2

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Förslag

till

Bokförings la g

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bokföringsskyldighet enligt denna lag åligger aktiebolag, bolag, som blivit

infört i handelsregistret, samt, där annat ej följer av 2 §, en var som yrkes­

mässigt driver någon av följande rörelser:

1) handel med varor, värdepapper eller annan lös egendom eller fastigheter,

2) tillverkning eller bearbetning av varor till avsalu eller på beställning,

3) reparationsverksamhet,

4) framställning eller överföring av elektrisk kraft till avsalu,

5) byggnadsverksamhet, utförande på beting av arbete å annans fastighet,

6) skeppsbyggen eller varvsrörelse,

7) verksamhet för utvinnande eller tillgodogörande av mineral, stenkol,

sten, kalksten, torv eller skogsprodukter,

8) tryckeri- eller förlagsrörelse,

9) apoteksrörelse,

10) hotell- eller pensionatrörelse, till vars utövande fordras tillstånd av myn­

dighet,

11) kafé- eller värdsbusrörelse,

12) teater-, varieté-, cirkus-, biograf- eller därmed jämförlig rörelse eller

filminspelning,

13) järnvägsdrift, rederirörelse eller kanaldrift,

14) annan verksamhet för befordran mot avgift av personer, gods eller med­

delanden,

15) fartygskommission, spedition, bärgning eller magasinering,

16) mäklerirörelse, handels- eller befraktningsagentur,

17) bank- eller försäkringsrörelse,

18) pantlånerörelse eller annan lånerörelse,

19) verksamhet såsom advokat eller patentombud, inkasseringsrörelse,

20) badhus- eller tvättinrättningsrörelse.

2

§.

Med utövande av rörelse följer icke bokföringsskyldighet i nedan angiv­

na fall:

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

ty fall skola, där fråga ej är om influtna belopp vid kontantförsäljning, de i

posten ingående affärshändelserna vara antecknade i särskild för ändamålet

upprättad bilaga, som må bestå av betryggande lösblads- eller kortsystem.

Där rörelsens art och omfång det påkallar, må med införandet av gemensam

post anstå till nästa söckendag.

Vid den löpande bokföringen skall i övrigt särskilt iakttagas, att upplys­

ning på klart och överskådligt sätt lämnas om de fordringar och skulder, som

i rörelsen uppkommit, därvid borgenärernas och gäldenärernas namn samt

storleken av en vars fordran eller skuld skola angivas, om omkostnaderna för

rörelsen, om vad den bokföringsskyldige i penningar eller eljest i rörelsen insatt

eller därur uttagit, om de växlar, som med rörelsen hava samband, samt om de

borgens- och övriga ansvarsförbindelser för annan, vilka den bokföringsskyl­

dige i och för rörelsen ingått.

7 §.

Inventariet skall upptaga den bokföringsskyldiges samtliga tillgångar i fa­

stigheter, varulager, övriga lösören, fordringar, värdepapper, kontanta pennin­

gar och annat ävensom hans samtliga skulder, evad tillgångarna och skulderna

ingå i rörelsen eller ej. De skola specificeras och för varje post skall värde därå

utsättas. Lösören, som icke ingå i rörelsen, må dock upptagas i en post. Jäm-

väl i övrigt må i en post sammanföras sinsemellan likartade tillgångar eller

skulder, så framt de äro med åsatta värden överskådligt införda i handelsbok

eller bilaga och hänvisning göres till boken eller bilagan. Tillgångar och skulder

skola var för sig sammanräknas och skillnaden mellan slutsummorna utsättas.

Inom linjen skola angivas dels samtliga borgens- och övriga ansvarsförbin­

delser för annan, vilka den bokföringsskyldige iklätt sig, i den mån de icke upp­

tagits bland skulderna, dels ock samtliga av den bokföringsskyldige ställda pan­

ter, evad förbindelserna eller panterna äga samband med rörelsen eller icke.

Bolag, som blivit infört i handelsregistret, skall inom linjen angiva belop­

pet av bolagets fordran hos bolagsman.

8

§.

Balansräkningen skall utgöra ett översiktligt sammandrag av inventariet.

Den skall vara uppställd i lämpliga huvudposter och jämväl avse i inventariet

inom linjen lämnade uppgifter.

9§.

Vid upprättande av inventarium och balansräkning skall vidare iakttagas:

1) Den bokföringsskyldiges tillgångar må ej upptagas över sina verkliga

värden.

2) Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för den bokföringsskyldige,

må dock upptagas till det belopp, vartill kostnaderna för deras anskaffning el­

ler tillverkning uppgått, ehuru verkliga värdet är lägre än detta belopp. I ty

fall skall dock därå årligen avskrivas det belopp, som motsvarar tillgångarnas

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1930, då 1—11 samt 19 §§ i

ningen den 4 maj 1855 (nr 66) angående handelsböeker och han

skola upphöra att gälla. Där i lag eller författning förekommer

till nämnda förordning, skall, såvitt angår sagda paragrafer, denna lag i stället

tillämpas.

Den, som jämlikt äldre lag är skyldig att föra handelsböeker, må, där räken­

skapsåret börjat löpa före nya lagens ikraftträdande, intill räkenskapsårets slut

fullgöra sin skyldighet i överensstämmelse med den äldre lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

7

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 26 mars 1926.

N ärvarande:

Statsministern

S^{andler ,} ministern för utrikes ärendena

U^{ndén ,} statsråden

O^lsson, N^othin, S^vensson, H^ansson, L^inders, S^chlyter, L^arsson, W^ig-

^forss, M^öller, L^evinson.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anför

chefen för justitiedepartementet statsrådet Nothin:

»I skrivelse den 4 mars 1903 hemställde riksdagen, att Kungl. Maj:t täck-

Riksdagens

tes taga i övervägande, i vad mån de genom förordningen den 4 maj 1855 an-

O

TV

TT1**T

TT

TT

T*

fflrfltiS X

gående handelsböcker och handelsräkningar meddelade bestämmelser om skyl­

dighet att föra handelsböcker kunde erfordra utvidgning eller förtydligande.

I skrivelsen framhölls, bland annat, hurusom den i 2 § av nämnda förordning

förekommande uppräkning av särskilda yrken, vilkas utövande medför skyl­

dighet att föra handelsböcker, på grund av de ändrade förhållanden, som upp­

stått efter tiden för förordningens tillkomst, numera torde vara i viss mån

föråldrad och ofullständig. Det syntes därför riksdagen lämpligt och behöv­

ligt, att nämnda bestämmelser underkastades omprövning i ändamål att, för­

utom nu uppräknade näringsgrenar, jämväl andra, som kunde anses med hän­

syn till betydelse för affärslivet vara med dem likställda, måtte, i den mån de

utövades i avsevärd omfattning, få sig ålagd bokföringsskyldighet. A andra

sidan kunde det enligt riksdagens mening ifrågasättas, huruvida samtliga de i

paragrafen angivna yrken städse vore av den betydelse för affärslivet eller ut­

övades i den omfattning, att förandet av handelsböcker borde vara ovillkorligen

och utan undantag påbjudet. I fråga om de näringar, vilka sammanhänga med

jordbruket, anförde riksdagen, att det syntes riktigt, att dessa vore fritagna

från bokföringsskyldighet. Men bestämmelsen härom syntes i tillämpningen

hava givit anledning till skiljaktiga åsikter angående frågan, vilka näringar

i förekommande fall borde anses på sådan grund vara undantagna. Stadgan­

dets mening vore, enligt riksdagens uppfattning, att undantaget avsåge endast

sådana näringar, vilka utgjorde verkliga binäringar. Vore däremot en näring

i och för sig av den beskaffenhet och omfattning, att den vore hänförlig under

bestämmelserna om bokföringsskyldighet, borde dylik skyldighet åligga nä-

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Sakkun-

nigbetän-

hande 1916

ringsidkaren, även om näringen stode i närmare eller fjärmare samband med

jordbruket. Att med bestämdhet uppdraga gränsen härutinnan skulle efter

riksdagens mening möta synnerliga svårigheter, men det förtjänade i allt fall

tagas under övervägande, huruvida ett förtydligande skulle kunna åstadkom­

mas och enhet i rättstillämpningen därigenom vinnas. Slutligen har riksdagen

uttalat, att en revision av bestämmelserna i ämnet i syfte att giva desamma en

tydligare och mera tidsenlig avfattning torde jämväl i andra avseenden kunna

icke utan skäl ifrågasättas.

I utlåtande över riksdagens framställning har kommerskollegium anfört,

att med hänsyn till den stora utveckling, industrien och affärslivet vunnit

sedan år 1855, förhållandena syntes påkalla en omprövning av bestämmelserna

i nu ifrågavarande författning, ävensom att denna omprövning icke borde ske

allenast ur de av riksdagen särskilt angivna synpunkter utan omfatta författ­

ningens bestämmelser i allmänhet, sålunda bland annat även beskaffenheten och

omfattningen av den bokföringsskyldighet, som borde åligga vissa närings­

idkare.

Ärendet upptogs till behandling i statsråd den 27 augusti 1912, därvid

dåvarande chefen för justitiedepartementet anförde, bland annat, att det syntes

honom uppenbart, att den sålunda ifrågasatta omarbetningen av förordningen

angående handelsböcker och handelsräkningar borde avse icke blott bestäm­

melserna om vilka näringsidkare det skulle åligga att föra handelsböcker utan

jämväl de stadganden, som närmare reglerade sättet för bokföringsskyldig­

hetens fullgörande, vilka stadganden i flera avseenden torde vara i behov av

modernisering. Däremot syntes anledning icke föreligga att i detta samman­

hang till behandling upptaga frågan om omarbetning av författningens stad­

ganden i övrigt, vilka huvudsakligen avsåge handelsböckers och handelsräk­

ningars vitsord såsom bevismedel och därmed sammanhängande förhållan­

den. Departementschefen hemställde därefter om bemyndigande att tillkalla

högst fyra på affärslivets område sakkunniga personer att inom departemen­

tet biträda med verkställande av utredning och avgivande av förslag rörande

omarbetning i angiven omfattning av omförmälda förordning, vilka personer

jämväl skulle biträda vid utredningen av den likaledes av riksdagen i skrivelse

den 8 maj 1902 väckta frågan om vidtagande av anordningar för införande

av legaliserade revisorer. Denna hemställan bifölls av Kungl. Maj:t, varefter

t. f. departementschefen den 17 september 1912 tillkallade advokaten John

Tjerneld, direktören i Stockholms köpmannaförening Hans Fr. Hansen, direk­

tören i Nya aktiebolaget Atlas Gunnar Jacobsson och direktören i Aktiebolaget

Sveriges allmänna revisionsbyrå Sven Nissvandt att i nämnda hänseenden bi­

träda inom departementet.

Med en till chefen för justitiedepartementet ställd skrivelse den 29 januari

1916 hava de sakkunniga överlämnat förslag till lag om ändrad lydelse i vissa

delar av förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräk­

ningar, till lag angående ändring i lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag,

till lag angående ändring i den vid tiden för förslagets avgivande gällande

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

9

lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse samt till lag angående ändring i

lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse, allt jämte motiv.

Till följd av remisser hava underdåniga utlåtanden över omförmälda förslag

avgivits av kommerskollegium, generalpoststyrelsen, lantbruksstyrelsen, försäk-

ringsinspektionen, bankinspektionen, patent- och registreringsverket, kontroll­

styrelsen, överståthållarämbetet och Kungl. Maj :ts samtliga befallningshavande.

Kommerskollegium har tillika överlämnat yttranden i ärendet av samtliga han­

delskammare i riket ävensom av Sveriges allmänna handelsförening, Sveriges

industriförbund, styrelsen för Stockholms handelsgymnasium och styrelsen för

Göteborgs handelsinstitut. Lantbruksstyrelsen har överlämnat yttranden från

förvaltningsutskotten hos flertalet hushållningssällskap i riket. Yttranden hava

vidare överlämnats, av försäkringsinspektionen från svenska livförsäkringsbo­

lags direktörsförening och styrelsen för svenska försäkringsföreningen samt

av bankinspektionen från styrelsen för svenska bankföreningen. Tillika har

Sveriges advokatsamfund, efter det tillfälle lämnats samfundet att yttra sig

i ärendet, inkommit med yttrande över de sakkunnigas förslag.

Att 1855 års förordning icke längre motsvarar skäliga anspråk på en tidsen-

Departe-

lig lagstiftning för reglerande av näringsidkares bokföringsskyldighet lärer men^sc^efen

vara ställt utom varje tvekan. Under den långa tid, som förflutit från förord­

ningens tillkomst, har näringslivet i många och viktiga avseenden omgestaltats,

och den moderna bokföringstekniken kan endast i ofullständig mån anslutas

till de gamla lagbestämmelserna. Den bokföring, som användes inom det

nutida näringslivet, företer därför ringa överensstämmelse med de regler, 1855

års förordning uppställer. I mångt och mycket har förordningen därmed

blivit otjänlig för sitt ändamål att befordra ordning och trygghet i affärsför­

bindelser mellan enskilda och att i det allmännas intresse underlätta skattskyl­

dighetens bestämmande. I det praktiska rättslivet hava dessa brister kommit

att framträda icke minst genom den vidgade betydelse 1855 års förordning

genom senare lagstiftning erhållit såsom normerande för tillämpningen av

viktiga lagbud inom olika rättsområden. Enligt 1887 års firmalag medför

idkande av handel eller annan näring, med vars utövande följer skyldighet att

föra handelsböcker, förpliktelse att anmäla firma till införande i handelsre­

gistret. Jämlikt 1895 års lag om handelsbolag och enkla bolag är bokförings­

skyldigheten avgörande för begreppet handelsbolag. Vidare bestämmes i 1905

års lag om köp och byte av lös egendom begreppet köpman — vilket ligger till

grund för den i denna lag genomförda åtskillnaden mellan handelsköp och s. k.

civila köp — genom hänvisning till gällande stadganden om bokföringsskyldig­

het. Enligt 23 kap. strafflagen inträder straff för konkursgäldenär, som finnes

hava åsidosatt den bokföringsskyldighet, vilken jämlikt lag ålegat honom. Då i

dessa fall hänvisningen gäller den föråldrade 1855 års förordning, är det tydligt,

att tillämpningen stundom kan komma att mindre väl överensstämma med fak­

tiskt rådande uppfattning på det merkantila området och med den naturliga

rättskänslans krav. För min del har jag därför funnit det vara en angelägen

uppgift att arbetet för en revision av 1855 års förordning må kunna fullföljas

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

och avslutas. I detta syfte har inom justitiedepartementet verkställts en

överarbetning av de sakkunnigas förslag, därvid beaktande ägnats de anmärk­

ningar och önskemål, som innefattas i de av myndigheter och enskilda korpo­

rationer avgivna yttrandena.

På grundval av de sakkunnigas förslag hade inom departementet utarbetats

utkast till lag om handelsböcker och handelsräkningar, till lag om ändrad ly­

delse av 56 § i lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag och till lag om ändrad

lydelse av 43 och 159 §§ i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse. Härjämte

hade utarbetats utkast till lag om ändrad lydelse av 48 och 149 §§ i lagen

den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse samt till lag om ändrad lydelse av 31

och 33 §§ i lagen den 29 juni 1923 om sparbanker. Med hänsyn till den avse­

värda tid, som förflutit från det föregående yttranden i ärendet avgivits, hava

utkasten överlämnats för granskning till kommerskollegium, handelskamrarna

i riket, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, svenska revisor­

samfundet, Sveriges hantverksorganisation och Sveriges advokatsamfund. I

anledning av de därvid inkomna yttrandena hava vissa ändringar vidtagits.

Innan slutlig ståndpunkt tagits till frågan, har inom departementet därjämte

överläggning ägt rum med professorn i handelsteknik vid handelshögskolan i

Stockholm O. Sillén ävensom med särskilt tillkallade sakkunniga, ordföranden

i styrelsens för Sveriges hantverksorganisation verkställande utskott f. d. vice

konsuln C. J. F. Ljunggren, direktören i Sveriges allmänna lantbrukssällskap

J. E. J :son Leufvén, direktören V. Strömberg såsom representant för Sve­

riges köpmannaförbund och sekreteraren i Stockholms handelskammare fri­

herre W. G. Stiernstedt, varjämte de inom finansdepartementet tillkallade sak­

kunniga för reformering av taxeringsväsendet lämnats tillfälle att taga del av

utkasten.

De sakkunniga hade i sitt förslag — på sätt ock angavs vid uppdragets med­

delande — begränsat omarbetningen av 1855 års förordning till de delar därav,

vilka avse bokföringsskyldighetens fastställande och vad därmed står i omedel­

bart samband (1—10 §§), under det att övriga bestämmelser lämnats orubbade.

I sak synes häremot intet vara att erinra, då det näppeligen kan vara lämpligt

att för närvarande ingå på en revision av sistnämnda stadganden, vilka, i den

mån de fortfarande kunna anses äga gällande kraft eller hava någon praktisk

tillämpning, till stor del äro av processuell natur och således komma under om­

prövning i samband med rättegångsreformen. Emellertid måste omarbetningen

av de grundläggande bestämmelserna angående handelsböcker föranleda en i viss

mån ändrad uppställning, som medför svårigheter att låta de nya föreskrifterna

ingå i den gamla förordningen. En rent formell överarbetning av de kvarstående

bestämmelserna torde med hänsyn till deras i åtskilliga avseenden föråldrade ka­

raktär svårligen kunna genomföras. Jag har därför funnit mig böra föreslå,

att de nya bestämmelserna upptagas i en särskild lag, betecknad lag med vissa

ändrade bestämmelser angående handelsböcker. Genom denna lag skulle upp­

hävas 1—11 §§ i 1855 års förordning och i samband därmed vidtagas en

ändring i 19 § i samma förordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

11

De sakkunniga hava vid utförandet av sitt uppdrag till en början haft att jgiO rs

taga ställning till frågan om reglerna för bokföringsskyldighetens omfattning,

sakkunniga.

d. v. s. vilka verksamhetsgrenar som för sina utövare böra medföra dylik skyl­

dighet, och på vilket sätt denna skyldighet bör fastställas i lag. Härvid må

erinras, att om staten över huvud taget ålägger näringsidkare bokföringsskyl­

dighet, detta främst har sin grund i affärslivets krav på ordning och säkerhet

i förbindelserna köpmän emellan, särskilt där kreditaffärer i någon form kom­

ma i fråga. Med denna utgångspunkt kunde det synas riktigast att generellt

föreskriva bokföringsskyldighet i alla de fall, där rörelse, av vad slag den

vara må, idkas i sådan omfattning att den för sitt rationella utövande kräver

vad man skulle kunna kalla köpmansmässig drift. Den tyska lagstiftningen i

förevarande ämne, för vilken de sakkunniga lämnat en kort redogörelse, har

också i viss mån intagit denna ståndpunkt, ehuru jämväl en del yrkesgrenar

uppräknas, vilkas utövare utan vidare äro att anse såsom köpmän och i denna

sin egenskap äro skyldiga att föra handelsböcker. Gällande svensk rätt har

som bekant icke använt ett likartat system. I 1 och 2 §§ av 1855 års förord­

ning, sådana dessa lagrum för närvarande lyda, lämnas bestämmelser angå­

ende bokföringsskyldighetens omfattning, vilka visserligen stadga bokförings­

skyldighet för en var, som i den ordning särskilda författningar innehålla

gjort till sitt yrke att i gross eller minut idka handel såsom näring eller att

till försäljning tillverka eller bearbeta varor, men därjämte uppräknas sär­

skilt de näringsidkare, som äro avsedda att inbegripas under det sålunda givna

stadgandet. Vidare stadgas generell bokföringsskyldighet för aktiebolag och

för enkla bolag, som blivit införda i handelsregistret, samt meddelas föreskrif­

ter rörande särskilda undantag från de givna bestämmelserna om bokförings­

skyldighet.

I de sakkunnigas förslag har bibehållits den gällande svenska lagstiftnin­

gens system för angivande av bokföringsskyldighetens omfattning. Deras

förslag innehåller således en utförlig uppräkning av de verksamhetsgrenar, vil­

kas utövande enligt förslaget skall medföra bokföringsskyldighet. Genom den­

na uppräkning har avsetts att utsträcka ifrågavarande åliggande så långt

affärslivets krav för närvarande kunna anses föranleda. Förslaget har härut-

innan konstruerats på följande sätt: Först utsäges den allmänna regeln att en

var, som idkar 'handelsnäring’ — en av de sakkunniga från norsk lagstiftning

hämtad term -— är skyldig att föra handelsböcker. Härefter uppräknas de

verksamhetsgrenar, vilka, yrkesmässigt drivna, enligt förslaget skola falla un­

der begreppet handelsnäring. Med hänsyn därtill, att, såsom de sakkunniga

erinrat, en dylik uppräkning svårligen kan uppnå absolut fullständighet, in­

nehåller förslaget en bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj:t i administrativ

väg skall äga förordna, att näring, vilken icke upptagits i förenämnda upp­

räkning, skall anses såsom handelsnäring. För vinnande av erforderlig begräns­

ning av bokföringsskyldigheten inom de särskilda yrkesgrenarna hava i försla­

get intagits vissa föreskrifter, enligt vilka eljest till handelsnäring hänförliga

verksamhetsgrenar skola, då de drivas i ringa omfattning, anses falla utom

berörda begrepp och deras utövare alltså befrias från skyldighet att föra

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

handelsböcker. Jämväl meddelas föreskrifter om vissa andra undantag från

eljest stadgad bokföringsskyldighet. Oberoende av verksamhetens art åläg­

ger förslaget aktiebolag, i handelsregistret införda enkla bolag och registrerade

ekonomiska föreningar sådan skyldighet.

De sakkunniga hava i sina motiv, till vilka jag såväl bärutinnan som för

den följande framställningen tillåter mig hänvisa, angivit de skäl, som föran­

lett dem att vid bestämmande av bokföringsskyldighetens omfattning i meto­

diskt hänseende ansluta sig till gällande svensk lagstiftning i ämnet. Endast

härigenom hava enligt de sakkunnigas mening de anspråk på lagbudens

tydlighet och bestämdhet, som i förevarande fall synts böra uppställas, kun­

nat behörigen tillgodoses. De sakkunniga erinra i detta sammanhang, att

lagbestämmelserna om bokföringsskyldighetens omfattning stå i nära samband

med vad 23 kap. strafflagen innehåller rörande påföljd av underlåten eller

bristfällig bokföring. Vid nu angivna förhållanden bör enligt de sakkunni­

gas uppfattning omarbetning av 1 och 2 §§ i 1855 års förordning gå ut på

en revision av där förekommande uppräkning av vissa yrken under beaktande

av den utveckling, affärslivet på olika områden numera vunnit.

