Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

3

underlåta stadsfullmäktige att vidtaga härför erforderliga åtgärder, må Konun­

gen förelägga stadsfullmäktige viss tid, inom vilken sådan plan skall vara un­

derställd Konungens prövning. Ställa sig stadsfullmäktige föreläggandet ej

till efterrättelse, äger Konungen på stadens bekostnad låta upprätta och, efter

hörande av stadsfullmäktige och dem frågan eljest rörer, fastställa stadsplan

för området.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i avseende å ändring av

stadsplan.

5 §•

Byggnadskvarter skall indelas till tomter sålunda, att det kan ändamålsen­

ligt bebyggas i överensstämmelse med stadsplanen.

Tomtindelning bör så vitt möjligt ske i ett sammanhang för hela kvarteret.

Omfattar tomtindelning endast en del av ett kvarter, skall tillses, att återstå­

ende delen kan indelas till lämpliga tomter.

6

§.

Tomtindelning inom byggnadskvarter av mark, som ej varit föremål för

tomtindelning, skall ske, när ägare av sådan mark det begär.

7 §.

Förutsätter fastställd ändring i stadsplan ändring i tomtindelning eller har

kvarter helt och hållet eller till betydande del avbrunnit, skall fråga örn ny

tomtindelning företagas, när ägare av mark inom kvarteret det begär eller

byggnadsnämnden så finner nödigt.

Ny tomtindelning må ock på begäran av markägare eller på byggnadsnämn­

dens eget föranstaltande äga rum, örn därigenom utan avsevärd olägenhet kan

vinnas bättre överensstämmelse med bestående äganderättsförhållanden.

Ej må i andra fall än nu är sagt tomtindelning ändras, med mindre ägarna

av de tomter, som beröras av ändringen, därom äro ense och ändringen finnes

lämplig för ett ändamålsenligt bebyggande.

8

§.

Tomtindelning ävensom ändring däri antages av byggnadsnämnden men

skall, för att bliva gällande, fastställas av Konungens befallningshavande.

9 §•

Närmare bestämmelser om stadsplans och tomtindelnings uppgörande och

utställande för granskning meddelas av Konungen.

Om ordnande av stads område utom stadsplan.

10

§.

Finnes område, som ej ingår i stadsplan, böra planläggas i avseende å grund­

dragen för dess framtida ordnande och bebyggande, såsom beträffande huvud­

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

5

Vid meddelande av föreläggande, som i 4 § avses, äger Konungen ock för­

ordna örn erforderligt nybj^ggnadsförbud.

17 §.

Inom byggnadskvarter vare nybyggnad icke tillåten å mark, som ej blivit

indelad till tomter.

Är fråga väckt örn ändring i tomtindelning, må nybyggnad ej företagas å

tomt, som därav beröres, innan frågan slutligen prövats.

Utan hinder av vad ovan sagts må dock Konungens befallningshavande med­

dela tillstånd till nybyggnad, då synnerliga skäl därtill äro och nybyggnaden

prövas ej medföra hinder för lämplig tomtindelning inom kvarteret.

18 §.

Å mark, som indelats till tomter, må nybyggnad ej företagas i strid mot

tomtindelningen.

Nybyggnad vare icke tillåten å tomt, som ej är rättsligen bestående.

Ej heller må nybyggnad ske, innan ägare av tomt fullgjort honom enligt

denna lag åliggande skyldighet att anordna utfartsväg och avlopp från tom­

ten eller att utgiva bidrag till gatukostnad, eller ock tomtägaren därför ställt

nöjaktig säkerhet. Från ställande av säkerhet vare kronan fri.

19 §•

Har å tomt byggnad uppförts i sådant läge, att den skjuter in på grannes

tomt eller på gata eller annan allmän plats, och skulle byggnadens nedrivande

eller förändring medföra märklig kostnad eller olägenhet för ägaren, vare den­

ne ej skyldig att avträda den intagna marken, förrän byggnaden nedrives eller

avbrinner, utan så är att den, som uppfört byggnaden, verkställt inkräktningen

med avsikt eller därvid handlat med grov vårdslöshet och, där fastigheten över

gått till ny ägare, denne därom ägde kännedom vid förvärvet av fastigheten.

Vad nu är sagt gäller ej om trappa, som skjuter över gatulinjen; dock äger

Konungens befallningshavande medgiva, att trappan må kvarstå under viss tid

eller tills vidare. För det intrång, granne lider av byggnad, som skjuter in på

hans tomt, njute denne ersättning, där han icke hellre vill avstå tomtdelen

mot lösen.

I fråga örn byggnad, som i första stycket avses, skall vad i 13, 18 och 76 §§

är föreskrivet ej medföra hinder mot ändring, som efter ty därom av Konungen

stadgats är att hänföra till nybyggnad; men må sådan ändring ej vidtagas,

med mindre ägaren av den intagna marken det medgiver.

20 §.

Inom område, som ingår i stadsplan eller stomplan, må schaktning, fyllning,

trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd icke vidtagas, såvida åtgär­

den uppenbarligen är av beskaffenhet att kunna väsentligt försvåra områdets

användande för avsett ändamål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79-

i

göras före stadsplanens fastställande. Vill ägaren hellre än att marken löses till

staden utgiva särskilt bidrag till kostnaden, vare han därtill berättigad; och be-

stämme i ty fall Konungen ett i förhållande till kostnaden och värdestegringen

skäligt belopp, som det åligger markägaren att i den ordning Konungen före­

skriver erlägga vid äventyr att staden eljest må lösa marken.

25 §.

Kan mark, som ingår i byggnadskvarter, icke på skäliga villkor förvärvas

för bebyggande och är detta förhållande till avsevärt hinder för stadens ut­

veckling, må Konungen medgiva staden rätt att lösa marken.

26 §,

Äro enligt tomtindelning särskilda delar av tomt i olika ägares hand, vare

ägare av sådan tomtdel berättigad att till sig lösa återstoden av tomten. Vilja

flera lösa, åge den företräde, vars tomtdel vid uppskattning åsättes största vär­

det. Varda tomtdelarna åsätta lika värden, havé den, som först anhängiggjort

talan örn inlösen, företräde att lösa.

Brister den, som berättigats lösa, i erläggande av löseskillingen, vare ägare

av annan tomtdel berättigad lösa efter det åsätta värdet, såframt han inom tre

månader efter det löseskillingen skolat erläggas gör anmälan därom hos rätten

och styrker, att han hos Konungens befallningshavande nedsatt den på återsto­

den av tomten belöpande löseskillingen. Äro i ty fall flera, som vilja lösa, be­

stämmes företrädet mellan dem efter nyss stadgade grunder.

27 §.

Har ej inom ett år efter tomtindelnings fastställande ägare av tomtdel an­

hängiggjort talan örn inlösen av återstoden av tomten eller har dylik talan ej

lett till tomtens förenande i en ägares hand, vare staden berättigad lösa tomten;

dock må, där ägare av tomtdel före staden anhängiggjort talan örn inlösen,

stadens anspråk bifallas, allenast såframt ägarens talan ej leder till tom­

tens förenande i en ägares hand.

28 §.

Har i stadsplan eller stomplan bestämts, att mark skall användas för annat

ändamål än enskilt bebyggande, och kan markens ägare till följd härav nyttja

marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till markens värde,

vare staden skyldig att lösa marken.

Då ett år förflutit från tomtindelnings fastställande, åligge staden lösnings-

plikt jämväl beträffande tomtdel, som ägaren ej kan nyttja på annat sätt än nyss

nämnts.

Vid bedömandet av frågan huruvida lösningsplikt föreligger skall hänsyn ta­

gas till den fastighetsindelning, som gällde vid tiden för stadsplanens eller stom-

planens antagande, med de ändringar däri, som skett för planens eller för

tomtindelnings genomförande.

8

Kungl. Majlis proposition nr 79.

Om bestämmande och erläggande av marklösen.

29 §.

I avseende å inlösen av mark enligt denna lag skola de allmänna bestäm­

melserna i lagen örn expropriation i tillämpliga delar lända till efterrättelse,

med iakttagande av vad nedan i 30—38 §§ är stadgat.

30 §.

I fall, som avses i 28 §, ankomma på markens ägare att göra ansökan örn stäm­

ning.

31 §.

Uppkommer i mål angående inlösen av mark tvist örn rätt eller plikt att lösa

och erfordras ej för prövning av tvisten, att uppskattning sker av marken,

meddele rätten beslut i tvisten, innan nämnd sättes. Emot beslutet må talan

särskilt fullföljas i den ordning, som för talan mot slutligt utslag är stadgad,

och vile emellertid målet i övrigt. Avslås yrkandet örn inlösen, gälle i fråga

örn rättegångskostnad vad därom i allmänhet är stadgat.

32 §.

Har ägare av tomtdel anhängiggjort talan örn inlösen av återstoden av tomten,

vare ägare av annan tomtdel berättigad att utan ny stämning föra talan örn in­

lösen.

I nu nämnt mål skola de ledamöter av expropriationsnämnden, som parterna

äga välja, utses gemensamt av samtliga ägare av tomten eller, örn de ej kunna

enas örn valet, av rätten. Nämnden skall för varje ägare sätta särskilt värde å

hans del av tomten.

33 §.

Ar fråga örn marks avstående till gata eller annan allmän plats, skola de

särskilda bestämmelserna i 78 och 79 §§ lagen örn expropriation äga tillämpning.

34 §.

Bestämmelserna i 12 § första stycket lagen örn expropriation skola ej äga till-

lämpning i avseende å inlösen av mark, som ingår i stadsplan.

35 §.

Örn å mark, som är avsedd till gata eller annan allmän plats, finnes byggnad,

stängsel, plantering eller annat, som hör till marken och skall lösas, bör sär­

skilt värde sättas å själva marken. Där ej ali mark prövas hava lika värde,

skola de särskilda värdena utsättas.

36 §.

"V ill staden lösa i enskild väg ingående mark, som staden jämlikt 23 § äger

taga i anspråk och nyttja till gata eller annan allmän plats, skall vid expropria-

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

9

tionsersättningens bestämmande hänsyn tagas till denna rätt. Ej må kostnad,

som staden nedlagt för gatans eller platsens iordningställande, föranleda höj­

ning av ersättningsbeloppet.

37 §.

Försummar staden att, på sätt i 48 § första stycket lagen örn expropriation

stadgas, nedsätta fastställd expropriationsersättning och har ej staden enligt

medgivande av markens ägare eller jämlikt stadgande i samma lag tagit mar­

ken i besittning, skall, i händelse någon till ersättning berättigad det yrkar,

den väckta frågan örn markens avträdande, såvitt på hans rätt inverkar, vara

förfallen.

38 §.

I fråga örn mark, som inlösts enligt denna lag, skola bestämmelserna i 68—

70 §§ lagen örn expropriation icke äga tillämpning.

Om upplåtande av gata eller annan allmän plats inom stadsplan.

39 §.

För iordningställande och upplåtande till allmänt begagnande av gata eller

annan allmän plats inom område, som ingår i stadsplan, vare staden ansvarig.

40 §.

Ny gata skall upplåtas till allmänt begagnande i den mån bebyggandet

kvarter efter kvarter fortskrider från förut upplåten gata eller från allmän

väg inom område, som i väsentlig utsträckning är bebyggt för bostads- eller in­

dustriändamål. Härvid skall iakttagas, att varje del av gatan, som begränsas

av två på varandra följande tvärgators utdragna mittlinjer, skall upplåtas, då

tomter med en sammanlagd längd utmed gatudelen av minst en tredjedel av

de därvid befintliga tomtlinjerna bebyggts i enlighet med stadsplanen, dock

att, då dessförinnan bebyggelse föreligger tomt efter tomt i följd från förut upp­

låten gata eller från allmän väg inom område, som nyss sagts, gatan skall upp­

låtas framför sålunda bebyggda tomter.

Skall redan befintlig gata vidgas, åligger det staden att till allmänt begag­

nande upplåta gatans nya del i den mån tomt invid densamma bebyggts i en­

lighet med stadsplanen.

41 §.

Torg, park eller annan sådan allmän plats skall till den del den icke är att

anse såsom gata upplåtas till allmänt begagnande, då tomter med en samman­

lagd längd utmed platsen av minst två tredjedelar av de därvid befintliga tomt­

linjerna bebyggts i enlighet med stadsplanen.

42 §.

Då gata upplåtes till allmänt begagnande, skall den till bredd och höjdläge

överensstämma med stadsplanen; dock äger Konungens befallningshavande pa

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

11

I fall, då tomt har utfartsväg åt en tidigare för allmänt begagnande upplåten

gata, skall skälig jämkning göras i ersättningsbeloppet, där tomtägaren visar,

att den fördel, som genom den nya gatan beredes bans tomt, icke svarar mot den

honom enligt första stycket åliggande ersättningsskyldighet.

Har ga ^tilmark framför tomt av dess ägare överlåtits till staden utan lösen

eller har staden samtidigt varit ägare av både tomten och gatumarken, efter det

denna blivit i stadsplan upptagen såsom sådan, vare ägare av tomten fri från

skyldighet att utgiva ersättning intill värdet av samma mark.

46 §.

Skall gata vidgas, vare den, som äger tomt vid någondera sidan av gatan,

skyldig ersätta staden hälften av värdet av den mark, som erfordras för gatans

vidgning framför hans tomt intill en bredd, motsvarande den å tomten enligt

stadsplanen vid den nya gatudelens upplåtande tillåtna hushöjden, ökad med

en fjärdedel; dock skall skälig jämkning göras i ersättningsbeloppet enligt

de i 45 § andra stycket för där avsett fall stadgade grunder. I övrigt skola

vid ersättningsskyldighetens bestämmande de i 45 § meddelade föreskrifter

äga motsvarande tillämpning.

47 §.

Ersättning för gatumark skall i mån av gatas upplåtande till allmänt be­

gagnande erläggas vid anfordran, där tomten är bebyggd i huvudsaklig över­

ensstämmelse med stadsplanen, men i annat fall, då tomten sålunda bebygges.

I fråga örn erläggande av ersättning för gatumark efter gatas vidgning skall

vad i första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

48 §.

Kunna tomtägare och staden ej enas om beloppet av den ersättning, som tomt­

ägaren har att gälda för gatumark, skall ersättningsbeloppet bestämmas av

nämnd, som på endera partens ansökan tillsättes i den ordning lagen örn ex­

propriation föreskriver. Nämnden har att efter de för uppskattning av gatu­

mark, som till staden avstås, stadgade grunder uppskatta värdet av själva mar­

ken vid tiden för ersättningens bestämmande utan hänsyn till kostnad, som

staden vidkänts för markens iordningställande. Uppstår tvist örn vidden av

den gatumark, tomtägaren har att ersätta, skall särskilt värde sättas å den

mark tvisten gäller. Gottgörelse till nämnden och annan kostnad gäldas av

staden, då ersättningen satts till lägre belopp än staden fordrat, men eljest av

tomtägaren.

Är fråga örn uppskattning av värdet av gatumark invid kvarter, som ej un­

dergått tomtindelning, skall vad nu sagts örn tomtägare gälla örn ägare av

kvarter smark, som gränsar till gatan. Sedan tomtindelning skett, skall er­

sättningsbeloppet fördelas å tomtägarna efter de i 45 och 46 §§ för ersättnings­

skyldighet stadgade grunder.

Övergår tomt till annan ägare, vare uppskattning, som skett i nu stadgad

ordning, bindande för den nye ägaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

13

till gata eller annan allmän plats eller till allmän byggnad, må Konungen

på ansökan av staden vid planens fastställande förordna örn avstående för

nämnda ändamål av mark i skälig omfattning, dock högst fyrtio procent av om­

rådets hela areal, med iakttagande tillika att behovet av gator och andra all­

männa platser främst tillgodoses. Den mark, som avstås, angives i förordnan­

det till läge och gränser.

Den, som avstått marken, skall frigöra denna från inteckning och annan sär­

skild rätt, varmed den är besvärad. Kan detta icke ske, vare han pliktig hålla

staden skadeslös. Marken må ej tagas i besittning av staden, innan den skall

iordningställas för sitt ändamål.

Ägare av tomt inom område, beträffande vilket förordnande enligt första

stycket meddelats, vare ej skyldig utgiva ersättning för gatumark, ändå att

marken icke avståtts till staden utan ersättning.

53 §.

I förordnande, varom i 52 § sägs, må Konungen på stadens begäran före­

skriva, att ägaren skall vara pliktig att i den ordning Konungen bestämmer be­

kosta anläggning av gator och avloppsledningar inom det i nämnda paragraf

omförmälda området, dock ej utöver vad staden enligt gatukostnadsbestämmel-

ser eller eljest äger uttaga av tomtägama.

Om gatuunderhåll.

54 §.

Underhåll av gata eller annan allmän plats så ock av underjordisk avlopps­

ledning skall vila å staden.

Om ersättning för skada vid stadsplans genomförande.

55 §.

Varder vid genomförandet av stadsplan område, som varit avsett till allmän

samfärdsel, helt eller delvis använt för annat ändamål eller ändrat till sitt

höjdläge och uppstår därigenom skada för ägare av invid liggande mark eller

byggnad därå eller för den, som har nyttjanderätt till marken eller byggna­

den, eller för innehavare av servitut, som vilar å marken, den skada vare staden

pliktig att ersätta.

AVDELNING II.

Bestämmelser angående stadsliknande samhällen på landet.

56 §.

Vad i denna lag är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning för

köping.

Detsamma gälle i fråga om annat samhälle, där vid denna lags ikraftträdan­

de den för städerna stadgade ordning för bebyggande skall iakttagas.

14

57 §.

Konungen äger förordna, att vad i denna lag är stadgat för stad skall äga

motsvarande tillämpning för tätare befolkad ort på landet; och äger Konungen

därvid meddela det förbud mot nybyggnad inom orten, som föranledes av om­

ständigheterna.

Föreligger fråga om sådant förordnande, må Konungens befallningshavan-

de i avbidan på frågans slutliga avgörande utfärda förbud att verkställa ny­

byggnad inom området utan tillstånd av Konungens befallningshavande.

Närmare bestämmelser rörande behandlingen av fråga örn förordnande, som i

första stycket, avses, meddelas av Konungen.

58 §.

Finnes vad i denna lag är stadgat för stad örn iordningställande och upplå­

tande till allmänt begagnande av gata eller annan allmän plats vara i oskälig

grad betungande för samhälle, som i 56 eller 57 § avses, må Konungen med­

giva den lindring, som prövas nödig.

59 §.

Finnes till följd av ändrade förhållanden tillämpning av vad i denna lag är

stadgat för stad icke vidare böra upprätthållas för samhälle, som i 56 § andra

stycket eller 57 § avses, må Konungen förordna, att sådan tillämpning skall

upphöra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

AVDELNING III.

Bestämmelser angående den egentliga landsbygden.

60 §.

Är större byggnadsverksamhet att förvänta inom område på landet, för vil­

ket bestämmelserna i denna lag angående stad icke äga tillämpning, och föran­

leda ej förhållandena till förordnande örn tillämpning av nämnda bestämmel­

ser, skall Konungens befallningshavande, därest plan för byggnadsverksam­

heten erfordras, fastställa byggnadsplan för området.

Kostnaderna för byggnadsplans uppgörande skola gäldas av markägarna

efter den nytta de hava av planen i den mån bidrag ej lämnas av kommu­

nen. Det ankommer på Konungens befallningshavande att meddela beslut

angående fördelningen av kostnaderna mellan markägarna.

61 §.

Byggnadsplan skall utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål

avsedda områden, vilka ingå i planen, såsom byggnadsmark samt vägar och

andra allmänna platser. Jämväl områdenas höjdlägen skola i erforderlig om­

fattning angivas.

Byggnadsplan skall ock innehålla de ytterligare bestämmelser angående

områdenas bebyggande eller användande i övrigt, som finnas erforderliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

15

62 §.

För byggnadsmark må Konungens befallningshavande på framställning av

markens ägare fastställa tomtindelning; dock må tomtindelning, enligt vilken

särskilda delar av tomt skulle komma att vara i olika ägares hand, ej fast­

ställas.

Tomtindelning må ej ändras i andra fall än då fastställd ändring i bygg­

nadsplan förutsätter ändring i tomtindelningen eller ock ägarna av de tomter,

som beröras av ändringen, därom äro ense och ändringen finnes lämplig för ett

ändamålsenligt bebyggande.

63 §.

Nybyggnad må ej företagas i strid mot byggnadsplan; dock må Konungens

befallningshavande och enligt föreskrifter, som av Konungen meddelas i all­

män författning, jämväl myndighet, varom där förmäles, medgiva undantag

härifrån, då särskilda skäl därtill äro och nybyggnaden ej avsevärt försvårar

markens användande för avsett ändamål.

Å byggnadsmark, som indelats till tomter, må nybyggnad ej företagas i

strid mot tomtindelningen.

64 §.

Föreligger fråga om upprättande av byggnadsplan för visst område eller

örn ändring i sådan plan, äger Konungens befallningshavande för viss tid med­

dela förbud att verkställa nybyggnad inom området utan tillstånd av Konun­

gens befallningshavande.

65 §.

Har, sedan byggnadsplan fastställts, nybyggnad ägt rum inom det plan­

lagda området, må sådan mark, som enligt planen är avsedd till väg eller annan

allmän plats och till följd av nybyggnaden erfordras för samfärdseln inom om­

rådet, utan ersättning tagas i anspråk och nyttjas för det avsedda ändamålet,

såvitt marken är obebyggd och vid planens fastställande tillhörde antingen den

fastighet, varå byggnaden uppförts eller varifrån mark för byggnaden upp­

låtits, eller ock annan fastighet, som hade samma ägare. Denna rätt till mark,

som är avsedd till väg eller annan allmän plats, gälle framför annan rätt till

marken, som uppkommit efter byggnadsplanens fastställande.

66

§.

Finnes byggnadsplan för område, varom i 60 § första stycket förmäles, tills

vidare icke böra upprättas men prövas behov föreligga av särskilda bestäm­

melser angående byggnadsverksamheten inom området, skall Konungens be­

fallningshavande fastställa sådana bestämmelser (utomplansbestämmelser).

I fråga örn förbud mot nybyggnad i strid mot utomplansbestämmelser skall

vad i 63 § första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

67 §.

Närmare bestämmelser örn byggnadsplans, tomtindelnings och utomplans-

bestämmelsers uppgörande och utställande för granskning meddelas av Ko­

nungen.

16

Kungl. Maj:ts •proposition nr 79.

AVDELNING IV.

Allmänna bestämmelser.

68

§.

Eöretager någon nybyggnad eller annan åtgärd i strid mot förbud, som med­

delats i denna lag eller på grund av föreskrift däri, bote från och med tjugu­

fem till och med tiotusen kronor till kronan. Saknas tillgång till böternas

fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag. Förseelse åtalas

av allmän åklagare.

Till rättelse i vad olagligen skett äger överexekutor meddela handräckning.

Ansökan örn handräckning må göras av allmän åklagare eller av byggnads­

nämnd, där sådan finnes. Är ansökan gjord av allmän åklagare och äskar ut­

mätningsmannen, att kostnad för förrättning skall förskjutas, må det ske av

allmänna medel. I övrigt gälle enahanda bestämmelser, som äro stadgade för

det i 191 § utsökningslagen avsedda fall.

69 §.

Vad i denna lag sägs om ägare av mark eller tomt skall ock gälla örn den,

som innehar mark eller tomt under sådan besittningsrätt, som enligt lag är att

hänföra till fast egendom.

70 §.

Är tomt belägen vid torg eller annan sådan allmän plats, skall marken anses

som gata till en bredd av aderton meter från tomtlinjen, där ej annat är bestämt

i stadsplanen.

71 §.

Finnes i stadsplan föreskrift ej meddelad örn den hushöjd, som är tillåten

å tomt, må tomtägares skyldighet att bidraga till stads gatukostnad ej beräk­

nas efter större gatubredd än aderton meter.

72 §.

Går gräns mellan två städer i gatas längdriktning, skall i fråga örn tid­

punkten för inträdandet av skyldighet att upplåta gatan till allmänt begag­

nande så anses, som om gatan vore belägen inom en och samma stad.

Gatukostnad skall fördelas mellan städerna efter den nytta, de hava av ga­

tan, med rätt för vardera staden att i enlighet med de i denna lag stadgade

grunder av vederbörande tomtägare i den staden uttaga bidrag till dess andel

i kostnaden, som örn gatan helt vore belägen inom staden.

73 §.

Förordnas att område, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmel-

ser fastställts, skall tillhöra stad eller köping, eller meddelas beträffande så­

dant område förordnande, att vad i denna lag är stadgat för stad skall äga mot­

svarande tillämpning för området, lände byggnadsplanen eller utomplansbe-

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

17

stämmelserna fortfarande till efterrättelse. Byggnadsplanen åge tillämpning,

intill dess stadsplan fastställts för området.

74 §.

Yad i denna lag stadgas örn stadsfullmäktige gäller, där sådana ej finnas,

om allmän rådstuga.

I stadsliknande samhälle på landet skall den myndighet, som utövar sam­

hällets beslutanderätt, äga den befogenhet, som enligt denna lag tillkommer

stadsfullmäktige.

75 §.

Konungens befallningshavandes beslut rörande tomtindelning skall medde­

las efter anslag. Den, som är missnöjd med beslutet, har att vid talans förlust

inom en månad från den dag, då beslutet meddelades, däröver anföra besvär

hos Konungen.

över annat av Konungens befallningshavande meddelat beslut må besvär an­

föras hos Konungen i den ordning, som är bestämd för överklagande av förval­

tande myndigheters och ämbetsverks beslut.

76 §.

Yad i denna lag sägs om nybyggnad skall ock gälla örn sådan förändring av

befintlig byggnad, som, efter ty därom av Konungen stadgas, är att hänföra

till nybyggnad.

De närmare föreskrifter, som erfordras i fråga örn bebyggande av stad, stads­

liknande samhälle och sådant område på landet, som i 60 och 66 §§ avses,

örn byggnadsnämnd samt örn tillämpningen i övrigt av denna lag, meddelas

av Konungen.

Övergångsbestämmelser.

77 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932 och skall vad i lag eller författ­

ning är däremot stridande från och med nämnda dag upphöra att gälla.

78 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som

ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället till-

lämpas.

79 §.

Stadsplan, som av ålder består eller som fastställts före den 1 januari 1908

eller ock därefter jämlikt 1 kap. 2 § lagen örn fastighetsbildning i stad, ur­

sprungliga lydelsen, eller motsvarande äldre stadgande, skall fortfarande län­

da till efterrättelse, intill dess ändring däri göres i den ordning, som i denna

lag stadgas. Vad i annan lag eller författning stadgas om fastställd stads­

plan skall i tillämpliga delar gälla om stadsplan, som av ålder består.

Bihang till riksdagens protokoll 1931.

1 sami. 66 haft. (Nr 79.)

2

18

Kungl. Maj :ts proposition nr 79.

Hava jämlikt stadgande, som i första stycket nämnts, för visst område med­

delats särskilda bestämmelser i avseende å sättet för byggnadskvarters an­

vändande, skall örn dessa bestämmelser i tillämpliga delar gälla vad i denna

lag är stadgat örn stadsplan.

80 §.

Tomtindelning, som av ålder består eller fastställts före denna lags ikraft­

trädande, skall fortfarande lända till efterrättelse, intill dess ändring däri gö-1

res i den ordning, som i denna lag stadgas.

81 §.

Har före denna lags ikraftträdande jämlikt 1 kap. 46 § andra stycket lagen

örn fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre stadgande förordnats,

att särskilda föreskrifter skola tillämpas med avseende å byggnadsverksam­

hetens ordnande inom område, som ej finnes upptaget i gällande stadsplan,

skall örn sådana föreskrifter gälla vad i denna lag är stadgat örn utomplans-

bestämmelser för stad, där ej Konungen annorledes förordnar.

82 §.

Räder, då denna lag träder i kraft, på grund av bestämmelserna i 1 kap.

41 § tredje stycket lagen örn fastighetsbildning i stad inom område, som där

avses, förbud mot nybyggnad utan särskilt lov, skall förbudet gälla, intill dess

stadsplan varder fastställd eller Konungen annorledes förordnar.

83 §.

Stadsplan ävensom särskilda bestämmelser i avseende å sättet för byggnads­

kvarters användande, som före denna lags ikraftträdande fastställts jämlikt

1 kap. 42 § lagen örn fastighetsbildning i stad eller motsvarande äldre stad­

gande, skola hava samma verkan som byggnadsplan; dock skall vad i 65 §

sägs icke äga tillämpning.

Har förordnats, att stadsplan, som avses i första stycket, skall upprättas

för visst område, men har sådan icke fastställts vid denna lags ikraftträdande,

ankommer å Konungens befallningshavande att i stället fastställa byggnads­

plan för området.

84 §.

Hava före denna lags ikraftträdande jämlikt 1 kap. 42 § fjärde stycket lagen

örn fastighetsbildning i stad meddelats särskilda föreskrifter med avseende

å byggnadsverksamhetens ordnande inom visst område, skall örn sådana före­

skrifter gälla vad i denna lag är stadgat örn utomplansbestämmelser för landet,

där ej Konungen annorledes förordnar.

85 §.

Är, då denna lag träder i kraft, talan anhängiggjord örn lösen av mark

eller örn skadestånd, skall den talan bedömas enligt äldre lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

21

3 §.

Sökes lagfart å sådan del av fastighet eller i fastighetsindelning ej ingående

område, som genom tomtindelning blivit utlagd till tomt eller tomtdel, eller

skall administrativt bildad tomt införas i tomtboken, skall tomten eller tomt­

delen anses vara genom fastställelsen å tomtindelningen avstyckad från fastig­

het eller område, som tomten eller tomtdelen förut tillhört.

2 KAP.

Om tomtmätning och gränsbestämning.

4 §.

Örn jäv mot förrättningsman, behandling av jävsfråga samt fullföljd av ta­

lan mot beslut i sådan fråga skall gälla vad för motsvarande fall är stadgat da

fråga är örn laga skifte av jord å landet; dock att, örn jäv mot förrättningsman

finnes lagligen grundat, anmälan därom skall göras hos byggnadsnämnden, som,

där ej annan behörig förrättningsman är att tillgå, har att hos Konungens be-

fallningshavande utverka förordnande för särskild förrättningsman.

7 §■

Förrättningsmannen ----------- ofri.

Där tomten bildats genom åtgärd, till vilken enligt 3 kap. medgivande skall

sökas, skall i protokollet antecknas storleken av vart och ett av de områden, av

vilka tomten bildats. I protokollet skola noga anmärkas alla företedda åt­

komsthandlingar jämte de kartor och handlingar, som i övrigt tjäna till upp­

lysning i ärendet.

1 protokollet —----- - härav.

Utdrag--------- - protokollet.

10 §.

Sedan förrättningsmannen avgivit utlåtande angående tomtgränsernas rätta

sträckning, förklare förrättningsmannen å sammanträde med sakägarna för­

rättningen i vad den avser gränsbestämning avslutad; meddele ock, att den,

som är missnöjd med utlåtandet, har att vid talans förlust inom trettio dagar

därefter till ägodelningsdomaren ingiva sina till ägodelningsrätten ställda

besvär eller ock på eget äventyr insända dem med posten så tidigt, att de före

sagda tids utgång komma ägodelningsdomaren till handa.

Beträffande förfarandet hos ägodelningsdomaren och vid ägodelningsrätten

samt talan mot ägodelningsdomarens och ägodelningsrättens beslut skola be­

stämmelserna i 21 kap. avdelningarna D och G i lagen om delning av jord å

landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Inom fjorton dagar efter förrättningens avslutande skall protokoll över den­

samma jämte karta utlämnas till sakägare, som därom vid förrättningen fram­

ställt begäran.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Sedan utlåtandet genom vederbörande sakägares skriftliga godkännande el­

ler eljest vunnit laga kraft, eller, där besvär anförts, dessa blivit slutligen

prövade, teckne förrättningsmannen på framställning av sakägare bevis här­

om å karta, som till denne utlämnats; skolande därförinnan, därest de av för­

rättningsmannen bestämda gränserna blivit ändrade, genom dennes försorg

kartan bringas till överensstämmelse med de slutligen bestämda gränslinjerna.

13 §.

Vad-----------förekommer.

Annan ägogräns än tomtgräns må på ansökan av sakägare bestämmas enligt

föreskrifterna i detta kapitel; dock skall, där gränsen utgör gräns mellan stads­

jord och jord å landet eller ock sakägare det påfordrar, gränsens bestämman­

de ske i den ordning, som stadgas i lagen örn delning av jord å landet.

15 §.

Vad-----------stad.

I fråga örn tomtmätning och bestämmande av tomtgräns utan sammanhang

med tomtmätning inom annat område å landet, varest finnes tomtindelning så­

som i stad, förordne Konungens -befallningshavande på ansökan av tomtens

ägare förrättningsman, och skall konceptakten rörande förrättningen redovisas

till lantmäterikontoret i länet. Beträffande sådan förrättning i övrigt skola be­

stämmelserna i detta kapitel i tillämpliga delar gälla.

3 KAP.

2 §.

Ansökning örn sammanläggning, som i 1 § sägs, göres av tomtens ägare hos

ägodelningsdomaren; och ingive sökanden karta med protokoll rörande mät­

ning av tomten enligt bestämmelserna i 2 kap.

Företes------ - — avslagen.

Lag-------- -— stadgad.

3 §•

Sammanläggning enligt bestämmelserna i detta kapitel må ej medgivas

utan så är att sökanden vunnit lagfart å de särskilda områdena; dock att, där

område förvärvats genom fång, varmed på grund av äldre lag sökanden ej varit

skyldig lagfara, lagfart a området ej är erforderlig, där sökandens åtkomst

annorledes styrkes. Ej heller må sammanläggning ske, utan så är att icke

mera än ett av områdena är besvärat av beviljad eller sökt inteckning eller

ock, där flera av områdena äro sålunda besvärade, icke något av dem häftar

för andra inteckningar än sådana, som äro i samma inbördes ordning gällande

jämväl i ett vart av de andra, dock vare den omständigheten att i ett av om­

rådena tillika må finnas inteckning med sämre rätt ej hinder mot samman -

läggningen, så framt innehavare av sådan inteckning medgivit sammanlägg­

ningen; och skall vad nu sagts örn inteckning tillämpas jämväl beträffande

fordran eller annan rättighet, som avses i 11 kap. 2 § jordabalken.

Kungl. Majlis proposition nr 79.

23

Är —- — — innehavare.

Finner ägodelningsdomaren laga hinder mot bifall till ansökningen icke

möta, meddele han förordnande örn sammanläggningen. Eljest hänskjute han

ärendet till ägodelningsrättens prövning.

Ägodelningsdomaren åligger att föra protokoll över av honom handlagda

ärenden angående sammanläggning.

Beträffande förfarandet hos ägodelningsdomaren och vid ägodelningsrätten

samt talan mot ägodelningsdomarens och ägodelningsrättens beslut skola be­

stämmelserna i 21 kap. avdelningarna D och G i lagen örn delning av jord å

landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

7 §•

Så snart ansökning om sammanläggning inkommit, skall ägodelningsdoma­

ren lämna domstolen i orten meddelande därom; give han ock ofördröjligen, se­

dan ärendet avgjorts, domstolen underrättelse örn beslutet.

Örn ansökningen så ock örn beslut däröver skall anteckning göras i lagfarts-

protokollet. Skall enligt vad i 4 § sägs inteckning gälla jämväl i annat om­

råde än det, vari den beviljats, göres anteckning därom i inteckningsproto-

kollet.

Beslut, varigenom ansökningen blivit bifallen, skall av ägodelningsdomaren

kungöras byggnadsnämnden ävensom, där fastighetsregister är för staden upp­

lagt, den som för registret.

4 KAP.

2

§.

Medgivande till sammanläggning, som i 1 § sägs, sökes hos ägodelnings­

domaren; och ingive sökanden därvid utdrag av fastighetsregistret, upptagande

de fastigheter, varom fråga är.

Bestämmelserna i 3 kap. 2 § tredje stycket och 3 § första och andra styckena

i fråga om villkoren för sammanläggning, varom där är fråga, i 3 § tredje,

fjärde och femte styckena örn ordningen för ärendets prövning, i 4, 5 och 6 §§

om verkan av sådan sammanläggning och i 7 § om underrättelse till domstolen

i orten och till den, som för fastighetsregistret, samt örn anteckning i lagfarts-

eller inteckningsprotokollet i ärende, som i sagda paragraf avses, skola äga mot­

svarande tillämpning beträffande sammanläggning, varom i detta kapitel stad­

gas.

5 KAP.

2

§•

Avstyckning skall------ -— prövas.

Avstyckning företages------- -— sagts.

Förrättningsmannen —-------slut.

Vid förrättningen skola föreskrifterna i 2 och 3 kap., 6 kap. 1 och 3 §§,

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

25

eller träffad förening tillkommer envar av dem, skall frågan underställas

ägodelningsrättens prövning; och vile emellertid förrättningen.

Förekommer---------- rum.

20

§.

Bestämmelserna i detta kapitel skola även gälla för samhälle å landet, för

vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser.

6 KAP.

Om laga skifte och örn ägodelningsrätt i stad.

5 §.

Utan — ------- förrättningen.

Huru gräns, som avses i föregående stycke, skall bestämmas, därom stad­

gas i 2 kap. 13 §.

6

§.

Laga skifte å stadsjord må verkställas utan biträde av gode män, så vitt icke

är fråga örn gränsbestämning i den ordning, som stadgas i lagen örn delning

av jord å landet, eller örn ägoutbyte mellan stadsjord och jord å landet eller

ock förrättningsmannen eller delägare finner biträde av gode män erforderligt.

Bestämmes-----------därförinnan.

8

§.

Ägoutbyte må, utöver vad som följer av 1 §, ske jämväl där bestående fastig­

hetsindelning ej överensstämmer med gällande stadsplan, tomtindelning eller

stomplan och sådan överensstämmelse utan någon delägares förfång främjas

genom ägoutbytet.

Uppgår skillnaden i uppskattningsinnehåll mellan ägor, som finnas lämp­

ligen böra utbytas mot varandra, uti det i föregående stycke avsedda fall till

högst tjugufem procent och eljest till högst tio procent av uppskattningsinne-

hållet av fastighet eller för flera ägolotter samfällt område, varifrån ägovidd

med det högre uppskattningsinnehållet skall tagas, må ägorna dock utbytas

mot varandra och vederlag för vad å ena sidan brister lämnas i penningar, där

det prövas kunna ske utan någon delägares förfång.

I fråga örn sättet för erläggande och fördelning av penningersättning, varom

nu är sagt, skall vad i lagen örn expropriation stadgas angående expropria-

tionsersättnings erläggande och fördelning äga motsvarande tillämpning.

9 §.

Inom område, för vilket finnes fastställd stadsplan eller stomplan, må ägo­

lott ej så utläggas, att planens genomförande eller kvarters lämpliga indel­

ning i tomter därigenom försvåras.

Har Konungen för visst område fastställt utomplansbestämmelser eller järn-

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

likt äldre lag förordnat, att särskilda föreskrifter skola tillämpas med av­

seende å byggnadsverksamhetens ordnande, må inom det område ägolott icke

så utläggas, att tillämpningen av dessa bestämmelser eller föreskrifter mot­

verkas.

10

§.

Äro angående delning av stadsjord i donationsbrev eller eljest särskilda

föreskrifter meddelade, lände de till efterrättelse.

11

§•

Stadsjord, som ingår i tomtindelning, må ej ingå i laga skifte i vidare mån

än såvitt tomtindelningens genomförande därigenom främjas.

Ej må eljest laga skifte äga rum å fastighet eller område av läge och be­

skaffenhet att företrädesvis ägna sig till byggnadsplats.

12

§.

