Prop. 1993/949

• Sida 50
•  Original

2.2. Lagens tillämpningsområde 2.2.1 Stiftelser i allmänhet

Mitt förslag: En stiftelse bildas genom att stiftaren förordnar att han för ett bestämt ändamål vill skapa en varaktigt bestående, självständig förmögenhet av egendom som han i enlighet med förordnandet till- skjuter själv. Stiftarens förordnande skall som regel vara skriftligt och undertecknat av honom. Härutöver skall för uppkomsten av en stif- telse krävas att den för stiftelsen avsedda egendomen är avskild, vilket skall anses vara fallet först om den har tagits om hand av någon som har åtagit sig att förvalta den i enlighet med stiftelseförordnandet.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag men med det yt- terligare kravet att åtagandet att förvalta egendomen enligt stiftelseförord- nandet skall bekräftas skriftligen (se promemorian s. 104-106).

Remissinstansema: Relativt få av remissinstanserna har yttrat sig över promemorians förslag om vad som skall krävas för att en stiftelse skall anses föreligga. Några av dem godtar promemorieförslaget. En remissinstans an- ser att det saknas tillräckliga skäl för att införa ett krav på att den för stiftel- sen avsedda egendomen skall ha tagits om hand av någon som har åtagit sig att förvalta den i enlighet med stiftelseförordnandet. En annan remissinstans ställer frågan vad konsekvensen blir om kravet att åtagandet skall vara skrift- ligt inte följs.

Skälen för mitt förslag: Som jag redan tidigare har sagt finns det i svensk rätt inte någon legaldefinition av begreppet stiftelse. Det närmaste man kommer en sådan är den definition av begreppet som finns intagen i tillsyns- lagen. När man nu i lag skall slå fast kriterierna för att en förmögenhetsbild- ning skall betraktas som stiftelse är det givetvis naturligt att man utgår från den definition av begreppet som finns i tillsynslagen. Som min redogörelse i avsnitt 2.1.1 över gällande rätt ger vid handen träffar man emellertid inte alla nu kända former av förmögenhetsbildningar som kan karakteriseras som självständiga och självägande med en enda definition. I förevarande avsnitt skall jag därför ta upp frågan om en allmän definition av begreppet stiftelse för att därefter i det följande avsnittet undersöka om det finns skäl som talar för att stiftelselagen som särskilda former av stiftelser bör omfatta även andra förmögenheter med nyss nämnda karakteristika men som faller utan- för den allmänna definitionen. _

För stiftelsebildning i tillsynslagens mening krävs det att stiftaren har före- tagit två rättshandlingar: ett förordnande (stiftelseförordnande) innehål- lande den grundläggande viljeförklaringen från hans sida och en i enlighet med förordnandet åtföljande förmögenhetsdisposition. Samma krav bör na- turligen ställas på stiftaren enligt stiftelselagens allmänna definition av stif- telsebegreppet.

Beträffande först stiftelseförordnandet bör liksom för närvarande krävas att det sakligt sett innefattar en förklaring från stiftarens sida att han för ett bestämt ändamål vill skapa en varaktigt bestående, självständig fönnögenhet

• Sida 51
•  Original

av egendom som han tillskjuter själv. Detta betyder att vilj eförklaringen som ett minimum måste ge besked i två avseenden, nämligen om den avsedda stiftelsens ändamål och vilken egendom som stiftaren avser att tillskjuta el- ler, i fall då stiftelsebildningen skall ske sedan stiftaren har dött, om vilken rätt den avsedda stiftelsen skall ha till stiftarens kvarlåtenskap.

Det bör vidare krävas att stiftelseförordnandet skall vara skriftligt och un- dertecknat av stiftaren. Ett dylikt krav är enligt min mening naturligt med hänsyn till att förordnandet är den grundläggande rättshandlingen för en stif- telsebildning. Som belyses i promemorian (se 5. 105) innefattar detta egentli- gen inte någon nyordning utan är bara ett lagfästande av en sedan länge till- lämpad praxis.

Ett undantag från kravet att stiftelseförordnandet skall vara skriftligt och undertecknat bör dock medges. Det gäller fall då förordnandet skett genom testamente som är giltigt utan att de för testamente föreskrivna formföre- skrifterna iakttagits, t.ex. genom ett muntligt s.k. nödtestamente (se 10 kap. 3 & ärvdabalken). Det saknas enligt min mening skäl att underkänna ett stif- telseförordnande som görs i ett sådant testamente. Även i fall då testamentet är muntligt kommer det för övrigt i regel att finnas dokumentation om för- ordnandet. Reglerna om delgivning av testamente förutsätter nämligen i fråga om sådana testamenten att det finns en skriftlig uppgift om testamen- tets innehåll (se 14 kap. 4 & ärvdabalken).

Vad sedan gäller den förmögenhetsdisposition som skall åtfölja stiftelse- förordnandet för att den avsedda stiftelsebildningen skall komma till stånd vill jag erinra om att en stiftelse i tillsynslagens mening kan bestå av bara en fordran på stiftaren av benefik natur. Det kan emellertid inte anses angeläget att en förmögenhetsbildning av det slaget blir omfattad av det regelsystem som stiftelselagen avses att få. För att en förmögenhetsbildning skall falla in under regleringen i stiftelselagen eller, med andra ord, för att en förmögen- hetsbildning skall bli betraktad som en stiftelse bör det enligt min mening undantagslöst krävas att den utgörs av egendom som avskilts från stiftarens förmögenhet med verkan mot dennes borgenärer. För fall då förmögenhets- dispositionen avser pengar eller lösören av annat slag betyder det att egendo- men måste ha kommit i besittning av någon som har lämnat ett åtagande (förvaltningsåtagande) att förvalta den i enlighet med förordnandet (jfr 2 5 lagen, 1936:83, angående vissa utfästelser om gåva).

Förmögenhetsdispositionen kan givetvis avse egendom av annat slag — t.ex. fast egendom — beträffande vilken det för skyddet mot stiftarens borge- närer saknar betydelse att den eller de som lämnat ett förvaltningsåtagande också har tagit egendomen i besittning. Och i fall då stiftelsebildningen skall ske sedan stiftaren har dött är möjligheterna för en stiftelse att alls kunna göra förvärv som är skyddade mot den dödes eller dödsboets borgenärer starkt begränsade (jfr 21 kap. 4 och 5 55 ärvdabalken). Enligt min mening är det emellertid ändå lämpligt att även i nu nämnda fall ställa krav på att den eller de som har lämnat ett förvaltningsåtagandet också har tagit egen- domen i besittning för att den skall omfattas av stiftelselagens regelsystem.

Sammanfattningsvis innebär vadjag nu har anfört att en stiftelse i den nya stiftelselagens mening skall anses föreligga då egendom enligt ett — med un- dantag för vissa testamentsfall — skriftligt och av stiftaren undertecknat för-

• Sida 52
•  Original

ordnande har avskilts för att varaktigt förvaltas som en självständig förmö- genhet för ett bestämt ändamål. Den närmare innebörden av att egendomen skall ha avskilts — att den har tagits om hand av någon (annan än stiftaren) som har ort ett åtagande att förvalta den i enlighet med stiftelseförordnan- det — bör därvid enligt min mening framgå direkt av lagtexten.

När det gäller förvaltningsåtagandet bör det inte — i motsats till vad som föreslogs i promemorian — krävas att det skall vara skriftligt. Tanken bakom det förslaget var att det skulle kunna bidra till att skapa största möjliga klar- het i frågan om när en stiftelse över huvud taget föreligger. Jag kan dock för min del inte finna att enbart det förhållandet att ett förvaltningsåtagande i ett visst fall inte har bekräftats skriftligt bör föranleda att en stiftelse inte skall anses rättsligen bildad. Det vore enligt min mening en alltför långt- gående verkan av en bestämmelse som i så fall skulle ha ställts upp bara i klarhetens intresse. Jag förordar alltså att något krav på skriftligt åtagande inte skall ställas upp.

Som sagts tidigare bör den nya stiftelselagens allmänna definition av be- greppet stiftelse omfatta endast sådana fall då stiftaren vill få till stånd en självständig förmögenhet av varaktig natur. Bedömningen av om varaktig- hetsrekvisitet är uppfyllt bör därvid ske med utgångspunkt i den egendom som avskilts för stiftelsen och således utan hänsynstagande till eventuella ut- fästelser i förordnandet om ytterligare tillskott. Med en sådan lösning kom- mer den allmänna definitionen av stiftelsebegreppet sällan att omfatta an- slagsberoende stiftelser (se avsnitt 2.1.1). I sådana fall kan man nämligen knappast tala om att den avskilda egendomen varaktigt skall förvaltas i stif- telsen.

Till frågan vad som efter den nya lagens ikraftträdande gäller beträffande sådana förmögenhetsbildningar som enligt den nya lagen inte godtas som stiftelse återkommer jag i specialmotivcringen (se vad som anförs i avsnitt 4.1 i anslutning till 1 kap. 1 5).

2.2.2 Särskilda former av stiftelser

Mitt förslag: Stiftelselagen skall också omfatta två särskilda former av

stiftelser, nämligen insamlingsstiftelser och kollektivavtalsstinelser. Tryggandestiftelserna skall däremot inte omfattas av stiftelselagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom så tillvida att det enligt promemorians förslag även skall införas en särskild stiftelse- form (anslagsstiftelse) för staten (se promemorian s. 116—120).

Remissinstanserna: Flera remissinstanser framhåller att anslagsstiftelser måste få bildas av även kommuner och landsting. Flera remissinstanser anser att tryggandestiftelserna skall omfattas av stiftelselagen.

Skälen för mitt förslag: Som jag redan förutskickadc i föregående avsnitt skalljag här ta upp frågan om stiftelselagen som särskilda former av stiftelser bör omfatta någon eller några av de självständiga och självägande förmögen- hetsbildningar som enligt gällande ordning torde betraktas som stiftelser

Prop. 1993/949

• Sida 53
•  Original

men som av olika skäl faller utanför den av mig förordade, allmänna defini- tionen av stiftelsebegreppet.

Insamlingsstiftelser

Penninginsanrlingar och insamlingar av andra slag är en vanlig företeelse i vårt samhälle. Upprop att skänka pengar eller egendom av annat slag till olika ändamål, t.ex. till forskning rörande svåra sjukdomar, sker ofta genom annonser i massmedia och budskapet når därigenom ut till en vidare krets av allmänheten.

Särskilt penninginsamlingarna omfattar betydande värden. Uppgifter från Stiftelsen för insamlingskontroll (SFI) visar att det under år 1989 insattes 636 miljoner kr på s.k. 90—konton. Merparten av pengarna samlas in av ideella föreningar men det förekommer också insamlingar i regi av insam- lingsstiftelser (ang. denna stiftelseform — se avsnitt 2.1.1).

De som lämnar bidrag till insamlingar utgår sannolikt i regel från att deras bidrag till största delen kommer det angivna ändamålet till godo. Ett skäl till detta kan vara att man tror att insamlingar som sker efter upprop i massme- dia är underkastade en tillfredsställande kontroll.

SFI utövar kontroll över vissa penninginsamlingar. Denna kontroll, som avser sådana insamlingar som sker via 90- konton, är givetvis av stor bety- delse. Det enda SFI kan göra om en organisation inte uppfyller kraven för innehav av ett 90-konto är emellertid att återkalla rätten till kontot. Detta utgör inte någon garanti för att inte insamlingsarbetet fortsätter trots att det t.ex. kanske leds av därför helt olämpliga personer. Så vitt jag förstår är det dessutom så att inte alla insamlingar som vänder sig till en vidare krets av allmänheten har ett 90-konto.

Frågan om en offentlig kontroll av penninginsamlingar och insamlingar av andra slag har varit föremål för behandling i riksdagen vid flera olika tillfäl- len. Senast detta skedde uttalade lagutskottet (1986/87zLU22 s. 19) att det inte då var berett att förorda en sådan kontroll. Utskottet pekade därvid bl.a. på att frågan har viss anknytning till pågående översyn av stiftelselag- stiftningen.

Enligt min mening är det angeläget att framför allt bibehålla allmänhetens förtroende för rena penninginsamlingar. I den mån det är möjligt bör därför lagstiftaren inom ramen för föreliggande lagstiftningsärendc försöka skapa en rättslig grundval för sådana insamlingar. Detta leder mig till slutsatsen att stiftelselagen som en särskild form av stiftelse bör omfatta även sådana självständiga och självägande förmögenheter som utgörs av insamlade pengar. Stiftelseformen bör enligt min mening benämnas "insamlingsstif- telse'.

För att en insamlingsstiftelse skall föreligga bör det krävas att det finns ett skriftligt och av stiftaren undertecknat stiftelseförordnande med angivande av ändamålet för insamlingen. Ändamålet skall vara varaktigt. Eftersom mitt förslag i första hand är avsett för insamlingar som vänder sig till en bre- dare allmänhct bör det dessutom följa av förordnandet att stiftaren skall göra ett upprop t.ex. i någon tidning. För att en insamlingsstiftelse skall före- ligga bör det också krävas ett åtagande från någon som har förklarat sig villig att ta emot pengarna för förvaltning i enlighet med stiftelseförordnandet.

• Sida 54
•  Original

Frågan om tillsynen över stiftelser behandlar jag i avsnitt 2.8.1. Jag kan emellertid redan nu säga att enligt min mening bör en insamlingsstiftelse utan undantag vara föremål för tillsyn.

Kollektivavtalsstiftelser

Genom överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter på den privata sektorn har det under senare tid skapats ett system i syfte bl.a. att begränsa de ekonomiska svårigheterna för arbetare och tjänstemän som permitteras eller blir utan anställning vid driftsinskränkningar. En central punkt i detta system är att en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisa- tion i kollektivavtal kommer överens om att inrätta en stiftelse som skall till- godose sitt syfte främst genom att utge kontanta bidrag ur de medel som ar- betsgivare i enlighet med förpliktelse i annat (kollektiv)avtal löpande inbeta- lar till stiftelsen. Ingen av parterna i det kollektivavtal varigenom stiftelsen inrättas företar således någon fönnögenhetsdisposition. Kollektivavtalsstif- telsen faller därför utanför den av mig förordade, allmänna definitionen av stiftelsebegreppet.

Kollektivavtalsstiftelserna fyller ett väsentligt praktiskt behov och det finns ett uttalat intresse av att stiftelseformen inordnas under ett regelsystem med i huvudsak det innehåll som stiftelselagen avses få. Enligt min mening bör därför även denna typ av förmögenhetsbildning omfattas av stiftelsela— gen som en särskild form av stiftelse och den bör få benämningen ”kollektiv- avta Lsstiftelse ”.

De rättsliga förutsättningarna för att det skall föreligga en kollektivavtals- stiftelse bör i huvudsak överensstämma med vad jag har föreslagit för insam- lingsstiftelsen. Det skall således föreligga ett skriftligt stiftelseförordnande, i detta fall intaget i ett kollektivavtal som har träffats mellan en arbetsgivar- organisation och en central arbetstagarorganisation, med angivande av ett bestämt ändamål. Ändamålet skall vara varaktigt. Vidare skall det finnas ett åtagande från någon som har förklarat sig villig att förvalta pengarna i enlig- het med stiftelseförordnandet.

Även för arbetstagarna på den offentliga sektorn finns det förmögenhets- bildningar som har inrättats genom kollektivavtal i syfte att begränsa de eko- nomiska svårigheterna vid t.ex. uppsägningar. I dessa fall är det dock så att en eller flera av de parter som träffat kollektivavtalet om förmögenhetsbild- ningens inrättande också avskiljer medlen till densamma. Dessa förmögen- hetsbildningar torde därför i allmänhet utgöra stiftelser enligt den av mig för- ordade allmänna definitionen av stiftelsebegreppet.

Anslagsstiftelser

Staten svarar för en rad uppgifter av olika slag. Oftast är det ett statens eget organ, dvs. en myndighet, som anförtros uppdraget att sköta de uppgifter som staten tagit på sig. Särskilt när det gäller uppgifter som kräver samver- kan mellan staten och andra intressenter förekommcr det emellertid att in- tressenterna inrättar ett privaträttsligt organ för uppgiften i fråga. Ibland väl- jer man då att bilda ett aktiebolag och i andra fall att inrätta ett självständigt

Prop. 1993/949

• Sida 55
•  Original

och självägande organ under beteckningen stiftelse eller fond. Det senare alternativet är särskilt vanligt när den ifrågavarande uppgiften innefattar att lämna ekonomiskt stöd till en viss region i landet, en viss näring, vetenskap- lig forskning eller till verksamhet inom kultursektorn (jfr Riksrevisionsver- kets rapport ”Stiftelser för statlig verksamhet” 1990-08-31, s. 107 ff).

Frågan om lämplig organisationsforrn för verksamhet som staten på något sätt vill ta ett ansvar för (statlig verksamhet) har länge varit föremål för upp- märksamhet. Detta gäller särskilt i fråga om verksamheter inom kultursek- torn (se t.ex. SOU 1967:9, 1972:66 och 1973:5, prop. 1974:28 s. 324 f samt direktiven till stiftelseutredningen, Ju 1975:01). Under den förra regeringen inleddes det ett arbete i syfte att renodla formerna för bedrivandet av statlig verksamhet. Den nyss nämnda rapporten från Riksrevisionsverket ingick som ett led i detta arbete.

Med anledning av Riksrevisionsverkets rapport lade den förra regeringen fast vissa principer för tillämpningen av stiftelseformen (se prop. 1990/91:100, bil. 1, s. 60 f). Det uttalades därvid bl.a. att regeringen bör ha en restriktiv hållning till statlig verksamhet i stiftelseform, ett uttalande som även den nuvarande regeringen har ställt sig bakom (se prop. 1991/92:100 bilaga 1, s. 40). Vad den nuvarande regeringen anförde i förra årets budget- proposition har också godtagits av riksdagen (jfr 1991/921FiU20 s. 57 och rskr 1991/92:128).

När staten inrättar en stiftelse är stiftelsen ofta beroende av fortlöpande resurstillskott för att kunna främja sitt ändamål under mer än en kortare tid (så är t.ex. fallet beträffande Stiftelsen för utvecklande av god redovisnings- sed och Stiftelsen för rättsinformation). Som berörts tidigare i avsnitt 2.2.1 kommer en tillämpning av stiftelselagen i regel att vara utesluten beträffande sådana stiftelser. Den fråga som därvid inställer sig är om det finns anledning att -— såsom föreslogs i promemorian — komplettera stiftelselagens allmänna stiftelsebegrepp med en särskild stiftelseform under benämningen anslags- stiftelse så att av staten iframtiden bildade anslagsberoende och självägande organ kommer att omfattas av lagen.

Frågan om en lämplig organisationsforrn för verksamheter som är bero- ende av statliga anslag och som inte bör bedrivas i myndighetsform bör över- vägas utifrån helt andra utgångspunkter än som kan ske inom ramen för det nu föreliggande lagstiftningsärendet. Det får därför ske i annat samman- hang. Regeringen avser att senare ta initiativ till det. Med hänsyn härtill är det för statens del inte lämpligt att nu komplettera det allmänna stiftelsebe- greppet med en särskild stiftelseform för anslagsberoende, självägande or- gan. Det bör enligt min mening inte komma i fråga att göra någon annan bedömning för kommunernas och landstingens vidkommande. Jag förordar alltså att man inte tar upp anslagsstiftelsen som en särskild stiftelseform i stiftelselagen.

Jag återkommer i specialmotivcringen till frågan om vad som efter den nya lagens ikraftträdande skall gälla beträffande nu befintliga stiftelser som är anslagsberoende (se avsnitt 4.2 och vad som anförs där i kommentaren till 3 & förslaget till lag om införande av stiftelselagen).

Prop. 1993/949

• Sida 56
•  Original

Tryggandestiftelser

Enligt lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. (tryggan- delagen) kan arbetsgivare inrätta två typer av stiftelser, nämligen pensions- stiftelser och personalstiftelser. Det finns f.n. cirka 3 500 dylika stiftelser i Sverige och ungefär 200 stiftelser av detta slag bildas varje år.

Med en pensionsstiftelse avses enligt tryggandelagen en av arbetsgivare grundad stiftelse vars uteslutande ändamål är att trygga utfästelse om pen- sion till arbetstagare eller arbetstagares efterlevande eller viss grupp av ar— betstagare eller efterlevande. Stiftelsen får inte utfästa pension. Den egen- dom som arbetsgivaren överfört till stiftelsen tjänar således endast som så- kerhet för de pensionslöften som arbetsgivaren utställt. Under vissa förut- sättningar får dock arbetsgivaren ersättning ur pensionsstiftelsen för pen- sionsutgifter som avser arbetstagare ingående i stiftelsens destinatärskrets.

Med en personalstiftelse avses likaledes en av arbetsgivare grundad stif- telse men med ändamål att främja sådan välfärd åt arbetstagare eller arbets- tagares efterlevande eller viss grupp av arbetstagare eller efterlevande som inte avser pension, avlöning eller annan förmån vilken arbetsgivaren är skyl- dig att utge till enskild arbetstagare. Arbetsgivaren har rätt till ersättning från stiftelsen för utgifter han haft inom ramen för stiftelsens ändamål. Stif- telsen får dock vägra att betala ut ersättning, om stiftelsen skulle nödgas av- stå fast egendom som nyttjas till personalens välfärd. Om ytterligare medel finns tillgängliga förfogar stiftelsen över dessa under vissa förutsättningar.

I tryggandelagen finns bestämmelser om hur styrelseledamöter utses, un- der vilka förutsättningar styrelsen är beslutför och hur beslut fattas i styrel— sen. Där finns vidare bestämmelser om revision, om arvode åt styrelseleda- möter och revisorer och om likvidation. Hur stiftelsens medel skall användas vid likvidation anges också i lagen.

En tryggandestiftelse står under tillsyn enligt såväl tryggandelagen som tillsynslagen. Tillsynsmyndighet är länsstyrelsen i det län där arbetsgivaren har sitt hemvist. Om stiftelsen är knuten till en bank utövar även finansin- spektionen viss tillsyn över stiftelsen (se 7 kap. 17 å bankrörelsclagen, 1987:617). Vid tillsynen enligt tryggandelagen gäller beträffande tillsyns- myndighetens befogenheter och åligganden bestämmelserna i tillsynslagen. Till följd av att tillsynslagen är tillämplig på en tryggandestiftelse är stiftelsen skyldig att föra räkenskaper och att inge bl.a. ett sammandrag av räkenska— perna till tillsynsmyndigheten.

I tryggandelagen finns också bestämmelser om ändring av stiftelsens stad- gar. Prövningen av frågan om tillstånd till ändring av stadgarna skall göras av tillsynsmyndigheten.

En tryggandestiftelse får inte ta emot en fordran mot stiftaren. Ett avtal härom är ogiltigt enligt tryggandelagen. Stiftelsen får däremot låna ut medel till stiftaren om betryggande säkerhet ställs eller det medges av tillsynsmyn- digheten. En tryggandestiftelse som grundats av ett aktiebolag får inte äga aktier i bolaget utan godkännande av tillsynsmyndigheten. Är stiftelsen knu- ten till ett fåmansaktiebolag gäller vidare den begränsningen i fråga om för- mögenhetsplaceringen att stiftelsen i princip inte får lämna penninglån till eller ställa säkerhet till förmån för t.ex. styrelseledamot eller aktieägare i

• Sida 57
•  Original

bolaget (jfr RÅ 1986 ref. 184). I övrigt gäller att en stiftelses förmögenhet skall vara placerad på nöjaktigt sätt (se 15 5 första stycket tillsynslagen) eller, om stiftelsen är knuten till en bank, på ett sätt som bereder skälig säkerhet (se 7 kap. 17 5 första stycket bankrörelselagen).

En tryggandestiftelse är en mycket speciell form av självständig och sj älv- ägande förmögenhetsbildning. Som nämnts tidigare (se avsnitt 2.1.1) er- känns den som stiftelse utan att någon förmögenhetsbildning ännu ägt rum. Ett annat särdrag hos tryggandestiftelsen är vidare att den iprincip är knuten till sin stiftare. Stiftelsen har nämligen spelat ut sin roll och skall likvideras om stiftaren upphör med sin näringsverksamhet (jfr SOU 1965:41 s. 78 samt 195 första stycket och 305 första stycket tryggandelagen). Även om stiftaren i det enskilda fallet avskiljer egendom till förmån för stiftelsen redan vid dess bildande går det därför inte att bedöma om det kommer att bli fråga om var- aktig förvaltning av den avskilda egendomen eller inte. En tryggandestiftelse omfattas därför inte heller i ett sådant fall av den av mig förordade allmänna definitionen av stiftelsebegreppet.

Tryggandelagen innehåller ett väl utvecklat och i huvudsak väl fungerande regelsystem som är anpassat till tryggandestiftelsernas särart. Detta regelsy- stem awiker på många punkter från den reglering jag har för avsikt att före- slå för stiftelser i allmänhet. Starka lagtekniska skäl talar således mot att låta stiftelselagen omfatta även tryggandestiftelserna. Jag förordar därför att be- stämmelserna om denna särskilda stiftelseform får stå kvari tryggandelagen.

Tillsynslagen bör upphävas då stiftelselagen träder i kraft. Detta innebär att tryggandelagen bör kompletteras med bestämmelser om tillsynen men även i en del andra avseenden. Jag återkommer till dessa frågor i avsnitt 2.10.1.

Mitt förslag: Från lagstiftningens tillämpningsområde undantas 1. församlingskyrkor och domkyrkor av stiftelsekaraktär, och

2. stiftelser vilkas tillgångar enligt stiftelseförordnandet får använ- das endast till förmån för bestämda fysiska personer.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag (se promemorian s. 159-162).

Remissinstanserna: Bl.a. Svenska kommunförbundet och några kommu- ner anser att kommunalt bildade stiftelser inte skall omfattas av lagen. Även från flera andra håll krävs undantag för vissa angivna stiftelser eller stiftelser som har en viss förvaltare.

Skälen för mitt förslag: Det regelsystem som stiftelselagen avses att få bör givetvis i princip bli tillämpligt på alla nya förmögenhetsbildningar som upp- fyller någon av de tre definitioner på stiftelser somjag förordat i avsnitt 2.2.1 och 2.2.2. Som jag redan uttalat och som jag återkommer till i avsnitt 2.9 bör stiftelselagen också bli tillämplig på äldre stiftelser, dvs. förmögenhets- bildningar som vid stiftelselagens ikraftträdande är stiftelser i stiftelselagens mening.

• Sida 58
•  Original

Principen att stiftelselagen bör vara tillämplig på såväl nya som äldre för- mögenhetsbildningar som är stiftelser i stiftelselagens mening bör emellertid kunna frångås när det gäller stiftelser av mycket speciellt slag. Jag skall i förevarande avsnitt ta upp bl.a. ett par sådana fall.

Till följd av det historiska sambandet mellan staten och Svenska kyrkan har en stor del av den egendom som disponeras av kyrkan och dess försam- lingar samt andra till kyrkan knutna organ sedan länge varit föremål för en speciell reglering i lag och annan författning (specialreglerad kyrklig egen- dom). Sedan den 1 januari 1993 finns merparten av de bestämmelser som rör förfogandet över den kyrkliga egendomen i kyrkolagen (1992z300). Liksom tidigare är det yttersta syftet även med kyrkolagens reglering att den kyrkliga egendomen behålls och används för det ändamål vartill den ursprungligen anslagits.

Församlingarna i sin egenskap av kyrklig kommun eller i vissa fall staten är ägare till den kyrkliga egendom — t.ex. församlingskyrkor, kyrkotomt och kyrkogårdar, prästgårdar och andra fastigheter vilkas avkastning är avsedd för avlöning åt präster (löneboställen) — som omfattas av regleringen i kyrko- lagen. Äganderätten till kyrkobyggnaderna inklusive till resp. kyrkobyggnad hörande tomt och löneboställe tillkommer emellertid inte alltid vare sig för- samlingen eller staten utan ett särskilt rättssubjekt av stiftelsekaraktär. Detta är fallet beträffande kyrkobyggnader som är uppförda av andra än kronan och innan församlingen (på landet är 1817 och i städerna år 1843) erhöll rättslig ställning som juridisk person (jfr SOU 1967:46 s. 46 ff, 1972:37 s. 60 och 1978:3 s. 75).

En församlingskyrka eller en domkyrka av stiftelsekaraktär kan i det en- skilda fallet vara en stiftelse i stiftelselagens mening enligt antingen den all- männa definitionen av stiftelsebegreppet eller definitionen på insamlingsstif- telsen. Det föreligger emellertid inte något behov av att låta stiftelselagen bli tillämplig på församlingskyrkor eller domkyrkor som är stiftelser i stiftel- selagens mening eftersom kyrkolagen innefattar en fullt tillfredsställande re- glering av förvaltningen av den egendom som finns i sådana stiftelser. Enligt min mening bör därför dessa stiftelser undantas från stiftelselagens tillämp- ningsområde. Med hänsyn till att fråga är om stiftelser som tillkommit före mitten av 1850-talet bör bestämmelsen om undantaget inte meddelas i själva stiftelselagen utan i den särskilda lag om införande av stiftelselagen som jag återkommer till i avsnitt 2.9.

Det förekommer ytterligare en grupp av förmögenhetsbildningar beträf- fande vilka behovet av lagreglering inte framstår som särskilt stort. Jag tän- ker då på förmögenheter vilkas tillgångar får användas endast till förmån för bestämda fysiska personer. Förmögenhcter av detta slag är inte ovanliga i det praktiska rättslivct. Ofta innebär det bakomliggande förordnandet att förmögenhetens löpande avkastning skall uppbäras av en viss person så länge han lever varefter förmögenheten skall tillkomma någon annan med full äganderätt.

Med en extensiv tolkning kan förmögenhetsbildningar av nu nämnt slag vara att betrakta som stiftelser enligt den av mig förordade, allmänna defini- tionen av stiftelsebegreppet (jfr Hessler, a.a., s. 123 ff och promemorian s. 62-63 och 65). Enligt min mening föreligger det emellertid inte något be-

• Sida 59
•  Original

hov av att låta stiftelselagens bestämmelser bli tillämpliga på stiftelser av detta slag, oaktat det undantagsvis kan förekomma att en sådan stiftelse har en hyresfastighet bland sina tillgångar. Jag förordar därför att de undantas från stiftelselagens tillämpningsområde.

Slutligen vill jag här ta upp två ytterligare frågor. Den ena av dessa rör vissa gravfonder. Enligt lagen (1916:94) om nyttjanderätt till gravplats ålåg det en myndighet, som mot ersättning åtagit sig vård och underhåll av grav- plats för all framtid, att fondera erlagda medel. I och med ikraftträdandet av lagen (1963:537) om gravrätt upphörde visserligen denna skyldighet, men äldre bestämmelser skulle fortsätta att gälla för sådana fonder (gravfonder) som bestod vid ikraftträdandet.

De nu berörda gravfonderna skall enligt övergångsbestämmelsema till la- gen (1963:537) om gravrätt förvaltas särskilt för all framtid (jfr även punkt 7 i övergångsbestämmelserna till begravningslagen, 1990:1144, och Carlsson - Schött, Handbok i begravning, s. 206). Det föreligger emellertid inte något behov av att låta stiftelselagen bli tillämpligi fråga om dem. I promemorian föreslogs en särskild bestämmelse som innebar att gravfonderna undantogs från lagens tillämpning. En gravfonds ställning av självständig och själv- ägande förmögenhet har emellertid inte uppkommit till följd av ett förord- nande av den som tillskjutit medlen och den omfattas därför inte av den av mig förordade allmänna definitionen av stiftelsebegreppet. Någon särskild bestämmelse i frågan erfordras således inte.

Den andra frågan jag vill ta upp rör sådana självständiga och självägande förmögenhetsmassor vilkas ändamål är bestämda i lag och som byggs upp med medel som erläggs enligt i lag fastslagna, tvingande förpliktelser. 1 an- ledning av vad som förekommit under remissbehandlingen av promemorian vill jag framhålla att dylika förmögenhetsmassor inte träffas av vare sig den av mig förordade allmänna definitionen av stiftelsebegreppet eller av mitt förslag till definition av insamlingsstiftelsen. Allmänna arvsfonden och kyr- kofonden m.fl. andra fonder kommer alltså enligt mitt förslag att falla utan— för stiftelselagens tillämpningsområde.

2.3. När får stiftelser rättskapacitet?

Mitt förslag: En stiftelse skall få rättskapacitet så snart den rättsligt sett finns.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemo- rian s. 106-108).

Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har yttrat sig i frågan. Merparten av dem anser att rättskapaciteten bör inträda i samband med regi- strering.

Skälen fdr mitt förslag: Tillsynslagen saknar närmare bestämmelser om stiftelsers rättskapacitet. Som redan tidigare berörts i avsnitt 2.1.1 anses emellertid praxis innebära att en stiftelse i tillsynslagens mening erhåller så- dan kapacitet så snart det i enlighet med stiftelseförordnandet har företagits

Prop. 1993/949

• Sida 60
•  Original

en förmögenhetsdisposition mot någon som har åtagit sig uppdraget att handha förvaltningen av stiftelsens egendom.

En allmän stiftelselag bör efter mönster av associationsrättslig lagstiftning innehålla en bestämmelse som klargör under vilka förutsättningar en stif- telse har rättskapacitet, dvs. att den kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt föra talan inför domstolar och andra myndigheter. Beträf- fande aktiebolag och ekonomiska föreningar gäller den ordningen att rätts- kapacitetens inträde är knuten till registreringen av bolaget eller föreningen. En liknande ordning för stiftelsers vidkommande förutsätter dock att alla stiftelser skall registreras.

Som jag kommer att utveckla närmare i ett senare avsnitt (se avsnitt 2.8.2) delar jag för min del inte den i promemorian framförda uppfattningen att alla stiftelser bör omfattas av ett registreringskrav. En konsekvens av detta är att rättskapacitetens inträde inte kan knytas till registreringen av stiftel- sen. Jag förordar därför en lösning som innebär att rättskapaciteten inträder i samma ögonblick som stiftelsen rättsligt sett föreligger.

2.4. Stiftelsers näringsverksamhet

Mitt förslag: Stiftelser bör även i fortsättningen ha rätt att bedriva nä- ringsverksamhet i eget namn.

Promemorians fdrslag: I promemorian diskuteras om inte stiftelser som bildats av andra än staten eller kommuner bör tillåtas att bedriva närings- verksamhet endast genom helägda dotterbolag. Enligt promemorian bör emellertid ett ställningstagande till frågan inte göras innan remissinstanserna har fått tillfälle att lämna sina synpunkter.

Remissinstansema: En stor majoritet av remissinstanserna ställer sig awi- sande till tanken att stiftelser som bildats av andra än staten eller kommuner skall få bedriva näringsverksamhet endast genom helägda dotterbolag.

Skälen för mitt förslag: Såsom anförs i promemorian har stiftelseformen åtminstone ett särdrag som gör att dess lämplighet för näringsverksamhet i skiftande ekonomiska förhållanden kan ifrågasättas från allmänna synpunk- ter. Genom sin bundenhet till stiftarens föreskrifter om exempelvis närings- verksamhetens art och hur den skall bedrivas framstår stiftelsen som en föga flexibel form för ekonomisk verksamhet. Oftast kan lika gärna eller t.o.m. hellre andra företagsformer, kanske främst aktiebolag, komma i fråga.

Ett annat särdrag som också är förknippat med stiftelseformen är att det är en i grunden främmande användning om stiftelseformen utnyttjas som ett alternativ av den som för egen vinnings skull vill bedriva verksamhet av eko- nomisk natur. Även detta särdrag gör att stiftelseformens lämplighet för nä- ringsverksamhet kan ifrågasättas. Trots att en stiftelsebildning med nyss nämnt syfte inte är giltig kan det nämligen ofta vara svårt att genomskåda arrangemang där stiftelseformen används för att i praktiken tillgodose stifta- rens ckonomiska intressen.

Emellertid måste man beakta att det sedan länge finns stiftelser som främ-

• Sida 61
•  Original

jar sitt syfte genom att bedriva ekonomisk verksamhet, i regel utan sikte på vinst. Ofta torde det vara flera orsaker som har medverkat till att man har valt stiftelsen som form för den aktuella verksamheten. Ett vanligt motiv är antagligen att stiftelseformen, genom dess avsaknad av ägare eller medlem- mar, innefattar den bästa garantin man kan få för att verksamheten över hu- vud taget kommer att drivas vidare och dessutom med just det mål och den inriktning som stiftaren har angett. Detta gäller inte minst sådana stiftelser som skall främja ett religiöst, vetenskapligt, konstnärligt, politiskt eller opi- nionsbildande syfte genom att bedriva något som civilrättsligt sett utgör nä- ringsverksamhet (ang. begreppet näringsverksamhet i civilrättslig mening, se bl.a. prop. 1960:167 5. 39 och 1975:104 5. 203).

Det skulle enligt min mening leda för långt med ett totalt förbud för stiftel- ser att bedriva näringsverksamhet. Såsom har påpekats av en remissinstans är det dessutom rent lagtekniskt synnerligen komplicerat att utforma ett så- dant förbud. Däremot kan det, såsom också skett i promemorian, diskuteras om man inte borde begränsa stiftelsernas rätt att bedriva näringsverksamhet i eget namn, men samtidigt tillåta att sådan verksamhet bedrivs genom ett av stiftelsen helägt dotterbolag. Som emellertid har framhållits av ett stort antal remissinstanser skulle en sådan ordning leda till en betydligt mera in- vecklad organisationsstruktur och ökade kostnader utan att man uppnår några påtagliga fördelar. Dessutom är dotterbolaget inte mindre bundet än stiftelsen av det för stiftelsen gällande ändamålet. Vidare kan det antas att den offentliga insynen i verksamheten och kontrollen av den snarast försvå- ras om man skulle kräva en uppdelning mellan moderstiftelse och dotterbo- lag.

Min slutsats av det anförda blir därför att stiftelser även i fortsättningen bör ha rätt att utöva näringsverksamhet i eget namn. Detta kräver emellertid enligt min mening att den som träder i förbindelse med en näringsutövande stiftelse rättsligt sett inte bara får ett bättre skydd än gällande ordning erbju- der utan ett skydd som nära ansluter till det som finns när man rättshandlar

med ”vanliga” företag. Jag återkommer i nästföljande avsnitt till frågan i vilka avseenden regler behövs för att ett sådant skydd skall kunna åstadkom- mas.

2.5. Ansvaret för en stiftelses förpliktelser

Mitt förslag: Endast stiftelsens tillgångar skall svara för stiftelsens för-

pliktelser.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemo- rian s. 127 ff).

Remissinstansema: Promemorieförslaget har lämnats utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Enligt gällande rätt är en stiftelses borgenärer hän- visade till stiftelsens tillgångar för att få betalning för sina fordringar. Detta gäller även om stiftelsen utövar näringsverksamhet. Enligt min mening bör även i framtiden regeln vara den att endast stiftelsens tillgångar svarar för de förpliktelser som åvilar stiftelsen.

• Sida 62
•  Original

Som jag redan tidigare varit inne på vid ett par tillfällen bör den som träder i förbindelse med t.ex. en stor avkastningsstiftelse eller en stiftelse som ut- övar näringsverksamhet rättsligt sett ha ett skydd som nära ansluter till det som finns när man rättshandlar med ”vanliga” företag. För att ett sådant skydd skall kunna åstadkommas måste stiftelselagen innefatta krav på att stiftelser av nu ifrågavarande slag har ordnad bokföring, upprättar offentlig årsredovisning och har kvalificerad revision. Eftersom stiftelsens företrädare enligt vad jag nyss förordat inte kommer att ha något personligt ansvar för stiftelsens förpliktelser är det vidare angeläget att efterlevnaden av stiftelse- lagens bestämmelser till skydd för tredje man sanktioneras med skade- ståndsbestämmelser för ledamöter i stiftelsestyrelser resp. förvaltare av stif- telser. Slutligen erfordras det regler om likvidationsskyldighet för stiftelser. . Tillämpningsområdet för dessa senare regler bör dock vara begränsat till stif- telser som utövar näringsverksamhet. Till mina förslag i samtliga nu nämnda avseenden återkommer jag i senare avsnitt.

2.6. Förvaltningen av en stiftelse m.m.

Mitt förslag: Vid förvaltningen av en stiftelse skall föreskrifterna i stif- telseförordnandet följas, om de inte strider mot tvingande bestäm- melser i stiftelselagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag (se promemorian s. 170-171).

Remissinstansema: Endast några få remissinstanser har kommenterat pro- memorieförslaget i denna del. Några av dem framhåller att det är angeläget att stiftarviljan respekteras i största möjliga utsträckning. Enligt Kammar- kollegiet frnns det inte något samhällsintresse av att göra lagens förvaltnings- bestämmelser tvingande mot stiftarens vilja.

