Prop. 1932:10
('med förslag till lag om hä- radsaUmänningar',)
Kungl. Majlis proposition Nr 10.
1
Nr 10.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om hä-
radsaUmänningar; given Stockholms slott den 18 december 1931.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag örn häradsallmänningar.
GUSTAF.
B. v. Stockenström.
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 10 haft. (Nr 10.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
Förslag
till
lag om häradsaUmänningar.
Härigenom förordnas som följer:
Allmänna bestämmelser örn häradsaUmänningar.
1
$.
Med häradsallmänning förstås i denna lag av ålder bestående härads
allmänning.
2
$.
Häradsallmänning tillhör ägarna av de fastigheter inom häradet, vilka
äro satta i mantal eller med vilka, enligt vad vid jorddelning bestämts,
är förenad rätt till delaktighet i allmänningen.
Med häradet förstås här det område, som häradet omfattat enligt den
av ålder gällande häradsindelningen.
Ägarna av de i första stycket angivna fastigheter åtnjuta delaktighet i
allmänningen efter oförmedlade hemmantalet eller, i fråga örn fastigheter,
för vilka rätten till delaktighet bestämts vid jorddelning, efter den därvid
stadgade
grund.
Är genom urminnes hävd, dom eller särskild av Konungen meddelad
föreskrift eller på annat lagligt sätt annorledes än ovan sägs bestämt om
rätt till delaktighet i häradsallmänning, vare det gällande.
3 $.
Är med fastighet, som innehaves med fideikommissrätt eller med ständig
eller ärftlig besittningsrätt eller såsom boställe, förenad rätt till delaktig
het i häradsallmänning, äge innehavaren tillgodonjuta sagda rätt samt i
frågor rörande allmänningen utöva rösträtt för fastigheten.
4 *.
Delägare må ej å annan överlåta sin rätt till delaktighet i häradsallmän
ning annorledes än gemensamt med den fastighet, varmed rätten är för
enad. överlåtelse, som sker i strid häremot, vare ogin.
3
Utan hinder av vad nu stadgats må delägare å annan överlåta den rätt
till utdelning från häradsallmänning, som enligt vad nedan sägs tillkom
mer honom. Sådan överlåtelse gäller ej mot ny ägare eller innehavare
av fastigheten, dock att, där överlåtelsen skett genom avtal, enligt vilket
nyttjanderätt upplåtits till fastigheten, överlåtelsen skall, örn ej annat
avtalats, gälla, så länge nyttjanderätten äger bestånd, överlåtelse, som
här avses, medför ej befogenhet att utöva delägaren tillkommande rösträtt
i frågor rörande allmänningen.
Kungl. May.ts proposition Nr 10.
5 §.
Häradsallmänning skall bibehållas oförminskad, där ej här nedan annor
lunda stadgas. Häradsallmänning må ej med inteckning belastas, ej hel
ler tagas i mät för annan fordran än sådan, för vilken åtnjutes förmåns
rätt enligt 17 kap. 6 § handelsbaden till betalning ur allmänningen.
6
$.
Häradsallmänning skall under uppsikt av skogsvårdsstyrelsen skötas ef
ter hushållningsplan på sätt i denna lag sägs.
7 $.
Delägarnas rätt till häradsallmänning skall, där ej för särskilt fall an
norlunda stadgas, tillgodogöras för delägarnas gemensamma räkning.
Har någon genom urminnes hävd, dom eller särskild av Konungen med
delad föreskrift eller på annat lagligt sätt erhållit rätt att i visst avseende
nyttja häradsallmänning, vare det gällande.
8
§.
Häradsallmänning jämte vad därifrån härflyter skall, där ej i denna
lag annorlunda stadgas, förvaltas av en av delägarna utsedd allmännings-
styrelse. Denna utövar delägarnas beslutanderätt i alla frågor, i vilka
beslutanderätten ej genom lag eller för allmänningen gällande reglemente
förbehållits delägarna.
Hos allmänningsstyrelsen skall såsom biträde vid förvaltningens hand-
h avande vara anställd en person med högre skoglig utbildning.
I fall, då beslutanderätten tillkommer delägarna, utövas denna å all-
männingsstämma.
9 *.
För varje häradsallmänning skall i den ordning nedan sägs fastställas
reglemente med bestämmelser rörande allmänningens förvaltning.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
Om avyttring och införlivning av mark.
10
§.
Till häradsallmänning hörande område må avyttras genom
försäljning
eller annorledes, örn avsevärd förmån för delägarna därigenom vinnes eller
eljest synnerliga skäl därtill äro samt avyttringen ej länder skogsskötseln
å allmänningen till men. Rätt att besluta örn dylik avyttring tillkommer
delägarna, men varder avyttringen ej giltig, med mindre den godkännes
av Konungen.
11
$.
1 mom. Vilja delägarna inköpa mark för häradsallmännings utvidg-
stånde dem fritt att därom besluta. Beslutanderätt i sådant av
seende tillkommer även allmänningsstyrelsen, örn reglementet det med
giver.
2 mom. Mark, som av delägarna förvärvats, må av dem åter avyttras,
där ej marken i den ordning nedan sägs blivit med allmänningen inför
livad eller eljest laga binder möter mot avyttringen. Det ankommer på
delägarna att därom besluta, dock att beslutanderätt härutinnan må i reg
lementet tillerkännas även allmänningsstyrelsen. Örn avyttring av mark,
vars införlivning med allmänningen vägrats, stadgas i 21 §.
12
$.
Har efter denna lags ikraftträdande mark förvärvats av delägarna i
häradsallmänning och har marken ej åter avyttrats sist inom tre år efter
det förvärvet skedde, åligger det allmänningsstyrelsen att inom samma
tid till länsstyrelsen ingiva ansökan örn markens införlivning med all
männingen.
13
§.
Införlivning av mark med häradsallmänning må äga rum under villkor:
1) att marken i sin helhet eller till huvudsaklig del är skogbärande eller
till skogsbörd tjänlig samt så belägen, att den lämpligen kan förvaltas
gemensamt med allmänningen, eller ock att den är behövlig för allmän-
ningens bevakning eller skötsel;
2) att marken genom rågång eller genom lantmäteri- eller mätningsför-
rättning, som fastställts eller eljest är lagligen gällande, är skild från an
nan mark;
3) att marken såsom särskild fastighet upptagits i jord- eller fastighets
registret;
4) att lagfart meddelats å delägarnas fång till marken;
5) att klander ej instämts å fånget, att delägarnas rätt till marken ej
heller eljest finnes tvistig, samt att marken ej utmätts eller beslut medde-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
5
lats om dess försäljning i den ordning, som örn utmätt fast egendom är stadgad;
6) att marken icke besväras av återköpsrätt eller av någon vare sig sökt eller beviljad inteckning för fordran eller rätt till avkomst eller annan för mån samt ej heller enligt 11 kap. 2 § jordabalken häftar för fordran eller sådan rätt; samt
7) att marken ej heller är belastad med sådan nyttjande- eller servituts rätt, som förhindrar tillämpande av planmässig skogshushållning å mar ken eller eljest strider mot det med införlivningen avsedda syftet.
14 $.
Vid ansökan örn införlivning av mark med häradsallmänning skall fogas:
1) den handling, varigenom marken förvärvats av delägarna, 2) utdrag av jord- eller fastighetsregistret samt äganderätts- och grava tionsbevis rörande marken eller den fastighet, vartill marken hör,
3) av lantmätare eller mätningsman upprättad karta över marken, an givande dess gränser och ägovidd samt utmärkande dess läge i förhållande till allmänningen jämte utredning, i vad mån till marken hör andel i om råde, som vid lantmäteri- eller mätningsförrättning undantagits för ge mensamt ändamål eller eljest är samfällt, eller i särskilda rättigheter och förmåner, samt
4) tillförlitlig utredning rörande markens fördelning i olika ägoslag, sär skilt angivande, i vilken omfattning marken är skogbärande eller till skogsbörd tjänlig.
Har, efter det förvärv, som i 12 § avses, ägt rum, viss del av den förvär vade marken avyttrats, innan ansökan ingives örn införlivning av den återstående delen av marken, skola, då sådan ansökan göres, därvid fogas, förutom de i första stycket angivna handlingar, jämväl handling, varige nom avyttring ägt rum, samt av lantmätare eller mätningsman upprättad karta över den avyttrade marken, angivande dess gränser och ägovidd.
Sökanden skall därjämte förebringa den utredning, som i övrigt må er fordras för bedömande, huruvida ansökningen är lagligen grundad.
Underlåter sökanden att vid ansökningen foga handling, som i första stycket 1) omförmäles, eller, där i andra stycket angivet fall är för handen, handling, som nyss sagts, eller handling, varigenom avyttring av mark ägt rum, äge länsstyrelsen förelägga sökanden vid vite att ingiva sådan handling.
Pinnes eljest av sökanden förebragt utredning i något hänseende ofull ständig, förelägge länsstyrelsen sökanden lämpligt rådrum att inkomma med den ytterligare utredning, som anses erforderlig, vid äventyr att, örn det försummas, ärendet ändock företages till avgörande.
6
15 $.
I ärende, som i 14 § avses, skall länsstyrelsen Inhämta yttrande från
skogsvårdsstyrelsen. Länsstyrelsen äge ock, där så nödigt finnes, i ärendet
hora domaren i den domsaga eller rätten i den stad, där den ifrågavarande
marken är belägen.
16 $.
Har, sedan införlivning sökts, avyttring ägt rum av mark, som ansök
ningen avser, skall sökanden ofördröjligen därom göra anmälan till läns
styrelsen och vid denna foga den handling, varigenom avyttringen skett,
samt av lantmätare eller mätningsman upprättad karta över den avyttrade
marken, angivande dess gränser och ägovidd.
Beträffande mark, varom anmälan enligt första stycket skett, skall an
sökningen örn införlivning anses förfallen.
Har vid anmälan ej fogats handling eller karta, som i första stycket
sägs, skall vad i 14 § fjärde och femte styckena är stadgat äga motsvaran
de tillämpning.
17 §.
Finnér länsstyrelsen laga hinder ej möta för bifall till ansökningen,
meddele länsstyrelsen förordnande örn markens införlivning med hä
radsallmänningen.
Prövas det i 13 § 1) stadgade villkor för införlivning med avseende å
marken vara för handen men möter på grund av bestämmelserna i 13 §
2)—7) hinder för ansökningens beviljande, eller begär sökanden anstånd
med ärendets prövning för avyttring av viss del av marken och finnes
införlivning av återstoden enligt 13 § 1) kunna äga rum, förelägge läns
styrelsen sökanden att inom viss tid, högst tio år, styrka, att hindret un
danröjts eller att avyttringen ägt rum, vid äventyr att ärendet eljest
företages till avgörande i befintligt skick.
Begär sökanden före utgången av den i föreläggandet stadgade tid upp
skov med fullgörande därav, äge länsstyrelsen, örn skäl därtill äro, be
vilja ytterligare uppskov under tid, ej överstigande tio år.
18 §.
Beträffande mark, som införlivats med häradsallmänning, skola, med
undantag som i 19 § sägs, de enligt denna lag för allmänningen gällan
de bestämmelser så ock vad eljest i lag eller författning är stadgat örn
nyttjande av allmänningen äga tillämpning.
Vad i första stycket är sagt skall ock gälla i fråga örn andel i sam
fälld äga, där sådan andel hör till mark, som införlivats med häradsall
männing.
Införlivad mark skall i jord- eller fastighetsregistret bibehållas såsom
särskild fastighet.
Kungl. Majus proposition Nr 10.
19 §.
1 moni. införlivning medför ej rubbning i den införlivade markens ansvarighet för fordran eller annan rätt, därför marken särskilt häftar.
2 mom. Varder efter klander å delägarnas fång till införlivad mark denna vunnen från delägarna, vare förordnandet örn införlivning utan
verkan.
. .
,
3 mom. Är med mark, som införlivas med häradsallmänning, iorenad rätt till delaktighet i allmänningen, skall genom införlivnmgen sagda rätt upphöra att gälla. Varder marken sedermera skild från all männingen. skall rätten åter tillkomma marken.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10. ‘
20
%.
Har förordnande meddelats örn införlivning av mark med häradsall männing, skall skriftlig underrättelse därom genom vederbörande myn dighets försorg ofördröjligen lämnas den allmänna underrätt, inom vars domvärjo marken är belägen, och varde anteckning örn förordnandet å nästa rättegångsdag för lagfarts- och inteckningsärenden verkställd x rättens lagfarts- och inteckningsprotokoll samt lagfarts- och intecknings- böcker eller fastighetsbok.
Örn förordnande, som nu sagts, skola därjämte ej mindre skogsvårds- styrelsen än även överlantmätaren eller, örn marken är belägen i stad eller i samhälle på landet, för vilket fastighetsregister föres enligt de för stad meddelade bestämmelser, vederbörande registerförare skriftligen underrättas. Genom överlantmätarens eller registerförarens försorg skall anteckning örn förordnandet göras i jord- eller fastighetsregistret.
Vad nu stadgats angående förordnande örn införlivning skall i tillämp liga delar gälla, där sådant förordnande upphävts eller enligt domstols utslag är utan verkan.
21
§.
Varder ansökan örn införlivning av mark med häradsallmänning av slagen, skall marken, där ej delägarnas förvärv av denna för sådan hän delse förfaller, av allmänningsstyrelsen försäljas, då så lämpligen kan ske, och i varje fall, då försäljning kan äga rum utan förlust för del
ägarna. ..............
Det åligger allmänningsstyrelsen att, sedan försäljning skett, darom ofördröjligen göra anmälan till länsstyrelsen samt därvid foga försälj- ningshandlingen i huvndskrift eller bestyrkt avskrift.
22
§.
Länsstyrelsen har att övervaka, att allmänningsstyrelse fullgör vad densamma åligger enligt 12 och 21 $$. Varder skyldighet, som nu sagts, av allmänningsstyrelse eftersatt, åge länsstyrelsen genom vite tillhå a allmänningsstyrelsen att fullgöra skyldigheten.
8
23 §.
Har mark förvärvats av delägarna i häradsallmänning före ikraft
trädandet av denna lag, och har Konungen på framställning av delagar
dimarken må tilläggas allmänningen, eller har förvärvet
helt eller delvis skett med medel, som delägarna enligt föreskrift av
Konungen eller särskild myndighet ägt använda för inköp av mark un-
der villkor att marken tillädes allmänningen, eller har eljest Konungen
orordnat örn markens läggande till allmänningen, vare allmännings-
styrelsen pliktig att sist inom tre år efter denna lags ikraftträdande till
länsstyrelsen ingiva ansökan örn markens införlivning med allmänningen,
och skola beträffande sagda skyldighet och införlivning, som på grund
därav sökes, bestämmelserna i 13-22 §§ äga motsvarande tillämpning,
dock att ansökningen må bifallas utan hinder av det i 13 § 1) stadgade
villkor.
Har mark eljest förvärvats av delägarna i häradsallmänning före denna
ags ikraftträdande, åligge det allmänningsstyrelsen att sist inom tio år
efter ikraftträdandet, där ej den förvärvade marken dessförinnan avyttrats,
lil länsstyrelsen ingiva ansökan örn markens införlivning med allmän
ningen, och skola i sådant fall bestämmelserna i 13—22 §§ äga motsva
rande tillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
Om vård av häradsallmänning.
24 §.
.Hushållningsplan för häradsallmänning skall omfatta viss tid, ej över
stigande tjugu kalenderår, och vara lämpad efter skogens beskaffenhet
och rådande ortsförhållanden samt hava till ändamål att försätta och
bibehålla skogen i skogligt tillfredsställande skick samt bereda största
och möjligast jämna behållna avkastning därifrån. I planen skall in
begripas förefintlig kal skogsmark.
• rLTT<!rknmg’ som överskjuter skogens normala virkesavkastning, skall
i hushållningsplanen särskiljas från övrig avverkning.
Är mark, som enligt denna lag införlivas med häradsallmänning, be
svarad av avverknings- eller annan nyttjande- eller servitutsrätt, skall
vid upprättande eller ändring av hushållningsplan för allmänningen
tdlses, att innehavaren av dylik rätt icke vid planens tillämpning lider
V!. ,...,1.Ilskl'ällklling än som är nMig för bevarande av skogens åter-
vaxtmojligheter eller till förebyggande av sådan avverkning i yngre skog,
som ej är förenlig med en god skogsskötsel å allmänningen.
25 §.
Hushållningsplan, som enligt förordningen den 26 januari 1894 angå
ende hushållningen med de allmänna skogarna i riket fastställts av do
9
mänstyrelsen, lando till efterrättelse intill dess tiden för planens giltig het tilländalöper eller ändring av planen sker enligt 28 §.
26 §.
1 mom. I god tid före utgången av giltighetstiden för hushållnings- plan skall verkställas undersökning till utrönande av de förändringar, sko gen undergått, samt, där hinder ej möter, upprättas och fastställas ny plan.
2 mom. Undersökning, som i 1 mom. sägs, samt övriga för upprättande av förslag till ny plan erforderliga åtgärder må genom allmänningsstyrel- sens försorg företagas av person med högre skoglig utbildning. Sålunda uppgjort förslag till ny plan skall insändas till skogsvårdsstyrelsen se nast ett år före utgången av den förutvarande planens giltighetstid eller, örn denna tid utlöper inom aderton månader efter det denna lag trätt i kraft, senast sex månader efter ikraftträdandet. Vid förslaget skola fogas över skogen upprättad karta i lämplig skala samt erforderlig beskrivning med uppskattning av virkesförrådet ävensom uppgifter angående skogen åvilande avverknings- och annan nyttjande- eller servitutsrätt.
På skogsvårdsstyrelsen ankommer att efter prövning meddela fastställelse å förslaget oförändrat eller med erforderliga jämkningar eller ock vägra fastställelse å detsamma.
3 mom. Har förslag till ny hushållningsplan ej inkommit till skogs vårdsstyrelsen inom den i 2 mom. angivna tid eller har fastställelse å in givet förslag vägrats, läte skogsvårdsstyrelsen föranstalta örn hushållnings- plans upprättande genom därför av styrelsen förordnad person med högre skoglig utbildning. Sålunda förordnad förrättningsman har att verkställa den undersökning och vidtaga de övriga åtgärder, som erfordras för upp rättande av förslag till plan, vilket förslag, åtföljt av karta och handlin gar, som i 2 mom. sägs, skall insändas till skogsvårdsstyrelsen för pröv ning och fastställelse, över förslaget skall allmänningsstyrelsen beredas tillfälle att yttra sig. Meddelas fastställelse å förslaget, skola kostnaderna för nämnda åtgärder och för handlingarnas anskaffande gäldas av allmän- ningskassan. Skogsvårdsstyrelsen har att i sammanhang med beslut an gående förslagets fastställande meddela yttrande i kostnadsfrågan.
Rörande förrättning, varom nu sagts, och örn gottgörelse, som tillkommer förrättningsman, meddelas närmare bestämmelser av Konungen.
27 i
Utgår giltighetstiden för hushållningsplan, innan ny plan fastställts, åge skogsvårdsstyrelsen med tillämpning av de i 24 § angivna grunder med dela bestämmelser rörande skogshushållningen å allmänningen att gälla intill dess fastställelse å den nya planen meddelats.
28 §.
I fastställd hushållningsplan må ändring av skogsvårdsstyrelsen göras, då styrelsen finner detta på grund av införlivning av mark med allmän
Kungl. Majus proposition Nr 10.
10
ningen eller andra förelupna omständigheter nödvändigt för det med pla
nen avsedda ändamålet, eller då från delägarnas sida synnerliga skäl där
till anföras, skolande i förstberörda fall tillfälle beredas allmänningsstyrel-
sen att yttra sig i ärendet.
29 §.
Sker överträdelse av vad i fastställd hushållningsplan föreskrivits eller
av bestämmelser, som meddelats jämlikt 27 §, och bliva i anledning härav
särskilda åtgärder nödiga för skogens behöriga skötsel, åge skogsvårds-
styrelsen föreskriva sådana åtgärder.
30 §.
Har åtgärd, som enligt fastställd hushållningsplan eller meddelade före
skrifter skolat företagas, blivit eftersatt, och är densamma nödvändig för
skogens behöriga skötsel, må länsstyrelsen på framställning av skogsvårds-
styrelsen förelägga allmänningsstyrelsen vid visst lämpligt vite att före
taga åtgärden.
Försittes vite, må länsstyrelsen, jämte utdömandet av det försuttna
vitet, antingen meddela nytt vitesföreläggande eller ock, där omständig
heterna därtill föranleda, förordna, att allmänningens förvaltning skall
övertagas av en eller flera gode män, som av länsstyrelsen utses.
31 §.
Beträffande gode män, som i 30 § omförmälas, skall vad i denna lag
samt allmänningens reglemente är stadgat örn allmänningsstyrelse i till
lämpliga delar lända till efterrättelse.
För sin förvaltning äge gode männen njuta arvode, som i brist på åsäm-
jande bestämmes av länsstyrelsen.
God man må av länsstyrelsen entledigas, när anledning därtill före
kommer.
Förvaltning av gode män upphöre, där sådant av delägarna yrkas och
länsstyrelsen efter skogsvårdsstyrelsens hörande finner omständigheterna
det medgiva.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
32 i
Vid prövning av fråga örn fastställelse eller ändring av hushållnings
plan eller fråga, som avses i 27 eller 29 §, skall skogsvårdsstyrelsen bestå,
förutom av det antal ledamöter, som föreskrives i gällande förordning an
gående skogsvårdsstyrelser, av en särskild ledamot, utsedd av Konungen
för tre år i sänder. Till sådan ledamot må förordnas allenast den, som av
lagt fullständig avgångsexameni från skogsinstitutets högre kurs eller
skogshögskolans jägmästarekurs och som genom föregående verksamhet
förvärvat omfattande insikt i skogsindelningsfrågor. Ledamot, som nu
11
sagts, må ej vara anställd i skogsvårdsstyrelsens tjänst. Till suppleant för denne förordnar Konungen person, som är behörig att utses till ledamot.
Äro vid omröstning rörande fråga, som i första stycket sägs, meningarna inom skogsvårdsstyrelsen delade, bliver den mening gällande, varom de flesta förenat sig; äro rösterna för olika meningar lika delade, gälle den mening, som biträdes av den särskilde ledamoten.
För fullgörande av sitt uppdrag äge denne att ur skogsvårdskassan upp bära ersättning enligt grunder, som bestämmas av Konungen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
Om häradsallmännings avkastning samt annan inkomst, som härtlyter irån
sådan allmänning.
33 %.
Till häradsallmännings avkastning räknas i denna lag all den inkomst in natura eller i penningar, som erhålles genom tillgodogörande av del ägarnas rätt till allmänningen, i den mån sådant tillgodogörande skall ske för gemensam räkning, dock med undantag av kapitalinkomst, som här flyter från allmänningen.
Till kapitalinkomst från häradsallmänning hänföras i denna lag medel, som inflyta genom avyttring av mark från allmänningen, ersättning för mark, som genom expropriation, inlösen enligt lagen örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område eller annat dylikt förfarande skiljes från allmänningen, samt ersättning för nyttjande- eller servitutsrätt, som genom sådant förfarande upplåtes till allmänningen, ävensom, där ersättning för skada eller intrång, som allmänningen genom dylikt förfarande tillskyndas, bestämts att utgå i penningar på en gång, sådan ersättning.
Avkastning, som erhålles genom avverkning, varom förmäles i 24 § andra stycket, benämnes i denna lag extra avkastning. Annan avkast ning benämnes ordinarie.
34 §.
1 mom. Häradsallmännings ordinarie avkastning skall i första rummet användas till gäldande av kostnader, som äro nödiga för allmänningens behöriga vård och förvaltning, däri inbegripet kostnader för upprättande eller ändring av hushållningsplan. Därefter må sådan avkastning använ das till bestridande av utgifter, som, utan att vara av nyssangiven be skaffenhet, dock äro ägnade att befrämja en god hushållning med allmän ningen, eller till inköp av mark för allmänningens utvidgning eller till ut delning åt allmänningens samtliga delägare efter deras delaktighet i all männingen.
För ändamål, som i första stycket sägs, må fondering av ordinarie av kastning äga rum, där denna ej erfordras för gäldande av nödiga kostna der för allmänningens behöriga vård och förvaltning.
2 memi. Extra avkastning från häradsallmänning skall användas
eller fonderas för verkställande av sådana grundförbättringar å all
männingen, som äro ägnade att öka skogsproduktionen å denna, eller
för inköp av mark för allmänningens utvidgning eller för annat dy
likt ändamål. På framställning av allmänningsstyrelsen åge dock läns
styrelsen efter hörande av skogsvårdsstyrelsen medgiva, att dylik av
kastning må användas eller fonderas för utdelning till samtliga delägare
efter deras delaktighet i allmänningen, där detta finnes nödigt för be
redande åt delägarna av en i möjligaste mån jämn inkomst från all
männingen.
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
35 §.
Kapitalinkomst från häradsallmänning skall användas eller fonderas
för ändamål, som i 34 § 2 mom. första punkten är sagt. Det ankommer
på Konungen att efter framställning av allmänningsstyrelsen meddela
närmare föreskrifter härutinnan.
36 §.
Rätt att besluta örn användande av ordinarie avkastning för annat i
34 § 1 mom. angivet ändamål än gäldande av nödig kostnad för allmän
ningens behöriga vård och förvaltning samt örn fondering enligt sagda
moment av dylik avkastning tillkommer delägarna. På dessa ankom
mer även att fatta beslut örn användande eller fondering av extra av
kastning efter vad i 34 § 2 mom. sägs. De äga jämväl bestämma, huru
vida utdelning av avkastning skall ske in natura eller, efter försäljning,
i penningar. Vilja delägarna använda fonderad avkastning till annat
i 34 § 1 eller 2 mom. omförmält ändamål än det, för vilket fonderingen
ägt rum, vare beslut därom icke giltigt, med mindre det biträtts av-
röstande för ett sammanlagt delaktighetsbelopp, utgörande minst två
tredjedelar av allmänningens hela delaktighetstal.
Delägarnas beslutanderätt enligt första stycket må, med undantag för
fall som i sista punkten avses, helt eller delvis genom reglementet upp
dragas åt allmänningsstyrelsen.
37 §.
Har mark, som av delägarna förvärvats för medel, vilka härflutit från
allmänningen, ej lagligen införlivats med denna, skall, där försäljning
av marken sker, köpeskillingen i avseende å det ändamål, vartill den
samma må användas eller fonderas, och den ordning, vari frågan härom
skall prövas, anses vara av samma natur som förstnämnda medel.
38 §.
Vad i denna lag är stadgat örn ordinarie avkastning från häradsall
männing skall äga motsvarande tillämpning beträffande ränta å extra
13
avkastning och å kapitalinkomst från dylik allmänning, så ock beträf fande avkastning från mark, som avses i 37
39 $.
Länsstyrelsen har att övervaka, att bestämmelserna i 34 § 2 mom. och 35 § samt föreskrifter, som meddelats enligt sistnämnda paragraf, varda av delägarna och allmänningsstyrelsen iakttagna. Har extra avkast ning eller kapitalinkomst använts i strid mot sagda bestämmelser eller föreskrifter, äge länsstyrelsen, där omständigheterna därtill föranleda, förordna, att förvaltningen av dylik avkastning eller inkomst, som vid förordnandets meddelande finnes i delägarnas ägo eller därefter infly ter, skall övertagas av en eller flera gode män, som av länsstyrelsen ut ses. Beträffande gode män, som nu sagts, och deras förvaltning skall vad i 31 § är stadgat äga motsvarande tillämpning. Det åligger gode männen att årligen till allmänningsstyrelsen utbetala upplupen och för fallen ränta å avkastning och kapitalinkomst, som av dem förvaltas.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
Om reglemente.
40 $.
Reglemente för häradsallmänning skall angiva: den ort, där allmänningsstyrelsen skall hava sitt säte; huru styrelsen skall sammansättas, den tid, för vilken styrelsen skall utses, samt grunderna för dess beslutförhet;
antalet av de revisorer, som skola granska styrelsens förvaltning, samt den tid, för vilken dessa skola utses;
tiden för räkenskapsavslutning; de tider, inom vilka styrelsens förvaltningsberättelse och revisorernas berättelse skola avgivas;
tiden för hållande av ordinarie allmånningsstämma; huru de kommuner, där fastigheter äro belägna, med vilka rätt till del aktighet i allmänningen är förenad, skola vara indelade i distrikt för val av distriktsombud;
det antal distriktsombud jämte suppleanter, som skall utses föi varje distrikt; samt
huruvida, i vad mån eller på vilka villkor biträde, varom i 8 * andra stycket förmäles, må med sin befattning förena annan tjänst eller an
ställning.
..... .
I reglemente må ej intagas bestämmelse örn rätt för allmanningssty- relsen eller delägarna i allmänningen att besluta skyldighet for del ägarna att med egna medel bidraga till bestridande av utgifter, ej heller eljest bestämmelse, som är stridande mot föreskrift i denna lag eller i lag och författning i övrigt eller mot fastställd hushållningsplan.
Förslag till reglemente skall uppgöras av delägarna samt underställas
Konungens prövning och fastställelse. Konungen prövar förslagets
överensstämmelse med bestämmelserna i första och andra stycket och
dess ändamålsenlighet i övrigt, så ock örn ytterligare föreskrifter röran
de allmannmgens förvaltning må erfordras. Innan fastställelse medde
las, låter Konungen i ärendet höra vederbörande skogsvårdsstyrelse.
Ändring av fastställt reglemente må efter förslag av delägarna med
givas av Konungen. Örn prövning av sådant förslag galle vad i tredie
stycket sägs.
■*■4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
Om allmänningsstyrelse och revisorer samt örn delägare- och
allmänningsstämmor.
41 §.
Antalet ledamöter i allmänningsstyrelse må ej bestämmas till flera än
fern, där ej for allmänningens behöriga förvaltning prövas nödigt, att an
talet sättes högre.
Av allmänningsstyrelses ledamöter skall flertalet vara delägare i all
männingen, dock att, där bolag eller annan samfällighet eller stiftelse
är delägare, ledamot av samfällighetens eller stiftelsens styrelse må utan
hinder av vad nu stadgats utses till ledamot av allmänningsstyrelsen.
Ledamot av allmänningsstyrelse skall vara här i riket bosatt svensk
medborgare, där ej Konungen för särskilt fall härifrån medgiver un
dantag.
Ledamot av allmänningsstyrelse må, ändå att den tid, för vilken han
blivit utsedd, ej gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av
allmännin gsstämman.
_ Avgår styrelseledamot, innan den tid, för vilken han blivit vald, gått
till ända, och finnes ej suppleant, åligger det övriga styrelseledamöter
att ofördröjligen föranstalta örn val av ny ledamot för återstående tiden.
Utan hinder av vad sålunda stadgats må dock med valet kunna anstå till
nästa ordinarie allmänningsstämma, så framt styrelsen är beslutför med
kvarstående ledamöter samt uppskovet ej strider mot bestämmelse i reg
lementet.
42 §.
Allmänningsstyrelse äge att själv eller genom ombud ej mindre gent
emot tredje man handla å delägarnas vägnar än även inför domstolar
och andra myndigheter företräda delägarna.
Angående befogenhet för styrelseledamot att mottaga stämning i mål,
som rör delägarna, så ock annat meddelande i fråga örn dessa skall vad i’
11 kap. 15 § rättegångsbalken är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Vill styrelsen kära till delägarna, utlysa styrelsen allmänningsstämma
för val av ombud att i tvisten föra delägarnas talan. Stämning skall
anses delgiven, då den blivit föredragen å stämman.
15
43 $.
Är enligt reglementet allmänningsstyrelsen beslutför, utan att samt
liga ledamöter äro tillstädes, må likväl ärende, som ankommer på styrel
sen, ej företagas, utan att, så vitt ske kunnat, samtliga erhållit tillfälle
att deltaga i ärendets behandling.
Såsom allmänningsstyrelsens beslut gälle, där ej annorlunda är bestämt
i reglementet, den mening, örn vilken vid sammanträde de flesta röstande
förena sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföran
den vid sammanträdet.
Ledamot av styrelsen äge ej deltaga i behandlingen av fråga rörande
avtal mellan honom och delägarna, ej heller angående avtal' mellan del
ägarna och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som
kan vara stridande mot delägarnas. Vad sålunda stadgats äge motsva
rande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot styrelse
ledamoten eller tredje man.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
44 §.
Allmänningsstyrelsen skall årligen inom tid, som i reglementet angives,
till revisorerna avlämna en av styrelsens ledamöter underskriven för
valtningsberättelse för det förflutna räkenskapsåret tillika med redovis
ning över behållen avkastning och annan inkomst från allmänningen
samt huru sådan inkomst i förekommande fall blivit av styrelsen använd
eller fonderad. Redovisningen skall tillika innefatta uppgift å de för all
männingen bestridda utgifter under året.
Där till följd av bestämmelse i denna lag eller reglementet det ankom
mer på delägarna att besluta rörande användning eller fondering av in
komst, som i första stycket avses, har styrelsen att i förvaltningsberättel
sen avgiva förslag härom.
En bestyrkt avskrift av förvaltningsberättelsen jämte därvid fogad
redovisning skall inom tid, som i första stycket sägs, av allmänningssty
relsen insändas till länsstyrelsen.
45 §.
Styrelseledamöter, som genom att överskrida den dem tillkommande
befogenhet eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda del
ägarna skada, svare för skadan en för alla och alla för en; svare ock pa
sätt nu nämnts för den skada, som de genom överträdelse av denna lag,
reglementet eller annan föreskrift, som myndighet enligt denna lag med
delat eller fastställt, tillskynda tredje man.
46 $.
Allmänningsstyrelsens förvaltning och räkenskaper skola granskas av
två eller flera revisorer, därav en utses av länsstyrelsen samt den eller
de övriga av delägarna.
Till revisor må ej utses den, som är i delägarnas eller styrelseledamots
tjänst.
Den tid, för vilken revisor utses, må ej utgå före nästa ordinarie all-
männingsstämma.
Revisor må, ändå att den tid, för vilken han blivit utsedd, ej gått till
ända, skiljas från uppdraget genom beslut av den eller dem, som utsett
honom.
Avgår av delägarna vald revisor, innan den tid, för vilken han blivit
vald, gått till ända, och finnes ej suppleant, åligger det allmänningssty-
relsen att ofördröjligen föranstalta örn val av ny revisor. Avgår revisor,
som utsetts av länsstyrelsen, skall anmälan därom genast göras bos
nämnda myndighet.
Av länsstyrelsen utsedd revisor njute ersättning från allmänningskas-
san med belopp, som bestämmes av länsstyrelsen.
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
47 §.
Allmänningsstyrelsen skall bereda revisor tillfälle att när
sorn
helst in
ventera de under styrelsens förvaltning ställda kontanta medel och öv
riga tillgångar samt granska alla till förvaltningen börande böcker, rä
kenskaper och andra handlingar; och må av revisor begärd upplysning
angående förvaltningen ej av styrelsen förvägras.
Vid fullgörande av sitt uppdrag hava revisorerna att ställa sig till
efterrättelse de särskilda föreskrifter, som av delägarna meddelas och ej
avse inskränkning i deras i lag stadgade befogenhet eller eljest strida
mot lag eller författning eller mot reglementet.
Revisorerna skola för varje räkenskapsår inom den i reglementet före
skrivna tid över granskningen avgiva och till styrelsen överlämna en av
dem underskriven berättelse.
En bestyrkt avskrift av denna berättelse skall inom samma tid av revi
sorerna insändas till länsstyrelsen.
48 §.
Hava revisorerna i sin berättelse eller annan handling, som framlägges
å allmännbasstämma, mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift eller
uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik uppgift i hand
ling, som av dem granskats, eller vid fullgörandet av sitt uppdrag visat
vårdslöshet, vare de, som låtit sådant komma sig till last, delägarna ansva
riga för all därav uppkommande skada, en för alla och alla för en.
49 $.
Å allmänningsstämma utövas delägarnas beslutanderätt genom di-
striktsombud, där ej i 52 § annorlunda stadgas.
17
50 %.
1 morn. Vid val av distriktsombud skall varje kommun, där fastigheter
äro belägna, med vilka rätt till delaktighet i allmänningen är förenad,
utgöra ett distrikt. 1 reglementet må dock, örn skäl därtill äro, före
skrivas, att två eller flera sådana kommuner, som gränsa intill varandra,
skola vid dylikt val utgöra ett distrikt.
För varje distrikt skall å delägarestämma väljas ett eller flera distrikts
ombud jämte suppleanter enligt vad i reglementet närmare bestämmes.
2 mom. Å delägarestämma åge envar ägare eller i 3 § omförmäld inne
havare av fastighet inom distriktet, med vilken rätt till delaktighet i all
männingen är förenad, rösträtt efter grunden för sagda delaktighet. Vid
stämman skall genom allmänningsstyrelsens föranstaltande finnas till
gänglig en längd över samtliga dylika fastigheter inom distriktet med
uppgift å varje fastighets delaktighetstal beträffande allmänningen. Se
dan denna längd godkänts, lände densamma till efterrättelse å stämman.
För omyndig delägare röstar förmyndare, som har vederbörande fastig
het under sin förvaltning, eller, där flera sådana förmyndare finnas, den,
som de bland sig utse. För oskiftat dödsbo, bolag eller annan samfällig
het må ej mera än en person utöva rösträtt.
Frånvarande delägares rösträtt må å stämman utövas genom ombud.
Ej må dock någon på grund av fullmakt rösta för mera än en delägare.
3 morn. Delägarestämma utser bland de röstberättigade, som äro boen
de inom distriktet, en ordförande och en vice ordförande för fyra kalen
derår. Avgår den valde under uppdragstiden, utses i hans ställe annan
för den återstående delen av samma tid. Underrättelse örn sådant val,
med angivande av den eller de valdas namn och postadress, skall oför
dröjligen insändas till allmänningsstyreisen.
d morn. Kungörelse örn delägarestämma utfärdas av ordföranden eller,
vid hinder för honom, av vice ordföranden och skall innehålla bestämd
uppgift örn tid och ställe för stämman samt örn ärende, som därvid skall
förekomma. Kungörelsen skall på föranstaltande av ordföranden eller
vice ordföranden sist å fjortonde dagen före stämman dels uppläsas i
kyrkorna för de församlingar, som distriktet omfattar, dels ock införas i
minst en bland delägarna i distriktet spridd tidning.
Delägarestämman skall hållas å den ort inom distriktet eller å annat,
ställe, som stämman därtill bestämt.
I fråga örn delägarestämma skola bestämmelserna i 21 § första, tredje
och fjärde styckena, 22 §, 23 § 1 mom. första, andra och tredje styckena,
26 § första, andra och tredje styckena samt 27 § i lagen örn kommunal
styrelse på landet äga motsvarande tillämpning.
Sedan vid delägarestämma fört protokoll justerats, skall detta genom
ordförandens försorg hållas tillgängligt för delägarna å plats, som stäm
man därtill bestämt.
Biliana
lill
riksdagens
protokoll
/.9.'!2. /
saini . lil
häri ■ (Nr
lil
.)
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
18
51 *.
1 morn. Till distriktsombud må utses allenast den, som vid val av så
dant ombud är röstberättigad inom distriktet.
2 morn. Distriktsombud väljes för fyra år, räknat från oell med den
1 januari året näst efter det, då valet skett, oell skall sådant val förrättas
före den 1 oktober.
Distriktsombud ma, ändå att den tid, för vilken ombudet utsetts, ej
gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av delägarestämman.
Avgår distriktsombud, innan den tid, för vilken ombudet utsetts, gått
till ända, och finnes ej suppleant, åligge det ordföranden eller, vid hinder
för honom, vice ordföranden att ofördröjligen föranstalta örn val av nytt
ombud för den återstående tiden.
Örn val av distriktsombud skall genom ordförandens försorg underrät
telse, med angivande av den eller de valdas namn och postadress, oför
dröjligen insändas till allmänningsstyrelsen.
3 mom. Har delägarestämma för val av distriktsombud ej blivit i före
skriven ordning utlyst före den 1 oktober det år, då, ordinarie sådant val
skall äga rum, eller har i fall, som avses i 2 moni. tredje stycket, del
ägarestämma ej blivit för där angivet ändamål utlyst inom en månad
efter det distriktsombud avgått, skall länsstyrelsen, på anmälan av all
männingsstyrelsen eller delägare, uppdraga åt vederbörande landsfiskal
eller annan lämplig person att ofördröjligen utlysa sådan stämma.
Örn röstberättigade för en tiondel av distriktets hela delaktighetstal
skriftligen begärt stämmas hällande för behandling av fråga, som avses
i 2 mom. andra stycket, men stämma icke inom en månad därefter blivit
utlyst, skall länsstyrelsen på anmälan föranstalta örn stämmas utlysande
i den ordning, varom stadgas i detta moment första stycket.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
52 §.
Distriktsombud äge å allmänningsstämma utöva rösträtt för det delak
tighetstal beträffande allmänningen, som sammanlagt tillkommer del
ägarna i det distrikt, för vilket ombudet utsetts. Företrädes å stämman
distrikt av flera ombud, äge dessa rösta för lika andel av sagda tal. En
skild delägare vare dock obetaget att, själv eller genom ombud, å stäm
man utöva rösträtt för honom tillkommande delaktighetstal, som i ty
fall avräknas från vederbörande distriktsombuds röstetal.
Å allmänningsstämma skall genom allmänningsstyrelsens försorg för
varje distrikt finnas tillgänglig sådan längd, som i 50 § 2 mom. sägs. I
längden skall angivas jämväl det delaktighetstal, som sammanlagt till
kommer delägarna i distriktet. Sedan dylik längd godkänts, lände den
till efterrättelse å stämman.
19
53 $.
Vad i 51 och 52 §§ är stadgat om distriktsombud åge motsvarande till-
lämpning beträffande suppleant för sådant ombud.
54 %.
Ej må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan å
allmänningsstämma deltaga i behandlingen av fråga rörande avtal mellan
honom och delägarna, ej heller angående avtal mellan dessa och tredje
man, där hail i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridan
de mot delägarnas. Vad sålunda stadgats åge motsvarande tillämpning
beträffande rättegång eller annan talan mot honom eller tredje man.
Ledamot av allmänningsstyrelse må ej deltaga i beslut örn ansvarsfri
het för förvaltningsåtgärd, för vilken han är ansvarig, eller i val av re
visor.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
55 §.
Allmänningsstämma skall hållas å ort inom häradet, där ej annorlunda
stadgats i reglementet.
Kungörelse örn allmänningsstämma utfärdas av allmänningsstyrelsen
samt skall innehålla bestämd uppgift örn tid, ställe och överläggnings-
ämne för stämman. Kungörelsen skall på föranstaltande av styrelsen sist
å fjortonde dagen före stämman dels uppläsas i kyrkorna för de försam
lingar, där fastigheter äro belägna, med vilka rätt till delaktighet i all
männingen är förenad, dels ock införas i minst en bland delägarna spridd
tidning. Örn stämman skola därjämte vederbörande distriktsombud un
derrättas genom särskilda kallelser, vilka styrelsen skall med posten av
sända till dem senast fjorton dagar före stämman.
Ärende, som ej blivit i kungörelsen angivet, må ej å stämman före
tagas till avgörande, där det ej enligt lag eller reglementet skall förekom
ma å stämman eller omedelbart föranledes av klående, som där skall av
göras. Utan hinder av vad sålunda stadgats må dock å stämman kunna
fattas beslut örn utlysande av extra stämma för behandling av visst
ärende.
Har delägare, innan kungörelse örn allmänningsstämma utfärdats, hos
allmänningsstyrelsen yrkat att få ärende hänskjutet till prövning å stäm
man, skall sådant ärende i kungörelsen upptagas.
56 %.
Där ej annat finnes stadgat i reglementet, välje allmänningsstämma
själv ordförande att leda förhandlingarna.
Såsom allmänningsstämmas beslut gälle, där ej för särskilt fall i denna
lag eller i reglementet annorlunda bestämts, deras mening, vilkas röster
utgöra mer än hälften av de avgivna rösterna efter röstvärdet. Vid lika
20
röstetal avgöres val genom lottning men i övriga frågor bestämmes ut
gången enligt den mening, som ordföranden biträder.
Över beslut, som fattas å stämman, skall genom allmänningsstyrelsens
försorg föras protokoll, som underskrives av ordföranden och minst en å
stämman närvarande och därtill utsedd delägare eller ombud för delägare.
Senast fjorton dagar efter stämman skall genom styrelsens föranstaltan
de protokollet hållas tillgängligt för delägarna å plats, som stämman där
till bestämt.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
57 §.
Ordinarie allmänningsstämma skall hållas en gång örn året å tid, som
bestämmes i reglementet.
Å sådan stämma skola allmänningsstyrelsens förvaltningsberättelse för
det förflutna räkenskapsåret jämte därvid fogad redovisning samt revi
sorernas berättelse för samma år framläggas, och skall å stämman frå
gan örn beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid förvaltnings
berättelsen omfattar företagas till avgörande.
Med nämnda fråga skall dock anstå till fortsatt stämma å viss dag,
minst fyra och högst åtta veckor därefter, i fall så påfordras av röstande
för ett sammanlagt delaktighetshelopp, utgörande minst en tiondel av all-
männingens hela delaktighetstal. Utöver sagda tid vare uppskov ej med
givet.
Val av allmänningsstyrelse och revisorer må företagas endast å ordina
rie stämma, dock att fyllnadsval, varom i 41 § sista stycket och 46 §
femte stycket stadgas, må äga rum å extra stämma.
58 i
Allmänningsstyrelsen äge, när den finner lämpligt, utlysa extra all
männingsstämma.
Revisorerna må, örn deras granskning föranleder därtill, skriftligen
med angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra stäm
ma att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan
ske. Efterkommer styrelsen ej inom en vecka sådan påfordran, äge revi
sorerna själva utlysa stämma. Äro ej samtliga revisorer ense örn stäm
mas utlysande, gälle den mening, varom de flesta förena sig, eller vid
lika röstetal den mening, som biträdes av den av länsstyrelsen utsedde
revisorn.
Extra stämma skall ock av styrelsen utlysas, då det för uppgivet ända
mål skriftligen påfordras av delägare med sammanlagt delaktighetsbe-
lopp, utgörande minst en tiondel av allmänningens hela delaktighetstal
eller den mindre del därav, som må vara bestämd i reglementet.
Länsstyrelsen äge ock, när så finnes nödigt, anmoda allmänningsstyrel
sen att utlysa extra stämma. Efterkommer allmänningsstyrelsen ej inom
en vecka sådan anmodan, må länsstyrelsen själv utlysa stämman.
21
59 $.
Underlåter allmänningsstyrelsen att i föreskriven ordning utlysa ordi
narie allmanningsstämma eller har styrelsen ej senast två veckor efter
påfordran, som i 58 § tredje stycket sägs, utlyst stämma att hållas så
snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, har läns
styrelsen att, på anmälan av delägare, ofördröjligen utlysa stämma.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
Örn talan mot allmänningsstyrelse och revisorer så ock om klander av del
ägarestämmas och allmänningsstämmas beslut.
60 $.
Varder talan å allmänningsstyrelsens förvaltning under den tid förvalt
ningsberättelsen omfattar ej anställd inom sex månader från det berät
telsen framlades å allmänningsstämma, vare så ansett, som örn ansvars
frihet blivit styrelsen beviljad.
.
Utan hinder därav, att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan a för
valtningen, som grundas därpå, att styrelseledamot begått brottslig hand
ling, kunna mot honom anställas, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen
avsett även den handling.
o
Talan mot revisorerna enligt 48 § må ej anställas, sedan två år förllutit
från det revisorernas berättelse framlades å allmänningsstämma, utan så
är, att talan grundas därpå, att brottslig handling blivit begången.
61 §.
Menar delägare, att beslut, som fattats å delägare- eller allmännings
stämma, icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot lag eller
författning eller mot reglementet eller annan föreskrift, som myndighet
enligt denna lag meddelat eller fastställt, äge han tala därå genom stäm
ning å allmänningsstyrelsen inom trettio dagar från beslutets dag. För
summas det, vare rätt till talan förlorad. Ändå att talan föres mot be
slutet, gånge det i verkställighet, där ej domstolen annorlunda förordnar.
Domstols utslag, varigenom delägare- eller allmänningsstä,mmas beslut
upphävts eller ändrats, galle jämväl för de delägare, som ej instämt klan
dertalan.
Örn laga domstol.
62 §.
Delägarna i häradsallmänning vare uti de mål, för vilka ej annor
lunda genom lag stadgas, lydande under allmän underrätt i den ort, diir
allmänningsstyrelsen enligt reglementet har sitt säte.
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
Om vissa till socknar hörande allmänningar.
63 §.
Har häradsallmänning enligt Konungens medgivande delats mellan sock
narna inom häradet under villkor, att varje socken tilldelad allmännings
lott ej finge skiftas mellan hemmanen i socknen, skall vad i denna lag är
stadgat örn häradsallmänning i tillämpliga delar gälla örn sådan till soc-
keil hörande allmänning.
För varje dylik allmänning skall i den ordning, som i 40 § sägs, upp
göras och fastställas reglemente med bestämmelser rörande allmänningens
förvaltning.
Straffbestämmelser.
64 §.
1 moni. Företager eller föranstaltar någon, som i förvaltningen av
allmanning lydande under denna lag företräder delägarna, avverkning
eller annan åtgärd å allmänningen i strid mot fastställd hushållningsplan
el er föreskrift, som skogsvårdsstyrelsen jämlikt denna lag meddelat
straffes med dagsböter.
2 mom. Förbryter sig innehavare av avverknings- eller annan nytt
jande- eller servitutsrätt å allmänning, som lyder under denna lag, vid
utövningen därav mot fastställd hushållningsplan eller föreskrift, som i
1 mom. omförmäles, vare lag, som där sägs.
Hörnes innehavare av dylik rätt enligt detta moment till straff för
olovlig avverkning, skall tillika det avverkade virket, där det ligger å
skogen kvar, eller, örn det är bortfört, fortfarande är i avverkarens be
sittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke be
slag, skall den, som dömes, utgiva ersättning med belopp, motsvarande
värdet ay samma virke. Har efter avverkningen föreskrift, som över
tratts, blivit genom laga kraftvunnet beslut upphävd, förty att densam
ma icke bort meddelas, må icke virke dömas förbrutet eller ersättning ut
dömas, som bär är sagt.
65 i
Använder någon, som i förvaltningen av allmänning lydande under
denna lag företräder delägarna, avkastning eller annan inkomst från all
männingen uppsåtligen i strid mot lagen eller enligt denna meddelad
föreskrift, straffes med dagsböter.
23
66
§.
Innefattar förseelse, varom i 64 § 1 morn. eller 65 § förmäles, förbrytelse
mot allmänna strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 §
strafflagen är för likartat fall stadgat.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
67 §.
Allmänne åklagaren och skogsvårdsstyrelsen äge lika behörighet att
åtala förseelser, som omförmälas i 64 §, samt att med beslag belägga virke,
som kan dömas förbrutet. Sistberörda befogenhet tillkommc jämväl läns
jägmästare eller annan skogsvårdsstyrelsens befattningshavare med skoglig
utbildning; skolande i sådan ordning verkställt beslag så snart ske kan
och senast inom fjorton dagar anmälas hos någon av de åtalsberättigade.
Varder ej inom fyrtiofem dagar, från det beslag skedde, åtal i laga ord
ning anställt, vare beslaget förfallet, ägande skogsvårdsstyrelsen att, innan
åtal anhängiggjorts, häva beslag, som verkställts av någon dess befatt
ningshavare.
68
$.
Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas
å offentlig auktion, så kungjord, som örn auktion å utmätt lös egendom ar
stadgat. Begär, innan frågan örn virkes förverkande slutligen prövats,
virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finnér, på anmälan av
åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse eller att kostna
den för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, förordne övei-
exekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall i ty fall
virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, eller, där han bor
utom riket men inom riket har känt ombud, som äger att för honom mot
taga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg
bevisligen underrättas örn auktionen minst åtta dagar innan den hålles.
Anmälan av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av full
ständig, av två trovärdiga män styrkt förteckning, utvisande virkets
mängd och beskaffenhet.
69 §.
Böter, som ådömas enligt 64 §, samt vite, vartill någon fälles enligt 30 §,
så ock genom försäljning av förbrutet virke uppkommen behållning och
utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, tillfalla skogsvårds-
kassan.
Böter oell vite, vartill någon eljest fälles enligt denna lag, tillfalla
kronan.
Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess
frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i
riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall örn sådana medels insätt
ning i bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.
“4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
70 $.
Saknas medel till fulla gäldandet av böter eller vite, vartill någon enligt
denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.
Om fullföljd av talan och örn underställning.
71 §.
Över beslut, som skogsvårdsstyrelse enligt denna lag meddelat, må, där
beslutet ej enligt bestämmelserna i andra stycket skall underställas Ko
nungens prövning, klagan föras hos Konungen genom besvär, som skola
ingivas till jordbruksdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen
från den dag klaganden erhöll del av beslutet.
Har skogsvårdsstyrelse beträffande fråga, som i 32 § första stycket sägs,
fattat beslut i strid mot den särskilde ledamotens mening, skall beslutet
underställas Konungens prövning. Vill part hos Konungen yttra sig i
ärendet, åge att ingiva påminnelser före klockan tolv å trettionde dagen
från den dag beslutet delgavs honom.
Över beslut rörande förordnande av förrättningsman enligt 26 § 3 mom.
må klagan förås allenast i sammanhang med fullföljd av talan mot beslut
angående fastställelse av hushållningsplan, som upprättats enligt förord
nandet.
72 §.
Över beslut, som länsstyrelse enligt denna lag meddelat, föres klagan i
den ordning, som i 71 § första stycket sägs.
Övergångsbestäm melser.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.
Genom denna lag upphävas:
16 kap. byggningabalken i vad det avser häradsallmänningar;
kap. II av förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med
de allmänna skogarna i riket samt bestämmelserna angående häradsall-
25
männingar i kap. VIII, IX oell X av samma förordning, dock med undan
tag av bestämmelsen i § 71, såvitt deli avser ersättning för olovlig avverk
ning av ek oell storverksträd å häradsallmänning;
så ock vad eljest i lag eller författning finnes stadgat stridande mot
denna lag.
Med avseende å införandet av nya lagen skall iakttagas:
1) Äger enligt avtal, som träffats före nya lagens ikraftträdande, arren
dator av kronan tillhörig jordbruksdomän eller ecklesiastikt löneboställe
rätt att tillgodonjuta till domänen eller bostället hörande andel i härads
allmänning, vare arrendatorn berättigad att under den tid avtalet gäller
utöva jordägaren tillkommande rösträtt i frågor rörande allmänningen.
2) Finnes ej för allmänning, som i 63 § avses, av domänstyrelsen fast
ställd liushållningsplan, skall, sedan nya lagen utfärdats, med tillämpning
av dess bestämmelser hushållningsplan för allmänningen upprättas samt,
där hinder ej möter, fastställas att lända till efterrättelse från och med
den 1 januari 1934. Det åligger skogsvårdsstyrelsen att bereda all-
männingsstyrelsen tillfälle att inom av skogsvårdsstyrelsen förelagd tid
uppgöra förslag till planen enligt 26 § 2 mom. samt därmed till skogs
vårdsstyrelsen inkomma. Ilar förslag ej avgivits inom den bestämda tiden
eller fastställelse å ingivet förslag vägrats eller har frågan örn fastställelse
ej kunnat slutligen prövas före den 1 januari 1934, vare lag, som i 26 §
3 mom. eller 27 § sägs.
3) Före den 1 januari 1933 skall för varje häradsallmänning och i 63 §
avsedd allmänning förslag till reglemente, avfattat enligt bestämmelserna
i nya lagen, uppgöras av delägarna samt insändas till länsstyrelsen. Den
na åligge att, sedan skogsvårdsstyrelsens yttrande infordrats, med bifo
gande härav och av eget utlåtande före den 1 april 19o3 översända försla
get till jordbruksdepartementet för prövning och fastställelse av Ko
nungen.
4) Sedan enligt bestämmelsen under 3) reglemente fastställts för härads
allmänning, har länsstyrelsen att för varje i reglementet angivet distrikt
förordna en lämplig person jämte en suppleant för denne att före den
1 oktober 1933 eller, örn hinder möter, så snart ske kail, i egenskap av ord
förande utlysa och hålla delägarestämma enligt nya lagen för utseende av
distriktsombud ävensom av ordförande och vice ordförande i stämman,
samtliga för fyra år, räknat från och med den 1 januari 1934. Har i reg
lementet föreskrivits, att distriktsombud för vissa av de till allmänningen
hörande distrikt första gången skola utses för två år, räknat från och med
berörda dag, hinde dock sådan föreskrift till efterrättelse.
Stämma, som nu sagts, hålles å den ort inom distriktet, som ordföranden
bestämmer och i kungörelsen örn stämman angiver.
5) Beträffande allmänning, som i nya lagen avses, skall redovisning för
allmänningens förvaltning under år 1933 eller, där räkenskapsåret för all
männingen ej sammanfaller med kalenderår, under det räkenskapsår, som
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
26
löper deli 1 januari 1934, avgivas i enlighet nied de före sagda dag gällande
bestämmelser, och skall i fråga örn allmänning, varå förordningen den 26
januari 1894 ägt tillämpning, med avseende å sådan redovisning vad i § 13
av förordningen är stadgat lända till efterrättelse, dock att redovisningen
skall hållas delägarna tillhanda vid allmänningsstämma, varom i nya
lagen förmäles, samt under trettio dagar efter dylik stämma å tid och ort,
som bestämmes av länsstyrelsen och i kungörelsen örn stämman angives.
Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
Kungl. Martts proposition Nr 10.
27
Utdrag av protokollet över jordbruks^enden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stock-
holms slott den 10 april 1931.
Närvarande:
Statsministern
Ekman , ministern tor utrikes ärendena friherre
Ramel , stats
råden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd,
Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför
departementschefen statsrådet von Stockenström:
I skrivelse den 22 mars 1904, nr 26, anhöll riksdagen örn utarbetande Inledning.
och framläggande av förslag till de lagbestämmelser, som kunde prövas
erforderliga och lämpliga för att bereda delägare i häradsallmänning möj
lighet att få med allmänningen för framtiden införliva mark, som blivit
för sådant ändamål inköpt. Därjämte hemställde riksdagen i skrivelse den
24 maj 1907, nr 185, örn utredning, huruvida kronans rätt till storverks-
träd och ekar å häradsallmänning kunde upphöra, samt framläggande av
det förslag i ämnet, vartill utredningen kunde giva anledning.
Den 16 juni 1911 uppdrog Kungl. Maj:t åt en särskild kommitté, den s. k.
skogslagstiftningskommittén, att verkställa utredning angående, bland
andra, de i nyssnämnda riksdagsskrivelser angivna frågor. Under full
görandet av detta uppdrag fick kommittén anledning att upptaga jämväl
en annan fråga rörande häradsallmänningarna, nämligen sättet för
handhavandet av dessas förvaltning, i vilket avseende en framställning
gjorts hos kommittén den 27 augusti 1913 av kommitterade för härads-
aUmänningsintressenter i Östergötland.
I det av kommittén den 9 december 1918 avgivna betänkande framlade
kommittén, förutom andra lagförslag, tvenne sådana rörande häradsall
männingarna, nämligen förslag till lag örn häradsallmänningar och för
slag till lag om upphörande av kronans rätt till storverksträd och ekar
å häradsallmänning. Förstnämnda förslag upptager nya eller ändrade
bestämmelser dels rörande häradsallmänningarnas vård och förvaltning
och dels i fråga örn införlivning av mark med häradsallmänning.
Kommitténs ordförande, landshövdingen K. S. Husberg, avgav i reserva
tion till kommitténs betänkande ett särskilt förslag till lag angående
28
häradsallmänningar, i väsentliga delar avvikande från kommitténs mot
svarande förslag. Reservantens förslag behandlar, förutom nyssangivna
frågor, jämväl spörsmålet örn ändrad reglering av delägarskapet i härads-
allmänningarna.
Redan före avgivandet av skogslagstiftningskommitténs berörda betän
kande bade frågan örn ny lagstiftning för häradsallmänningarna på an
nan väg underställts Kungl. Majit.
Den s. k. sydsvenska skogskommittén, vilken hade i uppdrag att verk
ställa utredning örn åstadkommande av en rätt förvaltning och skötsel
av kronans och andra allmänna skogar i mellersta och södra delarna av
riket, hade i sitt den 17 december 1915 avgivna betänkande framhållit
såsom ett önskemål, att samtliga häradsallmänningar fördes under skogs-
statens förvaltning, samt — under förutsättning att en dylik reform ge
nomfördes — föreslagit, att de allmänna skogarna i förvaltningshänseen-
de skulle uppdelas på tvenne olika grupper revir, benämnda kronoparks-
revir och ecklesiastika med flera skogars revir, på det sätt, att till den
förra gruppen fördes kronoparker samt vissa andra staten tillhöriga sko
gar och till den senare gruppen bland annat häradsallmänningar och
ecklesiastika skogar.
För dryftande av detta förslag sammanträdde den 21 juni 1916 i Stock
holm ombud för 38 häradsallmänningar, och beslöto dessa därvid upp
draga åt en vid sammanträdet utsedd kommitté att verkställa en ingåen
de granskning av förslaget och i sammanhang härmed låta utreda åtskil
liga på förslagets bedömande inverkande frågor ävensom att å ombu
dens vägnar till Kungl. Majit ingå med denna utredning samt det ytt
rande, vartill granskningen av förslaget föranledde.
Resultatet av berörda granskning och utredning sammanfattade kom
mittén i en år 1918 från trycket utgiven skrift »Sveriges häradsallmän
ningar», däri kommittén, bland annat, framlade förslag till grunder för
ett nytt administrationssystem för allmänningarna. Med skrivelse den
8 juni 1918 överlämnade kommittén berörda skrift till Kungl. Majit un
der hemställan, att däri framförda synpunkter måtte vinna beaktande.
I anslutning till de i skriften angivna grunder utarbetade kommittén
sedermera ett förslag till förordning angående häradsallmänningarna i
riket jämte motiv, vilket förslag vid sammanträde i Stockholm med ojn-
bud för 37 häradsallmänningar den 20 september 1918 i huvudsak god
kändes. Med skrivelse den 30 september 1918 överlämnade kommittén
enligt ombudens uppdrag sagda förslag (bil. A) till Kungl. Majit.
Över förenämnda, av skogslagstiftningskommittén och kommittéreser
vanten avgivna förslag rörande häradsallmänningarna jämte övriga i
kommitténs betänkande innefattade lagförslag hava infordrade yttran
den avgivits av kammarkollegium, domänstyrelsen, samtliga länsstyrel
ser, landsting, hushållningssällskaps förvaltningsutskott och skogsvårds-
styrelser, dock med undantag av hushållningssällskapens förvaltningsut-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
29
skott i Södermanlands och Jämtlands län samt Älvsborgs läns södra del,
ävensom av vederbörande skogsstatstjänstemän. Härförutom liava dels
åtskilliga korporationer, föreningar och sammanslutningar, varibland
Sollentuna, Långhundra och Åkers härads allmänningsstyrelser, Sveriges
häradsallmänningsförbund och Sveriges skogsägareförbund, yttrat
sig över berörda förslag, dels ock delegerade för rikets skogs-
vårdsstyrelser jämlikt dem lämnat uppdrag med. anledning av
samina förslag utarbetat ett den 19 augusti 1920 dagtecknat betän
kande med förslag till lag angående vård av enskildes och andra till sta
tens ej hänförliga skogar, avseende jämväl häradsallmänningarna, vil
ket betänkande — sedan detsamma med en mindre jämkning godkants
vid extra möte med sko gsvår dsstyr elser na den 25 och 26 november 1920 —
av skogsvårdsstyrelsemötets förvaltningsutskott den 22 januari 1921 över
lämnats till Kungl. Majit.
Över omförmälda av allmänningsombuden avgivna förslag hava in
fordrade yttranden avgivits dels av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Skaraborgs, Örebro,
Västmanlands och Kopparbergs län, skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län
samt ledamöter i styrelserna för häradsallmänningarna i Älvsborgs och
Skaraborgs län, dels ock av skogslagstiftningskommittén, kammarkolle
gium, domänstyrelsen samt vederbörande skogsstatstjänstemän.
Kammarkollegium, som avgivit ett den 27 maj 1921 dagtecknat ge
mensamt yttrande över kommitténs, kommittéreservantens och all-
männingsombudens förslag, har däri förordat en sådan ändrad regle
ring av dispositionsrätten till häradsallmänningarnäs avkastning, att
dessa erhölle karaktären av verklig samfundsegendom för vederbörande
härad samt att i enlighet härmed avkastningen från dessa skogar an
visades till främjande av sådana ekonomiska intressen, som vore gemen
samma för befolkningen inom de landskommuner, vilka av ålder tillhört
de respektive häradenas gamla områden.
Sedan kollegium med anledning härav den 1 november 1924 anmodats
att inkomma med utformat förslag till de författningsbestämmelser, som
kunde erfordras för genomförande av vad kollegium sålunda föreslagit,
har kollegium i stagelse den 17 september 1929 på anförda skäl hem
ställt att bliva befriat från nämnda uppdrag, och har Kungl. Majit den
4 oktober samma år bifallit kollegii hemställan.
Efter avgivandet av skogslagstiftningskommitténs och allmännings-
omhudens omförmälda förslag rörande häradsallmänningarna hava ge
nom särskilda riksdagsskrivelser ytterligare ändringar ifrågasatts i gäl
lande bestämmelser angående dessa skogar.
I skrivelse den 7 juni 1922, nr 252, har riksdagen sålunda anhållit om
skyndsam utredning, huruvida vissa lägenhetsägares på allmänningarna
ställning kunde rättsligen ordnas på det sätt, att dem tillförsäkrades an
tingen tryggad besittningsrätt eller full äganderätt till disponerat mark-
Kungl. May.ts proposition Nr 10.
område, samt örn vidtagande av de åtgärder, vartill utredningen kunde
föranleda.
Vidare Ilar riksdagen i skrivelse den 27 april 1927, nr 140, anhållit örn
utredning rörande lämpligheten av bestämmelser i syfte att delägare i
häradsallmänning eller därmed i vissa hänseenden jämställd allmänning,
som grundade sitt delägarsltap på avstyckning enligt 1926 års jorddel
ningslag, erhölle samma formella ställning som övriga delägare, även
som örn vidtagande av de åtgärder, som den verkställda utredningen kun
de föranleda.
Över sistnämnda skrivelse hava infordrade yttranden avgivits av kam
markollegium och lantmäteristyrelsen, varjämte Sveriges häradsallmän-
ningsförbund efter därtill erhållet tillfälle yttrat sig i ärendet.
Sedan förenämnda uppdrag till kammarkollegium genom Kungl. Maj:ts
beslut den 4 oktober 1929 återkallats, har frågan örn ny lagstiftning för
liäradsallmänningarna varit föremål för beredning inom jordbruksdepar
tementet, därvid enligt särskilt uppdrag revisionssekreteraren Thor Sjö
fors bitiätt. Härförutom hava på grund av Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 3 oktober 1930 ledamöterna av riksdagens första kammare, landshöv
dingen G. R. Sederholm och professorn K. G. Westman, byråchefen i do
mänstyrelsen F. Aminoff och godsförvaltaren Å. Joachimson tillkallats
att jämte revisionssekreteraren Sjöfors i egenskap av sakkunniga inom
departementet deltaga i överläggningar angående sagda fråga. Vid den
beredning, som sålunda ägt rum, hava i samråd med de sakkunniga på
grundval av skogslagstiftningskommitténs och allmänningsombudens ut
redningar i ärendet och de däröver avgivna yttrandena utarbetats för
slag till lag örn härads- och vissa sockenallmänningar samt till förord
ning örn upphörande av kronans rätt till storverksträd och ekar å härads-
allmänningar. Jag anhåller nu att få anmäla förstnämnda förslag för
Kungl. Maj:t. Det senare förslaget torde jag framdeles få tillfälle att
underställa Kungl. Maj:ts prövning.
Historik. Innan jag ingår på förslaget till lag örn härads- och vissa sockenallmän-
n i ilga r, tolde jag fa lämna en kortfattad översikt av d© bestämmelser,
som tidigare gällt för förstnämnda skogar.
Landskapslagarna innehålla blott sparsamma bestämmelser örn liärads-
allmänningar. Dessa bestämmelser giva dock vid handen, att häradsall-
männingarna vid tiden för lagarnas avfattande ansågos tillhöra veder
börande härad. Enligt lagarna fick sålunda uppodling å dylik allmän
ning ej äga rum utan tillstånd av häradet. Häradets inbyggare voro be
rättigade att nyttja allmänningen till skogsfångst, mulbete och fiske
m. m., under det utom häradet boende voro därifrån uteslutna. I vissa
lagar funnos straffbestämmelser för obehörigt nyttjande av häradsall
männing ävensom stadganden örn sättet för bestämmande i vissa fall av
sådan allmännings område m. m.
Landslagarnas bestämmelser örn häradsallmänningar överensstämde i
30
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
31
stort sett med den äldre lagstiftningen i ämnet. 1 landslagarna använ
des ordet ilga för att beteckna häradets rätt till dess allmänning. 1 ör
rätten att göra intaga å häradsallmänning erfordrades liksom förut till
stånd av häradet, och förvärvade den, som erhållit dylikt tillstånd, ärft
lig besittningsrätt till den mark han uppodlat. Såsom allmän regel gäll
de, att nybyggaren skulle årligen till häradet utgöra avgäld för odlingen.
Försummades fullgörandet av denna skyldighet under tre på varandra
följande år, förverkade nybyggaren rätten till odlingen, och ägde för så
dant fall häradshövdingen med häradets samtycke upplåta denna till an
nan. Av de avgälder, som utgingo för nybyggen å häradsallmänningar-
na, ägde Konungen rätt till en tredjedel och vederbörande härad till åter
stoden. Örn grunden till Konungens rätt i berörda avseende lämna la
garna ej någon upplysning. Möjligt är, att bestämmelserna härutinnan
ägde samband därmed, att Konungen redan före landslagarnas tillkomst,
enligt vad urkunderna visa, beträffande liäradsallmänningarna i vissa
landskap (Östergötland och Småland) gjort gällande och stundom genom
drivit anspråk på äganderätt till en tredjedel av allmänningsjorden, vil
ket anspråk dock ej, såvitt känt är, vunnit erkännande i lagstiftningen.
Avgälder för nybyggen å liäradsallmänningarna torde hava utgått till
vederbörande härad ännu under början av nyare tiden. Sedan dylika ny
byggen under 1500-talet allmänt blivit skattlagda till kronan, har utgö
randet av sagda avgälder upphört. — Förutom rättigheten att göra in-
tagor å häradsallmänning ägde enligt landslagarna häradets inbyggare,
liksom förut, rätt att tillgodogöra sig skogen och övriga naturtillgångar
ä allmänningen, och var denna rätt ej i lagarna underkastad någon be
gränsning.
Den vidsträckta befogenhet att nyttja häradsallmänning, som enligt
landslagarna sålunda tillkom häradets inbyggare, inskränktes avsevärt
genom 1647 och 1664 års skogsordningar. Dessa asyftade att skapa ett
skydd för landets skogstillgångar, vilka på grund av bergs- och bruks-
hanteringens utveckling vid ifrågavarande tid erhållit större värde än
förut. Enligt sagda skogsordningar fick häradsallmänning nyttjas en
dast till husbehov för hemmanen och gårdarna inom häradet. Den, som
iigde hemman inom visst härad men bodde utom detta, ägde nyttja hära
dets allmänning allenast för sagda hemmans behov, såvida han ej å hä
radstinget erhållit tillstånd till en mera utsträckt nyttjanderätt, och var
tillståndshavaren i sistnämnda fall pliktig att till häradet utgiva viss er
sättning. Även rätten att göra intagor å häradsallmänning begränsades
högst väsentligt genom skogsordningarna. I 1647 års skogsordning för
bjöds sålunda anläggning av nya gårdar, torp eller backstugor å härads
allmänning, så vida ej allmänningen vore så stor, öde elior vidlyftig, att
hemman eller torp utan häradets .skada kunde därå byggas och brukas.
Beträffande de å häradsallmänning redan anlagda gårdar, torp och back
stugor stadgades i samma skogsordning, att dessa skulle dömas bort och
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
32
utrivas, såframt ej lägenheten nått den utveckling, att den kunde bära
de utskyldei, som vanligen ålades V* hemman, eller* ock urminnes hävd
åkommit lägenheten. Nyssangivna förbud mot upptagande av odlings-
lägenheter å häradsallmänning modererades dock i 1664 års skogsordning,
däri stadgades, att, örn å häradsallmänning funnes någon till nyodling
tjänlig plats, som kunde undvaras av häradet, Kungl. Majit ägde besluta
örn upplåtande därav till nybygge samt att häradets inbyggare hade före
trädesrätt till erhållande av dylik upplåtelse. Lägenhet, som upplåtits
enligt detta stadgande, skulle åsättas visst hemmantal, eller ock skulle
innehavaren av lägenheten förpliktas utgiva en bestämd avgift, rekogni
tion, till kronan. Enligt skogsordningarna skulle uppsikt över härads-
allmänningarna utövas av landshövdingarna och kronobetjänte.
Den tendens att begränsa häradsbornas rätt att nyttja häradsallmän-
ningarna, som kommit till uttryck i förenämnda skogsordningar, fullfölj
des i 1734 års lag och skogsordningen den 12 december samma år. För
budet att görn intagor å häradsallmänning förnyades sålunda i sistnämn
da lagstiftning och gjordes där ovillkorligt. Häradsborna bibehöllos vis
serligen i denna vid sin rätt att till husbehov nyttja allmänningen, men
fick sagda rätt i flera fall utövas allenast efter särskilt tillstånd. I 16
kap. 1 § byggningabalken av 1734 års lag stadgades sålunda, att den, som
ville hugga timmer, ved, gärdsel eller stör å häradsallmänning, skulle
göra anmälan därom vid tinget och låta rätten pröva det föreliggande
behovet, varefter han hade att söka tillstånd till avverkningen hos Ko
nungens befallningshavande. I skogsordningen, vari rätten till avverk
ning å häradsallmänning närmare reglerades, medgavs visserligen, att
vindfällen, torra grenar o. d. finge obehindrat avliämtas å sådan allmän
ning till bränsle, men föreskrevs, att förtorkade eller skadade träd ej
finge därå fällas utan tillåtelse av skogsbetjäningen. Till huggning av
den friska skogen kunde, såsom i lagen stadgades, allenast Konungens be
fallningshavande giva lov. Enligt skogsordningen skulle häradsallmän
ning bevakas av en särskild skogvaktare, vilken skulle stå under uppsikt
dels av jägeri- och kronobetjäningen och dels av fyra av häradsrätten år
ligen valda uppsyningsman. Det ålåg därjämte häradsrätten att vart an
nat eller vart tredje år besiktiga allmänningen. Örn vid dylik besiktning
eller eljest skogens återväxt å allmänningen befanns äventyrad eller an
nan giltig orsak därtill förelåg, kunde viss del av allmänningen fridly
sas, vilket innebai, att avverkning av skog a sadan del ej fick äga rum.
Ifrågavarande inskränkningar i häradsbornas rätt att nyttja härads-
allmänningarna stodo i samband med det intresse, som kronan vid ifrå
gavarande tid hade att disponera över allmänningarnas skogstillgångar
till förmån för bergverks- och bruksrörelsen i landet. Redan i Kungl.
Maj:ts fullmakt för bergskollegium den 6 juli 1649 hade stadgats, att de
skogar, som vidhängde allehanda bruk och gruvor och antingen redan
vore under publika eller privata bruk bebrevade eller till nya bruks upp-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
33
rättande prövades nödiga och nyttiga, skulle till Kungl. Maj:ts och rikets
tjänst iörvaras såsom ett »särdeles regale» genom skogarnas införande i
en jorde- och bergsbok. I anslutning till den i sagda fullmakt uttalade
grundsatsen hade det under senare hälften av 1600-talet blivit vanligt att
till understödjande av gruvor och bruk anslå skogsområden å allmänna
skogar, däribland även häradsallmänningar. Denna praxis bekräftades i
1734 års skogsordning, däri stadgades, att, örn hjälp av någon allmänning
begärdes till gruva eller berg- eller metallmanufakturverk samt allmän
ningen eller någon del därav kunde utan landets, häradets eller socknens
avsaknad umbäras, densamma kunde i viss ordning av bergskollegium an
slås till understöd åt gruvan eller verket. Med anledning härav hava
även under 1700-talet betydande områden av häradsallmänningarna tagits
i anspråk för nyssangivna ändamål.
