2

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Förslag

till

Lag

om tillsyn över stiftelser.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser.

1 §•

Har någon anslagit egendom att såsom självständig förmögenhet fortva-

rande tjäna ett bestämt ändamål, skall den sålunda grundade stiftelsen an­

mälas hos Konungens befallningshavande i det län, där stiftelsens förvaltning

huvudsakligen skall utövas.

2

§•

Anmälningsplikt äger ej rum beträffande:

1) stiftelse, vars styrelse utgöres av statsmyndighet eller vars räkenskaper

äro föremål för granskning i riksräkenskapsverket;

2) stiftelse, som förvaltas av riddarhusdirektionen eller av akademi eller an­

nan inrättning, för vilken Konungen fastställt stadgar;

3) stiftelse, som har av Konungen fastställda stadgar och enligt dem står

under särskilt anordnad tillsyn;

4) stiftelse, anförtrodd åt ideell förening eller annat samfund;

5) stipendiestiftelse vid enskild undervisningsanstalt;

6) stiftelse till förmån för medlemmar av viss släkt eller vissa släkter;

7) stiftelse, vars förmögenhet ej överstiger femtusen kronor; och

8) stiftelse, som genom Konungens förordnande eller stiftarens föreskrift är

undantagen från tillsyn enligt denna lag.

3 §.

Har stiftelse tillförsäkrats rätt att erhålla egendomen redan under stiftarens

livstid, åligger styrelsen, därest anmälan om stiftelsen ej tidigare skett, att

göra sådan anmälan inom sex månader efter stiftarens död eller, om uppdrag

att vara styrelse ej mottagits under hans livstid, inom sex månader från upp­

dragets mottagande.

Skall stiftelsen erhålla egendomen först efter stiftarens död, åligger den,

som omhänderhar dödsboet, att om förordnandet ofördröjligen underrätta den

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

7 §.

Gör styrelse eller ledamot av styrelse sig skyldig till missvård av stiftelsens

angelägenheter, äger domstol, med iakttagande, där så ske kan, av de före­

skrifter stiftaren må hava meddelat angående utseende av styrelse, att för

den tid och i den omfattning, omständigheterna påkalla, förordna om annan

förvaltning av stiftelsen.

Om tillsyn.

8 §.

Anmäld stiftelse skall stå under Konungens befallningshavandes tillsyn,

där Konungens befallningshavande finner stiftelsen främja ett allmännyttigt

ändamål. Konungens befallningshavande äge dock från tillsyn undantaga

stiftelse, som redan är underkastad nöjaktig tillsyn eller för vilken tillsyn

enligt denna lag eljest på grund av särskilda omständigheter finnes icke vara

behövlig.

För stiftelse, som står under tillsyn enligt denna lag, gälle vad här nedan

i 9—18 §§ stadgas.

9 §.

Det tillkommer Konungens befallningshavande att övervaka, att stiftelses

förvaltning handhaves i överensstämmelse med denna lag och de för stiftelsen

gällande föreskrifter; och har Konungens befallningshavande jämväl att till-

handagå stiftelsen med erforderliga råd och upplysningar.

10

§.

Konungens befallningshavande åligger tillse, att för stiftelse finnes styrelse;

och äger Konungens befallningshavande, där ledighet uppkommer i styrelse

och omständigheterna det påkalla, uppdraga åt lämplig person att tjänstgöra

såsom styrelseledamot, intill dess sådan varder i behörig ordning utsedd.

11

§•

Förvaltas stiftelse av särskilt inrättad styrelse och blir ledamotsplats, som

ej är fästad vid viss befattning, ledig eller besatt med ny ledamot, skall sty­

relsen ofördröjligen göra skriftlig anmälan därom hos Konungens befall­

ningshavande.

Finnes vid dödsfall, att den avlidne ensam var styrelse för stiftelse, och är

uppdraget ej fästat vid viss befattning, åligger den, som har dödsboet om

händer, att om förhållandet ofördröjligen göra skriftlig anmälan hos Konun­

gens befallningshavande.

12

§.

Genom styrelsens försorg skall hållas en ordnad samling av alla stiftelsen

rörande gåvobrev, testamenten och andra urkunder ävensom eljest beträffande

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Är talan av beskaffenhet, som i 7 § sägs, må Konungens befallningshavande,

intill dess domstolen slutligen prövat saken eller annorlunda bestämt, förordna

om annan förvaltning av stiftelsen i den omfattning, omständigheterna påkalla.

Särskilda bestämmelser.

19 §.

Försummar styrelseledamot eller den, som har dödsbo om händer, att full­

göra vad enligt 3 eller 11 § honom åligger, straffes med böter från och med

fem till och med femhundra kronor.

Förseelsen åtalas av allmän åklagare. Styrelseledamot åtalas vid allmän

underrätt i den ort, där styrelsen har sitt säte, eller, om bestämmelse härut-

innan icke är meddelad, där stiftelsens förvaltning huvudsakligen skall utövas.

Åtal mot den, som har dödsbo om händer, väcltes vid allmän underrätt i den

ort, där den döde bodde.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas till­

gång till deras fulla gäldande, förvandlas de enligt allmänna strafflagen.

20

§.

Över beslut, som Konungens befallningshavande på grund av denna lag med­

delar, må klagan föras hos Konungen inom den tid, som för överklagande av

förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är stadgad. Förbud enligt

16 § så ock förordnande jämlikt 18 § andra stycket lände utan hinder av förd

klagan till efterrättelse, där ej Konungen annorlunda förordnar.

21

§.

över stiftelser, som anmälts enligt denna lag, skall hos Konungens befall­

ningshavande föras förteckning.

22

§.

De i kungl. cirkulären den 24 april 1788, den 10 oktober 1806 och den 13

juli 1809 meddelade bestämmelser skola icke äga tillämpning å stiftelse, som

står under tillsyn enligt denna lag.

23 §.

De närmare föreskrifter, som må erfordras för tillämpningen av denna lag,

meddelas av Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1930. Den äger tillämpning

jämväl å då bestående stiftelser; dock att, om stiftaren därförut avlidit, stif­

telsen skall, vid ansvar som i 19 § sägs, anmälas före den 1 januari 1932.

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

7

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj:t Konwngcn i statsrådet å Stockholms

slott den 20 januari 1928.

N ärvarande:

Statsministern

E^kman,

ministern för utrikes ärendena

L^öfgren,

statsråden

T^hyrén, R^ibbing, M^eurling, G^ärde, P^ettersson, R^osén, II^amrin, A^lm­

^kvist, L^yberg, ^von S^tockenström.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anför chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén:

»Gällande lagstiftning angående stiftelser är i hög grad torftig och ofull­

ständig. Rörande stiftelsers rättsliga natur finnes icke något i lag stadgat,

men en med styrelse försedd stiftelse lärer dock alltid hava betraktats såsom

ett självständigt rättssubjekt. Det huvudsakliga, lagstiftningen i ämnet inne­

håller, utgöres av — numera delvis föråldrade — administrativa bestämmelser

rörande tillsyn å förvaltningen av vissa stiftelser.

Det äldsta av nu gällande stadganden i ämnet tillkom genom kungl. cir­

kuläret till konsistorierna den 24 april 1788. Däri föreskrevs, att enär alla

till allmän nytta anslagna, vare sig av enskilda donerade eller eljest tillkomna

medel borde redovisas, konsistorierna skulle för varje år upprätta räkning över

de under deras vård stående stipendiemedel och alla andra till de högre eller

lägre läroverkens understöd i varje stift anordnade inkomster, som av konsisto­

rierna mottoges till förvaltande, och för vilka redogörelse icke förut påbjudits.

Denna räkning — som borde utvisa till vem och mot vilken säkerhet penningar­

na vore mot ränta utlånade, de förändringar, som årligen kunde inträffa j så­

dant hänseende, huru stipendierna utdelats, samt huru räntorna och övriga in­

komster blivit använda — skulle med därtill hörande verifikationer inom mars

månads utgång nästföljande år avlämnas till Kungl. Maj :ts befallningshavande

i den ort, där konsistoriet hade sitt säte, varefter Kungl. Maj:ts befallnings­

havande hade att ofördröjligen insända räkningen till kammarrevisionen (nu­

mera kammarrätten och riksräkenskapsverket) för granskning. — Därest mot

sådana räkningar förekomme anmärkningar, vilka icke bleve av konsistorium

nöjaktigt förklarade, ägde kammarrevisionen att genom sin advokatfiskal

ställa det felaktiga konsistoriet till ansvar inför revisionen i den ordning,

författningarna föreskreve om andra uppbördsmän.

Genom kungl. cirkulärbrevet den 10 oktober 1806 ålades konsistorierna vi­

dare att i avseende å alla till förmån för akademier, gymnasier samt katedral-

och trivialskolor gjorda enskilda stiftelser, vare sig de av testator blivit ställda

Si’ensk lag­

stiftning

ang. stif tel­

ser.

8

Kungl. Mdj:ts proposition nr 83.

under konsistoriets vård eller icke, efter från vederbörande infordrad uppgift

om de för dylika stiftelser föreskrivna dispositioner, med oavbruten uppmärk­

samhet tillse, huru verkställigheten av desamma handhades, samt anmana dem,

åt vilka medlens disponerande vore anförtrott, att i enlighet med föreskriften i

cirkuläret den 24 april 1788, ingiva årliga redogörelser till Kungl. Maj:ts be-

fallningshavande för att sedan av dem insändas till kammarrätten och därstä­

des undergå vederbörlig revision. I anseende härtill anbefalldes det Kungl.

Maj:ts befallningshavande att meddela konsistorierna all den ämbetshandräck-

ning, som erfordrades för det avsedda ändamålets befrämjande. Beträffande

andra fromma stiftelser föreskrevs i samma cirkulär, att emedan enligt kyrko­

ordningen allmän vård över fattiganstalter ålåge biskoparna och konsistorierna,

dessa skulle vara pliktiga att infordra upplysningar om alla sådana fromma

stiftelser, som icke blivit ställda under särskild publik styrelse, samt behörigen

tillse, att testators vilja noga uppfylldes. Därjämte skulle konsistorierna äga

rätt att infordra redogörelse för medlen och själva förvaltningen. Om härvid

något funnes vara försummat, som konsistorierna ej kunde rätta utan veder-

börandes biträde, borde de, allt efter omständigheterna och sakens beskaffen­

het, vända sig till Kungl. Maj:ts befallningshavande eller domstol, varvid

Kungl. Maj:ts befallningshavande ägde förordna allmänt ombud till utförande

av stiftelsens talan. Yad universiteten angick, meddelades universitetskanslern

underrättelse om innehållet i detta cirkulär för de akademiska konsistoriernas

förständigande.

Genom kungl. cirkuläret den 13 juli 1809 anbefalldes konsistorierna att hos

kammarkollegium uppgiva de stiftelser till undervisningsverken, som då fun­

nes i varje stift, jämte de personer, som hade att för dem redovisa, ävensom

att, när någon ny stiftelse av samma beskaffenhet upprättades, därom avgiva

berättelse till nämnda kollegium.

Ytterligare bestämmelser i ämnet meddelades genom kungl. cirkuläret till

domkapitlen den 17 september 1856 angående förändring i sättet för uppgö­

rande av konsistoriernas och elementarläroverkens räkenskaper samt i stadgan

för rikets allmänna läroverk den 1 november 1878. I 140 § av sistnämnda

stadga föreskrevs, att donationsmedel till stipendier eller för annat ändamål

skulle noggrant användas efter givarens föreskrift. För dylika medel, som

stode under läroverkets omedelbara förvaltning, ansvarade och redogjorde rek­

tor, där ej annorlunda vore särskilt föreskrivet. Nämnda bestämmelse har

oförändrad upptagits i 226 § av nu gällande läroverksstadga den 18 februari

1905. I läroverksstadgan gives även föreskrifter beträffande räkenskapernas

förande och revision.

På framställning av riksdagen om vidtagande av åtgärder i syfte, att riks­

dagens revisorer samt kammarrätten vid granskning av räkenskaper, i vilka

inginge redogörelser för donationer och stiftelser, måtte äga tillgång till gäl­

lande föreskrifter och bestämmelser rörande dessa donationer och stiftelser, för­

ordnade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 25 januari 1901, att vid avgivande

första gången därefter av årsredogörelse för sådan donation eller stiftelse, vars

räkenskaper vore föremål för granskning i kammarrätten och genom riksdagens

10

Kungl. Maj ds proposition nr 83.

Sålunda föreslogs i en vid 1856—1858 års riksdag inom ridderskapet och

adeln väckt motion, att rikets ständer måtte medgiva, att de ad pios usus stif­

tade kassor, som ville därav begagna sig, skulle få insätta sina fonder eller

säkerhetsdokument i rikets ständers bank eller riksgäldskontor för att där­

städes tillhandahållas motsvarande räntor. Motionen, som avstyrktes av veder­

börande utskott, blev av ständerna avslagen.

Vid 1865—1866 års riksdag väcktes inom borgarståndet en motion, nr 129,

om ändrade grunder för tillsynen å fromma stiftelser. I motionen föreslogs,

att närmaste tillsynen över de till dylika stiftelser donerade medel skulle upp­

dragas åt vederbörande kommunalmyndigheter, vilka skulle hava att verk­

ställa årliga revisioner över förvaltningen av desamma och därom till Kungl.

Maj :ts befallningshavande avgiva berättelser för att insändas till kammar­

rätten. I enlighet med hemställan av vederbörande utskott beslöto samtliga

stånden, att nämnda motion icke skulle föranleda någon rikets ständers åtgärd.

Frågan om skärpt kontroll över förvaltningen av medel, som donerats till

allmänna ändamål, återkom därefter vid 1882 års riksdag på grund av en inom

första kammaren väckt motion, nr 22, däri föreslogs, att riksdagen ville besluta

ett tillägg till gällande kommunalförfattningar, innehållande bemyndigande för

landstinget eller stadsfullmäktige att utse kommitterade, vilka skulle erhålla

uppdrag att mottaga behöriga avskrifter av alla donationer till allmänna ända­

mål, såsom kommuners, fattigas, skolors och kyrkors gagn och bästa, att gran­

ska sättet, på vilket dessa medel förvaltades och användes, samt att därest nå­

gon avvikelse från nämnda föreskrifter skulle hava ägt rum, då anmäla sådant

hos länsstyrelsen till laglig beivran. Motionen avstyrktes av lagutskottet i

utlåtande nr 56 och blev av kamrarna avslagen.

Uti en inom andra kammaren vid 1885 års riksdag väckt motion, nr 85, före­

slogs sedermera, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t täcktes vidtaga den åtgärd, som kunde befinnas tjänlig till bere­

dande av trygghet för att till välgörande eller allmännyttiga ändamål donerade

eller testamenterade egendomar bleve förvaltade och använda i överensstäm­

melse med givarens förskrifter. Motionen hänvisades till behandling av andra

kammarens tillfälliga utskott nr 3, som i utlåtande nr 11, efter att bland annat

hava förklarat sig anse, att skärpt kontroll huvudsakligen påkallades för de

till kyrkor och kommuner donerade fonder ävensom för de inrättningar, som

vore grundade på enskild donation, hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes vidtaga den åtgärd, som

kunde befinnas tjänlig för utövande av nödig kontroll över förvaltningen av

medel, som donerats eller testamenterats till allmänna ändamål, för så vitt de

ej vore att hänföra till sådana donationer eller testamenten, som redan stode un­

der statens kontroll. Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren. Sedan

detta beslut delgivits första kammaren, remitterades ärendet till denna kam­

mares tillfälliga utskott nr 2, som i avgivet utlåtande, nr 12, hemställde, att

kammaren måtte besluta i likhet med andra kammaren. Första kammaren av­

slog emellertid utskottets förslag, och frågan hade alltså förfallit.

Den återkom emellertid vid 1897 års riksdag genom en inom första kamma-

12

Kungl. Maj ds proposition nr 83.

det uppgjorda förslaget skulle komma att sakna erforderligt underlag i all­

männa privaträttsliga stadganden, det syntes .departementschefen nödvändigt,

att, innan vidare åtgärder i föreliggande ärende vidtoges, bestämmelser i det

av högsta domstolen angivna syfte utarbetades, något som, då dessa bestämmel­

ser skulle erhålla civillags natur, fölle inom området för justitiedepartementets

verksamhet. Departementschefen förklarade sig därför anse, att ärendet borde

överlämnas till sistnämnda departement för utarbetande av förslag till dylika

bestämmelser. Därtill funnes dåmera en ytterligare anledning i en av riksda­

gen den 10 maj 1899 avlåten, till justitiedepartementet överlämnad skrivelse,

nr 101, däri riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för

riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, varigenom den rättsliga

ställning, vilken kunde prövas böra tillkomma annan förening än sådan, som

hade ekonomisk verksamhet till sin uppgift, måtte lämpligen regleras. I nämn­

da skrivelse hade riksdagen framhållit, att ungefär enahanda behov av klarhet,

säkerhet och reda i rättsförhållandena, vilket i fråga om föreningar synts riks­

dagen böra leda till lagstiftning i ämnet, jämväl kunde, åtminstone i viss mån,

göra sig gällande för stiftelser. Ärendet överlämnades därefter till justitiede­

partementet, och på dess föredragning tillsattes den 29 november 1901 en kom­

mitté,1 åt vilken uppdrogs att utarbeta förslag till lagbestämmelser dels angåen­

de den rättsliga ställning, som kunde prövas böra tillkomma annan förening

än sådan, som hade ekonomisk verksamhet till sin uppgift, dels ock beträffande

vården och förvaltningen av s. k. fromma stiftelser.

På grund av en anmärkning från riksdagens revisorer blev frågan om kon­

troll över stiftelser och donationer föremål för prövning även av 1901 års riks­

dag. I enlighet med förslag av statsutskottet i utlåtande, nr 39, avlät riksda­

gen en ny skrivelse i ämnet den 1 maj 1901, nr 64. Efter att hava omnämnt

vissa förut meddelade föreskrifter till underlättande av en effektiv granskning

av redogörelserna för de donationer och stiftelser, vilkas räkenskaper vore före­

mål för granskning i kammarrätten och genom riksdagens revisorer, framhöll

riksdagen, att ett sådant syfte enligt riksdagens förmenande skulle ytterligare

främjas, om i vederbörande räkenskaper alltid infördes anteckningar om dessa

donationers och stiftelsers kapitaltillgångar. Riksdagen hemställde därför, att

Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, vilka åtgärder borde vidtagas på det

att kapitaltillgångarna för de donationer och stiftelser, angående vilka uppgif­

ter meddelades i de kammarrättens och riksdagens revisorers granskning un­

derkastade räkenskaperna, måtte, där så ske kunde, komma att i samma räken­

skaper upptagas. Denna skrivelse blev, efter det statskontoret och kammar­

rätten avgivit gemensamt utlåtande över densamma, överlämnad till nyssnämn­

da kommitté.

Kommittén avgav den 21 december 1903 betänkande, innehållande, bland

annat, förslag till lag om offentligen erkända stiftelser. Förslaget upptog i

en första avdelning bestämmelser rörande stiftelsers privaträttsliga natur och

1 Kommittén bestod av överståthållaren Kobert Dickson, ordförande, samt professorn P. Fahlbeck,

dåvarande revisionssekreteraren numera presidenten Berndt Hasselrot, lektorn P. Waldenström och

häradshövdingen A. Åkerman, med jnris kandidaten, sedermera regeringsrådet Herman Falk såsom

sekreterare.

14

Kungl. Mgj:is proposition nr 83

att inom departementet biträda vid fortsatt behandling av frågan om lagstift­

ning rörande stiftelser. Till fullgörande av uppdraget omarbetade den sak­

kunnige efter förnyad utredning av nämnda lagstiftningsfråga det förut om­

nämnda förslaget den 21 december 1903. Då det under arbetets fortgång be­

fanns önskvärt att äga tillgång till nyare uppgifter angående stiftelser än de

dittills offentliggjorda, anmodade departementschefen statistiska centralbyrån

att slutföra bearbetningen av insamlade uppgifter om stiftelser. Den 29 juni

1917 avlämnade centralbyrån berättelse rörande de vid 1910 års slut i riket be­

fintliga stiftelserna. På grund av att den sakkunnige varit sysselsatt med

annat offentligt uppdrag, kom utredningsarbetet sedan år 1917 att fullstän­

digt vila. Vid den i november 1922 företagna begränsningen av åtskilliga

utredningar genom kommittéer och sakkunniga förklarades, i samband med att

den sakkunnige avlämnade ett av honom på grundval av 190o ars förslag ut­

arbetat förslag till lag om offentligen erkända stiftelser, ifrågavarande sak­

kunniguppdrag avslutat.

Nämnda förslag med någon inom departementet företagen jämkning benämnes

i det följande 'utkastet’ och finnes såsom bilaga B fogat vid detta protokoll.

Vid 1923 års riksdag yrkades i en inom första kammaren väckt motion,

nr 19, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t framhålla önskvärd­

heten av att det påbörjade utredningsarbetet beträffande frågan om lagstift­

ning rörande donerade medel och stiftelser snarast möjligt matte avslutas samt

hemställa, att förslag i ämnet måtte, om möjligt nästkommande år, föreläggas

riksdagen. I utlåtande, nr 16, över nämnda motion redogjorde första lagut­

skottet till en början under hänvisning till statistiska centralbyråns förut­

nämnda berättelse rörande de vid 1910 ars slut i riket befintliga stiftelser, för

stiftelseväsendets utveckling inom landet. Utskottet anförde därefter, att det

givetvis, med hänsyn icke minst till de synnerligen betydande egendomsvärden,

som vore anslagna till stiftelserna, vore ett statsintresse av vikt, att stiftel­

serna och deras ställning gjordes till föremal för rättslig reglering. Visser­

ligen ansåges i allmänhet en med stadgar och styrelse försedd stiftelse kunna

förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt inför domstol eller annan

myndighet söka, kära och svara, men stadgande härom aterfunnes icke i lag.

Såsom förut antytts, saknades i vår rätt positiva bestämmelser rörande såväl

själva stiftelsebegreppet som de förutsättningar och den form, under vilka stif­

telse kunde förvärva rättssubjektivitet. Att avsaknaden av dylika föreskrifter

vore ägnad att skapa osäkerhet och vacklande rättstillämpning vore uppenbart.

Än större praktiska olägenheter vållades av bristen på bestämmelser rörande

stiftelses förvaltning, ändring av för stiftelse gällande stadgar m. m. Från­

varon av lagbestämmelser på detta område bleve givetvis allt mera kännbar, i

den mån stiftelserna tilltoge i antal och omfattning. Bestämmelser, ägnade att

skapa klarhet, säkerhet och reda i stiftelsernas rättsförhållanden vore därför

enligt utskottets mening erforderliga. Dylika bestämmelser utgjorde även en

nödvändig förutsättning för en förbättrad tillsyn från det allmännas sida å

vården och förvaltningen av donationer och stiftelser. Att en dylik tillsyn,

mera effektiv än den kontroll, som skapats genom förut berörda, delvis föråld-

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

15

mdc, delvis upphävda administrativa bestämmelser, vore i hög grad av beho­

vet påkallad, syntes vara allmänt erkänt. Därom vittnade, bland annat, den

lämnade redogörelsen för frågans tidigare behandling. Något skäl att från-

träda den av riksdagen vid flera tillfällen uttalade meningen rörande behovet

av lagstiftning på detta viktiga rättsområde syntes utskottet icke föreligga.

Utskottet delade sålunda motionärens uppfattning, att ifrågavarande lagstift­

ningsarbete snarast borde upptagas. För uppnående av nämnda syfte syntes

dock för närvarande någon åtgärd från riksdagens sida icke vara erforderlig.

Förbemälde, jämlikt bemyndigande den 4 februari 1915 tillkallade sakkunnige

hade till fullgörande av sitt uppdrag utarbetat och till chefen för justitiedepar­

tementet avlämnat ett utkast till lag om offentligen erkända stiftelser. Enligt

vad utskottet inhämtat komme nämnda på grundval av 1903 års förslag ut­

arbetade utkast, som innehölle en fullständig reglering av hithörande frågor,

snarast möjligt att göras till föremal för behandling inom departementet för

att därefter föreläggas riksdagen. Da anledning alltså förelåge till antagande,

att frågan inom den närmaste tiden komme att underställas riksdagens pröv-

ning> funne utskottet nagot ytterligare uttalande från riksdagen sida härut-

mnan icke påkallat. På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet,

att ifrågavarande motion icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riks­

dagen biföll vad utskottet sålunda hemställt.

Vid 1926 ars riksdag yrkades i en inom första kammaren väckt motion, nr

140, att riksdagen matte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om

utredning och förslag rörande obligatorisk kontroll över förvaltningen av me­

del, som bortgivits, testamenterats, donerats el. dyl. till bildande av eller ut­

ökning av fonder, stiftelser eller eljest för visst ändamål anslagits. I enlighet

med hemställan av första lagutskottet i utlåtande nr 11 anhöll riksdagen i skri­

velse den 9 mars 1926, nr 77, det täcktes Kungl. Maj:t efter verkställd utred­

ning taga under övervägande fragan om lagstiftning rörande donerade medel

och stiftelser samt om möjligt till 1927 års riksdag framlägga förslag i detta

ämne.

Slutligen yrkades i en vid 1927 års riksdag inom andra kammaren väckt

motion, nr 74, bland annat, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta allsidigt utreda frågan om tillsyn från

statens sida över vården och förvaltningen av donerade medel och stiftelser.

Andra kammarens femte tillfälliga utskott hemställde i utlåtande nr 1, att

då frågan redan låge under Kungl. Maj:ts prövning, motionen icke måtte

till nagon kammarens åtgärd föranleda. Denna hemställan blev av kammaren

bifallen.

Den förmögenhet, som i vårt land äges av stiftelser, uppgår till betydande be-

Stiftelse-

lopp. Till belysande härav må anföras följande uppgifter, hämtade från före-

väsendets

nämnda av statistiska centralbyrån år 1917 lämnade utredning rörande de vid omfa^n*n9

1910 års slut i riket befintliga stiftelser. Antalet dylika stiftelser, deras sam­

manlagda nettoförmögenhet samt från dem utdelade belopp utgjorde enligt

följande gruppering:

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Grupp

Antal

Förmögenhet

belopp

Stiftelser för fattigvård, panvres honteux och liknande äudamål . 3,803

49,606,838

1,756,911

Stiftelser för barnavård och barnundervisning................................. 3,368

56,026,433

2,915,496

Stipendiefonder och andra stiftelser för undervisning, vetenskaplig

forskning m. ............................................................ ........................ 2,428

92,844,426

2,778,607

Stiftelser för sjukvård............................................................................ 689

36,721,540

2,095,847

Pensionsfonder utan avgifter av delägare........................................ 839

40,708,462

2,060,498

Andra stiftelser..................................................................................... 1,502

53,621,494

1,270,471

12,629

329,529,193

12,877,830

Nämnda stiftelsers fördelning efter förmögenhet gestaltade sig på följande

sätt:

Förmögenhet, kronor

Antal stiftelser

Sammanlagd förmögenhet,

1,000-tal kronor

Antal

I % av samt­

liga

Förmögenhet

I

%

av samt­

liga stiftelse-

tillgångar

: Högst 1,000 ....................................