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare uttalat (se avsnitt 2.1.3) att den principiella utgångspunkten bör vara att stiftaren skall ha frihet att be- stämma hur stiftelsen skall förvaltas. Stiftelselagens förvaltningsbestämmel- ser bör alltså gälla för stiftelsen endast om stiftaren har underlåtit att i sitt förordnande reglera de frågor som bestämmelserna behandlar. Det kan dock finnas motiv för att göra vissa bestämmelser i lagen tvingande. Som jag redan tidigare framhållit kan detta vara påkallat av hänsyn till utomstående som ingår rättshandlingar med stiftelsen eller som på annat sätt kommer i kontakt med den. Tvingande bestämmelser kan också vara nödvändiga när det gäller att tillgodose vissa grundläggande krav på klarhet och reda vid förvaltningen av en stiftelse, detta närmast av hänsyn till stiftelsen själv och det ändamål för vilket den har bildats.

Att en bestämmelse är tvingande betyder i förevarande sammanhang att den skall tillämpas inte bara när stiftaren underlåtit att meddela någon före- skrift om den fråga som regleras i bestämmelsen utan även i de fall stiftelse- förordnandet innehåller en föreskrift som awiker från bestämmelsen.

• Sida 63
•  Original

Mot bakgrund av det nu anförda bör det i stiftelselagen tas in en bestäm- melse av innebörd att föreskrifterna i stiftelseförordnandet skall följas vid förvaltningen av stiftelsens angelägenheter, om föreskrifterna inte strider mot någon bestämmelse i stiftelselagen. Till undvikande av missförstånd vill jag framhålla att denna bestämmelse inte berör stiftarens föreskrifter om än- damålet med stiftelsen. Som jag närmare utvecklar i specialmotivcringen (avsnitt 4.1) får det nämligen anses följa av allmänna rättsgrundsatser att så- dana föreskrifter aldrig kan ersättas av några bestämmelser som har medde- lats i stiftelselagen och för övrigt inte heller av bestämmelser som meddelats i annan författning.

I det till Lagrådet remitterade förslaget har nu berörd bestämmelse en vi- dare innebörd så tillvida att det i den uttalas att vid förvaltningen av en stif- telses angelägenheter tar även tvingande bestämmelser i andra lagar och för- fattningar över föreskrifterna i stiftelseförordnandet. Lagrådet har emeller- tid framhållit att det torde vara överflödigt att föreskriva att en stiftelse måste rätta sig efter allmängiltiga lagar och författningar, t.ex. i fråga om beskattning, näringsverksamhet samt ordning och säkerhet. Jag delar denna bedömning. Den nu ifrågavarande bestämmelsen bör därför endast reglera förhållandet mellan föreskrifterna i stiftelseförordnandet och stiftelselagens tvingande bestämmelser.

Jag återkommer i de närmast följande avsnitten till frågan i vilka fall stif- telselagens bestämmelser bör vara av tvingande natur.

Mitt förslag: Stiftelselagen skall innehålla bestämmelser om två olika förvaltningsformer - egen förvaltning och anknuten förvaltning. Stifta- ren skall själv få välja förvaltningsform.

Förvaltningsforrnen är egen förvaltning om förvaltningsåtagandet har lämnats av en eller flera fysiska personer och anknuten förvaltning om förvaltningsåtagandet har lämnats av en juridisk person. Den eller de fysiska personer som vid egen förvaltning har lämnat förvaltnings- åtagandet bildar styreLse för stiftelsen. Den juridiska person som vid anknuten förvaltning har lämnat ett sådant åtagande är stiftelsens för- valtare. Om staten har lämnat ett förvaltningsåtagande är dock stiftel- sens förvaltare den myndighet som har lämnat åtagandet för statens räkning.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. I promemorian föreslås dessutom att den som är stiftare inte får vara ordfö- rande i stiftelsens styrelse samt att, om flera stiftare ingår i styrelsen, de till- sammans inte skall ha mer än en röst (se promemorian 5.121-124, 171 och 172 samt 184—186).

Remissinstansema: Enligt Juridiska fakulteten vid Lunds universitet bör det i en ny lagstiftning om stiftelser ingå bestämmelser om de två förvalt- ningsformer som godtas enligt gällande rätt, dvs. egen och anknuten förvalt-

• Sida 64
•  Original

ning. Fakulteten framhåller dock att enligt nuvarande ordning benämningen styrelse bara är en av flera benämningar på en stiftelses verkställande organ vid egen förvaltning och att denna ordning bör kunna bibehållas. Hovrätten för Västra Sverige påpekar att förslaget saknar en bestämmelse som förklarar begreppen egen och anknuten förvaltning. Ett stort antal remissinstanser har yttrat sig om förbudet för stiftaren att vara ordförande i styrelsen samt regeln om begränsning av rösträtten för stiftare och så gott som alla har avstyrkt dessa förslag.

Skälen för mitt förslag: Med utgångspunkt i tillsynslagens reglering kan man från förvaltningssynpunkt särskilja två olika typer av stiftelser, nämli- gen fristående stiftelser och anknutna stiftelser. En fristående stiftelse karak- teriseras av att den har ett för stiftelsens förvaltning särskilt inrättat organ. Vanligen går organet under benämningen styrelse. Styrelsen utgörs till en början av den eller de fysiska personer som i sin egenskap av adressat för stiftarens förmögenhetsdisposition har åtagit sig uppdraget att handha för- valtningen av stiftelsen. Om inte annat följer av stiftelseförordnandet är det styrelsen själv som därefter entledigar och utser nya styrelseledamöter.

Även en anknuten stiftelse har en styrelse. Men i motsats till vad som är fallet i fråga om fristående stiftelser är styrelsen för en anknuten stiftelse inte särskilt inrättad för stiftelsen. Som styrelse för en anknutet förvaltad stiftelse betraktas nämligen styrelsen för den juridiska person som i sin egenskap av adressat för stiftarens förmögenhetsdisposition åtagit sig uppdraget att handha förvaltningen av stiftelsen eller, om adressaten är staten eller en kommun, en viss statlig eller kommunal myndighet.

Enligt min mening bör stiftelselagens bestämmelser i fråga om förvalt- ningsformer i huvudsak anknyta till gällande ordning. Samtidigt är det också viktigt att bestämmelserna står i nära samklang med mina förslag om hur en stiftelse rättsligt sett bildas. Jag tänker därvid särskilt på att det krävs ett förvaltningsåtagande av en eller flera fysiska personer eller av en juridisk person.

Mot bakgrund av det anförda föreslår jag att stiftelselagen skall innehålla bestämmelser om två förvaltningsformer — egen och anknuten förvaltning. Förvaltningsfonnen egen förvaltning föreligger om förvaltningsåtagandet har lämnats av en eller flera fysiska personer och anknuten förvaltning om förvaltningsåtagandet lämnats av en juridisk person. Liksom för närvarande bör i det förra fallet den eller de fysiska personerna bilda ett organ för stiftel- sen. Som jag återkommer till i nästföljande avsnitt bör uppgiften att handha stiftelsens förvaltning i huvudsak åvila detta organ. Vid sådant förhållande talar lagtekniska skäl för att organet får en genomgående benämning i stiftel- ' selagen. Jag föreslår att organet erhåller benämningen ”styrelse". Med an- ledning av vad en remissinstans har anfört vill jag framhålla att detta inte innebär något hinder mot att en stiftelse på grund av stiftarens förskrift därom använder en annan benämning på det organ som rättsligt sett utgör dess styrelse.

När det därefter gäller förvaltningsformcn anknuten fön'altning är det en- ligt min mening naturligt att den som lämnat förvaltningsåtagandet, dvs. den juridiska personen som sådan, skall betraktas som organ för stiftelsen. Jag förordar således att stiftelselagen på denna punkt får en annan innebörd än

• Sida 65
•  Original

den som gällande rätt torde ha. Som jag återkommer till i nästföljande av- snitt bör uppgiften att handha stiftelsens förvaltning i huvudsak åvila den ju- ridiska personen som organ för stiftelsen. Av lagtekniska skäl bör även detta organ få en genomgående benämning i stiftelselagen. Jag förordar att orga- net erhåller benämningen ”förvaltare”.

Eftersom uppgiften att handha stiftelsens förvaltning vid anknuten för- valtning i huvudsak skall åvila förvaltaren betyder det rättsligt sett att uppgif- ten ytterst kommer att vara en angelägenhet för förvaltarens högsta verkstäl- lande organ. För statens vidkommande är detta emellertid inte en godtagbar ordning. Den skulle nämligen innebära att det ytterst blir en angelägenhet för regeringen att svara för förvaltningen av alla till staten anknutna stiftel- ser. För sådana stiftelser bör stiftelselagen därför innehålla en särreglering av innebörd att det alltid är den myndighet som för statens räkning lämnat förvaltningsåtagandet som är förvaltare och organ för stiftelsen.

Det är naturligt att stiftaren liksom för närvarande själv skall få bestämma vilken förvaltningsform som skall tillämpas. Som kommer att framgå i de följande avsnitten måste reglerna för de två förvaltningsformerna utformas på delvis olika sätt.

En fråga som har tilldragit sig stor uppmärksamhet under remissbehand- lingen är vilket inflytande en fysisk person som stiftare skall kunna ha över förvaltningen av den av honom tillskapade stiftelsen (med egen förvaltning). Flera remissinstanser har påpekat att stiftaren inte bör ha ett bestämmande inflytande. Remissinstanserna har emellertid genomgående ställt sig awi- sande till den reglering som föreslås i promemorian och som innebär att stif- taren inte skall få vara ordförande i stiftelsens styrelse samt att, om flera stif- tare ingår i styrelsen, de tillsammans har endast en röst.

Frågan blir då om lagen i stället skulle kunna innehålla en mer allmänt hållen regel om att stiftaren inte får ha ett bestämmande inflytande i styrel- sen. Även om det i och för sig kan finnas anledning att åtminstone för vissa fall begränsa stiftarens inflytande är jag dock för egen del tveksam till en sådan reglering, främst därför att den sannolikt lätt skulle kunna kringgås. I sammanhanget måste man nämligen hålla i minnet att stiftaren under alla förhållanden kan påverka den framtida förvaltningen på det sättet att han, så länge han lever, kan förbehålla sig själv rätten att bestämma vilka perso- ner som skall ingå i styrelsen. Och det kan knappast komma i fråga att be- gränsa stiftarens inflytande i detta hänseende.

Mot bakgrund av det anförda kommer jag till slutsatsen att stiftelselagen inte bör innehålla några regler som generellt begränsar stiftarens inflytande över förvaltningen av stiftelsen. Intresset av att stiftaren inte utövar något slags obehörig påverkan på förvaltningen får därför tillgodoses dels genom att det i stiftelselagen tas in en bestämmelse om att stiftaren eller stiftarna inte ensamma får utgöra stiftelsens styrelse, dels genom den redan i prome- morian föreslagna regeln om jäv för styrelseledamöter.

Även beträffande stiftelser med anknuten förvaltning finns det anledning att uppmärksamma frågan om stiftarens inflytande. I fall då stiftelsen har bildats av enjuridisk person får intresset att stiftaren inte utövar något slags obehörig påverkan på förvaltningen tillgodoses genom att det i stiftelselagen tas in en bestämmelse om att stiftaren inte får vara stiftelsens förvaltare. ]

Prop. 1993/949

• Sida 66
•  Original

övriga fall får det tillgodoses genom regler om jäv för företrädare för förval- taren.

Mitt förslag: Styrelsen vid egen förvaltning och förvaltaren vid anknu- ten förvaltning skall enligt tvingande bestämmelser svara för att

1. föreskrifterna i stiftelseförordnandet följs,

2. förmögenheten är placerad på ett godtagbart sätt, i den mån det inte följer av stiftelseförordnandet hur förmögenheten skall vara pla- cerad,

3. stiftelsen har ett namn,

4. stiftelsen fullgör sin bokförings- och årsredovisningsskyldighet, samt att

5. stiftelseförordnandet och övriga handlingar avseende stiftelsen förvaras på ett ordnat och betryggande sätt.

Styrelsen vid egen förvaltning skall dock inte svara för åtgärd som i enlighet med stiftelseförordnandet vidtagits av någon annan än sty- relsen i fråga om att utse eller entlediga ledamöter i styrelsen. Styrel- sen vid egen förvaltning och förvaltaren vid anknuten förvaltning skall inte heller svara för åtgärd som i enlighet med stiftelseförordnandet vidtagits av någon annan än styrelsen eller förvaltaren i fråga om att utse eller entlediga revisor i stiftelsen eller att bestämma arvode åt styrelsen, förvaltaren eller revisorerna.

Stiftelsen företräds gentemot utomstående av styrelsen resp. förval- taren.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. I promemorian föreslås dock dessutom regler om dels vad som alltid skall an- ses utgöra en godtagbar placering, dels skyldighet för styrelsen eller förvalta- ren att i vissa fall söka få till stånd en ändring i stiftelsens ändamålsföreskrif- ter samt dels skyldighet för styrelsen att utfärda särskilda stadgar för stiftel- sen (se promemorian s. 124—126).

Remissinstanserna: Kammarkollegiet avstyrker förslaget i den del det in- nebär att endast ett organ inom stiftelsen (styrelsen resp. förvaltaren) skall svara för handhavandet av stiftelsens angelägenheter. Förslaget att det skall åvila styrelsen respektive förvaltaren att ivissa fall försöka ändra ändamålet för en stiftelse avstyrks eller kritiseras av flera remissinstanser. Åtskilliga re- missinstanser är vidare starkt kritiska till förslaget i promemorian att stiftel- selagen skall innehålla anvisningar om vad som alltid skall anses utgöra en godtagbar placering. Några remissinstanser ifrågasätter behovet av regler om stadgar. Andra menar att dessa i första hand bör utfärdas av stiftaren.

Skälen för mitt förslag: Av mina förslag i avsnitt 2.6.2 följer att ansvaret för förvaltningen av en stiftelse ytterst bör vila på stiftelsens styrelse vid egen förvaltning och stiftelsens förvaltare vid anknuten förvaltning. I förvalt- ningen av en stiftelse ingår i första hand uppgiften att se till att stiftelseför-

• Sida 67
•  Original

ordnandets föreskrifter följs (jfr avsnitt 2.6.1). Att styrelsen eller förvaltaren svarar för att denna uppgift sköts bör slås fast i lagen genom en särskild be- stämmelse.

Emellertid kan det förekomma stiftelseförordnanden av innebörd att stif- telsen skall ha ett eller flera organ som är sidoordnade stiftelsens styrelse eller förvaltare. Stiftelseförordnandet avseende en avkastningsstiftelse med egen förvaltning kan t.ex. innebära att besluten angående användningen av stiftelsens löpande avkastning skall fattas av ett styrelsen sidoordnat organ. Frågan blir då om den angivna principen om att det är styrelsen eller förval- taren som skall svara för att stiftelseförordnandet följs skall vara tvingande eller om den i enlighet med nuvarande ordning skall kunna frångås genom de förordnanden rörande stiftelsens organisation som görs av stiftaren (jfr prop. 1929:83 s. 33).

Till en början kan konstateras att det kan vara ändamålsenligt att ansvaret för vissa av de uppgifter som stiftelseförvaltningen innefattar är uppdelade mellan två eller flera sidoordnade organ. Så är t.ex. fallet i fråga om uppgif- ten att utse och entlediga ledamöter i styrelsen för en stiftelse med egen för- valtning. Ett annat exempel är uppgiften att bestämma arvode åt styrelsens ledamöter i en stiftelse med egen förvaltning eller åt förvaltaren i en stiftelse med anknuten förvaltning. I fall av nu nämnt slag bör den nyss angivna prin- cipen om att det är styrelsen eller förvaltaren som ytterst svarar för att stiftel- seförordnandet följs kunna frångås, i vart fall i den meningen att styrelsen eller förvaltaren i dylika fall inte skall svara för åtgärd som i enlighet med stiftelseförordnandet vidtas av någon annan än styrelsen eller förvaltaren.

När det däremot gäller beslut i frågor som rör användningen av stiftelsens tillgångar eller placeringen av förmögenheten är det emellertid enligt min mening en fördel om man genom den nya stiftelselagen tillskapar klara an- svarsförhållanden i alla stiftelser. Detta kan endast åstadkommas om ansva- ret för dessa angelägenheter alltid ligger samlat på en hand, dvs. hos styrel- sen vid egen förvaltning och hos förvaltaren vid anknuten förvaltning. Om lagen istället skulle göra det möjligt för stiftaren att med rättslig verkan dela upp ansvaret för dessa frågor mellan två sidoordnade organ, måste lagen bl.a. kompletteras med särskilda skadeståndsbestämmelser för andra organ än styrelsen etc. Detta skulle vara förenat med särskilda svårigheter efter- som reglerna då måste utformas för stiftelser vilkas organisation inte är när- mare känd för lagstiftaren.

Det anförda leder mig till slutsatsen att det i stiftelselagen bör tas in en tvingande reglering som innebär att ansvaret för hur stiftelsen använder sina tillgångar och hur den har sin förmögenhet placerad alltid ligger på stiftel- sens styrelse respektive förvaltare. Jag vill dock framhålla att den förändring av rättsläget som mitt förslag innefattar inte är av så genomgripande karak- tär som det kan förefalla. Styrelsen eller förvaltaren bör nämligen alltid vara skyldig att se till att förvaltningen av stiftelsen organiseras på det sätt som stiftaren har föreskrivit. Inget bör alltså hindra att det i stiftelseförordnandet anges att något annat organ än styrelsen eller förvaltaren skall fatta beslut i frågor om t.ex. användningen av stiftelsens löpande avkastning. Om stifta- rens förordnande i ett sådant fall innebär att det ”extra” organet skall utöva sina beslutsbefogenheter självständigt och vid sidan om styrelsen eller för-

• Sida 68
•  Original

valtaren, är den enda avvikelsen från stiftarens förordnande som följer av mitt förslag att det ”extra” organet utövar sina beslutsbefogenheter under styrelsens eller förvaltarens överinseende. Frågan kommer att belysas ytter- ligare i specialmotiveringen (se avsnitt 4.1 och vad som anförs där i anslut- ning till 2 kap. 3 5 första stycket).

Enligt min mening bör således regleringen i stiftelselagen innebära att an- svaret för frågor som rör användningen av stiftelsens tillgångar och place- ringen av förmögenheten alltid ligger hos styrelsen respektive förvaltaren. Jag skall nu gå in på vad ansvaret för dessa frågor närmare bör innebära.

Det är självklart att styrelsen eller förvaltaren inte får medverka till att stiftelsens tillgångar används för annat syfte, på annat sätt eller till förmån för annan än stiftaren angivit i sitt förordnande. För donationsviljans upp- rätthållande är det emellertid också viktigt att stiftelsetillgångar inte ligger oanvända. Det bör därför vara en skyldighet för stiftelsestyrelsen eller för- valtaren att se till att ändamålet tillgodoses så länge detta objektivt sett är möjligt. Av denna skyldighet bör t.ex. följa att styrelsen eller förvaltaren ak- tivt försöker finna destinatärer om sådana inte 'anmäler sig till stiftelsen ändå. Däremot vill jag inte gå så långt att det — som föreslås i promemorian — skall vara en formlig skyldighet för styrelsen eller förvaltaren att försöka få till stånd en ändring av ändamålet om det efter en tid visar sig att det inte längre går att tillgodose detta. Jag föreslår därför inte någon sådan regel.

Vad ansvaret för placeringen av förmögenheten närmare innebär i det en- skilda fallet beror i första hand på om förordnandet anger hur förmögenhe- ten skall vara placerad. Riktlinjer i stiftelseförordnandet bör vara ett rätte- snöre för styrelsens eller förvaltarens placeringsverksarnhet förutsatt att de inte står i strid mot någon tvingande bestämmelse i stiftelselagen som inne- fattar ett förbud mot en sådan placering. Om det i stället inte finns några riktlinjer om förmögenhetsplaceringen i stiftelseförordnandet, får det tolkas så att styrelsen eller förvaltaren av stiftaren givits frihet att på egen hand av- göra i vilka slags tillgångar stiftelsens förmögenhet skall placeras. Enligt min mening bör emellertid stiftelselagen för dessa fall innehålla en allmän norm för styrelsens eller förvaltarens placeringsverksamhet. Jag föreslår därför att stiftelselagen skall ställa krav på att förmögenheten skall vara placerad på ett godtagbart sätt. Lagen bör dock inte innehålla någon uppräkning av sådana placeringar som alltid skall anses som godtagbara. Bedömningen av om en viss placering skall anses godtagbar skall i stället ske med utgångspunkt från ett helhetsperspektiv under hänsynstagande till flera olika faktorer. Denna fråga kommer att behandlas närmare i specialmotivcringen (se avsnitt 4.1 och vad som anförs i anslutning till 2kap. 4 5).

Jag lämnar nu frågorna om vad styrelsens och förvaltarens ansvar för an- vändningen av stiftelsens tillgångar och placeringen av förmögenheten när- mare bör innebära. I stället skall jag nu ta upp några andra med stiftelseför- valtning förenade uppgifter för vilka styrelsen och förvaltaren enligt min me- ning också bör ha ansvaret enligt tvingande bestämmelser.

Som jag kommer att gå närmare in på i ett senare avsnitt bör vissa stiftelser vara skyldiga att följa bokföringslagens bestämmelser och att upprätta en på bokslutet grundad årsredovisning, medan andra stiftelser endast bör bli skyl- diga att föra räkenskaper av enklare beskaffenhet. Eftersom styrelsen resp.

• Sida 69
•  Original

förvaltaren enligt vad jag nyss har förordat alltid skall svara för bl.a. använd- ningen av stiftelsens tillgångar är det enligt min mening naturligt att de även svarar för att stiftelsen iakttar föreskriven bokföringsskyldighet m.m. Jag fö- reslår därför att det i stiftelselagen tas in en bestämmelse av denna innebörd.

Jag är inte övertygad om bärkraften i motivet bakom det i promemorian framförda förslaget om särskilda stadgar för stiftelser. En stiftelse bör emel- lertid alltid ha ett namn. Det bör lämpligen åligga styrelsen eller förvaltaren att besluta om namn för stiftelsen, om stiftaren i stiftelseförordnandet inte meddelat någon föreskrift i denna fråga. Jag anser att en bestämmelse om det bör tas in i stiftelselagen. Till frågorna vilka krav som bör ställas på inne- hållet i stiftelsens namn och om skyddet för detta namn återkommer jag i specialmotiveringen (se avsnitt 4.1 och vad som anförs i anslutning till 1 kap. 6 5). Jag vill dock redan här förutskicka att namnet enligt min mening alltid bör innehålla ordet stiftelse.

Det är angeläget att stiftelseförordnandet och övriga handlingar avseende stiftelsen förvaras på ett ordnat och betryggande sätt (jfr 125 tillsynslagen). Det bör vara en uppgift för styrelsen resp. förvaltaren att se till att så är fal- let.

Stiftelselagen bör vidare efter mönster av den associationsrättsliga lagstift- ningen innehålla bestämmelser om vem som kan företräda stiftelsen gent- emot utomstående. Eftersom uppgiften att handha förvaltningen av en stif- telses angelägenheter enligt mitt förslag i allt väsentligt skall åvila styrelsen vid egen respektive förvaltaren vid anknuten förvaltning bör bestämmel- serna innebära att det i det förra fallet är styrelsen och i det senare fallet förvaltaren som utåt företräder stiftelsen. Av hänsyn till tredje man bör be- stämmelserna i denna fråga göras tvingande.

Mitt förslag: I stiftelselagen skall det tas in en bestämmelse enligt vil- ken en stiftelse får placera sin förmögenhet gemensamt med andra stiftelser, om inte annat följer av stiftelseförordnandet.

Promemorians förslag: I promemorieförslaget är bestämmelsen om ge- mensam placering tvingande och promemorieförslaget innehåller även sär- skilda bestämmelser om kapitalisering vid sådan placering (se promemorian 5.130-132).

Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har yttrat sig om pro— memorians förslag om gemensam placering. Enligt Juridiska fakulteten vid Lunds universitet förefaller bestämmelserna onödiga, eftersom samförvalt- ning enligt gällande rätt alltid är tillåten om inte stiftaren förordnat annor- lunda. Flertalet övriga remissinstanser tillstyrker förslaget. Kammarkollegiet och ytterligare en remissinstans motsätter sig dock att en stiftelse skall få pla- cera sin förmögenhet gemensamt med en annan stiftelse i strid mot stiftarens vilja. Kammarkollegiet avstyrker även förslaget i promemorian att ett ge- nomsnittligt procenttal skall användas vid kapitalisering av stiftelsernas för-

Prop. 1993/9419

• Sida 70
•  Original

mögenhet. Ett par andra remissinstanser anser att bestämmelserna om kapi- talisering inte bör vara tvingande.

Skälen för mitt förslag: Enligt en av Statistiska centralbyrån under 1970- talet utförd undersökning fanns det vid utgången av år 1976 cirka 50 000 stif- telser i landet. Av dessa stiftelser hade enligt undersökningen 80% en för- mögenhet med ett värde under 100 OOOkr (se promemorian avsnitt 4.1.2). Om man beaktar att basbeloppet har tredubblats sedan mitten av 1970-talet torde det i dag finnas cirka 40000 stiftelser med en förmögenhet under 300 000 kr. Av intresse i detta sammanhang är även att en av Stiftelse- och föreningsskattekommitten (Fi 1988z03) ännu inte publicerad enkät visar att 73 % av de stiftelser som under åren 1982—1988 ställdes under tillsyn enligt tillsynslagen hade tillgångar till ett värde under 300000 kr.

Det svenska Stiftelseväsendet består till mycket stor del av avkastnings- stiftelser med relativt små förmögenheter. Vid förvaltning av små förmögen- heter är det i praktiken ganska få andra placeringsalternativ än traditionellt banksparande som utnyttjas. En starkt bidragande orsak till det är att place- ring i t.ex. värdepapper drar ganska dryga kostnader. När det gäller avkast- ningsstiftelser är sannolikt en ytterligare orsak att många stiftelseförvaltare anser sig sakna erforderliga kunskaper för att våga ta steget in på kapital- marknaden och dessutom gör den bedömningen att det är för dyrt att köpa sig denna kunskap.

Av flera skäl är det angeläget att de många mindre avkastningsstiftelserna förvaltas på ett effektivt sätt. Frågan hur man kan skapa förutsättningar för detta har varit uppmärksammad i riksdagen. I anslutning till en motion utta- lade således lagutskottet under 1985/86 års riksmöte att samförvaltning av flera mindre stiftelser ”hos en moderstiftelse” är en möjlighet som närmare bör prövas (se bet. 1985/86zLU 21).

Enligt 13 5 första meningen tillsynslagen får en stiftelses pengar och värde- papper inte sammanblandas med annan tillhöriga pengar eller värdepapper. Varken promemorian eller remissförslaget innehåller någon motsvarande bestämmelse. Skälet härtill är att det inte ansetts nödvändigt eftersom be- stämmelsen i tillsynslagen ger uttryck för vad som allmänt får anses ligga i en sysslomans skyldighet. En utgångspunkt för remissförslaget är således att styrelseledamöter vid egen förvaltning och förvaltare vid anknuten förvalt- ning är skyldiga att hålla stiftelsens tillgångar avskilda från annans egendom.

I 13 å andra meningen tillsynslagen finns en bestämmelse enligt vilken två eller flera stiftelser under vissa förutsättningar får placera stiftelsernas medel gemensamt. Av vad som förekom under arbetet med tillsynslagen framgår att avsikten med bestämmelsen framför allt var att göra det möjligt för två eller flera stiftelser att placera hela eller i vart fall en del av sin förmögenhet i av stiftelserna gemensamt ägda värdepapper (se prop. 1929:83 s. 51 ff). Be- stämmelsen har tjänat som förebild för den i såväl promemorian som remiss- förslaget intagna bestämmelsen om att en stiftelse får placera sin förmögen- hct gemensamt med andra stiftelser, om det inte följer av stiftelseförordnan- det att förmögenheten skall vara placerad på ett sätt som hindrar det.

Lagrådet har riktat kritik mot den föreslagna bestämmelsen. Enligt Lagrå- det ger varken lagtext eller motiv någon ledning för bedömningen av vad som i själva verket avses med uttrycket ”placeras gemensamt” och än mindre

• Sida 71
•  Original

anges vilka gränser som gäller för sådan placering. Med hänsyn härtill ifråga- sätter Lagrådet om inte bestämmelsen bör strykas och för den händelse den behålls sätter Lagrådet i fråga om tillräckliga skäl åberopats för att stiftarens vilja endast skall beaktas i begränsad utsträckning.

lagrådet synes vara av den uppfattningen att det — i fall då två eller flera stiftelser placerar sin förmögenhet i av stiftelserna t.ex. gemensamt ägda vär- depapper — inte föreligger sammanblandning i rättslig mening. För egen del delar j ag den bedömningen. Detta betyder emellertid inte att jag också delar Lagrådets bedömning att det inte behövs någon bestämmelse om gemensam placering. Jag är nämligen övertygad om att en sådan bestämmelse verksamt kommer att kunna bidra till att fler stiftelser väljer vägen att placera sin för- mögenhet gemensamt och därmed till en mer effektiv förvaltning. Jag föror- dar därför att stiftelselagen innehåller en bestämmelse om gemensam place- ring. Till skillnad från vad remissförslaget innebär på den punkten bör emel- lertid bestämmelsen i sin helhet vara av dispositiv natur.

Någon bestämmelse som vid gemensam placering behandlar frågan om kapitalisering i fall då ett eller flera av stiftelseförordnandena innehåller föreskrifter därom erfordras enligt min mening inte.

Mitt förslag: En stiftelse skall inte få lämna penninglån till eller ställa säkerhet till förmån för stiftaren eller förvaltaren.

En stiftelse skall inte heller få lämna penninglån eller ställa säkerhet till förmån för

1. den som ensam eller tillsammans med andra företräder stiftelsen eller förvaltaren,

2. en person som är gift eller är nära släkt med stiftaren eller med en person som ensam eller tillsammmans med andra företräder stiftelsen eller förvaltaren, eller

3. en juridisk person över vars verksamhet förvaltaren eller någon av följande personer har ett bestämmande inflytande: stiftaren; någon som ensam eller tillsammans med andra företräder stiftelsen eller förvaltaren; någon som är gift eller är nära släkt med stiftaren eller med någon som ensam eller tillsammans med andra företräder stiftel- sen eller förvaltaren.

Undantag görs bl.a. för fall då stiftelsen skall främja sitt syfte ge- nom att meddela penninglån till någon annan än stiftaren och låntaga- ren omfattas av den annars förbjudna kretsen.

Promemorians förslag: Låneförbudet i promemorians förslag omfattar t.ex. inte förvaltaren eller den som ensam eller tillsammans med andra före- träder stiftelsen eller förvaltaren. Vidare innehåller promemorians förslag inte något undantag från låneförbudet (se promemorian s. 180—181).

Remissinstanserna: Reglerna om låneförbud tillstyrks eller lämnas utan erinran av Hertalet remissinstanser. Några remissinstanser avstyrker dock

Prop. 1993/949

• Sida 72
•  Original

förslaget eller ställer sig tveksamma till det. En del andra remissinstanser påpekar att det kan förekomma stiftelser som skall främja sitt syfte genom att meddela lån till den förbjudna kretsen. Ett par remissinstanser framhål- ler att även styrelseledamöter och förvaltare bör omfattas av förbudet.

Skälen för mitt förslag: Den som handhar förvaltningen av en stiftelse bör enligt min mening inte ha möjlighet att låna pengar av stiftelsen. Om en så- dan möjlighet finns torde det nämligen många gånger ligga nära till hands att den utnyttjas till skada för stiftelsen. I likhet med aktiebolagslagen bör därför stiftelselagen innehålla tvingande bestämmelser om låneförbud.

Låneförbudet i stiftelselagen bör i första hand omfatta förvaltaren. För- bundet bör även omfatta den som ensam eller tillsammans med andra före- träder stiftelsen eller förvaltaren. För att hindra kringgåenden bör förbudet vidare omfatta den som är gift, nära släkt eller besvågrad med någon av de nu angivna personerna. Av samma skäl bör låneförbudet också gälla för en juridisk person över vars verksamhet någon som omfattas av låneförbudet har ett bestämmande inflytande (jfr 12 kap. 7 5 första stycket aktiebolagsla- gen).

Enligt min mening bör också stiftaren omfattas av låneförbudet. Ett så- dant förbud ligger f.ö. väl i linje med att en stiftelses förmögenhet enligt det av mig förordade, allmänna stiftelsebegreppet inte kan bestå av endast en benefik fordran pä stiftaren. För att hindra kringgåenden bör förbudet även omfatta stiftarens närstående och juridiska personer över vars verksamhet stiftaren cller stiftarens närstående har ett bestämmande inflytande.

Som flera remissinstanser har påpekat kan det förekomma stiftelser som skall främja sitt syfte genom att meddela lån t.ex. till någon närstående till stiftaren. För dylika fall erfordras det ett undantag från den reglering som jag nyss har redogjort för.

Enligt min mening bör det även vara förbjudet för en stiftelse att ställa säkerhet i form av t.ex. borgen till förmån för någon som omfattas av låne- förbudet.

Mitt förslag: Stiftelser som utövar näringsverksamhet skall vara bak- föringsskyldiga.

Samma krav ställs på stiftelser som helt eller delvis bildats av staten, en kommun, ett landsting eller en kyrklig kommun samt på insam- lingsstiftelser och kollektivavtalsstiftelser. I övrigt skall stiftelser vara bokföringsskyldiga, om de har tillgångar till ett marknadsvärde som motsvarar minst tio basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän för- säkring. Tillsynsmyndigheten skall dock under vissa förutsättningar kunna meddela dispens från detta krav.

Stiftelser som är bokföringsskyldiga enligt stiftelselagen skall full- göra denna skyldighet enligt vad som föreskrivs i bokföringslagen (1976:125).

Stiftelser som inte är bokföringsskyldiga skall föra räkenskaper över

• Sida 73
•  Original

inbetalningar till och utbetalningar från stiftelsen. Räkenskaperna skall för varje räkenskapsår avslutas med en sammanställning. Stiftelser som är bokföringsskyldiga skall upprätta årsredovisning i huvudsak efter principerna i lagen (1980:1103) om årsredovisning m.m. i vissa företag. Denna redovisning skall vara offentligt tillgäng-

lig.

Stiftelselagen skall innehålla bestämmelser om koncerner i fall då moderföretaget är en stiftelse (moderstiftelse). En moderstiftelse skall vara bokföringsskyldig och skyldig att upprätta offentlig årsredovis- ning. En moderstiftelse skall upprätta en offentlig koncernredovis- ning, om antalet anställda hos koncernen under räkenskapsåret i me- deltal har varit minst tio.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag (se promemorian s. 132—134).

Remissinstanserna: Remissopinionen är splittrad. Några remissinstanser anser att alla stiftelser bör vara bokföringsskyldiga enligt bokföringslagen, andra anser att promemorieförslagets krav på bokföring är alltför långt- gående. Några remissinstanser avstyrker de i promemorian föreslagna be- stämmelserna om koncernredovisning eller efterlyser närmare motiv för dem. ' Skälen för mitt förslag: Om en stiftelse utövar näringsverksamhet i civil- rättslig mening är den enligt gällande ordning skyldig att följa bestämmel- serna i bokföringslagen (1976:125) om löpande bokföring, årsbokslut samt arkivering. Det nu sagda gäller dock endast beträffande näringsverksamhe- ten som sådan (jfr Bokföringsnämndens cirkulär nr 4, s. 6). En näringsutö- vande stiftelse är enligt gällande ordning inte skyldig att upprätta någon på årsbokslutet avseende näringsverksamheten grundad, offentlig årsredovis- ning. Det har visserligen tidigare lagts fram ett förslag om att införa en sådan skyldighet men med hänvisning till det pågående arbetet på stiftelserättens område avstod man från att genomföra det (jfr prop. 1979/80:143 s. 61).

Som jag redan tidigare uttalat (se avsnitt 2.1.3) bör beträffande stiftelser som bedriver näringsverksamhet stiftelselagens regler i fråga om bokföring och årsredovisning kunna utformas i nära anslutning till vad som gäller för andra företagsformer. En näringsutövande stiftelse bör därför vara skyldig att ha bokföring av det slag som bokföringslagen innefattar, dvs. såväl lö- pande bokföring som årsbokslut. Den bör också vara skyldig att upprätta en på årsbokslutet grundad, offentlig årsredovisning. Denna redovisning bör i huvudsak kunna upprättas efter de principer som enligt lagen” (1980:1103) om årsredovisning m.m. i vissa företag (årsredovisningslagen) gäller för större handelsbolag. Inte minst av praktiska skäl bör emellertid skyldigheten att följa bokföringslagen inte som nu vara inskränkt till endast näringsverk- samheten utan omfatta stiftelsens hela ekonomiska verksamhet. Detta bety- der att en avkastningsstiftelse som placerar en del av sin förmögenhet i en hyresfastighet redan på grund därav blir bokföringsskyldig och skyldig att upprätta årsredovisning beträffande hela sin förmögenhetsförvaltning.

När det därefter gäller avkastningsstiftelser (enligt den allmänna definitio-

Prop. 1993/949

• Sida 74
•  Original

nen av stiftelsebegreppet) som inte utövar näringsverksamhet får man till en början skilja mellan stiftelser som helt eller delvis bildats av offentliga rätts- subjekt och stiftelser som bildats av privata donatorer. För stiftelser som hör till den förra gruppen hör vad jag nu har förordat beträffande näringsdri- vande stiftelser gälla utan undantag. Beträffande de stiftelser som hör till den senare gruppen — där det ojämförligt största antalet stiftelser ingår — finns det anledning att till en början erinra om att regleringen i tillsynslagen innebär att stiftelser som står under tillsyn är skyldiga att föra räkenskaper enligt en renodlad kontantprincip över tillgångar och skulder samt inkomster och utgifter och att avsluta räkenskaperna för varje räkenskapsår (jfr 14 & tillsynslagen och Norin m.fl., Allmännyttiga stiftelser, s. 53). Det kan också nämnas i sammanhanget att skattelagstiftningen numera innefat- tar krav på att en stiftelses inkomster i form av löpande kapitalavkastning och realisationsvinster skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder (se 21 och 24 55 kommunalskattelagen, 1928z370, 2 5 1 mom. sjätte stycket lagen, 1947:576, om statlig inkomstskatt och prop. 1989/90:110 s. 648). Detta innebär emellertid inte något krav på bokföring av det slag som anges i bok- föringslagen.

Den fråga som inställer sig nu är om det från civilrättsliga utgångspunkter finns anledning att beträffande avkastningsstiftelser av här anfört slag ställa mer långtgående krav på bokföringen än vad nuvarande ordning innebär. Som jag redan uttalat tidigare (se avsnitt 2.1.3) finns det i förevarande sam- manhang anledning att ta hänsyn till att avkastningsstiftelsernas fönnögen- hetsförhållanden är starkt varierande. Det förekommer stiftelser med vä- sentliga tillgångar i t.ex. aktier, men flertalet stiftelser har relativt små till— gångar oftast i form av ett banktillgodohavande. Stiftelselagens krav på av- kastningsstiftelserna bör därför skiktas så att stiftelser med mer betydande värden blir skyldiga att ha bokföring av det slag som anges i bokföringslagen och övriga stiftelser att föra räkenskaper över in- och utbetalningar till stif- telsen. Stiftelser av det förra slaget bör vidare vara skyldiga att upprätta of- fentlig årsredovisning i huvudsak efter principerna i årsredovisningslagen. För övriga stiftelser finns det däremot inte skäl att kräva att de upprättar offentlig årsredovisning.

När det därefter gäller frågan vid vilket förmögenhetsvärde en avkast- ningsstiftelse bör bli skyldig att följa bokföringslagen och att upprätta årsre- dovisning kan det vara lämpligt att bedömningen görs under hänsynstagande till frågan om tillsynen över stiftelser. Mina förslag i fråga om tillsynen kom- mer jag att ta upp i avsnitt 2.8.1. Där avser jag att föreslå att vissa stiftelser skall vara föremål för återkommande kontroll. I den del förslaget avser icke näringsutövande avkastningsstiftelser innebär det att en stiftelse årligen skall skicka skriftlig redovisning till tillsynsmyndigheten om stiftelsen har till- gångar till ett marknadsvärde överstigande tio basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (dvs. för närvarande 344 000 kr). En årsre- dovisning upprättad väsentligen efter principerna enligt årsredovisningsla- gen innehåller enligt min bedömning sådana upplysningar om den redovis- ningsskyldige att den utgör ett godtagbart underlag för tillsynsmyndighetens återkommande kontroll. Detta förhållande talar för att det förmögenhets- värde vid vilket en avkastningsstiftelse blir skyldig att avge skriftlig redovis-

Prop. 1993/949

• Sida 75
•  Original

ning till tillsynsmyndigheten också blir bestämmande för stiftelsens skyldig- het att följa bokföringslagen och att upprätta årsredovisning.