Uppgiften för de sakkunniga har vidare varit att föreslå tidsenliga och affärs­

livets krav motsvarande stadganden rörande sättet för bokföringsskyldighetens

fullgörande. De föreskrifter, 1855 års förordning härutinnan innehåller, äro gan­

ska knapphändiga och såsom redan anmärkts föråldrade. Nämnda författ­

ning inskränker sig till att såsom obligatoriskt föreskriva förandet av dagbok,

brevbok och inventariebok, att stadga vad i en var av dessa böcker skall infö­

ras samt att meddela vissa ordningsföreskrifter beträffande dessa handelsböc­

ker. I övrigt föreskrives upprättande av årlig balansräkning, varjämte utta­

las, att det är köpman obetaget att föra jämväl andra handelsböcker än de

obligatoriskt föreskrivna. Några särskilda bestämmelser rörande beskaffen­

heten av bokföringen meddelas, bortsett från en del ordningsföreskrifter, icke

utöver stadgandet att handelsböckerna skola vara 'ordentliga’.

Vid uppställandet av reglerna rörande sättet för bokföringsskyldighetens

fullgörande hava de sakkunniga följt en annan princip, vilken legat till grund

för motsvarande bestämmelser inom ett flertal utländska lagstiftningar, sär­

skilt den tyska. Denna princip innebär i korthet, att lagen å ena sidan

bör uppställa vissa allmänna krav på bokföringens beskaffenhet, reglera dess

kvalitet, men att å andra sidan lämpligen kan åt den bokföringsskyldige i största

möjliga mån lämnas frihet att själv bestämma de metoder, han vill anlita för

att hans bokföring må motsvara de sålunda av lagen uppställda fordringarna i

kvalitativt avseende. Med denna utgångspunkt hava de sakkunniga såsom obli­

gatoriska angivit endast de handelsböcker, vilka ansetts i varje fall ound­

gängligen nödvändiga för en bokföring, som skall kunna fjdla i berörda hän­

seende uppställda krav, men i övrigt i vidsträckt mån lämnat den bokförings­

skyldige frihet att ordna sin bokföring efter de metoder, modernt affärsliv ut-

experimeriterat. Härjämte hava de sakkunniga i sitt förslag upptagit föreskrif­

ter rörande värdesättning av den bokföringsskyldiges tillgångar, i vilket ämne

1855 års förordning saknar bestämmelser.

14

Kungl. Maj :ts proposition nr 189.

då det i dylikt fall lämpligen torde böra stå öppet att ordna bokföringen på sätt

efter omständigheterna kan vara ändamålsenligt.

2

§■

Paragrafen motsvarar 2 § i 1855 års förordning samt 2 § 1 mom. i de sak­

kunnigas förslag. I detta förslag uppräknas de arter av yrkesmässig verk­

samhet, vilka enligt de sakkunnigas mening böra hänföras till handelsnäring

och förty vara förenade med bokföringsskyldighet. För att i erforderlig ut­

sträckning befrielse må kunna vinnas från dylik skyldighet har beträffande

vissa av nämnda verksamhetsarter föreslagits, att desamma, drivna i ringa om­

fattning, icke skola hänföras under begreppet handelsnäring. I ett följande

moment, 3 inom., föreslås vidare undantag från bokföringsskyldighet så vitt

angår vissa slag av verksamhet, där densamma bedrives i samband med eget

jordbruk. För detta fall hava de sakkunniga icke valt utvägen att förklara

vederbörande verksamhetsgren icke hänförlig till handelsnäring, utan har i

lagtexten direkt utsagts, att för dylik verksamhet bokföringsskyldighet icke

skall föreligga. Att emellertid jämväl för tillämpningen av sistnämnda mo­

ment förutsattes, att verksamheten i och för sig skall vara att jämlikt mom. 1

anse såsom handelsnäring, lärer vara tydligt, enär eljest bokföringsskyldighet

överhuvud taget icke skulle föreligga och undantagsstadgandet följaktligen

vara obehövligt.

Departementsförslaget uppräknar i 2 § de arter av verksamhet, vilka, yrkes­

mässigt bedrivna, skola anses såsom handelsnäring. I nästfoljande paragraf

meddelas stadgande om befrielse från bokföringsskyldighet, så vitt angår vissa

av de i 2 § uppräknade verksamhetsgrenarna, för den händelse de drivas i ringa

omfattning, och i 5 § utsäges, att den som driver rörelse såsom binäring till

eget jordbruk skall, ändå att rörelsen är att anse såsom en med bokföringsskyl­

dighet förenad handelsnäring, vara befriad från sådan skyldighet beträffande

omförmälda rörelse. Ur systematisk synpunkt synes denna form för angivande

av bokföringsskyldighetens begränsning vara att föredraga framför den metod,

som i de sakkunnigas förslag kommit till användning för samma ändamål.

Enligt de sakkunnigas förslag (2 § 4 mom.) skulle i lagen införas en be­

stämmelse av innebörd, att Kungl. Maj:t skulle äga att i administrativ ord­

ning föreskriva, att viss yrkesverksamhet, som icke tillhörde någon av de i

lagen uppräknade yrkesgrupperna, jämväl skulle anses såsom handelsnäring

och alltså medföra bokföringsskyldighet för sin utövare. Härigenom skulle

underlättas en till äventyrs i framtiden erforderlig komplettering av lagens

ifrågavarande bestämmelser.

Emot vad sålunda föreslagits har advokatsamfundets styrelse i avgivet ytt­

rande erinrat, att med bokföringsskyldigheten följer ett utvidgat straffrättsligt

ansvar, varför det måste synas främmande att tillskapande härav skulle kunna

ske i administrativ väg. Vidare har framhållits, att med hänsyn till stadgande-

na i lagen om handelsbolag och enkla bolag ett föreläggande av bokföringsskyl-

Kuni/l. Maj.ls proposition nr 1,Stp

15

dighet kan komma att medföra ett vidgat ekonomiskt ansvar och att det även på

grund härav syntes oriktigt att låta bokföringsskyldigheten fastställas genom

en administrativ förordning.

För min del har jag, väsentligen på de av advokatsamfundets styrelse an­

förda skälen, ansett ett stadgande av nu antytt innehåll icke kunna förordas.

'Även om den ifrågasatta befogenheten för Kungl. Maj:t skulle kunna i någon

mån begränsas genom närmare bestämmelser i lagen, synes det innebära en

oegentlighet, att för vissa näringsidkare skulle genom lag fastställas bokfö-

ringsplikt under det att beträffande andra ett dylikt avgörande skulle ske i

administrativ ordning. Jag har därför utgått från att den i lagen gjorda

uppräkningen av bokföringspliktiga näringar bör göras i möjligaste mån full­

ständig.

I sak skiljer sig paragrafens innehåll enligt departementsförslaget föga från

de sakkunnigas förslag. Att skyldighet att föra handelsböcker bör åligga nä­

ringsidkare inom flertalet av de olika verksamhetsområden, vilka upptagas i 2 §

i de sakkunnigas förslag, har synts mig uppenbart, och hänvisar jag härutinnan

till den av de sakkunniga lämnade motiveringen. Emellertid har jag ansett mig

böra föreslå jämkningar i ett par avseenden.

I detta sammanhang torde först böra upptagas vissa av styrelsen för Sveriges

advokatsamfund gjorda uttalanden. Styrelsen har anfört:

Styrelsen finner den utvalda vägen att i lagen uppräkna de verksamhetsgre­

nar, som skola medföra bokföringsskyldighet, i och för sig vara att föredraga

framför upptagande av en generell bestämmelse härom. Man undviker därige­

nom anledning till tveksamhet beträffande de i lagen särskilt uppräknade yr­

kesgrenarna och får ett fast underlag för bestämmande av köpmannabegrep­

pet, ett förhållande, som är av betydelse särskilt för frågan om tillämplig­

hetsområdet för vissa bestämmelser uti 23 kapitlet Strafflagen.

Däremot lärer det få anses olämpligt och ledande till betänkliga konsekven­

ser, då uppräknandet skett sålunda, att samtliga yrkesgrenar sammanförts

under begreppet handelsnäring, varigenom yrkesutövarna komma att bliva lik­

ställda med köpmän. Förfarandet står i strid mot gott språkbruk och gängse

föreställningssätt i fråga om i synnerhet de uti § 2 under momenten 14) och 15)

[advokatverksamhet m. m.] uppräknade verksamhetsgrenar. Därutöver kom­

ma följande synpunkter till beaktande. Införandet av bokföringsplikt har be­

tydelse icke allenast i förhållande till den föreslagna lagen och till nyssnämnda

bestämmelser uti allmänna strafflagen. Det må sålunda erinras om föreskriften

angående deklaTationsplikt samt om stadgandet uti 4 § lagen den 20 juni 1905

om köp och byte av lös egendom. Det torde böra undersökas, huruvida icke re­

dan med hänsyn till särskilt sistnämnda stadgande en omarbetning av förslaget

uti nu ifrågavarande avseende är önskvärd. Bokföringsskyldigheten har ytter­

ligare betydelse för tillämpligheten av lagen om handelsbolag och enkla bolag

den 28 juni 1895. Uti 1 kap. 1 § av denna lag stadgas, att där två eller flera

sluta bolag för att under gemensam firma idka handel eller annan näring, med

vars utövande följer skyldighet att föra handelsböcker, kallas det handelsbolag.

Detta stadgande är icke underkastat någon inskränkning. En utsträckning

av bokföringsskyldighetens omfattning till person lärer därför komma att med­

föra en motsvarande utsträckning av tillämplighetsområdet för lagen om han­

delsbolag och detta även till områden, som äro helt främmande för de rättsför­

hållanden, som denna lag avser att reglera. En sådan utsträckning framstår

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

de bokföringspliktiga näringsidkarna i två olika grupper, av vilka den ena

skulle frigöras från beroendet av köpmansbegreppet, har jag icke ansett mig

böra förorda. Tillämpningen av de bestämmelser, vilka gälla för köpmän i le­

gal bemärkelse, måste enligt min uppfattning försvåras, därest icke såsom hit­

tills dessa bestämmelser kunna enhetligt hänföras till den lagstadgade bokfö­

ringsskyldigheten. Däremot har jag funnit de skäl beaktansvärda, vilka åbe­

ropats mot inordnande av advokatverksamhet under nu förevarande lagstiftning.

I departementsförslaget har därför denna verksamhet icke upptagits bland dem,

vilkas utövare äro underkastade bokföringsplikt. Vad angår inkasseringsverk-

samhet samt verksamhet såsom mäklare eller patentombud har anledning- till

undantagande från bokföringsskyldighet icke synts mig föreligga, då dylik

verksamhet är i övervägande grad att anse såsom rörelse av rent ekonomisk

natur.

Beträffande den av advokatsamfundets styrelse berörda frågan om en enklare

bokföring för vissa bokföringsskyldiga må erinras, att de sakkunnigas förslag,

från vilket jag därutinnan icke ansett mig böra avvika, i detta avseende innebär,

att i lagen endast uppställas vissa allmänna krav på bokföringens beskaffenhet

och att i övrigt lämnas frihet åt den bokföringsskyldige att ordna bokföringen

på sätt han finner lämpligast. Till följd härav lärer för mindre rörelse bok­

föringen kunna bliva av synnerligen enkel beskaffenhet. Såsom obligatoriska

handelsböcker hava de sakkunniga föreslagit kassabok och ställningsbok. I de­

partementsförslaget hava såsom obligatoriska föreskrivits dagbok och ställ­

ningsbok. Advokatsamfundets styrelse anmärker nu, att i vissa fall förandet

av endast en ordentlig kassabok borde vara tillfyllest. Ställningsbok skulle så­

lunda vara överflödig. För att en bokföringsskyldig skall kunna överblicka

sitt ekonomiska läge torde det emellertid vara nödvändigt, att han klargör sin

ställning vid vissa bestämda tidpunkter. Kravet på förande av ställningsbok

synes därför icke kunna uppgivas. Till frågan huruvida fullständig dagbok

eller allenast kassabok bör vara obligatorisk återkommer jag vid 7 och 8 §§.

Stockholms handelskammare har anfört, att det vore tveksamt, huruvida re­

paration av varor innefattades under de uppräknade yrkesgrenar, till vilka bok­

föringsskyldigheten blivit begränsad. Fn dylik verksamhet, omfattande exem­

pelvis reparation av velocipeder och motorfordon, kunde emellertid ofta uppnå

en beaktansvärd omfattning och även föranleda kreditgivning i en ej obetydlig

utsträckning. En efter köpmannamässiga grunder ordnad bokföring vore så­

lunda här erforderlig. Jämväl handelskammaren för Örebro och Västmanlands

län samt Skånes handelskammare hava uttalat sig i enahanda riktning. I denna

del yttrar vidare Västernorrlands och Jämtlands handelskammare:

I fråga om de i § 2 angivna verksamhetsgrenar, för vilka skyldighet att

föra handelsböcker skulle föreligga, saknar handelskammaren en kategori, som

särskilt under sista åren växt upp i stort antal och även flerstädes ernått stor

omfattning, nämligen reparationsverkstäder. Automobilismens oerhörda fram­

steg har fört med sig ett stort antal dylika reparationsverkstäder, som ligga

inne med avsevärda lager automobiltillbehör vilka helt säkert merendels äro be­

roende av krediter i större eller mindre utsträckning. Inom handelskammarens

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

ror, vare sig sådant sker på beställning eller icke, inklusive skeppsbyggen och

varvsrörelse, byggnadsverksamhet, självständigt skogsbruk, gruvdrift, torv-,

stenkol-, kalk-, sten- samt mineralbearbetning, tryckerirörelse och därmed jäm­

förlig verksamhet, hotell- och pensionatsrörelse, värdshusrörelse, verksamhet för

person- och godsbefordran samt badhusrörelse undantagas, därest verksamheten

drives allenast i ringa omfattning. Frågan gäller härvid vad som skall avses

med uttrycket 'ringa omfattning’. I sina förut avgivna yttranden i fråga om

1916 års utkast har handelskammaren anslutit sig till den generella definition,

som upptages i 2 § 2 mom. i utkastet. Om den prövningsrätt av myndighet,

som handelskammaren här ovan ansett oundgängligen behövlig, införes, så är

det otvivelaktigt praktiskt att icke i § 4 stadga en så pass bestämd begränsning

som skett, utan att nöja sig med en mera vag definition, ty en skarp gräns,

varom icke kan tvistas, kan icke oberoende av omsättning och vinst å respektive

affär där fastslås. Utkastet har vid vissa grupper av företagare till exempel

i punkterna, 2-—6 från bokföringsskyldighet undantagit näringsverksamhet, 'då

den drives i ringa omfattning eller med biträde av högst två arbetare’. I vissa

fall upptagas följande undantag: Om verksamheten drives i ringa omfattning

eller med biträde allenast av hustru och hemmavarande barn eller med biträde

av högst två,arbetare.’ § 4 i förslaget betecknar däremot såsom rörelse i ringa

omfattning, ’då i densamma sysselsättas i regel icke flera än två arbetare för­

utom näringsidkaren själv, dennes maka och hemmavarande barn’. Skillnaden

är uppenbar. Fn företagare, som vid sin näringsverksamhet inom ovan uppräk­

nade grupper använder två arbetare jämte hustru och hemmavarande barn, kan

hava en högst omfattande affär, och att beteckna en sådan verksamhet såsom

av ringa omfattning synes icke vara riktigt. Om en företagare har flera sö­

ner, vilka användas i verksamheten och därtill två arbetare, kan ju arbetar­

stammen uppgå till 5, 6 personer utom företagaren själv. Fn sådan verksam­

hets omsättning och avkastning måste i regel vara sådan att bokföringsskyldig­

het bör åligga företagaren.

. Jämför man för övrigt lagförslaget med undantagen i 1855 års bokföringslag,

vilken tillkom under en tid, då förhållandena på näringslivets område icke vore

så komplicerade som nu, så finner man att undantagna äro: 'de, som utan biträ­

de av annan än hustru och barn idka månglerirörelse eller annan sådan mindre

rörelse'. Handelskammaren har härmed velat fästa uppmärksamheten på den be­

tydande skillnaden emellan förslaget, å ena sidan, samt 1855 års bokföringslag

och 1916 års utkast, å den andra. Tendensen i nuvarande tid bör vara den, att

— med användande av den högst förbättrade kunskapen i räkning och ekonomi­

ska ting, som en dyrbar folkskolebildning måste göra möjlig — man tillser, att

såsom regel uppställes att envar, som driver ekonomisk verksamhet, skall i han-

delsbok redogöra för densamma. Undantagen böra därför bestämmas med stör­

sta försiktighet. En rörelse, som drives utan annat biträde än hustru och egna

barn eller med högst två biträden eller arbetare, kan i regel betecknas såsom

ringa, men användandet av hustru, barn och två biträden eller arbetare konsti­

tuerar i de flesta fall en rörelse av större omfattning. Dock beror saken ytterst

på vad för slags rörelse det är. Svårigheten kan icke övervinnas, om icke en

myndighet får prövningsrätt. Handelskammaren vill därför föreslå en omar­

betning av § 4 i ovan antydd riktning.

Särskild uppmärksamhet bör härefter ägnas åt bestämmelsen i 3 § 2 punkten

i fråga om handel med varor. Förslaget synes hava gjort skillnad emellan han­

del under varors kringförande eller från salustånd, å ena sidan, samt all annan

handel, a den andra. Den sistnämnda kategorien skulle alltid vara bokförings-

skyldig, den förra endast om den bedrives i icke ringa omfattning. En person,

som idkar handel i en bod således från fast upplagsställe, men som har mycket

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

gar för att självständigt idka handelsnäring, lär befrielse från skyldighet att

föra handelsböcker böra medgivas endast för verksamhet, som bedrives i syn­

nerligen ringa omfattning. En verksamhet, som sysselsätter ägaren, dennes

make, två eller flera vuxna barn och två andra arbetare, lär icke vara av så

ringa omfattning, att den bör vara befriad från bokföringsskyldighet. Med

hänsyn till verksamhetens omfattning och dess betydelse för borgenärerna torde

det vara oväsentligt, huruvida näringsidkarens medhjälpare äro hans familje­

medlemmar eller icke. Befrielse från skyldighet att föra handelsböcker enligt

§ 4 bör därför anknytas till antalet medhjälpare, oavsett dessas eventuella släkt­

skap till näringsidkaren, och bör befrielse icke äga rum, om antalet medhjälpare,

näringsidkarens make oberäknad, överstiger två.

Kommerskollegium har anfört:

De i denna § meddelade stadgandena om vad som i lagen skulle anses ut­

göra rörelse, bedriven i ringa omfattning, äro delvis vidare än de, som förefin­

nas i sakkunnigeförslaget av år 1916. Aven om det kan synas möjligt att här­

igenom i åtskilliga fall näringsidkare, vilka lämpligen bort vara bokförings-

skyldiga, bliva befriade från dylik skyldighet, så torde dock anmärkningarna

mot §:en, med hänsyn till svårigheten att finna en lämpligare begränsning, få

inskränka sig till dels att åtminstone sådant tillägg göres till §:en, att i regel,

förutom näringsidkaren själv, allenast dennes make och hemmahörande barn

eller två arbetare må, i stället för såsom enligt förslaget dennes make och hem­

mahörande barn samt två arbetare, sysselsättas i rörelse enligt 2 § 1 punkten,

för att denna rörelse skall kunna anses driven i ringa omfattning och alltså

under vissa förhållanden enligt 3 § ej medföra bokföringsskyldighet, dels ock

— då 4 § :ens formulering ej utesluter att även annan rörelse än den i 4 § angivna

kan komma att anses bedriven i ringa omfattning, vilket, om så är avsett, knap­

past synes lämpligt — att framför ordet 'därest’ inskjutes ordet 'allenast’.

Vad först angår Smålands och Blekinge handelskammares förslag att till

särskild myndighet skulle överlämnas att pröva, huruvida en rörelse drives i

ringa omfattning, synes en sådan utväg icke lämplig, då i lagen torde böra med­

delas bestämmelser i detta avseende. I övrigt hava anmärkningarna huvud­

sakligen riktat sig mot bestämmelsen, att rörelsen får anses såsom driven i

ringa omfattning, därest i densamma ej sysselsättas flera än två ar­

betare förutom näringsidkaren själv, dennes make och hemmavarande

barn. Framför allt har bestämmelsen ansetts för vid så vitt angår handel.

Med hänsyn till den ringa omfattning, i vilken handel över huvud kan komma

att hänföras under undantagsstadgandet i 3 §, torde det dock knappast vara

lämpligt att, såsom kommerskollegium föreslår, upptaga en särskild bestäm­

melse i detta avseende angående handeln. Ej heller i övrigt har jag funnit

de erinringar, som i denna del framställts mot utkastet, innefatta övertygande

skäl att frångå den föreslagna bestämmelsen. För många personer, vilka utöva

näring i mindre skala och under jämförelsevis enkla förhållanden, torde en bok­

föringsskyldighet i enlighet med vad nu föreslås kunna bliva ganska betungan­

de, och en viss varsamhet synes mig därför böra iakttagas vid införande av vid­

sträcktare förpliktelser i detta avseende.

