Prop. 1928:39

('med förslag till lag om kollektivavtal och till lag om arbetsdomstol',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

1

Nr 39.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

kollektivavtal och till lag om arbetsdomstol; given Stockholms slott den 17 februari 1928.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till lag om kollektivavtal och till lag om arbets­ domstol.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Jakob Pettersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 31 häft. (Nr 39.)

1

2

Eungl. Maj:ts proposition nr 39.

Förslag

till

Lag om kollektivavtal.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Har arbetsgivare eller förening av arbetsgivare med fackförening eller annan liknande förening av arbetare slutit avtal om villkor, som skola lända till efter­ rättelse för anställning av arbetare, eller om förhållandet i övrigt mellan ar­ betsgivare och arbetare, skall i avseende å sådant kollektivavtal och verknin­ garna därav gälla vad i denna lag stadgas.

Bestämmelser i denna lag, som hava avseende å förening av arbetsgivare eller arbetare, skola äga motsvarande tillämpning å förening eller förbund av flera sådana föreningar; och skall, då fråga är om dylik sammanslutning, vad i den­ na lag sägs om medlem i förening gälla om de anslutna föreningarna, så ock om deras medlemmar.

2

§•

Kollektivavtal, som slutits av förening, vare beträffande yrkesgrupper och område, som avses i avtalet, bindande jämväl för medlem i föreningen, vare sig han inträtt före eller efter avtalet; dock ej i den mån han redan är bunden av annat kollektivavtal. Utträder medlem, upphöre han ej på den grund att vara bunden av avtalet.

3 §•

Har mellan arbetsgivare och arbetare, som äro bundna av samma kollektiv­ avtal, träffats överenskommelse om villkor, som innebär avvikelse från kollek­ tivavtalet, vare överenskommelsen ej gällande i vidare mån än avvikelsen må anses tillåten enligt kollektivavtalet.

4§.

Arbetsgivare eller arbetare, som äro bundna av kollektivavtal, må under den tid avtalet är gällande icke vidtaga arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd:

1. på grund av tvist om avtalets giltighet, bestånd eller rätta innebörd eller på grund av tvist, huruvida visst förfarande strider mot avtalet eller mot vad i denna lag stadgas;

Eungl. Maj:ts proposition nr 39.

3

2. för att åstadkomma ändring i avtalet;

3. för att genomföra bestämmelse, avsedd att träda i tillämpning efter det

avtalet utlupit; eller

4. för att bispringa annan i fall, då denne icke själv äger vidtaga strids-

åtgärd.

Är förening eller medlem däri bunden av kollektivavtal, må föreningen ej

anordna eller eljest föranleda stridsåtgärd, som enligt första stycket icke är

lovlig, ej heller genom lämnande av understöd eller på annat sätt medverka vid

olovlig stridsåtgärd, som medlem vidtagit. Förening, som själv är bunden av

kollektivavtal, vare jämväl pliktig att söka hindra sina medlemmar att vid­

taga olovlig stridsåtgärd eller att, om sådan redan vidtagits, söka förmå dem

att häva den.

Vad i denna paragraf stadgas skall gälla, ändå att avtalet innehåller be­

stämmelse, som strider häremot. Har i kollektivavtal upptagits föreskrift om

längre gående förpliktelse, lände den till efterrättelse.

5 §•

Kollektivavtal vare ej bindande utöver fem år från den dag avtalet trädde i

tillämpning. Har avtal slutits för längre tid, och vill part frånträda avtalet

vid utgången av femte året eller senare, skall uppsägning ske senast tre må­

nader innan avtalet avses skola upphöra att gälla. Finnes i avtalet viss upp­

sägningstid angiven, skall den i stället tillämpas.

6

§.

Är kollektivavtal, för vars upphörande fordras uppsägning, å ena sidan eller

båda slutet av flera, äge part att för egen del uppsäga avtalet hos en eller

flera å andra sidan. Har avtal sålunda uppsagts till viss tid endast vad angår

några parter, och vill annan part å den sida, från vilken uppsägning skett,

eller part å andra sidan samtidigt helt eller delvis frånträda avtalet, må han

verkställa uppsägning inom tre veckor efter den dag, då uppsägning eljest

skolat senast verkställas, eller, om den avtalade uppsägningstiden understiger

sex veckor, inom hälften av uppsägningstiden.

7§.

Därest meddelande om uppsägning, under mottagarens senaste kända adress,

inlämnats för befordran med post eller telegraf så tidigt, att det bort fram­

komma under tid, inom vilken uppsägning må verkställas, skall uppsägning

anses hava skett, även om meddelandet ej rätteligen framkommer.

8

§.

Har arbetsgivare, arbetare eller förening, som är bunden av kollektivavtal,

gjort sig skyldig till förfarande, som i synnerlig mån strider mot avtalet eller

mot vad i denna lag stadgas, och finnes förfarandet vara av väsentlig bety­

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

delse för avtalsförhållandet i dess helhet, må på yrkande av part å andra sidan avtalet kunna av arbetsdomstolen förklaras icke vidare vara gällande.

Är avtalet å någondera sidan eller båda slutet av flera, och har i tvist mel­ lan allenast vissa parter i avtalet detta förklarats icke skola gälla i avseende å dem, äge annan part å den sida, från vilken talan väckts, eller part å andra sidan inom tre veckor från det domen gavs uppsäga avtalet att omedelbart upp­ höra att gälla i vad honom angår.

Därest i anledning av väckt talan visst förfarande förklarats strida mot kol­ lektivavtal eller mot bestämmelserna i denna lag, men rättelse det oaktat ej sker, må arbetsdomstolen, ändå att fall, som avses i första stycket, ej föreligger, på yrkande förklara, att å motsidan arbetsgivare, arbetare eller förening skall, så länge rättelse ej skett, vara befriad från sådan förpliktelse enligt av­ talet eller denna lag, vars fullgörande med hänsyn till det otillåtna förfaran­ det finnes icke skäligen kunna påfordras.

9 §•

Åsidosätter arbetsgivare, arbetare eller förening sina förpliktelser enligt kol­ lektivavtal eller denna lag, gälde därav uppkommen skada.

Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även till intresset i avtalets upprätthållande och övriga sådana omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å tvistens uppkomst eller omständigheterna i övrigt fin­ nes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas eller fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet äga rum.

10

§.

Äro flera ansvariga för skada, skall skadeståndsskyldigheten dem emellan fördelas efter den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last. Förening, som jämte medlemmar däri är skadeståndsskyldig, må dock förplik­ tas att till den, som lidit skadan, gälda även vad av skadeståndet belöper på medlemmarna, men äge föreningen i sådant fall att av dem söka åter vad föreningen erlagt utöver sin egen andel.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929 och skall med undantag för bestämmelserna i 5 och 6 §§ äga tillämpning jämväl beträffande kollektiv­ avtal, som slutits före nämnda dag.

Kungl. Majsts proposition nr 39.

5

Förslag

till

Lag om arbetsdomstol.

Härigenom förordnas som följer:

Om arbetsdomstolens sammansättning.

1 §•

För upptagande och avgörande av mål rörande kollektivavtal skall finnas en

arbetsdomstol med säte i Stockholm.

2

§•

Arbetsdomstolen skall bestå av ordförande och sex ledamöter.

3 §.

Ordföranden och två ledamöter förordnas av Konungen för viss tid bland

personer, som icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen.

Ordföranden och en av ledamöterna, vilken förordnas att vara vice ordförande,

skola vara lagkunniga och i domarvärv erfarna. Den andre ledamoten skall

äga särskild insikt och erfarenhet i arbetsförhållanden och därmed förbundna

avtalsfrågor.

För vardera ledamoten förordnar Konungen en ersättare, som uppfyller de

för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.

Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att tjänstgöra, föres

ordet av den andre ledamoten, om han är lagkunnig, men eljest av ersättaren

för den ledamot, som förordnats att vara vice ordförande.

4 §•

Fyra ledamöter, vilka skola vara i arbetsförhållanden erfarna och kunniga,

förordnas av Konungen för två år i sänder, två efter förslag av svenska arbets­

givarföreningarnas förtroenderåd och två efter förslag av landsorganisationen

i Sverige. För vardera sidan förordnas enligt samma regler fyra ersättare.

Förslag skall för att vinna avseende upptaga minst dubbelt så många personer

som de, vilka skola förordnas för den sidan. Har å någondera sidan veder­

börligt förslag icke avgivits, förordnar Konungen ändå ledamöter och ersät­

tare för den sidan.

5 §•

Ledamot eller ersättare, som avses i 4 §, skall vara svensk medborgare och

hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen innehavas av den, som

är omyndig eller försatt i konkurstillstånd, ej heller av den, som på grund

av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller genom

utslag, som ännu icke yunnit laga kraft, är dömd till påföljd, som nu är sagd,

eller är ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd, eller

är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

6

§.

Har ledamot eller ersättare, som avses i 4 §, åtagit sig uppdraget, äger han

ej bliva entledigad, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda. Av­

sägelse av uppdraget prövas av Konungen.

Avgår sådan ledamot eller ersättare, förordnar Konungen annan för åter­

stående delen av den tid, för vilken den avgångne varit utsedd. Härvid skall

vad i 4 § stadgas om förslag äga motsvarande tillämpning.

7 §•

Skulle vid något rättegångstillfälle ledamot utebliva eller finnas vara av

jäv hindrad att tjänstgöra, och kan ej ersättare tillkallas, äger ordföranden

kalla annan lämplig person i stället.

8

§•

Den som ej avlagt domared skall, innan han tager säte i arbetsdomstolen,

avlägga sådan ed inför ordföranden eller inför allmän underrätt.

9 §.

Arbetsdomstolen sammanträder på kallelse av ordföranden så ofta det er­

fordras för måls handläggning. Domstolen må, där det prövas nödigt, sam­

manträda utom Stockholm.

10

§.

Arbetsdomstolen vare domför med ordförande och fyra ledamöter. Av leda­

möter, som avses i 4 §, skola lika många närvara för vardera sidan.

Besiktning å arbetsplats eller annan dylik förrättning må kunna verkställas

av ordföranden jämte två ledamöter, en för arbetsgivarsidan och en för arbetar-

sidan.

Om mål rörande kollektivavtal och om rätt till talan i sådana mål.

11

§•

Till mål rörande kollektivavtal hänföras mål, däri tvisten är:

1. om kollektivavtals giltighet, bestånd eller rätta innebörd;

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

7

2. huruvida visst förfarande strider mot kollektivavtal eller mot vad i

lagen om kollektivavtal stadgas; eller

3. om påföljd av förfarande, som förmenas strida mot kollektivavtal eller

nämnda lag.

Tvist, som eljest skulle höra under arbetsdomstolen, må i stället enligt avtal

hänskjutas till avgörande av skiljemän, där fråga ej är om förklaring, som

avses i 8 § av lagen om kollektivavtal.

12

§.

Har någon vid arbetsdomstolen väckt talan, som ej innefattar yrkande att

motparten skall förpliktas något fullgöra eller underlåta, och finnes det ej

äga avsevärd betydelse för honom att sådan fastställelsetalan vinner prövning,

må den avvisas av domstolen.

13 §.

Förening, som slutit kollektivavtal, äge vid arbetsdomstolen väcka och ut­

föra talan för den som är eller varit medlem i föreningen; och må denne själv

ej kära, med mindre han visar, att föreningen undandrager sig att tala å hans

vägnar.

Vill någon föra talan vid arbetsdomstolen mot medlem eller förutvarande

medlem i förening, som slutit kollektivavtal, skall även föreningen instäm­

mas; och må föreningen svara å medpartens vägnar där denne ej själv utför

sin talan.

Har förening eller förbund av flera arbetsgivar- eller arbetarföreningar slu­

tit kollektivavtal, skall vad nu är sagt om medlem gälla såväl de samman­

slutna föreningarna som deras medlemmar.

14 §.

Är i kollektivavtal stadgat, att för biläggande av tvist rörande avtalet för­

handling skall äga rum mellan parterna eller mellan dem överordnade för­

eningar, må arbetsdomstolen icke, förrän dylik förhandling ägt rum, till pröv­

ning upptaga sådan tvist, med mindre av omständigheterna framgår, att för för­

handlingen mött hinder, vilket icke berott av käranden.

15 §.

Mot arbetsdomstolens beslut må talan ej fullföljas.

Om förfarandet vid arbetsdomstolen.

16 §.

Den som vill anhängiggöra talan vid arbetsdomstolen har att till ordfö­

randen ingiva eller i betalt brev med posten insända ansökan om stämning,

med uppgift å motparten samt å kärandens påståenden och skälen därför.

Vid ansökningen bör käranden foga de handlingar han vill åberopa till sakens

belysande.

Käranden har tillika att, i den mån ordföranden ej medgiver undantag, in­

giva avskrift av ansökningen och av de vid densamma fogade handlingar i lika

många exemplar som antalet motparter.

17 §.

I anledning av ansökningen utfärdar ordföranden stämning, däri svaranden

förelägges, vid äventyr att målet ändock avgöres, att å viss tid inställa sig

vid arbetsdomstolen. Jämväl å käranden utfärdas skriftlig kallelse. Där

det finnes lämpligt, må ordföranden förelägga svaranden att inom viss tid före

målets handläggning inkomma med skriftlig förklaring. Vad i 16 § stadgats

om stämningsansökan har motsvarande tillämpning å förklaring.

Finnes anledning att målet ej hör under arbetsdomstolen eller av annan

grund ej kan på den inkomna ansökningen upptagas till prövning, ankommer

på arbetsdomstolen att avgöra, huruvida stämning skall utfärdas.

Ordföranden ombesörjer, att parterna med posten eller på annat sätt er­

hålla del, svaranden av stämningen jämte avskrift av stämningsansökningen

samt käranden av den å honom utfärdade kallelsen och avskrift av förklaring.

Finnes det lämpligt, må motparten föreläggas att, på sätt om stämning i

allmänhet gäller, verkställa delgivningen.

Åtgärd, som enligt denna paragraf ankommer på ordföranden, må ock en­

ligt dennes uppdrag utföras av tjänsteman vid domstolen.

18 §.

Ingiver eller insänder part till arbetsdomstolen annan handling än i 16 eller

17 § sägs, och är den av beskaffenhet, att motparten därav bör erhålla del,

skall vad i 16 § andra stycket samt 17 § tredje och fjärde styckena stadgats äga

motsvarande tillämpning.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

19 §.

Arbetsdomstolen äger, om den finner erforderligt, själv inkalla vittnen och

i övrigt inskaffa utredning.

Inkallas någon av domstolen såsom vittne eller för att upplysningsvis höras,

skall beträffande ersättning av allmänna medel för inställelsen och sådan

ersättnings återgäldande i tillämpliga delar gälla vad i avseende å brottmål

är stadgat.

20

§.

I tvist vid arbetsdomstolen må den, som efter lag är jävig att vittna, höras

utan ed, dock ej den, som är yngre än femton år eller saknar förståndets fulla

bruk eller på grund av honom ådömd straffpåföljd är utestängd från behörig­

het och rättigheter, varom förmäles i 2 kap. 19 § strafflagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

9

21

§.

Arbetsdomstolen äger, där den finner det påkallat, förelägga och utdöma

vite, så ock besluta kvarstad eller skingringsförbud. Utdömt vite tillfaller

kronan.

22

§.

Det åligger arbetsdomstolen att vaka över att mål slutföres utan onödigt

uppskov och om möjligt avgöres efter allenast ett rättegångstillfälle.

Där det finnes lämpligt, må särskild dom givas i del av målet eller rörande

viss däri uppkommen fråga.

23 §.

Uteblir part från arbetsdomstolens sammanträde, må utan hinder därav dom

meddelas i målet, om parten minst sju dagar före sammanträdet erhållit del

av stämning eller kallelse att inställa sig vid domstolen och icke visat laga för ­

fall.

24 §.

Inkomna skrifter och handlingar skola för varje mål sammanföras i en akt.

Protokoll föres för varje mål särskilt. I protokollet antecknas, vilka hava

säte i domstolen, närvarande parter och ombud, yrkanden och medgivanden,

som icke finnas antecknade i inkomna skrifter, skiljaktiga meningar, som

yppas vid omröstning, samt domstolens beslut, som ej meddelas genom dom.

I övrigt upptages i protokollet vad domstolen anser erforderligt att däri an­

teckna.

25 §.

Arbetsdomstolens dom skall avfattas skriftligen utan samband med proto­

kollet och undertecknas av dem, som deltagit i avgörandet. Domen skall inne­

hålla en kortfattad redogörelse för tvisten i den del domen omfattar. Skälen

för domslutet skola angivas.

Utskrifter av domen, å domstolens vägnar underskrivna av ordföranden,

skola genom dennes försorg med posten utsändas till parterna. Äro flera

parter å en sida, må gemensam utskrift sändas till en av dem.

Har domen ej blivit offentligen avsagd, skall den anses given den dag ut­

skrifterna undertecknas av ordföranden.

26 §.

Parterna äga utan avgift erhålla utskrift av arbetsdomstolens dom och

protokoll.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Särskilda bestämmelser.

27 §.

I allt, varom ej i denna, lag är särskilt stadgat, skall beträffande arbets­

domstolen och rättegången därstädes lända till efterrättelse vad i fråga om

rådstuvurätt finnes föreskrivet, där det är tillämpligt.

28 §.

Åtal mot ordförande eller ledamot i arbetsdomstolen för fel eller försummelse

i ämbetet skall upptagas av Svea hovrätt.

29 §.

Erfordras närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag, meddelas så­

dana föreskrifter av Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

Förslag å ledamöter i arbetsdomstolen skola dock första gången avgivas

under år 1928.

Mål rörande kollektivavtal, som anhängiggjorts vid allmän domstol före denna

lags ikraftträdande, skall behandlas enligt äldre lag.

Genom denna lag uppliäves lagen den 28 maj 1920 (nr 246) om central

skiljenämnd för vissa arbetstvister. Har före nya lagens ikraftträdande på­

kallats tillämpning av skiljeavtal, enligt vilket tvist må hänskjutas till den

centrala skiljenämnden, skall skiljenämnden dock i enlighet med nämnda lag

den 28 maj 1920 behandla och avgöra tvist, som avses med påkallandet. I

den mån tillämpning av dylikt skiljeavtal ej sålunda påkallats, vare det för­

fallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

11

Utdrag av protokollet över social ärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 novem­

ber 1927.

Närvarande:

Statsministern

E

kman

,

ministern för utrikes ärendena

L

öfgren

,

statsråden

T hyrén , R ibbing , M elrling , G- ärde , P ettersson , R osén , H amrin , A lmkvist ,

L yberg , von S tockenström .

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför chefen

för socialdepartementet, statsrådet Pettersson:

Jag anhåller nu att få anmäla frågan om lagstiftning rörande kollektivavtal

och dess rättsverkningar samt angående särskilda organ för prövning av tvister

på grund av dylika avtal.

Historik.

Förslag om åtgärder till främjande av arbetsfreden hava vid flera tillfällen

varit föremål för statsmakternas prövning.

Redan vid 1887 års första lagtima riksdag förordades i en inom andra kam­

maren väckt motion inrättande av skiljedomstolar för avgörande av tvister mel­

lan arbetare och arbetsgivare. Till följd av riksdagens upplösning blev motio­

nen icke slutbehandlad. Yrkanden om lagstiftning till skyddande av arbets­

avtal eller om upprättande av förliknings- och skiljenämnder för biläggande

av arbetstvister framkommo sedermera i motioner såväl vid 1887 års senare

lagtima riksdag som vid riksdagarna åren 1892, 1893, 1895, 1897 och 1898.

Förslagen föranledde icke någon riksdagens åtgärd. 1899 års riksdag anhöll

emellertid med anledning av väckta motioner dels i skrivelse den 19 april 1899

(nr 52), att Kungl. Maj :t täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga för­

slag till sådana lagbestämmelser, som kunde anses erforderliga för beredande

av nödigt skydd åt i behörig ordning ingångna arbetsavtal, dels ock i skrivelse

den 8 maj 1899 (nr 85), att Kungl. Maj:t ville efter erforderlig utredning taga

under övervägande frågan om inrättande av förliknings- och skiljenämnder i in­

tressetvister mellan arbetsgivare och arbetare samt därefter framlägga de för­

slag, som kunde finnas påkallade.

Med anledning av förstnämnda skrivelse uppdrog Kungl. Maj:t den 27 okto­

ber 1899 åt en kommitté att bland annat taga i övervägande frågan om införan-

Riks-

dagarna

1887—1899.

Kommitté

1901 ang.

arbetsavtal.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Riks­

dagarna

1903—1905.

Riksdagen

1906.

Riksdagen

1910.

de av sådana särskilda bestämmelser, som kunde finnas erforderliga till bere­

dande av skydd åt i behörig ordning ingångna arbetsavtal. Till fullgörande

av berörda uppdrag avlämnade kommittén med betänkande den 19 oktober 1901

förslag till lag om vissa arbetsavtal och till vissa i samband därmed stående lag­

ändringar. Förslagen blevo icke framlagda för riksdagen.

Jämväl skrivelsen den 8 maj 1899 gav anledning till utredning genom Kungl.

Maj :ts försorg. Den 19 maj 1899 uppdrog nämligen Kungl. Maj:t åt en kom­

mitté att avgiva utlåtande och förslag till bestämmelser i fråga om inrättande

av förliknings- och skiljenämnder i tvister mellan arbetsgivare och arbetare.

Kommittén avgav i februari 1901 betänkande med förslag till förordning angå­

ende medling i arbetstvister. På grundval av nämnda betänkande utarbetades

inom civildepartementet ett förslag till lag angående medling i arbetstvister,

vilket genom proposition (nr 17) framlades för 1903 års riksdag. Till följd

av kamrarnas skiljaktiga beslut förföll emellertid frågan.

Vid 1904 och 1905 års riksdagar föreslogs i väckta motioner bland annat lag­

stiftning reglerande, huru förhandlingar skulle föras och tvister avgöras mellan

arbetarorganisationer och arbetsgivare eller deras organisationer. Motionerna

avslogos av riksdagen.

Sedan nämnda för 1903 års riksdag framlagda lagförslag undergått gransk­

ning av särskilda sakkunniga, blev nytt förslag i ämnet genom proposition (nr

84) förelagt 1906 års riksdag. Detsamma antogs med en mindre ändring av

riksdagen, varefter den 31 december 1906 (nr 113 s. 1) utfärdades lag angåen­

de medling i arbetstvister. Samma dag utfärdades även instruktion för förlik-

ningsmännen.

Spörsmålet om rättslig reglering av arbetsavtalet återupptogs till behandling

påföljande år. Sedan inom civildepartementet genom tillkallade personer verk­

ställts en förberedande utredning av vissa till berörda lagstiftningsområde hö­

rande frågor, uppdrog Kungl. Maj:t enligt beslut den 18 oktober 1907 åt en

kommitté att undersöka möjligheten av en lagstiftning angående arbetsavtal och

att, för den händelse sådan lagstiftning funnes möjlig och lämplig, avgiva för­

slag till sådan lag ävensom att taga i övervägande andra i samband därmed stå­

ende frågor och avgiva de förslag, som kunde föranledas därav. Då nämnda

kommitté, vilken utarbetat men ej slutgiltigt antagit åtskilliga lagförslag, för­

klarade sig ur stånd att inkomma med sitt betänkande eller någon del därav i

sådan tid, att avlåtande av proposition till 1910 års riksdag kunde medhinnas,

fann Kungl. Maj:t den 12 september 1909 för gott att upplösa kommittén och

åt justitiedepartementet överlämna det vidare bearbetandet av berörda förslag,

vilka funnits lämpade att läggas till grund för en blivande lagstiftning. I an­

slutning till kommitténs förslag utarbetades därefter inom justitiedepartemen­

tet förslag till bland annat lag om kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbe­

tare, lag om särskild domstol i vissa arbetstvister, lag om vissa arbetsavtal och

lag om ändring i lagen angående medling i arbetstvister. Förslagen blevo ge­

nom proposition (nr 96) framlagda för 1910 års riksdag. Med anledning av

propositionen väcktes inom båda kamrarna ett stort antal motioner, åsyftande

dels avslag å ett eller flera av lagförslagen, dels ock ändring i de särskilda be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

13

stämmelserna. Det av riksdagen för behandling av förslagen tillsatta särskilda

utskottet tillstyrkte antagande av de tre förstnämnda förslagen med åtskilliga

ändringar. Medlingslagen, i fråga om vilken Kungl. Haj:ts förslag avsåg en­

dast en mindre jämkning, gjordes av utskottet till föremål för en mera genom­

gripande omarbetning. Vid ärendets behandling i kamrarna godkände desam­

ma i princip de föreslagna lagarna om kollektivavtal och om den särskilda dom­

stolen men stannade beträffande lagarnas innehåll i olika beslut. Ett av ut­

skottet uppgjort sammanjämkningsförslag antogs visserligen av första kamma­

ren men avslogs av den andra. Förslaget till lag om vissa arbetsavtal antogs

av första kammaren i huvudsaklig överensstämmelse med vad utskottet till­

styrkt men avslogs i sin helhet av andra kammaren. Utskottets förslag till ny

medlingslag godkändes av båda kamrarna men förslaget föll dock, enär dess

antagande av första kammaren gjorts beroende av antagandet av lagarna om

kollektivavtal och om arbetsdomstol. Vissa andra i propositionen framlagda

mindre lagförslag, vilka stodo i samband med den föreslagna arbetsavtalslagen,

blevo ej heller antagna av riksdagen.

Över de för 1910 års riksdag framlagda lagförslagen infordrades utlåtanden

Riksdagen

från åtskilliga myndigheter, varjämte tillfälle bereddes ett stort antal enskilda 1911'

sammanslutningar att yttra sig i frågan. Ett utförligt yttrande avgavs av

kommerskollegium, som dessförinnan infordrat utlåtande från statens förlik-

ningsmän i arbetstvister. Sedan förslagen därefter med ledning av riksdags­

behandlingen och de inkomna utlåtandena överarbetats inom justitiedeparte­

mentet avlämnade Kungl. Maj:t genom proposition (nr 43) till 1911 års riks­

dag förslag till lag om kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetare, lag om

särskild domstol i vissa arbetstvister och lag om vissa arbetsavtal samt dess­

utom till lag om vissa arbetstvister jämte andra i samband därmed stående lag­

förslag. Propositionen jämte åtskilliga i anledning därav väckta motioner hän­

visades till ett särskilt utskott, som hemställde om bifall till förslagen med vissa

ändringar beträffande de ifrågasatta lagarna om kollektivavtal, om vissa ar­

betstvister och om vissa arbetsavtal. Vid kammarbehandlingen godkände första

kammaren utskottets förslag, lagen om vissa arbetstvister dock endast under

förutsättning, att jämväl lagarna om kollektivavtal och om arbetsdomstol vunne

riksdagens bifall. Däremot blevo utskottets förslag avslagna av andra kam­

maren. Genom kamrarnas skiljaktiga beslut i frågan hade densamma ånyo

förfallit.

Berörda fråga upptogs åter, då Kungl. Maj:t den 18 juni 1915 anbefallde

Socialstyrel-

socialstyrelsen att verkställa undersökning, huruvida och i vad mån åtgärder, 6en

särskilt på lagstiftningens väg kunde åstadkommas i syfte att på verksamt sätt

befrämja arbetsfreden, ävensom att skyndsamt inkomma med yttrande angående

resultatet av den sålunda anbefallda utredningen.

Till fullgörande av nämnda uppdrag avgav socialstyrelsen den 13 juli 1916

utlåtande med förslag till lag om vissa åtgärder till främjande av arbetsfred,

h örslaget innehöll främst vissa bestämmelser angående arbetsavtal och kollek­

tivavtal samt angående deras rättsverkningar. Tillika föreslogos ändrade reg­

ler rörande medlingsmyndigheterna och deras verksamhet samt föreskrevos vissa

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

villkor för arbetsinställelse eller liknande åtgärd. Slutligen gåvos föreskrifter

om arbetsdomare och om särskild domstol i vissa arbetstvister.

över socialstyrelsens förslag avgåvos yttranden från åtskilliga myndigheter

samt ett stort antal arbetsgivar- och arbetarorganisationer. Med hänsyn till

de erinringar, som framförts i nämnda yttranden, blev förslaget icke i sin hel­

het framlagt för riksdagen. I anslutning till de i förslaget ingående bestäm­

melserna om medlingsmyndigheter och om arbetsdomare utarbetades däremot

inom civildepartementet förslag till lagar om medling i arbetstvister och om

särskilda skiljedomare i sådana tvister. Därjämte upprättades förslag till lag

om central skiljenämnd i vissa arbetstvister. Förslagen blevo genom proposi­

tion (nr 155) framlagda för 1920 års riksdag. Desamma antogos av riksda­

gen i huvudsaklig överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag, och den 28 maj

1920 (nr 245, 246 och 248) utfärdades nu gällande lagar om medling i arbets­

tvister, om central skiljenämnd för vissa arbetstvister och om särskilda skilje­

domare i arbetstvister. Den 31 december samma år (nr 898 och 899) utfärda­

des närmare föreskrifter angående medling och angående särskilda skiljedomare.

Riksdagen

Frågan om ytterligare åtgärder till bevarande av freden på arbetsmarknaden

1921.

upptogs vid 1921 års riksdag. Nämnda år väcktes inom båda kamrarna ett

flertal motioner i detta syfte. I anslutning till motionerna anhöll riksdagen i

skrivelse den 15 juni 1921 (nr 345), att Kungl. Maj:t måtte med beaktande av

vissa i skrivelsen berörda synpunkter till prövning upptaga, huruvida åtgärder

till arbetsfredens bevarande utöver vad redan vidtagits ytterligare kunde före­

tagas, samt för riksdagen framlägga de förslag, som kunde föranledas därav.

Med anledning av nämnda skrivelse tillkallade dåvarande chefen för social­

departementet efter därtill den 7 juli 1921 erhållet bemyndigande en sakkunnig

person att inom departementet biträda med utredning av bland annat frågan

om vidtagande utöver vad redan skett av åtgärder till arbetsfredens bevaran­

de. Genom beslut den 24 november 1922 förklarade emellertid Kungl. Maj:t,

att berörda utredningsarbete skulle vila från och med den 1 januari 1923 och

därefter icke upptagas utan särskilt medgivande.

Riksdagen

Vid 1924 års riksdag föreslogs i väckta motioner vidtagande av vissa ändrin-

1924' gar i de den 28 maj 1920 utfärdade lagarna om medling i arbetstvister, om

central skiljenämnd och om särskilda skiljedomare. Dessa förslag åsyftade att

på ett verksamt sätt förekomma öppna konflikter mellan arbetsgivare och ar­

betare samt att bereda utvägar för biläggande av tvister. I en annan motion

hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse begära, att den påbörjade men av­

brutna utredningen angående ytterligare åtgärder till arbetsfredens bevarande

snarast måtte återupptagas samt att för riksdagen bleve framlagda de förslag,

som av utredningen komme att föranledas. Motionerna föranledde icke någon

riksdagens åtgärd.

Den 27 september 1924 förordnade emellertid Kungl. Maj:t, att nyssnämnda

utredningsarbete skulle återupptagas, samt uppdrog åt socialstyrelsen att verk­

ställa utredningen och inkomma med det förslag, vartill densamma kunde giva

anledning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

15

Frågan om ytterligare åtgärder till tryggande av fred på arbetsmarknaden

Departe-

upptogs till behandling av min närmaste företrädare i ämbetet, som till stats- ^^chefen

rådsprotokollet den 29 januari 1926 anförde i huvudsak:

" iftg&ar*

Samhällets ingripande till arbetsfredens fromma hade i vårt land främst ägt

rum genom ett på växlande sätt anordnat förlikningsförfarande. Ehuru om­

dömet om förlikningsverksamheten rättvisligen måste utfalla mycket gynnsamt,

kunde dock berörda verksamhet icke förhindra, att smärre arbetskonflikter oav­

brutet följde på varandra och att arbetsmarknaden då och då allvarligt stördes

av mycket omfattande strejker eller lockouter. Orubbad arbetsfred vore ett så

betydelsefullt samhällsintresse, att nämnda konflikter hölle den offentliga de­

batten om möjligheten att skapa mera verksamma garantier för arbetsfredens

stabilitet ständigt levande. Även om det syntes vara befogat att stå skeptisk

gentemot föreställningen, att man i ett samhälle med djupgående intressemot­

sättningar mellan arbetstagare och arbetsgivare skulle genom lagstiftning eller

genom på särskilt sätt utformade avtal kunna förebygga alla arbetskonflikter,

borde ingen förutfattad mening få förhindra, att problemet om samhället och

arbetsfreden gjordes till föremål för en grundlig undersökning. Innan man

till närmare övervägande kunde upptaga frågan om mer eller mindre vittgåen­

de åtgärder på nämnda område, vore det enligt departementschefens mening

erforderligt att utröna, i vad mån medverkan kunde vinnas från de parter, mel­

lan vilka arbetskonflikterna direkt utkämpades. En undersökning därom borde

kunna utföras pa sa sätt, att representanter för landsorganisationen i Sverige

och för svenska arbetsgivareföreningen bereddes tillfälle att tillsammans med

personer, vilka kunde anses stå neutrala till själva intressefrågorna vid arbets­

konflikter, diskutera dithörande spörsmål. Då det från skilda utgångspunkter

maste anses önskvärt, att den industriella rättsordningen icke genombrötes av

avtalsbrott, syntes frågan om obligatorisk skiljedom i rättstvister böra hän-

skjutas till nämnda undersökning. Likaså borde undersökningen avse frågan,

huruvida lagens stadga borde givas åt den faktiska rättsordning, som under

tidernas lopp vuxit upp genom arbetarnas och arbetsgivarnas förenings-, för­

handlings- och avtalsväsende. Nära sammanhängande därmed vore frågan om

förenings- och förhandlingsrättens lagfästande. Jämväl nämnda fråga syntes

vid den ifrågasatta undersökningen böra upptagas till behandling, därvid hän­

syn borde tagas även till sådana löntagargrupper, vilkas kollektiva förhand­

lingsrätt ännu icke vunnit hävd. Slutligen borde undersökningen även omfatta

de särskilt ömtaliga frågorna om olika blockad- och bojkottmetoder, tillämpade

av arbetsgivare och arbetare, samt om möjligheterna för skiljedomsinstitutets

införande inom olika arbetsområden även i andra tvister än rättstvister. Av­

sikten med den undersökning, som departementschefen sålunda förordade, skulle

icke vara att fa till stand utarbetade förslag till bestämda åtgärder, utan un­

dersökningen avsage att lata olika grupper klart fixera sina ståndpunkter, så

att därom kunde avgivas en officiell rapport, vilken borde kunna bilda ett

fastare underlag för omdömet om ändamålsenligheten av vidare åtgärder till

arbetsfredens främjande genom lagstiftning eller på annat sätt. Därvid vore

det av lika vikt att få konstaterat, i vad mån samstämmighet kunde uppnås

16

Kungl. Maj:is proposition nr 39.

mellan de i undersökningen deltagande grupperna, som att erliålla upplys­

ning, i vad man meningsskiljaktigheter dem emellan alltjämt bestode.

I enlighet med hemställan av departementschefen förordnade därefter Kungl.

Maj :t, att för utförande av den föreslagna undersökningen skulle tillsättas en

delegation av nio personer, varjämte departementschefen bemyndigades dels att

till ledamöter av nämnda delegation utse tre personer samt uppdraga åt en av

dem att vara delegationens ordförande, dels ock att anmoda landsorganisationen

och svenska arbetsgivareföreningen att vardera utse tre ledamöter av samma

delegation.

Under åberopande av nämnda bemyndigande utsåg departementschefen sam­

ma dag till ledamöter i delegationen advokaten Eliel Löfgren, generaldirektören

och chefen för socialstyrelsen Gunnar Huss samt professorn Sigfrid Wallengren,

varjämte åt Löfgren uppdrogs att såsom ordförande leda delegationens arbete.

Efter anmodan utsågo landsorganisationen och arbetsgivareföreningen sina re­

presentanter i delegationen. Sedan Löfgren utnämnts till minister för utrikes

ärendena, utsåg jag den 14 juni 1926 landshövdingen Henning Elmquist att i

Löfgrens ställe vara ledamot av delegationen och ordförande i densamma.

Riksdagen

Redan före tillsättandet av omförmälda delegation hade i tre vid 1926 ars

1926.

riksdag väckta motioner framhållits behovet av åtgärder till främjande av ar­

betsfreden. Med anledning av dessa motioner anhöll riksdagen i skrivelse den

30 april 1926 (nr 167) om ytterligare åtgärder i berörda syfte. Riksdagen

framhöll häri bland annat, att frågan, huruvida det över huvud taget vore ända­

målsenligt att söka åstadkomma ytterligare åtgärder till arbetsfredens främ­

jande, icke borde göras beroende av de ståndpunkter, som komme att intagas

av de grupper, vilka vore företrädda inom delegationen. Även om en viss hän­

syn vid lagstiftningens utformande syntes böra tagas till åskådningarna inom

de åsyftade grupperna, borde de meningsskiljaktigheter dem emellan, som vore

att befara, icke tillmätas sådan betydelse, att de föranledde, att tanken på ytter­

ligare lagstiftning övergåves. Tydligt vore, att därvid åsyftades en lagstift­

ning, som vore rättvist avvägd, fri från ensidighet och avpassad efter ett demo­

kratiskt samhälles rättsordning. Då så lång tid förflutit, sedan riksdagen av­

låtit skrivelse till Kungl. Maj:t i berörda ärende, uttalade riksdagen den för­

väntan, att den pågående utredningen måtte så fullföljas, att förslag, som därav

föranleddes, snarast möjligt kunde föreläggas riksdagen. På grund av vad så­

lunda anförts anhöll riksdagen, att så snart Kungl. Maj :t ansåge det material

föreligga, som vore erforderligt för bedömande av frågan om lagstiftningsåt­

gärder till arbetsfredens bevarande, Kungl. Maj :t ville utan tidsutdräkt för

riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet,

I anledning av riksdagens sistnämnda skrivelse anmodade jag den 12 juli

1926 delegationens ordförande att skyndsamt inkomma med uppgift, huruvida

delegationen kunde under hösten 1926 före fullgörandet av sitt uppdrag i dess

helhet förebringa erforderligt material för bedömande av frågan om viss eller

vissa av ifrågavarande lagstiftningsåtgärder, samt att, därest berörda fråga

besvarades nekande, meddela ungefärlig uppgift om tiden, när arbetet i

dess helhet kunde beräknas vara avslutat. Till svar härå anmälde delega-

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

17

tionens ordförande i skrivelse den 14 juli 1926, att delegationen hyste för­

hoppning att före utgången av år 1926 åtminstone i väsentliga delar hava slut­

fört sitt uppdrag att få klarlagda olika berörda gruppers ståndpunkter till de

i statsrådsprotokollet den 29 januari 1926 angivna spörsmålen, så att officiell

rapport därom kunde avgivas.

Den 12 juli 1926 avlät jag jämväl en skrivelse till socialstyrelsen, däri jag

— under erinran att styrelsen den 27 september 1924 erhållit i uppdrag att

verkställa utredning och inkomma med förslag rörande åtgärder till arbets­

fredens bevarande — anhöll bland annat om uppgift angående den tid, inom

vilken den åt styrelsen sålunda uppdragna utredningen kunde beräknas vara

avslutad. Med anledning härav meddelade socialstyrelsen i skrivelse den 16

juli 1926, att styrelsen efter delegationens tillsättande ansett sig tills vidare

befriad från fullgörandet av förenämnda uppdrag, i den mån icke delegationen,

som erhållit bemyndigande därtill, funne påkallat anlita styrelsens medverkan.

Med hänsyn till dessa svar och då i riksdagsskrivelsen framhållits, att däri

avsedda lagstiftningsåtgärder borde vidtagas snarast möjligt, upptog jag till

övervägande frågan, huruvida icke någon del av ämnet lämpligen kunde utbrytas

och göras till föremal för särskild legislativ behandling. Det framstod därvid

klart, att till behandling främst borde upptagas spörsmålet om anlitande av

obligatorisk skiljenämnd eller domstol i tvister angående tolkning och tillämp­

ning av kollektivavtal. På grund härav riktade jag i september 1926 till dele­

gationens ordförande en förfrågan, huruvida delegationen inom den allra när­

maste tiden kunde avgiva rapport beträffande den del av undersökningen, som

avsåge frågan om parternas ställning till obligatoriskt rättsförfarande i sådana

tvister. Till svar härå anmälde delegationens ordförande i skrivelse den 21

september 1926, att av landsorganisationens representanter inom delegationen

upplysts, att man på arbetarsidan funne sig icke kunna slutgiltigt fixera sin

standpunkt till berörda spörsmål förrän efter hörande av landsorganisationens

representantskap. Man hade vidare meddelat, att representantskapsmöte av

praktiska skäl kunde avhållas först under december månad 1926. Vid sådant

förhållande kunde den åsyftade rapporten avlämnas tidigast under loppet av

samma månad.

Då det emellertid var uppenbart, att därest förslag i ämnet skulle kunna fram­

läggas för 1927 års riksdag, med förarbetena till desamma icke kunde anstå

till dess delegationen inkommit med sin omförmälda rapport, lät jag under hösten

1926 inom departementet igångsätta en förberedande utredning rörande möjlig­

heterna för en lagstiftning om rättsligt avgörande av tvister angående kollek­

tivavtals tolkning och tillämpning. Såsom material för denna utredning användes

förutom de lagförslag, som framlagts för 1910 och 1911 års riksdagar, det för­

slag, som år 1916 avlämnats av socialstyrelsen, ävensom de yttranden, som på

sm tid avgivits däröver av myndigheter och organisationer. Tillika erhöllos

från delegationen vissa inom densamma utarbetade förberedande promemorior,

varjämte utländsk lagstiftning beaktades. På grundval av detta material ut­

arbetades inom departementet preliminära utkast till lagar om kollektivavtal

samt om arbetsdomstolar.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 31 häft. (Nr 39.)

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

I skrivelse den 22 december 1926 anmälde delegationens ordförande, att det

icke blivit möjligt för delegationen att avgiva den i skrivelsen den 21 septem­

ber 1926 nämnda rapporten inom i samma skrivelse angivna tid eller före decem­

ber månads utgång. Vissa arbetsgivar- och arbetarorganisationer hade näm­

ligen ej för delegationen framlagt slutgiltigt fixerade ståndpunkter till före­

liggande spörsmål. Därtill komme, att flera av delegationens ledamöters tid

under de senaste månaderna starkt tagits i anspråk för andra offentliga upp­

drag av brådskande natur. Delegationens utredningar hade dock framskridit

så långt, att de i väsentliga delar förelåge färdiga i preliminärt skick och vore

föremål för slutlig omprövning. På grund av sålunda angivna förhållanden

kunde delegationen emellertid ej utfästa sig att tidigare än under loppet av mars

månad 1927 avlämna resultatet av sina utredningsarbeten.

Departe-

Med hänsyn till vad sålunda förekommit syntes det mig nödvändigt att till

:-to‘ndecember

förnyat övervägande upptaga frågan, huru utredningsarbetet på berörda om-

1936.

råde lämpligen borde bedrivas. Till statsrådsprotokollet den 30 december 1926

anförde jag därför bland annat:

Givetvis hade det, från vissa synpunkter sett, varit önskvärt, att frågan om

åtgärder för främjande av arbetsfred i hela dess vidd kunnat på en gång upp­

tagas till prövning och alla däri ingående spörsmål samtidigt företagas till av­

görande. Emellertid syntes detta icke för det dåvarande vara möjligt. Vid så­

dant förhållande vore det lämpligt, att uppgiften begränsades till det område,

där ett ingripande från lagstiftningens sida framför allt påkallades, nämligen

det genom kollektivavtal uppkommande förhållandet mellan arbetsgivare och

arbetare samt tvister i anledning därav. I synnerhet på nämnda område fram-

stode den nuvarade bristen på rättslig reglering såsom betänklig. Rättssäker­

heten krävde, att lösningen av dylika tvister icke bleve beroende av de stridande

parternas maktmedel. Därtill komme, att den betänksamhet, som inom intres­

serade kretsar gjorde sig gällande gent emot lagstiftning i omförmälda ämne

över huvud, vore mindre principiellt grundad och mindre skarpt betonad i fråga

om statens ingripande mot nämnda slag av tvister.

Jag ansåg mig därför böra förorda, att frågan om lagstiftningsåtgärder för

anordnande av ett obligatoriskt rättsförfarande i tvister på grund av kollek­

tivavtal omedelbart upptoges till särskild behandling. Detta syntes lämpligen

kunna ske i anslutning till det förberedande arbete, som under hösten utförts

inom departementet. För ärendets fortsatta behandling borde tillkallas särskil­

da sakkunniga. Ändamålsenligt vore, att därvid anlitades jämväl medlemmar

av delegationen. Därigenom möjliggjordes nämligen ett utnyttjande av den

erfarenhet, som vunnits under delegationens verksamhet. Arbetet borde med

hänsyn till riksdagens uttalade önskan bedrivas på sådant sätt, att förslag i

ämnet om möjligt kunde föreläggas 1927 års riksdag. Naturligen hade det varit

önskvärt, att före arbetets slutförande delegationens utlåtande förelegat, men

att uppskjuta det fortsatta utredningsarbetet i avvaktan på nämnda utlåtande

syntes dock icke vara nödvändigt. På det sätt jag antytt kunde nämligen dele­

gationens erfarenhet utnyttjas vid ärendets fortsatta behandling. Att döma av

delegationens utfästelse kunde man i varje fall förvänta, att då riksdagen hade

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

19

att taga ställning till omförmälda förslag, delegationens slutliga utlåtande

skulle föreligga. Vad anginge delegationens fortsatta arbete, borde detsamma

bedrivas enligt förut gällande grunder. Oavsett huru den särskilt upptagna

lagstiftningsfrågan löstes, syntes det vara av värde att erhålla kunskap om de

närmast intresserade parternas ställning såväl till nämnda fråga som till de

övriga problem, vilka hänskjutits till delegationen. Sedan densamma avgivit

sitt utlåtande, syntes ställning böra tagas till den fortsatta behandlingen av des­

sa andra problem. Jag utgick därvid från att delegationen komme att senast den

31 mars 1927 avgiva sin slutliga rapport.

I enlighet med av mig gjord hemställan förordnade därefter Kungl. Haj:t

Elmquist och Huss samt ordföranden i centrala skiljenämnden, revisionssekrete­

raren Arthur Lindhagen att såsom sakkunniga inom socialdepartementet bi­

träda vid fortsatt behandling av frågan om rättslig reglering av det genom kol­

lektivavtal uppkommande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare.

I skrivelse den 13 januari 1927 till delegationens ordförande meddelade

sedermera landsorganisationens tre representanter i delegationen, att de vore

förhindrade att taga vidare del i delegationens arbete. Såsom grund härför

framhöllo de bland annat, att då regeringen på de skäl jag anfört beslutit

tillkalla särskilda sakkunniga för att utarbeta förslag till lagstiftning, hade

regeringen intagit sin ståndpunkt utan hänsyn till delegationens utrednings­

arbete eller de meningar, som kunde vara till finnandes hos arbetsgivarnas

och arbetarnas organisationer. I anledning av den ringaktning regeringen

visat såväl de stora och vittomfattande frågor, varom det rörde sig, som dele­

gationens arbete, hade landssekretariatet ansett det olämpligt att vidare del­

taga i detsamma och att till delegationen insända något yttrande i de frågor,

som ursprungligen förelagts delegationen för utredning. Oaktat någon saklig

anledning till ytterligare lagstiftning på ifrågavarande område ej förefunnes,

vore landssekretariatet givetvis redo att avgiva yttranden vid remiss, som väl i

vanlig ordning komme att ske av de bebådade lagförslagen.

På grund av vad sålunda förekommit uppdrog Kungl. Maj:t den 21 januari

1927 åt de av departementschefen utsedda ledamöterna i arbetsfredsdelegatio-

nen, Elmquist och Huss, ävensom delegationens sekreterare att skyndsamt full­

följa och avsluta de av delegationen föranstaltade specialutredningarna rörande

vissa faktiska förhållanden av betydelse för arbetsfredsfrågans belysande.

Wallengren hade den 12 januari 1927 på egen begäran blivit entledigad från

uppdraget att vara ledamot av delegationen. Med skrivelse den 28 februari

1927 avlämnade Elmquist och Huss redogörelse för omförmälda utredningar.

Den 21 januari 1927 avlämnade jämväl bemälda, den 30 december 1926 Be saHun-

tillkallade sakkunniga — efter granskning och överarbetning av de inom social- ni9a

departementet uppgjorda preliminära utkasten -— utkast till lagar om kol­

lektivavtal och om arbetsdomstolar jämte kortfattad motivering. De av de

sakkunniga avlämnade utkasten torde få såsom bilagor fogas vid protokollet

i detta ärende (se bilagorna A och B). För de sakkunnigas motivering kommer

jag att redogöra i det följande.

Över de sakkunnigas utkast avgåvos efter remiss utlåtanden av socialstyrel-

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

sen, generalpoststyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, telegrafstyrelsen,

järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvaltningen

och domänstyrelsen. Socialstyrelsen fogade vid sitt utlåtande utdrag av pro­

tokoll, hållet vid sammanträde med sociala rådets sektion för arbetarskydd och

arbetarfrågor i allmänhet den 15 februari 1927. Arméförvaltningen och marin­

förvaltningen åberopade yttranden av en del underlydande förvaltningsorgan.

Vidare avgåvos yttranden av centralförbundet för socialt arbete, svenska

arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivarnes centralförening, Sveriges

redareförening, svenska järnvägarnas arbetsgivareförening, svenska tidnings-

utgivareföreningens arbetsgivaresektion, svenska städernas förhandlingsorgani­

sation, Värmlands och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening, Sveriges

bageriidkareförening, Stockholms bageriindustriförening, Sveriges charkuteri-

och slakteriidkares riksförbund, Sveriges bleck- och plåtslageriarbetsgivareför­

bund, Sveriges målarmästareförening, Sveriges skräddarmästares centralför­

ening, Sveriges trafikbilägares riksförbund, svenska frisörföreningen, Sve­

riges smides- och mekaniska verkstadsidkares riksförbund, lands-

sekretariatet, svenska textilarbetareförbundet, svenska lantarbetareförbundet,

svenska elektriska arbetareförbundet, Sveriges lokomotivmannaförbund, Sveri­

ges hotell- och restaurangpersonals förbund, Upplands lantarbetareförbund, te­

legraf- och telefonmannaförbundet, Sveriges fartygsbefälsförening, svenska

maskinbefälsförbundet, svenska järnvägarnas kontorspersonalförbund, svenska

automobilförareförbundet samt försvarsverkens civila personals förbund.

Landssekretariatet fogade vid sitt yttrande uttalanden från trettio till lands­

organisationen anslutna fackförbund.

Tillika inkommo skrivelser i ämnet från svenska eldareunionen och omkring

ettusenfemhundra fackförbundsavdelningar och andra arbetarsammanslutnin­

gar i olika delar av landet.

I åtskilliga av de avgivna yttrandena, för vilkas innehåll jag i det följande

kommer att närmare redogöra, framställdes anmärkningar mot de sakkunnigas

utkast. Vid anmälan i statsråd den 18 mars 1927 av fråga om anslag till

centrala skiljenämnden för vissa arbetstvister m. m. yttrade jag rörande de

framställda erinringarna bland annat, att en del av desamma syntes värda be­

aktande. I varje fall krävde de ett ingående övervägande. Ett tillgodoseende

av de gjorda ändringsyrkandena kunde ej ske utan en omarbetning av ut­

kasten. Uppenbart vore, att den ytterligare beredning av ärendet, som sålunda

krävdes, icke kunde bliva slutförd å sådan tid, att förslag i ämnet kunde fram­

läggas för 1927 års riksdag. Vid den sålunda ifrågasatta beredningen borde

även komma under övervägande, i vilken utsträckning frågan om särskilda

anordningar i syfte att förekomma arbetsinställelser i tvister, där staten eller

kommun vore part, kunde bringas till lösning.

Departe-

Frågan om ärendets fortsatta beredning upptogs av mig i statsråd den 12

l^Juli^1927 ■*'u^ 1927. Därvid redogjorde jag i korthet för vad som tidigare förekommit

samt framhöll vidare, att såsom av det anförda framginge, två i viss mån

skilda uppgifter förelåge: å ena sidan åstadkommandet av lagstiftning rörande

kollektivavtal och arbetsdomstolar, å andra sidan genomförandet av anordnin-

Kungl. Maj:f,s proposition nr 39.

21

gar, ägnade att förekomma arbetsinställelse i statens och kommunernas verk­

samhet.

Vad den först berörda frågan anginge, syntes, såsom jag påpekat den 18 mars

1927, en överarbetning böra ske av de omförmälda lagutkasten, med hänsyn

tagen till de från olika håll framställda anmärkningarna. Det kunde antagas,

att vissa av de uttalade önskemålen borde och kunde tillgodoses. Den omarbet­

ning av utkasten, som sålunda borde komma till stånd, syntes kunna verk­

ställas inom socialdepartementet. Arbetet borde bedrivas på sådant sätt, att

förslag i ämnet kunde framläggas för 1928 års riksdag.

Vidkommande det andra spörsmålet, frågan om tryggande av arbetsfreden

vid statens och kommunernas arbeten, kunde olika utvägar tänkas för vin­

nande av berörda syfte. I första hand syntes man därvid böra eftersträva

slutande av sådana kollektivavtal med arbetarna vid de olika företagen, att

därigenom parternas mellanhavanden på ett enhetligt sätt reglerades och for­

mer skapades för avgörande av uppkomna tvister. Angående det närmare in­

nehållet av dylika avtal kunde jag icke för det dåvarande yttra mig. I fråga

om sättet för biläggande av tvister under avtalstiden borde emellertid stadgas,

att förhandling skulle äga rum mellan parterna samt att, därest enighet icke

kunde på dylikt sätt vinnas, tvisten borde hänskjutas till en på lämpligt sätt

anordnad skiljenämnd. I anslutning därtill borde i avtalen föreskrivas, att

under avtalstiden arbetsinställelse eller andra stridsåtgärder icke under några

förhållanden finge förekomma, önskvärt vore ur arbetsfredens synpunkt även,

att i avtalen intoges bestämmelser rörande förfarandet, därest vid avtalstidens

utgång parterna icke kunde enas om nytt avtal. Möjlighet syntes för dylikt

fall böra beredas att under fullt betryggande former reglera parternas förhål­

lande även efter angivna tid. Därest avtal av det innehåll jag sålunda berört

allmänt komme till användning inom statens och kommunernas verksamhets­

områden, skulle tydligen därmed arbetsfreden i hög grad betryggas. För de

närmast intresserade parterna skulle dylika avtal därjämte medföra betydande

direkta fördelar. Till förmån för arbetarna skulle genom en sådan anordning

allmänt erkännande givas åt rätten att ingå kollektivavtal och att träda i för­

handling med arbetsgivaren. För det allmänna såsom arbetsgivare och jämväl

för arbetarna skulle det vara en stor fördel att i avtal fastsloges, att arbets­

villkoren på förenämnda områden alltid skulle regleras på fredlig väg och

att genom överenskommelse förbud skulle skapas mot arbetsinställelser av

alla slag.

;>$

Jag förbisåge icke, att, särskilt vad anginge kommunerna, avsevärda svå­

righeter kunde möta mot genomförande av en anordning, sådan som den ifråga­

satta. Det syntes mig emellertid lämpligt, att denna fråga gjordes till föremål

för grundlig utredning. Därvid borde främst undersökas, huruvida kollektiv­

avtal av det innehåll jag antytt kunde upprättas för statens och kommunernas

verksamhet. Om det funnes lämpligt, borde vidare enhetliga normer upp­

ställas för innehållet i dylika avtal. Även andra åtgärder för arbetsfredens

frygg^nde på ifrågavarande område borde emellertid komma under övervägande.

,Vid utredningen måste särskild hänsyn tagas till de i viss mån olikartade

förhållanden, som, jämfört med statens verksamhet, rådde beträffande kom­

munerna.

Den utredning jag sålunda ifrågasatte syntes böra utföras av sakkunniga,

tillkallade inom socialdepartementet. Därjämte borde till samarbete med

dessa inkallas såväl representanter för dem av statens verk, vid vilka användes

personal i arbetarställning, samt för kommunerna som ock ombud för de ar­

betarorganisationer, vilkas medlemmar i någon större omfattning skulle kom­

ma att beröras av de föreslagna åtgärderna. I den mån riksdagens medverkan

kunde komma att krävas för genomförande av blivande förslag i ämnet, syntes

det mig önskvärt, att frågan kunde föreläggas 1928 års riksdag.

Enligt av mig gjord hemställan bemyndigade därefter Kungl. Maj:t mig att

tillkalla högst sex sakkunniga att verkställa utredning rörande anordningar,

ägnade att förekomma arbetsinställelser i tvister, däri staten eller kommun

vore part. Tillika erhöll jag bemyndigande att till samarbete med nämnda sak­

kunniga inkalla representanter för statens verk och kommunerna samt ombud

för de arbetarorganisationer, vilkas medlemmar skulle komma att beröras av de

ifrågasatta anordningarna. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade jag

såsom sakkunniga Elmquist, ordförande, samt byråchefen i socialstyrelsen J.

A. E. Molin och tillförordnade sekreteraren i samma ämbetsverk O. Ekblom.

De sakkunniga hava börjat sitt arbete.

I anslutning till mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 12 juli 1927 lät

jag vidare inom socialdepartementet verkställa en omarbetning av de sakkun­

nigas utkast till lagar om kollektivavtal och om arbetsdomstolar, därvid de

anmärkningar, som framställts i de inkomna utlåtandena, såvitt möjligt be­

aktades. Såsom resultat av detta arbete föreligga nu förslag till lagar om

kollektivavtal och om arbetsdomstol.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Kollektivavtalens utbredning in. in.

För att klargöra betydelsen av den nu föreliggande lagstiftningsfrågan torde

det vara lämpligt att något beröra kollektivavtalens utbredning i vårt land.

Den kollektiva avtalsformen vann i början av 1900-talet hastigt terräng i

Sverige. Kollektivavtal upprättades inom ett flertal näringsgrenar såväl inom

storindustrien som hantverket och även vissa delar av transportverksamheten.

En kraftig tillbakagång inträdde visserligen efter 1909 års storstrejk, men

från och med år 1915 har kollektivavtalets betydelse åter vuxit. Nu antydda

utveckling framgår av följande sammanställning ur den officiella statistiken

över kollektivavtal:

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

23

i r

Antal kollek­

tivavtal

Antal av kollektivavtal berörda

arbetsgivare

arbetare

Vi 1908.....................................................................

1.971

11,241

255,950

» 1909 .....................................................................

2,365

12,936

318,190

> 1910 .....................................................................

1,765

9,410

254,000

■- 1911............................................................. ■

1,617

9,289

251,625

» 1912 .....................................................................

1,476

8,547

229.792

> 1913 .....................................................................

1,457

8,240

226,885

» 1914 .....................................................................

1,448

8,300

233,020

> 1915 .....................................................................

1,408

8,168

244,390

> 1916 .....................................................................

1,457

8,320

255,731

> 1917 .....................................................................

1,586

8,305

265,517

> 1918 .....................................................................

1,779

9,070

297,346

> 1919 .....................................................................

2,041

10,549

316,772

» 1920 .....................................................................

2,154

11,532

378,889

s,/is 1920 .....................................................................

2,256

12,404

424,366

> 1921 .....................................................................

1,876

11,105

348,675

> 1922 .....................................................................

1,762

10.923

312,765

> 1923 .....................................................................

1,975

11,437

391,197

» 1924 .....................................................................

2,214

12,614

413,181

> 1925 .....................................................................

2 455

13,610

451,592

> 1926 .....................................................................

2.617

14,300

464,503

Hela antalet lönarbetare i Sverige beräknas uppgå till omkring 1.2 miljoner.

Då antalet av kollektivavtal berörda arbetare för närvarande utgör omkring

460,000, har alltså något mer än en tredjedel av samtliga lönarbetare sina ar­

betsvillkor reglerade genom kollektivavtal.

Den kollektiva avtalsformen är starkt företrädd inom vissa arbetsområden,

medan den inom andra fått ringa eller nästan ingen tillämpning. Det är

framför allt inom fabriksindustrien och byggnadsverksamheten som kollek­

tivavtalet funnit användning. Kollektivavtalen inom dessa områden torde be­

röra direkt omkring 75 procent av hela antalet sysselsatta arbetare.

För jordbruket och skogshanteringen har kollektivavtalet relativt liten be­

tydelse. Inom det större jordbruket (brukningsdelar av över 50 hars storlek),

som sysselsätter cirka 100,000 lönarbetare, beröras direkt endast cirka 10

procent av arbetarna av kollektivavtal. Inom skogshanteringen har den kol­

lektiva avtalsformen kommit till användning i större mån endast i Värmland

och Bergslagen (cirka 15,000 arbetare).

Inom samfärdseln gälla enligt föreliggande uppgifter kollektivavtal för om­

kring 50,000 arbetare (inklusive enskilda järnvägarnas trafik- och kontors­

personal). Inom handelsnäringen äro endast cirka 7,000 arbetare berörda av

kollektivavtal.

I fråga om kollektivavtalens giltighetsområde brukar man skilja mellan

tre huvudtyper av kollektivavtal, nämligen riksavtal, ortsavtal och avtal för

enskilda arbetsplatser (lokal- eller fabriksavtal), vartill kommer en mellan­

form mellan riks- och ortsavtal, benämnd distriktsavtal.

Ett riksavtal omfattar i regel ett flertal arbetsställen inom en industri eller

ett yrke i hela landet. Det ingås mellan de riksorganisationer, som å ömse

sidor finnas på området, och dess räckvidd begränsas alltså till de företag å

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

olika orter, vilkas arbetsgivare och arbetare tillhöra riksorganisationerna.

Som garant å arbetsgivarsidan står alltid ett industri- eller yrkesförbund, å

arbetarsidan ett fack- eller industriarbetarförbund eller, såsom i vissa fall,

flera sadana förbund. Riksavtalet inom mekaniska verkstadsindustrien är,

exempelvis, undertecknat av fem fackförbund och enligt förhandlingsproto­

koll godkänt av ytterligare två förbund. Pappersbrukens riksavtal är å ar­

betarsidan avslutat förutom av svenska pappersindustriarbetareförbundet av

fyra förbund, till vilka en del specialarbetare äro anslutna.

Med ortsavtal förstas sadana avtal, som omfatta hela eller större delen av

en näringsgren eller ett yrke på en ort. Typiska sådana äro byggnadsfackens

avtal, vilka upprättas mellan en platsorganisation av arbetsgivare (byggmä-

starförening) och en fackförening (avdelning av något av byggnadsarbetar-

förbunden). Till denna grupp kunna räknas även en del avtal inom möbel­

industrien, livsmedelsbranschen och handelsarbetarfacket.

Kollektivavtal, som träffas mellan en oorganiserad arbetsgivare och fack­

föreningen vid hans företag, har givetvis sin giltighet begränsad till detta före­

tag. Sadana rent lokala avtal förekomma emellertid i stor utsträckning även

hos arbetsgivarorganisationernas medlemmar, exempelvis inom sågverksindu­

strien, sockerindustrien, tändsticksindustrien m. fl. Ehuru avtalens allmän­

na innehåll och i viss utsträckning även specialbestämmelser vanligen över­

enskommas vid centrala förhandlingar mellan organisationerna å ömse sidor,

träffas själva avtalen lokalt, mellan vederbörande arbetsgivare och fackför­

eningen på platsen.

Inom några näringsområden hava kollektivavtalen — bl. a. på grund av or-

ganisationsförhållandena — erhållit en vidsträcktare giltighetsrayon än orts-

avtalen, men utan att de kunna betecknas såsom riksavtal. Sådana avtal,

s. k. distriktsavtal, förekomma vid jordbruket, där avtalen ingås mellan läns-

föreningar av jordbrukare och motsvarande distriktsorganisationer av lantar­

betarnas organisation. Inom stenindustrien och några andra industrigrenar

äro förhållandena likartade.

Förekomsten av de nu nämnda olika slagen av kollektivavtal framgår av

nedanstående sammanställning över vid årsskiftena 1907/08, 1920/21 och

1926/27 gällande kollektivavtal och därav berörda arbetare:

1907/08

1920/21

1926/27

Riksavtal

Antal

avtal

9

33

39

Antal arbetare

absolut

%

41,006

190,621

179,382

16.1

43.6

38.6

Ortsavtal

Antal

avtal

781

646

824

Antal arbetare

absolut

%

84,083

52,946

73,422

12.1

15.8

Lokala vtal

Antal

avtal

1,105

1,550

1,703

Antal arbetare

absolut

111.750

159,931

167,923

43.6

36.5

36.2

Distriktsavtal

Antal

avtal

Antal arbetare

absolut

76

49

51

19,111

34,089

43,776

7.5

7.8

9.4

Med nu nämnda siffror böra sammanställas uppgifterna rörande antalet ar­

betsinställelser, därav berörda arbetsgivare och arbetare samt genom arbets­

inställelserna förlorade arbetsdagar. Ur den officiella statistiken hava hämtats

följande siffror:

Ilungl. Maj:ts proposition nr 39.

25

Arbetsinställelser under åren 190S—1926.

År

Strejker

Lockouter

Arbetsinställelser av

blandad karaktär1

Hela antalet

Antal

förlorade

arbets­

dagar 2

An­

tal

Ar­

bets­

givare

Arbe­

tare

An­

tal

Ar­

bets­

givare

Arbe­

tare

An­

tal

Ar­

bets­

givare

Arbe­

tare

i

arb.-. arbets-

inst.j givare

arbe­

tare

1908

229

473

17,187

38

125

2,672

35

826

20,498 302

1,424

40,357 1,842,200

1909

102

7,707 229,248

22

451

71,364

14

30

1,137 138

8,188 301,749 11,799,700

1910

66

127

3,420

5

5

101

5

14

150

76

146

3,671

39,000

1911

85

150

4,940

9

1,759

15,145

4

11

491

98

1,920

20,576

569,800

1912

108

168

5,797

4

337

2,166

4

284

2,017 116

789

9,980

292,100

1913

118

203

9,574

1

1

17

— 119

204

9,591

303,300;

1914

105

181

8,832

8

64

5,368

2

2

185 115

247

14,385

620,500|

1915

70

100

4,277

7

7

813

3

3

29

80

no

5,119

83,300

1916

218

474

19,287

2

2

41

7

23

1,383 227

499

20,711

474,700

1917

458

1,399

45,019

8

8

1,016

9

17

666 475

1,424

46,701 1,108,800

1918

668

1,756

50,377

10

10

756

30

923

10,090 708

2,689

61,223 1,436,400

1919

414

1,977

69,980

10

10

727

16

376

10,334 440

2,363

81,041 2,295,900

1920

455

1,952

42,657

9

544

37,988

22

458

58,394 486

2,954 139,039 8,942,500

1921

302

1,913

44,053

22

38

742

23

371

4,917 347

2,322

49,712 2,663,300

1922

354

1,069

43,547

11

17

287

27

174

31,845 392

1,260

75,679 2,674.600

1923

192

488

42,995

6

158

21,506

8

151

38,395 206

799 102,896 6,907,400

1924

238

704

19,495

11

22

1,545

12

151

2,936 261

877

23,976 1,204,500

1925

211

994

20,438

15

550 117.772

13

33

7,568 239

1,577 145,778 2,559,700

1926

191

350

28,046

4

101

24,116

11

53

729 206

504

52,891

1,711,200

1 Denna kategori omfattar dels sådana konflikter, vilka arbetsgivarna karakteriserat som strejker

men arbetarna som lockouter, dels sådana, vid vilka arbetsinställelsen utbrutit i form av strejk, som

sedermera följts av lockoutförklaring.

2 Dessa hava räknats på det år, under vilket de förlorades, även om arbetsinställelsen påbörjats

och redovisats tidigare.

Främmande rätt.

Lagbestämmelser rörande kollektivavtal finnas i ett flertal främmande län­

der. Den norska lagen den 5 maj 1927 om arbetstvister innehåller sålunda

bland annat föreskrifter om kollektivavtal, om olovlig arbetsinställelse samt om

skadestånd för brott mot kollektivavtal och för dylik arbetsinställelse. I den

danska lagen den 4 oktober 1919 om den ständiga skiljedomstolen givas regler

om kollektivavtal och om påföljd för överträdelse av sådana avtal. I Fin­

land har den 22 mars 1924 utfärdats lag om kollektivavtal, vilken reglerar

Bes tämmel­

ser rörande

kollektiv­

avtal.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Särskilda

organ för

prövning a\

kollektiva

tvister.

kollektivavtalet och dess rättsverkningar. Bestämmelser om kollektivavtal

givas för Tyskland i förordningen den 23 december 1918 om kollektivavtal,

arbetar- och funktionärsnämnder samt skiljedom i arbetstvister, vilken endast

ger vissa allmänna regler om dylika avtal. Emellertid har på riksarbets-

ministeriets föranstaltande utarbetats och under år 1921 offentliggjorts ett för­

slag till lag om kollektivavtal, innebärande en systematisk reglering av dylika

avtal. För Österrikes del givas föreskrifter om kollektivavtal i lagen den 18 de­

cember 1919 om inrättandet av skiljenämnder och om kollektivavtal. Nämnda

lag inskränker sig huvudsakligen till att helt kort angiva kollektivavtalets

verkan och kretsen av personer, som bliva bundna av avtalet. Däremot

inlåter sig lagen icke på en närmare reglering av kollektivavtalet. Denna regle­

ring har uppskjutits i avbidan på en tilltänkt bearbetning av den österrikiska

arbetsrätten. Ej heller den schweiziska lagstiftningen bar närmare reglerat kol­

lektivavtalet. Emellertid innehåller den schweiziska civillagboken, enligt lagen

den 30 mars 1911 om komplettering av nämnda lagbok, vissa allmänna bestäm­

melser rörande kollektivavtalet och dess verkningar. I Frankrike har genom

lagen den 25 mars 1919 om kollektivavtal i Code du travail et de la prévoyance

sociale insatts ett nytt kapitel, som närmare reglerar kollektivavtalet. Den

belgiska lagstiftningen innehåller icke några regler rörande kollektivavtal,

ehuru lagen den 31 mars 1898 om fackföreningarna synes förutsätta slutandet

av sådana avtal. Däremot hava inom parlamentet väckts flera förslag om

lagstiftning i detta ämne. Den i Nederländerna gällande allmänna lagen ger

i en artikel vissa grundläggande principer rörande kollektivavtal. Dessutom

bar den nederländska regeringen den 22 september 1926 för generalstaterna

framlagt ett förslag till lag om reglering av det genom kollektivavtal upp­

kommande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare. Förslaget blev med

vissa ändringar antaget av andra kammaren. Då jag i det följande talar om

det nederländska förslaget, avses därmed regeringsförslaget i dess för general-

staterna framlagda avfattning.

För innehållet i en del av de nu berörda författningarna kommer jag att

redogöra i samband med behandlingen av bestämmelserna i de inom departemen­

tet överarbetade förslagen.

I ett mycket stort antal främmande länder har man genom lagbestämmelser

anordnat särskilda former för avgörande av kollektiva tvister mellan arbets­

givare och arbetare. Härvid har man i regel gjort skillnad mellan, å ena sidan,

tvister rörande tolkning och tillämpning av gällande kollektivavtal — med en

oegentlig beteckning kallade rättstvister — och, ä andra sidan, tvister angå­

ende frågor, som icke reglerats genom dylikt avtal, däribland framför allt

angående upprättandet av kollektivavtal — intressetvister. För avgörande av

dessa båda grupper av tvister hava olika system kommit till användning. På

vissa håll bar man anordnat ett obligatoriskt rättsförfarande, innebärande skyl­

dighet för parterna att låta uppkomna tvister med bindande verkan avgöras

av därför bildade statsorgan. Dessa organ hava anordnats antingen såsom

domstolar eller såsom skiljenämnder. På andra håll har förfarandet byggts

på frivillighetens grund. Staten har där allenast ställt till förfogande vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

27

organ för prövning av uppkomna tvister, och det ankommer på parterna att

gemensamt besluta, huruvida dessa organ skola tagas i anspråk. Omförmälda

organ hava karaktär av skiljenämnder. Rörande lagstiftningen på detta område

får jag hänvisa till den översikt rörande utländsk lagstiftning om medling och

skiljedom i arbetstvister, utarbetad av byråchefen N. Bergsten, vilken ingår

bland omförmälda av Elmquist och Huss den 28 februari 1927 avlämnade utred­

ningar till belysande av arbetsfredsfrågan. Här må endast erinras om följande.

Enligt lagen den 5 maj 1927 om arbetstvister finnes i Norge en särskild

domstol, arbetsrätten, som har att handlägga mål om kollektivavtals giltighet,

rätta innebörd eller bestånd, om krav, som grunda sig på kollektivavtal, samt

om påföljd för förening av avtalsbrott eller olovlig arbetsinställelse. Under

mål om kollektivavtal kan även inbegripas krav, som grundar sig på ett en­

skilt arbetsavtal, därest kravet blir omedelbart avgjort genom domen i huvud­

saken. Arbetsrätten består av ordförande och sex andra ledamöter. Ordföran­

den, övriga ledamöter samt två suppleanter för envar av de sistnämnda ut­

nämnas av konungen för tre år. Ställföreträdare för ordföranden förordnas

vid varje tillfälle, då så är behövligt. Av ledamöterna utses två efter förslag

av arbetsgivarorganisationer och två efter förslag av fackföreningar. På sam­

ma sätt förordnas suppleanter för nämnda ledamöter. Rätt att avgiva förslag

tillkommer arbetsgivarorganisation, som omfattar minst etthundra arbetsgivare,

vilka tillsammans sysselsätta minst tiotusen arbetare, samt fackförening, som

omfattar minst tiotusen arbetare. Bland kompetensvillkoren för ledamöterna

märkas, att de skola hava fyllt trettio år och icke få vara medlemmar i fack­

förenings eller arbetsgivarorganisations styrelse eller vara fast anställda i så­

dan förenings tjänst. Ordföranden och en av de två andra ledamöter, som

tillsättas utan förslag, skola dessutom uppfylla de villkor, som föreskrivas

för ledamöter av Norges högsta domstol. Den andre av nämnda ledamöter

får icke innehava sådan ställning eller sådan verksamhet, att han kan be­

traktas som representant för någon av parterna. Ledamöterna skola avgiva

skriftlig försäkran, att de samvetsgrant skola uppfylla dem åliggande plikter.

Märkas bör, att i Norge enligt en särskild lag den 5 maj 1927 om tillägg till

lagen om arbetstvister finnes obligatoriskt skiljedomsförfarande i intressetvister.

Finner konungen, att en tvist om arbets- eller lönevillkor eller andra arbets­

förhållanden, som icke omfattas av kollektivavtal, sätter betydande samhälls­

intressen i fara och har medling försökts utan resultat, kan han sålunda för­

ordna, att tvisten skall avgöras av en särskild skiljenämnd.

I Danmark finnes enligt lagen den 4 oktober 1919 om den ständiga skilje­

domstolen ett särskilt organ för prövning av vissa arbetstvister. Denna skilje­

domstol har att med uteslutande av de allmänna domstolarna handlägga tvister

mellan organisationer, när saken rör brott mot överenskommelser mellan en

arbetarorganisation å ena, och en arbetsgivarorganisation eller en enskild ar­

betsgivare, å andra sidan. Skiljedomstolen skall bestå av sex ordinarie leda­

möter och sexton suppleanter samt en ordförande och två eller tre vice ord­

förande. Så länge den danska arbetsgivarföreningen och de samverkande fack­

förbunden i övervägande grad representera landets i lantbruk och skogsbruk

Norge.

Danmark.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Finland.

Tyska riket.

samt industri, hantverk, transport och jordarbete sysselsatta arbetsgivare och

arbetare, skola dessa föreningar utse vardera tre medlemmar och åtta

suppleanter. Därest nämnda organisationer skulle upphöra att på dy­

likt sätt företräda parterna, skall inrikesministern vidtaga åtgärder för

åstadkommande av ändring i lagen. Valet gäller för två år. Ordförande

och vice ordförande väljas av de ordinarie medlemmarna för varje år.

Kommer val av ordförande eller vice ordförande icke till stånd, skola

presidenterna i Danmarks högsta domstol och övriga kollegiala domstolar i

Köpenhamn företaga valet bland nämnda domstolars juridiskt bildade med­

lemmar. Ordföranden, vice ordförandena samt en av de från vardera sidan

valda medlemmarna och motsvarande antal suppleanter skola hava domar­

kompetens. Det bör påpekas, att inom en år 1925 tillsatt kommission för ut­

redning av spörsmålet om förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare en

minoritet förordat införande av obligatorisk skiljedom i sådana arbetskonflik­

ter, där mycket omfattande samhällsintressen stode på spel, och där företagen

medling visat sig resultatlös.

Bestämmelser om särskilda organ för prövning av tvister om kollektivavtal

finnas icke i finsk rätt. Enligt lagen den 22 mars 1924 om kollektivavtal

skola tvister, som föranledas av dylika avtal, handläggas av allmän domstol.

Emellertid har från vissa håll gjorts gällande, att denna anordning medförde

olägenheter, särskilt för behandlingen av mindre löne- och andra frågor, då

det icke lönade sig att för deras skull sätta i gång den dyrbara och långsamt

arbetande domstolsmekanismen. För avgörandet av dithörande tvister borde

därför införas snabbt och billigt arbetande organ, och intill dess sådana kom­

mit till stand borde man i möjligaste man taga i bruk det frivilliga skilje-

mannaförfarandet. Då erfarenhet vunnits om lagen angående kollektivavtal,

borde för de rättstvister, som föranleddes av dylika avtal, grundas en särskild

sakkunnig domstol.

Ett system av specialdomstolar för arbetstvister finnes i Tyskland. En­

ligt arbetsdomstolslagen den 23 december 1926 skall rättsskipningen i dylika

tvister åligga särskilda domstolar, nämligen arbetsdomstolar, landsarbetsdom-

stolar och riksarbetsdomstolen. Arbetsdomstolarna äro med uteslutande av

de allmänna domstolarna behöriga att döma i alla slag av rättstvister mel­

lan arbetsgivare och arbetare samt mellan de sistnämnda inbördes. Detta gäl­

ler såväl tvister rörande enskilda arbetsavtal som tvister, vilka hava sin

grund i kollektivavtal eller i vidtagandet av otillåtna stridsåtgärder. Ar­

betsdomstolar upprättas såsom självständiga domstolar i regel en för varje

ordinarie underdomstols område och skola bestå av erforderligt antal ord­

förande, vice ordförande och bisittare. Av bisittarna skall halva antalet ta­

gas bland arbetsgivarna och halva antalet bland arbetarna. Ordförande och

vice ordförande utses av vederbörande förbundsstats justitieförvaltning i sam­

råd med dess chefsmyndighet för socialförvaltningen. De skola i regel vara or­

dinarie domare eller, om undantag härifrån göres, besitta domarkompetens samt

med hänsyn till sin ställning vara att anse varken såsom arbetsgivare eller ar­

betare. Endast personer med kunskaper och erfarenhet på det arbetsrättsliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

29

och sociala området kunna komma i fråga till dessa befattningar. Deras inne­

havare utses för minst ett och högst nio år. Vad bisittarna beträffar, äga arbets-

givar- och arbetarorganisationer att upprätta förslag härå, och bland de sålunda

föreslagna kallar den högsta förvaltningsmyndigheten i vederbörande förbunds-

stat i samförstånd med presidenten i landsdomstolen ett erforderligt antal till

bisittare för en tid av tre år. Bisittare måste hava fyllt tjugufyra år och inom

domstolens område hava under minst ett år utövat verksamhet som arbets­

givare eller arbetare. För behandling av tvister mellan arbetsgivare och

arbetare samt mellan arbetsgivare och förvaltningspersonal uppdelar sig ar­

betsdomstolen på två avdelningar. Om behov därav föreligger, kunna även

särskilda fackavdelningar upprättas för handläggande av tvister inom vissa

yrken och näringsgrenar samt för vissa grupper av arbetare eller för­

valtningspersonal. Antalet avdelningar inom varje arbetsdomstol bestämmes

av förbundsländernas justitieförvaltning i samförstånd med den högsta myn­

digheten för socialförvaltningen. Domstolsavdelning är beslutför, om den be­

står av en ordförande och två bisittare, varav en representerande arbetsgivar­

na och en arbetarna. Från arbetsdomstolarna kan i vissa fall talan fullföl­

jas till landsarbetsdomstolarna. Landsarbetsdomstolar upprättas i vederbö­

rande förbundsstater i anslutning till där befintliga landsdomstolar. Lands-

arbetsdomstolen arbetar på avdelningar. ,Varje avdelning förutsättes bestå av

en ordförande och två bisittare, varav en arbetsgivar- och en arbetarrepresen­

tant. Ordförande och vice ordförande utses av vederbörande förbundsstats ju­

stitieförvaltning i samförstånd med chefsmyndigheten för socialförvaltningen

bland landsdomstolens ordförande och ständiga ledamöter. De böra äga kun­

skaper och erfarenhet på det arbetsrättsliga och sociala området. Bisittarna,

av vilka hälften skall representera arbetsgivare och hälften arbetare, utses på

samma sätt som bisittarna i arbetsdomstolar, d. v. s. genom vederbörande stats

högsta förvaltningsmyndighet i samförstånd med presidenten i landsdomstolen

enligt förslagslistor, upprättade av arbetsgivar- och arbetarorganisationer. Va­

let gäller även beträffande dessa domstolar för tre år, och till bisittare kunna

utses endast personer, som fyllt trettio år samt minst tre år varit bisittare i

arbetsdomstol. Landsarbetsdomstolens utslag kan i vissa fall överklagas ge­

nom revisionsansökan till riksarbetsdomstolen. Sistnämnda domstol upprät­

tas i anslutning till rikets allmänna högsta domstol. Den skall arbeta på av­

delningar och varje avdelning förutsättes skola bestå av en ordförande, två

juridiska bisittare och två andra bisittare, av vilka en skall representera ar­

betsgivarna och en arbetarna. Ordförande utses bland riksdomstolens senats-

presidenter, vice ordförande bland riksdomstolens senatspresidenter eller le­

damöter och de juridiska bisittarna bland riksdomstolens ledamöter. Samt­

liga dessa skola besitta kunskaper och erfarenhet på det arbetsrättsliga och

sociala området. Arbetsgivar- och arbetarrepresentanterna i riksarbetsdom-

stolen utses av riksarbetsministern i samförstånd med riksjustitieministem

för en tid av tre år enligt förslagslistor, upprättade av arbetsgivarnas och ar­

betarnas huvudorganisationer. De skola hava uppnått en ålder av trettiofem

år och sedan en längre tid tillbaka hava varit verksamma som arbetsgivare el­

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Österrike.

Schweiz.

Frankrike.

Belgien.

ler arbetare i Tyskland. Lekmannabisittare i samtliga instanser skola genom

ed förpliktas att fullgöra dem åliggande uppgifter. Enligt den tyska förord­

ningen den 30 oktober 1923 om förlikningsväsendet kan i vissa fall såsom en

sista utväg förekomma obligatorisk skiljedom i intressetvister.

I Österrike finnas enligt lagen den 5 april 1922 om industridomstolar med

däri sedermera vidtagna ändringar särskilda domstolar för prövning av tvister

rörande enskilda arbets- och tjänsteförhållanden. Däremot hänföras de på

kollektivavtal grundade tvisterna till de allmänna domstolarna. I dylika mål

kan utlåtande rörande tolkning av kollektivavtal inhämtas från de förliknings-

nämnder, som enligt lag den 18 december 1919 om inrättande av skiljenämn­

der och om kollektivavtal skola finnas bland annat för medling i arbets­

tvister.

Jämväl i ett stort antal schweiziska kantoner har införts särskild lagskip-

ning för individuella tvister mellan arbetsgivare och arbetare. För tvister grun­

dade på kollektivavtal kan understundom förekomma ett skiljedomsförfarande.

Detta kan sägas hava halvobligatorisk karaktär, i det att å ena sidan tvisten

i sista hand även mot parternas önskan kan underställas skiljedom, under

det att å andra sidan skiljedomen icke blir bindande för parterna, därest båda

eller endera av dem inom viss tid förklarar sig icke kunna antaga densamma.

Skiljedom meddelas i dylika fall av de med stöd av fabrikslagen den 18

juni 1914 upprättade förlikningsnämnderna. Sammansättningen av dessa

nämnder växlar i de olika kantonerna. I en del av dem förekommer ett pari-

tetiskt system, d. v. s. nämnderna bestå av ett lika antal arbetsgivare och

arbetare med en opartisk ordförande. I en kanton är förlikningsnämnden sam­

mansatt av rent neutrala element med möjlighet att vid behov tillkalla fack­

kunniga personer som rådgivande bisittare. Inom övriga kantoner förekom­

mer under olika former ett blandat system. På vissa håll gäller, att då

förlikningsorganen tjänstgöra såsom skiljenämnder, antalet opartiska leda­

möter ökas.

Sedan lång tid tillbaka hava i Frankrike funnits särskilda rättsskipnings-

organ för prövning av tvister mellan arbetsgivare och arbetare rörande en­

skilda arbetsavtal. Bestämmelserna härom äro sammanförda i fjärde boken

första avdelningen i Code du travail et de la prévoyance sociale. Tvister, som

hava sin grund i kollektivavtal, kunna enligt andra avdelningen i nämnda bok

hänskjutas till avgörande av skiljemän. För dylikt hänskjutande kräves sam­

tycke av båda parterna. Enas parterna om att anlita skiljedom, skola de

utse en skiljedomare eller ock välja en eller flera skiljedomare vardera. Om

dessa skiljedomare icke kunna komma överens om tvistens slitande, utse

de själva en opartisk ledamot. Vid oenighet om valet härav nämnes den opar­

tiske ledamoten av presidenten i vederbörande allmänna underdomstol.

Bestämmelser liknande de franska återfinnas i Belgien. Enligt lag den 9

juli 1926 om organisation av arbetsdomstolarna finnas i nämnda land särskilda

domstolar för handläggning av individuella tvister på arbetsområdet. För kol-

lektivavtalstvister tillämpas ett frivilligt skiljedomsförfarande. Härvid anlitas

de enligt förordningen den 5 maj 1926 inrättade förliknings- och skiljedoms-

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

31

nämnderna, vilka skola upprättas på varje ort, där så finnes nödigt. Varje nämnd

består av en ordförande och en vice ordförande samt tre ledamöter, represen­

terande arbetsgivarna, och tre, företrädande arbetarna. Dessa ledamöter utses

av arbetsministern enligt förslag, upprättade av arbetsgivare och arbetare

inom vederbörande distrikt. Ordföranden och vice ordföranden utses av leda­

möterna, om de kunna enas om valet, men eljest av arbetsministern.

Särskilda arbetsdomstolar för avdömande av vare sig individuella eller kol­

lektiva rättstvister förekomma ej i Nederländerna. Forum för dylika tvister

är de ordinarie domstolarna.

Tvister på grund av kollektivavtal handläggas i England av de allmänna

domstolarna. Samtidigt kunna emellertid dylika tvister i likhet med intresse­

tvister prövas av en genom statens försorg upprättad ständig skiljenämnd.

Bestämmelser härom finnas i Industrial Courts Act 1919. Den enligt nämnda

lag anordnade ständiga skiljenämnden består av en president, ett erforderligt

antal ordförande, vilka tjänstgöra, då presidenten har förfall eller nämnden

sammanträder på två eller flera avdelningar, samt andra ledamöter. Samt­

liga utses av arbetsministern. Presidenten och ordförandena skola vara obe­

roende av arbetsgivare och arbetare, under det att övriga ledamöter skola

representera nämnda samhällsgrupper. Nämndens sammansättning bestämmes

för varje mål av presidenten. I regel handläggas målen av presidenten och

en ledamot från vardera sidan. För att ett mål skall kunna hänskjutas till

skiljenämnden fordras — utom då fråga är om tolkning av en tidigare med­

delad skiljedom — samtycke av båda parterna.

Mycket ingripande bestämmelser om avgörandet av arbetstvister förekom­

ma i Australien och Nya Zeeland. I sistnämnda land liksom i australiska för-

bundsstaten — för tvister som beröra två eller flera stater — samt i Väst-

australien, Nya Sydwales, Queensland och Sydaustralien tillämpas obligatorisk

skiljedom i arbetstvister över huvud. Härvid göres ingen skillnad mellan

tvister på grund av kollektivavtal och intressetvister. Skiljedomstolarna bestå

i regel av tre personer, en ordförande, utsedd bland högsta domstolens leda­

möter, samt två bisittare, utsedda, den ena efter förslag av arbetsgivarorgani­

sationer och den andra efter förslag av arbetarföreningar.

Neder­

länderna.

England.

Australien

och Nya

Zeeland.

Svenska lagar.

Genom förenämnda lag den 28 maj 1920 om central skiljenämnd för vissa

arbetstvister inrättades i vårt land ett statligt organ för avgörande av vissa

tvister på grund av kollektivavtal. Centrala skiljenämnden äger upptaga

frågor om kollektivavtals rätta innebörd och tillämpning. Förutsättning här­

för är, att i avtalet eller eljest genom överenskommelse mellan dem,

som slutit detsamma, sådan fråga hänskjutits till nämnden. Dylik fråga

må ej upptagas av nämnden, då skiljeavtalet innefattar rätt för parterna att

klandra skiljedomen eller tvist angående frågan är anhängig vid domstol.

Nämnden äger att helt eller delvis avvisa till densamma hänskjuten fråga,

32

Kungl. Maj ds proposition nr 89.

då nämnden med hänsyn till frågans begränsade betydelse eller eljest fin­

ner densamma icke böra handläggas av nämnden. Centrala skiljenämnden

består av sju ledamöter. Tre av ledamöterna förordnas av Konungen för en

tid av två år i sänder bland personer, som icke kunna anses företräda arbets-

givar- eller arbetarintressen. Konungen utser en av dessa ledamöter till

nämndens ordförande och en till ställföreträdare för denne. Minst en av de

utav Konungen förordnade ledamöterna skall vara lagkunnig och hava full­

gjort vad som föreskrives för behörighet att nyttjas i domarämbeten. Öv­

riga fyra. ledamöter utses för ett år i sänder, två av svenska arbetsgivarför­

eningarnas förtroenderåd och två av landsorganisationen. För dessa fyra le­

damöter utses i enahanda ordning dubbelt så många suppleanter. Skiljenämn­

den bar sitt säte i Stockholm. Bland behörighetsreglerna för ledamot mär­

kes, att han skall hava fyllt tjugufem år. Mot ledamot av nämnden gälla

samma jäv, som i rättegångsbalken stadgas i fråga om domare. Fråga, som

hänskjutits till nämnden, må avgöras av fem ledamöter. Antalet ledamöter

måste dock alltid vara udda. Vid besluts fattande skola närvara lika antal

representanter för arbetsgivare och arbetare samt minst en lagfaren ledamot

bland dem, som förordnats av Konungen. Uppkomma vid tvistefrågas avgö­

rande olika meningar mellan ledamöterna, gäller den mening, varom mer än

halva antalet av de röstande är ense. Ernås ej sådan röstövervikt angående

fråga, som blivit överlämnad till nämndens prövning, skall skiljeavtalet i av­

seende därå vara förfallet. Till utredning av fråga, som handlägges av nämn­

den, äger nämnden vid allmän underrätt höra vittnen och sakkunniga. Av

nämnden meddelad skiljedom skall lända till efterrättelse lika som domstols

laga kraft ägande dom. Under tiden från den 1 juli 1920, då nämnden bör­

jade sin verksamhet, till och med den 31 december 1926 har nämnden haft att

handlägga 122 mål.

Vid sidan av centrala skiljenämnden finnas enligt lagen den 28 maj 1920

om särskilda skiljedomare i arbetstvister personer förordnade att såsom skilje­

domare biträda vid avgörandet av dylika tvister. Närmare föreskrifter an­

gående sådana skiljedomare hava meddelats genom kungörelse i ämnet den 31

december 1920. Skiljedomare förordnas av Konungen i mån av behov. För­

ordnande meddelas på viss tid, högst två år i sänder. Skiljedomare skall be­

sitta domarkompetens. Han har till uppgift att på anmodan av parter en­

sam avgöra sådana tvister rörande enskilda eller kollektiva arbetsavtals rät­

ta innebörd och tillämpning, som av parterna hänskjutits till skiljedom, eller

på anmodan av parter eller av dem valda skiljemän såsom ordförande i skilje­

nämnder deltaga i dylika tvisters slitande. Skiljedomare bör ej medverka

till avgörande av tvist i fall, där skiljeavtalet innefattar rätt för parterna att

klandra skiljedomen. De särskilda skiljedomarna, vilka började sin verksam­

het år 1921, äro sju till antalet, med placering i Stockholm, Linköping (Jön­

köping), Lund (Kristianstad), Göteborg, Örebro, Gävle och Hudiksvall

(Härnösand, Sundsvall). Omfattningen av deras verksamhet under perio­

den 1921—26 belyses av nedanstående tablå över antalet av dem behandlade

tvister:

Kungl. Maj:ts proposition

A n

nr

t

39.

a 1

t

vis

ter

33

1921

Skiljedomare med placering i

1922

1923

1924

1925

1926

Summa

Stockholm....................

.................... 93

23

20

1

11

19

167

' Linköping (Jönköping)

............... 2

2

1

5

Lnnd (Kristianstad) . .

............... 22

6

0

8

2

5

48

Göteborg....................

3

2

5

3

19

Örebro........................

1

1

2

Gävle.............................

.................... 1

1

Hudiksvall (Härnösand, Sundsvall) .

2

1

i

2

5

Summa 12(i

33

28

15

18

28

248

Det framgår, att fördelningen av tvisterna på olika skiljedomare varit syn­

nerligen ojämn. Två tredjedelar av samtliga tvister falla på skiljedomaren i

Stockholm. I övrigt är det endast skiljedomarna i Skåne och Göteborg som

i nämnvärd mån tagits i anspråk för slitande av tvister.

Utöver vad sålunda nämnts finnas i vårt land inga genom statens försorg

upprättade särskilda organ för avgörande av kollektiva arbetstvister. Part,

som önskar erhålla rättslig prövning av en på kollektivavtal grundad tvist,

har sålunda, där ej tvisten på grund av bestämmelse i avtalet eller annan

överenskommelse skall hänskjutas till skiljedom, att instämma sin talan till

allmän domstol. Anlitande av de allmänna domstolarna för dylika tvister

förekommer emellertid ytterst sällan.

Ej heller givas i vårt land några lagbestämmelser rörande kollektivavtalet

och dess rättsverkningar. Vid prövning av tvister rörande dylika avtal har

man sålunda att tillämpa allmänna avtalsrättsliga regler och de principer,

som på detta område utvecklat sig. Vid ådömande av påföljd för brott mot

kollektivavtal komma allmänna skadeståndsregler i tillämpning.

Erinras må i detta sammanhang, att Kungl. Maj:t genom dom den 22 maj

1915 förklarat fackförening, som i strid med ett av densamma ingånget kol­

lektivavtal beslutat deltaga i arbetsinställelse, skyldig att gälda ersättning

för den genom arbetsnedläggelsen uppkomna skadan.

Allmän motivering.

Innan jag ingår på behandling av de inom departementet omarbetade för­

slagen, vill jag i korthet beröra de uttalanden rörande behovet av lagstift­

ning på förevarande område, som framkommit i de avgivna utlåtandena över

de av de sakkunniga den 21 januari 1927 avlämnade utkasten, och angiva de

synpunkter, som för mig varit avgörande vid förslagens framläggande.

Av de hörda ämbetsverken hava socialstyrelsen, väg- och vattenby g gnads- Yttranden,

styrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen i huvud­

sak tillstyrkt de föreliggande utkasten. Telegrafstyrelsen, arméförvaltningen

och marinförvaltningen samt åtskilliga underordnade militära förvaltningsor­

gan hava ej framställt några erinringar mot utkastens upphöjande till lag.

Generalpoststyrelsen har ansett sig icke kunna bedöma, huruvida tidpunkten

1 Uppgift saknas.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 31 häft. (Nr 39.)

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Social­

styrelsen.

nu vore inne att vidtaga den rättsliga reglering av det genom kollektivavtal

uppkommande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, som utkasten av-

såge att skapa. Tillika har emellertid styrelsen anfört, att ur principiell syn­

punkt några invändningar icke kunde resas mot en lagstiftning i berörda ämne.

Däremot har chefen för arméns centrala beklädnadsverkstad avstyrkt lagstift­

ning på detta område. Även materialintendenten vid flottans varv i Stockholm

har ifrågasatt lämpligheten av dylik lagstiftning.

Tillstyrkande utlåtande har avgivits av centralförbundet för socialt arbete.

De organisationer på arbetsgivarsidan, som inkommit med yttranden, hava

i allmänhet i princip tillstyrkt förslagen. Denna ståndpunkt har intagits av

svenska arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivarnes central förening,

Sveriges redareförening, svenska tidningsutgivareföreningens arbetsgivare­

sektion, Värmlands och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening, Sve­

riges bageriidkareförening, Stockholms bageriindustriförening, Sveriges char­

kuteri- och slakteriidkares riksförbund, Sveriges bleck- och plåtslageriarbets­

givareförbund, Sveriges målarmästareförening, Sveriges trafikbilägares riks­

förbund, svenska frisörföreningen samt Sveriges smides- och mekaniska verk-

stadsidkares riksförbund. Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening och

svenska städernas förhandlingsorganisation hava ej framställt någon anmärk­

ning mot lagstiftning på förevarande område. Sveriges skräddarmästares cen­

tralförening har ansett sig böra avstyrka utkasten i deras föreliggande av­

fattning.

I de från arbetarsidan inkomna yttrandena har man i allmänhet ansett, att

de föreliggande utkasten icke borde upphöjas till lag. Sålunda hava lands-

sekretariatet, svenska textilarbetareförbundet, svenska lantarbetareförbundet,

svenska elektriska arbetareförbundet, Sveriges lokomMivmannaförbund, Sve­

riges hotell- och restaurangpersonals förbund, TJpplands lantarbetareförbund,

telegraf- och telefonmanna förbundet, svenska automobilförareförbundet, för­

svarsverkens civila personals förbund och svenska eldareunionen bestämt av­

styrkt utkastens antagande. Samma ståndpunkt intages i omförmälda från

cirka ettusenfemhundra arbetarsammanslutningar inkomna skrivelser. Sve­

riges fartygsbefälsförening har ej haft något att erinra mot utkastet till lag

om kollektivavtal men bestämt uttalat sig mot utkastet till lag om arbets­

domstolar. Svenska maskinbefälsförbundet har framhållit, att det vore möj­

ligt, att behov av den föreslagna lagstiftningen kunde föreligga inom vissa

verksamhetsområden i land, men samtidigt uttalat, att utkasten icke borde

tillämpas på kollektivavtal, som uteslutande berörde anställningar å fartyg.

Svenska järnvägarnas kontorspersonal)örbund har —- under framförande av

vissa erinringar — uttalat sin anslutning till utkasten.

Till stöd för vidtagande av lagstiftningsåtgärder på förevarande område har

socialstyrelsen i huvudsak anfört:

Arbetarnas med industrialismens genombrott uppkomna fackliga organisa­

tioner hade städse som en av sina förnämsta uppgifter haft för ögonen att ge­

nom kollektivavtal förbättra och trygga sina medlemmars ställning. Förklar­

ligt nog mötte de till en början motstånd från arbetsgivarnas sida, men med ti-

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

35

den hade de dock lyckats att bygga upp ett system av kollektivavtal, som blivit

en av näringslivets mest betydelsefulla faktorer.

Småningom hade i fråga om kollektivavtals upprättande och tillämpning

m. m. utbildats ett komplex av regler beträffande nämnda avtal, vilka regler

på det hela taget rätt väl respekterats. För vår lagstiftning hade dock kollek­

tivavtalet utgjort ett främmande begrepp, och åtskillig osäkerhet hade rått om

dess karaktär och verkningar i rättsligt avseende. Det enda klargörande fak­

tum av auktoritativ natur, som förekommit på ifrågavarande område, syntes

vara högsta domstolens dom den 22 maj 1915, varigenom kollektivavtalet till­

erkänts rättsverkan.

Med hänsyn till kollektivavtalets stora betydelse för den ekonomiska och so­

ciala utvecklingen måste det, såsom styrelsen vid flera tillfällen framhållit,

anses angeläget att få detsamma på tillfredsställande sätt infogat i vårt rätts­

system.

Vid upprepade tillfällen hade även försök blivit gjorda att få till stånd en

reglering i lag av kollektivavtalet. De gjorda försöken, som varit kombinerade

med andra lagstiftningsåtgärder, hade emellertid strandat, väsentligen på par­

ternas och särskilt arbetarsidans motstånd. Otvivelaktigt mötte svårigheter

att åvägabringa en tillfredsställande reglering av kollektivavtalet, men å andra

sidan ville det synas, som om man knappast å något håll skulle kunna hava

berättigad anledning att principiellt motsätta sig en dylik lagstiftningsåtgärd.

Avtalets helgd vore av primär och grundläggande betydelse för allt samhälls­

liv, och det skulle vara en betänklig inkonsekvens att icke vilja lagfästa denna

sats beträffande det för det moderna samhället så viktiga kollektivavtalet. Att

i möjligaste mån låta rätten träda i stället för makten vid uppgörelserna av

samhällsmedlemmarnas mellanhavanden måste också anses som ett angeläget

demokratiskt önskemål. Den rådande osäkerheten beträffande kollektivavta­

lets rättsliga verkningar bidroge även avsevärt till konflikterna på arbetsmark­

naden, varför en reglering av nämnda avtal vore av vikt jämväl ur arbetsfre­

dens synpunkt.

I huvudsak samma ståndpunkt har intagits av centralförbundet för socialt

arbete, som yttrat bland annat:

Behovet av en lagstiftning, som gåve parterna i kollektivavtalet fördelen av

en snabbare, billigare och mera sakkunnig rättsskipning i tvister på grund av

kollektivavtal, kunde enligt förbundets mening icke bestridas. Den omständig­

heten, att icke blott enskilda arbetsgivare och arbetare utan också organisa­

tionerna å ömse sidor under vissa förutsättningar redan nu kunde vara lagli­

gen berättigade och förpliktade på grund av kollektivavtal, och att tvister där­

om kunde prövas av de allmänna domstolarna, utgjorde icke något bevis för,

att särskilda statliga organ för rättsskipningen på berörda område icke skulle

vara till gagn. Redan sedan länge hade det varit en brist, att en så väldig, ge­

nom den ekonomiska och sociala utvecklingen framtvungen rättsbildning, som

framträtt i det kollektiva avtalet om arbetsvillkoren och i det därpå grundade

förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, icke kunnat vid förefallande

tvister bliva tillämpad, utvecklad och stabiliserad genom en av staten för detta

Centra] för­

bandet för

socialt

arbete.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

ändamål anordnad rättsskipning’. Visserligen hade rättstvisterna på nämnda

område i stor utsträckning avgjorts på frivillig väg genom skiljedom eller re­

dan genom direkt förhandling eller förlikning. Och visserligen vore förliknin­

gen liksom den frivilliga skiljedomen även på detta område att föredraga fram­

för processen. Men erfarenheten hade dock visat, att icke alla på kollektiv­

avtalet beroende rättstvister kunde avgöras på nämnda sätt. Domstolsvägen

hade å andra sidan endast i undantagsfall och då till följd av den ena partens

påstådda avtalsbrott blivit anlitad här i landet. Orsaken därtill låge naturligt­

vis i den tidsutdräkt och de kostnader, som vore förenade med en rättegång,

samt icke minst i parternas farhåga, att tillräcklig fackkunskap i dithörande

ärenden i regel icke vore att förvänta hos de allmänna domstolarna. I saknad

av en snabb, så vitt möjligt kostnadsfri och särskilt sakkunnig rättsskipning

på området bleve de rättstvister, som icke på frivillig väg kunnat lösas, antin­

gen oavgjorda, vilket mycket ofta betydde detsamma som arbetarpartens un­

derkastelse genom omständigheternas tvång eller också orsak till arbetsinstäl­

lelser, genom vilka ju dock icke kunde utrönas vilkendera parten hade rätt

utan endast vilkendera för tillfället hade den största makten.