Enligt min mening saknas det skäl att kräva att bokföringsskyldiga famil- jestiftelser upprättar offentlig redovisning i andra fall än när de utövar nä- ringsverksamhet. Insamlingsstiftelser och kollektivavtalsstiftelser bör där- emot generellt sett vara såväl bokförings- som årsredovisningsskyldiga.

Bokföringslagen är en ramlag. Detta kommer främst till uttryck i lagens grundläggande bestämmelse (2 5 första stycket) enligt vilken bokföringsskyl- digheten skall fullgöras på sätt som överensstämmer med god redovisnings- sed. Lagen utfylls också av regler i annan lag. I aktiebolagslagen t.ex. finns det således regler om hur vissa för aktiebolag speciella förhållanden skall beaktas vid redovisningen.

Promemorians förslag till stiftelselag innehåller inte några utfyllande reg- ler för redovisningen i stiftelser. Remissförslaget saknar också förslag till så- dana regler. Enligt båda förslagen skall en stiftelse som är bokföringsskyldig fullgöra denna skyldighet på sätt som föreskrivs i bokföringslagen.

Lagrådet har riktat kritik mot att det beträffande stiftelser som skall vara bokföringsskyldiga endast ges den anvisningen att denna skyldighet skall fullgöras enligt vad som föreskrivs i bokföringslagen. Lagrådet har anfört att det kommer att ta åtskillig tid innan det i fråga om stiftelser föreligger någon god redovisningssed i dokumenterad form och att man intill dess får leva med den osäkerhet som följer av att vedertagna redovisningsprinciper inte alltid är helt lätta att tillämpa på stiftelser.

Vad Lagrådet anfört i sitt yttrande ger mig anledning att till en början framhålla att remissbehandlingen av promemorian föranledde särskilda överväganden om det i stiftelselagen borde tas in särskilda redovisningsreg- ler, framför allt beträffande redovisningen av realisationsvinster och eget kapital i avkastningsstiftelser som enligt stiftelseförordnandet inte får an- vända annat än den löpande avkastningen för ändamålet (jfr angående dessa frågor även Norin m.fl., a.a., särskilt 5.58 ff). Det konstaterades därvid att redovisningen av realisationsvinster och eget kapital i dylika stiftelser bör ske på sätt som awiker från de scheman för resultat- och balansräkningen som finns intagna i bokföringslagen men det konstaterades samtidigt att det inom ramen för bestämmelserna i 18 och 19 55 bokföringslagen är möjligt att utveckla en god redovisningssed i dessa avseenden.

Som Lagrådet påpekar kommer det att ta viss tid innan det föreligger nå- gon god redovisningssed för stiftelser i dokumenterad form. De olägenheter som Lagrådet anser förknippade därmed är emellertid enligt min mening inte så stora. Enligt vad jag inhämtat anser man nämligen inom det praktiska rättslivet att det utan undantag går att tillämpa bokföringslagens bestämmel- ser även i fråga om sådana avkastningsstiftelser som endast får använda den löpande avkastningen för sitt ändamål. Mot denna bakgrund och då Lagrå- dets kritik inte utmynnar i något förslag till ändring av det remitterade försla- get står jag fast vid detta. Jag vill dock betona att mitt ställningstagande gi- vetvis inte utgör något hinder mot att frågan om särskilda redovisningsregler för stiftelser tas upp på nytt om det senare skulle visa sig att det föreligger behov av sådana regler.

Det förekommer att stiftelser har ett bestämmande inflytande över andra.

Prop. 1993/949

• Sida 76
•  Original

juridiska personer, exempelvis aktiebolag. Ett bestämmande inflytande fö- religger typiskt, när stiftelsen innehar så många aktier i bolaget att den har mer än hälften av röstetalet för samtliga aktier. Ett bestämmande inflytande kan emellertid föreligga även i andra fall. Ett exempel på detta är om stiftel- sen t.ex. via ett av stiftelsen direktägt aktiebolag innehar röstmajoriteten i ett annat aktiebolag.

Bokföringslagen skall främja en fullständig, korrekt och överskådlig eko- nomisk redovisning. Om en ekonomisk verksamhet organiseras som en kon- cern ger detta, när koncernregler saknas, möjligheter att påverka koncem- företagens ekonomiska ställning och rörelseresultat. Därigenom kan mål- sättningen med bokföringslagen uppenbarligen motverkas. Enligt min me- ning bör därför stiftelselagen innehålla regler som närmare anger när en stif- telse skall anses inta ställning som moderstiftelse. Vidare bör det i stiftelsela- gen tas in regler som innebär skyldighet för en moderstiftelse att dels följa bokföringslagens bestämmelser om bl.a. löpande bokföring och årsbokslut, dels upprätta såväl års- som koncernredovisning.

Det till Lagrådet remitterade förslaget innehåller bestämmelser som anger under vilka förutsättningar en stiftelse skall anses vara moderstiftelse. Be- stämmelserna är utformade efter mönster av 1 kap. 25 aktiebolagslagen (1975:1385). Förslaget innehåller även bestämmelser om koncernredovis— ning vilka i huvudsak innebär att en stiftelseledd koncern skall upprätta års- och koncernredovisning efter principerna i årsredovisningslagen. Anknyt- ningen till årsredovisningslagen innebär bl.a. att skyldighet att upprätta kon- cernredovisning endast skall föreligga om antalet anställda hos koncernen under räkenskapsåret i medeltal har varit minst tio.

Lagrådet har riktat kritik mot remissförslaget i nu nämnda delar. Kritiken föranleds framför allt av att remissprotokollet inte redovisar vilka övervä- ganden som lett fram till att koncerndefinitionen skulle utformas efter möns- ter av aktiebolagslagens motsvarande bestämmelser eller att innehållet i en stiftelses koncernredovisning skulle vara detsamma som i andra koncernre- dovisningar. När det gäller den föreslagna koncerndefinitionen pekar Lagrå- det särskilt på att det finns anledning anta att det arbete som pågår avseende EG-anpassningen (se Ju 1990:08 och 1991:07) av svensk lag kommer att leda fram till att definitionerna av moder- och dotterföretag samt koncernförhål— landen i skilda lagar kommer att få ett ändrat innehåll.

Med anledning av vad Lagrådet sålunda anfört vill jag till en början erinra om att det — även om det ännu inte finns några lagbestämmelser om stiftelse- ledda koncerner - inte har saknats förslag till sådana bestämmelser. Ett för- slag lades sålunda fram av 1974 års bolagskommitté (se SOU 1978:67 s. 181 ff). Detta förslag, vars omfattning var inskränkt till stiftelseledda kon— cerner med en moderstiftelse som själv var näringsidkare, avstod man dock från att genomföra med hänvisning till det då pågående arbetet på stiftelse- rättens områdc (se prop. 1979/80:143 s. 67 och 69—70). Ett annat förslag åter- finns i de av stiftelseutredningen (Ju 1975:01) år 1983 överlämnade arbets- promemorierna (se J ustitiedepartementet dnr 2830—1983). Detta senare för- slag omfattar alla stiftelseledda koncerner utan någon begränsning. Om man bortser från det förra förslagets begränsning till koncerner vars moderstif- telse själv utövar näringsverksamhet bör det vidare noteras att båda de nu

Prop. 1993/949

• Sida 77
•  Original

nämnda förslagen så gott som helt stämmer överens med remissförslaget när det gäller koncerndefinition och kravet på innehållet i en koncemredovis- ning.

Utöver det nu sagda vill jag även framhålla följande. Det är naturligt att de regler som gäller för koncerner i allmänhet får bilda utgångspunkt vid utformningen av regler för stiftelseledda koncerner. Enligt min mening bör man därvid inte awika från dessa regler med mindre mycket starka skäl talar för det och några sådana skäl föreligger inte så vitt jag kan förstå. 'IVärtom anses det enligt vad jag inhämtat från det praktiska rättslivet att de regler som i dag gäller för koncerner i allmänhet går att tillämpa även på stiftelse- ledda koncerner (jfr angående den frågan även Norin m.fl., a.a., s. 54 ff). Till detta kommer att det sannolikt är så att den lagstiftning som nu gäller för koncerner i allmänhet kommer att ändras inom en snar framtid (jfr om den frågan även Thorell i Svensk Juristtidning, 5-6/93, bl.a. s. 519). Mot bak- grund av det nu anförda anser jag att frågan om en avvikande reglering för stiftelseledda koncerner bör anstå till dess att det slutliga resultatet av nu pågående utredningsarbete föreligger.

Jag vill slutligen ta upp en fråga av lagteknisk natur. Näringsidkare är bok- föringsskyldiga enligt bokföringslagen. Detsamma gäller ett aktiebolag, han- delsbolag och en ekonomisk förening även om bolaget eller föreningen inte utövar näringsverksamhet. Vilka som är bokföringsskyldiga enligt bokför- ingslagen anges i den lagens inledande bestämmelse.

Enligt mitt förslag till stiftelselag är det endast vissa stiftelser som generellt sett skall vara skyldiga att följa bokföringslagen. Detta talar för att förutsätt- ningarna för att stiftelser skall vara bokföringsskyldiga anges i stiftelselagen och inte i bokföringslagen. Jag förordar en sådan lösning. I bokföringslagen bör det dock tas in en bestämmelse som i fråga om förutsättningarna för att en stiftelse skall vara bokföringsskyldig hänvisar till stiftelselagen.

Mitt förslag: Alla stiftelser skall ha minst en revisor.

Stiftelser som är årsredovisningsskyldiga skall ha minst en auktori— serad eller godkänd revisor. I stiftelser mcd riktigt stora förmögenhe- ter skall minst en revisor vara auktoriserad. Detta gäller bl.a. om stif- telsen vid utgången av de två senaste räkenskapsåren har haft till- gångar till ett värde överstigande 1000 basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Revisionsberättelsen för en stiftelse som har kvalificerad revisor skall vara tillgänglig för envar.

Om inte annat följer av stiftelseförordnandet, skall styrelsen ha till uppgift att utse revisor vid egen förvaltning och förvaltarens högsta beslutande organ vid anknuten förvaltning.

Promemorians förslag: Endast årsredovisningsskyldiga stiftelser skall vara skyldiga att ha revisor. Denne skall vara auktoriserad i stiftelser som bedri-

• Sida 78
•  Original

ver näringsverksamhet eller som är moderstiftelse eller som har tillgångar till ett värde överstigande 5 miljoner kronor (se promemorian s. 134—135).

Remissinstanserna-. Promemorieförslaget har lämnats utan erinran av fler- talet remissinstanser. Några remissinstanser anser dock att kravet på att en stiftelse skall ha revisor inte bör begränsas till årsredovisningsskyldiga stiftel- ser. Föreningen Aukton'serade Revisorer FAR föreslår t.ex. att alla stiftelser åläggs att anlita minst en auktoriserad eller godkänd revisor. Riksrevisions- verket framhåller i stället att kravet på auktoriserad revisor inte bör gå längre än för ekonomiska föreningar.

Skälen För mitt förslag: Enligt min mening är det angeläget att det i stiftel- selagen genom tvingande regler slås fast under vilka förutsättningar en stif- telse skall vara skyldig att ha revisor och vilka krav som skall ställas på revi- sorns kvalifikationer. Lagens bestämmelser i dessa frågor bör givetvis utgöra minimikrav.

Det kan inte råda någon tvekan om att revision alltid—alltså oavsett vad stiftaren har föreskrivit—bör äga rum i fråga om sådana stiftelser som skall vara skyldiga att upprätta årsredovisning (jfr vad som anförts i avsnitt 2.1.3). Jag skall först gå in på frågan om vilka närmare krav som bör ställas på revi- sionen i dessa fall för att sedan ta ställning till frågan om det generellt skall krävas revision också i övriga stiftelser.

Enligt aktiebolagslagen krävs det utan undantag att minst en revisor skall vara kvalificerad, dvs. auktoriserad eller godkänd. Något motsvarande krav uppställs varken i lagen om ekonomiska föreningar(1987:667) eller i årsre- dovisningslagen. De tre lagarna har dock en överensstämmande reglering när det gäller krav på auktoriserad revisor i större företag. Auktoriserad re- visor krävs enligt dessa lagar om ett företag under de senaste två åren har haft tillgångar till ett nettovärde överstigande 1000 basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller om antalet anställda i företaget under de senaste två åren i medeltal har överstigit200 (se bl.a. 8 kap. 5 5 lagen om ekonomiska föreningar).

När det gäller stiftelser anser jag att kvalificerad revision bör krävas i stif- telser som utövar näringsverksamhet eller är moderstiftelse. Vidare anser jag att det är lämpligt att även avkastningsstiftelser med mer betydande vär— den på sina tillgångar blir skyldiga att ha minst en kvalificerad revisor. Lik- som när det gäller frågan om bokförings- och årsredovisningsskyldighet av- ser jag med mer betydande värden stiftelser som har tillgångar till ett mark- nadsvärde över tio basbelopp enligt lagen om allmän försäkring, dvs. för när- varande 344000 kr. Även stiftelser som helt eller delvis bildats av staten, en kommun, ett landsting eller en kyrklig kommun bör ha kvalificerad revisor. Samma krav bör vidare ställas på insamlingsstiftelser och kollektivavtalsstif- telser.

Sammantaget innebär det nu anförda att kvalificerad revision bör äga rum i alla stiftelser som är årsredovisningsskyldiga. För verkligt stora stiftelser, dvs. stiftelser som vid utgången av de senaste två åren haft tillgångar till ett värde som överstiger 1000 basbelopp eller stiftelser som under de senaste två åren i medeltal haft fler än 200 anställda, bör enligt min mening stiftelse- lagen i likhet med de nyssnämnda associationsrättsliga lagarna innebära att minst en revisor skall vara auktoriserad.

• Sida 79
•  Original

När det därefter gäller stiftelser som inte omfattas av de nu föreslagna reg- lerna, dvs. avkastningsstiftelser bildade av privata donatorer med tillgångar vars värde understiger tio basbelopp, är det enligt min mening mera tvek- samt vilka krav på revision som bör ställas. Som flera remissinstanser har varit inne på finns det skäl som talar för att i princip alla stiftelser skall under- kastas något slags revision. Det torde i praktiken vara allmänt brukligt i så gott som alla sammanhang — inte bara i fråga om stiftelser utan också exem- pelvis i ideella föreningar — att den som förvaltar medel för någon annans räkning underkastas något slags kontroll. Jag anser därför att stiftelselagen bör innebära att det skall finnas minst en revisor även i mindre stiftelser. En annan sak är att det i dessa stiftelser inte är nödvändigt att ställa så särskilt höga krav i fråga om revisorns formella kompetens.

Stiftelselagen bör innehålla bestämmelser om hur revisorer skall utses. I en del fall kan frågan visserligen vara reglerad genom de föreskrifter som stiftaren har lämnat och i den mån det finns sådana föreskrifter bör de re- spekteras. Det kan dock inte förutsättas att det finns sådana föreskrifter för alla stiftelser.

Uppgiften för en stiftelserevisor är att löpande granska styrelsens eller för- valtarens förvaltning av stiftelsen samt stiftelsens räkenskaper och samman- ställning eller årsredovisning. En komplikation i sammanhanget är därvid att det i stiftelser med egen förvaltning inte finns något annat organ för stiftelsen än styrelsen som kan utse revisor. Det kan givetvis sägas vara principiellt olämpligt att de som skall granskas själva utser granskarna. Det finns emel- lertid i praktiken knappast något annat alternativ än att lägga uppgiften på styrelsen i dessa fall. Att som en remissinstans har varit inne på låta tillsyns- myndigheten utse revisorer anser jag av kostnadsskäl inte vara någon lämp- lig lösning. I sammanhanget får man också ta hänsyn till att revisorn, så snart det inte är fråga om en avkastningsstiftelse med tillgångar till ett värde mindre än tio basbelopp, skall vara kvalificerad revisor samt till att den års- redovisning som dessa stiftelser skall upprätta i flertalet fall även blir föremål för granskning av tillsynsmyndigheten. Jag anser därför att revisorer i stiftel- ser med egen förvaltning bör kunna utses av styrelsen för stiftelsen, om inte stiftaren har föreskrivit något annat.

När det är fråga om stiftelser med anknuten förvaltning går det i vissa fall att undvika det problem som jag nyss var inne på. Om inte annat har före- skrivits i stiftelseförordnandet, kan nämligen uppgiften att utse revisorer läg- gas på förvaltarens högsta beslutande organ. I fall då förvaltaren är t.ex. en ideell förening eller en kommun uppnår man på det sättet att revisorerna utses av en annan personkrets än den som har det yttersta ansvaret för hand- havandet av stiftelsens angelägenheter.

Enligt den associationsrättsliga lagstiftningen gäller att revisionsberättel- sen är offentligt tillgänglig (jfr t.ex. 9 kap. 3 5 andra stycket lagen om ekono- miska föreningar). Enligt min mening bör samma ordning gälla även för stif- telser som har kvalificerad revisor.

• Sida 80
•  Original

Mitt förslag: En stiftelse som utövar näringsverksamhet skall träda i likvidation om värdet av stiftelsens tillgångar är lägre än summan av stiftelsens skulder. När likvidatorerna har slutfört sitt uppdrag är stif- telsen upplöst.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemo- rian s. 127—130).

Remissinstanserna: Förslaget har fått ett blandat mottagande. Vissa re- missinstanser anser att likvidationsskyldigheten bör skärpas, medan andra menar att reglerna är obehövliga.

Skälen för mitt förslag: Jag har i det föregående förordat att reglerna i stif- telselagen skall utformas så att en stiftelses borgenärer får ett rimligt skydd (se bl.a. avsnitt 2.5). Jag har i nämnda avsnitt även förutskickat att jag för att ytterligare förstärka skyddet för tredje man kommer att föreslå regler om likvidationsskyldighet för stiftelser som utövar näringsverksamhet. Jag avser att i förevarande avsnitt ta upp denna fråga.

Enligt min mening är det angeläget-att stiftelselagen innehåller regler som förhindrar att en stiftelse bedriver näringsverksamhet som i längden är för- lustbringande. På denna punkt kan man anknyta till den reglering i aktiebo- lagslagen som innebär att ett bolag som bedriver en förlustbringande verk- samhet så småningom kan bli skyldigt att träda i likvidation och att, om denna skyldighet inte iakttas, styrelseledamöterna blir personligen ansvariga för de förpliktelser som uppkommer för bolaget.

Likvidationsskyldigheten för en stiftelse kan knappast inträda förrän vär- det av stiftelsens tillgångar är lägre än summan av stiftelsens skulder. Visser- ligen är en stiftelse som befinner sig i en sådan situation insufficient och i praktiken antagligen också insolvent, dvs. konkursmässig. Men även en så sent inträdande likvidationsskyldighet torde indirekt kunna utgöra ett skydd för tredje man. Den kan antas fungera som ett effektivt remedium mot bil- dandet av verksamhetsstiftelser med så ringa startkapital att stiftelsen - om verksamheten skulle visa sig vara förlustbringande — redan efter en kortare tid skulle drabbas av likviditetsbrist. Mot bakgrund av det anförda anser jag att stiftelselagen efter mönster av nämnda bestämmelser i aktiebolagslagen bör innehålla regler om likvidationsskyldighet för stiftelser som bedriver nä- ringsverksamhet.

Om likvidationsskyldigheten inte iakttas, bör i första hand stiftelsens sty- relseledamöter eller förvaltare bli solidariskt ansvariga för stiftelsens upp- kommande förpliktelser. En styrelseledamot eller förvaltare bör dock kunna frita sig från detta ansvar genom att visa att underlåtenheten att iaktta likvi- dationsskyldigheten inte beror på försummelse av honom. Till dessa frågor återkommer jag i specialmotivcringen (se avsnitt4.1 och vad som anförs i anslutning till 7 kap. 3 5).

• Sida 81
•  Original

Mitt förslag: Ledamöter i en stiftelsestyrelse, förvaltaren vid anknu- ten förvaltning och revisorer skall vara skadeståndsskyldiga, om de uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar stiftelsen ekonomisk skada när de fullgör sina uppdrag. De skall även vara skadeståndsskyldiga gentemot en tredje man som har tillfogats skada genom överträdelse av stiftelseförordnandet eller stiftelselagen.

Ledamöter i en stiftelsestyrelse resp. förvaltaren skall kunna entle- digas av allmän domstol, om de missköter sina uppdrag.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemo- rian 5.125, 230—236).

Remissinstanserna: Förslagen har i dessa delar i huvudsak lämnats utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Envar av styrelsens ledamöter vid egen förvaltning ståri direkt sysslomannaförhållande till stiftelsen. Detsamma gäller förvalta- ren vid anknuten förvaltning. Styrelseledamöter och förvaltare är därför skyldiga att vid fullgörandet av sitt uppdrag för stiftelsen iaktta samma grad av omsorg som krävs av en syssloman i allmänhet. Om de uppsåtligen eller av oaktsamhet inte iakttar denna skyldighet och stiftelsen till följd därav or- sakas skada av ekonomisk natur, bör de vara skadeståndsskyldiga gentemot stiftelsen (jfr 65 tillsynslagen; jfr även 15 kap. 1 5 första meningen aktiebo- lagslagen).

Som jag tidigare har framhållit (se avsnitt 2.5) bör styrelseledamöter resp. förvaltare också ha ett skadeståndsansvar mot stiftelsens borgenärer. I ana- logi med den associationsrättsliga lagstiftningen (jfr 15 kap. 15 andra me- ningen aktiebolagslagen) bör ledamöterna i en stiftelsestyrelse resp. en stif- telses förvaltare även ha ett skadeståndsansvar mot övriga tredje män som berörs av deras verksamhet för stiftelsen. Ansvaret i de nu berörda fallen bör emellertid vara begränsat till den del av uppdraget som direkt följer av stiftelseförordnandet och stiftelselagen. Däremot bör tillämpningsområdet för nu berörda regler inte vara begränsat till vissa stiftelser utan gälla även för de mindre avkastningsstiftelserna.

En stiftelses revisorer bör — också i analogi med vad som gäller enligt t.ex. aktiebolagslagen (jfr 15 kap.25aktiebolagslagen)— svara för skada gent- emot såväl stiftelsen som tredje man enligt samma grunder som styrelseleda- möter resp. förvaltare.

Uppdraget att vara ledamot i en stiftelsestyrelse eller att vara förvaltare för en stiftelse är ett förtroendeuppdrag. Härav följer att en styrelseledamot eller förvaltare i regel kan entledigas när som helst, dvs. utan att missvård föreligger. Frågan vem som i det enskilda fallet har rätt att fatta beslut om ett entledigande bör i första hand avgöras med ledning av stiftelseförordnan- det. Om förordnandet däremot skulle sakna föreskrifter om saken, bör det följa av stiftelselagen att beslut om entledigande vid egen förvaltning fattas av stiftelsens styrelse. Vid förvaltningsformen anknuten förvaltning är det däremot inte möjligt att fylla ut stiftelseförordnandet på denna punkt.

• Sida 82
•  Original

Det är givetvis angeläget att den som missköter sitt uppdrag som styrelse- ledamot eller förvaltare alltid kan tvingas att lämna sitt uppdrag. Inte ens den nyss beskrivna ordningen för stiftelser med egen förvaltning utgör emel- lertid någon garanti för detta. Det är därför nödvändigt att det i stiftelselagen tas in en bestämmelse av innebörd att domstol kan entlediga inte bara en förvaltare utan även en styrelseledamot (jfr 75 tillsynslagen). Det bör lämp- ligen vara allmän domstol som prövar frågor om entledigande. Med en sådan ordning är det nämligen möjligt att vid en och samma domstol föra tala om såväl skadestånd som entledigande avseende en och samma styrelseledamot eller förvaltare.

Till frågan om rätten att föra talan om skadestånd för stiftelsens räkning och om entledigande återkommer jag bl.a. i avsnitt 2.8.1.

2.7. Ändring m.m. av föreskrifter i ett stiftelseförordnande

Mitt förslag: Styrelsen eller förvaltaren får ändra, upphäva eller i sär- skilt fall åsidosätta en föreskrift i stiftelseförordnandet, om föreskrif- ten på grund av ändrade förhållanden inte längre kan följas eller har blivit uppenbart onyttig eller uppenbart stridande mot stiftarens av- sikter eller om det finns särskilda skäl. Åtgärden får inte vidtas innan Kammarkollegiet gett sitt tillstånd till det eller, om beslutet avser föreskrifter av ren detaljnatur; innan tillsynsmyndigheten har fått till- fälle att kontrollera att beslutet inte strider mot stiftelselagen.

Om stiftaren i stiftelseförordnandet uttryckligen har föreskrivit att styrelsen eller förvaltaren utan tillstånd av myndighet skall få ändra, upphäva eller åsidosätta särskilt angivna föreskrifter i stiftelseförord- nandet (ändringsförbehåll) som angår någon annan fråga än stiftel- sens ändamål, är styrelsen eller förvaltaren oförhindrad att fatta be- slut om ändring m.m. Ett beslut som fattats med stöd av ett ändrings- förbehåll får dock inte tillämpas innan tillsynsmyndigheten fått till- fälle att kontrollera bl.a. att det rör en föreskrift som omfattas av änd- ringsförbehållet och att - om beslutet avser ändring eller åsidosät- tande i särskilt fall — den nya föreskriften inte strider mot någon tving- ande bestämmelse i stiftelselagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag utom så till vida att förslaget i promemorian inte tillerkänner ändringsförbe- håll någon rättsverkan (se promemorian s. 135—138 och 240).

Remissinstanserna: Många remissinstanser är positivt inställda till försla- gen i promemorian. Någon remissinstans anser emellertid att reglerna om ändring m.m. endast bör gälla såvitt inte annat följer av stiftelseförordnan- det. Från kommunalt håll framhålls att de i promemorian föreslagna reg- lerna inte passar in på stiftelser som bildats av kommuner.

Skälen för mitt förslag: Stiftelselagen bör innehålla regler som i såväl ma- teriellt som formellt avseende klargör vilka förutsättningar som måste före- ligga för att föreskrifter i stiftelseförordnanden skall få ändras m.m.

Prop. 1993/949

• Sida 83
•  Original

I fråga om stiftelseförordnanden som har meddelats av enskilda regleras nämnda förutsättningar enligt gällande ordning i permutationslagen (1972:205). 1 materiellt avseende innebär bestämmelserna i den lagen att en föreskrift kan ändras m.m. om den på grund av ändrade förhållanden inte längre kan följas eller har blivit uppenbart onyttig eller uppenbart stridande mot stiftarens avsikter eller om det finns särskilda skäl.

Det är viktigt att upprätthålla en hög donationsvilja i landet. Stiftelselagen bör därför enligt min mening knyta an till den reglering som perrnutationsla- gen innehålleri nu ifrågavarande avseende. Jag förordar alltså att stiftelsela- gen i materiellt hänseende ställer upp samma krav som permutationslagen. Till skillnad från den senare lagen bör dock kraven enligt stiftelselagen gälla för alla stiftelser.

I formellt avseende ställs det i permutationslagen krav på tillstånd av Kam- markollegiet. Permutation kan meddelas efter ansökan av styrelsen eller av någon annan, t.ex. stiftaren. Även i nu ifrågavarande avseende förordar jag att regleringen i stiftelselagen blir ungefär densamma som i perrnutationsla- gen. I motsats till vad som är fallet i den lagen bör emellertid utgångspunkten för bestämmelserna i stiftelselagen vara att det alltid är styrelsen eller förval- taren som svarar för stiftelsens beslut i frågor om ändring m.m. och det bör därför endast vara styrelsen eller förvaltaren som för stiftelsens räkning får ansöka om permutation. Vidare bör man enligt min mening kunna frångå permutationslagens undantagslösa krav på tillstånd av Kammarkollegiet när fråga är om ändring m.m. av föreskrifter av ren detaljnatur. Som jag ser det bör det då vara fullt tillräckligt med ett system som innebär att tillsynsmyn- digheten får tillfälle att kontrollera att skälen för beslutet i materiellt av- seende är sådana att de i lagen angivna kraven är uppfyllda och att, när fråga är om ändring eller tillfälligt åsidosättande, den nya föreskriften inte strider mot någon tvingande bestämmelse i stiftelselagen.

När det gäller gränsdragningen mellan tillståndspliktiga föreskrifter och föreskrifter som kan ändras m.m. efter kontroll av tillsynsmyndigheten måste givetvis stiftelselagen lämna ett entydigt besked. Denna fråga bör en- ligt min mening lösas så att det i lagen tas in en uppräkning av sådana före- skrifter eller slag av föreskrifter som skall vara tillståndspliktiga. Det kan inte råda något tvivel om att de föreskrifter som avser stiftelsens ändamål skall höra till den tillståndspliktiga gruppen av föreskrifter. Dit bör även hän- föras bl.a. föreskrifter om förmögenhetsplacering och förvaltningsform.

Den ordning som jag nu beskrivit är avsedd för fall då stiftaren i stiftelse- förordnandet inte meddelat några föreskrifter som tar sikte på behovet av ändringar m.m. Som belysts i avsnitt 2. 1.1 anses stiftaren enligt gällande ord- ning kunna förbehålla sig själv eller någon annan rätt att besluta om att ändra eller upphäva föreskrifterna i förordnandet (s.k. ändringsförbehåll). Ett ändringsförbehåll innefattar sällan krav på att det i materiellt avseende skall föreligga särskilda förutsättningar för att beslut skall få fattas med stöd av förbehållet. För att ett förbehåll som avser stiftelsens ändamålsföreskrif- ter skall vara giltigt anses det dock vara ett krav att rätten att ändra m.m. gjorts beroende av att en viss händelse inträffar som den beslutsberättigade inte kan råda över. Gällande ordning innebär vidare att beslut som fattas

• Sida 84
•  Original

med stöd av ändringsförbehåll av nu angivet slag får tillämpas utan att till- stånd av myndighet dessförinnan behöver inhämtas.

Det torde förhålla sig så att ändringsförbehåll av nu berört slag kan utnytt- jas till skada för tredje man. Mot denna bakgrund föreslog jag i lagrådsre- missen bestämmelser i syfte att för framtiden helt förta den rättsliga verkan som ändringsförbehåll nu anses ha.

På denna punkt är det emellertid Lagrådets uppfattning att remissförsla- get utan tillräckliga skäl beskär stiftarens möjligheter att bestämma om stif- telsens angelägenheter. Lagrådet anser därför att ändringsförbehåll i viss utsträckning alltjämt skall vara giltiga och föreslår att så skall vara fallet om stiftelseförordnandet uttryckligen föreskriver att styrelsen eller förvaltaren utan tillstånd av myndighet får ändra, upphäva eller åsidosätta särskilt an- givna föreskrifter i stiftelseförordnandet som angår annan fråga än stiftelsens ändamål.

Den av Lagrådet förslagna ordningen innebär att ändringsförbehåll får en kraftigt begränsad rättsverkan i jämförelse med vad gällande rätt innebär på denna punkt. På de skäl som anförts av Lagrådet är jag därför beredd att ansluta mig till den. Som Lagrådet också varit inne på bör det dock krävas att beslut som fattas med stöd av ett giltigt ändringsförbehåll inte får tilläm- pas innan tillsynsmyndigheten fått tillfälle att kontrollera bl.a. att beslutet rör en föreskrift som omfattas av ändringsförbehållet och att — om beslutet avser ändring eller åsidosättande i särskilt fall — den nya föreskriften inte stri- der mot någon tvingande bestämmelse i stiftelselagen.

Jag återkommer i avsnitt2.9 till frågan vilken verkan som efter den nya lagens ikraftträdande bör tillerkännas ändringsförbehåll i stiftelseförordnan- den avseende äldre stiftelser. '

Enligt min mening bör vad jag hittills har anfört om ordningen för ändring m.m. av föreskrifter i ett stiftelseförordnande i princip gälla även för insam- lingsstiftelser och kollektivavtalsstiftelser. Det finns dock anledning att ha en delvis awikande reglering i fråga om den senare stiftelseformen. Till den frågan skall jag återkomma i specialmotivcringen (se avsnitt 4.1 och vad som anförs i anslutning till 11 kap. 45).

Till sist vill jag ta upp frågan om instansordningen vid överklagande av Kammarkollegiets beslut. Enligt permutationslagen får kollegiets beslut överklagas till regeringen. Promemorieförslaget innehåller på denna punkt inte något förslag till nyordning. Enligt min mening finns det dock anledning att överväga om inte prövningen av överklaganden bör föras över från rege- ringen till allmän förvaltningsdomstol. En sådan lösning ligger i linje med den allmänna strävan som nu finns att befria regeringen från ärenden av olika slag. Till detta kommer att frågor om tillstånd till ändring m.m. av före- skrifter i ett stiftelseförordnande rör sådana civila rättigheter som avses i artikel6 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Prövningen av sådana frågor skall enligt konventionen göras av domstol. En annan sak är att inte heller den nuvarande regleringen med överklaganderätt till regeringen torde stå i strid med konventionen, eftersom lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut är tillämplig på beslut i ärenden om permutation.

Det finns således skäl som talar för att överklaganden av Kammarkolle-

• Sida 85
•  Original

giets beslut i frågor om permutation av stiftelser skall prövas av allmän för- valtningsdomstol. En sådan reform aktualiserar emellertid frågan om en lik- nande ändring skall göras beträffande överklagande av permutationsbeslut i allmänhet. Enligt min mening bör dock en sådan nyordning inte införas med mindre frågan varit föremål för en mer allsidig utredning än den som kan göras inom ramen för förevarande lagstiftningsärendc. Med hänvisning till vad jag nu har anfört och eftersom det inte är lämpligt att ha olika lös- ningar för å ena sidan permutation av stiftelser och å andra sidan övriga per- mutationsfall ansluter jag mig till förslaget i promemorian att överklaganden i frågor om permutation av stiftelser liksom hittills skall prövas av rege- ringen.

Mitt förslag: Styrelsen eller förvaltaren för en stiftelse med en ringa förmögenhet får i strid mot stiftelseförordnandets ändamålsföreskrif- ter besluta om att förbruka stiftelsens tillgångar för det ändamål vartill de är bestämda eller för ett ändamål som så nära som möjligt mot- svara detta. En av förutsättningarna är därvid att värdet på stiftelsens tillgångar under de tre senaste åren har understigit ett basbelopp en- ligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Övriga förutsättningar är att stiftelsen har grundats för mer än 50 år sedan, att den inte har kun- nat främja sitt ändamål under en sammanhängande tid av minst fem år och att den saknar skulder.

Styrelsens eller förvaltarens beslut får inte verkställas innan tillsyns- myndigheten har fått tillfälle att kontrollera bl.a. att föreskrivna för- utsättningar för beslutet föreligger.

När tillgångarna förbrukats är stiftelsen upplöst.

Promemorians förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med mitt förslag (se promemorian s. 138—140).

Remissinstanserna: Remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Som jag har framhållit tidigare består det svenska stiftelseväsendet till stor del av avkastningsstiftelser med små fönnögenhc- ter. Den som förvaltar en sådan stiftelse har i realiteten få andra placeringsal- ternativ än traditionellt banksparande att tillgå. En avkastningsstiftelse får i regel inte använda annat än den löpande avkastningen på sin förmögenhet för ändamålet. Det är därför svårt eller ibland t.o.m. omöjligt att både främja stiftelsens ändamål och skydda förmögenheten mot penningvärdeför- sämringcn. Förr eller senare kan den situationen uppstå att den löpande av- kastningen måste fonderas i stiftelsen under kanske tio år för att den alls skall ha någon möjlighet att främja sitt ändamål. Det är bl.a. mot denna bak- grund som mitt förslag i avsnitt 2.6.4 om gemensam placering av stiftelseför- mögenhetcr skall ses. Tanken bakom det förslaget är nämligen bl.a. att det skall medverka till att förebygga uppkomsten av problem av nu anfört slag.

Om det uppstått en situation som innebär att en stiftelse måste fondera

• Sida 86
•  Original

sin avkastning tio år i rad för att den skall kunna främja sitt ändamål finns det olika sätt att lösa problemet på. Ett sätt kan vara att placera förmögenheten gemensamt med andra stiftelser, ett annat att fusionera stiftelsen med en an— nan stiftelse med likartat ändamål. Stiftelselagen bör emellertid anvisa ytter- ligare en väg till lösning, en lösning som bör vara enkel att tillämpa när förut- sättningarna för en tillämpning väl föreligger (jfr 1991/92:LU17).

Mot bakgrund av det anförda ställer jag mig bakom förslaget i promemo- rian att styrelsen eller förvaltaren under vissa mycket speciella förutsätt- ningar skall få besluta om att förbruka stiftelsens samtliga tillgångar för det ändamål vartill de är bestämda eller för ett ändamål som så nära som möjligt motsvara detta. En av förutsättningarna för ett sådant beslut bör därvid vara att värdet på stiftelsens tillgångar under de tre senaste åren har understigit ett basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (dvs. för närva- rande 34 400 kr). Andra förutsättningar bör vara att stiftelsen har grundats för mer än 50 år sedan, att den inte har kunnat främja sitt ändamål under en sammanhängande tid av minst fem år och att den saknar skulder.

Ett beslut som fattas med stöd av den av mig nu förordade regleringen kommer alltid att strida mot stiftelsens ändamålsföreskrifter. Det bör trots detta inte ställas krav på tillstånd av Kammarkollegiet. Enligt min mening bör det räcka med att tillsynsmyndigheten bereds tillfälle att kontrollera att beslutet inte strider mot stiftelselagen.

Enligt min mening bör den ordning jag nu har förordat inte bara vara till- lämplig om den löpande avkastningen inte längre räcker till för att främja stiftelsens ändamål. Den bör kunna komma till användning oavsett anled- ningen till att stiftelsen inte har kunnat främja sitt ändamål under den se- naste femårsperioden, t.ex. i fall då det inte längre går att uppbringa någon destinatär.

2.8. Tillsyn och registrering 2.8.1 Tillsyn

Mitt förslag: För stiftelser skall det finnas en tillsynsmyndighet. Tillsynsmyndigheten skall ingripa, om det kan antas att stiftelsens förvaltning eller revisionen av den inte utövas i enlighet med stiftelse- förordnandet eller bestämmelserna i stiftelselagen eller att en styrel- seledamot eller förvaltaren annars missköter sitt uppdrag. Ett ingri- pande skall kunna utmynna i att tillsynsmyndigheten t.ex. förelägger styrelsedamoten eller förvaltaren att fullgöra sina åligganden eller för stiftelsens räkning väcker talan om skadestånd mot eller väcker talan om entledigande av styrelseledamoten eller förvaltaren. Tillsynsmyndigheten skall alltid ha rätt att begära information av stiftelsen. En årsredovisningsskyldig stiftelse skall varje år sända sin årsredovisning och revisionsberättelse till tillsynsmyndigheten. Tillsynsmyndigheten skall ge stiftelsen råd och upplysningar och skall även i övrigt lämna stiftelsen service i olika avseenden. Om stiftaren i stiftelseförordnandet för en stiftelse enligt den all-

• Sida 87
•  Original

männa definitionen har föreskrivit att stiftelsen inte skall stå under tillsyn, skall tillsynsmyndigheten som regel inte få ingripa mot och be- gära information av stiftelsen i andra fall än då det kan antas att stiftel- sen åsidosätter stiftelselagens bestämmelser om årsredovisning eller revision. Samma ordning i fråga om tillsynen skall gälla för stiftelser som har bildats av ett offentligt rättssubjekt eller som förvaltas av en statlig myndighet.

Länsstyrelsen i det län där en stiftelses styrelse eller förvaltare har sitt säte skall i princip vara tillsynsmyndighet för stiftelsen.

Promemorians förslag: Enligt promemorieförslaget tas ingen hänsyn till stiftarens inställning i tillsynsfrågan. Promemorieförslaget innefattar inte heller något undantag från tillsynsreglerna för stiftelser som bildats av en kommun, ett landsting eller en kyrklig kommun. I övrigt överensstämmer promemorieförslaget i huvudsak med mitt förslag (se promemorian s. 140— 142).

Remissinstansema: Många remissinstanser är kritiska mot förslaget att hela stiftelseväsendet skall stå under offentlig tillsyn. Kritiken riktar sig sär- skilt mot att stiftaren inte skall kunna undanta en stiftelse från denna tillsyn.

Skälen för mitt förslag: I stiftelser finns det i regel inte något organ som har befogenhet att både övervaka och ingripa mot stiftelsens förvaltning. Därför har det sedan länge funnits en tillsyn över stiftelseväsendet som läns- styrelserna svarat för. Vad som framkommit under remissbehandlingen ger belägg för att det råder en bred enighet om att en tillsyn av detta slag behövs även i framtiden.