Vad enligt detta kapitel gäller örn ägoutbyte i sammanhang med laga skifte

gälle ock, då sådan förrättning eljest förekommer.

Besväras fastighet eller område av servitut, bestående av rättighet till skogs­

fång och mulbete eller endera av dessa rättigheter, må på yrkande av fastig­

hetens ägare servitutet utan sammanhang med skifte utbrytas, där det finnes

medföra nytta och kunna ske utan någons förfång. Rätt att erhålla utbryt­

ning tillkomme ock ägaren av den fastighet, till vars förmån sådant servitut

gäller, där det visas, att servitutet äventyras.

I avseende å förrättning, som i näst föregående stycke avses, åge vad i 20

kap. 6 och 9 §§ av lagen örn delning av jord å landet stadgas motsvarande till-

lämpning.

13 §.

Innan förrättning, som avses i detta kapitel, fastställes, skall, där vid för­

rättningen sådant påyrkats eller ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten

eljest så prövar nödigt, yttrande i ärendet inhämtas från byggnadsnämnden.

Beslut örn fastställelse må överklagas av byggnadsnämnden, som därav utan

dröjsmål skall erhålla del.

15 §.

Vad i 1—3 samt 5—14 §§ stadgas för stad skall ock gälla för samhälle å

landet, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade

bestämmelser.

16 §.

Rådhusrätt, där sådan finnes, vare ägodelningsrätt i stad. Den lagfarne

ledamot i rådhusrätten, som därtill är satt, skall vara ägodelningsdomare.

Äro flera avdelningar av rådhusrätten, skall ägodelningsdomaren alltid vara

ledamot av avdelning, vid vilken jorddelningsmål skola upptagas.

Stad, där rådhusrätt ej finnes, lyde under ägodelningsrätten i den domsaga

staden i judiciellt hänseende tillhör.

Kungl. Martts proposition nr 79.

27

Vad enligt 21 kap. 3 § i lagen om delning av jord å landet gäller för köping

i fråga om utseendet av valmän för val av ägodelningsnämndemän skall äga

motsvarande tillämpning beträffande stad, som i näst föregående stycke avses.

7 KAP.

1 §•

För----------- staden.

Till----------- enskilt.

Tomtboken skall hava sådan uppställning, att den jämväl innehåller upp­

gifter örn beslut, innefattande fastställelse å eller ändring i stadsplan eller

tomtindelning, örn särskilda bestämmelser, som Konungen jämlikt äldre lag

meddelat med avseende å sättet för byggnadskvarters användande, ävensom

örn andra byggnadsbestämmelser, så vitt de icke äro föremål för inteckning

efter vad örn servitut är stadgat samt magistraten meddelat föreskrift örn

deras anmärkande, så ock örn huruvida område är att hänföra till gammal eller

ny stadsdel. Har Konungen fastställt stomplan eller utomplansbestämmelser

eller jämlikt äldre lag förordnat, att särskilda föreskrifter skola tillämpas med

avseende å byggnadsverksamhetens ordnande inom område utom stadsplan,

skall beslutet anmärkas i stadsägoboken eller bihang B vid de fastigheter eller

områden beslutet angår. Vad nyss är sagt gälle ock, örn i stadsplan finnas

bestämmelser angående användandet för visst ändamål av fastighet eller om­

råde, som är upptaget i stadsägoboken eller nämnda bihang.

Föreskrift — ------- fall.

3 §.

Med-----------stadsäga.

Nybildad —--------- tomtboken.

För annan nybildad tomt skall med införandet anstå,

där tomten tillkommit genom åtgärd, vartill enligt 3 kap. medgivande skall

sökas, till dess sådant medgivande lämnats,

samt i annat fall till dess tomtens ägare gjort framställning örn dess infö­

rande i tomtboken.

Andel — — — fastighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

Bestämmelsen i 1 kap. 2 § att administrativt bildad tomt ej är att anse

såsom rättsligen bestående tomt, innan den blivit införd i tomtboken, skall ej

äga tillämpning, förrän fastighetsregister upplagts för vederbörande samhälle.

Har ärende, varom denna lag innehåller bestämmelse, anhängiggjorts före

lagens ikraftträdande, skall ärendet handläggas och prövas enligt äldre lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

29

plansbestämmelser eller jämlikt äldre lag förordnats, att stadsplan skall upp­

rättas, eller meddelats särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverk­

samhetens ordnande eller för vilket godkänts avstyckningsplan, må avstyck­

ning för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anlägg­

ningar eller i annat liknande syfte företagas även av annan person än lant­

mätare, såvida han äger behörighet innehava befattning såsom mätningsman i

stad; och gälle därvid örn sådan förrättningsman vad i denna lag örn lantmätare

är stadgat.

Skall — —- — förrättningen.

¹⁰ §.

Bestämmande----------- nödigt.

Är fråga örn avstyckning inom samhälle eller område, som i 5 § andra styc­

ket sägs, och sker i sammanhang med avstyckningsförrättningen bestämmande

av sådan gräns, som avses i första stycket av denna paragraf, må avstycknings-

förrättningen ej avslutas, innan den förrättning, varvid gränsfrågan behandlats,

blivit genom laga kraft ägande beslut fastställd.

13 §.

^ ,

Inom-----------rum.

Avstyckning inom område, för vilket finnes fastställd stadsplan eller bygg­

nadsplan, må ej så verkställas, att planens genomförande eller lämplig tomt­

indelning därigenom försvåras.

Inom område, för vilket fastställts stomplan eller utomplansbestämmelser

eller jämlikt äldre lag förordnats, att särskilda föreskrifter skola tillämpas med

avseende å byggnadsverksamhetens ordnande, må avstyckning ej så verkstäl­

las, att tillämpningen av nämnda plan, bestämmelser eller föreskrifter mot­

verkas.

Ej må inom samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyg­

gande skall iakttagas, eller inom område, som i andra eller tredje stycket avses,

i något fall avstyckning så verkställas, att markens ändamålsenliga bebyg­

gande försvåras.

Avstyckning inom område, för vilket finnes av Konungens befallningsha-

vande godkänd avstyckningsplan, må ej ske i strid mot samma plan eller så

verkställas, att områdets lämpliga indelning i fastigheter därigenom försvåras.

21 KAP.

58 §.

I mål om avstyckning inom samhälle eller område, varom i 19 kap. 5 § andra

stycket sägs, skall såväl vad enligt denna lag ankommer på ägodelningsrätt

och ägodelningsdomare utom såvitt angår bestämmande av fastighetsgräns i

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

samband med avstyckningen samt tvist, varom i 19 kap. 15 §

överlantmätares befattning med fastställelseprövning fullgöras

befallningsbavande.

Är — ------- bestämt.

I mål —---------byggnadsnämnden.

Är — — — stadgat.

Beträffande-------— bestämd.

sägs, som ock

av Konungens

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

31

Förslag:

till

Lag

örn ändrad lydelse av 9 § lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående

väghållningsbesTärets utgörande på landet.

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 23 oktober 1891 angående väghåll-

ningsbesvärets utgörande på landet, vilket lagrum ändrats genom lag den 27

juni 1927 (nr 296), skall i nedan intagna delar erhålla följande ändrade ly­

delse:

9

§.

Inom köping eller annat samhälle på landet, för vilket vad i stadsplanelagen

är stadgat för stad äger tillämpning, åligger det samhället att för väghåll-

ningsdistriktets räkning bygga och underhålla allmän väg eller bro, i den mån

vägen eller bron på grund av nämnda lag skall vara upplåten för allmänt be­

gagnande såsom gata. För denna väghållning njute samhället ersättning ur

vägkassan såsom nedan sägs, dock ej med högre belopp än det vartill kostnaden

för väghållningens utförande efter samfärdselns behov skäligen kan skattas.

Samhället vare ock berättigat att för distriktets räkning, mot enahanda ersätt­

ning, i vidare mån än nyss sagts ombesörja väghållningen inom samhället.

Ersättning för byggande---------- föras.

Ersättning för vägunderhåll---------- rum.

Mark, som erfordras för byggande av väg inom område, för vilket stadsplan

blivit fastställd, skall av samhället tillhandahållas utan kostnad för väghåll-

ningsdistriktet, evad vägen bygges av samhället eller av distriktet. Den in­

skränkning i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som enligt 45 och

46 §§ stadsplanelagen eller motsvarande äldre bestämmelse äger rum, därest i

gatumarken ingår allmän väg, skall ej inträda i det fall, att vägen efter den 1

januari 1928 byggts inom område, som ingår i stadsplanen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

33

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 juni 1926 (nr 352) om en­

skilda vägar.

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 29 juni 1926 örn enskilda vägar skall

i nedan intagna del erhålla följande ändrade lydelse:

9 §•

Väg----------- annan.

Inom stad eller samhälle å landet, där den för städerna gällande ordning för

bebyggande skall iakttagas, må ej väg så byggas, att tillämpningen av stom-

plan eller utomplansbestämmelser för stad eller av motsvarande enligt äldre

lag givna föreskrifter motverkas, eller att eljest markens ändamålsenliga be­

byggande försvåras. Vad sålunda stadgas skall äga motsvarande tillämp­

ning beträffande område, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplans­

bestämmelser för landet eller jämlikt äldre bestämmelser förordnats örn upp­

rättande av stadsplan eller meddelats särskilda föreskrifter med avseende å

byggnadsverksamhetens ordnande.

Väg--------— fordrar.

Till —------ tarvas.

Ej-----------föreligga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

O

Bihang till riksdagens protokoll 1931.

1 sami.

66 käft

(Nr 79.)

34

Kungl. Majlis proposition nr 79.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1),

innefattande Tissa bestämmelser örn elektriska anläggningar.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 3 §§ lagen den 2.7 juni 1902, innefattan­

de vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar, såsom dessa lagrum lyda,

1 och 3 §§ enligt lag den 22 juni 1920 (nr 478) samt 2 § enligt lag den 16 maj

1918 (nr 280), skola i nedan intagna delar erhålla följande ändrade lydelse:

¹ §•

Har -— -------upplåtas.

Menighet vare dock ej pliktig att inom område, för vilket finnes stadsplan

eller byggnadsplan, eller inom fastställt hamnområde avstå eller upplåta gata,

torg, allmän plats eller vattendrag.

Ej heller vare, där ledningen skall inom område, för vilket ej finnes stads­

plan eller byggnadsplan, framdragas på mindre avstånd än etthundrafemtio

meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats

eller trädgård, som tillhör fastighetens ägare, denne skyldig något avstå eller

upplåta, utan så är, att Konungen finner annan sträckning för ledningen icke

kunna utan synnerlig olägenhet användas.

Skall ------- — tillämpas.

2 §■

Vill------- -— medgivit.

Skall inom område, för vilket ej finnes stadsplan eller byggnadsplan, led­

ning framdragas ovan jordytan på mindre avstånd än tjugu meter från bygg­

nad, som ovan nämnts, eller tomtplats eller trädgård, må, där ej anläggningen

skall utföras inom inhägnat järnvägsområde, tillstånd till anläggningen icke

mot bestridande av byggnadens, tomtplatsens eller trädgårdens ägare medde­

las, utan så är, att annan sträckning för ledningen visas ej kunna utan synner­

lig olägenhet användas.

Tillstånd-----------nyttjas.

Har Konungen---------- medgivit.

Har ansökning — •—■ — föreskriver.

Var-----------utsatt.

3 §•

Ansökan örn rätt att för elektrisk starkströmsanläggning påfordra avstående

eller upplåtande av fastighet eller örn tillstånd att utföra elektrisk anläggning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

35

som i 2 § avses, skall vara åtföljd av fullständig beskrivning över det tilläm-

nade företaget med kostnadsförslag, avfattning på karta av föreslagen led­

nings sträckning och. av den jord, som för anläggningen erfordras, bestyrkta

förteckningar på dels ägare och innehavare av de fastigheter, över vilka led­

ningen skall framdragas eller i vilkas mark den skall nedläggas eller som el­

jest äro för anläggningen behövliga, dels ock, såvitt ledningen skall framgå

ovan jordytan, ägare och innehavare av de fastigheter, som, utan att ledningen

skall över dem framdragas, äro belägna på mindre avstånd än tjugu meter från

densamma, uppgift på de överenskommelser, som blivit träffade, eller de hinder,

vilka däremot mött, med flera handlingar, som sökanden vill åberopa; dock att

där fråga är örn ledning, som skall framdragas inom område, för vilket finnes

stadsplan eller byggnadsplan, förteckning, som nyss sagts, erfordras allenast

såvitt angår fastigheter, över vilka ledningen skall framgå eller i vilkas mark

den skall nedläggas.

Finnes •— -------erfordras.

Yad —-----— järnvägsområde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om åter-

köpsrätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 20 juni 1924 om återköpsrätt till

fast egendom, vilket lagrum ändrats genom lag den 6 juni 1929 (nr 175),

skall i nedan intagna del erhålla följande ändrade lydelse:

1 §.

Vid försäljning av fastighet, som tillhör kronan, stånde säljaren fritt att i

köpehandlingen i samband med villkor om skyldighet för fastighetens inneha­

vare att använda densamma för visst ändamål eller ock underlåta viss använd­

ning, göra förbehåll örn rätt för säljaren att enligt denna lag köpa fastigheten

åter (återköpsrätt). Återköpsrätt må ock på sätt nu är sagt förbehållas vid

försäljning av kommun eller municipalsamhälle tillhörig eller eljest i allmän

ägo befintlig fastighet, vilken är belägen inom ort, där den för städerna gäl­

lande ordning för bebyggande skall iakttagas, eller inom område, för vilket

fastställts byggnadsplan eller jämlikt äldre lag förordnats, att stadsplan skall

upprättas.

Återköpsrätt må — — — bestämmer.

Återköpsrätt kan-------— återköpsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

Kungl. Majlis proposition nr 79.

37

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ay 19 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om

rätt i vissa fall för nyttjanderättsliavare att inlösa under nyttjande­

rätt upplåtet område.

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för

nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, vilket lag­

rum ändrats genom lag den 5 april 1929 (nr 54), skall i nedan intagna del er­

hålla följande ändrade lydelse:

19 §.

Denna — — ■— däri.

Vad i denna lag stadgas äge ej heller tillämpning å mark, som ingår i

stadsplan eller byggnadsplan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § liro) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)

om Kungl. Majrts regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 § liro) lagen den 26 maj 1909 örn Kungl. Maj:ts

regeringsrätt, vilket lagrum senast ändrats genom lag den 27 juni 1927 (nr

289), skall i nedan intagna del erhålla följande ändrade lydelse:

ll:o) mål örn avgäld----------- lägenhet;

mål om tomtmätning;

mål örn avstyckning enligt'— —- — stad;

mål örn avstyckning inom samhälle eller område, varom förmäles i 19 kap.

5 § andra stycket i lagen om delning av jord å landet;

mål, huruvida —-------förening;

mål om undantag-----------bestämmelser;

mål om rätt — — — brukningsdel;

mål om naturminnesmärkens fredande;

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

39

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 30 maj 1930.

Närvarande:

Statsministern L^indman, ministern för utrikes ärendena T^rygger, statsråden

L^ubeck, B^eskow, L^undvik, B^orell, ^von S^teyern, M^almberg, L^indskog,

B^issmark, J^ohansson, D^ahl.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och jord­

bruksdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Biss­

mark, ett inom departementet upprättat förslag till stadsplanelag jämte därav

föranledda lagförslag samt anför:

»En fullständig redogörelse för den äldre svenska rättsutvecklingen i fråga

örn stadsplane- och byggnadsväsendet fram till byggnadsstadgan för rikets

städer av den 8 maj 1874 har lämnats av den kommitté, som, enligt därom

av Kungl. Maj:t år 1884 meddelat uppdrag, den 24 augusti 1885 avgav under­

dånigt betänkande och förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning

m. m. Till denna redogörelse (se sid. 18—38 i nämnda betänkande) torde jag

här få hänvisa.

Detta förslag resulterade som känt icke i någon lagstiftning i vidare mån

än att på grundval därav tillkom lagen den 26 maj 1899 örn vad i vissa fall

bör iakttagas, då byggnad uppförts utöver tomtgräns. Ej heller i övrigt vid­

igs på detta område någon ny lagstiftningsåtgärd, förrän den 31 augusti

1907 utfärdades lagen angående stadsplan och tomtindelning, i väsentlig grad

grundad på det förslag, som den 19 mars 1904 avgavs av en år 1903 tillsatt

kommitté.

Genom denna lag erhöll rikets stadsplaneväsen i huvudsak det civilrättsliga

underlag, som det dittills i det väsentliga måst undvara. Detta underlag har

i stort sett bibehållits oförändrat till närvarande tid. Den förändring, som

låg däri, att lagen ersattes av 1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad av

den 12 maj 1917, var av väsentligen formell natur.

Genom 1907 års lagstiftning skedde dock ej någon fullt uttömmande genom­

arbetning av det föreliggande lagstiftningsområdet, i det att nämligen det med

stadsplaneväsendet nära sammanhängande byggnadsväsendet ej berördes av de

sålunda vidtagna lagstiftningsåtgärderna. 1903 års kommitté avgav visser­

ligen ett förslag till de ändringar i byggnadsstadgan för rikets städer, som

kommittén ansåg bliva en följd av dess förslag i övrigt. [Vid lagens utfär­

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

41

Emellertid ansågs frågan om revision av stadsplanelagstiftningen och där­

med sammanhängande bestämmelser böra göras till föremål för ytterligare be­

handling och tillkallade chefen för justitiedepartementet med stöd av nådigt

bemyndigande den 6 februari 1925 och den 12 juni samma år sakkunniga att

inom departementet biträda med ärendet (i det följande kallade de sakkunniga).

Sedan de sakkunniga erhållit bemyndigande att överväga i vad mån inom

området för de sakkunnigas uppdrag funnes lagstiftningsfrågor, som kunde på­

kalla en lösning före slutförandet av de sakkunnigas uppdrag i övrigt, hava

de sakkunniga med skrivelser den 24 oktober 1925 till statsrådet och chefen för

justitiedepartementet överlämnat dels förslag till lag örn gatuhållningsskyl-

dighet i stad dels ock förslag till lag örn villkor i vissa fall för ägostyckning

och jordavsöndring och förslag till lag örn tillägg till 5 kap. av lagen den 12

maj 1917 örn fastighetsbildning i stad. Förslagen ledde till framläggande för

1926 års riksdag av propositionerna nr 209 och 210, av vilka endast den sist­

nämnda, efter vissa jämkningar, vann riksdagens bifall.

De sakkunniga framlade den 27 februari 1928 betänkande med förslag till

stadsbyggnadslag och författningar, som därmed hava samband (statens of­

fentliga utredningar 1928: 5).1

Genom beslut den 16 mars 1928 anbefallde Kungl. Majit dels fastighets­

registerkommissionen, medicinalstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vatten­

byggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, kammarkollegium,

kammarrätten och lantmäteristyrelsen, dels Överståthållarämbetet, efter att hava

berett magistraten, byggnadsnämnden och stadsfullmäktige i Stockholm till­

fälle att yttra sig, dels ock länsstyrelserna — efter att hava berett magistrater,

stadsstyrelser och byggnadsnämnder inom länen ävensom stadsfullmäktige

respektive allmän rådstuga i städer, kommunalfullmäktige respektive kommu­

nalstämman i köpingar samt municipalfullmäktige respektive municipalstäm-

man i vissa samhällen tillfälle att yttra sig -— att avgiva underdåniga utlå­

tanden över nyssnämnda betänkande med förslag. Härjämte lämnade Kungl.

Maj :t genom berörda beslut svenska stadsförbundet, svenska kommunaltek­

niska föreningen, svenska landskommunernas förbund, svenska teknologför-

eningen, tekniska högskolans lärarekol]egium, Chalmers tekniska instituts lä­

rarekollegium, tekniska samfundet i Göteborg, Sveriges fastighetsägareför­

bund, kommittén för brandsläckningsväsendets ordnande i Sveriges städer och

köpingar, Stockholms fastighetsägareförening samt svenska brandskyddsför­

eningen tillfälle att avgiva utlåtanden i ärendet.

Sammandrag av de i anledning av dessa remisser avgivna utlåtanden och ytt­

randen föreligger i tryck (statens offentliga utredningar 1929: 38).

Med stöd av inkomna utlåtanden och yttranden hava förslagen undergått

bearbetning inom justitiedepartementet. Därvid hava biträtt revisionssekrete­

raren Hilding Forssman, stadsplancdirektören Albert Lilienberg, magistrats-

1 De sakkunnigas betänkande är undertecknat av dåvarande revisionssekreteraren Michael

Ehrenborg samt fastighetsdirektören Nils Hasselquist, byggnadsrådet Fredr. Lilljekvist, länsarki­

tekten Edvin Stenfors, stadsarkitekten Sigurd Westholm och magistratssekreteraren W. Hilarion

Wistrand.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Lagstift-

n i Diféus om­

fattning och

uppställ­

ning.

Kommittén.

Be

sakknnniga.

sekreteraren W. Hilarion Wistrand samt byrådirektören C. A. V. Hernlund.

Såsom resultat av denna bearbetning föreligga nu följande lagförslag:

1) förslag till stadsplanen,-

2) förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917

(nr 269) örn fastighetsbildning i stad;

3) förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926

(nr 326) örn delning av jord å landet;

4) förslag till lag örn ändrad lydelse av 9 § lagen den 23 oktober 1891 (nr

68) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet;

5) förslag till lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 juni 1926

(nr 352) örn enskilda vägar;

6) förslag till lag örn ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ lagen den 27 juni 1902

(nr 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar;

7) förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 juni 1924

(nr 384) örn återköpsrätt till fast egendom;

8) förslag till lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 18 juni 1925

(nr 334) örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjande­

rätt upplåtet område; samt

9) förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § ll:o) lagen den 26 maj

1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Jag anhåller nu att få redogöra för dessa förslag samt upptager därvid till

en början frågan örn lagstiftningens omfattning och uppställning.

Kommittén har ansett att lagstiftningen angående städernas jordförhållanden

och bebyggande lämpligen borde uppdelas på två olika lagstiftningsområden:

det ena stadsplanelagen med dess naturliga komplement byggnadsstadgan och

det andra fastighetsbildningslagen med dess komplement fastighetsregisterför-

ordningen. I överensstämmelse härmed har kommittén föreslagit, att stadgan-

dena om stadsplan och tomtindelning skulle utbrytas ur fastighetsbildnings­

lagen såsom en särskild lag, benämnd stadsplanelag, samt att i fastighetsbild­

ningslagen beträffande stadsplan och tomtindelning endast skulle införas ett

stadgande örn deras inverkan på fastighetsindelningen, i huvudsak motsvaran­

de det stadgande, som därefter genom lag den 13 maj 1921 under 6 a § blivit

infört i 1 kap. fastighetsbildningslagen, övriga kapitel i fastighetsbildnings­

lagen föreslås skola bliva i huvudsak oförändrade. Rörande kommitténs moti­

vering får jag hänvisa till betänkandet (sid. 87—88).

De sakkunniga hava (se betänkandet sid. 128 och följande) funnit övervä­

gande skäl tala för bibehållande av stadgandena i en gemensam lag, då där­

igenom instituten stadsplan och tomtindelning, vilka utövade ett genomgripande

inflytande på fastighetsbildningen i stad, blevo reglerade genom samma lag som

de institut, som hade fastighetsbildande verkan. De sakkunniga hava där­

jämte ansett sig böra underkasta jämväl gällande bestämmelser örn fastighets­

bildningen och fastighetsregistreringen i stad en i vissa hänseenden genomgri-

Kungl. Majlis proposition nr 79.

45

Beträffande stadsplanelagt område går förslaget ut på dels att stadsplanen

skall omfatta och till sina rättsverkningar vara avpassad för all inom området

belägen mark, även sådan, som icke är byggnads- eller gatumark, dels ock att

den i stadsplanen upptagna markens användning för bebyggande eller eljest

skall i erforderlig omfattning regleras genom stadsplanebestämmelser. Dessa

skola alltså kunna givas även för annan mark än byggnadskvarter och skola

ingå i stadsplanen såsom en del av densamma. Enligt förslaget kan stadsplan

eller ändring däri fastställas även mot stadens vilja, där stadsplan kräves för

stadens ändamålsenliga utveckling eller till främjande av betydande allmänt

intresse och staden underlåter vidtaga erforderliga åtgärder.

För reglering av stads område utom stadsplan upptager förslaget ett nytt in­

stitut, kallat stomplan. Därmed avses en plan för framtida ordnande av om­

råde utom stadsplan. Stomplanen innebär en planläggning av visst område

i de stora grunddragen, såsom i avseende å framtida huvudgator och andra

allmänna platser. Erfordras särskilda bestämmelser angående områdets be­

byggande eller användande i övrigt, skall stomplanen innehålla sådana bestäm­

melser. Angående byggnadsverksamheten inom område, som ej ingår i stads­

plan eller stomplan, skola ock meddelas särskilda bestämmelser, där så erford­

ras. Sådana bestämmelser benämnas i förslaget utomplansbestämmelser. Örn

upprättande och fastställande av stomplan och utomplansbestämmelser föreslås

samma regler som i fråga örn stadsplan. Det i gällande fastighetsbildnings­

lag förekommande institutet avstyckningsplan har där bibehållits men i något

modifierad form.

I fråga örn utnyttjande av planlagt område — varmed avses jämväl stompla-

nelagt område — innehåller förslaget åtskilliga avvikelser från gällande lag.

Sålunda äro förbuden mot nybyggnad å ena sidan i viss mån utsträckta i an­

ledning av nytillkomna bestämmelser men å andra sidan mildrade genom öpp­

nande av nya möjligheter till dispens, såsom i fråga om byggnad å gatu­

mark m. m.

Stadens rätt att komma i besittning av mark för stadsplans genomförande är

i vissa hänseenden vidgad. Härutinnan må framhållas, att rätt tillerkänts

stad att lösa viss i stomplan ingående mark ävensom befogenhet i viss ut­

sträckning till s. k. ekonomisk zonexpropriation av stadsplanelagt område. Ifrå­

ga örn enskild väg, som ingår i mark, vilken enligt stadsplan eller stomplan är

avsedd för gata, torg, park eller annan allmän plats, tillkommer staden viss

nyttjanderätt utan hinder av den rätt annan kan äga till marken.

Ägare av del av tomt har tillagts rätt att till sig lösa återstoden av tomten.

Då anspråk på sådan inlösen anhängiggjorts, skall i ärendet prövas ej allenast

sökandens utan även annan delägares i sådant hänseende framställda anspråk,

så att frågan örn tomtens förenande i en ägares hand varder på en gång och i

samma ärende slutligen avgjord. Underlåter ägare av del av tomt att utöva

sin lösningsrätt, inträder rätt för staden att lösa alla tomtens delar.

Stadens plikt att lösa mark är delvis omlagd på annan grund än den nu gäl­

lande. Den är utsträckt att gälla även mark, som ingår i stomplan, och har

gjorts beroende av, huruvida ägaren är betagen möjlighet att nyttja marken

Kungl. Majlis proposition nr 79.

på sätt som står i skäligt förhållande till dess värde till följd av att marken

enligt stadsplan eller stomplan skall användas till annat ändamål än enskilt

bebyggande. Skyldighet för stad att lösa tomtdel föreligger icke. Stadens

lösningsplikt kan på grund av de föreslagna bestämmelserna beräknas i regel

inträda endast successivt, i följd varav nu gällande bestämmelser örn anstånd

med stadsplans och tomtindelnings genomförande eller med inlösen av viss

bebyggd mark ansetts kunna uteslutas.

I avseende å tomtägares skyldighet att till staden gälda ersättning för gäs­

mark givas vissa ändrade bestämmelser, bland annat i syfte att för staden öppna

möjlighet att verkställa regleringen av sagda skyldighet i ett sammanhang för

en större del av en gata. Beträffande skyldighet för tomtägare att bidraga till

annan gatukostnad utgår förslaget från att denna angelägenhet fortfarande skall

ordnas lokalt efter förhållandena inom varje särskilt samhälle och att nuvarande

lokala bestämmelser skola gälla intill dess stadsfullmäktige antaga gatuordning,

angivande biand annat grunderna för beräknande av den kostnad, som skall på­

föras tomtägarna. Gatuordning skall underställas Konungens prövning, där på

tomtägare lägges skyldighet, som tidigare icke ålegat honom. Lagen innehåller

ock regler angående vad som skall iakttagas vid bestämmande av grunderna för

tomtägares bidragsskyldighet.

Förslaget medgiver möjlighet för Konungen att i sammanhang med stads­

plans fastställande_ förordna, att markexploatör skall dels utan ersättning till

staden i viss omfattning avstå mark till gata eller annan allmän plats eller till

allmän byggnad dels ock bekosta anläggning av gator och underjordiska av­

loppsledningar intill ett belopp, motsvarande vad staden enligt gatuordning el­

ler eljest äger uttaga av tomtägarna.

Vad angår stadsliknande samhällen på landet bibehållas i förslaget gällande

lags stadganden därom, att för dessa samhällen skall tillämpas vad i lagen är

stadgat för stad och att Konungen skall äga att förordna örn sådan tillämpning

för tätare befolkad ort på landet. Emellertid har upptagits bestämmelse, enligt

vilken för dessa samhällen kan meddelas nödig lindring i stadsplanelagens stad­

ganden angående skyldighet att upplåta gata och annan allmän plats till all­

mänt begagnande.

För område på den egentliga landsbygden skall, där särskild reglering erford­

ras av byggnadsverksamheten inom sådant område, plan upprättas för områdets

bebyggande. Denna plan, kallad byggnadsplan, är en plan för bebyggande och

användande i övrigt av däri ingående mark med vissa rättsverkningar av mindre

omfattning och lindrigare art än de, som följa av stadsplan. Erfordras särskil­

da bestämmelser angående byggnadsverksamheten inom område utom bygg­

nadsplan, må utomplansbestämmelser fastställas. Fastställandet av bygg­

nadsplan och utomplansbestämmelser tillkommer Konungens befallningshavan-

de. För område på landet kan ock upprättas avstyckningsplan enligt bestäm­

melser i jorddelningslagen. Även denna lags regler örn avstyckningsplan ha­

va i viss mån modifierats.

Jag övergår härefter till behandling av de särskilda lagförslagen.

41?

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

47

Förslaget till stadsplanelag.

AVDELNING I.

Bestämmelser angående stad.

Om stadsplan och tomtindelning.

1 och 2 §§.

I gällande lagstiftning har, om man bortser från avstyckningsplan, upp­

tagits allenast en planform för stads ordnande och bebyggande, nämligen stads­

plan. Bestämmelserna härom återfinnas i 1 kap. 1 § fastighetsbildningslagen.

Stadsplans innehåll angives sålunda, att den skall omfatta såväl byggnads-

kvarter som gator, torg och andra allmänna platser samt dessas höjdlägen. Några

andra kategorier av mark i stadsplanen känner icke gällande lag. Dock har i

praxis stadsplanebegreppet fått en vidsträcktare innebörd. Sålunda hava par­

ker och planteringar ansetts kunna inpassas under de allmänna platserna. Be­

träffande de områden, som kunna sammanfattas under beteckningarna särskilt

trafikområde, skydds- eller säkerhetsområde, idrottsområde och begravnings­

plats, framgår av utredningen, att den nuvarande stadsplanelagstiftningens

ringa differentieringsmöjligheter gjort, att antingen den utväg tillgripits, att

områdena uteslutits ur stadsplanen, eftersom deras intagande i densamma skulle

vålla svårigheter för deras rationella utnyttjande, såsom åtminstone tidigare i

stor utsträckning skett särskilt beträffande järnvägsområden och hamnområden,

eller ock att områdena väl intagits i stadsplan, men utan att påföljden därav

varit klar, såsom exempelvis i fråga örn begravningsplats, eller under missvisan­

de beteckning, såsom i fråga örn vissa säkerhetsområden. Enligt gällande lag­

stiftning må för visst i stadsplanen upptaget område finnas särskilda bestäm­

melser i avseende å sättet för byggnadskvarterens användande, vilka bestäm­

melser, vanligen kallade byggnadsbestämmelser, visserligen antagas i samma

ordning och få anses åtnjuta samma civilrättsliga skydd som stadsplanen samt

tjäna till att komplettera densamma men dock anses såsom något från själva

stadsplanen skilt. Kommittén har lämnat en redogörelse för stadsplanebegrep-

pets utveckling enligt och vid sidan av lagstiftningen, till vilken redogörelse

jag ber att få hänvisa (se kommitténs betänkande sid. 92—95).

Kommitténs förslag i denna del går ut på att åt stadsplanen giva en vid­

gad och fördjupad innebörd. Enligt kommitténs uppfattning av stadsplane­

begreppet bör detta närmast betecknas såsom sammanfattningen av de i därom

särskilt stadgad ordning fastställda regler angående ordnandet och bebyg­

gandet av stadens i planen innefattade område. Kommittén har velat, att

stadsplanen skulle omfatta och till sina rättsverkningar vara avpassad för all

inom det planlagda området belägen mark, även sådan, som icke vore att hän­

föra till vare sig byggnads- eller gatumark, och vidare att den i stadsplanen

upptagna markens användning skulle i erforderlig omfattning regleras genom

Stadsplans

omfattning

och innehåll.

Gällande lag,

Kommittén.

Kungl. Majlis proposition nr 79.

49

Stadsplanens väsentliga uppgift är, enligt de sakkunnigas förslag, att omhän­

dertaga de områden, som i generalplanen avsatts för nämnda tre huvudändamål.

Emellertid hava de sakkunniga ansett, att ett områdes stadsplaneläggande icke

bör medföra att detsamma avföres ur den generalplan, som det förut kan hava

tillhört, utan bör detsamma lämpligen kvarligga i generalplanen såsom ett om­

råde, som förutom generalplaneregleringen erhållit en detaljerad stadsplanereg-

lering. Av det anförda framgår, att de sakkunniga bibehållit ett stadsplanebe-

grepp med den begränsade räckvidd, som följer av en ordagrann tolkning av gäl­

lande lag. I stadsplanen må alltså i stort sett icke upptagas annat än byggnads-

kvarter, gator, torg, parker och dylikt; alla de övriga specialområden, vilka en

modern plan måste innehålla, skola enligt förslaget redovisas i generalplanen

och endast där.

Av skäl, som jag kommer att anföra vid behandlingen av 10 § i föreliggande

förslag, kan jag icke tillstyrka införandet av ett generalplaneinstitut med den

innebörd, detsamma erhållit i de sakkunnigas förslag. I stället föreslår jag

stadsplanebegreppets utvidgande i huvudsaklig överensstämmelse med kom­

mittéförslaget. Bestämmelserna härom hava upptagits i 1 och 2 §§, som i sak

nära överensstämma med motsvarande bestämmelser i kommittéförslaget; dock

föreligga vissa skiljaktigheter, för vilka jag i det följande skall redogöra.

Rörande stadsplanens omfattning förutsättes liksom i gällande lag, att i re­

gel stadsplanen åtminstone från början omfattar allenast del av stadens om­

råde och utsträckes i den mån staden själv finner det erforderligt. I princip

skall det tillkomma stadén själv att träffa avgörande i nämnda hänseenden.

Någon inskränkning i stadens s. k. stadsplaneveto utöver vad som följer av be­

stämmelserna i 4 § avses icke genom stadgandet i 1 §. Motsvarande stadgan­

de i 1 § första stycket av kommittéförslaget skulle, enligt uttalande i motiven

(sid. 90), hava betydelse icke endast såsom en maning åt de kommunala myn­

digheterna ; den avsåg dessutom att åt de statens myndigheter, som hade att över­

vaka stadsplaneväsendet, giva befogenhet att med lämpliga medel påverka sam­

hälle, som ådagalade försummelse och likgiltighet med hänsyn till utsträckan­

det av stadsplanen, en påverkan, som i sista hand kunde erhålla karaktären av

formligt föreläggande för staden att vidtaga nödiga åtgärder för bringande av

stadsplanen till bättre överensstämmelse med utvecklingen. Det har på goda

grunder ifrågasatts, huruvida de statliga myndigheterna utan uttryckligt stad­

gande i lagen skulle kunna anses äga rätt att meddela förelägganden i angivna

hänseende. I allt fall torde det vara nödvändigt, att myndigheternas befogenhet

härutinnan blir i lagen noga preciserad. Till frågan härom skall jag återkomma

vid behandlingen av 4 §.

Liksom kommittéförslaget innehåller förslaget även bestämmelser om stads­

plans innehåll. Uppräkningen av de särskilda ändamål, för vilka områden

kunna redovisas i stadsplanen, är dock icke fullständig. De i 2 § angivna än­

damålen äro de vanligen förekommande, men hinder möter icke mot att i stads­

planen upptaga jämväl områden för andra ändamål.

Såsom byggnadskvarter räknas enligt förslaget även platser för allmänna

byggnader. De sakkunniga hade i motsvarande bestämmelse i 5 kap. 1 § sär-

Bihang till riksdagens protokoll 1931.

1 sami. 66 käft. {Nr 79.)

Departe­

mentschefen.

4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

skilt omnämnt platser för nämnda ändamål. Detta hade sin grund bland annat

i en önskan att tydligt utmärka, att vid upprättande av stadsplan samhällets

behov av sådana platser borde behörigen uppmärksammas. Särskilt omnämnan­

de i lagtexten av dessa platser har jag dock ej ansett erforderligt.

Liksom enligt kommittéförslaget skola i stadsplanen redovisas gator, torg,

parker och andra allmänna platser. Med uttrycket 'andra allmänna platser’

avses platser för gatutrafiken, mindre planteringar, som ej äro att hänföra till

parker, samt andra därmed jämförliga områden. Körande behovet av parkers

omnämnande i stadsplanelagen kan jag hänvisa till vad kommittén därom an­

fört (se sid. 96—98 i betänkandet).

Uti stadsplanen skola vidare utmärkas särskilda trafikområden, såsom järn­

vägsområden, vattenleder, hamnområden, flygplatser, vidare skydds- eller säker­

hetsområden, idrott sområden och begravningsplatser. Såsom jag förut nämnt

hade kommittén i fråga örn dylika områden samt kvartersmark, avsedd för all­

män byggnad, föreslagit ett system med alternativa planer. Det huvudsakliga

skälet för kommittén att föreslå en sådan anordning synes hava varit, att

kommittén hyst betänkligheter mot att ålägga staden lösenskyldighet till mar­

ken. De sakkunniga hava uttalat synnerlig tvekan örn lämpligheten av

systemet med alternativa planer. De hava i sitt förslag icke upptagit detsam­

ma utan funnit sig böra pålägga staden skyldighet att under vissa förutsätt­

ningar lösa marken. I åtskilliga av de avgivna yttrandena hava ock erin­

ringar riktats mot det av kommittén förordade systemet. Från sakkunnigt

håll har framhållits, att systemet skulle medföra stora svårigheter vid

uppförande av stadsplan och att det mången gång bleve omöjligt uppgöra de

alternativa planerna på sådant sätt, att båda tillfredsställande läte förena sig

med planläggningen i övrigt. Sättet för visst områdes disponerande torde

ofta vara av betydelse ej blott för området självt utan även för större eller

mindre del av den kringliggande trakten. Ett områdes användande på det

ena eller andra sättet kan därför måhända inverka på planläggningen av gan­

ska stora delar av stadsplaneområdet. Jag kan icke finna, att av kommittén

befarade olägenheter skulle behöva uppstå därigenom att lösenskyldighet i vissa

fall ålägges staden beträffande mark, varom nu är fråga. Jämlikt de i 28 §

föreslagna bestämmelserna inträder lösenskyldighet endast i det fall, att mark­

ägaren till följd av stadsplanen är betagen möjligheten att nyttja marken på

sätt som står i skäligt förhållande till dess värde. Härav torde följa, att staden

icke är pliktig lösa mark, som genom sitt läge eller sitt sammanhang med annan

ägaren tillhörig mark eller eljest kan utan förfång för ägaren tillsvidare nyttjas

för annat ändamål än bebyggande. Härigenom torde en tillfredsställande

avvägning hava skett mellan å ena sidan ägarens befogade anspråk att

få tillgodogöra sig sin egendom och å den andra stadens intresse att icke i

oskälig grad betungas med marklösen. Är, då inlösen av mark påkallas, up­

penbart, att marken ej bör användas för det i stadsplanen angivna ändamålet,

står det staden fritt att genom ändring, där så kan ske, av stadsplanen få sin

lösenskyldighet undanröjd. Jag har alltså icke ansett mig böra upptaga det

av kommittén föreslagna systemet med alternativa planer.