Behovet av särskilda arbetsdomstolar yppade sig redan i sådana fall, då en­

dera parten, utan att någon tvist förelåge, önskade genom fastställelsetalan få

avgjort vad som i visst avseende enligt avtal och lag vore rättsenligt eller rätts-

stridigt. På nämnda sätt kunde en eljest hotande tvist undvikas. Hade tvist

om avtalets rätta innebörd redan uppstått, lämnade tillgången till denna sär­

skilda rättsskipning ökade garantier för ett snabbt och på sakkunskap vilan­

de avgörande, och behovet därav bleve om möjligt ännu större, om tvisten gällde

ett påstått avtalsbrott av den ena parten. Slutligen kunde särskilda arbets­

domstolar få betydelse för ännu en fråga. Kollektivavtalet vore för parter­

na bindande i alla de förhållanden, som kunde visas vara reglerade i avtalet.

Uppstode under avtalstiden konflikt i ett ämne, som hörde till arbetsförhållan­

det, men som i avtalet lämnats oreglerat, funnes intet i kollektivavtalets egen

natur liggande hinder för, att en sådan konflikt föranledde arbetsinställelse

under avtalets giltighetstid. Men redan den frågan, huruvida ett visst förhål­

lande vore genoin avtalet reglerat eller icke, kunde stundom föranleda menings­

skiljaktighet, vilken sålunda i själva verket vore en tvist om avtalets rätta tolk­

ning, en rättstvist, som borde på rättslig väg avgöras. För närvarande för-

hölle det sig så, att just berörda kategori av rättstvister inom stora, av kollek­

tivavtalet behärskade områden av parterna i sista hand lämnades till eventuellt

avgörande genom kraftmätning också under avtalstiden, även där parterna eljest

ömsesidigt erkände, att rättstvister borde avgöras genom fredliga medel. Det

vore helt visst icke av principiella skäl parterna intagit denna ståndpunkt.

Funnes över huvud en för alla ur kollektivavtalet härflytande rättstvister lag-

stadgad särskild rättsskipning för sådana fall, i vilka tvisten icke kunnat på

frivillighetens väg lösas, skulle otvivelaktigt i båda parternas intresse en prin­

cipiellt betydelsefull vinst uppnås.

Lagutkastet angaende arbetsdomstolarna vore enligt förbundets mening det

viktigaste. Utkastet till lag om kollektivavtal tjänade i första hand endast

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

37

det syftet att underlätta berörda särskilda rättsskipning i dess uppgift att

klarlägga de rättigheter och förpliktelser, som kunde härledas ur kollektiv­

avtalet. Utan tvivel kunde därvid den allmänna avtalsrätten lämna arbets­

domstolarna en vägledning, som i åtskilliga fall vore till fyllest. Men med

hänsyn till de i många avseenden egenartade förhållanden, som givit upphov

åt kollektivavtalet och å sin sida därav rönte inflytande, hade det sedan länge

otvivelaktigt funnits behov av vissa särskilda regler angående rättsverknin­

garna av sådant avtal. Många och stora missförstånd hade i detta ämne före-

funnits och förfunnes alltjämt, ehuru särskilt genom förhandlingarna mellan

arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer under årens lopp och genom den

vidgade praktiska erfarenheten ett i grunden mera enhetligt rättsmedvetande

även på detta område börjat taga gestalt. Behovet av positiva rättsregler,

byggda på detta medvetande, hade emellertid icke i högre grad aktualiserats,

så länge det praktiskt taget icke kunnat förekomma någon egentlig rätts­

skipning med avseende på dithörande tvister. Men skapades i övrigt förut­

sättningarna för en sådan rättsskipning genom tillkomsten av särskilda organ

därför, bleve även behovet av närmare bestämmelser angående den materiella

rätten på detta område mera framträdande.

Bleve kollektivavtalets rättsverkningar i en sådan lag angivna, skulle däri­

genom också den fördel uppnås, att de vanliga skadeståndsreglerna kunde bliva

modifierade, så att vad kollektivavtalet beträffade särskilda omständigheter

kunde vinna erforderligt avseende vid utmätningen av skadestånd. Om beho­

vet därav kunde numera åsikterna vara föga delade. Olika meningar om det

sätt, varpå sådana modifikationer borde åstadkommas, hänförde sig uppen­

barligen till rent praktiska lämplighetshänsyn.

Med hänsyn till arbetsfreden hade frågan om rättstvisternas behandling vis­

serligen långt mindre betydelse än det stora och omfattande problemet om den

konfliktladdade intressemotsättningen i själva produktionsordningen. Procen­

tuellt vore antalet konflikter, som förorsakades av rättstvister, försvinnande li­

tet i jämförelse med antalet av de konflikter, som förorsakades av intressetvister,

även om man därvid toge hänsyn till, att åtskilliga konflikter av den först­

nämnda kategorien förekomme utan att direkt redovisas i den officiella stati­

stiken. Men att frånkänna frågan om rättstvisternas behandling all betydelse

för arbetsfreden vore likväl uppenbarligen oriktigt. Hur ringa antalet av

genom sådana tvister föranledda konflikter än kunde vara i den anförda jäm­

förelsen, så vore det dock i och för sig för stort.

Sin förnämsta betydelse finge en ändamålsenlig lagstiftning på detta om­

råde enligt förbundets uppfattning emellertid därigenom, att den dels under­

lättade och lämnade garantier för en principiellt riktig behandling av rätts-

tvisterna, dels också borde verka upplysande och vägledande för det allmänna

tänkesättet, så att detta alltmera avgjort förkastade anlitandet av maktmedel

för slitande av rättstvister. Det kunde ej heller bestridas, att en sådan ut­

veckling kunde komma att få en avsevärd indirekt betydelse för arbetsfreden.

Den uppfattning man på arbetsgivarsidan i allmänhet hyser rörande den

föreslagna lagstiftningen har uttryckts av svenska arbetsgivareföreningen, vil-

Svenska ar­

betsgivare­

föreningen.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

ken åberopat ett av föreningen till arbetsfredsdelegationen avgivet yttrande av,

såvitt nu är i fråga, följande innehåll:

Inom ett rättssamhälle vore det ett krav, som ur samhällets synpunkt icke

kunde eftergivas, att tvister om tolkningen och tillämpningen av avtal skulle,

om förlikning ej skedde, avgöras av domstol och icke med den starkares rätt.

Detta gällde även sådana tvister rörande kollektivavtal. Att någon rättsord­

ning för slitande av tvister om kollektivavtals innehåll praktiskt sett icke fun­

nes, utan deras avgörande vore beroende på styrkeförhållandet mellan parter­

na, vore ett förhållande, som vore samhället ovärdigt och icke borde få fortgå

inom en ordnad rättsstat. Redan i de lagförslag, som 1910 och 1911 framlagts

för riksdagen rörande kollektiva avtal m. m., hade funnits bestämmelser, att

sådana tvister icke skulle få föranleda strejk eller lockout utan avgöras av en

särskild för sådant ändamål bildad domstol. I berörda del hade åtminstone

vid 1910 års riksdag icke rests något egentligt motstånd mot de framlagda för­

slagen, vilka fallit på grund av oenighet i andra viktiga punkter. Sedan dess

hade frågan flera gånger varit föremål för övervägande och kunde knappast

sägas någonsin hava blivit avförd från dagordningen, ehuru den ännu icke kom­

mit fram till sin lösning. I våra grannländer vore däremot frågan slutgiltigt

ordnad, och det syntes icke vara för tidigt, att så skedde även hos oss.

Man hade anmärkt, att nämnda fråga icke skulle hava någon synnerligen

stor betydelse för arbetsfredens bevarande, enär endast ett ringa antal av ut­

brutna öppna arbetskonflikter — enligt den sista officiella statistiken mellan

1 och 2 % — haft till anledning tvister om tolkning eller tillämpning av kollek­

tivt avtal. Emellertid vore nämnda statistik, som vore grundad på parternas

egna uppgifter, i hög grad vilseledande. I verkligheten hade långt flera arbets-

nedläggelser berott på tolkningstvister, fast man ofta icke rätt förstått att

rubricera stridsorsaken. För övrigt berörde statistiken endast sådana tvister,

som föranlett strejker, och gåve sålunda icke något utslag angående förekom­

sten av själva tvisterna. Det vore ett ganska vanligt förhållande, att i sådana

tvistefall den part, som kände sig vara svagare eller som ansåge, att strids-

kostnaderna överstege tvistens ekonomiska räckvidd, avstode från vad han an­

såge vara sin rätt, hellre än att låta saken gå till öppen konflikt. Ur rätts-

synpunkt vore det emellertid i hög grad nedsättande för samhället, a.tt en part

i sådana fall icke skulle kunna räkna på det allmännas hjälp för att hävda

sin rätt.

Av det sagda framginge, att föreningen bestämt förordade införandet av

lagbestämmelser därom att tvister angående tolkning och tillämpning av kol­

lektiva avtal icke finge föranleda strejk eller lockout eller därmed jämförliga

stridsåtgärder, utan skulle avgöras av domstol. Emellertid ville föreningen

därvid bestämt framhålla, att det för värdet av den blivande rättsskipningen

i dylika mål vore nödvändigt, dels att för ändamålet en permanent statlig spe­

cialdomstol upprättades, där den största kompetensen och den största sakkun­

skapen så småningom borde bliva koncentrerad, och dels att det gåves nödiga be­

stämmelser för upprätthållande av respekten för domstolens domar.

Eungl. Maj:ts proposition nr 39.

39

De viktigaste skäl, som anförts mot antagande av de föreslagna lagarna,

äro i korthet följande.

Den ifrågasatta lagstiftningen vore onödig; något behov förelåge icke

av legislativt ingripande på arbetsområdet. Så småningom hade på nämnda

område framvuxit en rättsordning, som visat sig i stånd att verksamt trygga

arbetsfreden. Inom flera näringsgrenar hade överenskommelser träffats om

sättet för biläggande av uppkomna tvister och om skapandet av särskilda or­

gan i berörda syfte. Den vidare utvecklingen av nämnda rättsordning borde

grundas på frivilliga avtal och kunde icke befordras genom tvångsåtgärder.

I varje fall komme den ej att främjas genom lagbestämmelser, som ej upp-

bures av arbetarnas förtroende. Särskilt vore det opakallat att skrida till lag­

stiftning rörande rättsligt avgörande av tvister, innan arbetarnas förhand­

lings- och föreningsrätt blivit erkänd i lag. Den säkraste garantien för lugna

förhållanden på arbetsmarknaden vore för övrigt förekomsten av starka or­

ganisationer samt arbetarnas vilja att respektera träffade avtal. Därtill

komme, att de tvister, mot vilka lagarna riktade sig, de så kallade rättstvi-

sterna, vore utan egentlig betydelse för arbetsfreden. De stora, uppslitande

konflikterna på grund av intressetvister lämnades av utkasten oberörda.

Mot de framlagda förslagen kunde även anmärkas, att desamma vore rena

klasslagar. De vore ägnade att lamslå fackföreningsrörelsen och beröva arbe­

tarna deras medel att tillkämpa sig bättre levnadsvillkor. Däremot stärkte

de arbetsgivarnas ställning och beredde dem möjlighet att komma åt arbe­

tarorganisationernas tillgångar. Arbetare och arbetsgivare vore icke jäm­

ställda parter. De anställda vore understundom nödsakade att för värjande

av sin rätt tillgripa öppna stridsåtgärder. För arbetsgivarna mötte det där­

emot ingen svårighet att utan öppet avtalsbrott driva sin vilja igenom. Om

en arbetsgivare åsidosatte avtalets bestämmelser, vore den skadeståndsplikt,

som kunde åläggas honom, i regel begränsad till sammanlagda beloppet av ej

utbetalade arbetslöner. Ett avtalsbrott från arbetarnas sida kunde däremot

för dem medföra en oerhörd skadeståndsskyldighet, som ej kunnat i förväg

beräknas. Endast under förutsättning, att arbetarna erhölle medbestämman­

derätt över produktionsmedlen, kunde de samtycka till obligatoriskt avgöran­

de av tvister genom domstol eller skiljenämnd. Det hade visserligen gjorts

gällande, att genom den föreslagna domstolslagen skulle skapas opartiska or­

gan för prövning av tvister mellan arbetare och arbetsgivare. Opartiska do­

mare kunde emellertid icke erhållas inom det nuvarande samhället. I de till-

ämnade domstolarna komme avgörandet att ligga hos jurister, vilka till följd

av sin utbildning och sin samhällsåskådning komme att se tvistefrågorna från

arbetsgivarnas synpunkt. Erfarenheten från det bestående skiljedomsväsen-

det gåve tydligt vid handen, att de så kallade opartiska skiljemännen i regel

ginge arbetsgivarnas ärenden.

De framlagda utkasten vore även i andra hänseenden bristfälliga. Formu­

leringen av de särskilda bestämmelserna vore vag, och många viktiga frågor

hade lämnats olösta. Särskilt betänkligt vore, att föreskrifterna rörande ska­

deståndsskyldighet och om föreningars ansvar vore alltför obestämda. Par-

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Landssekre-

tariatet.

ternas rätt komme därför att i stor utsträckning bliva beroende av domstolar­

nas godtycke. Därtill komme, att domstolarna komme att sakna erforderlig

fackkunskap.

Med fog kunde antagas, att den tillärnade lagstiftningen komme att öka

oron på arbetsmarknaden. Den vore ägnad att väcka misstroende på arbetar-

sidan och skapa nya anledningar till tvister. Av fruktan för de med kollek­

tivavtalet förbundna rättsverkningarna komme arbetarna att motsätta sig slu­

tandet av sådana avtal, och lagstiftningen komme med säkerhet att äventyra

den rättsordning, som på frivillighetens väg utvecklats. Jämväl på annat

sätt komme lagstiftningen att försvåra slutandet av kollektivavtal. Om kol­

lektivavtalen kunde bliva föremål för juridiskt bedömande, bleve det avsevärt

svårare att finna en utformning, varom parterna kunde enas, då envar ville

säkerställa sig med hänsyn till en blivande rättegång. Under nuvarande för­

hållanden hände det ej sällan, att parterna vid upprättande av kollektivavtal

enades om en bristfällig eller tvetydig formulering för att därigenom undgå

en måhända långvarig strid. Ett sådant förfarande vore omöjligt, därest av­

talen skulle komma att underställas domstols prövning. Därtill komme, att

ett obligatoriskt domsförfarande skulle minska parternas beredvillighet att

i godo uppgöra sina mellanhavanden. Härigenom skulle även medlingen komma

att förlora sin betydelse.

Arbetarna hade så mycket mera skäl att motsätta sig den tilltänkta lag­

stiftningen, som densamma utgjorde endast ett första försök att begränsa de­

ras rörelsefrihet. Det vore anledning antaga, att man inom de borgerliga par­

tierna komme att fortsätta på den inslagna vägen för att fullständigt tillintet­

göra fackföreningsrörelsen. Möjlighet funnes även att utvidga de föreslagna

lagarnas räckvidd. Visserligen framhölles det, att desamma avsåge endast

rättstvister, men då någon bestämd gräns icke kunde uppdragas mellan rätts-

tvister och intressetvister samt arbetsgivarna vore benägna att beteckna alla

uppkommande tvistefrågor såsom rättstvister, komme arbetarna att även i in­

tressefrågor bliva beroende av domstolarnas avgörande.

En redogörelse för de viktigare skälen mot den ifrågasatta lagstiftningen

har givits av landssekretariatet, som i huvudsak anfört följande:

Det hade säkerligen ej inträffat, att arbetsgivare eller arbetare eller någon

organisation av sådana tillgripit strid allenast för stridens egen skull eller

för att av ont uppsåt kränka motpartens goda rätt. Tvärtom låge det i både

arbetsgivarnas och arbetarnas intresse att söka förebygga arbetsinställelser.

För båda parterna medförde arbetskonflikter ekonomiska risker och förluster,

som måhända ej kunde täckas av stridens resultat. Parternas organisatio­

ner och deras medlemmar finge ofta ikläda sig uppoffringar, som kunde bliva

nog så kännbara. Från deras sida gjorde man därför alltid stora ansträng­

ningar för att få arbetsförhållandena ordnade på fredlig väg, vare sig det

gällde upprättande av nya avtal eller undanrödjandet av meningsskiljaktig­

heter under avtalstiden. Att arbetsinställelser likväl förekomme berodde så­

lunda ej på bristande god vilja att söka medverka till fredlig avveckling av

förefintliga meningsskiljaktigheter, utan föranleddes av att de stridiga intres-

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

41

sen, som förelåge mellan arbetsgivare och arbetare, emellanåt vore så stora

eller av sådan art, att en fredlig uppgörelse ej vore möjlig. Det förefölle där­

för uppenbart, att man ej kunde främja arbetsfreden genom att snöra in for­

merna för de fria förhandlingarna mellan parterna eller genom att påtvinga

dem en ovillkorlig skyldighet att godtaga en skiljenämnds eller domstols upp­

fattning som norm för arbetsvillkoren. Ville man överhuvud vinna något re­

sultat i fråga om arbetsfreden, måste man undanrödja orsakerna till de stri­

diga intressen som förefunnes. Utan att gå till botten med det stora grund­

läggande problemet bleve det omöjligt att komma fram till något gott resul­

tat. Ett sådant kunde ej vinnas genom lagstiftningsåtgärder, som endast be­

rörde följdföreteelser. Det syntes därför vara av större betydelse, att stats­

makterna inriktade sin omtanke och verksamhet på att söka astadkomma en

förändring av de ekonomiska och sociala förhållanden, varur intressemotsätt­

ningarna härledde sig. De sakkunnigas utkast toge ej alls sikte härpa, varför

de ur arbetsfredsfrämjande synpunkt vore skäligen betydelselösa.

Under nuvarande förhållanden måste man huvudsakligen förlita sig på ett

förlikningsförfarande, om man med någon utsikt till framgång ville medverka

till förebyggande av arbetsinställelser. I sådant syfte redan vidtagna åtgär­

der, såsom tillsättande av förlikningsmän i arbetstvister och, i vissa fall, sär­

skilda förlikningskommissioner, hade visat sig vara gagneliga och medfört

goda resultat. Förlikningsmannainstitutionen uppskattades av både arbets­

givare och arbetare och uppbures av båda parternas förtroende. Det vore

detta, som skapade grundvalen för förlikningsmännens arbete. Därest för-

likningsförfarandet hade påtvingats parterna eller om någon av dem hade

hyst misstro till förlikningsmännens goda vilja att medverka till rättvist och

lämpligt avvägda uppgörelser, skulle värdet av denna institutions insatser

till arbetsfredens främjande hava väsentligen reducerats. Men det funnes

även en annan grund till förlikningsförfarandets framgång. Den bottnade i

det svenska folkets självständighetskänsla och dess krav på att parterna i en

överenskommelse skulle kunna känna sig så vitt möjligt fullt jämställda.

Förutsättningen för det frivilliga förlikningsförfarandet på arbetsmarknaden

måste vara, att den eftersträvade uppgörelsen skedde mellan likaberättigade

parter. Vid kollektivavtals upprättande måste krävas hänsynstagande till så­

väl arbetarnas rätt att erhålla den för varje tidpunkt högsta möjliga levnads­

standard som det allmänna ekonomiska läget och vad detta vid varje tillfälle

kunde medgiva. För att sådan ömsesidig hänsyn skulle komma att tagas vore

det oundgängligen nödvändigt, att parterna ägde självansvar och god omdö­

mesförmåga, något som ej kunde förvärvas på annat sätt än att en var av dem

själv finge taga ansvaret för sina beslut och de konsekvenser, som därav kun­

de följa. Varje försök från de lagstiftande myndigheternas sida att mot par­

ternas fria vilja ingripa i syfte att reglera förhållandena på arbetsmarknaden

vore därför utan tvivel på förhand dömt att misslyckas.

Det mest ändamålsenliga instrumentet för överenskommelser rörande ar­

betsförhållanden vore kollektivavtalet. Den formella utformningen av kol­

lektivavtalen vore emellertid i många fall rätt så otillfredsställande. Detta

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

berodde ej alltid på parternas oförmåga att skriva klara bestämmelser, utan

kunde även vara föranlett därav, att en faktiskt olöst intressetvist vunnit

sin lösning därigenom att båda parterna i en föreliggande formulering funnit

sin mening uttryckt. Detta senare förhållande kunde även föranledas av att

advokat, som biträdde en part, sökte ingiva motparten en viss uppfattning om

en bestämmelses innebörd i förlitande på att hans klient skulle vinna proces­

sen, därest tvist om bestämmelsens innebörd droges inför rättsligt forum.

Det hade också inträffat, att parterna varit medvetna om bristfälligheter i av­

talets utformning men låtit detta bero därför, att de känt med sig att en otve­

tydig och klar formulering ej skulle kunna åstadkommas utan en mer eller

mindre svårartad öppen strid. Man hade därför låtit bestämmelsen förbliva

vid sin oklara formulering i förlitande på, att förhandlingar i varje särskilt

fall skulle komma att reda ut uppkommande tolkningstvister. I dylika fall

ställde det sig mycket svårt, för att ej säga omöjligt, att rättsligt och rättvist

bedöma kollektivavtalets rätta innebörd.

Man finge ej heller förbise, att ingåendet av kollektivavtal icke alltid vore

en helt frivillig akt, som den ena parten kunde undandraga sig utan annan

risk än att förlora de fördelar avtalet för honom eventuellt kunde innebära.

Det förhölle sig i stället så, att den part, som ansåge sig hava fördel av att

få till stånd ett kollektivavtal, genom maktmedel, lockout eller strejk, sökte

tvinga motparten till en överenskommelse. Därvid kunde inträffa, att den

svagare parten nödgades godtaga formuleringar, som uppenbarligen vore okla­

ra och tvetydiga.

Av det anförda framginge, att kollektivavtalet ingalunda utan vidare kun­

de göras till föremål för rättsligt bedömande. Kollektivavtalet vore för

övrigt av allt för sent datum, för att man skulle kunna i lag fastslå dess

ännu i utvecklingsstadiet varande innebörd. En sådan åtgärd syntes kunna

innebära en fara för kollektivavtalets utveckling till ett allmänt och oom­

tvistat instrument för åstadkommande av arbetsfred.

Emellertid hade parterna själva sökt åstadkomma överenskommelser om

lämpligt tillvägagångssätt för lösande av tvister, som kunde uppstå under

tid, då kollektivavtal vore gällande. Därför hade redan i de första kollektiv­

avtalen införts bestämmelser om att meningsskiljaktigheter rörande avtalets

tolkning skulle avgöras av skiljenämnd. Erfarenheten hade dock givit vid

handen, att skiljemännen icke alltid förstått innebörden i de tvister, som före­

lädes dem. De personer, som skulle bedöma kollektivavtalens rätta innebörd,

måste vara särskilt kunniga och erfarna män, som hade kännedom ej mindre

om kollektivavtalets innehåll och innebörd i allmänhet och de arbetsförhållan­

den de reglerade, än även om det sätt på vilket kollektivavtal tillkomme och

anledningarna till att formuleringarna blivit sådana, som avtalen angåve. Skilje-

mannaförfarandet avsåge för övrigt ej annat än slitande av tolkningstvister

under avtalstiden. Oaktat kollektivavtalen gjordes alltmera detaljerade, upp-

stode dock av mångahanda orsaker under avtalstiden arbetsförhållanden, som

ej vore förutsedda eller reglerade genom bestämmelser i avtalen. Tvister där­

om kunde givetvis ej betecknas såsom tolkningstvister utan vore olösta intresse-

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

43

tvister, varom överenskommelse återstode att träffa. Det kunde dock ligga i

ena partens intresse att söka få ett sådant förhållande inrangerat under en

redan befintlig avtalsbestämmelse och alltså göra gällande, att den uppkomna

tvisten vore en tolkningstvist. En sådan tvist kunde vara synnerligen svår

att bedöma. På grund härav inginge nu i flertalet kollektivavtal inom svenska

arbetsgivareföreningens verksamhetsområde följande av nämnda förening och

landsorganisationen år 1908 godkända bestämmelse:

»Uppstår rörande tolkningen eller tillämpningen av gällande avtal eller

av annan anledning tvist mellan parterna, må sådan tvist under inga om­

ständigheter föranleda till omedelbar arbetsinställelse från någondera si­

dan, utan skall därom förhandlas, först mellan parterna själva och där­

efter, om enighet ej uppnås, mellan arbetsgivares organisation och veder­

börande fackförbund.»

Nämnda bestämmelses värdefullaste egenskap vore, att den tvingade par­

terna till allvarliga försök att genom överenskommelse söka lösa alla under

avtalstiden uppkommande tvister. Detta kunde ske antingen genom direkt

uppgörelse eller genom överenskommelse, att tvisten skulle hänskjutas till

skiljenämnd. På så sätt bleve det möjligt att praktiskt avgöra, om tvisten vore

en intressetvist eller en rättstvist.

I de fall, då parterna träffat frivillig överenskommelse om liänskjutande av-

tvister om avtals tolkning eller rätta innebörd till avgörande av skiljenämnd,

bemödade de sig i allmänhet om att först ordna tvistefrågan genom förhand­

ling. Parterna vore medvetna om att ett systematiskt försök av endera sidan

att vid uppgörande av avtalet få till stånd tvetydiga bestämmelser för att

sedan få dem uttolkade till egen fördel skulle komma att fa skiljedomsför-

farandet att brista, med påföljd att den förfördelade parten skulle med makt­

medel söka skaffa sig rättvisa.

Därest den nu ifrågasatta lagstiftningen om obligatorisk skiljedom komme till

stånd, hade man anledning befara, att de förhandlingar, som skulle föregå

tolkningstvisters eventuella hänskjutande till skiljenämnd, komme att bliva

av enbart formell natur. Den part, som vid förhandlingar ej kunde få sin

mening godkänd, hade ju endast att låta förhandlingarna stranda och instäm­

ma motparten inför arbetsdomstolen. Det bleve sedan dennas sak att genom

föreläggande av vite eller på annat sätt bringa sin dom till åtlydnad. Någon

möjlighet för parterna att tvinga varandra till ett lojalt användande av skilje-

domsförfarandet syntes ej föreligga, lika litet som arbetsdomstolen kunde givas

tjänliga medel därutinnan. Det måste därför bliva parternas sak att vid

ingående av kollektivavtal söka genom avtalets klara formulering förhindra

möjlighet till missbruk av skiljedomsförfarandet. Men därvid uppstode lätt

det förhållandet, att den starkare parten kunde tvinga den svagare att accep­

tera för sig sakligt och formellt ofördelaktiga formuleringar av avtalens be­

stämmelser. I allmänhet vore det arbetarna, som vore den svagaste parten.

Var och en av dem drabbades nämligen personligen hårdare av en arbetsin­

ställelses verkningar än motparten, vartill komme, att det vore svårare att hålla

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

tillsammans den mängd personer, som redan hade eller kunde taga anställning

inom ett verksamhetsfält, där konflikt utbrutit. Därjämte hade arbetarparten

svårigheter att komma tillrätta med motsidans stora stab av jurister, vilka

oftast sutte som ordförande vid förhandlingarna och nästan alltid förde proto­

kollen vid desamma. Det låge i sakens natur, att av ordförande och sekreterare

gjorda formuleringar kunde fa en tendens och innebörd, som det för arbetarna

icke vore så lätt att vid ett kort justeringssammanträde få ändrade. Men

nämnda material skulle dock bliva underlaget för domstolens rättsliga be­

dömande av uppkomna tvister. En ytterligare svårighet för domstolen att

behandla tvister av nämnda art låge i det förhållandet, att domstolens menta­

litet på grund av dess medlemmars uppfostran och andra förhållanden nog

komme att mera sammanfalla med arbetsgivarnas än arbetarnas betraktelsesätt.

Det syntes därför ej vara möjligt att genom lagstiftning åstadkomma ett lojalt

användande av skiijemannainstitutet eller att få till stånd allmängiltiga rätts­

normer för bedömandet av kollektivavtalens rätta innebörd.

Av det anförda 1’ramginge oemotsägligt, att en lagstiftning om obligato­

risk skiljedom säkerligen i mycket hög grad komme att försvåra träffandet

av nya kollektivavtal och öka riskerna för omfattande och långvariga arbets­

konflikter. Med all säkerhet komme även den part, som riskerade att det

obligatoriska skiljedomsförfarandet utnyttjades till hans nackdel, att bliva

mera obenägen att över huvud taget ingå kollektivavtal, varigenom man även­

tyrade hela den rättsordning, som hittills kommit till stånd.

Då landssekretariatet sålunda förmenade, att parterna vore bäst betjänta

av att den kollektiva avtalsrätten finge utveckla sig utan laglig reglering,

uppstode frågan, huruvida nuvarande förhållanden vore av den art, att man

måste ingripa med lagstiftning för att skydda samhällets auktoritet och för

att förhindra att avtalsbrotten finge en omfattning, som kunde hota att åstad­

komma en allmän demoralisation inom kollektivavtalsområdet. Landssekreta­

riatet ansåge sig kunna besvara denna fråga med nej. Den officiella stati­

stiken uppgåve, att följande antal arbetsinställelser förekommit under perioden

1903—1925 med undantag gjort för storstrejken 1909:

A r

1903—1912 . . .

1913—1925 . . .

Hela anlalet

arb.-inst.

arbetare

1,877

268,055

4,095

775,851

Tolkning av avtal

arb.-inst. arbetare

41

20,986

38

3,372

De senare i

%

av

hela antalet

arb.-inst. arbetare

2.2

7.8

0.9

0.4

Som syntes vore antalet arbetsinställelser på grund av tvist om tolkning

av kollektivavtal och av dessa tvister berörda arbetare mindre under den se­

naste 13-årsperioden än under den föregående 10-årsperioden. Under åren 1903

' 1912 hade av hela antalet i arbetsinställelser indragna arbetare 7.8 % varit be­

rörda av tvister om kollektivavtals tolkning, under det att motsvarande procent­

siffra för perioden 1913—1925 uppgått till allenast 0.4 %. Av hela antalet

arbetsinställelser för perioden 1913—1925 hade 38 eller ej fullt 1 % tillkom­

mit på grund av tvist om gällande avtal. Nämnda siffror syntes giva stöd

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

45

åt landssekretariatets mening, att organisationernas principiella uppfattning,

att kollektivavtalen skola hållas i helgd, vore en tillräckligt stark moralisk

borgen och att en lagstiftning ej skulle kunna åstadkomma ett bättre förhål­

lande inom kollektivavtalsrättens område än det som nu gällde.

Frågan om åtgärder till främjande av arbetsfred är ett spörsmål av utom­

ordentlig vikt. För såväl arbetsgivare som arbetare äro lugna förhållanden '

på arbetsmarknaden en nödvändig förutsättning för framgångsrik verksamhet.

Men problemet berör även i hög grad samhället i övrigt. Genom de ofta före­

kommande arbetskonflikterna vållas icke blott stora ekonomiska förluster. De

bidraga jämväl att skapa vantrevnad och skärpa motsättningarna inom sam­

hället. Det torde ock vara en allmän mening, att intet bör underlåtas, som

kan befordra arbetsfreden och främja samförståndet mellan arbetsgivare och

arbetare. Därom vittna jämväl de många förslag i detta syfte, som varit

föremål för statsmakternas prövning.

Ingen torde vilja påstå, att de medel, som kunna trygga en bestående ar­

betsfred, enbart äro att finna på lagstiftningens väg. Varje åtgärd, som verk­

samt bidrager till ökad samverkan mellan det produktiva arbetets skilda fak­

torer, gagnar arbetsfreden; och fria överenskommelser mellan parterna på ar­

betsmarknaden, slutna under ömsesidigt iakttagande av samhällets såväl som

av egna intressen, torde erbjuda den bästa garanti för främjande av detta syfte.

Men nämnda förhållande synes mig snarare framhäva än förringa lagstift­

ningens betydelse såsom ett värdefullt stöd för en sund samhällsutveckling på

hithörande område. Den utbredning kollektivavtalet erhållit och den vikt det­

samma äger för arbetsfreden torde i och för sig tillräckligt tala för att lagens

helgd gives åt dess innehåll och speciella rättsverkningar. Numera råder här­

vidlag en osäkerhet, som icke synes kunna fortvara utan allvarliga risker för

framtiden. Naturligen hade det, såsom jag tidigare till statsrådsprotokollet

framhållit, varit önskvärt, att omförmälda fråga kunnat upptagas till prövning

i samband med det spörsmål rörande särskilda anordningar mot arbetsinstäl­

lelse i statens och kommunernas verksamhet, varom riksdagen jämväl påyrkat

utredning och förslag. Emellertid har det befunnits nödigt att i sistnämnda

hänseende verkställa ytterligare undersökning såväl under hänsynstagande till

skilda förhållanden inom olika grenar av förvaltningen som med ledning av

den i främmande länder gällande lagstiftningen och den erfarenhet, som där

vunnits. Att i avbidan på denna utredning uppskjuta lagstiftningen om kol­

lektivavtal och förfarandet i tvister om sådana avtal finner jag så mycket mindre

försvarligt, som, enligt vad jag anfört i mitt yttrande till statsrådsprotokollet

den 12 juli 1927, arbetsförhållandenas reglering medelst kollektivavtal jämväl

inom statens och kommunernas verksamhet torde vara ett användbart medel

för arbetsfredens tryggande.

Vad en lagstiftning i fråga om kollektivavtalet främst bör åsyfta, finner jag

vara skyldighet för parterna att underkasta sig skiljedom eller domstolsför-

farande i tvister angående tolkning och tillämpning av dylika avtal. Med

hänsyn till den allt större utbredning, som kollektivavtalen erhållit i vårt

land, framstår det såsom särskilt betänkligt, att avgörandet av dylika Duster

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

faktiskt skall vara beroende av de stridande parternas maktmedel. Ja g erinrar,

att enligt den officiella statistiken antalet gällande kollektivavtal den 31 decem­

ber 1926 uppgick till 2,617, samt att de berörde 14,300 arbetsgivare och

464,503 arbetare. Det måste anses ovärdigt ett rättssamhälle, att detta bety­

delsefulla område lämnas oreglerat av lagstiftningen och att för lösande av upp­

komna tvister praktiskt taget ej finnes annan utväg än självhjälpen. Härmed

vill jag naturligen icke hava sagt, att det på förevarande område skulle råda

fullständig rättslöshet. Vissa allmänna rättsregler måste anses gälla också i

fråga om kollektivavtal, och den part, som anser sin rätt enligt avtalet kränkt,

har möjlighet att föra talan därom vid allmän domstol. Detta är emellertid

icke tillfyllest. Kollektivavtalets särskilda natur medför, att allmänna rätts­

regler, därest de tillämpas på dylika avtal, kunna leda till obilliga verkningar.

Framför allt gäller detta beträffande skadeståndsreglerna. Därtill kommer, att

till följd av bristen på skriven lag såväl parter som domstolar hava svårighet

att bedöma avtalets innebörd och verkningar. Rätten att föra talan vid allmän

domstol är i regel, då tvisten rör kollektivavtal, av ringa värde. Dylika tvister

måste snabbt bringas till avgörande, och detta är under nuvarande rättegångs­

ordning oftast icke möjligt vid de allmänna domstolarna. Ej heller hava dessa

annat än i undantagsfall erforderlig sakkunskap. Erfarenheten har även visat,

att parterna i regel föredraga att taga saken i egna händer. Tiden synes nu

vara inne att i lagstiftningen upptaga de rättsregler, som på detta område ut­

vecklats, och att söka finna en bättre form för fredligt avgörande av omföir-

mälda tvister. Märkas bör ock, att jämväl å håll, där man i övrigt ställt sig

avvisande till tanken på ytterligare statsåtgärder till arbetsfredens tryggande,

vitsordats, att i princip intet vore att invända mot rättsligt avgörande av tvister

på grund av kollektivavtal.

Ett starkt skäl för vidtagande av åtgärder i detta syfte finner jag även i

den uppfattning, som gjort sig gällande i främmande länder. I flertalet civili­

serade stater hava inrättats speciella organ för prövning av arbetstvister. Av

särskilt intresse i detta hänseende är, att Norge, Danmark och Tyskland ansett

sig böra införa obligatoriskt domstols- eller skiljenämndsförfarande i rättstvi-

ster. Erfarenheterna från förstnämnda två länder — den tyska lagstiftningen

har ännu ej hunnit prövas -— tala tydligt till förmån för de vidtagna anord­

ningarna. Bland saväl arbetsgivare som arbetare synes den meningen vara

rådande, att dessa anordningar varit till förmån för båda parterna och därmed

även för samhället i övrigt. Märkas bör också, att i andra länder, exempelvis

i England, rättstvister pa grund av kollektivavtal i stor utsträckning före­

komma vid de allmänna domstolarna. Det anses där naturligt, att dylika tvi­

ster skola göras till föremal för rättsligt avgörande. Även en mer eller mindre

fullständig reglering av kollektivavtalet och dess verkningar har vidtagits i ett

stort antal främmande länder. Jag erinrar om de gällande bestämmelserna i

Norge, Danmark, linland, Tyskland, Österrike, Schweiz, Frankrike och Neder­

länderna samt om de tyska och nederländska förslagen. Samma grunder, som i

utlandet föranlett lagstiftning rörande kollektivavtal och behandling av tvister

på grund av desamma, torde i stort sett gälla även för vårt land.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

47

De skäl, som från arbetarsidan anförts mot lagstiftning över huvud på före­

varande område, synas mig icke övertygande. Visserligen har där utveck­

lat sig en viss rättsordning, men denna har visat sig sakna erforderlig styr­

ka att förekomma uppslitande strider. Enligt de i socialstyrelsens årsredo-

görelser lämnade uppgifterna rörande arbetsinställelser hava under åren 1903

—1925 förekommit 5,972 arbetsinställelser. Vid 1,545 av dessa arbetsin­

ställelser, eller 25.9 % av hela antalet, har uppgivits, att avtalsbrott före­

kommit. Vid 1,027 arbetsinställelser, eller 17.2 %, har gjorts gällande, att

brott ägt rum mot kollektivavtal. Det synes uppenbart, att den förefintliga

rättsordningen behöver stödet av en lagstiftning, som upptager och fullständi­

gar de regler, som så småningom utvecklat sig. Naturligen bör vid skapandet

av en dylik lagstiftning tillses, att de för biläggande av tvister avsedda organ,

som upprättats enligt överenskommelse mellan parterna, icke avskaffas utan

tvärt om främjas i sin verksamhet. Därest den ifrågasatta lagstiftningen på

lämpligt sätt avväges och hänsyn tages till alla berättigade intressen, torde

densamma även efter hand kunna tillvinna sig såväl arbetsgivarnas som arbe­

tarnas förtroende. Med anledning av påståendet, att åtgärder, som ej tillkom­

mit med båda parternas samtycke, icke kunna gagna arbetsfreden, vill jag på­

peka, att lagstiftningen rörande medling i arbetstvister vid sin tillkomst rönte

kraftigt motstånd från många håll. Densamma har dock visat sig med­

föra mycket gynnsamma verkningar.

Ej heller kan jag biträda uppfattningen, att de så kallade rättstvisterna

skulle vara av ringa betydelse för frågan om arbetsfredens bevarande. Sär­

skilt vill jag framhålla, att de siffror rörande arbetsinställelsernas huvud­

orsaker, som hämtats från den officiella statistiken, icke kunna användas för

en direkt beräkning av rättstvistemas betydelse för arbetskonflikterna. En­

ligt nämnda statistik äro arbetsinställelserna med hänsyn till sina huvudorsa­

ker sammanförda under följande rubriker: »Lönefrågor», »Eöreningsrätten»,

»Begäran om kollektivavtal», »Andra organisationsspörsmål», »Personliga för­

hållanden», »Arbetstiden», »Arbetares antagande och avskedande», »Arbetets

anordning», »Tolkning av avtal» samt »Andra orsaker». Det är uppenbarli­

gen oriktigt, att påstå, att antalet av rättstvister föranledda arbetsinställelser

sammanfaller med de siffror, som förekomma under rubriken »Tolkning av av­

tal». Jämväl under övriga rubriker, särskilt inom gruppen »Lönetvister», före­

komma talrika arbetsinställelser, vilka hava karaktär av rena rättstvister.

I den av Elmquist och Huss avlämnade redogörelsen rörande utredningar

till belysande av arbetsfredsfrågan finnas bland annat vissa uppgifter rörande

antalet rättstvister. Berörda uppgifter äro grundade på inom landsorganisatio­

nen sammanställda siffror angående antalet förekommande tvister om tillämp­

ning av gällande avtal med därav berörda arbetsgivare och arbetare. Ur samma

statistik hava även hämtats uppgifter, i vilken utsträckning tvister av ifrågava­

rande art bilagts genom förhandling eller skiljedom samt i vilken omfattning

de föranlett arbetsinställelse. Tillika har emellertid framhållits, att de åter­

givna siffrorna borde betecknas som minimisiffror. Med sannolikhet kunde

antagas, att upplysningarna rörande tvister, som ej lett till stridsåtgärder, varit

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

långt ifrån uttömmande. En jämförelse med föreliggande uppgifter angående

offentliga skiljedomsinstituts medverkan till dylika tvisters avgörande syntes

även bekräfta antagandet, att så varit förhållandet. Så redovisades till exem­

pel år 1921 i landsorganisationens berättelse endast 3 tvister såsom avgjorda

genom skiljedom, medan av särskilda skiljedomare handlagts icke mindre än

126 tvister, av vilka 115 blivit avdömda. Även för de följande åren vore lands­

organisationens uppgifter om de genom skiljedom bilagda tvisterna avsevärt

lägre än antalet genom statens särskilda skiljedomare avgjorda tvister. Där­

till komme ett betydande antal tolkningstvister, som handlagts av centrala skilje­

nämnden. Framhållas borde, att nästan alla tvister, som avgjorts av särskilda

skiljedomare och av centrala skiljenämnden, berört fackförbund, tillhörande

landsorganisationen, och att nämnda tvister endast i få undantagsfall varit före­

nade med arbetsinställelse. Av de sålunda erhållna siffrorna framgår emeller­

tid, att hela antalet tvister om tillämpning av gällande avtal under åren 1912—

1925 utgjorde 1,590, berörande 2,345 arbetsgivare och 55,389 arbetare. Utav

omförmälda tvister blevo 1,056 utan arbetsinställelse bilagda genom förhand­

ling eller skiljedom, under det att 521 tvister, berörande 796 arbetsgivare och

11,196 arbetare ledde till arbetsinställelse. Med sistnämnda siffror bör jäm­

föras antalet arbetsinställelser under åren 1912—1925. Enligt den officiella

statistiken förekommo under nämnda år 4,211 arbetsinställelser, berörande

18,114 arbetsgivare och 785,831 arbetare. Nämnda siffror utvisa, att rättstvi-

sterna ingalunda sakna betydelse. Visserligen utgör antalet arbetare, vilka be­

rörts av arbetsinställelser, förorsakade av rättstvister, allenast 1.4 % av hela

antalet arbetare, som drabbats av arbetsinställelser, medan motsvarande siffra

för arbetsgivarna utgör 4.4 %, men antalet av rättstvister föranledda arbetsin­

ställelser utgör 12.4 % av hela antalet arbetsinställelser. En beräkning, grun­

dad på .siffrorna för år 1925, utvisar än större betydelse för rättstvisterna. Un­

der nämnda år inträffade 239 arbetsinställelser, berörande 1,577 arbetsgivare

och 145,778 arbetare. De av rättstvister förorsakade arbetsinställelserna ut­

gjorde 141, berörande 146 arbetsgivare och 1,321 arbetare. Procenttalen äro

för arbetare 0.9, för arbetsgivare 9.3 och för arbetsinställelser 59. Sistnämnda

siffra innebär, att mer än hälften av hela antalet arbetsinställelser hade

sin grund i rättstvister. Att procenttalen för arbetsgivare och arbetare,

som träffats av arbetsinställelser på grund av rättstvister, äro avsevärt

lägre än procenttalet för dylika arbetsinställelser, beror naturligen därpå, att

vid intressetvisterna ofta ett större antal parter taga del i striden. Tydligt är

vidare, att rättstvisternas betydelse icke kan utläsas allenast ur omförmälda

siffror. Såsom redan berörts måste de från landsorganisationen erhållna siff­

rorna betraktas som minimisiffror. Härtill bidrager jämväl, att man i många

fall torde hava såsom intressetvister betecknat tvister, vilka i själva verket rört

tillämpning av gällande avtal. Märkas bör även, att ett mycket stort antal

rättstvister icke föranlett öppen konflikt, antingen därför, att den ena parten

i medvetande om sin underlägsenhet avstått från sitt krav, eller därför att han

ansett kostnaderna för en arbetsinställelse icke stå i rimligt förhållande till

tvistens föremål. Rättstvisterna torde i många fall, även då de icke leda till

öppen strid, föranleda .stark spänning mellan parterna och vålla slitningar och

otrevnad.

En lagstiftning angående tvister på grund av kollektivavtal synes, såsom de

sakkunniga framhållit, böra omfatta dels en reglering av kollektivavtalet och

dess rättsverkningar dels ock skapandet av specialorgan för avgörande av upp­

komna tvister. I fråga om lagstiftningens anordnande kan jag i stort sett

ansluta mig till de sakkunnigas utkast. Desamma synas mig på ett i huvud­

sak lämpligt sätt lösa den föreliggande lagstiftningsuppgiften. Denna min

mening har icke kunnat rubbas av de nu framställda anmärkningarna. Det

kan icke med fog göras gällande, att utkasten gynna arbetsgivarna på arbetar­

nas bekostnad. Utkasten torde så långt det är möjligt tillgodose båda sidor­

nas berättigade intressen. Särskilt vill jag framhålla, att de föreslagna mo­

difikationerna i gällande skadeståndsregler möjliggöra ett hänsynstagande till

de olika förhållanden, som kunna föreligga på arbetarsidan. De ändringar i

utkasten, som företagits vid den nu verkställda omarbetningen, äro ägnade

att ytterligare förtaga de i vissa fall obilliga verkningarna av vanliga skade­

ståndsregler. Vid den skedda överarbetningen har hänsyn tagits till de från

ömse håll framställda anmärkningarna, i den mån detta kunnat ske utan efter­

givande av lagstiftningens effektivitet. Naturligen medföra de föreslagna la­

garna vissa begränsningar i parternas rätt att tillgripa stridsåtgärder, men det

har icke från ansvarskännande håll gjorts gällande, att arbetarna skulle vara

nödsakade att för hävdande av sin rätt göra sig skyldiga till avtalsbrott. Sam­

hällets intresse av lugn på arbetsmarknaden är för övrigt av sådan vikt, att

parterna med hänsyn därtill måste underkasta sig vissa inskränkningar i rät­

ten till självhjälp.

Lika obefogad synes mig anmärkningen, att de föreslagna domstolarna skulle

komma att ensidigt tillvarataga arbetsgivarnas intresse. Därest till ledamöter

av domstolarna utses därför lämpliga personer, torde garanti vinnas för ett

opartiskt avgörande. Belysande för frågan om möjligheten att erhålla opar­

tiska domstolar äro följande siffror, vilka meddelats från centrala skiljenämn­

dens verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

49

Centrala skiljenämndens skiljedomar.

1920—1926.

I. Hela antalet statligt avgjorda mål................................................................................................. 122

II.

Målens utgång.

A. Antal mål, i vilka

arbetsgivarsidan huvudsakligen vunnit..................................Öl

B.

Antal mål, i vilka

arbetarsidan huvudsakligen vunnit...................................... 56

C.

Antal mål, i vilka

båda sidorna ömsom vnnnit och förlorat..............................15

122

III.

Enhällighet eller skiljaktiga meningar.

A. Antal mål, i vilka skiljenämnden varit enhällig...................................................... 72

B. Antal mål, i vilka skiljaktig mening yttrats:

1) Hela antalet sådana mål......................................................................................... 50

jgg

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 31 häft. (Nr 39.)

4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

2) Antal mål, i vilka skiljaktig mening yttrats av en eller flera av

arbets­

givarrepresentanterna .............................................................................. 31 l

3) Antal mål, i vilka skiljaktig mening yttrats av en eller flera av

arbetar­

representanterna .........................................................................................192

4) Antal mål, i vilka skiljaktig mening yttrats av eu eller flera av de av

Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna:.......................................................15

a) med samma slut som skiljaktig mening av

arbetsgivarrepresentant 8=

b) med samma slut som skiljaktig mening av

arbetarrepesentant .

.

7

c) med annat domslut..................................................................................... ()

Nämnda siffror utvisa bland annat, att avgörandet i ungefär lika många

mål utfallit till arbetarnas fördel som till arbetsgivarnas samt att skiljenämn­

den i 59 % av samtliga avgjorda mål varit enhällig.

Ej heller de övriga erinringar, som framställts mot utkastens allmänna

grunder, synas mig berättigade. Visserligen lämnas i utkasten en del frågor

olösta, men frånvaron av föreskrifter i dessa ämnen torde icke medföra större

olägenheter än den nuvarande fullständiga bristen på lagbestämmelser. Lämp­

ligt är även, att åt det eller de dömande organen lämnas ett visst mått av frihet

att taga hänsyn till föreliggande omständigheter. En strävan i denna riktning

är i allmänhet utmärkande för modern lagstiftning.

De farhågor, som från vissa håll uttalats, att den föreslagna lagstiftningen

skulle direkt motverka en fortsatt utveckling av arbetsförhållandena på kol­

lektivavtalens grund, torde kunna betecknas som oberättigade. Kollektiv­

avtalen erbjuda så stora fördelar för arbetarna, att man har anledning an­

taga, att de icke av fruktan för den nya lagstiftningen skola avhålla sig

från slutandet av sådana avtal. Givetvis medför berörda lagstiftning, att

större omsorg i en del fall måste nedläggas på avfattandet av kollektivavtal,

men detta torde numera med hänsyn till den erfarenhet, som under åren vunnits,

knappast erbjuda några svårigheter.

Yad slutligen angår påståendet, att det icke vore möjligt att skilja mellan

rätts- och intressetvister samt att i följd därav rena intressefrågor kunde dra­

gas under domstolarnas prövning, bör framhållas, att denna anmärkning har

sin grund i en missuppfattning av den oegentliga beteckningen rättstvister.

Naturligen är varje uppkommen tvistefråga så till vida en intressekonflikt, att

där föreligger ett intresse. I utkasten behandlas emellertid — med ett undan­

tag — allenast tvister rörande sådana frågor, som kunna anses reglerade genom

avtalet. Övriga tvistefrågor falla utom den föreslagna lagstiftningen. Åven

om det i ett eller annat fall kan vara vanskligt att avgöra, huruvida en viss

fråga bör anses löst genom avtalet, torde det i regel ej möta svårigheter att

iakttaga den i utkasten gjorda begränsningen.

På grund av det anförda anser jag mig böra tillstyrka en lagstiftning i hu­

vudsak byggd på de sakkunnigas utkast. I vissa frågor har jag emellertid fun­

nit mig böra föreslå ändringar i desamma.

1 Därav 3 endast beträffande motivering.

*

»

1

>

.

»

3

>

1

>

»

>

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

51

Lagförslagen.

De sakkunniga hava uttalat, att anordnandet av en form för avgörande ge­

nom något statens organ, av tvister på grund av kollektivavtal förutsatte dels

en rättslig reglering av kollektivavtalet och dess verkningar dels ock en lagstift­

ning rörande de erforderliga domsorganen och förfarandet vid dessa. Ämnet

innefattade således en civilrättslig och en processuell del. Med hänsyn där­

till syntes det lämpligt, att detsamma uppdelades på två särskilda lagar, avse­

ende den ena kollektivavtalet och den andra de dömande organen.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande ifrågasatt, om icke de båda lagarna borde

sammanföras. Tillämpningen av den förra lagens bestämmelser syntes nämli­

gen praktiskt taget förutsätta en särskild rättsskipningsanordning av den art,

som den senare lagen hade till ändamål att åvägabringa.

Det av socialstyrelsen väckta förslaget om sammanförande av de båda lagarna

kan jag icke biträda. Från teoretisk synpunkt sett är det mindre tillfredsstäl­

lande att i en författning sammanföra bestämmelser av civilrättslig och proces­

suell natur. Några praktiska fördelar torde icke heller stå att vinna genom

ett sådant förfarande. Däremot skulle lagstiftningen komma att förlora i reda

och överskådlighet. Jag har sålunda bibehållit den av de sakkunniga föreslagna

uppdelningen. Med hänsyn till de vidtagna ändringarna i domstolslagen bär

nämnda lag erhållit en något ändrad rubrik.

Enligt de sakkunnigas utkast skulle de föreslagna bestämmelserna gälla även

för kollektivavtal, som träffades av stat eller kommun.

Flera av de nu hörda ämbetsverken hava hemställt, att från de ifrågasatta

lagarnas tillämpning måtte undantagas avtal, däri staten vore part. Yrkan­

den härom hava framställts av generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägs­

styrelsen, arméförvaltningen och marinförvaltningen samt vissa underordnade

militära förvaltningsorgan. En av järnvägsfullmäktige har dock ansett, att

den föreslagna lagen borde gälla jämväl för statens affärsdrivande verk. Yat-

tenfallsstyrelsen och domänstyrelsen hava framhållit, att de föreslagna bestäm­

melserna skulle bliva till nytta inom respektive verks arbetsområde.

De skäl, som anförts till stöd för yrkandet om undantag för statens avtal, äro

i huvudsak följande. Den föreslagna lagstiftningen medgåve i vissa fall an­

vändande av stridsåtgärd under avtalstiden. För staten vore emellertid arbets­

fred oundgängligen nödvändig. I berörda hänseende förefunnes en viktig skill­

nad mellan statens verk och enskilda arbetsgivare. De förra saknade nämligen

möjlighet att vidtaga stridsåtgärd och intoge därför en annan ställning till

de hos dem anställda arbetarna. Visserligen funnes intet hinder för statens

organ att i avtalen intaga ett generellt förbud mot stridsåtgärder, men svårig­

heterna att genomdriva intagande av en dylik bestämmelse bleve avsevärt större,

om lagen medgåve, att arbetsinställelse under vissa betingelser finge äga rum.

Jämväl en så viktig fråga som den angående skadeståndsskyldighet hade en

annan betydelse för statens verk och för en enskild arbetsgivare. Ej heller vid

Ämnets

legislativa

uppdelning.

De sak­

kunniga.

Yttrande.

Departe­

mentschefen,

Undantag

för staten.

De sak­

kunniga.

Yttranden.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Departe­

mentschefen.

uppställande av föreskrifterna rörande de föreslagna arbetsdomstolarna hade

hänsyn tagits till de statliga företagen. För staten såsom arbetsgivare funnes

ingen möjlighet att öva inflytande på tillsättandet av arbetsgivarrepresentan­

ter i domstolarna. För övrigt kunde de hos statens verk anställda personal­

grupperna endast därest de vore anslutna till landsorganisationen bliva repre­

senterade på arbetarsidan. Märkas borde jämväl, att de vid statens verk an­

ställda arbetarna, vilkas arbetsvillkor reglerades genom kollektivavtal, vore

till antalet jämförelsevis få. Vid antagande av lagen rörande arbetstidens be­

gränsning hade från lagens tillämpning undantagits arbete, som utfördes åt

staten, och motsvarande undantag syntes böra göras beträffande förevarande

lagstiftning.

Den lag om kollektivavtal, som nu föreslås, skall erhålla karaktär av civil­

lag. Med hänsyn härtill torde det icke vara möjligt att från tillämpningen av

densamma undantaga avtal, som slutits av staten. Det lärer nämligen strida

mot gängse rättsåskådning, att staten skulle fritaga sig från tillämpning av

bestämmelser av dylik art. Detta kan så mycket mindre ifrågasättas, som lag­

förslaget i huvudsak endast innehåller en sammanfattning av de rättsregler som

på förevarande område utvecklat sig. Det skulle även leda till obilliga resul­

tat, att påföljden för brott mot ett av staten träffat kollektivavtal skulle be­

stämmas enligt allmänna skadeståndsregler under det att liknande brott mot

ett annat dylikt avtal skulle medföra påföljder enligt de genom förevarande lag

modifierade skadeståndsbestämmelserna. Ej heller kan det vara lämpligt, att sta­

ten upprättar en specialdomstol för handläggning av vissa tvister och samti­

digt förklarar, att därest staten skulle vara part i en dylik tvist, målet icke må

upptagas av den sålunda inrättade domstolen. Jämförelsen med lagen om ar­

betstidens begränsning är icke bindande. I nämnda lag är fråga om vissa

skyddsbestämmelser, vilka beträffande staten såsom arbetsgivare kunna ersät­

tas genom föreskrifter, utfärdade i administrativ ordning. På förevarande om­

råde är detta icke möjligt. Visserligen kunna administrativa bestämmelser

meddelas rörande innehållet i de kollektivavtal, som få träffas av statens or­

gan, men genom dylika bestämmelser kunna icke grundas förpliktelser för den,

som å andra sidan slutit avtalet. Ej heller kan avgörande vikt tilläggas de

skäl, som anförts till stöd för yrkandet om undantag för statens avtal. Visser­

ligen intager staten såsom arbetsgivare en annan ställning än enskilda perso­

ner, men möjlighet finnes för statens organ att i kollektivavtal, som träffas av

dem, intaga sådana bestämmelser som påkallas av de för statens verksamhet

rådande särskilda förhållandena. Såsom jag redan berört hava de sakkunni­

ga, som tillkallats jämlikt bemyndigande den 12 juli 1927, till uppgift

bland annat att undersöka, huruvida för statens och kommunernas verksam­

het kunna upprättas kollektivavtal med angivna innehåll samt att, om det an­

ses lämpligt, uppställa enhetliga normer för dylika avtal. Skola sådana avtal

bliva av verklig betydelse för arbetsfredens bevarande, böra de emellertid hava

stöd i en lagstiftning sådan som den nu föreslagna. Med anledning av anmärk­

ningen, att staten såsom arbetsgivare icke är direkt företrädd i arbetsdomsto­

len vill jag framhålla, att, som jag i annat sammanhang kommer att utveckla,

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

K. 1 §.

det icke är avsett, att i domstolen skall inrymmas något slags intresserepre­

sentation för de tvistande parterna. Märkas bör även, att staten utan förslag

tillsätter ordförande och två ledamöter i arbetsdomstolen.

53

Förslaget till lag om kollektivavtal.

1 §.

I främmande rätt betecknas i allmänhet såsom kollektivavtal endast ett

avtal, som slutits mellan en eller flera arbetsgivare eller sammanslutningar av

arbetsgivare, å ena sidan, och en eller flera sammanslutningar av arbetare,

å den andra. På vissa håll föreskrives, att sammanslutningarna skola vara

registrerade, eller utsäges, att de skola äga rättssubjektivitet. De olika lagar­

nas ståndpunkt i detta hänseende sammanhänger naturligen med de gällande

föreningsrättsliga bestämmelserna.

Enligt 1910 års förslag till lag om kollektivavtal kunde sådant avtal slutas

mellan å ena sidan arbetsgivare eller förening av dylika och å andra sidan fack­

förening, fackförbund eller annan dylik förening av arbetare. Därjämte före­

skrevs, att såsom arbetare skulle anses även arbetsförman, handelsbiträde och

annan, som innehade därmed jämförlig anställning.

I motiveringen framhöll föredragande departementschefen, att karaktären

av kollektivavtal icke kunde tilläggas en överenskommelse, där de deltagande

arbetarna icke varit sammanslutna i en organisation eller där åtminstone orga­

nisationen icke uppträtt såsom part vid dess ingående. Ett dylikt avtal kunde

icke tillmätas bindande verkan mot andra än dem, som i egen person deltagit i

avtalets slutande eller därvid varit företrädda av ombud eller ock sedermera

anslutit sig till avtalet. Oavsett att i de flesta fall någon utredning icke stode

att vinna, vilka individer varit representerade av dem, som slutit avtalet, hade

detsamma i alla händelser förlorat den generaliserande verkan, vars ernående

vore ett av kollektivavtalets väsentligaste ändamål. Ej heller förelåge tillräcklig

garanti, att ett avtal, träffat med en samling oorganiserade arbetare, skulle

kunna behörigen upprätthållas. Den fordran syntes följaktligen böra uppstäl­

las, att såsom avtalsslutande part å arbetarsidan skulle förefinnas en samman­

slutning av icke alltför tillfällig och löslig beskaffenhet. Berörda fordran hade

i förslaget antytts genom däri gjort angivande av vissa förekommande mera

fast organiserade sammanslutningar av arbetare såsom behöriga att ingå kollek­

tivavtal och jämställande med dessa av andra likartade sammanslutningar.

Exemplifieringen hade emellertid även i annat hänseende en begränsande bety­

delse. Föreningen skulle hava till syfte att åstadkomma förbättrade arbets­

villkor eller upprätthålla de redan ernådda, att sålunda öva inflytande på för­

hållandet mellan arbetsgivare och arbetare genom tillvaratagande av fackliga

eller yrkesintressen. Föreningar av annan art komme icke i betraktande såsom

parter vid kollektivavtal. Enligt brukliga organisationsformer utgjorde fack­

förbundet, som i förslaget särskilt nämnts, icke en direkt sammanslutning av

arbetare utan en enhet av flera sammanhörande fackföreningar, i vilka arbe-

Kontrahen-

terna.

Främmande

rätt.

1910 års

förslag.

K. 1 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

1911 års

förslag.

1916 års

förslag.

De

sakknnniga.

tarna närmast inginge såsom medlemmar. Ett ytterligare sammanförande av

flera dylika enheter i en gemensam organisation hade också skett. Att även

en sådan centralorganisation borde kunna sluta kollektivavtal vore uppenbart.

Vad sålunda sagts om förening av arbetare såsom deltagande i kollektivavtal

ägde motsvarande tillämplighet i fråga om förening av arbetsgivare.

Departementschefen ingick även på spörsmålet, huruvida man borde tillåta

endast sådana sammanslutningar, som vore juridiska personer, att med laga

verkan ingå kollektivavtal, eller om rättsverkan skulle tillkomma även sådana

avtal, vid vars tillkomst annan sammanslutning medverkat. Nämnda spörsmål

syntes emellertid departementschefen av mindre betydelse, då i praxis alltmera

visat sig benägenhet att tillerkänna förmåga av rättshandlingar åt föreningar

av den utbildning och fasthet, som de hos oss vanligast förekommande förenin­

garna av arbetsgivare eller arbetare ägde.

Samma bestämning rörande kontrahenterna i ett kollektivavtalsförhållande

upptogs i 1911 års förslag till lag om kollektivavtal, dock med den avvikelsen,

att föreskriften om handelsbiträdes jämställande med arbetare uteslöts.

I en vid nämnda års riksdag väckt motion anmärktes, att parterna i kollek­

tivavtal, då förening eller förbund vore kontrahent, borde närmare bestämmas,

så att frågan därom icke bleve beroende av särskild lagstiftning eller av den

tvivelaktiga tillämpningen av allmänna rättsprinciper. Därjämte gjordes gäl­

lande, att det syntes tvivelaktigt, huruvida användande av kollektivavtal vore

inskränkt till vissa samhörande yrkesgrenar, vilka såsom sådana inginge avtal

om sina arbetsvillkor eller arbetsförhållanden, eller om rent administrativa en­

heter såsom svenska arbetsgivareföreningen eller landsorganisationen kunde för

hela sin omfattning vara direkta parter. Särskilda utskottet fann under hän­

visning till departementschefens uttalande vid framläggandet av 1910 års för­

slag bestämmelser i nu angivna syften icke erforderliga.

Jämväl det av socialstyrelsen år 1916 avgivna förslaget förutsatte, att kol­

lektivavtal träffades mellan arbetsgivare eller förening av arbetsgivare, å ena,

samt fackförening, fackförbund eller dylik förening av arbetare, å andra sidan.

Tillika stadgades emellertid, att enligt förslaget skulle såsom arbetare anses

envar, som utförde arbete för annans räkning utan att i förhållande till denne

vara att anse såsom självständig företagare. Till arbetare skulle dock ej hän­

föras tjänstemän, anställda i statens tjänst.

De sakkunnigas utkast angiver såsom kontrahenter vid slutande av kollek­

tivavtal å ena sidan arbetsgivare eller förening av arbetsgivare och å andra sidan

fackförening eller annan dylik förening av arbetare. Därjämte föreskrives,

att vad i lagen stadgas om förening av arbetsgivare eller arbetare skall äga

motsvarande tillämpning å förening eller förbund av flera sådana föreningar.

Härtill har fogats bestämmelse, att då fråga är om dylik sammanslutning, vad

i lagen sägs om medlem av förening skall gälla om de anslutna föreningarna så

ock om deras medlemmar.

I motiveringen hava de sakkunniga härutinnan anfört:

»Med kollektivavtal förstås i det föreliggande utkastet en mellan arbetsgi­

vare eller förening av arbetsgivare, å ena sidan, samt fackförening eller annan

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

55 K. 1 §>*.

dylik förening av arbetare, å andra sidan, träffad överenskommelse om vill­

kor, som skola lända till efterrättelse beträffande arbetsanställning eller om

förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetare. Kollektivavtal kan så­

lunda slutas av en eller flera enskilda arbetsgivare. Däremot kräves, att

avtalet å arbetarsidan träffas av ett flertal arbetare. Även i ett annat hän­

seende består olikhet i partställningen. Under det att avtalet får karaktär

av kollektivavtal i lagens mening, vare sig arbetsgivarna äro sammanslutna till

en organisation eller icke, fordras att såsom part å arbetarsidan skall förefin­

nas eu sammanslutning av arbetare.

Lagutkastet inlåter sig icke på spörsmålet, under vilka förutsättningar en

sammanslutning — vare sig den uppträder å arbetsgivar- eller arbetarsidan —

äger rättspersonlighet d. v. s. i detta sammanhang förmåga att genom kollektiv­

avtal förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter. I sadant avseende gäl­

la de regler, som i allmänhet tillämpas rörande icke ekonomiska föreningar.

Beträffande dylika associationer råder inom rättstillämpningen ingen tvekan

därom, att en förening äger rättspersonlighet, såframt den antagit stadgar av

en viss fullständighet. En sammanslutning, som icke har detta minimum av

stadga och organisation, kan icke vara part i ett av utkastet reglerat kollek­

tivavtalsförhållande, och en överenskommelse, som träffas med en dylik mera

tillfällig eller löslig sammanslutning, faller utom området för den föreslagna

lagen. Frågan huruvida en överenskommelse, som slutits med en mindre fast

sammanslutning av arbetare eller med en grupp arbetare utan varje samman­

hållande band, bör anses falla under begreppet kollektivavtal, har i utkastet

lämnats olöst, liksom detta icke heller i övrigt besvarar frågan om en dylik

överenskommelses rättsliga betydelse. På grund av obestämdheten av de per­

soner, som å arbetarsidan beröras av avtalet, uppkomma vid en dylik överens­

kommelse åtskilliga invecklade spörsmål, vilka, med hänsyn därtill, att över­

enskommelser av detta slag icke äro av större betydelse, torde kunna lämnas

öppna att lösas av rättstillämpningen. Vidare bör enligt allmänna rättsreg­

ler bedömas, huruvida en sammanslutning, som utgör del av en större enhet,

intager sådan ställning i förhållande till denna, att den kan anses utgöra ett

självständigt rättssubjekt.

Givetvis böra även avtal av nu ifrågavarande natur, som slutas icke av en­

skilda arbetsgivare eller föreningar av arbetsgivare eller arbetare utan

av föreningar, förbund eller andra sammanslutningar omfattande ett fler­

tal föreningar, bedömas enligt förevarande lag. Härför kräves dock lik­

som beträffande förening, att sammanslutningen äger ett visst mått av

fasthet. Den bör kunna framträda såsom bärare av rättigheter och skyldig­

heter. Det har synts mindre lämpligt att i lagen vid varje för förening gäl­

lande stadgande angiva, att detsamma har avseende jämväl å sådan samman­

slutning, varom nu är fråga. I stället har man i lagen utgått från det tänkta

huvudfallet, att avtalet slutes mellan å ena sidan arbetsgivare eller förening av

arbetsgivare och å andra sidan fackförening eller annan dylik arbetarförening.

Därjämte har i andra stycket av förevarande paragraf intagits föreskrift, att

lagens bestämmelser, i den mån de avse förening, skola äga motsvarande till-

K. l §.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Yttranden.

Departe­

mentschefen.

lämpning å sammanslutning av föreningar. Till undvikande av missförstånd

har jämväl stadgats, att lagens föreskrifter om medlem i förening skola

beträffande dylik sammanslutning gälla icke blott de anslutna föreningarna

utan även deras medlemmar. Det nu sagda äger tillämpning jämväl å orga­

nisation omfattande flera förbund eller andra sammanslutningar, som nu

nämnts.

En fråga, som icke beröres i utkastet, är spörsmålet, vilka organ äga

behörighet att för förenings räkning träffa kollektivavtal. Även denna fråga

är att bedöma enligt allmänna rättsregler. Särskilt komma härvid i betraktan­

de de grundsatser, som gälla inom föreningsrätten. I vissa fall torde även reg­

lerna om så kallad ställningsfullmakt böra komma i tillämpning.

I de förslag till lagar om kollektivavtal, som tidigare framlagts, har jämväl

berörts spörsmålet, vilka grupper av anställda skola i lagens mening an­

ses såsom arbetare och sålunda vara berättigade att sluta kollektivavtal. Emel­

lertid synes behandlingen av detta spörsmål icke höra hemma i förevarande

lag. Utkastet fastslår endast, att om ett kollektivavtal kommer till stånd, för

detsamma skola gälla de i lagen givna reglerna. Tydligt är emellertid, att här,

liksom i lagen om medling i arbetstvister, uttrycket arbetare icke får tolkas så­

som avseende allenast kroppsarbetare. Därunder kunna inbegripas jämväl

andra anställda.»

I sitt yttrande över de sakkunnigas utkast har socialstyrelsen framhållit,

att den föreslagna lagens tillämpning sannolikt i många fall skulle kom­

ma att lida av osäkerhet till följd av bristen på legislativ reglering av ar­

betsgivarnas och arbetarnas fackliga sammanslutningar. Samma uppfatt­

ning har kommit till uttryck i väg- och vattsnbyggnadsstyrelsens utlåtande,

däri göres gällande, att nämnda olägenhet ändamålsenligast kunde undan­

röjas genom föreskrift, att de i lagen avsedda sammanslutningarna skulle regi­

streras såsom ekonomiska föreningar. Liknande anmärkning har framställts

av vissa förvaltningsmyndigheter vid marinen.

Socialstyrelsen har tillika anfört, att beteckningen »arbetare» i lagutkastet

saknade närmare bestämning. I motiveringen framhölles emellertid, att där­

med icke avsåges allenast kroppsarbetare utan jämväl andra anställda. Med

hänsyn till bland annat nämnda betecknings olika innebörd i skilda lagar

på det sociala området, t. ex. lagen om arbetarskydd och lagen om arbetstidens

begränsning, syntes en dylik bestämning önskvärd. Anmärkas borde också,

att åtskilliga arbetstagare, vilkas arbetsvillkor reglerades av kollektivavtal,

exempelvis farmaceuter och viss kontorspersonal, icke betraktades såsom ar­

betare. Möjligen skulle det vara lämpligt att utbyta beteckningen »arbetare»

mot »arbetstagare» eller på något sätt angiva, att det förra ordet borde tagas

i den vidsträckta bemärkelse, som kännetecknade det senare.

Såsom socialstyrelsen framhållit, torde vid tillämpning av de föreslagna la­

garna i en del fall kunna uppstå osäkerhet till följd av bristen på rättslig

reglering av arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer. Någon större olä­

genhet lärer emellertid icke kunna uppkomma härigenom. Inom rättstillämp­

ningen råder ingen tvekan därom, att sammanslutningar, som nått en viss

grad av fasthet, äga rättssubjektivitet. Samma regler böra komma i tillämp­

ning på förevarande område. De flesta av de sammanslutningar, som ingå

avtal av den natur, varom här är fråga, måste med tillämpning av omförmälda

regler anses äga rättspersonlighet. Naturligen vore det ur andra synpunkter

önskvärt, att i vårt land en föreningslagstiftning komme till stånd, men att i

avbidan på lösningen av detta vittutseende problem uppskjuta lagstiftningen

rörande kollektivavtal synes mig icke tillrådligt.

Att i lagen närmare bestämma vad som menas med arbetare synes icke vara

erforderligt. Såsom de sakkunniga påpekat, bör uttrycket arbetare anses om­

fatta ej blott kroppsarbetare utan även andra anställda. I lagen den 28 maj

1920 om medling i arbetstvister begagnas nämnda uttryck i denna vidare bety­

delse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

57 K. 1 §.

I åtskilliga främmande lagar föreskrives, att kollektivavtalet skall upprät­

tas skriftligen. Så är förhållandet i Norge, Finland, Tyskland, Österrike,

Schweiz och Frankrike. En liknande föreskrift har upptagits i de tyska och

nederländska förslagen.

En del främmande lagar stadga därjämte, att kollektivavtal för att bliva

bindande skall deponeras eller registreras hos någon myndighet. Enligt den

österrikiska lagen måste varje kollektivavtal inom fjorton dagar ingivas till

förlikningsnämnden, som föranstaltar om kungörande därav. Avtalets norme­

rande verkan inträder från och med dagen efter kungörandet. Den franska

lagen föreskriver, att avtalet skall ingivas till arbetsdomstolen eller fredsdoma­

ren. Någon tid härför är icke stadgad, men avtalet träder i kraft först dagen

efter den, då ingivandet skett.

Enligt samtliga de tidigare framlagda förslagen skulle kollektivavtal upp­

rättas i skriftlig form. Något skäl för denna föreskrift anfördes icke, men till

grund för densamma torde hava legat en önskan att från början giva avtalet

erforderlig fasthet och för framtiden trygga mot meningsskiljaktigheter an­

gående dess tillkomst och verkliga innehåll.

Bestämmelse om skriftlig form återfinnes icke i de sakkunnigas utkast. De

sakkunniga hava i denna del anfört:

»I allmänhet torde vid slutande av kollektivavtal denna form komma

till användning. Att såsom villkor för avtalets giltighet föreskriva skrift­

lig form, torde emellertid ej vara lämpligt. Om parterna godkänna ett

av förlikningsman framlagt medlingsförslag, måste uppenbarligen ett kol­

lektivavtal anses hava kommit till stånd, och detta oavsett om avtalet

sedermera bekräftas genom uppsättande av särskild skrift, som undertecknas av

parternas representanter. I vissa fall fullständigas eller ändras ingångna, mera

omfattande avtal genom mindre avtal, som ej avfattas i skriftlig form. Där­

est överenskommelser av nu nämnda slag skulle frånkännas karaktären av gil­

tiga kollektivavtal, skulle detta kunna medföra betydande olägenheter. Par­

terna böra därför äga frihet att ingå avtal i den form de finna ändamålsenligt.

Skulle tvist uppstå rörande frågan, huruvida avtal kommit till stånd, blir man

hänvisad att med tillämpning av den allmänna avtalslärans regler träffa

Avtalets

form.

Främmande

rätt.

Tidigare

förslag.

De

sakknnniga.

K. 1 §.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

ett avgörande. Givetvis är det emellertid önskvärt, att avtalsbestämmelserna

avfattas skriftligen och att den däröver upprättade handlingen undertecknas

av parterna eller deras ombud. Därigenom underlättas i hög grad bevisningen

rörande avtalets tillkomst och innehåll samt förebyggas tvister med anledning

av detsamma. Märkas bör även, att den skriftliga formen är av särskilt värde

med hänsyn till dem, som icke tagit del i avtalets tillkomst men dock äro

bundna av detsamma.»

Yttranden.

I en del av de nu inkomna yttrandena har påyrkats upptagande av bestäm­

melse, att kollektivavtal skall upprättas i skriftlig form. Sålunda har svenska

arbetsgivareföreningen framhållit, att det uppenbarligen vore av betydelse för

arbetsfreden, att det för varje arbetsplats kunde ovedersägligen konstateras,

både huruvida ett kollektivavtal förefunnes eller icke och i det förra fallet vad

detsamma innehölle. Skulle på en arbetsplats tvivel råda om befintligheten av

kollektivavtal och eventuellt om dess innehåll, vore ordningen och freden på ar­

betsplatsen äventyrade. De sakkunniga hade uttalat, att om parterna godkände

ett av förlikningsman framlagt medlingsförslag, borde kollektivavtal anses hava

kommit till stånd, vare sig avtalet skriftligen bekräftats av parternas represen­

tanter eller icke. Även om det anförda teoretiskt sett vore riktigt, vore det emel­

lertid mycket enkelt för förlikningsmannen att fordra parternas skriftliga god­

kännande å medlingsförslaget, och ett dylikt förfarande vore så gott som

undantagslöst fallet. På grund av den betydelse, som kollektivavtalen ägde för

det allmänna, och önskvärdheten av att de bringades till offentlig känne­

dom, vore stadgat, att därest skriftligt kollektivavtal avslutits, man å ar­

betsgivarsidan vore skyldig att insända en avskrift därav till socialstyrelsen.

Den samling av kollektivavtal, som man sålunda velat åvägabringa, bleve ofull­

ständig, om muntliga kollektivavtal finge existera. Liknande synpunkter

hava framförts av Sveriges redareförening och Stockholms bageriindustriför-

ening samt vissa militära förvaltningsorgan. Svenska lantarbetsgivarnes cen­

tralförening har gjort gällande, att som kollektivavtal borde anses endast sådan

överenskommelse, som fått någon form av i skrift dokumenterad bekräftelse.

I nämnda avseende borde anses tillfyllest, att parterna inför förlikningsman

godkänt ett av honom framlagt skriftligt medlingsförslag. Lands sekret ariatet

har ansett, att i lagen borde bestämmas, att kollektivavtal skulle vara en skrift­

ligt avfattad handling.

Departe-

Uppenbarligen är det av synnerlig vikt, att kollektivavtalen på ett eller

mentschefen.

annat sätt finnas återgivna i skrift. Detta är av så stort intresse för partema

själva, att man med säkerhet kan utgå från att ifrågavarande önskemål i fram­

tiden likasom hittills blir i största utsträckning tillgodosett, oavsett den stånd­

punkt lagen kommer att iakttaga i fråga om formen för avtalets upprättande.

Om man med hänsyn till önskemålet, att kollektivavtal skola finnas uppteck­

nade i skrift, uppställer fordran på skriftlig form för upprättandet, kan man

emellertid, på sätt även de sakkunniga ansett, riskera att åstadkomma mera

skada än gagn. Fordran på skriftlig form innebär nämligen, att avtalet skall

fixeras i en för ändamålet särskilt upprättad handling, som förses med parter­

nas underskrifter. En överenskommelse, som icke klätts i denna form, blir

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

59

ä .

1 §.

ogiltig och kan således icke göras gällande mot part, som åberopar sig på

formfelet. Ett kollektivavtal, som kommit till stånd därigenom, att parterna

i skrivelser till vederbörande förlikningsman förklara sig godkänna ett av

honom framlagt skriftligt medlingsförslag, fyller icke ifrågavarande form­

krav, dels därför att medlingsförslaget i sig självt oftast icke har erforderlig

fullständighet utan förutsätter en utredigering med stöd av andra handlingar

och dels enär parternas underskrifter saknas. Om parterna efter medlingsförsla­

gets godkännande komma i tvist angående utredigeringen och således icke kunna

enas om en text, skulle, om skrift uppställes såsom form, ett avtal icke anses

hava kommit till stånd, och parterna vara berättigade att genomdriva sina me­

ningar angående avtalets innehåll genom stridsåtgärder i stället för att vara

hänvisade till arbetsdomstolen för avgörande av vad den träffade överenskom­

melsen i verkligheten inneburit. Ett avtal, som inryckes i ett vanligt, vid för­

handlingar fört protokoll, är icke heller upprättat i vederbörlig form, i varje

fall på den grund, att underskrifter saknas. Uppställes krav på skriftlig

form för upprättandet, måste denna också upprätthållas i fråga om ändringar i

avtalet. Emellertid torde man hava att räkna med att ändringar, särskilt i

kollektivavtal, som gälla endast för viss arbetsplats, ofta komma till stånd på

mycket formlöst sätt och även genom enkla muntliga överenskommelser. På

nu anförda skäl och då ifrågavarande lagstiftning avser en allmänhet, som i

stor utsträckning saknar sinne för iakttagande av juridiska former, har jag an­

sett mig böra i denna del följa de sakkunniga och avstå från ett formkrav, som

skulle kunna i många fall föranleda, att ingångna avtal på grund av formfel

bleve ogiltiga.

Mot den av mig intagna ståndpunkten kan måhända invändas, att såsom fram­

går av den lämnade redogörelsen för främmande rätt i flera andra länder kräves.

att kollektivavtal skall upprättas skriftligen. Märkas bör emellertid, att enligt

vad jag inhämtat i vissa av nämnda länder kravet på skriftlighet i många fall,

däribland när fråga är om kollektivavtal, anses uppfyllt, därest de förklaringar

från parterna, varigenom avtalet kommit till stånd, innehållas i växlade brev.

På sätt framgår av det anförda är emellertid detta enligt svensk rätt icke till­

fyllest, då skrift fordras såsom form.

Det har också påpekats, att tillåtligheten av icke skriftligen upprättade

kollektivavtal äventyrade fullständigheten av den samling av kollektivavtal,

som skulle åstadkommas genom bestämmelsen i 13 § av de sakkunnigas ut­

kast. Med anledning härav har jag låtit omarbeta nämnda paragraf, vilken i

förevarande förslag bär ordningsnumret 11, i syfte att om möjligt på indirekt

väg framtvinga, att överenskommelser, som icke avfattats skriftligen, seder­

mera bliva upptecknade i skrift. På sätt jag vid nämnda paragraf skall när­

mare framhålla, blir på detta sätt även parternas behov att äga tillgång till

skriftlig avfattning av avtalet tillgodosett.

Kollektivavtalets innehåll angives i viss mån olika i olika länder. I all­

mänhet framhålles emellertid kollektivavtalets huvudsyfte att fastställa nor­

mer, som skola gälla vid upprättande av arbetsavtal. Enligt finsk lag avser

Avtalets

innehåll.

Främmande

rätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

K. 1 §.

60

1910 års

förslag.

1911 års

förslag.

1916 års

förslag.

De

sakkunniga.

kollektivavtalet sålunda villkor, som skola lända till efterrättelse vid arbets­

avtal eller vid arbetsförhållande i övrigt. Den nederländska lagen angiver kol­

lektivavtalets föremål såsom de arbetsvillkor, vilka skola iakttagas vid upprät­

tande av arbetsavtal. I det i samma land framlagda förslaget betecknas kol­

lektivavtalet med hänsyn till sitt innehåll såsom en överenskommelse, vilken

företrädesvis eller uteslutande fastställer arbetsvillkor, vilka äro att iakttaga

vid arbetsavtal. Enligt den i Tyskland gällande förordningen skall kollektiv­

avtalet reglera villkoren för slutande av arbetsavtal och i det tyska förslaget

angives avtalets syfte vara en reglering av arbetsförhållandet. Förslaget till­

lägger emellertid, att till arbetsförhållandet skola ock räknas lärlingsväsendet,

arbetets organisation inklusive frågan om driftsråd, användandet av arbetsför­

medling och anordningar för medling eller avgörande av tvister på grund av

arbetsförhållandet. Ett fullständigare angivande av kollektivavtalets innehåll

förekommer i fransk rätt. Däri föreskrives, att avtalet skall fastställa parter­

nas åtaganden i förhållande till varandra och särskilt sådana villkor, som skola

lända till efterrättelse beträffande de arbetsavtal med enskilda arbetare eller

arbetslag, som de av kollektivavtalet bundna parterna ingå sins emellan eller

med tredje man rörande sådant arbete, som avses i kollektivavtalet. Den

norska lagen betecknar ett kollektivavtal med hänsyn till innehållet som ett

avtal om arbets- och lönevillkor eller andra arbetsförhållanden. I den öster­

rikiska lagen förstås med kollektivavtal en överenskommelse, som reglerar de

ömsesidiga, ur arbetsförhållandet härrörande rättigheter och skyldigheter eller

de andra angelägenheter, som äro av ekonomisk betydelse för arbetsförhållan­

det.

Vid framläggande av 1910 års förslag erinrade föredragande departements­

chefen, att kollektivavtal i regel innehölle dels stadganden, vilka omedelbart

hänförde sig till bestående eller blivande arbetsavtal, dels ock regler, som ute­

slutande eller i första hand vore av betydelse för de båda sidornas organisa­

tioner. I anslutning härtill angavs i förslaget, att kollektivavtal kunde träf­

fas om villkor, som skulle lända till efterrättelse vid arbetsavtals ingående,

samt om förhållandena i övrigt mellan arbetsgivare och arbetare.

Samma bestämning av avtalets innehåll återfanns i 1911 års förslag.

I det av socialstyrelsen år 1916 framlagda förslaget angavs kollektivavtalets

innehåll såsom villkor, som skulle lända till efterrättelse vid arbetsavtal. Där­

jämte kunde i avtalet intagas bestämmelser om förhållandet i övrigt mellan

arbetsgivare och arbetare.

Svenska måleriarbetareförbundet framhöll i avgivet yttrande över förslaget,

att sistnämnda tillägg syntes böra utgå, då parterna själva borde bestämma kol­

lektivavtalens innehåll och omfattning utan någon hänvisning i lagen till dylik

rätt. Även andra förbund ansågo nämnda stadgande onödigt.

De sakkunniga hava i sin motivering anfört i denna del:

»Den väsentliga delen av kollektivavtalets innehåll utgöres i regel av be­

stämmelser, vilka hänföra sig till förhållandet mellan arbetsgivaren och de hos

honom anställda arbetarna. Av dylik beskaffenhet äro föreskrifterna om ar­

betsvillkoren — bland vilka lönebestämmelserna intaga en framträdande

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

(51 Ä-

1 §

plats — om uppsägning av arbetare med mera. Därjämte ingå vanligen i av­

talet föreskrifter, vilka uteslutande eller i första band beröra förhållandet

mellan arbetsgivaren eller arbetsgivarorganisationen, å ena, och arbetarsam­

manslutningen, å andra sidan. Hit höra alla de regler, som avse själva kol­

lektivavtalet såsom sådant, till exempel stadganden om avtalets giltighetstid,

uppsägning och förnyande samt om behandling av tvister rörande avtalet. Det

har icke ansetts erforderligt att i lagen giva några närmare regler om kol­

lektivavtalets innehåll. Däri har endast intagits en erinran om de båda grup­

per av bestämmelser, som pläga ingå i ett dylikt avtal.

För att ett träffat kollektivavtal skall träda i tillämpning förutsättes, att

inom området för kollektivavtalets giltighet träffas enskilda arbetsavtal, för

vilka kollektivavtalets bestämmelser skola vara normgivande. I allmänhet slu-

tes sådant enskilt arbetsavtal allenast därigenom att arbetaren erhåller anställ­

ning hos arbetsgivaren. Ofta nog torde kontrahenterna icke ens göra klart

för sig, att därigenom ingås ett självständigt avtal. Med hänsyn härtill har

uttrycket enskilt arbetsavtal undvikits i utkastet.»

I överensstämmelse härmed har i utkastet kollektivavtal med hänsyn till

innehållet betecknats såsom avtal om villkor, som skola lända till efterrättelse

beträffande arbetsanställning, eller om förhållandet i övrigt mellan arbets­

givare och arbetare.

Socialstyrelsen ävensom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hava framhållit

såsom önskvärt, att jämväl det enskilda arbetsavtalet gjorts till föremål för

legislativ reglering. Socialstyrelsen har vidare anmärkt, att det för begreppet

kollektivavtal konstitutiva eller att vara ett ramavtal för de särskilda arbets­

avtalen icke tydligt kommit till uttryck i den föreslagna definitionen. Detta

förhållande måste betecknas som en brist och kunde bidraga till en viss oklar­

het i fråga om vad lagstiftaren åsyftat med kollektivavtal.

Landssekretariatet har framhållit, att i utkastet saknades en bestämd defini­

tion av begreppet kollektivavtal. Ett muntligt eller skriftligt avtal mellan

ett arbetslag, som vore sektion av en viss förening, om utförande av ett visst

arbete antingen mot överenskomna å-pris för styck-, kubik- eller viktenhet eller

mot en summa ett för allt och innehållande bestämmelse, att under arbetets

gång skulle utbetalas viss veckolön i förskott, kunde sägas vara »avtal om

villkor, som skola lända till efterrättelse beträffande arbetsanställning eller om

förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetare». Det kunde dock

ifrågasättas om icke ett sådant avtal vore att hänföra till entreprenadavtal och

ej till kollektivavtal. Det funnes en mängd olika former för uppgörelse mellan

arbetarna kollektivt och arbetsgivare, och därför syntes det vara nödvändigt,

att man i en lag om kollektivavtal klart angåve, vilka avtal skulle falla under

lagens bestämmelser.

Frågan om rättslig reglering av det enskilda arbetsavtalet intog i de äldre

förslagen till lagstiftning om kollektivavtal ett framträdande rum. Numera

torde emellertid denna fråga hava förlorat en del av sitt intresse. Frågan om

lagstiftning rörande det enskilda arbetsavtalet erbjuder för övrigt åtskilliga

vanskligheter, vilka icke torde kunna lösas utan en föregående grundlig ut-

Yttranden.

Departe­

mentschefen

K. 1 §.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

redning. Därtill kommer, att berörda spörsmål sträcker sig vida utöver den nu

föreliggande lagstiftningsuppgiften. Jag kan sålunda icke biträda förslaget

om en reglering jämväl av de enskilda arbetsavtalen.

Det särskilt utmärkande för kollektivavtalet är att utgöra ett ramavtal för

de enskilda arbetsavtal, som träffas mellan de arbetsgivare och arbetare, vilka

äro berörda av kollektivavtalet. De sakkunniga hava ansett denna teoretiska

konstruktion vara svårtillgänglig för en bredare allmänhet; av de närmast be­

rörda uppfattades kollektivavtalet praktiskt såsom direkt reglerande arbetsför­

hållandena, och det enskilda arbetsavtalet framstode endast såsom en överens­

kommelse om arbetsanställning. Därför hava de sakkunniga också undvikit

att använda beteckningen arbetsavtal. För egen del ansluter jag mig till denna

uppfattning, att man om möjligt bör undvika ett allt för teoretiskt utrycks-

sätt. Jag har emellertid sökt att genom en mindre redaktionell ändring skar­

pare framhäva kollektivavtalets ifrågavarande karaktär.

Kollektivavtal kan emellertid upptaga andra föreskrifter än dem, som före­

trädesvis avse att reglera de enskilda arbetsavtalen. Här komma först och

främst i betraktande sådana bestämmelser, som gälla kollektivavtalet självt,

såsom angående tid för avtalets giltighet, uppsägning o. s. v. Vidare märkas

bestämmelser, som endast röra förhållandet mellan de avtalsslutande, till exem­

pel om medverkan vid förhandling eller vid val av skiljenämnd. Ytterligare

kan nämnas regler om vilka arbetare, organiserade eller oorganiserade, få an­

ställas, om anlitande av viss arbetsförmedlingsanstalt etc. En särskild grupp av

bestämmelser utgöra de, som avse förhållandena vid kollektivavtalets ingående,

särskilt när det gäller avveckling av en strid, exempelvis om tiden för arbetets

återupptagande, om företrädesrätt till återinträde i arbete, om förbud mot

trakasserier o. s. v. Vissa av dessa senare bestämmelser äro avsedda att ingå

i arbetsavtal, andra däremot icke. Att uttömmande angiva vad kollektivavta­

let i alla dessa olika hänseenden kan innehålla är naturligen omöjligt. I an­

slutning till äldre svenska förslag har endast angivits, att kollektivavtal kan

innehålla — förutom normer för de enskilda arbetsavtalen — jämväl bestäm­

melser om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetare.

Då det gjorts gällande, att den i lagtexten givna definitionen på kollektiv­

avtal icke uppdroge en fullt bestämd gräns mot andra närliggande rättsliga

företeelser, särskilt entreprenadavtalet, är detta i viss mån riktigt. På grund

av de olika moment, som kunna ingå i ett kollektivavtal, är det dock knap­

past möjligt att i en kort definition angiva en sådan gräns. Huruvida ett

kollektivavtal eller annat avtal föreligger måste bedömas med hänsyn till de

synnerligen växlande omständigheterna i varje särskilt fall. Bortsett från

den här givna definitionen har man vid frågans avgörande god ledning i själva

beteckningen »kollektivavtal». Vad därmed förstås torde nämligen numera

genom såväl teori som praktik vara väsentligen klarlagt. Det må också erin­

ras, att förevarande lagförslag endast avser ett avtal, som på arbetarsidan slu­

tits av en organisation. Detta torde däremot i regel icke vara fallet beträf­

fande andra närliggande avtal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

63

K 2

&

De sakkunniga hava i sin motivering framhållit, att det vore tydligt, att

den föreslagna lagen icke kunde fullständigt reglera kollektivavtalet och dess

rättsverkningar. Vid sidan av lagen gällde, såframt de icke strede mot dess

föreskrifter, såväl i lag eller annan författning givna bestämmelser som all­

männa rättsregler, i den män de kunde tillämpas å kollektivavtal. Särskilt

kunde framhållas, att å sådant avtal borde tillämpas gällande regler om slu­

tande av avtal och om rättshandlingars ogiltighet.

Till de sakkunnigas sålunda gjorda uttalande kan jag ansluta mig.

2 §.

Inom rättsvetenskapen hava olika meningar yppats, huruvida ett upprättat

kollektivavtal skall vara bindande allenast för medlemmarna i de organisa­

tioner, som slutit avtalet, eller endast för dessa organisationer eller slutligen

för såväl organisationerna som medlemmarna. I de länder, där denna fråga

lösts inom lagstiftningen, har man i allmänhet anslutit sig till sistnämnda

mening. Den finska lagen stadgar sålunda, att kollektivavtal är bindande för

arbetsgivare eller föreningar, som ingått eller sedermera biträtt avtalet, lik­

som ock för arbetsgivare eller arbetare, vilka äro eller under avtalets giltig­

hetstid varit medlemmar av förening, som är part i avtalet. Enligt norsk rätt

är ett kollektivavtal bindande såväl för en avtalsslutande organisation som

för dess medlemmar. En medlem eller en underavdelning av en förening blir

icke genom att avgå eller uteslutas ur föreningen fri från sina förbindelser

enligt de kollektivavtal, som vid tiden för utträdet gällde för föreningen. I

det nederländska förslaget stadgas bundenhet såväl för förening, som slutit

kollektivavtal, som för alla dem, vilka under den tid avtalet är gällande äro

eller bliva medlemmar av föreningen. I föreningens stadgar kan dock bestäm­

mas, att de medlemmar, som inom en viss tid hos föreningens styrelse skrift­

ligen och under framhållande, att det är avslutandet av ett visst kollektivavtal,

som är anledningen till detta steg, anmäla sitt utträde, icke äro bundna av

nämnda avtal. Detsamma gäller, därest avtalet ändras eller förlänges. Där­

est det i kollektivavtalet ej träffats annan överenskommelse, fortsätter medlem

av förening, för vilken avtalet är bindande, att vara bunden därav även efter

det han utträtt ur föreningen. Bundenheten upphör, därest efter utträdet göres

ändring i avtalet. I händelse avtalet förlänges efter det medlemmen utträtt,

fortsätter bundenheten till den tidpunkt, då avtalet, därest förlängning ej skett,

skulle hava upphört. Det tyska förslaget innehåller, att kollektivavtal är bin­

dande såväl för de avtalsslutande föreningarna som för deras medlemmar, vare

sig dessa varit medlemmar vid avtalets slutande eller de sedermera tillhört för­

eningen. För medlem, som utträtt ur föreningen efter avtalets slutande, upp­

hör bundenheten, då avtalet upphör eller skulle hava upphört, därest någon

part uppsagt avtalet till första möjliga tidpunkt. Enligt fransk rätt är ett

kollektivavtal bindande för organisation, som avslutat eller biträtt avtalet lik­

som ock för dem, som vid avslutandet eller biträdandet varit medlemmar av

sådan organisation, därest de ej inom viss tid därefter hos vederbörande myn­

dighet förklarat sig skola utgå därur. Avtalet är vidare bindande för dem,

Tillämpning

av allmänna

rättsregler.

Avtalets

räckvidd.

Främmande

rätt.

K. 2 §.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

1910 års

förslag.

1911 års

förslag.

som efter avtalets ingivande för registrering ansluta sig till en därav bunden

organisation. Beträffande avtal för obestämd tid gäller, att medlem av avtals-

bunden förening kan när som helst frånträda avtalet, så framt han icke för

viss tid avstått från rätten härtill, genom att utträda ur föreningen och inom

viss tid göra anmälan därom hos vederbörande myndighet. I detta samman­

hang bör anmärkas, att enligt den tyska förordningen i ämnet riksarbetsdepar-

tementet kan förklara, att sådant kollektivavtal, som vunnit övervägande be­

tydelse vid fastställandet av arbetsvillkoren för den yrkesgrupp och inom det

område, som avses i avtalet, skall vara allmänt förbindande. I sådant fal]

äger det inom sitt giltighetsområde tillämpning på sådana arbetsavtal, som

på grund av arbetets beskaffenhet falla under avtalet, även i det fall, att ar­

betsgivaren eller arbetaren icke biträtt avtalet eller ingendera av dem gjort

detta. Likartade bestämmelser återfinnas i det tyska förslaget och i österri­

kisk rätt.

Det för 1910 års riksdag framlagda förslaget innehöll, att kollektivavtal

i fråga om yrkesgrupper, som avsåges i avtalet, skulle lända till efterrättelse

ej mindre för arbetsgivare eller arbetare, som vid dess ingående var medlem

av förening, som slutit avtalet, än även för den, som sedermera inträtt i för­

eningen. Därest flera föreningar sammanslutit sig till en förening, skulle

såsom medlemmar av den högre organisationen anses jämväl medlemmarna av

underföreningarna.

Vid anmälan av förslaget yttrade departementschefen bland annat, att det

utan särskilt lagstadgande vore uppenbart, att kollektivavtalet vore förbin­

dande för varje enskild arbetsgivare liksom för varje förening å ena eller andra

sidan, som deltagit i avtalet. I vilken utsträckning åter medlemmarna av

en förening, som slutit kollektivavtal, borde anses av avtalet förpliktade, kunde

vara föremål för olika meningar. Enighet rådde dock därom, att medlem, som

tillträtt föreningen efter avtalets slutande, bleve bunden av avtalets bestäm­

melser. Beträffande föreningens medlemmar vid tiden för avtalets ingående

hade framhållits såsom önskvärt, att det stode dem öppet att genom anmälan

inom viss tid av utträde ur föreningen och tillkännagivande därom till med-

kontrahenten undandraga sig inverkan av kollektivavtalet. I motsatt fall skulle

möjlighet förefinnas för ledarna av en förening att för längre tid pålägga

medlemmarna förpliktelser, som skadade deras intressen. Däremot kunde an­

märkas, att ett godkännande av den antydda utvägen ej blott innebure ett

förnekande av kollektivavtalets princip och i vissa fall, i händelse av mass-

utträde ur förening, skulle omintetgöra hela den fördel, som man genom av­

talets slutande velat vinna, utan även skulle bereda tillfälle att på ett bedräg­

ligt sätt kringgå kollektivavtalet. Avtalet borde följaktligen vara bindande

för samtliga dem, som vid dess ingående voro medlemmar av däri deltagande

förening, kontrahenterna dock obetaget att i avtalet på annat sätt bestämma

dess giltighetsområde.

I 1911 ars förslag undergick berörda föreskrift en jämkning i syfte att ut­

märka, att kollektivavtalets giltighetsområde hade även en lokal begränsning.

Inom särskilda utskottet vid 1911 års riksdag yppades den farhågan, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

65

K. 2 §.

förslagets bestämmelse, att kollektivavtal vore bindande såväl för den, som vid

avtalets ingående var medlem av den avtalsslutande föreningen, som för den,

som sedermera inträdde i densamma, skulle kunna tydas så, att äldre kollektiv­

avtal, som vore bindande för medlemmen, utan vidare bleve satt ur kraft. Till

förekommande av en dylik missuppfattning föreslog utskottet, att omförmälda

regel skulle gälla endast i den mån medlemmen icke vore bunden av tidigare

ingånget kollektivavtal.

Föreskrift av enahanda innehåll intogs i socialstyrelsens år 1916 avlämnade

förslag.

I utlåtande över sistnämnda förslag framhöll Sveriges verkstadsförening, att

i lagen borde uttryckligen angivas, huruvida den, som tillhört en avtalsbunden

organisation, jämväl efter utträde ur densamma vore bunden av avtalet.

Enligt de sakkunnigas utkast är kollektivavtal i fråga om arbetsområde,

som avses i avtalet, bindande, förutom för dem, som slutit avtalet, jämväl för

medlem i förening, som slutit avtalet, vare sig han inträtt i föreningen före

eller efter det avtalet slöts. Vad sålunda stadgas om medlem i förening skall

ej gälla i den mån medlem är bunden av tidigare kollektivavtal. Med dessa

bestämmelser bör sammanställas regeln i 1 § i utkastet, att då fråga är om

förening eller förbund av flera föreningar av arbetsgivare eller arbetare, vad i

lagen stadgas om medlem i förening skall gälla om såväl de anslutna förenin­

garna som deras medlemmar.

I motiveringen hava de sakkunniga redogjort för de inom rättsvetenskapen

framförda åsikterna rörande kollektivavtalets räckvidd samt framhållit, att

det icke rådde något tvivel därom att uppfattningen inom de fackliga organisa­

tionerna å ömse sidor i vårt land anslutit sig till den uppfattningen, att kollek­

tivavtalet vore bindande såväl för de organisationer, vilka slutit avtalet, som

för deras medlemmar. Vidare hava de sakkunniga anfört:

»På denna ståndpunkt står även lagutkastet. De rättigheter och förplik­

telser, som uppkomma genom kollektivavtalet, tillkomma respektive åvila

såväl de avtalsslutande parterna som även en avtalsslutande organisa­

tions medlemmar. Denna verkan med avseende å en facklig förenings

medlemmar bör inträda jämväl för medlem, som vunnit inträde i för­

eningen efter avtalets ingående. Emellertid bör den, som är bunden av

kollektivavtal, icke genom att inträda i förening, för vilken annat kol­

lektivavtal är gällande, kunna frigöra sig från bestämmelserna i förstnämn­

da avtal. Endast om och i den mån han icke är bunden av det tidigare av­

talet, kan för honom inträda bundenhet på grund av det avtal, som är nor­

merande för föreningen. Föreskrifter i detta syfte ingå i första stycket av

förevarande paragraf. Givetvis är avtalet bindande allenast inom det arbets­

område, d. v. s. för det fack och beträffande de arbetsplatser, som avses i

avtalet.