Det är angeläget att stiftelsernas fortbestånd tryggas, inte minst för att sti- mulera viljan att göra donationer. För egen del ansluter jag mig därför till den allmänt omfattade uppfattning som kommit till uttryck under remissbe- handlingen, nämligen att stiftelseväsendet bör stå under tillsyn. Stiftelsela- gen bör således innehålla regler om tillsyn, regler som i allt väsentligt bör kunna utformas efter mönster av tillsynslagens bestämmelser i ämnet. I lik- het med vad som är fallet enligt tillsynslagen bör det även enligt stiftelselagen i tillsynsmyndighetens befattning med stiftelserna ingå tre huvuduppgifter, nämligen kontroll, ingripande och service. Till skillnad från vad regleringen i tillsynslagen innebär förordar jag dock att alla stiftelser skall vara knutna till en tillsynsmyndighet. Vidare bör man i stiftelselagen — tydligare än vad som f.n. är fallet (jfr 9 5 tillsynslagen) — slå fast under vilka förutsättningar tillsynsmyndigheten skall ha rätt och skyldighet att ingripa. I enlighet med vad Lagrådet förordat bör tillsynsmyndigheten ha rätt och skyldighet att in- gripa om det kan antas bl.a. att stiftelsens förvaltning eller revisionen av den inte utövas i enlighet med stiftelseförordnandet eller bestämmelserna i stif- telselagen. Tillsynsmyndigheten bör alltså i princip inte — till skillnad från vad det till Lagrådet remitterade förslaget innebär — ha skyldighet att ingripa mot underlåtenhet att följa tvingande bestämmelser som gäller för även andra rättssubjekt än stiftelser, t.ex. bestämmelser om beskattning, brandsä- kerhet, allmän ordning eller viss näringsverksamhet. Jag återkommer till denna fråga i specialmotivcringen (se avsnitt 4.1 och kommentaren till 9 kap.

35).

• Sida 88
•  Original

En fråga som har tilldragit sig stor uppmärksamhet under remissbehand- lingen av promemorian är vilken hänsyn som bör tas till stiftarens inställning ifråga om tillsynen över den av honom bildade stiftelsen. Skall alltså stiftaren liksom i dag kunna bestämma att stiftelsen inte skall stå under offentlig till- syn? Innan jag går närmare in på den saken vill jag emellertid behandla frå- gan om hur kontrollen över stiftelserna bör vara upplagd.

Enligt tillsynslagen sker kontrollen av stiftelserna genom att länsstyrel- serna granskar de handlingar som stiftelserna årligen sänder dit. Ett system som endast bygger på återkommande kontroll innefattar emellertid risk för att det allmännas resurser inte tas tillvara på bästa möjliga sätt. Det är givet- vis angeläget att de knappa resurser som är tillgängliga på detta område i möjligaste mån kommer till användning där de behövs. Jag förordar därför ett kontrollsystem som i huvudsak bygger på att tillsynsmyndigheten alltid har rätt att begära information av en stiftelse. Härigenom blir det möjligt att kontrollen — via anmälningar från allmänheten — styrs till sådana stiftelser vars förvaltning det kan finnas anledning att granska i något avseende.

Man kan emellertid inte undvara det gamla systemet med återkommande kontroll helt och hållet. Enligt stiftelselagen bör sådan kontroll i första hand komma i fråga beträffande avkastningsstiftelser med mer betydande värden på sina tillgångar. Gränsen bör lämpligen kunna sättas till tio basbelOpp en- ligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Även stiftelser som under ett rä- kenskapsår har utövat näringsverksamhet eller varit moderstiftelse bör om- fattas av denna form av kontroll, liksom insamlingsstiftelser. Det jag nu för- ordat innebär att det endast är årsredovisningsskyldiga stiftelser som kom- mer att beröras av den återkommande kontrollen och som jag uttalat redan tidigare (se avsnitt 2.6.6) bör årsredovisningen tillsammans med revisionsbe- rättelsen kunna utgöra ett godtagbart underlag för tillsynsmyndighetens granskning av stiftelsens förvaltning.

Jag övergår nu till frågan om vilken betydelse man bör tillmäta stiftarens inställningi fråga om tillsynen över ”sin” stiftelse (enligt den allmänna defini- tionen av stiftelsebegreppet). Promemorieförslaget innebär på denna punkt att stiftarens vilja inte tillerkänns någon rättslig verkan. Flera remissinstan- ser är kritiska mot promemorieförslaget på denna punkt och har betonat att det måste krävas mycket starka skäl för att frångå nuvarande ordning som innebär att stiftaren kan bestämma att den av honom bildade stiftelsen inte skall stå under tillsyn. Ett fasthållande vid promemorieförslagets inställning skulle enligt de mest kritiska remissinstanserna kunna vara ägnat att dämpa donationsviljan.

Om man har som utgångspunkt att staten skall ha ett yttersta ansvar för att medel som har donerats verkligen kommer till nytta för det ändamål som stiftaren har avsett, kan det tyckas följdriktigt att detta skall gälla alla stiftel- ser. Det förhållandet att stiftaren inte har önskat att stiftelsen skall stå under tillsyn skulle då inte tillerkännas någon avgörande verkan men skulle mycket väl kunna beaktas av tillsynsmyndigheten vid utövandet av tillsynen, exem- pelvis så att ingripande åtgärder vidtas endast i allvarligare fall och då det står klart att en rättsförlust annars skulle uppstå.

Vad som har anförts i flera av remissyttrandena ger emellertid belägg för att en ordning som inte tillmäter stiftarens inställning i tillsynsfrågan någon

Prop. 1993/949

• Sida 89
•  Original

som helst betydelse skulle innebära en allvarlig risk för att stiftare som inte önskar någon tillsyn skulle komma att dra sig för att göra den donation som leder till stiftelsens tillkomst. Enligt min mening är skälen för en sådan ord- ning inte så starka att det motiverar att man tar en sådan risk. Jag anser alltså att man i princip bör ta hänsyn till stiftarens inställning i tillsynsfrågan som den kommit till uttryck i det av honom meddelade stiftelseförordnandet. En förutsättning för detta bör dock vara att stiftelsen varken utövar närings- verksamhet eller är moderstiftelse

Det anförda bör emellertid inte gälla undantagslöst. Tillsynsmyndigheten bör nämligen kunna ingripa framför allt i fall då det kan antas att stiftelsen åsidosätter stiftelselagens regler om årsredovisning och revision. På detta sätt får dessa regler en direkt sanktion i lagen. Vidare bör de regler i stiftelse- lagen som innefattar skyldighet för tillsynsmyndigheten att utföra ett slags service mot stiftelsen (t.ex. förordnande av styrelseledamot) även gälla för stiftelser som omfattas av den speciella tillsynsordning jag nu har förordat.

Den tillsynsordning som enligt min mening bör gälla för stiftelser vars stif- tare förordnat om att stiftelsen inte skall stå under tillsyn bör — oberoende av stiftarens vilja på den punkten — gälla även för stiftelser som förvaltas av statlig myndighet (jfr 25 första stycket 1 tillsynslagen). Också för stiftelser med andra typer av förvaltare kan det finnas anledning att närmare överväga en speciell tillsynsordning. Vad jag då särskilt tänker på är stiftelser som för- valtas av kommuner, landsting och kyrkliga kommuner (jfr bl.a. det s.k. fri- kommunförsöket och lagen, 1986:98, om undantag för vissa kommuner och landstingskommuner från bestämmelserna i lagen, 1929:116, om tillsyn över stiftelser; jfr även prop. 1991/92:13 s. 16).

Remissförslagets inställning med avseende på stiftelser som förvaltas av kommuner, landsting och kyrkliga kommuner är att de bör omfattas av samma ordning som för stiftelser förvaltade av statliga myndigheter. Lagrå- det avstyrker emellertid detta förslag. Lagrådet framhåller bl.a. i sitt ytt- rande att vissa erfarenheter från den kommunala revisionen tyder på att kommuner brustit i sin förvaltning av s.k. donationsfonder. En annan in- vändning mot förslaget att undanta de kommunalt förvaltade stiftelserna från tillsyn är enligt Lagrådet att en sådan ordning knappast är förenlig med lagstiftningens övergripande syfte att säkerställa och trygga stiftelsens möj- ligheter att verka för det ändamål som stiftaren har angett i stiftelseförord- nandet och inte heller är den förenlig med principen att respekten för stifta- rens vilja bör vara en ledstjärna vid utformningen av reglerna.

Jag godtar Lagrådets ståndpunkt i denna fråga. Kommunalt förvaltade stiftelser bör alltså inte få någon särställning i tillsynshänseende. Samtidigt vill jag emellertid framhålla att det är min övertygelse att införandet av en stiftelselag med det innehåll som jag föreslår i förevarande lagstiftnings- ärendc sannolikt kommer att leda till att kommunerna (såväl borgerliga som kyrkliga) allmänt sett stramar upp förvaltningen av ”sina” donationsfonder. Frågan om en särställning för kommunalt förvaltade stiftelser kan alltså bli aktuell på nytt när stiftelselagen varit i tillämpning under några år.

Med mitt förslag kommer sådana stiftelser som helt eller delvis har bildats av staten eller andra offentliga rättssubjekt alltid att vara skyldiga att hålla sin årsredovisning tillgänglig för envar. Man torde kunna utgå från att den

• Sida 90
•  Original

offentlighet som stiftelselagen således garanterar med avseende på dessa stif- telser kommer att få särskild betydelse för hur stiftelserna förvaltas. Enligt min mening bör därför en tillsynsordning av det slag som jag förordat för stiftelser som förvaltas av statliga myndigheter även kunna gälla för stiftelser av nu ifrågavarande slag. Av samma skäl bör vidare kollektivavtalsstiftelser kunna omfattas av en liknande tillsynsordning.

Jag vill till sist i förevarande sammanhang erinra om att bl.a. arvingar, uni- versella testamentstagare, boutredningsmän och testamentsexekutorer en- ligt bestämmelserna i 22 kap. 75 ärvdabalken kan föra talan om verkstäl- lande av testamentariska ändamålsbestämmelser. I fråga om ändamålsbe- stämmelser med allmännyttigt ändamål får sådan talan också föras av läns- styrelsen. Bestämmelserna är tillämpliga på testamentariskt bildade stiftel- ser (jfr NJA 1966 s. 3). I fråga om stiftelser med allmännyttigt ändamål tjä- nar de därmed som ett komplement till reglerna i tillsynslagen, framför allt vad gäller stiftelser som på grund av stiftarens föreskrift är undantagna från tillsynslagens tillämpningsområde (jfr NJA II 1933 s. 520f). Även efter stif- telselagens ikraftträdande torde bestämmelserna i ärvdabalken kunna tjäna som ett komplement till tillsynsreglerna på stiftelseområdet.

Mitt förslag: Stiftelser som är årsredovisningsskyldiga skall vara regi- strerade i ett offentligt stiftelseregister Till registreringen skall firma- rättsliga verkningar vara knutna. Registreringsmyndighet skall vara den länsstyrelse som är tillsyns- myndighet för stiftelsen.

Promemorians förslag: Alla stiftelser skall registreras. I övrigt överens- stämmer promemorieförslaget i huvudsak med mitt förslag (se promemorian s. 141).

Remissinstanserna: Flera remissinstanser är kritiska mot promemorians förslag och menar att i varje fall mindre stiftelser bör undantas från registre- ringen.

Bakgrund: Enligt nu gällande ordning är en stiftelse skyldig att söka regi- strering i handelsregistret innan den börjar utöva näringsverksamhet. Sådan skyldighet inträder emellertid endast i fall då stiftelsen beträffande den ifrå- gavarande näringsverksamheten skulle ha varit bokföringsskyldig enligt bokföringslagen (1929:117), om denna gällt även efter utgången av år 1976 (se 25 andra stycket handelsregisterlagen, 1974:157, i dess lydelse enligt SFS 1993:761).

1 handelsregistret registreras inte bara stiftelser utan även handelsbolag, enskilda näringsidkare samt ideella föreningar. Enskilda näringsidkare, ideella föreningar och, från och med år 1995, även bolagsmännen i ett enkelt bolag (se SFS 1993:761) är registreringsskyldiga under samma förutsätt- ningar som gäller för stiftelser.

Firma är den benämning under vilken en näringsidkare driver sin verk-

• Sida 91
•  Original

samhet. Av handelsregistret skall i fråga om enskilda näringsidkare, handels- bolag, ideella föreningar och stiftelser framgå bl.a. den registrerades firma. Registreringen av firmor för andra näringsidkare sker i aktiebolagsregistret beträffande aktiebolag och i föreningsregistret beträffande ekonomiska för- eningar.

Genom registrering av firma förvärvar firmans innehavare i princip en- samrätt till firman inom det område för vilket firman registrerats. En firma får därför inte registreras om den är förväxlingsbar med en för samma om- råde förut registrerad firrna. Enligt huvudregeln anses emellertid firmor för- växlingsbara endast i fall då de avser verksamhet av samma eller liknande slag (se 2 5, 65 första stycket och 105 första stycket 6 firmalagen).

Registrering av finna i ett visst handelsregister gäller för ett län. Registre- ring av firma för aktiebolag och ekonomisk förening gäller för hela landet.

Ansvaret för förandet av handels- och föreningsregistren överförs f.n. suc- cessivt från länsstyrelserna till Patent- och registreringsverket (PRV) (se prop. 1992/93:27, 1992/93:LU1O och rskr. 1992/93:75). Tanken är att refor- men skall vara genomförd före år 1995. Anledningen till denna förändring är bl.a. att det hittillsvarande systemet inte har ansetts medge att man i till- börlig grad beaktar firmalagens förbud mot registrering av förväxlingsbara firmor. Vidare har man pekat på att det inte finns ett sådant samband mellan länsstyrelsernas huvudsakliga verksamhet och registreringen i handels- och föreningsregistren att en fortsatt anknytning till länsstyrelserna är befogad.

Skälen för mitt förslag: Enligt min mening bör stiftelser som utövar nä- ringsverksamhet i fortsättningen vara registreringsskyldiga. Den hittillsva- rande knytningen till bokföringsskyldighetens omfattning sådan denna be- stämts i 1929 års bokföringslag bör alltså upphöra. Firmarättsliga verkningar bör liksom hittills inträda vid registreringen av sådana stiftelser. Även stiftel- ser som är moderstiftelser bör omfattas av en generell registreringsskyldig- het. '

När det därefter gäller avkastningsstiftelser (enligt den allmänna definitio- nen av stiftelsebegreppet) som inte utövar näringsverksamhet eller inte är moderstiftelser får man till en början skilja mellan stiftelser som helt eller delvis bildats av offentliga rättssubjekt och stiftelser som bildats av privata donatorer. Stiftelser som hör till den förra gruppen bör enligt min mening vara registreringsskyldiga utan undantag. Beträffande den senare gruppen — där det ojämförligt största antalet stiftelser ingår - ställer jag mig däremot inte bakom förslaget i promemorian att det skall föreligga en generell regi- streringsskyldighet. Som flera remissinstanser har framhållit måste man nämligen beakta i sammanhanget att krav på registrering innebär att resur- ser tas i anspråk inte bara hos den enskilda stiftelsen utan även hos den eller de registrerande myndigheterna. Samtidigt måste man emellertid också be- akta allmänhetens berättigade intresse av att på ett enkelt sätt kunna få fram upplysningar om avkastningsstiftelserna. Detta gäller inte minst stiftelser som skall främja sitt syfte genom att utge kontanta bidrag. I likhet med vad ' jag föreslagit i fråga om bokföringsskyldighetens inträde blir min slutsats att även registreringsskyldigheten bör knytas till värdet på stiftelsens tillgångar. Denna värdegräns bör lämpligen kunna bestämmas till tio basbelopp eller den värdegräns jag i avsnitt 2.8.1 föreslagit skall gälla för den återkommande

• Sida 92
•  Original

kontrollen av stiftelser. Mitt nu angivna ställningstagande i fråga om värde- gränsen för registreringsskyldighetens inträde utesluter emellertid inte att frågan kan tas upp till förnyat övervägande om det någon tid efter det att stiftelselagen har trätt i kraft skulle visa sig att det finns skäl som talar för det.

Enligt min mening saknas skäl att kräva registreringsskyldighet för bok- föringsskyldiga men inte årsredovisningsskyldiga familjestiftelser. Insam- lingsstiftelser och kollektivavtalsstiftelser bör däremot generellt sett omfat- tas av registreringsskyldighet.

Sammanfattningsvis innebär det nu anförda att stiftelser som enligt vad jag tidigare har föreslagit skall vara årsredovisningsskyldiga också skall vara skyldiga att registrera sig (jfr avsnitt 2.6.6). Enligt min mening bör all regi- strering av stiftelser ske i ett register som är särskilt inrättat för stiftelser (stif- telseregister).

Som jag redan har sagt bör firmarättsliga verkningar vara knutna till regi- streringen i stiftelseregistret av näringsutövande stiftelser. Då inställer sig naturligen frågan för vilket _område registreringen av en stiftelses firma bör gälla. När det gäller denna fråga kan man konstatera att det totalt sett inte är så många stiftelser som utövar näringsverksamhet. Ibland rör det sig om fall då stiftelsen, kanske under en begränsad tid, har sin förmögenhet place- rad i en eller flera hyresfastigheter. Antalet stiftelser som har behov av ett firmaskydd inom ett större område än ett län kan därför bedömas vara ytter- ligt lågt.

Mot bakgrund av det nu senast anförda anser jag att registreringen av stif- telser bör ske i stiftelseregister som förs länsvis. När det därefter gäller frå- gan om vilken myndighet som skall svara för förandet av stiftelseregistren vill jag erinra om att PRV före år 1995 kommer att ha tagit över ansvaret för förandet av handels- och föreningsregistren från länsstyrelserna. Det kan då tyckas naturligt att PRV även skulle få ansvaret för förandet av stiftelsere- gistren. Man måste emellertid när det gäller stiftelser bl.a. beakta att länssty- relserna enligt stiftelselagen kommer att svara för tillsynen över stiftelserna (se avsnitt 2.8.1) och att det finns en naturlig koppling mellan registreringen av och tillsynen över stiftelser. Vidare måste man beakta i sammanhanget att registreringen av stiftelser inte skall ha någon civilrättslig betydelse (se avsnitt 2.3). Om ansvaret för registreringen läggs på PRV, kommer därför frågan om en viss ”stiftelse” rättsligt sett verkligen är en stiftelse eller inte att bli föremål för bedömning av två skilda myndigheter. I vissa fall finns det en risk för att meningarna i denna fråga kan komma att gå isär mellan myndigheterna och för sådana fall skulle stiftelselagen behöva innehålla reg- ler som klarar ut vad som skall gälla.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört anser jag att uppgiften att handha registreringen av en viss stiftelse bör ligga på den myndighet som har ansva- rct för tillsynen över samma stiftelse. Detta innebär att jag beträffande an- svaret för registreringen av stiftelser förordar en lösning som innebär att den länsstyrelse som är tillsynsmyndighet för en viss stiftelse även är registre- ringsmyndighet för samma stiftelse. Med en sådan lösning finns det visserli- gen en viss risk för att PRV i något av de av den myndigheten förda registren registrerar en firma som är förväxlingsbar med en i ett stiftelseregister redan

• Sida 93
•  Original

registrerad firma. Denna risk bör emellertid kunna elimineras genom att länsstyrelserna åläggs skyldighet att fortlöpande underrätta PRV om de fir- mor som registreras i stiftelseregistret.

Enligt min mening är det angeläget att länsstyrelserna tillämpar regelsy- stemet för registrering av stiftelser på ett så enhetligt och effektivt sätt som möjligt. Någon eller några av länsstyrelserna bör därför få i uppdrag att svara för bl. a. utbildning om regelsystemet samt framtagande av blanketter. Av- sikten är att Riksrevisionsverket senare skall få 1 uppdrag att granska verk- samheten med registreringen av stiftelserna.

I stiftelselagen behöver det tas' rn regler som för stiftelser kompletterar fir- malagens allmänna bestämmelser om firma. Stiftelselagens materiella be- stämmelser om firma och de bestämmelser som behövs för att reglera regi- streringsförfarandet bör tas upp i skilda kapitel. Särskilt bestämmelserna för registreringen av stiftelser som utövar näringsverksamhet bör kunna utfor- mas efter mönster av handelsregisterlagens nuvarande bestämmelser. Jag återkommer i specialmotivcringen när det gäller det närmare innehållet i nu berörda bestämmelser om firma och registering (se avsnitt 4.1).

Den av mig förordade lösningen för registreringen av näringsutövande stiftelser innebär att kravet på att sådana stiftelser skall vara registrerade i handelsregistret kan slopas. Även till den frågan återkommer jag senare (se avsnitt 2.103).

2.9. Ikraftträdande m.m.

Mitt förslag: En förmögenhetsbildning som kommit till före stiftelse— lagens ikraftträdande skall anses som stiftelse enligt stiftelselagen (äldre stiftelse) om förmögenhetsbildningen närmast före ikraftträ- dandet uppfyllde de krav som enligt stiftelselagen ställs på stiftelse- bildning.

Stiftelselagen skall med vissa undantag gälla även för äldre stiftel- SCI".

Stiftelselagen skall träda i kraft och tillsynslagen upphöra att gälla den I januari 1995. Bestämmelserna om ikraftträdande m.m. skall tas in i en särskild lag om införande av stiftelselagen.

Promemorians förslag: Enligt promemorieförslaget torde det i allmänhet inte föreligga något hinder mot att omedelbart tillämpa stiftelselagens nya civilrättsliga bestämmelser på äldre stiftelser (se promemorian s. 143 och 144).

Remissinstanserna: Många remissinstanser är starkt kritiska mot prome- morieförslagets inställning att de nya civilrättsliga bestämmelserna omedel- bart kan tillämpas även på äldre stiftelser. Flera pekar bl.a. på att man bru- kar vara ytterst försiktig med att införa retroaktiva regler. Kammarkollegiet framhåller att det i gällande rätt inte finns något formkrav för bildande av stiftelse i allmänhet och att det i de föreslagna övergångsbestämmclscrna inte finns några regler om hur det skall förfaras med befintliga stiftelser som inte uppfyller det nya formkravet.

• Sida 94
•  Original

Skälen för mitt förslag: Inom civilrätten finns det inte som inom straffrät- ten något principiellt förbud mot retroaktiv lagstiftning. Det anses emeller- tid att man även i civilrättsliga sammanhang skall vara försiktig med bakåt- verkande bestämmelser. Som en principiell grundsats anses därför gälla att nya materiella rättsregler normalt bör tillämpas endast beträffande sådana förhållanden som har uppkommit efter reglernas ikraftträdande. Samtidigt är det emellertid uppenbart olämpligt att ha olika lagregler för stiftelser som tillkommit efter stiftelselagens ikraftträdande och för sådana förmögenhets- bildningar som tillkommit före ikraftträdandet och som närmast före ikraft- trädandet är stiftelser i stiftelselagens mening (äldre stiftelser). Jag förordar därför att äldre stiftelser skall anses som stiftelser enligt stiftelselagen och att stiftelselagen i princip skall gälla för dem.

Stiftelselagen innefattar krav på att stiftelseförordnandet skall vara skrift- ligt och undertecknat av stiftaren — ett krav som inte har någon motsvarighet i dag. Samtidigt får en ny lag om stiftelser inte innebära att förmögenhets- bildningar som nu anses tillhöra stiftelsefamiljen förlorar sin status som stif- telse. Denna konflikt bör enligt min mening lösas så att förmögenhetsbild- ningar som före ikraftträdandet uppfyllde alla stiftelselagens krav på stiftel- sebildning så när som på stiftelseförordnandets form också skall anses som stiftelser enligt stiftelselagen. På samma sätt bör man enligt min mening lösa den konflikt som ligger i att stiftelselagen enligt den allmänna definitionen av stiftelsebegreppet kräver att stiftelsens egendom skall vara avskild. En stiftelse vars förmögenhet närmast före ikraftträdandet består av endast en benefik fordran på stiftaren skall alltså efter ikraftträdandet anses som en stiftelse enligt stiftelselagen.

En annan sak är att bland annat hänsynen till den nyss angivna grundsat- sen — att nya materiella rättsregler normalt bör tillämpas endast beträffande sådana förhållanden som har uppkommit efter reglernas ikraftträdande -— kan föranleda att äldre stiftelser undantas från vissa regler i stiftelselagen. I det följande skall jag gå närmare in på vilka undantag som enligt min mening motiveras av den ifrågavarande grundsatsen. Hänsynen till den kan f.ö. för- anleda vissa undantag från stiftelselagens regler även beträffande stiftelser som bildats ejier stiftelselagens ikraftträdande. Detta gäller fall då stiftelse- förordnandet finns intaget i ett testamente som har upprättats före ikraftträ- dandet. Jag skall i det följande ta upp även frågan om det i något eller några avseenden bör göras undantag också för dessa ”äldre” testamentstaftelser.

I avsnitt 2.6.2 har jag föreslagit att det i stiftelselagen bör föras in regler som klargör att stiftaren, när denne är fysisk person, inte ensam kan utgöra stiftelsens styrelse och att stiftaren, när denne är en juridisk person eller en statlig myndighet, inte kan vara förvaltare för stiftelsen. Dessa regler bör enligt min mening inte tillämpas fullt ut på äldre stiftelser. I fråga om stiftel- ser mcd egen förvaltning bör undantaget träffa stiftelser vars styrelse vid ikraftträdandet utgörs av stiftaren ensam. Stiftaren bör få fortsätta att utgöra stiftelsens styrelse fram till dess att han lämnar uppdraget.

Stiftelselagens bestämmelser i 3 kap. om bokföring och årsredovisning m.m., i 4 kap. om revision och i 10 kap. om registrering bör inte tillämpas från och med stiftelselagens ikraftträdande på andra äldre stiftelser än så- dana som då påbörjar ett nytt räkenskapsår. Det behövs övergångsbcstäm-

• Sida 95
•  Original

melser om detta. Det behövs vidare övergångsbestämmelser med avseende på dels innehållet i års- och koncernredovisning när sådan redovisning för första gången upprättas av en äldre stiftelse med tillämpning av bestämmel- serna i 3 kap. stiftelselagen (jfr vad Lagrådet anfört i sitt yttrande beträf- fande remissförslagets 8 5 i förslaget till lag om införande av stiftelselagen), dels revisionen av äldre stiftelser för det räkenskapsår som föregår det då bestämmelserna i 4 kap. stiftelselagen träder i tillämpning. Till dessa senare bestämmelser återkommer jag närmare i specialmotivcringen (se avsnitt 4.2).

Mina förslag i avsnitt 2.7.1 innebär att den rättsliga verkan som ändrings- förbehåll enligt nu gällande ordning anses ha väsentligt begränsas. Enligt min mening bör emellertid stiftelselagens bestämmelser på denna punkt inte vinna tillämpning på vare sig äldre stiftelser eller ”äldre” testamentsstiftel- ser. Även i nu ifrågavarande avseende återkommer j ag närmare till mina för- slag i specialmotiveringen (se avsnitt 4.2 och 10 5 lagen om införande av stif- telselagen).

Tillsynsmyndigheten för en stiftelse (enligt den allmänna definitionen) vars stiftelseförordnande innehåller en av stiftaren meddelad föreskrift om att stiftelsen skall vara undantagen från tillsyn skall enligt mitt förslag till stiftelselag som regel vara förhindrad att ingripa mot och begära information av stiftelsen i andra fall än då det kan antas att stiftelsen åsidosätter stiftelse- lagens bestämmelser om årsredovisning eller revision (se avsnitt 2.8.1). En- ligt tillsynslagen kan en stiftare med laga verkan föreskriva att en stiftelse inte skall stå under tillsyn enligt den lagen. Mot bakgrund av det anförda behövs det en övergångsbestämmelse av innebörd att ett av stiftaren till en äldre stiftelse meddelat undantag från tillsynen enligt tillsynslagen vid till- lämpningen av stiftelselagen jämställs med ett undantagande från tillsyn en- ligt den sistnämnda lagen. Denna övergångsbestämmelse bör även gälla för ”äldre” testamentsstiftelser.

Utöver de nu anförda undantagen från stiftelselagens tillämplighet på äldre stiftelser erfordras det även vissa övergångsbestämmelser för att möj- liggöra eller underlätta en övergång till den nya lagen. Det gäller framför allt den viktiga frågan vilken förvaltningsform (egen eller anknuten förvaltning) en äldre stiftelse skall anses ha. Jag skall i specialmotivcringen (se avsnitt 4.2 och 55 lagen om införande av stiftelselagen) återkomma till den närmare utformningen av dessa bestämmelser.

Kammarkollegiet har i sitt remissvar framhållit att det är angeläget att föreskrifter för äldre stiftelser som finns i av regeringen, länsstyrelse eller kollegiet före stiftelselagens ikraftträdande fastställda stadgar efter ikraftträ- dandet blir bindande för stiftelsens styrelse eller förvaltare. Jag delar den uppfattningen och förordar därför en övergångsbestämmelse av innebörd bl.a. att föreskrifter som t.ex. regeringen före ikraftträdandet har fastställt för en stiftelse vid tillämpningen av stiftelselagen skall jämställas med före- skrifter meddelade i ett stiftelseförordnande.

Det kan antas att flertalet äldre stiftelser har kalenderåret som räken- skapsår. Stiftelselagen bör därför träda i kraft vid ett årsskifte. Till skillnad från remissförslaget förordar jag att detta sker vid årsskiftet 1994/1995. Med

• Sida 96
•  Original

hänsyn till att det erfordras förhållandevis många övergångsbestämmelser till stiftelselagen förordar jag att de tas in i en särskild införandelag.

2.10. Följdändringar i annan lagstiftning m.m. 2.10.1 Lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m

Mitt förslag: I lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. (tryggandelagen) tas in bestämmelser bl.a. om tillsynsmyndig- hetens befogenheter och åligganden och om skadeståndsskyldighet för styrelseledamöter. Lagtekniskt sett sker detta genom en hänvis- ning till regleringen i stiftelselagen.

En pcnsions- eller personalstiftelse (tryggandestiftelse) skall ha ett namn som innehåller ordet pensionsstiftelse resp. personalstiftelse. En tryggandestiftelse skall vara bokföringsskyldig. Denna skyldighet skall fullgöras enligt bokföringslagen (1976:125).

En tryggandestiftelse skall liksom f.n. anmälas för tillsyn inom sex månader från det att den bildades. Tillsynsmyndigheten skall föra ett särskilt register över anmälda tryggandestiftelser.

Promemorians förslag: Promemorian innehåller inget förslag till följdänd- ringar i denna lag (jfr dock promemorian s. 144).

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte berört frågan.

Skälen för mitt förslag: 1 avsnitt 2.2.2 har jag föreslagit att reglerna om förevarande stiftelseform bör kvarstå i tryggandelagen. Jag har där också förutskickat att det förhållandet att tillsynslagen upphävs vid stiftelselagens ikraftträdande nödvändiggör att tryggandelagen kompletteras med bestäm- melser bl.a. om tillsynsmyndighetens åligganden och befogenheter vad avser tryggandestiftelserna. Av samma skäl måste tryggandelagen vidare komplet- teras med bestämmelser bl.a. om placeringen av en tryggandestiftelses för- mögenhet, om skadeståndsskyldighet för och entledigande av ledamöter i en tryggandestiftelses styrelse, om bokföring, om en tryggandestiftelses skyl- dighet att anmäla stiftelsen för tillsyn enligt tryggandelagen samt om skyldig- het för tillsynsmyndigheten att föra ett register över för tillsyn anmälda stif— telser.

Innehållet i de nya bestämmelserna bör i vissa avseenden awika från vad som f.n. gäller enligt tillsynslagen. Detta är framför allt fallet beträffande kravet på tryggandestiftelserna i fråga om bokföring. Enligt min mening ta— lar starka skäl för att tryggandestiftelserna bör bli bokföringsskyldiga enligt bokföringslagen (1976:125). Tryggandestiftelserna bör vidare vara skyldiga att upprätta en på bokslutet grundad årsredovisning, som även skall omfatta en förvaltningsberättelse. Årsredovisningen bör framför allt tjäna som un— derlag för tillsynsmyndighetens kontroll av stiftelsen. Med tanke på att en tryggandestiftelse alltid är knuten till ett företag lär de nya kraven knappast föranleda några praktiska problem för de enskilda stiftelserna.

Eftersom bestämmelserna om bokföringsskyldighet beträffande de stiftel- seformer som stiftelselagen omfattar enligt mitt förslag (se avsnitt 2.6.6)

• Sida 97
•  Original

skall tas in i stiftelselagen bör även på motsvarande sätt bestämmelsen om bokföringsskyldighet för tryggandestiftelser tas in i tryggandelagen. Bokför- ingslagen bör dock kompletteras med en bestämmelse som hänvisar till tryg- gandelagen när det gäller bokföringsskyldighet för sådana stiftelser som om- fattas av den lagen.

Ivissa avseenden bör den ”nya” regleringen i tryggandelagen i allt väsent- ligt ansluta till vad som för närvarande gäller enligt tillsynslagen. Detta gäller bl.a. i fråga om tillsynsmyndighetens befogenheter och åligganden. Efter- som stiftelselagens bestämmelser i nu nämnda frågor i huvudsak överens- stämmer med den nuvarande regleringen i tillsynslagen är det lagtekniskt sett enklast om kompletteringen av tryggandelagen sker genom att det i den lagen tas in direkta hänvisningar till stiftelselagens bestämmelser i samma frågor.

Till sist vill jag ta upp frågan om registrering av tryggandestiftelser. Enligt gällande ordning åligger det tillsynsmyndigheterna att föra en förteckning över tryggandestiftelser som anmälts för tillsyn (se 215 tillsynslagen). Till- synsmyndigheterna bör även i fortsättningen föra en förteckning eller sna- rare ett register över anmälda tryggandestiftelser. Detta register bör emeller- tid i rättsligt avseende vara helt skilt från stiftelseregistret enligt stiftelsela- gen. Jag vill vidare framhålla att det enligt min mening inte finns någon an- ledning att knyta firmarättsliga verkningar till registreringen av en tryggan- destiftelse (jfr ang. denna fråga vad som anförs i avsnitt 2.103).

Mitt förslag: I permutationslagen (1972:205) förs det in en bestäm- melse som i sak innebär att den lagen inte gäller för stiftelser som om- fattas av stiftelselagens reglering om ändring m.m. i stiftelseförord- nandet.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemo- rian s. 147 och 148).

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte berört frågan.

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare förordat (se avsnitt 2.7.1) att förut- sättningarna för ändring m.m. i sådana stiftelseförordnanden som omfattas av stiftelselagens tillämpningsområde skall regleras där. Som en konsekvens av detta bör det föras in en bestämmelse i permutationslagen (1972:205) som i sak innebär att stiftelser som omfattas av stiftelselagens reglering om änd- ring m.m. undantas från permutationslagens tillämpningsområde.

Mitt förslag: De bestämmelser i handelsregisterlagen (1974:157) som rör registrering av stiftelser upphävs.

• Sida 98
•  Original

Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med mitt förslag (se prome- morian s. 148 och 149). -

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte berört frågan.

Skälen för mitt förslag: Av skäl som redan framgått (se avsnitt 2.8.2) anser jag att registreringen i handelsregistret av sådana näringsutövande stiftelser som omfattas av stiftelselagen bör slopas.

Det kan emellertid finnas enstaka näringsutövande stiftelser som inte om— fattas av stiftelselagens bestämmelser om registrering. Det kan t.ex. röra sig om en tryggandestiftelse som äger en hyresfastighet. Enligt min mening sak- nas det dock skäl att för de fåtaliga fall som det här rör sig om behålla han- delsregisterlagens bestämmelser i fråga om registrering av stiftelser, inte ens om man beaktar de firmarättsliga verkningar som är knutna till registrering enligt den lagen. Jag förordar därför att de bestämmelser som nu finns i han- delsregisterlagen om registrering av näringsutövande stiftelser upphävs.

Mitt förslag: I bokföringslagen (1976:125) tas det in en bestämmelse som i fråga om förutsättningarna för att en stiftelse skall vara bokför- ingsskyldig hänvisar till stiftelselagen och lagen (1967:531) om tryg- gande av pensionsutfästelse m.m.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag (se promemorian s. 146 och 147).

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte berört frågan.

Skälen för mitt förslag: Bokföringslagen är avsedd att vara en generell lag inom sitt område. Eftersom jag tidigare (se avsnitten 2.6.6 och 2.10.1) har förordat att bestämmelser om stiftelsers bokföringsskyldighet skall tas in i stiftelselagen resp. tryggandelagen bör det i bokföringslagen tas in en be- stämmelse som i fråga om förutsättningarna för att en stiftelse skall vara bok- föringsskyldig hänvisar till stiftelselagen och tryggandelagen.

Mitt förslag: I brottsbalkens bestämmelser om bokföringsbrott i 11 kap. 5 & tas in ett tillägg så att även överträdelser av bokföringsskyl— digheten enligt stiftelselagen och lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. kan beivras.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag (se promemorian s. 147).

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte berört frågan.

Skälen för mitt förslag: I 11 kap. 5 & brottsbalken finns bestämmelser om bokföringsbrott. Dessa bestämmelser är tillämpliga bara i fall då fråga är om ett förfarande av någon som är bokföringsskyldig enligt bokföringslagen. Ef-

• Sida 99
•  Original

tersom bokföringsskyldigheten för stiftelser enligt mitt förslag inte skall re- gleras i bokföringslagen erfordras det ett tillägg till bestämmelserna i 11 kap. 5 & brottsbalken för att även överträdelser av bokföringsskyldigheten för stif- telser straffrättsligt skall kunna beivras.

Mitt ställningstagande: Systemet med offentlig styrelserepresentation enligt lagen (1982:315) om styrelserepresentation för samhället ivissa stiftelser skall upphöra i och med utgången av juni månad år 1994.

Promemorians förslag: I promemorian tas inte ställning till frågan om be- stämmelserna om offentlig styrelserepresentation skall permanentas eller inte (jfr promemorian s. 146).

Remissinstanserna: TCO anser att lagen om styrelserepresentation för samhället bör permanentas.

Skälen för mitt förslag: Enligt lagen (1982z315) om styrelserepresentation för samhället i vissa stiftelser (styrelserepresentationslagen) har staten rätt att utse en ledamot och en ersättare i styrelsen för sådana allmännyttiga stif- telser som har mer än fem miljoner kronor i tillgångar. Det är regeringen som beslutar om offentlig styrelserepresentation och högst tio stiftelser får samtidigt omfattas av sådana representation. F.n. är det tio stiftelser som är omfattade av systemet. I samtliga fall gäller att den offentlige ledamoten re5p. hans ersättare är förordnade till och med utgången av år 1993. Syftet med lagen är att möjliggöra insyn för samhället i sådana större stiftelser som till följd av att de har allmännyttiga ändamål intar en gynnad ställning skatte- mässigt sett. En offentlig styrelseledamot skall särskilt verka för att samhäl- lets intressen beaktas iverksamheten.

Den av mig förordade stiftelselagen innebär att alla stiftelser som berörs av styrelscrepresentationslagens tillämpningsområde utan undantag blir bokföringsskyldiga och skyldiga att upprätta en på bokslutet grundad årsre- dovisning. De blir också skyldiga att ha kvalificerad revisor och såväl årsre- dovisningen som revisionsberättelsen blir offentlig. Om stiftelsen i det en- skilda fallet t.ex. inte följer kravet på att årsredovisningen skall vara offent- lig, skall tillsynsmyndigheten enligt vad jag tidigare har föreslagit alltid ha möjlighet att ingripa (jfr avsnitt 2.8.1). Det nu sagda innebär att vem som helst har goda möjligheter att skaffa sig en inblick i hur nu ifrågavarande stiftelser sköts. Mot bakgrund av det nu anförda anser jag att systemet med offentlig styrelserepresentation bör upphöra.

Stiftelselagen kommer enligt vad jag har förordat i avsnitt 2.9 inte att träda i kraft förrän den 1 januari 1995. Ändå bör giltigheten för lagen om offentlig styrelserepresentation enligt min mening inte förlängas efter den 30 juni 1994.

I denna fråga har jag samrått med chefen för näringsdepartementet.

• Sida 100
•  Original

Mitt förslag: Giltigheten av lagen (1986:98) om undantag för vissa kommuner och landstingskommuner från bestämmelserna i lagen (1929:116) om tillsyn över stiftelser förlängs till och med utgången av år 1994.

Promemorians förslag: I promemorian har inte frågan berörts.

Skälen för mitt förslag: Lagen (1986:98) om undantag för vissa kommuner och landstingskommuner från bestämmelserna i lagen (1929:116) om tillsyn över stiftelser gäller f.n. till och med utgången av år 1993 (se SFS 1991:1589). Lagen bör upphöra att gälla samtidigt med att tillsynslagen gör det.

Enligt mitt förslag i avsnitt 2.9. skall tillsynslagen upphöra att gälla vid utgången av år 1994. Mot bakgrund härav bör giltigheten av förevarande lag förlängas med ett år.

Promemorieförslaget omfattade regler som syftade till att bevara den hittills- varande möjligheten för stiftelser som utövar näringsverksamhet att utse prokurist och att få prokura registrerad (se promemorian s. 149). Eftersom mitt förslag till stiftelselag innebär att styrelsen eller förvaltaren för en stif- telse som utövar näringsverksamhet alltid, dvs. oavsett vad stiftaren har föreskrivit därom, har rätt att till firmatecknare för stiftelsen i princip utse vem som helst kan det emellertid enligt min bedömning knappast föreligga något behov av att bevara möjligheten för stiftelser att utse prokurister. De i promemorian framlagda förslagen om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område och i prokurala- gen (1974:158) bör därför inte genomföras.