Kort efter utfärdandet av 1734 års lagstiftning befanns nödigt att
mildra det däri upptagna ovillkorliga förbudet mot att göra intagor å hä
radsallmänning. I en år 1739 utfärdad förklaring till 1734 års skogsord
ning stadgades sålunda, att landshövdingarna i länen ägde medgiva, att
å häradsallmänningarna befintliga ansenliga och till skogsväxt odugliga
mossar och kärr finge efter föregången undersökning upptagas till äng.
Därjämte medgavs genom förklaringen den 5 oktober 1741 över 1740 års
förordning örn mossars, kärrs och annan oländig marks uppodlande, att
sådana å häradsallmänning belägna, dittills såsom obrukbara ansedda
kärr och mossar, å vilka ingen stor och duglig skog växte och som kunde
till äng förvandlas, finge delas mellan de hemman i häradet, vilkas inne
havare sådant önskade, till hjälp och förbättring medelst höets forme
rande. De genom sådan delning uppkomna lägenheter skulle ofördröjli
gen skattläggas, dock med rätt för innehavaren till vissa frihetsår. För
summade häradsborna att verkställa dylik delning, ägde enligt förkla
ringen den 12 augusti 1752, med visst undantag, den av häradsborna rätt
till mossens eller kärrets uppodlande, som sig först därtill anmälde hos
landshövdingen.
1734 års skogsordning upphävdes genom skogsordningen den 10 decem
ber 1793, vilken i sin ordning ersattes av skogsordningen den 1 augusti
1805. I sistnämnda två skogsordningar blev häradsbornas rätt till all-
männingarna ytterligare kringskuren. Grundsatsen, att häradsborna al
lenast till husbehov ägde nyttja häradsallmännings skog, genomfördes i
dessa skogsordningar så strängt, att den, som hade egen skog eller farit
illa med denna, helt utestängdes från rätt till utsyning å allmänningen.
Därjämte meddelades till förfång för häradsborna vissa bestämmelser örn
företrädesrätt för det allmänna till häradsallmännings avkastning. En
ligt dessa bestämmelser skulle av det timmer och byggnadsvirke, som år
ligen finge utsynas å sådan allmänning, i främsta rummet tillgodoses be
hovet dels för militära, civila och ecklesiastika boställen och dels för all
männa broar oell byggnader. Först därefter ägde de enskilda häradsbor-
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 10 haft. (Nr 10).
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
3
34
na, i män av tillgång, erhålla virke för vissa angivna behov, och skulle
dessa behov med hänsyn till den mer eller mindre trängande beskaffen
heten därav tillgodoses i viss bestämd ordning. Skyldigheten att söka
utsyning utsträcktes till att avse även torra grenar och vindfällen. I
fråga örn rätten att göra intaga å häradsallmänning bibehölls det förut
gällande förbudet, dock att sådan allmänning kunde uppröjas för anlägg
ning av skogvaktareboställen eller skogsplanteringar, varjämte tillstånd
till uppodling av kärr och mossar å häradsallmänning i viss ordning
kunde meddelas såväl för inbyggare i häradet som för annan. Överinseen
det över häradsallmänning tillkom fortfarande Konungens befallnings-
havande. Denne hade att upprätta förslag å det antal och det slag av
virke, som årligen kunde med allmänningens bestånd och utan dess skada
till utsyningssökandenas behov upplåtas, och fick detta förslag ej vid
utsyningars beviljande överskridas. Den närmare vården och bevakning
en av allmänningarna var anförtrodd åt skogs- och jägeristaten.
Den rättsutveckling i fråga örn häradsallmänningarna, varåt 1793 och
1805 års skogsordningar gåvo uttryck, blev ej bestående oförändrad un
der någon längre tidsperiod. Redan under 1700-talet hade den uppfatt
ningen gjort sig gällande i vårt land, att de allmänna skogarna
skulle bliva föremål för bättre vård och skötsel, örn de avyttrades till
enskilda för brukande. I anslutning härtill hade allmogen vid 1734 års
riksdag anhållit örn tillåtelse att dela häradsallmänningarna, men blev
denna anhållan avslagen genom Kungl. Maj:ts resolution den 17 decem
ber 1734, däri förklarades, att dessa allmänningar vore en kronans till
hörighet samt att kronan, örn allmänningarna delades, skulle bliva be
tagen all disposition över dessa och sålunda icke vara i stånd att med
virke från dessa skogar hjälpa brandskadade eller underhålla publika
byggnader m. m. Frågan örn häradsallmänningarnas delning återkom
emellertid vid riksdagarna 1762, 1809—1810 och 1823. I en till sistnämnda
riksdag avlåten proposition nr 23, däri förslag framlades örn försäljning
till enskilda av kronoparker och vissa andra slag av allmänna skogar,
upptogs till behandling jämväl spörsmålet örn delning av häradsallmän
ningarna mellan vederbörande intressenter. Under framhållande, att dy
lik allmänning borde betraktas såsom häradets tillhörighet, föreslog
Kungl. Maj:t i propositionen, att Kungl. Majit skulle äga tillåta, att hä
radsallmänningarna upplätes till intressenternas egen disposition gemen
samt eller till delning dem emellan, när efter gjord ansökning Kungl.
Majit funne sådant lämpligt och något laga hinder däremot ej mötte.
Vad Kungl. Majit sålunda föreslagit bifölls av ständerna med det till-
lägg, att, då Kungl. Majit i den i propositionen föreslagna ordningen be
viljade häradsallmänningars upplåtande, dessa borde fördelas mellan de
socknar, som däri ansåges äga del, varefter frågan, huruvida sockenbor
na skulle bibehålla sina andelar i samfällighet eller utbryta och enskifta
sina lotter, enligt ständernas mening lämpligast kunde bestämmas efter
de grunder, som stadgades i avseende å sockenallmänningar i 8 § av 1805
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
35
års skogsordning. Sedan ständerna i skrivelse nr 444 till Kungl. Majit
anmält sitt ifrågavarande beslut, meddelade Kungl. Maj :t i brev till kam
markollegium den 16 mars 1824 närmare bestämmelser i ämnet, vilket
brev kungjordes genom kollega cirkulär den 14 april 1824.
Enligt cirkuläret, däri propositionens uttalande, att häradsallmänning
borde anses såsom häradets tillhörighet, återkommer, ägde Kungl. Majit
på ansökan, då sådant funnes lämpligt och laga hinder däremot ej mötte,
medgiva, att häradsallmänning upplätes till intressenternas egen disposi
tion gemensamt eller till delning socknar eller enskilda hemmansägare
emellan, som däri ansåges äga del. De, som åstundade delning av sådan
allmänning eller att emottaga densamma under egen gemensam disposi
tion, hade att därom ingiva ansökan till Konungens befallningsliavande.
Sedan genom befallningshavandens försorg erforderlig utredning i ären
det verkställts, hade befallningshavanden att översända handlingarna
däri jämte eget och häradsrättens yttrande till kammarkollegium, som
överlämnade saken till Kungl. Majits avgörande. I händelse av bifall
till ansökningen bestämde Kungl. Majit de grunder, som borde tillämpas
vid verkställandet av häradsallmänningens delning. De hemman, som
erliölle del i allmänningen, skulle, med undantag för kungsgårdar och
boställen, åläggas att för deras skogsandel utgöra årlig ränta efter mar
kens sämre och bättre beskaffenhet med en fjärdedels till och med en
kappe spannmål för varje geometriskt tunnland. — För den händelse ett
härads inbyggare ej önskade vare sig delning av häradets allmänning
eller att emottaga den under gemensam disposition eller Kungl. Majit
ej fann lämpligt bevilja därom gjord ansökan och allmänningen förty
komme att i sitt dåvarande skick bibehållas, skulle det ankomma å Ko
nungens befallningsliavande att vidtaga lämpliga åtgärder till allmän-
ningens riktiga och ändamålsenliga skötsel. Bevakningen av sådan all
männing skulle imder befallningshavandens överinseende utövas av
skogsbetjänte. — Enligt cirkuläret ålåg det även Konungens befallnings
kavande att noggrant tillse, att inga obehöriga personer inflyttade å
allmänningarna.
Med tillämpning av bestämmelserna i 1824 års cirkulär ägde delning
rum av ett betydande antal häradsallmänningar mellan vederbörande
socknar eller intressenter. Vissa mindre häradsallmänningar, som ej
lämpligen kunde skiftas mellan intressenterna, indelades i lotter och för
såldes för intressenternas räkning.
Beträffande de allmänningar, som ej blevo föremål för delning eller
försäljning, förordnades sedermera genom brevet till kammarkollegium
den 23 mars 1849, att delägarna i sådan allmänning kunde, efter skedd
anmälan till länsstyrelsen, erhålla tillstånd att genom utsedda depute
rade under vissa villkor deltaga i uppsikten och vården av allmänningen,
dock att de deputerade icke finge inblanda sig i den vetenskapliga sköt
seln och behandlingen av skogen, vilken skulle handhavas av skogssta-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
36
tens förvaltande personal, samt att den av häradsborna för de deputerade
utfärdade instruktion alltid borde underkastas granskning av länssty
relsen.
Den 20 juni 1855 tillsatte Kungl. Majit en kommitté för utredning an
gående de åtgärder, som borde vidtagas för befrämjande av en förbätt
rad skogshushållning i landet, och avgav denna kommitté den 28 juni
1856 betänkande med förslag till ny förordning örn skogarna i riket. Detta
förslag upptog jämväl vissa bestämmelser angående häradsallmänningar-
na, enligt vilka bestämmelser dessa skogar skulle, på lika sätt som krono-
skogarna, stå under skogsstyrelsens vård och förvaltning samt bibehållas
oförminskade och på allmän bekostnad indelas till regelbunden hushåll
ning, där så ej redan skett. Den avkastning, häradsallmänning årligen
lämnade, skulle förvandlas i penningar och, efter avdrag av kostnaden
för skogens vård och skötsel, tillfalla häradsborna samt av Konungens
befallningshavande fördelas mellan dem efter oförmedlade hemmantalet.
—■ I motiveringen till förslaget framhöll kommittén, att, då häradsall-
männingarna icke torde vara att betrakta annorlunda än såsom upplå
telser av kronans skogar till häradenas begagnande, kommittén icke fun
nit betänkligt, att föreskrift meddelades, huru denna menigheterna med
givna rätt för framtiden skulle utövas. Kommittén, som ansett allmän-
ningarnas delning mellan häradsborna, vilken redan flerstädes lett till
skogarnas vanvård och förfall, icke vidare böra medgivas, hade i övrigt
trott skogarnas bevarande och menigheternas egen fördel bäst främjas
därigenom, att häradsallmänningarna ställdes under allmän vård och för
valtning, på alldeles lika sätt som kronoskogarna. Den rätt till åtnju
tande av skogens alster in natura, som varit häradsborna medgiven,
skulle då komma att upphöra och i stället den behållna avkastningen
utdelas efter oförmedlade hemmantalet. Härigenom skulle undvikas icke
blott det ämne till stridigheter, som de årliga utsyningarna av allmän-
ningens produkter dittills givit, utan även orättvisan av stadgandet, att
den, som hade egen skog, ej vore berättigad till utsyning från allmän
ningen, ett stadgande, vilket icke kunde anses uppmuntrande för omsor
gen örn den egna skogens vård.
I skrivelse nr 107 till 1856—1858 års riksdag framlade Kungl. Majit ett
på kommitténs utredning byggt förslag till vissa allmänna bestämmel
ser, avsedda att läggas till grund för ny lagstiftning angående skogarna
i riket. Dessa bestämmelser överensstämde, såvitt angick häradsallmän
ningarna, i stort sett med kommitténs förslag utom i fråga örn dispositio
nen av häradsallmänningarnas avkastning. I sistnämnda hänseende före
slog Kungl. Majit, att de, som efter dittills gällande grunder kunde anses
såsom delägare i häradsallmänningarna, skulle äga tillgodonjuta den be
hållna avkastningen av dessa, antingen in natura eller med de därför in
flytande penningar, på sätt delägarna kunde sinsemellan överenskomma.
Kungl. Majlis förslag godkändes i vad det avsåg häradsallmänningarna
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
37
av riksdagen. I skrivelse till Kungl. Hajd den 27 februari 1858 inlade
emellertid bondeståndet sin gensaga mot riksdagens beslut. Under fram
hållande, att alla skogsrättigheter, upplåtna åt korporationer eller en
skilda, borde oförminskade allt framgent komma dessa till godo samt att
någon förändring alltså icke borde äga rum i vad då gällande författ
ningar stadgade örn begagnandet av bland annat häradsallmänning^:,
hemställde ståndet, att lagen i detta fall måtte oförändrad förbliva vid
vad den dittills varit.
I brev den 21 januari 1859 uppdrog Kungl. Majit åt chefen för skogs
styrelsen att granska och omarbeta det för 185d—1858 års riksdag fram
lagda förslaget till ny skogslagstiftning. Med anledning av bondestån
dets berörda skrivelse medgav Kungl. Majit därvid den ändring i for
slaget, att häradsallmänningarna, där menigheterna så önskade, skulle
stå under vård och förvaltning av delägarna eller deras ombud men un
der skogsstyrelsens kontroll och tillsyn, så att de erhölle samma regel
bundna behandling som kronoskogarna.
Till fullgörande av berörda uppdrag avgav chefen för skogsstyrelsen
den 9 maj 1859 förslag till förordning örn skogarna i riket. Innan detta
förslag hann att slutligen prövas av Kungl. Maj :t, blev emellertid frågan
örn ny skogslagstiftning till följd av ett flertal motioner föremål för be
handling av 1862—1863 års riksdag. Med anledning av motionerna, dari
yrkats, å ena sidan, att vederbörande jägeritjänstemän skulle erhålla
större inflytande på häradsallmänningarnas förvaltning och, å den andra,
att myndigheterna skulle tillhållas att lämna okvald delägarnas »åbo
rätt» till häradsallmänningarna, avlät riksdagen en skrivelse i amnet
till Kungl. Majit den 30 november 1863 nr 187, däri riksdagen gjorde vissa
uttalanden beträffande det innehåll, som enligt riksdagens mening borde
givas åt den föreslagna nya skogsordningen så vitt anginge liäradsall-
männingarna. I skrivelsen framhölls sålunda, att riksdagen, som ansett
sig ej böra bryta mot det gängse föreställningssättet, enligt vilket ha-
radsallmänningarna vore häradenas tillhörighet, funnit de av Kungl.
Maj-t i berörda brev den 21 januari 1859 angivna grunder för ordnande
av sagda allmänningars hushållning på ett lyckligt sätt förena delägar
nas anspråk att själva få förvalta sin egendom med det nödvändiga av
seendet på dessa skogars bevarande undan vanvård och förödelse.. I sam
band med en dylik reglering av allmänningarna torde emellertid vissa
föreskrifter i fråga om fördelningen av allmänningarnas avkastning, vilka
kvarstode i lagstiftningen sedan den tid, då dessa skogar ansågos för
kronans egendom, böra förändras. Dessa föreskrifter, som innefattades
i den förmånsrättsordning till utsyning å häradsallmänningarna, vilken
förekomme i 3 § av 1805 års skogsordning och innebure, att boställen
ägde bästa rätt och lika med häradet för dess allmänna byggnader och
broar men framför häradsborna, syntes ej förenliga nied häradets ägande
rätt. Vidare hade riksdagen fästat sin uppmärksamhet vid olämpligheten
Kungl. Mårts proposition Nr 10.
Gällande be
stämmelser.
38
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
i det stadgande, som inneliölles såväl i sagda paragraf av skogsordningen
som i 16 kap. 1 § byggningabalken och enligt vilket de, som ej hade egen
skog, framför andra skulle njuta allmänningens avkastning. För att be
fordra intresset för hushållningen med dessa allmänningar hade riksda
gen ansett, att, på samma gång deras förvaltning överlämnades till hä-
radsborna, sådana föreskrifter örn avkastningens fördelning, vilka i all
mänhet tillämpades på samfälld egendom, skulle meddelas. Då det torde
stå bäst tillsammans med den uttalade åsikten örn äganderätten till ifrå
gavarande allmänningar, att delägarna i dessa själva finge besluta, örn
virkesavkastningen skulle fördelas mellan dem in natura eller avyttras
och försäljningssumman fördelas, syntes något stadgande örn ovillkorlig
försäljning av virkesavkastningen icke böra meddelas. Likaledes följde
det, enligt riksdagens förmenande, av den uttalade åsikten örn ägande
rätten till allmänningarna samt vad i övrigt av riksdagen anförts, att
varken skoglösa hemman och boställen eller andra allmänna broar och
byggnader än sådana, som delägarna i allmänningarna själva byggde och
underhölle, borde för framtiden njuta någon företrädesrätt till utsyning
utan att alla hemman, boställena däri inberäknade, borde njuta sin del
i allmänningens avkastning allenast efter deras oförmedlade hemmantal.
Pa sålunda anförda skäl uttalade riksdagen den önskan, att häradsall-
männings avkastning måtte, sedan därav använts vad som erfordrades
till betäckande av kostnaden för allmänningens indelning och förvalt
ning samt till broar och andra för delägarna gemensamma byggnader,
fördelas mellan dem, som enligt dittills gällande grunder ansetts såsom
delägare i allmänningen, antingen in natura eller i penningar, på sätt
de därom själva beslutade, efter oförmedlat hemmantal.
Efter avlåtandet av nämnda riksdagsskrivelse utfärdades slutligen den
29 juni 1866 förordning angående hushållningen med de allmänna skogar
na i riket. I kap. II av denna förordning upptogos bestämmelser örn
häradsallmänningar, i allt väsentligt överensstämmande med de i riks
dagsskrivelsen angivna grunder.
1866 års skogsordning upphävdes genom förordningen den 26 januari
1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket,
vilken förordning ännu gäller. Föreskrifterna örn häradsallmänningar i’
sistnämnda förordning äro, bortsett från vissa detaljbestämmelser, lika
lydande med motsvarande stadganden i 1866 års skogsordning.
Jag torde nu få övergå till att redogöra för de huvudsakligaste av de
bestämmelser, som för närvarande gälla angående häradsallmänningar.
Dessa bestämmelser återfinnas, såsom förut nämnts, väsentligen i 1894
års skogsordning, varjämte särskilda föreskrifter i ämnet inrymmas i
lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet samt lagarna
den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) örn rätt till fiske och den 8 november 1912
(nr 289) örn rätt till jakt. Härförutom upptagas vissa stadganden örn
39
häradsallmänningar i 16 kap. byggningabalken, vilka stadgande!! dock
numera, elium ej formellt uppbävda, i det väsentliga förlorat gallande
kraft.
.
.
1894 års skogsordnings bestämmelser örn liäradsallmänningar reglera
dels rätten till delaktighet i dessa skogar, dels grunderna för dessas vård
och förvaltning oell dels rätten till storverksträd och ekar å käradsall-
männingar. I förstnämnda hänseende stadgas, att delägare i häradsall
männing äro, där ej för särskilda fall blivit annorlunda bestämt, de, som
i häradet bygga och bo, efter deras oförmedlade hemmantal. Dessa äga
att årligen å tid och ort, som av länsstyrelsen utsättes och kungöres, ge
nom ombud, valda socknevis medelst omröstning efter oförmedlade hem
mantalet, utse en allmänningsstyrelse, som i alla frågor rörande allmän
ningen utövar delägarnas beslutanderätt, där ej i reglemente för allmän
ningen annorlunda stadgas. Reglementet uppgöres av delägarna samt
fastställes av länsstyrelsen. I anslutning till dessa bestämmelser före-
skrives rörande användningen av häradsallmännings avkastning, att den
na, sedan därur guldits vissa kostnader för allmänningens vård och för
valtning samt virke undantag^ för sådana broar och. allmänna bygg
nader, som delägarna själva bygga och underhålla, årligen må fördelas
mellan samtliga delägare i allmänningen efter oförmedlat hemmantal.
På delägarnas beslut ankommer, huruvida denna utdelning skall ske in
natura eller, efter försäljning, i penningar. — Beträffande grunderna för
häradsallmänningarnas vård och förvaltning stadgas, att häradsallmän-
ningarna skola bibehållas oförminskade samt behandlas efter sådana på
vetenskapliga regler grundade, för olika ortsförhållanden lämpade hus-
hållningsplaner, som avse skogens framtida bestånd och högsta avkast
ning. Det tillkommer domänstyrelsen att fastställa dylika planer samt
att meddela de särskilda föreskrifter, som i avseende på hushållningen
med ifrågavarande skogar kunna finnas nödiga. Förvaltningen ombe-
sörjes principiellt av skogsstaten, men hava delägarna medgivits rätt att
själva övertaga häradsallmännings vård och förvaltning under vissa vill
kor. Har förvaltningen övertagits av delägarna, skola emellertid veder
börande skogstjänstemän hålla uppsikt över att de i avseende å skogs
hushållningen meddelade föreskrifter noggrant iakttagas.. Därest, för
summelse härutinnan finnes hava ägt rum samt rättelse ej vidtagits inom
av länsstyrelsen förelagd tid eller ock å allmänningen större avverkning
verkställes, än enligt hushållningsplanen är tillåtet, äger länsstyrelsen
förordna, att allmänningen åter skall ställas under skogsstatens vård och
förvaltning. Skogsordningen innehåller därjämte i förevarande avseen
de dels vissa bestämmelser örn redovisning för förvaltningens handha-
vande samt örn klagan över allmänningsstyrelsens och delägarnas, beslut
m. m., dels ock åtskilliga stadganden örn utsyning och försäljning av
virke från häradsallmänning samt tillgodogörande av mulbete och gräs
slätter därå. — Vad slutligen angår rätten till storverksträd och ekar
Kungl. May.ts proposition Nr 10.
40
Kungl. May.ls proposition Nr 10.
å häradsallmänning stadgar skogsordningen, att dessa träd äro kronan
förbehållna, och meddelas i sammanhang härmed vissa bestämmelser örn
sattet för tillgodogörandet av dessa träd för kronans räkning.
1894 års skogsordnings bestämmelser örn rätt till delaktighet i härads
allmänning hava i visst hänseende ändrats genom 1926 års jorddelnings
lag. Enligt skogsordningen äger fastighet, som ej är satt i mantal, prin
cipiellt ej del i häradsallmänning. Jämlikt jorddelningslagen kan emel
lertid rätt till delaktighet i sådan allmänning tillkomma även fastighet
som bildats genom avstyckning och som sålunda ej blivit åsatt mantal!
I 19 kap. 12 § av lagen stadgas i detta hänseende, att vid avstyckning
skall bestämmas, örn och i vad mån med avstyckad ägovidd skall följa
ratt till delaktighet i område, som vid lantmäteriförrättning avsatts för
gemensamt ändamål, i äga, som eljest är samfälld för stamfastigheten
och annan fastighet, eller i särskilda rättigheter och förmåner, som till
komma stamfastigheten. Därest i ägovidd, som avstyckas, ingår åker,
äng eller därtill odlingsbar mark av den omfattning, att fastigheten var
der tjänlig till jordbruk, och avstyckningen ej sker för tillgodoseende
av behov av mindre lägenheter eller för beredande av plats för industriell
anläggning eller därmed jämförligt ändamål, må dock bestämmelse ej
meddelas, varigenom den avstyckade ägovidden uteslutes från rätt till
delaktighet i allmänning eller därmed likställd samfällighet, utan skall
vad av stamfastigheten tillkommande andel i sådan samfällighet kan
skäligen anses belöpa å den avstyckade ägovidden tilläggas denna. I
sistnämnda fall gäller sålunda såsom ovillkorlig regel, att den fastighet
som bildas genom avstyckningen, skall erhålla rätt till delaktighet i hä
radsallmänning. Enligt 19 kap. 19 § jorddelningslagen skall å den karta,
vara avstyckning skall av lantmätaren utmärkas, tecknas beskrivning
med uppgift, bland annat, i vad mån med avstyckad ägovidd följer rätt
till .delaktighet. i äga, som är samfälld för stamfastigheten och annan
fastighet, eller i särskilda rättigheter och förmåner, som tillkomma stam-
fastigheten. Kan beskrivningen ej lämpligen tecknas å kartan, skall den
mföras i särskild handling.
I anslutning till bestämmelsen i 1894 års skogsordning, att häradsall
männing skall bibehållas oförminskad, har i 1 kap. 8 § jorddelningslagen
stadgats, att, där enligt föreskrift i lag eller särskild författning skifte
å viss fastighet eller äga icke är tillåtet, dylikt förbud skall lända till
efterrättelse.
Enligt 9 § i. lagen örn rätt till fiske hava delägarna i häradsallmänning
rätt att fiska i de fiskevatten, som höra till allmänningen. Åker och äng
vid stranden skola dock vara fria från intrång av de fiskande, då annan
utväg finnes att komma till fiskevattnet. I annat fall skall ersättning
givas för skada och intrång. Allmänningsfiske må av delägarna utar
renderas för gemensam räkning, i fall beslut därom fattas i enlighet
med gällande föreskrifter örn allmänningens förvaltning.
41
Slutligen stadgas i 2 § av lagen om rätt till jakt, att jakträtten å härads
allmänning må tillgodogöras för delägarnas gemensamma räkning i över
ensstämmelse med de föreskrifter, som i övrigt gälla för allmänningens
vård och förvaltning.
De reformsträvanden, som framträtt beträffande nu gällande lagstift- tJfr1>alJ»*
ning för häradsallmänningarna, avse i första rummet frågan örn ändring härads- och
i grunderna för rätten till delaktighet i dessa skogar och det i samband vl«w Moken-
härmed stående spörsmålet om ändrad användning av avkastningen från gar.
dem.
A) Fråga
orri ändrade
Berörda frågor hava vid upprepade tillfällen under de senare åren varit sr™"^*r (°u
föremål för uppmärksamhet inom riksdagen.
delaktighet
i
I en motion vid 1910 års riksdag hemställdes sålunda örn skrivelse till
Kungl. Majit med anhållan örn utredning, huru och på vad sätt avkast- Historilc_
ningen från s. k. allmänningsskogar, företrädesvis i Svea och Göta land,
kunde och borde på ett annat sätt än nu skedde för det allmännas nytta
användas. Till stöd för denna hemställan framhölls, bland annat, att all-
männingarna från att vara en gemensam egendom till hjälp för de med
skog svagast försedde och till hjälp för häradet vid gemensamma allmän
na byggnader under adertonliundratalet blivit en egendom, varifrån alla
ägare av oförmedlade mantal kunde påräkna en viss inkomst, samt att
under tiden ägarna av oförmedlade mantal, som förr utgjorde huvuddelen
av underhåll och byggande av vägar, tingshus, prästgård m. m., erhållit
skattebidrag av alla skattdragande i kommunerna utan att behöva till
de nya skattdragarna avstå någon del av allmänningarnas avkastning.
Det vore fördelaktigt, örn de penningmedel, som inflöte från allmännin-
garna, kunde kapitaliseras för allmännyttiga ändamål, enär sådana allt
jämt uppstode men svårigheter mötte att få gemensamma anordningar ge
nomförda vare sig inom kommunen eller häradet på grund av de med fö
retaget förenade kostnaderna.
I sitt över motionen avgivna utlåtande nr 20 uttalade jordbruksutskot
tet, att, då motionären icke anfört något vägande skäl för sin mening
samt utskottet för sin del ej heller eljest funnit skäl till erinran mot
gällande bestämmelser i förevarande ämne, utskottet ej kunde biträda
motionärens förslag, som förty avstyrktes.
Denna utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna.
Vid 1913 års riksdag hemställde en motionär, att riksdagen ville i skri
velse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte taga i övervägan
de, huruvida och på vad sätt rätt till andel i häradsallmänning kunde be
redas även annan jordbruksfastighet än i mantal satt jord. Motionären
framhöll, att vid avsöndring av lägenhet denna uteslötes från delaktighet
i stamfastighetens andel i häradsallmänning, men att det måste anses
obilligt, att sålunda innehavaren av en lägenhet med lika stort eller
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
42
kanske större jordbruk än grannen, som innehade i mantal satt jord, icke
skulle i likhet med denne bekomma en kanske väl behövlig utsyning å
häradsallmänningen.
Jordbruksutskottet yttrade i utlåtande nr 33 rörande denna motion •
Det läge i det nuvarande jordavsöndringsinstitutets egen natur, att den
avsöndrade lägenheten icke knnde övertaga någon del av stamhemmanet
etter mantal tillkommande särskilda rättigheter eller förmåner, således
e3 heller del i häradsallmänning. Ett avsöndringsavtal avsåge upplåtan
de av ett visst å marken begränsat område. Det torde således vara klart,
an§ivna syftemålet —• att vinna förändring och utvidgning av nu
gällande grund för delägarrätt i häradsallmänning — ej möjliggjordes
endast genom en enkel omredigering av § 6 i 1894 års skogsordning, utan
a i^U^Sa^e en Principiell omgestaltning av jordavsöndringsbegreppet.
Allramest yppade sig dock betänklighet mot motionärens förslag, till-
lämpat på redan verkställda avsöndringar. Dessa hade uppstått genom
avtal, som uppenbarligen förutsatte, att ingen andel av någon stamhem
manet tillkommande rättighet skulle övergå på därifrån avsöndrad lä
genhet, utan att hemmanet skulle odelade behålla såväl mantalet som där
med förenade förmåner. I fråga örn sådan lägenhet skulle alltså en re
form av i motionen angiven innebörd medföra retroaktiv verkan och
innebära ett otvetydigt ingrepp i redan bestående äganderättsförhållan
den.
Under åberopande av vad utskottet sålunda samt i övrigt anfört hem
ställde utskottet örn avslag å motionen, och blev denna hemställan av
riksdagen bifallen.
Vidare väcktes vid 1915 års riksdag en motion, däri hemställdes, att
riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj :t ville taga i övervägande, hu
ruvida, i vad man och pa vad sätt en revision kunde erfordras av för
fattningarna rörande häradsallmänningar och andra genom kronans för
sorg tillkomna allmänningsskogar i syfte, att avkastningen måtte efter
rättvisa grunder komma ortsbefolkningen i dess helhet till godo samt
beslutanderätten i allmänningens angelägenheter demokratiseras. I mo
tiveringen till motionen uttalades, att det ej kunde vara annat än billigt,
att den lagstiftning, som tillagt den i mantal satta jorden vissa inkomster
såsom vederlag för de från densamma numera avlyftade bördorna, ändra
des sa, att även sagda inkomster tillf olle alla dem, på vilka dessa bördor
nu blivit lagda. Därjämte ifrågasattes, huruvida ej häradsallmänningar-
na borde återföras i någon mån åtminstone att tjäna sitt ursprungliga
ändamål, nämligen ett omedelbart tillgodoseende av ortsbefolkningens
virkesbehov, när tillgång därtill på annat sätt saknades. Ett dylikt
behov gjorde sig naturligtvis även nu ofta högeligen gällande från den
jord- och skoglösa befolkningens sida och mycket missnöje alstrades ge
nom att, med den nuvarande förvaltningen av allmänningarna, fram
ställda anspråk därpå brukade avvisas. Slutligen uttalades, att, oavsett
de olika meningar, som tilläventyrs kunde yppas örn befogenheten att
utsträcka delägarnas antal på sätt i det föregående ifrågasatts till även
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
43
andra än ägare av i mantal satt jord, det borde vara uppenbart, att det
inbördes maktförhållandet mellan de nuvarande delägarna behövde en
tidsenlig reglering såväl i fråga örn rösträtts utövning som åtnjutande av
andel i avkastningen.
Jordbruksutskottet avstyrkte i utlåtande nr 42 ifrågavarande motion
samt anförde till stöd härför, bland annat:
Då motionären påyrkade en sådan förändrad lagstiftning, varigenom
den behållna avkastningen från häradsallmänning skulle, med upphävan
de av eller inskränkning i hemmansägarnas ensamma förfoganderätt över
densamma, få användas till gagn för häradets samtliga medlemmar, vile
det av motiveringen otvetydigt förefalla, som örn han avsåge, att en dylik
utvidgad dispositionsrätt skulle grundas på ett rättsligen erkänt delägar-
skap i allmänningen för häradets övriga innebyggare. Motionären Drä-
gasatte nämligen uttryckligen ett utsträckande av delägarnas antal till
även andra än ägare av i mantal satt jord. Uppenbarligen mötte allvar
liga betänkligheter mot genomförandet av en sådan ordning, vars för
enlighet med häradsallmännings natur, sådan denna av alder gestaltat
sig, icke syntes ostridig, och som även oavsett detta för rådande rättsupp
fattning lätteligen tedde sig såsom ett avsteg från eljest följda ägande-
rättsgrundsatser. Å andra sidan torde den förevarande frågan ej ovill
korligen böra tillmätas en sådan principiell räckvidd, som ovan förut
satts. Helt uteslutet vore det måhända icke, att sådana i någon man and-
rade bestämmelser i förevarande hänseende vore tänkbara, som, utan att
förutsätta en rubbning i själva äganderättsförhållandena, toge sikte pa
önskemålet att medelst virkesavkastning från häradsallmänning tillgodo
se vissa kommunala eller eljest allmännyttiga ändamål, Även örn det
sålunda kunde ifrågasättas, huruvida icke, med lämnande åsido av de
antydda principiella svårigheterna, motionärens synpunkter förtjänade
beaktande i den mån de icke vore stridande mot häradsallmännings
ursprungliga och väsentliga syfte, saknade emellertid utskottet anled
ning att närmare uttala sig örn motionen i denna del, enär vid skogslag-
stiftningskommitténs behandling av den dit överlämnade frågan örn änd
rad lagstiftning rörande häradsallmänningar jämväl spörsmålet örn för
foganderätten över och fördelningen av häradsallmännings avkastning
torde bliva uppmärksammat.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen, i andra kammaren efter vo
tering med 96 röster mot 78, som avgåvos för bifall till motionen.
Vid 1919, 1920 och 1922 års riksdagar väcktes motioner av väsentligen
enahanda innehåll som förenämnda motioner vid 1910 och 1915 års riks
dagar, men föranledde, på hemställan av vederbörande utskott, ej heller
dessa motioner någon riksdagens åtgärd.
Skogslagstiftningskommittén ingick i sitt betänkande ej i saklig pröv
ning av frågan örn utsträckning av delägarrätten i häradsallmänning
till andra än nuvarande delägare eller användning av sådan allmännings
avkastning för allmännyttiga ändamål. Kommittén ansåg, att ifrågava
rande spörsmål folie utanför skogslagstiftningen samt att varken det
kommittén direkt lämnade uppdrag eller vad vid dettas fullgörande
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
Skogslag
-
stiftning skom
mittén.
44
Kommitté-
reservanten.
framkommit givit anledning att ingå på samma spörsmål, för så vitt det
kunde falla inom kommitténs kompetens. Beträffande det av jordbruks
utskottet vid 1915 års riksdag gjorda uttalandet örn vidtagande av sådana
ändringar i lagstiftningen angående häradsallmänningarna, som, utan att
förutsätta en rubbning i själva äganderättsförhållandena, toge sikte på
önskemålet att medelst virkesavkastning från dylik allmänning tillgodo
se vissa allmännyttiga ändamål, framhöll kommittén, att utskottet här
vid torde hava tänkt sig en utvidgning av den nuvarande bestämmelsen
örn undantagande från häradsallmännings avkastning av det virke, som
erfordrades till sådana broar och allmänna byggnader, som delägarna
i allmänningen själva byggde och underhölle, till att omfatta även andra
allmännyttiga ändamål. Men i samma mån som dessa nya ändamål vore
andra än till häradet eller häradsborna såsom sådana anknutna och allt
så skulle lända andra än dessa till godo, bleve detta enligt kommitténs
mening detsamma som en utvidgning av delägarrätten i häradsallmän
ningarna eller deras avkastning till andra än de nuvarande delägarna.
I anslutning till vad kommittén sålunda anfört bibehöll den i sitt för
slag till lag örn häradsallmänningar såväl de nuvarande bestämmelserna
örn delägarrätt i dessa skogar som gällande grunder i fråga örn använ
dande av häradsallmännings avkastning oförändrade.
Kommittéreservanten, som ansåg sig böra i sak pröva frågan örn änd
rad reglering av delägarskapet i häradsallmänning, upptog härvid först
till behandling spörsmålet örn äganderätten till häradsallmänningarna.
Reservanten besvarade detta i 2 § av det av honom framlagda förslaget
sålunda, att häradsallmänning tillhörde allmänningslaget, vilket, där ej
undantag härifrån i särskilda fall ägde rum, bestode av dem, som inom
häradet ägde eller med stadgad åborätt eller fideikommissrätt innehade i
mantal satt jord. Delaktigheten i laget skulle enligt förslaget principiellt
bestämmas efter oförmedlade hemmantalet.
Med avseende å nu angivna bestämmelser framhöll reservanten i moti
veringen till ifrågavarande paragraf, att dessa torde överensstämma i
sak, örn också ej i själva uttryckssättet, med vad som vore vår nu gäl
lande rätt, samt anförde till utveckling härav:
Den meningen, att häradsallmänningarna skulle tillhöra staten, torde
etter senare tiders rättshistoriska undersökningar icke kunna vidhållas.
Äganderätten torde nog. tillkomma dem, som i vår nuvarande lagstift-
ning kallades delägare i allmänningen, dock visserligen icke på sådant
satt, att rättigheten skulle kunna betecknas såsom samäganderätt Än
mindre ägde de var för sig någon geografiskt bestämd andel av allmän-
ningsmarken. Det riktiga vore tvivelsutan att tänka sig »delägare» i
häradsallmänningen såsom sammanslutna till en enhetlig association, ett
rättssubjekt, vilket senare rätteligen borde betecknas såsom allmännin
gen® ägare. Denna organiserade enhet, detta särskilda rättssubjekt, be
nämndes av reservanten allmänningslaget. Ätt på detta sätt erkänna till
varon av en särskild juridisk personlighet såsom ägare till häradsallmän-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
45
ningen innebure icke en tom juridisk konstruktion. Det hade^ tvärtom
avsevärd praktisk betydelse. Det gåve ledning tor lösandet av åtskilliga
till ämnet börande frågor och vore ägnat att bestämma liela lagens for
mella byggnad.
.
Beträffande frågan, huruvida i den nya lagstiftningen for haradsalf-
männingarna någon ändring borde vidtagas beträffande delaktigheten i
dessa och särskilt, huruvida denna borde utsträckas till andra än de nu
varande delägarna, intog reservanten en negativ ståndpunkt. Efter fram
hållande, att berörda i 2 § av hans förslag upptagna bestämmelser vore
uttryck för den grundsatsen, att i nyss angivna hänseende någon ändring
ej borde göras i bestående rätt genom den a bane varande lagstiftningen,
anförde reservanten vidare härutinnan:
Han delade de betänkligheter, som jordbruksutskottet vid 1915 års riks
dag uttalat mot vidtagande av en ordning, varigenom bestående ägande
rättsförhållanden i fråga örn häradsallmänningar bleve rubbade. I all-
männingsinstitutets historia hade, såvitt reservanten kunnat finna, inga
sådana omständigheter förekommit, som skulle göra en omläggning av
äganderättsförhållandet i större eller mindre mån för närvarande pa-
kallad, och det syntes honom, som skulle åtgärder i dylik syftning icke
stå tillsammans med en rättsåskådning, som ville lämna välförvärvade
rättigheter orubbade, där ej inskränkning däri påkallades av något myc
ket talande allmänt intresse. I anslutning till historiskt givna förhål
landen vore äganderätten till häradsallmänningarna redan nu underkastad
väsentliga inskränkningar i sill utövning genom föreskrift att allmännin-
garna skulle bibehållas oförminskade, genom en sträng regim i fråga örn
skogsskötseln, genom särskilda bestämmelser rörande användning av ha-
radsallmännings avkastning — inskränkningar som torde komma att i en
eller annan punkt ytterligare skärpas i den förestående nya lagstiftningen
.__ meri
att härutöver genom lagstiftningen inrymma nya sakägare
i
all-
männingarna skulle enligt reservantens uppfattning överskrida vad hän
synen till förefintliga allmänna intressen kunde anses billigtvis kräva.
I överensstämmelse med den av reservanten sålunda intagna ståndpunkt
bibehöll han, i likhet med kommittén, nu gällande grunder i fråga örn
dispositionen av liäradsallmännings avkastning samt avvisade förty tan
ken på avkastningens användande, helt eller delvis, för allmänna ända
mål.
Reservanten upptog därjämte i sitt förslag vissa detaljbestämmelser i
förevarande avseende, till vilka jag i det följande torde få återkomma.
Det av allmänningsombuden avgivna förslaget innehåller i 2 § den nu
varande delägarebestämmelsen oförändrad samt ansluter sig jämväl i frå
ga örn grunderna för avkastningens disposition i stort sett till gällande
bestämmelser.
Av de i ärendet hörda myndigheterna har kammarkollegium äg
nat förevarande fråga en särskild uppmärksamhet. Kollegium bär så
lunda i förenämnda yttrande den 27 maj 1921, såsom förut antytts, fram-
Allmännings-
ombuden.
Kammar-
lcollegii ytt
rande. den
27/s
1921.
46
lagt förslag om en genomgripande revision av nn gällande bestämmelser
örn delägarskapet i häradsallmänningarna, åsyftande en sådan reglering
av dispositionsrätten till dessas avkastning, att häradsallmänningarna
erkölle karaktären av verklig samfundsegendom för vederbörande härad
samt att i överensstämmelse härmed avkastningen anvisades till främ
jande av sådana ekonomiska intressen, som vore gemensamma för be
folkningen inom de landskommuner, vilka av ålder tillhört häradet.
Till stöd för detta förslag har kollegium till en början anfört:
Efter övervägande av alla de omständigheter, som måste öva inverkan
på bedömandet av den förevarande lagstiftningsfrågan, hade kollegium
hänletts till den uppfattning,_ att innehållet av bestämmelserna örn del-
ägarskap i häradsallmänning icke blott icke stöde i god överensstämmelse
med allmänningsinstitutets historiska utveckling utan även — icke minst
genom den i slutet av det sistförflutna seklet åvägabragta omläggningen
av både den statliga och kommunala jordbeskattningen — väsentligen un
danryckts stödet av förhållanden, som vid stadgandenas tillkomst kunde
varit ägnade att låta dem framstå med en viss särskild grad av billighet
eller berättigande. Kollegium, som härvid hänsyftade å den privilegierade
rätt till avkastningen av dessa allmänningar, som från och med tillkom
sten av 1866 års skogsordning kommit att tillgodonjutas endast av den
mantalssatta jordens ägare efter avkastningens fördelning dem emellan
i förhållande till det ägande mantalets storlek, ville jämväl påvisa, att
detta delägarskap av förhållandenas makt ekonomiskt utvecklat sig be
tydligt olämpligt, för att icke säga irrationellt.
Till närmare utveckling av sitt påstående, att de nuvarande delägare
bestämmelserna ej överensstämde med allmänningsinstitutets historiska
utveckling, har kollegium framhållit, att redan de under 1600-talet utfär
dade skogsordningarna byggt på den grundsatsen, att häradsallmänning
finge nyttjas endast till gagn för hemmanen och gårdarna i det härad,
till vilket allmänningen hörde, samt att häradsbornas rätt till skogsfångst
å dylik allmänning sålunda genom dessa författningar begränsats till
att avse allenast husbehovet. Denna grundsats hade sedermera bibehål
lits i 1/34, 1793 och 1805 års skogsordningar, av vilka den sistnämnda va
rit gällande, intill dess 1866 års skogsordning trätt i kraft. I 1866 års
skogsordning hade emellertid berörda princip frånträtts, i det däri be
träffande delägarnas rätt att tillgodogöra sig skogen å häradsallmänning
arna upptagits väsentligen enahanda bestämmelser, snm sedermera influ
tit i 1894 års skogsordning. Därjämte vore att märka, att såväl enligt
landskaps- och landslagarna som enligt de före 1866 gällande skogsord-
ningarna rätten att nyttja häradsallmänning i princip tillkommit alla
jordbruksidkare inom häradet, vilken beteckning under ifrågavarande tid
kunde anses sammanfalla med de i häradet bofasta.
Under hänvisning till vad sålunda anförts har kollegium gjort gällan
de, att de grunder för delägarskapet i häradsallmänningarna, som upp-
togos i 1866 års skogsordning, innefattade en nyhet av anmärkningsvärt
slag, och har kollegium till ytterligare belysning härav anfört:
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
47
Medan häradsbornas rätt till avkastningen från liäradsallmänningarna
före 1866 under en mer än 200-årig utveckling strängt begränsats till lius-
bebovet för häradets skogfattiga eller skoglösa jord, bade 1866 års be
stämmelser i ämnet inneburit snarast en ideell uppdelning av dessa all
männingar på häradets mantalssatta jordbruksfastigheter, med varje an
del såsom en adpertinens till motsvarande dylik fastighet. Häradsall-
männingarna bade genom 1866 års lagstiftning satts så att säga på aktier,
där aktiebeloppet bestämts i proportion till hemmansägarens fastigliets-
innebav efter mantal. Den sålunda skedda brytningen med liäradsall-
männingsinstitutets föregående historiska utveckling vore omisskännelig,
sedd i belysning av innehållet i de två förutgångna århundradenas skogs-
ordningar. För 1866 års lagstiftare torde emellertid denna brytning hava
framstått med en väsentligt annan innebörd än vad fallet måste bliva
vid ett bedömande från nuvarande tid. För en riktig uppfattning här
utinnan torde följande omständigheter böra uppmärksammas.
De 1866 års författning närmast föregående skogsordningarna hade
upptagit bestämmelser, som nog så snävt beskurit möjligheten för kä-
radsborna att tillgodogöra sig häradsallmänningen iulia avkastning.
Dessa bestämmelser hade ingalunda tillkommit allenast i skogsskydds-
syfte utan lika mycket avsett att för kronan tillskapa förmånsrätter av
rent ekonomisk art. Det bade blivit en medveten uppgift för 1866 års
lagstiftning att undanröja spåren av dessa kronans förmånsrättigketer,
vilka ansetts icke väl förenliga med den natur av att vara häradets »till-
körigketer», som bamera rätt allmänt tillagts liäradsallmänningarna. Det
sätt, varpå nämnda uppgift lösts, hade emellertid kommit att medföra
andra konsekvenser, med säkerhet varken åsyftade eller förutsedda.
Så länge häradsallmänningens skogsavkastning av bäradsborna till
godonjutits allenast i form av utsyning för fastigheternas inom häradet
husbehov, hade väl näppeligen förelegat någon fara för att beteckningen
»intressenter» eller »delägare» i allmänningen kunde leda föreställningen
på villospår rörande sådan allmännings jordrättsliga natur. Kollegium
syftade härvid ingalunda på det inom den svenska rättsdoktrinen med
mycken iver diskuterade spörsmålet, huruvida — rättshistoriskt sett —
äganderätt till liäradsallmänningarna, med det innehåll modern svensk
rättsdoktrin inlade i denna juridiska kategori, kunde anses tillkomma
kronan eller icke. Kollegium bade däremot i tankarna föreställningen,
att liäradsallmänningarna i själva verket skulle vara att anse som inte
grerande delar av hemmanen inom häradet på samma sätt som en bys
eller ett skifteslags oskiftade ägor tillhörde hemmanen inom dessa sam-
fälligheter.
Tvivelsutan bade något verkligt stöd för denna uppfattning hittills
icke kunnat framföras. Ett kriterium för åsiktens ohållbarhet hade ju
också med fog ansetts ligga däri, att ett särskilt hemman inom ett härad
mycket sällan torde hava kunnat visas vara skattlagt för rätt till hä
radsallmänningens nyttjande. Såsom subjekt för denna rätt — den mån
de i modern rättsterminologisk mening benämnas ägande- eller besitt
ningsrätt — torde man däremot rent historiskt sett med grundat, skäl
hava att betrakta häradet såsom menighet, och torde detta äga giltighet,
vare sig man sökte härleda nämnda rätt från en häradet ursprungligen
tillkommande samfunds- (dier höghetsrätt över den ouppodlado jorden
inom dess område eller från upplåtelser av kronan.
Denna uppfattning av liäradsallmänningarna såsom en samfundsegen-
Kungl. May.ts proposition Nr 10.
48
dom för häradet såsom menighet betraktad — icke såsom föremål för en
de särskilda hemmansägarnas samäganderätt — torde också i själva ver
ket ligga till grund även för 1866 års och nu gällande lagstiftning. Orda
lagen i de i nämnda författningar i ämnet upptagna bestämmelserna
hade emellertid, såsom synts, kommit att mycket illa motsvara denna
åskådning. Ännu vid tiden för sagda lagstiftnings tillkomst hade väl
förhållandet varit så, att de till häradet såsom menighet anslutna prak
tiskt taget — örn man frånsåga tjänsteklassen eller sådana personer, som
vore i andras bröd — motsvarats av dem, som ägt eller eljest besuttit
hemmansjord. Den å landsbygden stationerade militära, civila och eck
lesiastika tjänstemannakåren hade sålunda såsom regel innehaft bostäl
len med hemmans natur. De självständiga jordbruk, som bestått enbart
av icke i mantal satt jord, torde icke hava varit talrika och torde för
övrigt i regel hava varit av ålder, med avseende å häradsallmänningarnas
nyttjande, lika berättigade med de mantalssatta fastigheterna.
Under tidsskedet efter 1866 hade åter, såsom bekant, strukturen av den
å landsbygden bosatta befolkningen undergått avsevärda förändringar.
Genom tillämpning av jordavsöndringsinstitutet i tidigare okänd omfatt
ning hade sålunda gradvis en helt ny klass av jordägare uppkommit inom
häradet. Inom befolkningen i landskommunerna hade därjämte yrkes
grupper urskilt sig, som icke vare sig såsom jordägare eller blott brukare
ägnade sig åt jordbruksnäring. På detta sätt hade helt natiirligt de be
folkningselement tillväxt, som genom konsekvenserna av 1866 års bestäm
melser utestängts från delaktighet i den tillgång, som liäradsallmännin-
garna, historiskt sett, representerat för häradet såsom menighet.
Till stöd för sin anmärkning, att delägarskapet i häradsallmänning,
sådant det vunnit sin reglering genom 1866 års skogsordning, ekonomiskt
utvecklat sig till ett ganska irrationellt system, har kollegium framhållit,
att med den nu gällande ordningen förekomme såsom regel årligen den
anomali, att den icke sällan ansenliga nettobehållningen av häradsallmän
ningarnas avkastning icke blott icke bleve föremål för fondering eller
bomme till användning för gemensamma allmännyttiga ändamål utan
fastmer genom utdelning till delägarna förskingrades på så många hän
der, att den på var och en belöpande utdelningskvoten — med undantag
av ett mindretal större fastighetsinnehav i godsägares och bolags ägo —
genom sin ofta kuriösa litenhet saknade varje ekonomisk betydelse till
och med för mottagarna.
Till belysande av detta påstående har kollegium låtit upprätta en tabell,
som fogats vid kollegii ifrågavarande yttrande och däri beträffan
de tjugo särskilda häradsallmänningar, från vilka avkastning under
åren 1911—1915 utdelats bland delägarna allenast i penningar, upptagits
den utdelning, som under sagda tid årligen beräknats belöpa å de sär
skilda utdelningsberättigade fastigheterna inom vederbörande härad, vil
ka i tabellen fördelats i olika grupper efter mantalets storlek. Samtliga
ifrågavarande fastigheter hava i tabellen beräknats till 18,154, och har
enligt tabellen den å varje fastighet belöpande årliga utdelningen under
sagda tid ej överstigit för 12,458 fastigheter 10 kronor och för 9,049 fastig-
Kungl. Martts proposition Nr 10.
49
heter 4 kronor samt för 2,010 fastigheter ej ens uppgått till 1 krona. De
i tabellen lämnade uppgifterna örn antalet utdelningsberättigade fastig
heter och dessas mantal äro, såsom kollegium i yttrandet påpekat, grun
dade på vissa beräkningar, verkställda för den s. k. emigrationsutrednin-
gen och avseende år 1900, samt sålunda hänförande sig till förhållanden,
sorn numera i viss mån ändrats, varförutom uppgifterna avse nuvarande
mantal, ej oförmedlade sådana. De härav föranledda felaktigheterna i
beräkningarna torde emellertid — framhåller kollegium -— för det av
kollegium med beräkningarna avsedda syftet vara skäligen betydelselösa.
Kollegium har sammanfattat sin ståndpunkt i förevarande fråga på
följande sätt:
Kollegium ansåge sig hava ådagalagt, att den nu gällande lagstiftning
en rörande häradsallmänningarna i dess viktigaste del, nämligen örn del-
ägarskapet, saknade grundfäste både i historiska samt nutida sociala och
ekonomiska förhållanden. Varje förslag till revision av denna lagstift
ning, som icke byggde på ny grund härutinnan, måste kollegium följakt
ligen avstyrka. Vid sådant förhållande och då såväl skogslagstiftnings-
kommitténs och kommittéreservantens som allmänningsombudens förslag
lämnade orubbad den nu gällande lagstiftningens ståndpunkt i berörda
avseende, kunde kollegium icke giva sin tillslutning till någotdera av
dessa förslag. Den nuvarande lagstiftningens omläggning förefölle emel
lertid kollegium oundgänglig och borde enligt ämbetsverkets mening
åsyfta en sådan reglering av dispositionsrätten till häradsallmänningar-
nas avkastning, att dessas historiskt givna natur av verklig samfunds-
egendom återställdes. Att ett förverkligande av detta syfte numera, med
hänsyn till helt ändrade ekonomiska förhållanden, förutsatte andra for
mer än i gången tid vore däremot givet.
Det torde framgå redan av det sålunda yttrade, att tanken på dessa
skogars indragning till staten i fiskaliskt syfte vore kollegium helt främ
mande. Häradsallmänningarnas historia gåve enligt kollegii mening in
tet hållbart stöd för en sådan åtgärd. Den ofrånkomliga omregleringen
syntes kollegium fastmera höra gå i den riktningen, att avkastningen av
dessa naturtillgångar anvisades till främjande av sådana ekonomiska
intressen, som vore gemensamma för befolkningen inom de landskommu
ner, vilka av ålder tillhört de respektive häradenas gamla områden.
Kollegium lämnade härvid ingalunda obeaktat, att en omläggning av
lagstiftningen i nu antydd riktning skulle för ett mindretal av de nuva
rande delägarna — särskilt för bolag och andra ägare av större fastig-
hetskomplex — genom mistningen av den nuvarande direkta avkomsträt-
ten medföra någon egentligen nämnvärd ekonomisk förlust. Kollegium
delade i icke mindre mån än 1915 års jordbruksutskott de betänkligheter,
som i allmänhet måste vara förenade med en anordning, som utan ersätt
ning rubbade bestående äganderättsförhållanden. Kollegium holle till
och med före, att rättigheter, även där de — såsom fallet torde vara med
»delägarskapet» i häradsallmänningarna — icke kunde benämnas .ägande
rätt, generellt påkallade icke mindre skydd. Det vore emellertid till en
början att märka, att den rätt till avkomstcn från häradsallmänningarna,
som nu tillkomme de s. k. delägarna, tillagts dem av lagstiftningen utan
att de därför behövt utgiva något vederlag, men å andra sidan utan nå
gon försäkran örn rättighetens bestånd för all framtid. Nämnda rätt
Bihang lill riksdagens protokoll
11132.
t
smal.
lil höft.
(Ar
lii-'
•
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
50
grundade sig frist hellre på en lagstiftning, vars förutsättningar i en vik
tig del bortfallit. Avgörande betydelse syntes kollegium emellertid böra
tillerkännas den omständigheten, att det intrång i de nuvarande delägar
nas må vara väl förvärvade rättigheter, som ett genomförande av det
av kollegium antydda förslaget skulle innebära, motsvarades av ett till
godoseende av lika väl grundade anspråk å de hittills utestängdas sida.
Förslaget innebure, enligt kollega mening, i sak endast ett återställande
av ett tidigare rättsläge. Att vid sådant förhållande genom någon slags
ersättning hålla de nuvarande hittills obehörigen gynnade »delägarna»
skadeslösa, därtill saknades enligt kollega mening all anledning.
Då kollegium ovan föreslagit, att nettobehållningen av häradsallmän
ningarna borde genom en blivande lagstiftning anvisas till främjande
av sådana ekonomiska intressen, som vore gemensamma för befolkningen
inom de landskommuner, vilka av ålder tillhört de respektive häradena,
hade kollegium icke tänkt sig, att denna behållning skulle omedelbart
efter någon fördelning dem emellan tillföras kommunerna för att ingå i
dessas drätsel. Jämsides med en fondering i lämplig omfattning av be
rörda behållning syntes de inflytande medlen lämpligen böra komma till
användning genom särskilda anslag för sådana ändamål, som för kom
munerna i allmänhet vore nödiga eller gagneliga. Det syntes kollegium
stå väl överens med häradsallmänningsinstitutionens historiska utveck-
ling’, att vid fastställandet av dessa ändamål jordbruksnäringens behov
gåves ett visst företräde. Icke minst ur denna synpunkt erbjöde sig själv
mant yägväsendet såsom särskilt och i främsta rummet ägnat att komma
i åtnjutande av delaktighet i understöd av allmänningsmedlen. Även
andra jordbruksnäringen i bygden främjande anordningar och åtgärder
borde härvid lämpligen kunna påräkna sådant understöd, såsom jord
brukets förbättring genom torrläggning eller annorledes, boskapssköt
selns utveckling m. m. Ej heller ansåge kollegium det böra anses ute
slutet, att bidrag av dessa medel i särskilda fall kunde tilldelas kom
munerna för tillgodoseende av rent kommunala behov med avseende
exempelvis å folkundervisningen, fattigvård, läkarvård eller dylikt.
Förvaltningen av do tillgångar, som härflutit från häradsallmänningen,
syntes under Konungens befallningshavandes inseende lämpligen böra
uppdragas åt en styrelse, vars ledamöter utsåges av de särskilda kom
munerna å kommunalstämma. På förslag av denna styrelse eller av
kommunerna torde det böra ankomma å länsstyrelsen att fatta beslut
örn användningen av de årligen disponibla medlen.
I sitt yttrande har kollegium slutligen uttalat sig i frågan, huruvida
spörsmålet örn kronans äganderätt till häradsallmänningarna borde be
svaras i en ny lagstiftning angående dessa skogar, och därvid framhållit,
att detta spörsmål enligt kollegii mening saknade varje real betydelse för
ett bedömande av den för närvarande aktuella lagstiftningsfrågan rö
rande häradsallmänningarna. Kollegium, som med denna sin uppfatt
ning avsiktligt uraktlåtit att i sitt yttrande ingå på en granskning av
gjerda föi soken att vindicera en äganderätt till dessa allmänningar
med modeint privaträttsligt innehall at endera kronan eller »häradet»,
holle nämligen före, att ett återupptagande i förevarande sammanhang av
diskussionen härom blott kunde vara ägnat att bortskymma den sakliga
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
51
innebörden av den fråga, som nu påkallade lagstiftningens medverkan
för sin lösning. — Dispositionsrätten över häradsallmänningarna hade
av ålder reglerats och reglerades alltjämt uteslutande genom positiva
lagbestämmelser. För en förfoganderätt över dessa allmänningsskogar,
som skulle härflyta såsom en rättsverkan av äganderätten i och för sig,
gåves följaktligen intet som helst utrymme. Kollegium föreställde sig,
att någon ändring härutinnan icke borde genom en eventuell blivande
lagstiftning ifrågasättas. Helt bestridas kunde emellertid icke att -
med hänsyn till framdeles skeende markförvärv vid häradsallmänningar
na och dessas lagfartsbehandling — en legal konstruktion av ett ägande-
subjekt för häradsallmänningarna numera skulle tillgodose ett visst
praktiskt behov. Därest den blivande lagstiftningen ansåges böra upp
taga en bestämmelse härutinnan, syntes kollegium ingen betänklighet
möta mot att såsom ägare av häradsallmänningarna angåves exempelvis
häradet såsom sammanfattning av de kommuner, som av ålder tillhört
dess område.
Sveriges häradsallmänningsförbund har i det av förbundet i ärendet
avgivna yttrandet i huvudsak anslutit sig till kommittéreservantens för
slag i förevarande avseende samt i överensstämmelse härmed hemställt,
att 2 § i allmänna!gsombudens förslag måtte erhålla följande ändrade
lydelse:
»Häradsallmänning tillhör allmänningslaget, vilket, där ej för särskil
da fall blivit annorlunda bestämt, består av dem, som i häradet äga i
mantal satt jord. Mellan allmänningslagets medlemmar inbördes be
stämmes delaktigheten i allmänningslaget efter oförmedlade hemman
talet.»
I övriga yttranden i ärendet har förevarande spörsmål i allmänhet ej
berörts. Domänstyrelsen har i sitt yttrande särskilt framhållit, att sty
relsen ej inginge på någon närmare prövning av frågan, vem som vore
rätt ägare till häradsallmänningarna. En jägmästare har beträffande
dispositionen av häradsallmänningarnas avkastning framfört väsentli
gen enahanda synpunkter som kammarkollegium samt alternativt ifrå
gasatt häradsallmänningarnas indragande till kronan, vilket sistnämnda
förslag vunnit understöd av ännu en skogsstatstjänsteman.
1 den tidigare omnämnda skrivelsen den 17 september 1929 har kam
markollegium beträffande sättet för genomförandet av det av kollegium
i yttrandet den 27 maj 1921 framlagda förslaget hävdat en uppfattning,
som väsentligen avviker från den i berörda yttrande uttalade. Kollegium
har sålunda i skrivelsen gjort gällande, att delägarnas rätt till härads
allmänning ej lagligen torde kunna rubbas annat än genom en av Konung
och riksdag jämlikt 87 § 1 mom. regeringsformen beslutad lag samt alle
nast under förutsättning, att full ersättning gåves. En lagstiftning, som
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
Övriga ytt
randen.
Kammar
•
kollega skri
velse den
17/i>
1920.
52
avsåge genomförande av kollega i nyssnämnda yttrande framställda för
slag, torde därför, därest man ej ville avvika från hävdvunna lagstift-
ningsgrundsatser, böra förlänas expropriationslags karaktär.
DtP<chefrnntS Me(1 hänsyn tin vad i ärendet förekommit har jag ansett, att spörsmå
let örn ändrad reglering av delägarskapet i häradsallmänningarna bör
upptagas till behandling i samband med den ifrågasatta nya lagstiftning
en för dessa skogar.
För ett rätt bedömande av de i berörda avseende framställda försla
gen är det av vikt att söka klargöra innebörden av nu gällande bestäm
melser i ämnet.
Av den historiska översikt, som jag i det föregående lämnat av lag
stiftningen rörande häradsallmänningarna, torde framgå, att dessa all
männingar sedan äldsta tider tillhört respektive härad. Häradenas rätt
till dessa allmänningar har visserligen periodvis underkastats djupgåen
de inskränkningar, föranledda saväl av behovet att skydda allmänningar -
nas skogstillgångar mot förödelse som av kronans intresse att förfoga
över dem för vissa allmänna ändamål, men har denna rätt dock städse
i viss omfattning bibehållits i lagstiftningen. Sedan häradenas rätt i
förevarande avseende vunnit ett betydelsefullt erkännande genom kam-
markollegii cirkulär den 14 april 1824, däri uttalades, att häradsallmän
ning borde anses såsom häradets tillhörighet, samt under vissa villkor
medgavs, att häradsallmänning finge upplåtas till delning mellan veder
börande socknar eller enskilda hemmansägare, blevo genom 1866 års
skogsordning de förmånsrätter till dessa skogar, som tidigare tillkommit
kronan, i allt väsentligt undanröjda, och stadgades samtidigt, att allmän-
ningarnas avkastning finge, sedan kostnaderna för allmänningarnas vård
och förvaltning därur guldits samt virke undantagits för broar och
andra för häradet gemensamma byggnader, i sin helhet användas för
utdelning mellan allmänningsdelägarna efter oförmedlat hemmantal.
Såsom delägare i allmänningarna angåvos i förordningen ägarna av i
mantal satt jord inom respektive härad, därvid dock förutsattes, att för
vissa fall särskilda bestämmelser härutinnan kunde gälla. Såsom framgår
av den riksdagsskrivelse, som ligger till grund för förordningens stad-
ganden angående liäradsallmänningar, vila dessa stadganden på den upp
fattningen, att sagda allmänningar med äganderätt tillhörde respektive
härad. Bestämmelserna i 1866 års skogsordning angående häradsallmän-
ningar upptogos sedermera i det närmaste oförändrade i nu gällande
skogsordning av år 1894.
På grund av vad sålunda anförts finner jag den nuvarande lagstift
ningen angående häradsallmänningar vara grundad därå, att häradsall
männing med äganderätt tillhör vederbörande härad samt att med hä
rad i detta sammanhang förstås, där ej för särskilda fall annorlunda be
stämts, ägarna av i mantal satt jord inom häradet.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
53
Nu angivna uppfattning angående äganderätten till häradsallmänning-
arna Ilar bekräftats av de ingående rättsbistoriska undersökningar i detta
ämne, som under senare tid ägt rum, samt jämväl vunnit stöd i rätts
praxis. Av särskilt intresse äro de uttalanden rörande förevarande frå
ga, som gjordes av vederbörande domstolar i en tvist mellan delägarna i
Rasbo häradsallmänning, å ena, samt inmutaren av en järnmalmsfyndig-
het å allmänningen, å andra sidan, angående rätt för delägarna att åtnjuta
jordägarandel i fyndigheten. Häradsrätten, varest inmutaren gjort gäl
lande, att sagda allmänning tillhörde kronan och att delägarna däri för
ty vore uteslutna från dylik andel, förklarade i meddelat utslag, att del
ägarna vore berättigade till jordägarandel, samt åberopade till stöd här
för, att enligt 1866 års skogsordning, jämförd med Kungl. Maj:ts hrev
den 16 mars och kammarkollegii cirkulärbrev den 14 april 1824, härads
allmänning vore att anse såsom under äganderätt tillhörig dem, vilka
hyggde och bodde i häradet. Högsta domstolen, dit målet fullföljdes, fann
genom dom den 1 december 1875 (N. J. A. 1875 sid. 538) skäl ej vara an
fört, som kunde verka ändring i berörda utslag. I detta sammanhang
må jämväl erinras, att i ett annat mål, avseende fråga huruvida lösnings
rätt enligt den s. k. ensittarlagen förelåge till ett i häradsallmänningen
Kungsörs allmänning nr 1 ingående område, högsta domstolen i utslag
den 26 oktober 1928 (N. J. A. 1928 sid. 463) förklarat den omständigheten,
att det med lösningsanspråket avsedda området tillhörde sagda allmän
ning, icke medföra, att bestämmelserna i ensittarlagen ej skulle äga till-
lämpning beträffande området. Då kronan tillhörig mark principiellt är
undantagen från ensittarlagens tillämpning, framgår av utslaget, att sag
da häradsallmänning ansetts i varje fall ej tillhöra kronan.
I gällande lagstiftning angående liäradsallmänningar har delägarnas
rätt att förfoga över dessa skogar underkastats betydelsefulla inskränk
ningar. Enligt 1894 års skogsordning skola allmänningarna sålunda bibe
hållas oförminskade, och skall skogsskötsel därå handhavas enligt hus-
hållningsplaner, som fastställas av domänstyrelsen. Jämväl i övrigt äro
delägarna med avseende å allmänningarnas förvaltning i skogsordningen
underkastade vissa reglerande föreskrifter. Då emellertid samtliga hit
hörande stadganden uteslutande åsyfta att trygga allmänningarnas be
stånd och ändamålsenliga förvaltning, kunna de ej anses oförenliga med
delägarnas äganderätt till allmänningarna. Jag vill erinra, att liknande
inskränkningar gälla med avseende å sockenallmänningar och besparings-
skogar i Kopparbergs och Gävleborgs län samt allmänningsskogar i Väs
terbottens och Norrbottens län, vilka skogar dock, med något enstaka un
dantag, ostridigt tillhöra ägarna av i mantal satt jord inom vederböran
de socknar.
Till belysning av innebörden av delägarnas rätt till häradsallmänning
tillåter jag mig även erinra örn stadgandena i 19 kap. 12 § i 1926 års jord
delningslag. Enligt dessa stadganden skall vid avstyckning bestämmas,
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
54
om och i vad mån med avstyckad ägovidd skall följa rätt till delaktighet
i område, som vid lantmäteriförrättning avsatts för gemensamt ändamål,
i aga, som eljest är samfälld för stamfastigheten och annan fastighet, eller
i särskilda rättigheter och förmåner, som tillkomma stamfastigheten. I
'issa angivna fall må dock enligt berörda stadganden bestämmelse ej
meddelas, varigenom den avstyckade ägovidden uteslutes från rätt till
delaktighet i allmänning eller därmed likställd samfällighet, utan skall
vad av stamfastigheten tillkommande andel i sådan samfällighet kan skä
ligen anses belöpa å den avstyckade ägovidden tilläggas denna. I nu an
givna stadganden har sålunda rätt till delaktighet i allmänning, vilket be
grepp här otvivelaktigt omfattar även häradsallmänning, angivits såsom
en fastighet tillkommande enskild rättighet av samma karaktär som rätt
till andel i bysamfällighet.
Enligt gällande lagstiftning bör häradsallmänning sålunda anses till
höra dem, som äga i mantal satt jord inom häradet, där ej för särskilda
lall annorlunda bestämts. Med avseende å frågan örn delägarnas rätt
till häradsallmänning bör vidare beaktas, att häradsallmänningarna så
väl i lagstiftningen som, såvitt känt är, i kameral praxis städse behand
lats såsom särskilda för sig bestående fastigheter och ej såsom samfällig-
heter för den mantalssatta jorden inom respektive härad. En dylik upp
fattning örn häradsallmänningarnas kamerala natur torde ock ligga till
grund lör högsta domstolens förenämnda utslag den 26 oktober 1928. Vi
dare ma erinras, att enligt 1894 års skogsordning häradsallmänning skall
bibehållas oförminskad och sålunda ej må skiftas samt att allmännings-
delägarna i skogsordningen organiserats såsom en särskild kommun eller
menighet. Med hänsyn härtill finner jag övervägande skäl tala därför
att häradsallmänning ej utgör föremål för delägarnas samäganderätt
utan tillhör dessa såsom sammanslutna till ett enhetligt rättssubjekt, en
särskild juridisk person.
Kungl. Majus proposition Nr 10.
Vad härefter angår de förslag, som i ärendet framställts örn ändrad
reglering av delägarskapet i häradsallmänning, åsyfta dessa, såsom förut
nämnts, huvudsakligen en sådan omläggning därav, att häradsallmän-
nings avkastning leonline alla inom häradet boende till godo och att dylik
allmänning sålunda erhölle karaktären av samfundsegendom för häradet
eller de kommuner, som äro belägna inom detta. Dessa förslag innebära
alltså, att rätten till delaktighet i häradsallmänning skulle utsträckas
till alla inom häradet eller nämnda kommuner boende.
Beträffande ifrågavarande förslag må till en början erinras, att, då
lätt till delaktighet i häradsallmänning genom 1866 års skogsordning för
klarades tillkomma allenast ägare av i mantal satt jord inom häradet,
där ej för särskilda fall blivit annorlunda bestämt, detta, på sätt av för
arbetena till sagda förordning uttryckligen framgår, ansågs överens-
55
stämma med de grunder, som dessförinnan gällde i detta hänseende. Rik
tigheten av denna åsikt bekräftas ock av de bestämmelser örn rätten att
nyttja häradsallmänning, som återfinnas i 1734 års lag och skogsordning
samt skogsordningarna av åren 1793 och 1805.
Beträffande de i 1734 års lag och skogsordning upptagna bestämmel
serna i ämnet må erinras, att enligt 16 kap. 1 § första punkten byggninga-
balken häradsallmänning fick nyttjas av dem, som voro i häradet. Denna
regel kompletterades av föreskriften i andra punkten av samma paragraf,
enligt vilken de, som ej hade sådant å egna ägor, ägde å häradsallmän
ning njuta mulbete, timmer, ved, gärdsel, löv, näver, torv, bast och annat,
som där funnes, till egen nödtorft, men ej något därav till annan upplåta
eller sälja. Av denna föreskrift ävensom av följande stadgande!! i
berörda kapitel framgår, att enligt 1734 års lag allenast innehavare
av jord inom häradet ägde nyttja häradets allmänning. Den jordlösa be
folkningen var sålunda enligt lagen utestängd från sådan rätt. Då vid
tiden för tillkomsten av 1734 års lag å landet i regel ej funnos anelia fa
stigheter än sådana, som antingen åsatts visst mantal eller som i fråga
örn rättigheter och skyldigheter voro med dessa likställda och sålunda
i allmänhet avsedda att mantalssättas, voro innehavarna av jord inom
häradet vid berörda tid i stort sett identiska med dem, som ägde eller in
nehade hemmansjord därstädes. Vad angår brukare av annans jord, tor
de denne enligt 1734 års lag och skogsordning ägt nyttjanderätt till hä
radsallmänning allenast såom representant för vederbörande jordägare.
Enligt nyssnämnda lagstiftning var sålunda rätten att nyttja häradsall
männing praktiskt taget begränsad till ägare av hemmansjord inom hä
radet.
Den ståndpunkt, som 1734 års lag och skogsordning sålunda mtogo i
förevarande avseende och som i det väsentliga överensstämde med de
före 1734 härutinnan gällande regler, bibehölls sedermera i princip oför
ändrad i 1793 och 1805 års skogsordningar.
Av det anförda framgår, att en ändrad reglering av delägarskapet i
häradsallmänning i enlighet med vad i förenämnda förslag åsyftas ej
kan, såsom kammarkollegium i ärendet gjort gällande, anses innefatta
ett återställande av ett tidigare rättsförhållande utan i verkligheten in
nebär en genomgripande omläggning av de grunder, som sedan äldsta ti
der gällt i detta avseende.
En följd av den uppfattning örn delägarnas rätt till häradsallmänning,
som jag i det föregående hävdat, torde vara, att denna rätt bör åtnjuta
enahanda skydd som annan enskild rätt. dag vill erinra, att, då genom
1866 års skogsordning de materiella inskränkningar i delägarnas föreva
rande rätt, som i äldre tider genomförts till förmån för kronan, upphävdes,
detta skedde efter det riksdagen uttryckligen uttalat, att sagda inskränk
ningar oj syntes förenliga med häradenas äganderätt lill dessa skogar. Den
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
Kungl. Majlis proposition Nr 10.
ståndpunkt, sorn sålunda intogs av statsmakterna i samband med utfär
dandet av 1866 års skogsordning, torde nu ej böra frångås. I detta av
seende bör jämväl uppmärksammas, aft ett stort antal av de hemman,
varmed delägarrätt i häradsallmänning nu är förenad, efter tillkomsten
av 1866 års skogsordning varit föremål för försäljning samt att därvid
sådant hemmans andel i häradsallmänning självfallet tagits i beräkning
vid köpeskillingens bestämmande. Ett inrymmande av nya delägare i ve
derbörande allmanning skulle uppenbarligen för ägaren till dylikt hem
man te sig såsom en direkt kränkning av hans genom köpet förvärvade
rättigheter.
I enlighet med vad sålunda anförts torde frågan, huruvida gällande
grunder för rätten till delaktighet i häradsallmänning böra i den nya
lagstiftningen ändras, vara att bedöma från enahanda synpunkter, som
1 all“anhet tillämpa^ med avseende å ingripanden i enskild rätt från det
allmannas sida. Till följd härav lärer såsom förutsättning för genomfö
randet av en dylik ändring böra gälla, att densamma är påkallad av hän
syn till något allmänt intresse av synnerlig vikt samt att de nuvarande
delagarna tillerkännes full ersättning för den förlust, som de genom änd
ringen tillskyndas. De av kammarkollegium till stöd för dess förslag i
amnet åberopade skäl kunna ej enligt min mening anses representera nå
got dylikt allmänt intresse. Ej heller eljest kan för närvarande, såsom
ock kommittéreservanten påpekat, något sådant intresse anses föreligga
dag vill i detta sammanhang framhålla, att jag ej kan biträda kam-
markollegn uttalande, att de nuvarande bestämmelserna örn dispositionen
av haradsallmännings avkastning förlorat sitt berättigande på grund där
av, att grundskatterna samt övriga den mantalssatta jorden särskilt be
tungande skatter och onera avskrivits eller fördelats på samtliga skatt
skyldiga inom häradet eller kommunen — en uppfattning, som kommit
till synes jämväl i vissa av de inom riksdagen väckta motionerna i äm
net. Mot detta uttalande torde nämligen med fog kunna invändas att
haradsallmänningarnas historia ej giver vid handen, att rätten att nyttja
sadan allmanning eller tillgodonjuta dess avkastning varit betingad av
skyldigheten att utgöra berörda skatter och onera.