Kungl. Maj.is proposition nr 79.

51

På sätt framgår av kommittébetänkandet (sid. 99 och följande) har frågan

huru järnvägsområde och hamnområde borde behandlas från stadsplanesyn­

punkt varit föremål för tvekan. Järnvägsstyrelsen har i regel påkallat järn­

vägsområdes undantagande från stadsplanen, och städer, vilka äro hamnägare,

hava varit ganska benägna att undantaga hamnområde. Skälet härtill har va­

rit, att man ansett att områdenas upptagande i stadsplan skulle med hänsyn

till gällande föreskrifter lägga hinder i vägen för områdenas behöriga utnytt­

jande för sitt ändamål.

Till kommitténs prövning hade överlämnats en i dess betänkande omförmäld,

av styrelsen för svenska stadsförbundet den 21 november 1914 avgiven och av

järnvägsstyrelsen genom utlåtande den 24 januari 1916 i huvudsak förordad

framställning. Uti sitt utlåtande framhöll järnvägsstyrelsen den stora vik­

ten av att disponerandet av trafikområdena icke förhindrades eller försvårades

därigenom att för dem komme att bliva gällande stadsplanelagens bestämmelser

bland annat örn skyldighet att avstå gatumark inom området eller att ställa sig

till efterrättelse de allmänna eller särskilda bestämmelser, som gällde för bygg­

nadstomters användande. I sitt över kommittéförslaget avgivna yttrande (se

sid. 48 i sammandraget) förklarade järnvägsstyrelsen, att med den begränsning

av stadsplanelagens regler i avseende å ifrågavarande områden, som kommittén

uppdragit, syntes från statens järnvägars sida icke vara något att erinra mot

den av kommittén föreslagna utsträckningen av stadsplanebegreppet. Dock

riktade styrelsen vissa anmärkningar mot 39 § i kommitténs förslag till bygg­

nadsstadga örn den lokala byggnadsnämndens förhållande till företag, som

innebär uppförande av byggnad för det allmännas räkning. Styrelsen

befarade, att stadgandet skulle för statens järnvägar medföra ökade kost­

nader och tidsutdräkt för varje byggnadsföretag, samt framlade ett jämk-

ningsförslag.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget i 17 kap. 10 § stadsbyggnadsla­

gen avviker från de tidigare och innebär bland annat, att allmänna byggnads­

företag, till vilka ritningarna ej granskas av Konungen eller byggnadsstyrelsen,

likställas med enskilda byggnadsföretag. I sitt utlåtande över förslaget har

järnvägsstyrelsen vidhållit sin ståndpunkt, att statens järnvägars husbygg­

nadsverksamhet måtte såsom hittills få vara undantagen byggnadsnämnds

granskning och övervakande, dock endast såvitt angår byggnader, belägna in­

om de egentliga järnvägsområdena. Däremot har styrelsen icke haft något

att erinra mot att byggnadsföretag, som utföras å tomter inom själva samhäl­

lena. äro underkastade samma regler i detta hänseende som enskilda företag.

I yttranden från åtskilliga hamnstyrelser och andra ha uttalats önskemål örn

en viss befogenhet att inom hamnområde ordna bebyggandet under friare former

än eljest.

Vad sålunda förekommit synes mig icke böra föranleda till att järnvägsom­

råden och hamnområden uteslutas ur stadsplanen.. Fördelen av deras redovi­

sande är uppenbar. Anmärkningarna synas ej heller avse deras upptagande i

och för sig utan rikta sig mot de därmed förbundna rättsverkningarna. Vad

angår frågan om skyldighet att för byggnadsföretag inom sådant område in-

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

hämta tillstånd hos byggnadsnämnd, torde frågan härom böra upptagas till

närmare behandling vid utformandet av förslaget till byggnadsstadga.

Med skydds- och säkerhetsområden avses i överensstämmelse med de sak­

kunnigas förslag icke blott anläggningar, som medföra fara, mot vilken skydd

kräves, utan även anläggningar av allmän art, som själva kräva skydd.

Liksom i de sakkunnigas förslag omfattar begreppet vattenområde i före­

varande lag endast sådana vattenområden, som icke ingå i annat i stadsplanen

upptaget område. Rörande frågan, huruvida, där stadsplaneområde gränsar

intill vatten, i stadsplanen städse bör fixeras en gränsskillnad mellan land och

vatten, delar jag de sakkunnigas uppfattning därutinnan, att fall kunna tänkas

förekomma, där sådant fixerande ej är nödvändigt. Jag är ock ense med de

sakkunniga i fråga örn den verkan, ett vattenområdes upptagande i stadsplan

bör äga angående rätt å ena sidan för ägaren att nyttja detsamma och å andra

sidan för staden att expropriera området för att kunna genomföra eller trygga

den vattengräns, som vid stadsplanens antagande prövats vara den ur stads­

planesynpunkt mest önskvärda.

Förevarande förslag innehåller liksom de tidigare den bestämmelsen, att

höjdlägen skola i stadsplanen upptagas i erforderlig omfattning. Att, på sätt

ifrågasatts i yttrande över kommittéförslaget, i lagtexten närmare precisera,

vad med uttrycket 'erforderlig omfattning’ avses har jag icke ansett behöv­

ligt; i den mån mera speciella föreskrifter härutinnan böra meddelas, synas

dessa hava sin plats i byggnadsstadgan. I första hand avses givetvis vad i

gällande lag benämnes gatuprofiler.

Framhållas må i detta sammanhang, att höjdförhållandena böra i stadsplanen

angivas så fullständigt, att därav kan bedömas, huruvida möjlighet finnes till

anordnande av nöjaktigt avlopp. Det torde därför icke vara behövligt att i

stadsplanelagen intaga föreskrift örn förebringande av särskild utredning härom.

Det synes mig ej heller lämpligt att göra frågan på vad sätt avlopp lämpligen

bör anordnas till föremål för fastställelse i samband med fastställelse av stads­

planen i vidare mån än som föranledes av de i denna angivna höjdlägena. Härav

följer, att jag icke anser att, på sätt ifrågasatts under förarbetena, en fullstän­

dig avloppsplan behöver föreligga redan vid stadsplanens uppgörande.

Av vad jag tidigare yttrat framgår, att det av mig på grundval av kom­

mittéförslaget förordade stadsplanebegreppet innebär, att i stadsplanen skola

såsom en integrerande del av densamma upptagas de ytterligare bestämmel­

ser, som finnas erforderliga för bebyggande eller användande i övrigt av i stads­

planen ingående mark. I de sakkunnigas förslag hava stadsplanebestämmel-

sema betecknats såsom ett med planen visserligen intimt förknippat men dock

självständigt vid dess sida stående institut. Vid bedömande av denna huvud­

sakligen formella fråga har jag ansett den av kommittén föreslagna lösningen

enklare och mest ägnad att befordra klarhet och reda.

Rörande behovet av att i förhållande till gällande lags stadganden örn bygg-

nadsbestämmelser utvidga möjligheten att meddela föreskrifter angående an­

vändande av i stadsplan intagen mark ävensom rörande det närmare innehållet

53

i sådana föreskrifter kan jag ansluta mig till vad kommittén därom yttrat (se

betänkandet sid. 107—109). Jag vill härutinnan särskilt framhålla, att stads­

planen bör innehålla noggranna bestämmelser örn användningen av varje däri

ingående område. I byggnadsstadgan torde böra inflyta närmare anvisningar

örn i vilka hänseenden bestämmelser lämpligen böra meddelas.

Uti yttrande över kommittéförslagets bestämmelser örn stadsplans innehåll

anmärkte stadsplanenämnden i Stockholm, att föreskrifter saknades i 1 § rö­

rande tunnel och att denna fråga icke heller berördes pa annat ställe i lag­

förslaget. Tvekan kunde därför enligt nämndens förmenande uppstå, huru­

vida en tunnel, som förmedlade gatutrafik, skulle hänföras till gatumark eller

till trafikområde eller eventuellt behandlas pa annat sätt. Da det mäste anses

önskvärt, att klarhet härutinnan vunnes, föreslog nämnden paragrafens kom­

plettering med en bestämmelse, huru tunnel i stadsplanehänseende skulle be­

handlas.

Anordnande av trafiktunnlar och inredande av garage och andra byggna­

der under markens plan torde i många fall vara nödvändiga hjälpmedel för

den moderna stadsplaneteknikern till åstadkommande av möjligheter att till­

godose det alltmera växande trafikbehovet. Föreliggande förslag förutsätter

ock, att i stadsplanen kan medgivas inredande av byggnad under markens

plan. Enligt vad för mig uppgivits har i vissa främmande länder det även

visat sig behövligt att överbygga kvarter, gator och platser inom större eller

mindre område samt uppgöra särskild plan för användandet av det genom över­

byggnaden vunna utrymmet ovanför markens nivå. Den tid är måhända icke

alltför avlägsen, då man ser sig nödsakad begagna en sådan metod även hos

oss. Principiellt lärer intet vara att invända mot att at 2 § i de nu föreslagna

bestämmelserna örn stadsplans innehåll gives en tolkning, som möjliggör såväl

upptagande i stadsplanen av tunnel eller annan byggnad under markens plan

som anordnande av stadsplan i så att säga olika vaningar. Någon komplette­

ring av paragrafen synes mig dock icke erforderlig utan de i nu anmärkta

hänseenden nödiga föreskrifterna torde kunna inrymmas i stadsplanebestäm-

melserna. Förutsättningen för sådana föreskrifters genomförande i de fall, då

ej den allmänna expropriationslagen är tillämplig eller expropriationsrätt föl­

jer enligt denna lag, torde dock böra vara, att staden med vederbörande mark­

ägare träffar erforderlig överenskommelse.

Rörande stadsplanens innehåll må till sist anmärkas, att i stadsplanen bör

bestämmas, vilka åtgärder skola vidtagas med byggnadsmark, innan nybygg­

nad därå får ske. Rörande behovet av sådana bestämmelser i fråga örn osund

mark kan jag hänvisa till vad kommittén därom anfört (se sid. 109—116 i

betänkandet). Är alltså byggnadskvarter helt eller delvis från sundhetssyn-

punkt mindre tjänligt till bebyggande, bör genom stadsplanebestämmelse före­

skrivas, vad som skall åtgöras för markens förbättrande. Emellertid kan, så­

som ock framhållits i yttrande över kommittéförslaget, ett byggnadskvarters

större eller mindre tjänlighet till bebyggande vara beroende även av andra fak­

torer än de hygieniska. Jämväl i sådana fall torde i stadsplanen böra bestäm-

Kungl. Majlis proposition nr 79.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

mas, på vilket sätt området skall iordningställas före bebyggandet. Vad kom­

mittén föreslagit i 1 § sista stycket i sitt förslag har jag därför uteslutit, då

vad med stadgandet åsyftas bör framgå av stadsplanebestämmelsema och stad­

gandet i allt fall icke är tillräckligt omfattande.

3 §.

^Stadsplans I 3 § hava bestämmelser meddelats angående antagande, fastställande och

faststluande

ändrande av stadsplan. Bestämmelserna motsvara 1 kap. 2 § fastighetsbild-

och ^ändring, ningslagen och 2, 4 och 5 §§ i kommittéförslaget. I det väsentliga föreslås

bibehållande av gällande lags föreskrifter i denna del. Föreliggande förslag

kvarstar alitsa, liksom kommittéförslaget, principiellt på gällande lags stånd­

punkt, att områdes läggande i stadsplan bör vara en kommunal angelägenhet.

Detta har fått sitt uttryck i förevarande paragraf. Stadgandet i gällande lag

och kommittéförslaget angående äldre stadsplaner har ansetts böra upptagas

bland övergångsbestämmelserna.

Kommittén har i 4 § intagit bestämmelse av innehåll, att därest Konungen

finner stadsplan i viss del vara av beskaffenhet att ej kunna oförändrad fast­

ställas, planen i den delen må undantagas från fastställelse. Rörande skälet

till bestämmelsen hänvisas till den av kommittén lämnade motiveringen (se

betänkandet sid. 118—119). Då särskilt stadgande härom icke synes behövligt,

har detsamma uteslutits, detta ock med hänsyn till den tillämpning, förfarandet

redan vunnit i praxis. Att härigenom icke avses ändring i sak torde även framgå

av en jämförelse med 16 §.

Det har från olika håll anmärkts, att de fall, i vilka fastställelsen skulle

ankomma på Konungens befallningshavande, vore på ett allt för obestämt sätt

angivna. Sålunda har fastighetsdirektören i Göteborg i sitt yttrande över

kommittéförslaget ifrågasatt upptagande i lagtexten av vissa speciella fall, då

Konungens befallningshavande ägde besluta örn ändring, och såsom exempel

därpå föreslagit beslut om ändring i stadsplanebestämmelser angående bygg­

nads läge, byggnads höjd, gårdsrum och antal våningar. Häremot kan invän­

das, att bestämmelse örn byggnads läge och höjd i vissa fall kan vara av vä­

sentlig betydelse för stadsplanens grunddrag. De skäl, som kommittén anfört

mot uppräknande av exempel, torde äga giltighet. Det synes därför böra

överlåtas åt praxis att i varje särskilt fall lösa uppkommande fråga om Ko­

nungens befallningshavandes behörighet i förevarande hänseende.

4 §.

Städernas

stadsplane-

monopol.

Gällande lag.

I denna paragraf, vartill motsvarighet saknas i gällande lag, har föreslagits

viss inskränkning i städernas stadsplanemonopol. Paragrafen motsvarar 6 § i

kommittéförslaget och 5 kap. 8 §, jämförd med 2 kap. 10 § i de sakkunnigas

förslag.

Enligt gällande lag har staden ansetts ensam äga rätt att besluta, örn och i

vilken utsträckning stadsplan skall uppgöras och fastställas över stadens om­

råde. Frågan om detta städernas s. k. stadsplanemonopol har vid olika till-

Kungl. Maj:ts proposition nr

7

9.

55

fällen varit föremål för diskussion. Härutinnan ber jag få hänvisa till en i

kommitténs betänkande intagen historik (se betänkandet sid. 122—128).

Även kommittén har upptagit frågan till behandling. Såsom jag tidigare

Kommittén,

framhållit avser kommittén att i 1 § i dess förslag inlägga den mening, att

vederbörande statsmyndigheter skulle kunna meddela formligt föreläggande

för stad att vidtaga nödiga åtgärder för bringande av stadsplanen till bättre

överensstämmelse med utvecklingen. Därjämte föreslår kommittén i 6 § av

sitt förslag till stadsplanelag bestämmelser, åsyftande att i visst fall rubba

stads monopolställning. Dessa bestämmelser innebära att, därest stadsfull­

mäktige, sedan markägare gjort framställning örn stadsplan för honom tillhö­

rigt område, utan laga skäl uraktlåta att vidtaga vederbörlig åtgärd för om­

rådets intagande i stadsplan, Kungl. Maj :t ma fastställa stadsplan för om­

rådet, oaktat således plan ej antagits av stadsfullmäktige. Förutsättning är

dock, att områdets intagande i stadsplan är för stadens utveckling gagne­

lig!. I fråga örn de ekonomiska och rättsliga verkningarna av stadsplan, till­

kommen i denna ordning, föreslår kommittén vissa särregler. Framhållas må

i detta sammanhang, att kommittén säborn villkor för jordstyckning, åsyftande

tätare bebyggande inom visst område, fordrat, att stadsplan fastställts över

området. Härigenom ökades givetvis behovet av bestämmelser av nyss antytt

innehåll. Rörande motiveringen till de av kommittén föreslagna bestämmel­

serna får jag hänvisa till betänkandet (sid. 128—130).

Kommitténs omförmälta förslag har varit föremål för vitt olika omdömen

Yttranden

från de myndigheters sida, som yttrat sig däröver. I vissa yttranden fram- kommitté för-

hölls att det ingenstädes inträffat, att vederbörande kommun rest hinder av i

slaget,

kommittébetänkandet antydd art mot stadsplans utsträckande över enskild till­

hörig mark. I andra yttranden ater vitsordades, att fall inträffat, da städer­

nas hittillsvarande monopolställning blivit missbrukad, och gavs exempel på

dylika fall, varför behov ansågs föreligga av de föreslagna bestämmelserna.

De sakkunniga hava uttalat, att städerna i allmänhet ej missbrukat sin sakk^eniga

monopolställning genom att såsom villkor för stadsplans utsträckande över

visst område av markägaren fordra vederlag, som ej kunde anses stå i rim­

ligt förhållande till den fördel, markägaren vunnit genom stadsplanens ut­

sträckande. De sakkunniga hava dock haft sig bekant, att fall av missbruk

förekommit, och de hava uttalat som sin uppfattning, att därest gällande lag­

stiftning bibehölles oförändrad, det ej kunde förväntas annat än att missbruk

av monopolställningen jämväl i framtiden komme att äga rum i åtskilliga fall.

De sakkunniga hava i 2 kap. 10 § beträffande generalplan föreslagit uttryck­

liga bestämmelser i ämnet, vilka genom stadgande i 5 kap. 8 § gjorts tillämp­

liga även å stadsplan. Såsom villkor för offentligt ingripande enligt dessa

bestämmelser stadgas, att stadsplans upprättande kräves för tillgodose­

ende av den allmänna samfärdselns eller sundhetens fordringar eller för beva­

rande av befintliga skönhetsvärden eller eljest för skyddande av natur- eller

kulturminnesmärken eller överhuvud taget för säkerställande av en ändamåls­

enlig utveckling av stadsbyggandet’. Enligt förslaget kan även ändring av

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

stadsplan samt fastställelse och ändring av stadsbyggnadsbestämmelser under

motsvarande förhallanden astadkommas mot stadens vilja. Rörande motive­

ringen för de sålunda föreslagna bestämmelserna hänvisas till betänkandet

(sid. 185—188).

Yttranden

I de yttranden, som avgivits över de sakkunnigas förslag, hava uttalats vitt

0VknnneigSaak s^1^a meningar. Hos flertalet myndigheter torde dock uppfattningen vara

^förslag. den, att de sakkunniga gått väl långt i sitt försök att lösa frågan. ^I allmänhet

synes man dock anse fog finnas för den åsikten, att medel bör finnas i lag för

tryggande av möjligheten att åstadkomma en lämplig stadsplan i de fall, då

kommunen utan giltiga skäl undandrager sig uppgörande av en sådan. I ett

hänseende torde i stort sett enighet råda örn behovet av inskränkande bestäm­

melser i städernas stadsplaneveto, nämligen då stadsplan kräves för tillgodo­

seende av ett betydande allmänt intresse.

mentachcfén ^en monopolställning i fråga örn stadsplans upprättande, städerna för närva-

' rande äga, torde huvudsakligen vara betingad därav, att stadsplans faststäl­

lande över visst område kan för staden medföra avsevärda ekonomiska för­

pliktelser i fråga örn lösen av mark och upplåtande av gata till allmänt begag­

nande. Möjlighet för staden att av markägare återfå vad staden i sådant hän­

seende nödgas utgiva är med gällande lagstiftning tämligen begränsad. Väl

har i lag stadgats skyldighet för tomtägare att i viss utsträckning ersätta sta­

den värdet av gatumark. Men kostnaderna för markens iordningställande och

för anordnande av kloakledning skola i de flesta städer gäldas av samhället.

Detta har i många fall medfört, att staden, innan den begär fastställelse av

stadsplan, genom avtal med fastighetsägarna tillförsäkrat sig gottgörelse för

sådana med stadsplanens genomförande förbundna kostnader, som enligt lagen

skulle hava åvilat staden.

Såväl kommittén som de sakkunniga hava i sina förslag utgått från, att

möjlighet bör beredas staden att av markägare utfå bidrag till kostnaderna

för anläggning av gata och underjordisk avloppsledning. Såsom jag inlednings­

vis antytt hava i förevarande förslag upptagits vissa bestämmelser rörande

fördelning av nämnda kostnader mellan staden och tomtägama. Dessa be­

stämmelser gå ut på att sådana kostnader, som enligt gällande lag skola stanna

å staden, må helt eller delvis kunna uttagas av tomtägare. Konungen kan där­

jämte i vissa fall förordna, att markexploatör skall till staden utan ersättning

avsta mark ej blott till gator utan ock till andra allmänna platser och till

allmän byggnad. Av den inledande översikten framgår ock, att förslaget

även i andra hänseenden syftar åt att för staden underlätta stadsplanens ge­

nomförande. Jag tänker därvid närmast på de föreslagna bestämmelserna örn

zonexpropriation. Med hänsyn till den lättnad med avseende å genomförande

av stadsplan, som förslaget sålunda avser att bereda staden, torde det mest

vägande skälet mot begränsning av den kommunala rådigheten över planlägg­

ningen hava bortfallit.

Emellertid synes mig en sådan begränsning knappast behövlig av hänsyn

till markägares berättigade intresse att kunna exploatera sin mark för bebyg­

gande. Därest de föreslagna reglerna om markägares bidragsskyldighet till

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

hl

stadsplans genomförande bliva lagfästa, lärer staden icke hava någon fördel av

att motsätta sig stadsplans upprättande, när behov därav uppstår. Skulle sta­

den obehörigen vägra sin medverkan härtill, lärer det stå markägaren öp­

pet att erhålla avstyekningsplan, enligt vilken han kan uppdela sin mark för

försäljning. Ett statligt ingripande i städernas rätt att besluta örn sin plan­

läggning synes endast böra ske, när hänsynen till det allmänna det kräver. Örn

en stad av bristande intresse eller förmåga underlåter att vidtaga oundgängli­

gen nödvändiga åtgärder för åstadkommande av reda och ordning beträffande

byggnadsverksamheten, måste detta anses såsom ett missförhållande av den art,

att rättelse bör åstadkommas även mot stadens vilja. Ej heller bör en stad hava

rättighet att utan giltig orsak motsätta sig stadsplans upprättande, där detta

kräves för exempelvis framdragande av en genomgående trafikled eller för

annat ändamål av betydelse för andra samhällen eller för riket i dess helhet.

Uppenbart är emellertid, att den enskilde jordägarens och det allmännas in­

tressen kunna sammanfalla. Det bör därför i sådant fall stå den enskilde jord­

ägaren öppet att, i händelse staden vägrat upprätta stadsplan, anmäla förhål­

landet hos vederbörande myndigheter för rättelses vinnande.

Mot ifrågasatta begränsning av stadsplanemonopolet har invänts, att

Kungl. Maj :t, såsom representerande kronans i kommunerna ofta betydande

jordägarintressen, med hänsyn härtill stundom icke vore ägnad att fälla opar­

tisk dom i uppkommande frågor örn marks planläggning. Föreliggande för­

slag bygger, liksom de tidigare, på den principen, att kronojord bör i allt vä­

sentligt likställas med jord, som tillhör enskild man, menighet eller inrättning.

Endast i den mån ett särskilt allmänt intresse så kräver bör åt kronan beredas

en särställning. Med hänsyn härtill torde det, åtminstone formellt sett, icke

saknas allt fog för nyssberörda invändning. Dock synes mig den anledning

till oro i detta hänseende, som städerna tidigare må hava haft, böra bortfalla

genom de föreslagna bestämmelserna örn markägares bidragsskyldighet, vilka

bestämmelser, såsom jag nyss nämnt, även gälla kronan i egenskap av mark­

ägare. På grund härav har jag ansett att vad sålunda invänts icke bör utgöra

hinder för åstadkommande av den inskränkning i städernas monopolställning,

som ur annan synpunkt måste anses påkallad.

Jag har alltså funnit mig böra föreslå bestämmelser i angivet syfte. Därvid

har jag utgått från, å ena sidan, att den ifrågasatta inskränkningen i städernas

självbestämmanderätt icke bör givas större omfattning än som med skälig hän­

syn till de olika intressena synes nödvändig, samt, å andra sidan, att bestäm­

melserna böra göras så effektiva, att det med desamma åsyftade målet icke

äventyras. Vid bestämmelsernas utformning har jag därför icke helt kunnat

följa något av de tidigare förslagen.

Första förutsättningen för tillämpning av paragrafen är att Konungen fin­

ner stadsplan för visst område erforderlig för stadens ändamålsenliga utveck­

ling eller ock till främjande av betydande allmänt intresse. Med betydande

allmänt intresse avses ett statligt eller interkommunalt sådant. Att med all­

mänt intresse icke åsyftas det fall, att stadsplanen är av betydelse för staten

såsom fastighetsägare i staden, torde framgå av vad jag nyss yttrat och är

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

för övrigt uppenbart. Initiativrätt synes mig i första hand böra tillkomma

de myndigheter, på vilka den närmaste tillsynen över stadsplaneväsendet vi­

lar, nämligen Konungens befallningshavande och byggnadsstyrelsen. Givet­

vis står det även enskild person öppet att hos någon av dessa myndigheter

anhålla örn ingripande. Har framställning gjorts hos stadsfullmäktige

och underlåta dessa utan giltiga skäl vidtaga nödiga åtgärder för stadsplans

upprättande, må Konungen förelägga stadsfullmäktige viss tid, inom vilken

stadsplan skall vara underställd Konungens prövning vid äventyr, att Konun­

gen låter uppgöra och efter vederbörandes hörande fastställer stadsplan. Skulle

stadsfullmäktige hava antagit en stadsplan, som Konungen finner icke till­

godose det med planen avsedda ändamålet eller eljest icke vara av beskaffen­

het att kunna fastställas, förutsattes, att Konungen bereder stadsfullmäktige

tillfälle att inom skälig tid verkställa ändring i planen, innan Konungen låter

upprätta annan plan. Jag vill i detta sammanhang icke underlåta framhålla,

att den nu föreslagna rättigheten för Kungl. Maj:t att mot stads önskan för­

ordna örn stadsplans upprättande är ett undantagsstadgande och alltså icke

innebär ett rubbande av principen, att stadsplan i första hand är en kommunal

angelägenhet.

Den av svenska stadsförbundet tillsatta beredningen för granskning av sak­

kunnigeförslaget har ansett det önskvärt, att såsom villkor för utövande av

ifrågavarande Kungl. Maj:t tillagda rättighet även krävdes, att till ären­

dets handläggning fogades någon anordning, som kunde anses i viss mån

innebära en ersättning för saknaden av det kommunala beslutet. Bered­

ningen föreslog i sådant hänseende, att det skulle i den blivande lagen före­

skrivas eller vid dess stiftande på betryggande sätt förutsättas, att Kungl.

Maj:t icke skulle äga att begagna sin här ifrågavarande befogenhet utan att

dessförinnan utlåtande inhämtats av ett av svenska stadsförbundet för ända­

målet utsett råd av i dylika ärenden förfarna kommunalmän. Vad sålunda

föreslagits finner jag värt beaktande. Emellertid är jag icke beredd att i detta

sammanhang fatta slutlig ståndpunkt till frågan. Detta lärer ej heller vara

erforderligt, då bestämmelser i det av beredningen angivna hänseendet i allt fall

icke torde böra meddelas i lag.

Kommitténs förslag avsåg endast åvägabringande av ny stadsplan men icke

ändring i redan fastställd plan, varemot de sakkunniga, såsom jag tidigare fram­

hållit, föreslogo ett stadgande av vida större omfattning. Då det synes mig

icke hava förebragts giltiga skäl att i förevarande hänseende göra skillnad mel­

lan ny stadsplan och ändring i gällande stadsplan, har jag i likhet med de sak­

kunniga låtit de föreslagna stadgandena äga tillämplighet jämväl i fråga örn

ändring av en gällande stadsplan. Ej heller torde anledning finnas att från

tillämpligheten utesluta stomplan eller utomplansbestämmelser. Fastställande

härav mot stadens vilja är ett mindre ingrepp i den kommunala självbestäm­

manderätten än vad fastställande av stadsplan innebär och torde i allt fall icke

kunna tänkas ifrågakomma annat än i mycket sällsynta undantagsfall.

I likhet med stadsförbundets beredning anser jag, att stadsplan, som till­

kommit mot stads önskan, icke bör medföra andra rättsverkningar eller för-

pliktelser för markägare än som skolat uppkomma, därest stadsplanen anta­

gits i vanlig ordning.

Enligt kommitténs förslag skall skälig kostnad för uppgörande av stads­

plan, som påkallas av markägare, av denne gäldas och, där så fordras,

förskjutas av honom. De sakkunniga hava icke föreslagit någon liknande be­

stämmelse; det ingripande, som de sakkunniga tänkt sig, skall avse rättande

av en försummelse, vartill stad gjort sig skyldig, och de sakkunniga hava där­

för ansett, att skäl saknades att här mer än eljest befria staden från skyldig­

heten att vidkännas den av åtgärden föranledda kostnaden. Vad de sakkun­

niga sålunda anfört synes vara befogat, och har uttryckligt stadgande om

skyldighet för staden att vidkännas kostnaderna för planens åstadkommande

intagits i paragrafen.

5—8 §§.

Enligt gällande lag sker byggnadskvarters indelning till bebyggande genom

Tomt-

tomtindelning, verkställd i administrativ ordning. Vid denna tomtindelning ta- lndelning'

ges hänsyn förnämligast till lämpligaste sättet att utnyttja kvartersmarken till GaUande las-

bebyggande och endast i andra hand till möjligen förhandenvarande ägogrän­

ser inom kvarteret. Endast sällan lärer det inträffa, att tomt kommer att helt

sammanfalla med en förutvarande fastighet. Vanligen kommer den att bestå

av del av sådan fastighet eller delar av flera olika fastigheter. En administra­

tivt bildad tomt är därför ej heller ur fastighetsbildningssynpunkt färdig i och

med fastställelsen å tomtindelningen; därtill måste även komma vissa åtgärder,

olika för olika fall, varigenom tomten göres till den rättsliga enhet, som den

skall vara. Rörande dessa åtgärder lämnar fastighetsbildningslagen föreskrif­

ter dels i 3 kap. om sammanläggning av områden, som enligt fastställd tomtin­

delning utgöra tomt, och dels i 7 kap. örn fastighetsregister för stad'. Enligt

3 kap. fordras rättens medgivande för sammanläggning till en tomt av de skil­

da områden eller fastigheter, som enligt tomtindelningen skola bilda tomten.

Sådant medgivande kan emellertid icke erhållas med mindre tomtmätning ägt

rum enligt bestämmelserna i lagens 2 kap., i vilket kapitel regleras huru grän­

serna för tomt skola på ett privaträttsligt bindande sätt bestämmas. Uti 7 kap.

3 § stadgas, att med införande i tomtboken av nybildad tomt, som ej motsvarar

hel stadsäga, skall anstå, där tomten tillkommit genom åtgärd, vartill enligt

3 kap. rättens medgivande skall sökas, till dess sådant medgivande lämnats

och i annat fall till dess tomtens ägare gjort framställning örn dess införande i

tomtboken. Först sedan så skett är tomten jämlikt stadgande i 1 kap. 6 a §

2 mom. att anse såsom rättsligen bestående tomt. Även för tomts införande i

tomtboken erfordras företeende av karta och protokoll rörande mätning av tom­

ten enligt bestämmelserna i 2 kap. fastighetsbildningslagen (jfr 35 § fastig­

hetsregisterförordningen). Tomtindelningen såsom sådan har alltså en allenast

villkorligt fastighetsbildande verkan och förutsätter i regel, att tomtmätning

sker för att tomten skall bliva rättsligen bildad. Om av någon anledning

tomtbildandet ej full följes genom vidtagande av härutinnan stadgade åtgärder,

är tomtindelningen utan verkan å fastighetsindelningen, och denna kvarstår

orubbad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

59

60

Kungl. Majlis proposition nr

7

9.

Kommittén.

De

Fafctnnniga.

Departe­

mentschefen.

Förhållandet mellan tomtindelning och tomtmätning har i praxis blivit på

olika sätt tillämpat. Sålunda verkställes i vissa fall tomtindelning ur mät-

ningsteknisk synpunkt och med hänsyn till områdesredovisningen på sådant

sätt, att de olika tomterna i realiteten äro fullt bestämda å marken och å karta,

och att den efterföljande tomtmätningen endast blir en formalitet för att i laga

form fastslå de redan bestämda gränserna. Å andra sidan förekomma även

fall då tomtindelningen företages mera summariskt med tillhjälp av förefint­

ligt kartmaterial och utan tomternas utstakning och mätning å marken. Hu­

vudvikten lägges då på tomtmätningen, vid vilken nymätning av tomten äger

rum och gränserna bliva ej blott ur mätningsteknisk synpunkt utan även i

rättsligt avseende bestämda.

Jämväl enligt kommitténs förslag, som därutinnan överensstämmer med gäl­

lande lag, skall tomtindelning verkställas i administrativ ordning. Kommittén

föreslog ock bestämmelser örn tomtindelningens inverkan å fastighetsindelnin­

gen, vilka bestämmelser genom lag den 13 maj 1921 i huvudsakligen oföränd­

rat skick upptagits uti den av mig nyss berörda 6 a § i 1 kap. fastighetsbild-

ningslagen.

De sakkunniga hava funnit nu gällande ordning ej i allo tillfredsställande.

Enligt de sakkunnigas förslag skall fastställelse å tomtindelning ej rubba för-

handenvarande fastighetsindelning utom i det undantagsfall, att vid tomtindel­

ning området för en tomt kommer att sammanfalla med en förutvarande fastig­

het. Den villkorligt fastighetsbildande verkan, tomtindelningen äger enligt gäl­

lande lag, hava de sakkunniga alltså icke bibehållit. Tomtindelningen enligt

de sakkunnigas förslag utgör egentligen blott en plan för den blivande tomt­

bildningen. Först efter särskild förrättning (tomtbestämning) för bestämman­

de av 'tomtområde’ d. v. s. område, som enligt fastställd tomtindelning skall

bilda tomt, inträder fastighetsbildande verkan. Vid tomtbestämning skall, på

sätt i 22 kap. i förslaget närmare angives, tomtindelningen tjäna såsom norm.

Tomt bildas alltså genom tomtbestämningen, dock att, där tomt skall bestå av

mark, som hör till särskilda fastigheter, därjämte fordras sammanläggning av

tomtens särskilda delar. Tomt kan ock bildas genom ägoutbyte eller klyvning.

Sedan tomt bildats, skall den införas i tomtboken.

Jag har redan inledningsvis antytt, att de sakkunnigas förslag i fråga örn

fastighetsbildning i stad icke kan anses lyckligt. Särskilt gäller detta de

regler örn tomtindelning och tomtbestämning, för vilka jag nyss redogjort.

Även örn man bortser från de svårigheter av mera formell art, som med de

av de sakkunniga föreslagna nya reglerna för tomtindelningens innebörd och

verkan uppenbarligen skulle uppstå i registreringshänseende, i vilket avseen­

de jag kan hänvisa till fastighetsregisterkommissionens yttrande, är förslaget

även ur saklig synpunkt mindre lämpligt. Den föreslagna ändringen i tomt­

indelningens karaktär har tydligen föranletts av önskan att kunna nedsätta

fordringarna på tomtindelningskartornas beskaffenhet i mätningstekniskt hän­

seende för att därigenom underlätta tomtindelnings hastiga verkställande och

för att nedbringa kostnaderna för samhället, som enligt gällande rätt torde

få anses hava att bekosta tomtindelning. Såsom jag nyss framhållit tillåta nu

gällande bestämmelser i viss mån ett med de sakkunnigas förslag analogt till-

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

61

vägagångssätt, som på vissa håll ock praktiserats. Detta förfarande lärer

emellertid hava vållat olägenheter i de fall, då tomtindelningskartorna varit

bristfälliga. Med de sakkunnigas förslag kunna sådana olägenheter än oftare

väntas uppstå. Dessa olägenheter förringas icke genom att de fastighetsbil­

dande verkningarna knytas vid tomtbestämningen; bristande överensstämmelse

mellan tomtindelnings- och tomtbestämningskartorna kan icke vara ägnad att

främja reda och ordning i fastighetsförhallandena. Att bygga en lagstiftning

på sådan grund synes mig i allt fall vara betänkligt. Förslaget har ock i

denna del avstyrkts av åtskilliga av de hörda myndigheterna. Jag finner mig

därför icke kunna biträda detsamma.

Lantmäteristyrelsen har framhållit, att enligt nuvarande lagstiftning ford­

rades i viss mån ett dubbelarbete därigenom att, även om tomtindelningen

skett efter noggrann numerisk mätning och därå grundad karta, tomtmätning

därefter likväl måste ske, innan tomt kunde bliva rättsligen bildad, samt fun­

nit en ändring häri önskvärd. Den riktiga vägen för frågans lösning har sty­

relsen ansett vara att göra tomtindelningen till en laga förrättning, vid vilken

tomts gränser bleve fastslagna såväl å marken som å upprättad karta och

vid vilken samtidigt genom gränsbestämning slutligt utröntes, vilka fastig-

hetsdelar och andra områden, som skulle ingå i tomten. Styrelsen har därför

förordat en sådan lagstiftning, varigenom på grund av nuvarande bestämmel­

ser förekommande dubbelarbete i fråga örn mätning av tomt vid såväl tomt­

indelning som tomtmätning undvekes och kostnaderna borde kunna nedbringas.

Det ligger i sakens natur att vissa fördelar skulle vinnas genom den av lant­

mäteristyrelsen sålunda förordade ordningen för tomtindelnings verkställande.

Emellertid torde det kunna ifrågasättas, huruvida det är lämpligt att binda

tomtindelningsförfarandet under så snäva former, som erfordras för en jord-

delningsförrättning. Åt denna uppfattning har ock byggnadsstyrelsen i sitt

utlåtande givit uttryck. Såsom lantmäteristyrelsen jämväl framhållit, lärer

det även vara i någon mån oegentligt, att med civilrättsligt bindande verkan å

marken bestämma gränserna för tomt, innan tomten blivit en rättsligen be­

stående fastighet. Jag har därför icke ansett mig böra upptaga lantmäteri-

styrelsens förslag i denna del utan funnit mig böra i huvudsak bibehålla gäl­

lande regler för tomtindelning och tomtmätning. Jag vill emellertid i detta

sammanhang framhålla den stora betydelsen av att till grund för tomtindel­

ningen lägges ett mätningstekniskt riktigt kartmaterial. Iakttages detta tor­

de de väsentligaste olägenheterna av nuvarande förfaringssätt bortfalla. En

erinran därom torde böra intagas i byggnadsstadgan.

Jag övergår härefter till en redogörelse för de bestämmelser örn tomtindel­

ning, som ansetts böra upptagas i stadsplanelagen.

Uti första stycket i 5 § har stadgats, att byggnadskvarter skall för att kun­

na ändamålsenligt bebyggas i enlighet med stadsplanen indelas i tomter. Lag­

förslaget utgår alltså från att tomtindelning skall ske innan kvarter får be­

byggas. Denna förslagets ståndpunkt har även kommit till uttryck i 17 § för­

sta stycket. Givetvis möter icke hinder mot att helt kvarter utlägges till en

enda tomt.

Skyldighet

att indela

kvarter i

tomter.

62

Kungl. Majlis proposition nr

79.

