Eungl. Maj:ts proposition nr 39.

3

2. för att åstadkomma ändring i avtalet;

3. för att genomföra bestämmelse, avsedd att träda i tillämpning efter det

avtalet utlupit; eller

4. för att bispringa annan i fall, då denne icke själv äger vidtaga strids-

åtgärd.

Är förening eller medlem däri bunden av kollektivavtal, må föreningen ej

anordna eller eljest föranleda stridsåtgärd, som enligt första stycket icke är

lovlig, ej heller genom lämnande av understöd eller på annat sätt medverka vid

olovlig stridsåtgärd, som medlem vidtagit. Förening, som själv är bunden av

kollektivavtal, vare jämväl pliktig att söka hindra sina medlemmar att vid­

taga olovlig stridsåtgärd eller att, om sådan redan vidtagits, söka förmå dem

att häva den.

Vad i denna paragraf stadgas skall gälla, ändå att avtalet innehåller be­

stämmelse, som strider häremot. Har i kollektivavtal upptagits föreskrift om

längre gående förpliktelse, lände den till efterrättelse.

5 §•

Kollektivavtal vare ej bindande utöver fem år från den dag avtalet trädde i

tillämpning. Har avtal slutits för längre tid, och vill part frånträda avtalet

vid utgången av femte året eller senare, skall uppsägning ske senast tre må­

nader innan avtalet avses skola upphöra att gälla. Finnes i avtalet viss upp­

sägningstid angiven, skall den i stället tillämpas.

6

§.

Är kollektivavtal, för vars upphörande fordras uppsägning, å ena sidan eller

båda slutet av flera, äge part att för egen del uppsäga avtalet hos en eller

flera å andra sidan. Har avtal sålunda uppsagts till viss tid endast vad angår

några parter, och vill annan part å den sida, från vilken uppsägning skett,

eller part å andra sidan samtidigt helt eller delvis frånträda avtalet, må han

verkställa uppsägning inom tre veckor efter den dag, då uppsägning eljest

skolat senast verkställas, eller, om den avtalade uppsägningstiden understiger

sex veckor, inom hälften av uppsägningstiden.

7§.

Därest meddelande om uppsägning, under mottagarens senaste kända adress,

inlämnats för befordran med post eller telegraf så tidigt, att det bort fram­

komma under tid, inom vilken uppsägning må verkställas, skall uppsägning

anses hava skett, även om meddelandet ej rätteligen framkommer.

8

§.

Har arbetsgivare, arbetare eller förening, som är bunden av kollektivavtal,

gjort sig skyldig till förfarande, som i synnerlig mån strider mot avtalet eller

mot vad i denna lag stadgas, och finnes förfarandet vara av väsentlig bety­

Kungl. Majsts proposition nr 39.

5

Förslag

till

Lag om arbetsdomstol.

Härigenom förordnas som följer:

Om arbetsdomstolens sammansättning.

1 §•

För upptagande och avgörande av mål rörande kollektivavtal skall finnas en

arbetsdomstol med säte i Stockholm.

2

§•

Arbetsdomstolen skall bestå av ordförande och sex ledamöter.

3 §.

Ordföranden och två ledamöter förordnas av Konungen för viss tid bland

personer, som icke kunna anses företräda arbetsgivar- eller arbetarintressen.

Ordföranden och en av ledamöterna, vilken förordnas att vara vice ordförande,

skola vara lagkunniga och i domarvärv erfarna. Den andre ledamoten skall

äga särskild insikt och erfarenhet i arbetsförhållanden och därmed förbundna

avtalsfrågor.

För vardera ledamoten förordnar Konungen en ersättare, som uppfyller de

för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.

Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att tjänstgöra, föres

ordet av den andre ledamoten, om han är lagkunnig, men eljest av ersättaren

för den ledamot, som förordnats att vara vice ordförande.

4 §•

Fyra ledamöter, vilka skola vara i arbetsförhållanden erfarna och kunniga,

förordnas av Konungen för två år i sänder, två efter förslag av svenska arbets­

givarföreningarnas förtroenderåd och två efter förslag av landsorganisationen

i Sverige. För vardera sidan förordnas enligt samma regler fyra ersättare.

Förslag skall för att vinna avseende upptaga minst dubbelt så många personer

som de, vilka skola förordnas för den sidan. Har å någondera sidan veder­

börligt förslag icke avgivits, förordnar Konungen ändå ledamöter och ersät­

tare för den sidan.

5 §•

Ledamot eller ersättare, som avses i 4 §, skall vara svensk medborgare och

hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen innehavas av den, som

är omyndig eller försatt i konkurstillstånd, ej heller av den, som på grund

av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller genom

utslag, som ännu icke yunnit laga kraft, är dömd till påföljd, som nu är sagd,

eller är ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd, eller

är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

6

§.

Har ledamot eller ersättare, som avses i 4 §, åtagit sig uppdraget, äger han

ej bliva entledigad, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda. Av­

sägelse av uppdraget prövas av Konungen.

Avgår sådan ledamot eller ersättare, förordnar Konungen annan för åter­

stående delen av den tid, för vilken den avgångne varit utsedd. Härvid skall

vad i 4 § stadgas om förslag äga motsvarande tillämpning.

7 §•

Skulle vid något rättegångstillfälle ledamot utebliva eller finnas vara av

jäv hindrad att tjänstgöra, och kan ej ersättare tillkallas, äger ordföranden

kalla annan lämplig person i stället.

8

§•

Den som ej avlagt domared skall, innan han tager säte i arbetsdomstolen,

avlägga sådan ed inför ordföranden eller inför allmän underrätt.

9 §.

Arbetsdomstolen sammanträder på kallelse av ordföranden så ofta det er­

fordras för måls handläggning. Domstolen må, där det prövas nödigt, sam­

manträda utom Stockholm.

10

§.

Arbetsdomstolen vare domför med ordförande och fyra ledamöter. Av leda­

möter, som avses i 4 §, skola lika många närvara för vardera sidan.

Besiktning å arbetsplats eller annan dylik förrättning må kunna verkställas

av ordföranden jämte två ledamöter, en för arbetsgivarsidan och en för arbetar-

sidan.

Om mål rörande kollektivavtal och om rätt till talan i sådana mål.

11

§•

Till mål rörande kollektivavtal hänföras mål, däri tvisten är:

1. om kollektivavtals giltighet, bestånd eller rätta innebörd;

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

7

2. huruvida visst förfarande strider mot kollektivavtal eller mot vad i

lagen om kollektivavtal stadgas; eller

3. om påföljd av förfarande, som förmenas strida mot kollektivavtal eller

nämnda lag.

Tvist, som eljest skulle höra under arbetsdomstolen, må i stället enligt avtal

hänskjutas till avgörande av skiljemän, där fråga ej är om förklaring, som

avses i 8 § av lagen om kollektivavtal.

12

§.

Har någon vid arbetsdomstolen väckt talan, som ej innefattar yrkande att

motparten skall förpliktas något fullgöra eller underlåta, och finnes det ej

äga avsevärd betydelse för honom att sådan fastställelsetalan vinner prövning,

må den avvisas av domstolen.

13 §.

Förening, som slutit kollektivavtal, äge vid arbetsdomstolen väcka och ut­

föra talan för den som är eller varit medlem i föreningen; och må denne själv

ej kära, med mindre han visar, att föreningen undandrager sig att tala å hans

vägnar.

Vill någon föra talan vid arbetsdomstolen mot medlem eller förutvarande

medlem i förening, som slutit kollektivavtal, skall även föreningen instäm­

mas; och må föreningen svara å medpartens vägnar där denne ej själv utför

sin talan.

Har förening eller förbund av flera arbetsgivar- eller arbetarföreningar slu­

tit kollektivavtal, skall vad nu är sagt om medlem gälla såväl de samman­

slutna föreningarna som deras medlemmar.

14 §.

Är i kollektivavtal stadgat, att för biläggande av tvist rörande avtalet för­

handling skall äga rum mellan parterna eller mellan dem överordnade för­

eningar, må arbetsdomstolen icke, förrän dylik förhandling ägt rum, till pröv­

ning upptaga sådan tvist, med mindre av omständigheterna framgår, att för för­

handlingen mött hinder, vilket icke berott av käranden.

15 §.

Mot arbetsdomstolens beslut må talan ej fullföljas.

Om förfarandet vid arbetsdomstolen.

16 §.

Den som vill anhängiggöra talan vid arbetsdomstolen har att till ordfö­

randen ingiva eller i betalt brev med posten insända ansökan om stämning,

med uppgift å motparten samt å kärandens påståenden och skälen därför.

Vid ansökningen bör käranden foga de handlingar han vill åberopa till sakens

belysande.

Käranden har tillika att, i den mån ordföranden ej medgiver undantag, in­

giva avskrift av ansökningen och av de vid densamma fogade handlingar i lika

många exemplar som antalet motparter.

17 §.

I anledning av ansökningen utfärdar ordföranden stämning, däri svaranden

förelägges, vid äventyr att målet ändock avgöres, att å viss tid inställa sig

vid arbetsdomstolen. Jämväl å käranden utfärdas skriftlig kallelse. Där

det finnes lämpligt, må ordföranden förelägga svaranden att inom viss tid före

målets handläggning inkomma med skriftlig förklaring. Vad i 16 § stadgats

om stämningsansökan har motsvarande tillämpning å förklaring.

Finnes anledning att målet ej hör under arbetsdomstolen eller av annan

grund ej kan på den inkomna ansökningen upptagas till prövning, ankommer

på arbetsdomstolen att avgöra, huruvida stämning skall utfärdas.

Ordföranden ombesörjer, att parterna med posten eller på annat sätt er­

hålla del, svaranden av stämningen jämte avskrift av stämningsansökningen

samt käranden av den å honom utfärdade kallelsen och avskrift av förklaring.

Finnes det lämpligt, må motparten föreläggas att, på sätt om stämning i

allmänhet gäller, verkställa delgivningen.

Åtgärd, som enligt denna paragraf ankommer på ordföranden, må ock en­

ligt dennes uppdrag utföras av tjänsteman vid domstolen.

18 §.

Ingiver eller insänder part till arbetsdomstolen annan handling än i 16 eller

17 § sägs, och är den av beskaffenhet, att motparten därav bör erhålla del,

skall vad i 16 § andra stycket samt 17 § tredje och fjärde styckena stadgats äga

motsvarande tillämpning.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

19 §.

Arbetsdomstolen äger, om den finner erforderligt, själv inkalla vittnen och

i övrigt inskaffa utredning.

Inkallas någon av domstolen såsom vittne eller för att upplysningsvis höras,

skall beträffande ersättning av allmänna medel för inställelsen och sådan

ersättnings återgäldande i tillämpliga delar gälla vad i avseende å brottmål

är stadgat.

20

§.

I tvist vid arbetsdomstolen må den, som efter lag är jävig att vittna, höras

utan ed, dock ej den, som är yngre än femton år eller saknar förståndets fulla

bruk eller på grund av honom ådömd straffpåföljd är utestängd från behörig­

het och rättigheter, varom förmäles i 2 kap. 19 § strafflagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

9

21

§.

Arbetsdomstolen äger, där den finner det påkallat, förelägga och utdöma

vite, så ock besluta kvarstad eller skingringsförbud. Utdömt vite tillfaller

kronan.

22

§.

Det åligger arbetsdomstolen att vaka över att mål slutföres utan onödigt

uppskov och om möjligt avgöres efter allenast ett rättegångstillfälle.

Där det finnes lämpligt, må särskild dom givas i del av målet eller rörande

viss däri uppkommen fråga.

23 §.

Uteblir part från arbetsdomstolens sammanträde, må utan hinder därav dom

meddelas i målet, om parten minst sju dagar före sammanträdet erhållit del

av stämning eller kallelse att inställa sig vid domstolen och icke visat laga för ­

fall.

24 §.

Inkomna skrifter och handlingar skola för varje mål sammanföras i en akt.

Protokoll föres för varje mål särskilt. I protokollet antecknas, vilka hava

säte i domstolen, närvarande parter och ombud, yrkanden och medgivanden,

som icke finnas antecknade i inkomna skrifter, skiljaktiga meningar, som

yppas vid omröstning, samt domstolens beslut, som ej meddelas genom dom.

I övrigt upptages i protokollet vad domstolen anser erforderligt att däri an­

teckna.

25 §.

Arbetsdomstolens dom skall avfattas skriftligen utan samband med proto­

kollet och undertecknas av dem, som deltagit i avgörandet. Domen skall inne­

hålla en kortfattad redogörelse för tvisten i den del domen omfattar. Skälen

för domslutet skola angivas.

Utskrifter av domen, å domstolens vägnar underskrivna av ordföranden,

skola genom dennes försorg med posten utsändas till parterna. Äro flera

parter å en sida, må gemensam utskrift sändas till en av dem.

Har domen ej blivit offentligen avsagd, skall den anses given den dag ut­

skrifterna undertecknas av ordföranden.

26 §.

Parterna äga utan avgift erhålla utskrift av arbetsdomstolens dom och

protokoll.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Särskilda bestämmelser.

27 §.

I allt, varom ej i denna, lag är särskilt stadgat, skall beträffande arbets­

domstolen och rättegången därstädes lända till efterrättelse vad i fråga om

rådstuvurätt finnes föreskrivet, där det är tillämpligt.

28 §.

Åtal mot ordförande eller ledamot i arbetsdomstolen för fel eller försummelse

i ämbetet skall upptagas av Svea hovrätt.

29 §.

Erfordras närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag, meddelas så­

dana föreskrifter av Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

Förslag å ledamöter i arbetsdomstolen skola dock första gången avgivas

under år 1928.

Mål rörande kollektivavtal, som anhängiggjorts vid allmän domstol före denna

lags ikraftträdande, skall behandlas enligt äldre lag.

Genom denna lag uppliäves lagen den 28 maj 1920 (nr 246) om central

skiljenämnd för vissa arbetstvister. Har före nya lagens ikraftträdande på­

kallats tillämpning av skiljeavtal, enligt vilket tvist må hänskjutas till den

centrala skiljenämnden, skall skiljenämnden dock i enlighet med nämnda lag

den 28 maj 1920 behandla och avgöra tvist, som avses med påkallandet. I

den mån tillämpning av dylikt skiljeavtal ej sålunda påkallats, vare det för­

fallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

11

Utdrag av protokollet över social ärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 novem­

ber 1927.

Närvarande:

Statsministern

E

kman

,

ministern för utrikes ärendena

L

öfgren

,

statsråden

T ^hyrén , R ^ibbing , M ^elrling , G- ^ärde , P ^ettersson , R ^osén , H ^amrin , A ^lmkvist ,

L ^yberg , ^von S ^tockenström .

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför chefen

för socialdepartementet, statsrådet Pettersson:

Jag anhåller nu att få anmäla frågan om lagstiftning rörande kollektivavtal

och dess rättsverkningar samt angående särskilda organ för prövning av tvister

på grund av dylika avtal.

Historik.

Förslag om åtgärder till främjande av arbetsfreden hava vid flera tillfällen

varit föremål för statsmakternas prövning.

Redan vid 1887 års första lagtima riksdag förordades i en inom andra kam­

maren väckt motion inrättande av skiljedomstolar för avgörande av tvister mel­

lan arbetare och arbetsgivare. Till följd av riksdagens upplösning blev motio­

nen icke slutbehandlad. Yrkanden om lagstiftning till skyddande av arbets­

avtal eller om upprättande av förliknings- och skiljenämnder för biläggande

av arbetstvister framkommo sedermera i motioner såväl vid 1887 års senare

lagtima riksdag som vid riksdagarna åren 1892, 1893, 1895, 1897 och 1898.

Förslagen föranledde icke någon riksdagens åtgärd. 1899 års riksdag anhöll

emellertid med anledning av väckta motioner dels i skrivelse den 19 april 1899

(nr 52), att Kungl. Maj :t täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga för­

slag till sådana lagbestämmelser, som kunde anses erforderliga för beredande

av nödigt skydd åt i behörig ordning ingångna arbetsavtal, dels ock i skrivelse

den 8 maj 1899 (nr 85), att Kungl. Maj:t ville efter erforderlig utredning taga

under övervägande frågan om inrättande av förliknings- och skiljenämnder i in­

tressetvister mellan arbetsgivare och arbetare samt därefter framlägga de för­

slag, som kunde finnas påkallade.

Med anledning av förstnämnda skrivelse uppdrog Kungl. Maj:t den 27 okto­

ber 1899 åt en kommitté att bland annat taga i övervägande frågan om införan-

Riks-

dagarna

1887—1899.

Kommitté

1901 ang.

arbetsavtal.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Riks­

dagarna

1903—1905.

Riksdagen

1906.

Riksdagen

1910.

de av sådana särskilda bestämmelser, som kunde finnas erforderliga till bere­

dande av skydd åt i behörig ordning ingångna arbetsavtal. Till fullgörande

av berörda uppdrag avlämnade kommittén med betänkande den 19 oktober 1901

förslag till lag om vissa arbetsavtal och till vissa i samband därmed stående lag­

ändringar. Förslagen blevo icke framlagda för riksdagen.

Jämväl skrivelsen den 8 maj 1899 gav anledning till utredning genom Kungl.

Maj :ts försorg. Den 19 maj 1899 uppdrog nämligen Kungl. Maj:t åt en kom­

mitté att avgiva utlåtande och förslag till bestämmelser i fråga om inrättande

av förliknings- och skiljenämnder i tvister mellan arbetsgivare och arbetare.

Kommittén avgav i februari 1901 betänkande med förslag till förordning angå­

ende medling i arbetstvister. På grundval av nämnda betänkande utarbetades

inom civildepartementet ett förslag till lag angående medling i arbetstvister,

vilket genom proposition (nr 17) framlades för 1903 års riksdag. Till följd

av kamrarnas skiljaktiga beslut förföll emellertid frågan.

Vid 1904 och 1905 års riksdagar föreslogs i väckta motioner bland annat lag­

stiftning reglerande, huru förhandlingar skulle föras och tvister avgöras mellan

arbetarorganisationer och arbetsgivare eller deras organisationer. Motionerna

avslogos av riksdagen.

Sedan nämnda för 1903 års riksdag framlagda lagförslag undergått gransk­

ning av särskilda sakkunniga, blev nytt förslag i ämnet genom proposition (nr

84) förelagt 1906 års riksdag. Detsamma antogs med en mindre ändring av

riksdagen, varefter den 31 december 1906 (nr 113 s. 1) utfärdades lag angåen­

de medling i arbetstvister. Samma dag utfärdades även instruktion för förlik-

ningsmännen.

Spörsmålet om rättslig reglering av arbetsavtalet återupptogs till behandling

påföljande år. Sedan inom civildepartementet genom tillkallade personer verk­

ställts en förberedande utredning av vissa till berörda lagstiftningsområde hö­

rande frågor, uppdrog Kungl. Maj:t enligt beslut den 18 oktober 1907 åt en

kommitté att undersöka möjligheten av en lagstiftning angående arbetsavtal och

att, för den händelse sådan lagstiftning funnes möjlig och lämplig, avgiva för­

slag till sådan lag ävensom att taga i övervägande andra i samband därmed stå­

ende frågor och avgiva de förslag, som kunde föranledas därav. Då nämnda

kommitté, vilken utarbetat men ej slutgiltigt antagit åtskilliga lagförslag, för­

klarade sig ur stånd att inkomma med sitt betänkande eller någon del därav i

sådan tid, att avlåtande av proposition till 1910 års riksdag kunde medhinnas,

fann Kungl. Maj:t den 12 september 1909 för gott att upplösa kommittén och

åt justitiedepartementet överlämna det vidare bearbetandet av berörda förslag,

vilka funnits lämpade att läggas till grund för en blivande lagstiftning. I an­

slutning till kommitténs förslag utarbetades därefter inom justitiedepartemen­

tet förslag till bland annat lag om kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbe­

tare, lag om särskild domstol i vissa arbetstvister, lag om vissa arbetsavtal och

lag om ändring i lagen angående medling i arbetstvister. Förslagen blevo ge­

nom proposition (nr 96) framlagda för 1910 års riksdag. Med anledning av

propositionen väcktes inom båda kamrarna ett stort antal motioner, åsyftande

dels avslag å ett eller flera av lagförslagen, dels ock ändring i de särskilda be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

13

stämmelserna. Det av riksdagen för behandling av förslagen tillsatta särskilda

utskottet tillstyrkte antagande av de tre förstnämnda förslagen med åtskilliga

ändringar. Medlingslagen, i fråga om vilken Kungl. Haj:ts förslag avsåg en­

dast en mindre jämkning, gjordes av utskottet till föremål för en mera genom­

gripande omarbetning. Vid ärendets behandling i kamrarna godkände desam­

ma i princip de föreslagna lagarna om kollektivavtal och om den särskilda dom­

stolen men stannade beträffande lagarnas innehåll i olika beslut. Ett av ut­

skottet uppgjort sammanjämkningsförslag antogs visserligen av första kamma­

ren men avslogs av den andra. Förslaget till lag om vissa arbetsavtal antogs

av första kammaren i huvudsaklig överensstämmelse med vad utskottet till­

styrkt men avslogs i sin helhet av andra kammaren. Utskottets förslag till ny

medlingslag godkändes av båda kamrarna men förslaget föll dock, enär dess

antagande av första kammaren gjorts beroende av antagandet av lagarna om

kollektivavtal och om arbetsdomstol. Vissa andra i propositionen framlagda

mindre lagförslag, vilka stodo i samband med den föreslagna arbetsavtalslagen,

blevo ej heller antagna av riksdagen.

Över de för 1910 års riksdag framlagda lagförslagen infordrades utlåtanden

Riksdagen

från åtskilliga myndigheter, varjämte tillfälle bereddes ett stort antal enskilda 1911'

sammanslutningar att yttra sig i frågan. Ett utförligt yttrande avgavs av

kommerskollegium, som dessförinnan infordrat utlåtande från statens förlik-

ningsmän i arbetstvister. Sedan förslagen därefter med ledning av riksdags­

behandlingen och de inkomna utlåtandena överarbetats inom justitiedeparte­

mentet avlämnade Kungl. Maj:t genom proposition (nr 43) till 1911 års riks­

dag förslag till lag om kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetare, lag om

särskild domstol i vissa arbetstvister och lag om vissa arbetsavtal samt dess­

utom till lag om vissa arbetstvister jämte andra i samband därmed stående lag­

förslag. Propositionen jämte åtskilliga i anledning därav väckta motioner hän­

visades till ett särskilt utskott, som hemställde om bifall till förslagen med vissa

ändringar beträffande de ifrågasatta lagarna om kollektivavtal, om vissa ar­

betstvister och om vissa arbetsavtal. Vid kammarbehandlingen godkände första

kammaren utskottets förslag, lagen om vissa arbetstvister dock endast under

förutsättning, att jämväl lagarna om kollektivavtal och om arbetsdomstol vunne

riksdagens bifall. Däremot blevo utskottets förslag avslagna av andra kam­

maren. Genom kamrarnas skiljaktiga beslut i frågan hade densamma ånyo

förfallit.

Berörda fråga upptogs åter, då Kungl. Maj:t den 18 juni 1915 anbefallde

Socialstyrel-

socialstyrelsen att verkställa undersökning, huruvida och i vad mån åtgärder, 6en

särskilt på lagstiftningens väg kunde åstadkommas i syfte att på verksamt sätt

befrämja arbetsfreden, ävensom att skyndsamt inkomma med yttrande angående

resultatet av den sålunda anbefallda utredningen.

Till fullgörande av nämnda uppdrag avgav socialstyrelsen den 13 juli 1916

utlåtande med förslag till lag om vissa åtgärder till främjande av arbetsfred,

h örslaget innehöll främst vissa bestämmelser angående arbetsavtal och kollek­

tivavtal samt angående deras rättsverkningar. Tillika föreslogos ändrade reg­

ler rörande medlingsmyndigheterna och deras verksamhet samt föreskrevos vissa

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

villkor för arbetsinställelse eller liknande åtgärd. Slutligen gåvos föreskrifter

om arbetsdomare och om särskild domstol i vissa arbetstvister.

över socialstyrelsens förslag avgåvos yttranden från åtskilliga myndigheter

samt ett stort antal arbetsgivar- och arbetarorganisationer. Med hänsyn till

de erinringar, som framförts i nämnda yttranden, blev förslaget icke i sin hel­

het framlagt för riksdagen. I anslutning till de i förslaget ingående bestäm­

melserna om medlingsmyndigheter och om arbetsdomare utarbetades däremot

inom civildepartementet förslag till lagar om medling i arbetstvister och om

särskilda skiljedomare i sådana tvister. Därjämte upprättades förslag till lag

om central skiljenämnd i vissa arbetstvister. Förslagen blevo genom proposi­

tion (nr 155) framlagda för 1920 års riksdag. Desamma antogos av riksda­

gen i huvudsaklig överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag, och den 28 maj

1920 (nr 245, 246 och 248) utfärdades nu gällande lagar om medling i arbets­

tvister, om central skiljenämnd för vissa arbetstvister och om särskilda skilje­

domare i arbetstvister. Den 31 december samma år (nr 898 och 899) utfärda­

des närmare föreskrifter angående medling och angående särskilda skiljedomare.

Riksdagen

Frågan om ytterligare åtgärder till bevarande av freden på arbetsmarknaden

1921.

upptogs vid 1921 års riksdag. Nämnda år väcktes inom båda kamrarna ett

flertal motioner i detta syfte. I anslutning till motionerna anhöll riksdagen i

skrivelse den 15 juni 1921 (nr 345), att Kungl. Maj:t måtte med beaktande av

vissa i skrivelsen berörda synpunkter till prövning upptaga, huruvida åtgärder

till arbetsfredens bevarande utöver vad redan vidtagits ytterligare kunde före­

tagas, samt för riksdagen framlägga de förslag, som kunde föranledas därav.

Med anledning av nämnda skrivelse tillkallade dåvarande chefen för social­

departementet efter därtill den 7 juli 1921 erhållet bemyndigande en sakkunnig

person att inom departementet biträda med utredning av bland annat frågan

om vidtagande utöver vad redan skett av åtgärder till arbetsfredens bevaran­

de. Genom beslut den 24 november 1922 förklarade emellertid Kungl. Maj:t,

att berörda utredningsarbete skulle vila från och med den 1 januari 1923 och

därefter icke upptagas utan särskilt medgivande.

Riksdagen

Vid 1924 års riksdag föreslogs i väckta motioner vidtagande av vissa ändrin-

1924' gar i de den 28 maj 1920 utfärdade lagarna om medling i arbetstvister, om

central skiljenämnd och om särskilda skiljedomare. Dessa förslag åsyftade att

på ett verksamt sätt förekomma öppna konflikter mellan arbetsgivare och ar­

betare samt att bereda utvägar för biläggande av tvister. I en annan motion

hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse begära, att den påbörjade men av­

brutna utredningen angående ytterligare åtgärder till arbetsfredens bevarande

snarast måtte återupptagas samt att för riksdagen bleve framlagda de förslag,

som av utredningen komme att föranledas. Motionerna föranledde icke någon

riksdagens åtgärd.

Den 27 september 1924 förordnade emellertid Kungl. Maj:t, att nyssnämnda

utredningsarbete skulle återupptagas, samt uppdrog åt socialstyrelsen att verk­

ställa utredningen och inkomma med det förslag, vartill densamma kunde giva

anledning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

15

Frågan om ytterligare åtgärder till tryggande av fred på arbetsmarknaden

Departe-

upptogs till behandling av min närmaste företrädare i ämbetet, som till stats- ^^chefen

rådsprotokollet den 29 januari 1926 anförde i huvudsak:

" iftg&ar*

Samhällets ingripande till arbetsfredens fromma hade i vårt land främst ägt

rum genom ett på växlande sätt anordnat förlikningsförfarande. Ehuru om­

dömet om förlikningsverksamheten rättvisligen måste utfalla mycket gynnsamt,

kunde dock berörda verksamhet icke förhindra, att smärre arbetskonflikter oav­

brutet följde på varandra och att arbetsmarknaden då och då allvarligt stördes

av mycket omfattande strejker eller lockouter. Orubbad arbetsfred vore ett så

betydelsefullt samhällsintresse, att nämnda konflikter hölle den offentliga de­

batten om möjligheten att skapa mera verksamma garantier för arbetsfredens

stabilitet ständigt levande. Även om det syntes vara befogat att stå skeptisk

gentemot föreställningen, att man i ett samhälle med djupgående intressemot­

sättningar mellan arbetstagare och arbetsgivare skulle genom lagstiftning eller

genom på särskilt sätt utformade avtal kunna förebygga alla arbetskonflikter,

borde ingen förutfattad mening få förhindra, att problemet om samhället och

arbetsfreden gjordes till föremål för en grundlig undersökning. Innan man

till närmare övervägande kunde upptaga frågan om mer eller mindre vittgåen­

de åtgärder på nämnda område, vore det enligt departementschefens mening

erforderligt att utröna, i vad mån medverkan kunde vinnas från de parter, mel­

lan vilka arbetskonflikterna direkt utkämpades. En undersökning därom borde

kunna utföras pa sa sätt, att representanter för landsorganisationen i Sverige

och för svenska arbetsgivareföreningen bereddes tillfälle att tillsammans med

personer, vilka kunde anses stå neutrala till själva intressefrågorna vid arbets­

konflikter, diskutera dithörande spörsmål. Då det från skilda utgångspunkter

maste anses önskvärt, att den industriella rättsordningen icke genombrötes av

avtalsbrott, syntes frågan om obligatorisk skiljedom i rättstvister böra hän-

skjutas till nämnda undersökning. Likaså borde undersökningen avse frågan,

huruvida lagens stadga borde givas åt den faktiska rättsordning, som under

tidernas lopp vuxit upp genom arbetarnas och arbetsgivarnas förenings-, för­

handlings- och avtalsväsende. Nära sammanhängande därmed vore frågan om

förenings- och förhandlingsrättens lagfästande. Jämväl nämnda fråga syntes

vid den ifrågasatta undersökningen böra upptagas till behandling, därvid hän­

syn borde tagas även till sådana löntagargrupper, vilkas kollektiva förhand­

lingsrätt ännu icke vunnit hävd. Slutligen borde undersökningen även omfatta

de särskilt ömtaliga frågorna om olika blockad- och bojkottmetoder, tillämpade

av arbetsgivare och arbetare, samt om möjligheterna för skiljedomsinstitutets

införande inom olika arbetsområden även i andra tvister än rättstvister. Av­

sikten med den undersökning, som departementschefen sålunda förordade, skulle

icke vara att fa till stand utarbetade förslag till bestämda åtgärder, utan un­

dersökningen avsage att lata olika grupper klart fixera sina ståndpunkter, så

att därom kunde avgivas en officiell rapport, vilken borde kunna bilda ett

fastare underlag för omdömet om ändamålsenligheten av vidare åtgärder till

arbetsfredens främjande genom lagstiftning eller på annat sätt. Därvid vore

det av lika vikt att få konstaterat, i vad mån samstämmighet kunde uppnås

16

Kungl. Maj:is proposition nr 39.

mellan de i undersökningen deltagande grupperna, som att erliålla upplys­

ning, i vad man meningsskiljaktigheter dem emellan alltjämt bestode.

I enlighet med hemställan av departementschefen förordnade därefter Kungl.

Maj :t, att för utförande av den föreslagna undersökningen skulle tillsättas en

delegation av nio personer, varjämte departementschefen bemyndigades dels att

till ledamöter av nämnda delegation utse tre personer samt uppdraga åt en av

dem att vara delegationens ordförande, dels ock att anmoda landsorganisationen

och svenska arbetsgivareföreningen att vardera utse tre ledamöter av samma

delegation.

Under åberopande av nämnda bemyndigande utsåg departementschefen sam­

ma dag till ledamöter i delegationen advokaten Eliel Löfgren, generaldirektören

och chefen för socialstyrelsen Gunnar Huss samt professorn Sigfrid Wallengren,

varjämte åt Löfgren uppdrogs att såsom ordförande leda delegationens arbete.

Efter anmodan utsågo landsorganisationen och arbetsgivareföreningen sina re­

presentanter i delegationen. Sedan Löfgren utnämnts till minister för utrikes

ärendena, utsåg jag den 14 juni 1926 landshövdingen Henning Elmquist att i

Löfgrens ställe vara ledamot av delegationen och ordförande i densamma.

Riksdagen

Redan före tillsättandet av omförmälda delegation hade i tre vid 1926 ars

1926.

riksdag väckta motioner framhållits behovet av åtgärder till främjande av ar­

betsfreden. Med anledning av dessa motioner anhöll riksdagen i skrivelse den

30 april 1926 (nr 167) om ytterligare åtgärder i berörda syfte. Riksdagen

framhöll häri bland annat, att frågan, huruvida det över huvud taget vore ända­

målsenligt att söka åstadkomma ytterligare åtgärder till arbetsfredens främ­

jande, icke borde göras beroende av de ståndpunkter, som komme att intagas

av de grupper, vilka vore företrädda inom delegationen. Även om en viss hän­

syn vid lagstiftningens utformande syntes böra tagas till åskådningarna inom

de åsyftade grupperna, borde de meningsskiljaktigheter dem emellan, som vore

att befara, icke tillmätas sådan betydelse, att de föranledde, att tanken på ytter­

ligare lagstiftning övergåves. Tydligt vore, att därvid åsyftades en lagstift­

ning, som vore rättvist avvägd, fri från ensidighet och avpassad efter ett demo­

kratiskt samhälles rättsordning. Då så lång tid förflutit, sedan riksdagen av­

låtit skrivelse till Kungl. Maj:t i berörda ärende, uttalade riksdagen den för­

väntan, att den pågående utredningen måtte så fullföljas, att förslag, som därav

föranleddes, snarast möjligt kunde föreläggas riksdagen. På grund av vad så­

lunda anförts anhöll riksdagen, att så snart Kungl. Maj :t ansåge det material

föreligga, som vore erforderligt för bedömande av frågan om lagstiftningsåt­

gärder till arbetsfredens bevarande, Kungl. Maj :t ville utan tidsutdräkt för

riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet,

I anledning av riksdagens sistnämnda skrivelse anmodade jag den 12 juli

1926 delegationens ordförande att skyndsamt inkomma med uppgift, huruvida

delegationen kunde under hösten 1926 före fullgörandet av sitt uppdrag i dess

helhet förebringa erforderligt material för bedömande av frågan om viss eller

vissa av ifrågavarande lagstiftningsåtgärder, samt att, därest berörda fråga

besvarades nekande, meddela ungefärlig uppgift om tiden, när arbetet i

dess helhet kunde beräknas vara avslutat. Till svar härå anmälde delega-

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

17

tionens ordförande i skrivelse den 14 juli 1926, att delegationen hyste för­

hoppning att före utgången av år 1926 åtminstone i väsentliga delar hava slut­

fört sitt uppdrag att få klarlagda olika berörda gruppers ståndpunkter till de

i statsrådsprotokollet den 29 januari 1926 angivna spörsmålen, så att officiell

rapport därom kunde avgivas.

Den 12 juli 1926 avlät jag jämväl en skrivelse till socialstyrelsen, däri jag

— under erinran att styrelsen den 27 september 1924 erhållit i uppdrag att

verkställa utredning och inkomma med förslag rörande åtgärder till arbets­

fredens bevarande — anhöll bland annat om uppgift angående den tid, inom

vilken den åt styrelsen sålunda uppdragna utredningen kunde beräknas vara

avslutad. Med anledning härav meddelade socialstyrelsen i skrivelse den 16

juli 1926, att styrelsen efter delegationens tillsättande ansett sig tills vidare

befriad från fullgörandet av förenämnda uppdrag, i den mån icke delegationen,

som erhållit bemyndigande därtill, funne påkallat anlita styrelsens medverkan.

Med hänsyn till dessa svar och då i riksdagsskrivelsen framhållits, att däri

avsedda lagstiftningsåtgärder borde vidtagas snarast möjligt, upptog jag till

övervägande frågan, huruvida icke någon del av ämnet lämpligen kunde utbrytas

och göras till föremal för särskild legislativ behandling. Det framstod därvid

klart, att till behandling främst borde upptagas spörsmålet om anlitande av

obligatorisk skiljenämnd eller domstol i tvister angående tolkning och tillämp­

ning av kollektivavtal. På grund härav riktade jag i september 1926 till dele­

gationens ordförande en förfrågan, huruvida delegationen inom den allra när­

maste tiden kunde avgiva rapport beträffande den del av undersökningen, som

avsåge frågan om parternas ställning till obligatoriskt rättsförfarande i sådana

tvister. Till svar härå anmälde delegationens ordförande i skrivelse den 21

september 1926, att av landsorganisationens representanter inom delegationen

upplysts, att man på arbetarsidan funne sig icke kunna slutgiltigt fixera sin

standpunkt till berörda spörsmål förrän efter hörande av landsorganisationens

representantskap. Man hade vidare meddelat, att representantskapsmöte av

praktiska skäl kunde avhållas först under december månad 1926. Vid sådant

förhållande kunde den åsyftade rapporten avlämnas tidigast under loppet av

samma månad.

Då det emellertid var uppenbart, att därest förslag i ämnet skulle kunna fram­

läggas för 1927 års riksdag, med förarbetena till desamma icke kunde anstå

till dess delegationen inkommit med sin omförmälda rapport, lät jag under hösten

1926 inom departementet igångsätta en förberedande utredning rörande möjlig­

heterna för en lagstiftning om rättsligt avgörande av tvister angående kollek­

tivavtals tolkning och tillämpning. Såsom material för denna utredning användes

förutom de lagförslag, som framlagts för 1910 och 1911 års riksdagar, det för­

slag, som år 1916 avlämnats av socialstyrelsen, ävensom de yttranden, som på

sm tid avgivits däröver av myndigheter och organisationer. Tillika erhöllos

från delegationen vissa inom densamma utarbetade förberedande promemorior,

varjämte utländsk lagstiftning beaktades. På grundval av detta material ut­

arbetades inom departementet preliminära utkast till lagar om kollektivavtal

samt om arbetsdomstolar.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 31 häft. (Nr 39.)

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

I skrivelse den 22 december 1926 anmälde delegationens ordförande, att det

icke blivit möjligt för delegationen att avgiva den i skrivelsen den 21 septem­

ber 1926 nämnda rapporten inom i samma skrivelse angivna tid eller före decem­

ber månads utgång. Vissa arbetsgivar- och arbetarorganisationer hade näm­

ligen ej för delegationen framlagt slutgiltigt fixerade ståndpunkter till före­

liggande spörsmål. Därtill komme, att flera av delegationens ledamöters tid

under de senaste månaderna starkt tagits i anspråk för andra offentliga upp­

drag av brådskande natur. Delegationens utredningar hade dock framskridit

så långt, att de i väsentliga delar förelåge färdiga i preliminärt skick och vore

föremål för slutlig omprövning. På grund av sålunda angivna förhållanden

kunde delegationen emellertid ej utfästa sig att tidigare än under loppet av mars

månad 1927 avlämna resultatet av sina utredningsarbeten.

Departe-

Med hänsyn till vad sålunda förekommit syntes det mig nödvändigt att till

:-to‘ndecember

förnyat övervägande upptaga frågan, huru utredningsarbetet på berörda om-

1936.

råde lämpligen borde bedrivas. Till statsrådsprotokollet den 30 december 1926

anförde jag därför bland annat:

Givetvis hade det, från vissa synpunkter sett, varit önskvärt, att frågan om

åtgärder för främjande av arbetsfred i hela dess vidd kunnat på en gång upp­

tagas till prövning och alla däri ingående spörsmål samtidigt företagas till av­

görande. Emellertid syntes detta icke för det dåvarande vara möjligt. Vid så­

dant förhållande vore det lämpligt, att uppgiften begränsades till det område,

där ett ingripande från lagstiftningens sida framför allt påkallades, nämligen

det genom kollektivavtal uppkommande förhållandet mellan arbetsgivare och

arbetare samt tvister i anledning därav. I synnerhet på nämnda område fram-

stode den nuvarade bristen på rättslig reglering såsom betänklig. Rättssäker­

heten krävde, att lösningen av dylika tvister icke bleve beroende av de stridande

parternas maktmedel. Därtill komme, att den betänksamhet, som inom intres­

serade kretsar gjorde sig gällande gent emot lagstiftning i omförmälda ämne

över huvud, vore mindre principiellt grundad och mindre skarpt betonad i fråga

om statens ingripande mot nämnda slag av tvister.

Jag ansåg mig därför böra förorda, att frågan om lagstiftningsåtgärder för

anordnande av ett obligatoriskt rättsförfarande i tvister på grund av kollek­

tivavtal omedelbart upptoges till särskild behandling. Detta syntes lämpligen

kunna ske i anslutning till det förberedande arbete, som under hösten utförts

inom departementet. För ärendets fortsatta behandling borde tillkallas särskil­

da sakkunniga. Ändamålsenligt vore, att därvid anlitades jämväl medlemmar

av delegationen. Därigenom möjliggjordes nämligen ett utnyttjande av den

erfarenhet, som vunnits under delegationens verksamhet. Arbetet borde med

hänsyn till riksdagens uttalade önskan bedrivas på sådant sätt, att förslag i

ämnet om möjligt kunde föreläggas 1927 års riksdag. Naturligen hade det varit

önskvärt, att före arbetets slutförande delegationens utlåtande förelegat, men

att uppskjuta det fortsatta utredningsarbetet i avvaktan på nämnda utlåtande

syntes dock icke vara nödvändigt. På det sätt jag antytt kunde nämligen dele­

gationens erfarenhet utnyttjas vid ärendets fortsatta behandling. Att döma av

delegationens utfästelse kunde man i varje fall förvänta, att då riksdagen hade

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

19

att taga ställning till omförmälda förslag, delegationens slutliga utlåtande

skulle föreligga. Vad anginge delegationens fortsatta arbete, borde detsamma

bedrivas enligt förut gällande grunder. Oavsett huru den särskilt upptagna

lagstiftningsfrågan löstes, syntes det vara av värde att erhålla kunskap om de

närmast intresserade parternas ställning såväl till nämnda fråga som till de

övriga problem, vilka hänskjutits till delegationen. Sedan densamma avgivit

sitt utlåtande, syntes ställning böra tagas till den fortsatta behandlingen av des­

sa andra problem. Jag utgick därvid från att delegationen komme att senast den

31 mars 1927 avgiva sin slutliga rapport.

I enlighet med av mig gjord hemställan förordnade därefter Kungl. Haj:t

Elmquist och Huss samt ordföranden i centrala skiljenämnden, revisionssekrete­

raren Arthur Lindhagen att såsom sakkunniga inom socialdepartementet bi­

träda vid fortsatt behandling av frågan om rättslig reglering av det genom kol­

lektivavtal uppkommande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare.

I skrivelse den 13 januari 1927 till delegationens ordförande meddelade

sedermera landsorganisationens tre representanter i delegationen, att de vore

förhindrade att taga vidare del i delegationens arbete. Såsom grund härför

framhöllo de bland annat, att då regeringen på de skäl jag anfört beslutit

tillkalla särskilda sakkunniga för att utarbeta förslag till lagstiftning, hade

regeringen intagit sin ståndpunkt utan hänsyn till delegationens utrednings­

arbete eller de meningar, som kunde vara till finnandes hos arbetsgivarnas

och arbetarnas organisationer. I anledning av den ringaktning regeringen

visat såväl de stora och vittomfattande frågor, varom det rörde sig, som dele­

gationens arbete, hade landssekretariatet ansett det olämpligt att vidare del­

taga i detsamma och att till delegationen insända något yttrande i de frågor,

som ursprungligen förelagts delegationen för utredning. Oaktat någon saklig

anledning till ytterligare lagstiftning på ifrågavarande område ej förefunnes,

vore landssekretariatet givetvis redo att avgiva yttranden vid remiss, som väl i

vanlig ordning komme att ske av de bebådade lagförslagen.

På grund av vad sålunda förekommit uppdrog Kungl. Maj:t den 21 januari

1927 åt de av departementschefen utsedda ledamöterna i arbetsfredsdelegatio-

nen, Elmquist och Huss, ävensom delegationens sekreterare att skyndsamt full­

följa och avsluta de av delegationen föranstaltade specialutredningarna rörande

vissa faktiska förhållanden av betydelse för arbetsfredsfrågans belysande.

