatt skall enligt 1 § utgöras, skall

genom eftertaxering fastställd beskattningsbar inkomst vara likställd med

annan beskattningsbar inkomst, som fastställts vid taxering det år, då

eftertaxeringen skett.

Särskilda bestämmelser rörande den kommunala inkomstskatten.

64 %.

Vid taxering till kommunal inkomstskatt skall med ägare av fastighet

likställas den, som jämlikt 13 § är att anse såsom ägare eller är i ägares

ställe skattskyldig för fastighet.

65 §.

Frågan, huruvida skattskyldig haft barn eller icke, liksom ock frågan om

barns ålder skall bedömas efter förhållandena vid taxeringsårets ingång.

Har under beskattningsåret förändring inträtt i förhållande, som har be­

tydelse för tillämpning av bestämmelserna angående taxering av gift skatt­

skyldig, skall det förhållande, som rått under större delen av beskattnings­

året, vara bestämmande för taxeringen.

66 $.

Med hemortskommun förstås i denna lag den kommun, där den skatt­

skyldige författningsenligt skall vara för taxeringsåret mantalsskriven.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 87 höft■ (Nr 102.)

3

34

För den, som varit under ett beskattningsår eller del därav bosatt här i

riket utan att mantalskrivningsskyldighet i någon kommun beträffande honom

förelegat för taxeringsåret, skall såsom hemortskommun anses den kommun,

där han senast varit bosatt under beskattningsåret.

För oskift dödsbo efter avliden person, som varit vid dödsfallet bosatt

här i riket, skall såsom hemortskommun anses den avlidnes hemorts­

kommun.

För annan juridisk person än oskift dödsbo gäller såsom hemortskommun

den kommun, där vederbörande styrelse eller förvaltning vid taxerings­

årets ingång haft sitt säte eller där syssloman eller ombud vid nämnda tid

varit bosatt.

(Se vidare anvisningarna.)

67 §.

Med utländskt bolag likställes i denna lag främmande stat samt utländsk

menighet, försäkringsanstalt och förening ävensom annan här i riket icke

hemmahörande juridisk person.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

68

§.

Vad i denna lag stadgas om person, som är här i riket bosatt, skall jäm­

väl äga tillämpning å person, som i Sverige stadigvarande vistas utan att

vara härstädes bosatt.

69 §.

Å svensk medborgare, som tillhör svensk beskickning hos utländsk makt

eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning

och som på grund av sin tjänst är bosatt utomlands, skall tillämpas vad i

denna lag stadgas angående här i riket bosatt person; dock är han icke

skattskyldig här i riket för sin inkomst av berörda tjänst, och skall för

annan hans inkomst, som enligt föreskrifterna i denna lag och § 3 mom. 2

mantalsskrivningsförordningen skolat beskattas i S:t Nikolai församling i

Stockholm, skatt i stället utgöras i Stockholm för gemensamt kommunalt

ändamål.

Vad ovan sagts gäller i tillämpliga delar jämväl sådan persons hustru

samt barn under 16 år, därest de äro svenska medborgare och bo hos

honom.

(Se vidare anvisningarna.)

70 §.

1 mom. Person, som tillhör främmande makts härvarande beskickning

eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och

som icke är svensk medborgare, anses i beskattningshänseende icke vara här

35

i riket bosatt. För inkomster, vilka enligt föreskrifterna i denna lag

beskattas i hemortskommunen, skall skatt av sådan person utgöras i den

kommun här i riket, där han senast under beskattningsåret haft sitt egent­

liga bo och hemvist eller, utan att sådant fall förelegat, stadigvarande

vistats.

Vad ovan sagts gäller jämväl sådan persons hustru och barn under 16 år

därest de bo hos honom och icke äro svenska medborgare.

2 mom. Svensk medborgare, som tillhör främmande makts härvarande

beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets be­

tjäning, är frikallad från skattskyldighet för inkomst av sin tjänst hos den

främmande makten.

3 mom. Olönad utländsk konsul, vare sig han är svensk eller utländsk

medborgare, beskattas icke för de förmåner, som han åtnjutit på grund

av tjänst hos den främmande makten.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungi. Maj:ts proposition Nr 102.

71 §.

Skatt, som jämlikt bestämmelserna i 59 § 3 mom. och 69 § utgöres för

gemensamt kommunalt ändamål, skall användas till utjämning av skatte­

trycket olika kommuner eller andra menigheter emellan. 4

4 kap.

Om undantag från denna lags bestämmelser i vissa fall.

72 §.

Därest inkomst, för vilken kommunal inkomstskatt utgöres, tillika är

underkastad kommunal beskattning i annat land, äger Konungen att, till

förekommande av eller lindring i dylik dubbelbeskattning, med nämnda lands

regering träffa överenskommelse om fördelning i beskattningshänseende mellan

berörda land och Sverige av inkomsten eller ock att, under förutsättning av

ömsesidighet i tillämpliga hänseenden, förordna, att viss inkomst eller in­

komst av visst slag skall helt eller delvis vara fri från beskattning här i

riket.

Överenskommelse med främmande stats regering i fråga, varom ovan för-

mäles, skall upphöra att gälla senast vid det årsskifte, som infaller*närmast

efter det en uppsägningstid av högst sex månader tilländalupit.

Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som må finnas erforder*

liga för tillämpning av överenskommelser eller förordnanden, varom i denna

paragraf stadgas.

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

73 §.

Under förutsättning av ömsesidighet må Konungen medgiva befrielse från

utgörande av skatt för främmande stat tillhörig, för dess beskickning eller

konsulat härstädes avsedd fastighet, så ock för inkomst av densamma.

74 §.

Skall i anledning av överenskommelse eller beslut, varom i 72 § eller 73 §

sägs, inkomst, som enligt denna lag är skattepliktig, ej här i riket beskattas,

får underskott, som uppkommer vid inkomstberäkningen, icke vid taxering

avräknas å inkomst, som skall här beskattas.

(Se vidare anvisningarna.)

5 kap.

Särskilda stadgande».

75 §.

För kommunal utskyld, som påförts avliden person eller på grund av

bestämmelserna i 53 § 3 mom. oskift dödsbo efter honom, svare dödsboet ej

med mera än tillgångarna i boet. Är boet skiftat, svare bodelägare icke

för mera än vad av skatten å hans lott belöper och icke i något fall med

mera, än hans lott i boet utgör.

Lag samma vare om kommunal utskyld, som på grund av eftertaxering

påförts i stället för avliden person hans dödsbo.

76 $.

Där för tillämpningen av denna lag erfordras tabeller eller föreskrifter

utöver vad de vid lagen fogade anvisningarna innehålla, äger Konungen

utfärda sådana tabeller eller föreskrifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928; dock att vad i denna lag

stadgas om fastighetsskatt skall äga tillämpning i fråga om 1928 års all­

männa fastighetstaxering även i den mån åtgärder för samma taxering skola

vidtagas under år 1927.

Vid den nya lagens tillämpning skall följande iakttagas:

1. Därest någon skall jämlikt bestämmelserna i förordningen den 28

oktober ' 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst efter

den nya lagens ikraftträdande eftertaxeras till bevillning för inkomst, skall

han tillika taxeras till kommunal inkomstskatt för den till bevillning

beskattningsbara inkomsten.

2. Är vid den nya lagens ikraftträdande fastighet upplåten till annan

eller lägenhet avsöndrad på viss tid eller på livstid, skall skyldighet att ut-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

37

gorå skatt för fastigheten eller lägenheten för den tid, upplåtelsen eller av­

söndringen avser, åligga den, som enligt förut gällande bestämmelser skulle

varit skattskyldig till kommunen för fastigheten eller lägenheten, samt rätt

att åtnjuta avdrag enligt 45 § i denna lag för samma tid tillkomma den,

som enligt förut gällande bestämmelser skulle ägt rätt till sådant avdrag.

3. Avdrag för underskott vid avyttring av skog på grund av tillämpning

av 22 § 1 mom. andra stycket medgives icke, om förvärvet av fastigheten

ägt rum före denna lags ikraftträdande, men skall nämnda underskott i

stället anses såsom realisationsförlust, för vilken avdrag medgives under de

villkor och i den ordning 36 § stadgar.

4. För fastigheter, vilka år 1927 varit underkastade fastighetsbevillning,

skall vid 1928 års taxering åtnjutas avdrag enligt 45 § efter samma regler

som om fastigheterna förstnämnda år varit underkastade allmän kommunal­

skatt för fastighet.

5. Har efter utgången av september 1926 men före utgången av det räken­

skapsår, som ligger till grund för 1928 års taxering, av försäkringsbolag

vidtagits sådan ändring i grunder eller bolagsordning, som avses i punkt 2

sjätte och elfte styckena av anvisningarna till 30 § av denna förordning,

skall denna ändring anses hava inneburit nedsättning av utjämningsreserven

eller utjämningsfonden under nämnda räkenskapsår.

6. På grund av den nya lagens bestämmelser om det beskattningsår, till

vilket en intäkt är att hänföra, må icke på nytt tagas till beskattning in­

täkt, vilken jämlikt bevillningsförordningens bestämmelser blivit taxerad

före den nya lagens ikraftträdande.

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Anvisningar.

till 3 §.

I denna paragraf angives vad som avses med de i lagen använda beteck­

ningarna »taxeringsår» och »beskattningsår».

Det kan stundom inträffa, att såsom beskattningsår skall räknas en kor­

tare eller längre tid än 12 månader. Om nämligen en person börjar eller

slutar näringsverksamhet under ett år, som eljest är att anse såsom beskatt­

ningsår, kommer naturligtvis hans första eller sista räkenskap att omfatta

allenast den tid av samma år, varunder han drivit näringen, och denna

tidsperiod skall i sådant fall anses såsom beskattningsår. En omläggning

av räkenskapsåret kan ock föranleda, att ett visst beskattningsår blir längre

eller kortare än 12 månader. Sker omläggningen på det sätt, att ett räken­

skapsår förlänges att omfatta mer än 12 månader, kan det inträffa, att

den skattskyldige ett år icke alls skall taxeras, liksom det vid omläggning

genom förkortning av ett räkenskapsår kan hända, att den skattskyldige

ett år skall taxeras för två beskattningsår, av vilka det senare är kortare

än 12 månader.

Beskattningsåret, sådant det i denna paragraf bestämts, avser naturligtvis

normala förhållanden. Uppkommer fråga om eftertaxering, kan beskatt­

ningsåret komma att ligga längre tillbaka i tiden. Beskattningsår blir i

dylikt fall det år, som enligt huvudregeln skulle varit beskattningsår, om

taxering skett i rätt tid.

till 5 $.

1. Med allmänna platser förstås ej endast sådana områden, vilka uteslu­

tande äro avsedda för allmänhetens begagnande, utan jämväl platser, som,

ehuru de samtidigt tjäna annat ändamål, tillika måste anses vara avsedda

för allmänheten. I enlighet härmed böra exempelvis Djurgården i Stock­

holm — i den mån densamma ej är upplåten till särskilda ändamål — samt

de botaniska trädgårdarna i Uppsala och Lund anses såsom allmänna platser. 2 * *

2. Stadgandet om skattefrihet för staten tillhörig för försvarsändamål

avsedd fastighet, i den mån den för sådant ändamål nyttjas, innebär exem­

pelvis, att, om ett staten tillhörigt örlogsvarv mera stadigvarande användes

jämväl för byggande av fartyg, som ej avse försvarsändamål, vare sig detta

sker för statens eller för annans räkning, fastighetsskatt skall utgöras för

så stor del av varvsfastighetens värde, som prövas skäligt med hänsyn till

denna verksamhets genomsnittliga omfattning i förhållande till hela den å

varvet bedrivna verksamheten, samt att, om ett övningsfält upplåtes för

jordbruk eller därmed jämförligt ändamål, fastighetsskatt skall utgöras för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

39

den del av övningsfältets värde, som skäligen kan anses utnyttjad genom

upplåtelsen. Användes fastigheten endast i ringa utsträckning för annat än

försvarsändamål, föranleder detta ej skatteplikt; sålunda skall ej fastighets­

skatt utgöras på den grund, att en mindre betesrätt upplåtes å en för mili­

tärövningar använd plats. Kasernbyggnader anses vara avsedda för försvars­

ändamål även i den mån i dem äro inrymda bostadslägenheter för andra än man­

skap. Däremot anses ej andra byggnader, som i huvudsak nyttjas till tjänste­

bostäder och uthyrningsbostäder, vara avsedda för försvarsändamål. Därest

annan byggnad än kasernbyggnad i huvudsak nyttjas till försvarsändamål men

i densamma tillika är inrymd en mera betydande tjänstebostad, är byggnaden

underkastad fastighetsskatt för så stor del av sitt värde, som kan anses

skäligen belöpa på den till tjänstebostad nyttjade delen av fastigheten.

För fristående industriell anläggning åtnjutes ej skattefrihet. Med dylik

anläggning förstås här exempelvis sådan fabrik för tillverkning av vapen

eller ammunition, som ej är sammankopplad med en försvarsanläggning i

egentlig mening, såsom ett örlogsvarv. Ett kronobageri, som levererar bröd

till truppförband å orten, är ej att anse såsom fristående industriell anlägg­

ning.

3. Till byggnader för statens allmänna styrelse eller förvaltning räknas

exempelvis de kungl. slotten, riksdagshuset, statsdepartementens och de cen­

trala ämbetsverkens byggnader — även om ämbetsverken hava inseende över

eller ombesörja någon statens affärsverksamhet — länsresidens och övriga

allmänna förvaltningsmyndigheters byggnader. Däremot räknas icke hit

sådana byggnader, som äro avsedda för statens affärsdrivande verksamhet,

således icke till vattenfallsverken eller domänförvaltningen hörande bygg­

nader, ej heller riksbankens byggnader. Tull- och lotsverken driva ingen

affärsverksamhet; deras byggnader äro alltså att anse som andra statens för-

valtningsbyggnader.

4. För att en byggnad eller anläggning skall betraktas som museum

erfordras, dels att den skall vara inrättad i huvudsak för detta ändamål,

varför exempelvis en slottsbyggnad, vari samlingar förvaras, ej är att anse

såsom museum, därest densamma mera regelbundet användes även såsom

bostad för annan än vaktpersonalen, dels att de i byggnaden eller anlägg­

ningen förvarade samlingarna skola hållas regelbundet tillgängliga för all­

mänheten i kulturellt eller liknande syfte men ej i direkt förvärvssyfte.

Med soldathem förstås sådan vid militär mötesplats uppförd byggnad, som

i ideellt syfte är inrättad för manskapets trevnad och bekvämlighet. 5

5. För att skattefrihet enligt 1 mom. d)—i) helt eller delvis skall åt­

njutas för byggnad, kräves, att den skall i väsentlig utsträckning nyttjas för

ändamål, som föranleder skattefrihet. Sålunda är exempelvis byggnad, som

i huvudsak tjänar bostadsändamål, i sin helhet underkastad fastighetsskatt,

även om i densamma finnes inrymd någon förvaltningslokal. För präst-

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

gård på landet skall fastighetsskatt utgöras. Dock kan bostadsbyggnad vara

att anse som sådan oskiljaktig del av en anläggning, att den frihet från

fastighetsskatt, som åtnjutes för anläggningen, även bör gälla bostadsbygg­

naden. Sålunda är exempelvis en inom ett lasaretts område uppförd läkar­

bostad att anse såsom en del av lasarettsanläggningen.

Föreskriften att, därest under 5 § 1 mom. d)—i) angiven fastighet jäm­

väl användes för industriellt eller därmed jämförligt ändamål eller mot

vederlag upplåtits till begagnande för annat ändamål än i 1 mom. sägs,

fastigheten skall vara underkastad fastighetsskatt för däremot svarande del

av dess värde, avser närmast det fall, att dylik fastighet delvis utarrenderas

eller uthyres. Härmed är att jämställa exempelvis det fall, att en staten

tillhörig byggnad användes dels för verksamhet, som medför frihet från

fastighetsskatt, och dels för annan verksamhet. Om sålunda i en postverket

tillhörig, huvudsakligen till postkontor avsedd fastighet vissa lokaler äro

upplåtna till avdelningskontor för riksbanken, erlägges fastighetsskatt för en

mot de upplåtna lokalerna svarande del av fastighetens värde. Upplåtas

däremot i fastigheten lokaler till telegrafstation, föranleder denna upplåtelse

ej skatteplikt. Med det förhållande, att del av fastighet upplåtes mot ersätt­

ning, bör likställas det fall, att lokal, som eljest nyttjas för ändamål, vilket

föranleder frihet från fastighetsskatt, tidvis uthyres. I dylikt fall skall vid

bestämmandet av plikten att erlägga fastighetsskatt hänsyn tagas jämväl

till den tidrymd, för vilken sådana upplåtelser ägt rum. Plikt att erlägga

fastighetsskatt för viss del av fastighetens värde inträder dock endast om

den användning, som skulle föranleda skatteplikten, ej är av alltför obetyd­

lig omfattning. Den omständigheten, att i förvaltningsfastighet är inrymd

bostad om ett eller annat rum för någon till vederbörande förvaltning

hörande befattningshavare, medför sålunda ej, att för någon del av fastig­

heten skall utgöras fastighetsskatt. Likaså skola uthyrningar föranleda

skatteplikt endast om de äga rum mera regelmässigt. Om ett missionshus

någon enstaka gång upplåtes till biograf- eller liknande föreställning eller

ett församlingshus tillfälligtvis uthyres till samkväm eller dyl., är detta ej

tillräcklig anledning att låta fastighetsskatt utgöras. 6

6. För att till kommunikationsanstalt hörande byggnad eller annan anlägg­

ning skall vara fri från skatt erfordras, att den skall vara avsedd för driftens

omedelbara behov, d. v. s. tjäna den löpande driften. Under denna bestämmelse

falla stationshus, förvaltningsbyggnader, godsmagasin, lokomotivstallar, ban­

vaktstugor och andra vaktstugor, spårvagnshallar m. m. dyl. Däremot

äro särskilda, för stations- eller trafikpersonalen avsedda bostadshus, som ej

äro att hänföra till vaktstugor, underkastade beskattning, evad de ligga

inom eller utom det för driften i anspråk tagna området. Skattefrihet åt­

njutes icke för verkstad, där större reparationer eller nybyggnadsarbeten

utföras, men väl för sådan, där allenast mindre, så att säga löpande repara­

tions- och tillsynsarbeten utföras. Beträffande järnväg eller spårväg, som

41

drives med elektrisk kraft, åtnjutes skattefrihet för stolpar och ledningar

m. in., som höra till själva järnvägs- eller spårvägsanläggningen, men där­

emot ej för kraftstation eller sådan transformatorstation, som får anses höra till

kraftverksanläggningen. Restaurations- eller hotellbyggnad, som tillhör en

järnväg och ligger inom dess område, är frikallad från skatt, om genom

densamma huvudsakligen tillgodoses den å järnvägen resande allmänhetens

behov. Om däremot byggnaden tjänar ett mera självständigt ekonomiskt

ändamål, i det den i större utsträckning användes av personer på platsen

eller eljest andra än de resande eller för resandes uppehåll under längre tid,

är den underkastad beskattning. Till kommunikationsanstalt hörande mark­

område, som ej upptages av någon anläggning, bör bliva undantaget

från fastighetsskatt i det fall, då området ej användes för uppläggning av

gods under längre tid, utan allenast till förvaring under kortare tid av

gods, som fraktas å kommunikationsanstalten i fråga. För grustag till järn­

väg bör i regel ej skattefrihet åtnjutas, dock att anledning ej linnes att låta

ett invid järnvägen beläget mindre grustag, som användes allenast till

grusning av någon kort närliggande sträcka av järnvägen, bliva underkastat

fastighetsskatt.

7. Såsom tomtområde till byggnad skall, förutom själva byggnadsgrunden,

anses vad som till utrymme för byggnad av ifrågavarande slag i allmänhet

är brukligt. I enlighet härmed bör exempelvis ett område, å vilket lasaretts-

byggnader eller museibyggnader ligga kringspridda, inbegripas under skatte­

friheten för byggnaderna, även om mellan dessa ligga mindre planteringar.

8. Huruvida fastighet skall helt eller delvis vara frikallad från fastighets­

skatt, skall i överensstämmelse med regeln i 6 § andra stycket bedömas efter

förhållandena vid taxeringsårets ingång. Detta bör, om fastighet tidvis

uthyrts, så förstås, att fastigheten skall hava vid taxeringsårets ingång

disponerats på sätt, som inneburit, att fastigheten tidvis plägat uthyras, även

om uthyrningen ej ägt rum just vid tiden omkring årsskiftet.

till 7 §.

1. Fastighets kamerala beskaffenhet är icke avgörande för frågan, huru­

vida fastigheten skall i beskattningshänseende anses såsom jordbruksfastighet

eller såsom annan fastighet, utan beror detta av användningen. Användes

sålunda i mantal satt jord såsom underlag för industriell verksamhet, taxeras

den såsom annan fastighet, varemot tomtområde, därå jordbruk bedrives,

taxeras såsom jordbruksfastighet. Om å ägorna till en jord bruksegendom

anlägges en fabrik eller uppföres en till uthyrning avsedd byggnad, skola de

områden, som för sådant ändamål tagas i anspråk, tillika med anläggningarna

anses såsom annan fastighet, medan egendomen i övrigt hänföres till jord­

bruksfastighet. Användes sådan byggnad delvis till uthyrning eller dyl.

och delvis för ändamål, som bör föranleda byggnadens hänförande till jord­

bruksfastighet, får den huvudsakliga användningen vara avgörande. Lika­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

ledas skall, om visst område av en jordbruksegendom utnyttjas för annat

ändamål än jordbruk eller skogsbruk, detta område anses såsom annan fastighet.

En torvmosse, som tillgodogöres i ett torvindustriellt företag, skall således

taxeras såsom annan fastighet, likaledes ett på arrende upplåtet sten- eller

kalkbrott o. s. v.

2. För att fastighet skall anses vara använd för skogsbruk fordras, att

arealen av skogbärande mark icke är alltför ringa. Den omständigheten,

att någon ringa virkestillgång finnes å fastighet, där bostaden är det väsent­

liga, utgör ej hinder för att fastigheten i sin helhet taxeras såsom annan

fastighet. Detsamma gäller om exempelvis villabyggnad med park, mark,

som användes till s. k. sommarnöje, o. dyl.

3. Drives å en skogsegendom förädlingsindustri, vilken icke är att anse

såsom binäring till jordbruk, medför icke detta förhållande, att egendomen

i sin helhet skall anses såsom annan fastighet. Åro å egendomen uppförda

byggnader eller andra inrättningar för förädlingsindustrien såsom förvaltar-

och arbetarbostäder, sågverk, träsliperi o. dyl., skola visserligen dessa

byggnader med anläggningsområde taxeras såsom annan fastighet, men icke

egendomen i övrigt.

4. Sådan förändring i fastighets användning, som är allenast tillfällig,

bör icke medföra ändring av fastighetens taxering såsom jordbruksfastighet

eller annan fastighet.

5. I fråga om vad som är att hänföra till jordbruk, till jordbrukets

binäringar och till skogsbruk hänvisas till anvisningarna till 21 §.

till 8 §.

1. I fråga om vad som skall särskilt för sig taxeras (taxeringsenhet) upp­

ställes till en början såsom regel, att varje kameral enhet är taxeringsenhet,

således å landet hemman och i jordeboken särskilt upptagen lägenhet samt

i stad eller samhälle å landet, där fastighetsregister såsom för stad skall

föras, tomt eller stadsäga. År den kamerala enheten genom laga förrättning

delad och äro i följd därav delarna särskilt redovisade i jord- eller fastig­

hetsregister, skall ock i allmänhet varje sådan del vara taxeringsenhet. 2

2. Emellertid måste i vissa fall en uppdelning i andra och flera taxerings­

enheter, än som följer av den i jord- eller fastighetsregistret redovisade upp­

delningen, äga rum.

I sådant hänseende är att märka, att, om fastighet, som eljest skulle vara

taxeringsenhet, är delad mellan olika ägare, så att varje ägare har sin till

området å marken bestämda del av fastigheten, varje sådant område utgör

taxeringsenhet.

Detsamma gäller, om del av fastighet upplåtits till annan för självständigt,

43

mera stadigvarande nyttjande. I enlighet härmed bör exempelvis torp, därå

jordbruket av torpinnehavaren bedrives som självständig näring och väsent­

ligen med egna inventarier, särskilt taxeras. Om däremot innehavet av

torpet väsentligen är att anse såsom en del av den ersättning, som tillkommer

torparen för åtagen arbetsskyldighet till huvudfastigheten, bör torpet icke

behandlas såsom särskild taxeringsenhet. År upplåtelsen av tillfällig art,

så att det upplåtna området kan förväntas inom kortare tid komma att i

brukningsavseende återförenas med den fastighet, varifrån upplåtelsen skett,

föreligger ej anledning att åsätta området särskilt taxeringsvärde. Ej heller

medför upplåtelse av sådant mindre område som till exempel lott i en

S. k. koloniträdgård, att det upplåtna området skall anses såsom särskild

taxeringsenhet.

Vidare skall såsom taxeringsenhet anses från en fastighet icke rättsligen

avskilt område, vilket — utan att vara till annan upplåtet — stadigvarande

brukas särskilt eller stadigvarande användes för annat ändamål än fastig­

heten i övrigt. Under denna bestämmelse faller exempelvis utgärd med sär­

skilda åbyggnader och särskild drift. I övrigt torde stadgandet hava sin

största betydelse för det fall, att fastigheten visserligen huvudsakligen användes

för jordbruk med binäringar, men till en del av sitt område utgör underlag

för eller eljest nyttjas i samband med byggnader eller inrättningar, som ej

höra till jordbruket med binäringar, såsom bostadshus, avsedda för uthyrning,

s. k. sommarnöjen med trädgårds- eller planteringsland samt anläggningar

för sådan drift, som icke kan anses såsom binäring till jordbruk.

Under stadgandet i fråga inbegripes även det fall, att en tomt i stad

användes för skilda ändamål, till exempel till ena hälften är bebyggd med

bostadshus till uthyrning och till andra hälften användes för någon industriell

anläggning. Under liknande förhållanden kan även ett sammanhängande

område av fastighet å landet, som användes för skilda ändamål, komma att

uppdelas i olika taxeringsenheter. Huruvida så skall ske eller icke beror

väsentligen därav, om området i ägarens hand är att anse såsom en enhet

eller ej. Om sålunda flera för uthyrning avsedda boningshus, exempelvis

s. k. sommarvillor, äro uppförda i omedelbar närhet av varandra, kan den

mark, som nyttjas till dem, betraktas såsom ett särskilt för sig nyttjat

område, utan hinder därav att, praktiskt taget, olika delar av området

kunna anses åtminstone företrädesvis anvisade för begagnande av de olika

hyresgästerna och för sådant ändamål tilläventyrs inhägnats eller eljest sär­

skilt utmärkts (jfr punkt 2 av anvisningarna till 18 §). Likaså må alle­

nast ett, särskilt för sig nyttjat område kunna anses föreligga i det fall, att

flera skilda företag, exempelvis såg- och kvarnrörelse, av samme företagare

drivas å ett sammanhängande område.

Byggnad eller med varandra sammanhörande byggnader å annans mark

skola ock särskilt för sig taxeras. Användas byggnaderna för jordbruks-

ändamål, exempelvis om arrendator äger de till den arrenderade fastighetens

drift använda byggnaderna eller vissa av dem, skola de jämlikt

7 § uppr

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

tagas såsom jordbruksfastighet. Särskild taxering av den mark, därå

byggnaderna äro uppförda, kommer då ej i fråga, enär marken ingår i och

taxeras tillsammans med jordbruksfastigheten i övrigt. Användas däremot

byggnaderna för annat ändamål, så att de skola taxeras såsom annan fastighet,

kommer den mark, därå byggnaderna äro uppförda eller som eljest för dem

tagits i anspråk, att vara taxeringsenhet. I sådant fall bliva alltså bygg­

naderna, å ena sidan, och den mark, som till dem nyttjas, å den andra, var

för sig särskilt taxerade.

3. Understundom äro förhållandena sådana, att fastigheter, som äro rätts­

ligen skilda, eller områden, som tillhöra sådana fastigheter, dock böra till­

sammans bilda taxeringsenhet.

Detta är fallet med skogsområde, som är att anse såsom brukningsenhet,

ävensom vid skifte avsatt samfällighet, som står under särskild förvaltning.

Hit höra kronopark, vid utarrendering av staten tillhörig jordbruksdomän

undantagen skog, boställsskog under skogsstatens omedelbara vård och för­

valtning, häradsallmänning och annan allmän skog, för vilken innehavaren

enligt 13 § är skattskyldig (gruvskogar, gruvallmänningar, kanalskogar,

städernas skogar), ävensom under särskild förvaltning ställd samfälld skog,

såsom de s. k. besparingsskogarna och vissa s. k. skogsundantag i Koppar­

bergs län. Såsom brukningsenhet må ock behandlas enskild skog, i den

män den i innehavarens hand bildar en i brukningshänseende naturlig

enhet (skogsblock).

Därest vid skifte undantagen samfällighet ej står under särskild förvalt­

ning, skall värdet av den andel i samfälligheten, som hör till varje särskild

andelsberättigad egendom, komma i betraktande vid samma egendoms taxe­

ring såsom en densamma tillhörande särskild förmån.

Vidare böra såsom en enhet taxeras fastigheter eller delar därav, som till­

höra samme ägare och vilkas inbördes värden icke kunna vart för sig till­

förlitligen bedömas. Detta inträffar, då fastigheterna ligga i oskift sam­

fällighet eller i sambruk med gemensamma åbyggnader. I dessa fall lära

fastigheterna vara så intimt med varandra förenade i drift och utnyttjande,

att det svårligen låter sig göra att med tillförlitlighet angiva vad den ena

eller den andra av dem kan vara särskilt värd. Understundom kunna lik­

nande svårigheter att vid taxeringen följa de kamerala enheterna uppkomma

även av annan anledning, och bör även då det gemensamma komplexet be­

handlas som en taxeringsenhet. En förutsättning för att sådan gemensam

taxering, som nu sagts, skall få ske, är dock, att fastigheterna ligga inom

samma kommun. Tillhöra de olika kommuner, måste under alla förhållan­

den vad som ligger inom en viss kommun för sig taxeras.

Då ägare eller arrendator av kameral enhet, som utgör del av taxerings­

enhet, stundom kan hava särskilt intresse att få officiellt fastslaget, huru

stort värde i taxeringshänseende tillkommer den kamerala enheten, skall

det, om ägaren eller arrendatorn sådant påfordrar, angivas, huru stor del

45

av taxeringsvärdet och de i 10 § omförmälda särskilda värden som kan anses

belöpa på den kamerala enheten. Därvid märkes, att, i samma mån som

bebyggd jordbruksfastighet är mera värd än obebyggd sådan, ett större

värde tillkommer den kamerala enhet, å vilken åbyggnaderna äro belägna.

Påfordran, som nyss är nämnd, må det år, varunder allmän fastighetstaxe­

ring äger rum, ske hos berednings- eller fastighetstaxeringsnämnd samt eljest

hos taxeringsnämnd.

4. Styckena under a) och e) böra tillämpas vid sidan av varandra på

sådant sätt, att ett komplex av kamerala enheter, vilka enligt bestämmel­

serna under e) skola taxeras gemensamt, betraktas såsom en fastighet, varå

sedermera bestämmelserna i senare delen av a) komma i tillämpning.

5. Det kan inträffa, att en taxeringsenhet inom en kommun är fördelad

på olika administrativa områden, inom vilka menighet äger beskattnings­

rätt, eller att en del av taxeringsenheten faller inom och en annan del utom

särskilt sådant område, såsom i fråga om municipalsamhällen ofta är fallet.

Administrativa områden, som här avses, äro municipalsamhälle, kyrkoför-

samling, skoldistrikt, tingslag och väghållningsdistrikt. Där taxeringsenhet

på sådant sätt tillhör olika administrativa områden, måste taxeringsvärdet

och de i 10 § omförmälda särskilda värden i enlighet härmed uppdelas. Vid

en dylik uppdelning bör å varje del av taxeringsenheten läggas det

värde, som med hänsyn till dess storlek och beskaffenhet i övrigt å den

kan anses skäligen belöpa av värdet å det hela, med iakttagande av att den

del, å vilken åbyggnaderna äro belägna, åsättes förhållandevis större del av

det gemensamma värdet. Vad nu är sagt äger tillämpning ej blott då

fastighet sträcker sig över gränsen till administrativt område utan jämväl

då till en fastighet hörer utjord, urfjäll eller annan för sig liggande äga,

som tillhör annat dylikt område än fastigheten i övrigt.

6. Regeln, att fastigheter, som ligga i olika kommuner, alltid skola utgöra

skilda taxeringsenheter, åsyftar icke det fall, att allenast en geografisk oregel­

bundenhet föreligger, såsom om en i jordeboken såsom enhet upptagen fastig­

het har äga innesluten (enklaverad) inom annan kommuns område. I dylikt

fall är fastigheten att anse såsom i sin helhet tillhörande den kommun, i

vilken den enligt jordebok eller annat behörigt förordnande skall ingå.

7. Därest flera kamerala enheter tillsammans utgöra en taxeringsenhet,

skall fastighetsbeteckningen för varje sådan kameral enhet i vederbörande

taxeringslängd angivas.

till 9 §.

1. Med fastighets värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet) förstås det

belopp, som en förståndig köpare kan antagas vilja betala för fastigheten,

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 102.

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

om den tankes såld inom den kundkrets, som för en dylik egendom kan

antagas vara att påräkna, och köpt för ett med hänsyn till fastighetens be­

skaffenhet lämpligt utnyttjande.

Härav följer, att köpeskilling, som under senare tid faktiskt hetalts för

en viss fastighet, icke får utan vidare anses som ett exakt uttryck för det

allmänna saluvärdet. Frånsett det att köpeskillingen kan hava påverkats

av särskilda förhållanden, såsom släktskap, affektionsvärde o. dyl., kan

densamma vara ett topp-pris eller ett bottenpris, som ingalunda motsvarar

det allmänna saluvärdet. Sådant kan föranledas av vid tiden för försälj­

ningen rådande abnorma konjunkturer å fastighetsmarknaden, av särskilt

tvingande skäl till försäljning eller köp vid en viss tidpunkt, av ett obe­

tänksamt ingånget avtal m. m. dyl. Först om ett något så när tillräck­

ligt antal olika försäljningar föreligga, om vilka anledning ej finnes antaga,

att ovidkommande omständigheter inverkat å prisbildningen, kan ur dem

dragas en tillförlitlig slutsats angående det allmänna saluvärdet. Detta'

värde är sålunda att förstå såsom ett normalt värde i handel och vandel,

icke såsom beloppet av en i visst fall för en viss fastighet faktiskt betald

köpeskilling.

Härmed är emellertid faktiskt betald köpeskillings betydelse såsom upp-

skattningsgrund för det allmänna saluvärdet ingalunda förringad. Men

sådan köpeskilling kan och bör underkastas undersökning, om den må anses

avvika från det normala värdet i handel och vandel; och där så är fallet,

hör taxeringsvärdet därefter lämpas. Därför måste taxeringsmyndigheten

vid taxeringsvärdets åsättande taga hänsyn jämväl till andra förhållanden,

som kunna tjäna till ledning vid värdesättningen. I detta hänseende hän-'

visas taxeringsmyndigheten till de enhetsvärden, som kunna hava föreslagits

i den ordning, som i taxeringsförordningen närmare omförmäles, samt till

fastighetens avkastning och andra kända förhållanden, som kunna tjäna till

ledning för bedömande av dess allmänna saluvärde, brandförsäkringsvärde ä

byggnader m. m. Härvid må ihågkommas, att även s. k. impediment, var­

till hänföras mossar, myrar, berg och annan dylik mark med ringa avkast­

ningsförmåga ur skoglig synpunkt, regelmässigt har något, större eller mindre;

värde på grund av dess användbarhet ur andra synpunkter. Taxeringsvärdet

bör framgå såsom resultat av ett övervägande av samtliga berörda förhål­

landen. 2

2. Vid värdesättningen skall noga beaktas, om och i vilken omfattning

ökning eller minskning i värdet för viss fastighet i förhållande till andra

fastigheter i orten bör äga rum till följd av förhållanden, som äro för den

fastigheten säregna, såsom

beträffande jordbruksfastighet:

fastighetens storlek och läge samt mer eller mindre goda eller dåliga av­

sättnings- och användningsförhållanden;

ägornas inbördes läge och därav föranledda mer än vanligt goda eller

47

svåra brukningsförhållanden samt om fastigheten är i synnerligt god hävd

eller vanhävdad och förfallen;

åbyggnadernas beskaffenhet, om de skilja sig från i orten vanligt medel­

bestånd, d. v. s. om å fastigheten finnes förnämligare bostadsbyggnad eller

eljest ovanligt goda åbyggnader eller om åbyggnaderna äro olämpliga, för­

fallna eller otillräckliga;

särskilda naturtillgångar eller förmåner, som kunna finnas å fastigheten,

såsom vattenfall, torvmosse, ej inmutningsbara fyndigheter, jaktmarker, fiske­

vatten o. dyl., försåvitt samma naturtillgång eller förmån ej är av be­

skaffenhet att, efter ty under 8 § sägs, böra särskilt taxeras;

servitut eller annan liknande rättighet till förmån eller last för fastigheten;

med mera sådant;

beträffande annan fastighet:

fastighetens läge med därav följande större eller mindre möjligheter i

fråga om dess utnyttjande, exempelvis för tomt i stad: om inskränkningar

gälla i rätten till dess bebyggande, om den ligger i stadens affärscentrum

eller i yttre område, om den ligger vid huvudgata eller bigata, om den är

hörntomt eller mellantomt o. s. v.; för industrifastighet, upplagsplats, sten­

brott, grustäkt o. dyl.: om den äger bättre eller sämre tillgång till erforder­

liga kommunikationer o. s. v.;

markens naturliga beskaffenhet och därav följande större eller mindre

lämplighet för ett förmånligt tillgodogörande, exempelvis om tomtmark före­

ter synnerligen goda eller dåliga grundläggningsförhållanden, om vattenfall,

stenbrott, grustäkt o. dyl. för sitt utnyttjande erbjuder större eller mindre

av naturförhållandena förorsakade svårigheter o. s. v.;

servitut eller annan liknande rättighet till förmån eller last för fastig­

heten;

med mera sådant.

Vid värdesättningen måste emellertid alltid fasthållas, att det, alldeles

oavsett vilken metod som användes för denna — om man bortser från

skogen — alltid är allmänna saluvärdet, som skall vara avgörande för

taxeringen. En riktig tillämpning av de här stadgade reglerna bör således

ej kunna medföra ett sådant resultat, som att en tomt med tillhörande

åbyggnad, taxerad som annan fastighet, erhåller högre taxeringsvärde än

ett annat i närheten liggande lika värdefullt område med liknande åbyggnad,

vilket taxerats såsom jordbruksfastighet, allenast på den grund att beträf­

fande den senare fastigheten värdesättningen skett på grundval av de i

punkt 1 härovan angivna enhetsvärden. 3

3. Om två eller flera fastigheter, vilka äro belägna i skilda kommuner,

skulle, därest de hade varit belägna i samma kommun, hava utgjort gemen­

sam taxeringsenhet, bör taxeringen verkställas, som om detta varit förhållan­

det och det skolat angivas, huru stor del av taxeringsvärdet som belöpt å

vad som faller inom varje särskild kommun.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

48

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

4. Vad nu sagts om fastighets uppskattning efter allmänna saluvärdet

gäller icke skogsmark och därå växande skog. Dessa skola upptagas till

de värden, de kunna anses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogs­

bruk, och skall denna uppskattning ske efter i särskild ordning fastställd

instruktion. Till skogsmarkens sålunda uppskattade värde lägges i förekom­

mande fall värdet av bete. Dylikt värde skall ej beräknas, där å skogsmark,

å vilken rationellt skogsbruk bedrives, betet ej plägar utnyttjas.

5. Vid uppskattning av frälseränta bör densamma beräknas utgå med

det belopp, vartill räntan uppgått enligt markegång för året näst före taxerings­

året; dock att, där räntan i enlighet med 14 § i kungörelsen den 11 maj 1855

utgår efter medelmarkegångspris, detta senare bör läggas till grund för be­

räknande av räntans belopp.

6. Har vid uppskattning av fast egendom hänsyn tagits till förekomsten

av andra naturtillgångar än träd och inmutningsbara fyndigheter, skall

dessas beräknade värde i vederbörande taxeringslängd antecknas.

till 10 §.

1. Vid angivande av jordbruksvärde bar vederbörande beskattningsmyn-

digbet att utgå ifrån att fastigheten i fråga användes till jordbruk med

binäringar eller skogsbruk. Med denna förutsättning skall såsom jordbruks­

värde upptagas värdet av fastighetens hela ägoområde i åker, äng, produktiv

skogsmark, utmark, impediment, vatten m. m. — dock utan att värdet å växande

skog medräknas — ävensom värdet av jordägaren tillhöriga mangårds- och

driftbyggnader, såsom bostadsbyggnad för ägare eller brukare med tillhörande

s. k. ekonomibyggnader, samt byggnader, uppförda för ägares eller brukares

bekvämlighet och trevnad, såsom lusthus, bad- och båthus, stall för lyx­

hästar, jaktstuga o. dyl., förvaltar- eller inspektorsbyggnad, drängstuga,

statare- eller stattorpsbyggnader, bostad för skogvaktare och annan skogs-

personal, stall, ladugård, ladu- och logbyggnader, smedja o. dyl., ävensom

byggnader, avsedda för sådan verksamhet, som är att hänföra till jordbrukets

binäringar.

Om dylika byggnader tillhöra annan än jordägaren, skall värdet å dem

likaledes utföras såsom jordbruksvärde.

2. Vid jordbruksvärdes bestämmande skall ur totalvärdet urskiljas och

särskilt angivas värdet av till skogsbörd duglig mark, varmed förstås sådan

mark, som, på sätt i punkt 4 av anvisningarna till 9 § sägs, skall värde­

sättas enligt särskild instruktion. 3

3. Tomt- och industrivärde förefinnes i allmänhet blott å sådana jord­

bruksfastigheter, som äro belägna i närheten av större städer eller i tillväxt

varande industri- och järnvägssamhällen. Men även närbelägenhet till gruv-

och vattenkraftsanläggningar, badortsanläggningar och andra sådana företag

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

49

kan medföra ett mervärde av ifrågavarande art. I den mån utvecklingen

å en dylik ort fortskrider, behöver närbelägen, därför lämpad mark tagas i

anspråk för nya bostäder, industriella anläggningar m. m. Där en sådan

utveckling framträtt, har den mark, som kan antagas komma att därvid

bliva föremål för användning, utöver jordbruksvärdet ett värde, som bör

särskilt för sig angivas. Understundom kan ock vattenfall eller brytvärdig

fyndighet grundlägga ett liknande mervärde, som jämväl bör upptagas såsom

tomt- och industrivärde, där ej naturtillgången i fråga är av beskaffenhet

att böra taxeras såsom annan fastighet.

Tomt- och industrivärde utgör alltså den del av taxeringsvärdet, som till­

kommer mark utöver jordbruksvärde på grund därav, att den kan tillgodo­

göras för annat ändamål än jordbruk med binäringar eller skogsbruk, såsom

för bostadsbyggnader, industriella anläggningar o. dyl., och sålunda be­

tingar ett högre försäljningspris, än om den skulle användas endast för

jordbruk.

Därest tomt- och industrivärde belöper allenast å viss del eller vissa delar

av en fastighet, iakttages, att sådan del eller sådana delar till läge och

storlek angivas i vederbörande taxeringslängd. Beflnnes fastighet till sär­

skilda områden hava olika tomt- och industrivärden, skall likaledes sådant

i längden angivas.

4. Vid uppskattning av markvärde å annan fastighet har taxeringsmyn­

digheten att taga hänsyn till de ovan i anvisningarna till 9 § angivna för­

hållanden.

Är å annan fastighet mark och byggnad i samme ägares hand, skall

byggnadsvärdet utföras med det belopp, som utgör skillnaden mellan fastig­

hetens allmänna saluvärde i dess helhet och markvärdet jämte eventuellt

parkvärde.

Parkvärde torde endast undantagsvis förekomma. I allmänhet lärer å

fastighet, som skall såsom annan fastighet taxeras, mera sällan förekomma

växande träd eller anläggning, som ej är att hänföra till byggnad, av den

betydenhet, att fastighetens värde i allmänna marknaden därigenom i någon

väsentligare grad påverkas. Men om å fastigheten finnes trädbestånd eller

till byggnad ej hänförlig anläggning, exempelvis en mera avsevärd trädgård

eller park, och denna förmån kan anses i avsevärd mån inverka på fastig­

hetens allmänna saluvärde, bör värdet å sådan förmån särskilt redovisas

såsom parkvärde.

till 18 §.

1. I allmänhet torde — vad angår jordbruksfastighet — förvärvskälla

sammanfalla med taxeringsenhet.

Men detta är icke alltid fallet, utan kunna understundom flera taxerings­

enheter i innehavarens hand bilda en förvärvskälla. Detta inträffar exem­

pelvis, om fastigheter inom olika kommuner brukas tillsammans såsom eu

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. H7 höft. (Nr 102.)

4

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

förvaltningsenhet, något som jämförelsevis ofta inträffar i fråga om skogs-

fastigheter. För att fastigheter skola tillsammans bilda en förvaltningsenhet

fordras icke blott att de hava gemensam innehavare och stå under överinseende

av innehavaren eller dennes representant, utan jämväl att de stå under gemen­

sam förvaltning och drift på sådant sätt, att de framträda, ekonomiskt sett,

såsom en naturlig enhet. I enlighet härmed få exempelvis de statens skogar,

som tillhöra olika revir, icke anses tillhöra en och samma förvärvskälla, lik­

som ej heller, därest ett bolag har så många skogskomplex, att skilda för­

valtningar inrättats, till en och samma förvärvskälla skola räknas fastig­

heter, som höra under olika förvaltningar.

Åven är att märka, att, om olika skattskyldiga draga inkomst av samma

fastighet, så kan denna fastighet för den ene skattskyldige vara att anse

som särskild förvärvskälla men för den andre som ingående i en mera

omfattande förvärvskälla. Om sålunda ägaren av ett större gods har vissa

därunder lydande hemman eller liemmansdelar utarrenderade men en del

under eget bruk, så är varje sålunda utarrenderat område att för arrendatorns

del räkna som särskild förvärvskälla, under det att för ägaren godset i dess

helhet kan bli en enda förvärvskälla. Härför erfordras emellertid, att fastig­

heterna i ägarens hand bilda ett verkligt driftkomplex, som har ej blott

gemensam central ledning utan även gemensam förvaltning eller andra

gemensamma driftkostnader.

Om flera fastigheter, som utgöra en förvaltningsenhet, ligga till en del inom

en kommun och till annan del inom annan kommun, skall inkomsten av

sådan förvärvskälla fördelas till beskattning inom de olika kommunerna

enligt bestämmelserna i 56 §.

2. Om flera fastigheter av annan fastighets natur i ägarens hand varit

att anse som förvaltningsenhet, gäller därom vad ovan under punkt 1 är sagt

angående jordbruksfastighet, fn kom sten av fastigheterna skall då redovisas

såsom fluten ur en förvärvskälla. Såsom exempel på dylik förvaltningsenhet

kan angivas villor å en brunns- eller badortsanläggning, sommarställen å en

fastighet m. m. dyl. Likaledes torde fastighetsbolags fastighetsinnehav i

regel utgöra en förvärvskälla. Av vikt är emellertid, att i nu nämnda fall

kravet å fastigheternas karaktär av förvaltningsenhet uppehälles.

Därest skattskyldig helt eller delvis använder egen fastighet i av honom

driven rörelse, ingår hyresvärdet av fastigheten, i den mån den sålunda

disponerats, i intäkten av rörelsen och skall följaktligen icke upptagas såsom

intäkt av annan fastighet, liksom omkostnader och utgifter för sålunda använd

fastighet eller del därav icke få avdragas från intäkt av annan fastighet. 3

3. Om rörelse drivits huvudsakligen med den skattskyldiges egen arbets­

kraft, föreligger i regel en förvärvskälla, såsom exempelvis om en författare

jämväl sysslar med målning eller bildhuggeri eller om en hantverkare är

både snickare och smed.

51

r Har rörelse drivits1 med användande av i företaget nedlagt nämnvärt

kapital eller avlönad arbetskraft, kan ej sällan uppstå spörsmål, om olika

slag av förvärvsverksamhet, som därvid utövats, äro att anse som en och

samma förvärvskälla eller som skilda förvärvskällor. Äro de särskilda slagen

av förvärvsverksamhet till arten helt olika och utan något egentligt inre

sammanhang, såsom om någon drivit både diversehandel och rederirörelse

eller både bagerirörelse och mekanisk verkstad, äro dessa att anse som

särskilda förvärvskällor. Verksamhetens särskilda grenar framträda här

såsom ekonomiskt sett särskilta företag, oavsett att företagaren eller hans

representant naturligtvis har överinseendet och ledningen av det hela. Om

bokföringen är gemensam eller icke är av underordnad betydelse.

Annorlunda ligger saken, om de olika förvärvsgrenarna framträda såsom

ett enhetligt företag, däri den ena rörelsegrenen är beroende av eller under­

stöder den andra (integration). Ett dylikt inre sammanhang framträder i

allmänhet däri, att ej allenast driftledningen är gemensam utan även gemen­

samhet i verksamhetsart och i driftkostnader är förhanden. Gemensamhet i

verksamhetsart föreligger, då verksamheten är av fullt likartad beskaffenhet

eller då det är vanligt, att de olika slag av verksamhet, som i det särskilda

fallet föreligga, drivas tillsammans. Gemensamhet i driftkostnader är för­

handen, då sådana utgifter, som omedelbart avse själva driften, de egentliga

driftutgifterna, äro med varandra så förbundna, att en uppdelning av dem

på de olika rörelsegrenarna praktiskt taget icke låter sig tillförlitligen ut­

föras. Härvid är emellertid icke att räkna med kontorskostnader och andra

dylika kostnader, vilka, utan att i stort sett missvisande resultat uppkommer,

kunna fördelas å de olika verksamhetsslagen efter omsättningens eller brutto­

avkastningens storlek eller dyl.

I fråga om enhetliga företag är förvärvsverksamheten i sin helhet att

anse som en förvärvskälla. Sålunda utgöra exempelvis flera diversehan-

delsaffärer i en innehavares hand en förvärvskälla, därest driftledningen

är gemensam. Likaledes utgöra de olika formerna av järnförädlingsrörelse

i samme innehavares hand under nyss angiven förutsättning en förvärvs­

källa. Detsamma gäller om träförädlingsrörelse och vad därtill hörer. Om

någon vid sidan av en av honom såsom huvudnäring bedriven verksamhet

tillvaratager och förädlar biprodukter från denna verksamhet, föreligger

allenast en förvärvskälla.

4. För försäkringsanstalt skall livförsäkringsrörelse anses utgöra en för­

värvskälla samt sjuk-, olycksfalls- och skadeförsäkringsrörelse tillsammans

bilda en förvärvskälla (jfr punkt 1 av anvisningarna till 30 §).

till 19 §.

Fattigunderstöd, begravningshjälp, natura- och andra förmåner, som ut­

gått till värnpliktig i och för värnpliktstjänstgöringen, underhåll, som läm­

nats fånge eller patient å hospital, m. m. dyl. är icke att hänföra till skatte­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

pliktig inkomst. Detsamma gäller i fråga om till andra föreningar än

bostadsföreningar influtna medlemsavgifter (jfr 24 § sista stycket).

till 20 §.

1. Till skattskyldigs levnadskostnader, för vilka avdrag enligt denna

paragraf ej medgives, räknas bland annat premier för egna personliga för*

säkringar och avgifter till kassor, föreningar och andra sammanslutningar,

i vilka den skattskyldige är medlem. Att i vissa speciella fall avdrag dock

får göras för dylika premier och avgifter, framgår av stadgandena i 25, 33

och 46 §§.

2. Såsom allmänna skatter räknas allmänna utskylder till staten samt till

landsting, kommun, församling, skoldistrikt, fattigvårdssamhälle, som avses

i 6 § lag om fattigvården, tingslag, väghållningsdistrikt och municipalsam-

hälle. Såsom allmän skatt räknas däremot icke skogsaccis.

3. Angående vad som är att hänföra till kapitalförlust i rörelse hänvisas

till anvisningarna till 29 § punkt 8. Vad där stadgats angående sådan för­

lust i rörelse skall äga motsvarande tillämpning även för andra förvärvs­

källor.

52

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

till 21 $.

1. Till bostad hänföres ej allenast vad den skattskyldige för sådant

ändamål tillgodogjort sig för sin, sin familjs och sina personliga tjänares

räkning utan även vad av honom använts för ändamål, som närmast avser

egen bekvämlighet och trevnad, såsom gästrum, lusthus, badhus, stall och

bilgarage för personligt behov, jaktstuga m. m. dyl.

Ärliga värdet av bostad, som upplåtits till i fastighetens drift anställd

personal, upptages icke såsom ägares eller brukares inkomst av fastigheten

och får förty ej heller avdragas såsom driftkostnad.

2. Till jordbruk hänföres åkerbruk och ängsskötsel, även då sådant

bedrives för industriellt behov, så ock i samband därmed bedriven husdjurs-

skötsel, varunder inbegripes utnyttjande av bete å såväl skogsmark som

annan mark. Trädgårdsskötsel, därunder inbegripen växtodling under glas,

räknas till jordbruk, då den drives tillsammans med annat jordbruk.

Såsom binäring till jordbruk är att anse sådan i sammanhang med jord­

bruk bedriven förvärvsverksamhet, som avser att med utnyttjande av fas­

tighetens alster eller naturtillgångar, av vid jordbruket anställd arbetskraft

eller av därför avsedda inventarier utvinna en biförtjänst. I enlighet här­

med räknas såsom binäring till jordbruk mejerihantering och kvarndrift för

förädling av väsentligen det egna jordbrukets produkter, kalkbränning, tegel­

tillverkning o. dyl., som huvudsakligen drives för eget behov och med fas­

tighetens ordinarie arbetskraft. Hit räknas ock under ovan angiven förut*

53

sättning bi- och fjäderfäskötsel, jakt, fiske, hemslöjd, verkställande av körs-

lor mot lega, uthyrning av dragare, maskiner och redskap, hemslakt m. m.

dyl. Drives åter sådan verksamhet i större omfattning såsom mera fristå­

ende företag och med särskilda därför avsedda byggnader eller inrättningar,

särskilda maskiner eller inventarier och i huvudsak särskild arbetspersonal,

är verksamheten att hänföra till rörelse. I enlighet härmed äro icke att

hänföra till jordbrukets binäringar sådana företag som kvarndrift för för­

malning huvudsakligen av inköpt eller annan tillhörig spannmål, bränneri-

hantering, kalkbränning eller tegeltillverkning huvudsakligen för avsalu

m. m. dyl.

Skogsbruk, varmed avses fastighets utnyttjande för skogshantering å egen

eller arrenderad mark, anses som ett särskilt sätt att utnyttja fastigheten

och räknas förty icke såsom binäring till jordbruk.

Under skogsbruk inbegripes skogsavverkning på grund av avverknings­

rätt, som skattskyldig vid avyttring av fastighet förbehållit sig å den av­

yttrade fastigheten, men däremot icke skogsavverkning å annans mark på

grund av särskild upplåtelse av avverkningsrätt; dylik verksamhet är att hän­

föra till rörelse.

Har den, som idkat skogsbruk, tillika drivit virkesförädling eller utvin­

ning av biprodukter av skogsbruket såsom tjära o. dyl., anses denna verk­

samhet som skogsbruk, där den varit av mindre omfattning eller väsent­

ligen avsett husbehov, men som särskild rörelse, om den varit av större

omfattning, t. ex. i fasta kolugnar, i fasta tjärugnar eller dyl. och huvud­

sakligen avsett framställning av produkter till avsalu.

3. Såsom intäkt av jordbruk med binäringar skall upptagas, bland

annat, intäkt genom löpande försäljning (ej realisation) av levande eller döda

inventarier. Härvid är att märka, att detta stadgande avser allenast den

normala omsättningen i levande och döda inventarier. Om uppsättningen

av kreatur, redskap m. m. å en fastighet av en eller annan anledning helt

eller till väsentligaste delen realiseras, t. ex. vid avflyttning från fastig­

heten, så föreligger en kapitalomsättning eller eljest ett sådant förhållande,

att vad som influtit vid realisationen icke skall upptagas såsom intäkt av

fastigheten. Huruvida vinst, som härvid till äventyrs uppkommit, är att

räkna till skattepliktig intäkt, bedömes efter stadgandena i 35

4. Har den skattskyldige i någon av honom driven rörelse använt pro­

dukter från egen eller av honom brukad fastighet, skall värdet av produk­

terna räknas som intäkt av jordbruk, jordbrukets binäringar eller skogs­

bruk, men får samma värde avräknas som omkostnad i rörelsen (jfr punkt

2 av anvisningarna till 29 §). 5 *

5. Till intäkt av jordbruksfastighet räknas jämväl vad som influtit på

grund av upplåten nyttjanderätt till fastigheten eller del därav, såsom

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

arrende, avgäld för lägenhet, som är avsöndrad från fastigheten, eller för

servitut, som vilar å fastigheten, m. m. dyl. Hör till fastigheten rätt att

på visst sätt utnyttja någon annan fastighet såsom till skogsfång, mulbete

eller dyl., skall givetvis även vad som därigenom kommer fastighetens

innehavare tillgodo räknas som intäkt av fastigheten. I fråga om för ge­

mensamt behov avsatta s. k. besparingsskogar, häradsallmänningar och andra

likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnas gemen­

samma räkning, skall som samfällighetens inkomst räknas även vad som in

natura utdelats till innehavarna av de fastigheter, som hava del i samfäl-

ligheten. Då inkomsten således beskattas hos samfälligheten (jfr 53 § e),

följer härav, att innehavare av fastighet, som har del i samfällighet av

ovannämnda art, icke är skyldig att som intäkt av sin fastighet upptaga

vad han uppburit såsom utdelning från samfälligheten, vare sig utdelningen

utgått in natura eller i penningar.

6. Såsom intäkt av jordbruksfastighet skall upptagas utdelning, som skatt­

skyldig från aktiebolag eller ekonomisk förening uppburit i förhållande till

gjorda inköp (rabatt) eller i förhållande till gjorda försäljningar (pristillägg),

därest kostnaden för inköpet varit av7 beskaffenhet att få avdragas från in­

täkt av jordbruksfastighet eller den uppburna köpeskillingen skolat upptagas

såsom intäkt av jordbruksfastighet.

7. Till intäkt av jordbruksfastighet räknas ersättning på grund av för­

säkring mot utebliven dylik intäkt liksom ock ersättning på grund av för­

säkring av fast eller lös egendom, om och i den mån köpeskilling, som

skulle hava influtit, därest egendomen i stället försålts, bort hänföras till

intäkt av jordbruksfastighet. 8

8. Enligt 7 § skall frälseränta taxeras såsom »annan fastighet». Frälse-

räntetagare har således att uppgiva influten frälseränta icke såsom inkomst

av jordbruksfastighet, även om frälseräntan utgår från sådan fastighet, utan

som inkomst av annan fastighet.

till 22 §.

1. Såsom driftkostnad får icke avföras kostnad för anskaffande av så­

dana nya inventarier, till vilka motsvarighet förut icke funnits å fastig­

heten. Om alltså en lantbrukare inköper lokomobil, traktor, elektrisk mo­

tor eller andra maskiner av annan art än dem han förut haft eller till

följd av brukningssättets omläggning inköper ökat antal kreatur m. m. dyl.,

så är detta att hänföra till nyuppsättning, därför kostnaden ej får avräknas

som driftkostnad. Ersättes förbrukad äldre maskin med ny av annan och

dyrbarare konstruktion, må såsom driftkostnad ej upptagas större belopp än

som skulle belöpa å en den förbrukade maskinen motsvarande ny sådan.

Värdet av fastighetens egna jordbruksprodukter, som användas för fastig-

55

hetens fortsatta drift, såsom spannmål till utsäde, foder, gödsel m. m., får

ej avföras som driftkostnad men skall ej heller upptagas som intäkt (jfr

21 § b). Endast kostnaden för inköpta dylika förnödenheter är att räkna

som driftkostnad.

2. Avdrag medgives för sådan värdeminskning å till jordbruket eller

till dess binäringar eller till skogsbruket hörande byggnader, som dessa

även med normalt underhåll och aktsam vård äro underkastade. Avdraget

bör bestämmas till viss procent av byggnadens skäliga värde, olika allt efter

den tid en byggnad av ifrågavarande art anses kunna för sitt ändamål ut­

nyttjas. Vid bestämmande av denna tid skall vederbörlig hänsyn tagas

exempelvis därtill, att en av arrendator uppförd byggnad enligt arrende­

avtalet icke skall vid arrenderättens upphörande lösas av jordägaren (jfr

punkt 3 av anvisningarna till 29 §).

Vid bestämmande av byggnaders skäliga värde skall iakttagas, att värdet

icke får sättas högre än vad som av det för fastigheten i dess helhet under

beskattningsåret gällande taxeringsvärde kan anses belöpa å byggnaderna,

och får byggnadernas värde icke sättas högre än hälften av förenämnda

taxeringsvärde, där icke i enstaka fall särskilda omständigheter kunna för­

anleda annat.

3. Såsom speciella skatter eller avgifter till det allmänna må nämnas

skogsaccis och skogsvårdsavgift. Allmänna skatter till stat och kommun

få icke avdragas (se 20 §). 4

4. Med skogs för ägaren gällande ingångsvärde förstås det värde, var­

med växande skog kan anses hava ingått i fastighetens värde vid den tid­

punkt, då ägaren förvärvade fastigheten. Såsom fastighetens värde är att

anse vid köp den för fastigheten erlagda köpeskillingen och vid annat för­

värv det belopp, efter vilket stämpelplikten med avseende å fastighetsför-

värvet beräknats. Har förvärv av fastigheten annorledes än genom köp

skett före denna lags ikraftträdande, skall dock, om det kan visas, att det

belopp, efter vilket stämpelplikten beräknats, i vad det belöpt å den växande

skogen, understigit allmänna saluvärdet å denna, såsom skogens ingångsvärde

i stället anses det belopp, som visas hava utgjort skogens verkliga värde vid tiden

för fastighetens förvärvande. Minskning av ingående virkeskapital skall anses

vara för handen, då ur skogen uttagits kvantitativt eller kvalitativt mera,

än- som motsvarar tillväxten under den tid, som förflutit sedan ägaren

förvärvade densamma. Minskning av ingående virkeskapital skall värde­

sättas efter de enhetspris, som kommit till användning vid beräkning av

ingångsvärdet. Skattskyldig, som vill åtnjuta avdrag för minskning av

ingående virkeskapital, har att uppgiva den vid skogens avverkning eller

försäljning influtna intäkten och därjämte förebringa utredning för be-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

56

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

dömande av skogens ingångsvärde samt av den minskning eller försämring

som virkeskapitalet därefter undergått.

Om minskningen i ingående virkeskapitalet, värderad enligt ovan angivna

grunder, uppgår till högre belopp, än som vid försäljningen influtit, och

förlust alltså uppstår, får denna förlust avdragas i vanlig ordning.

Har avdrag för minskning av ingående virkeskapital medgivits, anses

skogens för ägaren gällande ingångsvärde hava i motsvarande mån nedgått,

och skall alltså, därest ytterligare avverkning eller försäljning därefter sker,

såsom ingångsvärde räknas det sålunda nedsatta värdet.

Exempel: I. A. försäljer från sin fastighet skog på rot för en köpeskilling

av 20,000 kronor. Vid taxering påföljande år visar han, att skogsvärdet

å egendomen, som han genom arv erhållit, vid tillträdet var enligt då gäl­

lande fastighetstaxering upptaget till 44,400 kronor efter en skogsareal av 300

hektar med bonitet 3, rotvärde 6 kronor per kubikmeter och relativ skogs-

tillgång 0.8. Vidare gör han trovärdigt, att genom avverkningar efter till­

trädet år för år ungefärligen uttagits skogens årliga tillväxt, vadan den

nu gjorda försäljningen, beräknad till 3,000 kubikmeter, motsvarande 10

kubikmeter per hektar, är att anse som minskning av ingående virkes­

kapitalet. Då denna minskning kan anses utgöra 10 procent av den

för egendomen normala skogstillgången måste skogens ingångsvärde anses

minskat i motsvarande grad, d. v. s. med 10 procent av normal skogstill-

gång eller med =12.5 procent av den vid tillträdet befintliga skogstillgån-

U. 8

gen, vilket i penningar utföres med 5,550 kronor. A. bör sålunda taxeras

för inkomst av endast 20,000 — 5,550 = 14,450 kronor.

II. B. avverkar och förädlar skog från sin fastighet till ett beräknat

värde i oförädlat skick av 75,000 kronor. Vid påföljande års taxering gör

han genom köpehandling för fastigheten eller på annat sätt trovärdigt, att

av köpeskillingen för fastigheten, utgörande 500,000 kronor, ett belopp av

300,000 kronor belöpt å den växande skogen och alltså utgör dennas in­

gångsvärde. Likaledes göres trovärdigt, att utöver den sedan köpet upp­

lupna och tidigare icke uttagna tillväxten nu avverkats en virkeskvantitet,

utgörande en femtedel av det ingående virkeskapitalet. Avdrag får alltså

ske med en femtedel av 300,000 kronor eller 60,000 kronor.

III. C. har försålt avverkningsrätt till all skog å sin fastighet med un­

dantag för nödigt husbehovsvirke mot en köpeskilling av 15,000 kronor.

