2

anknytning till denna. Den ena lagen innehåller bestämmelser om förmåns­

rätt för fordran på grund av fastighetsbildning. I den andra lagen behandlas

frågan om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med

fastighetsbildning. Sistnämnda lag syftar till att säkerställa att samstämmig­

het i största möjliga utsträckning kommer att råda mellan fastighetsindel­

ningen och indelningen i förvaltningsområden.

Slutligen föreslås vissa ändringar i byggnadslagen och byggnadsstadgan.

Ändringarna innebär att dessa författningar anpassas till fastighetsbild­

ningslagens regelsystem. Särskilt kan nämnas att det nuvarande begreppet

rättsligen bestående tomt utmönstras och att ordet tomt får beteckna en

enligt fastställd plan för bebyggelse avsedd enhet. Också ändringarna i bygg­

nadslagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1972.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

Kungl. Maj. ts proposition nr ¹⁴⁴ år 1970

3

1) Förslag

till

Lag

om införande av fastighetslnldmngslagen (

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §

Fastighetsbildningslagen och denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

2

§

Genom fastighetsbildningslagen upphäves med den begränsning som följer

av denna lag

lagen (1909:53 s. 8) innefattande vissa bestämmelser angående laga skif­

ten i Julckasjärvi och Karesuando socknar av Norrbottens län,

lagen (1917:269) om fastighetsbildning i stad,

lagen (1918:526) om rätt att över annans mark framdraga ledning för

vatten till husbehovsförbrukning,

lagen (1921:379) huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning inom

Västerbottens eller Norrbottens läns lappmark,

lagen (1921:380) om förbud mot avsöndring av ströängar inom Väster­

bottens eller Norrbottens läns lappmark,

lagen (1925:102) rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad eller

med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län,

lagen (1925:222) innefattande bestämmelser med avseende å upphävande

av lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 7) om uteslutande tills vidare av rätten

att erhålla laga skifte inom vissa områden,

lagen (1926:326) om delning av jord å landet,

lagen (1926:336) om sammanläggning av fastigheter å landet,

lagen (1930:99) om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning

m. m.,

lagen (1932:223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet

inom vissa delar av Kopparbergs län,

lagen (1952:152) om sammanföring av samfälld vägmark och av järn-

vägsmark med angränsande fastighet m. m.,

4

lagen (1964:783) med vissa bestämmelser angående fastighetsbildning

efter ändring i kommunal indelning in. m,

lagen (1969:140) om rätt för innehavare av järnväg att påkalla ägoutbyte,

vad som i annan författning strider mot fastighetsbildningslagen eller den­

na lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

3 §

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som

ersatts genom bestämmelse i fastighetsbildningslagen eller i denna lag, skall

i stället den nya bestämmelsen tillämpas.

4 §

Vid förrättning som pågår vid fastighetsbildningslagens ikraftträdande

skall äldre lag tillämpas, om det är nödvändigt för undvikande av oenhetlig-

het i förrättningen eller om det eljest är synnerligen angeläget med hänsyn

till enskilda och allmänna intressen.

5

§

Ärende om sammanläggning, som är anhängigt vid fastighetsbildnings-

lagens ikraftträdande och som enligt äldre lag skall prövas av ägodelnings-

domaren, handlägges av inskrivningsmyndigheten. I fråga om villkoren för

sammanläggning och verkan av sådan åtgärd skall fastighetsbildningslagen

tillämpas. I övrigt skall äldre lag i tillämpliga delar lända till efterrättelse

med iakttagande av följande särskilda bestämmelser.

Ärende, som enligt äldre lag skall hänskjutas till ägodelningsrättens pröv­

ning, överlämnas till fastighetsdomstolen.

Talan mot inskrivningsmyndighetens beslut i sammanläggningsärende

föres hos hovrätten genom besvär. Besvär shandlingen inges till myndig­

heten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

6

§

Äldre bestämmelser om fastställelse av förrättning och om rättelse i fast­

ställd förrättning skall fortfarande tillämpas på förrättning som avslutats

innan fastighetsbildningslagen trätt i kraft.

Vad som nu föreskrivits gäller icke förrättning enligt 5 kap. lagen (1917:

269) om fastighetsbildning i stad, om besvär anförts mot förrättningen och

besvären icke före fastighetsbildningslagens ikraftträdande ogillats genom

avgörande som då vunnit eller därefter vinner laga kraft.

Vid tillämpningen av första stycket skall inskrivningsmyndigheten full­

göra den prövning, som åvilar ägodelningsdomaren, och fastighetsdomstolen

den prövning, som åvilar ägodelningsrätten.

Har efter fastighetsbildningslagens ikraftträdande beslut meddelats eller

åtgärd vidtagits enligt äldre lag, skall frågan, huruvida talan mot beslutet

6

enligt de bestämmelser som före den 1 januari 1948 gällde i fråga om till­

komsten av sådan plan.

Förbud mot avstyckning, som länsstyrelse med stöd av äldre lag meddelat

i avvaktan på att stadsplan eller byggnadsplan upprättas eller ändras, skall

icke längre gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

13 §

Det rättsliga sambandet mellan tomt och därmed oskiljaktigt förenad

stadsäga skall upphöra. Detsamma gäller sambandet mellan tomt och stads-

äga som motsvarar för tomten utbruten andel i samfälld mark. Vad som nu

föreskrivits skall äga tillämpning även om tomten uteslutits ur tomtindel­

ning.

I fråga om verkan av sambandets upphörande äger 6 kap. It § första

stycket och 7 kap. 27 § jordabalken motsvarande tillämpning.

Särskild övergångsbestämmelse angående 5 kap. fastighetsbildningslagen

14 §

Vid fördelning av medel som nedsatts enligt 5 kap. 16 § fastighetsbild­

ningslagen skall bestämmelserna i 6 kap. 15 § jordabalken om verkan av

att rättsägare avstår från rätt till betalning äga motsvarande tillämpning

i fråga om innehavare av rätt till avkomst eller annan förmån.