Vidare torde bora betonas, att kollega anmärkning rörande de ekono
miska konsekvenserna av nu gällande bestämmelser örn delägarskap i hä
radsallmänning, nämligen att vid utdelning av sådan allmännings av-
astning den på varje delägare belöpande kvoten i många fall bleve
alltför obetydlig, i själva verket ej riktar sig mot de materiella reglerna
örn delägarskapet utan mot tillämpningen av stadgandena örn disposi
tionen av berörda avkastning. En utväg att minska den av kollegium
påtalade olägenheten i detta avseende synes vara att i lagen uttryckligen
medgiva delagarna rätt att besluta fondering av avkastningen samt att
underlätta avkastningens användande för allmänningens utvidgande el
ler for främjande av skogsproduktionen därå. I övrigt torde det kunna
57
förväntas, att delägarna med det allt mera stegrade intresse för allmän-
ningarnas rationella förvaltning, som under senare tid framträtt, själv
mant komma att vidtaga åtgärder för undanröjande i möjligaste män
av berörda olägenhet.
På grund av vad sålunda anförts har jag ej funnit mig böra tillstyrka
någon utsträckning av delägarrätten i häradsallmänning till andra än
de nuvarande innehavarna av denna rätt eller någon rubbning i övrigt
av de grunder, som nu gälla härutinnan.
Däremot har jag ansett lämpligt, att den rätt till häradsallmänning,
som enligt det förut anförda tillkommer de nuvarande delägarna, uttryck
ligen erkännes i den nya lagstiftningen. Ett stadgande härom torde med
föra ett stegrat intresse bland delägarna för allmänningarna och deras
rationella skötsel samt därjämte i många fall utgöra en förutsättning för
att delägarna, såsom det föreliggande lagförslaget åsyftar, skola vidtaga
åtgärder för införlivande med allmänningarna av de betydande mark
områden, som delägarna under senare tid förvärvat.
Med anledning av omförmälda bestämmelse i 19 kap. 12 § i 1926 års
jorddelningslag torde i den nya lagstiftningen, i anslutning till den upp
fattning, som uttalats i riksdagens förenämnda skrivelse den 27 april 1927
nr 140, såsom delägare i häradsallmänning böra angivas, förutom ägare
av i mantal satt jord inom häradet, jämväl ägare av sådana fastigheter
därstädes, som enligt berörda bestämmelse vid avstyckning tillagts del
aktighet i allmänningen. I fråga örn fastighet, för vilken rätten till del
aktighet i allmänningen sålunda bestämts, bör uppenbarligen den vid av
styckningen stadgade delaktighetsgrunden vara normerande för sagda
rätt.
Att, såsom kommittéreservanten föreslagit, i den nya lagen införa en
särskild benämning å det rättssubjekt, som äger häradsallmänning, har
jag ej ansett lämpligt, särskilt med hänsyn därtill att uttrycket delägare
i häradsallmänning numera vunnit hävd inom lagstiftningen och upp
tagits jämväl i andra författningar än 1894 års skogsordning.
I överensstämmelse med vad sålunda anförts har i det föreliggande lag
förslaget stadgats, att häradsallmänning tillhör ägarna av de fastigheter
inom häradet, vilka äro satta i mantal eller med vilka, enligt vad vid
jorddelning bestämts, är förenad rätt till delaktighet i allmänningen,
samt att ägarna av dessa fastigheter åtnjuta delaktighet i allmänningen
efter oförmedlade hemmantalet eller, i fråga örn fastigheter, för vilka
rätten till delaktighet bestämts vid jorddelning, efter den därvid stad
gade grund.
Enligt förslaget äger den nu angivna delägarebestämmelsen, i likhet
med motsvarande bestämmelse i 1894 års skogsordning, ej oinskränkt gil
tighet för alla häradsallmänningar, utan förutsättes, att för vissa härads
allmänningar större eller mindre avvikelser därifrån kunna äga rum. Till
dessa avvikelser torde jag få återkomma i det följande.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
58
I anslutning till den ståndpunkt, som sålunda intagits i förslaget med
avseende å delägarnas rätt till häradsallmänning, har däri ej ifrågasatts
någon rubbning i nu gällande principer för disponerande av sådan all
männings avkastning. Enligt förslaget skall denna förty, sedan därur
guldits nödiga kostnader för allmänningens behöriga vård och förvalt
ning, i sin helhet komma delägarna till godo vare sig genom att använ
das för vissa för delägarna samfällt nyttiga ändamål eller genom utdel
ning bland dem. För att befrämja en ändamålsenlig tillämpning av utdel-
ningsrätten har i förslaget delägarna uttryckligen medgivits befogenhet
att fondera avkastning för längre eller kortare tid samt sålunda beretts
möjlighet att uppbringa för utdelning avsett belopp till lämplig storlek.
Till de bestämmelser, som härutinnan samt beträffande avkastningens
disponerande i övrigt upptagits i departementets förslag, återkommer jag
i det följande.
örnhäradsö//
torcle härefter få övergå till frågan örn häradsallmänningarnas
känningarnas
förvaltning och sättet för utövande av tillsyn därå.
förvaltning
utövande av
Såsom förut nämnts gäller enligt 1894 års skogsordning som regel, att
tillsyn därå.
häradsallmännings vård och förvaltning skall handhavas av skogssta-
Nuvarande
ten. Härifrån medgiver emellertid skogsordningen det undantag, att del-
^ system38 ägarna hava rätt att själva övertaga allmännings vård och förvaltning
under villkor, att hushållningsplan och reglemente för allmänningen fast
ställts samt nödiga indelningsarbeten på delägarnas bekostnad utförts.
Dessa villkor äro sålunda av den art, att det i verkligheten beror av del
ägarnas egen vilja, huruvida allmänningens förvaltning skall av dem
övertagas. Har sådant övertagande ägt rum, skola dock vederbörande
skogsstatstjänstemän hålla uppsikt däröver, att skogshushållningen å all
männingen haiulhaves enligt meddelade föreskrifter. Eftersättas dessa
och \idtages ej lättelse inom av länsstyrelsen förelagd tid eller sker å
allmänning större avverkning än i hushallningsplanen är medgivet,
äger länsstyrelsen förordna, att allmänningen åter skall ställas under
skogsstatens förvaltning. Något dylikt förordnande har dock, såvitt känt
är, ej meddelats.
Av den lätt att övertaga häradsallmänningarnas förvaltning, som
skogsordningen sålunda medgiver delägarna, hava dessa under de se
nare decennierna begagnat sig i allt större utsträckning. Till belysning
härav har jag med ledning av domänstyrelsens årliga förvaltningsberät
telser låtit upprätta en tablå över den omfattning, vari de i skogsord
ningen medgivna två olika förvaltningssätten tillämpats under ett vart
av åren 1900, 1905, 1910, 1915, 1920, 1925 och 1929. Denna tablå är av föl
jande innehåll:
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
Kungl. Maj:ts -proposition Nr 10.
59
...........
1900
1905
1910
1915
1920
1925
1929
1
Areal
Areal
Areal
| Areal
An-
Areal
| Areal
An-
Areal
An-
An-
Ali-
An-!
i
i
An-i
i
i
tal hektar tal hektar tal hektar tal ! hektar tal hektar tal | hektar
tal hektar
Allmänningar un-
der skogsstatens
förvaltning ......
41 67.802 41 68,198 39 62,120 39 64,184 33 53,056 28: 44,181
20 29,195
Allmänningar un-
der delägarnas
förvaltning ......
Summa
14 28,488 14 29,593
16 35,868 16 36,645 22 49,582 27] 58,628 35
73,720
55 96,290 55^97,791
55
0
0
G
O
0
5
C
5
55 100,829 55 102,638 55'102,809
1 551102,915
Tablån visar, att antalet av delägarna förvaltade allmänningar under
åren 1900—1929 vuxit från 14 till 35 saint att arealen dylika allmänningar
under samma tid ökats från 28,488 till (3, f20 hektar eller från ciika 30
till omkring 72 procent av samtliga allmänningars areal. Enligt tablån
Ilar allmänningarnäs totalareal under ifrågavarande tid undergått vissa
förändringar, beroende därpå att mark inköpts till vissa allmänningar
m. m.
Står häradsallmänning under skogsstatens förvaltning, utövas denna av
vederbörande jägmästare under överjägmästarens överinseende. För för
rättning, som jägmästare verkställer å dylik allmänning, utgår friligt
Kungl. Maj :ts brev den 29 november 1889 gottgörelse med reseersättning
och dagtraktamente, vilken gottgörelse tillgodoföres statsverket av all-
männingens avkastning. Från vad sålunda föreskrivits har dock genom
Kungl. Maj :ts brev den 17 juni 1908 stadgats det undantag, att särskild
ersättning icke skall utgå till jägmästare för indelnings- och uppskatt-
ningsförrättningar å de allmänna skogar inom hans revir, som stå under
skogsstatens förvaltning. Förutom den ersättning, som enligt vad nu
anförts erlägges för skogsstatens ifrågavarande förvaltning, utgår ej
någon gottgörelse härför till statsverket. Bevakningen av de under
skogsstatens förvaltning stående häradsallmänningarna handhaves av kro
noskogvaktare, vilka tillsättas av domänstyrelsen men helt avlönas av
allmännin garnäs avkastning. 1 vissa fall hava dock fastigheter a 5 kio-
nan upplåtits till boställen åt kronoskogvaktare.
Vad angår häradsallmänning, som förvaltas av delägarna och varå
skogsstaten sålunda allenast har att utöva kontroll å skogsskötsel^ liand-
havande, ankommer det likaledes å vederbörande jägmästare att under
över jägmästarens överinseende utöva denna kontroll. Enligt instruktionen
för domänverket den 11 februari 1921 (nr 64) skall jägmästaren minst vart
tredje år på stället undersöka, huruvida de för sådan häradsallmänning
meddelade föreskrifter behörigen iakttagits. För de rese- och andra kost
nader, som dylika undersökningar medföra, utgår ej någon ersättning
till statsverket, och erhåller detta ej heller någon gottgörelse för det ar
bete, som skogsstatens tjänstemän åsamkas för utövande av ifrågavaran-
60
Historik.
de kontroll. Bevakningen av allmänning, som liär avses, utövas av skog
vaktare, vilken anställes av allmänningsstyrelsen och avlönas av allmän-
ningens avkastning. Även dessa skogvaktare innehava i vissa fall av
kronan upplåtna fastigheter såsom boställen.
Frågan örn revision av det nuvarande systemet för häradsallmänning-
arnas förvaltning är av gammalt datum.
Redan 1896 års skogskommitté framlade i sitt den 9 september 1899
avgivna betänkande ett förslag i detta avseende, åsyftande att härads-
allmänningarna ovillkorligen skulle stå under skogsstatens vård och för
valtning. Till stöd för berörda förslag åberopades den goda skötsel, var
av häradsallmänningarna kommit i åtnjutande under den år 1866 till
komna lagstiftningen, och det stora intresse, varmed de omfattats av
delägarna, samt framhölls, att delägarna blivit allt mera benägna att
överlämna allmänningarna till skogsstatens vård och förvaltning och att,
där sådant skett, icke, såvitt veterligt vore, någon gång förekommit, att
delägarna sedermera själva övertagit allmänningens skötsel och bevak
ning. Dessa förhållanden utmärkte, att fördelen av allmänningarnas
ställande under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning blivit allt
mera insedd. Ehuru även de av delägarna förvaltade allmänningarna i
allmänhet vöre väl skötta, funnes likväl ej trygghet, att ett lika tillfreds
ställande förhållande för framtiden skulle fortfara.
Sedan infordrade yttranden avgivits över nyssnämnda förslag och det
samma därefter inom jordbruksdepartementet undergått vissa jämkning
ar, blev förslaget genom proposition nr 47 förelagt 1903 års riksdag. Det
särskilda utskott, till vilket propositionen hänvisades, hemställde emel
lertid örn avslag å densamma och anförde till stöd härför, bland annat:
Utskottet hade väl funnit de till stöd för förändringarna anförda skä-
en delvis beiättigade, meri för utskottets uppfattning hade varit bestäm-
mande, att det med hänsyn till önskvärdheten av häradsallmänningar-
na,s fortfarande bestånd och tillväxt torde vara av vikt, att delägarnas
intresse för dem bibehölles. Känslan av egentlig delaktighet i allmän-
ningsskogen vore en nödvändig förutsättning för ett sådant intresse, men
örn skogen ovillkorligen måste stå under förvaltning och vård av sta
tens skogstjänsteman, torde denna känsla icke i samma grad förefinnas,
som örn delägarna hade möjlighet att genom en av dem utsedd styrelse
",a a^männingen. Såsom bevis för att ett sådant intresse med nu
gallande lagstiftning verkligen förefunnes kunde anföras, att inom Ös
tergötlands län flera häradsallmänningar blivit genom inköp av skogs-
mark tillökade i avsevärd mån. Det torde för övrigt icke vara en ena
stående företeelse, att häradsallmännings område sålunda ökats, och örn
man finge antaga, att en tendens i nämnda riktning gjorde sig gällande
vöre detta en anledning att ej vidtaga en åtgärd, som kunde slappa del-
ägarnas intresse av sådana utvidgningar, särskilt då, såsom av kommit
tén jämväl vitsordats, den föreslagna förändringen i sättet för härads
allmännings vård och. förvaltning icke syntes alldeles nödvändig för
åstadkommande av en tillfredsställande skötsel av ifrågavarande skogar.
Kungl. May.ts proposition Nr 10.
61
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
En lösning av förevarande fråga i en riktning, motsatt den av 1896
års skogskommitté föreslagna, förordades av kommitterade för härads- ^j^ännings-
allmänningsintressenter i Östergötlands län i förenämnda av dem till -intressenter^
skogslagstiftningskommittén inlämnade skrivelse den 27 augusti 1913. I 9
berörda skrivelse uttalades nämligen såsom högeligen önskvärt, att hä-
radsallmänningarna i gemen stöde under delägarnas egen vård och för
valtning under sakkunnig kontroll, och anfördes till utveckling av denna
mening, bland annat:
Enligt vad kommitterade trott sig finna vore orsaken till att vissa all
männingar icke stöde under självförvaltning endast att söka i rena till
fälligheter, i det att vederbörande på sin tid ej kommit sig för att be
gära dylik självstyrelse. Den nu gällande bestämmelsen örn allmänning
arnas ställande under skogsstatens förvaltning i vissa fall hade uppen
barligen tillkommit för att tjäna till korrektiv mot otillfredsställande
skogsvård. Det gällde nu att utan att släppa detta syfte ur.sikte utfinna
en förvaltningsanordning, som därjämte erbjöde större möjligheter un de
nu förefintliga att tillvarataga delägarnas eget initiativ och samtidigt
vore ägnad att befordra en ännu mera rationell skötsel av allmännmgs-
skogarna. Det vaknade intresse, som försports bland allmännmgsdel-
ägarna, hade bland annat tagit sig uttryck i en önskan örn åstadkomman
de av samarbete allmänningarna emellan för nedbringande av kostna-
derna för gemensamma behovs fyllande, såsom för gemensamma inköp av
frö och plantor (fröklängningsanstalter, plantskolor). De svårigheter,
med vilka man härvidlag hade att arbeta under nuvarande förhållanden,
torde vara allmänt kända. Nu angivna mål syntes efter noggrann pröv
ning bäst kunna nås genom tillsättande av särskilda allmänningsjägmas-
tare såsom de praktiska handhavarna av allmänningarnas skötsel vid si
dan av och i oavlåtlig kontakt med allmänningsstyrelserna. Genom att
sålunda överlåta skötseln av häradsallmänningarna åt särskilda tjänste
män skulle den uppdelning av revir, som stöde på dagordningen, cd be
höva genomföras i samma utsträckning, som. eljest vöre nödvändigt. Så
som ett centralorgan för allmänningarna inom varje allmännmgsjäg-
mästares tilltänkta tjänstgöringsområde hade kommitterade tänkt sig in
rättandet av allmänningsdistrilotsstyrelsen huvudsakligen bestående av
delegerade från områdets allmänningar. Distriktsstyrelsernas . framsta
uppgifter skulle vara att samtidigt med befrämjande av allmänningarnas
förkovran och utvidgning övervaka allmänningsjägmästarnas tjänsteut
övning och handhava allmänningarnas ekonomi, såvitt rörde deras ge
mensamma anstalter och verksamhet.
Förevarande spörsmål upptogs även, såsom i det föregående i korthet Sy^nska
omnämnts, av sydsvenska skogskommittén. I sitt den 17 december 1915 mutén.
avgivna betänkande framhöll kommittén såsom önskvärt, att häradsall
männingarna ovillkorligen ställdes under skogsstatens förvaltning, och
föreslog kommittén i anslutning härtill, att häradsallmänningarna jämte
ecklesiastika m. fl. skogar skulle sammanföras i särskilda revir, under
■det kronoparker och vissa andra staten tillhöriga skogar skulle hänföras
Kungl, Maj:ts proposition Nr 10.
62
Skogslagstift
tang skom
mittén.
till s. k. kronoparksrevir. Till stöd för detta förslag anförde kommit
tén, bland annat, att i jämförelse med de större egentliga statsskogarna
en sämre vård ditintills kommit häradsallmänningarna samt de smärre
domänskogarna, skogar till boställen och allmänna inrättningars hem
man till del samt att detta förhållande i övervägande grad berodde
därpå, att förvaltningspersonalens arbete av flera samverkande orsaker
kommit att ägnas huvudsakligen åt kronoparkerna och därmed likställda
domänskogar. För att rada bot härpå borde enligt kommitténs mening
förvaltningsområdena så uppdelas, att de olika grupperna allmänna sko-
gai komma att tillhöra skilda revir med särskilda förvaltare, varigenom
personalen kunde i viss mån specialisera sig på de olika skogarna och
sålunda bättre utnyttja do möjligheter, som dessa erbjöde.
Skogstagstiftningskommittén har i viss mån anslutit sig till de önske
mål, som uttalats i berörda skrivelse från kommitterade för häradsall-
männingsintressenter i Östergötlands län, och ansett, att allmännings-
delägarnas nuvarande fakultativa förvaltningsrätt borde utbytas mot en
allmänt gällande sådan. I överensstämmelse härmed har kommittén före
slagit, att häradsallmännings vård och förvaltning städse skall ombesör
jas av en av delägarna utsedd allmänningsstyrelse. Denna skall enligt
kommitténs förslag i likhet med vad nu gäller väljas av allmännings-
stamman samt äga utöva delägarnas beslutanderätt i alla frågor rörande
allmänningen, där ej i reglementet för denna är annorlunda stadgat. Kom
mitténs förslag förutsätter, att närmare bestämmelser rörande allmän-
ningsstyrelsens organisation och förvaltningens handhavande i övrigt in
rymmas i reglementet. Sådant skall enligt förslaget uppgöras för värjo
allmänning och fastställas av länsstyrelsen.
I samband med den sålunda föreslagna ändringen beträffande liandha-
' andet av häradsallmänningarnas förvaltning har kommittén framlagt
förslag rörande omläggning av sättet för utövande av kontroll å förvalt
ningen. Enligt detta förslag skall skogsstatens uppsikt över häradsall
männingarna upphöra och dessa i stället förläggas under skogsvårdssty-
relsernas tillsyn. Sistnämnda styrelser skola sålunda enligt kommitténs
förslag hava att pröva och fastställa hushållningsplaner för allmänning-
arna samt övervaka dessas efterlevnad ävensom att under vissa villkor
medgiva ändring i fastställd plan. Sker överträdelse av vad i sådan plan
föreskrivits och bliva i anledning härav särskilda åtgärder nödiga för
skogens behöriga skötsel, tillkommer det enligt förslaget skogsvårdssty-
relsen att föreskriva sådana åtgärder. Förslaget upptager därjämte vissa
stadganden, som åsyfta att trygga fullgörandet av hushållningsplanens
bestämmelser och särskilda av skogsvårdsstyrelsen meddelade föreskrif
ter. Till dessa stadganden återkommer jag i det följande.
Såsom motivering för förslaget i dessa delar har kommittén _ efter
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
63
erinran örn sydsvenska skogskommitténs uttalande rörande den jämfö
relsevis mindre goda vård, som kommit häradsallmänningarna till del,
och de av sagda kommitté föreslagna åtgärder för avhjälpande av detta
missförhållande — framhållit, att, även örn den ökning i omsorg och sta
bilitet vid skötseln av häradsallmänningarna, som sydsvenska skogskom-
mittén avsett med sitt förslag, skulle bliva förverkligad, vad 1903 års
riksdagsutskott anfört örn vikten, att delägarnas intresse för häradsall
männingarna bibehölles, och nödvändigheten härför av delägarnas be
stämmanderätt över desamma fortfarande ägde giltighet. Särskilt borde
betonas, hurusom utskottets antagande, att med bibehållande av delägar
nas bestämmanderätt den yppade tendensen att genom markinköp utöka
allmänningarna skulle ytterligare göra sig gällande, blivit i avsevärd
mån besannat. Då kommittén sålunda icke kunnat ansluta sig till de för
slag, som åsyftade en utvidgning av skogsstatens nuvarande befogenhet
med avseende på häradsallmänningarna, överensstämde detta också med
kommitténs uppfattning, att skogsstaten icke borde hava befattning med
andra skogar än sådana, som tillhörde staten eller vilkas avkastning
komme ett allmänt ändamål tillgodo. Med denna uppfattning hade kom
mittén icke heller kunnat stanna vid de nuvarande bestämmelserna örn
häradsallmänningarnas vård och förvaltning utan ansett sig böra fram
lägga de förslag till ändringar härutinnan, som förut angivits.
Kommitténs förslag örn häradsallmänningarnas ställande under skogs-
vårdsstyrelsernas tillsyn stod i visst sammanhang med ett annat av kom
mittén framlagt förslag, avseende anställande inom jordbruksdeparte
mentet av en skogsvårdsinspektör, vilken skulle fungera såsom ett cen
tralorgan för skogsvårdsstyrelserna och, bland annat, hava till uppgift
att granska av skogsvårdsstyrelserna fastställda hushållningsplaner samt
att, där omständigheterna sådant påkallade, hos Kungl. Majit söka änd
ring i planerna. Kommitténs förslag i sistberörda avseende upptogs emel
lertid ej i den proposition nr 160, varigenom frågan örn ändrad organisa
tion av skogsvårdsstyrelserna förelädes 1923 års riksdag.
Samtidigt med förslaget örn häradsallmänningarnas ställande under
skogsvårdsstyrelsernas tillsyn framlade kommittén förslag därom, att
även kommunskogar, sockenallmänningar samt vissa stiftelsers, förening
ars och sällskaps skogar skulle ställas under uppsikt av nämnda styrel
ser samt att styrelserna med avseende å dessa skogar skulle äga väsent
ligen samma befogenheter som i fråga örn häradsallmänningaina. Sist
nämnda förslag, som efter viss omarbetning genom proposition nr 157
förelädes 1923 års riksdag, vann emellertid ej riksdagens bifall.
I motiveringen till sitt förslag örn handhavandet av häradsallmänning-
arnas förvaltning har kommittén till granskning upptagit förenämnda,
av kommitterade för häradsallmänningsintressenter i Östergötlands Ilin
föreslagna förvaltningssystem, och har kommittén därom anfört:
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
Kommitté-
reservanten.
Att detta system med allmänningsstyrelser, distriktsstyrelser och en
för flera allmänningar gemensam jägmästare skulle vara lyckligt syntes
kommittén synnerligen tvivelaktigt. De för de olika allmänningarna ge-
mensamma angelägenheter, vilkas kandhavande skulle utgöra distrikts
styrelsernas mera konkreta uppgift, torde bliva skäligen begränsade, och
till följd därav icke heller den generellare uppgiften att befrämja all-
männingarnas rationella skötsel och utvidgning kunna få någon större
betydelse. De angivna syftemålen syntes därför kommittén både kunna
och böra eftersträvas på ett mindre tungrott sätt än medelst en apparat
av dubbla styrelser, men framför allt torde det icke vara riktigt eller
lämpligt att, så ojämnt som häradsallmänning^’ förekomma inom olika
delar av landet, i lag föreskriva deras sammanförande i vissa distrikt och
förläggande inom varje sadant under en gemensam allmänningsjägmästa-
re, utan i stället böra överlåtas at de särskilda allmänningarnas intressen
ter att, örn de så funne fördelaktigt, närmare sammansluta sig för till
godoseendet av vissa intressen — något, vartill visserligen östgötaallmän-
ningarna särskilt torde erbjuda sig.
64
Kungl. Martts proposition Nr 10.
Kommittéreservanten har jämväl beträffande förevarande spörsmål i
vissa avseenden intagit en från kommittén skiljaktig ståndpunkt.
I fråga örn allmänningsstyrelsens befogenhet i förhållande till delägar
na har reservanten ansett lämpligt, att lagen själv, i den mån sådant
läte sig göra, uppdroge bestämda gränser mellan, å ena sidan, styrelsens
och, å den andra, allmänningsdelägarnas beslutanderätt samt att alltså
allmänningsreglementet i detta avseende ej erhölle en så principiell be
tydelse som enligt nuvarande lagstiftning. Reservanten har i enlighet
härmed i 4 § av sitt förslag upptagit en bestämmelse av innehåll, att all-
männingsstyrelsen skall äga att för delägarnas räkning handla och be
sluta rörande frågor örn allmänningens förvaltning, i den mån ej enligt
särskilda bestämmelser i den föreslagna lagen beslutanderätt tillkommer
delägarna.
Beträffande allmänningens skogliga förvaltning har reservanten givit
allmänningsstyrelsen en vidsträcktare befogenhet än kommittén förordat.
Enligt reservantens förslag tillkommer det sålunda allmänningsstyrelsen
att själv antaga hushållningsplan för allmänningen. Den av styrelsen an
tagna planen skall emellertid i viss ordning granskas av skogsvårdsstyrel-
sen. Reservanten har därjämte förutsatt, att även den föreslagna skogs-
vårdsinpektören i jordbruksdepartementet skulle äga att granska planen
och, örn anledning därtill förelåge, söka ändring i denna hos Kungl.
Majit. Därest allmänningsstyrelse skulle underlåta att antaga hushåll
ningsplan för allmänningen, äger enligt reservantens förslag skogsvårds-
styrelsen fastställa sådan plan. Beträffande ändring av eller tillägg till
gällande hushållningsplan upptager förslaget bestämmelser, i huvudsak
motsvarande dem, som gälla örn antagande av ny sådan plan. Med hän
syn, bland annat, till den ökade befogenhet, som enligt förslaget sålunda
tillkommer allmänningsstyrelse, har reservanten föreslagit, att Kungl.
Majit skall äga för häradsallmänningarna i allmänhet eller för viss all-
65
manning förordna, att allmänningsstyrelse skall bestå, förutom av de av
delägarna valda ledamöterna, av ytterligare en ledamot, utsedd på sätt
Konungen bestämmer. Reservanten har därjämte — under framhållan
de, att allmänningsstyrelse borde kunna åläggas att anställa särskild
skogsförvaltare för allmänningsskogens skötsel — föreslagit, att erfor
derliga bestämmelser härom samt örn den förstuga personal i övrigt, som
skall vara anställd för nämnda ändamål, skola meddelas i hushållnings-
planen för allmänningen.
Reservantens förslag skiljer sig vidare från kommitténs därutinnan,
att detsamma upptager ingående och detaljerade bestämmelser angående
allmänningslagets organisation, avfattade i huvudsaklig överensstäm
melse med de föreskrifter, som i motsvarande hänseende gälla för aktie
bolag. Förslaget innehåller sålunda i särskilda avdelningar bestämmel
ser örn allmänningsstyrelse, revision och allmänningsstämma samt örn
talan mot styrelse och revisorer och klagan över allmänningsstämmas
beslut. Reservantens förslag förutsätter dock, i likhet med kommitténs,
att för varje allmänning skall finnas ett reglemente, fastställt av läns
styrelsen, men avser reservantens förslag, att reglementet skall upptaga
allenast mera speciella föreskrifter rörande vederbörande allmännings
förvaltning. — Såsom en följd av sin ståndpunkt beträffande allmän
ningslagets organisation har reservanten föreslagit, att den befattning
med utsättande och kungörande av ordinarie allmänningsstämma samt
de funktioner med avseende ä redovisning för häradsallmännmgs förvalt
ning, som nu tillkomma länsstyrelse, skola upphöra.
Under erinran, att i allmänningslagets ägo kunde finnas annan egen
dom än häradsallmänningen och vad därifrån härflutit samt att dylik
egendom ej borde vid den ifrågasatta lagstiftningen lämnas ur räkningen,
har reservanten vidare i sitt förslag upptagit vissa bestämmelser rörande
förvaltningen av sådan egendom, vilka bestämmelser sakna motsvarighet
i kommitténs förslag. Enligt dessa bestämmelser skall egendom, som
här avses, förvaltas av allmänningsstyrelsen för allmänningslagets ge
mensamma räkning, och skola angående denna förvaltning gälla ena
handa stadganden som örn allmänningsstyrelsens förvaltning i övrigt.
Utgöres egendomen av skog, är denna enligt förslaget underkastad ena
handa tillsyn av skogsvårdsstyrelsen som enskilda tillhöriga skogar.
Reservanten har slutligen i 45 § av förslaget inrymt vissa stadganden
örn rätt för två eller flera allmänningsstyr elser att anordna gemensam
förvaltning för befrämjande av ändamål, som styrelserna enligt den före
slagna lagen äga att var för sig tillgodose men som kan med större för
del gagnas genom samfällt åtgörande. Enligt dessa stadganden anordnas
dylik förvaltning på sätt och enligt grunder, varom styrelserna överens
komma, och har varje styrelse för förvaltningen gent emot sitt allmän-
ningslag samma redovisningsskyldighet och ansvarighet som för sin iiv
riga förvaltning. Därest det för åvägabringande av sådan överenskom
Fallang till riksdagens protokoll
1 sami. lii haft. (Nr lii.)
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
66
melise, som nyss sagts, befinnes önskvärt att erhålla medverkan av offent
lig myndighet, åligger det länsstyrelsen att efter framställning av all-
männingsstyrelse till sammanträde inför sig kalla de styrelser, som sa
ken kan angå, och ankommer det på länsstyrelsen att i övrigt för berörda
ändamål lämna den medverkan, vartill länsstyrelsen kan finna anledning.
Jämväl i vissa andra hänseenden föreligga skiljaktigheter mellan kom
mitténs och reservantens förslag beträffande sättet för förvaltningens
handhavande. Då dessa skiljaktigheter emellertid hänföra sig till frå
gor av mindre betydelse, torde jag här få förbigå desamma.
Såsom skäl för sin ståndpunkt att tillerkänna allmänningsstyrelse be
fogenhet att själv antaga hushållningsplan för allmänningen har reser
vanten åberopat, att det borde vara ett utmärkande drag vid all skogs-
vårdslagstiftning att, i den mån denna kunde låta sig bygga på förtroen
de till den vårdnadsskyldiges egna åtgöranden, så också borde ske, samt
vidare anfört:
»Tvekan kan råda, huruvida allmänningsstyrelse må förutsättas äga
erforderlig vilja att genomföra den på framtiden riktade ordning, som
det planmässiga uthålliga skogsbruket avser, samt huruvida styrelsen,
där den goda viljan får anses vara befintlig, också äger förmåga att rätt
träffa de bestämmelser, enligt vilka regimen skulle anordnas.
Vid kommunskogar har icke ifrågasatts, att de kommunala myndig
heterna skulle bestämma hushållningsplanens innehåll. Är då en härads-
allmänningsstyrelse mer ägnad för en slik uppgift?
En skillnad mellan allmänningslaget och kommunen är omedelbart gi
ven, bestående i den olika sammansättning, som allmänningslaget och
kommunen äger. Det förra utgöres av ägarna utav den i mantal satta
jorden och — frånsett några smärre betydelselösa avvikelser i ett eller
annat enstaka fall — av dem allenast. Kommunen åter omfattar jämte
jordägarna en mängd element av en helt annan karaktär.
Denna olikhet dem emellan har enligt mitt förmenande en avgörande
betydelse för det spörsmål, som här är å bane; allmänningslagets starka
bundenhet vid jorden bildar en grundläggande skiljaktighet härutinnan.
Häradsallmänningens anslutning till jorden inom distriktet medför, att
varje förbättring, som allmänningen vinner, blir på samma gång en vär
deförhöjning av de hemman, till vilka allmänningen hörer; avstå hem
mansägarna nu från en utdelning av allmänningens avkastning för att i
stället låta densamma komma allmänningen och dess vård tillgodo, ha
de därmed verkställt en kapitalplacering, vars förmåner i framtiden
skola lända till fromma för dessa samma hemman, som en gång avstodo
från en tillfällig intäkt. Det är givet, att detta förhållande skall vara
särskilt ägnat att rikta blicken och intresset på framtiden och detta på
ett sätt, vartill någon full jämförelse icke förefinnes och icke kan före
finnas inom en kommun.
Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 10.
Ligger i nu anmärkta omständigheter en åtskillnad, ägnad att giva all
männingslaget en annan och större beslutanderätt än kommunen i fråga
örn planläggningen av hushållningen med den skog, som laget eller kom
munen äger, så finnas därutöver andra, som gå i samma riktning. Den
skogshushållning, som kan tillkomma en kommun, är allenast en del —
67
och blott en sidoordnad — av den mängd olika uppgifter, som tillhöra
kommunen. Allmänningsskogens vård åter är den stora och så gott som
enda uppgiften för allmänningslaget och dess styrelse. Med uppgiftens
koncentration och begränsning följer naturligen en större intensitet i det
intresse, som därvid fästes. Styrelsen, som väljes uteslutande för berör
da uppgift, blir till sin sammansättning bestämd just med hänsyn till
denna; inom samfälligheten befintlig särskild insikt och håg bör kunna
bliva för allmänningens vård särskilt tillgodogjord, och då allmännings-
distriktet är vida större än kommunen och omfattar flera kommuner, fin
nes ock för allmänningslaget en vida större möjlighet än för den enskilda
kommunen att få lämpliga personer till styrelse för skogen.
Vid tal örn vad som inom ett allmänningslag kan tjäna till att låta
allmänningsskogen framträda såsom föremål för ett speciellt omhuldande
intresse bör kanske ej heller förbises betydelsen därav, att allmänningen
stammar från gamla tider, att dess uppkomst ligger långt bortom den
nu levande generationens hågkomst eller vetskap och att den för den
skull kan påräkna något av den pietet, som hos oss — lyckligtvis — ännu
följer det, som av gammalt varit.»
Beträffande de av reservanten föreslagna bestämmelserna rörande all-
männingslagets organisation har denne framhållit, att det syntes honom
uppenbart, att en ny lag örn häradsallmänningar borde begagna det
sätt och de former, som kommit till användning inom den grupp av la
gar, som avsåge kollektiva juridiska personers legislativa reglering, till
vilken grupp häradsallmänningslagen enligt sin natur hörde.
Vad härefter angår allmänningsombudens förslag, åsyftar detta en än
mera genomgripande omläggning av häradsallmänningarnas förvalt
ningssystem än skogslagstiftningskommittén och reservanten föreslagit.
Allmänningsombudens förslag avser sålunda att utsträcka principen örn
delägarnas självbestämmanderätt över förvaltningen ända därhän, att
jämväl kontrollen å denna utövas av organ, som antingen i huvudsak ut
setts av delägarna själva eller vid vilkas utseende delägarna i allt fall
ägt utöva ett väsentligt inflytande.
Allmänningsombudens förslag överensstämmer med kommitténs därut-
innan, att de särskilda allmänningarna skola förvaltas av allmännings-
styrelser, utsedda av delägarna i huvudsaklig överensstämmelse med nu
gällande regler. I motsats till kommittéförslaget upptager emellertid
allmänningsombudens förslag en uttrycklig bestämmelse därom, att all-
männingsstyrelserna vid handhavandet av allmänningarnas förvaltning
skola biträdas av personer, som avlagt avgångsexamen från skogsinsti
tutet eller skogshögskolan. Dessa biträden skola i regel utses av styrel
serna. Enligt förslaget må två eller flera allmänningsstyrelser förena
sig örn ett dylikt biträde, därest de av styrelserna förvaltade allmänning
arnas sammanlagda areal produktiv skogsmark ej överstiger 7,000 hektar.
För samtliga allmänningar skall enligt allmänningsombudens förslag
finnas en överstyrelse, bestående av minst sex ledamöter. Dessa skola
Kungl. Majrts proposition Nr 10.
AUmänHtngs-
ombuden
68
samtliga utom en utses av delägarna genom valda ombud. Sistnämnde
ledamot skall utses av Kungl. Majit efter det de av delägarna valda leda
möterna avgivit förslag på tre personer. På förslaget må uppföras endast
den, som genomgått skogsinstitutets högre kurs eller skogsliögskolans
jägmästarkurs och som genom praktisk verksamhet inom skogsbruket
och utgivna skrifter eller på annat liknande sätt visat sig äga praktisk
duglighet och goda teoretiska kunskaper. Den av Kungl. Majit utsedde
ledamoten skall tjänstgöra såsom föredragande och sekreterare hos över
styrelsen.
Överstyrelsens väsentligaste uppgifter enligt förslaget äro att hand
hava allmänningarnas gemensamma angelägenheter samt att övervaka
skogshushållningen å allmänningarna och därvid särskilt öva tillsyn å
efterlevnaden av gällande hushållningsplaner. Därest sådan plans be
stämmelser överträdas eller icke efterföljas, har överstyrelsen eller i visst
fall den av Kungl. Majit utsedde ledamoten i denna att, sedan allmän-
ningsstyrelsen förelagts att vidtaga rättelse inom viss tid men detta un
derlåtits, göra anmälan örn saken till länsstyrelsen, som, efter verkställd
syn och sedan i särskilda fall allmänningsstyrelsen ånyo lämnats till
fälle att vidtaga rättelse, äger förordna, att allmänningen skall ställas
under överstyrelsens förvaltning, till dess rättelse skett. Förutom dessa
uppgifter har överstyrelsen jämväl vissa andra funktioner av mindre
vikt såsom att antaga förstuga biträden åt allmänningsstyrelserna i vissa
fall, att pröva ansökningar örn smärre jämkningar i gällande hushåll-
ningsplaner, att avgiva yttranden örn uppgjorda reglementen samt att
årligen utarbeta och till Kungl. Majit och vederbörande länsstyrelser av
giva berättelse rörande sin verksamhet m. m.
Av det anförda framgår, att överstyrelsen ej har att granska eller fast
ställa hushållningsplaner för allmänningarna. Detta tillkommer enligt
förslaget en särskild kommission, bestående av föredraganden i översty
relsen såsom självskriven medlem samt två andra ledamöter, utsedda en
av Kungl. Majit för fem år bland skogshögskolans eller statens skogsför
söksanstalts professorer eller lektorer inom rent skogliga ämnesgrupper
samt en av vederbörande allmänningsstyrelse. Denna kommission har
jämväl till uppgift att pröva sådan jämkning i gällande hushållnings
Plan, sorn innebär väsentlig rubbning i denna, ävensom att, innan arbetet
med upprättandet av viss hushållningsplan påbörjas å marken, angiva
grunderna för skogshushållningen.
Beträffande förvaltningsorganisationen i övrigt innehåller förslaget
allenast ett fåtal bestämmelser, avseende, bland annat, sättet för utseende
av de ledamöter i överstyrelsen, som väljas av allmänningsdelägarna,
samt revision av överstyrelsens förvaltning. Förslaget förutsätter, att
övriga bestämmelser i ämnet meddelas i de reglementen, som enligt för
slaget skola upprättas för allmänningsstyrelserna, överstyrelsen och plan
kommissionen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
69
Kostnaderna tor överstyrelsens verksamhet skola enligt iörslaget be
stridas utav allmänningarna själva, därvid varje allmänning skall deltaga
i förhållande till sin totalytvidd. Även plankommissionen skall bekostas av
allmänningarna på det sätt, att varje allmänning gäldar kostnaderna för
de arbeten, som kommissionen utför för dess räkning.
Enligt förslaget har domänstyrelsen eller skogsvårdsstyrelserna ej att
taga befattning med häradsallmänningarnas förvaltning i annan mån än
att hos dem anställda tjänstemän äga att till överstyrelsen anmäla miss
förhållanden i allmänningarnas skogsskötsel.
Såsom motivering för det sålunda föreslagna förvaltningssystemet hava
förenämnda av allmänningsombuden utsedda kommitterade i omförmäkla
tryckta arbete »Sveriges häradsallmänningar» anfört, bland annat:
»Att statens och under de senare mansåldrarna skogsstyrelsens och do
mänstyrelsens förmynderskap varit liäradsallmänningarna till gagn un
der de svåra tider svenska jordbruket haft att genomgå, vilja kommitte
rade visst icke bestrida. De under årens lopp vidtagna lattnaderna uti
förmynderskapet torde emellertid böra tolkas såsom ett utslag av stats
makternas förvissning, att myndlingen i allt större utsträckning vunnit
mognad och erfarenhet för egen skötsel av egna angelägenheter. Kom-
mitterade äro övertygade örn, att myndlingens nn uppnadda mognad oc
erfarenhet medgiva en ytterligare begränsning av det statlig'a ionnyn-
derskapet. Betingelserna härför anse kommitterade ligga uti följande
omständigheter:
.
.
..
,
att allmänningsdelägarna äga att utan inskränkning disponera o\e
allmänningsjordens hela avkastning, av vilket slag den vara ma,
att allmänningsdelägarna vilja sköta sina allmänningar val samt
att allmänningsdelägarna utan statligt förmynderskap kunna gora
Den första satsen har åtminstone hittills varit obestridd. För alla, som
genom den fria rättshistoriska forskningen, lagstiftningen och rättspraxis
äro förvissade om häradenas fulla äganderätt till sina allmänningar, ar
den en självfallen sanning. Ej heller de,. som bestrida den fulla ägande
rätten. hava veterligen någonsin angripit delägarnas ratt till hela av
kastningen, och även örn ett sådant angrepp skulle hava gjorts — allt kan
ju angripas — har det aldrig kunnat genomföras. Antingen haradena
innehava full eller begränsad äganderätt till silia allmänningar ar det
uppenbart, att de besitta en nyttjanderätt, som ar sa vidsträckt, att den
från varje annan synpunkt än juridisk är alldeles likvärdig med full
äganderätt. Från äganderättssynpunkt har kronan sålunda intet intresse
av allmänningarnas skötsel, då den aldrig kan påräkna andel i avkas
nänsen Att den eller kanske riktigare staten har samma intresse av
skogens goda vård å häradsallmänningarna som å landets andra i en
skild ägo varande skogar är uppenbart, For dessa liksom menigheter till
höriga skogar. såsom häradenas oell städernas, bär såsom bekant lag
stiftats i syfte att befrämja skogsbruket. Att därvid ett starkare ingrepp
uti den fria förfoganderätten gjorts beträffande det sistnämnda slaget
av skogar i det att, bland annat, hushållningsplaner tor dem skola upp
rättas genom och fastställas av domänstyrelsen, kan icke anses vara be
tingat av en statens rätt till eller större rättighet över dem, utan av en
statens större skyldigdiet att övervaka, att menighelornas ekonomiska moa-
70
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
ligheter nu och framdeles rätt tillvaratagas. Kunna en grupp menigheter
eller ma sman för sådana, exempelvis allmänningsstyrelserna lämna be
stäilfudo^ttlSvllt°r SU1 Vilja10ch förmå8'a att själva på ett tillfreds
ställande satt förvalta sina angelagenheter, i detta fall skogarna skulle
statens skyldigheter beträffande dem bortfalla eller inskränkas till be
lakandet av att den givna säkerheten icke försämras. Givetvis skulle sta
ten härigenom besparas en del kostnader och dessutom skulle hågen att
pa egen hand bedriva ett gott skogsbruk på så sätt äggas, vilket SnUe
fran den enskilda skogsvårdens synpunkt hava stor betydelse.
Att allmannmgsdelagarna önska bedriva bästa möjliga skogsbruk å
sina allmänningar, torde icke böra betvivlas. Skulle så likväl varn fallet
kaa tvndet latt nedsIas Senom ett stort antal fakta. Så kan anföras att
större*? os Glader än ,skogSodIiag och »verkning nedlägga jämförelsevis
jone kostnader an kronoparkerna i samma landsdelar Detta kan möt
igen påstås vara en följd av de fastställda hushMlfingsplanernf Zen
whri <e CS icke forhållandet, ty skulle de utförda skogsodlingarna
verkställts pa grund av tvang från statens sida. så skulle aldrig allmän-
mngarna i och för skogsodling inköpt stora områden kalmark Siälva
i0föAålkndrtni°vtS1h
1
dVllka tiU Tea!en omfatta nära 12,000 hektar eller
torbal lande. till j tvidden procentuellt mera än kronoparkernas vittna
cm ett stort intresse for allmänningarna. Den omständigheten, att torr-
aggnmgar skett i betydligt större utsträckning än hushållningsplanerna
'ihhdpfT' S,ir VtagaT’ ti;ansportleder och skogsarbetarelägenheter byggts
alldeles fnviihgt och på eget initiativ, att så gott som allt genom be
ståndsvardshuggningar uttaget virke genom förvaltningens försorg och
av fri vilja uppliuggits huvudsakligen för undvikande av skadegörelse å
kVtTSften?e tj?d samt att betydande andelar utav avkastningen fou de
rats för framtida markförvärv, allt detta vittnar örn delägarnas obe-
mt vtferfv* V?a-tii1..%tt ^ SkÖta °Ch UtÖka bäradsallmlnrdngarna.
Ett ytterligare bevis harfor lämnar föreliggande utredning genom sitt
syftemål att skapa ett gott administrationssystem. Att delägarna vilja
5ta alJmannmgarna pa bästa sätt, är således ställt utom varje tvivel
och skulle någon delägare eller allmänningsstyrelse i detta hänseende
glömma sill plikt, så är det visserligen beklaglig! men av ringa betydelse
träda i'™”? kontrollorgan bora kunna organiseras på så sätt, att de
träda, i verksamhet, innan verklig skada uppstått.
hor att kunna sköta allmänningarna på ett gott sätt erfordras tvenne
saker, nämligen slint lekmannaförstånd och fackkunskap. Det förra är
tm ovei flod representerat bland allmänningsdelägarna och i styrelserna
Foi varvet av den senare arén kostnadsfråga. Få allmänningsdelägarna
sjalva anställa sina skogsförvaltare och bevakare samt likaledes siälva
bestämma deras avlöningsvillkor, kunna de i konkurrens med staten och
arnal lmvak?fedmtr'ie- t0rSka!'fa §lg baS.ta mö;iliga Personal, ty allmänning
arna hav a i detta hänseende genom sina möjligheter till mycket stor av
kastning en särdeles förmånlig ställning. Anställandet utav duglig
skogsförvaltare innebar givetvis en stor säkerhet för allmänningar^
goda vard och skötsel. Ytterligare sådan kan lämnas staten därigenom
att någon av Konungen eller statlig myndighet utsedd ämbetsman del-’
täger uti övervakandet av skogsbruket. Erhåller denne dessutom till-
falle att gemensamt med någon på liknande sätt utsedd erkänt fram
stående representant for skogsvetenskapen medverka vid upprättande?^
skogshusliallningsplanerna och uppstakandet av grundlinjerna för dem
torde ingen behova befara, att skogsbruket icke blir det bästa möjliga. ’
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
71
T i -
a
kronan sålunda icke har något äganderättsintresse av allmanning-
arnas skötsel samt delägarna både vilja och kunna
samt lämna säkerhet för att sa sker, så synes staten som sagt icke
längre behöva belasta sig med ett vidsträcktare ^“^^allmännings'-
vakandet av att denna säkerhet icke forsamras Att det
deläsarna skulle vara av största intresse att sjalva ia administrera a
männingarna är uppenbart, liksom ock att detta i . ordmn ekuUe ta-
främjande påverka den enskilda skogsvården uti de landsdelar, inom
ka allmänningar äro belägna.»
Kommitterade hava därjämte i berörda arbete framhållit att den om
ständigheten, att enligt allmänningsombudens förslag det skulle tillkom
ma överstyrelsen att övervaka skogsvården å allmänningar^, natur ig
vis ej uteslöte, att staten för ändamålet anordnade den ytterligare on-
troll häröver, som från det allmännas synpunkt kunde vara pakallad.
Skogsvårdsstyrelsernas delegerade hava i det av dem avgivna betan
kandet föreslagit, att häradsallmänningarna skulle vara underkastade
enahanda skogsvårdsbestämmelser som enskildes skogar samt sta under
skogsvårdsstyrelsernas tillsyn, såvitt anginge tillämpningen av dessa be
stämmelser. De delegerade hava emellertid forutsatt, att förutom be
da bestämmelser särskilda föreskrifter skulle antagas att galla beträf
fande skötseln av häradsallmänningarna, och i sådant avseende hänvisa
till de stadganden i detta ämne, som utarbetats av allmanningsombuden.
Även i de i ärendet avgivna yttrandena hava väsentligen olika me
ningar gjort sig gällande i förevarande fråga.
I de yttranden, som avgivits över kommitténs och reservantens förslag,
har det förra förslaget i huvudsak tillstyrkts av länsstyrelserna och hus
hållningssällskapens förvaltningsutskott i Kronobergs och Västmanlands
län, landstinget i sistnämnda län, skogsvårdsstyrelserna i Kronobergs och
Kalmar län samt över jägmästarna i Dalarnas och Smalands distrikt samt
Ber g slag sdistriktet. Länsstyrelsen i Västmanlands Ian har dock harvi
framhållit, att varje allmänningsstyrelse borde berättigas att utse en e-
damot i vederbörande skogsvårdsstyrelse att deltaga i handläggningen av
frågor rörande allmänningen ävensom vara pliktig att under kontroll av
sakkunnig myndighet anställa en forstligt bildad person såsom biträde
vid allmänningens förvaltning. Hushållningssällskapets förvaltningsut
skott i sistnämnda län har ansett, att skyldighet för allmänningsstyrelse
att anställa dylikt biträde borde föreligga beträffande allmanning, sorn
vore större än 500 hektar. Överjägmästaren i Dalarnas distrikt har till
styrkt förslaget allenast under villkor, att en särskild överstyrelse över
skogsvårdsstyrelserna inrättades eller ock den skogliga tackkunskapen
i dessa ökades. Liknande villkor hava uppställts jämväl av övriga två
Reservantens förslag bar i huvudsak förordats av lansstyrelserna i
Skogsvårds
styrelsernas
delegerad?
Yttranden
72
Uppsala, Kristianstads, Älvsborgs och Örebro län, landstingets förvalt
ningsutskott. i Kalmar läns södra del, hushållningssällskapets förvalt
ningsutskott i Uppsala län samt styrelsen för Långhundra häradsallmän-
ning.
Övriga myndigheter, korporationer och sammanslutningar, som yttrat
sig över kommitténs och reservantens förslag, hava ej givit förslagen sin
tillslutning. Flertalet av dessa har tillstyrkt det av skogsvårdsstyrelser-
nas delegerade framlagda förslaget, vilket tillstyrkande dock ej särskilt
hänfört sig till förslagets bestämmelser örn häradsallmänningar utan av
sett förslaget i dess helhet. Länsstyrelsen i Kalmar län och hushållnings
sällskapets förvaltningsutskott i länets södra del hava föreslagit, att hä
radsallmänningar, som vore belägna inom närliggande områden, själva
skulle få förena sig örn gemensam överförvaltning och anställa fackligt
utbildade tjänstemän men att allmänningar, som ej på dylikt sätt anord
nade gemensam förvaltning, skulle sortera under skogsvårdsstyrelserna.
Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län samt styrelserna för Sollentuna och
Åkers häradsallmänningar hava uttalat sig för bibehållande av nu gäl
lande bestämmelser oförändrade. Vad angår de av domänstyrelsen, kam
markollegium, Sveriges häradsallmänningsförbund och Sveriges skogs
ägareförbund avgivna yttranden torde jag få redogöra för dessa i det
följande.
Från de myndigheters sida, som sålunda ej anslutit sig till kommitténs
och reservantens förslag, har såsom skäl härför huvudsakligen anförts,
bland annat, att det vore olämpligt, att skogsvårdsstyrelserna betungades
med uppsiktsskyldighet över häradsallmänningarna. Med sin nuvarande
organisation skulle skogsvårdsstyrelserna ej räcka till för det ökade verk
samhetsfält, som enligt kommitténs och reservantens förslag skulle till
komma dem, och skulle i alla händelser denna ökning i deras arbete vara
till skada för deras egentliga uppgift.
I de yttranden, som avgivits över allmänningsombudens förslag, Ilar
detta i huvudsak tillstyrkts av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Sö
dermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Skaraborgs och Örebro
län, skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län samt fem jägmästare. Två av
lansstyrelserna hava dock förordat vissa ändringar i förslaget, delvis av
djupgående natur. Länsstyrelsen i Östergötlands län har sålunda hävdat,
att plankommissionen vore överflödig samt att för varje län en tremanna-
nämnd borde inrättas med uppgift att ombesörja vissa av de åligganden,
som enligt förslaget skulle åvila överstyrelsen, varigenom arbetet inom
denna kunde bliva mera tillfredsställande. Länsstyrelsen i Örebro län
har förordat bibehållandet av nuvarande bestämmelser örn länsstyrelser
nas befattning med avseende å allmänningsstyrelsernas tillsättande och
dem åliggande redovisningsskyldighet ävensom upptagande i förslaget av
närmare föreskrifter om redovisnings avgivande och sättet för verkstäl
lande av revision m. m.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
73
Flertalet övriga myndigheter, som hörts över allmänningsombudens
förslag, har avstyrkt detsamma. Denna ståndpunkt har sålunda in
tagits av länsstyrelsen i Kopparbergs län, samtliga över förslaget hörda
Överjägmästare samt femton jägmästare. Från dessa myndigheters sida
har framhållits, att ett genomförande av förslaget skulle medföra, att
kostnaderna för allmänningarnas förvaltning ökades utan att en bättre
skogsskötsel å dessa åstadkommes. Därjämte har anmärkts, att översty
relsen enligt förslaget ej erhållit en tillräckligt opartisk sammansättning
samt att föredraganden i denna ej skulle medhinna all den inspektion,
som av honom borde utövas. Härtill komrne. att förslaget förbisåge de
mindre allmänningarnas intressen.
Domänstyrelsen har anfört, att häradsallmänningarna med hänsyn till
den organisation, som redan funnes för större delen av desamma, enligt
styrelsens åsikt kunde givas ett ganska stort mått av självstyrelse i hu
vudsaklig anslutning till det av allmänningsombuden framlagda försla
get under villkor, att i en blivande förordning angående dessa skogar
vissa grunder angåves, varpå hushållningen med desamma skulle baseras,
samt att det allmännas intressen kunde utöva verkligt inflytande på för
valtningen. Den plankommission, som enligt allmänningsombudens för
slag skulle övervaka och leda upprättandet av hushållningsplanerna samt
granska och fastställa desamma, syntes emellertid överflödig, och torde
detta uppdrag lämpligen kunna överflyttas på en överstyrelse, bestående
av tre ledamöter, av vilka en skulle utses av Kungl. Majit och tjänstgöra
såsom ordförande, en av domänstyrelsen och en av allmänningsstyrelser-
na. Hos överstyrelsen borde finnas anställd en skogligt bildad sekrete
rare. Överstyrelsen borde avlönas av allmänningarna, som också borde be
strida alla med upprätthållande av styrelsens verksamhet förenade kost
nader. _ Beträffande kommitténs förslag örn överflyttande a skogsvårds-
styrelserna av befogenheten att fastställa hushållningsplaner för härads
allmänningarna har domänstyrelsen framhållit, att skogs var dsstyrelser-
na icke vore utrustade med tillräcklig fackkunskap för att rätt kunna
utöva sagda befogenhet, Skogsvårdsstyrelserna kunde härvid stallas in
för spörsmål av så vittgående art, att det icke vore möjligt att utan in
gående sakkunskap kunna avgöra desamma.
Kammarkollegium har förordat bibehållande av de nuvarande bestäm
melserna angående häradsallmänningarnas iörvaltning. Kollegium har
därvid beträffande kommitténs förslag framhållit, att kollegium ej kände
sig övertygat örn giltigheten av det skäl, som föranlett kommittén att på
yrka skogsstatens definitiva skiljande från befattningen med häradsall-
männingarnas förvaltning, eller att delägarnas intresse för häradsallmän-
ningarna härigenom skulle bibehållas. Till stöd för detta påstående har
kollegium åberopat, att delägarna i de allmänningar, som stöde under
skogsstatens vård och förvaltning, visat större intresse för allmänningar
nas utvidgande genom markinköp än delägarna i övriga allmänningar.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
74
Kollegium Ilar därjämte framhållit, att de uppgifter, som enligt kommit-
téns förslag skulle tillkomma skogsvårdsstyrelserna, skulle falla alldeles
utom ramen för den betydelsefulla verksamhet, varåt dessa styrelser hit
intills författningsenligt haft att ägna sig, samt att de goda resultaten
av denna verksamhet måhända i väsentlig mån kunnat tillskrivas just
dess begränsning. Kollegium har slutligen gent emot allmänningsombu-
dens förslag anmärkt, att den förvaltningsapparat, som i detta förslag-
förordats, måste anses i hög grad överorganiserad.
Sveriges häradsallmänning sförbund och Sveriges skogsägareförbund
hava förordat allmänningsombudens förslag. Häradsallmänningsförbun-
det, som upptagit kommitténs och reservantens förslag till närmare
granskning, har härvid till en början ifrågasatt lämpligheten därav, att,
pä sätt reservantens förslag åsyftade, ingående bestämmelser meddelades
i lagen angående allmänningarnas administrationssystem och sålunda det
befogenhetsområde, som tillmättes reglementena, gjordes mycket knappt.
Förbundet ansåge för sin del, att en blivande lag endast borde innehålla
grundläggande stadganden, varemot detaljföreskrifterna borde överläm
nas åt reglementena. Härigenom bleve det i högre grad än eljest möj
ligt att »laga efter lägligheten». Förbundet har vidare uttalat tvekan,
huruvida skogsvårdsstyrelserna kunde anses skickade och lämpliga att
fullgöra de åligganden, som enligt kommitténs oell reservantens förslag
skulle åvila dem, och särskilt huruvida dessa styrelser och deras förstuga
biträden, länsjägmästarna, besutte den speciella kunskap och erfarenhet,
som erfordrades för granskandet och fastställandet av husliållningsplaner.
Häradsallmänningsförbundet har i detta avseende erinrat, att det i fråga
örn statens skogar befunnits nödvändigt att för handhavandet av nyssan-
givna uppgifter utbilda särskilda organ, samt uttalat farhågor för att
skogsvårdsstyrelserna skulle komma att dragas bort från sitt egentliga
och för landet mera betydelsefulla arbetsområde, örn de erhölle en så om
fattande arbetsuppgift beträffande häradsallmänningarna, som kommit
tén och reservanten föreslagit. Förbundet har till stöd härför påpekat,
att häradsallmänningarna ej allenast omfattade tämligen stora ytvidder
utan även vore mycket virkesrika och värdefulla samt att skogsbruket
å dem särskilt under de senaste åren gjort betydande framsteg, vilket allt
medverkade till att skogsvårdsstyrelsernas arbete å dem skulle bliva garn
ska omfattande. Slutligen har förbundet i sitt yttrande understrukit vik
ten därav, att allmänningsstyrelserna, därest förvaltningen av härads
allmänningarna generellt uppdroges åt dem, underkastades skyldighet att
till sitt biträde anställa skogsförvaltare med högre skoglig utbildning.
Till belysning härav har förbundet anfört, bland annat:
Att skogsförvaltare borde finnas syntes förbundet självfallet. Hus-
hållningsplanen såsom sådan vore ett dött ting, som finge liv och bety
delse, först när det funnes någon, som utförde dess bestämmelser. Att
såsom kommittén och delvis också reservanten uppdraga detta åt allmän
ningsstyrelserna torde vara att ställa för stora anspråk på dem. Styrelserna
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
75
vöre visserligen mycket lämpliga för att angiva de ekonomiska liktlin-
jerna för hushållningen, övervaka dess utförande samt behandla och av
göra större administrativa och skogliga frågor, men man kunde knappast
förvänta, att de i detalj skulle kunna ombesörja skogsskötseln. Man
måste erinra sig, att deras medlemmar ofta bodde långt från allmännin
gen, att de vanligen vore i allmänna värv mycket anlitade personer och
att de i regel hade egen stor verksamhet. Det vore ej heller alltid säkert,
att allmänningsstyrelsen uti sin krets hade i skogshushållningens detal
jer fullt erfarne män. Ganska många åtgärder inom skogsskötseln vore
dessutom av den art, att de ej kunde uppdragas åt skogvaktarna utan å
marken lämnade noggranna anvisningar av personer med högre fackut
bildning. Detta vore exempelvis fallet med föryngringshuggningar, ljus
huggningar, planläggning av avdikningsföretag och vägbyggnader. Den
högre fackutbildningen vore ännu mer behövlig för att kunna se och på
visa bristfälligheter i hushållningsplanerna samt få dem rättade. A alla
de större allmänningarna kunde en verkligt god skogsskötsel förväntas
endast örn det funnes skogsförvaltare, vilka ägnade hela eller nästan hela
sin arbetskraft och tid åt dem. Framför allt för dem, men även för
övriga allmänningar syntes det därför nödvändigt, att lagen innehölle
bestämmelser örn skyldighet att anställa skogsförvaltare.
På min anmodan har domänstyrelsen i skrivelse den 15 januari 1931
avgivit yttrande, huruvida och i vad mån en sådan ändring i förvalt-
staring i
ningssättet beträffande häradsallmänningarna, som av kommittén före-
slagits, möjliggjorde inskränkning i behovet av tjänstemän vid domän- ^er v^ ett
verket eller eljest kunde antagas föranleda besparing i verkets drifts-
kostnader.
delägarna av
I berörda skrivelse har domänstyrelsen — efter erinran, att häradsall- häradsaOmttor-
männingar förekomme i Stockholm—Gävle, Bergslags, Östra, Västra, förvaltning.
Smålands och Södra överjägmästaredistrikten — framhållit, att, därest
den förvaltning av vissa häradsallmänningar, som nu handhades
av skogsstaten, komma att upphöra, indragning skulle kunna ske dels
av Norra Roslags s. k. revirdel i Stockholm—Gävle distrikt dels ock
av ett revir inom vart och ett av Bergslags- och Östra distrikten men
att i samband med dessa indragningar inom vart och ett av Stockholm—
Gävle och Bergslagsdistrikten en ny extra assistent under sex av årets
månader borde förordnas. Den ifrågasatta indragningen av revir inom
Bergslags- och Östra distrikten syntes böra ifrågakomma först i samband
med inträffande avgång av revirförvaltare inom sagda distrikt, i vilket
avseende finge framhållas, att pensionsålder uppnåddes beträffande
Bergslagsdistriktet av en jägmästare under vart och ett av åren 1931—
1934 samt beträffande Östra distriktet av en jägmästare under år 1935 och
av tre jägmästare under år 1936. Den besparing i domänverkets drifts
kostnader, som skulle föranledas av ifrågavarande reglering av revir,
torde kunna för är beräknas till 31,582 kronor.
Domänstyrelsen har till närmare upplysning örn de grunder, enligt vilka
sagda beräkning verkställts, i skrivelsen lämnat en specifikation över
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
Departements
chefen.
beräkningen, upptagande de särskilda befattningar, som vid genomföran
de av ifrågavarande förvaltningsändring kunde indragas, samt de där
med förenade löneförmåner. Specifikationen är av följande lydelse:
76
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
Stockholm—Gävle distrikt.
1 biträdande jägmästare:
lön enligt C lil, extra stat ..
dyrtidstillägg (15 procent).....
tjänstelokal och expenser .....
varifrån avgå
1 assistent under 6 månader:
lön enligt C III, extra ......
dyrtidstillägg (15 procent)..
kr. 7,188
» 1,080
» 2,500 io,768
kr. 2,142
—----- jfåj: 2,463 kronor 8,305
Bergslagsdistriktet.
1 jägmästare:
lön enligt C 24 ......................
dyrtidstillägg (15 procent).....
tjänstelokal och expenser
varifrån avgå
1 assistent under 6 månader:
lön enligt C III, extra
dyrtidstillägg (15 procent)...
Östra distriktet.
1 jägmästare:
lön enligt C 24.....................................................
dyrtidstillägg (15 procent)................................
tjänstelokal och expenser ................................
I skrivelsen har domänstyrelsen därjämte framhållit, att, då, å ena sidan,
domänfonden vidkändes kostnad i form av rese- och traktamentsersätt-
ning för skogsstatspersonals bestyr med häradsallmänningarna, under det,
å andra sidan, samma fond tillgodofördes den statsverket tillkommande
ersättning för skogstjänstemans förvaltningsåtgärder å häradsallmän
ning, resekostnadsersättningar och traktamenten för domänverkets per
sonal kunde uteslutas vid ifrågavarande beräkning samt att den ifråga
satta åtgärden givetvis skulle komma att medföra någon minskning av
förvaltningsarbetet såväl inom domänstyrelsen som hos vederbörande
Överjägmästare.
kr. 8,580
» 1,290
» 3,000
»
12,870
Summa kronor 31,582.
kr. 8,580
»
1,290
» 3,000 12,870
kr. 2,142
»
321 2,463
10.407
De reformer beträffande häradsallmänningarnas förvaltningssystem,
som i förenämnda förslag och yttranden ifrågasatts, avse dels spörsmålen,
huru förvaltningen av de särskilda allmänningar na bör handhavas och
organiseras, dels sättet för utövande av tillsyn å sagda förvaltning, där-
77
under inbegripet granskning och fastställande av hushållningsplaner för
dessa skogar, dels ock frågan om anordnande av gemensam förvaltning
för två eller flera liäradsallmänningar.
Vad först angår sättet för handhavande av häradsallmännings förvalt- ^jäamet^för
ning må erinras, att de nuvarande bestämmelserna i ämnet, enligt vilka ^ häradsaii-
förvaltningen principiellt skall handhavas av skogsstaten men under vis- manning för
sa villkor må övertagas av delägarna, först upptogos i 1866 års skogsord- saltning,
ning såsom uttryck för den då rådande uppfattningen, att delägarna bor
de vara berättigade att, örn de så önskade, själva ombesörja allmännin-
gens förvaltning. Såsom förut framhållits, äro ock de villköl, varunder
förvaltningen må övertagas av delägarna, av sådant innehåll, att det i
verkligheten beror på delägarnas egen vilja, huruvida sådant övertagande
skall äga rum. Ifrågavarande bestämmelser torde hava varit ändamåls
enliga vid tiden för tillkomsten av 1866 års skogsordning, då delägarnas
intresse för bedrivandet av en rationell skogshushållning å allmännin-
garna ännu mångenstädes var ringa och insikten örn de härför lämpliga
metoderna var mycket begränsad. I samband med den betydande ut
veckling, som skogsbruket undergått sedan mitten av 1800-talet, hava
emellertid förhållandena i berörda hänseenden avsevärt förändrats, och
numera torde ej med fog kunna göras gällande, att en god skötsel av
häradsallmänningarna förutsätter, att dessa helt eller delvis förvaltas
av skogsstaten. Riktigheten härav bekräftas av det sätt, varpå skogs
hushållningen handhaves å de allmänningar, vilka redan stå under del
ägarnas förvaltning. Enligt den utredning härom, som lämnats i före-
nämnda arbete »Sveriges liäradsallmänningar», är skötseln av nyssnämn
da allmänningar i stort sett lika god som den, vilken kommer de av skogs
staten förvaltade allmänningarna till del. I detta sammanhang må även
framhållas, att enligt uppgifter, som jag under år 1930 låtit infordra från
samtliga allmänningsstyrelser, styrelserna för ej mindre än 25 under del
ägarnas förvaltning stående allmänningar till sitt biträde anställt perso
ner med högre skoglig utbildning.
Av det anförda torde framgå, att för tillgodoseende av kravet på en
god skogshushållning å allmänningarna ett bibehållande av skogssta-
tens nuvarande förvaltningsbefogenhet i fråga örn dem ej är påkallat.
Däremot måste ett upphörande av denna befogenhet anses önskvärt med
hänsyn till vikten att befordra vederbörande delägares intresse för dessa
skogar och deras rationella skötsel. Det torde nämligen vara obestridligt,
att ett dylikt intresse lättare skapas, örn delägarna själva ombesörja för
valtningen, än i motsatt fall. I detta sammanhang må omnämnas, att
under åren 1913—1930 för utvidgning av de under delägarnas egen för
valtning stående allmänningarna inköpts en markareal av 4,154.38 hektar
för en köpesumma av 1,489,104 kronor, under det motsvarande inköp be
träffande de av skogsstaten förvaltade allmänningarna under samma tid
Kungl. Majda proposition Nr 10.
78
omfattat en areal av 3,991.41 hektar och avsett en köpesumma av
771,325 kronor. Även må erinras örn det livliga intresse för övertagande
av allmänningarnas förvaltning, som delägarna visat under de senaste
decennierna och som haft till resultat, att vid utgången av 1929 allenast
20 allmänningar med en areal av sammanlagt 29,195 hektar kvarstodo un
der skogsstatens förvaltning. Slutligen må framhållas, att tillämpandet
av en god skogsvård å allmänningarna torde vara ägnat att i högre grad
stimulera delägarnas intresse för främjande av skogsbruket å deras egna
fastigheter, örn sagda vård utgör resultatet av delägarnas förvaltning,
än örn den är en följd av vederbörande skogsstatstjänstemäns arbete.
Ett generellt överflyttande å delägarna av häradsallmänningarnas för
valtning är även påkallat från statsfinansiella och skogsadministrativa
synpunkter. Med den ståndpunkt, som jag i det föregående intagit till
frågan örn äganderätten till häradsallmänningarna och sättet för använ
dande av dessas avkastning, kan det nämligen ej anses ligga i statens in
tresse, att dess organ betungas nied uppgiften att handhava förvaltningen
av hithörande skogar. Det torde här böra erinras, att den gottgörelse, som
för närvarande utgår till statsverket för skogsstatens förvaltning av vissa
häradsallmänningar, avser allenast att täcka utgifterna för de förrätt
ningar,^ som. vederbörande jägmästare verkställa å dessa skogar, vadan
ersättning ej gäldas för den tidsförlust och det besvär, som skogsstats-
tjanstemännen åsamkas i och för förvaltningen. Statsverket tillskyndas
sålunda årligen en ej obetydlig kostnad till följd av skogsstatens ifråga
varande förvaltning. Beträffande storleken av denna kostnad tillåter jag
mig hänvisa till förenämnda av domänstyrelsen verkställda utredning
rörande den besparing, som skulle uppstå för domänfonden genom del
ägarnas övertagande av samtliga häradsallmänningars förvaltning och
vilken besparing av domänstyrelsen beräknats till cirka 31,500 kronor för
år. Tydligt är, att statsverkets berörda kostnad måste antagas uppgå till
minst sistnämnda belopp. Därest, såsom domänstyrelsen vid upprepade
tillfällen föreslagit, vederbörande allmänningsdelägare ålades att till
fullo ersätta sagda tjänstemäns arbete å de av dem förvaltade häradsall
männingarna, skulle detta sannolikt få till följd, att flertalet dylika all
männingar övertoges av delägarna.
På grund av vad sålunda anförts har jag i likhet med kommittén, reser
vanten och allmänningsombuden samt flertalet av de i ärendet hörda
myndigheterna funnit mig böra föreslå, att förvaltningen av häradsall
männingarna generellt uppdrages åt delägarna och utövas genom av dem
valda allmänningsstyrelser.
Beträffande sättet för utseende av allmänningsstyrelse och den befo
genhet, som skall tillkomma sådan styrelse i förhållande till delägarna,
har jag, jämväl i överensstämmelse med kommitténs, reservantens och
allmänningsombudens förslag, ansett nu gällande bestämmelser böra i hu
vudsak bibehållas. Den nuvarande regeln, att allmänningsstyrelse skall
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
79
väljas genom sockenombud å tid och ort, som utsattes och kungöres av
länsstyrelsen, torde dock böra ändras, på sätt jag i det följande skall när
mare angiva. Därjämte har jag i likhet med reservanten funnit önsk
värt, att gränsen mellan allmänningsstyrelsens och delägarnas beslutan
derätt, i den mån så lämpligen kan ske, uppdrages i själva lagen och att
alltså allmänningsreglementet ej härutinnan erhåller en så avgörande
betydelse som nu är fallet. Enligt det inom departementet utarbetade
förslaget skall sålunda allmänningsstyrelsen utöva delägarnas beslutan
derätt i alla frågor, i vilka denna rätt ej genom lag eller för allmänningen
gällande reglemente förbehållits delägarna. Såsom frågor, i vilka be
slutanderätten principiellt skall tillkomma delägarna, hava i förslaget
angivits, bland andra, inköp av mark för allmännings utvidgning, ansök
ning örn införlivning av mark med allmänning i vissa fall, uppgörande
av reglemente samt vissa spörsmål örn användande eller fonder ing av
allmänningens avkastning ävensom huruvida utdelning av sådan av
kastning skall ske in natura eller, efter försäljning, i penningar. Beträf
fande vissa av dessa frågor har i förslaget beslutanderätten förbehållits
delägarna, allenast under förutsättning att reglementet ej innehåller an
nan bestämmelse.
Såsom jag förut omnämnt, hava styrelserna för det övervägande fler
talet av de under delägarnas förvaltning stående allmänningarna an
ställt personer med högre skoglig utbildning såsom biträden vid allmän-
ningarnas förvaltning. Med högre skoglig utbildning förstås här av
gångsexamen från skogsinstitutet eliel* skogshögskolan eller därmed jäm
förlig utbildning. För tryggande av en fullt rationell vård av allmän
ningarna, därest förvaltningen av dessa generellt övertages av del
ägarna, torde ock vara erforderligt, att, på sätt allmänningsombuden före
slagit och häradsallmänningsförbundet i sitt yttrande närmare motiverat,
allmänningsstyrelserna underkastas skyldighet att anställa dylika biträ
den. En bestämmelse i detta syfte har därför upptagits i departementsför-
slaget. Beträffande frågan, huruvida person med högre skoglig utbildning
må anställas såsom biträde i förevarande avseende hos två eller flera all-
männingsstyrelser, har jag i likhet med allmänningsombuden funnit hin
der därför ej böra möta, under förutsättning att garantier beredas för att
biträdets verksamhetsområde ej bestämmes större än att biträdet på ett
tillfredsställande sätt kan fullgöra sina åligganden. Den form, vari en
ligt ombudens förslag dylika garantier skola vinnas, har jag dock ej fun
nit ändamålsenlig utan ansett, att berörda syfte lämpligen bör tillgodoses
på det sätt, att för varje allmänning bestämmelser meddelas, huruvida och
i vad mån sådant biträde åt allmänningsstyrelsen, som här avses, må
med sin befattning förena annan tjänst eller anställning. Dylika bestäm
melser synas lämpligen böra upptagas i de särskilda allmänningarnas reg
lementen, och torde dessa i regel böra åsyfta, att biträde, varom nu är
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
80
b) Organisa
tionen av för
vattningen.
fråga, ej må innehava annan tjänst eller anställning, nied mindre skogs-
vårdsstyreisen därtill lämnar tillstånd.
Av den i det föregående uttalade uppfattningen, att varje häradsall-
männings delägare böra anses utgöra ett särskilt rättssubjekt, vilket är
innehavare av äganderätten till allmänningen, torde följa, att detta rätts
subjekt bör med hänsyn till allmänningens förvaltning organiseras i an
slutning till de bestämmelser, som i allmänhet gälla angående kollektiva
juridiska personer. Vad kommittéreservanten härutinnan föreslagit har
jag förty funnit välgrundat och i huvudsak böra följas i den nya lagstift
ningen. Jag har dock ej ansett tillräckliga skäl föreligga att, såsom reser
vanten föreslagit, tillerkänna Kungl. Majit befogenhet att förordna örn
sättet för utseende av en ledamot i allmänningsstyrelse. Jämväl i övrigt
avviker departementsförslaget beträffande delägaresamfällighetens orga
nisation i vissa avseenden från reservantens förslag, såsom jag i det föl
jande skall närmare angiva.
I samband med genomförande av den nu ifrågasatta organisationen
torde den befattning med kungörande av ordinarie allmänningsstämmor
och emottagande och framläggande av redovisningar för häradsallmän-
ningarnas förvaltning, som för närvarande tillkommer länsstyrelserna,
böra upphöra.
