RÅ 1994:54
Ett förslag till detaljplan avsåg ett sommarstugeområde med ett 60-tal registerfastigheter, varav flera enligt planen miste mark till allmänna platser (gata). Fråga uppkom om för vissa av dessa fastigheter skolat meddelas förordnande enligt 6 kap. 19 § plan- och bygglagen om avstående av mark till kommunen utan ersättning. Med hänsyn till den orättvisa som härigenom skulle uppkomma fastighetsägarna emellan har förutsättningar för ett sådant förordnande inte ansetts föreligga.
Kammarrätten i Stockholm
Länsstyrelsen i Stockholms län (1992-05-04) yttrade: Redogörelse för ärendet - Byggnadsnämnden i Vallentuna kommun har på delegation av kommunfullmäktige ansökt hos länsstyrelsen om förordnande om avstående av viss mark enligt 6 kap. 19 § plan- och bygglagen (1987:10), PBL, inom föreslagen detaljplan för HAGA II. Begäran avser att länsstyrelsen skall förordna att mark för allmän plats för vilken kommunen skall vara huvudman inom fastigheterna Ormsta 1:119-1:124, 1:131, 1:133-1:135, 1:141, 1:175, 1:215-1:217, 1:219, 1:222, 1:224-1:226, 1:245, 1:262 samt samfällda områdena S:9, S:10, S:11 och S:13 utan ersättning skall avstås till kommunen. - Förslaget till detaljplan har varit utställt i kommunen enligt bestämmelserna i PBL, senast under tiden 29 oktober - 6 december 1991, samtidigt med en gatukostnadsutredning. Den mark, som framställningen gäller har redovisats på en kopia av plankartan. - Kommunens avsikter att begära förordnande enligt 6 kap. 19 § PBL framgår av både detaljplanens genomförandebeskrivning och av gatukostnadsutredningen. Kungörelsen om utställning av planförslaget och gatukostnadsutredningen innehåller uppgift om förutsatt förordnande om avstående av mark. Kungörelsen har införts i ortstidningar och underrättelser har sänts till bl.a. berörda markägare (5 kap. 24 och 25 §§ PBL). - Åtskilliga fastighetsägare har vid samrådet och utställningen av planförslaget haft erinringar mot planutformningen och mot förslaget om uttag av gatukostnader. Några av anmärkningarna riktar sig mot förslaget att vissa fastighetsägare skall avstå mark utan ersättning. Således anför ägarna till Ormsta 1:215 att de inte godtar det intrång som en ny lokalgata genom fastigheten innebär. Men om ändring i planen inte görs, motsätter de sig att avstå marken utan ersättning. De ifrågasätter varför de blivit särbehandlade i förhållande till angränsande fastigheter, för vilka förordnande enligt 6 kap. 19 § PBL inte föreslagits. Anmärkningar mot att mark skall avstås utan ersättning har även anförts av ägarna till Ormsta 1:119 och 1:120, Ormsta 1:245 och Ormsta 1:262.
Förutsättningar för förordnande - Enligt 6 kap. 19 § PBL får länsstyrelsen på ansökan av kommunen förordna att mark, som för områdets ändamålsenliga användning enligt upprättat förslag till detaljplan behövs för sådana allmänna platser för vilka kommunen är huvudman eller för allmänna byggnader, utan ersättning skall avstås till kommunen. Förordnande får meddelas endast i den mån det kan anses skäligt med hänsyn till den nytta markens ägare kan väntas få av planen och till övriga omständigheter. - Bestämmelserna i 6 kap. 19 § PBL motsvarar i huvudsak 70 § och 113 §byggnadslagen, som gällde före PBL.