Särskild övergångsbestämmelse angående 7 kap. fastighetsbildningslagen

15 §

Servitut avseende skogsfång eller bete får upphävas genom fastighets­

reglering, även om sådana omständigheter som anges i 7 kap. 4 § fastig­

hetsbildningslagen ej föreligger.

Särskilda övergångsbestämmelser angående 11 kap. fastighetsbildningslagen

16 §

Bestämmelserna i 11 kap. fastighetsbildningslagen om klyvning av fastig­

het, som innehas med samäganderätt, skall tillämpas även på fastighet som

är delad genom sämjedelning. Klyvning får dock ej ske, om delägare innan

tillstånds- eller fastighetsbildningsbeslut meddelats ansöker om legalisering

av sämjedelningen eller, i fall då frågan om legalisering får prövas utan

ansökan, samtycker till åtgärden.

s

Kungl. Maj:ts proposition nr

144

år 1970

2) Förslag

till

Lag

om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning i samband med fastighets­

bildning

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Mark som genom fastighetsreglering överföres till fastighet inom annan

kommun skall i fortsättningen höra till den kommunen. Detsamma gäller

när mark överföres till samfällighet som i sin helhet är belägen inom annan

kommun.

2

§

Tillföres samfällighet, som är belägen inom flera kommuner, genom fas­

tighetsreglering mark från annan kommun, skall fastighetsbildningsmyn-

digheten bestämma att marken skall höra till en av de först angivna kom­

munerna.

Om fastighet eller samfällighet bildas av mark från flera kommuner,

skall myndigheten bestämma till vilken av kommunerna den nya enheten

skall höra.

3 §

Sammanfaller gräns för församling med kommungräns och ändras denna

enligt 1 eller 2 §, undergår församlingsgränsen motsvarande ändring. 1

annat fall påverkas församlingsgräns icke av fastighetsbildning.

4 §

I ärende rörande medgivande till fastighetsbildning enligt 3 kap. 11 §

fastighetsbildningslagen (

) skall länsstyrelsen verkställa behövlig

utredning.

Ärende, som avses i första stycket, avgöres av länsstyrelsen. Innebär

fastighetsbildningen ändring av länsgräns, skall länsstyrelsen dock under­

ställa ärendet Konungens prövning. Underställning skall även eljest ske,

om särskilda skäl föreligger.

9

5 §

Vid prövning av fråga om medgivande till fastighetsbildning skall iakt­

tagas att olämplig indelning i förvaltningsområden eller avsevärd olägenhet

för kommun eller församling ej uppkommer. För sådant ändamål kan

föreskrivas avsteg från 1 eller 2 §, dock ej så att fastighet kommer att

omfatta enskild mark inom mer än en kommun. Vidare kan fastställas

reglering rörande kommunernas eller församlingarnas inbördes ekonomiska

förhållanden och meddelas andra föreskrifter med anledning av indelnings-

ändringen. För undvikande av olämplig indelning i förvaltningsområden kan

även bestämmas att fastighet, samfällighet, eller del av samfällighet, som ej

beröres av fastighetsbildningen, skall överflyttas till annan kommun eller

församling.

Talan mot länsstyrelsens beslut i fråga som avses i denna paragraf

får föras av kommun, församling och fastighetsägare som beslutet rör.

6

§

Indelningsändring enligt denna lag träder i kraft den dag uppgift om

fastighetsbildningen införts i fastighetsregistret, om ej annat bestämts

i beslut om medgivande till fastighetsbildningen.

Kungl. Maj:fs proposition nr ⁷⁴⁴ år 1970

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.

Bestämmelserna i 1—3 §§ äger motsvarande tillämpning när fastighets-

bildningsåtgärd, som avslutats efter fastighetsbildningslagens (

) ikraft­

trädande men handlagts enligt äldre lag, rör mark inom flera kommuners

områden.

1* —Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 744

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

3) Förslag

till

Lag

om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Har vid förrättning enligt fastighetsbildningslagen (

) bestämts

att ägare av fastighet skall utge ersättning till annan sakägare och har

fordran på ersättning icke förfallit till betalning tidigare än ett år före

utmätning eller konkursansökan, skall med fordringen följa förmånsrätt

enligt 6 § 1 förmånsrättslagen (

).

Samma förmånsrätt tillkommer fordran på ersättning i pengar enligt 5

kap. 31 § tredje stycket fastighetsbildningslagen för skog som ej kunnat

uttagas inom föreskriven tid.

Angående skyldighet för ägare av fastighet att utge ersättning som avses

i 1 § första stycket samt angående rätt enligt 5 kap. 31 § tredje stycket

fastighetsbildningslagen (

) att uttaga skog skall anteckning göras

i fastighetsboken när beslutet vunnit laga kraft.

Uppgår det sammanlagda kapitalbeloppet av de ersättningar för vilka

fastighet svarar enligt 1 § första stycket icke till ettusen kronor, skall

anteckning dock ej ske.

3 §

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Ko­

nungen eller av myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972, då lagen (1926:335) om

säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning av laga skifte

eller annan jorddelningsförrättning och lagen (1965:194) angående säker­

het för ersättning enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark

och av järnvägsmark med angränsande fastighet m. m. skall upphöra att

gälla. De upphävda lagarna gäller dock alltjämt i fråga om ersättning som

bestämts enligt äldre lagstiftning om fastighetsbildning.

12

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

39 §.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 ar 19/0

Har å tomt byggnad uppförts i så­

dant läge, att den skjuter in på

grannes tomt eller på gata eller an­

nan allmän plats, och skulle bygg­

nadens nedrivande eller förändring

medföra märklig kostnad eller olä­

genhet för ägaren, vare denne ej

skyldig att avträda den intagna mar­

ken förrän byggnaden rives eller

brinner ned, utan så är att den som

uppfört byggnaden verkställt in-

kräktningen med avsikt eller därvid

handlat med grov vårdslöshet och,

om fastigheten övergått till ny ägare,

denne ägde kännedom därom vid för­

värvet av fastigheten. Vad nu är

sagt gäller ej om trappa som skjuter

över gatulinjen; dock äger länssty­

relsen medgiva att trappan må kvar­

stå under viss tid eller tills vidare.