Stadgandet i 5 § andra stycket motsvarar 1 kap. 5 § första stycket fastig­

hetsbildningslagen, 11 § i kommittéförslaget samt 8 kap. 4 § i de sakkunnigas

förslag. Övriga i 1 kap. 5 och 6 §§ fastighetsbildningslagen intagna före­

skrifter örn vad som vid tomtindelning bör iakttagas har jag i likhet med kom­

mittén ansett böra överföras till byggnadsstadgan.

Initiativrätt. Bestämmelserna i 6 § motsvara stadgande i 1 kap. 4 § fastighetsbildnings­

lagen samt 9 § i kommittéförslaget och 8 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag.

I överensstämmelse med gällande lag och kommittéförslaget föreslås, att

tomtindelning av mark, som ej varit föremål för sådan indelning, skall ske,

när markägare det begär.

De sakkunniga hava upptagit bestämmelse därom att tomtindelning av så­

dan mark skall ske, utom när ägaren det begär, även när byggnadsnämnden

så finner nödigt. Då det icke torde finnas tillräckliga skäl att mot samtliga

markägares bestridande framtvinga tomtindelning, har jag icke ansett mig

böra upptaga ett stadgande av angiven innebörd.

Ändring i

tomtindelning.

Ändring mot

tomtägares

bestridande.

Gällande lag.

Kommittén.

De

sakkunniga.

7 § motsvarar vissa bestämmelser i 1 kap. 4 § fastighetsbildningslagen, 10 §

1 kommitténs förslag samt 8 kap. 2 och 3 §§ i de sakkunnigas förslag.

I paragrafen stadgas till en början, att fråga om ändring i tomtindelning

må av byggnadsnämnd eller markägare upptagas, när fastställd ändring i

stadsplan beträffande kvarter förutsätter ändring i gällande tomtindelning.

Rörande denna bestämmelse må anföras följande.

Uti 1 kap. 4 § fastighetsbildningslagen stadgas att, örn enligt fastställd

stadsplan mark lägges till byggnadskvarter eller därifrån avskiljes, skall, så­

vitt ej tomtindelning fastställts i sammanhang med stadsplanen, kvarters in­

delande i tomter äga rum, när ägare av mark inom kvarteret det begär, dock

att ändring av befintlig tomtindelning må ske endast i den mån sådan finnes

för kvarterets ändamålsenliga bebyggande nödigt.

Kommitténs förslag i denna del avviker från gällande lag i två hänseenden.

Sålunda har kommittén föreslagit, att revision av tomtindelningen skall äga

rum ej allenast, då markägaren det begär, utan även, då stadens byggnads­

nämnd så finner nödigt. Vidare avviker kommitténs förslag i denna del från

gällande lag därutinnan, att föreskriften därom att ändring av befintlig tomt­

indelning må ske endast i den mån sådant finnes för kvarterets ändamålsenliga

bebyggande nödigt ansetts böra utgå. Rörande skälen för de sålunda före­

slagna avvikelserna hänvisas till betänkandet (sid. 141—144).

De sakkunniga hava funnit den av kommittén föreslagna lösningen icke vara

tillfredsställande, då enligt densamma företagande av nybyggnad å sådan tomt

inom kvarteret, som uppenbarligen ej berördes av ifrågasatt ändring av tomt­

indelningen, under viss tid kunde bliva förhindrad. De sakkunniga hava därför

ansett sig böra lösa frågan på sådant sätt, att det redan i samband med stads-

planeändringen avgöres, beträffande vilken del av kvarteret tomtindelningen i

följd av stadsplaneändringen bör rubbas. De sakkunniga hava därför i 8 kap.

2 § föreslagit bestämmelse därom att, därest stadsplan skall ändras beträffan--

De

sakkunniga.

Departe­

mentschefen.

Närmare be­

stämmelser

om stadsplan

och tomt­

indelning.

Gällande lag.

hållanden skall tillkomma stadens byggnadsnämnd att antaga tomtin­

delning.

De sakkunniga hava ansett, att man icke borde avhända sig den säkerhets­

ventil, som lage i gällande lags stadgande i berörda avseende, och därför i 8

kap. 7 § föreslagit det stadgande, att när skäl därtill vore, tomtindelning finge

företagas i samband med antagande eller ändring av stadsplan.

Då vad kommittén åberopat till stöd för stadgandets uteslutande synes vara

befogat, har jag ansett mig böra följa kommittéförslaget i denna del. Det

skall alltså under alla förhållanden tillkomma byggnadsnämnd att antaga tomt­

indelning.

Den i kommittéförslaget intagna bestämmelsen örn äldre tomtindelning bär

ansetts böra upptagas bland övergångsbestämmelserna.

I överensstämmelse med de tidigare förslagen har jag ej ansett mig böra

upptaga det i gällande lag förekommande stadgandet, att Konungens befall-

ningshavande ej må fastställa beslut om tomtindelning å kronan tillhörigt

område utan att Konungen därtill givit lov; i dylikt hänseende torde kronan

böra vara likställd med enskild markägare.

De sakkunniga hade uti 8 kap. 9 § andra stycket föreslagit ett stadgande

örn rätt för Konungens befallningshavände att i vissa fall utesluta del av tomt­

indelningen från fastställelse. Rörande skälen till stadgandet får jag hänvisa

till betänkandet (sid. 222). Då det torde vara önskvärt, att tomtindelning

fastställes för hela kvarteret i ett sammanhang, har jag icke ansett uttryckligt

stadgande av nyss angiven innebörd böra upptagas i lagen utan synes denna

fråga böra lösas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.

9 §•

Närmare bestämmelser örn stadsplans och tomtindelnings uppgörande samt

utställande för granskning hava ansetts lämpligen kunna meddelas av Ko­

nungen i byggnadsstadgan och har föreskrift härom intagits i denna para­

graf. I anledning härav hava bestämmelser, motsvarande 3 § och 12 § första

stycket i kommittéförslaget, här uteslutits.

Om ordnande av stads område utom stadsplan.

10—12

§§.

Frågan örn åtgärder för reglering av städernas utom stadsplanen belägna

områden har intagit en framskjuten plats under förarbetena till ifrågavarande

lagstiftning.

Det allmännas reglerande ingripande på byggnadsverksamheten omfattade

enligt 1874 års byggnadsstadga icke stadens hela område utan endast den del

därav, som var mogen att intagas i den egentliga stadsplanen. Byggnadsstad­

gan har ansetts vara så att förstå, att varken denna eller med stöd av densam­

ma tillkomna byggnadsordningar gällt utom det planlagda området. För ernå­

ende av en reglering inom övriga delar av staden fanns enligt byggnadsstad­

gan intet annat medel än att dit utsträcka stadsplanen.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Kungl. Maj:ts proposition nr79.

65

De reformkrav, som på stadsplane- och byggnadsväsendets område först

framträdde efter byggnadsstadgans tillkomst, avsågo huvudsakligen ordnandet

av förhållandena inom det planlagda området. Först efter 1900-talets ingång

började frågan örn städernas ytterområden tilldraga sig allmännare uppmärk­

samhet.

1 1904 års kommittéförslag funnos i 13 § intagna stadganden av innehåll att,

där så lämpligt funnes, samhälle ägde, innan fullständig stadsplan för område

upprättades, låta uppgöra plan över de huvudgator, som voro avsedda att fram­

dragas över området; att ansökan örn fastställelse av dylik plan skulle göras

hos Konungen; samt att, sedan fastställelse vunnits, samhället vore berättigat

och, om jordägaren så önskade, förpliktat att genast lösa den för planens ge­

nomförande erforderliga marken. Stadgandet erhöll emellertid i 1907 års

stadsplanelag (11 §) den lydelse det nu har i 1 kap. 17 § fastighetsbildnings­

lagen, enligt vilket lagrum staden må, där den vill inom område utom stads­

plan för huvudgator, som framdeles kunna bliva erforderliga, förvärva mark,

tillhörig enskild man, menighet eller inrättning, hos Konungen söka förordnan­

de, att marken skall avstås.

Vid behandlingen i riksdagen av 1907 års förslag till stadsplanelag väcktes

motioner (F. K. nr 48, A. K. nr 194) med hemställan, att Kungl. Maj:t genom'

lagen måtte tilläggas befogenhet att meddela föreskrifter angående bebyggan­

de av närmaste område omkring stad, köping eller annat område, som avsågs

i lagförslaget. Rörande motiveringen för denna hemställan och frågans vidare

riksdagsbehandling hänvisas till den därför av kommittén lämnade redogörel­

sen (se betänkandet sid. 131—132). Resultatet blev att till stadsplanelagens

41 §, som motsvarar 1 kap. 46 § i fastighetsbildningslagen, lades ett andra

stycke av innebörd, att Konungen äger på framställning förordna, att särskil­

da föreskrifter skola tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens ord­

nande inom sådan del av samhälles område, som ej finnes upptagen i stadsplan.

Rörande tillämpningen av detta stadgande får jag åberopa vad kommittén i

sådant hänseende anfört (se betänkandet sid. 133—134).

Uti 22 § i kommitténs förslag återfinnes förut omförmälda stadgande i 1 kap.

Kommittén.

17 § fastighetsbildningslagen utan annan saklig ändring än att stadgandet ut­

sträckts att äga tillämpning jämväl å kronojord. Kommitténs förslag i den­

na del innebär därjämte, att användandet av stads icke planlagda område skall

i den omfattning, som prövas erforderlig, regleras genom utomplansbr.stäm-

melser, åstadkomna i den ordning, som om stadsplans åvägabringande är stad­

gad. De av kommittén föreslagna bestämmelserna hava intet att göra med jor­

dens indelning i trafikleder och mark, som skall användas för byggnad eller

annat ändamål. Kommittén avser icke, att utomplansbestämmelser skola kunna

användas för åstadkommande av något slags stomme till blivande stadsplan

eller till provisorisk indelning i liknande syfte. Enligt kommitténs förslag fin­

nes härutinnan ingen annan utväg än rätt att expropriera mark för huvudga­

tor, som framdeles kan behövas (22 §). Jordens indelning inom område,

för vilket utomplansbestämmelser gälla, skall alltså försiggå i den ordning,

som örn icke planlagt område i allmänhet är stadgat, d. v. s. genom avstyck-

Bihang till riksdagens protokoll 1981.

1 sami.

66

käft. (Nr 79).

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

De

sakkunniga.

Yttranden

över de sak­

kunnigas för­

slag.

ning eller eventuellt laga skifte. Vad däremot kommittén avser att reglera

genom utomplansbestämmelserna är användningen av de inom området före­

fintliga eller tillkommande fastigheterna. Skulle anledning vara att antaga-,

att ett tätare bebyggande inom området utom stadsplanen är att förvänta, bör

enligt kommitténs mening för dylikt område uppgöras stadsplan. I överens­

stämmelse med denna uppfattning har kommittén i förslag till ändrad lydelse

av 5 kap. 8 § fastighetsbildningslagen upptagit ett stadgande av innehåll,

att avstyckning, som finnes åsyfta jorddelning för ett tätare bebyggande, icke

må verkställas, innan stadsplan för området blivit fastställd.

De sakkunniga hava ansett, att den nuvarande lagen och 1916 års kommit­

tés förslag innebära en mindre god lösning än 1904 års kommittéförslag och

att frågan borde, såsom skett i sistnämnda kommittéförslag, ordnas såsom en

planfråga; härigenom kunde marken reserveras för sitt ändamål utan att be­

höva exproprieras förrän den skulle tagas i anspråk för detsamma. Enligt

de sakkunnigas mening bör emellertid stadens reglerande inflytande ej inskrän­

ka sig till befogenhet att genom planbestämmelser reservera mark till huvud­

trafikleder utan kan det visa sig behövligt fastställa, att viss mark skulle an­

vändas även för annat ändamål. Då sådana föreskrifter mången gång borde

givas en lokalt begränsad tillämpning, är det enligt de sakkunnigas mening

riktigare att fatta, dem såsom planbestämmelser. De sakkunniga hemställa

därför örn införande i lagstiftningen av det av mig förut berörda generalplane-

institutet. Rörande de områden, som enligt de sakkunnigas förslag skola redo­

visas i en generalplan, samt generalplanens förhållande till stadsplanen har

jag tidigare uttalat mig. Till det föreslagna institutet hava de sakkunniga

knutit viktiga rättsverkningar, innebärande förbud mot nybyggnad och vissa

andra åtgärder, skyldighet för staden att iordningställa huvudtrafikområde

samt skyldighet för markägare att utgiva bidrag (bettermentsbidrag) till

kostnaderna för generalplanens genomförande m. m. Enligt förslaget skall

generalplanen, där ej i särskilt fall förhållandena föranleda viss inskränkning,

omfatta hela det område, inom vilket stadsbyggande äger rum eller är att inom

överskådlig framtid förvänta, och åt Kungl. Majit har föreslagits befogenhet

att i vissa fall mot stadens önskan fastställa generalplan eller ändra gällande

sådan.

\

De sakkunniga hava för ytterligare tillgodoseende av behovet av reglering

av stadsbyggandet föreslagit möjlighet att införa stadsbyggnadshestämmelser.

Sådana kunna sammanhöra med generalplan. Men även vissa områden, beläg­

na utanför de planlagda, kunna enligt förslaget förses med sådana bestämmel­

ser. Dessa sistnämnda bestämmelser betecknas i förslaget såsom allmänna

stadsbyggnadsbestämmelser. De sålunda föreslagna stadsbyggnadsbestämmel-

serna motsvaras i gällande lag av de särskilda föreskrifter med avseende å

byggnadsverksamhetens ordnande inom stads icke planlagda område, som

omförmälas i 1 kap. 46 § andra stycket fastighetsbildningslagen.

Det sätt, på vilket de sakkunniga sökt lösa frågan örn reglerandet av mark,

belägen utom stadsplaneområde, har i allmänhet icke vunnit gillande av

de hörda myndigheterna. I synnerhet har generalplaneinstitutet sådant det

6(i

Kungl. Maj.ts proposition nr 79.

67

utformats i sakkunnigförslaget väckt betänkligheter. Kritiken har i främsta

rummet riktat sig mot den i lagförslaget uppställda obligatoriska fordran på

fastställelse av generalplan ävensom mot upptagande i denna av specialområ­

den, vilka icke torde kunna på ett tidigt stadium med säkerhet bestämmas.

Förslagets ståndpunkt, att generalplan skulle bibehållas till namn och rätts­

verkningar även sedan stadsplan blivit fastställd för samma område, har i

allmänhet likaledes icke kunnat tillstyrkas. Jag vill erinra om att full enig­

het härom ej heller rått bland de sakkunniga (se byggnadsrådet Lilljekvists

reservation). I stort sett synes man emellertid vara ense örn betydelsen av

att i god tid planera och ordna för städernas framtida bebyggande och att möj­

lighet bör finnas för stad att, där den så önskar, få generalplan med skäliga

rättsverkningar fastställd.

Det torde vara uppenbart, att ett institut för åstadkommande av viss för­

beredande planläggning av område utom stadsplan icke bör saknas i den nya

lagstiftningen. Emellertid har jag med hänsyn till de vägande invändningar,

som framställts mot de sakkunnigas förslag i denna del och vilka jag finner

vara i huvudsak befogade, icke ansett mig böra upptaga det föreslagna gene-

ralplaneinstitutet oförändrat. Såsom framhållits i de avgivna yttrandena bör

generalplanen utgöra en förberedande planering i stora drag, avsedd att ligga

till grund för den efterföljande mera detaljerade stadsplanen. Institutet bör

så utformas, att det kan på ett smidigt sätt anpassa sig efter varje stads

behov. Institutet synes i första hand böra innebära ersättning för och ut­

vidgning av den rätt att expropriera mark för huvudgator, som föreligger

jämlikt 1 kap. 17 § fastighetsbildningslagen, motsvarande 22 § i kommitté­

förslaget. I allmänhet torde en plan, varom här är fråga, icke böra i den

omfattning de sakkunniga föreslagit upptaga specialområden. Det bör dock

härutinnan kunna förfaras efter omständigheterna.

Jag har i 10 § föreslagit bestämmelser örn ett planinstitut av antydd inne­

börd, kallat stomplan. Stomplanen är avsedd att vara en planläggning i av­

seende å grunddragen för framtida ordnande och bebyggande av visst område

utom stadsplan; den skall alltså bilda stomme för den blivande stadsplanen.

I första hand avses med stomplanen att säkerställa stadens rätt till huvud­

gator, torg, parker och andra allmänna platser. Hinder möter emellertid icke

för staden att i planen särskilt reservera område för tillgodoseende av annat

stadsplaneändamål, såsom plats för allmän byggnad, begravningsplats m. m.

Intages i stomplanen mark, som icke anses böra göras till föremål för spe­

cialreglering, blir denna mark i rättsligt hänseende att anse såsom mark för

enskilt bebyggande. Stomplan kan, där så erfordras, innehålla särskilda be­

stämmelser angående bebyggande eller användande i övrigt av stomplanelagt

område. Dessa stomplanebestämmelser utgöra en motsvarighet till stadsplane-

bestämmelsema och äro alltså att anse såsom en integrerande del av själva

stomplanen.

Förslaget innebär, att frihet kommer att finnas att vid uppgörande av stom­

plan välja mellan i viss mån olika tillvägagåenden. Man kan låta stompla­

nen vara endast ett skelett, med andra ord under stomplanen lägga allenast

Departe­

mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

69

neralplan har jag ansett mig böra bibehålla kommitténs förslag örn utomplans-

bestämmelser oförändrat. Stadgande härom har upptagits i 11 §. Härige­

nom möjliggöras vidsträcktare och längre gående föreskrifter än som från

början varit avsett med gällande lags bestämmelser i ämnet. I denna del

hänvisar jag till kommitténs motivering (sid. 134—137).

Örn upprättande och fastställande av stomplan och utomplansbestämmelser

eller ändring däri torde vad härutinnan gäller om stadsplan böra äga motsva­

rande tillämpning. Stadgande härom har upptagits i 12 §. Härav följer att

även 4 § är tillämplig i fråga örn stomplan och utomplansbestämmelser.

I detta sammanhang må det tillåtas mig att något beröra de i de sakkunnigas

förslag upptagna frågorna om kommunalt samarbete för antagande och genom­

förande av generalplan eller stadsplan samt om regionplan.

I gällande lag saknas föreskrifter, som möjliggöra att i ett sammanhang få

antagna och fastställda reglerande planbestämmelser för ett större område, till­

hörigt flera olika kommuner. I kommitténs förslag till byggnadsstadga före­

skrevs i 9 §, att vid stadsplans uppgörande borde tillses bland annat, att be­

kväma trafikleder förbunde såväl olika delar av samhället som även detta med

angränsande samhällen och att i övrigt god anslutning ernåddes mellan det för

planläggning avsedda området och annat redan planlagt område i grannskapet.

I samma förslags 15 § föreskrevs angående anmaning till intressenter att yttra

sig över uppgjort stadsplaneförslag, att, därest det till planläggning ifrågasatta

området gränsade till annan stad eller till stadsplanesamhälle på landet, kallelse

skulle tillsändas jämväl sådant samhälle.

De sakkunniga hava funnit sig böra föreslå, att man genom lagstiftningen

beredde möjlighet att efter en enhetlig plan reglera utbyggandet av ett utveck­

lingsområde, sträckande sig över flera kommuner. Enligt de sakkunnigas me­

ning bör detta kunna ske antingen genom ett gemensamt utformande av general­

plan eller stadsplan för vederbörande kommuner eller genom antagande av en

schematisk huvudplan, av de sakkunniga benämnd regionplan, avsedd att läg­

gas till grund för generalplan eller stadsplan för de särskilda kommunernas om­

råden. I båda fallen hava de sakkunniga ansett det erforderliga samarbetet

mellan de intresserade parterna lämpligen kunna ske genom att för ändamålet

anordna ett kommunalförbund.

Det är otvivelaktigt av synnerlig vikt att vid planläggning, som sträcker

sina verkningar utöver den egna kommunens gränser, beakta nödvändigheten

av sammanhang och enhetlighet. Särskilt gäller det tillse, att genomgående

trafikleder kunna på ändamålsenligt sätt anordnas. Det kan emellertid ifråga­

sättas, huruvida de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna skulle befräm­

ja det med desamma avsedda syftet. De sakkunniga hava icke föreslagit annat

än att det erforderliga samarbetet mellan kommunerna skulle komma till stånd

på frivillighetens väg. Denna ståndpunkt lärer ock vara den riktiga. Vid så­

dant förhållande synes det, som örn man redan med gällande lagstiftning kunde

vinna i stort sett samma resultat som med de föreslagna bestämmelserna; det

som torde vara svårast att åstadkomma lärer i allt fall vara samförstånd mellan

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

kommuner med stridiga intressen, och härutinnan erbjuder förslaget ingen möj­

lighet till lösning. Mot de föreslagna bestämmelserna hava ock gjorts invänd­

ningar av åtskilliga av de hörda myndigheterna. Jag ^finnér mig därför icke

kunna förorda, att bestämmelser av antydd art införas i lagförslaget. Däremot

har jag för avsikt att genom bestämmelser i det förslag till byggnadsstadga, som

torde komma att föreläggas riksdagen, understryka behovet av samverkan mel­

lan kommunerna. Jag vill ock hänvisa till stadgandet i 4 §, vilket giver be­

fogenhet åt Kungl. Maj :t att till främjande av betydande allmänt intresse, var­

med avses även interkommunalt sådant, förordna om plans upprättande. Detta

stadgande torde vara ägnat att i vissa fall underlätta en lämplig interkommu-

nal planläggning.

Om förbud mot nybyggnad.

Nybyggnads-

begreppet.

(rättande lag.

Tidigare för­

slag till bygg­

nadsstadga.

Kommittén.

Förbud mot nybyggnad inom stads planlagda område finnes i 1 kap. fastig­

hetsbildningslagen stadgat dels i syfte att trygga stadens bebyggande enligt

stadsplan och tomtindelning i 1 kap. 7—9 §§ dels ock i syfte att säkerställa sta­

dens rätt till ersättning för gatumark i samma kapitels 38 och 39 §§. I över­

ensstämmelse med kommittéförslaget men i olikhet mot de sakkunnigas förslag

hava alla bestämmelser rörande förbud mot nybyggnad och därmed likställda

åtgärder sammanförts under gemensam rubrik. Detta har synts mig önskvärt

för vinnande av större reda och överskådlighet.

Enligt 40 § i 1907 års lag örn stadsplan och tomtindelning (motsvarande 1

kap. 45 § fastighetsbildningslagen) tillkom det Konungen att förordna örn

vilken förändring av befintlig byggnad, som skulle vara att hänföra till ny­

byggnad. Med anledning härav utfärdades den ännu gällande kungl, kungö­

relsen av den 18 januari 1908 angående vad vid tillämpning av lagen angående

stadsplan och tomtindelning är att till nybyggnad hänföra.

Byggnadsstadgekommitterade upptogo i sitt förslag till byggnadsstadga

samma bestämmelse angående vad till nybyggnad vore att hänföra som 1908

års kungörelse, men en reservant var av skiljaktig mening och ansåg, att då

stadsplanelagen och byggnadsstadgan avsåge att reglera helt olika förhållan­

den, det icke vore möjligt att åt begreppet 'till nybyggnad hänförligt bygg­

nadsföretag’ giva samma lydelse som i 1908 års kungörelse. Denna mening

vann understöd såväl av överintendentsämbetet som av bostadskommissionen i

deras förslag till byggnadsstadga.

1916 års kommitté stadgade i 83 § i förslaget till stadsplanelag enahanda

befogenhet som enligt gällande lag för Konungen att meddela de närmare före­

skrifter i ämnet, som erfordrades. Dessa föreskrifter har kommittén ansett

böra inrymmas i byggnadsstadgan och de återfinnas till sitt innehåll överens­

stämmande med 1908 års kungörelse uti 92 § i förslaget till byggnadsstadga.

Emellertid införde kommittén i 20 § i förslaget till stadsplanelag stadgande

av innebörd, att såsom nybyggnad enligt de i 13—19 §§ föreslagna bestämmel­

serna örn nybyggnadsförbud ej vore att anse vissa tillfälliga byggnader eller

stadigvarande mindre anordningar. Rörande skälen för införande av detta

stadgande hänvisas till kommitténs motivering (sid. 162 i betänkandet). Kom-

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

mitten anför vidare (se betänkandet sid. 355—356), att den icke kunnat biträda

den mening, sorn kommit till uttryck under förarbetena till de tidigare bygg-

nadsstadgeförslagen, eller att under begreppet nybyggnad skulle innefattas, i

stadsplanelagen ett visst slag av byggnadsåtgärder och i byggnadsstadgan ett

annat mera omfattande slag av dylika åtgärder. Ville man bringa under bygg

nadsnämndens obligatoriska förprövning och tillsyn vissa byggnadsåtgärder,

som enligt det uppställda nybyggnadsbegreppet icke vore att anse såsom ny­

byggnad, borde enligt kommitténs uppfattning detta ske genom bestämmelse i

byggnadsordning, att byggnadsnämnds tillstånd erfordrades även för vissa

underhållsarbeten eller förändringar å byggnad, som icke vore att hänföra till

nybyggnad (jfr 33 § 2 mom. i förslaget till byggnadsstadga).

Åtskilliga av de myndigheter, som yttrade sig över kommittéförslaget, ställ-

de sig på samma ståndpunkt, som enligt vad jag nyss nämnt intogs av över- téns förslag,

intendentsämbetet och bostadskommissionen. Tillika anmärktes, att genom

den av kommittén föreslagna definitionen i byggnadsstadgan vissa byggnads­

företag kommit att undandragas byggnadsnämndens kontroll; och förordades

därför från skilda håll, att då begreppet nybyggnad i stadsplanelagen ej lämp­

ligen kunde bliva fullt identiskt med samma begrepp enligt byggnadsstadgan,

stadsplanelagen borde upptaga särskilt stadgande örn vad som vore att enligt

densamma hänföra till nybyggnad.

I de sakkunnigas förslag återfinnas hithörande bestämmelser i två särskilda

lagrum. Enligt 10 kap. 4 § utgör vad i samma kapitels 1 § är stadgat (för­

bud att uppföra nybyggnad å bl. a. gatumark och parkområde) ej hinder för

att å gatumark eller parkområde vidtaga anordningar och uppföra mindre

byggnader, som avse att tillgodose den allmänna trevnaden. Vidare har i

32 kap. 18 § bestämts vad till nybyggnad är att hänföra, vilken bestämmelse

i huvudsak överensstämmer med 92 § i kommitténs förslag till byggnads­

stadga.

Det under förarbetena framkomna förslaget att införa ett nybyggnadsbegrepp

i lagen och ett annat i byggnadsstadgan kan jag icke biträda. I likhet med

kommittén anser jag att bestämmelser örn vad som är att hänföra till nybygg

nåd böra såsom för närvarande äger rum meddelas i administrativ ordning.

I den mån ett på sådant sätt tillkommet nybyggnadsbegrepp icke skulle vara

lämpligt med hänsyn till stadsplanelagens föreskrifter örn byggnadsförbud,

gatas upplåtande och skyldighet att utgiva ersättning till gatumark m. m. bör

detta avhjälpas icke genom skapande i stadsplanelagen av ett nytt nybygg­

nadsbegrepp utan medelst undantagsbestämmelser.

Departe­

mentschefen.

13 §.

I denna paragraf stadgas förbud mot nybyggnad i strid mot stadsplan, stom-

plan eller utomplansbestämmelser. Stadgandet i vad det avser stadsplanelagt

strid mot

område motsvarar 1 kap. 7 § första stycket fastighetsbildningslagen, 13 § b) ata£*v£n

i kommittéförslaget samt 10 kap. 1 § första stycket i de sakkunnigas förslag.

Såväl i gällande lag som i de tidigare förslagen har stadgandet erhållit formen

förbud mot nybyggnad å gata, torg, park eller annan dylik plats.

av

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Härutinnan avses icke att vidtaga ändring. Förslaget utgår alltså från att

gatumark och därmed likställd mark ej må bebyggas i vidare mån än stads­

planen medgiver. Samma skäl, som föranlett särskilt upptagande i gällande

lag av byggnadsförbud å nu nämnd mark, synes motivera en vidgning av för­

budets innebörd jämväl till annat bebyggande i strid mot gällande stadsplan,

t. ex. av sådan del av kvartersmark, som enligt stadsplanen skall lämnas obe­

byggd.

Förbudet att bygga å gatumark är enligt gällande lag indispensabelt. Såsom

framgar av kommitténs betänkande har detta understundom visat sig utgöra

hinder för anordningar, som ur arkitektonisk synpunkt eller för vinnande av en

estetiskt tilltalande stadsbild varit önskvärda och som kunnat vidtagas utan

hinder för trafiken, såsom pelare, vilka springa ut över tomtlinjen, burspråk

eller annan dekorativ utbyggnad över gatumarken m. m. Även i andra fall

lärer dispens böra givas från förbudet, där så kan ske utan hinder för stads­

planens framtida genomförande. På sätt kommittén framhållit (se sid. 148

i betänkandet), kan det salunda vara önskvärt att medgiva större reparationer

av byggnad å område, som enligt stadsplan utgör gatumark men i avbidan på

stadsplanens genomförande tills vidare nyttjas för jordbruk. Angivna och lik­

nande fall hava föranlett kommittén att i 14 § inrymma befogenhet för Ko­

nungen att i allmän författning eller för särskilt fall meddela undantag från

förbudet att bygga å gatumark och därmed likställd mark. I överensstämmelse

med kommittéförslaget har i förevarande paragraf stadgats, att Konungen må

medgiva undantag från förbudet, då särskilda skäl därtill äro och nybyggnaden

prövas ej avsevärt försvåra markens användande för avsett ändamål. Sådant

medgivande är avsett att kunna lämnas antingen generellt i byggnadsstadgan,

såsom i fråga om estetiska anordningar å byggnader, eller efter ansökan i sär­

skilda fall. Hed hänsyn härtill har jag icke ansett behövligt att i lagen införa

bestämmelser, svarande mot den av mig förut berörda 20 § i kommittéförsla­

get. Den befogenhet att medgiva undantag från byggnadsförbud, som Ko­

nungen erhållit genom stadgandet i förevarande paragraf, innefattar jämväl

rätt att medgiva uppförande av sådana tillfälliga byggnader och mindre an­

ordningar, varom förmäles i 20 § av kommittéförslaget. Jämväl dylikt med­

givande synes böra givas generellt genom bestämmelse i byggnadsstadgan. Vid

sådant förhållande lärer spörsmålet örn bibehållande av vad kommittén före­

slagit örn rätt för Konungens befallningshavande att meddela förbud mot an­

ordning, varom här är fråga, eller förordna örn dess borttagande böra komma

under övervägande vid behandlingen av byggnadsstadgan.

Vad som stadgats örn byggnadsförbud å stadsplanelagt område har såsom

tidigare framhållits ansetts böra gälla jämväl område, som ingår i stomplan

eller för vilket fastställts utomplansbestämmelser.

De sakkunniga hava i 10 kap. 5 § föreslagit bestämmelser av innehåll, att

om byggnadslov meddelats, skulle senare under den tid dylikt tillstånd gällde

inträffande omständighet ej föranleda tillämpning av de i lagen stadgade

byggnadsförbuden. Detsamma skulle gälla, där Konungen eller byggnads­

styrelsen godkänt ritningar för allmän byggnad. Den fråga, som här berörts,

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

73

torde endast sällan uppkomma oell synes i allt fall icke böra lösas generellt

i lagstiftningen utan bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje sär­

skilt fall. Vid sådant förhållande hava bestämmelserna icke upptagits i före­

liggande förslag.

14 och 15 §§.

I dessa paragrafer hava upptagits de bestämmelser, som avse rättsverk­

ningarna dels av beslut om antagande eller ändring av stadsplan eller stom-

plan eller av utomplansbestämmelser, dels ock av väckande av fråga om

antagande av eller ändring i stadsplan, stomplan eller utomplansbestäm­

melser. De föreslagna stadgandena, vartill partiell motsvarighet finnes i

1 kap. 7 § andra och tredje styckena fastighetsbildningslagen, överens­

stämma med 13 § a) och 18 § i kommittéförslaget utom däri att i före­

varande förslag jämväl upptagits det nya institutet stomplan. Rörande

övriga skiljaktigheter i förhållande till gällande lag och skälen härtill hän­

visas till kommittébetänkandet (sid. 146—147 och 160—161). Motsvarande

bestämmelser i de sakkunnigas förslag återfinnas under 3 kap. 1 § och 10

kap. 1 §. Med hänsyn till vad som anmärkts mot den av de sakkunniga före­

slagna tidsbegränsningen av byggnadsförbudet i fall då stadsplan antagits har

någon motsvarighet härtill icke upptagits i föreliggande förslag. — Har Ko­

nungens befallningshavande enligt slulbestämmelsen i 15 § medgivit förläng­

ning av tiden för byggnadsförbudet, länder beslutet givetvis omedelbart till

efterrättelse; Konungens fastställelse behöver alltså ej avvaktas. Det torde

böra anmärkas att dispens från byggnadsförbud enligt förevarande paragrafer

ej bör meddelas, örn ej giltiga skäl härför förebragts.

16 §.

Denna paragraf, som är ny i förhållande till gällande rätt, innehåller i hu­

vudsak de av kommittén uti 19 § föreslagna bestämmelserna, vilka i före­

varande förslag gjorts tillämpliga jämväl i fråga örn fastställelse av stom­

plan eller ändring i fastställd sådan plan. Rörande motiveringen hänvisas

till kommittébetänkandet (sid. 161). Vid meddelande av föreläggande enligt

4 § kan givetvis uppkomma behov av byggnadsförbud. Genom bestämmelse

i andra stycket av förevarande paragraf har därför Konungen erhållit befo­

genhet att i angivet fall förordna örn erforderligt byggnadsförbud.

17 §.

Stadgandet i paragrafens första stycke har sin motsvarighet i 1 kap. 8 §

första punkten fastighetsbildningslagen, där det ock stadgas, att Konungens

befallningshavande äger för särskilt fall giva tillstånd till byggnadsföre­

tag, samt i 13 § d) i kommittéförslaget och 10 kap. 2 § i de sakkunnigas

förslag. Nyssberörda, i gällande lag förekommande undantagsbestämmelse

återfinnes i kommitténs 15 § med den begränsningen, att nybyggnaden skall

prövas ej medföra hinder för lämplig tomtindelning i kvarteret. Enligt de

Beslut om

antagande

av stadsplan

m. m.

Vägrad fast­

ställelse av

plan eller

utomplans­

bestämmelser.

Förbud mot

byggande &

icke tomt-

indelad mark.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Förbud mot

nybyggnad 8,

tomt, som ej

är rättsligen

bestående.

sakkunnigas förslag äger Konungens befallningsliavande i särskilt fall, när

skäl därtill äro, giva tillstånd till nybyggnad, dock ej, där ej säkerhet för

vissa bidrag blivit ställd i fall, då sådan är föreskriven.

Den möjlighet, som enligt gällande lag förefinnes att meddela dispens

från förbudet att bygga å icke tomtindelad mark, har visat sig medföra

mindre gynnsamma verkningar. På vissa håll lära länsstyrelserna utan

vidare bifalla inkomna framställningar örn dispens med påföljd, att inom åt­

skilliga stadssamhällen tomtindelning nära nog aldrig förekommer. Enligt

vad i ärendet är upplyst finnas städer, som helt sakna tomter i lagens me­

ning. Det torde vara uppenbart, att en fortsatt tillämpning av denna praxis

icke är önskvärd utan bör örn möjligt förhindras. De rättigheter och skyldig­

heter, som enligt förevarande förslag tillkomma samhälle och markägare, äro

knutna vid tomten. Lagförslaget bygger på att tomtindelning skall äga rum.

Kostnaderna därför äro i jämförelse med den ordning och reda, som därmed

vinnas, så obetydliga, att kostnadsfrågan icke bör utgöra hinder för ett ovill­

korligt genomförande av tomtindelning. Emellertid lärer det icke böra ifråga­

komma att göra förbudet mot bebyggande av icke tomtindelad kvartersmark

helt indispensabelt. Det har därför i paragrafens tredje stycke stadgats, att

Konungens befallningshavande äger meddela tillstånd till nybyggnad, då

synnerliga skäl därtill äro och nybyggnaden prövas ej medföra hinder för

lämplig tomtindelning.

Stadgandet i paragrafens andra stycke motsvaras av 1 kap. 8 § fastighets­

bildningslagen, 13 § f) i kommittéförslaget samt bestämmelser i 10 kap. 2 §

i de sakkunnigas förslag. I likhet med kommittéförslaget föreligger bygg-

nadsförbud allenast villkorligt, nämligen för den händelse att fråga örn änd­

ring i tomtindelningen blivit väckt, och förbudet gäller från denna tidpunkt in­

till dess frågan slutligen prövats. En jordägare, som vill bygga inom kvarteret,

äger alltså få ansökan om byggnadslov prövad så länge fråga örn ändring i

tomtindelning, som berör tomten, icke blivit väckt. Sådan fråga bör anses

hava väckts, när markägare hos byggnadsnämnden gjort ansökan örn ändring

i tomtindelningen eller byggnadsnämnden i de fall, då initiativrätt tillkom­

mer denna, vidtagit åtgärd för ny tomtindelning.

Vad jag tidigare anfört rörande dispens från byggnadsförbud gäller oek

byggnadsförbud på grund av förevarande bestämmelser i paragrafens andra

stycke.

18 §.

I första stycket av denna paragraf stadgas förbud mot nybyggnad å tomt,

som ej är rättsligen bestående i enlighet med gällande tomtindelning. Detta

stadgande är utan ändring i sak upptaget från 1 kap. 9 § andra och

tredje punkterna fastighetsbildningslagen. I överensstämmelse med denna

är förbudet ovillkorligt. Kommittén, som föreslagit motsvarande byggnads­

förbud ⁱ 13 § g) och k), hade uti 15 § givit rätt åt Konungens befallnings­

havande att lämna tillstånd att uppföra byggnad å del av tomt, varav annan

del ^{är i} annan ägares hand. Rörande skälen till denna lindring ⁱ byggnads-

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

75

förbudet hänvisas till betänkandet (sid. 152—153). De sakkunniga, som

uti 10 kap. 3 § första stycket upptagit bestämmelser av samma sakliga

innebörd som gällande lag, hava funnit att tillräckliga skäl ej visats för

att beträffande nu ifrågavarande byggnadsförbud medgiva möjlighet till

dispens. Till de sakkunnigas ståndpunkt i denna del kan jag ansluta mig

och jag åberopar de härför anförda skälen (se betänkandet sid. 226).

Bestämmelserna i paragrafens andra stycke hava en viss motsvarighet i 1

kap. 38 och 39 §§ fastighetsbildningslagen. I sak torde bestämmelserna över­

ensstämma med 13 § h) och i), jämfört med 52 §, i kommittéförslaget, samt

14 kap. 9 och 14 §§ i de sakkunnigas förslag.

Uti 1 kap. 9 § första stycket fastighetsbildningslagen stadgas, att nybygg­

nad ej må ske utöver gällande tomtgräns. Motsvarande stadgande har upp­

tagits i 13 § e) i kommittéförslaget samt 10 kap. 3 § andra stycket i de sak­

kunnigas förslag. Härmed lärer i första hand åsyftas att stadga förbud mot

anordnande av utsprång o. d. å byggnad mot gata eller eget gårdsutrymme, som

enligt stadsplanen skall förbliva obebyggt, samt mot angränsande tomt. Tillika

innebär stadgandet förbud för ägare av två intill varandra gränsande tomter

att överbygga gränslinjen utan att där anbringa brandmur. Då förbud mot

nyss omförmäld anordning över gatumark eller annan mark, som enligt stads­

planen ej får bebyggas, redan följer av stadgandet i 13 § samt i lagen icke er­

fordras bestämmelser för de fall, stadgandet eljest åsyftar, har stadgandet icke

upptagits i förevarande förslag. De föreskrifter, som må befinnas nödiga, torde

böra meddelas i byggnadsstadgan.