Beträffande tillämpningsområdet uttalade departementschefen följande i motiven till PBL (prop. 1985/86:1 s. 651-652): "Bestämmelserna i 70 och 113 §§ är tillämpliga när stadsplan resp. byggnadsplan läggs över område i en ägares hand. Det är därmed inte nödvändigt att all mark inom planen är i en ägares hand. Av förarbetena till bestämmelserna (prop. 1947:131, s. 248) framgår att området dock skall ha en sådan omfattning att det blir möjligt för markägaren "att sälja ett flertal tomter". Området behöver inte utgöra en självständig fastighet. Det kan bestå av en eller flera fastigheter men kan också utgöras av delar av fastigheter. Uttrycket "i en ägares hand" inkluderar också det fallet att flera personer äger ideella andelar i ett visst område. Enligt min mening kan de nu berörda bestämmelserna - som har vållat problem i den praktiska tillämpningen - utan olägenhet undvaras. Det bör vara tillräckligt att på samma sätt som idag föreskriva att förordnande enligt 19 § får meddelas endast om det kan anses skäligt med hänsyn till den nytta markägaren kan väntas få av planen och till övriga omständigheter. Utan att någon ändring i sak är avsedd har därför något krav på att detaljplan läggs över område i en ägares hand inte tagits in i 19 § första stycket. - Skyldighet för markägaren enligt 70 och 113 §§byggnadslagen att avstå eller upplåta mark föreligger endast i den mån det är skäligt med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande och övriga omständigheter. Detta krav på nytta har i sak oförändrat tagits in i andra stycket. Som jag har föreslagit i den allmänna motiveringen (avsnitt 10.5.1) skall emellertid fastighetsägarens nytta av planen vägas mot värdet av den mark han avstår eller upplåter, inkl. byggnader m.m. som kan finnas på marken. Detta är en förändring i förhållande till vad som gäller f.n. - Någon ersättning för byggnader m.m. kommer alltså inte ifråga enligt den ordning jag nu föreslår. Detta kan i vissa fall medföra att storleken av det område markägaren skall avstå blir mindre än den skulle ha blivit med dagens regler".
Lantmäteriverket har i "Boken om genomförande enligt plan- och bygglagen" (s. 51) uttalat att det i praxis enligt byggnadslagen i allmänhet krävts att markägaren skall kunna tillgodogöra sig minst tre tomtplatser (vid villabebyggelse) för att förordnande skall meddelas. Lantmäteriverket anför fortsättningsvis följande:
"Med tanke på att marken enligt PBL överlåts med växande skog och eventuella byggnader kan denna praxis vara något föråldrad. Kravet på nytta torde komma att öka till kanske fyra tomtplatser för att, utan ersättning behöva avstå motsvarande område. Lagtexten talar emellertid inte om tomtplatser utan om nytta. Denna kan lämpligen mätas i värdeutfall. Sålunda kan två värdefulla strandtomter eller kanske bara en extremt värdefull tomt vara tillräcklig nytta".
Såvitt Länsstyrelsen känner till har bestämmelserna i 6 kap. 19 § PBL tillämpats bara i några enstaka fall beträffande detaljplaneförslag där kommunen avses bli huvudman för de allmänna platserna. Detta torde främst bero på att gatukostnadsreglerna numera ger kommunerna möjligheter att i de flesta fall ta ut kostnaderna för bl.a. lösen av mark som skall användas för allmän plats (jfr prop. 1985/86:1 s. 651). Någon aktuell praxis finns därför inte utvecklad i fråga om förutsättningarna för att meddela förordnande enligt 6 kap. 19 § PBL. Dock finns en kammarrättsdom som anger att nyttokravet med viss tvekan ansetts vara uppfyllt för en fastighet som skulle avstå 2 190 kvm medan återstoden kunde delas i tre tomter (varav en bebyggd). Kammarrätten ansåg emellertid att ett förordnande inte kunde meddelas för fastigheten, eftersom det skulle medföra orättvisa mellan markägarna inom planområdet (Kammarrätten i Göteborg 1989-11-08 mål nr 465-1989).