Vid nästa års taxering gör han trovärdigt, att av den vid förvärvet av

fastigheten erlagda köpeskillingen å den växande skogen belöpt 12,000 kronor,

vilket belopp sålunda är att anse som skogens ingångsvärde. Ytterligare

gör han trovärdigt, att den från försäljning undantagna virkestillgången,

värdesatt efter samma enhetspris för skilda sortiment, som skäligen kunna

anses ha varit bestämmande för ingångsvärdet, kan anses hava ett värde

av 3,000 kronor. Skillnaden mellan ingångsvärdet 12,000 kronor och den

undantagna skogens värde 3,000 kronor eller 9,000 kronor är sålunda att

57

anse som minskning i virkeskapital, vadan inkomsten upptages till endast

15,000 — 9,000 = 6,000 kronor.

5. I avseende å hemmavarande barn gäller, att barn, som uppnått 16 år

och deltagit i arbetet å fastigheten, anses tillhöra arbetspersonalen. Barnet

taxeras alltså självt för den inkomst, det kan hava haft i avlöning och natura­

förmåner eller eljest, varemot föräldrarna få gorå avdrag såsom för annan

arbetshjälp. För hemmavarande barn under 16 år får däremot intet avdrag

göras, även om barnet deltagit i arbetet (se 20 §), varav följer, att lön

och underhåll åt barnet ej heller skall upptagas såsom inkomst för barnet.

Den lindring i föräldrarnas skattskyldighet, som medgives för sådant barn,

regleras genom ortsavdragen (se 48 §).

Åldersfrågan bestämmes efter förhållandet vid taxeringsårets ingång (se

65 $.)

6. Till avdragsgill underhållskostnad räknas, bland annat, även kostnad

för iståndsättande eller omläggning av förut anlagd täckdickning, varemot

avdrag icke får ske för nyanläggning av täckdikning.

till 24 $.

1. Har annan fastighet helt eller delvis varit använd i ägarens egen rö­

relse, kommer hyresvärdet för vad som använts i rörelsen, vilket värde ej

får avdragas såsom omkostnad (jfr punkt 1 av anvisningarna till 29 §), att

ingå i den allmänna inkomstberäkningen för rörelsen och att sålunda be­

skattas i sammanhang med den totala inkomsten därav.

Har idkare av rörelse i honom tillhörig fastighet upplåtit bostad för den

i rörelsen anställda arbetspersonalen i denna deras egenskap, skola dessa bo­

stadslägenheter anses vara använda i rörelsen, och det är härvid utan bety­

delse, huruvida upplåtelsen skett mot särskild hyresersättning eller persona­

len tillförsäkrats fri bostad. Om däremot ägaren av ett hyreshus tillfälligt­

vis uthyr en lägenhet i huset till en i hans rörelse anställd arbetare, skall

icke i följd härav denna lägenhet anses använd i rörelsen.

2. Såsom av näst sista stycket i 24 § framgår, skall avkastning av plan­

tering eller trädgårdsland, som är att anse endast såsom tillbehör till bostads­

lägenhet, icke särskilt redovisas, och får å andra sidan enligt 25 § under­

hållskostnaden ej avdragas. Värdet av förmånen att få disponera planterin­

gen eller trädgårdslandet skall tagas i beräkning vid bestämmande av bo­

stadsvärdet.

3. Med bostadsförening och bostadsaktiebolag förstås ekonomisk förening

och aktiebolag, som har till uteslutande eller huvudsakligt ändamål att be­

reda sina medlemmar eller delägare bostäder.

Kungl. Maj:ts ‘proposition Nr 102.

58

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Såsom intäkt för bostadsförening eller bostadsaktiebolag samt såsom ut­

gift för medlem eller delägare skall icke räknas medlems ursprungliga an­

del i föreningen eller av delägare gjord inbetalning på aktie, men däremot

andra inbetalningar även till den del de äro avsedda till avbetalning av

föreningens eller bolagets skulder eller i annan form utgöra kapitalinsats.

4. Till intäkt av annan fastighet är att hänföra ersättning på grund av

försäkring mot utebliven inkomst av annan fastighet liksom ock ersättning

på grund av försäkring av fast eller lös egendom, om och i den mån köpe­

skilling, som skulle hava influtit, därest egendomen istället försålts, bort

hänföras till intäkt av annan fastighet.

till 25 §.

1. Avdrag för värdeminskning å byggnad skall bestämmas på sätt i punkt

2 första stycket av anvisningarna till 22 § är sagt. Såsom byggnads värde

skall anses taxeringsvärdet (byggnadsvärdet) under beskattningsåret.

2. Avdrag för värdeminskning å inventarier får ske på sätt och i den

ordning, som gäller för avdrag för värdeminskning å inventarier i rörelse

(se punkt 4 av anvisningarna till 29 §).

3. Att medlem av bostadsförening icke äger åtnjuta avdrag för ursprung­

ligen inbetald andel och ej heller delägare i bostadsaktiebolag för vad av

honom inbetalts för aktie framgår av punkt 3 av anvisningarna till 24 §.

till 27 §.

I punkt 2 av anvisningarna till 21 § har påpekats, att en förvärvsverksam­

het, som utövas vid sidan av jordbruk, i vissa fall är att anse som en jord­

brukets binäring, eventuellt som skogsbruk, men i andra fall bör räknas som

särskild rörelse, och att det senare i allmänhet är fallet, då förvärvsverksam­

heten är av större omfattning och framstår såsom ett mera självständigt,

från jordbruket eller skogsbruket relativt fristående företag. Vad särskilt

angår försäljning av jordbrukets eller dess binäringars produkter, är den i

regel att räkna som tillhörande jordbruket men kan någon gång få karak­

tären av rörelse. Detta senare är fallet, då försäljningen idkas från han­

delsbod eller annat stadigvarande försäljningsställe utom fastighetens område.

till 28 §.

1. Till intäkt av rörelse hänföras samtliga intäkter i penningar eller

varor, som influtit i rörelsen. Detta innebär, att intäkten skall vara av

sådan beskaffenhet, att den normalt är att räkna med och ingår såsom

ett led i den förvärvsverksamhet, varom fråga är. Hit räknas alltså in­

flytande betalning för varor eller produkter, som den skattskyldige för i

handel eller tillverkar, och gäller detta även för det fall, att rörelseidkaren

59

vid överlåtelse av rörelsen till annan låter i överlåtelsen ingå befintliga va­

ror eller produkter. Denna överlåtelse utgör då så att säga den sista affärs­

händelsen i hans rörelse. Däremot räknas icke hit sådan intäkt, som till

den skattskyldige kan inflyta vid sidan av rörelsen eller utanför vad som

normalt är att anse såsom driftinkomst, såsom exempelvis vid avyttring av

personlig lösegendom eller vid realisation av tillgångar till stadigvarande

bruk i rörelsen eller vid avyttring av rörelsen själv. Den intäkt, som

erhålles genom en dylik, oberoende av rörelsen verkställd avyttring, skall

tagas i betraktande vid inkomstberäkningen för förvärvskällan tillfällig för­

värvsverksamhet och bedömas efter de för denna förvärvskälla stadgade

grunder.

I enlighet härmed skall alltså ett bolag, som har till ändamål att driva

jordstyckning, som intäkt av rörelsen upptaga vad som influtit vid försälj­

ning av en fastighetslott, varefter frågan om och i vad mån denna intäkt

blir beskattningsbar kommer att bero på resultatet av bolagets verksamhet.

Om ett industribolag avyttrar någon för bolagets industriella verksamhet

avsedd fastighet, upptages vad som därvid influtit icke såsom intäkt av rö­

relsen, men skall, därest vinst å sådan avyttring uppkommit och de i 35 §>

angivna förutsättningarna föreligga, vinsten upptagas såsom intäkt av till­

fällig förvärvsverksamhet. Ett rederi, som har till uppgift icke blott att

driva rederirörelse i egentlig mening, d. v. s. idka sjöfart med egna eller

förhyrda fartyg, utan därjämte att yrkesmässigt köpa och sälja, d. v. s.

driva handel med fartyg, har att såsom intäkt i sin rörelse upptaga vad

som influtit vid försäljning av något bolagets fartyg. Om ägaren av ett

skeppsvarv, i avbidan på därstädes byggda fartygs försäljning, för egen räk­

ning driver sjöfart med samma fartyg, skall likaledes intäkt genom avytt­

ring av sådant fartyg räknas som intäkt i varvsrörelsen. Men om ett rederi

icke har till uppgift att vid sidan av sin rederirörelse driva handel med

fartyg och icke heller driver sådan handelsrörelse, så skall vad som. influtit

vid avyttring av något bolagets fartyg icke räknas som intäkt i rederi­

rörelsen, utan skall, där vinst å sådan avyttring uppkommit och de i 35 §

angivna förutsättningarna föreligga, vinsten hänföras till intäkt av tillfällig

förvärvsverksamhet. Enbart den omständigheten, att försäljning av fartyg

understundom förekommer inom en rederirörelse, utgör ej tillräcklig anled­

ning att antaga, att rederiet driver handel med fartyg.

2. Ränteintäkt samt utdelning å aktier, banklotter, komma nditlotter och

andelar i ekonomiska föreningar är i allmänhet att räkna som intäkt av

förvärvskällan kapital.

Understundom skall dock ränteintäkt hänföras till intäkt av rörelse, näm­

ligen då det kapital, varav intäkten flutit, är att anse som tillhörande rörel­

sen. Detta kan vara fallet, även om kapitalet icke för tillfället användes i

rörelsen, så snart det blott står till disposition för dylik användning. Kapital,

som icke är avsett att tagas i bruk för rörelsen utan hållas därifrån avskilt,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

60

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

är däremot icke att anse såsom tillhörande rörelsen. I följd härav får i

regel ränteintäkt, som uppbäres av aktiebolag och andra juridiska personer,

som driva rörelse, anses utgöra intäkt av rörelse.

I hank-, emissions- och annan penningrörelse ävensom försäkringsrörelse

är utdelning å aktier, hanklotter, kommanditlotter och andelar i ekonomiska

föreningar att räkna som intäkt i rörelsen.

3. Har innehavare av rörelse upplåtit driften därav till annan mot årligt

arrende eller eljest på villkor, som innebära, att den förre fortfarande kvar­

stått som ägare av rörelsen, skall även sådan ersättning för upplåtelsen anses

såsom intäkt av rörelse.

4. Har skattskyldig från aktiebolag eller ekonomisk förening uppburit

utdelning i förhållande till gjorda inköp (rabatt) eller i förhållande till

gjorda försäljningar (pristillägg), skall rabatten eller pristillägget upptaga^

såsom intäkt av rörelse, därest kostnaden för inköpet fått avdragas från in­

täkt av rörelse eller den uppburna köpeskillingen skolat upptagas såsom in­

täkt av rörelse.

5. Såsom intäkt av rörelse skall upptagas ersättning på grund av för­

säkring mot utebliven dylik intäkt liksom ock ersättning på grund av för­

säkring av fast eller lös egendom, om och i den mån köpeskilling, som skulle

hava influtit, därest egendomen i stället försålts, bort hänföras till intäkt

av rörelse.

I vissa fall kan jämväl kapital, som uppburits på grund av personförsäk­

ring, utgöra intäkt av rörelse, så t. ex. om ett aktiebolag tagit en försäk­

ring på sin verkställande direktörs eller en hos bolaget anställd uppfinnares

liv för att därigenom skydda sig mot den minskning i inkomst, som den

försäkrades frånfälle förväntas medföra för bolaget.

6. Har i utlandet bedriven rörelse utgjort allenast en gren (filial) av en

rörelse inom riket, upptagas av rörelsen i dess helhet härflutna intäkter

såsom intäkt av rörelse (jfr punkt 3 av anvisningarna till 38 §).

till 29 §.

1. Har annan fastighet helt eller delvis använts i ägarens egen rörelse,

får hyresvärdet av vad så använts icke avdragas såsom omkostnad i rörelsen.

Detta hyresvärde har nämligen icke upptagits såsom inkomst av annan

fastighet (jfr punkt 1 av anvisningarna till 24 §). Avkastningen av fastig­

heten kommer i stället till synes som en del av rörelseinkomsten.

2. Har den skattskyldige i rörelse, som av honom utövats, för förädling

eller förbrukning tillgodogjort sig produkter från eget jordbruk eller någon

dess binäring eller från eget skogsbruk eller råämnen från egen eller av

honom brukad, i rörelsen ej använd fastighet, skall, såsom av 21 och 24 §§

framgår, värdet av sådana produkter eller råämnen upptagas såsom intäkt

av fastigheten. Samma värde får därför avföras såsom omkostnad i rörelsen.

Detsamma gäller, om han i rörelsen tillgodogjort sig produkter av annan rö­

relse, som han utövat och som, efter ty i 18 § sägs, är att anse som särskild

förvärvskälla.

3. Avdrag medgives ock för den värdeminskning, som byggnad, vilken

är avsedd för användning i ägarens rörelse, är underkastad. Avdraget bör

bestämmas till viss procent av byggnadens värde, olika allt efter den tid

byggnaden anses kunna för sitt ändamål utnyttjas. Vid bestämmande av

denna tid har man att taga hänsyn jämväl till sådana omständigheter som

att den rörelse, för vilken byggnaden är avsedd, kan antagas komma att

fortsätta blott ett jämförelsevis litet antal år, såsom då fråga är om byggnad

för utnyttjande av en begränsad malmfyndighet, eller att å annans grund

belägen byggnad, som användes i rörelse, vid nyttjanderättens upphörande

icke skall av jordägaren lösas.

I fråga om rent tillfälliga byggnader, som användas blott ett fåtal år,

exempelvis baracker vid ett järnvägs- eller dammbygge, får avdrag ske för

den verkliga kostnaden sålunda, att den antingen i sin helhet avdrages det

år, då utgiften ägt rum, eller fördelas på de år, under vilka byggnaden

användes.

4. Såsom driftkostnad får under anskaffningsåret avdragas hela kostnaden

för anskaffande av redskap och andra inventarier, som äro underkastade

hastig förbrukning eller förslitning, vilket i regel kan anses vara fallet, när

de beräknas hava kortare varaktighetstid än fem år.

I fråga om maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inven­

tarier, vilka hava längre varaktighet, får däremot avdrag för anskaffnings­

kostnaden ske i form av avdrag för värdeminskning. Avdraget, vilket av­

ser värdeminskning genom slitning och därmed jämförlig orsak, skall för­

delas på flera år med vissa efter tillgångens varaktighet så avpassade belopp,

att anskaffningskostnaden för en tillgång kan till fullo avdragas under den

tidrymd, densamma är för sitt ändamål ekonomiskt användbar, och bör det

årliga avdraget i regel bestämmas till viss bråkdel av anskaffningskostnaden,

dock att, där detta på grund av bristande utredning icke kan ske, avdrag

får ske med viss procent å bokförda värdet eller efter annan grund, som

kan finnas skälig. Blir en tillgång av förevarande slag, innan kostnaden

för dess anskaffande fått i sin helhet avdragas, utsliten eller föråldrad, så

att dess fortsatta användande i driften icke är ekonomiskt lämpligt, får av­

drag äga rum för den ännu icke avdragna anskaffningskostnaden, i den mån

denna återstående anskaffningskostnad överstiger vad som influtit vid för­

säljning av den utrangerade tillgången.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

61

5. Avdrag får jämväl ske för värdeminskning, som patenträtt och likL

nande tidsbegränsad rättighet, vilken rörelseidkare förvärvat för utnyttjande

vid en av honom driven tillverkning, undergått på grund av minskning av

giltighetstiden, och skall avdraget fördelas på giltighetstiden, så att under

densamma anskaffningskostnaden blir till fullo avdragen. Blir före giltighets­

tidens utgång en tillgång av nu förevarande art värdelös på grund av nya

uppfinningar eller eljest förändrade förhållanden, får den resterande anskaff­

ningskostnaden omedelbart avdragas.

Är det åter fråga om patenträtt eller annan liknande rättighet, vilken

rörelseidkare tillgodogör sig genom att överlåta exploateringen därav till

annan, är rättigheten att anse såsom vara eller produkt och får behandlas

efter de för dylika tillgångar gällande regler.

Avdrag för värdeminskning å varumärke, firmanamn och andra liknande

rättigheter av good wills natur må medgivas blott i den mån deras värde

kan anses i verkligheten begränsat till viss tid.

6. För substansminskning vid tillgodogörande av naturtillgångar såsom

gruvor, stenbrott m. m. får avdrag ske i form av årlig avskrivning så av­

passad, att anskaffningskostnaden blir till fullo avdragen under den tid,

tillgången beräknas räcka. I anskaffningskostnaden inräknas icke blott vad

som erlagts vid inköp eller annat förvärv av fyndigheten utan jämväl de

kostnader, som nedlagts för fyndighetens exploaterande, såsom exempelvis

för upptagande av schakt vid gruva eller anläggning av utfartsvägar vid

stenbrott m. m. dyl., allt i den mån dessa kostnader icke fått avdragas såsom

kostnader i den löpande driften.

7. Såsom speciella för rörelse utgående skatter eller avgifter till det all­

männa må nämnas vissa tillverkningsskatter, stämpelavgifter, tull- och hamn-

umgälder, skogsaccis, skogsvårdsavgift, nöjesskatt m. m. dyl. Däremot få

allmänna skatter till stat eller kommun icke avdragas (se 20 §).

8. I anslutning till vad som enligt anvisningarna till 28 § betecknats

såsom intäkt i rörelse, skall såsom driftförlust i denna förvärvskälla anses

uteblivandet av en intäkt, som normalt bort inflyta i rörelsen. Detta inne­

bär, att intäktens uteblivande skall vara av sådan beskaffenhet, att det i

den förvärvsverksamhet, varom fråga är, kan räknas med eventuellt upp­

kommande förlust i stället för vinst, samt att förlusten alltså ingår såsom

ett led i förvärvsverksamheten. Hit räknas alltså exempelvis till följd av

köpares insolvens utebliven betalning för varor eller produkter, som den

skattskyldige fört i handel eller tillverkat, prisfall under inköps- eller till-

verkningspris, förstöring eller försämring av varulager, tillverkningar, lager

av råvaror och förbrukningsartiklar eller dyl., utebliven återbetalning av

lån, som skattskyldig i av honom driven penningrörelse utlämnat på för­

falskade lånehandlingar m. m. dyl. I dylika fall är skattskyldig berättigad

62

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 102.

63

att i beskattningsavseende göra nödig nedskrivning å varulagrets värde

eller erforderlig avskrivning å utestående fordringar eller vidtaga därmed

jämförlig åtgärd för minskande av sin eljest skattepliktiga inkomst, här­

emot räknas icke hit förlust, som skattskyldig kan hava lidit vid fä dan av

vad som normalt ingår såsom ett led i förvärvsverksamheten, såloues i regel

icke genom borgensförbindelse eller genom prisfall å eller förstöring genom

brand eller olyckshändelse av sådana tillgångar, som användas till stadigvarande

bruk i rörelsen. Den förlust, som föranledes av en dylik, oberoende av

rörelsen uppkommen skada, är att anse såsom kapitalförlust.

9. Angående hemmavarande barn, som användas i rörelse, gäller vad om

sådana är stadgat beträffande jordbruk (se 22 § och dithörande anvisningar

punkt 5).

10. Eu ekonomisk förening är i beskattningshänseende att anse såsom

kooperativ, därest den är öppen och i sina angelägenheter tillämpar lika röst­

rätt. För att en förening skall anses vara öppen fordras icke blott att den en­

ligt sina stadgar är berättigad att när som helst antaga nya medlemmar, utan

också att den faktiskt visar sig villig att antaga till medlem var och en,

som är bosatt inom föreningens verksamhetsområde eller tillhör dess angivna

verksamhetskrets, förbinder sig att följa föreningens stadgar och beslut och

som därjämte skäligen kan antagas komma att som medlem bidraga till

förverkligandet av föreningens i stadgarna angivna syfte. Den omständig­

heten, att styrelsen eller annat föreningsorgan äger rätt att pröva inträdes­

ansökningarna och avvisa sådana sökande, som icke besitta nu nämnda

kvalifikationer för medlemskap, betager icke föreningen dess egenskap av

öppen.

I det fall att en förening säljer till utomstående, kan den som regel icke

utan att förlora sin öppna karaktär vägra att mottaga som medlem någon,

som kan ådagalägga, att han plägar köpa förnödenheter genom föreningen.

Anser föreningens styrelse emellertid, att vederbörande köpare på grund av-

rent personliga förhållanden icke kan beviljas medlemskap — i eu stor för­

ening, som säljer till utomstående, är det omöjligt att i varje fall inskränka

försäljningen till personer, som skulle vara önskvärda som medlemmar —

så bör föreningen för att anses såsom öppen hava skyldighet att i ekono­

miskt hänseende jämställa honom med medlem, det vill såga giva honom

samma återbäring på köpta varor, som medlem erhåller.

Kooperativa föreningars centralorganisationer äro att anse såsom öppna,

även om inträde beviljas blott sådana lokala föreningar, som fylla av central­

organisationen uppställda krav på stadgar, skötsel och ekonomisk soliditet

och om endast ett enda företag inom varje område antages såsom medlem.

Vad angår kravet på lika rösträtt, så berövas en centralorganisation icke

dess kooperativa karaktär, om rösträtten bland dess förstahandsmedlemmar,

föreningarna, utövas efter föreningarnas medlemsantal.

64

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

till 30

1. Beräkning av försäkringsrörelses överskott skall ske särskilt för å ena

sidan livförsäkringsrörelse, å andra sidan sjuk-, olycksfalls- och skadeför-

säk ringsrörelse. Försäkring, som meddelats i samband med huvudförsäkring,

räknas som tillhörande huvudförsäkringens art (t. ex. livränta, som med­

delats som ersättning vid olycksfallsförsäkring, räknas till olycksfallsförsäk­

ring, sjukförsäkring, som av livförsäkringsbolag meddelats i kombination med

livförsäkring, räknas till livförsäkring). Intäkter samt driftkostnader eller

andra avdrag, vilka icke kunna bokföringsmässigt fördelas på de båda arterna

av rörelse, skola fördelas på skäligt sätt.

Med försäkringsfond för egen räkning förstås försäkringsfond (premie­

reserv, ersättningsreserv) enligt försäkringslagen, minskad med värdet av

återförsäkrares .ansvarighet. I ersättningsreserven inbegripes dock i fråga om

försäkringsanstalt, som driver sjöförsäkring, den förstärkning av försäkrings­

fonden, som sådant bolag gör enligt bolagsordningen, och i fråga om bolag,

som driver livförsäkring, återköpsreserven.

Med premieinkomst, förvaltningskostnader m. m. för egen räkning förstås

bolagets premieinkomst, förvaltningskostnader m. m., minskade med åter­

försäkrares andelar.

2. Vid beräkning av överskottet å sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäk-

ringsrörelse må från bruttointäkten avdrag göras förutom för driftkostnader,

som avses i 29 §, för avsättning till försäkringsfond för egen räkning, pre-

mieåterbäringsreserv och i lag föreskriven säkerhetsfond ävensom, med nedan

angiven inskränkning, för ökning av utjämningsfonderna, i den mån denna

ökning icke överstiger vinsten å själva försäkringsrörelsen. Denna vinst

skall beräknas till ett belopp, som utgör skillnaden mellan

å ena sidan summan av följande inkomstposter, nämligen:

a) ingående försäkringsfond för egen räkning,

b) premieinkomst för egen räkning,

c) 4 procent ränta å post a);

å andra sidan summan av följande utgiftsposter, nämligen:

d) utbetalningar för egen räkning för försäkringsfall,

e) förvaltningskostnader för egen räkning,

f) utgående försäkringsfond för egen räkning.

Avdrag för ökning av utjämningsfonderna medgives icke i den mån

utjämningsfonderna genom ökningen komma att överskjuta ett belopp av

tjugu gånger den på året belöpande premieinkomsten för egen räkning för

brandförsäkring, ökat med två gånger den på året belöpande premieinkomsten

för egen räkning för annan försäkring.

Med utjämningsfond förstås här fond, som enligt bolagsordningen må an­

vändas endast till att helt eller delvis täcka förlust å själva försäkrings­

rörelsen samt efter sådan disposition kvarstående förlust å rörelsen i dess

65

helhet, i den mån den icke kan täckas av andra till framtida förfogande

avsatta medel. I fråga om ömsesidigt försäkringsbolag räknas som utjämnings­

fond jämväl fond, som utöver försäkringsfond, premieåterbäringsreserv och

säkerhetsfond funnits före denna lags ikraftträdande och vilkens användning

enligt bolagsordningen icke begränsats på sätt nyss sagts; dock att vid til­

lämpning av dessa anvisningar dylik fond icke må upptagas till högre be­

lopp vid årets slut än vid dess början. Som utjämningsfond skall ej anses

i lag föreskriven säkerhetsfond eller försäkringsaktiebolags reservfond.

Den på året belöpande premieinkomsten för egen räkning skall upptagas

till ett belopp, vilket beräknas som skillnaden mellan

å ena sidan

a) ingående premiereserven för egen räkning,

b) premieinkomsten för egen räkning,

c) 4 procent ränta å post a);

å andra sidan

d) utgående premiereserven för egen räkning.

Nedsättning av premieåterbäringsreserv och säkerhetsfond ävensom minsk­

ning av utjämningsfonderna skall anses som intäkt. Utbetald premieåter­

bäring får avdragas som utgift. Ändring av bolagsordningen, som innebär,

att bolaget får rätt att på annat sätt än ovan sagts disponera vid denna lags

ikraftträdande befintlig utjämningsfond, för vilken bestämmelser om in­

skränkt dispositionsrätt funnits, eller utjämningsfond, som bildats efter lagens

ikraftträdande, skall räknas som minskning av fonden med hela det belopp,

vartill den uppgick före ändringen.

Avdrag må icke ske för avsättning till omedelbar eller framtida vinstut­

delning till försäkringstagare.

3. Vid beräkning av överskottet å livförsäkringsrörelse må från brutto­

intäkten avdrag göras förutom för driftkostnader, som avses i 29 §, för av­

sättning till försäkringsfond för egen räkning, premieåterbäringsreserv och

i lag föreskriven säkerhetsfond, ävensom för ökning av utjämningsreserverna

och livränteförsäkringsrörelsens garantifonder.

Med utjämningsreserv förstås här fond (såsom katastrofreserv, riskutjäm­

ningsfond m. fl.), vilken enligt grunderna eller bolagsordningen må användas

endast till att helt eller delvis täcka förlust på dödlighet, sjuklighet och

invaliditet samt efter sådan disposition kvarstående förlust på rörelsen i dess

helhet, i den mån densamma icke kan täckas av andra till framtida förfogande

avsatta medel. Som utjämningsreserv skall ej anses i lag föreskriven säker­

hetsfond eller försäkringsaktiebolags reservfond.

Med garantifond för livränteförsäkringsrörelsen förstås här fond, som av­

satts av överskottet på denna rörelse och som enligt grunderna eller bolags­

ordningen må användas endast till vinstutdelning å livränteförsäkringar eller

till att helt eller delvis täcka förlust inom denna rörelse på dödlighet, sjuk­

lighet och invaliditet samt efter sådan disposition kvarstående förlust på

Bihang Ull riksdagens protokoll 1927.

1 samt. 87 höft. (Nr 1(12.)

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

rörelsen i dess helhet, som icke kan täckas av andra till framtida förfogande

avsatta medel.

Avdrag för ökning av utjämningsreserverna må icke ske i den mån de­

samma genom ökningen komma att överskjuta två procent av sammanlagda

risksumman för kapitalförsäkring för dödsfall med avdrag av den del därav,

för vilken återförsäkrare svara.

Med risksumma för kapitalförsäkring för dödsfall förstås här det belopp,

som är att anse som utsatt för dödsrisk.

Nedsättning av premieåterbäringsreserv och säkerhetsfond ävensom minsk­

ning av utjämningsreserverna och garantifonderna skall anses som intäkt.

Utbetald premieåterbäring och vinst å livränteförsäkring, vilken utbetalts ur

garantifond för dylik försäkring, få avdragas såsom utgift. Ändring av

grunder eller bolagsordning, som innebär, att bolaget får rätt att disponera ut-

jämningsreserv eller garantifond på annat sätt än ovan sagts, skall räknas

som minskning av dylik fond med hela det belopp, vartill den uppgick före

ändringen.

Avdrag må icke ske för annan avsättning till omedelbar eller framtida

vinstutdelning åt försäkringstagarna än avsättning till garantifond för liv-

ränteförsäkringsrörelse.

4. Vid beräkning av det räntebelopp, som jämte överskottet skall tagas

till beskattning, skall, där ej särskilda förhållanden påkalla annat, räntan

å premiereserven beräknas å medeltalet av dess belopp vid årets början och

slut efter den räntefot, som legat till grund för dess beräkning; i fråga om

rånte- och kapitalförsäkringsanstalt sättes räntan å premiereserven lika med

det belopp, vilket såsom ränta gottskrivits besparingsfonden, med avdrag av

den ränta, som under året utbetalts till besparingsfondens delägare.

Det belopp, som enligt denna punkt skall tagas till beskattning, må dock

aldrig överstiga vad av behållningen å bolagets hela verksamhet belöper på

livförsäkringsrörelsen, d. v. s. förutom överskottet å livförsäkringsrörelsen,

beräknat på sätt i punkt 3 sagts, dels de avsättningar till andra fonder

än försäkringsfonden, vilka fått avdragas vid överskottets beräkning, dels

ock de inkomstbelopp, vilka i beskattningsavseende äro att hänföra till annan

förvärvskälla än försäkringsrörelse; dock att i fråga om försäkringsanstalt,

som jämväl driver sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkringsrörelse, sist­

nämnda inkomstbelopp endast medräknas i den mån de i försäkringstek-

niskt hänseende äro att hänföra till livförsäkringsverksamheten.

5. Vad här stadgats angående försäkringsrörelse, som drives av försäkrings­

anstalt, skall äga tillämpning även beträffande sådan försäkringsrörelse, som

drives av understödsföreningar.

6. Vid uppskattning av utländsk försäkringsanstalts här i riket skatte­

pliktiga nettointäkt avses med premieinkomst bruttobeloppet av årets försäk­

ringspremier, d. v. s. utan avdrag för återförsäkringspremier.

66

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

67

till 31 §.

1. Såsom periodiskt understöd betraktas vad som uppbäres från stiftelse,

om och i den mån det i de för stiftelsen gällande stadgar är föreskrivet,

att stiftelsens intäkter skola för all framtid eller viss tid tillfalla vissa

familjer eller bestämda personer. Såsom periodiskt understöd räknas där­

emot exempelvis icke vad en skattskyldig i annat fall i penningar eller för­

måner uppbär av en from stiftelses inkomst.

2. Där upplåtelse att mot royalty använda en viss materiell tillgång, så­

som exempelvis en gruvfyndighet, eller att mot avgift utnyttja patent,

mönster eller dyl. (licens) ingår såsom ett led i yrkesmässig förvärvsverk­

samhet, är royaltyn eller avgiften att anse som intäkt av rörelse. Så är

exempelvis fallet, då ett bolag, som äger en gruvfyndighet eller förvärvat

ett patent eller å sin experimentverkstad låtit utarbeta en uppfinning eller

ett mönster, sedermera tillgodogör sig rätten härtill genom att överlåta

exploateringen helt eller delvis åt annan eller andra. Vad som härför in­

flyter är i bolagets hand intäkt av rörelse. Men om dylik upplåtelse annor­

ledes än i rörelse skett mot årlig eller eljest periodvis inflytande ersättning,

är med hänsyn till ersättningens mera konstanta beskaffenhet dylik inkomst

i beskattningshänseende likställd med intäkt av tjänst. En sådan icke yrkes­

mässig upplåtelse av en rätt av ifrågavarande slag är ofta förhanden, då

ägaren eller uppfinnaren själv upplåter exploateringsrätten till annan.

Understundom kan royalty vara att hänföra till intäkt av fastighet, exem­

pelvis då stentäkt eller dylikt utarrenderas mot royalty.

till 32 §.

1. Vissa befattningshavare i statens tjänst äga att utöver de vanliga av­

löningsförmånerna åtnjuta särskild gottgörelse för tjänstgöring under mera

krävande eller besvärliga förhållanden. Hit är att räkna s. k. kallortstill-

lägg för tjänstgöring i de nordligare delarna av riket, särskilda avlönings-

tillägg till provinsialläkare i svårbesatta distrikt, ersättning till personal vid

armén och marinen under flygtjänstgöring och för dykeriarbete, sjötillägg

till beställningshavare vid flottan och kustartilleriet, lokomotivtjänstpen-

ningar vid järnvägarna, vinterdagavlöning till personal å fyrskepp eller å

lotsverkets ångfartyg. Dessa och andra sådana ersättningar äro att räkna

som avlöningsförmåner och såsom sådana att hänföra till intäkt av tjänst.

2. Till skattepliktig intäkt räknas jämväl beklädnadsförmån eller ersätt­

ning därför samt premie till beställningshavare vid armén och marinen, som

i tjänsten iakttagit ekonomiskt gynnsam hushållning med materialier och

förbrukningsartiklar, ävensom vissa tjänstemän tillkommande åklagarandel

eller beslagspro vision. Felräkningspenningar äro likaledes att anse som in­

täkt i tjänsten, men får å andra sidan avdrag ske för genom felräkning

68

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

liden förlust, även om denna överstiger det såsom felräkningspenningar upp­

burna beloppet (se punkt 2 av anvisningarna till 33 §).

3. Såsom intäkt av tjänst skall upptagas, bland annat, hyresvärdet av bo­

stad, som kan vara åt den anställde upplåten. För den, som är anställd såsom

arbetare i jordbruk med binäringar eller i rörelse eller eljest lios annan

person och såsom löneförmån åtnjuter bostad, skall alltså värdet av denna

bostadsförmån medräknas vid löneförmånernas uppskattning (jfr punkt 1 av

anvisningarna till 21 §). Vidare skall såsom intäkt upptagas värdet av

andra utav den skattskyldige åtnjutna förmåner, därest han icke skulle varit

berättigad att åtnjuta avdrag för utgifterna för förmånernas förvärvande

för den händelse, att han själv förskaffat sig dem. Såsom intäkt skall så­

ledes, under nyss angivna förutsättning, upptagas exempelvis värdet av fri

kost och fria resor ävensom skatter, försäkringsavgifter o. dyl., som arbets­

givaren betalat för den anställdes räkning.

Angående värdesättningen å bostadsförmån och andra naturaförmåner,

som kunna ingå i avlöningen, meddelas bestämmelser i 42 § och därtill hö­

rande anvisningar. Är bostad, som upplåtits till tjänstinnehavare, med hän­

syn till honom åliggande representationsskyldighet större än som skäligen

kan anses erforderligt för en person i motsvarande ställning men utan sär­

skild, med tjänsten förenad representationsskyldighet, skall såsom värde å

bostadsförmånen upptagas allenast vad som kan anses motsvara en bostad

av sistnämnda beskaffenhet. Motsvarande gäller, därest tjänstebostad av

annan anledning är större än som kan anses erforderligt för tjänstinne­

havarens och hans familjs behov. Har tjänstinnehavare fått utgiva ersätt­

ning för bostadsförmån, skall givetvis bostadens uppskattade värde därmed

minskas.

4. I vissa tjänster är särskild ersättning anvisad för särskilda, med tjän­

sten förenade kostnader, som av den skattskyldige måste bestridas. I fråga

om sådan ersättning skall i beskattningshänseende skillnad göras mellan

statlig tjänst och kommunal eller enskild tjänst. I förra fallet skall den

anvisade ersättningen icke upptagas som intäkt av tjänsten, liksom å andra

sidan de kostnader, som skola med ersättningen bestridas, ej få avföras så­

som utgift, även om ersättningen icke förslår till kostnadernas gäldande.

Vad nu sagts gäller för de fall, då den anvisade ersättningen är avsedd att

täcka utgifterna i fråga. Är ersättningen däremot endast avsedd att utgöra

ett mindre bidrag till kostnadernas bestridande, skall ersättningen i sin hel­

het upptagas såsom intäkt, medan å andra sidan kostnaderna få avdragas

såsom utgift, även i den mån de överskjuta ersättningen.

I fråga om kommunal eller enskild tjänst skall den anvisade ersättningen

upptagas såsom intäkt, och de omkostnader, som skola därmed bestridas, av­

föras såsom omkostnader i tjänsten eller uppdraget. Om därvid ersättningen

icke förslår till kostnadernas gäldande, får bristen avföras å intäkten av

tjänsten i övrigt.

69

5. Med av staten anvisad resekostnads- och traktamentsersättning förstås

vad som enligt resereglementet med flera författningar eller särskilt av

Kungl. Maj:t eller vederbörande myndighet meddelat beslut utgår såsom

resekostnads- och traktamentsersättning för förrättning i statens ärenden å

annan ort än bostads- eller stationsorten. Härunder falla således sådana

ersättningar som mässpenningar och servisbidrag till beställningshavare

vid flottan och kustartilleriet, fast respenninganslag till vissa tjänstemän

vid domänverket, reseersättning eller resetraktamente samt härbärgesersätt-

ning till den s. k. resande personalen vid statens järnvägar och postverket,

lotsar tillkommande s. k. hemvägsersättning o. dyl.

6. Till ersättning, som anvisats av staten till bestridande av viss med

tjänsten förenad kostnad och som följaktligen ej är underkastad skatte­

plikt, räknas även den till tjänsteman vid förflyttning från eu tjänstgörings­

ort till en annan utgående ersättning för flyttningskostnad samt för den

ökade utgift, som för honom må hava uppstått därigenom, att han måst

vidkännas kostnad för bostad å såväl den gamla som den nya tjänstgörings­

orten.

Detsamma gäller i fråga om bidrag till representationskostnader, som är

vissa statens tjänstemän anslaget.

7. Understöd, som vid arbetskonflikt utgått till i konflikten indragen

arbetare från organisation, som han tillhört, är icke att hänföra till skatte­

pliktig intäkt.

8. Har delägare i vanligt handelsbolag, enkelt bolag eller rederi eller

solidarisk delägare i kommanditbolag åtnjutit inkomst från bolaget eller

rederiet i form av avlöning, hänföres sådan inkomst till intäkt icke av

tjänst utan av den förvärvskälla, varur bolagets eller rederiets inkomst

härflutit.

9. Med livsvariga livräntor avses sådana livräntor, som upphöra att utgå

först vid dödsfall eller, beträffande änka, vid dödsfall eller omgifte.

till 33 §.

1. Skattskyldig äger att från intäkten av sin tjänst avdraga avgifter,

som han på grund av tjänsten erlagt för egen pensionering, vare sig avgif­

terna erlagts till arbetsgivaren, till särskild för ändamålet bildad kassa eller

till försäkringsanstalt. Likaledes får avdrag äga rum för avgifter, som på

grund av tjänsten erlagts för överlevelseränteförsäkring såsom änke- och

pupillförsäkring o. dyl. Angående skattskyldigs rätt till avdrag för avgifter,

som han annorledes än på grund av tjänst eller anställning erlagt för egen

pensionsförsäkring samt för änke- och pupillförsäkring, se 46 § 2 mom.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

70

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

2. Har skattskyldig, som i sin tjänst eller anställning omhänderhar

medel, för vilka han är redovisningsskyldig, blivit ålagd viss ersättnings-

eller återbetalningsskyldighet för dessa medel, äger han njuta avdrag för

den förlust, som han på grund därav lidit. Hit räknas exempelvis bank­

kassörs ersättningsskyldighet för felräkning och redogörares återbetalnings­

skyldighet för felaktigt utbetalta avlöningsbelopp. Avdrag är dock ej med­

givet, därest ersättnings- eller återbetalningsskyldigheten grundar sig på av

den skattskyldige begången förskingring eller annan kriminell handling.

3. Har skattskyldig i sin tjänst verkställt resor utom den vanliga verk­

samhetsorten, äger skattskyldig rätt att åtnjuta avdrag icke blott för kost­

naden för själva resan utan jämväl för den ökning i levnadskostnaden, som

den skattskyldige kan hava fått vidkännas på den grund, att han vistats

utom sin vanliga verksamhetsort, såsom för hotellrum, ökad kostnad för

föda o. s. v. Därest av staten anvisats särskild ersättning för kostnaderna,

får avdrag dock icke äga rum (jfr punkt 4 av anvisningarna till 32 §).

Avdrag för ökade levnadskostnader är däremot icke medgivet enbart på

den grund, att den skattskyldige har sitt arbete på annan ort än den, där

han har sin bostad. Har den skattskyldige bosatt sig på annan ort än den,

där han har tjänst eller anställning, eller antagit arbete, som skall utföras

på annan ort än den, där han är bosatt, är avdrag i regel icke medgivet.

Avdrag medgives dock för det fall, att anställningen avser endast en kortare

tid eller skall bedrivas å flera olika platser eller det av annan anledning

icke skäligen kan ifrågasättas, att den skattskyldige skall avflytta till den

ort, där arbetet skall utföras.

4. Även för det fall, att skattskyldig enligt punkt 3 här ovan icke är

berättigad till avdrag för ökade levnadskostnader, äger han dock rätt av­

draga skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen, där denna varit

belägen på sådant avstånd från hans bostad, att han behövt anlita och även

anlitat särskilt fortskaffningsmedel.

till 34 §.

Då fastighet ej kan ingå i förvärvskällan tjänst, är något avdrag för in­

komstbelopp, som skall anses beskattat genom fastighetsskatt, icke medgivet.

till 35 §.

Har vid överlåtelse av rörelse avträdaren betingat sig ersättning för värde

av good wills natur, såsom firmanamn, tidnings titel, varumärke, utfästelse

att icke utöva viss verksamhet o. dyl., är sådan ersättning att anse som in­

täkt av tillfällig förvärvsverksamhet, om och i den mån sådana förhållanden

föreligga, att ersättningen kan hänföras till realisationsvinst vid avyttring

av lös egendom (jfr punkt 1 av anvisningarna till 28 §).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

71

till 36 §.

1. Vid beräkning av realisationsvinst upptages såsom intäkt vad som

erhållits för den avyttrade egendomen. Avdrag får ske för alla omkostna­

der för förvärvet och avyttringen, således för erlagd köpeskilling, för vad

som nedlagts på förbättring av egendomen, för inköps- och försäljnings­

provision, för stämpelkostnader m. m. Har den skattskyldige tidigare fått

åtnjuta avdrag för värdeminskning av den avyttrade egendomen eller dyl.,

skall å andra sidan omkostnadsbeloppet minskas med detta avdrag. Vidare

får vid vinstberäkningen den skattskyldige åtnjuta avdrag för under be­

skattningsåret utbetalade förvaltningskostnader och räntor, därest dessa ej

böra hänföras till annan förvärvskälla.

2. För att förlust å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom

skall få avdragas erfordras, att förlusten under beskattningsåret uppkommit

genom avyttring av fast eller lös egendom, som förvärvats genom köp, byte

eller därmed jämförligt fång och varit i säljarens ägo, om det är fastighet,

under mindre än tio år och eljest under mindre än fem år. Realisations­

förlust beräknas efter samma regler, som gälla för beräkning av realisations­

vinst. Avdrag är medgivet för alla de utgifter, som den skattskyldige under

beskattningsåret haft för inköp av lotter, men om den skattskyldige haft

lotterivinst till så litet belopp, att densamma enligt 19 § icke är skatte­

pliktig, få utgifterna avdragas från realisationsvinst endast i den mån de

överstigit lotterivinsten.

3. Icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom ävensom deltagande

i lotteri utgör enligt 18 § en särskild förvärvskälla och all övrig tillfällig

förvärvsverksamhet, som skattskyldig utövat, en förvärvskälla. Vid beräk­

ning av inkomsten av de olika förvärvskällorna få realisationsförlust och

förlust å deltagande i lotteri således kvittas endast mot realisationsvinst

och lotterivinst men icke mot intäkt av övrig tillfällig förvärvsverksamhet.

På sätt framgår av 46 § 1 mom., får underskott, som uppstått i förvärvs­

källan icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom ävensom del­

tagande i lotteri, icke avdragas från inkomst av annan förvärvskälla.

till 37 §.

Intäkt av fastighet ingår icke i förvärvskällan tillfällig förvärvsverksamhet.

Något avdrag för vad som beskattats genom fastighetsskatt är således icke

medgivet i denna förvärvskälla*

till 38 §.

1. L vilka fall ränteintäkt samt utdelning å aktier m. m. är att hänföra

till intäkt av rörelse framgår av punkt 2 av anvisningarna till 28 <j>.

72

2. Till intäkt av kapital hänföres sådan utdelning från aktiebolag eller

ekonomisk förening, som utgår i förhållande till innehavda aktier eller an­

delar, men däremot icke utdelning, som utgår efter annan grund, t. ex. i

förhållande till gjorda inköp eller försäljningar. Dylik utdelning är skatte­

fri, där den blott innebär en minskning i levnadskostnader, och skall i

annat fall hänföras till den förvärvskälla, vartill den på grund av sin

beskaffenhet är att räkna. Sålunda hänföres exempelvis till inkomst av

annan fastighet sådan utdelning från bostadsförening, som skett i förhållande

till erlagd hyra eller årlig avgift, samt till inkomst av jordbruk respektive

rörelse näringsidkares utdelning från ekonomisk förening i form av pris­

tillägg å varor, som han sålt till föreningen, eller i form av rabatt för

varor, som han för sin näring inköpt av föreningen.

3. Från inkomst, som härflutit av fastighet i utlandet, får avdrag ske

för vad som av inkomsten använts för fastigheten, såsom för ny- eller om­

byggnad. Från inkomst, som härflutit av rörelse i utlandet, må likaledes

avdrag göras för vad som av inkomsten använts för rörelsen, exempelvis

för ny- eller ombyggnad av i rörelsen använda fastigheter och anläggningar.

För att sådant avdrag må ske erfordras dock, att inkomsten under beskatt­

ningsåret på ovan angivna sätt disponerats. Reserveras inkomsten för att

framdeles användas för det ena eller andra ändamålet, är den underkastad

beskattning. Har underskott uppkommit å fastighet i utlandet eller å rörelse

därstädes, må avdrag för sådant underskott göras endast från annan intäkt

av fastighet eller rörelse i utlandet, men får däremot avdrag icke ske från

annan intäkt av kapital och ej heller enligt 46 §.

Med rörelse i utlandet avses sådan rörelseverksamhet, som därstädes själv­

ständigt bedrivits. Har i utlandet bedriven rörelse utgjort allenast en gren

(filial) av en rörelse inom riket, upptagas av rörelsen i dess helhet härflutna

intäkter såsom intäkt av rörelse (jfr punkt 6 av anvisningarna till 28 §).

4. Vad som gäller om utdelning från utländskt bolag skall enligt be­

stämmelsen i 67 §, tillämpas jämväl å utdelning från annan här i riket icke

hemmahörande juridisk person. Oskift dödsbo efter person, som vid sitt från­

fälle icke varit bosatt eller stadigvarande vistats här i riket, anses såsom en

här i riket icke hemmahörande juridisk person (jfr punkt 3 i anvisningarna

till 53 §). Utdelning från sådant dödsbo till i Sverige bosatt delägare av

inkomst, som förvärvats under den tid delägarna suttit i oskift bo — men

givetvis ej utskiftning av den avlidnes efterlämnade tillgångar — skall således

här i riket bliva föremål för beskattning. Från denna föreskrift meddelas

likväl ett undantag i 54 § första stycket e)/

till 39 §.

1. Vid beräkningen av inkomsten av kapital får avdrag göras för all

gäldränta, som icke skall avdragas från intäkterna av andra förvärvskällor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 102.

73

Härav följer, att, om den skattskyldige utbetalt dylik gäldränta men icke

åtnjutit intäkt av kapital eller han haft sådan intäkt till lägre belopp än

gäldräntan, förvärvskällan kapital kommer att utvisa underskott. För sådant

underskott får den skattskyldige sedermera åtnjuta avdrag på sätt och i den

ordning, som i 46 § stadgas. Belöper på annan förvärvskälla så stor gäld­

ränta, att intäkten av förvärvskällan icke förslår till täckande av räntan,

får den överskjutande gäldräntan icke avdragas vid beräkningen av in­

komsten av kapital. Det underskott, som på grund av gäldräntan kan uppstå

i förvärvskällan i fråga, får avdragas endast uti den i 46 § föreskrivna

ordning.

För svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, vilka jämlikt

54 § första stycket a) äro befriade från skattskyldighet för utdelning från

svenska aktiebolag, svenska solidariska bankbolag, svenska kommanditbolag

och svenska ekonomiska föreningar, har stadgats viss inskränkning i rätten

till avdrag för gäldränta. Inskränkningen innebär, att dylikt aktiebolag

eller dylik ekonomisk förening icke får för gäldränta, som belöper å aktier,

banklotter eller föreningsandelar, åtnjuta avdrag i vidare mån än räntan

överstiger utdelningen. Därest icke annat framgår av förebragt utredning,

skall jämlikt anvisningarna till 44 § å nämnda värdehandlingar i regel anses

belöpa lika stor del av bolagets eller föreningens hela gäld, som värde­

handlingarnas bokförda värde utgör utav bokförda värdet av bolagets eller

föreningens samtliga tillgångar.

2. Avdrag för ränta får allenast ske för det beskattningsår, varunder

räntan utbetalts, dock att i rörelse, varöver förts handelsböcker i enlighet

med vad därom är särskilt stadgat, ränteavdraget må göras efter bokförings-

mässiga grunder (jfr 41 § jämte tillhörande anvisningar).

3. I vad mån de bestämmelser, som meddelats rörande beskattning av

aktiebolag, skola tillämpas jämväl i fråga om kommanditbolag, är stadgat

i 53 § 2 mom.

till 41 §.

1. Inkomst av rörelse skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder,

och skall i följd härav hänsyn tagas till in- och utgående lager av varor,

råmaterial, hel- och halvfabrikat m. m. ävensom till fordringar och skulder.

För skattskyldig, som haft ordnad bokföring, skall beräkningen av in­

komst av rörelse ske på grundval av hans bokföring, med iakttagande dock

av följande. Därest vinstresultatet påverkats därav, att bland intäkter upp­

tagits sådana intäkter, vilka icke skola beskattas såsom inkomst, eller ute­

slutits intäkt, som skolat medräknas, eller bland utgifter avförts sådana

poster, för vilka vid inkomstberäkningen avdrag icke får ske, skall företagas

erforderlig justering av det bokföringsmässiga vinstresultatet till överens­

stämmelse med en inkomstberäkning enligt de i denna lag stadgade grunder.

74

Kull f/l. Maj:ts proposition Nr 102.

Den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å tillgångar, avsedda för om­

sättning eller förbrukning i rörelse, skall endast om särskilda omständigheter

därtill föranleda frångås vid inkomstberäkningen.

Vad här är stadgat gäller särskilt då fråga är om bestämmandet av det

år, varunder eu inkomst skall anses hava åtnjutits eller en utgift skall anses

hava ägt rum. I sistnämnda avseende gäller alltså, att inkomst skall anses

hava åtnjutits under det år, då densamma enligt allmänt vedertagen köp­

mannased bör i räkenskaperna uppföras såsom inkomstpost, även om den

ännu icke av den skattskyldige uppburits i kontanta penningar eller eljest

kommit honom tillhanda t. ex. i form av levererade varor, fullgjorda presta­

tioner eller på annat härmed jämförligt sätt. Vad sålunda gäller i fråga

om inkomstposterna har motsvarande tillämpning i fråga om utgiftsposterna.

I fråga om tiden för inkomst- och utgiftsposters upptagande enligt bok-

föringsmässiga grunder tillämpas i allmänhet det förfaringssättet, att for­

dringar i rörelse uppföras såsom inkomst under det år, då de uppkomma,

och att ränteintäkter hänföras till inkomsten för det år, på vilket de belöpa,

i bägge fallen oberoende av huruvida de verkligen influtit under nämnda

år eller icke. Å andra sidan lärer det vara vedertaget, att förskottsvis in­

flutna räntor, som till större eller mindre del belöpa å ett kommande år,

till denna del bokföringsmässigt hänföras till det sistnämnda årets inkomst.

Om beskattningsmyndighet, med frångående av den skattskyldiges på hans

räkenskaper grundade inkomstberäkning, såsom inkomst för ett år beskattat

vinst, som enligt de vid bokföringen tillämpade grunderna först ett senare

år framkommer såsom bokföringsmässig vinst, skall vid inkomstberäkningen

för det följande år, då vinsten i bokföringen kommer till synes, det sist­

nämnda årets i bokföringen redovisade vinstresultat med hänsyn härtill

justeras på sådant sätt, att den redan beskattade vinsten icke för det året

ånyo tages till beskattning.

Motsvarande gäller för det fall, att beskattningsmyndighet ansett förlust,

av beskaffenhet att avdrag därför får ske, icke böra beaktas vid inkomst­

beräkningen för det år, under vilket den kommit till synes i räkenskaperna,

eller beskattningsmyndighet eljest något år frångått den skattskyldiges bok­

föring i avseende, som kan hava inflytande på följande års inkomstberäkning.

2. I fråga om annan förvärvskälla än rörelse gäller såsom allmän regel,

att inkomst skall anses hava åtnjutits under det år, då densamma från

den skattskyldiges synpunkt är att anse såsom verkligen förvärvad och till

sitt belopp känd. Detta är framför allt förhållandet, då inkomsten av den

skattskyldige uppburits eller blivit för honom tillgänglig för lyftning eller,

såsom i fråga om bostadsförmån och andra förmåner in natura, då den på

amiat sätt kommit den skattskyldige till godo, detta oberoende av huruvida

inkomsten intjänats under året eller tidigare. Vissa intäkter, t. ex. av tjänst,

ränta å i bank eller annan penninginrättning innestående medel o. s. v.,

kunna dock hänföras till nästföregående års inkomst, ehuru de icke upp-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

75

burits eller varit tillgängliga för lyftning förr än efter nämnda års ut­

gång. Förutsättningen härför är emellertid, att de intjänats under be­

skattningsåret och uppburits eller blivit för lyftning tillgängliga omedelbart

efter det årets utgång eller i varje fall så tidigt under nästföljande år, att

de praktiskt taget kunna hänföras till inkomsten under beskattningsåret.

Ä andra sidan skola utgifterna och omkostnaderna för inkomstförvärvet

avdragas från intäkten under det år, då de verkligen blivit av den skatt­

skyldige bestridda, även om de avse inkomst, som tidigare förvärvats eller

först under ett senare år beräknas verkligen inflyta, dock med iakttagande

av de särskilda bestämmelser, som i avseende härå gälla i fråga om reali­

sationsvinst.

I enlighet härmed skola fordringar för utfört arbete räknas såsom intäkt

för det år, varunder de inflyta, och utgifter, vilka icke omedelbart guldits,

avräknas från intäkterna för det år, varunder de betalas. Ränta å pennin­

gar, som innestå i bank å sådan räkning, å vilken räntan gottskrives in-

sättaren per den 31 december, anses såsom nämnda dag influten intäkt, me­

dan däremot ränta å penningar, som innestå å annan räkning, räknas så­

som inkomst för det år, då räntan förfaller till betalning, även om räntan

till någon del belöpt å ett tidigare eller senare år. Om någon upplåtit av­

verkningsrätt till skog mot betalning, som skall erläggas under loppet av

flera år, skall såsom intäkt för varje år upptagas den del av köpeskillingen,

som under samma år influtit. Avdrag för minskning i ingående virkes-

kapital, vartill upplåtaren kan vara berättigad, fördelas därvid på de sär­

skilda åren i förhållande till den under varje år influtna likviden. Det­

samma gäller i tillämpliga delar i fråga om annan terminsvis inflytande

intäkt i egentlig mening. Är åter fråga om intäkt, vilken icke i och för

sig är att anse såsom skattepliktig — exempelvis köpeskilling vid icke yrkes­

mässig avyttring av fast eller lös egendom — men vilken i förekommande

fall under härför stadgade förutsättningar skall beskattas såsom realisations­

vinst, är det utan betydelse, om köpeskillingen eller ersättningen skall er­

läggas på en gång eller i särskilda terminer. Så skall realisationsvinst resp.

realisationsförlust beräknas med hänsyn till köpeskillingens totala belopp,

oavsett om detta skall betalas på en gång eller terminsvis.

till 42 §.

Stundom inträffar, att å en ort saknas möjlighet att uthyra bostäder

och att för den skull något hyrespris för orten icke kan fastslås. Särskilt

gäller detta i glest befolkade orter, där befolkningen huvudsakligen består

av jordbrukare, vilka bo å fastigheter, som av dem brukas. Den omständig­

heten, att uthyrningsmöjlighet icke föreligger, medför dock icke, att bostads­

förmån saknar värde, enär förmånen alltid representerar ett värde för jord­

brukaren, vilken har sin verksamhet på platsen. Vid bestämmande av

bostadsförmånens värde i nu angivet fall kan hyrespriset i kringliggande

orter tjäna till ledning.

76

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

Värdet av produkter, varor eller andra naturaförmåner, som ingå i lön

eller annan inkomst, skall beräknas efter det pris, som i orten gällt, därest

det varit fråga om att för penningar förskaffa sig dem. Kan ej dylikt pris

direkt angivas, skola nyttigheterna upptagas till det belopp, som med hän­

syn till föreliggande förhållanden kan beräknas hava åtgått, om de skolat

gäldas i penningar, eller, då fråga är om produkter eller varor från egen

jordbruksfastighet eller egen rörelse, det belopp, som det kan beräknas, att

den skattskyldige skulle hava erhållit vid försäljning i detalj.

till 43 §.

I denna paragraf meddelas vissa bestämmelser för det fall, att överflytt­

ning av vinst ägt rum från här i riket skattskyldig näringsidkare till här­

städes icke skattskyldig person. I 57 § 3 mom. givas bestämmelser för vissa

fall av överflyttning av vinst, där båda kontrahenterna varit här i riket

skattskyldiga.

till 44 §.

1. Den i 44 § meddelade särskilda regel för fördelning av gäldränta skall

användas, i den mån utredning ej kan vinnas, att gäldränta hänför sig till

viss förvärvskälla. Vid prövningen av frågan, huruvida ett upplånat kapital

i verkligheten hänför sig till den ena eller andra förvärvskällan, är det i

regel av underordnad betydelse, att tillgångar tillhörande den ena eller

andra förvärvskällan lämnats såsom säkerhet för lånet. Vad utredningen

skall avse att visa är, att det upplånade kapitalet kan anses hava använts

i eller disponerats för viss förvärvskälla.

2. I fråga om skattskyldig, som haft ordnad bokföring, bör, då utred­

ningen ej föranleder till annat, det upplånade kapitalet i regel fördelas i

förhållande till det bokförda värdet av tillgångarna i de olika förvärvs­

källorna. Endast om tillgångarna i viss förvärvskälla i den skattskyldiges

bokföring värdesatts orimligt lågt eller orimligt högt i jämförelse med. till­

gångarna i annan förvärvskälla, skola de bokförda värdena frångås och till­

gångarnas värde i stället beräknas till saluvärdet eller, därest därigenom ett

lägre värde erhålles, den faktiska anskaffningskostnaden. Såsom fast egen­

doms saluvärde skall anses taxeringsvärdet.

För skattskyldig, som icke haft ordnad bokföring, får i regel fördelningen

av upplånat kapital ske i förhållande till saluvärdet av tillgångarna i de

olika förvärvskällorna.

3. Vad i 44 § stadgas bör uppenbarligen i tillämpliga delar gälla jämväl

vid fördelningen av ränta mellan olika förvärvskällor, även om intäkten från

någon förvärvskälla icke skulle vara skattepliktig, exempelvis vid beräkning

av upplånat kapital, som skall hänföras till ett svenskt aktiebolags innehav av

aktier i ett annat bolag, eller när utländskt bolag drivit rörelse här i riket.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

77

4. Därest tillgångarna i en förvärvskälla äro i stort sett desamma år från

år, under det att storleken av tillgångarna i en annan förvärvskälla är

underkastad växling, är man ofta berättigad antaga, att till den förra för­

värvskällan bör för de olika åren hänföras oförändrat gäldbelopp. Så kan

det exempelvis, om ett aktiebolag driver rörelse samt dessutom äger aktier

och till rörelsen icke hänförliga fastigheter, ofta antagas, att till aktierna och

till fastigheterna böra hänföras år från år oförändrade gäldbelopp, under

det att däremot den till rörelsen hänförliga gälden växlar.

till 45 §.

1. Vad i denna paragraf stadgats om ägare av fastighet gäller i före­

kommande fall den, som jämlikt 13 § är i ägarens ställe skattskyldig för

fastigheten (se 64 §).

2. Tillhör fastighet bostadsförening eller bostadsaktiebolag, skall det enligt

45 § medgivna avdraget fördelas mellan bolaget eller föreningen samt de

medlemmar, vilka taxerats för hyresvärde för bostad eller annan förmån

från fastigheten. För detta ändamål beräknas vad av fastighetens taxerings­

värde belöper på de olika lägenheter i fastigheten, vilka medlemmar inne­

haft under sådana villkor, att hyresvärdet därav skall för medlemmarna

utgöra inkomst av fastigheten. Varje medlem får därefter åtnjuta avdrag

med 5 procent å det sålunda beräknade taxeringsvärdet för av honom inne­

havd lägenhet samt föreningen eller bolaget åtnjuta avdrag med 5 procent

å vad av fastighetens taxeringsvärde belöper på de lägenheter, som icke

innehafts av medlemmar.

till 46 §.

1. Har skattskyldig för försäkring, som avses i 46 § 2 mom. första stycket

3), uppburit vinstutdelning eller premieåterbäring, skall vad sålunda upp-

burits avräknas från premiernas belopp, så att blott vad därefter återstår

av verkligen utbetalta premier får avdragas, dock högst 100 kronor. Har

vinstutdelning eller premieåterbäring överstigit de under året erlagda pre­

miernas belopp, utgör enligt 19 § överskottet icke skattepliktig intäkt.

2. Vad som i denna paragraf stadgas om person, som varit här i riket

bosatt, skall på grund av föreskriften i 68 §. tillämpas ii ven å person, som

här i riket stadigvarande vistats. 3

3. Om en person varit gift eller om en gift kvinna levt tillsammans med

sin man bedömes jämlikt 65 § efter det förhållande, som rått under större

delen av beskattningsåret.

till 48 §.

1. Vad som i denna paragraf stadgas om person, som varit här i riket

bosatt, skall på grund av föreskriften i 68 § tillämpas även å person, som

78

här i riket stadigvarande vistats. Jämlikt 65 § bedömes frågan, om eu

person varit gift eller om en gift person levt tillsammans med sin make,

efter det förhållande, som rått under större delen av beskattningsåret, och

bedömes frågan, huruvida skattskyldig har barn eller icke, liksom ock frågan

om barns ålder efter förhållandena vid taxeringsårets ingång. Med barn

avses jämväl styvbarn ävensom adopterat barn. Avgörande för frågan,

huruvida skattskyldig haft husföreståndarinna, är det förhållande, som rått

under större delen av beskattningsåret.

2. Av bestämmelserna i 52 § 1 mom. framgår, att makar, som under be­

skattningsåret levt tillsammans, äga att gemensamt åtnjuta ett grundavdrag,

ett avdrag för make och, i förekommande fall, ett avdrag för varje barn.

3. Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna i 3 mom. anföres

följande exempel:

En man har varit bosatt i kommun, tillhörande ortsgrupp III, under

tiden den 1 januari—den 5 mars. Efter avflyttning från riket sistnämnda

dag ingår han den 1 april äktenskap, vilket består under återstoden av året.

Vid taxering nästföljande år utgör honom tillkommande ortsavdrag 3/12 x

(600 + 250) = 212.5 0, vadan avdrag får åtnjutas med 200 kronor.

till 49 §.

1. Oskift dödsbo efter person, som vid sitt frånfälle varit här i riket

bosatt, äger på grund av bestämmelserna i 53 § 3 mom. att för det beskatt­

ningsår, under vilket dödsfallet inträffat, åtnjuta ortsavdrag (grundavdrag

och familjeavdrag) med belopp, som skulle hava tillerkänts den avlidne,

därest han fortfarande levt. Har nämnda person icke varit under hela tiden

mellan beskattningsårets ingång och dödsfallet här i riket bosatt, skall av­

drag medgivas dels för den tid han varit härstädes bosatt, dels för tiden

efter dödsfallet till beskattningsårets utgång och för den sammanlagda tiden

beräknas i enlighet med de i 48 § 3 mom. meddelade bestämmelserna.

Avdrag, varom nu sagts, utgår utan hänsyn därtill, att dödsboet efter

den avlidne skiftats före utgången av det beskattningsår, under vilket

dödsfallet ägt rum.

2. Oskift dödsbo efter person, som vid sitt frånfälle icke varit bär i riket

bosatt, må vid taxering bär i riket medgivas ortsavdrag allenast för den

tid, under vilken nämnda person det beskattningsår, då dödsfallet inträffade,

varit här i riket bosatt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

till 51 §.

Vid tillämpning av bestämmelsen i paragrafens första stycke tages ej hän­

syn till huru lång tid den skattskyldige varit här i riket bosatt. En skatt­

skyldig, som varit här i riket bosatt allenast en kortare tid och därunder

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

79

ej åtnjutit någon inkomst i hemortskommunen men under återstoden av

året i samma kommun haft taxerad inkomst, som icke uppgår till 600 kronor,

upptages icke till beskattning för någon inkomst i kommunen i fråga. Har

han däremot exempelvis i hemortskommunen, under den tid han varit i riket

bosatt, åtnjutit 500 kronors inkomst och under återstoden av året, då han bott

utomlands, tillgodonjutit i kommunen skattepliktig inkomst till belopp av

700 kronor, utgör den skattskyldiges hela taxerade inkomst i nämnda kom­

mun 1,200 kronor och föreligger alltså skatteplikt för honom, därest icke

honom tillkommande ortsavdrag skulle uppgå till sistnämnda belopp.

till 53 §.

1. Såsom bosatt här i riket räknas den, som här har sitt egentliga bo

och hemvist. Med sådan person likställes emellertid jämlikt 68 § den som,

utan att vara i Sverige bosatt, härstädes stadigvarande vistas. Svensk med­

borgare, som uppehåller sig å resor i främmande land men har bo eller

familj kvar i riket, anses vara bosatt härstädes, även om vistelsen utom­

lands är långvarig, och han beskattas följaktligen härstädes för all sin

inkomst. På samma sätt behandlas i beskattningshänseende eu utlänning,

som stadigvarande bor härstädes eller som under längre tid, utan andra

avbrott än rent tillfälliga, vistas härstädes. Häremot bör i allmänhet en i

allmän tjänst anställd person eller en missionär, som för sin verksamhet

uppehåller sig och har fast bostad å utrikes ort, icke anses som här i riket

bosatt, även om han fortfarande är mantalsskriven härstädes. Han blir

således icke skattskyldig i Sverige för exempelvis inkomst av kapital.