Wallengren hade den 12 januari 1927 på egen begäran blivit entledigad från

uppdraget att vara ledamot av delegationen. Med skrivelse den 28 februari

1927 avlämnade Elmquist och Huss redogörelse för omförmälda utredningar.

Den 21 januari 1927 avlämnade jämväl bemälda, den 30 december 1926 Be saHun-

tillkallade sakkunniga — efter granskning och överarbetning av de inom social- ni9a

departementet uppgjorda preliminära utkasten -— utkast till lagar om kol­

lektivavtal och om arbetsdomstolar jämte kortfattad motivering. De av de

sakkunniga avlämnade utkasten torde få såsom bilagor fogas vid protokollet

i detta ärende (se bilagorna A och B). För de sakkunnigas motivering kommer

jag att redogöra i det följande.

Över de sakkunnigas utkast avgåvos efter remiss utlåtanden av socialstyrel-

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

sen, generalpoststyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, telegrafstyrelsen,

järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvaltningen

och domänstyrelsen. Socialstyrelsen fogade vid sitt utlåtande utdrag av pro­

tokoll, hållet vid sammanträde med sociala rådets sektion för arbetarskydd och

arbetarfrågor i allmänhet den 15 februari 1927. Arméförvaltningen och marin­

förvaltningen åberopade yttranden av en del underlydande förvaltningsorgan.

Vidare avgåvos yttranden av centralförbundet för socialt arbete, svenska

arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivarnes centralförening, Sveriges

redareförening, svenska järnvägarnas arbetsgivareförening, svenska tidnings-

utgivareföreningens arbetsgivaresektion, svenska städernas förhandlingsorgani­

sation, Värmlands och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening, Sveriges

bageriidkareförening, Stockholms bageriindustriförening, Sveriges charkuteri-

och slakteriidkares riksförbund, Sveriges bleck- och plåtslageriarbetsgivareför­

bund, Sveriges målarmästareförening, Sveriges skräddarmästares centralför­

ening, Sveriges trafikbilägares riksförbund, svenska frisörföreningen, Sve­

riges smides- och mekaniska verkstadsidkares riksförbund, lands-

sekretariatet, svenska textilarbetareförbundet, svenska lantarbetareförbundet,

svenska elektriska arbetareförbundet, Sveriges lokomotivmannaförbund, Sveri­

ges hotell- och restaurangpersonals förbund, Upplands lantarbetareförbund, te­

legraf- och telefonmannaförbundet, Sveriges fartygsbefälsförening, svenska

maskinbefälsförbundet, svenska järnvägarnas kontorspersonalförbund, svenska

automobilförareförbundet samt försvarsverkens civila personals förbund.

Landssekretariatet fogade vid sitt yttrande uttalanden från trettio till lands­

organisationen anslutna fackförbund.

Tillika inkommo skrivelser i ämnet från svenska eldareunionen och omkring

ettusenfemhundra fackförbundsavdelningar och andra arbetarsammanslutnin­

gar i olika delar av landet.

I åtskilliga av de avgivna yttrandena, för vilkas innehåll jag i det följande

kommer att närmare redogöra, framställdes anmärkningar mot de sakkunnigas

utkast. Vid anmälan i statsråd den 18 mars 1927 av fråga om anslag till

centrala skiljenämnden för vissa arbetstvister m. m. yttrade jag rörande de

framställda erinringarna bland annat, att en del av desamma syntes värda be­

aktande. I varje fall krävde de ett ingående övervägande. Ett tillgodoseende

av de gjorda ändringsyrkandena kunde ej ske utan en omarbetning av ut­

kasten. Uppenbart vore, att den ytterligare beredning av ärendet, som sålunda

krävdes, icke kunde bliva slutförd å sådan tid, att förslag i ämnet kunde fram­

läggas för 1927 års riksdag. Vid den sålunda ifrågasatta beredningen borde

även komma under övervägande, i vilken utsträckning frågan om särskilda

anordningar i syfte att förekomma arbetsinställelser i tvister, där staten eller

kommun vore part, kunde bringas till lösning.

Departe-

Frågan om ärendets fortsatta beredning upptogs av mig i statsråd den 12

l^Juli^1927 ■*'u^ 1927. Därvid redogjorde jag i korthet för vad som tidigare förekommit

samt framhöll vidare, att såsom av det anförda framginge, två i viss mån

skilda uppgifter förelåge: å ena sidan åstadkommandet av lagstiftning rörande

kollektivavtal och arbetsdomstolar, å andra sidan genomförandet av anordnin-

Kungl. Maj:f,s proposition nr 39.

21

gar, ägnade att förekomma arbetsinställelse i statens och kommunernas verk­

samhet.

Vad den först berörda frågan anginge, syntes, såsom jag påpekat den 18 mars

1927, en överarbetning böra ske av de omförmälda lagutkasten, med hänsyn

tagen till de från olika håll framställda anmärkningarna. Det kunde antagas,

att vissa av de uttalade önskemålen borde och kunde tillgodoses. Den omarbet­

ning av utkasten, som sålunda borde komma till stånd, syntes kunna verk­

ställas inom socialdepartementet. Arbetet borde bedrivas på sådant sätt, att

förslag i ämnet kunde framläggas för 1928 års riksdag.

Vidkommande det andra spörsmålet, frågan om tryggande av arbetsfreden

vid statens och kommunernas arbeten, kunde olika utvägar tänkas för vin­

nande av berörda syfte. I första hand syntes man därvid böra eftersträva

slutande av sådana kollektivavtal med arbetarna vid de olika företagen, att

därigenom parternas mellanhavanden på ett enhetligt sätt reglerades och for­

mer skapades för avgörande av uppkomna tvister. Angående det närmare in­

nehållet av dylika avtal kunde jag icke för det dåvarande yttra mig. I fråga

om sättet för biläggande av tvister under avtalstiden borde emellertid stadgas,

att förhandling skulle äga rum mellan parterna samt att, därest enighet icke

kunde på dylikt sätt vinnas, tvisten borde hänskjutas till en på lämpligt sätt

anordnad skiljenämnd. I anslutning därtill borde i avtalen föreskrivas, att

under avtalstiden arbetsinställelse eller andra stridsåtgärder icke under några

förhållanden finge förekomma, önskvärt vore ur arbetsfredens synpunkt även,

att i avtalen intoges bestämmelser rörande förfarandet, därest vid avtalstidens

utgång parterna icke kunde enas om nytt avtal. Möjlighet syntes för dylikt

fall böra beredas att under fullt betryggande former reglera parternas förhål­

lande även efter angivna tid. Därest avtal av det innehåll jag sålunda berört

allmänt komme till användning inom statens och kommunernas verksamhets­

områden, skulle tydligen därmed arbetsfreden i hög grad betryggas. För de

närmast intresserade parterna skulle dylika avtal därjämte medföra betydande

direkta fördelar. Till förmån för arbetarna skulle genom en sådan anordning

allmänt erkännande givas åt rätten att ingå kollektivavtal och att träda i för­

handling med arbetsgivaren. För det allmänna såsom arbetsgivare och jämväl

för arbetarna skulle det vara en stor fördel att i avtal fastsloges, att arbets­

villkoren på förenämnda områden alltid skulle regleras på fredlig väg och

att genom överenskommelse förbud skulle skapas mot arbetsinställelser av

alla slag.

;>$

Jag förbisåge icke, att, särskilt vad anginge kommunerna, avsevärda svå­

righeter kunde möta mot genomförande av en anordning, sådan som den ifråga­

satta. Det syntes mig emellertid lämpligt, att denna fråga gjordes till föremål

för grundlig utredning. Därvid borde främst undersökas, huruvida kollektiv­

avtal av det innehåll jag antytt kunde upprättas för statens och kommunernas

verksamhet. Om det funnes lämpligt, borde vidare enhetliga normer upp­

ställas för innehållet i dylika avtal. Även andra åtgärder för arbetsfredens

frygg^nde på ifrågavarande område borde emellertid komma under övervägande.

,Vid utredningen måste särskild hänsyn tagas till de i viss mån olikartade

förhållanden, som, jämfört med statens verksamhet, rådde beträffande kom­

munerna.

Den utredning jag sålunda ifrågasatte syntes böra utföras av sakkunniga,

tillkallade inom socialdepartementet. Därjämte borde till samarbete med

dessa inkallas såväl representanter för dem av statens verk, vid vilka användes

personal i arbetarställning, samt för kommunerna som ock ombud för de ar­

betarorganisationer, vilkas medlemmar i någon större omfattning skulle kom­

ma att beröras av de föreslagna åtgärderna. I den mån riksdagens medverkan

kunde komma att krävas för genomförande av blivande förslag i ämnet, syntes

det mig önskvärt, att frågan kunde föreläggas 1928 års riksdag.

Enligt av mig gjord hemställan bemyndigade därefter Kungl. Maj:t mig att

tillkalla högst sex sakkunniga att verkställa utredning rörande anordningar,

ägnade att förekomma arbetsinställelser i tvister, däri staten eller kommun

vore part. Tillika erhöll jag bemyndigande att till samarbete med nämnda sak­

kunniga inkalla representanter för statens verk och kommunerna samt ombud

för de arbetarorganisationer, vilkas medlemmar skulle komma att beröras av de

ifrågasatta anordningarna. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade jag

såsom sakkunniga Elmquist, ordförande, samt byråchefen i socialstyrelsen J.

A. E. Molin och tillförordnade sekreteraren i samma ämbetsverk O. Ekblom.

De sakkunniga hava börjat sitt arbete.

I anslutning till mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 12 juli 1927 lät

jag vidare inom socialdepartementet verkställa en omarbetning av de sakkun­

nigas utkast till lagar om kollektivavtal och om arbetsdomstolar, därvid de

anmärkningar, som framställts i de inkomna utlåtandena, såvitt möjligt be­

aktades. Såsom resultat av detta arbete föreligga nu förslag till lagar om

kollektivavtal och om arbetsdomstol.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Kollektivavtalens utbredning in. in.

För att klargöra betydelsen av den nu föreliggande lagstiftningsfrågan torde

det vara lämpligt att något beröra kollektivavtalens utbredning i vårt land.

Den kollektiva avtalsformen vann i början av 1900-talet hastigt terräng i

Sverige. Kollektivavtal upprättades inom ett flertal näringsgrenar såväl inom

storindustrien som hantverket och även vissa delar av transportverksamheten.

En kraftig tillbakagång inträdde visserligen efter 1909 års storstrejk, men

från och med år 1915 har kollektivavtalets betydelse åter vuxit. Nu antydda

utveckling framgår av följande sammanställning ur den officiella statistiken

över kollektivavtal:

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

23

i r

Antal kollek­

tivavtal

Antal av kollektivavtal berörda

arbetsgivare

arbetare

Vi 1908.....................................................................

1.971

11,241

255,950

» 1909 .....................................................................

2,365

12,936

318,190

> 1910 .....................................................................

1,765

9,410

254,000

■- 1911............................................................. ■

1,617

9,289

251,625

» 1912 .....................................................................

1,476

8,547

229.792

> 1913 .....................................................................

1,457

8,240

226,885

» 1914 .....................................................................

1,448

8,300

233,020

> 1915 .....................................................................

1,408

8,168

244,390

> 1916 .....................................................................

1,457

8,320

255,731

> 1917 .....................................................................

1,586

8,305

265,517

> 1918 .....................................................................

1,779

9,070

297,346

> 1919 .....................................................................

2,041

10,549

316,772

» 1920 .....................................................................

2,154

11,532

378,889

s,/is 1920 .....................................................................

2,256

12,404

424,366

> 1921 .....................................................................

1,876

11,105

348,675

> 1922 .....................................................................

1,762

10.923

312,765

> 1923 .....................................................................

1,975

11,437

391,197

» 1924 .....................................................................

2,214

12,614

413,181

> 1925 .....................................................................

2 455

13,610

451,592

> 1926 .....................................................................

2.617

14,300

464,503

Hela antalet lönarbetare i Sverige beräknas uppgå till omkring 1.2 miljoner.

Då antalet av kollektivavtal berörda arbetare för närvarande utgör omkring

460,000, har alltså något mer än en tredjedel av samtliga lönarbetare sina ar­

betsvillkor reglerade genom kollektivavtal.

Den kollektiva avtalsformen är starkt företrädd inom vissa arbetsområden,

medan den inom andra fått ringa eller nästan ingen tillämpning. Det är

framför allt inom fabriksindustrien och byggnadsverksamheten som kollek­

tivavtalet funnit användning. Kollektivavtalen inom dessa områden torde be­

röra direkt omkring 75 procent av hela antalet sysselsatta arbetare.

För jordbruket och skogshanteringen har kollektivavtalet relativt liten be­

tydelse. Inom det större jordbruket (brukningsdelar av över 50 hars storlek),

som sysselsätter cirka 100,000 lönarbetare, beröras direkt endast cirka 10

procent av arbetarna av kollektivavtal. Inom skogshanteringen har den kol­

lektiva avtalsformen kommit till användning i större mån endast i Värmland

och Bergslagen (cirka 15,000 arbetare).

Inom samfärdseln gälla enligt föreliggande uppgifter kollektivavtal för om­

kring 50,000 arbetare (inklusive enskilda järnvägarnas trafik- och kontors­

personal). Inom handelsnäringen äro endast cirka 7,000 arbetare berörda av

kollektivavtal.

I fråga om kollektivavtalens giltighetsområde brukar man skilja mellan

tre huvudtyper av kollektivavtal, nämligen riksavtal, ortsavtal och avtal för

enskilda arbetsplatser (lokal- eller fabriksavtal), vartill kommer en mellan­

form mellan riks- och ortsavtal, benämnd distriktsavtal.

Ett riksavtal omfattar i regel ett flertal arbetsställen inom en industri eller

ett yrke i hela landet. Det ingås mellan de riksorganisationer, som å ömse

sidor finnas på området, och dess räckvidd begränsas alltså till de företag å

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

olika orter, vilkas arbetsgivare och arbetare tillhöra riksorganisationerna.

Som garant å arbetsgivarsidan står alltid ett industri- eller yrkesförbund, å

arbetarsidan ett fack- eller industriarbetarförbund eller, såsom i vissa fall,

flera sadana förbund. Riksavtalet inom mekaniska verkstadsindustrien är,

exempelvis, undertecknat av fem fackförbund och enligt förhandlingsproto­

koll godkänt av ytterligare två förbund. Pappersbrukens riksavtal är å ar­

betarsidan avslutat förutom av svenska pappersindustriarbetareförbundet av

fyra förbund, till vilka en del specialarbetare äro anslutna.

Med ortsavtal förstas sadana avtal, som omfatta hela eller större delen av

en näringsgren eller ett yrke på en ort. Typiska sådana äro byggnadsfackens

avtal, vilka upprättas mellan en platsorganisation av arbetsgivare (byggmä-

starförening) och en fackförening (avdelning av något av byggnadsarbetar-

förbunden). Till denna grupp kunna räknas även en del avtal inom möbel­

industrien, livsmedelsbranschen och handelsarbetarfacket.

Kollektivavtal, som träffas mellan en oorganiserad arbetsgivare och fack­

föreningen vid hans företag, har givetvis sin giltighet begränsad till detta före­

tag. Sadana rent lokala avtal förekomma emellertid i stor utsträckning även

hos arbetsgivarorganisationernas medlemmar, exempelvis inom sågverksindu­

strien, sockerindustrien, tändsticksindustrien m. fl. Ehuru avtalens allmän­

na innehåll och i viss utsträckning även specialbestämmelser vanligen över­

enskommas vid centrala förhandlingar mellan organisationerna å ömse sidor,

träffas själva avtalen lokalt, mellan vederbörande arbetsgivare och fackför­

eningen på platsen.

Inom några näringsområden hava kollektivavtalen — bl. a. på grund av or-

ganisationsförhållandena — erhållit en vidsträcktare giltighetsrayon än orts-

avtalen, men utan att de kunna betecknas såsom riksavtal. Sådana avtal,

s. k. distriktsavtal, förekomma vid jordbruket, där avtalen ingås mellan läns-

föreningar av jordbrukare och motsvarande distriktsorganisationer av lantar­

betarnas organisation. Inom stenindustrien och några andra industrigrenar

äro förhållandena likartade.

Förekomsten av de nu nämnda olika slagen av kollektivavtal framgår av

nedanstående sammanställning över vid årsskiftena 1907/08, 1920/21 och

1926/27 gällande kollektivavtal och därav berörda arbetare:

1907/08

1920/21

1926/27

Riksavtal

Antal

avtal

9

33

39

Antal arbetare

absolut

%

41,006

190,621

179,382

16.1

43.6

38.6

Ortsavtal

Antal

avtal

781

646

824

Antal arbetare

absolut

%

84,083

52,946

73,422

12.1

15.8

Lokala vtal

Antal

avtal

1,105

1,550

1,703

Antal arbetare

absolut

111.750

159,931

167,923

43.6

36.5

36.2

Distriktsavtal

Antal

avtal

Antal arbetare

absolut

76

49

51

19,111

34,089

43,776

7.5

7.8

9.4

Med nu nämnda siffror böra sammanställas uppgifterna rörande antalet ar­

betsinställelser, därav berörda arbetsgivare och arbetare samt genom arbets­

inställelserna förlorade arbetsdagar. Ur den officiella statistiken hava hämtats

följande siffror:

Ilungl. Maj:ts proposition nr 39.

25

Arbetsinställelser under åren 190S—1926.

År

Strejker

Lockouter

Arbetsinställelser av

blandad karaktär1

Hela antalet

Antal

förlorade

arbets­

dagar 2

An­

tal

Ar­

bets­

givare

Arbe­

tare

An­

tal

Ar­

bets­

givare

Arbe­

tare

An­

tal

Ar­

bets­

givare

Arbe­

tare

i

arb.-. arbets-

inst.j givare

arbe­

tare

1908

229

473

17,187

38

125

2,672

35

826

20,498 302

1,424

40,357 1,842,200

1909

102

7,707 229,248

22

451

71,364

14

30

1,137 138

8,188 301,749 11,799,700

1910

66

127

3,420

5

5

101

5

14

150

76

146

3,671

39,000

1911

85

150

4,940

9

1,759

15,145

4

11

491

98

1,920

20,576

569,800

1912

108

168

5,797

4

337

2,166

4

284

2,017 116

789

9,980

292,100

1913

118

203

9,574

1

1

17

—

—

— 119

204

9,591

303,300;

1914

105

181

8,832

8

64

5,368

2

2

185 115

247

14,385

620,500|

1915

70

100

4,277

7

7

813

3

3

29

80

no

5,119

83,300

1916

218

474

19,287

2

2

41

7

23

1,383 227

499

20,711

474,700

1917

458

1,399

45,019

8

8

1,016

9

17

666 475

1,424

46,701 1,108,800

1918

668

1,756

50,377

10

10

756

30

923

10,090 708

2,689

61,223 1,436,400

1919

414

1,977

69,980

10

10

727

16

376

10,334 440

2,363

81,041 2,295,900

1920

455

1,952

42,657

9

544

37,988

22

458

58,394 486

2,954 139,039 8,942,500

1921

302

1,913

44,053

22

38

742

23

371

4,917 347

2,322

49,712 2,663,300

1922

354

1,069

43,547

11

17

287

27

174

31,845 392

1,260

75,679 2,674.600

1923

192

488

42,995

6

158

21,506

8

151

38,395 206

799 102,896 6,907,400

1924

238

704

19,495

11

22

1,545

12

151

2,936 261

877

23,976 1,204,500

1925

211

994

20,438

15

550 117.772

13

33

7,568 239

1,577 145,778 2,559,700

1926

191

350

28,046

4

101

24,116

11

53

729 206

504

52,891

1,711,200

1 Denna kategori omfattar dels sådana konflikter, vilka arbetsgivarna karakteriserat som strejker

men arbetarna som lockouter, dels sådana, vid vilka arbetsinställelsen utbrutit i form av strejk, som

sedermera följts av lockoutförklaring.

2 Dessa hava räknats på det år, under vilket de förlorades, även om arbetsinställelsen påbörjats

och redovisats tidigare.

Främmande rätt.

Lagbestämmelser rörande kollektivavtal finnas i ett flertal främmande län­

der. Den norska lagen den 5 maj 1927 om arbetstvister innehåller sålunda

bland annat föreskrifter om kollektivavtal, om olovlig arbetsinställelse samt om

skadestånd för brott mot kollektivavtal och för dylik arbetsinställelse. I den

danska lagen den 4 oktober 1919 om den ständiga skiljedomstolen givas regler

om kollektivavtal och om påföljd för överträdelse av sådana avtal. I Fin­

land har den 22 mars 1924 utfärdats lag om kollektivavtal, vilken reglerar

Bes tämmel­

ser rörande

kollektiv­

avtal.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Särskilda

organ för

prövning a\

kollektiva

tvister.

kollektivavtalet och dess rättsverkningar. Bestämmelser om kollektivavtal

givas för Tyskland i förordningen den 23 december 1918 om kollektivavtal,

arbetar- och funktionärsnämnder samt skiljedom i arbetstvister, vilken endast

ger vissa allmänna regler om dylika avtal. Emellertid har på riksarbets-

ministeriets föranstaltande utarbetats och under år 1921 offentliggjorts ett för­

slag till lag om kollektivavtal, innebärande en systematisk reglering av dylika

avtal. För Österrikes del givas föreskrifter om kollektivavtal i lagen den 18 de­

cember 1919 om inrättandet av skiljenämnder och om kollektivavtal. Nämnda

lag inskränker sig huvudsakligen till att helt kort angiva kollektivavtalets

verkan och kretsen av personer, som bliva bundna av avtalet. Däremot

inlåter sig lagen icke på en närmare reglering av kollektivavtalet. Denna regle­

ring har uppskjutits i avbidan på en tilltänkt bearbetning av den österrikiska

arbetsrätten. Ej heller den schweiziska lagstiftningen bar närmare reglerat kol­

lektivavtalet. Emellertid innehåller den schweiziska civillagboken, enligt lagen

den 30 mars 1911 om komplettering av nämnda lagbok, vissa allmänna bestäm­

melser rörande kollektivavtalet och dess verkningar. I Frankrike har genom

lagen den 25 mars 1919 om kollektivavtal i Code du travail et de la prévoyance

sociale insatts ett nytt kapitel, som närmare reglerar kollektivavtalet. Den

belgiska lagstiftningen innehåller icke några regler rörande kollektivavtal,

ehuru lagen den 31 mars 1898 om fackföreningarna synes förutsätta slutandet

av sådana avtal. Däremot hava inom parlamentet väckts flera förslag om

lagstiftning i detta ämne. Den i Nederländerna gällande allmänna lagen ger

i en artikel vissa grundläggande principer rörande kollektivavtal. Dessutom

bar den nederländska regeringen den 22 september 1926 för generalstaterna

framlagt ett förslag till lag om reglering av det genom kollektivavtal upp­

kommande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare. Förslaget blev med

vissa ändringar antaget av andra kammaren. Då jag i det följande talar om

det nederländska förslaget, avses därmed regeringsförslaget i dess för general-

staterna framlagda avfattning.

För innehållet i en del av de nu berörda författningarna kommer jag att

redogöra i samband med behandlingen av bestämmelserna i de inom departemen­

tet överarbetade förslagen.

I ett mycket stort antal främmande länder har man genom lagbestämmelser

anordnat särskilda former för avgörande av kollektiva tvister mellan arbets­

givare och arbetare. Härvid har man i regel gjort skillnad mellan, å ena sidan,

tvister rörande tolkning och tillämpning av gällande kollektivavtal — med en

oegentlig beteckning kallade rättstvister — och, ä andra sidan, tvister angå­

ende frågor, som icke reglerats genom dylikt avtal, däribland framför allt

angående upprättandet av kollektivavtal — intressetvister. För avgörande av

dessa båda grupper av tvister hava olika system kommit till användning. På

vissa håll bar man anordnat ett obligatoriskt rättsförfarande, innebärande skyl­

dighet för parterna att låta uppkomna tvister med bindande verkan avgöras

av därför bildade statsorgan. Dessa organ hava anordnats antingen såsom

domstolar eller såsom skiljenämnder. På andra håll har förfarandet byggts

på frivillighetens grund. Staten har där allenast ställt till förfogande vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

27

organ för prövning av uppkomna tvister, och det ankommer på parterna att

gemensamt besluta, huruvida dessa organ skola tagas i anspråk. Omförmälda

organ hava karaktär av skiljenämnder. Rörande lagstiftningen på detta område

får jag hänvisa till den översikt rörande utländsk lagstiftning om medling och

skiljedom i arbetstvister, utarbetad av byråchefen N. Bergsten, vilken ingår

bland omförmälda av Elmquist och Huss den 28 februari 1927 avlämnade utred­

ningar till belysande av arbetsfredsfrågan. Här må endast erinras om följande.

Enligt lagen den 5 maj 1927 om arbetstvister finnes i Norge en särskild

domstol, arbetsrätten, som har att handlägga mål om kollektivavtals giltighet,

rätta innebörd eller bestånd, om krav, som grunda sig på kollektivavtal, samt

om påföljd för förening av avtalsbrott eller olovlig arbetsinställelse. Under

mål om kollektivavtal kan även inbegripas krav, som grundar sig på ett en­

skilt arbetsavtal, därest kravet blir omedelbart avgjort genom domen i huvud­

saken. Arbetsrätten består av ordförande och sex andra ledamöter. Ordföran­

den, övriga ledamöter samt två suppleanter för envar av de sistnämnda ut­

nämnas av konungen för tre år. Ställföreträdare för ordföranden förordnas

vid varje tillfälle, då så är behövligt. Av ledamöterna utses två efter förslag

av arbetsgivarorganisationer och två efter förslag av fackföreningar. På sam­

ma sätt förordnas suppleanter för nämnda ledamöter. Rätt att avgiva förslag

tillkommer arbetsgivarorganisation, som omfattar minst etthundra arbetsgivare,

vilka tillsammans sysselsätta minst tiotusen arbetare, samt fackförening, som

omfattar minst tiotusen arbetare. Bland kompetensvillkoren för ledamöterna

märkas, att de skola hava fyllt trettio år och icke få vara medlemmar i fack­

förenings eller arbetsgivarorganisations styrelse eller vara fast anställda i så­

dan förenings tjänst. Ordföranden och en av de två andra ledamöter, som

tillsättas utan förslag, skola dessutom uppfylla de villkor, som föreskrivas

för ledamöter av Norges högsta domstol. Den andre av nämnda ledamöter

får icke innehava sådan ställning eller sådan verksamhet, att han kan be­

traktas som representant för någon av parterna. Ledamöterna skola avgiva

skriftlig försäkran, att de samvetsgrant skola uppfylla dem åliggande plikter.

Märkas bör, att i Norge enligt en särskild lag den 5 maj 1927 om tillägg till

lagen om arbetstvister finnes obligatoriskt skiljedomsförfarande i intressetvister.

Finner konungen, att en tvist om arbets- eller lönevillkor eller andra arbets­

förhållanden, som icke omfattas av kollektivavtal, sätter betydande samhälls­

intressen i fara och har medling försökts utan resultat, kan han sålunda för­

ordna, att tvisten skall avgöras av en särskild skiljenämnd.

I Danmark finnes enligt lagen den 4 oktober 1919 om den ständiga skilje­

domstolen ett särskilt organ för prövning av vissa arbetstvister. Denna skilje­

domstol har att med uteslutande av de allmänna domstolarna handlägga tvister

mellan organisationer, när saken rör brott mot överenskommelser mellan en

arbetarorganisation å ena, och en arbetsgivarorganisation eller en enskild ar­

betsgivare, å andra sidan. Skiljedomstolen skall bestå av sex ordinarie leda­

möter och sexton suppleanter samt en ordförande och två eller tre vice ord­

förande. Så länge den danska arbetsgivarföreningen och de samverkande fack­

förbunden i övervägande grad representera landets i lantbruk och skogsbruk

Norge.

Danmark.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Finland.

Tyska riket.

samt industri, hantverk, transport och jordarbete sysselsatta arbetsgivare och

arbetare, skola dessa föreningar utse vardera tre medlemmar och åtta

suppleanter. Därest nämnda organisationer skulle upphöra att på dy­

likt sätt företräda parterna, skall inrikesministern vidtaga åtgärder för

åstadkommande av ändring i lagen. Valet gäller för två år. Ordförande

och vice ordförande väljas av de ordinarie medlemmarna för varje år.

Kommer val av ordförande eller vice ordförande icke till stånd, skola

presidenterna i Danmarks högsta domstol och övriga kollegiala domstolar i

Köpenhamn företaga valet bland nämnda domstolars juridiskt bildade med­

lemmar. Ordföranden, vice ordförandena samt en av de från vardera sidan

valda medlemmarna och motsvarande antal suppleanter skola hava domar­

kompetens. Det bör påpekas, att inom en år 1925 tillsatt kommission för ut­

redning av spörsmålet om förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare en

minoritet förordat införande av obligatorisk skiljedom i sådana arbetskonflik­

ter, där mycket omfattande samhällsintressen stode på spel, och där företagen

medling visat sig resultatlös.

Bestämmelser om särskilda organ för prövning av tvister om kollektivavtal

finnas icke i finsk rätt. Enligt lagen den 22 mars 1924 om kollektivavtal

skola tvister, som föranledas av dylika avtal, handläggas av allmän domstol.

Emellertid har från vissa håll gjorts gällande, att denna anordning medförde

olägenheter, särskilt för behandlingen av mindre löne- och andra frågor, då

det icke lönade sig att för deras skull sätta i gång den dyrbara och långsamt

arbetande domstolsmekanismen. För avgörandet av dithörande tvister borde

därför införas snabbt och billigt arbetande organ, och intill dess sådana kom­

mit till stand borde man i möjligaste man taga i bruk det frivilliga skilje-

mannaförfarandet. Då erfarenhet vunnits om lagen angående kollektivavtal,

borde för de rättstvister, som föranleddes av dylika avtal, grundas en särskild

sakkunnig domstol.

Ett system av specialdomstolar för arbetstvister finnes i Tyskland. En­

ligt arbetsdomstolslagen den 23 december 1926 skall rättsskipningen i dylika

tvister åligga särskilda domstolar, nämligen arbetsdomstolar, landsarbetsdom-

stolar och riksarbetsdomstolen. Arbetsdomstolarna äro med uteslutande av

de allmänna domstolarna behöriga att döma i alla slag av rättstvister mel­

lan arbetsgivare och arbetare samt mellan de sistnämnda inbördes. Detta gäl­

ler såväl tvister rörande enskilda arbetsavtal som tvister, vilka hava sin

grund i kollektivavtal eller i vidtagandet av otillåtna stridsåtgärder. Ar­

betsdomstolar upprättas såsom självständiga domstolar i regel en för varje

ordinarie underdomstols område och skola bestå av erforderligt antal ord­

förande, vice ordförande och bisittare. Av bisittarna skall halva antalet ta­

gas bland arbetsgivarna och halva antalet bland arbetarna. Ordförande och

vice ordförande utses av vederbörande förbundsstats justitieförvaltning i sam­

råd med dess chefsmyndighet för socialförvaltningen. De skola i regel vara or­

dinarie domare eller, om undantag härifrån göres, besitta domarkompetens samt

med hänsyn till sin ställning vara att anse varken såsom arbetsgivare eller ar­

betare. Endast personer med kunskaper och erfarenhet på det arbetsrättsliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

29

och sociala området kunna komma i fråga till dessa befattningar. Deras inne­

havare utses för minst ett och högst nio år. Vad bisittarna beträffar, äga arbets-

givar- och arbetarorganisationer att upprätta förslag härå, och bland de sålunda

föreslagna kallar den högsta förvaltningsmyndigheten i vederbörande förbunds-

stat i samförstånd med presidenten i landsdomstolen ett erforderligt antal till

bisittare för en tid av tre år. Bisittare måste hava fyllt tjugufyra år och inom

domstolens område hava under minst ett år utövat verksamhet som arbets­

givare eller arbetare. För behandling av tvister mellan arbetsgivare och

arbetare samt mellan arbetsgivare och förvaltningspersonal uppdelar sig ar­

betsdomstolen på två avdelningar. Om behov därav föreligger, kunna även

särskilda fackavdelningar upprättas för handläggande av tvister inom vissa

yrken och näringsgrenar samt för vissa grupper av arbetare eller för­

valtningspersonal. Antalet avdelningar inom varje arbetsdomstol bestämmes

av förbundsländernas justitieförvaltning i samförstånd med den högsta myn­

digheten för socialförvaltningen. Domstolsavdelning är beslutför, om den be­

står av en ordförande och två bisittare, varav en representerande arbetsgivar­

na och en arbetarna. Från arbetsdomstolarna kan i vissa fall talan fullföl­

jas till landsarbetsdomstolarna. Landsarbetsdomstolar upprättas i vederbö­

rande förbundsstater i anslutning till där befintliga landsdomstolar. Lands-

arbetsdomstolen arbetar på avdelningar. ,Varje avdelning förutsättes bestå av

en ordförande och två bisittare, varav en arbetsgivar- och en arbetarrepresen­

tant. Ordförande och vice ordförande utses av vederbörande förbundsstats ju­

stitieförvaltning i samförstånd med chefsmyndigheten för socialförvaltningen

bland landsdomstolens ordförande och ständiga ledamöter. De böra äga kun­

skaper och erfarenhet på det arbetsrättsliga och sociala området. Bisittarna,

av vilka hälften skall representera arbetsgivare och hälften arbetare, utses på

samma sätt som bisittarna i arbetsdomstolar, d. v. s. genom vederbörande stats

högsta förvaltningsmyndighet i samförstånd med presidenten i landsdomstolen

enligt förslagslistor, upprättade av arbetsgivar- och arbetarorganisationer. Va­

let gäller även beträffande dessa domstolar för tre år, och till bisittare kunna

utses endast personer, som fyllt trettio år samt minst tre år varit bisittare i

arbetsdomstol. Landsarbetsdomstolens utslag kan i vissa fall överklagas ge­

nom revisionsansökan till riksarbetsdomstolen. Sistnämnda domstol upprät­

tas i anslutning till rikets allmänna högsta domstol. Den skall arbeta på av­

delningar och varje avdelning förutsättes skola bestå av en ordförande, två

juridiska bisittare och två andra bisittare, av vilka en skall representera ar­

betsgivarna och en arbetarna. Ordförande utses bland riksdomstolens senats-

presidenter, vice ordförande bland riksdomstolens senatspresidenter eller le­

damöter och de juridiska bisittarna bland riksdomstolens ledamöter. Samt­

liga dessa skola besitta kunskaper och erfarenhet på det arbetsrättsliga och

sociala området. Arbetsgivar- och arbetarrepresentanterna i riksarbetsdom-

stolen utses av riksarbetsministern i samförstånd med riksjustitieministem

för en tid av tre år enligt förslagslistor, upprättade av arbetsgivarnas och ar­

betarnas huvudorganisationer. De skola hava uppnått en ålder av trettiofem

år och sedan en längre tid tillbaka hava varit verksamma som arbetsgivare el­

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Österrike.

Schweiz.

Frankrike.

Belgien.

ler arbetare i Tyskland. Lekmannabisittare i samtliga instanser skola genom

ed förpliktas att fullgöra dem åliggande uppgifter. Enligt den tyska förord­

ningen den 30 oktober 1923 om förlikningsväsendet kan i vissa fall såsom en

sista utväg förekomma obligatorisk skiljedom i intressetvister.

I Österrike finnas enligt lagen den 5 april 1922 om industridomstolar med

däri sedermera vidtagna ändringar särskilda domstolar för prövning av tvister

rörande enskilda arbets- och tjänsteförhållanden. Däremot hänföras de på

kollektivavtal grundade tvisterna till de allmänna domstolarna. I dylika mål

kan utlåtande rörande tolkning av kollektivavtal inhämtas från de förliknings-

nämnder, som enligt lag den 18 december 1919 om inrättande av skiljenämn­

der och om kollektivavtal skola finnas bland annat för medling i arbets­

tvister.

Jämväl i ett stort antal schweiziska kantoner har införts särskild lagskip-

ning för individuella tvister mellan arbetsgivare och arbetare. För tvister grun­

dade på kollektivavtal kan understundom förekomma ett skiljedomsförfarande.

Detta kan sägas hava halvobligatorisk karaktär, i det att å ena sidan tvisten

i sista hand även mot parternas önskan kan underställas skiljedom, under

det att å andra sidan skiljedomen icke blir bindande för parterna, därest båda

eller endera av dem inom viss tid förklarar sig icke kunna antaga densamma.

Skiljedom meddelas i dylika fall av de med stöd av fabrikslagen den 18

juni 1914 upprättade förlikningsnämnderna. Sammansättningen av dessa

nämnder växlar i de olika kantonerna. I en del av dem förekommer ett pari-

tetiskt system, d. v. s. nämnderna bestå av ett lika antal arbetsgivare och

arbetare med en opartisk ordförande. I en kanton är förlikningsnämnden sam­

mansatt av rent neutrala element med möjlighet att vid behov tillkalla fack­

kunniga personer som rådgivande bisittare. Inom övriga kantoner förekom­

mer under olika former ett blandat system. På vissa håll gäller, att då

förlikningsorganen tjänstgöra såsom skiljenämnder, antalet opartiska leda­

möter ökas.

Sedan lång tid tillbaka hava i Frankrike funnits särskilda rättsskipnings-

organ för prövning av tvister mellan arbetsgivare och arbetare rörande en­

skilda arbetsavtal. Bestämmelserna härom äro sammanförda i fjärde boken

första avdelningen i Code du travail et de la prévoyance sociale. Tvister, som

hava sin grund i kollektivavtal, kunna enligt andra avdelningen i nämnda bok

hänskjutas till avgörande av skiljemän. För dylikt hänskjutande kräves sam­

tycke av båda parterna. Enas parterna om att anlita skiljedom, skola de

utse en skiljedomare eller ock välja en eller flera skiljedomare vardera. Om

dessa skiljedomare icke kunna komma överens om tvistens slitande, utse

de själva en opartisk ledamot. Vid oenighet om valet härav nämnes den opar­

tiske ledamoten av presidenten i vederbörande allmänna underdomstol.

Bestämmelser liknande de franska återfinnas i Belgien. Enligt lag den 9

juli 1926 om organisation av arbetsdomstolarna finnas i nämnda land särskilda

domstolar för handläggning av individuella tvister på arbetsområdet. För kol-

lektivavtalstvister tillämpas ett frivilligt skiljedomsförfarande. Härvid anlitas

de enligt förordningen den 5 maj 1926 inrättade förliknings- och skiljedoms-

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

31

nämnderna, vilka skola upprättas på varje ort, där så finnes nödigt. Varje nämnd

består av en ordförande och en vice ordförande samt tre ledamöter, represen­

terande arbetsgivarna, och tre, företrädande arbetarna. Dessa ledamöter utses

av arbetsministern enligt förslag, upprättade av arbetsgivare och arbetare

inom vederbörande distrikt. Ordföranden och vice ordföranden utses av leda­

möterna, om de kunna enas om valet, men eljest av arbetsministern.

Särskilda arbetsdomstolar för avdömande av vare sig individuella eller kol­

lektiva rättstvister förekomma ej i Nederländerna. Forum för dylika tvister

är de ordinarie domstolarna.

Tvister på grund av kollektivavtal handläggas i England av de allmänna

domstolarna. Samtidigt kunna emellertid dylika tvister i likhet med intresse­

tvister prövas av en genom statens försorg upprättad ständig skiljenämnd.

Bestämmelser härom finnas i Industrial Courts Act 1919. Den enligt nämnda

lag anordnade ständiga skiljenämnden består av en president, ett erforderligt

antal ordförande, vilka tjänstgöra, då presidenten har förfall eller nämnden

sammanträder på två eller flera avdelningar, samt andra ledamöter. Samt­

liga utses av arbetsministern. Presidenten och ordförandena skola vara obe­

roende av arbetsgivare och arbetare, under det att övriga ledamöter skola

representera nämnda samhällsgrupper. Nämndens sammansättning bestämmes

för varje mål av presidenten. I regel handläggas målen av presidenten och

en ledamot från vardera sidan. För att ett mål skall kunna hänskjutas till

skiljenämnden fordras — utom då fråga är om tolkning av en tidigare med­

delad skiljedom — samtycke av båda parterna.

Mycket ingripande bestämmelser om avgörandet av arbetstvister förekom­

ma i Australien och Nya Zeeland. I sistnämnda land liksom i australiska för-

bundsstaten — för tvister som beröra två eller flera stater — samt i Väst-

australien, Nya Sydwales, Queensland och Sydaustralien tillämpas obligatorisk

skiljedom i arbetstvister över huvud. Härvid göres ingen skillnad mellan

tvister på grund av kollektivavtal och intressetvister. Skiljedomstolarna bestå

i regel av tre personer, en ordförande, utsedd bland högsta domstolens leda­

möter, samt två bisittare, utsedda, den ena efter förslag av arbetsgivarorgani­

sationer och den andra efter förslag av arbetarföreningar.

Neder­

länderna.

England.

Australien

och Nya

Zeeland.

Svenska lagar.

Genom förenämnda lag den 28 maj 1920 om central skiljenämnd för vissa

arbetstvister inrättades i vårt land ett statligt organ för avgörande av vissa

tvister på grund av kollektivavtal. Centrala skiljenämnden äger upptaga

frågor om kollektivavtals rätta innebörd och tillämpning. Förutsättning här­

för är, att i avtalet eller eljest genom överenskommelse mellan dem,

som slutit detsamma, sådan fråga hänskjutits till nämnden. Dylik fråga

må ej upptagas av nämnden, då skiljeavtalet innefattar rätt för parterna att

klandra skiljedomen eller tvist angående frågan är anhängig vid domstol.

Nämnden äger att helt eller delvis avvisa till densamma hänskjuten fråga,

32

Kungl. Maj ds proposition nr 89.

då nämnden med hänsyn till frågans begränsade betydelse eller eljest fin­

ner densamma icke böra handläggas av nämnden. Centrala skiljenämnden

består av sju ledamöter. Tre av ledamöterna förordnas av Konungen för en

tid av två år i sänder bland personer, som icke kunna anses företräda arbets-

givar- eller arbetarintressen. Konungen utser en av dessa ledamöter till

nämndens ordförande och en till ställföreträdare för denne. Minst en av de

utav Konungen förordnade ledamöterna skall vara lagkunnig och hava full­

gjort vad som föreskrives för behörighet att nyttjas i domarämbeten. Öv­

riga fyra. ledamöter utses för ett år i sänder, två av svenska arbetsgivarför­

eningarnas förtroenderåd och två av landsorganisationen. För dessa fyra le­

damöter utses i enahanda ordning dubbelt så många suppleanter. Skiljenämn­

den bar sitt säte i Stockholm. Bland behörighetsreglerna för ledamot mär­

kes, att han skall hava fyllt tjugufem år. Mot ledamot av nämnden gälla

samma jäv, som i rättegångsbalken stadgas i fråga om domare. Fråga, som

hänskjutits till nämnden, må avgöras av fem ledamöter. Antalet ledamöter

måste dock alltid vara udda. Vid besluts fattande skola närvara lika antal

representanter för arbetsgivare och arbetare samt minst en lagfaren ledamot

bland dem, som förordnats av Konungen. Uppkomma vid tvistefrågas avgö­

rande olika meningar mellan ledamöterna, gäller den mening, varom mer än

halva antalet av de röstande är ense. Ernås ej sådan röstövervikt angående

fråga, som blivit överlämnad till nämndens prövning, skall skiljeavtalet i av­

seende därå vara förfallet. Till utredning av fråga, som handlägges av nämn­

den, äger nämnden vid allmän underrätt höra vittnen och sakkunniga. Av

nämnden meddelad skiljedom skall lända till efterrättelse lika som domstols

laga kraft ägande dom. Under tiden från den 1 juli 1920, då nämnden bör­

jade sin verksamhet, till och med den 31 december 1926 har nämnden haft att

handlägga 122 mål.