Länsstyrelsens bedömning - Vissa markinnehav är så stora och planen så utformad att fastighetsägarna får möjlighet att sälja flera tomter eller att avyttra byggnadsmark för exploatering av grupphus. Detta gäller Ormsta 1:119-1:120 (samma ägare), Ormsta 1:122 och 1:124 (samtaxerade), Ormsta 1:131, 1:133, 1:134, 1:135, 1:141, 1:175 samt 1:224 (samtaxerad med 1:223). För samtliga dessa fastigheter (innehav) innebär planen vidare sådan nytta (värdehöjning) i förhållande till värdet på den mark som skall avstås att kraven är uppfyllda för förordnande om avstående av mark utan ersättning. Länsstyrelsen anser att sådant förordnande även bör kunna meddelas för Ormsta 1:121. Sistnämnda fastighet är obebyggd och omfattar 2 354 kvm varav ca 290 kvm skall avstås utan ersättning. Fastigheten erhåller två nya byggrätter och kan utan arealtillskott delas i två tomter om vardera drygt 1 000 kvm. - Övriga tio fastigheter som berörs av kommunens ansökan utgör alla bebyggda fastigheter med arealer runt 2 000 kvm utom en som omfattar drygt 3 000 kvm. Sex är permanentbostäder enligt taxeringsuppgifterna i fastighetsregistret medan övriga är taxerade som fritidsbostäder. Arealerna som skall avstås omfattar för flertalet 200-300 kvm men uppgår i ett fall till drygt 500 kvm och i två fall till enbart några tiotal kvm. Värdet på marken varierar bl.a. med hänsyn till att det för vissa fastigheter gäller anlagd tomtmark i nära anslutning till bostadshusen medan markavståendet i andra fall avser perifert belägna markbitar. Den mark som skall avstås till gata från Ormsta 1:215 är bebyggd med ett fritidshus i dåligt skick (tax.värde 10 000 kr) medan motsvarande mark inom Ormsta 1:226 är bebyggd med en carport. I övrigt är det fråga om obebyggd mark, där det dock i vissa fall finns häckar, staket etc. - Samtliga nu berörda fastigheter förutsätts enligt planhandlingarna kunna delas. Delningar och byggande enligt planen förutsätter emellertid i de flesta fallen att byggnader rivs och i några fall att nya utfarter anläggs enskilt eller i samverkan med grannfastighet. För Ormsta 1:226 kommer avståendet av gatumark att innebära att det fordras marktillskott från annan fastighet för att uppnå minimiarealen 800 kvm för tomtplatserna. Möjligen gäller detta även för Ormsta 1:225. Vidare påverkas byggnadsrätten för vissa fastigheter i så motto att de inte kan utnyttja den rätt till additionsbostad om 50 kvm som enligt planförslaget skall finnas för tomter över 1 000 kvm. - Med utgångspunkt i vad som anförts i förarbetena till 6 kap. 19 § PBL och hittillsvarande praxis anser Länsstyrelsen sammanfattningsvis att bestämmelserna om avstående av mark utan ersättning inte är tillämpliga på någon av de tio sist avhandlade fastigheterna, oavsett att värdet på den mark som skall avstås i några fall är ganska litet. Länsstyrelsen beaktar härvid även det förhållandet att det finns andra markägare inom planområdet som tillgodogör sig lika stor nytta av planen utan att behöva avstå mark utan ersättning. - Kommunen har ansökt om förordnande enligt 6 kap. 19 § PBL även för fyra registrerade samfälligheter, s:9, s:10, s:11 och s:13. Alla är bildade för vägändamål och utnyttjas nu som vägmark. - Länsstyrelsen anser att samfälld mark kan omfattas av förordnande enligt 6 kap. 19 § PBL endast när villkoren för bestämmelsernas tillämplighet är uppfyllda för varje delägare. Bland delägarna i samfälligheterna s:11 och s:13 ingår fastigheter som inte omfattas av planen. Det saknas därmed lagliga förutsättningar för förordnande. Beträffande samfälligheterna s:9 och s:10 ingår däremot samtliga delägande fastigheter i planen. I båda samfälligheterna ingår emellertid delägare, för vilka det enligt vad Länsstyrelsen tidigare kommit fram till, saknas förutsättningar att tillämpa bestämmelserna i 6 kap. 19 § PBL. Länsstyrelsen finner därför att kommunens ansökan beträffande samfälligheterna skall avslås. - Beslut - Länsstyrelsen avslår kommunens begäran om förordnande enligt 6 kap. 19 § PBL såvitt gäller fastigheterna Ormsta 1:123, 1:215, 1:216, 1:217, 1:219, 1:222, 1:225, 1:226, 1:245 och 1:262 samt samfälligheterna Ormsta s:9, s:10, s:11 och s:13. - Länsstyrelsen förordnar med stöd av 6 kap. 19 § PBL att den mark inom fastigheterna Ormsta 1:119, 1:120, 1:121, 1:122, 1:124, 1:131, 1:133, 1:134, 1:135, 1:141, 1:175 samt 1:224, som enligt förslag till detaljplan behövs för sådana allmänna platser för vilka kommunen är huvudman utan ersättning skall avstås till kommunen. - Den mark som förordnandet avser redovisas på bifogad karta, bilaga 1. (Här utesluten.)
Antagandet av detaljplanen skall anstå till dess detta beslut vunnit laga kraft.