Detsamma gäller rörelse- eller yrkesidkare, som för sin verksamhet på ett

mera stadigvarande sätt slagit sig ned å utrikes ort, liksom ock arbetare,

som för längre tid tagit anställning utomlands. Sjöman, som under utövning

av sitt yrke uppehåller sig å främmande farvatten men är inskriven å sjö­

manshus här i riket eller har sin familj härstädes, anses fortfarande vara

bosatt här i riket. Person, som uppehåller sig längre tid i Sverige under

kringresande (t, ex. en utländsk handelsresande), anses icke på grund härav

vistas stadigvarande i riket.

Huruvida en person skall här mantalsskrivas eller ej, är således utan be­

tydelse för frågan om hans skattskyldighet. Ej heller avgöres frågan om

omfattningen av hans skattskyldighet uteslutande med hänsyn till förhål­

landena vid beskattningsårets utgång, utan avseende fästes vid omständig­

heterna under hela året, och kan i anledning härav en person komma att

beskattas såsom här bosatt för allenast en del av samma år.

2. Verksamhet på grund av anställning i svenskt företag anses utövad här

i riket, även om tjänstinnehavaren i och för sin tjänst måste göra tillfälliga

besök utomlands eller under längre tid uppehålla sig därstädes under kring­

resande (t. ex. handelsresande). Förmåner, som härröra av ett förutvarande

tjänsteförhållande (pension, vissa undantagsförmåner o. s. v.) och åtnjutas

80

Kungl. Muj:ts proposition Nr 102.

av person, som icke är bosatt eller stadigvarande vistas här i landet, be­

skattas i Sverige, om den tidigare verksamheten huvudsakligen utövats här­

städes. För sådan person föreligger ej skattskyldighet för livränta eller

andra enligt 31 § med inkomst av tjänst likställda förmåner, som icke

åtnjutas på grund av något tjänsteförhållande.

3. Oskift dödsbo anses i skattskyldighetsavseende såsom inländsk juridisk

person, då den avlidne varit vid sitt frånfälle här i riket bosatt eller vid

samma tid stadigvarande vistats härstädes, samt i annat fall såsom här i

riket ej hemmahörande juridisk person.

4. Bestämmelsen i 53 § 1 mom. om statens skattskyldighet för inkomst

av uthyrda eller med tomträtt eller vattenfallsrätt upplåtna fastigheter avser

allenast inkomsten av sådana fastigheter, som normalt användas på angivet

sätt, men icke sådan inkomst, som inflyter av en för annat ändamål avsedd,

staten tillhörig fastighet, som tillfälligtvis upplåtes. Så skall alltså icke som

skattepliktig inkomst räknas vad som influtit, om exempelvis en för ämbets­

verk avsedd lokal tillfälligt uthyrts för en utställning eller dyl. eller om

betesrätt upplåtits å ett övningsfält, m. m. sådant.

5. Delägare i vanligt handelsbolag, enkelt bolag och rederi, så ock soli­

darisk delägare i kommanditbolag beskattas för den del av bolagets eller

rederiets vinst, som å honom belöper, huru denna än må hava av bolaget

eller rederiet använts, och oberoende av vad han må hava lyftat av bolagets

eller rederiets under beskattningsåret eller tidigare förvärvade vinst.

till 54 §.

1. Svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, vilka icke

driva bank-, emissions- eller annan penningrörelse och ej heller försäkrings­

rörelse, äro befriade från skattskyldighet för utdelning från svenska aktiebolag,

svenska solidariska bankbolag, svenska kommanditbolag och svenska eko­

nomiska föreningar, vare sig utdelningen uppburits i förhållande till inne­

havda aktier, lotter och andelar eller uppburits efter annan grund. Beträffande

utdelning, som från bostadsaktiebolag eller bostadsförening uppburits efter

annan grund än i förhållande till aktier eller andelar, gäller frikallelsen

dock icke i vidare mån än utdelningen överstigit sådana avgifter eller andra

inbetalningar till bostadsaktiebolaget eller bostadsföreningen, som avses i 24 §

sista stycket.

2. Av stadgandet i 53 § 2 mom. följer, att kommanditbolag är befriat

från skattskyldighet för utdelning, varom förmäles i punkt 1 här ovan, i

den mån denna utdelning belöper å kommanditdelägarna, samt att för bolaget

gäller den i 39 § stadgade begränsningen i rätten till avdrag för gäldränta,

såvitt densamma belöper å kommanditdelägarna. De solidariska delägarna

81

äro däremot skattskyldiga för å dem belöpande andel i sådan utdelning,

som nyss nämnts, men berättigade till fullt avdrag för gäldränta.

Exempel: Ett kommanditbolag, däri kommanditdelägarna äro delägare

till tre fjärdedelar och de solidariska delägarna till en fjärdedel, har haft

en inkomst av 96,000 kronor. Denna inkomst utgöres av inkomst av rörelse,

80.000 kronor, och utdelning å aktier i svenska aktiebolag, 20,000 kronor,

från vilket sistnämnda belopp avräknats ränta å gäld, som upptagits för

aktiernas förvärvande, med 4,000 kronor. Kommanditbolaget skall i detta

fall taxeras för kommanditdelägarnas andel i bolagets inkomst, med bort­

seende från såväl utdelningen å aktierna som gäldräntan, eller sålunda för

60.000 kronor. Å de solidariska delägarna skall däremot till beskattning

fördelas en fjärdedel av inkomstbeloppet 96,000 kronor eller sålunda 24,000

kronor.

3. Till ledning vid tillämpning av bestämmelsen i 54 § e) anföres följande

exempel:

Dödsboet efter en person, som vid frånfället icke varit bosatt i Sverige,

består av fyra delägare, vilka sitta i oskift bo. En av delägarna är bosatt

här i landet. Under beskattningsåret har stärbhuset åtnjutit 1,000 kronors

inkomst från en i Sverige belägen fastighet och 2,000 kronor såsom ränta

å en utländsk bankräkning. Av inkomsterna hava 500 kronor åtgått till

omkostnader och 300 kronor reserverats. 2,200 kronor hava utdelats till del­

ägarna. Som emellertid dödshoet är skyldigt i Sverige utgöra skatt för först­

nämnda 1,000 kronor, skall den svenske delägaren i Sverige utgöra kom­

munal inkomstskatt allenast för 1/i av 1,200 kronor eller således 300 kronor.

till 56 §.

Därest annan skälig grund för fördelning av fastighetsinkomst mellan

olika kommuner icke kan utfinnas, får fördelningen ske med hänsyn till det

förhållande, vari fastigheternas taxeringsvärden inom kommunerna stått till

varandra. Har inkomsten av jordbruksfastighet till mera avsevärd del här­

flutit från skogsbruk, bör hänsyn härtill tagas vid fördelningen, så att in­

komsten av skogsbruket fördelas i förhållande till skogsvärdet i de olika

kommunerna samt inkomsten av jordbruk med binäringar fördelas i för­

hållande till jordbruksvärde samt tomt- och industrivärde.

till 58 §.

1. Förhållandetal, efter vilka bankrörelses inkomst fördelas till beskatt­

ning inom olika kommuner, uträknas för varje kontor på följande sätt. De

belopp, som enligt kontorets månadsrapporter vid varje månads slut balan­

serats å kontorets in- ocli utlåningsräkningar, utelöpande postremissväxlar

oberäknade, sammanläggas. Det förhållande, i vilket denna summa står till

den på enahanda sätt beräknade summan av samtliga kontors sammanlagda

in- och utlåning, utgör kontorets förhållandetal.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. S7 höft. (Nr 107.)

(i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

82

2. I fråga om fördelning av försäkringsrörelses inkomst till beskattning

inom flera kommuner skall med premieinkomst förstås bruttobeloppet av

årets försäkringspremier, d. v. s. utan avdrag för återförsäkringspremier.

3. Beträffande fördelning till beskattning inom flera kommuner av inkomst

av rörelse, som avser att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller

elektrisk kraft gäller, att — därest icke till rörelseidkaren av annan levererats

vatten, gas eller elektrisk kraft för distribution — rörelseinkomsten fördelas

sålunda, att, sedan den kommun, där huvudkontor funnits, tilldelats fem

procent, fyrtiofem procent taxeras i kommun, där vatten-, gas- eller kraftverk

varit beläget, samt femtio procent i kommun, där förbrukning ägt rum.

Om i ett företag finnas flera inom olika kommuner belägna vatten-, gas­

eller kraftverk, fördelas den å dessa anläggningar belöpande delen av in­

komsten mellan kommunerna i förhållande till anläggningarnas taxerings­

värden. Ligga delar av ett och samma vatten-, gas- eller kraftverk i olika

kommuner, fördelas den å verket belöpande delen av inkomsten mellan dessa

kommuner i förhållande till taxeringsvärdena å de särskilda delarna av verket.

Har förbrukning ägt rum i flera kommuner, fördelas den å förbrukningen

belöpande delen av inkomsten mellan kommunerna efter bruttointäkten inom

varje kommun. Har vatten, gas eller elektrisk kraft levererats till någon,

som inom olika kommuner utövat distribution därav, skall förbrukningen

för leverantörens del anses hava skett i den kommun, där leveransen ägt

rum. Har förbrukning skett i utlandet, skall taxering ske, såsom om den

ägt rum i den kommun, där huvudkontoret funnits. Har till rörelseidkaren

av annan levererats vatten, gas eller elektrisk kraft för distribution, skall

så stor andel av de på kommun, där vatten-, gas- eller kraftverk är beläget,

belöpande fyrtiofem procenten av inkomsten, som motsvarar den av rörelse­

idkaren mottagna leveransen av vatten, gas eller elektrisk kraft i förhållande

till hela den av rörelseidkaren levererade mängden vatten, gas eller elektrisk

kraft, taxeras i de kommuner, där förbrukning ägt rum, enligt förut an­

given regel angående fördelning av den å förbrukningen belöpande delen av

inkomsten. Har således en leverantör av elektrisk kraft själv producerat

*/. av den levererade kraften och av annan inköpt

3/r,>

skall inkomsten för­

delas sålunda, att fem procent taxeras i kommun, där huvudkontor funnits,

aderton procent (2/ft av 45 procent) i kommun, där kraftverk varit beläget,

och sjuttiosju procent (3/s av 45 procent + 50 procent) i de kommuner, där

förbrukning ägt rum. Beträffande en distributionsförening, som icke själv

producerat någon elektrisk kraft, skall rörelseinkomsten fördelas sålunda, att

fem procent taxeras i kommun, där huvudkontor varit beläget, och nittiofem

procent i de kommuner, där förbrukning ägt rum.

Vid taxering av statens inkomst av rörelse, som avser att medelst led­

ning tillhandahålla elektrisk kraft, skall, därest kraft levererats till statens

kommunikationsverk med tillhörande byggnader och anläggningar eller till

sådan statens industriella verksamhet, som huvudsakligen avser att tillgodose

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 102.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

83

statens egna behov, iakttagas följande. Inkomsten i dess helhet beräknas i

vanlig ordning. Från den samlade inkomsten dragés därefter den del därav,

som härrör från leverans av kraft till statens kommunikationsverk eller

nämnda industriella verksamhet. Återstoden utgör taxerad inkomst. Kan

den inkomst, som härrör från leverans av kraft till statens kommunika­

tionsverk eller nämnda industriella verksamhet, icke på annat sätt tillför­

litligen beräknas, må den upptagas till så stor del av hela inkomsten, som

den till sagda verk och industriella verksamhet levererade kraften utgör av

all från kraftverket levererad kraft. Vid fördelningen av den å förbruk­

ningen belöpande delen av inkomsten skall hänsyn icke tagas till kraft, som

levererats till statens kommunikationsverk eller nämnda industriella verk­

samhet, liksom vid fördelning å olika kraftverk av den på dem belöpande

delen av inkomsten andel ej heller skall tillgodoräknas kraftverk, i den mån

från detsamma levererats kraft till dylikt ändamål.

4. Vad angår inkomst av järnvägsdrift skall vid inkomstens fördelning

till beskattning inom flera kommuner iakttagas följande:

Har driften ägt rum uteslutande å egen bana eller uteslutande å främ­

mande bana, skall i varje kommun taxeras så stor del av inkomsten, som

summan av järnvägens inom kommunen till dess personal utbetalta avlönings­

förmåner — därunder inbegripet värdet av fria bostäder och andra natura­

förmåner — utgjort av järnvägens totala utgifter för sådan avlöning; och

skall därvid iakttagas, att i avlöningsförmåner skola inräknas såväl styrelse-

och revisorsarvoden som ock de bidrag till avlöning åt annan järnvägs

personal, vilka järnvägen i form av förvaltningsbidrag eller därmed liknande

bidrag haft att erlägga, att summan av utbetalta avlöningsförmåner skall

minskas med de bidrag av nu nämnd art, som influtit från annan järnväg,

att styrelse- och revisorsarvoden anses utbetalta inom den kommun, där

järnvägen haft sitt huvudkontor, att avlöningsbidrag, som nyss nämnts,

skall anses utbetalt i den kommun, där anslutningsstationen varit belägen,

samt att avlöning i övrigt anses utbetald i löntagarens bostadskommun,

därest beskattning av järnvägens inkomst skall äga rum därstädes, men eljest

i den kommun, där löntagaren haft sin huvudsakliga tjänstgöring vid järn­

vägen förlagd.

Har järnvägsdriften ägt rum, förutom å egen, jämväl å främmande bana,

skall inkomsten av rörelsen å vardera banan särskilt för sig beräknas. För

detta ändamål uppskattas först den behållna inkomsten av rörelsen i dess

helhet, dock utan avdrag vare sig för ränta å gäld eller för ersättning, som

skolat utbetalas för nyttjande av den främmande järnvägen. Det på detta

sätt bestämda totala driftöverskottet fördelas därefter mellan de trafikerade

banorna efter sammanlagda trafikvärdet av vardera banans stationer. Statio­

nernas trafikvärden beräknas därvid såsom om banorna utgjorde en enda

järnväg, dock att för station, som tillhört båda banorna, stationens uträknade

trafikvärde uppdelas i två trafikvärden, allt efter som stationens trafik hänfört

84

sig till deu ena eller den andra banan. Från den del av driftöverskottet,

som enligt denna beräkningsgrund kommer på den främmande järnvägen,

avdrages den ersättning, som skolat utbetalas för nyttjandet av den främ­

mande järnvägen, jämte ränta å gäld, som kan anses belasta driften å den­

samma. Återstoden, som utgör den skattskyldiges skattepliktiga inkomst av

den främmande järnvägen, skall, sedan fem procent tillgodoräknats den ort,

där huvudkontoret för den egna järnvägen varit beläget, fördelas mellan de

kommuner, där den främmande banans inkomst skall beskattas, efter samma

grunder, som här ovan föreskrivits för fördelning av inkomst av järnvägs­

drift å en enda bana. Från den del av driftöverskottet, som faller på den

skattskyldiges egen järnväg, göres avdrag för ränta å gäld, som belastar

denna järnväg, varefter återstoden fördelas på nyssnämnda sätt mellan de

kommuner, där denna järnvägs inkomst skall taxeras. På liknande sätt

förfares, om järnvägsdriften ägt rum å egen jämte flera främmande banor

eller uteslutande å främmande banor.

En stations trafikvärde beräknas till hälften av järnvägens bruttoinkomst

av stationens avsända och anlända godstrafik (ilgods, styckegods och vagns­

lastgods), ökad med järnvägens bruttoinkomst av vid stationen försålda

personbiljetter. Gods, som i samtrafik eller transitotrafik inkommit från

främmande bana, räknas såsom avsänt från övergångsstationen; likaså räknas

till annan bana utgående gods såsom anlänt till övergångsstationen. Såsom

järnvägens station räknas härvid även av densamma använd, annan järnväg

tillhörig station.

Där ägare av järnväg icke själv omhänderhaft trafiken, fördelas hans

inkomst av järnvägen på enahanda sätt som den trafikerande järnvägens

inkomst av banan.

5. De fördelningstal, efter vilka inkomst av kanaldrift skola emellan

vederbörande kommuner fördelas, fastställas efter den skattskyldiges hörande

att lända till efterrättelse till dess annorlunda förordnas. Fördelningstalen

erhållas genom att till kilometertalet av kanalens längd inom varje kommun

lägga antalet slussar inom kommunen. Kanallängden, vartill endast hän­

föras sträckor, som först genom kanalföretaget gjorts segelbara, räknas i

kilometer och tiondelar därav, varvid bråkdel, som ej uppgår till full

tiondel, bortfaller. Utgör kanalanläggning på någon sträcka gräns mellan

två kommuner, uppdelas fördelningstalet för denna sträcka lika på vardera

kommunen. Har, då denna lag träder i kraft, fördelningstal fastställts att

gälla för taxering till bevillning, skola dessa fördelningstal fortfarande gälla för

taxering till kommunal inkomstskatt, till dess annorlunda förordnas.

till 60 §.

Till ledning vid tillämpningen av denna paragraf anföres följande exempel:

A är mantalsskriven i det inom kommunen B belägna municipalsamhället

C och har bedrivit rörelse inom den del av kommunen, som är belägen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

85

utanför municipalsamhällets område. Han har haft inkomst dels av rörelsen

till belopp av 9,000 kronor och dels av kapital till belopp av 3,000 kronor

eller sålunda tillhopa 12,000 kronor. Efter frånräknande av allmänna avdrag

och ortsavdrag utgör den beskattningsbara inkomsten 8,000 kronor. Av sist­

nämnda belopp skola alltså 2,000 kronor upptagas såsom belöpande å muni-

cipalsamhället.

till 62 $.

Till ledning vid tillämpningen av bestämmelserna om eftertaxering an-

föres följande exempel:

En ensamstående person, bosatt å ort tillhörande ortsgrupp II, har år 1928

för beskattning därstädes uppgivit en inkomst av 1,200 kronor. Hans be­

skattningsbara inkomst blir då med tillämpning av bestämmelserna i 48

och 50 §§ 700 kronor. År 1930 upptäckes, att deklarationen varit felaktig,

i det att den skattskyldige rätteligen bort uppgiva en inkomst av 2,000

kronor. Den beskattningsbara inkomsten hade alltså med tillämpning av

nyssnämnda lagrum år 1928 rätteligen bort vara 1,500 kronor, och till efter­

taxering år 1930 skall upptagas ett belopp av 1,500—700 = 800 kronor.

Detta belopp upptages — utan sammanblandning med den beskattningsbara

inkomst, som kan i vanlig ordning fastställas — i 1930 års taxeringslängd.

till 66 %.

1. Av bestämmelserna i denna paragraf, jämförda med föreskriften i 68

§, framgår, att för den som under ett beskattningsår eller del därav stadig­

varande vistats här i riket utan att mantalsskrivningsskyldighet i någon

kommun beträffande honom förelegat för taxeringsåret, skall såsom hem­

ortskommun anses den kommun, där han senast under beskattningsåret

vistats, utan att vistelsen varit allenast tillfällig.

2. På grund av förevarande paragrafs stadganden, jämförda med 53 §

3 mom., skall för oskift dödsbo efter avliden person, som under det år

frånfället timat men icke vid dödsfallet varit bosatt eller stadigvarande

vistats här i riket, vid taxering nästföljande år såsom hemortskommun

anses den kommun, som utgjort den avlidnes hemortskommun.

till 69 §.

Skattskyldig, som i denna paragraf omförmäles, åtnjuter vid sin taxering

i Stockholm för gemensamt kommunalt ändamål samma förmåner i beskatt­

ningshänseende, som om han varit i nämnda stad bosatt. Å honom äro

således tillämpliga bestämmelserna om allmänna avdrag (46 §), ortsavdrag

(48 § och 49 § 2 mom.) och de i 51 § för i riket bosatt person meddelade

föreskrifterna om lägsta skattepliktiga belopp. De i 49 § 1 mom. och 55 §

meddelade stadgandena äro jämväl tillämpliga beträffande dödsbo efter

person, varom i förevarande paragraf förmäles.

86

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Bestämmelsen i 46 § 1 mom. därom, att underskott i vissa fall får av­

dragas från den skattskyldiges i hemortskommunen skattepliktiga inkomst,

tillämpas beträffande person, varom i 69 § förmäles, sålunda, att sådant

underskott får avräknas från inkomst, som i Stockholm beskattas för gemen­

samt kommunalt ändamål.

till 70 $.

Å person, som i 1 mom. av denna paragraf avses, äro icke tillämpliga

de om allmänna avdrag i 46 § 2 och 3 mom. meddelade bestämmelserna

och icke heller föreskrifterna om ortsavdrag (48 § och 49 § 2 mom.) eller

de i 51 § för i riket bosatt person meddelade föreskrifterna om lägsta

skattepliktiga belopp. De i 49 § 1 mom. och 55 § meddelade stadgandena

äro icke gällande för dödsbo efter person, varom i 1 mom. av före­

varande paragraf är fråga.

Bestämmelsen i 46 § 1 mom. därom, att underskott i vissa fall får av­

dragas från den skattskyldiges i hemortskommunen skattepliktiga inkomst,

är icke tillämplig beträffande person, varom i 70 § 1 mom. förmäles.

till 74 $.

Skall jämlikt överenskommelse eller beslut, som i 72 eller 73 § sägs,

allenast viss del av skattepliktig inkomst undantagas från beskattning här

i riket och uppstår underskott vid inkomstberäkningen, får en motsvarande

del av underskottet icke avräknas vid taxering här i riket. Därest således

överenskommelse träffas mellan Sverige och annan stat därom, att beträffande

inkomst av viss rörelse, som bedrives i båda staterna, två tredjedelar skola

beskattas i Sverige och en tredjedel i den andra staten, få allenast två

tredjedelar av det underskott, som uppstår vid inkomstberäkningen, av­

räknas vid taxering i Sverige.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

87

Förslag

till

förordning med instruktion för värdering av skogsmark och

växande skog vid taxering av fastighet.

Härigenom förordnas, att vid taxering av fastighet skall utom de före­

skrifter, som stadgas i kommunalskattelagen, tillämpas följande

Instruktion för värdesättning av skogsmark och växande skog.

1. Särskilda värden skola beräknas för skogsmark och växande skog.

A. Skogsmark.

2. Skogsmark skall värdesättas efter arealen av till skogsbörd duglig

mark och dennas normala avkastningsförmåga.

I arealen inräknas icke mossar, myrar, kärr, berg, fjällmark och annan

dylik mark, som på grund av klimatiska förhållanden, ogynnsamma vatten­

förhållanden, näringsbrist hos marken eller de lösa jordlagrens ringa djup

är av den beskaffenhet, att någon egentlig skogsproduktion där icke kan på­

räknas. Sådan marks eventuella värde skall medräknas vid värdesättning

av fastigheten i övrigt.

Skogsmarkens normala avkastningsförmåga skall beräknas efter den år­

liga avkastning, som anses kunna erhållas vid ett efter rationella grunder

bedrivet skogsbruk och under antagande att marken vore beväxt med ett

tillfredsställande samt å behöriga åldrar fördelat virkesförråd (normal skogs-

tillgång). Vid uppskattningen av markens normala avkastningsförmåga

tages alltså ej hänsyn till om normal skogstillgång därå faktiskt föreligger

eller ej. Är skogsbeståndet mer än vanligt väl slutet eller innehåller det

relativt stor tillgång på moget virke, kommer den avkastning, som under

närmaste tiden faktiskt kan uttagas, att överstiga det genomsnittliga och i

längden uttagbara beloppet. Är åter skogen utglesnad eller vanskött, kom­

mer den avkastning, som under lång tid framåt kan uttagas, att understiga

den normala, som bör kunna påräknas i framtiden, då skogen kommit i ett ur

skoglig synpunkt tillfredsställande skick. Vid beräkningen av den normala av­

kastningen är vidare att märka, att den skall vara genomsnittlig och således icke

får grundas allenast å vissa mindre arealer av skogsmarken, därå tilläventyrs

88

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

särskilt god eller särskilt dålig växtlighet förefinnes, utan skall gälla skogs-

komplexet i dess helhet. I enlighet med vad nu sagts är såsom normal av­

kastning att anse exempelvis den, som i medeltal uppnås på sådana större

skogsbruk, där det väl sörjes för såväl återväxt som beståndsvård, och där

det finnes ett väl slutet och på behöriga åldrar väl fördelat virkesförråd.

Till avkastningen skall räknas jämväl virke, som användes till husbehov,

d. v. s. sådant, som åtgår till hus- och vägbyggnad, vedbrand, stängsel med

mera dylikt. Bonitering skall ske efter den virkesproducerande förmågan

utan hänsyn till försäljningsmöjligheten.

Finnes å skogsmark, därå rationellt skogsbruk bedrives, bete, skall värdet

därå tilläggas markens värde såsom skogsproducerande, så framt betet plägar

utnyttjas. Betesvärdet upptages särskilt för sig till den storlek, som kan

ernås utan att intrång på det rationella skogsbruket göres. Kan på grund

av betets utnyttjande skogen ej lämna den avkastning, som förutsatts vid

bestämmande av värdet å skogsmarken såsom skogsproducerande, skall betes­

värdet sättas så mycket lägre än det verkliga, att totalsumman ej blir högre

än den skulle blivit, om skogsmarken såsom skogsproducerande värderats

med hänsyn till den avkastning, marken faktiskt lämnar.

Även om å skogbeväxt hagmark eller betesmark betestillgången är det

väsentliga och skogsproduktionen är av underordnad betydelse, skall marken

likväl taxeras såsom skogsmark, varefter betesvärdet tillägges, för såvida

icke ifrågavarande hagmark eller betesmark är att betrakta såsom betesvall

under ordnad skötsel. I senare fallet skall marken taxeras såsom betesvall,

varvid, om växande träd finnas på densamma, dessa skola särskilt uppskattas

till sitt fulla värde. Till betesvall under ordnad skötsel räknas hagmark

eller betesmark, om å densamma för betets förbättrande vidtagas särskilda

åtgärder för röjning, dikning, planering, kalkning och grundgödsling av

marken ävensom för fröanskaffning och stängseluppsättning, i den mån

nämnda åtgärder erfordras för ändamålet. Sådan betesmark, som ej är skog-

bevuxen och ej heller att anse såsom betesvall, taxeras ej såsom skogsmark

utan såsom »annan betesmark».

Ljungmark och annan utmark, som av ålder ligger skoglös, skall upp­

tagas såsom skogsmark, så framt den kan anses lämpa sig för skogspro

duktion.

3. Arealen av till skogsbörd duglig mark beräknas, vad angår statens

och andra allmänna skogar efter därom av domänstyrelsen meddelade eller

eljest tillgängliga officiella uppgifter; vad angår enskilda skogar under ord­

nad hushållning med tillgängliga och tillförlitliga hushållningsplaner, efter

uppgifter i hushållningsplanerna; samt, vad angår övriga skogar, med ledning

av uppgifter från jordregistret, ekonomiska kartverk eller andra offentliga

handlingar, så ock efter ingivna deklarationer och andra upplysningar, som

kunna införskaffas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

89

4. Den normala årliga virkesavkastningen uppskattas i kubikmeter per

hektar såsom uttryck för markens virkesproducerande förmåga (bonitet).

Uppskattningen skall avse virke i rått tillstånd, på bark samt i verklig

kubikmassa och fast mått, d. v. s. den virkeskvantitet, som erhålles, då

virket mätes på rot efter noggranna s. k. massatabeller. Boniteten angives

såsom en för hela skogen i fråga gällande medelbonitet. Finnes för skogen

tillförlitlig hushållningsplan, angivande skogsmarkens olika boniteter eller

innehållande andra uppgifter, varav markens normala produktionsförmåga

kan bedömas, sker uppskattningen av medelboniteten med ledning därav.

Saknas dylika uppgifter, uppskattas produktionsförmågan med ledning av

vad som är känt eller kan utrönas om skogsmarken i fråga, jämfört med

medelboniteten å trakten i övrigt. Den uppskattade boniteten infogas i någon

av de i tabell I upptagna bonitetsklasserna.

I vissa fall, där tillförlitliga sammandrag finnas över kubikmassa och

tillväxt i olika åldersklasser, kan markens genomsnittliga produktionsför­

måga lätt uträknas, under förutsättning att beståndens slutenhet i genom­

snitt är typisk för ett välskött större skogsbruk. För 100-årig omloppstid

ger följande exempel upplysning om beräkningens allmänna gång.

Åldersklass

Medelkubikmassa Tillväxt Tillväxt i kbm.

(20-årig)

per hektar procent per år per 20 år

I ...................................................................... 10

10.o

l.o

20

II ............................................................................ 60

7.4

4.4

88

III ............................................................................ 120

3.8

4.6

92

IV ............................................................................ 175

2.3

4.0

SO

V

200

1.6

3.2

64

Summa för 100 år 344

Tilläggas 5 år för kalmarkstid, blir den genomsnittliga årliga produk-

344

tionsförmågan å dylik skog =3.8 kubikmeter per hektar.

105

Det bör observeras, att, om t. ex. å dylik skog enbart finnes III ålders­

klassen och skogen följaktligen för närvarande uppvisar en löpande till­

växt av 4.6 kubikmeter per hektar, bonitering dock icke skall ske efter

denna tillfälliga siffra, utan efter vad som under en hel omloppstid i ge­

nomsnitt kan uppnås eller 3.3 kubikmeter. På samma sätt få låga till­

växter å glesa eller överåriga skogar ej föranleda bonitering efter skogens

nuvarande abnorma tillstånd.

5. Värdet i penningar av den sålunda uppskattade normala avkastningen

beräknas efter virkets nettovärde per kubikmeter å rot enligt de pris, som

för liknande sortiment under åren 1922—1926 i genomsnitt varit å orten

gällande. Finnes för skogen i fråga ordnad bokföring tillgänglig, må den­

90

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

samma kunna läggas till grund för prissättningen under förutsättning, att

det uttagna virket och de bokförda prisen varit av ordinär beskaffenhet.

Saknas ordnad bokföring för skogen eller hava för det genomsnittliga pris­

läget representativa virkesförsäljningar ej förekommit eller anses de bok­

förda prisen icke kunna läggas till grund för beräkningen, uppskattas rot­

värdet med ledning av medelpriset för orten efter en med hänsyn till sko­

gens läge och produktionsförmåga beräknad, till såväl kvantitet som sam­

mansättning normal avkastning, Det funna värdet jämkas till den av

prisklasserna å tabell I, som ligger närmast. Vid uppskattningen skall givet­

vis tillbörlig hänsyn tagas till att sämre mark producerar ej blott kvanti­

tativt mindre virke utan även kvalitativt sämre och mindre värdefulla

sortiment ävensom till utdrivningens större eller mindre svårigheter i fråga

om körvägar, flottningsförhållanden in. m. dylikt, som inverkar å virkets

rotvärde. Vid en uppskattning efter nu angivna grunder finnes alltså möj­

lighet att taga hänsyn till varje särskild skogs läge i förhållande till av­

sättningsort och annat, som inverkar å virkesvärdet.

I de fall, där ordnad bokföring finnes, erhållas de för prissättningen be­

hövliga medeltalen enklast om virket försålts å rot. Så sker i stor utsträck­

ning på de allmänna skogarna. Men, även om rotförsäljning förekommit,

kunna de erhållna priserna ej alltid utan jämkning användas som taxe-

ringsunderlag. Så t. ex. kan inträffa, att endast den grövsta och värde­

fullaste skogen sålts å rot, medan småvirket använts till husbehov, såsom

vanligt är i jordbruksbygderna, eller kvarlämnats i skogen, såsom sker i

vissa trakter med otillfredsställande avsättningsförhållanden. Men även om

dylika extrema fall ej föreligga, kan det inträffa, att å viss egendom års­

avkastningen, åtminstone vissa år, kan vara sammansatt av onormala

mängder grovt eller klent virke eller att avverkning skett på särskilt långa

eller korta körvägar m. m., och kunna även i dylika fall jämkningar i de

erhållna prisen ofta bliva nödvändiga.

Å skogar med ordnad bokföring, där virket försäljes i upparbetat skick,

måste man vid prissättningen dels avdraga alla direkta avverknings- och

transportkostnader, dels omföra det sålunda erhållna rotvärdet att gälla

verklig massa, fast mått på bark, i stället för t. ex. toppmätt massa inom

bark, enligt vilken senare mätning timmer ofta säljes. Om avkastningens

sammansättning är känd, bör för varje sortiment rotvärdet utrönas för vart

och ett av de år, som skola läggas till grund för beräkningen, samt medel­

tal för dessa årsvärden uträknas. Uträkning av totala avverkningens me­

delpris sker enligt metod, som framgår av följande exempel: 45

45 procent timmer å 10 kronor per kubikmeter......................... kronor 4:5 0

35 »

pappersved å 7 kronor per kubikmeter..................... »

2:45

20 »

små ved å 3 kronor per kubikmeter .......................... »

0: so

Medelpris per kubikmeter kronor 7:

5 5.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

91

Skulle å viss trakt småveden ej vara avsättningsbar, bör i exemplet detta

virke utföras med värdet 0, då medelpriset blir endast 6 kronor 95 öre

per kubikmeter. Detta gäller tydligen även då försäljning skett på rot,

men virke under viss brösthöjdsdimension ej kan vinna avsättning, ehuru

dess kubikmassa ingår i den för skogen beräknade årliga virkesavkast-

ningen.

6. Från värdet av den enligt ovan angivna grunder beräknade avkast­

ningen skall avdragas en fjärdedel för kostnader för skogens vård, för­

valtning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll, skogskultur, skydds-

dikning, skogsindelning, skatter m. m. Vad därefter återstår lägges till

grund för värdesättningen å skogsmarken sålunda, att markvärdet per

hektar sättes till tre och en halv gånger den reducerade årsavkastningen.

Till underlättande av värdeberäkningen hänvisas till tabell I, som angiver

markvärdet per hektar vid de olika kombinationer mellan bonitetsklass och

virkespris, $pm kunna antagas förekomma vid de i punkterna 4 och 5 an­

givna uppskattningar.

För skyddsskog eller annan därmed jämförlig skog, som på grund av

gällande lagstiftning eller rådande svåra naturförhållanden måste skötas i

skyddssyfte med anlitande för skogens vård och underhåll av en osedvanligt

stor del av den alstrade avkastningen, må avdraget för kostnader efter pröv­

ning i varje särskilt fall och med angivande av skälen höjas, dock ej till

mer än hälften av den beräknade normala avkastningen. I sådant fall kan

icke tabellen användas, utan särskild värdeberäkning måste göras.

B. Växande skog.

7. Växande skog skall — oavsett om avverkningsrätt till densamma upp­

låtits eller ej — värdesättas med hänsyn till det skick, vari den faktiskt

befinner sig, och den avkastning, som för framtiden därur kan uttagas

under förutsättning av en rationellt driven hushållning. Därest skogen inne­

håller ett sådant på behöriga åldrar fördelat virkesförråd, att den beräknade

normala avkastningen genast kan uthålligt uttagas och sålunda normal

skogstillgång förefinnes, sättes värdet å den växande skogen till 16.5 gånger

den enligt punkt 6 reducerade årsavkastningen. I fråga om denna värde-

beräkning hänvisas till tabell I, som jämväl angiver den växande skogens

värde per hektar vid normal skogstillgång för samma kombinationer, som

upptagits i fråga om markvärdet. Emellertid avviker skogstillgången ofta

från det normala måttet. Antingen kan den virk esa vkastning, som ratio­

nellt bör uttagas ur det förhandenvarande virkesförrådet, understiga den

normala, såsom förhållandet är vid utglesnade eller vanskötta skogar med

allmän virkesbrist eller vid välskötta skogar med brist å moget virke. Där

så är fallet, skall det för normal skogstillgång angivna skogsvärdet jämkas

nedåt till 0.9, 0.8, 0.7 o. s. v. av det normala (relativ skogstillgång). Eller

92

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 102.

ock kan skogsbeståndet till följd av mer än vanligt god slutenhet eller av

jämförelsevis stor tillgång på moget virke tidvis medgiva större avverk­

ning eller uttagandet av dyrbarare dimensioner än som för normal avkast­

ning bör beräknas. I sådant fall jämkas skogsvärdet uppåt till l.i, 1.2,

1.3

o. s. v. av det normala (relativ skogstillgång). Jämkningen sker med stöd

av de kända avvikelser, skogens virkesförråd uppvisar vid jämförelse med

förrådet å en normalt sammansatt skog av grövre och klenare sortiment

och skogens därav beroende förmåga att giva en mot den åsätta boniteten

och det åsätta normala rotvärdet svarande framtida avkastning.

För att underlätta bedömandet av när å en skog förefinnes normal skogs­

tillgång, har upprättats bifogade tabell II, som, med utgångspunkt från dels

den omloppstid, vilken anses vara den för orten lämpliga, dels den marken

åsätta boniteten, angiver för erforderliga kombinationer den virkesmassa per

hektar, som bör å skogen förefinnas för att virkesförrådet skall anses vara

av normal storlek. År ett dylikt virkesförråd jämväl av tillfredsställande

sammansättning med avseende på åldrar och sortimentsförekomst m. m.,

föreligger normal skogstillgång (relativa skogstillgången = 1).

Tabell II vilar på följande grunder. Det behövliga virkesförrådets stor­

lek beror på tillväxtenergien, vilken i sin tur nära sammanhänger med

skogens ålder. Om i en viss landsända skogen mera allmänt anses avverk-

ningsmogen vid t. ex. 100 år, bör en skog, där uthålligt skogsbruk skall

bedrivas, innehålla virke av alla åldrar från 1 till 100 år i någorlunda

jämn blandning. En dylik skog visar en tillväxt i massa av

omkring

3

procent av virkesförrådets massa. För att kunna ur skogen uttaga en år­

lig avkastning av t. ex. 2.5 kubikmeter per hektar, fordras sålunda ett stå­

ende virkesförråd på 83 kubikmeter per hektar, emedan 3 procent på 83

kubikmeter ger 2.5 kubikmeter i skörd. Om nu en skog å dylik mark på

grund av allmän gleshet innehåller allenast 50 kubikmeter i genomsnitt

per hektar, men i övrigt beträffande ålders- och sortimentsfördelning kan

betraktas som normal, är dess relativa skogstillgång 50/83 eller 0.6 av det

normala. Därvid förutsättes som sagt, att ålders- och sortimentsfördelningen

å skogen är att betrakta såsom normal, med andra ord att den kan tänkas

med den använda driftsformen för framtiden lämna en jämn, d. v. s. under

längre tid uthålligt lika stor avverkning.

Är däremot denna normala ålders- och sortimentsfördelning rubbad och

måste därför avverkningen för framtiden väntas bliva ojämn och samman­

satt av ovanligt klena eller ovanligt grova sortiment, så måste den enligt

ovanstående regel funna relativa skogstillgången jämkas ytterligare, näm­

ligen uppåt, om förrådet är sammansatt av äldre bestånd eller grövre virke

än normalt, och nedåt, om de äldre åldersklasserna saknas eller bestånden

äro sammansatta av övervägande klena dimensioner.

Å skogar, för vilka tillförlitliga detaljerade hushållningsplaner finnas, och

för vilka tillförlitliga översikter kunna erhållas över de växlingar i den

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

93

framtida skörden, som av nämnda orsaker äro att vänta, kunna därvid

dessa avkastningar värderas i penningar och kan därefter hela skogsbrukets

till nutiden diskonterade avkastning uträknas efter 5 procent räntefot. Efter

avdrag dels av 25 procent för omkostnader dels också för själva mark­

värdet, som ju värderas efter andra grunder, erhålles den växande skogens

fristående värde. Detta värde jämföres med värdet vid normal avverkning

(16.5 gånger normalavkastningen), och erhålles härvid den relativa skogs-

tillgången.

Denna förordning träder i kraft den 1 september 1927 och skall första

gången tillämpas i avseende å 1928 års allmänna fastighetstaxering.

Tabell I, utvisande markens samt den växande skogens värde per hektar vid olika avkastningsförmåga och virkespris,

Övre raden angiver markvärde, nedre raden angiver virkesvärde.

CD

4^

Virkes-

avkastningens

Markens normala avkastni ngsförmåga

per

hektar i

k b m.

fast

mått (honitet)

genomsnitt-

liga rotvärde 0.50

0.7 5

1.00

1.25

1.50

1.75

2.oo

2.25

2.50

2.7 5

3.oo

3.60

4.oo

4.50

5.oo

5.60

6.oo

6.50

7.oo

i

.50

8.oo

Kronor

Markvärde samt virkesvärde vid normal skogstillgång (relativ skogstillgång l.o), kronor per hektar

0.50............

1

j

1

2

2

2

3

3

3

4

4

5

5

6

7

7

8

9

9

10

11

3

5

6

8

9

n

72

74

15

77

79

22

25

28

37

34

37

40

43

46

50

0.75............

1

1

O

2

3

3

4

4

5

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

15

16

5

7

9

12

74

76

79

27

23

26

28

32

37

42

46

57

56

60

65

70

74

1.00............

1

O

3

3

4

5

O

G

7

7

8

9

11

12

13

14

16

17

18

20

21

6

9

12

15

19

22

25

28

37

34

37

43

50

56

62

68

74

SO

87

93

99

1.25............

2

2

3

4

5

6

7

7

8

9

10

11

13

15

16

18

20

21

23

25

26

8

12

15

19

23

27

31

35

39

43

46

54

62

70

77

85

93

101

708

116

724

1.50............

o

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

14

16

18

20

22

24

26

28

30

32

9

14

19

23

28

32

37

42

46

57

56

65

74

84

93

702

in

727

730

739

749

1.75............

2

3

5

G

7

8

9

10

11

13

14

16

18

21

23

25

28

30

32

34

37

11

16

22

27

32

38

43

49

54

60

65

76

87

97

708

779

730

141

752

762

773

2.oo............

3

4

5

7

8

9

11

12

13

14

16

18

21

24

26

29

32

34

37

39

42

12

19

25

3/

37

43

50

56

62

68

74

87

99

777

724

736

749

767

773

786

798

2.50............

3

5

7

8

10

11

13

15

16

18

20

23

26

30

33

36

39

43

46

49

53

15

23

31

39

46

54

62

70

77

85

93

708

724

139

755

770

786

207

217

232

248

3.oo............

4

(i

8

10

12

14

16

18

20

22

24

28

32

35

39

43

47

51

55

59

63

19

28

37

46

56

65

74

84

93

702

777

730

749

767

786

204

223

241

260

278

297

3.50...........

5

7

9

11

14

IG

18

21

23

25

28

32

37

41

46

51

55

60

64

69

74

22

32

43

54

65

76

87

97

708

779

730

752

773

795

277

238

260

282

303

325

347

4.oo............

5

8

11

13

IG

18

21

24

26

29

32

37

42

47

53

58

63

68

74

79

84

26

37

50

62

74

87

99

777

724

736

749

773

798

223

248

272

297

322

347

377

396

4.60............

6

9

12

15

18

21

24

27

30

32

35

41

47

53

59

65

71

77

83

89

95

28

42

56

70

84

97

777

725

739

753

767

195

223

237

278

306

334

362

390

478

446

5.oo............

7

10

13

16

20

23

26

30

33

36

39

46

53

59

66

72

79

85

92

98

105 1

31

46

62

77

93

708

724

739

155

770

786

217

248

278

309

340

377

402

433

464

495

K

u

n

g l.

M

a

j: ts

p

ro

p

o

si

tio n

N r

1

0

2

.

5.50............

7

11

14

18

22

25

29

32

36

40

43

51

58

65

72

79

87

94

101

108

116

34

51

68

8.5

102

119

436

453

470

487

204

238

272

306

340

374

408

442

476

510

545

6.00

............

8

12

16

20

24

28

32

35

39

43

47

55

63

71

79

87

95

102

no

118

126

37

56

74

93

in

430

449

467

486

204

223

260

297

334

374

408

446

483

520

557

594

6.50............

9

13

17

21

26

30

34

38

43

47

51

60

68

77

85

94

102

in

119

128

137

40

60

80

101

121

444

161

181

204

224

244

282

322

362

402

442

483

523

563

603

644

7.oo..........

9

14

18

23

28

32

37

41

46

51

55

64

74

83

92

101

no

119

129

138

147

43

65

87

108

130

152

473

195

247

238

260

303

347

390

433

476

520

563

606

650

693

7.60

........

10

15

20

25

no

34

39

44

49

54

59

69

79

89

98

108

118

128

138

148

158

46

70

93

116

139

462

486

209

232

255

278

325

374

418

464

510

557

603

650

696

743

8.00

............

11

16

21

26

32

37

42

47

53

58

63

74

84

95

105

116

126

137

147

158

168

50

74

99

124

149

473

498

223

248

272

297

347

396

446

495

545

594

644

693

743

792

9

00

............

12

18

24

30

H5

41

47

53

59

65

71

83

95

106

118

130

142

154

165

177

189

56

84

in

139

167

495

223

254

278

306

334

390

446

504

557

643

668

724

780

835

894

10

. oo............

in

20

26

33

39

46

53

59

66

72

79

92

105

118

131

144

158

171

184

197

210

62

93

124

155

186

247

248

278

309

340

374

433

495

557

649

684

743

804

866

928

990

11.00............

14

22

29

36

43

51

58

65

72

79

87

101

116

130

144

159

173

188

202

217

231

68

102

136

170

204

238

272

306

340

374

408

476

545

643

684

749

847

885

953

4,024

1,089

12

.oo............

16

24

32

39

47

55

63

71

79

87

95

no

126

142

158

173

189

205

221

236

252|

74

in

149

186

223

260

297

334

374

408

446

520

594

668

743

847

694

965

4,040

4,444

4,488

13.oo............

17

26

34

43

51

60

68

77

85

94

102

no

137

154

171

188

205

222

239

256

273

80

121

161

201

241

282

322

362

402

442

483

563

644

724

804

885

965

4.046

4,426

1,207

1,287

14.00............

18

28

37

46

55

64

74

83

92

101

no

129

147

165

184

202

221

239

257

276

294)

57

130

173

217

260

303

347

390

433

476

520

606

693

780

866

953

4,040

4.426

4,243

4,299

4,386

15.oo............

20

30

39

49

59

69

79

89

98

108

118

138

158

177.

197

217

236

256

276

295

315

93

139

186

232

278

325

374

448

464

540

557

650

743

835

928

4,024

4,444

4,207

4,299

4,392

4,485

| 16.oo............

21

32

42

53

63

74

84

95

105

116

126

147

168

189

210

231

252

273

294

315

336

99

149

198

248

297

347

396

446

495

545

594

693

792

894

990

1,089

4,488

4,287

4,386

4,485

4,584

lT.oo............

22

33

45

56

67

78

89

100

112

123

134

156

179

201

223

245

268

290

312

335

357

105

158

210

263

316

368

424

473

526

579

634

736

842

947 4,052

4,457

4,262

1,367

4,473

4.578

4.683

18.oo............

24

35

47

59

71

83

95

106

118

130

142

165

189

213

236

260

284

307

351

354

378

in

167

223

278

334

390

446

504

557

643

668

780

891

4,002

4,444

4,225

4,337

4,448

1,559

4,674

1,782

19 oo............

25

37

50

62

75

87

100

112

125

137

150

175

200

224

249

274

299

324

349

374

399

118

176

236

294

353

444

470

529

588

647

705

823

941 1,058

4,476

4,293

4,444

4,528

4,646

4,763

1,881

i 20

.oo............

26

39

53

66

79

92

105

118

131

144

158

184

210

236

263

289

315

341

368

394

420

124

186

248

309

374

433

495

557

649

684

743

866

990 4,444 4,238

4,364

1,485

1,609

4,733

4,856

1.980

K

u

n

g l.

M

a

j: ts

p

ro

p

o

si

tio n

N r

1

0

2

.

Tabell II, utvisande storleken av ett normalt sammansatt och slutet virkestörråd för olika boniteter och omloppstider.

Om­

lopps­

tid

Massa-

till­

växt

V i r k esa v k a S t II i n g

p e r

1

o k t a r

i k u b

k in e t e r (b o n i t e t)

0.50

0.7 B

1.00

1.26

1.50

1.75

2.oo

2.2 5

2.60

2.76

3.oo

3.60

4.oo

4.50

5.00

1o

6.00

6.60 j 7.oo

7.60

1°.

10

0

1...

år

%

Normalt

virkestörråd

per

hektar

i kubikmeter

60

5.o

10

15

20

25

30

35

40

45

50

55

60

70

80

90

100

no

120

130

140

150

160

80

3.7

14

20

27

34

41

47

54

Öl

68

74

81

95

108

122

135

149

162

176 ! 189

203

216

100

3.0

17

25

33

42

50

58

67

75

83

92

100

117

133

150

167

183

200

217

j

233

250

267

120

2.4

21

31

42

52

63

73

83

94

104

115

125

146

167

188

208

229

250

271

292

_

_ !

140

2.0

25

38

50

63

75

88

100

113

125

138

150

175

200

225

250

275

300

__ j _

_

_

160

1.7

29

44

59

74

88

103

118

132

147

162

176

206

235

265

294

!

Exempel på h{älptabell vid fastighetstaxering av skogar i N. N. taxeringsdi strikt år 1928.

Virkesavkasl ningens

Markens normala avkastningsförmåga per hektar i kubikmeter fast mått (bonitet)

genomsnittliga

rotvärde per kbm.

Kronor

0.50

0.7 5

1.00

1.26

1.60

1.76

2.00

2.2 5

2.50

2.7 5

3.00

3.5 0

4.oo

Anvisningar

Markvärde samt virkesvärd e vid normal skogstillgång, kronor per liektar

4.oo..........................

5

8

11

13

16

18

21

24

26

29

32

37

42

Markvärde

)

25

37

50

62

74

87

99

in

124

136

149

173

198

V irkesvärde

1

1 4.50..........................

6

9

12

18

84

21

97

24

in

27

125

30

139

32

153

35

167

41

195

47

223

Markvärde

Virkesuärde

' Dåliga avsättningsförhållan-

5.oo..........................

28

42

56

70

den, dyra avverknings-

i och transportförhållanden.

7

10

13

16

20

93

23

108

26

124

30

139

33

155

36

170

39

186

46

217

53

248

Markvärde

Virkesuärde

31

46

62

77

i

5.50..........................

7

11

14

18

22

25

29

32

36

40

43

51

58

Markvärde

i

34

Öl

68

85

102

119

136

153

170

187

204

238

272

Virkesuärde

6.oo..........................

8

19

16

20

24

28

32

35

39

43

47

55

63

Markvärde

'Medelgoda avsättnings- och

37

56

74

93

in

130

149

167

186

204

223

260

297

Virkesuärde

(

transportförhållanden.

6.50..........................

9

13

17

21

26

30

34

38

43

47

51

60

68

Markvärde

1

40

60

80

101

121

141

161

181

201

221

241

282

322

Virkesuärde

1

7.oo..........................

9

14

18

23

28

32

37

173

41

195

51

238

55

260

64

303

74

347

Markvärde

Virkesuärde

43

65

87

108

130

152

217

|

7.50..........................

10

15

20

25

30

139

34

162

39

186

44

209

49

232

54

255

59

278

69

325

79

371

Markvärde

Virkesuärde

Göda eller utmärkta avsätt-

46

70

93

116

j> nings- och transportför-

i hållanden.

H.oo ...... ...............

11

16

21

26

32

37

42

47

53

58

63

74

84

Markvärde

1

50

74

99

124

149

173

198

223

248

272

297

347

396

Virkesuärde

1

K

u

n

g l.

M

a

j: ts

p

ro

p

o

si

tio n

N r

1

0

2

.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

97

Exempel.

Ett hemman innehåller enligt taxeringslängden bland annat 30 hektar

produktiv skogsmark. Med hänsyn till skogens läge och normala avkast­

ningsförmåga hava rotvärdesiffran 5 kronor per kubikmeter och bonitets-

siffran 3 kubikmeter per hektar ansetts kunna användas, vadan skogsmarks­

värdet per hektar enligt hjälptabellen blivit beräknat till 39 kronor och

således skogsmarksvärdet å hela arealen till 1,170 kronor. Den relativa

skogstillgången har ansetts motsvara 0.8 av normal skogstillgång. Då enligt

hjälptabellen virkesvärdet per hektar skolat utgöra 186 kronor, blir alltså

den faktiska skogstillgångens värde per hektar 186 x 0.8 = 148.8 kronor eller

således sammanlagt för hela arealen 4,464 kronor. Hemmanet har alltså

med hänsyn till skogsmarken och växande skogen uppskattats till respektive

1,170 och 4,464 kronor eller sammanlagt 5,634 kronor. I taxeringslängdens

anmärkningskolumn antecknas siffrorna 5; 3; 0.8.

Bihang till riksdagens protokoll 1927.

/

samt,

H7 höft. (Nr 102.)

98

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 22 februari 1927.

Närvarande:

Statsministern

E kman ,

ministern för utrikes ärendena

L öfgren ,

statsråden

T hyrén , R ibbing , M eukling , G ärde , P ettersson , H ellström , R osen ,

H

amrin

, A

lmkvist

, L

yberg

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen

för finansdepartementet, statsrådet Lyberg:

För Kungl. Maj:ts prövning vill jag nu anmäla frågan om en reformerad

kommunalskattelagstiftning samt andra spörsmål, som därmed äga sam­

manhang.

Historik.

Kommunal-

Alltifrån våra nu gällande kommunallagars tillkomst har den kommunala

'sammankopp18 beskattningen varit sammankopplad med den allmänna bevillningen till

ling med

staten. Ett upphävande av detta samband ifrågasattes i en riksdagens

bevillningen. skrivelse till Kungl. Maj:t år 1897 (nr 65). En avveckling av det direkta

sambandet med statsbeskattningen har ock sedermera kommit till stånd, men

icke på det sätt, att kommunalbeskattningens sammankoppling med bevill­

ningen upphört, utan i stället så, att bevillningen upphört att äga någon bety­

delse såsom statsskatt, i det att det jämförelsevis obetydliga belopp, varmed

densamma utgår, oavkortat utbetalas till landsting och städer, som ej deltaga

i landsting. Olika förslag om inrättande av en särskild grund för den kom­

munala beskattningen hava dock förelegat, och vill jag — under erinran

att en mera ingående redogörelse i vad avser tiden före år 1920 lämnats i

propositionen nr 191 nämnda år — i detta avseende allenast lämna följande

kortfattade orientering.

1897

års kol- I anledning av 1897 års förberörda riksdagsskrivelse tillsattes den 15

munaiskatte-

o^ber 1897 en kommitté under ordförandeskap av fil. doktorn Carl Herslow

kommitté.

.

med uppdrag att verkställa den i skrivelsen begärda utredningen. Kommit-

téns betänkande avgavs den 18 maj 1900 och innehöll förslag till omlägg­

ning av såväl den direkta beskattningen till staten som den kommunala

beskattningen. Vad den senare beskattningen angår, innebar förslaget i

princip, dess ordnande såsom en inkomstbeskattning. I fråga om beskatt­

ningen av fast egendom ville dock kommittén för kommunalbeskattningens

99

vidkommande icke låta fastighetsägarna under alla förhållanden undslippa

med skatteplikt enbart för nettoinkomsten. Med avseende å den starka

skuldsättning, varav särskilt jordbruksfastigheterna trycktes, kunde nämli­

gen befaras, att en beskattning av nettoinkomsten av jordbruksfastighet

skulle inom ett stort antal kommuner giva alltför ringa utbyte och således

åstadkomma alltför våldsamma rubbningar i den fördelning av den kom­

munala skattebördan, som med gällande beskattningsgrunder vore rådande.

För undvikande härav anordnades fastighetsägarnas kommunala skattskyl­

dighet såsom en till sitt minimum garanterad inkomstskatt, vilket minimum

-således ovillkorligen och under alla omständigheter kunde av kommunen

påräknas. Fastighetsägare ålades nämligen i första hand skatteplikt för en

beräknad inkomst av fem procent å fastighetens taxeringsvärde och där­

jämte för den behållna inkomsten, i den mån denna vid taxeringen utrönts

överstiga nämnda procentsats. Skattetekniskt framträdde denna anordning

i kommitténs förslag under formen av en kombinerad fastighets- och in­

komstskatt, därvid från vad som skulle såsom inkomst taxeras medgavs avdrag

med fem procent av fastighetens taxeringsvärde. Det överskott, som efter detta

avdrag bleve föremål för taxering såsom för inkomst, likställdes med annan

inkomst därutinnan, att skattefrihet eller skattelindring skulle inträda allt

efter som beloppet folie inom de inkomstgrupper, vilka komme i åtnjutande

av sådan. Skyldigheten att erlägga kommunalskatt efter fastighets taxe­

ringsvärde skulle i regel åligga fastighetens ägare, vadan det således vore

denne, som vid uppskattningen av inkomsten finge tillgodonjuta avdraget

för vad som genom fastighetsskatten beskattats.

Kommittéförslaget, som avstyrktes av, bland andra, kammarrätten, föran­

ledde emellertid icke någon lagstiftning.

Redan innan granskningen av 1897 års kommunalskattekommittés förslag

slutförts, hade ett reformarbete begynts i syfte att omlägga den direkta stats-

beskattningen, ett reformarbete, som bar frakt i 1902 års förordning om

inkomstskatt och 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Sedan statsbeskattningen genom 1910 års riksdagsbeslut ordnats, vidtogos

åtgärder för ett planmässigt fullföljande av reformarbetet på den kommu­

nala beskattningens område.

Den 14 oktober 1910 erhöll sålunda chefen för finansdepartementet be­

myndigande att tillkalla en sakkunnig för utarbetande av en översikt över

kommunalbeskattningens utveckling och dåvarande gestaltning inom vissa

utländska stater. Såsom sakkunnig tillkallades professorn Gustaf Cassel, och

en av denne utarbetad översikt i ämnet förelåg färdig i april 1912.

Vidare erhöll chefen för finansdepartementet den 18 november 1910

bemyndigande att tillkalla högst tre personer att såsom sakkunniga inom

finansdepartementet biträda med utförandet av de arbeten, vilka för lös­

ningen av kommunalskattefrågan kunde anses erforderliga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

1902 och 1910

års skatte­

reformer.

1910 års ut­

redningsupp­

drag rörande

kommunalbe­

skattningen.

100

De sakkunniga blevo efter vissa personombyten slutligen landskamreraren

G. V. Eiserman och f. d. kammarrättsrådet E. J. von Wolcker. Sedan Kungl.

Maj:t den 29 september 1911 och den 10 juni 1912 förordnat, att samarbete

skulle äga rum mellan de kommunalskattesakkunniga och en eller två represen­

tanter för de sakkunniga, vilka tillkallats för utarbetande av värdestegrings-

skatt å fastighet, förordnade chefen för finansdepartementet landskamreraren

O. V. Landén att såsom representant för sistnämnda sakkunniga deltaga i

berörda samarbete. Med hänsyn till under fortgången av arbetet yppade

väsentliga meningsskiljaktigheter mellan å ena sidan Eiserman och von

Wolcker, å andra sidan Landén rörande de allmänna grunderna för reform­

arbetet, erhöll Landén den 13 februari 1915 av chefen för finansdepartementet

uppdrag att avgiva särskilt förslag i enlighet med den mening, som av

honom omfattades.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Eiserman-

Den 29 april 1917 avgåvo Eiserman och von Wolcker till chefen för

von

Wolckers

finansdepartementet ett den 16 april 1917 dagtecknat förslag till lag angå­

förslag

år

ende kommunal taxering och skattskyldighet jämte anvisningar, motiv och

191bilagor, och samma dag avgav även Landén ett särskilt, den 31 januari 1917

dagtecknat betänkande om allmänna grunder för den kommunala skatte­

reformen.

Eisermans och von Wolckers förslag innebar eu kombination av dels en

fristående fastighetsskatt, att utgå efter fastighets taxeringsvärde, i regel

åsatt på grundval av värdet i handel och vandel (allmänna saluvärdet),

dels en allmän avkastningsskatt, avsedd att träffa nettoavkastningen av

varje förvärvskälla för sig, dels ock slutligen, vad anginge enskilda skatt­

skyldiga (fysiska personer) en allmän och rent personlig inkomst- och för­

mögenhetsskatt efter skatteförmåga, vilken sistnämnda skatt, principiellt

betingad därav att kommunen handhade angelägenheter, som tillika avsåge

statsändamål, hade till särskild uppgift att tjäna till utjämning av skatte­

trycket å fast egendom samt avkastning och därmedelst lindra den hårdhet

i beskattningen, vartill ett objekt- och avkastningsskattesystem, enbart till-

lämpat, skulle föranleda. Ur utjämningssynpunkt vore slutligen en särskild

skatt å oförtjänt värdestegring av jord avsedd att tillfogas såsom ett fjärde,

dock mera fristående led i det ifrågasatta systemet.

Landéns förslag åter upptog en skatt å fast egendom, en skatt å lös egen­

dom, en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt. Även Landén tänkte sig

systemet kompletterat med en särskild skatt å värdestegring av jord.

1920 års Efter remiss å nämnda förslag överarbetades de inom finansdepartementet,

kommunal- varvfi] biträdde sex år 1919 tillkallade sakkunniga. Resultatet av denna

proposition, överarbetning förelåg i 1920 års förenämnda proposition (nr 191) med för­

slag till kommunalskattelag m. m. Detta förslag innebar dels två enligt

intresseprincipen utbildade skatteformer, eu fristående objektskatt å fast egen­

dom och en fristående objektskatt å näringsföretag (jordbruket ej inbegripet),

101

samt två enligt skatteförmågeprincipen utbildade skatteformer, en propor­

tionell inkomstskatt och en progressiv inkomstskatt.

Förslaget vann emellertid ej bifall av riksdagen, som i stället antog det

nu gällande kommunalskatteprovisoriet. Detta tog sig uttryck dels i vissa

ändringar i förut gällande skatteförfattningar (1920 nr 758—760), dels i

vissa nya författningar med giltighet till och med år 1924 (1920 nr 761—

763), vilken giltighetstid emellertid sedermera förlängts till och med år 1927

(1924 nr 450-451, 1926 nr 128-129).

Tillika beslöt riksdagen att i skrivelse hos Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t täcktes, med beaktande av synpunkter, som i särskilda av­

seenden framhållits, föranstalta om

A. förnyad, skyndsam och allsidig prövning av frågan om en reformerad

kommunalskattelagstiftning samt för riksdagen snarast möjligt framlägga

det förslag, vartill denna prövning kunde föranleda;

B. särskild och skyndsam, förnyad utredning av frågan om den kom­

munala beskattningen av skog med aktgivande å ena sidan på kommu­

nernas behov av säkra och stadigvarande skattekällor, å andra sidan av

angelägenheten att främja ett uthålligt skogsbruk, börande härvid tagas i

övervägande, huruvida och i vad mån den kommunala skogsbeskattningen

kunde ske i form av en fastighetsskatt grundad på skogsmarkens värde

jämte inkomstskatt eller skogsaccis i sammanhang med skogens avverkning,

samt för riksdagen snarast möjligt framlägga det förslag, vartill utredningen

kunde föranleda;

C. skyndsam utredning angående ändrade grunder för dels beskattnings-

nämndernas organisation och taxeringsförfarandet dels uppskattning av fast

egendoms värde, avsedda att lända till efterrättelse vid den allmänna fastig­

hetstaxering, som enligt riksdagens mening borde verkställas under år 1922,

samt för 1921 års riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen kunde

föranleda;

D. skyndsam utredning om ordnande av frågan om skattskyldigs rätt

till avdrag från de på grundval av bevillningstaxerad inkomst av fast egen­

dom påförda utskylder till den borgerliga och kyrkliga kommunen för be­

lopp, motsvarande erlagd skogsaccis, samt för 1921 års riksdag framlägga

det förslag, vartill utredningen kunde föranleda;

B. förnyad utredning av frågan om beskattning av moder- och dotter­

företag med särskild hänsyn till beskattning av utländska dotterföretag i

Sverige samt den kommunala beskattningen av moder- och dotterföretag,

samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde för­

anleda.

Några uttryckliga direktiv för utredningsarbetet meddelades icke av riks­

dagen. I detta avseende gjorde vederbörande utskott följande av riksdagen

gillade uttalande:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

1920 års

riksdags­

skrivelse.

102

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

Efter 1920

års riksdag

verkställda

utredningar

m. m.

1920 års

skogsbeskatt-

nings-

kommitté

ock taxerings-

sakkunniga.

Utredning rö­

rande avdrag

från kommu­

nalskatt för

erlagd skogs-

accis.

Utredning rö­

rande moder-

ocli dotter­

företags be­

skattning.

»Det torde på grund av det läge, vari kommunalskattefrägan nu kom­

mit, icke vara möjligt att angiva några andra principiella riktlinjer än

att prövningen bör utgå dels från det material, som sammanförts i Kungl.

Maj:ts proposition, dels från det uppslag, som framlagts av reservanterna

bland 1919 års sakkunniga, dels slutligen från de synpunkter, som fram­

kommit i de vid innevarande riksdag väckta motionerna och i utskottets

föregående uttalanden. Utskottet anser det angeläget att betona, att de pro­

visoriska förslag, vartill dess arbete lett, från dess sida icke äro avsedda

att i något hänseende vara bindande för den blivande nya utredningen,

på samma gång utskottet förutsätter, att, därest detta provisorium vinner

giltighet, erfarenheterna från dess tillämpning bliva vederbörligen beaktade.»

För tillmöteskommande av riksdagens hemställan hava verkställts utred­

ningar och utarbetats förslag, som framgå av följande sammanställning.