I lagen har icke reglerats verkan därav, att medlem utträder ur förening,

som är bunden av kollektivavtal. Det torde nämligen icke vara möjligt att

härutinnan uppställa allmängiltiga regler. Lämpligare synes vara att över­

lämna åt praxis att i varje särskilt fall avgöra, i vilken mån medlem, som

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 31 häft. (Nr 39.)

5

1916 års

förslag.

De

sakkunniga.

K. 2 §.

66

Kungl. May.ts proposition nr 39.

Yttranden.

utträtt ur föreningen, kan bliva fri från det för föreningen bindande avtalet.

Framhållas bör emellertid, å ena sidan att utträde ur föreningen, särskilt å

arbetsgivarsidan, i regel icke utan vidare bör medföra frigörelse från bunden­

het av avtalet, samt å andra sidan att, i den mån bundenhet består efter

utträdet, denna bundenhet icke behöver räcka lika länge som föreningen är

bunden. I sistnämnda hänseende erinras särskilt, att en åtgärd från föreningens

sida, som medför förlängning av avtalet men vidtages efter medlems utträde,

icke bör vara bindande för honom. Möjligen bör dock medlem, som efter ut­

träde ur föreningen fortfarande är bunden av avtalet, vara skyldig att själv

uppsäga avtalet, om han vill bliva fri, när avtalets ursprungliga giltighetstid

utlöper.»

Socialstyrelsen, som i sitt yttrande sammanställt bestämmelserna i 2 § i ut­

kastet med innehållet i 3 §, har därom anfört i huvudsak: Nämnda paragrafer

innehölle bestämmelser, vilka på parterna i arbetsavtalet överförde en bunden­

het av kollektivavtalet, vars tillämpningsmöjlighet och berättigande syntes nå­

got tvivelaktiga. Berörda bundenhet, som bland annat skulle beröva nämnda

parter möjlighet att överenskomma om avvikelser från kollektivavtalet, syntes

ej heller för närvarande vidare strängt iakttagas. Sålunda kunde det ej sällan

inträffa, att en arbetsgivare vid bristande tillgång på arbetare eller för att för­

värva eller få behålla en särskilt värdefull arbetskraft förbunde sig att öka löne­

förmånerna utöver vad kollektivavtalet bestämde, något som omförmälda lag­

rum av deras ordalydelse att döma måste anses förbjuda. Någon gång kunde

även förekomma, att arbetsgivare och arbetare inför eljest hotande nedläggning

eller inskränkning av driften träffade överenskommelse om reducering av de ge­

nom kollektivavtal bestämda lönerna. För övrigt vore det nära nog omöjligt

att förhindra dylika avvikelser i maskerad form. Bestridas kunde icke, att vä­

gande skäl kunde anses tala för en bundenhet av den art lagrummen an-

gåve men den syntes icke nödvändigtvis eller kanske ens rätteligen vara

att härleda ur kollektivavtalet. Dess ändamål, åtminstone dess primära och

huvudsakliga, vore nämligen att bereda de under avtalets giltighet inbegrip­

na arbetsgivarna och arbetarna säkerhet för att vid anlitande av arbetskraft

respektive antagande av arbete inom avtalets fackliga och personliga gil­

tighetsområde ej behöva bereda bättre respektive godtaga sämre arbets­

villkor än avtalet bestämde. Avtalet kunde åberopas av arbetsgivaren, om

arbetaren gjorde anspråk på högre lön än den avtalsbestämda, och av arbetaren

i fall arbetsgivaren sökte betala lägre lön än den avtalade. Det krav på ytter­

ligare bundenhet, som framkomme i lagutkastet och som skulle hindra arbets­

givaren att medgiva höjning av lönen och arbetaren att godtaga sänkning av

densamma, bottnade tydligtvis väsentligen i intresseförhållanden mellan par­

terna å samma sida, vare sig arbetsgivarnas eller arbetarnas. Naturligare

syntes då, att nämnda krav, i den mån detsamma funnes böra beaktas, till-

godosåges genom avtal eller däremot svarande bestämmelser för vardera part­

sidan, t. ex. genom föreskrifter i respektive förenings stadgar. Med hänsyn

till vad sålunda anförts borde den i lagutkastet stadgade fullständiga bunden­

heten av kollektivavtalet för arbetsavtalets parter på lämpligt sätt modifieras.

Befaras kunde att, om så ej skedde, benägenheten för träffande av kollektivavtal

kunde lida avbräck.

Svenska maskinbefäls förbundet har förklarat sin anslutning till den upp­

fattningen, att kollektivavtal icke borde vara bindande för enskilda arbetare.

Landssekretariatet har framhållit, att det vore svårt att förstå den före­

slagna bestämmelsens innebörd. Enligt bestämmelsen skulle kollektivavtal

vara bindande även för medlem av förening, som slutit kollektivavtal, men det

sades intet om på vilket sätt enskilda arbetare vore bundna av kollektivavtal.

Enligt tidigare uppfattning avsåge kollektivavtalet att fastställa de allmänna

normer, som skulle gälla på en arbetsplats, men det hade aldrig ansetts, att en

enskild medlem av en fackförening skulle vara bunden att taga eller kvarbliva

i anställning mot de i kollektivavtalet bestämda villkoren.

Beträffande föreskriften, att bundenhet på grund av ett träffat kollektiv­

avtal ej skulle inträda för medlem i förening, i den mån medlem vore bunden

av tidigare kollektivavtal, har landssekretariatet framhållit, att det vore ofatt­

bart, hur berörda bestämmelse skulle kunna vinna tillämpning på enskild

fackföreningsmedlem. Dylik medlem, som toge anställning å arbetsplats,

komme automatiskt in under det för arbetsplatsen gällande kollektivavtalet.

Att det skulle mot honom kunna göras gällande att han vore bunden av ett

för den arbetsplatsen tidigare gällande avtal, syntes orimligt. Avsåge ut­

trycket »tidigare kollektivavtal» ett avtal, som gällt för honom å arbetsplats,

där han varit anställd vid tiden före sin anställning å den nya arbetsplatsen,

så syntes det lika orimligt att ifrågasätta, att han skulle vara »bunden» av det

avtalet längre tid än anställningen varade på den arbetsplats, för vilket det

avtalet var gällande.

Järnvägsstyrelsen har erinrat, att i fråga om skadeståndsplikt för medlem

i arbetarsammanslutning vid utträde därur ej syntes tillfyllest att allenast hän­

visa till blivande praxis utan att i lagen angiva några mera garanterande be­

stämmelser därutinnan.

Inom rättslivet är kollektivavtalet en ny bildning. Det är naturligt, att

olika meningar uppkommit, då det gällt att från förut givna teoretiska ut­

gångspunkter förklara kollektivavtalet såsom rättsinstitut. Härvid har sär­

skild uppmärksamhet ägnats frågan, vilka skola anses såsom parter i avtalet,

d. v. s. vilka skola anses berättigade och förpliktade enligt detta. På sätt

i redogörelsen för främmande rätt framhållits hava i denna fråga särskilt tre

åsikter gjort sig gällande. Enligt en åsikt äro endast avtalsslutande organisa­

tions medlemmar berättigade och förpliktade enligt avtalet; organisationer;s

uppgift är endast att vid avtalets slutande företräda sina medlemmar. En

annan åsikt omfattar den helt motsatta ståndpunkten; endast de avtalsslutande

organisationerna men ej deras medlemmar äro berättigade och förpliktade en­

ligt avtalet. Enligt den tredje åsikten bliva såväl organisationerna som deras

medlemmar berättigade och förpliktade.

I likhet med samtliga äldre svenska förslag och i överensstämmelse tillika

med vad som nästan undantagslöst gäller i främmande rätt, har de sakkunnigas

utkast byggt på den förut angivna tredje uppfattningen, och jag delar den me-

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

67

K- 2 §.

Departe­

mentschefen.

K. 2

§.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

ningen, att detta sätt för frågans lösning är det enda, som bör ifrågakomma.

Att sålunda rättigheter och skyldigheter enligt avtalet tillkomma, respektive

åligga såväl de avtalsslutande organisationerna som dessas medlemmar uttryc-

kes i lagförslaget därmed, att de äro bundna av avtalet. Denna bundenhet

framträder i fråga om medlemmarna särskilt i två avseenden, nämligen dels i

skyldigheten att vid uppgörande av enskilda arbetsavtal icke frångå kollek­

tivavtalets bindande normer och dels i skyldigheten att icke genom stridsåt­

gärder störa den arbetsfred, som kollektivavtalet avser att skänka. För med­

lemmarna å den andra sidan motsvaras dessa skyldigheter av rättigheter att

få kollektivavtalets normer tillämpade respektive att få åtnjuta arbetsfred.

Dessa frågor om kollektivavtalets rättsverkningar behandlas i 3 och 4 §§ av

det nu föreliggande förslaget.

Emellertid har riktigheten av den ståndpunkt, som jag i likhet med de sak­

kunniga intagit, icke blivit oemotsagd. "Visserligen har ingen röst höjts till

förmån för den teoretiska uppfattningen, att avtalet endast binder organisa­

tionernas medlemmar men icke organisationerna själva. Att lagstiftningen icke

kan bygga härpå är tydligt med hänsyn till de praktiska konsekvenserna. Hela

kollektivavtalsförhållandet skulle sönderfalla i ett flertal rättsförhållanden

mellan enskilda, och organisationerna skulle i stor utsträckning förlora sin nu­

varande betydelse för kollektivavtalets upprätthållande och respekterande. Där­

emot synes socialstyrelsen i sitt yttrande förorda, att lagstiftningen bygges

på den uppfattningen av kollektivavtalet, att det endast är organisationerna

men icke medlemmarna, som äro bundna av avtalet. Uttalandet härom göres

i samband med behandlingen av frågan om kollektivavtalets verkan på de en­

skilda arbetsavtalen, men spörsmålet om vilken principiell ståndpunkt bör in­

tagas har naturligen betydelse även när det gäller att bestämma fredsförplik-

telsens omfattning.

Om endast de avtalsslutande organisationerna anses berättigade och förplik­

tade enligt avtalet, skulle organisationen å ena sidan eller dess medlemmar

icke kunna vända sig mot enskild medlem av organisationen å motsidan med

några krav i anledning av att ett mot kollektivavtalet stridande enskilt arbets­

avtal blivit ingånget, Eu arbetsgivare har till exempel med sina arbetare över­

enskommit om lägre löner än de i kollektivavtalet föreskrivna. Arbetarna eller

deras organisation skulle då icke kunna av arbetsgivaren fordra rättelse eller

skadestånd, eftersom arbetsgivaren icke är bunden av avtalet. Däremot skulle

arbetarorganisationen kunna vända sig mot arbetsgivarorganisationen med krav

i vissa avseenden. Hade denna givit sitt tillstånd till eller eljest medverkat

till den mot kollektivavtalet stridande överenskommelsen, kunde skadestånd

ifrågakomma. I regel har dock i fall, varom nu är fråga, sådan medverkan ej

skett. Vidare kan det tänkas, att arbetarorganisationen kunde påfordra, att

arbetsgivarorganisationen skulle begagna sig av de maktmedel denna i för-

eningsstadgar eller eljest hade för att påverka sin medlem att rätta sig efter

kollektivavtalet. Det är emellertid ytterst svårt att konstatera, att en orga­

nisation på denna så att säga inre linje gör vad den kan, och först när det

brister härutinnan kan skadestånd ifrågakomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

69 ff.

2 §.

iVad sålunda anförts har motsvarande tillämpning i fråga om fredsförplik-

telsen, därest kollektivavtalet icke heller i detta hänseende anses vara bin­

dande även för organisationernas medlemmar. Dessa skulle då under avtalets

giltighetstid kunna fritt vidtaga stridsåtgärder utan att någon direkt reaktion

kunde äga rum från motsidan. Endast en indirekt reaktion kunde ske, nämli­

gen genom talan mot deras organisation på sätt jag redan framhållit.

En dylik indirekt påverkan skulle erhålla större praktisk betydelse, om det

genom lagen ålades organisation skyldighet att oberoende av egen skuld stå

i garanti för medlemmarna. Skadestånd skulle då kunna utan vidare utkrä­

vas av en organisation för åtgärder, som dess medlemmar vidtagit i strid med

kollektivavtalet. Därigenom skulle organisationen erhålla större anledning att

enligt de för densamma gällande inre reglerna utkräva ansvar av sina medlem­

mar för åtgärder av nämnda slag. Att sålunda ålägga en organisation ovill­

korligt ansvar för medlemmarna skulle dock enligt min mening förutsätta en

fullständig reglering genom lagstiftningen av det inre förhållandet mellan orga­

nisationerna och deras medlemmar för att tillförsäkra de förra erforderliga

maktmedel mot de senare. Nämnda spörsmål torde emellertid vara för vitt-

utseende och svårlöst för att i detta sammanhang kunna upptagas.

Yilka maktmedel man än gåve organisationerna i förhållande till varandra

skulle dock deras möjlighet att upprätthålla respekten för kollektivavtalet vara

synnerligen svag, så länge medlemmarna icke själva äro bundna av detta. Den

erforderliga reaktionen måste nämligen alltid ske på indirekt väg, nämligen

genom talan mot organisation för att förmå denna att med till buds stående

inre maktmedel påverka sina medlemmar. Men denna påverkan skulle med­

lemmarna alltid kunna undandraga sig genom att utträda ur organisationen.

Uppfattningen av kollektivavtalet såsom bindande endast för organisatio­

nerna leder således enligt min uppfattning till ett försvagande av kollektiv­

avtalet självt. Det ändamål, som organisationerna åsyfta med slutandet av

kollektivavtal, kan på betryggande sätt vinnas endast genom att såväl organi­

sationerna själva som deras medlemmar förklaras bundna av avtalet. I likhet

med de sakkunniga hyser jag också den bestämda uppfattningen, att detta står

i överensstämmelse med en vitt utbredd mening jämväl bland dem, som närmast

beröras av den föreslagna lagstiftningen. Det torde icke med fog kunna göras

gällande, att obehörigt intrång sker i de enskilda organisationsmedlemmarnas

handlingsfrihet genom att kollektivavtalet förklaras vara bindande även för

dem. Genom att inträda i en arbetsgivar- eller arbetarorganisation lärer den

enskilde arbetsgivaren eller arbetaren få anses hava frånträtt rätten att själv

bestämma över arbetsvillkoren, i den mån desamma regleras genom kollektiv­

avtal, och hava påtagit sig den fredsförpliktelse, som ett av organisationen upp­

rättat kollektivavtal medför. En bundenhet av detta slag innebär tydligen icke,

såsom i landssekretariatets yttrande framkastats, att en arbetare skulle vara hun­

den att taga eller kvarstanna i anställning mot de i kollektivavtalet bestämda

villkoren. Han kan aldrig bliva bunden vid viss arbetsplats eller visst yrke.

Men om han arbetar på en arbetsplats, där arbetsvillkoren äro reglerade genom

kollektivavtal, får han finna sig i att dessa villkor bliva gällande även för ho-

tf -8

§■

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

nom. Vill han begära sitt entledigande, därför att villkoren ej passa honom,

står det honom fritt. Nedlägga, däremot arbetare sitt arbete i syfte att till-

tvinga sig bättre villkor, hava de emellertid gjort sig skyldiga till brott mot

den genom kollektivavtalet stiftade fredsförpliktelsen och få då bära följderna

av detta sitt handlingssätt.

Vad socialstyrelsen i detta sammanhang anfört angående vissa fall, där ett

behov kan föreligga att träffa från kollektivavtalet avvikande bestämmelser i

enskilt arbetsavtal, står närmast i samband med en fråga, i vilken utsträck­

ning kollektivavtalets normer kunna anses vara av tvingande natur d. v. s. icke

få frångås vid träffandet av enskilt arbetsavtal. Till denna fråga återkommer

jag vid 3 §.

Enligt de sakkunnigas förslag skall föreskriften om medlems bundenhet av

ett utav organisationen slutet kollektivavtal ej gälla, i den mån han är bunden

av tidigare kollektivavtal. Denna bestämmelse har bibehållits med en mindre

redaktionell ändring. Densamma har företrädesvis avseende å förhållandena

å arbetsgivarsidan. En oorganiserad arbetsgivare har till exempel med en fack­

förening upprättat ett kollektivavtal för sin arbetsplats. Om han under avtalets

bestånd inträder i en arbetsgivarorganisation, bör ett avtal, som gäller mellan

organisationen och fackföreningen, icke utan vidare bliva gällande för honom.

Ett annat exempel på tillämpligheten av ifrågavarande undantagsbestämmelse

erbjuder det fall, att en arbetsgivarorganisation ännu icke upprättat kollektiv­

avtal med motsvarande huvudorganisation på arbetarsidan utan att särskilda

lokalavtal gälla för de olika arbetsplatserna. Om ett huvudavtal därefter upp­

rättas, torde detta icke rubba giltigheten av de ännu gällande lokalavtalen,

med mindre samtliga intressenter enas därom. Även må anföras ett exempel

på fall, då undantagsregeln kan bli tillämplig på en enskild arbetare. En ar­

betsgivarorganisation har särskilda kollektivavtal med olika fackförbund. En

arbetare, som är anställd hos en medlem av arbetsgivarorganisationen, bör icke

genom att utträda ur det ena fackförbundet och ingå i det andra kunna föran­

leda, att det kollektivavtal, som upprättats med detta andra förbund, ome­

delbart blir gällande för honom. Han måste anses fortfarande bunden av det

kollektivavtal, som gällde för det förbund han förut tillhörde.

Härmed kommer jag in på frågan, i vilken mån den, som utträder ur orga­

nisationen, skall anses fortfarande bunden av avtalet. Att han icke frigöres

från avtalet genom att utträda eller uteslutas ur organisationen är uppenbart.

Men frågan är, huru länge hans bundenhet varar. Å ena sidan bör han icke

vara bunden längre än organisationen är det. Å andra sidan bör den omstän­

digheten, att organisationen genom underlåten uppsägning eller uttrycklig

överenskommelse åstadkommer förlängning av avtalet utöver den tid, för vil­

ken avtalet vid hans utträde var gällande, icke föranleda, att han fortsätter att

vara bunden även efter berörda tid. Nämnda ståndpunkt har också i allmän­

het intagits i främmande rätt. Emellertid kan det vara föremål för tvekan,

huruvida detta för alla fall medför tillfredsställande resultat. Det torde här­

vid vara nödvändigt att skilja mellan förhållandena på arbetsgivarsidan och på

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

71 K. 2 §.

arbetarsidan. Om en arbetsgivare utträder ur sin organisation, lära hans ar­

betare i regel icke få kännedom om denna åtgärd. Därest avtalet förlänges.

hava arbetarna därför anledning tro, att avtalet fortfarande är bindande för

denne arbetsgivare, och det skulle för dem kunna vara oförmånligt att plötsligt

ställas inför den situationen, att avtalet icke numera vore gällande. Det kun­

de därför ifrågasättas, att arbetsgivaren efter sitt utträde skulle vara skyldig

att själv uppsäga avtalet, om han ville frigöra sig vid den tidpunkt, då av­

talet ursprungligen var avsett att upphöra. Enligt vad jag inhämtat har cen­

trala skiljenämnden i eu dom intagit denna ståndpunkt. Vad åter arbetarsidan

angår, kan det av praktiska skäl knappast åläggas en enskild arbetare att upp­

säga ett kollektivavtal för att efter sitt utträde ur organisationen göra sig fri

från detta. Han borde oberoende av uppsägning bliva fri vid ovannämnda tid­

punkt. Emellertid föreligger icke med säkerhet något intresse för arbetsgi­

varsidan, att arbetaren är bunden ens så länge. Intresset sträcker sig möjli­

gen icke längre, än att arbetarens åtgärd icke bör föranleda ändring i hans

arbetsvillkor, så länge hans dåvarande anställning varar. Uppsäger han sin

anställning och tar ny anställning, vare sig hos samma eller ny arbetsgi­

vare, kunde han synas böra va,ra fri från bundenhet enligt sin förra orga­

nisations kollektivavtal. Detta har förnämligast betydelse för det fall.

att han utträtt ur en organisation för att ingå i en annan. Däremot ställer

sig förhållandet annorlunda, när det gäller, icke en enskild arbetare, utan en

bestämd grupp av arbetare. Om exempelvis en arbetsgivarorganisation har

särskilda kollektivavtal med olika fackförbund och på grund av vissa organi­

satoriska förändringar en yrkesgrupp av arbetare överflyttas från det ena för­

bundet till det andra, uppkomma förhållanden i viss mån likartade med dem,

som förut framhållits för arbetsgivarsidans del. Det vore för arbetsgivarna

oförmånligt att utan föregående kännedom om förhållandet plötsligt ställas in­

för den situationen, att det avtal, som förut gällt även för denna grupp och som

fortfarande äger giltighet i övrigt, icke längre skulle äga tillämpning för grup­

pen utan att för denna skulle gälla dess nya organisations avtal. Även här

kunde således en uppsägning anses vara på sin plats.

Då de olika synpunkter, som således kunna läggas på frågan om bundenhet

efter utträde ur organisation, icke torde vara uttömmande diskuterade inom de

av den ifrågasatta lagstiftningen berörda kretsarna, synes det mig vara lämp­

ligt att avvakta ytterligare erfarenheter från rättstillämpningen, innan frågan

löses genom lagstiftning. Jag har därför i likhet med de sakkunniga ansett

något stadgande i ämnet icke böra nu upptagas. Det må erinras, att icke hel­

ler den norska lagen upptar annan bestämmelse, än att medlem av organisa­

tion icke genom att utträda eller uteslutas blir fri från små förpliktelser enligt

kollektivavtal, som då gäller för organisationen. Da de sakkunnigas utkast

kan giva anledning till den uppfattningen, att medlems bundenhet av kollektiv­

avtal skulle upphöra i och med hans utträde ur föreningen, har jag ansett mig

böra återgå till den formulering av ifrågavarande stadgande, som förekommit

i de äldre förslagen. Av densamma lärer framgå, att utträde icke i och för

sig medför bundenhetens upphörande.

K. 2 §.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Verkan a

godkän­

nande.

1911 års

förslag.

De sak­

kunniga.

Departe­

mentschefen.

Avtalets

verkan med

avseende å

medpart.

1910 års

förslag.

’ I en 1911 års riksdag inom första kammaren väckt motion framställ­

des den anmärkningen, att utredning saknades om betydelsen av den garanti,

som lämnades ett kollektivavtal därigenom, att rent administrativa enheter

såsom svenska arbetsgivareföreningen eller landsorganisationen ställde sig så­

som garanter för detsamma.

Särskilda utskottet framhöll, att det med hänsyn till de växlande former,

under vilka en högre organisations underskrift å kollektivavtal kunde med­

delas, näppeligen läte sig göra att i lag träffa avgörande för de olika fallen

om innebörden av densamma. Man syntes vara hänvisad att efter vanliga tolk-

ningsregler söka utleta vilken betydelse parterna själva i varje särskilt fall

velat inlägga i undertecknandet. Därest lagen komme till stånd och det där­

med bleve fullt klart för vederbörande organisationer, att kollektivavtalet kunde

medföra vissa rättsverkningar beträffande de däri deltagande, komme säker­

ligen den antydda oklarheten att förebyggas av organisationerna själva.

De sakkunniga anföra härutinnan:

»Det inträffar ofta vid upprättandet av kollektivavtal, att avtalet godkännes

av annan sammanslutning än den, vars medlemmar direkt avses i avtalet. Så­

dant godkännande, som i regel sker från överordnad organisations sida, kan

komma till stånd såväl genom påskrift å en upprättad handling som på annat

sätt. Innebörden av en dylik medverkan från annan organisations sida växlar

i olika fall. Stundom är det tydligt, att denna andra sammanslutning avsett

att uppträda såsom medpart i avtalet och åtaga sig de förpliktelser, som följa

av detsamma. I andra fall kan ett godkännande innebära allenast, att avtalet

granskats av den högre organisationen och befunnits vara av sådant innehåll,

att hinder ej möter för dess slutliga godtagande. Med hänsyn till den växlan­

de betydelse, som sålunda kan inläggas i sammanslutnings godkännande av

kollektivavtal, torde det icke vara lämpligt, att i lagen meddelas bestämmel­

ser om verkan av dylik åtgärd. Det synes riktigare, att man i varje särskilt

fall söker med tillämpning av vanliga tolkningsregler utfinna, vad parterna

vid avtalets ingående avsett. Av stor betydelse blir härvid vad som förekom­

mit vid förhandlingar rörande avtalets tillkomst och särskilt den omständig­

heten, huruvida och på vad sätt det godkännande, varom är fråga, riktats till

motsidan i avtalsförhållandet.»

Till de sakkunnigas salunda gjorda uttalande kan jag ansluta mig.

I 1910 ars förslag föreskrevs, att tillämpning av kollektivavtal kunde på­

kallas av förening mot dess medlemmar samt, där flera deltagit i avtalet å

samma sida, av dessa inbördes. Sasom skäl härför anfördes av departements­

chefen bland annat: Därest någon å endera sidan bröte mot kollektivavtal, hade

envar å den andra sidan, som därigenom kränktes, naturligen rätt att föra talan

om avtalets fullgörande eller påföljd för underlåtenhet därav. Men intresse

av kollektivavtalets upprätthållande hade icke blott arbetsgivare mot arbetare

och vice versa utan även arbetsgivare mot arbetsgivare och arbetare mot arbe­

tare, ty arbetsgivare, som icke betalade sina arbetare den i kollektivavtal be­

stämda lönen, liksom arbetare, vilka underbjöde densamma, försämrade det

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 39.

73

K. 2 §.

ekonomiska läget för sina yrkesbröder. Och även i avtalet deltagande förening

hade intresse av att dess medlemmar iakttoge avtalets bestämmelser. Särskilt

tydligt framstode nämnda intresse i det fall, att genom avtalet någon förplik­

telse pålagts föreningen beträffande medlemmarnas görande eller låtande.

Egenskap av målsägande i fråga om på kollektivavtal grundade rättsförhållan­

den tillkomme följaktligen förening gentemot dess medlemmar samt ett flertal

fristående, i avtalet deltagande arbetsgivare ävensom medlemmar av förening

inbördes.

Vid framläggandet av 1911 års förslag påpekade departementschefen, att

nämnda bestämmelse, med vilken gåves uttryck åt den tanken, att kollektiv­

avtalet medförde förpliktelser ej blott mellan dem, som med varandra slutit

avtalet, utan även mellan flera kontrahenter, som uppträtt å samma sida, och

för föreningsmedlemmar mot föreningen, innebure en materiell rättsregel. Med

hänsyn därtill borde bestämmelsen erhålla en mot dess syfte mera svarande

redaktion. I förslaget stadgades sålunda, att skyldighet att iakttaga kollektiv­

avtal ålåge medlem av förening jämväl mot föreningen samt, där flera deltagit

i avtalet å samma sida, dessa mot varandra.

Enahanda bestämmelse upptogs i socialstyrelsens förslag av år 1916.

Mot stadgandet framställdes anmärkningar av svenska bryggeriarbetareför­

bundet, de förenade förbunden, svenska slakteri- och charkuteriarbetareförbun-

det, svenska träarbetareförbundet samt svenska tunnbinderiarbetareförbundet,

ävensom svenska grov- och fabriksarbetareförbundet samt svenska gruvarbe­

tareförbundet, vilka framhöllo, att en persons skyldigheter mot sin förening

eller omvänt syntes böra ligga utom området för lagen. Där flera deltagit i

avtalet å samma sida, syntes detta reellt böra betyda detsamma som att lika

många avtal upprättats, d. v. s. att envar hade rättigheter och skyldigheter

endast för sin egen del av avtalet och gentemot den eller dem, som vore

motparter. Svenska hattarbetareförbundet ansåg, att stadgandet borde utgå,

då det berörde en angelägenhet endast inom organisationerna. Svenska murare­

förbundet framhöll, att bestämmelsen skulle bliva till skada för arbetarna samt

försvåra slutandet av nya kollektivavtal.

De sakkunniga anföra i motiveringen till sitt utkast, att därest å endera

sidan flera deltagit i avtalet, dessa mot varandra hade intresse av att avtalet

upprätthölles. På grund av att kollektivavtalet vore bindande såväl för av­

talsslutande förening som för dess medlemmar, funnes ett motsvarande in­

tresse även mellan sådan förening och medlemmarna däri. Särskilt framträdde

sistnämnda intresse vid beaktande av föreskriften i 5 § i utkastet, att förening

vore skyldig att söka hindra sina medlemmar från vidtagande eller upprätthål­

lande av otillåten stridsåtgärd. Med hänsyn därtill hade de sakkunniga i andra

stycket av 2 § intagit bestämmelse, att skyldighet att upprätthålla kollektiv­

avtal skulle åligga såväl föreningsmedlem mot föreningen som flera medparter

inbördes.

Lands sekret ariatet har framhållit, att omförmälda bestämmelser syntes giva

fackförening rätt att väcka åtal med yrkande om skadestånd mot den medlem

av föreningen, som åtoge sig arbete för lägre lön än kollektivavtalet bestäm-

1911 års

förslag.

1916 års

förslag.

De

sakkunniga.

Yttrande.

K. 8

§.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Departe­

mentschefen,

Avtalets

verkan be­

träffande

arbetsan-

ställning.

Främmande

rätt.

de. Skulle det anses, att medlem, som utträtt ur fackförening, vore bunden av

kollektivavtalet, så länge han arbetade inom kollektivavtalsområdet, så skulle

ju fackföreningen äga att även mot sådan f. d. medlem göra sina skadestånds­

anspråk gällande, därest han skulle åtaga sig arbete på andra villkor än kol­

lektivavtalet bestämde.

Avsikten med ifrågavarande stadgande har varit att i viss mån råda bot på

det förut angivna missförhållandet, att det icke genom en uttömmande lagstift­

ning angående de föreningsrättsliga angelägenheterna blivit sörjt för att be­

reda organisationerna maktmedel att tvinga sina medlemmar att respektera

gällande kollektivavtal. En organisationsmedlem, som ingått ett med kol­

lektivavtalet oförenligt enskilt arbetsavtal eller som vidtagit otillåten strids-

åtgärd, skulle följaktligen på yrkande av sin egen organisation kunna dömas

till skadestånd i enlighet med bestämmelserna i den nu föreslagna lagen. Då

lagförslaget står på den ståndpunkten, att organisation alltid kan ingripa ome­

delbart mot medlem av organisation å andra sidan samt, på sätt framgår av

3 §, att enskilda arbetsavtal äro ogiltiga i vad de strida mot kollektivavtal,

har enligt min mening ett effektivare skydd vunnits för kollektivavtalet än

som kan erhållas genom ingripande av organisation mot egna medlemmar.

Denna omständighet borde ju dock icke i och för sig vara anledning att ute­

sluta det av de sakkunniga föreslagna stadgandet. Då jag det oaktat icke

upptagit någon motsvarighet till ifrågavarande bestämmelse, beror det på att

det icke synts lämpligt att i en lag om kollektivavtal inrycka föreskrifter, som

till sin natur äro av föreningsrättslig art. Härvid har för mig särskilt varit

avgörande, att man genom en dylik bestämmelse skulle än ytterligare kom­

plicera den i och för sig synnerligen svåra frågan om åtskiljandet av de mål,

som böra höra under arbetsdomstol, och de mål, som fortfarande böra hänföras

till allmän domstol. I tvister mellan en organisation och dess medlemmar gäl­

ler det i regel en prövning angående verkan av föreningsstadganden eller av

särskilda, av medlemmarna utfärdade ansvarsförbindelser. Dylika tvister äro av

den natur, att de lämpligen böra prövas av allmän domstol. När talan föres

under åberopande av ett föreningsstadgande eller en ansvarsförbindelse, bör

icke den omständigheten, att tvisten har sin grund i ett åsidosättande av för­

pliktelser enligt kollektivavtal eller att alternativt yrkas skadestånd enligt

kollektivavtalslagen, föranleda att tvisten i stället hänföres till arbetsdomstol.

Detta skulle dock knappast kunna undvikas, om det av de sakkunniga före­

slagna stadgandet upptoges. Vad nämnda stadgande innehåller om inbördes

förpliktelser för dem, som å samma sida slutit kollektivavtal, torde icke vara

av den praktiska vikt, att stadgandet i denna del behöver bibehållas.

3 §.

På sätt framhållits vid 2 § har man i främmande rätt i allmänhet anslutit

sig till principen, att även avtalsslutande organisationers medlemmar äro

bundna av kollektivavtalet. Med denna ståndpunkt har det emellertid varit

nödvändigt att i lagstiftningen taga ställning även till spörsmålet, huruvida ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

mellan avtalsbundna medlemmar slutet enskilt arbetsavtal, som strider mot kol­

lektivavtalet, skall vara ogiltigt i och för sig, i vilken händelse kollektiv­

avtalets normer automatiskt träda i tillämpning, eller ock det enskilda ar­

betsavtalet bliva ogiltigt först efter därom förd talan. Därjämte har i vissa

länder även behandlats frågan om enskilda arbetsavtal mellan arbetsgivare

och arbetare, av vilka endast den förre är bunden av kollektivavtal.

Flertalet av de främmande länder, som i förevarande hänseende äro av in­

tresse, hava anslutit sig till principen om kollektivavtalets automatiska rätts­

verkan. Enligt den finska lagen äro arbetsgivare och arbetare, som äro bund­

na av samma kollektivavtal, skyldiga att vid arbetsavtal, som slutes mellan

dem, iakttaga kollektivavtalets bestämmelser. Står ett träffat arbetsavtal till

någon del i strid med kollektivavtalet, är arbetsavtalet därutinnan ogiltigt och

skola i stället för de ogiltiga villkoren motsvarande bestämmelser i kollektiv­

avtalet lända till efterrättelse. Detsamma gäller, därest arbetsgivare, som är

bunden av kollektivavtal, med utom avtalet stående arbetare sluter arbetsavtal

på villkor, som stå i strid med kollektivavtalet. Den norska lagen stadgar,

att om ett arbetsavtal mellan en arbetare och en arbetsgivare, som båda äro

bundna av ett kollektivavtal, innehåller någon bestämmelse, som strider mot

kollektivavtalet, denna bestämmelse är ogiltig. Däremot ger nämnda lag ingen

föreskrift om verkan av kollektivavtalet, då endast arbetsgivaren är bunden

därav. Samma ståndpunkt intages av den schweiziska lagen. I densamma

tillägges uttryckligen, att i stället för de ogiltiga bestämmelserna kollektiv­

avtalets regler skola gälla. I tysk och österrikisk rätt har principen om kol­

lektivavtalets automatiska verkan undergått viss modifikation. Visserligen

uppställes såsom allmän regel, att normstridiga överenskommelser äro ogiltiga

och utan vidare ersättas av kollektivavtalets bestämmelser, men tillika före-

skrives, att sådana överenskommelser äga giltighet, därest de äro till förmån

för arbetaren och icke uttryckligen förbjudits i kollektivavtalet. Samma be­

stämmelser återfinnas i det tyska förslaget. Detta stadgar emellertid vidare,

att nu nämnda regler skola gälla även för enskilda avtal mellan arbetsgivare,

som är bunden av kollektivavtal, och arbetare, som ej beröras av detsamma,

under förutsättning att alla inom kollektivavtalets lokala och fackliga giltig-

hetsområde befintliga arbetarföreningar äro parter i kollektivavtalet, och detta

icke innehåller annan bestämmelse. I detta sammanhang må erinras, att i

Tyskland och Österrike kollektivavtal efter myndighets beslut kan bliva nor­

merande för enskilda arbetsavtal mellan parter, av vilka ingendera är bunden

av kollektivavtalet.

Principen att ett mot kollektivavtal stridande enskilt avtal är ogiltigt endasl

då yrkande därom framställes, har upntagits i nederländsk rätt. En överens­

kommelse, som avviker från det kollektivavtal, varav såväl arbetsgivaren som

arbetaren äro bundna, må sålunda förklaras ogiltigt på yrkande av envar, som

deltagit i avtalets slutande, med undantag av arbetsgivaren själv. En annaD

ståndpunkt intages av det nederländska förslaget. Detsamma föreskriver, att

en mellan arbetsgivare och arbetare träffad överenskommelse, som strider mot

kollektivavtal, varav båda äro bundna, skall vara utan verkan. 1 stället för

75

K. 3 §.

K. 3 §.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

1910 års

förslag.

densamma gälla bestämmelserna i kollektivavtalet. Därjämte stadgas, att

därest kollektivavtalet ej innehåller annan föreskrift, arbetsgivare, som är bun­

den av avtalet, är skyldig att iakttaga dess bestämmelser i enskilda avtal, som

han sluter med arbetare, vilka icke äro bundna av kollektivtavtalet.

En särskild ställning i nu förevarande hänseende intages av den franska la­

gen. Därest arbetsgivare och arbetare äro bundna av samma kollektivavtal,

är detsamma enligt fransk rätt tillämpligt å deras inbördes förhållande utan

länder av däremot stridande överenskommelser. Är ett kollektivavtal bindande

endast för ena parten i ett enskilt arbetsavtal skola kollektivavtalets bestäm­

melser lända till efterrättelse, där ej annan överenskommelse träffats. Har

nagon, som är bunden av kollektivavtal, vilket ålägger honom skyldighet att

iakttaga avtalet även i förhållande till person, som står utom detsamma, i mel-

lanhavande med sådan person godkänt villkor, vilka strida mot de i avtalet

fastställda reglerna, kan talan föras mot honom för underlåtenhet att fullgöra

avtalet.

1910 ars förslag innehöll, att om arbetsavtal inginges mellan arbetsgivare

och arbetare, för vilka kollektivavtal skulle lända till efterrättelse, kollektiv­

avtalets bestämmelser skulle bliva gällande, ändå att annorlunda överenskom-

mits. Heträffande ater arbetsavtal, som slötes mellan arbetsgivare och arbetare,

av vilka endast den förre vore bunden av kollektivavtal, skulle detsamma äga

tillämpning endast i den man arbetsavtalet icke mnehölle andra bestämmelser.

_ Såsom grund härför yttrade departementschefen, att kollektivavtalets väsent­

liga innehåll bildades av bestämmelser om löne- och andra arbetsvillkor, vilka

skulle ingå i de arbetsavtal, som träffades av arbetsgivare eller arbetare,

bundna av kollektivavtalet. Beträffande nämnda bestämmelser innebure kol­

lektivavtalet för omförmälda arbetsgivare och arbetare förpliktelse att ej

ingå mot dem stridande arbetsavtal. Därest så ändock skedde, måste den så­

lunda gjorda avvikelsen betraktas såsom ogiltig och kollektivavtalets stadgan-

den bringas i tillämpning. Två olika vägar stode därvid öppna för lagstift­

ningen. En vore att överlämna åt dem, som vore intresserade av kollektivav­

talets upprätthållande, att i man av befogenhet föra talan mot kontrahenterna

i arbetsavtalet om upphävande av bestämmelse i sistnämnda avtal, som stre-

de mot kollektivavtalet. En annan vore att förklara dylika bestämmelser

omedelbart rättsligen ogiltiga och låta kollektivavtalets bestämmelser i stället

rent automatisk inträda sasom beståndsdelar av de individuella arbetsavtalen.

Den senare principen syntes utan tvivel vara att föredraga. Lädes densamma

till grund för lagstiftningen, erhölle det kollektiva avtalet redan från början

en självständig förmaga att snabbt och säkert realiseras och vore ej beroende

av de enskilda arbetsgivarnas eller arbetarnas goda vilja. Om däremot kollek­

tivavtalet kunde uttränga däremot stridande utfästelser i arbetsavtalen först

efter därom vid domstol förd talan, vore därmed hela kollektivavtalets för­

måga att skapa enhetlighet i fråga om löne- och arbetsvillkoren ställd på spel,

då det säkerligen komme att inträffa, att mot kollektivavtal stridande arbets­

avtal inginges, utan att sadant bleve rättsligen beivrat. Den antydda regeln om

kollektivavtalets absolut tvingande karaktär borde dock gälla endast när båda

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

parterna i arbetsavtalet vore bundna av samma kollektivavtal. Om åter en så­

lunda bunden arbetsgivare eller arbetare med en utanför kollektivavtalet stå­

ende medkontrahent avslöte ett mot kollektivavtalet stridande arbetsavtal, bleve

nämnda arbetsavtal giltigt, och detta även om den av kollektivavtalet bundne

i detsamma utfäst sig att iakttaga kollektivavtalets bestämmelser vid arbets­

avtal med utomstående. I detta senare fall stode givetvis skadeståndstalan

öppen för den genom brottet mot kollektivavtalet kränkte. Ehuru sålunda eu

arbetsgivare, som vore bunden av ett med en fackförening slutet kollektivavtal,

men däri icke gjort något åtagande beträffande förhållandet till icke fack­

föreningsmedlemmar, vore oförhindrad att med arbetare, vilka stode utom

fackföreningen, sluta arbetsavtal av annat innehåll än kollektivavtalet före-

skreve, visade dock erfarenheten, att i verkligheten ytterst sällan så förf ores.

Beträffande de flesta arbetsvilkor vore enhetlighet därutinnan för hela före­

taget oundgänglig för driftens behöriga gång. Och även där tekniska svårig­

heter ej alltid mötte att göra skillnad mellan de av kollektivavtalet bundna

och de av detsamma oberörda arbetarna, skulle ändock ett sådant förfarande

oftast medföra förvecklingar och obehag av mångahanda slag. Även för ar­

betarna framstode det i allmänhet såsom självfallet, att enahanda villkor till-

lämpades för dem alla oberoende av medlemskap i organisation.

I en inom andra kammaren väckt motion föreslogs den ändringen i nämnda

regler, att i arbetsavtal, som inginges av arbetsgivare, för vilken kollektivavtal

vore gällande, skulle, även om arbetaren stode utanför nämnda avtal, ej kunna

upptagas mot detta stridande bestämmelser. Särskilda utskottet avstyrkte

motionen men föreslog i förtydligande syfte en omredigering av det ifrågava­

rande stadgandet. Enligt den av utskottet tillstyrkta avfattningen skulle ar­

betsavtal, varom vore fråga, anses slutet på de i kollektivavtalet angivna vill­

koren, där ej annat förhållande visades.

Eörlikningsmännen ansågo, att den av särskilda utskottet föreslagna lydel­

sen i det hela vore att föredraga. Dock kunde ifrågasättas, huruvida ej

praktiska skäl talade för att, såsom i Kungl. Maj:ts förslag skett, uttryck­

ligen fastsloges, att presumtionen om arbetsvillkorens enlighet med kollektivav­

talet gällde i alla de fall, där ej själva arbetsavtalet innefattat andra bestäm­

melser. I likhet med förlikningsmännen förordade kommerskollegium, att i

lagen måtte fastslås, att presumtionen om arbetsvillkorens överensstämmelse

med kollektivavtalet i åsyftade fall alltid skulle gälla, då arbetsgivaren icke

kunde visa, att vid arbetsavtalets ingående uttryckligen överenskommits om

andra bestämmelser.

Med föranledande av dessa erinringar erhöll bestämmelsen i 1911 års förslag

1911 års

den avfattningen, att arbetsavtal mellan arbetsgivare och arbetare, av vilka en- förälag'

dast den förre vore bunden av kollektivavtal, skulle anses slutet på de i kollek­

tivavtalet angivna villkoren i den mån arbetsavtalet icke innehölle andra be­

stämmelser.

Jämväl vid 1911 års riksdag framställdes i motion det yrkande, som gjorts

vid föregående års riksdag. Det väckta ändringsförslaget avstyrktes av sär­

skilda utskottet.

77

K. 3 §.

K. 3 §.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

1916'års

förslag.

De

sakkunniga.

I socialstyrelsens år 1916 avgivna förslag upptogs bestämmelsen om kollek­

tivavtals verkan för det fall, att såväl arbetsgivare som arbetare voro bundna

av avtalet. Däremot uteslöts stadgandet om kollektivavtals betydelse för ar­

betsavtalet, då kollektivavtalet var gällande endast för arbetsgivaren. Såsom

skäl härför anfördes, att sistnämnda bestämmelse från både arbetsgivar- och

arbetarhåll ansetts obehövlig.

Även föreskriften om kollektivavtals normerande verkan, då både arbetsgi­

varen och arbetaren voro bundna av avtalet, blev föremål för anmärkningar.

I avgivna utlåtanden anmärkte svenska bryggeriarbetareförbundet, de förenade

förbunden, svenska slakteri- och charkuteriarbetareförbundet, svenska träarbe­

tareförbundet samt svenska tunnbinderiarbetareförbundet ävensom svenska grov-

och fabriksarbetareförbundet, svenska gruvarbetareförbundet, svenska gjutare-

förbundet och svenska metallindustriarbetareförbundet, svenska murareförbun­

det samt svenska sko- och läderindustriarbetareförbundet, att om berörda före­

skrift hindrade arbetsgivaren att betala högre löner än de i avtalet bestämda,

vore densamma oantaglig.

De sakkunniga hava i första stycket av 3 § i utkastet upptagit regeln,

att om mellan arbetsgivare och arbetare, som äro bundna av samma kol­

lektivavtal, träffats överenskommelse, som strider mot vad enligt kollektivav­

talet skall gälla, överenskommelsen i denna del skall vara utan verkan. I andra

stycket föreskrives, att om arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal, hos

sig anställt arbetare, för vilken avtalet icke är bindande, kollektivavtalet dock

skall lända till efterrättelse mellan dem, så framt överenskommelse icke träf­

fats om andra villkor.

Såsom motivering för dessa bestämmelser hava de sakkunniga anfört:

»Av kollektivavtalets i 2 § angivna verkan att binda även en avtalsslutande

förenings enskilda medlemmar synes böra följa, att en arbetsgivare och en ar­

betare, som äro bundna av samma kollektivavtal, skola vara förhindrade att

med varandra träffa ett arbetsavtal, som strider mot kollektivavtalet. Dettas

normer böra automatiskt överföras till sådant enskilt arbetsavtal, varav följer,

att om arbetsgivare och arbetare, som äro bundna av samma kollektivavtal,

träffa överenskommelse om villkor, som strida mot kollektivavtalet, denna över­

enskommelse bör vara utan verkan i deras inbördes förhållande. Föreskrift

härom har influtit i första stycket av förevarande paragraf. Om en dylik regel

icke upptages, blir följden, att ett mot kollektivavtalet stridande enskilt arbets­

avtal ovillkorligen blir gällande och att reaktion mot det avtalsstridiga förfa­

randet endast kan ske genom ådömande av skadestånd till organisationerna för

brottet mot kollektivavtalet. Utan all tvekan skulle en sådan konsekvens kom­

ma att stå i den bestämdaste strid med uppfattningen inom fackorganisationer­

na å ömse sidor.

Den i utkastet upptagna regeln innebär icke, som tidigare från vissa håll

gjorts gällande, att arbetsgivare och arbetare äro förhindrade att träffa överens­

kommelse om exempelvis högre löner än de i kollektivavtalet angivna. Besva­

randet av frågan, huruvida en dylik överenskommelse står i strid med kollek-

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

79 K. 3 §.

tivavtalet, blir i varje särskilt fall beroende på en tolkning av avtalets inne­

börd särskilt med hänsyn till praxis inom yrket.

Om arbetare, för vilken visst kollektivavtal icke är gällande, erhåller anställ­

ning bos arbetsgivare, som är bunden av avtalet, och inom fack, som avses däri,

tillämpas i regel avtalets bestämmelser på arbetsförhållandet. Andra stycket

av förevarande paragraf avser att lagfästa vad som sålunda i allmänhet iakt-

tages. Regeln gäller icke blott oorganiserade arbetare utan även organiserade

arbetare, tillhörande annan sammanslutning än den, som är bunden av avtalet.

Erinras må emellertid, att den ifrågavarande bestämmelsen endast har karaktär

av en presumtion. I den mån det kan visas, att överenskommelse träffats om

villkor, som avvika från kollektivavtalets bestämmelser, sättas dessa bestäm­

melser ur tillämpning.

Stundom innebär kollektivavtal, att arbetsgivaren gentemot den arbetarorga­

nisation, med vilken avtalet slutes, direkt åtager sig att tillämpa kollektivavtalet

även vid slutande av arbetsavtal med arbetare, som icke tillhöra ifrågavarande

organisation. Det kunde ifrågasättas, att för sådana fall regeln i förevarande

paragrafs första stycke borde gälla i stället för regeln i andra stycket och sa-

lunda kollektivavtalets regler ovillkorligen komma att gälla även för anställ­

ning av arbetare, som icke tillhörde organisationen. Principiellt synes detta

dock icke vara riktigt. Då arbetare står utom organisationen, kan dess åt­

gärd att sluta kollektivavtal icke i och för sig medföra, att han blir bunden

av avtalet. Den ifrågasatta tillämpningen skulle emellertid på en omväg med­

föra dylik bundenhet för honom. Uppenbart är däremot, att arbetsgivarens

åtgärd att sluta det enskilda arbetsavtalet på andra villkor än i kollektivavtalet

stadgats, kan ådraga arbetsgivaren skyldighet att i förevarande fall utgiva

skadestånd till arbetarorganisationen.»

Beträffande huvudregeln i förevarande paragraf i de sakkunnigas utkast

har svenska arbetsgivareföreningen anfört, att a arbetsgivarsidan vore i be­

rörda avseende praktiskt sett egentligen den frågan av vikt, huruvida, där en

förening på arbetsgivarsidan slutit kollektivavtal med vissa fixerade löner,

det vore tillåtet för en arbetsgivare att utan föreningens samtycke höja de så­

lunda fastställda lönerna. Enligt det föreslagna stadgandets ordalydelse vore

detta förbjudet. Emellertid funnes i motiveringen ett uttalande, som syntes

strida däremot. Däg stode nämligen följande: »Den i utkastet upptagna re­

geln innebär icke, som tidigare från vissa håll gjorts gällande, att arbetsgivare

och arbetare äro förhindrade att träffa överenskommelse om exempelvis högre

löner än de i kollektivavtalet angivna. Besvarandet av frågan, huruvida en

dylik överenskommelse står i strid med kollektivavtalet, blir i varje särskilt

fall beroende på en tolkning av avtalets innebörd särskilt med hänsyn till

praxis inom yrket.» Det ville synas som om nämnda yttrande i motiven stode

i strid med lagtexten, i varje fall kunde det lätt giva anledning till en mot

lagen stridande tolkning av densamma. Där man inom en yrkessammanslut-

ning å arbetsgivarsidan inginge ett riksavtal med fasta lönesatser, vore av­

sikten att fixera lönenivån inom yrket, och det kunde icke vara lovligt för den

enskilde arbetsgivaren att utan yrkeskamraternas samtycke höja lönenivån

Yttranden.

K. 3 §.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

över den sålunda fastställda gränsen. Berörda mening innehölle också lag­

texten. En annan sak vore om riksavtalet icke fastställt en fast lönenivå utan

allenast föreskreve vissa minimilöner, vilka den enskilde arbetsgivaren på sin

arbetsplats ägde höja i mån av skicklighet och flit. Det vore möjligt, att

yttrandet i motiveringen syftade på den olikhet i fråga om lönesystem, som

sålunda kunde finnas i riksavtalen, men i varje fall syntes ett förtydligande

därutinnan nödvändigt. Enahanda anmärkning har framställts av Sveriges

redareförening. Svenska maskinbefäls förbundet har uttalat, att en lag om kol­

lektivavtal för att kunna anpassas efter de växlande förhållanden, som råda

inom sjöfarten, borde lämna full frihet för enskild arbetsgivare och arbetare att

träffa avtal om högre lön än vad som bestämts i kollektivavtalet. Landssekre-

tariatet har gjort gällande, att ifrågavarande bestämmelse gåve laglig helgd åt

löftesbrott. Sedan en arbetsgivare genom löfte om högre lön än avtalet före­

skreve förmatt en arbetare att taga anställning, kunde han nämligen under

åberopande av omförmälda bestämmelse förklara, att han vore förhindrad att

betala högre lön än kollektivavtalet medgåve. Slutligen må erinras om social­

styrelsens vid nästföregående paragraf återgivna yttrande, vilket hänför sig

jämväl till förevarande paragraf.

Jämväl i fråga om den i utkastet angivna regeln, att då arbetsgivare är

bunden av kollektivavtal, detta skall lända till efterrättelse även vid anställ­

ning av arbetare, för vilken avtalet ej är bindande, där ej överenskommelse

träffats om andra villkor, hava framställts anmärkningar. Sålunda har social­

styrelsen i denna del anfört, att orden »lända till efterrättelse» syntes tyda

på att kollektivavtalet under där åsyftade förutsättningar skulle bliva bin­

dande ej blott för arbetsgivaren utan även för hans oorganiserade arbetare,

vilka salunda skulle jämställas med sina organiserade kamrater i avseende å

lagens tillämpning i allmänhet. En sådan anordning skulle emellertid leda

till egendomliga konsekvenser, och förslagsställarna syntes även i sista stycket

av motiveringen till 3 §, ehuru beträffande ett i viss mån skiljaktigt fall,

hava uttalat sig däremot. Å andra sidan läte sig med hänsyn till avtalets

reciproka karaktär en fullt ensidig bundenhet knappast tänka — avtalets för­

pliktelser för den ena parten förutsatte i många fall en motsvarighet å den

andra sidan. Med hänsyn till stadgandets osäkra innebörd och till att det­

samma i stort sett antagligen redan koinme till skälig tillämpning, syntes man

hava anledning ifrågasätta dess uteslutande.

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening har gjort gällande, att berörda

föreskrift icke stode i överensstämmelse med gällande uppfattning eller vore

uttryck för något allmännare önskemål särskilt å jordbrukets område och

syntes ej heller vare sig för berörda område eller eljest vara att tillråda. Punk­

ten syntes böra omläggas att innehålla bestämmelse, att kollektivavtal skulle

gälla för arbetsavtal med oorganiserade arbetare endast om det uttryckligen

avtalats i arbetsavtalet eller vid arbetsuppgörelsen. Liknande synpunkter hava

anförts av svenska tidningsutgivaref öreningens arbetsgivaresektion, Sveriges

f artyg sbefäls fordning och svenska ma skinbefäls förbundet. Fartygsbefälsför-

eningen har särskilt framhållit, att genom en sådan bestämmelse skulle varje

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

81

K. 3 §.

utom föreningen stående i och med inmönstringen å ett fartyg komma i åtnju­

tande av de förmåner, som föreningen under mångårigt uppoffrande arbete av

medlemmarna åstadkommit för dessa. Maskinbefälsförbundet har gjort gäl­

lande, att för den händelse det ansåges lämpligt att lagfästa en sådan princip

som den föreslagna, undantag borde göras för de avtal, vars giltighet begrän­

sats till att omfatta medlemmar av viss organisation.

Landssekretariatet har framhållit, att bestämmelsen syntes vara fullstän­

digt betydelselös såsom skydd för den oorganiserade mot arbetsgivare som

ville pressa ned lönevillkoren, ty antoge oorganiserad arbetare arbete mot lägre

lön än kollektivavtalet bestämde, vore därmed en överenskommelse träffad, och

då betydde förklaringen i första delen av stycket intet. Men bestämmelsen

syntes hava en udd riktad mot annat håll. Enligt andra stycket i 2 § bleve ar­

betsgivare förhindrad att betala organiserade arbetare högre lön än kollek­

tivavtalet bestämde, men enligt andra stycket i 3 § skulle han äga att med

oorganiserade arbetare överenskomma om högre lön. Arbetsgivares försök att

tubba arbetare att ställa sig utom fackorganisationerna erhölle sålunda därige­

nom lagligt stöd.

Enligt den i 2 § uppställda grundsatsen äro även en avtalsslutande organisa­

tions medlemmar bundna av kollektivavtalet. Därmed följer förpliktelse för

arbetsgivare och arbetare, som äro bundna av samma kollektivavtal, att vid

slutandet av enskilt arbetsavtal iakttaga kollektivavtalets bestämmelser. Frå­

gan är då, vilken påföljden bör bliva, om denna förpliktelse icke iakttages.

Tydligen bör det mot kollektivavtalet stridande enskilda arbetsavtalet icke få

bliva gällande. Men det återstår att avgöra, om det enskilda arbetsavtalet

skall bliva ogiltigt, först om klander däremot föres av den organisation, vil­

kens intresse i kollektivavtalets upprätthållande blivit kränkt, eller om det en­

skilda avtalet skall vara ogiltigt redan i sig självt, i vilket sistnämnda fall

kollektivavtalets bestämmelser automatiskt i stället ingå i det enskilda avtalet.

På sätt framgår av den lämnade redogörelsen för främmande rätt bar man i

utlandet med få undantag ställt sig på den sistnämnda ståndpunkten. Samma

ståndpunkt intages även i alla tidigare svenska förslag och sist i de sakkun­

nigas utkast. För egen del ansluter jag mig till denna mening. Jag kan här­

vid åberopa de skäl, som anfördes av vederbörande departementschef vid fram­

läggandet av 1910 års förslag. Det skulle också utan tvivel innebära en onödig

omgång, därest en mot kollektivavtal stridande enskild överenskommelse icke

skulle kunna undanröjas annat än efter talan av organisation vid domstol.

Med den sålunda antagna grundsatsen bar det icke, såsom på en del håll

synes hava antagits, blivit avgjort, att avvikelse aldrig kan ske från kollektiv­

avtalets bestämmelser. Det är en öppen fråga, när arbetsvillkoren skola anses

vara genom kollektivavtal så bestämda, att en avvikelse i ett enskilt arbetsavtal

blir otillåten. På sätt jämväl de sakkunniga påvisat måste det här ankomma

på en tolkning av kollektivavtalet. Det kan nämligen icke förutsättas, att

detta uttryckligen angiver, i vilka avseenden dess regler skola vara tvingande

och på vilka punkter avvikelser genom de enskilda arbetsavtalen äro medgivna.

Vid denna tolkning, som i sista hand ankommer på arbetsdomstolen, bör god led-

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 31 häft. (Nr 39.)

(1

Departe-

mentschefen.

K. 3

§.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

ning kunna erhållas av sakens natur och förutvarande praxis inom yrket. Har

i ett kollektivavtal endast fastställts minimilöner, är det tydligt, att överens­

kommelse om högre lön kan träffas genom enskilt arbetsavtal. Likaledes kunna

exempelvis avvikelser ske från ett i kollektivavtal intaget normalreglemente

angående ordningen på arbetsplatserna. De avgivna yttrandena kunna möj­

ligen giva anledning till antagande, att en meningsskiljaktighet föreligger,

huruvida avvikelser kunna ske från de i kollektivavtal angivna lönerna, om

dessa äro så kallade normallöner. En dylik meningsskiljaktighet kan icke lösas

genom lagstiftningen, men det vore ingen vinst, om lagstiftningen sökte dölja

den genom att intaga en oklar ståndpunkt till frågan om förhållandet mellan

kollektivavtal och enskilda arbetsavtal. Kan det antagas, att meningen varit

att de i ett visst kollektivavtal angivna lönebeloppen icke skola kunna frångås,

skulle det vara i hög grad stötande, om lagstiftningen det oaktat medgåve

träffandet av enskilda arbetsavtal angående andra löner. Då de sakkunnigas

utkast givit anledning till tvekan i frågan, när avvikelser från kollektivavtalet

äro tillåtna, har jag låtit stadgandet undergå en redaktionell omarbetning.

Efter att sålunda hava berört frågan om kollektivavtalets verkan på det en­

skilda arbetsavtalet, då arbetsgivaren och arbetaren båda äro bundna av kollek­

tivavtalet, övergår jag härefter till spörsmålet om förhållandet, då endast ar­

betsgivaren är bunden av kollektivavtal. De sakkunniga hava här föreslagit

en bestämmelse av innehåll, att om arbetsgivare, som är bunden av kollektiv­

avtal, hos sig anställt arbetare, för vilken avtalet icke är bindande, avtalet

dock skall lända till efterrättelse mellan dem, såframt överenskommelse icke

träffats om andra villkor. Denna bestämmelse synes i vissa yttranden hava

missuppfattats. Stadgandet innebär icke, att arbetsgivaren är skyldig att till-

lämpa kollektivavtalet vid slutande av enskilt arbetsavtal med arbetare, som

icke själv är bunden av kollektivavtalet. Ej heller innebär detsamma, att arbe­

taren genom slutandet av det enskilda arbetsavtalet blir bunden av kollektivav­

talet. Regeln innebär allenast, att om arbetsgivaren hos sig anställer exempel­

vis en oorganiserad arbetare, skall det mellan dem gällande enskilda arbets­

avtalet anses slutet på samma villkor, som angivas i kollektivavtalet, med mindre

uttrycklig överenskommelse träffats om andra villkor. Man presumerar så­

lunda en avsikt hos kontrahenterna att vilja låta kollektivavtalets bestämmelser

gälla. Då här icke är fråga om' en direkt verkan av kollektivavtalet, synes

bestämmelsen knappast hava sin plats i en lag om kollektivavtal utan snarare

i en lag om enskilda arbetsavtal. På sätt jämväl framhållits i vissa yttranden

torde regeln komma till skälig tillämpning även utan uttryckligt stadgande.

Jag har därför uteslutit den från det nu föreliggande förslaget.

En härmed sidoordnad fråga är om rättsverkningarna av att i kollektivavtal

stadgas förpliktelse för arbetsgivare att iakttaga kollektivavtalets bestämmel­

ser vid slutandet av enskilda arbetsavtal med oorganiserade arbetare. I denna

del ansluter jag mig helt till de sakkunnigas förut återgivna yttrande. Då

arbetaren icke är bunden av kollektivavtalet och sålunda icke förpliktad att

iakttaga dess regler, kan arbetsgivarens förpliktelse icke medföra, att kollek­

tivavtalets regler automatiskt träda i tillämpning, men om arbetsgivaren åsido-

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

83

K- i§-

sätter sin förpliktelse, ådrar detta honom skadeståndsskyldighet i förhållande

till den arbetarorganisation, som slutit kollektivavtalet.

Det har på sin tid ifrågasatts att i lag stadga dylik förpliktelse för arbets­

givare, som är bunden av kollektivavtal, att iakttaga dess regler vid överens­

kommelser med oorganiserade arbetare. En sådan bestämmelse har jag icke

ansett lämpligt att upptaga.

Ett av de problem inom kollektivavtalslagstiftningen, vars lösande erbjuder

särskilda svårigheter, är spörsmålet om tillåtligheten under sådant avtals be­

stånd av arbetsinställelse eller annan dylik stridsåtgärd från arbetsgivares el­

ler arbetares sida. I vissa länder har denna fråga icke blivit löst i lagstift­

ningen. Det blir då att i varje särskilt fall bedöma, huruvida en vidtagen åt­

gärd kan anses stå i strid med avtalet. I andra länder hava däremot i lag gi­

vits mer eller mindre vidsträckta förbud mot stridsåtgärder. Den norska lagen

stadgar sålunda, att för lösande av tvist om kollektivavtals giltighet, rätta

innebörd eller bestånd icke får tillgripas strejk eller lockout. Är fråga om

tvist rörande arbets- eller lönevillkor eller andra arbetsförhållanden, som ej

regleras av kollektivavtal, får sådan åtgärd vidtagas först efter förloppet av

vissa i lagen angivna tidsperioder. Gäller tvisten upprättande av kollektiv­

avtal, som skall avlösa ett gällande avtal, får stridsåtgärd ej användas förrän

sistnämnda avtal utlupit. I den finska lagen stadgas, att föreningar och ar­

betsgivare, som äro parter i kollektivavtal, äro skyldiga att undvika alla mot

avtalet i dess helhet eller någon enskild bestämmelse däri riktade kampåt­

gärder. Likartade bestämmelser finnas i det tyska förslaget.

Vid framläggande av det till grund för 1910 års proposition liggande för­

slaget framhöll föredragande departementschefen bland annat såsom självklart,

att liksom i fråga om varje annat mellan två kontrahenter ingånget avtal be­

stämmelserna i ett kollektivavtal icke finge förändras genom ensidigt förfo­

gande från endera sidan. Såsom obehörigt måste därför framstå användandet

i sådant syfte av de påtryckningsåtgärder, vilka i förhållandet mellan arbets­

givare och arbetare plägade komma till användning, nämligen arbetsinställelse

(lockout eller strejk) samt därmed förbunden eller jämväl självständigt vid­

tagen blockad, bojkott eller annan till sin verkan därmed likartad åtgärd. Ej

heller då tvist uppkomme om tolkning eller tillämpning av avtalet finge de

nämnda medlen komma till användning. Det förelåge då en rättstvist, för

vars lösande självhjälpens maktmedel ej finge tillgripas utan som borde be­

handlas och avgöras av de för sådant ändamål av samhället inrättade dömande

organen. De sålunda angivna rättsreglerna syntes fullt uppbäras av det all­

männa rättsmedvetandet. Emellertid hade man på sina håll velat giva kollek­

tivavtalet en innebörd av mera vittgående betydelse. Med utgångspunkt i den

omständigheten, att avtalet hade till ändamål att genom enhetligt reglerande

av arbetsvillkoren inom visst arbetsområde och dessas fastställande för någon

tid framåt förekomma tvister mellan arbetsgivare och arbetare samt skapa ar­

betsfred under den så bestämda tiden, hade man velat göra gällande, att under

Avtalets

verkan be­

träffande

vidtagande

av strids­

åtgärder.

Främmande

rätt.

1910 års

förslag.

K. i §.

84

Kungl. Maj:t,s proposition nr 39.

avtalstiden varje användande av förenämnda kampmedel i vad syfte det vara

månde måste vara otillåtet och strida mot vad parterna med avtalets ingående

åsyftat. Under giltighetstiden skulle inga som helst störande avbrott i arbetet

få förekomma. Berörda mening kunde departementschefen icke dela. Huru

önskvärt det än vore, att kollektivavtalet kunde medföra en dylik verkan, kun­

de dock den förpliktelse, man sålunda velat pålägga arbetsgivare och arbetare,

vilka vore bundna av ett sådant avtal, icke härledas ur avtalets begrepp. Nå­

gon skyldighet för arbetsgivare att hålla sitt arbetsföretag i gång eller för

arbetare att kvarstå i arbetet grundlädes icke genom kollektivavtalet. Där­

igenom vore naturligtvis icke uteslutet, att genom positiv lagstiftning kunde åt

kollektivavtalet givas en sådan innebörd. Efter en undersökning, huruvida

förutsättningarna för ett stadgande i nämnda syfte vore för handen och en redo­

görelse särskilt för användningen av sympatilockout och sympatistrejk höll

emellertid departementschefen före, att övervägande skäl talade för att, åtmin­

stone för det dåvarande, icke i lagen införa ett allmänt förbud mot arbetsin­

ställelse och liknande åtgärd under avtalstiden utan stanna vid att meddela så­

dant förbud i de fall, då någon tvekan om dess rättmätighet och verkan i av­

sedd riktning icke kunde råda. Intill dess ytterligare erfarenhet vunnits, som

kunde berättiga att i lagen i större omfattning begränsa parternas handlings­

frihet i berörda hänseende, måste alltså överlämnas åt dessa att efter beprövan­

de av omständigheterna i varje fall genom bestämmelse i kollektivavtalet själva

pålägga sig den ytterligare inskränkning i rätten att vidtaga omförmäld a åt­

gärder, som kunde finnas lämplig och möjlig.

I enlighet med det anförda intogs i det till lagrådet remitterade förslaget för­

bud mot vidtagande av kampåtgärd i syfte att åstadkomma ändring i a,vtalets

bestämmelser eller på grund av tvist om tolkning eller tillämpning av detsam­

ma. Därjämte föreskrevs, att i annan tvist sådan åtgärd icke finge vidtagas

innan förhandlings- eller förlikningsförfarande igångsatts.

Lagrådet framhöll i sitt yttrande inledningsvis, att det tydligen ur arbets­

fredens synpunkt varit högligen önskvärt, om åt lagen kunnat givas det inne­

håll, att varje slags arbetsinställelse under avtalstiden vore förbjuden. Ett

dylikt förbud kunde emellertid icke tillstyrkas. Sympatilockouten ansåges av

arbetsgivarna för ett vapen, som de icke utan stort men kunde avhända sig.

Tydligt vore, att under sådana förhållanden en lagbestämmelse, som med kol­

lektivavtal förknippade ovillkorligt förbud mot arbetsinställelse, lätt kunde

hava till följd, att arbetsgivarna i största möjliga mån sökte undvika att

ingå kollektivavtal. Om det sålunda måste anses välbetänkt att såsom i

förslaget skett möjligheten att anställa sympatilockout eller sympati­

strejk tillsvidare bibehölles för dem, som ingått kollektivavtal, följde

emellertid därav ingalunda, att lagen alltid behövde förbliva på nämnda

i och för sig föga tillfredsställande ståndpunkt. Det vore att hoppas, att kol­

lektivavtalet kunde beredas den fulla effektivitet, från vilken man i förslaget

nödgats avstå. Vidare uttalade samtliga lagrådets ledamöter, att det i för­

slaget intagna förbudet mot stridsåtgärder borde utsträckas att avse jämväl

vidtagande av dylik åtgärd med anledning av tvist om bestämmelse, som skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

85 E. 4 §

gälla efter avtalstidens utgång. En ledamot av lagrådet hemställde dessutom

om förbud mot arbetsinställelser i tvister rörande kontrahenternas inbördes för­

hållanden under avtalstiden jämväl i den mån de ej blivit på bindande sätt

reglerade genom kollektivavtalet eller lagen. Därmed borde förenas bestäm­

melser om ett skiljenämndsförfarande för avgörande av dylika tvister. Tillika

påpekades, att sympatistrejker och sympatilockouter icke borde vara tillåtna

i något fall, då ändamålet vore att bispringa dem, vilka själva vore av lag eller

avtal förhindrade att vidtaga arbetsinställelse eller likartad åtgärd.

Föredragande departementschefen fann intet vara att invända mot intagande

i lagen av förbud mot stridsåtgärd för genomdrivande av bestämmelse, som

skulle gälla efter avtalstidens utgång. Dock borde undantag gälla för det fall

att strid om den ifrågavarande bestämmelsen redan lojalt börjat — d. v. s.

upptagits mellan arbetsgivare och arbetare, som ej vore därutinnan bundna av

kollektivavtal — att i nämnda strid genom sympatilockout eller sympatistrejk

indragits arbetsgivare och arbetare, för vilka kollektivavtal vore gällande, samt

att avgörandet beträffande dessa senare ej sträckte sig utöver den omstridda

bestämmelsen. I enlighet härmed infördes i det riksdagen förelagda förslaget,

jämte förbud mot stridsåtgärder för genomförande av bestämmelser avseende

tiden efter kollektivavtalets utgång, bestämmelse om undantag för nämnda av

departementschefen berörda fall. Därjämte stadgades, att kampatgärd icke

finge vidtagas för bispringande av annan i fall, då för denne gällde förbud

mot att själv vidtaga åtgärden.

Vid riksdagen framställdes i motioner åtskilliga yrkanden beträffande rätten

att tillgripa stridsåtgärder. Å ena sidan föreslogs sålunda borttagande av det

i Kungl. Maj:ts förslag ifrågasatta begränsade förbudet mot dylika åtgärder.

!Å andra sidan förordades införande av fullständigt förbud mot åtgärder av

nämnda slag. Därjämte hemställdes om en del modifikationer i förslagets be­

stämmelser. Särskilda utskottet ansåg, att ingen tvekan borde råda därom, att

förbud mot arbetsinställelse i syfte att åstadkomma ändring i kollektivavtal

under den tid, för vilken avtalet blivit slutet, vore fullt i överensstämmelse

med den allmänna rättsuppfattningen. Vidare syntes inga avgörande betänk­

ligheter möta mot att från det område, inom vilket parterna ägde använda

maktmedel, undantaga intressetvister, vilka under avtalstiden kunde uppkomma

rörande förhållanden, som ej blivit reglerade i kollektivavtalet. Utskottet till­

styrkte även förbud mot arbetsinställelse för genomförande av bestämmelse, av­

sedd att träda i tillämpning efter utgången av det gällande kollektivavtalet,

men kunde icke godkänna det i propositionen föreslagna undantaget från be­

rörda regel. Vad slutligen anginge rättigheten för arbetsgivare eller arbetare,

som vore bundna av kollektivavtal, att genom arbetsinställelse understödja and­

ra arbetsgivare eller arbetare, funne utskottet, att omständigheterna icke för

det dåvarande medgåve fullständigt borttagande av dylik rättighet. Dock

syntes däri böra göras den begränsningen, att rätten att tillgripa sympatistrejk

eller sympatilockout icke borde finnas i annat fall än då den, som skulle bi­

springas, vore obunden av kollektivavtal och själv vidtagit eller angripits med

arbetsinställelse. På grund av det anförda hemställde utskottet om sadan änd-

K. i §.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

1911 års

förslag.

ring i förslaget, att förbud komme att gälla mot arbetsinställelse under avtals­

tiden, med undantag allenast för det fall, att åtgärden vidtoges i syfte att bi­

springa annan, som vore inbegripen i strid och icke vore av kollektivavtal hind­

rad att själv vidtaga åtgärden. Härförutom stadgades det villkor, att för­

sök till medling i tvisten genom statens förlikningsman skulle hava ägt

rum. Vad sålunda föreslagits beträffande arbetsinställelse skulle i tillämpliga

delar gälla jämväl om blockad, bojkott och andra därmed jämförliga åt­

gärder.

I en vid utlåtandet fogad reservation hemställde nio utskottsledamöter, att till

regeln om tillåtligheten av sympatistrejk och sympatilockout borde fogas ett

tillägg av innehåll, att dylik åtgärd, därest den behörigen igångsatts, finge

upprätthållas jämväl i ändamål att för tid efter utgången av kollektivavtalets

giltighetstid i nytt avtal mellan samma parter genomföra bestämmelse, varom

varit fråga i den ursprungliga tvisten. Sju andra utskottsledamöter påyrkade

införande av generellt förbud mot användande under avtalstiden av alla slags

stridsåtgärder, under det att en reservant yrkade, att vid jordbruk strejk eller

lockout ej måtte få äga rum under någon som helst form.

Förlikningsmannen anslöto sig till utskottets förslag, att det under kollek­

tivavtalets giltighetstid skulle vara kontrahenterna förbjudet att i anledning

av några som helst deras mellanhavanden vidtaga arbetsinställelse eller därmed

jämförlig åtgärd. Förbud borde således stadgas mot företagande under avtals­

tiden av sadan åtgärd icke blott i rättstvister utan även i intressetvister rörande

förhållanden, som ej blivit reglerade i avtalet, eller för genomdrivande av fram­

tida avtalsbestämmelser. Vad anginge sympatistrider funne förlikningsmän-

nen, att dylika åtgärder icke kunde för det dåvarande helt förbjudas. Förlik-

ningsmännen höllo emellertid före, att sympatistrider skulle vara otillåtna, där

ej annat förbehåll skett i avtalet. En av förlikningsmännen biträdde utskot­

tets förslag.

Kommerskollegium förordade i sitt utlåtande, att i lagen måtte införas för­

bud mot varje slags arbetsinställelse under kollektivavtalets giltighetstid i

anledning av alla slags tvister mellan dem, som vore bundna av avtalet. Där­

emot borde frågan om sympatistriders otillåtlighet tillsvidare lämnas öppen.

Genom en sådan lösning av frågan vore den bestämda fördelen vunnen, att man

å ena sidan finge lagfästade de delvis mycket viktiga inskränkningar i avtals-

bundna parters rätt till arbetsinställelse, varom enighet på alla håll i stort

sett vore radande, medan man å andra sidan undveke att i lag giva något som

helst positivt medgivande av sympatistriders berättigande.

I det förslag, som låg till grund för den till 1911 års riksdag avlåtna pro­

positionen, stadgades, att under avtalstiden ej finge vidtagas arbetsinställelse

eller annan därmed jämställd åtgärd i anledning av tvist mellan arbetsgivare

och arbetare, som vore bundna av avtalet. Däremot fanns icke något förbud

mot sympatistrid. Märkas bör, att i det samtidigt utarbetade förslaget till

lag om vissa arbetstvister föreskrevs den begränsningen, att stridsåtgärd ej

finge vidtagas för att bispringa annan, då för honom gällde förbud mot att

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

87

K. 4 §.

själv vidtaga åtgärden. Denna inskränkning gällde oavsett liuravida den, som

önskade bistå annan, vore bunden av kollektivavtal eller icke.

Vid förslagets granskning i lagrådet uttalade tre ledamöter var för sig star­

ka betänkligheter mot upptagande av ett förbud mot stridsåtgärder i anledning

av tvist mellan de av kollektivavtal bundna arbetsgivarna och arbetarna rörande

förhållande, varom bestämmelse ej träffats i avtalet, utan att samtidigt i lag an­

visades någon utväg för att få dylika intressetvister lösta. Två ledamöter

hemställde i anslutning därtill, att förbudet måtte kompletteras med bestäm­

melser om skyldighet för parterna att för avgörande av intressetvister under

avtalstiden underkasta sig skiljedom. Departementschefen ansåg emellertid

förslaget i denna del böra lämnas orubbat.

Jämväl vid 1911 års riksdag framställdes på denna punkt ett flertal yrkan­

den. Sålunda upptogos ånyo förslagen såväl om uteslutande av alla bestäm­

melser om användandet av arbetsinställelse och andra stridsåtgärder, som om

förbud mot varje stridsåtgärd under avtalstiden. Utskottet ansag sig emeller­

tid icke kunna tillstyrka något av berörda yrkanden. Emellertid föreslogs i

lagen om vissa arbetstvister den ytterligare begränsningen, att sympatiåtgärd

ej finge vidtagas, där ej i den ursprungliga tvisten förhandling ägt rum eller

ock ej kommit till stånd på grund av tredska å motsidan. I avgiven reser­

vation yrkade en ledamot, att bestämmelserna rörande stridsåtgärder matte

utgå.

I socialstyrelsens år 1916 framlagda förslag stadgades förbud för parter

bundna av kollektivavtal att tillgripa stridsåtgärder i rättstvister mellan dem.

— detta uttryck så fattat, att därunder inbegrepos jämväl frågor om ändring i

kollektivavtals bestämmelser under dess giltighetstid. Tillika skulle gälla för­

bud mot stridsåtgärder under nämnda tid i anledning av tvist mellan parterna

om framtida avtalsbestämmelser. Däremot ville styrelsen ej ifrågasätta förbud

mot stridsåtgärder på grund av tvist rörande förhållande, som ej reglerats i

avtalet.

Socialfullmäktigen von Sydow ansåg, att förbudet mot tillgripande av strids­

åtgärd för genomförande av bestämmelse, -avsedd att gälla efter kollektivav­

talets upphörande, borde kompletteras med bestämmelse, att därest tillåten sym­

patiåtgärd vidtagits, densamma finge fullföljas jämväl i ändamål att för tid

efter utgången av det gällande avtalet i nytt avtal mellan samma parter ge­

nomföra bestämmelse, varom i den ursprungliga tvisten varit fråga.

Socialfullmäktigen Lindqvist hemställde, att förbudet mot stridsåtgärd för

genomdrivande av bestämmelse, avsedd att gälla efter kollektivavtalets upp­

hörande, måtte utgå.

I de avgivna yttrandena över socialstyrelsens förslag framställdes ett stort

antal yrkanden i förevarande fråga. Sveriges bageriidkareförening och sven­

ska murareförbundet ansågo, att lagen borde förbjuda varje användande av

stridsåtgärd. Svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd ävensom svenska

sko- och läderindustriarbetareförbundet hemställde, att förbudet mot tillgripan­

de av stridsåtgärd för genomförande av bestämmelse, avsedd att gälla efter kol­

lektivavtalets upphörande, måtte uteslutas, under det att Sveriges verkstadsför-

1916 års

förslag.

K. 4 §.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

ening biträdde den av von Sydow uttalade meningen. Svenska gjutareförbundet

och svenska metallindustriarbetareförbundet samt svenska måleriarbetareför­

bundet ansågo, att part skulle vara berättigad att vidtaga stridsåtgärd, då mot­

parten gjort sig skyldig till handling, som strede mot kollektivavtalet. Av flera

arbetarförbund framhölls, att den i lagen givna bestämningen av stridsåtgär­

der borde förtydligas eller fullständigas, och ett förbund gjorde gällande, att

lagen borde förbjuda allenast arbetsinställelser och icke andra kampmedel,

sakkunniga. ..I de sakkuimigas utkast, 4 §, föreskrives, att under den tid kollektivavtal är

gällande arbetsgivare eller arbetare, som äro bundna av avtalet, ej må vidtaga

arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed

jämförlig åtgärd vare sig på grund av tvist om avtalets fullgörande eller om

dess giltighet, bestand eller rätta innebörd eller för att åstadkomma ändring

i avtalet eller för att genomföra bestämmelse, avsedd att träda i tillämpning

efter det avtalet utlupit. Därest i avtalet stadgats förbud att även i annat

fall vidtaga stridsåtgärd, skall det lända till efterrättelse. Den som är bun­

den av kollektivavtal må ej heller vidtaga kampåtgärd för att därmed bi­

springa annan i fall, då denne själv är förbjuden vidtaga dylik åtgärd.

Härom anföra de sakkunniga i motiveringen:

»Kollektivavtalet har tva huvudfunktioner. Den ena är uppgiften att upp­

ställa normer för de enskilda arbetsavtalen. Den andra är att tjäna såsom

fredsdokument, d. v. s. att för en tid framåt skapa fred på arbetsmarknaden.

Tidigare betonades detta senare syfte hos kollektivavtalet än starkare. Under

den tid ett avtal var gällande, ansågs arbetsinställelse, blockad, bojkott eller

annan därmed jämförlig stridsåtgärd icke under några förhållanden få före­

komma. Efter hand har denna åskådning modifierats. Större vikt har lagts

vid avtalets betydelse att främja enhetliga arbetsvillkor, och det har ansetts,

att stridsåtgärder under vissa omständigheter böra medgivas. Av kollektiv­

avtalets natur följer emellertid, att vidtagande av stridsåtgärder i regel icke kan

tillåtas.

I allmänhet torde man anse, att det icke kan medgivas parterna i ett kol­

lektivavtal att under avtalstiden tillgripa stridsåtgärder på grund av tvist rö­

rande avtalets fullgörande eller om dess giltighet, bestånd eller rätta innebörd.

Med hänsyn härtill har i första punkten av förevarande paragrafs första stycke

upptagits ett dylikt förbud. Naturligen gäller detta förbud vare sig den be­

stämmelse i avtalet, som är föremal för tvist, avser förhållandet mellan arbets­

givare och arbetare eller den angår organisationernas mellanhavande.

Av kollektivavtalets natur följer även omedelbart, att parterna icke få under

avtalstiden använda stridsåtgärder för åstadkommande av ändring i det gäl­

lande avtalets bestämmelser. Nagon tvekan synes icke heller inom arbetsgivar-

och arbetarkretsar rada om parternas skyldighet att underlåta vidtagande av

stridsåtgärder i omförmälda syfte. Även denna uppfattning har kommit till

uttryck i första styckets första punkt. Bestämmelsen berör icke frågan om an­

vändande av nu ifrågavarande påtryckningsmedel i tvist rörande ämne, som

icke behandlats i avtalet, d. v. s. för åstadkommande av komplettering av avta­

lets bestämmelser. Besvarandet av spörsmålet, huruvida ett framställt yrkan-

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

89 K. i §.

de avser ändring eller komplettering av avtalet, erbjuder dock ofta betydande

svårigheter. Avgörandet kommer i varje fall att bliva beroende på en tolkning

av avtalets innebörd med beaktande särskilt av vad som kan anses falla inom

avtalets naturliga ram. Av mycket stor betydelse blir härvid vad som förekom­

mit vid förhandlingar rörande avtalets tillkomst. Tydligt är, att den omstän­

digheten, att en viss fråga icke beröres i avtalet, ej i och för sig utgör fullt

bevis, att densamma ej blivit reglerad genom avtalet. Ofta kan avtalets tyst­

nad på denna punkt anses innebära ett avgörande. Visserligen vore det med

hänsyn till arbetsfreden synnerligen önskvärt, att förbud kunde meddelas även

mot tillgripande under avtalstiden av stridsåtgärd i tvist rörande fråga, som

ej vunnit sin lösning i avtalet. Ett sådant förbud skulle ock stå i god överens­

stämmelse med kollektivavtalets natur av fredsdokument. Emellertid torde

det tyvärr ej vara möjligt att för närvarande införa bestämmelser i detta syfte.

Härför skulle erfordras, att man ägde tillgång till ett av lagen reglerat sätt

för lösande av sålunda uppkommen intressetvist, något som nu saknas och

även faller utom ramen för den föreliggande lagstiftningsuppgiften.

Däremot torde det vara lämpligt att i ett hänseende stadga förbud mot in­

ledande av konflikt i fråga, som ej reglerats genom avtalet. Därest kontra­

henterna finge öppna strid om bestämmelse, som skulle träda i tillämpning

efter avtalets utlöpande, skulle detta kunna innebära vådor för arbetsfreden.

Kollektivavtalets värde skulle förringas, om kontrahenterna på detta sätt kunde

fritt åsidosätta avtalets bestämmelser om utlöpningstid. I viss mån kan en

dylik tvist anses röra ändring av sistnämnda bestämmelser. Första punkten

av första stycket innehåller därför förbud mot användande under avtalstiden

av stridsåtgärd jämväl i tvist om bestämmelse, som skall gälla efter det avtalet

utlupit.

I första punkten av första stycket beröres icke direkt sådan stridsåtgärd,

som företages icke på grund av tvist mellan parterna i kollektivavtalet utan

för att bistå annan, som är invecklad i arbetsstrid. Av punktens avfattning

framgår emellertid indirekt, att lagen icke hindrar företagande av dylik sym­

patiåtgärd. Naturligen kunna ur samhällets synpunkt starka skäl anföras för

meddelande av förbud jämväl mot sympatistrider. Med hänsyn till den upp­

fattning, som i denna fråga är rådande bland såväl arbetsgivare som arbetare,

torde emellertid uppställande av ett sådant förbud för närvarande icke vara

lämpligt. I ett avseende lärer det emellertid vara nödvändigt att i lagen be­

röra sympatiåtgärderna. Förbud måste nämligen stadgas för dylik åtgärd i

de fall, då den, som genom åtgärden skall bispringas, själv är rättsligen för­

hindrad att vidtaga stridsåtgärd. Bestämmelse härom har intagits i andra

stycket av förevarande paragraf. Föreskriften gäller såväl då den, som ge­

nom åtgärden skall understödjas, genom lagens regler är hindrad att företaga

enahanda åtgärd, som då åtgärden är förbjuden i det för honom gällande av­

talet.

Tydligt är nämligen, att kontrahenterna böra hava frihet att träffa över

enskommelse om förbud utöver de i lagen givna mot vidtagande av stridsåt-

K. 4 §.

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Yttranden.

gärder. Jämlikt andra punkten i första stycket av denna paragraf skall så­

dan överenskommelse lända till efterrättelse.

I förevarande paragraf betecknas de stridsåtgärder, varom är fråga, såsom

arbetsinställelse, blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig åtgärd. Upp­

räkningen gör sålunda icke anspråk på att vara fullständig. Det blir beroende

på prövning i varje särskilt fall, huruvida en vidtagen positiv handling eller

underlåtenhet skall anses sasom stridsatgärd. Givetvis skola dit hänföras

även förtäckta stridsåtgärder.»

Sveriges bageriidkareförening har ansett, att rättsordningens och de olika

näringarnas intressen skulle bäst tillgodoses därigenom att lagen stadgade ett

allmänt förbud emot alla slags lockouter, strejker och dylikt under avtalstiden,

såvida icke parterna genom uttryckliga bestämmelser i avtalen själva fastsla­

git en sådan rätt. Denna mening har uttalats även av svenska städernas för­

handlingsorganisation. Telegrafstyrelsen, arméförvaltningen och vissa andra

militära förvaltningsorgan hava framhållit, att därest lagen skulle erhålla till-

lämpning även å avtal, som slutits av staten, beträffande dylika avtal borde

meddelas ett allmänt förbud mot arbetsinställelse. Marinförvaltningen har

ifrågasatt, om icke strejk borde vara helt förbjuden vid samhällsviktiga företag.

Socialstyrelsen har gjort gällande, att det i första stycket av 4 § i utkastet

stadgade förbudet borde så begränsas, att det ej komme att omfatta strids-

åtgärd för genomförande av framtida avtalsbestämmelse. Såsom grund här­

för har anförts vanskligheten att fa ett dylikt utöver de rena rättstvisternas

område gående förbud respekterat. Slutligen har svenska tidningsutgivare­

föreningens arbets giv are sektion framhållit, att i lagen borde direkt uttryckas,

att de där givna bestämmelserna avsåge även förtäckta stridsåtgärder.

Landssekretariatet har framhållit, att omförmälda bestämmelser innebure

förbud för arbetare att inställa arbetet även då avlöning för utfört arbete ej

utbetalades. Ett sadant förbud skulle för arbetarna, särskilt inom bygg­

nadsindustrien, komma att medföra osäkerhet och stora ekonomiska förluster.

Många av de företagare, som i spekulationssyfte uppförde husbyggnader, sak­

nade det ekonomiska underlaget för arbetets utförande. Det inträffade därför

icke sa sällan, att arbetarna då arbetet började bliva färdigt ej finge ut

avlöning och innestå ende ackordsöverskott. Vid sådant förhållande plägade

fackorganisationen utfärda blockad å arbetet, som kvarstode tills lönen utbe­

talts, oavsett om företaget bytte ägare en eller flera gånger. Den spekulant,

som övertoge det blockerade arbetsföretaget, visste, att han i sina kalkyler må­

ste inräkna de resterande arbetslönerna, om han avsåge att göra företaget fär­

digt. Sadana av arbetarna företagna arbetsinställelser och blockader betrak-

tade.3 icke nu sasom stridande mot kollektivavtalen, enär man å ömse håll vore

medveten om, att arbetarna icke ägde möjlighet att fortsätta arbeta utan av­

löning under den tid, som åtginge för att få frågan eventuellt ordnad genom

domstolsförfarande. Därtill komme, att man vore lika medveten om att arbe­

tarna i en mängd fall icke skulle utfå sina tillgodohavanden, därest endast

rättsligt förfarande skulle komma till användning. Ehuru risken av bloc­

kad verkade återhållande pa spekulationsföretagarnas försök att undandraga

Kungl. May.ts proposition nr 39.

91 K. 4 §.

sig utbetalning av intjänta arbetslöner och ackordsöverskott, nödgades dock

fackorganisationerna inom byggnadsindustrien att i ett mycket stort antal fall

årligen företaga arbetsinställelser eller blockader för att utfå resterande

arbetslöner till belopp, som årligen uppginge till flera hundratusental kro­

nor. Det syntes vara oriktigt att i lag förbjuda ett tillvägagångssätt, som ti­

digare icke ansetts stå i strid med kollektivavtalet.

I detta sammanhang bör nämnas, att svenska arbetsgivareföreningen och

Sveriges skräddaremästares centralförening ansett, att från det i paragrafen

stadgade förbudet för part att tillgripa stridsåtgärd borde göras undantag för

det fall, att motparten av arbetsdomstol förklarats skyldig till avtalsbrott. Till

utveckling härav har anförts följande exempel. En fackförening hade ingått

kollektivavtal med en arbetsgivare. Fackföreningen bröte avtalet och anord­

nade strejk under avtalstiden. Saken droges inför domstol, vilken konstaterade

avtalsbrottet och ådömde fackföreningen skadestånd. Emellertid hade fack­

föreningarna mycket sällan några tillgångar; de tillfördes nämligen den hög­

re organisationen, fackförbunden. Det vore därför sannolikt, att om en fack­

förening bleve dömd att utgiva skadestånd, detta icke kunde utmätningsvis ut­

tagas. Ifall fackföreningen efter domens avkunnande fortsatte strejken, vore

arbetsgivaren förhindrad att vidtaga lockout och andra arbetsgivare förhindrade

att företaga sympatiåtgärd. I ett sådant fall kunde den avtalsstridiga strej­

ken fortsättas nära nog så länge som helst, då fackförbundet utan svårighet

kunde underhålla de strejkande arbetarna och förbundet som sådant icke kunde

ådömas någon skadeståndsskyldighet. Visserligen skulle vid bestämmande av

skadestånd hänsyn tagas till den skadelidandes förhållande i avseende å tvistens

uppkomst och framför allt till frågan, huruvida han själv genom otillåten strids­

åtgärd eller på annat sätt brutit mot avtalet. I dylika fall borde skadestånds-

plikten ej sällan helt bortfalla. Det vore möjligt, att man som ett korrektiv

mot upprepat avtalsbrott från den ena partens sida tänkt sig en olovlig strids­

åtgärd från den andra parten, företagen under förhoppning att vinna befrielse

från skadeståndsskyldighet. Emellertid vore det föga sannolikt, att en ar­

betsgivare i nyssnämnda fall skulle vilja underkasta sig risken att bliva dömd

till skadestånd, och för övrigt finge det anses troligt, att han alldeles oavsett

skadeståndsfrågan icke gärna skulle vilja handla så, att han offentligen med

rätta bleve stämplad såsom avtalsbrytare. Naturligen kunde enligt 9 § i utkastet

i omförmälda fall arbetsgivaren hava utsikt att få kollektivavtalet förklarat

ogilt av arbetsdomstol. Men en sådan åtgärd skulle arbetsgivaren i de flesta fall

helt säkert icke önska och ur arbetsfredens synpunkt vore den säkerligen hel­

ler icke att rekommendera, ty i och med densamma bleve tvisten å arbetsplat­

sen mera komplicerad och svår att få bilagd.

Beträffande andra stycket i 4 § av de sakkunnigas utkast har landssekreta-

riatet anfört, att föreskriften syntes bliva mycket svår att tillämpa mot arbets­

givarna. Det undandroge sig nämligen all kontroll, om arbetsgivare på grund

av utsända »svarta listor» vägrade anställa arbetare, som av annan arbetsgivare

hölles ute i lagstridig arbetsavstängning.

K. 4 §.

92

Eungl. Maj:ts proposition nr 39.

Departe­

mentschefen

Förevarande paragraf, i vilken med vissa ändringar sammanförts innehållet

i 4 och 5 §§ av de sakkunnigas utkast, ger regler om kollektivavtalets karak­

tär av sa kallat fredsdokument, och stadgandet kan därför anses utgöra huvud­

punkten i det föreliggande lagutkastet.

I mera populärt språkbruk plägar man skilja konflikter mellan arbetsgivare

och arbetare i så kallade rättstvister och så kallade intressetvister. Dessa be­

teckningar äro i och för sig icke särdeles väl valda, då alla slags tvister, såväl

på detta som på andra områden, kunna sägas vara intressetvister i den menin­

gen, att de uppkommit på grund av motsatta intressen. I korthet uttryckt

måste emellertid med rättstvist förstås en tvist, där den ena parten mot den

andra hävdar en rättighet, som han redan förvärvat eller i varje fall anser

sig hava förvärvat genom ett mellan parterna slutet avtal. Vid en intressetvist

åter rör sig tvisten på ett genom avtal icke reglerat område; parterna tvista om

ordnande av arbetsförhållanden utan att vare sig den ena eller den andra kan

åberopa någon juridisk rätt; deras intressen stå således oförmedlade emot

varandra. Då det gäller att genom lagstiftningen fastslå, i vilka fall strids­

åtgärder icke få tillgripas för slitande av tvister mellan kollektivavtalsbund-

na parter, kan skillnaden mellan rättstvister och intressetvister i huvud­

sak läggas till grund för avgörandet. Vissa avvikelser äro emellertid nöd­

vändiga.

Innan jag närmare ingår på dessa frågor måste jag nämna några ord till

bemötande av en jämväl i vissa inkomna yttranden företrädd ståndpunkt,

nämligen att alla stridsåtgärder böra förbjudas i förhållandet mellan avtals-

bundna parter. Detta torde för närvarande icke kunna ske. Ett kollektivavtal

behöver icke innebära en fullständig reglering av arbetsförhållandena. Det

kan tänkas, att på ett svårorganiserat arbetsområde parterna icke kunna kom­

ma till enighet annat än beträffande vissa allmänna avtalsfrågor och angående

dessa sluta ett kollektivavtal, medan en mängd spörsmål -— kanske t. o. m. lö­

nefrågan — maste lämnas utan kollektiv reglering. Det synes då icke lämpligt

att förbjuda parterna att vidtaga stridsåtgärder för slitande av tvister beträf­

fande de icke avtalsreglerade frågorna, därför att de på ett mera begränsat om­

råde lyckats bliva eniga om ett avtal. Om det däremot framdeles finnes möjligt

att genom lagstiftningen förbjuda stridsåtgärder även för slitande av tvister

mellan organisationer, som alls icke äro bundna av avtal — något som förut­

sätter skapandet av lämpligt organ för auktoritativt avgörande av intresse­

tvister — bliva även avtalsbundna organisationer helt förhindrade att vidtaga

stridsåtgärder på grund av arbetsförhållandena. Men i sådant fall sker detta

beträffande de genom avtalet oreglerade frågorna icke på grund av avtals-

bundenheten utan därför att tvister om dessa frågor skola bedömas på samma

sätt som andra intressetvister. Däremot kan det sättas i fråga, huruvida par­

ter, som äro bundna av kollektivavtal, möjligen skola förbjudas att vidtaga

stridsåtgärder för syften, som ligga helt utanför deras inbördes förhållande,

således när varken rättstvist eller intressetvist föreligger dem emellan. Härvid

avses särskilt de så kallade sympatiåtgärderna. Det torde emellertid på såväl ar-

betsgivar- som arbetarsidan råda enighet därom, att sympatiåtgärder böra vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

93 K. i §.

tillåtna. De äldre lagförslag, som framkommit i vårt land, upptogo ej heller

förbud mot sympatiåtgärder, och de skäl, som föranledde detta ståndpunkts-

tagande, hava enligt min mening fortfarande giltighet. Förslaget upptar dock

en särskild inskränkning i rätten till sympatiåtgärd, vartill jag återkommer

i det följande.

Om sålunda lagen torde böra angiva, i vilka fall stridsåtgärd skall vara för­

bjuden, samt man härvid i huvudsak kan följa den uppdelning, som ligger i

skillnaden mellan rättstvister och intressetvister, må dock erinras, att det kan

vara föremål för meningsskiljaktigheter mellan parterna redan, huruvida en

rättsfråga eller enbart en intressefråga föreligger. Ett par exempel torde tydli­

gast klargöra detta förhållande. Den ena parten påstår, att ett kollektivavtal

blivit behörigen uppsagt och att däTför samtliga arbetsförhållanden numera äro

oreglerade, varför det också är tillåtet att genom strid lösa frågan om deras

ordnande. Motparten bestrider, att uppsägning ägt rum i behörig ordning,

och gör sålunda gällande, att avtalet fortfarande äger bestånd med den på­

följd, att arbetsförhållandena alltjämt äro reglerade. I ett annat, fall har

exempelvis på grund av vissa tekniska driftsändringar uppstått fråga, huru

ackordslönerna för en del arbetare skola beräknas. Den ena parten påstår,

att avtalet är otillämpligt i fråga om dessa arbetare och att deras löner alltså

äro oreglerade. Den andra parten gör gällande, att vissa av avtalets bestäm­

melser, förnuftigt tolkade, giva en lösning för ackordens beräknande under

de nya förhållandena. I dylika fall är frågan, om avtalet äger bestand eller

om det särskilda arbetsförhållandet är reglerat genom avtalet, att anse sasom

en rättstvist. Ingendera parten bör äga rätt att genom stridsåtgärder försöka

genomdriva sin mening i fragan, huruvida avtalet äger bestand eller icke eller

huruvida avtalet är tillämpligt eller icke pa det särskilda förhallande, varom

fråga är. Först om det blivit i laga ordning fastställt, att avtalet icke äger

bestånd eller icke är tillämpligt, äro parterna berättigade till stridsåtgärder,

nämligen för lösande av den intressetvist rörande själva arbetsförhållandena,

som då kan föreligga.

Beträffande de fall, i vilka stridsåtgärder skola vara förbjudna, överens­

stämmer förslaget i huvudsak med de sakkunnigas utkast. Fallen hava upp­

delats i fyra särskilda punkter, och jag skall i det följande något uppehålla

mig vid var och en av dessa.

Punkt 1. Allmän enighet torde råda därom, att stridsåtgärd bör vara för­

bjuden för genomdrivande av vederbörandes mening i tvist om kollektivavtals

giltighet, bestånd eller rätta innebörd. En tvist om giltigheten föreligger ex­

empelvis när parterna äro oense, huruvida ett kollektivavtal över huvud

kommit till stånd. Dit torde böra hänföras jämväl en tvist, huruvida viss

enskild organisationsmedlem är bunden av avtalet. Till tvist om avtalets

bestånd räknas exempelvis en uppkommen fråga, huruvida avtalet blivit behö­

rigen uppsagt eller skall anses vara förlängt. Tvist om avtals innebörd före­

ligger dels då parterna äro oense om visst arbetsförhållande skall anses reglerat

genom avtalet och dels då enighet väl råder härom men parterna hava olika

mening, huru avtalet rätteligen är att förstå på viss punkt.

K. 4 §.

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Emellertid kunna fall förekomma, där meningsskiljaktighet icke råder om

avtalet eller dess innebörd men tvist likväl kan uppstå, nämligen huruvida ett

visst förfarande med hänsyn till de faktiska omständigheterna skall anses strida

mot avtalet. I samband med biläggande av en konflikt har exempelvis avtalats,

att trakasserier icke få förekomma, och tvist uppstår därefter, huruvida av­

skedandet av vissa arbetare med hänsyn till orsakerna till avskedandet skall

anses hava inneburit trakasseri. Ett annat exempel erbjuder det fall, att i

kollektivavtal, däri stadgats viss uppsägningstid för den händelse arbetsgivare

vill avskeda arbetare, tillika medgivits arbetsgivare att utan iakttagande av

uppsägningstid entlediga arbetare på grund av försummelse i arbetet samt

tvist uppstår, huruvida en arbetare gjort sig skyldig till sådan försummelse,

att hans entledigande utan iakttagande av uppsägningstid varit berättigat.

Tydligen bör stridsåtgärd vara förbjuden även i dylika fall.

Nu förhåller det sig emellertid så, att även en tvist om avtalets giltighet,

bestånd eller rätta innebörd oftast tar sig uttryck i ett förfarande från den ena

parten, som den andra förmenar strida mot avtalet. Med anledning härav har

det synts vara att föredraga att sasom huvudfall, då stridsåtgärd enligt denna

punkt skall vara förbjuden, upptaga fall av tvist rörande förfarande, som för­

menas strida mot kollektivavtal, samt härtill anknyta en regel, att stridsåtgärd

skall vara förbjuden jämväl på grund av tvist om avtalets giltighet, bestånd

eller rätta innebörd, ändå att tvist ej är om förfarande, som ovan sägs. Här­

med vinnes också överensstämmelse med den av mig föreslagna avfattningen av

11 § i lagen om arbetsdomstol.