För det intrång granne lider av bygg­

nad som skjuter in på hans tomt

njute denne ersättning, om han icke

hellre vill avstå tomtdelen mot lösen.

Tvist om ersättning eller lösen prö­

vas av expropriationsdomstolen.

I fråga om byggnad som avses i

första stycket skall vad i 34, 38 och

158 §§ år föreskrivet ej medföra hin­

der mot ändring som efter vad

Konungen därom stadgat är att hän­

föra till nybyggnad. Sådan ändring

må dock ej vidtagas, med mindre

ägaren av den intagna marken med­

giver det.

Skjuter trappa från fastighet in­

om byggnadskvarter över gatulinjen,

äger länsstyrelsen medgiva att den

kvarstår å gatumarken under viss

tid eller tills vidare.

Har byggnad i annat fall uppförts

så att den skjuter in på angränsan­

de mark och är enligt jordabalken

ägaren ej skyldig att avträda den

mark som sålunda tagits i anspråk,

skall vad i 34, 38 och 158 §§ är före­

skrivet ej medföra hinder mot sådan

ändring av byggnaden som är att

hänföra till nybyggnad. Ändringen

må dock vidtagas, endast om ägaren

av den berörda marken medgiver

det.

47 §.

Har ej inom ett år efter tomtin- Tillhör enligt tomtindelning sär-

delnings fastställande ägare av tomt- skilda delar av tomt olika ägare och

del väckt talan om inlösen av åter- har ej fastighetsbildning i överens-

1 Senaste lydelse 1949:666.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

sagts, gatan skall upplåtas framför

sålunda bebyggda tomter.

Skall redan befintlig gata vidgas,

åligger det staden att till allmänt be­

gagnande upplåta gatans nya del i

den mån tomter som enligt stads­

planen hava utgång till gatan be­

byggts i enlighet med planen.

51

Torg, park eller annan sådan all­

män plats skall till den del den icke

är att anse som gata upplåtas till

allmänt begagnande, när tomter el­

ler specialområden med en samman­

lagd längd utmed platsen av minst

två tredjedelar av de därvid befintli­

ga gränslinjerna för byggnadskvar-

ter och specialområden bebyggts i

enlighet med stadsplanen eller eljest

väsentligen tagits i anspråk för där

angivet ändamål.

dock att, om dessförinnan bebyggel­

se föreligger fastighet efter fastighet

i följd från förut upplåten gata eller

från allmän väg inom område som

nyss sagts, gatan skall upplåtas

framför sålunda bebyggda fastig­

heter.

Har fastighet i enlighet med tomt­

indelning belastats med servitut för

utgång till gata, skall sådan fastig­

het vid tillämpningen av första styc­

ket anses som bebyggd så snart härs­

kande fastighet blivit bebyggd enligt

planen.

Skall redan befintlig gata vidgas,

åligger det staden att till allmänt be­

gagnande upplåta gatans nya del i

den mån med tomtindelning över­

ensstämmande fastigheter som en­

ligt stadsplanen hava utgång till ga­

tan bebyggts i enlighet med planen.

§•

Torg, park eller annan sådan all­

män plats skall till den del den icke

är att anse som gata upplåtas till

allmänt begagnande, när fastigheter,

som överensstämma med tomtindel­

ning, eller specialområden med en

sammanlagd längd utmed platsen av

minst två tredjedelar av de därvid

befintliga gränslinjerna för bygg-

nadskvarter och specialområden be­

byggts i enlighet med stadsplanen el­

ler eljest väsentligen tagits i an­

språk för där angivet ändamål.

54 §.i

Vill ägare av tomt verkställa ny­

byggnad därå innan gata, till vilken

tomten enligt stadsplanen har ut-

Vill ägare av fastighet inom bygg-

nadskvarter verkställa nybyggnad

därå innan gata, till vilken fastig-

1 Senaste lydelse 1955:316.

16

Kungl. May.ts proposition nr 14i år 1970

(Nuvarande lydelse)

mitt, minskad med halva arealen av

vägmärken.

Ingår vägmark som avses i första

stycket i gatukors och finnes den

areal gatumark som återstår i korset

efter avdrag av vägens areal vara

mindre än den areal som ägarna av

tomterna vid korset jämlikt 56 §

andra stycket skola sammanlagt er­

sätta, jämkas ersättningsskyldighe­

ten för tomterna så att den samman­

lagt ej överstiger värdet av nämnda

återstående areal.

Vad i---------------------- i stadsplanen.

58

Ersättning varom i 56 och 57 §§

sägs skall beräknas efter medelvär­

det å all gatumarken framför tom­

ten eller, i fråga om gatukors, å den

mark som ingår i gatulcorset; dock

skall vägmark som avses i 57 § första

stycket icke tagas i beräkning. Vär­

det av själva marken skall, efter de

grunder vilka gälla för uppskattning

av gatumark som avstås till staden,

uppskattas utan hänsyn till kostnad

som staden vidkänts för markens

iordningställande.

59

Därest så finnes lämpligt, må Ko­

nungen på framställning av staden

besluta, att gatumarksersättning som

enligt 56—58 §§ sammanlagt belöper

på tomtägarna inom visst område

skall fördelas mellan dem efter om­

fattningen av den enligt stadsplanen

å tomterna medgivna bebyggelsen el­

ler efter tomternas storlek eller an­

nan skälig grund.

(Föreslagen lydelse)

tans mitt, minskad med halva area­

len av vägmärken.

Ingår vägmark som avses i första

stycket i gatukors och finnes den

areal gatumark som återstår i kor­

set efter avdrag av vägens areal vara

mindre än den areal som ägarna av

fastigheterna vid korset jämlikt 56 §

andra stycket skola sammanlagt er­

sätta, jämkas ersättningsskyldighe­

ten för fastigheterna så att den sam­

manlagt ej överstiger värdet av

nämnda återstående areal.

Ersättning varom i 56 och 57 §§

sägs skall beräknas efter medelvär­

det å all gatumarken framför fastig­

heten eller, i fråga om gatukors, å

den mark som ingår i gatukorset;

dock skall vägmark som avses i 57 §

första stycket icke tagas i beräkning.