I september 1920 beslöt Kungl. Maj:t utse en kommitté (under ordförande­

skap av presidenten i kammarrätten G. A. Petersson) med uppdrag att, i

anslutning till vad riksdagen därom anfört, verkställa dels utredning av

frågan om den kommunala beskattningen av skog och dels utredning an­

gående ändrade grunder för uppskattning av fast egendoms värde, avsedda

att lända till efterrättelse vid allmän fastighetstaxering år 1922, ävensom

att till Kungl. Maj:t avgiva det förslag, vartill utredningarna kunde för­

anleda. Samtidigt bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet

att tillkalla sakkunniga att, i anslutning till vad riksdagen i ämnet anfört,

inom finansdepartementet verkställa utredning och avgiva förslag angående

ändrade grunder för beskattningsnämndernas organisation och taxerings-

förfarandet, avsedda att lända till efterrättelse vid allmän fastighetstaxering

år 1922. De sakkunnigas ordförande blev landskamreraren Eiserman.

Kommittén och de sakkunniga avgåvo i februari 1921 förslag, vilka för­

anledde propositioner till samma års riksdag dels med förslag till förord­

ning om allmän fastighetstaxering år 1922 (nr 214), dels om taxerings­

myndigheter och förfarandet vid allmän fastighetstaxering år 1922 (nr 215).

Propositionerna biföllos i huvudsak av riksdagen och författningar (nr 381

—383) utfärdades den 7 juli 1921.

Åt kammarrättsrådet C. O. Smerling uppdrogs, likaledes hösten 1920, att

utföra den av riksdagen under punkt D begärda utredningen. Det av denne

avgivna förslaget i ämnet föranledde ej lagstiftning, utan i stället föreslog

Kungl. Maj:t i proposition år 1921 (nr 246) vissa ändringar i lagen om

skogsaccis, varigenom, bland annat, det för skogsaccisen nu stadgade maximi­

beloppet skulle nedsättas till hälvten. Propositionen bifölls emellertid ej av

riksdagen.

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen för finansdeparte­

mentet den 3 december 1920 ledamoten av riksdagens första kammare, då­

varande sekreteraren Anders örne att verkställa den av riksdagen under

punkt E ifrågasatta utredningen om moder- och dotterföretags beskattning.

103

Pa grund av Örnes utnämning till statsråd upphörde det honom lämnade

uppdraget, innan utredningen slutförts, men i en den 5 december 1921 dag-

tecknad promemoria redogjorde Örne för de grundsatser, varpå hans förslag

varit ämnat att byggas.

Uppdraget att verkställa utredning i frågan om en reformerad kommunal­

skattelagstiftning överlämnades av Kungl. Maj:t den 27 maj 1921 åt en för

ändamålet tillsatt kommitté.

Till ordförande i denna kommitté (1921 års kommunalskattekommitté)

förordnade Kungl. Maj:t f. d. presidenten i kammarrätten G. A. Petersson

samt till ledamöter kammarrättsrådet J. A. Lybeck, landskamreraren G. V.

Eiserman, ledamöterna i riksdagens första kammare borgmästaren A. O. Kulle,

dåvarande telegraffullmäktigen G. E. Svensson och godsägaren G. K. Seder-

liolm, dåvarande ledamoten i riksdagens första kammare hemmansägaren

Ahlmans Olof Olsson samt ledamoten av riksdagens andra kammare pensions-

fullmäktigen J. B. Eriksson. Genom beslut den 21 oktober 1921 förordnades

ledamoten av riksdagens andra kammare A. A. Lindqvist att i dåmera

statsrådet Svenssons ställe vara ledamot av kommittén. Genom beslut den

8 januari 1923 förordnades professorn vid skogshögskolan T. W. Jonson att

såsom ledamot i kommunalskattekommittén deltaga i kommitténs överlägg­

ningar och beslut, i vad de avsåge frågor, vilka inbegripits i 1920 års skogs-

beskattningskommittés uppdrag.

Sedan av riksdagen medel för ändamålet anvisats, verkställdes genom kom­

mitténs försorg en provtaxering angående verkningarna av vissa inom kom­

mittén utarbetade alternativa förslag. Provtaxeringen grundade sig på 1922

års deklarationer samt särskilt inhämtade upplysningar och avsåg 32 kom­

muner och 3 kommundelar, innefattande något över 43,000 skattskyldiga.

Kommunalskattekommittén avgav sitt betänkande angående den kom­

munala beskattningen den 15 oktober 1924 (Stat. off. utredn. 1924:53 och 54).

Över betänkandet hava i anledning av remiss yttranden avgivits av över­

stå thållarämbetet och samtliga länsstyrelser, ämbetsverk, universitet och

domkapitel, landstingens förvaltningsutskott, ett stort antal kommunala

representationer och taxeringsnämndsordförande, hushållningssällskapens för­

valtningsutskott, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas för­

bund och Svenska landstingsförbundet, handelskamrarna samt representanter

för korporationer och enskilda. Samtliga yttranden hava överlämnats till

kammarrätten, som den 31 oktober 1925 inkom med sitt den 30 juni samma

är dagtecknade utlåtande.

liedan den 28 juni 1918 hade chefen för finansdepartementet jämlikt

erhållet bemyndigande tillkallat tre sakkunniga — landskamreraren O. V.

Landén som ordförande samt revisionssekreteraren H. Waller och f. d. pro­

fessorn K. Wicksell — att biträda vid en revision av lagstiftningen rörande

den direkta beskattningen till staten (1918 års inkomstskattesakkunniga). Då

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

1921 års kom-

,inunalskatte-

kommitté.

Inkomstskatt-

sakkunnigas

förslag;.

under arbetets fortgång fråga uppkom om verkställande av en ingående

utredning angående bland annat själva inkomstbegreppets utformning, för­

stärktes de sakkunniga enligt Kungl. Maj:ts beslut den 25 september 1920

med ytterligare en ledamot, och utsågs härtill f. d. professorn D. David son.

Den 30 april 1923 upphörde utredningsarbetet i den givna formen, men

arbetet fullföljdes av Landén och Waller, vilka med skrivelser, dagtecknade

den 7 juli och den 28 september 1923 avgåvo ett betänkande om inkomst-

och förmögenhetsskatt med tillhörande motivering jämte speciella utred­

ningar och utlåtanden (Stat. off. utreda. 1923: 69 och 70). Detta har varit

utremitterat till i stort sett samma verk och myndigheter m. fl. som kom-

munalskattekommitténs betänkande.

104

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Presidenten

Den 5 december 1924 uppdrog Kungl. Maj:t åt f. d. presidenten Petersson

rCtilTstatlig

att uPPrätta författningsförslag angående den statliga inkomst- och förmögen­

inkomst- och hetsbeskattningen i anslutning till kommunalskattekommitténs förslag till

f0rTkSa«hetS' kommun al skatt olag. Dylikt förslag avlämnades med ett betänkande den

3 mars 1925 (Stat. off. utredn. 1925:10), vilket varit utremitterat i sam­

band med kommunalskattekommitténs förslag.

1923 års Jämlikt Kungl. Maj:ts den 27 juli 1923 givna bemyndigande tillkallades

sakkumdgä. borgmästaren P. Gamstorp och länsassessorn A. Lundevall (1923 års taxerings-

sakkunniga) för att verkställa utredning rörande omorganisation av taxerings-

väsendet. Dessas betänkande med förslag avgavs den 30 juni 1925 (Stat.

off. utredn. 1925: 2 7).

Förenings-

Vidare erinrar jag i detta sammanhang om ett den 20 december 1920 av

sakkunniga, särskilda den 10 januari 1918 tillkallade sakkunniga, v. häradshövdingen

J. T. Larsson och kammarrättsrådet J. Erici, avgivet betänkande om ideella

föreningars .skattskyldighet. De frågor, som i detta betänkande berördes,

voro sedermera föremål för övervägande vid utarbetandet av kommunal­

skattekommitténs förslag till kommunalskattelag och presidenten Peterssons

förslag till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

1924 års

De av olika kommittéer och sakkunniga framlagda författningsförslag hava

skattebered sedermera alltifrån hösten 1924 varit föremål för överarbetning av särskilda

sakkunniga, vilka tillsammans utgjort 1924 års skatteberedning. Denna har

bestått av byråchefen för lagärenden juris doktorn C. W. TJ. Kuylenstierna.

revisionssekreteraren Waller och assessorn E. Geijer, av vilka dock Kuylen­

stierna till den 1 juli 1925 varit företrädesvis sysselsatt med annat uppdrag

och Geijer tidvis huvudsakligen tjänstgjort såsom föredragande hos rege­

ringsrätten. Inom skatteberedningen hava även verkställts vissa nya utred­

ningar och förslag, av vilka följande föreligga i tryck, nämligen: 1) P. M.

rörande detaljbestämmelser i kommunalskattekommitténs år 1924 avgivna

förslag till kommunalskattelag samt rörande inkomstskattesakkunnigas år 1923

Kungl. Muj:ts proposition Nr 102.

105

avgivna förslag till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt under jäm­

förelse med nu gällande bestämmelser och motsvarande bestämmelser i 1920

års förslag till kommunalskattelag, januari 1925; 2) P. M. angående lands-

tingsbeskattningen, augusti 1925; 3) undersökning om vägbeskattningens ord­

nande, 8 oktober 1925 (Stat. off. utredn. 1925:31); 4) betänkande angående

den kommunala skatteutjämningen, 18 november 1925 (Stat. off. utredn.

1925:35); 5) P. M. angående den kommunala progressivskatten och anskaff­

ning av medel för kommunal skatteutjämning, september 1926; 6) betän­

kande angående beskattning av inländska juridiska personers inkomst och

förmögenhet (innefattande, bland annat, även slutförande av utredningen om

moder- och dotterföretags beskattning), 14 oktober 1926 (Stat. off. utredn.

1926:18); samt 7) P. M. angående rätt till avdrag vid beskattningen för värde­

minskning å inventarier, byggnader m. m. i rörelse eller yrke, 30 oktober

1926. Vid utarbetande av betänkande angående beskattning av juridiska

personers inkomst m. m., i vad detta avsåge beskattning av kooperativa

föreningar och därmed sammanhängande frågor, har deltagit kassadirektören

i kooperativa förbundet E. Persson. Vid behandlingen av frågan om en

förändrad taxeringsorganisation har i skatteberedningens arbeten deltagit

länsassessorn Lundevall. I fråga om en särskild ordning för fullföljd av

talan i fastighetstaxeringsmål har jämlikt Kungl. Maj:ts den 26 november

givna bemyndigande kammarrättsrådet S. Norrman tillkallats att såsom sak­

kunnig jämte skatteberedningen biträda med utredningen. Vid behandlingen

av frågan om utländska personers skattskyldighet m. m. har skattebered­

ningen biträtts av kammarrättsrådet O. J. Ekenberg. Samtliga förslag, som

innehållits i nu omnämnda promemorior och betänkanden, hava varit i veder­

börlig ordning utremitterade.

Sedan vid 1926 års riksdag i enlighet med därutinnan framlagd proposi­

tion beslut fattats om sådan ändring i vissa delar av förordningen den 28

oktober 1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt, att den s. k. B-skatten

avskaffades utan att någon annan skatteform i liknande syfte trädde i stället,

uppdrog chefen för finansdepartementet åt sakkunniga, ledamöterna av riks­

dagens första kammare, häradshövdingen K. G. T. Borell och lektorn J. E.

Björnsson samt kanslirådet A. E. C. Sundberg, att inom departementet bi­

träda vid fortsatt utredning av frågan om beskattning av bolags besparade

vinstmedel. Ett förslag till förordning om skatt vid utskiftning av aktie­

bolags och solidariska bankbolags tillgångar har av de sakkunniga avlämnats

i december 1926.

Slutligen hava tre ledamöter av kammarrätten verkställt en teknisk

granskning av de nu föreliggande författningsförslagen.

Här må ock erinras, att även skatteuppbördsväsendet i anledning av riks­

dagsskrivelse gjorts till föremål för särskild utredning av sakkunniga, till­

kallade jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 maj 1924.

Sakkunniga

ang. beskatt­

ning av bolags

besparade

vinstmedel.

Granskning av

föreliggande

författnings-

förslag.

1924 års

uppbördssak-

k un niga.

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Plan för de olika frågornas behandling'.

Omfattninyen

Det frågekomplex, som i det föregående berörts, innefattar i sig fyra stora

gandeproposi- huvudavdelningar, nämligen 1) frågan om beskattningsgrunderna för den

tion.

statliga inkomstbeskattningen och den allmänna kommunala beskattningen.

2) frågan om den kommunala skatter! tjärn ningen, 3) frågan om taxerings-

organisationen och 4) frågan om uppbördsorganisationen. Inom den först­

nämnda av dessa grupper faller ett flertal stora specialfrågor, såsom frå­

gorna om landstings- och vägbeskattningen och om skogsaccisen samt om eu

utskiftningsskatt för bolag.

Beträffande alla de frågor, som innefattas under de tre första huvud­

grupperna, torde förslag nu höra föreläggas riksdagen. Den utan tvivel

högst betydelsefulla frågan om uppbördsväsendets omorganisation befinner

sig däremot ännu på ett mera förberedande utredningsstadium.

I nu förevarande sammanhang kommer jag att för Kungl. Maj:t anmäla

flertalet av förenämnda betänkanden m. m. Frågan om en förändrad taxe-

ringsorganisation ävensom om den kommunala skatteutjämningen ämnar jag

emellertid särskilt anmäla. Beträffande den statliga inkomst- och förmögen­

hetsskatten kommer jag att här upptaga den allmänna motiveringen samt de

special frågor, som ej hänföra sig endast till inkomst- och förmögenhets­

skatten. I övrigt ämnar jag beträffande denna skatt föreslå särskild propo­

sition. Särskilt förslag synes även böra avlåtas rörande utskiftningsskatt för

aktiebolag m. fl. Rörande skogsbeskattningen berör jag i förevarande sam­

manhang de mera principiella frågorna men kommer för övrigt att senare

anmäla ett förslag till lag om skogsaccis att framläggas i särskild proposition.

Likaså har jag för avsikt att nu principiellt beröra frågan om progressivitet vid

den kommunala beskattningen, medan frågan om en ersättningsskatt för den

nuvarande kommunala progressivskatten synes mig böra bliva föremål för eu

särskild proposition. Landstingsbeskattningens principer kommer jag även­

ledes att beröra. Frågan om vägbeskattningen åter kommer att anmälas av

chefen för kommunikationsdepartementet. Med det föreliggande lagstiftnings-

komplexet sammanhängande smärre specialfrågor komma likaledes att an­

mälas av vederbörande departementschefer.

Plan för citat I det följande förutsättes, att tillgång finnes till kommunalskattekommitténs

ur och hän- blänkande.

I detta hava under varje särskild punkt lämnats kortfattade

visningar till

kommunal-

redogörelse!’ rörande lagstiftningens nuvarande ståndpunkt, rörande vad

skattekommit-

digare förekommit beträffande olika spörsmål o. s. v. Det torde ej kunna

tens och in-

komstsicatte-

anses nödvändigt eller ens lämpligt att här i allmänhet återgiva vare sig

Mänlandpif dessa redogörelse!’ eller kommitténs olika förslag med motiveringar, utan

hänvisas i detta avseende till betänkandet. Vad nu sagts om kommunal­

skattekommitténs betänkande gäller även i tillämpliga delar inkomstskatte-

sakkunnigas betänkande. Emellertid skola meddelas sidhänvisningar till

dessa två betänkanden, varjämte i viktigare punkter kortfattade samman­

drag av vad betänkandena innehålla komma att lämnas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

107

Principerna för skattesystemet.

1921 års kommunalskattekommittés förslag till kommunalskattelag (det

reviderade A-förslaget) — vilket är av samma principiella innebörd som

1920 års förslag — upptager skatt för fastighet, näring och inkomst ävensom

skogsskatt och särskild progressiv inkomstskatt. Av dessa äro fastighetsskatten

och näringsskatten fristående objektskatter, vilka utgå i förhållande till fastig­

hets taxeringsvärde och närings på visst sätt beräknade så kallade skatte-

värde. Inkomstskatten är en personlig, i huvudsak proportionell inkomst­

skatt. Skogsskatten utgår vid skogens avverkning i förhållande till det

taxerade rotvärdet. Den är en utbruten del av fastighetsskatten och är

avsedd att kompensera den lättnad i fråga om den årliga fastighetsskatten,

som den växande skogen under uppväxttiden åtnjuter därigenom, att för

skogsvärde repartitionstalet satts lägre än för jordbruksvärde. Progressiv­

skatten ansluter sig liksom den nuvarande kommunala progressivskatten till

den statliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen och utgår efter viss

progressiv skala.

Vad särskilt den föreslagna nya näringsskatten angår, har kommittén

såsom näringsskatteobjekt uppställt värdet av de lösa realtillgångar, som

äro nedlagda i näringen och med vilka den stadigvarande drives, d. v. s.

dels lös egendom, som är avsedd till stadigvarande bruk i näringen, såsom

motorer, maskiner, redskap, transportmedel, ledningar, levande och döda

inventarier m. m. (anläggningsmedel), dels lös egendom, som är avsedd att

omsättas eller förbrukas i näringen, såsom varulager o. dyl., fordringar i

löpande driften samt till näringsdriften hörande, å bank insatta eller annor­

ledes placerade eller kontant tillgängliga medel med avdrag för skulder i

den löpande driften (rörelsemedel). Angående den närmare utformningen

av näringsskatteobjektet, varom för vissa rörelsegrenar, däribland jordbruk,

lämnas särskilda bestämmelser, hänvisas till lagförslagets avdelning II kap.

2 med därtill hörande anvisningar.

Med näring förstås i förslaget jordbruk med binäringar samt rörelse eller

yrke, som drives med användande av i rörelsen eller yrket nedlagt kapital

eller avlönad arbetskraft.

Från näringsbeskattning undantagas vissa slag av rörelse, angivna i för­

slagets 17 §, exempelvis drift av till allmän trafik upplåten kanal, järnväg

eller spårväg, rederirörelse, vissa statsdrivna företag m. m. För all näring

göres därjämte den begränsning, att, om näringsskattevärdet ej uppgår till

2,000 kronor, ingen näringsskatt utgår.

Två reservanter inom kommittén, herrar Rune och Sederholm, förorda ett

skattesystem (det reviderade C-för slaget), som i princip överensstämmer

med nu gällande kommunalskatteprovisoriuin. C-förslaget vill tillgodose

kommunernas krav på mera konstant inkomst från fastigheterna på det sätt.

att fastighetsägaren visserligen skall deltaga i den kommunala repartitionen

Kommunal-

skatte kommit­

téns förslag

jämte reserva­

tioner.

allenast efter den inkomst, som fastigheten lämnat, men att denna inkomst skall

under alla förhållanden beräknas minst till vad som motsvarar viss procent

av taxeringsvärdet. Fastighetsägaren skall »garantera» kommunen ett visst

minimum av inkomst att beskatta, men om inkomsten överstiger detta mi­

nimum, får han i vanlig ordning skatta för hela inkomsten. Skattetekniskt

genomföres detta så, att fastighetsägaren påföres fastighetsskatt efter ett

enligt taxeringsvärdet åsatt repartitionstal men vid inkomstberäkningen er­

håller motsvarande avdrag (procentavdrag).

Förslaget upptager fastighetsskatt, skogsskatt, proportionell inkomstskatt

och progressiv inkomstskatt. Såväl fastighetsskatten, vilken utgår i för­

hållande till fastighets taxeringsvärde, som skogsskatten, vilken utgår i för­

hållande till taxerat rotvärde, utgöra enligt förslaget led i garantiskatte­

systemet. Det mot en beräknad minimiinkomst svarande belopp, som blivit

beskattat genom fastighetsskatten och skogsskatten, får således vid beräk­

ningen av den till inkomstskatten skattepliktiga inkomsten avdragas.

C-förslaget upptager ingen .särskild näringsbeskattning.

Under förarbetena till kommittéförslaget hade ifrågasatts även ett förslag,

vilket upptog även näringsbeskattning i form av garantiskatt (B-förslaget).

Detta förslag förordas emellertid ej i betänkandet av någon av kom­

mitténs ledamöter.

Fn kommittéledamot (herr Lybeek), som icke haft något att erinra mot

kommittéförslagets utformning av näringsbeskattningen, har emellertid an­

sett, att med införande av sådan beskattning bör tillsvidare anstå.

Bn kommittéledamot (herr Olsson) har ansett, att näringsskattevärde, som

ej uppgår till minst 5,000 kronor, bör fritagas från näringsbeskattning.

Enligt såväl A-förslaget som C-förslaget skall den nuvarande skogsaccisen

upphöra.

A-förslaget har följande repartitionstal, nämligen för jordbruksfastighet:

jordbruksvärde 0.0 4, tomt- och industrivärde 0.0 3 och skogsvärde O.oi, samt

för annan fastighet 0.03, allt per 100 kronors taxeringsvärde, för näring 0.03

per 100 kronors näringsskattevärde samt för inkomst l.oo per 100 kronors

inkomst.

En ledamot av kommittén (herr Olsson) har ansett det av kommittén före­

slagna repartitionstalet för jordbruksvärde vara för högt tilltaget och böra

minskas till 0.0 3.

Herrar Eriksson och Lindqvist hava ansett repartitionstalet för tomt- och

industri värde böra sättas till 0.04.

C-förslaget med dess garantiskattesystem har andra repartitionstal för

fastighet, nämligen 0.0 6 för jordbruksvärde, 0.0 5 för tomt- och industri­

värde, O.oi för skogsvärde, 0.0 5 för annan fastighet. För inkomst är repar­

titionstalet detsamma som enligt A-förslaget eller l.oo.

108

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

109

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Kommitténs allmänna utgångspunkt torde klarast framgå av följande

principuMalande av kommittén.

»Kommittén har under sitt arbete oj funnit anledning att till diskussion

upptaga frågan om huruvida kommunalbeskattningen borde byggas väsent­

ligen a principen 'skatt efter intresse’ eller å principen 'skatt efter förmåga .

Kommittén bär funnit detta spörsmål vara av föga praktisk betydelse. I

verkligheten är det nog så, att, såsom även i alla föregående förslag faktiskt

skett, hänsyn måste tagas till båda de sidor av problemet, som tagit sig

uttryck i nämnda formler. Såsom förut nämnts, måste kommunalskatten

fylla vissa förhandenvarande behov, och problemet blir att fördela skatte-

summan på kommunens skattdragande medlemmar så rimligt och skäligt,

d. v. s. så rättvist som möjligt. Skall detta kunna ske, är det förvisso icke

nog att såsom i fråga om statsskatten allenast spörja om skatteförmågan;

även andra synpunkter måste härvid få göra sig gällande. Inom det rela­

tivt trånga beskattningsområde, som kommunen bildar, finnas vissa slag av

beskattningsobjekt, som äro mera intimt förbundna med kommunen än andra,

vissa, som av de kommunala anordningarna kunna hava mera omedelbart

och direkt gagn än andra, vissa, som kunna förorsaka kommunen direkta

kostnader i högre grad än andra; och det måste vara rimligt och skäligt,

att hänsyn tages härtill vid utmätande av deras bidragsskyldigbet till kom­

munen. Eu sådan särställning intaga enligt A- och B-förslagen fastighet

och näring inom kommunen, enligt C-förslaget fastighet. Vidare måste

beaktas nödvändigheten av att åt kommunen anvisa vissa mera stabila be­

skatta ingsobjekt, så att icke omkastningar i konjunkturerna föranleda brist

på sådana objekt och därigenom bringa oreda i kommunens ekonomi. Å

andra sidan är det självfallet, att vid skattesystemets utformande synnerlig

hänsyn måste tagas till beskattningens skälighet i förhållande till de olika

beskatta ngsobjekten, så att intet varder över hövan betungat. Med andra

ord: det kommunala skattesystemet måste framgå ur en syntes av förut­

nämnda olika faktorer, och åt denna syntes kan ej givas uttryck i någon

generell formel. Man lärer härutinnan få åtnöja sig med att säga, att de

olika kategorierna av skattskyldiga inom kommunen böra var för sig draga

den del av bördan, som med hänsyn till samtliga ovan antydda förhållanden

kan finnas rimlig och skälig. Frågan är därför, huru en sådan syntes skall

kunna åstadkommas.

Därvid lärer det till eu början vara klart, att kommunalbeskattningen

icke kan i sin helhet eller till väsentliga delar byggas på progressiv grund.

Redan det förhållande, att vid skattebördans fördelning hänsyn måste tagas

även till andra förhållanden än det för eu progressivskatt grundläggande,

nämligen skatteförmågan, är härutinnan avgörande. Men härtill kommer,

att ett progressivt skattesystem svårligen later förena sig med kommunal­

skattens egenskap att vara repartitionsskatt, liksom ej heller med kravet pa

alt varje kommun skall få tillgodogöra sig de beskattningsföremål, som

finnas inom dess område. Härutinnan liksom i fråga om de skattetekniska

svårigheter, som skulle möta vid ett försök att införa progressivvitet i den

kommunala repartitionsbeskattningen, hänvisas till föredragande departe­

mentschefens — — — uttalande i propositionen till 1920 års riksdag.

Annan utväg för skattebördans fördelning måste alltså sökas. Den när­

mast till hands liggande och antagligen även den, som bäst leder till målet,

har kommittén funnit vara den i alla föregående förslag i ämnet anvisade:

nämligen en anordning med flera olika kommunala skatteformer, vilka verka

på olika si i tf och komplettera varandra. Tillsammans kunna och böra dessa

Kommittén#

motivering.

Allmänna

utgångs­

punkter.

iastighetts-

beskattningen

Näringabe-

akattningen.

Inkomstbe­

skattningen.

litat r v änter­

nät moti­

vering.

giva till resultat en rimlig och skälig fördelning av skattebördan inom

kommunen.

I enlighet med denna uppfattning upptaga alla de inom kommittén upp­

gjorda förslagen olika skatteformer att samtidigt komma till användning

för skattebehovets fyllande.»

De skäl, som ligga till grund för kommittémajoritetens ställningstagande

i fråga om fastighetsbeskattningen, finnas utförligt angivna i 5 kap. av

den allmänna motiveringen. De gå väsentligen ut därpå, att det endast med

ett objektskattesystem är möjligt att åstadkomma rättvisa och jämlikhet i

beskattningen dels emellan de olika fastighetsägarna inbördes, dels ock emel­

lan dessa fastighetsägare såsom grupp betraktade och andra skattdragande.

Ävenså anser kommittén, att ur taxeringsteknisk synpunkt ett objektskatte­

system är vida överlägset ett garantiskattesystem, som medför tekniska svårig­

heter av den art, att resultatet av taxeringarna kan befaras bliva i stor

omfattning förryckt.

Den objektbeskattning å näring, som kommittén föreslår, angives vara av'

helt annan art än den, som tidigare ifrågasatts (d. v. s. en s. k. intresseskatt).

Kommittén utgår därifrån, att materiella tillgångar, som användas i produk­

tionens tjänst och som äro lokaliserade inom kommunen, kunna och böra

underkastas objektbeskattning, evad de äro av fast eller lös egendoms natur.

Liksom alltså fastighetsskatt utgår efter fastighetens taxeringsvärde, kan och

bör en näringsskatt utgå efter det taxerade värdet av det materiella produk­

tiva underlag för näringen, som är av lös egendoms natur.

Rörande kommitténs motivering för inkomstbeskattningen, den proportio­

nella och den progressiva, torde ingen annan redogörelse vara erforderlig än

den, som i det följande meddelas under respektive specialavdelningar.

Huvudreservanternas, herrar Runes och Sederholms, motivering för deras

särskilda mening återfinnes å sid. 495 ff. i betänkandet. Reservanterna dela

kommittémajoritetens uppfattning därom, att fastigheterna med avseende

å uppbärandet av skattetungan inom kommunerna intaga en särställning.

Att en fastighet på grund av sitt närmare och fastare samband med kom­

munen och större beroende av de kommunala institutionerna har ett större

ansvar för kommunens ekonomi, vore av gammalt anfört och erkänt, och

det läge i viss mån i sakens natur, att, i den mån andra skattekällor sinade,

fastigheterna inom kommunen måste träda till för att fylla de oundgängliga

behoven. Däremot delade ej reservanterna majoritetens uppfattning, att

fastighet såsom skatteobjekt hade en annan och större bärkraft än exempelvis

den rena arbetsinkomsten. Lösningen av kommunalskattefrågan borde fort­

farande som hittills sökas i en riktigt avvägd kompromiss mellan hänsynen

till den enskildes skatteförmåga och kommunens intresse att i fastigheterna

äga säkerhet för behövlig skatteintäkt. C-förslaget innebure en sådan kom-

110

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

111

premiss, som å ena sidan — utan att medföra någon omvälvning av det

bestående — skänkte kommunerna avsedd trygghet, å andra sidan ej ställde

hårdare krav på fastighetsägaren än som vore nödvändigt. Reservanterna

hänvisa till vissa uppgifter angående jordbrukets räntabilitet och den om­

ständigheten, att året 1921, vars förhållanden avsåges i den av kommittén

verkställda provtaxeringen, utgjort ett synnerligen dåligt år för jordbruket.

Om nu ett sådant exceptionellt år A- och C-förslagen visade jämvikt, vore

påtagligt, att, i samma mån som normala ekonomiska förhållanden inträdde

inom jordbruket med därmed följande normal förräntningsprocent, den be­

skattningsbara inkomsten skulle stiga och därmed A-förslagets skattebestäm-

melser visa sig, i förhållande till det nuvarande provisoriet eller C-förslaget,

innebära en ökad skattetunga för fastigheterna, vilken icke motsvarades av

ett ökat behov av skattekronor inom kommunen. Kommittémajoriteten

hade framhållit’ (sid. 218), att den »velat bibehålla belastningen på jord­

bruksfastighet vid ungefärligen den nivå, som den haft under provisoriet».

Reservanterna åsyftade ej heller någon lindring, men ansåge att just status

quo äventyrades genom A-förslaget, som i stället komme att medföra en

ytterligare övervältning av skattebördan på jordbruket och andra näringar,

vilka för sin verksamhet vore beroende av ’ ett större fastighetsinnehav

Provisoriet hade medfört en sådan övervältning på fastigheterna, som därvid

fått upptaga 33 procent av skattetrycket mot förut 19 procent. Denna över­

flyttning kunde förklaras och åtminstone i viss grad försvaras av den då

ännu bestående relativt gynnsamma konjunkturen för vårt näringsliv. Situa­

tionen vore nu en annan, och en ytterligare övervältning av skattebördan

på fastigheterna kunde ej undgå att hava för jordbrukare och andra fastig­

hetsägare samt därmed för hela vårt land synnerligen ödesdigra följder.

Rörande den av kommittémajoriteten föreslagna näringsskatten uttalade

reservanterna, att de, oberoende av frågan om en särskild näringsskatts be­

rättigande över huvud taget inom kommunalbeskattningen, hade funnit, att

det av majoriteten framlagda förslaget till sådan skatt ej bort ingå i kom­

mitténs förslag till kommunalskattelag. Denna avvisande ståndpunkt berodde

på den föreslagna skattetypens konstruktion och därmed förbundna svårig­

heter för såväl en rättvis fördelning av skattebördan som själva det tekniska

genomförandet av taxeringen. Nu rådande förhållanden inom vårt näringsliv

inbjöde ej heller på något sätt till en lagstiftning i förevarande riktning.

En depression, svårare än på många decennier, minskade våra näringars

skattekraft och skulle snarare motivera en lindring än eu ökning av det på

dem vilande skattetrycket. Att under sådana förhållanden ifrågasätta en

ökad beskattning av dessa, något som näringsskatten ej skulle kunna undgå

att medföra, kunde reservanterna ej finna vara klokt eller riktigt.

Herr Lybeck har i sin reservation angående näringsskatten hänvisat till

industriens betryckta läge samt taxeringstekniska svårigheter.

112

Kanal. Maj:ts proposition Nr 102.

Yttranden an­

gående prin­

ciperna i

kommunal­

skatt ekommit-

téns förslag.

Ett fullständigt återgivande av alla de yttranden angående beskattnings-

förslagets principer, som avgivits av olika myndigheter, sammanslutningar

och enskilda personer kan ej komma ifråga. Jag nöjer mig med att här

redogöra för den ståndpunkt i huvudfrågorna, som intagits i yttrandena,

samt att närmare redogöra för innehållet av några få representativa utta­

landen.

Överståthållarämbetet och aderton länsstyrelser hava förordat ett system

med fristående objektskatter, medan fem länsstyrelser (i Stockholms, Göte­

borgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län) förordat

garantiskattesystemet i huvudsaklig anslutning till C-förslaget. En läns­

styrelse (i Örebro län) har ansett, att båda förslagen kunna läggas till grund

för lagstiftning i ämnet. Av de nitton länsstyrelser, som ej uttryckligen

förordat A-förslaget, hava nio i likhet med överståthållarämbetet avstyrkt

näringsskatten, medan tio i princip tillstyrkt densamma. Ett par läns­

styrelser hava dock gjort sitt tillstyrkande beroende av att man kunde finna

en tillfredsställande taxeringsorganisation, medan åter ett par andra läns­

styrelser ifrågasatt andra grunder för näringsskattevärdets beräkning än de

av kommittén föreslagna.

De ämbetsverk, som yttrat sig angående förslagets principer — domän-

styrelsen, kammarkollegium, lantbruksstyrelsen och riksräksnskapsverket

ävensom kammarrätten — hava samtliga tillstyrkt ett system med fristående

objektskatter å fastighet. Domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen hava dock

ifrågasatt, huruvida ej de av kommittén föreslagna repartitionstalen för

jordbruksfastighet äro för höga. Inom kammarrätten hava två reservanter

tillstyrkt C-förslaget. Vad näringsskatten angår, har denna tillstyrkts av

lantbruksstyrelsen och riksräkenskapsverket, av vilka dock den förra ansett

någon särskild taxering av jordbruksnäring ej böra äga rum utan ersättas

med en genomsnittlig värdesättning av jordbrukets inventarier m. m. till

40 procent av fastighetens taxeringsvärde. Domänstyrelsen samt bank- och

fondinspektionen ävensom kammarrätten avstyrka en näringsskatt; kammar­

kollegium avstyrker näringsskatt å jordbruket. Inom kammarrätten hava två

reservanter tillstyrkt en näringsskatt, den ene dock med den inskränkningen,

att den ej borde införas under rådande depression för det ekonomiska livet.

Kanslern för rikets universitet har själv avstått från att yttra sig i prin­

cipfrågan men har överlämnat yttranden från, bland andra drätselnämn­

derna vid Uppsala och Lunds universitet, av vilka den förra under åbe­

ropande av ett yttrande av professorn F. Broek tillstyrkt C-förslaget, medan

den senare ej uttalat sig angående vilket förslag som borde föredragas.

Vad härefter angår hörda sammanslutningar m. fl., så har Skånes handels­

kammare tillstyrkt fristående objektbeskattning, medan övriga handels-

kamrar anslutit sig till C-förslaget, ehuruväl de i allmänhet medgivit A-för-

förslagets principiella överlägsenhet. Samtliga handelskamrar hava avstyrkt

näringsskatten. Till den ståndpunkt, som intagits av flertalet handels­

kamrar, hava Stockholms handelskammare, Svenska bankföreningen och

113

Sveriges industriförbund i ett gemensamt utlåtande anslutit sig. Sistnämnda

utlåtande har åberopats av järnkontoret. Sveriges skogsägareförbund,

Sveriges allmänna exportförening, Sveriges allmänna lantbrukssällskap

och Sveriges hantverksorganisation hava anslutit sig till C-förslaget,

den sistnämnda under åberopande av det skälet, att C-förslaget ej inne-

hölle någon näringsskatt. Sveriges redareförening har tillstyrkt A-för­

slaget, men har ansett sig sakna anledning att uttala sig om närings-

skatten, då rederirörelsen enligt förslaget ej skulle träffas av närings­

skatt. Sveriges köpmannaförbund har uttalat sig mot en näringsskatt utan

att i övrigt ingå på principfrågan. Sveriges fastighetsägareförening har

vänt sig mot objektbeskattning i allmänhet. Föreningen Sveriges städers

kronouppbördstjänstemän har förordat A-förslaget.

Styrelserna för svenska stadsförbundet och svenska landstingsförbundet

(det sistnämnda i ett yttrande angående landstingsbeskattningen) hava till­

styrkt A-förslagets principer. Inom stadsförbundets styrelse hava vissa reser­

vanter avstyrkt en näringsskatt. Landstingsförbundets styrelse har ej haft

något att erinra mot en näringsskatt men har avstyrkt den i den föreslagna

formen. Inom landstingsförbundets styrelse har en reservant förklarat sig

ej vara beredd att tillstyrka A-förslaget. Styrelsen för svenska landskom­

munernas förbund har avstått från att yttra sig i principfrågan.

Samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott — utom Gävleborgs

läns, vilket utskott ej velat uttala sig om vilketdera systemet vore att före­

draga — hava anslutit sig till C-förslagets principer, ehuru några förvalt­

ningsutskott ansett de ifrågasatta repartitionstalen för jordbruksfastighet allt­

för höga.

Av domkapitlen hava sex uttalat sig till förmån för A-förslaget, medan

fyra avstyrkt detta eller tillstyrkt C-förslaget. De övriga domkapitlen hava

ej uttalat sig till förmån för någotdera förslaget.

Av landstingens förvaltningsutskott hava åtta tillstyrkt en fristående ob­

jektbeskattning (ett förvaltningsutskott har avstyrkt näringsskatten), medan

nio tillstyrkt C-förslaget och åtta avstått från att yttra sig i principfrågan.

Av hörda taxeringsnämndsordförande, som uttalat sig angående förslagens

principer, hava trettionio uttalat sig för en fristående objektbeskattning (av

dessa hava fyra avstyrkt näringsskatten), medan sexton tillstyrkt C-förslaget

eller i varje fall avstyrkt A-förslaget.

Av städer och landskommuner, som uttalat sig rörande principerna, hava

fyrtiosju tillstyrkt fristående objektbeskattning (femton utan näringsskatt),

medan tjugosex ställt sig på provisoriets ståndpunkt eller tillstyrkt C-för­

slaget.

I de yttranden, däri A-förslaget förordats, har detta i regel skett under

åberopande av kommitténs motivering. I vissa av de yttranden åter, som

förordat C-förslaget, har en mera ingående motivering lämnats.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Bihang till riksdagens protokoll 1027. 1 sand. S7 höft. (Nr 102.)

8

114

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Länsstyrelser.

För att härefter övergå till innehållet i några speciella yttranden, så har

överståthållarämbetet anfört:

»Då det gäller att i särskild grad utnyttja en viss skattekälla, blir den

viktigaste synpunkten, utom undersökning av skattekällans bärkraft, över­

huvudtaget att välja den metod, som verkar mest rättvis de olika inne­

havarna emellan, så att den ekonomiskt starkare får betala relativt mera

och den ekonomiskt svagare relativt mindre. Att en objektskatt å fastighet

av det slag kommittémajoriteten föreslagit verkar i denna riktning, medan

det av reservanterna förordade garantiskattesystemet får en rakt motsatt verkan,

har majoriteten inom kommittén enligt överståthållarämbetets mening på ett

övertygande sätt visat, och anser ämbetet sig därför böra tillstyrka det före­

liggande förslaget, i vad detsamma innebär uttagande av en särskild objekt­

skatt å fastighet.

I detta tillstyrkande ligger givetvis en anslutning till kommittémajoritetens

åsikt, att fastighet såsom skatteobjekt har en större bärkraft än exempelvis

den rena arbetsinkomsten, och anser ämbetet, att denna större bärkraft icke

blivit i för hög grad utnyttjad genom de av kommittén föreslagna procent­

talen av resp. 3 och 4 procent av fastighets taxeringsvärde.

Vidkommande härefter den föreslagna näringsskatten utgår kommittén

därifrån, att inom kommunen lokaliserad näring i väsentliga hänseenden

intager en med fastighet likartad ställning till kommunen och dess anord­

ningar samt anser därför, att rörelse eller yrke, som är att räkna till näring,

bör i likhet med fastighet deltaga i repartitionen, utom med inkomsten efter

samma repartitionstal som annan inkomst, efter ett repartitionstal, som

åsättes på grund av ett på visst sätt beräknat näringsskattevärde. Det av

kommittén uppgivna skälet för en särskild näringsskatt gäller dock endast

sådana företag, för vilkas drivande erfordras särskilda anläggningar av mera

stadigvarande natur, och hade bort leda till en begränsning av närings-

skattekapitalet till den omfattning, landskamreraren Landén givit detsamma

i sitt år 1917 avgivna betänkande om allmänna grunder för den kommu­

nala skattereformen m. in. eller till en egendomsskatt å för näringsdrift

gjorda anläggningar och inrättningar.

Vill man nämligen, såsom ämbetet anser riktigt, i likhet med kommittén

giva underlaget för en särskild näringsskatt en vidsträcktare omfattning,

blir det teoretiska skälet härför näringsföretagens intressegemenskap med

kommunen, från vilken i tidigare kommunalskatteförslag åberopade grund

kommittén dock tager ett bestämt avstånd.

Utan att vilja närmare inlåta sig på frågan, huruvida den föreslagna

näringsskatten, vilken till sin utformning mera erhållit karaktären av en

ren kapitalskatt än en rationell näringsskatt, är ägnad att åstadkomma

rättvisa de olika näringsidkarna emellan, anser överståthållarämbetet sig

böra understryka de av reservanterna inom kommittén framhållna svårig­

heterna för det tekniska genomförandet av taxeringen enligt detta förslag.

Redan vid den av kommittén anordnade provtaxeringen uppgivas dessa

svårigheter hava framträtt. Huru mycket större skola desamma icke visa

sig, då taxeringsmyndigheterna mot sig få näringsidkarnas intresse att i

största möjliga mån nedpressa när i ngsskatte värdet 1

Vidare torde icke heller helt kunna bortses från det av reservanten herr

Lybeck påpekade förhållandet, att de ännu rådande förhållandena inom in­

dustrien mana till varsamhet vid ökandet av näringslivets belastning i

skattea vseende.

115

överståthållarämbetet anser sig således böra avstyrka införandet åtmin­

stone för närvarande av en kommunal näringsskatt.»

Länsstyrelsen i Stockholms län, som ägnat A-förslaget en särskilt ingå­

ende kritik, hänvisar till en början till det förhållandet, att avvägningen av

primärkommunernas skattebörda ej kunde rätt bedömas utan ett hänsyns­

tagande till landstings- och vägbeskattningen, som ej behandlats i kommitténs

betänkande.

Länsstyrelsen påpekar såsom ett osäkerhetsmoment i den verkställda utred­

ningen den omständigheten, att den av kommittén föranstaltade provtaxe­

ringen knappast kunde anses tillräckligt vägledande. Undersökningsmaterialet

vore alltför bristfälligt; och detta gällde icke blott antalet och urvalet av

provtaxerade kommuner och kommundelar, utan därjämte och i än högre

grad den tidsperiod, som provtaxeringen avsåge, nämligen året 1920 — 21.

Såsom reservanterna herrar Rune och Sederholm framhållit, hade jordbrukets

räntabilitet då varit exceptionellt låg, och även på andra områden av det

ekonomiska livet hade abnorma förhållanden varit rådande. Det borde vara

tydligt, att siffror från ett sådant år bliva mycket missvisande. Det vore

under uttrycklig reservation för materialets ofullständighet i olika avseenden,

som länsstyrelsen avgåve det anbefallda yttrandet angående nu föreliggande

betänkande.

Länsstyrelsen fortsätter därefter:

»Kommitténs majoritet har i sin grundläggande motivering för fristående

fastighetsskatt och näringsskatt (betänkandet sid. 149) förklarat sig icke

vilja ingå i någon diskussion, om kommunalbeskattningen bör byggas väsent­

ligen å principen 'skatt efter intresse’ eller å principen 'skatt efter förmåga’,

emedan den 'funnit detta spörsmål vara av föga praktisk betydelse’. Visser­

ligen kan det synas, som om intresseprincipen likväl kommer fram i moti­

veringen för de två 'objektskatterna’. Så talas om 'vissa slag av beskatt-

ningsobjekt, som äro mera intimt förbundna med kommunen än andra, vissa,

som av de kommunala anordningarna kunna hava mera omedelbart gagn

än andra, vissa, som kunna förorsaka kommunen direkta kostnader i högre

grad än andra’. Men den avgörande synpunkten uttryckes dock så, att det

gäller 'att fördela skattesumman på kommunens skattdragande medlemmar

så rimligt och skäligt, det vill säga så rättvist som möjligt’. Och denna

formel — en fördelning som är 'rättvis och skålig’ — möter sedan på

punkt efter punkt såsom det rättesnöre, vilket man anser sig hava följt.

Det kan erinras, huru 1920 års särskilda utskott i sitt utlåtande konstaterade,

att under utskottets överläggningar visat sig en tendens att undanskjuta

'intresseteorien’ — vilken intagit en viktig plats i den då behandlade pro­

positionen — och i stället identifiera de olika slagen av särskilt 'intresse'

inom kommunen med vissa 'objekt' för fristående skatter (kommitténs be­

tänkande sid. 141). Denna förskjutning i frågeställningen har sålunda

fullföljts av kommittén. Frågan om intresseprincipens berättigande kan

under sådana förhållanden även från länsstyrelsens sida lämnas åsido, och

prövningen av de förevarande alternativen begränsas till synpunkten av vad

som efter andra, allmänna grunder bör anses mera 'rimligt och skäligt’.

Vad A-förslaget angår, är härvid att märka, att den fristående objekt-

skatten på fastighet nära förbundits med den fristående objektskatten på

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

116

Kungl. May.ts proposition Nr 102.

näring. Den senare betecknas såsom en 'konsekvens’ av den förra och

behandlas som ett integrerande led i systemet. Det får väl antagas, att

näringsskattens sålunda angivna ställning såsom motsvarighet till fastighets­

skatten också beror därpå, att kommitténs majoritet funnit den oumbärlig

för att fylla kommunens behov av 'mera stabila beskattningsobjekt' (be­

tänkandet sid. 149) med hänsyn till det repartitionstal, som föreslagits

för fastighetsskatten. Emellertid har näringsskatten såväl tidigare, vid

behandlingen av 1920 års proposition, som inom kommittén och efter fram­

läggandet av dess betänkande varit föremål för särskilt starka anmärkningar.

Bland annat har en kommittéledamot — herr Dybeck vilken i övrigt

väsentligen anslutit sig till A-förslaget, i avgiven reservation 'ansett det

mindre välbetänkt att redan nu ifrågasätta införande av näringsskatt’, med

hänsyn särskilt till de ekonomiska svårigheterna under depressionens tryck,

samt uttalat sig för att denna skatteform bör ställas 'på framtiden’. Det

torde därför vara lämpligt att först behandla A-förslagets näringsskatt.

Den är lagd såsom eu skatt på alla slag av näring, sålunda även jord­

bruk med binäringar, med undantag för de så kallade fria yrkena; såsom

näringsskatteobjekt har uppställts värdet av de lösa realtillgångar, vilka

äro nedlagda i näringen och med vilka den stadigvarande drives, vare sig

anläggningsmedel eller rörelsemedel eller kontanta medel, enligt för olika

näringsgrenar specificerade regler. Kommittémajoritetens principmotivering

inskränker sig — frånsett dess ovan anförda allmänna uttalanden angående

objektskatten — till ett par kortfattade satser, nämligen att 'inom kommunen

lokaliserad näring i väsentliga hänseenden intager en med fastighet likartad

ställning till kommunen och dess anordningar’, samt att 'industriella före­

tag ofta föranleda en del kommunala anordningar och utgifter, som göra

det ganska rimligt och skäligt, att dylika företag få i lämplig mån bidraga

till de kommunala utgifterna även under år, då inkomsten därav varit ringa

eller ingen’.

Länsstyrelsen kan ej undgå att finna denna motivering föga övertygande,

i all synnerhet för en så utsträckt näringsskatt som den föreslagna. Att

en näring är 'lokaliserad' inom en kommun behöver icke giva den 'eu med

fastighet likartad ställning’, redan därför att näringen såsom sådan, i mot­

sats till fastigheten, kan förflyttas. När i fortsättningen talas om 'indu­

striella företag såsom vållande kommunala utgifter’, kan först anmärkas,

att här sålunda icke säges något om annan affärsverksamhet eller om jord­

bruket och dess binäringar, vilka kategorier dock även skulle falla under

näringsskatten. Det är vidare påfallande, att man angående industriföre­

tagen ej kan säga mera, än att de 'ofta' föranleda kommunala utgifter.

Den avslutande satsen att i de fall, då industriföretag vålla kommun

utgifter, det skulle vara 'ganska' rimligt och skäligt att beskatta dem såsom

sådana, oberoende av inkomst, till och med om inkomsten varit 'ingen', är

endast ett påstående utan analyserande bevisning.»

Länsstyrelsen ansåge, att det ur synpunkten av rimlighet och skälig­

het syntes hava legat nära till hands att något beröra frågan, om närings­

livet över huvud taget utan allvarligt men kunde bära ifrågavarande sär­

skilda skatt vid sidan av de övriga föreslagna. Så hade icke skett i be­

tänkandet. Det heter vidare:

»Kritiken har vidare riktats mot näringsskattens utformning. Kommittén

har funnit det nödvändigt att 'kraftigt betona’, att dess nu framlagda för­

slag i denna del är 'av helt annan art’ än tidigare näringsskatteförslag,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

117

bland annat det som ingick i 1920 års proposition. Det kan anmärkas, att

häri ligger ett indirekt vitsordande av, huru berättigat motståndet mot 1920

års näringsskatt på sin tid var. Kommitténs nya förslag är också obestrid­

ligen av 'annan art’, så till vida, att såsom närings skattevärde bestämts

endast värdet av de lösa realtillgångar, med vilka den drives, alltså en

värderingsgrund i stället för de tre, varmed 1920 års proposition laborerade.

Givetvis innebär detta en viss formell förenkling. Men frågan är, om resul­

tatet blir tillfredsställande.

Man kan hava anledning att betvivla den nya beräkningsgrundens håll­

fasthet redan med hänsyn därtill, att den varit föreslagen långt tidigare —

av en ledamot i kammarrätten — men då underkänts av kammarrätten och

ej heller upptagits vid utarbetande av 1920 års proposition. Kommittén

har icke på något sätt sökt uppvisa, att den nu skulle vara mera tillfreds­

ställande än när idén först fördes fram. Allt tyder på att den upptagits

egentligen av det skäl, att man velat i någon mån förenkla proceduren;

huruvida den skulle verka 'så rättvist som möjligt’, är däremot icke under­

sökt. Såsom reservanterna herrar Rune och Sederholm anmärka, torde

emellertid det i ett näringsföretag investerade kapitalet ingalunda alltid ut­

göra en mätare vare sig av företagets skattekraft eller av den särskilda sam­

hörighet med kommunen, som kommittén principiellt lagt till grund för

näringsskatten. Reservanterna anföra typexempel på motsatsen, och flera

sådana skulle kunna givas. Särskilt bör uppmärksammas, att fristående

näringsskatt nu — i motsats till vad som var fallet i 1920 års proposition

— föreslås även för jordbruk med dess binäringar, samt att näringsskatte-

värdet för denna beskattningsgrupp enligt förslaget bestämts såsom värdet

av kreatur, jordbruksmaskiner, motorer, inventarier och annan för driften

avsedd lösegendom. Det blir anledning att återkomma till frågan om upp­

skattningen av detta värde; i nu förevarande sammanhang skall blott an­

tecknas, att kommittén själv förutsett verkningar, som synas betänkliga.

Den uttalar (sid. 386), att näringsskattevärdet efter de angivna grunderna

i allmänhet torde bliva proportionsvis större å en liten fastighet än å eu

större fastighet, varav följer, att näringsskatten skulle drabba mindre fastig­

heter jämförelsevis hårdare. Samtidigt måste, såsom här nedan skall fram­

hållas, även den fristående beskattningen av jordbruksfastighet verka tyngre

på de små jordbrukarna:

Att 'de minsta jordbruken’ skulle fritagas från näringsskatt genom den

generella bestämmelsen, att näringsskattevärde icke taxeras, om det icke upp­

går till 2,000 kronor, torde med nuvarande priser på kreatur och inventarier

av olika slag icke bereda någon hjälp åt det stora llertalet jordbrukare.»

Länsstyrelsen uttalar härefter beträffande förslaget om hänsynstagande

i vissa fall till »arbetarkapitalet», att vanskligheter med den uppställda be­

räkningsgrunden förvisso skulle uppkomma, samt att hjälpregeln bröte

hela systemet på ett godtyckligt sätt. Länsstyrelsen hade sålunda kommit

till den meningen, att A-förslagets relativa »förenkling» av beräknings­

grunden för näringsskattevärdet skett på bekostnad av garantierna för ett

någorlunda rättvist resultat. Icke heller hade sagda förenkling kunnat undan­

röja de taxeringstekniska svårigheter, som alltid varit en stötesten för för­

slagen om näringsskatt. Att dessa svårigheter alltjämt måste bliva höge­

ligen allvarliga, framginge omedelbart vid ett studium av de vidlyftiga

specialbestämmelserna med tillhörande anvisningar och vore framhållet av

118

Kungl. Maj:t

s

proposition Nr 102.

samtliga reservanter. Provtaxeringsförrättarna hade också funnit arbetet

med näringsskatten »rätt så betungande» samt påpekat särskilt besvärliga

frågor. Länsstyrelsen måste beträffande Stockholms län ifrågasätta, huru

vida det skulle vara möjligt att annat än undantagsvis få tillgång till per­

soner, verkligt kompetenta att utföra taxering av näringsskattevärde enligt

A-förslaget. Och denna uppfattning, att en dylik uppgift skulle bliva för

svår för taxeringsmyndigheterna, torde delas på många båll ute i länen.

Man kunde jämväl hysa den farhågan, att förfrågningar och undersök­

ningar skulle bliva nödvändiga i hittills osedd utsträckning, och detta icke

blott beträffande större näringsföretag, utan även i fråga om mindre, exem­

pelvis jordbruk, vilkas kreatursbesättning, maskiner och inventarier ju

kunde hava mycket växlande värde.

Länsstyrelsen nödgades för sin del sammanfatta sin mening om A-förslagets

näringsskattebestämmelser så, att trots det arbete, som nedlagts på detta

kapitel, det föreslagna näringsskatteobjektet icke kunde anses på ett tillfreds­

ställande sätt motiverat — vare sig teoretiskt eller praktiskt — och att de

taxeringstekniska svårigheterna vid genomförandet av en dylik näringsskatt

måste bliva alltför stora. Reservanterna herrar Rune och Sederholm hade

icke utan skäl ifrågasatt, om icke problemet — efter alla fruktlösa försök

att på ett tillfredsställande sätt lösa detsamma — Ange betraktas såsom olös­

ligt, så vida man avsåge en praktiskt genomförbar lösning. I varje fall måste

länsstyrelsen avstyrka det föreliggande förslaget.

Vidare anför länsstyrelsen:

»Då näringsskatten, såsom förut omnämnts, utgör ett integrerande led i

A-förslagets objektskattesystem, kan ett avvisande av näringsskatten tydligen

ej undgå att rubba förutsättningarna för systemets andra objektskatt, den

fristående fastighetsskatten. Kommittén har efter allt att döma själv icke ifrå­

gasatt, att den senare skulle kunna genomföras utan den förra. Att de båda

objektskatterna i A-förslaget sålunda äro ömsesidigt beroende av varandra,

framgår av hela den principiella frågeställningen och betänkandets allmänna

läggning. Härtill kommer det — — — praktiska sambandet dem emellan,

nämligen att med de repartitionstal för fastighetsskatten, som kommittén

föreslagit, denna sistnämnda uppenbarligen icke skulle kunna utan närings­

skatten såsom komplement åstadkomma den tillgång till 'mera stabila be-

skattningsobjekt’, som kommittén framhållit såsom nödvändig. Det kan

erinras, att 1920 års proposition med hänsyn till behovet av fast påräkneliga

skattekronor satte repartitionstalen för den fristående fastighetsskatten högre

än kommittén gjort i sitt A-förslag, och detta ehuru även sagda proposition

upptager näringsskatt (dock icke på jordbruk med binäringar). En objektskatt,

som ger allt för litet av sådana skattekronor, skulle icke fylla sitt ändamål.

För övrigt kan en eliminering av näringsskatten ur A-förslaget icke undgå

att förskjuta skattebördans fördelning på ett sätt, som i flera avseenden

torde strida mot vad kommittén avsett med sitt förslag. Då länsstyrelsen

avstyrkt A-förslagets näringsskatt bör sålunda efter dess mening redan med

hänsyn härtill samma förslags objektskatt å fastighet icke heller kunna

ifrågakomma.»

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

119

Gentemot möjligheten att höja de av kommittémajoriteten föreslagna re-

partitionstalen framhåller länsstyrelsen, att det även av uttalanden från vissa

av majoritetsförslagets anhängare vore tydligt, att de föreslagna repartitions-

talen av dem ansetts vara de högsta, som kunde ifrågakomma.

Härefter anföres:

»De anförda uttalandena om möjlighet till jämkningar i A-förslagets re-

partitionstal äro emellertid synnerligen anmärkningsvärda ur en annan syn­

punkt. Det torde icke kunna bestridas, att ett skattesystem, i vilket på för­

hand förutsättas sådana eventuella förändringar på den mest ömtåliga punkten,

bör te sig såsom mycket oberäkneligt för de skattskyldiga. För närvarande

är endast tal om sänkningar i repartitionstalen för A-förslagets objektskatter.

Men om detta förslag skulle antagas och träda i kraft, kan med hänvisning

till den allmänna motiveringen snart resas krav på höjningar. Ett dylikt

osäkerhetstillstånd på ett så viktigt och komplicerat område som grunderna

för den kommunala beskattningen måste betecknas såsom i många hänse­

enden betänkligt.»

Ehuru länsstyrelsen på anförda grunder ansåge, att i och med närings-

skattens avstyrkande även A-förslagets fristående fastighetsskatt borde föras

utom räkningen, vore det nödvändigt att något ingå på denna del av kom­

mittémajoritetens system för objektbeskattning.

Reservanterna hade mot majoritetsförslaget framhållit, att detta inne-

bure en dubbelbeskattning av fastighetsägarna, vilken skulle oskäligt be­

lasta i synnerhet ägare av jordbruksfastighet. Kommitténs majoritet hade

inlagt »en gensaga» mot detta uttalande. Länsstyrelsen kunde icke finna

denna »gensaga» övertygande. Sakens kärna vore nämligen, att fastighets­

ägaren just genom de två repartitionstal, som för honom inginge i det

totala, bleve beskattad tvenne gånger för samma skattekälla, nämligen fastig­

heten — dels för dess taxeringsvärde och dels för inkomsten därav. Att detta

innebure dubbelbeskattning, syntes ofrånkomligt.

Till slut anför länsstyrelsen:

»Huvudfrågan är emellertid, såsom kommittén också antyder, huruvida

denna dubbelbeskattning medför allt för stort skattetryck. Att detta icke är

’avsett’ utesluter icke, att systemet kan få sådan verkan. Enligt länsstyrelsens

mening hava reservanterna anfört starka skäl för sin uppfattning att så måste

befaras bliva förhållandet, särskilt beträffande medelstora och mindre jord­

brukare, om man räknar med 'normala år’. De siffror, som framgått ur

provtaxeringarna, hava reservanterna med fullt fog underkänt såsom miss­

visande på grund av taxeringsårets, här ovan berörda abnorma förhållanden

beträffande jordbrukets avkastning. Reservanternas egna beräkningar synas,

även om de skulle något jämkas nedåt beträffande jordbruksfastighets inven-

tarievärde, tydligt nog ådagalägga, att belastningen å nämnda kategorier av

jordbrukare enligt A-förslaget skulle under normala år bliva avsevärt högre

än hittills och alltså högre än kommittén angivit såsom skäligt. Anledningen

är naturligtvis den, att så snart inkomsten av jordbruksfastighet blir någor­

lunda normal i förhållande till fastighetsvärdet, A-förslagets fristående objekt-

skatt på fastigheten verkar tyngre än den genom provisoriet införda — och

i ('-förslaget bibehållna — garantiskatten, emedan den förra utgår oberoende

120

av fastighetens beskattade inkomst, medan garantiskattens repartitionstal

för fastighetsvärdet avdrages från den uppskattade inkomsten av vederbörande

fastighet. Såsom reservanterna påvisa, skulle för mindre jordbruksfastigheter

A-förslagets objektskatt kunna komma att verka såsom ett rent tillskott ut­

över provisoriets och C-förslagets garantiskatt. Under sådana förhållanden

måste länsstyrelsen anse, att A-förslagets fastighetsbeskattning även ur dessa

synpunkter icke kan accepteras.

Bland de anmärkningar, som kommittémajoriteten riktat mot C-förslaget,

är väl den viktigaste den, som framfördes redan vid kommunalskattefrågans

behandling vid 1920 års riksdag, nämligen att 'garantiskatten ej skipar

rättvisa de olika fastighetsägarna emellan’, särskilt icke mellan skuldsatta

och icke skuldsatta fastighetsägare. Därpå svarades redan 1920, att icke heller

den fristående objektskatten å fastighet skipar sådan rättvisa, och samma

invändning träffar kommitténs A-förslag. Dess objektskatt på fastighet

grundar sig nämligen — alldeles på samma sätt som C-förslagets garanti­

skatt — på fastighetens taxeringsvärde utan avdrag för skuld, och även

A-förslagets näringsskatt — vilken ju också skall drabba jordbruk — bygger

på ett näringsskattevärde, vid vars beräkning icke får göras avdrag för

skuld å det i näringen fast investerade kapitalet; vad angår jordbruksfastig­

het avdrages sålunda icke skuld å kreatur, maskiner, inventarier etc. Skill­

naden mellan A-förslaget och C-förslaget i nu förevarande avseende lärer allt­

så icke bliva allt för stor.

Kommitténs övriga anmärkningar mot C-förslaget röra i stort sett vissa

detaljer i tillämpningen, som enligt kommitténs mening skulle medföra tek­

niska besvärligheter. Anmärkningarna synas genom reservanternas bemötande

vara väsentligt reducerade, och vad som kan kvarstå torde i varje fall icke

vara av den betydelse, att A-förslagets eventuella tekniska företräden skulle

kunna uppväga C-förslagets avgörande företräde i fråga om skattebördans

fördelning.»

Länsstyrelsen i Jönköpings län har till en början framhållit de skäl, som

föranledde att systemet med fristående objektskatter åstadkomme en lämpligare

avvägning av skattebördan mellan fastighetsägarna inbördes än garanti­

skattesystemet, samt därefter hänvisat till att C-förslaget vore förknippat med

avsevärda taxeringstekniska svårigheter, vilka ej vidlådde A-förslaget. Dessa

svårigheter, som framför allt bestode uti invecklade räkneoperationer i an­

ledning av den skattskyldiges rätt att vid inkomsttaxeringen åtnjuta procentu­

ella avdrag å dels fastighetens taxeringsvärde dels avverkat virkes taxerade

rotvärde, vore i kommitténs betänkande påvisade. Länsstyrelsen anför här­

efter beträffande den av kommittén föreslagna näringsskatten:

»Såsom redan anförts, gillar länsstyrelsen i princip förslaget att i näring

placerat kapital göres till föremål för eu särskild objektskatt eller så kallad

näringsskatt.

Det kan emellertid icke bestridas, att stora svårigheter möta vid bestäm­

mandet av det kapital, som bör bliva föremål för dylik skatt, samt att mot

kommitténs förslag till lösning av denna fråga kunna göras tungt vägande

anmärkningar. I detta avseende må här endast erinras om följande.

Lager av varor och fabrikat skola enligt förslaget ingå i näringsskatte-

värdet och värderas med utgångspunkt från och på grundval av närings-

företagets utgående balansräkning för beskattningsåret, där sådan finnes.

Den utgående balansens värden å lager och fabrikat kunna dock ofta vara

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

121

ett mycket otillförlitligt uttryck för det i dem investerade kapitalet. Så är

fallet exempelvis för säsongindustrier samt sådana industrier, vilka för varor­

nas transport äro i avsevärd grad beroende av isförhållandenas inverkan på

skeppningsmöjligheterna. Hos dessa industrier kan varuproduktionen pågå

jämnt under hela året, medan avsättningen är förlagd till vissa delar. Vid

bokslutet kunna sålunda år från år uppträda abnormt höga eller låga varu­

värden i utgående balansen. Nämnda förhållanden kunna ock inbjuda den

skattskyldige att genom förskjutning av räkenskapsåret söka inverka på

näringsskattebeloppet.

Vid skattevärdets bestämmande tages enligt förslaget icke tillbörlig hänsyn

till, att i åtskilliga näringsföretag omsättningen av varor och fabrikat sker

avsevärt raskare, än vad som torde vara normalt. Det är emellertid uppen­

bart, att den olika omsättningstiden har en betydande inverkan på värdet

av det i näringen nedlagda kapitalet. Om nämligen en slakteriaffär och en

möbelhandel båda ha samma årsomsättning, exempelvis 100,000 kronor, kom­

mer den förra, vilken torde omsätta sitt lager 50 gånger om året, att hålla

varulager å 2,000 kronor, medan den senare, som omsätter sitt lager ungefär

en gång om året, får hålla ett lager av 100,000 kronor. Den förra får alltså

jämte de med eu snabb omsättningstid förenade fördelarna även förmånen

av lägre skatt, medan den senare till nackdelarna av en lång omsättnings­

tid även får tyngre skattebörda.

I nyss berörda och likartade fall kan näringsskattevärdet icke skäligen

bestämmas till det kapital, som erfordras för driften, utan värdet måste

bestämmas med hänsyn till, huru ofta kapitalet kan frigöras för ny använd­

ning. Kapitalet lämnar nämligen högre avkastning ju oftare det frigöres.

Vid värdesättningen får man utgå från, att kapitalets normala omsättnings-

eller, om man så vill, omloppstid utgör ett år. Om sålunda omloppstiden

för en viss näring är ett halvt år, bör värdet å det i rörelsen använda

kapitalet fördubblas för att kunna anses motsvara det verkliga skattevärdet.

En reglering av kapitalet är således nödvändig i ovan berörda fall.