Emellertid bör stridsåtgärd vara förbjuden icke blott vid tvist, huruvida

visst förfarande strider mot avtalet, utan även vid tvist, huruvida visst för­

farande strider mot förevarande lag. Den omständigheten att den ena parten

företagit exempelvis en stridsåtgärd, som han anser vara i det speciella fallet

tilläten men som motparten anser otillåten, bör uppenbarligen icke få föranleda

den sistnämnda att i sin tur tillgripa stridsåtgärd. Även bestämmelse härom

har inryckts i det föreslagna stadgandet. I yttranden har framhållits önsk­

värdheten av ett undantag från denna regel. Om en stridsåtgärd från den ena

sidan av domstol konstaterats sta i strid med avtalet eller lagen men åtgärden

ej häves i anledning av domslutet, borde den andra sidan hava rätt att vidtaga

motåtgärder. Den sålunda väckta frågan torde lämpligast behandlas i sam­

band med stadgandet i 8 § av förevarande lagförslag, och jag skall därför i

nämnda sammanhang återkomma till frågan.

I sitt yttrande har landssekretariatet fäst uppmärksamheten vid det för­

hållandet, att blockad ofta brukar utfärdas mot arbetsföretag, särskilt inom

byggnadsindustrien, när arbetsgivaren icke punktligt utbetalar lönerna, och

det har framhållits, att genom lagstiftningen hinder icke borde uppställas mot

ett dylikt förfaringssätt, varigenom arbetarna på ett snabbare sätt än med

anlitande av rättsmedel förhjälptes till sin rätt. Häremot må emellertid

framhållas, att därest ett principiellt förbud mot stridsåtgärder är påkallat

av allmänna samhällsintressen, undantag icke kan göras för att bereda

möjlighet till en mahända bekväm självhjälp, helst arbetarna, om de anlita van-

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

95

K. 4 §.

ligt rättsligt förfarande, i det åsyftade fallet hava en stark ställning på grund

av den förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs, som enligt 17 kap. 4 § handels-

balken tillkommer dem. Det må erinras, att värdet av denna förmånsrätt blivit

höjt genom en år 1926 genomförd lagändring. I de åsyftade fallen är enligt

förevarande stadgande stridsåtgärd otillåten i den mån en verklig tvist mellan

parterna givit anledning till arbetsgivarens underlåtenhet att utbetala lönerna.

Att de arbetare, som icke i föreskriven tid utfå sina löner, upphöra att arbeta,

behöver uppenbarligen icke i och för sig innefatta en stridsåtgärd.

Punkt 2. I denna punkt upptages förbud mot stridsåtgärd för att söka

åstadkomma ändring i avtalet. På sätt redan förut framhållits har det där­

emot icke ansetts riktigt att för närvarande stadga förbud mot stridsåtgärder

för att lösa rena intressetvister under avtalstiden, d. v. s. tvister angående för­

hållanden, som icke äro reglerade genom avtalet. Såsom de sakkunniga med

styrka framhållit får man emellertid i många fall icke av den omständigheten,

att en fråga ej är berörd i avtalet, draga den slutsatsen, att frågan också är

oreglerad. Det blir här fråga om en tolkning av avtalet enligt vanliga juridiska

tolkningsregler. Om exempelvis den ena parten under avtalsförhandlingarna

framfört krav på att en viss rätt måtte tillerkännas honom och den andra parten

motsatt sig detta krav, måste avtalets tystnad på ifrågavarande punkt innebära,

att det är genom avtalet bestämt, att den ifrågavarande rätten icke existerar. I

vissa fall behöver icke ens ett krav hava framställts för att avtalet skall anses

innefatta ett negativt avgörande, nämligen om fråga är att beröva, respektive

tillerkänna den ena parten en rättighet, som han enligt sakens natur har, re­

spektive saknar, om uttrycklig bestämmelse i motsatt riktning icke givits i av­

talet. Arbetsgivaren har till exempel ett visst intresse av att vissa arbetare med

förtroendeställning icke tillhöra arbetarnas organisation. Har ett förbud i den­

na riktning icke inryckts i avtalet, torde arbetsgivaren icke kunna under avtals­

tiden öppna en strid om denna fråga, vare sig den varit föremål för uppmärk­

samhet under avtalsförhandlingarna eller icke.

Punkt 3. Socialstyrelsen har i sitt yttrande gjort gällande, att förbud icke

bör stadgas mot stridsåtgärd under avtalstiden rörande innehållet i ett avtal,

som är avsett att träda i tillämpning, när det gamla avtalet utlöper. Jag kan

icke biträda denna mening, vars genomförande skulle kunna sägas innebära ett

steg tillbaka i utveckling. Det torde nämligen icke råda något tvivel om att

man på såväl arbetsgivar- som arbetarsidan har en livlig känsla för det

rimliga i att bestående avtalsbestämmelser om utlöpningstid icke åsidosättas.

Det lärer vara ytterligt sällsynt, att en strid om blivande avtals innehåll igång-

sättes förrän det gamla avtalet utlupit. Däremot synes det knappast riktigt

att, på sätt de sakkunniga föreslagit, förbudet mot stridsåtgärder vid tvist om

blivande avtal skall vara strängare än förbudet mot dylika åtgärder under

avtalstiden. Medan avtalet består föreligger ju frihet till strid beträffande

icke avtalsreglerade förhållanden, och förbudet mot strid rörande blivande

avtal synes därför böra begränsas till sådana frågor, som äro reglerade redan

i det gamla avtalet. Skillnaden har uppenbarligen ringa praktisk betydelse,

K. 4 §.

Särskilt on

förenings

fredsför-

pliktelse.

Främmande

rätt.

1910 års

förslag.

men jag har ansett mig böra företaga en jämkning av lagtexten i nu antydd

riktning.

Punkt 4. I förevarande punkt har upptagits det begränsade förbud mot

sympatiåtgärder, som fanns upptaget i 4 § andra stycket av de sakkunnigas

lagutkast.

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

i En fråga, som i främmande länder lösts på mycket olika sätt, är spörsmålet

om de förpliktelser, som genom kollektivavtalet åläggas föreningar, vilka be­

röras av avtalet. I norsk rätt gäller, att därest medlemmar av en arbetsgivar-

eller arbetarförening brutit ett kollektivavtal eller gjort sig skyldiga till olovlig

arbetsinställelse, föreningen är ansvarig härför med mindre den visar, att den

icke själv har del i eller med de medel, som stå till dess förfogande, sökt att

hindra avtalsbrottet eller fortsättandet av det avtalsstridiga förhållandet eller

den olovliga arbetsinställelsen. Den franska lagen föreskriver, att organisation,

som är bunden av kollektivavtal, icke må vidtaga åtgärd, varigenom ett noggrant

fullgörande av avtalet kan äventyras. Organisationen är emellertid icke an­

svarig för detta fullgörande i vidare man än i avtalet föresknves. I det neder­

ländska förslaget stadgas, att förening, som slutit kollektivavtal, är pliktig att

lojalt verka för att dess medlemmar ställa sig avtalet till efterrättelse. För­

eningen är emellertid ansvarig för sina medlemmar endast då sådant är be­

stämt i avtalet. Såsom nämnt är enligt finsk lag förening, som är part i kollek­

tivavtal, pliktig att undvika alla mot avtalet i dess helhet eller någon enskild

bestämmelse däri riktade kampatgärder. Föreningar, som äro parter i avtalet,

skola dessutom tillse, att jämväl deras medlemmar undvika sådana kamp­

åtgärder och icke heller på annat sätt bryta mot avtalet. Samma föreskrift

finnes i det tyska förslaget. Den danska lagen skiljer mellan ansvar för olov-

lig arbetsinställelse och ansvar för avtalsbrott i övrigt. För olovlig arbets­

inställelse svarar organisation, när ej annat är överenskommet, endast då den

gjort sig delaktig, i den ifrågavarande arbetsinställelsens vidtagande eller fort­

sättande eller konflikten gäller rätta innebörden av en prislista innehållande

allmänna bestämmelser eller en allmän mellan organisationerna bestående

överenskommelse. För annat kontraktsbrott kan, där ej annat avtalas, ansvar

ådömas organisation endast då densamma är delaktig i det påtalade förhål­

landet.

11910 års förslag föreskrevs, att om förening underläte att fullgöra vad den

genom kollektivavtal åtagit sig, föreningen skulle gälda all därav uppkommen

skada. Ersättningsskyldighet skulle avila jämväl förening, som medverkade

till otillåten stridsåtgärd eller lämnade understöd vid icke tillåten arbetsinstäl­

lelse. Vid förslagets framläggande anförde departementschefen, att olika me­

ningar gjort sig gällande i vad mån förening, som slutit kollektivavtal, skulle

anses skyldig ersätta den skada, som uppstode genom arbetsinställelse under av­

talstiden av föreningens medlemmar. Från vissa håll hade ock uttalats, att

man i ett rätt ordnande av dylik ersättningsplikt skulle finna det bästa medel

att avvärja strejker och lockouter. Det hade framhållits, hurusom föreningar­

na så att säga tvingat sig fram såsom kontrahenter i avtalet och undanskjutit

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

97

K. § i.

de enskilda arbetsgivarna och arbetarna från att själva ordna sina förhållan­

den. Det vore därför i sin ordning, att föreningarna garanterade avtalets hål­

lande. Enligt den längst gående meningen borde förening ansvara för varje ar­

betsinställelse, som skedde i strid mot lagens bud eller avtalets bestämmelser,

även om någon försummelse från föreningens sida i fråga om övervakande av

föreningsmedlemmarna icke kunde ådagaläggas. Andra, som ej velat gå så

långt, hade förmenat, att ersättningsskyldighet borde drabba föreningen, då

den icke vidtagit allt vad på föreningen kunnat ankomma för arbetsinställelsens

förekommande. Ersättningsskyldighet i dylik utsträckning syntes dock icke

kunna stadgas. Att föreningen slutit kollektivavtalet innebure icke något åta­

gande av garanti för föreningsmedlemmarnas åtgöranden. Föreningen kunde

ej ens anses hava därigenom förbundit sig till några positiva åtgärder för av­

styrande av medlemmarnas inställande av arbetet. Därav vore naturligtvis

ej uteslutet, att föreningen på grund av uttryckligt åtagande i avtalet kunde

Vara skyldig till sådana åtgärder. En försummelse av dylika åtgärder borde

visserligen ådraga föreningen skyldighet att gottgöra skada. Men kollektiv­

avtalet syntes ovedersägligen innebära, att den förening, som deltagit i dess

avslutande, förbundit sig att ej själv framkalla arbetsinställelse, som enligt lag

eller avtalsbestämmelse ej finge ske. Påbjöde föreningen en sådan eller med­

verkade den eljest därtill, borde med allt fog den kränkte kontrahenten kunna

rikta ett anspråk på skadestånd mot föreningen. Man borde dock ej stanna där­

vid utan med dylik medverkan likställa, om föreningen lämnade understöd åt

medlemmarna vid arbetsinställelse. Ett beslut av föreningen om arbetsinstäl­

lelses anordnande eller ett godkännande av medlemmarnas framställning om

sådan åtgärds vidtagande skulle endast i undantagsfall kunna bevisas. Under­

stöds lämnande skulle oftast bliva det enda påvisbara. Och särskilt vad arbe­

tarna anginge spelade understödet den viktigaste rollen. Utan sådant kunde

avsevärda strejker i regel icke anordnas. Av praktiska skäl borde ifrågava­

rande ansvarighet även i annan riktning utsträckas. Fasthölle man därvid, att

endast förening, som deltagit i kollektivavtalets ingående, skulle vara förhind­

rad att understödja en arbetsinställelse, skulle redan med hänsjm till de befint­

liga organisationsformerna men i synnerhet genom allehanda illojala överens­

kommelser mellan föreningar om understödjande av varandras medlemmar i

händelse av arbetsinställelse förening lätteligen kunna undandraga sig all ver­

kan av det ifrågasatta lagbudet. Det borde därför göras gällande även för ut­

om avtalet stående föreningar. Någon obillighet kunde icke anses ligga i en

dylik utsträckning av skadeståndsskyldigheten, då för en sådan förening icke

mötte svårigheter att, innan den ingrepe understödjande vid en arbetsinställelse,

förvissa sig om, att denna ej vidtagits i strid mot lag eller avtal.

Lagrådet framhöll härom, att det kunde ifrågasättas, huruvida icke organi­

sation av arbetsgivare eller arbetare borde göras i viss mån ansvarig även för

avtalsbrott, vartill dess medlemmar utan stöd av organisationen gjort sig skyl­

diga. I berörda avseende syntes emellertid försiktigheten bjuda, att en dylik

regel icke genomfördes med mindre densamma uppbures av de i saken intresse­

rades egen uppfattning om vad som vore lämpligt och billigt.

Bihang till riksdagens protokoll 1028. 1 samt. 31 haft. (Nr 39.)

7

K- i §■

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

3911 års

förslag.

I tre inom andra kammaren väckta motioner föreslogos ändringar i berörda

bestämmelser. Sålunda påyrkades i en motion sådan ändring i förslaget, att

förening genom deltagande i kollektivavtal ej skulle ådraga sig någon som helst

förpliktelse, som ej uttryckligen angivits i avtalet, ävensom att jämväl om så­

lunda åtagen förpliktelse åsidosattes, skadeståndsskyldighet för föreningen ej

skulle inträda i annat fall än då skadeståndet blivit i avtalet fastställt till sitt

belopp. En annan motionär ansåg, att förutsättningarna för skadeståndsskyl­

dighet borde begränsas och tydligare angivas. I en annan motion föreslogs ett

tilläggsstadgande, innehållande att förening skulle svara för vad dess förtroen­

deman gjorde eller underläte samt att, där ett större antal av föreningens med­

lemmar deltagit i arbetsinställelse, domstolen skulle äga rätt att, om den funne

skäl föreligga därtill, ådöma föreningen skadestånd likasom om ett formligt be­

slut å föreningens vägnar förelegat.

Särskilda utskottet anslöt sig i denna del i huvudsak till Kungl. Maj :ts för­

slag. I två avgivna reservationer hemställdes om ändring i förslaget. Därvid

yrkades i den ena, att bestämmelsen om skadeståndsskyldighet för förening,

som lämnat understöd vid otillåten arbetsinställelse, borde borttagas, samt i den

andra, att förenings skadeståndsskyldighet borde inskränkas till sådana fall,

där förening lämnat understöd åt någon sin medlem, att endast den förening,

som slutit kollektivavtal, skulle kunna tillförbindas att icke motverka detsamma,

samt att ersättningsplikt för föreningen i regel skulle föreligga endast då visst

skadeståndsbelopp bestämts i avtalet.

De av utskottet tillstyrkta bestämmelserna om förenings ansvar upptogos i

huvudsak oförändrade i 1911 års förslag. Skadeståndsskyldighet skulle sålun­

da inträda, då föreningen underläte att fullgöra vad den i avtalet åtagit sig lik­

som då föreningen medverkat till otillåten stridsåtgärd eller lämnat understöd

åt någon, som i strid mot lagen eller avtalet vidtagit arbetsinställelse eller

deltagit däri.

Jämväl vid 1911 års riksdag påyrkades i en inom andra kammaren väckt

motion, att förening genom deltagande i kollektivavtal icke skulle ådraga sig

någon förpliktelse, som ej angivits i avtalet, och att skadeståndsskyldighet för

föreningen ej skulle inträda i annat fall än att visst skadeståndsbelopp blivit

fastställt i avtalet. I en annan motion yrkades, att föreningarnas ansvar mera

än i förslaget skett måtte begränsas till föreningsåtgärder, som företoges i

strid med förbudet mot stridsåtgärder.

Särskilda utskottet kunde för sin del icke godkänna de framställda ändrings­

förslagen. Da emellertid skadeståndsskyldighet för förening, som med pen­

ningar understödde en obehörig arbetsinställelse, borde vara betingad av att

arbetsinställelsens olaglighet eller avtals stridighet vore för den understödjande

känd, föreslog utskottet, att i lagen skulle tydligt uttalas, att skadeståndsplikt

inträdde för förening endast då den understödda föreningen veterligen vidtagit

otillåten arbetsinställelse. Uti en vid utlåtandet fogad reservation yrkades, att

bestämmelsen om skadeståndsplikt för förening, som medverkat till otillåten

stridsåtgärd eller som lämnat understöd till någon, som vidtagit obehörig ar­

betsinställelse, måtte utgå.

Enligt socialstyrelsens förslag år 1916 skulle skadeståndsskyldighet inträda

för avtalsbunden förening, som bröte mot avtalet, samt för varje förening, obe­

roende av avtal, som överträdde lagens förbud mot stridsåtgärder. Däremot

kunde styrelsen icke tillstyrka en vidsträcktare ansvarighet för förening.

I avgiven reservation gjorde socialfullmäktigen von Sydow gällande, att i

lagen borde införas bestämmelse, att förening, som medverkat till avtalsbrott

eller olovlig stridsåtgärd eller lämnat understöd till någon, som olovligen vid­

tagit arbetsinställelse eller deltagit däri, skulle vara ansvarig för skadan.

Svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd, Sveriges verkstadsförening

och Sveriges bageriidkareförening ansågo i likhet med von Sydow, att i lagen

borde införas stadgande, att arbetsgivarförening, fackförening eller fackför­

bund, som medverkade till brott mot kollektivavtal eller olovlig arbetsinställelse

eller därmed jämförlig åtgärd, vore ansvarig för skadan, därvid särskilt borde

utsättas, att detsamma gällde förening, som lämnade understöd vid olovlig ar­

betsinställelse. Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening påyrkade föreskrift

i lag, att även huvudorganisationer skulle vara skadeståndspliktiga för åtgär­

der, som vidtoges av järnvägsförvaltningar eller förbundsavdelningar i strid

mot bestämmelse i kollektivavtal.

I 5 § av de sakkunnigas utkast stadgas, att förening, som är bunden av

kollektivavtal, ej må medverka till eller föranleda åtgärd, som är förbjuden

för dess medlemmar, eller genom gåva eller försträckning eller på annat dy­

likt sätt lämna understöd åt medlem, som handlat i strid med förbudet. Av­

talsbunden förening är även pliktig att söka hindra sina medlemmar att vidtaga

dylik åtgärd eller, om åtgärden redan vidtagits, söka förmå dem att häva den.

Till utveckling härav anföra de sakkunniga i motiveringen:

»Medan i 4 § angivas de inskränkningar, som med avseende å vidtagande av

stridsåtgärder under tiden för kollektivavtals bestånd gälla för enskilda arbets­

givare och arbetare, behandlar förevarande paragraf de förpliktelser, vilka i

detta hänseende åvila förening, som är bunden av avtalet.

Tydligt torde vara, att sådan förening på grund av sin bundenhet av avtalet

har skyldighet att icke genom positiva åtgärder medverka till eller föranleda

otillåten stridsåtgärd. Därav följer, att det också bör vara föreningen förbjudet

att i någon form ekonomiskt understödja medlem, som på angivet sätt för­

brutit sig. Härvid kommer i betraktande varje slag av ekonomiskt understöd,

oavsett huruvida detta direkt eller indirekt kommer medlemmen till godo.

Naturligen avses emellertid endast sådant understöd, som har samband med den

av medlemmen vidtagna obehöriga stridsåtgärden. I vad mån en förening

kan komma att få bära följderna av åtgärd, som vidtages av något föreningens

organ, måste bedömas enligt föreningsrättsliga regler.

Emellertid torde det icke vara riktigt att begränsa en avtalsbunden för­

enings förpliktelser allenast till underlåtande av handlingar, som ovan berörts.

Med hänsyn till avtalet måste föreningen anses hava skyldighet att positivt

medverka till förhindrande av otillåtna påtryckningsåtgärder från medlemmar­

nas sida. Det åligger sålunda föreningen att söka hindra sina medlemmar så­

väl att vidtaga sådan åtgärd som att, därest åtgärden redan företagits, full-

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

99

1916 års

förslag.

K. i §.

De

sakkiiBniga.

K. 4 §.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Yttranden.

följa densamma. Huruvida en förening i dessa hänseenden gjort vad på den

ankommit, måste i varje särskilt fall prövas med hänsyn till de föreliggande

omständigheterna. Det blir givetvis organisationernas sak att tillse, att de­

ras stadgar möjliggöra erforderlig kontroll över medlemmarna. Ett visst stöd

för ingripande mot sina medlemmar torde föreningen äga i bestämmelsen i 2 §

andra stycket. I enlighet med nu angivna synpunkter har 5 § avfattats.

Det har tidigare ifrågasatts, att kollektivavtal skulle medföra viss förplik­

telse jämväl för förening, som icke är bunden av avtalet. Eör dylik för­

ening skulle stadgas förbud att lämna understöd till den, som med åsido­

sättande av det för honom gällande kollektivavtalet tillgrepe stridsåtgärd.

Överträdelse av berörda förbud skulle, åtminstone om den hjälpande föreningen

insett eller bort inse, att den föreslagna stridsåtgärden vore otillåten, medföra

skadeståndsplikt. En dylik avvikelse från de allmänna skadeståndsreglerna

S5'nes emellertid icke kunna tillstyrkas. Bärande skäl torde saknas att i detta

hänsende giva strängare regler för föreningar än för enskilda, och bestämmel­

sernas tillämpning skulle medföra avsevärda svårigheter. Det lärer för övrigt

kunna förväntas, att organisationerna i regel icke komma att understödja åt­

gärder, som av lagen stämplas som otillåtna.»

De sakkunnigas förslag, att de i 5 § i utkastet givna bestämmelserna

skulle gälla endast förening, som vore bunden av kollektivavtal, har givit an­

ledning till anmärkningar. Sålunda har socialstyrelsen framhållit, att med

denna begränsning förbudet ej kunde förväntas bliva vidare effektivt, då de

överordnade organisationerna, som ej sällan vore de för stridsåtgärder ytterst

ansvariga, ofta stode obundna av avtalen. Därtill komme, att de avtals­

slutande föreningarna, åtminstone å arbetarsidan, oftast ej ägde sådana till­

gångar, att de skulle kunna utgiva något avsevärdare skadestånd. Det ville

sålunda synas som om föreningar, under vilka den avtalsbrytande arbetsgivaren

eller arbetaren fackligt sorterade, borde, oavsett om de vore bundna av avtalet

eller ej, inbegripas under ifrågavarande förbud. Fråga vore emellertid, om

man även med en dylik utvidgning av förbudets tillämplighet skulle tillförsäkra

detsamma tillfredsställande effektivitet. Sålunda skulle till exempel ett antal

särskilda arbetsgivare fortfarande vara oförhindrade att understödja en kol­

lega i en för dem alla betydelsefull lockout. Med hänsyn därtill och då det

ju alltid skulle vara fråga om delaktighet i en otillåten handling, kunde det

ifrågasättas, om ej åt förbudet borde givas en mer generell tillämplighet.

Den i paragrafens senare punkt meddelade bestämmelsen syntes vara av sådan

beskaffenhet, att man knappast av densamma kunde förvänta något avsevärdare

resultat. Tveksamt syntes sålunda, huruvida den borde bibehållas. Likaså hava

svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges redareförening ansett, att stadgan­

det borde utvidgas därhän, att då avtalsbunden förening vore medlem av annan

organisation, paragrafens bestämmelser skulle gälla även för sistnämnda sam­

manslutning. Arméförvaltningen har gjort gällande, att bestämmelserna om ut­

dömande av skadestånd mången gång komme att visa sig vara utan värde, om

icke jämväl den högsta sammanslutningen inom facket bleve ersättningsskyldig.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har framhållit, att det för arbetsfredens

Kungl. Maj ds proposition nr 39.

101

4 §.

bevarande synnerligen viktiga området av tvistigheter, där tredje man genom

blockad, bojkott eller andra åtgärder inverkade störande på arbetsfreden och

därigenom skadade den som slutit avtal, vore i förslaget förbigånget. Det syn­

tes styrelsen nödvändigt, att bestämmelser därom infördes i lagen.

Beträffande paragrafen i dess helhet har landssekretariatet framhållit, att

formuleringen vore allmänt hållen och ej tillräckligt tydligt angåve organisa­

tionernas skyldigheter enligt lagen. Det vore sålunda omöjligt för en orga­

nisation att på förhand utläsa ur lagtexten, huruvida den fullgjort sitt ålig­

gande enligt uttrycket »pliktig att söka» genom en muntlig eller skriftlig upp­

maning, eller om en organisation skulle anses skyldig att företaga bestraff-

ningsåtgärder eller uteslutning av medlem eller underorganisation för att vara

skyddad mot risk av skadeståndsförpliktelse.

Medan första stycket av förevarande paragraf innehåller bestämmelser om

enskilda arbetsgivares och arbetares fredsplikt, hava i andra stycket, som mot­

svarar 5 § i de sakkunnigas utkast, upptagits regler om organisationernas för­

pliktelser i detta hänseende. Från de sakkunnigas utkast har gjorts en avvi­

kelse, i det att jag, på sätt jämväl hemställts i vissa yttranden, ansett nödvän­

digt att ålägga icke blott avtalsbundna organisationer utan även högre orga­

nisationer, som icke själva biträtt avtalet, skyldighet att avhalla sig från åt­

gärder, som innebära ett brytande av fredsplikten. Då initiativet till strids­

åtgärder ofta tages av de högre organisationerna och dessa i regel besitta de

största möjligheterna att lämna effektivt understöd under en konflikt, torde ett

konsekvent genomförande av de principer, som ligga till grund för ifrågavaran­

de förslag, icke vara möjligt utan att utsträcka fredsförpliktelsen även till de

organisationer, vilka väl icke själva biträtt det kollektivavtal, varom fråga är,

men vilkas medlemmar äro bundna av avtalet. Med avseende å den använda

terminologien erinras, att på grund av bestämmelsen i 1 § andra stycket om­

fattar beteckningen förening även varje sammanslutning av flera föreningar

och beteckningen medlem i förening också de särskilda föreningar, som äro

anslutna till en dylik högre organisation.

Däremot har skyldigheten för organisation att vara positivt verksam för att

förmå medlemmarna att avhålla sig från otillatna stridsåtgärder - i likhet

med vad de sakkunnigas utkast innehåller -— föreslagits skola gälla endast för

organisationer, som själva äro bundna av avtalet. Mot den föreslagna bestäm­

melsen har invänts, att densamma icke är effektiv. Enligt min mening torde

man emellertid icke böra underskatta den sporre till positivt ingripande från or­

ganisations sida, som ligger däri, att organisationen vid underlåtenhet att be­

gagna sitt inflytande på medlemmarna riskerar att drabbas av skadeståndsan­

svar. I varje fall är det icke utan moralisk betydelse, att i lagen inskrives den

självklara plikten för en organisation, som slutit kollektivavtal, att söka verka

för dess behöriga upprätthållande från medlemmarnas sida. Det har också in­

vänts, att organisationernas skyldighet i förevarande avseende icke är i lagen

tillräckligt preciserad, då där icke gives anvisning på de medel, varmed or­

ganisation skall hava sökt påverka medlemmarna, för att bliva fri från an­

svar. En sådan fullständighet kan icke krävas av en lag och den är ej heller

K. 5 §.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Tvingande

regler.

Tid för

avtalets

giltighet

m. m.

Främmande

rätt.

önskvärd. Huruvida organisationen gjort vad som ankommer på den måste

bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Ibland torde

det vara tillräckligt med ett uttryckligt avståndstagande; i andra fall åter kan

det fordras att organisationen skridit till bestraffningsåtgärder, som stått den­

samma till buds enligt dess inre regler.

I 14 § av de sakkunnigas utkast angivas de i lagen upptagna bestämmelser,

som skola vara av tvingande natur. Då jag i motsats till de sakkunniga icke

ansett, att lagens regler i allmänhet skola vara tvingande, utan hållit före, att

de kunna få åsidosättas genom avtal, har 14 § i utkastet uteslutits. Vissa

stadganden böra dock uppenbarligen icke få åsidosättas genom avtal, och detta

gäller framför allt om de i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna an­

gående fredspliktens omfattning. Ett särskilt stadgande om deras tvingande

natur har under sådana förhållanden måst införas i tredje stycket av föreva­

rande paragraf.

Ä §•

Den norska lagen stadgar, att därest annat ej avtalats om tiden för ett kol­

lektivavtals giltighet, detsamma skall anses slutet för tre år, räknat från da­

gen för underskrivandet. Om ett avtal icke uppsäges inom den tid, som är be­

stämd för uppsägning, eller därest ingen uppsägningstid är nämnd i avtalet,

minst tre månader före giltighetstidens utgång, skall avtalet anses förlängt

på ett år. Enligt finsk rätt kan ett kollektivavtal, som icke slutits på bestämd

tid, därest annan uppsägningstid ej avtalats, när som helst uppsägas att upp­

höra efter tre månader. Därest annat ej överenskommits, skall, då kollektiv­

avtal, som ingåtts för bestämd tid, tillämpas utöver den avtalade tiden eller då

avtalet icke uppsäges inom därför bestämd tid, avtalet därefter gälla såsom

ett avtal, vars giltighetstid icke blivit bestämd. På likartat sätt föreskrives i

den franska lagen, att ett kollektivavtal, som slutits på obestämd tid, när som

helst kan uppsägas till upphörande efter en månad, därest annan uppsägnings­

tid ej avtalats, samt att, därest ett för bestämd tid ingånget avtal utlöper, det­

samma därefter, i brist på annan bestämmelse, skall gälla såsom ett avtal för

obestämd tid. Enligt det tyska förslaget gäller ingen tyst förlängning av kol­

lektivavtal för bestämd tid, utan avtalet upphör vid utgången av den avtalade

tiden. Ett avtal för obestämd tid kan när som helst uppsägas. Uppsägnings­

tiden är, då annat ej avtalats, tre månader. I den österrikiska lagen stadgas,

att om kollektivavtal icke innehåller bestämmelse rörande giltighetstid, det­

samma efter loppet av ett år när som helst kan uppsägas med en uppsägnings­

tid av tre månader. Samma bestämmelse gäller enligt schweizisk rätt allenast

med den skillnaden, att uppsägningstiden är sex månader. Det nederländska

förslaget innehåller, att avtal, som slutits för obestämd tid, skall anses ingånget

för ett år. Därest uppsägning icke sker minst en månad före årets utgång, be­

traktas avtalet, där ej annat överenskommits, såsom förlängt för ett år varje

gång. Är avtal ingånget för bestämd tid och sker ej uppsägning, anses av­

talet varje gång förlängt för samma tid, dock högst ett år. Uppsägningstiden

är, då ej annat avtalats, en tolvtedel av den period, för vilken avtalet från bör­

jan slutits.

Enligt 1910 års förslag skulle, där ej tiden för avtalets giltighet vore be­

stämd, avtalet anses ingånget för ett år. Om ej avtal uppsades inom därför be­

stämd tid eller, då viss uppsägningstid ej vore stadgad, inom tre månader före

giltighetstidens slut, skulle avtalet anses förlängt för ett år.

I sitt över förslaget avgivna yttrande ifrågasatte kommerskollegium, huru­

vida icke, där bestämmelse om giltighetstid saknades, lagen borde presumera en

något längre giltighetstid än ett år. Då flertalet avtal, för vilka giltighetstid

vore bestämd, syntes gälla för minst två år, vore det möjligen lämpligare att i

lagen fastställa berörda tidslängd.

Denna anmärkning föranledde ingen ändring i 1911 års förslag, och de äldre

bestämmelserna upptogos i huvudsak oförändrade i socialstyrelsens förslag år

1916.

Med anledning av sistnämnda förslag erinrade svenska bryggeriarbetareför­

bundet, de förenade förbunden, svenska slakteri- och charkuteriarbetareförbun-

det, svenska träarbetareförbundet samt svenska tunnbinderiarbetareförbundet

ävensom svenska grov- och fabriksarbetareförbundet samt svenska gruvarbeta­

reförbundet, att det borde lämnas parterna fritt att träffa avtal såväl att gälla

tills vidare -—■ med eller utan utsättande härav i avtalet — som ock avtal, som

utlöpte utan särskild uppsägning.

De sakkunniga hava i första stycket av 6 § i utkastet upptagit regeln, att

där ej tiden för kollektivavtals giltighet är bestämd och avtalet ej heller är

avsett att gälla till dess visst arbete blivit slutfört, avtalet skall anses slutet för

ett år. I andra stycket stadgas, att om kollektivavtal, som gäller för bestämd

tid, ej uppsäges till upphörande vid giltighetstidens utgång, avtalet skall anses

förlängt på ett år för varje gång, så framt ej annan tid finnes bestämd i avtalet.

Om viss uppsägningstid ej stadgats, skall uppsägning ske senast tre kalender­

månader före giltighetstidens utgång.

I motiveringen till dessa bestämmelser anföra de sakkunniga:

»Kollektivavtal torde i regel slutas för viss, i avtalet bestämd tid eller för

tiden till dess visst arbete blivit utfört. Det torde vara lämpligt, att för de —

säkerligen sällsynta — fall, då så icke är förhållandet, stadga, att avtalet skall

anses slutet för en period av ett år. Härom gives bestämmelse i paragrafens

första stycke.

De flesta kollektivavtal innehålla föreskrift, att därest avtalet icke uppsäges

inom viss tid före avtalstidens utgång, detsamma skall anses förlängt för tid,

som angives i avtalet. Dylika bestämmelser äro givetvis ägnade att främja

lugna förhållanden på arbetsmarknaden. Med hänsyn härtill har i andra styc­

ket i denna paragraf föreskrivits, att alla kollektivavtal skola anses vara tyst

förlängda, såframt ej uppsägning sker i behörig ordning. Därest i avtalet ej

angives viss tid, för vilken detsamma skall vara förlängt, skall avtalet gälla för

ytterligare ett år för varje gång. Uppsägningstiden utlöper, då annat ej fram­

går av avtalet, tre kalendermånader före giltighetstidens utgång. Det nu sagda

äger tillämpning ej blott för det fall, att avtalet är slutet för bestämd tid, utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

103

K. 5

1910 års

förslag.

1911 och

1916 års

förslag.

De

sakkunniga.

K. 5 §.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Yttranden.

Departe­

mentschefen.

även när så icke är förhållandet men avtalet på grund av bestämmelsen i första

stjmket skall anses ingånget för viss tid.»

I sitt utlåtande har socialstyrelsen framhållit, att man vid stadgandets av­

fattning utgått från att kollektivavtals giltighetstid kunde vara bestämd an­

tingen kalendariskt eller med hänsyn till fortvaron av visst arbete. Tydligen

kunde dock giltighetstiden vara ställd i beroende av annat förhållande, t. ex.

seglationens fortgång i viss hamn. Bestämmelsen i andra styckets första

punkt, att avtalet vid utebliven uppsägning skulle anses förlängt på ett år,

vore måhända ej fullt lämplig ifråga om avtal med kortare giltighet än ett år.

Den i andra styckets senare punkt stadgade subsidiära uppsägningstiden av tre

månader vore knappast att förorda i fall, där avtalets giltighetstid mer av­

sevärt understege ett år, och kunde ■— då giltigheten nedginge till tre månader

eller därunder -— ej iakttagas. Svenska arbetsgivareföreningen har påpekat,

att följden av de föreslagna bestämmelserna bleve den, att om någon slutit ett

kollektivavtal på obestämd tid med till exempel fjorton dagars uppsägningstid,

uppsägning icke skulle kunna ske annat än till den tid, då avtalet varit i giltig­

het ett år. Man hade troligen velat förhindra uppkomsten av avtal av ifråga­

varande typ. Sådana avtal vore visserligen sällsynta, men några verkliga skäl

att hindra parternas avtalsfrihet i dylika fall funnes icke anförda. Föreningen

hemställde därför, att i sådana fall finge förbliva vid avtalets bestämmelser.

Liknande anmärkning har framställts av Sveriges redareförening. Svenska

tidningkut givare föreningens arbetsgivaresektion har ansett, att den föreslagna

uppsägningstiden tre månader vore för kort. Enligt sektionens mening borde

uppsägningstiden bestämmas till fyra kalendermånader. Landssekretariatet har

framhållit, att skäl saknades, varför ett avtal, som slutits att gälla tillsvidare

med en eller annan veckas uppsägning, skulle gälla ett år med tre månaders

uppsägning. Bestämmelsen om tyst förlängning av avtalet vore enligt lands-

sekretariatets mening överflödig.

I svenska arbetsgivareföreningens och landssekretariatets yttranden har

mot de sakkunnigas utkast invänts, att förbud icke bör uppställas mot slu­

tande av kollektivavtal, som gälla allenast tills vidare med viss uppsägningstid.

Såväl äldre svenska lagförslag som även vissa utländska lagar stå visserli­

gen på den ståndpunkten, att kollektivavtal bör gälla för en på något sätt be­

stämd tid. Avsikten härmed är, att parterna å ömse sidor skola kunna över­

blicka förhallandena för en tid framåt och inrätta sig därefter, varigenom

också det allmännas intresse av arbetsfreds bevarande främjas. Utan tvivel

kan det emellertid under vissa förhållanden föreligga ett verkligt intresse för

parterna att sluta kollektivavtal allenast för obestämd tid, särskilt vid arbete,

som sker under så växlande yttre förhållanden, att behov finnes att pröva sig

fram i fråga om arbetsvillkoren. Jag har därför ansett mig böra tillmötesgå

de framförda önskemålen. Man torde också hava föga anledning antaga, att

den sålunda öppnade möjligheten att sluta kollektivavtal för obestämd tid skall

begagnas i större utsträckning. Parternas intresse av att kunna på förhand be­

räkna tidpunkten, då arbetsförhållandena upphöra att vara reglerade av avtal,

är i sig så stort, att det torde framtvinga slutandet av avtal på bestämd tid, så

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

105

K 5 §■

snart icke verkliga undantagsförhållanden föreligga. Men om lagen icke inne­

håller fordran på att kollektivavtal skall gälla för bestämd tid, synes man icke

heller hava anledning upprätthålla ett krav pa att avtalet, när uppsägning ej

skett, skall automatiskt förlängas för bestämd tid. Något behov av en regel

angående viss uppsägningstid, då avtalet förutsätter uppsägning, torde ej fin­

nas. Man lärer ej behöva räkna med att parterna i dylikt fall skola hava

försummat att i avtalet bestämma en uppsägningstid. Med anledning härav

hava i det nu föreliggande förslaget de båda första styckena i 6 § av de sak­

kunnigas utkast uteslutits.

Enligt den franska lagen får ett kollektivavtal icke slutas för längre tid Maximitid*

än fem år. Är kollektivavtal slutet att gälla till dess visst arbete bli- giltighet.

vit slutfört och avslutas icke arbetet inom loppet av fem år, skall av-

Främmande

talet anses ingånget för sistnämnda tid. En maximitid av fem år är fö­

reskriven i det nederländska förslaget. Ben finska lagen stadgar, att kol­

lektivavtal, som slutits för längre tid än fyra år, efter förloppet av sistnämnda

tid gäller såsom kollektivavtal, vars giltighet icke blivit bestämd, d. v. s. det­

samma kan, såsom jag redan berört, av part när som helst uppsägas att upp­

höra efter tre månader. En liknande bestämmelse finnes i det tyska fÖl slaget,

ehuru maximitiden där är tre år.

I 1910 års förslag föreskrevs, att kollektivavtal ej vore bindande utöver fem 1^10^

år från det avtalet slöts. Tillika stadgades, att om nämnda tid överskredes och

endera parten ville frånträda avtalet, när berörda tid vore ute, han ägde upp­

säga avtalet tre månader förut. Dock finge ej, där i avtalet vore bestämt, att

detsamma skulle upphöra å viss dag, uppsägning ske till annan kalenderdag,

ändå att avtalet sålunda bleve gällande utöver fem år.

Beträffande denna tidsbegränsning framhöll departementschefen, att den i

huvudsak innebure endast ett fastslående av vad i allmänhet tillämpades. "Väl

funnes kollektivavtal, vilkas giltighetstid sträckte sig utöver fem år; deras an­

tal vore dock ett försvinnande fåtal. Hänsynen därtill, att ej i följd av väx­

ling i konjunkturerna kollektivavtalets villkor bleve allt för tryckande för den

ena eller andra av parterna, krävde att avtalets fortvaro inskränktes till en

måttlig tidrymd. Å andra sidan finge begränsningen av giltighetstiden ej göras

så snäv, att berättigade krav på stabilitet i arbetsvillkoren hindrades att göra

sig gällande. Eörslagets stadgande därutinnan S

5

'ntes kunna anses motsvara

det praktiska behovet. Med stadgandet om tidpunkten för avtalets upphörande

hade avsetts att betaga endera parten möjlighet att ensidigt ändra tiden på

året för avtalets utlöpande, sådan den fastslagits i avtalet.

I en vid 1910 års riksdag inom andra kammaren väckt motion föreslogs, att

tidsbegränsningen måtte sättas till tre år. Denna förändring ansåg särskilda

utskottet sig icke böra tillstyrka. Begränsningen syntes ej böra göras så snäv,

att därigenom omöjliggjordes den mera utsträckta avtalstid, som för vissa nä-

ringsyrken kunde finnas påkallad. Mot utskottets utlåtande i denna del an­

fördes reservation, däri hemställdes, att maximitiden matte bestämmas till den

i motionen angivna.

K. 5 §.

10(5

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

1911 års

förslag.

1916 års

förslag.

De

sakkunniga.

I sitt utlåtande över 1910 års förslag gjorde kommerskollegium gällande, att

en lägre maximigräns än fem år icke borde stipuleras.

Med anledning av anmärkning från lagrådets sida vidtogs i 1911 års förslag

— som bibehöll föreskriften att kollektivavtal ej vore bindande utöver fem år__

viss jämkning i bestämmelserna om uppsägning i de fall, då den föreskrivna

tiden överskreds. Förslaget innehöll sålunda, att i dylikt fall part, som ville

franträda avtalet när nämnda tid förflutit eller sedermera, innan avtalstiden

utgått, ägde uppsäga avtalet, dock ej till annan kalenderdag än som motsvarade

den, da avtalet enligt sin lydelse skolat upphöra. Uppsägningstiden skulle vara

tre månader.

I en inom andra kammaren väckt motion föreslogs, att i lagen måtte intagas,

att kollektivavtal skulle avslutas för treårsperioder. Under förutsättning att

lagen trädde i kraft den 1 januari 1912, skulle första perioden räknas från

nämnda dag till och med den 31 december 1914. Kollektivavtal skulle med

gällande kraft för en i lagen bestämd tidsperiod kunna avslutas under året

närmast före tidsperiodens början. Sadant avtal borde även kunna avslutas un­

der en tidsperiod att gälla till densammas slut. Andra motionärer yrkade, att

maximitiden för kollektivavtals giltighet måtte bestämmas till tre år.

Särskilda utskottet avstyrkte motionerna men föreslog den jämkningen, att

da viss utlöpningstid vore utsatt i ett avtal, som vore ingånget för längre tid

än fem år, detta skulle kunna uppsägas att upphöra motsvarande kalenderdag

redan under det femte året. I sammanhang därmed borde stadgas, att maximi­

tiden för avtalets giltighet skulle räknas från dess ikraftträdande.

Samma bestämmelse upptogs i socialstyrelsens år 1916 avgivna förslag.

Häremot anmärkte svenska handskarbetareförbundet, svenska hattarbetare­

förbundet och svenska måleriarbetareförbundet, att den föreslagna maximitiden

vore för lång. Fn avtalsperiod av högst tre år vore lämplig. Vissa förbund

framhöllo, att den föreslagna bestämmelsen kunde läsas så, att avtal, vilka slu­

tits för fem år eller kortare tid, skulle efter fem års giltighet upphöra att gälla,

även om uppsägning icke skett. En sådan lagbestämmelse vore icke lämplig

för någon av de avtalsslutande parterna.

De sakkunniga hava bibehållit tidsbegränsningen fem år. I tredje stycket

av 6 § i utkastet stadgas sålunda, att om kollektivavtal slutits för längre tid

än fem ar och nagon vill franträda avtalet, han äger att med iakttagande av

stadgad uppsägningstid uppsäga avtalet till kalenderdag, som svarar mot dag,

då avtalet var avsett att upphöra. Sådan uppsägning må gälla avtalets upp­

hävande tidigast under femte året från det avtalet trädde i tillämpning.

Sasom motivering till omförmälda stycke hava de sakkunniga anfört.

»Uppenbarligen är det ur flera synpunkter önskvärt, att kollektivavtal slutas

för jämförelsevis lång tid. Därigenom ernås en viss stabilitet i arbetsförhållan­

dena. Å, andra sidan är det emellertid tydligt, att därest avtal ingås för

mycket lång tid, detta kan medföra olägenheter. Fara föreligger, att avtal,

som träffats för längre tid, till följd av växlingar i det ekonomiska läget eller

andra omständigheter kan komma att pålägga den ena parten i avtalsförhållan­

det oskäliga förpliktelser. Detta är särskilt ägnat att väcka betänkligheter i

Kungl. Mai :ts proposition nr 39.

107

K. 5 §.

de fall, då den ena parten vid avtalets ingående befunnit sig i en stark ställning

och med utnyttjande härav påtvingat den svagare parten ett avtal för lång tid.

Det torde därför vara tillrådligt, att avtalets giltighet begränsas till en måttlig

tidrymd. I tredje stycket av denna paragraf har längsta tiden för avtalets

bestånd fastställts till fem år från den dag avtalet trädde i tillämpning. Emel­

lertid lärer det icke vara lämpligt, att avtalet, sedan denna tid överskridits,

utan vidare upphör att gälla. Avtalets upphörande har därför gjorts beroende

av uppsägning från någondera sidan. Härvid bör givetvis iakttagas den i av­

talet överenskomna uppsägningstiden eller, då sådan tid ej finnes bestämd i

avtalet, den uppsägningstid, som angives i lagen. Då det för part kan vara

av vikt, att avtalet utlöper å den tid pa aret, som bestämts i avtalet, har före­

skrivits, att uppsägning må ske endast till kalenderdag, motsvarande den dag,

då avtalet enligt sitt innehåll skulle upphöra att gälla.»

Mot den föreslagna tidsbegränsningen har landssekretariatet anmärkt, att

densamma vore onödig. Att ett kollektivavtal skulle slutas för längre tid

än fem år komme säkerligen ej att ifrågasättas vare sig från arbetarnas eller

arbetsgivarnas sida. Bestämmelse därom vore salunda överflödig. Men det

förhållandet, att femårig avtalsperiod knäsattes i lagen, komme med all säker­

het att av den part, som vid en avtalsuppgörelse vore den starkaste och som

kunde förutse, att de allmänna konjunkturförhåilandena komme att utveckla

sig i en riktning, som för honom gjorde det fördelaktigt med en lång avtals­

period, att utnyttjas som ett moraliskt påtryckningsmedel mot den svagare

parten för att förmå denne att ingå avtal för fem ar. Ville man i lagen giva

den svagare parten ett stöd, borde därför införas bestämmelse, att kollektiv­

avtal ej finge träffas för längre tid än ett ar, och sedan överlata åt parternas

omdöme att avgöra, om uppsägning eller prolongering skulle äga rum. A ille

man ej gå med på en sådan bestämmelse, vore det för den svagare parten bättre

att ingenting bestämdes, än att femårsperioden gåves helgd såsom en normal

avtalsperiod.

Vad angår frågan om viss maximitid för kollektivavtalets giltighet, saknar

denna fråga större intresse under nuvarande förhållanden. Kollektivavtal slu­

tas nämligen för jämförelsevis kort tid, vanligen för endast ett år. Att fast­

ställa en så låg maximitid Isom ett år anser jag uteslutet. Ju längre avtals­

perioderna äro, desto bättre tillgodoses nämligen det allmännas intresse av ar­

betsfred. Mot detta intresse står likväl den vid avtalsförhandlingar svagaste par­

tens intresse att icke behöva ingå på ett avtal för så lång tid, att konjunkturer­

na därunder kunna förväntas bliva avsevärt förändrade, och med hänsyn härtill

bör maximitiden ej sättas allt för hög. Den av de sakkunniga föreslagna

tiden av fem år synes mig i detta avseende lämplig. I de sakkunnigas utkast

hade i anslutning till äldre svenska förslag tagits hänsyn till önskvärdheten a\

att kollektivavtal, som uppsades på grund av maximitidens överskridande, lik­

väl skulle bringas till upphörande vid samma tidpunkt på året, som avtalet

skulle upphört att gälla, om det icke blivit uppsagt. Ett sadant hänsynsta­

gande, som måste medföra rätt invecklad och svårförståelig lagtext, liar jag

icke ansett vara av behovet påkallat. Om parter sluta avtal för längre tid

Yttrande.

Departe­

mentschefen.

K- 6 §■

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

än clen i lagen angivna maximitiden, torde det icke innebära någon obillighet mot

den ena parten, att den andra är berättigad uppsäga avtalet till upphörande

vid annan tid pa aret än parterna ursprungligen tänkt sig för dess upphörande.

6

§.

träffande' 1 några främmande länder har man sökt att genom särskilda bestämmelser

flera parter reglera de förhållanden, som uppstå, därest ett kollektivavtal, som å endera

uppsägning eller båda sidorna slutits av två eller flera parter, uppsäges av en av dessa.

lios en av Den franska lagen föreskriver, att därest part vill frigöra sig från avtalet,

dem. han skall göra anmälan därom hos samtliga övriga parter samt hos det sekre-

I,nUrä?tnde

e^er kansli, dit avtalet ingivits för registrering. Uppsägningstiden är,

såsom jag redan berört, en månad. Har uppsägning ägt rum, kunna övriga par­

ter inom tio dagar efter det anmälan till dem skett för egen del anmäla, att

de önska frånträda avtalet samma dag som förstnämnda part. En annan

standpunkt intager det nederländska förslaget. Däri föreskrives visserligen

liksom i den franska lagen, att uppsägning skall ske hos samtliga parter i av­

talet, men en uppsägning från en part medför, därest avtalet icke innehåller

annan bestämmelse, att detsamma upphör att gälla beträffande alla övriga

parter.

^förslag3 ^et för 1910 ars riksda£ framlagda förslaget stadgade, att då å ena sidan

flera deltagit i kollektivavtal och avtalet uppsades hos någon av dem, de övriga

ägde att uppsäga avtalet inom tre veckor efter den dag, då uppsägning eljest

skolat senast verkställas. Samma regel skulle gälla, därest en av dem själv

uppsade avtalet och någon av de övriga ville frånträda detsamma eller den, hos

vilken uppsägning skett, önskade frånträda avtalet i vad rörde dem, som ej

uppsagt, eller någon av dem. Till stöd för dessa bestämmelser framhöll depar­

tementschefen, att förutsättningen för ingående av ett avtal, som å ena sidan

slutits av flera, och en faktor av avgörande betydelse för avtalsvillkoren ofta

vore, att förhållandena ordnades med samtliga motparter. Jämväl å den sidan,

där flera deltagit i avtalet, vare sig arbetsgivar- eller arbetarsidan, förefunnes

intresse av att avtalet alltfort bleve gällande för dem alla och att sålunda ej

den ene stode kvar bunden av avtalet, sedan den andre frigjort sig från detsam­

ma. Även dessa parter emellan rådde vanligen sådan relation i fråga om avtals­

bestämmelserna, att förutsättningen för deras antagande varit giltigheten för

alla de på samma sida uppträdande kontrahenterna. För alla de fall således,

där flera särskilda arbetsgivare eller å någondera sidan flera föreningar varit

parter vid kollektivavtals slutande, maste lagstiftningen tillse, att icke genom

ensidigt åtgörande av någon part avtalets enhet äventyrades. Garanti däremot

borde dock icke sökas däri, att avtalet genom uppsägning av eller emot en

kontrahent utan vidare ansåges uppsagt även beträffande övriga kontrahenter,

utan syntes dessa böra ställas fria i valet mellan att låta avtalet så till vida

besta eller fa detsamma hävt. I sadant syfte hade i förslaget givits stadgande

om förkortad uppsägningstid att, då avtalet av någon utav de avtalsslutande

uppsagts, gälla för de övriga.

I en vid 1910 ars riksdag väckt motion hemställdes, att berörda bestämmelser

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

109

K. 6

måtte utgå. Särskilda utskottet fann emellertid stadgandena betingade såsom en

konsekvens av den enligt utskottets mening riktiga uppfattningen, att ett kollek­

tivavtal, i vars slutande flera på endera sidan deltagit, vore att anse såsom en

enhet, vilken icke borde kunna godtyckligt upplösas, så att en av berörda fler-

het frigjorde sig från avtalet under det att de övriga fortfarande vore bundna

därav. Fem reservanter anslöto sig till det i motionen framställda yrkandet.

Enligt deras mening borde det överlämnas åtjcontrahenterna att fritt avtala

härom i sammanhang med fastställande av de allmänna uppsägningsbestäm-

melserna. Detta så mycket hellre som det vore att befara, att en allmän upp-

sägningsrätt i omförmälda fall lätt kunde föranleda utvidgning och försvåran­

de av tvisten om det uppsagda avtalets förnyande.

Förlikningsmannen framhöllo i sitt utlåtande, att då en sådan bestämmelse

som den föreslagna kunde vara till åtskilligt gagn och då de mot stadgandet i

och för sig anförda betänkligheterna icke syntes allt för tungt vägande, bestäm­

melsen borde bibehållas. Kommerskollegium uttalade sig i samma riktning.

I det för 1911 års riksdag framlagda förslaget bibehölls omförmälda bestäm­

melse. Vid riksdagen föreslogs i tre motioner, att föreskriften matte uteslutas.

Särskilda utskottet åberopade de skäl, som anförts av 1910 ars utskott, och till­

styrkte bestämmelsens bibehållande.

Socialstyrelsen uteslöt bestämmelsen i sitt år 1916 framlagda förslag under

framhållande, att såväl å arbetsgivar- som arbetarhåll ansetts, att densamma ej

ägde någon större betydelse.

De sakkunniga hava i denna del anfört:

»Om ett kollektivavtal å någondera eller båda sidorna slutits av flera, exem­

pelvis av flera enskilda, sins emellan icke organiserade arbetsgivare å ena

sidan eller flera samverkande fackförbund å andra sidan, uppstår frågan,

huruvida och i vilken omfattning en av de avtalsslutande parterna kan genom

uppsägning frigöra sig från avtalet oberoende av dem, som a samma sida del­

tagit i avtalets slutande, och huruvida part å ena sidan kan frigöra sig i för­

hållande till endast en av parterna å andra sidan.

Före ingåendet på denna fråga må erinras, att en tolkning av avtalet kan

giva vid handen, att man icke kan anse detta såsom ett enda avtal utan såsom

ett flertal lika lydande avtal mellan var och en av parterna å ömse sidor,

vilka avtal av något skäl sammanställts i en och samma handling. I dylikt

fall uppkomma icke de ovan angivna spörsmålen.

Framgår det däremot, att endast ett gemensamt avtal föreligger, torde en­

ligt gällande rättsgrundsatser en part i avtalet icke kunna med giltig verkan

allenast för egen del uppsäga avtalet, om flera medparter finnas pa samma

sida, och icke heller torde part å ena sidan giltigen kunna uppsäga avtalet

endast i vad angår en av flera parter å andra sidan. Emellertid torde de

organisatoriska förhållandena ofta vara sådana, att part har behov att i nämn­

da hänseenden handla ensidigt. Inom organisationerna torde det också vara en

ganska utbredd uppfattning, att detta låter sig rättsligen göra. Denna upp­

fattning har understundom jämväl kommit till uttryck i avtalsbestämmelser,

som avse att reglera förhållandena, om dylik ensidig uppsägning äger rum.

L911 års

förslag.

1916 års

förslag.

De

sakkunniga.

k

.

7

§.

no

Kungl. May.ts proposition nr 39.

Med hänsyn härtill synes lagen böra uttryckligen lämna medgivande till åt­

gärd, varom nu är fråga. Eljest skulle rättspraxis nödgas gå emot den upp­

fattning, som gör sig gällande inom organisationerna, och dessa i obekantskap

om rättsläget förledas till uppsägningsåtgärder, som sedermera befunnes icke

vara giltiga.

Om lagen skall intaga denna ståndpunkt, är det emellertid erforderligt att

jäm\ äl upptaga särskild rätt för part, som icke beröres av uppsägningen, att

själv uppsäga avtalet efter den eljest gällande uppsägningstidens utgång.

Då avtalet utgör en enhet och ingåtts under förutsättning, att det skulle gälla

såsom sådan, böra icke övriga parter på grund av underlåten uppsägning

inom uppsägningstiden vara bundna att vidbliva avtalet, sedan förutsättnin­

garna för detsamma genom ensidig uppsägning av eller mot en part upphört att

gälla.»

I anslutning härtill hava de sakkunniga i 7 § av utkastet intagit bestämmelse,

att då kollektivavtal å någondera eller båda sidorna slutits av flera, part å

ena sidan äger att för egen del uppsäga avtalet hos en eller flera av parterna

a andra sidan. Därest avtal salunda uppsagts endast i vad angår vissa par­

ter, äger part å den sida, från vilken uppsägningen skett, liksom även part

ä andra sidan att frigöra sig från avtalet genom uppsägning inom tre veckor

från den dag, då uppsägning eljest skolat senast verkställas.

Yttrande. Lands sekretariatet har framhållit, att i de fall, då stadgande av förevarande

art vore behövligt, bestämmelser därom inginge i avtalen. Berörda bestämmel­

ser vore utformade med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall. Ett

upptagande i lagen av den föreslagna bestämmelsen kunde vålla trassel och

onödiga slitningar.

mentschcf'

grand av vad de sakkunniga anfört anser jag den här föreslagna bestäm-

een- melsen vara erforderlig. Att kollektivavtal å någondera eller båda sidorna

slutes av flera är synnerligen vanligt, och det kan icke med säkerhet för­

väntas, att parterna angående uppsägningen giva uttömmande föreskrifter i

själva avtalet. Någon oklarhet bör icke kunna föranledas av den föreslagna

bestämmelsen. Anses densamma i visst fall icke vara lämplig, står det na­

turligen parterna fritt att i avtalet överenskomma om annan anordning.

7 §•

Uppstig- I vissa främmande länder stadgas, att uppsägning av kollektivavtal skall

nform.S ske i särskild form. Den norska lagen föreskriver sålunda, att uppsägning

Främmande

skall ske skriftligen. Samma bestämmelse finnes i det tyska förslaget. En-

rätt. ligt den finska lagen bör skriftlig form användas. Det nederländska förslaget

tillåter uppsägning endast genom rekommenderat brev eller delgivning med

stämningsmän. I den franska lagen kräves, att uppsägning skall ske, för­

utom hos parterna i avtalsförhållandet, jämväl hos arbetsdomstol eller freds­

domare, hos vilken avtalet registrerats. Påpekas bör även, att enligt finsk

rätt anmälan skall göras i socialministeriet, då kollektivavtal upphört att gälla

med avseende å några eller alla parter i detsamma. Underlåtenhet att full-

Kungl. Majrts proposition nr 39.

in

K. 7 §.

göra anmälningsplikt saknar betydelse för frågan om avtalets bestånd men

kan medföra bötesansvar för den försumlige.

Enligt 1910 års förslag skulle uppsägning av kollektivavtal ske skriftligen.

I övrigt gåvos regler om uppsägning, vilka i huvudsak överensstämde med mot­

svarande bestämmelser i lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Sålunda

skulle vad i 11 kap. 11—19 §§ rättegångsbalken stadgades angående stäm­

ning äga motsvarande tillämpning i fråga om uppsägning. Träffades ej den,

vilken söktes för uppsägning, i sitt hemvist, skulle uppsägningen i rekommen­

derat brev under hans vanliga adress avlämnas å posten samt skriftlig under­

rättelse om uppsägningen insändas till kommerskollegium.

Samma bestämmelser upptogos i 1911 års proposition samt i socialstyrelsens

år 1916 avlämnade förslag, däri dock stadgades, att underrättelse om uppsäg­

ningen i fall, som nyss nämnts, skulle insändas till styrelsen.

I yttrande över sistnämnda förslag gjorde svenska murareförbundet gäl­

lande, att det borde utskrivas, att rättegångsbalkens bestämmelser om stäm­

ning skulle äga tillämpning, därest annorlunda ej vore bestämt i kollektiv­

avtalet.

De sakkunniga hava i fråga om uppsägning föreslagit, att densamma skall

kunna ske skriftligen eller genom telegram.

Till stöd härför har anförts, att berörda bestämmelse innebure allenast ett

upphöjande till lag av vad som allmänt tillämpades. Användandet av sådan

form för uppsägning vore ägnat att underlätta bevisningen, därest tvist upp-

stode, huruvida behörig uppsägning skett, och kunde även i någon mån bi­

draga att hindra förhastade uppsägningsåtgärder. Ett skriftligt meddelande

om uppsägning behövde icke delgivas motsidan på sätt om stämning vore stad­

gat utan kunde översändas med posten.

Socialstyrelsen har ifrågasatt, huruvida det vore motiverat att föreskriva

skriftlig form för uppsägning av kollektivavtal, när lagutkastet ej fordrade

sådan form för själva avtalet. På den uppsägande parten ankomme givetvis

i varje fall att verkställa uppsägningen på sådant sätt, att den bleve bevislig

— i berörda avseende lämnade lagrummet icke några tillfyllestgörande an­

visningar.

I likhet med socialstyrelsen finner jag det icke vara lämpligt att stadga

viss form för uppsägning, då form icke föreskrives för avtalets upprättande.

Jag har därför uteslutit första stycket i de sakkunnigas utkast. Med den

sålunda intagna ståndpunkten står det parterna fritt att uppsäga avtalet i vil­

ken form som helst. De hava endast att i sitt eget intresse välja en form,

som möjliggör bevisning, att uppsägning ägt rum.

I andra stycket av 8 § i utkastet hava de sakkunniga intagit en före­

skrift av innehåll, att därest meddelande om uppsägning, som inlämnats med

post eller telegraf, icke kommit mottagaren tillhanda före uppsägningstidens

utgång, uppsägning likväl skall anses hava skett i behörig tid, så framt det

visas, att försändelsen under mottagarens sista kända adress inlämnats för

1910 års

förslag.

1911 och

1916 års

förslag.

De

sakkunniga.

Yttrande.

Departe­

mentschefen.

Meddelan­

des farsän­

dande på

mottagarens

risk.

De sakkun­

niga.

K. 8 §.

Yttrande.

Departe­

mentschefen.

Rätt till av­

talets hä­

vande vid

avtalsbrott

m. m.

Främmande

rätt.

befordran i sa god tid, att den bort komma honom tillhanda före nämnda tid­

punkt.

båsom motivering för denna bestämmelse anföra de sakkunniga:

»När den, som vill verkställa uppsägning, väljer att låta befordra meddelande

om uppsägningen med post eller telegraf, skulle detta med tillämpning av

allmänna rättsgrundsatser ske pa avsändarens risk. Det bär emellertid ansetts

lämpligt att stadga undantag från berörda regel. Därest meddelande om upp­

sägning under mottagarens sista kända adress inlämnats för befordran med

post eller telegraf i så god tid, att försändelsen bort komma fram före uppsäg­

ningstidens utgång, skulle det innebära för stor hårdhet mot avsändaren att

kräva, att han skulle bära följderna av att meddelandet försenas eller ej alls

kommer fram. Med hänsyn härtill har föreskrivits, att uppsägningen i dylikt

fall skall anses hava skett i behörig tid. Erinras bör, att avsändaren, därest

hans uppgifter bestridas, har att styrka, såväl att det meddelande, som han

påstår sig hava avsänt, inneburit en uppsägning, som ock att detsamma varit

försett med riktig adress och avlämnats i så god tid, att det bort komma fram

före uppsägningsterminens slut. Det sålunda föreslagna stadgandet torde stå

i överensstämmelse med en tämligen allmän uppfattning inom fackorganisatio­

nerna.»

Socialstyrelsen har anmärkt, att den åsyftade lättnaden skulle få större

praktiskt värde, om stadgandet formulerades i väsentlig överensstämmelse med

4 § sista stycket i lagen den 10 mars 1923 med vissa bestämmelser rörande

hyra. I varje fall borde medgivandet lämpligen begränsas till de fall, då

meddelandet om uppsägning inlämnats å post- eller telegrafanstalt inom

riket.

Jag har icke funnit anledning att i förevarande fråga göra ändring i de sak­

kunnigas förslag, vilket enligt vad jag inhämtat överensstämmer med den

rättstillämpning, som följts av centrala skiljenämnden.

8

§.

__1 den finska lagen stadgas, att därest bestämmelserna i ett kollektivavtal

så väsentligt åsidosatts, att avtalsförhållandets fortsatta iakttagande skäligen

icke kan fordras av övriga avtalsbundna parter, avtalet kan förklaras vara

omedelbart hävt. Enligt det tyska förslaget kan arbetsdomstol i trängande un­

dantagsfall förklara ett kollektivavtal hävt för alla eller några parter, därest av

billighetsskäl avtalsförhållandets fortsättande icke kan krävas av dessa parter.

Detta gäller särskilt för de fall, att de förhållanden under vilka avtalet träffats

väsentligen förändrats eller avtalets syfte omintetgjorts eller hotats genom

någon parts beteende.

I samband härmed bör nämnas, att enligt den norska lagen den ena partens

avtalsbrott i vissa fall kan befria motparten från den i kollektivavtalet lig­

gande fredsförpliktelsen. Lagen föreskriver nämligen, att därest arbetsdomsto­

len genom dom avgjort, att den ena parten gjort sig skyldig till avtalsbrott eller

olovlig arbetsinställelse och det avtalsstridiga förhållandet eller den olovliga

arbetsinställelsen icke bringas att upphöra inom fyra dagar efter domen, den

11-2

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

113

K. 8 §.

skadelidande parten eller den organisation han tillhör kan erhålla arbetsdom­

stolens tillstånd att verkställa strejk eller lockout. Vidtagandet av arbets­

inställelse, som sker med samtycke av arbetsdomstolen, berättigar icke den

andra parten eller den organisation, av vilken han är eller varit medlem, att

igångsätta eller fullfölja strejk eller lockout i anledning av tvisten.

I det till grund för 1910 års proposition liggande förslag, som remitte­

rades till lagrådet, stadgades, att om arbetsgivare, som slutit kollektivavtal,

vidtagit otillåten stridsåtgärd eller, där förening ingått sådant avtal, föreningen

på visst sätt medverkat till eller understött sådan åtgärd, avtalet finge uppsägas

hos arbetsgivaren eller föreningen. Om rättelse skett, innan uppsägning ägt

rum, finge förhållandet ej sedan åberopas såsom grund för avtalets bävande.

Vid uppsägning skulle avtalet genast upphöra att gälla.

Med anledning av anmärkning från lagrådet intogs i det för riksdagen fram­

lagda förslaget bestämmelse, att där avtalet slutits av förening, som vore med­

lem av annan förening, uppsägning kunde ske jämväl då sistnämnda förening

medverkat till otillåten stridsåtgärd. Därjämte stadgades, att om kollektiv­

avtalet på annat sätt än redan berörts väsentligen åsidosattes, avtalet av dom­

stol kunde förklaras icke vidare vara gällande.

I en inom andra kammaren väckt motion föreslogs, att rätt att på grund av

brott mot kollektivavtal häva avtalet aldrig skulle tillkomma den kränkte själv

utan att domstolen i varje fall skulle äga att förordna därom. Denna mening

biträddes av särskilda utskottet, som i sådant syfte förordade en omarbetning

av bestämmelsen.

Uppfattningen att avtalets hävande alltid skulle tillkomma domstol delades

av förlikningsmännen och kommerskollegium.

Det av utskottet föreslagna stadgandet upptogs i 1911 års förslag och till­

styrktes av särskilda utskottet.

I socialstyrelsens år 1916 avgivna förslag stadgades, att om arbetsgivare

eller förening, som ingått kollektivavtal, vidtagit otillåten stridsåtgärd eller

om avtalet eljest väsentligen åsidosattes, detsamma kunde på yrkande av den.

som därigenom förorättats, av domstol eller skiljenämnd förklaras icke vidare

vara gällande.

De sakkunniga hava i denna fråga anfört:

»Tydligt torde vara, att därest kollektivavtalet skall äga betydelse såsom

fredsdokument, detsamma icke bör kunna bringas att upphöra på grund av varje

avtalsbrott å endera sidan. Ett obetydligt åsidosättande av avtalets bestäm­

melser bör icke berättiga den kränkte att påkalla avtalets hävande. För till­

godoseende av hans intresse torde det i regel vara tillräckligt, att han genom an­

litande av domstol kan framtvinga avtalets behöriga iakttagande och utgivan­

de av skadestånd. Om däremot å ena sidan i avtalsförhållandet företages hand­

ling, som grovt kränker avtalet eller rubbar de grunder, på vilka detsamma

vilar, bör möjlighet finnas för den sida, som blivit kränkt, att frigöra sig från

avtalet. Emellertid torde det icke vara lämpligt att medgiva den förorättade

att genom vanlig uppsägning bringa avtalet att upphöra. En sådan rätt skulle

kunna medföra förhastade uppsägningar och leda till osäkerhet i avtalsförhål-

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 31 haft. (Nr 39.)

8

1910 års

förslag.

1911 års

förslag.

1916 års

förslag.

De

sakkunniga.

K. 8 §.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Yttranden.

Departe­

mentschefen.

landet. Större trygghet torde vinnas, därest det lägges i domstols hand att

pröva, huruvida ett träffat kollektivavtal på grund av kontraktsbrott bör upp­

höra att gälla.

Vid bedömande av frågan, huruvida en överträdelse av ett kollektivavtal är

av den natur, att den kan motivera en förklaring, att avtalet icke vidare skall

vara gällande, bör främst beaktas, huruvida förfarandet i fråga innebär ett

grovt åsidosättande av avtalets eller lagens bestämmelser. Tydligt är, att en

grov kränkning kan ske såväl genom vidtagande av obehörig stridsåtgärd som

genom annat förfarande. Emellertid är det icke tillräckligt för avtalets hävan­

de, att förfarandet i och för sig innebär en allvarlig överträdelse. Ett avtals­

brott — låt vara ett grovt sådant — av en enskild arbetsgivare eller en lokal

fackförening bör i regel icke kunna medföra hävande av ett riksavtal. Denna

verkan bör inträda först då överträdelsen kan anses vara av väsentlig betydelse

för avtalsförhållandet i dess helhet. Huruvida detta är förhållandet, bör un­

dersökas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Av stor be­

tydelse är härvid, om förening, som slutit avtalet, ställer sig solidarisk med

den. som gjort sig skyldig till avtalsbrottet. I sådant fall kan kontraktsbrott,

vars direkta verkningar äro jämförelsevis begränsade, erhålla den betydelse, att

detsamma äventyrar hela avtalet.»

I överensstämmelse med dessa synpunkter hava de sakkunniga i första styc­

ket av 9 § i utkastet intagit bestämmelse, att då arbetsgivare, arbetare eller

förening av arbetsgivare eller arbetare, som är bunden av kollektivavtal, gjort

sig skyldig till förfarande, som i synnerlig mån strider mot avtalet eller

lagens bestämmelser, samt förfarandet tillika finnes vara av väsentlig bety­

delse för avtalsförhållandet i dess helhet, avtalet må på yrkande från andra

sidan kunna förklaras icke vidare vara gällande.

Svenska städernas förhandlingsorganisation har framhållit såsom oegentligt,

att befogenheten att förklara avtalet icke vidare vara gällande tillagts allenast

arbetsdomstol, då enligt 2 § i utkastet till lag om arbetsdomstolar även skilje­

män ägde avgöra mål om sådan förklaring. Stockholms bageriindustriförcning

har ansett, att det borde medgivas vederbörande part, att med anledning av om­

ständighet, varom vore fråga, förklara avtalet hävt, enär eljest på grund av den

tidsutdräkt domstolsbehandlingen måste medföra större skada kunde följa av

det avtalsstridiga förfarandet. Landssekretariatet har ansett bestämmelsen

äventyrlig för kollektivavtalens säkerhet.

I likhet med de sakkunniga har jag icke kunnat undgå att finna en bestäm­

melse nödvändig, enligt vilken det möjliggöres för den ena parten i avtalet

att bliva fri från detta, när från motsidan så väsentligt avtalsbrott föreligger,

att förutsättningarna för avtalet blivit alldeles rubbade. Att det icke kan

överlämnas åt vederbörande själva att i första hand avgöra, när situationen

är den nu angivna, finner jag uppenbart. Det måste ankomma uteslutande på

domstol att bestämma, huruvida avtalet skall hävas eller icke. Emellertid har

det också gjorts gällande, att bestämmelsen lämnar för stort utrymme åt dom­

stolens fria beslutanderätt, vilket kunde medföra en godtycklig tillämpning från

domstolens sida. Att i lag fullständigt angiva, under vilka förhållanden ett

hävande bör få komma till stånd, är tydligen uteslutet. Så fullständig kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

115

K. S §.

lagtexten icke göras. Man måste här som på andra rättens områden in­

skränka sig till att angiva de allmänna synpunkter, som böra vara vägledande

för avgörandet. Med den sammansättning, som ges åt arbetsdomstolen, torde

man kunna förlita sig på att denna kommer att tillämpa ifrågavarande stad­

gande med erforderlig försiktighet. Att jag icke anser fråga om avtalets bä­

vande böra få hänskjutas till avgörande av skiljenämnd framgår av stadgandet

i ] 1 § andra stycket av förslaget till lag om arbetsdomstol.

Emellertid har i yttranden, som berörts i samband med behandlingen av 4 §,

framhållits, att ett hävande av avtalet på grund av den andra sidans avtals­

brott under vissa omständigheter vore en åtgärd, som ginge längre än nöden

krävde. Det syftas här särskilt på det fall, att en stridsåtgärd blivit av ar­

betsdomstolen förklarad olaglig men densamma det oaktat upprätthålles. I

dylikt fall borde, enligt vad som göres gällande, part å andra sidan äga så­

som motåtgärd tillgripa eljest förbjudet stridsmedel. Den öppnade möjlig­

heten att få avtalet hävt kan naturligen begagnas även i det nu åsyftade fal­

let, och i den mån avtalet undanröjes, står det den kränkta parten fritt att

själv tillgripa stridsåtgärd. Det kan dock inträffa, att möjlighet icke före­

ligger att erhålla domstolens förklaring, att avtalet ej vidare skall gälla, näm­

ligen om den olovliga stridsåtgärden finnes icke vara av väsentlig betydel­

se för avtalsförhållandet i dess helhet. Är till exempel fråga om ett för hela

landet gällande avtal och om endast en rent lokal konflikt, som icke på något

sätt understödes av huvudorganisationen, torde sålunda förutsättningarna för

avtalets hävande ej föreligga. Men även om domstolens dom på hävande kan

utverkas, kan en sådan utväg understundom tänkas stå i strid med veder-

börandes intresse, i det att de av konflikten föranledda svårigheterna ytter­

ligare ökas genom nödvändigheten att söka åstadkomma uppgörelse om njdt

avtal även på punkter, varom konflikten ej rör sig. Vissa skäl kunna således

anföras till stöd för den uppfattningen, att ett särskilt reaktionsmedel mot den

tredskande parten är påkallat. Vid övervägande av frågan, huru ett dylikt

reaktionsmedel skulle kunna anordnas, har det till en början för mig framstått

såsom betänkligt att, på sätt i yttrandena yrkats, den kränkta parten skulle

berättigas att själv avgöra, huruvida och i vilken omfattning stridsåtgärd bor­

de tillgripas. När ett sådant brott mot avtalet föreligger, att avtalet bör kunna

hävas, har det enligt förslaget icke tillåtits den andra parten att på eget an­

svar vidtaga hävningsåtgärd, utan det har lagts i domstolens hand att besluta

om avtalets hävande. Det synes då än mindre kunna medgivas part att utan

domstolens tillstånd vidtaga stridsåtgärd.

Emellertid torde det erforderliga reaktionsmedlet mot tredska från ena sidan

att ställa sig arbetsdomstolens dom till efterrättelse böra sökas på annan väg.

Härvid må först erinras, att en reaktion mot dylik tredska synes erforderlig

icke blott när det förfarande, som av domstolen stämplats såsom stridande mot

avtal eller lag, består i en stridsåtgärd utan även när annat avtalsstridigt för­

farande föreligger och rättelse ej sker inom skälig tid efter domstolens dom.

En viss motsvarighet mellan skyldigheter å ömse sidor föreligger alltid, och det

kan därför anses, att grovt åsidosättande av förpliktelse å ena sidan skäligen

bör medföra, att motparten å sin sida fritages från viss annan skyldighet. Ett

K- 8 §.

Hg

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Verkan be­

träffande

flera parter

av avtalets

hävande i

fråga om

någon av

dem.

Främmande

rätt.

1910 åra

förslag.

1911 och 1916

års förslag.

De

sakkunniga.

lämpligt reaktionsmedel mot ett förfarande, som upprätthålles trots dom­

stolens förklaring om dess otillåtlighet, synes därför vara, att motsidan

vinner befrielse från sådan förpliktelse, vars fullgörande då icke skäligen

kan påfordras. Dylik befrielse måste naturligen förutsätta en prövning av

domstolen och den bör således inträda först i enlighet med dennas medgivande.

Befrielsen bör tydligen icke gälla längre än det såsom olovligt stämplade för­

farandet upprätthålles. I tredje stycket av förevarande paragraf har jag upp­

tagit ett stadgande, avfattat i enlighet med de nu av mig angivna synpunkterna.

Att förklaring om befrielse från viss förpliktelse i enlighet med det sålunda

föreslagna stadgandet i regel icke kan utverkas på talan av annan än den, som

slutit avtalet, följer av 13 § i förslaget till lag om arbetsdomstol. Vem befriel­

sen skall gälla beror däremot på omständigheterna. I första hand skall natur­

ligen befrielsen avse den, som kan anses direkt förfördelad av det olovliga för­

farandet. Om avtalet å den förfördelade sidan slutits av en organisation, kan

således befrielsen omfatta organisationen såsom sådan med alla dess medlem­

mar, men den kan också förklaras gälla endast viss eller vissa medlemmar. Den,

som erhållit befrielse från viss förpliktelse, har tydligen därmed möjlighet att

i den omfattning, som följer av befrielsen, vidtaga eljest icke tillåtna åtgärder.

Enligt finsk rätt kan, när flera å ena sidan varit parter i kollektivavtal och

avtalet på talan mot någon av dem förklaras hävt, avtalet inom två veckor

uppsägas även hos de övriga. Är kollektivavtal förklarat hävt och har på

samma sida som den, vilken fört talan därom, jämväl annan varit part i avtalet,

äger denne att inom tvenne veckor uppsäga avtalet. I nu nämnda fall skall

avtalet genast upphöra att gälla.

Det förslag, som före avlåtandet av 1910 års proposition remitterades till

lagrådet, stadgade, att då å ena sidan flera deltagit i avtalet och någon av

dem förbrutit sig på sådant sätt, att avtalet kunde uppsägas från motsidan,

dylik uppsägning finge ske hos samtliga omförmälda parter.

Med anledning av anmärkning från lagrådet intogs i det för riksdagen fram­

lagda förslaget — vilket som nämnt innehöll föreskrift, att avtalet i visst

fall kunde av domstol förklaras icke vidare vara gällande —- bestämmelse, att

därest å ena sidan flera deltagit i avtalet och avtalet på grund av avtalsbrott

uppsades av en bland dem eller på hans talan förklarades icke vidare vara gäl­

lande, envar av de övriga ägde att inom tre veckor därefter uppsäga avtalet.

Särskilda utskottet, vilket på sätt redan berörts föreslog, att det ej skulle

tillkomma den kränkte att uppsäga avtalet utan att avtalets hävande städse

skulle bliva beroende av domstols prövning, förordade tillika bestämmelser

av innehåll, att därest å ena sidan flera deltagit i avtalet och detsamma häv­

des på talan mot någon av dem, avtalet finge inom tre veckor uppsägas jäm­

väl hos de övriga, samt att, där avtalet hävdes på talan av någon av nämnda

parter, de övriga ägde att inom samma tid uppsäga avtalet.

Samma bestämmelser upptogos i 1911 års proposition och i det av social­

styrelsen år 1916 avlämnade förslaget.

I de sakkunnigas utkast har i andra stycket av 9 § infogats stadgande, att

då avtal, som å någondera eller båda sidorna slutits av flera, i tvist mellan

Kungl. May.ts proposition nr 39.

117

K. 9 §.

allenast vissa parter i avtalet förklarats icke skola gälla i avseende å dem,

annan part å den sida, från vilken talan väckts, eller part å andra sidan äger

att inom tre veckor från det domen vunnit laga kraft uppsäga avtalet att ome­

delbart upphöra såvitt angår honom.

Såsom skäl härför hava de sakkunniga anfört:

»För det fall, att kollektivavtal å någondera eller båda sidorna slutits av

flera, har i 7 § (6 §) uppställts den grundsatsen, att part kan, oberoende av öv­

riga parter å samma sida, för egen del uppsäga kollektivavtal och att avtalet

även kan uppsägas i förhållande till endast viss av flera parter å andra sidan.

Denna grundsats torde böra medföra, att kollektivavtal kan av orsak, varom

sägs i första stycket av förevarande paragraf, förklaras icke vara gällande

allenast i vad angår vissa parter. Men i sådant fall måste andra parter i

avtalsförhållandet hava motsvarande möjlighet att för egen del uppsäga av­

talet, som för fall av ensidig uppsägning blivit dem given enligt stadgandet

i 7 § (6 §).»

Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen har oförändrad upptagits i

Departe-

föreliggande förslag.

mentschefei

9 §.

Beträffande påföljden för brott mot kollektivavtal eller mot de i lagstift- Skade-

ningen rörande sådana avtal uppställda reglerna hava olika uppfattningar gjort

sig gällande. Enligt en mening böra dylika åtgärder beläggas med straffan- Främmande

svar. En annan uppfattning innebär, att sådana åtgärder endast böra medföra rätt.

skadestånd. Härvid kan man antingen tillämpa de allmänna skadeståndsreg­

lerna eller ock med hänsyn till de särskilda förhållanden, som råda på föreva­

rande område, uppställa särskilda normer, vilka avvika från nämnda regler.

Slutligen har man på vissa håll ansett lämpligast att på detta område stadga

en särskild påföljd, ett slags mellanting mellan bötesstraff och skadestånd, en

»bot» eller »plikt» som, då skada skett, tillkommer den skadelidande men eljest

tillfaller den som utfört talan i målet.

Den norska lagen stadgar straff för otillåten arbetsinställelse. Med böter

från fem till tjugufemtusen kronor eller med fängelse intill tre månader eller

med båda dessa straff straffas sålunda den, som deltager i beslut om att före­

taga, fortsätta, understödja eller godkänna olovlig strejk eller lockout eller

som medverkar därtill, ävensom den, som uppmanar till företagande eller fort­

sättande av sådan arbetsinställelse eller som understöder den eller insamlar

eller utdelar insamlade bidrag till dess företagande eller fortsättande eller med­

verkar därtill. I domen kan bestämmas, att böterna kunna uttagas hos den

förening, som föranlett gärningen. Detsamma gäller den förening, hos vilken

den skyldige varit förtroende- eller tjänsteman, såvida den straffbara hand­

lingen förövats i hans verksamhet som sådan. Detta gäller dock icke, därest

han handlat i strid med föreningens stadgar eller beslut, som fattats å förenin­

gens vägnar. Med böter från fem till tjugufemtusen kronor eller med fängelse

intill tre månader straffas vidare den arbetsgivare eller ställföreträdare för

arbetsgivare, som vidtager eller fortsätter olovlig lockout. Slutligen stadgas

straff för den, som under olovlig arbetsinställelse på visst angivet sätt söker

K 9 §■

118

Kungl. May.ts proposition nr 89.

genomföra eller understödja arbetsinställelsen eller är delaktig i dylik gärning.

Dessa straffpåföljder inträda oberoende av om gärningsmannen är bunden av

kollektivavtal eller icke. Beträffande skadestånd för olovlig arbetsinställelse

liksom för brott mot kollektivavtal gäller, att domstolen skall taga hänsyn

icke blott till skadans storlek utan även till den ådagalagda skulden och till

»mislig forhold» å den skadelidandes sida. Vid särskilt förmildrande omstän­

digheter kan ersättningen helt bortfalla.

I åtskilliga främmande länder givas inga särskilda regler om påföljd för

brott mot kollektivavtal. Härav torde följa, att vid bedömande av dylika åt­

gärder allmänna skadeståndsregler skola tillämpas. Så är förhållandet i Tysk­

land, Österrike, Schweiz, Nederländerna och Frankrike. Enligt det nederländ­

ska förslaget skall domaren, då uppkommen skada icke kan beräknas i pen­

ningar, efter billighet bestämma en penningsumma såsom skadestånd.

En anordning med en särskild »bot» såsom påföljd för avtalsbrott gäller i

Danmark. Denna bot skall, då skada skett, tillfalla den skadelidande och i

annat fall käranden i målet. Om avtalsbrottet består i underlåtenhet att betala

ett visst belopp, kan domen i stället för bot föreskriva utgivande av beloppet.

Då skada har skett, beräknas boten — under behörigt hänsynstagande till i

vilken grad avtalsbrottet varit ursäktligt från den handlandes sida — efter

skadans storlek. Liksom boten i övrigt under särskilt förmildrande omstän­

digheter kan helt bortfalla, skall boten vid olovlig arbetsinställelse bortfalla

när avtalsstridigt förfarande från dens sida, mot vilken arbetsinställelsen är

riktad, kan anses hava utgjort skälig grund för arbetsinställelsen. Som sär­

skilt försvårande omständighet skall anses, att den avtalsbrytande parten

vägrat att låta tvisten avgöras genom skiljedom, ehuru han enligt avtal varit

skyldig härtill, eller han handlat i strid med en lagligen avkunnad skiljedom

eller en av den ständiga skiljedomstolen meddelad dom. Ett liknande system

tillämpas i Finland. Enligt den finska lagen kan, då arbetsgivare eller arbe­

tare, som är bunden av kollektivavtal, medvetet bryter mot bestämmelse i av­

talet, han dömas att utgiva »plikt», arbetsgivaren högst femtusen mark och

arbetaren ej över femhundra mark. Ådömande av plikt kan upprepas intill

dess det mot kollektivavtalet stridande sakläget är undanröjt. Dessa bestäm­

melser kunna i kollektivavtal uteslutas eller ändras. Om förening eller enskild

arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal, gör sig skyldig till otillåten

kampåtgärd eller, då fråga är om förening, försummar tillse, att dess medlem­

mar respektera avtalet, skall föreningen eller arbetsgivaren, där ej avtalet an­

norlunda bestämmer, i stället för skadestånd utgiva plikt. Sådan plikt må ej

överstiga etthundratusen mark. Vid ådömande av plikt skall hänsyn tagas

till alla föreliggande omständigheter, i synnerhet skadans storlek och graden

av ådagalagd skuld. Ådömd plikt tillfaller, där ej i avtalet annorlunda be­

stämts, den skadelidande, om förmögenhetsskada uppstått, men i annat fall

den part, på vars talan domen givits. Finnas flera till pliktbeloppet berätti­

gade parter, skall i domen, med beaktande av storleken av den skada, som till­

skyndas envar av dem eller de medlemmar och personer, som företrädas av

dem, bestämmas, huru det utdömda beloppet skall fördelas mellan dessa parter.

Bestämmelser likartade de finska givas i det tyska förslaget. För vissa med­

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

119 K. 9

§.

vetna avtalsbrott kunna arbetsgivare och arbetstagare förpliktas att utgiva bot,

arbetsgivaren högst femtusen mark och arbetstagaren högst femhundra mark.

Sådan bot tillfaller den kommun, inom vars område avtalsbrottet skett. Kom­

munen skall använda beloppet till främjande av arbetarnas välfärd. Boten

kan upprepas tills det avtalsstridiga förhållandet upphört. Genom föreskrift

i avtalet kunna dessa bestämmelser upphävas eller ändras. Part i kollektiv­

avtalet, som åsidosätter honom åliggande fredsförpliktelse, liksom avtalsbun-

den förening, som uraktlåter att tillse, att dess medlemmar fullgöra dem ålig­

gande skyldigheter, kan dömas att till motparten utgiva bot ej överstigande

femhundratusen mark. Boten fördelas mellan flera berättigade parter med

hänsyn tagen till den skada, som de eller deras medlemmar lidit. I samband med

ådömande av bot kan domstolen ålägga part att ställa säkerhet för att han i

fortsättningen kommer att fullgöra avtalet. Säkerheten får ej sättas högre än

botens maximibelopp.

Enligt 1910 års förslag, skulle arbetsgivare, arbetare eller förening, som

gjort sig skyldig till brott mot kollektivavtal eller lagens bestämmelser, gälda

all därav uppkommen skada. Tillika föreskrevs, att föreningens skadestånds-

skyldighet, där på grund av särskilda omständigheter synnerliga skäl därtill

vore, kunde bestämmas till lägre belopp än hela skadan.

I en inom andra kammaren väckt motion -— i vilken, såsom redan berörts,

föreslogs bestämmelse, att förening genom deltagande i kollektivavtal ej skulle

ådraga sig någon som helst förpliktelse, som ej uttryckligen angivits i av­

talet, samt att skadeståndsskyldighet för föreningen ej skulle inträda i annat

fall än då skadeståndet blivit i avtalet fastställt till sitt belopp — hemställ­

des tillika om införande av stadgande, att vid utmätande av förenings ersätt-

ningsplikt skadeståndet väl finge sättas lägre men ej högre än det i avtalet

utfästa beloppet.

Särskilda utskottet biträdde i huvudsak Kungl. Majrts förslag. Den rätt

förslaget tillerkände domstolen att i särskilda fall begränsa förenings skade­

ståndsskyldighet utvidgades emellertid av utskottet därhän, att åt domstolen

lämnades full frihet att pröva, huruvida anledning till sådan begränsning före-

låge. Jämväl utsädes uttryckligen, att domstolen kunde låta skadestånds-

skyldigheten helt bortfalla.

Eörlikningsmännen ansågo synnerligen goda skäl tala för medgivandet, att,

där omständigheterna föranledde därtill, ersättningsskyldighet för förening

kunde bestämmas till lägre belopp än den vållade skadan eller alldeles bort­

falla. Samma frihet borde emellertid lämnas även vid bedömande av skade-

ståndsskyldigheten för enskilda arbetsgivare och arbetare, som förbrutit sig.

Kommerskollegium fann visserligen, att intet av de framställda förslagen

rörande reglering av skadeståndsskyldigheten vore i allo tillfredsställande men

ansåg sig dock böra instämma i det ändringsyrkande, som framställts av för­

likningsmannen. Tillika erinrade emellertid kollegium särskilt om den i Dan­

mark gällande rättsregeln, att den eller de, som gjort sig skyldiga till brott

mot kollektivavtal, kunde dömas att utgiva en allt efter omständigheterna skä­

lig bot. Enligt kollegii mening borde tagas under övervägande, huruvida icke

1910 års

förslag.

K. 9 §.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

1911 års

förslag.

1916 års

förslag.

De

sakkunniga.

den sålunda anlitade utvägen i tillämpliga delar borde få tjäna till förebild

för en motsvarande lagstiftning i vårt land.

Vid anmälan av 1911 års förslag framhöll departementschefen, att det be­

traktelsesätt, som legat till grund för det i Danmark tillämpade systemet, hade

varit ledande jämväl vid avfattandet av nämnda förslag, och det förefölle, som

om de fördelar man sökt uppnå med berörda system i det stora hela före-

funnes även i förslaget. Särskilt erinrade departementschefen, att enligt gäl­

lande lag hinder ej mötte för utdömande av skadestånd, även där skadan ej

vore av rent ekonomisk natur. Emellertid förordade departementschefen den

avvikelsen från det av särskilda utskottet tillstyrkta förslaget, att möjligheten

till nedsättning eller borttagande av skadeståndsskyldigheten utsträcktes jäm­

väl till det fall, att enskilda arbetsgivare eller arbetare brutit mot avtalet.

Liksom vid 1910 ars riksdag föreslogs även år 1911 i en inom andra kam­

maren väckt motion, att skadestånd borde kunna ådömas förening allenast in­

till det belopp, som angivits i avtalet. I det förslag till lag om kollektiv­

avtal, som framlades genom berörda motion, nämndes intet rörande enskilda

arbetsgivares eller arbetares skadeståndsplikt. Särskilda utskottet biträdde

emellertid Kungl. Maj :ts förslag.

I sitt år 1916 avgivna betänkande tillstyrkte socialstyrelsen de i 1911 års

förslag ifragasatta modifikationerna i de allmänna skadeståndsreglerna, näm­

ligen att skadestånd skulle kunna utgå även då den förfördelade ej lidit peku-

niär skada, och att påföljden, när särskilda omständigheter föranledde därtill,

skulle kunna inskränkas eller helt bortfalla. Tillika påpekade styrelsen, att

av nämnda modifikationer borde följa, att skadestånd kunde sättas till högre

belopp än den verkliga skadan. Med hänsyn härtill föreskrevs i styrelsens för­

slag, att skadeståndet skulle bestämmas i förhållande till förseelsens art och

skadans omfattning. När omständigheterna föranledde därtill, kunde skade­

ståndet nedsättas under vad eljest bort utgå eller helt bortfalla.

I avgiven reservation framhöll socialfullmäktigen Lindqvist, att man på ar-

betarsidan hyste den uppfattningen, att vid utdömande av skadestånd enligt de

föreslagna bestämmelserna stora olikheter skulle uppstå. Då han emellertid ej

ägt möjlighet att föreslå lämpligare påföljdsbestämmelser än de i förslaget an­

givna, hade han mot berörda bestämmelser endast velat uttala, att stora bekym­

mer med rätta förefunnes pa arbetarsidan beträffande den blivande verksam­

heten inom fackföreningsrörelsen efter förslagets genomförande.

Jämväl svenska gjutareförbundet och svenska metallindustriarbetareförbun­

det, svenska, handskarbetareförbundet samt svenska hattarbetareförbundet gjor­

de gällande, att de föreslagna bestämmelserna skulle komma att drabba arbe­

tarna och arbetsgivarna ytterst olika. Svenska murareförbundet framhöll så­

som nödvändigt, att en begränsning gjordes i fråga om det skadeståndsbelopp,

som skulle kunna adömas arbetare. Det syntes rättvist, att arbetsgivarens rätt

till skadestånd ställdes i förhållande till arbetarnas avlöning och begränsades

till högst en tredjedel eller hälften av denna,

I de sakkunnigas utkast stadgas, att om arbetsgivare eller arbetare eller för­

ening av arbetsgivare eller arbetare, som är bunden av kollektivavtal, gjort sig

skyldig till förfarande, som strider mot avtalet eller mot bestämmelse i lagen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

121

K. 9 §.

sådan arbetsgivare, arbetare eller förening skall vara pliktig att utgiva skade­

stånd till arbetare, arbetsgivare eller förening, som härigenom lidit skada.

Skadestånd skall utgå efter vad som finnes skäligt med hänsyn till skadans

storlek, den skadevållandes skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å

tvistens uppkomst samt omständigheterna i övrigt. Skadeståndsskyldighet

kan även förklaras skola helt bortfalla.

Härom anföra de sakkunniga i motiveringen:

»Om lagen skall kunna bereda skydd åt i behörig ordning ingångna kollek­

tivavtal, kräves, att bestämmelser meddelas om påföljd för åsidosättande av

lagens eller avtalets föreskrifter. Att stadga straff för dylika åtgärder torde

icke böra komma i fråga. En kriminalisering av avtalsbrott på detta område

skulle stå i bestämd motsättning till den i vårt land rådande rättsuppfattnin­

gen. Man torde därför vara hänvisad till ett användande av civilrättsligt ska­

destånd. Med hänsyn härtill har i första stycket av förevarande paragraf så­

som huvudregel angivits, att den, som brutit mot föreskrift i kollektivavtal

eller mot lagens regler, är skyldig att till den, som därigenom lidit skada, ut­

giva skadestånd. Detta gäller ej blott då den, som förorsakat skadan, obehö­

rigen vidtagit stridsåtgärd, som avses i 4 §, eller haft del däri på sätt, som anges

i 5 §, utan även då han på annat sätt åsidosatt sina skyldigheter i avtalsförhål­

landet. Dylikt skadestånd kan tillkomma såväl enskilda arbetsgivare och ar­

betare som organisationer. Emellertid är det icke lämpligt att, då fråga är

om kollektivavtal, oförändrade tillämpa de regler, som i allmänhet gälla be­

träffande skadestånd för kontraktsbrott. På grund av de särskilda förhållan­

den, som råda på förevarande område, och det syfte, man vill vinna med lagen,

liar det blivit nödvändigt att vidtaga visoa modifikationer i berörda regler.

Till en början bör framhållas, att med bestämmelsen i paragrafens första

stycke avses även sådan skada, som icke är av rent ekonomisk natur. Skade­

ståndsskyldighet kan sålunda föreligga, jämväl då skadan bestått allenast däri.

att avtalet icke hållits i helgd. Eör organisationerna torde i regel ett avtals­

brott medföra endast dylik ideell skada.

Under behandlingen av tidigare framlagda förslag till lagar om kollektiv­

avtal har gjorts gällande, att tillämpningen av vanliga skadeståndsregler vid

brott mot dylika avtal skulle medföra obilliga verkningar. Man har därvid sär­

skilt tänkt på det fall, att arbetare genom oberättigad arbetsnedläggelse till­

skynda arbetsgivare avsevärda förluster, vilka av arbetarna icke kunnat be­

räknas och vilkas ersättande skulle drabba dem oskäligt hårt. Med hänsyn

härtill har tidigare ifrågasatts, att skadeståndsskyldigheten måtte på visst sätt

begränsas. En dylik för alla fall gällande begränsning av skadeståndsplikten

är emellertid ägnad att väcka betänklighet. I lagen skulle fastslås, att en viss

grupp av medborgare icke över huvud skulle kunna erhålla full gottgörelse för

visst slag av liden skada, icke ens då vederparten medvetet och kanhända just i

avsikt att skada gjort sig skyldig till grovt avtalsbrott. Det synes lämp­

ligare att såsom huvudregel fasthålla, att skadeståndet skall bestämmas efter

skadans storlek, men samtidigt medgiva, att detsamma med hänsyn till omstän­

digheterna må nedsättas och även kunna helt bortfalla. Därest skadeståndet

sålunda i viss mån frigöres från skadans storlek, torde följdriktigheten fordra,

K. 9

§.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

att detsamma även må kunna höjas över skadans verkliga belopp. En dylik

förhöjning av skadeståndet är i vissa fall påkallad, då den tillskyndade ska­

dan är obetydlig i förhållande till den kränkning, som ägt rum genom avtals­

brottet. Nu anförda synpunkter hava kommit till uttryck i andra stycket av

förevarande paragraf. Bland de omständigheter, som skola tagas i betraktan­

de vid fastställande av skadeståndets belopp, märkes främst, förutom skadans

storlek, den avtalsbrytande partens skuld. Vid bestämmande av densamma bör

beaktas, huruvida han vid avtalsbrottet varit medveten om handlingens otillåt­

lighet, om han handlat i avsikt att skada och dylikt. Tydligt torde vara, att

i fall, där den verkliga skadan är jämförelsevis ringa — vilket ej sällan torde

inträffa, då avtalet brutits från arbetsgivarsidan •— ett beaktande av avtals-

brytarens skuld ofta kan leda till förhöjning av skadeståndet. Vid bestäm­

mande av detsamma bör hänsyn vidare tagas till den skadelidandes förhållande

i avseende å tvistens uppkomst. Undersökas bör härvid, om den, som lidit ska­

dan, genom trakasserier eller på annat sätt provocerat avtalsbrott från motpar­

tens sida och framför allt om han själv genom otillåten stridsåtgärd eller på

annat sätt brutit mot avtalet. I dylika fall torde ej sällan skadeståndsplikten

böra helt bortfalla. Slutligen skall vid beräknande av skadestånd fästas av­

seende jämväl vid andra omständigheter än de nu berörda. Härigenom möjlig-

göres ett hänsynstagande även till den skyldiges betalningsförmåga.»

Yttranden.

Socialstyrelsen har i denna del anfört, att med hänsyn till den egenartade, i

viss mån straffbetonade beskaffenheten av den påföljd, varom i utkastet vore

fråga, syntes det kunna ifrågasättas, om ej dess tillämpning rätteligen borde

inskränkas till de fall, som avsåges i 4 och 5 §§ (4 §). Överträdelse av något

annat lagbud kunde ej ifrågakomma i berörda sammanhang, och vad anginge

åsidosättande av kollektivavtalets bestämmelser under andra förhållanden än

de i nämnda paragrafer angivna, ville det synas, som om skadeståndsfrågan

borde bedömas enligt vanliga civilrättsliga regler. Då den föreslagna påföljden

i åtskilligt skulle komma att avvika från den vedertagna uppfattningen av

skadeståndsinstitutet, förefölle det, som om man kunde hava skäl giva den­

samma en annan beteckning, och syntes i sådant fall, delvis efter dansk före­

bild, ordet »skadebot» möjligen kunna föreslås. Även Svenska arbetsgivare­

föreningen har uttalat sig för införande av en »hot» i överensstämmelse med

det danska systemet.

Svenska städernas förhandlingsorganisation har ansett, att stadgandet, att

skadeståndsskyldighet må kunna förklaras skola helt bortfalla, vore överflö­

digt.

Beträffande skadeståndspliktens begränsning till den arbetsgivare, arbetare

eller förening, som själv vållat skadan har från flera håll framställts anmärk­

ning. Därvid har gjorts gällande, att därest bestämmelserna om skadestånd

skulle bliva effektiva, med nödvändighet krävdes, att organisation, till vilken

den enskilde eller föreningen vore ansluten, vore ansvarig för utdömt skade­

stånd. Sålunda har Stockholms bageriindustriförening ansett, att förening,

som slutit kollektivavtal, alltid skulle vara skadeståndspliktig för otillåtna

handlingar, som vidtagits av dess medlemmar. Arméförvaltningen har fram­

hållit, att den högsta sammanslutningen inom facket alltid borde vara ansvarig

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

123

K. 9

tf.

för skadeståndet. Samma mening har uttalats av svenska lantarbetsgivarnes

central förening och Sveriges redareförening.

Svenska tidning sut giv ar eföreningens arbetsgivaresektion har påyrkat infö­

rande av bestämmelse, varigenom part erhölle säkerhet att utfå honom tilldömt

skadestånd. Enligt sektionens mening vore det tänkbart, att detta kunde ske

därigenom, att det ålades avtalsslutande organisation att vid avtals slutande

ställa viss av myndighet bestämd och godkänd säkerhet.