4,034

32.0

2,065

0.63

1.001—

2,500 ....................................

2,566

20.3

4,194

1.27

2,501—

5,000 ....................................

1,796

14.2

6,744

2.05

5,001—

10,000 ....................................

1,477

11.7

10,780

3.27

10,001-

50,000 ....................................

1,911

15.1

42,133

12.79

50,001— 100.000 ....................................

362

2.9

25,368

7.70

100,001— 500,000

....................................

400

3.2

84,634

25.68

500,001 1,000,000 ....................................

44

0.3

29,871

9.06

Över 1,000,000 .............................................

39

0.3

123,740

37 55

Summa

12,629

100.0

|

329,529

100.0

Av ifrågavarande stiftelser förvaltades 2 355 med en sammanlagd förmögen­

het av i runt tal 47 mill. kronor av statens myndigheter, verk och inrättningar.

Av dessa stiftelser förvaltades 875 av de allmänna läroverken, 543 av univer­

siteten och därmed jämförliga högre undervisningsanstalter samt 596 av eckle­

siastika styrelser och prästerskapet. Under förvaltning av kommunala myn­

digheter, verk och inrättningar stodo 7 552 stiftelser, eller så gott som s/5 av

hela stiftelseantalet, med en sammanlagd förmögenhet av i runt tal 72 mill.

kronor. Av återstående 2 722 stiftelser förvaltades 680 av styrelser, som helt

eller delvis utgjordes av organ för staten eller kommunerna. Bland övriga för­

valtare befunnos akademier med 134 och riddarhusdirektionen med 111 stif­

telser. Föreningar av olika slag utgjorde styrelse för 497, främmande tros-

bekännares församlingar för 54, enskilda undervisningsanstalter för 82, pen-

sionsanstalter, sjukkassor o. a. inrättningar för 116 och aktiebolag, affärs-

firmor m. m. för 64 stiftelser. För 65 av de återstående stiftelserna var för­

valtningen bunden vid ett visst fideikommiss eller en viss egendom, under det

att 19 förvaltades av enskilda namngivna personer.

Kungl. Maj ris proposition nr 83.

17

Dessa uppgifter om stiftelsernas antal och förmögenhet kunna tydligen ej

göra anspråk på att vara fullt uttömmande och i allo korrekta. Dels kan det

ofta vara förenat med svårigheter att avgöra, vad som är att hänföra till stif­

telse, dels kunna stiftelser förekomma, om vilka kännedom saknats, då någon

registreringsskyldighet eller annan anmälningsskyldighet ej finnes stadgad,

och dels kan det visa sig svårt att i olika fall avgöra, vad som bör förstås

med nettoförmögenhet. Emellertid torde vara uppenbart, att sedan 1910 så­

väl antalet stiftelser som värdet av dem tillhörig egendom avsevärt ökats.

Särskilt under krigsårens högkonjunktur torde ett stort antal stiftelser med

betydande förmögenhet hava tillkommit.

Med hänsyn till den langa tid, som förflutit sedan vederbörande ämbets-

Remisser.

myndigheter yttrat sig över 1903 års kommittéförslag, och då det synts vara

av vikt att erhålla kännedom, huruvida erfarenheten kunde hava givit an­

ledning till nya synpunkter pa ämnet, hava jämväl över utkastet infordrats

utlåtanden dels från de tidigare hörda myndigheterna, dels ock från kammar­

kollegium, statskontoret, socialstyrelsen, riksräkenskapsverket, skolöverstyrel­

sen samt Stockholms stads drätselnämnd. De inkomna yttrandena får jag till­

fälle att i det följande närmare omnämna.

I anledning av erinringar, som framställts i nämnda yttranden, har utkastet

överarbetats inom justitiedepartementet. Detta nya förslag, som jag i det föl­

jande benämner departementsförslaget, är såsom bilaga A. fogat vid detta pro­

tokoll.

Innan jag övergår till en redogörelse för departementsförslaget anhåller jag

få nagot beröra behovet av en lagstiftning i ämnet och de betänkligheter, som

av vissa myndigheter anförts gent emot en dylik lagstiftning.

Att tillsyn i viss omfattning anordnas över stiftelser är tvivelsutan befogat

Behovet av

och ändamålsenligt samt utgör, såsom av det tidigare anförda framgår, ett Suftnm

länge närt önskemål. Då stiftelserna äga bestånd långt efter det att stiftarna ' J

och de, som närmast äro intresserade av att förverkliga dessas vilja, upphört

att finnas till, kunna stiftelserna i högre grad än de rättsbildningar, som i en

krets av medlemmar äga ett städse befintligt personligt underlag, löpa fara att

på grund av glömska eller likgiltighet eller av annan anledning i tidernas

i ängd dragas vid sidan av vad med dem är åsyftat. Antingen kunna de kom­

ma att tjäna andra ändamål än stiftarna bestämt, eller ock försvinna de,

såsom icke sällan torde hända, i förtid såsom självständiga rättssubjekt, där­

igenom att deras medel uppgå i annan egendom. För stiftarna liksom för

dem, som enligt deras vilja skola åtnjuta förmån av stiftelserna, är det därför

av stor vikt att genom tillsyn från det allmännas sida stiftelsernas bestånd

tryggas och de syften, stiftarna angivit, upprätthållas. Uppenbart är, att, i

den mån stiftelserna äga ett allmännyttigt ändamål, även staten här har in­

tressen att bevaka.

En offentlig kontroll över stiftelseväsendet förutsätter tydligen, att själva

stiftelsebegreppet äger nödig klarhet och fasthet. För ändamålet kräves ock en

Bihang till riksdagens protokoll 1929.

1 samt. 60 haft. (Nr 83.)

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

reglering ^liv de organ, som äga utöva den med stiftelsens verksamhet följande

förvaltningsbefogenheten, och av ansvarigheten för de medel, vilkas rätta liand-

havande genom den offentliga kontrollen göres till föremål för det allmännas

omvårdnad.

Behovet av en statlig kontroll över stiftelseväsendet vitsordas allmänt

av de hörda myndigheterna. Jag tillåter mig att anföra följande ur det utlå­

tande, som avgivits av socialstyrelsen:

’Under de år, för vilka offentliga uppgifter meddelats rörande, stiftelser i

Sverige, har stiftelseväsendet i landet företett en stark och ständig tillväxt. Sa

hava stiftelsernas antal beräknats år 1880 till 3,700, ar 1885 till 4,615, år 1890

till 5,870, år 1895 till 7.315, år 1900 till 8,615, år 1905 till 10,041 och år 1910

— vilket är det sista år, för vilket officiella uppgifter angående stiftelser i

Sverige föreligga — till 12,629. Värdet av till stiftelserna anslagen egendom

med avdrag för därå vilande skulder uppgavs vid 1910 års slut utgöra

329,529,193 kronor. — Det finnes anledning antaga, att även efter sistnämnda

år stiftelsernas både antal och förmögenhet vuxit högst betydligt. Särskilt

lärer högkonjunkturen under krigsåren hava lämnat märkbara spår efter sig i

sagda hänseende. Så skulle enligt en i social handbok, utgiven ar 1925, före­

kommande uppgift de kontanta donationerna för årtiondet 1915—24 hava uppj-

gått till ett totalbelopp av icke mindre än 256,422,000 kronor. Man torde också

enligt samma källa kunna uppskatta den nuvarande stiftelseförmögenheten i

vårt land till bortåt 500 miljoner kronor. — Sedan länge har behov av en mer

effektiv lagstiftning rörande stiftelser gjort sig gällande och det är givet, att

detta behov ^vuxit, med stiftelseväsendets utveckling. Den nu gällande lagstift­

ningen i ämnet utgöres av vissa — numera delvis föråldrade — admini.stra.tiva

bestämmelser rörande tillsyn å förvaltningen av en del stiftelser. — Stiftelser­

nas rättsliga natur är icke på något sätt lagligt reglerad, men en med styrelse

försedd stiftelse lärer dock i regel hava ansetts kunna förvärva rättigheter och

ikläda sig skyldigheter samt inför domstol eller annan myndighet söka, kära

och svara. Som det nu är, avgöres det dock av myndighet i varje särskilt ^fall.

då fråga därom föreligger till prövning, huruvida en stiftelse må anses sa.som

ett självständigt rättssubjekt eller ej. Det är givet, att en dylik anordning icke

är tillfredsställande, utan stiftelser böra i likhet med andra av staten godtagna

rättsbildningar under vissa förutsättningar tillerkännas otvetydig rättskapi-

sitet. -—- I egenskap av tillsynsmyndighet över såväl understödsföreningar, som

sjukkassor har styrelsen vunnit en viss erfarenhet av behovet av lagstiftning i

ämnet. För att ernå den tryggade ställning, en. registrering medför ha gång

efter annan hos styrelsen gjorts försök att. få stiftelser ansedda såsom under­

stödsföreningar, i regel pensionskassor, varigenom rättskapacitet för dem skulle

vinnas enligt lagen om understödsföreningar, den 29 juni 1912 och stiftelserna

därjämte ställas under den av lagen föreskrivna tillsynen från det offentligas

sida. I sådana fall, där stiftelsen till sin. natur stått en dylik förening nära.

ha även stundom vederbörande ombildat stiftelsen till en förening enligt under-

stödsföreningslagen.’

Emellertid hava från vissa håll betänkligheter anförts mot en lagstiftning i

ämnet. Härvid har särskilt framhållits, att stiftelsers inordnande under lag­

bestämda former skulle kunna verka avhållande på eventuella donatorer. En

statlig tillsyn över stiftelserna komme vidare att öka besväret och ansvaret för

deTas styrelser. Och da nämnda styrelser i allmänhet vore oavlönade, kundo

befaras, att det skulle bliva svårt att finna lämpliga personer, villiga att åtaga

Kungl. Maj ds proposition nr 83.

in

sig ledamotskap i styrelserna. Slutligen skulle en statlig reglering av stiftelse­

väsendet icke kunna undgå att betydligt öka arbetsbördan hos de myndigheter,

vilka finge sig anförtrott att öva tillsyn över stiftelserna, och härigenom kom-

me avsevärda kostnader att åsamkas statsverket.

I sistberörda hänseende anför generaldirektören och chefen för riksräken-

skapsverket i ett vid nämnda verks utlåtande fogat särskilt yttrande:

För min del anser jag val syftet med det remitterade förslaget vara beak-

ansvar . Jag kan likväl icke tillstyrka förslaget ens i den modifierade form.

som ämbetsverket forordat. Sedan flera år har pågått ett i olika former bedri­

vet arbete för nedbringande av statens förvaltningskostnader. En lagstiftning

i anslutning till det föreliggande förslaget skulle ofelbart medföra ökat arbete

för förvaltningspersonalen och därigenom även ökade kostnader, varthelst än

registrering och kontroll förlägges. Då jag icke kan finna, att så tvingande

omständigheter föreligga, att man utan ens någon kostnadsberäkning bör skrida

till lagstiftning i ämnet, anser jag, att ämbetsverket bort — även oavsett de

brister, vilka i saväl reellt som formellt avseende vidlåda förslaget — avstyrka

detsammas upphöjande till lag.’

Att en reglering av stiftelseväsendet maste medföra en viss bundenhet vid

utövandet av stiftelseförvaltningen lärer icke kunna undvikas. Vid en lagstift­

ning i ämnet måste tydligen tillses, att denna bundenhet blir så litet besvärande

och tryckande som möjligt. Att, såsom stundom uttalats, överhuvud lagbestäm­

melser i syfte att åvägabringa en offentlig kontroll skulle vara av beskaffen­

het att kunna verka avhållande på eventuella donatorer, synes mig icke böra

antagas. Det måste ligga i dessas eget intresse, att en effektiv tillsyn över

stiftelserna tillskapas, då en sådan bjuder trygghet för stiftelsernas framtida

bestand. Tydligen bör vid lagstiftningens utformande skälig hänsyn ägnas

stiftarens egen ställning till spörsmålet om kontrollens anordnande; förelig­

ger klart uttryck för hans vilja, att stiftelsen icke skall stå under offentlig

tillsyn, synes kravet på sådan kunna eftergivas. Någon större betydelse kan

enligt min uppfattning ej heller tillmätas de någon gång uttalade farhågorna

tor att den offentliga kontrollen komme att medföra alltför stora kostnader

Att dessa skulle kunna nå en sådan höjd, att hänsyn till dem skulle omöjlig-

gora offentlig tillsyn, torde ej behöva befaras. En utredning härutinnan, som

jag latit verkställa, styrker mig i denna min uppfattning. I ett följande sam­

manhang skall jag återkomma såväl till denna utredning som till frågan, huru­

vida kostnaderna böra stanna å statsverket eller gäldas av stiftelserna själva.

Jag övergår nu till departementsförslaget och skall därvid till en början

redogöra för de allmänna synpunkter, som ligga till grund för detsamma. Denna

re ogorelse ansluter sig nära till den allmänna motivering, kommittén på sin

tid avgivit för sitt förslag.

...i^uvy^et med den lagstiftning i ämnet, varom riksdagen vid olika till-

Lagens

tallen hemställt, torde vara anordnandet av en statlig kontroll över stiftelse- omfattnin9-

väsendet. Rörande omfattningen av en dylik kontroll kunna olika meningar

Tf-r? ¹

V8* k°mmitteforslaget skulle kontrollen principiellt omfatta allenast

stiftelser för allmännyttigt ändamål. I vissa av de utlåtanden, som avgivits

20

Kungl. Maj ds proposition nr 88.

i ärendet, har emellertid hävdats, att kontrollen borde avse alla stiftelser. En­

ligt min uppfattning bör den statliga kontrollen ej sträckas längre än till stif­

telser för allmännyttigt ändamål. Även om det ur det allmännas synpunkt

icke kan vara likgiltigt, om enskilda stiftelser upprätthållas och vårdas i

enlighet med stiftarens vilja, föreligger dock knappast tillräcklig grund för

att det allmänna i fråga om dessa stiftelser skulle åtaga sig de förpliktelser,

som äro förbundna med den offentliga kontrollen.

Med den uppfattning jag sålunda hyser rörande den statliga kontrollens om­

fattning och då, såsom nyss nämnts, huvudsyftet med en lagstiftning i ämnet

torde vara en dylik kontrolls anordnande, har jag ansett lagen böra omfatta

allenast stiftelser för allmännyttigt ändamål.

Mot en dylik begränsning av lagens omfattning skulle möjligen kunna invän­

das, att begreppet allmännyttigt ändamål är i viss mån svävande. Att så är

fallet, kan visserligen icke helt förnekas. Enligt min uppfattning har dock

under lång tids rättstillämpning begreppet vunnit sådan stadga, att det icke

bör möta någon större svårighet att i de särskilda fallen avgöra vad därundeT

bör inbegripas.

Stiftelse- Om någon önskar anslå egendom för tillgodoseende av ett permanent ända-

omfattning. mål, kan detta ske därigenom, att han överlämnar egendomen till ett redan be­

stående rättssubjekt av varaktig existens för att detsamma skall använda egen­

domen för det angivna ändamålet. Härigenom vinnes emellertid icke utan vi­

dare säkerhet för att det avsedda syftet verkligen vinnes. Ingår den överläm­

nade egendomen i mottagarens förmögenhet, kan den nämligen bliva tagen i an­

språk för andra mottagaren åvilande förbindelser. För att syftets vinnande

skall vara säkerställt fordras, att den egendom, som därtill anslås, erhåller en

rättsligt skyddad ställning. Detta behov tillgodoses därigenom, att det sär­

skilda ändamålet kommer att uppbäras av ett nytt rättssubjekt, en stiftelse,

som blir ägare av egendomen och har till uppgift att fullfölja den avsedda

verksamheten.

Har för främjande av ett permanent ändamål egendom överlämnats till en

bestående juridisk person, kan stundom vara tveksamt, huruvida donator a\ -

sett att upprätta en stiftelse med den juridiska personen såsom förvaltnings­

organ eller huruvida han haft för avsikt att giva egendomen åt den juridiska

personen för att denna skall använda egendomen för det angivna ändamå­

let. Då ju här är fråga om ett permanent ändamål, och stiftelseinstitutet

tillkommit för att giva egendomen den rättsligt skyddade ställning, som

kräves för att ett dylikt ändamåls tillgodoseende skall vara säkerställt,

torde i regel böra presumeras, att donator avsett att upprätta en stiftelse. Dock

kunna förhållandena vara sådana, att motsatsen bör antagas. Har så­

lunda egendomen överlämnats till en redan bestående stiftelse eller förening

och ligger det vid donationen angivna ändamålet inom det för nämnda stiftelse

eller förening bestämda ändamalet eller sammanfaller med detta, lärer, om icke

annorlunda uttryckligen uttalats, böra presumeras, att donator med sin dona­

tion avsett allenast att öka den redan bestående stiftelsens eller föreningens

förmögenhet.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

fall komma att inhämta Eders Kungl. Maj:ts tillstånd att övertaga förvalt­

ningen lärer vara självfallet. Det statistiska intresset kan tillgodoses genom

de förvaltande myndigheterna. —• Vad härefter angår stiftelser, som överlämnas

till kommunal förvaltningsmyndighet, medför förslaget en obetingad praktisk

vinst i den ökade kontrollen, men det förefaller, som om denna skulle kunna

åstadkommas utan att stadgar i varje fall behöva fastställas av Eders Kungl.

Maj:ts befallningshavande. Redan nu lärer väl kommunal förvaltningsmyn­

dighet, som genom en särskild urkund fått förvaltningen av en donation åt sig

anförtrodd, anses behörig att föra talan för densamma, och ur denna synpunkt

skulle således det föreslagna förfarandet för att konstituera rättssubjektet kun­

na anses onödigt. Då lagförslaget med rätta eftersträvar att uppehålla stifta­

rens vilja ifråga om stiftelsens ändamål oförkränkt, synes det ej heller vara

utan sina betänkligheter att göra stiftelseurkundens ändamålsbestämmelser till

föremål för administrativa tolkningar och tillägg, vilket väl säkerligen kommer

att ske enligt förslagets 6 § 3 stycket punkt 2:o), utan att detta torde vara

nödvändigt för kontrollens utövning. Stadgeförfarandet kommer också att bliva

tämligen besvärligt för både myndigheter och de kommunala organen. Hos

dessa sistnämnda är ett dylikt rent formellt arbete ägnat att minska intresset

för övertagandet och det praktiska handhavandet av stiftelser. Ur samma syn­

punkt som beträffande statens ansvarighet synes den föreslagna speciella an­

svarigheten för stiftelsemedel vara onödig även beträffande stiftelser under

kommunal förvaltning. Till äventyrs kan en dylik ansvarighet i någon mån

verka avskräckande på kommunerna. Såvitt Eders Kungl. Maj:ts befallnings­

havande kan finna, bör man därför i dessa fall nöja sig med ett anmälnings-

och registreringsförfarande. Att detta skulle resultera i avvisande på grund av

formella brister i stiftelseurkund eller anmälningsskrift, torde ingalunda be­

höva befaras. Tvärtom komma dylika brister säkerligen, såsom vanligt i Eders

Kungl. Maj:ts befallningshavandes praxis, att i möjligaste mån lappas ihop

underhand.

Med statens och de kommunala myndigheterna torde vidare kunna likställas

vissa andra institutioner, som själva ha tillräckligt fast organisation och per­

manent karaktär. Sådana äro t. ex. de fria högskolorna, Svenska Röda Korset,

vissa religiösa eller välgörande inrättningar. Den lämpliga gränsen synes här

vara att institutionen äger i lag eller författning eller av Eders Kungl. Maj:t

reglerade stadgar. Även med avseende å dessa synes ett anmälnings- och re­

gistreringsförfarande vara tillräckligt.

Härmed skulle lagstiftningen beträffande de ojämförligt största och vikti­

gaste delarna av stiftelserna bliva väsentligt förenklade.

Beträffande återstående fall, då stiftelsens förvaltning överlämnats åt en

eller flera enskilda personer eller annan institution än någon av de i det före­

gående behandlade, torde det vara nödvändigt, för att stiftelsen skall erhålla

tillräcklig fasthet från början, att stadgar fastställas för densamma. Detta

kommer "framför allt att gälla de egentliga nybildningarna, stiftelser för nya

ändamål eller i nya former.’

Socialstyrelsen anför:

'Beträffande stiftelses rättskapacitet säges i 2 § av föreliggande förslag,

att innan stiftelse vunnit offentligt erkännande, den ej kan förvärva rättig­

heter eller ikläda sig skyldigheter, ej heller inför domstol eller annan myn­

dighet söka, kära eller svara.

Genom detta stadgande skulle äldre stiftelser, som av skilda anledningar

icke kunna inordna sig under lagen förlora den rättskapacitet, de nu anses

äga, så snart den övergångsperiod för lagens ikraftträdande, som kommer att

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

O*'

Jo

föreskrivas, utgått. Då hittills icke funnits någon lagstiftning för stiftelser,

som kunnat bidraga till en viss enhetlighet i formerna för deras upprättande,

förete de nu befintliga härutinnan en synnerligen brokig blandning. Det tor­

de därför bliva förenat med svårighet för ett större antal nu befintliga stif­

telser att ackomodera sig efter förslagets bestämmelser. Sålunda torde det

vara osäkert, huruvida stadgar enligt förslaget under alla omständigheter kun­

na för dem upprättas och om styrelse i egentlig mening alltid för dem finnes

eller skulle kunna tillsättas.

En anordning, som kan medföra dylika konsekvenser, synes icke kunna

anses tillfredsställande. Styrelsen finner sig med hänsyn därtill böra föreslå,

att i lagförslaget vidtagas sådana ändringar att redan befintliga stiftelser

måtte kunna vinna erkännande på mindre stränga villkor än som eljest skulle

gälla — vare sig detta skulle ernås genom lindring för de äldre stiftelserna

i förutsättningarna för erkännande eller genom frihet i viss mån för tillsyns­

myndigheten att, beträffande dessa stiftelser bortse från lagens fordringar el­

ler måhända genom båda nu antydda tillvägagångssätt i förening.

I vilket fall som helst torde emellertid övergångstiden för lagens tillämp­

ning å äldre stiftelser böra avsevärt utsträckas. Den i 48 § andra stycket

föreslagna tidsfristen av sex månader måste otvivelaktigt anses alltför kort.

Erinras må i detta sammanhang att den i 99 § lagen om understödsförenin­

gar stadgade övergångstiden omfattar tre år.’

Enligt långvarig och numera tämligen fast rättstillämpning anses i vårt land

rättspersonlighet tillkomma stiftelse, som i det yttre framträder med en orga­

nisation av viss stadga, tydligen under förutsättning att stiftelsen har ett lovligt

ändamål. Detta krav på stadga i organisationen anses i vår rättspraxis,

såsom redan i annat sammanhang berörts, vara uppfyllt därmed, att stiftelsen

är försedd med styrelse. Att frångå denna ordning, varigenom stiftelser kunna

fritt bildas och ernå en för deras ändamål tillräckligt fast grundad rättslig

ställning, är, så vitt erfarenheten givit vid handen, näppeligen påkallat av

verkligt behov. I praxis lärer icke någon större svårighet hava yppat sig vid

avgörande, huruvida i de särskilda fallen stiftelse bör anses äga rättskapacitet

eller icke. Därtill kommer, att det av kommittén föreslagna systemet medför

vissa svårigheter med hänsyn till redan befintliga stiftelser. Att beröva dessa

en rättskapacitet, som de obestritt redan äga, eller att för dess bevarande ålägga

uem iakttagande av vissa eljest icke erforderliga förpliktelser låter sig näppe-

hgen göra. I varje fall synes det mindre lämpligt att i förevarande sammanhang

utan tvingande nödvändighet övergå till ett nytt system, då här ej gäller

att reglera stiftelseväsendet i dess helhet utan endast att meddela sådana pri­

vaträttsliga stadganden, som kunna anses vara påkallade för genomförande

av kontroll över ett visst slag av stiftelser.

För att bereda de stiftelser, förevarande lagstiftning alltså enligt min upp-

Stadfästelse

fattning bör avse, ökad trygghet samt stärka möjligheterna till en effektiv a stiftelse

kontroll har jag emellertid funnit mig böra föreslå, att sådan stiftelse må

under vissa villkor erhålla stadfästelse av offentlig myndighet. Denna tanke

är ingalunda ny. Då det gällt stiftelse med betydande förmögenhet eller med

ändamål av större räckvidd, har i många fall Kungl. Maj:ts stadfästelse å

stadgar för stiftelsen sökts och erhållits. Även har förekommit, att läns-

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

erhållit lov att vara styrelse. Med hänsyn härtill bör verk, inrättning eller

myndighet, som nu nämnts, förbjudas att utan dylikt lov vara styrelse för

stiftelse. Stadfästelse bör således ej kunna ske, utan att sådant lov föreligger.

Då stadfästelse skall utgöra förutsättning för kontrollbestämmelsernas till- skyldighet

lämplighet och det är av vikt, att kontrollen blir så omfattande som möjligt, att »öAa

bär föreslagits skyldighet för dem, som omhänderliava ifrågavarande stiftel- ataäfästelse-

ser, att söka stadfästelse. Lever stiftaren, synes dock en dylik skyldighet icke

böra föreskrivas, då, såsom jag i ett senare sammanhang kommer att beröra,

stadfästelse skall medföra, att stiftaren blir bunden av sitt förordnande och

således pliktig att utgiva den anslagna egendomen, där så icke förr skett.

Tvingas han härtill tidigare än han själv önskar, skulle detta kunna störande

ingripa i hans egna dispositioner och därmed måhända i allmänhet kunna fram­

kalla obenägenhet för upprättandet av stiftelser. Däremot torde några be­

tänkligheter icke kunna anföras mot att låta ifrågavarande skyldighet inträda

efter stiftarens död. Enligt förslaget skall det därför, om stiftelse grundats

genom stiftelsebrev, alig-ga den för stiftelsen tillsatta styrelsen att inom tre

månader efter stiftarens död eller, där uppdrag att vara styrelse icke inom

denna tid mottagits, inom tre månader från uppdragets mottagande söka stad­

fästelse, där sådan icke tidigare blivit sökt. I regel torde det sistnämnda vara

förhållandet. Om icke särskilda omständigheter till annat föranleda, lärer väl

stiftaren själv önska, att stiftelsen så snart som möjligt skall träda i verk­

samhet och underkastas tillsyn. Har stiftelsen upprättats genom testamente,

skall enligt förslaget styrelsen vara skyldig att inom tre månader efter mot­

tagande av sitt uppdrag söka stadfästelse. För detta fall erfordras jämväl

vissa bestämmelser, huru stiftelsen skall erhålla styrelse, därest förordnande

härom icke meddelats i testamentet eller lämnat uppdrag icke mottagits.