Handelskammaren i Karlstad har, såsom redan anmärkts, uttalat den upp­

fattning, att på bokföringsplikten ej bör inverka, huru penningar anskaffas

för rörelsen. Även mig har en dylik föreskrift synts mindre lämplig. Vid den

inrangeras bland de bokföringspliktiga. Kommerskollegium yttrar härom vi­

dare:

Det av sakkunniga år 1916 avlämnade lagförslaget föreskrev förande av kas­

sabok (i stället för dagbok i sin helhet) och ställningsbok ävensom de övriga

handelsböcker, vilka med hänsyn till rörelsens omfattning och beskaffenhet må

erfordras. Det förefaller som om det vore lämpligare att på detta sätt allenast

särskilt angiva kassabok och ställningsbok såsom obligatoriska, vilka torde vara

de böcker, som äro oundgängliga även i den minsta och enklaste bokförings-

skyldiga rörelse. Visserligen kan det invändas att i mindre butiker m. m. där

allenast kontantaffärer förekomma, är skyldigheten att föra dagbok fullgjord

i och med att kassabok föres. Men ej sällan förekommer i de mindre butikerna

även kreditförsäljning. Att ålägga dessa att på grund härav föra även annan

dagbok än kassaboken torde emellertid vara ganska onödigt tvång. I stället

för att i en sådan annan dagbok ’dag för dag i den ordning de (affärshän­

delserna) inträffat’ behöva anteckna kreditförsäljningarna torde det säkerli­

gen ofta i en dylik mindre butik vara betydligt mera praktiskt att i stället al­

lenast lägga upp ett särskilt konto för varje person, till vilken leveranser på

kredit sålunda äga rum. Kravet å bokföring torde i detta hänseende kunna

tillräckligt tillgodoses genom föreskriften att vederbörande skola föra de öv­

riga handelsböcker, vilka med hänsyn till rörelsens omfattning och beskaffen­

het må erfordras.

Handelskammaren i Karlstad har uttalat, att enligt dess mening kassabok

borde angivas såsom obligatorisk, och har gjort gällande, att om kassaposter

skulle ingå i dagboken, det kunde uppstå en sammanblandning mellan dessa

och memorialposterna.

I övrigt har ifrågavarande bestämmelse ej givit anledning till anmärkning.

Smålands och Blekinge handelskammare uttalar uttryckligen sin anslutning

till förslaget i denna del. Handelskammaren anför sålunda:

Vad först angår frågan om sättet för bokföringsskyldighetens fullgörande,

har handelskammaren funnit, att detta uttryckts i §§ 7 och 8 [7 § i departe-

mentsförslaget] av förslaget ungefär på samma sätt som i 1916 års utkast,

och detta synes vara fullt riktigt. Den redovisningsskyldighet, som företa­

gare måste fullgöra, uttryckas i § 8 sålunda, att han är skyldig att föra »dag­

bok (enligt 1916 års utkast = kassabok) samt ställningsbok ävensom de övriga

handelsböcker, vilka med hänsyn till rörelsens omfattning och beskaffenhet

erfordras». De i regel obligatoriska handelsböckerna äro således dagbok och

ställningsbok. Nämnda uttryck är väl funnet, ty bokföringsskyldighet kan

i fråga om mindre affärer med användande av dessa böcker fullgöras enkelt

och praktiskt. En företagare, som driver ekonomisk verksamhet i ringa om­

fattning, behöver icke göra stora anordningar för att fylla lagförslagets krav

i denna del. Han kan förskaffa sig, utan avsevärd kostnad, de numera i han­

deln allmänt förekommande billiga kolumnkassaböckerna, i vilka även den

mest oerfarne kan införa sina dagliga transaktioner, för att vid årets slut

hava resultatet i varje detalj i dagboken färdigt att införas i ställningsboken.

Härigenom kan han ock uppgöra det vinst- och förlustkonto, som enligt § 14

i förslaget [utan motsvarighet i departementsförslaget] avses.

Vad de sakkunniga anfört emot bestämmelse om obligatorisk dagbok

synes knappast övertygande. Därest i en rörelse icke göras kreditaffärer, kom­

mer tydligen dagboken faktiskt att sammanfalla med kassabok. Att göra fö-

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

manfaller med den kontroll, som den allmänna handelsbokslagstiftningen åsyf­

tar. Lagstiftningens huvudsyfte är att fastställa sådana minimifordringar på

handelsbokföringen, att därigenom kontroll kan från tredje mans sida utövas

på af färsinnehavaren själv. Så länge denne fullgör sina förpliktelser mot

sina borgenärer, utövas icke denna kontroll enligt i vårt land antagna rätts­

grundsatser, men om den bokföringsskyldige råkar i konkurs, blir kontrollen

aktuell och utövas genom borgenärerna och deras förtroendemän.

Den, som för försäljningsbok på lösa blad enligt 'billingsystemet’ och så­

lunda samtidigt utskriver räkning och anteckning å lösbladet, nödgas även i

bok anteckna åtminstone räkningens slutsumma, om han vill följa den grund­

sats, som i lagförslaget vunnit uttryck.

Efter det de sakkunnigas betänkande avgavs har utvecklingen gått i den

riktningen, att kort- och lösbladssystem kommit till ^användning i allt större ut­

sträckning, och i många affärer, framför allt större sådana, lärer det numera

vara vanligt, att även grundanteckningarna, d. v. s. kassabok eller memorial,

föras å lösa blad eller kort. I anledning härav hade i det inom departementet

utarbetade utkastet upptagits den bestämmelse, att bokföringsskyldig, vars rä­

kenskaper befunnes underkastade betryggande kontroll, finge efter medgivande

av kommerskollegium föra jämväl dagbok å lösa blad eller kort.

Angående denna bestämmelse har Östergötlands och Södermanlands han­

delskammare anfört:

Handelskammaren anförde i sitt utlåtande den 8 oktober 1915 följande:

Enligt § 6 skulle kort- och lösbladssystemen bliva lagligen tillåtna, förut­

satt att anteckningarna å bladen återfinnas i behörigen inrättade handelsböc-

ker. Redan nu förekomma å större kontor bokföringssystem, som icke blott

strida mot de nuvarande lagbestämmelserna utan även skulle överskrida grän­

sen för den nu föreslagna lagen. Fruktan för oegentligheter och felaktigheter

på grund av förkomna kort eller blad vid användning av kort- eller lösblads­

systemen synes ofta vara överdriven. De moderna bokföringsmetoderna i för­

ening med maskinella anordningar för tidsbesparing, kontroll och överskådlig­

het utvecklas hastigt, och det skulle därför enligt Handelskammarens mening

bliva ett hinder för bokföringsteknikens utveckling, om den nya lagen droge

allt för snäva gränser för användning av nya och tidsbesparande metoder.

Förhållandet bleve måhända detsamma som för närvarande, nämligen, att lagen

icke komme att efterföljas. De nya bestämmelserna böra för den skull lämna

utrymme för utveckling, och åtminstone göra sådana metoder lagliga, som

redan nu med fördel visat sig kunna tillämpas utan att i avsevärd mån låta

bokföringen förlora i kontroll.

Bestämmelserna om rätt för Kommerskollegium att medgiva bokföringsskyl­

dig, vars räkenskaper befinnas underkastade betryggande kontroll, att föra

jämväl dagbok å lösa blad eller kort, tillmötesgår i viss mån affärslivets krav

på frihet att, på det sätt som för näringsidkaren synes lämpligast, ordna sin

affär och bokföring och är ett steg i rätt riktning. Vidhållande den uppfatt­

ning, som Handelskammaren enligt ovanstående givit uttryck åt, anse vi dock,

att rätten att jämväl föra dagbok å lösa blad eller kort icke bör inskränkas

genom bestämmelserna om Kommerskollegii medgivande. Om bestämmelsen

bibehålies komma säkerligen en mängd överträdelser att ske, enär många nä­

ringsidkare helt enkelt ordna sin bokföring efter det modernaste och för deras

affär bäst lämpade systemet, såsom redan skett i många fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H9.

Ö5

obligatorisk handlar emellertid förevarande paragraf om vad i dagbok skall

antecknas nnder det att motsvarande stadgande i de sakkunnigas förslag avsåg

kassabok.

Paragrafen stadgar, att affärshändelserna skola antecknas dagligen post för

post i den ordning de inträffat. Såsom de sakkunniga anfört kan man skilja

mellan två olika slag av anteckningar i en bokföring, nämligen sådana, som äro

avsedda att ingå såsom led i själva bokföringen i inskränkt bemärkelse, i det

dubbla bokhålleriet, d. v. s. debiteringar och krediteringar, å ena, samt andra

anteckningar, vilka ej ingå i bokföringssystemet för vidare bearbetning utan

fasthellre hava karaktären av minnesanteckningar, å andra sidan. Till det

förra slaget höra alla penningtransaktioner, debiteringar för utlämnade varor

etc. Till det senare slaget höra anteckningar angående de flesta affärsavtal

såsom köp och försäljning, borgens- och ansvarsförbindelser av olika slag m. in.

Enligt 4 § i 1855 års förordning skola båda slagen av anteckningar föras i

dagboken. Den moderna bokföringen tenderar emellertid, såsom de sakkun­

niga anmärkt, till att i de verkliga dagböckerna, vanligare kallade kassabok

och memorial, endast införes vad man skulle kunna benämna verkliga bok­

föringsfakta d. v. s. anteckningar angående åtminstone å den ena sidan fullgjor­

da prestationer. Övriga affärshändelser antecknas i olika därför avsedda böc­

ker, därest bokföring därav överhuvud ifrågakommer. Gäller det t. ex. beställ­

ningar vid en fabrik, torde dessa ofta nog införas i en särskild beställningsbok.

Till verklig bokföring föranleda dylika avtal först, då från endera sidan pre­

station fullgjorts, d. v. s. då förskott av fabriken mottagits eller då leveransen

helt eller delvis fullgjorts.

I sitt yttrande över det inom departementet upprättade utkastet har styrel­

sen för Sveriges advokatsamfund mot förslaget framfört vissa erinringar, som

väsentligen hänföra sig till den föreslagna bestämmelsens betydelse för advo­

katverksamheten. Då emellertid i departementsförslaget nämnda verksamhet

undantagits från ovillkorlig bokföringsplikt, torde ett närmare ingående på

vad sålunda anförts icke vara erforderligt. Jag anser mig blott böra fram­

hålla, att med bestämmelserna i

8

§ icke åsyftas att genomföra någon ändring

i nu rådande praxis. Med affärshändelser avses sålunda i förslaget allenast

verkliga bokföringsfakta. Detta lärer även framgå av uttrycket 'post för post’.

Ett försäljningsavtal torde oftast icke kunna föranleda anteckning av en be­

stämd post utan endast en minnesanteckning. Redovisning av själva avtalet

sker sålunda genom orderbok eller orderlistor. Först då prestation å endera

sidan skett, kan anteckning om viss post i dagboken äga rum.

9 §•

Denna paragraf motsvarar 5 §

2

mom. i de sakkunnigas förslag samt

7

§

i 1855 års förordning. De jämkningar, som företagits vid överarbetningen av

de sakkunnigas förslag, äro av redaktionell natur.

I fråga om förslaget att den i 1855 års förordning föreskrivna årliga balans­

räkningen skall ersättas med arlig ställning hänvisas till de sakkunnigas mo­

tivering a sid. 61 i betänkandet. Att en i enlighet med förevarande förslag

^Kungl. Maj:ts

proposition nr ISO.

till aktivposter, som på grund av uraktlåten avskrivning upptagits till allt för

högt värde. När i ett bolags balansräkning förnyelsefond redovisas å passiv­

sidan, kan emellertid detta lätt föranleda till den missuppfattningen, att denna

fond liksom t. ex. reservfonden motsvaras av tillgångar, och sålunda kan bola­

gets ställning komma att anses bättre än den verkligen är. Det lärer även ha­

va förekommit, att förnyelsefonden i strid mot lagens stadgande använts till

täckande av förluster. En bidragande orsak till att så verkligen kunnat ske

lärer hava legat i namnet 'förnyelsefond’. Vid sådant förhållande synes det

lämpligt, att ordet förnyelsefond ändras till förnyelsekonto.

Under 5) i förevarande paragraf stadgas, att tillgångar, avsedda till stadig­

varande bruk i rörelsen, ej må i vidare mån än som betingas av å densamma ned­

lagda förbättringar upptagas till högre värde än det, vartill de varit upptagna

i närmast föregående ställning. I utkastet, däri

11

§ motsvarade förevarande

paragraf, hade föreslagits ett undantag från denna bestämmelse. Värdet av

fast egendom eller byggnad skulle, där egendomen upptagits till lägre värde

än taxeringsvärdet, få böjas intill sistnämnda värde.

Beträffande denna bestämmelse har Smålands och Blekinge handelskammare

anfört:

Emot den nyhet, som innehålles i 11 § sista stycket, nämligen medgivande

av höjning av bokfört fastighetsvärde intill fastigheten asatt taxeringsvärde,

bör enligt handelskammarens förmenande en protest höjas. Handelskammaren

fruktar, att det är kortsynta fiskaliska intressen, som dikterat detta medgivan­

de, vilket onekligen skulle komma att fresta näringsidkare att på detta sätt

framskapa i viss mån imaginära vinster. Man må icke glömma, att asatta

taxeringsvärden dock gärna bliva godtyckliga. Om taxeringsvärdet skall tagas

såsom rättesnöre för bokföringsvärdet, borde man väl i första hand sörja för

att det sistnämnda ej kommer att överstiga det förstnämnda.. En sådan situa­

tion är nämligen med den vaga formuleringen av

11

§ 4 mom. icke alls otänkbar.

Handelskammaren föreslår med anledning av det anförda, att åsatt taxerings­

värde skall vara norm för fastighets bokföringsvärde, endast i det fall att det

bokförda värdet överstiger ett taxeringsvärde, som åsättes fastigheten, d. v. s.

om vid en enligt föreliggande förslag till omorganisation av taxeringsväsendet

varje femte år återkommande fastighetsvärdering en fastighet uppskattas till

exempelvis

100,000

kronor, medan den står bokförd i företagets böcker till

110.000 kronor, så skall nedskrivning äga rum med 10,000 kronor. Om där­

emot, under i övrigt samma förutsättningar, det bokförda värdet skulle vara

90.000 kronor, så bör, enligt handelskammarens förmenande, varken rätt eller

skyldighet föreligga att uppvärdera fastigheten. Det torde väl för övrigt inne­

bära en inkonsekvens, att utdelning av den på det föreslagna sättet uppkomna

vinsten är omöjliggjord endast för aktiebolag genom den föreslagna bestämmel­

sen, att motsvarande belopp skall avsättas till reservfonden, medan alla andra

rättssubjekt såsom banker, försäkringsbolag, ekonomiska föreningar, handels­

bolag, kommanditbolag etc. tillåtas att ostört konsumera dylika imaginära

överskott. Det enda fall. då ett aktiebolag kan hava ett verkligt och lojalt in­

tresse av att på i lagförslaget föreslaget sätt höja en fastighets bokförda värde

torde vara, då bolaget utan denna möjlighet enligt bestämmelsen i aktiebolags­

lagens 97 §

1

mom. skulle vara pliktigt att träda i likvidation. Handelskam­

maren tillstyrker därför förslaget i ifrågavarande punkt, därest till orden »sist­

nämnda värde» fogas satsen »för så vitt, vad aktiebolag, banker och försäk­

ringsbolag angår, likvidationsplikt utan sådan höjning enligt gällande lagbe­

stämmelser skulle inträda».

iil

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Handelskammaren i Göteborg anför beträffande förevarande §:

Den i denna paragrafs sista avdelning meddelade bestämmelsen, enligt vilken

värdet av fast egendom må för aktiebolag kunna höjas till det åsatta taxerings­

värdet, under villkor att ett förhöjningen motsvarande belopp avsättes till re­

servfonden, synes Handelskammaren kunna medföra betänkliga konsekvenser.

I det fallet att genom den vidtagna överföringen reservfonden uppnått lagstad-

gat maximum, kan i ett kommande år bolaget disponera en vinst motsvarande

det belopp, som eljest skulle tillförts reservfonden. Handelskammaren ställer

sig tveksam, huruvida detta kan anses vara lämpligt, då härigenom möjlighet

till utdelning av en icke realiserbar bokföringsvinst föreligger.

Kommerskollegium yttrar i denna del:

Frånsett §:ns sista punkt, som handlar om uppskrivning av värdet å fast

egendom m. m. till taxeringsvärdet, överensstämmer §:n i sak med innehållet

i aktiebolagslagens nuvarande 56 §. På de av de sakkunniga vid avgivandet

år 1916 av sitt förslag i ämnet å sid. 69—70 i det tryckta betänkandet angivna

skäl torde det kunna starkt ifrågasättas, om det verkligen är lämpligt att möj­

lighet till dylik uppskrivning till taxeringsvärdet medgives. I varje fall torde

anledning finnas till föreskrift om att sådan uppskrivning ej må ske utan sär­

skild anmärkning i böckerna om att grunden till uppskrivningen är taxerings­

värdets motsvarande höjning.

Det yttrande av de sakkunniga, vartill kommerskollegium hänvisar, var av

följande lydelse:

Det har framkastats, huruvida ej värdesättningen av fastighet skulle kunna

sättas i relation till taxeringsvärdet därå. Detta har emellertid visat sig omöj--

ligt i praktiken. I en stad som Stockholm skulle detta kunna leda till den kon­

sekvensen, att en köpman, som kände sin ställning undergrävd, skaffade sig en

fastighet, som han övertog mot inteckningar, vilket särskilt i nuvarande tider

är lätt nog. Då många fastigheter säljas långt under taxeringsvärdet, skulle

en dylik köpman bereda sig tillfälle att genom fastighetens uppförande i ställ­

ningen till taxeringsvärdet »förbättra» sin ställning avsevärt och därigenom till­

skapa sig en legal grund att fortsätta rörelsen samt utan risk av ansvar borga

penningar och varor. Det är bekant att hittills under 1855 års bokföringslag,

som icke känner några bestämmelser om värdet av i balansräkningen ingående

förmögenhet, ej sällan praktiserats, att köpmän inköpt värdelösa aktier för att

sedan i sin balansräkning upptaga dem till högre värde än inköpskostnaden i

sytte att därmed undgå ansvar för rörelsens fortsättande efter inträtt obestånd.

Mot dylikt ofog måste givetvis sättas en damm.

Ifrågavarande bestämmelse upptogs i utkastet med hänsyn därtill, att i vis­

sa fall stadgandet, att värdet a stadigvarande tillgångar ej får höjas, kan verka

synnerligen hårt. Har i ett aktiebolag av någon anledning, t. ex. för att kon­

solidera företaget, värdet å tillgångar, avsedda för stadigvarande bruk, ned-

sknvits, finnes sedermera ingen möjlighet att åter höja värdet, även om det

skulle vara uppenbart, att det verkliga värdet väsentligen överstiger det bok­

förda. Balansräkningen kan sålunda komma att utvisa, att en del av aktie­

kapitalet gatt förlorat, ehuru, med en uppskattning av ifrågavarande tillgångar

till deras verkliga värde, behållning skulle förefinnas utöver aktiekapitalet.

Vinstutdelning kan härigenom bliva omöjliggjord måhända lång tid framåt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 180.

41

13 §.

Denna paragrafs tvä första stycken motsvara 6 § och föreskrift i

5

§

4

mom.

i de sakkunnigas förslag samt 9 § i 1855 års förordning. Angående företagen

jämkning av bestämmelsen rörande numrering av handelsböckerna hänvisas till

vad vid

11

§ anförts. Stadgandet om tillägg till eller ändring av införing har

modifierats.

Sista stycket saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag. Någon närmare

motivering av detsamma torde icke vara av nöden.

Att stadgandet i sista punkten av 6 § första stycket i de sakkunnigas för­

slag införts i

8

§ i departementsförslaget har redan omnämnts.

14 §.

Paragrafen motsvarar 7 § i de sakkunnigas förslag. Av en reservant inom

Stockholms handelskammare har framhållits, att vid bildandet av ett företag

första tiden vanligen omfattar endast organisationsgöromål, vilka medföra alle­

nast kostnader. Det syntes då enligt reservantens åsikt tämligen meningslöst,

att en sådan kortare period, som infölle på hösten, icke finge medräknas i

räkenskapsår, om detta vore kalenderår. Räkenskapsperiod borde sålunda

omfatta lika tidrymd, icke överstigande tolv månader, såvitt icke nybildning

eller ombildning gåve fog för annan tidslängd, högst femton månader. Lik­

nande synpunkter hava framförts av Sveriges industriförbund. Kommers­

kollegium har biträtt de sålunda gjorda framställningarna.

Då vad sålunda i denna fråga anförts synts mig förtjänt av beaktande, har

förevarande paragraf erhållit en häremot svarande avfattning.

15 §.

Denna paragraf motsvarar 9 § i de sakkunnigas förslag samt

6

§ i 1855 års

förordning. På sätt de sakkunniga i sin motivering anfört, kunna olika grun­

der för affärskorrespondensens ordnande tänkas, och det bör stå den bokfö-

ringsskyldige fritt att välja den för honom ändamålsenligaste. Den för när­

varande gällande regeln om ordnande av ankommande brev efter datum torde

i onödan inskränka handlingsfriheten härutinnan.

Närmare redogörelse för vissa i de sakkunnigas förslag företagna jämknin­

gar, vilka äro av allenast formell natur, torde ej erfordras.

16 §.

Paragrafen återgiver med vissa formella jämkningar innehållet av 10 § i de

sakkunnigas förslag samt motsvarar 10 § i 1855 års förordning.

48

Kungl. Mai :ts proposition nr 189.

9) Hotell- och pensionatrörelse, till vars utövande fordras tillstånd enligt

vad därom särskilt är stadgat, ävensom rörelse, med vilken avses att mot

betalning tillhandahålla gäster förplägnad (värdshusrörelse).

10) Teater-, varieté-, cirkus-, biograf- och därmed jämförlig rörelse.

11) Kanaldrift och rederirörelse.

12) Annan verksamhet än under 11) sägs, som har till ändamål att mot

avgift ombesörja befordran av personer, gods eller meddelanden, samt ridhus­

rörelse.

13) Verksamhet såsom fartygskommissionär eller speditör, bärgningsrörelse

och magasineringsrörelse.

14) Verksamhet såsom mäklare eller agent; annan agenturverksamhet än

befraktningsagentur eller handelsagentur dock endast för så vitt med den­

samma är förenad uppbörd av penningar.

15) Bankrörelse och penninghandel.

16) Pantlånerörelse ävensom annan lånerörelse, som bedrives utan samband

med bankrörelse.

17) Försäkringsrörelse.

18) Inkasseringsverksamhet och verksamhet såsom patentombud.

19) Badhusrörelse och drift av tvättinrättning.