Värdet av själva marken skall, efter

de grunder vilka gälla för uppskatt­

ning av gatumark som avstås till

staden, uppskattas utan hänsyn till

kostnad som staden vidkänts för

markens iordningställande.

Därest så finnes lämpligt, må läns­

styrelsen på framställning av staden

besluta, att gatumarksersättning som

enligt 56—58 §§ sammanlagt belöper

på fastighetsägarna inom visst om­

råde skall fördelas mellan dem och

i förekommande fall ägarna till an­

nan eller andra inom samma områ­

de belägna fastigheter som ej hava

egen gräns mot gata, efter omfatt-

1 Senaste lydelse 1949: 666.

18

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

re belopp än som motsvarar värdet icke avse högre belopp än som mot-

av sistnämnda mark.

svarar värdet av sistnämnda mark!

Vid bestämmandet---------------------- motsvarande tillämpning.

Har enligt------------------ — annorlunda förordnar.

63 §.i

Skyldighet att------------------ gatas vidgning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

Ersättningsskyldigheten skall full­

göras vid anfordran. Vill tomtägare

erlägga ersättning för gatumark ge­

nom avbetalningar, vare han dock

berättigad därtill, om nöjaktig sä­

kerhet ställes. Avbetalning skall ske

med minst en tiondel årligen. Å ogul­

det belopp skall enligt stadens be­

stämmande gäldas skälig ränta från

den dag då krav på ersättning fram­

ställts. Prövas nu stadgade villkor

alltför betungande för tomtägaren,

äger länsstyrelsen medgiva den lätt­

nad som påkallas av omständighe­

terna.

64

Sedan stadsplan blivit fastställd,

äger staden, ändå att ersättnings­

skyldighet enligt 63 § ej inträtt, på­

kalla fastställande av den ersättning

tomtägare skall gälda för gatumark.

Vill, innan tomtindelning inom

visst byggnadskvarter skett, staden

att den ersättningsskyldighet för

värdet av gatumark, som jämlikt

56—58 §§ eller 62 § första stycket

kan komma att åläggas blivande

tomtägare inom kvarteret, skall be­

stämmas, må det ske. Sedan tomtin-

delning skett, skall ersättningsbelop­

pet fördelas mellan tomtägarna jäm-

Ersättningsskyldigheten skall full­

göras vid anfordran. Vill fastighets­

ägare erlägga ersättning för gatu­

mark genom avbetalningar, vare han

dock berättigad därtill, om nöjaktig

säkerhet ställes. Avbetalning skall

ske med minst en tiondel årligen. Å

oguldet belopp skall enligt stadens

bestämmande gäldas skälig ränta

från den dag då krav på ersättning

framställts. Prövas nu stadgade vill­

kor alltför betungande för fastig­

hetsägaren, äger länsstyrelsen med­

giva den lättnad som påkallas av

omständigheterna.

§•

Sedan stadsplan blivit fastställd,

äger staden, ändå att ersättnings­

skyldighet enligt 63 § ej inträtt, på­

kalla fastställande av den ersätt­

ning fastighetsägare skall gälda för

gatumark.

Vill, innan tomtindelning inom

visst byggnadskvarter skett, staden

att den ersättningsskyldighet för

värdet av gatumark, som jämlikt

56—58 §§ eller 62 § första stycket

kan komma att åläggas fastighets­

ägare inom kvarteret, skall bestäm­

mas, må det ske. Sedan tomtindel­

ning skett, skall ersättningsbeloppet

fördelas mellan fastighetsägarna

1 Senaste lydelse 1959:611.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U år 1970

(Nuvarande lydelse)

nas bestämmande skall iakttagas:

1. Ersättningsskyldighet må ej

åläggas tomtägare beträffande gata

eller del därav vars anläggning på­

börjats framför tomten då fråga an­

gående bestämmelser om bidrag till

gatubyggnadskostnad väcktes hos

stadsfullmäktige.

2. Ersättningsskyldighet må —----

3. Å tomtägare må ej läggas kost­

nad som utan motsvarande fördel

för tomts bebyggande föranledes av

att gatas höj dläge skall i väsentlig

mån avvika från markens naturliga

höj dläge eller av att gatas anlägg­

ning eljest på grund av särskilda om­

ständigheter ställer sig mer än van­

ligt kostsam.

4. Tomtägare må icke belastas med

gatubyggnadskostnad i större om­

fattning än som gäller i fråga om

honom åliggande skyldighet att er­

sätta gatumark; dock må kostnad

uttagas för iordningställande av väg-

mark såsom gata eller av gatumark

som avses i 61 §, oaktat ersättnings­

skyldighet som nyss nämnts icke

föreligger beträffande marken.

(Föreslagen lydelse)

dernas bestämmande skall iaktta­

gas:

1. Ersättningsskyldighet må ej

åläggas fastighetsägare beträffande

gata eller del därav vars anläggning

påbörjats framför fastigheten då frå­

ga angående bestämmelser om bi­

drag till gatubyggnadskostnad väck­

tes hos stadsfullmäktige.

-----------1 sägs.

3. Å fastighetsägare må ej läggas

kostnad som utan motsvarande för­

del för fastighets bebyggande för­

anledes av att gatas höj dläge skall

i väsentlig mån avvika från markens

naturliga höj dläge eller av att gatas

anläggning eljest på grund av sär­

skilda omständigheter ställer sig mer

än vanligt kostsam.

4. Fastighetsägare må icke belas­

tas med gatubyggnadskostnad i stör­

re omfattning än som gäller i fråga

om honom åliggande skyldighet att

ersätta gatumark; dock må kostnad

uttagas för iordningställande av väg-

mark såsom gata eller av gatumark

som avses i 61 §, oaktat ersättnings­

skyldighet som nyss nämnts icke

föreligger beträffande marken.

5. Utan hinder av vad under 4

sägs må den gatubyggnadskostnad,

som skulle sammanlagt belöpa å

tomtägarna inom visst område, för­

5. Utan hinder av vad under 4

sägs må den gatubyggnadskostnad,

som skulle sammanlagt belöpa å fas­

tighetsägarna inom visst område,

fördelas mellan dem efter omfatt­

ningen av den enligt stadsplanen å

fastigheterna medgivna bebyggelsen

eller efter fastigheternas storlek el­

ler annan skälig grund.