R.E. E.L. E.H:s dödsbo och B.R. överklagade och yrkade att Vallentuna kommuns ansökan om förordnande att mark som tillhörde klagandena skulle avstås utan ersättning skulle lämnas utan bifall. E.H:s dödsbo, ägare till Ormsta 1:122 och 1:124, yrkade i andra hand att länsstyrelsens beslut skulle ändras så att endast en mindre del av marken skulle behöva avstås utan ersättning. Klagandena anförde i huvudsak att förordnandet om avstående av mark utan ersättning ledde till orättvisa mellan fastighetsägarna, bl.a. på grund av att planförslaget genom främst ändrad vägdragning berörande deras fastigheter innebar en värdeminskning i förhållande till andra fastigheter.
Vallentuna kommun, som bestred bifall till klagandenas yrkanden, anförde i huvudsak följande. Länsstyrelsen hade enbart beslutat om förordnande för markinnehav som var så stora och för vilka planen var så utformad att fler än två nya byggrätter tillskapades. Samtliga permanentbodda eller normalt använda fritidshus kunde därvid behållas. Sammanfattningsvis konstaterade kommunen att klagandenas fastigheter fick stor nytta (värdehöjning) av planen i förhållande till värdet på den mark som skulle avstås utan ersättning.
Domskäl
Kammarrätten i Stockholm (1993-01-25, Rundqvist, Lundvall, referent) yttrade: Enligt 6 kap. 19 § andra stycket PBL får förordnande om avstående av mark utan ersättning meddelas endast i den mån det kan anses skäligt med hänsyn till den nytta markens ägare kan förväntas få av planen och till övriga omständigheter. Vid bedömningen av om tillräcklig nytta föreligger för fastighetsägaren skall enligt förarbetena till PBL (prop. 1985/86:1 s. 652) dennes nytta av planen vägas mot värdet av den mark han avstår inkl. byggnader m.m. som kan finnas på marken. Fastighetsägaren skall således få sådana ekonomiska fördelar av planen att de intäkter som han kan förväntas få vid försäljning av tillskapade tomter på hans mark, överstiger värdet av den mark han avstår till kommunen. Kravet på att hänsyn skall tas till övriga omständigheter innefattar främst ett krav på att fastighetsägare inte skall behandlas orättvist. - Samtliga klagande i målet kommer enligt planförslaget och länsstyrelsens beslut att få fyra tomtplatser och därmed möjlighet att sälja ett flertal tomter. Kammarrätten finner, liksom länsstyrelsen, att dessa fastighetsägare genom den föreslagna planen erhåller en sådan värdehöjning på sina fastigheter, jämfört med värdet av den mark de avstår, att kravet på nytta är uppfyllt för samtliga klagande. Enligt kammarrättens bedömning måste detta anses gälla även med hänsyn tagen till hur viss mark enligt planen läggs ut till bilväg och till att trafiken på Jarlavägen kan väntas öka vid planens förverkligande. - Klagandena har hos kammarrätten anfört att länsstyrelsens beslut om att de till kommunen skall avstå mark utan ersättning medför orättvisa mellan fastighetsägarna inom området Haga II. De fastighetsägare för vilka länsstyrelsen avslog Vallentuna kommuns begäran om avstående av mark utan ersättning erhåller samtliga två tomtplatser enligt planen. Dessa fastighetsägare får därmed inte lika stor nytta av planen som fastighetsägare som i likhet med klagandena erhåller fyra tomtplatser. Med hänsyn därtill och med beaktande av de arealer som avstås samt övriga upplysta omständigheter avseende fastigheterna i Haga II, finner kammarrätten att det inte heller föreligger hinder mot ianspråktagande av ifrågavarande mark på klagandenas fastigheter med hänsyn till kravet att fastighetsägare inom området inte skall behandlas orättvist. - Vid nu angivna förhållanden måste anses skäligt att förordnande enligt 6 kap. 19 § PBL meddelas avseende klagandenas fastigheter med det innehåll som länsstyrelsen bestämt. Länsstyrelsens beslut bör därför inte ändras i anledning av överklagandena. - Kammarrätten avslår överklagandena.