3 §•

Skyldighet att föra handelsböcker föreligger ej, där rörelse, varom i 2 §

2, 3, 4, b, 6, 7, 12 och 19 punkterna sägs, är att anse såsom driven i ringa om­

fattning. Sådan skyldighet föreligger ej heller beträffande dels handel med

varor, vilken bedrives genom varornas kringförande eller från salustånd, och

dels värdshusrörelse, vilken icke är förenad med rättighet att utskänka rus­

drycker, där handeln eller värdshusrörelsen drives i ringa omfattning. Från

skyldighet att föra handelsböcker är ock den befriad, som endast med eget,

av honom själv fört fartyg idkar rederi- eller bärgningsrörelse.

4 §•

Rörelse skall anses såsom driven i ringa omfattning, därest i densamma

vanligen icke sysselsättas flera än två arbetare förutom näringsidkaren själv,

hans make och hemmavarande barn.

5 §•

Den, som driver rörelse såsom binäring till eget jordbruk, är, ändå att

rörelsen är att anse såsom handelsnäring, icke skyldig att för den rörelse

föra handelsböcker.

Såsom dylik binäring till jordbruk skall anses sådan i sammanhang med

jordbruk driven verksamhet, vilken med tillhjälp huvudsakligen av den för

jordbruket anställda arbetskraften har till ändamål att genom utnyttjande

av fastighetens alster eller naturtillgångar utvinna en biförtjänst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

53

Bilaga till statsrådsprotokollet

den 36 mars 1.036.

F ö r s I a »•

till

Lag

om ändrad lydelse av 19 § i förordningen den 1 maj 1855 (nr (56) an­

gående handelsböcker och handelsräkningar.

Härigenom förordnas, att 19 § i förordningen den 4 maj 1855 angående

handelsböcker och handelsräkningar skall erhålla följande ändrade lydelse

19 §.

Yad i 12—18 §§ här ovan om handelsbok sägs skall äga tillämpning jämväl

i avseende å system av lösa blad eller kort, som efter vad i lagen med vissa

ändrade bestämmelser angående handelsböcker är stadgat begagnas till ersätt­

ning för handelsbok.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Förslag’

till

Lag

om ändrad lydelse av 56 och 98 §§ i lagen den 12 augusti 1910 (nr

88 s. 1) om aktiebolag.

Härigenom förordnas, att 56 och 98 §§ i lagen den 12 augusti 1910 om

aktiebolag, 98 § i nedan angiven del, skola erhålla följande ändrade lydelse

56 §.

Jämte vad i lagen med vissa ändrade bestämmelser angående handelsböeker

är stadgat gälle i avseende å aktiebolags ställning:

1) De belopp, vartill aktiekapitalet, reservfonden, andra fonder samt för­

nyelsekonto uppgå, skola var för sig i ställningen uppföras bland skul­

derna.

2) Kostnader för bolagets bildande, organisations- och förvaltningskostnader

eller förvärvad egen aktie må ej uppföras såsom tillgång.

3) Äger bolaget aktier i annat bolag, skola dessa i ställningen, särskilt

för varje sådant bolag, upptagas till antal och värden.

Det åligger styrelsen att inom den i lagen med vissa ändrade bestäm­

melser angående handelsböeker stadgade tid för upprättande av årlig ställ­

ning jämväl upprätta en balansräkning, utvisande bolagets samtliga till­

gångar och skulder vid utgången av senaste räkenskapsår.

Förutom vad här ovan under 1)—3) angående ställning är stadgat skall i

avseende å denna balansräkning gälla,

att i densamma värdet å tillgångarna skola bestämmas enligt samma grun­

der, som i sådant hänseende gälla för upprättande av ställning;

att, där bolaget äger aktier i annat bolag, till balansräkningen skall, om

så ske kan, fogas sistnämnda bolags senaste fastställda balansräkning; samt

att i balansräkningen skola angivas samtliga de borgens- och övriga an­

svarsförbindelser för andra, i vilka bolaget häftar, i den mån samma förbin­

delser ej äro att hänföra till i räkningen upptagen gäld.

98 §.

Visar — — —- — bolagsstämma.

Det — — — — ställning.

Vid förlustens beräkning skola tillgångarna upptagas till sina verkliga

värden; dock att tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för bolaget, må,

även om verkliga värdet är lägre, upptagas till det belopp, som motsvarar

kostnaderna för deras anskaffning eller tillverkning med avdrag av den

värdeminskning, för vilken enligt vad därom särskilt är stadgat avskrivning

bort äga rum.

Underlåter — — — — skuld.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928.

Bilaga till statsrådsprotokollet

den 26 mars 1926.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

för dem är stadgat. Ett stort antal föreningar kommer uppenbarligen sådan

skyldighet att åvila på grund av verksamhetens beskaffenhet. Men det synes

föga lämpligt att varje bostadsförening, avelsförening o. s. v. skall vara under­

kastad densamma, med verkan tillika att å föreningen skulle tillämpas de

strängare regler i fråga om köp, konkursgrunder m. in., som följa av att den

betraktas såsom köpman.

Det hemställes därför att gällande lags ståndpunkt i förevarande hänseende

måtte bibehållas.

I detta sammanhang må erinras att bestämmelsen i 10 § under 3) rörande

handelsbolag uppenbarligen bör gälla även registrerat enkelt bolag, men att

med den beteckning sådant bolag erhållit i 1 § 2 mom. detta icke tillräckligt

klart framgår.

I fråga om bokföringsskyldighet, som beror på den bedrivna verksamhetens

art, synes det vara det riktiga att, på sätt i förslaget skett, fixera kretsen av

bokföringsskyldiga genom en uttömmande uppräkning av yrkesgrenar samt jäm­

väl i fråga om de undantag, som inom vissa av dessa yrkesgrenar böra medgivas

för en rörelse i enkla former och av ringa betydenhet, bestämma deras räckvidd

sålunda att minsta möjliga utrymme lämnas för ovisshet var gränsen går. Vis­

serligen kan med en sådan metod icke undvikas, att denna gräns kommer att

lida av en viss stelhet och i många enskilda fall te sig såsom ganska irrationell.

Men även om denna olägenhet uppskattas till sin fulla vikt, synes den dock

avgjort böra stå tillbaka i betydelse för angelägenheten att den, som idkar en

viss verksamhet, sättes i tillfälle att klart bedöma huruvida han är vid äventyr

av frihetsstraff enligt 23 kap. strafflagen bokföringsskyldig, samt, om han dri­

ver verksamheten i bolag med annan, huruvida han solidariskt ansvarar för de

av hans bolagsman för rörelsen ingångna förbindelserna.

Bland de verksamhetsgrenar, som skola medföra bokföringsskyldighet, upp­

tog de sakkunnigas förslag 1916 jämväl advokatyrket. I anledning av vissa

erinringar, som framställts av styrelsen för Sveriges Advokatsamfund, har de

sakkunnigas mening i denna punkt icke följts i det remitterade förslaget. Ad-

\okatsamfundets styrelses anmärkning riktade sig emellertid icke emot att yrket

skulle vara underkastat bokföringsskyldighet; det framhölls tvärtom att sam­

fundet av sina egna medlemmar redan för närvarande krävde ordnad bokfö­

ring, om än icke i de i 1855 års förordning stadgade former. Erinringarna

gällde däremot olämpligheten av att advokatverksamhet skulle hänföras under

det av de sakkunniga uppställda och i det remitterade förslaget bibehållna be­

greppet handelsnäring. Vidare framhöllos en del, av advokatyrkets verksam­

hetsformer beroende, svårigheter att bokföra affärshändelser i den ordning,

som enligt styrelsens tolkning av de sakkunnigas förslag krävdes för att bok­

föringsskyldigheten skulle anses behörigen fullgjord. Slutligen gjordes gällande

att den återverkan på vederbörandes rättsställning, som enligt annan lagstift­

ning följde av bokföringsskyldigheten, icke vore rätt väl på sin plats vare sig

i fråga om advokater eller vissa andra, som dylik skyldighet skulle åligga en­

ligt förslaget. Styrelsen hänvisade därför till möjligheten att upplösa det in­

tima sambandet mellan bokföringsskyldighet och begreppen lmndelsköp, han-

64

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

t)7

rörelsegrenar, som uppräknas i 2 § av förslaget. Advokatsamfundet har be­

rört ett par dylika, som enligt dess förmenande ej lämpligen kunna behand­

las som köpmannayrken; och det kan ifrågasättas, om det verkligen vore över­

ensstämmande med livets förhållanden att i ovannämnda hänseenden behandla

t. ex. en militärperson, som driver ridhusrörelse, vilken icke på grund av stad­

gandet i 3 § är undantagen, såsom köpman. Enahanda betänklighet möter

i fråga om de i 2 § under 10) upptagna rörelsegrenarna och måhända även

några andra, och den skärpes, såvitt enskilda företagare angår, därav att ett

flertal sådana i och med det att rörelsegrenen inrangeras bland dem, som

medföra bokföringsplikt, skulle bliva förhindrade driva sådan rörelse tillsam­

man under den mera riskfria formen av enkelt bolag. Å andra sidan lärer i och

för sig intet vara att erinra mot att dylika föreningar och näringsidkare åläg­

gas att föra affärsböcker. Så enkelt som bokföringen för sådana företag,

enligt vad under förarbetena till förslaget framhållits, kan ordnas, torde det

ej möta större svårigheter för deras ledning att fullgöra ett dylikt åliggande,

särskilt som vissa lättnader i fråga om förandet av den i förslaget s. k.

ställningsboken borde kunna beredas sådana bokföringsskyldiga, som ej vore

köpmän. Kredit måste ju ofta anlitas för rörelsen. Den ovillkorliga sam­

mankopplingen av köpmannaegenskapen med bokföringsskyldigheten, som är

utmärkande för gällande svensk rätt och däri förslaget ej gör ändring, med­

för även en annan olägenhet, i det att yrkesidkare, som eljest, enligt vad

allmänt erkännes vara riktigt, borde vara bokföringspliktiga, icke ansetts böra

åläggas bokföringsskyldighet, därför att man måst säga sig, att det ej vore

lämpligt att i övriga hänseenden likställa dem med köpmän. Vad som i före­

varande lagstiftningsärende förekommit i fråga om advokatyrket lämnar ett

starkt i ögonen fallande exempel härpå, och det är att befara att vid försök att

tillgodose det behov att än ytterligare utsträcka bokföringsskyldigheten, som

är att förutse, liknande betänkligheter skola yppa sig. Jag tänker härvid

särskilt på vissa stiftelser och ideella föreningar med mera omfattande eko­

nomisk förvaltning. En del av dem anlitar ju även kredit i icke ringa omfatt­

ning, t. ex. för byggnadsföretag.

Det synes i betraktande av de olägenheter, som sålunda äro förbundna med

den nuvarande anordningen, böra ifrågasättas, om ej det rätta tillfället nu vore

inne att företaga en omläggning därhän, att köpmannaegenskapen ej längre

blir ett korrelat till skyldigheten att föra affärsböcker. Jag tänker mig' saken

närmast böra ordnas så, att bokföringsskyldighet i första hand ålägges alla

köpmän och att det i samband därmed angives, vilka näringsyrken skola an­

ses som köpmannayrken, därvid naturligtvis, i likhet med vad som iakttagits

i förslaget, hänsyn bör tagas även till rörelsens omfattning, samt att det där­

utöver ålägges även vissa andra näringsidkare att föra affärsböcker, med iakt­

tagande jämväl beträffande åtminstone vissa av dessa av tillbörlig hänsyn till

rörelsens storlek.

Den boskillnad, som sålunda borde göras mellan köpmannayrkena och öv­

riga bokföringsskyldiga yrken, kräver emellertid en utredning av ganska in­

gående beskaffenhet, vartill erforderligt material icke föreligger i ärendets

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Torghandel, som icke sker från salustånd, och försäljning i kiosker kommer

enligt förslagets ordalydelse att medföra bokföringsskyldighet, likaså försälj­

ning från s. k. tillfälliga oinhägnade dagsplatser i saluhall. Enligt förslagets

syfte, sådant det angivits av de sakkunniga (s. 17) och departementschefen,

skulle bokföringsskyldighet även vara förknippad med annan saluhallshandel.

Om detta syfte komme att vinnas med förslagets avfattning förefaller dock i

hög grad ovisst, eftersom det allmänna språkbruket under uttrycket stånd in­

begriper ej blott försäljningsanordningar i det fria utan även inredningen i

saluhallarna. Oavsett huru förslaget i denna del rätteligen bör tolkas, anser

jag det önskligt att med försäljning genom kringförande eller från salustånd

jämställes försäljning på annat liknande sätt eller också att uttrycket »mång-

leri eller annan sådan mindre handelsrörelse» bibehålies.

Ehuruväl jag finner vissa skäl tala för att åt begreppet »ringa omfattning»

gives olika innehåll för handel och för annan rörelse och att det för båda

fallen göres något snävare än enligt förslaget — kanske så att kretsen av de

biträden, som näringsidkaren äger regelmässigt anlita utan att bokförings­

skyldighet inträder, bestämmes för handel till make och hemmavarande barn

men för annan rörelse till make och hemmavarande barn eller högst två andra

— tilltror jag mig icke att härutinnan göra någon hemställan. I formellt

hänseende synes mig lämpligt att lagtexten ej alls rör sig med begreppet, utan

omedelbart uppställer dess innehåll som ett villkor för undantaget från bok­

föringsskyldighet.

Justitierådet von Seth:

Det skulle naturligtvis, såsom redan de sakkunniga i motiven till 1916 års

förslag framhållit, vara till given fördel, om det kunde i lagen tydligt angivas,

under vilka förhållanden en rörelse finge anses såsom driven i ringa omfatt­

ning och förty vara undantagen från bestämmelserna om skyldighet att föra

handelsböcker. De försök, som i detta hänseende gjorts, visa emellertid, vilka

svårigheter det möter att nå fram till en definition, som passar för alla för­

hållanden. Att vad som utsäges i 4 § icke fyller detta anspråk, synes mig

otvivelaktigt. En handel, i vilken finnes användning för det antal biträden,

som där sägs, är i de flesta fall en ganska omfattande affär, medan t. ex. en

mekanisk verkstad eller en verksamhet av det slag, som omtalas i 2 § under 6),

med samma antal medhjälpare kan vara ganska obetydlig. De sakkunniga

sökte undgå svårigheterna genom den överskådligheten störande utvägen att

särskilt för en var av vissa verksamhetsgrenar angiva maximiantalet biträden,

men de sågo sig dock nödsakade att därutöver i ett allmänt stadgande angiva

vissa kriterier, som borde tillkomma för att verksamheten skulle få betraktas

som ringa. Att de detta oaktat icke lyckades tillfredsställande lösa frågan

framgår av den kritik, för vilken deras förslag blev utsatt. Det kan ifråga­

sättas, om ej förhållandena över huvud taget äro så växlande, att det icke går

att på ett enhetligt sätt bestämma, när en rörelse från de synpunkter, varom

här är fråga, är så ringa, att bokföringsskyldighet ej bör åligga innehavaren.

För min del skulle jag, i likhet med vad majoriteten inom högsta domstolen

69

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

ansåg vid granskningen av det förslag, som låg till grund för 1855 års förord­

ning, finna lämpligast att stanna ungefär vid den ståndpunkt denna förord­

ning intager och undantaga endast dem, som utan biträde av andra än hustru

och barn under 16 år idka mångleri eller annan sådan mindre handelsrörelse

eller som i ringa omfattning driva någon av de i 2 § 2—7 samt 12 och 19 punk­

terna omförmälda rörelsegrenarna samt den, som endast med eget, av honom

själv fört fartyg, idkar rederirörelse.

Visserligen skulle härav föranledas, att vederbörande näringsidkare i en del

gränsfall icke på förhand kunde veta, hur hans rörelse en gång skulle bliva

bedömd från de synpunkter, varom här är fråga, men olägenheten härav bleve

ju ej annan, än att han för säkerhets skull måste förhålla sig så, som om han

vore bokföringsskyldig.

Lagrådet:

Det har redan erinrats, att 1 § 1 mom. och 2 § torde böra hoparbetas till en

inledande bestämmelse, men även eljest synes, för vinnande av större reda och

överskådlighet, en förändrad uppställning av reglerna i förslagets 1—5 §§ vara

önsklig. Tämligen självfallet lärer vara, att såsom 2 § bör komma 2 mom. i för­

slagets 1 § och att förslagets 3 och 4 §§ böra sammanarbetas, därvid de sär­

skilda rörelsegrenarna förtecknas punktvis. I övrigt erbjuda sig olika utvägar.

Måhända skall det sålunda visa sig lämpligt att redan i 1 § såsom 2 och 3 mom.

infoga bestämmelserna i förslagets 3—5 §§ och att låta 3 mom. i förslagets

1 § utgöra 3 §; eller kanske än bättre vore att 1 § ej finge innefatta mer än

det av förslagets 1 § 1 mom. och 2 § hoparbetade stadgandet jämte en erinran,

att om undantag från vad sålunda bestämts vore stadgat i 3 §, som då i sig

upptoge — klart och översiktligt uppställt — innehållet i såväl förslagets 1 §

3 mom. som dess 3—5 §§.

7 och 8 §§.

Lagrådet:

Enligt förslaget skall envar bokföringspliktig ovillkorligen föra två böcker,

dagbok och ställningsbok, den sistnämnda motsvarande inventarieboken i 1855

års förordning, och rörelsens art och omfång kan göra ytterligare böcker nö­

diga. Ställningsboken skall vara bunden och paginerad, men övriga böcker —

under viss förutsättning även dagboken — må kunna föras å lösa blad eller

kort i anslutning till visst gängse system.

Mot dessa bestämmelser torde i sak intet vara att erinra, utom såvitt angår

medgivandet, att dagbok må föras å lösa blad eller kort.

Från principen, att alla affärshändelser skola, dag efter dag och post för

post i den ordning de inträffat, omedelbart antecknas i bunden paginerad bok,

medger 1855 års förordning ej annat undantag, än att de penningebelopp, som

för dagen influtit för varuförsäljning i minut, må för en gång vid dagens slut

antecknas i dagboken. Det är uppenbart, att denna rigorösa ståndpunkt ej

numera kan fasthållas; affärslivets och bokföringsteknikens utveckling har

medfört, att i rörelse av större omfattning gällande lag ej längre efterleves

Kungl. Maj:ts proposition nr Jti!).

71

eller kan efterlevas. Någon ytterligare lättnad i tvånget att i boken anteckna

varje särskild affärshändelse redan samma dag den inträffat synes oundgänglig.

Den stora utsträckning, vari bokföring å lösa blad eller kort kommit till

användning, visar att den s. k. inre kontrollen, affärsledningens kontroll å de

underordnade, därmed finner sig väl betjänt. Det lärer ock kunna sägas, att

när för en viss tidsperiod hela det samlade materialet systematiskt ordnats,

när kedjan slutits, skälig trygghet vunnits jämväl för den utomstående mot

obehöriga manipulationer med bokföringen. Men under den tid av kanske

flera veckor eller en hel månad, varunder materialet ännu ligger splittrat, är

den utomstående i saknad av sådan trygghet. Förslaget har nu velat vinna

en viss garanti mot missbruk genom föreskriften, att dagbok må föras å lösa

blad eller kort endast i sådan rörelse, vars räkenskaper äro underkastade kon­

troll av sakkunnig revisor. Frånsett svårigheten att avgöra, när villkoret må

anses uppfyllt, torde det emellertid vara tydligt, att den mer eller mindre sak­

kunnige och samvetsgranne revisorns uppsikt över bokföringen icke kan bliva

av den ständiga och ingående art, att den i någon avsevärd mån kan ersätta

det dagliga införandet av de löpande affärerna i en bunden bok.

Enligt lagrådets mening bör lagen alltjämt upprätthålla fordringen på en

dagbok av den typ nu gällande rätt kräver, men för de större affärsföretagen

måste vissa lättnader medgivas. Det synes sålunda lämpligen kunna givas

ett stadgande av innehåll, att, där rörelsens art och omfång gör sådant påkallat,

dels med införande av den gemensamma posten för dagens kontanta inbetal­

ningar må kunna anstå en eller högst två dagar och dels varje annat särskilt

slag av affärshändelser må kunna bokföras på samma sätt som de kontanta

inbetalningarna, det senare dock under villkor, att tillförlitliga anteckningar om

varje affärshändelse, som ingår i gemensam post, göras å lösa blad eller kort i

anslutning till visst gängse system och att dessa anteckningar skola förvaras

såsom bilagor till dagboken. Ett sådant stadgande torde på en gång till­

godose både borgenärernas skäliga anspråk på en tillförlitlig bokföring och

affärslivets befogade krav att bokföringsplikten icke göres över hövan betun­

gande.

Såsom framgår av stadgandena i 22 § lagen om sjukkassor och 13 § lagen

om understödsföreningar äro sjukkassor och understödsföreningar underkastade

bokföringsskyldighet enligt 1855 års förordning och detsamma gäller även åter-

försäkringskassor på grund av hänvisning i lagen den 18 juni 1926. Av det

sätt varpå ovannämnda två lagrum avfattats, får väl anses framgå, att man

ansett sådana kassors och föreningars rörelse vara hänförlig till försäkrings­

rörelse. De skulle således också bliva underkastade den nu ifrågasatta lag­

stiftningen. Vid sådant förhållande lärer böra tagas i övervägande, huruvida

icke samma skäl, som ansetts böra föranleda till att försäkringsbolag befrias

från skyldighet att föra ställningsbok, böra leda till en motsvarande befrielse

för sjukkassor, understödsföreningar och återförsäkringskassor. De särskilda

bestämmelser om bokföringen, vilka kunna erfordras till följd härav, lärer det

böra få ankomma på vederbörande tillsynsmyndighet att meddela.

Vidare torde kunna ifrågasättas, om ej befrielsen borde tillgodokomma vissa

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

andra anstalter, exempelvis godkända jordbrukskassor och centralkassor för

jordbrukskredit. Beträffande dylika kassors balansräkningar finnas föreskrif­

ter meddelade i § 20 kungörelsen den 18 juni 1915 angående godkännande

från det allmännas sida av vissa jordbrukskassor och § 17 kungörelsen av

samma dag angående godkännande från det allmännas sida av vissa central­

kassor för jordbrukskredit.

Angående beteckningen ställningsbok kommer lagrådet att yttra sig vid 9 §.

Mot förslagets formella avfattning i övrigt kan anmärkas, att det talas

än om lösa blad eller kort i anslutning till visst gängse system (7 § 2 mom.)