En förutsättning för delägarnas organiserande på nyss angivna sätt
är, att dessa ålägges att för varje häradsallmänning uppgöra reglemente,
inrymmande föreskrifter rörande sådana organisationsfrågor, som äro
av natur att böra regleras olika för skilda allmänningar. I 40 § av de
partementsförslaget har upptagits en förteckning å dylika frågor, varav
framgår, att enligt förslaget reglementet är avsett att erhålla väsentligen
samma betydelse för delägaresamfälligheten som bolagsordningen för ak
tiebolaget. Med hänsyn till vikten, att reglementena gives en avfattning,
som i möjligaste mån tryggar en rationell förvaltning av allmänningar-
na, och att reglementena tillika upprättas efter i viss mån enhetliga
grunder, har jag ansett, att uppgiften att fastställa dessa bör överflyttas
från länsstyrelserna till Kungl. Majit.
I departementsförslaget regleras allenast förvaltningen av häradsall-
männingarna jämte vad därifrån härflyter. Jag har sålunda ej funnit be
hövligt att, såsom reservanten föreslagit, meddela särskilda föreskrifter
rörande förvaltningen av andra delägarnas tillgångar än de nyss an
givna. Jag vill härvid påpeka, att enligt departementets förslag under
häradsallmännings avkastning inbegripes jämväl sådan fast och lös egen
dom, som förvärvats för medel, vilka äro att hänföra till dylik avkast
ning. Tillgångar, som ej äro häradsallmänning och ej heller härflutit
från sådan allmänning, torde i mycket ringa omfattning finnas i del
ägarnas ägo. Enligt uppgifter, som infordrats från allmänningsstyrel-
serna, finnas för närvarande dylika tillgångar allenast hos delägarna
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
81
i ett fåtal allmänningar, och utgöras dessa tillgångar av vissa fas
tigheter, som delägarna erhållit i gåva eller inköpt för av delägar
na sammanskjtitna eller till dem skänkta medel. Berörda fastigheter
förvaltas för närvarande av vederbörande allmänningsstyrelser enligt
väsentligen samma grunder som respektive allmänningars avkastning
och därför inköpt egendom. Behov av särskilda lagföreskrifter, som när
mare reglera denna förvaltning, torde ej föreligga. Det hör härvid jäm
väl uppmärksammas, att enligt departementsförslaget vederbörande del
ägare berättigas att söka införlivning av ifrågavarande fastigheter med
respektive allmänningar samt att, örn sådan ansökning beviljas, försla
gets regler örn häradsallmännings förvaltning bliva direkt tillämpliga å
nämnda fastigheter. Vad angår den eventualitet, att egendom efter
den nya lagens ikraftträdande skulle tillfalla allmänningsdelägare ge
nom gåva eller annat benefikt fäng, har i förslaget detta fall uppmärk
sammats så vitt angår fast egendom. Såsom i det följande skall närmare
angivas, förutsätter förslaget, att delägarna i detta fall äro pliktiga att
låta införliva fastigheten med allmänningen och sålunda inordna denna
under den föreslagna lagen. Skulle fånget åter avse lös egendom, torde
med avseende å förvaltningen av sådan egendom behov av legal reglering
lika litet föreligga som i fråga om förenämnda redan skedda benefika
förvärv.
Beträffande härefter sättet för utövande av tillsyn å häradsallmänning-
arnas förvaltning hava, såsom av den föregående redogörelsen framgått,
i de avgivna förslagen och yttrandena väsentligt olika meningar fram
förts. Enligt kommitténs och reservantens förslag skulle denna tillsyn
uppdragas åt skogsvårdsstyrelserna, enligt allmänningsombudens förslag
åt en överstyrelse och en plankommission och enligt domänstyrelsens för
slag allenast åt en överstyrelse. Därjämte har av kammarkollegium samt
vissa andra i ärendet hörda myndigheter gjorts gällande, att tillsynen
fortfarande borde utövas av domänstyrelsen och densamma underlydande
personal.
Vid bedömandet av denna fråga torde såsom ledande grundsats böra
uppställas, att tillsynen skall utövas av ett organ, som kan anses repre
sentera det allmänna skogsvårdsintresset och tillika är underkastat an
svar såsom offentlig myndighet för tillsynens handhavande. På grund
av liäradsallmänningarnas stora skogliga betydelse synes det nämligen
uppenbart, att dessa skogar, som för närvarande stå under skogsstatens
uppsikt och kontroll och i många fall även under dess förvaltning, ej böra
helt befrias från tillsyn från det allmännas sida.
Vidare torde härvid böra fasthållas, att uppgiften att granska och fast
ställa hushållningsplaner för allmänningarna samt åliggandet att öva
tillsyn å efterlevnaden av planerna ej bör uppdragas åt helt skilda or
gan. En dylik uppdelning synes nämligen ägnad att minska intresset
Bihang till riksdagens protokoll lini‘2. 1 saini, lil haft. (Nr 10.)
Kungl. Marits proposition Nr 10.
c) Sättet för
utövande av
tillsyn å för
valtningen.
82
för uppgifternas behöriga fullgörande oell innebära risk för konflikter
mellan vederbörande organ.
Med nu angivna uppfattning bär jag ej kunnat biträda allmänningsom-
budens förslag i förevarande avseende. Särskilt Ilar jag funnit betänk
ligheter möta mot detta förslag av den grund, att de av ombuden före
slagna organen för tillsynens utövande, överstyrelsen och plankommissio
nen, med hänsyn till det sätt, varpå dessa skulle utses, till övervägande
del måste anses såsom delägarnas representanter.
Beträffande yrkandena, att ifrågavarande tillsyn fortfarande skulle ut
övas av domänverket, finner jag av förut angiven orsak det vara önsk
värt, att domänverket befrias från all befattning med dessa skogar. I
likhet med kommittén och reservanten samt flera i ärendet hörda myn
digheter har ock domänstyrelsen själv uttalat sig för tillsynens överflyt
tande å annan myndighet. Vid nu angivna förhållanden synes ett bibe
hållande av denna hos domänverket ej böra ifrågasättas.
_ Det återstår då att undersöka, huruvida en särskild myndighet bör
tillskapas för utövande av kontroll å häradsallmänningarnas förvaltning
eller örn denna uppgift lämpligen kan anförtros åt de organ, som redan
handhava uppsikten över enskildas och med dem likställda skogar, näm
ligen skogsvårdssty reiser na.
Härvid torde till en början böra uppmärksammas, att, då häradsallmän
ningarnas antal enligt kommitténs betänkande uppgår till 55 och dessa
ligga spridda i tio län samt en effektiv tillsyn å allmänningarnas för
valtning torde förutsätta, att varje allmänning i regel underkastas be
siktning varje år, en central myndighet i och för sig är mindre lämpad
att utöva en dylik tillsyn.
De tvivel, som uttalats beträffande skogsvårdsstyrelsernas lämplighet
i förevarande avseende, hava i första rummet grundats därå, att styrel
serna genom tillsynens övertagande skulle erhålla en allt för stor arbets
börda samt därjämte dragas bort från sitt egentliga och mera betydelse
fulla verksamhetsfält. Jag tillåter mig med anledning härav erinra, att
ifrågavarande tillsyn huvudsakligen skulle omfatta dels granskning och
fastställande av hushållningsplaner för allmänningarna och dels överva
kande av planernas efterlevnad. Vad den förra uppgiften angår är att mär
ka, att den genomsnittliga giltighetstiden för en hushållningsplan, varom
nu är fråga, torde kunna beräknas till minst tio år samt att inom de sär
skilda skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsområden följande antal hä-
radsallmänningar finnas: i Östergötlands län 13, i Uppsala län 10, i Sö
dermanlands län 8, i ett vart av Örebro och Västmanlands län 6, i ett vart
av Stockholms och Skaraborgs län 4, i Älvsborgs län 2 och i ett vart av
Jönköpings och Kalmar län 1. Med undantag för skogsvårdsstyrelsen i
Östergötlands län skulle sålunda ingen skogsvårdsstyrelse i medeltal kom
ma att årligen granska och fastställa mer än en hushållningsplan av ifrå
gavarande slag. Beträffande Östergötlands län må erinras, att vissa av
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
83
de där belägna häradsallmänningarna äro relativt små, vadan faststäl
lande av hushållningsplaner för dessa ej kommer att kräva något mera om
fattande arbete. Med hänsyn härtill och då, såsom jag i det följande skall
närmare angiva, skogsvårdsstyrelse vid prövning av här avsedda frågor
städse skall hava tillgång till ett av sakkunnig person upprättat förslag
till hushållningsplan, torde ej med fog kunna påstås, att ett överflyttande
å skogsvårdsstyrelserna av de göromål, varom nu är fråga, kommer att
för dem medföra en allt för stor ökning i deras arbetsbörda. Det bör
även uppmärksammas, att uppgiften att granska och fastställa hushåll-
ningsplaner ej kan anses i väsentlig grad skilja sig från de skogsvårds
styrelserna nu tillkommande arbetsuppgifter, vadan sagda överflyttning
ej heller kommer att medföra någon skadlig splittring i styrelsernas verk
samhet. Beträffande skyldigheten att övervaka hushållningsplanernas
efterlevnad kommer fullgörandet härav att i första rummet åvila skogs-
vårdsstyrelsernas förstuga biträden och allenast i ringa grad taga styrel
sernas egen tid i anspråk. För skogsvårdsstyrelserna i de län, där de flesta
häradsallmänningarna äro belägna, kommer måhända övertagandet av
sagda skyldighet att nödvändiggöra anställandet av ytterligare först
uga biträden, men synes denna omständighet i och för sig ej kunna
åberopas såsom skäl mot ifrågavarande överflyttning. Kostnaderna för des
sa biträdens anställande liksom för liandhavandet av ifrågavarande tillsyn
i övrigt torde till fullo täckas av de skogsvårdsavgifter, som författnings
enligt skola erläggas för å häradsallmänningarna avverkat virke och vilka
avgifter vid genomförande av det nu föreslagna förvaltningssystemet för
dessa allmänningar torde böra bibehållas.
Beträffande förslagen örn ifrågavarande tillsyns överflyttande å skogs
vårdsstyrelserna har vidare invänts, att dessa ej kunde anses besitta till
räcklig kompetens för uppgiften att granska och fastställa hushållnings-
planer, därvid särskilt framhållits, att det beträffande statens skogar an
setts nödigt att för denna verksamhet utbilda särskilda organ.
Jag torde med avseende å denna invändning få erinra, att i det förslag
till lag angående vård av kommun- m. fl. skogar, som genom proposition
nr 157 förelädes 1923 års riksdag, skogsvårdsstyrelserna beträffande dessa
skogar tillagts en funktion, motsvarande den nyss angivna, samt att i mo
tiveringen till berörda förslag föredragande departementschefen uttryck
ligen hävdade, att skogsvårdsstyrelserna syntes besitta tillräcklig kompe
tens härför. Till närmare utveckling av denna mening framhöll departe
mentschefen i motiveringen till det vid samma riksdag genom proposition
nr 160 framlagda förslaget till förordning angående skogsvårdsstyrelser,
att den närmaste granskningen av uppgjorda planförslag tillkomme ve-
derbörande skogsvårdsstyrelses fackutbildade tjänsteman samt att sty
relsens egna ledamöter vore för sin uppgift intresserade män, som genom
flera liknande frågors behandling förvärvat en icke ringa erfarenhet örn
även rent skogstekniska spörsmål. Därjämte åberopades, att i berörda
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
84
lagförslag ytterligare säkerhet för en sakkunnig prövning av hithörande
frågor beretts vederbörande skogsägare därigenom, att dessa medgivits
rätt att hos domänstyrelsen överklaga skogsvårdsstyrelses beslut i samma
frågor.
Jag finner mig i stort sett kunna biträda den av departementschefen år
1923 sålunda hävdade uppfattning. Med hänsyn till liäradsallmänningar-
nas stora skogliga betydelse synes det dock befogat, att särskilda krav på
sakkunskap i förevarande avseende ställas på de myndigheter, som beklä
das med befogenhet att granska och fastställa hushållningsplaner för dessa
skogar. Jag anser det därför önskvärt, att, därest sagda befogenhet upp
drages åt skogsvårdsstyrelserna, dessa vid uppdragets fullgörande beredes
viss förstärkning i sin fackliga kompetens. Beträffande sättet för ernå
ende av en dylik förstärkning synes en lämplig utväg vara, att de särskilda
skogsvårdsstyrelserna vid prövning av hithörande frågor utökas med en
av Kungl. Majit utsedd ledamot, som besitter kvalificerad högre skoglig
utbildning och som tillika genom föregående verksamhet förvärvat om
fattande insikt i skogsindelningsfrågor. Denne ledamot torde böra deltaga
i behandlingen, förutom av frågor om fastställande av hushållningsplaner,
jämväl av ärenden örn ändring av sådana planer samt örn meddelande i
vissa fall av särskilda föreskrifter rörande skogsskötsel!! å allmännin-
garna. Då antalet dylika ärenden hos respektive skogsvårdsstyrelser torde
komma att utgöra allenast ett ringa fåtal årligen samt häradsallmänningar
finnas blott inom tio skogsvårdsstyrelseområden, vilka samtliga äro beläg
na i mellersta och södra Sverige, torde hinder ej möta, att samme person
utses att tjänstgöra såsom dylik sakkunnig ledamot i alla eller ett flertal
av de skogsvårdsstyrelser, varom här är fråga, varigenom ökad möjlighet
vinnes att förvärva för uppdraget fullt kompetenta personer. För att
trygga erforderligt inflytande åt hemälde ledamot vid ifrågavarande ären
dens avgörande torde böra stadgas, att, därest skogsvårdsstyrelsen fattar
beslut i strid mot dennes mening, ärendet skall underställas Kungl. Majits
prövning. Härförutom torde i nära anslutning till de bestämmelser i detta
ämne, som upptagits i förslaget till lag örn kommunskogar, böra gälla, att
i fall, då underställning av skogsvårdsstyrelses beslut i här avsedda frågor
enligt vad nu nämnts ej skall ske, besvär över beslutet må anföras hos
Kungl. Majit. Därest på nu angivet sätt garantier skapas för en sak
kunnig prövning av dessa frågor vid deras hänläggande under skogs-
vårdsstyrelsernas kompetens, synes betänklighet ej böra möta mot en dylik
utvidgning av dessas befogenhetsområde.
I anslutning till vad sålunda anförts har i departementsförslaget
ifrågavarande tillsyn uppdragits åt skogsvårdsstyrelserna, och hava i
sammanhang härmed i förslaget upptagits bestämmelser av förut angivet
innehåll i syfte att trygga en sakkunnig behandling av hithörande spörs
mål.
Av vad nu anförts framgår, att jag beträffande omfattningen av den
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
85
befogenhet, som i förevarande avseende bör tillkomma skogsvårdsstyrelser-
na, ansett mig böra biträda kommitténs förslag. De av reservanten före
slagna inskränkningarna i sagda befogenhet, åsyftande att tillerkänna al -
männingsstyrelserna ett ökat inflytande i fråga örn hushållningsplanerna,
har jag ej funnit ägnade att, såsom därmed avsetts, befordra styrelsernas
intresse för skogsskötseln å allmänningarna eller eljest vara till gagn for
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
Till kommitténs förslag örn befogenhet för skogsvårdsstyrelse att, då
överträdelse ägt rum av fastställd hushållningsplan, meddela vissa före
skrifter rörande skogsskötseln, återkommer jag i det följande.
Såsom förut nämnts, har reservanten i sitt förslag upptagit vissa stad-
f°“
gauden örn anordnande av gemensam förvaltning mellan tva eller liera vältning tor
allmänningsstyrelser, och har i allmänningsombudens förslag förutsatts,
att den däri omförmälda överstyrelsen skulle handhava, förutom tore-
ning»r.
nämnda tillsyn, jämväl förvaltningen av allmänningarnas gemensamma
angelägenheter. Möjligt är, att även domänstyrelsen avsett, att en liknan
de uppgift skulle tillkomma den av styrelsen föreslagna överstyrelsen. En
ligt min mening äro emellertid de förvaltningsfrågor, som äro gemensam
ma för två eller flera allmänningar, av den art, att frågornas handhavande
lämpligen kan ordnas genom frivillig överenskommelse mellan vederbö
rande allmänningsstyrelser, vadan något ingripande från lagstiftningens
sida i detta avseende ej erfordras. Redan under nu galande lagstiftning
har ett flertal allmänningsstyrelser på nu angivet sätt sammansluta sig
för tillvaratagande av gemensamma intressen, och har det av dem bildade
Sveriges häradsallmänningsförbund utan stöd av några orgamsativa för
fattningsbestämmelser nått en betydande utveckling.
På grund av de svårigheter, som för närvarande möta för avyttring CJ ArjWfa
av mark från häradsallmänning, synes frågan örn dylik avyttring bora häradsal,_
upptagas till behandling i den nya lagstiftningen. Jag torde nu fa över-
maning.
gå till denna fråga.
Såsom förut nämnts stadgas i 1894 års skogsordning, att häradsall
männing skall bibehållas oförminskad. Denna bestämmelse som upp-
too-s redan i 1866 års skogsordning och varigenom stadgandena i 1824
års förenämnda cirkulär örn delning av häradsallmänningarna mellan
vederbörande intressenter upphävdes, innebär, dels att häradsallmän
ning ej ina skiftas mellan delägarna och dels att mark ej ina lorsaljas
eller annorledes avyttras från sådan allmänning. Däremot lia.- bestäm
melsen ej ansetts utgöra hinder, att till häradsallmänning hörande
mark tages i anspråk genom expropriation eller därmed jämförligt ioi-
farande. Ej heller har bestämmelsen ansetts hindra verkställande av
ägoutbyte mellan häradsallmänning oell angränsande fastigheter.
Gällande be
stämmelser.
Kommitté
reservanten
och albnän-
ningsom-
buden.
naTiUha™£ nV i,r4savarande ,Us** 1 »towmtotaw, lava deläga,-
a i häradsallmänning ej ansetts berättigade att därifrån avyttra mark
med mindre tillstånd därtill lämnats av Kungl. Majit ecb riksdagen'
' “‘"f*;" av 1866 “ra skogsordning hava i åtskilliga fall dylika
t;*;11. Dlr,h,ava vesel avselt
gällt avvtoinJ.
Wrdbl"Ma**äl>ä‘«- I enstaka fall hava tillstånden
n .. “jyttiingar av områden, som varit avsedda att användas för visst
al mant ändamål (ex. skolhustomter). Där avyttringen skett genom för
säljning, har vid lämnande av tillstånd därtill i regel föreskrivits att
ningen'11 T^visi skuIle anv^das till inköp av mark att tilläggas allmän-
b ‘ issa lall har tillstånd till avyttringen lämnats under villkor
at annan av delagarna inköpt mark till motsvarande eller högre värde
tillädes allmänningen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
I sav al kommitténs och reservantens som allmänningsombudens för
slag har grundsatsen, att häradsallmänningarna skola bibehållas oför-
lnskade, upptagits. I sistnämnda två förslag har denna grundsats
dock ej iorlanats ovillkorlig giltighet utan möjlighet i vissa fall beretts
delagarna i häradsallmänning att därifrån avyttra mark under mindre
tunga lonner än som nu tillämpas i detta avseende.
Reservanten har sålunda i 13 § av sitt förslag infört en bestämmelse
hal1’ att fran häradsallmänning någon del må kunna föryttras
°r sa Vltt dangenom märkligare förmån för allmänningen skulle kun
na vinnas, men att sådan försäljning ej må av styrelsen göras utan sam
tycke av allmänningsstörnman och ej erhåller giltighet, med mindre den
godkannes av Konungen. Förslaget upptager även vissa stadganden örn
användande av köpeskilling, som inflyter genom dylik föryttring Till
dessa stadganden återkommer jag i det följande.
Till stod för forslaget i denna del har reservanten anfört, att det läte
sig a t for val tänka, att några till en allmänning hörande ägor, som
med hänsyn till sm beskaffenhet eller sin belägenhet vore av föga gagn
tor allmänningen, kunde genom att försäljas bereda tillgång till förvärv
av områden, som vore lämpliga att nied allmänningen införlivas Även
örn dylika fall ej bleve talrika, syntes de dock böra av lagen uppmärk
sammas. De i förslaget upptagna bestämmelserna vore avsedda att
trygga, att foryttring ej kunde komma till stånd utan synnerliga skäl
och efter bästa möjliga prövning.
Allmänningsombudens förslag innehåller i förevarande avseende, att
del av häradsallmänning må efter Kungl. Maj:ts tillstånd försäljas', örn
detta anses vara till märklig nytta samt de behållna försäljningsmedlen
anvandas för förvärv av fastigheter, som huvudsakligen bestå av skogs
mark. Allmannmgsombuden hava såsom motiv för förslaget framfört
väsentligen samma synpunkter som reservanten.
87
Reservantens oell allmänningsombudeus förslag i förevarande avse- yttranden
ende hava i allmänhet ej föranlett några särskilda uttalanden i de av
givna yttrandena. Sveriges liäradsallmänningsförhund har dock vits
ordat, att försäljning av mark från häradsallmänning i vissa fall kunde
vara påkallad, och länsstyrelsen i Kristianstads län har förordat reser
vantens förslag under framhållande, att fall kunde tänkas, då det vore
möjligt att genom fördelaktig avyttring av mindre områden av en all
männing vinna erforderliga medel till allmänningens utvidgning. Do
mänstyrelsen har ansett det nödvändigt, att delägarna i häradsallmän
ning tillerkändes rättighet att avyttra sådana parceller av allmänningen,
som ej med fördel kunde skötas i sambruk med. allmänningen i övrigt,
under förutsättning att garantier gåves för att en dylik handlingsfrihet
icke orättmätigt utnyttjades i syfte, som ej hade något sammanhang med
häradsallmänningarnas uppgift.
Kungl. May.ts proposition Nr 10.
Under de senare åren har frågan örn avyttring av vissa lägenheter å
häradsallmänningarna aktualiserats genom riksdagens skrivelse den 7
juni 1922 nr 252. I denna skrivelse har riksdagen, såsom tidigare om
nämnts, anhållit örn utredning, huruvida vissa lägenhetsägares på all-
männingarna ställning kunde rättsligen ordnas på det sätt, att dem till
försäkrades antingen tryggad besittningsrätt eller full äganderätt till
disponerat markområde, samt örn vidtagande av de åtgärder, vartill ut
rasa
års riks
dagsskrivelse
nr 252.
redningen kunde föranleda.
Till grund för berörda anhållan låg en motion i andra kammaren nr
163. I denna påpekades, att det på allmänningarna funnes en del oskatt-
lagda torp, vilkas innehavares besittningsrätt till den mark de dispone
rade vore synnerligen oklar, samt hemställdes örn avlåtande av skrivelse
till Kungl. Majit med begäran örn skyndsam utredning rörande lägen
hetsägares på allmänningarna rättsliga ställning.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vilket motionen hänvi
sades, inhämtade yttrande från kammarkollegium över motionen. I
detta tillstyrkte kollegiet den ifrågasatta utredningen under framhål
lande, att densamma torde avse sådana lägenheter a allmänningarna,
som upptagits utan vederbörligt tillstånd och som ej heller undergått
skattläggning och som sålunda saknade de betingelser, som fordrades
för att de enligt äldre skogsordningar skulle kunna anses såsom lagliga.
Kollegiet påpekade i yttrandet, att häradsallmänningarna i gällande
jordeböcker voro uppförda under kronotitel samt att med hänsyn här
till lagen örn rätt i vissa fall för nyttjanderättsinnehavare att inlösa un
der nyttjanderätt upplåtet område, den s. k. ensittarlagen, ej kunde vin
na tillämpning å lägenheter, upptagna å dylik jord. Under nuvarande
lagstiftning torde emellertid enligt kollcgii mening lägenhetshavare å
häradsallmänning, vilka icke redan förvärvat en tryggad besittnings
rätt, vara med avseende å sin ställning gentemot jordägaren som här
88
Utredning an
gående lägen
heter å hä-
radsalhnän-
ningarna.
representerades icke av kronan utan av allmänningsdelägarna — mera
likställda med motsvarande grupp av lägenhetshavare å jord under en
skild äganderätt än vad förhållandet vore beträffande lägenhetshavare
å egentlig kronojord. — En ledamot av kollegiet var av skiljaktig me
ning och ansåg den ifrågasatta utredningen icke vara av behovet på
kallad.
Utskottet hemställde i sitt över motionen angivna utlåtande nr 4 örn
avlåtande av skrivelse till Kungl. Majit i enahanda syfte, som angives i
riksdagsskrivelsen, samt anförde till stöd härför, bland annat:
„ ^en
som påyrkats i motionen, syntes vara en av billigheten
fordrad konsekvens av den jordpolitik, som statsmakterna den senaste ti
den sokt utveckla och som bland annat tagit sig uttryck i tillsättandet
av jordkommissionen. Visserligen kunde det anmärkas, att kronan icke
genom lagstiftning eller annorledes uppmuntrat utan tvärtom sökt hindra
uppkomsten av ifrågavarande lägenheter å allmänningarna, men då be
byggande av allmänningar likväl ägt rum, torde det reellt sett vara ett
allmänt intresse, att dessa förhållanden bleve föremål för omsorgsfull
undersökning samt såvitt möjligt rättsligen ordnade. Det borde nämnas,
att antalet lägenheter av här ifrågavarande slag, såvitt utskottet kun
nat finna, åtminstone inom vissa delar av landet torde vara avsevärt.
Andra kammaren beslöt i enlighet nied utskottets hemställan.
Första kammaren hänvisade ärendet till sitt andra tillfälliga utskott,
som i utlåtande nr 12 hemställde, att kammaren måtte biträda andra
kammarens beslut, och såsom skäl härför anförde:
De i motionen omtalade lägenheterna torde huvudsakligast vara så
dana å häradsallmänningar. En avsöndring av dylika och därmed tryg
gad besittningsrätt för nyttjanderättsinnehavaren torde dock förhind
ras genom förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med
de allmänna skogarna i riket § 5, jämförd med § 1, varigenom förordna
des, att häradsallmänningar skulle bibehållas oförminskade. Den s. k.
ensittarlagen, som annars eventuellt skulle kunna vinna tillämpning i
dessa fall, syntes därför icke utan bestämt stadgande, att så skulle ske,
kunna användas. Då nu statsmakterna genom den senaste tidens jord
reformer sökt trygga besittningsrätten för vissa kategorier av nyttjande-
rattsmnehavare, syntes billigheten fordra, att även nu förevarande lägen-
hetsinnehavares rättsliga ställning undersöktes och ordnades.
Första kammaren biföll utskottets hemställan.
Den i riksdagsskrivelsen begärda utredningen anförtroddes till en bör
jan åt jordkommissionen. Denna upplöstes emellertid, innan utredningen
hunnit verkställas. Sedermera tillkallades inom jordbruksdepartemen
tet en särskild sakkunnig för frågans utredande. Genom dennes försorg
hava under år 1926 uppgifter infordrats från vederbörande allmännings-
styrelser och jägmästare rörande antalet och beskaffenheten av de å hä-
radsallmänningarna belägna jordbruks- och bostadslägenheter. Enligt
dessa uppgifter finnas å sagda allmänningar sammanlagt 353 dylika
lägenheter, därav 234 äro jordbrukslägenheter och 119 bostadslägenheter.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
89
Cirka hälften av dessa lägenheter disponeras såsom boställen för skog
vaktare, tillsyningsman eller skogsarbetare eller för annat ändamål, av
seende delägarnas gemensamma intresse. Allenast 4 lägenheter inneha
vas enligt uppgifterna med ständig eller ärftlig besittningsrätt, under
det övriga lägenheter, med undantag av 2, som vid tiden för uppgifter
nas avgivande ej disponerades för något ändamål, upplåtits under nytt
janderätt för bestämd eller obestämd tid. Ifrågavarande lägenheter upp
givas i regel vara försedda med boningshus; 49 lägenheter sakna dock
dylika lius. Beträffande äganderätten till boningshusen å lägenheterna
uppgives, att dessa hus tillhöra å 205 lägenheter allmänningsdelägarna, å
90 lägenhetshavarna och å 9 kronan. Slutligen har i uppgifterna angi
vits, huruvida inlösen av ifrågavarande lägenheter för vederbörande bru
kares eller innehavares räkning skulle lända respektive allmänningsdel-
ägare till men, och har denna fråga bejakats i fråga örn 236 lägenheter
men besvarats nekande beträffande 117.
Med anledning av omförmälda riksdagsskrivelse har spörsmålet örn
ensittarlagens tillämplighet beträffande lägenheter å häradsallmännin- tillämplighet
gar under år 1928 varit föremål för undersökning inom justitiedeparte- ä ^adsaii-
mentet i samband med väckt fråga örn ändring i vissa hänseenden av
ensittarlagen.
Den 15 november 1928 anmälde dåvarande chefen för justitiedeparte
mentet för Kungl. Majit ett inom departementet utarbetat förslag till
lag örn ändring i vissa delar av ensittarlagen, vilket förslag avsåg, bland
annat, att till 19 § i lagen — enligt vilken paragraf lagen ej äger tillämp
ning beträffande mark, som tillhör kronan, stad, köping eller municipal
samhälle — skulle fogas ett tillägg av innehåll, att utan hinder av
denna bestämmelse inlösen finge ske av mark, som vöre samfälld. för
flera fastigheter med skilda ägare, för så vitt kronan eller samhället icke
ägde mera än hälften däri. I förslagets motivering erinrade föredra
gande departementschefen örn förenämnda av högsta domstolen den 26
oktober 1928 meddelade utslag (N. J. A. 1928 sid. 463) rörande frågan örn
ensittarlagens tillämplighet beträffande häradsallmänning ävensom örn
ett av regeringsrätten rörande samma ämne den 22 september 1927 med
delat utslag (regeringsrättens årsbok 1927 sid. 113), däri hävdats en upp
fattning motsatt den i högsta domstolens utslag uttalade, samt anförde
vidare, bland annat:
Spörsmålet örn ensittarlagens tillämplighet å häradsallmänning hade
sammanställts med frågan örn vem som skulle anses vara agara till
häradsallmänning. Enligt departementschefens mening borde emellertid
förstnämnda fråga lösas oberoende av berörda äganderättssporsmal,
varom olika meningar rådde. Avgörande för det förra spörsmålet torde
vara, att, såsom kammarkollegium i sitt yttrande över motionen nr 16.5
vid 1922 års riksdag framhållit, ensittarna å häradsallmänningarna be
funne sig gentemot jordägaren i en ställning, som mera likstol bie dem
Kungl. Marits proposition Nr 10.
90
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
med innehavare av lägenheter a jord under enskild äganderätt än med
lägenhetsinnehavare å kronojord. I betraktande därav, att merendels
avsevar ela svårigheter^ motte emot en friköpning på frivillighetens väg
av ensittarlagenlieter a haradsallmänningar, syntes det endast vara med
billigheten överensstämmande, att även innehavare av lägenheter å hä-
radsallmännmgar åtnjöte det skydd, som ensittarlagen beredde. Härtill
torde föreligga desto större anledning, som ensittarlagens tillämpning å
dylik jord enligt departementschefens mening näppeligen kunde tänkas
komma att medföra några mera avsevärda olägenheter för allmännings-
d ela gärna. Skulle nämligen avståendet av ett till lösning ifrågasatt om
råde medföra avsevärd olägenhet för allmänningen såsom sådan, mötte
enligt 2 § i lagen hinder mot lösningen.
Vid utarbetande av det _ föreliggande lagförslaget hade departements-
chelen utgått fran att ensittarlagen borde äga tillämpning å häradsall
männing. För att tvekan härom ej skulle råda hade departementschefen
ansett en erinran böra göras i 5 § av 1894 års skogsordning. Då i denna
orordning föreskrift saknades örn förvaltningen av köpeskilling, som in-
flote vid försäljning av allmänningsjord, torde dessutom erfordras be
stämmelse, huru den löseskilling, som erhölles för inlöst område, skulle
anvandas och förvaltas. Dylik löseskilling syntes böra företrädesvis an
vända^ eller Anderas för inköp av skogsmark för allmänningens utvidg
ning eller för verkställande av sådana grundförbättringar å denna, som
vöre agnade att höja allmänningens skogsproduktion, eller annat dvlikt
ändamål. Lämpligt syntes vara, att Kungl. Maj:t skulle äga förordna
darom för värjo särskilt fall. Bestämmelsen torde lämpligen kunna
inflyta^ såsom ett nytt stycke i 11 § av berörda förordning.
Områden, som blivit vid avvittring utlagda till samfälld husbehovs-
skog eller allmänningsskog, skulle enligt lag bibehållas oförminskade
liksom häradsallmänning. Bestämmelser härom meddelades i lagen den
5 juni 1909 angående husbehovsskogar inom vissa områden och forörd-
ningen den 18 juni 1920 angående allmänningsskogar i Västerbottens och
björr bottens lan. Motsvarande jämkningar syntes böra vidtagas i dessa
tor fattningar.
I samband med berörda förslag till lag örn ändring i vissa delar av
ensittarlagen anmäldes för Kungl. Majit förslag till lag örn ändrad ly
delse ay 7 § i lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar
inom vissa områden, till kungörelse örn ändrad Lidelse av 5 och 11 §§ i
1894 års skogsordning samt till kungörelse örn ändrad lydelse av 1 och
12 §§ i förordningen den 18 juni 1920 (nr 331) angående allmännings
skogar i Västerbottens och Norrbottens län, vilka förslag utarbetats i
överensstämmelse med vad departementschefen anfört i motiveringen till
förslaget örn ändring i ensittarlagen.
På vederbörande departementschefers hemställan beslöt Kungl. Majit
berörda den 15 november 1928 inhämta lagrådets yttrande över förslagen
till lag örn ändring i ensittarlagen samt till lag örn ändrad lydelse av
7 § i lagen angående husbehovsskogar.
I det yttrande, som lagrådet avgav över förstnämnda förslag, gjorde
en ledamot av lagrådet erinran däremot, att i förslaget ej upptagits
91
någon uttrycklig föreskrift örn ensittarlagens tillämplighet beträffande
häradsallmänning, samt anförde till utveckling härav:
Att från lagstiftningssynpunkt icke någon anledning förelåge att
undantaga häradsallmänningar från tillämpningen av ensittarlagen syn
tes uppenbart. Där lagens tillämpande å dem hittills blivit med stöd av
dess 19 § förvägrat, hade det berott av att dessa allmänningar av gam
malt ansetts tillhöra kronan. Samma uppfattning i fråga örn ägande
rätten till dem läge till grund för lagstiftningen inom annat område.
Till statens allmänningsskogar, vilka enligt 6 § väglagen vore skyldiga
att deltaga i vägunderhåll, räknades sålunda enligt motiven till lag
rummet bland annat häradsallmänningar, med undantag för vissa i senare
tid tillkomna, belägna i Kopparbergs och Norrbottens län, vilka ansåges
tillhöra menigheter; av denna grund gällde å häradsallmänningar den i
33 § samma lag stadgade rättigheten att å kronans allmänning utan
ersättning taga väglagningsämnen. Den ståndpunkt till frågan örn ägan
derätten till häradsallmänningar, vilken sålunda intagits av lagstift
ningen, torde icke utan vidare höra frånkännas vitsord. I remissproto
kollet framhölles också, att avsikten icke vore att nu taga ställning till
spörsmålet. Likväl utginge förslaget från att lagen borde, utan att änd
ring vidtoges i densamma, vinna tillämpning beträffande häradsallmän-
ningarna. Följdriktigare syntes vara att i 19 § upptaga såsom ett sär
skilt stadgande, att lagen ägde tillämpning å dem.
Övriga tre ledamöter av lagrådet framhöllo, att man med hänsyn till
högsta domstolens omförmälda utslag kunde förutsätta, att ensittarlagen
skulle bliva tillämpad å häradsallmänningar utan att något uttryckligt
stadgande därom infördes i lagen.
I sitt yttrande över förslaget till ändrad lydelse av 7 § i lagen angå
ende husbehovsskogar framhöll lagrådet, att den lösningsrätt, som enligt
ensittarlagen tillkomme nyttjanderättsliavare, icke vöre att uppfatta så
som innebärande undantag från den i nyssberörda paragraf meddelade
bestämmelsen, att område, som vid avvittring blivit utlagt till samfälld
husbehovsskog, skulle bibehållas oförminskat, saint att det därför ej “v ore
erforderligt och mindre egentligt att, såsom förslaget avsage, i para
grafen inrycka en erinran örn denna lösningsrätt. Gjordes sådan erinran,
borde likaväl erinras örn exempelvis det ingrepp en expropriation inne
buro. Beträffande det i förslaget inrymda stadgandet, att Konungen
ägde förordna rörande användningen och förvaltningen av löseskilling
för inlöst område, anmärkte lagrådet, att, örn ett dylikt stadgande ansa-
ges erforderligt, detsamma borde utvidgas att avse alla de fall, då ersätt
ning utginge för mark, som genom expropriation, inlösning enligt en
sittarlagen eller annat liknande förfarande avskildes fran samfälld hus
behovsskog.
Förslagen till lag örn ändring i ensittarlagen och till kungörelse örn
ändring i 1894 års skogsordning förelädes sedermera genom propositioner
nr 3ti och 122 1929 års riksdag. Förslagen till lag örn ändrad lydelse av
7 § i lagen angående husbehovsskogar och till kungörelse örn ändrad ly-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
Departements
chefen.
delse av 1 och 12 §§ i förordningen angående allmänningsskogar i Väster
bottens och Norrbottens län föranledde däremot med anledning av vad
lagrådet anmärkt mot det förra förslaget ej propositioner till riksdagen.
Propositionen med förslag till lag örn ändring i ensittarlagen anslöt sig i
fråga örn lagens tillämplighet beträffande häradsallmänning till före
dragande departementschefens ståndpunkt. Den av en ledamot av lag
rådet framställda erinran mot förslaget härutinnan föranledde sålunda
ej ändring i detta. Förslaget till ändring i 1894 års skogsordning jäm
kades med anledning av vad lagrådet anmärkt beträffande förslaget örn
ändrad lydelse av 7 § i lagen angående husbehovsskogar på det sätt, att
den i 5 § av det förra förslaget inrymda erinran örn ensittarlagens till
lämplighet i fråga örn häradsallmänning uteslöts samt den i 11 § upp
tagna bestämmelsen angående användningen och förvaltningen av löse
skilling, som inflöte vid inlösen enligt ensittarlagen, utvidgades till att
inbegripa jämväl ersättning för mark, som genom expropriation eller
annat liknande förfarande skildes från häradsallmänning.
Riksdagen, som anslöt sig till departementschefens uppfattning, att
ensittarlagen borde utan uttrycklig föreskrift anses tillämplig beträf
fande häradsallmänning, biföll förenämnda två propositioner oför
ändrade.
Då jag i likhet med kommittén och allmänningsombuden ansett, att
den nu gällande grundsatsen, att liäradsallmänningarna skola bibehållas
oförminskade, hör upptagas i den nya lagstiftningen, har en bestämmelse
härom inrymts i departementets förslag. Jag vill erinra, att en liknande
regel gäller i fråga örn sockenallmänningar och besparingsskogar i
Kopparbergs och Gävleborgs län samt allmänningsskogar i Västerbottens
och Norrbottens län.
På sätt framgår av lagrådets yttrande över omförmälda förslag till
ändrad lydelse av 7 § i lagen angående husbehovsskogar innebär ej berör
da grundsats, att liäradsallmänningarna äro undantagna från tillämp
ningen av lagstiftningen örn expropriation eller därmed jämförligt
förfarande.
Med hänsyn till de uttalanden rörande ensittarlagens tillämplighet å
häradsallmänningar, som gjorts i förenämnda proposition nr 36 till 1929
års riksdag och vilka uttalanden godkänts av riksdagen, bör denna lag
numera anses äga giltighet även i fråga örn dylika allmänningar. Någon
åtgärd för utsträckande av lagens tillämpning till dessa är sålunda ej i
detta sammanhang påkallad. Då jämlikt omförmälda inom jordbruks
departementet verkställda undersökning rörande de å häradsallmännin-
garna befintliga lägenheter ett nittiotal av dessa äro försedda med bo
ningshus, vilka tillhöra respektive lägenhetsinnehavare, synes antagligt,
att lösningsrätt enligt ensittarlagen föreligger beträffande ett ej obetyd
ligt antal lägenheter å sagda allmänningar. Tillämpningen beträffande
92
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
93
dessa av nämnda lag torde sålunda bliva av viss betydelse, för tillgodo
seende av det i riksdagens omförmälda skrivelse den 7 juni 1922 nr 252
angivna syftet.
..
,
Såsom nämnda undersökning visar, finnes emellertid a baradsailman-
ningarna jämväl ett avsevärt antal lägenheter, som sakna boningshus
eller varå boningshusen tillhöra allmänningsdelägarna eller kronan och
beträffande vilka ensittarlagen sålunda ej äger tillämpning. Även örn
dessa lägenheter till stor del erfordras såsom boställen åt skogvaktare,
tillsyningsmän eller skogsarbetare eller för tillgodoseende av annat för
delägarna gemensamt intresse, synes dock av utredningen framgå, att
åtskilliga av sagda lägenheter kunna utan men för skogsskötseln å all-
männingarna därifrån avyttras. Där detta är fallet, torde lagstiftningen
ej böra lägga ovillkorligt hinder i vägen för sådan avyttring. . Med. hän
syn till vikten, att allmänningsjorden i möjligaste män bibehålies i de -
ägarnas händer, torde dock i nyssangivna fall avyttring ej bora med
givas, med mindre denna medför någon mera avsevärd förmån för del
ägarna eller eljest synnerliga skäl därtill äro för handen. Dylika skal
torde böra. anses föreligga, därest någon önskar förvarva en Dore -
bruks- eller bostadslägenhet å häradsallmänning till eget hem och lagen
heten är därtill lämplig.
Möjligheten att avyttra mark från häradsallmänning torde emellertid
ej böra begränsas allenast till jordbruks- eller bostadslägenheter. Pa satt
reservanten framhållit, kan det i vissa fall vara till fördel för en än a
målsenlig skogshushållning å sådan allmänning, att en del därav, som
med hänsyn till beskaffenhet eller läge är mindre väl ägnad att brukas
tillsammans med allmänningen i övrigt, försäljes och att annan för anda
målet lämplig mark inköpes att med allmänningen införlivas. Vidare
kan det tänkas, att ett område å häradsallmänning lämpligen bor tågås
i anspråk för tillgodoseende av något allmänt eller allmännyttigt ända
mål och att möjlighet föreligger att till allmänningen förvärva ett annat
för skogsbruk lika lämpligt område av motsvarande storlek. Aven i
dessa och därmed jämförliga fall torde avyttring av mark från härads
allmänning böra kunna äga rum.
_
Någon uppräkning av de särskilda fall, då avyttring av mark fran
häradsallmänning må ske, torde ej lämpligen böra göras i lagen, utan
lärer denna böra begränsas till att upptaga de allmänna förutsättningar,
varunder dylik avyttring är tillåten.
I anslutning till vad sålunda anförts har i departementets förslag stad
gats, att till häradsallmänning hörande område må avyttras genom för
säljning eller annorledes, örn avsevärd förmån för delägarna därigenom
vinnes eller eljest synnerliga skäl därtill äro samt avyttringen en länder
skogsskötsel!! å allmänningen till men. Då rätten att besluta örn dylt v
avyttring synes böra vara förbehållen delägarna själva samt utövningen
av denna rätt bör vara underkastad en effektiv och enhetlig kontroll,
Kungl. Majlis proposition Nr 10.
94
Ilar i departementsförslaget därjämte, i överensstämmelse med reservan-
ens förslag, föreskrivits, att beslutanderätten beträffande avyttring
varom har ar fråga, tillkommer delägarna men att avyttringen ej varder
giltig, med mindre den godkännes av Kungl. Majit.
Beträffande frågan örn användande av de medel, vilka inflyta genom
avyttring av mark från häradsallmänning, torde jag få återkomma här
till i det följande.
Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 10.
1 defU 1nya. lagstiftningen torde vidare böra uppmärksammas frågan
häradsö//-
°m mforlivnmg med haradsallmänningarna av de betydande skogsområ-
mannmg.
en, sorn delägarna under de senare decennierna förvärvat för att till
äggas de ursprungliga allmänningarna eller eljest brukas i samband
med dessa, samt darmed sammanhängande spörsmål.
Ä” +.Bfträfandf omfattningen av berörda förvärv har i kommitténs be-
nin,, adelag ar- tankande redogjorts för vissa av kommittén från vederbörande revirför
"°S T"**'- lal}.aTf ffordrade uppgifter i ämnet, avseende tiden till och med år 1912
Enligt dessa uppgifter hava till och med sagda år delägarna i 33 all-
mannmgar för nämnda ändamål inköpt sammanlagt 9,909.66 hektar mark
för en köpesumma av cirka 1,260,000 kronor samt delägarna i en allmän-
nmg erhållit 9 hektar mark såsom gåva. Sistnämnda förvärv avser fem
intakter å Vartofta häradsallmänning, vilka i samband med ett mellan
allmänningen och en angränsande fastighet förrättat ägoutbyte överläm
nats utan vederlag till allmänningsdelägarna. Ifrågavarande förvärv
som sålunda omfattat sammanlagt 9,918.66 hektar, hava ägt rum under
arén 1863—1.912. I fråga örn det närmare innehållet av berörda uppgif
ter får jag hänvisa till kommittébetänkandet (sid. 455).
^ad an8rål de förvärv för ifrågavarande ändamål, som skett efter år
J12, har jag infordrat uppgifter från vederbörande allmänningsstyrel-
ser, och har med ledning av dessa uppgifter utarbetats föliande tablå
över dessa förvärv, vilka samtliga skett genom köp:
Tablå över inköp av mark till häradsallmänningarna under åren 1913—1930.
Kungl. Martts proposition Nr 10.
95
Allmänning
Stockholms län.
Ärlinghundra härads .......
Långhundra »
.......
Seminghundra »
.......
Sollentuna »
.......
Uppsala län-
Lagunda härads ..............
Trögds »
.............
i Ulleråkers »
..............
Norunda »
..............
Olands »
..............
Rasbo
*
.............
I
Södermanlands län.
Daga
härads ...
Selebo
;>
I Västerrekarnes
»
Åkers
Österrekarnes
■'
Jönåkers
;>
Oppunda
®
Rönö
*
«
Östergötlands län.
Hammarkinds härads ......
! Lösings
»
......
Memmings
:
......
Åkerbo
ä ......
Östkinds
»
......
Bobergs
>
......
Gullbergs
»
......
Göstrings
......
Lysings
»
......
Hanekinds
»
......
Kinda
*
......
Valkebo
*
......
Jönköpings län.
N. Vedbo härads .............
Summa
Summa
Summa
Summa
Skaraborgs län.
Södra Vadbo härads ........................
Vartofta
»
........................ 1
Viste
»
........................
Summa
Örebro län.
Kumla
härads.........................
Grimstens
»
........................
Askers
» ........................
Glanshammars »
........................
Summa
Västmanlands län.
Åkerbo härads...............................
Snevringe »
...............................
Tuhundra »
...............................
Summa
Summa summarum
År, då inköp av
mark ägt ram
Den inköpta mar
kens areal i hektar
Köpeskilling
1924
34.70
15,000:
1915—1930
9.0982
2,000: —
1917—1919
57.7890
17,200: —
1919—1928
51.4758
19,000: —
153.0680
53,200: —
1925
385.166
39,113:
—
1925
106.—
80,600: —
1914—1923
454.—
28,000: —
1916—1928
71.942
9,013: —
1919—1920 s
8.89
11,250: —
1916—1929
534.—
151,681: 80
1559.997
319,657: 80
1918
42.7
5,000
—
1913—1928
144.8
39,500
—
1915—1929
95.2 0
26,740
—
1915—1922
11.182
6,800
—
1916-1930
260.01
98,390
—
1914—1930
1338.08
480,286 10
1926—1927
115.42
36,700
—
1928
121 —
36,350
—
2128.842
729,766 10
1922—1926
100.17»
27,937
—
1917—1929
155.—
52,600
—
1917
78.il
28,000 —
1924
3.—
8,000 —
1916—1927
476.586
159,650 —
1924
208.2 7
55,000 —
1923—1930
571.—
94,000 —
1915—1929
286.—
146,200 —
1914-1929
85.56
35,250 —
1914—1930
221.5
116,775
—
1920
154.8748
60,000
—
1915—1922
57.1
25,200 —
2397.1008
808,612
—
1917-1926
60.925
17,600:
—
1913—1919
2.25
2,600
—
1919—1927
5.68
3,500
—
1920
35.79
5,000
—
43.7 2
11,100
—
1927
14.—
12,000
—
1930
!
63.7470
18,000
—
1913
40.9 7
9,200
—
1913
691.86
147,924
—
810.5770
187,124
—
1915
197.7
39,070
; —
1913—1916
523.—
61,300
: —
1924
171.46
33,000
: —
892.16
133,370
: —
8046.8848
! 2,2(50,42!
:
90
96
.Riksdagens
skrivelse den
”/»
1904.
A\ tablån fiamgår, att under aren 1913—1930 till häradsallmänningar-
na inköpts sammanlagt 8,045.8848 hektar mark för en köpesumma av
2,260,429 kronor 90 öre.
Hela arealen av den till allmänningarna förvärvade marken uppgår
sålunda enligt de lämnade uppgifterna till
17
,
964.5448
hektar, vilken areal
- bortsett från förenämnda 9 hektar, som förvärvats genom gåva _-
betingat en köpesumma av cirka
3.5
miljoner kronor. Varje hektar mark
har sålunda i medeltal betingat en köpeskilling av cirka 195 kronor.
Ifrågavarande inköp hava i regel verkställts för medel, som erhållits
genom avverkning av skog å allmänningarna. För möjliggörande av dy
lika inköp har i många fall Kungl. Maj:t eller domänstyrelsen lämnat
tillstånd till extra eller för skottsav verkningar å allmänningarna, varige
nom en större kvantitet virke på en gång kunnat uttagas. Ofta hava
emellertid delägarna genom fondering under längre tid av allmänningar-
nas årliga avkastningsmedel förskaffat sig tillräckligt stora kontanta
tillgångar för likviderande av inköpen. Understundom hava medel för
ändamålet anskaffats genom lån, som sedermera amorterats med de från
allmänningarna inflytande inkomsterna. Undantagsvis hava delägarna
berett sig medel till inköpen genom att, sedan tillstånd därtill i veder-
börlig ordning utverkats, försälja mark från allmänningarna. I två fall
1
hava medel för ändamålet erhållits genom utdelning från vederbörande
härads tingshuskassor och i ett fall genom försäljning av tingshustomt.
I detta sammanhang må påpekas, att hos delägarna i ett flertal all
männingar förefinnas fonder för inköp av skogsmark i förevarande syfte,
a ilka fonder i regel bildats av för ändamålet avsatta avkastningsmedel.
Enligt särskilda från allmänningsstyrelserna i slutet av år 1930 infordra-
de uppgifter finnas dylika fonder hos delägarna i 15 allmänningar, och
uppgå fondernas sammanlagda belopp till cirka 250,000 kronor.
Slutligen må omnämnas, att enligt uppgift av ordföranden i styrelsen
för Hardemo häradsallmänning delägarna i denna allmänning, som står
under skogsstatens förvaltning, under år 1923 inköpt J/« mantal Äljevad,
omfattande 22 tunnland åker och 51 tunnland produktiv skogsmark, för
en köpeskilling av 17,800 kronor, vilket belopp anskaffats genom uttaxe
ring bland delägarna. Fastigheten förvaltas av allmänningsstyrelsen, och
föras över förvaltningen särskilda, räkenskaper. Av den lämnade upp
giften synes framgå, att ifrågavarande fastighet ej förvärvats för att
tilläggas allmänningen eller brukas gemensamt med denna.
I skiivelse den 22 mars 1904 anhöll riksdagen, såsom förut berörts, örn
utarbetande och framläggande för riksdagen av förslag till de lagbe
stämmelser, som kunde prövas er fördel-] iga och lämpliga för att bereda
delägai-e i häradsallmänning möjlighet att få med allmänningen för
framtiden införliva mark, som blivit för sådant ändamål inköpt. Till
stöd för denna anhållan anfördes i skrivelsen:
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
97
Av enskild motionär hade ifrågasatts ändring av § 5 i förordningen
angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket, närmast i
syfte att erhålla en lämplig forin, varigenom av delägare i en häradsall
männing inköpt mark kunde på ett varaktigt och betryggande sätt inför
livas med allmänningen. Enhart genom inköp av marken och dess bru
kande i sammanhang med häradsallmänningen bleve icke lagens bestäm
melser örn dylik allmän skog tillämpliga på det inköpta området, och
någon utväg för köparna att genom andra åtgärder förskaffa området i
fråga häradsallmänning^ natur torde e,j heller finnas. Kommande del
ägare skulle sålunda kunna obehindrat avyttra mark, som av föregåen
de delägare inköpts och förenats med häradsallmänningen; och då för
sådant område inga andra bestämmelser beträffande skogshushållningen
funnes än de, som gällde för varje annan privat skogsmark, torde ej hel
ler någon säkerhet finnas för att icke skogen i en framtid komme att
skövlas eller åtminstone behandlas på annat sätt, än som avsetts med
områdets inköp och dess förening med häradsallmänningen. Då emeller
tid en utvidgning genom markinköp av de befintliga häradsallmännin-
garna, vilka enligt lagens föreskrift skulle bibehållas oförminskade och
under statens kontroll behandlas efter särskilda, på vetenskapliga regler
grundade hushållningsplaner, syntes vara av vikt och dylika markin
köp icke torde vara ovanliga, funne riksdagen lämpligt och ändamålsen
ligt, att till förebyggande av ovan antydda olägenheter genom lag be
stämdes, under vilka former till häradsallmänning inköpt mark lämp
ligen kunde på ett varaktigt sätt införlivas med densamma. De bestäm
melser, som kunde finnas lämpliga beträffande mark, som blivit av del
ägare inköpt i ändamål att förenas med häradsallmänning, torde också
böra vinna tillämpning i fråga örn mark, som annorledes, t. ex. genom
gåva, för sådant ändamål förvärvats, och möjlighet torde böra beredas
att på liknande sätt bilda nya allmänningar.
Skogslagstiftningskommittén Ilar med anledning av berörda skrivelse
Skogslagstift-
framhållit, att behovet av de däri begärda bestämmelserna torde vara
ställt utom tvivel, samt till belysning härav anfört:
Kommittén ville erinra örn det i skogsvårdsavseende otillfredsställande
uti att, såsom nu ägde runi, nyförvärvade skogsområden och gamla hä-
radsallmänningar sammanfördes under gemensamma hushållningsplaner,
oaktat de förra när som helst kunde bortsäljas; skedde sådant efter en
längre eller kortare tids gemenskap, kunde nämligen detta medföra en
allvarlig rubbning i skogshushållningen på den egentliga häradsallmän
ningen. Skulle någon tänkas invända, att ett fastlåsande för framtiden
av frivilligt inköpta skogsmarker vid de gamla allmänningsområdena
skulle vara ägnat att motverka det nu livliga intresset för dylika utvidg
ningar av häradsallmänningarna, kunde detta sägas redan vara bemött
genom vad i riksdagsskrivelsen anförts. För de allmänningsdelägare, som
villo inköpa skogsmark för berörda ändamål, borde det nämligen, såsom i
riksdagsskrivelsen antytts, ingalunda vara otacknämligt, örn den inköpta
markens återförsäljande och därmed undandragande från det avsedda
ändamålet kunde i laga ordning förekommas, utan tvärtom.
I anslutning till vad kommittén sålunda anfört har denna i sitt för
slag upptagit vissa bestämmelser dels angående befogenhet för deliigare
Bihang lill riksdagens protokoll link.’. I sami. lil hofi. (Nr 10.)
<
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
i .häradsallmänning att inköpa marle för utvidgning av sådan allmän
ning och dels angående införlivning med häradsallmänning av mark, som
delägarna förvärvat för nämnda ändamål.
98
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
a) Delägarna®
befogenhet att
inköpa mark
för häradsall
männing^ ut
vidgning.
1
iråga örn delägarnas befogenhet att inköpa mark för liäradsallmän-
mngs utvidgning innehåller kommitténs förslag, att, örn delägarna vilja
ior tillökande av sådan allmänning inköpa därför lämpligt markom
råde, de aga darom besluta i den ordning, som i förslaget är stadgad för
val av allmänningsstyrelse. Sådant val skall enligt förslaget förrättas år
ligen a den ordinarie allmänningsstämman. När fråga örn inköp, som nyss
sagts, skall förekomma å allmänningsstämman, skall detta tillkännagi
vas i den rörande stämman utfärdade kungörelsen. Förslaget upptager
därjämte en bestämmelse örn delägares skyldighet att svara för kostna-
dei för köp, i arom nu är fråga, oell stadgas härutinnan, att delägare ej
är pliktig att lämna bidrag till dylika kostnader nied andra medel än
sm del i allmanmngens avkastning. Slutligen stadgas örn köpets lagfa
rande, att härutinnan skall gälla vad i förordningen den 16 juni 1875 an
gående lagfart å fång till fast egendom finnes föreskrivet.
I förslagets motivering Ilar kommittén diskuterat, huruvida för gil
tigheten av beslut örn markinköp för liäradsallmännings utvidgning bor-
do toull as, att beslutet iattats med kvalificerad majoritet. Kommittén
bär emellertid ej funnit några betänkligheter mot att låta en enkel plu-
rahtet besluta i ämnet efter elen grund, som stadgats för utövande av
rösträtt å allmänningsstämma. Kommittén har påpekat, att det syntes
sorn ett krav på kvalificerad majoritet skulle bliva förenat nied vissa
vanskligheter på grund av det förhållandet, att vid omröstningen genom
sockenombud varje sockens sammanlagda oförmedlade hemmantal räk
nades såsom en helhet, liven örn de av ombudet representerade jordägar
na moni socknen vore av olika meningar. Kommittén bär ock framhål
lit det betydelse!ulla däruti, att här avsedda utvidgningar av härads-
allmänningarna befrämjades.
Kommittén bar vidare i motiveringen berört frågan, huruvida delägar
nas befogenhet att inköpa mark för ifrågavarande ändamål borde begrän
sas att avse allenast skogsmark eller mark, som vore behövlig för allmän
ningen s bevakning eller skötsel — såsom i det följande skall närmare an
givas må enligt kommitténs förslag i regel allenast dylik mark införli
vas med häradsallmänning. Kommittén, som ej föreslagit någon be
stämmelse i berörda syfte, har rörande förevarande fråga åberopat ett
av kammarkollegium i ärendet avgivet yttrande, däri kollegium anfört,
bland annat:
Den meningen kunde göras gällande, att delägare icke borde äga att
besluta örn inköp av mark, som företrädesvis vore att anse som jord-
bruksfastighet. Det kunde emellertid tänkas inträffa, att ett hemman
tillhörande skog, vilken man önskade införliva med en häradsallmänning,
icke skulle kunna för dylikt ändamål förvärvas, med mindre inköp sked-
99
Kungl. Majlis proposition Nr 10.
de av liela hemmanet. För sådant fall skulle det ej vara välbetänkt att
Betaga allmänningsdelägarna befogenhet att besluta om inköp av hem
manet, vars inägor ju sedermera efter skedd ägostyckning kunde ater
avyttras. Av sådan anledning och då det dessutom ej torde vara att be
fara, att delägarna i en häradsallmänning skulle komma att sia under
sig jordbruksfastigheter i avsikt att fortfarande bruka dem som sådana,
samt i allt fall medgivande till inkorporering av mark, som företrädes
vis voro att anse såsom jordbruksfastighet, icke torde kunna komma att
utverkas, ansåge kollegium någon inskränkning i delagarnas berörda
befogenhet ej behöva stadgas. Men innan beslut örn inkorporering med
delades, borde undersökning verkställas för utrönande, huruvida mai
ken vore skogsmark eller behövlig för allmänningens bevakning och sköt
sel. Ett avskiljande av inägor efter inkorporeringen torde under sedana
förhållanden näppeligen kunna ifrågakomma.
Kommitténs förslag inrymmer ej någon bestämmelse örn befogenhet
för delägarna att inköpa mark för annat ändamål än allmänningens ut
vidgning. Av förslagets avfattning och motivering synes framgå, att
sådan befogenhet ej varit avsedd att tillkomma delägarna. Förslagets
ståndpunkt i detta hänseende äger samband därmed, att häradsallmän-
nings avkastning enligt förslaget ej må användas för markinköp för an
nat ändamål än allmänningens utvidgning, samt att delägare i häradsall
männing i allmänhet ej förfoga över andra medel än sådana, som här-
flutit från allmänningen. I förslagets motiv har dock framhållits, att
det måhända i något enstaka fall kunde förekomma, att jämväl andra
medel än de nyss angivna funnes i delägarnas ägo samt att, där så vöre
fallet, hinder ej borde möta, att jämväl dessa medel disponerades till in
köp av mark för allmänningen.
Vad härefter angår frågan örn införlivning nied häradsallmänning av
mark, som delägarna förvärvat för utvidgning av allmänningen, upp
tager kommitténs förslag utförliga bestämmelser härutinnan så vitt an
går mark, vilken delägarna för ändamålet inköpt. Dessa bestämmelser
skola enligt förslaget i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande
mark, som genom annat laga fång förvärvats för berörda ändamål.
Enligt förslaget skall varje avhandling rörande köp av område, av
sett för utvidgning av häradsallmänning, ingivas till länsstyrelsen för
prövning av frågan örn införlivning. I förslaget bär emellertid ej stad
gats någon tid, inom vilken ifrågavarande skyldighet skall fullgöras. Så
som motiv för förslaget i denna del har framhållits, att det syntes otvi
velaktigt, att delägarnas beslut örn inköp av mark för häradsallmännings
utvidgning borde prövas och fastställas av myndighet, oell att det syntes
naturligast, att denna prövning oell fastställelse förlädes till länsstyrel
sen Dels stöde nämligen denna myndighet i kontakt med haradsallman-
ningarna och deras skötsel och dels erbjöde förhållandet analogi med
jorda vsöndringar.
Såsom villkor för meddelande av fastställelse å köp, som bär avses.
b) Införliv-
ning med hä
radsallmän
ning av mark,
som delägav-
na förvärvat
för allmän
ningens ut
vidgning.
100
Ilar i förslaget stadgats, att det inköpta området är skogbärande eller till
skogsbörd tjänligt samt så beläget, att det lämpligen kan förvaltas oell
brukas i sammanhang med den förutvarande allmänningen, eller ock att
området är behövligt för allmänningens bevakning och skötsel, att om
rådet kartlagts och genom lantmäteriförrättning eller eljest är behörigen
avskilt från annan mark, samt att området icke besväras av någon sökt
eller beviljad inteckning. Då köpehandling, varom nu är fråga, ingives
till länsstyrelsen, skola därvid fogas handlingar, som styrka, att berör
da villkor med avseende å den inköpta marken äro för handen.
Beträffande handläggningen hos länsstyrelsen av ärende, som här av
ses, innehåller förslaget, att, därest länsstyrelsen nied hänsyn till de före
slagna bestämmelserna finner hinder ej möta för fastställelse av köpet,
länsstyrelsen har att meddela sådan med förklarande, att det förvärvade
området skall tilläggas den förutvarande allmänningen. Denna förkla
ring medför enligt förslaget den verkan, att det tillagda området seder
mera tii att behandla på samma sätt som allmänningen i alla avseenden
utom dem, som hänföra sig till jordnaturen. Området skall sålunda i
förvaltnings- och skogsvårdshänseende ävensom beträffande rätten till
jakt och fiske samt andra dylika rättigheter vara underkastat samma
regler som den förutvarande allmänningen, och må området i likhet med
denna ej heller pantförskrivas eller belastas med inteckning. Däremot
skall ej genom förklaringen ske ändring i områdets förutvarande jord
natur.
Till stöd för förslagets ståndpunkt i sist berörda avseende har kommit
tén åberopat ett av kammarkollegium i ärendet avgivet yttrande, däri
kollegium anfört:
Införlivad mark utgjorde delägarnas tillhörighet, ehuruväl den ej finge
säljas, och därför vore det ej lämpligt, att marken skulle i jordeboken
upptagas under kronotitel (under denna titel hava häradsallmänningarna
införts i jordaboken), utan borde marken upptagas med samma natur som
förut, men givetvis med anmärkning i jordeboken, att den införlivats.
Alltså borde någon förändring så mycket mindre förekomma i de skyl
digheter, vilka förut ålegat marken såsom självständig fastighet eller del
av sådan, som därigenom eljest rubbning skulle ske i gällande vägdel-
ningar och prästlönekonventioner.
Då fastställelse å köp enligt förslaget meddelats, skall länsstyrelsen örn
beslutet underrätta dels kammarkollegium i och för verkställande av an
teckning i jordeboken örn inkorporeringen, dels vederbörande skogsvårds-
styrelse för iakttagande av vad å styrelsen må ankomma i anledning av
allmänningens utvidgning och dels vederbörande häradsrätt. Bätten har
att örn fastställelsen göra anteckning i dess lagfarts- och intecknings-
protokoll samt i lagfarts- och inteckningsböckerna. Denna anteckning
avser enligt motiven att förebygga, att det inköpta området åter förytt
ras eller belastas med inteckning.
Vägrar länsstyrelsen att meddela fastställelse å köp, som här avses.
Kungl. Mcij:ts proposition Nr 10.
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 10.
101
skall enligt förslaget, där ej för sådan händelse köpet förfaller, det in
köpta området åter avyttras, när så prövas lämpligt och i varje fall,
när det kan ske utan förlust, och åligger det länsstyrelsen att hålla hand
över att vad sålunda stadgats varder iakttaget.
Över länsstyrelses heslut, varigenom sökt fastställelse vägrats, ma en
ligt förslaget klagan föras hos Kungl. Maj:t.
.................
De av kommittén sålunda föreslagna bestämmelserna örn mförlivning
med häradsallmänning av mark, som förvärvas av dess delägare, skola
enligt förslaget äga giltighet även beträffande område, som före den nya
lagens trädande i kraft förvärvats för att sammanläggas med häradsall
männing. Har förvärvet skett med Kungl. Maj:ts medgivande, skall det
dock anses som örn fastställelse å förvärvet enligt nya lagen meddelats.
I motiveringen till förslaget i nyssnämnda del har kommittén anfort:
De markområden, som hittills tillköpts gamla häradsallmanningar, hade
i kanske flertalet fall blivit indelade till hushållning i sammanhang med
skogen å dessa, och därmed vore ju det egentliga andamalet med inkö
pen ernått. Men oavsett det osäkra i nämnda förhållande — dela»arna
kunde när som helst besluta örn ett annat sätt att handhava skogen a des
sa områden än det i 1894 års förordning föreskrivna — biheholle dessa
inköpta områden alltjämt den natur, de före inköpet hade, och kunde av
delägarna intecknas eller avyttras. Att dessa förhållanden icke väteHill
fredsställande, vore uppenbart, och i förslaget hade för den skull stack
gats, att vad som sagts örn efter lagens ikraftträdande skeende inköp a
mark för införlivande med häradsallmänning lia mval skulle galla örn
område, som för sådant ändamål förvärvats före lagens fredandejt kraft
Skulle vid den prövning, som sålunda borde av länsstyrelsen företagas effe
de i förslaget angivna grunderna, något av de hittillsvarande tillaggsom-
områdena befinnas icke uppfylla berörda förutsättningar, torde det icke
heller vara annat än riktigt, att detsamma ånyo avyttrades effei ty
förslaget stadgades.
.
Ett undantag från de föreslagna bestämmelserna hade dock synts bora
göras, för den händelse förvärvet av det nya området skett nied Kungl.
Maj :ts medgivande. I dylikt fall skulle det nämligen icke vara lämp
ligt med en ny prövning av ärendet genom länsstyrelsen, vare sig jesu -
tatet härav bleve bifall till eller avslag å ansökningen örn fastställelse,
utan borde vid det av Kungl. Maj:t konfirmerade förhållandet fooliva
med alla de verkningar, som enligt den föreslagna lagen utförde en fast
ställelse.
I samband nied frågan örn införlivning av mark med häradsallmän
ning har kommittén till behandling upptagit det i 1904 års riksdags fore-
nämnda skrivelse väckta spörsmålet om bildande av nya allmänningar.
Kommittén har ej föreslagit några bestämmelser i detta amne samt till
stöd härför framhållit, att de nuvarande häradsallmänningarna vöre
kvarlevor från äldre tiders förhållanden med därifrån härledda specifika
bestämmelser, däribland först och främst föreskriften örn begränsningen
av delägarna däri till innehavarna av den i mantal satta jorden. A
ytterligare tillskapa nya domäner av nämnda art hade icke synts vara
c) Fråga örn
bildande av
nya allmän
ningar.
102
överensstämmande med nutida åskådningar och förhållanden, och det så
mycket mindre som ansatser försports till en omkring av häradsallmän-
ningarna till modernare karaktär, närmast medelst en utsträckning av
delägarskapet till andra än de nuvarande delägarna. För så vitt riks
dagen med bildandet av nya häradsallmänningar kunde hava avsett åstad
kommande av sådana, tillhörande häradet i dess helhet, kunde det enligt
kommitténs mening icke vara av något behov påkallat eller eils lämpligt
att bereda häradet såsom sådant möjlighet att förvärva och äga skogar.
Ai kastningen av sådan skog skulle i det stora hela ej få annan använd
ning än att gå till delning mellan de i häradet ingående primärkommu
nerna. Att för ifrågavarande ändamål tillskapa en särskild förvaltnings
apparat och representation för häradet skulle därför icke motsvaras av
den däimed vunna nyttan. Ville däremot de ett härad utgörande sock
narna eller eljest två eller flera socknar förena sig örn en skog, mötte
naturligtvis intet hinder därför.
Kungl. Muj:ts proposition Nr 10.
Kommitté-
reservanten.
Med avseende å delägarnas befogenhet att förvärva mark och sådan
marks införlivande med allmänningen göres i kommittéreservantens för
slag principiell åtskillnad mellan de fall, att mark inköpes av delägarna
för medel, som härflutit från allmänningen, samt att mark annorledes av
dem förvärvas.
Beträffande det förra fallet upptager reservantens förslag bestämmel
ser, i huvudsak överensstämmande med kommitténs. Vissa skiljaktig
beter av betydelse förefinnas dock mellan förslagen.
Enligt reservantens förslag' ma salunda beslut örn markinköp, varom
nu di flaga, fattas saväl a ordinarie sorn a extra allmänningsstämma.
I öi slaget förutsätter dock, att ärenden örn dylika köp städse prövas av
allmänningsstämman. Allmänningsstyrelsen må följaktligen ej avsluta
sådant köp utan stämmans samtycke.
t olikhet med kommittén Ilar reservanten vidare föreslagit, att, därest
köp, sorn här avses, ej inom skälig tid anmäles hos länsstyrelsen för pröv
ning av frågan om införlivning, länsstyrelsen äger genom vite tillhålla
allmänningsstyrelsen att fullgöra sådan anmälan.
I fråga om villkoren för meddelande av fastställelse å dylikt köp avvi
ker reservantens förslag från kommitténs därutinnan, att reservanten
funnit den omständigheten, att det inköpta området besväras av sökt
eller beviljad inteckning för nyttjande- eller servitutsrätt, ej höra ut
göra ovillkorligt hinder för fastställelse. I reservantens förslag stadgas
härom, att, därest området är belastat med någon vare sig intecknad eller
utan inteckning gällande nyttjanderätt eller servitut, utredning härom
skall förebringas hos länsstyrelsen, och förutsätter förslaget, att läns
styrelsen i varje särskilt fall har att pröva, huruvida en området besvä
rande nyttjande- eller servitutsrätt är av beskaffenhet att böra hindra
fastställelse å köpet.
103
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 10.
1
motiveringen till förslaget i denna del Ilar reservanten anfelt.
Att område, som inköpts för att införlivas med häradsallmänning, hör
de vara fritt från inteckning för fordran, därom vöre reservanten visser
ligen ense med kommittén, men reservanten kunde icke finna tillräcklig
grund för stadgandet, att en befintlig nyttjanderättsinteckning skulle ut
göra ett ovillkorligt hinder för införlivningen. En a. området befintlig
nyttjanderätt kunde tänkas vara sådan, att den gjorde områdets in
korporerande olämpligt, så länge sagda rättighet ägde bestånd, meli för
hållandet kunde ock vara, att nyttjanderätten alls icke kunde anses län
da till meli för sammanläggningen. Vad som föranledde, att inteckning
för fordran borde anses såsom ett avgörande hinder, vore naturligen den
omständigheten, att en penninginteckning alltid hade till korrelat en be
fogenhet att få den graverade fastigheten försåld, och da nian i princip
vidhölle, att häradsallmänning ej finge minskas, borde givetvis dess om
råde ej få tillökas nied någon mark, som möjligen kunde bliva allmän
ningen i exekutiv väg frånhänd. Något motsvarande ägde ej runi i fråga
örn nyttjanderätter. Beträffande deni borde det tillkomma länsstyrelsen
att pröva, om de kunde anses innebära något hinder eller ej. Mot kom
mitténs ståndpunkt kunde för övrigt frågas, valdor det just skulle vara
allenast intecknacl nyttjanderätt, som skulle hindra fångets godkännande.
En nyttjanderätt kunde ju stå sig mot nye ägaren utan inteckning lika
väl sorn vore den intecknad, allenast den avtalats i skriftlig form.
Vad härefter angår det senare fallet eller att mark förvärvas av del
ägarna genom annat fång iin köp eller genom köp, till vars likviderande
användas andra medel än sådana, som härflutit från allmänningen, upp
tager reservantens förslag bestämmelser, som väsentligt avvika fran kom
mitténs förslag. Reservanten förutsätter sålunda, att dylikt fång kail
äga rum för annat ändamål än införlivning med allmänningen av den
förvärvade marken, och skola, där detta är fallet, delägarna ej vara un
derkastade någon skyldighet att anmäla fånget för länsstyrelsen för prov
ning oell fastställelse. Enligt förslaget är allmänningsstämman dock oför
hindrad att besluta, att dylik anmälan skall göras. Har däremot fäng,
varom nu är fråga, avsett, att deli förvärvade marken skall införlivas
med allmänningen, föreligger enligt förslaget skyldighet att anmäla fan
get hos länsstyrelsen för nyss berörda ändamål. I detta fall sa ock da
lång enligt allinänningsstämmans beslut anmäles hos länsstyrelsen, skola
de av reservanten föreslagna bestämmelserna örn införlivning av mark,
sorn inköpts för allmänningsmedel, äga tillämpning; dock skall skyldig
het att åter avyttra mark, som förvärvats genom här avsett feng, ej före
finnas, dii rest länsstyrelsen vägrar att meddela fastställelse å fånget. Av
vikelse från vad sålunda föreslagits skall ilga rum i dea man donations-
villkor eller andra omständigheter med avseende å fanget kunna sadan.
föranleda.
Allmänaingsombudens förslag upptager ej några bestämmelser örn in
förlivning av mark med häradsallmänning. Förslaget förutsätter dock,
att förvärv av mark för delägarnas räkning kan ilga ruin, i det dari
Allmännings-
ombuden.
104
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
stadsus att medel, som inflyta genom försäljning' av område från härads
=ä=5£ä-
äsäsä
Yttranden. JnnnwkoHögin,»
har uttalat sig angående frågan örn införning av
liv med häradsallmänning under den förutsättning, att kollega förslag
rörande omläggning av dispositionsrätten till häradsallmänningarnas av
tid spörsm27onrrdinramt
härti11
sitt uttalande
fdl i r , mkorporerrng av deri mark, som delägarna förvärvat
lietta ZeZtZlT
**»*«*> Kollegium ha, i
na^gTe
"ö*'ande Uradsallmänningar-
legium tydligt atfiämJh T™ foreslfSna.Aktningen, förefölle det kol-
ssåsSSriS?
vet Nåsan S i l
5
S! * densamma, torde detta utan vidare vara gi
de behfndlin?
7
v dl t01‘d? fmelIertid 'd keller mota mot en likna®-
HlÄiigll
S alla sig 1 deri mån markförvärv av den beskaffenhet, varom bär vöre
.ÄS-sarrsiritis:
att t; zrrra tei, i..fÖreVarande avseende syntes knappast ägnade
,
... . d*a kaiadsallmanningarnas utvidgning. Till utveckling härav
bär förbundet anfört, bland annat:
toi
4
evirr
7
älÄtm“an
skulle besluta örn inköp
av kömskniinili dÄ’f- iSnan dyllkt„vore sä betydande, att utgivandet
niirnöi^6- kagen daifoi kunde ova något mera väsentligt inflytande Då
underställfs
11
stämman1'
7
"7
f£å®or °m kÖp nödvandigtvis skulle
understallas stamman, syntes dock vara överflödigt och till
och
To
7
PlmanTbetmkSim
7
^ fynnsam“a förvärv kunde förhindras.