Skall stadfästelse ske därigenom, att stadgar fastställas, uppställer sig frå- Myndighet

gan, vilken myndighet det bör tillkomma att meddela sådan fastställelse. som har att

Enligt kommittéförslaget skulle det, såsom tidigare nämnts, tillkomma stadfästelse

Kungl. Maj :t eller Kungl. Maj :ts befallningshavande att meddela den stad­

fästelse å stadgar för stiftelse, varigenom offentligt erkännande skulle vinnas.

När det ena eller det andra sättet för stadfästelse borde komma till använd­

ning angavs icke i förslaget. Av motiven framgår emellertid, att stadfästelse

av Kungl. Maj:ts befallningshavande tänkts bliva det regelmässiga samt att

stadfästelse av Kungl. Maj :t skulle ifrågakomma i de fall, då Kungl. Maj:t,

med hänsyn till att stiftelsen vore av särskilt stort allmänt intresse, på an­

sökning kunde finna lämpligt att själv fastställa stiftelsens stadgar.

Utkastet intog i förevarande hänseende samma ståndpunkt som kommittén,

men åsyftade att närmare angiva, när Kungl. Maj:ts stadfästelse skulle kunna

sökas. Sådan stadfästelse kunde enligt utkastets 6 § första stycket sökas i

det fall, att stiftelsen med hänsyn till dess ändamål samt omfattningen av dess

verksamhet kunde anses vara av synnerlig vikt för det allmänna.

I flera utlåtanden över utkastet har anmärkts, att nyssnämnda bestämmelse

vore alltför svävande. Jämväl har gjorts gällande, att stadfästelse ä stadgar

■It)

26

Kungl.. Maj:ts proposition nr 88.

för stiftelse med religiöst och kyrkligt ändamål borde, därest stadfästelsen ej

skulle meddelas av Kungl. Maj:t, ankomma på Kungl. Maj:ts befallnings-

havande och domkapitlet gemensamt. Emellertid har även uttalats den upp­

fattningen, att stadfästelse av stadgar borde tillkomma en för hela riket ge­

mensam myndighet, vilken därjämte skulle hava att utöva den tillsyn över vis­

sa stiftelser, som enligt kommittébetänkandet och utkastet skulle ankomma på

Kungl. Maj:ts befailningshavande.

Socialstyrelsen anför härutinnan:

'Med undantag för de åtgärder, som enligt 5, 6 och 27 §§ ankomma på

Kungl. Maj :t åligga ämbetsuppgifterna med stiftelsers erkännande och till­

syn de särskilda länsstyrelserna.

Lagförslaget har här, liksom i flertalet övriga hänseenden, följt 1903 ars

förslag rörande stiftelser. Å sid. 106 av sistnämnda förslag framhålles det

vara en naturlig följd av utvecklingens gång, att uppsikten över stiftelserna

flyttades över till länsstyrelserna.. Stiftelsebegreppet hade vunnit en mycket

vidsträcktare tillämpning än som innefattades i äldre tiders fromma stiftelser

och även angelägenheter, vilka förr ansetts vara av kyrklig natur, .hade för

länge sedan omhändertagits av icke kyrkliga myndigheter. När så. en .lag­

stiftning rörande tillsyn över stiftelser skulle genomföras, ställde det sig givet­

vis vid tiden för 1903 års förslags tillkomst naturligast, att frågor om dess

tillämpning skulle handhavas av de olika länsstyrelserna. Socialstyrelsen kan

också väl fatta detta förslagets ståndpunkt, som väl närmast grundar sig på

den uppfattningen, att det måste anses mest ändamålsenligt att en stiftelse

står under omedelbar tillsyn av den länsstyrelse, inom vilkens ämbetsområde

stiftelsen utövar sin verksamhet.

Emellertid anser sig styrelsen böra påpeka en del förhållanden, som mer

eller mindre starkt numera tala för en centralisering av förevarande ämbets-

uppgifter.

Redan i 1903 års förslag framhålles, hurusom rättsbildningar finnas, vil­

ka stå stiftelserna nära. Så heter det å sid. 94 i sagda förslag: 'Gränsen mel­

lan stiftelser i egentlig mening och med dem likartade rättsbildningar låter

sig icke gärna fullt uttömmande och tydligt bestämma genom en allmängiltig

regel i form av lag, utan träffas avgörandet, huruvida en stiftelse föreligger

eller icke, lättare och bättre efter undersökning av förhållandena i varje sär­

skilt fall.’ Och i motiven till det den 10 december 1910 avgivna betänkandet

till lag om understödsföreningar påvisa de sakkunniga (sid. 59) — under

framhållande av, hurusom understödsverksamhet, närbesläktad med understöds­

föreningarnas kan idkas av andra rättssubjekt än föreningar — svårigheten att

för vissa fall avgöra om en anstalt skall vara att betrakta såsom stiftelse eller

understödsförening och hurusom det i dylika fall närmast blir praxis, som

kommer att fälla utslaget. Sedan de sakkunniga sökt att uppdraga gränserna

emellan pensionskassa och övriga understödsföreningar å ena samt. stiftelser

och en del andra rättsbildningar å andra sidan heter det sålunda i.motiven:

'Ovan angivna begränsningar äro givetvis ej fullt skarpa i det de faktiskt före­

kommande bildningarna av de olika slagen utgöra en fortlöpande.kedja. Många

gränsfall torde ock vid lagtillämpningen komma att giva anledning till tvivels-

mål. — Med avseende å alla dessa gränsfall kan ledning vinnas allenast ge­

nom en så småningom sig utbildande praxis. Ett försök att inlagen meddela

en fullständig definition kunde lätt leda till ett valdförande a verkligheten.

Såväl 1903 års förslag rörande stiftelser som motiven till 1910 ars förslag

rörande understödsföreningar tillmäta sålunda praxis stor betydelse vid av­

görandet av fråga av nu berörd natur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Man torde också kunna utgå ifran att denna av de sakkunniga uppmärk­

sammade praxis skulle med en centralisering av ifrågavarande ärendens hand­

läggning komma att utbildas^ i mera enhetlig och åsyftad riktning. Särskilt må

i detta sammanhang framhallas betydelsen av att en anordning kommer till

stand, varigenom tillämpningen av den i 6 § 1) av förslaget angivna föreskrif­

ten rörande stiftelses benämning skulle tryggas.

Vidare synes en centralisering agnad att medföra viss besparing för stats­

verket. Kommittén, som utarbetat 1903 års förslag, hade (sid. 26) icke förbi­

sett, att den befattning med stiftelser, som skulle uppdragas åt länsstyrelser-

na, komme att för dem medföra ett arbete, som åtminstone under det första året,

da befintliga stiftelser skulle söka erkännande, bleve ganska betungande.

Kommittén ansåg sig också böra framhålla, att det arbete, som av dess för­

slag betingades, kunde åtminstone under övergångsåren medföra behov av

ökade arbetskrafter hos flera om ej hos alla länsstyrelser. Härav synes kunna

dragas den slutsatsen, att kommittén räknat med åtminstone viss utökning

av arbetskrafterna hos länsstyrelserna. Att en centralisering under ett visst

ämbetsverk, som måhända redan besitter viss sakkunskap och erfarenhet på

området, skulle tarva en lika kostsam utökning av arbetskrafterna, torde tyd-

ligtvis ej behöva bliva fallet.

Centraliseringstanken har för övrigt icke varit främmande för dem, som

sysslat med förevarande frågas lösning.

Redan ar 1885 var man salunda inne pa berörda tanke. Vid angivna års

riksdag väcktes nämligen en motion i ämnet av innehåll, bl. a., att hithörande

lörvaltningsuppgifter skulle överlåtas åt en 'överstyrelse eller överinålsman’.

Det tillfälliga utskott inom andra kammaren, till vilket motionen hänvisades,

ansag också, att besväret kunde medhinnas av något av de redan befintliga

centrala ämbetsverken, utan att dock utskottet vore berett uppgiva, vilket äm­

betsverk i sådant hänseende vore det lämpligaste (sid. 81 och ff. i 1903 års

förslag). En dylik centralisering är, som bekant, numera genomförd vad an-

gar saväl sjukkassor som understödsföreningar, och har för bägge slagen av

dessa sammanslutningar, såsom redan antytts, socialstyrelsen utsetts att vara

tillsynsmyndighet.

För den händelse en centralisering, som här antytts, skulle beslutas, upp-

komme frågan till vilket ämbetsverk, de med stiftelser förknippade ämbets-

uppgifter skola förläggas.

Såsom av intresse i detta sammanhang må till en början citeras, vad depar-

tementalkommitterade i sitt den 31 december 1912 avgivna betänkande i vad

det avser förslag till socialstyrelse, (11:3, sid. 130) i saken anföra.

Huru mångskiftande ^de ändamål än kunna vara, som med dylika stiftelser

avses, så har dock flertalet det gemensamma syftet att ekonomiskt bispringa de

sämre lottade. De måste därför i regel anses hava en utpräglat social karak­

tär. Denna framträder tydligast med avseende på sådana grupper som stif­

telserna för egentlig fattigvård och pensionering, vilkas uppgifter direkt falla

(P0111 ramen för den sociala förvaltningens verksamhet. Kommittéerna finna

därför ock lämpligast, att allmänna ärenden rörande milda stiftelser o. d. insti­

tutioner förläggas till denna förvaltning.’

Socialstyrelsen har, såsom redan förut antytts i egenskap av tillsynsmyn­

dighet för understödsföreningar ofta fått taga ställning till frågan, huruvida

i vissa fall förelegat en understödsförening, en stiftelse, eller annat slag av

rättsbildning. Styrelsen har härigenom kommit att i viss mån bidraga till

uv^c]anc^ aX rättspraxis beträffande frågan om en anstalt är att anse såsom

stiftelse eller icke. Stundom har även inträffat, att vederbörande länsstyrelse

hänvisat ärenden, varom här är fråga, till socialstyrelsens bedömande.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Slutligen må framhållas, att det icke sällan förekommer, att en stiftelse

ingår i eller eljest förvaltas i omedelbart eller nära samband med en pensions­

kassa eller annan understödsförening eller ock med en sjukkassa eller att de

annars på ett eller annat sätt äro med varandra nära förbundna. Detta har

också uppmärksammats vid utarbetandet av 1903 års förslag, där det a sid.

92 yttras: 'De vanliga pensions- och sjukkassorna, som äro grundade på av­

gifter av delägarna, äro icke stiftelser utan föreningar. Intet hindrar emeller­

tid, att en dylik kassa delvis kan vara en stiftelse, t. ex. om den har en grund­

fond, vilken blivit given till sådant ändamål under villkor, som stå i överens­

stämmelse med stiftelsebegreppet.’ Detta ävensom vissa delar av det tidigare

anförda leder tanken på en eventuell centralisering under samma myndighet av

stiftelser och övriga här ovan berörda rättsbildningar.’

Riksräkenskapsverket utlåter sig i samma riktning:

'Med hänsyn till vad socialstyrelsen anfört i sitt ovan angivna utlåtande

förefaller det riksräkenskapsverket, som om stadfästelse av stadgar för stif­

telse lämpligen borde i regel ske efter prövning av bemälda styrelse. En så­

dan anordning skulle bättre än prövning hos de särskilda länsstyrelserna till­

godose kravet på enhetlighet vid bedömandet av stiftelses rätt att vinna offent­

ligt erkännande.

Vad tillsynen å stiftelserna beträffar, symes densamma lämpligen böra for­

läggas antingen till socialstyrelsen eller till riksräkenskapsverket. Bada dessa

ämbetsverk hava sig ålagd tillsyn, det förra över sjukkassor och understöds­

föreningar och det senare över statens redogörare, och det låter sig val göra, att

de inspektioner, som av dessa verks ombud nu verkställas, kombineras med

undersökningar av registrerade stiftelsers förvaltning. Räkenskaperna eller

efter fastställda formulär upprättade sammandrag av desamma lära böra inga

till den kontrollerande myndigheten.’ I

I likhet med socialstyrelsen anser jag, att såväl fastställande av stadgar som

utövande av den offentliga tillsym, vilken enligt förslaget skall anordnas, bör

ankomma å en för hela riket gemensam myndighet. Härigenom vinnes uppen­

barligen en önskvärd enhetlighet i behandlingen av hithörande frågor, ävensom

möjlighet att minska kostnaderna för dessa anordningars genomförande. Här­

vid må erinras, att de beträffande såväl sjukkassor som understödsföreningar

gällande lagbestämmelser innebära, att dessa sammanslutningar skola registre­

ras hos och stå under tillsyn av en för hela riket gemensam myndighet.

I departementsförslaget hava icke upptagits några närmare bestämmelser

rörande den myndighet, som skall hava att fastställa stadgar för stiftelse och

utöva tillsyn över vissa av dem. Likasom i vissa andra fall Kungl. Maj:t

erhållit befogenhet att utse tillsynsmyndighet, torde även i fråga om stiftelser

böra åt Kungl. Maj:t överlämnas att i detta avseende meddela erforderliga be­

stämmelser. Ehuru alltså något stadgande härom icke ingår i lagförslaget,

har jag likväl ansett denna betydelsefulla fråga böra i detta, sammanhang

komma under övervägande. För min del har jag, efter prövning av olika sätt

för en lösning, kommit till det resultat, att med statsförvaltningens nuvarande

organisation socialstyrelsen är den ämbetsmyndighet, som är bäst lämpad att

vara tillsynsmyndighet för stiftelser. Härvid kommer särskilt i betraictande,

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

29

utt detta ämbetsverk redan är tillsynsmyndighet för sjukkassor och under­

stödsföreningar.

Att meddela lov för statens verk eller myndighet att vara styrelse för stif­

telse tillkommer enligt sakens natur Kungl. Maj:t. Emellertid torde det vara

av praktiska skäl önskvärt, att, på sätt kommittén föreslagit, Kungl. Maj:t

må äga att beträffande särskilda slag av stiftelser uppdraga åt viss myndig­

het att lämna sådant lov. Sålunda skulle det t. ex. kunna uppdragas åt univer­

sitetskanslern att avgöra, huruvida universitet bör mottaga stiftelse till för­

valtning.

Stiftare kan var och en vara, som äger förmåga att avgiva en rättslig vilje- Stiftaren.

förklaring. Såväl fysiska personer, en eller flera gemensamt, som juridiska per­

soner, t. ex. bolag och föreningar, kunna alltså upprätta stiftelser. Bestämman­

det av stiftelseändamålet och anslåendet av stiftelseförmögenheten kunna vara

fördelade på olika personer. Det kan sålunda inträffa, att en person anslår

medel till ett ändamål, som han uppdrager åt en annan att bestämma. Den

verkliga stiftaren är då den, som anslagit medlen, och icke den, som endast på

den förres uppdrag medverkat till stiftelsens uppkomst. Annat blir förhållan­

det, om medel skänkas till en person för att av denne användas till upprättande

av en stiftelse, såsom exempelvis ganska ofta är händelsen med hedersgåvor vid

minnesfester o. d. Den viljeförklaring, genom vilken medlen anslås åt stiftelsen

och dennas ändamål i sista hand bestämmes, utgår då från den, som mottagit

gåvan, och han är således stiftaren.

Enligt kommitténs förslag fordrades för uppkomsten av en stiftelse att egen- Stiftelse-

dom blivit överlåten’. Kommittén anför till utveckling av sin ståndpunkt här-

utinnan:

'Stiftelseförmögenheten måste vid en fullbordad stiftelse vara överlåten på

stiftelsen och alltså hava avskilts från det förmögenhetsområde, egendomen

förut tillhörde. För uppkomsten av en stiftelse är det icke tillräckligt, att egen­

dom avsatts för ett uppgivet ändamål under sådana villkor, att den, som härom

förordnat, fortfarande är ägare av densamma och kan återkalla bestämmelsen

om dess användning. Om sålunda t. ex. inom ett bolag visst belopp disponeras

till en pensionsfond för bolagets arbetare, utan att bolaget avstår från ägande­

rätten till beloppet, uppkommer icke någon stiftelse.

Den. till en stiftelse anslagna förmögenheten kan emellertid enligt sakens

natur icke i egentlig mening övergå i stiftelsens ägo, innan stiftelsen erhållit

förmåga att förvärva rättigheter. Den slutliga övergången sker alltså först

i och med det, att stiftelsen bliver en självständig rättspersonlighet, och intill

den tiden är överlåtelsen såtillvida villkorlig, som den icke kan fullbordas, med

mindre stiftelsen i nämnda bemärkelse kommer till stånd. Redan dessförinnan

kän emellertid stiftelseegendomen avskiljas från stiftarens förmögenhetsområde

på sådant sätt, att han icke vidare kan återkalla sitt förordnande. Enligt kom­

mitténs uppfattning bör såsom en betingelse för stiftelses förvärv av rätts-

personlighet uppställas den fordran, att överlåtelse i denna mening ägt rum.

Vad härför erfordras, beror av förhållandena i olika fall. Har stiftelse upp­

rättats genom testamente, uppfylles den angivna förutsättningen i och med

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

stiftarens frånfälle. I andra fall åter torde överlämnande av egendomen i en

eller annan form vara behövligt. Utgöres stiftelseförmögenheten av lösegen­

dom, skall själva egendomen överlämnas till någon person för stiftelsens räk­

ning, och likaså bör, då fast egendom anslagits till stiftelse, skriftlig överlåtel­

se å egendomen hava för stiftelsens räkning omhändertagits av annan än stif­

taren.’

Kommittén var icke enhällig beträffande förevarande fråga. Två av dess

ledamöter, herrar Hasselrot och Åkerman, anförde i särskilt yttrande:

’Enligt den i 1 § av förslaget till lag om offentligen erkända stiftelser upp­

ställda definitionen uppkommer stiftelse därigenom, att egendom överlåtes att

stadigvarande förvaltas för främjande av ett särskilt ändamål. Uppenbarligen

avses här överlåtelse av äganderätt likasom klart är, att överlåtelsen tankes

ske just till stiftelsen, vilken i och genom överlåtelsen kommer till stånd, och

icke till tredje man för stiftelsens räkning. Enligt förslagets 3 § kan emellertid

stiftelse, innan den blivit offentligen erkänd, icke förvärva rättigheter. Ifråga­

varande båda stadganden äro följaktligen mot varandra stridande. Denna

deras inbördes oförenlighet har kommittén visserligen sökt bortförklara genom

följande motivering: ’Den till en stiftelse anslagna förmögenheten kan--------

enligt sakens natur icke i egentlig mening övergå i stiftelsens ägo, innan stif­

telsen erhållit förmåga att förvärva rättigheter. Den slutliga’ (egentliga?)

'övergången sker alltså först i och med det, att stiftelsen bliver en självständig

rättspersonlighet.’ Då emellertid varken denna motivering eller vad i övrigt

inom kommittén anförts kan anses såsom ett tillfredsställande försvar för av­

fattningen av 1 §, hava vi icke kunnat biträda kommitténs förslag härutinnan.

Vi hava i stället föreslagit, att 1 § måtte erhålla följande, jämväl i övrigt något

ändrade lydelse: ’Har någon förordnat om överlåtelse av egendom att stadig­

varande förvaltas för främjande av ett särskilt ändamål, och vinner den stif­

telse, om vilken sålunda förordnats, offentligt erkännande enligt denna lag, då

skola för stiftelsen gälla de föreskrifter, som av stiftaren meddelats, där ej här

nedan eller eljest i lag annorledes stadgas.’

I överensstämmelse med denna vår uppfattning av stiftelsebegreppet hava

vi därjämte hemställt, att i förslaget måtte upptagas en bestämmelse, enligt

vilken förordnande om stiftelse ’inter vivos’ må återkallas, intill dess stiftelsen

vunnit offentligt erkännande.’

Utkastet ansluter sig till den av herrar Hasselrot och Åkerman intagna

ståndpunkten.

Enligt svensk rätt torde gälla, att ett förordnande om stiftelse icke i och för

sig är för stiftaren bindande. Har stiftaren bestämt om den anslagna egendo­

mens förvaltning och till vederbörande förvaltningsorgan överlämnat egen­

domen, är han givetvis icke berättigad att återkräva densamma. Har han

däremot icke sålunda överlämnat egendomen, lärer han icke kunna förpliktas

att fullgöra förordnandet. Härutinnan avser departementsförslaget icke att

göra ändring i vidare mån än som betingas därav, att enligt förslaget stiftelse

skall kunna erhålla stadfästelse, även om någon överlåtelse av egendom icke

ägt rum. Då en stadfästelse vore meningslös, därest garanti icke funnes för

att stiftelsen kunde träda i verksamhet, har föreslagits, att förordnandet icke

må av stiftaren återkallas, sedan stadfästelse erhållits.

32

Kungl. May.ts proposition nr SS.

kunna tjäna såsom stadgar för stiftelsen. Lever stiftaren, kan han bidraga

härtill. I annat fall torde stadgarna böra komma till stånd under samverkan

mellan tillsynsmyndigheten och de personer, vilka på stiftarens uppdrag

om-

händerhava eller skola komma att omhänderhava de till stiftelsen anslagna

medlen eller eljest hava befattning med stiftelsen. Den utveckling, stiftarens

förordnande sålunda erhåller, skall gå ut på att förtydliga och fullständiga de

bestämmelser, som innehållas i förordnandet, samt härigenom giva ett så klart

och lämpligt uttryck som möjligt åt vad stiftaren åsyftat. Däremot får den

omarbetning, stiftarens föreskrifter underkastas, icke gå så långt, att stad­

garna i något avseende komma i strid med stiftarens uttalade vilja. Endast

med hans begivande kan i sådant sammanhang någon saklig ändring vidtagas

i vad han föreskrivit.

Stiftelses Den verksamhet, som avser att förverkliga en stiftelses ändamal, utövas ge-

styrdse. nom stiftelsens organ, i första rummet dess styrelse. Att en styrelse finnes, är

en oundgänglig förutsättning för stiftelsens handlingsförmåga. Styrelsen kan

bestå av en eller flera personer. Rörande dess sammansättning har stiftaren

stundom meddelat föreskrifter, och bestämmelser därom skola ingå i stadgar­

na. Styrelsen kan vara för stiftelsen särskilt inrättad, eller ock kan uppdraget

att vara styrelse hava överlämnats åt nagon förut befintlig organisation, exem­

pelvis en statsmyndighet, en kommunal myndighet eller styrelsen för ett bolag,

för en förening, för en annan redan befintlig stiftelse eller för en inrättning.

I senare fallet behövas inga särskilda stadganden angående styrelsens tillsät­

tande och komplettering, utan detta sker då i den ordning, som är bestämd för

ifrågavarande organisation. Reglerna för utseende av styrelse i de stiftelser,

där särskild styrelse är inrättad, äro i nutida praxis av mycket växlande be­

skaffenhet. Ofta är ledamotskap i styrelsen bundet vid viss befattning i sta­

tens eller annans tjänst. Någon valförrättning kräves då icke, om en dylik

ledamotsbefattning är ledig, utan den besättes i och med det att förutsättningen

för ledamotskapet kommer till stånd. I andra fall åter erfordras särskilt sty­

relseval. Detta kan tillgå på olika sätt. Valet av en eller flera blandade sty­

relseledamöter, stiftaren icke själv utsett, kan sålunda vara uppdraget åt vissa

utanför stiftelsen stående enskilda personer, korporationer, myndigheter eller

andra, eller ock kan valet vara överlåtet åt nagot särskilt stiftelseorgan, i all­

mänhet så, att styrelsen, sedan den en gång blivit tillsatt, äger att komplettera

sig själv.

Styrelsens

Styrelsen äger att företräda stiftelsen såväl i det yttre som i det inre. Den-

befogenhet.

^ styreisens befogenhet är principiellt oinskränkt, men kan begränsas genom

de på grund av stiftarens förordnande eller eljest för stiftelsen gällande före­

skrifter. Inom de gränser, dessa föreskrifter må angiva, äger styrelsen att slu­

ta avtal å stiftelsens vägnar och sålunda förvärva rättigheter åt stiftelsen eller

ikläda densamma skyldigheter, att själv eller genom ombud söka, kära och svara

för stiftelsen inför domstolar och andra myndigheter samt att förvalta stiftelse­

egendomen och använda dess avkastning för stiftelsens ändamål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Dessa uppdrag kunna emellertid vara fördelade på olika händer och delvis

Andra

aven tillhöra andra stiftelseorgan än styrelsen. Sådana förekomma nämligen

itifteUeor-

i växlande gestalt inom olika stiftelser. Ett vanligt förhållande är, att enligt

stadgarna rätten att utse de personer, som skola atnjuta fördelar av stiftelsen,

är skild från förvaltningen och uppdragen åt särskilda organ. Stundom före­

kommer även, att utbetalningen av stiftelsemedlens avkastning till de utsedda

mottagarna därav sker genom andra personer än dem, som hava förvaltningen

om hand, detta i synnerhet i det fall, att stiftelsens ändamål helt eller delvis

hänför sig till annan ort än den, där stiftelseförmögenheten förvaltas.

Redovisningen för stiftelses förvaltning sker enligt de regler, som stiftelsens

liedovis-

stadgar angiva eller som eljest blivit i laga ordning bestämda. Om statens

ningen.

verk eller inrättning är styrelse för stiftelsen, har verket eller inrättningen att

redogöra för detta uppdrag på sätt för verket eller inrättningen med hänsyn

till dess övriga åligganden är stadgat eller Kungl. Maj :t föreskriver. Likaså

äger för myndighet, som förvaltar kommuns medel, vad beträffande redovis­

ning inför kommunen i allmänhet är stadgat giltighet jämväl i det fall, att

myndigheten är styrelse för stiftelse. Härutöver synes såsom en allmän be­

stämmelse böra angivas, att om jämlikt de för stiftelser gällande föreskrif­

ter annan än styrelsen skall ombesörja uppbörd eller utbetalning av stiftelsen

tillhöriga medel, denne är pliktig att till styrelsen avgiva redovisning för

uppbörden eller utbetalningen, där ej redovisningsskyldighet i annan ordning

åligger honom. Beträffande stiftelser i allmänhet torde det i övrigt böra ankom­

ma på stadgarna att i detta ämne meddela bestämmelser. För flertalet stiftel­

ser av allmännyttig beskaffenhet upptager departementsförslaget i likhet med

kommittéförslaget och utkastet särskilda föreskrifter angående tillsyn å deras

förvaltning och skyldighet att redovisa för densamma.