19 §.

I denna paragraf hava upptagits regler för det fall att byggnad uppförts

Byggnad, sorn

över tomtgräns. Gällande regler i ämnet återfinnas i 1 kap. 10—13 §§ fastig- s^\egrr^Jser

hetsbildningslagen. Motsvarande bestämmelser äro upptagna i 74 § av kom­

mitténs förslag och i 11 kap. i de sakkunnigas förslag.

Förevarande förslag överensstämmer i huvudsak med kommittéförslaget.

Rörande skiljaktigheter i förhållande till gällande lag och skälen för dessa hän­

visas till vad kommittén härom anfört (se betänkandet sid. 290—294). De be­

tänkligheter, som de sakkunniga anfört mot kommittéförslaget, kan jag icke

dela. I vissa hänseenden har jag vidtagit ytterligare jämkningar i gällande

bestämmelser. I fråga örn trappa, som skjuter över gatulinje, har jag ansett mig

böra upptaga ett av de sakkunniga föreslaget stadgande av innebörd, att Ko­

nungens befallningshavande må medgiva trappans kvarstående under viss tid

eller tills vidare. — Enligt gällande lag skall tvist, huruvida de villkor, som

betinga förmånen att få inlösa eller mot ersättning nyttja inkräktad mark, före­

ligga eller icke, prövas av domstol, medan beloppet av lösen eller ersättning

skall bestämmas enligt reglerna i lagen örn expropriation. I överensstämmelse

med den ändring, jag har för avsikt att föreslå beträffande skyldighet för stad

att utgiva skadestånd, har jag ansett, att även bestämmande av lösen- och er­

sättningsbeloppet bör ske av domstol. Med hänsyn härtill har något mot 1 kap.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

12 § fastighetsbildningslagen svarande stadgande icke här upptagits. — Be­

stämmelsen i gällande lag örn tillstånd av markägaren för vidtagande av sådan

ändring, som är att hänföra till nybyggnad, synes lämpligen böra upptagas i

byggnadsstadgan.

20

§.

^{Förbud mot I} denna paragraf, vartill motsvarighet saknas i gällande lag, har föreslagits

^{inom phmiagt} stadgande av innehåll att schaktning, fyllning, trädfällning eller därmed jäm-

^område. förlig åtgärd ej må ske inom planlagt område, såvida åtgärden är av beskaf­

fenhet att väsentligt försvåra områdets användande för avsett ändamål. Para­

grafen motsvarar 10 kap. 6 § av de sakkunnigas förslag.

Om avstående av mark inom planlagt område.

21

§.

^Stads lös- I denna paragraf hava upptagits bestämmelser örn stadens lösningsrätt till

planlagtVm- område, sorn ingår i fastställd plan. Motsvarande bestämmelser återfinnas i

^råde. 1 kap. 14 § första stycket och 17 § fastighetsbildningslagen, 21 och 22 §§ i

kommittéförslaget samt 3 kap. 3 § och 12 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag.

Första stycket medgiver rätt för stad att lösa i stadsplan eller stomplan in­

gående mark, som är avsedd till gata eller annan allmän plats.

Genom bestämmelsen i andra stycket regleras stadens rätt att lösa annan

i sådan plan ingående mark till den del den ej är avsedd för enskilt bebyggan­

de. Härmed avses alltså mark för allmän byggnad eller område, som är avsett

till särskilt trafikområde, skydds- eller säkerhetsområde, idrottsområde, be­

gravningsplats eller annat särskilt ändamål så ock vattenområden. Någon mot­

svarande rättighet fanns icke enligt kommittéförslaget. Detta hade sin grund

däri att kommittén beträffande ifrågavarande slag av områden föreslagit ett

system med alternativ planläggning, varom jag tidigare yttrat mig. Som jag

av då anförda skäl icke kunnat ansluta mig till detta system, har jag från de

sakkunnigas förslag upptagit bestämmelserna örn rätt för staden att lösa sådant

område, där ej markens användande för det i planen angivna ändamålet än­

dock kan anses säkerställt. Området skall alltså i expropriationshänseende

behandlas på samma sätt som gatumark enligt nu gällande lagstiftning. Rätt

till expropriation följer redan därav att planen blivit fastställd. Det mot­

satta av kommittén förordade tillvägagångssättet skulle i regel leda till onödig

dubbelprövning. Med hänsyn till de av mig upptagna bestämmelserna örn lös-

ningspliktens inträdande, torde olägenheter för staden av den här föreslagna

anordningen icke behöva befaras.

De sakkunniga hava i 12 kap. 1 § upptagit föreskrift därom att när i stads-

byggnadsbestämmelse stadgats, att genomfartsöppning för allmän samfärdsel

skall anordnas över för bebyggande avsedd kvartersmark, staden skall äga

lösa rätten att göra dylik anordning. Motsvarande rätt för tomtägare hava de

sakkunniga föreslagit i 12 kap. 8 §. Då genomfartsöppning över kvarters-

Kungl. Majlis proposition nr 79.

77

mark icke synes böra medgivas i stadsplanen med mindre godvillig uppgö­

relse härom träffats med vederbörande markägare, hava berörda bestämmelser

i de sakkunnigas förslag ansetts böra uteslutas.

22 och 23 §§.

I dessa paragrafer regleras stads rätt till allmänna och enskilda vägar, som

Stads rätt till

ingå i stadsplan eller stomplan.

Beträffande allmän väg gäller enligt 1 kap. 15 § fastighetsbildningslagen, ^Allmän väg.

att sådan väg, som ingår i gatumark, skall tillfalla staden utan ersättning.

Med allmän väg avses väg, som enligt lagen den 23 oktober 1891 angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet är att anse som landsväg eller bygde­

väg, ävensom väg inom stad av enahanda natur som dylik väg. Äganderättens

övergång inträder, då efter stadsplanens fastställande anspråk därom fram­

ställts.

Kommitténs förslag (24 §) överensstämmer i ifrågavarande hänseende med

gällande lag. Kommittén har emellertid utvidgat bestämmelsen att gälla

även beträffande allmän väg, som ingår i huvudgata utom stadsplanen, till

vars förvärvande staden erhållit tillstånd.

De sakkunniga hava föreslagit dels i 3 kap. 6 §, att allmän väg, som in­

går i huvudtrafikområde enligt gällande generalplan, skall till staden av­

stås utan ersättning, dels ock i 12 kap. 2 § första stycket, att allmän väg, som

ingår i område, intaget i stadsplan, skall till staden avstås utan ersättning.

Sistnämnda bestämmelse innebär den utvidgning i förhållande till gällande lag

och kommittéförslaget, att vägen skall avstås kostnadsfritt, oavsett huruvida

den ingår i gatumark eller i annat i stadsplanen upptaget område. De sak­

kunniga hava emellertid ansett, att sedan i byggnadskvarter ingående allmän

väg utan ersättning tillfallit staden, därav bör föranledas inskränkning av

den staden eljest tillkommande rätt att av tomtägarna utfå ersättning för gatu­

mark. Bestämmelse härom har influtit i 14 kap. 2 § i sakkunnigförslaget.

Föreliggande förslag upptager i fråga örn stads rätt till allmän väg inom

stadsplanelagt område samma bestämmelse som gällande lag och kommittéför­

slaget. Jag har icke ansett att denna rätt bör omfatta annat än i gata eller

annan allmän plats ingående delar av sådan väg. Till stöd för att staden

borde kostnadsfritt erhålla även övriga delar av vägen har åberopats, att

stadsplanen givetvis måste vara så uppgjord, att dess gator på ett lämp­

ligt sätt kunde övertaga den trafik, som eljest skulle framgått på vägen. Det

må emellertid beaktas, att det icke är staden som ensam bekostar gatas iord­

ningställande. Enligt föreliggande förslag skall gatumarksersättning gäldas

av tomtägarna och staden kan fatta beslut att jämväl bidrag till gatas an­

läggning må uttagas av tomtägarna. Den varje tomtägare åliggande ersätt­

ningsskyldigheten beträffande gatumark avser gatumarken utanför hans tomt

intill viss bredd. På grund härav har någon mot nyssberörda stadgande i

14 kap. 2 § i sakkunnigförslaget svarande bestämmelse icke kunnat upptagas,

då detta stadgande förutsätter, att gatukostnaderna fördelas mellan tomtägare

Kommittén.

De

sakkunniga.

Departe­

mentschefen.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Enskild väg.

Gällande lag.

Kommittén.

inom ett större fördelningsoinråde. Bibehållandet av rätt för staden att kost­

nadsfritt erhålla all vagmark skulle därför kunna medföra, att delägare i en

såsom kvartersmark upptagen väg finge till staden utan ersättning avstå sin

vägandei men i egenskap av tomtägare vara skyldig utgiva full gatumarks-

ersättning. Undanröjande av denna oegentlighet skulle kräva en invecklad pro­

cedur. Även med de sakkunnigas förslag synas svårigheter kunna uppstå

att bestämma fördelningsområdet på sådant sätt, att det vid beräknande av

gatukostnaden föreskrivna avdraget för vägmärken kommer rätta personer till

godo. Jag har därför icke ansett mig böra frångå gällande lags bestämmelser

i denna del.

De av mig föreslagna reglerna beträffande allmän väg, som ingår i gata och

dylik mark enligt stadsplan, torde även böra gälla i fråga örn sådan väg inom

område, vilket i stomplan upptagits för samma ändamål.

I överensstämmelse med kommittéförslaget har stadgande upptagits därom

att vägmärken tillfaller staden i den mån vägen tages i anspråk för avsett

ändamål.

Bestämmelserna i 23 § avse att reglera stads rätt till enskild väg, som ingår i

mark, som enligt stadsplan eller stomplan är avsedd till gata eller annan allmän

plats.

I 1 kap. 26 § fastighetsbildningslagen stadgas härom att, därest ägare av

mark, som ingår i gatumark eller i framdeles behövlig huvudgata utom det

planlagda området, enligt särskilt avtal upplåtit marken till enskild utfarts-

väg eller till allmänt begagnande, skall vid bestämmande av expropriations-

ersättning för marken hänsyn tagas till sådant förhållande. I det kommitté­

betänkande, som ligger till grund för gällande stadsplanelagstiftning, hade

föreslagits ett stadgande av innebörd, att sådan väg skulle under vissa förut­

sättningar utan ersättning avstås till samhället, när samhället det begärde.

Förslaget blev emellertid i denna del icke godtaget. Härutinnan ävensom an­

gående ifrågasatta ändringar i gällande lagstiftning får jag hänvisa till den

redogörelse, som finnes intagen i de sakkunnigas betänkande (sid. 237—243).

Kommittén har funnit kravet på ändring i gällande lag vara fullt befogat

samt att erfarenheten otvetydigt ådagalagt, att nuvarande bestämmelser i till-

lämpningen lett till en inlösningsplikt för samhällena, som i många fall måste

anses oskälig och som ingalunda varit avsedd. Kommitténs förslag (25 §)

innebär i huvudsak följande. Samhället tillerkännes i lag rätt att för sam­

färdsel utnyttja enskild väg, som ingår i gatumark. Denna nyttjanderätt inne­

fattar rätt att iordningställa och begagna vägmärken för allmän samfärdsel

och att däri nedlägga ledningar. Nyttjanderätten gäller även mot senare ägare

av marken och med visst undantag mot innehavare av sakrätt, som besvärar

marken. I övrigt göres intet intrång i markägares, inteckningshavares eller

annan sakrättsägares rätt, utan äga de tillgodogöra sig det värde, som marken

med nämnda därå vilande last kan äga. Rörande stadgandets omfattning före­

slås, att helt enskilda utfartsvägar lämnas åsido och att endast sådan väg bör

komma i betraktande, som är upplåten till samfällt bruk för två eller flera

fastigheter. Därmed avses i första hand bl. a. väg, som för sådant bruk upp-

Kungl. Martis proposition nr 79.

79

låtits eller till underhåll indelats enligt lagstiftningen om enskilda vägar på

landet eller som avsatts eller annorledes utlagts vid laga skifte, liemmansklyv-

ning, ägostyckning eller avstyckning. Men även vägar, som icke tillkommit

under offentlig myndighets medverkan, hava ansetts böra falla under bestäm­

melserna, dock under förutsättning att en verklig upplåtelse föreligger, i nöd­

fall konstaterad genom rättegång,, och att samma upplåtelse är mot ägaren

gällande å den tid, då stadsplanen av stadsfullmäktige antogs. Har väg upp­

låtits på allenast viss tid, gäller stadens nyttjanderätt till vägmärken för sam­

ma tid som upplåtelsen. Skall för vägens begagnande utgå avgäld eller annan

sådan förmån, är staden därför ansvarig. För enskild väg, som faller inom

huvudgata, till vars förvärvande staden erhållit tillstånd, gälla samma be­

stämmelser som beträffande enskild väg, ingående i gatumark enligt stadsplan.

Jag antydde nyss, att kommittén föreslagit visst undantag beträffande gil­

tigheten av stads nyttjanderätt i förhållande till sakrätt, som besvärar väg­

märken. Jag syftade då på en bestämmelse i kommittéförslaget av innehåll,

att innehavare med bättre rätt än vägupplåtelsen skall vara vid sin rätt bibe­

hållen. I överensstämmelse därmed stadgas i 33 § tredje punkten dels att, där

staden vill lösa enskild väg, skall vid expropriationsersättningens bestämmande

hänsyn tagas till stadens rätt att för samfärdsel utnyttja vägmärken, dels ock

att örn innehavare av inteckning eller annan sakrätt i marken med bättre rätt

än den upplåtelse, på grund av vilken marken användes såsom väg, ur sålunda

bestämd ersättning ej kan utbekomma vad honom enligt lag tillkommer, ersätt­

ningen må, såvitt på hans rätt inverkar, bestämmas utan hänsyn till sagda

nyttjanderätt.

Rörande den närmare innebörden av de föreslagna bestämmelserna och moti­

veringen för desamma hänvisas till betänkandet (sid. 170—175).

I vissa av de över kommitténs betänkande avgivna yttrandena framhölls, att

frågan genom kommitténs förslag erhållit en god och tillfredsställande lös­

ning, under det att från andra håll anmärktes, att stadgandena icke erhållit den

omfattning, som i mångå fall vore av behovet påkallad.

Frågan har vidare varit föremål för uppmärksamhet under förarbetena till

det förslag till allmänna vägar å landet, som genom proposition nr 100 före­

lädes 1922 års riksdag. Härutinnan tillåter jag mig erinra om vissa uttalan­

den angående det skydd, som vid införande i lagstiftningen av en legal vågrätt

i fråga örn allmänna vägar borde beredas innehavare av sakrätt, som besvära­

de sådan väg.

Såsom framgår av berörda proposition upptog det förslag till lag om all­

männa vägar på landet, som framlades av den under år 1911 tillsatta vägkom-

missioncn, i 14 § en bestämmelse av innehåll, att allmän väg finge utan hinder

av den rätt annan kunde äga i avseende å mark, som för vägen tagits i anspråk,

brukas för sitt ändamål. Denna legala vågrätt skulle utan särskild inskriv­

ning äga företräde framför varje annan sakrätt i den mark, som tagits i an­

språk för vägen. Då vägs framdragande över en fastighet förmenades regel­

rätt förhöja inteckningshavares säkerhet, upptogos icke några bestämmelser

till förebyggande av eventuell skada för inteckningshavare.

Yttranden

över kommit­

tén? förslag.

Proposition

till 1922 år?

riksdag.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Vägsakknn-

nigaa förslag

och departe­

ments försla­

get 1921.

Lagrådet

1922.

Riksdagen

1922.

De sakkun­

niga.

Lagen om

vågrätt.

Vid den överarbetning av vägkommissionens förslag, som verkställdes av de

under år 1920 tillkallade väg sakkunniga, lämnades ifrågavarande bestämmel­

se utan erinran. Denna upptogs jämväl oförändrad i 1 kap. 7 § av det förslag

till lag örn allmänna vägar på landet, som år 1921 remitterades till lagrådet

för granskning.

I den 28 februari 1922 dagtecknat utlåtande framställde lagrådet anmärk­

ningar mot bestämmelsen samt framhöll bland annat, att i förslaget borde upp­

tagas den princip, som kommit till uttryck i 25 § av kommitténs förslag till

stadsplanelag.

I anledning av vad lagrådet erinrat erhöll 1 kap. 7 § i det förslag till väglag,

som förelädes 1922 års riksdag, följande lydelse: 'Utan hinder av den rätt

annan kan äga i avseende å mark, som för väg tagits i anspråk, må vägen för

sitt ändamål brukas. Innehavare av inteckning eller annan sakrätt, varav

marken besvärades, då den sålunda togs i anspråk, vare dock vid sin rätt bibe­

hållen.’

Andra särskilda utskottet, som behandlade propositionen, lämnade i utlå­

tande nr 1 ifrågavarande stadgande utan erinran. Av skäl, som ej beröra före­

varande fråga, blev emellertid propositionen avslagen av riksdagen.

De sakkunniga hava i förevarande fråga kommit till annat resultat än 1916

års kommitté dels sålunda att enligt de sakkunnigas förslag mark, som på ett

otvetydigt sätt avsatts för att stadigvarande användas för vägändamål eller

liknande ändamål (park), ansetts böra med äganderätt tillfalla staden utan

lösen (12 kap. 2 § andra stycket), dels ock sålunda, att omfånget av annan vag­

mark, beträffande vilken staden tillagts viss befogenhet, ökats (12 kap. 3 §). I

de fall, då vägmärken tillfaller staden med äganderätt, hava de sakkunniga

tänkt sig inteckningsfrågan böra lösas på det sätt, att staden äger, där veder­

börande ej örn annat åsämjas, genom expropriation få inteckningarna lossade

från vägmärken, så att de till hela sitt belopp komma att besvära återstående

del av fastigheten. Angående stadens rätt i fråga örn annan vägmark kan en­

ligt de sakkunnigas uppfattning icke, såsom i kommittéförslaget skett, någon

väsentlig skillnad göras mellan det fall att förbehåll om rätt att nyttja väg­

märken gjorts eller att så ej skett. Grunden för lagstiftningen bör enligt

de sakkunnigas mening vara, att vid tomtmarksförsäljning vägmärkens un­

dantagande för trafikbehovet varit förutsatt och att dylikt undantagande sedan

jämväl skett. De sakkunniga hava vidare funnit fog saknas för de av kommittén

föreslagna bestämmelserna angående visst hänsynstagande till inteckningshava-

res rätt samt låtit dessa bestämmelser utgå ur sitt förslag. Slutligen hava de

sakkunniga föreslagit vissa bestämmelser (12 kap. 2 § tredje och fjärde stycke­

na) rörande stads rätt till ledning, som är nedlagd i väg. Rörande motiveringen

hänvisas till betänkandet (sid. 248—250).

Jag vill i detta sammanhang erinra örn att frågan om införande av en legal

vågrätt till allmänna vägar lösts vid 1930 års riksdag. Uti 1 § i lagen den

16 maj 1930 (n:r 141) stadgas, att om mark enligt medgivande av fastighetens

ägare tagits i anspråk för allmän väg, marken sedan må nyttjas för vägen utan

hinder av den rätt annan må äga i avseende å fastigheten. Sådan nyttjanderätt

Kungl. Maj:ls proposition nr 79.

81

kallas i lagen vågrätt. Lagen stadgar vidare i 3 § dels att ersättning för in­

trång tillkommer innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt i av­

seende å den mark, som beröres av vågrätten, dels ock att innehavare av fordran,

för vilken fastigheten svarar vid tiden för vågrättens uppkomst, äger mot av­

skrivning å fordringshandlingen njuta ersättning av väghallningsdistriktet för

förlust, som genom vågrätten uppstått å fordringen. Till motivering av sist­

nämnda bestämmelser anföres i en propositionen n:r 106 bilagd promemoria:

'Enligt 1922 års proposition var vågrätten underkastad den begränsningen,

att densamma ej skulle gälla mot innehavare av inteckning eller annan sak-

rätt, varav marken besvärades, då den togs i anspråk för allmän väg. Detta

innebar, att örn vid utbud å exekutiv auktion av den fastighet, till vilken väg­

märken’hörde, med den belastning, som vågrätten utgjorde, köpeskillingen icke

uppginge till belopp, som täckte nämnda ^rättsägares fordringar, fastigheten

skulle utbjudas utan berörda belastning. Vågrätten skulle följaktligen i dylikt

fall kunna gå förlorad. Tydligt är, att vid utformandet av bestämmelserna örn

vågrätt tillbörligt skydd bör beredas innehavare av sakrätt, som uppkommit

tidigare än vågrätten. Men det torde näppeligen vara. lämpligt eller erfor­

derligt att av denna anledning låta vågrätten vid.exekutiv försäljning av fas­

tigheten vika för sådan sakrätt. Det allmännas intresse att ostört disponera

vägmärken synes vara så starkt, att vågrätten bör fa bestå under alla förhållan­

den. Inteckningshavarnas befogade anspråk torde kunna vederbörligen till­

godoses genom bestämmelse, att de för den skada, som av vågrätten vallas, fa

njuta ersättning av väghållningsdistriktet. För in tecknat belopp,^ som på grund

av vågrätten icke kan uttagas ur fastigheten, skulle alitsa .väghallningsdistrik­

tet svara gentemot inteckningsliavaren. Då en dylik anordning icke.torde kunna

förringa inteckningshavarnas säkerhet till betalning, synas näppeligen av hän­

syn till fastighetskrediten några betänkligheter möta mot en jämkning av för­

slaget i antydd riktning. Tänkbart är, att bestämmelserna kunna medföra,

att ett väghållningsdistrikt under vissa förhållanden blir nödsakat att ut­

giva ersättning för mark, som det en gång till fullo betalt till ägaren. En

dylik konsekvens var emellertid möjlig jämväl enligt 1922 ars förslag och torde

knappast kunna undvikas. Fallet torde dock inträffa ytterst sällan, och några

mera betydande kostnader torde därav, såsom lagrådet 1922 erinrat, sannolikt

icke kunna uppkomma.’

Vad först angår det innehåll, som bör givas at en ny lagstiftning i ämnet,

finner jag i likhet med kommittén frågan icke böra lösas på det sätt, att ägande­

rätt till den enskilda vägmärken tillerkännes staden. Vad de sakkunniga åbe­

ropat till stöd för sin motsatta ståndpunkt torde icke alltid äga giltighet.

Fall torde ej sällan förekomma, då jordägaren avstått mark till väg utan att

därför hava erhållit ersättning vare sig genom tomtförsäljning eller på annat

sätt. Anledning att frånkänna sådan markägare äganderätt till vägmärken

synes icke föreligga. Det torde ock vara uppenbart, att vägmärkens avstyckan­

de och befrielse från stamhemmanens inteckningar bleve både besvärligt och

dyrbart. Framhållas må även att samhällets behov av att för trafikändamal

begagna vägmärken torde på fullt tillfredsställande sätt kunna tillgodoses där­

igenom att staden erhåller allenast nyttjanderätt till marken. Jag bär därför

icke kunnat ansluta mig till de sakkunnigas förslag i denna del utan föreslår

beträffande all vagmark, som härvid kan komma i fråga, att staden tillerkän­

nes allenast nyttjanderätt.

Bihang till riksdagens protokoll 1931.

1 sand. 06 höft. (Nr 79.)

6

Departe­

mentschefen.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Rörande den omfattning, i vilken mark må göras till föremål för stadens

nyttjanderätt, delar jag uppfattningen att helt enskilda utfartsvägar böra läm­

nas åsido. ^ Under bestämmelserna bör därför falla mark, vilken till samfälld

väg för två eller flera fastigheter upplåtits eller till underhåll indelats enligt

lagen den 29 juni 1926 örn enskilda vägar eller motsvarande bestämmelser i

äldre lag eller som avsatts eller annorledes utlagts vid laga skifte, hemmans-

klyvning, ägostyckning eller avstyckning eller på annat liknande sätt.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att stadens nyttjanderätt även bör gälla

mark, som vid försäljning från fastighet av jordområde för bebyggande förut­

satts skola användas till samfälld väg för det försålda jordområdet och annan

fastighet, även örn uttrycklig upplåtelse icke kan visas föreligga. Huruvida

denna förutsättning är för banden torde böra bedömas i varje särskilt fall efter

vanliga bevisregler.

Beträffande förhållandet till innehavare av inteckning och annan sakrätt,

som besvärar vägmärken, bar jag följt lagen örn vägrätt, varom jag tidigare

talat. Vägmärken må nyttjas utan binder av den rätt annan äger till marken.

Stadens nyttjanderätt skall vid exekutiv auktion icke vika för sakrätt med bättre

rätt. Till skydd för sådan sakrättsbavare bar i stället stadgats, att han äger

åtnjuta ersättning för skada eller intrång, som vållats honom genom stadens

nyttjanderätt. Är rättigheten grundad på viss handling, synes ersättningsbe­

loppet böra avskrivas å denna. Tvist örn ersättning bör prövas av domstol. Van­

lig fordringspreskription synes böra gälla. Genom den sålunda föreslagna an­

ordningen torde sakrättsägares rätt hava behörigen iakttagits samtidigt som de

olägenheter, vilka på sätt de sakkunniga framhållit kunna tänkas uppstå genom

bestämmelserna i kommittéförslaget, blivit undanröjda.

I enlighet med nu uttalade uppfattning äro bestämmelserna i 23 § formulera-

de. . Att i lagtexten uppräkna de olika slag av enskilda vägar, som kunna kom­

ma i fråga, har ej ansetts erforderligt. Ej heller synes det vara behövligt att

föreskriva, att staden icke må taga vägmärken i besittning förrän den skall

iordningställas för sitt ändamål, da detta lärer vara självklart. Ett i kom­

mitténs förslag förekommande stadgande att vägupplåtelsen vid viss angiven

tidpunkt skall vara mot ägaren av vägmärken gällande, har ej heller ansetts be­

hövligt att här upptaga.

I sista stycket meddelas vissa bestämmelser örn stads rätt till ledningar.

Motsvarighet till dessa bestämmelser saknas i kommittéförslaget. De sakkun­

niga hava i 12 kap. 2 § tredje och fjärde styckena föreslagit bestämmelser,

varigenom dels avloppsledningar, till vilka angränsande fastigheter äga rätt

till anslutning utan särskild avgift, skola gratis avstås till staden dels ock

staden berättigas lösa annan i marken befintlig ledning. En tillämpning efter

ordalydelsen av bestämmelserna örn avloppsledning skulle kunna medföra, att en

del av ett avloppsnät komme att tillhöra staden och en annan del markägaren.

Ett sådant resultat lärer icke kunna godtagas. Ej heller torde vad de sakkun­

niga åberopat till motivering av stadgandet utgöra giltig grund att tillerkänna

staden äganderätt till sådana avloppsledningar. Vad som avses med uttrycket

annan i marken befintlig ledning’ i de sakkunnigas förslag framgår ej av be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

83

tänkandet. Det torde därför få antagas innefatta ledningar, som ej tillfalla

staden med äganderätt, d. v. s. även elektriska kraftledningar, vattenledningar

ock dylikt. Såsom framhållits i avgivna yttranden torde en så långt gående

lösningsrätt icke kunna tillstyrkas. Jag har därför icke ansett mig kunna upp­

taga de sakkunnigas förslag i denna del. Däremot synes det icke böra betagas

staden möjlighet att få ledningarna flyttade på egen bekostnad till lämplig

plats, och har stadgande i sådant hänseende intagits i förslaget.

24 §.

Bestämmelserna i denna paragraf reglera stads rätt till s. k. zonexpropria-

tion. Innan jag ingår på dessa bestämmelser vill jag i korthet något redogöra

för den utländska lagstiftningen på området.

Med zonexpropriation (franska 'expropriation par zones’, engelska ’zone

eondemnation’, tyska 'Zonenenteignung’) avses expropriation av markområden

intill en viss anläggning men ej erforderliga för anläggningens utförande. I

allmänhet är det härvid fråga om gatutrafikleder, varför zonexpropriation hu­

vudsakligen kommit till användning vid genomförandet av stadsregleringar, men

den har även tillämpats då det gällt andra trafikleder såsom kanaler m. m.

Genom tillgripande av zonexpropriation kan exempelvis en gatureglering genom­

föras i ett sammanhang på ett tekniskt lämpligare sätt än eljest. Zonexpro­

priation är ock ett medel att tillföra staden den värdeökning, som genom en

gatas framdragning eller dylikt uppstår å randområdena. Ofta torde båda

dessa fördelar samtidigt vinnas.

I Frankrike gäller lagen den 3 maj 1841 örn expropriation (loi sur l’expro-

priation pour cause d’utilité publique), ändrad genom lagar den 21 april 1914,

den 6 november 1918 och den 17 juli 1921. Den år 1918 genomförda lagänd­

ringen var ett nödvändigt komplement till stadsplanelagstiftningen och avsåg

bland annat att undanröja en del svårigheter, som mötte kommunerna vid ge­

nomförandet av stadsplan och utförande av andra allmännyttiga företag. Ge­

nom 1918 års lagändring infördes två former av zonexpropriation: zonexpro­

priation i inskränkt bemärkelse och expropriation på grund av jordvärdesteg­

ring. Då den franska lagstiftningen på området synes vara förtjänt av sär­

skild uppmärksamhet, torde en närmare redogörelse för densamma böra läm­

nas.

Principen örn zonexpropriation i inskränkt mening hade före 1918 i Frankrike

vunnit praktisk tillämpning endast då det gällt sanitära syftemål samt i vissa

undantagsfall, avseende gaturegleringar i Paris (omnämnda i fastighetsdirek-

tör Hasselquists vid de sakkunnigas betänkande fogade särskilda yttrande sid.

475—477). Den tidigare lagstiftningen tillät endast expropriation av mark,

som direkt erfordrades för utförande av den anläggning, expropriationen avsåg.

Örn exempelvis en ny trafikled skulle öppnas, kunde blott själva gatumarken

exproprieras men icke byggnadsmarken på andra sidan gatulinjen. Genom 1918

års lagstiftning upptogs principen örn zonexpropriation såsom en allmän regel.

Bestämmelserna örn zonexpropriation i inskränkt bemärkelse innebära sålunda i

huvudsak följande. Rätt till expropriation kan medgivas icke blott av mark, som

Zonexpro­

priation.

Utländsk

rätt.

F rankrike.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

är belägen inom gränserna för ett planerat offentligt företag, utan ock av all

mark, vars förvärv befinnes nödvändigt för att tillförsäkra företaget dess fulla

värde nu eller i framtiden. Beträffande gatureglering möjliggöres härigenom

expropriation av kringliggande mark, som eljest icke kan rationellt indelas el­

ler som är bebyggd på sätt som ej överensstämmer med den allmänna planen för

regleringsarbetena. Zonexpropriation må ej påkallas med mindre tillstånd därtill

erhållits antingen genom en lag eller genom ett särskilt dekret (av conseil

d’état). Den myndighet, som lämnar tillstånd till expropriationen, fastställer

den zon, inom vilken expropriationsrätt medgives. Den skall ock förordna örn

användningen av den mark, som ej erfordras för själva företaget, samt even­

tuellt bestämma de villkor, under vilka sådan mark må efter företagets full­

bordan återförsäljas. Användes icke den exproprierade marken i överensstäm­

melse med vad som bestämdes vid expropriationstillståndets meddelande, må

den förre ägaren eller hans rättsinnehavare fordra expropriationens åter­

gång. — Eör införande av expropriation på grund av värdestegring i den

franska lagstiftningen åberopades i huvudsak följande motivering. Då

ett gammalt byggnadskvarter genombrytes och en ny modern gata

där anlägges, medför en dylik anläggning i allmänhet en betydande

värdestegring för den invid den nya trafikleden liggande tomtmarken. En lik­

nande effekt har anläggning av en järnväg, hamn eller annat större företag.

Det är ej överensstämmande med rättvisa och billighet, att den enskilda skall

profitera av en oförtjänt värdestegring, vilken tillkommit genom kostnader, som

det allmänna nedlagt på ett offentligt arbete. I syfte att åvägabringa en utjäm­

ning härutinnan bör lagen ställa expropriationsinstitutet till förfogande. Reg­

lerna för sistnämnda slag av expropriation, vilka i vissa hänseenden avvika

från vad som gäller för zonexpropriation i inskränkt mening, äro följande.

Expropriation för allmänt ändamål kan förklaras nödvändig med avseende å

fastigheter, vilka genom sitt grannskap till planerat, offentligt företag kunna

förväntas undergå en värdestegring av mer än femton procent, överstiger den

kalkylerade värdestegringen icke femton procent, kan något anspråk icke rik­

tas mot markägaren. Liksom vid annan zonexpropriation kan tillstånd till ex­

propriationen meddelas allenast genom en lag eller genom ett särskilt dekret.

Proceduren inledes med en syn av sakkunniga (expertise) för bestämmande av

värdestegringens belopp och omfattning. Med stöd av expertisen fastslår se­

dermera myndigheten, huruvida anspråket på andel i värdeökningen är befogat

samt förordnar örn expropriation under förbehåll, att uppgörelse med jord­

ägaren icke senare kan träffas. Samtidigt bestämmes zonen för den even­

tuella expropriationen. Markägaren har frihet att välja mellan att betala den

del av värdeökningen, som överstiger femton procent av fastighetens värde, el­

ler att låta marken exproprieras. Markägaren äger alltså, då han väljer att

betala, tillgodoräkna sig värdeökning intill femton procent av fastighetens vär­

de. Detta anses vara en skälig gottgörelse åt ägaren. Expropriationsjuryn

har en dubbel uppgift: den skall bestämma dels beloppet av den del av värde­

ökningen, som överstiger femton procent av fastighetens värde, och dels den

eventuella expropriationssumman. Jordägaren har att inom åtta dagar efter

Kungl. Maj:ts proposition nr

7

9.

85

juryns beslut göra sitt val. Underlåter han att tillkännagiva detta, anses han

hava valt att betala värdestegringen. Tillkännagiver han åter inom nyssnämn­

da tid, att han önskar avstå egendomen, har exproprianten rätt att återkalla sin

expropriationstalan, örn han underrättar motparten härom åtta dagar efter er­

hållen del av dennes tillkännagivande.

Principen örn zonexpropriation förekommer i en eller annan form även i åt- ^{Belgien m.} fl.

skilliga andra länders lagstiftning, bland annat i Belgien, Italien, Spanien, landtr-

Breussen.

I det förslag till stadsplanelagstiftning, som för närvarande är föremål för

Finland,

prövning i Finland,1 har begreppet zonexpropriation upptagits i viss begrän­

sad omfattning. Sålunda innehåller förslaget, att statsrådet kan för åstadkom­

mande av nyreglering av trångt elier eljest olämpligt bebyggt område eller av

kvarter, som helt och hållet eller till betydande del avbrunnit, medgiva staden

rätt att lösa jämväl mark, som ingår i byggnadskvarter. Detta stadgande tor­

de i huvudsak överensstämma med gällande svensk rätt (se 1 kap. 16 § första

stycket fastighetsbildningslagen). Det finska förslaget innehåller vidare, att,

därest inom bebyggt stadsområde ny gata skall öppnas eller gammal gata vid­

gas eller annat för allmän samfärdsel avsett område iordningställas, stats­

rådet kan berättiga staden att utöver den för ändamålet nödiga gatumarken

inlösa även kringliggande markområde till den del dylik mark erfordras för

genomförande av en ändamålsenlig reglering eller för att anläggningarna må

komma till sin fulla rätt. I motiven framhålles, att det sålunda föreslagna be­

greppet zonexpropriation åsyftar sådana fall, då förvärv av viss mark är nöd­

vändigt, men icke är avsett att utgöra enbart ett tvångsmedel för uttagande av

oförtjänt värdestegring.

I det förslag, som framlades av 1885 års kommitté, upptogs ett stadgande

Förarbetena

örn rätt för samhälle att efter Konungens prövning till genomförande av stads- 1 jagan '

plan för ordnande av trångt eller eljest på olämpligt sätt bebyggt område mot

lösen förvärva alla de fastigheter, som berördes av planen. Till stöd därför

anfördes huvudsakligen följande.

Det vore allmänt känt, att icke blott urgamla delar av äldre städer utan även

många andra platser, där under senare tider en större sammanträngd befolkning

bosatt sig, blivit bebyggda utan att plan varit upprättad, och att i följd därav

gatorna eller kommunikationslederna vore smala och krokiga samt tomterna

alltför små, trånga och oregelbundna samt någon gång till och med i saknad av

utfartsväg. En fullständig och ändamålsenlig reglering av så beskaffat om­

råde måste beröra alla eller åtminstone de allra flesta därinom belägna fastighe­

ter, och då befintliga gator måste igenläggas samt nya upptagas, skulle i mångå

fall möta svårighet att verkställa regleringen endast efter hand, i den mån ny­

byggnader komme i fråga. Stadsplanens genomförande på sådant sätt skulle

dessutom ha till följd, att alla av regleringen härflytande rättsförhållanden mel­

lan samhället och de enskilda måste särskilt för varje fastighet ordnas och ut­

redas, något som kunde vara förenat med nästan oövervinneliga svårigheter.

Till båtnad icke minst för de enskilda tomtägarna skulle nu antydda svång-

1 1 Se Aneka lagberedningens förslag till stadsplanelagstiftning m. m. (lagberedningens publikationer

n:r 2 för år 1924), proposition n:r 1 till 1929 års riksdag samt lag- och ekonomiutskottets betän­

kande n:r 1 i anledning av samma proposition.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 79,

heter kunna undanröjas^ och regleringens genomförande befrämjas, örn samhäl­

let berättigades på en gång förvärva alla inom område av ifrågavarande beskaf­

fenhet belägna fastigheter för att kunna oberoende av alla rättstvister utlägga

i planen upptagna gator och allmänna platser samt därefter till enskilda för be­

byggande upplåta de nybildade tomterna. En sådan expropriationsrätt kunde

icke anses träda den enskilda äganderätten för nära. Fastigheternas ägare skul­

le ju erhålla full lösen. Deras tomter komme i de flesta fall att genom regle­

ringen bliva så avskurna och förminskade, att de icke vidare kunde ändamåls­

enligt bebyggas, vadan samhället i allt fall borde vara både berättigat och plik­

tigt att inlösa dem. Då prövningen, huruvida expropriationsrätten finge äga

rum eller icke, lades i Konungens hand, borde de enskilda icke löpa fara, att

densamma finge i oträngt mål begagnas. Den kunde dessutom endast i undan­

tagsfall komma till användning.

Kommittén.

De

sakkunniga.

Särskilt ytt­

rande av

fastighets-

direktören

Hasselquist.

Det av 1903 års kommitté framlagda förslaget upptog bestämmelser av i hu­

vudsak samma innebörd, dock avsågs i förslaget jämväl det fall att avbränt

område skulle ordnas.

I propositionen till 1907 års riksdag hade stadgandet följande lydelse: 'Var­

der stadsplan fastställd över trångt eller eljest olämpligt bebyggt område, äger

Konungen förordna, att jämväl mark, som ingår i byggnadskvarter, skall till

staden avstås. Riksdagen antog bestämmelsen med den ändring, att densam­

ma skulle gälla allenast enskild man, menighet eller inrättning tillhörig mark.

Med sådan innebörd upptogs stadgandet i 10 § stadsplanelagen, motsvarande 1

kap. 16 § första stycket fastighetsbildningslagen.

Kommittén har i 27 § första stycket föreslagit i huvudsak samma stadgande

med den avvikelse, att kommittén i förevarande avseende likställt kronomark

med mark, tillhörig enskild man, menighet eller inrättning. Rörande skälen

till denna avvikelse hänvisas till kommitténs motivering (se betänkandet sid

177).