6. Är inom---- — — genomsnittliga kostnaden.

7. Till grund---------------------- i anläggning.

8. Därest nuvarande eller föregå- 8. Därest nuvarande eller föregå­

ende ägare av fastighet mot vederlag

delas mellan dem efter omfattningen

av den enligt stadsplanen å tomter­

na medgivna bebyggelsen eller efter

tomternas storlek eller annan skälig

grund.

ende ägare av tomt mot vederlag helt

22

Kungl. Maj ds proposition nr 144 år 1970

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

om förmäles i 46 eller 4-7 §, skall i

stället för bestämmelserna i 26 §

andra stycket lagen om expropria­

tion gälla, att till expropriationsdom-

stolen skall ingivas karta med proto­

koll rörande mätning av tomten en­

ligt bestämmelserna i 2 kap. lagen

om fastighetsbildning i stad; och

skall vad i 42 § lagen om expropria­

tion är stadgat om karta och beskriv­

ning i stället gälla karta och proto­

koll som nu sagts.

153

Vad i denna lag sägs om ägare av

mark eller tomt skall ock gälla om

den som innehar mark eller tomt

under sådan besittningsrätt som en­

ligt lag är att hänföra till fast egen­

dom.

154

Är tomt belägen vid torg, park

eller annan sådan allmän plats, skall

marken framför tomten anses som

gata till en bredd, motsvarande fem

fjärdedelar av den å tomten enligt

stadsplanen vid gatans upplåtande

till allmänt begagnande tillåtna

högsta hushöjden.

155

§•

Vad i denna lag sägs om ägare av

mark eller fastighet skall ock gälla

om den som innehar mark eller fas­

tighet under sådan besittningsrätt'

som enligt lag är att hänföra till fast

egendom.

§■

Är fastighet belägen vid torg, park

eller annan sådan allmän plats, skall

marken framför fastigheten anses

som gata till en bredd, motsvarande

fem fjärdedelar av den å fastigheten

enligt stadsplanen vid gatans upplå­

tande till allmänt begagnande tillåt­

na högsta hushöjden.

§•

Vad i denna lag föreskrives om

tomt och om fastighet äger tillämp­

ning även på samfällighet inom

byggnadskvarter. Med ägare av tomt

eller fastighet avses därvid ägarna

av de fastigheter som hava del i

samfälligheten. År samfälligheten ej

avsedd för bebyggelse, skall den an­

ses bebyggd när den väsentligen ta­

gits i anspråk för angivet ändamål.

24

Knngl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

(Nuvarande lydelse)

äldre lag äga tillämpning.

Vidgas gata, som upplåtits till all­

mänt begagnande före ikraftträdan­

det av denna lag, och har skyldighet

för ägare av tomt att ersätta staden

värdet av den gatumark, som tagits

i anspråk för gatan, enligt bestäm­

melserna i äldre lag ännu icke in­

trätt vid vidgningen, skall skyldighet

för tomtägaren att enligt denna lag

med anledning av vidgningen gälda

ersättning för mark icke inträda

förrän ersättningen för mark för ga­

tans upplåtande enligt äldre lag för­

faller till betalning.

(Föreslagen lydelse)

sättning för gatumark äldre lag äga

tillämpning.

Vidgas gata, som upplåtits till all­

mänt begagnande före ikraftträdan­

det av denna lag, och har skyldighet

för ägare av kvartersmark att er­

sätta staden värdet av den gatumark,

som tagits i anspråk för gatan, enligt

bestämmelserna i äldre lag ännu ic­

ke inträtt vid vidgningen, skall skyl­

dighet för markägaren att enligt

denna lag med anledning av vidg­

ningen gälda ersättning för mark ic­

ke inträda förrän ersättningen för

mark för gatans upplåtande enligt

äldre lag förfaller till betalning.

164 §.

Finnes i stadsplan föreskrift ej

meddelad om den hushöjd som är

tillåten å tomt, må tomtägares skyl­

dighet att bidraga till stads gatu­

kostnad ej beräknas efter större ga-

tubredd än aderton meter.

Finnes i stadsplan föreskrift ej

meddelad om den hushöjd som är

tillåten å kvartersmark, må mark­

ägares skyldighet att bidraga till

stads gatukostnad ej beräknas efter

större gatubredd än aderton meter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. I fråga om mål om inlösen av

tomt eller tomtdel som vid utgången av år 1971 är anhängigt äger dock de

upphävda bestämmelserna i 46 §, 139 § och 141 § andra stycket samt den

äldre lydelsen av 47 § fortfarande tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr lik år 1970

25

Förslag

till

Kungörelse

om ändring i byggnadsstadgan (1959:612)

Härigenom förordnas, att 34 § 1 inom., 36 §,67 § 1 mom. och 71 § 1 mom.

byggnadsstadgan (1959: 612) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

34

1 mom. Förslag till tomtindelning

skall upprättas av person, som är be­

hörig att vara mätningsman i stad.

Förslaget skall utmärkas å karta.

Till förslaget skall ock höra beskriv­

ning, i vilken för varje tomt skola

upptagas storleken av vart och ett av

de områden av vilka tomten skall

bildas, tomtens ytinnehåll och läng­

den av dess särskilda sidor. Vid för­

slaget skall vara fogad förteckning

över ägare av mark inom kvarteret.

Vid förslagets------ ------------ -— i

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. Förslag till tomtindelning

skall upprättas av person, som är

behörig att vara mätningsman i stad.

Förslaget skall utmärkas å karta.

Till förslaget skall ock höra beskriv­

ning, i vilken för varje tomt skola

upptagas storleken av vart och ett

av de områden av vilka tomten skall

bildas samt tomtens ytinnehåll. Med

tomt jämställes del av kvarter som

förutsättes skola tagas i anspråk för

viss samfällighetsbildning. På kar­

tan eller i beskrivningen skall även

angivas vilka servitutsbildningar

som erfordras för att mot tomt sva­

rande fastighet skall anses överens­

stämma med förslaget. Vid försla­

get skall vara fogad förteckning över

ägare av mark inom kvarteret.