-toge man i beti aktande, att styrelsen å många allmänningar
utan stärn
mans hörande ombesörjde arbeten för en kostnad uppgående till nera.
105
tiotal tusen, ja, i vissa lall överstigande hundra tusen kronor ärligen, så
torde den även kunna anförtros att göra mindre markförvärv, exempel
vis för högst tiotusen kronor årligen. Gränsen för dess befogenhet måste
hilva olika för olika allmänningar och rättas efter inkomsternas storlek
oell delägarnas benägenhet att lämna sin styrelse större eller mindre fri
het. Detta spörsmål hörde för den skull rätteligen hemma i allmännings-
reglementena. Kommitténs förslag, att frågor av denna art nödvändigt
vis skulle avgöras å den ordinarie endast en gång örn året hållna allmän-
ningsstämman, syntes alldeles olämpligt och bomme säkerligen att för
hindra allmänningsstyrelserna att begagna sig av många goda tillfällen
till köp. Erfarenheten utvisade, att en säljare ställde ofta, för att icke
säga oftast, såsom villkor för en eventuell försäljning, att den skulle
kunna genomföras inom en ej alltför långt tilltagen tid, och vore den ej
avslutad dessförinnan, förfölle hela saken. Detta gällde i all synnerhet
förvärv utav smärre lägenheter. Allmänningsstyrelsen syntes i alla de
fall, uti vilka den icke själv kunde besluta, böra hava möjlighet att när
som helst kunna sammankalla delägarna för att för dem framlägga sa
ken till avgörande.
Förbundet har därjämte framhållit, att förbundet hyste stora betänk
ligheter mot kommitténs och reservantens förslag att före lagens ikraft
trädande förvärvade områden skulle antingen införlivas med allmännin
gen. eller försäljas därifrån.
Förbundet har vidare angivit, huru enligt dess mening frågan örn in-
förlivning av mark med häradsallmänning borde ordnas, samt härom an
fört:
Förbundet ville uppdela delägarnas markförvärv i tre olika slag, näm
ligen
1
) sådana som tillf olle allmänningen såsom gåva eller genom testa
mente,
2
) sådana som skedde med medel, vilka delägarna utan inskränk
ning ägde att disponera, såsom exempelvis den behållna inkomsten från
den ordinarie vir kesa vkastningen eller sammanskjutna medel, och 3) så
dana som skedde med medel, vilka härflutit ur allmänningen och vilka
delägarna icke fritt finge disponera, exempelvis inkomster^ för försåld
extra avverkning, för vars beviljande markinköp uppställts såsom villkor.
Det första slaget av förvärv vore och komme troligen att bliva ganska
sällsynt, och huruvida på detta sätt bekomna områden skulle införlivas
med den ursprungliga allmänningen och skötas efter samma bestämmel
ser som denna, torde få bero på gåvobrevets eller testamentets ordalydelse.
Det andra slaget av förvärv komme att bliva ganska vanligt. Då de
områden, som förvärvats på ifrågavarande sätt, köpts med medel, över
vilka delägarna ägde fri rådighet, syntes det ligga i sakens natur,. att
delägarna själva finge bestämma, huruvida områdena skulle införlivas
nied den ursprungliga allmänningen och därigenom bliva underkastade
do strängare bestämmelser, som gällde för denna, eller huruvida do för
delägarnas gemensamma räkning finge förvaltas och skötas efter de la
gar, som gällde för de enskilda skogarna. Det tredje slaget av förvärv
vore sådana, som åstadkommes för medel, vilka härflutit nr allmänningen
och över vilka delägarna icke fritt finge disponera. Förutom sådana me
del, som inflöte för extra avverkning utöver det i skogshushållnmgsplanen
beräknade avverkningsbeloppet, skulle härtill enligt allmänningsombu-
dens förslag räknas även inkomsterna för den del utav huvudavverknin-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10,
106
gen, som översköte tillväxten. Denna del kunde anses havn uppkommit
genom en under generationer för låg avverkning och utgjorde sålunda i
.vei’ket inbesparat virke, som borde varit avverkat, men det syntes
likväl icke böra utdelas på de för tillfället befintliga delägarna, utan även
framtida delägare borde beredas nytta därav. Det syntes därför lämpligt,
att inkomsterna av dylikt i enlighet med skogsvårdens fordringar lös
gjort virkeskapital användes för förvärv av annan kapitaltillgång, exem
pelvis skogsfastighet, oell att denna införlivades med den ursprungliga
allmänningen.
Under alla omständigheter torde det dock vara oundgängligen nödvän
digt att påfordra, att förvärvat område före införlivningen vöre behöri
gen skilt från annan fastighet och icke besvärades av inteckning för
fordran, tyngande nyttjanderätt eller servitut. Nu skulle det emellertid kun
na inträffa, att dessa villkor förhindrade förmånliga köp. Ofta kunde
delar av en fastighet förvärvas, innan de genom lantmäteriförrättning
skilts från stamfastigheten, och det komme säkerligen att inträffa ganska
ofta, att tillräckligt med medel icke för tillfället funnes för köp av ett ef
tersträvansvärt område, oell i sådant fall stöde utvägen med inteckning
lättast öppen. Förbundet ville därför föreslå, att med införlivningen finge
uppskjutas tio år efter förvärvet och efter prövning av länsstyrelsen yt
terligare så lång tid, som i särskilda fall kunde befinnas nödvändigt. Un
der denna tid skulle givas tillfälle att icke allenast ombesörja områdets
kartläggning och behöriga skiljande från andra fastigheter, utan från
detsamma kunde därunder även avsöndras inägor och andra för allmän
ningen mindre lämpliga områden. Dessutom bereddes allmänningsdelägar-
na möjlighet till inköp, även örn de för tillfället icke besutte därför till
räckliga medel.
För att vara säker pa, att ingen otillfredställande tillökning skedde,
ville förbundet föreslå, att länsstyrelsen prövade det förvärvade områdets
lämplighet, men att de bestämmelser, som i detta syfte upptagits i lagför
slagen, bortfölle, enär de kunde omöjliggöra önskvärda förvärv. Läns
styrelsen torde få anses äga tillräcklig kompetens att fullgöra denna
prövning utan några därför i lagen angivna riktlinjer.
I anslutning till vad förbundet sålunda anfört har förbundet föreslagit,
att i det av allmänningsombuden avgivna förslaget skulle införas en ny
paragraf, betecknad § 14 a, av följande lydelse:
Ȥ 14 a.
Morn.
1
. Inköp av område för liäradsallmännings tillökning må, så
framt reglemente icke annorlunda stadgar, ske endast efter delägarnas
beslut å i reglementsenlig tid kungjort sammanträde.
Morn. 2. Skall köpeskillingen för förvärvat område gäldas av medel,
vilka härflutit ur allmänningen och över vilka delägarna icke äga fri
rådighet, åligger det allmänningsstyrelsen att senast en månad efter kö
pet insända handlingarna därom jämte översiktskarta och beskrivning
ävensom andra upprättade kartor och handlingar till länsstyrelsen. Den
na Ilar att pröva, huruvida området må tilläggas allmänningen samt an
giva villkoren härför, bland vilka alltid bör intagas bestämmelse därom,
att området skall vara behörigen avskilt från annan mark och icke be
sväras av inteckning för fordran eller för nyttjanderätt, som kan vara
hindersam för skogsbruket. Beviljas införlivning, må därmed dröjas i
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
107
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
högst tio år efter köpet, så framt länsstyrelsen på särskild ansökan icke medgiver längre tid. , ..
Före den tidpunkt, införlivning skall ske, Ilar allmannmgsstyrelsen a för länsstyrelsen styrka, att de uppställda villkoren fullgjorts, varefter länsstyrelsen förklarar området tillagt allmänningen och darom hamnar kammarkollegium och häradsrätten meddelande.
Beviljas icke införlivning eller uppfylles icke de stadgade villkoren här för, skall området, så snart sådant utan förlust kan ske, försäljas oell de influtna försäljningsmedlen disponeras på sätt i § 14 föreskrives örn in komster för den del av huvudavverkningen, som överstiger tillväxten.
Morn. 3. Område, som förvärvas för andra medel än de i morn.
2
an
givna, må, örn delägarna så besluta, efter ansökan hos länsstyrelsen pa i nyssnämnda morn. föreskrivet sätt och, örn däri angivna villköl- provas vara uppfyllda, tilläggas allmänning. .....
Med område, erhållet genom gåva eller testamente, fortares i fråga örn dess tilläggande till allmänningen efter gåvobrevets eller testamentets io- reskrifter, varvid bestämmelserna i mom.
2
i tillämpliga delar skola landa
till efterrättelse.
.
Morn. 4. Över länsstyrelsens beslut må allmannmgsstyrelsen eller del ägare föra klagan hos Konungen genom besvär inom trettio dagar elter delfående!.»
Domänstyrelsen har funnit det vara nödvändigt för bedrivande av en målmedveten skogshushållning å häradsallmänningarna, att delägarna i dessa tillerkändes rättighet att förvärva för utvidgning och arrondering av allmänningar na lämpade skogsfastigheter, varvid dock garantier bor de givas för att en dylik handlingsfrihet ej orättmätigt utnyttjades i syfte, som ej ägde sammanhang med allmänningarnas uppgift. Beträf fande kommitténs förslag i förevarande avseende Ilar styrelsen erinrat, att, därest häradsallmänningarna skulle givas den friare ställning som kommittén avsett genom deras utbrytande från de allmänna skogarna, förslaget icke syntes ägnat att verkligen underlätta ett utvidgande eliel en arrondering av de särskilda allmänningarnas områden. Mot härads allmänningsförbundets förslag i ämnet har styrelsen anmärkt, att sty relsen funne detta synnerligen märkligt. Hela den föreslagna procedu ren med att för delägarnas räkning hålla de förvärvade fastigheterna sa att säga på hand under en längre tid innebure givetvis ett visst osaker- hetstillstånd, i det att sådana markförvärv, vilka icke tillagts allmän- ningarna, syntes komma att stå utanför den offentliga kontroll, vilken föreslagits beträffande dessa. Styrelsen kunde därför icke underlåta att uttala stora betänkligheter mot de av förbundet i ämnet föreslagna före skrifterna. Även örn det hade sin stora betydelse, att i en del fall härads allmänningarnas områden kunde utökas och givas en för förvaltningen viii avpassad arrondering, torde man likväl ingalunda kunna påstå, att det
1
'örelåge ett så trängande behov därav, att man för den skull borde
giva allmänningsstyrelserna och delägarna så fria händer som nu före slagits. I fråga om reservantens förslag i ämnet har styrelsen ej utta
lat sig.
108
I övriga i ärendet avgivna yttranden hava de framlagda förslagen i
allmänhet ej föranlett några uttalanden. Länsstyrelsen i Kalmar län och
hushållningssällskapets förvaltningsutskott i länets södra del hava dock
framhållit, att inköp av mark för häradsallmännings utvidgning borde
kunna göras av allmänningsstyrelsen efter uppdrag av »delegerade för
häradet» samt att den omständigheten, att en skogsmark besvärades av
inteckning för fordran, ej borde utgöra hinder för markens inköpande
till häradsallmänning.
Departements-
-^-v den lämnade redogörelsen framgår, att delägarna i häradsallmän-
c
hefen.
ningarna under de senaste sju decennierna verkställt betydande inköp av
mark för att tilläggas de ursprungliga allmänningarna eller eljest bru
kas gemensamt med dessa. Enligt utredningen i ärendet hava delägarna
för berörda ändamål inköpt under åren 1863—1930 sammanlagt eirka
18,000 hektar mark för en köpesumma av omkring
3.5
miljoner kronor.
Här förutom hava delägarna i en häradsallmänning för ändamålet erhål
lit ett mindre markområde såsom gåva.
a) Vilken lag- Beträffande de markområden, som allmänningsdelägarna sålunda för-
,ti,^rinfvSdei- värvat’ äga bestämmelserna angående häradsallmänningar i 1894 års
ägarna för- skogsordning i regel ej tillämpning, utan lyda dessa områden i allmänhet
' hilden ?°m" uat^er ^923 års skogsvårdslag. Delägarna hava sålunda principiellt fri
förfoganderätt över områdena och kunna förty avyttra eller låta inteck-
na dem, när de så vilja, ävensom besluta, vilket skogshushållningssätt
därå skall tillämpas. Ofta hava visserligen ifrågavarande områden på
allmänningsdelägarnas begäran sammanförts med respektive allmän
ningar under gemensamma hushållningsplaner, men torde ett dylikt sam
manförande i och för sig ej hava medfört någon inskränkning i delägar
nas rätt att förfoga över dem.
I vissa fall hava emellertid de av allmänningsdelägarna förvärvade
markområdena genom särskilda föreskrifter av Kungl. Majit (eller Kungl.
Majit och riksdagen) eller i annan ordning blivit underkastade de för
häradsallmänningar gällande författningsbestämmelser.
Detta är sålunda händelsen, då dylikt område inköpts för medel, vilka
enligt föreskrifter av Kungl. Majit (eller Kungl. Majit och riksdagen)
eller annan myndighet skolat av delägarna användas för förvärv av mark
att tilläggas allmänningen. Jag vill erinra, att föreskrifter av denna in
nebörd vanligen meddelas i samband med lämnande av tillstånd till för
säljning av visst område från häradsallmänning, i det sådan försäljning
i regel medgives under villkor, att för området inflytande köpeskilling an
vändes till inköp av mark samt att den mark, som inköpes, erhåller all
männings natur och sammanföres under gemensam hushållning med all
männingen (eller tillägges allmänningen och förenas under gemensam
förvaltning med denna). Liknande föreskrifter pläga även meddelas av
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
109
Kungl. Majit eller domänstyrelsen vid lämnande av tillstånd till extra
eller förslcottsavverkningar å häradsallmänningarna i ändamål att bere
da delägarna tillgång å medel för inköp av mark eller till likviderande
nv redan inköpt mark. Dylikt tillstånd beviljas sålunda i allmänhet un
der enahanda villkor, som nyss sagts. Understundom har dock Kungl.
Majit vid meddelande av sådant tillstånd ej uppställt något villkor i be
rörda hänseende utan allenast förklarat, att från Kungl. Majits och kro
nans sida hinder ej mötte för vederbörande delägare att använda de ge
nom avverkningen inflytande medel för inköp av mark att tilläggas all
männingen. Sålunda meddelad förklaring torde innebära, att delägarna
ej äro pliktiga att använda medlen för inköp av mark, men att, örn med
len disponeras för sådant ändamål, skyldighet föreligger för delägarna
att låta den därför inköpta marken tilläggas allmänningen. Slutligen
må erinras, att Kungl. Majit i vissa fall föreskrivit, att medel, som influ
tit genom expropriation av visst område från häradsallmänning, skulle
användas till inköp av mark och att den inköpta marken skulle tilläggas
allmänningen och sammanföras under gemensam hushållning med denna.
Gällande författningsbestämmelser angående häradsallmänningar tor
de vidare hava vunnit tillämpning å här ifrågavarande områden i sådana
fall, då Kungl. Maj it medgivit avyttring av mark från häradsallmänning,
under villkor att annan av delägarna förvärvad mark i stället tillädes
allmänningen att förvaltas enligt de för denna gällande stadganden, eller
då Kungl. Majit på särskild framställning av allmänningsdelägare med
givit, att av dem förvärvat område finge tilläggas allmänningen och sam
manföras under gemensam hushållning med denna, eller förklarat hinder
från Kungl. Majits och kronans sida ej möta mot områdets införlivande
med allmänningen. Däremot torde dylik verkan ej hava följt i de fall,
då liknande medgivande lämnats av domänstyrelsen. Sådant medgivan
de torde nämligen få anses allenast hava avsett, att gemensam hushall-
ningsplan skulle upprättas för allmänningen och det förvärvade området.
I de fall, då enligt vad nu angivits av allmänningsdelägare förvärvade
områden underkastats 1894 års skogsordnings bestämmelser örn härads
allmänningar, hava emellertid i regel ej sådana åtgärder vidtagits, att
tillämpningen av nämnda bestämmelser beträffande områdena tryggats.
Någon undersökning, huruvida områdena vid tiden för deras förening
med respektive allmänningar varit besvärade av inteckning för fordran,
har sålunda i allmänhet ej ägt rum, och hava i regel ej heller i samband
med nämnda förening anordningar vidtagits till förhindrande därav, att
nya inteckningar framdeles meddelades i områdena eller att dessa av
delägarna åter avyttrades. Såvitt känt är, har i herörda syfte anteck
ning örn föreningen gjorts i lagfartsprotokollet allenast i ett fall, var
jämte i några fall kammarkollegium underrättats örn föreningen för verk
ställande av anteckning därom i jordeboken. Någon ändring i jordnatu
ren för ifrågavarande områden har, såvitt vid undersökning av jorde-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
Ilo
boken kunnat utrönas, ej skett med anledning av deras förenande med
respektive häradsallmänningar.
av enhetliga
^eu 1J nci]miella åtskillnad i skogsvårds- och förvaltningshänseende,
bestämmelser som för närvarande äger runi mellan de ursprungliga allmänningarna, å
iiingarn”och ena’ sam*' flö^talet av de av delägarna i senare tid förvärvade områdena,
av delägarna a andra sidan, kan i allmänhet ej anses betingad av olikhet i de å all-
^områden** n|änningarna och berörda områden rådande skogliga förhållanden eller
eljest motiverad av sakliga skäl. Vid sådant förhållande måste det tyd
ligen anses önskvärt, att enhetliga bestämmelser i nyssangivna hänseen
den i möjligaste mån genomföras för allmänningarna och dessa områden.
Lii lagstiftning i detta syfte är desto mera påkallad, som det nu rådande
systemet beträffande förvaltningen och skötseln av ifrågavarande om
råden är ägnat att skapa osäkerhet rörande delägarnas rätt till dessa samt
medföra tvekan rörande det skogshushållningssätt, som skall å dem till-
lämpas, och huru kontrollen därå skall utövas. Tydligt är, att risk här
igenom kan uppstå för eftersättande av skogsskötsel å områdena. Så
som kommittén framhållit, måste det därjämte anses otillfredsställande,
att områden, som sammanförts under gemensamma hushållningsplaner
med häradsallmänningarna, när som helst kunna av delägarna åter av
yttras. Tydligt är, att olämpliga rubbningar härigenom kunna uppstå i
skogshushållningen å allmänningarna och möjligheter skapas att elu
dera de bestämmelser, som meddelats för tryggande av en god skötsel av
dessa skogar. Slutligen må påpekas det oegentliga däruti, att i de undan
tagsfall, då 1894 års skogsordnings bestämmelser angående häradsallmän-
ningar erhållit tillämpning å ifrågavarande områden, åtgärder ej vid
tagits till förebyggande, att områdena åter avyttras av delägarna eller
belastas med fordringsinteckningar.
På grund av vad sålunda anförts har jag i likhet med kommittén och
reservanten ansett, att spörsmålet örn införlivning med häradsallmän
ningarna av ifrågavarande områden bör upptagas till behandling i den
nya lagstiftningen. Innan jag närmare ingår på detta spörsmål, torde jag
emellertid få angiva min ståndpunkt till de förslag, som kommittén och
reservanten i sammanhang därmed framställt rörande befogenhet för del
ägarna i häradsallmänning att förvärva mark för allmänningens utvidg
ning.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
c) Delägarnas
befogenhet att
förvärva mark
för allmän
ningens ut
vidgning.
Beträffande sistnämnda spörsmål finner jag, lika nied kommittén, över
vägande skäl tala för att den befogenhet i berörda avseende, som
nu anses tillkomma delägarna, i den nya lagstiftningen bibehålies.
Från allmän skogsvårdssynpunkt är det tydligen önskvärt, att härads-
allmänningarna även framdeles kunna utvidgas, då den mark, som förenas
med dem, bliver underkastad planmässig skogshushållning och skogen därå
sålunda i regel göres till föremål för en bättre vård än som eljest sko
lat komma denna till del. Det är ock uppenbart, att delägarnas intresse
lil
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
för allmänuingarna oell deras skötsel koni iner att stegras, därest möjlig het föreligger att göra allmänningarna större och därigenom mera läm pade för rationell skogshushållning. I detta sammanhang må erinras, att åtskilliga allmänningar äro så små, att bedrivande därå av ett fullt ända målsenligt skogsbruk svårligen kan äga rum. Även ina framhållas, att förvärvande av nya områden till häradsallmänningarna kan vara av vikt för säkerställande av tillgången på virke i skogsfattiga trakter.
Däremot har jag ej funnit lämpligt, att, såsom reservanten föreslagit, delägarna i den nya lagstiftningen tillerkännes rätt att förvärva mark för annat ändamål än allmänningens utvidgning. I anslutning till den uppfattning jag nyss uttalat örn önskvärdheten därav, att enhetliga be stämmelser i möjligaste mån genomföras för allmänningarna och av del ägarna förvärvade områden, har jag ansett den nya lagstiftningen höra hyggås på den grundsats, att all av delägarna förvärvad mark, så^ itt ej laga hinder däremot möter, i förvaltnings- och skogsvårdsavseende under kastas samma regler som den ursprungliga allmänningen. Med denna principiella ståndpunkt är tydligen ej förenligt att åt delägarna inrym ma någon sådan befogenhet som nyss sagts.
På sätt framhållits i kommitténs betänkande, torde delägarnas befo genhet att förvärva mark för allmänningens utvidgning ej böra begrän sas till att uteslutande avse skogsmark eller annan mark, som lämpligen må införlivas med allmänningen. Det lärer nämligen mera sällan före komma, att dylik mark särskilt för sig utbjudes till försäljning, vadan en dylik begränsning skulle utgöra en kännbar inskränkning i delägar nas möjligheter att förvärva mark för ifrågavarande ändamål. Såsom jag i det följande skall närmare omnämna, innehåller departementets förslag, att delägarna skola vara pliktiga att söka införlivning med all männingen av all mark, som av dem förvärvas förutsatt att marken ej av dem avyttras inom viss tid efter förvärvet — att ansökan örn in förlivning må bifallas allenast beträffande mark, som i sin helhet eller till huvudsaklig del är skogbärande eller tjänlig till skogsbohl eller sorn är behövlig för allmänningens bevakning eller skötsel, samt att mark, vars införlivande nied allmänningen vägras, ovillkorligen skall av all- männingsstyrelsen åter försäljas. Då dessa bestämmelser enligt mili me ning innebära tillräckliga garantier för att delägarna ej komma att in låta sig på olämpliga markförvärv, har jag ej ansett det behörigt att föreslå någon särskild restriktion i detta hänseende.
I anslutning till det nu anförda hava i departementets förslag delägar na i häradsallmänning medgivits befogenhet att inköpa mark för allmän ningens utvidgning. Däremot har jag ej funnit behövligt att i förslaget införa något särskilt stadgande örn rätt för delägarna att genom annat fång än köp förvärva mark för berörda ändamål. Att en dylik lätt föie- ligger såvitt angår förvärv genom gåva eller testamente, torde få anses självfallet, och i fråga örn byte har spörsmålet örn delägarnas befogenhet
112
d) Införli
Tr
oing
av mark,
som förvärvas
efter nya
lagens ikraft
trädande.
att verkställa sådant reglerats genom förut omförmälda bestämmelser örn
avyttring av mark från häradsallmänning.
Med avseende å utövningen av delägarnas befogenhet att inköpa mark
for allmänningens utvidgning har förslaget avfattats i nära anslutning
till den ståndpunkt, som intagits av häradsallmänningsförbundet. För
slaget innebär sålunda, att rätt att besluta örn dylikt inköp tillkommer
delägarna såväl å ordinarie som å extra allmänningsstämma samt att
delagarnas beslutanderätt härutinnan jämväl kan genom reglementet
helt eller delvis uppdragas åt allmänningsstyrelsen. Nu angivna bestäm
melser hava ansetts betingade av önskvärdheten, att ifrågavarande köp
kunna avslutas nied erforderlig skyndsamhet.
I samband med dessa bestämmelser har i förslaget upptagits ett stad
gande örn delägares skyldighet att bidraga till kostnad för köp, varom
nu är fråga, vilket stadgande nära överensstämmer med den av kommit
tén i detta hänseende föreslagna föreskriften. Då enligt förslaget även
andra medel än allmänningens avkastning kunna tagas i anspråk för
bestridande av dylik kostnad, har stadgandet avfattats med hänsyn här
till.
Den i förslaget upptagna bestämmelsen, att det står delägare i härads
allmänning fritt att inköpa mark för allmänningens utvidgning, innebär
ej,, att, örn köpet sker för annat ändamål, köpeavtalet såsom sådant är
ofint- Berörda ändamålsbestämmelse är blott att betrakta såsom en an
visning för delägarna. Då enligt förslaget ansökan örn införlivning skall
göras beträffande all mark, som av delägarna förvärvas — förutsatt att
den ej åter avyttras inom viss kort tid efter förvärvet — måste i själva
verket varje inköp av mark från delägarnas sida, där ej avyttring av
denna är avsedd att äga rum inom sagda tid, ske för allmänningens ut
vidgning.
Jag övergår nu till spörsmålet örn införlivning med häradsallmänning
av mark, som delägarna förvärva efter den föreslagna lagstiftningens
ikraftträdande.
Med avseende å detta spörsmål må till en början framhållas, att syftet
med här avsedd införlivning bör vara, att den av delägarna förvärvade
maiken på ett varaktigt sätt sammanföres med allmänningen under ge
mensam hushållning och förvaltning. För vinnande av detta syfte torde
erfordras, att marken inordnas under de bestämmelser, som i berörda av
seende gälla för allmänningen, härunder inbegripet stadgandet örn all
männingens bibehållande oförminskad. Däremot synes för detta ända
mål ej vara påkallat, att marken formligen sammanlägges med allmän
ningen till en fastighet. En dylik sammanläggning skulle, utan att vara
till större gagn med hänsyn till nämnda ändamål, i hög grad inveckla
förfarandet och jämväl i övrigt medföra svårigheter, bland annat, vid
ordnandet av ansvarigheten för sådana gravationer, som belasta marken
och fi ån vilka denna ej lämpligen kan vid införlivningen frigöras.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
113
Vid prövningen av föreliggande spörsmål möter vidare frågan, i vilken
omfattning mark, som här avses, bör införlivas.
Såsom jag redan framhållit, torde såsom ledande grundsats härutinnan
böra gälla, att all av delägarna förvärvad mark skall införlivas med all
männingen, örn ej laga hinder däremot möter. Att stadgande av en dylik
skyldighet skulle minska delägarnas intresse för markinköp torde, på
sätt kommittén framhållit, ej behöva befaras. I all synnerhet synes en
dylik farhåga vara ogrundad, därest, såsom departementsförslaget förut
sätter, häradsallmänningarna i den nya lagen uttryckligen förklaras ut
göra respektive delägares tillhörighet.
I anslutning härtill har i departementets förslag, i nära överensstäm
melse med kommitténs, skyldighet principiellt stadgats för vederbörande
allmänningsstyrelse att söka införlivning med häradsallmänning av all
mark, som delägarna förvärva efter nya lagens ikraftträdande. För att
göra denna skyldighet effektiv har i departementsförslaget bestämts viss
tid, inom vilken skyldigheten skall fullgöras, och har vederbörande läns
styrelse ålagts att övervaka efterlevnaden härav samt medgivits befogen
het att, örn skyldigheten eftersättes, tillhålla allmänningsstyrelsen vid
vite att fullgöra denna.
Principen, att införlivning skall sökas beträffande all mark, som för
värvas av delägarna efter den nya lagens ikraftträdande, har dock ej
ansetts böra oinskränkt genomföras i det föreliggande förslaget. Med
hänsyn till den ståndpunkt, som jag i det föregående intagit till frågan
örn delägarnas befogenhet att förvärva mark för allmänningens utvidg
ning, har en modifikation i berörda grundsats befunnits påkallad. Då
delägarnas berörda befogenhet av praktiska skäl ej begränsats att uteslu
tande avse sådan mark, som må införlivas med allmänningen, har det
nämligen framstått såsom ett önskemål, att delägarna beträffande om
råden, som av dem förvärvas för ifrågavarande ändamål, medgives befo
genhet att, innan frågan örn markens införlivning med allmänningen
slutligen prövas, åter försälja sådana delar av dessa, som enligt delägar
nas åsikt ej lämpligen böra införlivas. Såsom i det föregående bli
vit omnämnt, förutsätter förslaget visserligen, att all mark, vars in
förlivning med häradsallmänning vägras, skall av allmänningsstyrelsen
åter försäljas, men har det ej ansetts ändamålsenligt, att avskiljandet av
ägor, som ej äro lämpade för införlivning, uteslutande skall ankomma å
den myndighet, som har att pröva införlivningsfrågan. Fm dylik anord
ning skulle kunna medföra, att i vissa fall med allmänningen komme att
införlivas markområden, som delägarna själva funné vara därtill mindre
väl ägnade och därför önskat försälja. Att framtvinga en av delägarna
ej avsedd utvidgning av allmänningen synes ej lämpligt. Härtill kom
mer, att, därest försäljning av den för införlivning ej lämpade marken
alltid måste anstå, intill dess införlivningsfrågan prövats, möjligheten
att avyttra denna till fördelaktigt pris kan avsevärt minskas. Av dessa
Bihang lill riksdagens protokoll 10:1?. 1 sami. 10 hafi. (Nr lil.)
Kungl. May.ts proposition Nr 10.
114
grunder Ilar jag funnit det vara av vikt, att delägarna med avseende å.
områden, som av elem förvärvas för allmänningens utvidgning, tillerkän-
nes en sådan försäljningsbefogenhet, som förut sagts.
Vid utformningen av förslaget i denna del bär jag ej funnit nödigt att
uttryckligen begränsa berörda befogenhet till sådana områden, som eje
lämpligen böra införlivas med allmänningen. Med hänsyn till samman
sättningen av de organ, som kunna komma att å delägarnas vägnar be
sluta örn här avsedd försäljning, allmänningsstämman och allmännings-
styrelsen, torde det ej behöva befaras, att befogenheten kommer att miss
brukas, även örn denna ej underkastas någon begränsning i berörda av
seende. En förutsättning för att en dylik begränsning skulle bliva effek
tiv torde för övrigt vara, att försäljningen, innan den erhölle giltighet*
skulle prövas och godkännas av viss myndighet. En dylik anordning
skulle emellertid tydligen väsentligt försvåra och fördröja genomförandet,
av försäljningen.
I enlighet med vad sålunda anförts har i förslaget delägarna tiller
känts generell befogenhet att åter avyttra mark, som av dem förvärvats,
efter den nya lagens ikraftträdande, under villkor att marken ej i veder
börlig ordning införlivats med allmänningen samt laga hinder eljest ej
möter för avyttringen. Sådant hinder kan exempelvis föreligga på grund
därav, att marken skänkts till delägarna med förbehåll örn dess införliv-
ning med allmänningen. I överensstämmelse med den sålunda intagna
ståndpunkten har i förslaget förenämnda skyldighet att söka införliv-
liing av mark, varom nu är fråga, förklarats gälla allenast under förut
sättning, att marken ej av delägarna åter avyttrats före den tidpunkt, då
införlivning sist skall sökas, samt vidare stadgats, att, därest efter sö
kande av införlivning avyttring äger rum av mark, som ansökningen av
ser, samt anmälan därom göres till A^ederbörande myndighet, ansökning
en skall anses förfallen beträffande den avyttrade marken.
Rätten att besluta örn sådan avyttring av mark, varom nu är fråga*
har i förslaget förbehållits delägarna, dock att denna rätt kan i regle
mentet tillerkännas även allmänningsstyrelsen.
För tillgodoseende av det med införlivningen avsedda syftet torde, på
sätt kommittén och reservanten framhållit, vissa fordringar böra upp
ställas i fråga örn beskaffenheten av den mark, som må införlivas, samt
beträffande de med avseende å marken föreliggande intecknings- och
andra rättsförhållanden. I överensstämmelse härmed hava i departemen
tets förslag upptagits åtskilliga bestämmelser örn de villkor, varunder
införlivning av mark med häradsallmänning må äga runi. Dessa bestäm
melser ansluta sig i stort sett till kommitténs och reservantens förslag
men förete i vissa hänseenden betydelsefulla avvikelser därifrån.
Enligt sistnämnda två förslag skall mark, som må införlivas, i sin hel
het vara skogbärande eller tjänlig till skogsbörd, förutsatt att marken ej
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
115
är behövlig för .allmän nia gens bevakning eller skötsel. I departementets
förslag bar detta villkor ändrats därhän, att marken skall till huvudsak
lig del vara så beskaffad som nyss sagts. Denna ändring har ansetts be
tingad därav, att det i vårt land mera sällan förekommer, att ett skogs
område uteslutande består av ren skogsmark, utan att det vanliga förhål
landet är, att i ett dylikt område mindre moss- eller kärrtrakter, ängs
marker eller andra ägor, som ej äro att hänföra till egentlig skogsmark,
ligga insprängda. Att fordra, att dylika mindre ägor ovillkorligen skola
avskiljas, innan införlivning av skogsområdet må medgivas, vore uppen
barligen olämpligt, då ett dylikt avskiljande i många fall är praktiskt
omöjligt samt i andra skulle medföra, att området erhölle en för dess
sambrukande med allmänningen olämplig form. Någon olägenhet därav,
att sådana ägor, som nyss sagts, må införlivas med allmänningarna, torde
ej kunna uppstå.
I såväl kommitténs som reservantens förslag stadgas, att område, som
må införlivas med häradsallmänning, skall genom lantmäteriförrättning
eller eljest vara behörigen avskilt från annan mark. Då det synes uppen
bart, att vad sålunda föreslagits bör utgöra villkor för införlivning,
har en liknande föreskrift upptagits i departementets förslag. Denna
föreskrift innebär, att, därest till det område, vars införlivande sökes, hör
andel i samfälld mark, sådan andel skall hava i laga ordning utbrutits,
innan området må införlivas med allmänningen. Kan sådan utbrytning
lagligen ej äga rum, må införlivning ej medgivas.
Område, som genom lantmäteriförrättning eller eljest är behörigen av
skilt från annan mark, skall enligt jordregisterförordningen eller lagen
örn fastighetsbildning i stad införas såsom särskild fastighet i jord- eller
fastighetsregistret. Då det synes lända till ordning och reda, att ett dy
likt införande skei1, innan området införlivas med allmänningen, har en
bestämmelse i detta syfte upptagits i departementets förslag. Jag vill
erinra, att enligt förslaget området även efter införlivningen skall i sagda
register bibehållas såsom en särskild fastighet.
Då för införlivning uppenbarligen bör krävas, att delägarna hava klar
och ostridig äganderätt till det område, vars införlivning sökes, har i de
partementets förslag såsom villkor för införlivning stadgats, att lagfart
meddelats å delägarnas fång till sagda område, att klander ej instämts
å fånget samt att delägarnas rätt till området ej heller eljest finnes tvis
tig. Enligt kommitténs och reservantens förslag skall visserligen för
värv av område för häradsallmännings utvidgning lagfaras i likhet med
annat fång till fast egendom, men upptaga förslagen ej någon uttrycklig
bestämmelse därom, att meddelando av lagfart å området utgör villkor
för dess införlivande med allmänningen.
Även örn delägarnas äganderätt till det område, vars införlivning sö
kes, är klar och ostridig, synes likväl införlivning därav ej böra med-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
116
givas, därest beträffande området någon åtgärd vidtagits, som direkt
åsyftar ett nppliävande av sagda äganderätt. I överensstämmelse här
med innehåller departementets förslag, att införlivning ej må äga rum,
därest det område, varom fråga är, utmätts eller beslut meddelats örn dess
försäljande i den ordning, som är stadgad örn utmätt fast egendom. Nå
gon motsvarande bestämmelse återfinnes ej i kommitténs eller reservan
tens förslag.
I detta sammanhang må framhållas, att införlivning självfallet ej
bör medgivas, därest förfarande inletts angående exproprierande av det
område, vars införlivning sökes, eller angående dess inlösande enligt den
s. k. ensittarlagen eller därest området blivit föremål för annat dylikt
förfarande. Då detta utan särskild föreskrift lärer vara tydligt, har nå
got stadgande i ämnet ej upptagits i förslaget.
I likhet med kommittén och reservanten har jag ansett, att införliv
ning ej bör äga rum, därest den mark, varom fråga är, besväras av sökt
eller beAuljad inteckning för fordran. Med inteckning för fordran bör
emellertid i förevarande avseende likställas inteckning för rätt till av-
komst eller annan förmån, då även dylik inteckning kan leda till den in
tecknade fastighetens försäljning i exekutiv ordning. Därjämte är tyd
ligt, att, örn mark, som här avses, enligt
11
kap.
2
§ jordabalken häftar
för fordran eller sådan rätt, som nyss sagts, dylik gravation bör i lika
mån som inteckning hindra införlivning. Är marken åter belastad med
nyttjande- eller servitutsrätt, torde i nära överensstämmelse med Arnd re
servanten föreslagit införlivning böra vara utesluten, allenast under för
utsättning att nyttjande- eller serA-itutsrätten är av den beskaffenhet,
att den förhindrar tillämpande av planmässig skogshushållning å mar
ken eller eljest strider mot det med införlivningen avsedda syftet, men
bör för sådan händelse rätten utgöra hinder för införlivning, vare sig
denna är intecknad eller ej. Vid bedömande, huruvida rätten strider mot
syftet med införlivningen, bör självfallet tagas i betraktande längden av
den tid, varunder rätten, där införlivning skulle beviljas, komme att äga
giltighet efter det beslutet härom meddelats. Omfattar denna tid allenast
ett fåtal år, synes ansökningen örn införlivning ej böra avslås, även örn
rätten i och för sig ej är väl förenlig med det å allmänningen tillämpade
hushallningssättet. Vad slutligen angar det fall, att marken är besvärad
aAr rätt till elektrisk kraft eller återköpsrätt, synes den förra rätten ej i
något fall böra hindra införlivning, varemot den senare städse torde böra
utgöra sådant hinder.
I överensstämmelse med vad nu anförts har såsom ytterligare villkor
för införlivning i förslaget stadgats, att marken ej besväras av återköps
rätt eller sökt eller beviljad inteckning för fordran eller rätt till avkomst
eller annan förmån och ej heller häftar för fordran eller dylik rätt en
ligt
11
kap.
2
§ jordabalken samt att marken ej är belastad med sådan
Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 10.
117
nyttjande- och servitutsrätt, som förhindrar tillämpande av planmässig
skogshushållning å marken eller eljest strider mot det med införlivningen
avsedda syftet.
I detta sammanhang må erinras, att mark, som är avsedd att införli
vas med häradsallmänning, kan vara belastad jämväl av andia gravatio-
ner än de nyss omförmälda. Marken kan sålunda exempelvis häfta för
tionde, ränta eiler annan sådan avgäld, för lån från statens avdiknings-
lånefond eller för ersättning, varom fönnäles i lagen örn säkerhet för
utbekommande av vissa ersättningar i anledning av laga skifte eliel
annan jorddelningsförrättning. Nu angivna gravationer, vilka samtliga
äro förenade med förmånsrätt enligt 17 kap.
6
§ handelsbaden, torde
emellertid lika litet som andra belastningar, vilka hava enahanda för
månsrätt, böra utgöra hinder för införlivning. Dels äro dessa belastning
ar i allmänhet av jämförelsevis ringa ekonomisk betydelse, och dels al
ett frigörande av marken fran dem i vissa fall ej möjligt utan särskild
lagstiftning och i andra förenat nied betydande svårigheter. Därest för
införlivning krävdes, att marken ej häftade för någon gravation av nu
ifrågavarande beskaffenhet, skulle detta sannolikt få till följd, att i ej
få fall införlivning omöjliggjordes beträffande områden, som i och di
sig vore härför väl lämpade. Med hänsyn härtill och då införlivande
med häradsallmänning av område, varå gravation av förevarande beskaf
fenhet vilar, i praktiken ej torde medföra någon risk för att området
tages i anspråk för gravationens gäldande, har i förslaget ej införts nå
gon föreskrift örn frigörande av här avsett område från dylik gravation.
En följd av denna ståndpunkt är, att enligt förslaget införlivning ej
medför någon rubbning i dylik gravations giltighet.
I fråga örn sättet för prövning av ansökning örn införlivning Ilar jag
med hänsyn till arten av de spörsmål, som vid denna prövning komma
under bedömande, i likhet nied kommittén, reservanten och liäradsall-
männingsförbundet, ansett sagda prövning böra anförtros åt länsstyrel
serna. För vinnande av trygghet, att frågan örn införlivningens lämp
lighet behörigen skärskådas från skoglig synpunkt, Ilar i departe
mentets förslag vederbörande länsstyrelse ålagts att i ärende, som
här avses, infordra yttrande från skogsvårdsstyrelsen. Då det därjämte
uppenbarligen kan vara av vikt, att länsstyrelsen i dylikt ärende äger
infordra uppgift från vederbörande domare eller rådstuvurätt rörande
de äganderätts- eller inteckningsförhållanden, som föreligga beträffande
den för införlivning avsedda marken, eller annat för ärendets bedömande
relevant spörsmål av rättslig natur, har i förslaget sadan befogenhet till
erkänts länsstyrelsen. Över länsstyrelsens beslut i ärende, varom här är
fråga, må enligt förslaget klagan föras hos Kungl. Majit.
Beträffande förfarandet i övrigt i införlivning särende torde, på sätt
kommittén och reservanten förutsatt, sökanden böra vara pliktig att före-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
118
bringa den utredning, som erfordras för bedömande, huruvida ansök
ningen örn införlivning är lagligen grundad. En dylik skyldighet har
därför stadgats i departementets förslag, däri jämväl meddelats närmare
bestämmelser örn utredningens beskaffenhet och huru skyldigheten skall
göras effektiv. I samband härmed hava i förslaget införts vissa stadgan
de^ som åsyfta att underlätta fullgörandet av berörda skyldighet. Till
dessa bestämmelser liksom till förslagets hithörande stadganden i övrigt
återkommer jag i det följande.
Såsom förut berörts, bör här avsedd införlivning åsyfta, att den mark,
som införlivas, underkastas de bestämmelser, som gälla för häradsallmän-
ningaina i f^åga örn förvaltning och hushållning. I överensstämmelse
härmed har beträffande verkan av meddelat förordnande örn införlivning
i departementets förslag stadgats, att i fråga örn mark, som införlivats,
skola, med vissa undantag, de i den föreslagna lagen upptagna bestäm
melserna örn häradsallmänning så ock vad eljest i lag eller författning
finnes föreskrivet örn nyttjande av sådan allmänning äga tillämpning.
Jag v ill erinra, att stadganden i sistberörda avseende för närvarande
återfinnas, förutom i 1894 års skogsordning, jämväl i lagarna den 27
juni 1896 örn rätt till fiske samt den
8
november 1912 örn rätt till jakt,
samt att de i sistnämnda lagar meddelade bestämmelserna i ämnet äro
avsedda att gälla även efter ikraftträdandet av den föreslagna lagen.
Enligt, förslaget skola, såsom nyss antytts, bestämmelserna örn härads
allmänning i den nya lagen ej oinskränkt gälla beträffande införlivad
mark. Till frågan örn de undantag, som härutinnan äro påkallade, åter
kommer jag i det följande.
I överensstämmelse med den uppfattning, som jag i det föregående ut
talat, åsyftar ej förslaget, att mark, som införlivas, sammanlägges med
vederbörande allmänning till en fastighet. För att klargöra införliv-
mngens innebörd i detta avseende innehåller förslaget, att införlivad
mark skall i jord- eller fastighetsregistret bibehållas såsom särskild fas
tighet. Denna bestämmelse innebär, att den införlivade marken även
behåller sin förutvarande jordnatur. Då det emellertid ansetts lämpligt,
att anteckning örn införlivningen göres i nyssnämnda register, har en
föreskrift härom meddelats i förslaget.
För att trygga bibehållandet i delägarnas ägo av införlivad mark och
därmed den fortsatta tillämpningen beträffande marken av de rörande
häradsallmännings vård och förvaltning gällande bestämmelserna stad
gas i departementets förslag, i nära överensstämmelse med kommitténs,
att skriftlig underrättelse örn införlivningsförordnandet skall genom ve
derbörande myndighets försorg ofördröjligen lämnas den allmänna un
derrätt, inom vars domvärjo marken är belägen, samt att anteckning örn
förordnandet skall å nästa allmänna rättegångsdag för lagfarts- och in-
teckningsärenden verkställas i rättens lagfarts- och inteckningsproto-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
119
Ikoll samt lagfarts- oell inteckningsböcker eller fastiglietsbok. Härför-
utom skall enligt förslaget underrättelse om införlivmngsforordnande
lämnas dels vederbörande skogsvårdsstyrelse och dels överlantmätaren i
länet eller, örn den införlivade marken är belägen i stad eller samhälle
på landet, för vilket fastighetsregister föres enligt de för stad meddelade
bestämmelser, vederbörande registerförare. Däremot har det e
3
ansetts
behövligt att, såsom kommittén föreslagit, meddela föreskrift örn läm
nande av dylik underrättelse jämväl till kammarkollegium, då, såsom nyss
påpekats, införlivningen ej är avsedd att medföra någon ändring i den
införlivade markens jordnatur oell anteckning i jordeboken örn inför ry
ningen sålunda ej är nödig.
................. .
Vad angår verkan därav, att ansökan om införlivning avslas, inne la -
ler departementets förslag, att i dylikt fall den mark, ansökningen avser,
•skall_ där ej delägarnas förvärv av denna till följd av avslaget å. an
sökningen förfaller — av allmänningsstyrelsen försäljas, då så lämpligen
kan ske och i varje fall då försäljningen kan äga rum utan förlust för
delägarna. Denna bestämmelse, som väsentligen överensstämmer med
kommitténs förslag, utgör en konsekvens av den i förslaget intagna prin
cipiella ståndpunkten i fråga örn delägarnas skyldighet att lata med all
männingen införliva mark, som förvärvas efter den nya lagens ikraft
trädande. För att göra berörda försäljningsskyldighet effektiv har i for
slaget vederbörande länsstyrelse ålagts att övervaka skyldighetens full
görande samt medgivits befogenhet, att, örn skyldigheten eftersättes, till
kalla allmänningsstyrelsen genom vite att fullgöra densamma.
Jag torde härefter få övergå till spörsmålet örn införlivning av mark,
sorn delägarna förvärvat före den nya lagens ikraftträdande.
förvärrats
Såsom förut omnämnts, inneliava delägarna i regel fri förfoganderätt före de° nya
beträffande dylik mark. I särskilda fall har emellertid, såsom jämväl i ^
'
<det föregående angivits, marken redan under nu gällande lagstiftning
formellt inordnats under de för häradsallmänning^ gällande författ
ningsbestämmelserna. I samband härmed hava i allmänhet ej vid
tagits erforderliga åtgärder för att trygga den fortsatta tillämpningen
beträffande marken av dessa bestämmelser, i det delägarna i regel e]
betagits möjligheten att avyttra marken eller att belasta denna med ford-
ringsinteckningar.
,
...
I de fall, då delägarna innehava fri förfoganderätt beträffande har
avsedd mark, finner jag principiella betänkligheter möta mot stadgande
av skyldighet för delägarna att låta med respektive allmänningar inför
liva denna. En dylik bestämmelse skulle innebära, att delägarna tving
ades att underkasta sig kännbara inskränkningar i sin rätt till marken
.-såväl med avseende å befogenheten att avyttra denna som beträffande
tillgodogörande av därå växande skog och användande av därifrån här-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
120
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
flytande avkastning. Ett ingrepp av denna art i delägarnas berörda rätt
synes ej förenligt med allmänna rättsgrundsatser.
Å andra sidan torde någon mera vägande erinran ej kunna göras där
emot, att delägarna i fall, varom nu är fråga, medgives rätt att i den ord
ning, som i allmänhet gäller för fattande av beslut å allmänningsstämma,
uppdraga åt allmänningsstyrelsen att söka införlivning av marken. Det
må härvid fiamhållas, att markens införlivande med allmänningen i verk
ligheten torde få anses vara till gagn för delägarna samt att en dylik åt
gärd jämväl är påkallad med hänsyn till det allmännas intresse. Tydligt
ar, att, örn för införlivning av här avsedd mark skulle fordras, att del
ägarna enhälligt beslutat att därom göra ansökan, införlivning därav
skulle i vissa fall kunna omöjlig'göras.
Uppdraga delägarna i nu förevarande fall åt allmänningsstyrelsen att
söka införlivning, torde de i förslaget upptagna bestämmelserna angåen
de införlivning av mark, som förvärvas efter den nya lagens ikraftträ
dande, bora äga motsvarande tillämpning, dock att, då skyldighet att söka
införlivning i här avsett fall ej föreligger, förpliktelse att sälja marken,
där ansökningen örn införlivning avslås, ej bör inträda.
Beti äftande härefter de fall, då av delägarna förvärvad mark redan
formellt inordnats under nu gällande författningsbestämmelser beträf
fande häradsallmänningar men åtgärder ej vidtagits för tryggande av
bestämmelsernas fortsatta tillämpning med avseende å marken, torde för
ernående av sadan trygghet så vitt angår bestämmelserna i den nya lag
stiftningen delägarna böra åläggas att inom viss tid efter sagda lagstift
nings ikraftträdande söka införlivning av marken enligt denna lagstift
ning. Fullgörandet av sagda skyldighet synes i likhet med vad som före
skrivits beträffande mark, vilken förvärvas efter berörda ikraftträdande,
böra ankomma å allmänningsstyrelsen, och torde jämväl i övrigt de i för
slaget upptagna bestämmelserna angående införlivning av dylik mark
böra äga motsvarande tillämpning i förevarande fall. Någon ny pröv-
ning, huruvida marken nied hänsyn till beskaffenhet eller läge är lämplig
att införlivas med allmänningen, torde dock ej böra äga rum. Vad i nya
lagen är stadgat i detta avseende bör följaktligen ej utgöra hinder för in
förlivning.
En lösning av föreliggande spörsmål enligt nu angivna grunder torde
medföra, att beträffande en del områden, som förvärvats före den nya la
gens ikraftträdande, ansökningar om deras införlivande med respektive
allmänningar ej komma att göras och att dessa områden sålunda för fram
tiden bliva underkastade en annan lagstiftning än allmänningarna i öv
rigt, Denna olägenhet lärer dock ej bliva av större betydelse, enär det
får antagas, att delägarna i allmänhet komma att begagna sig av möj
ligheten att söka införlivning av ifrågavarande områden. Det bör även
uppmärksammas, att enligt förslaget ett av delägarna förvärvat område
121
ej
må sammanföras under gemensam' hushållningsplan med allmännin
gen, med mindre området blivit införlivat med denna, och att sålunda den
med nu rådande praxis förefintliga möjligheten, att ett dylikt sammanfö
rande sker i syfte att erhålla större utsyning å allmänningen samt att, da
berörda syfte vunnits, det förvärvade området åter avyttras, enligt for
slaget är utesluten.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
Jag torde härefter få övergå till de särskilda bestämmelserna i depar-
tementsförslaget.
E) Specielt
motivering.
Rubriken.
Då den föreslagna lagen, såsom under 1 och 63 §§ skall närmare angi
vas, ansetts böra erhålla giltighet, förutom för häradsallmänningar och
med dessa införlivad mark, även för vissa genom delning av sådana all
männingar bildade sockenallmänningar, har rubriken avfattats med hän
syn härtill.
1 kap. Om häradsallmänningar.
1 §•
Komm.
oell
reserv.
1 §.
Enligt kommitténs och reservantens förslag skall den ifrågasatta
nya lagen erhålla tillämpning å områden, som av ålder utgjort eller
räknats såsom häradsallmänningar, jämte mark, som i laga ordning
blivit med sådant område införlivad, I kommitténs betänkande (sid. 453
__
455
) har intagits en förteckning å de häradsallmänningar, som sålunda
äro avsedda att falla under lagen. Dessa äro belägna i Stockholms, Upp
sala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Älvsborgs, Ska
raborgs, Örebro och Västmanlands län.
Kommittén har framhållit, att genom den av kommittén i förevarande
avseende föreslagna bestämmelsen från lagens tillämpningsområde ute-
slötes vissa i Kopparbergs och Norrbottens län belägna besparings- och
allmänningsskogar, som, ehuru tillkomna pa ett helt annat sätt än de
söder om Dalarna förefintliga häradsallmänningarna, erhållit samma be
nämning som dessa. Såsom dylika skogar har kommittén angivit Svärd
sjö och Envikens socknars allmänningar, Transtrands och Lima socknars
besparingsskogar samt allmänningskogarna i Pajala, Tärendö och Muo
nionalusta socknar.
Departements
chefen.
Beträffande Svärdsjö oell Envikens socknars allmänningar har reser vanten erinrat, att desamma bildats genom ett kungl, brev den
9
november
1861, däri förordnats, att två invid sjöarna Balungen och Storsjön beläg na skogstrakter, utgörande omkring 17,000 tunnland, skulle för Svärdsjö sockens gemensamma räkning — Envikens socken var då förenad med Svardsjö — avsättas och utbrytas såsom häradsallmänningar, därå ve derbörande krono- och jägeribetjäning ägde hålla tillsyn och vård på sätt angående sådana allmänningar funnes eller framdeles kunde bliva stad gat. Under hänvisning till innehållet i detta brev har reservanten fram hållit, att vid den ifrågasatta lagstiftningen rörande liäradsallmänningar- na måste tågås i övervägande, huruvida de nya bestämmelserna bleve lampade jämväl för Svärdsjö och Envikens allmänningar samt att, örn sa ej funnes vara fallet, särskilda föreskrifter rörande vården av dessa skogar borde av Kungl. Majit meddelas.
Den av allmänningsombuden föreslagna lagstiftningen är avsedd att äga tillämpning, förutom å de skogar, som falla under kommitténs för slag, jämväl å Svärdsjö och Envikens allmänningar, och har häradsall- männingsförbundet härutinnan anslutit sig till ombudens förslag.
I likhet med kommittén och reservanten anser jag, att den föreslagna lagstiftningen bör äga tillämpning — förutom å vissa sockenallmännin- gar, som omförmälas under 63 § — allenast å skogar, som utgöra av ål der bestående häradsallmänningar, jämte områden, som i laga ordning införlivats med dessa skogar. I enlighet härmed stadgas i förevarande paiagraf, att med häradsallmänning förstås i den föreslagna lagen av ålder bestående häradsallmänning. Beträffande lagstiftningens giltighet för område, som behörigen införlivats med dylik allmänning, har en sär skild bestämmelse införts i 18 §.
Till häradsallmänningar, som äro av ålder bestående, äro ej att räkna de i Dalarna och ^Norrland belägna allmännings- och besparingsskogarna. Dessa skogar, Svärdsjö och Envikens allmänningar härunder inbegripna, äro, på sätt kommittén och reservanten framhållit, av väsentligen annan natur än de söder örn Dalarna belägna liäradsallmänningarna och böra därför ej i lagstiftningen likställas med dessa. Med hänsyn till innehål let i förenämnda kungl, brev den 9 november 1861 bör dock, såsom reser vanten anmärkt, vid utfärdandet av en ny lag för dessa häradsallmän ningar undersökas, huruvida densamma är lämpad jämväl för Svärdsjö och Envikens allmänningar och, örn så befinnes ej vara fallet, speciella föreskrifter rörande vården och förvaltningen av dessa allmänningar av Kungl. Majit meddelas.
Bland de häradsallmänningar, som enligt kommitténs förslag äro av sedda att falla under den nya lagstiftningen, har upptagits även Daga härads allmänning i Södermanlands län. Då emellertid denna allmän ning blivit med Kungl. Majits medgivande delad mellan socknarna inom häradet, är den ej längre att betrakta såsom en bestående häradsallmän-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
123
ning. De föreslagna bestämmelserna angående dylika allmänningar hava
därför ej ansetts böra förlänas direkt giltighet för sagda allmänning,
utan har jag funnit särskilda föreskrifter höra meddelas rörande denna
samt ytterligare en häradsallmänning, vilken enligt Kungl. Maj:ts med
givande delats mellan vederbörande socknar. Till dessa föreskrifter åter
kommer jag vid 63 §.
2
$.
Romin., reserv,
oell
allm. omb.
2 §.
Förevarande paragraf, som avhandlar frågan örn delägarnas rätt till
häradsallmänning, upptager i första stycket det grundläggande stadgan
det, att häradsallmänning tillhör ägarna av de fastigheter inom häradet,
vilka äro satta i mantal eller med vilka, enligt vad vid jorddelning bestämts,
hr förenad rätt till delaktighet i allmänningen, samt angiver i tredje
stycket de grunder, enligt vilka ägarna av nämnda fastigheter åtnjuta
delaktighet i allmänningen. Beträffande motiven för dessa stadganden
får jag hänvisa till vad jag i det föregående (avd. A) anfört.
Reservanten har i 2 § av sitt förslag upptagit en bestämmelse av inne
håll, att med häradet i förevarande sammanhang förstås det område, som
dit räknats enligt den häradsindelning, som varit av ålder, utan hänsyn
till ändring, som i samma indelning kan hava skett eller framdeles kan
komma att äga rum. Från denna bestämmelse skall dock enligt förslaget
avvikelse äga rum, i den mån sådant kan föranledas av urminnes hävd
•eller dom eller ock, där sådant fall ej är för handen, avvikelsen ägt rum
vid tiden för den nya lagens ikraftträdande och då varit att anse såsom
rättsgiltigt erkänd. Till stöd för förslaget i denna del har reservanten
anfört, bland annat:
En ändring av häradsindelningen, där sådan hädanefter kunde äga rum,
skedde tvivelsutan av hänsyn, som vore fullständigt främmande för frå
gan örn allmänningslaget och ledamotskap i detta. Att lata därutinnan
bestående rättsförhållanden undergå ändring på grund av ändamål, för
vilkas tillgodoseende någon förändring i fråga örn häradsallmänning och
rätten till denna icke kunde vara behövlig, torde ej kunna erkännas så
som riktigt. Såvitt reservanten kunde förstå, borde ej heller vid de änd
ringar av den befintliga häradsindelningen, vilka hittills ägt rum, nå-
gon förändring i berörda rättsförhållanden hava behövt eller bort äga
rum. Uppfattningen därutinnan hade emellertid varit osäker. Exempel
funnes därpå, att hemman, flyttade från ett härad, där allmänning fun
nits, dock ansetts trots överflyttningen böra vara bibehållna vid sin rätt
i allmänningen, men exempel, vilande på motsatt uppfattning än den, som
sålunda vunnit erkännande, saknades ej heller. Något upprivande av vad
som i de särskilda fallen tidigare kunde hava blivit erkänt och vunnit
tillämpning, borde givetvis nu icke ske.
Den av reservanten hävdade uppfattningen, att ändring i bestående hä
radsindelning ej i och för sig bör medföra rubbning i rätten till håiadsall-
Kungl. Marits proposition Nr 10.
Ändring i
häradsindei-
ning.
liep ari erne ni
#—
chefen.
124
manning, torde överensstämma med do grunder, varpå gällande bestäm
melser örn delägarskap i häradsallmänning vila. I överensstämmelse här
med plägar ock, då Kungl. Majit förordnar örn överflyttning av hemman
från ett härad till ett annat, i förordnandet föreskrivas, att genom över
flyttningen ej sker rubbning i hemmanets rätt i berörda avseende. Lik
nande bestämmelser förekomma jämväl i flere allmänningsreglementen.
Jag får i detta avseende hänvisa till reglementena för Lagunda, Trögds,
Kasbo, Norrbo, Tuhundra och Viste häradsallmänningar. Beträffande fö
revarande fråga har emellertid en uppfattning, motsatt den nu angivna,
uttalats i två av högsta domstolen den
6
december 1909 och den
9
decem
ber 1916 meddelade domar (N. J. A. 1909 sid. 589 och 1916 not A: 693), däri
ägarna till vissa från Frökinds till Vilske härad överflyttade hemman
förklarades berättigade att erhålla del i avkastningen från det senare hä
radets allmänning Gryten för tiden efter det överflyttningen ägt rum.
Till stöd härför åberopades bestämmelsen i
6
§ av 1894 års skogsordning
angående delägarskap i häradsallmänning samt att varken i det Kungl.
Majlis brev, varigenom förordnats örn överflyttning av ifrågavarande
hemman fran Frökinds till Vilske härad, eller eljest någon bestämmelse
meddelats angående de överflyttade hemmanens del i sistnämnda härads
allmänning. Från domslutet den
6
december 1909 voro emellertid två le
damöter i högsta domstolen skiljaktiga och ansågo ägaren till det hem
man, varom da var fråga, ej berättigad till andel i avkastningen från be
rörda allmänning. Till stöd för denna åsikt anfördes, bland annat, att
stadgandet i 16 kap.
1
§ byggningabalken örn rätt för dem, som vore i
häradet, att nyttja häradsallmänning måste antagas vila på den förutsätt
ning, att häradsindelningen, såvitt den vore bestämmande för rätten till
häradsallmänning, skulle fortfarande äga bestånd sådan den i varje fall
varit av ålder.
Möjligt är, att jämväl i andra fall än dem, som avses i nyssnämnda
domar, från ett till annat härad överflyttat hemman erhållit del i det
senare häradets allmänning. Ett dylikt förhållande kan hava uppkom
mit däiigenom, att delägarna i sistnämnda allmänning medgivit det över
flyttade hemmanet delaktighet i allmänningen — enligt den äldre lagstift
ningen örn häradsallmänningar torde delägarna i sådan allmänning^hava
ansetts befogade att medgiva inrymning i denna av nya delägare — eller
att utan sådant medgivande det överflyttade hemmanet tillåtits i likhet
med övriga hemman inom häradet nyttja allmänningen eller njuta del
i dess avkastning under så lång tid, att urminnes hävd åkommit förhål
landet.
I anslutning till den uppfattning, som jag i det föregående uttalat an
gående verkan av här avsedd överflyttning med avseende å rätten till
delaktighet i häradsallmänning, har i andra stycket av förevarande pa
ragraf, i nära överensstämmelse med reservantens förslag, stadgats, att
med häradet förstås här det område, som häradet omfattat enligt den av
ålder gällande häradsindelningen. Då den sålunda föreslagna hestämmel-
Kungl. Majlis proposition Nr 10.
125
sen (lock självfallet ej är avsedd att medföra någon rubbning i rättsför
hållanden, som uppkommit före den nya lagens ikraftträdande och vid
sagda tidpunkt äro att anse såsom lagligen bestående, bär i fjärde styc
ket av denna paragraf införts ett förbehåll örn den fortsatta giltigheten
av sådant rättsförhållande. Till detta förbehåll återkommer jag i det
följande.
Såsom i det föregående berörts, hava nu gällande regler angående ratt
till delaktighet i häradsallmänning ej oinskränkt giltighet, utan äga be- 'om ”m HU
träffande vissa häradsallmänningar avvikelser rum från dessa regler, deiaktjhet^i
Dessa avvikelser åsyfta väsentligen antingen att begränsa kretsen av i hä-
radsallmänning delägande fastigheter till allenast en del av de inom
häradets gamla område belägna hemmanen, så att övriga hemman inom
häradet äro uteslutna från delaktighet — från avstyckade fastigheter
bortses i detta sammanhang — eller ock att utvidga denna krets till att
omfatta, förutom hemmanen inom sagda område, jämväl vissa hemman
utom detsamma. Därjämte torde i enstaka fall förekomma, att särskilda i
mantal satta fastigheter med hänsyn till sättet för sin tillkomst ej äga del
aktighet i häradsallmänning. Möjligt är, att även andra avvikelser från
berörda regler undantagsvis äga rum.
Vad förstnämnda två undantagsfall angår, har redogörelse för vissa
sådana, hänförande sig till Ulleråkers, Tierps södra, Norunda och Rasbo
häradsallmänningar, lämnats i skogslagstiftningskommitténs betänkan
de (sid. 457), och får jag nu hänvisa till denna redogörelse. Härförutom
må erinras, att genom kungl, resolutionen den 1 september 1854 och kam-
markollegii utslag den 11 december 1855 Herrestads, Örberga, Strå och
Hovs socknar i Dals härad på grund av kungl, brevet den 13 maj 1731
förklarats berättigade till sparsam utsyning av timmerhygge och ved
brand för oundgängliga behov på Göstrings härads allmänning samt att
genom kungl, resolutionerna den 15 maj 1724 och den 18 mars 1748, vilka
stadfästats genom Kungl. Maj:ts dom den 23 januari 1844, Visingsö sock
nemän i Vista härad av Jönköpings län tillerkänts rättighet att, »så vitt
det skedde utan skogens utödande och skada för jakten samt utan för
fång för de övriga intressenterna, under uppsikt av vederbörande jägeri-
betjänte erhålla utsyning av nödiga skogseffekter» å Vartofta härads all
männing Hökensås i Skaraborgs län. Vidare har styrelsen för Österre-
karnes häradsallmänning i samband med lämnande av uppgift å till all
männingen inköpt mark meddelat, att, då genom kungl, resolutionen den
7
maj 1802 vissa delar av Daga, Selebo, Åkers och Österrekarnes härads
allmänningar upplåtits till Åkers styckebruk mot rekognition, bestäm
melse meddelats, att de skoglösa hemman, som vore belägna å berörda de
lar av allmänningarna, skulle bibehållas vid sin rätt till utsyning av lius-
behovsvirke å dessa delar, samt att med anledning härav 25 hemman inom
Österrekarnes härad örn sammanlagt 3 3U mantal fortfarande åtnjöte na-
turautsyning på Åkers styckebruks rekognitionsskog ävensom att med
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
126
hänsyn till denna utsyning från och med år 1930 den kontanta utdelningen
från Österrekarnes häradsallmänning till samma hemman indragits. Slut
ligen må framhållas, att enligt uppgift i Kungl. Marits brev den 30 no
vember 1832 till kammarkollegium angående reglering av häradsallmän-
ningarna i Stockholms län Garns socken, som då var belägen i Lång
hundra härad men sedermera överflyttats till Vallentuna härad, i sam
band med väckt fråga örn reglering av förstnämnda härads allmänning
avsagt sig »all fortfarande delaktighet» i allmänningen samt att liknande
avsägelse torde hava förekommit även beträffande vissa andra härads-
allmänningar. Där nu angivna eller liknande undantag från reglerna
örn rätt till delaktighet i häradsallmänning kunna anses äga gällande
kraft vid tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande, torde deras
giltighet av sagda lagstiftning böra lämnas orubbad.
Beträffande härefter det fall, att i mantal satta fastigheter med hänsyn
till sättet för sin tillkomst ej äga delaktighet i häradsallmänning, må
erinius, att enligt förordningen den 19 december 1827 angående grun
derna och villkoren för hemmansklyvning samt avsöndring av jord och
andra lägenheter från hemman mantalsatt fastighet kunde bildas, som
ej åtnjöt andel i samfällda ägor eller rättigheter. I
2
kap. 14 § av denna
löieldning stadgades, att, örn av jord, som vore tillåten till avsöndring,
större andel än som svarade mot en tiondedel av hemmanets ägorymd
utan behörigt tillstånd för alltid avsöndrats från hemman av viss natur
och innehavaren ville, då klander därå väcktes av vederbörande, under
åtagande av andel i mantal och ränta i förhållande till hemmanets ägo
rymd, behålla hela jorden, lian bade rätt därtill under förutsättning, att
lägenheten uppfyllde villkoren för besutenhet. Samma regel gällde för det
fall, att odaläga och äng blivit för alltid skilda från hemmanet. I båda
dessa fall skulle den avsöndrade jordens andel i mantal och ränta bestäm
mas i den ordning skattläggningsförfattningarna innehölle med förbin
delse för innehavaren att för jordavsöndring^! utgöra ränta och andra
allmänna utskylder utan åtnjutande av frihetsår. Det mantal, som be
stämdes å sådan jord, skulle avräknas från stamhemmanets mantal oell
utskylderna å detta senare minskas i förhållande därefter. En liknande
regel intogs i § 13 mom. 1 i förordningen den
6
augusti 1881 angående
hemmansklyvning och jordavsöndring.
Den mantalsfördelning, som i dessa fall företogs, torde allenast hava
tjänat syftet att fördela grundskatt och jorden åvilande besvär mellan
avsöndring och stamfastighet. Däremot lärer den ej hava medfört nå
gon verkan med avseende å de till mantalet knutna rättigheterna och för
månerna. Jag hänvisar i detta avseende till vad skifteslagstiftningskom-
missionen härom anfört i sitt den 26 oktober 1918 avgivna betänkande
(sid. 129). Kommissionens uttalande i ämnet är av följande innehåll:
Huruvida vid ifrågavarande mantalsfördelning hänsyn skulle tagas till
hemmanets andel i samfällda undantag eller i områden, som vid skifte
lämnats odelade, framginge ej av omförmälda lagrum, ej heller örn den
Kungl. Majlis proposition Nr 10.
127
förutvarande lägenheten skulle hava andel i ägor av nyss nämnda be skaffenhet eller i andra hemmanet tillkommande förmåner, såsom t. ex. rätt till andel i häradsallmänning. Emellertid torde få anses otvivelak tigt, att mantalssättningen icke medförde den verkan, att till den förut varande lägenheten bomme att höra annat och mera än vad före mantals sättningen tillkommit densamma. Tvekan syntes endast föreligga med avseende å sådana förmåner, som tillkommit stamhemmanet till lindring: eller hjälp i därå vilande besvär, såsom augmentsränta, men, oavsett att detta spörsmål efter grundskatternas och indelningsverkets avskaffande hade ringa praktisk betydelse, saknade det intresse för nu förevarande fråga eller vad som kunde anses höra till den mantalssatta lägenheten i jord. Skedde delning av oskiftad äga, borde stamhemmanet hava andel däri efter sitt mantal före mantalssättningen; och efter sistnämnda man tal borde stamhemmanet hava del i häradsallmänning, sockenallmänning och dylikt, varemot andel däri icke tillkomme den nya hemmansdelen. Den förutvarande lägenheten hade övergått till i mantal satt jord utan. mantalsrättigheter.
Kommissionen har i sitt betänkande jämväl erinrat därom, att berörda lagrum i förordningen den
6
augusti 1881 ofta enligt meddelad föreskrift
kommit till användning, då visst område av ett hemman överflyttats från ett förvaltningsområde till ett annat.
Den uppfattning, som kommissionen sålunda hävdat angående verkan av mantalssättning i här avsett fall, överensstämmer med högsta domsto lens utslag den 26 februari 1908 (N. J. A. 1908 sid. 105).
Av det anförda framgår, att, då lägenhet enligt nyss angivna lagrum åsatts mantal, lägenheten ej därigenom erhållit andel i stamhemmanet tillkommande rätt till häradsallmänning, utan att sagda rätt fortfarande- i sin helhet är förenad med stamhemmanet. Beträffande det undantag, som sålunda gäller från regeln örn mantalssatt fastighets rätt till delak tighet i häradsallmänning, torde genom nya lagstiftningen ej böra ske ändring.
I anslutning till vad sålunda anförts och då, såsom förut nämnts, jäm väl omförmälda inskränkningar i regeln, att rätten till delaktighet i hä radsallmänning är grundad på den av ålder bestående häradsindelningen, böra i den nya lagstiftningen lämnas orubbade, har i fjärde stycket av denna paragraf stadgats, att, där genom urminnes hävd, dom eller sär skild av Konungen meddelad föreskrift eller på annat lagligt sätt är an norledes än i paragrafens tre första stycken sägs bestämt örn rätt till del aktighet i häradsallmänning, sådan bestämmelse skall vara gällande. 3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
3 §.
Reserv.
2 §.
Den i förevarande paragraf upptagna bestämmelsen, enligt vilken deli, som innehar fastighet med fideikommissrätt oller med ständig eller ärft lig besittningsrätt eller såsom boställe, äger tillgodonjuta fastigheten till kommande rätt till delaktighet i häradsallmänning och i frågor rörande
128
sådan allmänning utöva rösträtt för fastigheten, torde överensstämma
med vad nu gäller. Utan särskild föreskrift lärer vara tydligt, att med
boställe här avses allenast sådant av publik natur.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
4 §.
Reserv.
3 §,
allm. omb.
§ 13 fjärde stycket.
Reservanten har i 3 § av sitt förslag upptagit vissa bestämmelser an
gående delägares befogenhet att å annan överlåta sin rätt i allmännings-
laget. Enligt dessa bestämmelser skall dylik befogenhet i regel äga rum,
men har överlåtelsen ej giltighet utöver den tid, varunder enligt 2 § av
förslaget delägarskap tillkommer överlåtaren. Denna regel är emellertid
enligt förslaget underkastad den inskränkning, att, därest innehavare av
nyttjanderätt till fastighet, varmed delägarskap i allmänningslag är för
enat, i nyttjanderättsavtalet uttryckligen tillagts delaktighet i allmän
ningen, denne äger under sin nyttjanderättstid tillgodonjuta vad avtalet
sålunda medgivit honom. I sammanhang härmed föreskrives, att nytt-
janderättshavare till fastighet, som nyss sagts, icke allenast på grund av
sin nyttjanderätt är att anse såsom delägare i allmänningslaget. I para
grafen meddelas därjämte vissa bestämmelser till skydd för den rätt i
förevarande avseende, som kan tillkomma innehavare av nyttjanderätter,
vilka upplåtits före den nya lagstiftningens trädande i kraft.
Som motivering för förslaget i denna del har reservanten anfört bland
annat:
Givetvis måste det från det allmännas synpunkt anses vara angeläget,
att rätten till allmänningen stannade hos dem, som kunde förväntas hava
ett livligare intresse för en god och på framtiden inriktad skötsel av
allmänningen. Utan avsevärd risk för allmänningens rätta vård torde
man dock kunna tillägga delägare i allmänningslaget befogenhet att till
annan överlåta sin rätt i laget, försåvitt denna befogenhet begränsades
därhän, att överlåtelsen icke bleve gällande utöver den tid, varunder
överlåtarens delägarskap i allmänningen varade. Ginge äganderätten till
hemmanet över till annan man, vore ock den gjorda upplåtelsen förfal
len. Hade överlåtelse skett till arrendator, syntes dock den sistnämnde
böra vara behållen vid delaktigheten i allmänningslaget så länge arren
det bestode, även örn upplåtaren före denna tids utgång lämnade ägande
rätten till fastigheten. Att arrendator skulle enbart i sin egenskap av
arrendator vara delägare i allmänningslaget syntes icke vara riktigt;
hade ej delägarskapet i detta uttryckligen innefattats i arrendeupplåtel
sen, kvarbleve det i jordägarens hand. På ett eller annat håll torde nog
hittills arrende ansetts utan vidare omfatta även rätten i allmänningen.
Nödigt förbehåll örn beståndet av rättsförhållande, som i sådant avseende
uppkommit, innan den eventuella nya lagen bleve gällande, vore gjort i
paragrafens sista stycke.
I § 13 av allmänning sombudens förslag har upptagits en bestämmelse
angående arrendators rätt att tillgodogöra sig å den arrenderade fastig
heten belöpande andel i häradsallmännings avkastning och för fastighe
ten utöva rösträtt i frågor rörande allmänningen. I dessa hänseenden
stadgas i förslaget, att arrendator icke i annan män, än arrendeavtalet
uttryckligen innehåller, är berättigad till sådan andel eller att utöva den
på fastigheten belöpande rösträtten, utan att jordägaren med nämnda
inskränkning skall anses vara vid sin rättighet härutinnan bibehållen. I
motiveringen till bestämmelsen har framhållits, att det läge i sakens na
tur, att arrendatorerna icke kunde hava samma intresse för en god och
på framtiden inriktad skogsskötsel som jordägarna. Inom ett flertal or
ter hade emellertid bortarrenderade fastigheter mycket stor andel i hä-
radsallmänningar, och för att i görligaste mån stävja det mindre goda in
flytande på allmänningarnas skogsbruk, som detta kunde medföra, hade
förevarande bestämmelse upptagits i förslaget. För denna talade även
den omständigheten, att de förmåner, som uppstode genom fastighets del
aktighet i häradsallmänning, vid arrendeavtals avslutande ofta ej beak
tades eller komme till sin rätt vid avgäldens bestämmande.