Enligt kommitténs förslag skulle under vissa förutsättningar statsverket el­

ler kommun svara för stiftelses medel, därest statlig resp. kommunal myndighet

utgjorde styrelse för stiftelsen.

Till utveckling av sitt förslag härutinnan anförde kommittén:

'Särskilda rättsverkningar skola enligt kommitténs förslag vara förenade där­

med, att styrelse för stiftelse utgöres av vissa statens eller kommunens organ.

• stlitelse> som salunda omhändertagits av det allmänna, har nämligen där­

igenom kommit i sa nara förhållande till staten eller vederbörande kommun,

att denna enligt kommitténs mening bör svara för stiftelsens medel.

badan ansvarighet skall enligt förslaget åligga staten, då stiftelse förvaltas

av statens verk eller inrättning.

T

a

eiler- ejlskilda tjänstemän utgöra en stiftelses styrelse, skall

däremot detta icke medföra ansvar för staten. Dylikt ansvar måste nämligen

förutsatta att överordnad myndighet givit tjänsteman lov att mottaga u^p-

draget, och att detta forty bundits vid tjänsten, varav åter skulle följa, att det

för tjänstemännen vore en tjänsteplikt att fullgöra de skyldigheter, som ålåge

honom såsom styrelseledamot, samt att hans görande och låtande i detta hän-

seende skulle bedömas efter samma straffrättsliga och processuella regler, som

eljest galide for honom sasom tjänsteman. Här mötes man emellertid av stora

Bihang till riksdagens protokoll 19S8.

1 samt. 66 häft. (Nr 88).

Statens eller

kommuners

ansvarighet

för stiftel­

sers medel.

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

svårigheter. Erfarenheten visar, att stiftelsers styrelser stundom sammansät­

tas av tjänstemän ur olika kategorier, civila, militära eller ecklesiastika, och

möjligheten av dylika kombinationer måste i alla händelser tagas i betraktande

av lagstiftningen. Därest styrelsemedlemmar, som vore tjänstemän, skulle

ansvara, en var så, som det vore föreskrivet för honom i denna egenskap, skulle

detta sålunda kunna leda till, att styrelsens samfällda förvaltning på en gång

komme att prövas av olika myndigheter, vilket icke vore lämpligt. Oavsett

huruvida i övrigt övervägande skäl tala för, att nämnda styrelser skola handla

under tjänstemannaansvar, har därför kommittén funnit dem böra i förslaget

likställas med styrelser av privata personer. Liknande praktiska svårigheter

föreligga visserligen icke, da en tjänsteman ensam har en stiftelses förvaltning

åt sig uppdragen, men det har synts kommittén oegentligt, att en styrelse, be­

stående av en tjänsteman, skulle anses handla å tjänstens vägnar, under det att

ledamöterna i en annan styrelse, som vore sammansatt av tva eller tlera tjän­

stemän, kanske i samma ställning som den förstnämnde, vid fullgörande av

uppdraget betraktades såsom enskilda personer. Ännu mindre kan tvivel rada

om. att styrelser, som delvis bestå av enskilda personer, äro att behandla så­

som enskilda.

_

.

Däremot erhåller stiftelses förvaltning otvivelaktigt en offentlig karaktar,

då den övertages av ett statens verk eller en statens inrättning. Att Kungl.

Maj:ts lov skall inhämtas, innan förvaltningen sålunda göres till en offentlig

angelägenhet, synes höra till god ordning och blir en oeftergivlig fordran, om

den av kommittén föreslagna rättsverkan i fråga om ansvarigheten för stif­

telsens medel skall förenas med ett sådant ordnande av förvaltningen

Kommittén har trott goda skäl tala för dess förslag i detta hänseende En

stiftelse torde icke gärna på grund av Kungl. Maj:ts beslut emottagas till all­

män förvaltning, utan att stiftelsen omedelbart eller medelbart bidrager till

fyllande av ett statsändamål. Även för staten är det då av vikt, att stiftelse­

medlen bibehållas, och det är sålunda icke någon för det allmännas intressen

främmande förpliktelse, som ålägges statsverket genom ansvarigheten för dessa

medel. Det synes ock riktigt, att då en stiftelse blivit erkänd såsom ägande

sådan betydelse, att dess förvaltning skall ske genom statens organ, stiftaren

och andra, som av stiftelsen hava intresse, böra hava visshet om, att den för­

valtning staten anordnat för stiftelsen, är fullt betryggande. Den förmån, av

vilken dylika stiftelser alltså komma i åtnjutande, torde icke vara oförtjänt

och kan verka såsom uppmuntran till nya stiftelser i allmännyttigt syfte. Jäm­

väl ur praktisk synpunkt är det lämpligt, att då stiftelsemedlen förvaltas till­

sammans med statsmedel, de likställas med dessa. Anordnandet av förvalt­

ningen och redovisningen kan härigenom underlättas och förenklas.

Samma skäl, som åberopats till stöd för förslaget om statsverkets ansvarig­

het för vissa stiftelsers medel, tala till förmån för den av kommittén vidare

ifrågasatta bestämmelsen, att om drätselkammare, kommunalnämnd, fattig-

vårdsstyrelse, kyrkoråd, skolråd, gemensamt kyrko- och skolråd, lasarettsdirek-

tion eller annan myndighet, som förvaltar kommuns, församlings eller lands­

tings medel, är styrelse för stiftelse, kommunen, församlingen eller landstinget

skall ansvara för stiftelsens medel. Att kommittén begränsat sitt förslag till

penningförvaltande myndigheter, äger sin förklaring däri, att de praktiska

skälen för en lika ansvarighet i fråga om kommunala och andra dylika medel,

å ena samt stiftelsemedel, å andra sidan, icke framträda med samma styrka

i det fall, att stiftelse anförtrotts åt en myndighet, vilken icke har nagra all­

männa medel under förvaltning.

....

Kommittén har icke lämnat obeaktat, att den ansvarighet, som salunda skulle

övertagas av de större eller mindre kommunerna — landstingsområden och för­

samlingar härunder inbegripna — mången gång torde erhålla betydlig om-

I\ un yl. Maj :ls projnixitiun nr S.l.

fattning. Eu mycket stor (lel av befintliga stiftelser inom landet är nämligen

anförtrodd åt kommunala myndigheter, och så torde bliva händelsen även med

de stiftelser, som framdeles upprättas. Detta förhållande synes emellertid icke

böra ingiva några större betänkligheter. Dels skulle det nämligen bero på

kommunerna själva att begränsa ansvarighetens omfång, i det att enligt kom­

mitténs förslag en dylik kommunal myndighet endast med kommunens lov, lik­

som ett statens verk eller en statens inrättning blott med Kungl. Maj:ts tillstånd,

skulle fa vara styrelse för stiftelse; och det kan tagas för givet, att kommu­

nerna skulle utöva denna prövningsrätt med sådan omtanke, att de icke komme

att genom sina myndigheter omhändertaga stiftelser i andra fall, än då risken

motsvarades av det gagn stiftelserna medförde. Dels låge det i kommunernas

eget skön att genom lämpligt val av medlemmar i de kommunala styrelserna

och annorledes tillse, att förvaltningen bleve så betryggande som möjligt, och

om de vanliga reglerna för den kommunala administrationen och redovisningen

icke syntes vara tillfyllest, vore det kommunerna obetaget att med hänsyn till

stiftelser meddela särskilda bestämmelser, därest de ej strede mot lag eller

stiftarnas föreskrifter. Då vådan av ansvarigheten alltså kunde, om icke upp­

hävas, likväl väsentligt förminskas, torde det ej heller behöva befaras, att kom­

munerna på grund av densamma skulle i större utsträckning vägra att låta sina

myndigheter mottaga allmännyttiga stiftelser till förvaltning, och att något av­

sevärt antal sådana stiftelser måhända skulle av denna anledning gå om intet.

De olägenheter, som någon gång kunde följa av det föreslagna stadgandet,

synas i allt fall kommittén mer än väl uppvägas av den stora och viktiga för­

delen, att en högst betydlig del av stiftelserna inom landet sålunda erhölle en

väl tryggad, till nya allmännyttiga stiftelser uppmuntrande ställning.

Om ett statens verk. eller en statens inrättning eller en penningförvaltande

kommunal myndighet icke fått endast åt sig uppdraget att vara styrelse för

stiftelse, utan detta uppdrag utövas av två eller flera sådana myndigheter eller

anstalter gemensamt, eller jämte dylik myndighet eller anstalt finnas annan

eller andra styrelseledamöter, är stiftelsens förvaltning icke i lika hög grad av

offentlig karaktär. Den. organisation, som är styrelse för stiftelsen, utgör då

icke något förut befintligt statens eller kommunens organ, vilket utan rubb­

ning av denna sin ställning fått stiftelsens förvaltning sig anförtrodd, utan har

för berörda ändamål.bildats en särskild organisation, vilken, även om den helt

och hållet eller delvis består av organ för staten eller kommunen, dock icke

själv utgör något omedelbart sådant. En dylik styrelse bör därför enligt

kommitténs uppfattning betraktas såsom enskild, och detta desto hellre som de

förut påvisade praktiska svårigheter, vilka framträda, om en styrelse, däri en

eller flera tjänstemän ingå, skulle anses för annat än en enskild styrelse, kunna

göra sig gällande även med hänsyn till styrelser, sammansatta på det sätt nu

är i fråga. Dessa styrelser skola alltså icke behöva Kungl. Maj:ts eller kom­

munens tillstånd att mottaga uppdraget, och någon skyldighet för statsverket

eller kommunen att svara för stiftelsernas medel inträder icke.

Ansvarighet för stiftelsers medel torde emellertid böra åligga kommun, för­

samling eller landsting jämväl i det fall, att någon av berörda korporationer

själv utsett styrelse för en åt densamma anförtrodd stiftelse, och detta oavsett

huru styrelsen är sammansatt. Det skulle eljest kunna förekomma, att en

kommun, en församling eller ett landsting, som fått en stiftelse till sig över­

lämnad med uppdrag att bestämma dess organisation, väl funne stiftelsen vara

av den betydelse, att den borde mottagas, men för att undgå ansvarigheten för

stiftelsens medel icke läte den tagas om händer av någon bland sina penning­

förvaltande myndigheter, utan tillsatte en särskild styrelse för sådant ändamål.

Syftet med den av kommittén föreslagna bestämmelsen om kommuners, för­

samlingars och landstings ansvarighet för vissa stiftelsers medel skulle härige-

36

Kungl. Maj ds proposition nr 83.

nom kunna till stor del förfelas. Dylik ansvarighet torde dessutom lika väl

vara på sin plats med hänsyn till nu ifrågavarande stiftelser.

Enligt kommitténs förslag skall alltså statsverket ansvara för medel, till­

höriga stiftelse, vilkens styrelse utgöres allenast av något statens verk eller

någon statens inrättning, som med Kungl. Maj:ts tillstånd mottagit detta upp­

drag. Liknande ansvarighet skall åligga kommuner, församlingar och lands­

ting beträffande medel, som tillhöra stiftelser, för vilka antingen någon kom­

munens, församlingens eller landstingets penningförvaltande myndighet ensam

och med kommunens, församlingens eller landstingets lov, är styrelse, eller ock

kommunen, församlingen eller landstinget utsett styrelse.

De i utkastets 8—10 §§ intagna bestämmelser stå i full överensstämmelse

med kommittéförslaget utom därutinnan, att enligt utkastet statsverket eller

kommun skall svara för stiftelses medel jämväl då lov givits åt två eller flera

statens verk eller inrättningar resp. två eller flera medelsförvaltande kommu­

nala myndigheter att gemensamt vara styrelse för stiftelse. Därjämte har för

det fall, att lov givits av flera kommunala samfälligheter, i utkastet stadgats,

att dessa skola en för alla och alla för en svara för stiftelsens medel.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i sitt yttrande över utkastet uttalat den

uppfattningen att det icke vore behövligt att låta statsverket eller kommun

drabbas av ansvar för stiftelses medel annat än efter allmänna rättsgrunder.

I övrigt hava mot utkastets bestämmelser i förevarande avseende framställts

följande erinringar.

Riksräkenskapsverket anför:

'Enligt de föreslagna bestämmelserna i § 8 skulle statens verk eller inrättning

ej utan Konungens lov få vara styrelse över stiftelse. Till undvikande av

tvekan bör enligt riksräkenskapsverkets mening även angivas, att verk eller

inrättning ej heller må utan sådant tillstånd omhänderhava stiftelses till­

gångar och förvaltning.

Vad beträffar det i paragrafen föreslagna stadgandet om statens ansvarighet

för stiftelses medel bör en sådan bestämmelse icke utfärdas, förr än anordnin­

gar vidtagits för att alla nu avsedda medel bliva föremål för en effektiv kon­

troll. För närvarande förekommer nämligen att statsmyndigheter omhänder­

hava fondmedel, som icke redovisas i de till riksräkenskapsverket ingående rä­

kenskaperna. Såsom ett typiskt exempel härpå må nämnas vissa slag av. fond­

medel, som domkapitlen omhänderhava. Skall emellertid staten ataga sig an­

svarigheten för nu åsyftade medel, bör redovisning för desamma ingå till riks­

räkenskapsverket, såvida icke i undantagsfall särskilda skäl anses ^böra för­

anleda avvikelse från denna regel. I sistberörda fall bör likväl från statens

sida tillses, att medlen på annat sätt bliva föremål för en effektiv kontroll. .

Bestämmelsen i sista stycket av § 8 angående lämnande av uppdrag åt viss

myndighet att meddela i paragrafen angivet tillstånd anser riksräkenskaps­

verket böra utgå med hänsyn till de ekonomiska konsekvenser ett sådant bemyn­

digande skulle kunna medföra för statsverket.’

Statskontoret yttrar:

'Det i § 8 förekommande uttrycket »svare statsverket för stiftelsens medel»

lärer icke kunna tolkas annorlunda än att staten skulle gent emot stif­

telsen vara ersättningsskyldig för förlust,, som uppkommit icke endast ge­

nom brottsligt förfarande såsom olovligt tillgrepp, förskingring o. d., samt

straffbar vårdslöshet eller försummelse av ämbetsverket eller . någon dess

tjänsteman, utan även genom att en viss kapitalplacering, som vid dess verk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

37

ställande icke kunde lämna rum för anmärkning, sedermera visar sig medföra

nedgång i valutans värde. En dylik ansvarsskyldighet måste statskontoret

pa det bestämdaste motsätta sig. Beträffande annan styrelse för stiftelse är

föreslaget, att sadan styrelse skall svara för skada, som uppkommit genom

överträdelse av lagen eller de för stiftelsen gällande föreskrifter ävensom för

skada, som uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndats stiftelsen. Det torde

under mga förhållanden böra ifrågasättas, att statsmyndighetens ansvar för

anförtrodda medel skall sträckas längre.

-Då fråga är om statens verk eller inrättning torde emellertid så betryggan­

de former för vården och förvaltningen av en stiftelses medel vara för handen,

att det synes vara tillräckligt, att dylika medel beträffande ansvaret för för­

valtningen likställas med andra under statsmyndigheten ställda medel.’

Länsstyrelsen i Kristianstads län utlåter sig:

§ 10 skall kommun, församling eller landsting, som utsett styrelse

för stiftelse svara för stiftelsens medel. Lämpligheten av denna bestämmelse

synes länsstyrelsen kunna ifrågasättas. Kommitterade, som utarbetade 1903

ars förslag, synas hava. utgått ifrån, att kommunen, församlingen eller lands­

tinget jämväl fatt sig stiftelsen anförtrodd. I ett sådant fall kan ju stadgandet

vara väl motiverat. Fall torde emellertid ej så sällan förekomma då enligt

statuterna styrelsen skall utses av kommunal representation utan att denna i

övrigt har något att skaffa med stiftelsen. I denna anordning kan ju ligga en

fördel för stiftelsen, vilken fördel stiftelsen emellertid måhända kan gå miste

om, därest kommunen resp. församlingen eller landstinget genom utseende av

styrelse skall ådraga sig ansvar för stiftelsens medel.’

Stadsfullmäktige i Gävle yttra:

’Det är icke föreskrivet, att stadgarna i deras helhet skola underställas de

kommunala myndigheternas beslutanderätt. Har en donation lämnats till en

stad med villkor exempelvis, att den skall förvaltas av dess drätselkammare

men under sådana förhållanden i övrigt, att donationen faller under lagstift­

ningen om stiftelser, böra andra föreskrifter för dess förvaltning icke få fast­

ställas än sådana, som godkänts av stadsfullmäktige.’

Magistraten i Söderhamn anför:

Här i staden förekomma stiftelser, vilkas styrelser enligt givarnas före­

skrifter utgöras av ordförandena i vissa av stadens kommunala myndigheter.

Då stadsfullmäktige mottagit stiftelsernas tillgångar att förvaltas i enlighet

med bestämmelserna i de respektive gåvobreven, borde staden i dessa fall

lika väl som i de i § 9 av förslaget omförmälda fallen vara ansvarig för stif­

telsernas medel. Med den avfattning nämnda paragraf har torde detta dock

näppeligen vara förhållandet. På grund härav och enär likartade fall med all

sannolikhet förefinnas inom andra kommuner, föreslår magistraten, att para­

grafen erhaller en sadan lydelse, att den omfattar jämväl ifrågavarande stif­

telser.’

I likhet med kommittén och på de av denna anförda skäl anser jag, att stats­

verket bör svara för stiftelses medel, da Kungl. Maj :t givit statens verk eller

inrättning lov att vara styrelse för stiftelsen. Genom meddelande av dylikt

lov måste staten anses hava gent emot stiftaren åtagit sig svara för stiftelse­

egendomens fortvarande bestand. Att sa sker torde ligga i sakens natur och

för övrigt stå i överensstämmelse med rätt och billighet.

Vid meddelande av lov, varom här är fråga, måste uppenbarligen förutsättas,

att Kungl. Maj:t beaktar, att verkets eller inrättningens förvaltning är eller

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

varder underkastad effektiv kontroll. I detta samband vill jag erinra, att

riksdagens år 1926 samlade revisorer beträffande domkapitlens medelsför­

valtning uttalat önskvärdheten av att samtliga av domkapitel omhänderhavda

medel bleve underkastade vederbörlig räkenskapsgranskning samt att riksdagen

i skrivelse den 23 mars 1926 förklarat sig dela den av revisorerna uttalade

uppfattningen. Denna fråga är för närvarande föremål för utredning inom

vederbörande departement.

Nu ifrågasatt ansvarighet för statsverket bör gälla även för det fall att

lov att vara styrelse meddelats av myndighet, som erhållit Kungl. Maj :ts upp­

drag att giva sådant lov. Då dylikt uppdrag ej lärer lämnas åt annan myn­

dighet än sådan, som förväntas kunna behörigen bedöma, huruvida en effektiv

kontroll är för handen, synas några betänkligheter icke böra möta mot en sådan

anordning.

Av samma skäl, som anförts i fråga om statsverkets ansvarighet, bör kom­

mun, som givit någon sin medelsförvaltande myndighet lov att vara styrelse

för stiftelse, svara för dennas medel.

Enligt kommitténs förslag skulle, såsom nyss berörts, ansvarighet för stif­

telses medel icke åvila statsverket eller kommun, då två eller flera verk eller

inrättningar resp. kommunala myndigheter gemensamt vore styrelse för stif­

telse. Enligt min mening saknas giltig grund för att icke låta ansvarigheten

omfatta även dessa fall, därest verken, inrättningarna eller myndigheterna er­

hållit lov att vara styrelse för stiftelsen. Stiftelsens förvaltning är i sådant

fall i lika hög grad av offentlig karaktär, som när styrelsen utgöres av allenast

ett verk eller en inrättning eller myndighet, och de svårigheter, som må kunna

uppstå med avseende å prövning av de olika verkens, inrättningarnas eller

myndigheternas inbördes ansvar, synas icke vara av beskaffenhet att böra

fritaga statsverket eller kommunen från ansvar för stiftelsens medel.

I likhet med kommittén anser jag kommun, som själv utsett styrelse för

stiftelse, böra svara för förvaltningen av stiftelsens medel. Hava flera kom­

muner givit underlydande medelsförvaltande myndighet lov att vara styrelse

för stiftelse eller själva gemensamt utsett dylik styrelse, böra kommunerna vara

solidariskt ansvariga för stiftelsens medel.

Förändring

I stiftelsebegreppet ligger ett visst mått av oföränderlighet. Grunden för

av

stiftelse,

stiftelsens tillvaro, uppgift och verksamhet är stiftarens vilja, sådan den kom­

mit till uttryck i hans förordnande om stiftelsen. Denna själv kan icke ge­

nom sina organ häri göra någon ändring, om ej annat särskilt föreskrivits.

Och icke heller stiftaren äger någon allmän befogenhet att förändra stiftelsen.

Denna oföränderlighet kan dock icke vara ovillkorlig. Därest på grund av

ändrade faktiska eller rättsliga förhållanden det med en stiftelse åsyftade än­

damålet icke kan vinnas eller stiftelsen med den organisation, densamma er­

hållit, icke längre kan verka för detta ändamål, bleve stiftelsens upphörande en

nödvändig följd, därest ändring i ena eller andra hänseendet ej finge ske. Även

i andra fall kan jämkning i gällande föreskrifter beträffande en stiftelse ut­

göra en förutsättning för att stiftarens avsikter med stiftelsen skola kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

39

fullföljas. Att erforderliga ändringar då få vidtagas, synes bäst överensstäm­

ma med de intressen, som äro förbundna med stiftelsen, och torde även i regel

kunna anses överensstämma med stiftarens vilja. Hos oss hava ock dylika änd­

ringar städse ansetts kunna vinnas genom beslut av Kungl. Maj:t. Denna

Kungl. Maj:ts befogenhet att medgiva ändring av stiftelse, den s. k. permu-

tationsrätten, torde grunda sig på den Konungen i regeringsformens § 89 till­

erkända allmänna ekonomiska lagstiftningsrätten.

Kommittén upptog i sitt förslag närmare bestämmelser om permutationsrät-

tens utövande, och var kommitténs ståndpunkt härutinnan i korthet följande.

I fråga om stiftelser, som ännu icke vunnit offentligt erkännande, skulle någon

permutation av stiftelseändamålet icke förekomma, utan om detta lade hinder i

vägen för stiftelsens erkännande, komme stiftelsen icke till stånd såsom ett

rättssubjekt. Om däremot vid dylik stiftelse fästad föreskrift, vilken icke vore

bestämmande för stiftelseändamålet, befunnes strida mot lag eller sedlighet

eller vara otillämplig eller otjänlig, ägde Kungl. Maj:t meddela nödig jämk­

ning. Levde stiftaren, finge dock dylik åtgärd ej företagas utan hans sam­

tycke. Med stiftarens samtycke ägde jämväl Kungl. Maj:ts befallningsha-

vande vid stadfästande av stiftelses stadgar göra sådan jämkning, som nyss

nämnts. Därest föreskrift, varom nu är fråga, prövades utgöra hinder för

stadfästelse å stiftelses stadgar och jämkning ej skedde, skulle förordnandet om

stiftelsen vara förfallet. Detta skulle även bliva följden, om stiftare åt annan

än enskild man uppdragit förvaltning av stiftelse, men uppdraget ej emottoges.

I dylikt fall skulle sålunda permutation icke kunna äga rum. Skulle det, se­

dan stiftelse blivit offentligen erkänd, visa sig, att stiftelseändamålet icke vi­

dare kunde vinnas, ägde Kungl. Maj:t förordna, huru stiftelsens egendom

finge användas för annat mot stiftarens avsikt närmast svarande ändamål.

Bleve eljest föreskrift, som stiftaren fästat vid dylik stiftelse, otillämplig eller

otjänlig, kunde nödig jämkning meddelas av Kungl. Maj :t.

I särskilt yttrande uttalade kommitténs ordförande, herr Dickson, den

meningen, att därest beträffande offentligt erkänd stiftelse visade sig, att

stiftelseändamålet icke vidare kunde vinnas, Kungl. Maj:t skulle äga jämväl

att upphäva stiftelsen samt att med föranledande härav bestämmelse borde

meddelas av innehåll, att, om stiftelse upphävdes, egendomen skulle gå åter

till stiftaren eller hans arvingar, där ej annorlunda av stiftaren förordnats.

Herr Waldenström förklarade i särskilt yttrande, att hans åsikt i huvudsak

överensstämde med den av herr Dickson uttalade meningen. Därjämte ansåg

herr Waldenström, att vägran att emottaga stiftares uppdrag att förvalta stif­

telse skulle medföra förordnandets ogiltighet endast i det fall, att den av

stiftaren utsedda styrelsen utgjordes av statens verk eller inrättning eller ock

medelsförvaltande kommunal myndighet.

I utlåtande över kommittéförslaget anförde justitiekanslersämbetet:

'Det tillkommer utövaren av den högsta statsmakten såsom en politiåtgärd

att upphäva en stiftelse, vars ändamål är lagstridigt eller osedligt, samt att

eljest i mån av förändrade förhållanden meddela jämkning i stiftelse. De nu

givna stadganden, som kunna anses beröra detta ämne, framstå mera såsom in­

skränkande undantagsbestämmelser i berörda befogenhet hos den högsta stats-

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

myndigheten. Sålunda stadgas t. ex. i 5 § av Prästerskapets privilegier, att

utan kammarkollegii, domkapitlets och vederbörandes vetskap och samtycke får

ingen bortsälja några kyrko-, hospitals-, akademi-, gymnasii- eller skolägor.

Enär många sådana ägor äro grundade på enskilda donationer, framträder ofta

frågan om föryttring av sådana ägor såsom en fråga om jämkning i stiftelse.

Vidare torde t. ex. 7.7 § regeringsformen lägga hinder i vägen för Konungen

att angående en på kronoförläning grundad stiftelse utan riksdagens samtycke

meddela jämkning, som innebär avyttring av kronan tillhörig lägenhet.

Vid utövning av ifrågavarande myndighet tages såsom allmänt känt är all

tillbörlig hänsyn till stiftarens vilja, och först efter en ingående utredning an­

gående vederbörande stiftelses uppkomst och verksamhet samt efter hörande av

myndigheter och av enskilde, som saken kan anses angå, meddelas nådigt be­

slut i ärendet. Till följd av stiftelsernas skiftande natur och oberäkneligheten

av de förhållanden, som kunna framstå såsom giltig grund för ändring i stif­

telse, torde det vara en ytterst vansklig sak att genom särskilda lagbestäm­

melser noggrant angivna de förutsättningar, under vilka den s. k. permuta-

tionsrätten skall inträda, samt de begränsningar, som i avseende å densammas

utövande skola gälla. Då något rättsbehov i detta avseende icke förefinnes,

men det för framtiden bör förekommas, att stiftelser, såsom hittills ofta skett,

själva förändra sitt innehåll efter nya tidsförhållanden torde i vårt land en ny

allmän lag angående stiftelser i fråga om förevarande ämne allenast böra

innehålla en bestämmelse därom, att det tillkommer Konungen att besluta an­

gående förändring i stiftelse. Härmed är ej avsett att göra någon erinran an­

gående förslaget, så vitt åt Kungl. Maj:ts befallningshavande uppdragits att

i visst fall meddela jämkning.