De sakkunniga hava i 12 kap. 5 § första stycket upptagit ett stadgande av

samma sakliga innebörd som i kommittéförslaget. Stadgandet har av de sak­

kunniga omformats i syfte att tydligare skall framgå, att grundförutsättnin­

gen för stadgandets tillämpning ej så mycket är det befintliga bebyggandets

art utan fastmer den omfattning, i vilken genom den nya stadsplanen avvi­

kelse skett från det befintliga bebyggandet, samt att därjämte måste utrönas,

huruvida stadens förvärvande av området fordras för att dess lämpliga använd­

ning i enlighet med stadsplanen skall anses tryggad. Därjämte innehåller

förslaget, att i fall, varom här är fråga, Konungen må jämväl medgiva stad

att allenast lösa å marken befintlig byggnad för nedrivning.

Förslaget medgiver därjämte rätt för stad till expropriationsutvidgning d. v. s.

rätt att lösa hel fastighet, då ersättningen för skada och intrång på den del,

som ligger utanför expropriationslinjen, uppgår till två tredjedelar av den de­

lens värde (32 kap. 10 §).

I särskilt yttrande till de sakkunnigas betänkande uttalade fastighetsdirek-

tören Hasselquist bland annat, att lagförslaget enligt hans mening jämväl bort

innefatta bestämmelser om befogenhet för Konungen att meddela stad rätt till

zonexpropriation för att tillgodogöra sig den markvärdestegring, som genom

Kungl. Majlis proposition nr 79.

87

anläggandet av en trafikled o. d. uppstår för kringliggande mark (ekonomisk

zonexpropriation). Rörande motiveringen hänvisas till betänkandet (sid. 473—

480).

Åtskilliga av de myndigheter, som yttrat sig över de sakkunnigas förslag,

däribland stadskollegiet och stadsfullmäktige i Stockholm, hava i princip till­

styrkt den av Hasselquist föreslagna lagstiftningen.

Uti skrivelse den 19 december 1928 hava Stockholms stadsfullmäktige, i an- FramstäUuiu?

ledning av en av herr C. Lindhagen väckt motion, med bifogande av yttrande i ^adsfaiimäk-

ärendet av stadskollegiet, hemställt örn framläggande för 1929 års riksdag av tige.

förslag till provisorisk lagstiftning örn s. k. ekonomisk zonexpropriation.

Av den föregående redogörelsen lärer framgå att principen örn zonexpropria- Deporta­

tion icke är främmande för svensk lagstiftning. Genom bestämmelsen i 1 kap. men bC e

16 § fastighetsbildningslagen kan Konungen medgiva stad rätt att för genom­

förande av stadsplan i ett sammanhang expropriera mark belägen utanför gatu-

linjen. Denna expropriationsrätt är närmast avsedd att underlätta stadspla­

nens tekniska genomförande men klart är, att staden kan genom att indela och

återförsälja den exproprierade tomtmarken bereda sig icke obetydlig ekonomisk

vinst och därmed även återfå en del av de kostnader för regleringen, som ej

kunna direkt uttagas av tomtägarna. Bestämmelsen lärer ännu icke hava kom­

mit till användning men det synes mig, som örn åtskilliga fall, analoga med

vissa i Hasselquists yttrande omnämnda och jämväl i framställningen av Stock­

holms stadsfullmäktige åsyftade, skulle kunna på tillfredsställande sätt lösas

genom anlitande av denna bestämmelse.

Emellertid synes bestämmelsen i dess nuvarande avfattning lida av en viss

oklarhet, vilket måhända varit orsak till att städerna i förekommande fall icke

ansett sig kunna åberopa sig på densamma. Till en början finner jag lika med

de sakkunniga att första förutsättningen bör vara ej den befintliga bebyggelsens

art utan den omfattning, i vilken den avviker från stadsplanen. Bebyggelsens

olämplighet torde böra prövas i stadsplaneärendet och ej först, då fråga upp­

står örn genomförande av den redan fastställda stadsplanen. Såsom ytterligare

förutsättning för medgivande av expropriationsrätt torde böra stadgas att

stadsplanens ändamålsenliga genomförande icke kan äga rum eller i allt fall

icke inom skälig tid förväntas, med mindre staden ingriper. Bestämmandet av

gränserna för den zon, inom vilken expropriationsrätt bör tillerkännas staden,

måste ankomma på Konungen efter prövning i varje särskilt fall, och några

allmänna regler härför lära icke kunna givas. Dock bör staden icke tillerkän­

nas lösningsrätt till större område än som är behövligt för att på ett tekniskt

tillfredsställande sätt åstadkomma nödig reglering. I enlighet med denna upp­

fattning är första punkten i paragrafens första stycke avfattad.

Då erforderlig reglering i många fall torde kunna åstadkommas blott genom

undanskaffande av byggnad, har i överensstämmelse med de sakkunnigas för­

slag i paragrafens andra punkt upptagits bestämmelse därom att Konungen må

lämna staden tillstånd lösa sådan byggnad för nedrivning.

En gatureglering, som på sätt nyss framhållits kräver genombrytande av

bebyggt område, drager givetvis betydande kostnader. I regel torde dessa en-

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

dast till ringa del bliva täckta av det bidrag till gatukostnad, som staden äger

uttaga av tomtägarna. Å andra sidan torde regleringens genomförande mån­

gen gång hava till följd en väsentlig ökning av värdet på kringliggande fastig­

heter. Där angivna förhållanden inträffa, synes det rimligt, att möjlighet be-

redes staden att i större utsträckning än som eljest skulle bliva fallet få sina

kostnader för regleringens genomförande täckta. I sådant syfte har jag ansett

mig böra utvidga expropriationsinstitutet samt i paragrafens andra stycke upp­

tagit bestämmelser örn rätt i nu berörda fall för staden till s. k. ekonomisk

zonexpropriation.

Föremål för expropriationsrätt enligt de föreslagna bestämmelserna är sådan

kvartersmark, som på grund av anläggningen uppenbarligen erhåller väsent­

ligt ökat värde. Varje värdeökning föranleder alltså icke expropriationsrätt.

Det har icke ansetts lämpligt att, såsom skett i den franska lagstiftningen, in­

föra en fix procentsats i lagen utan frågan synes böra prövas av Konungen

med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Ej heller torde i lagen

böra givas regler för bestämmande av den zon, inom vilken expropriationsrätten

må utövas. Jämväl härutinnan bör prövningsrätten överlåtas å Konungen.

Avgörande för bedömande av zonens omfattning synes dock icke böra vara,

att marken kommer att gränsa intill den nya anläggningen. Även mark inom

ett närbeläget ehuru icke direkt angränsande byggnadskvarter, exempelvis ut­

med en genom regleringen uppkommen gata, bör kunna exproprieras, blott öv­

riga i paragrafen angivna villkor äro uppfyllda.

För att icke fastighetsägaren skall hållas i ovisshet örn stadens avsikter i

förevarande avseende har det ansetts böra stadgas, att ansökan örn expropria­

tion skall ske före fastställande av den stadsplan — varmed givetvis även avses

stadsplaneändring — enligt vilken anläggningen skall komma till stånd.

Den staden sålunda tillerkända expropriationsrätten bör emellertid i första

hand betraktas såsom ett medel för utkrävande av bidrag till stadens kostna­

der för viss anläggning. Med hänsyn härtill bör markägaren kunna fria sig

från ett expropriationsanspråk genom att ikläda sig skyldighet gälda skäligt

bidrag. Det lärer ligga i båda parternas intresse, å ena sidan att icke kräva

för stort bidrag och å andra sidan att icke motsätta sig erläggande av sådant,

som är skäligt. I brist av åsämjande härutinnan torde Konungen böra äga

bestämma ett i förhållande till stadens kostnad och värdeökningens storlek skä­

ligt belopp, som det åligger markägaren att utgiva till staden, vid äventyr,

att staden eljest äger fullfölja sin talan örn markens inlösande. Det har an­

setts böra ankomma på Konungen att bestämma ordningen för bidragets erläg­

gande. Härvid förutsättes emellertid, att markägaren icke bör åläggas utgiva

bidraget förrän regleringen fullbordats och den avsedda värdestegringen alltså

inträtt. Intill dess så skett, torde markägaren, där så prövas nödigt, böra ställa

säkerhet för sin förpliktelse. Såsom sådan torde i regel kunna godtagas in­

teckning i fastigheten. Skulle inteckningen falla inom den del av fastighetens

värde, som motsvaras av värdeökningen, torde detta icke i och för sig böra

utgöra hinder för dess godtagande såsom säkerhet.

Bestämmelserna i förevarande paragraf gälla även kronans mark.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

91

rätt eller plikt att lösa tomtdel ej bör slutligen prövas, förrän det under ett-

årsfristen visat sig, örn delägare vill begagna sig av sin lösningsrätt enligt den

nya lagen (jfr stadgande i 7 § i de sakkunnigas förslag till promulgationslag).

I 26 § hava bestämmelserna i 29 § av kommittéförslaget upptagits i hu­

vudsak oförändrade. Det torde saknas giltig anledning att på sätt de sak­

kunniga föreslagit giva staden såsom ägare av tomtdel ovillkorlig lösningsrätt

framför annan delägare. Det bör beaktas, att ändamålet med ifrågavarande

bestämmelse är tomtdelarnas förenande i en ägares hand. Vem denne ägare

är saknar i detta fall betydelse för stadsplanens genomförande. Av den stånd­

punkt, förslaget intager beträffande kronan såsom fastighetsägare och varom

jag tidigare uttalat mig, synes ock följa, att ej heller staden bör erhålla un­

dantagsställning, när den uppträder såsom fastighetsägare. Härtill före­

finnes ytterligare skäl i den omständigheten att staden i vissa fall genom sin

byggnadsnämnd äger vitsord påkalla tomtindelning; därest de sakkunnigas

förslag godtoges, skulle staden härigenom kunna genom att föranstalta

örn tomtindelning förskaffa sig expropriationsrätt till tomt, varav staden må­

hända blott ägde en helt obetydlig del. Jag har därför icke kunnat ansluta

mig till de sakkunnigas uppfattning i frågan.

27 § motsvarar 30 § i kommittéförslaget med tillägg av bestämmelse av

innehåll att där delägare före staden anhängiggjort talan örn inlösen, stadens

anspråk ej må bifallas, med mindre delägarens talan ej leder till tomtens före­

nande i en ägares hand. Härutinnan kan jag hänvisa till den motivering, som

anförts av de sakkunniga (se betänkandet sid. 253). Paragrafen har föranlett

viss övergångsbestämmelse, motsvarande förut berörda stadgande i 84 § fjärde

punkten i kommitténs förslag.

Av skäl, som jag kommer att anföra vid behandlingen av 28 §, har jag an­

sett att lösningsplikt till tomtdel icke bör åläggas staden.

Någon mot de sakkunnigas förslag svarande föreskrift att, därest vid an-

hängiggörandet av talan örn inlösen mark, som därav beröres, är föremål för

ägoutbyte, inlösen ej må fullbordas med mindre det visas, att ägoutbytet ej lett

till tomtens förenande i en ägares hand, har icke ansetts behövligt att upptaga

i förevarande förslag. Det torde vara uppenbart även utan stadgande i lag,

att, örn pågående ägoutbyte eller annan jorddelningsförrättning inverkar på lös­

ningsrätten, frågan därom bör vila, intill dess jorddelningsförrättningen av­

slutats och fastställts.

28 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser örn stads plikt att lösa gatumark

och viss annan mark.

Rörande de olika förslag till reglering av detta spörsmål, som under

förarbetena till gällande lag varit under övervägande, hänvisar jag till

den redogörelse, som finnes intagen i kommittébetänkandet (se sid. 187

—189).

Gällande lags bestämmelser rörande stads skyldighet att lösa gatumark fin­

nas upptagna i 1 kap. 14 § andra stycket och 19 § fastighetsbildningslagen.

Departe­

mentschefen.

Stads lös­

ningsplikt.

Gällande lag

Kungl. Maj:ts proposition nr IG.

93

hänsyn tagas till fastighetens ägoområde sådant det var, då stadsplanen antogs

av stadsfullmäktige, med sådana därefter inträdda förändringar, som föranletts

därav, att en del av ägoområdet blivit av staden eller annan inlöst eller till sta­

den överlåten eller enligt stadsplanen till bebyggande eller eljest utnyttjad.

Hänsyn skall ock tagas till möjligheten att utnyttja fastigheten i sammanhang

med annan därmed sambrukad mark. Vad sålunda föreslagits skall äga mot­

svarande tillämpning å skogbeväxt område, beträffande vilket rätten till av­

verkning blivit begränsad.

Erågan örn stads lösningsplikt torde vara ett av de ömtåligaste och mest svår­

lösta spörsmål inom stadsplanelagstiftningen. Att gällande lags bestämmelser

i ämnet ej äro tillfredsställande torde tydligt framgå av de i kommitténs be­

tänkande refererade rättsfallen. I viss mån kunna invändningar av enahanda

art framställas jämväl mot de sakkunnigas förslag. Särskilt synes det mig

oegentligt att låta lösningsplikten vara beroende av, huruvida hel tomt återstår

eller icke, även örn vissa praktiska fördelar härigenom vinnas. Det lärer där­

för vara nödvändigt att söka finna en rationellare metod för reglering av sta­

dens lösningsplikt.

Efter prövning av olika förslag, som under förarbetena framkommit, har

jag funnit det av kommittén framlagda innebära en i huvudsak tillfredsstäl­

lande lösning. Emellertid torde det icke endast vara förbudet att bygga å

gatumark eller därmed likställd mark, som bör grunda lösningsplikt för sta­

den. Jämväl annan av stadsplanen föranledd inskränkning i förfoganderät­

ten över mark — såsom dess användande till allmän byggnad, särskilt tra­

fikområde, skydds- eller säkerhetsområde, idrottsområde, begravningsplats eller

annat liknande ändamål — ävensom förbudet mot schaktning, fyllning, träd­

fällning och därmed jämförlig åtgärd torde under vissa förhållanden innebära

ett så stort intrång i den enskilda äganderätten, att markägaren skäligen bör

kunna fordra markens inlösande. I princip synes alltså kunna fastslås, att lös­

ningsplikt bör inträda, när marks upptagande i stadsplan till annat ändamål än

enskilt bebyggande vållar ägaren skada därigenom att möjlighet är honom beta­

gen att nyttja marken på sätt som står i skäligt förhållande till dess värde. I

enlighet härmed är stadgandet i 28 § första stycket avfattat. Stadgandet över­

ensstämmer med kommittéförslaget därutinnan, att stadens lösningsplikt in­

träder först efter en för varje fall verkställd prövning, huruvida den mark, var­

om fråga är, kan utan hinder av de av stadsplanen följande inskränkningar­

na i förfoganderätten av ägaren användas på sätt, som ur ekonomisk syn­

punkt icke står i uppenbart missförhållande till markens värde. Kommit­

tén hade i lagtexten angivit vissa fall, då mark borde anses vara sådan, att

den kunde av ägaren på skäligt sätt utnyttjas. Någon motsvarighet här­

till finnes icke i föreliggande förslag. Detta innebär emellertid ingen änd­

ring i sak. Vid bedömande av stadens lösningsplikt bör uppenbarligen hän­

syn tagas exempelvis till markens belägenhet i förhållande till annan äga­

ren tillhörig mark liksom till huruvida den kan nyttjas i sammanhang med

sådan mark eller icke. Den omständigheten att av fastighet mark enligt stads­

planen är avsedd till gator och dylikt i den omfattning, att av fastigheten ej

Departe­

mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

95

fran de vid annan expropriation meddelade, borde tillämpas inom stadsbygg-

nadsområdet. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga bl. a. föreslagit, att löse-

skillingen för mark, som exproprieras, skall motsvara markens värde, under

det att expropriationslagen i sådant hänseende stadgar, att full ersättning skall

utgå till jordägaren för vad han nödgas avstå. Jag kan icke finna att vid

expropriation enligt förevarande lagstiftning sådana väsentligt olika förhål­

landen äro för handen, att en avvikelse från vad i denna del är stadgat i fråga

örn expropriation i allmänhet är befogad. I den mån gällande regler örn expro-

priationsersättnings bestämmande äro otillfredsställande, något som dock torde

kunna bedömas först efter ytterligare utredning, synes frågan härom böra upp­

tagas vid en revision av expropriationslagstiftningen. De skäl, som föranlett

de sakkunniga att i fråga örn stadsbyggnadslagens giltighetsområde föreslå

en ändrad lydelse av stadgandet, torde i många fall äga giltighet även vid

expropriation av annan mark. Vid sådant förhållande har jag ansett att i

gällande expropriationslag angivna regler för ersättningens bestämmande böra

bibehållas.

29—38 §§.

Uti 29 § har intagits föreskrift att i avseende ^å inlösen av mark enligt stads-

Undantag från

planelagen de allmänna bestämmelserna i lagen örn expropriation skola i till-

tinnsiagen

lämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande av de i de följande pa­

ragraferna givna undantagsbestämmelserna.

Stadgandet i 30 § motsvarar utan ändring i sak 1 kap. 21 § fastighetsbild­

ningslagen, 33 § sjätte punkten i kommittéförslaget samt 32 kap. 13 § fjärde

punkten i de sakkunnigas förslag.

Mot 31 och 32 §§ svarande bestämmelser, vilka äro nya i förhållande till

gällande lag, hava upptagits i 33 § sjunde och femte punkterna i kommitténs

förslag samt 32 kap. 13 § femte och tredje punkterna i de sakkunnigas förslag.

Rörande motiveringen hänvisas till kommitténs betänkande.

Föreskriften i 33 § motsvarar 1 kap. 22 § fastighetsbildningslagen, som

dock endast avser expropriation av mark till huvudgata utom det planlagda

området. Rörande skälen för den föreslagna utvidgningen hänvisas till kom­

mittébetänkandet (33 § första punkten). Stadgande av enahanda innebörd

hava de sakkunniga upptagit i 32 kap. 1 § andra stycket i sitt förslag.

I 34 § har upptagits ett stadgande, som motsvarar 1 kap. 24 § fastighets-

Expropria-

bildningslagen och bestämmelse i 33 § åttonde punkten i kommittéförslaget, tågning

Motsvarande bestämmelse ehuru med annan innebörd hava de sakkunniga upp­

tagit i 32 kap. 10 § i sitt förslag.

Enligt 14 § i 1866 års expropriationsförordning ägde markägaren, om vid lö6t> års

expropriation av en del av en fastighet återstoden bleve för ägaren eller inne-

tfo^/fsrord

havaren onyttig eller synnerligt men uppkomme i nyttjanderätten av densamma,

ning.

fordra att hela fastigheten löstes.

Detta stadgande var enligt 18 § i 1907 års stadsplanelag ej tillämpligt vid

1907 års

expropriation inom stadsplaneområdet, enär såsom i motiven till sistnämnda stadsI)la,iel!lK-

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Ku gällande

expropria­

tionslag.

Lagrådet.

De

sakkunniga.

Departe­

mentschefen.

Övriga be­

stämmelser.

paragraf framhölls expropriationslagens berörda stadgande icke överensstäm­

de med de grunder, som i förslaget till stadsplanelag ansetts böra vinna till-

lämpning i fråga örn rätt och plikt att lösa mark.

Den äldre expropriationslagens stadgande har ingått i huvudsakligen oför­

ändrat skick i 12 § första stycket av nu gällande expropriationslag. Därjämte

har såsom andra stycke i samma paragraf tillagts ett stadgande av innehåll

att, om vid expropriation av en del av en fastighet ersättning för skada eller

intrång å en återstående del skulle uppgå till två tredjedelar av den delens

värde, eller ersättning vid upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt till

fastighet skulle motsvara två tredjedelar av värdet av fastigheten, den expro­

prierande äger lösa det område, som lider sådant men eller utgör föremål för

rättigheten. Tillika stadgas, att kostnaden för åtgärd, som i 7 § andra styc­

ket avses, skall inräknas i ersättning, som nu sagts.

Vid granskning inom lagrådet av förslaget till expropriationslag yttrade

lagrådet, att följdriktigheten syntes fordra, att jämväl paragrafens andra stycke

sattes ur tillämpning inom det område stadsplanen omfattar.

I enlighet härmed formulerades 1 kap. 24 § i fastighetsbildningslagen.

De sakkunniga hava ansett att någon tillämpning av 12 § första stycket

expropriationslagen icke bör förekomma. Däremot hava de sakkunniga an­

sett sig böra medgiva stad rätt till expropriationsutvidgning dels i de fall, som

angivits i 12 § andra stycket expropriationslagen med viss jämkning dels ock

när efter stadens inlösen av del av en fastighet en eller flera tomtdelar återstå

av fastigheten. Rätt till expropriationsutvidgning föreligger dock ej vid expro­

priation av tomtområde, varav särskilda delar äro i olika ägares hand. Rö­

rande motiveringen hänvisas till betänkandet (sid. 876—378).

1 likhet med kommittén och de sakkunniga anser jag att första stycket i

12 § expropriationslagen ej bör gälla, då fråga är örn inlösen av mark, som

ingår i stadsplan. Vad däremot beträffar paragrafens andra stycke kunna, en­

ligt vad erfarenheten giver vid handen, fall inträffa, då det är rimligt att till-

lämpa reglerna örn expropriationsutvidgning även vid lösen av mark enligt

stadsplanelagstiftningen. Jag har därför ansett att stadgandet i 12 § andra

stycket i expropriationslagen bör erhålla tillämplighet jämväl vid sadan mark­

lösen. I övrigt lärer icke föreligga giltig grund för utsträckning av rätten

till expropriationsutvidgning.

Uti 35 § har upptagits ett stadgande, som motsvarar 33 § andra punkten i

kommittéförslaget och 32 kap. 6 § i de sakkunnigas förslag. Stadgandet över­

ensstämmer med 1 kap. 25 § i gällande lag.

36 § har sin motsvarighet i första och sista meningen i 33 § 3 punkten i

kommittéförslaget samt 32 kap. 7 § i de sakkunnigas förslag. Uteslutandet av

andra meningen i kommittéförslaget sammanhänger med den avfattning, som

givits åt 23 § i föreliggande förslag.

Bestämmelserna i 37 och 38 §§ överensstämma med 1 kap. 27 och 29 §§

fastighetsbildningslagen samt 33 § fjärde och åttonde punkterna i kommitténs

förslag och stadganden i 32 kap. 13 § andra punkten samt samma kapitels 1 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

97

De avvikelser i övrigt från gällande lag och kommittéförslaget, som före­

komma i de sakkunnigas förslag rörande tillämpligheten av expropriationsla­

gens bestämmelser, har jag icke ansett mig böra upptaga i föreliggande

förslag.

Om upplåtande av gata eller annan allmän plats inom stadsplanelagt område.

39 §.

I förevarande paragraf stadgas, att staden skall ansvara för iordningställan-

Stads ansva-

de och upplåtande av gata och därmed likställd plats, som ingår i stadsplan,

av*'

Enligt 1 kap. 35 § fastighetsbildningslagen är staden ansvarig för att gata,

gata

m. m.

torg eller annan dylik allmän plats upplåtes till allmänt begagnande å stadgad

tid. Samma bestämmelse återfinnes i 48 § andra stycket av kommitténs förslag

och i 13 kap. 8 § av de sakkunnigas förslag. Bestämmelsen i förevarande

paragraf avser därjämte att fastslå, att iordningställandet skall bekostas av

staden. Att staden i vissa fall är berättigad uttaga bidrag till kostnaderna

framgår av bestämmelserna i följande avdelning. I likhet med de sakkunniga

anser jag att prövning av anspråk gentemot stad att iordningställa gatumark

bör ankomma å domstol. I följd därav har bestämmelsen i 48 § tredje stycket

i kommittéförslaget, enligt vilken Konungens befallningshavande äger för­

ordna örn erforderlig åtgärd för avhjälpande av befintlig brist, icke upptagits

i föreliggande förslag.

40 och 41 §§.

Dessa paragrafer, vari behandlas frågan ^örn tidpunkten för stadens skyldig-

Tidpunkten

het att upplåta gata m. m. till allmänt begagnande, motsvara 1 kap. 34 § för nPPlåtnu-

fastighetsbildningslagen samt 46 § i kommittéförslaget och 13 kap. 4 och 9 §§

i de sakkunnigas förslag. I redaktionellt hänseende föreligger den skillnaden

i förhållande till tidigare förslag, att bestämmelserna rörande gatas upplå­

tande sammanförts i en paragraf och de föreskrifter, som angå torg och annan

plats, upptagits under särskild paragraf. Bestämmelserna örn anstånd med

gatumarks upplåtande till sin fulla bredd återfinnas i 42 §.

Enligt gällande lag skall ny gata i behörigt skick upplåtas för allmänt be-

Gata.

gagnande i den mån bebyggandet kvarter efter kvarter fortskrider från förut

Gällande lag.

upplåten gata, med iakttagande att varje särskild gatudel skall upplåtas, då

tomter med en sammanlagd längd utmed gatudelen av minst en tredjedel av de

vid gatudelen befintliga tomtlinjer blivit bebyggda. Äro hus uppförda blott

vid ena sidan, erfordras alltså, under förutsättning att kvarteren äro lika stora,

en sammanlagd längd av minst två tredjedelar av tomtlinjerna vid denna sida.

Upptager stadsplanen byggnadskvarter blott vid ena sidan av gatan, erfordras

givetvis endast att hus äro därå uppförda till en längd av en tredjedel av tomt­

linjerna vid denna sida. Av förarbetena till gällande lag (se de sakkunnigas

betänkande sid. 263—264) framgår ock att gatan skall vid upplåtandet utläg­

gas till hela sin bredd.

Bihang till riksdagens protokoll ISSI. 1 sami. 66 haft. (Nr 79.)

7

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Kommittén.

De

sakkunniga.

Departe­

mentschefen.

Gällande bestämmelser hava utan ändring i sak ingått i kommittéförsla­

get.

De sakkunniga hava i sitt förslag räknat med bebyggelsen allenast vid eu

sida av gatan och uppställt den fordran för skyldighet att upplåta gata eller

gatudel till allmänt begagnande, att inom varje kvarter tomter med en samman­

lagd längd utmed gatan av minst hälften av hela kvarterets längd utmed den­

samma skola vara bebyggda i överensstämmelse med gällande stadsplan och

stadsbyggnadsbestämmelser, dock att redan dessförinnan, därest inom kvarteret

tomter i följd från förut upplåten gata äro på sätt nyss sagts bebyggda, gatan

skall upplåtas framför dessa särskilda tomter. I likhet med gällande lag avser

de sakkunnigas förslag skyldighet att upplåta gatan till hela dess bredd. Så­

som utgångspunkt för bebyggelsen hava de sakkunniga angivit ej blott förut

upplåten gata utan även i generalplan upptaget, för allmänt begagnande upp­

låtet huvudtrafikområde och allmän väg. Rörande motiveringen hänvisas till

betänkandet (sid. 264—265).

De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna hava avstyrkts av ett stort

antal av de hörda myndigheterna, vilka i stället förordat gällande regler, even­

tuellt kompletterade med en definition på uttrycket ’gatudel’. I yttrandena

har framhållits, att den utformning, reglerna erhållit i sakkunnigförslaget,

vore otillfredsställande både ur det allmännas och markägarens synpunkt och

att förfarandet att räkna endast med bebyggandet vid gatans ena sida ofta nog

skulle verka irrationellt. Vad sålunda anmärkts lärer icke sakna fog. Jag

har därför icke ansett mig böra övergiva nu gällande regel örn tredjedelsbebyg-

gande av gatans båda sidor såsom förutsättning för skyldighet att upplåta ny

gata. Till undvikande av ovisshet rörande innebörden av begreppet 'gatudel’

har i lagtexten utsagts, att med gatudel i detta sammanhang avses varje del

av gatan, som begränsas av två på varandra följande tvärgators utdragna mitt­

linjer. Att skyldigheten att upplåta ny gata avser gatudelens hela bredd även­

som att, då stadsplanen upptager byggnadskvarter allenast vid gatans ena sida,,

skyldigheten inträder, då en tredjedel av den sidans tomtlinjer är bebyggd,

torde vara uppenbart. I likhet med de tidigare förslagen förutsättes, att tom­

terna skola vara bebyggda enligt stadsplanen, därest bebyggelsen skall kunna

åberopas såsom grund för skyldighet att upplåta gata; huruvida denna

bebyggelse skett före eller efter stadsplanens fastställande torde vara likgil­

tigt.

Gällande lag uppställer såsom villkor för nu ifrågavarande skyldighet, att

bebyggelsen sker från förut upplåten gata. På sätt de sakkunniga framhållit

regleras icke genom denna formulering, när skyldigheten skall inträda i det

fall att stadsplan första gången fastställts för ett samhälle. De sakkunniga,

hava velat undanröja denna oegentlighet genom att såsom utgångspunkt för­

gatunätets utsträckande taga jämväl allmän väg. En bestämmelse av så vid­

sträckt innebörd synes emellertid i vissa fall kunna verka allt för betungande-.

På grund härav har jag ansett, att utgångspunkten i nämnda fall bör vara all­

män väg inom område, som i väsentlig utsträckning är bebyggt för bostads-

eller industriändamål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

99

Av skäl, som de sakkunniga åberopat, hava bestämmelserna i deras förslag

rörande gatas utläggande framför tomter, som blivit i oavbruten följd be­

byggda, här upptagits.

De i paragrafens andra stycke upptagna bestämmelserna om vidgad gata

överensstämma med gällande lag och de tidigare förslagen.

De sakkunniga hava i 13 kap'. 5 § upptagit bestämmelser av innehåll, att

därest, innan gata skall upplåtas till allmänt begagnande, ägare av mark inom

byggnadskvarter gentemot staden åtager sig att övertaga eller förskjuta samt­

liga kostnader för gatans upplåtande samt ställer säkerhet härför, staden skall

vara skyldig att anlägga gatan jämte avloppsledning däri. Rörande motive­

ringen får jag hänvisa till betänkandet (sid. 266—267). Da dessa förhållan­

den böra regleras genom överenskommelse, har jag icke ansett nödigt att

upptaga bestämmelser härom i lagen.

Med avseende å torg och annan dylik plats stadgas i 1 kap. 34 § andra styc- ^Torg. park

och

ket fastighetsbildningslagen, att marken till en bredd av 18 meter från tomt- dyUit omräde-

linjerna skall med hänsyn till upplåtandet betraktas såsom gata ävensom att GäUandeIas-

platsen skall i sin helhet upplåtas, då tomter med en sammanlagd längd utmed

densamma av minst två tredjedelar av de därvid befintliga tomtlinjer blivit

bebyggda.

Kommittén har utan saklig ändring intagit enahanda stadgande i 46 § andra

Kommittén,

stycket, jämfört med 78 §.

De sakkunnigas förslag skiljer sig från gällande lag och kommittéförslaget

först därutinnan, att de sakkunniga ej angivit till vilken bredd området när­

mast tomtlinjerna skall räknas såsom gata. Vidare skiljer sig de sakkunnigas

förslag från nu gällande rätt och kommittéförslaget i det hänseendet, att de

sakkunniga i överensstämmelse med sin ståndpunkt beträffande gatas upplå­

tande bestämt den sammanlagda bebyggda längden av tomtlinjerna till minst

hälften i stället för minst två tredjedelar.

Den skärpning i förevarande avseende, som de sakkunniga sålunda föreslagit,

synes i vissa fall kunna vara alltför betungande för staden. I åtskilliga av de

avgivna yttrandena hava ock framställts erinringar mot denna skärpning. På

grund härav och med hänsyn till den ståndpunkt, förevarande förslag intager

till frågan örn gatas upplåtande, hava gällande regler ansetts böra bibehållas

jämväl i fråga örn stadens skyldighet att upplåta torg o. d. I likhet med de sak­

kunniga har jag emellertid ansett att i lagtexten ej bör angivas, till vilken

bredd området närmast tomtlinjerna skall räknas såsom gata. Någon generell

regel torde härutinnan icke böra uppställas utan synes det som örn bestämmelse

i sådant hänseende lämpligen bör meddelas för varje särskilt fall i de till

stadsplanen hörande planbestämmelserna. År i stadsplan ej något bestämt

härom, såsom förhållandet torde vara beträffande de flesta nu gällande stads­

planer, bör 18-metersregeln gälla. Stadgande härom har intagits i 70 §.

42 §.

I förevarande paragraf hava upptagits bestämmelser örn huru gata och begk^^shet-

därmed likställd plats skall vara beskaffad, då den upplåtes. 1 kap. 34 §

De

sakkunniga.

Departe­

mentschefen.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Anstånd med

gatas upp­

låtande.

Gällande lag.

Kommittén.

De

sakkunniga.

Departe­

mentschefen.

Ledningar i

gata.

första stycket fastighetsbildningslagen innehåller i sådant hänseende endast

att gatan skall upplåtas ’i behörigt skick’. Såväl kommittén (47 §) som

de sakkunniga (13 kap. 6 §) hava ansett erforderligt, att mera bestämda reg­

ler meddelades härutinnan. Förevarande paragraf har avfattats med ledning

av de tidigare förslagen.

Uti paragrafen meddelas tillika bestämmelser, som i vissa fall möjliggöra

gatas upplåtande till mindre bredd och annat höjdläge än i stadsplanen angi-

ves samt anstånd med anordnande av underjordisk kloakledning.

I 1 kap. 34 § första stycket fastighetsbildningslagen stadgas att Konungens

befallningshavande äger, när synnerliga skäl därtill äro, på framställning av

stad för viss tid medgiva uppskov med upplåtande av sådan del av gata, därå

byggnad finnes uppförd.

Kommittén har ansett detta stadgande böra utvidgas och föreslagit befo­

genhet för Konungens befallningshavande att under viss förutsättning på

framställning av staden förordna, att gata må upplåtas till mindre bredd än

i stadsplanen angives, där antagligt är, att samfärdseln och den allmänna hälso­

vården kunna tillsvidare på dylikt sätt behörigen tillgodoses (46 § sista styc­

ket).

De sakkunniga hava upptagit denna bestämmelse men såsom ytterligare

förutsättning uppställt, att vanprydnad ej uppstår. Därjämte hava de sak­

kunniga intagit stadgande därom att Konungens befallningshavande även må

kunna under samma förutsättning medgiva gatas upplåtande i annat höjd­

läge än i stadsplanen finnes fastställt (13 kap. 4 § sista stycket). Slutligen

hava de sakkunniga berett möjlighet för magistrat att medgiva anstånd med

gatas förseende med slutlig beläggning ävensom med anordnande av under­

jordisk avloppsledning enligt fastställd plan, där trafikens och sundhetens

fordringar ändock bliva under tiden behörigen tillgodosedda (13 kap. 6 §

sista stycket).

I förevarande förslag har vad de sakkunniga föreslagit rörande villkor för

dispens från skyldigheten att upplåta gata i annat höjdläge än det uti stads­

planen fastställda eller att vanprydnad ej får ske synts kunna utgå. Vidare

har föreskriften örn anstånd med gatas förseende med slutlig beläggning an­

setts vara av den natur, att den icke bör upptagas i lagen. Slutligen synes

anstånd med ordnande av underjordisk avloppsledning böra i likhet med öv­

riga i lagrummet omförmälda medgivanden lämnas av Konungens befallnings­

havande och icke av magistraten.

43 §.

Paragrafen, vartill motsvarighet saknas i gällande lag, överensstämmer med

77 § i kommittéförslaget och 32 kap. 16 § andra stycket i de sakkunnigas för­

slag. Stadgandet i första stycket av sistnämnda paragraf torde vara obehöv­

ligt och har därför icke ansetts böra upptagas.

101

44 §.

Paragrafen, vartill motsvarighet saknas i gällande lag, överensstämmer med

Vias sam-

76 § i kommitténs förslag och 32 kap. 15 § i de sakkunnigas förslag.

tardspiied.

I yttrande över kommittéförslaget har ifrågasatts, att tvist av i paragrafen

angiven art borde överlåtas till domstol eller skiljenämnd särskilt i de fall, då

tvister uppstått mellan staden och kronan. Vad sålunda anmärkts har icke

synts mig böra föranleda ändring i stadgandet. I likhet med kommittén fin­

ner jag det naturligast, att Kungl. Majit erhåller befogenhet att träffa avgö­

randet, och man lärer icke behöva befara, att städernas intressen skola bliva

åsidosatta i de fall, där kronan är part.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

45 §.

I denna paragraf, vartill motsvarighet saknas i gällande lag, hava upp- ^Skyldighet att

tagits bestämmelserna i 45 § av kommittéförslaget och 13 kap. 1 och 2 §§

1 de sakkunnigas förslag. Paragrafen gäller dock allenast bebyggande av tomt.

Med hänsyn till vad vissa av de hörda myndigheterna anmärkt emot 13 kap.

2 § i de sakkunnigas förslag har stadens skyldighet att ställa mark till förfo­

gande gjorts beroende av, huruvida staden förfogar över densamma.

De sakkunniga hade uti 13 kap. 3 § upptagit stadgande att, örn vid stads­

plans genomförande bebyggd fastighets utfartsväg bleve av staden igenlagd,

staden skulle, där annat ej åsämjdes, vara skyldig anordna ny utfartsväg från

fastigheten. Då stad icke lärer vara berättigad att igenlägga utfartsväg från

fastighet utan att hålla ägaren därför skadeslös, har stadgandet ansetts kun­

na här uteslutas.

Om bidrag till stads gatukostnad.

46—48 §§.

I dessa paragrafer, som motsvara 1 kap. 36—39 §§ fastighetsbildningslagen

Gatumarks-

och 49—53 §§ i kommittéförslaget, regleras tomtägamas skyldighet att er- ersättnin&-

sätta staden värdet av viss gatumark.

Beträffande gällande lags bestämmelser i fråga örn skyldighet för fastig-

Gällande lag.

hetsägare att ersätta staden dess kostnader för gatas anläggning är att skilja

mellan själva markkostnaden och övriga kostnader för gatas iordningställande.

Rörande markkostnaden gäller för närvarande i huvudsak följande.

Ägare av tomt vid gata, som efter den 1 januari 1908 upplåtes för allmänt

begagnande, är skyldig ersätta staden värdet av gatumarken utmed tomten

intill gatans mitt, dock ej till större bredd än nio meter. Har tomtägare

utan lösen överlåtit gatumark till staden, är han fri från skyldighet att er­

sätta den mark. Ingår allmän väg i gatumarken, skall tomtägare utgiva gott-

görelse för hälften av den för gatans utläggning därutöver erforderliga mark

till en bredd av högst nio meter. Är tomt belägen vid gatukors, omfattar

ersättningsskyldigheten tillika den del av gatukorset, som inneslutes av der,

nyss angivna gatumarkens utdragna gränslinjer. Bestämmelserna skola med

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Kommittén.

avseende å torg eller allmän plats tillämpas så, att marken till en bredd av

aderton meter från tomtlinjen betraktas såsom gata. Ersättning skall, i hän­

delse av tvist mellan parterna, bestämmas av expropriationsnämnd, som där­

vid har att efter de för uppskattning av gatumark, som till staden avstås,

stadgade grunder uppskatta värdet av själva marken vid tiden för ersätt­

ningens utgivande utan hänsyn till kostnad, som staden må hava vidkänts för

markens planerande och ordnande. Ersättningen skall av tomtägare utgivas,

då efter stadsplans fastställande nybyggnad blivit å tomten uppförd, dock ej

innan gatan upplåtits för allmänt begagnande. Nybyggnad må ej företagas,

innan tomtägaren hos byggnadsnämnden för ersättningens utgivande ställt

säkerhet, som av nämnden godkännes, dock att kronan är fri från ställande av

dylik säkerhet. Medför gatuvidgning rätt att vid gatan uppföra högre bygg­

nad än vad förut tillåtits, är den som äger tomt vid någondera sidan av gatan

skyldig ersätta staden en fjärdedel av värdet å den mark, som fordras för ga­

tans vidgning intill aderton meter framför hans tomt. I fråga örn ersättningens

bestämmande och utgivande gälla analoga bestämmelser med de för ny gata

gällande.