I promemorian diskuterades även frågan om en eventuell utvidgning av tillämpningsområdet för lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda. Denna fråga är inte längre aktuell (jfr prop. 1991/92:100 bi- laga 11, s. 24).

Nyligen har uppkommit fråga om behovet av särskilda regler om sekretess hos de myndigheter som utövar tillsyn över stiftelser. Denna fråga är nu före- mål för särskild beredning i J ustitiedepartementet. En promemoria (J ustitie- departementet dnr 93-3936) med förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) har i dagarna remitterats. I promemorian föreslås regler om att sekretess skall gälla hos myndighet som utövar tillsyn över stiftelser för upp- gift bl.a. om personliga förhållanden för den som har trätt i förbindelse med en stiftelse som myndigheten har tillsyn över. Enligt promemorian bör de föreslagna ändringarna i sekretesslagen träda i kraft samtidigt med stiftelse- lagen.

• Sida 101
•  Original

2.11. Kostnadskonsekvenser

Mitt förslag: Stiftelser som kontrolleras återkommande av tillsyns- myndigheten skall betala en tillsynsavgift. Stiftelser som är registre- rade i stiftelseregistret skall betala en årlig registerhållningsavgtft. Tryggandestiftelser skall betala såväl en tillsyns- som en register- hållningsavgift.

Promemorians förslag: Stiftelserna skall åläggas skyldighet att täcka sta- tens kostnader för registrering genom avgifter. Avgifterna bör differentieras på lämpligt sätt med hänsyn bl.a. till stiftelsens behållna förmögenhet.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser ansluter sig till tanken att stiftel- serna skall betala registreringsavgift. Många remissinstanser awisar där- emot förslaget om att avgiften skall vara differentierad.

Skälen för mitt förslag: De myndigheter som berörs av mitt förslag till stif- telselag är framför allt länsstyrelserna i dess egenskap av tillsyns- och regi- streringsmyndighet för stiftelserna samt de allmänna domstolarna och de all- männa förvaltningsdomstolarna. Jag tar först upp de resursfrågor som avser länsstyrelserna.

I tillsynen ingår tre huvuduppgifter — kontroll, ingripande och service. Kontrollen är den mest resurskrävande uppgiften. När det gäller den delen av tillsynsverksamheten har jag förordat ett system som i huvudsak bygger på att tillsynsmyndigheten alltid skall ha rätt att begära information av en stiftelse. Tanken bakom detta system är att kontrollinsatserna via anmäl- ningar från allmänheten skall styras till sådana stiftelser vars förvaltning det kan finnas anledning att granska i något avseende. I vilken omfattning all- mänheten kommer att vända sig till tillsynsmyndigheterna med klagomål är det emellertid svårt att bedöma. Det kan dock antas att stiftelselagens krav på att alla stiftelser skall ha revisor kommer att medverka till att antalet kla- gomål blir begränsat.

Mitt förslag till stiftelselag innebär vidare att årsredovisningsskyldiga stif- telser skall kontrolleras återkommande i den meningen att tillsynsmyndighe- terna varje år skall granska stiftelsernas årsredovisningar. Antalet stiftelser som kommer att bli föremål för sådan kontroll kommer i vart fall till en bör- jan att vara ungefär detsamma som i dag är föremål för motsvarande kontroll enligt tillsynslagen eller cirka 7 000 stiftelser. Detta talar för att granskningen av stiftelsernas redovisningar efter stiftelselagens ikraftträdande kommer att kräva ungefär samma resurser som den f.n. gör. Det förhållandet att samt- liga stiftelser som enligt stiftelselagen är föremål för återkommande kontroll skall ha kvalificerad revisor torde dock kunna medverka till att tillsynsmyn- digheternas granskning blir mindre tidskrävande. ' Den verksamhet som länsstyrelserna i dag bedriver med stöd av tillsynsla- gen är anslagsfinansierad. Enligt min mening är det emellertid rimligt att sta- ten i framtidcn får full kostnadstäckning för arbetet med den återkommande kontrollen av stiftelserna. Jag förordar därför att de stiftelser som är föremål för sådan kontroll skall åläggas att betala en årlig tillsynsavgift.

• Sida 102
•  Original

Även länsstyrelsernas verksamhet som registreringsmyndighet för stiftel- serna kommer att ställa krav på resurser av olika slag. Särskilt med hänsyn till att uppbyggnaden av de nya stiftelseregistren kommer att ske under en längre tidsperiod gör jag emellertid sammantaget den bedömningen att läns- styrelserna inte behöver tillföras något extra resurstillskott för att klara denna uppgift.

Även när det gäller registreringen av stiftelser är det enligt min mening rimligt att staten får full kostnadstäckning. Jag förordar därför att de stiftel- ser som är registrerade i stiftelseregistret skall åläggas att betala en årlig registerhållningsavgifi. Denna avgift bör i princip vara lika stor för alla stiftel- ser. Avgiften bör vara beräknad så att den täcker kostnaderna för registrens uppläggning och drift.

Vad jag hittills anfört i förevarande avsnitt har avsett stiftelser enligt stif- telselagen. Även för den återkommande kontrollen av tryggandestiftelserna är det emellertid rimligt att staten får full kostnadstäckning. Staten bör också få full kostnadstäckning för registreringen av tryggandestiftelserna i det sär- skilda register som tillsynsmyndigheten skall föra över dessa stiftelser. Jag förordar därför att tryggandestiftelserna skall åläggas att årligen betala en tillsynsavgift och en registerhållningsavgift.

I de nu angivna resursfrågorna har jag samrått med chefen för civildepar- tementet. Det saknas för närvarande underlag för att bedöma storleken på avgifterna för den återkommande kontrollen och registreringen av stiftel- serna. Den frågan får därför utredas i särskild ordning.

När det därefter gäller att bedöma vilka effekter stiftelselagen kommer att få på antalet mål och ärenden vid domstolarna måste man ha klart för sig att den tillsyn som länsstyrelserna i dag utövar med stöd av tillsynslagen föranle- der ytterst få mål och ärenden hos domstolarna. Det saknas anledning till antagande att införandet av stiftelselagen kommer att förändra situationen i någon nämnvärd utsträckning.

Även det förhållandet att brottsbalkens bestämmelser om bokföringsbrott blir gällande för fler stiftelser än f.n. kan vara av betydelse i förevarande sammanhang. Min bedömning är emellertid att antalet mål som denna ut- vidgning föranleder kommer att bli försumbart.

4.1. Förslaget till stiftelselag

Stiftelselagen innehåller elva kapitel. Lagen är disponerad enligt följande:

1 kap. (inledande bestämmelser):i lagens första kapitel finns bl.a. be- stämmelser om den allmänna definitionen av stiftelsebegreppet, om stif- telsers rättskapacitet och om stiftelseledda koncerner, 2 kap. (förvaltning): i detta kapitel meddelas bl.a. bestämmelser om bety- delsen av att stiftaren har meddelat förvaltningsföreskrifter i stiftelseför- ordnandet och om förvaltningsformerna egen och anknuten förvaltning, 3 kap. (bokföring och årsredovisning m.m. ): i detta kapitel återfinns bl.a. regler som innebär att en stiftelse under vissa förutsättningar blir bokför- ingsskyldig enligt bokföringslagen (1976:125) och skyldig att upprätta of- fentlig årsredovisning, 4 kap. (revision):i detta kapitel regleras hur revisionen i stiftelser skall gå till, 5 kap. (skadestånd):i detta kapitel meddelas bestämmelser om skade- ståndsskyldighet för en ledamot i en stiftelsestyrelse eller en förvaltare för en stiftelse, 6 kap. (ändring m.m. av föresknfteri ett stiftelseförordnande): i detta kapi- tel meddelas bestämmelser om förutsättningarna för att man skall få ändra, upphäva eller i särskilt fall åsidosätta föreskrifterna i stiftelseför- ordnandet, 7kap. (likvidation och upplösning): i detta kapitel finns bl.a. bestämmel- ser som innebär att en stiftelse som utövar näringsverksamhet under vissa förutsättningar är skyldig att träda i likvidation, 8 kap. (stiftelses jirma):i detta kapitel meddelas vissa bestämmelser om en stiftelses firma, 9 kap. (tillsyn m.m. ):i detta kapitel finns bestämmelser om tillsyn över stiftelser och bestämmelser om entledigande av en ledamot i en stiftelses- tyrelse eller en förvaltare som missköter sitt uppdrag, 10 kap. (registrering): i detta kapitel meddelas bestämmelser som innebär att vissa stiftelser skall registreras i länsvis förda stiftelseregister, ]] kap. (insamlingsstiftelser och kollektivavtaLsstiftelser): i detta kapitel finns bestämmelser om insamlingsstiftelser och kollektivavtalsstiftelser — två särskilda former av stiftelser.

1 kap. Inledande bestämmelser

De frågor som regleras av bestämmelserna i stiftelselagens första kapitel har i den allmänna motiveringen behandlats i avsnitt 2.2.1, 2.2.3, 2.3, 2.5 och 2.6.6.

Prop. 1993/9419

• Sida 104
•  Original

1 5 En stiftelse bildas genom

1. förordnande enligt 2 5,

2. förordnande enligt 11 kap. 1 5,

3. förordnande i kollektivavtal enligt 11 kap. 3 5, eller

4. åtgärd för grundande av pensionsstiftelse eller personalstiftelse enligt lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.

För sådana stiftelser som avses i första stycket 2 och 3 gäller bestämmel- serna i denna lag endast i den utsträckning som anges i 11 kap. För stiftelser som avses i första stycket 4 gäller endast lagen om tryggande av pensionsut- fästelse m.m.

(Jfr 1 kap. 1 & 1 och 7 & promemorieförslaget)

Lagens inledande paragraf, som förts in på förslag av Lagrådet, syftar till att underlätta förståelsen för lagens tillämpningsområde och av hur stiftelsebe- greppet används i fortsättningen. Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Av bestämmelsen i första stycket framgår att fyra olika slags förmögen- hetsbildningar godtas som stiftelser. Närmare bestämmelser om vilka krav som med avseende på bildandet ställs på dessa som stiftelser godtagna för- mögenhetsbildningar återfinns vad gäller stiftelseri allmänhet i 1 kap. 2 och 3 55, insamlingsstiftelseri 11 kap. 1 &, kollektivavtalsstiftelseri 11 kap. 3 5 och tryggandestiftelseri lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.

Det bör framhållas att det förhållandet att en förmögenhetsbildning inte uppfyller kraven för att godtas som en stiftelse inte behöver betyda att det inte är några rättsverkningar knutna till förmögenhetsbildningen i fråga. Vilka rättsverkningar som i det enskilda fallet är knutna till en förmögen— hetsbildning som inte är en stiftelse får dock överlämnas till rättstillämp- ningen. Med hänsyn till den utformningsom stiftelselagen här föreslås få torde dock förmögenhetsbildningar som tillerkännes rättsverkningar men ändå faller utanför stiftelselagen bli ganska sällsynta.

Stiftelselagens tillämpningsområde är avgränsat till förmögenhetsbild- ningar som har någon form av anknytning till Sverige. Att så är fallet kom- mer dock i stiftelselagen endast till indirekt uttryck i 9 kap. 1 5 första stycket (jfr även kommentaren till 1 kap. 55 och 7 kap. l ä). Där anges kriterier i syfte att för olika fall reglera frågan vilken länsstyrelse som är tillsynsmyn- dighet. Men dessa kriterier kan samtidigt sägas vara ett uttryck för vilka för- utsättningar som måste vara uppfyllda för att en stiftelse skall anses som en svensk stiftelse.

2 5 En stiftelse bildas genom att egendom enligt förordnande av en eller flera stiftare avskiljs för att varaktigt förvaltas som en självständig förmögenhet för ett bestämt ändamål.

Stiftelsens egendom skall anses vara avskild när den har tagits om hand av någon som har åtagit sig att förvalta den i enlighet med stiftelseförordnan- det.

(Jfr ] kap. 2 & promemorieförslaget)

• Sida 105
•  Original

Paragrafen innehåller den allmänna definitionen av stiftelsebegreppet. Som nämnts i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.2.1) är definitionen i hu- vudsak utformad efter mönster av det stiftelsebegrepp som återfinns i till- synslagen. Detta begrepp har belysts ganska ingående i avsnitt 2.1.1.

1 paragrafens andra stycke finns dock en väsentlig nyhet i förhållande till tillsynslagens stiftelsebegrepp. Nyheten består i att den för stiftelsen avsedda egendomen måste vara avskild för att en stiftelse skall ha kommit till stånd. Det bör dessutom påpekas att det i paragrafen inte anges alla de förutsätt- ningar som måste vara uppfyllda för att det skall föreligga en stiftelse. I näst- följande paragraf finns nämligen bestämmelser om att stiftelseförordnandet skall ha skriftlig form, ett krav som också är en nyhet i förhållande till gäl- lande ordning.

Första stycket

Av bestämmelsen i stycket framgår att det för stiftelsebildning fordras två rättshandlingar från stiftarens sida, ett förordnande (stiftelseförordnande) och en fönnögenhetsdisposition som sker i enlighet med förordnandet. Vad som krävs i fråga om den senare rättshandlingen regleras i andra stycket.

I likhet med vad som är fallet enligt tillsynslagens stiftelsebegrepp skall stiftelseförordnandet först och främst innefatta en förklaring från stiftarens sida att han för ett bestämt ändamål vill skapa en varaktigt bestående och självständig förmögenhet av egendom som han i enlighet med förordnandet tillskjuter själv. Som ett minimum skall viljeförklaringen således ge besked i två avseenden, nämligen om den avsedda stiftelsens ändamål och om vilken egendom som stiftaren avser att tillskjuta till förmån för detta ändamål eller, i fall då stiftelsebildningen skall ske sedan stiftaren har dött, om vilken rätt den avsedda stiftelsen skall ha till stiftarens kvarlåtenskap.

En fullständig ändamålsbestämning för en stiftelse omfattar i princip tre moment: sync, verksamhetsföremål och destinatärskrets. Syftet anger när- mare vilket område stiftelsen skall verka inom eller vad den skall verka för, t.ex. vetenskaplig forskning av visst slag, sjukvård, högre undervisning eller tillgång till bostäder. Verksamhetsföremålet bestämmer närmare på vilket sätt stiftelsen skall främja sitt syfte, t.ex. genom att utge kontanta bidrag med en viss procentandel av förmögenhetens årliga avkastning eller genom att uppföra och förvalta flerfamiljshus. Destinatärskretsen slutligen anger vilka krav man måste uppfylla för att kunna komma i fråga för bidrag eller förmån av annat slag från stiftelsen, t.ex. att man är i behov av extra stöd för högskolestudier eller att man är bosatt i en viss församling. Det bör påpe- kas att det inte föreligger något hinder mot att en och samma stiftelse har mer än ett ändamål (jfr Hessler, Om stiftelser, s. 307 ff).

Den närmare innebörden av kravet att viljeförklaringen i stiftelseförord- nandet skall innefatta ett bestämt ändamål är att ändamålet måste vara angi- vet med en sådan grad av bestämdhet att det går att verkställa. I annat fall får förordnandet inte någon rättsverkan överhuvudtaget. Förordnandet får inte heller någon rättsverkan om det av stiftaren angivna ändamålet strider mot lag eller goda seder eller om det — även om det ges en rimlig tolkning — inte är möjligt att kunna främja (jfr NJA 1934 s. 66 samt Hessler, a.a.,

• Sida 106
•  Original

s. 283 ff och s. 3005). Om syftet med förordnandet är att främja stiftaren i ekonomiskt avseende får förordnandet inte heller av ”stiftaren” avsedd rätts— verkan (jfr vad som anförts i avsnitt 2.1.1). En annan sak är att stiftaren i stiftelseförordnandet utan att han äventyrar den rättsverkan han vill uppnå med sina dispositioner kan förbehålla sig nyttjanderätten t.ex. till en bostad i en fastighet som han enligt förordnandet avser att donera till ”sin” stiftelse.

Det är inte nödvändigt att alla de nämnda momenten är angivna för att det skall anses föreligga ett ändamål med erforderlig grad av bestämdhet. För en verksamhetsstiftelse kan det t.o.m. räcka med att ändamålsbestäm- ningen endast omfattar ett visst verksamhetsföremål (jfr Hessler, a.a., s. 276 f).

Som nyss nämndes innefattar första stycket krav på att stiftarens avsikt med stiftelseförordnandet är att skapa en självständig förmögenhet av varak- tig natur: Kravet i det senare avseendet får anses uppfyllt så snart det av stif- taren angivna ändamålet är varaktigt och förordnandet inte innehåller före- skrifter som i sig betyder att det endast kan vara verksamt under en kortare tid, t.ex. två eller tre år. Ett exempel på föreskrifter av det senare slaget är att förordnandet skall anses upphävt efter endast ett par år. Ett annat exem- pel är att den avskilda egendomen snabbt skall förbrukas för ändamålet i fråga (jfr vidare vad som anförs i anslutning till andra stycket).

Om kravet på varaktighet är uppfyllt får detta i regel anses visa att stifta- ren med förordnandet avsett att få till stånd en självständig förmögenhet (jfr NJA II 1929 s. 234 f). Som berörts i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.1.1) hindrar emellertid inte den omständigheten att varaktighetskravet är uppfyllt att det ändå kan uppstå tvekan om vilken självständighet han har avsett för den ifrågavarande egendomen. Särskilt gäller detta om stiftelseför- ordnandet är testamentariskt och ”stiftaren” i ”stiftelseförordnandet” utsett en juridisk person, t.ex. en ideell förening, att vara mottagare till den egen- dom som anslagits. Inte så sällan används nämligen i dylika fall lokutioner som ”att egendomen skall tillfalla” eller ”att den skall tillkomma” den juri- diska personen. Sådana uttryck antyder att ”stiftarens” avsikt är att den ifrå- gavarande egendomen inte skall bilda en från mottagarens förmögenhet skild egendomsmassa utan i stället att den skall ingå i mottagarens förmögen- het med skyldighet för denne att använda den på visst sätt. Liksom hittills får förevarande fråga avgöras efter en samlad bedömning av förordnandets innehåll. Om det för egendomen bestämda ändamålet och det ändamål som mottagaren för egen del skall främja inte sammanfaller, talar detta för att avsikten är att egendomen skall bilda en självständig förmögenhet. En an- nan omständighet som talar i samma riktning är om det i förordnandet har föreskrivits att egendomen skall hållas avskild från mottagarens tillgångar. En omständighet som också kan vara av betydelse vid bedömningen men ' som närmast talar i motsatt riktning är om stiftaren har föreskrivit att den anslagna egendomen skall förbrukas (jfr särskilt NJA 1972 s. 573; jfr vidare NJA II 1929 bl.a. s. 234 f och 247 ff, Karlgren, Ändamålsbestämmelsc och stiftelse, bl.a. s. 64 ff, Walin, Separationsrätt, s. 101 ff, Rodhe, Handbok i sakrätt, s. 162 ff samt Hessler, a.a., s. 159 f och i Kammarkollegiet 1539 — 1989, s. 140).

Bestämmelsen i stycket ställer inga särskilda behörighetskrav på en stif-

• Sida 107
•  Original

tare. Vad som erfordras är att denne enligt allmänna regler själv råder över den egendom som han avser att avskilja för stiftelsen. Ett hinder mot stiftel- sebildning kan alltså föreligga om den som vill tillskapa en stiftelse är under- årig eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 & föräldrabalken eller är försatt i konkurs.

Andra stycket

Bestämmelsen i detta stycke reglerar närmare när den av stiftelseförordnan- det omfattade egendomen skall anses avskild eller med andra ord vilka åt- gärder som krävs från stiftarens eller, i de fall då stiftelsebildningen sker efter hans död, hans rättsinnehavares sida med avseende på nämnda egendom för att den av honom avsedda stiftelsebildningen skall komma till stånd. Be- stämmelsen bör inte läsas isolerad för sig. För att få en fullständig belysning av bestämmelsens nämnare innebörd bör man även beakta innehållet i 2 kap. 2å andra stycket andra meningen.

En stiftelse i tillsynslagens mening kan bestå av t.ex. en räntelöpandc ford- ran på stiftaren av benefik natur. Som berörts närmare i allmänna motive- ringen innefattar bestämmelsen i förevarande stycke en förändring av rätts- läget på denna punkt.

Enligt bestämmelsen skall den för stiftelsen avsedda egendomen ha tagits om hand av någon (annan än stiftaren), som lämnat ett åtagande att förvalta den i enlighet med stiftelseförordnandet (förvaltningsåtagande) för att den skall anses avskild. Detta betyder i regel att besittningen till den egendom som berörs skall ha övergått till någon som har lämnat ett förvaltningsåta- gande. 1 fall då stiftelsebildningen sker medan stiftaren är i livet och förmö- genhetsdispositionen omfattar t.ex. fast egendom innebär bestämmelsen så- ledes att det beträffande den egendomen måste finnas ett skriftligt överlåtel- seavtal undertecknat av stiftaren och för stiftelsens räkning av någon som lämnat ett förvaltningsåtagande och den eller de senare måste även ha till- trätt egendomen i fråga. Det bör påpekas i sammanhanget att man som adressat i den överlåtelseförklaring som det skriftliga överlåtelseavtalet en- ligt bestämmelserna i 4 kap. 1 & jordabalken (jfr 4 kap. 295 jordabalken) måste innehålla torde kunna ange den stiftelse som är under bildande (jfr Hessler, a.a., s. 208 f, Kedner-Roos, Aktiebolagslagen, Del I, fjärde uppl., s. 53 samt prop 1975:103 s. 309). Och i fall då stiftelsebildningen sker efter stiftarens död betyder förevarande bestämmelse att egendomen skall ha ut- givits till någon som har lämnat ett förvaltningsåtagande och, om stiftelsen är universell testamentstagare, därutöver har undertecknat arvskifteshand- lingen för stiftelsens räkning.

Det kan förekomma att förmögenhetsdispositionen omfattar egendom be- träffande vilken någon besittningsövergång inte äger rum (t.ex. rätt till royalty). För att dylik egendom skall anses avskild i bestämmelsens mening krävs — utöver ett förvaltningsåtagande — att det beträffande den egendomen vidtagits sådana åtgärder som normalt förutsätts för att en förvärvare skall erhålla skydd mot överlåtarens borgenärer.

Förvaltningsåtagandet är inte förknippat med något formkrav. Som har framhållits i den allmänna motiveringen kan det ändå vara lämpligt att detta

• Sida 108
•  Original

tecknas på den handling där stiftelseförordnandet är nedtecknat. Om ett ”förvaltningsåtagande” skulle vara oklart till sin innebörd får man försöka klarlägga avsikten hos den som har avgivit åtagandet i fråga.

Av bestämmelsen i stycket följer att stiftaren eller stiftarna inte ensamma kan bilda styrelse i eller bli förvaltare för stiftelsen vid själva stiftelsebild- ningen (jfr 2 kap. 10 å och 19 å andra stycket).

Bedömningen av om varaktighetsrekvisitet enligt paragrafens första stycke är uppfyllt skall — som också berörts i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.2.1) — ske med utgångspunkt i den egendom som avskilts för stiftel- sen och utan hänsynstagande till eventuella utfästelser i förordnandet om yt- terligare tillskott. Till skillnad från tillsynslagens stiftelsebegrepp kommer därför stiftelselagens allmänna definition av stiftelsebegreppet sällan att om- fatta anslagsberoende ”stiftelser” (jfr vad som anförts i kommentaren till föregående paragraf).

3 9 Ett stiftelseförordnande skall vara skriftligt och undertecknat av stiftaren el- ler stiftarna.

Ett giltigt testamentariskt förordnande skall godtas som ett stiftelseförord- nande enligt denna lag utan hinder av bestämmelsen i första stycket. (Jfr 1 kap. 3 5 första stycket promemorieförslaget)

I paragrafen föreskrivs att stiftelseförordnandet skall uppfylla vissa form- krav. Frågorna har behandlats i avsnitt 2.2.1 i den allmänna motiveringen.

Första stycket

Den viljeförklaring som stiftelseförordnandet utgör skall enligt bestämmel- sen i första stycket komma till uttryck i en handling som är undertecknad av stiftaren eller stiftarna. Detta krav innefattar en nyordning i förhållande till gällande rätt.

Den nya ordningen innebär inte nödvändigtvis att stiftaren måste upprätta en särskild handling där stiftelseförordnandet tas in. Förordnandet kan lika gärna innefattas i ett gåvobrev eller testamente eller, i fall då stiftaren är en juridisk person, i ett styrelseprotokoll som har undertecknats av behöriga företrädare. Bestämmelsen innebär inte heller att stiftelseförordnandet måste framgå av en enda handling. Vid stiftelsebildning som skall ske sedan stiftaren har dött kan således förordnandet återfinnas dels i stiftarens testa- mente och dels i en handling som har undertecknats av den som genom testa- mentet fått i uppdrag att fullborda stiftelsebildningen (ang. uppdrag i testa- mente att bilda stiftelse, jfr Hessler, a.a., s. 267 ff).

Det senast sagda ger vid handen att det inte är nödvändigt att stiftaren egenhändigt har skrivit under den handling där stiftelseförordnandet åter- finns. Vid stiftelsebildning som skall ske medan stiftaren är i livet kan själva förordnandet vara underskrivet av någon som befullmäktigats att göra detta enligt en av stiftaren utfärdad skriftlig fullmakt (jfr Hessler, a.a., s. 210 ff).

Kravet på att stiftelseförordnandet skall vara skriftligt betyder inte att det skall ställas särskilda krav på tydlighet såvitt avser innebörden av testamen-

• Sida 109
•  Original

tariska förordnanden. Ett i testamente intaget förordnande skall alltså god- kännas som stiftelseförordnande, om det efter sedvanlig testamentstolkning går att fastställa att testator därmed avsett att inrätta en stiftelse (jfr t.ex. vad som sagts i avsnitt 2.1.1 och i anslutning till 2 5 första stycket om svårig- heten att i vissa fall avgöra om testator avsett att egendomen skall bilda en självständig förmögenhet; jfr också 1 kap. 3 & andra stycket promemorieför- slaget).

Det föreligger inte något hinder mot att stiftaren i sitt förordnande medde- lar andra föreskrifter beträffande stiftelsen än sådana som rör ändamålet och vilken egendom som skall avskiljas. Förutsatt att forrnkravet i förevarande stycke har iakttagits omfattar stiftelseförordnandet alla de föreskrifter som stiftaren har meddelat om stiftelsen, t.ex. i en som stadgar för stiftelsen be- tecknad handling vilken har fogats som bilaga till det underskrivna förord- nandet.

Andra stycket

Bestämmelsen i andra stycket innebär att ett stiftelseförordnande som åter- finns i ett giltigt, testamentariskt förordnande godtas som ett stiftelseförord- nande även om inte formföreskrifterna i första stycket är uppfyllda.

Det följ er av bestämmelsen att ett stiftelseförordnande som ges i ett munt- ligt testamente (jfr 10 kap. 3 & ärvdabalken)ska11 godtas som stiftelseförord- nande. Vidare följer det av bestämmelsen att ett förordnande som är intaget i ett testamente som inte är undertecknat godtas som ett stiftelseförord- nande, om testamentet blir gällande mot arvingarna antingen på grund av att de har godkänt det eller på grund av att de har delgivits testamentet enligt 14 kap. 4 & ärvdabalken och sedan underlåtit att väcka klandertalan.

4 5 En stiftelse kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt föra ta- lan inför domstolar och andra myndigheter.

För en stiftelses förpliktelser svarar endast stiftelsens tillgångar.

(Jfr 1 kap. 2 5 första stycket och 4 & promemorieförslaget)

Frågan om en stiftelses rättskapacitet har i den allmänna motiveringen be- handlats i avsnitt 2.3.

Första stycket

Innebörden av bestämmelsen i första stycket är att en stiftelse har rättskapa- citet i samma ögonblick som den har bildats.

Andra stycket

Att endast stiftelsens tillgångar svarar för stiftelsens förpliktelser innebär att varken stiftaren, styrelsen eller någon annan som har hand om stiftelsens an- gelägenheter har något personligt betalningsansvar för de förbindelser som stiftelsen ingår. En annan sak är att en företrädare för stiftelsen kan bli

• Sida 110
•  Original

skadeståndssskyldig gentemot stiftelsen eller tredje man under vissa förut- sättningar (se 5 kap. nedan).

Principen att endast stiftelsens tillgångar svarar för stiftelsens förbindelser gäller emellertid inte undantagslöst. Om stiftelsen utövar näringsverksamhet kan nämligen ett personligt betalningsansvar uppkomma under vissa förut- sättningar enligt vad som framgår av bestämmelserna i 7 kap.

5 5 Om en stiftelse äger så många aktier eller andelar i en svensk eller utländsk juridisk person att den har mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar, är stiftelsen moderstiftelse och den andra juridiska personen dotter- företag. Äger ett dotterföretag eller äger en moderstiftelse och ett eller flera dotterföretag tillsammans eller äger flera dotterföretag tillsammans så många aktier eller andelar i en juridisk person som nyss har sagts, är även den sistnämnda juridiska personen dotterföretag till moderstiftelsen.

Om en stiftelse i annat fall på grund av aktie- eller andelsinnehav eller av- tal ensam har ett bestämmande inflytande över en juridisk person och en betydande andel i resultatet av dess verksamhet, är stiftelsen moderstiftelse och den juridiska personen dotterföretag.

Moderstiftelse och dotterföretag utgör tillsammans en koncern.

(Jfr 1 kap. 5 & promemorieförslaget)

Bestämmelserna i denna paragraf har i allmänna motiveringen behandlats i avsnitt 2.6.6. De har utformats efter mönster av 1 kap. 25 aktiebolagslagen (1975:1385). Bestämmelserna anger när en stiftelse intar ställning av moderstiftelse i förhållande till en annan juridisk person och stiftelsen till- sammans med denna juridiska person bildar en koncern.

Särskilda bestämmelser om koncernförhållanden finns i 3 kap. (om bokfö- ring och årsredovisning m.m.), i 4 kap. (om revision) och i 9 kap. (om till- syn).

Definitionen i paragrafen förutsätter, precis som dess förebild i aktiebo- lagslagen, att moderstiftelsen är en svensk stiftelse, dvs. en stiftelse som om- fattas av stiftelselagen (jfr vad som anförts i anslutning till kommentaren till 1 5).

Första stycket

Det som är utmärkande för en koncern är att en juridisk person har möjlig- het att utöva ett bestämmande inflytande över en annan juridisk person och att det finns en väsentlig intressegemenskap mellan de båda. Dessa förhål- landen föreligger typiskt, när en juridisk person innehar så många aktier el- ler andelar i en annan juridisk person att den har mer än hälften av röstetalet för samtliga aktier eller andelar i den senare juridiska personen (jfr bestäm- melsen i styckets första mening).

Bestämmelsen iandra meningen innebär att en stiftelse även kan vara mo- derstiftelse utan att stiftelsen direkt är ägare till aktier eller andelar som nyss sagts. Enligt bestämmelsen är t.ex. en stiftelse moderstiftelse om den via ett eller flera av stiftelsen direktägda dotterföretag innehar röstmajoriteten i en annan juridisk person.

• Sida 111
•  Original

Andra stycket

Bestämmande inflytande utan röstmajoritet kan t.ex. föreligga i fall då ak- tierna eller andelarna i den juridiska personen är spridda på så många händer att stiftelsens innehav räcker till s.k. praktisk majoritet. Ett annat exempel på bestämmande inflytande utan röstmajoritet är om stiftelsen skall främja sitt syfte genom att meddela kredit och de avtal som stiftelsen träffar med olika kredittagare ger stiftelsen rätt att medverka i viktigare beslut.

6 5 En stiftelse skall ha ett namn. Namnet skall innehålla ordet stiftelse.

Ingen annan än en stiftelse får i sitt namn använda ordet stiftelse eller en förkortning av detta ord.

Bestämmelser om stiftelses firma finns i 8 kap.

(Jfr 2 kap. 14 och 21 55 promemorieförslaget)

Frågan om stiftelsers namn har i den allmänna motiveringen behandlats i av- snitt 2.6.3.

Första stycket

Enligt bestämmelsen i första stycket skall en stiftelse ha ett namn som inne- håller ordet stiftelse. Om namnet inte är bestämt i stiftelseförordnandet an- kommer det enligt bestämmelsen i 2 kap. 7 5 på styrelsen eller förvaltaren att besluta om namn för stiftelsen.

Insamlingsstiftelser, kollektivavtalsstiftelser och tryggandestiftelser skall också ha namn innehållande ordet stiftelse (jfr 11 kap. 2 och 4 55 första och andra styckena samt 9 å andra stycket och 27 & tredje stycket förslaget till lag om ändring i tryggandelagen).

En bestämmelse som innebär att ordet stiftelse eller en förkortning av detta ord inte får användas av andra rättssubjekt än stiftelser återfinns i före- varande paragrafs andra stycke. Stiftelselagen innefattar emellertid inte några regler som skyddar en stiftelse mot att en annan stiftelse använder den förra stiftelsens namn utan tillstånd. Detta betyder dock inte att stiftelsen helt saknar rättsligt skydd mot att så sker. Stiftelsens namn torde nämligen åtnjuta skydd om det har blivit allmänt känt (se prop. 1974:4 s. 62 f, Bernitz m.fl., Immaterialrätt, 2. uppl., s. 158 och 1991/921LU20).

Andra stycket

Bestämmelsen i stycket har utformats efter mönster av bestämmelsen i 14 kap. 35 första stycket lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. Den in- nebär att ordet ”stiftelse” får ett bättre skydd än f.n. (jfr också 105 första stycket 4 och 165 firmalagen, 1974:156, 45 2 b) mönsterskyddslagen, 1970:485, samt 13 9 första stycket 5 namnlagen, 1982z670).

När det i andra stycket talas om ”stiftelse” avses därmed samtliga de for- mer av stiftelser som nämns i l 5. Att även vissa äldre förmögenhetsbild- ningar som vid stiftelselagens ikraftträdande inte uppfyller kraven på stif- telse enligt 15 får (och även skall) använda ordet stiftelse i sitt namn följer

• Sida 112
•  Original

av förslaget till lag om införande av stiftelselagen (se 3 5 andra meningen och 45 första stycket).

Förbudet för andra rättssubjekt än stiftelser att använda ordet stiftelse el- ler en förkortning av detta ord är sanktionerat i 10 kap. 125 stiftelselagen. Förbudet är dock inte absolut (jfr 15 5 förslaget till lag om införande av stif- telselagen).

Tredje stycket

Som berörts i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.8.2) skall firmarätts- liga verkningar vara knutna till registreringen i stiftelseregistret.

Generella bestämmelser om firma meddelas i firmalagen (1974:156). Som berörts i den allmänna motiveringen måste firmalagens bestämmelser kom- pletteras med bestämmelser som rör endast stiftelsers firma. Det har ansetts lämpligt att här ta in en upplysning om var i stiftelselagen man finner den lagens bestämmelser om firma.

7 & Bestämmelserna i 5 5 och 6 5 första stycket och 2—10 kap. gäller inte i fråga om stiftelser vilkas tillgångar enligt stiftelseförordnandet får användas en- dast till förmån för bestämda fysiska personer.

(Jfr 1 kap. 1 5 4 promemorieförslaget)

Bestämmelsen i denna paragraf innebär att sådana stiftelser i vars destinatärs- krets som den angivits i stiftelseförordnandet ingår endast bestämda fysiska personer undantas från stiftelselagens tillämpningsområde. Hithörande fråga har behandlats i avsnitt 2.2.3 i den allmänna motiveringen.

Motsvarande paragraf i det till Lagrådet remitterade förslaget innehöll även ett undantag för ”kyrkostiftelser”. På Lagrådets inrådan har emellertid den bestämmelsen flyttats till 4 5 andra stycket lagen om införande av stiftel- selagen.

En stiftelse omfattas givetvis av förevarande undantagsbestämmelse om stiftaren i förordnandet direkt har namngett en eller flera personer som sam- tidiga eller successiva destinatärer. Detsamma gäller om destinatärerna en- dast har angetts indirekt, t.ex. alla anställda vid ett visst företag vid en viss, vid förordnandets avgivande redan passerad tidpunkt. S.k. vinstandelsstif— telser kan ha en destinatärskrets som är bestämd på ett sådant sätt.

Förevarande undantagsbestämmelse är också tillämplig om tillhörighet till viss släkt enligt förordnandet utgör den enda kvalifikation man måste upp- fylla för att kunna komma i fråga som destinatär. Detta betyder att stiftelse- lagen inte gäller för ett testamentariskt förordnande som t.ex. innebär att den löpande avkastningen på viss egendom skall tillkomma testators barn så länge de lever, varefter testators ännu ofödda barnbarn skall erhålla egendo- men med äganderätt (ett sådant förordnande är giltigt enligt 9 kap. 2 5 ärvda- balken).

Ett förordnande som innebär att frågan vem eller vilka som skall komma i åtnjutande av förmån av stiftelsen avgörs efter en av stiftarens vilja obe- roende prövning av stiftelsens förvaltning eller av annan omfattas däremot

• Sida 113
•  Original

inte av undantagsbestämmelsen i 7 5. Härav följer bl.a. att stiftelselagen gäl- ler i sin helhet för s.k. famih'estifieLser, dvs. stiftelser vars förordnanden inne- bär att tillhörighet till viss släkt är en men inte den enda kvalifikationen för att man skall kunna komma i fråga som destinatär'Gfr Hessler a.a., s. 311 f). Härav följer också att stiftelselagen gäller för ett förordnande som innebär att destinatären är den person som från tid till annan innehar en viss tjänst vid en viss myndighet eller ett visst företag (jfr Hessler a.a., s. 311).

Förevarande undantagsbestämmelse gäller bara om stiftelsen uteslutande har bestämda destinatärer. Om stiftaren har förordnat t.ex. att avkastningen på stiftelsens förmögenhet skall tillfalla vissa i förordnandet namngivna personer så länge de lever och att den därefter skall användas i syfte att främja vetenskap- lig forskning av visst slag är således stiftelselagen tillämplig på stiftelsen redan från det att den bildades.

Det hör till sist påpekas att stiftelser som omfattas av 7 5 får ha ett namn som innehåller ordet stiftelse.

8 5 I 9 kap. finns bestämmelser om att stiftelser står under tillsyn av en tillsyns- myndighet. I 10 kap. finns bestämmelser om att vissa stiftelser skall vara re- gistrerade i ett stiftelseregister. (Jfr promemorieförslaget 1 kap. 6 5)

Såväl begreppet tillsynsmyndighet som stiftelseregister förekommer på åt- skilliga ställen i lagtexten. Vilken myndighet som är tillsynsmyndighet fram- går dock först av bestämmelserna om tillsyn i 9 kap. Lagens bestämmelser om stiftelseregistret återfinns först i 10 kap. Det har därför ansetts lämpligt att redan här ange vari stiftelselagen man hittar reglerna om tillsyn och regi- strering.

2 kap.Förvaltning

I detta kapitel meddelas bl.a. bestämmelser om vilken betydelse det har att stiftaren meddelat olika förvaltningsföreskrifter i sitt förordnande och om förvaltningsformerna egen och anlmuten förvaltning. Hithörande frågor har i den allmänna motiveringen behandlats i avsnitt 2.6.1-2.6.5.

Allmänt om förvaltningen

I detta avsnitt (1—8 55) meddelas mera allmänna bestämmelser som gäller för förvaltningen av en stiftelse oavsett förvaltningsform.

1 & Föreskrifterna i stiftelseförordnandet skall följas vid förvaltningen av stiftel- sens angelägenheter, om inte föreskrifterna strider mot någon bestämmelse i denna lag.

(Jfr 2 kap. 1 5 promemorieförslaget)

Bestämmelsen i paragrafen har behandlats i avsnitt 2.6.1 iden allmänna mo-

• Sida 114
•  Original

tiveringen. Som framgår där är den utformad i enlighet med vad Lagrådet förordat.

Bestämmelsen slår fast utgångspunkten för all stiftelseförvaltning - att föreskrifterna i stiftelseförordnandet skall följas. Med undantag för före- skrifter om revision (jfr 4 kap. 9 5 tredje stycket) tar bestämmelsen sikte på alla föreskrifter som stiftaren har meddelat och således inte bara på före- skrifter avseende frågor som behandlas i detta kapitel. Med begreppet ”före- skrifter i stiftelseförordnandet” avses inte enbart de ursprungligen, av stifta— ren meddelade föreskrifterna utan även föreskrifter som har ändrats med stöd av bestämmelserna i 6 kap. eller motsvarande äldre bestämmelser.