Vid sidan av centrala skiljenämnden finnas enligt lagen den 28 maj 1920

om särskilda skiljedomare i arbetstvister personer förordnade att såsom skilje­

domare biträda vid avgörandet av dylika tvister. Närmare föreskrifter an­

gående sådana skiljedomare hava meddelats genom kungörelse i ämnet den 31

december 1920. Skiljedomare förordnas av Konungen i mån av behov. För­

ordnande meddelas på viss tid, högst två år i sänder. Skiljedomare skall be­

sitta domarkompetens. Han har till uppgift att på anmodan av parter en­

sam avgöra sådana tvister rörande enskilda eller kollektiva arbetsavtals rät­

ta innebörd och tillämpning, som av parterna hänskjutits till skiljedom, eller

på anmodan av parter eller av dem valda skiljemän såsom ordförande i skilje­

nämnder deltaga i dylika tvisters slitande. Skiljedomare bör ej medverka

till avgörande av tvist i fall, där skiljeavtalet innefattar rätt för parterna att

klandra skiljedomen. De särskilda skiljedomarna, vilka började sin verksam­

het år 1921, äro sju till antalet, med placering i Stockholm, Linköping (Jön­

köping), Lund (Kristianstad), Göteborg, Örebro, Gävle och Hudiksvall

(Härnösand, Sundsvall). Omfattningen av deras verksamhet under perio­

den 1921—26 belyses av nedanstående tablå över antalet av dem behandlade

tvister:

^Kungl. Maj:ts proposition

A n

nr

t

39.

a 1

t

vis

ter

33

1921

Skiljedomare med placering i

1922

1923

1924

1925

1926

Summa

Stockholm....................

.................... 93

23

20

1

11

19

167

' Linköping (Jönköping)

............... 2

—

—

—

2

1

5

Lnnd (Kristianstad) . .

............... 22

6

0

8

2

5

48

Göteborg....................

3

2

5

—

3

19

Örebro........................

1

—

—

1

—

2

Gävle.............................

.................... 1

—

1

—

—

—

Hudiksvall (Härnösand, Sundsvall) .

2

—

1

i

2

5

Summa 12(i

33

28

15

18

28

248

Det framgår, att fördelningen av tvisterna på olika skiljedomare varit syn­

nerligen ojämn. Två tredjedelar av samtliga tvister falla på skiljedomaren i

Stockholm. I övrigt är det endast skiljedomarna i Skåne och Göteborg som

i nämnvärd mån tagits i anspråk för slitande av tvister.

Utöver vad sålunda nämnts finnas i vårt land inga genom statens försorg

upprättade särskilda organ för avgörande av kollektiva arbetstvister. Part,

som önskar erhålla rättslig prövning av en på kollektivavtal grundad tvist,

har sålunda, där ej tvisten på grund av bestämmelse i avtalet eller annan

överenskommelse skall hänskjutas till skiljedom, att instämma sin talan till

allmän domstol. Anlitande av de allmänna domstolarna för dylika tvister

förekommer emellertid ytterst sällan.

Ej heller givas i vårt land några lagbestämmelser rörande kollektivavtalet

och dess rättsverkningar. Vid prövning av tvister rörande dylika avtal har

man sålunda att tillämpa allmänna avtalsrättsliga regler och de principer,

som på detta område utvecklat sig. Vid ådömande av påföljd för brott mot

kollektivavtal komma allmänna skadeståndsregler i tillämpning.

Erinras må i detta sammanhang, att Kungl. Maj:t genom dom den 22 maj

1915 förklarat fackförening, som i strid med ett av densamma ingånget kol­

lektivavtal beslutat deltaga i arbetsinställelse, skyldig att gälda ersättning

för den genom arbetsnedläggelsen uppkomna skadan.

Allmän motivering.

Innan jag ingår på behandling av de inom departementet omarbetade för­

slagen, vill jag i korthet beröra de uttalanden rörande behovet av lagstift­

ning på förevarande område, som framkommit i de avgivna utlåtandena över

de av de sakkunniga den 21 januari 1927 avlämnade utkasten, och angiva de

synpunkter, som för mig varit avgörande vid förslagens framläggande.

Av de hörda ämbetsverken hava socialstyrelsen, väg- och vattenby g gnads- Yttranden,

styrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen i huvud­

sak tillstyrkt de föreliggande utkasten. Telegrafstyrelsen, arméförvaltningen

och marinförvaltningen samt åtskilliga underordnade militära förvaltningsor­

gan hava ej framställt några erinringar mot utkastens upphöjande till lag.

Generalpoststyrelsen har ansett sig icke kunna bedöma, huruvida tidpunkten

1 Uppgift saknas.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 31 häft. (Nr 39.)

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Social­

styrelsen.

nu vore inne att vidtaga den rättsliga reglering av det genom kollektivavtal

uppkommande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, som utkasten av-

såge att skapa. Tillika har emellertid styrelsen anfört, att ur principiell syn­

punkt några invändningar icke kunde resas mot en lagstiftning i berörda ämne.

Däremot har chefen för arméns centrala beklädnadsverkstad avstyrkt lagstift­

ning på detta område. Även materialintendenten vid flottans varv i Stockholm

har ifrågasatt lämpligheten av dylik lagstiftning.

Tillstyrkande utlåtande har avgivits av centralförbundet för socialt arbete.

De organisationer på arbetsgivarsidan, som inkommit med yttranden, hava

i allmänhet i princip tillstyrkt förslagen. Denna ståndpunkt har intagits av

svenska arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivarnes central förening,

Sveriges redareförening, svenska tidningsutgivareföreningens arbetsgivare­

sektion, Värmlands och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening, Sve­

riges bageriidkareförening, Stockholms bageriindustriförening, Sveriges char­

kuteri- och slakteriidkares riksförbund, Sveriges bleck- och plåtslageriarbets­

givareförbund, Sveriges målarmästareförening, Sveriges trafikbilägares riks­

förbund, svenska frisörföreningen samt Sveriges smides- och mekaniska verk-

stadsidkares riksförbund. Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening och

svenska städernas förhandlingsorganisation hava ej framställt någon anmärk­

ning mot lagstiftning på förevarande område. Sveriges skräddarmästares cen­

tralförening har ansett sig böra avstyrka utkasten i deras föreliggande av­

fattning.

I de från arbetarsidan inkomna yttrandena har man i allmänhet ansett, att

de föreliggande utkasten icke borde upphöjas till lag. Sålunda hava lands-

sekretariatet, svenska textilarbetareförbundet, svenska lantarbetareförbundet,

svenska elektriska arbetareförbundet, Sveriges lokomMivmannaförbund, Sve­

riges hotell- och restaurangpersonals förbund, TJpplands lantarbetareförbund,

telegraf- och telefonmanna förbundet, svenska automobilförareförbundet, för­

svarsverkens civila personals förbund och svenska eldareunionen bestämt av­

styrkt utkastens antagande. Samma ståndpunkt intages i omförmälda från

cirka ettusenfemhundra arbetarsammanslutningar inkomna skrivelser. Sve­

riges fartygsbefälsförening har ej haft något att erinra mot utkastet till lag

om kollektivavtal men bestämt uttalat sig mot utkastet till lag om arbets­

domstolar. Svenska maskinbefälsförbundet har framhållit, att det vore möj­

ligt, att behov av den föreslagna lagstiftningen kunde föreligga inom vissa

verksamhetsområden i land, men samtidigt uttalat, att utkasten icke borde

tillämpas på kollektivavtal, som uteslutande berörde anställningar å fartyg.

Svenska järnvägarnas kontorspersonal)örbund har —- under framförande av

vissa erinringar — uttalat sin anslutning till utkasten.

Till stöd för vidtagande av lagstiftningsåtgärder på förevarande område har

socialstyrelsen i huvudsak anfört:

Arbetarnas med industrialismens genombrott uppkomna fackliga organisa­

tioner hade städse som en av sina förnämsta uppgifter haft för ögonen att ge­

nom kollektivavtal förbättra och trygga sina medlemmars ställning. Förklar­

ligt nog mötte de till en början motstånd från arbetsgivarnas sida, men med ti-

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

35

den hade de dock lyckats att bygga upp ett system av kollektivavtal, som blivit

en av näringslivets mest betydelsefulla faktorer.

Småningom hade i fråga om kollektivavtals upprättande och tillämpning

m. m. utbildats ett komplex av regler beträffande nämnda avtal, vilka regler

på det hela taget rätt väl respekterats. För vår lagstiftning hade dock kollek­

tivavtalet utgjort ett främmande begrepp, och åtskillig osäkerhet hade rått om

dess karaktär och verkningar i rättsligt avseende. Det enda klargörande fak­

tum av auktoritativ natur, som förekommit på ifrågavarande område, syntes

vara högsta domstolens dom den 22 maj 1915, varigenom kollektivavtalet till­

erkänts rättsverkan.

Med hänsyn till kollektivavtalets stora betydelse för den ekonomiska och so­

ciala utvecklingen måste det, såsom styrelsen vid flera tillfällen framhållit,

anses angeläget att få detsamma på tillfredsställande sätt infogat i vårt rätts­

system.

Vid upprepade tillfällen hade även försök blivit gjorda att få till stånd en

reglering i lag av kollektivavtalet. De gjorda försöken, som varit kombinerade

med andra lagstiftningsåtgärder, hade emellertid strandat, väsentligen på par­

ternas och särskilt arbetarsidans motstånd. Otvivelaktigt mötte svårigheter

att åvägabringa en tillfredsställande reglering av kollektivavtalet, men å andra

sidan ville det synas, som om man knappast å något håll skulle kunna hava

berättigad anledning att principiellt motsätta sig en dylik lagstiftningsåtgärd.

Avtalets helgd vore av primär och grundläggande betydelse för allt samhälls­

liv, och det skulle vara en betänklig inkonsekvens att icke vilja lagfästa denna

sats beträffande det för det moderna samhället så viktiga kollektivavtalet. Att

i möjligaste mån låta rätten träda i stället för makten vid uppgörelserna av

samhällsmedlemmarnas mellanhavanden måste också anses som ett angeläget

demokratiskt önskemål. Den rådande osäkerheten beträffande kollektivavta­

lets rättsliga verkningar bidroge även avsevärt till konflikterna på arbetsmark­

naden, varför en reglering av nämnda avtal vore av vikt jämväl ur arbetsfre­

dens synpunkt.

I huvudsak samma ståndpunkt har intagits av centralförbundet för socialt

arbete, som yttrat bland annat:

Behovet av en lagstiftning, som gåve parterna i kollektivavtalet fördelen av

en snabbare, billigare och mera sakkunnig rättsskipning i tvister på grund av

kollektivavtal, kunde enligt förbundets mening icke bestridas. Den omständig­

heten, att icke blott enskilda arbetsgivare och arbetare utan också organisa­

tionerna å ömse sidor under vissa förutsättningar redan nu kunde vara lagli­

gen berättigade och förpliktade på grund av kollektivavtal, och att tvister där­

om kunde prövas av de allmänna domstolarna, utgjorde icke något bevis för,

att särskilda statliga organ för rättsskipningen på berörda område icke skulle

vara till gagn. Redan sedan länge hade det varit en brist, att en så väldig, ge­

nom den ekonomiska och sociala utvecklingen framtvungen rättsbildning, som

framträtt i det kollektiva avtalet om arbetsvillkoren och i det därpå grundade

förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, icke kunnat vid förefallande

tvister bliva tillämpad, utvecklad och stabiliserad genom en av staten för detta

Centra] för­

bandet för

socialt

arbete.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

ändamål anordnad rättsskipning’. Visserligen hade rättstvisterna på nämnda

område i stor utsträckning avgjorts på frivillig väg genom skiljedom eller re­

dan genom direkt förhandling eller förlikning. Och visserligen vore förliknin­

gen liksom den frivilliga skiljedomen även på detta område att föredraga fram­

för processen. Men erfarenheten hade dock visat, att icke alla på kollektiv­

avtalet beroende rättstvister kunde avgöras på nämnda sätt. Domstolsvägen

hade å andra sidan endast i undantagsfall och då till följd av den ena partens

påstådda avtalsbrott blivit anlitad här i landet. Orsaken därtill låge naturligt­

vis i den tidsutdräkt och de kostnader, som vore förenade med en rättegång,

samt icke minst i parternas farhåga, att tillräcklig fackkunskap i dithörande

ärenden i regel icke vore att förvänta hos de allmänna domstolarna. I saknad

av en snabb, så vitt möjligt kostnadsfri och särskilt sakkunnig rättsskipning

på området bleve de rättstvister, som icke på frivillig väg kunnat lösas, antin­

gen oavgjorda, vilket mycket ofta betydde detsamma som arbetarpartens un­

derkastelse genom omständigheternas tvång eller också orsak till arbetsinstäl­

lelser, genom vilka ju dock icke kunde utrönas vilkendera parten hade rätt

utan endast vilkendera för tillfället hade den största makten.

Behovet av särskilda arbetsdomstolar yppade sig redan i sådana fall, då en­

dera parten, utan att någon tvist förelåge, önskade genom fastställelsetalan få

avgjort vad som i visst avseende enligt avtal och lag vore rättsenligt eller rätts-

stridigt. På nämnda sätt kunde en eljest hotande tvist undvikas. Hade tvist

om avtalets rätta innebörd redan uppstått, lämnade tillgången till denna sär­

skilda rättsskipning ökade garantier för ett snabbt och på sakkunskap vilan­

de avgörande, och behovet därav bleve om möjligt ännu större, om tvisten gällde

ett påstått avtalsbrott av den ena parten. Slutligen kunde särskilda arbets­

domstolar få betydelse för ännu en fråga. Kollektivavtalet vore för parter­

na bindande i alla de förhållanden, som kunde visas vara reglerade i avtalet.

Uppstode under avtalstiden konflikt i ett ämne, som hörde till arbetsförhållan­

det, men som i avtalet lämnats oreglerat, funnes intet i kollektivavtalets egen

natur liggande hinder för, att en sådan konflikt föranledde arbetsinställelse

under avtalets giltighetstid. Men redan den frågan, huruvida ett visst förhål­

lande vore genoin avtalet reglerat eller icke, kunde stundom föranleda menings­

skiljaktighet, vilken sålunda i själva verket vore en tvist om avtalets rätta tolk­

ning, en rättstvist, som borde på rättslig väg avgöras. För närvarande för-

hölle det sig så, att just berörda kategori av rättstvister inom stora, av kollek­

tivavtalet behärskade områden av parterna i sista hand lämnades till eventuellt

avgörande genom kraftmätning också under avtalstiden, även där parterna eljest

ömsesidigt erkände, att rättstvister borde avgöras genom fredliga medel. Det

vore helt visst icke av principiella skäl parterna intagit denna ståndpunkt.

Funnes över huvud en för alla ur kollektivavtalet härflytande rättstvister lag-

stadgad särskild rättsskipning för sådana fall, i vilka tvisten icke kunnat på

frivillighetens väg lösas, skulle otvivelaktigt i båda parternas intresse en prin­

cipiellt betydelsefull vinst uppnås.

Lagutkastet angaende arbetsdomstolarna vore enligt förbundets mening det

viktigaste. Utkastet till lag om kollektivavtal tjänade i första hand endast

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

37

det syftet att underlätta berörda särskilda rättsskipning i dess uppgift att

klarlägga de rättigheter och förpliktelser, som kunde härledas ur kollektiv­

avtalet. Utan tvivel kunde därvid den allmänna avtalsrätten lämna arbets­

domstolarna en vägledning, som i åtskilliga fall vore till fyllest. Men med

hänsyn till de i många avseenden egenartade förhållanden, som givit upphov

åt kollektivavtalet och å sin sida därav rönte inflytande, hade det sedan länge

otvivelaktigt funnits behov av vissa särskilda regler angående rättsverknin­

garna av sådant avtal. Många och stora missförstånd hade i detta ämne före-

funnits och förfunnes alltjämt, ehuru särskilt genom förhandlingarna mellan

arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer under årens lopp och genom den

vidgade praktiska erfarenheten ett i grunden mera enhetligt rättsmedvetande

även på detta område börjat taga gestalt. Behovet av positiva rättsregler,

byggda på detta medvetande, hade emellertid icke i högre grad aktualiserats,

så länge det praktiskt taget icke kunnat förekomma någon egentlig rätts­

skipning med avseende på dithörande tvister. Men skapades i övrigt förut­

sättningarna för en sådan rättsskipning genom tillkomsten av särskilda organ

därför, bleve även behovet av närmare bestämmelser angående den materiella

rätten på detta område mera framträdande.

Bleve kollektivavtalets rättsverkningar i en sådan lag angivna, skulle däri­

genom också den fördel uppnås, att de vanliga skadeståndsreglerna kunde bliva

modifierade, så att vad kollektivavtalet beträffade särskilda omständigheter

kunde vinna erforderligt avseende vid utmätningen av skadestånd. Om beho­

vet därav kunde numera åsikterna vara föga delade. Olika meningar om det

sätt, varpå sådana modifikationer borde åstadkommas, hänförde sig uppen­

barligen till rent praktiska lämplighetshänsyn.

Med hänsyn till arbetsfreden hade frågan om rättstvisternas behandling vis­

serligen långt mindre betydelse än det stora och omfattande problemet om den

konfliktladdade intressemotsättningen i själva produktionsordningen. Procen­

tuellt vore antalet konflikter, som förorsakades av rättstvister, försvinnande li­

tet i jämförelse med antalet av de konflikter, som förorsakades av intressetvister,

även om man därvid toge hänsyn till, att åtskilliga konflikter av den först­

nämnda kategorien förekomme utan att direkt redovisas i den officiella stati­

stiken. Men att frånkänna frågan om rättstvisternas behandling all betydelse

för arbetsfreden vore likväl uppenbarligen oriktigt. Hur ringa antalet av

genom sådana tvister föranledda konflikter än kunde vara i den anförda jäm­

förelsen, så vore det dock i och för sig för stort.

Sin förnämsta betydelse finge en ändamålsenlig lagstiftning på detta om­

råde enligt förbundets uppfattning emellertid därigenom, att den dels under­

lättade och lämnade garantier för en principiellt riktig behandling av rätts-

tvisterna, dels också borde verka upplysande och vägledande för det allmänna

tänkesättet, så att detta alltmera avgjort förkastade anlitandet av maktmedel

för slitande av rättstvister. Det kunde ej heller bestridas, att en sådan ut­

veckling kunde komma att få en avsevärd indirekt betydelse för arbetsfreden.

Den uppfattning man på arbetsgivarsidan i allmänhet hyser rörande den

föreslagna lagstiftningen har uttryckts av svenska arbetsgivareföreningen, vil-

Svenska ar­

betsgivare­

föreningen.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

ken åberopat ett av föreningen till arbetsfredsdelegationen avgivet yttrande av,

såvitt nu är i fråga, följande innehåll:

Inom ett rättssamhälle vore det ett krav, som ur samhällets synpunkt icke

kunde eftergivas, att tvister om tolkningen och tillämpningen av avtal skulle,

om förlikning ej skedde, avgöras av domstol och icke med den starkares rätt.

Detta gällde även sådana tvister rörande kollektivavtal. Att någon rättsord­

ning för slitande av tvister om kollektivavtals innehåll praktiskt sett icke fun­

nes, utan deras avgörande vore beroende på styrkeförhållandet mellan parter­

na, vore ett förhållande, som vore samhället ovärdigt och icke borde få fortgå

inom en ordnad rättsstat. Redan i de lagförslag, som 1910 och 1911 framlagts

för riksdagen rörande kollektiva avtal m. m., hade funnits bestämmelser, att

sådana tvister icke skulle få föranleda strejk eller lockout utan avgöras av en

särskild för sådant ändamål bildad domstol. I berörda del hade åtminstone

vid 1910 års riksdag icke rests något egentligt motstånd mot de framlagda för­

slagen, vilka fallit på grund av oenighet i andra viktiga punkter. Sedan dess

hade frågan flera gånger varit föremål för övervägande och kunde knappast

sägas någonsin hava blivit avförd från dagordningen, ehuru den ännu icke kom­

mit fram till sin lösning. I våra grannländer vore däremot frågan slutgiltigt

ordnad, och det syntes icke vara för tidigt, att så skedde även hos oss.

Man hade anmärkt, att nämnda fråga icke skulle hava någon synnerligen

stor betydelse för arbetsfredens bevarande, enär endast ett ringa antal av ut­

brutna öppna arbetskonflikter — enligt den sista officiella statistiken mellan

1 och 2 % — haft till anledning tvister om tolkning eller tillämpning av kollek­

tivt avtal. Emellertid vore nämnda statistik, som vore grundad på parternas

egna uppgifter, i hög grad vilseledande. I verkligheten hade långt flera arbets-

nedläggelser berott på tolkningstvister, fast man ofta icke rätt förstått att

rubricera stridsorsaken. För övrigt berörde statistiken endast sådana tvister,

som föranlett strejker, och gåve sålunda icke något utslag angående förekom­

sten av själva tvisterna. Det vore ett ganska vanligt förhållande, att i sådana

tvistefall den part, som kände sig vara svagare eller som ansåge, att strids-

kostnaderna överstege tvistens ekonomiska räckvidd, avstode från vad han an­

såge vara sin rätt, hellre än att låta saken gå till öppen konflikt. Ur rätts-

synpunkt vore det emellertid i hög grad nedsättande för samhället, a.tt en part

i sådana fall icke skulle kunna räkna på det allmännas hjälp för att hävda

sin rätt.

Av det sagda framginge, att föreningen bestämt förordade införandet av

lagbestämmelser därom att tvister angående tolkning och tillämpning av kol­

lektiva avtal icke finge föranleda strejk eller lockout eller därmed jämförliga

stridsåtgärder, utan skulle avgöras av domstol. Emellertid ville föreningen

därvid bestämt framhålla, att det för värdet av den blivande rättsskipningen

i dylika mål vore nödvändigt, dels att för ändamålet en permanent statlig spe­

cialdomstol upprättades, där den största kompetensen och den största sakkun­

skapen så småningom borde bliva koncentrerad, och dels att det gåves nödiga be­

stämmelser för upprätthållande av respekten för domstolens domar.

Eungl. Maj:ts proposition nr 39.

39

De viktigaste skäl, som anförts mot antagande av de föreslagna lagarna,

äro i korthet följande.

Den ifrågasatta lagstiftningen vore onödig; något behov förelåge icke

av legislativt ingripande på arbetsområdet. Så småningom hade på nämnda

område framvuxit en rättsordning, som visat sig i stånd att verksamt trygga

arbetsfreden. Inom flera näringsgrenar hade överenskommelser träffats om

sättet för biläggande av uppkomna tvister och om skapandet av särskilda or­

gan i berörda syfte. Den vidare utvecklingen av nämnda rättsordning borde

grundas på frivilliga avtal och kunde icke befordras genom tvångsåtgärder.

I varje fall komme den ej att främjas genom lagbestämmelser, som ej upp-

bures av arbetarnas förtroende. Särskilt vore det opakallat att skrida till lag­

stiftning rörande rättsligt avgörande av tvister, innan arbetarnas förhand­

lings- och föreningsrätt blivit erkänd i lag. Den säkraste garantien för lugna

förhållanden på arbetsmarknaden vore för övrigt förekomsten av starka or­

ganisationer samt arbetarnas vilja att respektera träffade avtal. Därtill

komme, att de tvister, mot vilka lagarna riktade sig, de så kallade rättstvi-

sterna, vore utan egentlig betydelse för arbetsfreden. De stora, uppslitande

konflikterna på grund av intressetvister lämnades av utkasten oberörda.

Mot de framlagda förslagen kunde även anmärkas, att desamma vore rena

klasslagar. De vore ägnade att lamslå fackföreningsrörelsen och beröva arbe­

tarna deras medel att tillkämpa sig bättre levnadsvillkor. Däremot stärkte

de arbetsgivarnas ställning och beredde dem möjlighet att komma åt arbe­

tarorganisationernas tillgångar. Arbetare och arbetsgivare vore icke jäm­

ställda parter. De anställda vore understundom nödsakade att för värjande

av sin rätt tillgripa öppna stridsåtgärder. För arbetsgivarna mötte det där­

emot ingen svårighet att utan öppet avtalsbrott driva sin vilja igenom. Om

en arbetsgivare åsidosatte avtalets bestämmelser, vore den skadeståndsplikt,

som kunde åläggas honom, i regel begränsad till sammanlagda beloppet av ej

utbetalade arbetslöner. Ett avtalsbrott från arbetarnas sida kunde däremot

för dem medföra en oerhörd skadeståndsskyldighet, som ej kunnat i förväg

beräknas. Endast under förutsättning, att arbetarna erhölle medbestämman­

derätt över produktionsmedlen, kunde de samtycka till obligatoriskt avgöran­

de av tvister genom domstol eller skiljenämnd. Det hade visserligen gjorts

gällande, att genom den föreslagna domstolslagen skulle skapas opartiska or­

gan för prövning av tvister mellan arbetare och arbetsgivare. Opartiska do­

mare kunde emellertid icke erhållas inom det nuvarande samhället. I de till-

ämnade domstolarna komme avgörandet att ligga hos jurister, vilka till följd

av sin utbildning och sin samhällsåskådning komme att se tvistefrågorna från

arbetsgivarnas synpunkt. Erfarenheten från det bestående skiljedomsväsen-

det gåve tydligt vid handen, att de så kallade opartiska skiljemännen i regel

ginge arbetsgivarnas ärenden.

De framlagda utkasten vore även i andra hänseenden bristfälliga. Formu­

leringen av de särskilda bestämmelserna vore vag, och många viktiga frågor

hade lämnats olösta. Särskilt betänkligt vore, att föreskrifterna rörande ska­

deståndsskyldighet och om föreningars ansvar vore alltför obestämda. Par-

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Landssekre-

tariatet.

ternas rätt komme därför att i stor utsträckning bliva beroende av domstolar­

nas godtycke. Därtill komme, att domstolarna komme att sakna erforderlig

fackkunskap.

Med fog kunde antagas, att den tillärnade lagstiftningen komme att öka

oron på arbetsmarknaden. Den vore ägnad att väcka misstroende på arbetar-

sidan och skapa nya anledningar till tvister. Av fruktan för de med kollek­

tivavtalet förbundna rättsverkningarna komme arbetarna att motsätta sig slu­

tandet av sådana avtal, och lagstiftningen komme med säkerhet att äventyra

den rättsordning, som på frivillighetens väg utvecklats. Jämväl på annat

sätt komme lagstiftningen att försvåra slutandet av kollektivavtal. Om kol­

lektivavtalen kunde bliva föremål för juridiskt bedömande, bleve det avsevärt

svårare att finna en utformning, varom parterna kunde enas, då envar ville

säkerställa sig med hänsyn till en blivande rättegång. Under nuvarande för­

hållanden hände det ej sällan, att parterna vid upprättande av kollektivavtal

enades om en bristfällig eller tvetydig formulering för att därigenom undgå

en måhända långvarig strid. Ett sådant förfarande vore omöjligt, därest av­

talen skulle komma att underställas domstols prövning. Därtill komme, att

ett obligatoriskt domsförfarande skulle minska parternas beredvillighet att

i godo uppgöra sina mellanhavanden. Härigenom skulle även medlingen komma

att förlora sin betydelse.

Arbetarna hade så mycket mera skäl att motsätta sig den tilltänkta lag­

stiftningen, som densamma utgjorde endast ett första försök att begränsa de­

ras rörelsefrihet. Det vore anledning antaga, att man inom de borgerliga par­

tierna komme att fortsätta på den inslagna vägen för att fullständigt tillintet­

göra fackföreningsrörelsen. Möjlighet funnes även att utvidga de föreslagna

lagarnas räckvidd. Visserligen framhölles det, att desamma avsåge endast

rättstvister, men då någon bestämd gräns icke kunde uppdragas mellan rätts-

tvister och intressetvister samt arbetsgivarna vore benägna att beteckna alla

uppkommande tvistefrågor såsom rättstvister, komme arbetarna att även i in­

tressefrågor bliva beroende av domstolarnas avgörande.

En redogörelse för de viktigare skälen mot den ifrågasatta lagstiftningen

har givits av landssekretariatet, som i huvudsak anfört följande:

Det hade säkerligen ej inträffat, att arbetsgivare eller arbetare eller någon

organisation av sådana tillgripit strid allenast för stridens egen skull eller

för att av ont uppsåt kränka motpartens goda rätt. Tvärtom låge det i både

arbetsgivarnas och arbetarnas intresse att söka förebygga arbetsinställelser.

För båda parterna medförde arbetskonflikter ekonomiska risker och förluster,

som måhända ej kunde täckas av stridens resultat. Parternas organisatio­

ner och deras medlemmar finge ofta ikläda sig uppoffringar, som kunde bliva

nog så kännbara. Från deras sida gjorde man därför alltid stora ansträng­

ningar för att få arbetsförhållandena ordnade på fredlig väg, vare sig det

gällde upprättande av nya avtal eller undanrödjandet av meningsskiljaktig­

heter under avtalstiden. Att arbetsinställelser likväl förekomme berodde så­

lunda ej på bristande god vilja att söka medverka till fredlig avveckling av

förefintliga meningsskiljaktigheter, utan föranleddes av att de stridiga intres-

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

41

sen, som förelåge mellan arbetsgivare och arbetare, emellanåt vore så stora

eller av sådan art, att en fredlig uppgörelse ej vore möjlig. Det förefölle där­

för uppenbart, att man ej kunde främja arbetsfreden genom att snöra in for­

merna för de fria förhandlingarna mellan parterna eller genom att påtvinga

dem en ovillkorlig skyldighet att godtaga en skiljenämnds eller domstols upp­

fattning som norm för arbetsvillkoren. Ville man överhuvud vinna något re­

sultat i fråga om arbetsfreden, måste man undanrödja orsakerna till de stri­

diga intressen som förefunnes. Utan att gå till botten med det stora grund­

läggande problemet bleve det omöjligt att komma fram till något gott resul­

tat. Ett sådant kunde ej vinnas genom lagstiftningsåtgärder, som endast be­

rörde följdföreteelser. Det syntes därför vara av större betydelse, att stats­

makterna inriktade sin omtanke och verksamhet på att söka astadkomma en

förändring av de ekonomiska och sociala förhållanden, varur intressemotsätt­

ningarna härledde sig. De sakkunnigas utkast toge ej alls sikte härpa, varför

de ur arbetsfredsfrämjande synpunkt vore skäligen betydelselösa.

Under nuvarande förhållanden måste man huvudsakligen förlita sig på ett

förlikningsförfarande, om man med någon utsikt till framgång ville medverka

till förebyggande av arbetsinställelser. I sådant syfte redan vidtagna åtgär­

der, såsom tillsättande av förlikningsmän i arbetstvister och, i vissa fall, sär­

skilda förlikningskommissioner, hade visat sig vara gagneliga och medfört

goda resultat. Förlikningsmannainstitutionen uppskattades av både arbets­

givare och arbetare och uppbures av båda parternas förtroende. Det vore

detta, som skapade grundvalen för förlikningsmännens arbete. Därest för-

likningsförfarandet hade påtvingats parterna eller om någon av dem hade

hyst misstro till förlikningsmännens goda vilja att medverka till rättvist och

lämpligt avvägda uppgörelser, skulle värdet av denna institutions insatser

till arbetsfredens främjande hava väsentligen reducerats. Men det funnes

även en annan grund till förlikningsförfarandets framgång. Den bottnade i

det svenska folkets självständighetskänsla och dess krav på att parterna i en

överenskommelse skulle kunna känna sig så vitt möjligt fullt jämställda.

Förutsättningen för det frivilliga förlikningsförfarandet på arbetsmarknaden

måste vara, att den eftersträvade uppgörelsen skedde mellan likaberättigade

parter. Vid kollektivavtals upprättande måste krävas hänsynstagande till så­

väl arbetarnas rätt att erhålla den för varje tidpunkt högsta möjliga levnads­

standard som det allmänna ekonomiska läget och vad detta vid varje tillfälle

kunde medgiva. För att sådan ömsesidig hänsyn skulle komma att tagas vore

det oundgängligen nödvändigt, att parterna ägde självansvar och god omdö­

mesförmåga, något som ej kunde förvärvas på annat sätt än att en var av dem

själv finge taga ansvaret för sina beslut och de konsekvenser, som därav kun­

de följa. Varje försök från de lagstiftande myndigheternas sida att mot par­

ternas fria vilja ingripa i syfte att reglera förhållandena på arbetsmarknaden

vore därför utan tvivel på förhand dömt att misslyckas.

Det mest ändamålsenliga instrumentet för överenskommelser rörande ar­

betsförhållanden vore kollektivavtalet. Den formella utformningen av kol­

lektivavtalen vore emellertid i många fall rätt så otillfredsställande. Detta

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

berodde ej alltid på parternas oförmåga att skriva klara bestämmelser, utan

kunde även vara föranlett därav, att en faktiskt olöst intressetvist vunnit

sin lösning därigenom att båda parterna i en föreliggande formulering funnit

sin mening uttryckt. Detta senare förhållande kunde även föranledas av att

advokat, som biträdde en part, sökte ingiva motparten en viss uppfattning om

en bestämmelses innebörd i förlitande på att hans klient skulle vinna proces­

sen, därest tvist om bestämmelsens innebörd droges inför rättsligt forum.

Det hade också inträffat, att parterna varit medvetna om bristfälligheter i av­

talets utformning men låtit detta bero därför, att de känt med sig att en otve­

tydig och klar formulering ej skulle kunna åstadkommas utan en mer eller

mindre svårartad öppen strid. Man hade därför låtit bestämmelsen förbliva

vid sin oklara formulering i förlitande på, att förhandlingar i varje särskilt

fall skulle komma att reda ut uppkommande tolkningstvister. I dylika fall

ställde det sig mycket svårt, för att ej säga omöjligt, att rättsligt och rättvist

bedöma kollektivavtalets rätta innebörd.

Man finge ej heller förbise, att ingåendet av kollektivavtal icke alltid vore

en helt frivillig akt, som den ena parten kunde undandraga sig utan annan

risk än att förlora de fördelar avtalet för honom eventuellt kunde innebära.

Det förhölle sig i stället så, att den part, som ansåge sig hava fördel av att

få till stånd ett kollektivavtal, genom maktmedel, lockout eller strejk, sökte

tvinga motparten till en överenskommelse. Därvid kunde inträffa, att den

svagare parten nödgades godtaga formuleringar, som uppenbarligen vore okla­

ra och tvetydiga.

Av det anförda framginge, att kollektivavtalet ingalunda utan vidare kun­

de göras till föremål för rättsligt bedömande. Kollektivavtalet vore för

övrigt av allt för sent datum, för att man skulle kunna i lag fastslå dess

ännu i utvecklingsstadiet varande innebörd. En sådan åtgärd syntes kunna

innebära en fara för kollektivavtalets utveckling till ett allmänt och oom­

tvistat instrument för åstadkommande av arbetsfred.

Emellertid hade parterna själva sökt åstadkomma överenskommelser om

lämpligt tillvägagångssätt för lösande av tvister, som kunde uppstå under

tid, då kollektivavtal vore gällande. Därför hade redan i de första kollektiv­

avtalen införts bestämmelser om att meningsskiljaktigheter rörande avtalets

tolkning skulle avgöras av skiljenämnd. Erfarenheten hade dock givit vid

handen, att skiljemännen icke alltid förstått innebörden i de tvister, som före­

lädes dem. De personer, som skulle bedöma kollektivavtalens rätta innebörd,

måste vara särskilt kunniga och erfarna män, som hade kännedom ej mindre

om kollektivavtalets innehåll och innebörd i allmänhet och de arbetsförhållan­

den de reglerade, än även om det sätt på vilket kollektivavtal tillkomme och

anledningarna till att formuleringarna blivit sådana, som avtalen angåve. Skilje-

mannaförfarandet avsåge för övrigt ej annat än slitande av tolkningstvister

under avtalstiden. Oaktat kollektivavtalen gjordes alltmera detaljerade, upp-

stode dock av mångahanda orsaker under avtalstiden arbetsförhållanden, som

ej vore förutsedda eller reglerade genom bestämmelser i avtalen. Tvister där­

om kunde givetvis ej betecknas såsom tolkningstvister utan vore olösta intresse-

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

43

tvister, varom överenskommelse återstode att träffa. Det kunde dock ligga i

ena partens intresse att söka få ett sådant förhållande inrangerat under en

redan befintlig avtalsbestämmelse och alltså göra gällande, att den uppkomna

tvisten vore en tolkningstvist. En sådan tvist kunde vara synnerligen svår

att bedöma. På grund härav inginge nu i flertalet kollektivavtal inom svenska

arbetsgivareföreningens verksamhetsområde följande av nämnda förening och

landsorganisationen år 1908 godkända bestämmelse:

»Uppstår rörande tolkningen eller tillämpningen av gällande avtal eller

av annan anledning tvist mellan parterna, må sådan tvist under inga om­

ständigheter föranleda till omedelbar arbetsinställelse från någondera si­

dan, utan skall därom förhandlas, först mellan parterna själva och där­

efter, om enighet ej uppnås, mellan arbetsgivares organisation och veder­

börande fackförbund.»

Nämnda bestämmelses värdefullaste egenskap vore, att den tvingade par­

terna till allvarliga försök att genom överenskommelse söka lösa alla under

avtalstiden uppkommande tvister. Detta kunde ske antingen genom direkt

uppgörelse eller genom överenskommelse, att tvisten skulle hänskjutas till

skiljenämnd. På så sätt bleve det möjligt att praktiskt avgöra, om tvisten vore

en intressetvist eller en rättstvist.

I de fall, då parterna träffat frivillig överenskommelse om liänskjutande av-

tvister om avtals tolkning eller rätta innebörd till avgörande av skiljenämnd,

bemödade de sig i allmänhet om att först ordna tvistefrågan genom förhand­

ling. Parterna vore medvetna om att ett systematiskt försök av endera sidan

att vid uppgörande av avtalet få till stånd tvetydiga bestämmelser för att

sedan få dem uttolkade till egen fördel skulle komma att fa skiljedomsför-

farandet att brista, med påföljd att den förfördelade parten skulle med makt­

medel söka skaffa sig rättvisa.

Därest den nu ifrågasatta lagstiftningen om obligatorisk skiljedom komme till

stånd, hade man anledning befara, att de förhandlingar, som skulle föregå

tolkningstvisters eventuella hänskjutande till skiljenämnd, komme att bliva

av enbart formell natur. Den part, som vid förhandlingar ej kunde få sin

mening godkänd, hade ju endast att låta förhandlingarna stranda och instäm­

ma motparten inför arbetsdomstolen. Det bleve sedan dennas sak att genom

föreläggande av vite eller på annat sätt bringa sin dom till åtlydnad. Någon

möjlighet för parterna att tvinga varandra till ett lojalt användande av skilje-

domsförfarandet syntes ej föreligga, lika litet som arbetsdomstolen kunde givas

tjänliga medel därutinnan. Det måste därför bliva parternas sak att vid

ingående av kollektivavtal söka genom avtalets klara formulering förhindra

möjlighet till missbruk av skiljedomsförfarandet. Men därvid uppstode lätt

det förhållandet, att den starkare parten kunde tvinga den svagare att accep­

tera för sig sakligt och formellt ofördelaktiga formuleringar av avtalens be­

stämmelser. I allmänhet vore det arbetarna, som vore den svagaste parten.

Var och en av dem drabbades nämligen personligen hårdare av en arbetsin­

ställelses verkningar än motparten, vartill komme, att det vore svårare att hålla

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

tillsammans den mängd personer, som redan hade eller kunde taga anställning

inom ett verksamhetsfält, där konflikt utbrutit. Därjämte hade arbetarparten

svårigheter att komma tillrätta med motsidans stora stab av jurister, vilka

oftast sutte som ordförande vid förhandlingarna och nästan alltid förde proto­

kollen vid desamma. Det låge i sakens natur, att av ordförande och sekreterare

gjorda formuleringar kunde fa en tendens och innebörd, som det för arbetarna

icke vore så lätt att vid ett kort justeringssammanträde få ändrade. Men

nämnda material skulle dock bliva underlaget för domstolens rättsliga be­

dömande av uppkomna tvister. En ytterligare svårighet för domstolen att

behandla tvister av nämnda art låge i det förhållandet, att domstolens menta­

litet på grund av dess medlemmars uppfostran och andra förhållanden nog

komme att mera sammanfalla med arbetsgivarnas än arbetarnas betraktelsesätt.

Det syntes därför ej vara möjligt att genom lagstiftning åstadkomma ett lojalt

användande av skiijemannainstitutet eller att få till stånd allmängiltiga rätts­

normer för bedömandet av kollektivavtalens rätta innebörd.

Av det anförda 1’ramginge oemotsägligt, att en lagstiftning om obligato­

risk skiljedom säkerligen i mycket hög grad komme att försvåra träffandet

av nya kollektivavtal och öka riskerna för omfattande och långvariga arbets­

konflikter. Med all säkerhet komme även den part, som riskerade att det

obligatoriska skiljedomsförfarandet utnyttjades till hans nackdel, att bliva

mera obenägen att över huvud taget ingå kollektivavtal, varigenom man även­

tyrade hela den rättsordning, som hittills kommit till stånd.

Då landssekretariatet sålunda förmenade, att parterna vore bäst betjänta

av att den kollektiva avtalsrätten finge utveckla sig utan laglig reglering,

uppstode frågan, huruvida nuvarande förhållanden vore av den art, att man

måste ingripa med lagstiftning för att skydda samhällets auktoritet och för

att förhindra att avtalsbrotten finge en omfattning, som kunde hota att åstad­

komma en allmän demoralisation inom kollektivavtalsområdet. Landssekreta­

riatet ansåge sig kunna besvara denna fråga med nej. Den officiella stati­

stiken uppgåve, att följande antal arbetsinställelser förekommit under perioden

1903—1925 med undantag gjort för storstrejken 1909:

A r

1903—1912 . . .

1913—1925 . . .

Hela anlalet

arb.-inst.

arbetare

1,877

268,055

4,095

775,851

Tolkning av avtal

arb.-inst. arbetare

41

20,986

38

3,372

De senare i

%

av

hela antalet

arb.-inst. arbetare

2.2

7.8

0.9

0.4

Som syntes vore antalet arbetsinställelser på grund av tvist om tolkning

av kollektivavtal och av dessa tvister berörda arbetare mindre under den se­

naste 13-årsperioden än under den föregående 10-årsperioden. Under åren 1903

' 1912 hade av hela antalet i arbetsinställelser indragna arbetare 7.8 % varit be­

rörda av tvister om kollektivavtals tolkning, under det att motsvarande procent­

siffra för perioden 1913—1925 uppgått till allenast 0.4 %. Av hela antalet

arbetsinställelser för perioden 1913—1925 hade 38 eller ej fullt 1 % tillkom­

mit på grund av tvist om gällande avtal. Nämnda siffror syntes giva stöd

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

45

åt landssekretariatets mening, att organisationernas principiella uppfattning,

att kollektivavtalen skola hållas i helgd, vore en tillräckligt stark moralisk

borgen och att en lagstiftning ej skulle kunna åstadkomma ett bättre förhål­

lande inom kollektivavtalsrättens område än det som nu gällde.

Frågan om åtgärder till främjande av arbetsfred är ett spörsmål av utom­

ordentlig vikt. För såväl arbetsgivare som arbetare äro lugna förhållanden '

på arbetsmarknaden en nödvändig förutsättning för framgångsrik verksamhet.

Men problemet berör även i hög grad samhället i övrigt. Genom de ofta före­

kommande arbetskonflikterna vållas icke blott stora ekonomiska förluster. De

bidraga jämväl att skapa vantrevnad och skärpa motsättningarna inom sam­

hället. Det torde ock vara en allmän mening, att intet bör underlåtas, som

kan befordra arbetsfreden och främja samförståndet mellan arbetsgivare och

arbetare. Därom vittna jämväl de många förslag i detta syfte, som varit

föremål för statsmakternas prövning.