Lands sekretariat et har framhållit, att genom bestämmelserna i berörda para­

graf syntes man införa skadeståndsskyldighet för fackföreningsmedlem, som

beginge brott mot enskilt arbetsavtal, vilket grundade sig på kollektivavtal,

under det att sådan skadeståndsplikt ej kunde göras gällande mot oorganiserad

arbetare eller medlem av en syndikalistisk organisation, som ej slutit kollek­

tivavtal. Sådant skadestånd syntes kunna ådömas medlem av avtalsslutande

organisation, icke allenast om han åstadkommit ekonomisk skada eller deltagit

i obehörig arbetsinställelse, utan även om han på annat sätt åsidosatt sina skyl­

digheter enligt avtalet. Sålunda skulle en fackföreningsmedlem, som enligt

avtalet skulle »uppträda punktligt, nyktert och ordentligt, vara hövlig och

förekommande mot kamrater och befäl, med flit och noggrannhet utföra sina

åligganden samt utföra så mycket och så gott arbete, som det i hans förmåga

står» •— som en kollektivavtalsbestämmelse lydde •—■ vara hemfallen till skade­

stånd om han icke fullgjorde alla angivna skyldigheter, under det att en vid

sidan om honom stående oorganiserad arbetare, vars uppförande och arbets­

prestationer vore sämre, icke vore lagligen skyldig till utgivande av sådant

skadestånd. Formuleringen av stadgandet syntes giva vid handen, att medlem

av avtalsslutande organisation skulle kunna dömas att utbetala skadestånd,

större eller mindre än vad skadan vore, till arbetsgivare, och till dennes organi­

sation för den sistnämndes skada av fackföreningsmedlemmens åsidosättande

av avtalet. Även arbetares organisation syntes kunna göras skadeståndsplik-

tig om medlem gjort sig skyldig till förfarande, som stred mot avtalet.

Någon anledning att, på sätt socialstyrelsen hemställt, inskränka skade-

ståndsskyldigheten enligt denna paragraf allenast till de fall, där otillåten strids-

åtgärd vidtagits, synes icke föreligga. Att skada kan tillskyndas även genom

kollektivavtalets åsidosättande på annat sätt torde vara otvivelaktigt, till exem­

pel genom trakasserier. I vissa fall torde för övrigt skadestånd vara den rätta

påföljden för underlåtenhet från arbetsgivares sida att tillhandahålla arbetar­

na avtalsenliga förmåner. Att låta skadeståndet i nu berörda fall bestäm­

mas efter allmänna civilrättsliga regler, medan skadestånd för otillåtna strids­

åtgärder skulle bedömas efter reglerna i förevarande paragraf, skulle enligt

min mening vara allt för invecklat. Märkas bör, att de här givna särskilda

reglerna om skadestånd lämna möjlighet att även inom deras ram utmäta skade­

stånd efter vanliga grunder.

I detta sammanhang må med anledning av landssekretariatets yttrande erin­

ras, att de här upptagna reglerna endast kunna gälla rättsförhållanden, som

regleras av kollektivavtalet. Med avseende å andra, av kollektivavtal ej reg­

lerade rättsförhållanden komma allmänna skadeståndsregler i tillämpning.

De sakkunniga hava ansett, att under beteckningen skada skall utan särskild

Departe­

mentschefen.

K. 10 §.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

bestämmelse vara inbegripen jämväl sådan skada, som icke är av rent ekono­

misk natur. Dessutom har åt domstolen överlämnats att utmäta skadeståndet

efter skäligt bedömande av alla på saken inverkande omständigheter, däribland

även den avtalsbrytande partens skuld. En sådan skälighetsprövning bör en­

ligt de sakkunniga kunna föranleda till att skadeståndet sättes såväl högre som

lägre än den verkliga skadan.

De sakkunnigas förslag i denna del anser jag mig icke kunna förorda utan

viss jämkning. Därest den skadevållandes skuld skulle tillåtas verka förhöj­

ning av skadeståndet utöver den verkliga skadan, skulle detta kunna fattas

såsom införande av ett straffrättsligt moment, något som synes böra undvikas.

Den övre gränsen för skadeståndet bör vara den verkliga skadan, men å andra

sidan synes i lagtexten böra uttryckligen framhållas, att icke endast ekono­

misk skada bör beaktas utan även skada av ideell natur. Härvid kommer sär­

skilt i betraktande avtalsbrottets karaktär att kränka motsidans allmänna in­

tresse av att avtalet hålles i helgd. Att såväl ekonomiska som ideella skade-

moment skola beaktas medför den verkan, att man ofta kommer att få räkna

med flera skadelidande. Ett avtalsbrott kan till exempel tänkas medföra ekono­

misk skada för viss eller vissa medlemmar av en organisation samt ideell skada

för organisationen. Men även den, som tillskyndats ekonomisk skada, kan på

grund av de ideella momentens beaktande tillerkännas högre skadestånd än

som betingas av ensamt den ekonomiska skadan; han erhåller med andra ord

en särskild gottgörelse för den ideella skada han därutöver lidit.

Om sålunda den skadevållandes skuld icke tillåtes inverka höjande på skade­

ståndet, bör likväl nämnda subjektiva moment liksom övriga av de sakkunniga

framhållna omständigheter kunna av domstolen beaktas för skadeståndets ned­

sättande till lägre belopp än den verkliga skadan ävensom för meddelande av

förklaring, att skadeståndsskyldighet skall helt och hållet bortfalla.

I ör att skadeståndsskyldighet skall kunna åläggas en organisation, måste

förutsättas att organisationen har viss civilrättslig skyldighet att respektera

det upprättade avtalet. Denna fråga har naturligen sin största betydelse i

avseende å fredsplikten, och har jag under 4 § närmare yttrat mig om organi­

sationernas förpliktelser i nämnda hänseende.

Det framställda yrkandet, att organisation alltid skall vara skadeståndsskyl-

dig för medlemmarnas avtalsstridiga förfarande, kan jag icke biträda. Jag

har redan uttalat mig om denna sak under 2 §. Likaledes anser jag det ute­

slutet att uppställa fordran på ställande av säkerhet för avtalets fullgörande.

Jag har haft under övervägande att upptaga en särskild benämning på

skadestånd, varom i denna paragraf är fråga. Svårigheter hava dock mött att

finna en benämning, som fyller de språkliga anspråken men icke samtidigt åt

skadeståndet ger en anstrykning av straff.

10

§.

Skade-

I det förslag, som låg till grund för 1910 års proposition, gavs ingen regel

svars fördel-

om fördelningen av ansvaret för skada, som uppkommit genom en av flera sam-

ning mellan

fällt vidtagen, mot lagen eller avtalet stridande åtgärd. Häremot anmärkte

lagrådet, att det syntes nödigt att i lagen meddela uttrjmkliga bestämmelser i

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

125

K 10

§.

berörda ämne. Om flera arbetare, som vore bundna av kollektivavtal, gemen­

samt bröte mot avtalet eller obehörigen vidtoge arbetsinställelse eller därmed

jämförlig stridsåtgärd, borde de enligt lagrådets mening icke billigtvis vara

pliktiga att solidariskt svara för hela den genom avtalsbrottet eller den olag­

liga åtgärden förorsakade skadan, utan skadeståndet borde uppdelas mellan

dem och en var förpliktas att gälda allenast den del därav, som kunde anses

falla på honom. Enahanda regel syntes böra gälla, i händelse flera arbetsgi­

vare, vare sig de själva deltagit i kollektivavtalet eller allenast såsom medlem­

mar i en organisation vore bundna av detsamma, gemensamt gjort sig skyldiga

till förfarande, som nyss angivits. Därest åter flera föreningar medverkat till

eller understött otillåten stridsåtgärd, borde föreningarna i allmänhet solidariskt

ansvara för hela skadan. Under vissa förhållanden skulle dock regeln om an­

svarighet för hela skadan bliva obillig. Det syntes därför böra medgivas dom­

stolen att, där särskilda omständigheter gåve anledning därtill, bestämma för­

enings skadeståndsplikt till lägre belopp än hela skadan.

Med anledning av denna anmärkning intogs i det för 1910 års riksdag fram­

lagda förslaget ett stadgande av innehåll, att om skada förorsakats av flera ar­

betsgivare eller arbetare, ersättningsskyldigheten skulle fördelas mellan dem

efter ty skäligen prövades. Därjämte föreskrevs, såsom redan berörts, att i fall.

då förening ådragit sig skadeståndsplikt, ersättningsskyldigheten, där på grund

av särskilda omständigheter synnerliga skäl därtill förelåge, kunde bestämmas

till lägre belopp än hela skadan.

Särskilda utskottet vid nämnda riksdag tillstyrkte bifall till Kungl. Maj:ts

förslag i denna del. I tre vid utlåtandet fogade reservationer hemställdes om

sådan ändring av förslaget, att skadeståndsskyldigheten alltid, då flera vore

ansvariga för skada, skulle fördelas mellan dem efter skälighetsprövning.

Förlikningsmännen och kommerskollegium förordade en utsträckning av re­

geln om skadeståndsskyldighetens fördelning.

Vid framläggande av 1911 års förslag anmärkte departementschefen, att en

dylik utsträckning skulle stå i bestämd motsägelse mot den regel, som låge till

grund för bestämmelserna om förenings ansvarighet för skada genom avtals­

brott, vartill den medverkat, nämligen, att förening svarade solidariskt med

de enskilda arbetsgivarna eller arbetarna och att flera föreningar, vilka vore

samtidigt ansvariga, vore det solidariskt. Genom den domstolen tillförsäk­

rade rätten att utmäta skadestånd efter omständigheterna hade redan sörjts för

att ej heller föreningarnas skadeståndsplikt bleve oskälig. Departementsche­

fen kunde därför ej tillstyrka ändringsförslaget.

Kungl. Maj:ts förslag tillstyrktes av särskilda utskottet.

I socialstyrelsens förslag år 1916 stadgades, att därest flera förbrutit sig.

skadeståndet skulle till utgivande fördelas mellan dem efter ty som prövades

skäligt.

De sakkunniga hava i 11 § av utkastet såsom huvudregel föreskrivit, att om

flera äro ansvariga för skada, skadeståndsskyldigheten skall fördelas mellan

dem efter den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar av dem till

last. Förening av arbetsgivare eller arbetare, som jämte andra är skadestands-

1910 års

förslag.

1911 års

förslag

1916 års

förslag.

De

sakkunniga.

K. 10 §. 126

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

skyldig, må dock förpliktas att till den, som lidit skadan, gälda skadeståndets

hela belopp. I sådant fall äger föreningen att, efter nyss angivna grund för

skadeståndsskyldighetens fördelning, av andra skadeståndsskyldiga söka åter

vad föreningen utgivit utöver vad på föreningen belöper.

Till stöd härför hava de sakkunniga anfört:

»För det fall att flera personer genom kontraktsbrott gemensamt vållat skada

och följaktligen ådragit sig skyldighet att gemensamt ersätta skadan, har i

flera moderna lagar stadgats skyldighet för de skadeståndsansvariga att soli­

dariskt svara för skadeståndet i förhållande till den skadelidande men med re­

gressrätt sins emellan. En tillämpning av denna princip på förevarande om­

råde skulle emellertid verka synnerligen obilligt, när de skadeståndsskyldiga

äro enskilda personer, särskilt om det gäller arbetare, som genom någon sin

åtgärd ådragit sig skadeståndsskyldighet. Det synes därför tillrådligt att

såsom huvudprincip uppställa den motsatta grundsatsen, att var och en av de

skadeståndsskyldiga ansvarar endast för en del av beloppet. Fördelningen mel­

lan dem synes dock icke böra ske efter en så stelt verkande grund som huvud­

talet utan efter vars och ens större eller mindre skuld till skadan.

^ Har en förening gemensamt med enskilda personer vållat skada, kunna för­

hållandena uppenbarligen vara sadana, att arbetsdomstolen med tillämpning av

10 § andra stycket (9 § tredje stycket) finner de enskilda böra helt befrias från

skadeståndsskyldighet och denna åläggas föreningen ensam. Men om detta icke

är fallet utan skadeståndsskyldigheten finnes böra åligga alla de skadevållande,

uppstår frågan, huru föreningens ansvar skall bestämmas. De skäl, som enligt

vad ovan anförts tala emot solidariskt ansvar, göra sig icke med samma styrka

gällande med avseende å föreningar. Och då det för den skadelidande alltid

är synnerligen oförmånligt att behöva utsöka olika delar av den honom tillkom­

mande ersättningen av olika personer med risk att lida förlust genom någons

insolvens, torde det undantaget böra göras, att förening skall kunna förpliktas

att i förhållande till den skadelidande svara för skadeståndets fulla belopp. I

det förutsatta fallet har således domstolen möjlighet att ålägga dels envar av

de enskilda att gälda viss del av skadeståndet och dels föreningen att gälda det

hela, dock naturligen utan rätt för den skadestandsberättigade att uppbära mera

än vad honom tillkommer, varför sålunda föreningen vid fullgörande av sin

förpliktelse äger tillgodoräkna sig vad de enskilda därförut erlagt, liksom dessa

icke behöva fullgöra sin betalningsskyldighet, om föreningen erlagt det hela.

Skadeståndets hela belopp, minskat med summan av vad de enskilda förpliktats

utgiva, motsvarar vad föreningen är pliktig bära i förhållandet mellan de skade­

ståndsskyldiga inbördes. Vad föreningen därutöver utgivit äger föreningen

söka åter av de enskilda allt efter den förpliktelse, som blivit ålagd var och en

av dem.

Av den salunda uppställda regeln följer indirekt, att om flera föreningar äro

skyldiga ersätta samma skada, föreningarna kunna förpliktas att solidariskt

gälda skadeståndet. Där detta tinnes skäligt, kan emellertid också viss förening

aläggas att gälda endast en del, medan annan förening förpliktas gälda det

hela på sätt ovan sägs.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

127

K. 10 §.

Landssekretariatet har erinrat, att enligt omförmälda bestämmelse en fack­

förening eller ett förbund skulle kunna åläggas att utgiva skadestånd, som

ådömts föreningens medlemmar. Det bleve sedan synnerligen obehagligt för för­

eningen att av sina i knappa ekonomiska omständigheter varande medlemmar

indriva de kanske förhållandevis höga skadeståndsbeloppen. Det kunde därför

inträffa, att föreningen icke ville eller kunde verkställa sådan indrivning, var­

igenom de medlemmar, som förpliktats utgiva skadestånd för brott mot lagen,

ginge fria, under det att medel till gäldande av deras skadestånd toges av inbe­

talningar som gjorts till föreningen för annat ändamål av medlemmar, som befli-

tat sig om att söka hålla kollektivavtalet i helgd. Ett sådant förhållande komme

med all säkerhet att verka demoraliserande. Men än värre bleve det om utbetal­

ningen avsåge skadestånd som ådömts annan arbetarorganisation och dess med­

lemmar. En fackförening, som haft ett mindre antal medlemmar i en av syndi-

kalistisk organisation förd olaglig konflikt, skulle sålunda kunna förpliktas att

erlägga ej mindre skadeståndet för egna medlemmar än även det skadestånd,

som ådömts den syndikalistiska organisationen och dess medlemmar. I allmän­

het förfogade de syndikalistiska organisationerna icke över några större kassor,

varför det kunde bliva svårt för fackförening att vinna åter vad den förplik­

tats utbetala.

I denna del har socialstyrelsen anfört, att den föreslagna solidariska betal­

ningsskyldigheten för förening syntes ägnad att väcka vissa betänkligheter. I

den mån sådan skyldighet skulle åligga förening för dess medlemmar eller för

underordnad förening, vore densamma motiverad, men att betalningsansvar skul­

le kunna påläggas en förening för en annan, av den förra oberoende förening,

syntes kunna leda till orättvisor. Antagligt vore nämligen, att man skulle bliva

benägen att, oavsett graden av skuld, lägga betalningsansvaret på den bärkraf­

tigaste föreningen, som sålunda, då den ej alltid skulle kunna indriva de på de

andra belöpande delarna av skadeståndet, i många fall komme att drabbas oskä­

ligt tungt. Ansåge man sig emellertid böra godtaga den föreslagna solidariska

betalningsskyldigheten, syntes det kunna ifrågasättas, huruvida ej den »pari­

tetiska» rättvisan fordrade, att dylik betalningsskyldighet även skulle kunna

åläggas särskilda arbetsgivare. Därmed skulle man praktiskt taget komma

till frihet för domstolen att lägga det solidariska betalningsansvaret, där den

funne skäligt och lämpligt.

Telegrafstyrelsen har ansett lämpligare, att det i varje fall skulle åligga

föreningen att utbetala skadestånd för brott mot kollektivavtal med rätt för

föreningen att söka sitt åter av vederbörande. Det vore nämligen oftast omöj­

ligt för arbetsgivaren att få ut skadestånd av arbetarna. Likaså vore det för

arbetaren säkrare att få skadestånd från arbetsgivarens förening än från ar­

betsgivaren.

I anslutning till vad landssekretariatet och socialstyrelsen anfört i sina ytt­

randen anser jag vissa ändringar i de sakkunnigas utkast vara erforderliga

vad angår denna paragraf. Tre olika grundkombinationer av gemensamt vål­

lande till skada genom avtalsbrott kunna tänkas, nämligen dels skada vållad av

flera enskilda arbetare eller arbetsgivare, därvid de senare kunna tänkas hava

Yttranden.

Departe­

mentschefen.

K- 10 §.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

handlat i strid med avtal, som slutits antingen av en deras gemensamma or­

ganisation eller av dem själva såsom fristående kontraherande parter, dels ska­

da vållad av flera organisationer och dels skada vållad av organisation jämte

dess medlemmar. Dessa olika kombinationer kunna emellertid tänkas sinsemel­

lan kombinerade. Sålunda kan det också inträffa, att flera organisationer

jämte medlemmar i de särskilda organisationerna äro gemensamt ansvariga

för skada. Någon meningsskiljaktighet torde icke råda därom att solidariskt

ansvar icke bör åläggas enskilda arbetare. Av denna ståndpunkt följer icke

med nödvändighet, att sadant ansvar icke heller skulle kunna åläggas flera

skadeståndsskyldiga arbetsgivare. Dessa äro nämligen i avtalsförhållandet

mera jämställda med de lokala arbetarorganisationerna än med de enskilda ar­

betarna. Huruvida solidariskt ansvar bör stadgas för flera arbetsgivare sy­

nes därför i viss mån sammanhänga med den ståndpunkt, som intages till frå­

gan om ett flertal föreningars ansvar. Beträffande sistnämnda fråga märkes,

att man har att räkna med gemensamt ansvar för dels huvudorganisation och

underorganisation till densamma, dels flera underorganisationer till gemen­

sam huvudorganisation och dels flera organisationer, som stå såsom självstän­

diga avtalsslutande parter å ena sidan. När en samverkan i avtalsbrott skett

mellan flera sidoordnade organisationer, torde omfattningen av de särskilda

organisationernas medverkan i avtalsbrottet vara högst olika och betingat

av väsentligt olika förutsättningar för den ena och den andra. Äro orga­

nisationerna själva avtalsslutande, föreligger därjämte ofta den olikheten,

att en organisation är mera intresserad i själva avtalsförhållandet än vad

en annan organisation är, i det att avtalet närmare berör den förra orga­

nisationens verksamhetsområde. Under sådana omständigheter synes ett

lagstadgat solidariskt ansvar, varigenom bördan i realiteten lägges på

den bärkraftigaste organisationen utan hänsyn till förhållandena i övrigt,

vara ägnat att drabba allt för hårt. De sakkunniga hava emellertid

icke föreslagit ett lagstadgat solidariskt ansvar, utan skulle det enligt des­

sa överlämnas åt domstolen att ålägga ett dylikt ansvar, varvid man

uppenbarligen tänkt sig, att domstolen vid frågans övervägande icke skulle

taga hänsyn till bärkraften utan till skulden. En dylik frihet skulle dock lätt

kunna föranleda en praxis i den riktning att flera föreningar alltid förpliktas

att solidariskt svara för skadestånd. Om sålunda enligt min mening flera

sidoordnade organisationer icke under några förhållanden böra drabbas av so­

lidariskt ansvar, torde sådant ansvar än mindre böra åläggas flera enskilda

arbetsgivare.

Vad härelter angår frågan om solidariskt ansvar i förhållandet mellan högre

och lägre organisation, bör denna fråga enligt min mening bedömas på all­

deles samma sätt som när det gäller en organisation och dess enskilda medlem­

mar. Det synes mig uppenbart, att medlem i en organisation icke bör kunna

förpliktas till solidariskt ansvar med organisationen, ävensom att på liknande

sätt underorganisation icke bör förpliktas till sådant ansvar med högre orga­

nisation. I många fall torde det däremot vara rättvist och billigt, att det

pålägges organisation solidariskt ansvar för enskild medlem liksom högre orga-

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

129

K. 10 §.

nisation för lägre, allt under förutsättning att de gemensamt föranlett den

skada, varom fråga är. En ovillkorlig regel i sistnämnda hänseende synes dock

icke böra uppställas utan torde*det, på sätt de sakkunniga för motsvarande fall

föreslagit, kunna överlämnas åt domstolen att pålägga solidariskt ansvar, när

skäl därtill äro. Den av mig förordade regeln har icke behövt i lagtexten ut­

tryckas annorledes än med hänsyn till organisation och dess medlemmar, enär

regeln i 1 § andra stycket medför, att bestämmelsen i förevarande paragraf får

motsvarande tillämpning i avseende å högre organisation i förhållande till lägre.

Vid granskning i lagrådet av det förslag, som låg till grund för 1910 års

proposition, anmärktes, att föreskriften om kollektivavtals avfattande i skrift­

lig form tilläventyrs kunde, särskilt med hänsyn därtill, att sådant avtal skulle

äga giltighet för många andra än kontrahenterna, medföra, att man vid tolkning

av kollektivavtal lade alltför stor vikt vid dess bokstavliga innehåll i fall, där

detta mindre väl överensstämde med vad som på grund av tillgängliga upplys­

ningar måste anses hava varit åsyftat av kontrahenterna. Till förebyggande

därav syntes böra uttalas, att vid tolkning av kollektivavtal hänsyn skulle ta­

gas ej blott till dess skriftliga innehåll utan även till vad som förekommit vid

förhandlingar rörande dess tillkomst eller eljest skäligen kunde tjäna till led­

ning i fråga om tolkningen. Föreskrift härom upptogs i 1910 års förslag.

Samma bestämmelse återfanns i den för 1911 års riksdag framlagda propo­

sitionen.

I det av socialstyrelsen år 1916 avgivna förslaget hade bestämmelsen under­

gått en mindre ändring. Däri föreskrevs, att vid tolkning av kollektivavtal

skulle tagas hänsyn ej blott till avtalets innehåll utan även till vad som före­

kommit vid förhandlingar rörande dess tillkomst.

I utlåtanden över socialstyrelsens förslag anmärkte svenska bryggeriarbetare-

förbundet, de förenade förbunden, svenska slakteri- och charkuteriarbetareför-

bundet, svenska träarbetareförbundet samt svenska tunnbinderiarbetareförbun-

det ävensom svenska grov- och fabriksarbetareförbundet samt svenska gruvar­

betareförbundet, att om vid tolkning av kollektivavtal skulle tagas hänsyn till

vad .som förekommit vid avtalets tillkomst, detta givetvis måste inskränkas till

vad som vore intaget i justerat protokoll.

De sakkunniga hava i sin motivering anfört, att särskilt då kollektivavtal

upprättats i skriftlig form kunde befaras, att man vid tolkning av detsamma

tilläde allt för stor betydelse åt avtalets bokstavliga innehåll, i fall där detta

ej fullt överensstämde med vad parterna vid avtalets slutande verkligen av­

sett. Till förekommande därav hade i 12 § i utkastet infogats en erinran, att

vid avtalets tolkning hänsyn skulle tagas till alla omständigheter, som kunde

tjäna till ledning vid bedömande av avtalets innebörd. Av särskild vikt bleve

därvid protokollsanteckningar och annat, som förekommit vid förhandlingar

rörande avtalets tillkomst, ävensom fast utbildad yrkespraxis.

I nämnda paragraf i utkastet stadgas sålunda, att vid tolkning av kollek­

tivavtal hänsyn skall tagas icke blott till avtalets innehåll utan även till vad

Tolkning av

avtalet.

1910 års

förslag.

1911 års

förslag.

1916 års

förslag.

De

sakkunniga.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 31 häft. (Nr 39.)

9

K- U §■ 130

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Yttrande.

Departe­

mentschefen.

Avtalets in­

sändande.

Främmande

rätt.

1910 års

förslag.

som förekommit vid förhandlingar rörande avtalets tillkomst och till övriga om­

ständigheter, som kunna tjäna till ledning vid bedömande av avtalets innebörd.

Svenska tidningsutgivareföreningens arbets givarsektion har anfört, att då

de protokoll, som förts vid förhandlingar rörande slutande av kollektivavtal, av

allt att döma komme att vid arbetsdomstolarna spela en stor roll vid tvistefrå­

gors avgörande, det måhända vore lämpligt att i lagen infördes föreskrift om

protokollsföring vid ingående av kollektivavtal eller åtminstone bestämmelse,

att ett exemplar av samtliga vid en avtalsförhandling förda protokoll skulle in­

sändas till socialstyrelsen. Lämpligen kunde nämnda förhandlingsprotokoll

jämte avtalet sammanföras i en akt, som ställdes till arbetsdomstols förfogan­

de så snart mål rörde ifrågavarande arbetsområde.

Att i förevarande speciallag upptaga en regel om avtalets tolkning, när en så­

dan regel saknas beträffande avtal i allmänhet, synes mig i och för sig oegent­

ligt. Även utan särskild bestämmelse är det tydligt, att vid tolkning av kol­

lektivavtal skall i lika mån som vid tolkning av andra avtal tagas hänsyn till

alla på saken inverkande omständigheter, varvid särskilt de förhandlingar, som

föregått avtalets slutande, hava betydelse. Det yrkande om upptagande av en

särskild tolkningsregel, som på sin tid framställdes, var föranlett av att det

samtidigt föreskrevs skriftlig form för kollektivavtals upprättande. Detta skäl

har bortfallit i och med att det föreliggande förslaget icke fordrar skriftlig

form. På grund härav har jag ansett mig böra utesluta den av de sakkunniga

föreslagna tolkningsregeln.

Någon anledning att giva en särskild föreskrift om protokollsföring vid av­

talsförhandlingar och om insändande av dylika protokoll till offentlig myndig­

het synes ej föreligga. Parterna hava utan sådan bestämmelse tillräckligt in­

tresse av protokollsföring och av protokollens bevarande för att tjäna såsom be­

vismedel vid framtida tvist.

11

§.

Den finska lagen föreskriver, att inom två veckor efter det kollektivavtal

underskrivits den eller de, som å arbetsgivarsidan slutit avtalet, skola insända

styrkt avskrift därav till socialministeriet. Dit skall också från arbetsgivar­

sidan inom två veckor anmälan ske, om arbetsgivar- eller arbetarorganisation

eller enskild arbetsgivare sedermera inträtt som part i avtalet, eller om avtalet

upphört att gälla med avseende å några eller alla parter i detsamma. Försum­

melse att fullgöra nu nämnda skyldigheter medför bötesansvar. I den norska

lagen stadgas, att inom två veckor efter det kollektivavtal underskrivits en be­

styrkt avskrift därav skall insändas till riksförlikningsmannen. Såsom jag

redan berört utgör avtalets ingivande till myndighet i vissa länder en förutsätt­

ning för att avtalet skall träda i kraft.

Enligt 1910 års förslag ålåg det dem, som slutit kollektivavtal, att inom fjor­

ton dagar därefter insända ett exemplar av den upprättade handlingen till kom­

mer skollegium. Därest i enlighet med kollektivavtalet i särskild handling upp­

tagits bestämmelser angående arbetslön, som skulle beräknas efter arbetets

myckenhet eller beskaffenhet, erfordrades icke insändande av dylik ackords-

prislista. Underlåtenhet att insända avtalet medförde bötesstraff. Såsom grund

för dessa föreskrifter anfördes, att avtalets ingivande till myndighet vore en

av statistiskt och annat allmänt intresse betingad åtgärd.

Särskilda utskottet 1910, som ansåg, att omförmälda tid borde förlängas till

en månad, föreslog tillika borttagande av ansvarsbestämmelsen. Då parterna

dittills i allmänhet visat sig villiga att tillhandahålla kollektivavtalen, vore det

nämligen enligt utskottets mening ej nödigt att förstärka det givna påbudet om

avtalens insändande med straffhot.

Kommerskollegium hade i sitt år 1910 avgivna utlåtande intet att erinra mot

den av utskottet föreslagna lydelsen av ifrågavarande bestämmelse. Emeller­

tid ville kollegium ifrågasätta, huruvida det icke vore lämpligast föreskriva,

att ackordsprislista, som kontrahent ej vore skyldig att tillställa kommerskol­

legium, dock skulle på begäran insändas till nämnda myndighet.

På sätt särskilda utskottet hemställt bestämdes i 1911 års förslag den tid,

inom vilken upprättat kollektivavtal skulle insändas till kommerskollegium, till

en månad från avtalets slutande, varjämte stadgandet om bötespåföljd för un­

derlåtenhet att fullgöra berörda skyldighet uteslöts.

Med anledning av en inom andra kammaren väckt motion föreslog särskilda

utskottet 1911 sådan ändring i förslaget, att även handling innehållande skilje­

dom, som enligt lagen vore att jämställa med kollektivavtal, skulle insändas

till kommerskollegium.

Den i 1911 års proposition föreslagna bestämmelsen med det av särskilda

utskottet förordade tillägget upptogs i socialstyrelsens år 1916 avgivna förslag

med den ändringen, att insändandet skulle ske till styrelsen.

Mot sistnämnda förslag anmärkte svenska murareförbundet, att det ville

synas, som socialstyrelsen hade nog av att ett exemplar insändes och att insän­

dandet utan olägenhet kunde åläggas arbetsgivaren, vilken i allmänhet lättast

kunde göra det. Avtalet borde insändas i huvudskrift eller bestyrkt avskrift.

Enligt de sakkunnigas utkast åligger det arbetsgivare eller förening av ar­

betsgivare, som slutit skriftligt kollektivavtal, att inom en månad därefter till

socialstyrelsen insända avskrift av avtalet. Liksom i de tidigare förslagen om­

fattar skyldigheten att insända avtalet icke ackordsprislista, som i enlighet med

avtalet upptagits i särskild handling.

Såsom motivering för denna bestämmelse hava de sakkunniga anfört:

»Då det är av värde, att träffade kollektivavtal bringas till offentlig känne­

dom, har i denna paragraf stadgats, att dylika avtal skola i avskrift insändas

till socialstyrelsen. Sådant insändande kan givetvis föreskrivas endast beträf­

fande avtal, som upprättats skriftligen. Tydligt är jämväl, att därest vissa av­

talsbestämmelser eller förklaringar rörande sådana upptagits i särskilt proto­

koll, detta protokoll sasom utgörande en del av avtalet även bör inskickas.

Däremot har undantag gjorts för ackordsprislistor, vilka upptagits i särskild

handling. Insändandet av dylika listor, vilka i regel äro av föga allmänt in­

tresse, skulle ofta vara mycket betungande för kontrahent, som vore pliktig

härtill. Offentliggörandet av sådana listor skulle även i vissa fall kunna med­

föra fara för röjande av yrkeshemlighet. Med hänsyn därtill, att det i all-

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

131

K. 11 §.

1911 års

förslag.

1916 års

förslag.

De

sakkunniga.

K. 11 §. 132

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Departe­

mentschefen.

Tvingande

regler.

mänhet är lättare för arbetsgivare eller förening av arbetsgivare än för arbe­

tarsammanslutning att ombesörja insändande, varom nu är fråga, har skyl­

dighet härutinnan ålagts endast arbetsgivarsidan.

I den mån arbetsdomstol för prövning av där förekommande mål behöver till­

gång till kollektivavtal, som icke tillhandahålles av parterna, torde domstolen

kunna hänvända sig till socialstyrelsen.»

I likhet med de sakkunniga har jag ansett det lämpligt, att hos socialstyrelsen

finnes en fullständig samling av upprättade kollektivavtal och att det ålägges

arbetsgivarparten att ombesörja avtalets insändande till socialstyrelsen. Då

skriftlig form för avtalets upprättande ej erfordras, kan avtalet tänkas åter­

givet — förutom i en urkund — jämväl i ett vanligt förhandlingsprotokoll.

Så snart avtalet på det ena eller andra av dessa sätt återgivits i skrift, bör

den sålunda upprättade handlingen insändas. Men det är naturligen icke ute­

slutet — ehuru uppenbarligen sällsynt — att avtalet alls icke återgivits i skrift.

För detta undantagsfall synes det böra åläggas arbetsgivaren att sörja för att

en skriftlig redogörelse för avtalet inkommer till socialstyrelsen. Detta är er­

forderligt redan för att socialstyrelsens samling av kollektivavtal skall bliva

fullständig. Men mera betydelsefullt är enligt min mening, att man på denna

väg kan framtvinga ett skriftligt återgivande av kollektivavtalets innehåll

utan att behöva uppställa skrift såsom form för avtalets giltighet, vilket jag

av anledningar, som framhållits vid 1 §, anser vara av särskild vikt att und­

vika. För vinnande av detta syfte är emellertid icke tillräckligt att godtaga

en av arbetsgivarparten uppsatt skriftlig redogörelse för avtalets innehåll.

Det är erforderligt att även hava motsidans bekräftelse på att avtalet blivit

rätt återgivet. De sålunda av mig föreslagna reglerna torde emellertid

förutsätta, att arbetsgivarens skyldigheter i angivna hänseenden förknippas

med bötespåföljd i händelse av underlåtenhet att ställa sig föreskrifterna till

efterrättelse. I * * * * * * * 9

I motiveringen anföra de sakkunniga:

»Därest lagen skall fylla sin uppgift att skänka helgd åt kollektivavtalet och

främja lugna förhållanden på arbetsmarknaden, är det nödvändigt, att vissa av

lagens bestämmelser erhålla tvingande natur. Så är framför allt förhållandet

med reglerna rörande förbud mot stridsåtgärder och om verkan av brott mot

kollektivavtalet. I en del hänseenden böra emellertid kontrahenterna äga rätt att

träffa överenskommelse om villkor, som avvika från lagens föreskrifter. I

denna paragraf angivas de stadganden, som där ej annat följer av deras av­

fattning, icke kunna sättas ur kraft genom överenskommelse mellan kontra­

henterna. Intages i avtalet bestämmelse, som står i strid med något av dessa

stadganden, är bestämmelsen utan verkan.»

Enligt 14 § i de sakkunnigas utkast skulle 1 §, 3—6 §§, 8 § första stycket,

9 § första stycket samt 10 och 13 §§ i utkastet, motsvarande 1 §, 3—5 §§, 8 §

första stycket samt 9 och 11 §§ i det omarbetade förslaget erhålla tvingande

natur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

133 tf U §■

Beträffande de sakkunnigas utkast i denna del har socialstyrelsen anfört, att

urvalet av de bestämmelser, som skulle vara av tvingande natur, ej vore när­

mare motiverat och syntes kunna giva anledning till vissa erinringar. Då 3 §

vore inbegripen bland stadgandena om tvingande natur, måste det anses för­

bjudet att tillförsäkra en viss grupp föreningsmedlemmar möjlighet att träffa

överenskommelser oberoende av kollektivavtalet genom att i detsamma intaga

en bestämmelse om att 3 § första stycket icke skulle äga tillämpning i avse­

ende å nämnda föreningsmedlemmar. Men 2 § första stycket första punkten

hade, ehuru av grundläggande betydelse för lagutkastets viktigaste bestäm­

melser, icke ansetts vara av dylik natur, varför hinder icke mötte att åväga­

bringa samma avtalsfrihet genom en bestämmelse i kollektivavtalet om undan­

tag från sistnämnda lagrum. Berörda båda lagrum, av vilka det första blott

vore en följdsats av det senare, kunde icke behandlas olika i förevarande av­

seende. Jämväl mellan 10 och 11 §§ rådde ett så nära samband, att de syntes

böra följas åt i fråga om bindande verkan. Vad åter anginge 3 § andra stycket

och 13 §, vilka vore inbegripna bland de tvingande bestämmelserna, syntes det

kunna ifrågasättas, om skälig anledning därtill funnes, då nämnda lagrum

reglerade förhållanden, som uppenbarligen låge utom området för parternas

förfoganderätt. Centralförbundet för socialt arbete har ifrågasatt om icke an­

talet av sådana bestämmelser, vilka skulle kunna sättas ur kraft genom par­

ternas överenskommelse, kunde i någon mån inskränkas.

Det synes icke erforderligt att begränsa parternas avtalsfrihet i så stor ut­

sträckning som de sakkunniga föreslagit. Att de i 4 § intagna bestämmelserna

rörande fredsförpliktelsen böra vara av tvingande natur, torde vara ställt utom

tvivel. Föreskrift därom har intagits i sista stycket av nämnda paragraf. Av

övriga bestämmelser4 bör tydligen stadgandet i 5 § om maximitid för kollektiv­

avtals bestånd icke kunna åsidosättas genom överenskommelse. Detta torde

dock med erforderlig tydlighet framgå av stadgandets egen avfattning. Att

bestämmelsen i sista punkten av 2 § är tvingande måste anses följa av sakens

natur. Föreskrifterna i 11 §, vilka icke äro av civilrättsligt utan av admini­

strativt innehåll, kunna uppenbarligen icke vara föremål för parternas för­

fogande. Med undantag av nu angivna stadganden böra bestämmelserna i den

föreslagna lagen enligt min uppfattning kunna få åsidosättas genom avtal.

På grund av vad sålunda anförts har det i de sakkunnigas förslag upptagna

särskilda stadgandet om tvingande bestämmelser kunnat utgå.

Övergångsbestämmelsen.

Beträffande övergångsbestämmelsen hava de sakkunniga anfört bland annat,

att något hinder icke borde möta mot att göra lagens bestämmelser tillämpliga

å kollektivavtal, som slutits före dagen för lagens ikraftträdande. Därvid borde

emellertid undantagas föreskriften om maximitid för kollektivavtals giltig­

het, de särskilda bestämmelserna om uppsägning, då kollektivavtal slutits av

flera, samt bestämmelsen om skyldighet att insända avskrift av skriftligt kol­

lektivavtal.

Yttranden.

Departe­

mentschefen

De

sakknnniga.

A. 1 §.

Yttrande.

Departe­

mentschefen.

Särskilda

organ f ör

avgörande

av tvister om

kollektiv­

avtal.

1910 års

förslag.

Landssekretariatet har ansett, att den ifrågasatta lagstiftningen icke borde

erhålla giltighet beträffande kollektivavtal, som slutits innan lagen trätt i kraft.

Jämväl de äldre svenska förslagen stodo på den ståndpunkten, att de upp­

tagna reglerna om kollektivavtal skulle med vissa undantag gälla även i fråga

om avtal, som slutits före lagens ikraftträdande. Härmed avsågs icke att

bryta mot den allmänna grundsatsen, att en civillag icke bör hava tillbaka-

verkande kraft. Det ansågs nämligen, att de föreslagna reglerna om kollek­

tivavtal på de flesta punkter ej stode i strid jned gällande uppfattning om ett

kollektivavtals natur och innebörd. Genom att bestämmelserna gjordes till­

lämpliga även på äldre rättsförhållanden kränktes alltså ej någons rätt, var­

emot reda och ordning vunnes.

Till denna uppfattning har jag anslutit mig. I likhet med de sakkunniga fin­

ner jag, att från regeln, att lagen skall gälla även äldre avtal, undantag behöva

göras endast för bestämmelserna i 5, 6 och 11 §§.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Förslaget till lag om arbetsdomstol.

1

§•

[Vid framläggandet av 1910 års förslag till lag om särskild domstol i vissa

arbetstvister anförde departementschefen, att för avgörande av tvister om kol­

lektivavtal, där fråga således varit om tolkning eller tillämpning av sådant

avtal, om bedömande huruvida brott mot detsamma ägt rum eller vilken på­

följd dess brytande borde medföra, hade dittills i ytterst ringa omfattning

anlitats domstols medverkan. Där icke skiljedomsförfarande kommit till an­

vändning i enlighet med bestämmelse i avtalet eller efter särskild överenskom­

melse, hade i sista hand den tillfälliga maktställningen vanligen fått vara av­

görande, antingen efter det öppen strid etablerats eller så, att den svagare par­

ten i känslan av sin underlägsenhet funnit sig föranlåten att utan sådan ned­

lägga ett än så befogat anspråk. Det synnerligen otillfredsställande i ett så­

dant förhållande låge i öppen dag. Främst syntes obenägenheten att vända sig

till domstol med ifrågavarande slag av tvister hava föranletts av tvekan om kol­

lektivavtalets rättsliga innebörd och verkan. Men starkt bidragande orsaker

kunde även med visshet antagas hava varit en förefintlig misstro till de vanli­

ga domstolarnas sakkunskap på ifrågavarande område samt misströstan om

möjligheten att utan längre dröjsmål få tvisten prövad och slutligen avgjord.

Därest genom lagstiftning om kollektivavtalet detta bleve rättsligen reglerat,

och således den nyss antydda tvekan om dess rättsverkan bleve undanröjd, måste

det ock vara lagstiftaren angeläget att tillse, att tvister rörande det genom kol­

lektivavtalet uppkomna rättsförhållandet kunde på ett snabbt och i allo till­

fredsställande sätt bringas till sin lösning. Därutinnan förefunnes ett allmänt

intresse av betydande räckvidd. Full tilltro till rättsskipningen på nämnda om­

råde måste förefinnas hos de genom avtalet berättigade och förpliktade, därest

ej den faran skulle hota, att vid uppkomna rättstvister, där ju oftast, åtminstone

pa endera sidan, ett flertal individer eller en sammanslutning av sådana upp-

Kungl. May.ts proposition nr 89.

135

*4.

1 §.

trädde såsom part, mer eller mindre omfattande arbetsinställelser eller andra

dylika åtgärder tillgrepes i stället för rättsliga medel. Även snabbhet i av­

görandet utgjorde en nödvändig förutsättning för att icke den spänning, som

ofta funnes mellan parterna, genom dröjsmål med tvistens slitande skulle brin­

gas till den punkt, att maktmedlen komme till användning. Och förelåge be­

rörda fara, måste en lagstiftning om kollektivavtalet anses hava i väsentlig mån

förfelat sitt ändamål att verka ordnande och lugnande på arbetsförhållandena.

Flerstädes i andra länder hade ansetts nödigt att för reglerande av rättstvister

i allmänhet mellan arbetsgivare och arbetare inrätta särskilda dömande institu­

tioner, industridomstolar, hos vilka speciell sakkunskap på det industriella om­

rådet skulle vara till finnandes. Om ock behovet av särskilda domstolar för

alla arbetstvister ej hos oss framträtt med någon större grad av styrka, syntes

dock den uppfattning om den egenartade naturen av dessa tvister och deras

egenskap att lätt kunna medföra i socialt avseende menliga verkningar, som

varit bestämmande vid upprättandet av dylika domstolar, göra sig betydligt

starkare gällande i fråga om det särskilda slag av arbetstvister, där tvisten

rörde sig om något ur ett kollektivavtal härflutet rättsförhållande. Faran

för att tvist om kollektivavtalet skulle kunna sätta samhällsfreden på spel hade

redan påpekats och låge uppenbarligen där betydligt närmare till hands än vid

meningsskiljaktigheter om det individuella arbetsavtalet. Med den allt mera

fortskridande utvecklingen av kollektivavtalet att reglerande omfatta arbets­

avtalets alla detaljer, krävdes tydligtvis ofta för bedömande av förstberörda

slag av tvister en omfattande och noggrann praktisk insikt i de industriella för­

hållandena. Men av än större vikt vore, att den dömande myndigheten besutte

ingående kännedom ej blott om kollektivavtalets historiska utveckling såväl i

allmänhet som i det speciella fallet utan även om åskådningar och rättsuppfatt­

ning hos parterna å ömse sidor; endast därigenom kunde erhållas full förståelse

av vad parterna velat i ett dylikt avtals särskilda bestämmelser inlägga och vad

detsamma i hänseenden, där uttryckliga stadganden saknades, finge anses in­

nebära.

I enlighet med dessa synpunkter förordades i 1910 års förslag inrättande av

en särskild domstol för vissa arbetstvister.

Jämväl det för 1911 års riksdag framlagda förslaget och socialstyrelsens år

1916 avgivna förslag innehöllo bestämmelser om anordnande av särskilda organ

för behandling av tvister rörande kollektivavtal.

I avgivna yttranden över socialsts^relsens förslag förklarade sig landssekre-

tariatet ävensom svenska handskarbetareförbundet, svenska hattarbetareförbun­

det samt svenska sko- och läderindustriarbetareförbundet icke hava någon

principiell invändning mot grunderna för upprättande av en arbetsdomstol för

avdömande av rättstvister.

De sakkunniga hava vid ärendets behandling utgått från den förutsättningen,

att för upptagande och avgörande av tvister, som nu berörts, borde finnas sär­

skilda organ.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, har i sitt utlåtande funnit de i de sak­

kunnigas utkast upptagna bestämmelserna om tillsättandet av ledamöter i

1911 och

1916 års

förslag.

De

sakkunniga.

Yttrande.

A. 1 §.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Departe­

mentschefen.

Domstol

eller skilje­

nämnd.

De

sakkunniga.

arbetsdomstolarna synnerligen olyckliga, Intet kunde, då det gällde rätts­

vården, vara så viktigt som att domarna vore och verkligen kände sig vara

fullständigt fria från allt inflytande från parternas sida. Erfarenhet från

skiljedomsväsendet talade för olämpligheten av att i domstolen införa perso­

ner med i bestämda riktningar förutfattade meningar. Minsta sken därav

borde sorgfälligt undvikas vid tillsättande av domare. Med hänsyn därtill

och då de av de sakkunniga föreslagna specialdomstolarna komme att för­

orsaka staten ansenliga kostnader, syntes det styrelsen angeläget, att rätts­

skipningen inom ifrågavarande område ordnades på annat sätt. För vinnan­

de av en säkrare, enklare och billigare rättsskipning ville styrelsen ifråga­

sätta, att ett fåtal rådstuvurätter, exempelvis i Stockholm, Göteborg, Malmö

och Sundsvall, finge i uppdrag att handlägga ifrågavarande mål. Såsom över­

domstol borde en avdelning av någon hovrätt lämpligen kunna anlitas.

Enligt min mening lämpa sig de allmänna domstolarna mindre väl för hand­

läggning av tvister på grund av kollektivavtal. Såsom jag redan berört, med­

giver icke vår nuvarande rättegångsordning den snabbhet i avgörandet, som

är särskilt nödvändig för tvister på arbetsmarknaden. Ej heller besitta de

allmänna domstolarna för närvarande i allmänhet erforderlig sakkunskap.

Tydligt är även, att dessa domstolar ej i samma grad kunna förvärva parternas

förtroende som för ändamålet bildade organ, på vilkas sammansättning parterna

kunna öva inflytande. Erfarenheten har ock visat, att parterna endast sällan

vända sig till de allmänna domstolarna med tvister, varom nu är fråga. I samt­

liga äldre förslag har man därför förutsatt, att särskilda organ skulle inrättas

för prövning av dylika mål. Något skäl att frångå denna uppfattning synes ej

föreligga. Jag kan således icke biträda förslaget att uppdraga handlägg­

ningen av dylika mål åt vissa rådstuvurätter utan anser nödvändigt att för

detta ändamål upprätta särskilda organ.

Beträffande den lämpligaste formen för det eller de ifrågasatta nya organen

hava de sakkunniga anfört:

»Vid skapandet av statliga organ för prövning av tvister på grund av kol­

lektivavtal kan endera av två organisationsformer komma till användning. Or­

ganen kunna anordnas antingen såsom skiljenämnder eller såsom domstolar.

Därest domstolarnas ledamöter tillsättas allenast på förordnande samt vissa

av dem utses efter förslag av parternas organisationer, torde skillnaden mel­

lan domstolar och under statens medverkan skapade skiljenämnder icke bliva

stor. Vissa olikheter bestå dock.

Till en början ma framhallas, att det i och för sig är oegentligt att välja

beteckningen »skiljenämnd» för ett dömande organ, som äger till prövning

upptaga tvist på begäran av allenast den ena parten utan att parterna förut

överenskommit, att tvister mellan dem skola upptagas av detta organ, och utan

att appell till allmän domstol medgives. Vårt rättssystems allmänna läggning

hänvisar till att ett sådant organ även formellt bör framstå såsom en domstol.

Bortsett från denna mera formella synpunkt, hava vid bedömande av de

bada organisationsformernas sakliga fördelar och olägenheter övervägande

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

137

]A. 1 §.

skäl befunnits tala för domstolsalternativet. Den omständigheten, att dom­

stolarnas samtliga ledamöter tillsättas av statsmakten, torde medföra, att de i

högre grad än skiljemän, vilka utses av parterna, känna sig såsom utövare av

statens rättskipning och söka träffa ett opartiskt avgörande. Härtill bidra­

ger, att av domstolsledamöter kan krävas avläggandet av domared. Man har

även anledning antaga, att domstolar lättare än skiljenämnder skola omfattas

med förtroende och förvärva nödig auktoritet. Användandet av domstolsfor-

men medför även den tekniska fördelen, att man i stor utsträckning kan anknyta

till gällande processregler och icke behöver utrusta de nya dömande organen

med befogenheter, som icke tillkomma vanliga skiljenämnder. Sålunda bliva

det dömande organets domar utan vidare verkställbara. En annan fördel er­

bjuder den omständigheten, att domstolsalternativet utan särskilda bestämmel­

ser möjliggör vittnens hörande på ed. De föreslagna nya dömande organen

hava därför anordnats såsom domstolar. Med hänsyn till beskaffenheten av de

mål, som skola tillhöra deras kompetensområde, torde de böra benämnas ar­

betsdomstolar. Angående de olika slagen av arbetsdomstolar hänvisas till mo­

tiveringen under 3 §.

I det föregående har antytts, att ledamöterna i arbetsdomstolarna böra till­

sättas allenast på förordnande. Detta synes nödvändigt redan av statsfinan-

siella skäl. Det är omöjligt att på förhand beräkna omfattningen av den ar­

betsbörda, som kommer att åvila arbetsdomstolarna. Man torde därför icke

böra för ändamålet skapa nya ordinarie befattningar, då man kan riskera, att

innehavarna icke få full sysselsättning. Av samma skäl lärer det bliva nöd­

vändigt att låta befattningarna tills vidare uppehållas vid sidan av innehavar­

nas övriga verksamhet. Skulle det sedermera visa sig, att arbetsbördan blir för

stor för att låta förena sig med en dylik anordning, får tagas under över­

vägande, huruvida befattningarna böra göras till ordinarie eller annan åtgärd

vidtagas i syfte att bereda ledamöterna möjlighet att helt ägna sig åt verksam­

heten i arbetsdomstolarna. En eventuell utveckling i denna riktning kan icke

åberopas såsom skäl mot domstolsalternativet och för skiljenämndsalternativet,

enär en arbetsbörda, som medför, att ledamöternas hela arbetsförmåga tages i

anspråk för befattningarnas upprätthållande, uppenbarligen skulle hava nöd­

vändiggjort motsvarande anordning, om skiljenämnder från början föredragits.

Även om bestämmelserna angående de dömande organen kunna i stor ut­

sträckning anknytas till gällande processregler, har det naturligen varit er­

forderligt att meddela föreskrifter om avvikelser i åtskilliga hänseenden. Des­

sa avvikelser gå särskilt ut på ett förenklat och koncentrerat förfarande i frå­

ga om måls såväl anhängiggörande som handläggning. I sistnämnda hän­

seende har det framför allt ansetts erforderligt att föreskriva skyldighet för

arbetsdomstolarna att vaka över att mål slutföras utan onödigt uppskov även­

som att inskränka protokollsföringen till det minsta möjliga.»

I anslutning till det anförda hava de sakkunniga föreslagit, att för upp­

tagande och avgörande av mål om kollektivavtal skulle finnas dels lokala

arbetsdomstolar och dels en central arbetsdomstol.

Landssekretariatet har ansett, att den tveksamhet, med vilken man betraktade

Yttrande.

A. 1 §.

Departe­

mentschefen.

Domstols-

organisa-

tionen.

1910 års

förslag.

hela den föreliggande lagstiftningsfrågan, och de omstridda principer, som däri­

genom skulle komma i tillämpning, talade för anordnande av allenast ett skilje-

mannaförf arande.

I denna del kan jag helt ansluta mig till de sakkunnigas uppfattning. Så­

som dessa påpekat, torde visserligen, därest domstolarnas ledamöter tillsättas

på förordnande och parterna erhålla förslagsrätt beträffande vissa ledamöter,

skillnaden icke vara stor mellan domstolar och permanenta, genom statens för­

sorg skapade skiljenämnder. Den på vissa håll förefintliga benägenheten att

föredraga skiljenämnder framför domstolar torde mera hava sin grund i en

förkärlek för själva namnet skiljenämnder än i en på erfarenhet grundad upp­

fattning rörande dessas företräden. Märkas bör även, att på det allmänna

rättsväsendets område för närvarande kan spåras en strävan att undvika

skiljenämnder till förman för domstolarna. På sätt de sakkunniga fram­

hållit, synas dessutom vissa fördelar vara förenade med domstolsalternativet.

Det kan förväntas, att domstolsledamöter lättare än skiljemän skola kunna

frigöra sig från partssynpunkterna och finna ett rättvist avgörande. Av be­

tydelse i detta hänseende är att man av dem kan kräva avläggandet av domar-

ed. Antagligt är även, att domstolar i högre grad än skiljenämnder skola

kunna förvärva erforderlig auktoritet, en omständighet av största vikt, då vär­

det av den föreslagna lagstiftningen till stor del kommer att bliva beroende

av auktoriteten hos det eller de dömande organen. Bland andra fördelar för­

bundna med användandet av domstolsformen märkas särskilt, att utan avvikelse

från gällande regler vittnen kunna höras på ed och de fällda domarna utan

vidare kunna verkställas.

Vid framläggandet av 1910 års förslag anförde föredragande departements­

chefen, att det syntes antagligt, å ena sidan att endast en domstol skulle er­

fordras för behandling av ifrågavarande slag av tvister, och å andra sidan,

att nämnda domstol icke skulle komma att sakna sysselsättning. För par­

terna syntes ett sådant sammanförande av omförmälda tvister till en enda

domstol icke komma att medföra olägenheter av beskaffenhet att böra väcka

betänkligheter. Det vore ju fråga om organiserade arbetare, och även på

arbetsgivarsidan syntes de organiserade utgöra flertalet. Där organisation

förefunnes, komme med all säkerhet dithörande tvister att, där de ej kunde lö­

sas genom förhandlingar mellan de närmast intresserade, tagas om hand av ve­

derbörande huvudorganisationer genom deras styrelser, vilka till sitt vida över­

vägande flertal hade sitt säte i Stockholm, dit följaktligen även domstolen borde

förläggas. Med den allt mera fortskridande organisationen på arbetsgivar­

sidan borde någon avgörande betydelse ej tillmätas de ökade kostnader och svå­

righeter, som tilläventyrs kunde komma att tillskyndas en eller annan utom

sammanslutningarna stående arbetsgivare. Genom den ifrågasatta anordnin­

gen skulle åter redan från början vinnas en synnerligen önskvärd enhetlighet i

rättsskipningen, varjämte utgifterna för den särskilda domstolsinstitutionens

åvägabringande kunde inskränkas till ett belopp, som icke spelade en allt för

stor roll i förhållande till fördelarna av densamma..

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

139

A. 1 §.

I sitt yttrande över nämnda förslag framhöll kommerskollegium — som före­

slog, att till arbetsdomstol skulle hänföras jämväl mål om vissa arbetsavtal,

som icke grundade sig på kollektivavtal — att det syntes uppenbart, att enbart

en stor domstol icke kunde bliva tillfyllest eller för uppgiften lämplig. A ena

sidan vore det tydligt, att möjligheten för en avsevärd del av de, i en avlägsen

landsort bosatta, kollektivavtalsberörda arbetsgivarna och arbetarna — vare

sig de vore anslutna till fackliga huvudorganisationer med säte i huvudstaden

eller icke — att få sina tvister behandlade av arbetsdomstolen i Stockholm,

även om denna undantagsvis kunde sammanträda utanför huvudstaden, prak­

tiskt och ekonomiskt taget måste vara så gott som fullständigt utesluten. Å

andra sidan skulle domstolen med den största sannolikhet komma att bliva

överhopad med massor av rena bagatellmål särskilt från organisationerna i

Stockholm med omnejd, för vilka måls handläggning en så kostsam institution,

som den föreslagna centrala arbetsdomstolen skulle bliva, omöjligen kunde

vara rätt forum. Och därmed vore ändamålet med upprättandet av nämnda

stora arbetsdomstol avsevärt förfelat. Det ville därför synas kollegium ound­

gängligen nödvändigt att vidtaga en uppdelning av det för arbetsdomstolen

avsedda arbetsmaterialet samt hänvisa de bagatellartade tvisterna — och så­

dana av mera lokal begränsning — till avgörande i orterna genom där upp­

rättade lokala arbetsdomstolar. Kollegium förordade därför tillsättandet av

en arbetsdomare (eller en arbetsdomstol) å ett antal distriktsvis centralt be­

lägna orter. Då hela lagstiftningen och de anordningar, som genom densamma

bleve träffade, endast vore att betrakta som försök, syntes antalet arbetsdomare

i orterna kunna till en början bliva helt ringa. Till äventyrs kunde deras antal

tillsvidare inskränkas till fyra, med placering till exempel i Stockholm, Göte­

borg, Malmö och Sundsvall, samt först i mån av yppat behov ytterligare ett

par tillkomma.

Berörda uppfattning delades icke av departementschefen. Vid anmälan av

det för 1911 års riksdag framlagda förslaget anförde han, att det ej kunde

avgöras, huruvida farhågan, att en enda arbetsdomstol ej skulle förslå för hand­

läggning av alla tvister, som enligt förslaget skulle hänskjutas dit, vore befo­

gad eller icke. Ej heller syntes den olägenhet, som kunde uppkomma därige­

nom att forum för parter från hela riket vore att finna vid en enda domstol, böra

verka avskräckande, en olägenhet, som för övrigt minskades genom möjligheten

för domstolen att förflytta sig till olika platser. Hänsyn borde även tagas till

det förhållande, som över huvud gjort det möjligt att söka genomföra en sådan

anordning, nämligen att talan vid domstolen vore avsedd att i de flesta fall

föras av organisationer, och att dessa syntes hava benägenhet att alltmera cen­

traliseras. Fördelarna av nämnda anordning vore uppenbara. Förutom det

att därigenom åt domstolen kunnat givas en synnerligen betryggande samman­

sättning, vore säkerligen mycket att vinna i det avseendet, att på sådant sätt

på det nya rättsområdet redan från början skapades en fullt enhetlig praxis.

Ett uppdelande av målen på flera domstolar skulle tillika med nödvändighet

innebära ett återinförande av appellrätt till högre instans och således ett även­

tyrande av den snabbhet i avgörandet, vars befordrande på de flesta håll just

1911 års

förslag.

A. 1 §.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

1916 års

förslag.

De

sakkunniga.

ansetts påkalla borttagande av rätten att fullfölja talan mot arbetsdomstolens

beslut. Framhållas borde även, att gränsen mellan bagatellmålen, som enligt

kommerskollegii förslag skulle gå till de lokala domstolarna, och de mera vik­

tiga, vilka borde avgöras direkt av centraldomstolen, vore synnerligen svår att

uppdraga.

I en inom riksdagen väckt motion framhölls såsom nödvändigt att inrätta

lokala rättsorgan för avgörande av olika slags tvister, bland annat i samband

med de personliga arbetsavtalen. Särskilda utskottet biträdde emellertid Kungl.

Maj:ts förslag i denna del.

Jämväl i socialstyrelsens förslag år 1916 förutsattes inrättandet av alle­

nast en central arbetsdomstol. Tillika föreslog emellertid styrelsen, att möjlig­

het borde beredas Kungl. Maj :t att i mån av behov utse arbetsdomare med upp­

drag att på anmodan av parter eller andra vederbörande var för sig avgöra ar­

betstvister eller såsom opartisk ordförande i skiljenämnd deltaga i dylika tvi­

sters slitande.

De sakkunniga hava föreslagit inrättande av dels lokala arbetsdomstolar dels

ock en central arbetsdomstol. Den senare skulle utgöra överinstans i förhål­

lande till de lokala domstolarna och dessutom i första instans upptaga vissa

viktigare mål. Lokal arbetsdomstol skulle bestå av ordförande och två ledamöter.

Det skulle ankomma på Konungen att bestämma antalet lokala arbetsdomstolar

och deras domsområden. I fråga om de lokala arbetsdomstolarnas territoriella

behörighet skulle gälla, att då uppkommen tvist vore hänförlig till viss arbets­

plats, målet skulle upptagas av den arbetsdomstol, inom vars domsområde ar­

betsplatsen vore belägen. Vore tvisten hänförlig till arbetsplatser inom olika

domsområden eller vore den icke hänförlig till särskild arbetsplats, skulle målet

höra under den arbetsdomstol, inom vars område förening av arbetsgivare eller

arbetare, mot vilken talan fördes, hade sin expedition eller, när talan fördes mot

enskild person, denne hade sitt hemvist.

I motiveringen hava de sakkunniga beträffande förslaget att inrätta två in­

stanser anfört:

»På sätt under 1 § framhållits är det icke möjligt att nu bedöma omfatt­

ningen av den arbetsbörda, som kan komma att åvila de föreslagna arbets­

domstolarna. Antagligen nödgas man emellertid räkna med att ett ej obe­

tydligt antal mål kommer att underställas deras prövning. Vid sådant för­

hållande synes det icke lämpligt att för ändamålet inrätta allenast en dom­

stol. Fara föreligger, att en dylik domstol, omfattande landet i dess helhet,

skulle bliva alltför hårt belastad. Med hänsyn till snabbheten i rättsskip­

ningen, som för mål av här ifrågavarande beskaffenhet är av särskilt stor

betydelse, måste balanser av mål om möjligt undvikas. Redan av detta skäl

torde det vara nödvändigt att upprätta flera arbetsdomstolar, vilka givetvis

böra förläggas i olika delar av landet. Härav följer emellertid, att därest

enhetligheten i rättsskipningen icke skall gå förlorad, möjlighet måste fin­

nas att fullfölja talan från de lokala domstolarna till en central domstol. In­

rättandet av ett antal lokala arbetsdomstolar medför även andra betydande

fördelar. Erfarenheten från centrala skiljenämndens verksamhet visar, att de

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

141

A. 1 §.

flesta av de utav nämnden handlagda målen äro jämförelsevis obetydliga. Vis­

serligen äro en del av dessa av prejudicerande natur, men flertalet är dock

av ringa betydelse. Att för dessa mål föreskriva anlitandet av en central dom­

stol synes icke lämpligt. På grund av den sammansättning, som en dylik

domstol måste äga, skulle statsverket därigenom åsamkas kostnader, som icke

stode i rimligt förhållande till målens betydelse. Om en rättsordning skapas

för slitande av tvister om kollektivavtal, maste också tillses, att parterna även

i obetydliga tvister äga möjlighet att komma till sin rätt utan större besvär

och drygare kostnader. Eljest är det att befara, att parterna hellre avsta från

sin rätt än draga tvisterna under arbetsdomstols prövning. Med hänsyn härtill

synes det icke böra ifrågakomma att tvinga parterna att även i obetydliga

tvister föra rättegång vid en central domstol. I allmänhet är det för dem

bekvämare och förenat med mindre utgifter att utföra sin talan vid en lokal

domstol. Märkas bör jämväl, att i ett stort antal mål ett riktigt avgörande icke

kan träffas utan besiktning på arbetsplatsen. Särskilt är detta förhållandet

inom byggnadsfacket. Domstolsförfattningen bör därför sa anordnas, att

domstolen utan alltför stor omgång kan hålla sammanträde å den arbetsplats,

till vilken tvisten hänför sig. På grund av vad sålunda anförts har det ansetts

lämpligt att föreslå inrättande av ett antal lokala arbetsdomstolar samt en

central arbetsdomstol.

En anordning med två olika instanser för mål av här ifrågavarande natur

är emellertid givetvis förenad med den olägenheten, att en något minskad

snabbhet i avgörandet föranledes. Man kunde visserligen tänka sig en sadan

anordning, att mål av mindre vikt icke finge fullföljas från de lokala arbets­

domstolarna. Genomförandet av en sådan anordning torde emellertid vara för­

enat med oöverkomliga svårigheter. Att på förevarande område i lag fastslå

vad som är mål av större vikt och mindre vikt later sig näppeligen göra. En

tvist angående en enskild arbetares rätt, vilken tvist kanske i och för sig endast

gäller några tiotal kronor, kan vara prejudicerande för tillämpningen av ett

stort riksavtal och sålunda vara av synnerligen stor vikt för de organisa­

tioner, som slutit nämnda avtal, och för samtliga deras medlemmar. Härtill

kommer betydelsen av den enhetliga rättstillämpningen, vilken skulle äventyras,

om de lokala arbetsdomstolarnas avgöranden i mindre tvister icke skulle få

dragas under en överdomstols prövning. Man kan nämligen förutse, att här­

igenom vissa områden av kollektivavtalsförhallanden skulle bliva undandragna

den centrala domstolens avgöranden.

Emellertid torde de tvister, som fordra det snabbaste avgörandet, tillika

vara de största och viktigaste. Denna omständighet har gjort, att man an­

sett sig kunna föreslå, att vissa slag av tvister, som på en gång äro betydelse­

fulla och fordra ett snabbt avgörande, skola på begäran av någon av parterna

upptagas direkt av centrala arbetsdomstolen. Tvister, som här avses, äro tvister

angående stridsåtgärders tillåtlighet, vare sig i målet yrkas skadestånd eller

tvisten utföres i form av en tolknings- eller annan fastställelsetalan. Till den

grupp av tvister, som få upptagas direkt av centrala arbetsdomstolen, böra

emellertid hänföras även de därmed i visst avseende likartade, i 9 § av ut-

A. 1 §.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

kastet till lag om kollektivavtal reglerade frågorna om hävande av kollektiv­

avtal på grund av förfarande från ena sidan, som strider mot lag eller avtalet.

Det erinras, att sadant hävande kan komma till stand icke blott på grund av

stridsåtgärd, som strider mot lag eller avtal, utan även på grund av annat

åsidosättande av de förpliktelser, som åvila vederbörande.»

Vidkommande de lokala arbetsdomstolarnas sammansättning hava de sakkun­

niga yttrat:

»De lokala arbetsdomstolarna böra erhålla sådan sammansättning, att garanti

skapas för ett opartiskt och samtidigt sakkunnigt bedömande av uppkomman­

de tvistefrågor. Med hänsyn härtill synes det icke lämpligt, att arbetsdom­

stolarna organiseras såsom enmansdomstolar. Den, som skall leda domstolens

förhandlingar, måste hava juridisk utbildning, och det kan ej alltid förväntas,

att han tillika skall hava den ingående kunskap och erfarenhet rörande arbets­

förhållanden, som äro önskvärda. I domstolen måste därför beredas plats för

lekmän, som företräda denna sakkunskap. Emellertid bör domstolen icke göras

större än att den jämförelsevis lätt kan sammanträda även å annan ort än den,

där domstolen har sitt säte. Tillses bör jämväl, att domstolsorganisationen

icke asamkar statsverket onödiga kostnader. Av nu anförda skäl har det

funnits lämpligast, att domstolen sammansättes av ordförande och två leda­

möter.»

Rörande antalet lokala arbetsdomstolar hava de sakkunniga anfört:

»Såsom redan framhållits, är det svårt att för närvarande bedöma omfatt­

ningen av den arbetsbörda, som kommer att åvila de lokala arbetsdomstolarna.

Med hänsyn därtill synes det icke lämpligt att i lagen angiva antalet arbets­

domstolar och deras domsområden. Det torde vara nödvändigt att hålla möj­

lighet öppen till omreglering på enklare sätt än genom lagändring i den mån

erfarenhet vinnes rörande domstolarnas belastning. Tydligt torde även vara,

att därest förhållandena på arbetsmarknaden ändras, det kan bliva erforderligt

att öka antalet arbetsdomstolar eller vidtaga förändringar beträffande de redan

inrättade domstolarnas förläggningsorter eller domkretsar. På grund härav

har i förevarande paragraf stadgats, att det tillkommer Konungen att bestäm­

ma antalet arbetsdomstolar och deras domsområden.»

De sakkunniga hava meddelat, att man vid förslagets upprättande utgått

från att arbetsdomstolarna tills vidare skulle vara till antalet fyra, med säte

i Stockholm, Malmö, Göteborg och Sundsvall.

Motiveringen till bestämmelserna rörande de lokala arbetsdomstolarnas terri­

toriella behörighet innehåller i huvudsak följande:

»Lämpligt synes vara, att om uppkommen tvist hänför sig till viss arbets­

plats, målet upptages vid den domstol, inom vars domsområde arbetsplatsen

är belägen. Nämnda domstol torde i många fall äga kännedom om de lokala

förhållandena eller genom besiktning på arbetsplatsen kunna skaffa sig upp­

lysning därom. Rättegångens förande vid denna domstol är även i regel för

parterna förenat med mindre kostnader och besvär än en process vid annan

domstol. Stundom torde tvist hava avseende å arbetsplatser belägna inom

skilda domsområden och det lärer även ofta komma att inträffa, att tvisten

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

143

A. 1 §.

ej kan hänföras till någon bestämd arbetsplats. I dylika fall torde målet böra

bandläggas vid den domstol, inom vars område förening av arbetsgivare eller

arbetare, mot vilken talan föres, har sin expedition. Om talan riktas mot

enskild person, bör den domstol vara behörig, inom vars domkrets personen har

sitt hemvist, d. v. s. enligt gällande praxis är mantalsskriven. Naturligen

bör sistberörda forumregel gälla även för sådan juridisk person, som i egen­

skap av arbetsgivare kan framträda såsom part, samt sålunda, då talan föres

mot dylik juridisk person, den domstol vara behörig, inom vars område den

juridiska personen har sitt säte.»

Mot förslaget att anordna två instanser hava i de inkomna utlåtandena fram­

ställts erinringar. Sålunda har socialstyrelsen — vilken på sätt jag i annat

sammanhang kommer att beröra föreslagit, att till arbetsdomstols handlägg­

ning borde hänföras allenast mer betydelsefulla eller svårbedömda mål om

kollektivavtal — ansett, att domstolsorganisationen borde inskränkas till en

enda central arbetsdomstol. Oavsett den kostnadsbesparing en dylik inskränk­

ning skulle medföra för staten, förefölle det styrelsen, som om en koncen­

tration av nämnda måls handläggning skulle vara önskvärd med hänsyn till

den enhetliga rättsbildningen och detta särskilt under dess första och grund­

läggande stadium. Skulle arbetsdomstolens arbetsbörda visa sig bliva allt för

stor, kunde berörda missförhållande lämpligen avhjälpas genom att låta den

arbeta på avdelningar. Likaså har svenska arbetsgivareföreningen uttalat be­

tänkligheter mot den föreslagna anordningen med två instanster. Om en lokal

arbetsdomstol avkunnat dom i ett mål, bleve därmed frågan icke definitivt av­

gjord, utan domen kunde överklagas i centrala arbetsdomstolen. Under den

tid, då det vore ovisst om den lokala arbetsdomstolens beslut skulle bliva gäl­

lande eller icke, uppkomme ett osäkerhetstillstånd, som i de flesta fall helt

visst skulle medföra betydande olägenheter. Beträffande de av de sakkunniga

anförda skälen för inrättande av två instanser, nämligen önskemålet att minska

den centrala domstolens arbetsbörda och behovet av att underlätta besiktning

på arbetsplatsen har föreningen — efter att hava meddelat vissa uppgifter an­

gående antalet mål, som handlagts av centrala skiljenämnden och den ständiga

skiljedomstolen i Danmark — gjort gällande, att antalet rättegångsmål om

kollektivavtals tolkning och tillämpning i vårt land antagligen icke komme att

bliva större än att de mycket väl kunde handläggas av en enda domstol med

måttliga kostnader för det allmänna, samt att i flertalet fall syn på stället helt

visst icke komme att bliva erforderlig. Eöreningen har därför förklarat sig

vara mest böjd för en ordning med endast en instans. Å andra sidan ville för­

eningen icke fördölja, att det vore en utbredd önskan hos arbetsgivarna i vissa

landsdelar att få en särskild lokal domstol inrättad och slippa att anhängig-

göra varje mål vid en domstol i Stockholm. Svenska lantarbetsgivarnes central­

förening har ansett, att åtminstone för jordbrukets vidkommande dubbla instan­

ser vore onödiga. Sveriges redareförening har med hänsyn till de speciella för­

hållandena inom sjöfartsnäringen och särskilt behovet av att inom nämnda

näring uppkommande tvister avgjordes med så stor snabbhet som möjligt, för­

ordat inrättande av allenast en domstol. Stockholms bageriindustriförening har

Yttranden.

A. 1 §.

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Departe­

mentschefen.

framhållit, att lämpligheten av att inrätta två instanser ur olika synpunkter

kunde ifrågasättas, men då det måste anses ligga i rättssäkerhetens intresse,

att dubbla instanser funnes, hade föreningen anslutit sig till lagutkastets be­

stämmelser. I huvudsak samma ståndpunkt som svenska arbetsgivareförenin­

gen intages av landssekrctariatet, vilket anfört, att inom de verksamhetsområ­

den, där man upprättat frivilliga skiljenämnder i två instanser, hade visat sig,

att de lokala nämnderna i allmänhet förlorat sin betydelse, enär parterna full­

följde tvisterna till högsta instans. Man hade därför anledning att ställa sig

tveksam till förslaget om upprättande av lokaldomstolar, vilkas beslut skulle

kunna överklagas hos den centrala domstolen. Motivet för upprättande av lokala

domstolar, att dessa skulle bättre kunna känna förhållandena på arbetsplatser­

na, syntes icke vara bärande, då det anfördes för upprättande av allenast ett

mindre antal domstolar i hela landet. Ville man erhålla arbetsdomstolar, som

hade särskild kännedom om förhållandena inom ett kollektivavtalsområde, syn­

tes industridomstolar vara mera lämpliga då man därigenom åtminstone und-

ginge risken att samma kollektivavtal skulle kunna få lika många uttolkningar,

som man upprättat domstolar.

Även beträffande frågan om målens fördelning mellan de båda instanserna

hava anmärkningar framställts. Sålunda hava telegrafstyrelsen och vatten­

fallsstyrelsen ansett, att samtliga mål, i vilka staten vore part, borde upptagas

till omedelbar behandling vid centrala arbetsdomstolen. Såsom skäl härför har

framhållits, att vid statens verk förhandlingar mellan parterna vid tvister an­

gående kollektivavtal i regel fördes i Stockholm. Det kunde då synas onödigt,

att tvisten, om den måste gå till domstol, skulle handläggas vid lokal arbets­

domstol i landsorten, till vilken parterna nödgades sända representanter. Ge­

nom hänvändelse direkt till centrala arbetsdomstolen skulle ernås dels en större

enhetlighet vid frågornas bedömande dels ett hastigare avgörande. Svenska

arbetsgivareföreningen, vilken som jag redan framhållit uttalat sig för anord­

nandet av allenast en instans, har hemställt, att därest dubbla instanser

bibehölles, sådan ändring måtte vidtagas i behörighetsreglerna, att den cen­

trala domstolen, om båda parterna begärde det, skulle såsom första domstol upp­

taga varje mål, som hörde under arbetsdomstol.

Sveriges lokomotivmannaförbund har ansett, att de lokala domstolarnas verk­

samhetsområde icke borde bestämmas territoriellt utan fastställas att omfatta

vissa industrier eller yrken. Den i utkastet föreslagna regleringen av domsto­

larnas behörighet medförde, att under varje domstols behandling komme en

mängd vitt skilda spörsmål, som det ej vore möjligt för en domare att med full

sakkännedom behärska. Omfattade domstolens verksamhetsområde däremot

en hel industri finge arbetarna och arbetsgivarna inom densamma möjlighet att

i domstolen insätta representanter, vilka kände arbetsförhållandena på domsto­

lens verksamhetsområde och sålunda ägde alla förutsättningar att sakligt be­

döma till domstolen hänskjutna tvistefrågor.

Såsom av det anförda framgår, hava de sakkunniga som skäl för anord­

nandet av två instanser i främsta rummet anfört behovet av att minska den

centrala domstolens arbetsbörda. Därest endast en domstol inrättades, före-

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

145

A. 1 §.

låge enligt de sakkunnigas mening fara, att densamma komme att bliva allt

för hårt belastad. Naturligen är det för närvarande ytterst svårt att bilda sig

en mening rörande storleken av den arbetsbörda, som kunde komma att åvila en

centraldomstol, därest lokala domstolar ej inrättades. Arbetets omfattning

kommer att bliva beroende av ett flertal omständigheter, vilka nu svårligen

kunna överskådas. Därest några slutsatser kunna dragas från den nuvarande

centrala skiljenämndens verksamhet och från den erfarenhet, som vunnits i andra

länder, torde de emellertid närmast giva vid handen, att för avgörande av nu

ifrågavarande mål skulle erfordras allenast en domstol. Ovisst är även, huru­

vida den föreslagna anordningen skulle medföra en verklig avlastning för den

centrala domstolen. I de mål, som komma att handläggas av arbetsdomstolar­

na, torde i många fall tvistens avgörande vara av den vikt och motsättningen

mellan parterna vara så stark, att dessa icke komma att åtnöjas med den första

instansens utslag. Skulle, såsom jag i det följande vill närmare beröra, svårig­

heter möta att erhålla lämpliga ledamöter i de lokala domstolarna, och dessas

anseende därigenom sjunka, skulle parternas benägenhet att överklaga under-

domstolarnas utslag antagligen komma att ökas. Förbises får ej heller, att en

del parter komma att fullfölja talan mot de lokala domstolarnas, utslag allenast

för att fördröja målens avgörande. Därest sålunda en stor del eller kanske

största delen av underdomstolarnas utslag komme att överklagas, skulle lättna­

den i arbetsbörda för den centrala domstolen bliva endast obetydlig.

De sakkunniga hava vidare framhållit, att därest två instanser inrättades, den

centrala domstolen antagligen skulle komma att befrias från en del jämförelse­

vis obetydliga mål. Därigenom skulle kostnaderna minskas för såväl sam­

hället som parterna. Då det emellertid, som de sakkunniga påpekat, icke är

möjligt att förhindra parterna att fullfölja talan i bagatellmål, torde med den

tendens till överklagande, som jag enligt det föregående anser sannolik, över­

klagande komma att i stor utsträckning ske jämväl i bagatellmål, och vid så­

dant förhållande komme de väntade fördelarna att utebliva.

Vad särskilt angår frågan om kostnaderna för part att föra talan vid en

central domstol, bör märkas, att dessa i vissa fall torde ställa sig lägre än kost­

naderna för en rättegång vid lokal domstol. I många fall lärer, innan en upp­

kommen tvist hänskjutes till arbetsdomstolen, förhandlingar komma att äga

rum först mellan de närmast intresserade och sedan mellan dessas organisa­

tioner. Med hänsyn därtill att de flesta viktigare organisationerna hava sina

expeditioner i Stockholm, torde förhandlingarna i allmänhet komma att äga

rum därstädes, och det skulle för parterna vara förenat med besvär och kost­

nader att, sedan förhandlingarna avbrutits, anhängiggöra och utföra rätte­

gång vid en lokal domstol. Skulle sedermera den lokala domstolens utslag

överklagas, bleve parterna nödsakade att ånyo låta sig företrädas i Stockholm.

I många fall är det för övrigt för parterna lättare att i Stockholm finna lämp­

liga personer att företräda deras intressen. Märkas bör jämväl, att en till-

lämpning av de i de sakkunnigas utkast givna reglerna om målens fördelning

mellan de olika lokala domstolarna antagligen skulle leda till att flertalet mål

komme att handläggas av den lokala domstolen i huvudstaden.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 31 häft. (Nr 39.)

10

A. 1 §.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Ej heller synes mig avgörande vikt böra tilläggas de sakkunnigas skäl, att

en lokal domstol lättare än ett centralorgan kan verkställa besiktning å den

arbetsplats, till vilken en uppkommen tvist hänför sig. I allmänhet torde

dylik besiktning icke erfordras, då domstolen i regel genom hörande av vitt­

nen eller sakkunniga kan erhålla nödiga upplysningar rörande alla för målets

avgörande betydelsefulla omständigheter. Tydligt är även, att önskemålet att

underlätta besiktning på arbetsplatsen i endast ringa grad tillgodoses, då, så­

som de sakkunniga förutsatt, antalet lokala arbetsdomstolar begränsas till fyra.

För vinnande av det avsedda syftet torde erfordras ett mycket större antal

lokala domstolar. I de säkerligen fåtaliga fall, då besiktning på arbetsplatsen

är nödvändig, lärer denna oftast lika väl kunna verkställas av den centrala

arbetsdomstolen. De sakkunniga hava även föreslagit, att dylik förrättning

skulle kunna verkställas av ordförande och två ledamöter.

Anordnandet av en domstolsorganisation i två instanser synes vidare vara

förenat med vissa olägenheter. Svårigheter torde antagligen komma att möta,

då det gäller att giva de lokala domstolarna en lämplig sammansättning. Av

ekonomiska skäl synes uteslutet att inrätta lokala domstolar bestående av mer

än — jämte ordförande — två ledamöter, och det kan befaras, att dessa dom­

stolar komma att bliva jämförelsevis svaga. Då vidare vissa av de lokala dom­

stolarna förmodligen komma att taga befattning med endast ett fåtal mål om

året, kunna de knappast erhålla önskvärd erfarenhet rörande handläggning och

avgörande av mål, varom här är fråga. Man kan sålunda befara, att åtminstone

vissa av de lokala domstolarna icke komma att förvärva nödig auktoritet. På

en del håll, där på grund av avtal förhandling skall äga rum i två instanser eller

uppkomna tvister kunna fullföljas från en skiljenämnd till en överordnad så­

dan, har iakttagits, att den första instansen lätt förlorar i betydelse och att

behandlingen därstädes nedsjunker till en formalitet. Förbises får ej heller,

att den i utkastet givna föreskriften, att vissa viktigare mål kunna upptagas

direkt av centrala arbetsdomstolen, kan medföra fara för de lokala domstolarnas

anseende. Genom nämnda bestämmelse torde nämligen de lokala domstolarna

komma att avskäras från befattning med de mera betydelsefulla målen.

De sakkunniga hava i sin motivering framhållit, att därest dubbla instanser

inrättades, detta komme att medföra en något minskad snabbhet i avgörandet.

Naturligen är detta en avsevärd olägenhet. Ett av huvudsyftena med den före­

slagna lagstiftningen är att vinna ett snabbt avgörande av arbetstvister. Om

de uppkomna tvisterna icke kunna hastigt bringas till avgörande, föreligger

fara att parterna i stället för att anlita domstol komma att tillgripa icke till-

låtna åtgärder. Allt synes därför böra göras, som utan att äventyra andra

viktiga intressen kan underlätta en snabb processföring. Visserligen skulle en­

ligt de sakkunnigas utkast en del särskilt brådskande mål på yrkande av endera

parten kunna omedelbart upptagas av den centrala domstolen, men andra mål

skulle antagligen i många fall komma att genomlöpa båda instanserna. Möjlig­

het skulle öppnas för part, som ville vinna tid, att genom överklagande fördröja

tvistens avgörande. Därest underrättens utslag överklagats, komme säkerligen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

147

A. 2-4 §§.

innan överdonistolen meddelat utslag över besvären, ett osäkerhetstillstånd att

råda mellan parterna och anledningar uppstå till nya konflikter.

Märkas bör slutligen, att ett system med flera domstolar torde komma att

medföra större kostnader för det allmänna än anordnande av en enda domstol

samt att svårigheter möta såväl då det gäller att bestämma målens fördelning

mellan olika lokala domstolar som att fastställa, vilka mål skola kunna direkt

anhängiggöras vid den centrala domstolen. Därest endast en domstol anordnas,

bortfalla även de svårigheter, som äro förbundna med anordnande av ett be-

svärsförfarande.

Av nu anförda skäl har jag, ehuru med viss tvekan, ansett mig böra föreslå

inrättande av allenast en arbetsdomstol. Den nya lagstiftningen har i mycket

karaktären av ett försök och det synes mig olämpligt att, innan erfarenhet vun­

nits, föreslå en mera omfattande dom stolsorganisation. Skulle det sedermera

visa sig, att arbetsbördan för den nya domstolen blir alltför betungande, böra

åtgärder vidtagas för vinnande av lättnad däri. Härvid kan naturligen komma

under övervägande såväl inrättande av lokala domstolar som uppdelning av den

centrala domstolen å avdelningar.

Då jag sålunda föreslår upprättande av endast en arbetsdomstol, saknar jag

anledning att närmare ingå pa det framkomna förslaget om anordnande av in­

dustridomstolar d. v. s. domstolar med verksamheten bestämd till visst fack eller

viss näring. Emellertid vill jag framhålla, att upprättande genom lag av dy­

lika domstolar erbjuder betydande svårigheter. Därest inom något verksam­

hetsområde skulle anses erforderligt att äga tillgång till organ med speciell

sakkunskap inom detta område, hava parterna möjlighet att genom avtal upp­

rätta dylika organ. Såsom jag i annat sammanhang kommer att framhålla, är

det synnerligen önskvärt, att skiljenämndsinstitutet kommer till vidsträckt an­

vändning. Därigenom beredes tillfälle att skapa sådana organ, som för varje

verksamhetsgren äro mest ändamålsenliga.

2, 3 och 4 §§.

Enligt det för 1910 års riksdag framlagda förslaget skulle arbetsdomstolen Arbetsdom-

— vilken som redan nämnts skulle vara enda domstol i mål om kollektivavtalstolens ?am-

bestå av tre lagkunniga män, vilka fullgjort vad författningarna föreskriva ning.1

dem, som finge nyttjas i domarämbeten, och vilka tillsattes av Kungl. Maj:t 1910 ^

utan förslag, samt av fyra i arbetsförhållanden erfarna och kunniga män, vilka f5relafi'

tillsattes av Kungl. Maj:t inom förslag, som upprättades av organisatio­

nerna å ömse sidor. Inom lagrådet hade ifrågasatts, huruvida icke beträf­

fande den ene av de tva bisittare i arbetsdomstolen, vilka jämte ordföran­

den skulle utses utan förut uppgjort förslag, kravet på lagkunskap och fullgö­

rande av övriga villkor för nyttjande i domarvärv borde uppgivas samt i stället

erfarenhet och kunnighet i arbetsförhållanden uppställas såsom kompetensvill­

kor. Det ville synas, som skulle det försvagande av domstolens juridiska ele­

ment, som en dylik ändring i allmänhet komme att medföra, mer än uppvägas

av möjligheten att tillgodogöra sig erfarenheten hos någon av dem, som utan

att vara arbetsgivare eller arbetare haft anledning att praktiskt sysselsätta sig

Ä. 2-4 §§. 148

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

med arbetsförhållanden, framför allt statens förlikningsman i arbetstvister.

Denna anmärkning hade icke föranlett någon ändring i förslaget.

Uti två inom andra kammaren väckta motioner yrkades, att åt det juridiska

elementet borde beredas endast en plats i arbetsdomstolen. Särskilda utskottet

ansåg, att ett sådant försvagande av berörda element icke borde ifrågakomma,

allra minst då arbetsdomstolen gjordes till enda instans. Domstolen skulle hava

att behandla rättstvister ofta måhända av ganska invecklad beskaffenhet, vid

vilkas lösning den juridiska utbildningen måste spela en icke oväsentlig roll,

ehuru den på grund av ifrågavarande' rättsförhållandens säregna natur borde

vara förstärkt med den på detta område speciella sakkunskapen. Däremot

syntes goda skäl tala för att endast två av de tre ledamöterna, som skulle ut­

nämnas utan förslag, ovillkorligen skulle vara juridiskt bildade personer, un­

der det att vid besättande av den tredje platsen valet finge träffas fritt obe­

roende av juridiska kvalifikationer, varigenom möjlighet öppnades att tillgodo­

göra sig den praktiska erfarenheten på dithörande område, varhelst den kunde

vara att träffa. I enlighet härmed omarbetade utskottet förslaget. Tre reser­

vanter hemställde, att i arbetsdomstolen måtte beredas plats för allenast en ju­

rist, samt att antalet ledamöter i domstolen måtte nedsättas till fem. Därige­

nom skulle domstolens verksamhet bliva mera lätthanterlig och dess sakkun­

skap tillräckligt betryggad. Finge domstolen tillika en juridiskt bildad sekre­

terare, bleve det juridiska elementet i domstolen väl tillgodosett. Tillika skulle

kostnaderna nedbringas.

Förlikningsmännen och kommerskollegium anslöto sig till utskottets upp­

fattning. Kollegium framhöll särskilt, att så vitt kollegium hade sig bekant,

började bland dem, som under någon längre tid fungerat som ordförande i av

arbetsgivare och arbetare upprättade egna skiljenämnder, den genom vunnen

erfarenhet förvärvade uppfattningen tämligen allmänt göra sig gällande, att,

särskilt då det gällde avgörandet av större principfrågor eller andra angelä­

genheter av större räckvidd, vilka sålunda låge parterna å ömse sidor varmt om

hjärtat, en förstärkning av det opartiska elementet inom domstolen vore syn­

nerligen önskvärd. Exempel saknades icke heller på, att man inom dylika

nämnder funnit sig föranlåten att förstärka nämnda element med ytterligare

ett par bisittare, en anordning som, enligt vad kollegium trodde sig veta, fun­

gerat till allmän tillfredsställelse. Hade sålunda ett dylikt behov gjort sig

gällande inom större privata skiljenämnder, ville det synas helt naturligt, att

ett liknande behov med än större skäl måste anses föreligga, då det gällde en

av staten inrättad, allmän arbetsdomstol i högsta instans.

1911 års

Denna mening kom även till uttryck i 1911 års förslag, däri föreskrevs, att

förslag,

juridiska kvalifikationer ej ovillkorligen fordrades för mer än två bland de tre

utan förslag utsedda ledamöterna. I fråga om den tredje platsen skulle valet

ej vara inskränkt till någon viss krets av personer.

I tre vid 1911 års riksdag väckta motioner hemställdes om sådan avvikelse

från det i propositionen framlagda förslaget, att domstolen skulle bestå av,

förutom de fyra efter förslag av arbetsgivar- och arbetarorganisationer utsedda

ledamöterna, allenast ytterligare en ledamot, vilken skulle innehava nödiga

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

149

.4.

2-4 §§.

juridiska kvalifikationer. Under åberopande av de skäl, som anförts av depar­

tementschefen och kommerskollegium, ansåg sig särskilda utskottet böra till­

styrka förslaget oförändrat i denna del.

Socialstyrelsen anslöt sig i sitt år 1916 avgivnabetänkande väsentligen till det

år 1911 framlagda förslaget. Skulle staten beträffande mål av sådan svårighet

och sådan vikt, ekonomiskt och eljest som de ifrågavarande ofta vore, lyfta

dem från de allmänna domstolarna och anförtro dem åt arbetsdomstolen utan

vaderätt mot dess domslut, kunde det opartiska, utomstående elementet omöj­

ligt begränsas utöver vad i förslaget skett ej heller därinom antalet juridiskt

bildade. I syfte att åt domstolen tillförsäkra representanter för den praktiska

sakkunskapen föreslog socialstyrelsen det tillägget till 1911 års förslag, att

bland de personer, som uppfördes på förslag, minst halva antalet skulle vara

sådana, vilka själva vore eller varit arbetsgivare eller arbetsledare, respektive

arbetare.

I avgiven reservation framhöll socialfullmäktigen von Sydow, att det å ar­

betsgivarsidan helt visst bleve mycket svårt att få lämpliga personer, villiga

att åtaga sig ifrågavarande uppdrag, vilka antagligen bleve synnerligen tids­

ödande. I anledning därav och då det för övrigt, om man ville, att arbetsgivarna

och arbetarna skulle få de representanter i domstolen, för vilka de hade störst

förtroende, syntes olämpligt att lägga några band på deras förslagsrätt,

ansåg von Sydow, att stadgandet, att minst halva antalet föreslagna skulle vara

sådana, vilka själva vore eller varit arbetsgivare eller arbetsledare respektive

arbetare, borde utgå.

Den av von Sydow uttalade meningen biträddes av svenska arbetsgivar­

föreningarnas förtroenderåd, Sveriges verkstadsförening och Sveriges bageri-

idkareförening. Svenska måleriarbetareförbundet föreslog, att det juridiska ele­

mentet i domstolen borde begränsas till ordföranden och de övriga sex ledamö­

terna bestå av tre arbetsgivare och tre arbetare. Svenska murareförbundet an­

såg, att i lagen borde föreskrivas, att de tre ledamöter, som skulle utses utan

förslag, ej finge vara ekonomiskt intresserade i företag eller innehava betald

befattning hos sådant inom arbetsdomstolens verksamhetsområde.

I 15 § av de sakkunnigas utkast föreskrives, att centrala arbetsdomstolen

skall hava sitt säte i Stockholm och bestå av ordförande och sex ledamöter.

Till stöd härför hava de sakkunniga anfört:

»Centrala arbetsdomstolen skall på sätt redan berörts tjänstgöra dels såsom

fullföljdsinstans dels ock såsom första domstol i vissa mål. Avgörandet av

de mål, som tillhöra centrala arbetsdomstolens omedelbara upptagande, liksom

även av de dit fullföljda målen torde i många fall erbjuda betydande svårig­

heter. Mot centrala arbetsdomstolens beslut får talan icke föras, och domsto­

lens utslag torde komma att bliva av stor betydelse för rättsutvecklingen på

förevarande område. Det är antagligt, att verkningarna av den ifrågasatta

lagstiftningen komma att bliva i hög grad beroende av den auktoritet centrala

arbetsdomstolen kan komma att förvärva. Vid nu angivna förhållanden är

det av särskild vikt, att domstolen sammansättes på sådant sätt, att garanti

skapas för ett rättvist och sakkunnigt bedömande av dit hänskjutna tvistefrå-

1916 &rs

förslag.

De

sakkunniga.

A. 3-4

§§.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Departe­

mentschefen.

Tillsättande

av neutrala

ledamöter i

arbetsdom­

stolen.

De

sakkunniga.

gor. Nödvändigt är, att till ledamöter i domstolen utses personer, kända för

oväld och skicklighet. Därjämte måste beaktas, att domstolen erhåller till­

gång till beprövad sakkunskap rörande arbetsmarknaden och där bestående av­

talsförhållanden. Det torde därför liksom beträffande de lokala arbetsdomsto­

larna vara lämpligt, att en del av domstolens ledamöter utses bland personer,

som ej företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen, under det att andra till­

sättas efter förslag av huvudorganisationerna å vardera sidan. Den centrala

domstolen måste emellertid göras betydligt större än de lokala domstolarna.

Det har föreslagits, att domstolen skall bestå av ordförande och sex ledamöter.

Därigenom kommer densamma att erhålla samma antal ledamöter som centrala

skiljenämnden. På sätt framgår av följande paragrafer, kommer även centrala

arbetsdomstolens inre sammansättning att i allt motsvara centrala skiljenämn­

dens, i det ordföranden och två ledamöter utses bland personer, som icke repre­

sentera arbetsgivar- eller arbetarintressen, och av de övriga ledamöterna två

representera arbetsgivar- och två arbetarsidan. Domstolen bör tydligen för­

läggas till Stockholm.»

I fråga om antalet ledamöter i arbetsdomstolen ansluter jag mig till de sak­

kunnigas utkast. Skälen härför framgå av vad jag i det följande kommer att

yttra rörande domstolens sammansättning.

Enligt 10 § i de sakkunnigas utkast skola ordföranden och två av leda­

möterna i centrala arbetsdomstolen förordnas för viss tid bland personer, som

icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen. Ordföranden

och en av ledamöterna, vilken förordnas att vara vice ordförande, skola vara

lagkunniga och i domarvärv erfarna män. Den andre ledamoten skall äga sär­

skild insikt och erfarenhet i fråga om arbets- och avtalsförhållanden. För

ledamöterna förordnas två ersättare. Vad om ledamöterna är stadgat skall

hava motsvarande tillämpning å ersättarna. Äro både ordföranden och vice

ordföranden hindrade att tjänstgöra, skall ordet föras av den lagkunnige er­

sättaren.

Härom hava de sakkunniga i motiveringen anfört:

»Såsom vid föregående paragraf framhållits, bör centrala arbetsdomstolen gö­

ras avsevärt starkare än de lokala arbetsdomstolarna. Detta gäller främst den

del av domstolens personal, som förordnas av Kungl. Maj:t utan förslag. Det

torde vara lämpligt, att Kungl. Maj :t på detta sätt tillkallar ordförande och två

ledamöter. En av de sistnämnda bör liksom ordföranden vara lagkunnig och

erfaren i domarvärv. Han bör förordnas att vara vice ordförande. I fråga om

den andre av omförmälda ledamöter har föreskrivits, att han skall äga särskild

insikt och erfarenhet beträffande arbets- och avtalsförhållanden. För ledamö­

terna böra förordnas två ersättare, av vilka den ene skall vara lagkunnig och

förfaren i domarvärv samt den andre äga särskild insikt och erfarenhet inom

område, som nyss berörts. Såväl ordföranden som ledamöterna och ersättarna

böra utses bland personer, som ej företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen.

Därest såväl ordföranden som vice ordföranden äro förhindrade att taga del

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

151-4.

2-4 §§.

i domstolens förhandlingar, skall den, som utsetts till lagfaren ersättare, tjänst­

göra såsom ordförande.»

I fråga om bestämmelsen, att ordföranden i arbetsdomstol skall vara en i

domarvärv erfaren man, anför socialstyrelsen, att med hänsyn till att det, syn­

nerligast om ett flertal arbetsdomstolar skulle upprättas, möjligen kunde kom­

ma att visa sig möta svårigheter att finna i domarvärv erfarna män med

sådana övriga kvalifikationer, som måste anses nödvändiga för arbetsdomsto­

larnas ordförande, vice ordförande och deras ersättare, kunde det måhända

ifrågasättas att eftergiva kravet på erfarenhet i domarvärv. Erforderliga

insikter i rättegångsförfarandet kunde även besittas av erfarna advokater, och

förfarenhet i domarvärv hos någon annan av domstolens opartiska ledamöter

eller dess sekreterare skulle väl också kunna i viss mån ersätta sådan kompe­

tens hos ledamöter av förstnämnda kategori.

Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening har framhållit, att då det här

vore fråga om skapandet av specialdomstolar med inom sitt område samma

befogenhet som landets allmänna domstolar, det vore av vikt att särskilt i

fråga om den centrala arbetsdomstolen garantier skapades för skicklighet, sak­

kunskap och oväld hos de ledamöter, som omförmäldes i 16 §. I sådant av­

seende borde ifrågasättas, att de lagfarna ledamöterna skulle utses bland per­

soner, som uppsatts på förslag av högsta domstolen eller regeringsrätten.

Samma synpunkter hava framförts av svenska städernas förhandlingsorganisa­

tion, som ansett, att förslagsrätt beträffande de två lagfarna ledamöterna skulle

tillkomma allenast högsta domstolen.

Lands sekretariatet har gjort gällande, att det ej vore tillräckligt, att ord­

föranden hade juridisk-tekniska kunskaper. Han borde även hava kunska­

per och erfarenhet på de arbetsrättsliga och sociala områdena. Kravet på att

han ej skulle företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen borde kompletteras

med att han ej finge vara intresserad i ekonomiska företag eller vara anställd

hos affärsbank eller tillhöra sådan banks styrelse.

Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening och svenska städernas förhand­

lingsorganisation hava tillika hemställt om sådan ändring i utkastet, att den

icke lagfarne ledamoten, som skulle omedelbart tillsättas av Kungl. Maj:t, måtte

utses efter förslag av socialstyrelsen.

Det av socialstyrelsen väckta förslaget om eftergift från kravet, att ord­

förande i arbetsdomstol och ersättare för honom skulle vara i domarvärv er­

farna män, har närmast avseende å de lokala arbetsdomstolarna men synes även

gälla den centrala domstolen. Att, sedan jag föreslagit inrättande av allenast

en arbetsdomstol, frånträda nämnda krav synes mig emellertid icke tillrådligt.

Nämnda domstol har att taga befattning med mål, som ofta erbjuda svåra juri­

diska problem, och vid avgörandet av desamma torde ej sällan andra rätts­

områden än de rent avtalsrättsliga komma att beröras. Särskilt är det nöd­

vändigt, att ordföranden äger noggrann kännedom om gällande processuella

regler och genom domstolsarbete förskaffat sig rutin i därmed förenade göro-

mål. Den muntliga handläggningen av mål, varom här är fråga, torde ställa

stora anspråk på ordförandens förmåga. Märkas bör även, att domstolen är

Yttranden.

Departe­

mentschefen.

A. 2-4

§§.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

enda instans för prövning av dylika mål och att dess avgöranden kunna erhålla

en mycket stor räckvidd. Under dylika förhållanden synes det nödvändigt, att

nämnda personer icke blott äro lagfarna utan även hava förvärvat grundlig

erfarenhet såsom domare.

Såsom de sakkunniga berört, torde det icke vara möjligt att från början göra

arbetsdomstolens ordförande till ordinarie innehavare av sin befattning. Emel­

lertid är det synnerligen önskvärt, att man på annat sätt sörjer för att ord­

föranden erhaller en fast och oberoende ställning. I de mål, varom här är

fråga och där motsättningarna inom samhället ofta skarpt bryta sig mot var­

andra, är det av särskild vikt, att ordföranden intager en självständig ställ­

ning. På honom lärer det ofta ankomma att avgöra målets utgång, och den

auktoritet domstolen kan tillvinna sig torde i hög grad bliva beroende av ord­

förandens person. Under dylika förhållanden kunde det ifrågasättas att såsom

villkor uppställa, att ordföranden och måhända även ersättaren skulle vara

innehavare av ordinarie domarämbete. Härigenom skulle nämnda personer,

oavsett förordnandet i arbetsdomstolen, komma att intaga den oberoende ställ­

ning, som i regel är förenad med innehav av domarbefattning. Dessa synpunk­

ter finner jag beaktansvärda. Det är givetvis lämpligt, att åtminstone ord­

föranden alltid är innehavare av ordinarie domarbefattning. Att i lagen

meddela föreskrift härom synes mig emellertid icke erforderligt. Genom en

dylik bestämmelse skulle kretsen av personer, från vilken ordföranden kan

hämtas, komma att starkt begränsas och fara föreligga att man i ett eller

annat fall ej skulle kunna till ordförande förvärva den som måste anses mest

lämplig.

Det framställda yrkandet, att de lagfarna ledamöterna i arbetsdomstolen

skola utses efter förslag av högsta domstolen eller regeringsrätten, vilket torde

avse, att Kungl. Maj:t skulle vara förhindrad att frångå de sålunda avgivna

förslagen, kan jag icke biträda. Naturligen kommer Kungl. Maj:t att före

tillsättandet av ordförande i arbetsdomstolen hos sakkunniga göra sig under­

rättad om därför lämpliga personer, men att binda Kungl. Maj:t vid högsta

domstolens eller regeringsrättens förslag synes icke lämpligt. Avgivandet av

dylikt förslag torde även i viss grad falla utom ramen för nämnda domstolars

uppgifter.