Det bör särskilt observeras att bestämmelsen saknar betydelse ifråga om stiftelsens ändamålsföreskrifter. Ett stiftelseförordnande blir nämligen ogil- tigt om de avsedda ändamålsföreskrifterna står i strid mot en tvingande be- stämmelse meddelad i stiftelselagen. Detta följer av allmänna rättsgrundsat- ser (jfr vad som anförts i avsnitt 2.1.1). Eftersom ogiltigheten följer av all- männa rättsgrundsatser gäller f.ö. att ett stiftelseförordnande blir ogiltigt även i fall då ändamålsföreskrifterna strider mot någon annan tvingande lag- bestämmelse. Och om det skulle inträffa att en ändamålsföreskrift står i strid mot en tvingande bestämmelse meddelad i en annan (grundlagsenlig) för- fattning än lag, får det också anses följa av allmänna rättsgrundsatser att för- ordnandet blir ogiltigt. Det nu sagda innebär alltså att ändamålsföreskrif- terna för en stiftelse aldrig kan ersättas av några bestämmelser meddelade i lag eller annan författning.

Prop. 1993/9429

1 60

• Sida 161
•  Original

I fall som avses i första stycket 1—4 är styrelsen eller förvaltaren skyldig att göra anmälan till tillsynsmyndigheten, om inte rättelse utan dröjsmål sker genom den som utser revisor.

Förordnande enligt första stycket skall meddelas efter det att stiftelsen har hörts och avse tid till dess att en annan revisor har blivit utsedd. Vid förord- nande av revisor i fall som avses i första stycket 2—4 skall tillsynsmyndigheten entlediga den tidigare utsedde revisorn.

(Jfr 4 kap. 8 5 promemorieförslaget)

Enligt 9 kap. 3 5 första stycket skall tillsynsmyndigheten ingripa, om det kan antas att revisionen av stiftelsen inte utövas i enlighet med stiftelseförord- nandet eller bestämmelserna i denna lag. Vilken form ingripandet skall ha i det enskilda fallet bestämmer tillsynsmyndigheten inom ramen för lagens bestämmelser. I förevarande paragraf, som har utformats efter mönster av 8 kap. 9 5 lagen om ekonomiska föreningar, anges olika former för ett ingri- pande som avser revisionen av stiftelsen.

En upplysning om tillsynsmyndighetens rätt att utse revisor med stöd av förevarande paragraf finns i 9 kap. 5 5 andra stycket. Bestämmelsen i 8 5 är tillämplig även på stiftelser som avses i 9 kap. 105 första stycket (se 9 kap. 10 5 andra stycket 4).

Första stycket

Om en stiftelse saknar revisor eller som revisor har någon som inte får vara revisor enligt 35 första stycket eller 65 eller inte är godkänd eller auktorise- rad revisor när det krävs enligt 4 eller 55 kan tillsynsmyndigheten ingripa med stöd av 9 kap. 55 första stycket 2 endast ivissa fall (jfr vad som anförs i anslutning till 9 kap. 5 5 första stycket 2 och 3). Bestämmelsen i första stycket innefattar därför en generell rätt för tillsynsmyndigheten att själv förordna revisor i bl.a. nu nämnda fall. Bestämmelsen gäller även för sådana stiftelser som avses i 9 kap. 105 första stycket.

Andra stycket

Anmälan till tillsynsmyndigheten om att en stiftelse t.ex. saknar revisor kan göras av vem som helst. Någon särskild bestämmelse om detta har inte an- setts vara nödvändig.

Enligt bestämmelsen i andra stycket är det däremot en skyldighet för sty- relsen eller förvaltaren att göra anmälan till tillsynsmyndigheten om stiftel- sen t.ex. saknar revisor eller som revisor har någon som inte får vara revisor enligt 3 5 första stycket och rättelse inte sker utan dröjsmål genom den som skall utse revisorn. I en stiftelse som förvaltas av en ideell förening är det i regel en uppgift för föreningens årsmöte att utse revisor. Om årsmötet inte utser revisor skall således förvaltaren (dvs. ytterst föreningens styrelse — jfr vad som anförts i anslutning till 2 kap. 3 5 första stycket) se till att anmälan sker till tillsynsmyndigheten.

• Sida 162
•  Original

Tredje stycket

Innan tillsynsmyndigheten förordnar revisor skall tillsynsmyndigheten enligt bestämmelsen i första meningen ge stiftelsen tillfälle att yttra sig. I fall då uppgiften att utse revisor i stiftelsen ankommer på någon annan än styrelsen eller förvaltaren ligger det i sakens natur att tillsynsmyndigheten skall ge även denne tillfälle att yttra sig.

Om stiftelsen i fall som avses i första stycket 2—4 t.ex. har två obehöriga revisorer får bestämmelsen i andra meningen anses innebära att tillsynsmyn- digheten skall entlediga båda dessa.

9 & Revisorerna skall i den omfattning som följer av god revisionssed granska stiftelsens räkenskaper och årsredovisning, årsbokslut eller sammanställning enligt 3 kap. 55 andra stycket samt styrelsens eller förvaltarens förvaltning. Om stiftelsen är en moderstiftelse som skall upprätta koncernredovisning, skall revisorerna även granska koncernredovisningen och koncemföreta- gens inbördes förhållanden i övrigt. Innehåller stiftelseförordnandet föreskrifter om revision skall dessa iakt- tas, om de inte strider mot första eller andra stycket eller mot någon annan bestämmelse i denna lag.

(Jfr 4 kap. 9 5 promemorieförslaget)

Bestämmelserna i 8 kap. 105 lagen om ekonomiska föreningar är förebild för bestämmelserna i första och andra styckena i 9 5.

Första och andra styckena

Bestämmelsen i första stycket innebär att revisorerna skall granska

1. stiftelsens räkenskaper (dvs. den löpande bokföringen enligt 4—10 55 bokföringslagen) och årsredovisning, om stiftelsen är årsredovisnings- skyldig enligt denna lag,

2. stiftelsens räkenskaper avseende in- och utbetalningar och samman- ställningen över dem, om stiftelsen är skyldig att föra räkenskaper en- ligt 3 kap. 5 5, eller

3. stiftelsens räkenskaper (dvs. den löpande bokföringen enligt 4—1055 bokföringslagen) och årsbokslut enligt 11 5 bokföringslagen, om stiftel- sen är en sådan familjestiftelse som avses i 3 kap. 75 andra stycket. Uppgiften att granska stiftelsens räkenskaper skall fullgöras fortlöpande och avse bl.a. verifikationshanteringen och intern kontroll. När det därefter gäller förvaltningsrevisionen innefattar den i första hand en kontroll av att stiftelsens tillgångar har använts för det syfte och på det sätt som stiftaren har föreskrivit samt i förekommande fall till förmån för någon som omfattas av den av stiftaren bestämda destinatärskretsen. I förvaltningsrevisionen in- går också en kontroll av att stiftelsen inte använt mer av tillgångarna än som är tillåtet (jfr vad som anförts i anslutning till 2 kap. 35 första stycket). Även att stiftelsens förmögenhet är placerad i överensstämmelse med stiftelseför- ordnandet och stiftelselagen skall kontrolleras.

Om revisorernas granskning ger vid handen t.ex. att tillgångar har använts

• Sida 163
•  Original

i strid mot ändamålet eller att placeringen av förmögenheten inte står i över- ensstämmelse med stiftelseförordnandet eller med 2 kap. 4 eller 65, skall detta anmärkas i revisionsberättelsen (jfr 115 tredje stycket 1).

God revisionssed är vägledande för granskningens omfattning. För- eningen Auktoriserade Revisorer FAR publicerar fortlöpande rekommen- dationer om vad som skall förstås med detta begrepp. Av betydelse är också de uttalanden som görs av Kommerskollegium i samband med dess tillsyn över auktoriserade och godkända revisorers verksamhet.

Tredje stycket

I lagrådsremissen uttalades att bestämmelsen i 2 kap. 1 5 skulle omfatta även föreskrifter i stiftelseförordnandet som gäller revisionen av stiftelsen (t.ex. om vem som skall utse och entlediga revisor, antalet revisorer, formella krav på revisorn eller revisionsuppdragets omfattning och innehåll). Som Lagrå- det påpekat kan dock revisionen inte ses som en del av stiftelsens förvaltning och i enlighet med vad Lagrådet förordat slås det i stället i förevarande be- stämmelse fast att i stiftelseförordnandet intagna föreskrifter i fråga om revi- sionen av stiftelsen skall följas (om de inte strider mot stiftelselagen).

10 5 Styrelsen eller förvaltaren skall ge revisorerna tillfälle att verkställa gransk- ningen i den omfattning som dessa finner behövligt samt lämna de upplys- ningar och den hjälp som revisorerna begär. Samma skyldighet har företags- ledningen och revisorerna i ett dotterföretag gentemot en revisor i moder- stiftelsen.

(Jfr 4 kap. 10 5 promemorieförslaget)

Bestämmelserna i denna paragraf är utformade efter mönster av 8 kap. 115 lagen om ekonomiska föreningar.

I 3 kap. 10 5 regleras vilket skriftligt material som en stiftelse utan särskild anmaning skall avlämna till revisorn efter varje räkenskapsårs slut. Av be- stämmelsen i förevarande paragrafs första mening följer att stiftelsens sty- relse eller förvaltare inte får hemlighålla någonting rörande stiftelsens ange- lägenheter i förhållande till revisorn. Om revisorerna begär det är således styrelsen eller förvaltaren skyldig att bistå revisorerna med t.ex. ytterligare skriftligt material än det anges i 3 kap. 10 5 eller närmare uppgifter om stiftel- sens bidragstagare (jfr vad som anförts i anslutning till 3 kap. 7 5 tredje stycket).

11 5 Revisorerna skall avge en revisionsberättelse för varje räkenskapsår.

I fråga om stiftelser som är skyldiga att upprätta årsredovisning enligt denna lag skall revisionsberättelsen innehålla ett uttalande om huruvida års- redovisningen har gjorts upp enligt denna lag. Innehåller inte årsredovis- ningen sådana upplysningar som skall lämnas enligt 3 kap. 75 tredje stycket eller 8 5, skall detta anges och behövliga upplysningar lämnas i revisionsbe- rättelsen, om det kan ske.

I revisionsberättelsen skall det också anmärkas om revisorerna vid sin granskning har funnit att

• Sida 164
•  Original

1. stiftelsens tillgångar har använts i strid med stiftelsens ändamål eller att dess förmögenhet är placerad i strid med stiftelseförordnandet eller med 2kap. 4 eller 6 5,

2. någon annan åtgärd eller försummelse innebär att föreskrifterna i stif- telseförordnandet eller bestämmelserna i denna lag inte har följts, eller

3. vad som enligt 1 eller 2 ligger en styrelseledamot eller förvaltaren till last eller annan åtgärd eller försummelse kan föranleda ersättningsskyldig- het enligt 5 kap. 15 första meningen eller entledigande enligt 9 kap. 6 5.

Om stiftelsen har utövat näringsverksamhet under räkenskapsåret, skall revisionsberättelsen upprättas med iakttagande av även 4 kap. 105 fjärde stycket lagen (1980:1103) om årsredovisning m.m. i vissa företag.

I en moderstiftelse skall revisorerna avge en särskild revisionsberättelse för koncernen. Härvid skall andra stycket och tredje stycket 2 och 3 tilläm- pas.

(Jfr 4 kap. 12 5 promemorieförslaget)

I denna paragraf finns bestämmelser om revisionsberättelsen. Bestämmel- serna överensstämmer i stort sett med dem som gäller om innehållet i revi- sionsberättelsen för ett aktiebolag eller en ekonomisk förening (jfr t.ex. 8 kap. 135 lagen om ekonomiska föreningar).

Till skillnad från vad som gäller för revisorerna i nu nämnda associations- fonner innehåller emellertid inte 11 5 någon bestämmelse om att revisorerna skall uttala sig i frågan om ansvarsfrihet för styrelseledamöterna eller förval- taren. Detta beror på att det till följd av stiftelsens juridiska konstruktion inte finns någon som naturligen kan anförtros uppgiften att besluta i denna fråga. Det kan dock tänkas att revisorerna skall uttala sig i frågan enligt stiftelseförordnandet och då är de skyldiga att följa denna föreskrift (jfr 9 5 tredje stycket; jfr också Hessler, Kammarkollegiet 1539 — 1989, s. 142 ff och vad som anförs i anslutning till 5 kap. 45 första stycket 4).

Första stycket

Som har berörts i anslutning till 4 kap. 15 första stycket kan en stiftelse ha mer än en revisor. När så är fallet är i princip var och en av dem ansvarig för ' hela den granskning som revisionsuppdraget omfattar. Inte minst av prak- tiska skäl torde dock själva granskningsarbetet ofta komma att delas upp mellan dem. Var och en av revisorerna kan avge en egen berättelse i fall då de inte kan enas om vilka slutsatser som den utförda granskningen bör leda till.

Frågan när revisorerna senast skall överlämna revisionsberättelsen till sty- relsen eller förvaltaren regleras i 13 5.

Andra stycket

Enligt andra stycket skall revisionsberättelsen i fråga om stiftelser som är skyldiga att upprätta årsredovisning enligt stiftelselagen bl.a. innehålla så- dana upplysningar som skulle ha tagits med i årsredovisningen, om det kan ske. Det är dock inte meningen att revisionsberättelsen skall innehålla upp- lysningar om sådana förhållanden som stiftelsens styrelse eller förvaltare med hänsyn till stiftelsens intressen inte önskar och inte heller är skyldig att lämna ut (jfr prop. 1986/87:7 s. 163).

• Sida 165
•  Original

Tredje stycket

Enligt bestämmelserna i tredje stycket skall revisorerna göra vissa anmärk- ningar i revisionsberättelsen.

Anmärkning enligt bestämmelsen i punkt 1 kan vara aktuell t.ex. om en avkastningsstiftelse för ändamålet förbrukat mer av den löpande avkast- ningen än vad stiftelseförordnandet medger.

Som Lagrådet framhållit bör inte revisorerna vara skyldiga att anmärka i revisionsberättelsen om de vid sin granskning funnit att någon bestämmelse i annan författning än stiftelselagen åsidosatts. Bestämmelsen i punkt 2 har utformats i enlighet därmed. Bestämmelsen kan vara tillämplig om styrelsen eller förvaltaren underlåtit att främja stiftelsens ändamål trots att förutsätt- ningar för det har funnits.

Anmärkning enligt punkt 3 kan komma i fråga särskilt om stiftelsens till- gångar har använts i strid mot stiftelsens syfte eller till förmån för någon som inte omfattas av destinatärskretsen. I fall som nu nämnts kan ersättnings- skyldighet i regel komma i fråga och vid upprepade förfaranden kan det även finnas fog för entledigande. Fog för entledigande kan även föreligga om stif- telsens tillgångar under något eller några år inte kommit till användning trots att detta hade varit möjligt (jfr också vad som anförs i anslutning till 5 kap. 15 och 9 kap. 65 första stycket).

Revisorernas skyldighet att göra anmärkningar enligt punkt 3 förutsätter att de verkligen har funnit att skadeståndsskyldighet kan inträda eller att ent- ledigande kan ske. Om revisorerna inte är säkra på detta, bör de i stället göra ett neutralt uttalande i frågan med uppgift om resultatet av deras granskning.

Fjärde stycket

Bestämmelsen i detta stycke gäller endast i fråga om stiftelser som har utövat näringsverksamhet under räkenskapsåret. Innebörden av bestämmelsen är att revisorerna särskilt skall granska hur stiftelsen har skött sina skyldigheter i fråga om skatter och avgifter. Beträffande den närmare innebörden av be- stämmelsen hänvisas bl.a. till prop. 1984/85:30 samt LU 1984/85:13.

I fråga om stiftelser som bedriver näringsverksamhet bör revisorerna också anmärka i revisionsberättelsen om de funnit att värdet av stiftelsens tillgångar understiger summan av stiftelsens skulder. Om så är fallet är näm- ligen reglerna i 7 kap. om likvidation tillämpliga. Någon särskild regel be- träffande revisorns skyldighet i nu ifrågavarande hänseende har emellertid inte ansetts nödvändig.

Femte stycket

Bestämmelserna i detta stycke gäller endast om moderstiftelsen är skyldig att upprätta koncernredovisning (se 3 kap. 75 första stycket andra me- ningen). Vid upprättandet av koncernrevisionsberättelsen skall bestämmel- serna i andra stycket och tredje stycket 2 och 3 iakttas. Vid bedömningen av om entledigande enligt 9 kap. 65 kan komma ifråga måste revisorerna också väga in de anmärkningar som har tagits upp i revisionsberättelsen avseende moderstiftelsen.

• Sida 166
•  Original

Bestämmelserna i stycket utgör inget hinder mot att revisions- och kon- cernrevisionsberättelserna med åtskiljande rubriker tas in i en och samma handling.

12 5 Sedan revisorerna i en stiftelse som är skyldig att upprätta årsredovisning enligt denna lag har slutfört granskningen, skall de skriva en hänvisning till revisionsberättelsen på årsredovisningen och, i en moderstiftelse, på kon- cernredovisningen. Finner revisorerna att balansräkningen eller resultaträk- ningen är oriktig, skall de därvid anteckna även detta. I en moderstiftelse gäller detsamma i fråga om koncernbalansräkningen och koncernresultat- räkningen.

(Jfr 4 kap. 11 5 promemorieförslaget)

Bestämmelserna i 8 kap. 125 lagen om ekonomiska föreningar är förebild för bestämmelserna i förevarande paragraf.

Genom bestämmelserna i denna paragraf möjliggörs bl.a. att just det ex- emplar av års- och koncernredovisningen som revisorerna har granskat kan identifieras i efterhand.

I fall då årsredovisningen har avgivits på grund av föreskrift därom i stiftel- seförordnandet är revisorn skyldig att skriva en hänvisning till revisionsbe- rättelsen på årsredovisningen om stiftaren har föreskrivit detta (jfr 95 tredje stycket).

13 5 Revisorerna skall överlämna revisions- och koncernrevisionsberättelsen samt den av dem påtecknade års- och koncernredovisningen, årsbokslutet eller sammanställningen till styrelsen eller förvaltaren senast fem och en halv månader efter utgången av stiftelsens räkenskapsår.

(Jfr 4 kap. 13 5 promemorieförslaget)

Bestämmelsen i denna paragraf innebär att revisorerna minst har en och en halv månad på sig att granska stiftelsens årsredovisning, årsbokslut eller sammanställning (jfr 3 kap. 10 5).

145

Erinringar som revisorerna framställer till styrelsen eller förvaltaren och som '

inte har tagits in i revisionsberättelsen skall de anteckna i protokoll eller nå- gon annan handling. Handlingen skall överlämnas till styrelsen eller förval- taren.

(Jfr 4 kap. 14 5 promemorieförslaget)

Bestämmelserna i 8 kap. 145 lagen om ekonomiska föreningar är förebild för bestämmelserna i förevarande paragraf.

Revisorernas granskningsarbcte kan ge upphov till synpunkter av olika slag. Enligt 11 5 skall vissa synpunkter tas in i revisionsberättelsen i form av anmärkningar. Andra synpunkter som har karaktären av råd eller förslag till förändringar för framtiden, s.k. erinringar, skall enligt första meningen i förevarande paragraf framställas i skriftlig form. En handling som innehåller

• Sida 167
•  Original

erinringar skall enligt bestämmelsen i andra meningen överlämnas till styrel- sen eller förvaltaren, som är skyldig att förvara handlingen på ett" betryg- gande sätt (jfr 2 kap. 8 5 andra stycket). Framställda erinringar blir därige- nom tillgängliga inte bara för en ny styrelse eller förvaltare utan även för senare revisorer.

Bestämmelserna i 14 5 innebär inte att varje uttalande som revisorerna gör till styrelsen eller förvaltaren måste tas in i en skriftlig handling. Om revi- sorerna vill framföra sådana synpunkter som de själva anser vara av ringa vikt, behöver synpunkterna således inte ges skriftlig form. Och i fall då revi- sionsberättelsen innehåller anmärkningar enligt 11 5 tredje stycket torde det vara lämpligt att revisorerna lämnar styrelsen eller förvaltaren en muntlig redogörelse för sina iakttagelser och slutsatser.

15 & Revisorerna får inte lämna upplysningar till utomstående om sådana stiftel- sens angelägenheter som de har fått kännedom om vid fullgörandet av sitt uppdrag, om det kan vara till nackdel för stiftelsen.

Revisorerna är skyldiga att

1. till medrevisor, ny revisor, tillsynsmyndigheten och, om stiftelsen har försatts i konkurs, konkursförvaltaren lämna behövliga upplysningar om stiftelsens angelägenheter, samt

2. på begäran lämna upplysningar om stiftelsens angelägenheter till under- sökningsledaren under förundersökning i brottmål.

Bestämmelsen i första stycket 1 om upplysningsskyldighet till tillsynsmyn- digheten gäller inte när det är fråga om sådan stiftelse som avses i 9 kap. 10 5 första stycket.

(Jfr 4 kap. 15 5 promemorieförslaget)

Bestämmelserna i 8 kap. 165 lagen om ekonomiska föreningar är förebild för bestämmelserna i förevarande paragraf.

Första stycket

En revisor har tystnadsplikt enligt bestämmelsen i förSta stycket. Om revi- sorn åsidosätter tystnadsplikten, kan han ådra sig skadeståndsskyldighet (jfr 5 kap. 2 5) och han riskerar också att dömas för brott mot tystnadsplikt (jfr 20 kap. 35 brottsbalken). Revisorn är skyldig att iaktta tystnadsplikt även efter det att hans uppdrag har upphört.

Alla utom stiftelsens organ (dvs. i regel styrelsen resp. förvaltaren) är utomstående i bestämmelsens mening.

Andra stycket

1 punkt ] föreskrivs bl.a. att en revisor är skyldig att lämna erforderliga upp- lysningar om stiftelsens angelägenheter till tillsynsmyndigheten. Ett undan- tag från denna skyldighet meddelas i tredje stycket.

Enligt punkt 2 är en revisor skyldig att på begäran lämna upplysningar till den som leder en förundersökning i brottmål. Förundersökningen behöver inte vara föranledd av att någon i t.ex. stiftelsens styrelse misstänks för att ha

• Sida 168
•  Original

begått ett brott. Av reglerna i rättegångsbalken om förundersökning följer emellertid att en revisor i denna egenskap får höras endast i de fall då han kan antas kunna lämna någon upplysning av betydelse för den aktuella ut- redningen (jfr LU 1984/85:13 s. 7 f och prop. 1986/87:7 s. 170).

Tredje stycket

En stiftelse kan upphöra att omfattas av bestämmelserna i 9kap. 105 första stycket 2 eller 3. Om så sker blir revisorn skyldig att lämna upplysningar till tillsynsmyndigheten men endast i fråga om förhållanden som uppstått efter det att stiftelsen lämnade ”frikretsen” (jfr vad som anförs i anslutning till 5 kap. 45 fjärde stycket).

16 5 Revisorerna har rätt att av stiftelsen få skäligt arvode för sitt uppdrag.

(Jfr 4 kap. 16 5 promemorieförslaget)

Bestämmelsen i denna paragraf är tvingande. Om arvode enligt stiftelseför- ordnandet inte skall utgå till revisorn, tar således bestämmelsen i paragrafen över (jfr 9 5 tredje stycket).

Bestämmelsen i 16 5 reglerar inte frågan vem som för stiftelsens räkning fattar beslut om arvodet till revisorn. Detta betyder att en föreskrift i stiftel- seförordnandet som innebär att det är en uppgift för någon annan än styrel- sen eller förvaltaren att självständigt fatta beslut i denna fråga skall tillämpas (jfr återigen 95 tredje stycket). Det följer också av bestämmelsen i 2 kap. 35 andra stycket att styrelsen eller förvaltaren i ett sådant fall blir bunden av de beslut som fattas om arvodet till revisorn.

5 kap. Skadestånd

I detta kapitel meddelas bestämmelser om skadeståndsskyldighet för bl.a. styrelseledamöter och förvaltare. Hithörande frågor har i den allmänna mo- tiveringen behandlats i avsnitt 2.6.9.

Det till Lagrådet remitterade förslaget innehöll i detta kapitel även en be- stämmelse om entledigande av styrelseledamöter och förvaltare. Denna be- stämmelse är på Lagrådets inrådan flyttad till 9 kap. 6 5.

1 5 Om en styrelseledamot eller förvaltaren uppsåtligen eller av oaktsamhet or— sakar skada för stiftelsen då han fullgör sitt uppdrag, skall han ersätta ska- dan. Detsamma gäller när skadan tillfogas någon annan genom åsidosät- tande av föreskrifterna i stiftelseförordnandet eller denna lag.

(Jfr 5 kap. 1 5 promemorieförslaget)

Bestämmelserna i 15 kap. 15 aktiebolagslagen är förebild för bestämmel- serna i förevarande paragraf (jfr även 13 kap. 1 5 lagen om ekonomiska för- eningar och 65 tillsynslagen).

l 1 5 regleras styrelseledamöters och förvaltares skadeståndsansvar gent-

• Sida 169
•  Original

emot stiftelsen och tredje man. Bestämmelserna innebär bl.a. att styrelsele- damöter och förvaltaren har ett mer vidsträckt ansvar för ren förmögenhets- skada än det som gäller i utomobligatoriska förhållanden. På grund av hän- visningar i lagen är bestämmelserna i sak tillämpliga även på revisorer och revisionsbolag (jfr 25) samt likvidatorer (jfr 7kap. 7 5 tredje stycket).

Första stycket

I styckets första mening regleras styrelseledamöternas och förvaltarens ska- deståndsansvar gentemot stifielsen. För styrelseledamöterna är ansvaret per- sonligt. Förvaltaren svarar däremot som juridisk person eller som statlig myndighet (jfr 2 kap. 2 5 tredje stycket).

En styrelseledamot eller förvaltaren är skadeståndsskyldig gentemot stif- telsen om han orsakar skada för stiftelsen då han fullgör sitt uppdrag. Det avgörande blir därmed vad som närmare skall anses ha ålegat styrelseleda- moten eller förvaltaren enligt det uppdrag som lämnats. Till en styrelseleda- mots eller förvaltares uppdrag hör i första hand att verkställa den vilja som stiftaren givit uttryck för i stiftelseförordnandet och i övrigt att fullgöra de skyldigheter han har enligt stiftelselagen eller annan författning. Skulle emellertid stiftelseförordnandet stå i strid med någon tvingande regel i stif- telselagen eller annan författning är förordnandet inte bindande för styrelse- ledamoten eller förvaltaren och någon ersättningsgill skada kan alltså inte uppkomma därför att författningsbestämmelsen respekteras i en sådan situa- tion (jfr 2 kap. 15 och vad som anförts i allmänna motiveringen avsnitt 2.6.1). En styrelseledamot eller förvaltaren kan inte heller bli skadestånds- skyldig om stiftelsen orsakas en skada till följd av en åtgärd eller underlåten- het som inte ligger inom hans ansvarsområde (jfr 2kap. 35 andra och tredje styckena).

Inom ramen för styrelseledamotens eller förvaltarens uppdrag ligger inte enbart vad som direkt följer av stiftelseförordnandet eller författningsbe- stämmelser. Eftersom styrelseledamoten eller förvaltaren står i direkt sysslo- mannaförhållande till stiftelsen omfattar uppdraget även den allmänna om- sorgs- och vårdplikt som följer av allmänna grundsatser om sysslomanna- skap. Vad detta närmare innebär får ofta bestämmas med ledning av omstän- digheterna i det enskilda fallet.

Åtgärder som en styrelseledamot eller förvaltaren vidtar såsom tredje man i förhållande till stiftelsen faller givetvis utanför uppdraget. Detta inne- bär att skadeståndsfrågan är att bedöma efter andra regler än stiftelselagens i fall då t.ex. en styrelseledamot skadar stiftelsen som motpart i ett avtalsför- hållande.

För att en styrelseledamot eller förvaltaren skall kunna åläggas ersätt- ningsskyldighct enligt bestämmelsen i styckets första mening räcker det emellertid inte med att han har orsakat stiftelsen en skada vid fullgörandet av sitt uppdrag. Härutöver krävs det att den skadebringande åtgärden eller underlåtenheten kan tillräknas honom som uppsåt eller oaktsamhet. Frågan om ett beteende är oaktsamt eller ej skall därvid bedömas med utgångspunkt i att styrelseledamoten eller förvaltaren gentemot stiftelsen är skyldig att iaktta samma grad av omsorg som en syssloman i allmänhet. Detta krav får

• Sida 170
•  Original

i regel anses uppfyllt om styrelseledamoten eller förvaltaren iakttagit i stiftel- seförordnandet meddelade, giltiga föreskrifter och i lag eller annan författ- ning meddelade bestämmelser som rör stiftelser. Det är emellertid inte ute- slutet att ett beteende som trots att det varken strider mot stiftelseförordnan- det eller för stiftelser tillämpliga författningsbestämmelser kan innefatta ett åsidosättande av den grad av omsorg som anses nödvändig (jfr Kedner— Roos, Aktiebolagslagen, Del II, 1991, s. 353 1).

Vid prövningen av en förvaltares skadeståndsansvar enligt såväl den första som den andra meningen i 1 5 skall denne tillskrivas endast det uppsåt eller den oaktsamhet som kan härledas till förvaltaren, dvs. till ett förvaltarens organ såsom styrelsen eller verkställande direktören om förvaltaren är ett aktiebolag eller en ekonomisk förening (jfr t.ex. Hellner, Skadeståndsrätt, 1983, s. 94 och 100). Reglerna i 3 kap. 1 5 skadeståndslagen (1972:207) torde dock kunna medföra att förvaltaren drabbas av skadeståndsskyldighet utan att det går att härleda något vållande till förvaltarens organ t.ex. i fall då en underordnad tjänsteman som anförtrotts att sköta den dagliga förvaltningen av stiftelsens förmögenhet tillägnar sig egendom ur denna förmögenhet.

Det bör påpekas i sammanhanget att ledamöterna i en stiftelsestyrelse el- ler i ett förvaltarens organ eller, om ett handelsbolag är förvaltare, de bolags- män som företräder bolaget kan bli underkastade förskingringsansvar eller ansvar för trolöshet mot huvudman, om de uppsåtligen medverkar till att stiftelsens tillgångar används i strid mot ändamålet.

Enligt andra meningen har styrelseledamöter och förvaltaren ett skade- ståndsansvar också mot utomstående som berörs av deras verksamhet för stiftelsen. Dessa utomstående kan vara stiftelsens eller förvaltarens an- ställda, borgenärer eller andra som ingår rättshandlingar med stiftelsen. Även den som ingår i stiftelsens destinatärskrets kan vara utomstående.

Ansvaret mot utomstående är emellertid begränsat till den del av uppdra- get som direkt följer av stiftelseförordnandet och stiftelselagen. Enligt be- stämmelsen i meningen kan nämligen skadeståndsskyldighet endast inträda, om skadan har uppkommit genom en åtgärd eller en underlåtenhet som in- nebär att en föreskrift i stiftelseförordnandet eller stiftelselagen har åsido- satts uppsåtligen eller av oaktsamhet. Härigenom uppnår man dock att såväl eventuella föreskrifter i förordnandet som de bestämmelser i stiftelselagen vilkas syfte bl.a. är att skydda tredje man (t.ex. bestämmelserna i 3 kap. om årsredovisning) blir sanktionerade. Det kan inte ses som ett åsidosättande av stiftelselagen om styrelsen eller förvaltaren tillämpar en i stiftelseförord- nandet meddelad föreskrift som är ogiltig. Det får i stället ses som en över- trädelse av den tvingande författningsbestämmelse som skulle ha tillämpats. Frågan om skadeståndsansvar gentemot en utomstående får i en sådan situa- tion alltså bedömas med tillämpning av andra regler eller grundsatser än dem som finns i stiftelselagen.

På grund av att skadeståndsskyldighet mot tredje man inträder endast då stiftelseförordnandet eller stiftelselagen har överträtts blir styrelsens leda- möter eller förvaltaren inte ansvarig för skada som har tillfogats en motpart till stiftelsen vid kontraktsbrott från stiftelsens sida. I sådana fall får motpar- ten i stället vända sig mot stiftelsen. Sedan skadeståndet har fastställts, kan dock styrelsens ledamöter eller förvaltaren bli skadeståndsskyldiga mot stif-

• Sida 171
•  Original

telsen under de förutsättningar som anges i 1 5 första meningen.

2 5 En revisor är ersättningsskyldig enligt de grunder som anges i 15. Han an- svarar även för skada som uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakas av hans medhjälpare.

Om ett revisionsbolag är revisor, är det bolaget och den som är huvudan- svarig för revisionen som är ersättningsskyldiga.

(Jfr 5 kap. 2 5 promemoieförslaget)

Denna paragraf reglerar skadeståndsansvaret för revisorer, revisorssup- pleanter och revisionsbolag. Den har sin förebild bl.a. i 15 kap. 25 aktiebo- lagslagen.

Första Stycket

Bestämmelsen i första meningen innebär att en revisor kan bli skadestånds- skyldig mot stiftelsen om han uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad som följer av hans uppdrag samt mot utomstående om han uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter stiftelseförordnandet eller stiftelselagen. Skadeståndsskyldighet inträder t.ex. om revisorn av oaktsamhet har under- låtit att anmärka i revisionsberättelsen att stiftelsen har använt tillgångar i strid mot ändamålet och denna underlåtenhet från revisorns sida har bidragit till att stiftelsen fortsatt med att använda tillgångarna i strid mot ändamålet (jfr Taxell, Ansvar och ansvarsfördelning i aktiebolag, 1963, s. 111 f).

Av bestämmelsen i andra meningen följer att revisorn även svarar för skada som hans medhjälpare orsakar uppsåtligen eller av oaktsamhet. Med- hj älparen har alltså inte något på denna lag grundat ansvar direkt mot stiftel- sen. Ett sådant ansvar kan dock följa av allmänna regler (framför allt skade- ståndslagen), exempelvis i fråga om skada orsakad genom brottsligt förfa- rande.

Andra stycket

Om ett auktoriserat eller godkänt revisionsbolag utses till revisor skall bola- get till den stiftelse som revisionen avser anmäla vem som är huvudansvarig för revisionen (se 4kap. 35 tredje stycket).

Ett revisionsbolag som utsetts till revisor svarar enligt bestämmelsen i förevarande stycke tillsammans med den för revisionen huvudansvarige revi- sorn för ersättningsskyldighet som kan uppkomma enligt första stycket. Av bestämmelsen i nästföljande paragrafs andra stycke följer att bolaget och den huvudansvarige i princip är solidariskt ansvariga för skadeståndet. Frå- gan om uppsåt eller oaktsamhet föreligger får normalt avgöras med hänsyn till den huvudansvariges förhållanden (jfr Kedner-Roos, a.a., s. 359).

35 Om någon är ersättningsskyldig enligt 1 eller 25, kan skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens beskaffenhet, skadans storlek och omständigheterna i övrigt.

• Sida 172
•  Original

Skall flera ersätta samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet i den mån inte skadeståndsskyldigheten har jämkats för någon av dem enligt första stycket. Vad någon har utgett i skadestånd får krävas tillbaka från de andra efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

(Jfr 5 kap. 3 5 promemorieförslaget)

Bestämmelserna i 15 kap. 45 aktiebolagslagen är förebild för bestämmel- serna i 3 5 (jfr även 65 tillsynslagen). I 3 5 finns det bestämmelser om jämk- ning av skadestånd (första stycket) och om solidariskt ansvar m.m. när flera är skyldiga att ersätta samma skada (andra stycket).

Första stycket

Vid prövningen av jämkningsfrågan bör graden av skuld beaktas. I allmän- het bör jämkning inte ske när ersättningsskyldigheten är föranledd av ett brottsligt förfarande.

Även skadans storlek skall beaktas vid bedömningen av om jämkning kan komma i fråga. Att skadans storlek ensamt motiverar jämkning torde vara ovanligt. Som framgår av lagtexten skall man vid bedömningen av om det finns skäl att jämka skadeståndet ta hänsyn till samtliga föreliggande om- ständigheter (däribland handlingens beskaffenhet och skadans storlek). En omständighet som i detta sammanhang kan vara av betydelse för frågan om jämkning är om den skadeståndsskyldige har uppburit arvode eller inte för uppdraget. Oftast torde jämkning komma i fråga bara om det finns flera fak- torer som tillsammans talar för detta. I ett sådant fall kan någon av fakto- rerna naturligtvis ha större betydelse än de andra.

En fråga som särskilt diskuterades i förarbetena till skadeståndslagen (1972:207) var förhållandet mellan de associationsrättsliga jämkningsbe- stämmelserna och regeln i 4 kap. 1 5 skadeståndslagen. Enligt den senare re- geln är arbetstagare ansvarig för skada som vållats i tjänsten endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till vissa angivna omständigheter. l analogi med vad som uttalades i förarbetena till skadeståndslagen bör även stiftelselagens jämkningsbestämmelse anses innefatta en exklusiv reglering av skadeståndsansvarcts omfattning i fall då det är fråga om en skadestånds- grundande handling eller underlåtenhet som kan tillskrivas personen i hans egenskap av organ för stiftelsen (jfr prop. 1972:5 s. 564).

Andra stycket

Den som skall betala ett jämkat belopp är inte solidariskt ansvarig för mer än det jämkade beloppet.

Frågan hur ersättningsskyldigheten slutligen skall fördelas mellan de an- svariga skall prövas efter skälighet. Kan ingen av de ersättningsskyldiga an- ses mer ansvarig än de övriga, sker fördelningen lämpligen efter huvudtalet. Den vars ersättningsskyldighet jämkats blir givetvis aldrig ansvarig med mer än det jämkade beloppet.

• Sida 173
•  Original

Tredje stycket

Allmänna bestämmelser om viten finns i lagen (1985:206) om viten. Enligt den lagen skall frågor om utdömande av vite prövas av länsrätt. Samma re-

• Sida 203
•  Original

glering skall i huvudsak gälla även vad avser viten som förelagts enligt före- varande stycke (se bestämmelsen i tredje meningen). Bestämmelsen i styck- ets andra mening innebär dock att tillsynsmyndigheten själv prövar dylika frågor i fall då föreläggandet endast avser skyldighet att inge en eller flera handlingar till tillsynsmyndigheten (jfr 9 kap. 3 5 fjärde stycket bankrörelse- lagen, 1987:617, och prop. 1986/87:12 s. 334 f).

1 11 5 meddelas bestämmelser om överklagande av beslut som tillsynsmyn- digheten fattat enligt stiftelselagen.

6 5 Om en styrelseledamot eller förvaltaren missköter sitt uppdrag, kan han ent- ledigas av allmän domstol. Entledigandet får begränsas till viss tid.

I fråga om rätt till talan om entledigande gäller 5 kap. 45 första och fjärde styckena.

Har tillsynsmyndigheten väckt talan om entledigande av en styrelseleda- mot eller förvaltaren, får tillsynsmyndigheten entlediga denne för tiden till dess att domstolen har slutligt prövat saken eller bestämt annorlunda.

(Jfr 5 kap. 4 5 och 5 5 första stycket samt 9 kap. 65 promemorieförslaget) Första stycket

I enlighet med Lagrådets förslag har här tagits in den bestämmelse som i lag- rådsremissen fanns i 5 kap. 4 5.

Bestämmelsen har sin förebild i 75 tillsynslagen. Det får avgöras i rättstill- lämpningen i vilka fall omständigheterna är sådana att en styrelseledamot eller förvaltare bör entledigas från sitt uppdrag. Med hänsyn till de skiftande förhållandena är det nämligen inte möjligt att ställa upp några bestämda kri- terier för när ett entledigande kan komma i fråga. Det torde dock vara klart att den som i samband med uppdraget gör sig skyldig till en brottslig gärning i regel bör entledigas. Detta gäller vare sig gärningen har inneburit skada för stiftelsen eller ej.

Beträffande sådan misskötsel av uppdraget som inte innefattar straffbart handlande blir bedömningen i hög grad beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Om det är centrala föreskrifter i stiftelseförordnandet eller i stiftelselagen som har åsidosatts, bör misskötseln i regel bedömas som så all- varlig att ett entledigande bör ske. Det kan t.ex. vara fråga om ändamålsstri- diga utbetalningar eller placering av förmögenheten i strid mot stiftelseför- ordnandet eller bestämmelserna i 2kap. 4 eller 65 till följd varav stiftelsen drabbats av en större ekonomisk skada eller risk för sådan skada förelegat. Entledigande kan också vara aktuellt i fall då styrelsens ledamöter eller för- valtaren under något eller några år har underlåtit att främja stiftelsens ända- mål trots att detta varit möjligt. Entledigande kan vidare komma i fråga om styrelsen eller förvaltaren vid upprepade tillfällen underlåtit att iaktta sådant som ålegat stiftelsen enligt andra författningar, i vart fall om stiftelsen till följd därav drabbats av skada i form av förluster eller påföljder av ekono- misk art.