Förslaget gör en bestämd skillnad emellan stiftelses ändamål och övriga vid

stiftelsen fästa föreskrifter samt emellan det fall, där stiftelse blivit offent­

ligen erkänd, och det tillfälle, där stiftelsen ännu ej genom sådant erkännande

vunnit fullständig rättssubjektivitet. I händelse stiftelse blivit offentligen

erkänd och stiftelsens ändamål icke vidare kan vinnas, har i lagförslaget åt

Konungen inrymts rätt att förordna, huru stiftelsen må användas för annat mot

stiftarens avsikt närmast svarande ändamål. Innan stiftelse blivit offentligen

erkänd, kan enligt förslagets motiver någon permutation av stiftelseändamålet

icke förekomma, dock med undantag för redan bestående stiftelser. Angående

sådana vid stiftelse fästa föreskrifter, som ej angå stiftelses ändamål, kunna

förändringar och jämkningar meddelas, vare sig stiftelse blivit offentligen er­

känd eller icke.

Det synes emellertid i många fall ej vara möjligt att uppdraga en så bestämd

gräns emellan en stiftelses ändamål och övriga angående stiftelsen givna före­

skrifter, att civila rättsverkningar kunna därav göras beroende. Medel och

mål sammanfalla ofta på ett sätt, som skulle_ göra det till en ytterst vansklig

sak att avgöra, huruvida en föreskrift, som ej kan förverkligas, bör såsom an­

gående själva syftet göra hela stiftelsen till en nullitet eller bör såsom rörande

en förvaltningsangelägenhet bliva föremål för jämkning. En stiftelses ändamål

kan också framstå olika till sitt omfång allt efter olika betraktelsesätt. _ Ser

man såsom det egentliga syftemålet allenast den ideella tanke, vari donationen

må antagas hava sin innersta grund, kan under ändamålet inrjmimas vida mera,

än om man fäster huvudvikten vid den verksamhetsyttring i levande livet, som

stiftelsen enligt donationsurkunden har att öva. Därest t. ex. någon genom

testamente förordnat om en viss skolas upprättande i fädernebygden och därvid

meddelat bestämda föreskrifter angående undervisningen och andra anordnin­

gar, skulle enligt förslaget vid en omöjlig föreskrift jämkningsfrågan ställa

sig helt olika, om man såsom donationens ändamål ser stiftarens nitälskan att

i sin hembygd främja folkbildningen i viss riktning än om man anser ända-

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

att endast föranleda minskning av uttaxeringen för fattigvården å kommunens

skattskyldiga medlemmar, under det att stiftarens mening väl i regel varit, att

understödet från stiftelsen skulle komma de fattiga till godo utöver den kom­

munala fattighjälpen eller i annan ordning, än denna lämnas. Mot sådana miss­

förhållanden kan den kommunala tillsynen icke antagas innebära tillräcklig

säkerhet, och kontroll från statens sida är därför behövlig. Det samma gäller

i fråga om stiftelser, för vilkas medel kommunen ansvarar på den grund, att

kommunen själv för stiftelserna utsett styrelser.’

För ett område, vilket såsom det nu ifrågavarande kännetecknas av starkt

växlande förhållanden, torde en viss frihet till undantag från de i allmänhet

gällande reglerna böra förefinnas. Med hänsyn härtill har jag i likhet med kom­

mittén ansett, att Kungl. Maj:t skall äga undantaga stiftelse från tillsyn, varom

här är fråga. Såsom kommittén framhåller, finnes för åtskilliga stiftelser,

exempelvis riddarhusets fonder och en del större anstalter, redan nu en tillfreds­

ställande kontroll, vilken, om den fortfar, gör allmän tillsyn överflödig. Här­

till kommer, att dessa stiftelser stundom endast med olägenhet skulle kunna

inordnas under de bestämmelser, vilka skulle gälla beträffande dylik tillsyn.

Och även framdeles kunna förhållanden uppstå, vilka göra det önskvärt, att

Kungl. Maj:t må äga meddela dispens. Det lärer få tagas för givet, att sådan

icke skall förekomma i andra fall, än då betryggande kontroll å vederbörande

stiftelse i allt fall finnes anordnad.

I några utlåtanden över kommitténs förslag har uttalats, att Kungl. Maj:t,

där stiftelse sålunda undantoges från tillsyn, borde äga förordna om annan

tillsyn över stiftelsen. Någon dylik bestämmelse synes dock icke vara erfor­

derlig, då, såsom nyss nämnts, dispens från tillsyn ej antagits böra ifråga-

komma i andra fall, än då på annat sätt är sörjt för en betryggande kontroll.

Skulle så ej vara förhållandet, lärer hinder icke finnas för Kungl. Maj:t att

såsom villkor för dispens föreskriva, att dylik kontroll anordnas.

Enligt kommitténs förslag skall slutligen från offentlig tillsyn undantagas

jämväl stiftelse, som genom stiftarens föreskrift är undantagen från dylik

tillsyn. Överståthållarämbetet framhåller att en sådan bestämmelse skulle kun­

na fresta stiftaren att med hänsyn till de styrelseledamöter, han från början ut­

sett, förordna om stiftelsens undantagande från tillsyn. Ett medgivande åt

stiftaren att förordna om sådant undantag anser överståthållarämbetet säkerli­

gen bliva mycket olyckligt och kunna göra hela lagen illusorisk. Länsstyrelsen

i Södermanlands län ifrågasätter lämpligheten av att genom stiftares föreskrift

stiftelse skall under alla förhållanden, även om det gäller betydliga medel, kun­

na undantagas från allmän tillsyn.

Jag har ansett mig böra i förevarande avseende biträda kommitténs uppfatt­

ning. Den, av vilken stiftelses tillkomst är beroende och vilken i första hand

bestämmer stiftelsens ändamål och organisation, bör, såsom kommittén i sina

motiv framhåller, jämväl kunna, där han så finner lämpligt, undantaga stif­

telsen från allmän tillsyn. Obestridligen kunna fall tänkas, då stiftare av ett

eller annat skäl ogärna ser att hans stiftelse skall komma att underkastas stat­

lig kontroll med därav följande bundenhet i olika hänseenden. Då upprättan­

det av allmännyttiga stiftelser måste betraktas såsom ett ändamål, väl värt att

48

Kungl. Maj ds proposition nr 83.

sesammanträde torde icke vara behövligt. Några dylika föreskrifter hava icke

heller ansetts erforderliga beträffande nyssnämnda föreningars styrelser.

12—14 §§.

Här upptagna stadganden stå i huvudsaklig överensstämmelse med motsva­

rande stadganden beträffande aktiebolag, ekonomiska föreningar och under­

stödsföreningar.

Om styrelsen vill kära till stiftelsen, saknar tydligen denna ett organ, som

kan iakttaga dess intressen och förordna ombud för densamma. Det har där­

för uppdragits åt vederbörande länsstyrelse att förordna ombud att i tvisten

föra stiftelsens talan. Den länsstyrelse, på vilken detta ankommer, är tydligen

länsstyrelsen i det län, där styrelsen har sitt säte.

15 §.

Stadgandet saknar motsvarighet i kommitténs förslag. Då stiftelse saknar

organ, som i fråga om bestämmande av arvode åt styrelseledamot kan iakt­

taga stiftelsens intressen, där dessa komma i strid med styrelsens, har ansetts

lämpligt, att i lagen föreskrives, dels att dylikt arvode må uppbäras endast

i det fall, att stadgarna uttryckligen medgiva sådant, dels ock att arvodet

icke må utgå av andra medel än avkomsten av stiftelsens förmögenhet.

16 §.

Stadgandet i första stycket överensstämmer med vad som gäller för aktie­

bolag, ekonomiska föreningar och understödsföreningar.

Beträffande det i andra stycket intagna stadgandet anför kommittén i sin

motivering:

'Därest de, som äga att besluta rörande användningen av stiftelseegendo­

mens avkastning, härvid förfarit i strid mot stiftelsens stadgar, och medel

blivit utbetalda till andra personer än dem, medlem bort tillfalla, är det icke

givet, att någon ekonomisk förlust härigenom uppkommit för stiftelsen. Ifrå­

gavarande medel skulle ju nämligen i varje fall hava utbetalats, och om de,

som bort erhålla medlen, icke hava rätt till talan mot stiftelsen eller icke an­

vända denna rätt, är stiftelsens ekonomiska ställning densamma, oavsett huru­

vida medlen blivit utbetalda till rätta personer eller till orätta. Dylika medel

böra emellertid återbetalas för att komma till den användning, som för dem

är avsedd, och i förslaget har därför särskilt framhållits, att återbäringsskyl-

dighet åligger dem, som äro ansvariga för en sådan oriktig utbetalning, en

för alla och alla för en.’

17 §.

Här föreslagna stadganden stå i full överensstämmelse med vad som gäl­

ler beträffande aktiebolag, ekonomiska föreningar och understödsföreningar.

20

§.

Med kommun förstås i detta sammanhang varje kommunal samfällighet,

således icke blott primärkommun. Kommittén, som jämväl avsåg, att stad-

50

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

Kommitténs ordförande, herr Dickson, anförde i särskilt yttrande:

'De i 8 § (departementsförslagets 21 §) omförmälda styrelser synas mig i

fråga om ansvar vara likställda med enskilda styrelser. Av sådan anledning

och för att närmare bestämma den befogenhet, som i de i 15 § avsedda fall

må tillkomma domstol, anser jag sist nämnda paragraf böra erhålla denna

lydelse:

Nu har stiftelse annan styrelse än i 5 eller 6 § (i departementsförslaget 19

eller 20 §) sägs och gör sig styrelsen eller ledamot av styrelsen skyldig till

missvård av stiftelsens angelägenheter: är styrelsen för den stiftelsen särskilt

anordnad och är ej ledamotskapet fästat vid viss befattning, äge domstol att

från ledamotskap i styrelsen skilja den ledamot eller de ledamöter, men eljest

äger domstolen att i den omfattning, omständigheterna pakalla, förordna om

annan förvaltning av stiftelsen.’

Skolöverstyrelsen ifrågasätter i sitt utlåtande, huruvida icke här avsedda be­

fogenhet att förordna om förvaltning av stiftelse borde tillerkännas veder­

börande länsstyrelse, vilken i allmänhet torde äga större personkännedom samt

vara bättre än en domstol ägnad att avgöra ärenden av nu ifrågavarande art.

I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen i Kopparbergs län. Länsstyrelsen

i Kalmar län anser, att stadgandet är obestämt i sin avfattning.

I likhet med kommittén har jag ansett, att vidtagande av här avsedda åt­

gärder bör ankomma på domstol. Det är här fråga om ett sa kraftigt ingri­

pande som att entlediga styrelse eller styrelseledamot på grund av missvård

av stiftelsens angelägenheter. En dylik befogenhet bör ur rättssäkerhetens

synpunkt icke tillkomma annan myndighet än domstol. Att domstolen skulle

äga mindre personkännedom än länsstyrelsen synes knappast vara att antaga.

Tvärtom lärer väl kunna förutsättas, att domstolen, som har sin verksamhet

just i den ort, där styrelsen finnes, har vidsträcktare möjlighet att vinna er­

forderliga upplysningar. Ej heller synes befogat utga från att länsstyrelsen

skulle vara bättre än domstol ägnad att handlägga ärenden av förevarande

I

i |i

slag.

I !

! ■' 1

24 §.

Stadgandet saknar motsvarighet i kommittéförslaget och utkastet. Det har

emellertid synts lämpligt, att i lagen gives något uttryck för tillsynens all­

männa innebörd. Härvid har särskilt framhållits den rådgivande verksamhet,

som bör ankomma på tillsynsmyndigheten och som säkerligen kan förväntas

bliva av stor betydelse för stiftelseväsendets utveckling.

26 §.

För att tillsynen skall bliva effektiv är det av nöden, att tillsynsmyndig­

heten beträffande stiftelse, vilken skall stå under tillsyn, erhåller en något

mera ingående kännedom om stiftelsens organisation, än som kan anses behöv­

ligt i fråga om stiftelser, för vilka tillsynsmyndigheten blott har att stadfästa

stadgar. Sålunda bör upplysning meddelas om storleken och beskaffenheten

52

Kungl. Majits proposition nr 83.

I utkastet, 33 §, erhöll stadgandet följande formulering: 'Stiftelses värde­

handlingar skola vara ställda till stiftelsen eller genom annan påskrift ut­

visa, att de äro stiftelsens tillhörighet.’

Åtskilliga myndigheter hava i sina utlåtanden framställt erinringar mot

denna bestämmelse i utkastet. Sålunda ifrågasätter riksräkenskapsverket

lämpligheten därav och framhåller, att gemensam placering av två eller flera

stiftelsers medel ofta är fördelaktig och därför icke bör omöjliggöras.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför: 'Åt 33 § torde böra givas en förändrad

avfattning, som möjliggör gemensam placering av flera under samma myndig­

hets förvaltning stående stiftelsers kapital, eventuellt efter särskilt medgivande

av tillsynsmyndigheten. Såvitt länsstyrelsen förmår bedöma, medför en sam­

äganderätt för särskilda stiftelser icke nagon risk för den ena eller andra

stiftelsen.’

Magistraten i Göteborg yttrar: 'Mot stadgandet i § 33 vill magistraten an­

märka, att det icke synes böra ifrågakomma, att stiftelse tillhöriga, till inne­

havaren ställda obligationer, skola förses med påskrift, att de äro stiftelsens

tillhörighet, helst sådana obligationer ofta torde förvaras hos statskontoret.

Drätselkammaren i Göteborg utlåter sig: Enligt § 33 i det föreliggande

lagförslaget skola stiftelses värdehandlingar vara ställda till stiftelsen eller

genom annan påskrift utvisa, att de äro stiftelsens tillhörigheter. Med anled­

ning härav må till en början erinras om det ofta förekommande förhållandet,

att en stiftelses penningmedel äro oplacerade och innestå hos kommunen i av-

bidan därpå, att de enligt stiftarens önskan framdeles skola tagas i ansprak

för någon anläggning eller uppförande av byggnad eller dylikt.

Så torde även efter tillkomsten av den nya lagen alltjämt kunna ske.

Däremot synes densamma bestämt förutsätta, att den placering av en stif­

telses egendom, som kan ifrågakomma, skall göras självständigt och oberoende

av varje annan placering.

Åven om så sker i Göteborg i fråga om större stiftelser, ar däremot ioriiai-

landet ett annat beträffande ett stort antal smärre sådana, som förvaltas av

stadens drätselkammare. Dessa senare hava av drätselkammaren samman­

förts på sådant sätt, att de under benämning »Diverse fonder» gemensamt aga

de värdepapper, i vilka stiftelserna blivit placerade.

Härmed hava flera fördelar varit förbundna. Om donationerna placerats

var för sig hade följden därav blivit den, att fonder, för vilka värdepapper

förvärvas vid skilda tidpunkter, ej kunnat förräntas efter samma räntefot, och

att kanske av två lika stora donationer, den av dem, som obestridligen vant

till det största gagnet för samhället, på grund av en ren tillfällighet kommit

i åtnjutande av den lägsta avkastningen. Med det bär tillämpade tillvaga-

gångssättet erhålla de olika fonderna, en var i förhållande till sin storlek, en

proportionerlig andel av den sammanlagda avkastningen från Diverse fonder.

En annan fördel är, att, om kapitalförlust vid något tillfälle skulle uppstå,

denna drabbar proportionellt samtliga fonder, under det att med det i lagen an­

befallda tillvägagångssättet endast den fond bliver lidande, i vilken det värde­

papper, varå förlusten uppstår, är placerat.

...

Slutligen är med det här följda förfaringssättet även förenad den formanen,

att det möjliggör en fördelaktigare placering av befintliga stiftelsers medel.

Då på sätt förhållandet är med de till Diverse fonder horande donationer,

dessa ej sällan äro små och lydande på de mest växlande belopp, liar det tidi­

gare då fonderna varit placerade var för sig, visat sig mycket ^svart om icke

rent 'av omöjligt att för varje fond anskaffa värdepapper som pa samma gang

det innebär fullgod säkerhet, medförde den under radande ekonomiska torhal-

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

därvid inställer sig självmant det spörsmål, huru Eders Kungl. Maj:ts be-

fallningshavande skall erhålla kännedom om dylikt beslut för att kunna på ett

verksamt sätt ingripa, medan rättelse ännu kan ske. Visserligen bör sådan

kännedom kunna erhållas genom den granskning, som jämlikt 31 § lagförslaget

Eders Kungl. Maj :ts befallningshavande själv eller genom ombud skall förrätta

bos varje stiftelse ’tid efter annan och i allmänhet vart femte år’. Den upp­

lysning, som sålunda vinnes, torde dock icke vara att förvänta förrän det är

för sent att förbjuda verkställighet av ett orättmätigt styrelsebeslut eller se­

dan det är omöjligt att undanröja för stiftelsen ogynnsamma verkningar av

ett sådant beslut. Den i 31 § lagförslaget föreskrivna granskning torde därför

böra företagas oftare än vad där stadgas och i regel en gång om året. Om så

bleve bestämt, skulle Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, som på grund

av 2 G § i lagförslaget, har att hålla hand över, att för stiftelse, som står un­

der Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes tillsyn men icke förvaltas av

kommunalmyndighet, finnes styrelse, även lättare kunna fullgöra detta ålig­

gande.’

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför i yttrande över utkastet:

’Med fäst avseende å de under senare åren så ofta inträffade fallen av miss­

brukat förtroende utav personer, vilka blivit satta att förvalta andras medel,

synes bestämmelsen uti ifrågavarande paragraf därom, att i regel en så lång

tid som fem år skall förflyta mellan länsstyrelsens inspektioner, alldeles icke

tillfredsställande. Då lagförslaget tillkommit främst för att åstadkomma er­

forderlig kontroll över vården och förvaltningen av de allmännyttiga stiftel­

serna inom landet, och det för hela förevarande lagstiftningsfrågas lyckliga

lösning därför måste anses vara av synnerlig vikt, att den planerade kontrol­

len göres effektiv, tillåter sig Eders Kungl. Majrts befallningshavande hem­

ställa, att i lagrummet omförmäld granskning föreskrives skola i allmänhet

äga rum varje eller i allt fall vart annat år.’

Länsstyrelsen i Västerbottens län däremot anser det vara tillräckligt, att

den föreslagna granskningen sker vart tionde år.

Iiiksräkenskapsverket och skolöverstyrelsen hemställa, att den i paragrafens

andra stycke upptagna särskilda bestämmelsen rörande granskningen av

mindre stiftelser måtte utgå. Domkapitlet i Luleå åter ifrågasätter, huruvida

ej för besparings vinnande den för dylik undantagsställning föreslagna års­

inkomsten av etthundra kronor må kunna bestämmas till ett icke oväsentligt

högre belopp.

Att fastställa särskilda regler beträffande kontrollen av stiftelser för reli­

giösa och kyrkliga ändamål torde av praktiska skäl svårligen låta sig göra.

Skulle vid bedömande av fråga, huruvida dylik stiftelses medel använts för

avsett ändamål, yppas behov av uttalande från kyrklig myndighet, lärer till­

synsmyndigheten icke underlåta att inhämta sådant yttrande.

För att ifrågavarande granskningsåliggande må i möjligaste mån lättas före­

slås i departementsförslaget, att den för mindre stiftelser föreslagna undan­

tagsställningen skall avse stiftelse, vars årliga avkomst av stiftelseförmögen­

heten ej uppgår till trehundra kronor.

Den ersättning, som skall tillkomma det i stadgandet avsedda ombudet, bör,

såsom riksräkenskapsverket i sitt utlåtande framhållit, utgå med resekostnads-

och traktamentsersättning enligt allmänneligen gällande grunder.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

ening, ävensom stiftelser, som förvaltas av dylik myndighet i förening med

enskild sammanslutning eller enskilda personer. I vilken omfattning stif­

telser genom Konungens förordnande eller stiftarens föreskrift komma att

undantagas från tillsyn, är givetvis icke möjligt att på förhand beräkna.

Med hänsyn tagen till samtliga här anförda omständigheter samt till den

ökning i stiftelsebeståndet, som veterligen ägt rum sedan är 1910, anser sig

styrelsen kunna uppskatta antalet stiftelser, som genom den föreslagna lag­

stiftningen skulle komma att underkastas offentlig tillsyn, till c:a 10,000.

Vidkommande därefter den mera ingående granskning av stiftelsernas rä­

kenskaper och förvaltning, som enligt 36 § i förslaget skall av tillsynsmyn­

digheten förrättas som regel vart femte år, inskränkes räckvidden härav i

väsentlig grad genom den stadgade begränsningen till stiftelser, vilkas års­

inkomster ej uppgå till 100 kronor och vilka endast på särskild anledning skola

kunna underkastas sådan granskning. Av 1910 års statistik att döma skulle

något mer än hälften av samtliga stiftelser (52.3 %) beröras av detta förbe­

håll.1 Med utgångspunkt från det ovan angivna antalet tillsyn underkastade

stiftelser (10,000) erhåller man 4,770 stiftelser, som skulle bli föremål för

bär berörda mera ingående granskning. I genomsnitt för år utgör detta 954

dylika granskningar.

Det vill emellertid förefalla styrelsen som om den begränsning i fråga om

smärre stiftelser, som förslaget på sätt ovan anförts innehåller, borde kunna

göras åtskilligt vidare. Att regelbundet om ock tid efter annan underkasta

stiftelser med ned till 100 kronors årlig avkastning den ingående kontroll,

som här ifrågasättes, synes styrelsen icke oundgängligen nödigt. Gränsen

borde utan olägenhet kunna höjas till 200 eller —- åtminstone till en början, till

dess närmare erfarenhet på området vunnits — 400 kronors^ årsinkomst. Med här

föreslagna inskränkningar skulle antalet stiftelser, som årligen skulle under­

kastas ingående granskning av tillsynsmyndigheten eller dess ombud, uppgå

till 670 resp. 436.

De förvaltningsuppgifter, som, därest erkännande av och tillsyn över stiftel­

ser förläggas till styrelsen, komma att åvila densamma, äro till sin art och

innebörd i viktiga hänseenden analoga med dem, som redan nu åligga styrel­

sen såsom tillsynsmyndighet över sjukkasseväsendet samt för understödsför­

eningar. Liksom med hänsyn till dessa senare skulle ju uppgiften, vad stiftel­

serna beträffar, utom stadfästelse av stadgarna —- en rättshandling, som med

hänsyn till sina verkningar är analog med registrering enligt sjukkasse- och

understödsföreningslagen — väsentligen innefatta en allmän tillsyn och kon­

troll å verksamheten. Härtill kommer att det, såsom i styrelsens utlåtande den

30 september 1926 angående ifrågasatt lagstiftning rörande stiftelser framhål­

lits, finnes mänga beröringspunkter mellan särskilt pensionskassor och stif­

telserna och att gränsen mellan dessa båda slag av rättsbildningar ofta är svä­

vande och svår att med säkerhet uppdraga.

Därest erkännande av och tillsyn över stiftelser kommer att anförtros åt sty­

relsen synes därför handläggningen av hithörande frågor lämpligen böra för­

läggas till den byrå inom verket, dit ärenden rörande sjukkassor och under­

stödsföreningar nu höra, nämligen styrelsens tredje byrå, byrån för sjukkasse­

väsendet in. m. Till belysning i viss mån av arten och omfånget av denna

byrås nuvarande ämbetsuppgifter kan förtjäna framhållas, att antalet registre­

rade sjukkassor (inkl. fortsättningskassor) utgjorde (1924) 1,297 med 857,382

medlemmar och 29,132,735 kronors kapitalbehållning. Antalet registrerade un­

derstödsföreningar uppgick (1925) till 311 med 245,802 medlemmar, därav 135

1 Avkastningen beräknad till 4

%

av stiftelseförmögenheten (1910 motsvarande utdelningen från

stiftelserna 3.91

%

av deras uppgivna förmögenhet).

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

(il

pensionskassor med 50,470 medlemmar. Understödsföreningarnas sammanlagda

förmögenhet belöpte sig till 193,004,594 kronor, därav pensionskassornas en­

samt till 174,041,255 kronor.

Handläggningen av stiftelseärendena och särskilt erkännande av stiftelser

med vad därmed äger samband torde såsom allmän förutsättning kräva, utom

insikter i och förtrolighet med de sociala frågorna i allmänhet och vårt lands

offentliga förvaltning, ingående kännedom särskilt om associationsrätten och

övriga _ närbesläktade grenar av privaträtten. Såsom belysande i detta hänse­

ende vill styrelsen erinra särskilt om föreskrifterna i förslaget om rätt för till­

synsmyndigheten att med stiftarens samtycke vid stadgarnas stadfästelse göra

jämkningar (23 §), om skyldighet för myndigheten att vid behov göra fram­

ställning till K. Maj:t om dylik jämkning (30 §), om rätt för myndigheten att

förordna lämplig person att tillsvidare bestrida inom stiftelses styrelse ledig

befattning (32 §), om rätt för myndigheten att förbjuda verkställighet av be­

slut, som står i strid med lag eller stiftelsens stadgar, samt att utfärda före­

läggande om rättelse, om rätt för myndigheten att för vissa fall förordna om

talan. Den omfattande granskning av stiftelserna, såväl den fortlöpande som

framför allt den med vissa mellanrum återkommande, som i förslaget förut­

sattes, fordrar också beaktande. I båda dessa hänseenden kräves en förstärk­

ning av arbetskrafterna å sjukkassebyrån. Stiftelseärendenas förläggning dit

kommer vidare att i betydlig grad öka öven det rent expeditionella arbetet å

byrån med diarieföring, förande av förteckning över stiftelser in. m.

Behovet av arbetskrafter blir givetvis beroende i viss mån på den tid, som står

till buds för genomförande av den nya lagstiftningen. Ju kortare övergångs­

tiden är ju mera hopat blir givetvis arbetet med prövning av stadgar och med­

delande av stadfästelser och desto större behovet av ökade arbetskrafter. För

att undvika onödig forcering med därmed förbundna olägenheter vill styrelsen

för sin del hemställa, att övergångstiden fastställes till tre år, räknat fr. o. in.

den dag lagen träder i kraft. Under denna förutsättning och under antagande

vidare av att den blivande lagstiftningen erhåller i allt väsentligt den utform­

ning, som framgår av det remissen bilagda förslaget, synes uppdraget att vara

tillsynsmyndighet över stiftelser, såvitt styrelsen nu kan bedöma, erfordra föl­

jande ökade arbetskrafter och kostnader.