Ej heller kan jag ansluta mig till förslaget om införande i lagen av före­

skrifter, att ordföranden skall hava kunskaper på de arbetsrättsliga och so­

ciala omradena, samt att han icke får vara intresserad i ekonomiska före­

tag eller vara anställd hos affärsbank eller tillhöra sådan banks styrelse. Det

ligger i sakens natur, att till ordförande kommer att utses en person med kun­

skaper och erfarenhet pa nämnda områden. Ett uppställande av bestäm­

melser härutinnan kan lätt komma att leda till ett överskattande av rent for­

mella meriter. Då i förslaget föreskrives, att ordföranden skall utses bland

personer, som icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen,

torde däri ligga all den garanti, som i lag kan givas för att ordföranden skall

bliva verkligt opartisk. En person, som i mera väsentlig grad är intresserad

i ekonomiska företag, är redan på grund av nämnda bestämmelse hindrad att

Kungl. Maj-.ts proposition nr 39.

153 Ä- 3~4 §§■

vara ordförande i arbetsdomstolen. Å andra sidan bör ej varje intressent­

skap i ekonomiskt företag, hur obetydligt det än är, medföra obehörighet att

föra ordet i arbetsdomstol. Att såsom absolut hinder härför uppställa leda­

motskap i bankstyrelse är så mycket mindre påkallat, som detsamma bör gälla

om ledamotskap i styrelse för större industriföretag. Även härom gäller den

allmänna bestämmelsen. Märkas bör ock, att i regel detaljerade behörighets­

regler icke pläga uppställas, då fråga är om befattning, som skall tillsättas av

Kungl. Maj:t.

Vad angår förslaget, att den icke lagfarne ledamoten, som tillsättes av

Kungl. Maj:t, skulle utses efter förslag av socialstyrelsen, vill jag framhålla,

att det ej synes erforderligt att begränsa Kungl. Maj:ts valrätt till de per­

soner, som föreslagits av nämnda myndighet. Givetvis kommer emellertid

Kungl. Maj:t att vid tillsättande av ledamot, varom här är fråga, från olika

håll inhämta upplysningar rörande lämpliga personer.

I samtliga de äldre förslagen förutsattes, att vissa ledamöter av arbetsdom­

stolen skulle tillsättas efter förslag av föreningar av arbetsgivare och arbetare.

Däremot voro meningarna delade, vem förslagsrätt i dylikt hänseende skulle

tillkomma.

Enligt 1910 års förslag skulle rätt att föreslå ledamot i arbetsdomstolen till­

komma arbetsgivarförening, som omfattade minst etthundra arbetsgivare samt

fackförening, fackförbund eller annan dylik förening av arbetare, som omfat­

tade minst femtusen arbetare. Vid förslagets framläggande anförde departe­

mentschefen, att föremål för arbetsdomstolens behandling komme till huvud­

sakligaste delen att vara tvister, där parterna utgjordes av organisationer av

arbetsgivare eller arbetare eller ock av medlemmar i sådana organisationer.

Med avseende därå syntes tillräckligt, att behörighet att avgiva förslag för

tillsättande av de icke lagfarna ledamöterna i domstolen tillerkändes allenast

dylika organisationer. Därigenom vunnes ock den fördelen, att den vidlyftiga

apparat med särskilda vallängder och valförrättningar, som måste anordnas,

därest arbetsgivare och arbetare i allmänhet skulle vara berättigade att deltaga

i förslags upprättande, helt och hållet kunde umbäras. Men icke ens alla för­

eningar av arbetsgivare eller arbetare behövde intagas i kretsen av till för­

slags avgivande berättigade. Klart vore att, där olika förslag framkommit

från skilda föreningar, större och mindre, i alla händelser det förslag, som om­

fattades av förening med ett stort antal ledamöter, måste vinna beaktande i vida

högre grad än ett, som endast utgjorde uttryck för ett mindretal personers me­

ning. De flesta mindre föreningar av förevarande slag inginge dessutom så­

som lemmar i en överordnad organisation av större omfattning. Förslagsrät­

tens utövande syntes förty kunna begränsas till förening med visst medlems­

antal. Sådan gränsen i förslaget dragits, komme att till de i förevarande av­

seende behöriga hänföras alla befintliga mera betydande föreningar av arbets­

givare eller arbetare.

I två inom andra kammaren väckta motioner gjordes gällande, att förslags­

rätt borde tillkomma allenast huvudorganisationerna å ömse sidor. För upp-

Förslagsriitt

beträffande

ledamöter i

arbetsdom­

stolen.

1910 års

förslag.

A. 2-4 §§. 154

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

1911 års

förslag.

1916 års

förslag.

nående härav föreslogs i den ena motionen, att beträffande arbetarorganisationer

förslagsrätten borde begränsas till sådana, som räknade minst femtontusen

arbetare.

Särskilda utskottet framhöll såsom uppenbart, att Kungl. Maj :t vid bisittar-

nas utväljande måste taga största hänsyn därtill, att de utsedda komme att re­

presentera åskådningarna hos majoriteten på vardera sidan, och att alltså de

mindre föreningarna i realiteten, därest de skulle avgiva särskilda förslag, näp­

peligen kunde komma att utöva något egentligt inflytande på domstolens sam­

mansättning. Att tydligt fastslå berörda princip genom valet av den siffra

för medlemmarnas antal, som skulle vara avgörande, läte sig med hänsyn till

möjligheten av omkastningar i de bestående förhållandena knappast göra. En

antydan därom i själva lagen kunde dock enligt utskottets mening måhända

givas genom att bestämma minimiantalet av medlemmar för arbetarförening

till tiotusen i stället för femtusen.

Eem ledamöter av utskottet framhöllo i reservation, att den av utskottet

föreslagna siffran vore för låg, och att utskottets motivering närmast talade

för en högre siffra. För sin del ansågo reservanterna, att siffran borde be­

stämmas till trettiotusen. Två andra ledamöter av utskottet ansågo, att siffran

borde fixeras på sådant sätt, att förslagsrätt tilldelades endast landsorganisa­

tionen. Detta mål skulle enligt nämnda reservanters mening ernås genom att

bestämma medlemssiffran hos förslagsgivande arbetarorganisation till femtio­

tusen.

Förlikningsmännen och kommerskollegium anslöto sig till utskottets förslag.

11911 års förslag upptogs den av särskilda utskottet förordade bestämmelsen,

att förslagsrätt skulle tillkomma på arbetsgivarsidan förening omfattande minst

etthundra arbetsgivare och på arbetarsidan förening med minst tiotusen med­

lemmar.

Vid riksdagen föreslogs i tre motioner, att rättigheten att avgiva förslag ä

arbetarsidan borde begränsas till förening, som omfattade minst femtiotusen

arbetare. Särskilda utskottet framhöll med anledning därav, att visserligen

vore det tydligt, att Kungl. Maj :t vid bisittarnas utväljande med nödvändig­

het måste taga största hänsyn till majoritetens åsikter, så att de mindre för­

eningarna icke i allmänhet skulle komma att i realiteten utöva något egentligt

inflytande på domstolens sammansättning. Men det borde icke förbises, att

med upptagande i lagen av det ifrågasatta högre talet skulle kunna på grund

av minskad centralisation eller eljest inträffa, att ingen förening vore tillräck­

ligt stor för att fylla betingelserna för förslagsrätt. Även en annan omstän­

dighet syntes böra beaktas. Möjligheten för flera föreningar att uppställa

förslag å bisittare i domstolen måste anses för den förening, som enligt sakens

natur på grund av sin storlek borde främst vinna gehör för sin genom förslaget

uttryckta mening, innebära en maning att med omsorg tillse, att förslaget om­

fattade personer, vilka vore i alla avseenden för uppdraget fullt lämpliga. Be­

stämmelsen borde med hänsyn till det anförda bibehållas oförändrad.

I det av socialstyrelsen år 1916 utarbetade förslaget bibehöllos de i 1911

års förslag intagna bestämmelserna. Socialfullmäktigen Lindqvist framhöll i

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

155

A. 2-4 §§.

avgiven reservation, att om siffran å antalet ledamöter i den förslagsgivande

arbetarorganisationen sattes så lågt, som styrelsen föreslagit, tvister lätt kunde

uppstå vid förslagens avgivande, på samma gång som de på sådant sätt av­

givna förslagen ej gåve uttryck för en enhetlig mening från arbetarsidan. Bäst

syntes den sidans intressen vara betjänade, om landsorganisationen ensam gå-

ves rätt att vara förslagsgivande institution. Av nämnda anledning borde siff­

ran tiotusen ändras till femtiotusen.

I avgivet yttrande gjorde Sveriges verkstadsförening gällande, att förslags­

rätt å arbetsgivarsidan borde tillkomma förening icke i förhållande till dess

medlemsantal utan i förhållande till det antal arbetare, som dess medlemmar

sysselsatte. Detta antal borde ej sättas lägre än tiotusen. Sveriges bageri-

idkareförening ansåg, att den av socialstyrelsen föreslagna siffran för förslags­

rätt å arbetarsidan vore för hög, under det att svenska bryggeriarbetareförbun­

det, de förenade förbunden, svenska slakteri- och charkuteriarbetareförbundet,

svenska träarbetareförbundet samt svenska tunnbinderiarbetareförbundet även­

som svenska grov- och fabriksarbetareförbundet samt svenska gruvarbetare­

förbundet gjorde gällande, att densamma vore för låg, enär förslagsrätt borde

tillförsäkras landsorganisationen ensam. Svenska murareförbundet, svenska

måleriarbetareförbundet samt svenska sko- och läderindustriarbetareförbundet

hemställde, att siffran måtte bestämmas till femtiotusen.

De sakkunniga hava beträffande rätt att föreslå ledamöter i de lokala arbets­

domstolarna anfört:

»Såsom redan framhållits, böra ledamöterna i lokal arbetsdomstol vara sak­

kunniga beträffande arbetsförhållanden. De böra hava genom erfarenhet för­

värvad kännedom om näringslivet och förhållandet mellan arbetsgivare och

arbetare. Lämpligt är jämväl, att de företräda de olika åskådningar, som vid

tvister om kollektivavtal i regel stå emot varandra. Dessa önskemål torde bäst

kunna förverkligas, därest ledamöterna utses av Kungl. Maj:t efter förslag av

organisationer, som representera arbetsgivar- och arbetarintressen. En sådan

anordning torde vara ägnad att skänka domstolen auktoritet och hos parterna

skapa förtroende för densamma. Det har tidigare förordats, att rätten att före­

slå ledamöter skulle medgivas föreningar av arbetsgivare och arbetare, som

hade ett visst större medlemsantal. Emellertid synes det lämpligare, att för­

slagsrätten begränsas till huvudorganisationerna å ömse sidor. Därigenom tor­

de viss garanti vinnas, att förslag erhållas å lämpliga personer. En liknande

föreskrift gäller för närvarande rörande tillsättande av ledamöter i centrala

skiljenämnden. I anslutning till nämnda föreskrift har därför upptagits be­

stämmelse, att förslagsrätt tillkommer svenska arbetsgivarföreningarnas för­

troenderåd och landsorganisationen i Sverige. För vinnande av utrymme för

Kungl. Maj:ts valrätt torde böra föreskrivas, att förslag skall upptaga minst

dubbelt så många personer som antalet ledamöter, som skola utses från den sidan.

De personer, som uppföras å förslag, måste givetvis icke blott uppfylla vill­

koren för att kunna utses till ledamöter utan även vara villiga att åtaga sig

uppdraget. Därest behörigt förslag icke avgives, bör detta ej utgöra hinder för

Kungl. Maj :t att tillsätta ledamöter för den ifrågavarande sidan. Härvid böra

De

sakkunniga.

A. 2-4 §§. 156

Kungi. Maj:ts proposition nr 39.

Yttranden.

Departe­

mentschefen.

om möjligt utses sakkunniga personer, vilka kunna anses representera den sida,

för vilken de tillsättas. Tjänstgöringstiden för såväl ledamot som ersättare sy­

nes lämpligen kunna bestämmas till två år.

Domstolens sammankallande underlättas, därest för varje ledamot utses två

ersättare. I fråga om behörighet att vara ersättare böra gälla samma regler

som för ledamot. Ersättare bör utses i enahanda /ordning som ledamot.

Tydligt är, att ledamöter och ersättare kunna upptagas å gemensamt för­

slag.»

I enlighet härmed hava i de sakkunnigas utkast meddelats bestämmelser

om avgivande av förslag å ledamöter i de lokala arbetsdomstolarna. Mot­

svarande föreskrifter skulle gälla för centrala arbetsdomstolen. Sålunda stad­

gades beträffande denna, att fyra ledamöter, vilka skulle vara i arbetsförhål­

landen erfarna och kunniga personer, skulle utses två efter förslag av svenska

arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd och två efter förslag av landsorganisa­

tionen. Eör vardera sidan skulle på motsvarande sätt utses fyra ersättare.

Vad om ledamöterna vore stadgat skulle hava motsvarande tillämpning å ersät­

tarna. Förslag skulle för att vinna avseende upptaga minst dubbelt så många

personer som de, vilka skulle förordnas för den sidan. Hade å någondera sidan

vederbörligt förslag icke avgivits, skulle Konungen ändå utse ledamöter och

ersättare för den sidan.

I detta ämne har svenska städernas förhandlingsorganisation anfört, att sven­

ska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd icke kunde anses allsidigt represen­

tera de arbetsgivarintressen, som kunde bliva berörda av ifrågavarande lag­

stiftning. Åtskilliga organisationer, bland dem förhandlingsorganisationen,

fölle helt utanför nyssnämnda arbetsgivarföreningars sfär. Det vore uppenbart,

att, därest man vill underlätta anslutningen till arbetsdomstolarna, sådana

mera betydande organisationer, som intoge en egenartad och i förhållande till

svenska arbetsgivarföreningarna fristående ställning, borde i någon form få

utöva inflytande på domstolarnas sammansättning vid behandling av mål från

deras verksamhetsfält. Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening har ifråga­

satt, huruvida icke föreningen, för behandling av tvistefrågor inom ett så om­

fattande och för hela samhällslivet så betydelsefullt område som det enskilda

järnvägsväsendet med där rådande säregna förhållanden, i den fackliga sak­

kunskapens intresse skäligen borde beredas tillfälle att avgiva förslag vid

utseende av ledamöter i centrala arbetsdomstolen.

De framställda ändringsförslagen åsyfta att i arbetsdomstolen bereda plats

för representanter för sådana arbetsgivare, som icke kunna anses företrädas

av svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd. Ett tillgodoseende av

detta önskemal torde ej kunna ske på annat sätt än att rätt att föreslå leda­

möter tillerkännes arbetsgivarsammanslutningar, som nått en viss storlek.

Storleken kan därvid bestämmas med hänsyn till antingen antalet medlemmar

i sammanslutningen eller antalet arbetare, som sysselsättas av medlemmarna,

eller med beaktande av båda dessa beräkningsgrunder. Därest dylika bestäm­

melser införas för arbetsgivarsidan, torde likartade föreskrifter böra gälla för

arbetarsidan. Fördelen av en dylik anordning, vilken skulle betyda en åter-

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

157

A. 2-i §§.

gång till de äldre förslagen, skulle i första hand vara, att förslagsrätten icke

bleve på samma sätt beroende av ändringar i organisationsförhållandena. Även

om förtroenderådet eller landsorganisationen skulle försvinna eller upphöra att

företräda flertalet av landets organiserade arbetsgivare och arbetare, skulle

dock förslag kunna erhållas å personer, som representerade båda sidorna. Den

ifrågasatta anordningen skulle även medföra, att förslag erhölles på ett stort

antal personer, och att bland ledamöterna eller åtminstone bland suppleanterna

kunde insättas personer, som representerade olika intressen. Måhända skulle

även en sådan anordning innebära en sporre för organisationerna att vid av­

givande av förslag söka finna de mest lämpliga personerna. Emellertid an­

ser jag mig icke böra föreslå en dylik anordning. Densamma skulle förmod­

ligen komma att bliva av ringa praktiskt värde. Därest förslag avgåves av

huvudorganisationerna å ömse sidor, komme Kungl. Maj:ts valrätt praktiskt

taget att bliva begränsad till de personer, som föresloges av nämnda organisa­

tioner. Även om bland suppleanterna skulle kunna insättas någon, som före­

slagits av annan sammanslutning, torde detta komma att sakna betydelse, då

domstolens sammansättning såvitt möjligt bör hållas konstant och de ordi­

narie ledamöterna därför i regel böra tjänstgöra. Svårighet möter även, då

det gäller att bestämma vilket medlems- eller arbetarantal, som skall med­

föra rätt att avgiva förslag. Därest förslagsrätt å arbetsgivarsidan tillädes

exempelvis förening, som hade minst tvåhundra medlemmar eller vars med­

lemmar sysselsatte minst tiotusen arbetare, skulle dylik rätt tillkomma bland

andra svenska frisörföreningen, trots att dess medlemmar enligt uppgifterna

för år 1925 sysselsätta endast ettusen arbetare liksom även Värmlands och

västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening, ehuru densamma enligt nämnda

uppgifter har blott tjugu medlemmar. Osäkert är även, huruvida förslags­

rätt skulle tillkomma svenska städernas förhandlingsorganisation, vilken in­

tager en i viss mån annan ställning än andra arbetsgivarsammanslutningar.

Skulle å arbetarsidan förslagsrätt tilläggas exempelvis förening med minst

tiotusen arbetare, skulle sådan rätt enligt 1925 års siffror tillkomma förutom

landsorganisationen och elva till densamma anslutna förbund, allenast en utom

landsorganisationen stående sammanslutning, svenska textilarbetareförbundet.

Det viktigaste skälet mot den ifrågasatta anordningen är emellertid, att den­

samma synes utgå från den uppfattningen, att parterna skola erhålla ett slags

intresserepresentation i domstolen. Detta är ingalunda avsikten. De efter

förslag utsedda domstolsledamöterna skola företräda de å ömse sidor rådande

åskådningarna i arbets- och avtalsfrågor men däremot icke tjänstgöra såsom

talesmän för de i varje tvist deltagande parterna. Med hänsyn härtill synes

det lämpligast, att förslagsrätt tillerkännes endast de å ömse sidor befintliga

huvudorganisationerna. Ett stöd för denna mening är även, att liknande an­

ordning gäller för val av ledamöter i den nuvarande centrala skiljenämnden och

där visat sig tillfredsställande.

Vid 1910 års riksdag förordades i en inom andra kammaren väckt motion ett

System

system med rörliga bisittare i arbetsdomstolen. Dessa skulle till visst antal ut- ”‘yigjttä!-^

A. 3-4 §§.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

1910 års

förslag.

De

sakkunniga.

Yttranden.

ses efter förslag, avgivna av de större organisationerna på vardera sidan, och

av de salunda utsedda skulle såsom bisittare vid avdömande av tvist rörande

kollektivavtal, slutet av en viss organisation, tillkallas de, som utsetts efter

förslag av nämnda organisation. Alternativt föreslogs, i syfte att bereda möj­

lighet till bättre proportionell fördelning av platserna mellan olika organisa­

tioner, att för vardera sidan skulle utses tre, av vilka en vid varje session

skulle utträda efter lottning eller i enlighet med förut uppgjord ordning.

Systemet med rörliga bisittare syntes knappast, enligt särskilda utskottets

uppfattning, vara det lämpligaste. En var av bisittarna skulle i allt för ringa

grad bliva i tillfälle att förvärva den erfarenhet och vana, som för domar-

värvets rätta fullgörande vore av väsentlig betydelse. Även med berörda sy­

stem skulle den speciella sakkunskapen för varje särskilt mål icke kunna ernås.

Därjämte borde bemärkas, att bisittare, utsedda pa det angivna sättet, komme

att mera representera vissa intressen än de fasta bisittarna. Men vad man ville

vinna med ifrågavarande bisittare vore att tillföra domstolen representanter icke

för intressen utan för sakkunskap och olika rättsåskådningar. Beträffande åt­

gärder för att betrygga förtroendet för domstolen genom en bättre fördelning

av platserna mellan de olika organisationer, som kunde finnas på vardera sidan,

syntes med hänsyn till det stora antalet, särskilt på arbetarsidan, av fristå­

ende sadana föga vara vunnet genom vare sig den ena eller den andra i mo­

tionen ifrågasatta anordningarna.

Berörda fråga har behandlats även av de sakkunniga, vilka i denna del

anfört:

»Det kunde ifrågasättas, att speciell sakkunskap allt efter målens olika be­

skaffenhet borde tillföras domstolen genom att de två ledamöterna utsåges för

varje mal särskilt. Denna tanke torde dock böra avvisas. Härigenom skulle

de särskilda ledamöterna icke hinna förvärva nödig domarerfarenhet, och den

erforderliga kontinuiteten i domstolens arbete skulle äventyras. Den ifråga­

satta anordningen skulle dessutom medföra allt för tyngande organisatoriska

bestämmelser. I detta samband må erinras om att domstolen med stöd av

stadgandet i 26 § (19 §) kan i händelse av behov inkalla och höra sakkunniga

personer.»

Eörslaget med rörliga bisittare har upptagits i en del av de inkomna utlå­

tandena. Salunda anför socialstyrelsen, att ett av skälen för upprättande av

arbetsdomstolar skulle vara, att man hos nämnda domstolar skulle kunna på­

räkna särskild sakkunskap för bedömande av tvister om kollektivavtal. I av­

seende å avtalstekniken och dg fackliga organisationerna rådde i viss mån lik­

artade förhållanden inom de skilda näringsgrenarnas områden, men i fråga om

de faktiska, tekniska driftsförhållandena vore olikheterna dem emellan så stora,

att man ej kunde påräkna att hos en person finna sakkunskap beträffande mer

än ^något eller några dylika områden. Med hänsyn därtill syntes det kunna

ifrågasättas, att man, i likhet med vad som iakttoges vid vissa utländska

myndigheter med motsvarande uppgifter, skulle bereda möjlighet till en viss

växling av arbetsgivar- och arbetarledamöter efter målens fackliga beskaffen­

het. Skulle i domstolen sitta fyra dylika ledamöter, läte det måhända tänka

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

159 -4.

2-4 §§.

sig, att en arbetsgivar- och en arbetarledamot vore fast anställda vid dom­

stolen, under det de två övriga av ordföranden tillkallades allt eftersom olika

fackkunskaper kunde anses nödiga för målens handläggning. Möjligen läte

det även tänka sig, att sistnämnda befattningshavare endast skulle äga att del­

taga i överläggningarna men i fråga om besluten blott hava reservationsrätt.

Genom antydda anordning, som skulle medföra, att allenast de i stadig­

varande domartjänst anställda arbetsgivar- och arbetarledamöterna behövde av­

lägga domared, skulle man i viss mån undgå de fall av svårartad pliktkollision,

varför arbetsdomstolarnas edsvurna, av arbetsgivare och arbetare föreslagna

bisittare eljest sannolikt ej sällan skulle komma att utsättas. Svenska tidnings-

utgivareföreningens arbets giv ar sektion har ansett, att den ändringen med fördel

kunde göras i den centrala arbetsdomstolens sammansättning, att två av dess

ledamöter utsåges för varje domstillfälle och då från de arbetsområden, där

tvister förelåge till avgörande. En anordning med särskilda bisittare i vissa

mål har föreslagits även av telegrafstyrelsen, som anfört, att med den samman­

sättning, som domstolarna skulle få, bleve staten såsom arbetsgivare sämre

representerad än den privata arbetsgivaren. Man kunde tänka sig, att en av

ersättarna för arbetsgivarrepresentanten bleve efter gemensamt förslag av de

verksstyrelser, som tillämpade kollektivavtal, utsedd just med hänsyn till att

representera statens arbetsgivarintresse samt att denne hade skyldighet att ryc­

ka in vid handläggning av mål, i vilka staten vore part. Ehuru nämnda anord­

ning icke vore sympatisk, syntes den dock, för den händelse lagen även skulle

gälla staten, vara bättre än den i lagutkastet angivna. Sveriges redareförening

har framhållit nödvändigheten därav, att särskilda ledamöter utsåges i mål be­

träffande kollektivavtal rörande sjöfolket. Såsom skäl härför har anförts, att

det antagligen bleve förenat med oöverstigliga svårigheter att till domstolarnas

icke lagfarna ledamöter finna personer, som besutte erforderlig sakkunskap å

såväl industriens som sjöfartens områden. Även Sveriges fartygsbcfälsförening

har ansett, att arbetsdomstol, som skulle behandla kollektivavtal mellan sjöfolk

och redare, borde tillsättas på annat sätt än i utkastet föreslagits.

Såsom jag tidigare framhållit, är det av vikt, att i arbetsdomstolen beredes

plats för erforderlig sakkunskap. Med hänsyn härtill kunde det måhända sy­

nas tilltalande att låta någon eller några av bisittarna växla allt efter målens

beskaffenhet. Härigenom skulle man i varje mål kunna erhålla representanter

för det verksamhetsområde, å vilket tvisten rör sig. Emellertid synes mig

nämnda förslag förenat med så allvarliga olägenheter, att det icke kan till­

styrkas. Till en början bör erinras, att den sakkunskap man i främsta rum­

met vill finna företrädd inom domstolen är kunskap och erfarenhet rörande

avtals- och arbetsförhållanden i allmänhet. Däremot är det mindre nödvän­

digt att inom domstolen hava tillgång till sakkunskap rörande de särskilda

tekniska förhållandena inom det fack, som beröres av tvisten. Kännedom här­

om kan domstolen i regel skaffa sig genom hörande av vittnen eller sakkun­

niga. Tydligt är också, att dylika speciellt sakkunniga personer ofta hava

svårt att bortse från sina rena fackintressen och att opartiskt bedöma en upp­

kommen tvist inom sitt verksamhetsområde. Det synes mig även olämpligt

Departe­

mentschefen.

A. 5 §.

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Behörighet

att vara le

damot av

arbets­

domstolen.

att genom sättet för ledamöternas utväljande giva stöd åt den uppfattningen,

att desamma skulle tjänstgöra såsom representanter för de tvistande parterna.

Mot den föreslagna anordningen talar vidare, att densamma erbjuder åtskil­

liga tekniska svårigheter. Den kan icke — särskilt om det skulle an­

komma på parterna att avgöra, vilka personer i varje mål skulle hava säte i

rätten — genomföras utan ett invecklat system av bestämmelser. Den skulle

vidare medföra ökade kostnader och i viss grad försvåra domstolens verksam­

het. Det oaktat skulle garanti icke vinnas, att den speciella sakkunskapen

städse blev företrädd inför domstolen. Det avgörande skälet mot den ifråga­

satta anordningen är emellertid, att densamma skulle förhindra nödig konti­

nuitet i domstolens arbete. För en domstol av den art, varom här är fråga,

är det av särskild vikt, att domstolens sammansättning, såvitt möjligt, bibe­

hålies oförändrad. På detta område, där rättsuppfattningen ännu icke vunnit

stadga, kommer utvecklingen att i hög grad bliva beroende av domstolens av­

göranden. Det är därför nödvändigt, att domstolen i sin rättstillämpning full­

följer en gång antagna principer, och detta torde försvåras, därest domstolens

ledamöter växla i så gott som varje mål.

5

§■

I de äldre förslagen angåvos de omständigheter, som: utgjorde hinder för

ledamotskap i arbetsdomstolen. Bestämmelserna härutinnan, vilka hade avse­

ende allenast å de efter förslag valda ledamöterna, överensstämde i huvud­

sak med de regler, som gällde för andra offentliga förtroendeuppdrag.

De sakkunniga hava beträffande såväl den centrala arbetsdomstolen, som de

lokala arbetsdomstolarna föreslagit, att ledamot eller ersättare för ledamot skulle

vara svensk medborgare och hava uppnått tjugufem års ålder. Befattningen

finge ej innehavas av den, som vore omyndigförklarad eller försatt i konkurs­

tillstånd, ej heller av den, som på grund av honom ådömd straffpåföljd icke

finge utöva allmän befattning eller genom utslag, som ännu icke vunnit laga

kraft, vore dömd till påföjd, som nu är sagd, eller vore ställd under framtiden

för brott, vilket kunde medföra sådan påföljd, eller vore förklarad ovärdig att

inför rätta föra andras talan.

Till utveckling härav hava de sakkunniga vad angår de lokala arbetsdom­

stolarna anfört:

»I förevarande paragraf angivas villkoren för behörighet att vara ledamot

eller ersättare för ledamot i lokal arbetsdomstol. Det kräves sålunda, att dylik

person skall vara svensk medborgare och hava uppnått tjugufem års ålder. Vi­

dare anföras vissa omständigheter, vilka göra en person obehörig att bekläda

befattning, som nu nämnts. Dylika omständigheter äro först och främst, att

någon är omyndig eller försatt i konkurstillstånd och vidare att någon är dömd

till straffpåföljd, som innebär, att han icke må utöva allmän befattning, vare

sig utslaget vunnit laga kraft eller icke, eller att han är ställd under framtiden

för brott, vilket kan medföra sådan påföljd, samt slutligen att någon är för­

klarad ovärdig att inför rätta föra andras talan. Till straffpåföljd, som inne­

bär, att den dömde icke må utöva allmän befattning, hänföres såväl ådömd på-

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

161

A. 5 §.

följd enligt 2 kap. 19 § strafflagen som även given förklaring om ovärdighet

att vidare nyttjas i rikets tjänst.»

För min del har jag ej funnit anledning till annan ändring av förevarande

bestämmelser än att de föreslagna behörighetsvillkoren förklarats skola gälla

endast de efter förslag utsedda ledamöterna. Beträffande de ledamöter, som

utses utan förslag, ligger i sakens natur, att Kungl. Maj :t utan stadgande i lag

beaktar de omständigheter, som här avses. Motsvarande anordning beträffande

behörighetsvillkoren finnes i lagen den 29 juni 1917 om försäkringsrådet.

Vid avgivande av yttrande över 1910 års förslag förklarade sig förliknings-

männen ifrågasätta, huruvida såsom domare i arbetsdomstolen lämpligen borde

få sitta någon, som vore avlönad funktionär hos arbetsgivar- eller arbetar­

organisation, eller om ej villkoret för hans inträde borde vara, att han lämnade

den förra befattningen. Kommerskollegium, som icke ville göra något bestämt

yrkande i berörda fråga, fann sig dock böra giva uttryck åt den uppfattningen,

att det näppeligen syntes förenligt med vederbörande bisittares egenskap av

domare, att en dylik förening av uppdrag finge förekomma. Det kunde näm­

ligen då komma att inträffa, att samma person, som i vissa fall komme att

uppträda så att säga som advokat inför domstolen eller vid andra förhandlingar,

tillika skulle vara —- om ock arbetsgivar- eller arbetarrepresentant — så dock

i görligaste mån opartisk bisittare i domstolen. Ej heller kunde kollegium inse,

att det skulle möta några betänkligheter eller försvåra möjligheten att till

dylika bisittare i domstolen förvärva i allo lämpliga personer, om en föreskrift

av angivet innehåll skulle befinnas böra införas i lagen.

Vid framläggande av 1911 års förslag anmärkte departementschefen, att sär­

skilda utskottet år 1910 syntes hava hyst en åsikt motsatt den som uttalats av

förlikningsmännen och kommerskollegium. Inom utskottet hade nämligen yp­

pats farhågor för, att gällande regler om domarjäv skulle beträffande arbets­

domstolen vara alltför stränga och deras tillämpning leda till, att de personer,

som särskilt på arbetarsidan komme att föreslås såsom bisittare i domstolen,

allt som oftast skulle befinnas jäviga att deltaga i måls handläggning. Efter

undersökning av jävsbestämmelsernas innebörd hade emellertid utskottet kom­

mit till det resultat, att exempelvis en ledamot av landsorganisationens styrelse

kunde fungera såsom ledamot i arbetsdomstolen i mål, där fråga vore om av­

tal, i vars slutande landsorganisationen såsom sådan ej deltagit, och att ej hel­

ler såsom domarjäv vore att anse. att ledamot av arbetsdomstolen å förenings

vägnar deltagit i förhandling till biläggande av tvist, som sedermera anhängig-

gjorts vid arbetsdomstolen. Utskottet hade således tydligen tänkt sig, att det

ej i regel borde läggas hinder i vägen för organisationernas representanter och

tjänstemän att vara bisittare i domstolen. Emot den sålunda uttalade upp­

fattningen funnes ej skäl att göra något tillägg i det av förlikningsmännen

antydda syftet.

I en vid 1911 års riksdag väckt motion uttalades tvivel beträffande lämp­

ligheten av att förtroendemän hos organisationerna efter val till ledamöter av

arbetsdomstolen finge kvarstå i sin ombudsställning. Tillika framkastades

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 31 häft. (Nr 39.)

11

Behörighet

för avlönad

funktionär

att vara le­

damot av

arbetsdom­

stolen.

1910 års

förslag.

1911 års

förslag.

A. 5 §.

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

1916 års

förslag.

De

sakkunniga.

Departe­

mentschefen.

den tanken, att för det fall sådant kunde tillåtas, nämnda bisittare bord©

hava förvärvat sin erfarenhet såsom arbetsgivare eller arbetare. Särskilda

utskottet, vilket hänvisade till departementschefens uttalande, fann till­

räckliga skäl icke föreligga att inskränka möjligheten för organisationernas

representanter och tjänstemän att tjänstgöra såsom bisittare i arbetsdomstolen.

Socialstyrelsen ansåg i sitt år 1916 avgivna betänkande, att till ledamot av

domstolen ej borde kunna utses den, som innehade avlönad anställning hos ar-

betsgivar- eller arbetarförening. Härom yttrade socialfullmäktigen Lindqvist i

avgiven reservation, att tveksamhet med fog kunde uppstå om lämpligheten av

förbud för ledamotskap i arbetsdomstolen för person, som innehade avlönad an­

ställning hos förening av arbetsgivare eller arbetare. Då emellertid nämnda

stadgande ej innebure förbud för ledamotskap i styrelse för sagda organisatio­

ner, även om med sådant ledamotskap vore förenat ett lägre årsarvode, hade

han ej ansett sig böra framställa yrkande om bestämmelsens bortfallande, då

vid ordinarie ledamotskap nämnda avlönade befattning hos organisation kunde

frånträdas. Större svårigheter uppstode emellertid vid upprättandet av förslag

till suppleanter. Man kunde ej gärna begära, att en för berörda uppdrag lämp­

lig person skulle frånträda sin avlönade befattning hos sin organisation för

beklädandet av en suppleantbefattning i domstolen, och därigenom kunde på

arbetarsidan svårigheter möjligen uppstå, då det gällde att föra fram de för

uppdraget bäst kvalificerade personerna. Sagda bestämmelse borde därför in­

skränkas att omfatta endast ordinarie ledamot i domstolen.

Svenska bryggeriarbetareförbundet, de förenade förbunden, svenska slakteri-

och charkuteriarbetareförbundet, svenska träarbetareförbundet samt svenska

tunnbinderiarbetareförbundet, ävensom svenska grov- och fabriksarbetareför­

bundet samt svenska gruvarbetareförbundet framhöllo, att fordran, att ledamot

eller suppleant ej finge innehava avlönad anställning hos förening av arbets­

givare eller arbetare, syntes fullkomligt oriktig och i hög grad verkande ojämt

till förfång för arbetarsidan. Samma påstående framställdes av svenska handsk-

a.rbetareförbundet, svenska hattarbetareförbundet, svenska måleriarbetareför­

bundet, svenska typografförbundet samt svenska sko- och läderindustriarbetare-

förbundet. Svenska murareförbundet ansåg, att omförmälda förbud borde bort­

falla åtminstone beträffande suppleanter i domstolen.

De sakkunniga hava i motiveringen anfört, att vissa skäl kunde anföras

för uppfattningen, att personer, som innehade avlönad anställning hos arbets-

givar- eller arbetarförening, icke borde vara ledamot eller ersättare i arbets­

domstol. Emellertid syntes bestämmelser i angivna syfte kunna leda till att de

personer, som besutte den största sakkunskapen på ifrågavarande område, ute-

slötes från behörighet att vara domare. Svårigheter kunde även möta att för­

hindra kringgående av ett dylikt förbud. På grund därav hade någon begräns­

ning i angivna hänseende icke uppställts i utkastet. Tydligt vore emellertid,

att då i fråga om ledamöter i arbetsdomstol gällde vanliga regler om domarjäv,

personer, som tillhörde organisationernas ledning, i regel vore förhindrade att

deltaga i behandling av tvist, däri organisationen hade del.

Naturligen kunna starka skäl anföras för den meningen, att personer, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

163 A. 6 §.

iimehava anställning — eller i varje fall avlönad anställning — i arbetsgivar-

eller arbetarförening, ej böra hava säte i arbetsdomstolen. Denna uppfattning

har även kommit till uttryck i den norska lagen, enligt vilken styrelsemedlem­

mar och fast anställda funktionärer i dylika föreningar ej äro behöriga att vara

ledamöter i arbetsrätten. I likhet med de sakkunniga anser jag emellertid en

dylik bestämmelse mindre lämplig. Densamma skulle kunna leda till att från

domstolen uteslötes de personer, som hade den största sakkunskapen och åt-

njöte det största förtroendet.

6

§.

Enligt de tidigare förslagen ansågs uppdraget att vara ledamot i arbetsdom­

stolen såsom en medborgerlig skyldighet. Befrielse därifrån kunde erhållas en­

dast på grund av vissa angivna skäl eller då Kungl. Maj:t lämnade medgi­

vande därtill.

I 13 § av de sakkunnigas utkast föreskrives, att om ledamot eller ersättare

för ledamot åtagit sig uppdraget, äger han ej bliva entledigad därifrån, med

mindre särskilda omständigheter föranleda därtill. Avsägelse av uppdraget

prövas av Kungl. Maj:t. Avgår ledamot eller ersättare för ledamot, utser

Kungl. Majrt för återstående delen av den tid, för vilken den avgångne varit

utsedd, annan ledamot eller ersättare bland de förut föreslagna eller bland dem,

som uppföras å nytt förslag.

Till stöd för dessa bestämmelser hava de sakkunniga anfört:

»Med hänsyn till kontinuiteten i arbetsdomstols verksamhet är av vikt, att

domstolens sammansättning förblir oförändrad under ej allt för kort tid. Det är

därför önskvärt, att ledamöter och ersättare kvarstå åtminstone under den tid,

för vilken de utsetts. De böra sålunda, därest de åtagit sig uppdraget, icke vara

berättigade att frånträda detsamma i andra fall än då särskilda skäl för avgång

kunna åberopas. Lämpligt synes vara, att det ankommer på Kungl. Maj:t att

pröva, huruvida giltiga skäl för avsägelse föreligga. På grund härav torde

det vara onödigt att i lagen angiva de omständigheter, som kunna åberopas för

, vinnande av entledigande. I förevarande paragraf hava upptagits bestämmelser

i angivna syfte. I fråga om ordförande torde dylika föreskrifter icke erfordras.

Därest ledamot eller ersättare avlider eller entledigas från uppdraget, bör

Kungl. Maj :t förordna annan ledamot eller ersättare för den tid, för vilken den

avgångne varit förordnad. Härvid är Kungl. Maj:t icke bunden av tidigare

avgivna förslag, utan nytt förslag kan infordras, om så anses lämpligt. Eör att

dylikt förslag skall vinna avseende, måste det enligt regeln i 11 § upptaga minst

dubbelt så många personer som antalet befattningar att tillsätta.»

Förevarande bestämmelser hava förtydligats så till vida, att de uttryckligen

förklarats tillämpliga endast beträffande personer, som utsetts efter förslag.

Dessutom har jag verkställt en mindre redaktionell ändring i syfte att tydligare

utmärka, att de i 4 § givna reglerna skola äga motsvarande tillämpning vid

tillsättande av ny ledamot eller ersättare. Hänvisningen till nämnda paragraf

innebär, att därest å tidigare avgivna förslag från den sida, som den eller de

entledigade företrätt, ej kvarstå minst dubbelt så många personer som vid

Rätt att av­

säga sig

uppdrag så­

som ledamot

i arbets­

domstolen.

A. 7 och

8

§§■

Tillfällig

ersättare i

arbets­

domstolen.

Domared.

De

sakkunniga.

ifrågavarande tillfälle skola utses, Kungl. Maj:t har att bereda vederbörande

organisation å nämnda sida tillfälle att inkomma med nytt förslag. Skulle

fullständigt förslag därvid ej avgivas, äger Kungl. Maj:t att utan hänsyn till

äldre förslag utse ledamöter och ersättare för oinförmälda sida.

7 §.

Beträffande frågan om förordnande av tillfällig ersättare i lokal arbetsdom­

stol hava de sakkunniga anfört:

»Kör att lokal arbetsdomstol skall vara domför kräves, att ordföranden eller

hans ersättare samt en ledamot eller ersättare för vardera sidan äro tillstädes.

Det torde emellertid kunna inträffa, att ledamot uteblir från sammanträde

eller att ledamot av jäv är hindrad att deltaga i handläggningen av visst mål.

Om i sådant fall ordinarie ersättare för honom icke kan tillkallas, bör möjlighet

finnas att såsom tillfällig ersättare under sammanträdet eller under handlägg­

ning av ifrågavarande mål utse annan lämplig person. Befogenhet att kalla

sådan tillfällig ersättare torde böra tillkomma domstolens ordförande. Vid

utövandet av nämnda befogenhet bör tillses, att ersättaren företräder samma

sida som den uteblivne eller jävige ledamoten.»

I anslutning härtill stadgades i utkastet, att om" vid något rättegångstillfälle

ledamot utebleve eller funnes vara av jäv hindrad att tjänstgöra och ersättare

ej kunde tillkallas, arbetsdomstolens ordförande ägde utse lämplig person att

vid det tillfället träda i den uteblivne eller jävige ledamotens ställe. Motsva­

rande bestämmelser skulle enligt de sakkunnigas utkast gälla beträffande den

centrala arbetsdomstolen.

Vad i de sakkunnigas utkast sålunda föreslagits beträffande såväl lokala

arbetsdomstolar som centrala arbetsdomstolen har jag ansett böra oförändrat

upptagas så vitt angår den nu föreslagna domstolen.

8

§.

De sakkunniga hava i 36 § i utkastet föreslagit, att ledamot i arbetsdomstol,

som ej förut avlagt domared, skulle före inträde i tjänstgöring avlägga sådan ,

ed inför allmän underrätt. Inkallades för ledamot ersättare, som ej avlagt

domared, finge denne avlägga eden inför arbetsdomstolens ordförande. Vad

sålunda stadgats skall ock gälla om den, som blivit utsedd att träda i utebliven

eller jävig ledamots ställe.

I motiveringen anföres:

»Den, som tager säte i arbetsdomstol, bör hava avlagt domared. Med hän­

syn till de villkor, som uppställas för behörighet att vara ordförande i arbets­

domstol och vice ordförande i centrala arbetsdomstolen samt ersättare för dem,

måste de personer, som utses till nämnda befattningar, hava avlagt sådan ed.

Övriga ledamöter och ersättare torde däremot i regel icke hava fullgjort dylik

edgång. Det synes lämpligt föreskriva, att de ledamöter, som ej avlagt domar­

ed, skola avlägga sådan ed inför allmän underrätt. Ersättare och person, som

inkallas att tillfälligt träda i stället för ledamot, torde böra gå eden inför

domstolens ordförande.»

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Lands sekret ariatet bär ansett oriktigt, att arbetar- och arbetsgivarrepresen-

Yttrande,

tanterna skulle avlägga domared. Hederliga och ärbara män komme ändock

att söka medverka till åstadkommande av ett rättvist och riktigt bedömande av

de tvister, som förelädes dem. Men det vore orimligt att ifrågasätta, att dessa

representanter skulle äga kännedom om allt vad i Sveriges rikes lag stadgades,

som kunde hava inverkan på målens bedömande, och det vore otänkbart, att de

skulle så kunna frigöra sig från egen och närstående parts syn på tvistefrågor­

na, att de skulle kunna objektivt bedöma alla dem förelagda rättsfall. Att un­

der sådana förhållanden kräva edgång syntes vara ett oriktigt våldförande på

nämnda personers samveten.

Naturligen kan viss tvekan råda, huruvida man bör föreskriva, att arbets-

Departe-

givar- och arbetarrepresentanterna i domstolen skola avlägga domared. Emel­

lertid har jag ansett mig icke kunna eftergiva kravet på edgång. Domstolen

utövar rent dömande funktioner, och ledamöterna deltaga däri icke såsom före­

trädare för parterna utan såsom utövare av statens domsrätt. Avläggandet av

domared torde vara ägnat att hos dem inskärpa plikten att söka träffa ett opar­

tiskt avgörande. Bristande kunskap om gällande rätt kan givetvis lika litet

av ledamöter i arbetsdomstolen som av t. ex. vattenrättsnämndemän åberopas

som befrielse från skyldigheten att avlägga ed.

Då det kan föranleda omgång, att ledamöterna i arbetsdomstolen alltid skola

avlägga domared inför underrätt, har jag föreslagit, att ledamöterna liksom

ersättare och personer, som inkallas att tillfälligt taga .säte i rätten, må avlägga

dylik ed jämväl inför arbetsdomstolens ordförande.

9 §•

Enligt 20 § i de sakkunnigas utkast skulle arbetsdomstol sammanträda på

kallelse av ordföranden så ofta detta erfordrades för handläggning av mål. Dom-

rnanträden.

stolen finge, där det prövades nödigt, sammanträda jämväl å annan ort än den,

där domstolen hade sitt säte.

I motiveringen hava de sakkunniga anfört:

»Uppenbarligen kan det ej komma i fråga att fastställa bestämda- sessionsda-

gar för arbetsdomstolarna. Desamma torde böra sammanträda då detta erford­

ras för handläggning av inkomna mål. Kallelse till sammanträde bör ske ge­

nom ordförandens försorg. I vissa fall torde det vara lämpligt, att arbetsdom­

stol håller sammanträde å eller i närheten av den arbetsplats, till vilken upp­

kommen tvist hänför sig. Med hänsyn härtill har föreskrivits, att domstol, när

det finnes erforderligt, må sammanträda även å annan ort än den, där domsto­

len har sitt säte.»

De sakkunnigas utkast har i denna del upptagits i det omarbetade förslaget

utan annan ändring än som; betingas av att fråga nu är om endast en domstol.

10

§.

De sakkunnigas utkast innehåller i 19 §, att centrala arbetsdomstolen är dom­

för med ordförande och fyra ledamöter. Vid besluts fattande skola närvara lika

antal ledamöter, utsedda för arbetsgivarsidan och för arbetarsidan. Erfordras,

att centrala arbetsdomstolen förrättar syn på stället, kan sådan förrättning verk-

165

Dom fört

antal leda­

möter i

arbetsdom­

stolen.

A. 11 §.

Arbets­

domstolens

sakliga

behörighet.

1910 års

förslag.

ställas av ordföranden jämte två ledamöter, en för arbetsgivarsidan och en för

arbetarsidan.

I motiveringen hava de sakkunniga anfört härom:

»Det torde icke vara nödvändigt, att samtliga ledamöter i centrala arbetsdom­

stolen äro närvarande vid avgörande av varje mål. Domstolen bör vara beslut-

för, då ordföranden och fyra ledamöter deltaga i avgörandet. Emellertid böra

alltid närvara lika antal ledamöter, utsedda för arbetsgivarsidan och för arbe­

tarsidan. För det fall, att domstolen finner sig böra verkställa syn, har före­

skrivits den lättnaden, att dylik förrättning må företagas av ordföranden och en

ledamot för vardera sidan. Givetvis avses icke med det nu sagda, att den or­

dinarie ordföranden och angivna antal ordinarie ledamöter alltid skola vara till­

städes. I deras ställe kunna ersättare tjänstgöra.

I lagen om centrala skiljenämnden finnes stadgat, att endast udda antal leda­

möter må deltaga i avgörandet. När en av de två ledamöter, som jämte ordfö­

randen icke företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen, är frånvarande och

ersättare icke kan tillkallas, innebär denna bestämmelse, att icke heller den and­

re ledamoten äger deltaga i avgörandet, utan att beslut får fattas endast av

ordföranden och de ledamöter, som representera arbetsgivar- och arbetarsidorna.

En motsvarande regel har icke upptagits här, då densamma synes vara ägnad

att onödigtvis försvaga det element i domstolen, som skall utgöra särskild ga­

ranti för opartiskt avgörande. Några svårigheter med avseende å omröstnin­

gen behöva icke uppstå därigenom. Om ordföranden och fem ledamöter äro

närvarande samt rösterna stå tre mot tre, äger ordföranden utslagsröst enligt

stadgandet i 23 kap. 3 § rättegångsbalken, som jämlikt bestämmelsen i 35 §

av förevarande lagutkast blir tillämplig i fråga om omröstning till dom.»

Det torde vara avsett, att vid syn på stället, som omförmäles i de sakkunni­

gas utkast, domstolen allenast skall upptaga bevis men däremot icke meddela

dom. I syfte att tydligare utmärka detta förhållande har jag låtit bestämmel­

sen undergå en redaktionell jämkning.

11

§•

I det till grund för 1910 års proposition liggande förslag, som remitterades till

lagrådet, stadgades, att arbetsdomstolen skulle upptaga tvister, som grundade

sig på kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetare. Enligt departements­

chefens uttalande måste detta uttryck tagas i vidsträckt bemärkelse, så att där­

under inbegrepes alla tvister, där det framställda rättsanspråket ytterst bott­

nade i ett på kollektivavtal beroende rättsförhållande. Dit borde exempelvis

räknas talan om skadestånd på grund av arbetsinställelse, stridande mot lagen

om kollektivavtal, och även enskild arbetares fordran på utbekommande av någon

honom enligt kollektivavtal tillkommande förmån, då för anspråkets bedömande

erfordrades tolkning av kollektivavtalet, då således detta utgjorde grund för

anspråket. Vore däremot kollektivavtalets innebörd ej föremål för olika upp­

fattning, utan grundade sig den förda talan uteslutande på arbetsavtalet, ehuru

detta hämtat sitt innehåll i förevarande del ur ett kollektivavtal, hörde tvisten

ej till arbetsdomstolen utan till de allmänna domstolarna.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

167

A. 11 §.

Vid granskning inom lagrådet av nämnda förslag anmärkte lagrådets samt­

liga ledamöter, att för uppdragande av gränsen mellan arbetsdomstolens ock de

allmänna domstolarnas kompetensområde, på sätt med förslaget varit avsett,

erfordrades förtydligande av stadgandets avfattning. Två ledamöter an-

sågo, att detta kunde vinnas, därest med bibehållande såsom huvudregel av

förslagets bestämmelse såsom undantag angåves, att till allmän domstol hörde

mål mellan arbetsgivare och arbetare rörande anspråk, som grundade sig

jämväl på arbetsavtal, såvida anspråket ej avsåge skadestånd i följd av arbets­

inställelse eller därmed jämförlig åtgärd eller avskedande, som förmenades hava

skett i strid mot kollektivavtalet eller mot lagen om kollektivavtal, eller tvist

yppats mellan parterna angående kollektivavtalets giltighet, bestånd eller rätta

innebörd. Två ledamöter av lagrådet ansågo, att gränsen mellan arbetsdomsto­

lens och de särskilda domstolarnes kompetensområden icke lämpligen kunde

uppdragas på sätt av departementschefen angivits. Att låta allmän underrätts

kompetens i ett mål rörande arbetsavtalsförhållande bero därav, att i målet ej

yppades tvist om innehållet av ett till grund för arbetsavtalet liggande kollek­

tivavtal, kunde ej vara lämpligt. Det lät tänka sig, att i ett mål rörande utfå-

ende av arbetslön eller dylikt en på kollektivavtalets innehåll grundad sakin­

vändning framställdes först på ett framskridet stadium av målets handlägg­

ning, tilläventyrs först i överinstans, och det vore stötande, om såsom enligt

förslaget bleve fallet, all den handläggning målet redan vunnit då skulle tjäna

till intet, och käranden utan möjlighet till gottgörelse nödgas finna sig i tid­

spillan och kostnader, som vållats honom. Olämpligt och oegentligt förefölle

även, att, såsom under vissa omständigheter komme att inträffa, arbetsdomsto­

len skulle betungas med behandling av de bagatellfrågor, som, vid sidan av

spörsmålet om kollektivavtalets tolkning, kunde komma att föreligga i mål mel­

lan enskild arbetare och hans arbetsgivare. Bättre syntes vara att låta mål rö­

rande arbetsavtal under alla förhållanden upptagas av allmän domstol men stad­

ga, att, i händelse tvist yppades om rätta förståndet av kollektivavtal och målets

utgång vore beroende av tvisten, rätten skulle hänvisa parterna att vid arbets­

domstolen utföra nämnda tvist samt låta målet i övrigt vila. Från berörda reg­

ler borde emellertid undantag göras för det fall, att fråga vore om skadestånd i

anledning av avskedande eller upphörande med arbete eller av blockad eller

bojkott eller därmed jämförlig åtgärd, och den åtgärd, som föranlett skadan,

förmenades stå i strid med ingånget kollektivavtal eller med lagen om kollek­

tivavtal. När arbetsgivare eller arbetare ville kräva dylikt skadestånd, önska­

de han esomoftast att i sammanhang med det skadestånd, som kunde grundas

på att själva arbetsavtalet blivit kränkt, tillika kräva skadestånd i anledning

av en med hänsyn till kollektivavtalet obehörig arbetsinställelse, som fort­

farit efter det uppsägningstiden utgått; och då detta senare yrkande måste till­

höra arbetsdomstolen, syntes det lämpligt, att även det förra kunde där hand­

läggas. Även mål rörande ett enstaka avskedande, som förmenades stå i strid

med kollektivavtalet, skulle enligt berörda uppfattning komma att i sin helhet

upptagas av arbetsdomstolen.

Departementschefen ansåg emellertid lämpligast att låta den huvudprincip,

A. ll §.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

som legat till grund för förslaget i förevarande del, vara orubbad och endast vid­

taga de tillstyrkta förtydligandena av stadgandet. Det syntes som om obe­

stridliga fördelar för parterna skulle ligga däri, att en tvist, som rörde såväl

arbetsavtal som kollektivavtal, kunde utföras vid allenast en domstol. Vid

sådant förhållande borde avgörande vikt ej tillmätas den omständigheten, att

arbetsdomstolen tilläventyrs kunde komma att i någon mån upptagas av obe­

tydliga frågor. Faran för att i något avsevärt antal fall allmän domstol skulle

nödgas avvisa ett anhängiggjort mål på grund av sedermera uppkommen tvist

om kollektivavtals tolkning syntes i själva verket ej vara stor. I enlighet

härmed föreskrevs i det för riksdagen framlagda förslaget, att arbetsdomstolen

skulle handlägga mal rörande kollektivavtal, evad fråga vore om fullgörande

av avtalet, om påföljd av underlåtenhet därutinnan eller av arbetsinställelse,

blockad, bojkott eller därmed jämförlig åtgärd under avtalstiden, om avtalets

giltighet, bestånd eller rätta innebörd eller om dess hävande. Däremot skulle

mål, som rörde arbetsavtal, tillhöra allmän domstols upptagande, ändå att

tvisten avsåge bestämmelse i arbetsavtalet, som grundade sig på kollektiv­

avtal. Dock skulle sådant mål tillhöra arbetsdomstolens upptagande, där fråga

vore om skadestånd i anledning av arbetsinställelse eller därmed jämförlig åt­

gärd eller pa grund av avskedande, och den åtgärd, som medfört skadan, för­

menades stå i strid mot kollektivavtalet eller mot lagen om sådant avtal, eller

där tvist förelåge mellan parterna angående kollektivavtalets giltighet, bestånd

eller rätta innebörd.

Särskilda utskottet ansag lämpligare att lata mål rörande arbetsavtal med

undantag för de fall, då fråga vore om skadestånd i anledning av otillåten ar­

betsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd eller på gTund av avskedande,

därest den åtgärd, som medfört skadan, förmenades stå i strid med kollektivav­

talet eller mot lagen om sådant avtal, upptagas av allmän domstol med åliggan­

de för denna, att om i malet yppades tvist om kollektivavtals giltighet, bestånd

eller rätta innebörd, hänvisa berörda tvist till arbetsdomstolens avgörande. Där­

igenom skulle vinnas, förutom de fördelar, som av lagrådets omförmälda leda­

möter antytts, jämväl att till fromma för rättsenheten från arbetsdomstolens

verksamhetsområde skulle avskiljas det med rättssystemet i övrigt nära sam­

manhängande arbetsavtalsförhållandet och dit höra endast spörsmål om det egen­

artade kollektivavtalet. De fall, då allmän domstol skulle nödgas hänvisa upp­

kommen tvist rörande kollektivavtal till arbetsdomstolen, bleve antagligen ej

särdeles talrika.

Sju ledamöter av utskottet ansago i avgiven reservation, att kompetensgrän-

aen mellan arbetsdomstolen och de allmänna domstolarna borde dragas så, att

alla mål rörande arbetsavtal, som grundade sig på ett kollektivavtal, skulle

läggas under arbetsdomstolen. Nämnda regel vore enkel och lättfattlig och till

fromma för domstolens hela verksamhet. En enskild arbetare finge visserligen

för sina i kollektivavtalet bottnande ansprak mot en arbetsgivare vända sig till

den centrala arbetsdomstolen i Stockholm i stället för till domstol i hemorten,

men berörda, olägenhet syntes icke vara av mera avgörande betydelse gent emot

de fördelar i enkelhet och följdriktighet, som vunnes med den förordade anord-

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

169 -4-

n

il­

ningen. Olägenheten uppvägdes också i rikt mått genom den enklare rätte­

gångsordning och det snabba avgörande, som arbetsdomstolen bjöde, samt den

tidsbesparing i övrigt, som vunnes genom att arbetsdomstolen bleve enda in­

stans. Nämnda domstol erbjöde ävenledes större sakkunskap vid ifrågavarande

måls prövning än de allmänna domstolarna.

Förlikningsmannen förordade det i reservationen framställda yrkandet. Till

denna mening anslöt sig även kommerskollegium. Enligt kollegii mening borde

emellertid till arbetsdomstol hänvisas jämväl mål om vissa arbetsavtal, som

icke grundade sig på kollektivavtal.

Vid framläggandet av 1911 års förslag biträdde departementschefen den av

särskilda utskottet gjorda hemställan. Såsom skäl för övergivande av den i

1910 års förslag uttalade uppfattningen framhöll departementschefen, att om

med dess antagande skulle följa, att arbetsdomstolen bleve oskäligt betungad och

hämmades i sin egentliga verksamhet till slitande av kollektiva tvister, nack­

delarna därav inom kort skulle vida överväga de vunna fördelarna. Ej heller

skulle olägenheterna av det i utskottets förslag ifrågasatta systemet kunna bliva

avsevärda. Utskottets uppfattning, att allmän domstol ej i särdeles talrika fall

skulle nödgas hänvisa uppkommen tvist om kollektivavtalet till arbetsdomstolen,

syntes hava goda skäl för sig. Det avgörande skälet hade emellertid varit det

förändrade läge, vari frågan komme, därest rätten till klagan över arbetsdom­

stolens beslut i sakfrågor borttoges. Betänkligheterna däremot måste vara

desto större, ju mera det åt arbetsdomstolen anförtrodda verksamhetsområde

sträckte sig ut över förhållanden, som närmare sammanhängde med rättssyste­

met i övrigt. Man stode då inför den faran, att vid nämnda domstol kunde ut­

bildas en emot de allmänna domstolarnas tillämpning av lagar och rättsgrund­

satser av mera allmän karaktär stridande praxis. Genom att från arbetsdom­

stolens behörighetsområde undantaga arbetsavtalsförhållandet skulle i den mån

så kunde ske vinnas den garanti för rättsenhetens bevarande, som syntes utgöra

en förutsättning för möjligheten att medgiva apellrättens bortfallande.

I väckta motioner riktades inom riksdagen vissa anmärkningar mot det fram­

lagda förslagets sätt att uppdraga gränserna för arbetsdomstolens kompetens­

område. Anmärkningarna avsågo, att till arbetsdomstolens handläggning

skulle höra jämväl mål rörande enskilda arbetsavtal, vilka ytterst grundade

sig på kollektivavtal. Särskilda utskottet kunde emellertid icke tillstyrka nå­

gon förändring därutinnan.

Socialstyrelsen framhöll i sitt år 1916 avlämnade förslag, att det ej borde

ifrågakomma att utan vidare föreskriva, att alla arbetsavtalstvister, som bott­

nade i kollektivavtal, skulle handläggas av arbetsdomstolen. Därigenom skulle

man riskera att överhopa arbetsdomstolen med bagatelltvister, ofta ej ägnade

för centraliserad handläggning, till men för andra, viktigare uppgifter. Men

då andra betänkligheter än nämnda ej mötte, och å andra sidan en handläggning

vid arbetsdomstolen skulle i en del fall öppna möjlighet till en snabb rättskip­

ning, syntes det, som borde man ej helt släppa tanken. Enligt socialstyrelsens

mening borde intet hinder finnas för att stadga, att mål av angiven beskaffen­

het finge, därest parterna å ömse sidor därom hemställde och arbetsdomstolen

X911 års

förslag.

1916 års

förslag.

Å. 11 §.

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

De

sakkunniga.

funne skäl och tillfälle för sådan handläggning föreligga, upptagas till behand­

ling, men att i andra fall målet finge gå till allmän domstol och reglerna i 1911

års förslag följas.

I avgivet utlåtande framhöll svenska måleriarbetareförbundet, att det vore

lämpligare, att alla tvister mellan arbetare och arbetsgivare, vilka sinsemellan

vore bundna av kollektivavtal, kunde bliva föremål för prövning av arbetsdom­

stolen. Svenska murareförbundet hemställde, att mål rörande arbetsavtal, om

tvisten rörde bestämmelse, som grundade sig på kollektivavtal, finge handläg­

gas av arbetsdomstolen, därest endera parten hemställde därom och arbetsdom­

stolen funne skäl och tillfälle för dylik handläggning. Svenska sko- och läder-

industriarbetareförbundet ansåg, att arbetsdomstolens uppgift borde begränsas

till att avdöma tvister rörande arbetsavtal och kollektivavtal. Domstolen borde

däremot icke hava befogenhet att utdöma skadestånd, vilket borde tillkomma

allmän domstol.

Enligt 1 § i de sakkunnigas utkast skola arbetsdomstolarna handlägga mål

om kollektivavtal. Vad därmed förstås framgår av 2 § första och andra styc­

kena. Nämnda stycken innehålla, att till mål om kollektivavtal skola hänföras

särskilt mål om kollektivavtals fullgörande, giltighet, bestånd eller rätta inne­

börd, mål om förfarande, som strider mot kollektivavtal eller mot vad i lagen

om kollektivavtal stadgas, samt mål om skadestånd för dylikt förfarande eller

om förklaring, att kollektivavtal skall på grund av sådant förfarande icke vidare

vara gällande. Till mål om kollektivavtal skall även räknas mål angående

förhållandet mellan arbetsgivare och enskild arbetare, såframt tvisten rör den

rätt, som på grund av kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal tillkommer

någon av dem.

I motiveringen anföra de sakkunniga i denna del:

»Att uttömmande angiva vad som skall hänföras till mål om kollektivavtal

är uppenbarligen förenat med stora svårigheter. De i lagtexten uppräknade

typerna fa därför närmast uppfattas sasom exempel, och i den mån en tvist i

visst fall befinnes icke vara hänförlig under något av dessa exempel, har man

att med ledning av sakens natur söka fastställa, huruvida målet är att hänföra

till kollektivavtal och sålunda hör under arbetsdomstol eller icke är av detta

särskilda slag och sålunda faller under allmän domstols prövning.

Till mål om kollektivavtal hänföras i första hand mål om sådant avtals full­

görande, giltighet, bestand eller rätta innebörd. Mål om avtalets fullgörande

är exempelvis tvist om arbetsgivares skyldighet att i enskilt arbetsavtal genom-

föra kollektivavtalets normer. Till tvist om kollektivavtals giltighet hör exem­

pelvis fråga om avtalet blivit i behörig ordning upprättat. Under mål om av­

talets bestånd hänföres åter t. ex. fråga om avtalet blivit förlängt eller skall

anses vara uppsagt. Tvist om avtalets rätta innebörd kan föreligga i snart

sagt alla mål om kollektivavtal, men fråga härom kan, på sätt nedan under 4 §

(12 §) skall närmare utvecklas, göras till föremål för särskild prövning i form

av fastställelsetalan.

En annan grupp av mål om kollektivavtal utgöra tvister om förfarande från

ena sidan, som av motsidan förmenas utgöra brott mot kollektivavtal eller mot

Kungl. Ma.j:ts proposition nr 39.

171

A. 11 §.

vad i lagen om kollektivavtal stadgas. Ett mot avtalet eller kollektivavtals­

lagen stridande förfarande kan till en början ligga däri, att någon, som är

bunden av avtalet, åsidosätter sin förpliktelse att i det enskilda arbetsförhållan­

det tillämpa kollektivavtalets bestämmelser. Men vidare hänföres till dylikt för­

farande naturligen ock ett åsidosättande av den fredsplikt, som uppställes av

kollektivavtalslagen eller som därutöver blivit särskilt stadgad i avtalet. Ett

förfarande, som sålunda i det ena eller andra hänseendet strider mot lag eller

avtal, kan föranleda ett yrkande om avtalets fullgörande i enlighet med vad

förut sagts. Men förfarandet kan också föranleda ett j^rkande om ersättning

för den skada, som förfarandet förorsakat, och även en tvist om dylikt skade­

stånd är naturligen att hänföra till sådana mål, som arbetsdomstol bär att

pröva. När någon under nuvarande rättsordning gjort sig skyldig till förfa­

rande, som här avses, är det synnerligen vanligt, att parterna till skiljemäns

avgörande hänskjuta allenast frågan, om förfarandet varit stridande mot av­

talet eller icke, utan att yrkande framställes vare sig om avtalets fullgörande

eller om skadestånd. Tvisten utföres med andra ord i form av en fastställelse-

talan. Med hänsyn härtill har det ansetts lämpligt att genom avfattningen av

förevarande paragraf särskilt framhålla, att frågan om förfarandets bristande

överensstämmelse med lag eller avtal skall kunna i och för sig utgöra föremål

för domstols prövning.

Enligt 9 § i utkastet till lag om kollektivavtal kan den ena parten i ett kol­

lektivavtalsförhållande vid arbetsdomstol påyrka, att avtalet skall förklaras

icke vidare vara gällande, om motparten i avtalet gjort sig skyldig till för­

farande, som strider mot avtalet eller lagen. Erinran om att även sådan tvist

hör till dem, som falla under arbetsdomstolarnas kompetens, har upptagits här.

Vid de försök, som tidigare gjorts att genom lagstiftning införa möjlighet

för ett rättsligt avgörande av tvister mellan arbetsgivare och arbetare, har frå­

gan, i vilken utsträckning tvister angående enskilda arbetsavtal skulle hänföras

till allmän domstol eller arbetsdomstol, tilldragit sig särskild uppmärksamhet.

Härvid har även varit fråga, huruvida tvister angående enskilda arbetsavtal,

som icke på något sätt stå i samband med kollektivavtal, skola kunna dragas

under arbetsdomstols prövning. Detta synes icke böra ifrågasättas i före­

varande sammanhang. Däremot gäller det att taga ståndpunkt till spörsmålet,

i vad mån tvister angående enskilda arbetsavtal, som hämtat sitt innehåll från

kollektivavtal, skola avgöras i den ena eller andra ordningen.

Med avseende å detta spörsmål är särskilt att erinra om det stadgande,

som föreslagits i 3 § av utkastet till lag om kollektivavtal. Enligt nämnda

stadgande skola kollektivavtalets normer automatiskt överföras på det en­

skilda arbetsavtalet, när båda kontrahenterna i det enskilda avtalet äro bundna

av kollektivavtal. Är arbetsgivaren bunden men arbetaren obunden, skola även­

ledes kollektivavtalets normer gälla, dock att kontrahenterna här hava möjlig­

het att träffa andra bestämmelser, vilket däremot icke är tillåtet i förstnämnda

fall. Genom denna reglering, som otvivelaktigt torde överensstämma med den

allmänna uppfattningen inom organisationerna å ömse sidor, framträder det

enskilda arbetsavtalet i de ojämförligt flesta fall icke för kontrahenterna så-

A. ll §.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Yttrande.

som ett särskilt avtal. Kontrahenterna känna sig såsom direkt berättigade och

förpliktade genom kollektivavtalet. Det skulle under sådana förhållanden sä­

kerligen för organisationerna och deras medlemmar framstå såsom en inkonse­

kvens, om frågor rörande det enskilda arbetsavtalet, vilka hade sin grund i

en tillämpning av kollektivavtalet, icke skulle avgöras i samma ordning som

andra tvister rörande detta.

I förevarande samband förtjänar även en annan omständighet att bliva på­

pekad. På sätt närmare utvecklas nedan under 4 § (12 §) måste stor frihet med­

givas parterna att vid arbetsdomstol utföra sina tvister i form av fastställelse-

talan rörande avtalets tolkning i det ena eller andra avseendet. Erfarenheten

särskilt från centrala skiljenämnden utvisar, att de flesta tolkningstvister rö­

rande kollektivavtal hava sin grund i frågor rörande enskild arbetares rätt en­

ligt kollektivavtal. Fråga uppstår exempelvis vid en särskild arbetsplats, hu­

ruvida en viss arbetare med hänsyn till tidpunkten, då han anställdes, äger

åtnjuta semesterersättning, som enligt kollektivavtal skall utgå efter viss tids

anställning, eller tvist uppstår, huruvida en enskild arbetare eller en grupp ar­

betare vid en arbetsplats äga rätt att för visst utfört arbete åtnjuta ersätt­

ning enligt den ena eller den andra punkten i gällande ackordsprislista. En

dylik fråga kan dragas under domstols avgörande antingen på det sättet, att

å vederbörande arbetares vägnar framställes yrkande, att arbetsgivaren skall

förpliktas utgiva det belopp, vartill arbetaren anser sig berättigad, eller ock

så, att arbetarorganisationen upptar frågan som en rent principiell tolknings­

fråga, i vilken senare händelse talan icke ens behöver hänföras till det spe­

ciella fall, som föranlett, att frågan uppkommit. På grund av denna senare

möjlighet finnes än mindre anledning att förvägra frågans upptagande av

arbetsdomstol, när talan lägges på förstnämnda sätt.

Med anledning härav har i förevarande paragrafs andra stycke upptagits ett

förtydligande tillägg, enligt vilket även förhållandet mellan arbetsgivare och

enskild arbetare kan göras till föremål för arbetsdomstols bedömande, såframt

tvisten rör den rätt, som på grund av kollektivavtal eller lagen om kollektiv­

avtal skall tillkomma någon av dem. Under allmän domstol hör däremot mål

om enskilt arbetsavtal, när tvisten icke har sin grund i tillämpningen av kol­

lektivavtal, även om det enskilda arbetsavtalet hämtat vissa normer från kol­

lektivavtal. I huvudsak torde denna lösning överensstämma med den, som givits

i det vid 1911 års riksdag framlagda förslaget.»

Beträffande de i utkastet givna bestämmelserna, vilka angiva arbetsdom­

stolarnas kompetensområde, har socialstyrelsen anmärkt, att deras vaga avfatt­

ning icke tillbörligen tillgodosåge nämnda uppgift. Sålunda gåve ej deras

text upplysning, huruvida arbetsdomstolarna ensamma skulle vara behöriga att

handlägga mål om kollektivavtal eller om de endast skulle erbjuda möjlighet till

en i vissa fall önskvärd specialbehandling. Betänkligare vore dock, att förslags­

ställarna icke närmare preciserat begreppet »mål om kollektivavtal» utan nöjt

sig med att i stället uppräkna vissa slag av mål, som särskilt skulle vara att

hänföra till nämnda kategori, samt tillägga den förklaring, att till ifrågava­

rande mål under viss förutsättning även skulle räknas mål angående förhållan-

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

173

A. 11 §.

det mellan arbetsgivare och enskild arbetare. Meningen med och innebörden

av berörda förklaring gåve för övrigt anledning till tvekan. Möjligen kunde

man vara benägen att av tillfogandet av berörda förklaring draga den slut­

satsen, att den förra bestämmelsen endast skulle syfta på förhållandet mellan

parterna i kollektivavtalet. En sådan slutsats måste dock, med hänsyn till att

stridigheterna beträffande kollektivavtal väsentligen framträdde i det enskilda

arbetsförhållandet, avvisas såsom oantagbar, något som även funne stöd i mo­

tiveringen. Det senare stadgandet syntes sålunda syfta på något särskilt slag

av sådana tvister rörande enskilda arbetsavtal, som stode i samband med kollek­

tivavtal. Av motiveringen att döma syntes man därvid haft i tankarna bland

annat det fall, som avsåges i 3 § andra .stycket i lagen om kollektivavtal, d. v. s.

då arbetsgivaren vore bunden av kollektivavtal men arbetarna icke. Möjligen

åsyftades även andra fall, då för att använda motiveringens ord, arbetsavtalet

»hämtat sitt innehåll från kollektivavtal», såsom exempelvis när i arbetsavtalet

mellan av kollektivavtal obundna arbetsgivare och arbetare inom jordbruket för

enkelhets skull hänvisades till gällande kollektivavtal.

Med den bristande preciseringen av begreppet »mål om kollektivavtal» skulle

möjligen till dylika mål kunna räknas alla slag av mål, som på något sätt rörde

tillämpningen av kollektivavtal, såsom exempelvis brottmål, till exempel bedrä­

geri beträffande kollektivavtal, och tvist om nyttjanderätt på grund av dylikt

avtal till jord å landet. Bortsett från sådana mål, som uppenbart vore att hän­

föra till mål om kollektivavtal, komme väl en del mål beträffande dylika avtal

att anhängiggöras vid de vanliga domstolarna och en del vid arbetsdomstolarna.

Det skulle sålunda i många fall ankomma på de vanliga domstolarna att av­

göra, huruvida ett mål vore att hänföra till mål om kollektivavtal eller icke —

och praxis därvid skulle sannolikt åtminstone till en början bliva ganska skif­

tande.

Jämväl i ett annat avseende syntes omförmälda bestämmelser giva anledning

till erinran. Av de talrika tvister, som oförtydbart bottnade i ett kollektivavtals­

förhållande, vore många av sådan beskaffenhet, att deras hänvisande till en

specialdomstol måste förefalla tämligen omotiverat. Målet kunde nämligen, i

vad det anginge kollektivavtalet, vara fullkomligt klart för varje opartisk per­

son med normalt förstånd, men endera parten kunde tredskas att fullgöra sina

åtaganden eller skiljaktiga meningar kunde göras gällande i fråga om mycken­

het eller beskaffenhet av utfört arbete eller utgiven arbetslön eller dylikt. I

dylika fall, till exempel vid tvister mellan jordbrukare och deras arbetare, syn­

tes häradsrätten i orten med sin nämnd antagligen till och med besitta större

kompetens för tvistens bedömande än arbetsdomstolen. För parterna skulle

målens handläggning vid en kanske avlägset förlagd arbetsdomstol, där de

skulle iakttaga personlig inställelse, medföra i hög grad ökade kostnader och

besvär.

För inrättande av arbetsdomstolar syntes i huvudsak två motiv kunna tala

— önskemålet att därmed bereda tillgång till snabb, billig och parternas syn­

punkter förstående handläggning av tvister i gemen rörande arbetsavtalet eller

behovet att få till stånd en auktoritativ, sakkunnig och i viss mån rättsbildande

A. 11 §.

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Departe­

mentschefen.

provning av mer betydelsefulla eller svårbedömda mål rörande kollektivavtal.

En fullt tillfredsställande lösning av frågan om arbetsdomstolar borde givetvis

tillgodose båda de antydda syftena.

För tillgodoseende av det förstnämnda önskemålet .skulle uppenbarligen er­

fordras ett mycket stort antal lokala arbetsdomstolar. Otvivelaktigt kunde åt­

skilliga skäl anföras för ett mer fullständigt system av lokala arbetsdomstolar,

avsedda för alla slag av tvister angående arbetsavtal — en åtskillnad mellan mer

eller mindre eller icke alls kollektivavtalsberoende tvister vore svår att genom­

föra och måhända även praktiskt taget mindre motiverad. Någon omöjlighet

att åvägabringa ett dylikt system skulle sannolikt, kanske särskilt efter process­

reformens genomförande, ej föreligga, till exempel genom att låta en lagfaren

ledamot vid varje underrätt jämte tillkallade arbetsgivar- och arbetarrepresen­

tanter fungera såsom arbetsdomstol. Emellertid hade icke — åtminstone ej på

senare tid — något mer allmänt krav i sådant avseende gjorts gällande. Man

saknade sålunda, oavsett att reformen givetvis skulle medföra avsevärda kost­

nader, för närvarande skäl att vidare uppehålla sig vid tanken på ett dylikt om­

fattande system av lokala arbetsdomstolar.

För en rättsskipning i enlighet med det senare av angivna alternativ, d. v. s.

omfattande allenast vissa särskilt kvalificerade mål om kollektivavtal, skulle

givetvis ej behövas någon större apparat.

Med hänsyn till det anförda har styrelsen ansett, att till arbetsdomstols kom­

petensområde borde hänföras endast mer betydelsefulla eller svårbedömda mål

om kollektivavtal.

Frågan om utskiljande av de mål, som skola höra under arbetsdomstols i

stället för allmän domstols prövning, har vid alla tidigare lagstiftningsförsök

på förevarande område visat sig erbjuda stora tekniska svårigheter. Innan jag

närmare ingår på frågan, vill jag i anledning av socialstyrelsens yttrande så­

som ett allmänt omdöme uttala, att jag icke anser det vara utförbart att upp­

draga en allmängiltig gräns på sådant sätt, att till arbetsdomstolen skulle

komma att hänföras allenast mer betydelsefulla eller svårbedömda mål om

kollektivavtal. Socialstyrelsen har icke antytt, hur en sådan gräns borde dra­

gas och har själv i annat .sammanhang framhållit, att stridigheterna beträf­

fande kollektivavtal väsentligen framträda i det enskilda arbetsavtalet. Det

sålunda påpekade förhållandet, som kraftigt betonats redan av de sakkunniga,

måste enligt min mening bliva avgörande för frågans lösning. Ett enskilt ar­

betsavtal mellan kollektivavtalsbundna parter framträder i regel endast såsom

ett avtal om anställning. Det enskilda arbetsavtal, som i och med anställnin­

gen likväl kan anses komma till stånd, upptager i regel utan vidare kollek­

tivavtalets regler. En tvist mellan arbetsgivare och enskild arbetare rörande

deras inbördes rättsförhållande, i den mån detta är reglerat genom kollektiv­

avtalet, kan visserligen sägas vara i första hand en tvist om det enskilda ar­

betsavtalet men oftast rör tvisten egentligen kollektivavtalet. Men därmed har

också tvisten fått en helt annan karaktär. En fråga, som är av ytterst ringa

vikt, sett från det enskilda arbetsavtalets synpunkt, kan bliva prejudicerande

för alla de andra enskilda arbetsavtal, som hämtat sitt innehåll från ifrågava-

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

175

-

4

.

11

§.

rande kollektivavtal. Härmed sammanhänger, att om organisationerna intres­

sera sig för en sålunda i det enskilda förhållandet uppkommen tvistefråga, de

hava möjlighet att framlägga denna för domstol antingen sådan den förelig­

ger, d. v. s. såsom en tvist angående ett speciellt fall, eller ock såsom en ren

principfråga utan hänvisning till det enskilda fallet. Huruvida det ena eller

det andra sättet väljes beror oftast på en tillfällighet, men erfarenheten från

centrala skiljenämnden visar, att man merendels väljer en medelväg, i det man

visserligen hänför sig till ett speciellt fall men icke framställer något yrkande

om fullgörelse utan nöjer sig med ett principuttalande angående rättsfrågan.

De sålunda åberopade omständigheterna torde tillräckligt visa, att man vid

fastställandet av arbetsdomstolens kompetens svårligen kan göra skillnad mel­

lan de fall, då tvisten framträder såsom en tvist endast om kollektivavtalet

eller såsom en tvist, som i första hand rör det enskilda arbetsavtalet men därmed

också kollektivavtalet. Därjämte torde de anförda omständigheterna till fullo

visa, att värdet av tvisteföremålet i det speciella fallet icke är någon tillför­

litlig grund för bedömande av målets vikt. Att man icke heller på annat sätt

än nu ifrågasatts torde kunna finna någon gräns, varigenom till arbetsdom­

stolen skulle hänföras endast mera betydelsefulla och svårbedömda mål om

kollektivavtal, torde framgå av vad jag i fortsättningen kommer att anföra.

Det må ock erinras, att en gräns mellan betydelsefulla och mindre betydelse­

fulla mål, varav de förra skulle hänföras till arbetsdomstolen och de senare

till allmän domstol, knappast heller kan anses önskvärd, i den mån därigenom

likartade frågor skulle komma att bedömas än av arbetsdomstolen och än av

allmän domstol. På detta ömtåliga område är det av yttersta vikt att en en­

hetlig rättspraxis utbildas.

Vid bedömandet av frågan om bästa sättet för bestämmandet av arbetsdom­

stolens och de allmänna domstolarnas inbördes kompetens måste man taga hän-

ssm till särskilt tre synpunkter. Då arbetsdomstolen tillskapas för att möj­

liggöra en speciellt sakkunnig prövning, gäller det till en början att med hän­

syn till mål av olika beskaffenhet avgöra om de erfordra ifrågavarande spe­

cialbehandling. Vidare måste reglerna vara så enkla och överskådliga som

möjligt för att därmed undvika tvister rörande själva behörighetsfrågan. Slut­

ligen måste man tillse, att arbetsdomstolen icke i alltför hög grad betungas

med arbete, vilket är av särskild vikt, så länge dess ledamöter förutsättas skola

fylla sin uppgift vid sidan av annan verksamhet.

Vad angår den första synpunkten eller frågan om målens behov av special­

behandling torde man i stort sett kunna i fem olika grupper uppdela de mål,

om vilkas hänskjutande till arbetsdomstol det över huvud kan bliva fråga. Den

första gruppen omfattar fall, där tvist råder om själva kollektivavtalet d. v. s.

huruvida ett kollektivavtal över huvud kommit till stånd eller är tillämpligt

på viss arbetsgivare eller viss grupp arbetare, eller huruvida avtalet fortfarande

består eller vad dess särskilda bestämmelser skola anses innebära. Den andra

gruppen omfattar fall, där tvist icke råder om kollektivavtalet självt utan

där det gäller att med kollektivavtalets bestämmelser som utgångspunkt be-

A. 11 §.

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

döma vissa faktiska omständigheters förhandenvaro eller innebörd och med led­

ning därav avgöra, huruvida eller på vad sätt kollektivavtalet är tillämpligt.

Exempel på mål, tillhörande denna grupp, skall lämnas i det följande. En

tredje grupp av mål omfattar fall, där det gäller att bedöma, huruvida vissa

förfaranden, särskilt stridsåtgärder eller medverkan däri, varit stridande mot

kollektivavtalslagens bestämmelser. Den fjärde gruppen omfattar de special­

fall, som avses i 8 § av förslaget till lag om kollektivavtal, således fall, där

fråga är att pa grund av avtals- eller lagstridigt förfarande häva kollektiv­

avtalet eller medgiva befrielse från förpliktelse på grund av avtalet. Det må

erinras, att under denna grupp kunna komma fall, som även kunna inordnas

under andra grupper. Den femte gruppen slutligen omfattar fall, där målet

såtillvida står i samband med ett kollektivavtal, att anspråket väl har sin grund

i en genom kollektivavtal reglerad rätt men själva tvisten rör omständighet,

som ligger helt utanför kollektivavtalsförhållandet, till exempel då krav reses

på utfående av lön, som är bestämd genom kollektivavtal, men invändning gö-

res om betalning, motfordran, preskription eller dylikt.

Någon tvekan kan icke råda därom, att mål, tillhörande den första gruppen,

böra avgöras av arbetsdomstolen. Det rör sig här om kollektivavtalstvister i

egentligaste mening. Av vad jag förut anfört framgår, att undantag icke får

göras för de fall, då tvisten väl i första hand rör ett enskilt arbetsavtal,

men denna icke kan avgöras utan prövning av huruvida ett kollektivavtal verk­

ligen består eller utan tolkning av dess innebörd i visst hänseende, Att tredje

och fjärde gruppens mål också skola höra under arbetsdomstolen är uppenbart.

Vad femte gruppens mål angår finnes däremot ingen reell grund för att de

skola bedömas av arbetsdomstolen. De äro i regel icke på något sätt färgade

av de särskilda förhallanden, som föranleda behov av en lagstiftning på före­

varande område. Det vore tvärtom olämpligt, att dylika mål upptoges av

arbetsdomstolen, då denna därigenom i alltför stor utsträckning komme att

behandla frågor av allmän juridisk innebörd, med hänsyn till vilka den icke

blivit sammansatt och där den möjligen kunde tillämpa en praxis, som strede

mot de allmänna domstolarnas. Häremot kan icke invändas, att även tvister

av detta slag fordra ett snabbare avgörande än som kan ske vid de allmänna

domstolarna. I nämnda avseende finnes ej anledning att göra skillnad på de

mål mellan arbetsgivare och arbetare, där kravet grundar sig på en genom kol­

lektivavtal reglerad rätt, och de mål, där endast ett enskilt arbetsavtal före­

ligger. Och någon möjlighet att göra arbetsdomstolen till forum för alla slags

arbetstvister finnes uppenbarligen icke.

Återstå mål tillhörande andra gruppen. Det rör sig här om tvister av vitt

skiftande natur, och någon sammanfattande karaktäristik av dem låter sig

knappast göra. Till belysning må några exempel anföras. I samband med bi-

läggandet av en konflikt har föreskrivits, att trakasserier ej få förekomma,

och tvist uppstår sedermera, huruvida en arbetares avskedande eller förflyttning

till arbete av mindre angenämt slag varit ett utslag av trakasseri eller betingat

av andra skäl. En dylik fråga bör lämpligen behandlas av arbetsdomstolen,

då den är helt färgad av parternas nyss intagna strid sställning. I ett annat

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

177 -4.

11

£

fall äger arbetsgivare utan iakttagande av uppsägningstid avskeda arbetare, som

ej skött sig i arbetet, och tvist uppstår, huruvida en sålunda avskedad arbetare

varit exempelvis berusad under arbetet. Om hänsyn tagas endast till utred-

ningssynpunkten, skulle ett sådant mål med större fördel handläggas av allmän

domstol, men ofta skall det i dylika fall visa sig, att kamraternas partitagande

för den avskedade givit sådan speciell färg åt tvisten, att den lämpligen bör

avgöras av arbetsdomstolen. Ett tredje exempel erbjuder det fall, att tvist

uppstår, huruvida ett arbete utförts på sådant sätt, att det faller under den

ena eller andra punkten i en ackordsprislista. Här kan göras gällande, att ar­

betsdomstolen på grund av sin större sakkunskap har större förutsättningar än

allmän domstol att avgöra tvisten. Slutligen må såsom ett fjärde exempel an­

föras det fall, att i ackordsprislista för stuverifacket upptagits olika ackords-

pris för lastning eller lossning av två särskilda varuslag, som dock ligga var­

andra mycket nära, samt tvist uppstår huruvida en viss last utgöres av det ena

eller andra varuslaget. Mellan en sådan tvist och en vanlig handelstvist rörande

vajas kvalitet finnes uppenbarligen ringa skillnad, och det kunde därför synas

vara föga anledning att låta en sådan tvist avgöras av arbetsdomstolen.

Beträffande tvister, tillhörande andra gruppen, göra sig sålunda motsatta

synpunkter gällande. Någon möjlighet att genom en lagregel uppdela denna

grupp av tvister mellan arbetsdomstolen och de allmänna domstolarna torde

icke finnas. Det gäller sålunda att välja den ena eller andra utvägen för grup­

pen i dess helhet. För de allmänna domstolarna tala onekligen vissa skäl.

Tvister av ifrågavarande slag kunna i regel icke avgöras utan ingående utred­

ning om de faktiska omständigheterna, och sådan utredning kan oftast med

mindre kostnad och besvär förebringas vid allmän domstol i orten än vid en

central specialdomstol. I regel är ej heller ett avgörande i dylik tvist av sär­

skilt prejudicerande karaktär. Enligt, mitt förmenande tala dock övervägande

skäl för att hänföra dessa tvister till arbetsdomstolen. Först märkes, att det

kan vara mycket svårt, särskilt vid målets anhängiggörande, att bedöma huru­

vida icke vid sidan av tvist rörande de faktiska omständigheterna också före­

ligger meningsskiljaktighet angående avtalets tolkning. Vid avgörandet av

tvister utav detta slag torde det vidare i regel vara av vikt, att de dömande be­

sitta allmän erfarenhet beträffande tvister mellan arbetsgivare och arbetare, en

erfarenhet, som kan förväntas förefinnas endast i arbetsdomstolen. Av stor be­

tydelse är slutligen, att organisationerna kunna förutsättas ofta intressera sig

även för tvister av detta slag, och att det då ställer sig naturligt, att organisa­

tionerna få utföra talan efter samma regler, som gälla för andra tvister om kol­

lektivavtal. Till sistnämnda fråga skall jag återkomma vid behandlingen

av 13 §.

Härefter övergår jag till den andra synpunkten på förevarande spörsmål,

nämligen behovet att utforma reglerna på ett sätt, som i möjligaste mån hind­

rar tvister angående själva behörighetsfrågan. Då det gäller att hänvisa sär­

skilda mål till ett specialforum, är det ett önskemål, att man redan av den

grund, som käranden åberopar för sin talan, skall kunna bedöma, huruvida

tvisten bör hänföras till detta specialforum eller till allmän domstol. Om möj-

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 31 liäft. (Nr 39.)

12

n g.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

ligt bör man undvika, att målets hänförande till den ena eller andra domstolen

blir beroende på de sakinvändningar, som svaranden framställer, enär käranden

då icke kan på förhand beräkna, vart han skall vända sig med sin talan. Ur

denna synpunkt vore det mest tilltalande att låta arbetsdomstolen upptaga alla

mål, däri såsom grund för kärandens yrkande åberopas ett kollektivavtal. Ett

krav om utfående av lön skulle således gå till arbetsdomstolen, om lönen vore

bestämd genom kollektivavtal, oberoende av vilka invändningar svaranden

framställde. Härigenom skulle till arbetsdomstolen komma att hänföras alla

mål, tillhörande den ovan angivna femte gruppen. På sätt jag förut sökt ut­

veckla vore detta dock icke lämpligt med hänsyn till den sakliga kompetensen.

Något annat sätt att bestämma behörighetsgränsen utan allt avseende å sva­

randens invändningar torde icke vara möjligt att finna, och ett hänsynstagande

till dessa invändningar synes därför vara ofrånkomligt.

Att det i ett visst fall kan komma att bero på svarandens sakinvändriingar,

vilken domstol är behörig, medför en särskild olägenhet utöver vad förut fram­

hållits. Om tvist anhängiggjorts vid allmän domstol, kan en invändning från

svarandens sida, vilken medför att målet hänskjutes till arbetsdomstolen, fram­

ställas på hur sent stadium av rättegången som helst, till och med i högre in­

stans, med den påföljd att hela den föregående handläggningen blir utan värde

och måste upprepas vid arbetsdomstolen. Denna omständighet föranledde på sin

tid ett uppslag till kompetensfrågans lösning, som först framfördes av två leda­

möter i lagrådet vid granskningen av 1910 års förslag och sedermera lades till

grund för det vid 1911 års riksdag framlagda förslaget. Mål, som rörde en­

skilt arbetsavtal, skulle enligt detta förslag i allmänhet tillhöra allmän dom­

stols upptagande, ändå att tvisten avsåge bestämmelse i arbetsavtalet, som

grundade sig på kollektivavtal. Om under handläggningen vid allmän domstol

tvist yppades om kollektivavtals giltighet, bestånd eller rätta innebörd och

målets utgång vore därav beroende, skulle rätten hänvisa parterna att vid ar­

betsdomstolen utföra tvisten om kollektivavtalet, och skulle målet i övrigt för­

klaras vilande i avbidan på tvistens avgörande.

Efter de erfarenheter, som man numera hunnit samla angående tvister om

kollektivavtal, särskilt genom centrala skiljenämndens verksamhet, måste det

sålunda framställda förslaget till lösning av kompetensfrågan betecknas såsom

otillfredsställande. Till en början skulle varje tvist angående rättsförhållandet

mellan arbetsgivare och enskild arbetare, där fråga icke uppstode om kollek­

tivavtalets giltighet, bestånd eller innebörd, helt undandragas arbetsdomstolens

prövning. Sålunda skulle alla mål, som tillhöra den förut angivna andra grup­

pen, enbart handläggas av allmän domstol, ehuru — på sätt jag redan sökt på­

visa — övervägande skäl tala för att dylika mål hänföras till arbetsdomstolen.

Förslagets olägenheter framträda emellertid allra starkast i fråga om de fall,

där tvist råder angående kollektivavtalets giltighet, bestånd eller innebörd.

Att döma av den motivering, som vid skilda tillfällen lämnats för förslaget,

synes man hava tänkt sig, att i mål om rättsförhållandet mellan arbetsgivare

och arbetare, vilka båda äro bundna av kollektivavtal, tvist endast sällan skulle

yppas om detta senare. Erfarenheten utvisar emellertid motsatsen. Jag kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

179 -i-

n §.

härvid hänvisa till den framställning rörande förhållandet mellan tvister om en­

skilt arbetsavtal och kollektivavtal, som de sakkunniga lämnat och till vad jag

anfört i början av mitt yttrande under denna paragraf. Här må tilläggas, att

även tvister mellan enskilda organisationsmedlemmar angående kollektivavtalet

i regel upptagas till förhandling mellan organisationerna. Oaktat det sålunda

i de ojämförligt flesta fall vore genom förhandlingar redan på förhand känt,

att tvist rörde kollektivavtals giltighet, bestånd eller innebörd, skulle enligt

1911 års förslag talan instämmas till allmän domstol. Denna skulle därefter

hänvisa parterna att utföra en särskild tvist vid arbetsdomstolen angående kol­

lektivavtalet. Sedan sålunda dom erhållits i denna del, skulle den allmänna

domstolen döma i målet i övrigt. I regel skulle det härvid visa sig, att tvisten

vore i sak avgjord genom arbetsdomstolens beslut, och för den allmänna dom­

stolen skulle icke återstå annat än att formellt ogilla ett framställt krav eller

utdöma ett oftast ostridigt belopp.

Man kunde emellertid tänka sig ett annat sätt för att förhindra, att behörig­

hetsfrågan komme upp på för sent stadium under ett måls handläggning vid

allmän domstol. Det kunde sålunda stadgas, att en av svaranden framställd

invändning aldrig finge föranleda målets hänvisande till arbetsdomstolen, med

mindre invändningen framställts vid första rättegångstillfället. Om invänd­

ningen gjordes först senare, skulle målet fortfarande handläggas av allmän

domstol, oaktat det till sin beskaffenhet egentligen hörde under arbetsdomstolen.

Ett sådant stadgande skulle tydligen hava sin plats i rättegångsbalken.

Emellertid har jag icke ansett mig böra upptaga något förslag i den rikt­

ning, som sist angivits. Enligt mitt förmenande är faran för att ett mål skall

behöva avvisas av allmän domstol på grund av en svarandens sakinvändning

mycket ringa. Om arbetsdomstolens kompetensområde bestämmes så, att till den­

samma läggas alla mål tillhörande de fyra första av mig angivna grupperna, tor­

de det nämligen redan före ett måls anhängiggörande i regel vara uppenbart, hu­

ruvida målet hör under arbetsdomstolen eller allmän domstol. Man kan nämligen

utgå från, att den allmänna bakgrunden för målet blivit vederbörligen utredd

på förhand genom förhandlingar mellan parterna och deras organisationer. Ge­

nom lagtextens avfattning har jag också sökt understryka vad som sålunda kan

anses utgöra det normala utgångsläget för en tvist, som hör under arbetsdom­

stolen. Vare sig fråga är om mål tillhörande första eller andra gruppen torde

i regel tvisten mellan parterna hava tagit sig uttryck i ett visst förfarande

från den ena sidan, som den andra sidan förmenar vara stridande mot avtalet.

I många fall består detta förfarande i att lönerna av arbetsgivaren utbetalats

med belopp, som man på arbetarsidan anser vara felaktigt beräknade, eller att

arbetsgivaren innehållit belopp, som arbetarna anse hava bort utbetalas i er­

sättning för övertidsarbete, sjukvård etc. Att sålunda tvisten tagit sig uttryek

i ett visst förfarande torde undantagslöst gälla i de fall, som avses i den andra

gruppen, men även i fall tillhörande första gruppen lärer detta vara det regel­

mässiga. Man kan därför enligt min mening såsom huvudfall av tvist, som hör

under arbetsdomstolen, angiva, att tvisten rör ett förfarande, som förmenas

strida antingen mot kollektivavtalet eller mot lagen om kollektivavtal, varvid

A. 11 §.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

den senare beteckningen syftar särskilt på de olovliga stridsåtgärderna. Men

på grund av denna huvudregel bör också käranden veta, att om hans påstående

går ut på, att ett förfarande av nämnda beskaffenhet föreligger, målet också

hör under arbetsdomstolens prövning. I samband med tvister om förfarande,

som förmenas strida mot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal, hava sär­

skilt nämnts tvister om påföljd för dylikt förfarande. Även om det står utom

tvist, att förfarandet är stridande mot avtal eller lag, kan tvist uppstå om till

exempel skadestånd. Till påföljd, varom här är fråga, bör även räknas förkla­

ring om avtalets hävande eller om befrielse från förpliktelse på grund av av­

talet på sätt sägs i 8 § av kollektivavtalslagen. Till förut angivna huvudregel

ansluter sig en regel, att till arbetsdomstol hör mål om kollektivavtals giltig­

het, bestånd eller rätta innebörd, ändå att tvist ej är om sådant förfarande, som

ovan sägs. Det skall ej förnekas, att i fall, där denna senare regel är tillämplig,

mål kan komma att upptagas vid allmän domstol och sedermera på grund av

en svarandens sakinvändning avvisas, men jag hyser en bestämd uppfattning,

att risken härför är obetydlig.

Emellertid återstår att beakta även den tredje av mig förut berörda synpunk­

ten, nämligen att arbetsdomstolen ej får belastas i allt för hög grad. Jag har i

detta avseende bland annat haft under övervägande att föreslå en bestämmelse,

enligt vilken arbetsdomstolen skulle kunna visa från sig mål, i vilka arbets­

domstolen visserligen vore kompetent men tvisten rörde rättsförhållandet mel­

lan arbetsgivare och enskild arbetare samt för målets avgörande krävdes en ut­

redning, som arbetsdomstolen funne lämpligare kunna verkställas vid allmän

domstol. Jag har emellertid trott, att en sådan bestämmelse icke skulle få

nämnvärd praktisk betydelse. Dels har jag den uppfattningen, att mål av

denna beskaffenhet icke skola förekomma i större omfattning och dels skulle

arbetsdomstolen säkerligen finna det betänkligt att utnyttja ifrågavarande re­

gel, sedan målet en gång anhängiggjorts, då ju parterna på detta sätt skulle

drabbas av dubbelt besvär och dubbla kostnader.

Den bästa garantien för att arbetsdomstolen icke skall överbelastas torde man

finna i en ytterligare begränsning av rätten för enskild medlem av organisation

att väcka talan vid arbetsdomstolen. Jag skall återkomma till denna fråga

vid 13 §.

Verkan av

skiljeavtal.

1910 års

förslag.

I en vid 1910 års riksdag inom andra kammaren väckt motion hemställdes om

införande av stadgande, att när parter, som slutit kollektivavtal, i detta över­

enskommit om tvisters avgörande i viss angiven ordning (skiljedom, tariff­

nämnd eller dylikt) med bindande verkan för parterna, arbetsdomstolen icke

hade att taga befattning med tvister på grund av sådant kollektivavtal. Ett

dylikt stadgande syntes emellertid särskilda utskottet överflödigt. Uppen­

barligen kunde parterna på berörda område liksom i fråga om andra rätts-

tvister genom överenskommelse om tvists avgörande på särskilt sätt ställa den­

samma utanför domstols behörighetsområde. Att arbetsdomstolens inrättande

icke skulle verka därhän, att tidigare slutna avtal om tvisters hänskjutande till

skiljedom skulle bliva ogiltiga, syntes knappast behöva framhållas.

Förlikningsmannen framhöllo i sitt yttrande, att det borde tydligt utsägas,

att bestämmelserna om arbetsdomstols och allmän domstols behörighet skulle

gälla allenast där ej de avtalslutande parterna överenskommit om annan ord­

ning för tvists slitande. Likaså ansåg kommerskollegium, att i lagen borde ut­

sättas, att de ifrågasatta anordningarna ingalunda vore avsedda att ersätta

eller överflödiggöra det frivilliga skiljedomsförfarandet. Domstolarna borde

sålunda tillförbindas att verka för att ingångna skiljeavtal respekterades även­

som berättigas att, då de funne skäl därtill, avvisa mål, som hörde till facklig

skiljedomstol.

Vid anmälan av det till lagrådet remitterade förslag, som låg till grund för

1911 års proposition, yttrade departementschefen, att från olika håll uttalats

önskvärdheten av att i lagen infördes föreskrift, att mål angående kollektiv­

avtal, som enligt avtalet borde avgöras genom skiljedom, icke finge upptagas

av arbetsdomstolen. Man hade förmenat, att eljest missförstånd lätteligen

skulle uppkomma, liksom ock att genom en sådan föreskrift det frivilliga skilje-

domsväsendets betydelse skulle framhävas till fromma för dess utveckling.

Med hänsyn därtill hade till lagförslaget gjorts ett tillägg av innehåll, att dylikt

mål skulle av domstolen avvisas, därest invändning gjordes, ehuruväl berörda

princip redan funnes fullt tydligt uttalad i andra lagrum.

Enligt hemställan av lagrådet, som ansåg bestämmelsen överflödig, uteslöts

densamma ur det för riksdagen framlagda förslaget.

I det av socialstyrelsen år 1916 avgivna förslaget framhölls, att med detsam­

ma icke avsetts att sätta det frivilliga skiljedomsförfarandet ur spelet utan;

låge det tvärtom i det allmännas intresse, att detta förfarande utvecklades och

stärktes. Till förebyggande av missförstånd därutinnan hos menige man borde

enligt socialstyrelsens mening tydligt utsägas, att arbetsdomstolen icke avskure

möjlighet till vanligt skiljemannaförfarande även i sådana tvister, som eljest

ginge till domstolen. I förslaget stadgades därför, att utan hinder av reglerna

om arbetsdomstolens behörighet arbetstvister finge hänskjutas till avgörande

av skiljemän.

De sakkunniga hava i tredje stycket av 2 § i utkastet intagit bestämmelse,

att tvist, varom i paragrafen sägs, finge utan hinder av dess stadganden hän­

skjutas till avgörande av skiljemän.