än om system av lösa blad eller kort (t. ex. 11 §), och att väl på ett ställe

(7 § 2 mom.) medgives att, under viss förutsättning, dagbok må föras å

lösa blad eller kort, men man dock i allmänhet rör sig med handelsbok och blad-

eller kortsystem såsom två skilda begrepp. Det skulle lända till avsevärd

lättnad vid redaktionen, om lagtexten erkände, att lösa blad eller kort kunna

utgöra handelsbok. En sådan terminologi torde falla sig ganska naturlig.

En pärm med lösa blad och låsanordning, enligt nu vid bokföring vanlig typ,

skiljer sig till det yttre ej mycket från en bunden paginerad bok.

Godkännes den förordade terminologien, synas följande jämkningar i för­

slaget böra vidtagas. De båda första styckena i 7 § 1 mom. få bilda en

särskild paragraf. Närmast efter denna sättes en paragraf bestående av två

moment, av vilka det första upptar de tre första styckena i 13 § och det andra

(motsvarande 7 § 2 mom. och 13 § sista stycket) innehåller, att annan handels­

bok än dagbok och inventariebok må kunna bestå av lösa blad eller kort i

anslutning till visst gängse system och att om sålunda förd handelsbok skall

i tillämpliga delar gälla vad i 1 mom. är sagt. Vad nu säges i 7 § 1 mom.

tredje stycket och 3 mom. sammanföres i en paragraf närmast efter 16 §. Att

dagbok må föras i en eller flera delar blir överflödigt att omtala. 11 § er­

håller en betydligt enklare avfattning, och 16 § talar ej vidare om system

av lösa blad eller kort. I slutstadgandet bör även 19 § i 1855 års förordning

upphävas.

9 §-

Lagrådet:

Enligt 1855 års förordning skall inventariebok upprättas vid tidpunkten för

rörelsens början och sedermera år för år kompletteras med balansräkning.

Likasom den bokföringspliktige skall vid rörelsens början i boken införa en

fullständig, specificerad förteckning på alla sina tillgångar och skulder, så

lärer det få antagas hava varit lagens mening, att även balansräkningen skulle

utgöra en dylik detaljerad förteckning eller, såsom lagutskottet yttrade vid

riksdagen 1853—54, ett »nytt inventarium för året». Utvecklingen har emel­

lertid gått därhän att balansräkning, åtminstone i regeln, numera består i blott

en mera summarisk jämförelse mellan tillgångar och gäld.

Förslaget talar icke om balansräkning, men avser — såsom de samtidigt

remitterade mindre lagförslagen utvisa — att med balansräkning skall i fram­

tiden förstås en blott summarisk uppställning av tillgångar och skulder med

angivande av saldo. En dylik balansräkning skall icke ingå som ett led i

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

73

den för alla påbjudna bokföringen. Denna skall fastmer icke blott vid rörel­

sens början utan också för varje räkenskapsår lämna en fullständig, detaljerad

förteckning över samtliga tillgångar och skulder. En sådan förteckning kallas

i förslaget ställning, och den handelsbok, som skall inrymma ställningarna, be­

nämnes ställningsbok.

Att bokföringen bör för varje år omfatta en dylik fullständig förteckning,

lärer vara välbetänkt. Likaså torde förslaget hava rätt däri, att termen balans­

räkning bör få för framtiden behålla sin betydelse av en blott summarisk

uppställning. Men användandet av ordet ställning såsom benämning å den

fullständiga förteckningen synes icke vara att tillråda. Såsom de sakkun­

niga själva framhållit nyttjas ställning allmänneligen för att beteckna icke

den sifferkombination, som ger uttryck för ett visst förmögenhetsläge, utan

detta läge självt. I denna betydelse tages ordet även i lagstiftningen ej

sällan i sådant sammanhang, att genom den nya termens införande i före­

varande lag och i aktiebolagslagen missförstånd kunna uppstå, jfr t. ex. 98 §

aktiebolagslagen, 97 § konkurslagen och 23 kap. 3 § strafflagen. Med hänsyn

till det sagda och då lagrådet icke kan finna de skäl övertygande, som åberopats

mot den nuvarande termen inventariebok, anser lagrådet sig böra avstyrka den

föreslagna namnförändringen.

I fråga om handelsbolag ej mindre än om registrerade enkla bolag och aktie­

bolag gäller uppenbarligen, att såväl dagbok som annan »rörelsens gång»

avseende bokföring skall omfatta all bolagets rörelse, även den som ej är av

beskaffenhet att i och för sig grunda bokföringsskyldighet. Detsamma torde

gälla ekonomiska föreningar och andra juridiska personer, så snart inom deras

verksamhetsområde faller rörelse, varmed följer bokföringsskyldighet. Vid

sådant förhållande kommer tydligen för alla de nu nämnda denna fortlöpande

bokföring att äga samma omfattning som den, som skall visa »affärsställ­

ningen å vissa bestämda tider».

Annorlunda lärer, ehuru detta ej framgår av 6 §, förhållandet vara beträf­

fande den enskilda näringsidkaren. De affärshändelser, som han är pliktig att

redovisa i den löpande bokföringen, äro uppenbarligen ej andra än de, som med

den bokföringsplikt underkastade verksamheten äga samband. För inkomster

och utgifter, som hänföra sig till annan verksamhet eller till egendom, ej in­

satt i rörelsen, för transaktioner med dylik egendom, för förbindelser, som ej

äga sammanhang med rörelsen, för sina privata levnadskostnader o. s. v. är

han ej bokföringspliktig i vidare mån än att i rörelsens bokföring skall angivas

beloppet av penningmedel eller värdet och beskaffenheten av andra tillgångar,

som han insätter i rörelsen eller för densamma ovidkommande ändamål därifrån

uttager. Men en motsvarande begränsning i bokföringsplikten gäller icke i

fråga om redovisning för affärsställningen vid viss tidpunkt. Likasom enligt

gällande förordning inventarieboken, skall enligt förevarande paragraf i för­

slaget ställningsboken upptaga samtliga näringsidkarens tillgångar och förbin­

delser, således ej blott dem som hänföra sig till den bokföringsskyldighet med­

förande verksamheten. Detta är ju ock en nödvändig förutsättning för att

ställningsboken skall kunna giva en riktig föreställning om graden av han*

76

Kungl. Maj :ts proposition nr 189.

Emellertid kan det icke vara riktigt att gällande förordning skulle, såsom de

sakkunniga uttalat, ställa sig likgiltig till frågan om värdesättningen. Då det

föreskrives att tillgångarna skola i ingångsinventariet förtecknas med därå

påfört värde och ställningen sedermera årligen redovisas i form av balansräk­

ning, måste, såsom i motiven till 1910 års aktiebolagslag med rätta framhållits,

förutsättningen vara att den bokfö ringsskyldige har att angiva verkliga värdet

eller åtminstone icke ett för högt sådant. Att även med denna innebörd för­

ordningen i likhet med andra länders lagar i ämnet lämnar rum för en ganska

vid latitud för en försvarlig värdesättning är visserligen uppenbart. På sätt

i utländsk litteratur och praxis allmänt plägat antagas, lärer dock den bok-

föringsskyldige hava att taga behörig hänsyn bl. a. till vad inom sunt affärs­

liv i allmänhet och inom hans egen bransch i synnerhet gäller såsom riktiga

värderingsprinciper och detta desto mera, ju större anspråk man med hänsyn

till rörelsens art och omfattning kan ställa på bokföringens kvalitet. Straff­

rättslig betydelse torde emellertid försyndelser beträffande värdesättningen

egentligen äga i andra hänseenden än de sakkunniga haft i sikte. Bortsett från

vissa fall, där oriktighet i värderingen sammanflyter med felaktighet i an­

teckningen av själva tillgången, torde det konkursborgenärernas intresse av

klarhet över gången av gäldenärens transaktioner och över befintliga aktiva

och passiva vid vissa tidpunkter, som man avsett att skydda genom straff buden

för oordentlig bokföring, i allmänhet icke lida skada genom övervärdering av

tillgångarna. Däremot kan, om en näringsidkare förskaffar sig kredit genom

företeende av ett i följd av övervärdering missvisande bokslut, bliva fråga om

ansvar enligt 22 kap. 1 § strafflagen. Och vidare kan värdesättningens skälig­

het bliva av betydelse, då det vid fråga om ansvar enligt 23 kap. 2 § 2) eller

3 § 4) gäller att bedöma huruvida gäldenären vid tiden för ett visst hans för­

farande ägt, resp. bort äga kännedom om sitt obestånd. Å andra sidan är tyd­

ligt, att om en bokföringsskyldig är av lagbestämmelser tvingad att tillämpa

vissa värderingsregler oavsett att de föra till undervärdering, hans bokförda

ställning ej i och för sig har betydelse för frågan om hans skyldighet att likvi­

dera eller att begära sig i konkurs. Ett uttryck för detta förhållande före­

ligger i aktiebolagslagens 98 §, något som ock framhölls vid lagens framläg­

gande av dåvarande chefen för justitiedepartementet.

Stadgandena i 56 § aktiebolagslagen om vissa maximivärden vid upprättan­

det av aktiebolags balansräkning, vilka bestämmelser hava mer eller mindre

vittgående motsvarigheter i utländsk bolagslagstiftning, äga ett intimt sam­

band med reglerna i 54 och 55 §§ om bolagsstämmas befogenhet att disponera

över den enligt balansräkningen förefintliga årsvinsten. Detta samband be­

tonades med största eftertryck i förarbetena till lagen. Såsom skäl för de

stränga värderingsreglerna framhölls såväl av aktiebolagskommittén som av

lagrådet uteslutande angelägenheten att i företagets eget intresse förhindra att

aktieägarna såsom »vinst» utdelade vad som icke utgjorde redan intjänad in­

komst av rörelsen, utan antingen innebure en diskontering av framtida vinst,

som det gynnsamma marknadsläget ställde i en mer eller mindre säker utsikt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

81

själv (första stycket av 6 § i 1864 års näringsfrihetsförordning) utan av förmyn­

daren å den omyndiges vägnar (andra stycket i samma lagrum), det är förmyn­

daren som bokfö ringsplikten åligger. Han skall alltså i dylikt fall under­

skriva ställningen jämlikt stadgandet i första punkten av förevarande paragraf.

Uttrycket »personligen ansvariga» i sista punkten av första stycket torde

icke fullt otvetydigt angiva dem, som i gällande förordning betecknas såsom

»obegränsat ansvariga». Det hemställes om förtydligande härutinnan.

Andra stycket torde böra väsentligen förkortas.

14 §.

Lagrådet:

Då »räkenskapsår» är en så välkänd term, att något angivande av dess bety­

delse icke lärer tarvas — ordet är också i flera föregående paragrafer nyttjat

utan förklaring — torde paragrafen böra erhålla en förenklad avfattning.

15 §.

Lagrådet:

Den förvaringsplikt, som i första stycket ålägges bokföringsskyldig, torde —

i överensstämmelse med gällande lag, de sakkunnigas förslag och stadgandet i

andra stycket — böra avse brev, räkningar och övriga handlingar som an­

komma i och för rörelsen.

I olikhet mot 1855 års förordning inbegriper förslaget icke samlingen av

brevkopior bland handelsböckerna. Härav följer visserligen, att bestämmel­

serna i sagda förordnings 12—18 §§ ej vidare bliva å denna samling tillämpliga.

Men då, med den fria bevisprövning som råder vid våra domstolar, dessa para­

grafer såsom de sakkunniga framhållit (s. 78) förlorat så gott som all praktisk

betydelse, lärer mot förslaget i denna del icke någon erinran vara att göra.

Promulgationsstadgandet.

Lagrådet:

Att även 19 § i 1855 års förordning lärer böra upphävas är förut påpekat.

Stadgandet om rätt att fullgöra bokföringsskyldighet i överensstämmelse med

den äldre lagen synes kunna göras enklare och lättfattligare.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 19 § i förordningen den 4 maj

1855 (nr 66) angående handelsböcker och handelsräkningar.

Lagrådet:

Om i enlighet med vad lagrådet tidigare under granskningen förordat, termen

handelsbok får omfatta även lösa blad eller kort, kommer nu förevarande lag­

förslag att förfalla.

6

Bihang till Riksdagens protokoll 1929.

1 sand. 158 häft. (Nr 189.)

82

•

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 56 och 98 §§ i lagen den 12

augusti 1910 (nr 88 s. 1) om aktiebolag.

Lagrådet:

Förslaget är föranlett därav att, enligt de tillämnade nya reglerna om bok­

föringsskyldighet, för framtiden skulle i all bokföring väl upprättas s. k. ställ­

ning, men däremot ej balansräkning och att utförliga, allmängiltiga föreskrif­

ter skulle givas om de värden, med vilka tillgångarna borde upptagas i ställ­

ning. Om, på sätt lagrådet hemställt, benämningen ställning utbytes mot inven­

tarium och tillika i enlighet med vad lagrådets flesta ledamöter ifrågasatt före­

skrifterna om värderingen väsentligt inskränkas, bör föreliggande förslag om­

redigeras. 56 § lärer sålunda, i fråga om vad som skall jämte de allmänna

föreskrifterna gälla beträffande aktiebolags inventarium, böra upptaga sådana

bestämmelser att de, tillika med nämnda allmänna föreskrifter, motsvara vad

paragrafen för närvarande innehåller om balansräkning. Att aktier i annat

bolag skola bland tillgångarna upptagas särskilt för varje sådant bolag till

antal och värden torde härvid icke behöva utsägas, då detta följer av de all­

männa nya bokföringsreglema. Vidare torde böra stadgas, att styrelsen har att

inom samma tid som om det årliga inventariet är föreskrivet upprätta ett sam­

mandrag därav (balansräkning). Rörande balansräkningens innehåll synes

böra stadgas, att den skall efter inventariet utvisa beloppen av samtliga till­

gångar och skulder, fördelade å lämpliga huvudposter, ävensom saldot jämte

de borgens- och övriga ansvarsförbindelser, som i inventariet särskilt anteck­

nats, varförutom torde erfordras sådana föreskrifter att i balansräkningen de

»särskilda omständigheter», som nu omtalas i 56 § 2), bliva fullständigt an­

givna och att i övrigt de krav fyllas, som nu innefattas i 56 § 6) och 8). 47 §

bör ändras så, att den kommer att handla om »förnyelsekonto», ej »förnyelse­

fond». Att efter omredigeringen av 56 § hänvisningen i 141 § 8) torde bli

vilseledande, synes ej böra föranleda någon jämkning i sistnämnda lagrum,

vilket ju redan upphört att äga praktisk betydelse. Däremot lärer böra tillses

att hänvisningen i 141 § 7) icke blir oriktig.

Att upprättande av balansräkning skall framdeles åligga endast vissa bok-

föringspliktiga påkallar ändring även i andra författningar än dem, som avses i

de remitterade förslagen. Lagrådet vill sålunda erinra om 55 § konkurslagen,

2 § lagen om ackordsförhandling utan konkurs, 24 § lagen om fondkommissions-

rörelse och fondbörsverksamhet samt 6 § förordningen om taxeringsmyndig­

heter och förfarandet vid taxering.

Justitierådet von Seth:

Till vad lagrådet samfällt anfört beträffande förevarande förslag anser jag

mig böra foga en erinran, att, därest omarbetningen av 10 § i förslaget till lag

med vissa ändrade bestämmelser angående handelsböcker inskränkes till vad

jag eventuellt ifrågasatt, omredigeringen av 56 § i förevarande förslag måste

jämkas därefter.

Någon bestämmelse om tiden för balansräkningens upprättande torde icke böra

meddelas i 56 §, då ju vad som härutinnan erfordras, framgår av 69 och 82 §§.

In fidem

A. V. Stenkula.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 13 decem­

ber 1926.

N ärvarande:

justitierådet ^von S^eth,

justitierådet W^edberg,

regeringsrådet P^lanting-G^tllenbåga,

justitierådet A^lexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över handelsdeparte-

mentsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­

rådet den 26 mars 1926, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets yttrande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upp­

rättat förslag till lag om ändrad lydelse av

48

och 149 §§ i lagen den 25 maj

1917 (nr 257) om försäkringsrörelse.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsrådet E. Ber­

gendal.

Lagrådet lämnade förslaget utan annan anmärkning än att det i båda para­

graferna tillagda stadgandet om vissa ansvarsförbindelser borde uppflyttas

före nuvarande sista stycket.

In fidem

A. V. Stenkula.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

ning, samt att han i anledning härav funnit det vara en angelägen uppgift att

arbetet på en revision av förordningen måtte kunna fullföljas och avslutas.

Lagrådets majoritet har icke haft något att erinra mot de huvudgrunder,

varå 1926 års förslag vila. En ledamot har emellertid — i betraktande av de

olägenheter, som bibehållandet av köpmannaegenskapens sammankoppling med

bokföringsskyldigheten enligt hans mening medförde — ifrågasatt, om ej det

rätta tillfället vore inne att företaga en omläggning därhän, att köpmanna­

egenskapen ej längre bleve ett korrelat till skyldigheten att föra affärsböcker,

samt, då härför krävdes ytterligare utredning, avstyrkt lagförslagen.

Efter det lagrådet avgivit sitt utlåtande, har kommerskollegium i ett den

24 oktober 1928 avgivet utlåtande med riktlinjer för en ny näringsfrihets-

lagstiftning framhållit såsom önskvärt, att arbetet på näringsfrihetsförord-

ningens revision finge äga rum under nära kontakt med den fortsatta omar­

betningen av 1855 års förordning, och såsom skäl härför åberopat, att bestäm­

melserna om bokföringsskyldighet, enligt kollegiets förmenande, ägde ett syn­

nerligen nära samband med de grundläggande stadgandena om rätten att idka

näring och om registrering av näringsverksamhet, samt att det därför låge nära

till hands, att överensstämmelse åvägabragtes mellan de nya bokförings- och nä­

ri ngslagarnas tillämplighetsområden.

För egen del ansluter jag mig till den av lagrådets majoritet intagna stånd­

punkten till förevarande lagstiftningsfråga. De på olika grunder anförda

skälen för uppskov synas mig icke bärande. Yäl är det möjligt, att utveck­

lingen kan gå därhän, att vid åläggandet av bokföringsskyldighet skillnad

måste göras mellan köpmannayrken och övriga bokföringspliktiga näringar.

För närvarande lärer dock icke föreligga anledning att låta den på detta om­

råde vunna enhetligheten givas till spillo. Hänsyn till köpmannabegreppet tor­

de möjligen kunna föranleda, att en eller annan näringsgren, för vilken bokfö-

ringsplikt kan ifrågasättas, icke anses böra inrangeras bland de bokföringsplik­

tiga, men en närmare granskning av de speciella fallen torde dock visa, att

olägenheterna härav icke äro alltför betydande. Gentemot det av kommerskol­

legium framförda förslaget att ålägga varje anmälningspliktig näringsidkare

skyldighet att föra böcker torde allvarliga betänkligheter kunna hysas. För

en så utsträckt bokföringsskyldighet lärer i varje fall tiden ännu icke vara

inne. Om jag sålunda finner vad som anförts emot ett fullföljande av revi­

sionsarbetet icke kunna tillmätas större betydelse, synes mig å andra sidan be­

hovet av en reformerad bokföringslagstiftning så trängande, att frågan icke

längre kan få undanskjutas. Jag har därför ansett detta lagstiftningsärende

böra nu fullföljas. De inom lagrådet framställda erinringarna hava därvid i

allmänhet vunnit beaktande. Under arbetets gång hava överläggningar ägt rum

med professorn i handelsteknik vid handelshögskolan i Stockholm Oskar Sillén.

Efter den överarbetning huvudförslaget undergått, hava de tidigare ifrågasatta

följdändringarna i vissa andra lagar synts kunna undvaras. Såsom resultat

av ärendets fortsatta beredning får jag nu anmäla förslag till bokföringslag.

Förslaget, sammanställt med motsvarande 1926 års förslag, torde få såsom bi­

laga A fogas vid detta protokoll.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

*7

Lagförslagets rubrik.

Med hänsyn till önskvärdheten av en kort och i dagligt tal användbar benäm­

ning särskilt på en lag sådan som denna har rubriken synts mig kunna ändras

till 'Bokföringslag’. Den omständigheten, att speciella bokföringsreglcr givas

eller kunna komma att givas i särskilda författningar, torde icke böra lägga

hinder i vägen för användandet av denna rubrik. Ej heller synes mig det för­

hållande, att vissa stadganden i 1855 års förordning, nämligen 12—18, 21—

25 och 28 §§, äro avsedda att fortfarande äga gällande kraft, tala mot be­

nämningen. I den mån föreskrifterna i dessa paragrafer icke reglera handels-

boks beviskraft och sålunda äro av processuell natur, avse de uteslutande han­

delsräkningar. Dessa stadganden torde för övrigt få anses delvis föråldrade

och i varje fall sakna nämnvärd praktisk tillämpning.

1 och 2 §§.

Paragraferna avhandla bokföringsskyldighetens omfattning och motsvaras

i 1926 års förslag av 1—5 §§, vilka lagrum sammanarbetats i huvudsaklig

anslutning till lagrådets hemställan. I 1 § bestämmes, vilka som skola vara

bokföringsskyldiga, medan 2 § upptager de härifrån medgivna undantagen.

Beteckningen handelsnäring har i enlighet med lagrådets hemställan ute­

slutits. Handelsbolag, varmed enligt lagen den 28 juni 1895 förstås bolag,

som driver näring med vars utövande följer skyldighet att föra handelsböcker,

och registrerat enkelt bolag hava i 1 § sammanförts under benämningen 'bo­

lag, som blivit infört i handelsregistret’.

1 § skiljer sig i sak från 1926 års förslag därutinnan, att i enlighet med lag­

rådets hemställan ekonomisk förening ävensom andra agenter än handels- och

befraktningsagenter uteslutits ur och utövare av advokatverksamhet (19) upp­

tagits i de bokföringsskyldigas krets. Därjämte har, utöver vad lagrådet hem­

ställt, filminspelning (12) medtagits bland de uppräknade rörelsegrenarna, var­

emot i anslutning till inom lagrådet gjort uttalande ridhusrörelse fått utgå.