För ärendenas omedelbara handläggning kräves först och främst att å byrån

för sjukkasseväsendet anställes en befattningshavare med god juridisk kom­

petens och erfarenhet. Med hänsyn till stiftelseärendens ofta djupt ingripan­

de betydelse och arbetets stora omfång synes denna befattningshavare böra till­

erkännas avlöning, som för närvarande utgår till sekreterare å extra stat hos

styrelsen (B 24 enligt gällande avlöningsreglemente). -— Utom denna erfordras

vidare för det mera kvalificerade arbetet tvenne extraordinarie befattningsha­

vare med avlöning som första amanuens resp. amanuens hos styrelsen (lönegrad

17 resp. 15 enligt kungl. kungörelsen den 26 juni 1925 [nr 356] med avlönings-

bestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare). För diarie- och register-

föringen, renskrivning m. m. torde behöva anställas ett kanslibiträde och ett

kontorsbiträde (lönegrad 7 resp. 4 enligt nyssnämnda kungörelse). Utöver av­

löning till dessa befattningshavare bör lämpligen till styrelsens förfogande stå

ett mindre belopp för arvoden och ersättningar för tillfälliga arbetskrafter, vi-

kariatsersättningar och övertidsarbeten, tillfälligt anlitade sakkunniga samt öv­

riga för uppdraget erforderliga utgifter.

I enlighet med det ovan anförda skulle det med förläggandet till styrelsen av

erkännande av och tillsyn över stiftelser förbundna behovet av arbetskrafter och

därav föranledda kostnader för de år, som följa omedelbart efter den nya lag­

stiftningens antagande, komma att belöpa sig till inalles 25,000 kronor för år

med följande fördelning:

62

Kungl. Maj ds proposition nr 83.

Sättet för

kostnader­

nas bestri­

dande.

1 sekreterare med juridisk kompetens (B 24).......................... 7,212 kronor

1 l:sta amanuens (lönegrad 17)................................................... 4,350

»

1 amanuens (lönegrad 15)........................................................... 3,888

»

1 kanslibiträde (lönegrad 7)....................................................... 2,520

»

1 kontorsbiträde (lönegrad 4)....................................................... 2,052

»

arvoden och ersättningar för tillfälliga arbetskrafter, vikariats-

ersättningar och övertidsarbeten, tillfälligt anlitade sakkun­

nige ävensom övriga erforderliga utgifter . . . . . . ._

4,978

*

Summa 25,000 kronor.

Styrelsen bär vid ovan återgivna kostnadsberäkningar utgått ifrån, att dyr-

tidstillägg till befattningshavarna liksom också av uppdraget betingade expen-

ser skulle utgå av de anslag, som för berörda ändamål stå till förfogande för

styrelsen i dess helhet.

De beräkningar, som här gjorts, gälla såsom av det föregående framgår en­

dast själva övergångstiden. Styrelsen utgår ifrån, att den plan, som här fram­

lagts, är att betrakta närmast som ett provisorium, som kan bli föremål för

jämkningar med hänsyn till framdeles vunnen erfarenhet. Med hänsyn här­

till har styrelsen också föreslagit, att befattningshavarna skulle uppföras på

extra stat. Vad åter beträffar tiden efter övergångsårens slut synes det icke

möjligt att redan nu mera bestämt precisera arbetets omfång. Erkännande kan

då antagas ifrågakomma endast i jämförelsevis mindre, omfattning, nämligen

av nya stiftelser samt av sådana äldre stiftelser, som tidigare underlåtit att be­

gära stadfästelse. Till gengäld kommer emellertid granskningen av stiftelser­

nas räkenskaper och särskilt granskningen av deras förvaltning och medelpla­

cering att taga så mycket mera tid och arbete i anspråk. Så vitt styrelsen nu

kan bedöma och under förutsättning att den av styrelsen i det föregående före­

slagna begränsningen i fråga om den för vart femte år föreskrivna mera in­

gående granskningen kommer att godtagas, behöva dock icke de då erforderliga

arbetskrafterna i nämnvärd grad överstiga de ovan av styrelsen för övergångs­

åren beräknade.’

Beträffande sättet för bestridande av ifrågavarande kostnader kunna olika

möjligheter tänkas. Man kan låta kostnaderna stanna å statsverket eller ock

i en eller annan form uttaga dem av stiftelserna. Även kan ifrågasättas en

fördelning av kostnaderna mellan statsverket och stiftelserna.

Kommittén har tydligen utgått från att kostnaderna skulle stanna å stats­

verket. Åtminstone innehåller kommittéförslaget icke någon bestämmelse i an­

nan riktning.

RiJcsräJcenslcapsverlcet anför i sitt utlåtande över utkastet, att det med fog

syntes kunna göras gällande, att kontrollen över stiftelserna borde bekostas av

dessa själva, förslagsvis genom inbetalande årligen till statsverket av viss pro­

cent av varje registrerad stiftelses nettoinkomst, därest denna uppginge till

visst minimibelopp.

Socialstyrelsen däremot hävdar den uppfattningen, att ifrågavarande kost­

nader icke böra uttagas av stiftelserna. Styrelsen anför till utveckling av denna

sin ståndpunkt:

’Det bävande motivet för reglering på lagstiftningens väg av stiftelseväsendet

är som bekant önskan att åstadkomma ökad rättssäkerhet för stiftelserna och

betryggande vård och användning av deras medel. Att detta maste vara ett in­

tresse i främsta rummet för stiftelserna själva och för nuvarande och blivande

stiftare ligger i öppen dag. Men även samhället självt har här ett påtagligt in-

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

allmänna, staten bör utan ersättning övervaka att gåvan kommer det allmänna

till godo. Ett krav på ersättning härför kan ej vara ägnat att uppmuntra till

upprättande av allmännyttiga stiftelser. Eör närvarande omhänderhar staten

utan ersättning inregistrering av och tillsyn över såväl sjukkassor som under­

stödsföreningar. Något vägande skäl, varför staten för motsvarande bestyr

med avseende å stiftelser skulle uttaga ersättning hos dessa, synes icke kunna

anföras. Härtill kommer att, såsom socialstyrelsen framhållit, kostnadernas

uttagande hos stiftelserna måste bliva förenat med stora praktiska svårigheter

samt betunga och fördyra förvaltningen. På grund av vad sålunda anförts och

då ifrågavarande kostnader, enligt vad den av socialstyrelsen förebragta ut­

redningen ger vid handen, icke torde komma att uppgå till högre belopp än

25,000 kronor för år, anser jag, i likhet med socialstyrelsen, att de böra stanna

å statsverket. Frågan om anvisande av erforderliga medel torde framdeles

komma att anmälas av chefen för socialdepartementet.”

Föredraganden uppläser härefter det såsom bilaga A. vid detta protokoll

fogade förslag till lag om stiftelser för allmännyttigt ändamål samt hemstäl­

ler, att lagrådets yttrande över förslaget måtte för det i 87 § regeringsformen

omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majestät Konungen.

Dr protokollet:

N. Cervin.

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

4 §•

Har stiftelse grundats genom stiftelsebrev, åligger styrelsen att inom tre

månader efter stiftarens död, eller, där uppdrag att vara styrelse icke inom

denna tid mottagits, inom tre månader från uppdragets mottagande söka

stadfästelse, där sådan icke tidigare blivit sökt.

5 §•

Finnes vid dödsfall, att den avlidne genom testamente förordnat om stif­

telse, åligger den, som omhänderhar dödsboet, att om förordnandet ofördröj ligen

underrätta den av stiftaren utsedda styrelsen eller den, som erhållit stiftarens

uppdrag att utse styrelse. Har stiftaren ej förordnat om styrelse eller varder

i sådant hänseende lämnat uppdrag ej mottaget, skall den, som omhänderhar

dödsboet, ofördröjligen göra skriftlig anmälan därom hos Konungens befall-

ningshavande i det län, där stiftelsens förvaltning huvudsakligen skall ut­

övas; och tillkommer i ty fall Konungens befallningshavande att vidtaga åt­

gärd för att stiftelsen varder med styrelse försedd.

Styrelsen åligger härefter att inom tre månader efter mottagande av upp­

draget söka stadfästelse.

⁶ §■

Har stiftare uppdragit åt myndighet, som förvaltar kommuns medel, att

vara styrelse för stiftelse, må uppdraget icke mottagas, förr än kommunens

lov därtill utverkats. Gives icke lov inom tre månader, sedan det begärts

göre myndigheten ofördröjligen därom anmälan hos Konungen.

7 §•

Ansökning om fastställelse å stadgar skall åtföljas av förslag till stadgar

samt stiftelsebrevet i huvudskrift eller testamente, varigenom stiftelsen grun­

dats, i bestyrkt avskrift så ock övriga för stiftelsen meddelade föreskrifter.

Är testamente ej skriftligen upprättat, skall företes handling, som styrker

testamentets tillkomst.

Prövas stiftelsens ändamål vara möjligt att vinna och finnes föreskrift,

som stiftaren eljest fästat vid stiftelsen, ej strida mot lag eller goda seder

eller vara otillämplig eller otjänlig, har tillsynsmyndigheten att med led­

ning av de företedda handlingarna fastställa stadgar.

Vid faststallande av stadgar må tillsynsmyndigheten med stiftarens sam­

tycke vidtaga nödig jämkning i föreskrift, som stiftaren fästat vid stiftelsen,

där sådan jämkning kan ske utan ändring av stiftelsens ändamål. Lever

icke stiftaren, skall tillsynsmyndigheten hos Konungen göra framställning

om jämkning, som nu sagts.

Vägras fastställelse å stadgar, skall tillsynsmyndigheten ofördröjligen hålla

sökanden tillhanda eller, om han uppgivit fullständig adress, till honom med

allmänna posten översända skriftlig underrättelse om beslutet med skälen

därför.

6#

Kungl. Maj:ts proposition nr. 83.

Har handlingen ej undertecknats med stiftelsens benämning och framgår

ej av dess innehåll, att den utfärdats å stiftelsens vägnar, vare de, som

underskrivit handlingen, evad densamma prövas vara för stiftelsen bindande

eller ej, ansvariga för vad genom handlingen må hava slutits, en för alla

och alla för en såsom för egen skuld.

14 §•

Angående befogenhet för styrelseledamot att för stiftelsen mottaga stäm­

ning är stadgat i rättegångsbalken; och skall vad i sådant avseende gäller

äga tillämpning jämväl då annat meddelande skall delgivas stiftelsen.

Vill styrelsen kära till stiftelsen, göre därom skriftlig anmälan hos Konun­

gens befallningshavande samt ingive tillika stämningen i huvudskrift eller

bestyrkt avskrift; och förordne Konungens befallningshavande ombud att i

den tvist föra stiftelsens talan. Stämningen skall anses delgiven stiftelsen,

då den ingivits till Konungens befallningshavande.

15 §.

¹ Styrelseledamot må av stiftelsen uppbära arvode endast i det fall att stif­

telsens stadgar sådant uttryckligen medgiva. Arvode må icke utgå av

andra pnedel än avkomsten av stiftelsens förmögenhet.

16 §■

Styrelseledamöter, som genom att överträda denna lag eller de för stiftel­

sen gällande föreskrifter eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet till­

skynda stiftelsen skada, svare för skadan, en för alla och alla för en.

Hava stiftelses tillgångar använts på sätt, som strider mot denna lag eller

de för stiftelsen gällande föreskrifter, vare de styrelseledamöter, som i be­

slut därom deltagit, pliktiga, eu för alla och alla för en, att till stiftelsen

återgälda vad sålunda blivit obehörigen utbetalt, ändå att därigenom skada

ej tillskyndats stiftelsen.

Angående styrelseledamöters skadeståndsansvar gentemot tredje man stad­

gas i 38 §.

17 §•

____ __

Vad i denna lag finnes stadgat om styrelseledamot äge motsvarande till-

lämpning å suppleant i styrelsen.

Har suppleant utövat styrelseledamots befogenhet, vare den omständighet,

att förutsättningen för hans inträde i styrelsen saknats, utan verkan mot en

var, som ej visas hava ägt kännedom därom.

18 §•

Skall jämlikt de för stiftelse gällande föreskrifter annan än styrelsen om­

besörja uppbörd eller utbetalning av stiftelsens medel, vare han pliktig att

till styrelsen avgiva redovisning för uppbörden eller utbetalningen, där ej

redovisningsskyldighet i annan ordning åligger honom.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

25

§.

Tillsynsmyndigheten åligger tillse att för stiftelse, som icke skall förval­

tas i enlighet med vad i ²⁰ § sägs, finnes styrelse; och äge tillsynsmyndig­

heten, där ledighet uppkommer i styrelsen och omständigheterna det påkalla,

förordna lämplig person att tjänstgöra såsom styrelseledamot, intill dess

sådan varder i föreskriven ordning utsedd.

Då stadfästelse vunnits, åligger styrelsen att ofördröj ligen lämna till­

synsmyndigheten upplysning om storleken och beskaffenheten av stiftelsens

förmögenhet. Är för stiftelsen inrättad särskild styrelse, skall uppgift tillika

lämnas å:

¹) styrelseledamöternas fullständiga namn, nationalitet och hemvist utom be­

träffande sådan ledamot, vilkens ledamotskap är fästat vid viss befattning; och

²) den eller dem, vilka äro berättigade att underteckna de skriftliga hand­

lingar, som utfärdas för stiftelsen.

27 §.

Förvaltas stiftelse av särskilt inrättad styrelse och blir ledamotsplats,

som ej är fästad vid viss befattning, ledig eller besatt med ny ledamot, eller

sker förändring i fråga om befogenhet att underteckna de skriftliga hand­

lingar, som utfärdas för stiftelsen, skall styrelsen ofördröjligen göra skriftlig

anmälan därom hos tillsynsmyndigheten.

Finnes vid dödsfall, att den avlidne ensam var styrelse för stiftelse, och

är uppdraget ej fästat vid viss befattning, åligger den, som omhänderhar

dödsboet, att om förhållandet ofördröjligen göra skriftlig anmälan hos till­

synsmyndigheten .

28

§.

Stiftelses penningar och värdepapper skola så förvaras, att de ej sam­

manblandas med annan tillhöriga penningar eller värdepapper; dock må,

där två eller flera stiftelser hava samma styrelse eller såsom styrelser hava

olika myndigheter, vilka förvalta samma kommuns medel, tillsynsmyndig­

heten kunna medgiva gemensam placering av stiftelsernas medel.

29 §.

Styrelsen åligger att föra räkenskaper över stiftelsens tillgångar och gäld

samt inkomster och utgifter, årligen avsluta räkenskaperna samt inom tre

månader därefter till tillsynsmyndigheten för granskning insända samman­

drag av räkenskaperna, uppgjort enligt formulär, som tillsynsmyndigheten

fastställt.

30 §.

Genom styrelsens försorg skall hållas en ordnad samling av alla stiftelsen

rörande gåvobrev, testamenten och andra urkunder ävensom eljest beträffande

Kungl. Maj:ts proposition nr <S'3.

71

förvaltningen meddelade föreskrifter. Till denna samling skall föras ett

efter tidsföljd ordnat register.

De stiftelsen rörande handlingar, som tillsynsmyndigheten finner nödigt

infordra, skola av styrelsen ofördröjligen och kostnadsfritt i bestyrkt av­

skrift avlämnas.

Öl §.

Hos styrelsen skall tid efter annan och i allmänhet vart femte år till­

synsmyndigheten själv eller genom ombud förrätta granskning av stif­

telsens förvaltning, därvid stiftelsens räkenskaper, kassa, värdehandlingar

och protokoll skola av styrelsen hållas tillgängliga; och må av tillsynsmyn­

digheten eller dess ombud begärd upplysning angående förvaltningen ej av

styrelsen förvägras. Vid granskningen bör huvudsakligen tillses, att stif­

telsens medel användas för ändamål, vartill de äro bestämda, och att för­

mögenheten är på betryggande sätt placerad. Verkställes granskningen

genom ombud, avgive ombudet därom berättelse till tillsynsmyndigheten.

Uppgår årliga avkomsten av stiftelsens förmögenhet ej till tre hundra

kronor, må granskning äga rum endast då särskilda förhållanden föranleda

därtill.

Verkställes granskningen genom ombud, åtnjute ombudet resekostnads- och

traktamentsersättning av allmänna medel efter de grunder, Konungen fast­

ställer.

32 §.

Har styrelse fattat beslut, vilket står i strid med lag eller de för stiftel­

sen gällande föreskrifter, äge tillsynsmyndigheten förbjuda verkställighet av

beslutet. Tillsynsmyndigheten må ock kunna förelägga styrelse att, i hän­

delse beslut av nyss omförmälda beskaffenhet gått i verkställighet, göra

rättelse, där så ske kan, så ock att fullgöra vad styrelsen åligger. Sådant

föreläggande må dock icke av tillsynsmyndigheten meddelas i fråga om före­

skrift, vars överträdande är belagt med straff.

33 §.

Tillsynsmyndigheten äge utsätta vite vid meddelande av föreläggande eller

förbud enligt denna lag samt fälla till sådant vite.

34 §.

Om utförande av talan, vartill enligt 16, 20, 21 eller 22 § fog må före­

finnas, äge tillsynsmyndigheten förordna, ändå att anmälan av sakägare icke

gjorts. Varder talan enligt 16, 20 eller 21 § ej anhängiggjord inom ett

år från det tillsynsmyndigheten eller dess ombud verkställt den i 31 § om­

förmälda granskning, vare så ansett som om ansvarsfrihet blivit beviljad.

Dock gälle ej ansvarsfrihet för styrelseledamot, som vid redogörelse för för­

valtningen mot bättre vetande meddelat oriktig uppgift.

Är talan av beskaffenhet, som i ²² § sägs, må tillsynsmyndigheten, intill

dess saken kan hinna av domstol slutligen prövas, förordna om annan för­

valtning av stiftelsen i den omfattning, omständigheterna påkalla.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

4 kap. Straffbestämmelser.

35 §.

Försummar styrelseledamot att fullgöra vad i 4 §, 5 § andra stycket, 26 §

eller 27 § första stycket är stadgat eller åsidosätter den, som omhänderhar

dödsbo, föreskrift, som är meddelad i 5 § första stycket eller 27 § andra

stycket, straffes med böter frän och med fem till och med fem hundra kro­

nor, Förseelsen åtalas av allmän åklagare.

36 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas

tillgång till deras fulla gäldande, förvandlas de enligt allmänna strafflagen.

5 kap. Särskilda bestämmelser.

37 §.

Saknas styrelse för stiftelse, som ej står under tillsyn, äger tillsynsmyn­

digheten, på anmälan av stiftaren, hans arvinge eller den saken eljest kan

anses angå, förordna styrelse.

38 §.

^överträda styrelseledamöter denna lag eller de för stiftelsen gällande före­

skrifter och tillskyndas tredje man därigenom skada, vare de, som låtit

sådant komma sig till last, ansvariga för skadan, en för alla och alla förflen.

39 §.

:£? Stiftelse' vare <|uti de mål, för vilka ej annorlunda genom lag ³tadgas,

lydande under allmän underrätt i den ort, där styrelsen har sitt säte.

40 §.

Förseelse mot 5 § första stycket eller 27 § andra stycket åtalas vid allmän

underrätt i den ort, där den döde bodde. Annan förseelse, som i 35 §

sägs, åtalas vid allmän underrätt i den ort, där stiftelsens styrelse har sitt

säte eller, om bestämmelse härutinnan icke är meddelad, där stiftelsens för­

valtning huvudsakligen skall utövas.

41 §■

Över beslut, som tillsynsmyndigheten på grund av denna lag meddelar, må

klagan föras hos Konungen inom den tid, som för överklagande av förval­

tande myndigheters och ämbetsverks beslut är stadgad.

42 §.

över stiftelser, som erhållit stadfästelse, skall hos tillsynsmyndigheten

föras förteckning i överensstämmelse med de föreskrifter Konungen med­

delar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

r> r,

i O

Statens verk eller inrättning, som erhållit lov att vara styrelse för stiftelse,

skall därom ofördröjligen underrätta tilWnsmyndigheten.

43 §.

Närmare bestämmelser om tillsynsmyndigheten utfärdar Konungen.

6 kap. Övergångsbestämmelser.

44 §.

De i kungl. cirkulären den 24 april 1788, den ¹⁰ oktober 1806 och den

13 juli 1809 meddelade bestämmelser skola icke äga tillämpning å stiftelse,

som står under tillsyn enligt denna lag.

45 §.

1 mom. Denna lag skall träda i kraft den ¹ januari 1929 och, med iakt­

tagande av vad här nedan sägs, äga tillämpning jämväl å då bestående stif­

telser. Dock skola rättigheter och skyldigheter, som dessförinnan uppkommit,

bedömas efter äldre lag.

2 mom. Stiftelse, som innan denna lag träder i kraft mottagits till förvalt­

ning av statens verk eller inrättning, skall anses hava erhållit stadfä stelse och

må fortfarande av verket eller inrättningen förvaltas, utan att lov därtill be­

höver sökas.

Har Konungen, innan denna lag träder i kraft, fastställt stadgar för stif­

telse, skall denna anses hava erhållit stadfästelse, och åligger den, som

omhänderhar stiftelsen, att före den 1 juli 1929 till tillsynsmyndigheten

dels i bestyrkt avskrift ingiva stadgarna och, i den mån sådant kan ske,

de övriga handlingar, som finnas angivna i 7 § första stycket, dels ock, där

stiftelsen skall stå under tillsyn, lämna de upplysningar, som äro föreskrivna

i 26 §. Förvaltas stiftelsen av myndighet, som i 20 § sögs, eller av sty­

relse, varom i ²¹ § förmäles, är kommunen ej ansvarig för stiftelsens medel,

förrän lov till fortsatt förvaltning givits.

3 mom. Har före den ¹ januari 1929 stiftelse mottagits till förvaltning av

myndighet, som i ²⁰ § sägs, eller av styrelse, varom i ²¹ § förmäles, skall lov

till fortsatt förvaltning sökas före den ¹ januari 1930. Har lov ej givits

före den 1 juli 1930, åligger myndigheten eller styrelsen att därom oför­

dröjligen göra anmälan hos Konungen.

4 mom. Har stiftaren avlidit före den ¹ januari 1929 och skall stiftelsen

icke jämlikt ² mom. anses hava erhållit stadfästelse, åligger den, som omhän­

derhar stiftelsen, att före den ¹ januari 1932 söka stadfästelse. Vid ansök­

ningen skall, i den mån sådant kan ske, fogas bestyrkt avskrift av stadgarna

och de övriga handlingar, vilka finnas angivna i 7 § första stycket.

Ej må den omständigheten utgöra hinder för stadfästelse, att stiftelsen

icke grundats på sätt i ² § föreskrivits.

5 mom. Försummas något av vad i ² mom. andra stycket eller 4 mom. första

stycket första punkten föreskrivits, är den felande förfallen till ansvar jämlikt

35 §.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Bil. B.

Förslag

till

lag

om offentligen erkända stiftelser.

Inledande bestämmelser.

1

§.

Har någon på sätt här nedan stadgas förordnat om överlåtelse av egendom

att under fortvarande bestånd självständigt förvaltas såsom en särskild för­

mögenhet för främjande av ett bestämt ändamål, må den stiftelse, som sålunda

grundats, kunna i enlighet med vad i denna lag sägs vinna offentligt erkän­

nande.

² §•

Innan stiftelse vunnit offentligt erkännande, kan den ej förvärva rättigheter

eller ikläda sig skyldigheter, ej heller inför domstol eller annan myndighet

söka, kära eller svara.

Handla ledamöter av stiftelsens styrelse eller andra å stiftelsens vägnar, in­

nan den blivit offentligen erkänd, svare de, som i åtgärden eller beslut därom

deltagit, för uppkommande förbindelser såsom för annan sin gäld, eu för alla

och alla för en.

Allmänna bestämmelser.

3 §•

Förordnande, varigenom stiftelse grundas, skall, därest stiftelsen tillförsäk­

ras rätt att erhålla egendomen redan under stiftarens livstid, ske i en av stif­

taren upprättad och egenhändigt underskriven handling (stiftelsebrev); och

skall stiftarens namnunderskrift vara av vittnen styrkt.

Förordnandet må kunna av stiftaren återkallas intill dess stiftelsen vunnit

offentligt erkännande. Dör stiftaren, innan stiftelsen vunnit dylikt erkän­

nande, må hans arvinge icke återkalla förordnandet, därest vid stiftarens från-

fälle erkännande redan blivit sökt.

Vinner stiftelsen offentligt erkännande, vare stiftaren pliktig att å stiftelsen

överlåta den egendom, som tillförsäkrats stiftelsen i det förordnande, varigenom

densamma grundats.

Skall stiftelsen erhålla egendomen först efter stiftarens död, skall förordnan­

det ske genom testamente.

4§.

⁽¹ §) För stiftelse skola gälla de föreskrifter, som av stiftaren meddelats, där ej

i lag annorledes stadgas.

*) De i marginalen inom parentes utsatta paragrafsiffrorna hänvisa till motsvarande paragrafer i

kommittéförslaget.

(1

§)•)

(3 § 1 st.)

3 § 2 st,

Kungl. Maj:ts proposition nr Ko.

75

5§.

Stiftelse vinner offentligt erkännande därigenom att stadgar för stiftelsen ⁽² § l »t.)

varda stadfästade av Konungen eller Konungens befallningshavande, så ock

därigenom att statens verk eller inrättning enligt denna lag erhåller lov att va­

ra styrelse för stiftelsen.

6

§.

Konungens stadfästelse å stadgar må sökas i det fall att stiftelsen med hän­

syn till dess ändamal samt omfattningen av dess verksamhet kan anses vara av

synnerlig vikt för det allmänna.

Konungens befallningshavandes stadfästelse å stadgar sökes i det län, inom ^$1 §)

vilket styrelsen skall hava sitt säte. Vid ansökningen skola fogas förslag till

stadgar samt, i bestyrkt avskrift, stiftarens skriftliga förordnande angående

stiftelsen om sådan handling finnes, och övriga för stiftelsen meddelade före­

skrifter. Prövas stiftelsens ändamal ej vara olagligt eller osedligt eller omöj­

ligt att vinna, och finnes ej heller föreskrift, som stiftaren eljest fästat vid stif­

telsen, strida mot lag eller sedlighet eller vara otillämplig eller otjänlig, hav

Konungens befallningshavande att med ledning av de företedda handlingarna

stadfästa stadgar.