36 §.

Vad i detta kapitel stadgas om Vad i detta kapitel stadgas om

tomt skall gälla även annan för be- tomt gäller fastighet, samfällighet

byggande avsedd fastighet.

och annan för bebyggelse avsedd en­

het.

Med gata-------—----------- allmän väg.

Angående vad------------------ —------- 75 §.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U år 1970

1) Förslaget till lag om införande av fastighetsbildningslagen

INLEDNING

Som förut nämnts bygger förslaget på en inom justitiedepartementet upp­

rättad promemoria. Till grund för behandlingen av de i förslaget upptagna

bestämmelserna om skogsfångs- och betesservitut har även legat en fram­

ställning från lantmäteristyrelsen, dagtecknad den 10 februari 1969.

Yttranden över promemorian och lantmäteristyrelsens framställning har

efter remiss avgetts av Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, kammar­

kollegiet, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, bankinspektionen, länsstyrel­

serna i Göteborgs och Bohus län, Kopparbergs län, Västernorrlands län och

Norrbottens län, Svenska kommunförbundet, Svenska bankföreningen,

Svenska sparbanksföreningen, Föreningen mellan ombudsmännen hos Sve­

riges Iandshypoteksinstitution, Sveriges lantmätareförening, Svenska lcom-

munal-tekniska föreningen, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges skogs­

ägareföreningars riksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF),

Skogsindustriernas samarbetsutskott, Sveriges advokatsamfund samt För­

eningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare. Remissyttranden över

enbart promemorian har avgetts av lantmäteristyrelsen, planverket och

bygglagutredningen. Yttranden har dessutom avlämnats av vissa under­

instanser.

ALLMÄNNA SYNPUNKTER

Principiella synpunkter på utformningen av övergångsbestämmelserna

Promemorian. Till en början redogörs i promemorian för vissa allmänna

principer i fråga om ny lags tillämplighet i tiden. Materiella regler torde i

princip, framhålls det, vara tillämpliga endast på sådana rättsförhållanden

som uppkommit efter den nya lagens ikraftträdande (jfr lagberedningens

förslag till jordabalk, SOU 1960: 26 s. 5). På det processuella området härs­

kar den principen att nya bestämmelser bör tillämpas på processuella före­

teelser som inträffar efter lagens ikraftträdande. En ny processlag får så­

lunda inte retroaktiv verkan. Den ändrar eller rubbar inte det processuella

läge som vid dess ikraftträdande redan inträtt eller de processuella rättighe­

ter eller skyldigheter som uppstått på grund av tidigare processhandlingar.

30

Kungl. Maj.ts proposition nr Hi år 1970

tionden, hade att tillämpa både nya och gamla lagen. (Se NJA II 1927 s. 3

och 7.)

I 2 § andra stycket JDLP föreskrivs att den nya lagen skall äga tillämp­

ning i fråga om talan mot och fastställelse av jorddelningsförrättning som

påbörjats innan den nya lagen trätt i kraft, dock att frågan huruvida talan

får efter förrättningens avslutande föras mot åtgärd som vidtagits innan nya

lagen trätt i kraft skall bedömas enligt äldre lag.

Enligt 3 § JDLP skall mål, som före den nya lagens ikraftträdande in­

kommit till ägodelningsrätt eller dess ordförande men inte dessförinnan av­

gjorts, prövas enligt äldre lag av vederbörande enligt nya lagen inrättade

ägodelningsrätt eller dess ordförande.

I det till lagrådet remitterade förslaget fanns en bestämmelse enligt vilken

mål, som före ikraftträdandet handlagts men inte slutligt avgjorts av ägo-

delningsrätten eller dess ordförande, skulle slutligt handläggas av samma

rätt eller dess ordförande.

Lagrådet framhöll att denna bestämmelse innebar att den ägodelningsrätt,

som i och med den nya lagens ikraftträdande skulle ersättas av en ny skif­

tesdomstol, skulle kunna i vissa fall fungera även därefter. En sådan an­

ordning ansågs böra förordas endast om behov därav kunde anses föreligga.

Detta var enligt lagrådets mening inte fallet. (Se NJA II 1927 s. 9.)

Efter dessa inledande redogörelser behandlas i promemorian frågan om

utformningen av övergångsbestämmelserna till FBL. I likhet med vad som

tidigare har skett vid ändringar i jorddelningslagstiftningen torde, heter det

i promemorian, övergångsfrågorna i samband med FBL:s ikraftträdande

böra lösas huvudsakligen efter praktiska överväganden. Vid den lagtekniska

utformningen av bestämmelser i ämnet har man emellertid att utgå från de

allmänna principerna om ny lags tillämplighet i tiden. Endast undantag

från dessa principer behöver således komma till uttryck i särskilda före­

skrifter.

Vid bedömningen av frågan vilka regler som bör gälla beträffande den

fortsatta handläggningen av en fastighetsbildningsförrättning, som påbör­

jats före FBL:s ikraftträdande, bör enligt promemorian utgångspunkten

vara att de nya, efter tidens krav anpassade reglerna bör komma till använd­

ning i så stor utsträckning som möjligt. Det är emellertid tydligt att den

nya lagen kan tillämpas bara på frågor som förekommer till behandling

efter ikraftträdandet. Vidare bör gälla att avgöranden, som träffats tidigare

under förrättningen, inte får rubbas genom att de nya bestämmelserna till-

lämpas. Detta föranleder en ytterligare begränsning i fråga om använd­

ningen av den nya lagen. Olika förrättningsfrågor har nämligen ofta sådant

samband med varandra att det är omöjligt att tillämpa de nya reglerna på

en fråga när en tidigare fråga behandlats enligt äldre rätt. En användning

av den nya lagen är i andra fall inte utesluten men skulle leda till så stö­

tande resultat att den med hänsyn härtill inte bör komma i fråga.

31

Vad angår de regler i FBL, som är av särskild betydelse vid förrättnings-

handläggningen, anses bestämmelserna i 3 kap. alltid böra vinna tillämp­

ning, såvida inte beslut redan fattats om den nya fastighetsindelningen eller

grunderna för denna.