Vidkommande till en början ekonomiska föreningar har jag mot lagrådets

enhälliga avstyrkande icke ansett föreskriften om ovillkorlig bokföringsskyl­

dighet för dem böra bibehållas. Förenings bokföringsskyldighet kommer så­

lunda enligt förslaget'att bliva beroende av huruvida dess rörelse faller under

de i 1 § angivna verksamhetsgrenarna eller ej. Att ålägga andra agenter än

handels- och befraktningsagenter, t. ex. försäkringsagenter, bokföringsplikt

finner jag lika med lagrådet knappast erforderligt. Beträffande advokatverk­

samheten anser jag lagrådet hava anfört goda grunder för dess upptagande bland

de bokföringsskyldiga yrkesgrenarna. Med den läggning lagförslaget erhållit

lärer advokatens bokföringsskyldighet i stort sett icke bliva mera omfattande

än den skyldighet ’att föra ordentliga räkenskaper ävensom diarier över mot­

tagna rättegångs- och inkasseringsuppdrag samt angående därvid vidtagna åt­

gärder’, som åligger medlem av Sveriges advokatsamfund enligt 8 § i dess stad­

gar. Erinras må ock, att den redovisningsskyldighet, som 18 kapitlet handels-

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

balken ålägger syssloman, samt angelägenheten att noggrant skilja på egna och

för andras räkning omhänderhavda medel för advokaten kan föranleda särskild

bokföring. Filminspelning drager ofta betydande kostnader och måste, då in­

komsterna först inflyta sedan filmen blivit färdig, merendels bygga på kredit.

Vad slutligen ridhusrörelse angår lärer denna knappast vara av beskaffenhet

att i detta sammanhang påkalla lagstiftarens uppmärksamhet.

1 förhållande till 1926 års förslag företer förteckningen över de verksamhets­

grenar, som medföra bokföringsskyldighet, förutom de ändringar, som på­

kallats av nyssnämnda skiljaktigheter i sak, följande avvikelser: Under 1) har

med bibehållande av uppräkningen av de olika föremålen för handel 'annan

lös egendom’ i enlighet med lagrådets hemställan tillagts. Uppräkningen av

de olika föremålen för handel synes vara av viss betydelse, särskilt med hän­

syn därtill, att undantaget i 2 § endast rör handel med varor. 2) har under­

gått av lagrådet påyrkad redaktionell jämkning, varjämte skeppsbyggeri och

varvsrörelse upptagits för sig under 6). 4) har formellt omredigerats. I 5)

har uteslutits 'för egen eller annans räkning’; i sak avses ej härmed någon

ändring. 7) och 8), motsvarande 6) och 7) i 1926 års förslag, hava givits

en förenklad avfattning, delvis i överensstämmelse med lagrådets önskan. 10)

och 11) motsvara förra förslagets 9). Den av lagrådet påyrkade uppdelningen

av punkten och jämkningen i innehållet har synts mig lämplig. Värdshus-

rörelse kan enligt ordets språkliga innebörd icke anses utövas av den, som i

sitt hem mot betalning mottager gäster till bespisning vid slutet bord. 13),

15) och 16), motsvarande 11), 13) och 14) i 1926 års förslag, hava synts mig

böra formuleras på sätt lagrådet föreslagit, varjämte i 13) järnvägsdrift an­

setts böra uttryckligen omnämnas. Under 17) hava sammanförts bestämmel­

serna i 15) och 17) i 1926 års förslag, därvid 'penninghandel' såsom ingående

under 1) uteslutits, varjämte 14), 18) och 20), motsvarande förra 12), 16) och

19), hava underkastats någon jämkning.

2 § innehåller undantagen från bokföringsskyldighet på grund av rörelses

ringa omfattning m. m. Enligt 1926 års förslag skulle rörelse anses driven

i ringa omfattning, därest i densamma vanligen icke sysselsattes flera än två

arbetare förutom näringsidkaren själv, hans make och hemmavarande barn.

Undantaget avsag endast handel med varor genom kringföring eller från salu­

stånd samt vissa andra särskilt nämnda rörelsegrenar. Annan handel även­

som Övriga icke angivna verksamhetsarter medförde under alla förhållanden

bokfönngsplikt. I denna fråga hava inom lagrådet uttalats högst skiftande

meningar. Justitierådet Alexanderson har i huvudsak icke gjort någon erin­

ran mot förslaget, dock har han ansett hemmavarande böra närmare bestämmas

till barn under 16 år. Justitierådet ledberg och regeringsrådet Planting-

Gvllenbåga, som funnit förslaget mindre lämpligt eller tydligt i fråga om

torghandel från annat än salustand, saluhallshandel och försäljning i

kiosk, hava framhållit att, oavsett huru förslaget härutinnan borde tolkas, det

vore önskligt att med försäljning genom kringföring eller från salustånd jäm­

ställdes försäljning på annat liknande sätt eller också att uttrycket 'mångleri

eller annan sådan mindre handelsrörelse’ bibehölles. Ehuruväl vissa skäl ta-

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

91

aktande av sitt företags omfattning och speciella behov själv bestämma, vil­

ken bokföringsmetod han vill använda. Förandet av dagbok och inventarie-

bok har dock ansetts oundgängligen nödvändigt, hur den bokfö ringsskyldige

än ordnar sin bokföring, och dessa böcker hava därför föreskrivits såsom obli­

gatoriska.

De principer, varå lagförslaget sålunda vilar, medföra, att man vid avgöran­

de av frågan, huruvida bokföringen i det speciella fallet kan anses nöjaktig,

i stor utsträckning har att tillämpa allmänna bokföringsprinciper och god köp­

mannased samt med utgångspunkt härifrån bedöma, huruvida bokföringsskyl­

digheten ordentligen fullgjorts eller ej. Även vid värdesättning av tillgångarna

bör den bokföringsskyldige uppenbarligen taga hänsyn till sed och bruk. Inom

lagrådet har ock föreslagits, att det borde direkt utsägas, att den bokförings­

skyldige vid bestämmandet av värdena i synnerhet å sådana tillgångar, som

vore insatta i hans rörelse, icke utan giltiga skäl borde avvika från de grund­

satser, som inom det sunda affärslivet plägade tillämpas. Med hänsyn till

nu angivna förhållanden har det synts mig angeläget, att redan i 3 § och så­

ledes som en slags inledning till den del av lagförslaget, som rör sättet för

bokföringsskyldighetens fullgörande, klart och tydligt uttalas, att bokföringen

skall ske i överensstämmelse med allmänna bokföringsgrunder och med iaktta­

gande av god köpmannased. Denna regel gäller naturligtvis icke endast bok­

föringens form utan också dess innehåll och således även vid värdesättningen

av tillgångarna.

4 §■

Denna paragraf motsvarar i 1926 års förslag 6 § första stjmket, 7 § 1 mom.

första stycket och delar av 9 §, vilka bestämmelser ansetts lämpligen kunna

sammanföras till en paragraf. Av skäl, för vilka jag kommer att redogöra

vid 8 §, har — till skillnad från vad som gäller enligt 1926 års förslag — skyl­

digheten att upprätta balansräkning bibehållits. Jag har vidare ansett det

vara av vikt, att den betydelsefulla skillnad, som råder mellan redovisningen för

rörelsens gång, å ena, och för den bokföringsskyldiges ekonomiska ställning,

å andra sidan, kommer till klart uttryck i paragrafen, en skillnad, som än tyd-

ligare understrykes i de i 7 och 8 §§ givna reglerna om inventarium och balans­

räkning. Under det att den löpande bokföringen sålunda endast behöver omfatta

de affärshändelser, som äga samband med den bokföringsplikt underkastade rö­

relsen, måste den årliga redovisningen för den ekonomiska ställningen omfatta

den bokföringsskyldiges samtliga tillgångar och skulder, evad de hänföra sig

till rörelsen eller ej. För aktiebolag, handelsbolag och registrerat enkelt bolag,

som ju äro bokföringspliktiga oberoende av beskaffenheten av den rörelse de

driva, lärer även den löpande bokföringen böra omfatta all den verksamhet

bolaget driver.

I anslutning till lagrådets hemställan har det hävdvunna uttrycket inven-

tariebok bibehållits som benämning på den bok, för vilken 1926 års förslag

upptog den av de sakkunniga nyskapade beteckningen ställningsbok. Denna

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

förändring är en direkt följd därav, att benämningen ställning ansetts böra

vika för benämningen inventarium. Beträffande motiveringen härför hänvisas

till vad därom anföres under 7 §.

Ehuru tiden för åtnjutande, efter anmälan, av anstånd med avgivande av

skattedeklaration genom den nya taxeringsförordningen (36 § 1 mom.) förkor­

tats från tre och en halv till tre månader, har den för bokslutets införande i

inventarieboken enligt 1926 års förslag (9 §) stadgade tiden av tre och en halv

månader bibehållits oförändrad. Det har nämligen från bokföringsförfaret

håll framhållits, att om ock upprättandet av inventarium och balansräkning

kunde medhinnas före deklarationsfristens utgång, det dock vore önskvärt,

att därutöver en kortare tid medgåves för införingen i inventarieboken. Ej

ens en tid av tre och en halv månader torde emellertid vara tillfyllest för

alla slag av rörelser. Sålunda har försäkringsinspektionen framhållit, att den

för försäkringsbolag nu gällande fristen — fem månader — ofta nog visat sig

vara för knappt tilltagen. Med hänsyn härtill har Kungl. Maj.'t tillagts be­

fogenhet att för visst slag av rörelse utsträcka tiden.

Med de mindre stränga krav på specifikation i inventariet, som lagförslaget

uppställer, och vartill jag återkommer längre fram, föreligger icke längre an­

ledning att fritaga vissa grupper av företag från skyldighet att upprätta in­

ventarium. De omfattande undantag, som i 1926 års förslag (7 § 1 mom. 2

stycket) måst uppställas, hava därför kunnat uteslutas.

Innan jag lämnar denna paragraf torde böra påpekas, att en bokföringsskyl-

dig, som önskar utesluta sin privatförmögenhet från bokföringen, enklast når

detta syfte genom att för den bokföringspliktiga rörelsen bilda ett kommandit­

bolag eller vanligt handelsbolag.

5 §■

Första stycket motsvaras i 1926 års förslag av 13 § första punkten, 8 § första

stycket och 7 § 2 mom. första punkten, vilka bestämmelser sammanförts i hu­

vudsaklig anslutning till lagrådets hemställan. På sätt lagrådet förordat har

jag ansett en sådan terminologi böra användas, att även lösblads- och kortsystem

erkännas utgöra — ej endast ersätta — handelsböcker. Det i handelstekniska

läroböcker och avhandlingar allmänt nyttjade uttrycket lösblads- eller kort­

system har synts mig kunna upptagas i lagspråket utan risk för misstolkning-

av vad därmed förstås. Förutom till det krav, som redan ligger i ordet system,

hänvisar jag till den allmänna bestämmelse, som återfinnes i 3 § om bokförin­

gens överensstämmelse med allmänna bokföringsgrunder och god köpmannased.

För att emellertid framhäva, att endast lösblads- eller kortsystem, som möjlig­

göra erforderlig kontroll, få användas, har utsagts, att systemet skall vara

betryggande.

Enligt 1926 års förslag 7 § 2 mom. andra punkten skulle bokföringsskyldig,

vars räkenskaper voro underkastade kontroll av sakkunnig revisor, vara berätti­

gad att föra sin dagbok å lösblads- eller kortsystem. I likhet med lagrådet har

jag ansett ett dylikt undantag icke böra medgivas. Såsom framgår av 6 §

föreslår jag i stället vissa lättnader i förandet av dagbok därhän, att likartade

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

nödvändigt är det å andra sidan, att härvid icke göres eftergift i fordringarna

på tillförlitlighet och möjlighet till kontroll. Av vad i detta lagstiftnings­

ärende förekommit framgår nogsamt, vilka svårigheter det mött att här finna

en anordning, som kunnat fylla dessa ur vitt skilda synpunkter framkomna

krav. Det är därför med tillfredsställelse jag på denna punkt accepterar lag­

rådets förslag, som enligt mitt förmenande på ett lyckligt sätt löst berörda

svårigheter.

Lagrådet har vidare föreslagit, att där rörelsens art och omfång gjorde så­

dant påkallat, med införandet av berörda gemensamma post skulle kunna få

anstå en eller två dagar. Då häremot intet torde vara att invända, har jag låtit

i förslaget intaga medgivande av anstånd till nästa söckendag. Längre an-

ståndstid synes icke med nödvändighet erforderlig.

De i andra stycket mot 6 § andra stycket i 1926 års förslag svarande bestäm­

melserna hava i anslutning till den av mig tidigare uttalade uppfattningen nu

hänförts uteslutande till den löpande bokföringen och med hänsyn härtill under­

kastats vissa jämkningar. Till skillnad från vad som ifrågasatts i 1926 års

förslag har föreskrivits, att bokföringen skall utvisa jämväl vad den bokförings-

skyldige insatt i rörelsen och icke allenast vad han därur uttagit. Särskilt om­

nämnande av räntor i detta sammanhang har icke ansetts nödigt, då de icke

under alla omständigheter torde böra bokföras för sig. Att uttryckligen med­

dela föreskrifter om andra skuldförbindelser än växlar, vilka inom affärsvärl­

den intaga en särställning, har synts mig icke nödvändigt, då ju varje borgenärs

fordran framgår av den föreskrivna bokföringen över borgenärer och gäldenärer.

Ej heller torde det vara mera erforderligt att giva föreskrifter om bokföring

av pantavtal än av affärsavtal i allmänhet.

Stadgandena i förevarande paragrafs andra stycke torde väl komma att för­

anleda att en del bokföringsskyldiga, som icke redan nu tillämpa kontoföring,

komma att upplägga särskilda konton för de affärshändelser, varom här är

fråga. I företag av mindre omfattning lärer emellertid upplysning om dessa

affärshändelser kunna vinnas på ett klart och överskådligt sätt utan kontofö­

ring. Så pläga t. ex. kreditförsäljningama ofta bokföras i följd i en särskild

försäljningsmemorial, vanligen kallad kladdbok, och då likvid sedermera in­

flyter, överkorsas den gjorda anteckningen. Detta lika enkla som vanliga bok-

föringssätt torde böra godtagas under förutsättning att kladdboken ej inne­

håller allt för många obetalda poster. Beträffande växlar lärer nu ifrågava­

rande stadgande i många fall kunna fyllas redan genom förande av en enkel

förfallobok, däri växlarna införas och anteckningarna, allt efter som växlarna

infrias, överstrykas. Med hänsyn till nu angivna förhållanden har kontoföring

icke synts mig böra föreskrivas som obligatorisk.

7 §.

Denna paragraf, som motsvarar 9 § och 10 § 3) sista punkten i 1926 års för­

slag, företer därifrån följande avvikelser: Benämningarna ställning och ställ-

ningsbok hava icke upptagits utan de nu brukliga benämningarna inventarium

och inventariebok hava bibehållits. Från kravet på fullständig specifikation i

inventariet av tillgångar och skulder hava vissa omfattande undantag gjorts.

Slutligen har föreskriften om skyldighet att redovisa mottagen säkerhet ute­

slutits.

I likhet med lagrådet finner jag benämningarna inventarium och inventarie-

bok vara att föredraga framför de av de sakkunniga föreslagna och i 1926 års

förslag upptagna uttrycken. De sakkunniga (s. 51) göra gällande, att ordet

inventariebok, ehuru infört i svenskt lagspråk redan genom 1855 års förordning,

dock ej vunnit burskap i svenskt språkbruk, samt att inventarium ofta samman­

blandats med inventarier med påföljd att inventariebok i allmänna medvetandet

allt för ofta kommit att beteckna allenast en specifikation över inventarier. Oav­

sett hur härmed må förhålla sig, brukades dock benämningarna inventarium och

inventariebok här i landet långt innan 1855 års förordning kom till, och de

hava sedermera undantagslöst använts såväl vid bokföringsundervisningen som

i läroböcker och annan litteratur. Härtill kommer, att den bokföringsskyldige

enligt förevarande förslag ålagts att upprätta icke endast inventarium utan

även balansräkning. Att under sådana förhållanden använda ordet ställning

i stället för inventarium och att följaktligen ställa balansräkning och ställning

vid sidan av varandra såsom två skilda begrepp torde icke vara tillfredsstäl­

lande. Även balansräkningen är ju en uppställning över den bokföringsskyldi-

ges tillgångar och skulder. Inventariet är i själva verket intet annat än en

specifikation till balansräkningen. Redan i själva ordet inventarium ligger en

viss häntydan på inventering och specifikation, som medför, att vid samman­

ställningen inventarium—balansräkning distinktionen mellan dessa båda be­

grepp göres relativt lättfattlig. Benämningen inventarium användes för övrigt

i de flesta länder. Danmark och Norge begagna dock i stället ordet status.

Enligt 1926 års förslag, liksom enligt de sakkunnigas, fordrades, att alla

tillgångar och skulder skulle fullständigt specificeras i inventariet eller i varje

fall i särskild bilaga till inventariet. I anslutning till lagrådets hemställan har

jag ansett undantag till en början böra göras för sådana den bokföringsskyldige

tillhöriga lösören, som icke ingå i rörelsen. Enligt förevarande förslag behöva

dessa icke specificeras och således ej heller värdesättas var för sig. Anmärkas

må, att det senaste schweiziska lagförslaget tillåter den bokföringsskyldige att

upptaga hela sin utom rörelsen stående förmögenhet i en enda post. Detta synes

mig vara att gå för långt. För borgenärerna torde det vara av sådan betydelse

att kunna erhålla tillförlitlig överblick även över den bokföringsskyldiges utom

rörelsen ägda fastigheter, värdepapper, fordringar och skulder, att kravet på

specifikation härutinnan icke lärer böra uppgivas. Det härigenom förorsakade

bokföringsarbetet bör ingalunda bliva betungande, i synnerhet som väl de allra

flesta bokföringsskyldiga, lagens stadgande förutan, föra eller i varje fall i eget

intresse och för fullgörande av sin deklarationsplikt måste vid årets slut upp­

göra förteckning över dessa tillgångar och skulder.

Men även i ett annat hänseende har jag, utöver vad lagrådet ifrågasatt, ansett

viss eftergift i kravet på specifikation kunna göras. För vissa större företag

torde det bliva synnerligen betungande att i inventariet eller bilaga till detsamma

förteckna samtliga borgenärer och gäldenärer jämte beloppet av en vars fordran

eller skuld. Jag tänker härvid särskilt på de företag, där borgenärernas och

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

95

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

huruvida dessa panter böra redovisas i inventariet eller ej. Annat är förhål­

landet med säkerheter, som den bokföringsskyldige själv lämnat. Angivas

icke dessa, kan den bild, inventariet ger över den bokföringsskyldiges eko­

nomiska ställning och framför allt över hans likviditet, bliva gynnsammare

än verkligheten. Det torde därför få anses vara av synnerlig vikt, att an­

teckning härom göres i inventariet. Något nämnvärt besvär torde härigenom

ej vållas de bokföringsskyldiga. I enlighet med de synpunkter, som här fram­

hållits, har i förslaget redovisningsskyldigheten gjorts obligatorisk allenast i

fråga om panter, som den bokföringsskyldige ställt.

Det har ansetts vara självfallet och följaktligen icke behöva i lagtexten sär­

skilt framhållas, att redovisningen för borgens- och övriga ansvarsförbindelser

samt för panter i likhet med redovisningen för tillgångar och skulder kan få

göras kollektivt, om förbindelserna och panterna förtecknas i särskild bilaga.

I 10 § 3 mom. 3 punkten av 1926 års förslag föreskrevs, att i handelsbolags

ställning beloppet av bolagsmans fordran hos eller skuld till bolaget skulle

tydligt angivas. Enligt vad de sakkunniga (sid. 72) anfört, avsågs härmed

att förekomma det missförhållandet, att bolagsmännens på skuldsidan bokförda

insatser gjordes illusoriska genom att bland tillgångarna upptoges fordringar

hos dem själva. I enlighet med lagrådets hemställan har denna bestämmelse

ansetts böra få sin plats i förevarande paragraf. Syftet med stadgandet har

därvid ansetts kunna bättre vinnas genom föreskrift att inom linjen skall an­

givas beloppet av bolagets fordran hos bolagsman.

8

§.

Denna paragraf är ny men svarar mot 7 § andra punkten i 1855 års för­

ordning.

Enligt de tidigare förslagen var såsom nämnts endast inventariet obligato­

riskt. De sakkunniga förklarade sig anse, att inventariet genom föreskriften

om nedsummering av posterna och utsättande av skillnaden mellan tillgångar

och skulder, komme att göra samma tjänst som balansräkningen eller att utvisa

tillgångar, skulder och eget kapital. I motiveringen till 1926 års förslag fram­

hölls, att inventariet lämnade betydligt noggrannare upplysningar om ett af­

färsföretags större eller mindre soliditet än en måhända högeligen summarisk

balansräkning. Enligt mitt förmenande kan ett inventarium, därför att det

utvisar tillgångar, skulder och eget kapital, icke ersätta en balansräkning. Den­

nas uppgift är nämligen att giva upplysning om skuldernas och tillgångarnas,

i vissa fall också om det egna kapitalets, fördelning på olika huvudposter.

Vilka dessa huvudposter böra vara får avgöras i varje särskilt fall, men det

är angeläget, att den en gång gjorda grupperingen icke utan särskilda skäl

ändras vid senare bokslut. För ett rätt bedömande av affärsställningen är det

av betydelse att kunna sinsemellan jämföra dessa huvudposters storlek, och det

är genom att sammanställa flera års balansräkningar och jämföra dessas mot

varandra svarande poster, som man erhåller en överblick över företagets ut­

veckling, över tillgångarnas och skuldernas förskjutning. I eget intresse kan

en bokföringsskyldig knappast underlåta att sammanföra inventariets mång-

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

bild skiftande poster till en överskådlig balansräkning. Att balansräknin­

garna äro borgenärerna till gagn är påtagligt.

Men härtill kommer ytterligare ett talande skäl för upprättandet jämväl av

balansräkning. Enligt 31 § i taxeringsförordningen skall bokföringsskyldig

vid sin deklaration foga avskrift bl. a. av in- och utgående balansräkning

d. v. s. balansräkningen för de två sistförflutna åren. Att i stället föreskriva

skyldighet att förete avskrift av inventariet kan naturligtvis icke ifrågakomma.