Ingen torde vilja påstå, att de medel, som kunna trygga en bestående ar­

betsfred, enbart äro att finna på lagstiftningens väg. Varje åtgärd, som verk­

samt bidrager till ökad samverkan mellan det produktiva arbetets skilda fak­

torer, gagnar arbetsfreden; och fria överenskommelser mellan parterna på ar­

betsmarknaden, slutna under ömsesidigt iakttagande av samhällets såväl som

av egna intressen, torde erbjuda den bästa garanti för främjande av detta syfte.

Men nämnda förhållande synes mig snarare framhäva än förringa lagstift­

ningens betydelse såsom ett värdefullt stöd för en sund samhällsutveckling på

hithörande område. Den utbredning kollektivavtalet erhållit och den vikt det­

samma äger för arbetsfreden torde i och för sig tillräckligt tala för att lagens

helgd gives åt dess innehåll och speciella rättsverkningar. Numera råder här­

vidlag en osäkerhet, som icke synes kunna fortvara utan allvarliga risker för

framtiden. Naturligen hade det, såsom jag tidigare till statsrådsprotokollet

framhållit, varit önskvärt, att omförmälda fråga kunnat upptagas till prövning

i samband med det spörsmål rörande särskilda anordningar mot arbetsinstäl­

lelse i statens och kommunernas verksamhet, varom riksdagen jämväl påyrkat

utredning och förslag. Emellertid har det befunnits nödigt att i sistnämnda

hänseende verkställa ytterligare undersökning såväl under hänsynstagande till

skilda förhållanden inom olika grenar av förvaltningen som med ledning av

den i främmande länder gällande lagstiftningen och den erfarenhet, som där

vunnits. Att i avbidan på denna utredning uppskjuta lagstiftningen om kol­

lektivavtal och förfarandet i tvister om sådana avtal finner jag så mycket mindre

försvarligt, som, enligt vad jag anfört i mitt yttrande till statsrådsprotokollet

den 12 juli 1927, arbetsförhållandenas reglering medelst kollektivavtal jämväl

inom statens och kommunernas verksamhet torde vara ett användbart medel

för arbetsfredens tryggande.

Vad en lagstiftning i fråga om kollektivavtalet främst bör åsyfta, finner jag

vara skyldighet för parterna att underkasta sig skiljedom eller domstolsför-

farande i tvister angående tolkning och tillämpning av dylika avtal. Med

hänsyn till den allt större utbredning, som kollektivavtalen erhållit i vårt

land, framstår det såsom särskilt betänkligt, att avgörandet av dylika Duster

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

faktiskt skall vara beroende av de stridande parternas maktmedel. Ja g erinrar,

att enligt den officiella statistiken antalet gällande kollektivavtal den 31 decem­

ber 1926 uppgick till 2,617, samt att de berörde 14,300 arbetsgivare och

464,503 arbetare. Det måste anses ovärdigt ett rättssamhälle, att detta bety­

delsefulla område lämnas oreglerat av lagstiftningen och att för lösande av upp­

komna tvister praktiskt taget ej finnes annan utväg än självhjälpen. Härmed

vill jag naturligen icke hava sagt, att det på förevarande område skulle råda

fullständig rättslöshet. Vissa allmänna rättsregler måste anses gälla också i

fråga om kollektivavtal, och den part, som anser sin rätt enligt avtalet kränkt,

har möjlighet att föra talan därom vid allmän domstol. Detta är emellertid

icke tillfyllest. Kollektivavtalets särskilda natur medför, att allmänna rätts­

regler, därest de tillämpas på dylika avtal, kunna leda till obilliga verkningar.

Framför allt gäller detta beträffande skadeståndsreglerna. Därtill kommer, att

till följd av bristen på skriven lag såväl parter som domstolar hava svårighet

att bedöma avtalets innebörd och verkningar. Rätten att föra talan vid allmän

domstol är i regel, då tvisten rör kollektivavtal, av ringa värde. Dylika tvister

måste snabbt bringas till avgörande, och detta är under nuvarande rättegångs­

ordning oftast icke möjligt vid de allmänna domstolarna. Ej heller hava dessa

annat än i undantagsfall erforderlig sakkunskap. Erfarenheten har även visat,

att parterna i regel föredraga att taga saken i egna händer. Tiden synes nu

vara inne att i lagstiftningen upptaga de rättsregler, som på detta område ut­

vecklats, och att söka finna en bättre form för fredligt avgörande av omföir-

mälda tvister. Märkas bör ock, att jämväl å håll, där man i övrigt ställt sig

avvisande till tanken på ytterligare statsåtgärder till arbetsfredens tryggande,

vitsordats, att i princip intet vore att invända mot rättsligt avgörande av tvister

på grund av kollektivavtal.

Ett starkt skäl för vidtagande av åtgärder i detta syfte finner jag även i

den uppfattning, som gjort sig gällande i främmande länder. I flertalet civili­

serade stater hava inrättats speciella organ för prövning av arbetstvister. Av

särskilt intresse i detta hänseende är, att Norge, Danmark och Tyskland ansett

sig böra införa obligatoriskt domstols- eller skiljenämndsförfarande i rättstvi-

ster. Erfarenheterna från förstnämnda två länder — den tyska lagstiftningen

har ännu ej hunnit prövas -— tala tydligt till förmån för de vidtagna anord­

ningarna. Bland saväl arbetsgivare som arbetare synes den meningen vara

rådande, att dessa anordningar varit till förmån för båda parterna och därmed

även för samhället i övrigt. Märkas bör också, att i andra länder, exempelvis

i England, rättstvister pa grund av kollektivavtal i stor utsträckning före­

komma vid de allmänna domstolarna. Det anses där naturligt, att dylika tvi­

ster skola göras till föremal för rättsligt avgörande. Även en mer eller mindre

fullständig reglering av kollektivavtalet och dess verkningar har vidtagits i ett

stort antal främmande länder. Jag erinrar om de gällande bestämmelserna i

Norge, Danmark, linland, Tyskland, Österrike, Schweiz, Frankrike och Neder­

länderna samt om de tyska och nederländska förslagen. Samma grunder, som i

utlandet föranlett lagstiftning rörande kollektivavtal och behandling av tvister

på grund av desamma, torde i stort sett gälla även för vårt land.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

47

De skäl, som från arbetarsidan anförts mot lagstiftning över huvud på före­

varande område, synas mig icke övertygande. Visserligen har där utveck­

lat sig en viss rättsordning, men denna har visat sig sakna erforderlig styr­

ka att förekomma uppslitande strider. Enligt de i socialstyrelsens årsredo-

görelser lämnade uppgifterna rörande arbetsinställelser hava under åren 1903

—1925 förekommit 5,972 arbetsinställelser. Vid 1,545 av dessa arbetsin­

ställelser, eller 25.9 % av hela antalet, har uppgivits, att avtalsbrott före­

kommit. Vid 1,027 arbetsinställelser, eller 17.2 %, har gjorts gällande, att

brott ägt rum mot kollektivavtal. Det synes uppenbart, att den förefintliga

rättsordningen behöver stödet av en lagstiftning, som upptager och fullständi­

gar de regler, som så småningom utvecklat sig. Naturligen bör vid skapandet

av en dylik lagstiftning tillses, att de för biläggande av tvister avsedda organ,

som upprättats enligt överenskommelse mellan parterna, icke avskaffas utan

tvärt om främjas i sin verksamhet. Därest den ifrågasatta lagstiftningen på

lämpligt sätt avväges och hänsyn tages till alla berättigade intressen, torde

densamma även efter hand kunna tillvinna sig såväl arbetsgivarnas som arbe­

tarnas förtroende. Med anledning av påståendet, att åtgärder, som ej tillkom­

mit med båda parternas samtycke, icke kunna gagna arbetsfreden, vill jag på­

peka, att lagstiftningen rörande medling i arbetstvister vid sin tillkomst rönte

kraftigt motstånd från många håll. Densamma har dock visat sig med­

föra mycket gynnsamma verkningar.

Ej heller kan jag biträda uppfattningen, att de så kallade rättstvisterna

skulle vara av ringa betydelse för frågan om arbetsfredens bevarande. Sär­

skilt vill jag framhålla, att de siffror rörande arbetsinställelsernas huvud­

orsaker, som hämtats från den officiella statistiken, icke kunna användas för

en direkt beräkning av rättstvistemas betydelse för arbetskonflikterna. En­

ligt nämnda statistik äro arbetsinställelserna med hänsyn till sina huvudorsa­

ker sammanförda under följande rubriker: »Lönefrågor», »Eöreningsrätten»,

»Begäran om kollektivavtal», »Andra organisationsspörsmål», »Personliga för­

hållanden», »Arbetstiden», »Arbetares antagande och avskedande», »Arbetets

anordning», »Tolkning av avtal» samt »Andra orsaker». Det är uppenbarli­

gen oriktigt, att påstå, att antalet av rättstvister föranledda arbetsinställelser

sammanfaller med de siffror, som förekomma under rubriken »Tolkning av av­

tal». Jämväl under övriga rubriker, särskilt inom gruppen »Lönetvister», före­

komma talrika arbetsinställelser, vilka hava karaktär av rena rättstvister.

I den av Elmquist och Huss avlämnade redogörelsen rörande utredningar

till belysande av arbetsfredsfrågan finnas bland annat vissa uppgifter rörande

antalet rättstvister. Berörda uppgifter äro grundade på inom landsorganisatio­

nen sammanställda siffror angående antalet förekommande tvister om tillämp­

ning av gällande avtal med därav berörda arbetsgivare och arbetare. Ur samma

statistik hava även hämtats uppgifter, i vilken utsträckning tvister av ifrågava­

rande art bilagts genom förhandling eller skiljedom samt i vilken omfattning

de föranlett arbetsinställelse. Tillika har emellertid framhållits, att de åter­

givna siffrorna borde betecknas som minimisiffror. Med sannolikhet kunde

antagas, att upplysningarna rörande tvister, som ej lett till stridsåtgärder, varit

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

långt ifrån uttömmande. En jämförelse med föreliggande uppgifter angående

offentliga skiljedomsinstituts medverkan till dylika tvisters avgörande syntes

även bekräfta antagandet, att så varit förhållandet. Så redovisades till exem­

pel år 1921 i landsorganisationens berättelse endast 3 tvister såsom avgjorda

genom skiljedom, medan av särskilda skiljedomare handlagts icke mindre än

126 tvister, av vilka 115 blivit avdömda. Även för de följande åren vore lands­

organisationens uppgifter om de genom skiljedom bilagda tvisterna avsevärt

lägre än antalet genom statens särskilda skiljedomare avgjorda tvister. Där­

till komme ett betydande antal tolkningstvister, som handlagts av centrala skilje­

nämnden. Framhållas borde, att nästan alla tvister, som avgjorts av särskilda

skiljedomare och av centrala skiljenämnden, berört fackförbund, tillhörande

landsorganisationen, och att nämnda tvister endast i få undantagsfall varit före­

nade med arbetsinställelse. Av de sålunda erhållna siffrorna framgår emeller­

tid, att hela antalet tvister om tillämpning av gällande avtal under åren 1912—

1925 utgjorde 1,590, berörande 2,345 arbetsgivare och 55,389 arbetare. Utav

omförmälda tvister blevo 1,056 utan arbetsinställelse bilagda genom förhand­

ling eller skiljedom, under det att 521 tvister, berörande 796 arbetsgivare och

11,196 arbetare ledde till arbetsinställelse. Med sistnämnda siffror bör jäm­

föras antalet arbetsinställelser under åren 1912—1925. Enligt den officiella

statistiken förekommo under nämnda år 4,211 arbetsinställelser, berörande

18,114 arbetsgivare och 785,831 arbetare. Nämnda siffror utvisa, att rättstvi-

sterna ingalunda sakna betydelse. Visserligen utgör antalet arbetare, vilka be­

rörts av arbetsinställelser, förorsakade av rättstvister, allenast 1.4 % av hela

antalet arbetare, som drabbats av arbetsinställelser, medan motsvarande siffra

för arbetsgivarna utgör 4.4 %, men antalet av rättstvister föranledda arbetsin­

ställelser utgör 12.4 % av hela antalet arbetsinställelser. En beräkning, grun­

dad på .siffrorna för år 1925, utvisar än större betydelse för rättstvisterna. Un­

der nämnda år inträffade 239 arbetsinställelser, berörande 1,577 arbetsgivare

och 145,778 arbetare. De av rättstvister förorsakade arbetsinställelserna ut­

gjorde 141, berörande 146 arbetsgivare och 1,321 arbetare. Procenttalen äro

för arbetare 0.9, för arbetsgivare 9.3 och för arbetsinställelser 59. Sistnämnda

siffra innebär, att mer än hälften av hela antalet arbetsinställelser hade

sin grund i rättstvister. Att procenttalen för arbetsgivare och arbetare,

som träffats av arbetsinställelser på grund av rättstvister, äro avsevärt

lägre än procenttalet för dylika arbetsinställelser, beror naturligen därpå, att

vid intressetvisterna ofta ett större antal parter taga del i striden. Tydligt är

vidare, att rättstvisternas betydelse icke kan utläsas allenast ur omförmälda

siffror. Såsom redan berörts måste de från landsorganisationen erhållna siff­

rorna betraktas som minimisiffror. Härtill bidrager jämväl, att man i många

fall torde hava såsom intressetvister betecknat tvister, vilka i själva verket rört

tillämpning av gällande avtal. Märkas bör även, att ett mycket stort antal

rättstvister icke föranlett öppen konflikt, antingen därför, att den ena parten

i medvetande om sin underlägsenhet avstått från sitt krav, eller därför att han

ansett kostnaderna för en arbetsinställelse icke stå i rimligt förhållande till

tvistens föremål. Rättstvisterna torde i många fall, även då de icke leda till

öppen strid, föranleda .stark spänning mellan parterna och vålla slitningar och

otrevnad.

En lagstiftning angående tvister på grund av kollektivavtal synes, såsom de

sakkunniga framhållit, böra omfatta dels en reglering av kollektivavtalet och

dess rättsverkningar dels ock skapandet av specialorgan för avgörande av upp­

komna tvister. I fråga om lagstiftningens anordnande kan jag i stort sett

ansluta mig till de sakkunnigas utkast. Desamma synas mig på ett i huvud­

sak lämpligt sätt lösa den föreliggande lagstiftningsuppgiften. Denna min

mening har icke kunnat rubbas av de nu framställda anmärkningarna. Det

kan icke med fog göras gällande, att utkasten gynna arbetsgivarna på arbetar­

nas bekostnad. Utkasten torde så långt det är möjligt tillgodose båda sidor­

nas berättigade intressen. Särskilt vill jag framhålla, att de föreslagna mo­

difikationerna i gällande skadeståndsregler möjliggöra ett hänsynstagande till

de olika förhållanden, som kunna föreligga på arbetarsidan. De ändringar i

utkasten, som företagits vid den nu verkställda omarbetningen, äro ägnade

att ytterligare förtaga de i vissa fall obilliga verkningarna av vanliga skade­

ståndsregler. Vid den skedda överarbetningen har hänsyn tagits till de från

ömse håll framställda anmärkningarna, i den mån detta kunnat ske utan efter­

givande av lagstiftningens effektivitet. Naturligen medföra de föreslagna la­

garna vissa begränsningar i parternas rätt att tillgripa stridsåtgärder, men det

har icke från ansvarskännande håll gjorts gällande, att arbetarna skulle vara

nödsakade att för hävdande av sin rätt göra sig skyldiga till avtalsbrott. Sam­

hällets intresse av lugn på arbetsmarknaden är för övrigt av sådan vikt, att

parterna med hänsyn därtill måste underkasta sig vissa inskränkningar i rät­

ten till självhjälp.

Lika obefogad synes mig anmärkningen, att de föreslagna domstolarna skulle

komma att ensidigt tillvarataga arbetsgivarnas intresse. Därest till ledamöter

av domstolarna utses därför lämpliga personer, torde garanti vinnas för ett

opartiskt avgörande. Belysande för frågan om möjligheten att erhålla opar­

tiska domstolar äro följande siffror, vilka meddelats från centrala skiljenämn­

dens verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

49

Centrala skiljenämndens skiljedomar.

1920—1926.

I. Hela antalet statligt avgjorda mål................................................................................................. 122

II.

Målens utgång.

A. Antal mål, i vilka

arbetsgivarsidan huvudsakligen vunnit..................................Öl

B.

Antal mål, i vilka

arbetarsidan huvudsakligen vunnit...................................... 56

C.

Antal mål, i vilka

båda sidorna ömsom vnnnit och förlorat..............................15

122

III.

Enhällighet eller skiljaktiga meningar.

A. Antal mål, i vilka skiljenämnden varit enhällig...................................................... 72

B. Antal mål, i vilka skiljaktig mening yttrats:

1) Hela antalet sådana mål......................................................................................... 50

jgg

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 31 häft. (Nr 39.)

4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

2) Antal mål, i vilka skiljaktig mening yttrats av en eller flera av

arbets­

givarrepresentanterna .............................................................................. 31 l

3) Antal mål, i vilka skiljaktig mening yttrats av en eller flera av

arbetar­

representanterna .........................................................................................192

4) Antal mål, i vilka skiljaktig mening yttrats av eu eller flera av de av

Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna:.......................................................15

a) med samma slut som skiljaktig mening av

arbetsgivarrepresentant 8=

b) med samma slut som skiljaktig mening av

arbetarrepesentant .

.

7

c) med annat domslut..................................................................................... ()

Nämnda siffror utvisa bland annat, att avgörandet i ungefär lika många

mål utfallit till arbetarnas fördel som till arbetsgivarnas samt att skiljenämn­

den i 59 % av samtliga avgjorda mål varit enhällig.

Ej heller de övriga erinringar, som framställts mot utkastens allmänna

grunder, synas mig berättigade. Visserligen lämnas i utkasten en del frågor

olösta, men frånvaron av föreskrifter i dessa ämnen torde icke medföra större

olägenheter än den nuvarande fullständiga bristen på lagbestämmelser. Lämp­

ligt är även, att åt det eller de dömande organen lämnas ett visst mått av frihet

att taga hänsyn till föreliggande omständigheter. En strävan i denna riktning

är i allmänhet utmärkande för modern lagstiftning.

De farhågor, som från vissa håll uttalats, att den föreslagna lagstiftningen

skulle direkt motverka en fortsatt utveckling av arbetsförhållandena på kol­

lektivavtalens grund, torde kunna betecknas som oberättigade. Kollektiv­

avtalen erbjuda så stora fördelar för arbetarna, att man har anledning an­

taga, att de icke av fruktan för den nya lagstiftningen skola avhålla sig

från slutandet av sådana avtal. Givetvis medför berörda lagstiftning, att

större omsorg i en del fall måste nedläggas på avfattandet av kollektivavtal,

men detta torde numera med hänsyn till den erfarenhet, som under åren vunnits,

knappast erbjuda några svårigheter.

Yad slutligen angår påståendet, att det icke vore möjligt att skilja mellan

rätts- och intressetvister samt att i följd därav rena intressefrågor kunde dra­

gas under domstolarnas prövning, bör framhållas, att denna anmärkning har

sin grund i en missuppfattning av den oegentliga beteckningen rättstvister.

Naturligen är varje uppkommen tvistefråga så till vida en intressekonflikt, att

där föreligger ett intresse. I utkasten behandlas emellertid — med ett undan­

tag — allenast tvister rörande sådana frågor, som kunna anses reglerade genom

avtalet. Övriga tvistefrågor falla utom den föreslagna lagstiftningen. Åven

om det i ett eller annat fall kan vara vanskligt att avgöra, huruvida en viss

fråga bör anses löst genom avtalet, torde det i regel ej möta svårigheter att

iakttaga den i utkasten gjorda begränsningen.

På grund av det anförda anser jag mig böra tillstyrka en lagstiftning i hu­

vudsak byggd på de sakkunnigas utkast. I vissa frågor har jag emellertid fun­

nit mig böra föreslå ändringar i desamma.

1 Därav 3 endast beträffande motivering.

*

»

¹

>

.

»

3

>

1

>

»

>

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

51

Lagförslagen.

De sakkunniga hava uttalat, att anordnandet av en form för avgörande ge­

nom något statens organ, av tvister på grund av kollektivavtal förutsatte dels

en rättslig reglering av kollektivavtalet och dess verkningar dels ock en lagstift­

ning rörande de erforderliga domsorganen och förfarandet vid dessa. Ämnet

innefattade således en civilrättslig och en processuell del. Med hänsyn där­

till syntes det lämpligt, att detsamma uppdelades på två särskilda lagar, avse­

ende den ena kollektivavtalet och den andra de dömande organen.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande ifrågasatt, om icke de båda lagarna borde

sammanföras. Tillämpningen av den förra lagens bestämmelser syntes nämli­

gen praktiskt taget förutsätta en särskild rättsskipningsanordning av den art,

som den senare lagen hade till ändamål att åvägabringa.

Det av socialstyrelsen väckta förslaget om sammanförande av de båda lagarna

kan jag icke biträda. Från teoretisk synpunkt sett är det mindre tillfredsstäl­

lande att i en författning sammanföra bestämmelser av civilrättslig och proces­

suell natur. Några praktiska fördelar torde icke heller stå att vinna genom

ett sådant förfarande. Däremot skulle lagstiftningen komma att förlora i reda

och överskådlighet. Jag har sålunda bibehållit den av de sakkunniga föreslagna

uppdelningen. Med hänsyn till de vidtagna ändringarna i domstolslagen bär

nämnda lag erhållit en något ändrad rubrik.

Enligt de sakkunnigas utkast skulle de föreslagna bestämmelserna gälla även

för kollektivavtal, som träffades av stat eller kommun.

Flera av de nu hörda ämbetsverken hava hemställt, att från de ifrågasatta

lagarnas tillämpning måtte undantagas avtal, däri staten vore part. Yrkan­

den härom hava framställts av generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägs­

styrelsen, arméförvaltningen och marinförvaltningen samt vissa underordnade

militära förvaltningsorgan. En av järnvägsfullmäktige har dock ansett, att

den föreslagna lagen borde gälla jämväl för statens affärsdrivande verk. Yat-

tenfallsstyrelsen och domänstyrelsen hava framhållit, att de föreslagna bestäm­

melserna skulle bliva till nytta inom respektive verks arbetsområde.

De skäl, som anförts till stöd för yrkandet om undantag för statens avtal, äro

i huvudsak följande. Den föreslagna lagstiftningen medgåve i vissa fall an­

vändande av stridsåtgärd under avtalstiden. För staten vore emellertid arbets­

fred oundgängligen nödvändig. I berörda hänseende förefunnes en viktig skill­

nad mellan statens verk och enskilda arbetsgivare. De förra saknade nämligen

möjlighet att vidtaga stridsåtgärd och intoge därför en annan ställning till

de hos dem anställda arbetarna. Visserligen funnes intet hinder för statens

organ att i avtalen intaga ett generellt förbud mot stridsåtgärder, men svårig­

heterna att genomdriva intagande av en dylik bestämmelse bleve avsevärt större,

om lagen medgåve, att arbetsinställelse under vissa betingelser finge äga rum.

Jämväl en så viktig fråga som den angående skadeståndsskyldighet hade en

annan betydelse för statens verk och för en enskild arbetsgivare. Ej heller vid

Ämnets

legislativa

uppdelning.

De sak­

kunniga.

Yttrande.

Departe­

mentschefen,

Undantag

för staten.

De sak­

kunniga.

Yttranden.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Departe­

mentschefen.

uppställande av föreskrifterna rörande de föreslagna arbetsdomstolarna hade

hänsyn tagits till de statliga företagen. För staten såsom arbetsgivare funnes

ingen möjlighet att öva inflytande på tillsättandet av arbetsgivarrepresentan­

ter i domstolarna. För övrigt kunde de hos statens verk anställda personal­

grupperna endast därest de vore anslutna till landsorganisationen bliva repre­

senterade på arbetarsidan. Märkas borde jämväl, att de vid statens verk an­

ställda arbetarna, vilkas arbetsvillkor reglerades genom kollektivavtal, vore

till antalet jämförelsevis få. Vid antagande av lagen rörande arbetstidens be­

gränsning hade från lagens tillämpning undantagits arbete, som utfördes åt

staten, och motsvarande undantag syntes böra göras beträffande förevarande

lagstiftning.

Den lag om kollektivavtal, som nu föreslås, skall erhålla karaktär av civil­

lag. Med hänsyn härtill torde det icke vara möjligt att från tillämpningen av

densamma undantaga avtal, som slutits av staten. Det lärer nämligen strida

mot gängse rättsåskådning, att staten skulle fritaga sig från tillämpning av

bestämmelser av dylik art. Detta kan så mycket mindre ifrågasättas, som lag­

förslaget i huvudsak endast innehåller en sammanfattning av de rättsregler som

på förevarande område utvecklat sig. Det skulle även leda till obilliga resul­

tat, att påföljden för brott mot ett av staten träffat kollektivavtal skulle be­

stämmas enligt allmänna skadeståndsregler under det att liknande brott mot

ett annat dylikt avtal skulle medföra påföljder enligt de genom förevarande lag

modifierade skadeståndsbestämmelserna. Ej heller kan det vara lämpligt, att sta­

ten upprättar en specialdomstol för handläggning av vissa tvister och samti­

digt förklarar, att därest staten skulle vara part i en dylik tvist, målet icke må

upptagas av den sålunda inrättade domstolen. Jämförelsen med lagen om ar­

betstidens begränsning är icke bindande. I nämnda lag är fråga om vissa

skyddsbestämmelser, vilka beträffande staten såsom arbetsgivare kunna ersät­

tas genom föreskrifter, utfärdade i administrativ ordning. På förevarande om­

råde är detta icke möjligt. Visserligen kunna administrativa bestämmelser

meddelas rörande innehållet i de kollektivavtal, som få träffas av statens or­

gan, men genom dylika bestämmelser kunna icke grundas förpliktelser för den,

som å andra sidan slutit avtalet. Ej heller kan avgörande vikt tilläggas de

skäl, som anförts till stöd för yrkandet om undantag för statens avtal. Visser­

ligen intager staten såsom arbetsgivare en annan ställning än enskilda perso­

ner, men möjlighet finnes för statens organ att i kollektivavtal, som träffas av

dem, intaga sådana bestämmelser som påkallas av de för statens verksamhet

rådande särskilda förhållandena. Såsom jag redan berört hava de sakkunni­

ga, som tillkallats jämlikt bemyndigande den 12 juli 1927, till uppgift

bland annat att undersöka, huruvida för statens och kommunernas verksam­

het kunna upprättas kollektivavtal med angivna innehåll samt att, om det an­

ses lämpligt, uppställa enhetliga normer för dylika avtal. Skola sådana avtal

bliva av verklig betydelse för arbetsfredens bevarande, böra de emellertid hava

stöd i en lagstiftning sådan som den nu föreslagna. Med anledning av anmärk­

ningen, att staten såsom arbetsgivare icke är direkt företrädd i arbetsdomsto­

len vill jag framhålla, att, som jag i annat sammanhang kommer att utveckla,

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

K. 1 §.

det icke är avsett, att i domstolen skall inrymmas något slags intresserepre­

sentation för de tvistande parterna. Märkas bör även, att staten utan förslag

tillsätter ordförande och två ledamöter i arbetsdomstolen.

53

Förslaget till lag om kollektivavtal.

1 §.

I främmande rätt betecknas i allmänhet såsom kollektivavtal endast ett

avtal, som slutits mellan en eller flera arbetsgivare eller sammanslutningar av

arbetsgivare, å ena sidan, och en eller flera sammanslutningar av arbetare,

å den andra. På vissa håll föreskrives, att sammanslutningarna skola vara

registrerade, eller utsäges, att de skola äga rättssubjektivitet. De olika lagar­

nas ståndpunkt i detta hänseende sammanhänger naturligen med de gällande

föreningsrättsliga bestämmelserna.

Enligt 1910 års förslag till lag om kollektivavtal kunde sådant avtal slutas

mellan å ena sidan arbetsgivare eller förening av dylika och å andra sidan fack­

förening, fackförbund eller annan dylik förening av arbetare. Därjämte före­

skrevs, att såsom arbetare skulle anses även arbetsförman, handelsbiträde och

annan, som innehade därmed jämförlig anställning.

I motiveringen framhöll föredragande departementschefen, att karaktären

av kollektivavtal icke kunde tilläggas en överenskommelse, där de deltagande

arbetarna icke varit sammanslutna i en organisation eller där åtminstone orga­

nisationen icke uppträtt såsom part vid dess ingående. Ett dylikt avtal kunde

icke tillmätas bindande verkan mot andra än dem, som i egen person deltagit i

avtalets slutande eller därvid varit företrädda av ombud eller ock sedermera

anslutit sig till avtalet. Oavsett att i de flesta fall någon utredning icke stode

att vinna, vilka individer varit representerade av dem, som slutit avtalet, hade

detsamma i alla händelser förlorat den generaliserande verkan, vars ernående

vore ett av kollektivavtalets väsentligaste ändamål. Ej heller förelåge tillräcklig

garanti, att ett avtal, träffat med en samling oorganiserade arbetare, skulle

kunna behörigen upprätthållas. Den fordran syntes följaktligen böra uppstäl­

las, att såsom avtalsslutande part å arbetarsidan skulle förefinnas en samman­

slutning av icke alltför tillfällig och löslig beskaffenhet. Berörda fordran hade

i förslaget antytts genom däri gjort angivande av vissa förekommande mera

fast organiserade sammanslutningar av arbetare såsom behöriga att ingå kollek­

tivavtal och jämställande med dessa av andra likartade sammanslutningar.

Exemplifieringen hade emellertid även i annat hänseende en begränsande bety­

delse. Föreningen skulle hava till syfte att åstadkomma förbättrade arbets­

villkor eller upprätthålla de redan ernådda, att sålunda öva inflytande på för­

hållandet mellan arbetsgivare och arbetare genom tillvaratagande av fackliga

eller yrkesintressen. Föreningar av annan art komme icke i betraktande såsom

parter vid kollektivavtal. Enligt brukliga organisationsformer utgjorde fack­

förbundet, som i förslaget särskilt nämnts, icke en direkt sammanslutning av

arbetare utan en enhet av flera sammanhörande fackföreningar, i vilka arbe-

Kontrahen-

terna.

Främmande

rätt.

1910 års

förslag.

K. 1 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

1911 års

förslag.

1916 års

förslag.

De

sakknnniga.

tarna närmast inginge såsom medlemmar. Ett ytterligare sammanförande av

flera dylika enheter i en gemensam organisation hade också skett. Att även

en sådan centralorganisation borde kunna sluta kollektivavtal vore uppenbart.

Vad sålunda sagts om förening av arbetare såsom deltagande i kollektivavtal

ägde motsvarande tillämplighet i fråga om förening av arbetsgivare.

Departementschefen ingick även på spörsmålet, huruvida man borde tillåta

endast sådana sammanslutningar, som vore juridiska personer, att med laga

verkan ingå kollektivavtal, eller om rättsverkan skulle tillkomma även sådana

avtal, vid vars tillkomst annan sammanslutning medverkat. Nämnda spörsmål

syntes emellertid departementschefen av mindre betydelse, då i praxis alltmera

visat sig benägenhet att tillerkänna förmåga av rättshandlingar åt föreningar

av den utbildning och fasthet, som de hos oss vanligast förekommande förenin­

garna av arbetsgivare eller arbetare ägde.

Samma bestämning rörande kontrahenterna i ett kollektivavtalsförhållande

upptogs i 1911 års förslag till lag om kollektivavtal, dock med den avvikelsen,

att föreskriften om handelsbiträdes jämställande med arbetare uteslöts.

I en vid nämnda års riksdag väckt motion anmärktes, att parterna i kollek­

tivavtal, då förening eller förbund vore kontrahent, borde närmare bestämmas,

så att frågan därom icke bleve beroende av särskild lagstiftning eller av den

tvivelaktiga tillämpningen av allmänna rättsprinciper. Därjämte gjordes gäl­

lande, att det syntes tvivelaktigt, huruvida användande av kollektivavtal vore

inskränkt till vissa samhörande yrkesgrenar, vilka såsom sådana inginge avtal

om sina arbetsvillkor eller arbetsförhållanden, eller om rent administrativa en­

heter såsom svenska arbetsgivareföreningen eller landsorganisationen kunde för

hela sin omfattning vara direkta parter. Särskilda utskottet fann under hän­

visning till departementschefens uttalande vid framläggandet av 1910 års för­

slag bestämmelser i nu angivna syften icke erforderliga.

Jämväl det av socialstyrelsen år 1916 avgivna förslaget förutsatte, att kol­

lektivavtal träffades mellan arbetsgivare eller förening av arbetsgivare, å ena,

samt fackförening, fackförbund eller dylik förening av arbetare, å andra sidan.

Tillika stadgades emellertid, att enligt förslaget skulle såsom arbetare anses

envar, som utförde arbete för annans räkning utan att i förhållande till denne

vara att anse såsom självständig företagare. Till arbetare skulle dock ej hän­

föras tjänstemän, anställda i statens tjänst.

De sakkunnigas utkast angiver såsom kontrahenter vid slutande av kollek­

tivavtal å ena sidan arbetsgivare eller förening av arbetsgivare och å andra sidan

fackförening eller annan dylik förening av arbetare. Därjämte föreskrives,

att vad i lagen stadgas om förening av arbetsgivare eller arbetare skall äga

motsvarande tillämpning å förening eller förbund av flera sådana föreningar.

Härtill har fogats bestämmelse, att då fråga är om dylik sammanslutning, vad

i lagen sägs om medlem av förening skall gälla om de anslutna föreningarna så

ock om deras medlemmar.

I motiveringen hava de sakkunniga härutinnan anfört:

»Med kollektivavtal förstås i det föreliggande utkastet en mellan arbetsgi­

vare eller förening av arbetsgivare, å ena sidan, samt fackförening eller annan

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

55 K. 1 §>*.

dylik förening av arbetare, å andra sidan, träffad överenskommelse om vill­

kor, som skola lända till efterrättelse beträffande arbetsanställning eller om

förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetare. Kollektivavtal kan så­

lunda slutas av en eller flera enskilda arbetsgivare. Däremot kräves, att

avtalet å arbetarsidan träffas av ett flertal arbetare. Även i ett annat hän­

seende består olikhet i partställningen. Under det att avtalet får karaktär

av kollektivavtal i lagens mening, vare sig arbetsgivarna äro sammanslutna till

en organisation eller icke, fordras att såsom part å arbetarsidan skall förefin­

nas eu sammanslutning av arbetare.

Lagutkastet inlåter sig icke på spörsmålet, under vilka förutsättningar en

sammanslutning — vare sig den uppträder å arbetsgivar- eller arbetarsidan —

äger rättspersonlighet d. v. s. i detta sammanhang förmåga att genom kollektiv­

avtal förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter. I sadant avseende gäl­

la de regler, som i allmänhet tillämpas rörande icke ekonomiska föreningar.

Beträffande dylika associationer råder inom rättstillämpningen ingen tvekan

därom, att en förening äger rättspersonlighet, såframt den antagit stadgar av

en viss fullständighet. En sammanslutning, som icke har detta minimum av

stadga och organisation, kan icke vara part i ett av utkastet reglerat kollek­

tivavtalsförhållande, och en överenskommelse, som träffas med en dylik mera

tillfällig eller löslig sammanslutning, faller utom området för den föreslagna

lagen. Frågan huruvida en överenskommelse, som slutits med en mindre fast

sammanslutning av arbetare eller med en grupp arbetare utan varje samman­

hållande band, bör anses falla under begreppet kollektivavtal, har i utkastet

lämnats olöst, liksom detta icke heller i övrigt besvarar frågan om en dylik

överenskommelses rättsliga betydelse. På grund av obestämdheten av de per­

soner, som å arbetarsidan beröras av avtalet, uppkomma vid en dylik överens­

kommelse åtskilliga invecklade spörsmål, vilka, med hänsyn därtill, att över­

enskommelser av detta slag icke äro av större betydelse, torde kunna lämnas

öppna att lösas av rättstillämpningen. Vidare bör enligt allmänna rättsreg­

ler bedömas, huruvida en sammanslutning, som utgör del av en större enhet,

intager sådan ställning i förhållande till denna, att den kan anses utgöra ett

självständigt rättssubjekt.

Givetvis böra även avtal av nu ifrågavarande natur, som slutas icke av en­

skilda arbetsgivare eller föreningar av arbetsgivare eller arbetare utan

av föreningar, förbund eller andra sammanslutningar omfattande ett fler­

tal föreningar, bedömas enligt förevarande lag. Härför kräves dock lik­

som beträffande förening, att sammanslutningen äger ett visst mått av

fasthet. Den bör kunna framträda såsom bärare av rättigheter och skyldig­

heter. Det har synts mindre lämpligt att i lagen vid varje för förening gäl­

lande stadgande angiva, att detsamma har avseende jämväl å sådan samman­

slutning, varom nu är fråga. I stället har man i lagen utgått från det tänkta

huvudfallet, att avtalet slutes mellan å ena sidan arbetsgivare eller förening av

arbetsgivare och å andra sidan fackförening eller annan dylik arbetarförening.

Därjämte har i andra stycket av förevarande paragraf intagits föreskrift, att

lagens bestämmelser, i den mån de avse förening, skola äga motsvarande till-

K. l §.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Yttranden.

Departe­

mentschefen.

lämpning å sammanslutning av föreningar. Till undvikande av missförstånd

har jämväl stadgats, att lagens föreskrifter om medlem i förening skola

beträffande dylik sammanslutning gälla icke blott de anslutna föreningarna

utan även deras medlemmar. Det nu sagda äger tillämpning jämväl å orga­

nisation omfattande flera förbund eller andra sammanslutningar, som nu

nämnts.

En fråga, som icke beröres i utkastet, är spörsmålet, vilka organ äga

behörighet att för förenings räkning träffa kollektivavtal. Även denna fråga

är att bedöma enligt allmänna rättsregler. Särskilt komma härvid i betraktan­

de de grundsatser, som gälla inom föreningsrätten. I vissa fall torde även reg­

lerna om så kallad ställningsfullmakt böra komma i tillämpning.

I de förslag till lagar om kollektivavtal, som tidigare framlagts, har jämväl

berörts spörsmålet, vilka grupper av anställda skola i lagens mening an­

ses såsom arbetare och sålunda vara berättigade att sluta kollektivavtal. Emel­

lertid synes behandlingen av detta spörsmål icke höra hemma i förevarande

lag. Utkastet fastslår endast, att om ett kollektivavtal kommer till stånd, för

detsamma skola gälla de i lagen givna reglerna. Tydligt är emellertid, att här,

liksom i lagen om medling i arbetstvister, uttrycket arbetare icke får tolkas så­

som avseende allenast kroppsarbetare. Därunder kunna inbegripas jämväl

andra anställda.»

I sitt yttrande över de sakkunnigas utkast har socialstyrelsen framhållit,

att den föreslagna lagens tillämpning sannolikt i många fall skulle kom­

ma att lida av osäkerhet till följd av bristen på legislativ reglering av ar­

betsgivarnas och arbetarnas fackliga sammanslutningar. Samma uppfatt­

ning har kommit till uttryck i väg- och vattsnbyggnadsstyrelsens utlåtande,

däri göres gällande, att nämnda olägenhet ändamålsenligast kunde undan­

röjas genom föreskrift, att de i lagen avsedda sammanslutningarna skulle regi­

streras såsom ekonomiska föreningar. Liknande anmärkning har framställts

av vissa förvaltningsmyndigheter vid marinen.

Socialstyrelsen har tillika anfört, att beteckningen »arbetare» i lagutkastet

saknade närmare bestämning. I motiveringen framhölles emellertid, att där­

med icke avsåges allenast kroppsarbetare utan jämväl andra anställda. Med

hänsyn till bland annat nämnda betecknings olika innebörd i skilda lagar

på det sociala området, t. ex. lagen om arbetarskydd och lagen om arbetstidens

begränsning, syntes en dylik bestämning önskvärd. Anmärkas borde också,

att åtskilliga arbetstagare, vilkas arbetsvillkor reglerades av kollektivavtal,

exempelvis farmaceuter och viss kontorspersonal, icke betraktades såsom ar­

betare. Möjligen skulle det vara lämpligt att utbyta beteckningen »arbetare»

mot »arbetstagare» eller på något sätt angiva, att det förra ordet borde tagas

i den vidsträckta bemärkelse, som kännetecknade det senare.

Såsom socialstyrelsen framhållit, torde vid tillämpning av de föreslagna la­

garna i en del fall kunna uppstå osäkerhet till följd av bristen på rättslig

reglering av arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer. Någon större olä­

genhet lärer emellertid icke kunna uppkomma härigenom. Inom rättstillämp­

ningen råder ingen tvekan därom, att sammanslutningar, som nått en viss

grad av fasthet, äga rättssubjektivitet. Samma regler böra komma i tillämp­

ning på förevarande område. De flesta av de sammanslutningar, som ingå

avtal av den natur, varom här är fråga, måste med tillämpning av omförmälda

regler anses äga rättspersonlighet. Naturligen vore det ur andra synpunkter

önskvärt, att i vårt land en föreningslagstiftning komme till stånd, men att i

avbidan på lösningen av detta vittutseende problem uppskjuta lagstiftningen

rörande kollektivavtal synes mig icke tillrådligt.

Att i lagen närmare bestämma vad som menas med arbetare synes icke vara

erforderligt. Såsom de sakkunniga påpekat, bör uttrycket arbetare anses om­

fatta ej blott kroppsarbetare utan även andra anställda. I lagen den 28 maj

1920 om medling i arbetstvister begagnas nämnda uttryck i denna vidare bety­

delse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

57 K. 1 §.

I åtskilliga främmande lagar föreskrives, att kollektivavtalet skall upprät­

tas skriftligen. Så är förhållandet i Norge, Finland, Tyskland, Österrike,

Schweiz och Frankrike. En liknande föreskrift har upptagits i de tyska och

nederländska förslagen.

En del främmande lagar stadga därjämte, att kollektivavtal för att bliva

bindande skall deponeras eller registreras hos någon myndighet. Enligt den

österrikiska lagen måste varje kollektivavtal inom fjorton dagar ingivas till

förlikningsnämnden, som föranstaltar om kungörande därav. Avtalets norme­

rande verkan inträder från och med dagen efter kungörandet. Den franska

lagen föreskriver, att avtalet skall ingivas till arbetsdomstolen eller fredsdoma­

ren. Någon tid härför är icke stadgad, men avtalet träder i kraft först dagen

efter den, då ingivandet skett.

Enligt samtliga de tidigare framlagda förslagen skulle kollektivavtal upp­

rättas i skriftlig form. Något skäl för denna föreskrift anfördes icke, men till

grund för densamma torde hava legat en önskan att från början giva avtalet

erforderlig fasthet och för framtiden trygga mot meningsskiljaktigheter an­

gående dess tillkomst och verkliga innehåll.

Bestämmelse om skriftlig form återfinnes icke i de sakkunnigas utkast. De

sakkunniga hava i denna del anfört:

»I allmänhet torde vid slutande av kollektivavtal denna form komma

till användning. Att såsom villkor för avtalets giltighet föreskriva skrift­

lig form, torde emellertid ej vara lämpligt. Om parterna godkänna ett

av förlikningsman framlagt medlingsförslag, måste uppenbarligen ett kol­

lektivavtal anses hava kommit till stånd, och detta oavsett om avtalet

sedermera bekräftas genom uppsättande av särskild skrift, som undertecknas av

parternas representanter. I vissa fall fullständigas eller ändras ingångna, mera

omfattande avtal genom mindre avtal, som ej avfattas i skriftlig form. Där­

est överenskommelser av nu nämnda slag skulle frånkännas karaktären av gil­

tiga kollektivavtal, skulle detta kunna medföra betydande olägenheter. Par­

terna böra därför äga frihet att ingå avtal i den form de finna ändamålsenligt.

Skulle tvist uppstå rörande frågan, huruvida avtal kommit till stånd, blir man

hänvisad att med tillämpning av den allmänna avtalslärans regler träffa

Avtalets

form.

Främmande

rätt.

Tidigare

förslag.

De

sakknnniga.