Till stöd härför hava de sakkunniga anfört:

»Genom förslaget, att mål om kollektivavtal skola upptagas av arbetsdom­

stolar, böra givetvis parterna icke förhindras att, om de det hellre vilja, en­

ligt överenskommelse hänskjuta uppkommande tvister till skiljemän. Härvid

hava parterna möjlighet att begagna skiljedomsinstitutet, sådant det finnes reg­

lerat i 1887 års lag om skiljemän, enligt vilken vardera parten utser

en skiljeman och de sålunda valda utse en tredje. Då skiljemanna-

lagens regler i detta hänseende endast gälla, såframt parterna icke

träffat annat avtal angående skiljemännens tillsättande, äga parterna även på

förevarande område att genom överenskommelse anordna särskilda skiljedom­

stolar, en utväg, av vilken man också begagnat sig inom vissa fack. Dylika

överenskommelser rubbas icke genom de föreslagna lagbestämmelserna om ar-

Eungl. Maj:ts proposition nr 39.

181

A. ll §.

1911 års

förslag.

1916 års

förslag.

De

sakkunniga.

A. 11 §.

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Yttranden.

betsdomstolar. Emellertid har det visat sig, att skiljedomsinstitutet på före­

varande område icke alltid omfattas med förtroende. Särskilt gäller detta

skiljedomsförfarandet i den av skiljemannalagen anordnade formen. En bi­

dragande orsak till angivna förhållande torde hava varit de svårigheter, som

yppas, om part å endera sidan hyser den uppfattningen, att en föreliggande

tvist är av beskaffenhet att enligt avtalet icke höra under skiljemän, samt på

den grund vägrar att utse skiljeman. Motparten har då möjlighet att under

vissa omständigheter få skiljeman för förstnämnda sida utsedd genom offent­

lig myndighet. Skiljedomar, meddelade av sålunda tillkommen skiljenämnd,

väcka ofta misstro. Det vore önskvärt, om ändringar kunde åstadkommas i

skiljemannalagen, varigenom hänsyn toges till de särskilda förhållandena på

här ifrågavarande område, och därigenom förtroendet för denna form av rätts­

ligt avgörande av tvister stärktes. Då emellertid utredning igångsatts rörande

en allmän revision av skiljemannalagen, synes det icke vara lämpligt att nu

vidtaga partiella ändringar i nämnda lag. Vid den allmänna revisionen av

skiljemannalagen synes däremot berörda spörsmål böra tagas under övervä­

gande. Härvid torde böra undersökas, om icke prövning av uppkommen fråga,

huruvida tvist om kollektivavtal överhuvud hör under skiljemän, kan avgöras

i annan ordning än för närvarande sker. Möjligen kunna även de speciella svå­

righeter, varmed man här har att kämpa, motivera ett eller annat avsteg från

de principiella grunderna för skiljemannainstitutet. Det kan sålunda ifråga­

sättas, huruvida icke möjlighet bör beredas parterna i tvister om kollektivavtal

att ena sig om en sådan anordning, att tvist i första hand upptages av en utav

parterna organiserad skiljenämnd men med rätt att mot skiljenämndens beslut

föra talan hos centrala arbetsdomstolen.»

Sveriges lokomotivmanna förbund har erinrat, att beträffande föreningen och

dess medlemmar den föreslagna lagen om arbetsdomstolar komme att sakna till-

lämpning, då mellan föreningen och svenska järnvägarnas arbetsgivareförening

funnes avtal om skiljedom i tvister rörande tolkning av gällande kollektivavtal.

Föreningen har vidare anfört, att om avsikten vore, att så länge järnvägsper-

sonalens organisationer hade avtal med vederbörande arbetsgivarförening om

skiljedomstol för lösande av tvister rörande tillämpning och tolkning av ingång­

na avtal, en lag om arbetsdomstolar ej skulle gälla för berörda område,

borde detta i en eventuell sådan lag tydligt utskrivas. Tillika borde ock­

så utsägas, att den enskilde befattningshavaren, organiserad eller oorganiserad,

vore förhindrad att till arbetsdomstol hänskjuta tvist, som av de avtalsslutande

parterna kunde hänskjutas till särskilt avtalad domstol. Rätt för enskild ar­

betare, anställda hos arbetsgivare, som slutit avtal med sina arbetare om sär­

skild skiljenämnd att till. arbetsdomstol hänskjuta mellan honom och arbets­

givaren uppkommen tvist skulle nämligen ur flera synpunkter verka förryc­

kande på kontinuiteten av frågornas behandling liksom ock att deras objektiva

avgörande äventyrades. Socialstyrelsen har framhållit, att det vore önskvärt,

ej blott att de nu befintliga fackliga skiljenämnderna och deras verksamhet

upprätthölles utan även att det fackliga skiljenämndsväsendet om möjligt ytter­

ligare utvecklades. Nämnda önskemål skulle möjligen kunna främjas genom

Kungl. May.ts proposition nr 39.

183

A. 11 §.

någon anordning, som'i likhet med vad som gällde beträffande den danska

ständiga skiljedomstolen, berättigade arbetsdomstol att ställa sig i viss mån

avvisande gent emot parter, som visade bristande intresse för skiljedomsidéns

tillämpning.

Naturligen avser det föreliggande förslaget icke att på något sätt försvåra

Departe-

anlitandet av privata skiljenämnder i tvister om kollektivavtal. En utveckling nuD sc e 1

av skiljedomsväsendet på detta område är av många skäl synnerligen önskvärd.

Därigenom vinnas ökade möjligheter att på fredlig väg avgöra tvister, varom

nu är fråga. För parterna blir därvid tillfälle att ordna skiljedomsförfarandet

på sätt de finna lämpligt och särskilt att tillse, att skiljenämnderna erhålla

den speciella sakkunskap, som må anses erforderlig inom varje verksamhets­

område. Ett ökat användande av skiljenämnder skulle även medföra en lättnad

i arbetsbördan för den föreslagna arbetsdomstolen. Särskilt är det att hoppas,

att parterna genom att anlita privata skiljenämnder skola befria arbetsdom­

stolen från prövningen av ett stort antal mål av speciellt facklig eller teknisk

karaktär såsom rörande tolkningen och tillämpningen av invecklade ackords-

prislistor.

Tydligen står det parterna fritt att i kollektivavtal inrycka bestämmelse, att

tvister dem emellan skola avgöras av skiljemän i stället för av arbetsdomstolen.

Har i ett kollektivavtal, vare sig det upprättats före eller efter den nu före­

slagna lagens ikraftträdande, intagits en skiljedomsklausul, utesluter naturligt­

vis denna arbetsdomstolens behörighet, såvitt klausulen täcker den tvist,

varom frågan är. Likaledes är det tydligt, att när en skiljedomsklausul finnes

i ett kollektivavtal, denna lika väl som andra bestämmelser i avtalet binder

den avtalsslutande organisationens medlemmar, så att icke dessa kunna draga

en tvist separat inför arbetsdomstolen. Allt detta följer av allmänna regler,

i vilket avseende hänvisas till 1887 års lag om skiljemän.

Några särskilda bestämmelser om rätten att utesluta arbetsdomstolens kom­

petens genom skiljedomsklausul skulle sålunda icke behövas. Att jag det oak­

tat i förevarande paragraf trott mig böra upptaga en särskild erinran om att

tvister kunna hänskjutas till skiljemän, beror på att jag ansett nödigt utesluta

ett par grupper av frågor från skiljedomsförfarande. Enligt 8 § i förslaget till

lag om kollektivavtal har arbetsdomstolen möjlighet att under vissa omständig­

heter förklara ett kollektivavtal ej längre vara gällande eller ock medgiva be­

frielse från förpliktelser på grund av sådant avtal. Enligt min uppfattning

äro dessa avgöranden av så utomordentligt ömtålig natur, att de böra uteslu­

tande förbehållas arbetsdomstolen, vilken kan förväntas med större auktoritet

och vidare överblick än en skiljenämnd ingå på bedömande av dessa för arbets­

freden så viktiga frågor. Den ståndpunkt jag sålunda intagit lärer nödvändig­

göra också ett mindre tillägg till 1 § i skiljemannalagen. Förslag härom torde

komma att senare i dag anmälas av chefen för justitiedepartementet.

Med anledning av vad socialstyrelsen anfört vill jag framhålla, att genom

anknytning till skiljemannalagens bestämmelser skiljedomsförfarandet i arbets­

tvister får vida större styrka än enligt den danska lagen om den ständiga skilje­

domstolen. Enligt § 10 i nämnda lag utesluter nämligen en skiljedomsklau-

A. 12 §.

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Fastställel-

setalan.

De sak­

kunniga.

sul icke under alla förhållanden skiljedomstolens kompetens, vilket däremot är

förhållandet med en skiljedomsklausul i ett svenskt kollektivavtal. Nämnda

lag innehåller dessutom en föreskrift, som berättigar skiljedomstolen att av­

visa mål, så vitt mellan de tvistande parterna saknas betryggande bestämmel­

ser för säkerställande av ett regelmässigt avgörande av fackliga tvister. Infö­

rande av en sådan regel i vår rätt synes mig emellertid icke lämpligt. Den­

samma skulle i vissa fall kunna medföra obilliga verkningar för part, som utan

resultat försökt att i avtalet införa tillfredsställande skiljedomsbestämmelser.

De sakkunniga hava i sin motivering framfört vissa önskemål rörande om­

arbetning av den gällande lagen om skiljemän. För närvarande saknar jag an­

ledning att ingå härpå. Det synes mig emellertid lämpligt, att vid den pågå­

ende revisionen av skiljemannalagen särskilt beaktande ägnas åt de förhållan­

den, som gälla i fråga om anlitande av skiljemän i arbetstvister. Härvid böra

de av de sakkunniga väckta förslagen komma under omprövning.

12

§.

I samtliga de äldre förslagen medgavs, att vid arbetsdomstol finge föras

fastställelsetalan. På denna ståndpunkt står jämväl de sakkunnigas utkast.

I 4 § i utkastet stadgas, att vid arbetsdomstol må väckas talan i syfte att

allenast fa genom dom fastställt vad kollektivavtal i visst avseende innebär

eller huruvida visst förfarande strider mot kollektivavtal eller mot vad

i lagen om kollektivavtal stadgas eller huruvida visst rättsförhållande be­

står eller icke består, och således utan att yrkande framställes, att motparten

skall förpliktas att något fullgöra eller underlåta. Om den, som väckt talan om

fastställelse, befinnes icke hava skäligt intresse av att fastställelse meddelas,

äger domstolen vägra att upptaga hans talan till prövning.

De sakkunniga hava i motiveringen anfört:

»Som bekant har tvekan ratt, i vilken mån man kan under domstols pröv­

ning draga avgörandet av en tvistefråga, då yrkande ännu icke kan fram­

ställas, att motparten skall förpliktas något göra eller underlåta. Numera

torde man emellertid för den allmänna processrättens del hava stannat vid

den jämväl i processkommissionens nyligen avgivna principbetänkande häv­

dade meningen, att en sådan fastställelsetalan är tillåtlig, om det gäller att

fastslå, att ett rättsförhållande består eller icke består, dock endast under

förutsättning att käranden har ett rättsligt intresse av att sådan fastställelse

meddelas, d. v. s. hans behov av rättsskydd är så aktuellt, att det framstår

sasom skäligt, att domstolarna bereda honom detta skydd genom att taga

ståndpunkt till den föreliggande tvistefrågan. Frågor om faktiska förhållan­

den böra däremot enligt den angivna uppfattningen icke få vara föremål för

fastställelsetalan. Huruvida en ren tolkningsfråga är att hänföra till frågan

om beståndet eller icke beståndet av ett rättsförhållande eller till frågan om

ett faktiskt förhållande, torde många gånger vara osäkert. Ibland lärer det

ena eller det andra bliva fallet allt efter det sätt, varpå käranden formulerar

sitt yrkande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

På här förevarande område föreligger särskilt stort behov av fastställelse-

talan. Enligt vad erfarenheten från centrala skiljenämnden utvisar, utgör det

för närvarande ett sällan förekommande undantag, att ena parten yrkar, att

motparten skall förpliktas något göra eller underlåta. Även i sådana fall,

där krav skulle kunna resas på utbekommande av visst belopp, nöjer man sig

oftast med att till skiljenämnden hänskjuta frågan, huruvida avtalet innebär

förpliktelse att i det förevarande fallet överhuvud fullgöra någon betalnings­

skyldighet, eller huruvida visst förfarande, som skulle vara ägnat att för­

anleda skadeståndsskyldighet, överhuvud är avtalsstridigt eller icke. I någon

mån torde detta bero därpå, att tvist icke kan upptagas utan att båda par­

terna varit överens om, att den speciella tvisten eller att alla tvister, härfly­

tande från ett visst avtalsförhållande, skulle hänskjutas till skiljenämnden.

Man har då kanske större anledning räkna med att motparten skall frivilligt

böja sig för ett avgörande i princip, även om domen icke kan verkställas. I

den mån parterna i ett kollektivavtalsförhållande enligt den föreslagna lag­

stiftningen kunna till arbetsdomstol hänskjuta tvister oberoende av motpartens

medverkan, kommer det möjligen att visa sig mera erforderligt för käranden

att fixera sin talan på utbekommande av visst belopp. Emellertid har man

uppenbarligen på grund av förhållandenas natur att även för framtiden räkna

med fastställelsetalan i ett mycket stort antal fall.

Även i förevarande lagutkast har på grund av sålunda anförda omständig­

heter upptagits en allmän regel om fastställelsetalan. Med hänsyn till den

stora betydelse de rena tolkningstvisterna hava på förevarande rättsområde,

har det därvid ansetts erforderligt att till undvikande av missförstånd ut­

tryckligen fastslå, att fastställelsetalan må läggas såsom en ren tolknings-

tvist. Emellertid kan det naturligen icke tillåtas dem, som beröras av ett kol­

lektivavtal, att av nyfikenhet eller eljest utan giltiga skäl besvära arbetsdom­

stolarna genom att till dem hänskjuta frågor om avtalet, vilka icke då äro

på något sätt aktuella. Det har därför medgivits domstolarna att avvisa

fastställelsetalan, i den mån den som väckt dylik talan finnes icke hava skäligt

intresse av att fastställelse meddelas. Tydligt är, att den omständigheten,

att dylik talan vid en viss tidpunkt sålunda avvisats, icke innebär, att part

sedermera icke skulle kunna draga den föreliggande frågan under domstolens

prövning, förrän densamma blivit i så hög grad aktuell, att han är i tillfälle

framställa ett yrkande om motpartens förpliktande att något göra eller under­

låta. En begäran om fastställelse, som vid en viss tidpunkt framstår såsom

oskälig, kan vid en senare tidpunkt vara fullt skälig.»

Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening och svenska städernas förhand-

Yttranden.

lin g sorganisation hava uttalat vissa betänkligheter mot den i utkastet medgiv­

na rätten för parterna att anhängiggöra tvist i form av fastställelsetalan. För­

eningen har framhållit, att denna anordning teoretiskt sett kunde synas till­

talande men i praktiken komme densamma att visa sig förbunden med olägen­

heter, i det att arbetsdomstolen därvid kunde föranledas till avgöranden, vilkas

räckvidd densamma i saknad av tillräckligt konkret underlag icke kunde över­

blicka. Förhandlingsorganisationen har gjort gällande, att omförmälda rätt

185

A. 1? §.

A. 12 §.

Departe­

mentschefen.

skulle i väsentlig grad försvåra domstolarnas redan förut ömtåliga upp­

gift.

Såsom de sakkunniga erinrat, är, så vitt angår den allmänna processrätten,

fastställelsetalan i viss utsträckning medgiven. Redan med hänsyn härtill

torde det vara mindre lämpligt att för arbetsdomstolens del förhindra sådan

talan. Därtill kommer, att på förevarande område behovet av fastställelsetalan

är särskilt framträdande. Det kan ifrågasättas, huruvida icke ett förbud mot

dylik talan skulle i hög grad förringa värdet av den nya lagstiftningen. I ett

mycket ringa antal av de vid centrala skiljenämnden anhängiggjorda målen

avser parts yrkande förpliktande för motparten att något göra eller underlåta.

Till nämnden hänskjutes i regel endast att avgöra, huruvida viss förpliktelse

enligt ett gällande avtal består eller huruvida ett visst förfarande är stridande

mot avtalet. Visserligen kan det antagas, att då enligt det föreliggande för­

slaget ena parten skall kunna anhängiggöra talan vid arbetsdomstol utan mot­

partens samtycke, denne icke lika beredvilligt som nu är regel skall böja sig

för ett principavgörande av domstolen och att sålunda käranden oftare kan bli­

va nödsakad att i sin talan kräva fullgörandet av viss prestation från motpar­

tens sida. Men ett mycket stort antal mål vid arbetsdomstolen torde dock

komma att anhängiggöras såsom fastställelsetalan. Många tvister äro för öv­

rigt av den art, att de icke lämpligen kunna på annat sätt dragas under dom­

stolens prövning, och det skulle vara i hög grad stridande mot parternas, sär­

skilt organisationernas, intresse därest talan icke finge väckas förrän yrkande

kunde framställas om förpliktande för motparten att något göra eller underlåta.

Förbises får ej heller, att en uppkommen tvistefråga ofta kan hänskjutas till

domstolen antingen genom en fastställelsetalan eller genom en fullgörelsetalan.

Sålunda kan till exempel en meningsskiljaktighet rörande tolkningen av en

lönebestämmelse bringas inför domstolen antingen genom ett yrkande om för­

klaring, huru den omtvistade bestämmelsen under vissa angivna förutsättningar

skall tillämpas, eller genom ett yrkande, att arbetsgivaren måtte förpliktas att

till en viss arbetare eller en viss grupp av arbetare utgiva avlöning, beräknad

enligt den av käranden hävdade tolkningen av avtalet. Huru käromålet i ett

dylikt fall kommer att bestämmas torde ofta bliva beroende på tillfälligheter,

och då tvisten kan genom en fullgörelsetalan underställas domstolens prövning,

synes det formalistiskt att förbjuda domstolen att taga befattning därmed en­

dast därför att käromålet anlagts såsom en fastställelsetalan. Med anledning

av den i yttrandena påpekade olägenheten, att domstolen, därest dylik talan

medgåves, skulle föranledas till avgöranden, vilkas räckvidd domstolen i sak­

nad av tillräckligt konkret underlag icke kunde överblicka, vill jag framhålla,

att samma svårighet kan uppstå även vid en fullgörelsetalan. Jämväl i mål,

däri yrkande framställes om förpliktande för ena parten att något göra eller

underlåta, kan domstolens avgörande faktiskt komma att medföra verkningar,

vilka, med hänsyn därtill att domstolens prövning är begränsad till det enskilda

fallet, icke kunna överblickas. Såsom de sakkunniga erinrat, kan sålunda

exempelvis en dom rörande en enskild arbetares lönekrav på ett fåtal kronor

bliva utslagsgivande för tolkningen av ett omfattande riksavtal.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

187 A. 13

g.

13 §.

I en del främmande länder gälla vissa begränsningar i fråga om rätten att

Rätt att

föra talan vid arbetsdomstol. Enligt dcmsk lag är organisation ensam berätti- on^kol

gad att föra talan rörande den rätt, som kan tillkomma organisationen eller

lektivavtal.

dess medlemmar. Enskild arbetsgivare kan uppträda såsom part endast när

Främmande

han icke tillhör någon organisation. Däremot kan enskild arbetare icke föra

talan vid domstolen varken såsom kärande eller svarande. Därest en förening

är medlem av en mera omfattande organisation, skall talan anhängiggöras av

eller mot sistnämnda sammanslutning. Den norska lagen föreskriver, att om

ett kollektivavtal slutits av fackförening eller arbetsgivarförening, de enskilda

medlemmarnas rättigheter eller skyldigheter enligt avtalet kunna göras gäl­

lande endast genom talan, som på vederbörandes vägnar reses av eller mot för­

eningen. Därest part vill framställa yrkande mot särskilt nämnda medlemmar

av en förening, skola dessa stämmas vid sidan av föreningen. Enligt den finska

lagen om kollektivavtal skall såväl kärande- som svarandetalan i mål om brott

mot sådant avtal eller mot den i lagen reglerade fredsförpliktelsen eller i mål

om hävande av dylikt avtal föras såväl för egen del som för dess medlemmar i

eget namn av förening, som är part i kollektivavtalet. Arbetsgivare, som är

part i avtalet, äger själv utföra sin talan. Från förstnämnda regel gäller det

undantaget, att svarandetalan i mål om avtalsbrott från enskild arbetsgivares el­

ler arbetares sida utföres av vederbörande själv. Förening av arbetare, som

är part i kollektivavtal, må föra sådan talan i eget namn jämväl för sådana till

föreningen icke hörande arbetare, beträffande vilka arbetsgivaren vid upp­

görande av arbetsavtal är skyldig att följa bestämmelserna i kollektivavtalet.

Den franska kollektivavtalslagen fastslår som allmän regel, att talan rörande

dylika avtal kan föras av såväl organisationer som enskilda. Därjämte äga or­

ganisationer, som äro parter i avtalet, vidtaga alla därå grundade rättsliga åt­

gärder till förmån för envar av sina medlemmar utan att härvid behöva förete

fullmakt från vederbörande, under förutsättning att denne blivit underrättad

och icke förklarat sig hava något att invända däremot. Medlemmen kan emel­

lertid när som helst föra talan i den av organisationen anhängiggjorda proces­

sen. Föres på grund av kollektivavtal talan av någon person eller organisa­

tion, må annan organisation, vars medlemmar äro bundna av avtalet, med hän­

syn till det gemensamma intresse tvistens avgörande kan äga för dess med­

lemmar, när som helst inträda i den anhängiggjorda processen. Enligt det ne­

derländska förslaget är förening, som slutit kollektivavtal, såvida ej annat föl­

jer av föreningens stadgar, berättigad att å sina medlemmars vägnar kräva

ersättning för den skada dessa lidit genom avtalsbrott från motsidan, dock en­

dast såvida medlemmarna icke själva framställt yrkande härom.

Vid framläggande av det till grund för 1910 års proposition liggande för- 3910 år­

slaget anmärkte departementschefen, att det skulle kunna ifrågasättas, att till

förekommande därav, att till arbetsdomstolens avgörande hänskötes rena baga­

tellmål, borde uppställas den regeln, att talan vid nämnda domstol finge föras,

utom av enskild arbetsgivare, som själv slutit kollektivavtal, varom fråga

-4.

13 §.

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

vore, endast av vederbörande avtalsslutande organisation. Denna skulle där­

vid äga att uppträda, da talan gällde ett enskild arbetsgivare eller arbetare

tillkommande anspråk, vare sig först efter medgivande och bemyndigande av

den berättigade eller ock oberoende därav. Emellertid syntes mot en sådan

anordning starka betänkligheter yppas. Införande av ett stadgande i antytt

syfte måste åtföljas av föreskrifter, antingen att den enskilda parten hade att

böja sig för organisationens avgörande av frågan, huruvida rättegång borde

anställas, eller att den förre ägde att med sitt anspråk vända sig till de all­

männa domstolarna. Vad anginge den förra av de angivna utvägarna syntes

ej överensstämma med den allmänna rättsuppfattningen, att den, som ägde ett

självständigt rättsanspråk, skulle vara hindrad att göra detsamma gällande

på grund av annans vägran att medverka därtill. Obilligheten därav låge i

öppen dag, om man betänkte, att fall kunde inträffa, då en förening av arbets­

givare eller arbetare, oaktat den talan, som en dess medlem skulle vilja få

anställd, vore uppenbart befogad, likväl av vissa hänsyn, som låge utom det

förevarande rättsförhållandet, funne talan icke lämpligen böra anhängiggöras.

X varje händelse vore förbudet för enskilda medlemmar av en organisation att

uppträda såsom parter vid arbetsdomstolen omöjligt att uppehålla, där fråga

vore om talan mellan medlemmarna inbördes. Hade majoriteten av föreningen

uppträtt pa ett mot kollektivavtalet stridande sätt, skulle minoriteten i sådant

fall vara förhindrad att däri söka rättelse. Anlitande av den senare utvägen

vore ej heller att förorda. Det syntes föga lämpligt, att då för prövning av

ett särskilt slag av rättsanspråk ansetts nödigt, att domstolen vore i fråga

om sakkunskap särskilt rustad, part skulle kunna genom annans åtgörande

tvingas att hänskjuta dylikt rättsanspråk till domstol, som icke i sin samman­

sättning erbjöde samma grad av trygghet i nämnda hänseende. Vid dylik an­

ordning skulle även skilda domstolar kunna komma till motsatt resultat be­

träffande samma kollektivavtals innehåll. Med hänsyn till det anförda funne

departementschefen några inskränkningar i fråga om rätten att föra talan icke

böra göras.

Inom lagrådet framhöllo tre ledamöter, att om i strid mot kollektivavtal

lockout eller liknande åtgärd vidtoges från arbetsgivarhåll, skulle fullt skade­

stånd för avtalsbrott icke kunna erhållas, utan att både den kontraherande ar­

betarorganisationen och samtliga dess av lockouten drabbade medlemmar förde

talan. Visserligen kunde det förväntas, att organisationen skulle söka anskaffa

fullmakt eller överlåtelse från sina medlemmar; men vid större lockout, som

kanske omfattade tiotusentals arbetare, skulle sådant möta stora svårigheter.

Om ock talan kunde föras så, att utdömande av visst skadeståndsbelopp till

varje särskild arbetare icke erfordrades, skulle dock blotta upptagandet i pro­

tokollet av alla de arbetare, om vilkas skadeståndsanspråk i målet vore fråga,

bliva synnerligen betungande för domstolen och, om detta skedde än så nog­

grant, skulle med hänsyn till namnlikheter och dylika förhållanden i fram­

tiden lätt kunna uppstå tvekan, huruvida en viss arbetares skadeståndsanspråk

redan vore prövat eller ej. Nämnda olägenheter skulle på ett enkelt sätt un­

danröjas, om arbetarorganisation, som ingått kollektivavtal, berättigades att,

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

189

A. 13 §

då arbetsinställelse eller därmed jämförlig åtgärd skett i strid mot avtalet

eller lagen om kollektivavtal, såsom egen fordran utkräva ersättning jämväl

för den skada, som genom åtgärden tillskyndats organisationens medlemmar,

vilka icke redan anhängiggjort talan om skadestånd eller vid arbetsdomstolen

inlade gensaga mot att organisationen förde talan angående dem tillfogad

skada. Följden av ett sådant stadgande skulle antagligen bliva, att organisa­

tionerna i regel komme att ensamma föra talan rörande hela skadeståndet och

att endast i enstaka undantagsfall ersättningsanspråk skulle framställas av

enskilda arbetare. Mot den ifrågasatta anordningen kunde invändas, dels att

fördelningen av det utdömda skadeståndet mellan organisationen och de sär­

skilda medlemmarna — vilket skulle komma att bliva en inre föreningsange-

lägenhet — kunde möta svårigheter, dels att enskild arbetare, som själv ville

föra skadeståndstalan, kunde utan eget vållande gå miste om rätten därtill,

därest han ej i tid erhölle kunskap om den av organisationen anhängiggjorda

talan, och dels att arbetsgivaren skulle beträffande arbetares ifrågavarande

fordran kunna förlora rätten att kvittningsvis göra genfordran gällande. Ingen

av sagda invändningar syntes dock vara av den praktiska betydelse, att den

borde utgöra hinder för anordningens genomförande.

En ledamot av lagrådet förordade en sådan anordning, att i fråga om flera

arbetares anspråk på skadestånd i följd av en och samma arbetsinställelse

förening, till vilken arbetarna hörde, i ett och samma mål finge tala för dem

alla intill sig visade, att arbetare ville själv utföra sin talan.

På grund av berörda anmärkningar intogs i det till riksdagen överlämnade

förslaget bestämmelse, att arbetsgivare, som ej själv slutit kollektivavtal, eller

enskild arbetare ej finge föra talan på grund av avtalet i annat fall än då

hans rätt genom avtalets åsidosättande blivit omedelbart kränkt. Om genom

otillåten stridsåtgärd skada tillskyndats medlemmar av förening, som slutit

avtalet, ägde föreningen föra talan om ersättning för skadan. Dock finge,

om medlem själv väckt påstående om skadestånd eller vid domstolen anmält sig

ej medgiva, att talan om honom tillkommande andel i ersättningen fördes av

föreningen, den andelen ej tilläggas föreningen.

I en inom andra kammaren väckt motion föreslogs, att förening, som slutit

kollektivavtal, skulle äga att föra talan på grund av avtalet för envar, för

vilken detsamma vore bindande. Arbetsgivare, som ej själv slutit sådant av­

tal, eller arbetare skulle ej äga att föra talan på grund av avtalet i annat fall

än då hans rätt genom avtalets åsidosättande blivit omedelbart kränkt och för­

eningen, som slutit avtalet, vägrat att föra talan. Särskilda utskottet biträdde

i denna del Kungl. Maj:ts förslag men förordade en omredigering av stadgan­

det. I en vid utlåtandet fogad reservation föreslogs, att förening, som slutit

kollektivavtal, alltid skulle kunna föra talan för sina medlemmar och att alle­

nast om föreningen vägrade att tala för någon sin medlem, vars rätt blivit

omedelbart kränkt, dennes talerätt skulle inträda.

Förlikningsmännen och kommerskollegium anslöto sig till nämnda reser­

vation.

Departementschefen kunde vid anmälan av 1911 års förslag icke finna den

1911 år

förslag.

A. 13 §.

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

1916 års

förslag.

av reservanterna tillstyrkta utsträckningen av förenings rätt till talan för med­

lemmarna och inskränkningen i deras befogenhet att själva göra sin rätt gäl­

lande av behovet påkallad. Ett sådant ordnande av förhållandena, som före­

slagits av reservanterna, skulle innebära, att även arbetare, vilka ej tillhörde

förening, men vilkas arbetsavtal jämlikt lagförslaget hämtade sitt innehåll ur

kollektivavtal, skulle hava att med sina på arbetsavtalet och indirekt på kol­

lektivavtalet grundade rättsanspråk vända sig till arbetsdomstolen, samt å

andra sidan, att enskild föreningsmedlem ej finge själv där föra sin talan, om

ej föreningen vägrat att tala för honom. Av nämnda regler sammanställda

följde, att den arbetare, som utan att tillhöra förening ville anhängiggöra talan

vid arbetsdomstolen, skulle bliva nödsakad antingen att föra bevisning om,

att han ej tillhörde den förening eller någon av de föreningar, som slutit det

ifrågavarande kollektivavtalet, eller någon underavdelning av sådan förening,

vilken bevisning bleve ytterst vansklig att åstadkomma, eller ock att av den

avtalsslutande föreningen, med vilken arbetaren eljest icke hade något att

göra, begära ett rent formellt besked, att föreningen ej ville för honom föra

talan.

I två vid 1911 års riksdag väckta motioner föreslogs, att förening, som

slutit kollektivavtal, skulle äga att såväl för egen del som för envar av sina

medlemmar föra varje talan, som grundades på avtalet, samt att den enskilde

föreningsmedlem, vars rätt blivit kränkt, skulle vara förhindrad att själv föra

talan, såvida ej föreningen vägrade att taga saken om hand. I den ena mo­

tionen föreslogs, att sistnämnda regel skulle gälla även beträffande enskilda,

som ej vore medlemmar av föreningen. Särskilda utskottet fann emellertid

Kungl. Maj:ts förslag böra lämnas oförändrat i denna del.

Socialstyrelsens förslag år 1916 innehöll, att därest kollektivavtal bleve åsido­

satt, talan på grund därav finge föras ej mindre av den, som själv deltagit i

avtalet, än även av envar arbetsgivare eller arbetare, vars rätt blivit genom

avtalets åsidosättande omedelbart kränkt. Beträffande avtalsbrott ägde för­

ening att föra talan även för sina medlemmar. Därest innan sådan talan prö­

vats, medlem själv väckt enahanda talan eller vid domstolen anmält sig ej

medgiva, att talan för honom fördes av föreningen, ägde föreningen dock ej

talerätt för honom. Om förening vore medlem av annan sammanslutning och

denna ville föra talan enligt vad nu sagts, ägde den företräde därtill. Vad

sålunda stadgats skulle äga motsvarande tillämpning, om dylik sammanslut­

ning i sin ordning vore medlem av högre förening.

Vid avgivande av yttrande över förslaget gjorde svenska måleriarbetareför­

bundet gällande, att talan vid arbetsdomstol borde kunna föras endast av de

avtalsslutande organisationerna, antingen för egen del, då fråga vore om kol­

lektivavtalet, eller för medlemmarnas räkning, där tvisten rörde enskilda ar­

betsavtal. Svenska murareförbundet ansåg, att rätt att anhängiggöra talan

borde tillkomma endast den, som undertecknat det kollektivavtal, som vore i

fråga, samt att vid talan mot enskild person den förening, som å hans sida

slutit avtalet, jämväl skulle erhålla del av handlingarna och äga rätt att svara

i målet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

191 -4.

13 §.

De sakkunniga hava i denna fråga anfört:

»Vem som i mål om kollektivavtal är rätt kärande eller svarande framgår i

regel av sakens egen natur, sådan den belyses genom reglerna i 2 § av föreva­

rande lagutkast samt stadgandena i utkastet till lag om kollektivavtal. Ofta

kan talan föras av flera, liksom den även kan riktas mot flera. Om exempelvis

en arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal, i enskilt avtal med arbetare,

som tillhör den avtalsslutande arbetarorganisationen, träffat avtal om lägre

löneförmåner än de i kollektivavtalet upptagna, kan denna omständighet giva

anledning till anspråk dels från arbetarens sida att enligt 3 § första stycket i

kollektivavtalslagen det oaktat komma i åtnjutande av de i kollektivavtalet upp­

tagna förmånerna och dels av arbetarorganisationen med anledning av det all­

männa brott mot kollektivavtalet, vartill arbetsgivaren gjort sig skyldig.

Det kunde emellertid ifrågasättas att på förevarande område icke tillåta en­

skilda medlemmar av avtalsslutande organisationer att själva föra talan vid

arbetsdomstolarna utan att överlämna denna rätt åt nämnda organisationer en­

samma, varvid dessa skulle äga föra talan icke blott för egen del utan även så­

som ett slags legala representanter för sina medlemmar. Med hänsyn till den

reglering av kollektivavtalsförhållandet, som givits i 3 § av utkastet till lag

om kollektivavtal, har detta dock icke ansetts riktigt. Enskild medlem av en

organisation skulle på detta sätt bliva helt hänvisad till organisationens god­

tycke. Om organisationen av en eller annan anledning icke ville hjälpa en med­

lem för utfående av hans rätt enligt kollektivavtalet, skulle för honom icke fin­

nas någon möjlighet att göra denna rätt gällande. På grund av organisationer­

nas ställning måste det däremot betecknas såsom både riktigt och lämpligt, att

de organisationer, som slutit det kollektivavtal, varom i det särskilda fallet är

fråga, beredes möjlighet att utan särskild fullmakt föra talan för sina med­

lemmar både å kärande- och svarandesidan, däri inbegripet anhängiggörande

och fullföljd av talan. Härigenom åstadkommes bland annat den praktiska

fördelen, att där antalet berättigade å ena sidan är mycket stort, dessa icke be­

höva framträda vid domstolen. Om till exempel flera hundra arbetare äro be­

rättigade till gottgörelse av sin arbetsgivare på grund av felaktig tillämpning

av kollektivavtalet, bör arbetarnas organisation med stöd av denna regel kunna

vända sig mot arbetsgivaren för utfående av deras sammanlagda fordran. Utför

däremot medlem av organisationen själv sin talan, kan icke organisationen

handla vid sidan av honom utan endast biträda honom.»

I enlighet härmed hava de sakkunniga föreslagit, att förening, som slutit

kollektivavtal, finge i fråga om avtalet tala och svara för medlem, såframt

denne icke själv utförde talan.

Landssekretariatet har uttalat, att det syntes oriktigt att låta annan än part

i kollektivavtal kära eller svara i tvist, som gällde kollektivavtal eller enskild

medlems därpå grundade rätt. Det måste tillkomma allenast förening, som slu­

tit avtal, att pröva om yrkande skulle framställas angående förhållande som

rörde avtalets innehåll, och det syntes lika naturligt, att yrkande ej heller borde

kunna resas mot annan än den, som ingått avtalet.

De

sakkunniga.

Yttrande.

A-

13

§.

192

Kunpl. Maj:ts proposition nr S9.

Departe­

mentschefen.

Principiellt borde under arbetsdomstolens prövning endast komma mål av

kollektivt intresse. På sätt jag sökt framhålla under 11 § måste man emel­

lertid under arbetsdomstolen hänföra även tvist rörande rättsförhållandet mellan

arbetsgivare och enskild arbetare, i den mån tvisten rör kollektivavtalets gil­

tighet, bestånd, innebörd eller tillämpning. Men detta beror väsentligen just

på det kollektiva intresse, som indirekt är förenat med tvisten. Det framstår

då såsom ett önskemål att söka befria arbetsdomstolen från sådana tvister an­

gående enskilda rättsförhållanden, där ett kollektivt intresse icke föreligger.

Detta låter sig visserligen icke göra i form av en kompetensregel för arbets­

domstolen, men möjligen kan önskemålet, åtminstone i någon mån, tillgodoses

på annan väg. På grund av de förhandlingsordningar, som i regel äro inryckta

i kollektivavtalen, hava de avtalsslutande organisationerna i sin makt att hind­

ra, att sådana tvistefrågor, med vilka ett kollektivt intresse icke är förenat,

över huvud bringas under debatt. Med utgångspunkt i dessa förhandlingsord­

ningar har det också blivit allmänt brukligt, att, där tvist om enskild medlems

rätt icke kunnat lösas vid förhandling, vederbörande organisation för tviste­

frågan vidare fram mot rättslig lösning genom att medverka vid slutande av

skiljeavtal och genom att å sin medlems vägnar utföra hans talan inför skilje­

nämnden. Genom att ansluta till denna rättsutveckling kan lagstiftningen i

väsentlig mån hindra, att arbetsdomstolen belastas med mål angående rättsför­

hållandet mellan enskilda organisationsmedlemmar, där det berättigade i kä­

randens anspråk framstår såsom tvivelaktigt. Den enskilde bör hänvisas att i

första hand söka sin organisations medverkan för tvistens dragande under

arbetsdomstolen. Genom den förprövning, som organisationen sålunda måste

företaga, sker en behövlig sovring.

För den sålunda föreslagna anordningen talar också ett annat mycket viktigt

skäl, vilket berörts även av de sakkunniga. Det kan i och för sig icke anses

tillfredsställande, att enskild organisationsmedlem för talan om giltigheten eller

innebörden av ptt kollektivavtal, som organisationen slutit. Organisationens

ledning äger den bästa kännedomen om de förutsättningar, under vilka avtalet

tillkommit. Utan att organisationen åtminstone erhållit tillfälle att bevaka sina

intressen vid domstolen, kan man icke tillåta den enskilde medlemmen att själv

utföra talan med möjlighet att han genom medgivanden eller bristfälligt ut­

förande av sin talan föranleder en sakligt ogrundad dom med prejudicerande

verkan till organisationens nackdel.

Ehuru sålunda av olika orsaker en begränsning av den enskildes rätt att föra

talan är påkallad, kan man icke beröva honom all möjlighet i detta hänseende,

om organisationen icke vill hjälpa honom. Men han måste då. kunna visa, att

organisationen beslutit att icke befatta sig med hans fall. Det kunde ifråga­

sättas, att den enskilde i denna händelse dock icke borde tillåtas att utföra

talan vid arbetsdomstolen utan hänvisas till allmän domstol. Detta har jag

likväl icke ansett lämpligt, enär därigenom kollektivavtalstvister kunde komma

att behandlas än vid arbetsdomstol och än vid allmän domstol med åtföljande

risk för olikartad rättstillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

193

A. 13 §.

Synpunkten att endast organisationerna hava den fullständiga kännedomen

om de förutsättningar, med hänsyn till vilka ett kollektivavtals giltighet eller

innebörd böra bedömas, talar för, att även på svarandesidan organisation, som

slutit avtalet, skall hava möjlighet att göra sig hörd. Därför har föreskrivits,

att talan alltid skall väckas mot sådan organisation. Men gäller den väckta

talan enskilda organisationsmedlemmars förpliktelser, böra dessa icke lämnas

ohörda, varför talan alltid måste väckas mot dem, d. v. s. ansökningen i fråga

måste alltid delgivas dem. Då sålunda talan en gång blivit väckt mot både

organisationen och vissa dess medlemmar, bör organisationen, på sätt redan nu

vanligen sker vid skiljedomsförfaranden, kunna under själva handläggningen

företräda medlemmarna utan särskilt bemyndigande.

I det till grund för 1910 års proposition liggande förslag, som remitte­

rades till lagrådet, gåvos inga bestämmelser om begränsning av rätten att föra

fastställelsetalan. Lagrådets samtliga ledamöter anmärkte, att en utsträckning

av rätten att föra sådan talan till en var, som vore bunden av kollektivavtal, ej

syntes vara påkallad. Det avsedda ändamålet att förhindra öppen strid syntes

kunna bliva på tillfyllestgörande sätt tillgodosett, om rätt till talan av ifråga­

varande art förbehölles kontrahenterna. Uppkomme mellan andra tvist, som

erfordrade tolkning av kollektivavtalet, kunde sådan tolkning, där den ej vore

av mera allmänt intresse, förbehållas en rättegång, som hade till föremål att

realisera ett rättsanspråk. Skulle åter tolkningen vara av mera vittomfattande

betydelse, skulle kontrahenterna ej underlåta att ingripa. Medgåves rätt till

dylik talan i den omfattning förslaget innebure, vore fara värt, att arbetsdom­

stolen bleve onödigtvis betungad. Två. ledamöter hemställde med hänsyn till

av dem föreslagna ändringar i fråga om arbetsdomstolens sakliga behörighet,

att även den, som utan att hava ingått kollektivavtal vore bunden därav, borde

äga att vid arbetsdomstolen föra talan om avtalets innehåll, så framt han av

allmän domstol hänvisats att anhängiggöra sådan talan.

Med anledning av dessa anmärkningar vidtogs i det för riksdagen framlagda

förslaget den ändringen, att fastställelsetalan i fråga om kollektivavtal finge

föras allenast av den, som slutit avtalet.

Särskilda 'Utskottet, som hemställde, att tvist rörande kollektivavtal, som

i mål om arbetsavtal yppades vid allmän domstol, skulle hänvisas till arbets­

domstolen, fann sig med anledning därav böra föreslå ett tillägg av innehåll, att

part, som erhållit dylik hänvisning, skulle äga att vid arbetsdomstolen föra

fastställelsetalan.

Den av särskilda utskottet tillstyrkta bestämmelsen upptogs i 1911 års

förslag, och samma föreskrift återfanns i socialstyrelsens förslag år 1916.

Enligt de sakkunnigas utkast må medlem av förening, som slutit kollektiv­

avtal, icke pa grund av avtalet väcka talan om fastställelse.

Härom anföra de sakkunniga:

»Även om sålunda de enskilda medlemmarna av en organisation icke ansetts

böra förmenas rätt att själva utföra talan på grund av kollektivavtalet, torde

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 31 häft. (Nr 39.)

13

Rätt att

föra fast­

ställelse­

talan.

1910 års

förslag.

1911 och

1916 års

förslag.

De

sakkunniga.

A. 13

§.

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Yttrande.

Departe­

mentschefen.

Rätt att

föra talan

om kollek­

tivavtals

hävande.

De

sakkunniga.

Yttrande.

Departe­

mentschefen.

likväl en viss begränsning härutinnan vara erforderlig. Risken för överbelast­

ning av arbetsdomstolarna kan i viss mån minskas genom att man förbjuder

enskild organisationsmedlem att vid arbetsdomstol väcka talan om fastställelse

i enlighet med vad i 4 § sägs. Om hans rätt icke har så stor aktualitet, att han

är i tillfälle framställa ett yrkande om motpartens förpliktande att något full­

göra eller underlåta, synes det vara en rimlig begäran, att han skall utverka

sin organisations stöd för att få draga tvistefrågan under domstolens prövning.

Härför kan dessutom åberopas ett annat skäl. Det är nämligen i och för sig

mindre lämpligt, att frågor om kollektivavtals tolkning göras till föremål för

rättsligt bedömande utan att de organisationer, vilka stå såsom avtalsslutande,

hava tillfälle att inverka på frågans avgörande genom framförande av sina

synpunkter.»

Socialstyrelsen har framhållit, att den här stadgade inskränkningen av en­

skilda föreningsmedlemmars rätt att föra talan under vissa förhållanden, så­

som då en större minoritet inom en förening funne sina intressen påkalla dylik

åtgärd, kunde framstå såsom en orättvisa.

Med den ytterligare begränsning jag föreslagit i fråga om möjligheten för

medlem av organisation att väcka talan vid arbetsdomstolen, har jag icke ansett

nödigt vidhålla de sakkunnigas förslag, att medlem i varje fall icke skulle

kunna väcka fastställelsetalan. Erforderlig trygghet mot obefogad sådan talan

torde förefinnas på grund av bestämmelsen i 12 § andra stycket.

Som redan berörts vid 8 § i förslaget till lag om kollektivavtal föreskrevs

i de sakkunnigas utkast, att i vissa fall arbetsdomstol kunde förklara kollek­

tivtal icke vidare vara gällande. I fråga om rätten att väcka talan om avtalets

hävande i det fall, då detsamma slutits av förening, stadgades i andra stycket

av 5 § i de sakkunnigas utkast till domstolslag, att allenast föreningen

ägde föra sådan talan. Talan skulle föras mot den, som å andra sidan slutit

avtalet.

I motiveringen hava de sakkunniga anfört:

»En sådan talan om ett helt kollektivavtals hävande, som enligt 9 § i utkastet

till lag om kollektivavtal kan äga rum på grund av förfarande, som strider mot

kollektivavtalet eller mot kollektivavtalslagen, bör uppenbarligen icke få väc­

kas av annan än den, som slutit avtalet, likasom sådan talan naturligen bör

föras mot den, som å andra sidan slutit avtalet. Erinran härom har upptagits i

andra stycket av förevarande paragraf. Har avtalet å någondera eller båda

sidorna slutits av flera, torde den grundsats, som kommit till uttryck i 8 § av

utkastet till lag om kollektivavtal, böra medföra, att talan, varom här är fråga,

kan väckas även av eller mot allenast en av dem, som slutit avtalet.»

Även beträffande dessa bestämmelser har socialstyrelsen gjort gällande, att

förbudet för enskild föreningsmedlem att föra talan kunde medföra orättvisa.

Omförmälda bestämmelse i de sakkunnigas utkast har jag ansett kunna utgå.

Enligt mitt förmenande ligger det i sakens natur, att talan, som där avses, en­

dast kan föras av och mot den, som slutit kollektivavtalet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

195

14 §.

I de sakkunnigas utkast bär i 6 § stadgats, att om i kollektivavtal föreskre-

ves, att för biläggande av tvist rörande avtalet förhandling skulle äga rum mel­

lan parterna eller mellan de föreningar parterna tillhörde, arbetsdomstol icke

finge förrän dylik förhandling ägt rum, till prövning upptaga sådan tvist, med

mindre av omständigheterna framginge, att för förhandlingen mött hinder, vil­

ket icke berott på den, som väckt talan.

Motiveringen innehåller i denna del:

»Beträffande processhindrande invändningar bör, såvitt angår rättegången vid

arbetsdomstolarna, gälla samma regler som för de allmänna domstolarna. Emel­

lertid synes en särskild föreskrift böra meddelas för det fall, att i kollektivavtal,

varom är fråga, finnes bestämmelse, att för biläggande av tvist rörande avtalet

förhandling skall äga rum mellan parterna eller deras organisationer. I sådant

fall torde arbetsdomstol böra vägra att upptaga dylik tvist till prövning, där

det ej visas, att föreskriven förhandling kommit till stånd eller att sådan

förhandling ej kunnat äga rum på grund av omständighet, som icke berott på

sökanden. Om i avtalet stadgas, att förhandling skall ske så att säga i olika

instanser, bör för tvistens upptagande vid domstol krävas, att denna förhand­

lingsordning iakttagits eller, om så ej skett, att dess följande omöjliggjorts

genom omständighet, som nu berörts.»

I denna del ansluter jag mig helt till vad de sakkunniga föreslagit.

15 §.

1 det till grund för 1910 års proposition liggande förslag, som remitterades

till lagrådet, medgavs rätt för part att mot arbetsdomstols beslut fullfölja talan

till högsta domstolen.

Två ledamöter av lagrådet hemställde om sådan ändring av förslaget, att

talan finge föras mot arbetsdomstols beslut allenast då arbetsdomstol ogillat

invändning mot domstolens behörighet eller förklarat sig obehörig. Till stöd

därför anfördes i huvudsak. De spörsmål, som kunde komma att bänskjutas

till arbetsdomstolen, syntes i många fall påkalla den allra största skyndsamhet i

avgörandet. En lag, vars huvudsyfte vore att göra slut på den bos såväl arbets­

givare som arbetare inrotade seden att för rättstvisters slitande anlita egna

maktmedel, måste sörja för, att det avgörande lagen erbjöde och krävde läm­

nades med all den snabbhet förhållandena möjliggjorde. Skedde ej detta, kunde

lagens helgd och effektivitet lätt sättas i fara. En tvist om kollektivavtals tolk­

ning kunde mången gång medföra så stark spänning mellan de i frågan in­

tresserade, att det vore gott, om det definitiva avgörandet icke läte vänta på

sig.. Medgåves klagan över arbetsdomstolens utslag, kunde det befaras, att i

varje fråga av någon betydenhet sådan klagan komme att föras, och det upp­

skov, som därav föranleddes, syntes, vilka anordningar man än vidtoge för frå­

gans skyndsamma behandling i överinstansen, dock ur antydda synpunkter

mången gång kunna bliva av betydelse, i synnerhet därför, att de intresserade

A. U och

. ro §§.

Verkan av

överenskom­

melse om

förhand­

lingsord­

ning.

Rätt att

fullfölja

talan mot

arbetsdom­

stolens

beslut.

1910 års

förslag.

A. 15 §.

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

redan från tvistens början komme att räkna med sannolikheten av att två in­

stanser måste genomlöpas. I nära sammanhang med det anförda stode en

annan måhända lika allvarlig betänklighet mot tillåtande av klagan. Ett hu­

vudvillkor för att den tillämnade lagstiftningen skulle kunna med framgång

fylla sin viktiga uppgift vore tydligen, att de domar, som komme att meddelas

i konflikter mellan arbetsgivare och arbetare, å ömse håll vunne erforderlig

auktoritet. Skulle det i viktigare och mera uppseendeväckande fall inträffa,

att arbetsdomstolens utslag ändrades i högre instans, kunde det befaras, att

icke allenast arbetsdomstolens utan hela den nya lagstiftningens auktoritet

komme att lida. Om det således vore förenat med stora olägenheter att tillåta

klagan över arbetsdomstolens utslag, kunde å andra sidan några avgörande in­

vändningar ej framställas mot tanken att göra arbetsdomstolen till enda instans

i de frågor den hade att pröva. De omständigheter, som i allmänhet ledde till

anordnande av ett appellförfarande, syntes äga jämförelsevis ringa tillämpning

på förevarande område. En fackdomstol, sammansatt så som förslaget avsett,

syntes inom sitt fält erbjuda mer än vanligt starka garantier för ett riktigt och

skäligt avgörande av dit hänskjutna frågor. Den roll appellen på andra

områden spelade genom att öppna möjlighet för part att avhjälpa brister eller

misstag i den på honom ankommande utredningen vore i de rättstvister, om

vilka vore fråga, av mindre betydelse, då det stora flertalet av de till arbets­

domstolen hörande mål antagligen komme att utföras av vederbörande orga­

nisationer och i de få fall, där detta ej skedde, sakkunnig rättshjälp syntes

komma att anlitas. Då arbetsdomstolen inom sitt fack skulle utgöra en domstol

för hela riket, vore det ej heller såsom på andra områden av nöden att för vin­

nande av enhetlighet i rättstillämpningen medgiva fullföljd till en högsta cen­

tralinstans. Tvärtom skulle det kunna påstås, att, då omständigheterna gjorde

det omöjligt att till någon viss avdelning inom högsta domstolen förlägga de

från arbetsdomstolen fullföljda målen, rättstillämpningens enhetlighet i viss mån

bättre tillgodosåges genom uteslutande av fullföljd än genom dess tillåtande.

Att emellertid ur rättsenhetens synpunkt invändningar kunde med en viss

grad av fog riktas mot fullföljdens uteslutande, skulle ej förnekas. Tydligt

vore nämligen, att rättsskipningen vid arbetsdomstolen icke uteslutande kunde

byggas på de speciallagar arbetsdomstolen skulle få att tillämpa utan måste

vila även på lagar och rättsgrundsatser av allmän karaktär. Berörda invänd­

ning förlorade emellertid till ej oväsentlig del sin vikt, om arbetsdomstolens

kompetensområde begränsades på sådant sätt, att det med övriga delar av rätts­

systemet tämligen nära sammanhängande arbetsavtalsförhållandet skulle kom­

ma att skiljas från arbetsdomstolen och dit höra allenast spörsmål rörande det

alldeles egenartade kollektivavtalet. I ett hänseende syntes emellertid klagan

över arbetsdomstolens beslut eller utslag böra medgivas. Hade arbetsdomstolen

ogillat invändning emot domstolens behörighet, eller hade den förklarat sig

obehörig, syntes det vara av nöden, att frågan kunde dragas under högsta in­

stansens prövning. Dylik klagan, vilken, i händelse invändning ogillats, skulle

föras genast och ej behövde uppehålla målets behandling, syntes ej medföra de

olägenheter, som vore förenade med fullföljd i andra hänseenden.

Departementschefen ansåg emellertid försiktigheten bjuda att icke åtmin­

stone för det dåvarande frånhända parterna möjligheten att vinna ändring i ar­

betsdomstolens beslut.

I en inom andra kammaren väckt motion förordades den inom lagrådet före­

slagna begränsningen av fullföljdsrätten, under det att en annan motionär an­

såg, att klagan i intet fall borde vara tillåten.

Särskilda utskottet anslöt sig till den inom lagrådet uttalade meningen och

hemställde om sådan ändring av förslaget, att talan mot arbetsdomstols beslut

finge föras allenast i behörighetsfrågor. Nämnda undantag syntes utskottet

nödvändigt, på det ej, därest arbetsdomstolen och allmän domstol skulle stanna

vid olika slut i fråga om behörighet att upptaga mål, möjlighet skulle saknas

att genom frågans dragande under en gemensam högsta instans få kompetens­

spörsmålet avgjort.

Med hänsyn till den inom riksdagen uttalade uppfattningen och då genom

domstolens sammansättning rättssäkerheten syntes vara i möjligaste mån be­

tryggad, fann sig departementschefen vid framläggandet av 1911 års förslag

böra acceptera den av särskilda utskottet intagna ståndpunkten, dock under

förutsättning, att genom sättet för bestämmande av domstolens kompetensom­

råde vissa garantier kunde ernås för rättsenhetens säkerställande.

Inom lagrådet uttalade två ledamöter allvarliga betänkligheter mot appell­

rättens borttagande. Erämst med hänsyn till den stora vikt, som låge därpå,

att tvister av ifrågavarande art bleve skyndsamt avgjorda, ansågo emellertid

nämnda ledamöter sig icke böra hemställa om ändring i förslaget i berörda

ämne, under den bestämda förutsättning likväl att arbetsdomstolens kompetens­

område begränsades i huvudsaklig överensstämmelse med vad förslaget inne-

hölle. Två ledamöter av lagrådet framhöllo, att då de tillstyrkte förbudet mot

klagan över arbetsdomstolens beslut i annat än behörighetsfrågor, detta skedde

allenast under förutsättning, att domstolens kompetensområde icke komme att

vidgas utöver de gränser det remitterade förslaget uppdroge.

Jämväl i socialstyrelsens förslag år 1916 var fullföljdsrätten begränsad till

behörighetsfrågor.

De sakkunniga hava föreslagit, att talan mot centrala arbetsdomstolens beslut

icke skulle få föras.

Till stöd härför anföres i motiveringen:

»Att centrala arbetsdomstolens beslut icke böra få på sakliga skäl över­

klagas hos till exempel högsta domstolen, torde vara ställt utom tvivel. Denna

ståndpunkt har också intagits av de flesta äldre lagförslagen. Dessa förslag

upptogo emellertid stadgande om rätt att under högsta domstolen draga fråga,

huruvida en föreliggande tvist överhuvud hörde under arbetsdomstol, i det

att klagan finge föras, om den enligt dessa förslag anordnade arbetsdomsto­

len förklarat sig ej vara behörig eller ogillat invändning mot domstolens be­

hörighet. Det kan göras gällande, att utan en sådan möjlighet fara föreligger

för oenhetlig rättstillämpning, i det att dylik behörighetsfråga kan komma

att bedömas på olika sätt av centrala arbetsdomstolen och av de allmänna dom­

stolarna. Av praktiska skäl torde det emellertid vara synnerligen önskvärt

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

197

A. 15 §.

1911 års

förslag.

1916 års

förslag.

De

sakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

A. 16 och

17 §§■

Departe­

mentschefen.

Anhänqig-

görande av

talan vid

arbetsdom­

stolen.

att undvika en överprövning i behörighetsfrågan. Det torde icke heller möta

större sakliga betänkligheter att låta vid centrala arbetsdomstolens prövning

i dylik fråga bero. I de ojämförligt flesta fallen torde någon meningskilj­

aktighet ioke kunna uppkomma rörande spörsmålet vad som är att hänföra till

mål om kollektivavtal.»

I likhet med de sakkunniga finner jag uppenbart, att talan mot arbetsdom­

stolens beslut icke bör få föras på materiella skäl. Mycket tveksamt synes mig

däremot, huruvida fullföljd bör vara utesluten även i nyssnämnda behörighets­

frågor. Emellertid har jag jämväl i denna del anslutit mig till de sakkun­

nigas uppfattning. Jag förbiser härvid icke, att ett generellt förbud att full­

följa talan mot arbetsdomstolens beslut kan medföra, att frågor rörande arbets­

domstolens sakliga behörighet kunna komma att bedömas olika av nämnda

domstol och de allmänna domstolarna. Såsom jag i annat sammanhang påpekat,

torde emellertid risken för uppkomsten av behörighetstvister vara jämförelsevis

ringa. Dessutom synas andra praktiska skäl tala för ett uteslutande av full-

följdsrätten. Såsom jag redan påpekat är det av synnerlig vikt, att tvister

vid arbetsdomstolen hastigt bringas till avgörande. Därest klagan medgåves,

skulle — även om fullföljdsrätten vore begränsad till behörighetsfrågor -—

målens avgörande försenas, och möjligheten att genom överklagande fördröja

avgörandet komme säkerligen att utnyttjas av parter, som önskade vinna tid.

16 och 17 §§.

I 21 § av de sakkunnigas utkast föreskrives, att den som vill anhängiggöra

talan vid arbetsdomstol har att till domstolens ordförande ingiva eller i betalt

brev med posten insända ansökan om målets upptagande. Sådan ansökan skall

innehålla uppgift å de yrkanden sökanden vill framställa ävensom å grunderna

för samma yrkanden. Sökanden har tillika att ingiva avskrift av ansökningen

och av de vid densamma fogade handlingar i lika många exemplar som antalet

motparter. Befrielse från denna skyldighet må medgivas av domstolens ord­

förande.

Utkastet stadgar i 22 §, att avskrift av ansökningen skall tillställas sökandens

motpart samt föreläggande i god tid givas parterna att å tid och ort, som blivit

bestämd för målets handläggning, komma tillstädes inför domstolen. Där det

finnes lämpligt, må ordföranden förelägga sökandens motpart att inom viss tid

före målets handläggning inkomma med förklaring i anledning av ansökningen

samt att vid förklaringen foga avskrift av denna ävensom av de vid förklarin­

gen fogade handlingar i lika många exemplar som antalet sökande. Har för­

klaring inkommit, skall avskrift av förklaringen i god tid före målets hand­

läggning tillställas sökanden. När handling skall tillställas part eller under­

rättelse givas part om föreläggande, skall domstolens ordförande eller den tjän­

steman vid domstolen, som ordföranden bemyndigat därtill, med posten över­

sända handlingen eller meddelande om föreläggandet eller draga försorg om att

handlingen eller meddelandet på annat sätt tillställes parten. Om det finnes

lämpligt, må ordföranden förelägga part att, på sätt om stämning är stadgat,

delgiva motpart handling eller meddelande, varom nu är sagt.

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

199 A. 16 och

1~ §§■

Motiveringen till 21 § innehåller:

»Anhängiggörandet av talan vid arbetsdomstol bör ske genom skriftlig ansö­

kan till domstolens ordförande. Rätt synes böra medgivas part att med posten

insända ansökan om målets upptagande. En dylik rätt är ägnad att underlätta

anhängiggörandet och minska partens kostnader. För vinnande av en koncen­

trerad förhandling synes lämpligt, att redan i ansökningen lämnas såväl upp­

gift å de yrkanden sökanden vill göra som en såvitt möjligt fullständig fram­

ställning av de faktiska omständigheter, på vilka yrkandena grundas. Då i

många fall före tvistens anhängiggörande förhandlingar ägt rum mellan par­

terna och tvistefrågan därvid klarlagts, torde i regel uppsättandet av en dylik

fullständig ansökan icke bereda svårigheter.

Det är icke nödvändigt att beträffande tvister vid arbetsdomstolar föreskriva

iakttagande av ett stämningsförfarande. Lämpligare synes vara att på sätt

framgår av 22 § såsom regel föreskriva, att ansökan genom domstolens försorg

skall delgivas motparten. För underlättande av detta förfarande bör part in­

giva avskrifter av ansökningen och därvid fogade handlingar i lika många

exemplar som antalet motparter. När på grund av särskilda skäl ett dylikt

ingivande av avskrifter icke är nödvändigt, må domstolens ordförande medgiva

befrielse därifrån.»

Beträffande 22 § anföra de sakkunniga:

»I första punkten av förevarande paragraf angives såsom allmän regel, att

avskrift av ansökningen skall tillställas motparten samt att föreläggande skall

meddelas parterna att inställa sig å tid och ort, som bestämts för handläggnin­

gen. Någon viss tid för delgivning torde ej böra föreskrivas. Tiden bör bliva

beroende på omständigheterna i varje särskilt fall. Tillses bör endast, att med­

delande om handläggningen kommer parterna tillhanda i så god tid, att de kun­

na komma tillstädes försedda med erforderlig utredning. Givetvis vore det

■önskvärt, att före huvudförhandlingens början sökandens motpart avgivit för­

klaring över ansökningen. Emellertid torde det ej vara lämpligt att föreskriva,

att motparten alltid skall anmodas att förklara sig i denna ordning. Stundom

kan en dylik förklaringsskyldighet vara betungande för parten. I vissa fall

är den icke heller erforderlig. Ej sällan torde nämligen före talans anhängig­

görande vid förhandlingar mellan parterna deras ståndpunkter antecknas i ett

förhandlingsprotokoll. Då, såsom man har anledning antaga, sökanden i ds*-

lika fall kommer att i ansökningen åberopa protokollet, framgår redan av den­

na, hur motparten ställer sig till de framställda yrkandena. Det torde vara

tillräckligt att befogenhet tillerkännes ordföranden att, då han finner lämpligt,

förelägga motparten att förklara sig. Tydligt torde vara, att då förklaring

avgives, densamma bör åtföljas av avskrifter till erforderligt antal samt att

avskrift skall tillställas sökanden.

Under det att i första stycket av denna paragraf stadgas, att vissa hand­

lingar och förelägganden skola delgivas parterna, föreskrives i andra stycket,

hur delgivningen skall tillgå. Densamma synes i regel böra äga rum genom

posten. Handlingen eller föreläggandet bör i vanligt lösbrev kunna tillsändas

parten. Om så finnes lämpligt, kan översändandet ske i rekommenderad för­

Ä- 18 §.

200

Kungl. May.ts proposition nr 39.

Förfaran­

det vid ar­

betsdomstol.

Förliknings-

försök.

De sak­

kunniga.

sändelse mot mottagningsbevis. Även andra sätt för delgivning böra kunna an­

vändas. I allmänhet torde, åtminstone vid de lokala arbetsdomstolarna, dessa

åtgärder ombesörjas av domstolens ordförande. Desamma böra emellertid

kunna av ordföranden anförtros åt någon tjänsteman vid domstolen. Naturligen

medför ett bemyndigande för tjänsteman att vidtaga omförmälda åtgärder be­

fogenhet för honom att ej blott översända utan även utfärda sådana medde­

landen, varom är fråga.

I vissa fall, såsom då part underlåter att efterkomma en i lösbrev försänd

kallelse eller vägrar att utlösa rekommenderad försändelse, kan det finnas

lämpligt, att delgivning sker på sätt om stämning är stadgat. För dylika fall

bör ordföranden kunna förelägga den andra parten att verkställa sådan del­

givning.»

De sakkunnigas utkast har i denna del upptagits i det omarbetade för­

slaget utan annan ändring än att det uttryckligen angivits, att delgivning ej

skall ske, om på grund av bristande behörighet för domstolen eller annan lik­

nande orsak anledning finnes till vägran att upptaga målet till prövning.

18 §.

I 25 § i de sakkunnigas utkast föreskrives, att parterna vid arbetsdomstol

äga att fritt utföra sin talan och förebringa den bevisning, som de vilja åberopa.

Det åligger domstolen att vaka över att mål slutföres utan onödigt uppskov

och om möjligt vid allenast ett rättegångstillfälle.

Såsom grund för dessa bestämmelser anföra de sakkunniga:

»önskvärt är, att förfarandet vid arbetsdomstolarna så anordnas, att det möj­

liggör en koncentrerad, muntlig förhandling. Hämmande formföreskrifter böra

undvikas och huvudsyftet vara att snabbt erhålla en så vitt möjligt fullstän­

dig utredning. I första stycket av denna paragraf har intagits en erinran,

att parterna äga fritt utföra sin talan och förebringa den bevisning de vilja

åberopa.

Med hänsyn till behovet av snabbhet i avgörandet av de till arbetsdomstol

hänskjutna målen är det önskvärt, att uppskov med förhandlingarna undvikes.

Handläggningen bör om möjligt avslutas redan vid första rättegångstillfället.

Ett påpekande härav innehålles i andra stycket av förevarande paragraf.»

I samband med behandlingen av denna paragraf bör även upptagas frågan

om skyldighet för arbetsdomstolen att söka åstadkomma förlikning i de mål,

som hänskjutas till densamma.

Socialstyrelsen framhöll i sitt år 1916 avgivna förslag, att uti de tvister, som

komme att instämmas till arbetsdomstolen, ofta nog, kanske oftast, icke funnits

anledning eller tillfälle till medlingsförsök från vederbörande förlikningsman.

Emellertid vore det för varje god domare angeläget att, hellre än att döma mel­

lan parterna, söka förlika dem; och särskilt borde detta framstå som ett önske­

mål vid arbetsdomstolen. Med anledning därav hade socialstyrelsen ansett böra

föreskrivas, att handläggningen där alltid skulle inledas med förlikningsför-

sök. Berörda del av handläggningen syntes kunna försiggå inför någon av

de s. k. opartiska ledamöterna, även utan tillkallande av bisittare.

De sakkunniga hava i sitt utkast icke upptagit någon bestämmelse i detta

ämne.

I sitt yttrande över utkastet har socialstyrelsen anmärkt, att det till följd av

Yttrande,

bestämmelsen i 35 § i utkastet, jämförd med 20 kap. 2 § rättegångsbalken, syn­

tes åligga arbetsdomstol att söka åvägabringa förlikning. Vikten av att få så­

dan till stånd i de tvister, varom här vore fråga, syntes emellertid vara så stor,

att det i lagen borde intagas en uttrycklig bestämmelse om skyldighet för dom­

stolen i berörda avseende.

På sätt socialstyrelsen anmärkt, följer av bestämmelsen i 35 § i utkastet, att

Departe-

arbetsdomstol enligt 20 kap. 2 § rättegångsbalken är skyldig att söka åstad- mentschtf'-'n

komma förlikning mellan parterna. Jag kan emellertid icke dela den uppfatt­

ningen, att arbetsdomstolens möjlighet att verka för åvägabringande av förlik­

ning mellan parterna bör starkare betonas än som skett genom den allmänna

hänvisningen till rättegångsbalken. Enligt min mening bör arbetsdomstolen med

viss försiktighet utnyttja denna möjlighet. För att ett initiativ från domstolens

sida till åstadkommande av förlikning skall hava utsikt till framgång, måste

domstolen framlägga ett positivt medlingsförslag. Men förlikning kan i regel

icke åstadkommas annat än i form av en kompromiss. Ett domslut däremot

innebär ofta ett fullt godtagande av endera partens ståndpunkt. Ett av dom­

stolen framlagt förlikningsförslag kommer därför endast sällan att överens­

stämma med den ståndpunkt domstolen slutligen intar, om saken går till

dom. Vid ett misslyckat förlikningsförsök torde en dylik motsättning i stånd-

punktstagande från domstolens sida vara ägnad att hos parterna eller endera

av dem ingiva misstro mot domstolen, särskilt med hänsyn till det tillspetsade

konfliktläge, varmed man på här ifrågavarande område har att räkna. Oftast

torde, innan ett mål hänskjutes till arbetsdomstolen, förhandlingar hava ägt

rum mellan parterna och mellan dessas organisationer utan att förhandlingarna

lett till resultat. Vid dylikt förhållande är ett försök att vid domstolen åstad­

komma förlikning i regel dömt att misslyckas. Ett starkare tvång att verka för

åstadkommande av förlikning skulle under sådana omständigheter kunna med­

föra, att domstolens förlikningsförsök komme att nedsjunka till en formalitet.

Ej heller i övrigt har jag funnit anledning till ändring i de sakkunnigas ut­

kast i denna del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

201

A. 19 §.

19 §.

Enligt 26 § i de sakkunnigas utkast äger arbetsdomstol, om den finner det

Utredning

lämpligt, själv inkalla vittnen och i övrigt sörja för fullständig utredning. Den

tsdonutö-

som inkallas såsom vittne eller för att upplysningsvis höras, skall erhålla er-

lens försorg.

sättning för inställelsen av allmänna medel. Om sådan ersättning och om dess

återgäldande skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgas i avseende å brott­

mål.

I motiveringen hava de sakkunniga anfört:

»Avgörandet av mål, som anhängiggjorts vid arbetsdomstol, är såsom redan

berörts i många fall av betydelse för andra än parterna, i det att domen kan

bliva prejudicerande beträffande arbetsvillkoren för ett stort antal anställda.

A. 20 §.

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Hörande av

jäviga

vittnen.

1910 års

förslag.

1911 års

förslag.

1916 års

förslag.

De

sakkunniga.

Med hänsyn härtill och då parterna understundom sakna förmåga att förebringa

erforderligt processmaterial, har det synts lämpligt medgiva domstolen att

själv inkalla vittnen och i övrigt sörja för fullständig utredning. Härigenom

har domstolen också möjlighet att, i den mån för måls avgörande erfordras

speciell sakkunskap, som icke är representerad i domstolen, utfylla denna brist

genom inkallande och hörande av sakkunniga personer.

Den som av domstolen inkallas såsom vittne eller för att höras upplysnings­

vis bör erhålla ersättning för inställelsen av allmänna medel. Detta gäller

även den, som av domstolen inkallas såsom sakkunnig.»

I det nu utarbetade förslaget återfinnes denna bestämmelse med en mindre

redaktionell jämkning.

20

§.

Särskilda utskottet vid 1910 års riksdag framhöll, att enär svårighet ej säl­

lan skulle kunna yppas att i mål vid arbetsdomstolen vinna behörig utredning,

om de vanliga reglerna beträffande jäv mot vittnen upprätthölles, den som en­

ligt vad i rättegångsbalken stadgades vore jävig att vittna borde kunna, då jävet

vore av beskaffenhet att kunna eftergivas, höras av arbetsdomstolen dock utan

ed, oaktat sådant eftergivande ej skett. Verkan av hans utsago borde bedö­

mas fritt av domstolen. I detta syfte infogades i förslaget bestämmelse, att

i tvist vid arbetsdomstol den, som efter lag vore jävig att vittna, kunde höras

utan ed. Detta kunde dock ej ske med den, som vore yngre än femton år eller

saknade förståndets bruk eller vore förlustig medborgerligt förtroende. Dom­

stolen skulle i varje fall pröva, vilket värde kunde tilläg’gas den avhördes utsago.

Förlikningsmannen framhöllo, att då fall kunde förekomma, där de vid ar­

betsdomstolen anhängiga målen rörde minderårigas arbetsförhållanden, dom­

stolen borde hava rätt att upplysningsvis höra personer yngre än femton år.

Kommerskollegium förklarade sin tillslutning till detta förslag.

I det till grund för 1911 års proposition liggande förslag, som remitterades

till lagrådet, upptogos de av särskilda utskottet förordade bestämmelserna. Där­

emot fann departementschefen ej skäl att biträda det av förlikningsmännen

väckta förslaget. Något verkligt behov därav syntes ej föreligga.

Lagrådet anmärkte, att da bestämmelsen, att domstolen skulle pröva, vilken

verkan såsom bevis kunde tilläggas den avhördes utsaga, innefattade en regel,

som enligt rådande uppfattning gällde även i fråga om vittnesmål, bestämmel­

sen såsom ägnad att grumla berörda uppfattning borde utgå. Med anledning

därav uteslöts föreskriften i det för riksdagen framlagda förslaget.

Den i 1911 års förslag givna bestämmelsen upptogs i socialstyrelsens för­

slag av år 1916.

I de sakkunnigas utkast föreskrives, att i tvist vid arbetsdomstol den, som

efter lag är jävig att vittna, ma höras utan ed. Dock får ej den höras, som är

yngre än femton år eller saknar förståndets fulla bruk eller på grund av ho­

nom adömd straffpåföljd är utestängd från behörighet och rättigheter, varom

förmäles i 2 kap. 19 § strafflagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

203

A. 21 och

22 §§.

Såsom grund härför framhålla de sakkunniga:

»Att i fråga om mål vid arbetsdomstol bibehålla den legala bevisteorien torde

icke vara lämpligt. Särskilt i dessa mål framstår behovet av fri bevispröv­

ning. Möjlighet bör sålunda finnas att böra personer, som enligt lag äro jäviga

att vittna. Dessa böra höras utan ed. Domstolen äger att fritt pröva värdet

av de avgivna berättelserna. Den inskränkningen torde böra stadgas, att vid

domstolen ej kunna höras minderåriga eller personer, som sakna förståndets

fulla bruk eller dömts till påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen.»

Något skäl att frånträda de sakkunnigas uppfattning i denna del synes ej

Departe-

..

mentschefen.

ioreligga.

21

§.

Enligt socialstyrelsens år 1916 avgivna förslag ägde arbetsdomstolen rätt Föreläggan

att i de fall, då den funne lämpligt, förelägga vite ävensom besluta kvarstad, m m

skingringsförbud eller därmed jämförlig åtgärd. I motiveringen framhöll sty-

1916

års

relsen, att det vore klart, att arbetsdomstolen ägde behörighet att vidtaga dy-

förslag,

lika åtgärder. Då det emellertid vore ovisst, huruvida de tvistande parterna

ägde kännedom om domstolens berörda befogenheter och de hjälpmedel, som

därvid stode till buds, syntes det lämpligt, att föreskrift lämnades i ämnet.

De sakkunniga hava i sitt utkast upptagit omförmälda bestämmelser, vilka De

fullständigats med föreskrift, att arbetsdomstol jämväl äger fälla till vite samt

att utdömt vite skall tillfalla kronan.

Till stöd för nu berörda stadganden hava de sakkunniga anfört, att det syntes

vara nödvändigt, att arbetsdomstol erhölle befogenhet att stadga vite för tred-

skande part eller annan, som vägrade att efterkomma domstolens beslut, även­

som att fälla till sådant vite. Likaså syntes lämpligt, att domstolen berättiga­

des att besluta kvarstad, skingringsförbud eller annan därmed jämförlig åtgärd.

Lands sekret ariatet har anmärkt, att av ordalydelsen ej framginge huruvida

Yttrande,

arbetsdomstolens rätt att förelägga och utdöma vite inskränkte sig till fall,

då det gällde åtgärder för målets handläggning eller om vite skulle kunna före­

läggas part, som ej fullgjorde avkunnad dom.

Enligt min mening äger arbetsdomstolen redan på grund av allmänna rätts-

Departe-

regler att vidtaga de åtgärder, som avses i förevarande bestämmelser. Härav

följer jämväl, att arbetsdomstolen är berättigad att förelägga och ådöma vite

såväl för framtvingande av processhandlingar som för genomförande av dom­

stolens dom. Då det emellertid ej finnes någon i lag given allmän regel i detta

ämne, har jag ansett stadgandena böra bibehållas. Dessutom har, likaledes i

förtydligande syfte, tillagts, att i fråga om beslutande av kvarstad, skingrings­

förbud och därmed jämförlig åtgärd skola gälla de i utsökningslagen angivna

grunderna.

22

§.

Särskilda utskottet vid 1910 års riksdag föreslog, att i lagen borde intagas

Deldom.

bestämmelse, att så snart del av ett mål kommit i sådant skick, att avgörande

A. 23—25

§§.

204

Kungl. Maj ds proposition nr 89.

Parts ute-

varo.

Ingivande

av skrifter.

Arbetsdom­

stolens

protokoll

m. w.

därom kunde ske, arbetsdomstolen skulle äga att meddela utslag i berörda del.

Samma bestämmelse återfanns i 1911 och 1916 års förslag.

De sakkunniga hava i sitt utkast upptagit en bestämmelse av enahanda inne­

håll. Till stöd härför anföra de sakkunniga, att vissa frågor, som kunde upp­

komma i mål vid arbetsdomstol, kunde vara av den beskaffenhet, att de krävde

vidlyftig utredning. Då det ofta kunde vara önskligt, att målet i övrigt icke

uppehölles till dess en sådan utredning blivit färdig, hade det synts lämpligt

föreskriva, att domstolen, så snart en del av målet kommit i sådant skick, att

den kunde avgöras, finge upptaga denna del till slutligt avgörande.

I det omarbetade förslaget har de sakkunnigas utkast i denna del oförändrat

upptagits.

23 §.

Enligt de sakkunnigas utkast må i mål vid arbetsdomstol meddelas dom utan

hinder av parts utevaro, om parten minst sju dagar före sammanträdet på sätt

i 22 § i utkastet sägs erhållit del av föreläggande att komma tillstädes vid

domstolen och icke visat laga förfall.

Härom yttra de sakkunniga i motiveringen:

»Möjlighet måste finnas att meddela dom i ett vid arbetsdomstol anhängig-

gjort mål utan hinder av parts utevaro. Härför synes böra krävas, att par­

ten viss tid — i utkastet minst sju dagar — före det ifrågavarande samman­

trädet erhållit föreläggande att komma tillstädes. Sådan underrättelse måste

bevisligen hava kommit parten till handa. Har delgivning skett med posten

på sätt i 22 § (17 §) sägs, lärer bevis från postverket om försändelsens motta­

gande av adressaten i vissa fall kunna utgöra tillfyllestgörande grundval för

meddelande av dom trots utevaro. Paragrafens bestämmelser äga tillämpning

å såväl sökande som svarande.»

Någon avvikelse från de sakkunnigas utkast har jag ej ansett böra ifråga-

komma.

24 §.

I 31 § av de sakkunnigas utkast stadgas, att om part till arbetsdomstol in­

giver andra handlingar än i 21—23 §§ i utkastet avses, är han pliktig att

tillika ingiva avskrifter därav i erforderligt antal exemplar för att tillställas

motparten. Befrielse från denna skyldighet må medgivas av domstolens ord­

förande.

Samma bestämmelse återfinnes i det nu utarbetade förslaget.

25 §.

Beträffande protokollföring vid arbetsdomstol m. m. föreslå de sakkunniga,

att ingivna skrifter och handlingar för varje mål skola sammanföras i en akt.

Protokoll föres för varje mål särskilt och bilägges akten. I protokollet skola

antecknas, vilka hava säte i domstolen, närvarande parter och ombud, yrkan­

den och medgivanden, som icke finnas antecknade i ingivna skrifter, skiljak-

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

205

-4- 25 §■

tiga meningar, som yppas vid omröstning, samt domstolens beslut, som ej med­

delas genom dom. Vid lokal arbetsdomstol skola tillika i protokollet antecknas

vittnens och upplysningsvis hörda personers berättelser, om någon av parterna

det påfordrar. I övrigt upptages i protokollet vad domstolen anser erforderligt

att anteckna däri.

I motiveringen anföra de sakkunniga:

»Vid arbetsdomstol bör tillämpas aktbildningssystem. Samtliga rättegångs-

skrifter och andra handlingar skola sålunda för varje mål sammanföras i en

akt. Nödvändigt torde vara, att dessutom föres protokoll. Detta bör emel­

lertid vara synnerligen kortfattat. Däri skola antecknas de närvarande dom-

stolsledamöternas namn, parternas och deras ombuds namn samt yrkanden och

medgivanden, vilka icke angivas i de ingivna skrifterna. Såsom framgår av

33 § (26 §) skall domstolens dom icke intagas i protokollet utan avfattas skild

från detta. Däremot skola i protokollet antecknas skiljaktiga meningar rörande

domen samt införas andra av domstolen meddelade beslut. Med hänsyn där­

till, att mål från lokal arbetsdomstol kan komma att fullföljas till centrala ar­

betsdomstolen och parterna därför hava intresse av att bevismaterialet bevaras,

bör möjlighet finnas att i protokollet upptaga vittnesmål och upplysningsvis

hörda personers berättelser. Detta bör ske endast då part påkallar vittnesmå­

lens eller berättelsernas skriftliga avfattande. Domstolen bör i övrigt hava

frihet att i protokollet anteckna vad den finner nödigt. I regel torde, åtmin­

stone vid de lokala arbetsdomstolarna, protokollet föras av ordföranden. Där­

est han ej själv fört protokollet, bör han genom påskrift bestyrka, att detsam­

ma är riktigt avfattat.»

Enligt de sakkunnigas utkast skulle domstolens protokoll biläggas akten i

varje särskilt mål. Denna anordning ssmes mig mindre ändamålsenlig. Det

torde vara mera praktiskt, att protokollen sammanföras och på lämpligt sätt

inbindas. Eöreskriften att protokollet skulle fogas vid akten har därför ute­

slutits. Tillika har den särskilda bestämmelsen om protokollet vid lokal arbets­

domstol kunnat utgå.

Hemlig om­

röstning.

1910 åra

förslag.

Särskilda utskottet vid 1910 års riksdag föreslog, att i lagen borde före­

skrivas, att då någon domstolens ledamot varit av skiljaktig mening beträf­

fande något beslut, sådant ej finge angivas i domboken eller göras kunnigt

för vare sig part eller annan. Ett sådant stadgande syntes vara lämpligt på

det att ej genom uttalade skiljaktiga meningars offentliggörande arbetsdom­

stolens utslag måtte lida någon minskning i auktoritet, samt tillika innebära

ett stundom måhända behövligt stöd för de efter förslag förordnade ledamöter­

na i deras strävan att fullt opartiskt och självständigt utöva sin befattning. För

att skiljaktig ledamot måtte kunna i fall av behov frigöra sig från ansvarig­

het för utslaget, borde han äga att av domstolen undfå intyg rörande för­

hållandet, vilket intyg naturligen ej finge användas till annat ändamål än det

nämnda. Föreskrifter härutinnan infogades av utskottet.

Förlikningsmännen och kommerskollegium biträdde i huvudsak utskottets

förslag.

A. 26 §.

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

1911 ärs

förslag.

1916 års

förslag.

De

sakkunniga.

Departe­

mentschefen.

Arbetsdom­

stolens dom.

Samma bestämmelser upptogos i det till grund för 1911 års proposition lig­

gande förslag, som remitterades till lagrådet.

Tre av lagrådets ledamöter anmärkte, att vad man velat vinna med omför-

mälda bestämmelser, nämligen att från offentligheten undandraga arbetsdom­

stolens omröstningar, lämpligast skulle uppnås genom att i tryckfrihetsför­

ordningen införa förbud mot utlämnande av arbetsdomstolens protokoll i vi­

dare män än som kunde föranledas av åtal mot någon domstolens ledamot.

En ledamot av lagrådet framhöll, att bestämmelsen, att skiljaktig mening,

som vid omröstning till dom i arbetsdomstolen uttalades, ej finge intagas i

domboken eller meddelas part eller annan, syntes vila på en farhåga, att de

efter förslag utsedda ledamöterna kunde, om det bleve känt, att deras me­

ning gått den sida emot, på vars förslag de blivit förordnade, utsättas för

obehag och att i följd därav deras opartiskhet skulle äventyras, i det de ställ­

des inför frestelsen att mot sin övertygelse giva den sida rätt, från vilken de

utgått. Men att befara, att ledamöter i en domstol skulle låta sig bestäm­

mas av dylika inflytelser •— sammanhängande med den oriktiga föreställningen,

att deras uppgift vore, icke den opartiska domarens utan den för bevakande

av ena partens intressen utsedde fullmäktigens — syntes innebära en miss­

tro, som finge antagas vara ogrundad. För dem åter, som ansåge en sådan

misstro berättigad, borde densamma framkalla den slutföljd, att domsrätt -—

och därtill domsrätt i enda instans — icke borde anförtros dem, om vilka man

måste på förhand betvivla, att de ägde förmåga att inse sin domarställning

och självständighet nog att stå för den åsikt, de ansåge vara den rätta. Att

anordna en sådan domstol vore att uppgiva samhällets krav på rättsordningens

upprätthållande för att vinna i jämförelse därmed vida underordnade syften.

Nämnda ledamot tillstyrkte därför, att bestämmelsen måtte uteslutas.

Med anledning av dessa anmärkningar infördes i det för riksdagen fram­

lagda lagförslaget bestämmelse, att skiljaktig mening ej finge i domboken in­

tagas eller omförmälas utan skulle rörande sådan skiljaktighet föras särskilt

omröstningsprotokoll. Tillika föreslogs i särskild proposition erforderlig änd­

ring i tryckfrihetsförordningen.

Samma bestämmelse om förbud mot offentliggörande av skiljaktig mening

och om förande av särskilt omröstningsprotokoll upptogs i socialstyrelsens för­

slag år 1916.

De sakkunniga anföra i denna fråga, att det icke ansetts lämpligt att upp­

taga bestämmelse om hemlig omröstning. En sådan bestämmelse, som för övrigt

skulle nödvändiggöra ändring i tryckfrihetsförordningen, syntes närmast vara

ägnad att försvaga domstolens auktoritet.

I denna del ansluter jag mig helt till de sakkunnigas uppfattning.

26 §.

Beträffande 33 § i utkastet, vilken innehåller närmare föreskrifter om ar­

betsdomstolens dom, anföra de sakkunniga:

»Arbetsdomstols dom skall givetvis avfattas skriftligen. Det synes lämpligt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

att densamma icke intages i protokollet utan uppsattes skild från detta. Ori­

ginaldomarna böra, försedda med ordningsnummer i löpande följd, förvaras

särskilt. Domen bör underskrivas av samtliga ledamöter, som deltagit i av­

görandet. I domen synes böra intagas en redogörelse för själva saken och par­

ternas yrkanden samt fullständiga domskäl. Lokal arbetsdomstols dom bör

tillika innehålla anvisning om sättet för fullföljd av talan mot domen.

Utgående exemplar av domen böra undertecknas av ordföranden.»

I det omarbetade förslaget bar de sakkunnigas utkast upptagits oförändrat,

allenast med den avvikelse, som betingats av att bestämmelserna om lokala ar­

betsdomstolar uteslutits.

27 §.

De sakkunniga hava ansett lämpligt att i lagen intaga bestämmelse, att

Avgiftsfri-

utskrifter av arbetsdomstols domar och protokoll samt andra expeditioner, som

utgå från arbetsdomstol, skola vara fria från såväl lösen som stämpel.

stolens

Denna bestämmelse har oförändrad ingått i det nu omarbetade förslaget.

expeditio-.

207

A. 27 och

äs §§.

28 §.

I 85 § av de sakkunnigas utkast stadgas, att i fråga om arbetsdomstolar och

Hänvisning

rättegången därstädes skall i övrigt i tillämpliga delar gälla vad i rättegångs- g^Jg^lkén

balken stadgas.

Härom anföra de sakkunniga:

»Tydligt torde vara, att det icke är möjligt att i förevarande lag uttömmande

reglera rättegången vid arbetsdomstolarna. En sådan reglering skulle förut­

sätta utarbetande av en fullständig rättegångsordning. Det är därför nödvän­

digt att vid sidan av förevarande lag tillämpa de bestämmelser, som gälla för

rättegången vid de allmänna domstolarna. Med hänsyn härtill har i denna

paragraf intagits en hänvisning till rättegångsbalkens stadganden, i den mån

de icke strida mot omförmälda lag.»

I förslaget har gjorts ett tillägg, varigenom utmärkes, att beträffande ar­

betsdomstolen och rättegången därstädes skola gälla icke blott rättegångsbalken

utan även andra författningar, som komplettera denna, t. ex. lagen den 14 juni

1917 innefattande tillägg till gällande stadganden om jäv, så ock till 1 kap.

6 § rättegångsbalken. Däremot torde lagen om fri rättegång icke böra tilläm­

pas i fråga om arbetsdomstolen. Något behov av fri rättegång därstädes lärer

icke föreligga, då talan i allmänhet torde komma att föras av arbetsgivar- eller

arbetarorganisation.

Av den gjorda hänvisningen till rättegångsbalken följer bland annat, att

reglerna om domarjäv bliva tillämpliga å arbetsdomstolens ledamöter.

Svenska arbetsgivareföreningen har erinrat om de sakkunnigas uttalande, att

på grund av nämnda bestämmelser personer, som tillhörde organisationernas

ledning, i regel vore förhindrade, att deltaga i behandlingen av tvist, däri orga­

nisationen hade del, samt framhållit, att det syntes riktigt, att den som å en

organisations vägnar deltagit i uppgörandet av ett kollektivavtal vore jävig att

Domarjäv.

Yttrande.

A. 29-31

§§.

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Departe­

mentschefen.

Forum för

tjänstefel.

Bestämmel­

serna om

förening

skola äga

motsvarande,

tillämpning

å förbund

m. m.

Ytterligare

föreskrifter

rörande

lagens till-

lämpning.

De

sakkunniga.

döma i tvist om dess tolkning och tillämpning. Däremot kunde uppfattningen,

att en person skulle vara jävig, därför att han vore ledamot av organisationens

styrelse, i praktiken leda till olägenheter utan att den verkliga ojävigheten bleve

bättre tillgodosedd.

Den av arbetsgivarföreningen uttalade meningen kan jag icke biträda. Så­

som jag tidigare påpekat, har jag, ehuru med viss tvekan, anslutit mig till den

uppfattningen, att personer, som innehava avlönad anställning hos arbetsgivar-

eller arbetarorganisation, icke på grund därav skola vara obehöriga att hava

säte i arbetsdomstolen. Emellertid synes det mig uppenbart, att person, som

tillhör organisations styrelse, skall vara jävig att deltaga i handläggningen

av tvist, däri organisationen har del. Att på detta område giva några särskilda

regler synes mig icke lämpligt.

29 §.

Enligt 37 § i de sakkunnigas utkast skall åtal mot ordförande eller ledamot

i arbetsdomstol för fel eller försummelse i domarämbetet upptagas av hovrätt.

Härom anföra de sakkunniga i motiveringen, att av bestämmelserna i 25 kap.

strafflagen syntes följa, att arbetsdomstols ordförande och ledamöter vid ut­

förande av sitt domarvärv handlade under ansvar i likhet med ämbetsmän. Det

syntes lämpligt, att de för fel och försummelser vid fullgörandet av sitt upp­

drag svarade inför hovrätt.

Med hänsyn därtill att enligt det omarbetade förslaget skall finnas endast

en arbetsdomstol, vilken skall hava sitt säte i Stockholm, har vidtagits den

ändringen, att åtal för tjänstefel skall upptagas av Svea hovrätt.

30 §.

De sakkunniga hava ansett, att likasom i lagen om kollektivavtal borde i

förevarande lag stadgas, att föreskrifterna om förening av arbetsgivare eller

arbetare i tillämpliga delar skulle gälla om förening eller förbund av flera så­

dana föreningar samt att, då fråga vore om sådan sammanslutning, bestäm­

melserna om medlem i förening skulle gälla såväl om de anslutna föreningarna

som om deras medlemmar.

I bestämmelsen har vidtagits en, mindre jämkning, varigenom lydelsen i det

omarbetade förslaget bringats i överensstämmelse med motsvarande föreskrift i

kollektivavtalslagen.

31 §.

Enligt de sakkunnigas utkast, som i denna del oförändrat upptagits i det

omarbetade förslaget, skall det ankomma på Kungl. Maj :t att, därest ytterligare

föreskrifter skulle erfordras för tillämpning av den föreslagna lagen, meddela

bestämmelser i ämnet.

• Övergångsbestämmelserna.

Hörande tiden för lagens ikraftträdande och vad därmed äger samband hava

de sakkunniga anfört:

Kungl. May.ts proposition nr 39.

209

»Eörevarande lag bör i likhet med lagen om kollektivavtal träda i kraft den 1

januari 1928.

Då de föreslagna arbetsdomstolarna skola träda i verksamhet från och med

nämnda dag, måste förslag å ledamöter i domstolarna första gången avgivas

under år 1927.

Lämpligt synes vara, att lagen erhåller tillämpning jämväl å tvister grun­

dade å avtal, som slutits före lagens ikraftträdande. Tvist, som före nämnda

dag anhängiggjorts vid allmän domstol, bör emellertid fortfarande behandlas

efter äldre lag.

Det är avsett, att de nya domstolarna skola träda i stället för de nu före­

fintliga organen för avgörande av tvister på grund av kollektivavtal, de sär­

skilda skiljedomarna i vissa arbetstvister och centrala skiljenämnden. Med hän­

syn härtill böra de gällande lagarna om särskilda skiljedomare och om cen­

tral skiljenämnd upphöra att gälla från och med den 1 januari 1928. Tyd­

ligen böra dock tvister, i fråga om vilka före lagens ikraftträdande påkallats

avgörande av särskild skiljedomare eller centrala skiljenämnden, handläggas och

avgöras av dem.

Vissa svårigheter uppstå vid behandling av sådana före lagens ikraft­

trädande slutna skiljeavtal — vare sig dessa ingå i kollektivavtal eller träf­

fats särskilt — som anknyta till den nu bestående organisationen med sär­

skilda skiljedomare och central skiljenämnd. Lämpligt är, att de uppgifter,

som enligt skiljeavtalen skulle tillkomma nämnda organ, överflyttas på de nya

domstolarna. Skyldighet bör sålunda i lagen åläggas domstolarna att upptaga

sådan tvist, som avses i skiljeavtalen. Härvid bör lokal arbetsdomstol träda i

stället för särskild domare i vissa arbetstvister och centrala arbetsdomstolen

ersätta centrala skiljenämnden. Tvister, som sålunda upptagas av arbets­

domstol, böra behandlas enligt den i förevarande lag stadgade ordningen. Dock

bör i tvist, som på angiven grund hänskjutes till lokal arbetsdomstol, parterna

icke hava rätt att överklaga domstolens beslut. Genom bestämmelser sådana

som de nu ifrågasatta skänkes åt ingångna skiljeavtal ett i viss mån annat inne­

håll än mellan parterna avtalats. Möjlighet synes därför böra beredas part

att, om han så önskar, frigöra sig från avtalet. Det har därför föreslagits,

att han, därest han icke vill godkänna den genom lagen gjorda ändringen, kan

inom viss tid göra anmälan därom hos den, som på andra sidan slutit avtalet.

Sådan anmälan medför, att skiljeavtalet förfaller.»

I enlighet med dessa synpunkter hava övergångsbestämmelserna i de sakkun­

nigas utkast avfattats.

Centralförbundet för socialt arbete har ifrågasatt, huruvida det vore önsk­

värt, att samtidigt med införandet av den nya ordningen de särskilda organ

indroges, som staten hittills under en följd av år ställt till parternas förfogan­

de, då de genom frivillig överenskommelse velat få sina rättstvister avgjorda

genom skiljedom. Förslaget, att lagarna om särskilda skiljedomare och om

central skiljenämnd skulle upphöra att gälla samma dag som lagen om arbets­

domstolar skulle träda i kraft, motiverades av de sakkunniga, därmed, att »de

nya domstolarna skola träda i stället för de nu förefintliga organen för avgö-

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 31 häft. (Nr 33.)

14

Yttranden.

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Departe­

mentschefen.

rande av tvister på grund av kollektivavtal, de särskilda skiljedomarna i vissa

arbetstvister och centrala skiljenämnden». Det kunde dock enligt förbundets

förmenande ifrågasättas, om berörda förutsättning vore alldeles riktig. Ar­

betsdomstolarna skulle icke avkunna skiljedom och kunde sålunda därutinnan

icke ersätta de dittillsvarande statliga organen för nämnda uppgift. Lagför­

slaget innebure icke heller, att skiljedom i rättstvister på grund av kollektiv­

avtal hädanefter icke skulle förekomma utan förutsatte tvärtom, att sagda

form för tvisternas avgörande fortfarande skulle kunna fritt anlitas, vare sig

enligt 1887 års skiljemannalag eller i annan överenskommen ordning. Frågan

bleve da, om staten under sadana förhallanden icke längre skulle hava något

intresse av att tillhandahalla särskilda organ för den frivilligt överenskomna

skiljedomen av den anledning, att staten inrättade nya organ för en annan upp­

gift. Detta syntes åtminstone icke ligga i sakens natur.

Landssekretariatet har uttalat, att lagen ej borde gälla beträffande avtal,

som slutits före lagens ikraftträdande.

Förslaget att vid sidan av den nya domstolen bibehålla centrala skiljenämn­

den kan jag icke biträda. Nämnden har att till avgörande upptaga allenast

frågor, som falla inom ramen för arbetsdomstolens behörighet, och det synes

icke lämpligt, att staten, da en särskild domstol upprättas för prövning av vissa

tvister, därjämte tillhandahåller andra organ för samma ändamål. Därest par­

terna önska anlita skiljemän för avgörande av uppkomna tvister, äga de full

frihet att anordna skiljenämndsförfarandet på det sätt de anse lämpligast. På­

fordra de för detta ändamal statens medverkan, torde de däremot böra hänvisas

till den därför upprättade specialdomstolen. Den i de sakkunnigas utkast upp­

tagna regeln, att tvister, som enligt förut upprättat skiljeavtal skulle avgöras av

centrala skiljenämnden, i stället skulle upptagas av centrala arbetsdomstolen,

var tydligen betingad av den i utkastet föreslagna anordningen med dubbla

instanser. När nu endast en arbetsdomstol upprättas, lärer ifrågavarande regel

vara överflödig. Har tillämpning av dylikt skiljeavtal icke påkallats före den

nya lagens ikraftträdande, synes skiljeavtalet böra vara förfallet. Parterna

hava därefter att i vanlig ordning vända sig till den nya arbetsdomstolen, så­

framt de ej kunna enas om ett nytt skiljeavtal, varigenom tvist hänvisas till

särskild skiljenämnd.

Enligt det nu omarbetade förslaget skall upprättas allenast en central arbets­

domstol. Lokala arbetsdomstolar skola icke förekomma. Vid sådant förhål­

lande torde det vara lämpligt att bibehålla de särskilda skiljedomarna i arbets­

tvister. . Visserligen hava dessa, såsom framgår av de siffror jag förut lämnat,

hittills icke tagits i anspråk i någon större utsträckning, men det är att hoppas,

att i den mån skiljedomsväsendet utvecklas parterna skola oftare anlita nämnda

skiljedomare. Bibehållandet av desamma torde vara ägnat att främja det pri­

vata skiljedomsväsendet.

Enligt gällande rättsgrundsatser skall en processlagstiftning tillämpas från

tiden för dess ikraftträdande, ändå att det privaträttsliga förhållande, som

utgör föremål för bedömande, tillkommit under äldre lags giltighetstid. Något

skäl att frånträda denna vid tidigare tillfällen godtagna princip synes ej före­

ligga.

Föredraganden uppläser härefter berörda inom socialdepartementet omarbe­

tade förslag till lag om kollektivavtal och till lag om arbetsdomstol, av den

lydelse bilagor till detta protokoll (bilagor C och D) utvisa, samt hemställer,

att lagrådets utlåtande över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen

omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

211

Ur protokollet:

Conr. Falkenberg.

De sak-

212

kunnigas

utkast.

Kungl. Maj :ts proposition nr 39.

Bilaga A.

De sakkunnigas

Utkast

till

Lag om kollektivavtal.

1

§•

Om arbetsgivare eller förening av arbetsgivare med fackförening eller annan

dylik förening av arbetare sluter avtal om villkor, som skola lända till efter­

rättelse beträffande arbetsanställning, eller om förhållandet i övrigt mellan ar­

betsgivare och arbetare, skall i avseende å sådant kollektivavtal och verknin­

garna därav gälla vad i denna lag stadgas.

Vad i denna lag stadgas om förening av arbetsgivare eller arbetare skall äga

motsvarande tillämpning å förening eller förbund av flera sådana föreningar,

och skall, då fråga är om dylik sammanslutning, vad i denna lag sägs om med­

lem i förening gälla om de anslutna föreningarna, så ock om deras medlemmar.

2 §•

Kollektivavtal skall i fråga om arbetsområde, som avses i avtalet, vara bin­

dande, förutom för dem som slutit avtalet, jämväl för medlem i förening, som

slutit avtalet, vare sig han inträtt i föreningen före eller efter det avtalet slöts.

Vad sålunda stadgats om medlem i förening skall ej gälla, i den mån medlem

är bunden av tidigare kollektivavtal.

Skyldighet att iakttaga kollektivavtal åligger medlem i förening jämväl mot

föreningen samt, där å någondera sidan flera slutit avtalet, dessa mot varandra.

3 §•

Har mellan arbetsgivare och arbetare, som äro bundna av samma kollektiv­

avtal, träffats överenskommelse, som strider mot vad enligt kollektivavtalet

skall gälla, vare överenskommelsen i denna del utan verkan.

Om arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal, hos sig anställt arbetare,

för vilken avtalet icke är bindande, skall kollektivavtalet dock lända till efter­

rättelse mellan dem, såframt överenskommelse icke träffats om andra villkor.

4§.

Under den tid kollektivavtal är gällande må ej arbetsgivare eller arbetare,

som äro bundna av avtalet, vidtaga arbetsinställelse (lockout eller strejk),

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

213

fo*nniga»

utkast.

blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig åtgärd vare sig pa grund av

tvist om avtalets fullgörande eller om dess giltighet, bestånd eller rätta inne­

börd eller för att åstadkomma ändring i avtalet eller för att genomföra bestäm­

melse, avsedd att träda i tillämpning efter det avtalet utlupit. Har i avtalet

stadgats förbud att även i annat fall vidtaga åtgärd, varom ovan sägs, lände

det till efterrättelse.

Den som är bunden av kollektivavtal må ej heller vidtaga åtgärd, som avses

i första stycket, för att därmed bispringa annan i fall, då denne själv, enligt

vad i denna paragraf sägs, är förbjuden vidtaga dylik åtgärd.