T.f. kammarrättsassessorn Landelius var skiljaktig och anförde: Ägaren till fastigheten Ormsta 1:131 R.E. och ägarna till fastigheterna Ormsta 1:119 och 1:120 E.L. och A.W. har bl.a. anfört att de bilvägar som anläggs över deras fastigheter enbart medför att fastigheterna minskar i värde. Av handlingarna i målet framgår att även de samtaxerade fastigheterna Ormsta 1:122 och 1:124 som ägs av E.H:s dödsbo blir belastade av en bilväg. - I målet skall de fastigheter som är i en ägares hand behandlas som ett markområde. Det är då enligt min mening skäligt att även ta i beaktande hur de ovannämnda markområdena kommer att se ut efter det att detaljplanen fastställts. Av handlingarna i målet framgår att vart och ett av dessa markområden kommer att kunna delas upp på fyra tomtplatser. En jämförelse bör då göras med andra fastighetsägare som genom länsstyrelsens förordnande skall avstå mark utan ersättning och som också kommer att erhålla möjlighet att dela sina markområden i fyra tomtplatser. Vid en sådan jämförelse kan då konstateras att dessa senare fastighetsägare inte får sina markområden delade på grund av att någon väg anläggs över deras markområden. Detta är en omständighet som enligt min mening bör vägas in vid en bedömning av om ett förordnande om markavstående skall ske utan ersättning. De vägar som anläggs tvärs över markområdena torde medföra viss värdeminskning av dessa och begränsa fastighetsägarnas möjligheter att fritt disponera över dem. Mot bakgrund härav finner jag det inte visat att ägarna till fastigheterna Ormsta 1:131, 1:119, 1:120, 1:122 och 1:124 kommer att erhålla den nytta genom detaljplanen som krävs för att dessa skall tvingas att avstå mark utan ersättning. De har av ovannämnda skäl inte heller behandlats lika i förhållande till övriga fastighetsägare som erhåller möjlighet att dela upp sina markområden i fyra tomträtter. Jag finner sålunda sammantaget att kommunens ansökan om avstående av mark inte tillgodoser bestämmelserna i 6 kap. 19 § PBL såvitt gäller fastigheterna 1:131, 1:119, 1:120, 1:122 och 1:124. Med ändring av länsstyrelsens beslut lämnar jag Vallentuna kommuns ansökan vad gäller dessa fastigheter utan bifall. I övrigt delar jag majoritetens mening.
Klagandena fullföljde sin talan i Regeringsrätten.
Prövningstillstånd meddelades.
Statens Lantmäteriverk avgav yttrande i målet.
Regeringsrätten (1994-06-17, Björne, Tottie, Wadell, Ragnemalm) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Det i målet aktuella förslaget till detaljplan berör ett område som för närvarande till större delen är ett sommarstugeområde med visst inslag av permanent boende. Det består av ett 60-tal registerfastigheter, varav några ägs av kommunen men flertalet är i enskild ägo och bebyggda. Förslaget innebär i många fall att befintliga tomter uppdelas i flera och medger, i de fall tomterna erhåller viss minsta storlek, dessutom en utökad byggrätt. Åtskilliga fastighetsägare kommer enligt planförslaget att behöva avstå mark till gata. Frågan i målet är om förordnande enligt 6 kap. 19 § PBL skall meddelas för några av de härav berörda fastigheterna, dvs. om ägarna till vissa fastigheter - men inte ägarna till de övriga - skall vara skyldiga att till kommunen utan ersättning avstå mark som behövs för allmänna platser i form av gatumark.
Ett förordnande enligt 6 kap. 19 § PBL får enligt lagrummets andra stycke meddelas endast i den mån det kan anses skäligt med hänsyn till den nytta markens ägare kan väntas få av planen och till övriga omständigheter. Bestämmelserna går tillbaka på motsvarigheter i äldre lagar, ursprungligen i 52 § stadsplanelagen (1931:142) och senare i 70 och 113 §§byggnadslagen (1947:385). Beaktandet av nyttan innebär att fastighetsägarens nytta av planen skall vägas mot värdet av den mark han avstår, inkl. byggnader m.m. som kan finnas på marken (prop. 1985/86:1 s. 652). Då det sägs att hänsyn skall tas också till "övriga omständigheter" avses bl.a. att förhindra att orättvisa uppkommer markägarna emellan (Bexelius m.fl., Byggnadslagstiftningen, 5 uppl. 1970 s. 249).