I fråga örn förarbetena till gällande lagstiftning hänvisas till den i de sak­

kunnigas betänkande intagna redogörelsen (sid. 270—271).

Kommitténs förslag i denna del överensstämmer i huvudsak med gällande

lag. De viktigaste skiljaktigheterna äro följande. I stället för bestämmelsen

att tomtägare skall gälda värdet av gatumarken intill gatans mitt, dock ej

till större bredd än nio meter, innehåller kommitténs förslag i 49 §, att tomt­

ägaren skall gälda hälften av värdet av den mark, som erfordras för gatans

utläggning framför hans tomt till högst aderton meters bredd. Kommittén har

i förhållande till nu gällande lag infört det tillägg, att tomtägare skall vara

fri från ersättningsskyldighet i det fall, att staden, efter det gatumarken bli­

vit i stadsplan upptagen såsom sådan, varit samtidigt ägare av både gatumar­

ken och tomten. Gatumark skall enligt kommitténs förslag av expropriations-

nämnden uppskattas efter värdet ej vid tiden för ersättningens utgivande, utan

vid tiden för ersättningens bestämmande, genom vilken ändring kommittén

velat öppna möjlighet för staden att reglera tomtägarnas ersättningsskyldig­

het för gatumark å tid, då sådant kan vara lämpligt, samt på en gång och

i ett sammanhang för en viss gata eller viss del därav, oavsett örn gatan då

är upplåten för allmänt begagnande och tomterna invid densamma bebyggda

eller ej. Beträffande tidpunkten för ersättningens gäldande stadgas i kommit­

téns förslag, att ersättningen skall utgivas vid anfordran, om å tomten finnes

byggnad, som uppförts efter det stadsplanen fastställdes, men i annat fall, då

^byggnad skall å tomten uppföras. Kommittén har vidare upptagit stad­

gande därom att, örn säkerhet för gatumarksersättning blivit ställd, staden

därur äger att göra sig betald, ändå att tomten övergått i annan ägares hand.

Vidare innehåller kommitténs förslag i olikhet mot nu gällande lag, att om,

där ersättning för gatumark skall utgå, tillstånd till nybyggnad meddelats,

utan att sådan ersättning guldits eller säkerhet därför blivit ställd, stadens

rätt till sådan ersättning skall vara förfallen.

Kungl. Majlis proposition nr

79

.

103

De sakkunniga hava på många punkter funnit sig böra föreslå en annan lös­

ning än kommittén. Sålunda hava de sakkunniga ansett, att all kostnad en

stad haft för att kunna upplåta en gata till allmänt begagnande måste betrak­

tas i princip enhetligt. Om kostnaden består i löseskilling för själva gatu-

marken, skadestånd i samband med expropriation för densamma, kostnad för

förvärv av å gatumark befintliga byggnader, kostnad för gatans schaktning

eller förseende med beläggning och avloppsledning o. s. v., bör detta enligt

de sakkunnigas mening ej föranleda att kostnaderna betraktas såsom artskilda.

De sakkunniga hava därför behandlat fastighetsägarnas skyldighet att bidraga

till gatumarkskostnad och deras skyldighet att i övrigt bidraga till gatas upp­

låtande i ett sammanhang. De hava frångått principen att ersättningsskyldig­

heten skall avse visst gatuområde framför tomten och ansett, att den del av

den totala gatukostnaden, som inom visst stadsplaneområde bör falla på fastig­

hetsägarna, bör mellan dem fördelas. Kostnaden för gatans upplåtande behö­

ver alltså ej falla på de invidliggande tomterna utan kan slås ut på ett större

fördelningsområde. Gator med större bredd än aderton meter förutsättas skola

i egenskap av huvudtrafikleder tillhöra generalplanen och ej stadsplanen; er­

sättningen för sådana skola därför uttagas genom bettermentsbidrag. Med

hänsyn bl. a. därtill hava de sakkunniga ansett sig kunna låta regeln örn fastig­

hetsägarnas ersättningsskyldighets begränsning till viss högsta gatubredd ut­

gå ur förslaget. Emellertid har fastighetsägare icke skyldighet att lämna stör­

re bidrag än som svarar mot värdet av mark till gata jämte viss del av övriga

gatukostnader, vilken del i regel ej må bestämmas till mera än hälften. Med

gator likställa de sakkunniga torg, som icke är hänförligt till huvudtrafikom­

råde, samt annan dylik allmän plats och parkområde. Ej heller beträffande

dessa upptager de sakkunnigas förslag några bestämmelser örn uppdragande

av gränslinjer för fastighetsägarnas bidragsskyldighet. De sakkunniga hava

icke ansett, att man bör uppehålla fordran på tomtbildning för ersättnings­

skyldighet i nu ifrågavarande avseende, utan hava hållit före, att man härut­

innan bör med tomtägare likställa ägare av fastighet, som huvudsakligen kan

hilda tomt. Beträffande själva förfaringssättet skall enligt de sakkunnigas

förslag det tillkomma Konungen att bestämma att gatukostnadsbidrag skall

till staden utgivas samt besluta örn storleken av fastighetsägarnas andel i för­

hållande till staden i gatukostnad men däremot Konungens befallningshavan-

de att pröva av stadsfullmäktige fattat beslut örn gatukostnadsbidragets för­

delning mellan fastighetsägarna.

Av denna redogörelse framgår, att enligt de sakkunnigas förslag staden icke

skulle äga någon i lag fastställd rätt till ersättning för gatumark. Detta torde

från såväl stadens som markägarens synpunkt innebära en viss försäm­

ring. De sakkunnigas förslag i denna del har ock avstyrkts av ett stort antal av

dem, som yttrat sig i ärendet. Visserligen må det erkännas, att den för närva­

rande gällande metoden i fråga örn beräkning av gatumarksersättning i vissa

fall kan verka icke fullt rättvist. I stort sett har dock denna under lång

tid tillämpade metod varit tillfredsställande. I värjo fall torde det innebära

De

sakkunniga.

Departe­

mentschefen.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

en stor fördel för såväl staden som markägaren att på förhand känna de nor­

mer, efter vilka ersättningsskyldigheten skall beräknas. Jag har därför i

fråga örn skyldigheten att utgiva gatumarksersättning följt kommitténs på gäl­

lande lag byggda förslag. I vissa hänseenden har jag dock företagit jämk­

ningar, för vilka jag nu skall redogöra.

De grundläggande bestämmelserna angående markägares ersättningsskyldig­

het för gatumark hava upptagits i 46 §. I likhet med gällande lag och kom­

mittéförslaget åligger skyldigheten endast tomtägare. Detta överensstämmer

ock med föreliggande förslags ståndpunkt i fråga örn tomtindelning såsom vill­

kor för bebyggande.

Såsom framgår av kommunaltekniska föreningens yttrande över de sakkun­

nigas förslag har ansetts, att behov föreligger av en revidering av gäl­

lande lagstiftning örn gatumarksersättning särskilt med hänsyn till det olik­

formiga sätt, varmed tomtägare belastas med ersättning för vidliggande gatu­

mark, och har föreslagits, att gatumarksersättningen skäligen borde fördelas

på de olika tomterna i proportion till den byggnadskub, som stadsplanen med-

gåve. Vad sålunda föreslagits torde i princip vara riktigt. I regel är den till-

låtna hushöjden beroende av gatans bredd. Ju bredare gata, desto större hus­

höjd, varav följer större möjlighet att ekonomiskt utnyttja tomten. En tomt­

ägare, vars tomt är belägen vid en bred gata, synes därför böra drabbas av

större ersättningsskyldighet än ägare av tomt invid en smal gata. På en så­

dan princip bygger i viss mån även gällande lag, ehuru den genom att be­

gränsa gatubredden i vissa fall obehörigen gynnar de värdefullare tomterna.

En rättvisare beräkningsgrund synes mig kunna vinnas, örn ersättningsskyldig­

heten sättes i relation till den tillatna hushöjden. Efter övervägande av olika

metoder har jag stannat för att varje tomtägare bör ersätta staden hälften av

värdet av den mark, som erfordras för gatans utläggning framför hans tomt

intill en bredd, motsvarande den å tomten enligt stadsplanen tillåtna hushöjden,

ökad med en fjärdedel av samma höjd. Anmärkas må att man med den sålunda

föreslagna regeln i många fall kommer till samma resultat som med tillämpning

av gällande lag men att regeln i vissa fall torde verka rättvisare. Sålunda

torde ersättningsskyldigheten något ökas för tomtägare inom område, där

slutet byggnadssätt och stor hushöjd äro tillåtna, medan åter inom villaom­

råden samma skyldighet i regel lärer bliva mindre. Då den tillåtna hushöj­

den icke är angiven i äldre stadsplaner, har i 71 § för sådant fall stadgats, att

vid ersättningsskyldighetens bestämmande gatan framför tomten ej må anses

hava större bredd än aderton meter.

Att ersättning ej bör utgå för vagmark, som tillfallit staden utan lösen, torde

vara uppenbart och överensstämmer med gällande lag och kommittéförslaget.

Med sådan vagmark synes böra likställas vägmark, som staden på grund av

bes ämmelse i 23 § nyttjar. Har staden däremot ansett sig böra lösa även sådan

vägmark, bör givetvis ersättning beräknas för denna.

Genom den i 40 § givna definitionen å gatudel torde gällande lags regler för

det fall att tomt är belägen invid gatukors vara överflödiga och hava förden­

skull uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

105

Rörande tomtägares ersättningsskyldighet vid vidgning av gata har jag i

två hänseenden jämkat på gällande bestämmelser. Sålunda anser jag i över­

ensstämmelse med vad som uttalats av åtskilliga av de hörda myndigheterna,

att ersättningsskyldigheten vid gatas vidgning ej bör göras mindre omfattande

än eljest. Paragrafen har därför erhållit den avfattning, att tomtägaren skall

ersätta hälften av värdet av den mark, som erfordras för gatans vidgning fram­

för fastigheten intill den i paragrafen förut angivna bredd. Vidare kan jag an­

sluta mig till den uppfattningen, att det för ersättningsskyldighetens inträdan­

de för närvarande gällande villkoret, att vidgningen skall medföra rätt att vid

gatan uppföra högre byggnad än förut, bör borttagas. En gatuvidgning torde

kunna medföra fördel för en därvid belägen tomt, även örn denna ej får bebyg­

gas med högre hus än förut. I äldre stadsplaner tilläts vid smala gator avse­

värt större hushöjd än vad som numera anses lämpligt. Endast i det fall att

ägaren kan visa, att den fördel, som genom gatans vidgning beredes hans tomt,

icke svarar mot honom enligt lagen åliggande ersättningsskyldighet, synes

skälig jämkning böra göras i ersättningsbeloppet. Bestämmelse härom har in­

tagits i paragrafen.

Uti 47 § meddelas regler för tiden, då gatumarksejsättning skall gäldas. De

motsvara 1 kap. 38 § första och andra styckena och 39 § andra stycket fastig­

hetsbildningslagen samt 51 § i kommittéförslaget. Från detta föreligger till

en början den skillnaden i fråga om tidpunkten för utgivande av ersättning vid

gatuvidgning, som följer av att sådan ersättningsskyldighet i föreliggande för­

slag kan inträffa, även örn vidgningen icke medför rätt till större hushöjd. De

nu föreslagna bestämmelserna avvika även i annat hänseende från gällande

lag och kommittéförslaget. Där uppställes såsom förutsättning för ersättnin­

gens utgående, att tomten bebyggts efter det stadsplanen fastställts. Det sy­

nes riktigare föreskriva att å tomten skall finnas byggnad, som huvudsakligen

överensstämmer med stadsplanen; huruvida byggnaden uppförts före eller efter

stadsplanens fastställande torde sakna betydelse.

I gällande lag finnes intaget ett stadgande därom att örn tomt har utfarts-

väg åt en för allmänt begagnande upplåten gata, tomtägaren ej är pliktig utgiva

ersättning för mark till annan gata, som utmed tomten upplåtes, förrän ny­

byggnad å tomten varder verkställd invid den nya gatan. Detta stadgande

har kommittén ansett böra utgå, enär kommittén hållit före, att då tomtäga­

ren å tomten verkställt nybyggnad enligt stadsplanen och således tillgodo­

gjort sig tomten enligt den nya ordningen, han ock borde vara pliktig att full­

göra därmed förknippade förpliktelser fullt ut. Då det icke sällan lärer kun­

na inträffa särskilt i trädgårdsstäder, att tomtägaren icke bygger vid den nya

gatan och han följaktligen ej torde få någon fördel av densamma, har stad­

gandet ansetts böra bibehållas i lagstiftningen. Uttrycket Vid den nya gatan’

bör givetvis icke tolkas så, att den nya byggnaden skall ligga i gatulinjen för

att förutsättningarna för ersättningsskyldighetens inträdande skola vara upp­

fyllda.

Att med byggnad i förevarande hänseende ej avses tillfällig byggnad eller

mindre anordning för prydnad, trafik eller annat dylikt ändamål torde fram-

gå av lagtextens uttryck att tomten skall vara bebyggd ’i enlighet med stads­

planen’.

Första stycket i 48 § motsvarar 1 kap. 37 § fastighetsbildningslagen samt

50 § första stycket i kommittéförslaget. I paragrafens övriga stycken hava

upptagits motsvarande bestämmelser i kommittéförslaget.

Med hänsyn till avfattningen av 18 § andra stycket i förevarande förslag

har någon mot 52 § i kommittéförslaget svarande bestämmelse icke ansetts be­

hövlig. — Kommittén har, såsom jag tidigare framhållit, i sin 53 § föreslagit ett

stadgande av innehåll att om, där ersättning för gatumark skall utgå, tillstånd

till nybyggnad meddelats utan att sådan ersättning guldits eller säkerhet där­

för blivit ställd, stadens rätt till sådan ersättning skall vara förfallen. Åtskilli­

ga av de myndigheter, vilka yttrat sig över kommittéförslaget, hava hemställt,

att bestämmelsen måtte utgå ur förslaget. Då bestämmelsen synes innebära

en onödig stränghet mot staden samt därjämte torde, på sätt framhållits i ytt­

randena, kunna medföra olägenheter även för fastighetsägarna, har densamma

icke ansetts böra upptagas i förevarande förslag.

106

Kungl. ^Maj :ts proposition nr 79.

49—51 §§.

Kostnad för

anläggning ar

gata och

underjordisk

avloppsled­

ning.

Gällande lag.

Såsom tidigare antytts regleras fastighetsägares skyldighet att ersätta an­

nan kostnad för gatas anläggning än markkostnad icke i lagen utan genom lo­

kala stadganden. I fastighetsbildningslagen hänvisas endast till vad för varje

stad kan vara gällande. Rörande äldre förhållanden och de s. k. likställig-

hetsöverenskommelsemas ingående hänvisas till den historik, som finnes inta­

gen i de sakkunnigas betänkande (sid. 273—275).

Enligt en i de sakkunnigas betänkande intagen översikt, grundad på en

av Kommunala Centralbyrån år 1915 verkställd utredning, är skyldigheten

att anlägga gata reglerad på följande sätt. I sextiosju städer, däribland

Stockholm och Göteborg, bestridas samtliga kostnader för gatas anläggning

av staden. I nitton städer (Borgholm, Hudiksvall, Härnösand, Hässleholm,

Karlskrona, Kungälv, Köping, Lidköping, Nässjö, Sala, Skara, Skövde,

Strängnäs, Strömstad, Sölvesborg, Trälleberg, Växjö, Ystad och örebro) har

staden skyldighet att anlägga gata, men tomtägarna äro pliktiga deltaga i

vissa anläggningskostnader. I Falun skall vid anläggning av ny gata eller

gatudel på överenskommelse bero, i vad mån och till vilket belopp fastighets­

ägarna skola deltaga i anläggningskostnaderna. Enahanda bestämmelser gälla

i Ängelholm såvitt avser nya i stadsplanen intagna områden. I elva städer

(Eskilstuna, Haparanda, Laholm, Lund, Malmö, Motala, Oskarshamn, Tors­

hälla, Vadstena, Varberg och Vaxholm) skall gatas anläggning bekostas av

tomtägarna. I Djursholm bekostar ett för samhällets anläggning bildat bolag

gatornas anläggning.

De rättsgrunder, på vilka bestämmelserna örn gatuväsendet i de olika städer­

na vila, äro av skiftande art, såsom likställighetsöverenskommelser, byggnads­

ordningar eller andra kommunala stadgar, beslut om införlivningar, beslut

av allmän rådstuga eller stadsfullmäktige, understundom allenast gammal

hävd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

107

I fråga om anläggning av gata i köpingar och municipalsamhällen, å vilka

fastighetsbildningslagens bestämmelser i förevarande hänseende även äro till­

lämpliga, förekomma jämväl växlande förhållanden. I flertalet av de samhäl­

len, för vilka användbara uppgifter kunnat erhållas, synes anläggning av gata

bekostas av samhället. Bestämda föreskrifter härom finnas dock endast i ett

fåtal samhällen, vanligen i respektive byggnadsordningar. Understundom ha­

va tomtägarna vissa mindre förpliktelser i fråga örn gatuhållningen, såsom

beträffande rännstenar o. d. I några samhällen skall anläggning av gata be­

kostas av tomtägarna.

Jämväl med avseende å avloppsledningar saknas reglerande bestämmelser

i gällande lag. Förhållandena med avseende å dem äro dock mindre inveck­

lade än beträffande gatas anläggning. I övervägande antalet städer och sam­

hällen gäller, att huvudledningar i gata bekostas av staden eller samhället.

Orter finnas dock, där kostnaden helt eller delvis uttages av tomtägarna. I

Malmö bekostas sålunda ledningarna av fastighetsägarna, enär den dem ålig­

gande skyldigheten att iordningställa gata anses innefatta jämväl däri ned­

lagd avloppsledning. I Vadstena bekostas huvudledningarna genom uttaxe­

ring å tomtägama. I Hälsingborg och Huvudsta uttagas särskilda kloak­

avgifter av fastighetsägarna såsom bidrag till täckande av kostnaden för hu­

vudledningarna. I Gävle kräves för anslutning till stadens kloaknät, att

tomtägare bekostar vissa gatuanläggningsarbeten. Vad angår biledningar

från tomtgränsen till huvudledningen i gatan, synas flertalet städer och sam­

hällen bekosta även dessa, dock att understundom kostnaden skall drabba

tomtägaren, örn vissa särskilda förhållanden föreligga, såsom örn ledningen

överstiger viss maximilängd, örn ledningen skall indragas a tomt, som icke

ligger vid gata, väg eller allmän plats, i vilken huvudledningen finnes ned­

lagd, örn biledningen måste hava större dimensioner än vanligt o. s. v. I en

mängd städer och samhällen skola emellertid biledningarna bekostas helt av

tomtägarna.

Vad beträffar stadsfullmäktiges befogenhet att genom beslut ålägga fastig­

hetsägarna nya eller ökade förpliktelser i avseende å gatuhållningen, synes

rättspraxis hava intagit den ståndpunkten, att stadsfullmäktige ej äga dylik

befogenhet. (Beträffande nybildat samhälle -— municipalsamhälle — jäm­

för dock regeringsrättens årsbok 1916 ref. 8. Se ock regeringsrättens utslag

den 25 februari 1930 rörande Trälleberg).

De skiftande förhållandena på gatuväsendets område hava framkallat krav

Kommittén,

på ett mera enhetligt ordnande av hithörande angelägenheter. Härutinnan

hänvisar jag till de sakkunnigas betänkande (sid. 276—278).

Kommittén har i sitt betänkande i 54—56 och 59 §§ av förslaget till stads-

planelag upptagit bestämmelser angående skyldighet för tomtägare att bi­

draga till gatas anläggning och kloakledning ävensom angående tomtägares

skyldighet i fråga om gatas underhåll och renhållning. Kommittén har i

nämnda paragrafer ej upptagit några allmänna bestämmelser angående gatu­

hållnings fullgörande utan ansett att vad för varje stad gäller bör bestå intill

dess staden själv beslutar örn ändring och föreslår viss ordning för fattande

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Proposition

till 1926 års

riksdag.

av sådant beslut. Bestämmelserna Härom äro av följande innehåll. Efter verk­

ställd utredning skall ett förslag uppgöras, vilket skall angiva grunder för

beräkningen av den kostnad, som bör påföras tomtägarna, och för dess fördel­

ning dem emellan ävensom tid och ordning för ersättningens utgörande. Stads­

fullmäktige äga därefter besluta i ärendet. Lägges genom beslutet på tomt-

ägarna skyldighet, som dem tidigare icke ålegat, skall detsamma underställas

Konungens prövning. Prövar Konungen beslutet vara för samhällets förhål­

landen lämpligt samt motsvara skäliga krav på rättvisa och billighet, äger

Konungen fastställa beslutet till efterrättelse. Anläggning av torg, park eller

annat dylikt för allmän samfärdsel avsett område, till den del det icke är att

anse såsom gata, skall bekostas av staden. Beträffande anläggning av gata

skall ägare av tomt vid gata, som vid tiden för beslutet ännu icke upplåtits

till allmänt begagnande, kunna genom beslutet åläggas att helt eller delvis

bekosta anläggning av gatan. Därvid skall iakttagas, dels att tomtägarna

icke må belastas med kostnad för gatas anläggning till större bredd än ader­

ton meter, ej heller med kostnad, som utan motsvarande fördel för vidliggan­

de tomts bebyggande föranledes därav, att gatans höjdläge skulle i väsentlig

mån avvika fran markens naturliga höjdläge, dels ock att, örn tomter finnas

endast på ena sidan av gatan, allenast hälften av kostnaden må upptagas till

fördelning dem emellan. Beträffande skyldighet att bekosta kloakledning

gälla enahanda bestämmelser som angående skyldigheten att bekosta anlägg­

ning av gata och skall dessutom iakttagas, att bestämmelse, varigenom å

tomtägarna lägges skyldighet, som dem tidigare icke ålegat, ej må meddelas

beträffande kloakledning, som vid tiden för stadsfullmäktiges beslut redan

var anlagd, att tomtägarna icke må belastas med större andel av kostnaden för

kloaknätet än som kan anses belöpa å avloppet från tomterna, jämfört med

avloppet fran gatumark jämte annat avlopp, som tilläventyrs skall genom

kloakledningen tillgodoses, att tomtägarnas bidrag till kloaknätet skall fördelas

på samtliga de tomter, vilkas behov av avlopp genom detsamma tillgodoses,

efter den grund, som finnes rättvis och billig, samt att, där höjdförhållandena

föranleda, att särskilda kloaknät böra anordnas för olika delar av staden, upp­

skattning och fördelning av kostnaden skall verkställas särskilt för varje så­

dant kloaknät. Rörande kommitténs motivering hänvisas till betänkandet (sid.

261—269).

Sedan de sakkunniga erhållit bemyndigande att överväga, i vad mån inom

området för de sakkunnigas uppdrag funnes fråga av beskaffenhet att böra

lösas före slutbehandlingen av de sakkunnigas uppdrag i övrigt, överlämnade

de med skrivelse den 24 oktober 1925 till chefen för justitiedepartementet för­

slag till lag örn gatuhållningsskyldighet i stad. Detta förslag anslöt sig i hu­

vudsak till de regler, som upptagits av kommittén.

Sedan yttrande över förslaget inhämtats av olika myndigheter, utarbetades

pa grundval av detsamma till 1926 års riksdag den av mig tidigare omför-

mälda propositionen n :r 209 med förslag till lag örn åläggande av skyldighet

för ägare av fastighet i stad att utgiva ersättning för anläggning av gata och

kloakledning sa ock att i visst fall upplåta mark till gata. Propositionen lärn-

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

109

nades emellertid av riksdagen utan bifall (se närmare härom de sakkunnigas

betänkande sid. 280—282).

Såsom jag redan nämnt hava de sakkunniga i sitt förslag till stadsbygg- De

nadslag funnit sig böra föreslå en annan lösning än kommittén. För den hu- sakkunniga,

vudsakliga innebörden av de sakkunnigas förslag har jag tidigare redogjort.

Vid lösande av förevarande synnerligen betydelsefulla spörsmål torde man

peparte-

böra skilja mellan å ena sidan torg, park eller annat dylikt område till den

mentschefen.

del det icke är att anse såsom gata och å andra sidan gata framför tomt. I

fråga örn den förstnämnda marken torde regeln att samhället skall besörja

och bekosta dess iordningställande vara så allmänt antagen och tillämpad, att

den kan lagfästas. Beträffande åter skyldigheten att bekosta iordningställan­

det av gata framför tomt samt anläggning av underjordisk avloppsledning

tillämpas såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen högst olikartade

regler.

En av de mest påtalade bristerna i gällande stadsplanelagstiftning är att

för flertalet städer möjlighet icke anses förefinnas att av fastighetsägarna ut­

taga ersättning för sist omförmälda kostnader. Bland de myndigheter, som

yttrat sig i ämnet, synes enighet råda därom att en sådan möjlighet bör

finnas i alla städer. Från fastighetsägarehåll har gjorts gällande, att gatu­

hållningen icke vore av större betydelse för fastighetsägarna såsom sådana än

för andra näringsidkare inom samhället eller för samhällets övriga innebyg­

gare utan vore en hela kommunens gemensamma angelägenhet och att det där­

för ej vore med rättvisa och billighet överensstämmande, att kostnaderna för

gatas första anläggning skulle i någon form kunna överflyttas på fastighets­

ägarna. Denna uppfattning torde icke vara hållbar. Visserligen måste varje

samhällets innebyggare anses hava fördel av att väl anordnade gator finnas,

liksom ett ändamålsenligt kloaksystem är av största betydelse för den allmän­

na hälsovården inom samhället. Men det lärer icke kunna förnekas, att fastig­

hetsägarna i högre grad än stadens övriga invånare draga nytta av dessa an­

ordningar. En fastighets värde påverkas givetvis i icke oväsentlig mån så­

väl av det skick, vari gatan befinner sig, som ock av avloppsnätets beskaffen­

het. Spörsmålet örn tomtägares skyldighet att särskilt bidraga till kostnader­

na för gatuhållning och avloppsledningar har ock såsom beskattningsfråga

varit föremål för övervägande. Jag finner därför vad från fastighetsägarhåll

invänts icke vara av beskaffenhet att böra utgöra hinder för att i den nya lag­

stiftningen principiellt fastslå en bidragsskyldighet i förevarande avseende för

tomtägare.

I likhet med kommittén anser jag, att man vid reglering av denna skyldig­

het bör utgå från bestående faktiska förhållanden. De städer, vilka redan

nu äga rätt att i viss utsträckning erhålla bidrag till kostnaderna för gatas

första anläggning, böra givetvis icke utan vidare nödgas vidkännas inskränk­

ning i denna rätt. Det bör ock ankomma på varje stad att själv besluta, hu­

ruvida ändring skall ske i den för staden gällande ordningen. Gatuhållningens

karaktär av lokal angelägenhet bör alltså bibehållas.

År vid tiden för nya lagens ikraftträdande bestämmelse meddelad eller av

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr

79

.

Mark-

exploatör.

ålder gällande i fråga om skyldigheten att besörja eller bekosta iordningstäl­

lande av gata eller anläggning av underjordisk avloppsledning, bör sådan

bestämmelse alltså lända till efterrättelse intill dess den ändras genom beslut

av stadsfullmäktige. Detta torde lämpligen kunna ske i den form, att staden

antager en gatuordning. Lägges genom gatuordning på tomtägare skyldighet,

som tidigare icke ålegat honom, synes gatuordningen böra fastställas av Ko­

nungen. I gatuordning böra angivas grunderna för beräkning av den kostnad,

som skall påföras tomtägarna, kostnadens fördelning mellan dem samt tid och

ordning för ersättningens erläggande. I lagen böra införas vissa direktiv att

iakttagas vid grundernas bestämmande. Till en början synes det uppen­

bart, att tomtägare ej bör åläggas ersättningsskyldighet beträffande gata eller

gatudel, vars anläggning påbörjats, då fråga örn ersättningsskyldighetens läg­

gande å tomtägarna väckes. Vidare böra de nya reglerna icke få tillämpas

beträffande gata eller gatudel, som lagligen skolat vara upplåten till allmänt

begagnande vid nyssnämnda tid. I övrigt kan jag i fråga örn direktivens

innehåll i huvudsak biträda kommittéförslaget och 1926 års proposition. Vad

särskilt angår föreskriften att hänsyn skall tagas till huruvida nuvarande eller

föregående ägare av tomt mot vederlag belt eller delvis vunnit befrielse från

deltagande i kostnad, må anmärkas, att sådan befrielse kan hava vunnits an­

tingen genom enskild uppgörelse med staden eller genom de s. k. likställighets-

överenskommelserna. Körande den verkan, som skäligen bör tillerkännas

sistnämnda överenskommelser, kan jag ansluta mig till det uttalande, som de

sakkunniga gjort i ämnet (se betänkandet sid. 288—289). Närmare bestäm­

melser örn gatuordnings innehåll, upprättande och utställande för granskning

torde böra meddelas i byggnadsstadgan.

I yttrande över kommittéförslaget har erinrats, att detta skulle kunna tydas

sålunda, att en reglering av bidragsskyldigbeten blott skulle kunna ske för

staden i dess helhet utan möjlighet till differentiering. Då möjlighet bör fin­

nas för staden att härutinnan besluta efter vad som är lämpligt, synes bestäm­

melse örn uttagande av bidragsskyldighet böra kunna gälla även för allenast

viss del av staden. Hinder torde ej heller möta mot att meddela olika bestäm­

melser härutinnan för olika delar av staden, då sådant med hänsyn till stads­

planen eller eljest kan anses påkallat.

I enlighet med nu angivna principer äro bestämmelserna i 49—51 §§ avfat­

tade.

Särskilda bestämmelser örn marks avstående och iordningställande för

stadsplane ändamål.

52 och 53 §§.

Enligt de i det föregående angivna reglerna rörande skyldighet för fastig­

hetsägare att bidraga till stads gatukostnad lägges bidragsskyldigheten på

ägare av tomt. Bidragsskyldigheten kan alltså utkrävas först sedan tomtin­

delning ägt rum. Det synes emellertid vara av vikt, att, där fråga är örn

markexploatör, ersättningsskyldigheten kan bestämmas på ett så tidigt sta­

dium som möjligt, så att den kan åläggas den ursprunglige jordägaren. Denne

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

lil

torde ock mången gång skäligen böra vidkännas skyldighet att till staden

utan ersättning avstå mark till gator och dylikt. I gällande lag saknas möj­

lighet ålägga honom sådan skyldighet.

Kommittén föreslog vissa skyldigheter för markägare, som mot stadsfull­

mäktiges önskan erhållit stadsplan fastställd å honom tillhörigt markområde

(6 §). Sådant område skulle ej utan stadsfullmäktiges medgivande få tomt­

indelas (12 §), innan gatumark inom området fri från inteckning till staden

avståtts utan ersättning intill en tredjedel av områdets hela areal (23 §) samt

markägaren till staden guldit ersättning för anläggning av gata, torg, park

eller annat för samfärdsel avsett område, vartill mark skulle av honom upp­

låtas, ävensom kloakledning, som skulle där finnas, eller därför ställt sä­

kerhet. Ersättningen skulle till staden utgivas i den mån arbetena bleve ut­

förda. Ur ställd säkerhet skulle staden äga göra sig betalt, ändå att marken

Övergått i annan ägares hand. Erån ställande av säkerhet skulle kronan vara

fri (58 §).

Uti 3 § i förut omförmälda proposition nr 209 till 1926 års riksdag föreslogs

en bestämmelse av innehåll, att Konungen kunde på framställning av stads­

fullmäktige vid fastställande av stadsplan över område i en och samma ägares

hand under vissa förutsättningar förordna, att områdets ägare skulle, innan

tomtindelning finge äga rum, hava att till staden utan ersättning avstå mark

till gator, torg och andra allmänna platser intill högst en tredjedel av områdets

hela areal ävensom till staden utgiva ersättning för anläggning av gata, torg

eller annan allmän plats å mark, som skulle avstås, samt för anordnande av

täckt kloakledning, som där skulle finnas, eller å ogulden del av dylik ersätt­

ning lämna förbindelse och för densamma ställa nöjaktig säkerhet. Därjämte

föreslogos vissa ytterligare föreskrifter i ämnet.

De sakkunniga hava upptagit motsvarande bestämmelser med vissa jämk­

ningar uti 14 kap. 13 § i förslaget till stadsbyggnadslag.

De skäl, som föranlett de tidigare förslagen i frågan, synas mig beaktans-

värda. Flertalet av de i ärendet hörda hava ock vitsordat, att behov förelig­

ger av lagstiftning i antydd riktning. Jag har därför i föreliggande förslag

upptagit bestämmelser i ämnet. De nu föreslagna bestämmelserna överens­

stämma i huvudsak med de sakkunnigas förslag. I vissa hänseenden föreligga

dock skiljaktigheter, varjämte redaktionella jämkningar i lagtexten vidtagits.

Uti 52 § hava upptagits de grundläggande bestämmelserna. Såsom förut­

sättning för tillämpning av bestämmelserna har stadgats, att ägaren kan för­

väntas få den nytta av stadsplanen, att han skäligen bör utan ersättning av­

stå mark i viss utsträckning. Härav torde framgå att förordnande icke bör

meddelas, där ej området med hänsyn till storlek, läge och beskaffenhet läm­

par sig för exploatering eller där ej sådan kan antagas komma till stånd inom

rimlig tid. Vid bedömande härav torde viss betydelse kunna tilläggas det

förhållandet, att ägaren själv påkallat stadsplans upprättande över området. •—

1 överensstämmelse med de sakkunnigas förslag föreslås skyldighet för mark­

ägaren att utan ersättning överlåta mark till gata eller annan allmän plats

samt mark till platser för allmänna byggnader inom området. Härvid bör

Kommittén.

Proposition

till 1926 års

riksdag.

De

sakkunniga.

Departe­

mentschefen.

112

Kungl. Maj-.ts proposition nr 79.

dock beaktas, att behovet av gator och torg i första hand skall tillgodoses.

Först därefter må markägaren kunna förpliktas att inom maximigränsen avstå

mark till annat ändamål. Det förutsattes, att Konungen vid förordnandets

meddelande i regel angiver de särskilda områden, som markägaren har att

avstå.

De sakkunniga hava frångått bestämmelsen i 3 § av 1926 års förslag örn en

tredjedel av hela området såsom maximiareal och såsom yttergränser för den­

na föreslagit en fjärdedel och hälften; därest området huvudsakligen vore av­

sett att bebyggas med fristående boningshus med ej flera än två våningar

skulle markägaren ej kunna åläggas att avstå större areal än en fjärdedel av

området, under det att örn stadsplanen medgåve ett tätare och högre byggnads­

sätt, denna areal kunde uppgå till högst hälften. Mot denna metod har an­

märkts, att ett fixerande av skyldighetens omfattning medelst procentuella

arealbestämmelser syntes leda till obillighet än mot staden och än mot mark­

ägaren, och man har i detta sammanhang framhållit, att det icke vore arealen

byggnadsmark utan snarare antalet inom området boende, närmast uttryckt

genom antalet eldstäder, som borde vara bestämmande för arealen av den er­

forderliga gatumarken. För att kunna genomföra en lagstiftning, som grunda­

de sig på detta förhållande, har man ansett att i lagen borde föreskrivas, att i

varje byggnadsordning skulle fastställas för områden med slutet eller i huvud­

sak slutet byggnadssätt gällande 'exploateringstal’, vilka skulle angiva det hög­

sta antal kvadratmeter bruttovåningsyta, som vore tillåtet per hektar total

markareal. Ett dylikt exploateringstal bleve givetvis lägre inom mindre sam­

hällen och ytterområden av större samhällen samt högre inom en stads central­

områden. -—• Å andra sidan har emellertid framhållits att åtskilliga fördelar

kunde åberopas till förmån för en enkel och fast regel, ungefärligen motsva­

rande vad som föreslagits i 1926 års förslag.

Vid övervägande av denna fråga har jag icke ansett mig böra frångå den

princip, som kommit till uttryck i kommitténs förslag. Väl må det erkän­

nas att metoden med fastställda exploateringstal från teoretisk synpunkt må­

hända skulle giva ett rättvisare resultat. Emellertid synes mig en i lagen in­

förd enkel regel medföra avsevärda praktiska fördelar. Rörande storleken av

det markbidrag, som må kunna uttagas av exploatören, har jag ansett mig böra

något jämka på den av kommittén föreslagna tredjedelsgränsen och håller före,

att markägaren må kunna åläggas avstå mark intill fyrtio procent av områ­

dets hela areal. Uppenbart är, att detta bidrag icke alltid bör utkrävas i hela

sin omfattning, utan bör inom den stadgade marginalen bestämmas en areal,

som med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall må anses skälig.

Mot föreskriften i de tidigare förslagen att mark, som skall till staden av­

stås, ej må vara besvärad av fordran m. m., har anmärkts, att det kunde möta

stora svårigheter eller till och med vara ogörligt för fastighetsägaren att

uppfylla detta villkor. Med hänsyn härtill har jag i visst hänseende förtydligat

bestämmelsen. Till förhindrande av att markägaren tidigare än som är nö­

digt frånhändes nyttjanderätten till marken har i 52 § andra stycket stadgats,

att marken ej må tagas i besittning av staden, innan den skall iordningställas

för sitt ändamål. I överensstämmelse med 1926 års proposition har i paragra-

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

113

fens sista stycke stadgats, att ägare av tomt inom område, beträffande vilket

förordnande meddelats, icke är skyldig utgiva ersättning för gatumark, ändå

att marken icke avståtts till staden utan ersättning. — Då det torde vara

uppenbart, att ett av Konungen meddelat förordnande kan ändras, när skäl

därtill äro, har uttryckligt stadgande härom i lagen icke ansetts behövligt.

Ändring i meddelat förordnande torde dock icke få ske i ändamål att skärpa

markägarens förpliktelser.

I 53 § har intagits bestämmelse örn rätt för Konungen att förordna, att

markägaren skall vara pliktig att i den ordning Konungen bestämmer bekosta

anläggning av gator och avloppsledningar inom området intill ett belopp, mot­

svarande vad staden enligt gatuordning eller eljest äger uttaga av tomtägarna.

Denna bestämmelse överensstämmer i sak med 1926 års förslag. Att i den

utsträckning de sakkunniga föreslagit ålägga markägare ersättningsskyldighet

torde icke vara befogat. Närmare bestämmelser örn grunderna för ersättnin­

gens bestämmande och gäldande torde icke erfordras i lagen utan synas dessa

böra meddelas av Konungen i sammanhang med förordnandet. Det bör därvid

stå Konungen öppet att, örn så prövas nödigt, ålägga markägaren att ställa

säkerhet för sina förpliktelser enligt paragrafen.

Uti 4 § i 1926 års förslag stadgades, att där fastighetsägare efter lagens

ikraftträdande utfäst sig att i ordning eller efter grunder, som för honom

vore mera betungande än dem, som enligt lagen blivit för staden fastställda

eller eljest vore gällande, till staden avstå mark eller utgiva ersättning, finge

sådan utfästelse i den mån den sålunda vore för fastighetsägaren mera betun­

gande ej göras gällande; och skulle fastighetsägaren vara berättigad utbekom­

ma ersättning för vad han på grund av utfästelsen avstått eller utgivit utöver

vad honom eljest ålegat. Detsamma skulle gälla, där efter lagens ikraftträ­

dande fastighetsägare eljest utfäste sig att avstå mark eller besörja arbete eller

utgiva penningar eller annat utan motsvarande vederlag. Huvudskälet för

stadgandets upptagande i förslaget var att staden eljest skulle kunna gentemot

fastighetsägare missbruka sin maktställning med avseende å stadsplanens ut­

sträckande till att uppställa oskäliga villkor i fråga örn fastighetsägarens bi-

dragsskyldighet. De sakkunniga hava ej ansett sig böra upptaga någon mot­

svarande bestämmelse och stadgandet har jämväl uteslutits ur föreliggande

förslag. I detta sammanhang må dock framhållas att, även örn stadens av­

talsfrihet icke ansetts böra bindas genom uttrycklig lagbestämmelse, man i

framtiden dock bör kunna räkna med, att staden icke genom vägran att upp­

göra stadsplan söker avtvinga markägaren större bidrag än som vid lagens stif­

tande ansetts skäligt och lämpligt. Ett ingripande jämlikt 4 § torde få anses

påkallat, om staden av sådan anledning obehörigen fördröjer upprättandet av

en för dess ändamålsenliga utveckling erforderlig stadsplan.