Av betydelse för bedömningen i det enskilda fallet är vidare om hand- lingen eller underlåtenheten är uppsåtlig eller oaktsam, om det är fråga om enstaka eller upprepade händelser samt om styrelseledamoten eller förvalta-

• Sida 204
•  Original

ren har visat bristande vilja att rätta sig efter förelägganden från tillsynsmyn- dighetens sida (jfr vad som anförts i anslutning till 2kap. 6 5).

Av bestämmelsen i förevarande stycke följer att den som entledigats är helt frikopplad från skötseln av stiftelsens angelägenheter under den tid ent- ledigandet varar. I motsats till vad som är fallet enligt tillsynslagen kan man således enligt stiftelselagen inte utestänga t.ex. en styrelseledamot från handläggningen av endast vissa av stiftelsens angelägenheter. Skälet till re- gleringen i stiftelselagen är att den lagen förutsätter att en stiftelse endast har ett organ som rättsligt sett utgör dess styrelse eller förvaltare.

Som framgår av bestämmelsen i stycket prövas frågor om entledigande av de allmänna domstolarna. Det är med en sådan ordning möjligt att vid en och samma domstol föra talan om såväl entledigande som skadestånd av- seende en och samma styrelseledamot eller förvaltare. Om domstolen entle- digar så många styrelseledamöter att styrelsen inte längre är beslutför eller entledigar en förvaltare, har tillsynsmyndigheten befogenhet att ingripa (jfr 9kap. 7 och 855).

Andra stycket

Beträffande bestämmelsen i andra stycket hänvisas till vad som anförts 1 an- slutning till 5 kap. 4 5 första och fjärde styckena.

Tredje stycket

Enligt bestämmelsen i paragrafens andra stycke jämfört med bestämmelsen i 5 kap. 4 5 första stycket 5 får tillsynsmyndigheten väcka talan om entledi- gande enligt bestämmelsen i första stycket i förevarande paragraf. Om till- synsmyndigheten har väckt sådan talan, får myndigheten enligt bestämmel- sen i tredje stycket, som har sin förebild i 185 andra stycket tillsynslagen, fatta beslut om ett interimistiskt entledigande.

Tillsynsmyndighetens beslut med stöd av 6 5 får inte överklagas (jfr 11 5 första stycket).

7 5 I en stiftelse med egen förvaltning skall tillsynsmyndigheten förordna

1. ny styrelseledamot, om detta behövs för att styrelsen skall bli beslutför, samt

2. ordförande i styrelsen i fall då någon annan än styrelsen skall utse ordfö- rande men inte gör detta.

Förordnandet gäller intill dess att en ny ledamot eller ordförande har blivit utsedd i behörig ordning. Har den förre ledamoten entledigats för en viss tid, gäller dock förordnandet för den nye ledamoten för den tid entledigan- det avser.

(Jämför 9 kap. 7 5 promemorieförslaget)

Första stycket

Frågan hur tillsynsmyndigheten får kännedom om att ett ingripande behövs enligt detta stycke har berörts i anslutning till 2 kap. 3 5 andra stycket och 9 5 andra och tredje styckena.

• Sida 205
•  Original

Punkt I

En stiftelse med egen förvaltning måste ha en beslutför styrelse. Därför före- skrivs det i styckets första punkt att tillsynsmyndigheten skall förordna ny styrelseledamot, om detta behövs för att styrelsen skall bli beslutför (jfr 10 5 tillsynslagen).

Bestämmelsen i förevarande punkt är tillämplig oavsett vad som är anled- ningen till att styrelsen inte är beslutför. Tillsynsmyndigheten skall alltså för- ordna nya styrelseledamöter exempelvis om mer än hälften av styrelsens le- damöter lämnar uppdraget samtidigt eller om hela styrelsen entledigas inte- rimistiskt av tillsynsmyndigheten med stöd av 65 tredje stycket. Ett ingri- pande från tillsynsmyndighetens sida kan även komma i fråga i fall då en nybildad stiftelse saknar beslutför styrelse (jfr vad som anförs i anslutning till 9 kap. 95 första meningen).

Bestämmelsen är tillämplig oavsett om det är styrelsen eller någon annan som skall utse styrelsens ledamöter (jfr 2 kap. 3 5 andra stycket och 9 5). I det förra fallet krävs det alltid ett ingripande från tillsynsmyndighetens sida om styrelsen inte är beslutför. Är det däremot så att uppgiften att utse leda- möter i styrelsen enligt stiftelseförordnandet ankommer på någon annan än styrelsen, skall tillsynsmyndigheten ingripa med stöd av bestämmelsen i denna punkt endast om det är nödvändigt för att styrelsen skall bli beslutför inom rimlig tid.

Vid valet av person bör tillsynsmyndigheten respektera sådana föreskrif- ter i stiftelseförordnandet enligt vilka ledamoten skall uppfylla vissa kvalifi- kationer. Det är dock oftast lämpligare att stiftelsen förses med en beslutför styrelse än att tillsynsmyndigheten under en längre tid försöker finna en per- son som fullt ut uppfyller föreskrifterna i stiftelseförordnandet. Man bör i sammanhanget även beakta bestämmelsen i andra stycket som innebär att en av tillsynsmyndigheten förordnad ledamot ”riskerar” att få lämna sitt uppdrag kanske bara efter en kort tid. Det mest rationella torde vara om tillsynsmyndigheten försöker finna en person som allmänt sett är lämpad för uppdraget.

Punkt 2

Bestämmelsen i denna punkt är med viss redaktionell jämkning utformad i enlighet med Lagrådets förslag.

En stiftelsestyrelse som saknar ordförande kan vara handlingsförlamad (jfr vad som har anförts i anslutning till 45 första stycket 2). Därför skall tillsynsmyndigheten enligt bestämmelsen i denna punkt utse ordförande om sådan saknas. Bestämmelsen gäller dock endast i fall då ordföranden skall utses av någon annan än styrelsen. Det.är inte heller avsikten att tillsynsmyn- digheten skall ingripa i andra fall än då det är nödvändigt för att styrelsen skall bli försedd med ordförande inom rimlig tid.

Vid valet av ordförande är det lämpligt att tillsynsmyndigheten respekte- rar sådana föreskrifter i stiftelseförordnandet enligt vilka ordföranden skall uppfylla vissa kvalifikationer. I regel är det dock viktigare att stiftelsens sty- relse förses med en ordförande än att man hittar ”rätt” person. Man bör i sammanhanget även beakta bestämmelsen i andra stycket som innebär att

• Sida 206
•  Original

en av tillsynsmyndigheten förordnad ordförande kan komma att få lämna sitt uppdrag kanske bara efter en kort tid. Det mest rationella torde vara om tillsynsmyndigheten försöker finna en person som allmänt sett är lämpad för uppdraget.

Andra stycket

Av bestämmelserna i detta stycke följer att förordnanden med stöd av be- stämmelsen i första stycket i regel kommer att gälla endast under en kortare tid.

8 5 Tillsynsmyndigheten skall förordna ny förvaltare för en stiftelse med anknu- ten förvaltning, om stiftelsen saknar förvaltare.

Förordnandet gäller tills vidare. Har den förre förvaltaren entledigats för en viss tid, gäller dock förordnandet för den nye förvaltaren för den tid entle- digandet avser.

(Jfr 9 kap. 8 5 promemorieförslaget)

En stiftelse med anknuten förvaltning behöver ny förvaltare t.ex. om en domstol har entledigat den ursprunglige förvaltaren eller om denne har för- satts i konkurs. Detsamma gäller om den ursprunglige förvaltaren frivilligt har frånträtt sitt uppdrag (jfr vad som har anförts vid 2 kap. 19 5).

I stiftelseförordnandet kan det finnas föreskrifter om vem som skall in- träda som ny förvaltare eller om vem som skall utse ny förvaltare. Dylika föreskrifter skall man givetvis försöka tillämpa (jfr 2 kap. 1 5). Om det emel- lertid visar sig att detta inte är möjligt eller om det inte finns några sådana föreskrifter i stiftelseförordnandet, åligger det enligt bestämmelsen i para- grafens första stycke tillsynsmyndigheten att finna en efterträdare.

9 5 Om ett testamentariskt stiftelseförordnande inte kan verkställas därför att det saknas ett sådant åtagande som avses i 1 kap. 25 andra stycket, skall länsstyrelsen på begäran av någon som förvaltar dödsboet verka för att ett sådant åtagande lämnas. Länsstyrelsen får därvid besluta om en annan för- valtningsform än den som har föreskrivits av stiftaren.

Behörig länsstyrelse är länsstyrelsen i det län där stiftaren hade sitt hem- vist.

(Jfr 9 kap. 9 5 promemorieförslaget)

I denna paragraf — som utformats i enlighet med Lagrådets förslag — medde- las bestämmelser rörande testamentariska stiftelseförordnanden som ännu inte har lett till stiftelsebildning (jfr 3 5 andra stycket tillsynslagen).

Första stycket

Första meningen

Vid stiftelsebildning som skall ske efter stiftarens död kan det ibland inträffa att valet av den eller de som skall lämna förvaltningsåtagandet enligt 1 kap.

Prop. 1993/949

• Sida 207
•  Original

2 5 andra stycket måste ske utan någon vägledning i stiftelseförordnandet. Detta är t.ex. fallet om stiftaren i stiftelseförordnandet inte alls meddelat några föreskrifter om vem eller vilka som enligt hans vilja skall bilda stiftel- sens första styrelse eller vara stiftelsens förvaltare och han inte heller i för- ordnandet har befullmäktigat någon att utse styrelseledamöter eller förval- tare. Ett annat fall då detta inträffar är om samtliga de i stiftelseförordnandet utpekade styrelseledamöterna eller den i det utpekade förvaltaren förklarar sig ointresserade av uppdraget.

Mot nu anförda bakgrund föreskrivs det i första meningen att länsstyrelsen skall verka för att ett förvaltningsåtagande lämnas om ett testamentariskt stiftelseförordnande inte kan verkställas därför att ett sådant åtagande sak- nas.

Ifall då stiftelsen skall ha egen förvaltning, får bestämmelsen anses inne- bära skyldighet för länsstyrelsen att försöka finna så många, för uppdraget i fråga lämpliga personer som vill lämna ett förvaltningsåtagande att stiftelsen får en beslutför styrelse i samma ögonblick som den rättsligt sett bildas. Om det skulle visa sig att man inte kan uppnå detta mål utan stor tidsutdräkt är det dock ingenting som hindrar att man låter bilda stiftelsen trots att den saknar beslutför styrelse (jfr 2 kap. 2 5 andra stycket andra meningen) varef- ter det blir en uppgift för stiftelsens tillsynsmyndighet att med tillämpning av bestämmelsen i 7 5 första stycket förordna det ytterligare antal ledamöter som erfordras för att stiftelsen skall erhålla en styrelse som är beslutför. Sär- skilt i fall då stiftaren har meddelat föreskrifter som innebär att styrelseleda- möterna skall uppfylla speciella kvalifikationer kan det senare förfarandet vara att föredra.

Om stiftelsen enligt förordnandet skall ha anknuten förvaltning, får före- varande bestämmelse anses innebära en skyldighet för länsstyrelsen att för— söka finna en förvaltare som allmänt sett kan bedömas vara lämplig för upp- draget i fråga.

I fall då stiftelseförordnandet är testamentariskt kan det ibland uppstå oklarhet om vilken förvaltningsform stiftaren har avsett att stiftelsen skall ha. Beträffande den frågan hänvisas till vad som anförts vid 2 kap. 25 första stycket.

Den som svarar för förvaltningen av stiftarens dödsbo är i fall som nu be- rörts oförhindrad att försöka finna någon eller några som vill lämna det för stiftelsebildningen nödvändiga förvaltningsåtagandet. Men han bör inte vara skyldig att göra sådana försök. I likhet med vad som gäller för närvarande bör det däremot även i fortsättningen vara en skyldighet för honom att göra en anmälan till länsstyrelsen om det är nödvändigt för att förordnandet skall kunna bringas till verkställighet (jfr 35 andra stycket första meningen till- synslagen). I enlighet med Lagrådets förslag föreskrivs det därför i föreva- rande mening att länsstyrelsens skyldighet att verka för att ett förvaltnings- åtagande lämnas inträder på begäran av någon som förvaltar dödsboet.

Andra meningen

Enligt denna bestämmelse får länsstyrelsen förordna om en annan förvalt- ningsform än den av stiftaren föreskrivna. Förutsättningen för ett sådant för-

• Sida 208
•  Original

ordnande är att länsstyrelsen har misslyckats i sina försök att bringa stiftelse- förordnandet till verkställighet med den av stiftaren föreskrivna förvalt- ningsforrnen.

Vad som sägs i stiftelselagen om föreskrifter i ett stiftelseförordnande skall gälla också länsstyrelsens förordnande enligt bestämmelsen i denna mening. Någon särskild bestämmelse därom har emellertid inte bedömts vara nöd- vändig (jfr 2 kap. 7 5 andra stycket).

Andra stycket

Med stiftarens hemvist avses här det hemvist han hade vid sin död.

Tillsynens innebörd i fråga om vissa stiftelser

Tredje stycket

Av bestämmelserna i 10 kap. följer att stiftelseregistret kommer att innehålla vissa grundläggande uppgifter om varje registrerad stiftelse. Närmare anvis- ningar om hur registret skall föras kan meddelas av regeringen i särskilda tillämpningsföreskrifter till stiftelselagen.

Underlaget för införingarna i registret kommer främst att utgöras av an- mälningar från stiftelsen. Någon gång kan det också vara fråga om underrät- telser från domstol (se 4 och 555). Vidare kan grunden för åtgärden utgöras av ett beslut som registreringsmyndigheten har fattat ex officio, t.ex. i fall då myndigheten har funnit att den registrerade ”stiftelsen” uppenbarligen inte är en stiftelse (jfr vad som anförts i anslutning till första stycket och 12 5).

Fjärde stycket

Frågan om avgifter har i den allmänna motiveringen behandlats i avsnitt 2.11. Jämför i övrigt vad som har anförts i anslutning till 9 kap. 25.

2 5 Om inte annat följer av 65 andra stycket skall en stiftelses styrelse eller för- valtare anmäla stiftelsen för registrering i stiftelseregistret

1.i fall som avses i 15 första stycket 2 senast sex månader efter det att stiftelsen bildades,

2. i övriga fall senast sex månader efter det att stiftelsen blev bokförings- skyldig enligt denna lag.

Anmälan enligt första stycket skall innehålla uppgift om stiftelsens post- adress och telefon samt om styrelseledamöternas namn, bostadsadress, post- adress och telefon eller förvaltarens namn eller firma, postadress och tele- fon. Vid egen förvaltning skall den vidare innehålla uppgift om den ort där styrelsen har sitt säte, eller om säte inte är bestämt, där förvaltningen huvud- sakligen utövas. Vid anknuten förvaltning skall uppgift i stället lämnas om den ort där förvaltaren har sitt säte, eller om säte inte är bestämt, där förval-

Prop. 1993/949

• Sida 214
•  Original

tarens egen förvaltning huvudsakligen utövas eller, om förvaltaren är ett handelsbolag, där bolaget har sitt huvudkontor inrättat.

Till anmälan skall det fogas en kopia av stiftelseförordnandet, om det är möjligt. Har styrelsen eller förvaltaren enligt 2 kap. 75 fattat beslut om namn för stiftelsen, skall anmälan innehålla uppgift även om namnet.

(Jfr 10 kap. 2 5 promemorieförslaget)

Registreringsmyndigheten skall ingripa om en stiftelse inte fullgör sina skyl- digheter i fråga om anmälan för registrering (jfr 115).

Första stycket

En stiftelse som endast är skyldig att föra räkenskaper enligt 3 kap. 5 5 skall ha kalenderår som räkenskapsår. Om en sådan stiftelse blir bokföringsskyl- dig enligt 3 kap. 25 betyder bestämmelsen i punkt 2 i förevarande stycke att stiftelsen skall vara anmäld senast den 30 juni samma år som den blev bokföringsskyldig. Om stiftelsen avser att förvärva en hyresfastighet blir stif- telsen enligt 65 andra stycket däremot anmälningsskyldig redan innan den blir bokföringsskyldig (jfr vad som anförs i anslutning till 6 5 första och andra styckena).

Andra stycket

Angående säte för en stiftelsestyrelse eller förvaltare, se vad som anförts i anslutning till 9 kap. 15 första stycket.

Tredje stycket

Om registeringsskyldighet inträder och det inte finns ens någon kopia av stif- telselseförordnandet i behåll, får stiftelsens företrädare beskriva stiftelsens ändamål i sin anmälan till registreringsmyndigheten med ledning av proto- koll eller andra handlingar rörande stiftelsen.

Framgår det av anmälningen att stiftelsen inte har något namn, kan till- synsmyndigheten vid vite förelägga styrelsens ledamöter eller förvaltaren att fatta beslut i frågan (jfr 1 kap. 6 5 första stycket, 2 kap. 7 5 första stycket samt 9 kap. 5 5 första stycket 2 och andra stycket samt 10 5 andra stycket 1).

skyldig.

Tredje stycket

Bestämmelsen i 3 5 tredje stycket handelsregisterlagen är förebild för be- stämmelsen i detta stycke. Genom bestämmelsen i 6 5 tredje stycket kan en stiftelse som avser att bedriva verksamhet i hela landet få ett rikstäckande skydd för sin firma (jfr vad som anförts i anslutning till 8 kap. 15).

7 5 Upphör en stiftelse att utöva näringsverksamhet eller ändras någon annan uppgift som har registrerats om en stiftelse som utövar näringsverksamhet, skall stiftelsens styrelse eller förvaltare genast anmäla detta för registrering i stiftelseregistret.

(Jfr 10 kap. 8 5 promemorieförslaget)

Paragrafen har 135 första stycket handelsregisterlagen som förebild. Om en stiftelse upphör att utöva näringsverksamhet skall detta anmälas

Prop. 1993/949

• Sida 218
•  Original

till stiftelseregistret enligt 7 5. Att stiftelsen upphör med näringsverksamhe- ten är emellertid inte liktydigt med att den skall avföras ur stiftelseregistret. Stiftelsen är registreringsskyldig fram till dess att det finns en av revisorn granskad årsredovisning för den hela den tid stiftelsen varit bokföringsskyl- dig (angående frågan när en stiftelse som inte längre utövar näringsverksam- het upphör att vara bokföringsskyldig — se vad som anförts i anslutning till 3 kap. 4 5 3', jfr vidare vad som sagts vid 10 kap. 3 5 första stycket 4).

8 & Registreringsmyndigheten skall utan dröjsmål kungöra i Post- och Inrikes Tidningar vad som har införts i stiftelseregistret i fråga om en stiftelse som utövar näringsverksamhet. Detta gäller dock inte registrering av underrät- telser enligt 4 5. '

En kungörelse som avser ändring i ett förhållande som tidigare har införts i registret skall endast ange ändringens art.

(Jfr 10 kap. 9 5 promemorieförslaget)

Bestämmelserna i denna paragraf har 185 handelsregisterlagen och 18 kap. 25 aktiebolagslagen som förebild.

Kungörelseskyldigheten omfattar beslut om likvidation m.m. enligt 7 kap. (jfr 7 kap. 75 andra stycket, 13 5 första stycket samt 14 och 1555). Den om- fattar däremot inte meddelanden från tingsrätten enligt 10 kap. 4 5.

95

Det som har kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar enligt 85 skall anses ha kommit till tredje mans kännedom, om det inte framgår av omständighe- terna att han varken kände till eller borde ha känt till det som har kungjorts.

(Jfr 10 kap. 10 5 promemorieförslaget)

Bestämmelsen i denna paragraf har sin förebild i 19 5 handelsregisterlagen.

Bestämmelsen i 9 5 innebär att en tredje man presumeras ha kännedom om det som har blivit kungjort i Post- och Inrikes Tidningar. Därvid presu- meras han inte bara ha kännedom om det som faktiskt har kungjorts. Vid ändringar av i registret gjorda införingar presumeras sådan kännedom även om ändringens innebörd trots att kungörelsen i dylika fall endast anger änd- ringens art (jfr prop. 1984/85:38 s. 9). Presumtionen genombryts dock i de fall det framgår av omständigheterna att tredje man, t.ex. till följd av onor- malt avbrott i kommunikationerna, varken kände till eller borde ha känt till det som har kungjorts. Om ett förhållande ännu inte kungjorts kan det, om det blivit eller borde ha blivit infört i registret, endast åberopas mot den som har känt till eller som borde ha känt till förhållandet i fråga (jfr prop. 1974:4 s. 246, 1986/8717 s. 263, Nial, Svensk Associationsrätt, 3. uppl., s. 234 f samt Pettersson — Lundius, Handelsbolag/Årsredovisning, s. 51).

Av bestämmelsen följer att den som står i begrepp att träffa ett avtal med en stiftelse som utövar näringsverksamhet bör skaffa sig kännedom om vad som har kungjorts om stiftelsen fram till dagen för avtalsslutet.

• Sida 219
•  Original

10 5 I firmalagen (1974:156) finns bestämmelser om avförande av en firma ur re- gistret sedan en dom om att häva firmaregistreringen har vunnit laga kraft.

(Jfr 10 kap. 11 5 promemorieförslaget)

I paragrafen erinras om reglerna i firmalagen rörande avförande av firma (jfr 165 första stycket handelsregisterlagen).

Om ingripande av registreringsmyndigheten m.m.

11 5 Registreringsmyndigheten skall ingripa, om det kan antas att en stiftelse inte följer bestämmelserna i denna lag eller annan författning i fråga om anmälan för registrering i stiftelseregistret.

Registreringsmyndigheten får därvid begära in handlingar eller upplys- ningar från stiftelsen och kan förelägga en eller flera ledamöter i stiftelsens styrelse eller förvaltaren att lämna begärda handlingar eller upplysningar till registreringsmyndigheten eller att göra anmälan för registrering i stiftelsere- gistret.

Beslut om föreläggande får förenas med vite. Registreringsmyndigheten skall pröva frågan om utdömande av vitet.

(Jfr 10 kap. 12 5 första stycket 1 och andra stycket promemorieförslaget)

Första stycket

Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i handelsregisterlagen, är utformad efter mönster av 9 kap. 3 5 första stycket.

Det är alltid en länsstyrelse som är registreringsmyndighet för en stiftelse. I regel är samma länsstyrelse även tillsynsmyndighet för stiftelsen. Det kan dock förekomma att en stiftelse som tillsynsmyndighet har en annan myndig- het än den länsstyrelse som är stiftelsens registreringsmyndighet (jfr vad som anförs i anslutning till 1 5 andra stycket).

Tillsynsmyndigheten för en stiftelse skall enligt regleringen i 9 kap. i prin- cip alltid ingripa mot en stiftelse som inte följer stiftelselagens bestämmelser i frågor som rör registrering. Om den myndighet som är tillsynsmyndighet inte också är registreringsmyndighet för samma stiftelse kan det emellertid vara lämpligare att det är den senare myndigheten som ingriper i dylika fall. Första stycket i 11 5 innehåller därför bl.a. regler om att registreringsmyn- digheten skall ingripa i fall då det kan antas att en stiftelse inte följer bestäm- melserna i denna lag i fråga om anmälan för registrering i stiftelseregistret. Om tillsynsmyndigheten ändå skulle ingripa i fall som nu berörts, bortfaller givetvis skyldigheten för registreringsmyndigheten att göra det (jfr i övrigt vad som anförts i anslutning till 9 kap. 35 första stycket).

Det bör uppmärksammas i sammanhanget att det endast är registrerings— myndigheten som har befogenhet att ingripa i fall då stiftelsen inte iakttar bestämmelser om registrering i stiftelseregistret vilka finns i andra författ- ningar än i stiftelselagen. Det bör också uppmärksammas i sammanhanget att bestämmelsen i förevarande stycke även gäller för stiftelser som omfattas av bestämmelserna i 9 kap. 10 5.

• Sida 220
•  Original

Andra och tredje styckena

Jämför vad som anförts i anslutning till 9 kap. 4 5 första stycket 1 och 5 5 tredje stycket.

12 5 Länsstyrelsen i Stockholms län får förbjuda den som använder ordet stiftelse i strid med 1 kap. 65 andra stycket att fortsätta med det. Förbudet får för- enas med vite.

(Jfr 10 kap. 125 första stycket 2 promemorieförslaget).

Enligt 1 kap. 6 5 andra stycket får ordet stiftelse endast användas av en stif- telse.

Bestämmelserna i 12 5, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, innebär att länsstyrelsen i Stockholms län får ingripa med förbud om någon använder ordet stiftelse i strid med bestämmelsen i 1 kap. 6 5 andra stycket. Med tanke på de gränsdragningssvårigheter som kan förekomma bör dock ett förbud meddelas bara när det är uppenbart att ordet används som beteck- ning för något som inte är en stiftelse (jfr vad som anförts i anslutning till 10 kap. 1 5 första stycket).

En bestämmelse om överklagande av länsstyrelsens beslut finns i 135 tredje stycket.

13 5 Registreringsmyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas till kam- marrätten.

Om registreringsmyndighetens beslut överklagas skall registreringsmyn- digheten föra talan för det allmänna. Överklagas kammarrättens beslut av registreringsmyndigheten, skall överklagandet ha kommit in inom tre veckor från den dag då det överklagade beslutet meddelades.

Vad som sägs i första och andra styckena om registreringsmyndigheten och dess beslut gäller länsstyrelsen i Stockholms län och dess beslut när det är fråga om beslut enligt 125.

Första stycket

Till skillnad från motsvarande bestämmelseri t.ex. handelsregisterlagen och aktiebolagslagen innehåller första stycket i 13 5 inte någon bestämmelse om klagotidens längd. Det innebär att den som vill överklaga ett beslut av regi- streringsmyndigheten måste göra det inom den tid som anges i 235 andra stycket andra meningen förvaltningslagen (1986:223), dvs. inom tre veckor från den dag då han fick del av beslutet.

Ordningen enligt 13 5 första stycket med kammarrätt som första instans kan komma att ändras (se vad som anförts i anslutning till 9 kap. 115 första stycket).

• Sida 221
•  Original

Andra stycket

Jämför vad som anförts i anslutning till 9 kap. 115 tredje stycket.

Tredje stycket

I enlighet med Lagrådets förslag meddelas det i detta stycke en bestämmelse om överklagande av sådana beslut som avses i 125.

11 kap. Insamlingsstiftelser och kollektivavtalsstiftelser

I detta kapitel finns regler om insamlingsstiftelser och kollektivavtalsstiftel- ser. Skälen till att lagen innehåller regler om dessa särskilda stiftelseformer har i den allmänna motiveringen behandlats i avsnitt 2.2.2.

Regleringen i kapitlet innebär att bestämmelserna i stiftelselagen i stor ut- sträckning blir tillämpliga även på insamlingsstiftelser och kollektivavtals- stiftelser. Lagtekniskt sett har det ändå bedömts lämpligt att samla reglerna om dessa stiftelseformer i ett avslutande kapitel i lagen. I stiftelselagens inle- dande paragraf finns det en hänvisning till bestämmelserna i 11 kap.

Prop. 1993/949

• Sida 222
•  Original

vård. I sådana fall kanske det aktiva insamlingsarbetet avstannar när insam- lingen har nått ett resultat som medger att den tänkta verksamheten påbör- jas. Detta betyder emellertid inte att förmögenhetsbildningen därigenom förlorar sin karaktär av att vara insamlingsstiftelse. Det avgörande för vilken kategori en viss stiftelse tillhör är nämligen på vilket sätt den självständiga och självägande förmögenheten har tillskapats.

Första stycket

Punkt !

Bestämmelsen i denna punkt anger den grundläggande förutsättningen för att en insamlingsstiftelse skall komma till stånd. Enligt bestämmelsen skall det finnas ett förordnande (stiftelseförordnande) som ger uttryck för stifta- rens vilja att pengar, som inflyter efter ett upprop av honom, skall som en självständig förmögenhet främja ett bestämt och varaktigt ändamål. Ända- målet skall därvid vara angivet med sådan grad av bestämdhet att förordnan- det går att verkställa. I annat fall får det inte någon rättsverkan över huvud taget (jfr vad som anförts i anslutning till 1 kap. 2 5 första stycket). Som krav på förordnandets innehåll ställs också upp att man vid tidpunkten för dess avgivande skall kunna slå fast att det av stiftaren bestämda ändamålet varak- tigt kommer att kunna främjas om pengar flyter in. Det krävs därför att än- damålet är av varaktig natur och att stiftaren inte i förordnandet har medde- lat andra föreskrifter som visar att det kommer att bli verksamt endast under en kortare tid (jfr återigen vad som anförts i anslutning till 1 kap. 2 5 första stycket).

Det nu senast sagda innebär att en insamling av pengar som sker i syfte att lindra nöden efter en viss naturkatastrof i regel inte är att betrakta som en insamlingsstiftelse. På samma sätt bör man också se saken om den vilja som kommit till uttryck i förordnandet innebär att insamlade medel skall överlämnas till någon annan — t.ex. till en fysisk eller juridisk person — när ett visst insamlingsresultat har uppnåtts. Den omständigheten att insamlade medel skall förbrukas i den takt de flyter in betyder däremot inte att kravet på varaktighet inte skall anses uppfyllt.

I analogi med vad som gäller för stiftelser enligt den allmänna definitionen skall den som bildar en insamlingsstiftelse med sitt förordnande ha avsett att de pengar som tillskjuts skall bilda en från mottagarens förmögenhet skild fönnögenhetsmassa eller en självständig förmögenhet. Har inte stiftaren meddelat föreskrifter i förordnandet som talar däremot, får en sådan avsikt som regel anses föreligga om kravet på varaktighet är uppfyllt (jfr vad som anförts i anslutning till 1 kap. 2 5 första stycket).

Enligt bestämmelsen i punkt 1 är det ett krav att stiftaren skall göra något slags upprop. Det kan vara lämpligt att det i stiftelseförordnandet anges vil- ket innehåll uppropet skall ha och i vilken form det skall ske, t.ex. genom annons i någon tidning. För att undvika i praktiken svårlösta gränsdragnings- problem är det emellertid enligt förevarande förslag - till skillnad från pro- memorieförslaget — inte nödvändigt att stiftaren vänder sig till allmänheten med sitt upprop. Uppropet kan lika gärna vara riktat mot en mindre, sluten

• Sida 223
•  Original

krets, t.ex. alla anställda vid ett visst företag eller medlemmarna i en viss förening.

Stiftelseförordnandet skall vara skriftligt och undertecknat av stiftaren el- ler stiftarna (se andra stycket).

Punkt 2

Enligt denna punkt skall det'finnas ett åtagande från någon att ta emot de pengar som kan flyta in för förvaltning i enlighet med stiftelseförordnandet. Åtagandet (förvaltningsåtagandet) kan göras av en eller flera fysiska perso- ner eller av en juridisk person. För detta åtagande gäller inte något form- krav, men det kan ändå vara lämpligt att det tecknas på den handling där stiftelseförordnandet är intaget (jfr vad som anförts vid 1 kap. 2 5 andra stycket).

Bestämmelserna i 2 kap. 10 och 19 55 är tillämpliga på insamlingsstiftelser (se bestämmelsen i 25 första stycket). Detta innebär vissa begränsningar i fråga om vem som i det enskilda fallet kan lämna det för stiftelsebildningen nödvändiga förvaltningsåtagandet. Om stiftelsen skall ha egen förvaltning, kan förvaltningsåtagandet inte lämnas av stiftaren ensam i fall då denne är en fysisk person och om stiftelsen skall ha anknuten förvaltning kan åtagan- det inte lämnas av stiftaren om denne är en juridisk person.

Andra stycket

Enligt bestämmelsen i andra stycket skall det till grund för en insamlingsstif- telse ligga ett skriftligt och av stiftaren eller stiftarna undertecknat stiftelse- förordnande. Stiftelseförordnandet torde i regel tas in i en för ändamålet sär- skilt upprättad handling.

Stiftclseförordnandet är den enda rättshandling som krävs från stiftarens sida för att få en insamlingsstiftelse till stånd. Om stiftaren eller stiftarna för egen del lämnar bidrag, saknar det således rättslig betydelse för själva stiftel- sebildningen. Det bör påpekas i detta sammanhang att det inte föreligger någon insamlingsstiftelse om det enligt förordnandet är meningen att de som lämnar penningbidrag just på grund därav skall erhålla inflytande över hur bidragen förvaltas (jfr allmänna motiveringen, avsnitt 2.1.1).

2 5 För en insamlingsstiftelse gäller följande bestämmelser i

1 kap. (inledande bestämmelser): 4 och 555 samt 65 första stycket första meningen,

2 kap. (förvaltning): samtliga bestämmelser, 3 kap. (bokföring och årsredovisning m.m.): 4 5 1 och 2, 75 första och tredje styckena och 8—11 55,

4 kap. (revision): 1—4 55, 6 5, 75 första—fjärde styckena, 8—1455, 155 första och andra styckena samt 16 5,

5 kap. (skadestånd): 1—3 55, 45 första—tredje styckena samt 5 5, 6 kap. (ändring m.m. av föreskrifter i ett stiftelseförordnande): samtliga bestämmelser,

7 kap. (likvidation och upplösning): samtliga bestämmelser, 8 kap. (stiftelses firma): samtliga bestämmelser,

• Sida 224
•  Original

9 kap. (tillsyn m.m.): 1—9 55 och 11 5, samt 10 kap. (registrering): samtliga bestämmelser. En insamlingsstiftelses namn skall innehålla ordet insamlingsstiftelse. En insamlingsstiftelse är bokföringsskyldig. En insamlingsstiftelse är upplöst om den har saknat tillgångar under en sammanhängande tid av två år.

Bestämmelserna i 1 kap. 5 5 och 6 5 första stycket, 2—10 kap. samt andra och tredje styckena i denna paragraf gäller inte i fråga om insamlingsstiftel- ser vilkas tillgångar enligt stiftelseförordnandet får användas endast till för- mån för bestämda fysiska personer.

(Jfr 11 kap. 2 5 promemorieförslaget)

Paragrafen har med vissa redaktionella jämkningar utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för det regelsystem som till följd av bestämmelserna i paragrafen gäller för en insamlingsstiftelse.

Rättskapacitet m.m.

1. En insamlingsstiftelse har rättskapacitet. För stiftelsens förpliktelser svarar endast stiftelsens tillgångar (1 kap. 45). Bestämmelsen i 1 kap. 4 5 gäller även för insamlingsstiftelser vilkas tillgångar enligt stiftelseförordnan- det får användas endast till förmån för bestämda fysiska personer.

2. Av stiftaren meddelade föreskrifter skall följas vid förvaltningen av stif- telsens angelägenheter. Om föreskrifterna strider mot någon bestämmelse i stiftelselagen, tillämpas dock i stället den bestämmelsen (2 kap. 15). Om av stiftaren meddelade ändamålsföreskrifter strider mot lag eller an- nan författning, är stiftelseförordnandet som sådant ogiltigt (jfr vad som an- forts i anslutning till 2 kap. 1 5).

Förvaltningsfonner

1. Om ett förvaltningsåtagande lämnas av en eller flera fysiska personer, har stiftelsen egen förvaltning. Görs ett sådant åtagande av en juridisk per- son föreligger anknuten förvaltning (2 kap. 25 första stycket).

2. Den eller de fysiska personer som har lämnat ett förvaltningsåtagande bildar styrelse för stiftelsen (2 kap. 25 andra stycket).

3. Den juridiska person som har lämnat ett förvaltningsåtagande är förval- tare för stiftelsen (2 kap. 25 tredje stycket första meningen). I fall då staten har lämnat ett förvaltningsåtagande är stiftelsens förvaltare den statliga myn- dighet som lämnat åtagandet för statens räkning (2 kap. 25 tredje stycket andra meningen).

Styrelsens och förvaltarens ansvar

1. Styrelsen eller förvaltaren svarar för att föreskrifterna i stiftelseförord- nandet följs (2 kap. 35 första stycket), om inte annat följer av bestämmel- serna i 2 kap. 35 andra och tredje styckena.

2. Styrelsen eller förvaltaren svarar för att stiftelsens förmögenhet är pla- cerad på ett godtagbart sätt, i den mån det inte följer av stiftelseförordnandet hur förmögenheten skall vara placerad (2 kap. 45).

• Sida 225
•  Original

Stiftelsen får inte lämna penninglån till stiftaren eller förvaltaren m.fl. (2 kap. 6 5).

3. En insamlingsstiftelse skall ha ett namn (1 kap. 65 första stycket första meningen). Styrelsen eller förvaltaren skall besluta om stiftelsens namn, om stiftelseförordnandet inte innehåller någon föreskrift om det (2 kap. 75). Namnet skall innehålla ordet insamlingsstiftelse (förevarande paragraf, andra stycket).

4. Styrelsen eller förvaltaren svarar för att stiftelsen fullgör sin bokförings- och årsredovisningsskyldighet (2 kap. 85).

Egen förvaltning

1. Stiftelsens styrelse entledigar ledamöter och utser nya ledamöter, om inte annat följer av stiftelseförordnandet (2 kap. 95 första stycket).

2. En styrelseledamot får inte handlägga frågor om avtal m.m. mellan ho- nom och stiftelsen (2 kap. 14 5).

3. Styrelsen företräder stiftelsen och tecknar dess namn och firma (2 kap.

165).

Anknuten förvaltning

1. Förvaltaren får inte handlägga frågor rörande avtal mellan honom och stiftelsen (2 kap. 21 5 första stycket).

2. Förvaltaren företräder stiftelsen och tecknar dess namn och firma (2 kap. 23 5).

Bokföring, årsredovisning och revision

1. En insamlingsstiftelse är bokföringsskyldig enligt bokföringslagen och skyldig att upprätta årsredovisning (förevarande paragraf, tredje stycket, 3 kap. 4 5 och 75 första stycket).

2. En insamlingsstiftelse skall alltid ha minst en kvalificerad revisor (4 kap. 4 5).

3. Styrelsen eller förvaltaren skall senast fyra månader efter räkenskaps- årets utgång avlämna årsredovisningen till revisorn (3 kap. 105 första stycket).

4. Senast sex månader efter räkenskapsårets utgång skall styrelsen eller förvaltaren till tillsynsmyndigheten sända en kopia av revisionsberättelsen och av den av revisorn påtecknade årsredovisningen (3 kap. 11 5).

Skadestånd m.m.

1. Den som är styrelseledamot eller förvaltare är skyldig att ersätta stiftel- sen om han uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar den vid fullgörandet av sitt uppdrag. Detsamma gäller när skadan tillfogas någon annan genom överträdelse av stiftelseförordnandet eller stiftelselagen (5 kap. 15).

2. Vid fall av misskötsel kan en styrelseledamot eller förvaltaren entledi- gas från sitt uppdrag (9 kap. 6 5). Exempel på misskötsamhet kan vara att styrelsen eller förvaltaren utfärdar ett upprop med vädjan om bidrag till stif- telsen men gör det till förmån för en destinatärskrets som inte omfattas av stiftelsens ändamål.

• Sida 226
•  Original

Ändring m.m. i sa:/telseförordnandet

1. Föreskrifterna i förordnandet till en insamlingsstiftelse får ändras eller upphävas eller i särskilt fall åsidosättas endast om i 6 kap. angivna förutsätt- ningar föreligger.

2. En insamlingsstiftelse har vid inrättandet inte någon förmögenhet. Härav följer att den princip som hittills har ansetts vara ett uttryck för gäl- lande rätt inom stiftelseområdet — att en stiftelse är upplöst när det med så- kerhet kan slås fast att dess förmögenhet är konsumerad (jfr vad som anförts i anslutning till 7 kap. 18 5) — inte kan gälla för insamlingsstiftelser. Mot bakgrund av det anförda föreskrivs i stället i förevarande paragraf, fjärde stycket att en insamlingsstiftelse är upplöst om den har saknat till- gångar under en sammanhängande tid av två år. Denna bestämmelse gäller även för insamlingsstiftelser vilkas tillgångar får användas endast till förmån för bestämda fysiska personer (jfr femte stycket). Bestämmelsen i fjärde stycket gäller vid sidan av andra regler i stiftelselagen om upplösning av stif- telser, vilka är tillämpliga också på insamlingsstiftelser (se 7 kap. 13 och

1855).

Tillsyn och registrering

1. En insamlingsstiftelse står under tillsyn av en tillsynsmyndighet (9 kap. 1 5). En insamlingsstiftelse är föremål för återkommande kontroll. Detta gäl- ler även om stiftaren iförordnandet föreskrivit att stiftelsen inte skall stå un- der tillsyn. Bestämmelserna i 9 kap. 105 första stycket är nämligen inte till- lämpliga på insamlingsstiftelser.

2. Eftersom en insamlingsstiftelse alltid är skyldig att upprätta årsredovis- ning skall den också alltid vara registrerad (10 kap. 1 5).

3 5 En kollektivavtalsstiftelse bildas genom att

1. en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation i kol- lektivavtal förordnar att pengar som arbetsgivare enligt kollektivavtal eller annat avtal tillskjuter, skall som en självständig förmögenhet främja ett be- stämt och varaktigt ändamål, och

2. någon åtar sig att ta emot pengarna för förvaltning i enlighet med för- ordnandet.