Kommittén har visserligen sökt åstadkomma en regulator av näringsskatte­

värdet för vissa näringsgrupper genom den föreslagna bestämmelsen, att

näringens skattevärde icke må sättas lägre än till det belopp, som fram­

kommer, då medeltalet av det i näringen under beskattningsåret anställda

antalet arbetare multipliceras med 2,000. — Förutsättningen för regelns

användande är att arbetarantalet icke understiger fem. — Men utom det att

denna regulator enligt förslaget icke synes vara avsedd att tillämpas på

ovan exemplifierade näring med mycket kort omsättningstid, torde densamma

i det angivna fallet icke vara tillräcklig för att skattevärdet må komma upp

i ett skäligt belopp.

De taxeringstekniska svårigheterna vid näringsskattevärdets bestämmande

måste befaras i många fall ställa allt för stora anspråk på taxeringsmännen

ute i orterna. Sådana svårigheter möta redan i avseende på tillgångarnas

beräkning. Detta gäller bland annat fordringarnas fördelning på förlags-

fordringar och så kallade likvida medel. Att avgöra huruvida å bankinrätt­

ning insatta eller i obligationer placerade medel äro avsedda till stående

placering eller till likvida medel, som vid behov skola frigöras för att in­

sättas i den löpande driften, lär ofta vara fullständigt omöjligt. I varje

fall kräver saken en tidsödande utredning. Än större bliva svårigheterna,

när det gäller att skilja skuld för anläggningen från skuld i den löpande

driften. Om exempelvis eu niiringsidkare lagt en inteckning i sin fastighet

till säkerhet för ett lån, så lär hans uppgift om lånets hänförande till den

löpande driften icke utan vidare kunna godtagas, utan taxeringsmyndig­

heterna torde få inhämta upplysningar, och saken kan bliva föremål för

olika uppfattningar samt tvister. I det av kommittén såsom exempel anförda

fall, att en näringsidkare, som arbetar med ringa eget kapital samt alltså

med kortlån och varuskulder, dock måste anses hava ett anläggningslån,

som ej må frånräknas vid näringsskattevärdets bestämmande, lära ej objek­

tiva grunder för bedömande av detta låns storlek kunna utfinnas.

Men även om fördenskull kommitténs förslag till ordnandet av närings-

skatten icke kan anses innefatta en fullt rättvis och tillräckligt enkel lös­

ning av det föreliggande problemet, torde dock svårigheterna att uppnå en

antaglig lösning icke vara oöverstigliga.»

Länsstyrelsen framlägger härefter ett utkast angående en näringsskatt

med utgångspunkt från det antagandet, att avkastningen ä det investerade

kapitalet för näringsidkare inom eu viss näringsgren genomsnittligt stode i

ett bestämt förhållande till näringsföretagets årliga omsättning samt att detta

förhållande för det stora flertalet näringsgrupper vore tämligen likartat.

Kunde detta förslag realiseras, skulle det enligt länsstyrelsens mening inne­

bära stora fördelar för de skattskyldiga genom förenklad uppgiftsskyldighet

men framför allt för taxeringsmyndigheterna.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför:

»Som A-förslagets största förtjänst framhålles, att det åstadkommer en

rättvisare fördelning av skattetrycket mellan fastighetsägarna inom samma

kommun. Denna förtjänst, sådan den nu är, motväges emellertid i bety­

dande grad därav, att inom olika kommuner fastighetsägarna genom A-för­

slaget försättas i mycket olika ställning. Den fristående objektskattens mer-

belastning är nämligen helt beroende av den relativa ökning av antalet

skattekronor, som objektskatten pålägger, i förhållande till kommunens totala

antal skattekronor. Ju större antal inkomstskattekronor, som finnas i en

kommun, desto hårdare kommer objektskatten att träffa fastighetsägarna.

Vidare framhålles, att under ogynnsamma år den föreslagna garantiskatten

kommer att trycka hårdare än den fristående objektskatten med det före­

slagna repartitionstalet O.04. Denna anmärkning är naturligtvis riktig, men

den vilar på förutsättningen, att repartitionstalet 0,0 4 skall bli antaget och

även bestående. Härom kan råda tvivel. Repartitionstalet 0.0 4 är föreslaget

i ett skattesystem, som även upptager en näringsskatt, vilken beräknas lämna

ett betydande antal beskattningsbara skattekronor. Näringsskatten har emel­

lertid rönt ett betydande motstånd, och även länsstyrelsen kommer att av skäl,

som nedan anföres, avstyrka densamma. Huruvida kommunerna utan nä­

ringsskatt med ett repartitionstal O.04 för fastighetsskatten kunna erhålla ett

tillräckligt antal skattekronor att vid sinande inkomstskattekronor beskatta

utan alltför våldsamma kastningar i utdebiteringens storlek, synes tvivel­

aktigt. Är repartitionstalet O.04 väl avvägt i förslaget med näringsskatt,

blir den naturliga konsekvensen av ett uteslutande av näringsskatten, att

repartitionstalet måste höjas. I den mån åter den fristående fastighetsskattens

repartitionstal höjes mot garantiskattens 0.0 6, försvagas styrkan av den mot

garantiskatten nu gjorda invändningen.

Emellertid är ovädersägligt, att A-förslaget genom förändringar av repar-

titionstalen lätt kan anpassa sig efter förändrade situationer, exempelvis den

som skulle uppkomma, i händelse näringsskatten ej skulle vinna statsmak-

122

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

123

ternas godkännande. Särskilt kommitténs ordförande har i eu av honom

utgiven skrift med styrka framhållit denna A-förslagets rörlighet som eu

dess synnerligen stora förtjänst. Visserligen framliålles fördelen av att re­

pa rtitionstalen lätt kunna sänkas, men det går naturligtvis lika lätt att

höja dem.

I själva verket är denna lättrörlighet, enligt länsstyrelsens uppfattning,

så långt ifrån att vara eu fördel hos förslaget, dess största nackdel. Stabi­

litet är ett beskattningssystems största dygd. Ett känsligt näringsliv kan

lättare uthärda en något mindre teoretisk rättvisa, som man varit i tillfälle

att taga med i sina beräkningar, än opåkallade kastningar i skattetrycket.

Stabilitet kan svårligen förenas med lättrörlighet. Finnes denna, finnes också

frestelsen att vidtaga förändringar.

Dessa eventuella jämkningar och förändringar av repartitionstalen, varpå

hela skattesystemets verkan vilar, förutsättas givetvis komma att ske för

vinnande av allt högre rättvisa. Man behöver ingalunda betvivla den goda

avsikten att åstadkomma ökad rättvisa, men klokheten bjuder, att man ej

glömmer, att anpassningen av repartitionstalen är en avvägning mellan in­

tressemotsatser och att de, som efter bästa förstånd och samvete skola skipa

rättvisa, ofrånkomligt själva äro påverkade av intressen. Det är nu ett

historiskt faktum att veterligen ingen härskande samhällsklass förmått att

vid beskattningen helt bortse från egna intressen. Det är därför ursäktligt,

om under en tid, då den politiska tyngdpunkten är stadd i stadig rörelse

från fastighetsägarna till inkomsttagarna, de förra föredraga det mera säkra

C-förslaget mot de osäkra gåvor, som bjudas i A-förslaget.

Garantiskatten fastställd vid talet O.oe har en viss hävd, som ger sanno­

likhet för dess stabilitet. Den anses även vara så pass hårt tryckande för

vissa fastighetsägare, att ytterligare höjningar synas osannolika. Det är dessa

egenskaper, som säkerligen tillvunnit C-förslaget de mesta sympatierna från

jordbrukarhåll. Dessa sympatier äro uppenbara, och då de finnas, anser läns­

styrelsen att, åtminstone med motiveringen att skipa rättvisa bland jord­

brukarna, A-förslaget ej bör påtvingas jordbrukarklassen.

En sista vägande invändning mot A-förslaget är det ofullständiga skick,

i vilket utredningen om kommunalskattefrågan i dess helhet befinner sig,

trots det synnerligen grundliga arbete, som blivit nedlagt på av utredningen

berörda delar av problemet. Så länge nämligen landstingsskatt och väg­

skatt ej äro medtagna, är varje slutgiltigt omdöme om de utslagsgivande

repartitionstalen uteslutet. Frånsett denna brist har även osäkerhet upp­

kommit vid sakkunnigas bedömande av skattetryckets fördelning mellan olika

skatteobjekt, enär den vägledande provtaxeringen olyckligtvis blivit företagen

år 1921, ett år med notoriskt abnorma ekonomiska förhållanden.

Länsstyrelsen, som på anförda skäl icke kan tillstyrka ett kommunalskatte­

system grundat på A-förslaget, vill samtidigt framhålla, att en slutgiltig

lösning av kommunalskattefrågan förutsätter, att nu senast påvisade brister

i utredningen bli nöjaktigt fyllda. Då nuvarande provisorium i stort sett

fungerat väl, har länsstyrelsen intet att invända mot ett uppskov med kom­

munalskattefrågans lösning, tilldess mera normala ekonomiska förhållanden

kunna underlätta den svårlösta frågans sakliga bedömande.»

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar till en början, att den meningen vore

tämligen allmän, att provisoriet i kommunalskattefrågan utfallit vida bättre

än som kunnat förväntas. Länsstyrelsen hade härigenom allenast velat på­

visa, att förhållandena icke i och för sig motiverade någon omedelbar över-

124

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

gång till annat system, medan i dess ställe andra omständigheter, i främsta

rummet det osäkerhetstillstånd, som präglade det ekonomiska livet, manade

till betänksamhet mot övergång till nytt skattesystem, innan nödig stabili­

sering kunnat konstateras. Med anförande av siffermaterial, utvisande de

förskjutningar, som under ett antal år ägt rum mellan olika kategoriers av

inkomsttagare inbördes skattebörda, uttalade länsstyrelsen, att det ej vore

tillrådligt att draga alltför säkra slutsatser av förhållandena under provtaxe­

ringsåret. Länsstyrelsen förordade bestämt, att beslut om definitiv övergång

till nytt kommunalskattesystem icke fattades, förrän stabilisering av det eko­

nomiska livet kunde antagas hava inträtt. Länsstyrelsen ansåge, att, vare

sig man stannade för A-förslaget eller C-förslaget, resultaten för de skatt­

skyldiga likasom för kommunerna kunde förväntas bliva i det stora hela likvär­

diga, ehuru det kunde ifrågasättas, om icke genom garantiskattesystemet kom­

munerna bereddes trygghet för ett något större fast underlag för utdebiteringen

än genom A-förslagets fristående objektskatt å fast egendom. Det antoges

vidare komma att bliva förenat med större svårighet att hålla särskilt jord­

bruksfastigheternas taxeringsvärden uppe i normalt läge vid en fristående

objektbeskattning än vid ett garantiskattesystem. Frånsett sistnämnda för­

hållande borde framhållas, att A-förslagets objektskatt förefölle avsevärt enk­

lare än C-förslagets garantiskatt. Länsstyrelsen vore av den uppfattningen,

att åtminstone införandet av en näringsskatt borde uppskjutas.

Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län innebure systemet med fristå­

ende objektskatt en ojämförligt mycket större rättvisa såväl för den enskilde

skattdragaren i förhållande till andra enskilda skattdragare som för den ena

gruppen skattdragare gentemot den andra. Särskilt skarpt framträdde ga­

rantiskattesystemets orättvisa vid fördelning av skattebördan mellan olika

fastighetsägare, enär enligt detta system en fastighetsägare, som haft ingen

eller ringa inkomst, finge betala garantiskatt för en inkomst, som han icke

haft, och därtill icke komme i åtnjutande av ortsavdrag eller andra allmänna

avdrag. Vidkommande näringsskatt ställde sig länsstyrelsen mycket tvek­

sam, huruvida tillräckliga skäl kunde anses föreligga för en sådan skatt i

den omfattning kommittén föreslagit. Länsstyrelsen ansåge sig kunna till­

styrka densamma endast i vad den avsåge i näringen nedlagda realtillgångar,

med vilka näringen stadigvarande dreves. Länsstyrelsen hade dock icke

kunnat undgå att inse det berättigade i att ett industriellt företag med ringa

eller inga anläggningsmedel borde, även där företaget något år icke lämnat

beskattningsbar inkomst, i någon mån bidraga till kommunens utgifter. Det

hade förekommit, att företag i länet för förlustår frivilligt låtit upptaxera

sig till viss inkomst till förekommande av för stora rubbningar i kommu­

nens stat.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför, bland annat:

»Då det gäller att välja mellan de inom kommittén uppgjorda alternativa

förslagen, skulle det vara önskvärt att äga material, som tydligt visade verk­

ningarna av de olika alternativen i praktiken. Utan tillgång därtill blir

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

125

omdömet alltför osäkert. Den av kommittén anordnade provtaxeringen avser

att fylla denna brist. Det måste dock framhållas, att materialet har så liten

omfattning, begränsningen har naturligtvis tillkommit för att spara tid och

kostnader, att slutsatserna synas ganska osäkra, i all synnerhet som de år,

provtaxeringen avser, torde få anses som mindre normala. Osäkerheten ökas,

därigenom att den offentliggjorda statistiska bearbetningen i huvudsak endast

innefattar sammandrag och icke specificerar verkningarna för kommuner av

olika struktur.

Med de reservationer, som dessa erinringar innebära, har Eders Kungl.

Maj:ts befallningshavande funnit A-förslaget vara att föredraga framför B-

och C-förslagen. Härvid må uttryckligen betonas, att A-förslaget, såsom

också av kommitténs majoritet framhålles, icke i och för sig är bindande

för en viss fördelning av skattebelastningen mellan de olika grupperna av

skattebetalare inbördes. Denna repartition torde helt och hållet bero på,

vilka repartitionstal som fastställas. Om således vid närmare undersökning

fastighetsägarna befinnas genom den i A-förslaget innefattade objektskatten

och inkomstskatten vara allt för hårt belastade, behöver icke på denna grund

A-förslagets teknik övergivas, utan endast repartitionstalet ändras. Men A-

förslaget synes äga en given överlägsenhet över de övriga alternativen i

särskilt två hänseenden. Först och främst torde det vara obestridligt att

såsom kommittémajoriten framhåller A-förslaget innehåller en rättvisare för­

delning mellan fastighetsägarna inbördes än de övriga förslagen. Och vidare

torde endast A-förslaget hava löst den svåra frågan om skogsheskattningens

ordnande på tekniskt tillfredsställande sätt.

Beträffande den i A-förslaget ingående näringsbeskattningen kan Eders

Kungl. Maj:ts befallningshavande icke ansluta sig till kommitténs förslag.

Enligt vad som framhållits i det föregående, får objektskatten huvudsakligen

anses motiverad av nödvändigheten att med primärkommunernas nuvarande

uppgifter och delvis svaga struktur ställa säkerhet för att tillräckliga skatte-

föremål finnas tillgängliga, men objektskatten måste dock begränsas av hän­

syn till skatteförmågan, såsom också av kommittén i princip uttalats. Såvitt

man kan döma av den föreliggande statistiken från provtaxeringen, skulle

nu den föreslagna näringsskatten i Stockholms stad — och detsamma får väl

antagas gälla större industrisamhällen i allmänhet — medföra en allvarlig

ökning av beskattningen. Särskilt synes näringsskattens betydelse vara på­

fallande för aktiebolagens beskattning, i det att av de framlagda tabellerna

synes framgå, att näringsbeskattningens införande i skattesystemet med­

fört en objektbeskattning, som för aktiebolagen är mångdubbelt högre än

för övriga skattskyldiga. Det förefaller, som om man här skulle hava över­

skridit den lämpliga gränsen för skattebelastningen. A andra sidan torde

i de större samhällena icke finnas behov av en sådan skatt för att åstad­

komma tillräcklig stabilitet i beskattningen. I jordbrukskommunerna åter

synes, att döma av statistiken, näringsskatten inbringa mycket obetydliga

belopp. För åtskilliga jordbrukare kan den dock komma att bliva ganska

kännbar. Även här gäller således, att den icke torde motsvara behovet och

ej heller vara väl avvägd efter förmåga. Att icke näringsskatten, såsom

den utformats i förslaget, lämpats efter »intresset» av de kommunala inrätt­

ningarna, torde vara uppenbart. Det bör också framhållas, att just under

nuvarande tidpunkt, dä så många industriidkare och jordbrukare dragas

med skuldsättning för maskiner, elektrifiering, kreatur eller andra inven­

tarier, det skulle vara särskilt tryckande, att icke någon hänsyn till skuld­

sättningen får tagas vid näringsbeskattning. Stadgandet härom torde vara

126

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 102.

en konsekvent tillämpning av objektbeskattningen, men torde dock, icke

minst under nuvarande ekonomiska förhållanden, anstränga skatteförmågan

väl hårt.

För beskattningsmyndigheterna synes näringsskatten komma att vålla

mycket väsentliga olägenheter, och det måste på grund av uttalanden, som

gjorts från annat håll, uttryckligen betonas, att i Jämtlands län redan

arbetet med nuvarande beskattning framkallat mycket allvarliga svårig­

heter, då det gällt att finna lämpliga och villiga ordförande och kronoom-

bud i taxeringsnämnderna. En ytterligare belastning å dessa funktionärer

med ett tyngande och obehagligt detaljarbete måste därför möta mycket

starka betänkligheter, och endast kunna försvaras, om den nya beskattnings-

formen i övrigt har starka skäl för sig. För de skattedragande torde också

näringsbeskattningen med dess krav på ökade detaljuppgifter medföra ett

arbete, som icke får förbises. Såsom exempel kan framhållas, att de stora

oljeimportaktiebolagen, vilka numera upprättat bensinförsäljningsanlägg-

ningar i tusental spridda över hela riket, torde få avge särskild deklaration

till de olika kommunerna, upptagande varje sådan anläggning.»

Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar, bland annat, följande:

»Vid fråga om det system, som bör läggas till grund för den blivande

kommunala beskattningen, ansluter sig länsstyrelsen i princip till det av

kommittén förordade objektskattesystemet. Länsstyrelsen instämmer ock i

den motivering, som kommittén anfört för nämnda systems företräde fram­

för nu gällande eller föreslagna garantiskattesystem. I likhet med kommu­

nalska ttekommittén måste länsstyrelsen finna, att fastighet och även i viss

mån näring inom kommunen intaga en sådan ställning, att de böra vid den

kommunala repartitionen belastas något hårdare än exempelvis den rena

arbetsinkomsten. Vidare innebär objektskattesystemet i sig en större möj­

lighet att åstadkomma en rättvisare fördelning mellan objekten inbördes än

garantibeskattningen. Åt den taxeringstekniska synpunkten måste därjämte

i detta fall tillerkännas en ej ringa betydelse. I nämnda hänseende är det

ostridigt, att objektskattesystemet är vida att föredraga framför det nu gäl­

lande garantiskattesystemet. Av den erfarenhet, som inhämtats från taxe­

ringarna inom länet, kan länsstyrelsen till alla delar vitsorda, att de nu­

varande bestämmelserna om avdrag vid inkomsttaxeringen av respektive 6

och 5 procent å taxeringsvärdena visat sig i hög grad besvärliga och att taxe­

ringsmyndigheterna måste offra väsentlig del av sin tid för att rätt placera

dessa avdrag.

Ehuru länsstyrelsen av sålunda anförda och i kommitténs utlåtande vidare

utförda skäl principiellt ansluter sig till kommitténs förslag om objektskatte­

systemet, anser sig länsstyrelsen emellertid oförhindrad till erinran mot det

förslag till utformning av den föreslagna näringsskatten, som kommittén

framställt. Denna erinran avser särskilt beskattningen av handels- och

näringsidkares varulager. Redan i kommittébetänkandet har av reservanter

påvisats, hurusom en slakteriaffär, som icke behövde hålla mera lager än

för dagen, i huvudsak undginge näringsbeskattningen, varemot t. ex. en

manufakturaffär, som endast långsamt omsatte sitt lager, finge ett högt

näringsskattevärde. För de norrländska förhållandena och trävaruindustrien

skulle denna beskattning medföra bl. a. att ett trävarubolag, som till följe

dåliga konjunkturer icke finge sälja sina tillverkningar, utan måste lagra

dem och måhända stode i skuld för råvaran och andra omkostnader, finge

utgöra näringsskatt för minst halva lagrets värde. Däremot skulle bolaget

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

127

under gynnsamma år, då bolaget försålt sina tillverkningar, icke få något

motsvarande näringsskattevärde. Dessa anmärkningar mot förslagets ut­

formning kunna enligt länsstyrelsens mening ej förbises. Vidare måste

erkännas, att kommitténs förslag om skattskyldigs bokföring för beräknande

av skattepliktiga näringsskattevärdet äro omständliga och skulle för skatt­

skyldiga och taxeringsmyndigheter vålla betydande svårigheter.

Det kan sålunda enligt länsstyrelsens mening ifrågasättas, om icke en

blivande näringsbeskattning i varje fall borde ytterligare inskränkas att

avse mera det anläggningskapital, som nedlagts i näringen, och bestämmel­

serna i övrigt förenklas.»

Kammarrättens majoritet anför:

»I fråga om fastigheternas deltagande i den kommunala skattebörden har

kammarrätten icke funnit anledning frångå sin----------tidigare ståndpunkt,

att fastigheterna böra tillhandahålla kommunen ett konstant skatteunderlag,

man må nu söka teoretiska motiv för en sådan skyldighet i intresseteorin

eller någon annan teori, eller, såsom kommittén, lämna åsido fastställandet

av en vetenskaplig princip för den valda beskattningsmetoden. Kommitténs

förslag i sina huvuddrag synes för övrigt val ägnat att vara en praktisk

tillämpning av just intresseteorin, vilken kammarrätten — — — gav sin

anslutning, då den framträdde i 1917 års förslag i ämnet.

Svagheterna i C-förslaget träda i dagen, då man undersöker det skattetryck

förslaget lägger på olika fastighetsägare samt i övrigt skärskådar förslaget

ur synpunkten av de skattskyldigas intresse. Kammarrätten skall här icke

ingå på någon uppräkning av anmärkningsanledningarna. Den kritik, som

redan i kommittébetänkandet (sid. 156 ff.) bestås C-förslaget, innehåller i

huvudsak vad som kan och bör sägas. Några ytterligare skäl av betydelse

innehålla ej heller de inkomna yttrandena i vad de förorda A-förslaget.

Skulle bland de av kommittén framförda anmärkningarna några ställas

framför de andra, vore det erinringarna, att C-förslaget dels ej skipar rättvisa

mellan fastighetsägarna inbördes, i det att garantiskatten komme att rela­

tivt hårdare betunga den skuldsatte fastighetsägaren än den ekonomiskt

bättre lottade, dels icke medför den önskvärda differentieringen i skatte­

trycket mellan fastigheter och andra beskattningsföremål, vilket ändamål

torde kunna tjänas endast av en objektskatt, som proportionellt lika be­

lastar fastigheterna utan hänsyn till innehavarnas personliga förhållanden.

Kammarrätten får således i princip tillstyrka A-förslagets fastighetsbe­

skattning. Endast beträffande dess praktiska utformning har kammarrätten

funnit anledning till vissa mindre väsentliga erinringar, som i det följande

skola angivas.

Vad härefter angår den i A-förslaget upptagna näring sskatten, föreligga

reservationsvis gjorda uttalanden ej blott från C-förslagets anhängare utan

ock från ledamoten kammarrättsrådet Lybeck. Medan de förras avvisande

ståndpunkt berott dels på »den föreslagna skattetypens konstruktion och där­

med förbundna svårigheter för såväl en rättvis fördelning av skattebördan

som själva det tekniska genomförandet av taxeringen», dels ock på de

aktuella förhållandena inom näringslivet, som icke inbjöde till lagstiftning

i sådan riktning, har den senares reservation tillkommit mera uteslutande

av hänsyn till rådande läge för näringarna, såväl jordbruket som övriga

näringsgrenar, vilkas skattetryck skulle över hövan skärpas av en närings-

skatt, vartill komme tvivel på taxeringsmyndigheternas förmåga att jämte

Kammar­

rätten.

128

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

övriga nya uppgifter kunna rå med de krav den för våra förhållanden

främmande näringsbeskattningen måste ställa på dem.

Samtliga nu antydda synpunkter gå igen i den kritik, som i inkomna

yttranden ägnats förslaget om näringsskatt, varvid, såsom naturligt är, de

principiella eller taxeringstekniska synpunkterna mera understrukits i ve­

derbörande myndigheters och med taxeringsarbetet sysselsatta organs an­

märkningar, under det att näringslivets målsmän lagt huvudvikten vid

näringarnas betryckta läge.

I sistberörda hänseende förtjänar att särskilt bemärkas vad i ämnet an­

förts av hushållningssällskapen, handelskamrarna, Sveriges allmänna lant­

brukssällskap, Sveriges industriförbund, Svenska bankföreningen, Sveriges

köpmannaförbund och Sveriges allmänna exportförening.

Vad som förekommit har icke givit kammarrätten skäl att frånträda sin

tidigare intagna principiella ståndpunkt, att en objektskatt å näring under

normala förhållanden är ett rationellt led i det kommunala skattesystemet.

Vid jämförelse mellan kommitténs förslag och tidigare framkomna förslag

i ämnet måste erkännas, att kommittén, ledd av kritiken mot de äldre

förslagen, förstått att utforma en skattetyp, som synes vara både enklare i

tillämpningen och mera ägnad att tillgodose den erforderliga differentierin­

gen av såväl näringarna med hänsyn till skattskyldigheten som skatteobjek-

ten inom varje skattskyldig näring.

Om kammarrätten ändock funnit sig böra för närvarande avstyrka in­

förande av en näringsskatt, så beror detta på hänsyn till det faktiska läget

för näringslivet. Den så gott som enhälliga opinionen härutinnan har in­

givit kammarrätten övertygelsen, att för det närvarande och intill dess

ändrade och till det normala stabiliserade konjunkturer inträda, en särskild

näringsskatt icke bör komma till stånd. För ett sådant uppskov talar även,

att hänsyn måste tagas till svårigheten för taxeringsmyndigheterna att göra

sig förtrogna med, utom andra nyheter i taxeringsavseende, som de före­

liggande förslagen medföra, för våra förhållanden så främmande beskatt­

ningsregler som förslaget om näringsskatt innehåller. Kammarrättens upp­

fattning sammanfaller alltså till motiv och slutsats med herr Lybecks reser­

vation.»

Föredraganden i kammarrätten har, med instämmande av en annan leda­

mot, varit skiljaktig och anfört följande:

»Kammarrättens majoritet har, under hänvisning till de faktiska förhål­

landena inom näringslivet, funnit sig för närvarande förhindrad att till­

styrka särskild näringsbeskattning. Efter min uppfattning borde redan

denna omständighet hava föranlett majoriteten att åtminstone tillsvidare

avstyrka även den särskilda fastighetsbeskattningen. Fastighetsskatt och

näringsskatt utgöra tillsammans det objektskatteelement, som kommittén

velat införa i kommunalskattesystemet såsom kommunernas mera konstanta

debiteringsunderlag, och i likhet med kommittén anser jag de båda skatte-

formerna, om över huvud taget någon objektskatt skulle påläggas, vara ett

odelbart helt, ej allenast principiellt sett utan ock med hänsyn till skatte­

tryckets behöriga fördelning mellan fastigheterna och övriga beskattnings-

föremål.

Hade kammarrättens majoritet på berörda punkt iakttagit vad efter min

mening varit konsekvent, skulle densamma följaktligen i fråga om fastig­

hetsbeskattningen stått inför valet att antingen tillstyrka förlängning av

det rådande provisoriet i avbidan på normala konjunkturer för näringarna

129

eller ock biträda ('-förslaget. Med hänsyn till de företräden i vissa avse­

enden, detta förslag även från majoritetens synpunkt måste anses äga i

jämförelse med provisoriet, torde man hava rätt förmoda, att valet därvid

skulle hava utfallit till förmån för det förra.

För min personliga ståndpunkt är det emellertid icke huvudsakligen av­

görande, att A-förslaget i sitt efter kammarrättens avstyrkande av närings-

skatten beskurna skick icke kan anses fylla vad kommittén därmed avsett.

Då jag funnit mig böra förorda en lösning av kommunalskattefrågan i

väsentlig överensstämmelse med C-förslaget, ligga skälen därtill djupare och

sammanhänga med frågan, om förhållandena påkalla eller ens göra önskligt

ett införande i vår kommunalbeskattning av objektskatter.

I likhet med såväl kammarrätten som kommittén lämnar jag öppet, vilket

system från allmän teoretisk synpunkt må verka mest tilltalande. Kommu­

nalskattefrågan måste ses och lösas främst i enlighet med sin för vårt sam­

hälle ingripande praktiska betydelse, även om den vetenskapliga fulländ­

ningen hos systemet skulle lida därpå. I detta ligger emellertid, att man

måste söka utgångspunkten för reformarbetet i de faktiska förhållandena

och i redan vunna erfarenheter. Insikten härom har stått klarare för C-för-

slagets anhängare i kommittén än för majoriteten därinom, och i samma

män kammarrättens majoritet följt den senare, har den också löpt risken

att fjärma sig från de praktiska synpunkterna.

I både kommittébetänkandet och kammarrättens utlåtande förklaras ut­

tryckligen, att man icke känt sig bunden av någon teori, intresseteorien

eller någon annan, men ändock stannar man i båda fallen för förslag, som

innebära otvetydig intressebeskattning. Fastighetsskatten och näringsskatten

äro motiverade och formade såsom intresseskatter, i det att den subjektiva

skattskyldigheten grundas på fastighetsägarnas och näringsidkarnas särskilda,

lill kommunen och dess inrättningar lokaliserade intressen, låt vara att

samtidigt kommunens skatterätt liänföres till den faktiska förekomsten inom

det kommunala territoriet av hithörande objektiva tillgångar.

Enligt sakens natur ligger kommunalskattefrågans, liksom skattefrågors i

allmänhet, lösning i ett rätt avvägande mellan två motsatta intressen, den

skatteberättigades och de skattskyldigas. Emot kommunens intresse av till­

räcklig och någorlunda säker skatteinkomst står kommuninvånarnas intresse

att icke betungas mera än dels för kommunens behov tarvas, dels ock deras

skatteförmåga skäligen medgiver.

Efter den sistnämnda grunden, den subjektiva skatteförmågan, är skatt­

skyldigheten till staten numera reglerad, och rent principiellt sett borde efter

samma grundsats regleras även skattskyldigheten till kommunen.’ Här in­

ställer sig emellertid kommunens intresse. Kommunen är icke eu stat i sta­

ten ocli bär icke inom sitt område handlingsfrihet vid bestämmandet av

vare sig inkomster eller utgifter. Kommunen bär icke annan beskattnings­

rätt än staten medgivit densamma, men har å andra sidan fått sig pålagda

utgifter för även statsändamål, och härtill kommer det yttre förhållande^,

att många kommuner äro mycket små, i följd varav eu begränsning av

debiteringsunderlaget till innevånarnas subjektiva skatteförmåga över exi­

stensminimum och skatteanspråken från staten och sekundärkommunerna kunde

bida till, att kommunerna bleve utan medel för sina behov. Dessa förhål­

landen framtvinga modifikationer av inkomstskattcprincipen, ägnade att till­

godose kommunens ifrågavarande intresse.

Redan på ett tidigt stadium i vår kommunalskattelagstiftning löstes denna

truga sa, att fastigheterna inom en kommun fingo sig pålagd viss av deras

Hihang till riksdaueus protokoll 1027. 1 samt

,V;

käft. (Xr 10?.)

0

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

130

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

faktiska avkastning oberoende bidragsskyldighet till kommunens behov, varvid

å landet intill tiden för införandet av 1862 års allmänna kommunallagstiftning

mantalet väsentligen bestämde bidragets storlek. I samband med sistberörda

lagstiftning erhöll emellertid kommunens allmänna beskattningsrätt den

gestaltning, den i sina huvudlinjer hade ända till införandet av 1920 års

provisorium. Mantalet förlorade sin betydelse vid bestämmandet av skatt­

skyldigheten, och bevillningen av fast egendom samt av inkomst blev grunden

för skattskyldighetens reglerande, vad landskommunerna beträffade genom

förmedling av s. k. fyrktalssättning.

Sedan fyrktalssättningen med år 1909 upphört, erhöll principen en formu­

lering, lika för stad och land, vilken tydligare avspeglade den natur av in­

komstbeskattning, den kommunala bidragsskyldigheten dock i grunden haft

även förut. Enligt den från och med 1910 gällande lydelsen av hithörande

stadganden skulle bidragen i fråga om fastigheter utgöras i förhållande till

inkomsten, beräknad för jordbruksfastighet till sex procent och för annan

fastighet till fem procent av taxeringsvärdet. Man har kallat denna fixerade

bidragsskyldighet 'ackordsskatt’. Fastighetsägarna blevo i förhållande till

kommunen förbundna att skatta för eu viss presumerad avkastning, den

verkliga kunde hava varit större eller mindre. Fördelarna härav för kom­

munen voro påtagliga, denna hade ett fast beskattningsunderlag, men även

de skattskyldiga kunde anses hava gagn av att i stort sett veta, varmed de

hade att räkna.

Emellertid var det endast naturligt, att statsbeskattningens efter hand skeende

utveckling till rationell inkomstskatt skulle inverka på de uppfattningar

angående kommunalbeskattningens rätta ordnande, som kommo till synes i

det jämsides pågående utredningsarbetet på detta område. Jag skall här icke

ingå på någon detaljering, utan vill endast framhålla, hurusom 1900 års

kommunalskatteförslag innebar en konsekvent utveckling av gällande rätt,

i det att skattskyldigheten för inkomst av fastighet föreslogs utsträckt till

eventuellt överskott i verklig inkomst utöver vad som motsvarade den pre-

sumerade inkomsten. 1917 och 1920 års kommunalskatteförslag däremot upp-

togo väl kommunala inkomstskatter, men vid sidan av dessa ställdes rena

intresse- eller objektskatter. 1920 års provisoriska skattereform anslöt sig

åter nära till 1900 års förslag, vars garantiskattesystem således under åren

efter 1920 varit underkastat praktisk prövning. Valet i närvarande stund

står mellan detta system, framlagt i det s. k. C-förslaget, samt den i vissa

avseenden förbättrade form av de tidigare förslagen med blandade system,

som det remitterade majoritetsförslaget innebär, ett val således mellan ett

prövat och ett oprövat system.

Nu invändes givetvis, att genom den på 1921 års kommunalskattekommittés

begäran anordnade provtaxeringen även majoritetsförslagets praktiska effekt

skulle vara åskådliggjord. Reservanterna för C-förslaget ävensom ett flertal

av dem, som yttrat sig i ärendet, hava dock tydligt påvisat, huru missvisande

provtaxeringens siffror äro och måste vara med hänsyn till de extraordinära

konjunkturer, som under 1921 rådde, i varje fall för jordbruket i vårt land.

Det har icke från något håll påståtts, att icke en garantiskatt i huvud­

saklig överensstämmelse med C-förslaget skulle fullt tillgodose kommunens

intresse. Det är i stället för de skattskyldiga, särskilt för jordbrukarna, som

A-förslagets anhängare inom och utom kommittén sagt sig ömma. Det

märkliga är emellertid, att fastighetsägarnas egna målsmän, såvitt de inkomna

yttrandena giva vid handen, nära nog enhälligt anslutit sig till C-förslaget.

Det torde icke vara lämpligt att belasta protokollet med någon utförligare

131

redogörelse för vad därvid från skilda håll anförts. Endast ur trenne av

dessa yttranden skall jag tillåta mig i korthet återgiva några märkliga

uttalanden.

Särskilt belysande i nämnda avseende är det av Sveriges allmänna lant­

brukssällskap avgivna yttrandet, vilket också blivit vägledande för hushåll­

ningssällskapens ställning. Efter konstaterande att år 1921, vars förhållanden

legat till grund för den av kommittén åberopade provtaxeringen, varit ett

för jordbruket exceptionellt dåligt år, i det att förräntningsprocenten varit

endast 1.3 mot i medeltal 5.75 under åren 1918—1920, har framhållits, att

provtaxeringens resultat icke kunde utan vidare läggas till grund för bedöm­

ning av A- och C-förslagens verkningar under för jordbrukets ekonomi mera

normala förhållanden. För vinnande av klarhet med avseende å de båda

förslagens relativa skälighet ur jordbrukssynpunkt bär det synts lantbruks­

sällskapet nödvändigt att mera ingående belysa deras inflytande på jordbrukets

skattetryck under olika förutsättningar med hänsyn till jordbrukets inkomster.

Den undersökning, som lantbrukssällskapet därutinnan verkställt, ger vid

banden, att antalet skattekronor blir lägre enligt A-förslaget, endast då den

beskattningsbara inkomsten ej överstiger 1.4 procent eller, under viss förut­

sättning beträffande näringsskattevärdets relativa storlek, 0.5 procent av fastig­

hetens taxeringsvärde. Vid en inkomstprocent av 6 komme skattekronornas

antal enligt A-förslaget att överstiga antalet skattekronor enligt C-förslaget

med ej mindre än 77 respektive 92 procent. Vid högre inkomstprocent komme

A-förslagets merbelastning att avtaga, så att t. ex. vid en inkomstprocent av

15 överskottet bleve 31 respektive 37 procent. Detta innebär, på sätt i yttrandet

framhållits, en tendens bos A-förslaget att avlasta skattetrycket från jordbruk

med hög inkomstprocent på jordbruk med mera måttlig sådan.

Såsom antytts har i lantbrukssällskapets utredning tagits hänsyn även till

A-förslagets näringsskatt. Skulle nu, på sätt kammarrätten tillstyrker, A-

förslagets fastighetsskatt tagas utan samband med näringsskatt, föreligger

risken, att fastighetsskatten måste i kommunens intresse skärpas genom högre

repartitionstal, varav skulle följa än sämre siffror för A-förslaget än de av

lantbrukssällskapet framlagda.

Närmast från skogsbrukets synpunkt har Sveriges skogsägareförbund fram­

hållit fördelarna hos C-förslaget framför A-förslaget. Sålunda har erinrats,

att C-förslaget icke skulle medföra någon dubbelbeskattning, samt att redan

vid en medelräntabilitet hos skogsbruket av 2 procent skattetrycket enligt

A-förslaget, trots dettas lägre repartitionstal, bleve lika starkt som enligt C-

förslaget. Så snart skogsbrukets avkastning stege över 2 procent, bleve skatte­

trycket enligt det sistnämnda lindrigare än enligt A-förslaget.

Vidare hava i förbundets yttrande bemötts en del i kommittébetänkandet

eller eljest gjorda anmärkningar mot C-förslaget, såsom att dettas skogsskatt

med hänsyn till avdragsrätten icke skulle komma att utgöra någon verklig

garanti för säker minimiinkomst för kommunen, att skogsskatten såsom garanti­

skatt komme att i vissa fall orsaka praktiska svårigheter vid skattebeloppets

beräknande och påförande, att garantiskatteformen skulle medföra svårigheter

att rätt uppskatta värdet av på rot sålda virkesposter ävensom fresta köpare

och säljare av avverkningsrätter att ingå skenavtal för att dölja den verkliga

köpeskillingen, samt att det skulle uppstå svårigheter att vid skogsskattens

uppbärande anträffa personer, som sålt sina fastigheter och avflyttat från

kommunen men fortfarande vore skattskyldiga på grund av tidigare upplåtna

avverkningsrätter.

Slutligen har skogsägareförbundet uttalat, att C-förslagets allmänna grunder

Kungl. Majrts proposition Nr 102.

132

för beskattningen av skogsbruket vore väl funna och borde komma i till-

lämpning, men att man knappast kunde tillförlitligt bedöma verkningarna

av de för garantiskatten å skogsbruket föreslagna repartitionstalen, förrän eu

jämförande provtaxering i detta avseende bleve verkställd.

Sveriges allmänna exportförening har likaledes konstaterat, att A-förslaget

komme att medföra dubbelbeskattning och oskälig övervältring av skattebördan

på fastighetsägarna, samt påpekat, att repartitionstalen med hänsyn till kom­

munerna ej kunde sättas så låga, att nämnda risk undginges. Gentemot

kommitténs anmärkning, att C-förslaget komme att jämförelsevis hårt drabba

den skuldsatte fastighetsägaren, har föreningen erinrat, att även om så skulle

ske i några fall, A-förslaget dock för det långt övervägande flertalet fastig­

hetsägare vore sämre. Då full rättvisa ej stode att vinna för alla, ansåge

exportföreningen sig böra tillstyrka ett förslag, varigenom det stora flertalet

icke komme att drabbas av de ökade bördor, mot vilka föreningen finge varna

ur både ekonomisk och social synpunkt. Vidare har föreningen betonat otill­

förlitligheten av den verkställda provtaxeringens resultat.

I sakens natur ligger, att intet förslag, ägnat att tjäna båda de motsatta

intressen, varom här är fråga, kan uppgöras så, att det icke åsidosätter något

i och för sig berättigat önskemål, vars tillmötesgående emellertid kanske

skulle giva grund till annan, mera befogad anmärkning. Efter tagen del av

å ena sidan den kritik, som i kommittébetänkandet eller eljest i ärendet riktats

mot C-förslaget, samt å andra sidan de erinringar mot A-förslaget och skäl

för C-förslaget, som anförts av anhängarna av sistnämnda förslag inom och

utom kommittén, har jag stannat vid att i valet mellan de två förslagen

föredraga C-förslaget. Denna min ståndpunkt innebär dock icke ett tillstyrkande

av detta förslag i alla dess detaljer, sådana dessa föreligga i det av reser­

vanterna utformade författningsförslaget. Tvärtom håller jag före, att för­

bättringar kunna vidtagas på vissa håll, exempelvis i fråga om skogsbeskatt-

ningen och i en del taxeringstekniska avseenden. En överarbetning härutinnan

av C-förslaget bör därför företagas.

För den fortsatta diskussionen i ämnet skulle det också vara av synnerlig

vikt, om en ny provtaxering kunde åvägabringas på basis av mera normala

konjunkturer, en sak som ju emellertid förutsätter, att ärendet icke förelägges

nästa års riksdag. Med min ställning till C-förslaget kan jag ju ej heller se

någon allvarligare olägenhet uti något eller några års förlängning av gällande

provisorium.

Sammanfattande skälen för min ståndpunkt att förorda den kommunala

fastighetsbeskattningens ordnande i huvudsaklig överensstämmelse med C-för-

slaget, vill jag slutligen framhålla,

att garantiskattesystemet sluter sig till den hävdvunna ordningen för den

kommunala beskattningen såsom eu organisk utveckling av denna;

att, ej minst därför, de skattskyldiga själva i stort sett funnit sig väl med

den under provisoriet tillämpade garantiskatteformen och nu genom sina

målsmän i detta ärende uttalat sig för principens bibehållande i C-förslagets

form, en psykologisk faktor av betydelse, som icke får underskattas;

att det ej ens påståtts annat än att kommunens skatteintresse med nu gällande

bestämmelser blivit och således också efter C-förslaget komme att bliva be­

hörigen tillgodosett;

att ett garantiskattesystem, rätt utformat, icke synes behöva medföra några

särskilda taxeringstekniska svårigheter;

att redan av sålunda angivna grunder man måste ställa sig tveksam gent-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

emot de i praktiken oprövade nyheter, som A-förslagets fastighetsbeskattning

innesluter;

samt att A-förslaget i och för sig, med eller utan näringsskatt, synes innebära

fara för skattetryckets obehöriga förskjutande till fastighetsägarnas nackdel.»

I anledning av de anmärkningar, som i avgivna yttranden framställts därom,

att det inkomstår, kommunalskattekommitténs provtaxering avsåge, nämligen

år 1921, utvisade en särskilt dålig konjunktur för jordbruket, har jag låtit

verkställa en summarisk provtaxering avseende inkomståret 1924, som ut­

visade en mera normal konjunktur för jordbruket. Vid denna provtaxering

har dock hänsyn ej kunnat tagas till förslaget om näringsskatt, utan under­

sökningen har avsett att få fram, huru det gällande provisoriet skulle verkat,

därest i stället för en garantiskatt å 6 respektive 5 procent å fastigheternas

taxeringsvärden gällt en fristående objektbeskattning å 4 respektive 3 pro­

cent av taxeringsvärdena. Tillika har jag gått i författning om att i mot­

svarande avseenden bearbeta 1922 års provtaxeringsmaterial ävensom en

del av det material, som år 1918 hopbragts för att belysa 1917 års för­

hållanden enligt då föreliggande förslag till lagstiftning i kommunalskatte­

frågan. Angående den närmare innebörden av detta material hänvisas till

särskild utredning, vilken torde få såsom bilaga (bil. 1) fogas vid statsrådsproto­

kollet. Här må, under framhållande att en fullt enhetlig statistik för de

olika åren ej stått att erhålla, allenast anföras vissa huvudsakliga resultat.

Materialet för 1918 omfattar 16 landskommuner. Genom en omläggning av

garantibeskattningen till en fristående objektbeskattning skulle skattekronornas

antal i dessa kommuner ökas med i genomsnitt 5.8 procent. Ser man åter på

de särskilda kommunerna, skulle minskning i skattekronornas antal ske i

4 kommuner och ökning i 12 kommuner. Den största minskningen skulle

utgöra 11.5 procent i Los kommun (Gävleborgs län), den största ökningen

19.7 procent i Hällums kommun (Skaraborgs län). En förskjutning av-

skattetrycket till fastighetsägares nackdel skulle ske i 11 kommuner, till deras

fördel i 5 kommuner. Den största relativa ökning i skattebördan, som någon

kommun skulle utvisa för fastighetsägarna, skulle innebära en stegring från

54.7 till 61.i procent i Västra Kärrstorp (Malmöhus län), den största relativa

minskningen, från 57.5 till 51.9 procent, skulle äga rum i Los kommun.

Beträffande 1922 års provtaxering må anföras följande. Denna av­

såg, bland annat, 27 landskommuner, som i förevarande avseende under­

sökts. Vad dessa beträffar skulle vid övergången till fristående objekt­

beskattning skattekronornas antal ökas i 6 kommuner, minskas i 21

kommuner. Den största ökningen skulle utgöra 9.6 (i Hemmingsdynge,

Malmöhus län), den största minskningen 13.3 procent (Gladhammar, Kal­

mar län). I genomsnitt skulle en minskning av skattekronornas antal äga.

rum med 1.3 procent. Om man frånser aktiebolagen, så skulle eu förskjutning

till jordbrukarnas nackdel — bär kunna särskilda siffror för dessa erhållas

— ske i 15 kommuner, en förskjutning till deras fördel i 12 kommuner.

Den största relativa förskjutningen uppåt för jordbrukarna skulle bär ske i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

133

Statistiska

undersöknin­

gar angående

förslagens

nerkningar.

134

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Departements­

chefen.

Edsele (Västernorrlands län), där dessa skulle se sin skattebörda ökad från

26.3 till 31.o procent av det hela. Den starkaste relativa förskjutningen

till förmån för jordbrukarna skulle däremot ske i Mollösund (Göteborgs och

Bohus län), där jordbrukarna enligt garantiskattesystemet skulle bära 4.9

procent men enligt systemet med fristående objektskatter 3.6 procent av

skattebördan. Av förstnämnda 15 kommuner förete 8 ökning även för grup­

pen tjänstemän och löntagare. Anledningen till ökningen för både jord-

brukargruppen och tjänstemannagruppen är i regel att finna i den betydande

lindringen i aktiebolagens skattebörda. För dessa skulle nämligen en obe­

tydlig ökning av skattebördan uppstå i 6 fall men en rätt betydlig minsk­

ning av skattebördan i 20 fall (oförändrat i 1 fall); i 1 fall (Ramnäs

socken, Västmanlands län) skulle bolagen från att förut ha burit 18.i pro­

cent av skattebördan med den fristående objektbeskattningen få bära allenast

10.7 procent av skattebördan, en minskning alltså med cirka 40 procent; i

ett annat fall (Gladhammar socken) skulle bolagen få en minskning från

23.0 till 12.6 procent, d. v. s. en minskning med närmare 50 procent.

Förhållandena under år 1924 hava undersökts i alla utom 2 av de kom­

muner, som avsågos i 1918 och 1922 års provtaxeringar — nämnda 2 kom­

muner hava på grund av materialets bristfällighet ej kunnat komma med

vid undersökningen. Hela materialet för detta år utgör 35 kommuner, av

vilka 4 varit gemensamma för alla tre provtaxeringarna. Ökning i skatte­

kronornas antal — med högst 29.3 procent i Los kommun — skulle vid

övergång till systemet med fristående objektskatter ske i 18 kommuner,

minskning (med högst 15.4 procent i Rolfstorp), i 17 kommuner. Det må

framhållas som en egendomlighet att, såsom nyss anförts, år 1918 Los

utvisade den största relativa minskningen i skattekronornas antal. I

genomsnitt skulle skattekronornas antal detta år ökats med 2.4 procent.

Om det tillsvidare bortses från aktiebolagen, så skulle detta år en för­

skjutning till fastighetsägares nackdel ske i 18 kommuner till deras fördel

i 15 kommuner, medan 2 kommuner utvisa oförändrad siffra. Den största

relativa förskjutningen till fastighetsägarnas nackdel under förutsättning

av övergång till fristående objektbeskattning utvisar liksom vid 1922 års

provtaxering Edsele med en ökning från 27. i till 30.4 procent av den

samlade skattebördan. Den största relativa minskningen åter för fastighets­

ägarna utvisar Österpiana (Skaraborgs län) med en förskjutning från 3.9

till 3.4 procent av hela skattebördan. Även detta år utvisar en rätt stark

förskjutning för aktiebolagen, uppåt i 14 kommuner, nedåt i 17 kommuner,

medan för detta år 4 kommuner ej upptaga några skattskyldiga aktiebolag.

Omnämnas må Kvillinge (Östergötlands län) med en förskjutning uppåt från

13.3 till 18.3 procent av hela skattebördan och Norra Vram (Malmöhus län)

med en förskjutning nedåt från 10. i till 6.7 procent av hela skattebördan.

När jag nu går att taga ställning till frågan om de principer, som för fram­

tiden skola vara grundläggande för vårt kommunala beskattningssystem,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

135

sker det i en stark känsla av önskvärdheten att till sist vinna ett påtagligt

resultat av ett i år jämnt trettioårigt reformarbete.

Vågade jag hoppas, att den lagstiftning, som må bliva resultatet av stats­

makternas övervägande på detta område, kunde få karaktären av en slut­

giltigt fullbordad byggnad, som skulle äga bestånd genom tiderna, så skulle

jag väl hysa tvekan, huruvida frågan ännu är mogen för avgörande. Det

bar nämligen visat sig, att ett antal frågor, och viktiga sådana, icke i

denna stund äro så allsidigt belysta, som önskvärt kunde vara. Detta för­

hållande innebär för ingen del en anmärkning mot det utredningsarbete,

som nedlagts på hithörande spörsmål. Det är mig tvärtom angeläget att

vitsorda den grundlighet, som under utredningens olika skeden utmärkt ar­

betet på lösningen av dessa spörsmål och som slutligen resulterat i kommu-

nalskattekommitténs nu föreliggande, i många avseenden tvivelsutan fram­

stående förslag till kommunalskattelag. Anledningen till att otillräckligt

utredda spörsmål alltjämt föreligga är fastmera att söka däri, att den eko­

nomiska utvecklingen företett och alltjämt företer sådana växlingar, att nya

beskattningsproblem ständigt uppkomma och därför vid varje särskild tid­

punkt måste till någon del vara av lagstiftningen bristfälligt eller utan

tillräckligt förutseende behandlade. Men vad som nu gäller om den gångna

tiden gäller med rätt stor visshet även den kommande. Man kan, med andra

ord, förutse, att nya tider skola skjuta i förgrunden nya frågor, vilka skola

tarva ett förnyat övervägande med utgångspunkt från den större vikt, som

då tillkommer dessa frågor. Ställde man sig på den ståndpunkten, att kom­

munalskattefrågan ej borde lösas, förrän en i bokstavlig mening definitiv

lösning kunde erhållas, funnes därför, synes det mig, anledning misströsta

om att en lösning någonsin skall komma till stånd. Den omständigheten,

att vissa spörsmål nu måste skjutas åt sidan, synes mig alltså ej böra för­

dröja frågans upptagande.

Om jag hade blivit övertygad om nödvändigheten att ordna det kommu­

nala skatteväsendet efter huvudsakligen nya linjer, skulle jag emellertid hyst

stor tvekan, huruvida ej i allt fall med frågans upptagande bort ytterligare anstå.

Ty ehuruväl man gått i författning om att i möjligaste mån utöka det av

kommunalskattekommittén hopbragta statistiska materialet till frågans be­

lysande, står det för mig fortfarande som en oklar fråga, huru ifrågasatta

omläggningar efter dessa nya linjer skulle kommit att verka. Redan den

omständigheten, att enligt det förslag till mera genomgripande omläggning

av beskattningsprinciperna, som — att döma av inkomna yttranden — torde

haft de största utsikterna att genomföras, och till vilket jag återkommer i

det följande, skattekronornas antal i vissa kommuner skulle väsentligen ned­

bringas, är ägnad att väcka betänksamhet. Men än värre är, att ingen

som helst garanti finnes, att ej resultatet i en eller annan av rikets många

iivriga kommuner skulle bliva eu än större minskning i antalet skatte­

kronor. Ett någorlunda tillförlitligt bedömande av ett dylikt nytt förslag

136

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 102.

synes mig knappast möjligt utan en synnerligen omfattande provtaxering,

vilken om möjligt borde avse olika konjunkturförhållanden.

Nu är jag emellertid av den övertygelsen, att det i kommunalskattefrågan

finnes många punkter, beträffande vilka man på praktiskt taget alla håll

bör vara ense om behovet av reformer. I främsta rummet gäller detta vår

nuvarande skattelagstiftnings formella gestaltning. Redan det förhållandet,

att hela kommunalbeskattningen bygger på en för staten betydelselös stats­

skatt, nämligen den allmänna bevillningen, innebär en konstitutionell oegent­

lighet och medför vissa praktiska olägenheter.

Av än större praktisk betydelse är emellertid, att det nuvarande förlåt!-

ningskomplexet efter de många ändringar, som successivt företagits, genom sin

brist på överskådlighet och enhetlighet vållar beskattningsnämnder och myn­

digheter varjehanda besvärligheter och onödigt arbete vid tillämpningen.

Man kan föreställa sig omfattningen av dessa olägenheter, om man betän­

ker, att i riket torde finnas minst ett par tusental taxeringsnämnder, samt

att varje taxeringsnämnd utgöres av ett flertal ledamöter, vilka ju alla

böra skaffa sig kännedom om skattelagstiftningens innebörd. I många avse­

enden har eu utbildad praxis hos regeringsrätten och kammarrätten utfyllt

de luckor, som skattelagstiftningen företer. Mestadels lär dock denna praxis

vara obekant för beskattningsnämnderna. Genom lagfästande av dylik

Praxis kan större enhetlighet vid taxeringarna åstadkommas och skattemålens

antal hos beskattningsdomstolarna hållas inom rimliga gränser — ett syn­

nerligen eftersträvansvärt förhållande. I andra avseenden åter förefinnes

och liar sedan länge förefunnits ett reformbehov, vars fyllande uppskjutits

i avvaktan på eu mera genomgripande reform. Skulle nu endast partiella

reformer ske, bleve man ånyo nödsakad att infoga nya bestämmelser på

skilda ställen i de gamla författningarna, och dessas bristfällighet skulle bli

ånnu mer i ögonen fallande. Nu föreligger ett klart och systematiskt upplagt

kommittéförslag med tydliga anvisningar, vilket efter viss omarbetning synes

väl ägnat att ersätta våra nuvarande författningar. Jag finner det därför

i hög grad önskvärt, att facit äntligen dragés av de många årens utrednings­

arbete och en lagstiftning antages, som är ägnad att i sina huvuddrag be­

stå under avsevärd tid framåt. Det är ett beklagligt men, såvitt jag för­

står, ofrånkomligt förhållande, att behov av detaljändringar även i den nya

lagstiftningen snart torde uppstå, men detta är ett fel, vilket, såsom jag nyss

anfört, torde med nutidens snabba ekonomiska utveckling enligt sakens natu t-

vidlåda all skattelagstiftning. Anmärkas må, att, om sådana förhållanden

skulle inträffa, att man i framtiden skulle vilja övergå till ett nytt skatte­

system enligt något av de förslag, som hittills framlagts, det endast kan

betraktas som en fördel att kunna utgå från en stomme, som i sina väsent­

liga drag kan bibehållas, även om det nya systemet införes.

Av det anförda framgår, att jag är beredd att nu tillstyrka ett förslag

till kommunalskattelagstiftning att av Kungl. Maj:t föreläggas riksdagen.

Jag vill ej underlåta att framhålla, att ett särskilt skäl till förslagets fram-

137

läggande .just i år är att tiiina däri, att ett ytterligare uppskov med den

allmänna fastighetstaxering, som ursprungligen varit avsedd att äga ruin

innevarande år men som enligt 1926 års riksdags beslut uppskjuta till år

1928, icke torde vara möjligt. Då denna taxering bör grundas på de ut­

arbetade nya bestämmelserna, skulle sålunda 1927 års riksdag i alla hän­

delser bliva nödsakad att pröva frågan i denna del. Men önskvärt är uppen­

barligen, att prövningen av frågan i dess helhet kommer att ske i ett sam­

manhang. Tillika vill jag erinra därom, att 1920 års riksdag hemställt om

förslag i ämnet redan till 1924 års riksdag, och att, även om denna hem­

ställan ej kunnat villfaras, riksdagens önskan uppenbarligen varit att se

förslagen på sitt bord, så snart omständigheterna gjorde det möjligt.

Bland de anmärkningar, som på sin tid av riksdagen framställdes mot

1920 års kommunalskatteförslag, torde en av de mest betydelsefulla hava

varit, att förslag till lösning av viktiga, därmed sammanhängande frågor,

såsom angående en förbättrad taxeringsorganisation, skatteutjämningen,

landstings- och vägbeskattningen m. m., ej samtidigt kunde prövas. I

vissa utlåtanden över kommunalskattekommitténs förslag har även såsom

en brist framhållits, att förslag rörande dessa frågor ej på samma gång

förelåge. Denna brist förefinnes ej längre. Förslag angående bland andra

dessa spörsmål hava utarbetats efter inhämtande i vederbörlig ordning

av yttranden över verkställda utredningar. Hela detta komplex av frågor

kommer, såsom jag redan förut framhållit, att underställas Kungl. Maj:t,

och riksdagen torde alltså bliva i tillfälle att på en gång taga ställning

till dem alla. Här vill jag allenast erinra, att behovet av en i viktiga

avseenden ändrad taxeringsorganisation, alldeles oavsett kommunalskatte­

frågan i övrigt, är trängande, men att det är en påtaglig fördel, om båda

frågorna kunna upptagas i ett sammanhang, att även bestämmelserna om

skatteutjämning tarva omedelbar översyn, samt att vägskattefrågans snara

upptagande och lösning måste betraktas som ett önskemål av största be­

tydelse.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Vid utformningen av 1920 års kommunalskatteproposition hade man ut­

gått ifrån att intresseprincipen skulle vara grundläggande för en avsevärd

del av den kommunala beskattningen. De då föreslagna fristående objekt­

skatterna å fastigheter och näringsföretag voro avsedda att utgöra ett ut­

tryck för denna princip, medan den ifrågasatta kommunala inkomstskatten

och den kommunala progressivskatten voro grundade på skatteförmågeprin-

cipen. Det för kommunalskattefrågans prövning tillsatta särskilda utskot­

tet, vars betänkande godkändes av riksdagen, gjorde härom följande ut­

talande:

»Angående den i propositionen hävdade principen om 'intresset’ såsom

grund för eu särskild kommunal beskattning skall utskottet inskränka

sig till att uttala, att denna princip vid en mera ingående prövning synas

synnerligen vansklig att omsätta i praktiska skattebestämmelser med hänsyn

138

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 102.

till omöjligheten att på ett tillförlitligt sätt gradera olika skattskyldigas In­

tresse’ i kommunen. Vid utskottets överläggningar bär också en märkbar

tendens visat sig bland det kungliga förslagets anhängare att undanskjuta

den egentliga intresseteorien och i dess ställe låta begreppet 'objektbeskatt­

ning’ träda i förgrunden genom att identifiera de olika slagen av särskilt

'intresse’ inom kommunerna med vissa 'objekt’ för särskilda skatteformer

samt att motivera en dylik särskild objektbeskattning dels med behovet av

fasta skattekällor, som äro oberoende av växlingarna i kommunmedlemmarnas

personliga inkomster, dels med den särskilda skattekraft, som kan antagas

följa av innehavet av ett dylikt skatteobjekt. Utskottet hyser för sin del

den meningen, att en dylik förskjutning av den principiella frågeställningen

borde kunna bliva av ett visst värde såsom innebärande en mindre omstridd

utgångspunkt för det kommunala skatteproblemets fortsatta behandling. Att

en viss objektbeskattning i kommunerna kan vara behövlig och berättigad

vid sidan av skatt på personlig inkomst, lärer icke kunna principiellt be­

stridas, så mycket mindre som redan vår nuvarande beskattning av jord­

bruksfastighet och annan fastighet utgör eu form av dylik objektbeskatt­

ning. Men utskottet vill understryka, att, därest en objektskatt skall kunna

motiveras genom den särskilda skattekraft, som innehavet av ett visst objekt

anses medföra, så måste också frågan, huruvida en sådan skatteform bör

användas och huru skatten i så fall bör avvägas, avgöras genom en pröv­

ning av denna skattekraft, vilken prövning i realiteten uppenbarligen måste

ske enligt principen om skatt efter förmåga.»

Till detta uttalande kan jag helt ansluta mig. En praktiskt taget full­

ständig enighet torde råda därom, att objektbeskattning i någon form är nöd­

vändig inom kommunerna, på det att dessa må kunna under dåliga in­

komstår vara tryggade i avseende å tillgången till beskattningsföremål. Även

därom torde eu ganska enhällig mening råda, att denna objektbeskattning

måste åtminstone i främsta rummet avse fastigheter. Under de senaste

årens diskussion om kommunalbeskattningen har också frågan om intresse­

principens berättigande i allmänhet lämnats utom räkningen. Kommunal-

skattekommittén förklarar själv, att den ej uppställt nämnda princip såsom

rättesnöre. Den förskjutning av den principiella frågeställningen, som 1920

års särskilda utskott funnit önskvärd, synes sålunda hava inträtt.

Om enighet kunnat konstateras i fråga om behovet av en objektskatt å

fastigheter, så har i stället stor tvekan yppat sig rörande lämpligheten att in­

föra en motsvarande skatteform beträffande näringsföretag. Väl lärer mot

kommitténs tankegång att låta systemet med en fristående objektbeskattning

å fast egendom kompletteras av en liknande objektbeskattning av lös egen­

dom någon invändning ur principiell synpunkt knappast kunna framställas.

En såvitt möjligt likformig beskattning av produktionsmedlen torde i regel

utöva en jämnare verkan på näringslivet än en beskattning av allenast vissa

produktionsmedel. Detta betraktelsesätt skulle utan tvivel även äga prak­

tisk giltighet, om det gällde att från grunden nydana beskattningssystemet.

139

Nu förhåller det sig emellertid i stället så, att beskattningen av fastigheter

redan sedan gammalt existerat och för länge sedan utövat sina verkningar

på priser å fastigheter och å fastigheternas avkastning. Den ifrågasatta ut­

vidgningen av objektbeskattningen skulle därför komma att verka som en ny

skattebelastning, icke på produktionsmedlen i allmänhet utan allenast på de

näringar, som träffades av utvidgningen. De principiella skäl, som skulle

kunna anses tala för införandet av en näringsskatt, avsedd att utgöra ett

komplement till en fastighetsskatt, synas därför ej äga full giltighet annat

än möjligen vid en omvandling av vårt skatteväsende över huvud taget.

Ser man det förevarande spörsmålet ur rent praktisk synpunkt, måste

man ställa sig den frågan: hur skulle en näringsskatt nu komma att

verka? Svaret på denna fråga är ingalunda lätt att giva. Näringsföretagen

själva komma givetvis att i en näringsskatt se en direkt omkostnad, som

skall tagas ut av köparna av de varor, företagen tillverka eller omsätta.

I den mån detta lyckas, kommer näringsskatten att verka som en vanlig

konsumtionsskatt, I den mån åter som det icke lyckas att övervälta denna

beskattning på köparna, kommer skatten att stanna på företagen, såvida

ej dessa kunna genom nedsättning av arbetslönerna återtaga skatten av

de anställda arbetarna. Om, såsom för närvarande i många fall är hän­

delsen, ett näringsföretag arbetar under sådana förhållanden, att det nätt och

.... •

jämnt bär sig, skulle den sistnämnda eventualiteten utan tvivel bliva den

omedelbara följden av skattens införande, därest ej företaget i stället tvin­

gades att likvidera, varigenom kommunen skulle berövas beskattningsföre-

mål, under det syftet med näringsskatten väl skulle vara att tillföra den

sådana. Huru en näringsbeskattning i tidernas längd skulle verka, är än

svårare att överskåda; någon utredning i dylikt avseende föreligger icke och

torde knappast kunna åvägabringas.

Den föreslagna näringsskatten har också i de avgivna yttrandena mött

starkt motstånd, därvid man i många fall åberopat även de tekniska svårig­

heter och de ojämnheter, som skattens tillämpning skulle föra med sig. Sär­

skilt förslagets uppdelning av skulderna i fasta och tillfälliga skulle i prak­

tiken möta nära nog oöverkomliga svårigheter. Även om det vore möjligt

att åstadkomma tekniska förenklingar, skulle det alltid bli svårt att finna

eu sådan utformning av skatten, att den bleve någorlunda jämnt verkande.

Jag har av de sålunda framförda erinringarna bibragts den uppfattningen,

att tiden ej är mogen för införande av en näringsskatt; detta synes mig

framgå också därav, att även de, som äro anhängare av en sådan skatt, visat

sig hysa mycket olika uppfattningar om huru densamma bör gestaltas.

Härefter övergår jag till vad som plägar anses vara huvudfrågan be­

träffande den tillämnade kommunalskattereformen: skall provisoriets garanti­

skattesystem bibehållas eller skall det utbytas mot en fristående objektbe­

skattning av fastigheter vid sidan av en inkomstskatt?