Därigenom skulle den bokföringsskyldige kunna nödgas blotta för honom bety­

delsefulla affärshemligheter. Låt vara att de lämnade uppgifterna icke äro

offentliga, i taxeringsnämnden kunna dock sitta personer, till vilkas kännedom

uppgifterna i fråga icke böra komma. Förutom att avskrivandet av inventa­

riet med alla dess poster kan förorsaka icke ringa arbete, måste taxeringsmyn­

digheternas intresse i regel anses vederbörligen tillgodosett genom att balans­

räkningens poster bringas till deras kännedom. Därest i förevarande lagför­

slag föreskreves upprättande av allenast inventarium, läte det tänka sig att i

taxeringsförordningen stadga skyldighet att bilägga deklarationen ett i lämp­

liga, eventuellt i förordningen närmare preciserade huvudposter gjort över­

skådligt sammandrag av inventariet. Men innebörden härav bleve i själva ver­

ket endast den, att den bokföringsskyldige ålades uppgöra en balansräkning,

ehuruväl hans underlåtenhet härutinnan aldrig kunde bliva föremål för be­

straffning enligt 23 kap. strafflagen. Att helt eftergiva varje krav på att ur

räkenskaperna hämtade uppgifter skola tillhandahållas taxeringsmyndigheter­

na lärer icke kunna ifrågakomma.

De nu framlagda synpunkterna hava föranlett mig att, ehuru lagrådet icke

därom gjort framställning, i förslaget upptaga föreskrift om upprättande

jämväl av balansräkning. Förslaget bibehåller härigenom kontinuiteten med

gällande rätt. Och ehuru 1855 års förordning endast påbjuder upprättande

av balansräkning, torde de allra flesta företag därutöver hava uppgjort ett

mer eller mindre utförligt inventarium. Man kan därför säga, att förslagets

bestämmelser om uppgörande av inventarium och balansräkning endast inne­

bära ett lagfästande av en allmänt utbredd sedvana.

Balansräkningen skall utgöra ett översiktligt sammandrag av inventariet.

Den skall vara uppställd i lämpliga huvudposter och jämväl avse de inom lin­

jen i inventariet lämnade uppgifterna. Tillgångarnas slutsumma skall vara

samma i båda. Detsamma gäller summan av skulderna. Om därför vid en var

av balansräkningens särskilda poster hänvisning göres till en specificerad bilaga,

eventuellt till handelsbok, kommer balansräkningen att samtidigt fylla försla­

gets fordringar på ett inventarium. På så sätt kan den bokföringsskyldige i

e n uppställning fullgöra den honom enligt förslaget 7 och 8 §§ åvilande skyl­

dighet.

I 1926 års förslag, 10 § 3) tredje punkten förekom en i nu föreliggande för­

slag ej bibehållen föreskrift därom, att bokföringsskyldig icke finge i ställnin­

gen såsom tillgång upptaga fordran hos sig själv. I det nu framlagda försla­

get framhålles uttryckligen, att bokslutet, till skillnad från den löpande bok­

föringen, skall omfatta den bokförings skyldiges tillgångar och

99

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

skulder. Med hänsyn härtill torde felaktigheten i berörda bokföringssätt ligga

så i öppen dag, att särskilt förbud mot detsamma icke längre behöver upp­

tagas i lagtexten.

9 §■

Denna paragraf, som handlar om värderingsreglerna vid inventariums och

balansräknings upprättande, motsvarar 10 § i 1926 års förslag. De inom lag­

rådet vid granskningen av sistnämnda paragraf framställda anmärkningar fin­

ner jag beaktansvärda. I enlighet med den hemställan, som gjorts av lag­

rådets majoritet, har jag därför låtit det förra förslagets värderingsregler er­

sättas med mera allmänt hållna föreskrifter.

Bland de många frågor, som möta på bokföringsområdet, torde väl knappast

någon vatit föremål för så stor uppmärksamhet och så mycken meningsskilj­

aktighet som just värderingsproblemen. Att finna de rätta reglerna för värde­

sättning av skulderna möter i allmänhet ej större svårigheter, men beträffande

tillgångarna är detta så mycket mera fallet.

Enligt förevarande förslag skall bokföringen bl. a. lämna redovisning för

den bokföringsskyldiges ekonomiska ställning vid rörelsens början och ut­

gången av varje räkenskapsår. Denna redovisning sker genom upprättande av

inventarium och balansräkning. Ändamålet med dessa uppställningar är dock

icke så mycket att visa vad ett företag i ett visst ögonblick är värt, utan ända­

målet är också eller kanske rättare framför allt att vinna kännedom om affärs-

resultatet. Här är alltså fråga om vad man inom bokföringstekniken brukar

kalla driftbalans eller resultatutredningsbalans till skillnad från förmögenhets-

eller likvidationsbalans. Då intet förbud finnes mot undervärdering av till­

gångarna, kan i själva verket företaget mycket väl vara mera värt och den bok-

föringsskyldiges nettoförmögenhet större än bokföringen utvisar. I allmänhet

lärer nog den bokföringsskyldige anse med sitt intresse förenligt att ej låta denna

skillnad bliva för stor. Den omständigheten, att läget måhända i verkligheten

är bättre än vad inventarium och balansräkning giva vid handen, innebär emel­

lertid icke någon fara; härigenom visas icke någon vårdslöshet mot borgenä­

rerna. En annan sak är tillgångarnas värdering vid avgivande av skatte­

deklaration eller vid fråga om konkurs eller sökande av ackord o. d. Det är

då av vikt, att värdesättningen icke bliver för låg. Men att lämna skydd där­

emot är icke en uppgift, som tillkommer den lagstiftning varom nu är fråga.

Att genom lagstiftning fastslå mer eller mindre detaljerade regler för tillgån­

garnas värdesättning låter sig enligt mitt förmenande icke göra. Jag hänvisar

till vad lagrådets majoritet härutinnan anfört. Här gäller att icke utan tvin­

gande skäl'lägga band på den bokföringsskyldiges handlingsfrihet. Lagens

föreskrifter skola ju gälla såväl den minste handlande som den störste grossist,

såväl då rörelsen går med avsevärd vinst som då den medför förlust, såväl vid

hög- som lågkonjunktur. Om man också kunde giva uttryck för vad som i

allmänhet finge anse vara en sund värderingsregel, kunna omständigheterna i

det särskilda fallet dock vara sådana, att de väl motivera ett undantag från

regeln. Det är icke lagstiftningens uppgift att lösa frågan om vad som bör

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

101

vara den rätta värderingsprincipen. Det spörsmålet må överlåtas till det

praktiska affärslivet och ekonomisk forskning. Den lagstiftning, varom nu

är fråga, har endast att tillse, att borgenärerna och andra av rörelsen intres­

serade icke behöva bliva vilseledda i för dem oförmånlig riktning. Det är

ur denna synpunkt föreskrifterna i andra stycket under 2) i förevarande para­

graf upptagits, till vilka jag återkommer i det följande.

De enda normer för värdesättningen, som förslaget numera innehåller, äro:

under 1) att tillgångarna icke få upptagas över sina verkliga värden, under 2)

att tillgångar avsedda till stadigvarande bruk för den bokföringsskyldige utan

hinder av vad under 1) stadgats dock må upptagas till det belopp, vartill kost­

naderna för deras anskaffning eller tillverkning uppgått, men att viss årlig

avskrivning i så fall skall ske, samt under 3) att osäkra fordringar skola upp­

tagas endast till de belopp, varmed de beräknas komma att inflyta, och värdelösa

fordringar icke uppföras såsom tillgång. Genom dessa bestämmelser ger para­

grafen i huvudsak uttryck för de av lagrådets majoritet hysta önskemålen.

Att, såsom jämväl ifrågasattes, tillägga att vid bestämmandet av värdena, i

synnerhet å sådana tillgångar, som äro insatta i den bokföringsskyldiges rö­

relse, han icke utan giltiga skäl bör avvika från de grundsatser, som inom det

sunda affärslivet pläga tillämpas, finner jag icke erforderligt, då redan i 3 §

framhålles, att bokföringen skall ske i överensstämmelse med allmänna bok-

föringsgrunder och med iakttagande av god köpmannased, vilken föreskrift

uppenbarligen avser jämväl värdesättningen.

Bestämmelsen i första stycket under 2) gäller den bokföringsskyldiges

samtliga tillgångar av här avsedd natur. Det synes mig innebära onödig

stränghet att, såsom i 1926 års förslag, här göra åtskillnad mellan i rörelsen in­

satt egendom och annan. Bestämmelsens syfte är att bereda den bokförings­

skyldige möjlighet att fördela skedd minskning i värde av egendom, som

är avsedd icke att försäljas utan att av honom under längre tid brukas, å hela

den tidsperiod under vilken egendomen av honom begagnas. Något bärande

skäl för denna regels inskränkning till rörelsens egendom lärer näppeligen före­

ligga. I samband härmed må påpekas, att avskrivning icke med nödvändighet

behöver pågå längre än till dess verkliga värdet nåtts.

I enlighet med vad lagrådets majoritet föreslagit har förmånen att verk­

ställa avskrivning genom motbalansering å skuldsidan icke inskränkts alle­

nast till aktiebolag. De sakkunniga hava som enda skäl för sagda inskränk­

ning anfört, att beträffande andra bokföringspliktiga möjlighet saknades att

kontrollera efterlevnaden av föreskriften, att det å skuldsidan angivna beloppet

icke finge minskas annorledes än genom minskningen motsvarande avskriv­

ning å ifrågavarande tillgångar. Skälet verkar knappast övertygande. Innan

den bokföringsskyldige råkat i konkurs eller sökt ackord, kan man överhuvud

taget icke kontrollera, huruvida han iakttagit bokföringslagens föreskrifter.

Det torde därjämte vara en väsentlig lättnad för en bokföringsskyldig att, i

stället för att verkställa avskrivning t. ex. å varje särskild i inventariet eller

bilaga därtill upptagen maskin, få bland skulderna sammanföra all sådan av­

skrivning till en enda post. Då den understundom brukade beteckningen värde-

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

minskningskonto synts mig tydligare än förnyelsekonto angiva ifrågavarande

posts verkliga natur, har jag i lagtexten begagnat förstnämnda beteckning.

Första punkten under 2) har undergått en mindre omredigering. Anlednin­

gen härtill har varit, att den tidigare lydelsen 'belopp, motsvarande kostna­

derna för tillgångarnas anskaffning eller tillverkning’ uppgives någon gång

hava föranlett den missuppfattningen, att därmed avsåges ett belopp, motsva­

rande den kostnad, som uppstode, om man vid tidpunkten för inventariets eller

balansräkningens upprättande skulle anskaffa eller, tillverka dylika tillgångar.

I 1926 års förslag funnos, med 56 § i aktiebolagslagen som förebild, upp­

tagna föreskrifter innebärande dels att tillgångar avsedda för stadigvarande

bruk i rörelsen icke finge upptagas till högre belopp än anskaffnings- eller till­

verkningskostnaden, änskönt det verkliga värdet vore högre, dels att sådana

tillgångar ej finge i vidare mån än som betingades av å desamma nedlagda för­

bättringar upptagas till högre värde än det, vartill de varit upptagna i när­

mast föregående inventarium, dels ock att andra tillgångar ej finge upptagas

utöver anskaffnings- eller tillverkningskostnaden, även om det verkliga värdet

vore högre, med mindre särskilda omständigheter kunde anses lämna fog härför

och dessa i inventariet fullständigt angåvos. Om också den bokföringsskyldige

icke lämpligen kan åläggas att under alla förhållanden ställa sig dessa regler

till efterrättelse, måste dock, såsom inom lagrådet framhållits, dessa regler

anses ägnade att tjäna även den enskilde näringsidkaren såsom ledande grund­

satser vid bokslut över hans företag. Det torde emellertid böra överlämnas åt

den bokföringsskyldige att med iakttagande av god köpmannased själv avgöra,

när avvikelse härifrån må äga rum. Att höjning icke får ske utöver verkliga

värdet, framgår av det under 1) givna stadgandet. Men god köpmannased

torde, särskilt då det gäller tillgångar avsedda att försäljas, i de flesta fall

fordra ett lägre värde. I bokföringslitteraturen brukar det framhållas såsom

förkastligt att diskontera ännu ej uppkommen vinst, även om den med mer

eller mindre säkerhet kan förväntas. Inom affärsvärlden söker man undvika

att i bokslutet åsätta tillgångar, som äro avsedda att försäljas, högre värde

än som motsvarar anskaffnings- eller tillverkningskostnaderna, och det torde

vara synnerligen sällan och endast då särskilda omständigheter därtill för­

anleda, som man anser sig kunna upptaga till stadigvarande bruk avsedda

tillgångar till ett högre belopp än i föregående bokslut.

Bör sålunda en för alla det levande livets mångskiftande förhållanden gäl­

lande regel om anskaffnings- eller tillverkningskostnaderna eller om det en

gång åsatta värdet såsom maximum vid tillgångarnas värdesättning icke i den

allmänna bokföringslagstiftningen uppställas, synas mig borgenärer och övriga

av en rörelse intresserade dock med fullt skäl kunna påfordra, att vidtagna vär­

dehöjningar, åtminstone i fråga om de till stadigvarande bruk avsedda tillgån­

garna, tydligt och klart framgå av bokföringen. Om också en höjning inga­

lunda behöver tyda på att allt ej är väl beställt, utövar den dock inverkan

på det i inventariet och balansräkningen såsom eget kapital eller vinst utvisade

beloppets storlek, en inverkan som är av synnerligen stor betydelse för rätt

bedömande av affärsresultatet. En granskare av bokslutet bör redan av balans-

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

skilt då hans företag svällt ut till större omfång, att förlägga bokslutet till

den tid på året, då inneliggande lager är som minst. För ett aktiebolag kan

det vara önskvärt, att ett dotterbolags bokslut verkställes å sådan tid, att

moderbolaget vid sitt bokslut kan taga hänsyn till dotterbolagets. Även av

andra orsaker kan en omläggning av räkenskapsår vara fullt berättigad. I

samband härmed har jag ansett maximitiden böra utsträckas från femton må­

nader, såsom i 1926 års förslag, till aderton månader.

Såsom lagrådet framhållit, lärer termen räkenskapsår vara allt för väl­

känd för att i lagtexten kräva en definition.

12

§.

Paragrafen motsvarar 15 § i 1926 års förslag.

Lagrådet har ansett det däri förekommande uttrycket 'brev, räkningar och

övriga handlingar, vilka ankomma till bokföringsskyldig och avse förhållande

av beskaffenhet att föranleda anteckning i handelsbok’ böra utbytas mot 'brev,

räkningar och övriga handlingar, som ankomma i och för rörelsen’. I gällan­

de lag heter det ‘brev, som i handelsärenden ankomma’. Naturligtvis är det

icke meningen, att kataloger, priskuranter, reklamtryck, oombedda offerter

o. d. i allmänhet skall förvaras. Förvaringsplikten skall i stort sett avse

handlingar ägnade att visa ett faktum av betydelse för rörelsen. Detta synes

mig något tydligare framhävas genom det nu föreslagna uttrycket 'ankomman­

de brev, räkningar och övriga handlingar, som hava betydelse för rörelsen’. I

och med att det star klart, att viss handling icke längre kan bliva av betydelse

för rörelsen, bör handlingen kunna få förstöras.

I övrigt har paragrafen undergått vissa redaktionella jämkningar.

13 §.

Paragrafen, som motsvarar 16 § i 1926 års förslag, har undergått vissa for­

mella jämkningar, som föranletts, bland annat, av den nu införda terminolo­

gien, varigenom begreppet handelsbok omfattar även lösblads- eller kort­

system.

14 §•

Paragrafen, som tillkommit på lagrådets hemställan, motsvarar 7 § 1 mom.

tredje stycket och 3 mom. i 1926 års förslag.

15 §.

Paragrafen, som motsvarar 17 § i 1926 års förslag, har givits en.sådan for

mulering att därav framgår, att straff enligt 23 kap. strafflagen kan ifråga-

komma icke endast vid konkurs utan även då den bokföringsskyldige fått till

stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs.

Vid remitterande till lagrådet av 1926 års förslag berörde dåvarande chefen

för justitiedepartementet de med varandra intimt förbundna frågorna om bok­

föringens offentlighet och straff för försumlig bokföring oberoende av den

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

105

bokföringsskyldiges obestånd. Enligt gällande rätt är det först vid konkurs

eller ackordsförhandling utan konkurs, som handelsböckerna må av borgenä­

rerna granskas. Dessförinnan bar den bokföringspliktige icke skyldighet att

förete sina böcker för någon. I den nya taxeringsförordningen bär visserligen

i 32 § 3 mom. föreskrivits, att skattskyldig, som under beskattningsåret en­

ligt lag varit skyldig föra handelsböcker, är skyldig att, efter anmaning av

landskamrerare, i den utsträckning denne prövar nödigt, tillhandahålla sin bok­

föring och därtill hörande handlingar för granskning, men man har icke an­

sett sig kunna föreskriva straff för underlåtenhet att efterkomma anmanin-

gen. Påföljden blir endast den, att anteckning om förhållandet verkställes

i inkomstlängden (taxeringsförordningen 39 § 5 mom.) och naturligtvis ock­

så, att den skattskyldige riskerar förhöjd taxering.

Det är handelsbokföringens privata karaktär och vådan för den bokförings-

skyldige, att affärshemligheter av olika slag blottas, som gjort att man icke

ansett sig böra genom straffbud eller vitesföreskrifter framtvinga bokförin­

gens framläggande. Först då den bokföringsskyldige råkar på obestånd, får-

hans intresse vika för borgenärernas. För närvarande synes mig anledning

icke föreligga att avvika från dessa principer angående bokföringens offent­

lighet. Därmed följer då också, att straffpåföljd för bristfällig eller under­

låten bokföring icke lämpligen kan föreskrivas annat än vid konkurs eller

ackordsförhandling utan konkurs.

Men icke ens då den bokföringsskyldige råkat på sådant obestånd, som nu

sagts, straffas han för varje förseelse mot lagens bokföringsregler. För att

straffpåföljd enligt 23 kap. 3 § strafflagen skall kunna ifrågakomma, fordras,

att oordentligheten i bokföringen varit av sådan beskaffenhet, att gäldenä-

ren genom att göra sig skyldig till densamma kan sägas hava visat uppenbar

vårdslöshet mot sina borgenärer. När så är förhållandet kan givetvis vara

vanskligt att avgöra. Den omständigheten, att strafflatituden endast omfat­

tar fängelse, icke böter, visar att lagrummets tillämpning förutsätter en re­

lativt hög grad av oordentlighet. Domstolarna hava också i stor utsträckning

ansett sig böra frikänna från ansvar, då felaktigheterna i bokföringen varit

av mindre väsentlig betydelse. Att föreskriva särskilt bötesstraff för sådana

bristfälligheter i bokföringen, som domstolen icke anser böra föranleda straff

enligt 23 kap. strafflagen, torde för närvarande icke vara av behovet påkal­

lat. Måhända kunde däremot visst fog förefinnas att låta under sagda ka­

pitel fallande bokföringsförseelser sonas även med böter. Frågan om ändring

av strafflatituden synes emellertid ej heller mig böra i detta sammanhang upp­

tagas. Därmed torde få anstå till en mera omfattande revision av strafflagens

23 kapitel.

I promulgationsstadgandet har i enlighet med lagrådets hemställan även

19 § i 1855 års förordning förklarats upphävd. Stadgandet har därjämte

underkastats redaktionella jämkningar.

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 180.

107

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträd­

da hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-

Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den ly­

delse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgrcn.

108

Kungl. Maj:ta proposition nr 189.

(1926 års förslag.)

Förslag

till

Lag

med vissa ändrade bestämmelser

angående liandelsböcker.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

1 mom. Envar, som idkar han-

delsnäring, är, där ej annat följer

av vad nedan i 3 mom. och 3—5 §§

stadgas, skyldig att föra handelsböc-

ker på sätt i denna lag sägs.

2 mom. Skyldighet, varom i 1

mom. sägs, åligger enkelt bolag, som

blivit infört i handelsregistret, regi­

strerad ekonomisk förening samt ak­

tiebolag, ändå att den verksamhet,

som idkas av bolaget eller förenin­

gen, icke på grund av stadgande i

denna lag är förenad med bokförings­

skyldighet.

3 mom. Bokföringskyldighet enligt

denna lag föreligger ej för staten el­

ler för kommun.

2

§■

Med handelsnäring förstås enligt

denna lag rörelse, som yrkesmässigt

bedrives inom någon av nedan an­

givna verksamhetsgrenar:

1) Handel med varor, värdepap­

per eller fastigheter.

2) Tillverkning eller bearbetning

av varor i och för arbetsproduktens

avyttring eller i anledning av beställ­

ning för annans räkning, häri inbe-

Bilaga A.

(1929 års förslag.)

Förslag

till

Bokföri ngsl ag.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bokföringsskyldighet enligt denna

lag åligger aktiebolag, bolag, som bli­

vit infört i handelsregistret, samt, där

annat ej följer av 2 §, en var som yr­

kesmässigt driver någon av följande

rörelser:

(Jfr 2 § sista stycket.)

1) handel med varor, värdepapper

eller annan lös egendom eller fastig­

heter,

2) tillverkning eller bearbetning av

varor till avsalu eller på beställning,

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

agentur dock endast för så vitt med

densamma är förenad uppbörd av

penningar.

15) Bankrörelse och penninghandel.

16) Pantlånerörelse ävensom an­

nan lånerörelse, som bedrives utan

samband med bankrörelse.

17) Försäkringsrörelse.

18) Inkasseringsverksamhet och

verksamhet såsom patentombud.

19) Badhusrörelse och drift av tvätt­

inrättning.

3 §.

Skyldighet att föra handelsböcker

föreligger ej, där rörelse, varom i

2 § 2, 3, 4, 5, 6, 7, 12 och 19 punk­

terna sägs, är att anse såsom driven

i ringa omfattning. Sådan skyldighet

föreligger ej heller beträffande dels

handel med varor, vilken bedrives ge­

nom varornas kringförande eller från

salustånd, och dels värdshusrörelse,

vilken icke är förenad med rättighet

att utskänka rusdrycker, där handeln

eller värdhusrörelsen drives i ringa

omfattning. Från skyldighet att föra

handelsböcker är ock den befriad, som

endast med eget, av honom själv fört

fartyg idkar rederi- eller bärgnings-

rörelse.