Sveriges häradsallmänningsförbund har framställt vissa erinringar
mot den av reservanten föreslagna befogenheten för delägare i allmän-
ningslag att överlåta sin rätt i laget och i sådant avseende anfört, bland
annat:
Även örn sådan överlåtelse, på sätt reservanten förutsatt, begränsades
till att gälla endast den tid, under vilken överlåtaren själv ägde fastig
het med andel i laget, kunde man dock tänka sig, att härigenom skapades
en utväg för vissa kapitalstarka delägare att skaffa sig ett allt för stort
inflytande på allmänningens angelägenheter. Förbundet tänkte härvid
företrädesvis på för allmänningarud främmande personer och industri
företag, vilka för sin produktion gärna ville köpa och förarbeta allmän
ningarnas mycket grova och värdefulla virke. Det syntes även förbun
det, som örn dylika överlåtelser skulle komma att skapa strid och splitt
ring bland delägarna. Av naturliga skäl kunde ej heller nämnda mera
tillfälliga delägare vara lika villiga att göra utgifter för skogsvårdens
förkovran som de verkliga jordägarna. Dessutom skulle de avkastnings-
och röstberättigade kunna komma att växla i ganska hög grad, vilket
skulle kunna vålla ett visst besvär vid avkastningens fördelning och vid
upprättandet och justerandet av röstlängder. Svårigheter skulle även
kunna uppstå vid fördelning av fonderade medel.
Domänstyrelsen har i huvudsak anslutit sig till vad häradsallmännings-
förbundet sålunda anfört.
Enligt nuvarande lagstiftning torde delägare i häradsallmänning prin
cipiellt ej äga befogenhet att å annan överlåta sin rätt i allmänningen
annorledes än gemensamt med den fastighet, varmed rätten är förenad.
Rätten är, med andra ord, oskiljaktigt förbunden med sagda fastighet.
Riktigheten av denna uppfattning bekräftas därav, att enligt 13 § i la
gen örn kommunalstyrelse på landet rösträtt vid sådan kommunalstäm
ma, å vilken delägare i häradsallmänning hava att utse ombud till ali
männingsstämman, tillkommer allenast dem, som innehava i mantal satt
jord inom kommunen. Enligt sagda lag är dock delägare oförhindrad
att genom fullmakt i den ordning, som i 14 § av lagen sägs, åt annan del-
Bihang lill riksdagens protokoll 1932. 1 saini. Ill hafi. (Nr lil.)
Kungl. Marits proposition Nr 10.
129
Departements
chefen
.
{)
130
ägare uppdraga att utöva honom tillkommande rösträtt vid dylik kom
munalstämma. Sådan fullmakt innefattar dock ej någon överlåtelse av
delägarrätten.
Vad nu anförts har avseende allenast å den i delägarrätten ingående
viktigaste befogenheten eller rätten att föra talan och rösta i frågor rö
rande allmänningen. Däremot torde enligt gällande lagstiftning hinder
principiellt ej möta för delägare att å annan överlåta rätten till erhål
lande av utdelning från allmänningen. En dylik överlåtelse torde dock
ej medföra befogenhet att utöva delägarens rösträtt i allmänningens an
gelägenheter, och lärer densamma ej heller äga giltighet mot ny ägare
till vederbörande fastighet. Är delägaren åter berättigad att individuellt
nyttja allmänningen i något avseende, torde en dylik rättighet ej kunna
överlåtas. Jag erinrar härvid, att enligt ett av högsta domstolen den 18
juni 1890 meddelat utslag (N. J. A. 1890 sid. 270) delägare i häradsall
männing ansetts ej berättigad att å annan överlåta honom tillkommande
rätt till bete å allmänningen.
Nu angivna regler örn överlåtelse av delägarrätt i häradsallmänning
torde i allt väsentligt gälla även med avseende å sådan överlåtelse till
arrendator eller annan innehavare av nyttjanderätt till den fastighet,
varmed rätten är förenad. Dock lärer i delägarrätten ingående befogen
het att individuellt nyttja allmänningen kunna överlåtas å dylik inne
havare. Beträffande överlåtelse å denne av delägarrätten i övrigt är att
märka, att enligt 2 kap. 20 § första stycket i allmänna nyttjanderättsla-
gen ari endator ej i annan man än arrendeavtalet bestämmer äger nyttja
den arrenderade fastighetens skog samt att jämlikt en av högsta domsto
len den 16 november 1918 meddelad dom (N. J. A. 1918 sid. 499) en lik
nande grundsats gäller beträffande arrendators rätt till å fastigheten
belöpande andel i häradsallmännings avkastning, där denna utgår i pen
ningar. Sådan andel tillkommer alltså fastighetsägaren, örn ej annor
lunda bestämts i arrendeavtalet. Vad nu sagts örn arrendators rätt till
penningavkastning från häradsallmänning torde äga giltighet jämväl
för det fall, att avkastningen utgår in natura. Har i arrendeavtalet
fastighetens andel i avkastningen förbehållits arrendatorn, torde emel
lertid vad i allmänna nyttjanderättslagen är stadgat örn arrendeavtals
giltighet mot ny ägare äga tillämpning jämväl i fråga örn dylikt förbe
håll, och lärer motsvarande gälla, där annan innehavare av nyttjanderätt
till fastigheten tillförsäkrats enahanda förmån.
Då enligt det nu anförda arrendator principiellt ej äger rätt till å
fastigheten belöpande utdelning från häradsallmänning, kan arrende
avtalet såsom sådant tydligen ej medföra befogenhet för honom att för
fastigheten utöva rösträtt i frågor rörande allmänningen. Sådan be
fogenhet torde emellertid ej heller tillkomma honom i det fall, att
arrendeavtalet uttryckligen tillerkänner honom rätt till utdelning,
som nyss sagts. Det bör nämligen uppmärksammas, att den beslu
tanderätt, som tillkommer delägare i häradsallmänning, ej är be-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
131
gränsad till frågor om utdelning av allmänningens avkastning, utan
jämväl avser spörsmål örn sättet för allmänningens förvaltning, upp
görande av reglemente för allmänningen, val av allmänningsstyrelse,
inköp av mark till allmänningen, avyttring av mark från denna
m. m., i vilka spörsmål beslutanderätten enligt sakens natur bör vara för
behållen fastighetens ägare. Även må framhållas, att det ej lärer väl
överensstämma med de grunder, varå gällande bestämmelser örn utövan
de av kommunal rösträtt vila, att rösträtt vid val av ombud till allmän-
ningsstämma i vissa fall skulle tillkomma vederbörande fastighets ägare
och i andra dess arrendator, beroende på arrendeavtalets innehåll. I en
lighet med det nu anförda torde sålunda som regel gälla, att i fråga örn
utarrenderad fastighet, varmed delägarrätt är förenad, rösträtt i allmän
ningens angelägenheter lagligen må utövas allenast av fastighetens äga
re, denne dock obetaget att genom sådan fullmakt, som förut nämnts,
överlåta rösträtten å annan röstägande.
Från nyssangivna regel lärer dock undantag böra göras i fråga örn
kronans jordbruksdomäner och ecklesiastika löneboställen. Enligt be
stämmelserna i punkten 12 av kungörelsen den 4 juni 1908 angående för
ändrade grunder för förvaltningen av sagda domäner och 29 § i eckle
siastika arrendeförordningen den 21 november 1925 (nr 4o2) skall näm
ligen, därest till utarrenderad kronodomän eller ecklesiastikt löneboställe
hör andel i härads- eller sockenallmänning eller rätt till annan förmån
utom egendomens område, sådant komma arrendatorn till godo, där ej
för visst fall undantag finnes böra göras. På grund av dessa bestäm
melser torde det vara en allmänt förekommande praxis, att, örn utarren
derad egendom, som nyss sagts, är förenad med delägarrätt i häradsall
männing, arrendatorn tillåtes utöva rösträtt för denna i frågor rörande
allmänningen, förutsatt att han ej i kontraktet uttryckligen frånkänts rätt
till andel i allmänningens avkastning. Då berörda praxis synes kunna
tilläggas karaktären av sedvanerätt, torde i fråga örn sådan egendom del
ägarrätten böra anses tillkomma arrendatorn, för så vitt ej förbehåll, som
nyss sagts, intagits i arrendekontraktet.
Vad härefter angår frågan, huruvida ändring i vad sålunda gäller örn
överlåtelse av delägarrätt i häradsallmänning bör ske i den nya lagstift
ningen, har jag funnit allvarliga betänkligheter möta att, på sätt reser
vanten föreslagit, tillerkänna vederbörande fastighetsägare en generell
befogenhet att överlåta sagda rätt. En lagbestämmelse i sådant syfte
skulle innebära en rubbning av nu gällande grunder för delägaresamfäl-
lighetens organisation, vilken rubbning näppeligen kan anses påkallad
av något mera vägande skäl. Däremot skulle densamma, såsom härads-
allmänningsförbundet framhållit, obestridligen kunna medföra risk för
häradsallmänningarnas rationella skötsel och lugna utveckling. Härför-
utom är tydligt, att stadgande av en dylik befogenhet skulle väsentligt
försvåra såväl förfarandet vid omröstning för val av ombud till allmän-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
132
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
ningsstämman som verkställande av utdelning av allmänningens avkast
ning och förfogande i övrigt över denna.
Det nu anförda äger i viss mån giltighet även beträffande de förslag,
som i ärendet framställts örn medgivande av befogenhet för vederbörande
fastighetsägare att överlåta delägarrätten å innehavare av nyttjande
rätt till fastigheten. Denne måste nämligen förutsättas hava ett väsent
ligt intresse att under sin nyttjanderättstid söka erhålla största möjliga
utdelning från häradsallmänningen och sålunda motarbeta avkastning
ens användande för bevarande eller höjande av allmänningens kapital
värde. Därjämte är att märka, att, såsom förut påpekats, delägarrätten
till sitt innehåll är väsentligt mera omfattande än den rätt, som i all
mänhet tillkommer en nyttjanderättshavare, vadan dess överlåtande å
denne skulle framstå såsom en onaturlig utvidgning av hans befogenhets-
område. Nyttjanderättshavarens eventuella intresse att för den av ho
nom brukade fastighetens husbehov erhålla del i allmänningens virkes-
avkastning kan tydligen, utan överlåtande å honom av själva delägarrät
ten, tillgodoses genom att fastighetsägaren å honom transporterar sin
rätt till utdelning av virke från allmänningen. Då i särskilda fall från
fastighetsägarens synpunkt är önskvärt, att nyttjanderättshavaren äger
utöva fastighetsägarens rösträtt i frågor rörande allmänningen, kan detta
önskemål vinnas genom utvidgande av ägarens nuvarande befogenhet att
i dylika frågor rösta genom befullmäktigat ombud.
Med hänsyn till vad sålunda anförts och då tillräckliga skäl att i före
varande avseende göra åtskillnad mellan kronans jordbruksdomäner och
ecklesiastika löneboställen, å ena, samt övriga fastigheter, å andra sidan,
ej synas föreligga, har i första stycket av förevarande paragraf nu gäl
lande grundsats, att delägarrätt ej må överlåtas annorledes än gemen
samt med vederbörande fastighet, upptagits samt där förlänats giltighet
även beträffande berörda domäner och boställen. I fråga örn sådan do
män eller boställe, som utarrenderats före den nya lagstiftningens ikraft
trädande, torde dock i denna förbehåll böra göras örn den fortsatta gil
tigheten av den befogenhet, som på grund av det träffade arrendeavtalet
må tillkomma arrendatorn att utöva rösträtt för egendomen i frågor rö
rande häradsallmänning. Ett sådant förbehåll har därför införts bland
övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen.
Utan hinder av nyssangivna grundsats bör emellertid delägare i hä
radsallmänning, i likhet med vad nu gäller, vara berättigad att å annan
överlåta honom tillkommande rätt till utdelning från allmänningen. Så
dan överlåtelse bör dock, jämväl i överensstämmelse med nuvarande lag
stiftning, ej gälla mot ny ägare eller innehavare av fastigheten, där ej
överlåtelsen skett genom avtal, enligt vilket nyttjanderätt upplåtits till
fastigheten. Där i dylikt fall nyttjanderätten gäller mot ny ägare eller
innehavare av fastigheten, torde sådan giltighet böra tillkomma även
överlåtelsen. I överensstämmelse med nuvarande regler lärer överlåtelse,
varom här är fråga, ej böra medföra befogenhet att utöva rösträtt för
fastigheten i frågor rörande allmänningen. Stadgande!! i dessa hanseen
den, överensstämmande med det nu anförda, hava upptagits
1
andra styc
ket av förevarande paragraf.
a„_
I detta sammanhang må erinras, att delägare enligt oO § 2 mom. ager
befogenhet att vid val av ombud till allmänningsstämman utöja sin rost
rätt genom ombud. Då härtill må utses även annan person an delägare
samt för sådant ombud utfärdad fullmakt enligt förslaget äger giltighet
utan tidsbegränsning, torde det behov, som i vissa fall ma Winnås för
delägare, särskilt då denne utarrenderat sm fastighet, att kunna fora
talan och rösta i allmänningens angelägenheter genom ombud, bliva ge
nom nyss angivna bestämmelse tillgodosett.
Kungl. May.ts proposition Nr 10.
133
5 $.
Korum.
4 §,
reserv.
5 §,
allm. omb.
§ 1.
Beträffande den i första punkten av förevarande paragraf upptagna
bestämmelsen, att häradsallmänning skall bibehållas oförminskad, dar ej
i den föreslagna lagen annorlunda stadgas, hänvisas till vad jag
1
det
föregående (avd. C) anfört.
Såsom en följd av denna bestämmelse har i andra punkten av paragra
fen föreskrivits, att häradsallmänning ej må utmätas eller med mtec -
ning belastas. Denna föreskrift är formellt ny men överensstämmer
1
sak
med vad nu gäller. Ett uttryckligt stadgande i ämnet har ansetts önsk
värt med hänsyn till den ändrade karaktär, som häradsallmanningarna
enligt den föreslagna lagstiftningen komma att erhålla genom deras ut
brytande från de i 1894 års skogsordning upptagna allmänna skogarna
och inordnande bland menigheter tillhöriga allmänningsskogar.
6
§.
Kamm.
4 §,
reserv.
14, 21 och 23 §§,
allm. omb.
§§ 1 och 6.
Samtliga häradsallmänningar, som äro avsedda att falla under den före
slagna lagen, skötas numera enligt hushållningsplaner, och bör tydligen
ändring härutinnan ej ske. På grund härav och då, såsom
1
det före
gående (avd. B) framhållits, uppgiften att öva tillsyn å skogsskötsel a
dessa allmänningar bör överflyttas från skogsstaten till vederbörande
skogsvårdsstyrelser, har i förevarande paragraf stadgats, att häradsall
männing skall under uppsikt av skogsvårdsstyrelsen i orten skotas efter
hushållningsplan på sätt i den föreslagna lagen sägs. Till de närmare
reglerna rörande skogshushållningens bedrivande å ifrågavarande all
männingar återkommer jag i det följande.
7 $.
Korum.
3 oell 8 §§,
reserv.
6 §,
allm. omb.
§§ 3 och 13.
Denna paragraf upptager den grundläggande bestämmelsen om sättet
för tillgodogörande av delägarnas rått till häradsallmänning.
Enligt kap. II i 1894 års skogsordning tillkommer rätten att nyttja sko
gen å häradsallmänning delägarna gemensamt, och utövas denna rätt, Så
dd
Ilande
be
stämmelser.
134
som nämnt, antingen av delägarna själva och deras organ allmännings
styrelsen eller ock av skogsstaten för delägarnas samfällda räkning. En
ligt skogsordningen förefinnes sålunda ej någon rätt för de särskilda del
ägarna att för egen räkning nyttja skogen å allmänningen.
I fråga örn användande av den avkastning, som erhålles genom skogs
skötsel å häradsallmänning, gälla bestämmelserna i §§ 10 och 11 av
skogsordningen, enligt vilka denna avkastning i första rummet skall an
vändas för gäldande av kostnader för allmänningens vård och förvalt
ning samt återstoden må, sedan erforderligt virke undantagits till sådana
broar och allmänna byggnader, som delägarna i allmänningen själva
bygga och underhålla, mellan samtliga delägarna efter oförmedlat hem
mantal fördelas. På delägarnas beslut ankommer, huruvida denna utdel
ning skall ske in natura eller, efter försäljning, i penningar.
Beträffande sättet för försäljning av virke från häradsallmänning före-
skrives i kap. VIII av skogsordningen, att dylik försäljning i regel skall
ske å offentlig auktion.
De bestämmelser, som enligt det nu anförda meddelats i fråga örn del
ägarnas rätt att nyttja skogen å häradsallmänning, torde i tillämpliga
delar äga giltighet även beträffande delägarnas rätt att tillgodogöra
sig andra naturtillgångar å allmänningen, såsom sten, sand, grus,
torv m. m., samt i fråga örn rätten att nyttja allmänningens område för
annat ändamål än skogsbörd, såsom för odling eller till byggnadstom
ter, upplagsplatser etc. Nyttjande av allmänningen för sistangivna
ändamål må dock ske allenast i den mån detta kan anses förenligt med
den för allmänningen fastställda hushållningsplanen eller andra röran
de skogshushållningen meddelade föreskrifter.
Rörande tillgodogörande av mulbete och grässlätter å häradsallmän
ning gälla emellertid enligt skogsordningen vissa särskilda föreskrifter.
Härom stadgas i § 63 av denna, att å häradsallmänning betning eller
grässlätter ej må äga rum annorledes än i hushållningsplan är föreskri
vet eller av domänstyrelsen för särskilda fall kan medgivas, samt att det
tillkommer allmänningsstyrelsen att förfoga över mulbete, som enligt
vad nyss nämnts får upplåtas å allmänningen. Beträffande upplåtan
de av grässlätter upptager skogsordningen bestämmelser allenast med
avseende å skogar, som förvaltas av skogsstaten och å vilka grässlätter
ej av enskild disponeras, och innehålla dessa bestämmelser, att grässlät
ter å dylika skogar må upplåtas på bestämd tid samt att det åligger
vederbörande jägmästare att årligen upprätta förslag å sådan slåtter,
varefter med förslagets granskning och rättighetens upplåtande förfares
på sätt som är stadgat örn skogsalsters försäljning, d. v. s. upplåtelsen
sker i regel genom utbud å offentlig auktion. Nu angivna föreskrifter torde
aga tillämpning å häradsallmänningar, som stå under skogsstatens för
valtning. I fråga örn häradsallmänningar, som förvaltas av delägarna,
torde gälla, att delägarna på grund av sin allmänna förvaltningsrätt
äio befogade att själva eller genom allmänningsstyrelsen besluta örn
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
135
upplåtande av grässlätter, då sådan enligt gällande hushållningsplan
eller domänstyrelsens särskilda medgivande må äga rum.
Bestämmelsen, att det tillkommer allmänningsstyrelsen att förfoga över
mulbete, som får upplåtas å häradsallmänning, torde närmast åsyfta,
att dylikt bete skall av styrelsen genom upplåtelse mot ersättning eller
annorledes tillgodogöras för delägarnas gemensamma räkning. Beträf
fande vissa allmänningar har emellertid delägarna i vederbörande
reglementen medgivits rätt att för sina egna fastigheters behov nyttja
sådant mulbete. Detta är exempelvis fallet med Askers, Hardemo och
Kumla häradsallmänningar, därvid dock i fråga örn förstnämnda två
allmänningar utgörande av viss betesavgift föreskrivits (jmfr N. J. A.
1890 sid. 270).
Medel, som inflyta genom upplåtelse av mulbete eller grässlätter a hä
radsallmänning, skola användas för delägarnas räkning enligt omför-
mälda i §§ 10 och 11 av skogsordningen upptagna bestämmelser.
Den rätt att tillgodonjuta häradsallmännings naturtillgångar, som en
ligt det anförda tillkommer vederbörande delägare, är i vissa fall under
kastad inskränkningar till förmån för andra rättsägare. I § 63 fjärde
stycket av skogsordningen stadgas i detta hänseende, att, därest rätt till
mulbete eller slåtter å allmän skog blivit vissa hemman eller menighe
ter genom särskilda resolutioner eller överenskommelser tillagd eller av
dem på grund av urminnes hävd åtnjutits, de skola vara bibehållna vid
sådan rätt, intill dess i laga ordning annorlunda förordnats. Enligt
uppgifter, som på mitt föranstaltande under år 1930 infordrats fran all-
männingsstyrelserna, förefinnas dylika särskilda rättigheter i fråga örn
fyra häradsallmänningar (Sollentuna, Bro, Åkers och österrekarnes
häradsallmänningar), och avse samtliga dessa rättigheter betesfor-
måner. Särskilda betesrätter förekomma även beträffande Glansham
mars häradsallmänning enligt för denna gällande reglemente. Harfor-
utom förekomma i enstaka fall rättigheter till erhållande av virkesut-
syning. I detta avseende må erinras, att enligt kungl, brevet den 22 fe
bruari 1684 samtliga bönder i Kungsbarkarö socken av Åkerbo harad
medgivits rätt att å »allmänningsskogen» erhålla vedbrand samt stor
och gärdsel och så mycket timmer, som de tarvade för deras gardars be
byggande och vidmakthållande, samt att genom kungl, resolutionen den
13 februari 1688 allmogen »av skatte och krono» i Björskogs socken av
samma härad tillerkänts rätt att från »allmänningen» erhålla så myc
ket timmer, ved och gärdsel, som de nödtorfteligen behövde till husbe
hov samt för visst annat ändamål. Sedan genom en av hogsta domsto
len den 26 april 1850 meddelad dom bestämts, att hemmansägarna i
Kungsbarkarö socken på grund av berörda brev den 22 februari 1684
tillkomme lika och enahanda rätt till skogsfång från Kungsörs och Sat
terbo allmänningar som de inom häradet belägna allmänna boställen, har
Kungl. Majit i brev till kammarkollegium den 29 september 1868 angå-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
136
Skogslagstift-
ningskom-
mittén m. fl.
ende hushållningen å Kungsörs och Sätterbo allmänningar förklarat sig
anse, att de i 1866 års skogsordning för häradsallmänningar meddelade
bestämmelser kunde å nyssnämnda allmänningar tillämpas, dock så att
hemmansägarna inom Kungs-Barkarö socken borde, oaktat den företrä
desrätt till skogsfång, som vid tiden för berörda doms meddelande jäm
likt 1805 års skogsordning tillkom boställen, dåmera upphört, fortfa-
lande få åtnjuta en sådan företrädesrätt ävensom i övrigt de menigheter
eller enskilda hemmansägare, som kunde lagligen visa sig äga någon
ännu gällande särskild rätt i avseende på allmänningarnas begagnande,
borde därvid bibehållas. Enligt uppgift av styrelsen för Åkerbo härads
allmänning, vari Kungsörs och Sätterbo allmänningar ingå, erhålla för
närvarande ägarna av jordbruksfastigheter i Kungs-Barkarö och Björ
skogs socknar på grund av förenämnda kungl, brev och resolution år
ligen 450,37 kubikmeter virke från häradsallmänningen. Förutom beträf
fande Åkerbo häradsallmänning förekomma enligt uppgifter av veder
börande allmänningsstyrelser särskilda rättigheter till erhållande av
virkesutsynmg jämväl i fråga örn Lagunda och Snevringe häradsall
männingen Såsom under 2 § omnämnts, hava därjämte beträffande
några häradsallmänningar vissa utom respektive härad belägna hem
man tillagts rätt till utsyning å allmänningarna, vilken rätt, åtminstone
i fråga örn en del av sagda allmänningar, ansetts hava medfört delägar-
skap i allmänningarna för ägarna av de sålunda gynnade hemmanen.
Vad slutligen angår delägarnas rätt till jakt och fiske å häradsall
männing hava, såsom förut nämnts, särskilda bestämmelser härom med
delats genom lagarna den 8 november 1912 om rätt till jakt och den 27
juni 1896 örn rätt till fiske. Enligt 2 § i förstnämnda lag skall jakt
rätten utövas för delägarnas gemensamma räkning i överensstämmelse
med de föreskrifter, som i övrigt gälla för allmänningens vård och för
valtning. Beträffande rätten till fiske gäller däremot enligt 9 § i sist
nämnda lag såsom primär regel, att varje enskild delägare har rätt att
fiska i till allmänningen hörande fiskevatten. Denna rätt äger emeller
tid rum allenast under förutsättning, att fisket ej av delägarna utarren
derats för gemensam räkning, varom beslut må fattas i enlighet med
nyssnämnda föreskrifter.
De grunder, som enligt det nu anförda gälla med avseende å delägar
nas rätt att nyttja häradsallmänning, skola enligt kommitténs förslag i
huvudsak bibehållas oförändrade. Beträffande sättet för utövningen av
sagda rätt skall dock enligt förslaget, såsom förut nämnts, rätten i alla
fall, då den tillkommer delägarna gemensamt, jämväl utövas av dem
och skogsstatens befattning härutinnan sålunda upphöra. Såsom en följd
av kommitténs ståndpunkt i sist angivna hänseende innehåller förslaget,
att omförmälda särskilda bestämmelser rörande tillgodogörande av mul
bete och grässlätter å häradsallmänning ävensom de i kap. VIII av
Kungl. Majlis proposition Nr 1().
137
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
skogsordning^! upptagna föreskrifter om försäljning av vilcke från så
dan allmänning skola upphöra att gälla. Kommittén har därjämte före
slagit, att den nuvarande föreskriften örn undantagande från häradsall-
männings avkastning av virke till sådana broar och allmänna byggna
der, som delägarna i allmänningen själva hygga och underhålla, icke
vidare skall äga tillämpning.
Reservantens förslag ansluter sig i förevarande avseende i huvudsak
till kommitténs. Keservanten har i 6 § av sitt förslag upptagit en be
stämmelse i ämnet av innehåll, att allmänningens naturliga tillgångar
i skogseffekter eller annat skola tillgodogöras för delägarnas gemen
samma räkning samt att i den man de icke användas a allmänningen
för dennas vård inkomst av dem skall beredas genom försäljning eller
annan upplåtelse mot ersättning. I motsats till kommittén har emeller
tid reservanten föreslagit, att någon utdelning av nämnda tillgångar in
natura till delägarna icke skall äga rum.
I motiveringen till sitt förslag i denna del har reservanten framhållit,
att den nuvarande bestämmelsen örn undantagande från häradsallmän-
nings avkastning av virke till förenämnda broar och allmänna byggna
der påtagligen vore grundad därå, att den i mantal satta jorden vore
underkastad en densamma särskilt åvilande byggnads- och underhålls
skyldighet, men att denna skyldighet genom de senaste årtiondenas lag
stiftning utsträckts till även andra skattskyldiga än ägarna av i mantal
satt jord, vadan grunden för sagda bestämmelse bortfallit.
Såsom motivering för förbudet mot naturautdelning av häradsallmän-
nings avkastning har reservanten anfört:
Från skogsvårdens synpunkt och med hänsyn till önskvärdheten av
att vårdnaden utav allmänningen lades i möjligast stora drag och, sa
vitt ske kunde, hölles oberoende av delägarnas individuella, mangen
gång kanske kortsynta intressen, trodde reservanten lämpligast vara
att icke låta någon naturautdelning från allmänningen äga ram. För
tillgodoseende av ortens virkesbehov torde dylik utdelning sakna be
tydelse; allmänningsstyrelsen torde nog vid sina virkesförsäl,]ningar
kunna så ordna, att allmänningstillgångarna komme de lokala virkesbe-
hoven så mycket som möjligt och så rättvist som möjligt till godo.^ lid
punkten syntes nu kunna vara inne att förverkliga den tanke, pa vil
ken redan 1855 års skogskommitté byggde sitt förslag rörande harads-
allmänningarna, nämligen att den årliga virkesavkastmngen skulle för
vandlas i penningar och allt delägarnas omedelbara åtnjutande av sko
gens alster upphöra.
,
Genomfördes nu denna grundsats, skulle därmed det mal i allt väsent
ligt vara uppnått, vartill tidigare utveckling påtagligen tenderat. Fran
den tid då häradsallmänningen tillgodogjordes uteslutande genom an
litande in natura från de enskilda rättsägarnas sida hade densamma
i successivt ökad omfattning blivit föremål för en i allas samfällda in
tresse och för allas gemensamma räkning bedriven hushållning, henom
borttagande av naturauttagets sista återstod skulle sistnämnda hushålls-
form hava — såsom reservanten ville tro till avsevärd fromma för det
allmänna skogsvårdsintresset — fullt brutit igenom.
138
Departements
chefen.
Från regeln, att häradsallmännings naturliga tillgångar skola till
godogöras för delägarnas gemensamma räkning, äger enligt reservan
tens förslag undantag rum i de fall, då rätt att för sin enskilda räkning
tillgodogöra sig allmänningen, enligt annorstädes i lag därom givna be
stämmelser eller till följd av urminnes hävd eller dom, tillkommer en
skild delägare eller annan eller ock sådant undantag eljest ägt rum
vid tiden for den nya lagens ikraftträdande och då varit att anse så
som rättsgiltig! erkänt.
Även allmänningsombudens förslag överensstämmer i förevarande
hänseende i stort sett med kommitténs. Ombuden hava dock förordat en
utsträckning av den delägarna nu tillkommande rätten till naturaut-
delning därhän, att delägarna skola vara befogade att mellan sig för
dela även den del av allmänningens virkesavkastning, som eljest sko
lat försäljas för gäldande av allmänningens driftskostnader, under vill
kor, att tillräckliga medel för dessa kostnaders bestridande samman-
skjutas eller på annat sätt anskaffas. Allmänningsombuden hava här
vid framhållit, att en dylik utsträckning av rätten till naturautdelning
kunde i virkesfattiga nejder tänkas vara till fördel för delägarna.
Sveriges häradsallmänningsförbund har hävdat, att frågan örn vir-
kesavkastningens försäljning eller utdelning in natura borde i den nya
lagstiftningen liksom nu vara beroende på allmänningsreglementets be
stämmelser, så att det härutinnan kunde ordnas på det för varje all
männing lämpligaste sättet. Beträffande många allmänningar kunde
det finnas verkliga skäl för utdelandet av hela virkesskörden, beträf
fande andra borde den i sin helhet försäljas och i fråga örn en tredje
grupp borde en part utdelas, exempelvis till mera skogfattiga trakter,
och återstoden försäljas. Förbundet har i detta sammanhang framhållit,
att under åren 1911—1915 av hela virkesskörden å häradsallmänningar-
na utdelats in natura bland delägarna omkring 24 procent samt att dy
lik utdelning vore särskilt omfattande i Upplands och Västmanlands
samt vissa delar av Östergötlands län.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
A\ den ståndpunkt, som jag i det föregående intagit med avseende å
delägarnas rätt till häradsallmänning, torde följa, att nu gällande
grundsats, att denna rätt skall nyttiggöras för delägarnas gemensamma
räkning, bör upptagas i den nya lagstiftningen. Det undantag från den
na grundsats, som innehålles i 9 § i lagen örn rätt till fiske, torde dock
fortfarande böra äga giltighet. Någon anledning att nu ifrågasätta
ett upphävande av denna bestämmelse har ej framkommit under utred
ningen. I övrigt torde något undantag från sagda grundsats ej vara
påkallat i den nya lagstiftningen. I överensstämmelse härmed har i
första stycket av förevarande paragraf stadgats, att delägarnas rätt till
häradsallmänning skall tillgodogöras för dessas gemensamma räkning,
där ej .för särskilt fall annorlunda stadgas.
139
Vad angår det sätt, varpå nämnda tillgodogörande bör ske, anser jag
i likhet med kommittén och reservanten och på de av den senare anför
da skäl den nuvarande bestämmelsen örn undantagande av virke från
häradsallmännings avkastning till sådana broar och allmänna byggna
der, som delägarna i allmänningen själva bygga och underhålla, ej böra
upptagas i den nya lagstiftningen. Därjämte anser jag, lika med kom
mittén och allmänningsombuden men i motsats till reservanten, att något
förbud mot utdelning in natura bland delägarna av virke eller andra
naturtillgångar från häradsallmänning ej bör meddelas. De skäl, som
reservanten anfört till stöd för sitt förslag i denna del, finner jag ej
vara övertygande. Från skogsvårdens synpunkt torde det näppeligen
vara av större betydelse, huruvida behållen virkesavkastning från all
männingen säljes eller in natura fördelas bland delägarna. Däremot
skulle ett dylikt förbud i många fall och särskilt å virkesfattiga trakter
för delägarna själva innebära en kännbar olägenhet. Enligt från all-
männingsstyrelserna i slutet av år 1930 infordrade uppgifter förekom
mer naturautdelning av virke ännu i fråga örn 21 häradsallmänningar
— för flera av dessa omfattar naturautdelningen betydande virkeskvan-
titeter per år — och har det övervägande flertalet styrelser för berör
da allmänningar förordat bibehållande av rätten till dylik utdelning.
Styrelserna för 10 allmänningar hava därvid såsom skäl åberopat, att
vederbörande delägares hemman vore skoglösa eller lode brist på husbe-
liovsskog. I det av allmänningsombuden avgivna förslaget har ock
delägarna, såsom förut nämnts, tillerkänts en utsträckt rätt till natura
utdelning av virke från allmänningarna. Syftet med allmänningsom-
budens förslag i detta hänseende torde dock kunna tillgodoses utan sär
skilda lagföreskrifter.
Till frågan örn den närmare regleringen av delägarnas rätt till natura
utdelning liksom av sättet för användande i övrigt av häradsallmän
nings avkastning återkommer jag i det följande.
Reservanten har i sitt förslag upptagit en bestämmelse därom, att
inkomst skall beredas av häradsallmännings naturliga tillgångar, i den
nian dessa ej användas å allmänningen för dennas vård, genom för
säljning eller annan upplåtelse mot ersättning. Någon motsvarande
föreskrift har ej inrymts i departementets förslag, då jag funnit med
delande av någon uttrycklig bestämmelse i detta ämne vara obehövligt.
Det ligger i sakens natur, att, därest förvaltningen av liäradsallmän
ningarna, såsom i förslaget förutsattes, generellt anförtros åt delägarna
utan andra inskränkningar jin dem, som föranledas av reglerna om hus-
hållningen med ifrågavarande skogar och örn allmänningarnas bibehål
lande oförminskade, delägarna liro berättigade att inom de gränser, som
utstakas av nämnda regler, för sig nyttiggöra allmänningarnas natur
tillgångar, på sätt do i värjo fall finna lämpligast. Att delägarna där
vid — i den mån utdelning in natura av dessa tillgångar ej äger nuti
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
komma att tillse, att tillgångarna tillgodogöras på ett ekonomiskt
ändamålsenligt sätt, torde utan särskilda föreskrifter i ämnet kunna
förväntas.
I vissa fall hava, såsom förut nämnts, ägare av särskilda hemman
genom urminnes hävd, dom, särskild av Konungen meddelad före
skrift eller på annat lagligt sätt erhållit rätt till mulbete, virkesutsy-
ning eller annan förmån å häradsallmänning. Då enskilda rättigheter
av nu angiven art höra lämnas orubbade av den nya lagstiftningen, har
i andra stycket av förevarande paragraf upptagits en erinran härom.
140
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
8
§.
Romin.
3 §,
reserv.
4 §,
allm. omb.
§§ 3 och 4.
Bestämmelserna i första och tredje styckena, vilka principiellt upp
draga förvaltningen av häradsallmänning jämte vad därifrån härflyter
åt en av delägarna utsedd allmänningsstyrelse och tillika angiva all-
mannmgsstyrelsens allmänna befogenhet i förhållande till delägarna
samt huru delägarnas beslutanderätt skall av dem utövas, hava i det före
gående (avd. B) i huvudsak motiverats. Detsamma är fallet med stad
gandet i andra stycket örn skyldighet för allmänningsstyrelsen att så
som biträde vid allmänningens förvaltning hava anställd en person med
högre skoglig utbildning.
Enligt 30 § i förslaget kan under vissa förutsättningar befogenheten
att förvalta häradsallmänning fråntagas allmänningsstyrelsen och över
lämnas åt en eller flera gode män. En erinran härom har upptagits i
första stycket.
De frågor, vari beslutanderätten i den föreslagna lagen förbehållits
delägarna, äro dels sådana, som årligen eller eljest med viss regelbun
denhet skola handläggas å allmänningsstämma, dels ock vissa andra
spörsmål av särskild betydelse för delägarna. De viktigare av sist
nämnda spörsmål hava i det föregående (avd. B) angivits. Här må blott
tilläggas, att i de förvaltningsfrågor, som avses i 2 § i lagen örn rätt
till jakt samt 9 § andra stycket i lagen örn rätt till fiske, beslutande
rätten enligt den nya lagstiftningen tillkommer allmänningsstyrelsen, örn
ej i allmänningsreglementet annorlunda stadgas.
Do i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna liksom övriga
förslagets stadganden rörande häradsallmännings förvaltning hava i
allmänhet avseende allenast å de befogenheter beträffande allmännin
gen, som tillkomma delägarna gemensamt. Den individuella rätt att
nyttja allmänningen, som i vissa fall tillkommer enskilda delägare eller
andra, beröras ej av samma bestämmelser, där ej detta direkt framgår
av bestämmelsernas innehåll.
141
9 $.
Korum.
3 §,
reserv.
4 §,
allm. omb.
§
4.
I överensstämmelse med. vad jag förut (avd. B) anfört stadgas här, att för varje häradsallmänning skall fastställas reglemente med bestäm melser rörande allmänningens förvaltning. Rörande innehållet av dy likt reglemente och ordningen för dess uppgörande och fastställande upptagas bestämmelser i 40 §.
10
$.
Reserv.
13 §,
allm. omb.
§ 1.
Den i förevarande paragraf inrymda bestämmelsen, som reglerar del ägarnas rätt att avyttra mark från häradsallmänning, har förut moti verats (avd. C).
11
*.
Komm.
15 §,
reserv.
7, 8 och 67
§§.
1 mom. Jämväl beträffande stadgandet i detta moment, som avhand lar frågan örn delägarnas befogenhet att inköpa mark för häradsallmän- nings utvidgning, får jag hänvisa till den föregående redogörelsen
(avd. D).
2 mom. Därest delägarna efter den nya lagens ikraftträdande för värva mark för häradsallmännings utvidgning, böra dessa, såsom i det föregående (avd. D) påpekats, vara berättigade att åter avyttra mar ken, så länge denna ej i vederbörlig ordning införlivats med allmän ningen. Jämväl i fråga örn mark, som förvärvats före sagda tidpunkt, torde en liknande befogenhet höra tillkomma delägarna. I båda dessa fall förutsättes dock, att delägarna ej förvärvat marken under sådana villkor, att avyttring därav lagligen ej må äga rum. En bestämmelse i förevarande hänseende har upptagits i detta moment. I överensstäm melse med den ståndpunkt, som jag i det föregående intagit till fragan örn behörighet att inköpa mark för allmänningens utvidgning, innehål ler sagda bestämmelse, att berörda befogenhet att avyttra förvärvad mark skall principiellt tillkomma delägarna men att i reglementet den samma må tilläggas även allmänningsstyrelsen. I momentet har även införts en erinran örn det undantag från nyss angivna bestämmelse, som föranledes av stadgandet i 21 §, enligt vilket det åligger allmanningsstyrelsen att verkställa försäljning av mark, vars inforlivnmg med all
männingen vägrats.
12—22 §§.
Komm.
16—19 §§,
reserv. 9
—11 oell 67 §§.
Dessa paragrafer upptaga bestämmelser rörande inf drifning med hä radsallmänning av mark, som delägarna förvärva efter den föreslagna lagens ikraftträdande. De särskilda paragraferna avhandla, 12 $ all-
Kungl. Maurts proposition Nr 10.
142
is §•
14 g.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
m^mngsstyreW skyldighet att söka införlivning av dylik mark,
13 § villkoren for mforhvning, 14 § sökandens skyldighet att förebringa
utredning i mförlivningsärende, 15 § sättet för anskaffande av annan
erforderlig utredning dari, 16 § anmälan örn avyttring av mark, vars
mforhvning sokts, 17 § sättet för handläggning och prövning av inför-
livmngsärende, 18 och 19 §§ verkan av förordnande örn införlivning,
01 ' åtgärder för tryggande av effektiviteten av sådant förordnande’,
21 § allmanningsstyrelsens skyldighet att sälja mark, vars införlivning
vagrats, samt 22 § sättet för utövande av tillsyn å fullgörandet av sist
nämnda skyldighet samt av skyldigheten att söka införlivning.
For det närmare innehållet av dessa bestämmelser och de skäl som
hgga till grund för dessa, har jag förut (avd. D) i huvudsak redogjort.
Föreskrifterna i 14, 16, 17 och 19 §§ samt tidsbestämmelsen i 12 §, vilka
stallgården i den föregående redogörelsen väsentligen lämnats åsido,
torde dock här böra utförligare motiveras.
Enligt . nämnda tidsbestämmelse skall ansökan örn införlivning av
mark ingivas till länsstyrelsen sist inom tre år efter det marken för
varvats. . Denna tid har bestämts med hänsyn därtill, att sökanden skall
> iva i tillfälle att, innan ansökan örn införlivning ingives, vidtaga er
forderliga åtgärder för fullgörande av de för införlivning stadgade
villkor. Det ar sålunda avsett, att sökanden skall under berörda tid
kunna erhålla lagfart å förvärvet samt frigöra marken från densamma
eventuellt besvärande fordringsinteckningar eller andra hithörande gra-
vationer ävensom avyttra sådana delar av marken, som ej lämpligen
höra införlivas med allmänningen. För undanröjande av nu angivna
och andra förekommande hinder för införlivning torde den föreslagna
tiden av tre år få anses väl avvägd. I särskilda fall lärer dock för
ändamålet kunna erfordras längre tid, och har för dessa fall sökanden
i. förslaget beretts möjlighet att efter det ansökningen ingivits erhålla
visst uppskov med ärendets slutliga prövning i och för undanröjande av
här avsett hinder. Till denna fråga återkommer jag vid 17 §.
Enligt de i 14 § upptagna bestämmelserna skall sökanden vid ansökan
örn införlivning foga, bland annat, den handling, varigenom delägarna
förvärvat den för införlivning avsedda marken. Har, efter det mark
av delägarna förvärvats, viss del därav avyttrats, innan ansökan ingi
ves örn införlivning av den återstående delen, skall enligt samma be
stämmelser, då sådan ansökan göres, därvid fogas, förutom den angå
ende delägarnas förvärv upprättade handlingen, jämväl handling, var
igenom avyttring ägt rum. Då företeendet av nu angivna handling
ar är påkallat dels för att länsstyrelsen skall kunna bedöma, huru
vida allmänningsstyrelsen behörigen fullgjort sin skyldighet att söka in
förlivning, dels ock, där ansökningen avslås, för framtvingande av all-
männingsstyrelsens skyldighet att åter försälja den förvärvade mar
ken, har i fjärde stycket av paragrafen stadgats, att, örn sökanden un-
143
derlåter att vid ansökningen, foga handling, som nu sagts, länsstyrelsen äger förelägga sökanden vid vite att ingiva handlingen. I övrigt tor de bestämmelserna i denna paragraf ej tarva någon motivering.
Såsom i det föregående omnämnts, förutsätter förslaget, att utan hin der därav att införlivning sökts avyttring må äga rum av mark, som ansökningen avser. Sker sådan avyttring, hör emellertid anmälan örn avyttringen ofördröjligen göras till länsstyrelsen, och hör därvid fogas den handling, varigenom avyttringen ägt rum, jämte vederbörlig karta över den avyttrade marken. Bestämmelser härom hava införts i 16 §. I paragrafen har därjämte stadgats, att beträffande mark, varom an mälan enligt det nyss anförda skett, ansökningen örn införlivning skall anses förfallen samt att, örn vid sådan anmälan ej fogats föreskrivna handlingar, bestämmelserna i 14 § fjärde och femte styckena skola äga motsvarande tillämpning.
I 17 § hava, såsom förut antytts, upptagits vissa bestämmelser i syfte att bereda sökande i införlivningsärende tillfälle att, under det ärendet är anhängigt hos länsstyrelsen, vidtaga anstalter för undanröjande av sådana hinder för införlivning, som äro beroende på åtgärd från sö kandens sida. Dessa bestämmelser innebära, att, därest länsstyrelse vid prövning av ansökan örn införlivning finner sådant hinder föreligga för ansökningens beviljande eller därest sökanden begär anstånd med ären dets prövning för avyttring av viss del av den i ansökningen avsedda marken, länsstyrelsen har att förelägga sökanden att inom viss tid, högst tio år, styrka, att hindret undanröjts eller att avyttringen ägt rum, vid äventyr att ärendet eljest företages till avgörande i befintligt skick.. Dy likt föreläggande må dock ej meddelas av länsstyrelsen, med mindre länsstyrelsen finner den mark, ansökningen avser, eller, där sökanden begärt anstånd för avyttring av viss del av marken, den återstående de len av denna vara av sådan beskaffenhet och belägenhet, att den övei huvud enligt bestämmelserna i 13 § må införlivas med allmänningen. Är detta ej förhållandet, bör uppskov med prövningen självfallet ej beviljas, utan bör för sådant fall ansökningen genast avslås. Då det är tänkbart, att i särskilda fall undanröjande av hinder eller verkställande av av yttring, varom nu är fråga, kan taga längre tid i anspråk än länssty relsen i meddelat föreläggande förutsatt, har därjämte i förevarande paragraf föreskrivits, att, örn sökanden före utgången av den tid, som stadgats i dylikt föreläggande, begär uppskov med fullgörande därav, länsstyrelsen äger, örn skäl därtill äro, bevilja sadant uppskov undei viss tid, ej överstigande tio år.
Genom nu angivna bestämmelser torde de önskemål, som häradsall- männingsförbundet framfört örn beredande av tillräckligt rådrum för delägarna att, innan fråga örn införlivning av mark slutligen företages till prövning, frigöra denna från fordringsinteckningar samt därifrån avyttra för införlivning ej lämpade parceller, bliva behörigen tillgodo-
Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 10.
144
19
§.
Kungl. Majus proposition Nr 10.
Sed?\. Med dansyn till de svårigheter, som i särskilda fall torde kunna
mota tor undanröjande av dylika samt eventuellt andra förekommande
lunder för mforlivnmg, torde å andra sidan de i förslaget medgivna
uppskovsmojligheterna ej liava gjorts mera omfattande än behovet
verkligen kräver.
Enligt 18 § medför införlivning principiellt den verkan, att bestäm-
melserna örn häradsallmänning i den nya lagen erhålla giltighet he
trattande den. införlivade marken. Denna regel gäller dock ej oin
skränkt, i det införlivad mark enligt förslaget i vissa fall ansetts böra
undantagas från tillämpningen av bestämmelsen i 5 §. Ifrågavarande
undantagsfall angivas i 19 § 1 och 2 mom.
svarande
Eman jag ingår på berörda undantagsfall, må framhållas, att mark,
som införlivats med häradsallmänning, ej på grund härav är undan
tagen fran tillämpningen av gällande jorddelningslagstiftning. Därest
marken ingår i ett skifteslag, varå nytt laga skifte enligt sagda lagstift
ning må äga rum, utgör sålunda införlivningen ej något hinder för
verkställande av sådant skifte. Då nu angivna förhållande torde fram
gå av bestämmelsen i 18 § andra stycket, enligt vilken marken även
efter införlivningen skall i jord- eller fastighetsregistret bibehållas så
som en särskild fastighet, har någon uttrycklig föreskrift i ämnet ej
ansetts påkallad. Jag vill erinra, att enligt 1926 års jorddelningslag så
som förutsättning för verkställande av laga skifte å förut skiftade ägor
i allmänhet gäller, att ägorna genom skiftet kunna erhålla en för deras
skötsel lämpligare indelning och därigenom uppbringas till större av
kastning och högre värde samt att skiftet för delägarna i skifteslaget i
allmänhet kommer att medföra fördelar, som väsentligen överväga de
av skiftet följande kostnader och olägenheter, samt att på grund här
av det näppeligen torde behöva befaras, att, där införlivad mark ingår
\ dylikt skifte, detta skall medföra någon större olägenhet med hänsyn
till skogsskötseln å allmänningen. Skulle de ägor, som vid skiftet kom
ma att tilläggas allmänningsdelägarna för sagda mark, till någon del
vara av den beskaffenhet, att de ej lämpligen kunna brukas gemensamt
med allmänningen, förefinnes enligt förslaget möjlighet för delägarna
att avyttra dylika ägor efter medgivande av Kungl. Maj:t.
_ Såsom förut (avd. D) nämnts, medgiver förslaget, att mark må inför
livas med häradsallmänning utan hinder därav, att marken häftar för
sådan fordran eller allmänt besvär, som äger förmånsrätt enligt 17 kap.
6 § handelsbalken. Härav följer, att marken kan tagas i anspråk för
gäldande av dylik fordran genom utmätning och försäljning i exekutiv
ordning. Då detta innebär en inskränkning i tillämpningen beträffan
de marken av omförmälda bestämmelse i 5 § av förslaget, har i 19 §
1 mom. införts en erinran härom.
En förutsättning för införlivning är, såsom tidigare framhållits, att
allmänningsdelägarna hava äganderätt till den mark, som är avsedd att
145
införlivas. En följd härav torde vara, att, om äganderätten till mar ken, sedan införlivning därav skett, efter klander av delägarnas fång frånkännes dessa, förordnandet örn införlivningen bör vara utan ver kan. Då marken sålunda även i detta fall är undantagen från tillämp ningen av bestämmelsen i 5 §, bar en föreskrift härom upptagits i 19 § 2 mom.
I samband härmed bar jag övervägt, huruvida i den föreslagna lagen något stadgande bör inrymmas med avseende å det fall, att, sedan mark införlivats med häradsallmänning, det befinnes, att marken före inliv- ningen blivit av delägarna överlåten till ny ägare. Da emellertid berörda fall näppeligen kan anses äga någon praktisk betydelse, har jag ej ansett nödigt att i förslaget upptaga någon bestämmelse därom. Av det i 19 § 2 mom. upptagna stadgandet lärer för övrigt följa, att, där i sagda fall nye ägaren i god tro förvärvat marken av delägarna, inför livningen ej äger giltighet mot honom.
Det synes ligga i sakens natur, att, därest mark, varmed rätt till del aktighet i häradsallmänning är förenad, införlivas med allmänningen, sagda rätt bör upphöra att gälla. En bestämmelse härom har iniörts i
19 §
3
morn. Då emellertid införlivningen ej bör medföra ett definitivt
utslocknande av berörda rätt, bar i sagda moment jämväl stadgats, att, örn marken sedermera varder skild från allmänningen, rätten åter skall tillkomma marken.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
23 $.
Korum.
20 §,
reserv.
12 och 67 §§.
Beträffande bestämmelserna i denna paragraf, som angå införlivning av mark, vilken delägarna förvärvat före den nya lagens ikraftträdan de, hänvisas till den föregående redogörelsen (avd. D).
24 $.
Komm.
4 § 2 morn.,
reserv.
15, 24 och 35 §§,
allm. omb.
§ 1 andra stycket och § 9.
I denna paragraf givas regler örn innehållet av hushallningsplan för häradsallmänning.
I 1894 års skogsordning stadgas i detta ämne, att häradsallmännin- garna skola »behandlas efter sådana på vetenskapliga regler grundade, för olika ortförhållanden lämpade hushållningsplaner, som avse skogens framtida bestånd och högsta avkastning». I nära anslutning härtill har i domänstyrelsens den 27 maj 1916 utfärdade föreskrifter angåen de de allmänna skogarnas indelning till ordnad hushållning föreskri vits, att förslag till hushållningsplan skall grundas såväl på skogens tillstånd som ock på det ändamål, hushållningen i varje särskilt fall har att fylla, samt att »såsom allmänt mål hör vid planläggningen ef-
Bihang lill riksdagens protokoll 1932. 1 saini 10 haft. (Nr 10)
10
146
Skogslagstift-
ning skom,'
mittén m. f
tersträvas högsta uthålliga nettoavkastning, som kan uppnås i sam
band. med skälig förräntning av i hushållningen engagerade kapital».
Kommittén har beträffande innehållet av hushållningsplan för härads
, allmänning föreslagit, att dylik plan skall omfatta en tid av minst tio,
högst tjugu kalenderår samt vara lämpad efter allmänningens beskaf
fenhet och rådande ortsförhållanden och upprättad enligt sådana på ve
tenskapen och erfarenheten grundade regler, som äro ägnade att för
sätta och bibehålla skogen i forstligt tillfredsställande skick samt be
reda största och möjligast jämna behållna avkastning därifrån. Några
närmare föreskrifter örn innehållet av här avsedd plan hava ej upptagits
i kommitténs förslag.
Föi slaget i denna del ansluter sig till vad kommittén i motsvarande
a\ seende föreslog beträffande kommun- m. fl. skogar. X motiveringen
till det av kommittén beträffande sistnämnda skogar framlagda lagför
slaget anförde kommittén i förevarande avseende:
Det vöre att ihågkomma, att en hushållningsplan skulle för den skog,
varom lråga vore, utgöra en fullständig skogsvårdslag. Den borde där
för törst och främst vara byggd på samma grunder, som kännetecknade
gällande allmänna skogsvårdslag. Därutöver hörde det till en hus-
hållningsplans begrepp, att i densamma stadgades noggranna, konkre-
tiseiade föreskrifter, som icke kunde meddelas i en allmän skogsvårds-
lag, lör vinnande av det uppställda målet med en planskogs skötsel. I
själva lagen torde det vara tillfyllest att angiva detta mål, medan när
mare föreskrifter rörande hushållningsplanernas uppställning, innehåll
m. m. borde. överlåtas åt skogsvårdsstyrelserna att meddela. Härige
nom kunde visserligen skiljaktigheter uppkomma mellan de olika skogs-
vårdsstyrelseområdena, men detta kunde i mångt och mycket vara av
förhållandena betingat och i den mån dessa skiljaktigheter skulle vara
av ondo, borde de kunna förebyggas eller avlägsnas genom ingripande
av den av kommittén föreslagno skogsvårdsinspektören. Enligt kom
mitténs förmenande skulle ett mera detaljerat utformande och avvägan
de av de förstuga och ekonomiska synpunkterna vid en skogs skötande
efter hushållningsplan vara förenat med stora vanskligheter ur både
teoretisk och praktisk synpunkt utan att i någon mån medföra några
motsvarande fördelar.
I förslaget till lag örn kommun- m. fl. skogar upptog kommittén med
avseende å innehållet av hushållningsplan, förutom förenämnda gene-
lella stadgande, jämväl en bestämmelse, som åsyftade att förebygga att
vid uppgörande av sådan plan innehavare av avverkningsrätt å skogen,
där sådan rätt upplåtits, innan skogen underkastades plantvång, finge
vidkännas allt för kännbara inskränkningar i sin rätt. Denna bestäm
melse innehöll, att i fall, som nyss sagts, det skulle vid planens upprät
tande tillses, att avverkningsrättsinnehavaren icke vid rättens utövan
de leda vidare inskränkning än som kunde vara nödig för bevarandet
av skogens återväxtmöjligheter eller till förebyggande av sådan av
verkning i växtlig ungskog, som ej vore förenlig med en god skogssköt-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
147
sel å egendomen i dess helhet. Till stöd lör ifrågavarande bestämmelse aniörde kommittén, bland annat:
I fråga örn avverkningsrätt, som annan än ägaren förvärvat till en skog, torde icke andra grunder böra gälla, örn skogen skulle vara un derkastad den föreslagna lagen örn kommun- m. fl. skogar, än örn därå skulle tillämpas den allmänna skogsvårdslagen. De punkter, där uti den sistnämnda konflikt kunde uppstå mellan en avverkningsrätt och) lagens bestämmelser, vore beträffande skyddet av växtlig ungskog och skyddsskogar eller skogar i exponerat läge. I det förra hänseendet hade, på sätt under 5 § i omförmälda lag anförts, tillkomsten av lagen den 28 juni 1918 örn tillfälliga åtgärder till förekommande av skovling av skog å fastighet i enskild ägo samt det sätt, varpå bestående avverk ningsrätter där behandlats, medfört, att i kommitténs förslag till allmän skogsvårdslag något eftergivande icke gjorts i ungskogsskyddsbestäm- melserna till förmån för tillgodogörandet av före lagens ikraftträdande upplåtna avverkningsrätter. Beträffande i nämnda förslag angivna skyddsskogar och skogar i exponerat läge läge det i sakens natur, att någon sådan eftergift icke kunde ske i de meddelade skyddsbestämmel- serna.
Tillämpades nu detta på en skog, som skulle skötas efter en särskild hushållningsplan, måste oeftergivligheten av sistberörda bestämmelser gälla även här. Vad skyddet av växtlig ungskog beträffade, vore inne börden av de därom i den föreslagna lagen angående vård av enskildes skogar givna bestämmelserna, att å de därunder lydande markerna, då i fråga örn skogen i övrigt därå intet vore stadgat, skulle tryggas före fintligheten av skogsbestånd. Å skogar, som folie under kommunskogs lagen, skedde detta bevarande i fullständigare ordning och omfattning, så att även äldre skog därunder innefattades, och detta hade till följd, att här icke varje växtligt ungskogsbestånd nödvändigtvis behövde läggas under förbudsskydd för att det avsedda ändamålet av en för varje tid punkt tillfredsställande förekomst av skogsbestånd å en egendom skulle kunna ernås. En avverkningsrätt, tillkommen före lagens utfärdande, hade alltså ansetts icke böra genom densamma lida annan inskränkning beträffande ungskogsavverkning än som vore nödvändig till förebyggan det av sådan avverkning i växtlig ungskog, som ej vore förenlig med en god skogsskötsel å egendomen i dess helhet.
Reservanten har i sitt förslag upptagit dels de av kommittén föreslag na allmänna bestämmelserna rörande innehållet av hushållningsplan för häradsallmänning, dels ock utförliga bestämmelser örn de särskilda frågor, som skola behandlas i sådan plan. Enligt dessa senare skola i hushållnings plan inrymmas ej mindro do föreskrifter, som för planens tillämpnings- tid kunna vara påkallade i och för tillgodogörande av befintlig trädtill gång genom avverkning, än även bestämmelser rörande åtgärder, som under sagda tid kunna bliva erforderliga för beredande av återväxt av skog, för beståndsvärd eller eljest för befrämjande av hushållningen med skogen, såsom utdikningar, väganläggningar eller annat. Vid beräk ning i planen av avverkningsbeloppet för perioden skall enligt försla get skillnad göras mellan föravverkning och huvudavverkning. Förav-
Kungl. May.ts proposition Nr 10.
148
verkning skall föreskrivas i den omfattning, som anses motsvara be
ståndets behov; utbytet därav skall dock endast förslagsvis beräknas.
Hu\ udavverkningens storlek må enligt förslaget i regel icke bestämmas
till mera än som motsvarar skogens tillväxt. Där å allmänningsskogen
äldre eller medelålders skog förekommer utöver vad som enligt den an
tagna omloppstiden är normalt, eller där skäl eljest föreligger, må emel
lertid huvudavverkningen bestämmas högre. Den del av huvudavverk
ningen, som överskjuter tillväxten, skall i planen särskiljas från övrig
avverkning. Förslaget förutsätter därjämte, att Kungl. Majit äger giva
närmare förskrifter i avseende å de allmänna grunder i övrigt, vilka
beträffande planens innehåll böra följas.
Eeservanten har vidare i förslaget inrymt vissa stadganden örn pla
nens giltighet mot innehavare av avverknings- eller annan rätt å den
skog, planen angår, och innehålla dessa stadganden, att planen princi
piellt skall gälla även mot dylik rättsägare, dock med det förbehåll att,
därest skogsområde i laga ordning införlivats med allmänningen till
dennas utvidgning, planbestämmelser, som bliva gällande för nämnda
område, icke skola lända till inskränkning i avverknings- eller annan
rätt, som kan hava uppkommit å samma område, innan införlivningen
skedde. Beträffande rättens utövning i sistangivna fall skall emeller
tid enligt förslaget gälla vad som stadgats i den av reservanten före
slagna allmänna skogsvårdslagen.
Vad reservanten sålunda föreslagit rörande husliållningsplan för hä
radsallmänning överensstämmer i allt väsentligt med de i reservan
tens nyss angivna lagförslag införda bestämmelserna rörande hushåll-
ningsplan för kommunskogar.
Allmänningsombudens förslag innehåller beträffande de grunder, en
ligt vilka hushållningsplan för häradsallmänning skall upprättas, alle
nast, att häradsallmänningarna skola skötas efter på vetenskapliga
grunder upprättade och för varje särskild allmänning allt efter dess
beskaffenhet och uppgift lämpade hushållningsplaner. I fråga om pla
nens innehåll i övrigt upptager förslaget föreskrifter, som väsentligen
överensstämma med reservantens förslag. Enligt ombudens förslag må
dock i planen huvudavverkningen bestämmas högre än som motsvarar
skogens tillväxt allenast under villkor, att delägarna förbinda sig att
fondera eller för inköp av skogsmark eller för vidtagande av grundför
bättringar å allmänningen använda behållna försäljningsmedlen för den
del av huvudavverkningen, som överskjuter tillväxten.
I förslagets motivering hava allmänningsombuden i förevarande av
seende anfört, bland annat:
Då avverkningens storlek vore av grundläggande betydelse för varje
allmännings skogsbruk från såväl rent skoglig som ekonomisk synpunkt,
hade det ansetts nödvändigt att meddela bestämmelser örn grunderna
för dess beräknande.
Kungl. May.ts proposition Nr 10.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
149
Med den ännu ganska ringa och otilliörlitliga kunskapen örn skogsbe ståndens utveckling vore det oita ytterst vanskligt att riktigt avgöia, huru stor virkesmassa, som under en indelningsperiod, vanligen omfat tande 20 år, kunde uttagas genom iöravverkning, d. v. s. gallring och ljushuggning. Eriarenheten visade, att iöravverkning oitast föreskri vits med för lågt belopp, vilket inverkat ogynnsamt på beståndens ut veckling. För att undvika detta stadgades, att storleken av denna av verkning skulle endast förslagsvis bestämmas. Detta medförde frihet för skogsförvaltningen att allt efter omständigheterna uttaga ett större eller mindre belopp än som föreslagits. Någon fara för beståndens för starka anlitande funnes knappast, enär, örn iöravverkningarna bedre- ves för hårt, de i förslaget upptagna kontrollbestämmelserna trädde i tillämpning. .. A ... . . ...
Vid beräknandet utav huvudavverkningen finge enligt forslaget viita vetenskapliga metoder som helst användas, blott de vöre lämpliga för den allmänning, som planen avsåge. Det hade emellertid ansetts nöd vändigt att uppåt begränsa totala avverkningsbeloppet, d. v. s. summan av föravverkning och huvudavverkning. Då föravverkningen alltid skulle utgå efter beståndens behov därav, kunde begränsningen uppen barligen icke påläggas denna utan måste avse huvudavverkningen. Motivet till stadgandet örn denna begränsning vöre att söka i den så väl inom skogsbruket som inom många andra näringar allmänt veder tagna uppfattningen, att den ena generationen icke borde utnyttja de förefintliga tillgångarna i så hög grad. att avkastningen under en kom mande generation väsentligen förminskades.
Å allmänningarna funnes emellertid icke obetydliga mängder över- mogen och gammal skog med mycket nedsatt tillväxt, varför den av eko nomiska skäl snarast borde tillgodogöras. Skulle all skog av förenämn de beskaffenhet avverkas under en indelningsperiod. skulle å mångå all männingar avkastningen under följande indelningsperiod ävensom än nu längre fram i tiden kunna komma att betydligt understiga sin nu varande storlek. Här stöde sålunda två intressen mot varandra, näm ligen dels önskan att varje generation måtte få åtnjuta lika stor nytta utav allmänningen, för vilket ändamål avverkning borde under värne indelningsperiod vara ungefärligen lika stor. dels önskan att snarast tillgodogöra sådana skogsbestånd, vilkas tillväxt vore så ringa, att den icke längre berättigade till deras bibehållande. Denna motsats kunde emellertid utjämnas, örn förenämnda skogsbestånd avverkades och vir ket försåldes samt av inkomsterna bildades fonder av en eller annan art, av vilka endast avkastningen finge utdelas till delägarna.
Sedan sålunda en begränsning befunnits lämplig, gällde det avgöra, huru den skulle ändamålsenligast anordnas. Härvid erbjöde. sig fida olika tillvägagångssätt, vilka samtliga hade vissa fördelar i ett eller annat avseende men i andra olägenheter av skilda slag.
Naturligast vore att sätta avverkningens storlek i förhållande till tillväxten vid indelningstillfället eller don tillväxt, som under perioden kundo beräknas uppstå. Detta tillvägagångssätt hade dessutom en stor fördel därigenom, att tillväxten, oberoende av den mera spekulativa och på hypoteser byggda forskningen, kunde med tillfredsställande noggrann het beräknas. ..
Vid uppgörande av skogshushållnmgsplan måste alitsa tillväxten all-
Yttranden.
150
Kunc/l. Maj:ts proposition Nr 10.
tid beräknas. Skulle det visa sig, att den beräknade huvudavverknin-
gen överstege denna, skulle allmanningsdelägarna tillirågas, huruvida
6 .T9 ,Vllh.ga
sätt 1 årslaget stadgades, använda f örsäljnings-
medlen tor överskottet, sedan försäljningskostnaderna avdragits. I de
a .tra äesta lal1
dessa vara villiga till fondering av en eller annan
emellertid sa icke vara fallet, finge huvudavverkningen
1
ianlaggas pa det satt, att den kvarstående äldre skogens förmåga till
tillväxt stimulerades oell på bästa sätt utnyttjades.
Domänstyrelsen har beträffande de av kommittén föreslagna bestäm
melserna i förevarande avseende erinrat, att en skogshushållningsplan,
upprättad enligt sagda bestämmelser, icke toge den hänsyn till skogs
brukets bärighet såsom affär, som skogsägaren med rätta kunde fordra,
samt för egen del såsom lämpliga grunder för skogsskötsel föreslagit,
att vid upprättande av hushållningsplaner skulle, där icke särskilda för
hållanden annat, påkallade, såsom allmänt mål eftersträvas den högsta
möjliga avkastning, som kunde erhållas med skälig förräntning av det
i hushållningen bundna kapitalet. I fråga örn de stadganden i ämnet,
som upptagits i reservantens förslag, har domänstyrelsen anfört:
Berörda stadganden gåve vid handen, att reservanten utgått från att
huvudavverkningen i regel skulle motsvara skogens tillväxt. Men då
lian därjämte ifrågasatte föravverkningar, visserligen icke till fixerat
belopp, men vilka dock med hänsyn till kravet på beståndsvårdande
huggningar kunde förutsättas bliva rätt betydande, så innebura detta
en advard överavverkning och ett tydligt avsteg från den allmänt
fastslagna, grundläggande regeln för hushållning i allmänhet och hus
hållning med skog i synnerhet att icke konsumera mer än vad som ka
pitalet verkligen avkastade. Domänstyrelsen måste därför taga bestämt
avstand från sådana skogshushållningsprinciper.
Det bolde därjämte erinras, att reservanten med sin hushållningsplan
avsett att redan vid dess fastställande fastslå föreskrifter även i detalj
galande under planens hela tillämpningstid. Han ville sålunda fast
ställa planen till efterrättelse och ej till ledning vid skogsskötsel. Här
med hade emellertid reservanten kommit att klavbinda hushållningen
pa dessa skogar på ett sätt, som för deras behöriga skötsel ej kunde
vara gagneligt.
Beträffande allmänningsombudens förslag har domänstyrelsen åbero
pat vad styrelsen anfört i fråga örn reservantens förslag samt därjämte
anmärkt, att i ombudens förslag saknades erforderliga föreskrifter rö
rande de principer, som skulle vara grundläggande för skogshushåll
ningen å häradsallmänningarna. Det syntes emellertid vara en oavvis
lig fordran, att i ett lagförslag rörande skogar av den art och betydelse
som nämnda allmänningar vore upptoges fullt klara och tydliga bestäm
melser i nämnda avseende.
Sveriges här adsaUmänningsförbund har mot den av kommittén före
slagna principiella bestämmelsen i ämnet anmärkt, att denna vore dels
151
oklar ock dels olämplig därutinnan, att den bunde hushållningen vid ett bestämt liushållningssystem. Örn med »avkastning» i sagda bestäm melse menades penninginkomsten, vore därmed hushållningen å alla allmänningar fjättrad vid skogsränteläran, vilken i allt större och större utsträckning övergåves å såväl allmänna som enskilda skogar, enär den helt frånsåga nödvändigheten av skogskapitalets skäliga förräntning. Skulle åter med sagda ord förstås virkesavkastning, komma hela hus hållningen att uppbyggas utan hänsyn till ekonomiska synpunkter. Förbundet har för sin del instämt i allmänningsombudens förslag, att häradsallmänningarna skola skötas efter på vetenskapliga grunder upp rättade och för varje särskild allmänning allt efter dess beskaffenhet och uppgift lämpade hushållningsplaner, samt till stöd för denna ståndpunkt anfört:
Sagda förslag innebure, att planerna måste upgöras på sådant sätt, att allmänningarna nu och framdeles i görligaste mån och på bästa sätt kunde fylla sin uppgift. Denna kunde vara mycket växlande. I vissa skogfattiga härader bestode den uti att producera största möjliga vir-kesmängd, i andra, där delägarna å egna fastigheter visserligen hade tillräckligt med klenare skog men saknade grövre sådan, kunde allmän- ningens uppgift vara att framalstra grovt virke, och i andia återigen, varest delägarna för sitt husbehov i regel hade tillräckligt med skog av alla slag, bestode den i att lämna bästa möjliga ekonomiska resultat. Vid upprättandet av skogshushållningsplan måste för värjo särskild allmän- ning utrönas, vad som borde anses vara dess uppgift, och därvid kun- de det ofta inträffa, att olika delar utav allmänningen hade olika upp gift. Att allmänningens beskaffenhet skulle beaktas vid uppgörande av hushållningsplaner läge i öppen dag.
Förbundet har därjämte betonat, att på hushållningsplanerna för hä radsallmänningarna måste ställas mycket större anspråk än på mot svarande planer för kronoparkerna, enär dessa planer för de förra sko garna utgjorde så att säga en speciell skogslag, vilken ovillkorligen skulle åtlydas av allmänningsstyrelserna, medan det beträffande de se nare skogarna berodde på de förvaltande organens beslut, huruvida större eller mindre avvikelser finge ske från sagda planer.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
Jag torde i detta sammanhang få erinra, att det förslag till lag angå ende”™^ av kommun- m. fl. skogar, varöver Kungl. Maj:t den 27 okto ber 1922 beslöt inhämta lagrådets yttrande, anslöt sig i fråga örn hus- hållningsplans innehåll nära till kommitténs förslag.. Med hänsyn till vad domänstyrelsen i sitt yttrande anfört hade dock i förstnämnda för slag den jämkning vidtagits i de av kommittén föreslagna bestämmel serna angående hushållningsplan, att såsom norm för sådan plans upp rättande angavs, bland annat, att den skulle grundas å regler, ägnade att bereda den »högsta möjliga behållna avkastning, som kunde erhallas
1923 års för slag till lag orri vård av
kommunm. fl. skogar.
152
Departements
chefen.
med skälig förräntning av det i hushållningen bundna kapitalet». Där
jämte hade i det till lagrådet remitterade förslaget, bland annat, den
ändring vidtagits i den av kommittén föreslagna bestämmelsen örn skydd
i vissa lall för innehavare av avverkningsrätt till skogen, att sagda be
stämmelse utsträckts att gälla innehavare av såväl avverkningsrätt som
annan nyttjanderätt till denna.
I sitt yttrande över förslaget anmärkte lagrådet, att den däri upp
tagna nya normen för upprättande av hushållningsplan förefölle syn
nerligen oklar, samt anförde vidare härom:
Närmast tydde ordalagen på att man med sagda norm åsyftat något
slags begränsning i avkastningen med hänsyn till att skogsägaren bor-
de åtnojas med skalig ränta å sitt kapital, men uttrycket kunde ni
anda ock vara av den motsatta innebörd, att skogsägaren borde bere
das skalig ränta å kapitalet, även örn för uppnåendet härav avkastnin
gen under ett visst år måste uppdrivas högre än som finge beräknas för
värjo ar kunna ur skogen uttagas. Tveksamt kunde ock vara vad som
skulle anses såsom i hushållningen bundet kapital. Vad här borde ut-
sagas vöre val egentligen, att man borde söka tillse, att storleken av den
;f.a 1avkastningen icke bleve allt för mycket växlande utan, så vitt
modigt, lika år efter år, oavsett om därigenom skogens ägare å sitt
skogskapital finge skälig ränta eller mer eller mindre än vad som kun
de anses vara skälig avkastning. Detta uttalades med full klarhet i
kommitténs förslag; och hemställdes förty, att ifrågavarande uttryck
jamkades till överensstämmelse med vad kommittén sålunda föreslagit.
Med anledning av vad lagrådet sålunda anfört upptogs i det förslag
till lag angående kommun- m. fl. skogar, som genom proposition nr 157
förelädes 1923 års riksdag, den av kommittén föreslagna principiella be
stämmelsen angående hushållningsplans innehåll oförändrad, dock med
ett av lagrådet i tydlighetens intresse föreslaget tillägg, att i hushåll
ningsplan skulle inbegripas förefintlig kalmark. Den i det remitterade
förslaget införda föreskriften örn skydd för vissa innehavare av avverk
nings- eller andra nyttjanderätter till den skog, för vilken plan skulle
upprättas, bibehölls likaledes oförändrad i propositionsförslaget.
Propositionen vann, såsom förut nämnts, ej riksdagens bifall, då en
särskild lagstiftning för de skogar, som voro avsedda att inordnas un
der den föreslagna lagen, ej ansågs påkallad.
Den i första stycket av denna paragraf upptagna bestämmelsen, som
angiver de allmänna grunder, enligt vilka hushållningsplan för härads
allmänning skall upprättas, ansluter sig nära till det för 1923 års riks
dag framlagda förslaget till lag örn vård av kommun- m. fl. skogar. Då
emellertid under senare år i samband med en ökad insikt örn betydelsen
att anpassa skogsbruket efter rådande konjunkturer på trävarumarkna
den och de vid varje tid rådande skogliga förhållanden en tendens fram
trätt att begränsa hushållningsplanernas giltighetstid till kortare perm-
Kungl. Majus proposition Nr 10.
153
der än de förut härutinnan tillämpade, har i förevarande stycke ej in
förts någon föreskrift om viss minimitid för liushållningsplan utan alle
nast stadgats, att sådan plan skall omfatta viss tid, ej överstigande
tjugu år.
Enligt det föreliggande förslaget skall kushållningsplan vara lämpad
efter skogens beskaffenhet och rådande ortsförhållanden. Då denna be
stämmelse bör anses innebära, att å orter, där skog saknas eller före
kommer i otillräcklig omfattning, hushållningsplanen skall, i den mån så
lämpligen ske kan, tillgodose ortens och särskilt allmänningsdelägamas
husbehov av virke, torde de av häradsallmänningsförbundet härutin
nan framställda önskemål bliva genom förslaget tillgodosedda. Vidare
må här framhållas, att, då i förslaget hushållningsplanens ändamål an-
gives vara, bland annat, att bereda största och möjligast jämna be
hållna avkastning från skogen, härmed självfallet åsyftas en värdeav
kastning av nyssangivna beskaffenhet, ej en till kvantiteten bestämd
virkesavkastning.
I nära överensstämmelse med den ståndpunkt, som intagits av reser
vanten och allmänningsombuden, har jag ansett, att vid beräkning i pla
nen av det virkesbelopp, som må avverkas under planens giltighetstid,
den del av detta belopp, som överskjuter skogens normala virkesavkast
ning, bör särskilt angivas. Ett dylikt angivande är betingat därav, att
enligt förslaget berörda del av virkesbeloppet, såsom i det följande kom
mer att närmare framhållas, skall principiellt fonderas eller användas för
höjande av allmänningens kapitalvärde. I anslutning härtill har i andra
stycket av denna paragraf stadgats, att avverkning, som överskjuter
skogens normala virkesavkastning, skall i hushållningsplan särskiljas
från övrig avverkning.
Beträffande innebörden av uttrycket »skogens normala virkesavkast
ning» får jag hänvisa till förordningen den 27 juni 1927 med instruktion
för värdering av skogsmark och växande skog vid allmän fastighets
taxering år 1928 samt till de vid 1928 års kommunalskattelag fogade an
visningarna. Enligt sagda förordning och anvisningar skall skogsmarks
normala avkastningsförmåga beräknas efter den årliga avkastning, som
anses kunna erhållas vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk
och under antagande, att marken vore beväxt med ett tillfredsställande
samt å behöriga åldrar fördelat virkesförråd (normal skogstillgång),
och skall den normala årliga virkesavkastningen uppskattas i kubikme
ter per hektar såsom uttryck för markens virkesproducerande förmåga
(bonitet). Då sålunda enhetliga grunder fastställts för beräkning av en
skogsmarks normala virkesavkastning, har jag vid utformningen av för
slagets bestämmelser i förevarande avseende ansett nyssangivna begrepp
bättre ägnat att läggas till grund för dessa bestämmelser än det av re-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
154
servanten och allmänningsombuden föreslagna obestämda begreppet
»tillväxten».