Stadgarna skola angiva:

¹

:o) stiftelsens benämning, så avfattad att stiftelsen därigenom tydligt skil­

jer sig från andra kända stiftelser;

²:o) stiftelsens ändamål samt, därest understöd eller förmån skall åtnjutas

från stiftelsen, de villkor, som härför skola gälla;

3ro) den ort, där styrelsen skall hava sitt säte;

4:o) huru stiftelsens angelägenheter skola handhavas;

5:o) huruvida stiftelsen skall stå under tillsyn enligt denna lag; ävensom,

då för stiftelsen anordnats särskild styrelse;

⁶:o) huru styrelsen skall vara sammansatt och ledamot i styrelsen utses, i

fall ej ledamotskapet är fästat vid viss befattning; och

7 ro) grunderna för styrelsens beslutförhet.

åippas framdeles behov av ändring i stadgarna, må Konungens befallnings­

havande, på framställning av styrelsen, sådan ändring stadfästa.

Ej ma dock Konungens befallningshavande stadfästa bestämmelse, som stri­

der mot vad stiftaren föreskrivit.

Vägras stadfästelse, skall Konungens befallningshavande ofördröjligen hålla

sökanden tillhanda eller, om han uppgivit fullständig adress, till honom med

allmänna posten översända skriftlig underrättelse om beslutet med skälen där­

för.

7 §•

För stiftelse skall finnas styrelse.

⁽⁴ § l åt.)

Enskild man, som är ledamot av styrelsen, skall vara här i riket bosatt svensk

medborgare, där ej Konungen för viss stiftelse medgiver undantag.

76

8

§.

(5 § ¹ st.) Statens verk eller inrättning må ej utan Konungens lov vara styrelse för stif­

telse. Gives lov, svare statsverket för stiftelsens medel; och gälle om redovis­

ning vad för det verk eller den inrättning är stadgat eller Konungen före­

skriver.

Vad i föregående är stadgat äge jämväl tillämpning, då två eller flera sta­

tens verk eller inrättningar utsetts att gemensamt vara styrelse.

(5 § 2 st.) Konungen äger att beträffande särskilda slag av stiftelser uppdraga åt viss

myndighet att lämna lov, som nu är sagt.

9 §•

⁽⁶ §) Ej må drätselkammare, kommunalnämnd, hälsovårdsnämnd, fattigvårdssty-

relse, kyrkoråd, skolråd, gemensamt kyrko- och skolråd, folkskolestyrelse, sär­

skild barnavårdsnämnd, lasarettsdirektion eller annan myndighet, som förval­

tar kommuns, församlings eller landstings medel, utan kommunens, församling­

ens eller landstingets lov vara styrelse för stiftelse. Gives lov, svare kommu­

nen, församlingen eller landstinget för stiftelsens medel; och gälle om redovis­

ning inför kommunen, församlingen eller landstinget vad i allmänhet är före­

skrivet.

Vad i föregående stycke är stadgat äge jämväl tillämpning, då två eller fle­

ra där avsedda myndigheter utsetts att gemensamt vara styrelse. Har lov gi­

vits av flera samfälligheter, svare dessa, en för alla och alla för en, för stiftel­

sens medel.

¹⁰ §.

⁽⁸ §) Har kommun, församling eller landsting själv för stiftelse utsett styrelse,

svare kommunen, församlingen eller landstinget för den stiftelses medel.

11 §.

(37 §) Saknas styrelse för stiftelse, äge Konungens befallningshavande, på anmälan

av stiftaren, hans arvinge eller den saken eljest kan anses angå, förordna

styrelse.

12

§.

⁽¹⁰ §) Styrelsen skall hava sitt säte, där förvaltningen huvudsakligen utövas.

13 §.

| ² st.) Styrelsen äge, i enlighet med vad i denna lag är stadgat, förvalta stiftelsens

angelägenheter, dock med den inskränkning, som de för stiftelsen gällande fö­

reskrifter kunna angiva.

14 §.

Har stiftelse annan styrelse än i ⁸ § sägs och är enligt stiftelsens stadgar

styrelsen beslutför, utan att samtliga ledamöter äro tillstädes, må likväl ärende,

som ankommer på styrelsen, ej företagas, utan att, såvitt ske kunnat, samtliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Hava stiftelses tillgångar använts på sätt, som strider mot denna lag eller

de för stiftelsen gällande föreskrifter, vare de styrelseledamöter, som i beslutet

därom deltagit, en för alla och alla för en, pliktiga att till stiftelsen återgälda

vad sålunda blivit obehörigen utbetalt, ändå att därigenom skada ej tillskyndats

stiftelsen.

Angående styrelseledamöters skadeståndsansvar gentemot tredje man stad­

gas i 43 §.

20

§.

dö §) Har stiftelse annan styrelse, än i ⁸, 9 eller 10 § sägs, och gör styrelsen eller

ledamot av styrelsen sig skyldig till missvård av stiftelsens angelägenheter,

äge domstol, med iakttagande, där så ske kan, av de föreskrifter stiftaren kan

hava meddelat angående utseende av styrelse, att för den tid och i den om­

fattning, omständigheterna påkalla, förordna om annan förvaltning av stif­

telsen.

21

§.

Vad i denna lag finnes stadgat om styrelseledamot äge motsvarande tillämp­

ning å suppleant i styrelsen.

Har suppleant utövat styrelseledamots befogenhet, vare den omständighet,

att förutsättningen för hans inträde i styrelsen saknats, utan verkan mot en

var, som ej visas hava ägt kännedom därom.

22

§.

(16 §) Skall jämlikt de för stiftelse gällande föreskrifter annan än styrelsen ombe­

sörja utbetalning av stiftelsens medel, vare han pliktig att till styrelsen avgiva

redovisning för utbetalningen, där ej särskild redovisningsskyldighet är i lag

eller eljest stadgad.

23 §.

⁽¹⁷ §) Finnes, innan stiftelse blivit offentligen erkänd, att föreskrift, som stiftare

fästat vid stiftelsen, strider mot lag eller sedlighet eller är otillämplig eller

otjänlig, må Konungen meddela den nödiga jämkning, som kan ske utan änd­

ring av stiftelsens ändamål. Lever stiftaren, må sådan åtgärd ej vidtagas utan

hans samtycke, och eljest må jämkning ej ske utan att stiftelsens styrelse, där

sådan finnes, lämnats tillfälle att över åtgärden yttra sig.

Med stiftarens samtycke må jämväl Konungens befallningshavande vid stad­

fästande av stiftelses stadgar göra jämkning, som nu är sagd.

24 §.

(18 §) Visar sig, sedan stiftelse blivit offentligen erkänd, att det ändamål, som

stiftaren angivit för stiftelsen, vunnits eller icke vidare kan vinnas eller kom­

mit att strida mot lag eller sedlighet, eller att eljest användandet av stiftelsens

medel för det av stiftaren angivna ändamål uppenbarligen icke längre mot­

svarar stiftarens avsikt med stiftelsen, äge Konungen förordna, huru stif-

80

ligen göra skriftlig anmälan därom hos Konungens befallningshavande, som till­

ser, att stiftelsen varder med styrelse försedd.

29 §.

Styrelsen för stiftelse åligge att hos Konungens befallningshavande söka

stadfästelse å stadgar för stiftelsen på sätt i ⁶ § sägs eller, där Konungen för

stiftelsen stadfäst stadgar, till Konungens befallningshavande i bestyrkt av­

skrift ingiva stadgarna ävensom stiftarens skriftliga förordnande angående

stiftelsen, om sådan handling finnes, och övriga för stiftelsen meddelade före­

skrifter. Anmälan på sätt nu stadgats av stiftelse för tillsyn skall göms inom

tre månader efter det styrelsen mottagit sitt uppdrag eller, där vid utgången av

nämnda tid ansökning om stadfästelse å stadgar ännu är beroende pa Konung­

ens prövning, inom en månad efter det Konungens besked i ärendet meddelats.

Har konungen stadfäst stadgar för stiftelse på ansökan av stiftaren och fin­

nes ej styrelse för stiftelsen, vare stiftaren pliktig att inom en månad efter det

stadfästelsen meddelats på sätt ovan stadgats anmäla stiftelsen för tillsyn.

Då stiftelse anmäles för tillsyn, skall, där så ske kan, upplysning lämnas om

storleken och beskaffenheten av stiftelsens förmögenhet. År för stiftelsen an­

ordnad särskild styrelse, skall uppgift tillika lämnas a:

¹ :o) styrelseledamöternas fullständiga namn ävensom nationalitet och hem­

vist utom beträffande sådan ledamot, vilkens ledamotskap är fästat vid viss

befattning, och

² :o) den eller dem, som äro berättigade att underteckna de skriftliga hand­

lingar, som utfärdas för stiftelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

30

§.

Finnes vid prövning av ansökan om stadfästelse å stiftelses stadgar, att före­

skrift, som stiftaren fästat vid stiftelsen, erfordrar jämkning enligt 23 §, och

kan den jämkning ej meddelas av Konungens befallningshavande, göre Konung­

ens befallningshavande, innan slutligt besked i ärendet meddelas, hos Konung­

en hemställan om jämkningen.

Konungens befallningshavande tillser, att, där så erfordras, lov att vara

styrelse eller ledamot av styrelse för stiftelse sökes.

31 §.

Förvaltas stiftelse av särskilt anordnad styrelse, och bliver ledamotsplats, som

ej är fästad vid viss befattning, ledig eller med ny ledamot besatt, eller sker

förändring i fråga om befogenhet att underteckna de skriftliga handlingar, som

utfärdas för stiftelsen, skall styrelsen ofördröjligen göra skriftlig anmälan

därom hos Konungens befallningshavande.

Finnes vid dödsfall, att den avlidne ensam varit styrelse för stiftelse, och

är uppdraget ej fästat vid viss befattning, åligge den, som omhänderhar döds­

boet, att om förhållandet ofördröjligen göra skriftlig anmälan hos Konungens

befallningshavande.

åligge styrelsen att ofördröjligen därom göra skriftlig anmälan hos Konungens

befallningshavande.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

38 §.

(32 §) Försummar den, som omhänderhar dödsbo, att fullgöra vad i 28 § eller 31 §

² stycket finnes stadgat eller underlåter styrelseledamot eller stiftare att göra

anmälan, som i 29 § sägs, eller åsidosätter styrelseledamot föreskrift, som i 31

§ 1 stycket, 35 § 2 stycket eller 37 § är meddelad, straffes med böter från och

med fem till och med trehundra kronor. Förseelsen åtalas av allmän åklagare.

39 §.

⁽³³ §) Har styrelse fattat beslut, vilket står i strid med lag eller de för stiftelsen

gällande stadgar, äge Konungens befallningshavande förbjuda verkställighet

av beslutet. Konungens befallningshavande må ock kunna förelägga styrelse

att, i händelse beslut av nyss omförmälda beskaffenhet gått i verkställighet,

göra rättelse, där så ske kan, så ock att fullgöra vad styrelsen enligt lag och

stadgar åligger. Sådant föreläggande må dock icke av Konungens befallnings­

havande meddelas i fråga om i lag givna föreskrifter, vilkas överträdande är

belagt med straff.

Finner Konungens befallningshavande erforderligt, att åtgärd, varom i 24

§ sägs, vidtages, göre därom hemställan hos Konungen.

40 §.

⁽³⁴ §) Vid meddelande av föreskrift eller förbud enligt denna lag äge Konungens

befallningshavande förelägga vite samt fälla till sådant vite.

41 §.

⁽³⁵ §) Om utförande av talan, vartill enligt 9, 10, 19 eller 20 § fog må förefinnas,

äge Konungens befallningshavande förordna, ändå att anmälan av sakägare

icke gjorts. Varder talan enligt 9, 10 eller 19 § ej anhängiggjord inom ett år

från det Konungens befallningshavande eller dess ombud verkställt den i 36

§ omförmälda granskning, vare så ansett som om ansvarsfrihet blivit beviljad.

Dock gälle ej ansvarsfrihet för styrelseledamot, som vid redogörelse för för­

valtningen mot bättre vetande meddelat oriktig uppgift.

Är talan av beskaffenhet, som i 20 § sägs, må Konungens befallningshavan­

de, intill dess saken kan hinna av domstol slutligen prövas, förordna om annan

förvaltning av stiftelsen i den omfattning, omständigheterna påkalla.

42 §.

36 §) Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas till­

gång till deras fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Har före den 1 januari 1918 stiftelse mottagits till förvaltning av myndig­

het, som i ⁹ § sägs, eller av styrelse, varom i ¹⁰ § förmäles, skall lov till fort­

satt förvaltning sökas före den 1 april 1918. Gives ej lov, åligge myndigheten

eller styrelsen att därom ofördröjligen göra anmälan hos Konungen, som för­

ordnar i enlighet med vad ovan i denna § är stadgat.

Anmälan enligt 29 § av stiftelse, som äger bestånd vid tiden för denna lags

trädande i kraft, skall av den som omhänderhar stiftelsen, göras före den ¹

april 1918, eller, där ansökning om stadfästelse å stadgar för stiftelsen då

ännu är beroende på Konungens prövning, inom en månad efter det Konungens

besked i ärendet meddelats. Försummas det, vare lag som i 38 § sägs.

Förvaltas stiftelse, som äger bestånd vid tiden för denna lags trädande i

kraft, av annan än myndighet, varom i ⁸ § sägs, skola med avseende å dylik

stiftelse bestämmelserna i ² § äga tillämpning först från och med den ¹ juli

1918; och skall vad i ² § första stycket stadgas icke utgöra hinder för stiftel­

sen att i fråga om rättigheter och skyldigheter, som uppkommit före sistnämn­

da dag, jämväl därefter söka, kära eller svara.

8g

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

omfattade även dylika stiftelser utan att ändock deras rättsintressen komma

att trädas för nära».

Det sålunda framhållna behovet av, såsom det på annat ställe i utlåtandet

heter, »en grundlig och allsidig utredning angående de nu levande stiftelser­

nas ursprung, utveckling och nuvarande verksamhet», har som bekant icke bli­

vit tillgodosett. En utredning av den art justitiekanslersämbetet med rätta

fann erforderlig har beklagligtvis icke kommit till stånd. Denna brist torde

varit en medverkande orsak till att då angelägenheten av att i synnerhet kon­

troll över allmännyttiga stiftelser bleve föremål för lagreglering tid efter an­

nan gjort sig påmind och departementschefen i anledning härav upptagit den

vilande lagstiftningsfrågan till slutlig handläggning, det funnits nödigt be­

gränsa ämnet trängre än i förarbetena ägt rum. Huvudtanken synes vara

att ernå bättre ordnad tillsyn över stiftelserna och att i fråga om privaträtts­

liga bestämmelser inskränka sig till vad som betraktats såsom ett minimum

av reglering för att skapa erforderlig grund för kontrollföreskrifterna. Mot

en dylik omläggning av planen synes erinran desto mindre böra framställas

som värdet av en fullständigare lagreglering av stiftelser såsom privaträtts­

liga subjekt torde under det tidigare arbetet hava i viss mån överskattats.

Tvärtom synes försiktigheten mana, såsom i det följande skall närmare ut­

vecklas, att i frågans outredda läge beskära programmet kraftigare än i re­

missförslaget skett. Tyvärr måste emellertid tillika sägas att den omnämnda

bristen i utredning gör sig starkt kännbar jämväl och ingalunda minst, då

det gäller att bestämma den omfattning, i vilken kontroll över stiftelser skall

äga rum och formerna för kontrollen. Granskningen av förslaget kan där­

för icke heller i dessa delar — och så mycket mindre som efter vad redan

tillkännagivits proposition i ämnet är avsedd att avlåtas till innevarande ars

riksdag — vila på den kännedom om inverkande förhållanden, som önskligt

varit.

Förslagets allmänna system är följande. För varje stiftelse, som redan

grundats eller hädanefter grundas genom att egendom anslås att fortvarande

och såsom en självständig förmögenhet tjäna ett allmännyttigt ändamål, skall

inom viss i förslaget angiven tid vid straffansvar sökas stadfästelse genom

att till en central tillsynsmyndighet ingives förslag till stadgar, vilka gran­

skas, vid behov jämkas och därest ändamålet med stiftelsen och i samband

därmed givna föreskrifter icke innefatta något hinder, vinna fastställelse. I

särskild ordning sker stadfästelsen om stiftelsen är ställd under förvaltning

av statens verk eller inrättning; äldre stiftelser, som fått sina stadgar fast­

ställda av Kungl. Haj:t eller redan före lagens ikraftträdande stå under

sådan offentlig förvaltning som nyss nämnts, betraktas såsom redan stad­

fästa. Stadfäst stiftelse står framgent under tillsyn av den nämnda myn­

digheten; undantag kan dock ske genom Konungens förordnande eller stifta­

rens föreskrift.

Utanför förslagets reglering och där stadgad tillssm falla däremot dels

stiftelser med annat ändamål än »allmännyttigt», dels osjälvständiga stiftelser,

d. v. s. sådana, enligt vilka de donerade medlen ej skola giva upphov till ett

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

vållande, måste tilläggas synnerlig betydelse. Men man lärer dock nödgas er­

känna att i ett mycket stort antal enskilda fall tillräcklig ledning icke är att

hämta av presumtionerna i fråga, utan starka anledningar till ovisshet skola

kvarstå. Bland annat må erinras om den nästan obegränsade mängd av ofta hår­

fina skiftningar i uttryckssättet som stiftelseurkunderna förete, och vidare om

det ej sällsynta förhållande, som jämväl enligt förslagets 28 § skall få med

tillsynsmyndighetens tillstånd fortfara, nämligen att ett flertal stiftelsers me­

del förvaltas genom en gemensam placering. Äger en sådan sammanslagning

rum av medel, tillhörande så att säga en huvudstiftelse eller en ideell för­

ening, med senare tillkomna donationsmedel för särskilt ändamål, torde frågan,

om de sistnämnda böra anses utgöra självständig stiftelse eller ej, mången

gång vara av högeligen tvivelaktig natur. Att medlen bokföras särskilt så­

som en fond för sig är tydligen icke avgörande, ty så måste ske jämväl i

fråga om osjälvständiga stiftelser för att villkoret om bestämd användning

skall kunna behörigen iakttagas. Avgörande kan ej heller vara huruvida den

nya donationens ändamål faller inom eller utom det äldre stiftelse- eller för-

eningsändamålets ram. Ty ofta doneras medel just för att sätta en redan be­

stående institution i tillfälle att utvidga sin verksamhet till nya områden.

Även stiftelsens karaktär av självständig eller osjälvständig är det enligt

förslaget överlåtet åt dennas representanter att själva bedöma — under straff­

hot i händelse anmälan underlåtes på grund av felaktig bedömning. Huru

skiftande denna bedömning emellertid kan utfalla, framgår exempelvis av det

förhållande att Uppsala universitets konsistorium i avgivet utlåtande tolkar

kommittéförslagets begreppsbestämning av självständig stiftelse — vilken sam­

manfaller med remissförslagets — sålunda att universitetet uteslutande för­

valtar osjälvständiga stiftelser, medan åter socialstyrelsen vid uppgörande av

organisationsplan och kostnadsberäkning på grundval av förslaget uppenbar­

ligen utgår från att samtliga de i 1917 års officiella statistik redovisade stif­

telserna äro självständiga sådana, däribland universitetens stipendiedonatio-

ner. och för övrigt ett stort antal stiftelser, som med tillämpning av ovan om­

talade presumtionsregler svårligen böra dit hänföras.

Att åtskillnaden mellan självständiga och osjälvständiga stiftelser —- huru

svårt det än i praktiken må vara att draga gränsen dem emellan — tillagts en

fundamental betydelse, så länge lagstiftningsuppgiften ansågs i första hand

gå ut på en rent privaträttslig reglering, är naturligt nog. Annorlunda synes

saken ställa sig, ju mera man direkt inriktar sig på kontrollföreskrifter. Ur

kontrollsynpunkt komme ett genomförande av denna åtskillnad med ledning

av de ovannämnda presumtionerna att leda till resultat som te sig desto mera

irrationella, ju större verkan i kontrollhänseende man tillägger densamma. En

viss betydelse därutinnan kan den väl icke frånkännas, då såsom i remisspro­

tokollet erinras en osjälvständig stiftelse icke är rättsligt skild från mottaga­

rens förmögenhet. Men det vore icke minst i praktiskt hänseende en stark

överdrift om man ville härav sluta att all kontroll fördenskull måste vara ute­

sluten. Medlens placering bör måhända anses falla utanför kontrollmyndighe­

tens tillsyn utom i de — kanske ej så sällsynta -— fall, där de oberoende av stif

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

av nöden till förebyggande av att stiftelseförmögenheter under kommunal led­

ning bliva från sitt egentliga ändamål dragna till andra som rätteligen borde

tillgodoses i beskattningsväg. Det lärer i själva verket vara förtjänt av all­

varligt förnyat övervägande, om tillsyn, utöver vad redan äger rum, bör hållas

över andra stiftelser än de som hava styrelse enligt 20 eller 21 §. Inskränkes

den nya tillsynen till dem, förmenar jag, i överensstämmelse med vad inom

högsta domstolen anfördes vid granskningen av 1899 års förslag, att den bör

anordnas genom kommunallag.

Emellertid anser jag mig böra angiva efter vilka grunder man, enligt vad

jag föreställer mig, skulle kunna i ärendets outredda skick utan våda göra en

lag, som i större utsträckning tillgodoser de uttalade önskningarna om kon­

troll och dock ej åsamkar myndigheter och enskilda alltför mycket av arbete

och kostnader utan motsvarande gagn.

Jag är härvid med justitierådet Alexanderson ense om att den enskilde bör

befrias från att vid straffansvar avgöra om stiftelsen har allmännyttigt ända­

mål eller ej; vidare att fastställelse av stadgar icke bör vara obligatorisk utan

förekomma blott på särskild begäran; och slutligen att tillsynen icke bör cen­

traliseras utan ankomma på Konungens befallningshavande. Däremot kan jag

icke fullt ansluta mig till vad han yttrat i frågan hirruvida lagen bör avse

såväl självständiga som osjälvständiga stiftelser. Att i lagtexten genom en

abstrakt regel uppdraga en gräns dem emellan synes visserligen icke vara

möjligt. Men efter min åsikt borde den principen följas att osjälvständiga

stiftelser endast då dragas in under lagen, när de äro anknutna till andra själv­

ständiga stiftelser, icke när de anförtrotts åt förening eller samfund (jfr ¹¹

kap. 15 § R. B.). Villigt medges att föreningar finnas, som i realiteten icke

skilja sig från stiftelser: föreningar där styrelsen kompletterar sig själv, revi­

derar och ger ansvarsfrihet för sin egen förvaltning, beslutar stadgeändringar

o. s. v., där med andra ord föreningsmedlemmarnas enda funktion är att betala

årsavgift. Då man nu icke kan tilltro sig att införa offentlig kontroll över

ideella föreningars penningeförvaltning, anser jag emellertid den angivna grän­

sen, ehuru i viss mån irrationell, vara den lämpligaste.

Härmed har jag också i en punkt antytt huru den allmänna regeln om an­

mälningsplikt för stiftelser borde modifieras för att ej bliva onödigt betun­

gande. Från anmälningsplikt borde, genom särskild uppräkning, undantagas

först och främst de stiftelser, som nämnas i förslagets 23 § 1) och 2); vidare

stiftelser till förmån för medlemmar av viss släkt eller vissa släkter, ändå att

föreskrifter äro givna om förmögenhetens användning för det fall att släkter­

na utdö; stiftelser som förvaltas av riddarhusdirektionen; stipendiestiftelser

vid enskilda undervisningsanstalter; stiftelser anförtrodda åt förening eller an­

nat samfund; stiftelse, vars förmögenhet ej årligen avkastar visst minimibe­

lopp, kanske femtio kronor; och slutligen de ytterligare stiftelser om vilka man

tilläventyrs kan med visshet säga sig att de, vid tillämpning av förslagets be­

stämmelser, skulle av Konungen befriats från tillsyn.

Även med dessa undantag skulle anmälningsplikt utan tvivel komma att

åligga stiftelser, beträffande vilka tillsyn måste sägas vara helt opåkallad.

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

kommer emellertid bestämmelsen att utom lagens råmärken ställa ett flertal

stiftelser, exempelvis de som bildas på det hittills ej ovanliga sätt att, efter

upprop, bidrag för visst ändamål sammanskjutas från skilda håll, varefter stif­

telsen mer eller mindre formlöst träder i verksamhet. Varför ej även sådana

stiftelser skulle kunna få stadgar fastställda är dook svårt att inse. Vad fast

egendom angår må erinras att även om förordnandet uppfyller formföreskriften

i första stycket, det icke är avgjort att egendomen förvärvats av stiftelsen,

emedan ju förordnandet ej sällan torde sakna karaktären av verklig överlåtelse.

Att testamente upptages såsom enda godkända form för förordnande jäm­

likt tredje stycket lärer ej heller vara på giltiga skäl grundat.

Nu berörda föreskrifters otjänlighet bestyrkes i sin mån därav att de icke

kunnat göras tillämpliga å äldre stiftelser.

Även med bibehållande av förslagets uppställning i övrigt synas första och

tredje styckena böra utgå. Sker så, kräves jämkning även i 1 § (»på sätt

nedan sägs»), 4—7 §§ samt 45 § 4 mom.

I fråga om andra stycket må erinras, att då stadgande här meddelas om viss

tid, efter vilken återkallelse av förordnande om stiftelse ej må äga ram, en

föreskrift om till vem sådan återkallelse bör riktas vore lämplig.

3

§.

Lagrådet:

Såväl i denna paragraf som i 19, 23, 42 och 45 §§ förekommer uttrycket »sta­

tens verk eller inrättning» i sådant sammanhang, att rätta tolkningen av detta

uttryck får den mest vittgående betydelse för lagens innebörd och praktiska

verkningar. Såvitt ur kommitténs i remissprotokollet återgivna uttalande kan

utläsas och i enlighet med vad väl får anses sakligt bäst motiverat, synes me­

ningen vara att därmed avses varje statsmyndighet, som utövar en självstän­

dig funktion, låt vara att den beklädes av en ensam funktionär, t. ex. lands­

fiskal. Onekligen passar på nyss angivna fall termen verk eller inrättning

icke synnerligen väl och torde lätt kunna framkalla missförstånd. Att finna

en fullt tillfredsställande beteckning för vad man vill uttrycka är visserligen

icke lätt; men det hemställes huruvida icke exempelvis »statsmyndighet» skulle

vara att föredraga framför den i förslaget använda.

4 §-

Lagrådet:

Här förekommer ett redaktionsfel i det att uttrycket »inom denna tid» efter

ordställningen i satsen betyder »inom tre månader efter stiftarens död», medan

i själva verket avses »under stiftarens livstid».

6

§.