K. 1 §.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

ett avgörande. Givetvis är det emellertid önskvärt, att avtalsbestämmelserna

avfattas skriftligen och att den däröver upprättade handlingen undertecknas

av parterna eller deras ombud. Därigenom underlättas i hög grad bevisningen

rörande avtalets tillkomst och innehåll samt förebyggas tvister med anledning

av detsamma. Märkas bör även, att den skriftliga formen är av särskilt värde

med hänsyn till dem, som icke tagit del i avtalets tillkomst men dock äro

bundna av detsamma.»

Yttranden.

I en del av de nu inkomna yttrandena har påyrkats upptagande av bestäm­

melse, att kollektivavtal skall upprättas i skriftlig form. Sålunda har svenska

arbetsgivareföreningen framhållit, att det uppenbarligen vore av betydelse för

arbetsfreden, att det för varje arbetsplats kunde ovedersägligen konstateras,

både huruvida ett kollektivavtal förefunnes eller icke och i det förra fallet vad

detsamma innehölle. Skulle på en arbetsplats tvivel råda om befintligheten av

kollektivavtal och eventuellt om dess innehåll, vore ordningen och freden på ar­

betsplatsen äventyrade. De sakkunniga hade uttalat, att om parterna godkände

ett av förlikningsman framlagt medlingsförslag, borde kollektivavtal anses hava

kommit till stånd, vare sig avtalet skriftligen bekräftats av parternas represen­

tanter eller icke. Även om det anförda teoretiskt sett vore riktigt, vore det emel­

lertid mycket enkelt för förlikningsmannen att fordra parternas skriftliga god­

kännande å medlingsförslaget, och ett dylikt förfarande vore så gott som

undantagslöst fallet. På grund av den betydelse, som kollektivavtalen ägde för

det allmänna, och önskvärdheten av att de bringades till offentlig känne­

dom, vore stadgat, att därest skriftligt kollektivavtal avslutits, man å ar­

betsgivarsidan vore skyldig att insända en avskrift därav till socialstyrelsen.

Den samling av kollektivavtal, som man sålunda velat åvägabringa, bleve ofull­

ständig, om muntliga kollektivavtal finge existera. Liknande synpunkter

hava framförts av Sveriges redareförening och Stockholms bageriindustriför-

ening samt vissa militära förvaltningsorgan. Svenska lantarbetsgivarnes cen­

tralförening har gjort gällande, att som kollektivavtal borde anses endast sådan

överenskommelse, som fått någon form av i skrift dokumenterad bekräftelse.

I nämnda avseende borde anses tillfyllest, att parterna inför förlikningsman

godkänt ett av honom framlagt skriftligt medlingsförslag. Lands sekret ariatet

har ansett, att i lagen borde bestämmas, att kollektivavtal skulle vara en skrift­

ligt avfattad handling.

Departe-

Uppenbarligen är det av synnerlig vikt, att kollektivavtalen på ett eller

mentschefen.

annat sätt finnas återgivna i skrift. Detta är av så stort intresse för partema

själva, att man med säkerhet kan utgå från att ifrågavarande önskemål i fram­

tiden likasom hittills blir i största utsträckning tillgodosett, oavsett den stånd­

punkt lagen kommer att iakttaga i fråga om formen för avtalets upprättande.

Om man med hänsyn till önskemålet, att kollektivavtal skola finnas uppteck­

nade i skrift, uppställer fordran på skriftlig form för upprättandet, kan man

emellertid, på sätt även de sakkunniga ansett, riskera att åstadkomma mera

skada än gagn. Fordran på skriftlig form innebär nämligen, att avtalet skall

fixeras i en för ändamålet särskilt upprättad handling, som förses med parter­

nas underskrifter. En överenskommelse, som icke klätts i denna form, blir

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

59

^ä .

1 §.

ogiltig och kan således icke göras gällande mot part, som åberopar sig på

formfelet. Ett kollektivavtal, som kommit till stånd därigenom, att parterna

i skrivelser till vederbörande förlikningsman förklara sig godkänna ett av

honom framlagt skriftligt medlingsförslag, fyller icke ifrågavarande form­

krav, dels därför att medlingsförslaget i sig självt oftast icke har erforderlig

fullständighet utan förutsätter en utredigering med stöd av andra handlingar

och dels enär parternas underskrifter saknas. Om parterna efter medlingsförsla­

gets godkännande komma i tvist angående utredigeringen och således icke kunna

enas om en text, skulle, om skrift uppställes såsom form, ett avtal icke anses

hava kommit till stånd, och parterna vara berättigade att genomdriva sina me­

ningar angående avtalets innehåll genom stridsåtgärder i stället för att vara

hänvisade till arbetsdomstolen för avgörande av vad den träffade överenskom­

melsen i verkligheten inneburit. Ett avtal, som inryckes i ett vanligt, vid för­

handlingar fört protokoll, är icke heller upprättat i vederbörlig form, i varje

fall på den grund, att underskrifter saknas. Uppställes krav på skriftlig

form för upprättandet, måste denna också upprätthållas i fråga om ändringar i

avtalet. Emellertid torde man hava att räkna med att ändringar, särskilt i

kollektivavtal, som gälla endast för viss arbetsplats, ofta komma till stånd på

mycket formlöst sätt och även genom enkla muntliga överenskommelser. På

nu anförda skäl och då ifrågavarande lagstiftning avser en allmänhet, som i

stor utsträckning saknar sinne för iakttagande av juridiska former, har jag an­

sett mig böra i denna del följa de sakkunniga och avstå från ett formkrav, som

skulle kunna i många fall föranleda, att ingångna avtal på grund av formfel

bleve ogiltiga.

Mot den av mig intagna ståndpunkten kan måhända invändas, att såsom fram­

går av den lämnade redogörelsen för främmande rätt i flera andra länder kräves.

att kollektivavtal skall upprättas skriftligen. Märkas bör emellertid, att enligt

vad jag inhämtat i vissa av nämnda länder kravet på skriftlighet i många fall,

däribland när fråga är om kollektivavtal, anses uppfyllt, därest de förklaringar

från parterna, varigenom avtalet kommit till stånd, innehållas i växlade brev.

På sätt framgår av det anförda är emellertid detta enligt svensk rätt icke till­

fyllest, då skrift fordras såsom form.

Det har också påpekats, att tillåtligheten av icke skriftligen upprättade

kollektivavtal äventyrade fullständigheten av den samling av kollektivavtal,

som skulle åstadkommas genom bestämmelsen i 13 § av de sakkunnigas ut­

kast. Med anledning härav har jag låtit omarbeta nämnda paragraf, vilken i

förevarande förslag bär ordningsnumret 11, i syfte att om möjligt på indirekt

väg framtvinga, att överenskommelser, som icke avfattats skriftligen, seder­

mera bliva upptecknade i skrift. På sätt jag vid nämnda paragraf skall när­

mare framhålla, blir på detta sätt även parternas behov att äga tillgång till

skriftlig avfattning av avtalet tillgodosett.

Kollektivavtalets innehåll angives i viss mån olika i olika länder. I all­

mänhet framhålles emellertid kollektivavtalets huvudsyfte att fastställa nor­

mer, som skola gälla vid upprättande av arbetsavtal. Enligt finsk lag avser

Avtalets

innehåll.

Främmande

rätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

K. 1 §.

60

1910 års

förslag.

1911 års

förslag.

1916 års

förslag.

De

sakkunniga.

kollektivavtalet sålunda villkor, som skola lända till efterrättelse vid arbets­

avtal eller vid arbetsförhållande i övrigt. Den nederländska lagen angiver kol­

lektivavtalets föremål såsom de arbetsvillkor, vilka skola iakttagas vid upprät­

tande av arbetsavtal. I det i samma land framlagda förslaget betecknas kol­

lektivavtalet med hänsyn till sitt innehåll såsom en överenskommelse, vilken

företrädesvis eller uteslutande fastställer arbetsvillkor, vilka äro att iakttaga

vid arbetsavtal. Enligt den i Tyskland gällande förordningen skall kollektiv­

avtalet reglera villkoren för slutande av arbetsavtal och i det tyska förslaget

angives avtalets syfte vara en reglering av arbetsförhållandet. Förslaget till­

lägger emellertid, att till arbetsförhållandet skola ock räknas lärlingsväsendet,

arbetets organisation inklusive frågan om driftsråd, användandet av arbetsför­

medling och anordningar för medling eller avgörande av tvister på grund av

arbetsförhållandet. Ett fullständigare angivande av kollektivavtalets innehåll

förekommer i fransk rätt. Däri föreskrives, att avtalet skall fastställa parter­

nas åtaganden i förhållande till varandra och särskilt sådana villkor, som skola

lända till efterrättelse beträffande de arbetsavtal med enskilda arbetare eller

arbetslag, som de av kollektivavtalet bundna parterna ingå sins emellan eller

med tredje man rörande sådant arbete, som avses i kollektivavtalet. Den

norska lagen betecknar ett kollektivavtal med hänsyn till innehållet som ett

avtal om arbets- och lönevillkor eller andra arbetsförhållanden. I den öster­

rikiska lagen förstås med kollektivavtal en överenskommelse, som reglerar de

ömsesidiga, ur arbetsförhållandet härrörande rättigheter och skyldigheter eller

de andra angelägenheter, som äro av ekonomisk betydelse för arbetsförhållan­

det.

Vid framläggande av 1910 års förslag erinrade föredragande departements­

chefen, att kollektivavtal i regel innehölle dels stadganden, vilka omedelbart

hänförde sig till bestående eller blivande arbetsavtal, dels ock regler, som ute­

slutande eller i första hand vore av betydelse för de båda sidornas organisa­

tioner. I anslutning härtill angavs i förslaget, att kollektivavtal kunde träf­

fas om villkor, som skulle lända till efterrättelse vid arbetsavtals ingående,

samt om förhållandena i övrigt mellan arbetsgivare och arbetare.

Samma bestämning av avtalets innehåll återfanns i 1911 års förslag.

I det av socialstyrelsen år 1916 framlagda förslaget angavs kollektivavtalets

innehåll såsom villkor, som skulle lända till efterrättelse vid arbetsavtal. Där­

jämte kunde i avtalet intagas bestämmelser om förhållandet i övrigt mellan

arbetsgivare och arbetare.

Svenska måleriarbetareförbundet framhöll i avgivet yttrande över förslaget,

att sistnämnda tillägg syntes böra utgå, då parterna själva borde bestämma kol­

lektivavtalens innehåll och omfattning utan någon hänvisning i lagen till dylik

rätt. Även andra förbund ansågo nämnda stadgande onödigt.

De sakkunniga hava i sin motivering anfört i denna del:

»Den väsentliga delen av kollektivavtalets innehåll utgöres i regel av be­

stämmelser, vilka hänföra sig till förhållandet mellan arbetsgivaren och de hos

honom anställda arbetarna. Av dylik beskaffenhet äro föreskrifterna om ar­

betsvillkoren — bland vilka lönebestämmelserna intaga en framträdande

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

(51 Ä-

1 §

plats — om uppsägning av arbetare med mera. Därjämte ingå vanligen i av­

talet föreskrifter, vilka uteslutande eller i första band beröra förhållandet

mellan arbetsgivaren eller arbetsgivarorganisationen, å ena, och arbetarsam­

manslutningen, å andra sidan. Hit höra alla de regler, som avse själva kol­

lektivavtalet såsom sådant, till exempel stadganden om avtalets giltighetstid,

uppsägning och förnyande samt om behandling av tvister rörande avtalet. Det

har icke ansetts erforderligt att i lagen giva några närmare regler om kol­

lektivavtalets innehåll. Däri har endast intagits en erinran om de båda grup­

per av bestämmelser, som pläga ingå i ett dylikt avtal.

För att ett träffat kollektivavtal skall träda i tillämpning förutsättes, att

inom området för kollektivavtalets giltighet träffas enskilda arbetsavtal, för

vilka kollektivavtalets bestämmelser skola vara normgivande. I allmänhet slu-

tes sådant enskilt arbetsavtal allenast därigenom att arbetaren erhåller anställ­

ning hos arbetsgivaren. Ofta nog torde kontrahenterna icke ens göra klart

för sig, att därigenom ingås ett självständigt avtal. Med hänsyn härtill har

uttrycket enskilt arbetsavtal undvikits i utkastet.»

I överensstämmelse härmed har i utkastet kollektivavtal med hänsyn till

innehållet betecknats såsom avtal om villkor, som skola lända till efterrättelse

beträffande arbetsanställning, eller om förhållandet i övrigt mellan arbets­

givare och arbetare.

Socialstyrelsen ävensom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hava framhållit

såsom önskvärt, att jämväl det enskilda arbetsavtalet gjorts till föremål för

legislativ reglering. Socialstyrelsen har vidare anmärkt, att det för begreppet

kollektivavtal konstitutiva eller att vara ett ramavtal för de särskilda arbets­

avtalen icke tydligt kommit till uttryck i den föreslagna definitionen. Detta

förhållande måste betecknas som en brist och kunde bidraga till en viss oklar­

het i fråga om vad lagstiftaren åsyftat med kollektivavtal.

Landssekretariatet har framhållit, att i utkastet saknades en bestämd defini­

tion av begreppet kollektivavtal. Ett muntligt eller skriftligt avtal mellan

ett arbetslag, som vore sektion av en viss förening, om utförande av ett visst

arbete antingen mot överenskomna å-pris för styck-, kubik- eller viktenhet eller

mot en summa ett för allt och innehållande bestämmelse, att under arbetets

gång skulle utbetalas viss veckolön i förskott, kunde sägas vara »avtal om

villkor, som skola lända till efterrättelse beträffande arbetsanställning eller om

förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetare». Det kunde dock

ifrågasättas om icke ett sådant avtal vore att hänföra till entreprenadavtal och

ej till kollektivavtal. Det funnes en mängd olika former för uppgörelse mellan

arbetarna kollektivt och arbetsgivare, och därför syntes det vara nödvändigt,

att man i en lag om kollektivavtal klart angåve, vilka avtal skulle falla under

lagens bestämmelser.

Frågan om rättslig reglering av det enskilda arbetsavtalet intog i de äldre

förslagen till lagstiftning om kollektivavtal ett framträdande rum. Numera

torde emellertid denna fråga hava förlorat en del av sitt intresse. Frågan om

lagstiftning rörande det enskilda arbetsavtalet erbjuder för övrigt åtskilliga

vanskligheter, vilka icke torde kunna lösas utan en föregående grundlig ut-

Yttranden.

Departe­

mentschefen

K. 1 §.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

redning. Därtill kommer, att berörda spörsmål sträcker sig vida utöver den nu

föreliggande lagstiftningsuppgiften. Jag kan sålunda icke biträda förslaget

om en reglering jämväl av de enskilda arbetsavtalen.

Det särskilt utmärkande för kollektivavtalet är att utgöra ett ramavtal för

de enskilda arbetsavtal, som träffas mellan de arbetsgivare och arbetare, vilka

äro berörda av kollektivavtalet. De sakkunniga hava ansett denna teoretiska

konstruktion vara svårtillgänglig för en bredare allmänhet; av de närmast be­

rörda uppfattades kollektivavtalet praktiskt såsom direkt reglerande arbetsför­

hållandena, och det enskilda arbetsavtalet framstode endast såsom en överens­

kommelse om arbetsanställning. Därför hava de sakkunniga också undvikit

att använda beteckningen arbetsavtal. För egen del ansluter jag mig till denna

uppfattning, att man om möjligt bör undvika ett allt för teoretiskt utrycks-

sätt. Jag har emellertid sökt att genom en mindre redaktionell ändring skar­

pare framhäva kollektivavtalets ifrågavarande karaktär.

Kollektivavtal kan emellertid upptaga andra föreskrifter än dem, som före­

trädesvis avse att reglera de enskilda arbetsavtalen. Här komma först och

främst i betraktande sådana bestämmelser, som gälla kollektivavtalet självt,

såsom angående tid för avtalets giltighet, uppsägning o. s. v. Vidare märkas

bestämmelser, som endast röra förhållandet mellan de avtalsslutande, till exem­

pel om medverkan vid förhandling eller vid val av skiljenämnd. Ytterligare

kan nämnas regler om vilka arbetare, organiserade eller oorganiserade, få an­

ställas, om anlitande av viss arbetsförmedlingsanstalt etc. En särskild grupp av

bestämmelser utgöra de, som avse förhållandena vid kollektivavtalets ingående,

särskilt när det gäller avveckling av en strid, exempelvis om tiden för arbetets

återupptagande, om företrädesrätt till återinträde i arbete, om förbud mot

trakasserier o. s. v. Vissa av dessa senare bestämmelser äro avsedda att ingå

i arbetsavtal, andra däremot icke. Att uttömmande angiva vad kollektivavta­

let i alla dessa olika hänseenden kan innehålla är naturligen omöjligt. I an­

slutning till äldre svenska förslag har endast angivits, att kollektivavtal kan

innehålla — förutom normer för de enskilda arbetsavtalen — jämväl bestäm­

melser om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetare.

Då det gjorts gällande, att den i lagtexten givna definitionen på kollektiv­

avtal icke uppdroge en fullt bestämd gräns mot andra närliggande rättsliga

företeelser, särskilt entreprenadavtalet, är detta i viss mån riktigt. På grund

av de olika moment, som kunna ingå i ett kollektivavtal, är det dock knap­

past möjligt att i en kort definition angiva en sådan gräns. Huruvida ett

kollektivavtal eller annat avtal föreligger måste bedömas med hänsyn till de

synnerligen växlande omständigheterna i varje särskilt fall. Bortsett från

den här givna definitionen har man vid frågans avgörande god ledning i själva

beteckningen »kollektivavtal». Vad därmed förstås torde nämligen numera

genom såväl teori som praktik vara väsentligen klarlagt. Det må också erin­

ras, att förevarande lagförslag endast avser ett avtal, som på arbetarsidan slu­

tits av en organisation. Detta torde däremot i regel icke vara fallet beträf­

fande andra närliggande avtal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

63

K 2

&

De sakkunniga hava i sin motivering framhållit, att det vore tydligt, att

den föreslagna lagen icke kunde fullständigt reglera kollektivavtalet och dess

rättsverkningar. Vid sidan av lagen gällde, såframt de icke strede mot dess

föreskrifter, såväl i lag eller annan författning givna bestämmelser som all­

männa rättsregler, i den män de kunde tillämpas å kollektivavtal. Särskilt

kunde framhållas, att å sådant avtal borde tillämpas gällande regler om slu­

tande av avtal och om rättshandlingars ogiltighet.

Till de sakkunnigas sålunda gjorda uttalande kan jag ansluta mig.

2 §.

Inom rättsvetenskapen hava olika meningar yppats, huruvida ett upprättat

kollektivavtal skall vara bindande allenast för medlemmarna i de organisa­

tioner, som slutit avtalet, eller endast för dessa organisationer eller slutligen

för såväl organisationerna som medlemmarna. I de länder, där denna fråga

lösts inom lagstiftningen, har man i allmänhet anslutit sig till sistnämnda

mening. Den finska lagen stadgar sålunda, att kollektivavtal är bindande för

arbetsgivare eller föreningar, som ingått eller sedermera biträtt avtalet, lik­

som ock för arbetsgivare eller arbetare, vilka äro eller under avtalets giltig­

hetstid varit medlemmar av förening, som är part i avtalet. Enligt norsk rätt

är ett kollektivavtal bindande såväl för en avtalsslutande organisation som

för dess medlemmar. En medlem eller en underavdelning av en förening blir

icke genom att avgå eller uteslutas ur föreningen fri från sina förbindelser

enligt de kollektivavtal, som vid tiden för utträdet gällde för föreningen. I

det nederländska förslaget stadgas bundenhet såväl för förening, som slutit

kollektivavtal, som för alla dem, vilka under den tid avtalet är gällande äro

eller bliva medlemmar av föreningen. I föreningens stadgar kan dock bestäm­

mas, att de medlemmar, som inom en viss tid hos föreningens styrelse skrift­

ligen och under framhållande, att det är avslutandet av ett visst kollektivavtal,

som är anledningen till detta steg, anmäla sitt utträde, icke äro bundna av

nämnda avtal. Detsamma gäller, därest avtalet ändras eller förlänges. Där­

est det i kollektivavtalet ej träffats annan överenskommelse, fortsätter medlem

av förening, för vilken avtalet är bindande, att vara bunden därav även efter

det han utträtt ur föreningen. Bundenheten upphör, därest efter utträdet göres

ändring i avtalet. I händelse avtalet förlänges efter det medlemmen utträtt,

fortsätter bundenheten till den tidpunkt, då avtalet, därest förlängning ej skett,

skulle hava upphört. Det tyska förslaget innehåller, att kollektivavtal är bin­

dande såväl för de avtalsslutande föreningarna som för deras medlemmar, vare

sig dessa varit medlemmar vid avtalets slutande eller de sedermera tillhört för­

eningen. För medlem, som utträtt ur föreningen efter avtalets slutande, upp­

hör bundenheten, då avtalet upphör eller skulle hava upphört, därest någon

part uppsagt avtalet till första möjliga tidpunkt. Enligt fransk rätt är ett

kollektivavtal bindande för organisation, som avslutat eller biträtt avtalet lik­

som ock för dem, som vid avslutandet eller biträdandet varit medlemmar av

sådan organisation, därest de ej inom viss tid därefter hos vederbörande myn­

dighet förklarat sig skola utgå därur. Avtalet är vidare bindande för dem,

Tillämpning

av allmänna

rättsregler.

Avtalets

räckvidd.

Främmande

rätt.

K. 2 §.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

1910 års

förslag.

1911 års

förslag.

som efter avtalets ingivande för registrering ansluta sig till en därav bunden

organisation. Beträffande avtal för obestämd tid gäller, att medlem av avtals-

bunden förening kan när som helst frånträda avtalet, så framt han icke för

viss tid avstått från rätten härtill, genom att utträda ur föreningen och inom

viss tid göra anmälan därom hos vederbörande myndighet. I detta samman­

hang bör anmärkas, att enligt den tyska förordningen i ämnet riksarbetsdepar-

tementet kan förklara, att sådant kollektivavtal, som vunnit övervägande be­

tydelse vid fastställandet av arbetsvillkoren för den yrkesgrupp och inom det

område, som avses i avtalet, skall vara allmänt förbindande. I sådant fal]

äger det inom sitt giltighetsområde tillämpning på sådana arbetsavtal, som

på grund av arbetets beskaffenhet falla under avtalet, även i det fall, att ar­

betsgivaren eller arbetaren icke biträtt avtalet eller ingendera av dem gjort

detta. Likartade bestämmelser återfinnas i det tyska förslaget och i österri­

kisk rätt.

Det för 1910 års riksdag framlagda förslaget innehöll, att kollektivavtal

i fråga om yrkesgrupper, som avsåges i avtalet, skulle lända till efterrättelse

ej mindre för arbetsgivare eller arbetare, som vid dess ingående var medlem

av förening, som slutit avtalet, än även för den, som sedermera inträtt i för­

eningen. Därest flera föreningar sammanslutit sig till en förening, skulle

såsom medlemmar av den högre organisationen anses jämväl medlemmarna av

underföreningarna.

Vid anmälan av förslaget yttrade departementschefen bland annat, att det

utan särskilt lagstadgande vore uppenbart, att kollektivavtalet vore förbin­

dande för varje enskild arbetsgivare liksom för varje förening å ena eller andra

sidan, som deltagit i avtalet. I vilken utsträckning åter medlemmarna av

en förening, som slutit kollektivavtal, borde anses av avtalet förpliktade, kunde

vara föremål för olika meningar. Enighet rådde dock därom, att medlem, som

tillträtt föreningen efter avtalets slutande, bleve bunden av avtalets bestäm­

melser. Beträffande föreningens medlemmar vid tiden för avtalets ingående

hade framhållits såsom önskvärt, att det stode dem öppet att genom anmälan

inom viss tid av utträde ur föreningen och tillkännagivande därom till med-

kontrahenten undandraga sig inverkan av kollektivavtalet. I motsatt fall skulle

möjlighet förefinnas för ledarna av en förening att för längre tid pålägga

medlemmarna förpliktelser, som skadade deras intressen. Däremot kunde an­

märkas, att ett godkännande av den antydda utvägen ej blott innebure ett

förnekande av kollektivavtalets princip och i vissa fall, i händelse av mass-

utträde ur förening, skulle omintetgöra hela den fördel, som man genom av­

talets slutande velat vinna, utan även skulle bereda tillfälle att på ett bedräg­

ligt sätt kringgå kollektivavtalet. Avtalet borde följaktligen vara bindande

för samtliga dem, som vid dess ingående voro medlemmar av däri deltagande

förening, kontrahenterna dock obetaget att i avtalet på annat sätt bestämma

dess giltighetsområde.

I 1911 ars förslag undergick berörda föreskrift en jämkning i syfte att ut­

märka, att kollektivavtalets giltighetsområde hade även en lokal begränsning.

Inom särskilda utskottet vid 1911 års riksdag yppades den farhågan, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

65

K. 2 §.

förslagets bestämmelse, att kollektivavtal vore bindande såväl för den, som vid

avtalets ingående var medlem av den avtalsslutande föreningen, som för den,

som sedermera inträdde i densamma, skulle kunna tydas så, att äldre kollektiv­

avtal, som vore bindande för medlemmen, utan vidare bleve satt ur kraft. Till

förekommande av en dylik missuppfattning föreslog utskottet, att omförmälda

regel skulle gälla endast i den mån medlemmen icke vore bunden av tidigare

ingånget kollektivavtal.

Föreskrift av enahanda innehåll intogs i socialstyrelsens år 1916 avlämnade

förslag.

I utlåtande över sistnämnda förslag framhöll Sveriges verkstadsförening, att

i lagen borde uttryckligen angivas, huruvida den, som tillhört en avtalsbunden

organisation, jämväl efter utträde ur densamma vore bunden av avtalet.

Enligt de sakkunnigas utkast är kollektivavtal i fråga om arbetsområde,

som avses i avtalet, bindande, förutom för dem, som slutit avtalet, jämväl för

medlem i förening, som slutit avtalet, vare sig han inträtt i föreningen före

eller efter det avtalet slöts. Vad sålunda stadgas om medlem i förening skall

ej gälla i den mån medlem är bunden av tidigare kollektivavtal. Med dessa

bestämmelser bör sammanställas regeln i 1 § i utkastet, att då fråga är om

förening eller förbund av flera föreningar av arbetsgivare eller arbetare, vad i

lagen stadgas om medlem i förening skall gälla om såväl de anslutna förenin­

garna som deras medlemmar.

I motiveringen hava de sakkunniga redogjort för de inom rättsvetenskapen

framförda åsikterna rörande kollektivavtalets räckvidd samt framhållit, att

det icke rådde något tvivel därom att uppfattningen inom de fackliga organisa­

tionerna å ömse sidor i vårt land anslutit sig till den uppfattningen, att kollek­

tivavtalet vore bindande såväl för de organisationer, vilka slutit avtalet, som

för deras medlemmar. Vidare hava de sakkunniga anfört:

»På denna ståndpunkt står även lagutkastet. De rättigheter och förplik­

telser, som uppkomma genom kollektivavtalet, tillkomma respektive åvila

såväl de avtalsslutande parterna som även en avtalsslutande organisa­

tions medlemmar. Denna verkan med avseende å en facklig förenings

medlemmar bör inträda jämväl för medlem, som vunnit inträde i för­

eningen efter avtalets ingående. Emellertid bör den, som är bunden av

kollektivavtal, icke genom att inträda i förening, för vilken annat kol­

lektivavtal är gällande, kunna frigöra sig från bestämmelserna i förstnämn­

da avtal. Endast om och i den mån han icke är bunden av det tidigare av­

talet, kan för honom inträda bundenhet på grund av det avtal, som är nor­

merande för föreningen. Föreskrifter i detta syfte ingå i första stycket av

förevarande paragraf. Givetvis är avtalet bindande allenast inom det arbets­

område, d. v. s. för det fack och beträffande de arbetsplatser, som avses i

avtalet.

I lagen har icke reglerats verkan därav, att medlem utträder ur förening,

som är bunden av kollektivavtal. Det torde nämligen icke vara möjligt att

härutinnan uppställa allmängiltiga regler. Lämpligare synes vara att över­

lämna åt praxis att i varje särskilt fall avgöra, i vilken mån medlem, som

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 31 häft. (Nr 39.)

5

1916 års

förslag.

De

sakkunniga.

K. 2 §.

66

Kungl. May.ts proposition nr 39.

Yttranden.

utträtt ur föreningen, kan bliva fri från det för föreningen bindande avtalet.

Framhållas bör emellertid, å ena sidan att utträde ur föreningen, särskilt å

arbetsgivarsidan, i regel icke utan vidare bör medföra frigörelse från bunden­

het av avtalet, samt å andra sidan att, i den mån bundenhet består efter

utträdet, denna bundenhet icke behöver räcka lika länge som föreningen är

bunden. I sistnämnda hänseende erinras särskilt, att en åtgärd från föreningens

sida, som medför förlängning av avtalet men vidtages efter medlems utträde,

icke bör vara bindande för honom. Möjligen bör dock medlem, som efter ut­

träde ur föreningen fortfarande är bunden av avtalet, vara skyldig att själv

uppsäga avtalet, om han vill bliva fri, när avtalets ursprungliga giltighetstid

utlöper.»

Socialstyrelsen, som i sitt yttrande sammanställt bestämmelserna i 2 § i ut­

kastet med innehållet i 3 §, har därom anfört i huvudsak: Nämnda paragrafer

innehölle bestämmelser, vilka på parterna i arbetsavtalet överförde en bunden­

het av kollektivavtalet, vars tillämpningsmöjlighet och berättigande syntes nå­

got tvivelaktiga. Berörda bundenhet, som bland annat skulle beröva nämnda

parter möjlighet att överenskomma om avvikelser från kollektivavtalet, syntes

ej heller för närvarande vidare strängt iakttagas. Sålunda kunde det ej sällan

inträffa, att en arbetsgivare vid bristande tillgång på arbetare eller för att för­

värva eller få behålla en särskilt värdefull arbetskraft förbunde sig att öka löne­

förmånerna utöver vad kollektivavtalet bestämde, något som omförmälda lag­

rum av deras ordalydelse att döma måste anses förbjuda. Någon gång kunde

även förekomma, att arbetsgivare och arbetare inför eljest hotande nedläggning

eller inskränkning av driften träffade överenskommelse om reducering av de ge­

nom kollektivavtal bestämda lönerna. För övrigt vore det nära nog omöjligt

att förhindra dylika avvikelser i maskerad form. Bestridas kunde icke, att vä­

gande skäl kunde anses tala för en bundenhet av den art lagrummen an-

gåve men den syntes icke nödvändigtvis eller kanske ens rätteligen vara

att härleda ur kollektivavtalet. Dess ändamål, åtminstone dess primära och

huvudsakliga, vore nämligen att bereda de under avtalets giltighet inbegrip­

na arbetsgivarna och arbetarna säkerhet för att vid anlitande av arbetskraft

respektive antagande av arbete inom avtalets fackliga och personliga gil­

tighetsområde ej behöva bereda bättre respektive godtaga sämre arbets­

villkor än avtalet bestämde. Avtalet kunde åberopas av arbetsgivaren, om

arbetaren gjorde anspråk på högre lön än den avtalsbestämda, och av arbetaren

i fall arbetsgivaren sökte betala lägre lön än den avtalade. Det krav på ytter­

ligare bundenhet, som framkomme i lagutkastet och som skulle hindra arbets­

givaren att medgiva höjning av lönen och arbetaren att godtaga sänkning av

densamma, bottnade tydligtvis väsentligen i intresseförhållanden mellan par­

terna å samma sida, vare sig arbetsgivarnas eller arbetarnas. Naturligare

syntes då, att nämnda krav, i den mån detsamma funnes böra beaktas, till-

godosåges genom avtal eller däremot svarande bestämmelser för vardera part­

sidan, t. ex. genom föreskrifter i respektive förenings stadgar. Med hänsyn

till vad sålunda anförts borde den i lagutkastet stadgade fullständiga bunden­

heten av kollektivavtalet för arbetsavtalets parter på lämpligt sätt modifieras.

Befaras kunde att, om så ej skedde, benägenheten för träffande av kollektivavtal

kunde lida avbräck.

Svenska maskinbefäls förbundet har förklarat sin anslutning till den upp­

fattningen, att kollektivavtal icke borde vara bindande för enskilda arbetare.

Landssekretariatet har framhållit, att det vore svårt att förstå den före­

slagna bestämmelsens innebörd. Enligt bestämmelsen skulle kollektivavtal

vara bindande även för medlem av förening, som slutit kollektivavtal, men det

sades intet om på vilket sätt enskilda arbetare vore bundna av kollektivavtal.

Enligt tidigare uppfattning avsåge kollektivavtalet att fastställa de allmänna

normer, som skulle gälla på en arbetsplats, men det hade aldrig ansetts, att en

enskild medlem av en fackförening skulle vara bunden att taga eller kvarbliva

i anställning mot de i kollektivavtalet bestämda villkoren.

Beträffande föreskriften, att bundenhet på grund av ett träffat kollektiv­

avtal ej skulle inträda för medlem i förening, i den mån medlem vore bunden

av tidigare kollektivavtal, har landssekretariatet framhållit, att det vore ofatt­

bart, hur berörda bestämmelse skulle kunna vinna tillämpning på enskild

fackföreningsmedlem. Dylik medlem, som toge anställning å arbetsplats,

komme automatiskt in under det för arbetsplatsen gällande kollektivavtalet.

Att det skulle mot honom kunna göras gällande att han vore bunden av ett

för den arbetsplatsen tidigare gällande avtal, syntes orimligt. Avsåge ut­

trycket »tidigare kollektivavtal» ett avtal, som gällt för honom å arbetsplats,

där han varit anställd vid tiden före sin anställning å den nya arbetsplatsen,

så syntes det lika orimligt att ifrågasätta, att han skulle vara »bunden» av det

avtalet längre tid än anställningen varade på den arbetsplats, för vilket det

avtalet var gällande.

Järnvägsstyrelsen har erinrat, att i fråga om skadeståndsplikt för medlem

i arbetarsammanslutning vid utträde därur ej syntes tillfyllest att allenast hän­

visa till blivande praxis utan att i lagen angiva några mera garanterande be­

stämmelser därutinnan.

Inom rättslivet är kollektivavtalet en ny bildning. Det är naturligt, att

olika meningar uppkommit, då det gällt att från förut givna teoretiska ut­

gångspunkter förklara kollektivavtalet såsom rättsinstitut. Härvid har sär­

skild uppmärksamhet ägnats frågan, vilka skola anses såsom parter i avtalet,

d. v. s. vilka skola anses berättigade och förpliktade enligt detta. På sätt

i redogörelsen för främmande rätt framhållits hava i denna fråga särskilt tre

åsikter gjort sig gällande. Enligt en åsikt äro endast avtalsslutande organisa­

tions medlemmar berättigade och förpliktade enligt avtalet; organisationer;s

uppgift är endast att vid avtalets slutande företräda sina medlemmar. En

annan åsikt omfattar den helt motsatta ståndpunkten; endast de avtalsslutande

organisationerna men ej deras medlemmar äro berättigade och förpliktade en­

ligt avtalet. Enligt den tredje åsikten bliva såväl organisationerna som deras

medlemmar berättigade och förpliktade.

I likhet med samtliga äldre svenska förslag och i överensstämmelse tillika

med vad som nästan undantagslöst gäller i främmande rätt, har de sakkunnigas

utkast byggt på den förut angivna tredje uppfattningen, och jag delar den me-

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

67

K- 2 §.

Departe­

mentschefen.

^K. 2

§.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

ningen, att detta sätt för frågans lösning är det enda, som bör ifrågakomma.

Att sålunda rättigheter och skyldigheter enligt avtalet tillkomma, respektive

åligga såväl de avtalsslutande organisationerna som dessas medlemmar uttryc-

kes i lagförslaget därmed, att de äro bundna av avtalet. Denna bundenhet

framträder i fråga om medlemmarna särskilt i två avseenden, nämligen dels i

skyldigheten att vid uppgörande av enskilda arbetsavtal icke frångå kollek­

tivavtalets bindande normer och dels i skyldigheten att icke genom stridsåt­

gärder störa den arbetsfred, som kollektivavtalet avser att skänka. För med­

lemmarna å den andra sidan motsvaras dessa skyldigheter av rättigheter att

få kollektivavtalets normer tillämpade respektive att få åtnjuta arbetsfred.

Dessa frågor om kollektivavtalets rättsverkningar behandlas i 3 och 4 §§ av

det nu föreliggande förslaget.

Emellertid har riktigheten av den ståndpunkt, som jag i likhet med de sak­

kunniga intagit, icke blivit oemotsagd. "Visserligen har ingen röst höjts till

förmån för den teoretiska uppfattningen, att avtalet endast binder organisa­

tionernas medlemmar men icke organisationerna själva. Att lagstiftningen icke

kan bygga härpå är tydligt med hänsyn till de praktiska konsekvenserna. Hela

kollektivavtalsförhållandet skulle sönderfalla i ett flertal rättsförhållanden

mellan enskilda, och organisationerna skulle i stor utsträckning förlora sin nu­

varande betydelse för kollektivavtalets upprätthållande och respekterande. Där­

emot synes socialstyrelsen i sitt yttrande förorda, att lagstiftningen bygges

på den uppfattningen av kollektivavtalet, att det endast är organisationerna

men icke medlemmarna, som äro bundna av avtalet. Uttalandet härom göres

i samband med behandlingen av frågan om kollektivavtalets verkan på de en­

skilda arbetsavtalen, men spörsmålet om vilken principiell ståndpunkt bör in­

tagas har naturligen betydelse även när det gäller att bestämma fredsförplik-

telsens omfattning.

Om endast de avtalsslutande organisationerna anses berättigade och förplik­

tade enligt avtalet, skulle organisationen å ena sidan eller dess medlemmar

icke kunna vända sig mot enskild medlem av organisationen å motsidan med

några krav i anledning av att ett mot kollektivavtalet stridande enskilt arbets­

avtal blivit ingånget, Eu arbetsgivare har till exempel med sina arbetare över­

enskommit om lägre löner än de i kollektivavtalet föreskrivna. Arbetarna eller

deras organisation skulle då icke kunna av arbetsgivaren fordra rättelse eller

skadestånd, eftersom arbetsgivaren icke är bunden av avtalet. Däremot skulle

arbetarorganisationen kunna vända sig mot arbetsgivarorganisationen med krav

i vissa avseenden. Hade denna givit sitt tillstånd till eller eljest medverkat

till den mot kollektivavtalet stridande överenskommelsen, kunde skadestånd

ifrågakomma. I regel har dock i fall, varom nu är fråga, sådan medverkan ej

skett. Vidare kan det tänkas, att arbetarorganisationen kunde påfordra, att

arbetsgivarorganisationen skulle begagna sig av de maktmedel denna i för-

eningsstadgar eller eljest hade för att påverka sin medlem att rätta sig efter

kollektivavtalet. Det är emellertid ytterst svårt att konstatera, att en orga­

nisation på denna så att säga inre linje gör vad den kan, och först när det

brister härutinnan kan skadestånd ifrågakomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

69 ff.

2 §.

iVad sålunda anförts har motsvarande tillämpning i fråga om fredsförplik-

telsen, därest kollektivavtalet icke heller i detta hänseende anses vara bin­

dande även för organisationernas medlemmar. Dessa skulle då under avtalets

giltighetstid kunna fritt vidtaga stridsåtgärder utan att någon direkt reaktion

kunde äga rum från motsidan. Endast en indirekt reaktion kunde ske, nämli­

gen genom talan mot deras organisation på sätt jag redan framhållit.

En dylik indirekt påverkan skulle erhålla större praktisk betydelse, om det

genom lagen ålades organisation skyldighet att oberoende av egen skuld stå

i garanti för medlemmarna. Skadestånd skulle då kunna utan vidare utkrä­

vas av en organisation för åtgärder, som dess medlemmar vidtagit i strid med

kollektivavtalet. Därigenom skulle organisationen erhålla större anledning att

enligt de för densamma gällande inre reglerna utkräva ansvar av sina medlem­

mar för åtgärder av nämnda slag. Att sålunda ålägga en organisation ovill­

korligt ansvar för medlemmarna skulle dock enligt min mening förutsätta en

fullständig reglering genom lagstiftningen av det inre förhållandet mellan orga­

nisationerna och deras medlemmar för att tillförsäkra de förra erforderliga

maktmedel mot de senare. Nämnda spörsmål torde emellertid vara för vitt-

utseende och svårlöst för att i detta sammanhang kunna upptagas.

Yilka maktmedel man än gåve organisationerna i förhållande till varandra

skulle dock deras möjlighet att upprätthålla respekten för kollektivavtalet vara

synnerligen svag, så länge medlemmarna icke själva äro bundna av detta. Den

erforderliga reaktionen måste nämligen alltid ske på indirekt väg, nämligen

genom talan mot organisation för att förmå denna att med till buds stående

inre maktmedel påverka sina medlemmar. Men denna påverkan skulle med­

lemmarna alltid kunna undandraga sig genom att utträda ur organisationen.

Uppfattningen av kollektivavtalet såsom bindande endast för organisatio­

nerna leder således enligt min uppfattning till ett försvagande av kollektiv­

avtalet självt. Det ändamål, som organisationerna åsyfta med slutandet av

kollektivavtal, kan på betryggande sätt vinnas endast genom att såväl organi­

sationerna själva som deras medlemmar förklaras bundna av avtalet. I likhet

med de sakkunniga hyser jag också den bestämda uppfattningen, att detta står

i överensstämmelse med en vitt utbredd mening jämväl bland dem, som närmast

beröras av den föreslagna lagstiftningen. Det torde icke med fog kunna göras

gällande, att obehörigt intrång sker i de enskilda organisationsmedlemmarnas

handlingsfrihet genom att kollektivavtalet förklaras vara bindande även för

dem. Genom att inträda i en arbetsgivar- eller arbetarorganisation lärer den

enskilde arbetsgivaren eller arbetaren få anses hava frånträtt rätten att själv

bestämma över arbetsvillkoren, i den mån desamma regleras genom kollektiv­

avtal, och hava påtagit sig den fredsförpliktelse, som ett av organisationen upp­

rättat kollektivavtal medför. En bundenhet av detta slag innebär tydligen icke,

såsom i landssekretariatets yttrande framkastats, att en arbetare skulle vara hun­

den att taga eller kvarstanna i anställning mot de i kollektivavtalet bestämda

villkoren. Han kan aldrig bliva bunden vid viss arbetsplats eller visst yrke.

Men om han arbetar på en arbetsplats, där arbetsvillkoren äro reglerade genom

kollektivavtal, får han finna sig i att dessa villkor bliva gällande även för ho-

tf -8

§■

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

nom. Vill han begära sitt entledigande, därför att villkoren ej passa honom,

står det honom fritt. Nedlägga, däremot arbetare sitt arbete i syfte att till-

tvinga sig bättre villkor, hava de emellertid gjort sig skyldiga till brott mot

den genom kollektivavtalet stiftade fredsförpliktelsen och få då bära följderna

av detta sitt handlingssätt.

Vad socialstyrelsen i detta sammanhang anfört angående vissa fall, där ett

behov kan föreligga att träffa från kollektivavtalet avvikande bestämmelser i

enskilt arbetsavtal, står närmast i samband med en fråga, i vilken utsträck­

ning kollektivavtalets normer kunna anses vara av tvingande natur d. v. s. icke

få frångås vid träffandet av enskilt arbetsavtal. Till denna fråga återkommer

jag vid 3 §.

Enligt de sakkunnigas förslag skall föreskriften om medlems bundenhet av

ett utav organisationen slutet kollektivavtal ej gälla, i den mån han är bunden

av tidigare kollektivavtal. Denna bestämmelse har bibehållits med en mindre

redaktionell ändring. Densamma har företrädesvis avseende å förhållandena

å arbetsgivarsidan. En oorganiserad arbetsgivare har till exempel med en fack­

förening upprättat ett kollektivavtal för sin arbetsplats. Om han under avtalets

bestånd inträder i en arbetsgivarorganisation, bör ett avtal, som gäller mellan

organisationen och fackföreningen, icke utan vidare bliva gällande för honom.