5

§•

Förening, som är bunden av kollektivavtal, må ej medverka till eller föran­

leda åtgärd, som enligt 4 § är förbjuden för dess medlemmar, eller genom gåva

eller försträckning eller på annat dylikt sätt lämna understöd åt medlem, som

handlat i strid med förbudet. Sådan förening vare jämväl pliktig att söka

hindra sina medlemmar att vidtaga dylik åtgärd eller, om åtgärden redan vid­

tagits, söka förmå dem att häva denna.

6

§•

Är ej tiden för kollektivavtals giltighet bestämd och är ej heller avtalet av­

sett att gälla till dess visst arbete blivit slutfört, skall avtalet anses slutet för

ett år.

Varder kollektivavtal, som gäller för bestämd tid, ej uppsagt till upphö­

rande vid giltighetstidens utgång, skall avtalet anses förlängt på ett år för

varje gång, såframt annan tid ej finnes bestämd i avtalet. Är viss uppsäg­

ningstid icke stadgad, skall uppsägning ske senast tre kalendermånader före

giltighetstidens utgång.

Har kollektivavtal blivit slutet för längre tid än fem år, och vill någon från-

träda avtalet före avtalstidens utgång, äge han att med iakttagande av stad­

gad uppsägningstid uppsäga avtalet till kalenderdag, som svarar mot dag, då

avtalet var avsett att upphöra, och må uppsägningen gälla avtalets upphörande

tidigast under femte året från den dag avtalet trädde i tillämpning.

7

§•

Är kollektivavtal å någondera eller båda sidorna slutet av flera, äge part å

ena sidan att för egen del uppsäga avtalet hos en eller flera av parterna å andra

sidan. Har avtal sålunda uppsagts endast i vad angår vissa parter och vill

i anledning därav annan part å den sida, från vilken uppsägning skett, eller

part å andra sidan frånträda avtalet, äge han verkställa uppsägning inom tre

veckor efter den dag, då uppsägning eljest skolat senast verkställas.

8

§.

Uppsägning av kollektivavtal skall ske skriftligen eller genom telegram.

Har meddelande om uppsägning, som inlämnats för befordran med post eller

telegraf, icke kommit mottagaren tillhanda före uppsägningstidens utgång,

Kungl.

Maj

:ts proposition nr 39.

skall uppsägning likväl anses hava skett i behörig tid, såframt det visas, att

försändelsen under mottagarens sista kända adress inlämnats för befordran i

så god tid, att den bort komma honom tillhanda före nämnda tidpunkt.

9 §•

Har arbetsgivare, arbetare eller förening av arbetsgivare eller arbetare, som

är bunden av kollektivavtal, gjort sig skyldig till förfarande, som i synnerlig

mån strider mot avtalet eller mot vad i denna lag stadgas, och finnes förfaran­

det vara av väsentlig betydelse för avtalsförhållandet i dess helhet, må på yr­

kande från andra sidan avtalet kunna av arbetsdomstol förklaras icke vidare

vara gällande.

Är avtalet å någondera eller båda sidorna slutet av flera, och har i tvist mel­

lan allenast vissa parter i avtalet detta förklarats icke skola gälla i avseende

å dem, äge annan part å den sida, från vilken talan väckts, eller part å andra

sidan inom tre veckor från det domen vunnit laga kraft uppsäga avtalet att

omedelbart upphöra att gälla i vad honom angår.

De sak-

214

kunnigas

utkcist

10

§.

Har arbetsgivare eller arbetare eller förening av arbetsgivare eller arbetare,

som är bunden av kollektivavtal, gjort sig skyldig till förfarande, som strider

mot avtalet eller mot vad i denna lag stadgas, vare sådan arbetsgivare, arbetare

eller förening pliktig att till arbetare, arbetsgivare eller förening, som härige­

nom lidit skada, utgiva skadestånd.

Skadestånd skall utgå efter vad som finnes skäligt med hänsyn till skadans

storlek, den skadevållandes skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å

tvistens uppkomst samt omständigheterna i övrigt. Skadeståndsskyldighet må

jämväl kunna förklaras skola helt bortfalla.

11

§•

Äro flera ansvariga för skada, skall skadeståndsskyldigheten dem emellan

fördelas efter den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar av dem

till last. Förening av arbetsgivare eller arbetare, som jämte andra är skade-

ståndsskyldig, må dock förpliktas att till den, som lidit skadan, gälda skade­

ståndets hela belopp, men äge föreningen i sådant fall att, efter ovan angivna

grund för skadeståndsskyldighetens fördelning, av andra $kadeståndsskyldiga

söka åter vad föreningen utgivit utöver vad på föreningen belöper.

12

§.

Vid tolkning av kollektivavtal skall hänsyn tagas icke blott till avtalets inne­

håll utan även till vad som förekommit vid förhandlingar rörande avtalets till­

komst och till övriga omständigheter, som kunna tjäna till ledning vid bedö­

mande av avtalets innebörd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

215

De sak­

kunnigas

utkast.

13 §.

Det åligger arbetsgivare eller förening av arbetsgivare, som slutit skriftligt

kollektivavtal, att inom en månad därefter till socialstyrelsen insända avskrift

av avtalet. Därest bestämmelser angående arbetslön, som beräknas efter ar­

betets myckenhet eller beskaffenhet, i enlighet med kollektivavtalet upptagas i

särskild handling, vare insändande av dylik ackordsprislista ej erforderligt.

14 §.

I kollektivavtal må ej i andra avseenden än särskilt är angivet upptagas

bestämmelse, som strider mot vad i 1 §, 3—6 §§, 8 § första stycket, 9 § första

stycket samt 10 och 13 §§ är stadgat. Sker det, vare sådan bestämmelse utan

verkan.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928 och skall med undantag

för bestämmelserna i 6 § tredje'stycket samt 7 och 13 §§ äga tillämpning jämväl

beträffande kollektivavtal, som slutits före nämnda dag.

De sak-

216

kunnigas

utkast.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Bilaga B.

De sakkunnigas

Utkast

till

Lag om arbetsdomstolar.

Om arbetsdomstolar i allmänhet, så ock om mål, som få där upptagas.

1 §•

För upptagande och avgörande av mål om kollektivavtal skola finnas dels

lokala arbetsdomstolar och dels en central arbetsdomstol.

2 §.

Till mål om kollektivavtal hänföras särskilt mål om kollektivavtals fullgö­

rande, giltighet, bestånd eller rätta innebörd, mål om förfarande, som strider

mot kollektivavtal eller mot vad i lagen om kollektivavtal stadgas, samt mål

om skadestånd för dylikt förfarande eller om förklaring, att kollektivavtal skall

på grund av sådant förfarande icke vidare vara gällande.

Till mål om kollektivavtal skall ock räknas mål angående förhållandet mellan

arbetsgivare och enskild arbetare, såframt tvisten rör den rätt, som på grund

av kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal skall tillkomma någon av dem.

Tvist, varom ovan sägs, må utan hinder av vad där stadgas hänskjutas

till avgörande av skiljemän.

3 §.

Lokal arbetsdomstol är första domstol i mål om kollektivavtal. Dock skall

centrala arbetsdomstolen, om någon av parterna det begär, såsom första dom­

stol upptaga mål, däri fråga är, huruvida arbetsinställelse, blockad, bojkott

eller annan därmed jämförlig åtgärd strider mot kollektivavtal eller mot

vad i lagen om kollektivavtal stadgas, eller däri fråga är om skadestånd för

dylik åtgärd eller däri yrkande framställes, att kollektivavtal skall på grund

av förfarande, som strider mot avtalet eller mot vad i lagen om kollektivavtal

stadgas, förklaras icke vidare vara gällande.

Centrala arbetsdomstolen skall, utöver vad i första stycket sägs, vara över­

domstol i mål om kollektivavtal, som dit fullföljas från lokal arbetsdomstol.

Mot centrala arbetsdomstolens beslut må talan ej fullföljas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

217

De sak­

kunnigas

utkast.

4 §.

Vid arbetsdomstol må talan väckas även i syfte att allenast få genom dom

fastställt vad kollektivavtal i visst avseende innebär eller huruvida visst för­

farande strider mot kollektivavtal eller mot vad i lagen om kollektivavtal stad­

gas eller huruvida visst rättsförhållande bestar eller icke bestar, och således

utan att yrkande framställes, att motparten skall förpliktas något fullgöra

eller underlåta.

Finnes den, som väckt talan om fastställelse, varom sägs i första stycket,

icke hava skäligt intresse av att fastställelse meddelas, äge domstolen vägra

att till prövning upptaga hans talan.

5 §•

Förening av arbetsgivare eller arbetare, som slutit kollektivavtal, må i fråga

om avtalet vid arbetsdomstol tala och svara för medlem, såframt denne icke

själv utför talan. Medlem av föreningen äge icke väcka talan om fastställelse,

varom sägs i 4 §.

Har kollektivavtal å ena sidan slutits av förening, må å den sidan allenast

föreningen framställa yrkande, att avtalet skall förklaras icke vara gällande

på grund av sådant förfarande å andra sidan, som strider mot avtalet eller mot

vad i lagen om kollektivavtal stadgas. Talan skall föras mot den, som å andra

sidan slutit avtalet.

6

§.

Är i kollektivavtal stadgat, att för biläggande av tvist rörande avtalet för­

handling skall äga rum mellan parterna eller mellan de föreningar parterna till­

höra, må arbetsdomstol icke, förrän dylik förhandling ägt rum, till prövning

upptaga sådan tvist, med mindre av omständigheterna framgar, att för för­

handlingen mött hinder, vilket icke berott på den, som väckt talan.

Om lokala arbetsdomstolar.

7 §.

Antalet lokala arbetsdomstolar och deras domsområden bestämmas av Ko­

nungen.

8

§.

Är uppkommen tvist hänförlig till viss arbetsplats, skall målet upptagas

av den arbetsdomstol, inom vars domsområde arbetsplatsen är belägen. Är

tvisten hänförlig till arbetsplatser inom olika domsområden eller är den icke

hänförlig till särskild arbetsplats, höre målet under den arbetsdomstol, inom

vars område förening av arbetsgivare eller arbetare, mot vilken talan föres,

har sin expedition eller, när talan föres mot enskild person, denne har sitt

hemvist.

9 §.

Lokal arbetsdomstol skall bestå av ordförande och två ledamöter.

De sak-

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

kunnigas

utkast.

10

§.

Såsom ordförande i lokal arbetsdomstol förordnas av Konungen för viss

tid en lagkunnig och i domarvärv erfaren man. Han skall utses bland per­

soner, som icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen. För

ordföranden förordnas av Konungen en ersättare. Vad om ordföranden är

stadgat skall äga motsvarande tillämpning å ersättaren.

11

§.

Till ledamöter i lokal arbetsdomstol utses av Konungen för två år i sänder två

i arbetsförhållanden erfarna och kunniga personer, den ene efter förslag av

svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd och den andre efter förslag av

landsorganisationen i Sverige. För var och en av ledamöterna utses på samma

sätt tva ersättare. Vad om ledamöterna är stadgat skall hava motsvarande

tillämpning å ersättarna.

Förslag, varom i första stycket sägs, skall för att vinna avseende upptaga

minst dubbelt sa manga personer som de, vilka skola förordnas för den sidan.

Har a någondera sidan vederbörligt förslag icke avgivits, utser Konungen

ändå ledamöter och ersättare för den sidan.

12

§.

Ledamot eller ersättare för ledamot skall vara svensk medborgare och hava

uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen innehavas av den, som är

omyndigförklarad eller försatt i konkurstillstånd, ej heller av den, som på

grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller

genom utslag, som ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till påföljd, som nu

är sagd, eller är ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan

påföljd, eller är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

13

§.

Har ledamot eller ersättare för ledamot åtagit sig uppdraget, äge han ej

bliva entledigad därifrån, med mindre särskilda omständigheter därtill för­

anleda. Avsägelse av uppdraget prövas av Konungen.

Avgår ledamot eller ersättare för ledamot, utser Konungen för återstående

delen av den tid, för vilken den avgångne varit utsedd, annan ledamot eller

ersättare bland de förut föreslagna eller bland dem, som uppföras å nytt förslag.

14

§.

Skulle vid nagot rättegångstillfälle ledamot utebliva eller finnas vara av

jäv hindrad att tjänstgöra, och kan ej ersättare tillkallas, äge arbetsdomstolens

ordförande utse lämplig person att vid det tillfället träda i den uteblivne eller

jävige ledamotens ställe.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

219

De sak­

kunnig as

utkast.

Om centrala arbetsdomstolen.

15 §.

Centrala arbetsdomstolen skall hava sitt säte i Stockholm och bestå av ord­

förande och sex ledamöter.

16 §.

Ordföranden och två av ledamöterna förordnas av Konungen för viss tid

bland personer, som icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintres­

sen. Ordföranden och en av ledamöterna, vilken förordnas att vara vice ord­

förande, skola vara lagkunniga och i domarvärv erfarna män. Den andre leda­

moten skall äga särskild insikt och erfarenhet i fråga om arbets- och avtals­

förhållanden.

För ledamöterna förordnas av Konungen tva ersättare. Vad i första stycket

är stadgat om ledamöterna skall hava motsvarande tillämpning a ersättarna.

Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att tjänstgöra, skall

ordet föras av den lagkunnige ersättaren.

17 §.

Fyra ledamöter i centrala arbetsdomstolen, vilka skola vara i arbetsförhål­

landen erfarna och kunniga personer, utses av Konungen för två år i sänder, två

efter förslag av svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd och två efter

förslag av landsorganisationen i Sverige. För vardera sidan utses på motsva­

rande sätt fyra ersättare. Vad om ledamöterna är stadgat skall hava motsva­

rande tillämpning å ersättarna.

Förslag, varom i första stycket sägs, skall för att vinna avseende upptaga

minst dubbelt så många personer som de, vilka skola förordnas för den sidan.

Har å någondera sidan vederbörligt förslag icke avgivits, förordnar Konungen

ändå ledamöter och ersättare för den sidan.

18 §.

Vad i 12—14 §§ stadgas i fråga om hinder att vara ledamot i lokal arbets­

domstol eller ersättare för ledamot, avsägelse av dylikt uppdrag samt förord­

nande av tillfällig ersättare för ledamot skall äga motsvarande tillämpning i

fråga om de ledamöter i centrala arbetsdomstolen, varom sägs i 17 §, och om

ersättarna för dem.

19 §.

Centrala arbetsdomstolen vare domför med ordförande och fyra ledamöter.

Vid besluts fattande skola närvara lika antal ledamöter, utsedda för arbets­

givarsidan och för arbetarsidan.

Erfordras, att centrala arbetsdomstolen förrättar syn på stället, må sådan

förrättning kunna verkställas av ordföranden jämte två ledamöter, en för ar­

betsgivarsidan och en för arbetarsidan.

De sak-

220

kunnigas

utkast.

Kungl.

Maj:ts

proposition nr 89.

Om rättegången vid arbetsdomstol.

20

§.

Arbetsdomstol sammanträder på kallelse av ordföranden så ofta detta er­

fordras för mals handläggning. Domstolen må, där det prövas nödigt, samman­

träda jämväl å annan ort än den, där domstolen har sitt säte.

21

§.

Den som vill anhängiggöra talan vid arbetsdomstol har att till domstolens

ordförande ingiva eller i betalt brev med posten insända ansökan om målets

upptagande. Sådan ansökan skall innehålla uppgift å de yrkanden sökanden

vill framställa ävensom å grunderna för samma yrkanden.

Sökanden har tillika att ingiva avskrift av ansökningen och av de vid den­

samma fogade handlingar i lika många exemplar som antalet motparter. Be­

frielse från denna skyldighet må medgivas av domstolens ordförande.

22

§.

Avskrift av ansökningen skall tillställas sökandens motpart samt föreläggan­

de i god tid givas parterna att å tid och ort, som blivit bestämd för målets

handläggning, komma tillstädes inför domstolen. Där det finnes lämpligt, må

ordföranden förelägga sökandens motpart att inom viss tid före målets hand­

läggning inkomma med förklaring i anledning av ansökningen samt att vid

förklaringen foga avskrift av denna ävensom av de vid ansökningen fogade

handlingar i lika många exemplar som antalet sökande. Har förklaring in­

kommit, skall avskrift av förklaringen i god tid före målets handläggning till­

ställas sökanden.

När enligt vad i första stycket sägs handling skall tillställas part eller un­

derrättelse givas part om föreläggande, skall domstolens ordförande eller den

tjänsteman vid domstolen, som ordföranden därtill bemyndigat, med posten

översända handlingen eller meddelande om föreläggandet eller draga försorg

om att handlingen eller meddelandet på annat sätt tillställes parten. Om det

finnes lämpligt, må ordföranden förelägga part att, på sätt om stämning är

stadgat, delgiva motpart handling eller meddelande, varom nu är sagt.

23 §.

Vill någon till centrala arbetsdomstolen fullfölja talan mot lokal arbetsdom­

stols beslut, har han att inom tjugu dagar från det han erhöll del av beslutet

till centrala arbetsdomstolens ordförande ingiva besvärsinlaga eller ock på eget

äventyr med posten översända inlagan så tidigt, att denna må vara ordföran­

den tillhanda före utgången av den tid, som ovan sägs.

Vad i 21 och 22 §§ stadgas om ansökan och om förklaring däröver, så ock

om föreläggande att i ansökningsmål komma tillstädes inför domstolen, skall

hava motsvarande tillämpning i fråga om besvärsinlaga och förklaring där-

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

över, så ock om föreläggande att komma tillstädes i mål, som inkommit genom

besvär.

24 §.

Har lokal arbetsdomstol ogillat invändning, att målet ej hör under arbets­

domstol, må talan mot beslutet fullföljas endast i sammanhang med klagan i

huvudsaken. Mot beslut, varigenom lokal arbetsdomstol ogillat invändning,

att målet hör under annan sådan domstol, må talan ej fullföljas.

25 §.

Vid arbetsdomstol äga parterna fritt utföra sin talan och förebringa den

bevisning, som de vilja åberopa.

Det åligger domstolen att vaka över att mål slutföres utan onödigt uppskov

och om möjligt vid allenast ett rättegångstillfälle.

26 §.

Arbetsdomstol äger, om den finner det lämpligt, själv inkalla vittnen och i

övrigt sörja för fullständig utredning.

Varder någon av domstolen inkallad såsom vittne eller för att upplysnings­

vis höras, skall beträffande ersättning av allmänna medel för inställelsen och

sådan ersättnings återgäldande i tillämpliga delar gälla vad i avseende å brott­

mål är stadgat.

27 §.

I tvist vid arbetsdomstol må den, som efter lag är jävig att vittna, höras

utan ed, dock ej den, som är yngre än femton år eller saknar förståndets fulla

bruk eller på grund av honom ådömd straffpåföljd är utestängd från behörig­

het och rättigheter, varom förmäles i 2 kap. 19 § strafflagen.

28 §.

Arbetsdomstol äge, där den finner det påkallat, förelägga och utdöma vite

ävensom besluta kvarstad eller skingringsförbud eller därmed jämförlig åtgärd.

Utdömt vite tillfaller kronan.

221

29 §.

Så snart en del av ett mål kommit i sådant skick, att slutligt avgörande i

denna del kan äga rum, må arbetsdomstol däri meddela dom.

30 §.

Uteblir part från arbetsdomstols sammanträde, må utan hinder därav dom

meddelas i målet, om parten minst sju dagar före sammanträdet på sätt i 22 §

sägs erhållit del av föreläggande att komma tillstädes vid domstolen och icke

heller visat laga förfall.

De sak-

222

kunnigas

utkast.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

31 §.

Ingiver part till arbetsdomstol andra handlingar än i 21—23 §§ avses, vare

han pliktig att tillika ingiva avskrifter därav i erforderligt antal exemplar för

att tillställas motparten. Befrielse från denna skyldighet må medgivas av

domstolens ordförande.

32 §.

Ingivna skrifter och handlingar skola för varje mål sammanföras i en akt.

Protokoll föres för varje mål särskilt och bilägges akten. I protokollet skola

antecknas, vilka hava säte i'domstolen, närvarande parter och ombud, yrkan­

den och medgivanden, som icke finnas antecknade i ingivna skrifter, skiljakt-

tiga meningar, som yppas vid omröstning, samt domstolens beslut, som ej med­

delas genom dom. Vid lokal arbetsdomstol skola tillika i protokollet anteck­

nas vittnens och upplysningsvis hörda personers berättelser, om någon av par­

terna det påfordrar. I övrigt upptages i protokollet vad domstolen anser er­

forderligt att däri anteckna.

33 §.

Arbetsdomstols dom skall avfattas skriftligen utan samband med protokollet

och undertecknas av dem, som deltagit i avgörandet. Domen skall innehålla

en kortfattad redogörelse för tvisten i den del domen omfattar. Skälen för dom­

slutet skola angivas.

I lokal arbetsdomstols dom skall angivas vad den, som vill fullfölja talan

mot domen, har att iakttaga i avseende därå.

Utskrifter av domen, å domstolens vägnar underskrivna av ordföranden, skola

utgivas till parterna. Äro flera parter å en sida, må för dem gemensam ut­

skrift utgivas.

34 §.

Utskrift av arbetsdomstols dom eller protokoll, så ock annan expedition från

arbetsdomstol vare fri från avgift.

Särskilda bestämmelser.

35 §.

Med iakttagande av vad ovan föreskrives skall i fråga om arbetsdomstolar

och rättegången därstädes i övrigt i tillämpliga delar gälla vad i rättegångs­

balken stadgas.

36 §.

Har ledamot i arbetsdomstol ej förut avlagt domared, skall han före inträde

i tjänstgöring avlägga sådan ed inför allmän underrätt. Inkallas för ledamot

ersättare, som ej avlagt domared, ma denne avlägga eden inför arbetsdomstolens

ordförande. Vad sist stadgats skall ock gälla om den, som blivit utsedd att

träda i utebliven eller jävig ledamots ställe.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

223 Ps SP~

kunnigas

utkast.

37 §.

Åtal mot ordförande eller ledamot i arbetsdomstol för fel eller försummelse

i domarämbetet skall upptagas av hovrätt.

38 §.

Vad i denna lag stadgas om förening av arbetsgivare eller arbetare skall

äga motsvarande tillämpning å förening eller förbund av flera sådana förenin­

gar, och skall, då fråga är om dylik sammanslutning, vad i denna lag sägs om

medlem i förening gälla om de anslutna föreningarna, så ock om deras medlem­

mar.

39 §.

Erfordras närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag, meddelas så­

dana föreskrifter av Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928.

Förslag å ledamöter i arbetsdomstolarna skola dock första gången avgivas

under 1927.

Mål om kollektivavtal, som anhängiggjorts vid allmän domstol före denna

lags ikraftträdande, skola behandlas enligt äldre lag.

Genom denna lag upphävas lagarna den 28 maj 1920 om central skiljenämnd

för vissa arbetstvister och om särskilda skiljedomare i arbetstvister.

Utan hinder av vad i föregående stycke stadgas skola tvister, i fråga om

vilka före lagens ikraftträdande påkallats avgörande av centrala skiljenämnden

eller särskild skiljedomare, av dem behandlas och avgöras.

Har genom skiljeavtal, som upptagits i kollektivavtal eller slutits särskilt,

överenskommits, att tvist skall avgöras av centrala skiljenämnden, skall sådan

tvist, där dess avgörande icke påkallats före lagens ikraftträdande, i stället

hänskjutas till centrala arbetsdomstolen att behandlas enligt bestämmelserna i

denna lag. Om genom skiljeavtal överenskommits, att särskild skiljedomare i

arbetstvister skall avgöra tvist, som avses i avtalet, eller deltaga i avgörandet

därav, skall sådan tvist, där dess avgörande icke påkallats före lagens ikraft­

trädande, i stället hänskjutas till avgörande av lokal arbetsdomstol att behand­

las enligt bestämmelserna i denna lag, dock utan rätt för part att fullfölja talan

mot arbetsdomstolens dom.

Vad i föregående stycke stadgas skall ej gälla, om någon, som slutit skilje­

avtalet, inom två månader efter det lagen trätt i kraft hos den eller dem, som

å andra sidan slutit avtalet, anmäler, att han icke vill vara bunden av stad­

gandet. Har sådan anmälan skett, vare skiljeavtalet förfallet.

De remit­

terade

förslagen.

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Bilaga C.

Förslag’

till

Lag om kollektivavtal.

Härigenom förordnas som följer:

1

§•

Om arbetsgivare eller förening av arbetsgivare med fackförening eller annan

liknande förening av arbetare slnter avtal om villkor, som skola lända till efter­

rättelse för anställning av arbetare, eller om förhållandet i övrigt mellan ar­

betsgivare och arbetare, skall i avseende å sådant kollektivavtal och verknin­

garna därav gälla vad i denna lag stadgas.

Bestämmelser i denna lag, som hava avseende å förening av arbetsgivare eller

arbetare, skola äga motsvarande tillämpning å förening eller förbund av flera

sådana föreningar, och skall, då fråga är om dylik sammanslutning, vad i denna

lag sägs om medlem i förening gälla om de anslutna föreningarna, så ock om

deras medlemmar.

2

§.

Kollektivavtal skall i fråga om arbetsområde, som avses i avtalet, vara bin­

dande, förutom för dem som slutit avtalet, jämväl för den, som vid dess ingående

var medlem i förening, vilken slutit avtalet, eller sedermera inträtt i denna.

Yad sålunda stadgats om medlem i förening skall ej gälla, i den mån medlem

förut är bunden av annat kollektivavtal.

3 §.

Har mellan arbetsgivare och arbetare, som äro bundna av samma kollektiv­

avtal, träffats överenskommelse om andra villkor än dem, som finnas upptagna

i kollektivavtalet, vare överenskommelsen ej gällande, med mindre det enligt

kollektivavtalet må anses medgivet att träffa sådan överenskommelse.

4

§.

Arbetsgivare eller arbetare, som äro bundna av kollektivavtal, må ej under

den tid avtalet är gällande vidtaga arbetsinställelse (lockout eller strejk), bloc­

kad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd:

1. på grund av tvist om förfarande, som förmenas strida mot avtalet eller

mot vad i denna lag stadgas, eller på grund av tvist om avtalets giltighet, be­

stånd eller rätta innebörd, ändå att tvist ej är om förfarande som ovan sägs;

2. för att åstadkomma ändring i avtalet;

3. för att genomföra bestämmelse, avsedd att efter det avtalet utlupit ersätta

föreskrift i detta;

4. för att därigenom bispringa annan, då denne själv är förbjuden vidtaga

stridsåtgärd.

Förening av*arbetsgivare eller arbetare, som själv är bunden av kollektivavtal

eller vilkens medlemmar äro bundna av sådant avtal, må ej av anledning, varom

sägs i första stycket, anordna eller eljest föranleda stridsåtgärd för det ar­

betsområde, som avses i avtalet, ej heller genom lämnande av understöd eller

på annat sätt medverka vid stridsåtgärd, som medlem vidtagit i strid med stad­

gandet i första stycket. Där föreningen själv är bunden av avtalet, vare den

jämväl pliktig att söka hindra sina medlemmar att vidtaga olovlig stridsåtgärd

eller, om åtgärden redan vidtagits, söka förmå dem att häva denna.

Vad i denna paragraf stadgas skall gälla, ändå att avtalet innehåller be­

stämmelse, som strider häremot. Har i kollektivavtal upptagits föreskrift om

längre gående förpliktelse, lände den till efterrättelse.

5 §.

Kollektivavtal vare ej bindande utöver fem år från den dag avtalet trädde i

tillämpning. Har avtal slutits för längre tid, och vill part frånträda avtalet

vid utgången av femte året eller senare, skall uppsägning ske senast tre må-

.nader innan avtalet avses skola upphöra att gälla. Finnes i avtalet viss upp­

sägningstid angiven, skall den i stället tillämpas.

6

§•

Är kollektivavtal, som skall upphöra efter uppsägning, å någondera eller båda

sidorna slutet av flera, äge part å ena sidan att för egen del uppsäga avtalet

hos en eller flera av parterna å andra sidan. Har avtal sålunda uppsagts endast

vad angår vissa parter, och vill i anledning därav annan part å den sida, från

vilken uppsägning skett, eller part å andra sidan frånträda avtalet, äge han

verkställa uppsägning inom tre veckor efter den dag, då uppsägning eljest

skolat senast verkställas.

7 §.

Har meddelande om uppsägning av kollektivavtal inlämnats för befordran

med post eller telegraf,' och kommer meddelandet icke mottagaren tillhanda före

uppsägningstidens utgång, skall uppsägning likväl anses hava skett i behörig

tid, såframt det visas, att försändelsen under mottagarens senaste kända adress

inlämnats för befordran i så god tid, att den bort komma honom tillhanda före

nämnda tidpunkt.

8

§.

Gör sig någon, som är bunden av kollektivavtal, skyldig till förfarande, som

i synnerlig mån strider mot avtalet eller mot vad i denna lag stadgas, och finnes

förfarandet vara av väsentlig betydelse för avtalsförhållandet i dess helhet,

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 31 häft. (Nr 39.)

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

225

De remit­

terade

förslagen.

De remit­

terade

förslagen.

må på yrkande från andra sidan avtalet kunna av arbetsdomstolen förklaras

icke vidare vara gällande.

Är avtalet å någondera eller båda sidorna slutet av flera, och har i tvist mel­

lan allenast vissa parter i avtalet detta förklarats icke skola gälla i avseende

å dem, äge annan part å den sida, från vilken talan väckts, eller part å andra

sidan inom tre veckor från det domen gavs uppsäga avtalet att omedelbart upp­

höra att gälla i vad honom angår.

Därest i anledning av väckt talan visst förfarande förklarats strida mot kol­

lektivavtal eller mot bestämmelserna i denna lag, men rättelse det oaktat ej

sker, ma arbetsdomstolen, ändå att fall som avses i första stycket ej föreligger,

på yrkande förklara, att å motsidan arbetsgivare eller arbetare eller förening

av arbetsgivare eller arbetare skall, så länge rättelse ej skett, vara befriad från

sådan förpliktelse enligt avtalet eller denna lag, vars fullgörande med hänsyn

till det otillåtna förfarandet finnes icke skäligen kunna påfordras.

9 §.

Har arbetsgivare eller arbetare eller förening av arbetsgivare eller arbetare

åsidosatt sina förpliktelser enligt kollektivavtal eller enligt denna lag, vare

sådan arbetsgivare, arbetare eller förening pliktig att till arbetare, arbetsgivare

eller förening, som härigenom lidit skada, utgiva skadestånd.

Vid bedömande av huruvida och i vilken mån någon lidit skada skall hänsyn

tagas icke blott till liden förlust utan även till intresset i avtalets upprätt- ■

hållande och övriga sådana omständigheter av annan än rent ekonomisk bety­

delse.

Om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes

förhållande i avseende å tvistens uppkomst eller omständigheterna i övrigt fin­

nes skäligt, må skadestånd kunna bestämmas till lägre belopp än den verkliga

skadan, så ock skadeståndsskyldighet kunna förklaras skola helt bortfalla.

10

§.

Äro flera ansvariga för skada, skall skadeståndsskyldigheten dem emellan

fördelas efter den större eller mindre skuld, som prövas ligga envar av dem

till last. Förening av arbetsgivare eller arbetare, som jämte medlemmar i

föreningen är skadeståndsskyldig, må dock förpliktas att till den, som lidit

skadan, gälda även vad av skadeståndet belöper på medlemmarna, men äge

föreningen i sådant fall att av medlemmarna söka åter vad föreningen ut­

givit utöver vad på föreningen belöper.

11

§•

Det åligger arbetsgivare eller förening av arbetsgivare, som slutit kollektiv­

avtal, att inom en månad därefter till socialstyrelsen insända avskrift av hand­

ling, som upprättats rörande avtalet. Finnes ej sådan handling eller är avtalets

innehåll ej fullständigt återgivet däri, vare arbetsgivaren eller föreningen plik-

226

Kungl. Maj:ts proposition nr-89.

tig att låta i skrift uppsätta avtalets innehåll och inom tid, som ovan sägs,

insända denna redogörelse till socialstyrelsen samt därvid förete bekräftelse från

arbetarsidan, att avtalet blivit rätt återgivet, eller ock visa, att binder mött

mot erhållande av dylik bekräftelse. Anstånd med fullgörande av skyldighet,

varom i föregående punkt förmäles, må givas av socialstyrelsen.

Vad i första stycket stadgas skall ej gälla om avtalsbestämmelser angående

arbetslön, som beräknas efter arbetets myckenhet eller beskaffenhet.

Försummelse att fullgöra anmälningsskyldighet enligt denna paragraf be­

straffas med böter från och med fem till och med femhundra kronor. Sådan

förseelse åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest bos

poliskammare eller, där dylik ej finnes, vid allmän domstol. Böter tillfalla

kronan. Saknas tillgång till deras fulla gäldande, skola de förvandlas enligt

allmän strafflag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

227

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929 och skall med undantag

för bestämmelserna i 5, 6 och 11 §§ äga tillämpning jämväl beträffande kol­

lektivavtal, som slutits före nämnda dag.

De remit­

terade

förslagen.

De remit­

terade

förslagen.

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Bilaga D.

Förslag

till

Lag om arbetsdomstol.

Härigenom förordnas som följer:

Om arbetsdomstolens sammansättning.

1

§•

För upptagande och avgörande av mål rörande kollektivavtal skall finnas en

arbetsdomstol med säte i Stockholm.

2

§.

Arbetsdomstolen skall bestå av ordförande och sex ledamöter.

3§.

Ordföranden och två ledamöter förordnas av Konungen för viss tid bland per­

soner, som icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen. Ord­

föranden och en av ledamöterna, vilken förordnas att vara vice ordförande,

skola vara lagkunniga och i domarvärv erfarna män. Den andre ledamoten

skall äga särskild insikt och erfarenhet i fråga om arbets- och avtalsförhål­

landen.

För ledamöterna förordnas av Konungen två ersättare. Yad i första stycket

är stadgat om ledamöterna skall hava motsvarande tillämpning å ersättarna.

Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att tjänstgöra, skall

ordet föras av den lagkunnige ersättaren.

4 §•

Fyra ledamöter, vilka skola vara i arbetsförhållanden erfarna och kunniga

personer, utses av Konungen för två år i sänder, två efter förslag av svenska

arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd och två efter förslag av landsorgani­

sationen i Sverige. För vardera sidan utses på motsvarande sätt fyra ersätta­

re. Vad om ledamöterna är stadgat skall hava motsvarande tillämpning å er­

sättarna.

Förslag, varom sägs i första stycket, skall för att vinna avseende upptaga

minst dubbelt så många personer som de, vilka skola förordnas för den sidan.

Har å någondera sidan vederbörligt förslag icke avgivits, förordnar Konungen

ändå ledamöter och ersättare för den sidan.

5

§•

Ledamot eller ersättare, som avses i 4 §, skall vara svensk medborgare och

hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen innehavas av den, som är

omyndigförklarad eller försatt i konkurstillstånd, ej heller av den, som på grund

av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller genom

utslag, som ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till påföljd, som nu är sagd,

eller är ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd, eller

är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

6

§•

Har ledamot eller ersättare, som avses i 4 §, åtagit sig uppdraget, äge han ej

bliva entledigad därifrån, med mindre särskilda omständigheter därtill föran­

leda. Avsägelse av uppdraget prövas av Konungen.

Avgår sådan ledamot eller ersättare, utser Konungen annan för återstående

delen av den tid, för vilken den avgångne varit utsedd. Härvid skall vad i 4 §

stadgas om förslag äga motsvarande tillämpning.

7 §•

Skulle vid något rättegångstillfälle ledamot utebliva eller finnas vara av

jäv hindrad att tjänstgöra, och kan ej ersättare tillkallas, äge arbetsdomstolens

ordförande utse lämplig person att vid det tillfället träda i den uteblivne eller

jävige ledamotens ställe.

8

§•

Innan någon, som ej förut avlagt domared, inträder i tjänstgöring såsom leda­

mot i arbetsdomstolen, skall han avlägga sådan ed inför allmän underrätt eller

ock inför arbetsdomstolens ordförande.

9 §.

Arbetsdomstolen sammanträder på kallelse av ordföranden så ofta detta er­

fordras för måls handläggning. Domstolen må, där det prövas nödigt, sam­

manträda jämväl utom Stockholm.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

229

10

§.

Arbetsdomstolen vare domför med ordförande och fyra ledamöter. Vid be­

sluts fattande skola närvara lika antal ledamöter, utsedda för arbetsgivarsidan

och för arbetarsidan.

Besiktning å arbetsplats eller annan dylik förrättning må kunna verkställas

av ordföranden jämte två ledamöter, en för arbetsgivarsidan och en för arbe­

tarsidan.

De remit­

terade

förslagen.

De remit-

230

terade

förslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Om mål rörande kollektivavtal och om rätt till talan i sådana mål.

11

§•

Till mal rörande kollektivavtal hänföras mål, däri tvist är om förfarande,

som förmenas strida mot kollektivavtal eller mot vad i lagen om kollektivavtal

stadgas, eller om påföljd för så.dant förfarande eller ock om kollektivavtals gil­

tighet, bestånd eller rätta innebörd, ändå att tvist ej är om förfarande, som

ovan sägs.

Tvist, som eljest skulle höra under arbetsdomstolen, må i stället enligt avtal

hänskjutas till avgörande av skiljemän, där fråga ej är om förklaring, som

avses i 8 § av lagen om kollektivavtal.

12

§.

Vid arbetsdomstolen må talan väckas även i syfte att allenast få genom dom

fastställt, huruvida visst förfarande strider mot kollektivavtal eller mot vad i

lagen om kollektivavtal stadgas eller huruvida visst rättsförhållande består

eller icke består eller vad kollektivavtal i visst avseende innebär, och således

utan att yrkande framställes, att motparten skall förpliktas något fullgöra

eller underlåta.

Finnes den, som väckt talan om fastställelse, varom sägs i första stycket,

icke hava skäligt intresse av att fastställelse meddelas, äge domstolen vägra

att till prövning upptaga hans talan.

13 §.

Är fråga om den rätt, som tillkommer medlem av förening av arbetsgivare

eller arbetare, vilken slutit kollektivavtal, må å hans vägnar talan väckas och

utföras allenast av föreningen, med mindre han visar, att föreningen beslutit att

ej väcka talan.

Vill någon föra talan om förpliktelse, som åvilar medlem av förening, vilken

slutit kollektivavtal, skall talan väckas såväl mot denne som mot föreningen.

Har talan blivit väckt mot medlem, äge föreningen svara för honom.

14 §.

Är i kollektivavtal stadgat, att för biläggande av tvist rörande avtalet för­

handling skall äga rum mellan parterna eller mellan de föreningar parterna till­

höra, må arbetsdomstolen icke, förrän dylik förhandling ägt rum, till prövning

upptaga sådan tvist, med mindre av omständigheterna framgår, att för för­

handlingen mött hinder, vilket icke berott på den, som väckt talan.

15 §.

Mot arbetsdomstolens beslut må talan ej fullföljas.

Kungl. Maj:ts proposition nr Sd.

231

De remit­

terade

förslagen.

Om förfarandet vid arbetsdomstolen.

16 §.

Den som vill anhängiggöra talan vid arbetsdomstolen har att till ordföran­

den ingiva eller i betalt brev med posten insända ansökan om målets upptagan­

de. Sådan ansökan skall innehålla uppgift å de yrkanden sökanden vill fram­

ställa ävensom å grunderna för samma yrkanden.

Sökanden har tillika att ingiva avskrift av ansökningen och av de vid den­

samma fogade handlingar i lika många exemplar som antalet motparter. Be­

frielse från denna skyldighet må medgivas av ordföranden.

17 §.

Har ansökan inkommit, och föreligger ej anledning till vägran att upptaga

målet till prövning, skall avskrift av ansökningen tillställas sökandens motpart

samt föreläggande i god tid givas parterna att å tid och ort, som blivit bestämd

för målets handläggning, komma tillstädes inför domstolen. Där det finnes

lämpligt, må ordföranden förelägga sökandens motpart att inom viss tid före

målets handläggning inkomma med förklaring i anledning av ansökningen samt

att vid förklaringen foga avskrift av denna ävensom av de vid förklaringen fo­

gade handlingar i lika många exemplar som antalet sökande. Har förklaring

inkommit, skall avskrift av förklaringen i god tid före målets handläggning till­

ställas sökanden.

När enligt vad i första stycket sägs handling skall tillställas part eller un­

derrättelse givas part om föreläggande, skall ordföranden eller den tjänsteman

vid domstolen, som ordföranden därtill bemyndigat, med posten översända

handlingen eller meddelande om föreläggandet eller draga försorg om att hand­

lingen eller meddelandet på annat sätt tillställes parten. Om det finnes lämp­

ligt, må ordföranden förelägga part att, på sätt om stämning är stadgat, del­

giva motpart handling eller meddelande, varom nu är sagt.

18 §.

Vid arbetsdomstolen äga parterna fritt utföra sin talan och förebringa den

bevisning, som de vilja åberopa.

Det åligger domstolen att vaka över att mål slutföres utan onödigt uppskov

och om möjligt vid allenast ett rättegångstillfälle.

19 §.

Arbetsdomstolen äger, om den finner det lämpligt, själv inkalla vittnen och

i övrigt inskaffa erforderlig utredning.

Varder någon av domstolen inkallad såsom vittne eller för att upplysnings­

vis höras, skall beträffande ersättning av allmänna medel för inställelsen och

sådan ersättnings återgäldande i tillämpliga delar gälla vad i avseende å brott­

mål är stadgat.

De remit­

terade

förslagen.

20

§.

I tvist vid arbetsdomstolen må den, som efter lag är jävig att vittna, höras

utan ed, dock ej den, som är yngre än femton år eller saknar förståndets fulla

bruk eller på grund av honom ådömd straffpåföljd är utestängd från behörig­

het och rättigheter, varom förmäles i 2 kap. 19 § strafflagen.

21

§.

Arbetsdomstolen äge, där den finner det påkallat, förelägga och utdöma vite,

så ock enligt de i utsökningslagen stadgade grunder besluta kvarstad eller

skingringsförbud eller därmed jämförlig åtgärd. Utdömt vite tillfaller kronan.

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

22

§.

Sa snart del av ett mal kommit i sadant skick, att slutligt avgörande i denna

del kan äga rum, ma arbetsdomstolen däri meddela dom.

23 §.

Uteblir part från arbetsdomstolens sammanträde, må utan hinder därav dom

meddelas i malet, om parten minst sju dagar före sammanträdet på sätt i 17 §

sägs erhållit del av föreläggande att komma tillstädes vid domstolen och icke

visat laga förfall.

24 §.

Ingiver part till arbetsdomstolen andra handlingar än i 16 och 17 §§ avses,

vare han pliktig att tillika ingiva avskrifter därav i erforderligt antal exemplar

för att tillställas motparten. Befrielse från denna skyldighet må medgivas av

ordföranden.

25 §.

Ingivna skrifter och handlingar skola för varje mål sammanföras i en akt.

Protokoll föres för varje mal särskilt. I protokollet skola antecknas, vilka

hava säte i domstolen, närvarande parter och ombud, yrkanden och medgivan­

den, som icke finnas antecknade i ingivna skrifter, skiljaktiga meningar, som

yppas vid omröstning, samt domstolens beslut, som ej meddelas genom dom.

I övrigt upptages i protokollet vad domstolen anser erforderligt att däri an­

teckna.

26 §.

Arbetsdomstolens dom skall avfattas skriftligen utan samband med proto­

kollet och undertecknas av dem, som deltagit i avgörandet. Domen skall inne­

halla en kortfattad redogörelse för tvisten i den del domen omfattar. Skälen

för domslutet skola angivas.

Utskrifter av domen, å domstolens vägnar underskrivna av ordföranden, skola

utgivas till parterna. Äro flera parter å en sida, må för dem gemensam ut­

skrift utgivas.

27 §.

Utskrift av arbetsdomstolens dom eller protokoll, så ock annan expedition

från arbetsdomstolen vare fri från avgift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

233

Särskilda bestämmelser.

28 §.

Med iakttagande av vad ovan föreskrives skall i fråga om arbetsdomstolen

och rättegången därstädes i övrigt i tillämpliga delar gälla vad i rättegångs­

balken eller eljest i lag stadgas beträffande rådstuvurätt.

29 §.

Åtal mot ordförande eller ledamot i arbetsdomstolen för fel eller försummelse

i domarämbetet skall upptagas av Svea hovrätt.

BO §.

Bestämmelser i denna lag, som hava avseende å förening av arbetsgivare eller

arbetare, skola äga motsvarande tillämpning å förening eller förbund av flera

sådana föreningar, och skall, då fråga är om dylik sammanslutning, vad i den­

na lag sägs om medlem i förening gälla om de anslutna föreningarna, så ock om

deras medlemmar.

31 §.

Erfordras närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag, meddelas så­

dana föreskrifter av Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

Förslag å ledamöter i arbetsdomstolen skola dock första gången avgivas un­

der år 1928.

Mål rörande kollektivavtal, som anhängiggjorts vid allmän domstol före den­

na lags ikraftträdande, skall behandlas enligt äldre lag.

Genom denna lag upphäves lagen den 28 maj 1920 (nr 246) om central

skiljenämnd för vissa arbetstvister. Har före nya lagens ikraftträdande på­

kallats tillämpning av skiljeavtal, enligt vilket tvist må hänskjutas till den

centrala skiljenämnden, skall skiljenämnden dock i enlighet med nämnda lag

den 28 maj 1920 behandla och avgöra tvist, som avses med påkallandet. I den

mån tillämpning av dylikt skiljeavtal ej sålunda påkallats, vare det förfallet.

De remit­

terade

förslagen.

234

Eungl. Maj:ts proposition nr 39.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 2 januari

1928.

N ärvarande:

justitierådet von Seth,

justitierådet Wedberg,

regeringsrådet Planting- Gyllenbåga,

justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 25 november 1927, hade

Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regerings­

formen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag till lag om kol­

lektivavtal och till lag om arbetsdomstol.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av t. f. byråchefen för lagärenden i socialdepartementet Per Santesson.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda leda­

möter.

Förslaget till lag om kollektivavtal.

1 §•

Justitierådet Wedberg:

Det framgår visserligen av sista stycket i 4 § att lagens bestämmelser i all­

mänhet äga blott deklaratorisk karaktär. Men uttalandet i slutet av första

punkten i nu förevarande paragraf, att vad i lagen stadgas skall gälla, synes

dock ägnat att alstra missförstånd och lärer därför böra undvikas.

Första punktens avfattning erkänner tillvaron av även andra kollektivavtal

än sådana som i lagen avses. Härav blir en följd att den föreslagna domstols­

lagen, sådan den är redigerad, får en större räckvidd än kollektivavtalslagen:

arbetsdomstolen blir kompetent forum även för tvister rörande alla de avtal

mellan enskilda eller mer eller mindre fasta sammanslutningar, vilka väl icke

äro normerade genom kollektivavtalslagen men enligt oskriven lag må vara

att betrakta såsom kollektivavtal. En så svävande och obestämd kompetens­

regel synes icke vara tillrådlig, helst när, såsom domstolsförslaget innebär, ar­

betsdomstolens avgöranden i behörighetsfrågor ej må överklagas. Det hem­

ställes förty att arbetsdomstolens behörighet måtte inskränkas till mål rörande

de avtal som avses i kollektivavtalslagen. Denna inskränkning kan ju ske an­

tingen genom att nu förevarande paragraf ändras så att under benämningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

235

kollektivavtal inbegripas blott de avtal kollektivavtalslagen avser eller ock så

att på lämpligt ställe — i endera av dessa lagar eller i båda — utsäges att ar­

betsdomstolens kompetens sträcker sig endast till sådana avtal. Vilken av

dessa utvägar väljes torde vara skäligen likgiltigt.

Justitierådet von Seth:

Jag är ense med justitierådet Wedberg, dock att jag anser den sista av honom

föreslagna utvägen vara att föredraga.

2

§•

Lagrådet:

Första punkten synes ej medgiva annan tolkning än att kollektivavtal, slutet

av förening, ovillkorligen förblir bindande för dess medlemmar även om de ut­

träda ur föreningen.' Detta är emellertid ej åsyftat. En redaktionell jämkning

lärer alltså böra vidtagas för tydligt angivande av verkliga meningen. Här­

vid torde förbehållet »i fråga om arbetsområde, som avses i avtalet», lämpligen

böra uteslutas såsom både dunkelt och överflödigt.

3

§.

Justitierådet von Seth, regeringsrådet Planting-Gyllenbåga och justitierådet

Alexanderson:

Vad man i paragrafen velat stadga torde komma till tydligare uttryck, om

det finge heta att om arbetsgivare och arbetare överenskommit om villkor, som

innebära avvikelse från dem emellan gällande kollektivavtal, avvikelsen ej är

giltig i vidare mån än den må anses tillåten enligt kollektivavtalet.

Justitierådet Wedberg:

Det torde böra tydligare än som skett uttryckas att sådan överenskommelse

som här avses är ogiltig utom i vad den kan anses förenlig med avtalet.

4§.

Justitierådet von Seth, med vilken justitierådet Wedberg och regeringsrådet

Planting-Gyllenbåga instämde:

Enligt de sakkunnigas utkast skulle under den tid kollektivavtalet vore gäl­

lande stridsåtgärd ej få vidtagas för att genomföra bestämmelse, avsedd att

träda i tillämpning efter det avtalet utlupit. Häri har förslaget infört den

ändring, att sådan åtgärd förbjudits endast för att genomföra bestämmelse, av­

sedd att efter det avtalet utlupit ersätta föreskrift i detta. Begränsningen har

föranletts därav att, då man ansett sig icke kunna förbjuda stridsåtgärd av­

seende att framtvinga en önskad lösning av en till ett löpande kollektivavtal

sig hänförande intressetvist i ämne, varom icke blivit avgjort genom avtalet,

man funnit följdriktigheten kräva, att motsvarande frihet medgåves i fråga

om dylik tvist avseende innehållet i ett kollektivavtal, som tänkes skola avlösa

det för tillfället gällande.

Frånsett att medgivandet sådant det framgår av första stycket under 3. i

viss mån går längre, än som betingas av den salunda angivna grunden för det-

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

samma — det kan ju t. ex. tänkas att frånvaron av en bestämmelse i visst ämne

i det gällande avtalet beror på att man ej kunnat enas om införandet av en så­

dan och att förty kravet på en bestämmelse i ämnet under avtalets giltighets­

tid skulle innebära en fordran på ändring i detsamma — kan det ifrågasättas

om det anförda skälet verkligen är bärkraftigt. Det får ej förbises, att om

under tiden för ett kollektivavtals giltighet, t. ex. på grund av ändrade förhål­

landen, fråga uppstår om en reglering av förhållandet mellan arbetsgivare och

arbetare i visst hänseende, som ej berörts vid avtalets ingående, omständig­

heterna kunna och kanske oftast torde vara sådana, att en lösning av frågan

omedelbart måste åstadkommas. Kunna ej parterna enas om lösningen och

kunna de ej heller förmå sig att överlämna den åt skiljemän, bör det vara till-

latet att tillgripa stridsatgärd. Annorlunda ställer sig saken då det gäller

innehållet i ett blivande avtal. En tvist härom är ej lika aktuell.

Det hemställes därför att förslaget i denna del måtte ändras till överens­

stämmelse med vad de sakkunniga föreslagit.

Vinner denna hemställan ej beaktande, kan det ifrågasättas om ej bestämmel­

sen i första stycket under 3. borde få helt utgå. Det finnes nämligen, så vitt

angår blivande avtal, icke någon saklig anledning till skillnad mellan de olika

avtalsvillkoren i det hänseende, varom nu är fråga. En tvist om det ena kan

ej gärna under det bestående avtalets giltighetstid vara mer aktuell än en tvist

om det andra.

Skulle ej heller denna hemställan föranleda till åtgärd, torde föredragande

departementschefens mening böra få komma till mera nöjaktigt uttryck, t. ex.

så att orden »avsedd-------i detta» utbytas mot »avsedd att sedan avtalet ut-

lupit gälla rörande ämne, som är reglerat genom avtalet».

Andra stycket skulle kunna läsas så, att förening, som ej själv är bunden

av kollektivavtalet och vars medlemmar icke heller alla äro bundna av det­

samma, skulle vara fri från den fredsförpliktelse, varom stycket handlar. Då

det emellertid uppenbarligen är meningen att, så snart antingen föreningen själv

eller någon dess medlem är bunden av kollektivavtalet, fredsförpliktelsen skall

inträda, torde någon jämkning i lydelsen vara önskvärd.

Även i vissa andra hänseenden torde paragrafen böra underkastas formella

jämkningar.

Justitierådet Alexander son:

Jag instämmer i de redaktionella erinringar lagrådets övriga ledamöter vid

paragrafen framställt.

6 §.

Lagrådet:

Uttrycket att avtal »skall upphöra efter uppsägning» synes ej täcka alla

de fall om vilka här är fråga.

Den kortare uppsägningstid som i andra punkten medgives bör icke få gälla

i annan händelse än att den uppsägande vill frånträda avtalet vid samma tid,

vartill den förut verkställda uppsägningen hänför sig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

237

Måhända bör i lagtexten den möjlighet beaktas att uppsägningstiden är

avtalsvis bestämd så kort att den ej väl tål en minskning med hela tre veckor:

det kunde exempelvis tilläggas i andra punkten att den vanliga uppsägnings­

tiden förkortas till hälften om den understiger sex veckor.

Justitierådet Wedberg, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga in­

stämde :

Enligt min mening bör för den kortare uppsägningstiden även den förut­

sättning gälla att den nya uppsägningen blott angår förhållandet mellan den

uppsägande och de parter å andra sidan som den tidigare uppsägningen avser.

7 §•

Lagrådet:

I denna paragraf förekommer ett redaktionsfel (uppsägningstidens utgång

i st. f. dess början) som bör avhjälpas, i samband varmed åt paragrafen torde

lämpligen kunna givas en något förenklad avfattning.

8

§.

Justitierådet Alexanderson:

Måhända borde i tydlighetens intresse i andra stycket tillfogas, att angåen­

de omfattning och verkan av sådan uppsägning av avtalet att omedelbart upp­

höra att gälla, som där medgives, gäller vad i 6 § om uppsägning stadgas.

Justitierådet Wedberg, med vilken regeringsrådet Planting-G yllenbåg a in­

stämde :

Första förutsättningen i första stycket synes mig uttryckas bättre därmed

att någon grovt åsidosatt sina förpliktelser enligt kollektivavtal eller denna

lag (jfr 9 § och dess motsvarighet i 1911 års proposition). Orden »i dess hel­

het» i samma stycke torde såsom vilseledande böra utgå.

Stadgandet i andra stycket innebär att om en kärande genom dom befriats

från sin bundenhet mot någon eller några men ej alla kontrahenterna å andra

sidan, så kan varje part i avtalet, med undantag av käranden, helt frånträda

detsamma. Härigenom kan uppenbarligen tillskapas en för käranden obillig

situation. Mig synes stadgandet böra innehålla vad som — med undvikande

även av det vilseledande uttrycket »uppsäga» och med vissa andra jämkningar

— kan formuleras exempelvis sålunda: Har sådant förklarande, där avtalet

är å ena sidan eller båda slutet av flera, givits beträffande allenast vissa

parter i avtalet, må annan part än den, som kärat, inom tre veckor från det

domen gavs omedelbart frånträda avtalet såvitt angår förhållandet mellan ho­

nom och de parter å andra sidan vilka förklarandet avser.

Justitierådet von Seth:

Om i det fall, som avhandlas i andra stycket, å båda sidor finnas ett flertal

kontrahenter och avtalet i tvist mellan t. ex. en part å vardera sidan förklarats

ej skola gälla i avseende å dem samt avtalet därefter med den rätt paragrafen

medger uppsäges av dens medkontrahenter, som fört talan, ej blott hos hans

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

motpart utan även hos dennes medkontrahenter, skulle det kunna inträffa,

att avtalet komme att kvarstå mellan den ursprungligen kärande och hans

motparts medkontrahenter utan möjlighet för honom att bliva fri, såvida icke

även dessa gjort sig skyldiga till förfarande eller förhållandena eljest äro så­

dana, som kunna berättiga honom att föra talan om avtalets hävande jämväl

mot dem. Det kan ifrågasättas om icke åtminstone i många fall en sådan

situation skulle för honom kunna innebära sådana olägenheter, att även han

bör kunna få frigöra sig från avtalet i dess helhet. Det är att märka, att

enligt ordalagen även den part å andra sidan, mot vilken talan förts, har en

generell uppsägningsrätt gentemot parterna å den sida, från vilken talan väckts,

och det oaktat det ju är han, som genom sitt förfarande givit upphov till

tvisten.

Det hemställes därför om ett tillägg till stadgandet uti ifrågavarande stycke

av innebörd att, om med begagnande av den rätt, som däri medgivits, avtalet

uppsagts av samtliga medparter till den, som väckt talan, hos samtliga parter

å andra sidan, han i sin ordning må äga uppsäga det jämväl hos de parter å

andra sidan, mot vilka avtalet icke hävts redan i domen, såvitt det sker inom

tre veckor från utgången av den för övriga parter medgivna tiden för upp­

sägning eller således inom sex veckor från det domen gavs.

Justitierådet Wedberg:

Under hänvisning till vad som kommer att yttras beträffande lag om ar­

betsdomstol hemställes att »arbetsdomstolen» utbytes mot »rätten» och att i

slutet av lagen tillägges en ny paragraf av innehåll att för upptagande och

avgörande av mål varom i 8 § sägs eller som eljest röra kollektivavtal — even­

tuellt: sådant kollektivavtal lagen avser -— skall finnas en särskild domstol,

benämnd arbetsdomstolen, och att om arbetsdomstolen är särskilt stadgat.

Justitierådet von Seth:

Jag är i nu berörda hänseenden ense med justitierådet Wedberg, dock under

erinran om vad jag anfört vid 1 §.

9

§.

Justitierådet Alexanderson, med vilken justitierådet von Seth och regerings­

rådet Vlanting-Gyllenhåga instämde:

Då i tredje stycket stadgas att skadestånd kan bestämmas till lägre belopp

än den verkliga skadan, men enligt andra stycket det vid bedömande av i vil­

ken mån någon lidit skada skall tagas hänsyn jämväl till andra omständighe­

ter än dem, som äga rent ekonomisk betydelse, kan härvid erinras att något

bestämmande av en skadas verkliga belopp icke är möjligt i fråga om annan

än ekonomisk skada. Bibehålies andra stycket, torde således en jämkning i

tredje styckets lydelse böra vidtagas. Exempelvis kunde stadgas att under

de i stycket angivna förhållanden skadeståndets belopp må nedsättas eller

skadeståndsskyldighet förklaras skola bortfalla.

Huruvida och i vilken utsträckning lagen bör stadga gottgörelse för s. k.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

239

ideell skada, är ett spörsmål som kan föranleda åtskillig tvekan. Såvitt en­

skilda arbetsgivares eller arbetares rätt till skadestånd angår, är måhända

den skada förslaget har i sikte knappast annan än sådan som med riktig upp­

fattning om vad som faller under den ekonomiska skadans begrepp är att hän­

föra till dylik skada. En antydan härom kan spåras, då det talas om om­

ständigheter av annan än »rent» ekonomisk betydelse. Det kan då ifrågasättas,

huruvida med den frihet i prövningen angående förhandenvaro av skada och i

bestämmandet av dess belopp, som de allmänna domstolarna med kraftigt stöd

i rättsuppfattningen numera tillägga sig och vilken frihet arbetsdomstolen sä­

kerligen ock skall finna tillkomma sig, någon särskild bestämmelse i vad an­

går nu nämnda skadelidande är påkallad och lämplig. Vad åter beträffar

sådana sammanslutningar av arbetsgivare och arbetare, som i förslaget avses,

ligger väl saken annorlunda. Men den försiktighet, vartill den svenska skade-

ståndsrättens allmänna läge bör mana, synes bjuda att begränsa sig till en

bestämmelse att gottgörelse kan tillerkännas dylik sammanslutning för den

kränkning den lidit i sitt intresse av kollektivavtalets helgd, ändå att eko­

nomisk skada ej drabbat sammanslutningen.

Uttrycket i andra stycket »liden förlust» är ägnat att framkalla den natur­

ligen ej avsedda tolkning, att skada genom utebliven vinst icke skulle grunda

ersättningsanspråk.

Justitierådet Wedberg:

Jag instämmer i vad justitierådet Alexanderson anfört i första och tredje

styckena av sitt yttrande. I övrigt vill jag här hava anmärkt att denna para­

graf utgör en av de flera vilka, i huvudsakligen redaktionellt hänseende, av­

vika från 1911 års proposition på ett sätt som enligt min uppfattning icke in­

nebär någon förbättring. Andra dylika avvikelser förekomma exempelvis i

början av 4 § och i slutet av arbetsdomstolslagens 6 §.

11

§•

Justitierådet Alexanderson, med vilken justitieråden von Seth och Wedberg

instämde:

Huruvida bestämmelser om skyldighet att till offentlig myndighet redovisa

ingångna kollektivavtal böra upptagas i lagen, synes tvivelsamt. Det saknas ju

icke andra utvägar att trygga det allmännas intresse av kännedom om sådana

avtal; och de föreslagna stadgandena skapa icke säkerhet för någon fullstän­

dig materialsamling, då det icke föreskrivits och, med hänsyn till vad i remiss­

protokollet vid 1 § anföres, väl ej heller lämpligen kan föreskrivas att varje

avtalad ändring i ett löpande avtal skall anmälas.

I allt fall synas starka skäl tala för att, i enlighet med vad de sakkunniga

föreslagit, begränsa skyldigheten till att gälla skriftligen upprättade avtal.

Det torde icke vara utan sina betänkligheter att uppställa krav, som måhända

i en ömtålig situation, strax efter ett med stora svårigheter åvägabragt fredsslut,

framtvinga konstaterandet av att parterna icke på varje punkt äro ense om

uppgörelsens innebörd. I vissa fall lärer en dylik omedelbart framträdande

oenighet rörande innehållet av ett avtal, som ännu knappast börjat efterlevas,

240

Kungl. Maj :ts proposition nr 89.

kunna medföra att bindande överenskommelse får anses icke hava kommit till

stånd; i andra fall inför den åtminstone ett irritationsmoment, som kanske

aldrig behövt få aktualitet.

Uteslutes 11 § helt ur förslaget, inverkar det på övergångsbestämmelsens

innehåll.

Regeringsrådet Vlanting-Gyllenbåga:

Den i förevarande paragraf stadgade skyldigheten för arbetsgivare att, då

skriftlig handling ej upprättats rörande avtalet eller avtalets innehåll ej full­

ständigt återgivits däri, likväl låta till socialstyrelsen insända skriftlig redo­

görelse för avtalets innehåll blir av ringa praktisk betydelse för det fall att

olika meningar skulle yppa sig mellan kontrahenterna rörande detta innehåll

och fördenskull den avsedda bekräftelsen från arbetarsidan icke kan erhållas.

Då sålunda värdet av denna anmälningsskyldighet måste anses osäkert, synes

den icke böra upptagas i lagen.

Jag hemställer alltså att bestämmelserna i denna del måtte få utgå samt

i anslutning därtill paragrafens avfattning i övrigt jämkas.

Förslaget till lag om arbetsdomstol.

Rubriken samt 1 och 2 §§.

Justitierådet Wedberg, med vilken justitierådet von Seth instämde:

Det förefaller mindre tillfredsställande att 'medan lagens rubrik lämnar oav­

gjort huru många arbetsdomstolar skola finnas och det i 1 § finnes nödigt att

härom meddela ett stadgande, så förutsätter likväl den första underrubriken

såsom något redan fastslaget att blott en arbetsdomstol skall inrättas. Bättre

synes vara att arbetsdomstolens tillvaro avgöres redan i kollektivavtalslagen

(jfr vad vid dess 8 § yttrats), att nu förevarande lags rubrik blir lag om ar­

betsdomstolen och att i stället för dess två första paragrafer träder en, av inne­

håll att den arbetsdomstol, som enligt lagen om kollektivavtal har att upptaga

och avgöra mål rörande sådana avtal, skall bestå av ordförande och sex leda­

möter samt hava sitt säte i Stockholm.

3 §.

Lagrådet:

Det lärer böra angivas vilka avtalsförhållanden åsyftas i slutet av första

stycket. Reglerna i andra stycket torde lämpligen böra utbytas mot ett stad­

gande att för vardera ledamoten förordnar Konungen en ersättare som upp­

fyller de för ledamoten stadgade behörighetsvillkor. Innehållet i tredje stycket

synes bäst hava sin plats i de närmare föreskrifter om lagens tillämpning,

vilka Konungen skall äga utfärda.

Justitierådet von Seth:

Förslaget avviker så till vida från tidigare förslag som enligt dessa ordfö­

randen och de två ledamöter, som jämte honom skola utgöra kärnan i arbets-

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

241

domstolen, skulle med möjlighet för en viss övergångstid vara fast an­

ställda i sina befattningar inom domstolen, medan de enligt förslaget skola

förordnas av Konungen för viss tid, vars längd Konungen äger fastställa.

Även om man förstår att vissa praktiska hänsyn föranlett denna föränd­

ring, kan det ifrågasättas, om den verkligen är tillrådlig. De avgöran­

den arbetsdomstolen skulle få att träffa äro av synnerligen ömtålig natur,

och det är att förvänta, att domstolen icke skall kunna undgå angrepp från

håll, där man anser att dess avgörande i visst fall ej är tillräckligt gynn­

samt för den ena eller andra sidan i den tvist, som avgjorts. Det är vid

sådant förhållande av utomordentlig vikt, att domstolens ledamöter erhålla

en sådan ställning, att de kunna känna sig helt oberoende av de stämningar,

som kunna uppstå som en följd av dess avgöranden. Även om det är att för­

vänta, att till ifrågavarande befattningar ej skola komma att utses andra än

personer av sådan ställning och karaktär, som för den, som känner dem, inne­

bär en garanti för att de ej skola låta påverka sig av obehöriga synpunkter,

är det ej säkert, att den stora allmänheten fattar saken så. Man får ej glömma,

att det här icke är fråga om en skiljedomstol, som parterna ej behöva anlita,

annat än i den mån de hava förtroende för densamma, utan om en verklig dom­

stol, vars domsrätt de äro ovillkorligen underkastade. Ätt beröva en sådan

domstol den styrka, som ligger i dess domares inamovibilitet, kan icke vara

riktigt.

Det hemställes därför om en återgång i förevarande hänseende till de tidi­

gare förslagens ståndpunkt.

Skulle denna hemställan ej vinna beaktande, synes i varje händelse böra

iakttagas, att i lagen bestämmes viss minsta tid, exempelvis fem år, för vilken

förordnandet skall gälla.

I vilketdera fallet som helst torde det ej möta oövervinneliga svårigheter

att så ordna arvodesfrågan, att statsverket icke betungas med kostnader för

arbetsdomstolen, vilka icke motsvaras av de arbetsprestationer den får att

utföra.

4 §•

Lagrådet:

De båda sista punkterna i första stycket torde böra sammanslås till en, av

innehåll att för vardera sidan förordnas enligt motsvarande regler fyra er­

sättare.

8 §.

Lagrådet:

Vad här åsyftas torde lämpligare uttryckas så: Ej må någon taga säte i

arbetsdomstolen innan han svurit domared. Eden må avläggas inför ordfö­

randen.

10

§.

Lagrådet:

Principen att arbetsgivarsidan och arbetarsidan skola vara lika starkt före­

trädda i domstolen torde böra upprätthållas icke blott när det gäller att om-

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 31 häft. (Nr 39.)

16

242

Kungl. Maj ds proposition nr 39.

rösta till beslut utan även vid målens handläggning i övrigt. Till klargörande

härav och för att tillika tydligare angiva principens innebörd kunde andra

punkten i första stycket lämpligen avfattas sålunda: Av ledamöter som avses

i 4 § — eller, om 1 och 2 §§ sammanslås, 3 § — skola lika många närvara från

vardera sidan.

Justitierådet von Seth:

På grund av stadgandet i 25 § kommer arbetsdomstolens protokoll att

i

de

flesta fall bliva och bör också bliva mycket kortfattat. Det kan alltså endast

i ringa mån bilda underlag för avgörandet. Detta förhållande, som överens­

stämmer med de principer, vilka ligga till grund för den moderna uppfattnin­

gen om vikten av de s. k. muntlighets- och omedelbarhetsgrundsatsernas ge­

nomförande inom processrätten, ger visserligen ej anledning till anmärkning,

men det får icke förbises, att det drager med sig vissa konsekvenser.

Uppenbarligen böra sålunda ej andra domstolsledamöter få deltaga i av­

görandet av en tvist, än som övervarit själva handläggningen.

Har tvisten ej kunnat slutföras vid det första tillfälle den förevarit inför

domstolen, är det vidare av vikt, att den även i fortsättningen kommer att

handläggas inför samma ledamöter i domstolen-som första gången.

Skulle av någon anledning, t. ex. oväntat sjukdoms- eller dödsfall, detta

sista krav ej kunna tillgodoses, bör, åtminstone i den mån fullständigt proto­

koll från föregående rättegångstillfälle ej föreligger, förhandlingen upprepas

vid det senare tillfället.

Förslaget innefattar icke några bestämmelser i dessa hänseenden. Det är

ju också möjligt, att saken bäst löses genom praxis, men då är det likvisst av

vikt, att domstolens ledamöter och särskilt dess ordförande hava klart medve­

tande om de krav en process, byggd på ovannämnda grundsatser, ställer på

domstolen och parterna. Förslagets ståndpunkt uti ifrågavarande hänseenden

förutsätter också att ombyten i domstolens sammansättning i största möjliga

mån undvikas.

Rubrikerna till 11—27 §§.

Lagrådet:

Att skilja bestämmelser som angå rätt till talan i mål rörande kollektivavtal

från sådana som hänföra sig till själva förfarandet vid arbetsdomstolen, synes

varken äga något egentligt värde eller låta sig rätt väl göra. Det hemställes

att nu ifrågavarande två rubriker måtte sammanslås till en, lydande: Om de

mål, som höra till arbetsdomstolen, och om rättegången. Sker så, vinnes jäm­

väl den fördel att förbudet mot fullföljd av talan (15 §) kan, såsom sig bör, få

sin plats närmast efter den paragraf som handlar om domens utfärdande (26 §).

11 och 12 §§.

Lagrådet:

Det är tydligen av största vikt att arbetsdomstolens behörighet blir klart

och otvetydigt bestämd. Förslaget torde härutinnan kunna i någon mån för-

Iiungl. Maj:ts proposition nr 39.

243

bättras. Det synes sålunda böra utmärkas att huruvida ett mål hör till arbets­

domstolen eller ej ankommer å beskaffenheten av själva tvisten, det varom med

rättskraft skall dömas. Första stycket i 11 § kunde, enligt lagrådets mening,

lämpligen få innehålla att till arbetsdomstolen hör: tvist om kollektivavtals

giltighet, bestånd eller rätta innebörd; tvist huruvida visst förfarande strider

mot kollektivavtal eller mot vad i lagen om kollektivavtal stadgas; tvist om

påföljd av förfarande som förmenas strida mot kollektivavtal eller nämnda

lag.

En formulering sådan som den nu förordade skulle ställa det utom allt

tvivel att fastställelsetalan kan vara tillåten, och hela 12 § kunde ersättas

med en bestämmelse att om någon väckt talan, som ej innefattar yrkande att

motparten skall förpliktas att något fullgöra eller underlåta, och om det finnes

ej äga avsevärd betydelse för honom att sådan fastställelsetalan vinner pröv­

ning, så skall den av domstolen avvisas.

Justitieråden von Seth och Wedberg:

Det kan även ifrågasättas huruvida det icke, för tydlighetens skull, borde i

11 § utsägas att tvist mellan parter, som alla tillhöra arbetsgivarsidan eller

alla arbetarsidan, upptages av allmän domstol, kanske också att detsamma

gäller tvist där å endera sidan part ej är bunden av kollektivavtalet.

Justitierådet Alexanderson:

Enligt stadgandet i 11 § andra stycket kan förklaring att på grund av avtals­

brott kollektivavtal ej vidare är gällande eller att förfördelad part skall vara

befriad från viss honom enligt lag eller avtal åliggande förpliktelse icke med

bindande verkan meddelas genom skiljedom, utan endast av arbetsdomstolen.

Såsom skäl för denna förslagets ståndpunkt åberopas i statsrådsprotokollet

frågornas ömtåliga natur och arbetsdomstolens större auktoritet och vidare

överblick för deras bedömande. I och för sig torde knappast dessa skäl äga

tillräcklig bärkraft att motivera avsteg från den eljest obrutna allmänna re­

geln att frågor av tvistemåls beskaffenhet, om vilka förlikning kan träffas,

kunna av parterna skjutas under skiljemäns avgörande. Men jämväl andra

synpunkter än de angivna lära böra komma under övervägande. Sålunda

synes det vara angeläget att förekomma att part skrider till handling i enlig­

het med en efter 8 § kollektivavtalslagen meddelad förklaring, med mindre

denna står orubbligt fast. Med hänsyn härtill torde det ock i de sakkunnigas

utkast till sådan lag hava förutsatts, så vitt gällde förklaring av lokal arbets­

domstol, att dess dom vunnit laga kraft (jfr andra stycket i utkastets 9 §).

I analogi härmed torde, därest förklaringen skall få meddelas genom skilje­

dom, erfordras en bestämmelse att laga klandertid skall hava obegagnad ut­

gått eller ock anställd klandertalan ogillats, innan förklaringen må av part

tagas till rättesnöre för hans handlingssätt. Detta skulle å andra sidan inne­

bära, att bundenhet av skiljeavtal komme att i många fall för en förfördelad

part alltför länge uppskjuta ernåendet av den rörelsefrihet, som är det av lagen

avsedda reaktionsmedlet mot svårare avtalsbrott. Och ändock hade förklarin-

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

gen icke vunnit samma orubblighet som en domstols dom, enär talan alltjämt

kunde väckas om skiljedomens förklarande för ogill på någon av de i 15 §

skiljemannalagen angivna grunder.

En sådan ogiltighetsgrund är exempelvis förhanden, om vid skiljenämndens

sammansättning fått medverka allenast vissa, men icke alla av dem, vilkas

rätt är i fråga. Är kollektivavtal å endera eller bägge sidor slutet av flera

kontrahenter, och vinnes förklaring att två av kontrahenterna emellan avtalet

icke vidare är gällande, har detta ej blott faktiskt, utan, såsom andra stycket

i 8 § förslaget till kollektivavtalslag utvisar, även rättsligt inflytande jämväl

på övriga kontrahenters ställning. Med fog kan då ifrågasättas huruvida en

skiljenämnd, tillsatt allenast av de två förstnämnda kontrahenterna, kan gil­

tigen döma dem emellan i sådan fråga eller om ej i denna ordning tillkommen

skiljedom är en ren nullitet. Saken ligger annorlunda i fråga om partsställ-

ningen vid arbetsdomstolen, helst som denna enligt 19 § förslaget till lag om

arbetsdomstol har befogenhet — och därmed ock skyldighet — att även obe­

roende av parternas processföring införskaffa nödig utredning för sakens full­

ständiga bedömande.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, synes förslagets ståndpunkt i föreva­

rande del ej böra föranleda anmärkning.

13 §.

Lagrådet:

Av remissprotokollet att döma vilar förevarande paragraf på den tanke att

förening, som slutit kollektivavtal, bör äga att vid arbetsdomstolen uppträda

såsom part i varje mål som rör dess intresse i avtalet. Om denna tanke är

riktig, vilket även lagrådet håller före, torde paragrafen böra något ändras.

Sådan den nu är avfattad ställes föreningen utom processen, när den närmast

berättigade eller förpliktade ej längre är medlem i föreningen men dock är

bunden av kollektivavtalet på grund av tidigare medlemskap (jfr 2 § lagen om

kollektivavtal). Ökad klarhet om bestämmelsernas verkliga syfte vinnes ock­

så, om de anknytas omedelbart till medlems eller förutvarande medlems ställ­

ning som kärande eller svarande, icke till den rätt eller förpliktelse som är i

fråga.

Förutsättningen för medlems rätt att kära synes vara allt för sträng, i det att

sådan rätt ej inträder om föreningen väl undandrager sig att väcka talan, men

dock ej kan visas hava fattat beslut i frågan. Ordalagen i slutet av första

stycket äro även så till vida mindre tillfredsställande som de icke göra det

möjligt för medlem att självständigt utföra en talan, som föreningen väl väckt

inen sedermera nedlägger.

I övrigt hänvisas till vad lagrådet yttrar vid 30 §.

14 §.

Lagrådet:

Måhända borde åt denna paragraf givas en avfattning som tar hänsyn även

till det fall, att föreskriften i kollektivavtal om förhandling gäller blott vissa

tvister rörande avtalet och ej sådan tvist som den om vars upptagande vid ar­

betsdomstolen är fråga.

En ytterligare redaktionell jämkning av paragrafen ifrågasattes i det föl­

jande (30 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

245

16 och 17 §§.

Lagrådet:

De mål, arbetsdomstolen har att handlägga, äro verkliga tvistemål, och kä­

randens talan skall redan vid anhängiggörandet riktas mot en eller flera be­

stämt angivna motparter. Detta förhållande synes böra komma till uttryck

genom att det förfarande, varigenom rättegången grundlägges, betecknas såsom

ett stämningsförfarande. Härmed torde även redaktionen av förevarande pa­

ragrafer kunna vinna i enkelhet och korthet, och något hinder att bibehålla

förslagets avvikelser från rättegångsbalkens stämningsregler kan det icke med­

föra.

Det i första stycket av 17 § brukade uttrycket »och föreligger ej anledning

till vägran att upptaga målet till prövning» åsyftar säkerligen att angiva att

arbetsdomstolen, där den redan utan svarandens hörande finner uppenbart, att

målet skall avvisas utan sakprövning, äger omedelbart besluta härom och att

förty ordföranden, om han finner sannolikt att beslutet skall utfalla i denna

riktning, bör bereda domstolen tillfälle att pröva frågan och i avvaktan på

utgången uppskjuta alla delgivningsåtgärder. Med någon omredigering torde

denna innebörd framstå tydligare.

18 §.

Lagrådet:

Första stycket synes böra såsom alldeles överflödigt utgå. Uttrycket att

parterna äga fritt utföra sin talan torde dessutom vara ägnat att framkalla

missförstånd. Det lärer exempelvis ej vara avsett, att — i olikhet med vad i

andra tvistemål gäller — svarande skall äga att även senare än vid det första

rättegångstillfälle, då han är tillstädes, invända att tvisten jämlikt skiljeavtal

hör under skiljemäns prövning; men av styckets avfattning kan part lätt för­

ledas till en annan tolkning.

Andra stycket torde lämpligen kunna sammanföras med 22 §.

20

§.

Justitierådet von Seth:

I 17 kap. 7 § rättegångsbalken nämnes främst bland de absoluta vittnes-

jäven, att den, som åberopas som vittne, är menedare eller för sådant brott an­

klagad, då vittnesförhöret påkallas. Vilken åsikt man än har om lämplighe­

ten av det sätt, varpå i nämnda lagrum denna jävsanledning är behandlad,

synes det knappast riktigt att i en speciallag sådan som den förevarande göra

avvikelse från vad uti ifrågavarande hänseende eljest i allmänhet gäller.

246

Kungl. Maj :ts proposition nr 89.

21

§.

Lagrådet:

Uttrycket »enligt de i utsökningslagen stadgadé grunder» synes ej fullt

lyckligt, då den befogenhet att meddela handräckningsåtgärd, varom i nämnda

lag stadgas, avser annan myndighet och sådan åtgärd enligt lagens 182 § kan

företagas även i fall, varom här ej kan bliva fråga. Yad man i förslaget velat

uttrycka är i själva verket något så självfallet, att de citerade orden torde utan

vidare kunna utgå. Däremot bör måhända såsom förutsättning för beviljande

av kvarstad eller skingringsförbud uttryckligen fordras, att den som äskat

åtgärden ställt pant eller borgen för skada som kan därav tillskyndas veder -

parten.

Någon med kvarstad eller skingringsförbud jämförlig åtgärd, som kan tän­

kas erforderlig, torde knappast kunna angivas.

22

§.

Lagrådet:

Då i denna paragraf talas om »slutligt avgörande» genom »dom» i viss del

av målet, föranledes man att tolka stadgandet såsom åsyftande allenast det

fall, att två eller flera självständiga yrkanden hava framställts i målet vid

sidan av varandra, såsom då beträffande flera olika förfaranden yrkats för­

klaring att de äro lag- eller avtalsstridiga, eller då på grund av ett motpartens

förfarande yrkats dels skadestånd, dels förklaring att avtalet ej längre är gäl­

lande. Av särskilda utskottets uttalande år 1910, vilket givit första anled­

ningen till stadgandet, liksom ock i viss mån av remissprotokollet får man

emellertid det intrycket att därjämte och måhända i främsta rummet det varit

avsett att till särskilt avgörande må utbrytas en fråga, vars besvarande, åt­

minstone om det utfaller i en viss riktning, icke bringar någon del av målet

till slut, men utgör en grundval för målets fortsatta handläggning och pröv­

ning. Det praktiska fallet är framför allt att i skadeståndsmål genom särskilt

beslut fastslås att svaranden gjort sig skyldig till avtalsbrott eller annat lag-

stridigt förfarande, och processen därefter fortgår, inriktad på frågan huru­

vida och i vilken omfattning skada tillskyndats motparten.

Ett förtydligande synes böra vidtagas.

23 §.

Lagrådet:

Även om andra stycket av 17 § bibehålies oförändrat, torde hänvisningen till

17 § böra ur nu förevarande paragraf uteslutas, enär ju 17 § lämnar skäligen

obestämt på vad sätt föreläggande skall part tillställas.

24 §.

Lagrådet:

Bestämmelser i det ämne paragrafen avhandlar torde lämpligast givas i an­

slutning till stadgandet i 16 § andra stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

26 §.

247

Lagrådet:

Innebörden av stadgandet i andra styckets första punkt att utskrifter av

domen, underskrivna av ordföranden, skola utgivas till parterna synes ej klar.

År det avsett att här blott giva en expeditionell föreskrift om att parterna å

ömse sidor skola utan särskild begäran få domen åt sig utskriven och om det

skick, vari denna utskrift skall lämnas, så innehåller förslaget intet särskilt

stadgande angående den ordning, i vilken arbetsdomstolens dom skall »givas»,

göras parterna kunnig. Härav följer att enligt 28 § bliva allmänna lagens be­

stämmelser om rådstuvurätt tillämpliga i detta hänseende; arbetsdomstolen har

i så fall att alltid avkunna sin dom muntligen, antingen strax efter sista rätte-

gångsförhandlingen eller ock å senare, vid nämnda förhandling utsatt tid. En

sådan ordning synes dock mindre lämplig; kan ej domen strax avkunnas, lärer

anordnande av en särskild session för dess meddelande icke böra komma i fråga.

Skulle åter bestämmelsen i den avhandlade punkten avse att innefatta en regel

om huru arbetsdomstolens beslutade dom skall givas, synes mot densamma

kunna anmärkas dels att muntligt avsägande torde vara lämplig form i de fall

då domen kunnat avfattas omedelbart efter förhandlingens slut, och dels att

för de fall, där domen skall givas skriftligen ut, det torde böra föreskrivas

att detta sker efter anslag.

27 §.

Lagrådet:

Här givna bestämmelse synes hava sin rätta plats i förordningen om expedi­

tionslösen, där vissa arbetsdomstolen angående föreskrifter väl ändock måste

införas. Med hänsyn till att expedition enligt beteckningssättet i nämnda för­

ordning jämväl omfattar avskrift åt vem det vara må som äskar sådan, synes

i allt fall stadgandet om avgiftsfrihet hava fått en alltför vid avfattning.

30 §.

Lagrådet:

Detta stadgande, som ej har betydelse för annat än tillämpningen av 13 och

14 §§, blir överflödigt, om i 14 § orden »mellan de föreningar parterna till­

höra» utbytas mot »dem överordnade föreningar» samt — vad 13 § angår —

orden »av arbetsgivare eller arbetare» strykas och ett tredje stycke tillägges

med en lydelse sådan som denna: Utgör förening, som ingått kollektivavtal,

en sammanslutning (förening eller förbund) av flera arbetsgivar- eller arbetar­

föreningar, skall vad nu om medlem är sagt gälla såväl de sammanslutna för­

eningarna som deras medlemmar.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stock­

holms slott den 17 februari 1928.

N ärvarande:

Statsministern

Ekman,

ministern för utrikes ärendena

Löfgren,

statsråden

Ribbing, Meurling, G-ärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist, Lyberg,

von Stockenström.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för justitiedepartementet anmä­

ler chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson, lagrådets den 2 ja­

nuari 1928 avgivna utlåtande över de den 25 november 1927 till lagrådet re­

mitterade förslagen till lag om kollektivavtal och till lag om arbetsdomstol.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

Innan jag ingår på behandling av de i lagrådets yttrande framställda an­

märkningarna, vill jag till fullständigande av mina i statsrådsprotokollet den

25 november 1927 lämnade uppgifter rörande den utländska lagstiftningen på

förevarande område meddela, att det av mig omförmälda nederländska för­

slaget till lag om kollektivavtal, vilket antagits av generalstaternas andra

kammare, numera godkänts även av första kammaren, samt att lag i ämnet

utfärdats den 24 december 1927.

Beträffande de inom lagrådet framställda erinringarna och de förändringar,

som på grund därav vidtagits i de till lagrådet remitterade förslagen, får jag

anföra följande.

Förslaget till lag om kollektivavtal.

Vad två ledamöter av lagrådet anfört vid 1 § har jag ansett icke böra för­

anleda ändring i förslaget. Att lagens bestämmelser i allmänhet äga blott

deklaratorisk karaktär torde framgå med erforderlig tydlighet. Enligt försla­

get till domstolslag omfattar arbetsdomstolens kompetens även sådana avtal,

vilka visserligen icke äro normerade genom den föreslagna kollektivavtalslagen,

exempelvis därför att de a arbetarsidan slutits av en icke organiserad krets

av arbetare, men likväl äro att betrakta såsom kollektivavtal. Tydligt är,

att avtal av denna typ endast sällan torde bliva föremål för domstols prövning,

men om detta fall inträffar, synes det vara fördelaktigt, att avtalet bedömes av

samma myndighet, som har att avgöra frågor om kollektivavtal i allmänhet.

Med anledning av lagrådets erinran vid 2 § har detta stadgande underkastats

en redaktionell omarbetning. Härvid har utsagts, att om medlem utträder ur

fofening, han icke på den grund upphör att vara bunden av avtalet. Utträdet

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

249

kan emellertid i förening med andra omständigheter föranleda, att han blir

fri från avtalet tidigare än organisationen. Angående de förhållanden, som

här kunna inverka, har jag uttalat mig i mitt yttrande till statsrådsprotokollet

den 25 november 1927. I motsats mot lagrådet anser jag det lämpligt, att lag­

texten innehåller en uttrycklig erinran om att avtalet ofta avser endast en be­

gränsad del av de avtalsslutande parternas verksamhetsområde. För att tyd­

ligare utmärka, att denna begränsning kan vara av såväl facklig som lokal

karaktär, har jag upptagit ett i tidigare förslag använt uttryckssätt.

I 3 § har i anslutning till vad lagrådets flesta ledamöter anfört vidtagits

en ändring av redaktionell art.

Bestämmelserna i 4 § hava i olika avseenden underkastats jämkning. Punkt

1 av första stycket har erhållit en redaktionellt något förändrad avfattning i

anslutning till den lydelse, som jag föreslår skola givas åt 11 § i förslaget till

lag om arbetsdomstol. Med avseende å punkt 3 bär jag på grund av anmärk­

ning från lagrådets flesta ledamöter ansett mig böra återupptaga de sakkun­

nigas förslag, enligt vilket under kollektivavtals bestånd stridsåtgärd alltid

är förbjuden beträffande innehållet i blivande avtal. Det kan visserligen sägas

vara mindre följdriktigt, att parterna icke äga vidtaga stridsåtgärd för att i

ett blivande avtal erhålla lösning av en i gällande avtal ej behandlad fråga, då

de äro oförhindrade att tillgripa dylik åtgärd för att åstadkomma lösning av

frågan såvitt angår tiden medan sistnämnda avtal ännu består. Häremot torde

dock icke utan fog kunna göras gällande, att om saken icke är så aktuell, att

parterna önska, även med tillgripande av stridsåtgärd, åstadkomma en lös­

ning genast, frågan bör kunna anstå att lösas i samband med övriga spörsmål

rörande det blivande avtalet. Stridsåtgärd synes sålunda icke böra få till­

gripas förrän det gällande avtalet utlupit. I punkt 4 har vidtagits en mindre

redaktionell jämkning. Detsamma gäller om paragrafens andra stycke, i av­

seende å vilket stycke lagrådets anmärkning beaktats.

Stadgandena i 6 och 7 §§ hava undergått redaktionella omarbetningar i de

av lagrådet angivna riktningarna.

Vid såväl 6 § som 8 § andra stycket hava två ledamöter av lagrådet uttalat,

att den rätt till uppsägning, som enligt förslaget inträder för andra parter, då

avtalet på grund av uppsägning (6 §) eller domstols förklaring om dess hä­

vande (8 §) upphör att gälla endast i fråga om vissa parter, borde inskränkas

att gälla allenast de parter, som beröras av den tidigare uppsägningen eller

meddelade förklaringen. Denna uppfattning kan jag icke biträda. Genom

uppsägningen eller förklaringen kunna förutsättningarna för avtalet hava så

väsentligen rubbats, att de därav icke direkt berörda parterna böra hava möj­

lighet att frånträda avtalet även gent emot varandra. Det har vidare i fråga

om 8 § andra stycket inom lagrådet gjorts gällande, att om avtalet på talan av

viss part förklarats icke skola gälla mellan honom och viss annan part, samt

därefter avtalet enligt ifrågavarande stadgande uppsäges av medparterna till

den, som väckt talan, åt denne bör uttryckligen inrymmas en rätt till uppsäg­

ning mot do parter å andra sidan, vilka icke redan genom domen ställts utan­

för avtalet. Ett stadgande i detta syfte finner jag icke erforderligt. Bestäm-

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

melsen om avtals hävande genom domstolens beslut kommer säkerligen att en­

dast sällan tillämpas. Tydligen blir det än ovanligare, att avtalet häves en­

dast i vad angår vissa parter å motsidan, samt att uppsägning därefter sker

på sådant sätt, att den ursprunglige käranden kommer att kvarstå bunden i

förhållande till någon eller några parter å andra sidan. Det har synts mig

mindre lämpligt att belasta lagtexten med ett uttryckligt stadgande för detta

sällsynta fall. Skulle en dylik situation inträda, torde det icke vara uteslutet

att, på sätt en ledamot av lagrådet antytt, arbetsdomstolen med tillämpning

av grunderna för 6 § kan komma till ett materiellt tillfredsställande resultat.

Jämväl 9 § har undergått en redaktionell omarbetning i anledning av vad

lagrådets särskilda ledamöter erinrat mot stadgandets avfattning. Däremot

har jag ej kunnat biträda det av tre ledamöter av lagrådet framställda för­

slaget, att ersättning ej bör utgå för s. k. ideell skada i andra fall, än då fråga

är om gottgörelse till organisation för kränkning, som den lidit i sitt intresse

av att kollektivavtalet hålles i helgd. Visserligen är det på denna punkt be­

hovet av ett stadgande i ämnet starkast gör sig gällande. Med organisation

borde tydligen under alla förhållanden jämställas sådan enskild arbetsgivare,

som självständigt slutit kollektivavtal. För mig framstår det emellertid såsom

otvivelaktigt, att det för ett behörigt upprätthållande av den föreslagna lag­

stiftningens auktoritet i många fall är värdefullt för domstolen att kunna ut­

döma gottgörelse också till enskilda organisationsmedlemmar i sådana fall, då

ekonomisk skada, även med riktig tillämpning av allmänna skadeståndsregler,

icke kan påvisas, eller med högre belopp än som svarar mot den ekonomiska

skadan. Särskilt gäller detta i händelse av trakasseri eller andra fall av

illojalt förfarande.

På grund av vad inom lagrådet anmärkts har 11 § i förslaget uteslutits.

Därest det föreliggande förslaget blir upphöjt till lag, torde i annan form böra

meddelas föreskrifter, varigenom åt lämpligt statsorgan beredes möjlighet att

erhålla kännedom om ingångna kollektivavtal.

Utöver de ändringar, för vilka jag nu redogjort, hava smärre redaktionella

jämkningar vidtagits i 1, 8, 9 och 10 §§ samt i övergångsbestämmelsen.

Förslaget till lag om arbetsdomstol.

Två ledamöter av lagrådet hava beträffande lagens rubrik samt 1 och 2 §§

framhållit såsom lämpligt, att arbetsdomstolens tillvaro avgjordes redan i kol­

lektivavtalslagen, att nu förevarande lags rubrik bleve lag om arbetsdom­

stolen samt att i stället för dess två första paragrafer trädde en med visst när­

mare angivet innehåll. Under hänvisning härtill hava nämnda ledamöter vid

8 § i kollektivavtalslagen hemställt, att i slutet av sistnämnda lag måtte in­

tagas bestämmelse, att för avgörande av mål rörande kollektivavtal skall fin­

nas en särskild domstol. Detta förslag kan jag icke biträda. Genom en dylik

anordning skulle arbetsdomstolens behörighetsområde komma att begränsas till

sådana kollektivavtal, som avses i kollektivavtalslagen, och en dylik inskränk­

ning i domstolens kompetens är såsom jag redan berört icke lämplig. Den

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

251

skiljaktighet, som förefinnes mellan å ena sidan lagens rubrik och 1 § samt

å andra sidan den första underrubriken, synes mig vara av jämförelsevis ringa

betydelse.

Med anledning av lagrådets erinran mot 3 § första stycket har däri vidta­

gits den ändringen, att såsom kompetensvillkor för den där omnämnde andre

ledamoten uppställts särskild insikt i arbetsförhållanden och därmed förbundna

avtalsfrågor. Jämväl den mot andra stycket i samma paragraf framställda

anmärkningen har beaktats. Däremot har jag icke biträtt förslaget att ur

lagen utesluta paragrafens tredje stycke, upptagande bestämmelse om utövan­

det av ordförandeskapet, när såväl ordföranden som vice ordföranden äro hind­

rade att tjänstgöra. Det synes mig vara lämpligt, att de viktigare bestäm­

melserna rörande arbetsdomstolens organisation och arbetssätt finnas samman­

förda i en författning. Emellertid har jag ansett mig böra vidtaga den jämk­

ningen i stadgandet, att därest den andre ledamoten är lagkunnig, han i nu

avsett fall skall föra ordet i domstolen.

Vad lagrådet anmärkt vid 4 § har iakttagits.

Med anledning av lagrådets anmärkning vid 8 § har nämnda paragraf er­

hållit ändrad lydelse.

Den av lagrådet föreslagna avfattningen ay 10 § första stycket andra punk­

ten har upptagits i förslaget.

Vid rubrikerna till 1127 §§ har lagrådet hemställt, att nämnda rubriker

måtte sammanslås till en med viss angiven lydelse. Ett sådant sammanföran­

de synes mig emellertid mindre lämpligt. Lagens uppställning blir överskåd­

ligare, därest bestämmelserna om domstolens behörighet och förutsättningarna

för rätt att föra talan upptagas i en särskild avdelning. Någon fördel synes

ej stå att vinna genom att det i 15 § intagna förbudet mot fullföljd av talan

erhåller sin plats efter bestämmelserna om domen. Det synes mig mindre till­

talande att insätta detta synnerligen betydelsefulla stadgande efter ett flertal

bestämmelser av huvudsakligen formell natur.

De av lagrådet framställda erinringarna vid 11 och 12 §§ hava beaktats.

Med hänsyn bland annat till den lydelse 11 § sålunda erhållit har jag ansett

onödigt att upptaga det av två ledamöter av lagrådet ifrågasatta tillägget till

nämnda paragraf. Av 11 § i dess jämkade lydelse torde nämligen tydligt

framgå, att tvister av det slag nämnda ledamöter berört icke höra till arbets­

domstolens kompetensområde.

Lagrådets anmärkningar vid 13 § har jag funnit böra beaktas. Ehuru jag

icke förbiser, att en bestämmelse om förenings rätt att väcka talan för förutva­

rande medlem, som fortfarande är bunden av det för föreningen gällande kol­

lektivavtalet, i vissa fall kan leda till icke önskvärda resultat, har jag ansett

mig böra omarbeta paragrafen i enlighet med lagrådets anvisningar. Härvid

har även iakttagits den av lagrådet vid 30 § framställda erinran.

Vid 14 § har lagrådet uttalat, att åt paragrafen måhända borde givas en

avfattning, som toge hänsyn till det fall, att föreskriften i kollektivavtal om

förhandling gällde blott vissa tvister rörande avtalet och ej sådan tvist som

den, om vars upptagande vid arbetsdomstolen vore fråga. Emellertid synes

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

mig en ändring av paragrafen i detta syfte knappast erforderlig. Av stad­

gandets formulering torde framgå, att bestämmelsen om förhandling såsom

förutsättning för måls upptagande vid arbetsdomstolen gäller endast då den

tvistefråga, som hänskjutes till domstolens avgörande, omfattas av den i avtalet

ingående föreskriften om förhandling. Däremot har i paragrafen vidtagits den

jämkning, som betingas av bifall till lagrådets vid 30 § gjorda hemställan.

På de skäl, som av lagrådet anförts vid 7(7 och 17 §§, har jag ansett mig

böra vidtaga sadan ändring i förslaget, att det förfarande, varigenom rätte­

gången vid arbetsdomstolen grundlägges, betecknas såsom ett stämningsför-

farande. Med hänsyn härtill hava nämnda paragrafer omarbetats. Stäm­

ningen kan av ordföranden utfärdas antingen i särskild handling eller genom

anteckning på stämningsansökningen. Vid omarbetningen har även tydligare

utmärkts att, därest det utan svarandens hörande är tydligt, att en anhän-

giggjord talan icke skall upptagas till prövning, det tillkommer arbetsdom­

stolen att fatta beslut härom. Därjämte har till 17 § fogats ett tillägg av

innehåll, att åtgärd, som enligt nämnda paragraf ankommer på ordföranden,

efter dennes uppdrag kan utföras av tjänsteman vid domstolen.

Såsom lagrådet hemställt har första stycket i 78 § av det remitterade för­

slaget uteslutits samt andra stycket sammanförts med 22 §. I stället har i

18 § intagits ett stadgande, som i anslutning till bestämmelserna i förutva­

rande 24 § ger vissa regler rörande andra handlingar än sådana, som avses i

16 och 17 §§.

Enligt lagradets hemställan har ur 21 § uteslutits den där förekommande

hänvisningen till utsökningslagen, varjämte arbetsdomstolens befogenhet att

besluta handräckningsåtgärd begränsats till beviljande av kvarstad och sking-

nngsförbud. Däremot har jag icke kunnat biträda förslaget om införande i

lagen av bestämmelse, att såsom förutsättning för beviljande av dylik åtgärd

skall fordras, att den som äskat åtgärden ställt pant eller borgen för skada,

som därav kan tillskyndas motparten. Lämpligare torde vara, att det lägges

i domstolens hand att besluta, huruvida dylik säkerhet bör ställas. Ett regle­

rande i lagen av denna fråga skulle nödvändiggöra upptagande däri av ganska

detaljerade bestämmelser, vilket synes vara onödigt, särskilt med hänsyn därtill

att kvarstad och skingringsförbud endast sällan torde komma att beslutas av

arbetsdomstolen.

I likhet med lagrådet anser jag, att den arbetsdomstolen genom 22 § till­

erkända befogenheten att meddela dom rörande del av ett vid domstolen an-

hängigt mål bör innefatta möjlighet för domstolen att utlåta sig särskilt såväl

rörande ett av flera sidoordnade yrkanden som beträffande fråga, vilken utan

att i någon del bringa målet till slut utgör grundval för dess fortsatta hand­

läggning och slutliga avgörande. På grund härav har paragrafen omarbetats.

Såsom redan berörts, har med viss jämkning i lydelsen tillika däri infogats

föreskriften i 18 § andra stycket av det remitterade förslaget.

Vad lagrådet anmärkt vid 23 § har iakttagits. Därjämte har stadgandet

med anledning av de vidtagna ändringarna i 16 och 17 §§ undergått en mindre

jämkning.

Kungl. Mai ds proposition nr

SO.

253

Med hänsyn till det förändrade innehållet i 18 § har bestämmelsen i 24 §

uteslutits.

Föreskriften i 26 § (numera 25 §) andra stycket första punkten avsåg att

reglera, hur arbetsdomstolens dom skall »givas». Då det endast undantagsvis

torde förekomma, att domen kan avfattas omedelbart efter förhandlingens slut,

ansågs det ej erforderligt att meddela föreskrift om ett muntligt avkunnande

därav. Med hänsyn till lagrådets anmärkning har vid nu företagen omarbet­

ning av paragrafen angivits, att domen kan avsägas muntligen. Däremot

kan jag ej biträda förslaget, att domen, där den ej avkunnats på dylikt sätt,

skall givas efter anslag. Att föreskriva ett anslagsförfarande synes vara att

utan skäl binda domstolen vid vissa former och torde vara onödigt, då ut­

skrifter av domen alltid böra med posten sändas till parterna. Behovet att

erhålla en bestämd dag, då domen gives och densamma sålunda blir till­

gänglig för allmänheten, synes kunna tillgodoses genom föreskrift, att domen

skall anses given den dag utskrifterna undertecknas av ordföranden. Stad­

gande härom har upptagits i ett nytt tredje stycke till paragrafen.

Lagrådet har ansett, att bestämmelsen i 27 § (numera 26 §) bör hava sin

plats i förordningen om expeditionslösen. Emellertid synes det mig vara för

de intresserade parterna fördelaktigt, att alla stadganden rörande arbetsdom­

stolen sammanföras i en författning. Bestämmelse i lag, att expeditioner skola

tillhandahållas kostnadsfritt, förekommer exempelvis beträffande centrala skil­

jenämnden för vissa arbetstvister i den därom utfärdade lagen samt i fråga

om arbetsrådet i lagen om arbetstidens begränsning. Jag har därför ansett,

att föreskrift i ämnet bör upptagas i det föreliggande förslaget. Emellertid

har med anledning av lagrådets påpekande avgiftsfriheten begränsats till ut­

skrifter, som utgivas till parterna.

I enlighet med lagrådets hemställan vid 30 § i det remitterade förslajget hava

föreskrifter i det ämne, som beröres i nämnda paragraf, infogats i 13 och 14 §§.

Till följd härav har 30 § kunnat uteslutas.

Utöver vad nu anförts hava smärre jämkningar av redaktionell art vid­

tagits i 3—7, 9, 14, 19, 25, 28 och 29 §§. Därjämte har med hänsyn till

borttagandet av 24 och 30 §§ erforderlig omnumrering av efterföljande para­

grafer verkställts.

Föredraganden uppläser härefter de sålunda överarbetade förslagen och hem­

ställer, att desamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan, förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprin-

sen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Conr. Falkenberg.