Beträffande nyttoprövningen sägs i förarbetena att markägaren skall ha ett sådant område att han till följd av planen får möjlighet att "sälja ett flertal tomter" (prop. 1985/86:1 s. 651 f. med hänvisning till äldre förarbeten). Länsstyrelsen, som haft att pröva kommunens ansökan avseende ett 20-tal registerfastigheter, har funnit kravet uppfyllt såvitt avser 12 av fastigheterna. Enligt vad kommunen uppgivit i målet kommer de markägare för vilkas fastigheter förordnande sålunda meddelats att genom planen erhålla fyra byggrätter var. Lantmäteriverket uppger i sitt yttrande att detta tämligen väl överensstämmer med den etablerade tillämpningen av bestämmelserna men anser att prövningen är alltför schablonmässig. Som verket konstaterar saknas dock underlag för en mer detaljerad bedömning av vilken nytta resp. uppoffring som gäller för berörda fastighetsägare.
Såvitt avser den av klagandena påstådda orättvisan som ett förordnande skulle leda till markägarna emellan bör erinras om att skyldigheten att avstå mark utan ersättning ursprungligen infördes med tanke på markexploatörer, som många gånger kunde förväntas få sådan nytta av en plan att de skäligen borde utan ersättning avstå mark i viss utsträckning. Ersättning för kommunens gatukostnader kunde på så sätt utkrävas tidigt och inte först sedan tomtindelning ägt rum (prop. 1931:79 s. 110 f.). I linje härmed upptog de äldre lagarna den bestämmelsen att ägare av tomt inom område, för vilket förordnande hade meddelats, inte var skyldig att utge ersättning för gatumark (52 § tredje stycket stadsplanelagen och 72 § byggnadslagen). Att lagstiftaren i första hand syftade på större områden med enkla ägarförhållanden framgår även av vissa uttalanden som departementschefen vid antagandet av byggnadslagen gjorde, när han kommenterade det tidigare uttryckligen uppställda kravet att området skulle vara i en ägares hand. Han anförde att en möjlighet att påfordra avstående av mark även i sådana fall då marken är uppdelad i smärre områden med olika ägare för rättvisans skull torde kräva något slags clearingförfarande dem emellan. En sådan anordning sades dock inte vara nödvändig för att nå ett rimligt resultat. Även ägarna av mindre områden skulle nämligen få bära sin skäliga andel av kostnaderna för bl.a. gator genom de gatumarksbidrag som skulle komma att tas ut av tomtägarna i ett senare skede (prop. 1947:131 s. 247).
När reglerna om ersättning för gatukostnader ändrades i början av 1980-talet slopades den tidigare uppdelningen i markkostnader, å ena sidan, och gatubyggnadskostnader, å den andra. Det blev möjligt att i ett sammanhang ta ut ersättning för dessa kostnader. Därvid upphävdes de äldre bestämmelserna om att ägare av tomt inom område för vilket förordnande meddelats var befriad från skyldigheten att utge ersättning för gatumark (prop. 1980/81:165). Möjligheten för kommunen att ta ut kostnaderna för bl.a. lösen av mark föranledde vid antagandet av PBL det konstaterandet från departementschefens sida att betydelsen av bestämmelserna i 6 kap. 19 § väsentligt hade minskat (prop. 1985/86:1 s. 651).
Mot bakgrund av vad sålunda anförts om bestämmelsernas syfte och deras samband med skyldigheten för markägare att bidra till kommunens kostnader för gator skall skäligheten av ett förordnande enligt 6 kap. 19 § PBL bedömas. Det står då klart att de fastighetsägare som nödgas avstå mark utan ersättning får se sin "nytta" av planen minskad i motsvarande mån. Som Lantmäteriverket framhåller i sitt yttrande medför i förevarande fall ett förordnande om omfördelning av exploateringsvinsten mellan eljest förhållandevis jämbördiga markägare. Den omfördelande effekten blir än påtagligare när endast vissa av dem som har att avstå gatumark blir skyldiga att göra så utan ersättning. Härtill kommer att de - något som synes komma att inträffa i förevarande fall - kan bli skyldiga att delta i betalningen av de kostnader kommunen åsamkas för att lösa gatumark från de av förordnandet ej berörda fastighetsägarna. Ett förordnande leder således till orättvisa fastighetsägarna emellan.
Sammanfattningsvis finner Regeringsrätten därför det inte visat att klagandena får sådan nytta av den föreslagna planen att det med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt är skäligt att de avstår mark till allmänna platser utan ersättning. Förutsättningar för ett förordnande enligt 6 kap. 19 § föreligger således inte.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten ändrar kammarrättens dom och upphäver länsstyrelsens beslut såvitt därigenom förordnats om avstående av mark utan ersättning vad gäller fastigheterna Ormsta 1:119-120, 1:122, 1:124, 1:131 och 1:224.