(Jfr 5 §.)

(Jfr 1 § 3 mom.)

4

§.

Rörelse skall anses såsom driven i

ringa omfattning, därest i densamma

vanligen icke sysselsättas flera än

två arbetare förutom näringsidkaren

själv, hans make och hemmavarande

barn.

17) bank- eller försäkringsrörelse,

18) pantlånerörelse eller annan låne­

rörelse,

(Jfr punkt 17.)

19) verksamhet såsom advokat eller

patentombud, inkasseringsrörelse,

20) badhus- eller tvättinrättnings-

rörelse.

2

§•

Med utövande av rörelse följer icke

bokföringsskyldighet i nedan angivna

fall:

1) om någon idkar handel med va­

ror genom kringföring eller från salu­

stånd eller på annat liknande sätt och

därvid vanligen icke biträdes av flera

än make och barn under sexton år eller

en annan person;

2) om rörelse, som i 1 § 2), 3), 5),

6), 7), 8), 11), 14) eller 20) sägs,

vanligen drives utan biträde av flera

än make och barn under sexton år samt

två andra personer;

3) om någon idkar rederirörelse en­

dast med eget, av honom själv fört

fartyg; eller

4) om rörelse drives såsom binäring

till jordbruk allenast för utnyttjande

av fastighetens alster eller naturtill­

gångar.

Staten och kommun äro icke under­

kastade bokföringsskyldighet enligt

denna lag.

(Jfr 2 §.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

in

Den, som driver rörelse såsom bi­

näring till eget jordbruk, är, ändå

att rörelsen är att anse såsom handels-

näring, icke skyldig att för den rö­

relse föra handelsböcker.

Såsom dylik binäring till jord­

bruk skall anses sådan i samman­

hang med jordbruk driven verksam­

het, vilken med tillhjälp huvudsakli­

gen av den för jordbruket anställda

arbetskraften har till ändamål att ge­

nom utnyttjande av fastighetens al­

ster eller naturtillgångar utvinna en

biförtjänst.

5

§•

6

§.

Bokföringsskyldigheten skall full­

göras på sådant sätt, att genom bok­

föringen lämnas en noggrann redo­

visning ej mindre för rörelsens gång

än även för affärsställningen å vis­

sa bestämda tider.

Bokföringen skall sålunda på klart

och överskådligt sätt lämna upplys­

ning om samtliga tillgångar, om bor­

genärer och gäldenärer jämte belop­

pet av envars fordran eller skuld,

om affärsomkostnader, om räntor, om

beloppet av penningar samt mängd

och värde av varor, som den bokfö-

ringsskyldige för eget behov uttagit

ur rörelsen, om växel- och betalnings­

förbindelser, om pantavtal samt om

borgens- och övriga ansvarsförbindel­

ser för andra, som den bokförings-

skyldige ingått.

7 §•

1 mom. Till fullgörande av vad i

6 § stadgas skall bokföringsskyldig

(Jfr 2 SJ

3 §.

Bokföringen skall ske i överensstäm­

melse med allmänna bokföringsgrunder

och med iakttagande av god köpmanna­

sed.

4 8.

Genom bokföringen skall lämnas re­

dovisning ej mindre för rörelsens gång

än även för den bokföringsskyldiges

ekonomiska ställning vid rörelsens bör­

jan och vid utgången av varje räken­

skapsår.

(Jfr 6 S 2 st.)

Till fullgörande härav skall den

bokföringsskyldige dels över rörelsens

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

föra dagbok och ställningsbok även­

som de övriga handelsböcker, vilka

med hänsyn till rörelsens omfattning

och beskaffenhet må erfordras.

(Jfr 9 §.)

(Jfr 9 § 2 st.)

Bank, försäkringsbolag, aktiebo­

lag för drivande av pantlånerörelse

samt rusdrycksförsäljningsbolag sko­

la icke hava skyldighet att föra ställ­

ningsbok; dock skall det åligga bank

och bolag, varom nu är sagt, att vid

den tidpunkt, då rörelsen börjas, upp­

rätta sådan förteckning över tillgån­

gar och skulder, varom nedan i 9 §

första stycket sägs.

Angående de böcker, som skola

föras av sparbank, är särskilt stad­

gat.

2 mom. Annan handelsbok än dag­

bok och ställningsbok må kunna er­

sättas av lösa blad eller kort i an­

slutning till visst gängse system.

Bokföringsskyldig, vars räkenskaper

äro underkastade kontroll av sakkun­

nig revisor, må föra jämväl dagbok

å lösa blad eller kort på sätt nu är

sagt.

3 mom. År eljest i lag eller för­

fattning särskilt stadgande meddelat

angående bokföring, lände det till

gång föra dagbok och de övriga han­

delsböcker, vilka med hänsyn till

rörelsens omfattning och beskaffenhet

erfordras i den löpande bokföringen,

dels ock över sin ekonomiska ställning

upprätta och i inventariebok införa in­

ventarium och balansräkning.

Inventarium och balansräkning, som

avse ställningen vid räkenskapsårs ut­

gång, skola, där ej Konungen för visst

slag av rörelse annat medgiver, vara in­

förda i inventarieboken inom tre och

en halv månader därefter.

(Jfr li §.)

5

§•

Handelsbok skall, där den icke be­

står av betryggande lösblads- eller

kortsystem, vara bunden och hava si­

dorna eller uppslagen numrerade i lö­

pande sifferföljd. Dagbok må bestå av

en eller flera böcker. Dagbok och in­

ventariebok må icke utgöras av lös­

blads- eller kortsystem.

(jfr li §.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

113

efterrättelse jämte föreskrifterna i

denna lag.

(Jfr 13 § 3 st.)

8

§.

Dagbok må föras i en eller flera

delar.

I dagboken skola affärshändelserna

antecknas dagligen post för post, i den

ordning de inträffat, dock att vid för­

säljning i minut mot kontant betal­

ning de för varje dag influtna penning­

belopp må vid dagens slut införas i

en post.

(Jfr 6 § 2 st.)

Införing skall göras med bläck,

skrivmaskin eller på annat varaktigt

sätt. Tomma mellanrum må ej läm­

nas, där enligt gängse bokföringsreg-

ler införingar skola göras i löpande

följd. Radering får ej förekomma, ej

heller får något av innehållet genom

överstrykning eller annorledes göras

oläsligt. Göres ändring i eller till-

lägg till införing, skall tillika riktig­

heten därav vitsordas och dagen för åt­

gärden utsättas. Ur bunden handelsbok

må blad icke borttagas.

(Jfr 5 § l st.)

6

§.

I dagboken skola affärshändelserna

införas dagligen post för post. Affärs­

händelser under dagen av likartad be­

skaffenhet må dock införas i en post.

I ty fall skola, där fråga ej är om in­

flutna belopp vid kontantförsäljning, de

i posten ingående affärshändelserna va­

ra antecknade i särskild för ändamålet

upprättad bilaga, som må bestå av be­

tryggande lösblads- eller kortsystem.

Där rörelsens art och omfång det på­

kallar, må med införandet av gemen­

sam post anstå till nästa söclcendag.

Vid den löpande bokföringen skall

i övrigt särskilt iakttagas, att upp­

lysning på klart och överskådligt sätt

lämnas om de fordringar och skulder,

som i rörelsen uppkommit, därvid bor­

genärernas och gäldenärernas namn

samt storleken av en vars fordran el­

ler skuld skola angivas, om omkost­

naderna för rörelsen, om vad den

bokföringsskyldige i penningar eller

eljest i rörelsen insatt eller därur ut­

tagit, om de växlar, som med rörel-

Bihang till riksdagens protokoll 1929.

1 saml. 158 häft. (Nr 189.)

8

114

Kungl. May.ts proposition nr 189.

Ställningsbok skall uppläggas vid

den tidpunkt, då den bokföringsskyldi-

ge börjar sin rörelse. Det åligger den

bokföringsskyldige att i nämnda bok

införa sin ställning eller förteckning

å dels samtliga sina tillgångar i kon­

tanta penningar, fastigheter, lösören,

varulager, fordringar, värdepapper och

annat, dels ock samtliga sina skulder.

För varje post skall värde därå ut­

sättas. I ställning må under en och

samma post upptagas flera föremål av

enahanda eller sins emellan likartad

beskaffenhet, men skall, där så sker,

vid posten tecknas hänvisning till bi­

laga, däri de under posten upptagna

föremål var för sig skola finnas an­

tecknade. Borgens- och övriga ansvars­

förbindelser för andra, i vilka den bok­

föringsskyldige må häfta, skola, i deu

mån de ej upptagas bland skulderna,

särskilt antecknas. Även skall redo­

görelse lämnas för säkerhet, som den

bokföringsskyldige erhållit för fordran

eller lämnat för gäld. Samtliga i

ställningen upptagna tillgångar och

skulder skola var för sig summeras

och skillnaden emellan slutsummorna

utsättas.

Ställning, utvisande samtliga till­

gångar och skulder vid slutet av sist-

förflutna räkenskapsår, skall ock, på

sätt nu är sagt, inom tre och en halv

månader efter utgången av räken­

skapsåret upprättas och i ställnings-

boken införas.

(Jfr 10 § 3 punkt.)

9

§•

sen hava samband, samt om de bor­

gens- och övriga ansvarsförbindelser

för annan, vilka den bokföringsskyl­

dige i och för rörelsen ingått.

7

§•

Inventariet skall upptaga den bok-

föringsskyldiges samtliga tillgångar i

fastigheter, varulager, övriga lösören,

fordringar, värdepapper, kontanta

penningar och annat ävensom hans

samtliga skulder, evad tillgångarna

och skulderna ingå i rörelsen eller ej.

De skola specificeras och för varje

post skall värde därå utsättas. Lös­

ören, som icke ingå i rörelsen, må

dock upptagas i en post. Jämväl i öv­

rigt må i en post sammanföras sins­

emellan likartade tillgångar eller skul­

der, så framt de äro med åsatta vär­

den överskådligt införda i handelsbok

eller bilaga och hänvisning göres till

boken eller bilagan. Tillgångar och

skulder skola var för sig sammanräk­

nas och skillnaden mellan slutsum­

morna utsättas.

Inom linjen skola angivas dels samt­

liga borgens- och övriga ansvarsför­

bindelser för annan, vilka den bok­

föringsskyldige iklätt sig, i den mån

de icke upptagits bland skulderna,

dels ock samtliga av den bokförings­

skyldige ställda panter, evad förbin­

delserna eller panterna äga samband

med rörelsen eller icke.

Bolag, som blivit infört i handelsre­

gistret, skall inom linjen angiva belop­

pet av bolagets fordran hos bolagsman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

115

Balansräkningen skall utgöra ett

översiktligt sammandrag av inventa­

riet. Den skall vara uppställd i lämp­

liga huvudposter och jämväl avse i in­

ventariet inom linjen lämnade uppgif­

ter.

8 §.

10

§.

I fråga om de värden, till vilka i

ställning antecknade tillgångar och

skulder skola upptagas, skall gälla

följande:

1) Den bokföringsskyldiges tillgån­

gar må ej, där ej nedan annorlunda

stadgas, upptagas vare sig över sina

verkliga värden eller till högre be­

lopp än som motsvara kostnaderna

för deras anskaffning eller tillverk­

ning.

2) Andra tillgångar än sådana,

som äro avsedda för stadigvarande

bruk i rörelsen, må upptagas till hög­

re belopp än som motsvara kostnaderna

för deras anskaffning eller tillverk­

ning, så framt särskilda omständig­

heter kunna anses lämna fog härför

och dessa i ställningen fullständigt

angivas.

3) Osäkra fordringar skola var för

sig till sitt värde prövas och må

upptagas endast till de belopp, med

vilka de beräknas komma att inflyta.

Värdelösa fordringar skola avskrivas.

Bokföringsskyldig må icke såsom till­

gång upptaga fordran hos sig själv.

I handelsbolags ställning skall belop­

pet av bolagsmans fordran hos eller

skuld till bolaget tydligt angivas.

4) Tillgångar, avsedda till stadig­

varande bruk i rörelsen, må upptagis

till belopp, motsvarande kostnaderna

9 §.

Vid upprättande av inventarium och

balansräkning skall vidare iakttagas:

1) Den bokföringsskyldiges tillgån­

gar må ej upptagas över sina verkliga

värden.

(Jfr punkt 3.)

(Jfr 7 § sista stycket.)

2) Tillgångar, avsedda till stadigva­

rande bruk för den bokföringsskyldige,

må dock upptagas till det belopp, var-

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

för tillgångarnas anskaffning eller

tillverkning, ehuru verkliga värdet är

lägre än detta belopp. I ty fall skall

dock därå årligen avskrivas det be­

lopp, som motsvarar tillgångarnas av

ålder och nyttjande eller annan jäm­

förlig orsak uppkomna värdeminsk­

ning.

Aktiebolag, varå lagen den 12 au­

gusti 1910 om aktiebolag äger till-

lämpning, må i stället för sådan av­

skrivning, som i nästföregående styc­

ke sägs, göra motsvarande avsätt­

ning till ett särskilt förnyelsekonto.

Sådant konto må ej minskas annor-

ledes än genom en minskningen mot­

svarande avskrivning å ifrågavaran­

de tillgångar.

(Jfr punkt 3.)

5) Tillgångar, som under 4) avses,

må ej i vidare mån än som betingas

av å desamma nedlagda förbättrin­

gar upptagas till högre värde än det,

vartill de varit upptagna i närmast

föregående ställning.

11

§•

I ställningsbok skall för varje rä­

kenskapsår intagas förteckning över

samtliga under året i rörelsen förda

handelsböckér. Böckerna skola i för­

teckningen upptagas i nummerföljd

eller, där jämlikt 13 § särskild num-

till kostnaderna för deras anskaffning

eller tillverkning uppgått, ehuru verk­

liga värdet är lägre än detta belopp. I

ty fall skall dock därå årligen avskri­

vas det belopp, som motsvarar tillgån­

garnas av ålder och nyttjande eller an­

nan därmed jämförlig orsak uppkomna

värdeminskning. I stället för sådan

avskrivning må motsvarande belopp

kunna uppföras bland skulderna å sär­

skilt värdeminskningskonto. Sådant

konto må ej minskas annorledes än

genom en minskningen motsvarande

avskrivning å ifrågavarande till­

gångar.

Upptagas tillgångar, som här av­

ses, vid slutet av det räkenskapsår,

varunder de anskaffats eller tillverkats,

till högre belopp än det, vartill kostna­

derna för deras anskaffning eller till­

verkning uppgått, eller åsättes dylika

tillgångar högre värde än i närmast fö­

regående balansräkning, skall i ba­

lansräkningen angivas med vilket be­

lopp höjning skett.

3) Osäkra fordringar skola uppta­

gas endast till de belopp, varmed de

beräknas komma att inflyta. Värdelö­

sa fordringar må icke uppföras såsom

tillgång.

(Jfr punkt 2 andra stycket.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 180.

117

rering skett av böcker å skilda kon­

tor, i nummerföljd för varje kontor.

Tillika skall i ställningsbok för var­

je år angivas i vad mån bokföring

sker med användande av system av

lösa blad eller kort ävensom uppgi­

vas de särskilda handelsböcker, vil­

ka därigenom ersättas.

12

§.

Ställning skall, där ej nedan annat

sägs, av den bokföringsskyldige

själv underskrivas. Är den bokfö­

ringsskyldige gift kvinna, som sam­

manlever med mannen, och är ej

nya giftermålsbalken tillämplig i frå­

ga om makarnas förmögenhetsför­

hållanden, skall jämväl mannen un­

derskriva ställningen. Är den bok­

föringsskyldige omyndig, skall ställ­

ningen underskrivas av förmyndaren.

Bolags eller förenings ställning skall

underskrivas med dess firma, dock

att, där alla eller flera delägare äro

i sådan egenskap för bolags förbin­

delser personligen ansvariga, samt­

liga dessa därjämte skola under ställ­

ningen teckna sina namn.

Förteckning över tillgångar och

skulder, som enligt 7 § 1 mom. and­

ra stycket skall av bank, försäk­

ringsbolag, aktiebolag för drivande

av pantlånerörelse samt rusdrycks-

försäljningsbolag upprättas innan rö­

relsen börjas, skall underskrivas med

bankens eller bolagets firma.

Rederis ställning skall underskri­

vas av huvudredaren eller, om hu­

vudredare icke är våld, av samtliga

redare.

¹⁰ §.

Inventariet och balansräkningen sko­

la av den bokföringsskyldige med hans

underskrift bestyrkas. Äro flera del­

ägare obegränsat ansvariga för regist­

rerat bolags förbindelser, skola inven­

tariet och balansräkningen av dem alla

underskrivas.

13 §.

Handelsbok skall, innan den tages

(jfr

5

§.)

i bruk, inbindas och pagineras i lö­

pande sifferföljd sida för sida eller

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

uppslag för uppslag. Å pärmen el­

ler före texten skall finnas uppgift

om den bokföringsskyldiges firma,

bokens benämning samt det år, till

vilket första anteckningen i boken

hänför sig. Samtliga i rörelse före­

kommande handelsböcker skola num­

reras i löpande följd, dock att, där

rörelsen drives vid flera kontor, sär­

skild numrering må ske av de å var­

je kontor använda böcker.

Föres handelsbok i flera delar,

skall varje del numreras såsom själv­

ständig bok.

Införing i handelsbok skall ske

med bläck eller på annat varaktigt

sätt. Tomma mellanrum mellan in-

föringar må ej lämnas å ställen, där

enligt gängse bokföringsregler infö-

ringar skola ske i löpande följd.

Blad får ej utrivas, ej heller får nå­

got av innehållet genom överstryk­

ning, radering eller annorledes göras

oläsligt eller utplånas. Göres änd­

ring i eller tillägg till införing, skall

vid ändringen eller tillägget anteck­

ning om dagen för dess införande

ske och bestyrkas av den, som gjort

ändringen eller tillägget.

Vad ovan i denna paragraf stadgas

om handelsbok och införing däri skall

i tillämpliga delar gälla jämväl be­

träffande system av lösa blad eller

kort, som begagnas till ersättning för

handelsbok.

14 §.

Period, för vilken bokföringsskyl-

digs räkenskaper regelmässigt avslu­

tas (räkenskapsår), må icke översti­

ga tolv månader, dock att, där bok-

föringsskyldig börjar sin rörelse un­

der någon av kalenderårets sista tre

månader, sådan period må, därest

särskilda omständigheter därtill för-

11

§•

Räkenskapsår må icke överstiga tolv

månader. Vid rörelsens början även­

som vid omläggning av räkenskapsår

må det dock utsträckas att omfatta

högst aderton månader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

no

anleda, första gången utsträckas att

omfatta högst femton månader.

15 §.

Brev, räkningar och övriga hand­

lingar, vilka ankomma till bokfö-

ringsskyldig och avse förhållande av

beskaffenhet att föranleda anteck­

ning i handelsbok, skola, ordnade ef­

ter visst system, noggrant förvaras.

Brev, räkning eller annan handling,

som i och för rörelsen avsändes av

bokföringsskyldig, skall dessförinnan

kopieras och skola kopiorna förvaras

på sätt i första stycket sägs.

16 §.

Handelsbok, system av lösa blad el­

ler kort, som begagnas till ersättning

för sådan bok, ävensom handling

och kopia, varom i 15 § sägs, skola

förvaras av bokföringsskyldig under

tio år, räknade från utgången av det

räkenskapsår, varunder sista inskriv­

ningen eller anteckningen skedde el­

ler handlingen eller kopian tillkom.

(Jfr 7 § 1 mom. 3 st. och 3 mom.)

17 §.

Den, som är skyldig föra handels-

böcker men befinnes icke hava efter­

kommit vad därom i denna lag är

stadgat, är, där han kommer i kon­

kurstillstånd, underkastad påföljd

enligt 23 kap. strafflagen.

Denna lag skall träda i kraft den

1 januari 1928, dock att, där räken­

skapsår icke sammanfaller med ka­

lenderår, bestämmelserna i lagen ie-

12

§.

Ankommande brev, räkningar och

övriga handlingar, som hava betydelse

för rörelsen, skola förvaras i ordnat

skick.

Handlingar, som i rörelsen avsändas,

skola kopieras. Kopiorna skola lika­

ledes i ordnat skick förvaras.

13 §.

Handelsbok med bilagor ävensom

handling och kopia, varom i näst före­

gående paragraf sägs, skola förvaras

under tio år, räknade från utgången av

det räkenskapsår, varunder sista in­

skrivningen eller anteckningen gjordes

eller handlingen eller kopian tillkom.

14 §.

Vad i denna lag är stadgat äger ej

tillämpning i den mån avvikande be­

stämmelser gälla enligt annan lag eller

författning.

15 §.

Befinnes bokföringsskyldig, som

kommit i konkurs eller fått till stånd

offentlig ackordsförhandling utan kon­

kurs, icke hava fullgjort vad i denna

lag stadgas, är han underkastad an­

svar enligt 23 kap. strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 janu­

ari 1930, då 1—11 samt 19 §§ i för­

ordningen den 4 maj 1855 (nr 66) an­

gående handelsböcker och handelsräk-

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

ke skola utgöra hinder för den, som

jämlikt äldre lag är skyldig föra

handelsböcker, att intill utgången av

det vid tiden för denna lags ikraft­

trädande löpande räkenskapsåret full­

göra nämnda skyldighet i enlighet

med bestämmelserna i äldre lagen.

Genom denna lag upphävas 1—11

§§ i förordningen den 4 maj 1855

(nr 66) angående handelsböcker och

handelsräkningar.

Där i lag eller författning före­

kommer hänvisning till nämnda för­

ordning skola, såvitt angår omför-

mälda 1—11 §§, i stället tillämpas

bestämmelserna i denna lag.

ningar skola upphöra att gälla. Där

i lag eller författning förekommer hän­

visning till nämnda förordning, skall,

såvitt angår sagda paragrafer, denna

lag i stället tillämpas.

Den, som jämlikt äldre lag är skyl­

dig att föra handelsböcker, må, där rä­

kenskapsåret börjat löpa före nya la­

gens ikraftträdande, intill räkenskaps­

årets slut fullgöra sin skyldighet i

överensstämmelse med den äldre lagen.

Stockholm 1929. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

290634