Säborn framgår av de i 13 § upptagna bestämmelserna örn villkoren
för mförlivning med häradsallmänning av mark, som förvärvats av del-
agarna, utgör den omständigheten, att sådan mark är besvärad av av
verknings- eller annan nyttjande- eller servitutsrätt, ej ovillkorligt hin
der för införlivning. Då det sålunda kan förekomma, att mark, som inför
livas med häradsallmänning, är belastad med dylik rätt, har jag ansett
en bestämmelse böra i förslaget meddelas örn den reglering av rättens
utövning, som må upptagas i blivande hushållningsplan för allmännin
gen, och har jag härvid funnit de grunder, som i motsvarande avseende
mrymts i kommitténs förslag till lag örn kommun- m. fl. skogar, böra
följas. Ifrågavarande bestämmelse har upptagits i tredje stycket av
denna paragraf.
Utöver nu angivna stadganden hava ej i förslaget upptagits några
föreskrifter örn vad hushållningsplan för häradsallmänning skall inne
hålla. Med avseende å sådan plans innehåll torde dock viss ledning
kunna hämtas även från stadgandena i 26 § angående sättet för dylik
plans upprättande samt de föreskrifter, som Kungl. Maj:t enligt 3 mom.
i berörda paragraf äger meddela i detta avseende. I övrigt torde det,
på sätt kommittén framhållit, böra överlåtas åt skogsvårdsstyrelserna
att meddela närmare föreskrifter rörande hushållningsplans innehåll.
Med den föränderlighet, som grunderna för bedrivande av ett rationellt
skogsbruk äro underkastade, synes det ej lämpligt att i en lagstiftning
närmare bestämma dessa grunder. Därest vid den föreslagna lagens till-
lämpning i förevarande avseende olika åsikter skulle göra sig gällande
hos de särskilda skogsvårdsstyrelserna, torde erforderlig enhetlighet i
tillämpningen kunna vinnas dels genom den särskilde ledamot, som enligt
32 § av förslaget skall inom respektive skogs vårdsstyrelser deltaga i
prövning av frågor örn fastställelse eller ändring i hushållningsplan för
häradsallmänning, dels ock genom medverkan av det år 1925 bildade
skogsvårdsstyrelsernas förbund, vilket under sin verksamhetstid blivit
ett betydelsefullt organ för genomförande av enhetliga grunder i skogs-
vårdslagarnas handhavande.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
25 §.
Kamm.
4 § 1 morn.,
reserv.
71 §.
I överensstämmelse med vad kommittén och reservanten föreslagit
har här stadgats, att hushållningsplan, som enligt 1894 års skogsordning
fastställts av domänstyrelsen, skall lända till efterrättelse intill dess ti
den för planens giltighet tilländalöper.
Jag erinrar, att hushållningsplaner enligt berörda skogsordning nn-
155
mera fastställts för samtliga häradsallmänningar, som äro avsedda att falla under den föreslagna lagen.
26
$.
Komm.
4 § 2, 3 och 5 mom. samt 8 §;
reserv.
16—21 §§ och 23 § första, Ijarde
och femte styckena;
allm. omb.
§§ 8 och 13.
Förevarande paragraf upptager regler rörande sättet för uppgörande och fastställande av hushållningsplan för häradsallmänning samt huru kostnaden för sådan plans upprättande skall gäldas m. m.
I förstnämnda hänseende innehåller kommitténs förslag, att före ut-
u^h
gången av hushållningsplans giltighetstid revision skall företagas till fastställande utrönande av de förändringar, skogen undergått, och upprättas ny plan samt att till ledning för planens uppgörande skola över allmänningen upp rättas karta i erforderlig skala, därest sådan ej förut finnes, samt allmän beskrivning och noggrann beståndsbeskrivning med uppskattning av vir kesförrådet. Dylik utredning samt upprättande av därpå grundat för slag till ny plan må enligt kommitténs förslag verkställas genom all- männingsdelägarnas försorg av sakkunnig person samt för prövning in givas till skogsvårdsstyrelsen senast ett år före utgången av den förut varande planens giltighetstid eller, örn denna tid utlöper inom ett år efter det den nya lagen trätt i kraft, tre månader efter ikraftträdandet. Finner skogsvårdsstyrelsen den föreslagna planen lämpad att oförändrad eller med jämkningar av mindre väsentlig omfattning ligga till giund för skogens skötsel, skall densamma, i senare fallet efter skedda jämk ningar, fastställas av styrelsen. Kommitténs förslag upptager vidare bestämmelser med avseende å det fall, att förslag till ny hushållnings plan ej ingivits till skogsvårdsstyrelsen inom nyss berörda tid eller att ingivet förslag underkänts. I dylikt fall har enligt kommittéförslaget styrelsen att vidtaga åtgärder för revision och ny plans upprättande, och skall för sådant ändamål förordnande meddelas sakkunnig^ person att verkställa erforderlig utredning efter ty förut sagts samt på grund därav avgiva förslag till hushållningsplan. Sådant förordnande utfär das antingen av styrelsen eller på dess begäran av den skogsvårdsin- spektör, som kommittén förutsatte skola anställas i jordbruksdeparte mentet. Över förslag till plan, som upprättas enligt dylikt förordnande, skall allmänningsstyrelsens yttrande inhämtas, och har skogsvårdssty relsen därefter att pröva och fastställa förslaget på sätt förut sagts. Slutligen stadgas i kommitténs förslag, att, sedan fastställelse meddelats, planen ofördröjligen skall insändas till skogsvårdsinpektören, sand att denne äger, där han finner planen avvika från de i förslaget angivna grunder för upprättande av hushållningsplan, i viss ordning söka änd ring i planen hos Kungl. Majit.
Kommitténs förslag i nu angivna delar överensstämmer i huvudsak
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
156
med vad kommittén i motsvarande hänseenden föreslog beträffande
kommun- m. fl. skogar.
I moti\eringen till kommitténs förslag beträffande sistnämnda skogar
framhöll kommittén, bland annat, att, då ägaren till skog, som vore
unuerkastad plantvång, borde vara intresserad av att hushållningsplan
föi skogen bomme till stånd, kommittén i förslaget såsom det regelrätta
angivit, att initiativet till upprättande av sådan plan utginge från skogs-
ägaien. Med skogsägarens initiativrätt borde naturligen vara förenad
rätt att bland därtill kompetenta personer utse förrättningsman. Att
för sådan kompetens uttryckligen fordra genomgången utbildningskurs
av högre eller lägre valör hade icke funnits erforderligt, utan tillfyllest
att iöi förrättningen kräva »sakkunnig» person. Att avgöra, örn eller
när denna förutsättning vore för handen, torde icke möta någon svårig
het lör skogsvårdsstyrelsen; i regel sammanfölle den givetvis med ge
nomgången examen från skogshögskolan, men även utan en dylik hall-
stämpling kunde en person hava förvärvat en sådan insikt och rutin i
förevarande arbeten, att det icke borde vara en skogsvårdsstyrelse, som
hade kännedom därom, betaget att såsom förrättningsman godtaga en
sådan person.
Enligt reservantens förslag skall hushållningsplan, såsom förut
nämnts, antagas av allmänningsstyrelsen. Innan så sker, skall även
enligt reservantens förslag av därtill förordnad sakkunnig person verk
ställas undersökning av skogen samt avgivas förslag till plan. Med av
seende å dylik förrättning har reservanten i olikhet med kommittén före
slagit, att förordnande att verkställa sådan städse skall meddelas av
skogsvårdsinspektören samt att villkoren för behörighet att erhålla dy
likt iöi ordnande skola bestämmas av Kungl. Majit. Enligt reservan
tens förslag skall det därjämte ankomma på Kungl. Majit att, i den mån
så prövas behövligt, giva närmare bestämmelser örn tillvägagångssättet
vid lörrättningen samt örn de handlingar, som därvid skola upprättas.
Sedan hushållningsplan antagits av allmänningsstyrelsen, skall pla
nen enligt reservantens förslag ofördröjligen insändas till skogsvårds-
styrelsen, som har att med de anmärkningar, vartill styrelsen finner skäl,
överlämna densamma till skogsvårdsinspektören, vilken i sin ordning
äger efter granskning av planen söka ändring däri hos Kungl. Majit.
Reservantens förslag upptager även vissa bestämmelser beträffande
det fall, att allmänningsstyrelsen underlåter att inom skälig tid antaga
hushållningsplan för allmänningen. I dylikt fall äger enligt förslaget
skogsvårdsstyrelsen fastställa sådan plan. Beträffande utredning, som
kan erfordras, innan skogsvårdsstyrelsen meddelar sitt slutliga beslut i
saken, skola de i förslaget upptagna bestämmelserna i fråga örn hushåll
ningsplan, som antages av allmänningsstyrelse, i tillämpliga delar gälla.
Även av skogsvårdsstyrelsen fastställd plan skall enligt reservantens
förslag för ändamål som förut sagts tillställas skogsvårdsinspektören.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
157
I allmänning sombudens förslag föreskrives, att hushållningsplan skall utarbetas av en förrättningsman, som antages av allmänningsstyrelsen, samt att härtill må utses allenast den, som genomgått skogsinstitutet, skogskögskolan eller utländsk högre skoglig läroanstalt. Den sålunda utarbetade planen skall enligt förslaget, såsom förut nämnts, granskas och fastställas av en särskild plankommission.
Domänstyrelsen har beträffande kommitténs förslag i förevarande av seende anmärkt, att i lagen borde något närmare än förslaget avsåge angivas kvalifikationerna hos den sakkunnige person, som kunde erhålla uppdrag att verkställa skogsindelning.
Sveriges häradsallmänningsförbund har hävdat, att kompetensvillko ren för den, som ägde behörighet att upprätta hushållningsplan, borde lagfästas samt att vad allmänningsombuden i detta hänseende föreslagit vore välgrundat.
Det förslag till lag örn vård av kommun- m. fl. skogar, som genom proposition nr 157 förelädes 1923 års riksdag, anslöt sig beträffande sät tet för uppgörande och fastställande av hushållningsplan nära till kom mitténs förslag. Förstnämnda förslag innehöll dock ej något stadgan de, att vederbörande skogsägare skulle, där förslag till plan upprätta des genom dennes försorg, härvid anlita sakkunnig person. Beträffan de det fall, att planförslag skulle uppgöras genom skogsvårdsstyrelsens föranstaltande, föreskrevs däremot, att förslaget skulle upprättas genom av styrelsen eller, på dess begäran, av domänstyrelsen förordnad sak kunnig person samt att närmare föreskrifter rörande dylik förrättning skulle meddelas på sätt Kungl. Maj:t bestämde. Kommunskogsförslaget avvek från kommittéförslaget jämväl därutinnan, att det förra ej för utsatte, att av skogsvårdsstyrelse fastställd plan skulle obligatoriskt underkastas granskning av någon central myndighet.
De i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna rörande upprät-
Departemen
tande och fastställande av hushållningsplan överensstämma i huvudsak chefen' med kommitténs förslag. Vissa mindre skiljaktigheter föreligga dock mellan förstberörda bestämmelser och de av kommittén i ämnet före slagna.
Enligt kommittéförslaget skola vid uppgörande av förslag till ny hus hållningsplan, vare sig detta sker genom allmänningsstyrelsens eller skogsvårdsstyrelsens försorg, de för berörda ändamål erforderliga åt gärderna företagas av en »sakkunnig» person. I departementsförslaget har kravet på förrättningsmannens kompetens närmare bestämts på det sätt, att denne skall vara en person »med högre skoglig utbildning», vil ken föreskrift, såsom förut nämnts, innebär, att förrättningsmannen skall hava avlagt avgångsexamen från skogsinstitutet eller skogsliögsko- lan eller hava förvärvat därmed jämförlig utbildning. En dylik bestäm melse har ansetts påkallad för att trygga, att förrättningsmannen besit-
Kungl. May.ts proposition Nr 10.
158
ter erforderlig fackkunskap för uppdragets behöriga fullgörande. Er
inras må, att enligt departementsförslaget varje allmänningsstyrelse
skall anställa en person med högre skoglig utbildning såsom biträde vid
allmänningens förvaltning samt att detta biträde ofta torde komma att
anlitas för uppgörande av förslag till hushållningsplan för allmän
ningen.
Vidare skola enligt kommitténs förslag till ledning för utarbetande
av ny hushållningsplan över skogen upprättas karta i erforderlig skala,
örn sådan ej förut finnes, samt allmän beskrivning och noggrann be-
ståndsbeskrivning med uppskattning av virkesförrådet. Förslaget an
sluter sig härutinnan nära till de föreskrifter, som den 27 maj 1916 ut
färdats av domänstyrelsen rörande de allmänna skogarnas indelning till
ordnad hushållning. Under de senare åren har emellertid inom domän
styrelsen utredning pågått rörande omläggning och förenkling i vissa
avseenden av sagda föreskrifter, särskilt i fråga örn sättet för upprättan
de av nyssnämnda beskrivningar, vilken utredning dock ännu ej slut
förts. Med hänsyn härtill torde de handlingar, som skola upprättas till
ledning för hushållningsplans uppgörande, böra i lagen angivas mera
generellt än kommittén föreslagit samt Kungl. Majit tillerkännas be
fogenhet att i ämnet utfärda närmare bestämmelser. Sistnämnda be
fogenhet torde dock böra avse allenast det fall, att förslag till hushållnings
plan upprättas genom skogsvårdsstyrelsens försorg. I enlighet härmed
och da, såsom förut nämnts, vid upprättande av hushållningsplan för
häradsallmänning hänsyn bör tagas till sådana avverknings- och
andra nyttjande- eller servitutsrätter, som besvära med allmänningen
införlivad mark, har i departementsförslaget stadgats, att vid insändande
till skogsvårdsstyrelsen av upprättat förslag till hushållningsplan detta
skall åtföljas av karta över skogen i lämplig skala samt erforderlig be
skrivning med uppskattning av virkesförrådet ävensom uppgifter angå
ende sådana skogen åvilande rättigheter, som nyss sagts, samt att rö
rande förrättning, som avser upprättande av hushållningsplan efter för
ordnande av skogsvårdsstyrelsen, närmare föreskrifter meddelas av
Kungl. Majit.
Slutligen hava de i kommitténs förslag införda bestämmelserna angå
ende befogenhet för den tilltänkte skogsvårdsinspektören att i visst fall
förordna förrättningsman samt att granska av skogsvårdsstyrelse fast
ställd hushållningsplan och söka ändring däri uteslutits i departemen
tets förslag, då frågan örn inrättande av en dylik befattning i jord
bruksdepartementet numera förfallit. Såsom förut berörts, åsyftar de
partementets förslag att tillgodose kravet på anlitande av erforderlig
fackkunskap vid fastställandet av hushållningsplaner för häradsallmän-
ningarna genom medgivande av befogenhet för Kungl. Majit att i skogs-
vårdsstyrelse, som har att pröva frågor örn dylik fastställelse, utse en
särskild ledamot med speciella kvalifikationer i skogsindelningsspörs-
Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 10.
159
mål. Enligt departementets förslag må därjämte, såsom jämväl förut
berörts, besvär över skogsvårdsstyrelsens beslut i fråga örn sådan fast
ställelse anföras hos Kungl. Majit.
De skiljaktigbeter, som i övrigt föreligga mellan kommitténs och de
partementets förslag i förevarande avseende, torde ej tarva någon moti
vering.
Kommitténs och reservantens liksom allmänningsombudens förslag Kostnad för
förutsätta, att kostnaden för upprättande av förslag till hushållnings-
plan för häradsallmänning skall gäldas av allmänningens medel. Be-
rättande.
träffande beloppet av den ersättning, som må utgå till förrättningsman-
nen, skall enligt reservantens förslag föreskrift meddelas av Kungl.
Majit, vare sig genom utfärdad taxa å arvode för här avsedd förrätt
ning eller, där sådan taxa ej givits men tvist örn heloppet i något fall
uppkommer, genom särskild föreskrift. Kommitténs och allmännings
ombudens förslag innehålla ej några bestämmelser i nu angivet avseende.
Omförmälda förslag till lag örn vård av kommun- m. fl. skogar, som
genom proposition nr 157 förelädes 1923 års riksdag, upptog i 5 § en be
stämmelse, att, där förslag till hushållningsplan upprättats genom skogs
vårdsstyrelsens försorg, skogens ägare skulle vidkännas kostnaden för
förslagets upprättande, häruti inbegripet utgifter för anskaffande av för
ändamålet erforderliga handlingar, under förutsättning att förslaget
fastställdes av skogsvårdsstyrelsen, samt att denna hade att i samman
hang med beslut angående förslagets fastställande meddela yttrande i
kostnadsfrågan. Därjämte stadgades, att beträffande gottgörelse, som
tillkomme förrättningsman för uppgörande av dylikt förslag, närmare
föreskrifter skulle meddelas på sätt Kungl. Majit bestämde. Nu angiv
na föreskrifter hade avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med vad
lagrådet i sitt utlåtande över lagförslaget hemställt.
Spörsmålet, huru kostnaden för upprättande av förslag till hushåll-
Pepartements-
ningsplan för häradsallmänning hör gäldas, torde höra i lagen regleras c ,e en'
allenast med avseende å det fall, att sådant förslag uppgöres genom
skogsvårdsstyrelsens försorg. Sker förslagets upprättande genom all-
männingsstyrelsens eget föranstaltande, ligger det i sakens natur, att
utgifterna härför böra bestridas av allmänningskassan. Vad först
nämnda fall angår torde även i detta fall allmänningskassan böra svara
för ifrågavarande kostnad, under förutsättning att det upprättade för
slaget varder oförändrat eller med vissa jämkningar fastställt av skogs
vårdsstyrelsen. Vägras åter fastställelse a förslaget, synes kostnaden
böra gäldas av skogsvårdskassan. I anslutning till motsvarande bestäm
melser i det för 1923 års riksdag framlagda förslaget till lag angående
kommun- m. fl. skogar torde skogsvårdsstyrelse böra åläggas att i sam
manhang med beslut angående fastställande av planförslag meddela
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
160
Sko g slag stift
ning skom
mittén m. fl.
yttrande i kostnadsfrågan. Beträffande slutligen de grunder, enligt
vilka i förevarande fall ersättning bör utgå till vederbörande förrätt-
ningsman, synes det böra ankomma å Kungl. Maj :t att meddela närmare
bestämmelser härutinnan.
I enlighet med vad nu anförts hava de i förevarande paragraf upp
tagna bestämmelserna i ämnet avfattats.
27 §.
Reserv.
35 §.
Bestämmelserna i 26 § åsyfta att trygga, att, innan giltighetstiden för
hushållningsplan beträffande häradsallmänning tilländalöper, ny sådan!
plan för allmänningen upprättas och fastställes. I undantagsfall torde
dock kunna inträffa, att ny plan ej hinner komma till stånd, innan den
äldre planen upphör att gälla. Detta lärer särskilt kunna bliva händel
sen, därest klagan föres över skogsvårdsstyrelsens beslut rörande fast
ställande av plan eller örn giltighetstiden för plan, som fastställts enligt
1894 års skogsordning, utgår kort efter den nya lagens ikraftträdande.
För dylika fall synes skogsvårdsstyrelsen böra äga att med tillämpning
av de i 24 § angivna grunder meddela bestämmelser rörande skogshus
hållningen å allmänningen att gälla, intill dess den nya planen fast
ställts. En föreskrift i detta syfte har upptagits i förevarande paragraf.
Jag vill erinra, att liknande bestämmelser upptagits i 14 § andra stycket
i kommitténs förslag angående vård av kommun- m. fl. skogar samt i
7 § av det förslag rörande samma skogar, som genom proposition nr 157
förelädes 1923 års riksdag.
28 §.
Komm. 4 § 4
morn.,
reserv.
22 § och 23 § andra stycket,
allm. omb. § 6
och
§ 8 andra stycket.
De här upptagna bestämmelserna, som reglera skogsvårdsstyrelses
befogenhet att vidtaga ändring i fastställd hushållningsplan, ansluta sig
nära till vad kommittén i detta hänseende föreslagit. I överensstäm
melse med motsvarande stadgande i 10 § av det för 1923 års riksdag
framlagda förslaget till lag örn kommun- m. fl. skogar har dock i före
varande paragraf det tillägg gjorts till kommittéförslagets föreskrifter
i ämnet, att, örn här avsedd ändring vidtages på skogsvårdsstyrelsens
eget initiativ, tillfälle skall beredas allmänningsstyrelsen att yttra sig
i ämnet.
29-31 §§.
Komm. 5 — 7
§§,
reserv. 23 § tredje stycket och 32 — 34 §§, allm. omb.
§§ 10—12.
Kommittén har i 5—7 §§ av sitt förslag upptagit vissa stadganden med
avseende å de fall, att överträdelse sker av hushållningsplanens bestäm
melser eller att fullgörandet av dessa eller av särskilda av skogsvårds-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
161
styrelsen beträffande skogsskötsel meddelade föreskrifter eftersattes.
Beträffande det förra fallet stadgas, att, om överträdelse av hushållnings-
planen äger rum samt i anledning därav särskilda åtgärder bliva nödiga
för skogens behöriga skötsel, skogsvårdsstyrelsen äger föreskriva sådana
åtgärder. Med avseende å det senare fallet innehåller förslaget, att, örn
åtgärd, som enligt fastställd hushållningsplan eller av skogsvårdsstyrel
sen meddelade föreskrifter skolat företagas, blivit eftersatt samt den
eftersatta åtgärden är nödvändig för skogens behöriga skötsel, länssty
relsen äger på framställning av skogsvårdsstyrelsen meddela föreläg
gande för allmänningsstyrelsen vid vite att vidtaga den eftersatta åtgär
den. Försittes förelagt vite, må länsstyrelsen, jämte utdömandet av det
försuttna vitet, antingen meddela nytt vitesföreläggande eller och för
ordna örn fråntagande av allmänningens förvaltning från allmännings
styrelsen och dess överlämnande till en eller flera gode män, som av
länsstyrelsen utses. Har sådant förordnande meddelats, länder detsamma
enligt' förslaget till efterrättelse, intill dess länsstyrelsen på yrkande av
delägarna finner omständigheterna medgiva dess upphävande. För gode
män, som nyss sagts, skall i tillämpliga delar gälla vad i allmänningens
reglemente är stadgat örn allmänningsstyrelsen. För sin förvaltning äga
gode männen njuta arvode, som i brist av åsämjande skall bestämmas av
länsstyrelsen.
X motiveringen till det av kommittén framlagda förslaget angående
kommun- m. fl. skogar, vilket förslag i berörda hänseenden upptog stad-
ganden av enahanda innehåll som förslaget angående häradsallmän-
ningar, erinrade kommittén örn bestämmelserna i § 8 av 1894 års skogs
ordning samt framhöll, att allvarliga invändningar kunde göras mot det
i sagda paragraf stadgade systemet, att vid försummat iakttagande a\
de föreskrifter, som meddelats beträffande skogshushållningen å härads
allmänning, vilken förvaltades av delägarna, länsstyrelsen ägde för
ordna, att allmänningen skulle ställas under skogsstatens vård och för
valtning. Till utveckling härav anförde kommittén:
Visserligen skulle, i händelse av en förelupen oegentlighet, vederbö
rande först anmanas att vidtaga rättelse, men örn detta ej gjorde någon
effekt måste skogens ställande under skogsstaten tillgripas, antingen det
begångna felet vore stort eller litet, och detta torde mången gång inne
bära en onödig disproportion mellan fel och botemedel. Avensa vöre
detta en alltför tungrodd apparat. Sedan skogsstatens förvaltning en
gång kommit till stånd å en skog, torde den vara svår att få borttagen.
I 1894 års förordning funnes ej några bestämmelser i sagda riktning, oell
ej heller vore något uttalande i detta ämne att hämta från förar telena
till densamma.
Kommittén framhöll vidare, att kommittén nied hänsyn till de sålunda
anmärkta omständigheterna sökt utfinna andra sätt att gå tillväga, där
ett åsidosättande av den fastställda liusliållningsplanens föreskrifter ägt
rum, samt anfördo härom:
Hilland till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 10
hafi.
(STr 10.>
"
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
162
Ett dylikt åsidosättande kunde vara positivt: överträdande av något
i planen förbjudet, eller negativt: uraktlåtenhet att fullgöra något i pla
nen föreskrivet. Emellan dessa båda fall syntes kommittén en skillnad fö
religga, som icke beaktats i 1894 års förordning. I det förra vore ett kri
minellt drag övervägande, och det borde därför såväl vara belagt med
straff som medföra botningsskyldighet, d. v. s. skyldighet att vidtaga vad
som erfordrades för de skedda skadornas avhjälpande. I sistberörda
avseende gällde det alltså att få de erforderliga åtgärderna fastslagna;
härutinnan innehölle förslaget bestämmelser, varigenom skogsvårds-
styrelsen tillerkändes befogenhet att giva föreskrifter efter de före
liggande omständigheterna. Några åtgöranden för att få skogsägaren att
fullgöra sin berörda förpliktelse torde däremot icke i detta sammanhang
vara av behovet påkallade. Härav följde, örn fråntagandet av skogens
förvaltning från ägaren icke vore en ren straffpåföljd, utan i sig inne-
bure ett sätt att få till stånd nödiga skogsvårdsåtgärder, att ett skogsäga
rens berövande av skogens förvaltning icke hade sin plats såsom en åtgärd
till följd av en positiv förseelse mot de för skogens skötsel fastställda före
skrifterna.
Hade återigen i skogens vård och förvaltning något blivit uraktlåtet,
som bort företagas, vore detta till sin innebörd redan bestämt — vare sig
i den fastställda planen eller genom meddelade föreskrifter — och det gäll
de endast att få det utfört. Här kunde alltså ett fråntagande av skogens
förvaltning från dess ägare passa i stycke, men därförutan syntes i många
fall ett utförande av det uraktlåtna kunna pressas fram av skogsägaren
själv, nämligen därigenom att vite förelädes honom beträffande utföran
det. Skulle emellertid detta förfela sin verkan, kunde även annat vara
behövligt att tillgripa. Ett sätt vore härvidlag att låta verkställa de fe
lande åtgärderna genom vederbörande myndighets försorg på ägarens be
kostnad, i enlighet med vad som vore stadgat beträffande skogar, som
tolle under lagen angående vård av enskildes skogar. Lämpligt för dessa
sistnämnda, skulle emellertid ett dylikt tillvägagående här bliva ett spora
diskt utförande av en eller flera i ett systematiskt helt ingående åtgärder,
vilket vore föga lyckligt. Icke heller kunde här gälla, att ett fråntagande
av skogens förvaltning från dess ägare borde undvikas, ty hade vederbö
rande icke låtit rätta sig utav vitesföreläggandet, hade de därmed visat
så ringa icke blott intresse utan även ansvarskänsla, att deras berövande
av förvaltningen måste anses befogat. Därvid behövde detta dock icke få
smaken av ett ställande under förmynderskap, genom överlämnandet av
förvaltningen åt skogsstaten, utan kommittén hade i stället funnit ett
lämpligt sätt vara, att förvaltningen uppdroges åt särskilt utsedde gode
män. Medelst denna form för förvaltning genom andra vunnes större
smidighet och ett lättare återgående till den normala förvaltningen utav
ägaren själv.
Reservantens förslag ansluter sig i förevarande hänseenden väsentligen
till kommitténs.
Allmänning sombudens förslag innehåller, att, örn hushållningsplanens
bestämmelser överträdas eller icke efterföljas, den av ombuden föreslagna
överstyrelsen har att fästa allmänningsstyrelsens uppmärksamhet härpå
samt utsätta .tid, inom vilken rättelse skall vara vidtagen. Sker ej sådan
inom förelagd tid, har överstyrelsen att ingiva anmälan örn saken till
Kungl. Maj.ts proposition Nr 10.
163
länsstyrelsen, vilken, sedan syn ägt ram och, i vissa fall, allmänuingssty-
relsen ånyo lämnats tillfälle att vidtaga rättelse, förordnar, att allmännin
gen skall ställas under överstyrelsens förvaltning, intill dess förelagd rät
telse vidtagits.
Det förslag till lag angående vård av kommun- m. ii. skogar, varöver 1923
/&>-
Kungl. Majit den 27 oktober 1922 beslöt inhämta lagrådets yttrande, över- angående våld
ensstämde i hithörande delar med kommitténs motsvarande förslag. T
av kommu
.«-
sitt yttrande över förslaget avstyrkte lagrådet, att diiri avsedda kom- sl ja
munskogar underkastades den i förslaget stadgade anordningen, att vid
eftersättande av liushållningsplanens bestämmelser eller särskilda av
skogsvårdsstyreisen meddelado föreskrifter förordnande under vissa för
utsättningar skulle kunna meddelas örn skogens ställando under gode
mäns vård och förvaltning, samt hemställde, att i berörda fall förvalt
ningen av sådan skog i stället skulle överlämnas åt skogsstaten. Till
stöd härför anfördes, bland annat, att tillämpande av en dylik anordning
skulle medföra praktiska svårigheter, i det medel måste ställas till gode
männens förfogande för uppdragets behöriga fullgörande.
I det för 1923 års riksdag framlagda förslaget angående nyssnämnda
skogar bibehöllos emellertid det remitterade förslagets bestämmelser i
ämnet oförändrade. Mot lagrådets förslag, att en försummad kommun
skog eventuellt skulle kunna ställas under skogsstatens vård och för
valtning, framhöll föredragande departementschefen, att det beträffande
den föreslagna lagen systematiskt iakttagits, att icko någon tillsyn eller
finnån befattning med lagens efterlevnad tillagts skogsstaten samt att
det redan med hänsyn härtill skulle te sig främmande att för ifrågava
rande fall göra någon rubbning häruti. Det kunde därjämte enligt depar
tementschefens åsikt göras erinringar mot en anordning, i arigenom
skogsstatstjänstemännen i utövningen av dessa åligganden skulle komma
att stå under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt. Beträffande påståendet, att
det skulle vara förenat med praktiska svårigheter att få erforderliga
medel ställda till godo männens förfogande för uppdragets behöriga full
görande, påpekade departementschefen, att kravet pa de lindel lagen
hörande skogarnas behandling i förslaget vore lämpat efter deras för
måga att bära upp åtgärder av större eller mindro omfattning.
På sätt kommittén föreslagit, tordo skogsvård sstyrelse, där överträ-
Departement,-
delse sker av vad i fastställd hushållningsplan föreskrivits samt i anled
ning därav särskilda åtgärder bliva nödiga för skogens behöriga skötsel,
böra äga befogenhet att föreskriva sådana åtgärder. Fm dylik befogenhet
synes böra tillkomma skogsvå^styrelsen även i det fall, att bestäm
melser, som meddelats jämlikt 27 §, blivit överträdda. Ett stadgande i
ämnet, överensstämmande med det nu anförda, har upptagits i 29 § a\
departementets förslag.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
164
Vad. Ilai efter angar sättet iör iramtvingande av åtgärder, som enligt
fastställd hushållningsplan eller av skogsvårdsstyrelsen meddelade före
skrifter skolat vidtagas men av allmänningsstyrelsen blivit eftersatta,
Ilai jag äv en härutinnan funnit kommitténs förslag böra förordas. Att
med avseende å dylik försummelse från allmänningsstyrelsens sida bibe
hålla den nuvarande anordningen med allmänningens ställande under
skogsstatens vård oell förvaltning bär jag ej ansett lämpligt, då skogs-
statens befattning i övrigt med hithörande skogar enligt det föreliggande
förslaget är avsedd att upphöra. Det skäl, som lagrådet i sitt yttrande
över 1923 års förslag till kommunskogslag anfört mot genomförande av de
av kommittén föreslagna bestämmelserna i ämnet, eller att det skulle
kunna möta praktiska svårigheter att få erforderliga medel ställda till
vederbörande gode mäns förfogande för uppdragets behöriga fullgöran
de, torde ej i nämnvärd omfattning äga giltighet i fråga örn häradsall-
männingarna, då med hänsyn till dessa skogars beskaffenhet möjlighet
i regel torde föreligga att beträffande dem i förekommande fall anskaffa
för förvaltningens liandhavande behövliga medel. På grund av vad så
lunda anförts hava de i departementets förslag upptagna bestämmelser
na i ämnet, vilka inrymts i 30 och 31 §§, avfattats i nära anslutning till
vad kommittén förordat. De avvikelser från kommittéförslaget, som
vid utformningen av berörda bestämmelser i vissa hänseenden ägt rum,
torde ej tarva särskild motivering.
32 §.
I första stycket av förevarande paragraf givas regler örn skogsvårds-
styrelses sammansättning vid prövning av fråga örn fastställelse eller
ändring av hushållningsplan eller fråga, som avses i 27 eller 29 §. Be
träffande de skäl, som ligga till grund för dessa regler, hänvisas till vad
jag i det föregående (avd. B) anfört.
Enligt 3 § i förordningen den 15 juni 1923 (nr 213) angående skogsvårds-
styrelser skall, där vid omröstning inom sådan styrelse meningarna äro
delade, den mening gälla, varom de flesta förenat sig, samt, örn rösterna
för olika meningar äro lika delade, den mening, som biträdes av ordfö
randen. Då denna bestämmelse ej lämpligen bör oförändrad äga tillämp
ning för det fall, att skogsvårdsstyrelse har sådan sammansättning, som
i första stycket av denna paragraf avses, utan, örn i dylikt fall lika antal
röster tillfalla skilda meningar, den mening torde böra segra, som om
fattas av den av Kungl. Majit utsedde särskilde ledamoten av styrelsen,
har en bestämmelse i detta syfte upptagits i andra stycket.
Jämlikt 7 § i förordningen angående skogsvårdsstyrelser skola ordfö
rande och ledamöter i dylik styrelse för varje sammanträde ävensom för
de resor, vilka föranledas av deras berörda uppdrag och äro att anse såsom
nödiga, ur skogsvårdskassan erhålla ersättning enligt gällande resereg
lemente. Då ersättning till sådan särskild ledamot av skogsvårdsstyrelse,
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
165
som avses i förevarande paragraf, torde böra utgå efter i viss mån andra
grunder än deni, som enligt det nu anförda gidia för övriga ledamöter av
dylik styrelse — särskilt må påpekas, att sådan ledamot bör äga erhålla
jämväl visst arvode för det med uppdraget förenade arbetet — samt det
synes böra ankomma å Kungl. Majit att härutinnan meddela erforderliga
bestämmelser, bär en föreskrift av detta innehåll inrymts i tredje stycket.
Ordförande och övriga ledamöter i skogsvårdsstyrelse äro enligt 9 §
av skogsvårdsstyrelseförordningen i utövningen av sina befattningar un
derkastade det ansvar och den påföljd, som i allmän lag stadgas örn sta
tens ämbets- och tjänstemän. Utan särskild föreskrift lärer vara tydligt,
att i förevarande paragraf avsedd ledamot skall i berörda avseende vara
likställd med övriga skogsvårdsstyrelseledamöter.
33-35 §§.
Kontin.
8 §,
reserv.
7 § oell 13 § andra stycket,
allm. omb.
§§ 13 och 14.
Förevarande paragrafer upptaga bestämmelser örn sättet för användan- sattet får an
ds av häradsallmännings avkastning och annan inkomst, som nartJytGr
avkastning
från sådan allmänning.
annalin
Kommitténs förslag, som innehåller föreskrifter allenast örn anvandan-
häradsaii-
de av häradsallmännings avkastning, ansluter sig i detta avseende, såsom
manning.
förut nämnts, väsentligen till nu gällande bestämmelser. Enligt förslaget
skall sålunda av häradsallmännings avkastning i första rummet gäldas
kostnaden för allmänningens vård och förvaltning ävensom övriga av
hushållningsplanen eller särskilda föreskrifter föranledda kostnader, där-
uti inbegripet utgifter för upprättande av hushållningsplan och revision
därav. Därefter skall, enligt förslaget, avkastningen användas till sådana
utgifter, som avse delägarnas gemensamma nytta, såsom skogskultur, an
läggning och underhåll av erforderliga vägar och broar eller dylikt, och.
må den behållna avkastning, som sedan återstå!’, antingen för gemensam
räkning fonderas eller användas för inköp av mark till allmänningens
utvidgande eller ock emellan samtliga delägarna fördelas efter deras del
aktighet i allmänningen.
Reservanten — som i sitt förslag till häradsallmännings avkastning
hänfört all sådan inkomst från allmänningen, som erhålles genom för
säljning eller annan upplåtelse mot ersättning av allmänningens natur
liga tillgångar i skogseffekter eller annat — har i förslaget inrymt be
stämmelser örn användande dels av dylik avkastning och dels av köpe
skilling för mark, som föryttras från allmänningen.
Förslagets bestämmelser i förstberörda hänseende överensstämma i vä
sentliga delar med kommittéförslaget i ämnet. Mellan förslagen före
ligga dock vissa skiljaktigheter, som här torde böra omnämnas.
Reservanten uppdelar i olikhet med kommittén häradsallmännings av-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
166
kastning med hänsyn till användningssättet i två olika slag, det ena om
fattande inkomst, som erhålles genom upplåtelse av sådan del av huvud-
avveikningen, som överskjuter tillväxten, och det andra annan avkast
ning. Båda dessa slag skola enligt förslaget i första rummet användas för
bestridande av kostnaden för åtgärder, som äro nödiga för allmänningens
behöriga förvaltning oell vård. Sedan sagda kostnad guldits, må det
förra slaget av avkastning användas antingen till åtgärder, som, utan
att kunna sägas vara nödiga för allmänningens behöriga förvaltning och
vård, dock äro ägnade att befrämja en god hushållning med denna, eller
till inköp av mark för allmänningens utvidgning. Det senare slaget må
i nyssangivna fall användas antingen för ändamål, som nu sagts, eller till
utdelning mellan allmänningslagets samtliga medlemmar efter grunden
för deras delaktighet i laget.
Såsom skäl för att inkomst, som erhålles genom upplåtelse av berörda
del av huvudavverkningen, ej bör fä utdelas mellan delägarna, har reser
vanten anfört:
Sådan överskjutande avverkning, varom här vore fråga, påkallades av
allmänna skogligt ekonomiska skäl. Den kunde mången gång bliva av
ganska betydande omfattning. Det kunde då icke gärna vara riktigt att
låta inkomsten av densamma gå till utdelning bland dem, som vore del
ägare i allmänningslaget den tid, då sagda avverkning skedde. Hushåll
ningen med allmänningen borde vara riktad på framtiden även i den be
märkelsen, att senare generationer finge från allmänningen åtnjuta unge
färligen likartade förmåner med den närvarande; men om sådan över-
skottsavverkning, som under en indelningsperiod bleve och borde bliva
verkställd, vore av större omfattning, kunde avkastningen under en föl
jande period ävensom ännu längre fram i tiden komma att betydligt un
derstiga den, som då uttoges ur skogen. Vid sådant förhållande torde den
föreslagna inskränkningen i fråga örn avkomstmedlens användning få an
ses välgrundad.
Örn sådana medel, som enligt det nu sagda icke borde gå till utdelning,
icke finge omedelbar användning för ändamål, vartill de finge anlitas,
utan fonderades, boude dock ränta, som å dem kunde vinnas, få disponeras
pa sätt som vanlig avkomst av skogen, och torde de föreslagna bestämmel
sernas avfattning finnas icke lägga hinder i vägen härför.
Beträffande användande av köpeskilling för mark, som avyttrats från
häradsallmänning, innehåller reservantens förslag, att Kungl. Majit här
utinnan äger meddela de föreskrifter, som för allmänningslagets bästa
prövas lämpliga. I den mån sådana föreskrifter ej givits, skall örn köpe
skillingens användande gälla vad i förslaget stadgas om avkastning i all
mänhet. dock att köpeskillingen bör i främsta rummet användas till in
köp av mark för allmänningens utvidgning samt att någon utdelning där
av till delägarna ej må äga rum.
Allmänning sombudens förslag i förevarande ämne överensstämmer i
stora drag med reservantens. Enligt ombudens förslag skall av härads-
allmännings virkesavkastning i första rummet försäljas så stor del, att de
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
167
behållna försäljningsmedlen äro tillräckliga för gäldandet av allmännin gen driftskostnader, delägarna dock obetaget att mellan sig fördela sagda del av avkastningen, under villkor att tillräckliga medel sammanskjuta* eller eljest anskaffas för bestridande av nämnda kostnader. Därefter skall enligt förslaget, örn behov därav föreligger, i överensstämmelse med vad nu är stadgat, virke undantagas för sådana broar och allmänna bygg nader, som delägarna i allmänningen själva bygga och underhålla. Sedan dylikt undantag skett, skall, örn hushållningsplanen sådant bestämmer, den del av huvudavverkningen, som överskjuter tillväxten, försäljas, och skola därvid inflytande medel användas för inköp av mark eller grund förbättringar, vilka äro allmänningen till väsentligt gagn, dock att räntan å dessa medel må disponeras enligt delägarnas beslut. Vad därefter åter står av allmänningens avkastning skall enligt förslaget fördelas mellan samtliga delägare efter oförmedlat hemmantal.
I förslagets motivering hava allmänningsombuden framhållit, att såsom grundförbättringar borde betraktas skogsodling å av ålder kai mark, torr läggning av impediment, byggandet av transportleder, förädlingsverk och arbetarebostäder samt över huvud varje åtgärd, som icke vidtoges för driftens uppehållande eller underhåll och som innebure en ökning utav ka pitaltillgångar och omedelbart eller framdeles bomme att öka allmännm-
gens avkastning.
.
Beträffande köpeskilling för mark, som avyttras från häradsallmänning, stadgas i allmänningsombudens förslag, att dylik köpeskilling skall an vändas för förvärv av fastigheter, vilka huvudsakligen bestå av skogs-
Sveriges häradsallmänningsförbuncl har mot reservantens förslag an märkt, att enligt detsamma inkomster, som erhölles genom avverkning ut över tillväxten, eller s. k. extra inkomster finge användas till gäldande av allmänningens driftskostnader. Detta medförde, att den del av de ordi narie inkomsterna, som rätteligen skulle begagnats för driftskostnadernas bestridande, bleve disponibel för utdelning bland delägarna, valigenom sålunda en förtäckt utdelning av extra inkomster komme att aga runi.
Frän principiell synpunkt torde olika regler böra gälla rörande an\ and ningen av sådana inkomster från häradsallmänning, som erhållas genom utnyttjande av markens alstringsförmåga och sålunda kunna beräknas inflyta årligen eller eljest periodvis, samt inkomster, som utvinnas fran dylik allmänning genom avyttring av därtill hörande mark, genom ti - godogörande av därå befintliga fyndigheter (grus, sten, lera, torv o. d.) eller eljest genom realiserande av allmänningens kapitaltillgångar. Me dan inkomster av det förra slaget äro att betrakta såsom avkastning i egentlig mening, över vars användning delägarna principiellt bora hava en vidsträckt förfoganderätt, utgöra inkomster av del senare slaget ett från allmänningen lösgjort kapital, som i anslutning till grundsatsen, att
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
Departements
chefen.
168
häradsallmänning skall bibehållas oförminskad, rätteligen bör på lämp
ligt sätt återföras till allmänningen eller, med andra ord, användas för
böjande av allmänningens kapitalvärde och med avseende varå delägarna
böra hava förfoganderätt allenast så vitt angår därifrån härflytande av
kastning. Ett genomförande i hela dess vidd av en dylik princip i fråga
örn användande av olika slag av inkomster från häradsallmänning skulle
dock medföra betydande praktiska olägenheter och synes ej böra ifråga
sättas. Vad som inflyter genom tillgodogörande av fyndigheter å all
männingen torde sålunda i överensstämmelse med nu gängse praxis i all
mänhet böra betraktas såsom egentlig avkastning och sålunda få dispone
ras i likhet med dylik. För ernående av erforderlig enkelhet och reda i
allmänningarnas förvaltning torde berörda regel örn användande av kapi
talinkomster böra begränsas till sådana inkomster av denna beskaffenhet,
som äro av större ekonomisk betydelse och därjämte utan särskild svå
righet kunna särskiljas från övriga inkomster. I anslutning härtill torde
till kapitalinkomster, med avseende varå sagda regel skall gälla, böra
räknas allenast medel, som inflyta genom avyttring av mark från all
männingen, ersättning för mark, som genom expropriation, inlösen enligt
ensittarlagen eller annat dylikt förfarande skiljes från allmänningen, er
sättning för nyttjande- eller servitutsrätt, som genom sådant förfarande
upplåtes till allmänningen, ävensom ersättning för skada eller intrång,
som tillskyndas allmänningen genom dylikt förfarande, sistnämnda er
sättning dock under villkor, att densamma bestämts i penningar att utgå
på en gång.
I enlighet med det nu anförda har i 33 § av departementets förslag stad
gats, att till häradsallmännings avkastning räknas i den föreslagna lagen
all den inkomst in natura eller i penningar, som erhålles genom tillgodogö
rande av delägarnas rätt till allmänningen, i den mån sådant tillgodogö
rande skall ske för gemensam räkning, dock med undantag av kapitalin
komst, som härflyter från allmänningen, samt att till inkomst av sist an
givna beskaffenhet i lagen hänföras nyss angivna särskilda inkomster.
Beträffande användande av de inkomster från häradsallmänning, som
enligt 33 § äro att räkna till allmänningens avkastning, meddelas bestäm
melser i 34 §. Enligt dessa skola olika regler gälla i förevarande avseende
i fråga om avkastning, som erhålles genom avverkning, vilken överskjuter
skogens normala virkesavkastning (extra avkastning), samt annan avkast
ning (ordinarie avkastning). Dessa regler överensstämma beträffande or
dinarie avkastning med reservantens förslag samt beträffande extra av
kastning väsentligen med allmänningsombudens förslag. Extra avkast
ning må sålunda enligt nämnda regler i allmänhet användas allenast för
verkställande av sådana grund förbättringar å allmänningen, som äro äg
nade att öka skogsproduktionen å denna, eller för inköp av mark för all
männingens utvidgning eller för annat dylikt ändamål. På skäl, som an-
Kungl. May.ts proposition Nr 10.
169
förts av häradsallinänningsförbundet, har jag ej ansett lämpligt, att, så
som reservanten förordat, extra avkastning må användas även för bestri
dande av nödiga kostnader för allmänningens vård och förvaltning. Då
emellertid uttagandet av dylik avkastning kan medföra, att under viss
tid efter sådant uttagande allmänningens virkesavkastning nedgår under
vad som är att anse såsom normalt för allmänningen, har i departementets
förslag medgivits, att extra avkastning må användas jämväl till utdelning
mellan delägarna efter deras delaktighet i allmänningen, därest detta fin
nes nödigt för beredande åt dem av en i möjligaste mån jämn inkomst
från allmänningen. Frågan, huruvida och i vilken omfattning sådan utdel
ning må ske, har i varje fall ansetts böra prövas av myndighet, och har
i förslaget uppdraga åt länsstyrelsen att på framställning av allmän-
ningsstyrelsen och sedan skogsvårdsstyrelsen hörts i ärendet verkställa så
dan prövning. Däremot har jag, särskilt med hänsyn till den kontroll,
som enligt 39 § skall utövas å efterlevnaden av hithörande bestämmelser,
ej funnit nödigt, att spörsmålet örn extra avkastnings användande för
förstangivna ändamål underkastas prövning av myndighet, utan ansett
det kunna överlämnas åt delägarna eller allmänningsstyrelsen att härut
innan fritt besluta.
För de ändamål, vartill liäradsallmännings avkastning enligt förevaran
de paragraf sålunda får användas, må enligt förslaget fondering därav
äga rum, dock att ordinarie avkastning må fonderas allenast i den mån
den ej erfordras för gäldande av nödiga kostnader för allmänningens be
höriga vård och förvaltning samt att extra avkastning må fonderas för
utdelning bland delägarna, blott under villkor att länsstyrelsen i förut an
given ordning därtill lämnar medgivande.
Beträffande ränta å extra avkastning skall enligt 38 § vad i lagen stad
gas örn användande och fondering av ordinarie avkastning äga motsva
rande tillämpning.
Vad härefter angår användande av sådana inkomster från häradsallmän
ning, som enligt 33 § äro att hänföra till kapitalinkomster, hava bestäm
melser härom inrymts i 35 Då dylika inkomster, såsom förut berörts,
principiellt böra användas för höjande av allmänningens kapitalvärde
och utdelning därav bland delägarna sålunda ej bör vara medgiven, har
i berörda paragraf föreskrivits, att ifrågavarande inkomster skola använ
das eller fonderas för enahanda ändamål, vartill extra avkastning enligt
förslaget må utan myndighets prövning disponeras. Därjämte har i para
grafen stadgats, att det ankommer på Kungl. Majit att efter framställ
ning av allmänningsstyrelsen meddela närmare föreskrifter rörande an
vändning eller fondering av hithörande inkomster. Sistnämnda stadgande
ansluter sig till bestämmelserna i § 11 andra stycket av skogsordningen,
enligt vilka Kungl. Majit har att förordna rörande användning av er-
Kungl. Maj.ts proposition Nr 10.
170
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
sättning för mark, som genom expropriation eller annat liknande förfaran
de skiljes från häradsallmänning, ävensom till rådande praxis vid läm
nande av tillstånd till försäljning av mark från häradsallmänning. I frå
ga örn inkomst, som erhålles genom dylik försäljning, torde föreskrift
i
nyssangivna avseende i allmänhet komma att av Kungl. Majit meddelas
i samband med lämnande av tillstånd till försäljningen.
Beträffande ränta å kapitalinkomst från häradsallmänning skall enligt
38 § vad i den föreslagna lagen är stadgat örn användande och fondering
av ordinarie avkastning från sådan allmänning äga motsvarande tillämp-
if'^avkastning ,.B.e„traffaf de förvaltningen av häradsallmänning^ avkastning samt annan
Ch
annan in-
därifrån Inflytande inkomst följer av 8 § i förslaget, att sagda förvalt-
hmadllu” nin® ar aysedd att handhavas av allmänningsstyrelsen. Detta innebär,
manning,
såvitt angar extra avkastning samt sådana inkomster, som enligt förslaget
äro att hänföra till kapitalinkomster, ändring i vad nu gäller. Beträf-
lande ersättning för mark, som genom expropriation eller annat liknande
förfarande skiljes från häradsallmänning, stadgas uttryckligen i § 11
andra stycket av skogsordningen, att Kungl. Majit äger förordna örn för
va tningen av dylik ersättning. Enahanda befogenhet har ansetts tillkom-
ma Kungl. Majit i fråga örn extra avkastning samt köpeskilling för mark,
som forsäljes från häradsallmänning. I regel har, då Kungl. Majit med
få, 01 ordnande örn förvaltningen av nu angivna medel, denna
unnHrn-
cj nuna inut över länman de
reisen.
,, „..
,, .
*
“■uuKi. a±«ij:L uock
mea-
givit, att förvaltningen av extra avkastningsmedel finge handhavas av
allmänningsstyrelsen mot skyldighet att avgiva redovisning därför till
länsstyrelsen eller att hos denna förete bevis, att medlen blivit använda
för det ändamål, som av Kungl. Majit särskilt bestämts. Med hänsyn till
den kontroll, som enligt 39 § skall utövas över allmänningsstyrelsens för
valtning av extra avkastningsmedel och kapitalinkomster från häradsall
männing, samt de garantier mot lagstridigt förfarande vid förvaltningens
handlande, som förslaget i övrigt innehåller, har jag funnit betänklig-
ai sagda förvaltning åt allmänningssty
36 §.
Homin, .i, 8 och lo §§,
Reserv.
1 § första stycket, 7 Sj 2 mom. andra stycket och
8 S,
allm. omb.
§§ 4, 13 och 14.
Då det ändamål, vartill häradsallmänning^ avkastning enligt 1894 års
skogsordning må användas, för varje fall bestämts genom de däri upp-
tegna foreskr1 terna, har i skogsordningen ej inrymts något stadgande
att för delagard eller allmänningsstyrelsen att besluta härutinnan
171
Däremot innehåller skogsordningen, som förut berörts, en bestämmelse, en ligt vilken det ankommer på delägarnas beslut, huruvida utdelning av häradsallmännings avkastning skall ske in natura eller, efter försäljning, i penningar. I vissa allmänningsreglementen har emellertid, utan hän syn till denna bestämmelse, beslutanderätten i berörda avseende tillagts allmänningsstyrelsen. .
Rätten att besluta örn användande av häradsallmännings avkastning tillkommer enligt kommitténs förslag allmänningsstyrelsen, örn ej i regle mentet för allmänningen är annorlunda stadgat. Enligt forslaget ankom mer det dock på delägarna att besluta örn inköp ar mark för Ilaradsall- männings utvidgning ävensom att bestämma, huruvida utdelning av ar- kastning skall ske in natura eller, efter försäljning, i penningar
Även enligt reservantens förslag äger allmänningsstyrelsen i legel ut öva delägarnas beslutanderätt i förevarande avseende, Inköp av mark för allmänningens utvidgning må dock enligt förslaget ej göras av all männingsstyrelsen utan allmänningsstämmans samtycke. Allmännmgs- stämman äger därjämte att lämna särskilda föreskrifter beträffande all- männingsmedlens användande till sådana åtgärder, som, utan att vara nö diga för behörig förvaltning och vård av allmänningen, dock äro ägnade att befrämja en god hushållning med denna, eller till utdelning mellan allmänningslagets medlemmar. Dylika föreskrifter skola enligt föi slaget underställas länsstyrelsen och av denna prövas efter enahanda grundel, som i förslaget stadgas beträffande allmänningsreglemente.
I motiveringen till förslaget i denna del har reservanten framhållit, att allmänningsstämman ej borde vara befogad att meddela några bestäm melser rörande allmänningsmedlens användning för sådana åtgärder, som vore nödiga för allmänningens behöriga förvaltning och vård, men att stämman däremot borde vara skäligen berättigad att, örn den därtill funné anledning, giva föreskrifter till allmänningsstyrelsens efterrättelse beträf fande sagda medels användande till andra åtgärder, som vore nyttiga för befrämjande av en god hushållning med allmänningen, eller till utdel ning mellan delägarna. Det hade dock synts reservanten, att dylika lein skrifte!' ej borde bliva bindande för allmänningsstyrelsen, med mindre de efter prövning blivit godkända av länsstyrelsen. En obetingad rätt hos allmänningsstämman att lämna föreskrifter av nu ifrågavarande art. al lenast dessa föreskrifter icke vore lagstridiga eller stridande mot hushåll ningsplanen, kunde leda till resultat, som vore föga tacknämliga. Sålun da skulle exempelvis delägarnas önskan att få högsta möjliga utdelning från allmänningen kunna hindra genomförande av högst nyttiga — örn än ej oundgängligen nödiga — förbättringsåtgärder å allmänningen, som mycket väl borde kunna tillgodoses, allenast utdelningen hölles inom skä liga gränser.
I allmtinninysombudens förslag stadgas i förevarande hänseende, att ränta å fonderad extra avkastning skall disponeras efter delägarnas be-
Kunni. Majlis proposition Nr 10.
slut. Beträffande rätten att besluta om avkastningens användande i öv
rigt innehåller förslaget ej några uttryckliga bestämmelser men synes
åsyfta, att sagda rätt skall tillkomma delägarna. Förslaget upptager lik
som kommittéförslaget det nuvarande stadgandet örn delägarnas rätt att
bestämma, huruvida naturautdelning skall äga rum eller ej.
Sveriges häradsallmänningsförbund bar bestämt avstyrkt reservantens
förslag örn stadgande av skyldighet för allmänningsstämman att under
ställa av densamma lämnade föreskrifter rörande avkastningens använ
dande länsstyrelsens prövning. Förslagets genomförande skulle enligt
förbundets mening i det närmaste upphäva delägarnas inflytande över
den ekonomiska delen av allmänningens hushållning.
DepZ?f™ntS' 1 likLet med reservanten anser jag, att det ej bör ankomma på delägarna
utan på allmänningsstyrelsen att besluta om användande av häradsallmän-
nings ordinarie avkastning för gäldande av sådana kostnader, som äro nö
diga för allmänningens behöriga vård och förvaltning. Däremot torde del-
ägarna principiellt böra förbehållas befogenhet att besluta örn användan
de a\ dylik avkastning för annat i lagen medgivet ändamål ävensom örn
vederbörlig fondering av sådan avkastning, där densamma ej erfordras för
bestridande av kostnader, som nyss sagts. På delägarna torde jämväl
böla ankomma att besluta örn användande eller fondering av extra av
kastning för sådana ändamål, vartill densamma enligt förslaget må dispo
neras utan länsstyrelsens medgivande, ävensom att bestämma, huruvida
utdehiing av avkastning bland delägarna skall ske in natura eller, efter
försäljning, i penningar. Att, såsom reservanten föreslagit, stadga skyl
dighet för delägarna att underställa av dem i förevarande hänseende med
delade föreskrifter länsstyrelsens prövning finner jag ej behövligt. Erfa
renheten från allmänningarnas förvaltning under de senare decennierna
giver ej grundad anledning antaga, att delägarna för att tillfälligtvis er
hålla okad utdelning från allmänningarna skulle motsätta sig vidtagande
av åtgärder för främjande av en god skötsel av dessa skogar. Sagda er
farenhet giver tvärtom vid handen, att delägarna i allmänhet hysa ett
livligt intresse för dylika åtgärder.
Örn sålunda beslutanderätten rörande användande eller fondering av
avkastning från häradsallmänning samt sättet för utdelning därav bland
delägarna torde, med nyss angivna inskränkningar, principiellt böra till
komma delägarna, synas dessa emellertid böra vara oförhindrade att i reg
lementet helt eller delvis uppdraga sagda rätt åt allmänningsstyrelsen.
Enni*as må, att under nuvarande lagstiftning delägarna i särskilda fall
genom reglementet bemyndigat allmänningsstyrelsen att besluta, huru
vida och i vad mån naturautdelning av avkastning skall äga rum bland
dem.
I enlighet med nu angivna grunder hava bestämmelserna i förevarande
paragraf avfattats.
172
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
173
37 §.
Reserv.
11 § andia stycket.
Enligt 11 § 2 mom. må mark, som förvärvats av delägarna, av dem åter
avyttras, där marken ej i föreskriven ordning införlivats med allmännin
gen samt laga hinder eljest ej möter för avyttringen. . Därjämte skall en
ligt 21 § mark, vars införlivning med häradsallmänning vägrats, av all-
männingsstyrelsen åter försäljas. Medel, som i nu angivna fall inflyta
genom markens avyttrande, torde i avseende å det ändamål, vartill desam
ma må användas eller fonderas, samt den ordning, vari frågan härom
skall prövas, böra anses vara av samma natur som de medel, vilka an
litats för markens förvärvande. En bestämmelse härom har inrymts i
denna paragraf.
38 §.
De i 34 och 36 §§ upptagna bestämmelserna örn användande och fonde-
ring av ordinarie avkastning från häradsallmänning samt örn sättet för
utövande av delägarnas beslutanderätt härutinnan torde höra äga mot
svarande tillämpning i fråga om ränta å extra avkastning och å kapital
inkomst från dylik allmänning. En bestämmelse härom återfinnes i före
varande paragraf.
Utan särskild föreskrift lärer vara tydligt, att avkastning från mark,
som delägarna förvärvat för allmänningsmedel men som ej införlivats
med allmänningen, i fråga örn det ändamål, vartill sådan avkastning må
användas eller fonderas, samt sättet för fattande av beslut härom är att
likställa med ränta å de medel, vilka anlitats för markens förvärvande.
39 §.
De i förslaget inrymda bestämmelserna rörande användning av härads-
allmännings avkastning och därifrån härflytande kapitalinkomst åsyfta,
att dylik avkastning och inkomst skola, i den mån de ej må utdelas bland
delägarna, i huvudsak disponeras för främjande och utvecklande av skogs
hushållningen å sådan allmänning. Från allmän skogsvårdssynpunkt är
det sålunda av vikt, att efterlevnaden av dessa bestämmelser tryggas.
För vinnande av detta syfte torde i första rummet ansvar böra stadgas
i vissa fall, då överträdelser av ifrågavarande bestämmelser ägt rum. Till
denna fråga återkommer jag närmare i det följande. Härförutom torde
emellertid i överensstämmelse med den ståndpunkt, som jag vid 30 § in
tagit med avseende å ingripande av myndighet vid eftersättande av före
skrifter i fastställd liushållningsplan eller särskilda av skogsvårdsstyrel-
sen meddelade bestämmelser, möjlighet böra i lagen beredas att fram
tvinga fullgörandet av de däri upptagna stadgandena i förevarande avse
ende. Vad angår underlåtenhet att iakttaga föreskriften i 34 § 1 morn.,
att häradsallmännings ordinarie avkastning skall i första rummet använ-
Kungl. May.ts proposition Nr 10.
174
(las till gäldande av nödiga kostnader för allmänningens behöriga för
valtning och vård, torde emellertid dylik underlåtenhet i regel medföra
ett eftersättande av vad i hushållningsplanen stadgats eller av skogsvårds-
styrelsen särskilt föreskrivits och alltså kunna föranleda ett ingripande
enligt 30 §. Någon speciell bestämmelse för att säkra fullgörandet av
nyssangivna föreskrift torde därför ej vara påkallad. Däremot lärer en
tillämpning av stadgandena i 30 § i regel ej kunna ifrågakomma vid åsi
dosättande av förslagets bestämmelser örn användande av extra avkast
ning från häradsallmänning eller av medel, som utgöra kapitalinkomst
från sådan allmänning. Då dylikt åsidosättande ej torde böra föranleda
ingripande i förenämnda syfte från det allmännas sida för annat fall än
att avkastning eller medel, som nyss sagts, använts i strid mot nyssnämn
da bestämmelser eller enligt desamma meddelade föreskrifter samt för
sådant fall ingripandet hör hava till ändamål att förebygga, att nya över
trädelser av dylikt slag äga rum, torde en reglering i ämnet böra åsyfta
medgivande av befogenhet för viss myndighet att i nyssangivna fall för
ordna örn överflyttning av förvaltningen av avkastning och medel, varom
nu är fråga, från allmänningsstyrelsen till ett organ, som kan anses er
bjuda säkerhet för förvaltningens lagenliga handhavande.
Uppgiften att i fall, som nu sagts, meddela förordnande i berörda hän
seende, synes lämpligen böra anförtros åt vederbörande länsstyrelse, och
torde denna i samband härmed jämväl böra erhålla i uppdrag att överva
ka efterlevnaden av ifrågavarande bestämmelser.
I överensstämmelse med vad i 30 § stadgats rörande sättet för hand
havande av häradsallmännings förvaltning, då denna fråntages allmän
ningsstyrelsen, synes i fall, som här avses, förvaltningen av ifrågavarande
avkastning och medel böra anförtros åt en eller flera gode män, som utses
av länsstyrelsen, och torde beträffande dylika gode män och deras för
valtning stadgandena i 31 § böra äga motsvarande tillämpning. För vin
nande av ändamålet med här avsett ingripande böra gode männen över
taga förvaltningen ej allenast av den extra avkastning och de kapital
inkomster, som finnas i delägarnas ägo vid förordnandets meddelande,
utan även av de tillgångar av denna beskaffenhet, som inflyta efter sagda
tidpunkt. Upplupen och förfallen ränta å avkastning och inkomst, som
nyss sagts, böra gode männen vara pliktiga att årligen utbetala till all
männingsstyrelsen.
Bestämmelser i ämnet, avfattade enligt ovan angivna grunder, hava
upptagits i förevarande paragraf.
Erinras må, att utövningen av den tillsyn, som enligt dessa bestämmel
ser ankommer på länsstyrelsen, väsentligen underlättas genom stadgan
dena i 44, 46 och 47 §§, enligt vilka länsstyrelsen har att utse en av de re
visorer, som skola granska allmänningsstyrelses förvaltning och räken
skaper, samt erhålla del av de berättelser, vilka allmänningsstyrelse och
revisorer årligen hava att avgiva.
Kungl. May.ts proposition Nr 10.
40 i
Homin.
3 §,
reserv.
04 — 00 §§,
allni. omb.
§ 4 sisla stycket.
Bestämmelserna i förevarande paragraf avhandla sättet för uppgörande
och fastställande av reglemente för häradsallmänning samt angiva vad
sådant reglemente skall innehålla.
Beträffande dessa bestämmelser hänvisas till vad jag förut (avd. B)
härom anfört. Här må blott tilläggas, att i anslutning till vad kommittén
föreslagit i förevarande paragraf upptagits en föreskrift, att, innan upp
rättat reglemente fastställes, Kungl. Majit låter däröver höra vederböran
de skogsvårdsstyrelse. En dylik föreskrift har ansetts påkallad bland
annat med hänsyn till den reglering av rätten för forstligt biträde åt all-
männingsstyrelse att med sin befattning förena annan tjänst eller anställ
ning, som skall ske i reglementet, och vilken reglering kan vara av stor
betydelse för skogsskötseln å allmänningen.
41 §.
Reserv.
30 § första stycket saint fjärde till oell med sjunde styckena.
1894 års skogsordning upptager ej några bestämmelser örn allmännings-
styrelses sammansättning utan överlämnar åt de särskilda allmänningar-
nas reglementen att härutinnan meddela föreskrifter. Av reglementena
framgår, att antalet ledamöter i allmänningsstyrelserna ofta satts i
relation till antalet socknar i häradet, så att för varje sådan socken en
eller flera ledamöter i styrelsen skola utses. En dylik anordning har,
såvitt av reglementena framgår, genomförts beträffande 27 allmänningar
eller cirka hälften av samtliga. Till följd härav har antalet styrelseleda
möter i flera fall bestämts relativt högt. Enligt reglementena samt en
från länsstyrelsen i Östergötlands län infordrad särskild uppgift uppgåi
antalet ledamöter i allmänningsstyrelserna beträffande 8 allmänningar
till tre, 2 till fyra, 18 till fem, 1 till fem å åtta, 4 till sex, 10 till sju, 3 till
åtta, 2 till nio, 4 till tio och 2 till elva. Beträffande ej mindre än tjugu
fem allmänningar uppgår sålunda nämnda antal till mer än fem.
Då det för häradsallmännings rationella förvaltning är av stor vikt, att
allmänningsstyrelsen ej är större än behovet verkligen kräver, men del-
ägarsamfällighetens organisation medför en tendens att utan hänsyn till
nämnda behov sätta styrelsens ledamotsantal i förhållande till antalet
socknar inom häradet, har jag ansett en bestämmelse örn begränsning av
förstnämnda antal böra upptagas i den nya lagstiftningen. En dylik
begränsning torde lämpligen böra åsyfta att fastställa det maximiantal
ledamöter, varav allmänningsstyrelse i regel må bestå, men tillika bereda
möjlighet att i undantagsfall, då behov därav föreligger, öka antalet ut
över vad sålunda generellt bestämts. Enligt nu angivna grunder har be
stämmelsen i första stycket av denna paragraf avfattats. I denna har
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
175
Anialet leda
möter i ali»
manning»-
s ty reise.
176
Kungl. Martts proposition Nr 10.
berörda maximiantal fastställts till fem, då detta antal för det övervä
gande flertalet allmänningar torde vara tillfyllest.
Behörighet att
Enligt gällande allmänningsreglementen må i regel till ledamot av all-
mot av ali-
männingsstyrelse utses allenast delägare i vederbörande allmänning. Från
manninge-
denna regel finnas dock vissa undantag. Enligt reglementena för Selebo,
styrelse.
Akers, Västerrekarnes och Österrekarnes häradsallmänningar må sålunda
till ledamöter av respektive allmänningsstyrelser utses delägare eller i hä
radet boende, för allmänningen nitälskande personer, och enligt reglemen
tet för Daga häradsallmänning skola ledamöterna i styrelserna för de
särskilda sockenallmänningar, vari sagda allmänning uppdelats, väljas
bland socknens delägare i allmänningen eller sådana inom socknen bosatta
personer, som anses äga intresse för allmänningens vård.
Då det i vissa fall kan vara ägnat att befrämja en god förvaltning av
vederbörande allmänning, att även andra personer än delägare kunna utses
till ledamöter av styrelsen, torde för behörighet i detta avseende ej böra
ovillkorligen fordras att vara delägare i allmänningen. Å andra sidan
lärer för tryggande åt delägarna av vederbörligt inflytande på allmän
ningens förvaltning och därmed av en på framtiden inriktad hushållning
med allmänningens skogstillgångar böra krävas, att flertalet styrelse
ledamöter utgöras av delägare. I fråga örn behörighet att utses till styrel
seledamot torde, där bolag eller annan samfällighet eller stiftelse är del
ägare i allmänningen, ledamot av sådan samfällighets eller stiftelses sty
relse böra vara likställd med delägare. En bestämmelse i ämnet, avfattad
i anslutning till vad nu anförts, har upptagits i andra stycket av denna
paragraf.
I nära anslutning till motsvarande stadgande i 57 § fjärde stycket i
lagen örn aktiebolag har i tredje stycket av denna paragraf föreskrivits,
att ledamot av allmänningsstyrelse skall vara här i riket bosatt svensk
medborgare, där ej Kungl. Majit för särskilt fall härifrån medgiver
undantag.
Styrelseleda- I fjärde och femte styckena hava införts bestämmelser örn befogenhet
m°från''u^-de
för allmänningsstämman att skilja styrelseledamot från uppdraget samt
draget m. m.
örn sättet för utseende av efterträdare, då styrelseledamot avgår, innan
den tid, för vilken han blivit vald, gått till ända, och suppleant ej finnes.
Berörda bestämmelser överensstämma i allt väsentligt med motsvarande
stadganden i 57 § av lagen örn aktiebolag.
42 i
Reserv.
4 § andra stycket samt 40 §.
Bestämmelsen i första stycket örn befogenhet för allmänningsstyrelse
att själv eller genom ombud ej mindre gent emot tredje man handla å
delägarnas vägnar än även inför domstolar och andra myndigheter före-
177
träda delägarna överensstämmer med reservantens förslag samt ansluter
sig nära till motsvarande stadgande i 58 § aktiebolagslagen. Tydligt är,
att i reglementet sådan befogenhet kan uppdragas även åt särskilda leda
möter i allmänningsstyrelsen.
Jämväl andra och tredje styckena i denna paragraf, vilka upptaga
bestämmelser örn befogenhet för styrelseledamot att mottaga stämning för
delägarna och annat meddelande rörande dessa samt örn förfarandet, då
styrelsen vill kära till delägarna, överensstämma i huvudsak med vad
reservanten härutinnan föreslagit.
Kungl. May.ts proposition Nr 10.
43
Resen’.
38 och 39 §§.
Förevarande paragraf, som innehåller föreskrifter örn styrelseledamots
rätt att deltaga i behandlingen av på styrelsen ankommande ärenden samt
örn sättet för fattande av beslut inom styrelsen, ansluter sig nära till 61
och 62 §§ i aktiebolagslagen samt motsvarande stadganden i reservantens
förslag.
44 §.
Romin.
9 §,
reserv.
41 §.
Enligt § 12 i skogsordning^ åligger det allmänningsstyrelse att årligen
inom augusti månads utgång till länsstyrelsen ingiva redovisning över
allmänningens behållna avkastning och huru densamma blivit mellan del
ägarna fördelad eller till andra ändamål anordnad. Står allmänningen
under delägarnas egen vård och förvaltning, skall redovisningen tillika
innefatta uppgift å avverkningen ävensom å de för allmänningen bestridda
utgifter under året.
Kommittén har bibehållit denna bestämmelse med vissa mindre jämk
ningar, föranledda av kommitténs förslag örn häradsallmänningarnas
ovillkorliga ställande under delägarnas egen förvaltning.
Reservanten — vilken såsom förut nämnts föreslagit upphörande dels
av delägarnas rätt till erhållande av naturautdelning från häradsallmän
ning dels ock av länsstyrelses nuvarande befattning med frågor örn redo
visning för allmänningsstyrelses förvaltning — har avfattat hithörande
bestämmelser i sitt förslag i anslutning till de av honom sålunda intagna
principiella ståndpunkterna. Enligt reservantens förslag skall allmän
ningsstyrelse årligen till de för granskning av styrelsens förvaltning ut
sedda revisorer avlämna å den tid efter förvaltningsårets utgång, som i
reglementet bestämmes, förvaltningsberättelse för det föregående förvalt
ningsåret tillika med redogörelse för inkomster och utgifter under året
samt för behållna tillgångarna vid årets början och vid dess slut. Där till
följd av bestämmelse i reglementet eller särskild av allmänningslaget gi
ven föreskrift användning av befintlig tillgång är beroende av allmän
Ritning till riksdagens protokoll 19:12. 1 sinni, lil hiifl.
(Sr
10.)
lii
Departements•
chefen.
ningsstämmas beslut, bär styrelsen att i berättelsen göra förslag till stäm
man rörande användningen.
Bestämmelserna i förevarande paragraf ansluta sig beträffande sättet
för avgivande av redovisning för allmänningsstyrelses förvaltning samt
de förslag, som i sådan redovisning skola framställas till allmännings-
stämman, nära till reservantens förslag. I fråga örn redovisningens inne
håll i övrigt överensstämma däremot sagda bestämmelser väsentligen med
kommittéförslaget, vilket är en konsekvens därav, att rätten till natura-
utdelning bibehållits i departementets förslag. Vid utformningen av ifrå
gavarande bestämmelser har hänsyn tagits till att redovisningen bör avse
även andra från allmänningen härflytande inkomster än dem, som äro
att hänföra till allmänningens avkastning.
För underlättande av den tillsyn, som länsstyrelsen enligt 22 och 39 §§
har att utöva över allmänningsstyrelses förvaltning i vissa hänseenden,
har allmänningsstyrelse i sista stycket av denna paragraf ålagts att före
den tid, inom vilken styrelsens förvaltningsberättelse jämte därvid fogad
redovisning skall avlämnas till vederbörande revisorer, insända en be
styrkt avskrift av sagda berättelse och redovisning till länsstyrelsen.
45 §.
Reserv.
42 §.
Bestämmelserna i denna paragraf, enligt vilka ledamöter i allmännings
styrelse i vissa fall äro solidariskt ersättningsskyldiga för skada, som av
dem tillskyndats delägarna eller tredje man, motsvara stadgandena i 70 §
och 135 § andra stycket aktiebolagslagen.
46—48
Komm.
9 § andra stycket,
reserv.
46—49 §§.
De här införda stadgandena örn revision av allmänningsstyrelses för
valtning ansluta sig i huvudsak till motsvarande föreskrifter i reservan
tens förslag. Mellan departementets och reservantens förslag i denna del
föreligger dock den skiljaktighet, att enligt det förra en av de revisorer,
som hava att granska allmänningsstyrelses förvaltning och räkenskaper,
städse skall utses av länsstyrelsen, medan enligt det senare länsstyrelsen
allenast under vissa förutsättningar, motsvarande de i 73 § aktiebolags
lagen angivna, har att utse sådan revisor. Den i departementets förslag
intagna ståndpunkten i förevarande avseende har betingats av de åliggan
den att övervaka allmänningsstyrelsens förvaltning i olika hänseenden,
som enligt förslaget tillkomma länsstyrelsen. Med hänsyn härtill har ock
i 47 § sista stycket av departementets förslag skyldighet stadgats för re
visorerna att inom den tid, före vilken revisionsberättelsen skall av dem
avgivas, insända en bestyrkt avskrift därav till länsstyrelsen.
178
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
49—50 §§.
Kontin.
3 §,
reserv.
50 §,
allm. omb.
§ 4.
179
Enligt 1894 års skogsordning skall val av allmänningsstyrelse ske ge
nom sockenombud, utsedda genom omröstning efter oförmedlat hemman
tal, och torde förordningen förutsätta, att delägarnas beslutanderätt jäm
väl i övriga frågor, som förbehållits deras avgörande, skall utövas på
samma sätt. Sockenombud väljes, där ej för särskilt fall annorlunda be
stämts, å sådan kommunalstämma, som omförmäles i 13 § i lagen örn kom
munalstyrelse på landet.
Ehuru tillämpningen av berörda bestämmelse örn beslutanderättens ut
övning genom sockenombud ej i skogsordningen begränsats, hava dock
beträffande flera häradsallmänningar undantag därifrån stadgats i ve
derbörande reglementen. Dessa undantag åsyfta dels att medgiva del
ägarna befogenhet att i särskilda frågor utöva beslutanderätten direkt
utan anlitande av ombud, dels ock att med bibehållande som regel av den i
skogsordningen stadgade formen för beslutanderättens utövning tiller
känna den enskilde delägaren rätt att personligen eller genom särskilt om
bud föra talan och rösta vid allmänningsstämma. Bestämmelser i sist
nämnda hänseende hava upptagits i reglementena för ej mindre än 17 all
männingar.