(Jfr 11 kap. 3 5 promemorieförslaget)

I denna paragraf definieras kollektivavtalsstiftelsen. Någon motsvarighet till denna definition finns inte i gällande lagstiftning. Som har framhållits i den allmänna motiveringen är stiftelseformen som sådan dock ingen ny före- teelse (se avsnitt 2.2.2).

Definitionen av kollektivavtalsstiftelsen och insamlingsstiftelsen överens- stämmer i stort sett. För att en kollektivavtalsstiftelse skall föreligga krävs det dock att stiftelseförordnandet är intaget i ett kollektivavtal. Med kollek- tivavtal avses enligt 235 lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet ett skriftligt avtal mellan å ena sidan en arbetsgivarorganisation eller arbets- givare och å andra sidan en arbetstagarorganisation, om anställningsvillkor för arbetstagare eller om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och ar-

• Sida 227
•  Original

betstagare. Enligt bestämmelsen i 3 5 krävs att det skall vara fråga om ett kollektivavtal som har träffats mellan en arbetsgivarorganisation och en cen- tral arbetstagarorganisation. Detta innebär att avtalet på arbetstagarsidan måste vara träffat på förbundsnivå (jfr 65 andra stycket lagen om medbe- stämmande i arbetslivet).

4 5 För en kollektivavtalsstiftelse gäller följande bestämmelser i

1 kap. (inledande bestämmelser): 4 och 5 55 och 65 första stycket första meningen,

2 kap. (förvaltning): samtliga bestämmelser, 3 kap. (bokföring och årsredovisning m.m.):4 5 1 och 2, 75 första och tredje styckena, 8—10 55 och 12 5,

4 kap. (revision): 1—4 55, 6 5, 7 5 första-tredje styckena och 8—16 55, 5 kap. (skadestånd): 1—3 55, 45 första stycket 1—4, andra och tredje styck- ena och 5 5,

6 kap. (ändring m.m. av föreskrifter i ett stiftelseförordnande): samtliga bestämmelser,

7 kap. (likvidation och upplösning): samtliga bestämmelser, 8 kap. (stiftelses firma): samtliga bestämmelser, 9 kap. (tillsyn m.m.): 1 och 2 55, 35 andra stycket, 55 första stycket 1, 65 första och andra styckena, 7 och 855, 105 andra stycket och 115, samt

10 kap. (registrering): samtliga bestämmelser. Utan hinder av bestämmelserna i 6 kap. får stiftarna och stiftelsen genom skriftlig överenskommelse ändra eller upphäva stiftelseförordnandet. Vad som anges i 2—10 kap. om föreskrifter i ett stiftelseförordnande skall i fråga om en kollektivavtalsstiftelse gälla även föreskrifter för stiftelsen som har meddelats genom en sådan överenskommelse.

En kollektivavtalsstiftelses namn skall innehålla ordet kollektivavtalsstif- telse.

En kollektivavtalsstiftelse är bokföringsskyldig. Vid tillämpning av 3 kap. 125 och 4 kap. 15 5 skall en kollektivavtalsstiftelse behandlas som en sådan stiftelse som avses i 9 kap. 105 första stycket.

En kollektivavtalsstiftelse är upplöst om den har saknat tillgångar under en sammanhängande tid av två år.

(Jfr 11 kap. 4 och 5 55 promemorieförslaget)

Paragrafen har med vissa redaktionella j ämkningar utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för det regelsystem som till följd av bestämmelserna i denna paragraf gäller för en kollektivavtalsstif- telse.

Rättskapacitet m.m.

1. En kollektivavtalsstiftelse har rättskapacitet. För stiftelsens förpliktel- ser svarar endast stiftelsens tillgångar (1 kap. 4 5).

2. Av stiftarna meddelade föreskrifter skall följas vid förvaltningen av stif- telsens angelägenheter. Om föreskrifterna strider mot någon bestämmelse i stiftelselagen, tillämpas dock i stället den bestämmelsen (2 kap. 1 5).

• Sida 228
•  Original

Förvaltningsforrner

1. Om ett förvaltningsåtagande lämnas av en eller flera fysiska personer, har stiftelsen egen förvaltning. Görs ett sådant åtagande av en juridisk per- son, föreligger anknuten förvaltning (2 kap. 2 5 första stycket).

2. Den eller de fysiska personer som har lämnat ett förvaltningsåtagande bildar styrelse för stiftelsen (2 kap. 2 5 andra stycket).

3. Den juridiska person som har lämnat ett förvaltningsåtagande är förval- tare för stiftelsen (2 kap. 2 5 tredje stycket första meningen).

Styrelsens och förvaltarens ansvar

1. Styrelsen eller förvaltaren svarar för att föreskrifterna i stiftelseförord- nandet följs (2 kap. 3 5 första stycket), om inte annat följer av bestämmel- serna i 2 kap. 3 5 andra och tredje styckena.

2. Styrelsen eller förvaltaren svarar för att stiftelsens förmögenhet är pla- cerad på ett godtagbart sätt, i den mån det inte följer av stiftelseförordnandet hur förmögenheten skall vara placerad (2 kap. 4 5). Stiftelsen får inte lämna penninglån till stiftarna eller förvaltaren m.fl. (2 kap. 6 5).

3. En kollektivavtalsstiftelse skall ha ett namn (1 kap. 6 5 första stycket första meningen). Styrelsen eller förvaltaren skall besluta om stiftelsens namn, om stiftelseförordnandet inte innehåller någon föreskrift om det (2kap. 75). Namnet skall innehålla ordet kollektivavtalsstiftelse (föreva- rande paragraf, tredje stycket).

4. Styrelsen eller förvaltaren svarar för att stiftelsen fullgör sin bokförings- och årsredovisningsskyldighet (2 kap. 85).

Egen förvaltning

1. Stiftelsens styrelse entledigar ledamöter och utser nya ledamöter, om inte annat följer av stiftelseförordnandet (2 kap. 95 första stycket).

2. En styrelseledamot får inte handlägga frågor om avtal m.m. mellan ho— nom och stiftelsen (2 kap. 14 5).

3. Styrelsen företräder stiftelsen och tecknar dess namn och firma (2 kap.

165).

Anknuten förvaltning

1. Ingen av stiftarna kan vara förvaltare (2 kap. 195 andra stycket första meningen).

2. Förvaltaren får inte handlägga frågor rörande avtal m.m. mellan honom och stiftelsen (2 kap. 21 5).

3. Förvaltaren företräder stiftelsen och tecknar dess namn och finna (2 kap. 23 5).

Bokföring, årsredovisning och revision

1.En kollektivavtalsstiftelse är utan undantag bokföringsskyldig enligt bokföringslagen och skyldig att upprätta årsredovisning (förevarande para- graf, fjärde stycket, 3 kap. 4 5 och 7 5 första stycket).

• Sida 229
•  Original

2. En kollektivavtalsstiftelse skall alltid ha minst en kvalificerad revisor (4 kap. 45).

3. Styrelsen eller förvaltaren skall senast fyra månader efter räkenskaps- årets utgång avlämna årsredovisningen till revisorn (3 kap. 105 första stycket).

4. Senast sex månader efter räkenskapsårets utgång skall styrelsen eller förvaltaren hålla årsredovisningen tillgänglig för den som vill ta del av den (förevarande paragraf, fjärde stycket andra meningen och 3 kap. 12 5 andra meningen).

Skadestånd m.m.

1. Den som är styrelseledamot eller förvaltare är skyldig att ersätta stiftel- sen om han uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar den vid fullgörandet av sitt uppdrag. Detsamma gäller när skadan tillfogas någon annan genom överträdelse av stiftelseförordnandet eller stiftelselagen (5 kap. 15).

2. Vid fall av misskötsel kan en styrelseledamot eller förvaltaren entledi- gas från sitt uppdrag (9 kap. 6 5).

Ändring m. m. i stiftelseförordnandet

1.1 den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.7.1) uttalades det att det för ändring m.m. av ett stiftelseförordnande bör gälla i princip samma förutsätt- ningar för alla former av stiftelser. Samtliga bestämmelser i 6 kap. är därför tillämpliga på kollektivavtalsstiftelser.

Som också uttalades i den allmänna motiveringen bör det dock i fråga om kollektivavtalsstiftelser finnas möjlighet att awika från stiftelselagens regle- ring av förutsättningarna för ändring m.m. av ett stiftelseförordnande. Skä- let för detta är att det, med hänsyn till den roll kollektivavtalsstiftelserna är avsedda att ha, bör vara möjligt för stiftarna att i samspel med stiftelsen an- passa föreskrifterna för stiftelsen till den utveckling som sker i samhället. Det kan t.ex. ske organisatoriska förändringar på arbetstagarsidan som inne- bär att en viss grupp destinatärer som hittills har omfattats av en äldre kol- lektivavtalsstiftelses ändamålsbestämmelser upphör att göra det. För att en sådan grupp arbetstagare inte skall bli utan skydd vid t.ex. uppsägningar på grund av arbetsbrist kan det krävas att det sker ett upphävande av ändamålet för en del av den ifrågavarande stiftelsens förmögenhet i syfte att överföra denna till en annan kollektivavtalsstiftelse. En sådan åtgärd skulle emellertid vara tillåten enligt bestämmelserna i 6 kap. endast om ändamålet för den förra stiftelsen inte längre kan följas.

Mot bakgrund av det nu anförda föreskrivs det i 4 5 (se andra stycket, första meningen) att stiftarna och stiftelsen utan hinder av bestämmelserna i 6 kap. genom skriftlig överenskommelse får ändra eller upphäva stiftelse- förordnandet. Enligt andra meningen i samma stycke skall vad som anges i 2—10 kap. om föreskrifter i ett stiftelseförordnande i fråga om en kollektivav- talsstiftelse gälla även föreskrifter för stiftelsen som har meddelats genom en sådan överenskommelse.

2. En kollektivavtalsstiftelse har vid inrättandet inte någon förmögenhet. Härav följer att den princip som hittills har ansetts vara ett uttryck för gäl-

• Sida 230
•  Original

lande rätt inom stiftelseområdet — att en stiftelse är upplöst när det med så— kerhet kan slås fast att dess förmögenhet är konsumerad (jfr vad som anförts i anslutning till 7 kap. 18 5) — inte kan gälla för kollektivavtalsstiftelser.

Mot bakgrund av det anförda gäller enligt 4 5 (se femte stycket) i stället att en kollektivavtalsstiftelse är upplöst om den har saknat tillgångar under en sammanhängande tid av två år. Denna regel gäller vid sidan av andra reg- ler i stiftelselagen om upplösning av stiftelser, vilka är tillämpliga även på kollektivavtalsstiftelser (se 7 kap. 13 och 18 55).

Tillsyn och registrering

1. En kollektivavtalsstiftelse står under tillsyn av en tillsynsmyndighet (9 kap. 1 5). Den är aldrig föremål för återkommande kontroll. 2.1 fråga om tillsynsmyndighetens befogenheter och skyldigheter gäller samma reglering som för stiftelser som omfattas av bestämmelserna i 9 kap. 10 5.

3. Eftersom en kollektivavtalsstiftelse alltid är skyldig att upprätta årsre- dovisning skall den också alltid vara registrerad (10 kap. 15).

4.2 Förslaget till lag om införande av stiftelselagen

I denna lag finns bl.a. bestämmelser om tidpunkten för stiftelselagens ikraft- trädande och om stiftelselagens tillämplighet på äldre stiftelser. Hithörande frågor har i den allmänna motiveringen behandlats i avsnitt 2.9.

Flertalet bestämmelser i denna promulgationslag saknar motsvarighet i promemorieförslaget.

1 5 Stiftelselagen (1994:000) och denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

(Jfr första punkten i promemorieförslagets ikraftträdandebestämmelser)

Som har framhållits i den allmänna motiveringen bör stiftelselagen träda i kraft vid ett kalenderårsskifte. Enligt denna bestämmelse träder stiftelsela- gen och förevarande lag i kraft vid årsskiftet 1994/1995.

25 Genom stiftelselagen (1994: 000) upphävs lagen (1929:116) om tillsyn över stiftelser med de begränsningar som följer av denna lag.

(Jfr första punkten i promemorieförslagets ikraftträdandebestämmelser)

I vissa fall skall tillsynslagen övergångsvis vinna tillämpning på äldre stiftel- ser även efter stiftelselagens ikraftträdande (angående begreppet äldre stif- telser, se 4 5). Dessa fall regleras i 95 första stycket och 13 5.

De kungliga cirkulären från den 24 april 1788, 10 oktober 1806 och 13 juli 1809 torde kunna upphävas samtidigt med att stiftelselagen träder i kraft (jfr 225 tillsynslagen; jfr även promemorian s. 290, SOU 1987:4 s. 121 ff samt Frii, Förvalta fonder och stiftelser, s. 86).

• Sida 231
•  Original

3 5 En förmögenhetsbildning som har tillkommit före ikraftträdandet och som närmast dessförinnan uppfyllde de krav som stiftelselagen ställer på stiftelse- bildning skall anses som stiftelse enligt stiftelselagen (1994:000). Vad nu sagts gäller även om förmögenhetsbildningen inte uppfyllde formkravet en- ligt 1 kap. 35 eller 11 kap. 15 stiftelselagen eller kravet enligt 1 kap. 25 . samma lag på att egendomen skall ha avskilts.

Bestämmelserna i denna paragraf reglerar under vilka förutsättningar en före stiftelselagens ikraftträdande tillkommen förmögenhetsbildning (äldre fönnögenhetsbildning) skall anses som stiftelse enligt stiftelselagen.

Utgångspunkten för bestämmelserna är att förmögenhetsbildningar som kanske sedan länge behandlats som stiftelser av domstolar eller andra myn- digheter inte till följd av den nya lagen skall förlora sin status som stiftelse. Till skillnad från vad Lagrådet föreslagit innefattar emellertid inte bestäm- melsen i andra meningen något krav på att en förmögenhetsbildning närmast före ikraftträdandet var att anse som stiftelse enligt då gällande rätt för att den skall kunna anses som en stiftelse i stiftelselagens mening. De av Lagrå- det påtalade riskerna för att den lösning som här föreslås kan få den märkliga konsekvensen att förordnanden som inte uppfyller formkravet och inte hel- ler lett till avskiljande av egendom skulle anses som giltiga stiftelsebildningar även när de inte godtas som stiftelser enligt gällande rätt har fått stå tillbaka till förmån för intresset av att regleringen blir enkel, ett intresse som knap- past kan anses tillgodosett om man ivarje enskilt fall tvingas ta ställning till den närmare innebörden av stiftelsebegreppet enligt nu gällande rätt.

Första meningen

Enligt bestämmelsen i denna mening, som i huvudsak utformats i enlighet med Lagrådets förslag, skall en äldre förmögenhetsbildning anses som stif- telse enligt stiftelselagen om den närmast före ikraftträdandet uppfyllde de krav som stiftelselagen ställer på stiftelsebildning enligt någon av den lagens tre definitioner.

Andra meningen

Bestämmelsen i denna mening, som till viss del redan kommenterats, bety- der att en äldre förmögenhetsbildning kan anses som en stiftelse enligt stif- telselagen trots att den närmast före ikraftträdandet inte uppfyller alla stif- telselagens krav på stiftelsebildning. Principiellt sett gäller detta i följande tre fall:

1. Förmögenhetsbildningen uppfyller närmast före ikraftträdandet stiftel- selagens krav på stiftelsebildning enligt den lagens allmänna definition av detta begrepp utom vad avser kravet på att stiftelseförordnandet skall vara skriftligt och undertecknat av stiftaren. ' Exempel: En förmögenhetsbildning som har tillkommit i enlighet med ett muntligt stiftelseförordnande skall anses som en stiftelse enligt stiftelsela- gen.

2. Förmögenhetsbildningen uppfyller närmast före ikraftträdandet stiftel-

• Sida 232
•  Original

selagens krav på stiftelsebildning enligt den lagens allmänna definition av detta begrepp utom vad avser kravet på att besittningen av den egendom som förmögenhetsdispositionen omfattar har övergått på den som lämnat förvaltningsåtagandet.

Exempel A: En förmögenhetsbildning som närmast före ikraftträdandet utgörs av endast en benefik fordran på stiftaren skall anses som en stiftelse enligt stiftelselagens allmänna definition av stiftelsebegreppet.

Exempel B: Det förhållandet att man efterger kravet på att besittningen av den egendom som förmögenhetsdispositionen omfattar skall ha övergått till den som lämnat förvaltningsåtagandet medför att man vid bedömningen av om varaktighetsrekvisitet är uppfyllt eller inte får beakta utfästelser om ytterligare bidrag till stiftelsen vilka stiftaren utställt vid förmögenhetsbild- ningens tillkomst. Härav följer att sådana förmögenhetsbildningar som till- förs nya resurser allteftersom förbrukning sker (s.k. anslagsstiftelser) i det enskilda fallet kan vara att betrakta som stiftelser enligt stiftelselagen.

3. Förmögenhetsbildningen uppfyller närmast före ikraftträdandet stiftel- selagens definition på insamlingsstiftelse utom vad avser kravet på att stiftel- seförordnandet skall vara skriftligt och undertecknat av stiftaren. Exempel: En förmögenhetsbildning som t.ex. tillkommit på grund av ett upprop som innefattar vädjan om bidrag till ett visst ändamål skall anses som en insamlingsstiftelse även om uppropet inte är undertecknat av stiftaren (jfr prop. 1929:83 5.94).

45 För förmögenhetsbildningar som enligt 35 skall anses som stiftelser enligt stiftelselagen (äldre stiftelser) gäller stiftelselagen (1994:000) med de be- gränsningar som följer av denna lag.

För församlingskyrkor och domkyrkor av stiftelsekaraktär gäller endast bestämmelsernai 1 kap. 4 5 stiftelselagen.

Första stycket

Bestämmelser som innefattar begränsningar i fråga om stiftelselagens till- lämpning på äldre stiftelser finns bl.a. i 6, 7 och 10 55 förevarande lag.

Andra stycket

Bestämmelsen har tagits in i denna lag på förslag av Lagrådet. Terminologin i bestämmelsen anknyter till den som bl.a. finns i 41 kap. 25 kyrkolagen (1992:300).

Den egendom som berörs av bestämmelsen i andra stycket härrör ur- sprungligen från enskilda (donerad eller insamlad). Det finns även andra av enskilda bildade stiftelser som främjar kyrkan och dess verksamhet på annat sätt än genom att tillhandahålla gudstj änstlokaler eller medel för lön åt präs- ter. Stiftelser av detta senare slag omfattas dock inte av bestämmelsen i detta stycke.

Jämför i övrigt allmänna motiVeringen avsnitt 2.2.3.

• Sida 233
•  Original

5 5 En äldre stiftelse skall anses ha egen förvaltning om det vid ikraftträdandet är ett för stiftelsen särskilt inrättat organ som ytterst svarar för frågor om placeringen av stiftelsens förmögenhet. Det särskilt inrättade organet skall anses vara stiftelsens styrelse.

En äldre stiftelse skall anses ha anknuten förvaltning om det vid ikraftträ- dandet är ett organ för en juridisk person eller en statlig myndighet som yt- terst svarar för frågor om placeringen av stiftelsens förmögenhet. Den juri- diska personen eller den statliga myndigheten skall anses vara stiftelsens för- valtare.

Som berörts i den allmänna motiveringen måste denna lag innehålla bestäm- melser som dels klarar ut vilken förvaltningsform en äldre stiftelse skall an- ses ha, dels ger besked om vem som skall anses vara stiftelsens styrelse vid egen förvaltning resp. stiftelsens förvaltare vid anknuten förvaltning. Be— stämmelser i dessa frågor meddelas i denna paragraf. Bestämmelserna kny- ter an till den gränsdragning som finns i tillsynslagen mellan stiftelser som har en särskilt inrättad styrelse och stiftelser vilkas styrelse utgörs av styrel- sen för en juridisk person eller av en statlig eller kommunal myndighet.

6 5 Bestämmelserna i 2 kap. 65 stiftelselagen (1994:000) tillämpas inte i fråga om lån som har lämnats eller säkerheter som har ställts före ikraftträdandet.

Paragrafen innefattar en begränsning i fråga om stiftelselagens tillämpning på äldre stiftelser. Av bestämmelsen i paragrafen följer att stiftelselagens regler om låneförbud m.m. i fråga om äldre stiftelser skall tillämpas endast beträffande sådana förhållanden som har uppkommit efter stiftelselagens ikraftträdande.

7 5 Bestämmelserna i 2 kap. 105 och 19 5 andra stycket stiftelselagen (1994:000) om att stiftaren eller stiftarna inte ensamma får vara styrelse och att stiftaren inte får vara förvaltare gäller inte i fall då stiftaren eller stiftarna vid ikraftträ- dandet ensamma är styrelse eller stiftaren är förvaltare för stiftelsen.

Om annat följer av stiftelseförordnandet gäller inte bestämmelserna i 2 kap. 12 5 för äldre stiftelser och för stiftelser som bildats efter ikraftträdan- det på grundval av ett stiftelseförordnande i ett testamente som har upprät- tats före ikraftträdandet.

Första stycket

Jämför vad som anförts i anslutning till 6 5.

Andra stycket

Jämför vad som anförts i anslutning till 2 kap. 125 stiftelselagen.

Det är inte ovanligt med föreskrifter i stiftelseförordnanden av innebörd att en eller ytterligare någon styrelseledamot skall ha vetorätt, i en familje- stiftelse t.ex. de ledamöter som inte är medlemmar i släkten. Det har inte ansetts lämpligt att låta bestämmelserna i 2 kap. 12 5 bli tvingande för äldre

• Sida 234
•  Original

stiftelser eftersom man i så fall skulle kunna riskera att rubba sådana makt- förhållanden som stiftaren byggt in i stiftelseförordnandet. Bestämmelsen i 7 5 andra stycket gäller också för stiftelser som har bildats efter ikraftträdan- det på grundval av ett stiftelseförordnande i ett testamente som har upprät- tats före ikraftträdandet (”äldre” testamentsstiftelser).

3 5 I fråga om äldre stiftelser som har ett annat räkenskapsår än kalenderår till- lämpas bestämmelserna i 3, 4 och 10 kap. stiftelselagen (1994:000) från och med det räkenskapsår som börjar löpa närmast efter utgången av år 1994. Detta räkenskapsår skall kortas av om det behövs för att stiftelsen skall få ett räkenskapsår som stämmer överens med bestämmelserna i 3 kap. stiftel- selagen.

Styrelsen eller förvaltaren för en äldre stiftelse skall bestämma värdet av stiftelsens tillgångar enligt 3 kap. 65 stiftelselagen vid ingången av det räken- skapsår som börjar löpa närmast efter utgången av år 1994, om inte stiftelsen är bokföringsskyldig enligt 3 kap. 15 samma lag.

I års- eller koncernredovisningar behöver inte återges resultat- och balans- räkningar eller koncernresultat- eller koncernbalansräkningar för det räken- skapsår som föregår det räkenskapsår från och med vilket bestämmelserna i 3 kap. gäller för stiftelsen.

Den som är revisor i en stiftelse vid utgången av det räkenskapsår som föregår det räkenskapsår från och med vilket bestämmelserna i 4 kap. stiftel- selagen gäller för stiftelsen får slutföra sitt uppdrag utan hinder av sagda be- stämmelser i stiftelselagen.

(Jfr andra punkten i promemorieförslagets ikraftträdandebestämmelser)

Första stycket

Det har ansetts lämpligt att bestämmelserna i 3, 4 och 10 kap. stiftelselagen (om bokföring och årsredovisning m.m., revision resp. registrering) inte bör- jar tillämpas på äldre stiftelser som har ett annat räkenskapsår än kalenderår förrän från och med det räkenskapsår som börjar löpa närmast efter ut- gången av år 1994 (jfr 13 och 1655).

Andra stycket

När bestämmelserna i 3 kap. stiftelselagen blir tillämpliga på en äldre stif- telse blir stiftelsen, om den utövar näringsverksamhet eller är moderstiftelse, omedelbart bokföringsskyldig på grund av bestämmelsen i 3 kap. 1 5. I annat fall måste det utredas närmare om stiftelsen är bokföringsskyldig enligt 3kap. 25 första stycket '2 eller endast skyldig att föra räkenskaper enligt 3 kap. 5 5. Bestämmelsen i förevarande stycke ålägger därför stiftelsens sty- relse eller förvaltare att bestämma värdet på stiftelsens tillgångar enligt 3kap. 65 vid ingången av det räkenskapsår som börjar löpa närmast efter utgången av år 1994.

Tredje stycket

I enlighet med vad Lagrådet förordat meddelas det i detta stycke en bestäm- melse som innebär att äldre stiftelser aldrig kan bli tvungna att göra upp räk-

• Sida 235
•  Original

ningar enligt stiftelselagens bestämmelser för det räkenskapsår som föregår det räkenskapsår från och med vilket bestämmelserna i 3 kap. gäller för stif- telsen.

Fjärde stycket

I detta stycke meddelas det en bestämmelse som också förordats av Lagrå- det. Den innebär att den som är revisor i en stiftelse vid utgången av det räkenskapsår sorn föregår det räkenskapsår från och med vilket bestämmel- serna i 4 kap. stiftelselagen gäller för stiftelsen får slutföra sitt uppdrag utan hinder av sagda bestämmelser i stiftelselagen. En stiftelse som anlitar en lek- mannarevisor och som enligt stiftelselagen är skyldig att ha kvalificerad revi- sor när bestämmelserna i 4 kap. blir tillämpliga på den kan alltså låta lek- mannarevisorn slutföra sitt uppdrag.

9 5 Ifråga om skyldighet att utge skadestånd på grund av handling eller underlå- tenhet som ligger i tiden före ikraftträdandet tillämpas 6 5 lagen (1929:116) om tillsyn över stiftelser. Detta gäller även om stiftelsen inte stod under till- syn enligt nämnda lag.

I mål om entledigande enligt 9 kap. 65 stiftelselagen (1994:000) får den som för talan mot en styrelseledamot eller förvaltare endast åberopa sådana handlingar eller underlåtenheter som ligger i tiden efter ikraftträdandet. Detta gäller dock inte om den som för talan mot en styrelseledamot före ikraftträdandet hade rätt att mot styrelseledamoten i fråga föra sådan "talan som avses i 75 lagen (1929:116) om tillsyn över stiftelser.

Jämför vad som anförts i anslutning till 6 5.

Bestämmelsen iandra styckets andra mening berör äldre stiftelser som en- ligt 5 5 första stycket skall anses ha egen förvaltning. Bestämmelsen innebär att den som enligt 9 kap. 65 stiftelselagen väcker talan om entledigande av en styrelseledamot i en sådan stiftelse till stöd för sin talan får åberopa hand- ling eller underlåtenhet som ligger i tiden före ikraftträdandet om han då hade rätt att föra talan om entledigande enligt 7 5 tillsynslagen.

10 5 Om stiftelseförordnandet för en äldre stiftelse eller för en stiftelse som har bildats efter ikraftträdandet på grundval av ett stiftelseförordnande i ett tes- tamente som har upprättats före ikraftträdandet innehåller en bestämmelse som innebär att någon får ändra, upphäva eller i särskilt fall åsidosätta en av stiftaren meddelad föreskrift avseende stiftelsen, skall den bestämmelsen ha samma giltighet som enligt äldre rätt.

Om bestämmelsen i första stycket innebär att någon annan än styrelsen eller förvaltaren får fatta beslut för stiftelsens räkning i frågor som avses där gäller inte 2 kap. 3 5 första stycket.

Även bestämmelserna i denna paragraf innefattar ett undantag från den i 45 första stycket uppställda principen att stiftelselagen skall gälla fullt ut för äldre stiftelser. Bestämmelserna i paragrafen är tillämpliga också på ”äldre” testamentsstiftelser.

Bestämmelsen i första stycket har utformats i enlighet med Lagrådets för-

• Sida 236
•  Original

slag. Bestämmelsen i andra stycket saknar motsvarighet i det till Lagrådet remitterade förslaget.

Första stycket

Som tidigare framhållits i allmänna motiveringen (se avsnitt 2.1.1 och 2.7.1) förekommer det inte så sällan stiftelseförordnanden med föreskrifter som in- nebär t.ex. att stiftaren eller stiftelsens styrelse har rätt att ändra eller upp- häva föreskrifterna i förordnandet. Sådana föreskrifter eller ändringsförbe- håll innebär i regel att det principiella kravet på tillstånd av myndighet för att få ändra m.m. i ett stiftelseförordnande bortfaller. Den verkan som för- behåll av detta slag nu anses ha kommer emellertid att begränsas väsentligt genom den nya stiftelselagen (se 6 kap. 3 5 första stycket stiftelselagen).

Bestämmelsen i förevarande stycke innebär att ett ändringsförbehåll i stif- telseförordnandet för en äldre stiftelse eller för en ”äldre” testamentsstiftelse skall ha samma giltighet efter stiftelselagens ikraftträdande som före. Härav följer att bestämmelserna i 6 kap. 1 och 3 55 stiftelselagen inte får någon betydelse för stiftelser av nu berört slag så länge ändringsförbehållet kvarstår i stiftelseförordnandet.

Andra stycket

Ett ändringsförbehåll kan vid egen förvaltning t.ex. innebära att någon an- nan än styrelsen får fatta beslut om ändring m.m. med för styrelsen bindande verkan. Ett ändringsförbehåll kan vidare innebära att vissa förutsättningar måste vara uppfyllda för att ett beslut om ändring m.m. skall få fattas. Be- stämmelsen i andra stycket innebär att styrelsen i sådana fall inte kan göras ansvarig för beslut som fattas utan att föreskrivna förutsättningar föreligger.

11 5 Föreskrifter som före ikraftträdandet har fastställts för en stiftelse av rege- ringen, Kammarkollegiet eller en länsstyrelse skall vid tillämpningen av stif- telselagen (1994:000) anses som föreskrifter i ett stiftelseförordnande.

Regeringen, Kammarkollegiet och länsstyrelserna har i åtskilliga fall fast- ställt föreskrifter för äldre stiftelser. Vanligen rör det sig om föreskrifter som finns intagna i stadgar för stiftelsen (jfr 5 5 tillsynslagen). I fråga om stiftelser som bildats av staten kan det också röra sig om föreskrifter som utfärdats av regeringen i förordningsform (jfr t.ex. SFS 1993:31). Genom bestämmelsen i 11 5 jämställs föreskrifter av nu nämnt slag med föreskrifter i ett stiftelseför- ordnande. Detta betyder bl.a. att dylika föreskrifter skall följas vid förvalt- ningen av stiftelsen (se 2 kap.-1 5 stiftelselagen) och att de är underkastade samma skydd mot ändring m.m. som föreskrifter i ett stiftelseförordnande (se 6 kap. stiftelselagen).

12 5 Om stiftelseförordnandet för en äldre stiftelse eller för en stiftelse som har bildats efter ikraftträdandet på grundval av ett stiftelseförordnande i ett tes- tamente som har upprättats före ikraftträdandet innehåller en föreskrift om

Prop. 1993/949

• Sida 237
•  Original

att stiftelsen skall vara undantagen från tillsyn enligt lagen (1929:116) om tillsyn över stiftelser, skall denna föreskrift vid tillämpningen av stiftelsela- gen (1994:000) jämställas med ett undantagande från tillsyn enligt den lagen. Detsamma skall också gälla för en äldre stiftelse om stiftaren efter stiftelsens bildande men före ikraftträdandet har förordnat att stiftelsen skall vara un- dantagen från tillsyn enligt tillsynslagen (1929:116).

Första meningen

Enligt stiftelselagen gäller det en speciell tillsynsordning i fall då stiftelsen enligt en av stiftaren i stiftelseförordnandet meddelad föreskrift skall vara undantagna från tillsyn enligt stiftelselagen (se 9 kap. 10 5). Enligt bestäm- melsen i 12 5 skall vid tillämpningen av stiftelselagen en av stiftaren avseende en äldre stiftelse meddelad föreskrift om undantag från tillsyn enligt tillsyns- lagen jämställas med ett undantagande från tillsyn enligt stiftelselagen. Be- stämmelsen gäller även för ”äldre” testamentsstiftelser.

Andra meningen

Tillsynslagen anses innebära att stiftaren kan undanta ”sin” stiftelse från till— syn även efter det att stiftelsen har bildats (se Hessler i Festskrift tillägnad Halvar Sundberg, s. 184 ff). I andra meningen meddelas det därför en be- stämmelse som jämställer även sådana undantag med undantag från tillsyn enligt stiftelselagen. Enligt bestämmelsen är det dock ett krav att undantaget har meddelats före stiftelselagens ikraftträdande.

13 5 Bestämmelserna i 14 5 lagen (1929:116) om tillsyn över stiftelser skall tilläm- pas i fråga om det räkenskapsår som avslutas vid eller närmast efter ikraftträ- dandet.

(Jfr andra punkten i promemorieförslagets ikraftträdandebestämmelser)

Bestämmelsen i denna paragraf gäller endast äldre stiftelser som vid ut- gången av år 1994 står under tillsyn enligt tillsynslagen.

Enligt 14 5 tillsynslagen skall styrelsen för en stiftelse som står under tillsyn föra räkenskaper m.m. samt årligen sända in ett sammandrag av räkenska- perna till länsstyrelsen. Förevarande bestämmelse innebär för en stiftelse som har kalenderåret som räkenskapsår att stiftelsen skall avsluta räkenska- perna och därefter sända in sammandraget av dem till länsstyrelsen inom tre månader efter räkenskapsårets slut. Om stiftelsen däremot har ett annat rä- kenskapsår än kalenderår, skall stiftelsen efter stiftelselagens ikraftträdande fortsätta att föra räkenskaper på sätt som föreskrivs i 145 tillsynslagen för återstående del av räkenskapsåret. Stiftelsen skall därefter avsluta räkenska- perna och sända in sammandraget av dem till länsstyrelsen inom tre månader efter räkenskapsårets slut.

Bestämmelsen i 13 5 korresponderar med bestämmelsen i 8 5, som bl.a. innebär att bestämmelserna i 3 kap. stiftelselagen skall börja tillämpas be- träffande äldre stiftelser först från och med det räkenskapsår som börjar löpa närmast efter utgången av år 1994.

• Sida 238
•  Original

14 5 Om en stiftelse med stöd av ett beslut som regeringen har meddelat före ikraftträdandet står under tillsyn av någon annan myndighet än länsstyrelsen i det län där stiftelsens förvaltning huvudsakligen utövas, skall beslutet vid tillämpningen av stiftelselagen (1994:000) anses som ett beslut enligt 9 kap. 15 andra stycket den lagen.

Det förekommer att stiftelser efter beslut av regeringen står under tillsyn av annan myndighet än en länsstyrelse (jfr Frii, Förvalta fonder och stiftelser, s. 89). Tillsynslagen gäller inte i sådana fall.

Bestämmelsen i 14 5 innebär att en myndighet som med stöd av ett av rege- ringen före ikraftträdandet meddelat beslut utövar tillsyn över en viss stif- telse efter ikraftträdandet kommer att betraktas som tillsynsmyndighet för denna stiftelse med de befogenheter och skyldigheter som följer av stiftelse- lagen.

15 5 En ideell förening vars namn innehåller ordet stiftelse eller en förkortning av det får behålla detta ord eller denna förkortning i sitt namn även efter stiftelselagens ikraftträdande, om länsstyrelsen i det län där föreningens sty- relse har sitt säte ger tillstånd till det efter ansökan som gjorts före den 1 juli 1995.

Tillstånd meddelas på ansökan av föreningen. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten.

En ideell förening kan ha ordet stiftelse i sitt namn. Paragrafen innefattar en möjlighet för ideella föreningar som har ordet stiftelse i sitt namn att efter stiftelselagens ikraftträdande få behålla detta ord i namnet. Dispens från det i 1 kap. 6 5 andra stycket stiftelselagen intagna förbudet mot att andra än stiftelser använder ordet stiftelse i sitt namn meddelas av länsstyrelsen på ansökan av föreningen.

En ansökan om dispens kan inte slutligt prövas före dagen för stiftelsela- gens ikraftträdande. På förslag av Lagrådet har därför bestämmelsen utfor- mats så att en förening får behålla sitt namn under en övergångstid då ansök- ningen kan prövas.

Ordningen med kammarrätt som första instans kan komma att ändras (se vad som anförts i anslutning till 9 kap. 11 5 första stycket stiftelselagen).

165 En äldre stiftelse skall inte anses skyldig att göra anmälan för registrering enligt 10 kap. 2 5 första stycket 1 eller 6 5 stiftelselagen (1994:000) tidigare än en månad efter det att bestämmelserna i 10 kap. sagda lag blev tillämpliga på stiftelsen.

Bestämmelsen i denna paragraf, som i huvudsak utformats i enlighet med Lagrådets förslag, innebär att en äldre stiftelse från den dag då bestämmel— serna i 10 kap. stiftelselagen blir tillämpliga på den (jfr 8 5 första stycket före- varande lag) har en månad på sig att anmäla sig för registrering. Bestämmel- sen kommer framför allt att ha betydelse för sådana äldre stiftelser som ut- övar näringsverksamhet när bestämmelserna i 10 kap. börjar gälla för stiftel- sen.

• Sida 239
•  Original

4.3. Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

Förslaget har i den allmänna motiveringen behandlats i avsnitt 2.10.5 . Änd- ringen i 11 kap. 5 5 brottsbalken innebär att även den som åsidosätter bok- föringsskyldighet enligt stiftelselagen eller enligt tryggandelagen kan dömas för bokföringsbrott.

4.4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.

Förslaget hari den allmänna motiveringen behandlats i avsnitt 2.10.1. Fler- talet ändringar i lagen föranleds av att tillsynslagen upphävs och innebär inte några sakliga nyheter i förhållande till gällande ordning.

95

I denna paragraf förs det in ett nytt andra stycke. Av bestämmelsen i stycket följer att en pensionsstiftelse skall ha ett namn och att namnet skall innehålla ordet pensionsstiftelse (jfr vad som anförts i anslutning till 1 kap. 6 5 andra stycket stiftelselagen).

10a5

Genom denna bestämmelse slås fast att styrelsen för en pensionsstiftelse bär ansvaret för placeringen av stiftelsens förmögenhet och för användningen av stiftelsens medel. Pensionsstiftelsens förmögenhet skall enligt bestämmelsen vara placerad på ett nöjaktigt sätt. I den delen har bestämmelsen sin direkta förebild i 15 5 tillsynslagen (ang. begreppet nöjaktigt — se NJA II 1929 s. 289; jfr även RÅ 1979 ref. 29)

15.5

I paragrafens förSta stycke förs det in en bestämmelse av innebörd att en pensionsstiftelses tillgångar skall värderas med tillämpning av 3 kap. 65 stif- telselagen i fall då man skall fastställa om stiftelsen har överskott på kapitalet eller inte (jfr Lagrådets påpekande i anslutning till 17 35 förevarande lag; jfr även Helmers-Ekström, Pensionering i företagens egen regi, tredje omarbe- tade uppl., s. 86 ff, och Kihlström, Pensionering direkt i företaget, s. 71 ff).

17s samt 1711—1755

Bestämmelserna i första och andra styckena i nuvarande 17 5 ändras endast i språkligt avseende. Bestämmelsen i paragrafens tredje stycke flyttas efter viss språklig bearbetning till 17 b 5.

1 17 a 5 förs det in bestämmelser som innebär dels att pensionsstiftelser utan undantag blir bokföringsskyldiga enligt bokföringslagen (1976:125) dels att pensionsstiftelser skall upprätta årsredovisning på grundval av årsbokslu- tet enligt bokföringslagen med uppgift om hur stiftelsens ändamål har främ- jats under räkenskapsåret.

Jämför i övrigt vad som anförts i anslutning till 15 5.

• Sida 240
•  Original

18a5

Enligt denna paragraf skall bl.a. bestämmelserna i 5 kap. stiftelselagen om skadestånd tillämpas i fråga om pensionsstiftelser. I jämförelse med gällande rätt införs därigenom den nyordningen att en styrelseledamot blir ansvarig för ekonomisk skada som tillfogas en tredje man genom åsidosättande av de för stiftelsen gällande föreskrifterna eller av tryggandelagen. En annan ny- het är att det införs bestämmelser om skadeståndsansvar för en pensionsstif- telses revisor.

275

I denna paragraf förs det in ett nytt tredje stycke, som innebär att en perso- nalstiftelse alltid skall ha ett namn som innehåller ordet personalstiftelse (jfr vad som anförts i anslutning till 1 kap. 65 andra stycket stiftelselagen).

305

Genom ändringen i denna paragraf blir de nya bestämmelserna i 10a5 till- lämpliga även på personalstiftelser. De nya bestämmelserna i 17 a—b 55 och 18 35 skall givetvis också tillämpas på personalstiftelser. För att uppnå detta är det dock inte nödvändigt med någon ändring i 30 5.

315

I denna paragraf förs det in fyra nya stycken.