Om gatuunderhåll.

54 §.

Under denna paragraf hava upptagits bestämmelser, motsvarande 59 § i

kommittéförslaget och 15 kap. i de sakkunnigas förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1981.

1 sami. 06 haft. (Nr 79.)

8

114

Kungl. ^Maj :ts proposition nr 79.

Gällande lag.

Departe­

mentschefen.

Gällande lag.

Kommittén.

De

sakkunniga.

Departe­

mentschefen.

Fastighetsägarnas skyldighet att deltaga i gatuunderhållet i stad har i re­

gel varit ordnad i samband med deras skyldighet att bekosta gatas anlägg­

ning. Den förut lämnade redogörelsen för den ordning, i vilken sistnämnda

skyldighet reglerats, äger därför i huvudsak tillämpning jämväl å fastighets­

ägarnas gatuunderhållsskyldighet. För närvarande är alltså sistnämnda skyl­

dighet liksom skyldigheten för fastighetsägarna att bidraga till kostnaderna

för gatas anläggning lokalt reglerad och beroende på vad för varje stad är sär­

skilt stadgat eller eljest gällande.

I flertalet städer åligger nu underhåll av gata staden. I femton städer

åligger emellertid underhållet helt tomtägarna, under det att de i nio andra

städer hava att deltaga i vissa underhållskostnader. I några städer utgiva

tomtägama gatuskatt, vari jämväl ingår ersättning för gatuunderhållet. Gatu­

underhållet åligger i det stora flertalet köpingar och andra stadsliknande sam­

hällen samhällena, men samhällen finnas dock, där underhållet bekostas av

tomtägarna. Avloppsledningar underhållas i övervägande antalet städer och

andra samhällen av samhällena själva.

De yrkanden, som framkommit i fråga örn ökande av fastighetsägarnas bi-

dragsskyldighet, hava som regel endast avsett kostnaderna för gatas anläggan­

de men ej för dess underhåll. Jag har därför ansett mig höra föreslå stad­

gande av innehåll att underhållet skall åvila staden. Är för stad bestämmelse

meddelad eller av ålder gällande angående skyldighet för tomtägare att helt

eller delvis bekosta underhållet, skall sådan bestämmelse gälla. Stadgande

härom har upptagits bland övergångsbestämmelserna. Klart är att staden

kan utan hinder av sådan föreskrift eller sedvana besluta, att skyldighet där-

utinnan helt skall övertagas av staden.

I överensstämmelse med de sakkunniga har jag ansett, att bestämmelser örn

renhållning icke böra upptagas i lagen.

Om skyldighet för stad att utgiva skadestånd.

55 §.

Denna paragraf motsvarar 1 kap. 30 § fastighetsbildningslagen, 60 § i kom­

mittéförslaget samt 12 kap. 11 § i de sakkunnigas förslag.

I 1 kap. 30 § fastighetsbildningslagen stadgas, att staden skall vara pliktig

ersätta skada, som för markägare, nyttjanderättshavare eller servitutsberätti-

gad uppstår därigenom att vid genomförande av fastställd stadsplan allmän

väg, gata, torg eller annan allmän plats varder helt eller delvis igenlagd eller

gata, torg eller annan allmän plats varder till sitt höjdläge ändrad.

Kommittén upptog motsvarande stadgande under 60 § i förslaget till stads-

planelag. Lagrummet hade av kommittén i viss mån omredigerats. Kommit­

tén avsåg därmed ej att göra någon ändring i sak.

De sakkunniga hava vidtagit vissa ändringar, delvis av saklig innebörd. Här­

utinnan hänvisas till betänkandet (sid. 260—262).

Föreliggande förslag torde i sak överensstämma med kommitténs förslag.

Stadgandet har avseende jämväl å igenläggande av sådan väg, som sta dep

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

115

jämlikt 23 § äger nyttja. Ett i de sakkunnigas förslag förekommande stad­

gande att stad icke är pliktig ersätta skada, som eljest uppstår i följd av

stadsplans fastställande eller genomförande, torde kunna föranleda missför­

stånd och Ilar därför i enlighet med framställda yrkanden uteslutits.

Enligt gällande lag skall tvist, huruvida skadestånd bör utgå, prövas av

rätten, varemot skadeståndets belopp i brist på åsämjande bestämmes av ex-

propriationsnämnd. Av skäl som de sakkunniga anfört anser jag att även be­

stämmandet av skadeståndets belopp bör tillkomma rätten. I följd härav har

någon mot 1 kap. 31 § fastighetsbildningslagen och 61 § i kommittéförslaget

svarande bestämmelse icke upptagits i förevarande förslag.

AVDELNING II.

Bestämmelser angående stadsliknande samhällen på landet.

Under denna rubrik hava sammanförts bestämmelser, som i gällande lag åter­

finnas i 1 kap. 41 § fastighetsbildningslagen, jämförd med § 50 i byggnadsstad­

gan för rikets städer. Bestämmelserna motsvaras av 62—65 §§ i kommitténs

förslag samt 20 kap. i förslaget till stadsbyggnadslag. Med hänsyn till vad

som anmärkts mot det i kommittéförslaget förekommande uttrycket 'stadspla-

nesamhällen’ har detsamma utbytts mot 'stadsliknande samhällen’.

56 §.

Enligt första stycket av förevarande paragraf skall vad i lagen är stadgat

för stad äga motsvarande tillämpning för köping. Detta stadgande återfinnes

i § 50 byggnadsstadgan för rikets städer, 1 kap. 41 § fastighetsbildningslagen,

62 § i kommittéförslaget och 20 kap. 1 § första stycket i de sakkunnigas för­

slag. I andra stycket meddelas enahanda föreskrift ifråga örn annat samhälle

på landet, för vilket den för städerna hittills gällande ordning för bebyggan­

de skall iakttagas. Härmed åsyftas sådana samhällen, för vilka vid lagens

ikraftträdande 1 kap. fastighetsbildningslagen gäller. Rörande bestämmel­

sens omfattning hänvisas till vad kommittén i sådant hänseende anfört (se

betänkandet sid. 270—271). I sak torde den föreslagna bestämmelsen över­

ensstämma jämväl med de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga hava icke ansett anledning föreligga att bibehålla den i gäl­

lande lag medgivna möjligheten att meddela den förklaring, att beträffande

visst område skall anses förefinnas av ålder bestående stadsplan, då något

egentligt behov härav ej visat sig föreligga. I denna del har jag anslutit mig

till de sakkunniga.

Enligt gällande lag föreligger byggnadsförbud inom samhälle, för vilket

stadsplan ej finnes. Har förklaring meddelats, på grund varav förhandenva-

rande plan för bebyggande tillagts verkan av stadsplan, som av ålder består,

må dock ej inom samhället i övrigt utan lov verkställas nybyggnad, innan

stadsplan blivit fastställd. Möjlighet finnes att för ett municipalsamhälle,

Redan före­

fintliga sam­

hällen.

Departe­

mentschefen.

Byggnads­

förbud.

Gällande lag.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

Kommittén.

De

.sakkunniga.

Departe­

mentschefen

Nybildade

samhällen.

som ar underkastat 1 kap. fastighetsbildningslagen men för vilket icke finnes

stadsplan, likväl kunna fastställas särskilda föreskrifter med avseende å

byggnadsverksamhetens ordnande enligt 46 § andra stycket i nämnda kapitel

och detta antingen för samhällets hela område eller allenast för någon del därav.

Detta medför emellertid icke, att byggnadsförbudet förfaller ens för det område,

som dessa föreskrifter avse, vilket förhållande föranlett, att möjligheten att

erhålla dylika föreskrifter i detta fall icke begagnats, då de byggande likväl

skolat vara underkastade skyldigheten att utverka dispens.

Kommitténs förslag skiljer sig i viss mån från gällande lag, i det kommittén

ansett byggnadsförbud icke böra gälla för samhälle, sedan förklarande medde­

lats, varigenom förhandenvarande plan för bebyggande tillagts verkan av

stadsplan, som av ålder består. Ifråga örn de av kommittén föreslagna utom-

plansbestämmelserna gäller i detta hänseende detsamma som örn föreskrifter

enligt 1 kap. 46 § andra stycket fastighetsbildningslagen.

De sakkunniga hava däremot ansett, att byggnadsförbudet bör förfalla icke

blott örn stadsplan blivit fastställd för någon del av samhällets område utan jäm­

väl örn allenast generalplan eller t. o. m. endast allmänna stadsbyggnadsbestäm-

melser tillkommit för någon del därav, och byggnadsfriheten bör då enligt de

sakkunniga avse icke endast det område, för vilket sådan fastställelse medde­

lats, utan jämväl återstoden av samhällets område. Emellertid hava de sak­

kunniga ansett, att möjlighet bör beredas Konungen att meddela uttryckligt

byggnadsförbud, nämligen då skäl förelåge för ett Konungens ingripande för

åstadkommande av plan eller bestämmelser inom visst område; och har stad­

gande härom införts i 20 kap. 1 § fjärde stycket i förslaget till stadsbyggnads­

lag.

Beträffande nybyggnadsförbud inom de samhällen, varom här är fråga, har

jag icke ansett annan föreskrift nödvändig än att redan gällande förbud bör

bestå intill dess stadsplan blivit fastställd eller Konungen annorledes förord­

nar; och har stadgande härom upptagits såsom övergångsbestämmelse i 82 §.

Vad de sakkunniga åsyftat med bestämmelserna i 20 kap. 1 § fjärde stycket

i förslaget till stadsbyggnadslag torde vara tillgodosett genom föreskriften i

16 § andra stycket i föreliggande förslag.

57 §.

I denna paragraf, vars första stycke motsvarar 1 kap. 41 § andra stycket

fastighetsbildningslagen, hava utan ändring i sak upptagits bestämmelserna i

63 § i kommitténs förslag och 20 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag. Det har

icke ansetts behövligt att i lagtexten exemplifiera vad som åsyftas med tätare

befolkad ort. Uttrycket innefattar, förutom hamnplats och fiskläge, även järn-

vägsstationssamhälle och därmed jämförlig ort. Under förordnandet bör in­

begripas ej blott det område, som kan anses vara tätare befolkat, utan jämväl

ett lämpligt tillmätt område därutöver.

Då Konungen meddelar förordnande, som avses i paragrafen, torde Konungen

böra äga rätt att meddela det förbud mot nybyggnad inom orten, som föranledes

av omständigheterna; och har stadgande härom intagits i första stycket. Be-

stämmelsen i andra stycket torde i sak överensstämma med de tidigare för­

slagen.

58 §.

Genom bestämmelserna i denna paragraf bar möjlighet öppnats att bereda

lindring i vissa lagens bestämmelser för de stadsliknande samhällena. Para­

grafen motsvarar 64 § i kommittéförslaget och 20 kap. 4 § i de sakkunnigas

förslag. I överensstämmelse med det sistnämnda bar ej upptagits kommitténs

stadgande örn möjlighet till lindring vare sig i förbudet mot nybyggnad inom

icke tomtindelat kvarter eller i förbudet mot nybyggnad å del av tomt, varav

annan del är i annan ägares hand. Lindring för samhället i dessa avseenden

torde icke vara påkallad.

59 §.

Denna paragraf motsvarar 65 § i kommittéförslaget och 20 kap. 7 § i de sak­

kunnigas förslag. Det av de sakkunniga föreslagna tillägget har upptagits.

De sakkunniga hava uti 20 kap. 8 § upptagit ett stadgande av innehåll att

örn förordnande meddelades att samhälle, som i kapitlet avsåges, skulle till­

höra stad, skulle vad inom området vore jämlikt bestämmelserna i kapitlet gäl­

lande fortfarande i tillämpliga delar lända till efterrättelse, i den mån icke änd­

ring i vederbörlig ordning skedde eller Konungen annorlunda förordnade. Då

stadgandet torde vara obehövligt, har detsamma här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

117

AVDELNING lil.

Bestämmelser angående den egentliga landsbygden.

I denna avdelning återfinnas de bestämmelser, som ansetts erforderliga för

ordnande av bebyggandet inom sådana områden å landet, som icke nått den

utveckling, att de böra bilda eget samhälle.

Frågan örn vidtagande av särskilda åtgärder för ordnande av bebyggelsen å

landet har sedan början av 1900-talet varit föremål för övervägande och olika

uppslag till frågans lösning hava framkommit. Härutinnan får jag hänvisa

till den översikt över frågans historiska utveckling, som kommittén meddelat

(se betänkandet sid. 276—280).

Av nämnda översikt framgår, att i det förslag till stadsplanelag, som före­

lädes 1907 års riksdag, upptogs bland där intagna föreskrifter angående vissa

områden å landet den bestämmelse, att örn större byggnadsverksamhet vore att

förvänta inom område å landet, för vilket bestämmelserna örn stads planlägg­

ning och bebyggande ej ägde tillämpning, Konungen ägde förordna, att stads­

plan för området skulle upprättas. Efter sådant förordnandes meddelande

finge nybyggnad icke äga rum inom området, förrän stadsplan blivit fastställd,

med mindre Konungens befallningshavande för särskilt fall därtill gåve lov.

Framställning örn sådant förordnande så ock örn fastställande av stadsplan

Lindring i

issa bestäm­

melser.

Upphävande

av f3rord

nande örn

stadsplane-

lagens ti!!-

lämpniwp

1907 års lag­

stiftning.

118

Kungl. Majlis proposition nr 79.

Bostadskom-

raisaionen.

Kommittén.

finge göras av Konungens befallningshavande eller av områdets ägare. Härtill

fogades under ärendets behandling i riksdagen det stadgande, att om stadsplan

vore fastställd för sådant område, Konungens befallningshavande ägde på

framställning av områdets ägare fastställa tomtindelning för området eller viss

del därav. Till dessa stadganden, som ingingo under 37 och 38 §§ i 1907 års

stadsplanelag, fogades vid 1916 års riksdag det tillägg, att för område, varom

nu är fråga, kunde fastställas jämte stadsplan jämväl särskilda bestämmelser

i avseende å sättet för byggnadskvarterens användande. 37 och 38 §§ i 1907

års lag, förstnämnda paragraf sådan den lyder enligt lagen den 17 juni 1916,

hava sedermera ingått såsom 42 och 43 §§ i 1 kap. fastighetsbildningslagen.

Den stadsplan, som fastställes för område, därå större byggnadsverksam­

het är att förvänta, har uppenbarligen ej kunnat tilläggas samma rättsverkan,

som stadsplan i egentlig mening. Dess tillkomst medför ej någon kommun­

bildning, och det finnes alltså icke något samhälle, som kan bliva bärare av det

allmännas av stadsplan följande rättigheter och skyldigheter. Stadsplan enligt

1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen medför sålunda allenast den verkan, att

nybyggnad ej må ske å mark, som enligt planen skall ingå i gata, torg och

annan allmän plats, att tomtindelning kan ske inom området och att, sedan

tomtindelning blivit fastställd, nybyggnad ej må ske utöver gällande tomt­

gräns. Men i övrigt inträda de med stadsplan i egentlig mening förbundna rät­

tigheter och skyldigheter först då förordnande meddelats därom, att för om­

rådet skall gälla vad i nämnda kapitel är stadgat för stad, d. v. s. då ett sam­

hälle bildas, som övertager nämnda rättigheter och skyldigheter.

Vad angår tomtindelning inom område, varom nu är fråga, skall den, så­

som förut nämnts, fastställas av Konungens befallningshavande. Emellertid må

sådan tomtindelning ej fastställas, enligt vilken särskilda delar av tomt skulle

förbliva i olika ägares hand; det saknas nämligen medel att inom området ge­

nomföra en dylik indelning. Fastställd tomtindelning må ej ändras i andra

fall, än då enligt fastställd ändring i stadsplanen mark skall läggas till bygg-

nadskvarter eller därifrån avskiljas, eller ock ägarna till de tomter, som av

ändringen beröras, därom äro ense.

Den lagstiftning på detta område, som tillkom genom 1907 års lag, med­

förde icke åsyftad verkan. Frågan blev ock föremål för fortsatt övervägande

såväl inom böstadskommissionen som av kommittén.

Kommissionen föreslog i främsta rummet införandet av en förenklad plan

för nya stadsbildningar samt anordningar, som verkade till en tidig planlägg­

ning av byggnadsverksamheten å hittills obebyggda områden (se betänkandet

sid. 84 och följande).

Kommittén har till en början ansett en viss utbyggnad böra ske av vad i

1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen är stadgat angående planläggning av om­

råde, därå tätare bebyggande är att emotse, dock med bibehållande av prin­

cipen, att dylik planläggning ej skall vara samhällsbildande och att den således

skall hava en annan och inskränktare rättsverkan än stadsplan. Med hän­

syn härtill och till behovet av att för sådan plan äga en särskild teknisk be­

nämning har kommittén för densamma infört termen byggnadsplan. Sådan

Kungl. Maj-As proposition nr 79.

119

plan skall enligt kommitténs förslag upptaga byggnadsmark, virgar oell andra

för allmän samfärdsel avsedda områden, höjdlägen i nödig omfattning samt de

ytterligare bestämmelser, som finnas erforderliga angående användande av i

planen ingående område (byggnadsplanebestämmelser). Kommittén föreslår

däremot icke för landsbygden någon möjlighet att allenast tillämpa särskilda

byggnadsföreskrifter utan sammanhang nied plan. Byggnadsplan fastställes

av Konungen. Kostnaden för planens upprättande förskjutes av allmänna me­

del men markägare, som har nytta av planen, kan förpliktas att helt eller del­

vis, efter ty skäligt prövas, återgälda statsverket kostnaden för planens upp­

görande. Har han begärt byggnadsplan, är han pliktig att förskjuta lämpligt

belopp. Sedan byggnadsplan blivit fastställd, må nybyggnad ej utan Konun­

gens tillstånd ske å mark, som enligt planen är avsedd för allmän samfärdsel.

Även vissa andra rättsverkningar äro förbundna med byggnadsplan. Kom­

mittén har vidare föreslagit att ägostyckning eller jordavsöndring, som finnes

åsyfta markens delning för ett tätare bebyggande, ej ma fastställas med mind­

re stadsplan eller byggnadsplan blivit uppgjord för området. Slutligen har

kommittén föreslagit förordnande av byggnadsfiskal att inom område,

där byggnadsplan finnes, övervaka efterlevnaden av de för området gällande

stadganden angående byggnadsväsendet, varjämte kommittén i förslaget till

vissa delar av byggnadsstadga infört ett särskilt kapitel rörande dylikt område,

avseende att meddela, bland annat, för dess bebyggande lämpade bestämmelser.

Under den gångna tiden hava förhållandena utvecklat sig pa ett sadant sätt,

att statsmakterna icke kunnat undanskjuta frågans lösning i avvaktan på den

slutliga lagstiftningen angående stadsplaneväsendet, och ändringar i lagstift­

ningen hava ock vidtagits.

De första av dessa ändringar skedde genom lag den 23 maj 1924. Därige­

nom infördes i 1 kap. 42 § i fastighetsbildningslagen ett fjärde stycke, enligt

vilket Kungl. Majit äger förordna om tillämpning av särskilda föreskrifter

med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande inom område å landet, som

här avses. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet i detta ärende framhöll

föredragande departementschefen, att dylika föreskrifter icke sällan torde

komma ganska nära sådan byggnadsplan, som omförmäles i 1916 års kom­

mittés förslag. Emellertid synes lagrummet, sådant det är avfattat, icke

åsyfta att överhuvud bereda möjlighet till åvägabringande av någon plan

annat än på godvillighetens väg, och det har heller ej i praxis så tillämpats.

Med stöd av detsamma hava däremot i ett stort antal fall meddelats föreskrif­

ter för bebyggandet inom landsbygdsområden, vilka föreskrifter nära anslu­

tit sig till vad som redan tidigare varit vanligt beträffande stads icke plan­

lagda område. För tillsynen å byggnadsföreskrifternas efterlevnad har man

därvid i regel skapat en byggnadsnämnd av i huvudsak kommunal karak­

tär, i det att dess flesta ledamöter skola utses av kommunalstämma resp.

kommunalfullmäktige.

Emellertid befanns det, att enbart dessa föreskrifter icke voro tillfyllest­

görande för att ens på detta tidiga stadium trygga en tillfredsställande lös-

Lagändring

1924.

1926 än*

lagstiftning

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

lie

sakkunniga.

Departe-

meritschefen.

ning. Det fordrades även en plan för jorddelningen. En följd härav blev

införande i lagstiftningen av avstyckningsplaneinstitutet, först provisoriskt

och sedan definitivt genom den nya lagen om delning av jord å landet. Till

frågan örn avstyckningsplan skall jag senare återkomma.

De sakkunniga hava ansett avstyckningsplanerna fylla ett behov i så hög

grad, att de icke haft anledning ifrågasätta deras ersättande med annan an­

ordning. Även i övrigt hava de sakkunniga funnit den nuvarande lagstift­

ningen om tillsyn å byggnadsverksamheten å landsbygden sådan den förelig­

ger efter genomförandet av 1924 års lagändring vara i huvudsak tillfreds­

ställande. Vad som fortfarande brister i möjligheterna att på landsbygden

åstadkomma en fullt tillfredsställande planläggning hava de sakkunniga an­

sett ligga väsentligen inom området för det större planerandet samt

för det ekonomiska säkerställandet av dels den byggnadskontroll, som

redan från början måste inkopplas, och dels det å platsen en gång

uppkommande samhällets rätt och intresse. Beträffande förstnämnda fråga

hava de sakkunniga föreslagit, att det av dem upptagna generalplaneinsti-

tutet skall vinna tillämpning även å landsbygden. I fråga örn byggnads-

kontrollen och de kostnader, som denna förorsakar, hava de sakkunniga an­

sett, att man kan gå vidare på den redan inslagna vägen att i viss utsträck­

ning engagera vederbörande kommun i omsorgen jämväl om ett dylikt stads-

byggnadsområde, dock med vissa delvis av 1916 års kommitté antydda möj­

ligheter att dels i viss man åtminstone förskottsvis anlita statsmedel, dels

ock i sinom tid överflytta kostnaden eller skälig del därav å vederbörande

markägare. Beträffande slutligen förberedelserna till planens ekonomiska

genomförande i det blivande samhällets intresse hava de sakkunniga likaså

i viss mån tänkt sig frågan löst genom kommunens mellankomst. De sakkun­

nigas förslag innebär, att de för städerna föreslagna bestämmelserna om ge­

neralplan, stadsplan och stadsbyggnadsbestämmelser under vissa förutsätt­

ningar kunna vinna tillämpning även för område på landet, varom här är

fråga, samt att de närmare föreskrifter, som därutöver finnas erforderliga,

må meddelas i byggnadsordning. För tillsynen föreslås inrättandet av bygg­

nadsnämnd eller särskild byggnadsinspektör (motsvarande den av kommittén

föreslagna byggnadsfiskalen). Rörande förslagets detaljer hänvisas till be­

tänkandet.

Da generalplane- och stadsplaneinstituten i den form de föreligga enligt de

sakkunnigas förslag icke ansetts böra upptagas i föreliggande förslag, har

det givetvis varit nödvändigt att för reglering av de områden på landet, varom

här är fråga, söka en lösning efter delvis andra linjer. Till en början fram­

står därvid såsom önskemål, att bestämmelserna icke göras allt för tunga och

onödigt kostsamma. Såsom framhållits i vissa av de inkomna yttrandena

bleve, eljest följden motsatsen till den åsyftade. Med hänsyn härtill lärer

man icke böra tillgripa stadsplaneinstitutet med dess långt gående och för ett

redan bildat samhälle avpassade rättsverkningar. Har byggnadsverksamheten

inom en ort fortskridit så långt, att stadsplan anses böra upprättas, torde orten

Kungl. Maj:ts proposition nr

79

.

121

hava nått den utveckling, att densamma bör bilda municipalsamhälle. Men

å andra sidan bör givetvis tillses, att bestämmelserna erhålla den effektivitet,

att samhällsbildningen redan från början kan ledas i önskvärd riktning. En

fråga, åt vilken bör ägnas särskild uppmärksamhet, är kostnadsfrågan.

För tillgodoseende av dessa krav har jag i huvudsak kunnat bygga de nya

bestämmelserna på gällande lagstiftning. För reglering av hithörande för­

hållanden föreslås därför en förenklad stadsplan, i överensstämmelse med

kommittéförslaget kallad byggnadsplan, samt utomplansbestämmelser, varjäm­

te det år 1926 införda avstyckningsplaneinstitutet bör bibehållas i något modi­

fierad form. För den närmare innebörden av de sålunda föreslagna instituten

skall jag redogöra vid behandlingen av de särskilda paragraferna.

60 och 61 §§.

Dessa paragrafer motsvara 66 § samt bestämmelser i 67 § i kommittéför­

slaget. I överensstämmelse med detta föreskrives, att byggnadsplan skall

upprättas, där så erfordras. Det ankommer på Konungens befallningsha-

vande att pröva såväl huruvida de faktiska förutsättningarna för byggnads­

plan upprättande föreligga som ock att, där så är fallet, besörja planens upp­

rättande. Från gällande lag och kommittéförslaget skiljer sig föreliggande

förslag därutinnan, att fastställelsen av planen ansetts böra meddelas av Ko­

nungens befallningshavande och ej av Konungen. Detta torde möjliggöra ett

snabbare förfarande än som i allmänhet stått till buds vid uppgörande av stads­

plan på landsbygden. Byggnadsplanen torde härigenom bliva ett effektivt

medel att åstadkomma reglering av byggnadsverksamheten och torde böra an­

litas i många fall, där avstyckningsplan för närvarande kommit till användning.

Såsom jag tidigare framhållit avses med byggnadsplaneinstitutet att åstad­

komma en förenklad plan för bebyggelse. Den skall utmärka och till gränser­

na angiva de för olika ändamål avsedda områden, vilka ingå i planen, såsom

byggnadsmark, vägar och andra allmänna platser. Jämväl områdenas höjd-

lägen skola i erforderlig omfattning angivas. Byggnadsplan skall ock inne­

hålla de ytterligare bestämmelser angående områdenas bebyggande eller an­

vändande i övrigt, som finnas erforderliga. Dessa bestämmelser kunna avse

även annan mark än byggnadsmark.

Beträffande kostnaderna för byggnadsplans upprättande förutsättes, att

dessa i regel skola förskjutas av statsverket. Emellertid anser jag icke, att

dessa kostnader böra stanna å statsverket. På sätt kommittén framhållit lärer

ägare av den mark, som genom det allmännas försorg planlägges för bebyg­

gande, i regel hava sådan fördel av planen, att kostnaderna helt böra stanna å

honom. Skulle detta av särskilda skål i något fall vara obilligt mot markäga­

ren, synes kommunen vara den, som i sista hand bör svara för kostnaderna.

Äro flera markägare, synas kostnaderna böra fördelas mellan dem med hänsyn

till den nytta de hava av planen. Att uppställa fasta regler för ersättnings­

skyldigheten torde ej vara lämpligt utan bör prövningen härutinnan överlåtas

Byggnads­

plan.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

å Konungens befallningshavande. I enlighet härmed äro bestämmelserna i

60 § andra stycket avfattade.

62 §.

Tomt-

Bestämmelserna i förevarande paragraf överensstämma i sak med 1 kap.

indelning.

43

g fastighetsbildningslagen och däremot svarande 70 § i kommitténs för­

slag.

63 och 64 §§.

^Byggnads- I likhet med vad som gäller örn stadsplan har i 63 § stadgats, att nybygg­

förbud.

na(j ej

^s]je i strid mot byggnadsplanen. Härifrån må dock meddelas undan­

tag, generellt av Konungen i byggnadsstadgan och för särskilt fall av Konun­

gens befallningshavande. I fråga örn dessa undantag hänvisas till vad jag

anfört vid behandlingen av 13 §. Motsvarighet till paragrafen utgör 69 § första

punkten i kommittéförslaget.

Då fråga uppkommer örn upprättande av byggnadsplan för visst område

eller ändring i sådan plan bör givetvis Konungens befallningshavande hava

befogenhet att meddela byggnadsförbud och har stadgande härom upptagits i

64 §. Stadgandet motsvaras av 68 § i kommitténs förslag och 21 kap. 4 § i de

sakkunnigas förslag.

65 §.

^{Rätt tili} 11 förevarande paragraf har stadgats skyldighet för ägare av mark, som

^lägmark. en]}g{- byggnadsplanen är avsedd till väg eller annan allmän plats och till

följd av nybyggnad erfordras för samfärdseln inom området, att i visst fall

utan ersättning upplåta marken till begagnande. Paragrafen torde

i

sak över­

ensstämma med 71 § i kommitténs förslag.

66

§.

Utomplans-

Genom stadgandet i denna paragraf har Konungens befallningshavande er-

bestämmeiser.

håjjjt befogenhet att meddela utomplansbestämmelser. Dessa motsvaras av

särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande, vil­

ket institut infördes genom lagen den 23 maj 1924, då till 1 kap. 42 § fastig­

hetsbildningslagen lades ett nytt fjärde stycke. I fråga örn förbud mot ny­

byggnad i strid mot utomplansbestämmelser har vad i 63 § är stadgat ansetts

böra äga motsvarande tillämpning. Det torde icke vara behövligt att göra

jämväl bestämmelserna i 64 § tillämpliga, då fråga uppkommer örn meddelande

av utomplansbestämmelser.

67 §.

^{Närmare be-} De närmare bestämmelser ^örn byggnadsplans, tomtindelnings och utomplans-

om^bvggnads bestämmelsers uppgörande och utställande för granskning, som erfordras, tor-

^{pian, tomt-} de böra meddelas ⁱ byggnadsstadgan, och har bestämmelse härom intagits

i

^{inutompians-h} förevarande paragraf,

bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

123

AVDELNING IV.

Allmänna bestämmelser.

68

§.

I första stycket av denna paragraf, vartill motsvarighet saknas såväl i gäl-

Böter och

lande lag som i kommitténs förslag, har upptagits bestämmelsen i 32 kap. 21 § handräckning.

2 mom. i de sakkunnigas förslag rörande straffpåföljd för överträdelse av för­

bud mot nybyggnad eller annan åtgärd. Rörande skälen till det föreslagna stad­

gandet hänvisas till de sakkunnigas motivering (se betänkandet sid. 382).

Maximibeloppet har dock ansetts böra höjas till tiotusen kronor.

Paragrafens andra stycke motsvarar 1 kap. 44 § fastighetsbildningslagen,

75 § i kommittéförslaget samt stadgande i 32 kap. 21 § 2 mom. i de sakkun­

nigas förslag.

69 §.

Paragrafen motsvarar vad som för närvarande finnes stadgat i 1 kap. 40 §

Mark, sorn

fastighetsbildningslagen ävensom 79 § i kommitténs förslag och 32 kap. 17 § me1(j"ve^v^

i de sakkunnigas förslag.

sittningsrätt.

70 och 71 §§.

Såsom jag tidigare nämnt har jag ansett, att stadsplan ⁱ allmänhet bör inne-

Beräkning av

hålla föreskrift huru stor del av torg, park eller dylikt område bör anses såsom ^yigg^fan. 1

gata. För fall, då bestämmelse härom ej finnes meddelad och således framför

allt med hänsyn till nu gällande stadsplaner, har ⁱ paragraferna intagits före­

skrift därom att nuvarande bestämmelser skola gälla, med andra ord att marken

till en bredd av aderton meter från tomtlinjen skall anses såsom gata.

72 §.

Motsvarighet till denna paragraf saknas såväl i gällande lag som i kom-

Gata i grän-

mittéförslaget. Paragrafen överensstämmer i sak med 13 kap. 10 § och 14 kap. Stader.

16 § i de sakkunnigas förslag.

73 §.

I denna paragraf hava upptagits bestämmelser för det fall att bestämmel­

serna för stad förordnas skola gälla för område på landet, varom här är fråga.

Paragrafen motsvarar 73 § i kommittéförslaget och 21 kap. 10 § i de sak­

kunnigas förslag.

Förordnande

om tillämp­

ning av be­

stämmelser

för stad.

74 §.

Denna paragraf motsvarar 82 § i kommittéförslaget samt vissa bestämmelser

i 32 kap. 28 § i de sakkunnigas förslag.

Kommunala

myndigheter.

75 §.

Bestämmelserna i denna paragraf motsvaras av 81 § i kommitténs förslag

samt 32 kap. 23 § 2 mom. i de sakkunnigas förslag.

Talan mot

vissa beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

125

Uti 80 §

Ilar

upptagits stadgande därom att tomtindelning, som av ålder

består eller som fastställts före nya lagens ikraftträdande, skall fortfarande

lända till efterrättelse intill dess den varder ändrad i laga ordning. Stadgan­

det överensstämmer med 8 § andra stycket i kommitténs förslag.

De särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande

inom sådan del av samhälles område, som ej finnes upptagen i gällande stads­

plan, vilka kunna vara meddelade med stöd av 41 § andra stycket 1907 års

stadsplanelag och 1 kap. 46 § andra stycket fastighetsbildningslagen, motsva­

ra utomplansbestämmelser i förevarande förslag. I 81 § har därför intagits

den föreskrift, att om sådana föreskrifter skall gälla vad i nya lagen är stad­

gat örn utomplansbestämmelser för stad. Då föreskrifterna torde behöva omre­

digeras med hänsyn till den nya lagstiftningen, har Konungen ansetts böra er­

hålla möjlighet att härom förordna.

Örn 82 § har jag uttalat mig i sammanhang med 56 §.

Stadsplan enligt 1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen eller motsvarande äldre

bestämmelser ävensom särskilda bestämmelser i avseende å sättet för bygg-

nadskvarters användande, som meddelats jämlikt samma lagrum, ersättas enligt

föreliggande förslag av byggnadsplan. Fastställd sådan stadsplan bör efter

den nya lagens ikraftträdande hava samma verkan som byggnadsplan; dock

synas av skäl, som kommittén åberopat (se betänkandet sid. 298), stadgandena

i 65 § icke böra äga tillämpning. Stadganden av nu angiven innebörd hava

upptagits i 83 § första stycket.

Har förordnande meddelats att stadsplan skall upprättas för visst område på

landet men har sådan icke fastställts vid lagens ikraftträdande, synes det böra

ankomma på Konungens befallningshavande att i stället fastställa byggnads­

plan för området. Stadgande härom har upptagits i 83 § andra stycket.

Uti 84 § har stadgats, att där Konungen jämlikt 1 kap. 42 § fjärde stycket

fastighetsbildningslagen meddelat särskilda föreskrifter med avseende å bygg­

nadsverksamhetens ordnande inom visst område, skall örn sådana föreskrifter

gälla vad i lagen är stadgat om utomplansbestämmelser för landet, där ej Ko­

nungen annorledes förordnar.

Bestämmelserna i 85 och 86 §§ motsvara 84 § tredje och fjärde punkterna i

kommitténs förslag.

Såsom jag tidigare framhållit kunna de föreslagna bestämmelserna örn tomt­

ägares skyldighet att utgiva ersättning för gatumark under vissa förutsättnin­

gar medföra större skyldighet för tomtägaren än de nu gällande. Med hän­

syn härtill har i 87 § införts en övergångsbestämmelse av den innebörd, att

om gatan eller gatudelen upplåtits eller skolat upplåtas före denna lags ikraft­

trädande, frågan örn tomtägarens skyldighet i nämnda avseende skall bedö­

mas enligt äldre lag.

88 § första stycket motsvarar bestämmelse uti 54 § tredje stycket och 59 §

andra stycket i kommitténs förslag. I paragrafens andra stycke har meddelats

bestämmelse för det fall att staden beslutar ändring i gällande bestämmelse

angående skyldighet för tomtägare att bekosta gatas iordningställande eller

underhåll.

samt för samhälle på landet, där lagen äger tillämpning, av Konungens befall-

ningshavande.

I den proposition nr 38 till 1926 års riksdag, varigenom förslag framlades ¹⁹²⁶ års riks­

tfn jorddelningslag för landet, föreslogos åtskilliga ändringar i fastighets­

bildningslagen. Sålunda skulle prövning och fastställelse av avstyckning icke

vidare ske hos administrativ myndighet utan förläggas till skiftesmyndig­

heterna.

I anledning av väckta motioner blevo i avbidan på den pågående utred­

ningen örn stadsplanelagstiftningen endast sådana ändringar vidtagna i fa­

stighetsbildningslagen, som voro en oundgänglig följd av antagandet av jord­

delningslagen. Prövning av avstyckning skulle fortfarande fullgöras av ad­

ministrativ myndighet. Härav föranleddes emellertid för städer, där magi­

strat är ägodelningsrätt, särskilda bestämmelser beträffande handläggningen

av vissa i sammanhang med jorddelning uppkommapde privaträttsliga tvister

och frågor rörande bestämmande av gränser. Vad angår tvisterna infördes

stadgande därom att vederbörande skulle hänvisas att utföra sin talan vid

domstol samt förrättningen förklaras vilande i vad den är beroende av målets

utgång. Beträffande gränsfrågor skulle dessa handläggas i den ordning, som

gäller örn rågång enligt stadgan den 9 november 1866 örn skiftesverket i riket,

det vill säga allt fortfarande prövas av domstol. För övriga städer och för

samhällena skulle privaträttsliga tvister och gränsfrågor prövas av ägodel­

ningsrätt.

Enligt de sakkunnigas förslag skall prövning av avstyckningsförrättning i

De

regel ankomma å Konungens befallningshavande även i städer med egen juris- sakknnniga-

diktion. Beträffande avstyckning inom område, för vilket styckningsplan

blivit av Konungens befallningshavande godkänd, skall dock prövningen ske

hos magistraten. Avgörande av privaträttslig tvist och gränsfråga har förlagts

till ägodelningsrätt. Avstyckningsförrättning må därför enligt förslaget ej

avslutas förrän den förrättning, varvid gränsfrågan behandlats, blivit genom

laga kraftägande beslut fastställd.

Jag har icke funnit mig böra vidtaga någon ändring i gällande ordning för

Departe-

prövning och fastställande av avstyckning i stad och stadsliknande samhälle,

mentschefen.

Avstyckning är här i flertalet fall ett led i byggnadsverksamhetens ordnande och

förrättningen synes därför böra prövas jämväl ur sådan synpunkt. Detta ålig­

gande bör följaktligen såsom hittills tillkomma administrativ myndighet, det

vill säga magistrat i stad med egen jurisdiktion och Konungens befallningsha­

vande i annan stad samt på landet. Förslaget att förlägga prövningen av av­

styckningsförrättning hos Konungens befallningshavande i samtliga städer har

avstyrkts av ett stort antal av dem, som yttrat sig i ärendet. Giltig anledning

att vidtaga denna ändring i gällande lag torde ock saknas. På grund härav

hava i förevarande kapitel allenast gjorts sådana ändringar, som betingats dels

av förslaget till stadsplanelag och dels av de föreslagna bestämmelserna örn

gränsbestämning i stad, varjämte viss jämkning skett i stadgandena om av-

styckningsplan.

Bihang till riksdagens protokoll 1931.

1 sami. 60 haft. (Nr 79.)

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 79.

129