De i 4 kap. FBL upptagna reglerna om förrättningsförfarandet torde,

framhålls det, i allt väsentligt böra lända till efterrättelse även i fråga om

äldre förrättningar. Härav följer bl. a. att de i gällande lagstiftning upptagna

reglerna om underställning av Dast, som uppkommit vid fastighetsbildnings-

förrättning, inte bör tillämpas i fortsättningen. Om det för fastighetsbild­

ningens genomförande är av betydelse att tvisten blir rättskraftigt avgjord,

får ett avgörande åstadkommas genom att sakägare väcker talan vid allmän

domstol, om frågan inte kan tas upp till prövning vid fastighetsbestämning.

Hithörande frågor har behandlats mer utförligt i motiven till 4 kap. 39 §

och 10 kap. 8 g FBL (lagrådsremissen s. 313 och 677).

Utrymmet för en tillämpning av bestämmelserna i FBL om de olika för-

rättningsinstituten synes variera beroende på det institut som förrättningen

avser. De torde kunna få en vidsträckt användning när institutet har en

direkt motsvarighet i den nya lagen. Så är fallet med avstyckning och med

den form av laga skifte som innebär en uppdelning av fastighet mellan flera

delägare, s. k. klyvningsskifte. Avstyckningsinstitutet har i den nya lagen

samma beteckning som i den gamla, medan den fastighetsbildningsform

som motsvarar klyvningsskiftet kallas klyvning. De nuvarande instituten

ägoutbyte och gränsbestämning (tomtmätning) har om inte direkta så i

varje fall nära motsvarigheter i den nya lagen. Fastighetsreglering och fas­

tighetsbestämning kan sålunda betecknas som utbyggda varianter av de

äldre instituten. Fastighetsregleringen ersätter också sådana äldre speciella

fastighetsbildningsformer som avsättande av mark till gemensamhetsskog,

sammanföring av samfälld vägmark eller järnvägsmark med angränsande

fastighet samt servitutsutbrytning. Även på förrättningar som avser de nu

angivna äldre fastighetsbildningsrättsliga instituten bör den nya lagen kunna

vinna tillämpning i betydande omfattning.

Beträffande det slag av laga skifte som avser omdelning av förut skiftad

mark, s. k. omskifte, är enligt promemorian läget ett annat. Denna fastig­

hetsbildningsform saknar motsvarighet i den nya lagen. Genom fastighets­

reglering kan man visserligen nå samma resultat som genom omskifte. Till

sin allmänna uppbyggnad skiljer sig emellertid de båda instituten helt från

varandra. Omskiftet innebär sålunda en delning av ett på förhand fixerat

skifteslag, medan fastighetsregleringen har karaktären av en reglerings­

åtgärd som berör en funktionellt bestämd krets av fastigheter. Den skilda

konstruktionen av de båda instituten medför stora olikheter i fråga om för­

rättningsförfarandet. Dessa olikheter föranleder i sin tur att det finns bara

ett begränsat utrymme för användning av den nya lagen på en omskiftes-

förrättning som redan påbörjats vid tiden för lagens ikraftträdande. Tydligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 14b år 1970

32

är emelleidid att frågor om bestämmande av gränser, ägoutbyte, servituts-

utbrytning och avsättande av mark till gemensamhetsskog bör kunna be­

handlas enligt den nya lagen även när de aktualiseras i samband med ett

omskifte. Detsamma synes böra gälla andra samfällighets- och servitutsfrå-

gor samt frågor om gemensamma arbeten. Den förut påvisade olikheten i

uppbyggnaden av omskiftes- och fastighetsregleringsinstituten torde nämli­

gen inte vara av någon större betydelse när det gäller handläggningen av

de nu nämnda frågorna, och det är från såväl allmän som enskild synpunkt

önskvärt att de nya och tidsenliga bestämmelserna på dessa områden kan

vinna tillämpning i så stor utsträckning som möjligt.

Att meddela regler om olika frågors behandling enligt ny eller gammal

lag synes inte ändamålsenligt. En sådan reglering skulle bli mycket inveck­

lad, vartill kommer att tillämpningen skulle bli stelbent och säkerligen inte

alltid medföra från praktisk synpunkt tillfredsställande resultat. Den enk­

laste och bästa lösningen synes vara att man låter den nya lagen i princip

vara tillämplig på frågor som behandlas efter lagens ikraftträdande men

samtidigt genom en allmänt hållen regel undantar de fall då en användning

av de nya bestämmelserna inte är möjlig eller lämplig. Detta överensstäm­

mer med vad som skedde vid införandet av lagen den 18 juni 1926 (nr 326)

om delning av jord å landet (JDL).

En fråga som bör uppmärksammas i detta sammanhang är, uttalas det

i promemorian, i vad mån fastighetsbildningsmyndigheten är bunden av

vad som i förrättningsansökningen angetts om sättet för genomförandet av

en önskad åtgärd. Som anförts i lagrådsremissen beträffande FBL (s. 215)

bör sådan bundenhet inte föreligga, utan myndigheten bör ha frihet att

välja det lämpligaste förfaringssättet. Detta innebär exempelvis att, om nå­

gon före FBL:s ikraftträdande begärt omskifte, myndigheten i och för sig

är oförhindrad att genomföra den önskade ändringen i fastighetsindelningen

genom fastighetsreglering. Har skiftet påbörjats (jfr 3 kap. 11 § JDL) vid

tidpunkten för ikraftträdandet, är emellertid möjligheten att generellt till-

lämpa bestämmelserna om fastighetsreglering i regel utesluten. Frågan i

vad mån den nya lagen kan användas under den fortsatta handläggningen

blir att bedöma enligt de nyss berörda principerna.

I promemorian erinras om att sammanläggning f. n. sker genom ett an-

sökningsförfarande hos ägodelningsdomaren. Enligt FBL skall sammanlägg­

ning liksom annan fastighetsbildning handläggas vid förrättning. Denna

olikhet mellan gammal och ny lag kräver särskilda övergångsanordningar.