Härvid vill jag till en början bringa i erinran, att genom 1920 års reform

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

den kommunala skattebördan till eu mycket betydande del överflyttades pa

fastighetsägarna från övriga inkomsttagare. Denna förskjutning — som på

landsbygden beräknats medföra en genomsnittlig ökning av fastighetsägarnas

skattebörda med mer än 50 procent — är i någon mån att tillskriva den om­

ständigheten, att den inkomst, som överskjuter i fråga om jordbruksfastighet

6 procent och i fråga om annan fastighet 5 procent å taxeringsvärdet, efter

1920 års reform, i motsats till vad som förut var fallet, tages till beskattning.

Men huvudanledningen till förskjutningen är dock att söka i de skattefria

avdragen, vilka genom reformen avsevärt höjdes och kommo att gälla samt­

liga inkomsttagare, och som beträffande fastighetsägare på sin höjd kunde

hava den verkan, att beskattningsunderlaget kunde nedbringas till det gamla,

d. v. s. 6 resp. 5 procent av fastigheternas taxeringsvärden, men som beträf­

fande övriga inkomsttagare minskade beskattningsunderlaget i mycket avse­

värd grad. Härav blev givetvis en följd, att, då kommunens utgiftsbehov

skulle slås ut å samtliga beskattningsföremål, en relativt större del kom att

falla på fastighetsägarna. Att nu införa en ordning, som skulle betyda eu

ytterligare överflyttning av skattebördan på fastighetsägarna, kan jag för

min del ej anse rimligt. Ej heller kommittén eller någon av dess ledamöter

har åsyftat en dylik förskjutning. Även i denna punkt synes att döma av

de avgivna yttrandena jämförelsevis stor enighet råda.

Frågan blir då först, vilka verkningarna skulle bliva, om den objektskatt,

som innefattas i den nuvarande garantiskatten, slås ut på samtliga fastig­

heter i förhållande till dessas taxeringsvärden, varigenom en fristående

objektbeskattning vid sidan av en inkomstbeskattning åstadkommes. De

verkställda provtaxeringarna synas visa, att med ett repartitionstal av

0.0

4

för jordbruksfastighet och (ko3 för annan fastighet det genomsnittliga resul­

tatet av en fristående objektbeskattning skulle bliva en jämförelsevis obe­

tydlig förskjutning i förhållandet mellan å ena sidan fastighetsägarna, ä

andra sidan övriga skattskyldiga. Men därav att detta skulle bliva det

genomsnittliga resultatet följer icke, att samma resultat varje år skulle in­

träffa i alla de särskilda kommunerna. Det visar sig tvärtom — såsom var

att vänta — dels att belastningen av fastigheterna skulle bliva även relativt

starkare under det bättre inkomståret för jordbruket (1917) och svagare under

det sämre inkomståret (1921), dels ock att i några kommuner en viss för­

skjutning skulle äga rum över på fastigheterna, medan i andra kommuner

det motsatta förhållandet skulle inträffa. I en del fall hade, såsom jag redan

anmärkt, beskattningsunderlaget ej obetydligt minskats, i det skattekronor­

nas antal sjunkit. Förskjutningarna äro i vissa fall ej så obetydliga,

och jag anser det för min del ej uteslutet, att, om statistik, utvisande

skattetryckets förskjutning i varje särskild provtaxeringskommun, ingått

i kommunalskattekommitténs betänkande — vilket ej varit fallet — denna

skulle givit anledning till en viss eftertänksamhet. Ty uppenbart är,

att en reform på beskattningsområdet måste bedömas med hänsyn ej allenast

till genomsnittsresultatet utan även till verkningarna i de speciella fallen.

140

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

141

Även den, som ej ryggar tillbaka för de vid provtaxeringen erhållna resul­

taten, måste säga sig, att särskilt under exceptionella förhållanden inom en

kommun väsentligt större förskjutningar kunna inträda, vilka skulle i vissa

fall verka till fastighetsägarnas nackdel men i andra fall hava motsatt

verkan. En viss osäkerhet även hos kommittéförslagets anhängare beträffande

förslagets verkningar i nu berörda avseende synes mig för övrigt hava tagit

sig uttryck i den omständigheten, att majoriteten icke kunnat enas om re-

partitionstalen för fastighet, ehuru majoriteten varit ense därom, att systemets

rättvisa, i vad angår förhållandet mellan olika grupper skattskyldiga, är

helt beroende av repartitionstalens avvägning. Det torde vara sannolikt,

att repartitionstal, som för vissa kommuner och under vissa konjunkturer

icke medföra nämnvärd förskjutning av skattebördan från en grupp till en

annan, kunna för andra kommuner eller under andra konjunkturer ställa

sig annorlunda. En övergång från det nuvarande systemet med hävdvunna

repartitionstal till ett nytt system med oprövade sådana kan icke minst av

denna anledning befaras giva upphov till upprepade ändringar i repartitions-

1alen eller åtminstone till ofta återkommande försök därtill. Härav or­

sakade växlingar i skattetrycket eller stadigvarande ovisshet beträffande

detsamma skulle otvivelaktigt verka störande, särskilt på näringslivet. Att

övergå till ett system med fristående objektskatter å fastighet ter sig sålunda

alltför mycket som ett steg ut i det ovissa, vilket med säkerhet ej skulle

medföra endast gynnsamma verkningar. Under alla förhållanden synes det

mig ovedersägligt, att reservanterna, herrar Rune och Sederholm, liksom

åtskilliga andra av dem, som förordat C-förslaget, haft rätt, när de gjort

gällande, att A-förslaget ej i samma grad som C-förslaget tillgodosåge garanti-

synpunkten, om vars beaktande dock alla äro ense.

I detta sammanhang må även hänvisas till det i vissa yttranden påpekade

förhållandet — vilket jämväl kommit till uttryck i kommittébetänkandet —

att ur rent principiell synpunkt ett system med fristående objektskatter å

allenast fastigheter innebär en ofullkomlighet. Övergången till fristående

objektskatt på fastighet utan motsvarande näringsskatt skulle emellertid även

hava den betydelsefulla konsekvensen, att kommunernas garanti just från

Häringsföretagen skulle i särskild grad försämras. Ty den nuvarande be­

skattning, som träffar 5 procent av de i näringsföretagen nyttjade fastig­

heternas inklusive fasta maskiners taxeringsvärden, innebär redan den ett

slags näringsskatt. Skall denna skatt i stället träffa allenast 3 procent av

taxeringsvärdet, innebär detta en mycket påtaglig försämring av garantien

under dåliga år, medan däremot under år, när företagen kunna förränta

det nedlagda kapitalet, den fristående objektskatten i regel skulle innebära

en tydlig utökning av den skattebörda, som påvilar dem för närvarande,

då det s. k. procentavdraget i dylika fal! enligt nuvarande system vanligen

kan utnyttjas i sin helhet.

Till förmån för systemet med fristående objektskatter kan enligt min upp­

fattning obestridligen åberopas dels den omständigheten, att det åstadkommer

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

142

Ku.tgl. Maj:ts proposition Nr 102.

en fördelning av skattebördan mellan fastighetsägarna inbördes, som teoretiskt

sett tager större hänsyn till skatteförmågan än garantiskattesystemet, dels

att det har vissa tekniska företräden. Dessa fördelar hava blivit så utförligt

belysta i kommunalskattekommitténs betänkande, att jag ej behöver här ytter­

ligare utveckla desamma. Vore den uppfattningen allmän i landet, att

det nuvarande systemet är orättvist just i avseende å skattebördans fördel­

ning mellan fastighetsägarna inbördes, så skulle väl därför skäl finnas att

på allvar reflektera på ett system, som i detta hänseende vore bättre, och

göra detsamma till föremål för ingående provundersökningar för att med

större grad av visshet än det nu är möjligt konstatera dess verkningar. Av

de inkomna yttrandena övertygas man dock ej, att en dylik uppfattning

allmänt råder. I stället bibringas man den bestämda föreställningen, att

framför allt bland fastighetsägarna själva råder den meningen, att det nu­

varande systemet är rättvisare än den fristående objektbeskattningen och

att någon ändring ej är behövlig. Detta för majoritetsförslagets anhängare

måhända svårförklarliga ståndpunkttagande torde i viss mån vara grundat

på den omständigheten, att fastighetsskatten för närvarande icke alltid i

realiteten är blott en objektskatt, utan i sig inkluderar skatt på inkomst av

det arbete, som nedlägges å fastigheten av brukaren och hans familj, samt

att den stora massan av brukningsenheter i vårt land äro sådana, för vilka

inkomsten av detta arbete är större än av det kapital, som fastigheten re­

presenterar. För den skull måste den nuvarande fastighetsskatten vid en

eventuell övergång till ett fristående objektskattesystem ersättas med en

objektskatt av betydligt mindre tyngd än den av kommittén föreslagna för

att icke av den stora massan fastighetsägare kännas såsom en ökad belast­

ning. Med hänsyn till berörda ståndpunkttagande och då övriga skattskyl­

diga i allmänhet ej skulle beröras av reformen — ty man tänker sig ju för­

delningen mellan å ena sidan fastighetsägarna, å andra sidan övriga in­

komsttagare oförändrad — synes anledning saknas för dessa övriga att söka

framtvinga reformen.

Jag anser mig till sist böra erinra om ett förhållande, som visserligen

icke får vara avgörande i valet mellan skattesystem för primärkommunerna,

men som i detta sammanhang dock torde vara förtjänt av ett visst beaktande.

Såsom jag i det följande kommer att närmare utveckla, är det synnerligen

önskvärt, att skattesystemet inom landstingskommunen blir i huvudsak det­

samma som inom primärkommunerna. Men om en fristående objektbeskatt­

ning för mången synes olämplig för de senares vidkommande, måste detta

i än högre grad vara fallet i fråga om landstingsområdena, beträffande

vilka en objektbeskattning i allmänhet ur principiella synpunkter lärer vara

synnerligen svår att motivera. Är detta riktigt, skulle följden av de fri­

stående objektskatternas upptagande i primärkommunernas skattesystem bliva

antingen att man nödgades uppgiva tanken på likformiga skatter för dessa

och sekundärkommunerna, eller att man för vinnande av likformigheten måste

godkänna ett för de senare olämpligt skattesystem.

143

De tekniska olägenheter, som vidlåda det nuvarande systemet i motsats

till systemet med fristående objektskatter, kunna visserligen ej helt undan­

röjas. Jag är dock av den uppfattningen, att de kunna avsevärt minskas.

Jag återkommer härtill i det följande. Men det må betonas, att den större

garanti för kommunerna, som garantiskattesystemet medför, måste anses

väga mycket tyngre än de tekniska företrädena hos det andra systemet.

Av det anförda framgår, att jag icke anser tillrådligt, att någon närings­

sätt nu införes, och att jag ej finner tillräckliga skäl förebragta att överge

det system i fråga om fastighetsbeskattning, som vi redan hava. Satsen »gamla

skatter äro goda skatter» har sin obestridliga sanningskärna såtillvida, att

det ekonomiska livet har anpassat sig efter de sedan gammalt förefintliga

skatterna. Man bör därför ej omstöpa dem i nya former, såvida icke det

dels är uppenbart, att det nya medför väsentliga fördelar, men dels ock är

tydligt, att det nya ej skulle medföra betydande olägenheter i viktiga punkter.

Till slut vill jag framhålla, att den fråga, det här gäller, ej är av den

vikt ur de skattskyldigas synpunkt, som man på sina håll velat tillmäta

densamma. Någon mera radikal omläggning av skattebördan i förhållandet

mellan fastighetsägarna inbördes skulle den fristående objektbeskattningen

ej medföra, lika litet som med denna åsyftas någon starkare förskjutning i

förhållandet mellan fastighetsägare och andra. De farhågor, vilka jämte

andra skäl föranlett mig att i det föregående avstyrka den fristående objekt­

beskattningen, hänföra sig mera till undantagsfallen, men en reform, som i

några som helst fall skulle föranleda mer påtagliga nya risker eller orätt­

visor, skulle enligt min mening vara av tvivelaktigt värde.

Att en inkomstbeskattning fortfarande bör hava sin plats i det kommu­

nala skattesystemet, är ej föremål för tvekan. Till sin huvudsakliga del

bör denna beskattning liksom nu ingå i den allmänna repartitionsbeskatt-

ningen och alltså vara proportionell. Någon mera betydelsefull ändring bör

ej heller ske i den progressivitet, som nu gäller för de skattskyldiga beträf­

fande den sammanlagda skatten till primär- och sekundärkommuner. Den

närmare innebörden av sistberörda spörsmål skall behandlas i det följande.

Kravet på enkelhet i skattelagstiftningen.

Beträffande den tillämnade lagstiftningens allmänna läggning vill jag

ytterligare uttala följande:

I det anförande, med vilket dåvarande chefen för finansdepartementet den

27 maj 1921 för Kungl. Maj:t anmälde frågan om tillsättande av en kom-

munalskattekommitté, yttrade denne, bland annat, att han för egen del icke

ville meddela några riktlinjer för den beramade utredningen i vidare mån

än att utredningen borde inriktas på att åstadkomma en i tillämpningen

såvitt möjligt enkel kommunalskattelagstiftning, som i huvudsak innefattade

en definitiv lösning av detta spörsmål.

Av skilda uttalanden i kommunalskattekommitténs betänkande torde fram-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

144

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

gå, att även kommittén ansett kravet på enkelhet böra i möjligaste mån

tillgodoses. Liknande synpunkter hava framkommit i åtskilliga av de av­

givna yttrandena.

För min del finner jag det även vara av allra största vikt, att lagstift­

ningen i tillämpningen kommer att bliva så enkel som möjligt. Under ut­

redningsarbetets slutförande har jag också haft denna synpunkt ständigt

för ögonen. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att författningarnas

omfång ej är ett uttryck för att dessa gjorts mera komplicerade, utan att

tvärtom meddelandet av uttryckliga anvisningar i många fall torde komma

att underlätta taxeringsarbetet. Det torde dock vara ofrånkomligt, att be­

stämmelserna på sina håll bliva omständliga. Detta är händelsen med

kommittéförslaget och lärer väl vara fallet jämväl med föreliggande för­

slag, även om man i en del viktiga punkter sökt göra detta enklare än det

förra. Jag är emellertid angelägen betona, att flertalet av de bestämmelser,

som förefalla mest invecklade, så sällan toi'de behöva tillämpas, att de en­

dast obetydligt inverka på det normala taxeringsarbetet, och att de beträf­

fande de fall, de avse att reglera, innebära lösningen av spörsmål, som ti­

digare stått öppna och förorsakat tvistigheter, samt att de sålunda, ehuru de

komplicera lagtexten, innebära en förenkling av taxeringen. För en modern

skattelagstiftning, som skall anpassa sig efter olika förhållanden, lärer det

ej vara möjligt att lämna alltför många frågor oreglerade, ty detta skulle

betyda ett ökat antal anledningar till slitning mellan de skattskyldiga och

beskattningsmyndigheterna till men för hela vårt beskattningsväsen.

Skogsbeskattningen.

I fråga om skogsbeskattningen vill jag särskilt bringa i erinran följande

förhållanden.

När skogsaccisen år 1909 infördes, skedde det med i huvudsak den moti­

veringen (prop. 1909 nr 25), att taxeringen av växande skog i regel vore så

låg, att den väsentligt understege skogens verkliga värde, samt att, då skogens

avkastning endast beskattades genom den skatt, som utginge i förhållande

till taxeringsvärdet, denna avkastning bleve alldeles otillräckligt beskattad.

I anslutning till uttalanden av departementschefen anförde även vederbörande

riksdagsutskott, att enligt dess mening skogsaccislagen hade endast provisorisk

karaktär och åsyftade ett omedelbart avhjälpande av betydande missför­

hållanden, som syntes ej böra få bestå ända till dess en definitiv lösning av

frågorna om skogsbeskattningens och den kommunala beskattningens ord­

nande kommit till stånd.

Genom 1920 års kommunalskatteprovisorium togs all inkomst av skogs­

bruk till beskattning. I samband därmed ifrågasattes en sådan anordning,

att det belopp, som erlagts i skogsaccis, skulle kunna avdragas från skatten

för inkomst, ett förslag som det dock icke lyckades att sedermera förverk­

liga. Tillika hava genom de senare allmänna fastighetstaxeringarna, och

synnerligast den år 1922 avslutade taxeringen, taxeringsvärdena å den

145

växande skogen bragts upp till en höjd, som väl ej så mycket skiljer sig

från de verkliga saluvärdena. Utvecklingen har härigenom kommit att gå

från en utpräglad underbeskattning av skogen före 1909 till en obestridlig

överbeskattning av densamma efter 1920 och 1921 års lagstiftning.

A- och C-förslagens frambärare äro ense därutinnan, att denna överbe­

skattning bör bringas ur världen. Men för övrigt bildar den kommunala

skogsbeskattningen en av de huvudpunkter, där A- och C-förslagen skilja sig.

För den olika innebörden av de båda förslagens skogsskattetyper har kom­

mittén å sid. 230 lämnat en sammanfattande redogörelse. I sammanhang där­

med har kommittémajoriteten kritiserat C-förslagets skogsskatt. Fn kortfattad

redogörelse för förslagen har jag lämnat i det föregående vid behandlingen

av principerna för skattesystemet.

När jag nu går att behandla denna fråga, finner jag det erforderligt att

i ett sammanhang upptaga tre olika spörsmål, nämligen om själva huvud­

principerna för skogsbeskattningen, om skattefrihet eller skatteplikt för hus-

behovsvirke och om repartitionstalen. Den ställning, som man intager till

de senare två frågorna, kan nämligen icke undgå att påverka ställnings­

tagandet i huvudfrågan. De inkomna yttrandena behandlas här under var

och en av de tre punkterna.

Uti de avgivna yttrandena hava, med hänsyn till sambandet i konstruk-

Yttranden an-

tionen av fastighetsbeskattningen och skogsskatten, de som tillstyrkt A-för- ,jående sko'Js~

slagets fastighetsskatt också i huvudsak godkänt dess skogsskatt. Å andra gens \mud-

sidan hava anhängarna av C-förslaget i regel betecknat dettas skogsskatt så- vri™iper.

som en ovillkorlig del av systemet utan att ingå på någon närmare gransk­

ning av A-förslagets skogsskatt. De erinringar i detalj beträffande den sist­

nämnda, som kommit till synes i de inkomna yttrandena, föreligga i sådana

yttranden, där A-linjen i allmänhet förordats.

Länsstyrelserna hava i regel tagit

bestämd ståndpunkt i fråga om skogs-

Länsstyrei-

beskattningens anordnande, antingen

de därvid följt A- eller C-förslaget. serna-

Särskilt uttalande härutinnan föreligger dock icke från öv er ståthållar ämbetet

samt länsstyrelserna i Gotlands och Örebro län. Av övriga länsstyrelser

hava sjutton uttalat sig till förmån för kommitténs förslag, medan återstående

i stället förordat reservanternas förslag. Länsstyrelsernas yttranden innebära

i huvudsak följande:

Länsstyrelsen i Stockholms län accepterar C-förslaget i fråga om skogs­

skatten, varemot länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands län ansluta

sig till A-förslaget.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har icke haft något egentligt att i sak

erinra mot A-förslagets skogsskatt. Den föreslagna formen för skogens be­

skattning dels genom en reducerad fastighetsskatt, dels genom skogsskatt

eller skogsaecis, dels slutligen genom kommunal inkomstskatt eller, enligt

förslaget, kommunal repartitionsskatt för inkomst, kunde vid väl avvägda

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. S7 höft. (Sr 102.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

10

repartitionsgrunder leda till ett skäligt och rättvist utnyttjande av skogs­

markens och skogens skattekraft.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, som uttalat, att objektskatten å fastighet

borde anordnas såsom en fristående sådan, har tillstyrkt, att den kommunala

skogsskatten, som vore avsedd att utgöra en del av fastighetsskatten, ord­

nades på sätt kommittén föreslagit. Emot reservanternas förslag till frågans

lösning har länsstyrelsen anmärkt bland annat följande:

»Under nuvarande provisorium utgår av jordbruksfastighet garantiskatt

med 6 procent av taxeringsvärdet. De år, då skogsavverkning icke ägt rum,

kommer garantiskatten rätt ofta särskilt å fastigheter med jämförelsevis

ringa jordbruksareal men stor skogsareal att bliva effektiv, i det att in­

komsten av fastigheten understiger 6 procent av taxeringsvärdet, men skatten

blir ineffektiv de år, då avverkning skett. Genom att enligt reservanternas

förslag inkomst av skogsförsäljning eller försäljning av skogsavverknings-

rätt icke såsom hittills skall utgå endast det år, då försäljningen skett, utan

uppdelas på de år, under vilka köpeskillingen för skogen influtit, kommer

garantiskatten mera sällan än hittills att bliva effektiv, ty inkomsten kommer

att under ett större antal år än för närvarande täcka 6-procentavdraget till

den del, detta motsvarar 60 procent av den avverkade eller till avverkning

upplåtna skogens rotvärde. Denna lindring i skatten för skogsfastighet, för

vilken något skäl icke av reservanterna anförts, torde måhända stå i sam­

band med det allmännas intresse att skydda skogskapitalet för allt för stark

skattebelastning. Denna synpunkt har dock redan i tillräcklig grad blivit

beaktad genom att skogs taxeringsvärde fastställes med hänsyn till det värde,

skogen vid uthålligt bruk kan hava, och att taxeringsvärdena fördenskull,

såsom erfarenheten visat, stå vida lägre än saluvärdena.

Beskattningens uppdelning på de år, då köpeskillingen för försåld skog

eller försåld avverkningsrätt inflyter, kommer att föranleda skattetekniska

svårigheter av synnerligen betänklig art, såsom ock kommittén framhållit.

Beskattningsnämnderna kunna icke förväntas medhinna så fullständiga an­

teckningar angående alla skogsförsäljningar, att, där köpeskillingarna inflyta

under en längre följd av år, säkerhet kan vinnas, att ej belopp bortglömmas.

Med den arbetsbelastning, som redan påvilar taxeringsmyndigheterna, vore

kravet på förandet av dylika anteckningar obilligt och utsikterna till dess

förverkligande små.

Kommitténs förslag att överflytta taxeringen av avverkad skogs rotvärde

från den kommunala myndigheten till taxeringsmyndigheten synes länssty­

relsen ändamålsenligt.»

Länsstyrelsen i Kronobergs län har icke funnit anledning till erinran

emot A-förslagets bestämmelser om kommunal skogsskatt.

Länsstyrelsen i Kalmar län har yttrat:

»De skäl, som av kommittén anförts för inrymmande i systemet av skogs­

skatten, synas länsstyrelsen övertygande; och då det torde få anses ur skogs-

vårdssynpunkt fördelaktigare att på detta sätt ordna skogsbeskattningen än

medelst ett högre repartitionstal för det i taxeringsvärdet ingående skogs­

värdet, får länsstyrelsen ansluta sig till kommitténs förslag i denna del.»

Länsstyrelsen i Blekinge län har anmärkt, att skogsaccisen skulle under

namnet skogsskatt fortfarande utgöras och räknas som en slags realskatt,

146

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

147

fastän den ansetts lämpligast böra uttagas i sammanhang med avverkningen,

då härigenom skattens erläggande bleve lättare och skogens sparande upp­

muntrades, och har därefter anfört följande:

»Under det att för närvarande skogsaccis utgår med hälften av det repar-

titionstal, som samtidigt beräknas för annan beskattningsbar inkomst inom

kommunen, doek med begränsning till högst två för hundra av det taxerade

rotvärdet, upptager A-förslaget repartitionstalet för skogsskatt till en tredje­

del men utan begränsning i övrigt. Härigenom torde i det stora flertalet

fall skogsskatten komma att utgå med vida högre belopp än den nuvarande

skogsaccisen, men blir givetvis, jämförd med denna, mera rättvist avvägd i

förhållande till den kommunala skattetungan i olika fall. Då emellertid å

skogs taxeringsvärde fastighetsskatt föreslagits utgå med ett repartitionstal

av allenast O.oi, under det att detta repartitionstal enligt nuvarande provi­

sorium utgör O.o 6, uppstår härigenom faktiskt en väsentlig lindring i skogs-

beskattningen. Vid inkomsttaxeringen av intäkter från skogsbruk får visser­

ligen avdrag ej göras för fastighetsskatten, men däremot för det kapital­

uttag ur skogen, som, efter jämförelse med skogsbeståndet vid ägarens för­

värv av fastigheten, kan anses hava uppstått genom skogsavverkningen.

Enligt nuvarande bestämmelser får avdrag endast ske för den minskning,

som skett i skogens ingångsvärde för ägare, vilket givetvis i flertalet fall

bliver betydligt mindre. Då C-förslaget föreskriver, att vid taxeringen för

inkomst av skogsbruk får avdragas såväl hela det belopp, som taxeras till

skogsskatt, som ock det å fastighetens taxeringsvärde belöpande skatte­

beloppet, synes det länsstyrelsen, som om beskattningen för inkomst av skogs­

bruk skulle enligt detta förslag på ett högst betänkligt sätt nedbringas och

ingalunda komma i rättvist förhållande till beskattningen av annan inkomst.

Länsstyrelsen håller därför före, att A-förslaget i denna del äger ett bestämt

företräde framför C-förslaget.»

Länsstyrelsen i Kristianstads län har yttrat:

»Jämväl vad skogsbeskattningen beträffar synes densamma enligt läns­

styrelsens uppfattning principiellt riktigare anordnad enligt A-förslaget med

dess objektskatt å det avverkade virket samt med avverkaren som skatt­

skyldig än enligt C-förslaget med dess garantibeskattning samt därav föl­

jande överflyttning av skattskyldigheten från avverkaren till fastighetsägaren

och dess till synes mindre tillfredsställande bestämmelser om tiden för be­

skattningens effektiva utgörande.»

Länsstyrelserna i Malmöhus och Hallands län hava anslutit sig till A-

förslaget i fråga om skogsskatten.

Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och Värm­

lands län hava, på grund av den principiella ståndpunkt länsstyrelserna in­

tagit beträffande beskattning av fastighet och näring, förordat till antagande

C-förslagets bestämmelser beträffande skogsskatten. Från länsstyrelsernas

i Göteborgs och Bohus samt Värmlands län yttranden i denna punkt hava

föredragande landskamrerarna anmält skiljaktig mening och förordat A-

förslaget. Landskamreraren i Värmlands län yttrar, bland annat, följande:

»Med min ståndpunkt till fastighetsskatten följer sålunda, att jag icke

heller beträffande skogsskatten kan ansluta mig till garantibeskattningsprin-

cipen, utan delar jag den uppfattning, — såsom i A-förslaget kommit till

148

uttryck, — att en skogsskatt i överensstämmelse med nuvarande skogsaceisen

är en lämplig form för beskattning av skog. Den fleråriga tillämpningen

av accisen giver kraftigt stöd för en skatteform som i så hög grad ansluter

sig till gängse föreställningssätt. Några anmärkningar mot accisbeskatt-

ningen ha i stort sett icke förekommit, icke ens under den oegentlighet, som

med provisoriet uppkommit genom skogsinkomstens dubbeltaxering, en olägen­

het, som med kommitterades förslag Ange anses avlägsnat. Utan erinran

synes också böra lämnas motiveringen av förslagets detaljer såsom beträffande

repartitionstal å skogsvärdet, grunderna för skogsskattens utgörande och be­

stämmelserna rörande medlens fondering. Då jag för övrigt funnit C-för-

slaget alltför invecklat för att icke vid tillämpningen bereda taxeringstek-

niska svårigheter, ansluter jag mig jämväl i denna del till kommitterades

förslag.»

Länsstyrelserna i Västmanlands och Kopparbergs län hava ingen huvud­

saklig erinran i fråga om förslaget till kommunal skogsskatt.

Länsstyrelsen i Gävleborgs lön har anfört:

»Visserligen har i kommunalskattekommitténs båda huvudförslag tagits

vederbörlig hänsyn till skogshushållningens krav genom avlyftande i möj­

ligaste mån från växande skogen av årlig beskattning och genom bestäm­

melser om fondering av skattemedel till utjämnande av kommunernas skatte­

inkomster, men då skogsskatten såsom särskild kommunal skatteform i kom­

mitténs förslag framträder som en ren objektbeskattning och i reservanternas

förslag såsom en garantibeskattning, anser sig länsstyrelsen böra även i fråga

om denna skatteform principiellt ansluta sig till kommittéförslaget.»

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har yttrat:

»Att skogsskatt är en lämplig form för beskattning, är otvivelaktigt, och

bör således denna beskattningsform bibehållas. Vilken betydelse denna skatt

har för kommunerna särskilt inom Västernorrlands län, torde bäst framgå

därav, att under sistlidet år det inom länet jämlikt lagen om skogsaccis och

om virkestaxering taxerade virkesvärde uppgick till i runt tal 13,800,000

kronor.

Önskligt hade dock varit, att denna skatt fortfarande fått behålla sin re­

lativt fristående ställning och icke inordnats såsom ett led i den allmänna

kommunalbeskattningen.»

Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört:

»Eder Kungl. Maj:ts befallningshavande har förut framhållit, att det egent­

ligen bärande skälet för kommunal objektbeskattning synes vara att kom­

munerna, åtminstone de nuvarande, behöva säkerhet för att i varje fall

några av beskattningsföremålen äro mera konstanta, samt att dessa skäl hava

jämförelsevis liten betydelse i större kommuner med mera sammansatt nä­

ringsliv, men däremot så mycket större verkan i små kommuner, där befolk­

ningen huvudsakligen är hänvisad till en och samma inkomstkälla och så­

ledes i stort sett underkastad samma konjunkturväxling.

Ur dessa synpunkter har skogsbeskattningen enligt kommitténs förslag

för en stor del av länets kommuner stor betydelse.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande utgår härvid från att för Jämt­

lands län skogsbruket är och för framtiden måste vara en av de viktigaste

inkomstkällorna, vars avkastning bör hållas uppe genom uthålligt skogsbruk,

såvida icke befolkningens levnadsstandard i framtiden skall sänkas. I vad

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

149

mån det sålunda önskvärda, uthålliga skogsbruket överensstämmer eller strider

mot nuvarande avverkning torde icke för närvarande kunna bedömas med

någon säkerhet. Så mycket synes dock vara visst, att det är oklok politik

för framtiden att pressa avverkningen i höjden genom en allt för hård be­

skattning av skogen i samband med fastighetstaxeringen. Denna fara har

riksdagen också uttryckligen velat undvika, såsom framgår av dess skrivelse

År 1920.

Enligt de av professor Jonson i hans reservation framlagda beräkningarna

synes det emellertid sannolikt, att den av kommitténs majoritet föreslagna

skogsbeskattningen innebär en avsevärd skärpning av beskattningen av fastig­

heter med skogsmark och växande skog i jämförelse med vad som nu gäller.

Enligt samma utredning synes också skärpningen vara starkare, om avkast­

ningen är mindre än den normala, och likaledes starkare i kommuner, där

inkomstskattekronorna äro fåtaliga. Därtill kommer att, såsom professor

Jonson också påpekat, det ligger i skogsbrukets natur att skogens tillväxt

måste uttagas periodiskt med anhopning av inkomsten i större belopp än om

den årliga tillväxten kunde beskattas. Då skatteskalan, såsom i den kommunala

progressivskatten och inkomst- och förmögenhetsskatten till staten, är pro­

gressiv, kommer således inkomsten av skogsbruk att bliva beskattad efter

en högre procent än annan avkastning av jordbruksfastighet.

Å andra sidan äro en del av kommunerna i länet så svaga i avseende å

tillgången på beskattningsföremål, att en sänkning av skogsbeskattningen

skulle kunna medföra ödesdigra verkningar både för de återstående skatte-

dragarna och den kommunala hushållningen i dess helhet och därjämte fram­

kalla starkt ökade krav på statsbidrag till skatteutjämning.

Med hänsyn till sistnämnda förhållanden kan en nedsättning av de re-

partitionstal för skogsmark och avverkat virke, kommittémajoriteten före­

slagit, icke förordas, men det bör dock framhållas, att omtanken för fram­

tiden manar att ej pressa talen uppåt, så länge man saknar full visshet om

det nuvarande skogsbrukets uthållighetsförmåga.

I detta sammanhang anser sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

böra understryka, att A-förslagets tekniska anordning av skogsbeskattningen

enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning avgjort bör före­

dragas framför C-förslagets. Reservanterna till förmån för det senare torde

i hög grad hava underskattat de svårigheter, som C-förslaget skulle förorsaka

vederbörande nämnder.»

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i sitt utlåtande framlagt en utred­

ning om skogsaccisens belopp i vissa kommuner inom länet. Länsstyrelsen

har anmärkt, att mest påtagliga vore verkningarna av den föreslagna nya

lagstiftningen beträffande den nuvarande skogsaccisen, vilken ej längre skulle

utgå. Länsstyrelsen har åberopat uppgift rörande de belopp skogsaccis, som

under senaste fem år debiterats i femton av länets kommuner, belägna i

lappmarken eller å kustlandet. Sammanställdes medeltalet därav med an­

talet bevillningskronor i samma kommuner år 1924, framginge, vilken vä­

sentlig tillgång skogsaccisen varit för dessa kommuner vid fyllandet av de

kommunala behoven. Sålunda hade under åren 1920—1924 i dessa femton

kommuner utdebiterats skogsaccis till belopp av sammanlagt cirka 1,376,000

kronor eller i medeltal cirka 275,000 kronor per år. Antalet bevillningskronor

i samma kommuner hade år 1924 utgjort tillhopa cirka 274,000.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

I fråga om den kommunala skogsbeskattningens framtida ordnande tiar

länsstyrelsen anfört följande:

»Vad härefter angår skogsbeskattningen, synes enligt länsstyrelsens mening

icke vara något att erinra mot de föreslagna nya grunderna, enligt vilka

den kommunala beskattningen för växande skog skulle huvudsakligen utgå

vid skogens avverkning och med det avverkade virkets rotvärde som grund

ansluta sig till den kommunala uttaxeringen i övrigt. Emellertid bliva

länets skogskoinmuner i hög grad berörda av denna omläggning av beskatt-

ningsväsendet. Så kan beräknas, att av det nuvarande värdet å jordbruks­

fastighet i lappmarken, omfattande lappmarks fögderi och Malå socken av

Skellefteå fögderi, tillhopa cirka 125 miljoner kronor, omkring två tredjedelar

belöper å skogsvärdet. Sänkningen av repartitionstalet från nuvarande 0.0 6

till föreslagna O.oi skulle minska de kommunala skattekronornas antal i

lappmarken med cirka 40,000. Då antalet bevillningskronor i lappmarken

enligt 1924 års taxering utgjorde tillhopa c:a 164,000, framgår därav, vilken

betydande förändring det föreslagna skattesystemet medför. Ersättning för

sålunda inträdd minskning i antalet skattekronor för fastighet skulle väl

vinnas genom den kommunala skogsskatten, som skulle utgå vid skogens

avverkning. Emellertid måste, såsom framgår av ovan angivna utredning om

skogsaceisens belopp i vissa kommuner inom länet, hänsyn tagas ej blott till

större och mindre avverkningar under olika år utan även till de växlande

pris, som den avverkade skogens värde vid olika tider representerar. Även

med bestämmelserna om fondering av viss del av skogsskatten och dess an­

vändning för utjämning av olika års skattebehov blir givetvis denna skatte-

form icke till fullo av den stabilitet, som karakteriserar nuvarande skatte-

form. Härtill kommer, att bestämmelserna om skogsaceisens bortfallande

medföra, att skogskommunerna komma att gå miste om 10 å 20 procent av

sina nuvarande beskattningsföremål, i något fall mera. För dessa kommuner

uppstår fördenskull en allmän stegring i de kommunala utskylderna. Vissa

av lappmarkens skogskommuner hava väl för närvarande relativt låga kom­

munala utskylder. För de redan nu mindre bärkraftiga komma anspråken

på bidrag av skatteutjämningsmedel att stegras och kunna helt visst icke

avvisas. Ehuru länsstyrelsen enligt vad ovan angivits principiellt ansluter

sig till kommunalskattekommitténs förslag om ändrade grunder för skogs-

beskattning, håller länsstyrelsen dock av nu angivna skäl före, att, därest

skogskommunernas ekonomiska ställning icke skall för mycket rubbas, det

repartitionstal O.oi, som kommittén föreslagit för skogsvärdet, är det minsta

möjliga.

Vid bedömandet av frågan om den blivande skogsskattens utformning an­

sluter sig länsstyrelsen till de bestämmelser, som närmare angivits i kom­

mitténs förslag. Till stöd för särskilt bestämmelsen däri, att skattskyldig­

heten fortfarande bör vila å avverkaren, kunna jämväl åberopas de, så vitt

länsstyrelsen känner, gynnsamma erfarenheter, som vunnits enligt nu gäl­

lande lag om skogsaccis. Sedda häremot måste C-förslagets bestämmelser

om skogsskattens uttagande av fastighetsägaren och det härav föranledda

taxeringstekniska förfarandet anses onödigt invecklade. Länsstyrelsen an­

sluter sig ock i övrigt till A-förslagets bestämmelser såväl om skattesats

som om sättet för skogsskattens användning för de kommunala behoven.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ingen principiell anmärkning emot

kommunalskattekommitténs förslag till skogsskatt, men har om principens

praktiska utformning uttalat följande:

150

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

151

Tyvärr saknades i kommitténs betänkande någon som helst utredning om,

huru den av kommittén föreslagna omläggningen av skogsbeskattningen

komme att verka, men då länsstyrelsen förmodat, att denna omläggning för

de egentliga skogskommunernas del skulle komma att medföra en väsentlig

lindring i beskattningen av skogen och sålunda ett överflyttande på andra

beskattningsföremål av en del av den skattebörda, som förut åvilat skogen,

hade länsstyrelsen försökt göra en jämförande beräkning, vad de egentliga

skogskommunerna inom länet beträffade, över kommunernas inkomst av

skogen enligt gällande bestämmelser och enligt kommitténs förslag. Härvid

hade lagts till grund medeltalet av utdebiteringen för åren 1920—1924, samt

den debiterade skogsaccisens medeltal för åren 1922—1924. Beträffande taxerade

skogsvärdet hade den svårigheten förelegat, att i taxeringslängderna i all­

mänhet detta värde ej vore särskilt nedsummerat, utan hade därför beträffande

en del socknar skogsvärdet endast beräknats med ledning av förhållandet i

övriga socknar mellan hela taxeringsvärdet å jordbruksfastigheterna och det

taxerade skogsvärdet, varvid detsamma satts till 50 procent av jordbruks­

fastigheternas taxeringsvärde, medan detta värde i de övriga socknarna väx­

lade mellan 34 och 65 procent. Denna beräkning gåve vid handen, att för

samtliga därvid medtagna kommuner kommitténs förslag skulle medföra en

avsevärd minskning av kommunernas inkomst av skogen i förhållande till

enligt nu gällande bestämmelser inflytande inkomster, en minskning, som i

ett fall uppginge ända till 32 procent och i flertalet fall hölle sig omkring

12 — 18 procent av kommunens hela debiterade uppbörd till såväl kommun

som kyrka och skola för år 1924. En sådan minskning, som ju innebure

en avsevärd överflyttning av skattebördan från skogen till andra beskatt­

ningsföremål och som för många av dessa kommuner skulle bliva rent kata­

strofal, syntes ej hava varit av kommunalskattekommittén avsedd. En än­

dring i kommitténs förslag i denna del ansåge länsstyrelsen således vara

absolut oundgänglig, antingen på så sätt, att repartitionstalet för skogsvärdet

höjdes eller så att skogsskatten fastställdes att utgå med en högre andel än

tredjedelen av det belopp, som på en skattekrona i medeltal under de senast

förflutna fem åren utdebiterats inom kommunen.

Domänstyrelsen har anfört följande:

»Under den förutsättningen, att skatt å till skogsbruk /laglig mark endast

skall drabba mark med uppenbara ekonomiska betingelser för skogsproduk­

tion, kan denna skatt, lämpligt avvägd, leda till en mera allmän strävan

att effektivt utnyttja skogsmarkens produktionsförmåga.

Domänstyrelsen anser därför lämpligt, att en del av det skogsbruket å-

vilande skattebeloppet uttages i form av en årlig fastighetsskatt å till skogs­

bruk duglig mark.

Helt annorlunda är förhållandet med den i fastighetsskatten ingående

skatten å växande skog, här kallad skogsvärdeskatt. Kommunalskattekom­

mittén och speciellt dess skogssakkunnige ledamot ha anfört vägande skäl

mot denna beskattningsform och bland annat framhållit, att en dylik skatt

skulle för ungskogens vidkommande bliva synnerligen betungande, samt

motverka intresset för kalmarkernas återplantering och skogskapitalets bibe­

hållande och förkovran överhuvud.

Domänstyrelsen, som tidigare i — — utlåtande den 19 september 1918

uttalat sig i samma riktning, vill ännu en gång understryka de av nämnda

ledamot i såväl den av honom för kommitténs räkning utarbetade prome-

Domän-

styrelsen.

152

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

morian rörande skogsbeskattningen som i hans reservation framförda syn­

punkter.

Ett skattetryck, som ökas i samma män, som skogen växer, kan föranleda

en strävan att minska skattebördan genom uttagande av jämväl sådana

delar av virkeskapitalet, i fråga om vilka tillväxten är ekonomiskt mest

givande.

Detta kan ske på grund av virkesförrådets dubbla egenskap av att vara

på en gång produktionsmedel och färdig produkt. Beskattandet av en bygg­

nad kan tvinga ägaren till ökade ansträngningar för byggnadens effektiva

utnyttjande, medan beskattandet av en växande skog kan utan vidare för­

anleda densammas omedelbara konsumtion.

Skogsvärdeskatten innebär en skatt på sparandet, och kan skatten fram­

kalla en minskning av sparandet, det vill säga en varaktig beskärning av

en produktion, som i och för sig förutsättes hava ekonomiska betingelser.

Styrelsen tror sig veta, att det till följd av nu gällande provisoriska skatte-

bestämmelser inträffat fall, då skogsvärdeskatten framkallat obenägenhet

att till exempel vidtaga skogskulturåtgärder, och liknande erfarenheter torde

föreligga från skogsvårdsstyrelsernas och skogsvårdande sällskaps verksamhet.

Styrelsen kan visserligen gilla de av kommitténs skogssakkunnige ledamot

anförda synpunkter beträffande en auktoriserad skogsvärdeuppskattning, vil­

ka synpunkter föranlett honom, ehuru principiell motståndare till skogs­

värdeskatten, att, om än med tvekan, bibehålla sagda skatt, men anser sty­

relsen icke dessa skäl vara i frågan tillräckligt avgörande.

För sin del vill därför styrelsen bestämt uttala sig mot, att den växande

skogen upptages som skatteobjekt».

Vad anginge den föreslagna skogsskatten, hade domänstyrelsen i princip

intet att erinra mot en dylik skatteform, som — vare sig skatten formellt

skulle betalas av avverkaren eller av skogsägaren — lade en utgift å virket

vid det tillfälle, då detta skildes från roten.

Vidare har domänstyrelsen yttrat:

»Kommittén har funnit de fastigheter och näringar påvilande skatterna

väl motiverade, med hänsyn till de fördelar, som dessa skatteobjekt erhålla

genom kommunernas allmänna omsorger om sina medlemmar (sid. 149).

Såsom exempel härpå har kommittén framhållit de stora kostnader för

såväl nyttiga väganläggningar och dylikt som ock för fattigvård, kyrko- och

skolväsen m. m., som vissa skatteobjekt kunna i högre grad än andra för­

orsaka kommunerna.

Kommittén har icke direkt uttalat, att skogsbruket skulle hava en all­

deles särskild intressegemenskap med alla de olika ändamål, vartill de kom­

munala skattemedlen användas, utan torde kommittén härvid förutom jord­

bruket i första hand avsett de industriella företagen, som inom sig upptaga

den största arbetskraften.

För skogsbrukets del torde ock en dylik intressegemenskap föreligga i jäm­

förelsevis ringa utsträckning. Skogshanteringen binder vid sig självt ringa

arbetskraft och kräver följaktligen för sig mindre del än till exempel indu­

strierna av de rent sociala omkostnaderna. Skogsbruket får dessutom ofta

anlägga egna skogsvägar, anordna flottleder m. in., vartill bidrag icke utgått

av kommunala skattemedel, medan skogsbruket å andra sidan ofta haft föga

nytta av de med kommunala medel anordnade trafiklederna.

Kommittén föreslår, att högre inkomster än 3,000 kronor skola, förutom

inkomstskatten, jämväl drabbas av den kommunala progressivskatten. Denna

153

kommer ofta att för skogsbruket kunna verka hårdare än för andra skatte­

betalare, alldenstund ej sällan flera års samlade inkomster uttagas på en

gång, varigenom progressionen kommer att verka starkare än om årlig av­

verkning ägde rum.»

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 102.

Lantbruksstyrelsen har funnit sig närmast böra räkna med ett genom­

förande i princip av en skogsbeskattning enligt A-förslaget.

Lantbruks-

styrelsen.

I yttrande av domkapitlet i Härnösand har uttalats, att A-förslagets

Domkapitlet

objektskatter, fastighetsskatten, skogsskatten och näringsskatten, anordnats ,Iaillösan(5-

på ett sätt, som äventyrade den rättvisa utskiftningen av skattebördan mel­

lan olika grupper av skattskyldiga. Beträffande den föreslagna skogsskatten

syntes varken A-förslaget eller C-förslaget vara fullt tillfredsställande-

I A-förslaget vore skogsskatten objektskatt. Huru detta förslag kom me att

verka i övervägande skogskommuner, där allra största skogsarealen vore i

skogsbolags eller industribolags ägo och stora skulder påvilade skogen, vore

ej möjligt att avgöra utan grundlig utredning. C-förslaget, som väl ville

behålla garantibeskattning å skog, innehölle dock sådana bestämmelser i

fråga om denna skatts uttagande, att dess verkningar i de stora skogskom-

munerna kunde bliva ödesdigra. För skogskommunernas skyddande för

ekonomisk ruin syntes nuvarande provisoriet böra i huvudsak bibehållas och

skogsskatten utgå såsom garantiskatt efter repartitionstalet 0.0 6.

En taxeringsnämndsordförande i Södermanlands län har i avgivet ytt­

rande anfört, bland annat, följande:

»Skogsvärdet skulle fullt renodlat särskilt angivas i längden. Detta hän­

ger samman med att samtliga förslagen utgå ifrån att skogsvärdet endast

skulle repartisera med 1 procent i stället för nuvarande 6 procent. Härvid

kommer jag in på den del av C-förslaget, som måste ingiva allvarliga betänk­

ligheter. Genom 1920 års provisorium blev skogsbeskattningen hårdare än tidi­

gare, ty nu tillkom inkomstbeskattningen för skogen, utan att den å skogen vi­

lande skogsaccisen borttogs.

Samtliga förslagen söka nu lösa denna fråga på så sätt, att den å sko­

gens taxeringsvärde lagda beskattningen, beräknad efter en inkomst av 6 procent

å taxeringsvärdet, minskas ner till 1 procent av taxeringsvärdet, samt att skogs­

accisen ersättes med en särskild skogsskatt.

Denna skogsskatt får i A-förslaget objektskatts natur och kan i stort sett

helt jämställas med den nuvarande skogsaccisen. C-förslaget låter skogs­

skatten vara garantiskatt. Förslagsställarna åstadkomma härmed ett litet

trolleri.

När Rune och Sederholm befriat skogen från garantiskatten så gott som

helt — sänkt den å taxeringsvärdet beräknade beskattningsbara inkomsten från

6 procent till 1 procent samt borttagit skogsaccisen, så komma de med sin skogs­

skatt som garantiskatt, vilken alltid får fråndragas från inkomsten. Detta

kommer att göra C-förslagets skogsskatt fullständigt illusorisk, ty det kan

ej bliva någon skogsskatt enligt C-förslaget om ej avverkning till avsalu

föreligger och då bliver det alltid inkomstbeskattning och skogsskatten kan

fråndragas. När jag här säger att den ena skatten kan dragas från den

Taxerings-

nämndsord-

förande.

154

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Stockholms

handelskam­

mare, svenska

bankförenin­

gen och Sveri­

ges industri­

förbund.

andra, så menar jag att den till beskattning beräknade inkomsten dragés

från den andra. Det enda fall då verklig skogsskatt enligt C-förslaget skulle

kunna ifrågakomma vore, då taxeringsnämnderna värderat rotvärdet vid

taxering till skogsskatt högre än vid en försäljning kunde inbringas och

sålunda hel kvittning icke kunde ske. Man kan då fråga sig varför ej

förslagsställarna valt den enklare vägen att endast borttaga skogsaccisen?

Som C-förslaget i denna del nu är utformat kommer det att medföra högst

betänkliga verkningar.»

Efter att hava anfört exempel på huru C-förslagets skogsskatt skulle kom­

ma att verka i praktiken fortsätter vederbörande:

»Av det förut av mig anförda framgår att jag anser att C-förslagets 2

kap. helt bör utgå.

Jag anser nämligen att om någon lättnad i den å skogen nu vilande

kommunala beskattningen skulle befinnas böra ske, denna lättnad bör sökas

på andra vägar, än som C-förslaget föreslår. C-förslaget har också härvid

gått för långt, ty det har i realiteten — som förut framhållits — nästan

helt och hållet befriat skogen från garantiskatt. En beskattningsbar inkomst,

beräknad efter 1 procent å skogens taxeringsvärde, måste som garantiskatt be­

traktas som betydelselös.

Skogen måste liksom jordbruksjorden garantera kommunen en viss skatte­

inkomst.

Denna garanti sker bäst och ur taxeringssynpunkt enklast genom att bi­

behålla en garantiskatt av 6 procent å skogens taxeringsvärde.»

Delegerade för taxeringsnämndsordförandena i Malmöhus län hava avgivit

ett yttrande, däri bland annat garantiskattesystemet underkastats eu gransk­

ning, och i fråga om C-förslagets skogsbeskattning anförts bland annat

följande:

»I C-förslaget är även skogsbeskattningen anordnad såsom en garantibe­

skattning. Sålunda är föreskrivet, att avdrag för den bestämda minimibe-

skattningen för den till avverkning upplåtna skogen tillkommer den, som

är skyldig att för taxeringsåret utgöra skogsskatt härför. Skattskyldigheten

i förevarande fall är ålagd den, som var ägare av fastigheten, då upplåtel­

sen skedde, och skatten skall utgöras under det taxeringsår, då köpeskilling för

skogen är föremål för inkomstbeskattning. I händelse skogen är föremål för in­

komstbeskattning under olika år, kan sålunda skogsskatten komma att ut­

göras först flera år efter det upplåtelsen skedde. Kontrollen från taxerings­

myndigheternas sida att avdraget tillkommer rätt person blir givetvis betyd­

ligt svårare i förevarande fall, än då det gäller beskattningen av den rena

fastighetsinkomsten».

Stockholms handelskammare, svenska hankföreningen och Sveriges

industriförbund hava i sitt gemensamma yttrande över kommunalskatte-

kommitténs betänkande m. m. anfört:

»Det må hava sin riktighet, att det med C-förslagets konstruktion av

fastighetsbeskattningen möter större svårighet att på ett enkelt och rationellt

sätt inordna beskattningen av avverkat virke i den allmänna kommunala

beskattningen, än i ett system med objektskatt å fastighet. Dessa svårig­

heter torde emellertid icke vara oöverkomliga, och de grunder för skogs-

beskattningens anordnande, som i C-förslaget föreslås, synas i huvudsak

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 102.

155

kunna godtagas, ehuru bestämmelserna förefalla väl komplicerade. Det vore

därför önskligt att nämnda grunder, därest fastighetsbeskattningen kommer

att ordnas enligt C-förslaget, bleve underkastade en överarbetning för vin­

nande av större enkelhet och lätthet i tillämpningen».

Smålands och Blekinge handelskammare har erinrat följande:

»Skulle garantiskattesystemet fastställas, finner handelskammaren erforder­

ligt, att en genomgripande omarbetning av den i enlighet härmed föreslagna

skogsbeskattningen sker. Det nu gällande provisoriet bestämmer en garanti­

skatt av 6 procent å fastighets såväl jordbruks- som skogsvärde. Enligt

reservanternas förslag skall garantiskatt utgå med 6 procent å jordbruks­

värdet och 1 procent å skogsvärdet. Härvid göra reservanterna gällande,

att de återstående 5 procent å skogsvärdet bliva uttagna i form av den som

garantiskatt utgående skogsskatten. Här torde ett förbiseende föreligga.

De år, då skogsskatt skall utgå, komma att i flertalet fall uppvisa sådan

inkomst, att garantibeloppet täckes av inkomsten. De år, då skogsskatt ej

skall utgå, kommer i flertalet fall garantibeloppet ej att täckas med den

behållna inkomsten av små och medelstora fastigheter. Reservanternas för­

slag kommer således att medföra dels en sänkning av det enligt provisoriet

fastställda garantibeloppet — i och för sig en avsevärd förmån — och dels

faktiskt en skattelindring för innehavarna särskilt av små och medelstora

skogsfastigheter. En dylik förbättring av villkoren för en begränsad grupp

av skattskyldige har ej i reservanternas förslag motiverats, ej heller har

själva sakförhållandet i önskvärd grad framhållits. Handelskammaren kan

ej finna denna lättnad motiverad, då enligt bestämmelserna taxeringsvärdet

å skog skall fastställas till det värde, som skogen vid bruk på lång sikt

kan anses ha och vilket sålunda vida understiger det gällande värdet vid

köp och försäljning. Ur taxeringsteknisk synpunkt hyser handelskammaren

också allvarliga betänkligheter mot reservanternas förslag i avseende å skogs-

skattens utformning.»

Sveriges skogsägare förbund har yttrat i huvudsak följande:

Vidkommande de allmänna principerna för skogsbeskattningen har förbundet

erinrat, att förbundet, allt sedan frågan om den kommunala beskattningens

omläggning först blev aktuell, städse intagit den ståndpunkten, att en fastig­

hetsskatt å det produktiva skogskapitalet vore ägnad att motverka strävandena

efter ett rationellt och uthålligt skogsbruk. Därjämte har framhållits, att

inom skogssakkunniga och skogligt intresserade kretsar åsikterna vore fullt

samstämmiga därutinnan, att beskattningen av skogar och skogsbruk borde

fotas just på den grundläggande princip, som av kommittén förordats. Man

syntes ej heller behöva befara, att denna på grund av ändrade förhållanden

på det skogliga området i en framtid skulle visa sig vara mindre ändamåls­

enlig. Förbundet har därför på det livligaste tillstyrkt kommittémajoritetens

ocli reservanternas principiella ståndpunktstagande därutinnan, att skogs­

beskattningen ordnades så, att fastighetsskatt å det växande skogskapitalet

i möjligaste mån undvekes och i stället skatt uttoges å det vid avverknings-

tillfällena utfallande virket.

I huvudregeln om skatt på avverkat virke men ej ä växande skog hade

emellertid såväl kommittémajoriteten som reservanterna ansett sig böra göra

Smålands och

Blekinge

handels­

kammare.

Sveriges

skogsägare-

förbund.

156

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

vissa modifikationer. I första hand gäilde detta, att fastigheternas skogs­

marksvärden i beskattningshänseende jämställts med deras jordbruksvärden.

Förbundet hade även i denna punkt haft samma uppfattning som kommitténs

majoritet och reservanter. I stort sett vore skogsmarksvärdet tämligen stabilt,

och en fastighetsskatt därå kunde ej anses innebära något riskmoment för

en rationell skogsskötsel; snarare vore förhållandet det motsatta.

Jämväl i ett annat avseende hade kommitténs majoritet och reservanterna

gjort avsteg från den föreslagna grundregeln om skogsbrukets objektbeskatt­

ning genom en avverkningsskatt, då — ehuru under skilda motiveringar —

bibehållits en fastighetsskatt å skogsvärdet, utgående efter repartitionstalet

O.oi. Ehuru Sveriges skogsägareförbund med hänsyn till skogsvårdens krav

principiellt vore emot varje form av fastighetsskatt å det produktiva skogs-

kapitalet, måste förbundet dock medgiva, att de anförda skälen för bibe­

hållandet av en dylik skatt efter ett lågt repartitionstal vore starka. För­

bundet tänkte därvid särskilt på vikten av att taxeringsvärdena åsattes med

tillbörlig omsorg. Förbundet tillstyrkte sålunda, att fastigheternas skogs­

marksvärden i beskattningshänseende behandlades lika som jordbruksvärdena,

samt att en fastighetsskatt — eventuellt garantiskatt — efter ett repartitions­

tal av O.oi lades å skogsvärdet.

Förbundet har härefter underkastat kommittémajoritetens och reservan­

ternas förslag en granskning ur synpunkten av vilket förslag vore bäst ägnat

att i den praktiska tillämpningen tillgodose de allmänna synpunkterna i

frågan. Förbundet har därvid — med hänsyn till kommitténs motivering

för objektbeskattning av fastighet — inledningsvis påpekat, att jordbruket vore

knutet med en starkare intressegemenskap just vid den kommun, där näringen

utövades, än vad fallet vore med övriga inkomsttagare. Med skogshante­

ringen däremot rådde väsentligen ett annat förhållande. Skogsbruket vore

en kapitalintensiv men arbetsextensiv näring. Det krävde för sin produktion

under rationell drift enligt av sakkunniga verkställda beräkningar blott

omkring en femtedel så stor arbetsmängd per producerad värdesumma som

jordbruket. Skogshanteringen belastade därför i förhållande till de alstrade

värdena icke kommunens anstalter för undervisning och social omvårdnad

närmelsevis så hårt som lantbruket. Skogshanteringens ekonomiska intresse­

gemenskap med kommunen vore sålunda avsevärt mindre än jordbrukets.

Därav följde även, att den merbelastning å fastigheterna, som objektskatten

avsåge att utgöra, icke hade samma berättigande i fråga om skogsvärdena

som beträffande jordbruksvärdena.

De grunder, som i A-förslaget framlagts för skogsbrukets beskattning,

måste enligt förbundets förmenande väcka den allra största betänksamhet;

detta dels med hänsyn till den ojämnhet och nyckfullhet, varmed tungan

av objektbeskattningen komme att drabba inom olika kommuner, och dels

med hänsyn till skattetryckets å skogsbruket absoluta storlek.

Förbundet fortsätter därefter:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

157

»Om man antoge, att inom två angränsande kommuner den ena inrymde

betydande industrier och att på grund därav dess objektskattekronor utgjorde

exempelvis blott 5 procent av samtliga skattekronor, medan den andra vore

eu ren jordbrukskommun, vars fastighetsskattekronor utgjorde 25 procent av

samtliga skattekronor, så bleve — under antagande av 3 procent räntabilitet

hos skogsbruket i båda kommunerna — skattehöjningen på grund av objekt­

skatten i den förra kommunen 122 procent och i den senare kommunen

blott 75 procent.

Vid beräknandet av den ökning i effektiva skattetrycket å skogshante­

ringen, som objektbeskattningen medförde, måste man därjämte hava i minne,

att skogsbrukets räntabilitet vore låg och avsevärt mycket svagare än man

i allmänhet föreställde sig. Jonson hade i sin reservation räknat med en

medelräntabilitet av 5 procent hos statsskogarna, 4 procent hos bolagsskogarna

och (beroende på deras lägre taxeringsvärden) högst 6 procent hos allmoge­

skogarna. Förbundet förmenade, att denna räntabilitetsprocent, även om

de tidigare stundom uppnåtts, icke inom en något så när nära liggande

framtid ånyo kunde ernås inom det svenska skogsbruket. Kronoparkernas

räntabilitet av cirka 6 procent under den ur konjunktursynpunkt tämligen

normala perioden 1901—1913 torde till övervägande del berott av stats-

skogarnas dåvarande alltför låga taxeringsvärden. När dessa 1922 kommit

upp i paritet med verkliga värdena, så hade räntabiliteten sjunkit till under

3 procent. För 1923 hade den utgjort 2.4 procent och för 1924 1.2 procent.

Måhända torde man få anse, att de nuvarande taxeringsvärdena vore en

smula för höga, vilket verkade sänkande på räntabilitetsprocenten; å andra

sidan borde då även observeras, att en högst betydande överavverkning

utöver tillväxten ägde rum å statsskogarna i norra Sverige, varför avkast­

ningen till avsevärd del grundade sig på kapitaluttag. Denna temporära

överavverkning verkade givetvis till synes höjande på räntabiliteten. Som

jämförelse kunde nämnas, att statsskogarna i gamla tyska konungariket

Sachsen under de senaste 50 åren haft en medelräntabilitet av blott cirka

2.5 procent; och detta trots att nämnda skogar hade utomordentligt goda

avsättningsförhållanden och levde under mycket gynnsammare biologiska

betingelser än våra. Detta visade, att skogsbrukets genomsnittliga avkast­

ningsförmåga icke vore så särdeles stor.

För de enskilda skogsägarna, bönder såväl som bolag, verkade deras nu­

varande höga skuldsättning ytterligare sänkande på skogsbrukets räntabilitet.

På grund därav bleve jämväl den procentuella höjning, som objektskatten

kommc att orsaka i skattetrycket för skogsnäringen, mycket hög.»

Vidkommande C-förslaget har förbundet yttrat sig sålunda:

I jämförelse med A-förslaget hade C-förslaget det stora företrädet, att det

icke innehure någon dubbelbeskattning. Repartitionstalen vore ju visser­

ligen något högre enligt C-förslaget än enligt A-förslaget, men detta torde

mer än väl uppvägas av den i det förra förslaget medgivna rätten till av­

drag. Redan vid eu medelräntabilitet hos skogsbruket av 2 procent bleve

skattetrycket enligt A-förslaget — trots dettas lägre repartitionstal — lika

starkt som med C-förslagets garantiskatt. Så snart skogsbrukets avkastning

stege över 2 procent, bleve skattetrycket enligt C-förslaget lindrigare än en­

ligt A-förslaget. Härtill kommc emellertid, att C-förslaget framför A-för-

slaget hade en annan och betydande fördel. Enligt det senare bleve skatte­

trycket å skogsnäringen inom de olika kommunerna beroende av två vari-

abla faktorer, nämligen dels objektskattekronornas frekvens i förhållande

till övriga skattekronor i kommunen och dels skogsbrukets räntabilitet. Av

dessa båda faktorer varierade den första starkt och inom mycket vida grän­

ser samt orsakade därigenom enligt A-förslaget en ytterst nyckfull och svår-

beräknelig ojämnhet med avseende å den merbelastning, som komme att

vila på fastigheterna i de olika kommunerna. Nämnda olägenhet gjorde sig

däremot enligt C-förslaget knappast gällande, enär skattetrycket enligt detta

förslag varierade endast med skogsbrukets räntabilitet. Denna sistnämnda

faktor vore emellertid långt mer konstant och rörde sig icke inom närmel-

sevis så vida gränser som objektskattekronornas relativa antal. På grund

härav komme även C-förslaget att träffa skogsbruket betydligt jämnare och

mindre nyckfullt, än vad fallet vore med A-förslaget.

Förbundet har i anledning av yppad tvekan om skogsskattens garanti­

verkan framhållit, att det vore så långt ifrån, att icke C-förslagets skogs-

skatt skulle utgöra en verklig garantiskatt, att förbundet tvärt om hyste

vissa farhågor för att denna garantiskatt skulle visa sig vara alltför effektiv,

i det att vid flertalet avverkningar å enskildes skogar den verkliga nettobe­

hållningen kunde komma att ligga långt under den till 60 procent av rotvär­

det bestämda gränsen för garantibeloppet. I avseende å de framhållna prak­

tiska svårigheterna vid skattebeloppets beräknande och påförande i anled­

ning därav, att C-förslaget lagt skattskyldigheten å ägaren, har förbundet,

som icke kunnat finna, att dessa anmärkningar hade något berättigande med

hänsyn till de praktiska förhållandena, uttalat sig på följande sätt:

»Vad först angår frågan om svårigheterna för taxeringsnämnderna att

hålla reda på de skogsskattebelopp, som förfalla till betalning under senare

år än då avverkningsrättsupplåtelsen skedde, får förbundet anföra: Enligt

A-förslaget är visserligen avverkaren deklarationsskyldig till skogsskatt, men

fastighetsägaren skall, då avverkningsrätt upplåtits, deklarera till inkomst­

skatt under olika år de delar av likviden för avverkningsrätten, som inflyta

under respektive år. Här föreligga sålunda enligt A-förslaget beträffande

inkomstskatten fullständigt enahanda bokföringssvårigheter för skattemyndig­

heterna, som de vilka — enligt kommitténs förmenande — skulle vid C-för­

slagets praktiska tillämpande framkomma vid uppbörden av skogsskatten.

Kommittémajoriteten torde för A-förslagets vidkommande hava tänkt sig,

att man beträffande inkomstbelopp, som under visst år inflyter på grund av

tidigare upplåten avverkningsrätt, skall kunna lita på deklarantens på heder

och samvete avgivna uppgift om det skattskyldiga inkomstbeloppets storlek.

Förbundet kan då ej förstå, varför man ej på enahanda sätt skulle kunna

lita på de skattskyldiges ärliga fullgörande av deklarationsplikten även då

det gäller uppgifterna för skogsskatt. Kommittémajoriteten torde väl ej

kunna giva skäl för den åsikten, att de skattskyldiga äro ärliga när det

gäller att deklarera sina inkomster, men oärliga då fråga är om att uppgiva

mängden avverkat virke.