Vad angår de undantagsfall, då delägarnas beslutanderätt utövas di
rekt, må omnämnas, att enligt reglementena för Vilske, Torstuna, Norrbo
och Siende häradsallmänningar allmänningsstyrelse skall väljas på det
sätt, att delägarna i varje socken, där fastigheter med delägarrätt i re
spektive allmänningar äro belägna, å kommunalstämma utse en eller
flera ledamöter i styrelsen, samt att enligt reglementet för Vartofta hä
radsallmänning val av allmänningsstyrelse skall ske sålunda, att för varje
pastorat, där i allmänningen delägande fastigheter finnas, en ledamot av
styrelsen skall utses å kommunalstämma med de till pastoratet hörande
delägarna. Vidare gäller i fråga örn Grimstens och Glanshammars hä
radsallmänningar, att delägarna själva eller av dem befullmäktigade om
bud hava att vid sammanträde besluta örn ansvarsfrihet för allmännings-
styrelsens förvaltning, samt i fråga örn Kumla härads allmänning, att
delägarna skola årligen vid allmänt sammanträde välja revisorer för
granskning av allmänningsstyrelsens förvaltning.
Skogsordningen innehåller ej någon bestämmelse angående det antal
sockenombud, som skall utses för de särskilda socknarna inom häradet,
och upptaga i regel ej heller allmänningsreglementena någon föreskrift
härutinnan. I reglementet för Norra Möre häradsallmänning stadgas
dock, att varje socken inom häradet skall utse två ombud till allmännings-
stämman samt att varje ombud äger att vid stämman utöva rösträtt för
sin sockens hela oförmedlade hemmantal. Även enligt reglementena för
Olands och Norrbo häradsallmänningar äga de särskilda socknarna inom
Gällande
bestämmelser.
180
Skogslagstift-
ningskom-
mittcn m. fl.
Departements
chefen.
a) Formen för
utövningen av
delägarna för
behållen be
slutanderätt.
respektive härad att utse var och eu två ombud till allmänningsstämman,
och skall, där så sker, varje ombud rösta för socknens halva röstetal.
Såsom förut omnämnts, förekommer i särskilda fall, att allenast en del
av de inom en socken belägna hemmanen äga rätt till delaktighet i hä
radsallmänning. Med avseende å dylika fall stadgas i reglementena för
Ulleråkers och Norunda häradsallmänningar, att ombud till allmännings-
stämma skola utses dels för de i respektive allmänningar delägande sock
narna, dels ock särskilt för de sockendelar, som i allmänningarna hava
delaktighet.
Slutligen må i detta sammanhang påpekas, att gällande reglemente för
häradsallmänningarna i Östergötlands län upptager en bestämmelse be
träffande sättet för utseende av soekenombud för det fall, att vederböran
de socken inkorporerats med stad. I dylikt fall skall enligt reglementet
sockenombud utses inför magistraten. Liknande föreskrifter hava .stund
om meddelats av Kungl. Majit vid förordnande örn överflyttning av
hemman, som äger del i häradsallmänning, från landskommun till stad.
Kommittén har i sitt förslag upptagit skogsordningens bestämmelser
om sättet för utövande av delägarnas beslutanderätt i frågor, som förbe
hållits deras avgörande.
Även reservanten har i huvudsak bibehållit de nu gällande grunderna
i detta avseende. Enligt reservantens förslag gäller sålunda såsom regel,
att delägarnas talan å allmänningsstämma föres genom ombud, som bli
vit därtill kommunvis utsedda å kommunalstämma av de till kommunen
hörande delägarna i allmänningen efter den för envars delaktighet i all
männingen stadgade grund, och äger dylikt ombud utöva rösträtt vid
stämman för det delaktighetstal, som efter berörda grund sammanlagt
tillkommer samtliga till kommunen hörande delägare. Från denna regel
skall dock enligt förslaget gälla det undantag, att enskilda delägare äro
berättigade att vid allmänningsstämma själva eller genom ombud, varom
flera delägare kunna förena sig, utöva rösträtt för dem tillkommande del
aktighetstal, som för sådan händelse avräknas från det kommunala om
budets röstetal.
Allmänning sombudens förslag i förevarande avseende överensstämmer
i huvudsak med reservantens.
Med hänsyn till det betydande antal medlemmar, som varje delägare-
samfällighet omfattar, och den geografiska utsträckningen av det om
råde, inom vilket dessa äro boende, torde den beslutanderätt, som i de
partementets förslag förbehållits delägarna, ej lämpligen böra av dem
utövas direkt, utan lärer, i likhet med vad nu gäller, denna principiellt
böra uppdragas åt särskilda av delägarna distriktsvis utsedda ombud.
Genom användande av ett dylikt representativt system för beslutande-
iättens utövning vinnes fördelen av större enkelhet i förvaltningens or-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
181
ganisation saint tryggas en mera omsorgsfull och snabbare provning av
de på delägarnas beslut ankommande frågorna. Med den utveckling,
som skogsbruket å allmänningarna undergått, är det tydligen av stor
vikt, att de organ, som handhava allmänningarnas förvaltning, gives en
sådan sammansättning, att förvaltningen kan av dem ombesörjas på ett
fullt rationellt sätt. Såsom i det följande skall närmare framhållas, torde
dock den representativa formen i förevarande avseende ej böra oin
skränkt tillämpas utan de enskilda delägarna medgivas befogenhet att,
örn de så vilja, själva eller genom särskilda ombud deltaga i avgörandet
av hithörande frågor.
Beträffande omfattningen av de distrikt, för vilka ombud i förevarande
syfte böra av delägarna utses, torde i anslutning till nuvarande bestäm- ti]] alll]Diin.
meisel* sådant distrikt i regel böra sammanfalla med kommun, inom vik »instämma,
ken fastigheter med rätt till delaktighet i häradsallmänning äro belägna.
I vissa fall torde dock sådan kommun ej lämpligen böra ensam utgöra
ett valdistrikt, utan detta böra omfatta två eller flera dylika kommuner.
Till belysning härav må till en början erinras, att det stundom före
kommer, att av hemmanen inom en kommun allenast ett fåtal eller blott
ett enda äger rätt till delaktighet i häradsallmänning. Såsom exempel
på dylika fall ina omnämnas, att genom Kungl. Maj:ts beslut den 6 maj
1886 ett hemman i Långtora socken av Lagunda härad överflyttats till
Vårfrukyrka socken av Åsunda härad, därvid förklarats, att genom över
flyttningen ej skedde rubbning i hemmanet tillkommande rätt till andel
i Lagunda häradsallmänning, samt att genom Kungl. Maj:ts beslut den
II mars 1887 två hemman överflyttats från Vists socken av Hanekinds
härad till Grebo socken av Bankekinds härad, därvid enahanda förklaring
lämnats beträffande hemmanens rätt till andel i Hanekinds häradsall
männing. Även må omnämnas, att under de senare åren vid upprepade
tillfällen inträffat, att enstaka fastigheter med rätt till delaktighet i
häradsallmänning överflyttats från landskommuner till städer.
Tydligt är, att i nu angivna och liknande fall regeln att varje kommun,
där fastigheter med rätt till delaktighet i häradsallmänning äro belägna,
skall utgöra ett valdistrikt, ej bör äga tillämpning.
Denna regel bör ej heller gälla, där de särskilda kommunerna inom
häradet äro så små, att ombud till allmänningsstämman lämpligen bör
utses gemensamt för två eller flera av dessa. Jag vill i detta hänseende
erinra, att ledamöterna i styrelsen för Vartofta häradsallmänning, vilka
ledamöter motsvara de i skogsordningen omförmälda sockenombud, ut
ses av delägarna pastoratsvis och att sålunda i regel två eller flera kom
muner gemensamt välja en ledamot.
Av nu angivna grunder har i 4!) § och 50 § 1 mom. första stycket stad
gats, att å allmänningsstämma delägarnas beslutanderätt skall — med
visst undantag, som i det följande kommer att närmare angivas — ut
övas genom distriksombud samt att vid val av dylikt ombud varje kom-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
182
mun, där fastigheter med rätt till delaktighet i allmänningen äro beläg-
na, skall utgöra ett distrikt, dock att, där skäl därtill äro, i reglementet
må föreskrivas, att två eller flera sådana kommuner, som nyss sagts och
som gränsa intill varandra, skola utgöra ett distrikt.
buksöm bör
, V.ad
anfar. det
an.tal
distriksombud, som bör utses för varje distrikt,
utses för de torde med hänsyn till den olika omfattning, som de särskilda distrikten
distrikten.
att erhålla’ och de skiljaktigheter i fråga örn antalet distrikt, som
omma att förefinnas mellan de olika allmänningarna, några enhetliga
stadganden härutinnan ej höra meddelas. Jag har därför ansett mig
böra föreslå, att särskilda föreskrifter i detta avseende utfärdas för varje
allmänning och upptagas i respektive reglementen. En bestämmelse i
detta syfte har införts i 50 § 1 mom. andra stycket.
utseende
äy"
Beträffande sättet för utseende av distriksombud torde det ligga i sa-
distrikts- kens natur, att val av dylikt ombud bör ske i anslutning till de regler,
ombud. Som gälla örn kommunalstämma för behandling av ärende, vilket angår
endast i mantal satt jord. Å andra sidan följer av den ståndpunkt, som
jag nyss intagit med avseende å omfattningen av hithörande distrikt, att
berörda regler ej kunna oförändrade tillämpas beträffande sådant val.
Därjämte är att märka, att rösträtt vid valet bör tillkomma ej allenast
ägare av. i mantal satt jord inom distriktet — förutsatt att dessa äro
delägare i allmänningen — utan även ägare av sådana avstyckade fastig
heter därstädes, som enligt jorddelningslagen tillagts rätt till delaktig
het i allmänningen. Vidare må påpekas, att delägare bör vara berätti
gad att vid val, som här avses, utöva sin rösträtt genom ombud utan
att vara underkastad de i 14 § första och andra styckena av lagen örn
kommunalstyrelse på landet upptagna restriktiva bestämmelserna, att
dylik valförrättning bör kungöras på i viss mån annat sätt än kommu
nalstämma, samt att ordförande vid sådan förrättning lämpligen bör
vara en inom distriktet boende delägare i allmänningen. På grund här
av och då rörande dylik förrättning jämväl i vissa ytterligare hänseen
den andra bestämmelser böra gälla än beträffande sådan kommunalstäm
ma, som förut sagts, har i förslaget stadgats, att val av distriktsombud
skall ske å särskild stämma med delägarna inom distriktet, vilken stäm
ma i förslaget benämnes delägarestämma. Rörande dylik stämma hava
i 50 § 2—4 mom. meddelats närmare föreskrifter, vilka i anslutning till
vad förut anförts i vissa punkter avvika från motsvarande bestämmelser
rörande kommunalstämma men i övrigt ansluta sig till dessa.
Enligt 50 § 2 mom. första stycket skall vid delägarestämma genom all-
männingsstyrelsens föranstaltande finnas tillgänglig en längd över samt
liga de fastigheter inom distriktet, med vilka rätt till delaktighet i all
männingen är förenad, och skall denna längd angiva varje fastighets
delaktighetstal beträffande allmänningen. Sagda längd är avsedd att
ligga till grund för omröstning vid stämman, och har i anslutning här-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
Kungl. Majlis proposition Nr 10.
183
till föreskrivits, att längden skall, sedan den godkants, landa till efter rättelse å stämman. Enligt förslaget skall emellertid längden e3 upp taga ägarna till de däri angivna fastigheterna. Att ålägga allmännings styrelsen att vid delägarestämma framlägga längd jämväl över nämnda fastighetsägare, har jag ej ansett böra ifrågakomma, da de ta skulle hilva avsevärt betungande för styrelsen samt med hänsyn till den be. gränsade omfattningen av här avsett distrikt sagda fastighetsägare i regel torde vara kända för stämmans ordförande och övriga därvid nai-
^Ibot'2 morn. sista stycket stadgas, att frånvarande delägares rösträtt
mä å delägarestämma utövas genom ombud men att ingen ager vid sa dan stämma på grund av fullmakt rösta för mera än en delägare. Be träffande den förra föreskriften hänvisas till vad jag härom anfort un
4 §. Den senare åsyftar att förebygga, att personer, som vilja exploatera allmänningens virkestillgångar utan hänsyn till skogsvårdens krav, or- skaffa sig avgörande inflytande på valet av distriksombud.
Enligt 26 § fjärde stycket av lagen örn kommunalstyrelse pa landet skall tillkännagivande örn justering av protokoll vid kommunalstamma ske i församlingens kyrka nästa sön- eller helgdag, då gudstjänst därstädes hålles. Denna bestämmelse ansluter sig till stadgandena örn anförande av besvär över kommunalstämmas beslut, enligt vilka dylika besvär skola ingivas till länsstyrelsen inom 30 dagar från den dag, då tillkännagivan de örn justering av det över beslutet förda protokollet enligt nyssangivna bestämmelse ägt rum. Då jämlikt 61 § i förevarande förslag talan mot delägarestämmas beslut skall förås vid domstol samt anhängiggöra inom trettio dagar från beslutets dag, bar berörda bestämmelse i 26 § fjärde stycket av lagen örn kommunalstyrelse på landet ej ansetts bora forg näs motsvarande tillämpning i fråga örn delägarestamma. Beträffande vid sådan stämma fört protokoll bar i 50 § 4 mom. av förslaget i anslut ning till motsvarande bestämmelse i 78 § aktiebolagslagen, stadgats, att, sedan sådant protokoll justerats, detsamma skall genom ordförandens för sorg hållas tillgängligt för delägarna å plats, som stamman därtill be
stämt.
51 §.
1 moni. Virr att åt delägarna trygga erforderligt inflytande pa avgö randet av de frågor, som ankomma på allmänningsstämmas beslut, har i förevarande moment stadgats, att till distriktsombud må utses allenast den som vid val av sådant ombud är röstberättigad inom distriktet.
‘/mom, I 1894 års skogsordning angives ej, huruvida val av sockenom bud skall äga rum varje gång, då allmänningsstämma skall hallas, eller ombuden skola väljas för viss tid. Ej heller i kommitténs eller reservan tens förslag liava några uttryckliga bestämmelser i ämnet upptagits.
Reservanten synes dock förutsätta, att valen skola forrattas i enlig e
184
med det torra alternativet. Mot en dylik ordning torde dock befogade
erinringar kunna göras, i synnerhet om utseendet av här avsedda ombud
såsom jag i det föregående förordat, skall ske vid särskilda distrikts™!
hallna delagarestämmor. Att hålla dylika stämmor en eller flera gånger
om året i samtliga till respektive allmänningar hörande distrikt skulle
tydligen medföra betydande omgång och kostnad. Det torde ock vara
tydligt, att örn val av ombud måste äga rum varje år eller oftare, detta
ar agnat att menligt påverka ombudens intresse för ifrågavarande upp-
d™?8 f”Ug0rande' Med hänsyn härtill har jag ansett, att ombuden böra
valjas för viss ej alltför kort tid, och har jag funnit denna lämpligen
bora bestammas till fyra år. På grund härav och då ifrågavarande tid
synes bora avse kalenderår, har i första stycket av detta moment stad
gats, att distriksombud väljes för fyra år, räknat från och med den
1 januari året näst efter det, då valet skett. Då sådant val tydligen bör
aga rum i god tid före valperiodens inträde, har i berörda stycke jämväl
föreskrivits, att valet skall förrättas före den 1 oktober.
I samband med nu angivna föreskrifter hava i förevarande moment
upptagits bestämmelser, i andra stycket, örn befogenhet för delägarestäm
ma att skilja distnktsombud från uppdraget, ändå att den tid, för vilken
ombudet utsetts, ej gått till ända, samt, i tredje stycket, örn skyldighet för
ordförande respektive vice ordförande i delägarestämma, att, örn distrikts-
om ud avgår före utgången av berörda tid och suppleant ej finnes, oför
dröjligen föranstalta örn val av nytt ombud för den återstående tiden.
.i morn. Därest ordförande i delägarestämma skulle underlåta att under
kalenderår, da ordinarie val av distnktsombud skall äga rum, före den 1
oktober i föreskriven ordning utlysa stämma för förrättande av dylikt val
torde allmänningsstyrelsen eller delägare i allmänningen böra äga att
genom hänvändelse till länsstyrelsen få stämman utlyst genom länssty
relsens försorg. Detsamma torde böra gälla, därest sådant fall inträffar
som avses i 2 morn. tredje stycket, samt ordföranden i delägarestämman
u derlater att utlysa stamma för där angivet ändamål inom en månad ef
ter det distriksombud avgått. Bestämmelser i dessa hänseenden hava
upptagits i förevarande moment.
Kungl. Majlis proposition Nr 10.
Kamm.
3 §,
reserv.
50 § oell 53 § andra stycket,
allm. omb.
§ 4.
Enligt sakens natur bör distriktsombud principiellt äga att å allmän-
ningsstamma utova rösträtt för det delaktighetstal beträffande allmän
ningen, som sammanlagt tillkommer delägarna i det distrikt, för vilket
ombudet utsetts. Företrädes distrikt å stämman av flera sådana ombud
bora dessa äga att rösta för lika andelar av nämnda tal
Såsom förut antytts, torde emellertid det nu anförda ej böra gälla un-
185
dantagslöst. I anslutning till de bestämmelser örn utövande av rösträtt
å allmänningsstämma, som redan införts i reglementena för ett flertal
allmänningar, torde enskild delägare i häradsallmänning böra tillerkän
nas befogenhet att, örn han så önskar, själv eller genom särskilt ombud
föra talan och rösta å sådan stämma. En dylik anordning synes särskilt
påkallad för skyddande av de delägares intressen, som vid val av distrikts-
ombud stannat i minoriteten. Med hänsyn härtill torde ock rätt böra
förefinnas för ett flertal enskilda delägare att å allmänningsstämma föra
talan genom gemensamt av dem befullmäktigat ombud.
Bestämmelser i ämnet, avfattade enligt nu angivna grunder, hava in
rymts i 52 § första stycket.
Enligt andra stycket i denna paragraf skall å allmänningsstämma ge
nom allmänningsstyrelsens försorg finnas tillgänglig för varje till all
männingen hörande distrikt sådan längd, som omförmäles i 50 § 2 mom.
Ifrågavarande längder äro avsedda att ligga till grund för omröstning å
stämman. I enlighet härmed har i förevarande stycke föreskrivits, att i
dylik längd skall angivas jämväl det delaktighetstal, som sammanlagt
tillkommer delägarna i det distrikt, längden avser, samt att längden, se
dan den godkänts, skall lända till efterrättelse å stämman.
58 §.
Enligt förevarande paragraf skall vad i 51 och 52 §§ är stadgat örn
distriktsombud äga motsvarande tillämpning beträffande suppleant för
sådant ombud.
Kungl. Majlis proposition Nr 10.
54 §.
Reserv.
51 §.
Be här upptagna bestämmelserna örn jäv för delägare och ombud för
delägare samt ledamot i allmänningsstyrelse att å allmänningsstämma
deltaga i behandlingen eller avgörandet av vissa frågor ansluta sig till
stadgandena i 77 § aktiebolagslagen.
55 §.
Reserv.
52 §.
Allmänningsstämma torde i regel böra hållas å ort inom häradet. I sär
skilda fall kan det emellertid befinnas lämpligt, att sådan stämma hålles
i stad eller annat samhälle utom häradets område. Till belysning härav
må erinras, att enligt gällande reglementen för Norrbo och Tuhundra hä-
radsallmänningar ordinarie sammanträden med delägarna i dessa allmän
ningar skola hållas i Västerås stad, där ej länsstyrelsen finner skäligt
bestämma annan ort. I anslutning härtill har i första stycket av denna
Ordförande
vid allmän
-
ningsstämma.
Sättet för
fattande av
beslut å all-
männings-
stämma.
paragraf föreskrivits, att allmänningsstämma skall hållas å ort inom
häradet, där ej annorlunda stadgats i reglementet.
I andra stycket hava inrymts bestämmelser örn kungörande av allmän
ningsstämma. Dessa bestämmelser ansluta sig nära till stadgandena i 50 §
4 mom. örn kungörande av delägarestämma.
Bestämmelserna i tredje stycket angående de ärenden, som må företa
gas till avgörande å allmänningsstämma, samt i fjärde stycket angående
rätt för delägare att under viss förutsättning få ärende hänskjutet till
prövning å sådan stämma motsvara stadgandena i 81 § tredje och fjärde
styckena av aktiebolagslagen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
56 §.
Reserv.
53 §.
I anslutning till föreskriften i 78 § andra stycket aktiebolagslagen torde
det principiellt höra ankomma på allmänningsstämma att själv utse ord
förande vid stämman, men bör undantag från denna regel kunna stadgas
i reglementet. En bestämmelse i detta syfte har införts i första stycket
av denna paragraf.
I fråga örn sättet för fattande av beslut å allmänningsstämma har re
servanten föreslagit, att å stämman deras mening skall gälla, vilkas röster
utgöra mera än hälften av de avgivna rösterna efter röstvärdet samt att
vid lika röstetal val skall avgöras genom lottning men i övriga frågor ut
gången bestämmas enligt den mening, som ordföranden biträder. I fråga
örn ansvarsfrihet för styrelsen må dock enligt förslaget sådan frihet ej
anses vara styrelsen beviljad, så framt röstande för sammanlagt mera än
en femtedel av hela delaktighetstalet för allmänningen röstat däremot.
De i departementets förslag upptagna bestämmelserna i förevarande
avseende, vilka inrymts i andra stycket av förevarande paragraf, ansluta
sig nära. till den av reservanten föreslagna huvudregeln i ämnet. Då det
emellertid i vissa fall kan befinnas önskvärt, att ärenden å allmännings-
stamma avgöras med kvalificerad majoritet eller att beslut ej vinner
giltighet, med mindre det fattas å två eller flera på varandra följande all-
männingsstämmor, har i departementets förslag den inskränkning stad
gats i forenämnda huvudregel, att denna skall äga tillämpning, allenast
dar ej för särskilt fall i reglementet annorlunda bestämts. Erinras må,
att enligt flera nu gällande reglementen förslag örn ändring av dessa ej
skola anses antagna av respektive delägare, med mindre förslagen god
kants vid två på varandra följande delägaresammanträden, samt att en
ligt andra reglementen dylika ändringsförslag skola anses antagna, alle-
nast om de bifallits med viss kvalificerad majoritet.
I motsats till reservantens förslag upptager ej departementsförslaget
någon särskild föreskrift örn sättet för besluts fattande i fråga örn ansvars-
187
frihet för allmänningsstyrelsens förvaltning. Den av reservanten härut
innan föreslagna bestämmelsen motsvarar stadgandet i 86 § första stycket
av aktiebolagslagen, vilket stadgande avser att skydda en aktieägaremino
ritets intressen. Med hänsyn till den begränsade förvaltningsbefogenhet,
som enligt departementsförslaget tillkommer allmänningsstyrelse, och
den kontroll, som jämlikt förslaget i olika avseenden skall utövas å sty
relsens förvaltning, föreligger tydligen i fråga örn sagda förvaltning ej
samma behov att meddela bestämmelser till skydd för minoriteten som
beträffande förvaltningen av ett aktiebolag. Den gemensamhet i intres
sen, som på grund av delägaresamfälligbetens sammansättning måste an
tagas vara för banden mellan dess medlemmar, talar i samma riktning.
Vid sådant förhållande bar jag ej funnit mig böra föreslå meddelande av
någon allmän föreskrift örn rätt för en minoritet bland delägarna att å
samfälligbetens vägnar vägra styrelsen ansvarsfrihet för dess förvaltning.
Därest i särskilt fall behov av en dylik bestämmelse skulle göra sig gäl
lande, möter enligt departementets förslag ej binder att tillgodose detta
behov genom upptagande i reglementet av erforderligt stadgande i ämnet.
I tredje stycket av denna paragraf hava införts vissa bestämmelser örn Protokoll vid
förande av protokoll vid allmänningsstämma och örn protokollets justering
samt örn skyldighet för allmänningsstyrelsen att i viss ordning bålla pro
tokollet tillgängligt för delägarna, vilka bestämmelser nära ansluta sig
till motsvarande stadganden i 78 § sista stycket aktiebolagslagen.
57 §.
Komm.
3 §,
reserv.
54
50 §§.
De i första och andra styckena inrymda bestämmelserna örn hållande
av ordinarie allmänningsstämma samt örn de ärenden, som skola före
komma å sådan stämma, motsvara stadgandena i 82 § samt 85 § första
stycket aktiebolagslagen.
Föreskriften i tredje stycket örn uppskov i visst fall med avgörande av
fråga örn beviljande av ansvarsfrihet åt allmänningsstyrelsen anslu
ter sig till bestämmelsen i 85 § andra stycket aktiebolagslagen.
I överensstämmelse med vad reservanten föreslagit bar i fjärde styc
ket stadgats, att val av allmänningsstyrelse och revisorer må företagas
endast å ordinarie stämma, dock att fyllnadsval, som omförmälas i 41 §
sista stycket och 46 § femte stycket, må äga rum å extra stämma.
58 §.
Reserv.
57 oell 58 §§.
Bestämmelsen L första stycket örn befogenhet för allmänningsstyrelse
att utlysa extra allmänningsstämma samt föreskrifterna i andra och
tredje styckena örn skyldighet för styrelsen att efter påfordran av reviso-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
188
Departements
chefen.
renia eller delägare med visst delaktiglietsbelopp utlysa sådan stämma
motsvara stadgandena i 83 § lörsta, andra och tredje styckena i aktie
bolagslagen.
Föreskriften i fjärde stycket av förevarande paragraf örn skyldighet
för allmänningsstyrelsen att på anmodan av länsstyrelsen utlysa extra
stämma överensstämmer i huvudsak med vad reservanten härutinnan
föreslagit.
Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 10.
59 §.
Reserv.
58 §,
Jämväl stadgandet i denna paragraf, enligt vilket det i vissa fall ålig
ger länsstyrelse att utlysa allmänningsstämma, ansluter sig nära till re
servantens förslag.
60 §.
Romin.
11 § 1 inom.,
reserv.
59—62 §§,
allm. omb.
§ 17.
I § 13 andra stycket av 1894 års skogsordning stadgas, att klander mot
allmänningsstyrelses redovisning för allmänningens behållna avkast
ning och dennas fördelning mellan delägarna eller anordning till andra
ändamål tillhör vederbörlig domstols upptagande och prövning. Vill del
ägare i häradsallmänning i övrigt föra klagan över allmänningsstyrelses
åtgärder och beslut, skall enligt berörda paragraf vad i förordningen den
21 mars 1862 finnes stadgat i fråga örn besvär, vilka medlem av kommun
vill anföra över kommunalstämmas beslut, lända till efterrättelse.
Kommittén Ilar i sitt förslag bibehållit nu angivna bestämmelser utan
annan ändring än att desamma utsträckts att äga tillämpning även i fråga
örn sådana gode män, som länsstyrelse enligt förslaget i visst fall äger
förordna att övertaga häradsallmännings förvaltning.
Reservanten Ilar beträffande talan mot allmänningsstyrelse och reviso
rer i sitt förslag upptagit bestämmelser, som i allt väsentligt ansluta sig
till motsvarande stadganden i lagen om aktiebolag.
De i förevarande paragraf införda bestämmelserna örn talan mot all-
männingsstyrelse och revisorer motsvara stadgandena i 86 § tredje och
fjärde styckena samt 89 § andra stycket i aktiebolagslagen.
I överensstämmelse med den ståndpunkt, som jag under 56 § intagit med
avseende å sättet för fattande av beslut i fråga örn ansvarsfrihet för all
männingsstyrelses förvaltning, har i förslaget ej upptagits någon före
skrift örn rätt för en minoritet bland delägarna att å samtliga delägares
vägnar föra talan å förvaltningen. Ej heller har jag funnit påkallat, att
något stadgande i lagen meddelas örn rätt för minoriteten att föra dylik,
talan mot revisorerna. Såsom framgår av vad jag under 56 § framhål-
189
lit, möter emellertid enligt förslaget ej hinder, att, där i särskilda fall
rätt i berörda hänseenden anses böra tillkomma en minoritet, bestämmel
ser härom införas i vederbörande reglementen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
61 §.
Romin.
11 § 1 morn.,
reserv.
63 §,
allm. omb.
§ 17.
I förevarande paragraf givas regler om klander av delägarestämmas
och allmänningsstämmas beslut.
I § 18 andra stycket av 1894 års skogsordning stadgas, att, örn delägare
i häradsallmänning vill föra klagan över beslut, som blivit fattade vid
delägarnas allmänna sammanträden, vad i förordningen den 21 mars
1862 finnes stadgat i fråga örn besvär, vilka medlem av kommun vill an
föra över kommunalstämmas beslut, skall lända till efterrättelse.
Kommittén har bibehållit denna bestämmelse oförändrad. Även re
servanten har i sitt förslag upptagit ett liknande stadgande i ämnet.
Av den ståndpunkt, som jag i det föregående intagit i fråga örn del-
Departements-
ägaresamfällighetens organisation, synes böra följa, att klander av all-
chefen.
männingsstämmas och delägarestämmas beslut bör ske i väsentligen sam
ma ordning, som enligt aktiebolagslagen gäller för klander av bolagsstäm-
mobeslut. Dylik klandertalan torde sålunda böra föras vid domstol. Ett
.särskilt skäl att förlägga prövningen av sådan talan till domstol torde
ligga däruti, att vid stämma, som här avses, frågan, huruvida och i vad
mån med fastighet är förenad rätt till delaktighet i häradsallmänning,
kail bliva föremål för bedömande samt att klander av stämmans beslut
härutinnan i varje fall torde böra ske vid domstol. De i denna paragraf
upptagna bestämmelserna i förevarande avseeende hava därför avfattats
i nära anslutning till motsvarande stadganden i 95 § aktiebolagslagen.
I överensstämmelse med vad nu gäller bär dock rätten att klandra all
männingsstämmas och delägarestämmas beslut ansetts böra tillkomma
allenast delägare i allmänningen. Sådan ledamot av allmänningsstyrel-
sen, som ej är delägare, har salunda enligt förslaget ej klandenätt.
Vid utformningen av förslagets bestämmelser i ämnet hava stadgan-
dena i 3 kap. 23 § vattenlagen rörande klandrande av beslut, som fattats
vid sammanträde med deltagare i vattenregleringsföretag, delvis tjänat
till förebild.
62 §.
I anslutning till forumbestämmelsen i 136 § aktiebolagslagen stadgas
bär, att talan, varom i 60 och 61 §§ förmäles, skall, där ej annorlunda i lag
stadgas, anhängiggöras vid allmän underrätt i den ort, där allmännings-
styrelsen har sitt säte.
190
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
2 kap. Om vissa sockenallmänningar.
63 §.
“list kommittén, förslag arn av-
i Daga härad.
sedda att iada under deri nya lagstiftningen, har, såsom under 1 § om
nämnts, upptagits även Daga härads allmänning i Södermanlands län.
Beträffande denna allmänning är emellertid att märka, att genom Kungl.
Maj:ts brev till kammarkollegium den 3 augusti 1838 medgivits, att all
männingen finge delas mellan samtliga socknarna inom nämnda härad
efter oförmedlade hemmantalet och emottagas under socknemännens e<mn
skotsei och vård, dock med förbud att, utan Kungl. Majlis särskilda tlll-
. else, på hemmanen inom socknen fördelas, samt tillika förklarats, att
till följd av berörda förhud någon ränta för marken icke komme i frå
ga. Pa grund av berörda medgivande har nämnda allmänning sedermera
skiftats ^ mellan häradets sex socknar, Björnlunda, Dillnäs, Frustuna,
Gryt, Gasinge och Kattnäs, i överensstämmelse med ett av Kungl. Majit
i brev till kammarkollegium den 17 mars 1840 fastställt förslag. Se
dan efter utfärdandet av 1866 års skogsordning fråga uppstått, huruvida
de lotter, vari allmänningen sålunda delats, beträffande skogshushållnin
gen vore underkastade sagda förordnings bestämmelser angående härads-
allmänningar, har Kungl. Majit i brev till kammarkollegium den 6 augu
sti 1869 uttalat, att berörda lotter icke vore att hänföra till sådana soc-
kenallmanningar, som omförmäldes i §§ 8—10 i skogsordningen den 1 au
gusti 1805 och vilka såsom utgörande socknarnas tillhörighet blivit från
allmänt inseende fnkallade, utan att allmänningen måste, fastän fördelad
på socknarna, fortfarande anses hava bibehållit sin förutvarande natur,
i följd varav de uti 2 kap. av 1866 års skogsordning för häradsallmänning
meddelade föreskrifter vore på allmänningslotterna tillämpliga. I anslut
ning härtill har ock jämlikt nyssangivna föreskrifter länsstyrelsen i Sö
dermanlands län fastställt reglemente för Daga häradsallmänning, däri
allmannmgens förvaltning reglerats i överensstämmelse med de för ode
lade haradsallmannmgar gällande bestämmelser, dock med iakttagande
att varje sockens allmänningslott därvid i allt väsentligt behandlats så
som självständig allmänning. Enligt reglementet skall sålunda dylik lott
förvaltas av en allmänningsstyrelse, som årligen utses av delägarna inom
socknen och skall lottens årliga avkastning, sedan kostnaderna för dess
vard och förvaltning därav gnidits samt undantag av virke till broar
eller andra för häradet eller socknen gemensamma behov skett, fördelas
mellan samtliga delägarna i socknen efter oförmedlat hemmantal Varje
socknens delägare äga besluta örn ansvarsfrihet beträffande förvaltningen
av socknens allmänningslott. För samtliga allmänningslotter skall dock
en lgt reglementet finnas en gemensam representation, bestående av ett
ombud for varje allmänningsstyrelse, vilken representation skall samman-
191
träda en gång årligen för behandling och avgörande av sådana allmänna
frågor, som angå allmänningens gemensamma vård och skötsel samt äro
av beskaffenhet att icke kunna av sockenstyrelserna prövas. Såsom dy
lik fråga angives särskilt i reglementet anställande av en gemensam
skogvaktare för allmänningens bevakning.
Av det anförda framgår, att Daga häradsallmänning jämlikt det i
Pepartements-
Kungl. Maj :ts berörda brev den 3 augusti 1838 innefattade medgivandet che,en-
delats i ses sockenallmänningar, vilka allmänningar dock med hänsyn
till det i samma brev stadgade förbudet mot deras uppdelande på hem
manen i respektive socknar ansetts hava bibehållit naturen av härads
allmänning, samt att i anslutning härtill en var av berörda allmänningar
numera förvaltas i huvudsaklig överensstämmelse med de för häradsall
männing gällande författningsbestämmelser.
Då ändring i de grunder, som sålunda gälla för förvaltningen av Daga
förutvarande häradsallmänning, ej torde böra ske i den nya lagstiftnin
gen, synas de i förslaget upptagna bestämmelserna angående häradsall-
männingar ej böra förlänas direkt tillämpning å sagda allmänning. Där
emot torde hinder ej möta, att berörda bestämmelser förklaras skola i till
lämpliga delar gälla beträffande envar av de lotter, vari sagda allmän
ning uppdelats.
Vidare torde här böra erinras, att genom Kungl. Maj:ts brev till kam-
socken-
markollegium den 16 december 1836 medgivits, att Björkekinds häradsall- f^^inds
männingar i Östergötlands län, bestående av häradets andel i allmänning- härad.
en Kolmården samt Kuddby, Lönsås, Knivsäters, Merinus, Näsängsud-
dens och Friggesäters allmänningar, finge delas mellan häradets sex
socknar, Kuddby, Östra Ny, Å, Rönö, Tåby och Konungsund, på enahan
da villkor, som angivas i berörda brev den 3 augusti 1838 angående Daga
häradsallmänning. Såsom skäl för sagda medgivande anfördes i först
nämnda brev, att ifrågavarande allmänningar vore till läget spridda
inom alla socknar i Björkekinds härad och delvis genomskurna av od-
'lingslägenheter samt nästan skoglösa och av hemmanen inom häradet,
vilka i allmänhet ägde inskränkt område, begagnade till betesmark. På
grund av det sålunda lämnade medgivandet skiftades allmänningarna
sedermera mellan häradets berörda socknar i överensstämmelse med en
av Kungl. Maj:t den 27 juli 1839 fastställd plan. I motsats till omför-
mälda sockenallmänningar i Daga härad hava ifrågavarande sockenall
männingar i Björkekinds härad ej förvaltats enligt de för häradsallmän-
ningar gällande bestämmelser, utan med tillämpning av stadgandena örn
sockenallmänningar i 1805 års skogsordning, dock med iakttagande av för
budet mot allmänningarnas skiftande mellan vederbörande hemman.
I skrivelse den 9 mars 1931 har skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län,
på anmodan av förenämnda sakkunniga, lämnat vissa uppgifter rörande
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
Departements
chefen.
192
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
storleken av ifrågavarande allmänningar och skogstillståndet å dessa
samt angående allmanningarnas förvaltning. Enligt dessa uppgifter om-
fatta berörda allmänningar följande arealer. Kuddby sockens allmänning
fjS 1heik,tar’ Jdai'aV 400 hektar skogsmark, Östra Ny sockens allmänning
236 hektar, därav 200 hektar skogsmark, Å sockens allmänning 292 hekt
ar, varav 242 hektar skogsmark, Rönö sockens allmänning 225 hektar
lo/uV*65 hfktar Sk°gsmark, Täby sockens allmänning 356 hektar, varav
321 hektar skogsmark, samt Konungsunds sockens allmänning 229 hektar
därav 150 hektar skogsmark. Av uppgifterna framgår vidare, att skogs-
tillgangen och skogstillståndet å flertalet allmänningar är tillfredsstäl-
ande eller tämligen tillfredsställande samt att skogsodlingar och stämp-
lmgar a samtliga ifrågavarande allmänningar med undantag av de till
laby och Konungsunds socknar hörande, för vilkas skötsel särskild
skogvaktare anstald, numera utföras genom skogsvårdsstyrelsens perso
nal. Skogsvardsstyrelsen har även upplyst, att med hänsyn till ifråga-
varande skogars karaktär en uthållig avkastning från dem borde säter
sta las samt att det därför vore önskvärt, att skogarna sköttes efter lms-
hallningsplaner. Varje sockens allmänning förvaltades av en för den
samma utsedd styrelse, och disponerades dess avkastning av hemmanen
inom socknen.
l)å ifrågavarande allmänningar i Björkekinds härad äro av samma
natur som berörda sockenallmänning^- i Daga härad, torde de förra
bora i den nya lagstiftningen likställas med de senare.
Andra soctenallmänningar av denna natur förefinnas ej, såvitt känt är
1 anslutning till vad sålunda anförts har i första stycket av denna
paragraf stadgats, att, därest häradsallmänning enligt Konungens med-
givande deiats mellan socknarna i häradet under villkor, att varje soc
ken tilldelad allmänningslott ej finge skiftas mellan hemmanen i sock
nen, vad i den nya lagen stadgas örn häradsallmänning skall i tillärna
liga delar gälla beträffande sådan lott eller sockenallmänning För
varje dylik sockenallmänning torde reglemente böra uppgöras och fast
ställas i den i 40 § angivna ordning, och synas däri böra införas de när
mare bestämmelser, som må erfordras för reglering av lagens tillämp
ning med avseende å allmänningen. En föreskrift i detta hänseende har
inrymts i andra stycket av paragrafen. 3
3 kap. Straffbestämmelser.
64—66 §§.
Romin.
12
§,
reserv.
25, 28
och
85 §§.
Förevarande paragrafer upptaga bestämmelser örn ansvar i vissa fall
or överträdelse av stadgandena i den föreslagna lagen eller föreskrifter,
som enligt denna meddelats.
193
Kommitténs förslag innehåller straffbestämmelser allenast med avse-
ende å det fall, att någon, som i förvaltningen av häradsallmänning före- mif(gn m. fl.
träder delägarna, företager eller föranstaltar avverkning eller annan åt
gärd, som enligt den föreslagna lagen eller jämlikt denna meddelad före
skrift ej må äga rum. Enligt förslaget skall straffet i dylikt fall vara
böter från och med tjugofem till och med tiotusen kronor. Frihet från
straff må dock enligt förslaget inträda, där förseelse ej avsevärt inverkar
på skogens skötsel och uppenbarligen är att tillskriva oaktsamhet eller
oförstånd. Likaså skall, där flera varit i det olovliga förfarandet del
aktiga, den av dessa, som finnes hava allenast i ringa mån bidragit till
förseelsen, vara från ansvar fri. Innefattar handling, som enligt nyssan-
givna bestämmelser är underkastad straff, jämväl förseelse mot allmän
na strafflagen, skall enligt förslaget, utom straff för sistnämnda förseelse,
särskilt ansvar för överträdelse av den föreslagna lagen ådömas.
I motiveringen till förslaget i denna del har kommittén fram
hållit, att de, som hade att i förvaltningen av häradsallmän
ning företräda delägarna, själva kunde vara och väl i regel även vore
delägare. För sådant fall skulle väl principiellt vara riktigast, att en
företagen olovlig avverkning medförde förbrytande av den på brottssub-
jektet belöpande andelen i det avverkade, men dels skulle detta icke vara
förenligt med den höga straffskala, som i förslaget stadgats, utan föran
leda en särskild bötesskala för berörda fall, medan den högre skalan måste
förefinnas för sådana fall, där brottssubjektet vore någon, som icke vore
delägare i allmänningen, en uppdelning mellan olika fall, vilken uppen
barligen icke skulle vara så lämplig, och dels torde det skydd mot olovlig
avverkning, som skulle ligga i påföljden av vederbörandes förlust av sm
andel i det avverkade, kunna i samma grad ernås genom den högre straff
satsen. På grund härav hade i förevarande lag några bestämmelser örn
beslag och förbrytande av avverkat virke icke upptagits. — I samband
härmed har kommittén påpekat, att någon a häradsallmänningar upp
låten avverkningsrätt icke torde förekomma.
Reservanten —• som förutsatt, att upplåtelse av avverknings- eller an
nan rätt å skogen till häradsallmänning kan äga rum och att utövningen
av dylik rätt skall vara underkastad hushållningsplanens bestämmelser
— har i sitt förslag upptagit stadganden örn ansvar, förutom för det i
kommitténs förslag angivna fall, jämväl för den händelse, att någon, som
innehar dylik rätt å häradsallmännings skog, företager eller föranstaltar
avverkning eller annan åtgärd, som enligt meddelade bestämmelser ej må
äga rum. Enligt förslaget skall i dylikt fall straffet vara böter från och
med tjugofem till och med femhundra kronor. Förslaget innehåller där
jämte dels föreskrifter örn beslagtagande och förverkande av virke, som
i nyssangivna fall olovligen avverkas, och örn utgivande av ersättning
för sådant virke, där detta undgår beslag, dels ock bestämmelser, att
sträf frihet skall under vissa villkor i förevarande fall inträda, vilka be-
Tiihanq till riksdagens protokoll 19.12. 1 sand. lil hafi. (Nr lil.)
'
^
Kungl. Marits proposition Nr 10.
194
stämmelser ansluta sig till kommitténs motsvarande föreskrifter. Vidare
stadgas i förslaget, att, där förseelse, som nyss sagts, innefattar överträ
delse jämväl av allmänna strafflagen, förseelsen skall straffas allenast
efter sistnämnda lag.
Såsom förut nämnts, förutsätter reservantens förslag, att mark, vilken
är besvärad av nyttjande- eller servitutsrätt, må efter länsstyrelsens pröv
ning införlh as med. häradsallmänning. Medgives införlivning av sådan
mark, må enligt förslaget blivande planbestämmmelser för marken ej hin
da till inskränkning i sagda rätt, utan skall beträffande utövningen av
denna efter införlivningen allenast gillia de i reservantens förslag till all
män skogsvårdslag upptagna bestämmelserna. Någon överträdelse av
hushållningsplanens föreskrifter kan sålunda vid utövningen av rätten
enligt förslaget ej ifrågakomma.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
förslag till lag
Det fÖrslag tiU la~ angående vård av kommun- m. fl. skogar, varöver
angående
v drd
Kungl. Majit den 27 oktober 1922 beslöt inhämta lagrådets yttrande, upp-
r
t0f? 1 14 § bestammelser om straff för de fall, att någon, som i förvaltnin-
'"9ar av under lagen hörande skog företrädde ägaren, föranstaltade av-
veikning eller annan åtgärd, som enligt lagen eller jämlikt densamma
meddelad föreskrift icke finge äga rum, samt att innehavare av avverk
nings- eller annan rätt å skogen vid utövningen härav förbröte sig mot
lagen eller i enlighet därmed given föreskrift. Straffet skulle i förra fal
let utgöra böter från och med tjugofem till oell med tvåtusen kronor och i
senare fallet böter från och med tjugofem till och med femhundra kro
nor. Beträffande det förra fallet innehöll förslaget därjämte en föreskrift
örn konkurrens mellan de föreslagna bestämmelserna och allmänna straff
lagen av innehåll, att, örn åtgärd, som förevarande fall avsåge, innefatta
de förseelse mot allmänna strafflagen, skulle, utom straff för sistnämnda
förseelse, särskilt ansvar ådömas den felande för överträdande av den före
slagna lagen. Med avseende å det senare fallet upptog förslaget bestäm
melser örn beslagtagande och förverkande av avverkat virke samt om ut
givande av ersättning för sådant virke, där detta undginge beslag.
I lagrådets yttrande över förslaget framhölls av två ledamöter, att skäl
av rättslig och ekonomisk art talade emot att beträffande kommunskogar
och andra skogar av offentlig karaktär med straff belägga begångna över
trädelser av den föreslagna lagen eller enligt denna meddelade föreskrif
ter. Stadgande därom förekomme icke i gällande förordning angående för
valtningen av städernas skogar och syntes ej heller för framtiden vara be
hövligt eller lämpligt vare sig för dessa eller andra skogar av antydd art.
Fogo syntes jämväl saknas för de föreslagna stadgandena om konfiskation
av å sådana skogar avverkat virke. Därest, såsom lagrådet i yttrandet
lorordat, från tillämpningen av den föreslagna lagen undantoges skogar,
tillhöriga stiftelser av enskild karaktär, torde alltså enligt nämnda leda-
195
möters förmenande bestämmelserna i förslaget angående böter oell kon
fiskation böra bortfalla.
Beträffande den i förslaget upptagna föreskriften örn konkurrens mel
lan de föreslagna ansvarsbestämmelserna oell allmänna strafflagen an
märkte samtliga ledamöter i lagrådet, att tillräcklig anledning torde sak
nas att vid dylik konkurrens tillämpa annan regel än det allmänna stad
gandet i 4 kap. 1 § strafflagen. Berörda föreskrift syntes alltså böra i
överensstämmelse härmed ändras.
I det förslag till lag angående kommun- m. fl. skogar, som genom propo
sition nr 157 förelädes 1923 års riksdag, följdes ej den hemställan, som
framställts av förenämnda två ledamöter av lagrådet. Däremot iakttogs
i förslaget det ändringsyrkande, som gjorts av samtliga lagrådsledamöter.
1894 års skogsordning upptager ej några stadganden örn ansvar för det Uevarr^™‘*-
fali, att ledamot av allmänningsstyrelse eller hos sådan styrelse anställd
tjänsteman vid häradsallmännings förvaltning överträdei skogsordnin
gens bestämmelser eller enligt dessa meddelade föreskrifter. Detta inne
bär dock ej, att dylik ledamot eller tjänsteman överhuvud ej drabbas
av straff för sådan överträdelse. Da delägare i häradsallmänning enligt
högsta domstolens utslag den 4 augusti 1891 (N. J. A. 1891 sid. 333) aro
att hänföra till sådan menighet, som avses i 25 kap. 22 § strafflagen, tor
de nämligen, där ledamot eller tjänsteman, som nyss sagts, göi sig skyldig
till sådan överträdelse, denne i regel kunna fällas till ansvar enligt till-
lämpligt lagrum i berörda kapitel för förbrytelse i fullgörandet av det
honom lämnade uppdraget. Den straffpåföljd, som en dylik förbrytelse
enligt sagda kapitel medför, lärer i allmänhet vara begränsad till att sty
relseledamoten eller tjänstemannen antingen helt skiljes från uppdraget
eller entledigas under viss tid eller ådömes böter.
Vad nu anförts örn delägare i häradsallmänning och lagstridigt för
farande vid förvaltningen av dylik allmänning torde äga motsvarande
tillämpning i fråga örn sådan sockenallmänning, som avses i 63 §.
Då departementsförslaget ej åsyftar att göra ändring beträffande den
offentligrättsliga karaktär, som enligt det nyss anförda tillkommer del
ägare i häradsallmänning eller i sockenallmänning, som här avses, torde
även efter den nya lagstiftningens genomförande ledamot av styrelse
för dylik allmänning eller hos sådan styrelse anställd tjänsteman, där
denne vid uppdragets fullgörande åsidosätter vad honom lagligen alig
ger, kunna fällas till ansvar enligt 25 kap. strafflagen. Det straff, som
för dylik förbrytelse kan ådömas enligt sagda kapitel, lärer i all
mänhet få anses tillräckligt effektivt för tryggande av efterlevnaden
från allmänningsstyrelsernas och hos dessa anställda tjänstemäns sida
av do i förslaget upptagna bestämmelserna. Beträffande vissa överträ
delser av dessa bestämmelser är emellertid att märka, att överträdelserna
framträda mera såsom kränkningar av det allmänna skogsvardsintressef
Kungl. May.ts proposition Nr 10.
196
an såsom förbrytelser i fullgörandet av allmänt uppdrag, och torde dy
lika överträdelser ej lämpligen böra straffas enligt 25 kap. strafflagen.
Till överträdelser av denna beskaffenhet är att hänföra företagande
eller föranstaltande av avverkning eller annan åtgärd å här avsedd
allmänning i strid mot fastställd hushållningsplan eller särskilda av
skogsvårdsstyrelsen enligt den föreslagna lagen meddelade föreskrif
ter samt användande av avkastning eller annan inkomst från allmän
ningen i strid mot vad härutinnan är i lagen stadgat. Beträffande nu
ungh na överträdelser torde särskilda föreskrifter örn ansvar böra med
delas i den föreslagna lagen.
På giund av vad salunda anförts hava i 64 § 1 mom. och 65 § av
departementets förslag upptagits straffbestämmelser för de fall, att leda
mot av allmänningsstyrelse eller annan, som i förvaltningen av under den
föreslagna lagen lydande allmänning företräder delägarna, begår sådana
överträdelser av lagen, som nyss sagts. I anslutning till det förslag örn
införande i vår lagstiftning av ett dagsbotssystem, som genom proposition
nr 188 framlagts för innevarande års riksdag, skola enligt berörda be
stämmelser de däri avsedda förseelserna straffas med dagsböter. Med
tillämpning av de grunder, som följts vid utarbetande av nyssberörda
förslag, har jag ansett något särskilt bötesminimum ej böra stadgas be
träffande ifrågavarande förseelser, och har jag med hänsyn till förseel
sernas art ej heller funnit särskilt bötesmaximum böra för dem fast
ställas. För det lall, att förseelsen avser olovlig avverkning, har jag
lika med kommittén funnit någon bestämmelse örn konfiskation av virke
ej böra meddelas.
I 66 § har inrymts en föreskrift örn konkurrens mellan berörda straff
bestämmelser i departementets förslag och allmänna strafflagen. Denna
föreskrift har avfattats i överensstämmelse med motsvarande stadgande
i det för 1923 års riksdag framlagda förslaget till kommunskogslag och
innebär sålunda, att vid dylik konkurrens den allmänna regeln i 4 kap.
1 § strafflagen skall tillämpas.
Såsom förut omnämnts, må enligt departementets förslag mark, som
är besvärad av nyttjande- eller servitutsrätt, i vissa fall införlivas med
allmänning, som i förslaget avses. Det torde ock kunna inträffa, att så
dan lätt till allmänningen upplåtes av delägarna eller allmänningsstyrel-
sen. Även må erinras, att, på sätt vid 7 § framhållits, vissa häradsallmän-
ningar äro besvärade av äldre servitutsrättigheter. Med hänsyn härtill har
jag funnit påkallat, att i den nya lagen inrymmes en straffbestämmelse
för den händelse, att innehavare av dylik rätt vid utövningen härav för
bryter sig mot fastställd hushållningsplan för allmänningen eller särskild
av skogsvårdsstyrelsen för denna meddelad föreskrift. Ett stadgande i
detta hänseende har inrymts i 64 § 2 mom. Även i berörda stadgande har
straffet bestämts till dagsböter, och har jag ej heller i detta fall funnit
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
197
fastställande av särskilt minimum eller maximum för dessa böter vara
påkallat. Då någon konkurrens mellan berörda stadgande och allmänna
strafflagen ej lärer kunna ifrågakomma, har någon föreskrift härom ej
upptagits i det föreliggande förslaget.
67 i
Kamm.
13 §,
reserv.
26 och 29 §§.
De här upptagna bestämmelserna örn rätt att åtala sådana förseelser,
som omförmälas i 64 §, att med beslag belägga virke, som kan dömas för
brutet, och örn giltighet av verkställt beslag överensstämma med motsva
rande stadganden i 26 § av 1923 års skogsvårdslag.
Beträffande förseelse, som avses i 65 §, torde åtalsrätt böra tillkomma
allenast allmänne åklagaren.
68
§.
Reserv.
30 §.
Bestämmelserna i denna paragraf rörande försäljning av virke, som ta
gits i beslag eller dömts förbrutet, äro likalydande med motsvarande
stadganden i 27 § skogsvårdslagen.
69 §.
Homin.
14 § första stycket,
reserv.
27 § första stycket
och
31 § första och
andra styckena.
I anslutning till bestämmelsen i 28 § första stycket skogsvårdslagen
stadgas i första stycket av denna paragraf, att böter, som ådömas för
förseelse, varom förmäles i 64 §, samt genom försäljning av förbrutet
virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke, som und
gått beslag, skola tillfalla den av vederbörande skogsvårdsstyrelse om-
händerhavda skogsvårdskassan. Då jämväl vite, vartill någon fälles en
ligt 30 §, torde böra tillfalla nämnda kassa, har även en föreskrift härom
inrymts i första stycket av förevarande paragraf.
Böter och vite, vartill någon eljest fälles enligt den föreslagna lagen,
torde böra tillfalla kronan. Ett stadgande härom återfinnes i andra styc
ket.
Bestämmelsen i tredje stycket rörande förfarandet med medel, som in
flyta vid försäljning av beslagtaget men ej förverkat virke, överensstäm
mer med 28 § andra stycket skogsvårdslagen.
70 §.
Homin.
14 § andra stycket,
reserv.
27 Sj andra stycket och 31 § tredje stycket.
Enligt denna paragraf skola böter och vite, vartill någon fälles enligt
don föreslagna lagen, vid bristande tillgång förvandlas enligt allmänna
strafflagen.
Kungl. Majlis proposition Nr 10.
198
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
4 kap. Örn fullföljd av talan samt om underställning av vissa enligt
denna lag meddelade beslut.
71 §.
Konon.
11 § 2 och 3 inom.,
reserv.
21 § tredje och fjärde styckena samt 23 §
sista stycket,
allm. omb.
§ 17.
Enligt den föreslagna lagen har skogsvårdsstyrelse att pröva frågor
om fastställelse eller ändring av hushållningsplan för allmänning, som i
lagen avses, örn meddelande enligt 27 eller 29 § av särskilda föreskrifter
angående skogsskötsel!! å sådan allmänning samt örn skyldighet för all-
männingsdelägare att i fall, som avses i 26 § 3 morn., gälda kostnaderna
föi upprättande av förslag till dylik plan. Över skogsvårdsstyrelses beslut
i dessa frågor torde, såsom jag beträffande vissa av dem redan i det
föregående (avd. B) framhållit, klagan böra få föras hos Kungl. Majit.
Denna regel bör dock ej äga tillämpning i det fall, att skogsvårdsstyrelse
rörande fastställelse eller ändring av hushållningsplan eller fråga, som
a\ses i 27 eller 29 §, fattat beslut i strid mot den mening, som hävdats
av i 32 § omförmäld särskild ledamot av styrelsen. I dylikt fall torde
nämligen, såsom jag jämväl i det föregående (avd. B) betonat, skogs-
vårdsstyrelsens beslut böra underställas Kungl. Majlis prövning.
Bestämmelser i dessa hänseenden, avfattade i överensstämmelse med
det nu anförda, hava inrymts i första och andra styckena av denna
paragraf. Utan särskild föreskrift lärer vara tydligt, att, därest beslut rö
rande fastställelse av hushållningsplan enligt dessa bestämmelser skall
underställas Kungl. Majlis prövning, underställning även bör äga rum
av yttrande, som skogsvårdsstyrelsen i samband därmed må hava medde
lat angående skyldighet för delägarna att gälda kostnaderna för upprät
tande av förslag till planen.
Skogs! å lässi yre Ises beslut rörande förordnande av förrättningsman en
ligt 26 § 3 mom. torde ej böra få överklagas annorledes än i samband
med fullföljd av talan mot beslut angående fastställelse av hushållnings
plan, som upprättats i anledning av sådant förordnande. En föreskrift
härom har inrymts i tredje stycket.
72 §.
Romin.
11 § 2 mom. och 1C § sisla stycket,
reserv.
9 § sisla stycket.
Då även länsstyrelses beslut i frågor, som enligt den föreslagna lagen
ankomma på dess avgörande, torde böra få överklagas hos Kungl. Majit,
bär en bestämmelse härom upptagits i förevarande paragraf.
Kungl. Majlis proposition Nr 10.
199
Övergångsbestämmelser.
Romin.
3 § tredje stycket och 10 §,
reserv.
(58—71 §§,
allm. ornö.
§ 18.
Tiden för ikraftträdandet av den föreslagna nya lagen torde — under
förutsättning att proposition i ämnet kommer att avlåtas till 1932 års
riksdag — lämpligen böra bestämmas till den 1 januari 1934. Att stadga
en tidigare dag i detta avseende Ilar jag ej ansett mig kunna förorda,
då efter den nya lagens utfärdande en avsevärd tid erfordras för bere
dande av övergången till denna. Jag vill erinra, att, innan den före
slagna lagen träder i kraft, nya reglementen, avfattade enligt bestäm
melserna i denna, böra uppgöras för samtliga i lagen avsedda härads-
och sockenallmänningar samt fastställas av Kungl. Maj :t. Då dessa regle
menten böra uppgöras vid allmänningsstämmor eller, i fråga örn berörda
sockenallmänningar, vid kommunalstämmor med vederbörande delägare,
samt, innan fastställelse å de uppgjorda reglementena meddelas av Kungl.
Maj :t, vederbörande skogsvårdsstyrelser och länsstyrelser böra däröver
yttra sig, är tydligt, att en jämförelsevis lång tid kommer att krävas för
ändamålet. Därjämte bör uppmärksammas, att, sedan ifrågavarande nya
reglementen fastställts, distriktsombud böra med tillämpning av de i reg
lementena bestämda distriktsindelningar beträffande samtliga liäradsall-
männingar utses i god tid före den nya lagens ikraftträdande.
Såsom förut nämnts, liava bestämmelserna örn häradsallmänningai i
16 kap. byggningabalken numera i det väsentliga förlorat gällande kraft.
Då dessa bestämmelser, i den mån de kunna anses ännu äga giltighet, er
satts genom stadganden i den nya lagen, skola enligt förslaget sagda be
stämmelser helt upphävas. Därjämte avser förslaget, att genom nya la
gen skola upphävas dels bestämmelserna örn häradsallmänningar i 1894
års skogsordning, dock med undantag av stadgandena rörande kronans
rätt till storverksträd och ekar å häradsallmänningar, vilka stadganden
ej beröras av nya lagen, dels ock vad eljest i lag eller författning finnes
stadgat stridande mot nya lagen. Sistnämnda bestämmelse innebär bland
annat, att föreskrifterna om häradsallmänningar i instruktionen för do
mänverket den 11 februari 1921 förlora sin giltighet vid nya lagens ikraft
trädande, där ej annat följer av de under 5) upptagna övergångsbestäm
melserna.
Enligt 33 § första stycket i lagen den 23 oktober 1891 (nr 68 sid. 1) an
gående väghållningsbesvärets utgörande på landet må sand, ginis eller
sten tagas till allmän viigs underhåll utan ersättning å kronans allmän
ning efter vederbörande skogstjänsteman anvisning. Såsom motiven
till nämnda lag (N. J. A. avd. II 1892 nr 1 sid. 23) synas utvisa, torde till
»kronans allmänning» i berörda paragraf böra hänföras även häradsall-
200
manning. l)a uj ssangivna bestämmelse ej kail anses vara förenlig med de
i nja lagen upptagna stadgandena angående häradsallmänningar, har jag
övervägt, liuiuvida förslag örn upphävande av berörda bestämmelse i
a
ad den avser häradsallmänning borde framläggas i samband med den
nu föieslagna lagen, likt dylikt upphävande torde förutsätta, att de i
33 § tredje stycket av 1891 års väglag införda bestämmelserna örn av
hämtande av sand, grus eller sten till allmän vägs underhåll å annan
mark än kronans allmänning och kronans jordbruksdomäner förklaras
skola äga tillämpning a häradsallmänning. Jag vill emellertid erinra,
att frågan örn en allmän revision av 1891 års väglag för närvarande är
föremål för utredning genom särskilda inom kommunikationsdeparte
mentet tillkallade sakkunniga samt att enligt vad jag från de sakkun
niga inhämtat det ej är uteslutet, att sagda utredning kommer att slut
föras inom sådan tid, att förslag till ny lagstiftning i ämnet kan före
läggas 1933 års riksdag. Med hänsyn härtill har jag ansett, att spörsmå
let örn vidtagande av ändring i förenämnda syfte av omförmälda be
stämmelser i 33 § av samma lag bör tillsvidare anstå.
1) Beträffande den här upptagna bestämmelsen örn rätt för arrendator
av kronan tillhörig jordbruksdomän eller ecklesiastikt löneboställe, var
med delägarrätt i häradsallmänning är förenad, att, där arrendeavtalet
träffats före njra lagens ikraftträdande, i Ausst fall utöva jordägaren till
kommande rösträtt i frågor rörande allmänningen, hänvisas till motive
ringen vid 4 §.
2) Då de under 63 § omförmälda sockenallmänningar i Björkekinds hä
rad för närvarande ej skötas efter hushållningsplaner, förutsätter ett in
ordnande av dessa allmänningar under den nya lagen, att dylika planer
för dem uppi ättas och fastställas. Med ai7seende å uppgörande av sådana
planer torde bestämmelserna i 26 § böra tillämpas, och synes önskvärt, att
de för ändamålet erforderliga arbetena igångsättas, så snart den nya
lagen utfärdats, så att, där ej hinder möter, liushållningsplanerna må
kunna fastställas att lända till efterrättelse från och med den dag, då
nja lagen trädei i kraft. En föreskrift i ämnet, aiTfattad i enlighet med
vad nu anförts, har upptagits i förevarande punkt.
3) Såsom i det föregående berörts, förutsätter genomförandet av dea
föreslagna lagen, att nya reglementen, avfattade enligt bestämmelserna i
denna, upprättas och fastställas för samtliga i lagen avsedda härads- och
sockenallmänningar. En bestämmelse härom har upptagits i förevarande
punkt. Utan särskild föreskrift lärer Amra tydligt, att ifrågavarande reg
lementen skola, där ej för viss allmänning annorlunda bestämts i nu gäl
lande reglemente, av delägarna uppgöras vid allmänningsstämmor i den
ordning, som stadgas i § 6 i 1894 års skogsordning, eller, i fråga örn före
nämnda sockenallmänningar, vid kommunalstämmor med delägarna. Så
som framgår av bestämmelsen i punkt 4), böra, där så ske kan, berörda
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
201
reglementen fastställas av Kungl. Majit så tidigt under år 1933, att med
tillämpning av reglementena val av distriktsombud må kunna äga rum
senast den 1 oktober samma år.
4) I denna punkt givas föreskrifter, huru distriktsombud samt ordfö
rande och vice ordförande i delägarestämma första gången skola valjas.
Enligt förslaget skola dessa val för de särskilda distrikten förrättas å del
ägarestämma enligt nya lagen inför en av länsstyrelsen förordnad ordfö
rande senast den 1 oktober 1933 eller, där hinder härför moter, så snart
ske kan efter sagda dag samt i regel avse fyra år, räknat från och med den
1 januari 1934. Då det emellertid i särskilda fall kan befinnas önskvärt, att,
för undvikande av samtidig avgång av ombuden för alla till viss häradsall
männing hörande distrikt, ombuden för en del av dessa första gången utses
allenast för två år, har i förevarande punkt stadgats, att, därest bestäm
melse i berörda syfte upptagits i reglementet för viss allmänning, den
samma skall lända till efterrättelse.
5) Beträffande häradsallmänning, som står under skogsstatens förvalt
ning, skall enligt § 12 i 1894 års skogsordning vederbörande jägmästare
årligen å tid, som domänstyrelsen bestämmer, dock ej senare än mars
månads utgång, för det nästförflutna året avgiva redovisning ej mindre
över allmänningens avkastning i skogseffekter än även över de medel,
som hail till bestridande av utgifter för allmänningen samt till gott-
görelse åt statsverket för av honom å allmänningen verkställda förrätt
ningar uppburit. Av denna redovisning överlämnas ett exemplar jämte
de till redovisningen hörande verifikationer genom överjägmästaren till
länsstyrelsen. Allmänningsstyrelsen har därefter i sin ordning att inom
augusti månads utgång till länsstyrelsen ingiva redovisning över allmän
ningens behållna avkastning och huru densamma blivit mellan delägarna
fördelad eller till andra ändamål anordnad. De avgivna redovisningarna
skola av länsstyrelsen hållas delägarna till handa å den ordinarie all-
männingsstämman och under trettio dagar därefter å tid och ort, som av
länsstyrelsen bestämmes och kungöres.
I samband med genomförande av en ändrad bokföring för domänver
ket har i det sålunda stadgade redovisningssättet den ändring vidtagits,
att jägmästaren för av honom omhänderhavda kontanta allmänningsme-
del månatligen redovisar till domänstyrelsen samt att denna i sin ord
ning avgiver årsredovisning för dylika medel till vederbörande allmän-
ningsstyrelse.
I fråga om allmänning, som står under delagarnas förvaltning, skall
allmänningsstyrelsen enligt § 12 i skogsordningen likaledes årligen inom
augusti månads utgång ingiva redovisning till länsstyrelsen, som seder
mera tillhandahåller redovisningen för delägarna i förut angiven ord-
Enligt § 13 andra stycket i skogsordningen skall klander av allmän
Kungl. May.ts proposition Nr 10.
202
ningsstyrelses redovisning ske vid domstol. Någon viss tid för anförande
av sådant klander stadgas ej.
Nu angivna bestämmelser torde böra äga tillämpning även efter nya
lagens ikraftträdande så vitt angår redovisning, vilken skall avgivas för
häradsallmännings förvaltning under år 1933 eller, örn räkenskapsåret
for sadan allmänning ej sammanfaller med kalenderår, under det räken
skapsår, som löper den 1 januari 1934. Att detta bör gälla i fråga örn
dylik redovisning, som avgives av vederbörande jägmästare eller domän
styrelsen, synes uppenbart. Beträffande sådan redovisning, som avgives
av allmänningsstyrelse, må erinras, att tillämpande av nva lagens be
stämmelser beträffande dylik redovisning ej kan ifrågakomma i de fall,
da enligt de äldre reglementena särskilda revisorer för granskning av
allmänningsstyrelses förvaltning ej utses. Dessa fall äro dock relativt
få. Men även där de äldre reglementena föreskriva utseende av reviso
rer, synes det mest följdriktigt att låta de nuvarande bestämmelserna äga
giltighet i fråga örn här avsedd redovisning. Dock torde den inskränk
ning i bestämmelsernas tillämpning härutinnan böra stadgas, att redo-
Ausningen skall framläggas Aud allmänningsstämma enligt nya lagen.
Vad nu anförts örn redovisning för häradsallmännings förvaltning torde
i tillämpliga delar böra gälla ifråga om sådan sockenallmänning, som av
ses i nya lagen.
Enligt dessa grunder har bestämmelsen i förevarande punkt avfattats.
Departementschefen uppläser härefter ifrågaA’arande förslag till lag
om harads- och vissa soekenallmänningar, vilket är av den lydelse bi
laga till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att för det i § 87 rege
ringsformen angivna ändamål lagrådets utlåtande över förslaget måtte
inhämtas genom utdrag av protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträd
da hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprin-
sen-Regenten bifall.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
Ur protokollet:
Rune Thygesen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
203
Bilaga.
Förslag
till
lag om härads- och vissa sockenallmänningar.
Härigenom förordnas som följer:
1 kap. Om häradsallmänningar.
Allmänna bestämmelser.
1
%.
Med häradsallmänning förstås i denna lag av ålder bestående härads
allmänning.
2
%.
Häradsallmänning tillhör ägarna av de fastigheter inom häradet, vilka
äro satta i mantal eller med vilka, enligt vad vid jorddelning bestämts,
är förenad rätt till delaktighet i allmänningen.
Med häradet förstås här det område, som häradet omfattat enligt den
av ålder gällande häradsindelningen.
Ägarna av de i första stycket angivna fastigheter åtnjuta delaktighet i
allmänningen efter oförmedlade hemmantalet eller, i fråga örn fastigheter,
för vilka rätten till delaktighet bestämts vid jorddelning, efter den därvid
stadgade grund.
Är genom urminnes hävd, dom eller särskild av Honungen meddelad
föreskrift eller på annat lagligt sätt annorledes än ovan sägs bestämt örn
rätt till delaktighet i häradsallmänning, vare det gällande.
3
Är med fastighet, som inneliaves med fideikommissrätt eller med ständig
eller ärftlig besittningsrätt eller såsom boställe, förenad rätt till del
aktighet i häradsallmänning, åge innehavaren tillgodonjuta sagda rätt
samt i frågor rörande allmänningen utöva rösträtt för fastigheten.
204
4 *.
Delägare må ej å annan överlåta sin rätt till delaktighet i häradsall
männing annorledes än gemensamt med den fastighet, varmed rätten är
förenad, överlåtelse, som sker i strid häremot, vare ogin.
Utan hinder av vad nu stadgats må delägare å annan överlåta den rätt
till utdelning från häradsallmänning, som enligt vad nedan sägs till
kommer honom. Sådan överlåtelse gäller ej mot ny ägare eller innehavare
av fastigheten, dock att, där överlåtelsen skett genom avtal, enligt vilket
nyttjanderätt upplåtits till fastigheten, överlåtelsen skall, där nyttjande-
rätten gäller mot ny ägare eller innehavare, även hava sådan giltighet,
överlåtelse, som här avses, medför ej befogenhet att utöva delägaren till
kommande rösträtt i frågor rörande allmänningen.
5 §.
Häradsallmänning skall bibehållas oförminskad, där ej här nedan annor
lunda stadgas. Häradsallmänning må ej utmätas eller med inteckning
belastas.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
6 §.
Häradsallmänning skall under uppsikt av skogsvårdsstyrelsen i orten
skötas efter hushållningsplan på sätt i denna lag sägs.
7 i
Delägarnas rätt till häradsallmänning skall, där ej för särskilt fall annor
lunda stadgas, tillgodogöras för delägarnas gemensamma räkning.
Har någon genom urminnes hävd, dom eller särskild av Konungen med
delad föreskrift eller på annat lagligt sätt erhållit rätt att i visst avse
ende nyttja häradsallmänning, vare det gällande.
8
$.
Häradsallmänning jämte vad därifrån härflyter skall, där ej i denna
lag annorlunda stadgas, förvaltas av en av delägarna utsedd allmännings-
styrelse. Denna utövar delägarnas beslutanderätt i alla frågor, i vilka
beslutanderätten ej genom lag eller för allmänningen gällande reglemente
förbehållits delägarna.
Hos allmänningsstyrelsen skall såsom biträde vid förvaltningens hand-
havande vara anställd en person med högre skoglig utbildning.
I fall, då beslutanderätten tillkommer delägarna, utövas denna å all-
männingsstämma.
9 $.
För varje häradsallmänning skall i den ordning nedan sägs fastställas
reglemente med bestämmelser rörande allmänningens förvaltning.
205
Om avyttring och införlivning av mark.
10 %.
Till häradsallmänning hörande område må avyttras genom försäljning
eller annorledes, örn avsevärd förmån för delägarna därigenom vinnes
eller eljest synnerliga skäl därtill äro samt avyttringen ej länder skop-
skötseln å allmänningen till men. Kätt att besluta om dylik avyttring till
kommer delägarna, men varder avyttringen ej giltig, med mindre den god
kännes av Konungen.
11
*.
1 mom. Vilja delägarna inköpa mark för liäradsallmännings utvidg
ning, stånde dem fritt att därom besluta. Beslutanderätt i sådant av
seende tillkommer även allmänningsstyrelsen, om reglementet det med
giver.
, ...
Delägare vare ej pliktig att till kostnad för köp, som nu sagts, bidraga
med mera än sin andel i allmänningens avkastning eller annan inkomst
från denna.
2 mom. Mark, som av delägarna förvärvats, må av dem ater avyttras,
där ej marken i den ordning nedan sägs blivit med allmänningen inför
livad samt laga binder eljest ej möter för avyttringen. Det ankommer
på delägarna att därom besluta, dock att beslutanderätt härutinnan må i
reglementet tillerkännas även allmänningsstyrelsen. Om avyttring av
mark, vars införlivning med allmänningen vägrats, stadgas i 21 §.
12 i
Ilar efter denna lags ikraftträdande mark förvärvats av delägarna i
häradsallmänning och har marken ej åter avyttrats sist inom tre år efter
det förvärvet skedde, åligger det allmänningsstyrelsen att inom samma
tid till länsstyrelsen ingiva ansökan örn markens införlivning med all
männingen.
13 §.
Införlivning av mark med häradsallmänning må äga rum under villkor:
1) att marken i sin helhet eller till huvudsaklig del är skogbärande
eller till skogsbörd tjänlig samt så belägen, att den lämpligen kan för
valtas gemensamt med allmänningen, eller ock att den är behövlig for
allmänningens bevakning eller skötsel;
2) att marken genom rågång eller genom lantmäteri- eller mätningsför-
rättning, som fastställts eller eljest är lagligen gällande, är skild från annan
3) att marken såsom särskild fastighet upptagits i jord- eller fastighets
registret;
4) att lagfart meddelats å delägarnas fång till marken;
5
)
klander ej instämts å fånget, att delägarnas rätt till marken ej
Kungl. May.ts proposition Nr 10.
206
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
heller eljest linnes tvistig, samt att marken ej utmätts eller beslut meddelats
om dess försäljning i den ordning, som örn utmätt fast egendom är stadgad;
6) att marken icke besväras av återköpsrätt eller av någon vare sig sökt
eller beviljad inteckning för fordran eller rätt till avkomst eller annan för
mån samt ej heller enligt 11 kap. 2 § jordabalken häftar för fordran eller
sådan rätt; samt
7) att marken ej heller är belastad med sådan nyttjande- eller servituts
rätt, som förhindrar tillämpande av planmässig skogshushållning å marken
eller eljest strider mot det med införlivningen avsedda syftet.
14 §.
Vid ansökan örn införlivniug av mark med häradsallmänning skola fogas:
1) den handling, varigenom marken förvärvats av delägarna,
2) utdrag av jord- eller fastighetsregistret samt äganderätts- och grava
tionsbevis rörande marken eller den fastighet, vartill marken hör,
3) av lantmätare upprättad karta över marken, angivande dess gränser
och ägovidd samt utmärkande dess läge i förhållande till allmänningen,
jämte utredning, i vad mån till marken hör andel i område, som vid
lantmäteriförrättning undantagits för gemensamt ändamål eller eljest är
samfällt, eller i särskilda rättigheter och förmåner, samt
4) tillförlitlig utredning rörande markens fördelning i olika ägoslag, sär
skilt angivande, i vilken omfattning marken är skogbärande eller till
skogsbörd tjänlig.
Har, efter det förvärv, som i 12 § avses, ägt rum, viss del av den för
värvade marken avyttrats, innan ansökan ingives örn införlivning av den
återstående delen av marken, skola, då sådan ansökan göres, därvid fogas,
förutom de i första stycket angivna handlingar, jämväl handling, varigenom
avyttring ägt rum, samt av lantmätare upprättad karta över den avyttrade
marken, angivande dess gränser och ägovidd.
Sökanden skall därjämte förebringa den utredning, som i övrigt må er
fordras för bedömande, huruvida ansökningen är lagligen grund