Lagrådet:

Ordet kommun användes här liksom annorstädes i lagtexten såsom teknisk

term för alla kommuner, primära såväl som sekundära. Häremot torde ej hel­

ler rent teoretiskt kunna göras någon anmärkning, men däremot står en sådan

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

samma giva lika vidsträckt giltighetsområde, men analyserar man närmare

de förhållanden, om vilka här är fråga, finner man, att detta näppeligen kan

hava varit meningen. Utländska vetenskapsmän kunna ju enligt § 28 rege­

ringsformen innehava vissa lärostolar. Skulle nu en stiftelse göras sålunda,

att den fakultet eller det lärarkollegium en sådan vetenskapsman tillhör skall

vara styrelse för stiftelsen, skulle antingen stiftelsen ej kunna mottagas eller

också den utländska ledamoten nödgas avgå från sin befattning, såvida ej

Konungen funne skäl medgiva undantag. Detsamma gäller, om en stiftelse

gjordes till förmån för något av de många sällskap, som hava till ändamål

att verka för närmande mellan Sverige och andra länder och som väl i re­

gel hava även utländska medborgare till ledamöter i sina styrelser. Att man

för sådana fall skulle vara nödsakad att repliera på ett dispensförfarande,

kan ej vara tilltalande. Har, såsom för närvarande är fallet, utlänningen rätt

att deltaga i ledningen av ett sådant sällskaps verksamhet, bör han väl ock­

så vara berättigad att utan vidare deltaga i förvaltningen av stiftelser, som

göras till förmån för sällskapet på sådant sätt, att de skola förvaltas av

dess styrelse. Snarare synes det kunna ifrågasättas, om stadgandet överhuvud­

taget bör bibehållas. Förhållandena äro nämligen här helt andra, än då det

gäller t. ex. en ekonomisk förening eller en understödsförening, som avser

att driva verklig rörelse här i landet, och kräva helt andra hänsyn. Bristen på

närmare utredning om de stiftelser av olika slag, som förekomma, och deras ge­

staltning, gör det emellertid i detta såväl som i så många andra hänseenden

svårt att avgiva ett bestämt uttalande. Det enda verkliga intresse, som i

förevarande hänseende synes mig föreligga, vore att utlänningen är bosatt här

i riket och således åtkomlig för svensk rättsskipning.

15 §.

Lagrådet:

Av bestämmelsen i första punkten lärer följa att om stiftaren föreskrivit

att styrelseledamot äger uppbära arvode, så skall denna föreskrift inflyta i

stadgarna vid äventyr, om så ej sker, att den blir utan verkan. Detta synes

nu vara en onödig formstränghet; men bibehålies den, lärer en erinran böra

givas i 8 §. Likaså förefaller det som om den i andra punkten givna regeln

kunde tåla undantag i den mån stiftaren annorlunda bestämt.

16 §.

Justitierådet Wedberg:

Jag hemställer om uteslutning av andra stycket, som saknar motsvarighet

i de lagar från vilka förslaget eljest till stor del hämtat sina stadganden.

17 och 18 §§.

Lagrådet:

Bestämmelserna i 17 § hava sin motsvarighet i lagarna om aktiebolag och

föreningar. De äro emellertid uttryck för allmänna rättssatser rörande rätts-

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

som genom stiftelsefunktionärs brottsliga förfarande eller försumlighet från­

gått stiftelsen innebära de tillämpning av en för vår rätt helt ny grundsats.

För närvarande lärer nämligen kommun icke i något fall och staten väsentli­

gen endast för så vitt fråga är om förskingring av medel, som tjänsteman i ut-

söknings- eller annat indrivningsärende fått om händer, vara ansvarig för sina

befattningshavares fel och försummelser utöver vad som kan följa av privat­

rättsliga regler. I det nämnda fallet av statsansvar, vilket som sagt är be­

gränsat till den händelse att förskingring föreligger, kan tydligen en särskild

grund åberopas, i det att den enskilde är för att komma till sin rätt nödsakad

anlita statsfunktionärs bemedling. I förevarande fall åter är fråga om me­

del, som frivilligt anförtrotts åt det allmännas i stället för åt en enskild insti­

tutions vård. Att en viss utvidgning av det allmännas ansvar för befattnings­

havares fel och försummelser, i allt fall så vitt rör staten, kan vara påkallad,

har länge varit erkänt. Men denna vittutseende och ömtåliga fråga torde i

så fall böra upptagas i hela sitt sammanhang eller, om detta möter hinder, ut­

vidgningen med försiktighet begränsas att gälla fall, som erbjuda en närmare

analogi med det redan förefintliga (jfr N. J. A. avd. II 1899 nr 7).

Förslaget måste emellertid antagas syfta än längre. Ja, enligt den tolk­

ning statskontoret i sitt i remissprotokollet återgivna utlåtande betecknat så­

som den enda möjliga och vilken icke rönt motsägelse från departements­

chefens sida, skulle redan en nedgång i värdet av de valutor, vari stiftelsens

medel fullt försvarligt placerats, medföra ansvarsskyldighet. Detta kan vis­

serligen uppenbart icke vara stadgandenas innebörd, redan enär de i sa fall

skulle dels vara inpraktikabla, dels medföra som konsekvens att å andra sidan

uppkommande övervärden tillfölle det allmänna. Däremot lärer meningen

vara, såsom lagtexten ock närmast angiver, att förlust för stiftelsen genom

rena olyckor, såsom stöld av utomstående, brand o. dyl., utan vidare skall a\

stat eller kommun ersättas.

I fråga om dessa ansvarsregler i deras helhet synes utöver det anförda böra

mot kommitténs argumentering framhållas att ett mottagande av de donerade

medlen ^visserligen.är uttryck för ett erkännande av det bestämda ändamålets

allmännytta, men ingalunda alltid för en uppfattning av att det står i jäm-

bredd med de behov, för vilka staten eller kommunen själv är beredd att göra

uppoffringar. Med ansvarsregeln får ju emellertid stiftelseändamalet tvärtom

en förmånsställning framför andra samhällsändamal. För en skuldtyngd kom­

mun med ringa resurser skulle exempelvis skyldigheten att fylla en för stif­

telse uppkommen förlust kunna medföra nödtvånget att avsta från tillgodoseen­

det av långt angelägnare uppgifter än stiftelsen representerar. En i kommitténs

motiv framskymtande antydan att det föreslagna ansvaret kunde förväntas

uppmuntra till att ställa stiftelsemedel under offentlig förvaltning synes desto

mindre förtjäna avseende som det knappast i stort sett torde bliva den lyck­

ligaste formen av stiftelser som — därest denna faktor verkligen finge till­

läggas vidare betydelse —- komme att framför andra gynnas.

Lagrådet hemställer alltså att förevarande paragrafer måtte utgå ur för­

slaget.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

41 §.

Lagrådet:

Enligt kommittéförslaget skall Konungens befallningshavandes beslut gå i

verkställighet utan hinder av förd klagan, där icke Konungen annorlunda för­

ordnar. Remissprotokollet upplyser ej om anledningen till att motsvarande

bestämmelse saknas i det remitterade förslaget. Visserligen torde ett beslut,

varigenom förelagt vite blivit utdömt, icke böra verkställas innan det vunnit

laga kraft. Å andra sidan kommer emellertid ett förbud enligt 32 § första

punkten eller ett förordnande jämlikt 34 § andra stycket att väsentligt förlora

i värde, därest det icke blir omedelbart tillämpligt. Det hemställes därför, att

sådant tillägg göres till paragrafen att förbud enligt 32 § första punkten så ock

förordnande jämligt 34 § andra stycket må utan hinder av förd klagan gå i

verkställighet där ej Konungen annorlunda förordnar.

45 §.

Lagrådet:

Då stadgandet i 4 mom. andra stycket bör gälla även i det fall att stiftaren

överlever den 1 januari 1929, hemställes om någon redaktionell jämkning, för

så vitt ej 2 § ändras så att stadgandet blir överflödigt.

Justitierådet Wedberg:

Med iakttagande av de allmänna grunder för en lagstiftning som jag angi­

vit och med utelämnande av överflödiga eller icke tillräckligt genomtänkta

bestämmelser skulle förslaget måhända kunna redaktionellt omformas till en

lag om tillsyn över vissa stiftelser, som — i stora drag — hade följande upp­

ställning och innehåll.

Lagen är uppdelad i tre avdelningar med rubrikerna Inledande bestämmel­

ser, Om tillsyn, Särskilda bestämmelser. 1 § innehåller regeln att om någon

anslagit’egendom ått såsom självständig förmögenhet fortvarande tjäna ett be­

stämt ändamål, skall den sålunda grundade stiftelsen anmälas hos Konungens

hefallningshavande i det län där stiftelsens förvaltning huvudsakligen skall ut­

övas. I 2 § angives, i form av en uppräkning, när anmälningsplikt ej äger

rum. Med viss anslutning till förslagets 4 och 5 §§ regleras i 3 § tiden för an­

mälningspliktens fullgörande, så att i ett första stycke behandlas det fall att

stiftelsen tillförsäkrats rätt att erhålla egendomen redan under stiftarens livs­

tid och i ett andra det att egendomen skall erhållas först efter hans död. Vid

hithörande bestämmelsers utformning bör tillses att anmälningsplikten icke

blir underlagd så trånga och fasta regler att utrymme ej gives för att en an­

sökan hos Konungen om befrielse från tillsyn leder till önskat resultat med

påföljd att någon försummelse att fullgöra anmälningsplikten icke förelig­

ger. 4 § motsvarar förslagets 6 §, vars regel torde böra gälla oavsett hur

den kommunala samfällighetens juridiska ansvar bestämmes. 5 § innehål­

ler, i ett första stycke, att vid anmälan om stiftelse skola i styrkt av-

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet

å Stockholms slott den 8 februari 1929.

Närvarande:

Statsministern L

indman

, ministern för utrikes ärendena T

rygger

, statsråden

L

ubeck

, W

ohlin

, B

eskow

, L

undvik

, B

orell

,

von

S

teyern

, M

almberg

,

L^indskog, B^issmark, J^ohansson.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, lagrådets den 29 februari

1928 avgivna utlåtande över det den 20 januari 1928 till lagrådet remitterade

förslaget till lag om stiftelser för allmännyttigt ändamål.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»I skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 mars 1913 med hemställan om förnyad

omprövning av frågan om anordnande av kontroll från statens sida över vär­

den och förvaltningen av donerade medel och stiftelser samt om framläggande

för riksdagen av förslag till lagbestämmelser i ämnet, anförde riksdagen, bland

annat, att det syntes böra göras till föremål för fömyad undersökning, huruvida

icke, därest svårighet skulle möta att samtidigt ordna stiftelsernas privaträtts­

liga ställning på ett allmängiltigt sätt, det mest trängande behovet, nämligen

av en mera tillfredsställande kontroll och tillsyn över stiftelsernas förvaltning

och användning för sitt syftemål, skulle även därförutan kunna, åtminstone

tills vidare, tillgodoses.

Det till lagrådet remitterade förslaget skilde sig därutinnan från kommitté­

förslaget och utkastet, att det avsåg att i första hand åvägabringa en bättre

ordnad kontroll över stiftelser samt upptog civilrättsliga bestämmelser alle­

nast i den mån de ansågos utgöra en nödvändig förutsättning för de föreslagna

kontrollbestämmelserna. Mot en dylik omläggning av planen för en lagstift­

ning i ämnet har lagrådet ej haft nagot att erinra. Lagrådet har emellertid

ansett försiktigheten mana, att programmet beskures kraftigare än i remissför­

slaget skett. För min del vill jag biträda denna lagrådets uppfattning, och jag

tror, att en tillfredsställande kontroll skall kunna anordnas utan ett när­

mare ingående på de invecklade spörsmålen om stiftelses uppkomst, rätts­

kapacitet och förvaltning. X enlighet härmed har jag latit inom justitiedeparte­

mentet med biträde av särskilt tillkallade sakkunniga omarbeta remissförsla-

1 Överdirektören Gustaf Masreliez och direktören Mauritz Carlson.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

syn genom lämpliga organ är sörjt på ett mera betryggande sätt än genom ge­

nerella lagföreskrifter och därpå grundad offentlig kontroll kan bliva fallet.

Dylika stiftelser böra tydligen icke underkastas den statliga kontrollen. Över

huvud taget bör denna enligt min uppfattning vara allenast av supplementär

karaktär och således inträda endast då nöjaktig kontroll icke är på annat sätt

anordnad. Härigenom vinnes även, att staten besparas onödiga utgifter för

kontrollen. Nu angivna synpunkter hava i förslaget kommit till uttryck där­

igenom, att dels från anmälningsplikt undantagits vissa grupper av stiftelser,

beträffande vilka statlig kontroll med säkerhet kan anses obehövlig, dels åt

tillsynsmyndigheten lämnats befogenhet, att från tillsyn undantaga stiftelse,

som redan är underkastad nöjaktig tillsyn eller för vilken tillsyn enligt denna

lag eljest på grund av särskilda omständigheter finnes icke vara behövlig.

Beträffande den åt tillsynsmyndigheten sålunda givna befogenhet att un­

dantaga stiftelse från tillsyn enligt lagen torde böra framhållas, att, då denna

tillsyn skall avse, bland annat, att stiftelsens medel icke dragas från det be­

stämda ändamålet, en annorledes anordnad tillsyn ej kan anses tillfyllest­

görande med mindre den nöjaktigt tillgodoser jämväl berörda syfte. Är stif­

telsens förvaltning anförtrodd t. ex. åt en kommunal myndighet, lärer den

för denna anordnade revisionen, huru tillfredsställande den i övrigt än kan

vara, icke anses hålla måttet såsom stiftelsekontroll. Den kommunala revisio­

nen, vilken framför allt har att bevaka kommunens intressen, torde nämligen

icke kunna förväntas med tillbörlig kraft iakttaga stiftelsens bästa, om detta

skulle komma i strid mot nämnda intressen. Uppenbart är, att i fråga om kom­

munala myndigheters stiftelseförvaltning den statliga tillsynen kommer att

huvudsakligen inrikta sig på huruvida stiftelsens ändamål behörigen fullföljts.

— En statlig kontroll kan anses obehövlig även utan att särskild tillsyn fin­

nes anordnad. Sålunda kan stiftelsens förvaltning, med hänsyn exempelvis till

styrelsens sammansättning, vara så inrättad, att någon fara icke kan anses

föreligga för att stiftelsens medel skulle dragas från det bestämda ändamålet

eller icke bliva nöjaktigt placerade.

I remissförslaget likasom i kommittéförslaget och utkastet hade stiftaren

tillerkänts makt att undandraga stiftelse från tillsyn. Lagrådets majoritet har

ansett, att en dylik anordning, under förutsättning av en lämpligt avgränsad

befogenhet för tillsynsmyndigheten, icke vore tillräckligt berättigad. Justitie-

rådet Wedberg har anslutit sig till remissförslagets' ståndpunkt härutinnan,

och så gör även jag. De skäl för densamma, som vid remissen till lagrådet an­

fördes av min företrädare i ämbetet, finner jag övertygande. Då kontrollen ju

avser att skapa trygghet för stiftelsens bestånd, lärer väl i regel en stiftare

med tacksamhet se, att hans stiftelse blir underkastad kontroll. Men skulle av

något skäl stiftaren anse dylik kontroll icke vara önskvärd, är fara för att

detta skäl för honom är av den vikt, att han avstår från stiftelsens grundande

hellre än att tillskapa en stiftelse, som bleve underkastad statlig kontroll. Från

det allmännas sida måste det emellertid, då ju här är fråga om allmännyttiga

stiftelser, framstå såsom vida mera önskvärt, att en stiftelse kommer till men

ej underkastas kontroll, än att stiftelsen helt uteblir. På grund av vad jag nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

105

anfört, har från anmälningsplikt och därmed även från tillsyn undantagits

stiftelse, som genom stiftarens föreskrift är undantagen från tillsyn enligt la­

gen. Huruvida härutöver bör, sasom justitieradet Wedberg föreslagit, stadgas

befogenhet för tillsynsmyndigheten att undantaga stiftelse från tillsyn, om så­

dan anses stridande mot stiftarens avsikt, iinner jag tveksamt. Kent princi­

piellt torde en sådan anordning vara befogad. I praktiken skulle den emel­

lertid utan tvivel medföra icke ringa olägenhet, i det att tillsynsmyndigheten

ofta komme att ställas inför ganska svårlösta fall och dess arbetsuppgift där­

med väsentligt ökas. Med hänsyn härtill och da beträffande blivande stiftelser

stiftaren ju skulle äga möjlighet att föreskriva om stiftelsens undantagande

från tillsyn, har jag ansett mig böra avstå från att i förslaget upptaga dylikt

stadgande.

1 ragan huruvida smärre stiftelser böra undantagas från tillsyn har varit

föremål för olika meningar. Enligt ett inom ecklesiastikdepartementet år 1898

utarbetat förslag till lag angående tillsyn över vissa stiftelser undantogs från

tillsyn stiftelse, vars tillgångar i värde ej uppgingo till 5,000 kronor. På

grund av de anmärkningar, som i avgivna utlåtanden framställdes mot en dy­

lik anordning, uteslöts bestämmelsen i det till högsta domstolen remitterade

förslaget. Även 1903 års kommitté intog i likhet med remissförslaget den

standpunkten, att ingen stiftelse borde undantagas från tillsyn på grund av

obetydligheten utav dess tillgångar. Kommitténs uttalande härutinnan åter­

finnes i remissprotokollet vid specialmotiveringen till 31 §. De av kommittén

anförda skälen äro visserligen beaktansvärda, men jag tror dock, att en kontroll

över det mycket stora antalet jämförelsevis obetydliga stiftelser skulle åsamka

myndigheter och enskilda alltför mycket av arbete och kostnader utan mot­

svarande gagn. Med hänsyn härtill och då det är av största vikt, att kontrollen

ej onödigtvis fördyras, har jag ansett mig böra föreslå återgång till den av

1898 års förslag ursprungligen intagna ståndpunkt, till vilken även justitierå-

det Wedberg anslutit sig.

Den Konungen enligt tidigare förslag givna befogenhet att meddela dispens

från tillsyn anser jag vara behövlig av, bland annat, det skäl, att stiftelser

kunna finnas, vilka endast med olägenhet skulle kunna inordnas under en kon-

trollags bestämmelser. Emot en dylik anordning har lagrådet ej heller haft

något att erinra.

Enligt saväl remissförslaget som kommittéförslaget och utkastet var beträf­

fande allmännyttig stiftelse vid anmälningsskyldigheten knuten förpliktelse

att söka fastställelse av stadgar för stiftelsen. Dylik fastställelse var enligt

de två sistnämnda förslagen förutsättning för stiftelsens rättskapacitet, och

enligt alla tre förslagen medförde fastställelsen vissa verkningar i fråga om

stiftarens bundenhet av förordnandet om stiftelsens grundande. Då förelig­

gande förslag icke avser att reglera vare sig frågan om stiftelses rättskapa­

citet eller om stiftarens bundenhet, har jag anslutit mig till lagrådets uppfatt­

ning, att stadfästelse av stadgar icke bör göras obligatorisk. Då det emeller­

tid ur olika synpunkter kan vara fördelaktigt för en stiftelse att erhålla stad­

fästelse å stadgarna en stiftelse med stadfästade stadgar måste sålunda

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

utan. vidare anses äga rättskapacitet —- har i det omarbetade förslaget beretts

möjlighet för stiftelse att på särskild begäran erhålla Konungens befallnings-

havandes stadfästelse å sina stadgar. Denna anordning innebär givetvis intet

hinder för stiftelse att framdeles såsom hittills söka och vinna Konungens stad­

fästelse å stadgarna.

Enligt såväl kommittéförslaget som utkastet skulle tillsynen utövas av läns­

styrelserna. Remissförslaget frångick denna tanke och anförtrodde uppgiften

åt en för hela riket gemensam myndighet, varmed avsåg3 socialstyrelsen. Lag­

rådet har ansett, att tillsynen icke bör centraliseras utan ankomma på läns­

styrelserna. Jag finner de av lagrådet härutinnan anförda skäl övertygande

och har i det omarbetade förslaget följt dess mening.

Jag övergår härefter till förslagets särskilda stadganden.

Med hänsyn till den inskränkning som gjorts i förslagets omfattning har

rubriken ändrats till lag om tillsyn över stiftelser.

1

§•

Här fastslås huvudregeln att anmälningsskyldighet åvilar varje självstän­

dig stiftelse. Remissförslagets beskrivning av begreppet självständig stiftelse

har bibehållits med viss av lagrådet föreslagen omredigering. I överensstäm­

melse med kommittéförslaget och utkastet skall anmälan om stiftelse göras hos

Konungens befallningshavande i det län, där stiftelsens förvaltning huvud­

sakligen skall utövas.

2

§.

Då anmälningsplikten är avsedd att utgöra allenast ett medel för tillsynens

anordnande, böra tydligen, i anslutning till vad jag tidigare anfört om tillsy­

nens omfattning, från anmälningsplikt undantagas stiftelser beträffande vilka

utan vidare måste antagas att tillsyn enligt lagen icke är behövlig, stiftelser,

vilka uppenbarligen icke hava allmännyttigt ändamål, smärre stiftelser samt

stiftelser, som genom Konungens förordnande eller stiftarens föreskrift äro un­

dantagna från tillsyn.

Det under 1) upptagna undantaget från anmälningsplikten motsvarar re­

missförslagets 23 § 1). Där undantogs från tillsyn stiftelse, vars styrelse

utgjordes av statens verk eller inrättning eller vars räkenskaper pa grund av

särskild av Konungen meddelad föreskrift vore föremål för granskning i riks-

räkenskapsverket. Uttrycket Statens verk eller inrättning har i enlighet med

lagrådets hemställan utbytts mot Statsmyndighet’. Orden ’på grund av särskild

av Konungen meddelad föreskrift’ hava uteslutits, enär riksräkenskapsverket

granskar jämväl räkenskaper, vilka dit ingivits av andra än statens verk och

inrättningar, utan att Konungen därom särskilt förordnat. Även i sådana fall

måste uppenbarligen tillsyn enligt lagen anses obehövlig.

Enligt 1898 års förslag voro från anmälningsskyldighet undantagna, bland

andra, stiftelser, vilka förvaltades av riddarhusdirektionen eller akademi, för

vilken Konungen fastställt stadgar, ävensom stiftelser, vilka förvaltades efter

108

Kungl. May.ts proposition nr 88.

Stadgandet i paragrafens sista stycke betingas av det i 2 § under 7) före­

skrivna undantaget från anmälningsplikt.

Det i remissförslagets 6 § intagna stadgandet har icke medtagits i förelig­

gande förslag. Nämnda stadgande sammanhängde med remissförslagets be­

stämmelse om kommuns ansvar i vissa fall för stiftelses medel, och då denna

icke bibehållits, hava tillräckliga skäl icke ansetts föreligga att ändock med­

taga dylikt stadgande.

4 §•

Denna paragraf motsvarar remissförslagets 7 § första stycket och 26 § andra

punkten med undantag av bestämmelsen under 2).

Uppgift om storleken och beskaffenheten av stiftelses förmögenhet kan icke

alltid lämnas vid anmälan om stiftelsen. Så är till exempel fallet, då vid an­

mälan om en genom testamente upprättad stiftelse dödsboutredningen ännu icke

avslutats.

5

§•

Första stycket motsvarar remissförslagets 7 § andra stycket. Vad inom

lagrådet anmärkts beträffande uttrycket ’otjänlig’ torde, såsom justitierådet

Wedberg framhållit, förlora sin betydelse, då fastställelse av stadgar gjorts

fakultativ och ej inverkar på frågan, huruvida tillsyn skall äga rum.

Andra stycket motsvarar remissförslagets 8 §. Då det måste anses önskligt,

att stiftelse har en ordnad revision, har jag ansett stadgarna böra innehålla

jämväl uppgift, huru revision skall ske.

6 och 7 §§.

Dessa paragrafer motsvara remissförslagets 16 § första stycket och 22 §.

Med hänsyn till vad justitierådet Wedberg anmärkt mot remissförslagets 16 §

andra stycke, har det där intagna stadgandet icke här medtagits.

I överensstämmelse med justitierådet Wedbergs uttalande rörande en blivande

lags innehåll har den i remissförslagets 22 § gjorda inskränkningen till visst

slag av styrelse icke bibehållits.

8

§•

Beträffande innehållet i denna paragraf får jag hänvisa till vad jag anfört i

den allmänna motiveringen. Utan särskilt stadgande torde vara tydligt, att

Konungens befallningshavande, där ändrade förhållanden sådant påkalla, äger

förordna, att stiftelse, som tidigare undantagits från tillsyn, skall vara under­

kastad sådan.

9—12 §§.

Dessa paragrafer motsvara remissförslagets 24, 25 och 27 §§ samt 30 § första

stycket.

Den i remissförslagets 25 § gjorda inskränkningen till visst slag av stiftel­

ser har jag ansett kunna utgå.

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Vid remissen till lagrådet antydde min företrädare i ämbetet vid motive­

ringen av den mot 20 § svarande 41 § i remissförslaget, att lagförslaget kun­

de påkalla vissa ändringar i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts rege­

ringsrätt. Genom den föreslagna omläggningen av lagstiftningen lärer beho­

vet av dylika ändringar hava väsentligen minskats. Med de smärre jämknin­

gar, som tilläventyrs alltjämt kunna erfordras, torde utan olägenhet kunna an­

stå och frågan lämpligen upptagas i samband med den av riksdagen till år

1931 begärda utredningen rörande regeringsrättens omorganisation.

Beträffande övergångsstadgandena har med hänsyn till omfattningen av de

föreslagna undantagen från anmälningsplikten övergångstiden för det fall, att

stiftaren avlidit före lagens ikraftträdande, ansetts kunna inskränkas till två år.

Kostnaderna för en tillsyn, anordnad i enlighet med remissförslaget, beräk­

nades i remissprotokollet till 25,000 kronor för år. Med den beskäming av

programmet, som nu ägt rum särskilt genom ett stort antal mindre stiftelsers

undantagande från tillsyn, borttagande av obligatorisk fastställelse av stadgar

och inskränkning av inspektionerna hos stiftelserna, tror jag att tillsynen skall

kunna, åtminstone i stort sett, fullgöras utan ökning av länsstyrelsernas nu­

varande arbetskrafter. Skulle det emellertid visa sig, att pa nagot hall till­

synen kräver ökning av arbetskrafter, torde frågan om anvisande av härför

erforderliga medel framdeles komma att anmälas av chefen för socialdeparte­

mentet.»

Föredraganden uppläser härefter förslaget till lag om tillsyn över stiftelser

samt hemställer, att detsamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegen-

ten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. Cervin.

Stockholm 1929. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

260525