Ett annat exempel på tillämpligheten av ifrågavarande undantagsbestämmelse

erbjuder det fall, att en arbetsgivarorganisation ännu icke upprättat kollektiv­

avtal med motsvarande huvudorganisation på arbetarsidan utan att särskilda

lokalavtal gälla för de olika arbetsplatserna. Om ett huvudavtal därefter upp­

rättas, torde detta icke rubba giltigheten av de ännu gällande lokalavtalen,

med mindre samtliga intressenter enas därom. Även må anföras ett exempel

på fall, då undantagsregeln kan bli tillämplig på en enskild arbetare. En ar­

betsgivarorganisation har särskilda kollektivavtal med olika fackförbund. En

arbetare, som är anställd hos en medlem av arbetsgivarorganisationen, bör icke

genom att utträda ur det ena fackförbundet och ingå i det andra kunna föran­

leda, att det kollektivavtal, som upprättats med detta andra förbund, ome­

delbart blir gällande för honom. Han måste anses fortfarande bunden av det

kollektivavtal, som gällde för det förbund han förut tillhörde.

Härmed kommer jag in på frågan, i vilken mån den, som utträder ur orga­

nisationen, skall anses fortfarande bunden av avtalet. Att han icke frigöres

från avtalet genom att utträda eller uteslutas ur organisationen är uppenbart.

Men frågan är, huru länge hans bundenhet varar. Å ena sidan bör han icke

vara bunden längre än organisationen är det. Å andra sidan bör den omstän­

digheten, att organisationen genom underlåten uppsägning eller uttrycklig

överenskommelse åstadkommer förlängning av avtalet utöver den tid, för vil­

ken avtalet vid hans utträde var gällande, icke föranleda, att han fortsätter att

vara bunden även efter berörda tid. Nämnda ståndpunkt har också i allmän­

het intagits i främmande rätt. Emellertid kan det vara föremål för tvekan,

huruvida detta för alla fall medför tillfredsställande resultat. Det torde här­

vid vara nödvändigt att skilja mellan förhållandena på arbetsgivarsidan och på

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

71 K. 2 §.

arbetarsidan. Om en arbetsgivare utträder ur sin organisation, lära hans ar­

betare i regel icke få kännedom om denna åtgärd. Därest avtalet förlänges.

hava arbetarna därför anledning tro, att avtalet fortfarande är bindande för

denne arbetsgivare, och det skulle för dem kunna vara oförmånligt att plötsligt

ställas inför den situationen, att avtalet icke numera vore gällande. Det kun­

de därför ifrågasättas, att arbetsgivaren efter sitt utträde skulle vara skyldig

att själv uppsäga avtalet, om han ville frigöra sig vid den tidpunkt, då av­

talet ursprungligen var avsett att upphöra. Enligt vad jag inhämtat har cen­

trala skiljenämnden i eu dom intagit denna ståndpunkt. Vad åter arbetarsidan

angår, kan det av praktiska skäl knappast åläggas en enskild arbetare att upp­

säga ett kollektivavtal för att efter sitt utträde ur organisationen göra sig fri

från detta. Han borde oberoende av uppsägning bliva fri vid ovannämnda tid­

punkt. Emellertid föreligger icke med säkerhet något intresse för arbetsgi­

varsidan, att arbetaren är bunden ens så länge. Intresset sträcker sig möjli­

gen icke längre, än att arbetarens åtgärd icke bör föranleda ändring i hans

arbetsvillkor, så länge hans dåvarande anställning varar. Uppsäger han sin

anställning och tar ny anställning, vare sig hos samma eller ny arbetsgi­

vare, kunde han synas böra va,ra fri från bundenhet enligt sin förra orga­

nisations kollektivavtal. Detta har förnämligast betydelse för det fall.

att han utträtt ur en organisation för att ingå i en annan. Däremot ställer

sig förhållandet annorlunda, när det gäller, icke en enskild arbetare, utan en

bestämd grupp av arbetare. Om exempelvis en arbetsgivarorganisation har

särskilda kollektivavtal med olika fackförbund och på grund av vissa organi­

satoriska förändringar en yrkesgrupp av arbetare överflyttas från det ena för­

bundet till det andra, uppkomma förhållanden i viss mån likartade med dem,

som förut framhållits för arbetsgivarsidans del. Det vore för arbetsgivarna

oförmånligt att utan föregående kännedom om förhållandet plötsligt ställas in­

för den situationen, att det avtal, som förut gällt även för denna grupp och som

fortfarande äger giltighet i övrigt, icke längre skulle äga tillämpning för grup­

pen utan att för denna skulle gälla dess nya organisations avtal. Även här

kunde således en uppsägning anses vara på sin plats.

Då de olika synpunkter, som således kunna läggas på frågan om bundenhet

efter utträde ur organisation, icke torde vara uttömmande diskuterade inom de

av den ifrågasatta lagstiftningen berörda kretsarna, synes det mig vara lämp­

ligt att avvakta ytterligare erfarenheter från rättstillämpningen, innan frågan

löses genom lagstiftning. Jag har därför i likhet med de sakkunniga ansett

något stadgande i ämnet icke böra nu upptagas. Det må erinras, att icke hel­

ler den norska lagen upptar annan bestämmelse, än att medlem av organisa­

tion icke genom att utträda eller uteslutas blir fri från små förpliktelser enligt

kollektivavtal, som då gäller för organisationen. Da de sakkunnigas utkast

kan giva anledning till den uppfattningen, att medlems bundenhet av kollektiv­

avtal skulle upphöra i och med hans utträde ur föreningen, har jag ansett mig

böra återgå till den formulering av ifrågavarande stadgande, som förekommit

i de äldre förslagen. Av densamma lärer framgå, att utträde icke i och för

sig medför bundenhetens upphörande.

K. 2 §.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Verkan a

godkän­

nande.

1911 års

förslag.

De sak­

kunniga.

Departe­

mentschefen.

Avtalets

verkan med

avseende å

medpart.

1910 års

förslag.

’ I en 1911 års riksdag inom första kammaren väckt motion framställ­

des den anmärkningen, att utredning saknades om betydelsen av den garanti,

som lämnades ett kollektivavtal därigenom, att rent administrativa enheter

såsom svenska arbetsgivareföreningen eller landsorganisationen ställde sig så­

som garanter för detsamma.

Särskilda utskottet framhöll, att det med hänsyn till de växlande former,

under vilka en högre organisations underskrift å kollektivavtal kunde med­

delas, näppeligen läte sig göra att i lag träffa avgörande för de olika fallen

om innebörden av densamma. Man syntes vara hänvisad att efter vanliga tolk-

ningsregler söka utleta vilken betydelse parterna själva i varje särskilt fall

velat inlägga i undertecknandet. Därest lagen komme till stånd och det där­

med bleve fullt klart för vederbörande organisationer, att kollektivavtalet kunde

medföra vissa rättsverkningar beträffande de däri deltagande, komme säker­

ligen den antydda oklarheten att förebyggas av organisationerna själva.

De sakkunniga anföra härutinnan:

»Det inträffar ofta vid upprättandet av kollektivavtal, att avtalet godkännes

av annan sammanslutning än den, vars medlemmar direkt avses i avtalet. Så­

dant godkännande, som i regel sker från överordnad organisations sida, kan

komma till stånd såväl genom påskrift å en upprättad handling som på annat

sätt. Innebörden av en dylik medverkan från annan organisations sida växlar

i olika fall. Stundom är det tydligt, att denna andra sammanslutning avsett

att uppträda såsom medpart i avtalet och åtaga sig de förpliktelser, som följa

av detsamma. I andra fall kan ett godkännande innebära allenast, att avtalet

granskats av den högre organisationen och befunnits vara av sådant innehåll,

att hinder ej möter för dess slutliga godtagande. Med hänsyn till den växlan­

de betydelse, som sålunda kan inläggas i sammanslutnings godkännande av

kollektivavtal, torde det icke vara lämpligt, att i lagen meddelas bestämmel­

ser om verkan av dylik åtgärd. Det synes riktigare, att man i varje särskilt

fall söker med tillämpning av vanliga tolkningsregler utfinna, vad parterna

vid avtalets ingående avsett. Av stor betydelse blir härvid vad som förekom­

mit vid förhandlingar rörande avtalets tillkomst och särskilt den omständig­

heten, huruvida och på vad sätt det godkännande, varom är fråga, riktats till

motsidan i avtalsförhållandet.»

Till de sakkunnigas salunda gjorda uttalande kan jag ansluta mig.

I 1910 ars förslag föreskrevs, att tillämpning av kollektivavtal kunde på­

kallas av förening mot dess medlemmar samt, där flera deltagit i avtalet å

samma sida, av dessa inbördes. Sasom skäl härför anfördes av departements­

chefen bland annat: Därest någon å endera sidan bröte mot kollektivavtal, hade

envar å den andra sidan, som därigenom kränktes, naturligen rätt att föra talan

om avtalets fullgörande eller påföljd för underlåtenhet därav. Men intresse

av kollektivavtalets upprätthållande hade icke blott arbetsgivare mot arbetare

och vice versa utan även arbetsgivare mot arbetsgivare och arbetare mot arbe­

tare, ty arbetsgivare, som icke betalade sina arbetare den i kollektivavtal be­

stämda lönen, liksom arbetare, vilka underbjöde densamma, försämrade det

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 39.

73

K. 2 §.

ekonomiska läget för sina yrkesbröder. Och även i avtalet deltagande förening

hade intresse av att dess medlemmar iakttoge avtalets bestämmelser. Särskilt

tydligt framstode nämnda intresse i det fall, att genom avtalet någon förplik­

telse pålagts föreningen beträffande medlemmarnas görande eller låtande.

Egenskap av målsägande i fråga om på kollektivavtal grundade rättsförhållan­

den tillkomme följaktligen förening gentemot dess medlemmar samt ett flertal

fristående, i avtalet deltagande arbetsgivare ävensom medlemmar av förening

inbördes.

Vid framläggandet av 1911 års förslag påpekade departementschefen, att

nämnda bestämmelse, med vilken gåves uttryck åt den tanken, att kollektiv­

avtalet medförde förpliktelser ej blott mellan dem, som med varandra slutit

avtalet, utan även mellan flera kontrahenter, som uppträtt å samma sida, och

för föreningsmedlemmar mot föreningen, innebure en materiell rättsregel. Med

hänsyn därtill borde bestämmelsen erhålla en mot dess syfte mera svarande

redaktion. I förslaget stadgades sålunda, att skyldighet att iakttaga kollektiv­

avtal ålåge medlem av förening jämväl mot föreningen samt, där flera deltagit

i avtalet å samma sida, dessa mot varandra.

Enahanda bestämmelse upptogs i socialstyrelsens förslag av år 1916.

Mot stadgandet framställdes anmärkningar av svenska bryggeriarbetareför­

bundet, de förenade förbunden, svenska slakteri- och charkuteriarbetareförbun-

det, svenska träarbetareförbundet samt svenska tunnbinderiarbetareförbundet,

ävensom svenska grov- och fabriksarbetareförbundet samt svenska gruvarbe­

tareförbundet, vilka framhöllo, att en persons skyldigheter mot sin förening

eller omvänt syntes böra ligga utom området för lagen. Där flera deltagit i

avtalet å samma sida, syntes detta reellt böra betyda detsamma som att lika

många avtal upprättats, d. v. s. att envar hade rättigheter och skyldigheter

endast för sin egen del av avtalet och gentemot den eller dem, som vore

motparter. Svenska hattarbetareförbundet ansåg, att stadgandet borde utgå,

då det berörde en angelägenhet endast inom organisationerna. Svenska murare­

förbundet framhöll, att bestämmelsen skulle bliva till skada för arbetarna samt

försvåra slutandet av nya kollektivavtal.

De sakkunniga anföra i motiveringen till sitt utkast, att därest å endera

sidan flera deltagit i avtalet, dessa mot varandra hade intresse av att avtalet

upprätthölles. På grund av att kollektivavtalet vore bindande såväl för av­

talsslutande förening som för dess medlemmar, funnes ett motsvarande in­

tresse även mellan sådan förening och medlemmarna däri. Särskilt framträdde

sistnämnda intresse vid beaktande av föreskriften i 5 § i utkastet, att förening

vore skyldig att söka hindra sina medlemmar från vidtagande eller upprätthål­

lande av otillåten stridsåtgärd. Med hänsyn därtill hade de sakkunniga i andra

stycket av 2 § intagit bestämmelse, att skyldighet att upprätthålla kollektiv­

avtal skulle åligga såväl föreningsmedlem mot föreningen som flera medparter

inbördes.

Lands sekret ariatet har framhållit, att omförmälda bestämmelser syntes giva

fackförening rätt att väcka åtal med yrkande om skadestånd mot den medlem

av föreningen, som åtoge sig arbete för lägre lön än kollektivavtalet bestäm-

1911 års

förslag.

1916 års

förslag.

De

sakkunniga.

Yttrande.

^K. 8

§.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Departe­

mentschefen,

Avtalets

verkan be­

träffande

arbetsan-

ställning.

Främmande

rätt.

de. Skulle det anses, att medlem, som utträtt ur fackförening, vore bunden av

kollektivavtalet, så länge han arbetade inom kollektivavtalsområdet, så skulle

ju fackföreningen äga att även mot sådan f. d. medlem göra sina skadestånds­

anspråk gällande, därest han skulle åtaga sig arbete på andra villkor än kol­

lektivavtalet bestämde.

Avsikten med ifrågavarande stadgande har varit att i viss mån råda bot på

det förut angivna missförhållandet, att det icke genom en uttömmande lagstift­

ning angående de föreningsrättsliga angelägenheterna blivit sörjt för att be­

reda organisationerna maktmedel att tvinga sina medlemmar att respektera

gällande kollektivavtal. En organisationsmedlem, som ingått ett med kol­

lektivavtalet oförenligt enskilt arbetsavtal eller som vidtagit otillåten strids-

åtgärd, skulle följaktligen på yrkande av sin egen organisation kunna dömas

till skadestånd i enlighet med bestämmelserna i den nu föreslagna lagen. Då

lagförslaget står på den ståndpunkten, att organisation alltid kan ingripa ome­

delbart mot medlem av organisation å andra sidan samt, på sätt framgår av

3 §, att enskilda arbetsavtal äro ogiltiga i vad de strida mot kollektivavtal,

har enligt min mening ett effektivare skydd vunnits för kollektivavtalet än

som kan erhållas genom ingripande av organisation mot egna medlemmar.

Denna omständighet borde ju dock icke i och för sig vara anledning att ute­

sluta det av de sakkunniga föreslagna stadgandet. Då jag det oaktat icke

upptagit någon motsvarighet till ifrågavarande bestämmelse, beror det på att

det icke synts lämpligt att i en lag om kollektivavtal inrycka föreskrifter, som

till sin natur äro av föreningsrättslig art. Härvid har för mig särskilt varit

avgörande, att man genom en dylik bestämmelse skulle än ytterligare kom­

plicera den i och för sig synnerligen svåra frågan om åtskiljandet av de mål,

som böra höra under arbetsdomstol, och de mål, som fortfarande böra hänföras

till allmän domstol. I tvister mellan en organisation och dess medlemmar gäl­

ler det i regel en prövning angående verkan av föreningsstadganden eller av

särskilda, av medlemmarna utfärdade ansvarsförbindelser. Dylika tvister äro av

den natur, att de lämpligen böra prövas av allmän domstol. När talan föres

under åberopande av ett föreningsstadgande eller en ansvarsförbindelse, bör

icke den omständigheten, att tvisten har sin grund i ett åsidosättande av för­

pliktelser enligt kollektivavtal eller att alternativt yrkas skadestånd enligt

kollektivavtalslagen, föranleda att tvisten i stället hänföres till arbetsdomstol.

Detta skulle dock knappast kunna undvikas, om det av de sakkunniga före­

slagna stadgandet upptoges. Vad nämnda stadgande innehåller om inbördes

förpliktelser för dem, som å samma sida slutit kollektivavtal, torde icke vara

av den praktiska vikt, att stadgandet i denna del behöver bibehållas.

3 §.

På sätt framhållits vid 2 § har man i främmande rätt i allmänhet anslutit

sig till principen, att även avtalsslutande organisationers medlemmar äro

bundna av kollektivavtalet. Med denna ståndpunkt har det emellertid varit

nödvändigt att i lagstiftningen taga ställning även till spörsmålet, huruvida ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

mellan avtalsbundna medlemmar slutet enskilt arbetsavtal, som strider mot kol­

lektivavtalet, skall vara ogiltigt i och för sig, i vilken händelse kollektiv­

avtalets normer automatiskt träda i tillämpning, eller ock det enskilda ar­

betsavtalet bliva ogiltigt först efter därom förd talan. Därjämte har i vissa

länder även behandlats frågan om enskilda arbetsavtal mellan arbetsgivare

och arbetare, av vilka endast den förre är bunden av kollektivavtal.

Flertalet av de främmande länder, som i förevarande hänseende äro av in­

tresse, hava anslutit sig till principen om kollektivavtalets automatiska rätts­

verkan. Enligt den finska lagen äro arbetsgivare och arbetare, som äro bund­

na av samma kollektivavtal, skyldiga att vid arbetsavtal, som slutes mellan

dem, iakttaga kollektivavtalets bestämmelser. Står ett träffat arbetsavtal till

någon del i strid med kollektivavtalet, är arbetsavtalet därutinnan ogiltigt och

skola i stället för de ogiltiga villkoren motsvarande bestämmelser i kollektiv­

avtalet lända till efterrättelse. Detsamma gäller, därest arbetsgivare, som är

bunden av kollektivavtal, med utom avtalet stående arbetare sluter arbetsavtal

på villkor, som stå i strid med kollektivavtalet. Den norska lagen stadgar,

att om ett arbetsavtal mellan en arbetare och en arbetsgivare, som båda äro

bundna av ett kollektivavtal, innehåller någon bestämmelse, som strider mot

kollektivavtalet, denna bestämmelse är ogiltig. Däremot ger nämnda lag ingen

föreskrift om verkan av kollektivavtalet, då endast arbetsgivaren är bunden

därav. Samma ståndpunkt intages av den schweiziska lagen. I densamma

tillägges uttryckligen, att i stället för de ogiltiga bestämmelserna kollektiv­

avtalets regler skola gälla. I tysk och österrikisk rätt har principen om kol­

lektivavtalets automatiska verkan undergått viss modifikation. Visserligen

uppställes såsom allmän regel, att normstridiga överenskommelser äro ogiltiga

och utan vidare ersättas av kollektivavtalets bestämmelser, men tillika före-

skrives, att sådana överenskommelser äga giltighet, därest de äro till förmån

för arbetaren och icke uttryckligen förbjudits i kollektivavtalet. Samma be­

stämmelser återfinnas i det tyska förslaget. Detta stadgar emellertid vidare,

att nu nämnda regler skola gälla även för enskilda avtal mellan arbetsgivare,

som är bunden av kollektivavtal, och arbetare, som ej beröras av detsamma,

under förutsättning att alla inom kollektivavtalets lokala och fackliga giltig-

hetsområde befintliga arbetarföreningar äro parter i kollektivavtalet, och detta

icke innehåller annan bestämmelse. I detta sammanhang må erinras, att i

Tyskland och Österrike kollektivavtal efter myndighets beslut kan bliva nor­

merande för enskilda arbetsavtal mellan parter, av vilka ingendera är bunden

av kollektivavtalet.

Principen att ett mot kollektivavtal stridande enskilt avtal är ogiltigt endasl

då yrkande därom framställes, har upntagits i nederländsk rätt. En överens­

kommelse, som avviker från det kollektivavtal, varav såväl arbetsgivaren som

arbetaren äro bundna, må sålunda förklaras ogiltigt på yrkande av envar, som

deltagit i avtalets slutande, med undantag av arbetsgivaren själv. En annaD

ståndpunkt intages av det nederländska förslaget. Detsamma föreskriver, att

en mellan arbetsgivare och arbetare träffad överenskommelse, som strider mot

kollektivavtal, varav båda äro bundna, skall vara utan verkan. 1 stället för

75

K. 3 §.

K. 3 §.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

1910 års

förslag.

densamma gälla bestämmelserna i kollektivavtalet. Därjämte stadgas, att

därest kollektivavtalet ej innehåller annan föreskrift, arbetsgivare, som är bun­

den av avtalet, är skyldig att iakttaga dess bestämmelser i enskilda avtal, som

han sluter med arbetare, vilka icke äro bundna av kollektivtavtalet.

En särskild ställning i nu förevarande hänseende intages av den franska la­

gen. Därest arbetsgivare och arbetare äro bundna av samma kollektivavtal,

är detsamma enligt fransk rätt tillämpligt å deras inbördes förhållande utan

länder av däremot stridande överenskommelser. Är ett kollektivavtal bindande

endast för ena parten i ett enskilt arbetsavtal skola kollektivavtalets bestäm­

melser lända till efterrättelse, där ej annan överenskommelse träffats. Har

nagon, som är bunden av kollektivavtal, vilket ålägger honom skyldighet att

iakttaga avtalet även i förhållande till person, som står utom detsamma, i mel-

lanhavande med sådan person godkänt villkor, vilka strida mot de i avtalet

fastställda reglerna, kan talan föras mot honom för underlåtenhet att fullgöra

avtalet.

1910 ars förslag innehöll, att om arbetsavtal inginges mellan arbetsgivare

och arbetare, för vilka kollektivavtal skulle lända till efterrättelse, kollektiv­

avtalets bestämmelser skulle bliva gällande, ändå att annorlunda överenskom-

mits. Heträffande ater arbetsavtal, som slötes mellan arbetsgivare och arbetare,

av vilka endast den förre vore bunden av kollektivavtal, skulle detsamma äga

tillämpning endast i den man arbetsavtalet icke mnehölle andra bestämmelser.

_ Såsom grund härför yttrade departementschefen, att kollektivavtalets väsent­

liga innehåll bildades av bestämmelser om löne- och andra arbetsvillkor, vilka

skulle ingå i de arbetsavtal, som träffades av arbetsgivare eller arbetare,

bundna av kollektivavtalet. Beträffande nämnda bestämmelser innebure kol­

lektivavtalet för omförmälda arbetsgivare och arbetare förpliktelse att ej

ingå mot dem stridande arbetsavtal. Därest så ändock skedde, måste den så­

lunda gjorda avvikelsen betraktas såsom ogiltig och kollektivavtalets stadgan-

den bringas i tillämpning. Två olika vägar stode därvid öppna för lagstift­

ningen. En vore att överlämna åt dem, som vore intresserade av kollektivav­

talets upprätthållande, att i man av befogenhet föra talan mot kontrahenterna

i arbetsavtalet om upphävande av bestämmelse i sistnämnda avtal, som stre-

de mot kollektivavtalet. En annan vore att förklara dylika bestämmelser

omedelbart rättsligen ogiltiga och låta kollektivavtalets bestämmelser i stället

rent automatisk inträda sasom beståndsdelar av de individuella arbetsavtalen.

Den senare principen syntes utan tvivel vara att föredraga. Lädes densamma

till grund för lagstiftningen, erhölle det kollektiva avtalet redan från början

en självständig förmaga att snabbt och säkert realiseras och vore ej beroende

av de enskilda arbetsgivarnas eller arbetarnas goda vilja. Om däremot kollek­

tivavtalet kunde uttränga däremot stridande utfästelser i arbetsavtalen först

efter därom vid domstol förd talan, vore därmed hela kollektivavtalets för­

måga att skapa enhetlighet i fråga om löne- och arbetsvillkoren ställd på spel,

då det säkerligen komme att inträffa, att mot kollektivavtal stridande arbets­

avtal inginges, utan att sadant bleve rättsligen beivrat. Den antydda regeln om

kollektivavtalets absolut tvingande karaktär borde dock gälla endast när båda

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

parterna i arbetsavtalet vore bundna av samma kollektivavtal. Om åter en så­

lunda bunden arbetsgivare eller arbetare med en utanför kollektivavtalet stå­

ende medkontrahent avslöte ett mot kollektivavtalet stridande arbetsavtal, bleve

nämnda arbetsavtal giltigt, och detta även om den av kollektivavtalet bundne

i detsamma utfäst sig att iakttaga kollektivavtalets bestämmelser vid arbets­

avtal med utomstående. I detta senare fall stode givetvis skadeståndstalan

öppen för den genom brottet mot kollektivavtalet kränkte. Ehuru sålunda eu

arbetsgivare, som vore bunden av ett med en fackförening slutet kollektivavtal,

men däri icke gjort något åtagande beträffande förhållandet till icke fack­

föreningsmedlemmar, vore oförhindrad att med arbetare, vilka stode utom

fackföreningen, sluta arbetsavtal av annat innehåll än kollektivavtalet före-

skreve, visade dock erfarenheten, att i verkligheten ytterst sällan så förf ores.

Beträffande de flesta arbetsvilkor vore enhetlighet därutinnan för hela före­

taget oundgänglig för driftens behöriga gång. Och även där tekniska svårig­

heter ej alltid mötte att göra skillnad mellan de av kollektivavtalet bundna

och de av detsamma oberörda arbetarna, skulle ändock ett sådant förfarande

oftast medföra förvecklingar och obehag av mångahanda slag. Även för ar­

betarna framstode det i allmänhet såsom självfallet, att enahanda villkor till-

lämpades för dem alla oberoende av medlemskap i organisation.

I en inom andra kammaren väckt motion föreslogs den ändringen i nämnda

regler, att i arbetsavtal, som inginges av arbetsgivare, för vilken kollektivavtal

vore gällande, skulle, även om arbetaren stode utanför nämnda avtal, ej kunna

upptagas mot detta stridande bestämmelser. Särskilda utskottet avstyrkte

motionen men föreslog i förtydligande syfte en omredigering av det ifrågava­

rande stadgandet. Enligt den av utskottet tillstyrkta avfattningen skulle ar­

betsavtal, varom vore fråga, anses slutet på de i kollektivavtalet angivna vill­

koren, där ej annat förhållande visades.

Eörlikningsmännen ansågo, att den av särskilda utskottet föreslagna lydel­

sen i det hela vore att föredraga. Dock kunde ifrågasättas, huruvida ej

praktiska skäl talade för att, såsom i Kungl. Maj:ts förslag skett, uttryck­

ligen fastsloges, att presumtionen om arbetsvillkorens enlighet med kollektivav­

talet gällde i alla de fall, där ej själva arbetsavtalet innefattat andra bestäm­

melser. I likhet med förlikningsmännen förordade kommerskollegium, att i

lagen måtte fastslås, att presumtionen om arbetsvillkorens överensstämmelse

med kollektivavtalet i åsyftade fall alltid skulle gälla, då arbetsgivaren icke

kunde visa, att vid arbetsavtalets ingående uttryckligen överenskommits om

andra bestämmelser.

Med föranledande av dessa erinringar erhöll bestämmelsen i 1911 års förslag

1911 års

den avfattningen, att arbetsavtal mellan arbetsgivare och arbetare, av vilka en- förälag'

dast den förre vore bunden av kollektivavtal, skulle anses slutet på de i kollek­

tivavtalet angivna villkoren i den mån arbetsavtalet icke innehölle andra be­

stämmelser.

Jämväl vid 1911 års riksdag framställdes i motion det yrkande, som gjorts

vid föregående års riksdag. Det väckta ändringsförslaget avstyrktes av sär­

skilda utskottet.

77

K. 3 §.

K. 3 §.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

1916'års

förslag.

De

sakkunniga.

I socialstyrelsens år 1916 avgivna förslag upptogs bestämmelsen om kollek­

tivavtals verkan för det fall, att såväl arbetsgivare som arbetare voro bundna

av avtalet. Däremot uteslöts stadgandet om kollektivavtals betydelse för ar­

betsavtalet, då kollektivavtalet var gällande endast för arbetsgivaren. Såsom

skäl härför anfördes, att sistnämnda bestämmelse från både arbetsgivar- och

arbetarhåll ansetts obehövlig.

Även föreskriften om kollektivavtals normerande verkan, då både arbetsgi­

varen och arbetaren voro bundna av avtalet, blev föremål för anmärkningar.

I avgivna utlåtanden anmärkte svenska bryggeriarbetareförbundet, de förenade

förbunden, svenska slakteri- och charkuteriarbetareförbundet, svenska träarbe­

tareförbundet samt svenska tunnbinderiarbetareförbundet ävensom svenska grov-

och fabriksarbetareförbundet, svenska gruvarbetareförbundet, svenska gjutare-

förbundet och svenska metallindustriarbetareförbundet, svenska murareförbun­

det samt svenska sko- och läderindustriarbetareförbundet, att om berörda före­

skrift hindrade arbetsgivaren att betala högre löner än de i avtalet bestämda,

vore densamma oantaglig.

De sakkunniga hava i första stycket av 3 § i utkastet upptagit regeln,

att om mellan arbetsgivare och arbetare, som äro bundna av samma kol­

lektivavtal, träffats överenskommelse, som strider mot vad enligt kollektivav­

talet skall gälla, överenskommelsen i denna del skall vara utan verkan. I andra

stycket föreskrives, att om arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal, hos

sig anställt arbetare, för vilken avtalet icke är bindande, kollektivavtalet dock

skall lända till efterrättelse mellan dem, så framt överenskommelse icke träf­

fats om andra villkor.

Såsom motivering för dessa bestämmelser hava de sakkunniga anfört:

»Av kollektivavtalets i 2 § angivna verkan att binda även en avtalsslutande

förenings enskilda medlemmar synes böra följa, att en arbetsgivare och en ar­

betare, som äro bundna av samma kollektivavtal, skola vara förhindrade att

med varandra träffa ett arbetsavtal, som strider mot kollektivavtalet. Dettas

normer böra automatiskt överföras till sådant enskilt arbetsavtal, varav följer,

att om arbetsgivare och arbetare, som äro bundna av samma kollektivavtal,

träffa överenskommelse om villkor, som strida mot kollektivavtalet, denna över­

enskommelse bör vara utan verkan i deras inbördes förhållande. Föreskrift

härom har influtit i första stycket av förevarande paragraf. Om en dylik regel

icke upptages, blir följden, att ett mot kollektivavtalet stridande enskilt arbets­

avtal ovillkorligen blir gällande och att reaktion mot det avtalsstridiga förfa­

randet endast kan ske genom ådömande av skadestånd till organisationerna för

brottet mot kollektivavtalet. Utan all tvekan skulle en sådan konsekvens kom­

ma att stå i den bestämdaste strid med uppfattningen inom fackorganisationer­

na å ömse sidor.

Den i utkastet upptagna regeln innebär icke, som tidigare från vissa håll

gjorts gällande, att arbetsgivare och arbetare äro förhindrade att träffa överens­

kommelse om exempelvis högre löner än de i kollektivavtalet angivna. Besva­

randet av frågan, huruvida en dylik överenskommelse står i strid med kollek-

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

79 K. 3 §.

tivavtalet, blir i varje särskilt fall beroende på en tolkning av avtalets inne­

börd särskilt med hänsyn till praxis inom yrket.

Om arbetare, för vilken visst kollektivavtal icke är gällande, erhåller anställ­

ning bos arbetsgivare, som är bunden av avtalet, och inom fack, som avses däri,

tillämpas i regel avtalets bestämmelser på arbetsförhållandet. Andra stycket

av förevarande paragraf avser att lagfästa vad som sålunda i allmänhet iakt-

tages. Regeln gäller icke blott oorganiserade arbetare utan även organiserade

arbetare, tillhörande annan sammanslutning än den, som är bunden av avtalet.

Erinras må emellertid, att den ifrågavarande bestämmelsen endast har karaktär

av en presumtion. I den mån det kan visas, att överenskommelse träffats om

villkor, som avvika från kollektivavtalets bestämmelser, sättas dessa bestäm­

melser ur tillämpning.

Stundom innebär kollektivavtal, att arbetsgivaren gentemot den arbetarorga­

nisation, med vilken avtalet slutes, direkt åtager sig att tillämpa kollektivavtalet

även vid slutande av arbetsavtal med arbetare, som icke tillhöra ifrågavarande

organisation. Det kunde ifrågasättas, att för sådana fall regeln i förevarande

paragrafs första stycke borde gälla i stället för regeln i andra stycket och sa-

lunda kollektivavtalets regler ovillkorligen komma att gälla även för anställ­

ning av arbetare, som icke tillhörde organisationen. Principiellt synes detta

dock icke vara riktigt. Då arbetare står utom organisationen, kan dess åt­

gärd att sluta kollektivavtal icke i och för sig medföra, att han blir bunden

av avtalet. Den ifrågasatta tillämpningen skulle emellertid på en omväg med­

föra dylik bundenhet för honom. Uppenbart är däremot, att arbetsgivarens

åtgärd att sluta det enskilda arbetsavtalet på andra villkor än i kollektivavtalet

stadgats, kan ådraga arbetsgivaren skyldighet att i förevarande fall utgiva

skadestånd till arbetarorganisationen.»

Beträffande huvudregeln i förevarande paragraf i de sakkunnigas utkast

har svenska arbetsgivareföreningen anfört, att a arbetsgivarsidan vore i be­

rörda avseende praktiskt sett egentligen den frågan av vikt, huruvida, där en

förening på arbetsgivarsidan slutit kollektivavtal med vissa fixerade löner,

det vore tillåtet för en arbetsgivare att utan föreningens samtycke höja de så­

lunda fastställda lönerna. Enligt det föreslagna stadgandets ordalydelse vore

detta förbjudet. Emellertid funnes i motiveringen ett uttalande, som syntes

strida däremot. Däg stode nämligen följande: »Den i utkastet upptagna re­

geln innebär icke, som tidigare från vissa håll gjorts gällande, att arbetsgivare

och arbetare äro förhindrade att träffa överenskommelse om exempelvis högre

löner än de i kollektivavtalet angivna. Besvarandet av frågan, huruvida en

dylik överenskommelse står i strid med kollektivavtalet, blir i varje särskilt

fall beroende på en tolkning av avtalets innebörd särskilt med hänsyn till

praxis inom yrket.» Det ville synas som om nämnda yttrande i motiven stode

i strid med lagtexten, i varje fall kunde det lätt giva anledning till en mot

lagen stridande tolkning av densamma. Där man inom en yrkessammanslut-

ning å arbetsgivarsidan inginge ett riksavtal med fasta lönesatser, vore av­

sikten att fixera lönenivån inom yrket, och det kunde icke vara lovligt för den

enskilde arbetsgivaren att utan yrkeskamraternas samtycke höja lönenivån

Yttranden.

K. 3 §.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

över den sålunda fastställda gränsen. Berörda mening innehölle också lag­

texten. En annan sak vore om riksavtalet icke fastställt en fast lönenivå utan

allenast föreskreve vissa minimilöner, vilka den enskilde arbetsgivaren på sin

arbetsplats ägde höja i mån av skicklighet och flit. Det vore möjligt, att

yttrandet i motiveringen syftade på den olikhet i fråga om lönesystem, som

sålunda kunde finnas i riksavtalen, men i varje fall syntes ett förtydligande

därutinnan nödvändigt. Enahanda anmärkning har framställts av Sveriges

redareförening. Svenska maskinbefäls förbundet har uttalat, att en lag om kol­

lektivavtal för att kunna anpassas efter de växlande förhållanden, som råda

inom sjöfarten, borde lämna full frihet för enskild arbetsgivare och arbetare att

träffa avtal om högre lön än vad som bestämts i kollektivavtalet. Landssekre-

tariatet har gjort gällande, att ifrågavarande bestämmelse gåve laglig helgd åt

löftesbrott. Sedan en arbetsgivare genom löfte om högre lön än avtalet före­

skreve förmatt en arbetare att taga anställning, kunde han nämligen under

åberopande av omförmälda bestämmelse förklara, att han vore förhindrad att

betala högre lön än kollektivavtalet medgåve. Slutligen må erinras om social­

styrelsens vid nästföregående paragraf återgivna yttrande, vilket hänför sig

jämväl till förevarande paragraf.

Jämväl i fråga om den i utkastet angivna regeln, att då arbetsgivare är

bunden av kollektivavtal, detta skall lända till efterrättelse även vid anställ­

ning av arbetare, för vilken avtalet ej är bindande, där ej överenskommelse

träffats om andra villkor, hava framställts anmärkningar. Sålunda har social­

styrelsen i denna del anfört, att orden »lända till efterrättelse» syntes tyda

på att kollektivavtalet under där åsyftade förutsättningar skulle bliva bin­

dande ej blott för arbetsgivaren utan även för hans oorganiserade arbetare,

vilka salunda skulle jämställas med sina organiserade kamrater i avseende å

lagens tillämpning i allmänhet. En sådan anordning skulle emellertid leda

till egendomliga konsekvenser, och förslagsställarna syntes även i sista stycket

av motiveringen till 3 §, ehuru beträffande ett i viss mån skiljaktigt fall,

hava uttalat sig däremot. Å andra sidan läte sig med hänsyn till avtalets

reciproka karaktär en fullt ensidig bundenhet knappast tänka — avtalets för­

pliktelser för den ena parten förutsatte i många fall en motsvarighet å den

andra sidan. Med hänsyn till stadgandets osäkra innebörd och till att det­

samma i stort sett antagligen redan koinme till skälig tillämpning, syntes man

hava anledning ifrågasätta dess uteslutande.

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening har gjort gällande, att berörda

föreskrift icke stode i överensstämmelse med gällande uppfattning eller vore

uttryck för något allmännare önskemål särskilt å jordbrukets område och

syntes ej heller vare sig för berörda område eller eljest vara att tillråda. Punk­

ten syntes böra omläggas att innehålla bestämmelse, att kollektivavtal skulle

gälla för arbetsavtal med oorganiserade arbetare endast om det uttryckligen

avtalats i arbetsavtalet eller vid arbetsuppgörelsen. Liknande synpunkter hava

anförts av svenska tidningsutgivaref öreningens arbetsgivaresektion, Sveriges

f artyg sbefäls fordning och svenska ma skinbefäls förbundet. Fartygsbefälsför-

eningen har särskilt framhållit, att genom en sådan bestämmelse skulle varje

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

81

K. 3 §.

utom föreningen stående i och med inmönstringen å ett fartyg komma i åtnju­

tande av de förmåner, som föreningen under mångårigt uppoffrande arbete av

medlemmarna åstadkommit för dessa. Maskinbefälsförbundet har gjort gäl­

lande, att för den händelse det ansåges lämpligt att lagfästa en sådan princip

som den föreslagna, undantag borde göras för de avtal, vars giltighet begrän­

sats till att omfatta medlemmar av viss organisation.

Landssekretariatet har framhållit, att bestämmelsen syntes vara fullstän­

digt betydelselös såsom skydd för den oorganiserade mot arbetsgivare som

ville pressa ned lönevillkoren, ty antoge oorganiserad arbetare arbete mot lägre

lön än kollektivavtalet bestämde, vore därmed en överenskommelse träffad, och

då betydde förklaringen i första delen av stycket intet. Men bestämmelsen

syntes hava en udd riktad mot annat håll. Enligt andra stycket i 2 § bleve ar­

betsgivare förhindrad att betala organiserade arbetare högre lön än kollek­

tivavtalet bestämde, men enligt andra stycket i 3 § skulle han äga att med

oorganiserade arbetare överenskomma om högre lön. Arbetsgivares försök att

tubba arbetare att ställa sig utom fackorganisationerna erhölle sålunda därige­

nom lagligt stöd.

Enligt den i 2 § uppställda grundsatsen äro även en avtalsslutande organisa­

tions medlemmar bundna av kollektivavtalet. Därmed följer förpliktelse för

arbetsgivare och arbetare, som äro bundna av samma kollektivavtal, att vid

slutandet av enskilt arbetsavtal iakttaga kollektivavtalets bestämmelser. Frå­

gan är då, vilken påföljden bör bliva, om denna förpliktelse icke iakttages.

Tydligen bör det mot kollektivavtalet stridande enskilda arbetsavtalet icke få

bliva gällande. Men det återstår att avgöra, om det enskilda arbetsavtalet

skall bliva ogiltigt, först om klander däremot föres av den organisation, vil­

kens intresse i kollektivavtalets upprätthållande blivit kränkt, eller om det en­

skilda avtalet skall vara ogiltigt redan i sig självt, i vilket sistnämnda fall

kollektivavtalets bestämmelser automatiskt i stället ingå i det enskilda avtalet.

På sätt framgår av den lämnade redogörelsen för främmande rätt bar man i

utlandet med få undantag ställt sig på den sistnämnda ståndpunkten. Samma

ståndpunkt intages även i alla tidigare svenska förslag och sist i de sakkun­

nigas utkast. För egen del ansluter jag mig till denna mening. Jag kan här­

vid åberopa de skäl, som anfördes av vederbörande departementschef vid fram­

läggandet av 1910 års förslag. Det skulle också utan tvivel innebära en onödig

omgång, därest en mot kollektivavtal stridande enskild överenskommelse icke

skulle kunna undanröjas annat än efter talan av organisation vid domstol.

Med den sålunda antagna grundsatsen bar det icke, såsom på en del håll

synes hava antagits, blivit avgjort, att avvikelse aldrig kan ske från kollektiv­

avtalets bestämmelser. Det är en öppen fråga, när arbetsvillkoren skola anses

vara genom kollektivavtal så bestämda, att en avvikelse i ett enskilt arbetsavtal

blir otillåten. På sätt jämväl de sakkunniga påvisat måste det här ankomma

på en tolkning av kollektivavtalet. Det kan nämligen icke förutsättas, att

detta uttryckligen angiver, i vilka avseenden dess regler skola vara tvingande

och på vilka punkter avvikelser genom de enskilda arbetsavtalen äro medgivna.

Vid denna tolkning, som i sista hand ankommer på arbetsdomstolen, bör god led-

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 31 häft. (Nr 39.)

(1

Departe-

mentschefen.

K. 3

§.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

ning kunna erhållas av sakens natur och förutvarande praxis inom yrket. Har

i ett kollektivavtal endast fastställts minimilöner, är det tydligt, att överens­

kommelse om högre lön kan träffas genom enskilt arbetsavtal. Likaledes kunna

exempelvis avvikelser ske från ett i kollektivavtal intaget normalreglemente

angående ordningen på arbetsplatserna. De avgivna yttrandena kunna möj­

ligen giva anledning till antagande, att en meningsskiljaktighet föreligger,

huruvida avvikelser kunna ske från de i kollektivavtal angivna lönerna, om

dessa äro så kallade normallöner. En dylik meningsskiljaktighet kan icke lösas

genom lagstiftningen, men det vore ingen vinst, om lagstiftningen sökte dölja

den genom att intaga en oklar ståndpunkt till frågan om förhållandet mellan

kollektivavtal och enskilda arbetsavtal. Kan det antagas, att meningen varit

att de i ett visst kollektivavtal angivna lönebeloppen icke skola kunna frångås,

skulle det vara i hög grad stötande, om lagstiftningen det oaktat medgåve

träffandet av enskilda arbetsavtal angående andra löner. Då de sakkunnigas

utkast givit anledning till tvekan i frågan, när avvikelser från kollektivavtalet

äro tillåtna, har jag låtit stadgandet undergå en redaktionell omarbetning.