Ej heller kan förbundet dela de farhågor, som uttalats rörande svårig­

heterna att rätt uppskatta värdet av på rot sålda virkesposter, eller miss­

tankarna att köpare och säljare av avverkningsrätter skulle ingå skenavtal

för att dölja den verkliga köpeskillingen. Uppskattningen av rotvärdet skall

verkställas av taxeringsnämnden med ledning av den skattskyldiges äckla-

158

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

159

rerade uppgift om det sålda virkets massa samt med tillämpande på denna

kvantitet av de i orten vid tillfället gällande prisen på rot för virke av

dylik beskaffenhet. Den rätta taxeringen är alltså beroende av de båda fak­

torerna kvantiteten och kubikmeterpriset. Den förra skall deklareras av den

skattskyldige. Fusk med denna uppgift kan endast ske genom medveten

förfalskning. Att sådan skall förekomma i större omfattning enligt C- än

enligt A-förslaget kan ej med fog förutsättas. I övrigt skulle en dylik för­

falskning mycket lättare och med större framgång kunna ske, om skatt­

skyldigheten enligt A-förslaget lades på avverkaren, eller exempelvis nu vid

skogsaccisdeklarationerna, ty dessa deklarationer ingivas först efter det virket

blivit avverkat, bortfört ur skogen och skingrat, varför vid taxeringstill-

fället alla kontrollmöjligheter äro borta. I fråga om upplåtna avverknings­

rätter däremot står det sålda virket ofta kvar på rot vid taxeringstillfället

och kan utan svårighet göras till föremål för en ungefärlig kontrolluppskatt­

ning. Vad åter beträffar priset per kubikmeter, torde taxeringsnämnden ha

fullt ut lika stor eller lika liten möjlighet att rätt bedöma detta, vare sig

skogen är såld på rot eller i upphugget skick.

Slutligen har anmärkts, att det kunde vålla svårigheter att för skogs-

skattens uppbörd anträffa personer, som sålt sina fastigheter och avflyttat

från kommunen, men som det oaktat vore skattskyldiga i denna på grund

av tidigare upplåtna avverkningsrätter. Härtill är endast att genmäla, att

enahanda svårigheter möta enligt A-förslaget, då dels samma personer skola

påföras inkomstskatt för efter deras avflyttning uppburen likvid för avverk­

ningsrätter och dels en avverkare, om han från orten avflyttat, skall er­

lägga skogsskatt. Någon reell skillnad mellan de båda förslagen förefinnes

sålunda icke i denna punkt.»

Sammanfattningsvis har Sveriges skogsägareförbund

dels avstyrkt A-förslaget såsom innebärande en ofrånkomlig dubbelbeskatt­

ning av skogsbruket och därjämte medförande en nyckfull ojämnhet i skatte­

trycket å skogsnäringen inom skilda kommuner;

dels bestämt avstyrkt de av kommittémajoriteten i A-förslaget framlagda

repartitionstalen såsom orsakande en allt för stark absolut skattebelastning

å skogsbruket;

dels beträffande de i Jonsons reservation föreslagna lägre repartitionstalen

för skogsbeskattningen uttalat, att det absoluta skattetrycket givetvis efter

dessa komme att bliva rimligare, men att dubbelbeskattningens verkningar

även med användande av dessa repartitionstal ej läte sig överblickas förr­

än en provtaxering för frågans klarläggande blivit utförd;

dels beträffande C-förslaget uttalat, att dettas allmänna grunder för be­

skattningen av skogsbruket syntes vara väl funna och borde komma i tillämp­

ning, men att man knappast kunde tillförlitligt bedöma verkningarna av de

för garantiskatten å skogsbruket föreslagna repartitionstalen, förrän en jäm­

förande provtaxering härom blivit verkställd;

samt dels slutligen framhållit, att de praktiska svårigheter, som befarats

komma att möta vid objektskattens å skogsbruket ordnande som garantiskatt,

i verkligheten icke syntes komma att bliva till något nämnvärt hinder.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

160

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Fullmäktige i

järnkontoret.

Kammar­

rätten.

Yttranden be*

träffande be­

handlingen av

husbehovs­

virke.

Länsstyrel­

serna.

Fullmäktige i järnkontoret hava yttrat:

Enär många av de i järnkontoret delaktiga bruken ägde betydande skogs­

områden, vore givetvis frågan om den kommunala skogsbeskattningens ord­

nande för dem av stor vikt. Fullmäktige kunde i denna del ansluta sig till

vad i ett för fullmäktige tillgängligt förslag till Sveriges skogsägareförbunds

utlåtande blivit anfört. Med godkännande av de ledande principerna för

kommitténs förslag rörande skogsbeskattningen avvisades de av majoriteten

framlagda repartitionstalen såsom orsakande en alltför stark absolut beskatt­

ning å skogsbruket, varjämte föresloges en mera ingående jämförande ut­

redning av de dels utav professor Jonson och dels i det s. k. C-förslaget

avgivna reservationerna. Det slutliga bedömandet av dessa måste därför

uppskjutas, till dess omförmälda utredning blivit åvägabragt.

Kammarrätten har framhållit, att en jämförelse mellan de båda före­

slagna skogsskatterna, betraktade för sig, icke kunde hava annat än teore­

tiskt intresse. De vore var för sig till sin konstruktion bestämda av och

knutna till respektive fastighetsbeskattningssystem. C-förslagets skogsskatt

vore oförenlig med A-förslaget och tvärtom. Vidare har kammarrätten an­

fört i huvudsak följande:

Genom sin anslutning till A-förslaget i fråga om fastighetsskatt hade

kammarrätten även bundit sig med avseende å skogsskattetypen; denna

skatt Unge sedan författningstekniskt inordnas i kommunalskattelagen, på

sätt kommittén förfarit och kammarrätten lämnat utan erinran, eller reg­

leras i en särskild lag såsom den nuvarande skogsaccisen. Kommittéför­

slagets skogsskatt vore, efter kammarrättens uppfattning, i stort sett väl

ägnad att fylla sin uppgift i systemet.

De reservanter i kammarrätten, som förordat C-förslagets allmänna prin­

ciper, hava i sin motivering åberopat, bland annat, Sveriges skogsägare­

förbunds yttrande beträffande skogsbeskattningen.

Här må erinras, dels att enligt kommunalskattekommitténs förslag jäm­

väl avverkning för husbehov skall underkastas skogsskatt, medan enligt

huvudreservanternas förslag (C-förslaget) icke någon dylik särskild skatteplikt

föreligger, dels att även av kommitténs majoritet en ledamot vänt sig mot

förslaget om skatt å husbehovsvirke.

I de avgivna yttrandena framträda ock skilda ståndpunkter i berörda fråga.

Då länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrkt skogsskattens ordnande enligt

C-förslaget, bär länsstyrelsen såsom en särskild fördel med detta förslag på­

pekat, att det icke upptoge skogsskatt å husbehovsvirke. Länsstyrelsen i

Uppsala län, som anslutit sig till kommitténs förslag om skogsskatten, har

dock ansett det kunna på goda skäl ifrågasättas, huruvida husbehovsvirke

verkligen borde indragas under denna beskattning. Husbehovsvirkets undan­

tagande från skogsskatt komme väl knappast att nämnvärt inverka på kom­

munernas ekonomi, men skulle säkerligen medföra en icke obetydlig lättnad

i taxeringsarbetet. Länsstyrelsen i Gotlands län har — i samband med be-

161

handling av frågan om naturaförmåners värdering — vänt sig mot kom­

mitténs förslag i vad detta innebure ett övergivande, även i vad anginge

husbehovsvirket, av nuvarande kvittningssystem och en fordran å redovisning

härav bland såväl inkomster som utgifter. Länsstyrelsen har vidare anfört

följande:

»Förslaget indrager under skogsskattetaxeringen även husbehovsvirke. Teo­

retiskt förklaras detta med, att även den del av skogsvärdet, som motsvarar

husbehovet, blir föremål för nedsättning i repartitionstal till O.oi. En dylik

skattereform måste emellertid uppenbarligen ställa sig främmande och mot­

bjudande för den skattskyldiges uppfattning. Det i hans naturaförmåner in­

gående bränslet för egen bostad bliver ju uppskattad såsom inkomst av jord­

bruket och borde skäligen ej bliva föremål för ytterligare beskattning. Samma

förhållande, eller uppskattning såsom inkomst, råder ju med virke, som an­

vändes för nybyggnad eller grundförbättring. Återstår så det husbehovs­

virke, som användes för byggnaders underhåll samt stängsel. Detta taxeras

visserligen ej såsom inkomst, eller rättare det skulle väl enligt kommitté­

förslaget upptagas såsom inkomst, men med motsvarande kvittningsvis gjord

{ivräkning å utgiftssidan. Någon dubbelbeskattning för avverkaren, i detta

fall fastighetsägare, innebär väl icke detta virkes inrangerande under skogs-

skatten, men den fiskaliska betydelsen härav bleve ganska ringa, (hiskligt

vore att — med begagnande i detta fall av en uti reservationen för C-för-

slaget använd synpunkt — husbehovsvirkets skogsvärde kompenserades genom

andel i repartitionen å fastighetsvärdet såtillvida att — med slopande av

särskild skogsskatt härå, — en fastighets skogsvärde finge till lämpligt av­

vägd, mot husbehovsvirket svarande del ingå i fastighetstaxeringen med ett

i förhållande till skogsvärdet i övrigt något förhöjt repartitionstal. Möta här­

för emellertid avsevärda taxeringstekniska hinder lärer med skäl kunna

ifi agasättas, huruvida i allt fall ett uteslutande av husbehovsvirket från

skogsskatt behöver anses innebära en så pass stor rubbning i hela det före­

slagna systemet, att detsammas rationella uppbyggande härigenom äventyras.

År så ej fallet, synes husbehovsvirkets undantagande från skogsskatten vara

att förorda.»

Länsstyrelsen i Hallands län har icke velat ansluta sig till förslaget att

indraga även husbehovsvirket under beskattning, enär en sådan åtgärd syntes

skola medföra praktiska svårigheter. Länsstyrelsen i Värmlands län, som

förordat skogsbeskattningens ordnande enligt C-förslaget, har såsom en sär­

skild förtjänst hos detta i denna del betecknat den omständigheten, att hus

behovsvirket undantag^ från skogsbeskattningen. Såsom uti den allmänna

motiveringen angivits, har dock föredragande landskamreraren anmält av­

vikande mening och för sin del anslutit sig till skogsskattens anordnande

enligt A-förslaget.

Domänstyrelsen har uttalat, att inga väsentliga hinder förelåge för be­

skattningen av husbehovsvirket, vilket enligt styrelsens förmenande borde

upptagas till sitt försäljningsvärde. I samband härmed förtjänar följande

yttrande av domänstyrelsen uppmärksamhet:

bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. S7 höft. t Xr 102.)

I |

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Domän

styrelser

162

Kungl. May.ts proposition Nr 102.

»Kommunalskattekommittén utgår i sitt betänkande från, att som intäkt

av skogsbruk även skall räknas värdet av de skogsprodukter, som den skatt­

skyldige tillgodogjort sig för eget och sina underlydandes husbehov. Med

denna utgångspunkt hade det principiellt sett varit önskvärt, anser styrelsen,

att från skogsskatt icke undan tagits avverkat virke, då dettas rotvärde undei-

stiger 100 kronor. I jordbruksbygderna i södra Sverige inträffar det ofta,

att ett stort antal hemmansägare uppköpa på rot stående virke i så små

partier, att köpeskillingen för varje parti icke uppgår till 150 kronor, det

vill säga det från skogsaccis och skogsvårdsavgift nu skattefria beloppet.

Det lärer säkerligen förekomma fall, då inom en kommun sammanlagda rot­

värdet av på detta sätt i smärre poster av en enda skogsägare försåld, å rot

stående skog årligen uppgår till cirka 20,000 kronor. Enligt A-förslaget äro

markägarna frikallade från skyldighet att erlägga skogsskatt och avgiva

specificerad redovisning för det å rot försålda virket.

I skogsvårdens intresse förtjänar det ock överhuvudtaget att papekas, att

härigenom ej oväsentliga skogsvårdsavgifter kunna gå förlorade. C-for-

slaget har bättre tillgodosett kravet på större effektivitet i skattebelastningen

genom att ålägga markägaren skattskyldighet.»

Domkapitel Mot liusbeliovsvirkets indragande under skogsskatten hava även två dom-

m' fl' kapitel, åtskilliga kommunrepresentationer, några taxer ing snämndsord för­

ande, samt tio hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalat sig.

Såsom belysande för huru denna fråga på sina håll kan uppfattas må åter­

givas följande uttalande av Norrbottens läns hushållningssällskaps förvalt­

ningsutskott:

»Förslaget innehåller även skatt på husbehovsskog. Att begära att jord­

brukarna lojalt skola medverka till beskattning av sina egna skogsprodukter,

som de använda för underhåll av byggnader, inventarier och grundtor-

bättringar i sin egen näring, är orimligt. En sådan beskattning star i strid

med deras rättsuppfattning. Det är ett lagförslag, som har alltför mycket

släkttycke med kristidens tvångslagstiftning och kommer helt säkert att

mötas med samma sinne, som gjorde kristidslagarna ohållbara. — — —■

I C-förslaget ingår klokt nog ej heller skatt på husbehovsskog. Kot värdet

på virke eller skog, som ej skall upptagas till beskattning, bör honas tran

100 kronor till 150 kronor.»

Sveriges skogs- Sveriges skogsägareförbund har anfört följande.

ägäreförbnmi. ^A_förslaget innebär, att skogsskatt skall utgå även för liusbeliovsvirket.

Förbundet kan icke tillstyrka detta. Hos den stora massan mindre jordägare

är kännedomen om den kvantitet virke, de använda till husbehov, ytterst

ofullständig, och ett införande av liusbeliovsvirket i skogsskattedeklarationerna

skulle då endast leda till dels att dessa ökades enormt i antal utan att någon

nämnvärd höjning i skogsskattens totala belopp vunnes samt dels att deklara­

tionernas pålitlighet betänkligt rubbades. Vidare bör bemärkas, att värdet

av den avverkning sstatistik, man hoppas kunna få fram genom att hus-

behovsvirket belägges med skogsskatt, blir särdeles omtvistligt, ty man har

ju ansett sig nödsakad att från skatten befria husbehovsvirke av mindre

än 100 kronors rotvärde, och undantagandet av alla dessa småposter tor-

rycker i ej oväsentlig mån statistiken. — Förbundet får såsom sm mening

uttala, att liusbeliovsvirket under alla omständigheter bör lämnas fritt tran

skogsskatt.»

163

Kammarrätten har i denna fråga yttrat sig sålunda:

»Från taxering till kommunal skogsskatt synes, i likhet med vad herr

Olsson i avgiven reservation hemställt samt en del länsstyrelser förordat,

avverkning för husbehov böra undantagas. Till stöd för ett sådant stad­

gande, som överensstämmer med gällande föreskrift om skogsaccis, må an­

föras dels att en sådan förman för jordägaren torde vara skälig i betraktande

därav, att fastighets skogsmarksvärde enligt förslaget åsättes samma repar­

titionstal som värdet å egentlig jordbruksmark, dels att det i praktiken skulle

visa sig särdeles svårt att riktigt uppskatta värdet å husbehovsvirket, dels

ock att det ökade besväret för deklaranter och taxeringsmyndigheter icke

komme att stå i rimlig proportion till de skattebelopp, som skulle vinnas

genom att husbehovsvirket medtages.

Beträffande omfattningen av begreppet husbeliovsvirke torde samma hän­

syn, som enligt 27 § bestämmer avdragsrätten för reparation och underhåll

av byggnader, stängsel och inventarier, här böra komma till användning.

Sålunda bör virke, som erfordras för nybyggnad, taxeras till skogsskatt.»

Presidenten och en ledamot i kammarrätten hava lämnat kommittéförslaget

i förevarande punkt utan anmärkning.

Frågan om sättet för skogsskattens beräkning behandlas i kommittéför­

slaget, utom i den allmänna motiveringen, jämväl under 82 §. Huvudregeln

innebär enligt majoritetsförslaget, att skogsskatt skall utgå för varje 100

kronor av det avverkade virkets rotvärde med en tredjedel av det belopp,

som på en skattekrona i medeltal under de senast förflutna fem åren ut-

debiterats inom kommunen sammanlagt för kommunens, kyrkans och skolans

behov. Med denna bestämmelse sammanhänger stadgandet i 63 § av kom­

mitténs förslag, att repartitionstal åsättes jordbruksfastighet med ett skatte-

öre för varje 100 kronor av fastighetens skogsvärde. I kommitténs förslag

liar nämligen såsom underlag för objektbeskattningen å jordbruksfastighet

— frånsett tomt- och industrivärde — beräknats ett repartitionstal av 0.0 4

per 100 kronor av taxeringsvärdet. Av den enligt detta repartitionstal å

skogsvärdet belöpande skatten har kommittén ansett, att tre fjärdedelar

lämpligen kunde anvisas att utgå såsom skogsskatt, vadan alltså skogsvärdet

skulle ingå i den allmänna repartitionen med ett repartitionstal av 0.o i per

100 kronor av samma värde. Underlaget för skogsskatten är följaktligen

enligt kommitténs förslag satt till 0.03 per 100 kronor av skogsvärdet, vilket

enligt verkställd utredning innebär en skattesats, som för varje 100 kronor

av avkastningens rotvärde utgör 0.3o7575 kronor för varje per skattekrona

utdebiterad krona. Sistnämnda tal har av kommittén föreslagits avrundat

till en tredjedel av den anledningen, att skogsskatten avsetts att ersätta ej

blott huvudsakliga delen av fastighetsskatten å skogsvärdet utan även den

objektskatt å näring, som enligt förslaget skulle åvila näring i allmänhet,

men från vilken skogsavverkning såväl å egen som å annans mark skulle

vara undantagen.

Vid kommitténs berörda- förslag hava herrar Olssoyi och Jonson var för

sig anmält reservationer. Olsson har ansett, att det repartitionstal för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Kammar­

rätten.

Yttranden an­

gående repar-

titionstalen

vid sko g sbe­

skattningen.

läns­

styrelserna.

fastighets skogsvärde, (ko3, som legat till grund för kommitténs beräkning

av skogsskatten, bort minskas till O.02; i följd härav skulle skogsskatten

utgå med en fjärdedel av det förutnämnda medeltalet av utdebiteringen för­

vissa

kommunala,

behov. Jonson har vid

63

§ påyrkat den ändring, att

repartitionstalet 1 skatteöre skulle avse jämväl skogsmarksvärdet, varjämte

uti 82 § skulle stadgas, att skogsskatt skulle utgå med en fjärdedel av nyss­

nämnda utdebiteringsbelopp.

Då i det följande redogörelse lämnas för de avgivna yttrandena i fråga

om skogsskattens beräkning — i den mån de ej redan förut återgivits

bortses från förekommande allmänna uttalanden om repartitionstalen, av­

seende att dessa icke kunna definitivt bedömas förrän i samband med för­

slag om landstings- och vägbeskattningens ordnande, m. m. dyl.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har anmärkt, att, då länsstyrelsen icke

kunnat tillstyrka antagandet av förslaget om näringsskatt, bortfölle det av

kommittén åberopade skälet för höjning av repartitionstalet för skogsskatten

över det belopp, som framkommit vid kommitténs kalkyler, och borde därför

enligt länsstyrelsens mening och till lättnad vid användandet deltalet i fråga

nedsättas från en tredjedel till tre tiondelar.

Det torde här böra erinras om länsstyrelsens i Gotlands län förut åter­

givna yttrande beträffande husbehovsvirkes undantagande från skogsskatten,

därvid länsstyrelsen ansett önskligt att — med begagnande av en uti reserva­

tionen för C-förslaget använd synpunkt — husbehovsvirkets fritagande från

skogsskatt kompenserades genom högre repartitionstal å skogsvärdet.

Länsstyrelsen i Blekinge län har i förevarande avseende anfört, att de i

A-förslaget upptagna repartitionstalen för den kommunala repartitionsskattens

utgående enligt länsstyrelsens förmenande syntes vara ganska väl avvägda.

Skulle åter den kommunala skattelagen komma att grunda sig å C-förslaget,

måste däremot en nedsättning av repartitionstalet för skogsvärdet till O

.01

betraktas som alldeles orimlig, helst inkomstbeskattningen av skogsbruk

skarpt beskurits. Det syntes länsstyrelsen, att enligt C-förslaget den gamla

skattefriheten för skogen och dess avkastning skulle komma att under för­

ändrade former återinföras.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har erinrat, att det syntes kunna sättas

i fråga, huruvida icke, därest den kommunala utdebiteringen jämte lands­

tingsskatten och vägskatten i medeltal för de närmast förflutna 5 åren under­

stigit ett visst belopp, förslagsvis 7 kronor per skattekrona, hela den kom­

munala skogsskatt, som det året debiterats i sådan kommun, skulle ingå till

statsverket för skatteregleringsändamål.

Jag erinrar här, att, på sätt tidigare omnämnts, länsstyrelserna i Väster­

bottens och Norrbottens län framhållit, att den största försiktighet borde

iakttagas vid fastställande av repartitionstal för växande skog ocli avverkat

virke, på det att skogskommunernas ekonomiska ställning ej måtte alltför

mycket rubbas.

164

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

165

Av grunder, som hänföra sig till kammarkollegii ståndpunkt i fråga om

jordbrukets näringsbeskattning, och i övrigt på de skäl kommittéledamoten

Jonson anfört i sin skiljaktiga mening, har kollegium ansett, att skogsskatt

borde utgå för varje 100 kronor av det avverkade virkets rotvärde med en

fjärdedel av det belopp, som på en skattekrona under de senast förflutna 5

åren utdebiterats inom kommunen.

Domänstyrelsen har om skogsskatten anfört följande, som i detta samman­

hang torde vara att beakta:

»I huvudsak kan emot denna beskattningsform, liksom mot flertalet av

kommittén härutinnan föreslagna olika bestämmelser, endast råda skilda

meningar om storleken av det tal, som skall angiva skattesatsen. Uppen­

barligen växlar den verkliga skatteförmågan avsevärt beträffande tvenne

skogar, där nettovärdet av det skattepliktiga virket uppgår till samma be­

lopp. Särskilt i ögonen fallande blir detta vid en jämförelse mellan, å ena

sidan, det skogsbruk, där avverkningarna icke stå i förhållande till en ut­

hållig hushållning och varest därjämte stora kapitalinvesteringar komma att

krävas för anläggande av nya skogsbestånd och, å andra sidan, det uthålliga

skogsbruket med virkesuttag, som för varje år äro avpassade till skogens

varaktiga prestationsförmåga. I ena fallet innebär skogsskatten en beskatt­

ning av såväl skogens avkastning som en del av det uttagna kapitalet, i

andra fallet endast beskattning av avkastningen.

Det synes styrelsen angeläget, att i samband med skattesatsens faststäl­

lande, hänsyn tages till här nämnda, av den särskilt skogssakkunnige reser­

vanten även påpekade förhållanden.»

Lantbruksstyrelsen har funnit sig närmast böra räkna med ett genom­

förande i princip av kommittémajoritetens förslag till skogsbeskattning, det

vill säga en beskattning enligt A-förslaget. Styrelsen har härom vidare

anfört:

»Emot nämnda förslag vill lantbruksstyrelsen göra den erinran, att reparti-

tionstalet för objektskatten å fastighets skogsvärde synes böra nedsättas till

fl.

03

per 100 kronors skogsvärde i överensstämmelse med styrelsens ovan fram­

lagda förslag i fråga om repartitionstalet för fastighets jordbruksvärde. Nämnda

repartitionstal bör enligt lantbruksstyrelsens förmenande åtminstone åsättas

sådan skog, som närmast är att betrakta såsom supplement till jordbruk.

Någon ändring i den årliga repartitionen för skog enligt förslaget synes

emellertid knappast böra vidtagas, utan nedsättningen bör uteslutande drabba

underlaget för den egentliga skogsskatten, vilket i följd härav borde ned­

sättas till O.o 2 per 100 kronors skogsvärde. Huruvida en dylik nedsättning

i repartitionstalet för objektskatten å skogsvärdet bör ske även i fråga om

sådan skog, som ej skäligen kan betraktas som supplement till jordbruket

utan är föremål för mera självständig skogsdrift, undandrager sig styrelsens

bedömande. Det synes dock ingalunda uteslutet, att en dylik skiljaktighet

i fråga om repartitionstalen kan vara motiverad, då fråga är, å ena sidan,

om skog, som närmast är att betrakta såsom en del av jordbruket, och, å

andra sidan, om skog, som är föremål för mera självständig skogsdrift bland

annat med hänsyn därtill, att det rena skogsbruket icke skulle bliva under­

kastat särskild objektbeskattning såsom näring.

Emellertid vill lantbruksstyrelsen i detta sammanhang fästa uppmärksam-

Kammar­

kollegium.

Domän­

styrelsen.

Lantbruks­

styrelsen.

166

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

Uppsala uni­

versitets

skogsför­

valtare.

Taxerings-

nämnds-

ordförande

m. fl.

heten på det uttalande i ämnet, som gjorts i det av Västernorrlands läns

hushållningssällskaps förvaltningsutskott avgivna yttrandet, och däri ut­

skottet gör gällande, att den starka nedsättningen i den årliga repartitions-

skatten i fråga om skogsvärdet, som skulle bliva en följd utav eu skogsbe-

beskattning enligt A-förslaget, komme att försätta de norrländska skogskom-

munerna i verkligt nödläge. Då lantbruksstyrelsen saknar närmare känne­

dom om ifrågavarande förhållanden, kan styrelsen icke göra något bestämt

uttalande i saken, utan inskränker sig styrelsen till att hänvisa till säll­

skapets yttrande, som synes förtjäna särskilt beaktande i omförmälda hän­

seende. Emellertid synes det påkallat, att en närmare undersökning göres

beträffande anmärkta förhållande, innan statsmakterna gå att taga slutlig

ställning till föreliggande förslag.»

Skogsförvaltaren vid Uppsala universitets skogs för vallning har yttrat, att

då i A-förslaget bestämts att till grund för skogsskattens beräkning skulle

läggas medeltalet av den utdebitering per skattekrona, som under de senast

förflutna fem åren skett för den borgerliga kommunens, kyrkans och skolans

behov (§ 82), syntes en lycklig stabilitet ha uppnåtts, varigenom skogsskattens

storlek kunde av avverkaren vid inköpet beräknas, och A-förslaget syntes

även härutinnan hava en stor fördel framför C-förslaget, där, på grund av

bestämmelse att skattesatsen skulle utgå enbart efter den utdebitering, som

för kommun bleve gällande det år då taxeringen skedde, oangenäma över­

raskningar lätt kunde inträffa för skattebetalaren (här fastighetsägaren), i

all synnerhet som repartitionstalet enligt detta förslag måste sättas rätt så

högt — för varje etthundra kronors taxerat rotvärde 60 procent av årets

utdebitering per skattekrona. I fråga om skogsskattens storlek har för­

valtaren dock, på skäl som av reservanten Jonson anförts, helt anslutit sig

till hans yrkande om ändring av 82 § i kommittémajoritetens förslag.

Eu taxeringsnämndsordförande i Kronobergs län har vidkommande A-

förslagets verkan å jordbruksfastighet med huvudsakligen skogsbruk anfört

följande:

»Vad beträffar ovannämnda fastigheter, kommer deras andel i den kom­

munala beskattningen enligt förslaget otvivelaktigt att minskas. Det låga

repartitionstalet å skogsvärde måste ovillkorligen hava detta till följd. Då

man betänker, att det i en skogsbygd är skogsvärdet, som huvudsakligen

bestämt de nuvarande taxeringsvärden, varefter bevillningen utgår, förstår

man, vilken väldig minskning i kommunens skattekronor, det nya förslaget

innebär. Den föreslagna skogsskatten uppväger icke på långt när under en

längre tidrymd den minskning, som uppstår genom den låga beräkningen

av skogsvärdet. Skatteansvaret och skattebördan å skogen har minskats

alltför mycket. Då den har så oerhört stor betydelse, särskilt i skogstrakter,

borde bådadera vara större, helst som skogen är ett naturvärde, för vars

tillväxt och avkastning ej särdeles mycket behöver göras å ägarens sida.

Jag är icke blind för de åsikter, kommittén uttalat, men anser, att den gått

för långt, och att ägare av stora skogsbruk blivit otillbörligt gynnade

I anslutning härtill har ordföranden framhållit, att den föreslagna skogs­

skatten icke skulle giva, vad som förut utgått från skogen. Vid en järn-

167

förelse med den nu utgående skogsaccisen, hade han funnit, att skogsskatten

i viss kommun skulle giva i medeltal 1/li mer än skogsaccisen. Det låga

repartitionstalet å skogsvärdet, jämfört med 6 procent på taxeringsvärdet

enligt provisoriet, avlyfte ju en betydlig del av skattebördan och skatte-

ansvaret å skogen. Visserligen inginge inkomsten av skogen i repartitions-

talen, men då en försäljning icke skedde så ofta, utan ibland med mycket

långa mellantider, framginge tydligt, att kommitténs förslag vore ofördel­

aktigt för skogskommuner och betydligt minskade dessas nuvarande in­

komster från skogen.

Slutligen har uttalats, att repartitionstalet å skogsvärde borde höjas till 2

skatteören för varje 100 kronor av taxeringsvärdet.

En taxeringsnämndsordförande i Jämtlands län har yttrat:

>Mot fastighetsbeskattningen som objektskatt har jag ingen erinran, ehuru

det måste väcka starka betänkligheter att med de av kommittén använda

repartitionstalen antalet skattekronor (= bev. kronor) kommer att reduceras

inom Rätan med ej mindre än 2/;i emot de nu befintliga under förutsätt­

ning, att den nya fastighetstaxeringen lämnar ett med den nuvarande lik­

artat resultat. Någon höjning av dessa tal torde dock knappast kunna

ifrågasättas och särskilt är kommitténs motivering för talet O.oi för skogs­

värde så utomordentligt stark, att man med hänsyn till behovet att jämväl

för de närmast kommande generationerna bevara skogen som inkomstkälla

mot förslaget i denna del ej kan resa några invändningar. Den minskning

i skatteobjekt, som blir en följd av donna reducering i antalet skattekronor

för fastigheterna, måste emellertid kompenseras på annat håll, nämligen

genom förändring och höjning av skogsbeskattningen. A-förslaget har här

ansett skattesatsen böra sättas till 0.3 3 skattekrona per 100 kronors rotvärde,

under det C-förslaget använder repartitionstalet

0.6

o per 100 kronors rot­

värde. Under förutsättning, att distrikten bildade en tämligen likformig

grupp av mindre självägande skogsägare, vore det med hänsyn till behovet

av jämnhet och rättvisa i beskattningen utan tvivel likgiltigt, vilketdera

av dessa förslag, som lades till grund för beskattningen. Så är emellertid

icke fallet. Av t. ex. Rätans sockens jord och skog tillhör efter taxerings­

värde räknat 40 procent sågverksbolag, 38 procent självägande bönder samt

återstoden eller 22 procent staten och ecklesiastikt boställe. I Klövsjö torde

eu förskjutning till förmån för den självägande bondeklassen vara förefint­

lig, beroende därpå, att skog och skogsmark därstädes varit mindre efter­

sökta, men jordbruket mera värdefullt tillfölje jordmånens större bördighet.

Kommittén har jämväl i sitt betänkande beaktat den ojämnhet i skogs­

beskattningen, som varit en följd av 1920 års bestämmelser. Den påpekar

där (sid. 505 och 506), att bestämmelserna haft till följd en oskälig beskatt­

ning av särskilt det mindre skogsbruket, under det de allra största skogs­

ägarna kunnat genom ett likformigt uttag av skog lindra trycket av denna

tyngande beskattningsform. Till sist nämnda skäl kunde man med ännu

större rätt lägga den av alla större skogsägare tillämpade »sambruksprin-

(■igen», som från skattesynpunkt i så hög grad gynnat dem framför de små

skogsägarna. Den under provisorietiden vunna erfarenheten rörande skogs­

beskattningen synes mig dock giva vid handen, att kommitténs förslag om

ett repartitionstal av

0.3 3

icke är tillfredsställande, dä det alldeles säkert

ej kan avhjälpa bristerna i den nuvarande skogsbeskattningen, ännu mindre

åstadkomma önskvärd jämnhet och rättvisa de större och mindre skogsägarna

Kungl. M<ij:ts proposition

År

102.

168

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Landstings

förvaltnings­

utskott.

emellan. Kommitténs ovan citerade uttalande torde förvisso efter en even­

tuell lagändring i denna riktning hava samma skäl för sig som nu. Rörande

de större fastighetsinnehavarna äga de i regel mycket stora komplex av

fastigheter inom alla s. k. skogssocknar, för vilka de äga rätt att kommun­

vis avge gemensam deklaration. Sedan skuldräntor, förvaltnings- och andra

för beskattningsmyndigheterna fullkomligt okontrollerbara omkostnader av­

dragits, torde sällan eller aldrig komma att återstå någon beskattningsbar

inkomst utöver ovanberörda 0.3 3. Professor Tor Jonson påpekar också

med rätta, att, när industrien förädlar virke från egna skogar, skogsbrukets

rätta kreditering för levererat virke ofta blir en »inre bokföringsfråga».

C-förslaget med sitt repartitionstal av 0.6 o har det stora företrädet, att alla,

såväl större som mindre skogsägare erhålla eu jämn, rättvis och likformig

beskattning. Väl är det sant, att utöver dessa 60 procent torde man ej i

regel hos några fastighetsägare kunna påräkna någon beskattningsbar in­

komst, enär jordbruket här är av mindre betydelse, men säkerligen skulle

detta oaktat skatteresultatet bliva avsevärt gynnsammare för distrikten

efter C-förslagets linjer än efter A-förslagets. Det starka missnöje, som

bland de mindre skogsägarna för närvarande är rådande över ojämnheterna

i beskattningen, göra det jämväl till en bjudande plikt att på lagstift­

ningens väg snarast möjligt råda bot för dessa missförhållanden.»

Åtskilliga andra taxeringsnämndsordförande ävensom kommunrepresen­

tationer hava uttalat sig för lägre repartitionstal vid skogsbeskattningen än

de i kommittéförslaget förordade. I

I en reservation inom Gävleborgs läns landstings förvaltningsutskott

har uttalats, att, om skogsskatt överhuvudtaget skulle utgå, en betydande

nedsättning i föreslagna repartitionstal borde ske.

Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott har fäst sig vid den

genomgående låga repartitionsskyldighet, som A-förslaget upptoge för jord­

bruk, annan fastighet och i synnerhet för skog. Den föreslagna lägre

repartitionsskyldigheten vore delvis motiverad av att från viss synpunkt

åstadkomma större rättvisa skattedragarna emellan, i synnerhet då mellan

de olika fastighetsägarna, än den nu tillämpade. Då utskottet från samma

men framförallt andra synpunkter, vilka sistnämnda måste tillmätas större

betydelse, vore övertygat om, att en repartition såsom den nu gällande

bättre fyllde sin uppgift, ville utskottet obetingat förorda den nuvarande

repartitionen för fastighet och för skog.

Härutöver har förvaltningsutskottet i förevarande sammanhang anfört

följande:

»Utskottet tillåter sig påpeka, att vissa säregna norrländska förhållanden

ej alls eller i så ringa grad tillvunnit sig kommitterades uppmärksamhet

att rent vådliga för att ej säga katastrofala följder kunna uppstå, därest

något av de tre skatteförslagen bliver antaget. I förhållande till hela jord­

bruksfastighetsvärdet här i länet ingår skogsvärdet, varierande inom olika

socknar, från 30 till 72 procent eller till ett medelvärde av 50 procent.

Genom den föreslagna nedskärningen av repartitionen från den nuvarande

med bland annat fem sjättedelar för skog kommer sålunda den genomsnitt­

liga minskningen från nuvarande värden å jordbruksfastigheter att sjunka

169

till allenast 41.6 procent (å jordbruksvärde = 50 procent — 2/,. = 33.3 procent;

ä skogsvård e = 50 procent — f’/n = 8.3 procent). Skattekommitterade fram­

hålla, att man i viss grad får se till att kommunerna beredas skäliga

skatteunderlag för att därå utslå sina skattebehov och att man diirvid

mindre får fästa sig vid, huruvida varje skattekälla är fotad på ur alla

synpunkter teoretiskt försvarliga grunder, än det absoluta behovet av skä­

ligt underlag för skattebehovets fyllande. Med detta resonemang, som

måste godtagas, synes det utskottet som tankegången bort leda till först och

främst att bibehålla skatteunderlag obeskurna, med vilka man av ålder vant

sig vid och funnit goda i stället för att på grundval av alltför teoretiska

beräkningar, vilka grundats på ett alltför litet omfattande undersöknings­

material, beskära säkra, fasta och godtagna skattekällor. Från de större

skogsägarnas skogsbruk är icke att vänta någon som helst kompensation

för den nedsatta skogsrepartitionsskyldigheten, enär dessa dels hava så dryga

arbetskostnader och dels skuldräntor, som oftast överstiga värdet av hela

skogsuttaget, vadan den inkomst, som skulle komma att uppstå från skogs­

bruk, i stort kommer att inskränka sig till allenast inkomst genom en­

skildas försäljning av avverkningsrätter eller från försäljning av framforslat

virke, i vilket senare fall även visst arbetsvärde ingår. Men då dessa in­

komster, som, i den mån de förekomma, redan nu beskattats, genom A-för-

slagets inkomstskatt skulle beskattas till hela sitt belopp, kommer detta en­

ligt vad ovan anförts att drabba enbart de mindre och ekonomiskt svagare

fastighetsägarna.

Med utgångspunkt från skattekommitterades ovan anförda resonemang,

synes därföre försiktighet, billighet och rättvisa fordra, att fastigheterna och

i synnerhet skog bibehålies vid nuvarande repartitionsskyldighet, varigenom

man jämväl som skatteunderlag kan vänta sig den inkomst, som beskattas

genom fastighetsvärdet å de stora skogarna.

Utskottet finner sig särskilt böra betona dessa anförda säregna norrländska

förhållanden, emedan den befarade nedgången av skatteunderlag för lands­

tingsskatt och vägskatt skulle bliva synnerligen kännbar för länet,

Det torde också i detta sammanhang böra påpekas, att större behov av

skatteutjämningsmedel torde bliva den närmaste följden av den låga reparti-

tionsskyldigheten.»

Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott har beträffande frågan om

repartitionstalen anfört följande:

>1 den delen synes kommittén hava skilt sig från sin uppgift på ett sätt

som är långt ifrån tillfredsställande. Särskilt framträder detta, när man

betraktar det sätt varpå repartitionstalet för skogsskatten bestämts. Be­

träffande skogsmarksvärdet har detta av kommitténs flertal satts avsevärt

]lägre, än som av den för frågans utredning tillkallade speciellt sakkunnige

ansetts rimligt. Framförallt för Norrland med sina längre omloppsperioder

för skogens återväxt skulle kommitténs förslag i denna del verka allt för

tryckande.»

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 102.

Åtskilliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava uttalat sig för

sänkning av repartitionstalen beträffande skattskyldighet för skog.

Vöster norr lands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har yttrat:

»I avseende på repartitionstalen för olika slag av skatteobjekt tillåter sig

utskottet fästa synnerlig uppmärksamhet vid följande allt för litet eller icke

Hushållnings­

sällskaps för­

valtnings­

utskott.

170

Kanyl. Maj:in proposition Kr 102.

alls beaktade synpunkter. Kommitterade hava vidgått, att man i viss mån

måste förbise att vissa grunder för skattepåläggningen jämförda med andra

icke låta sig helt och fullt försvaras (sid. 149), men att detta förhållande

med hänsyn till nödvändigheten att bilda skatteunderlag åt kommunerna för

mötande av ofrånkomliga utgifter måst givas eu underordnad betydelse. Med

utgång från detta resonemang, som tyvärr måste godtagas, synes som om

kommitterade bort låta tankegången logiskt leda till ett obeskuret bibehållande

av skatteobjekt, med vilka man ända från bevillningsförordningens första

antagande varit van och som därför ansetts fasta och ofrånkomliga, i stället

för att som i § 63 är föreslaget nedbringa repartitionstalen å fastighet för

att därefter, med tillämpning av andra bestämmelser genom påläggande av

näringsskatt och inkomstbeskattning jämsides med garantiskatten ändå nå

de enskilda fastigheterna med ett skatteunderlag, som tillhopa minst uppgår

till den nu gällande repartitionen. Genom kommitterades nämnda förslag ha

sålunda sådana värden, som t. ex. skogarna i Norrland, Dalarna och Värmland

representera, nedskurits i fråga om garantiskatt med fem sjättedelar. Vilken

inverkan detta kan ha för Norrland framgår av följande. Inom en Norrlands­

kommun av blandad typ uppgår skogsvärdet (skogsmark och växande skog)

till cirka 30 procent för att i egentliga skogssocknar öka till 60 procent av

hela det taxerade jordbruks- och skogsvärdet. Med tillämpning av reparti­

tionstalen enligt § 63 kommer sålunda skatterepartitionen för dessa skogar

att sjunka från respektive 30 till 5 procent och från 60 till 10 procent av

det förutvarande värdet av all skogsmark. Man förväntar måhända att genom

inkomst från själva skogsbruket ernå ett mot antydda nedgång av skatte­

underlagen svarande vederlag, men detta är icke alls sannolikt, enär ytterst

få av de stora bolagens skogar komma att lämna något överskott, emedan

bolagen hava så stora omkostnader för sina skogar ej minst i form av skuld­

räntor å lån på ifrågavarande skogsfastigheter. Den skatt från skogsbruket,

som för kommunernas del kan förekomma, är emellertid redan nu genom

inkomst från skogsbruk och skogsaccis tagen i anspråk, vadan den föreslagna

låga repartitionen för skogsvärdet alltid kommer att innebära en absolut

säker nedgång av skatteunderlaget, enligt vad ovan anförts. För skogsfastig-

heternas delaktighet i utgörande av vägskatt enligt nu gällande grunder

skulle — därest repartitionen anses inverka därpå på enahanda sätt, som i

avseende på utgörande av landstings- och kommunalskatt kommer att bliva

fallet — nedgången av skatteunderlaget för vägdistrikten komma att bliva

rent katastrofal. I förhållande till det värde, varmed skogsvärdet (skogsmark

och växande skog) ingår i en fastighets totala värde, torde med hänsyn till

den förhållandevis ringa kostnaden för skötseln utan överdrift kunna sägas,

att skogen lämnar den bästa avkastningen. Åtminstone i fråga om enskilda

skogar. Även denna omständighet talar för, att skogen bör åsättas enahanda

repartitionstal, som den övriga delen av fastigheten. Då vidare enligt lag

till fast egendom utom annat hörer fastighetens totala område jämte därå

varande byggnader samt växande träd, borde även denna omständighet leda

till ett fullt motiverat bibehållande av en enhetlig repartition av hela fastig­

hetens olika delar, där ej annat föranledes av bestämmelsen i föreslagna

lydelsen av § 7, enligt vilken viss del skulle böra hänföras under begreppet

»annan fastighet». Skatteförslagets bestämmelser rörande fast egendoms del­

aktighet i repartiseringen synes sålunda, särskilt beträffande skogskapitalet,

stå i en viss strid med kommitterades omtanka!', avseende nödvändigheten

att bibehålla vissa skatteobjekt såsom ett fast underlag för den kommunala

skattefördelningen. Vägen till detta mål synes vara tämligen klart utstakad

Kung!-. Maj:tv proposition Nr 102.

171

i nu gällande bevillningsförordning genom att bibehålla den reparation, som

nu åvilar jordbruks- och annan fastighet. För den skattskyldige är det

likgiltigt, huruvida skatteunderlaget är enkelt eller invecklat, om i båda fallen

de faktiska skatterna komma att uppgå till så gott som samma summa, men

ju enklare och på samma gång säkrare skatteunderlaget är, ju större blir

tryggheten för att skattelagarna bliva riktigt tillämpade. Av det anförda

torde framgå, att utskottet med styrka vill hävda, att repartitionstalen för

jordbruksegendom och annan fastighet böra bibehållas vid nuvarande respek­

tive sex och fem skatteören för 100 kronor, under villkor dock att närings-

skatt icke ifrågasättes för jordbrukets vidkommande, då detta tillika skall

vara underkastat garantiskatt.»

Handelskammaren i Gävle, som tillstyrkt kommitténs principiella stånd-

punktstagande i skogsskattefrågan, har däremot beträffande de repartitions-

grunder, efter vilka kommittémajoriteten beräknat skogsskatten, hyst en mot

kommittén avvikande mening. Handelskammaren har därvid anfört, bland

annat:

»Eu reservant i kommittén, professor Jonson, har påvisat, att i de av

kommittén undersökta provtaxeringskommunerna kommer den effektiva höjning

av skattetrycket utöver inkomstskatten å skogsbruk, som objektskatten vållar

jordägaren, att utgöra 54 å 85 procent, beroende av om skogsbrukets ränta­

bilitet uppgår till 6 eller 4 procent å taxeringsvärdena. Skulle nu emellertid

räntabiliteten, såsom ofta i realiteten torde vara fallet, sjunka under 4 procent,

så stiger skogsbrukets merbelastning genom skogs- och fastighetsskatten genast

över 85 procent. Handelskammaren måste av denna anledning instämma

med professor Jonson i hans uttalande, att de av kommitténs majoritet före­

slagna repartitionstalen för skogsbrukets objektbeskattning äro alldeles för

höga och komma att leda till en oskäligt betungande skattebelastning.»

Beträffande förevarande punkt i kommittéförslaget har kammarrätten inled­

ningsvis erinrat, att reservanterna herrar Olsson och Jonson var för sig förordat

en sänkning av skogsskatten till ‘/4 i stället för Va av medeltalet av de sist­

förfluten fem årens utdebitering i kommunen, en ståndpunkt, vartill kammar­

kollegium och domänstyrelsen anslutit sig. I motsatt riktning hade läns­

styrelserna i Västerbottens och Norrbottens län uttalat sig, i det att de ansett

den föreslagna skogsbeskattningen inom respektive län komma att medföra

en alltför stark förskjutning av det kommunala skattetrycket från skogsfastig-

heterna till andra beskattningsföremål. Härtill har kammarrätten för egen

del fogat följande yttrande:

»Det vill alltså synas, som om kommittén intoge eu medlande ställning

mellan motsatta uppfattningar. Det torde kunna antagas, att dess förslag

innebär den riktigast möjliga avvägningen av en skogsskatt, som skall vara

lika för alla delar av landet.

Kammarrätten vill emellertid icke lämna oanmärkt, att i händelse närings-

skatt icke beslutas, en jämkning kan bliva erforderlig beträffande skogsskattens

beräkning. Såsom kommittén anfört (s. 236) har vid denna beräkning av­

setts, att den även skall inbegripa näringsskatt å skogsbruk. Härtill kommer,

att vid näringsskattens bortfallande utdebiteringen ä de kvarstående skatte­

kronorna ökas, vilket i sin mån verkar till höjning av skogsskatten.»

Handels­

kammare.

Kammar­

rätten.

epartements-

ckefen.

Av de återgivna yttrandena angående frågan om den växande skogens be­

skattning framgår med all önskvärd tydlighet, att uppfattningen om vad

härutinnan bör åtgöras är utomordentligt skiftande.

Alla torde kunna sägas vara ense därom, att den nuvarande beskattningen

av den växande skogen innebär en belastning av denna, som är jämförelsevis

starkare än belastningen av andra motsvarande beskattningsföremål, och

alltså en överbelastning, som bör undanröjas. De skäl, som på sin tid

anfördes för införande av den nuvarande skogsaccisen, hava det ena efter

det andra bortfallit, och denna accis kan sägas falla helt vid sidan av det

i övrigt gällande skattesystemet.

Även i ett annat avseende är man i stort sett ense, nämligen om önskvärd­

heten i och för sig att förlägga beskattningen av växande skog i så stor ut­

sträckning som det låter sig göra till tiden för avverkningen. Skogens

rationella skötsel kräver, att avverkningar verkställas med hänsyn till vad

som är lämpligt för skogsbeståndet och ej med hänsyn till behovet att an­

skaffa medel till en årlig fastighetsskatt i sådana fall, då medel härtill ej

kunna annorledes erhållas. Det är fördenskull önskvärt att, i den mån

det med beaktande av andra berättigade intressen kan ske, utbyta den årliga

fastighetsskatten å växande skog mot en vid avverkningstillfället utgående

accis.

Men härefter skilja sig uppfattningarna.

Av ställningstagandet till frågan om fristående objektbeskattning eller

garantibeskattning såsom grund för kommunalbeskattningen i allmänhet har,

såsom jag redan förut framhållit, också i regel följt ett motsvarande ställnings­

tagande till frågan om skogsbeskattningens ordnande efter A-förslagets eller

C-förslagets linjer. Meu även inom vardera av de kretsar, som förordat det

ena eller det andra systemet, hava meningarna varit delade dels beträffande

frågan, huru stor den totala skattebelastningen på skogen borde vara, dels

beträffande frågan, huru denna skattebelastning borde fördelas på fastighets­

skatt å den växande skogen och på skatt vid avverkningstillfället. Slutligen

hava även olika meningar visat sig råda rörande frågan om husbehovs-

virkets behandling: om det bör träffas av skatt vid avverkningen eller ej,

och, därest detta anses ej böra vara fallet, om skattefriheten bör kompenseras

med någon höjning av repartitionstalet för beskattning av skog i övrigt.

Med mycken skärpa har från vissa håll, särskilt i de norrländska länen,

framhållits, att överhuvud den allra största försiktighet måste iakttagas vid

medgivande av skattelättnad för skog på grund av den utomordentligt stora

betydelse, som tillkommer den växande skogen som beskattningsföremål i

många kommuner. Redan den nuvarande accisens bortfallande skulle, har

man menat, på sina håll göra ställningen bekymmersam. Och den omständig­

heten, att den säkert och jämnt inflytande årliga fastighetsskatten i betydande

utsträckning skulle bortfalla och ersättas med den stundom med långa mellan­

rum inflytande accisen, vore i särskild grad ägnad att inge farhågor.

Frågan om skogsbeskattningens ordnande synes mig i själva verket i för-

172

Kungl. Maj.ts proposition Nr 102.

173

handenvarande läge vara det mest betydelsefulla av alla de spörsmål, som

det i förevarande sammanhang gäller att reglera. I allmänhet hör man en­

ligt min uppfattning ej vid den tillämnade skattereformen syfta till någon

mera avsevärd överflyttning av skattebördan från en kategori skattskyldiga

till en annan. Vad däremot skogen beträffar, synes det vara ett ganska

oavvisligt krav, att den orättvist hårda beskattning, som ovedersägligen nu

åvilar skogsbruket, bliver lättad. Här gäller det alltså en verklig över­

flyttning av skattebördan på övriga kategorier skattskyldiga, och man har

att taga i betraktande de verkningar, som eu dylik överflyttning skulle

medföra.

Undersökningar i syfte att utröna dessa verkningar hava företagits i vissa

skogskommuner och givit ett sådant resultat, att jag måste ansluta mig till

dem, som anse den allra största försiktighet på förevarande område böra

iakttagas. Stor vikt bör enligt mitt förmenande även tillmätas de varningar,

som av länsstyrelserna i de båda nordligaste länen uttalats mot att ändra

bestämmelserna om skogsbeskattningen därhän, att kommunerna ej i skogen

skulle kunna påräkna en säker inkomstkälla.

Önskemålen om utbytande av viss del av den årliga fastighetsskatten

hava emellertid med stor enstämmighet gjort sig gällande, och förslagen

därom hava vunnit en praktiskt taget enhällig tillstyrkan. Jag finner det

även högst önskvärt, att dessa förslag realiseras. Svårigheten blir emellertid

att finna en sådan avvägning av den särskilda skogsskatten å ena och den

årliga fastighetsskatten å andra sidan, att de kommunala synpunkterna till­

börligen beaktas, och det kan tänkas, att med hänsyn till sådana synpunkter

det blir nödvändigt att åtminstone för närvarande inskränka sig till en

mindre långt gående överflyttning än som eljest kunde synas berättigad.

I detta avseende har jag tagit ett starkt intryck a\ den i åtskilliga yttran­

den framkomna kritiken mot det förslag, som framlagts av reservanterna

i kommunalskattekoinmittén. Eu årlig fastighetsskatt å den växande skogen

efter repartitionstalet O.oi med karaktären av garantiskatt har ytterst ringa

praktisk betydelse; i flertalet fall torde det däremot svarande avdraget från

inkomsten kunna utnyttjas. Den årliga skatten på skogen skulle med detta

förslag bliva så liten, att, om avverkning under längre tid ej ägde rum i en

skogskommun, dennas ställning kunde bli synnerligen prekär. Mot den

skogsskatt åter, som skulle svara mot de återstående 5 procenten, torde den

anmärkningen kunna resas, att den med reservanternas anordning även i

tidernas längd i realiteten icke skulle inbringa till kommunerna lika

mycket som eu årlig fastighetsskatt; detta på den grund att vid ett system

med årlig fastighetsskatt procentavdraget på skogsvärdet endast i mindre

utsträckning kan utnyttjas och att alltså garantien till betydande de!

tages i anspråk, medan vid ett system med särskild skogsskatt regelmässigt

så stor inkomst finnes under avverkningsåret, att avdraget för det genom

särskild skogsskatt beskattade beloppet i huvudsak utnyttjas och garantien

alltså i obetydlig grad tages i anspråk. Med visst fog kunde visserligen

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 102.

174

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

göras gällande, att rättvisan ej kräver större skatt av den växande skogen,

än att denna genomsnittlig en garanterade en skatt å 6 procent av skogsvärdet,

och att detta resultat vinnes enligt reservanternas förslag. Detta hindrar

emellertid ej, att i förhållande till vad som nu gäller detta förslag skulle

innebära en väsentlig lindring i skogsbeskattningen utöver den, som skulle

följa av den gamla skogsaccisens avskaffande. Denna lindring komme att

medföra en motsvarande försämring av kommunernas beskattningsunderlag.

Mot reservantförslaget i denna punkt torde även kunna framställas invänd­

ningar av teknisk art, som ej träffa garantiskattesystemet i övrigt. Jag

syftar härvid närmast på de komplikationer, som skulle uppstå på grund

av att skattskyldigheten vid upplåtna avverkningsrätter skulle läggas på

ägaren i stället för avverkaren. Att ett dylikt system kan genomföras,

håller jag för tänkbart; men det skulle innebära ett avsteg från det sedan

länge beprövade och såsom lämpligt befunna nu gällande systemet och före­

faller i rätt hög grad invecklat. Vidare förutsätter detta system, att ut-

debiteringsprocenten för den särskilda skogsskatten bestämmes efter ut-

debiteringsprocenten just det år, då beskattningen sker, och ej såsom enligt

majoritetsförslaget efter en medelprocent för flera år. Även detta är ägnat

att inge betänkligheter, då tillfälligtvis utdebiteringsprocenten kan göras

onormalt hög eller låg, till nackdel antingen för skogsägaren, som ej haft

anledning räkna med denna särskilt höga omkostnad, eller för kommunen,

som skulle få uppbära den till avverkningstillfället sparade garantiskatten

efter en väsentligen lägre grund än den rätteligen bort.

Den anmärkning, jag i det föregående riktat mot skogsbeskattningen en­

ligt reservantförslaget, träffar i viss grad även majoritetsförslaget i denna

punkt; ty den garanti, som det nu gällande systemet inrymmer, skulle be­

tydligt reduceras även genom detta förslag med dess lägre repartitionstal för

fastighetsskatten, och just i skogskommunerna är, såsom av det förut an­

förda framgår, behovet av en garanti synnerligen stort. Svagheten hos

majoritetsförslaget skulle enligt mitt förmenande kvarstå, till och med om

man uttoge årlig fastighetsskatt såsom fristående objektskatt efter hela reparti-

tionstalet (Ko4 på skogsvärdet och ingen del av skatten vid avverkningen.

En lämplig lösning av skogsbeskattningsproblemet synes mig däremot

erbjuda sig med utgångspunkt från garantiskattesystemet, därest man går

fram efter de linjer, som uppdragits i det s. k. oreviderade C-förslaget, vilket

låg till grund för den inom kommunalskattekommittén verkställda prov­

taxeringen rörande de båda inom kommittén företrädda huvudståndpunk­

terna. Detta förslag innehar, att objektskatt å växande skog skulle utgå

efter repartitionstalet (Ko3, med karaktären av garantiskatt, under det att

den för jordbruksfastighet i övrigt utgående garantiskatten å ytterligare 3 pro­

cent av skogsvärdet utbyttes emot en skogsskatt å avverkat virke vid

avverkningstillfället, vilken skogsskatt emellertid skulle ha karaktären av

en fristående objektskatt.

Mot detta förslag kan givetvis göras den invändningen, att det i viss ut-

175

sträckning innebär ett frångående av garantiskattesystemets princip. Enligt

min uppfattning är emellertid denna invändning icke synnerligen vägande,

då jag i garantiskattesystemet ser mindre en från teoretiska utgångspunkter

konsekvent genomförd beskattningsnorm än ett praktiskt sätt att på det be-

ståendes grund komma till rätta med rent praktiska spörsmål. Att i visst

avseende, där detta system visar sig olämpligt, frångå detsamma synes mig

på den grund ej ägnat att väcka betänkligheter, desto mindre om det, som

skulle sättas i stället, har hemul redan i gällande lagstiftning. Så är i

själva verket här fallet. Ty en motsvarighet till den ifrågasatta objekt­

skatten å avverkad skog förefinnes ju i den nuvarande skogsaccisen. Rent

praktiskt ligger frågan till på det sätt, att den nuvarande garantibeskatt­

ningen å 6 procent av fastighetens skogsvärde samt den nuvarande skogs­

accisen utbytas mot en nedsatt garantibeskattning och en ny accis, i regel

större än den nuvarande accisen men ej så stor som den bortfallande garanti­

skatten och den nuvarande skogsaccisen sammanräknade. Någon principiell

invändning mot en dylik åtgärd synes svårligen kunna med fog framställas.

Med utgångspunkt från den tankegång, som ligger till grund för det

oreviderade C-förslaget, skulle man väl rätteligen närmast komma till det

resultatet, att den fristående skogsskatten borde exakt motsvara nuvarande

garantiskatt å 3 procent av skogsvärdet, endast i den mån denna garanti­

skatt utgör en verklig objektskatt, d. v. s. i den mån garantien nu tages i

anspråk. Då den del av garantien, som motsvarar skillnaden mellan reparti-

tionstalen 0.0 6 och O.03, i verkligheten icke alltid till fullo torde tagas i

anspråk, borde, om man utgår från en genomsnittlig beräkningsgrund, den

särskilda skogsskatten alltså uträknas i förhållande till ett underlag, som

motsvarar ett något lägre repartitionstal på skogsvärdet än O.03. I många

kommuner torde emellertid det regelmässiga vara, att tillfälle till procent­

avdrag ej gives beträffande någon nämnvärd del av sagda 3 procent på

skogsvärdet, varför skatten på dessa ofta torde i huvudsak hava karaktären

av en fristående objektskatt. Detta bör enligt sakens natur vara förhål­

landet i de mycket vanliga fall, då större skogsavverkningar i kommunen

ej regelbundet förekomma. Även den begränsade undersökning, som vid­

tagits, erbjuder exempel på det anförda förhållandet i en så utpräglad

skogskommun som Sorsele i Västerbottens län. Hänsynen till dylika kom­

muner synes böra medföra, att man med den givna utgångspunkten, det

oreviderade C-förslagets system, beräknar den särskilda skogsskatten på ett

underlag, som utgör 3 procent av skogsvärdet.

Ehuru, såsom av det följande framgår, det nu berörda systemet för skogs-

beskattning av mig förordas allenast med viss modifikation, har jag ansett

det vara av värde att fastställa, vart en följdriktig utveckling från den

givna utgångspunkten synes leda. Innan jag övergår till frågan om huru

de olika skatteformerna synas mig nu böra avvägas, torde jag böra med

några ord beröra frågan om behandlingen av husbehovsskog.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

176

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Den nu utgående skogsaccisen träffar ej skog, som avverkas för husbehov.

Enligt det reviderade C-förslaget inbegripes ej heller husbeliovsvirke under

den föreslagna särskilda skogs,skatten, utan har man i stället tänkt sig någon

höjning av repartitionstalet för denna skogsskatt, avsedd att genomsnittligen

kompensera den minskning, som skulle uppstå genom husbehovsvirkets fri­

tagande. Enligt A-förslaget skulle däremot även husbehovsvirke träffas av

särskild skogsskatt.

Den motsättning mellan de båda förslagen, som i förevarande punkt gjort

sig gällande, torde hänföra sig mera till praktiska än principiella synpunkter.

Det är nämligen tydligt, att enligt båda ståndpunkterna objektskatten å den

avverkade skogen är avsedd att inbringa lika mycket, som den objektskatt å

växande skog, vilken den särskilda skogsskatten skall ersätta, skulle hava gjort.

I dylikt avseende torde man böra erinra sig, att den nuvarande garantiskatten

å skogsvärde avser all fastighetens skog, alltså även den som användes till

husbehov.

Till förmån för liusbehovsskogens fritagande synas kunna anföras mycket

beaktansvärda skäl. Det är givet, att själva taxeringsförfarandet skulle ställa

sig betydligt lättare, om någon deklaration av de många små virkeskvanti-

teter, som representera husbehovet, ej ifrågakommer, samt att en uppskatt­

ning av husbehovsskog måste ske efter i allmänhet rätt godtyckliga grunder.

Ett undantagande av husbehovsskog från särskild skogsskatt har också till­

styrkts från många håll — i vissa fall har man som ett särskilt skäl att

acceptera C-förslagets skogsskatt betecknat just den omständigheten, att den

ej omfattade husbeliovsskogen. Av en del yttranden vill det synas, som om

möjligheten att beskatta husbehovsskog för den allmänna uppfattningen vore

nästan oförståelig. Betecknande är i detta avseende Norrbottens läns hus­

hållningssällskaps förvaltningsutskotts uttalande, däri en dylik tanke be­

tecknas som snarast absurd. Det kan givetvis befaras, att en skatteform,

som saknar underlag i rättsmedvetandet, skall visa sig i tillämpningen svår

att på ett tillfredsställande sätt handhava.

Mot förslaget att ersätta den särskilda skogsskatten å husbehovsvirke med

eu genomsnittlig höjning av denna skatt å övrigt virke synes däremot i

främsta rummet tala den omständigheten, att denna anordning skulle träffa

i ganska hög grad ojämnt. I vissa län med tämligen betydande skogsarealer

användes en så avsevärd del av skogen till husbehov, att en däremot svarande

höjning av den särskilda skogsskatten å övrig skog ej gärna kan ifråga­

komma. I dessa län skulle den sammanlagda särskilda skogsskatten bli

för låg. I andra län skulle det motsatta förhållandet inträffa; den sär­

skilda skogsskatten skulle inbringa mer än som bortfölle därigenom att hus­

behovsvirke ej beskattades. I ena som i andra fallet skulle de skogsägare,

som ej uttoge husbehovsskog, få betala för dem, som uttoge sådan skog;

många fastigheter med skog skulle slippa helt undan särskild skogsskatt.

Ett dylikt resultat är icke lyckligt. Ett, låt vara sekundärt, skäl till att

låta den särskilda skogsskatten omfatta jämväl husbehovet synes mig också ligga

däri, att taxeringen till sådan skatt skulle ligga till grund även för de till

skogsvårdsstyrelserna utgående skogsvårdsavgifterna, och att det är rimligt, att

även husbeliovsskogen, som torde förorsaka skogsvårdsstyrelserna mycket

besvär och kostnad, bidrager till dessas verksamhet. Skogsvårdsstyrelsernas

förhållandevis ingående kännedom om dispositionen av det avverkade virket

från fastigheterna kan även sägas utgöra en viss borgen för att de svårig­

heter, som alltid måste uppstå att med särskild skogsskatt belägga husbe-

hovsvirke, skola visa sig överkomliga. Skogsvårdsstyrelserna lära i regel

hava en ganska god uppfattning om den genomsnittliga husbehovsförbruk-

ningen på landsbygden.

Om ock med tvekan finner jag mig böra ansluta mig till den uppfatt­

ning, som anser, att även husbehovsvirke bör träffas av särskild skogsskatt,

då de skäl, som tala för denna ståndpunkt, synas mig äga den större räck­

vidden. Gentemot kammarrätten — som tillstyrker husbehovsskogens undan­

tagande från särskild skogsskatt — kan till förmån för det av mig biträdda

förslaget, som även framförts av kommunalskattekommitténs skogssakkunnige

ledamot, åberopas domänstyrelsens utlåtande. Givetvis böra dock smärre

kvantiteter av husbehovsvirke liksom av annat virke — lämpligen virkes-

fångst om mindre än 100 kronors värde per år räknat — undantagas från

särskild skogsskatt. För att undvika mindre tilltalande konsekvenser av en

på sådant sätt medgiven skattefrihet har jag ansett, att densamma skall

oberoende av avverkningens omfattning avse virke intill ett värde av 100

kronor. Denna undantagsbestämmelse torde i ej ringa grad tillgodose den syn­

punkt, som föranlett förslaget om husbehovsvirkes fritagande från skatteplikt.

En utsträckning av skattefriheten på detta sätt synes böra föranleda någon

justering uppåt av repartitionstalen för ifrågavarande skatt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

177

Jag övergår härmed till fragan om den lämpliga avvägningen av de

båda skatterna. I dylikt avseende synes mig först böra undersökas, efter

vilket repartitionstal den särskilda skogsskatten bör utgå.

Vid sin avvägning av repartitionstalet för den särskilda skogsskatten hava

såväl kommittémajoriteten som reservanterna stött sig på beräkningar, som

utgå ifrån att den växande skogens taxeringsvärde vid avverkningstillfället

ungefärligen motsvarar dess värde enligt skogsskattetaxeringen. Endast om

detta i genomsnitt kan anses vara fallet, kommer den särskilda skogsskatten

att vid oförändrad utdebiteringsprocent inbringa ungefär lika mycket, som

fastighetsskatten a den växande skogen skulle givit under omloppstiden, om

den utgått helt. Härvidlag förhåller det sig ju så, att den växande skogen

taxeras till ett avkastningsvärde, som stundom torde ligga lägre än salu­

värdet å skogen vid avverkningstillfället. Är detta fallet, borde den särskilda

skogsskatten från den givna utgångspunkten inbringa mer än motsvarande

fastighetsskatt skulle gjort. Nu lärer det emellertid ej vara tillrådligt att utgå

från ett antagande, att detta skulle vara ett normalt förhållande. Priskon­

junkturerna för virket måste enligt sakens natur skifta mer än taxerings­

värdena. Under en högkonjunktur kunna påräknas jämförelsevis höga vir-

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 87 höft. (Nr It)2.)