Efter att sålunda hava berört frågan om kollektivavtalets verkan på det en­

skilda arbetsavtalet, då arbetsgivaren och arbetaren båda äro bundna av kollek­

tivavtalet, övergår jag härefter till spörsmålet om förhållandet, då endast ar­

betsgivaren är bunden av kollektivavtal. De sakkunniga hava här föreslagit

en bestämmelse av innehåll, att om arbetsgivare, som är bunden av kollektiv­

avtal, hos sig anställt arbetare, för vilken avtalet icke är bindande, avtalet

dock skall lända till efterrättelse mellan dem, såframt överenskommelse icke

träffats om andra villkor. Denna bestämmelse synes i vissa yttranden hava

missuppfattats. Stadgandet innebär icke, att arbetsgivaren är skyldig att till-

lämpa kollektivavtalet vid slutande av enskilt arbetsavtal med arbetare, som

icke själv är bunden av kollektivavtalet. Ej heller innebär detsamma, att arbe­

taren genom slutandet av det enskilda arbetsavtalet blir bunden av kollektivav­

talet. Regeln innebär allenast, att om arbetsgivaren hos sig anställer exempel­

vis en oorganiserad arbetare, skall det mellan dem gällande enskilda arbets­

avtalet anses slutet på samma villkor, som angivas i kollektivavtalet, med mindre

uttrycklig överenskommelse träffats om andra villkor. Man presumerar så­

lunda en avsikt hos kontrahenterna att vilja låta kollektivavtalets bestämmelser

gälla. Då här icke är fråga om' en direkt verkan av kollektivavtalet, synes

bestämmelsen knappast hava sin plats i en lag om kollektivavtal utan snarare

i en lag om enskilda arbetsavtal. På sätt jämväl framhållits i vissa yttranden

torde regeln komma till skälig tillämpning även utan uttryckligt stadgande.

Jag har därför uteslutit den från det nu föreliggande förslaget.

En härmed sidoordnad fråga är om rättsverkningarna av att i kollektivavtal

stadgas förpliktelse för arbetsgivare att iakttaga kollektivavtalets bestämmel­

ser vid slutandet av enskilda arbetsavtal med oorganiserade arbetare. I denna

del ansluter jag mig helt till de sakkunnigas förut återgivna yttrande. Då

arbetaren icke är bunden av kollektivavtalet och sålunda icke förpliktad att

iakttaga dess regler, kan arbetsgivarens förpliktelse icke medföra, att kollek­

tivavtalets regler automatiskt träda i tillämpning, men om arbetsgivaren åsido-

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

83

K- i§-

sätter sin förpliktelse, ådrar detta honom skadeståndsskyldighet i förhållande

till den arbetarorganisation, som slutit kollektivavtalet.

Det har på sin tid ifrågasatts att i lag stadga dylik förpliktelse för arbets­

givare, som är bunden av kollektivavtal, att iakttaga dess regler vid överens­

kommelser med oorganiserade arbetare. En sådan bestämmelse har jag icke

ansett lämpligt att upptaga.

Ett av de problem inom kollektivavtalslagstiftningen, vars lösande erbjuder

särskilda svårigheter, är spörsmålet om tillåtligheten under sådant avtals be­

stånd av arbetsinställelse eller annan dylik stridsåtgärd från arbetsgivares el­

ler arbetares sida. I vissa länder har denna fråga icke blivit löst i lagstift­

ningen. Det blir då att i varje särskilt fall bedöma, huruvida en vidtagen åt­

gärd kan anses stå i strid med avtalet. I andra länder hava däremot i lag gi­

vits mer eller mindre vidsträckta förbud mot stridsåtgärder. Den norska lagen

stadgar sålunda, att för lösande av tvist om kollektivavtals giltighet, rätta

innebörd eller bestånd icke får tillgripas strejk eller lockout. Är fråga om

tvist rörande arbets- eller lönevillkor eller andra arbetsförhållanden, som ej

regleras av kollektivavtal, får sådan åtgärd vidtagas först efter förloppet av

vissa i lagen angivna tidsperioder. Gäller tvisten upprättande av kollektiv­

avtal, som skall avlösa ett gällande avtal, får stridsåtgärd ej användas förrän

sistnämnda avtal utlupit. I den finska lagen stadgas, att föreningar och ar­

betsgivare, som äro parter i kollektivavtal, äro skyldiga att undvika alla mot

avtalet i dess helhet eller någon enskild bestämmelse däri riktade kampåt­

gärder. Likartade bestämmelser finnas i det tyska förslaget.

Vid framläggande av det till grund för 1910 års proposition liggande för­

slaget framhöll föredragande departementschefen bland annat såsom självklart,

att liksom i fråga om varje annat mellan två kontrahenter ingånget avtal be­

stämmelserna i ett kollektivavtal icke finge förändras genom ensidigt förfo­

gande från endera sidan. Såsom obehörigt måste därför framstå användandet

i sådant syfte av de påtryckningsåtgärder, vilka i förhållandet mellan arbets­

givare och arbetare plägade komma till användning, nämligen arbetsinställelse

(lockout eller strejk) samt därmed förbunden eller jämväl självständigt vid­

tagen blockad, bojkott eller annan till sin verkan därmed likartad åtgärd. Ej

heller då tvist uppkomme om tolkning eller tillämpning av avtalet finge de

nämnda medlen komma till användning. Det förelåge då en rättstvist, för

vars lösande självhjälpens maktmedel ej finge tillgripas utan som borde be­

handlas och avgöras av de för sådant ändamål av samhället inrättade dömande

organen. De sålunda angivna rättsreglerna syntes fullt uppbäras av det all­

männa rättsmedvetandet. Emellertid hade man på sina håll velat giva kollek­

tivavtalet en innebörd av mera vittgående betydelse. Med utgångspunkt i den

omständigheten, att avtalet hade till ändamål att genom enhetligt reglerande

av arbetsvillkoren inom visst arbetsområde och dessas fastställande för någon

tid framåt förekomma tvister mellan arbetsgivare och arbetare samt skapa ar­

betsfred under den så bestämda tiden, hade man velat göra gällande, att under

Avtalets

verkan be­

träffande

vidtagande

av strids­

åtgärder.

Främmande

rätt.

1910 års

förslag.

K. i §.

84

Kungl. Maj:t,s proposition nr 39.

avtalstiden varje användande av förenämnda kampmedel i vad syfte det vara

månde måste vara otillåtet och strida mot vad parterna med avtalets ingående

åsyftat. Under giltighetstiden skulle inga som helst störande avbrott i arbetet

få förekomma. Berörda mening kunde departementschefen icke dela. Huru

önskvärt det än vore, att kollektivavtalet kunde medföra en dylik verkan, kun­

de dock den förpliktelse, man sålunda velat pålägga arbetsgivare och arbetare,

vilka vore bundna av ett sådant avtal, icke härledas ur avtalets begrepp. Nå­

gon skyldighet för arbetsgivare att hålla sitt arbetsföretag i gång eller för

arbetare att kvarstå i arbetet grundlädes icke genom kollektivavtalet. Där­

igenom vore naturligtvis icke uteslutet, att genom positiv lagstiftning kunde åt

kollektivavtalet givas en sådan innebörd. Efter en undersökning, huruvida

förutsättningarna för ett stadgande i nämnda syfte vore för handen och en redo­

görelse särskilt för användningen av sympatilockout och sympatistrejk höll

emellertid departementschefen före, att övervägande skäl talade för att, åtmin­

stone för det dåvarande, icke i lagen införa ett allmänt förbud mot arbetsin­

ställelse och liknande åtgärd under avtalstiden utan stanna vid att meddela så­

dant förbud i de fall, då någon tvekan om dess rättmätighet och verkan i av­

sedd riktning icke kunde råda. Intill dess ytterligare erfarenhet vunnits, som

kunde berättiga att i lagen i större omfattning begränsa parternas handlings­

frihet i berörda hänseende, måste alltså överlämnas åt dessa att efter beprövan­

de av omständigheterna i varje fall genom bestämmelse i kollektivavtalet själva

pålägga sig den ytterligare inskränkning i rätten att vidtaga omförmäld a åt­

gärder, som kunde finnas lämplig och möjlig.

I enlighet med det anförda intogs i det till lagrådet remitterade förslaget för­

bud mot vidtagande av kampåtgärd i syfte att åstadkomma ändring i a,vtalets

bestämmelser eller på grund av tvist om tolkning eller tillämpning av detsam­

ma. Därjämte föreskrevs, att i annan tvist sådan åtgärd icke finge vidtagas

innan förhandlings- eller förlikningsförfarande igångsatts.

Lagrådet framhöll i sitt yttrande inledningsvis, att det tydligen ur arbets­

fredens synpunkt varit högligen önskvärt, om åt lagen kunnat givas det inne­

håll, att varje slags arbetsinställelse under avtalstiden vore förbjuden. Ett

dylikt förbud kunde emellertid icke tillstyrkas. Sympatilockouten ansåges av

arbetsgivarna för ett vapen, som de icke utan stort men kunde avhända sig.

Tydligt vore, att under sådana förhållanden en lagbestämmelse, som med kol­

lektivavtal förknippade ovillkorligt förbud mot arbetsinställelse, lätt kunde

hava till följd, att arbetsgivarna i största möjliga mån sökte undvika att

ingå kollektivavtal. Om det sålunda måste anses välbetänkt att såsom i

förslaget skett möjligheten att anställa sympatilockout eller sympati­

strejk tillsvidare bibehölles för dem, som ingått kollektivavtal, följde

emellertid därav ingalunda, att lagen alltid behövde förbliva på nämnda

i och för sig föga tillfredsställande ståndpunkt. Det vore att hoppas, att kol­

lektivavtalet kunde beredas den fulla effektivitet, från vilken man i förslaget

nödgats avstå. Vidare uttalade samtliga lagrådets ledamöter, att det i för­

slaget intagna förbudet mot stridsåtgärder borde utsträckas att avse jämväl

vidtagande av dylik åtgärd med anledning av tvist om bestämmelse, som skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

85 E. 4 §

gälla efter avtalstidens utgång. En ledamot av lagrådet hemställde dessutom

om förbud mot arbetsinställelser i tvister rörande kontrahenternas inbördes för­

hållanden under avtalstiden jämväl i den mån de ej blivit på bindande sätt

reglerade genom kollektivavtalet eller lagen. Därmed borde förenas bestäm­

melser om ett skiljenämndsförfarande för avgörande av dylika tvister. Tillika

påpekades, att sympatistrejker och sympatilockouter icke borde vara tillåtna

i något fall, då ändamålet vore att bispringa dem, vilka själva vore av lag eller

avtal förhindrade att vidtaga arbetsinställelse eller likartad åtgärd.

Föredragande departementschefen fann intet vara att invända mot intagande

i lagen av förbud mot stridsåtgärd för genomdrivande av bestämmelse, som

skulle gälla efter avtalstidens utgång. Dock borde undantag gälla för det fall

att strid om den ifrågavarande bestämmelsen redan lojalt börjat — d. v. s.

upptagits mellan arbetsgivare och arbetare, som ej vore därutinnan bundna av

kollektivavtal — att i nämnda strid genom sympatilockout eller sympatistrejk

indragits arbetsgivare och arbetare, för vilka kollektivavtal vore gällande, samt

att avgörandet beträffande dessa senare ej sträckte sig utöver den omstridda

bestämmelsen. I enlighet härmed infördes i det riksdagen förelagda förslaget,

jämte förbud mot stridsåtgärder för genomförande av bestämmelser avseende

tiden efter kollektivavtalets utgång, bestämmelse om undantag för nämnda av

departementschefen berörda fall. Därjämte stadgades, att kampatgärd icke

finge vidtagas för bispringande av annan i fall, då för denne gällde förbud

mot att själv vidtaga åtgärden.

Vid riksdagen framställdes i motioner åtskilliga yrkanden beträffande rätten

att tillgripa stridsåtgärder. Å ena sidan föreslogs sålunda borttagande av det

i Kungl. Maj:ts förslag ifrågasatta begränsade förbudet mot dylika åtgärder.

!Å andra sidan förordades införande av fullständigt förbud mot åtgärder av

nämnda slag. Därjämte hemställdes om en del modifikationer i förslagets be­

stämmelser. Särskilda utskottet ansåg, att ingen tvekan borde råda därom, att

förbud mot arbetsinställelse i syfte att åstadkomma ändring i kollektivavtal

under den tid, för vilken avtalet blivit slutet, vore fullt i överensstämmelse

med den allmänna rättsuppfattningen. Vidare syntes inga avgörande betänk­

ligheter möta mot att från det område, inom vilket parterna ägde använda

maktmedel, undantaga intressetvister, vilka under avtalstiden kunde uppkomma

rörande förhållanden, som ej blivit reglerade i kollektivavtalet. Utskottet till­

styrkte även förbud mot arbetsinställelse för genomförande av bestämmelse, av­

sedd att träda i tillämpning efter utgången av det gällande kollektivavtalet,

men kunde icke godkänna det i propositionen föreslagna undantaget från be­

rörda regel. Vad slutligen anginge rättigheten för arbetsgivare eller arbetare,

som vore bundna av kollektivavtal, att genom arbetsinställelse understödja and­

ra arbetsgivare eller arbetare, funne utskottet, att omständigheterna icke för

det dåvarande medgåve fullständigt borttagande av dylik rättighet. Dock

syntes däri böra göras den begränsningen, att rätten att tillgripa sympatistrejk

eller sympatilockout icke borde finnas i annat fall än då den, som skulle bi­

springas, vore obunden av kollektivavtal och själv vidtagit eller angripits med

arbetsinställelse. På grund av det anförda hemställde utskottet om sadan änd-

K. i §.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

1911 års

förslag.

ring i förslaget, att förbud komme att gälla mot arbetsinställelse under avtals­

tiden, med undantag allenast för det fall, att åtgärden vidtoges i syfte att bi­

springa annan, som vore inbegripen i strid och icke vore av kollektivavtal hind­

rad att själv vidtaga åtgärden. Härförutom stadgades det villkor, att för­

sök till medling i tvisten genom statens förlikningsman skulle hava ägt

rum. Vad sålunda föreslagits beträffande arbetsinställelse skulle i tillämpliga

delar gälla jämväl om blockad, bojkott och andra därmed jämförliga åt­

gärder.

I en vid utlåtandet fogad reservation hemställde nio utskottsledamöter, att till

regeln om tillåtligheten av sympatistrejk och sympatilockout borde fogas ett

tillägg av innehåll, att dylik åtgärd, därest den behörigen igångsatts, finge

upprätthållas jämväl i ändamål att för tid efter utgången av kollektivavtalets

giltighetstid i nytt avtal mellan samma parter genomföra bestämmelse, varom

varit fråga i den ursprungliga tvisten. Sju andra utskottsledamöter påyrkade

införande av generellt förbud mot användande under avtalstiden av alla slags

stridsåtgärder, under det att en reservant yrkade, att vid jordbruk strejk eller

lockout ej måtte få äga rum under någon som helst form.

Förlikningsmannen anslöto sig till utskottets förslag, att det under kollek­

tivavtalets giltighetstid skulle vara kontrahenterna förbjudet att i anledning

av några som helst deras mellanhavanden vidtaga arbetsinställelse eller därmed

jämförlig åtgärd. Förbud borde således stadgas mot företagande under avtals­

tiden av sadan åtgärd icke blott i rättstvister utan även i intressetvister rörande

förhållanden, som ej blivit reglerade i avtalet, eller för genomdrivande av fram­

tida avtalsbestämmelser. Vad anginge sympatistrider funne förlikningsmän-

nen, att dylika åtgärder icke kunde för det dåvarande helt förbjudas. Förlik-

ningsmännen höllo emellertid före, att sympatistrider skulle vara otillåtna, där

ej annat förbehåll skett i avtalet. En av förlikningsmännen biträdde utskot­

tets förslag.

Kommerskollegium förordade i sitt utlåtande, att i lagen måtte införas för­

bud mot varje slags arbetsinställelse under kollektivavtalets giltighetstid i

anledning av alla slags tvister mellan dem, som vore bundna av avtalet. Där­

emot borde frågan om sympatistriders otillåtlighet tillsvidare lämnas öppen.

Genom en sådan lösning av frågan vore den bestämda fördelen vunnen, att man

å ena sidan finge lagfästade de delvis mycket viktiga inskränkningar i avtals-

bundna parters rätt till arbetsinställelse, varom enighet på alla håll i stort

sett vore radande, medan man å andra sidan undveke att i lag giva något som

helst positivt medgivande av sympatistriders berättigande.

I det förslag, som låg till grund för den till 1911 års riksdag avlåtna pro­

positionen, stadgades, att under avtalstiden ej finge vidtagas arbetsinställelse

eller annan därmed jämställd åtgärd i anledning av tvist mellan arbetsgivare

och arbetare, som vore bundna av avtalet. Däremot fanns icke något förbud

mot sympatistrid. Märkas bör, att i det samtidigt utarbetade förslaget till

lag om vissa arbetstvister föreskrevs den begränsningen, att stridsåtgärd ej

finge vidtagas för att bispringa annan, då för honom gällde förbud mot att

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

87

K. 4 §.

själv vidtaga åtgärden. Denna inskränkning gällde oavsett liuravida den, som

önskade bistå annan, vore bunden av kollektivavtal eller icke.

Vid förslagets granskning i lagrådet uttalade tre ledamöter var för sig star­

ka betänkligheter mot upptagande av ett förbud mot stridsåtgärder i anledning

av tvist mellan de av kollektivavtal bundna arbetsgivarna och arbetarna rörande

förhållande, varom bestämmelse ej träffats i avtalet, utan att samtidigt i lag an­

visades någon utväg för att få dylika intressetvister lösta. Två ledamöter

hemställde i anslutning därtill, att förbudet måtte kompletteras med bestäm­

melser om skyldighet för parterna att för avgörande av intressetvister under

avtalstiden underkasta sig skiljedom. Departementschefen ansåg emellertid

förslaget i denna del böra lämnas orubbat.

Jämväl vid 1911 års riksdag framställdes på denna punkt ett flertal yrkan­

den. Sålunda upptogos ånyo förslagen såväl om uteslutande av alla bestäm­

melser om användandet av arbetsinställelse och andra stridsåtgärder, som om

förbud mot varje stridsåtgärd under avtalstiden. Utskottet ansag sig emeller­

tid icke kunna tillstyrka något av berörda yrkanden. Emellertid föreslogs i

lagen om vissa arbetstvister den ytterligare begränsningen, att sympatiåtgärd

ej finge vidtagas, där ej i den ursprungliga tvisten förhandling ägt rum eller

ock ej kommit till stånd på grund av tredska å motsidan. I avgiven reser­

vation yrkade en ledamot, att bestämmelserna rörande stridsåtgärder matte

utgå.

I socialstyrelsens år 1916 framlagda förslag stadgades förbud för parter

bundna av kollektivavtal att tillgripa stridsåtgärder i rättstvister mellan dem.

— detta uttryck så fattat, att därunder inbegrepos jämväl frågor om ändring i

kollektivavtals bestämmelser under dess giltighetstid. Tillika skulle gälla för­

bud mot stridsåtgärder under nämnda tid i anledning av tvist mellan parterna

om framtida avtalsbestämmelser. Däremot ville styrelsen ej ifrågasätta förbud

mot stridsåtgärder på grund av tvist rörande förhållande, som ej reglerats i

avtalet.

Socialfullmäktigen von Sydow ansåg, att förbudet mot tillgripande av strids­

åtgärd för genomförande av bestämmelse, -avsedd att gälla efter kollektivav­

talets upphörande, borde kompletteras med bestämmelse, att därest tillåten sym­

patiåtgärd vidtagits, densamma finge fullföljas jämväl i ändamål att för tid

efter utgången av det gällande avtalet i nytt avtal mellan samma parter ge­

nomföra bestämmelse, varom i den ursprungliga tvisten varit fråga.

Socialfullmäktigen Lindqvist hemställde, att förbudet mot stridsåtgärd för

genomdrivande av bestämmelse, avsedd att gälla efter kollektivavtalets upp­

hörande, måtte utgå.

I de avgivna yttrandena över socialstyrelsens förslag framställdes ett stort

antal yrkanden i förevarande fråga. Sveriges bageriidkareförening och sven­

ska murareförbundet ansågo, att lagen borde förbjuda varje användande av

stridsåtgärd. Svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd ävensom svenska

sko- och läderindustriarbetareförbundet hemställde, att förbudet mot tillgripan­

de av stridsåtgärd för genomförande av bestämmelse, avsedd att gälla efter kol­

lektivavtalets upphörande, måtte uteslutas, under det att Sveriges verkstadsför-

1916 års

förslag.

K. 4 §.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

ening biträdde den av von Sydow uttalade meningen. Svenska gjutareförbundet

och svenska metallindustriarbetareförbundet samt svenska måleriarbetareför­

bundet ansågo, att part skulle vara berättigad att vidtaga stridsåtgärd, då mot­

parten gjort sig skyldig till handling, som strede mot kollektivavtalet. Av flera

arbetarförbund framhölls, att den i lagen givna bestämningen av stridsåtgär­

der borde förtydligas eller fullständigas, och ett förbund gjorde gällande, att

lagen borde förbjuda allenast arbetsinställelser och icke andra kampmedel,

sakkunniga. ^..I de sakkuimigas utkast, 4 §, föreskrives, att under den tid kollektivavtal är

gällande arbetsgivare eller arbetare, som äro bundna av avtalet, ej må vidtaga

arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed

jämförlig åtgärd vare sig på grund av tvist om avtalets fullgörande eller om

dess giltighet, bestand eller rätta innebörd eller för att åstadkomma ändring

i avtalet eller för att genomföra bestämmelse, avsedd att träda i tillämpning

efter det avtalet utlupit. Därest i avtalet stadgats förbud att även i annat

fall vidtaga stridsåtgärd, skall det lända till efterrättelse. Den som är bun­

den av kollektivavtal må ej heller vidtaga kampåtgärd för att därmed bi­

springa annan i fall, då denne själv är förbjuden vidtaga dylik åtgärd.

Härom anföra de sakkunniga i motiveringen:

»Kollektivavtalet har tva huvudfunktioner. Den ena är uppgiften att upp­

ställa normer för de enskilda arbetsavtalen. Den andra är att tjäna såsom

fredsdokument, d. v. s. att för en tid framåt skapa fred på arbetsmarknaden.

Tidigare betonades detta senare syfte hos kollektivavtalet än starkare. Under

den tid ett avtal var gällande, ansågs arbetsinställelse, blockad, bojkott eller

annan därmed jämförlig stridsåtgärd icke under några förhållanden få före­

komma. Efter hand har denna åskådning modifierats. Större vikt har lagts

vid avtalets betydelse att främja enhetliga arbetsvillkor, och det har ansetts,

att stridsåtgärder under vissa omständigheter böra medgivas. Av kollektiv­

avtalets natur följer emellertid, att vidtagande av stridsåtgärder i regel icke kan

tillåtas.

I allmänhet torde man anse, att det icke kan medgivas parterna i ett kol­

lektivavtal att under avtalstiden tillgripa stridsåtgärder på grund av tvist rö­

rande avtalets fullgörande eller om dess giltighet, bestånd eller rätta innebörd.

Med hänsyn härtill har i första punkten av förevarande paragrafs första stycke

upptagits ett dylikt förbud. Naturligen gäller detta förbud vare sig den be­

stämmelse i avtalet, som är föremal för tvist, avser förhållandet mellan arbets­

givare och arbetare eller den angår organisationernas mellanhavande.

Av kollektivavtalets natur följer även omedelbart, att parterna icke få under

avtalstiden använda stridsåtgärder för åstadkommande av ändring i det gäl­

lande avtalets bestämmelser. Nagon tvekan synes icke heller inom arbetsgivar-

och arbetarkretsar rada om parternas skyldighet att underlåta vidtagande av

stridsåtgärder i omförmälda syfte. Även denna uppfattning har kommit till

uttryck i första styckets första punkt. Bestämmelsen berör icke frågan om an­

vändande av nu ifrågavarande påtryckningsmedel i tvist rörande ämne, som

icke behandlats i avtalet, d. v. s. för åstadkommande av komplettering av avta­

lets bestämmelser. Besvarandet av spörsmålet, huruvida ett framställt yrkan-

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

⁸⁹ K. i §.

de avser ändring eller komplettering av avtalet, erbjuder dock ofta betydande

svårigheter. Avgörandet kommer i varje fall att bliva beroende på en tolkning

av avtalets innebörd med beaktande särskilt av vad som kan anses falla inom

avtalets naturliga ram. Av mycket stor betydelse blir härvid vad som förekom­

mit vid förhandlingar rörande avtalets tillkomst. Tydligt är, att den omstän­

digheten, att en viss fråga icke beröres i avtalet, ej i och för sig utgör fullt

bevis, att densamma ej blivit reglerad genom avtalet. Ofta kan avtalets tyst­

nad på denna punkt anses innebära ett avgörande. Visserligen vore det med

hänsyn till arbetsfreden synnerligen önskvärt, att förbud kunde meddelas även

mot tillgripande under avtalstiden av stridsåtgärd i tvist rörande fråga, som

ej vunnit sin lösning i avtalet. Ett sådant förbud skulle ock stå i god överens­

stämmelse med kollektivavtalets natur av fredsdokument. Emellertid torde

det tyvärr ej vara möjligt att för närvarande införa bestämmelser i detta syfte.

Härför skulle erfordras, att man ägde tillgång till ett av lagen reglerat sätt

för lösande av sålunda uppkommen intressetvist, något som nu saknas och

även faller utom ramen för den föreliggande lagstiftningsuppgiften.

Däremot torde det vara lämpligt att i ett hänseende stadga förbud mot in­

ledande av konflikt i fråga, som ej reglerats genom avtalet. Därest kontra­

henterna finge öppna strid om bestämmelse, som skulle träda i tillämpning

efter avtalets utlöpande, skulle detta kunna innebära vådor för arbetsfreden.

Kollektivavtalets värde skulle förringas, om kontrahenterna på detta sätt kunde

fritt åsidosätta avtalets bestämmelser om utlöpningstid. I viss mån kan en

dylik tvist anses röra ändring av sistnämnda bestämmelser. Första punkten

av första stycket innehåller därför förbud mot användande under avtalstiden

av stridsåtgärd jämväl i tvist om bestämmelse, som skall gälla efter det avtalet

utlupit.

I första punkten av första stycket beröres icke direkt sådan stridsåtgärd,

som företages icke på grund av tvist mellan parterna i kollektivavtalet utan

för att bistå annan, som är invecklad i arbetsstrid. Av punktens avfattning

framgår emellertid indirekt, att lagen icke hindrar företagande av dylik sym­

patiåtgärd. Naturligen kunna ur samhällets synpunkt starka skäl anföras för

meddelande av förbud jämväl mot sympatistrider. Med hänsyn till den upp­

fattning, som i denna fråga är rådande bland såväl arbetsgivare som arbetare,

torde emellertid uppställande av ett sådant förbud för närvarande icke vara

lämpligt. I ett avseende lärer det emellertid vara nödvändigt att i lagen be­

röra sympatiåtgärderna. Förbud måste nämligen stadgas för dylik åtgärd i

de fall, då den, som genom åtgärden skall bispringas, själv är rättsligen för­

hindrad att vidtaga stridsåtgärd. Bestämmelse härom har intagits i andra

stycket av förevarande paragraf. Föreskriften gäller såväl då den, som ge­

nom åtgärden skall understödjas, genom lagens regler är hindrad att företaga

enahanda åtgärd, som då åtgärden är förbjuden i det för honom gällande av­

talet.

Tydligt är nämligen, att kontrahenterna böra hava frihet att träffa över

enskommelse om förbud utöver de i lagen givna mot vidtagande av stridsåt-

K. 4 §.

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Yttranden.

gärder. Jämlikt andra punkten i första stycket av denna paragraf skall så­

dan överenskommelse lända till efterrättelse.

I förevarande paragraf betecknas de stridsåtgärder, varom är fråga, såsom

arbetsinställelse, blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig åtgärd. Upp­

räkningen gör sålunda icke anspråk på att vara fullständig. Det blir beroende

på prövning i varje särskilt fall, huruvida en vidtagen positiv handling eller

underlåtenhet skall anses sasom stridsatgärd. Givetvis skola dit hänföras

även förtäckta stridsåtgärder.»

Sveriges bageriidkareförening har ansett, att rättsordningens och de olika

näringarnas intressen skulle bäst tillgodoses därigenom att lagen stadgade ett

allmänt förbud emot alla slags lockouter, strejker och dylikt under avtalstiden,

såvida icke parterna genom uttryckliga bestämmelser i avtalen själva fastsla­

git en sådan rätt. Denna mening har uttalats även av svenska städernas för­

handlingsorganisation. Telegrafstyrelsen, arméförvaltningen och vissa andra

militära förvaltningsorgan hava framhållit, att därest lagen skulle erhålla till-

lämpning även å avtal, som slutits av staten, beträffande dylika avtal borde

meddelas ett allmänt förbud mot arbetsinställelse. Marinförvaltningen har

ifrågasatt, om icke strejk borde vara helt förbjuden vid samhällsviktiga företag.

Socialstyrelsen har gjort gällande, att det i första stycket av 4 § i utkastet

stadgade förbudet borde så begränsas, att det ej komme att omfatta strids-

åtgärd för genomförande av framtida avtalsbestämmelse. Såsom grund här­

för har anförts vanskligheten att fa ett dylikt utöver de rena rättstvisternas

område gående förbud respekterat. Slutligen har svenska tidningsutgivare­

föreningens arbets giv are sektion framhållit, att i lagen borde direkt uttryckas,

att de där givna bestämmelserna avsåge även förtäckta stridsåtgärder.

Landssekretariatet har framhållit, att omförmälda bestämmelser innebure

förbud för arbetare att inställa arbetet även då avlöning för utfört arbete ej

utbetalades. Ett sadant förbud skulle för arbetarna, särskilt inom bygg­

nadsindustrien, komma att medföra osäkerhet och stora ekonomiska förluster.

Många av de företagare, som i spekulationssyfte uppförde husbyggnader, sak­

nade det ekonomiska underlaget för arbetets utförande. Det inträffade därför

icke sa sällan, att arbetarna då arbetet började bliva färdigt ej finge ut

avlöning och innestå ende ackordsöverskott. Vid sådant förhållande plägade

fackorganisationen utfärda blockad å arbetet, som kvarstode tills lönen utbe­

talts, oavsett om företaget bytte ägare en eller flera gånger. Den spekulant,

som övertoge det blockerade arbetsföretaget, visste, att han i sina kalkyler må­

ste inräkna de resterande arbetslönerna, om han avsåge att göra företaget fär­

digt. Sadana av arbetarna företagna arbetsinställelser och blockader betrak-

tade.3 icke nu sasom stridande mot kollektivavtalen, enär man å ömse håll vore

medveten om, att arbetarna icke ägde möjlighet att fortsätta arbeta utan av­

löning under den tid, som åtginge för att få frågan eventuellt ordnad genom

domstolsförfarande. Därtill komme, att man vore lika medveten om att arbe­

tarna i en mängd fall icke skulle utfå sina tillgodohavanden, därest endast

rättsligt förfarande skulle komma till användning. Ehuru risken av bloc­

kad verkade återhållande pa spekulationsföretagarnas försök att undandraga

Kungl. May.ts proposition nr 39.

91 K. 4 §.

sig utbetalning av intjänta arbetslöner och ackordsöverskott, nödgades dock

fackorganisationerna inom byggnadsindustrien att i ett mycket stort antal fall

årligen företaga arbetsinställelser eller blockader för att utfå resterande

arbetslöner till belopp, som årligen uppginge till flera hundratusental kro­

nor. Det syntes vara oriktigt att i lag förbjuda ett tillvägagångssätt, som ti­

digare icke ansetts stå i strid med kollektivavtalet.

I detta sammanhang bör nämnas, att svenska arbetsgivareföreningen och

Sveriges skräddaremästares centralförening ansett, att från det i paragrafen

stadgade förbudet för part att tillgripa stridsåtgärd borde göras undantag för

det fall, att motparten av arbetsdomstol förklarats skyldig till avtalsbrott. Till

utveckling härav har anförts följande exempel. En fackförening hade ingått

kollektivavtal med en arbetsgivare. Fackföreningen bröte avtalet och anord­

nade strejk under avtalstiden. Saken droges inför domstol, vilken konstaterade

avtalsbrottet och ådömde fackföreningen skadestånd. Emellertid hade fack­

föreningarna mycket sällan några tillgångar; de tillfördes nämligen den hög­

re organisationen, fackförbunden. Det vore därför sannolikt, att om en fack­

förening bleve dömd att utgiva skadestånd, detta icke kunde utmätningsvis ut­

tagas. Ifall fackföreningen efter domens avkunnande fortsatte strejken, vore

arbetsgivaren förhindrad att vidtaga lockout och andra arbetsgivare förhindrade

att företaga sympatiåtgärd. I ett sådant fall kunde den avtalsstridiga strej­

ken fortsättas nära nog så länge som helst, då fackförbundet utan svårighet

kunde underhålla de strejkande arbetarna och förbundet som sådant icke kunde

ådömas någon skadeståndsskyldighet. Visserligen skulle vid bestämmande av

skadestånd hänsyn tagas till den skadelidandes förhållande i avseende å tvistens

uppkomst och framför allt till frågan, huruvida han själv genom otillåten strids­

åtgärd eller på annat sätt brutit mot avtalet. I dylika fall borde skadestånds-

plikten ej sällan helt bortfalla. Det vore möjligt, att man som ett korrektiv

mot upprepat avtalsbrott från den ena partens sida tänkt sig en olovlig strids­

åtgärd från den andra parten, företagen under förhoppning att vinna befrielse

från skadeståndsskyldighet. Emellertid vore det föga sannolikt, att en ar­

betsgivare i nyssnämnda fall skulle vilja underkasta sig risken att bliva dömd

till skadestånd, och för övrigt finge det anses troligt, att han alldeles oavsett

skadeståndsfrågan icke gärna skulle vilja handla så, att han offentligen med

rätta bleve stämplad såsom avtalsbrytare. Naturligen kunde enligt 9 § i utkastet

i omförmälda fall arbetsgivaren hava utsikt att få kollektivavtalet förklarat

ogilt av arbetsdomstol. Men en sådan åtgärd skulle arbetsgivaren i de flesta fall

helt säkert icke önska och ur arbetsfredens synpunkt vore den säkerligen hel­

ler icke att rekommendera, ty i och med densamma bleve tvisten å arbetsplat­

sen mera komplicerad och svår att få bilagd.

Beträffande andra stycket i 4 § av de sakkunnigas utkast har landssekreta-

riatet anfört, att föreskriften syntes bliva mycket svår att tillämpa mot arbets­

givarna. Det undandroge sig nämligen all kontroll, om arbetsgivare på grund

av utsända »svarta listor» vägrade anställa arbetare, som av annan arbetsgivare

hölles ute i lagstridig arbetsavstängning.

K. 4 §.

92

Eungl. Maj:ts proposition nr 39.

Departe­

mentschefen

Förevarande paragraf, i vilken med vissa ändringar sammanförts innehållet

i 4 och 5 §§ av de sakkunnigas utkast, ger regler om kollektivavtalets karak­

tär av sa kallat fredsdokument, och stadgandet kan därför anses utgöra huvud­

punkten i det föreliggande lagutkastet.

I mera populärt språkbruk plägar man skilja konflikter mellan arbetsgivare

och arbetare i så kallade rättstvister och så kallade intressetvister. Dessa be­

teckningar äro i och för sig icke särdeles väl valda, då alla slags tvister, såväl

på detta som på andra områden, kunna sägas vara intressetvister i den menin­

gen, att de uppkommit på grund av motsatta intressen. I korthet uttryckt

måste emellertid med rättstvist förstås en tvist, där den ena parten mot den

andra hävdar en rättighet, som han redan förvärvat eller i varje fall anser

sig hava förvärvat genom ett mellan parterna slutet avtal. Vid en intressetvist

åter rör sig tvisten på ett genom avtal icke reglerat område; parterna tvista om

ordnande av arbetsförhållanden utan att vare sig den ena eller den andra kan

åberopa någon juridisk rätt; deras intressen stå således oförmedlade emot

varandra. Då det gäller att genom lagstiftningen fastslå, i vilka fall strids­

åtgärder icke få tillgripas för slitande av tvister mellan kollektivavtalsbund-

na parter, kan skillnaden mellan rättstvister och intressetvister i huvud­

sak läggas till grund för avgörandet. Vissa avvikelser äro emellertid nöd­

vändiga.

Innan jag närmare ingår på dessa frågor måste jag nämna några ord till

bemötande av en jämväl i vissa inkomna yttranden företrädd ståndpunkt,

nämligen att alla stridsåtgärder böra förbjudas i förhållandet mellan avtals-

bundna parter. Detta torde för närvarande icke kunna ske. Ett kollektivavtal

behöver icke innebära en fullständig reglering av arbetsförhållandena. Det

kan tänkas, att på ett svårorganiserat arbetsområde parterna icke kunna kom­

ma till enighet annat än beträffande vissa allmänna avtalsfrågor och angående

dessa sluta ett kollektivavtal, medan en mängd spörsmål -— kanske t. o. m. lö­

nefrågan — maste lämnas utan kollektiv reglering. Det synes då icke lämpligt

att förbjuda parterna att vidtaga stridsåtgärder för slitande av tvister beträf­

fande de icke avtalsreglerade frågorna, därför att de på ett mera begränsat om­

råde lyckats bliva eniga om ett avtal. Om det däremot framdeles finnes möjligt

att genom lagstiftningen förbjuda stridsåtgärder även för slitande av tvister

mellan organisationer, som alls icke äro bundna av avtal — något som förut­

sätter skapandet av lämpligt organ för auktoritativt avgörande av intresse­

tvister — bliva även avtalsbundna organisationer helt förhindrade att vidtaga

stridsåtgärder på grund av arbetsförhållandena. Men i sådant fall sker detta

beträffande de genom avtalet oreglerade frågorna icke på grund av avtals-

bundenheten utan därför att tvister om dessa frågor skola bedömas på samma

sätt som andra intressetvister. Däremot kan det sättas i fråga, huruvida par­

ter, som äro bundna av kollektivavtal, möjligen skola förbjudas att vidtaga

stridsåtgärder för syften, som ligga helt utanför deras inbördes förhållande,

således när varken rättstvist eller intressetvist föreligger dem emellan. Härvid

avses särskilt de så kallade sympatiåtgärderna. Det torde emellertid på såväl ar-

betsgivar- som arbetarsidan råda enighet därom, att sympatiåtgärder böra vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

93 K. i §.

tillåtna. De äldre lagförslag, som framkommit i vårt land, upptogo ej heller

förbud mot sympatiåtgärder, och de skäl, som föranledde detta ståndpunkts-

tagande, hava enligt min mening fortfarande giltighet. Förslaget upptar dock

en särskild inskränkning i rätten till sympatiåtgärd, vartill jag återkommer

i det följande.

Om sålunda lagen torde böra angiva, i vilka fall stridsåtgärd skall vara för­

bjuden, samt man härvid i huvudsak kan följa den uppdelning, som ligger i

skillnaden mellan rättstvister och intressetvister, må dock erinras, att det kan

vara föremål för meningsskiljaktigheter mellan parterna redan, huruvida en

rättsfråga eller enbart en intressefråga föreligger. Ett par exempel torde tydli­

gast klargöra detta förhållande. Den ena parten påstår, att ett kollektivavtal

blivit behörigen uppsagt och att däTför samtliga arbetsförhållanden numera äro

oreglerade, varför det också är tillåtet att genom strid lösa frågan om deras

ordnande. Motparten bestrider, att uppsägning ägt rum i behörig ordning,

och gör sålunda gällande, att avtalet fortfarande äger bestånd med den på­

följd, att arbetsförhållandena alltjämt äro reglerade. I ett annat, fall har

exempelvis på grund av vissa tekniska driftsändringar uppstått fråga, huru

ackordslönerna för en del arbetare skola beräknas. Den ena parten påstår,

att avtalet är otillämpligt i fråga om dessa arbetare och att deras löner alltså

äro oreglerade. Den andra parten gör gällande, att vissa av avtalets bestäm­

melser, förnuftigt tolkade, giva en lösning för ackordens beräknande under

de nya förhållandena. I dylika fall är frågan, om avtalet äger bestand eller

om det särskilda arbetsförhållandet är reglerat genom avtalet, att anse sasom

en rättstvist. Ingendera parten bör äga rätt att genom stridsåtgärder försöka

genomdriva sin mening i fragan, huruvida avtalet äger bestand eller icke eller

huruvida avtalet är tillämpligt eller icke pa det särskilda förhallande, varom

fråga är. Först om det blivit i laga ordning fastställt, att avtalet icke äger

bestånd eller icke är tillämpligt, äro parterna berättigade till stridsåtgärder,

nämligen för lösande av den intressetvist rörande själva arbetsförhållandena,

som då kan föreligga.

Beträffande de fall, i vilka stridsåtgärder skola vara förbjudna, överens­

stämmer förslaget i huvudsak med de sakkunnigas utkast. Fallen hava upp­

delats i fyra särskilda punkter, och jag skall i det följande något uppehålla

mig vid var och en av dessa.

Punkt 1. Allmän enighet torde råda därom, att stridsåtgärd bör vara för­

bjuden för genomdrivande av vederbörandes mening i tvist om kollektivavtals

giltighet, bestånd eller rätta innebörd. En tvist om giltigheten föreligger ex­

empelvis när parterna äro oense, huruvida ett kollektivavtal över huvud

kommit till stånd. Dit torde böra hänföras jämväl en tvist, huruvida viss

enskild organisationsmedlem är bunden av avtalet. Till tvist om avtalets

bestånd räknas exempelvis en uppkommen fråga, huruvida avtalet blivit behö­

rigen uppsagt eller skall anses vara förlängt. Tvist om avtals innebörd före­

ligger dels då parterna äro oense om visst arbetsförhållande skall anses reglerat

genom avtalet och dels då enighet väl råder härom men parterna hava olika

mening, huru avtalet rätteligen är att förstå på viss punkt.

K. 4 §.

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Emellertid kunna fall förekomma, där meningsskiljaktighet icke råder om

avtalet eller dess innebörd men tvist likväl kan uppstå, nämligen huruvida ett

visst förfarande med hänsyn till de faktiska omständigheterna skall anses strida

mot avtalet. I samband med biläggande av en konflikt har exempelvis avtalats,

att trakasserier icke få förekomma, och tvist uppstår därefter, huruvida av­

skedandet av vissa arbetare med hänsyn till orsakerna till avskedandet skall

anses hava inneburit trakasseri. Ett annat exempel erbjuder det fall, att i

kollektivavtal, däri stadgats viss uppsägningstid för den händelse arbetsgivare

vill avskeda arbetare, tillika medgivits arbetsgivare att utan iakttagande av

uppsägningstid entlediga arbetare på grund av försummelse i arbetet samt

tvist uppstår, huruvida en arbetare gjort sig skyldig till sådan försummelse,

att hans entledigande utan iakttagande av uppsägningstid varit berättigat.

Tydligen bör stridsåtgärd vara förbjuden även i dylika fall.

Nu förhåller det sig emellertid så, att även en tvist om avtalets giltighet,

bestånd eller rätta innebörd oftast tar sig uttryck i ett förfarande från den ena

parten, som den andra förmenar strida mot avtalet. Med anledning härav har

det synts vara att föredraga att sasom huvudfall, då stridsåtgärd enligt denna

punkt skall vara förbjuden, upptaga fall av tvist rörande förfarande, som för­

menas strida mot kollektivavtal, samt härtill anknyta en regel, att stridsåtgärd

skall vara förbjuden jämväl på grund av tvist om avtalets giltighet, bestånd

eller rätta innebörd, ändå att tvist ej är om förfarande, som ovan sägs. Här­

med vinnes också överensstämmelse med den av mig föreslagna avfattningen av

11 § i lagen om arbetsdomstol.

Emellertid bör stridsåtgärd vara förbjuden icke blott vid tvist, huruvida

visst förfarande strider mot avtalet, utan även vid tvist, huruvida visst för­

farande strider mot förevarande lag. Den omständigheten att den ena parten

företagit exempelvis en stridsåtgärd, som han anser vara i det speciella fallet

tilläten men som motparten anser otillåten, bör uppenbarligen icke få föranleda

den sistnämnda att i sin tur tillgripa stridsåtgärd. Även bestämmelse härom

har inryckts i det föreslagna stadgandet. I yttranden har framhållits önsk­

värdheten av ett undantag från denna regel. Om en stridsåtgärd från den ena

sidan av domstol konstaterats sta i strid med avtalet eller lagen men åtgärden

ej häves i anledning av domslutet, borde den andra sidan hava rätt att vidtaga

motåtgärder. Den sålunda väckta frågan torde lämpligast behandlas i sam­

band med stadgandet i 8 § av förevarande lagförslag, och jag skall därför i

nämnda sammanhang återkomma till frågan.

I sitt yttrande har landssekretariatet fäst uppmärksamheten vid det för­

hållandet, att blockad ofta brukar utfärdas mot arbetsföretag, särskilt inom

byggnadsindustrien, när arbetsgivaren icke punktligt utbetalar lönerna, och

det har framhållits, att genom lagstiftningen hinder icke borde uppställas mot

ett dylikt förfaringssätt, varigenom arbetarna på ett snabbare sätt än med

anlitande av rättsmedel förhjälptes till sin rätt. Häremot må emellertid

framhållas, att därest ett principiellt förbud mot stridsåtgärder är påkallat

av allmänna samhällsintressen, undantag icke kan göras för att bereda

möjlighet till en mahända bekväm självhjälp, helst arbetarna, om de anlita van-

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

95

K. 4 §.

ligt rättsligt förfarande, i det åsyftade fallet hava en stark ställning på grund

av den förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs, som enligt 17 kap. 4 § handels-

balken tillkommer dem. Det må erinras, att värdet av denna förmånsrätt blivit

höjt genom en år 1926 genomförd lagändring. I de åsyftade fallen är enligt

förevarande stadgande stridsåtgärd otillåten i den mån en verklig tvist mellan

parterna givit anledning till arbetsgivarens underlåtenhet att utbetala lönerna.

Att de arbetare, som icke i föreskriven tid utfå sina löner, upphöra att arbeta,

behöver uppenbarligen icke i och för sig innefatta en stridsåtgärd.

Punkt 2. I denna punkt upptages förbud mot stridsåtgärd för att söka

åstadkomma ändring i avtalet. På sätt redan förut framhållits har det där­

emot icke ansetts riktigt att för närvarande stadga förbud mot stridsåtgärder

för att lösa rena intressetvister under avtalstiden, d. v. s. tvister angående för­

hållanden, som icke äro reglerade genom avtalet. Såsom de sakkunniga med

styrka framhållit får man emellertid i många fall icke av den omständigheten,

att en fråga ej är berörd i avtalet, draga den slutsatsen, att frågan också är

oreglerad. Det blir här fråga om en tolkning av avtalet enligt vanliga juridiska

tolkningsregler. Om exempelvis den ena parten under avtalsförhandlingarna

framfört krav på att en viss rätt måtte tillerkännas honom och den andra parten

motsatt sig detta krav, måste avtalets tystnad på ifrågavarande punkt innebära,

att det är genom avtalet bestämt, att den ifrågavarande rätten icke existerar. I

vissa fall behöver icke ens ett krav hava framställts för att avtalet skall anses

innefatta ett negativt avgörande, nämligen om fråga är att beröva, respektive

tillerkänna den ena parten en rättighet, som han enligt sakens natur har, re­

spektive saknar, om uttrycklig bestämmelse i motsatt riktning icke givits i av­

talet. Arbetsgivaren har till exempel ett visst intresse av att vissa arbetare med

förtroendeställning icke tillhöra arbetarnas organisation. Har ett förbud i den­

na riktning icke inryckts i avtalet, torde arbetsgivaren icke kunna under avtals­

tiden öppna en strid om denna fråga, vare sig den varit föremål för uppmärk­

samhet under avtalsförhandlingarna eller icke.

Punkt 3. Socialstyrelsen har i sitt yttrande gjort gällande, att förbud icke

bör stadgas mot stridsåtgärd under avtalstiden rörande innehållet i ett avtal,

som är avsett att träda i tillämpning, när det gamla avtalet utlöper. Jag kan

icke biträda denna mening, vars genomförande skulle kunna sägas innebära ett

steg tillbaka i utveckling. Det torde nämligen icke råda något tvivel om att

man på såväl arbetsgivar- som arbetarsidan har en livlig känsla för det

rimliga i att bestående avtalsbestämmelser om utlöpningstid icke åsidosättas.

Det lärer vara ytterligt sällsynt, att en strid om blivande avtals innehåll igång-

sättes förrän det gamla avtalet utlupit. Däremot synes det knappast riktigt

att, på sätt de sakkunniga föreslagit, förbudet mot stridsåtgärder vid tvist om

blivande avtal skall vara strängare än förbudet mot dylika åtgärder under

avtalstiden. Medan avtalet består föreligger ju frihet till strid beträffande

icke avtalsreglerade förhållanden, och förbudet mot strid rörande blivande

avtal synes därför böra begränsas till sådana frågor, som äro reglerade redan

i det gamla avtalet. Skillnaden har uppenbarligen ringa praktisk betydelse,

K. 4 §.

Särskilt on

förenings

fredsför-

pliktelse.

Främmande

rätt.

1910 års

förslag.

men jag har ansett mig böra företaga en jämkning av lagtexten i nu antydd

riktning.

Punkt 4. I förevarande punkt har upptagits det begränsade förbud mot

sympatiåtgärder, som fanns upptaget i 4 § andra stycket av de sakkunnigas

lagutkast.

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

i En fråga, som i främmande länder lösts på mycket olika sätt, är spörsmålet

om de förpliktelser, som genom kollektivavtalet åläggas föreningar, vilka be­

röras av avtalet. I norsk rätt gäller, att därest medlemmar av en arbetsgivar-

eller arbetarförening brutit ett kollektivavtal eller gjort sig skyldiga till olovlig

arbetsinställelse, föreningen är ansvarig härför med mindre den visar, att den

icke själv har del i eller med de medel, som stå till dess förfogande, sökt att

hindra avtalsbrottet eller fortsättandet av det avtalsstridiga förhållandet eller

den olovliga arbetsinställelsen. Den franska lagen föreskriver, att organisation,

som är bunden av kollektivavtal, icke må vidtaga åtgärd, varigenom ett noggrant

fullgörande av avtalet kan äventyras. Organisationen är emellertid icke an­

svarig för detta fullgörande i vidare man än i avtalet föresknves. I det neder­

ländska förslaget stadgas, att förening, som slutit kollektivavtal, är pliktig att

lojalt verka för att dess medlemmar ställa sig avtalet till efterrättelse. För­

eningen är emellertid ansvarig för sina medlemmar endast då sådant är be­

stämt i avtalet. Såsom nämnt är enligt finsk lag förening, som är part i kollek­

tivavtal, pliktig att undvika alla mot avtalet i dess helhet eller någon enskild

bestämmelse däri riktade kampatgärder. Föreningar, som äro parter i avtalet,

skola dessutom tillse, att jämväl deras medlemmar undvika sådana kamp­

åtgärder och icke heller på annat sätt bryta mot avtalet. Samma föreskrift

finnes i det tyska förslaget. Den danska lagen skiljer mellan ansvar för olov-

lig arbetsinställelse och ansvar för avtalsbrott i övrigt. För olovlig arbets­

inställelse svarar organisation, när ej annat är överenskommet, endast då den

gjort sig delaktig, i den ifrågavarande arbetsinställelsens vidtagande eller fort­

sättande eller konflikten gäller rätta innebörden av en prislista innehållande

allmänna bestämmelser eller en allmän mellan organisationerna bestående

överenskommelse. För annat kontraktsbrott kan, där ej annat avtalas, ansvar

ådömas organisation endast då densamma är delaktig i det påtalade förhål­

landet.

11910 års förslag föreskrevs, att om förening underläte att fullgöra vad den

genom kollektivavtal åtagit sig, föreningen skulle gälda all därav uppkommen

skada. Ersättningsskyldighet skulle avila jämväl förening, som medverkade

till otillåten stridsåtgärd eller lämnade understöd vid icke tillåten arbetsinstäl­

lelse. Vid förslagets framläggande anförde departementschefen, att olika me­

ningar gjort sig gällande i vad mån förening, som slutit kollektivavtal, skulle

anses skyldig ersätta den skada, som uppstode genom arbetsinställelse under av­

talstiden av föreningens medlemmar. Från vissa håll hade ock uttalats, att

man i ett rätt ordnande av dylik ersättningsplikt skulle finna det bästa medel

att avvärja strejker och lockouter. Det hade framhållits, hurusom föreningar­

na så att säga tvingat sig fram såsom kontrahenter i avtalet och undanskjutit

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

97

K. § i.

de enskilda arbetsgivarna och arbetarna från att själva ordna sina förhållan­

den. Det vore därför i sin ordning, att föreningarna garanterade avtalets hål­

lande. Enligt den längst gående meningen borde förening ansvara för varje ar­

betsinställelse, som skedde i strid mot lagens bud eller avtalets bestämmelser,

även om någon försummelse från föreningens sida i fråga om övervakande av

föreningsmedlemmarna icke kunde ådagaläggas. Andra, som ej velat gå så

långt, hade förmenat, att ersättningsskyldighet borde drabba föreningen, då

den icke vidtagit allt vad på föreningen kunnat ankomma för arbetsinställelsens

förekommande. Ersättningsskyldighet i dylik utsträckning syntes dock icke

kunna stadgas. Att föreningen slutit kollektivavtalet innebure icke något åta­

gande av garanti för föreningsmedlemmarnas åtgöranden. Föreningen kunde

ej ens anses hava därigenom förbundit sig till några positiva åtgärder för av­

styrande av medlemmarnas inställande av arbetet. Därav vore naturligtvis

ej uteslutet, att föreningen på grund av uttryckligt åtagande i avtalet kunde

Vara skyldig till sådana åtgärder. En försummelse av dylika åtgärder borde

visserligen ådraga föreningen skyldighet att gottgöra skada. Men kollektiv­

avtalet syntes ovedersägligen innebära, att den förening, som deltagit i dess

avslutande, förbundit sig att ej själv framkalla arbetsinställelse, som enligt lag

eller avtalsbestämmelse ej finge ske. Påbjöde föreningen en sådan eller med­

verkade den eljest därtill, borde med allt fog den kränkte kontrahenten kunna

rikta ett anspråk på skadestånd mot föreningen. Man borde dock ej stanna där­

vid utan med dylik medverkan likställa, om föreningen lämnade understöd åt

medlemmarna vid arbetsinställelse. Ett beslut av föreningen om arbetsinstäl­

lelses anordnande eller ett godkännande av medlemmarnas framställning om

sådan åtgärds vidtagande skulle endast i undantagsfall kunna bevisas. Under­

stöds lämnande skulle oftast bliva det enda påvisbara. Och särskilt vad arbe­

tarna anginge spelade understödet den viktigaste rollen. Utan sådant kunde

avsevärda strejker i regel icke anordnas. Av praktiska skäl borde ifrågava­

rande ansvarighet även i annan riktning utsträckas. Fasthölle man därvid, att

endast förening, som deltagit i kollektivavtalets ingående, skulle vara förhind­

rad att understödja en arbetsinställelse, skulle redan med hänsjm till de befint­

liga organisationsformerna men i synnerhet genom allehanda illojala överens­

kommelser mellan föreningar om understödjande av varandras medlemmar i

händelse av arbetsinställelse förening lätteligen kunna undandraga sig all ver­

kan av det ifrågasatta lagbudet. Det borde därför göras gällande även för ut­

om avtalet stående föreningar. Någon obillighet kunde icke anses ligga i en

dylik utsträckning av skadeståndsskyldigheten, då för en sådan förening icke

mötte svårigheter att, innan den ingrepe understödjande vid en arbetsinställelse,

förvissa sig om, att denna ej vidtagits i strid mot lag eller avtal.

Lagrådet framhöll härom, att det kunde ifrågasättas, huruvida icke organi­

sation av arbetsgivare eller arbetare borde göras i viss mån ansvarig även för

avtalsbrott, vartill dess medlemmar utan stöd av organisationen gjort sig skyl­

diga. I berörda avseende syntes emellertid försiktigheten bjuda, att en dylik

regel icke genomfördes med mindre densamma uppbures av de i saken intresse­

rades egen uppfattning om vad som vore lämpligt och billigt.

Bihang till riksdagens protokoll 1028. 1 samt. 31 haft. (Nr 39.)

7

K- i §■

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

3911 års

förslag.

I tre inom andra kammaren väckta motioner föreslogos ändringar i berörda

bestämmelser. Sålunda påyrkades i en motion sådan ändring i förslaget, att

förening genom deltagande i kollektivavtal ej skulle ådraga sig någon som helst

förpliktelse, som ej uttryckligen angivits i avtalet, ävensom att jämväl om så­

lunda åtagen förpliktelse åsidosattes, skadeståndsskyldighet för föreningen ej

skulle inträda i annat fall än då skadeståndet blivit i avtalet fastställt till sitt

belopp. En annan motionär ansåg, att förutsättningarna för skadeståndsskyl­

dighet borde begränsas och tydligare angivas. I en annan motion föreslogs ett

tilläggsstadgande, innehållande att förening skulle svara för vad dess förtroen­

deman gjorde eller underläte samt att, där ett större antal av föreningens med­

lemmar deltagit i arbetsinställelse, domstolen skulle äga rätt att, om den funne

skäl föreligga därtill, ådöma föreningen skadestånd likasom om ett formligt be­

slut å föreningens vägnar förelegat.

Särskilda utskottet anslöt sig i denna del i huvudsak till Kungl. Maj :ts för­

slag. I två avgivna reservationer hemställdes om ändring i förslaget. Därvid

yrkades i den ena, att bestämmelsen om skadeståndsskyldighet för förening,

som lämnat understöd vid otillåten arbetsinställelse, borde borttagas, samt i den

andra, att förenings skadeståndsskyldighet borde inskränkas till sådana fall,

där förening lämnat understöd åt någon sin medlem, att endast den förening,

som slutit kollektivavtal, skulle kunna tillförbindas att icke motverka detsamma,

samt att ersättningsplikt för föreningen i regel skulle föreligga endast då visst

skadeståndsbelopp bestämts i avtalet.

De av utskottet tillstyrkta bestämmelserna om förenings ansvar upptogos i

huvudsak oförändrade i 1911 års förslag. Skadeståndsskyldighet skulle sålun­

da inträda, då föreningen underläte att fullgöra vad den i avtalet åtagit sig lik­

som då föreningen medverkat till otillåten stridsåtgärd eller lämnat understöd

åt någon, som i strid mot lagen eller avtalet vidtagit arbetsinställelse eller

deltagit däri.

Jämväl vid 1911 års riksdag påyrkades i en inom andra kammaren väckt

motion, att förening genom deltagande i kollektivavtal icke skulle ådraga sig

någon förpliktelse, som ej angivits i avtalet, och att skadeståndsskyldighet för

föreningen ej skulle inträda i annat fall än att visst skadeståndsbelopp blivit

fastställt i avtalet. I en annan motion yrkades, att föreningarnas ansvar mera

än i förslaget skett måtte begränsas till föreningsåtgärder, som företoges i

strid med förbudet mot stridsåtgärder.

Särskilda utskottet kunde för sin del icke godkänna de framställda ändrings­

förslagen. Da emellertid skadeståndsskyldighet för förening, som med pen­

ningar understödde en obehörig arbetsinställelse, borde vara betingad av att

arbetsinställelsens olaglighet eller avtals stridighet vore för den understödjande

känd, föreslog utskottet, att i lagen skulle tydligt uttalas, att skadeståndsplikt

inträdde för förening endast då den understödda föreningen veterligen vidtagit

otillåten arbetsinställelse. Uti en vid utlåtandet fogad reservation yrkades, att

bestämmelsen om skadeståndsplikt för förening, som medverkat till otillåten

stridsåtgärd eller som lämnat understöd till någon, som vidtagit obehörig ar­

betsinställelse, måtte utgå.

Enligt socialstyrelsens förslag år 1916 skulle skadeståndsskyldighet inträda

för avtalsbunden förening, som bröte mot avtalet, samt för varje förening, obe­

roende av avtal, som överträdde lagens förbud mot stridsåtgärder. Däremot

kunde styrelsen icke tillstyrka en vidsträcktare ansvarighet för förening.

I avgiven reservation gjorde socialfullmäktigen von Sydow gällande, att i

lagen borde införas bestämmelse, att förening, som medverkat till avtalsbrott

eller olovlig stridsåtgärd eller lämnat understöd till någon, som olovligen vid­

tagit arbetsinställelse eller deltagit däri, skulle vara ansvarig för skadan.

Svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd, Sveriges verkstadsförening

och Sveriges bageriidkareförening ansågo i likhet med von Sydow, att i lagen

borde införas stadgande, att arbetsgivarförening, fackförening eller fackför­

bund, som medverkade till brott mot kollektivavtal eller olovlig arbetsinställelse

eller därmed jämförlig åtgärd, vore ansvarig för skadan, därvid särskilt borde

utsättas, att detsamma gällde förening, som lämnade understöd vid olovlig ar­

betsinställelse. Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening påyrkade föreskrift

i lag, att även huvudorganisationer skulle vara skadeståndspliktiga för åtgär­

der, som vidtoges av järnvägsförvaltningar eller förbundsavdelningar i strid

mot bestämmelse i kollektivavtal.

I 5 § av de sakkunnigas utkast stadgas, att förening, som är bunden av

kollektivavtal, ej må medverka till eller föranleda åtgärd, som är förbjuden

för dess medlemmar, eller genom gåva eller försträckning eller på annat dy­

likt sätt lämna understöd åt medlem, som handlat i strid med förbudet. Av­

talsbunden förening är även pliktig att söka hindra sina medlemmar att vidtaga

dylik åtgärd eller, om åtgärden redan vidtagits, söka förmå dem att häva den.

Till utveckling härav anföra de sakkunniga i motiveringen:

»Medan i 4 § angivas de inskränkningar, som med avseende å vidtagande av

stridsåtgärder under tiden för kollektivavtals bestånd gälla för enskilda arbets­

givare och arbetare, behandlar förevarande paragraf de förpliktelser, vilka i

detta hänseende åvila förening, som är bunden av avtalet.

Tydligt torde vara, att sådan förening på grund av sin bundenhet av avtalet

har skyldighet att icke genom positiva åtgärder medverka till eller föranleda

otillåten stridsåtgärd. Därav följer, att det också bör vara föreningen förbjudet

att i någon form ekonomiskt understödja medlem, som på angivet sätt för­

brutit sig. Härvid kommer i betraktande varje slag av ekonomiskt understöd,

oavsett huruvida detta direkt eller indirekt kommer medlemmen till godo.

Naturligen avses emellertid endast sådant understöd, som har samband med den

av medlemmen vidtagna obehöriga stridsåtgärden. I vad mån en förening

kan komma att få bära följderna av åtgärd, som vidtages av något föreningens

organ, måste bedömas enligt föreningsrättsliga regler.

Emellertid torde det icke vara riktigt att begränsa en avtalsbunden för­

enings förpliktelser allenast till underlåtande av handlingar, som ovan berörts.

Med hänsyn till avtalet måste föreningen anses hava skyldighet att positivt

medverka till förhindrande av otillåtna påtryckningsåtgärder från medlemmar­

nas sida. Det åligger sålunda föreningen att söka hindra sina medlemmar så­

väl att vidtaga sådan åtgärd som att, därest åtgärden redan företagits, full-

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

99

1916 års

förslag.

K. i §.

De

sakkiiBniga.

K. 4 §.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Yttranden.

följa densamma. Huruvida en förening i dessa hänseenden gjort vad på den

ankommit, måste i varje särskilt fall prövas med hänsyn till de föreliggande

omständigheterna. Det blir givetvis organisationernas sak att tillse, att de­

ras stadgar möjliggöra erforderlig kontroll över medlemmarna. Ett visst stöd

för ingripande mot sina medlemmar torde föreningen äga i bestämmelsen i 2 §

andra stycket. I enlighet med nu angivna synpunkter har 5 § avfattats.

Det har tidigare ifrågasatts, att kollektivavtal skulle medföra viss förplik­

telse jämväl för förening, som icke är bunden av avtalet. Eör dylik för­

ening skulle stadgas förbud att lämna understöd till den, som med åsido­

sättande av det för honom gällande kollektivavtalet tillgrepe stridsåtgärd.

Överträdelse av berörda förbud skulle, åtminstone om den hjälpande föreningen

insett eller bort inse, att den föreslagna stridsåtgärden vore otillåten, medföra

skadeståndsplikt. En dylik avvikelse från de allmänna skadeståndsreglerna

S⁵'nes emellertid icke kunna tillstyrkas. Bärande skäl torde saknas att i detta

hänsende giva strängare regler för föreningar än för enskilda, och bestämmel­

sernas tillämpning skulle medföra avsevärda svårigheter. Det lärer för övrigt

kunna förväntas, att organisationerna i regel icke komma att understödja åt­

gärder, som av lagen stämplas som otillåtna.»

De sakkunnigas förslag, att de i 5 § i utkastet givna bestämmelserna

skulle gälla endast förening, som vore bunden av kollektivavtal, har givit an­

ledning till anmärkningar. Sålunda har socialstyrelsen framhållit, att med

denna begränsning förbudet ej kunde förväntas bliva vidare effektivt, då de

överordnade organisationerna, som ej sällan vore de för stridsåtgärder ytterst

ansvariga, ofta stode obundna av avtalen. Därtill komme, att de avtals­

slutande föreningarna, åtminstone å arbetarsidan, oftast ej ägde sådana till­

gångar, att de skulle kunna utgiva något avsevärdare skadestånd. Det ville

sålunda synas som om föreningar, under vilka den avtalsbrytande arbetsgivaren

eller arbetaren fackligt sorterade, borde, oavsett om de vore bundna av avtalet

eller ej, inbegripas under ifrågavarande förbud. Fråga vore emellertid, om

man även med en dylik utvidgning av förbudets tillämplighet skulle tillförsäkra

detsamma tillfredsställande effektivitet. Sålunda skulle till exempel ett antal

särskilda arbetsgivare fortfarande vara oförhindrade att understödja en kol­

lega i en för dem alla betydelsefull lockout. Med hänsyn därtill och då det

ju alltid skulle vara fråga om delaktighet i en otillåten handling, kunde det

ifrågasättas, om ej åt förbudet borde givas en mer generell tillämplighet.

Den i paragrafens senare punkt meddelade bestämmelsen syntes vara av sådan

beskaffenhet, att man knappast av densamma kunde förvänta något avsevärdare

resultat. Tveksamt syntes sålunda, huruvida den borde bibehållas. Likaså hava

svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges redareförening ansett, att stadgan­

det borde utvidgas därhän, att då avtalsbunden förening vore medlem av annan

organisation, paragrafens bestämmelser skulle gälla även för sistnämnda sam­

manslutning. Arméförvaltningen har gjort gällande, att bestämmelserna om ut­

dömande av skadestånd mången gång komme att visa sig vara utan värde, om

icke jämväl den högsta sammanslutningen inom facket bleve ersättningsskyldig.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har framhållit, att det för arbetsfredens

Kungl. Maj ds proposition nr 39.

101

4 §.

bevarande synnerligen viktiga området av tvistigheter, där tredje man genom

blockad, bojkott eller andra åtgärder inverkade störande på arbetsfreden och

därigenom skadade den som slutit avtal, vore i förslaget förbigånget. Det syn­

tes styrelsen nödvändigt, att bestämmelser därom infördes i lagen.

Beträffande paragrafen i dess helhet har landssekretariatet framhållit, att

formuleringen vore allmänt hållen och ej tillräckligt tydligt angåve organisa­

tionernas skyldigheter enligt lagen. Det vore sålunda omöjligt för en orga­

nisation att på förhand utläsa ur lagtexten, huruvida den fullgjort sitt ålig­

gande enligt uttrycket »pliktig att söka» genom en muntlig eller skriftlig upp­

maning, eller om en organisation skulle anses skyldig att företaga bestraff-

ningsåtgärder eller uteslutning av medlem eller underorganisation för att vara

skyddad mot risk av skadeståndsförpliktelse.

Medan första stycket av förevarande paragraf innehåller bestämmelser om

enskilda arbetsgivares och arbetares fredsplikt, hava i andra stycket, som mot­

svarar 5 § i de sakkunnigas utkast, upptagits regler om organisationernas för­

pliktelser i detta hänseende. Från de sakkunnigas utkast har gjorts en avvi­

kelse, i det att jag, på sätt jämväl hemställts i vissa yttranden, ansett nödvän­

digt att ålägga icke blott avtalsbundna organisationer utan även högre orga­

nisationer, som icke själva biträtt avtalet, skyldighet att avhalla sig från åt­

gärder, som innebära ett brytande av fredsplikten. Då initiativet till strids­

åtgärder ofta tages av de högre organisationerna och dessa i regel besitta de

största möjligheterna att lämna effektivt understöd under en konflikt, torde ett

konsekvent genomförande av de principer, som ligga till grund för ifrågavaran­

de förslag, icke vara möjligt utan att utsträcka fredsförpliktelsen även till de

organisationer, vilka väl icke själva biträtt det kollektivavtal, varom fråga är,

men vilkas medlemmar äro bundna av avtalet. Med avseende å den använda

terminologien erinras, att på grund av bestämmelsen i 1 § andra stycket om­

fattar beteckningen förening även varje sammanslutning av flera föreningar

och beteckningen medlem i förening också de särskilda föreningar, som äro

anslutna till en dylik högre organisation.

Däremot har skyldigheten för organisation att vara positivt verksam för att

förmå medlemmarna att avhålla sig från otillatna stridsåtgärder - i likhet

med vad de sakkunnigas utkast innehåller -— föreslagits skola gälla endast för

organisationer, som själva äro bundna av avtalet. Mot den föreslagna bestäm­

melsen har invänts, att densamma icke är effektiv. Enligt min mening torde

man emellertid icke böra underskatta den sporre till positivt ingripande från or­

ganisations sida, som ligger däri, att organisationen vid underlåtenhet att be­

gagna sitt inflytande på medlemmarna riskerar att drabbas av skadeståndsan­

svar. I varje fall är det icke utan moralisk betydelse, att i lagen inskrives den

självklara plikten för en organisation, som slutit kollektivavtal, att söka verka

för dess behöriga upprätthållande från medlemmarnas sida. Det har också in­

vänts, att organisationernas skyldighet i förevarande avseende icke är i lagen

tillräckligt preciserad, då där icke gives anvisning på de medel, varmed or­

ganisation skall hava sökt påverka medlemmarna, för att bliva fri från an­

svar. En sådan fullständighet kan icke krävas av en lag och den är ej heller

K. 5 §.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Tvingande

regler.

Tid för

avtalets

giltighet

m. m.

Främmande

rätt.

önskvärd. Huruvida organisationen gjort vad som ankommer på den måste

bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Ibland torde

det vara tillräckligt med ett uttryckligt avståndstagande; i andra fall åter kan

det fordras att organisationen skridit till bestraffningsåtgärder, som stått den­

samma till buds enligt dess inre regler.

I 14 § av de sakkunnigas utkast angivas de i lagen upptagna bestämmelser,

som skola vara av tvingande natur. Då jag i motsats till de sakkunniga icke

ansett, att lagens regler i allmänhet skola vara tvingande, utan hållit före, att

de kunna få åsidosättas genom avtal, har 14 § i utkastet uteslutits. Vissa

stadganden böra dock uppenbarligen icke få åsidosättas genom avtal, och detta

gäller framför allt om de i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna an­

gående fredspliktens omfattning. Ett särskilt stadgande om deras tvingande

natur har under sådana förhållanden måst införas i tredje stycket av föreva­

rande paragraf.

Ä §•

Den norska lagen stadgar, att därest annat ej avtalats om tiden för ett kol­

lektivavtals giltighet, detsamma skall anses slutet för tre år, räknat från da­

gen för underskrivandet. Om ett avtal icke uppsäges inom den tid, som är be­

stämd för uppsägning, eller därest ingen uppsägningstid är nämnd i avtalet,

minst tre månader före giltighetstidens utgång, skall avtalet anses förlängt

på ett år. Enligt finsk rätt kan ett kollektivavtal, som icke slutits på bestämd

tid, därest annan uppsägningstid ej avtalats, när som helst uppsägas att upp­

höra efter tre månader. Därest annat ej överenskommits, skall, då kollektiv­

avtal, som ingåtts för bestämd tid, tillämpas utöver den avtalade tiden eller då

avtalet icke uppsäges inom därför bestämd tid, avtalet därefter gälla såsom

ett avtal, vars giltighetstid icke blivit bestämd. På likartat sätt föreskrives i

den franska lagen, att ett kollektivavtal, som slutits på obestämd tid, när som

helst kan uppsägas till upphörande efter en månad, därest annan uppsägnings­

tid ej avtalats, samt att, därest ett för bestämd tid ingånget avtal utlöper, det­

samma därefter, i brist på annan bestämmelse, skall gälla såsom ett avtal för

obestämd tid. Enligt det tyska förslaget gäller ingen tyst förlängning av kol­

lektivavtal för bestämd tid, utan avtalet upphör vid utgången av den avtalade

tiden. Ett avtal för obestämd tid kan när som helst uppsägas. Uppsägnings­

tiden är, då annat ej avtalats, tre månader. I den österrikiska lagen stadgas,

att om kollektivavtal icke innehåller bestämmelse rörande giltighetstid, det­

samma efter loppet av ett år när som helst kan uppsägas med en uppsägnings­

tid av tre månader. Samma bestämmelse gäller enligt schweizisk rätt allenast

med den skillnaden, att uppsägningstiden är sex månader. Det nederländska

förslaget innehåller, att avtal, som slutits för obestämd tid, skall anses ingånget

för ett år. Därest uppsägning icke sker minst en månad före årets utgång, be­

traktas avtalet, där ej annat överenskommits, såsom förlängt för ett år varje

gång. Är avtal ingånget för bestämd tid och sker ej uppsägning, anses av­

talet varje gång förlängt för samma tid, dock högst ett år. Uppsägningstiden

är, då ej annat avtalats, en tolvtedel av den period, för vilken avtalet från bör­

jan slutits.

Enligt 1910 års förslag skulle, där ej tiden för avtalets giltighet vore be­

stämd, avtalet anses ingånget för ett år. Om ej avtal uppsades inom därför be­

stämd tid eller, då viss uppsägningstid ej vore stadgad, inom tre månader före

giltighetstidens slut, skulle avtalet anses förlängt för ett år.

I sitt över förslaget avgivna yttrande ifrågasatte kommerskollegium, huru­

vida icke, där bestämmelse om giltighetstid saknades, lagen borde presumera en

något längre giltighetstid än ett år. Då flertalet avtal, för vilka giltighetstid

vore bestämd, syntes gälla för minst två år, vore det möjligen lämpligare att i

lagen fastställa berörda tidslängd.

Denna anmärkning föranledde ingen ändring i 1911 års förslag, och de äldre

bestämmelserna upptogos i huvudsak oförändrade i socialstyrelsens förslag år

1916.

Med anledning av sistnämnda förslag erinrade svenska bryggeriarbetareför­

bundet, de förenade förbunden, svenska slakteri- och charkuteriarbetareförbun-

det, svenska träarbetareförbundet samt svenska tunnbinderiarbetareförbundet

ävensom svenska grov- och fabriksarbetareförbundet samt svenska gruvarbeta­

reförbundet, att det borde lämnas parterna fritt att träffa avtal såväl att gälla

tills vidare -—■ med eller utan utsättande härav i avtalet — som ock avtal, som

utlöpte utan särskild uppsägning.

De sakkunniga hava i första stycket av 6 § i utkastet upptagit regeln, att

där ej tiden för kollektivavtals giltighet är bestämd och avtalet ej heller är

avsett att gälla till dess visst arbete blivit slutfört, avtalet skall anses slutet för

ett år. I andra stycket stadgas, att om kollektivavtal, som gäller för bestämd

tid, ej uppsäges till upphörande vid giltighetstidens utgång, avtalet skall anses

förlängt på ett år för varje gång, så framt ej annan tid finnes bestämd i avtalet.

Om viss uppsägningstid ej stadgats, skall uppsägning ske senast tre kalender­

månader före giltighetstidens utgång.

I motiveringen till dessa bestämmelser anföra de sakkunniga:

»Kollektivavtal torde i regel slutas för viss, i avtalet bestämd tid eller för

tiden till dess visst arbete blivit utfört. Det torde vara lämpligt, att för de —

säkerligen sällsynta — fall, då så icke är förhållandet, stadga, att avtalet skall

anses slutet för en period av ett år. Härom gives bestämmelse i paragrafens

första stycke.

De flesta kollektivavtal innehålla föreskrift, att därest avtalet icke uppsäges

inom viss tid före avtalstidens utgång, detsamma skall anses förlängt för tid,

som angives i avtalet. Dylika bestämmelser äro givetvis ägnade att främja

lugna förhållanden på arbetsmarknaden. Med hänsyn härtill har i andra styc­

ket i denna paragraf föreskrivits, att alla kollektivavtal skola anses vara tyst

förlängda, såframt ej uppsägning sker i behörig ordning. Därest i avtalet ej

angives viss tid, för vilken detsamma skall vara förlängt, skall avtalet gälla för

ytterligare ett år för varje gång. Uppsägningstiden utlöper, då annat ej fram­

går av avtalet, tre kalendermånader före giltighetstidens utgång. Det nu sagda

äger tillämpning ej blott för det fall, att avtalet är slutet för bestämd tid, utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

103

K. 5

1910 års

förslag.

1911 och

1916 års

förslag.

De

sakkunniga.

K. 5 §.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

Yttranden.

Departe­

mentschefen.

även när så icke är förhållandet men avtalet på grund av bestämmelsen i första

stjmket skall anses ingånget för viss tid.»

I sitt utlåtande har socialstyrelsen framhållit, att man vid stadgandets av­

fattning utgått från att kollektivavtals giltighetstid kunde vara bestämd an­

tingen kalendariskt eller med hänsyn till fortvaron av visst arbete. Tydligen

kunde dock giltighetstiden vara ställd i beroende av annat förhållande, t. ex.

seglationens fortgång i viss hamn. Bestämmelsen i andra styckets första

punkt, att avtalet vid utebliven uppsägning skulle anses förlängt på ett år,

vore måhända ej fullt lämplig ifråga om avtal med kortare giltighet än ett år.

Den i andra styckets senare punkt stadgade subsidiära uppsägningstiden av tre

månader vore knappast att förorda i fall, där avtalets giltighetstid mer av­

sevärt understege ett år, och kunde ■— då giltigheten nedginge till tre månader

eller därunder -— ej iakttagas. Svenska arbetsgivareföreningen har påpekat,

att följden av de föreslagna bestämmelserna bleve den, att om någon slutit ett

kollektivavtal på obestämd tid med till exempel fjorton dagars uppsägningstid,

uppsägning icke skulle kunna ske annat än till den tid, då avtalet varit i giltig­

het ett år. Man hade troligen velat förhindra uppkomsten av avtal av ifråga­

varande typ. Sådana avtal vore visserligen sällsynta, men några verkliga skäl

att hindra parternas avtalsfrihet i dylika fall funnes icke anförda. Föreningen

hemställde därför, att i sådana fall finge förbliva vid avtalets bestämmelser.

Liknande anmärkning har framställts av Sveriges redareförening. Svenska

tidningkut givare föreningens arbetsgivaresektion har ansett, att den föreslagna

uppsägningstiden tre månader vore för kort. Enligt sektionens mening borde

uppsägningstiden bestämmas till fyra kalendermånader. Landssekretariatet har

framhållit, att skäl saknades, varför ett avtal, som slutits att gälla tillsvidare

med en eller annan veckas uppsägning, skulle gälla ett år med tre månaders

uppsägning. Bestämmelsen om tyst förlängning av avtalet vore enligt lands-

sekretariatets mening överflödig.

I svenska arbetsgivareföreningens och landssekretariatets yttranden har

mot de sakkunnigas utkast invänts, att förbud icke bör uppställas mot slu­

tande av kollektivavtal, som gälla allenast tills vidare med viss uppsägningstid.

Såväl äldre svenska lagförslag som även vissa utländska lagar stå visserli­

gen på den ståndpunkten, att kollektivavtal bör gälla för en på något sätt be­

stämd tid. Avsikten härmed är, att parterna å ömse sidor skola kunna över­

blicka förhallandena för en tid framåt och inrätta sig därefter, varigenom

också det allmännas intresse av arbetsfreds bevarande främjas. Utan tvivel

kan det emellertid under vissa förhållanden föreligga ett verkligt intresse för

parterna att sluta kollektivavtal allenast för obestämd tid, särskilt vid arbete,

som sker under så växlande yttre förhållanden, att behov finnes att pröva sig

fram i fråga om arbetsvillkoren. Jag har därför ansett mig böra tillmötesgå

de framförda önskemålen. Man torde också hava föga anledning antaga, att

den sålunda öppnade möjligheten att sluta kollektivavtal för obestämd tid skall

begagnas i större utsträckning. Parternas intresse av att kunna på förhand be­

räkna tidpunkten, då arbetsförhållandena upphöra att vara reglerade av avtal,

är i sig så stort, att det torde framtvinga slutandet av avtal på bestämd tid, så

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

105

K 5 §■

snart icke verkliga undantagsförhållanden föreligga. Men om lagen icke inne­

håller fordran på att kollektivavtal skall gälla för bestämd tid, synes man icke

heller hava anledning upprätthålla ett krav pa att avtalet, när uppsägning ej

skett, skall automatiskt förlängas för bestämd tid. Något behov av en regel

angående viss uppsägningstid, då avtalet förutsätter uppsägning, torde ej fin­

nas. Man lärer ej behöva räkna med att parterna i dylikt fall skola hava

försummat att i avtalet bestämma en uppsägningstid. Med anledning härav

hava i det nu föreliggande förslaget de båda första styckena i 6 § av de sak­

kunnigas utkast uteslutits.

Enligt den franska lagen får ett kollektivavtal icke slutas för längre tid Maximitid*

än fem år. Är kollektivavtal slutet att gälla till dess visst arbete bli- giltighet.

vit slutfört och avslutas icke arbetet inom loppet av fem år, skall av-

Främmande

talet anses ingånget för sistnämnda tid. En maximitid av fem år är fö­

reskriven i det nederländska förslaget. Ben finska lagen stadgar, att kol­

lektivavtal, som slutits för längre tid än fyra år, efter förloppet av sistnämnda

tid gäller såsom kollektivavtal, vars giltighet icke blivit bestämd, d. v. s. det­

samma kan, såsom jag redan berört, av part när som helst uppsägas att upp­

höra efter tre månader. En liknande bestämmelse finnes i det tyska fÖl slaget,

ehuru maximitiden där är tre år.

I 1910 års förslag föreskrevs, att kollektivavtal ej vore bindande utöver fem 1^10^

år från det avtalet slöts. Tillika stadgades, att om nämnda tid överskredes och

endera parten ville frånträda avtalet, när berörda tid vore ute, han ägde upp­

säga avtalet tre månader förut. Dock finge ej, där i avtalet vore bestämt, att

detsamma skulle upphöra å viss dag, uppsägning ske till annan kalenderdag,

ändå att avtalet sålunda bleve gällande utöver fem år.

Beträffande denna tidsbegränsning framhöll departementschefen, att den i

huvudsak innebure endast ett fastslående av vad i allmänhet tillämpades. "Väl

funnes kollektivavtal, vilkas giltighetstid sträckte sig utöver fem år; deras an­

tal vore dock ett försvinnande fåtal. Hänsynen därtill, att ej i följd av väx­

ling i konjunkturerna kollektivavtalets villkor bleve allt för tryckande för den

ena eller andra av parterna, krävde att avtalets fortvaro inskränktes till en

måttlig tidrymd. Å andra sidan finge begränsningen av giltighetstiden ej göras

så snäv, att berättigade krav på stabilitet i arbetsvillkoren hindrades att göra

sig gällande. Eörslagets stadgande därutinnan S

5

'ntes kunna anses motsvara

det praktiska behovet. Med stadgandet om tidpunkten för avtalets upphörande

hade avsetts att betaga endera parten möjlighet att ensidigt ändra tiden på

året för avtalets utlöpande, sådan den fastslagits i avtalet.

I en vid 1910 års riksdag inom andra kammaren väckt motion föreslogs, att

tidsbegränsningen måtte sättas till tre år. Denna förändring ansåg särskilda

utskottet sig icke böra tillstyrka. Begränsningen syntes ej böra göras så snäv,

att därigenom omöjliggjordes den mera utsträckta avtalstid, som för vissa nä-

ringsyrken kunde finnas påkallad. Mot utskottets utlåtande i denna del an­

fördes reservation, däri hemställdes, att maximitiden matte bestämmas till den

i motionen angivna.

K. 5 §.

10(5

Kungl. Maj:ts proposition nr 39.

1911 års

förslag.

1916 års

förslag.

De

sakkunniga.

I sitt utlåtande över 1910 års förslag gjorde kommerskollegium gällande, att

en lägre maximigräns än fem år icke borde stipuleras.

Med anledning av anmärkning från lagrådets sida vidtogs i 1911 års förslag

— som bibehöll föreskriften att kollektivavtal ej vore bindande utöver fem år__

viss jämkning i bestämmelserna om uppsägning i de fall, då den föreskrivna

tiden överskreds. Förslaget innehöll sålunda, att i dylikt fall part, som ville

franträda avtalet när nämnda tid förflutit eller sedermera, innan avtalstiden

utgått, ägde uppsäga avtalet, dock ej till annan kalenderdag än som motsvarade

den, da avtalet enligt sin lydelse skolat upphöra. Uppsägningstiden skulle vara

tre månader.

I en inom andra kammaren väckt motion föreslogs, att i lagen måtte intagas,

att kollektivavtal skulle avslutas för treårsperioder. Under förutsättning att

lagen trädde i kraft den 1 januari 1912, skulle första perioden räknas från

nämnda dag till och med den 31 december 1914. Kollektivavtal skulle med

gällande kraft för en i lagen bestämd tidsperiod kunna avslutas under året

närmast före tidsperiodens början. Sadant avtal borde även kunna avslutas un­

der en tidsperiod att gälla till densammas slut. Andra motionärer yrkade, att

maximitiden för kollektivavtals giltighet måtte bestämmas till tre år.

Särskilda utskottet avstyrkte motionerna men föreslog den jämkningen, att

da viss utlöpningstid vore utsatt i ett avtal, som vore ingånget för längre tid

än fem år, detta skulle kunna uppsägas att upphöra motsvarande kalenderdag

redan under det femte året. I sammanhang därmed borde stadgas, att maximi­

tiden för avtalets giltighet skulle räknas från dess ikraftträdande.

Samma bestämmelse upptogs i socialstyrelsens år 1916 avgivna förslag.

Häremot anmärkte svenska handskarbetareförbundet, svenska hattarbetare­

förbundet och svenska måleriarbetareförbundet, att den föreslagna maximitiden

vore för lång. Fn avtalsperiod av högst tre år vore lämplig. Vissa förbund

framhöllo, att den föreslagna bestämmelsen kunde läsas så, att avtal, vilka slu­

tits för fem år eller kortare tid, skulle efter fem års giltighet upphöra att gälla,

även om uppsägning icke skett. En sådan lagbestämmelse vore icke lämplig

för någon av de avtalsslutande parterna.

De sakkunniga hava bibehållit tidsbegränsningen fem år. I tredje stycket

av 6 § i utkastet stadgas sålunda, att om kollektivavtal slutits för längre tid

än fem ar och nagon vill franträda avtalet, han äger att med iakttagande av

stadgad uppsägningstid uppsäga avtalet till kalenderdag, som svarar mot dag,

då avtalet var avsett att upphöra. Sådan uppsägning må gälla avtalets upp­

hävande tidigast under femte året från det avtalet trädde i tillämpning.

Sasom motivering till omförmälda stycke hava de sakkunniga anfört.

»Uppenbarligen är det ur flera synpunkter önskvärt, att kollektivavtal slutas

för jämförelsevis lång tid. Därigenom ernås en viss stabilitet i arbetsförhållan­

dena. Å, andra sidan är det emellertid tydligt, att därest avtal ingås för

mycket lång tid, detta kan medföra olägenheter. Fara föreligger, att avtal,

som träffats för längre tid, till följd av växlingar i det ekonomiska läget eller

andra omständigheter kan komma att pålägga den ena parten i avtalsförhållan­

det oskäliga förpliktelser. Detta är särskilt ägnat att väcka betänkligheter i