12

178

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 102.

kespriser, men under lågkonjunkturen, då kommunens behov av beskatt-

ningsföremål är som störst, äro virkesprisen lägre. Det torde sålunda

få förutsättas, att skogsvärdet och skogens värde enligt värderingen vid av-

verkningstillfället motsvara varandra.

Om man utgår från att den särskilda skogsskatten skall motsvara en fri­

stående objektskatt å 3 procent av skogsvärdet, ligger det nära till hands att

här utan vidare upptaga kommittémajoritetens förslag om utdebiteringsprocent

för skogsskatten, d. v. s. en tredjedel av de fem senaste årens medelutdebitering.

Härvid måste man emellertid erinra sig, att det matematiska resultatet av

kommitténs beräkningar är ej 0.3 3 utan närmast 0.3 o av nämnda medelut­

debitering. Vad som överstiger sistnämnda siffra skulle utgöra en ersättning

för näringsskatten, vilken ej skulle träffa skogsbruket. Kommitténs skogs-

sakkunnige ledamot har vänt sig mot det föreslagna repartitionstalet och

i stället förordat ett repartitionstal av 0.2 5 med den motivering, att den

växande skogen rimligtvis borde deltaga i den kommunala repartitionen

efter billigare grunder än jordbruksfastighet i allmänhet. Av byråchefen

i riksförsäkringsanstalten D. Östrand har nu på mitt uppdrag, företrädes­

vis ur matematisk synpunkt, företagits en granskning av de kalkyler, som

verkställts av komniunalskattekommittén och dess skogssakkunnige ledamot.

Östrand avslutar sitt utlåtande — vilket torde få såsom bilaga (bil. 2) fogas vid

statsrådsprotokollet — med ett sammanfattande uttalande av den innebörd,

att en skcgsskatteprocent utgörande 0.3 av de fem senaste årens medelut­

debitering sannolikt skulle komma att resultera i skogsskattebelopp, som i

genomsnitt motsvarade den del av fastighetsskatten å växande skog, som

skulle komma att ersättas med särskild skogsskatt. Ville man emellertid

vara på den säkra sidan, med andra ord hava säkerhet för att skogsskatte-

beloppen i genomsnitt icke skulle komma att understiga fastighetsskatten,

syntes i varje fall en avrundning nedåt av berörda skogsskatteprocent

icke kunna tillrådas. Jag är även av den uppfattningen, att en skogsskatte­

procent utgörande 0.3 av de fem senaste årens medelutdebitering i kom­

munen vore mest följdriktig. Någon avrundning uppåt synes dock mo­

tiverad därav, att förslaget om undantag från den särskilda skogsskatten för

100 kronor av rotvärdet utan tvivel borttager en ej så ringa del av skogsskatte-

underlaget, och att en kompensation härför, såsom jag redan påpekat,

är skälig. En skogsskatteprocent, som utgör 0.33 av de fem senaste

årens medelutdebitering, är måhända att anse såsom något hög, men

hänsyn till kommunerna kräver, att man håller sig i överkanten. Om

densamma godtages, synes i stället för landstingens del kunna ifråga­

sättas, att särskild skogsskatt till dessa räknas i underkanten. Till denna

fråga återkommer jag i det följande vid behandling av frågan om lands-

tingsbeskattningen i allmänhet.

Den förut omförmälda undersökningen rörande verkningarna av skogsbe-

skattningen har avsett att för några skogskommuner utröna, bland annat, hur

ett förslag med garantiskatt å 3 procent av skogsvärdet och en särskild skogs-

skatt efter ett procenttal, motsvarande en tredjedel av de fem senaste årens

medelutdebitering av allmän kommunalskatt, skulle ställa sig. Resultatet

har blivit, att det icke torde kunna anses försvarligt att förorda detta förslag,

då det kan befaras medföra en alltför betydande ökning av den kommunala

utdebiteringsprocenten i skogskommunerna. Däremot har ett likaledes under­

sökt alternativ med en garantiskatt på 4 procent av skogsvärdet och särskild

skogsskatt av samma storlek som enligt det förstnämnda alternativet visat

sig i jämförelse med nämnda alternativ medföra en sådan ökning av be­

skattningsunderlaget, att detsamma synes mig medföra önskad trygghet

för kommunerna. Jag vill emellertid uttryckligen framhålla att, om de

farhågor beträffande det förra alternativet, som blivit resultatet av de gjorda

undersökningarna, skulle visa sig oberättigade, till förnyad prövning synes

böra upptagas frågan om den ytterligare jämkning, som av hänsyn till rätt­

visa mot skogsägarna må visa sig lämplig. Även genom det av mig nu

förordade förslaget blir kravet på rättvisa mot skogsägarna emellertid i ej

ringa grad tillgodosett. Att dessa få sin skatt minskad, är otvivelaktigt.

Såsom en fördel för skogsägarna torde även få betecknas den omständigheten,

att en del av den nuvarande årliga skatten utbytes mot en anordning, som

mera än hittills tager hänsyn till tidpunkten för skogsavkastningens till­

godonjutande. Vad åter hänsynen till kommunerna angår, må i avseende å

A-förslaget framhållas, att en garantiskatt efter repartitionstalet 0.0 4 å växande

skog för kommunerna är betydligt mera värd än en fristående objektskatt

efter repartitionstalet O.oi synnerligast under dåliga konjunkturer, då nöd­

vändigheten av en effektiv skogsbeskattning är mest påfallande. Till jäm­

förelse i detta sammanhang torde böra erinras om att enligt 1920 års pro­

position i ämnet en tillämpning av den då antagna intresseprincipen vid

den kommunala beskattningen ansågs kräva, att växande skog borde deltaga

i den kommunala repartitionen med blott hälften så stort belopp som fastighet

i övrigt, utan att ersättning för den bortfallna fastighetsskatten i någon

form skulle givas — en ståndpunkt som, enligt vad av det föregående framgår,

för vissa kommuner skulle hava medfört mycket svåra följder.

Av den utredning, som genom domänstyrelsen och statistiska centralbyrån

förebragts angående vid 1922 års allmänna fastighetstaxering åsätta värden

å växande skog, framgår, att dessa värden i vissa fall medvetet blivit för

lagt satta, enär man ansett den skatteökning, som skulle blivit följden av

en riktig uppskattning, alltför orimlig. Det synes vara att förvänta, att med

en fastighetsskatt i form av garantiskatt efter repartitionstalet 0.0

4

skogsvärdet varje anledning till en sådan alltför låg uppskattning skall bort­

falla, och att, till båtnad för kommunerna, riktiga värden nästa gång allmän

fastighetstaxering äger rum skola komma att åsättas.

Såsom jag antytt, har jag genom olika undersökningar sökt åvägabringa

en så mångsidig utredning, som det med till buds stående resurser varit

möjligt, angående vissa av de faktorer, som i särskilt hög grad påverka be­

dömandet av skogsbeskattningsfrågan. De viktigaste resultaten av dessa

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

179

utredningar återgivas i förenämnda bilaga 1. I övrigt skall utredningsmate­

rialet hållas tillgängligt för riksdagens vederbörande utskott.

Till sist vill jag anmärka, att jag i likhet med en reservant i kommunal-

skattekommittén är av den uppfattningen, att även för den nya särskilda

skogsskatten bör bibehållas den hävdvunna beteckningen »skogsaccis». Denna

benämning är mer ägnad att förekomma förblandning med fastighets­

skatten å växande skog än benämningen skogsskatt. De olägenheter, som

under övergången till det nya systemet möjligen kunna förväntas uppstå på

grund av att man har att röra sig med två olika slag av accis, torde utan

större svårighet kunna övervinnas.

180

Kungl, Maj:ts proposition Nr 102.

Beskattning av inländska juridiska personers inkomst och

förmögenhet.

Uti inkomstskattesakkunnigas betänkande om inkomst- och förmögenhetsskatt

hava vissa spörsmål rörande de juridiska personernas beskattning behandlats.

I detta betänkande togs hänsyn endast till den statliga inkomst- och för­

mögenhetsskatten, men däremot icke till förhållanden, som kunna antagas

verka därhän, att vid en kommunal skatt på inkomst de juridiska perso­

nernas inkomster lämpligen böra beräknas på annat sätt än vad fallet borde

vara vid en ren inkomstbeskattning sådan som den statliga. 1921 års kom­

munal skattekommitté åter har, med utgångspunkt från kommunalbeskatt­

ningen, ansett vissa hithörande frågor böra lösas på annat sätt än inkomst-

skattesakkunniga föreslagit. Presidenten Petersson har ock i sitt förslag

berört vissa frågor om juridiska personers skattskyldighet.

I sitt betänkande angående beskattning av inländska juridiska personers

inkomst och förmögenhet har därefter 1924 års skatteberedning upptagit

frågan om beskattning av flertalet juridiska personer. Skatteberedningen

har sålunda dels i ett kapitel berört de allmänna principerna för juridiska

personers beskattning, dels i ett kapitel behandlat beskattningen av olika

slag av juridiska personer, nämligen handelsbolag och rederier, kommandit­

bolag, gruvbolag, ideella föreningar och stiftelser, häradsallmänningar m. fl.,

sparbanker, aktiebolag, solidariska bankbolag och ekonomiska föreningar

(med särskild utredning rörande bostadsföreningar och bostadsaktiebolag samt

försäkringsbolag), dels ock i ett fristående kapitel berört frågan om beskatt­

ningen av moder- och dotterföretag samt därmed sammanhängande problem,

såsom angående beskattning av aktiebolags och ekonomiska föreningars ut­

delning från andra aktiebolag eller ekonomiska föreningar.

Såsom skäl för ett enhetligt ordnande av juridiska personers beskattning

har skatteberedningen anfört i huvudsak följande.

Av praktiska skäl borde inkomstberäkningen såvitt möjligt vara den­

samma vid både den statliga och den kommunala beskattningen. I betän­

kandet gjordes ett försök att med hänsynstagande till såväl stats- som

kommunalbeskattningen sammanföra de särskilda reglerna för beskattning

181

av inländska juridiska personer under beaktande av olika på saken in­

verkande förhållanden. Det syntes underlätta lösningen av enskilda problem,

om flertalet spörsmål framställdes i ett större sammanhang. Skattebered-

ningen hade trott sig finna, att en betydande oklarhet rådde angående själva

de grundläggande principerna i fråga om juridiska personers beskattning,

och hade därför ansett en analys av denna fråga med anläggande delvis av

teoretiska utgångspunkter önskvärd.

över skatteberedningens nu omförmälda betänkande hava yttranden in­

kommit från överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, från bank-

och fondinspektionen och försäkringsinspektionen samt kammarrätten, från

Stockholms handelskammare, svenska bankföreningen och Sveriges industri­

förbund gemensamt, från rikets övriga handelskammare, järnkontoret, svenska

sparbanksföreningen, svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet,

Sveriges allmänna lantbrukssällskap, kooperativa förbundet, Sveriges köp­

mannaförbund, lantmännens mjölkförsäljningsförening, svenska lantmännens

riksförbund m. fl., från andelsslakteriföreningar i åtskilliga län, svenska

livförsäkringsbolagens direktörsförening, svenska försäkringsföreningens sak­

kunnignämnd, Stockholms stads brandförsäkringskontor m. fl. ömsesidiga

brandförsäkringsbolag, skånska brandförsäkringsinrättningen och skånska

städernas brandstodsförening samt från Sveriges privatanställdas pensionskassa.

Rörande de allmänna principerna för juridiska personers beskattning må

till en början erinras, att dessa i stort sett ej berörts av vare sig inkomst-

skattesakkunniga, 1921 års kommunalskattekommitté eller presidenten Peters­

son. En proportionell beskattning av andra skattskyldiga än enskilda per­

soner, dödsbon, ekonomiska föreningar, utländska bolag samt inländska aktie­

bolag och solidariska bankbolag har emellertid föreslagits av inkomstskatte-

sakkunniga. Presidenten Petersson har däremot föreslagit en proportionell

beskattning för föreningar och samfund, vilkas medlemmar icke på grund

av medlemskapet ägde del i föreningens eller samfundets förmögenhet, ägare

av för gemensamt behov avsatta s. k. besparingsskogar, häradsallmänningar,

s. k. gruvbolag och andra likartade samfälligheter, som förvaltas själv­

ständigt för delägarnas gemensamma räkning, ävensom stiftelser, i den mån

skattskyldighet för dessa juridiska personer föreligger.

1924 års skatteberedning har rörande de allmänna principerna för juridiska

personers beskattning yttrat, bland annat, följande.

»Huvudregeln för beskattning av juridiska personers inkomst synes böra

vara den, att såsom inkomst hos den juridiska personen betraktas allenast

sådana intäkter, som i princip äro skattepliktig inkomst hos de fysiska

personer, vilka äro delägare i den juridiska personen eller eljest i sista hand

komma i åtnjutande av dess intiikter, och om vilkas beskattning det egent­

ligen är fråga. Ty inkomstskatten avser alltid att till sist träffa fysiska

personer, och det är dessas skattcförmåga man vill träffa även genom be­

skattning av juridiska personer.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

De allmänna

principerna

för juridiska

personers be­

skattning.

1924 års

skattebered­

ning.

182

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Hos den juridiska personen beskattas alltså fysiska personers inkomst.

Men härvid kan man tänka sig två olika möjligheter: hos den juridiska

personen beskattas vederbörande intressenters inkomst i stället för hos dem

själva; eller hos den juridiska personen beskattas inkomster, som därjämte

beskattas hos vederbörande intressenter. Det förra sker, när man av olika

anledningar finner det mera praktiskt att taga inkomsten till beskattning

hos den juridiska personen i stället för hos dess intressenter, t. ex. på grund

av svårigheten att träffa de senare med skatt. Här föreligger ett fall av

enkelbeskattning. En beskattning av den juridiska personen tillika med

dess intressenter innebär däremot en beskattning av samma inkomst i två

olika former eller vad som vanligen plägar benämnas dubbelbeskattning.

Dylik äger rum, när inkomst, som härleder sig från juridiska personer, anses

vara uttryck för en större skatteförmåga än annan inkomst.

Formerna för beskattningen av juridiska personer böra utbildas med hän­

syn till dessa utgångspunkter.

Enkelbeskattningen bör helst utformas så, att man träffar den juridiska

personen med samma skatt, som rätteligen borde träffat dess intressenter, om

dessa själva direkt beskattats. Antag t. ex. att en häradsallmänning beskat­

tas i stället för dess många delägare. På var och en av dessa skulle i pro­

gressiv statsskatt i genomsnitt kommit exempelvis 5 procent skatt på in­

komsten av häradsallmänningen. Följdriktigt synes då häradsallmänningen

böra beskattas med en skatt på 5 procent. Inkomsten av en stiftelse tillfaller

med lika stora belopp till vardera ett fåtal personer, så att dessas skatt, om

de i stället beskattats själva, skulle uppgått till 8 procent. Stiftelsen bör följ­

aktligen skatta med 8 procent. Skulle man tänka sig en progressiv skatt

på juridiska personer, när dessa beskattas i stället för intressenterna, borde

väl skatteprocenten bestämmas efter en skala, som loge hänsyn till den

genomsnittliga inkomsten från den juridiska personen per intressent. En

dylik beräkning skulle dock förutsätta rätt invecklade regler, då man måste

söka förhindra missbruk. Det må därför ifrågasättas, huruvida det ej är

lämpligast att, på sätt först inkomstskattesakkunniga och därefter presidenten

Petersson föreslagit, låta. enkelbeskattningen av inkomst hos juridiska perso­

ner bli proportionell. För det dominerande antalet fall blir tvivelsutan en

dylik beskattning tillräcklig. Fara, att skatten skall bliva orättmätigt låg,

synes föreligga endast i sådana fall, där en stor inkomst årligen tillfaller

ett fåtal intressenter och dessa år efter år bliva i stort sett desamma. Det

riktigaste synes dock vara att i dylika fall låta intressenterna själva skatta

för sin inkomst, något som t. ex. i fråga om stiftelser synes låta sig göra

genom en tillämpning av reglerna om periodiskt understöd, vilka kunna

formuleras med särskild hänsyn till dessa fall. Klart är i varje fall, att

den nuvarande progressiva skatteskalan nästan genomgående är olämplig vid

enkelbeskattning av inkomst hos juridiska personer; man synes kunna utgå

från den proportionella skatten såsom princip och undersöka dess lämplighet

för varje särskilt slag av juridiska personer.

För den beskattning av inkomster hos juridiska personer, som avser att

innebära en dubbelbeskattning, ligger saken helt annorlunda till. Här skall

den inkomst, som beskattas hos intressenterna, träffas av en tilläggsskatt,

som bör utbildas med hänsyn till den speciella skattekraften hos ifrågava­

rande inkomst. Den nu gällande principen för aktiebolag, att skatten skall

vara beroende av vinstens storlek i förhållande till det insatta kapitalet,

synes i detta avseende innebära en följdriktig utveckling av den givna ut­

gångspunkten. Därjämte kan det vid denna dubbelbeskattning ifrågakomma,

att inkomstbegreppet för den juridiska personen i vissa fall lämpligen bör

erhålla en något annan omfattning än när det är fråga om beskattning direkt

av fysiska personer.

Avgörande för frågan om vad som bör beskattas såsom inkomst hos juri­

diska personer är alltså i första band det förhållandet, huruvida en inkomst

föreligger för de fysiska personer, som utgöra de juridiska personernas in­

tressenter. Om detta är fallet eller ej, måste givetvis avgöras efter all­

männa regler.»

Skatteberedningen ingår härefter på frågan om vad som vid inkomstbe­

skattningen borde betraktas som inkomst och utgår härvid från följande

principiella uttalande.

»Man beskattar 'inkomsten’, därför att denna anses utgöra en tämligen

god mätare på vederbörandes skatteförmåga. Denna omständighet torde böra

framför andra beaktas vid fastställande av skattelagstiftningens inkomstbe­

grepp. Huruvida detta täcker vad man kan kalla ett 'nationalekonomiskt’

inkomstbegrepp, är härvid av mindre betydelse — inom nationalekonomien

synas för övrigt ett mycket stort antal meningar råda om vad som skall

förstås med inkomst. De inom nationalekonomien vanliga bestämningarna

av vad som skall förstås med inkomst synas lämpliga såsom utgångspunkt

vid utformningen av det skattetekniska inkomstbegreppet, men varje tvist

om huruvida en nationalekonomisk inkomst föreligger eller ej torde kunna

lämnas å sido, blott det står fast, att en omständighet föreligger av beskaf­

fenhet att böra tagas i betraktande vid mätande av skatteförmågan vid en

beskattning av inkomstbeskattningens karaktär.»

För den mera ingående utläggning, som skatteberedningen i förevarande

avseende gjort, torde någon redogörelse här ej vara erforderlig. Omnämnas

må allenast, att skatteberedningen utgår ifrån att beskattning redan enligt

gällande regler sker ej allenast av vad som vanligen plägar benämnas in­

komst utan även av tjänster som man gör sig själv, s. k. utgiftsbesparingar,

samt förutsätter, att skattelagstiftningen även i framtiden borde utgå från

ett liknande inkomstbegrepp.

Skatteberedningen uttalar sig härefter om i vilka speciella fall rent prin­

cipiellt sett beskattning av inkomst hos juridiska personer borde ifråga­

komma. Vad dubbelbeskattningen angår, framhåller beredningen, att sådan

för närvarande förekommer på inkomst av aktier och lotter i solidariska

bankbolag, vinster å insatser i ekonomiska föreningar samt dessutom i vissa

specialfall. Beredningen ingår ej i förevarande sammanhang på frågan, i

vilken utsträckning denna dubbelbeskattning borde bibehållas, utan hänvisar

i detta hänseende till behandlingen av de speciella slagen av juridiska

personer.

Härefter yttrar skatteberedningen:

»Vad åter frågan om beskattning av inkomst hos den juridiska personen

i stället för hos intressenterna angår, så bör beaktas, att olika hänsyn göra

sig gällande vid den statliga och vid den kommunala beskattningen. Med

principerna för inkomstskatten, vilken är avsedd att i första hand vara en

skatt i förhållande till de fysiska personernas skatteförmåga, sådan denna

kommer till uttryck i vars och ens samlade, renodlade inkomst, överens­

stämmer bäst, att såvitt möjligt en juridisk persons inkomst beskattas hos

dess delägare i förhållande till vars och ens andel.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

183

184

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Inkomna ytt­

randen.

Vid den kommunala beskattningen kommer ett dylikt förfaringssätt i

kollision med vederbörande kommuns intresse av att få beskatta inom kom­

munen befintliga beskattningsföremål utan hänsyn till förhållandena inom

annan kommun. Om man lika med kommunalskattckommittén ställer sig

på den ståndpunkten, att vid denna konflikt hänsyn till de skattskyldiga bör

vika för kommunens intresse, torde man för kommunalbeskattningens del

böra draga samma konsekvens, som kommittén dragit, eller den att i regel

låta skattskyldigheten för en juridisk persons inkomst åvila den juridiska

personen men icke dess delägare. (Jfr kommittébetänkandet sid. 254, 445,

446, 448, 449.) Det viktigaste ur kommunens synpunkt är, att denna får

beskatta all den inkomst, som faller av inom kommunen beliigen fastighet

eller av där driven rörelse. Åtnjutes dylik inkomst av en juridisk person,

är det för kommunen skäligen likgiltigt, huruvida den juridiska personen

haft få eller många delägare. Vill man träffa inkomsten, där fastigheten

är belägen eller rörelsen bedrives, sker detta enklast genom att låta skatt­

skyldigheten påvila den juridiska personen. Det önskade resultatet skulle

visserligen i viss utsträckning kunna vinnas genom att i den kommun, där

fastigheten är belägen eller rörelsen drives, beskatta delägarna, en var för

hans andel av den juridiska personens inkomst, men för det fall, att del­

ägarna äro bosatta på annan ort, skulle det självfallet bereda alla myndig­

heter avsevärt ökat arbete att taxera flera personer i stället för en enda.

Härtill kommer, att en stor del av den juridiska personens inkomst komme

att undgå beskattning, enär varje särskild delägares andel därav i ett flertal

fall komme att understiga 100 kronor, vilket belopp bildar gränsen för skatte­

plikten i annan kommun än hemortskommunen. Då den kommunala in­

komstskatten är avsedd att vara proportionell med blott visst mindre orts-

avdrag, är det ej heller av så stor betydelse vem skattskyldigheten formellt

påvilar.

Vid statsbeskattningen föreligger icke någon intressekonflikt av samma art

som vid kommunalbeskattningen, utan vid statsbeskattningen bör följdriktigt

hos den skattskyldiga fysiska personen beskattas dennes samlade, renodlade

inkomst. Detta är desto mera önskvärt med hänsyn till skattens progres-

sivitet. Men betraktar man beskattningen i dess helhet till både stat och

kommuner, framträder här det rent taxeringstekniska intresset, vilket kräver

att för varje särskild förvärvskälla inkomstberäkningen skall vara den­

samma vid stats- och kommunal beskattningen (jfr presidenten Peterssons

betänkande sid. 18, 19), varemot intet hinder torde föreligga att i fråga om

beräkningen av den samlade inkomsten (förlustavdrag) och av den beskatt­

ningsbara inkomsten (ortsavdrag) hava olika regler vid statsbeskattningen

och vid kommunalbeskattningen. Möjligen kan man därför låta hänsynen

till vad kommunernas intresse kräver föranleda, att man även vid statsbe­

skattningen i praktiken ställer sig på den ståndpunkten, att en juridisk per­

sons inkomst i regel beskattas hos den juridiska personen och ej hos de fysiska

intressenterna. Detta synes desto hellre kunna ske, som det — såsom inkomst-

skattesakkunniga påvisat — i alla fall ej vid något slag av beskattning är

möjligt att alltid hos delägarna beskatta en juridisk persons inkomst; i sådant

hänseende må blott erinras om att det icke ansetts möjligt att hos delägarna

beskatta den del av den juridiska personens inkomst, som icke utdelats.» I

I de avgivna utlåtandena har i allmänhet ingen erinran framställts mot

de huvudprinciper, som ligga till grund för skatteberedningens förslag.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ansett någon erinran ej kunna fram­

ställas angående förslaget om borttagande av den nuvarande progressiva

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

185

skatteskalan vid enkelbeskattning av inkomst hos juridiska personer, särskilt

som beredningen för det fall, där skatten med tillämpning av de tänkta

grunderna för dess utmätande skulle kunna befaras bli oskäligt låg, ifråga­

satt undantagsregler.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har ansett huvudregeln, att såsom

inkomst hos den juridiska personen skall betraktas allenast sådana intäkter,

som i princip äro skattepliktig inkomst hos vederbörande fysiska intressenter,

böra tillerkännas ett betydande värde vid klarläggande av beskattnings-

grunderna, och icke mindre värde har länsstyrelsen ansett böra tillerkännas

beredningens framställning om utgiftsbesparingar som skatteföremål.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att skatteberedningen syntes

vara inne på en väg i den rätta riktningen, då beredningen föresloge åt­

skilliga enligt länsstyrelsens mening önskvärda omläggningar av lagstift­

ningen i de delar, som i betänkandet avhandlades. Länsstyrelsen uttalar dock

tvivelsmål, huruvida vissa av skatteberedningens utläggningar angående

inkomstbegreppet vore ur teoretisk synpunkt oangripliga.

Länsstyrelsen i Blekinge län har ansett sig icke kunna tillstyrka förslaget

att för vissa juridiska personer borttaga den progressiva skatteskalan.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar ett beklagande av att skattebered­

ningen ej upptagit den av länsstyrelsen i dess utlåtande över inkomstskattesak-

kunnigas betänkande berörda frågan om en särskild korporationsbeskattning

och framlägger från denna utgångspunkt en kritik mot skatteberedningens

förslag under de olika punkterna. Ehuru det synts länsstyrelsen, som om

skatteberedningens teoretiska utgångspunkter måhända i flera hänseenden

skulle kunna lämna rum för befogade invändningar, ville länsstyrelsen ej

inlåta sig på denna fråga.

Länsstyrelsen i Hallands län uttalar, att skatteberedningen syntes hava

på ett synnerligen lämpligt sätt lyckats i sina bemödanden att sammanföra

de särskilda reglerna för den bebådade statliga och kommunala beskattningen.

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar, att betänkandet i det stora hela syntes

väl motiverat och ägnat att läggas till grund för blivande lagstiftning i

ämnet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar sin tillfredsställelse över att skatte­

beredningen försökt såvitt möjligt åvägabringa likartade regler för taxe­

ringen till stat och kommun av ifrågavarande skattskyldiga.

Skånes handelskammare uttalar, att handelskammaren för sin del måste

betrakta skatteberedningens förslag såsom i huvudsak förfelade, emedan

förslagen väsentligen ginge ut på att utvidga tillämpningen av dubbel­

beskattningen.

Kammarrätten, slutligen, uttalar beträffande de allmänna principerna

huvudsakligen, att en dubbelbeskattning icke vore eller kunde vara något

led i ett rationellt skattesystem.

186

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Departements­

chefen.

Handelsbolag

och rederier.

Departements­

chefen.

Kommandit­

bolag.

Jag kan för min del ansluta mig till de grundläggande principer i fråga om

de juridiska personernas beskattning, som utvecklats av skatteberedningen.

Emellertid saknar jag anledning att nu taga ställning till frågan, i vad

mån den av skatteberedningen uppdragna gränslinjen mellan skattepliktiga

och icke skattepliktiga tjänster, som man gör sig själv, eller s. k. utgifts-

besparingar bör vara bestämmande för lagstiftningen. Av skäl, som jag

senare kommer att utveckla, har jag nämligen funnit, att den fråga, för

vilken denna gränslinje företrädesvis äger betydelse, nämligen frågan om

aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas skattskyldighet för rabatter

o. dyl., som utdelats till aktieägare eller föreningsmedlemmar, icke ännu

är mogen för lösning.

En proportionell beskattning av juridiska personer, när dessa skola erlägga

skatt i stället för vederbörande intressenter, finner jag rättvis. Utan tvivel

medför förslaget i denna punkt vissa konsekvenser med avseende å statens

behållning av inkomst- och förmögenhetsskatten. Förslaget har emellertid

i denna del tillstyrkts i det närmaste enhälligt, och jag tror, att genom

principens genomförande vissa nu förefintliga anledningar till anmärkning

mot oskäliga beskattningsnormer beträffande juridiska personer skola undan­

röjas.

Beträffande handelsbolag och rederier har skatteberedningen liksom tidigare

kommunalskattekommittén i princip anslutit sig till gällande rätt, enligt

vilken bolaget eller rederiet ej skattar, utan bolagets eller rederiets inkomst

hänföres till de särskilda delägarnas inkomst med belopp, som för envar

motsvarar hans andel i bolagets eller rederiets inkomst.

Beträffande skatteberedningens förslag i nu omförmälda del har erinran

framställts endast av länsstyrelsen i Malmöhus län, som ansett, att det

skulle bättre överensstämt med de av beredningen uppställda grundprin­

ciperna, om ifrågavarande juridiska personer finge erlägga skatt i stället

för delägarna. Olägenheter med det nuvarande systemet, hade ofta förekom­

mit, i synnerhet i sådana fall, där ifrågavarande juridiska personer hade ett

mycket stort antal intressenter. Lösningen av denna fråga skulle emeller­

tid hava underlättats genom införande av den av länsstyrelsen förordade

korporationsbeskattningen.

För egen del anser jag ett bibehållande av den nuvarande lagstiftningens

ståndpunkt, på sätt skatteberedningen m. fl. ifrågasatt, för närvarande vara

att förorda.

Enligt nu gällande bestämmelser beskattas kommanditbolags inkomst efter

samma regler, som gälla för beskattningen av handelsbolags inkomst, d. v. s.

en var av delägarna beskattas för sin andel av bolagets vinst, och vad kom­

munalbeskattningen angår sker taxeringen i den kommun, där bolagets rörelse

drivits.

187

Uti 1920 års förslag till kommunalskattelag liksom ock i kommunalskatte-

kommitténs betänkande och presidenten Peterssons förslag till statlig inkomst­

skatteförordning har föreslagits, att kommanditbolag skulle självt skatta för

den del av sin inkomst, som belöper på kommanditdelägarna, och dessa där­

utöver erlägga skatt för vad som till dem utdelas. I fråga om statsskatten

och den kommunala progressivskatten skulle tillämpas samma skatteskalor

som för aktiebolag, och skulle härvid såsom kapital betraktas kommandit-

delägarnas insatser i bolaget. Ett kommanditbolag skulle alltså i beskatt­

ningsavseende så att säga uppdelas i två delar, en del, som motsvarade kom-

manditdelägarnas insatser och vinstandelar, vilken del skulle behandlas i

enlighet med de för aktiebolag gällande reglerna, samt en del motsvarande de

personligen ansvariga delägarnas insatser och vinstandelar, vilken del skulle

behandlas i enlighet med reglerna för vanliga handelsbolag. Beträffande

skälen till de sålunda föreslagna stadgandena hänvisas till proposition nr

191 vid 1920 års riksdag sid. 294—297 och kommunalskattekommitténs be­

tänkande sid. 450 och 451.

Uti flera av de yttranden, som över kommitténs betänkande avgivits av

handelskammare och andra sammanslutningar på näringslivets område, har

framhållits, att någon utsträckning av dubbelbeskattning icke borde äga

rum, utan dubbelbeskattningen snarare avskaffas på de områden, där den

vore införd.

Skatteberedningen har nu ifrågasatt, att den av kommunalskattekommittén

föreslagna skattskyldigheten för kommanditbolag och för kommanditdelägares

utdelning från dylikt bolag skulle inträda först då kommanditdelägarnas

antal överstege fyra. Fastställandet av en dylik gräns syntes vara lämpligt

även ur en annan synpunkt än beskattningssynpunkten. Därest dubbel­

beskattning infördes för alla kommanditbolag, kunde nämligen befaras, att

kommanditbolagsformen i framtiden ytterst sällan komme till användning

och att skattelagstiftningen alltså komme att avskaffa en organisationsform,

vilken civillagstiftningen ansett önskvärd.

Skatteberedningens förslag i denna punkt har lämnats utan erinran av

femton länsstyrelser, medan öv erståthållar ämbetet och åtta länsstyrelser föror­

dat kommunalskattekommitténs förslag, samt en länsstyrelse uttalat, att helst

ingen dubbelbeskattning borde ifrågakomma beträffande kommanditbolag.

Kammarrätten, som tidigare förordat kommunalskattekommitténs förslag

beträffande kommanditbolags beskattning, har avstyrkt skatteberedningens

därtill knutna restriktion såsom av säkerligen föga praktiskt värde. Kam­

marrätten erinrar, att skatteberedningens motiv vore att söka däri, att

beredningen till förekommande av att aktiebolag i syfte av lindrigare be­

skattning ombildades till kommanditbolag ej velat utsträcka dubbelbeskatt­

ningen längre än nödigt vore, samt anmärker härtill:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

1924 års

skattebered-

ning.

Inkomna

yttranden.

Departements­

chefen.

Gruvbolag,

1924 års

skattebered-

ning.

Inkomna

yttranden.

»Vid bedömandet av den sålunda föreslagna differentieringens värde får

dock ej förbises, hurusom i många aktiebolag med ofta nog betydande kapital

och rörelse (t. ex. många s. k. familjebolag) de verkliga delägarnas antal

understiger det obligatoriska minimiantalet. Dessa bolag, för vilka frestelsen

att antaga kommanditbolagsform givetvis skulle vara större än för mindre

bolag med större antal delägare, skulle enligt beredningens förslag vara

oförhindrade härutinnan.»

Det synes mig principiellt riktigt, att likställighet genomföres mellan aktie­

bolag och kommanditbolag. Den av skatteberedningen uppdragna gränsen

mellan kommanditbolag, för vilka dubbelbeskattning skulle förekomma, och

kommanditbolag, som skulle vara därifrån undantagna, förefaller mig föga

rationell. Detta lärer framgå bland annat därav, att antalet delägare i ett

kommanditbolag kan växla, samt att vid bifall till beredningens förslag ett

bulvansystem för att hålla delägarnas antal nere kunde befaras uppkomma.

Jag anser mig därför i detta avseende böra förorda kommunalskattekom-

mitténs förslag.

Enligt numera stadgad praxis beskattas ett gruvbolag men icke dess in­

tressenter. Kommunalskattekommittén har föreslagit bibehållande av den

beträffande juridiska personers beskattning givna huvudregeln att låta

gruvbolaget skatta i intressenternas ställe. Körande den av kommittén an­

förda motiveringen till detta förslag hänvisas till kommittébetänkandet sid.

448 och 449. Kommittén har emellertid även diskuterat möjligheten att

låta intressenterna skatta i stället för gruvbolaget och funnit denna utväg

erbjuda vissa fördelar, ehuruväl kommittén stannat för att låta bolaget bliva

skattskyldigt.

188

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Skatteberedningen har föreslagit, att skattskyldigheten skulle läggas på

intressenterna i gruvbolaget, och med syftning på kommunalskattekommitténs

ståndpunkt uttalat följande:

»Det torde ej kunna förnekas, att ur kommunalbeskattningens synpunkt

den sålunda intagna ståndpunkten är den lämpligare. Beträffande stats-

beskattningen stannar man däremot inför svårigheten att för dessa bolags

vidkommande finna en lämplig norm för skattesatserna. Delägarna äro väl

i regel rätt få, men deras ekonomiska ställning kan vara mycket olika och

även vinsten på den gemensamma gruvdriften högst varierande. En pro­

portionell skatt synes här mindre lämplig, och något riktigt mått för en

progressivskatt är svårt att finna. Alla dessa svårigheter lösas av sig

själva, om man låter delägarna själva skatta för sin inkomst i den gemen­

samma rörelsen. Då en kommunal beskattning av delägarna i rörelse­

kommunen här är möjlig, förorda vi, att gruvbolagen ej skola taxeras utan

i stället delägarna själva.»

Av de länsstyrelser, som yttrat sig över skatteheredningens förslag i denna

del, hava femton tillstyrkt förslaget eller lämnat detsamma utan erinran,

189

medan förslaget avstyrkts av fem länsstyrelser, vilka i anslutning till kom-

munalskattekommitténs förslag förordat bibehållande av nuvarande praxis.

Fullmäktige i järnkontoret, vilkas mening inhämtats av kommunalskatte-

kommittén och av denna åberopats såsom skäl för bibehållande av nuva­

rande regler, hava yttrat följande:

»På särskild framställning av kommunalskattekommittén hava fullmäktige

den 6 juni 1923 framlagt sina synpunkter i fråga om beskattningen av gruv-

bolag samt därvid under åberopande av utlåtanden av sakkunniga uttalat

sig för att någon ändring i nu gällande praxis rörande gruvbolags beskatt­

ning icke måtte ifrågakomma. 1924 års skatteberedning har beträffande gruv-

bolag föreslagit, att de ej skola taxeras såsom bolag utan i stället delägarna

själva. Ehuru de härför anförda skälen icke synas fullmäktige till fullo

övertygande, vilja dock fullmäktige, om sådant av skattetekniska synpunkter

visar sig särskilt angeläget, icke motsätta sig skatteberedningens förslag, då

frågan för järnhanteringen numera icke är av större reell betydelse.»

Kammarrätten förmenar, att för skatteberedningens förslag verkliga skäl

torde saknas. Det åberopade motivet, svårigheten att finna det riktiga måttet

för skattens progression, bleve ju också utan betydelse för den, som i likhet

med presidenten Petersson ansåge gruvbolagen liksom andra likartade sam-

fälligheter böra erlägga allenast proportionell statsskatt.

Sedan numera även järnkontoret uttalat, att det ej har något att erinra

Departements-

mot en beskattning av gruvbolagens inkomst hos intressenterna, finner jag

rhefl­

inig i denna punkt böra tillstyrka skatteberedningens förslag. Gruvbolagen

torde ej vara att anse som juridiska personer i egentlig mening utan snarast

såsom ett slags representanter för samäganderätt i gruva. Gruvbolagsformen

förekommer numera i så jämförelsevis få fall, att en beskattning av del­

ägarna ej torde medföra större praktiska olägenheter. Att, såsom presidenten

Petersson och kammarrätten ifrågasatt, gruvbolagen skulle erlägga allenast

proportionell inkomstskatt efter ett lågt grundbelopp, anser jag för min del

icke kunna ifrågakomma, då detta skulle innebära ett skatteprivilegium,

vilket lätteligen kunde missbrukas.

Då ett gruvbolag ej rätteligen är att anse såsom en juridisk person, torde

åtminstone i beskattningsavseende få anses, att gruvbolagets fastigheter i

verkligheten ägas av intressenterna. Då dessa sålunda i realiteten torde

böra erlägga fastighetsskatt för fastigheterna, böra de, för att procentavdra­

get skall kunna åtnjutas, även bliva skattskyldiga för inkomsten från fastig­

heterna. Detta synes med den allmänna princip för kommunalbeskattningen,

som i föreliggande förslag följts, utgöra ett ytterligare skäl för biträdande

av skatteberedningens förslag.

De så kallade föreningsskattcsakkunniga hava föreslagit, att alla ideella Ideella för­

föreningar skola helt befrias från skattskyldighet till staten samt att de till e st"fte^ser5.h

kommunen icke skola erlägga skatt för annan inkomst än inkomst av fast

egendom. Kommunalskattekommittén har föreslagit, att ideella föreningar,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

190

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

1924 års

skattebered-

ning.

vilka uteslutande avse att främja ett religiöst, fosterländskt, kulturellt, väl­

görande eller allmännyttigt ändamål, samt stiftelser med likartat ändamål skola

kommunalt beskattas endast för inkomst av fastighet och rörelse; och har i an­

slutning härtill presidenten Petersson föreslagit, att dessa föreningar och stiftel­

ser skola helt befrias från skattskyldighet till staten. Inkomstskattesakkunniga

hava i ett över föreningsskattesakkunnigas förslag avgivet utlåtande, vilket

finnes i huvudsakliga delar intaget uti kommunalskattekommitténs betänkande

(sid. 337—341), ansett skattefrihet även för rent ideella föreningar kunna

ifrågakomma i blott ringa utsträckning, utan att de sakkunniga dock ingått

på någon undersökning, vilka särskilda föreningar som kunde tänkas böra

erhålla skattefrihet. De hava i sitt förslag till inkomstskatteförordning icke

upptagit skattefrihet för ideella föreningar eller utsträckt skattefrihet för

stiftelser men föreslagit proportionell skatt för dessa juridiska personer.

Inom kommunalskattekommittén hava två reservanter, herrar Eriksson

och Lindqvist, anslutit sig till föreningsskattesakkunnigas ståndpunkt. (Kom­

mittébetänkandet sid. 556 — 559.)

Skatteberedningen har anslutit sig till inkomstskattesakkunnigas uppfatt­

ning och förordat skattskyldighet i fråga om såväl inkomst som förmögen­

het för alla ideella föreningar och andra stiftelser än s. k. fromma stiftelser.

Statsskatten skulle emellertid bli proportionell och utgå efter ett grundtal

av 3 procent. Kommunal progressivskatt skulle ej erläggas av ideella

föreningar och stiftelser.

Såsom motivering för detta förslag anför skatteberedningen i huvudsak

följande.

»I fråga om ideella föreningar och stiftelser kunna de nu gällande skatte­

skalorna ställa sig särskilt obilliga. Det mest utpräglade exemplet härpå

erbjuder Nobelstiftelsen, vars sammanlagda skatter utgöra omkring 40 procent

av inkomsten. Å andra sidan synas rena skatteprivilegier ej böra medgivas

utom i undantagsfall. Man kan med inkomstskattesakkunniga betrakta

detta spörsmål så, att varje avkastning av fast egendom eller kapital är

att uppfatta såsom ett förvärv, vilket kräver samhällets skydd och medverkan,

samt att det bidrag till det allmännas utgifter, som avkräves ägaren av

fastigheten eller kapitalet, alltså i väsentlig mån innebär en omkostnad för

möjliggörande av förvärvet, från vilken omkostnad befrielse ej bör medgivas.

I fråga om kommunalbeskattningen skulle visserligen kunna med visst fog

göras gällande, att icke någon viss kommun har ett berättigat intresse att

beskatta kapitalinkomst, som tillfaller en ideell förening eller en stiftelse,

vilkens verksamhet sträcker sig över hela landet. Detta utgör dock intet

skäl att befria stiftelserna m. fl. från dylik skatt, ty deras intressenter borde

rätteligen få betala kommunalskatt för dessa juridiska personers inkomst.

Samma skäl för kommunal skattefrihet skulle dessutom kunna åberopas i

fråga om många andra skattskyldiga. Det synes därför icke vara anledning

att vid den kommunala beskattningen medgiva en mera utsträckt skatte­

frihet än vid den statliga. I anslutning till det förut anförda ifrågasättes

i stället bibehållande av nuvarande bestämmelser om stiftelsers och ideella

föreningars skattskyldighet, men med skyldighet för dem att erlägga endast

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

191

proportionell skatt till stat och kommun. Att utsträcka skattefriheten längre

än kommunalskattekommittén föreslagit synes icke under några förhållanden

böra ifrågakomma.

I det föregående har berörts det fall, att viss person eller vissa personer

enligt gällande statuter skola komma i åtnjutande av inkomst från en stiftelse.

I förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt och skatt för gåva

behandlas motsvarande fall i ett annat avseende, i det där stadgas, att frihet

från gåvoskatt för stiftelser m. fl. ej skall äga rum, där gåva är gjord

under villkor, att givaren skall under sin livstid eller under viss tid äga

behålla egendomen i sin besittning eller uppbära avkastning därav, ävensom

om och i den mån avkastningen av den givna egendomen är för all framtid

eller för viss tid förbehållen vissa familjer eller bestämda personer. Vad

inkomstbeskattningen beträffar, synes den princip, som ligger bakom nämnda

undantagsbestämmelse, böra ha den betydelse, att mottagare av avkastning,

varom här nämnts, blir själv skattskyldig för densamma, ett resultat, som,

på sätt förut antytts, lättast synes kunna vinnas genom att betrakta dylik

avkastning som periodiskt understöd. Vad förmögenhetsbeskattningen åter

angår, kunde olika utvägar tänkas. Följdriktigast vore väl att beskatta den,

som uppbär avkastningen från stiftelsen, för kapitalvärdet av denna förmån

och låta stiftelsen få skatta för återstoden. Detta alternativ synes emellertid

komma att medföra svårigheter i tillämpningen. Lämpligast synes förden­

skull vara att låta stiftelsen skatta för hela förmögenheten, medan mottagaren

blir fri från förmögenhetsskatt, och sålunda bortse från den minskning i den

sammanlagda progressionen, som en dylik anordning kan komma att med­

föra. Skulle denna fråga i framtiden få större räckvidd än nu torde vara

fallet, kan givetvis frågan upptagas till ny behandling, därvid synes kunna

ifrågakomma, att anknytning sökes till gällande regler om beskattning av

fideikommiss.»

Rörande frågan, huruvida ideella föreningar och stiftelser borde erlägga

förmögenhetsskatt, har beredningen uttalat, att man tvivelsutan, i likhet

med vad presidenten Petersson föreslagit, kunde tänka sig att i stället för

att beskatta själva förmögenheten öka procenttalet för inkomstskatten, men

att en särskild beskattning av förmögenheten syntes bäst överensstämma med

de principer, som eljest utmärkte vårt skattesystem.

Av de länsstyrelser, som yttrat sig angående skatteberedningens förslag

beträffande beskattning av ideella föreningar och stiftelser, hava aderton

förordat förslaget eller lämnat detsamma utan erinran.

Överståthållarämbetet har förklarat sig icke i allmänhet hava något att

erinra mot skatteberedningens förslag men däremot uttalat tvekan, huru­

vida de föreslagna reglerna om proportionell beskattning borde vinna

tillämpning på föreningar för tillvaratagande av medlemmarnas yrkes- och

kårintressen. Till belysande av förslagets innebörd härutinnan anföres, att

svenska arbetsgivareföreningen år 1926 påförts inkomst- och förmögenhets­

skatt med 4,062 kronor samt kommunal progressivskatt med 1,364 kronor.

Enligt skatteberedningens förslag bortfölle sistnämnda skatt och bleve inkomst-

och förmögenhetsskatten för året 2,591 kronor. Landsorganisationen i Sverige

åter skulle med tillämpning av förslaget hava erhållit befrielse från en kom-

Inkomna

yttranden.

192

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

Departements­

chefen.

munal progressivskatt av 9,969 kronor samt fått sin inkomst- och förmögen­

hetsskatt nedsatt från 22,440 kronor till 9,506 kronor.

Även länsstyrelsen i Västerbottens län har ansett, att skattefrihet eller

inskränkt skattskyldighet horde medgivas allenast för rent ideella föreningar

och stiftelser.

Tre länsstyrelser hava slutligen tillstyrkt kommunalskattekommitténs

förslag i denna del.

Kammarrätten, som tidigare tillstyrkt kommunalskattekommitténs förslag,

har förklarat sig icke i beredningens argumentering hava funnit anledning

ändra mening. Kammarrätten hölle alltfort före, att föreningar och stif­

telser med rent ideella ändamål borde så långt som möjligt vara fria från

skatteanspråk från det allmänna, samt att, då ändamålets allmännyttiga

syftning vore grunden för eftergifter härutinnan, det vore fullt befogat att

göra skillnad mellan föreningar och stiftelser av nyssberörda slag och sådana,

vilkas ändamål vore mer eller mindre bemängt med uppgifter till med­

lemmars eller intressenters nytta eller nöje (ideella föreningar och stiftelser

med blandade ändamål).

Inom kammarrätten har en reservant uttalat sig till förmån för förenings-

sakkunnigas förslag och en annan reservant tillstyrkt skatteberedningens

förslag beträffande beskattning av ideella föreningars och stiftelsers inkomst.

Jag är av den uppfattningen, att en fullständig skattefrihet för nu skatt­

skyldiga ideella föreningar och stiftelser ej bör ifrågakomma. Vid med­

delande av skatteprivilegier måste man nämligen ihågkomma, att den

frihet, som meddelas på ett håll, ofelbart måste motsvaras av en ökning av

skattskyldigheten på andra håll, och att en avvägning med hänsyn härtill

måste företagas. Det förefaller mig tillika rimligt, att den mycket bety­

dande fondbildning, som representeras av ideella föreningar och stiftelser, i

någon mån bidrager till det allmännas utgifter.

Såsom redan av mitt yttrande angående principerna för juridiska per­

soners skattskyldighet framgår, är jag emellertid av den uppfattningen, att

beskattningen av ideella föreningar och stiftelser icke bör vara progressiv.

Det får ej förbises, att, såsom jag redan antytt, genomförandet av en pro­

portionell beskattning utan tvivel kommer att få en ej oväsentlig statsflnan-

siell betydelse. Att uppskatta skattelättnadens storlek har visat sig ej vara

möjligt. Vissa kalkyler hava dock företagits, vilka synas ådagalägga, att

minskningen i statens skatteintäkter enligt skatteberedningens förslag skulle

för Stockholms stads vidkommande belöpa sig till omkring 350,000 kronor.

Den största posten representeras av Nobelstiftelsen, för vilken skattelättnaden

i fråga om statsbeskattningen skulle uppgå till cirka 250,000 kronor. Nu

torde redan 1926 års riksdag genom sitt beslut om restitution av större

delen av Nobelstiftelsens inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1926 hava

givit uttryck åt den uppfattningen, att Nobelstiftelsens nuvarande skatte­

börda är att anse såsom orimligt hög. De motiv, som föranlett detta beslut,

tala, ehuru enligt min mening ej i lika grad, för en liknande skattelättnad

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 102.

193

för Övriga stiftelser och ideella föreningar. Att för Nobelstiftelsen medgiva

skattelindring i större omfattning än för andra liknande stiftelser har jag

ansett mig icke kunna ifrågasätta med hänsyn till riksdagens ställning sist­

lidet år till då föreliggande förslag i ämnet.

Ett särskilt spörsmål, som i förevarande sammanhang uppställer sig,

avser beskattningen av fackföreningar och därmed likartade föreningar.

Skattefrihet för dem har ju från vissa håll förordats. Å andra sidan har

uttalats viss tvekan, huruvida ens den av skatteberedningen även för nämnda

föreningars vidkommande ifrågasatta lättnaden i beskattning borde ifråga­

komma. Det förefaller mig, som om förslaget om en måttlig proportionell

beskattning av jämväl dessa föreningar skulle innebära en lämplig medel­

väg mellan de båda ytterliglietsståndpunkterna. Betydelsen av skattelättna­

den belyses i någon mån av de siffror, som anförts av överståthållarämbetet.

I anslutning till gällande lagstiftning samt kommunalskattekoinmitténs Haradsall-

och presidenten Peterssons förslag har skatteberedningen beträffande härads- ""“m" m8ar

allmänningar, besparingsskogar och dylika samfälligheter föreslagit, att dessa

skattebered-

borde beskattas i intressenternas ställe efter en proportionell beskattnings- ningen.

grund. Inkomstskatt syntes böra utgå efter ett grundtal av 3 procent och

befrielse ske från kommunal progressivskatt. I motsats mot förhållandet

enligt presidenten Peterssons förslag skulle enligt skatteberedningens förslag

förmögenhetsskatt, pa sätt nu sker, erläggas av allmänningen och icke av

dess intressenter.

Skatteberedningens förslag i denna punkt har tillstyrkts eller lämnats

Inkomna,

utan erinran av samtliga länsstyrelser utom fyra, av vilka länsstyrelsen i yttranden-

Södermanlands län ifrågasatt dubbelbeskattning av inkomst från härads-

allmänningar, länsstyrelsen i Östergötlands län ansett statsskatten för härads-

allmänningars inkomst böra läggas på delägarna i stället för på intressen­

terna, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tillstyrkt presidenten Peters­

sons förslag beträffande förmögenhetsbeskattningen och länsstyrelsen i Norr­

bottens län påyrkat ytterligare lättnad i den föreslagna proportionella beskatt­

ningen, så att statsskatt borde utgå efter exempelvis ett grundtal av 2 procent.

Kammarrätten, som på sin tid biträtt presidenten Peterssons förslag även

i fråga om skattefrihet för förmögenhet, förklarar sig vidhålla denna sin

ståndpunkt. Det finge för övrigt ej förbises, att för närvarande dubbel­

beskattning av förmögenheten i så måtto läge i praktiken nära till hands,

att tillhörigheten till en jordbruksfastighet, särskilt på landsbygden, av all-

männingslott enligt sakens natur påverkade fastighetens saluvärde samt följ­

aktligen kunde komma att öva inflytande på taxeringsvärdet och därmed

också pa uppskattningen av iigarens förmögenhet.

Ehuru jag ej vill helt förneka betydelsen av det skäl, kammarrätten

Departementt-

anfört för att beskattning av förmögenheten hos häradsallmänningar ej borde chefen-

ifrågakomma, ansluter jag mig till skatteberedningens förslag i fråga om

haradsallmänningars m. fl. samfälligheter beskattning. Med hänsyn till

Bihang till riksdagens protokoll 1027.

1 sand. 87 höft- (Nr 1112 )

I t

194

Kungl. Majrts proposition Nr 102.

den proportionella skatteskalan och bortfallandet av den kommunala pro­

gressivskatten kommer lättnaden beträffande häradsallmänningarna att bliva

så betydande, att jag anser en ytterligare lättnad ej påkallad.

Här torde böra erinras, att vissa sammanslutningar enligt vattenlagen,

vilka ej åsyfta förvärv av inkomster utan att för gemensam räkning om-

händerhava driftsanordningar, ej äro att anse såsom med häradsallmän-

ningar m. fl. likartade samfälligheter. Den inkomst, som ifrågavarande

anordningar indirekt lämna intressenterna, blir dessas egen inkomst och

beskattas hos dem. Å andra sidan få de givetvis var för sig komma i åt­

njutande av procentavdrag för de fastigheter, till vilka de själva äro ägare,

likasom de torde i beskattningsavseende få anses äga del av sammanslut­

ningen som sådan tillhöriga fastigheter, i likhet med förhållandet beträffande

gruvbolag.

Sparbanker. Enligt gällande lagstiftning förefinnes skattefrihet för sparbanker för in­

komst av rörelse, därest sparbankens reservfond understiger 5 procent av

insättarnas fordran.

Kommunalskattekommittén har föreslagit borttagande av denna skatte­

frihet (sid. 447).

Skatteberedningen har föreslagit, att från inkomst av rörelse för sparbank

avdrag må ske för belopp, som avsatts till reservfond, i den mån avsätt­

ningen är nödvändig för uppbringande av sparbankens fonder till det enligt

gällande lag i förhållande till sparbankens inlåning erforderliga minsta be­

lopp eller, i förekommande fall, till det belopp som skolat minst erfordras,

därest från sparbankens fonder avdragits säkerhetsfond eller, under de tio

första räkenskapsåren efter sparbankens bildande, grundfond.

Skatteberedningens motivering i fråga om sparbanks skattskyldighet är

av följande lydelse:

»Den vinst, som redovisas å sparbankernas verksamhet, är i regel för­

hållandevis obetydlig, enär sparbanksrörelsen är en form av kooperativ rörelse

så anordnad, att någon nämnvärd synlig vinst ej skall uppkomma. Den

vinst, som skulle kunnat redovisas, kommer i stället insättare och låntagare

till godo i form av högre inlåningsränta eller lägre utlåningsränta än den

normala. För den räntevinst, som insättare och låntagare såmedelst göra,

få de ju skatta i form av ökad intäkt eller minskat avdrag för gäldräntor.

Den vinst, som redovisas å sparbankens rörelse, användes dels till fondering,

dels till vissa välgörande eller liknande ändamål, och mottagarna torde i

senare fallet bliva fria från skatt för vad de erhållit. Ur de synpunkter,

som i förevarande betänkande anläggas, är det rimligt, att en proportionell

skatt lägges på dessa vinster. Det synes emellertid lämpligt, att, i den mån

vinsten användes till sådan minimifondtäckning, som kräves enligt 25 §

sparbankslagen, beskattning ej äger rum. De medel, som användas för dylik

fondering, äro ej avsedda att någonsin komma några fysiska personer till

godo, utan skola bevaras hos sparbankerna såsom en reserv för mötande av

förluster. I den mån fonderingen överstiger den enligt sparbankslagen ound­

gängliga, synes däremot skäl för skattefrihet ej föreligga.

1924 års

skattebered-

ning.

Därest sparbank fyller minimikraven på fonder allenast tack vare befintlig

s. k. säkerhetsfond, synes vinst, som avsättes till fonder, ej böra beskattas.

Säkerhetsfonden skall nämligen återbetalas till bidragstecknarna och är mera

att beteckna såsom en garanti än som en sparbankens egen fond. I före­

varande avseende torde det därför vara riktigast att ej bland fonderna

inräkna säkerhetsfond.

I svenska sparbanksföreningens yttrande över kommunalskattekommitténs

förslag till kommunalskattelag har framhållits önskvärdheten av att ej

genom beskattning försvåra tillkomsten av nya sparbanker och att fördenskull

bevilja sparbankerna skattefrihet för de 10 första verksamhetsåren. Under

en sparbanks första tid spelar sparbankens grundfond så stor roll såsom

fondunderlag, att sparbanken, även om den ej gjorde några ytterligare

avsättningar till fonder, skulle fylla minimikraven enligt 25 § sparbanks­

lagen, varför under denna tid sparbanken skulle komma i ett såtillvida

sämre läge än många äldre livskraftiga sparbanker, att enligt den ovan

givna huvudregeln all vinst skulle komma att beskattas. Skäl synes därför

föreligga att på det sätt tillmötesgå sparbanksföreningens önskemål, att under

de 10 första åren av sparbanks verksamhetstid i beskattningsavseende ej

bland fonderna medräknas sparbankens grundfond. En dylik bestämmelse

blir i viss mån analog med ovan ifrågasatta bestämmelse rörande säkerhets­

fond. Skäl för en sådan likställighet finnes särskilt för det fall, att grund­

fond skall återbetalas, men anledning torde knappast förefinnas att ställa en

sparbank, vars grundfond ej skall återbetalas, annorlunda eller sämre än

en sparbank, vars grundfond skall återbetalas. Sistnämnda förhållande synes

utgöra ett skäl att i nu förevarande avseende uppställa en schematisk regel

sådan som den här ifrågasatta.

Statlig inkomstskatt synes även här böra utgå efter ett grundtal av 3

procent. Befrielse från förmögenhetsskatt synes däremot liksom nu kunna

medgivas. Kommunal progressivskatt bör ej utgöras av sparbanker.»

Tjugo länsstyrelser tillstyrka skatteberedningens förslag eller lämna det­

samma utan erinran.

Överståthållarämbetet anser, att skatteberedningens förslag vore ägnat att

giva åtminstone de större sparbankerna en i förhållande till övriga bank­

inrättningar, med vilka de dreve en i viss mån konkurrerande verksamhet,

en privilegierad ställning i skatteavseende. Stockholms stads sparbank vore

år 1926 påförd inkomst- och förmögenhetsskatt med i runt tal 302,000 kronor

samt kommunal progressivskatt med cirka 94,000 kronor. Med tillämpning

av skatteberedningens förslag skulle sparbanken blivit frikallad från sist­

nämnda skatt samt haft att i inkomst- och förmögenhetsskatt erlägga endast

omkring 75,000 kronor.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har åberopat sitt utlåtande över kom­

munalskattekommitténs förslag, däri beträffande sparbanker ifrågasatts full­

ständig skattefrihet eller i varje fall ett borttagande av den progressiva be­

skattningen.

Länsstyrelserna i Blekinge och Västerbottens lön förorda koinmunalskatte-

kommitténs förslag.

Även länsstyrelsen i Älvsborgs län ställer sig tveksam inför behovet av

de föreslagna lättnaderna i fråga om sparbankernas beskattning. Vad an-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

195

Inltomnu

yttranden.

19ö

Departements­

chefen.

ginge nybildade sparbanker, torde skattebördan under de första verksamhets­

åren bliva skäligen ringa, och det syntes svårligen kunna antagas, att ett

fullgörande av normal skattskyldighet skulle komma att störande inverka på

sparbankernas verksamhet och syften.

Svenska sparbanksföreningen yttrar i denna del:

»Mot den i betänkandet anförda motiveringen för sparbankers och därmed

jämförliga juridiska personers beskattning har styrelsen för sin del intet att

erinra. I likhet med skatteberedningen finner styrelsen det därför vara

rimligt, att skatt i allmänhet lägges å de bärkraftiga sparbankernas vinster.

Enär beredningen uttryckligt framhåller, att även statlig inkomstskatt bör

för sparbankernas vidkommande utgå efter en proportionell skatteskala, samt

i anslutning härtill uttalar, att kommunal progressivskatt ej bör utgöras av

sparbanker, finner styrelsen ej heller något vara att invända mot de före­

slagna allmänna grunderna för beskattningen.»

Kammarrätten uttalar, under hänvisning till sitt över kommunalskatte-

kommitténs förslag avgivna yttrande, att sparbankernas hävdvunna privi­

legium borde bibehållas. Möjligen skulle kunna ifrågasättas att låta skatte­

friheten bero även av grundfonden, i den mån denna icke skulle återbäras.

Två ledamöter av kammarrätten hava uttalat skiljaktig mening, i det en

ledamot tillstyrkt skatteberedningens förslag och en annan ledamot icke an­

sett tillräckliga skäl vara förebragta för frångående av kommunalskatte-

kommitténs enhälligt uttalade mening. Sistnämnde reservant har emellertid

ansett hinder ej böra möta för tillmötesgående av svenska sparbanksföre­

ningens önskemål, att sparbankerna måtte tillerkännas skattefrihet undei de

tio första verksamhetsåren.

Det har förefallit, som om skatteberedningens förslag beträffande beskatt­

ning av sparbanker skulle innebära en lämplig medelväg mellan de båda

ytterligheterna: fullständig skattefrihet och fullständig skatteplikt efter den

för enskilda personer nu gällande progressiva skatteskalan. Vad frågan om

skatteskalan beträffar, måste jag för min del beteckna som orättvis den be-

skattningsnorm, som för närvarande tillämpas exempelvis beträffande Stock­

holms stads sparbank. Sparbankerna arbeta ju med en i förhållande till om­

slutningen jämförelsevis obetydlig vinstmarginal, varför, om sparbanken hade

aktiebolagets form, en beskattning efter den högsta ifrågakommande skattesatsen

med 12 procent för grundbeloppets fastställande, med säkerhet icke skulle ifråga­

komma. Den föreslagna proportionella beskattningen i fråga om sparbanker torde

därför få anses vara rimlig. Förslaget om skattefrihet för så stor del av vinsten,

som användes för enligt sparbankslagen nödig fondavsättning, är beträffande i

gång varande någorlunda bärkraftiga sparbanker icke av någon större betydelse.

Endast när en sparbank under beskattningsåret ökat sin inlåning och på

den grund kräver en starkare obligatorisk fondbildning, kommer bestämmel­

sen om skattefrihet i allmänhet att kunna tillämpas. Beträffande sparbanker

med en någorlunda stark fondställning ävensom sparbanker med konstant

inlåning kommer en måttlig, jämn beskattning att inträda. I stark mot-

Kung!. Maj:ts proposition Nr 102.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 102.

197

sättning till den föreslagna bestämmelsen framstår den nu gällande, som inne­

bär, att vissa år sparbanker kunna få bära en mycket stor skattebörda, under det

att följande år samma sparbanker bli helt frikallade från skatt. Emot den

ifrågasatta skattelindringen för nybildade sparbanker har jag intet att erinra.

I fråga om dubbelbeskattning för aktiebolag och solidariska bankbolag

har ej i något av föreliggande betänkanden ifrågasatts annan ändring än

den som framgår av vad jag kommer att sedermera anföra angående beskatt­

ning av rabatter och pristillägg i förhållande till gjorda inköp och försälj­

ningar samt angående moder- och dotterföretags beskattning.

Skatteberedningen har redogjort för de motiv, som föranlett den nu gäl­

lande dubbelbeskattningen, men har ej själv beträffande denna gjort annat

uttalande, än att en ändring i princip på denna punkt icke nu torde vara

tänkbar, varför någon närmare prövning av frågan ej verkställts.

Vad beträffar aktiebolagen, har frågan om dubbelbeskattningen av dessas

inkomst berörts i ett flertal yttranden.

Vad först länsstyrelserna beträffar, hava ett par länsstyrelser ifrågasatt,

huruvida ej beskattning hos aktiebolagen av dessas vinster borde inträda

först om desamma överstege 6 procent av aktiekapital och reservfond. Det

har även hlivit ifrågasatt, huruvida ej beskattning av utdelning å aktier

åtminstone till utlänningar borde kunna ske medelst kupongernas beläggande

med stämpelavgift.

Från sammanslutningar av olika näringsföretag har med mycken styrka

framställts krav på borttagande av eller lättnad i dubbelbeskattningen av

aktiebolagens inkomster. Jag tillåter mig i detta avseende särskilt hänvisa

till det utlåtande, som avgivits av Stockholms handelskammare, svenska

bankföreningen och Sveriges industriförbund.

Nämnda sammanslutningar vända" sig emot påståendet, att den inkomst,

som förvärvades genom ett aktiebolag, skulle äga större skattekraft än annan

inkomst. Även i de fall, då den från aktieplacering härflytande inkomsten

vore i förhållande till kapitalinsatsen procentuellt högre än annan kapital­

inkomst, vore detta icke liktydigt med en större skattekraft hos den förra

inkomsten. Även om det vore riktigt, att de olika kapitalinsatsernas för­

ening till ett aktiekapital ofta utgjorde en förutsättning för affärsdrift i

större skala, vore det icke kapitalsammanslutningen i och för sig, som i

vissa lyckliga fall åstadkomma den högre vinsten, utan denna berodde på andra

mindre beständiga faktorer, såsom konjunkturer, driftig affärsledning m. m.

Vad beträffade det stundom åberopade argumentet, att aktiebolagsformen

för de personer, som begagnade sig av densamma, medförde så stora fördelar

m