En möjlighet är att man föreskriver att de ärenden som vid tidpunkten för

FBL:s ikraftträdande är anhängiga hos ägodelningsdomaren skall överflyt­

tas till fastighetsbildningsmyndigheten för fortsatt handläggning. En sådan

ordning skulle emellertid leda till tidsutdräkt och andra praktiska olägen­

heter. Starka skäl talar för att prövningen av dessa sammanläggningsären-

Kungl. Maj.ts proposition nr lii år 1970

34

av ägodelningsrätten och som övergångsvis skall behållas, skall fullgöras

av fastighetsdomstolen.

Vad gäller frågan huruvida de gamla eller nya fullfölj dsreglerna skall till-

lämpas är det tydligt att den bör lösas efter samma principer som frågan

huruvida fastställelseprövning skall äga rum eller inte. De nya bestämmel­

serna skall således användas i fråga om förrättningar som avslutats och i

fråga om avgöranden i fastighetsbildningsärenden som träffats efter FBL:s

ikraftträdande, medan äldre lag annars är tillämplig. En sådan ordning

stämmer överens med allmänna grundsatser om processuella bestämmelsers

giltighet i tiden och behöver inte fastslås genom övergångsföreskrifter. Vissa

svårigheter kan uppkomma vid tillämpningen av de nya fullföljdsreglerna

på förrättningar, som delvis handlagts enligt äldre lag, på grund av de olik­

heter i fråga om förrättningsförfarandet och förrättningsinstituten som före­

ligger mellan de olika lagkomplexen. Dessa svårigheter torde dock i regel

kunna bemästras genom att bestämmelserna tolkas med beaktande av ända-

målssynpunkter. I ett speciellt fall krävs dock vissa särbestämmelser, näm­

ligen när fastighetsbildningsmyndigheten efter FBL:s ikraftträdande med­

delat beslut eller vidtagit åtgärd enligt äldre lag, vilket som nyss nämnts

undantagsvis skall kunna ske. Denna fråga behandlas närmare i special­

motiveringen.

I fråga om förfarandet i fastighetsdomstolen bör enligt promemorian de

i FBL upptagna reglerna kunna lända till efterrättelse. Detsamma bör

gälla i fråga om den fortsatta handläggningen av de fastighetsbildningsmål

som vid tidpunkten för FBL:s ikraftträdande är anhängiga i hovrätten och

högsta domstolen. Några övergångsbestämmelser i dessa hänseenden behövs

inte.

Den materiella prövningen i fastighetsdomstolen och i högre instans torde

böra ske enligt samma regler som den lägsta prövningsinstansen haft att

tillämpa. Inte heller i detta hänseende synes några övergångsbestämmelser

vara behövliga.

Att fastställelsemyndighet skall tillämpa äldre lag vid prövning av för­

rättning som avslutats före FBL:s ikraftträdande anses också i promemo­

rian utan särskild bestämmelse vara klart.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

I promemorian påpekas vidare att FBL förutsätter att stadsplan och tomt­

indelning inte längre skall ha någon fastighetsbildande verkan och sålunda

bli rena planinstitut. Fn sådan reform föranleder vissa ändringar i bygg­

nadslagstiftningen. Förslag till sådana ändringar redovisas i en särskild

promemoria. Frågan hur man i fastighetsbildningshänseende skall behandla

stadsplaner och tomtindelningar som redan finns när den nya lagen träder

i kraft bör emellertid tas upp i förevarande sammanhang. Enligt 1 kap. 1

och 3 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad

36

en fast praxis hunnit utbilda sig i dessa spörsmål. Detta kan enligt samfun­

det komma att medföra rättsförluster för den enskilde, särskilt som han

själv måste bära sina kostnader även om domstol visar förrättningen åter

till myndigheten. Betydande svårigheter torde också vänta vid omprövningen

av en förrättning som handlagts efter såväl äldre som ny lag. Således talar

också vissa praktiska skäl för att övergångsbestämmelserna får en klar ut­

formning.

Övriga remissinstanser godtar den föreslagna lösningen att man låter den

nya lagen i princip vara tillämplig på förrättningsfrågor som förekommer

till behandling efter ikraftträdandet men genom en allmänt hållen regel un­

dantar de fall då en användning av de nya bestämmelserna inte är möjlig

eller lämplig. Lantbruksstyrelsen framhåller att tolkningen av en sådan regel

i vissa fall kan bli svår för fastighetsbildningsmyndigheten. Denna olägen­

het måste emellertid accepteras, eftersom det knappast är möjligt att utar­

beta detaljerade regler för alla olika frågors behandling enligt ny eller gam­

mal lag. Lantmäteristijrelsen menar att erfarenheterna bl. a. från förrätt-

ningsverksamheten inom områden där övergång skett från JDL till FBLS

talar för att uppkommande svårigheter kan bemästras i den praktiska verk­

samheten.

Med anledning av de i promemorian gjorda uttalandena om möjligheterna

i fråga om olika förrättningsinstitut att tillämpa de nya bestämmelserna

säger sig lantmäteristyrelsen inte kunna finna att de skillnader i systema­

tiskt hänseende som finns mellan omskifte enligt JDL och fastighetsregle­

ring utgör praktiskt hinder mot en övergång till de nya reglerna under på­

gående skifte. Ett nyligen påbörjat skifte torde normalt kunna övergå till

fastighetsreglering — i förekommande fall i förening med klyvning eller

legalisering — och därigenom handläggas snabbare och med bättre resultat.

Advokatsamfundet framhåller att fastighetsbildningsmyndigheten enligt

promemorian inte skall vara bunden av vad som i förrättningsansökan an-

getts om sättet för genomförandet av en önskad åtgärd och att detta i vissa

fall skall gälla även om förrättningen påbörjats före FBL:s ikraftträdande.

Enligt samfundets mening skulle en sådan ordning strida mot principerna

om retroaktiv verkan hos ny lagstiftning. En påbörjad förrättning skulle

kunna komma att helt ändra karaktär. Detta skulle kunna medföra rätts­

förluster för den enskilde och svårigheter vid överprövning av förrättningen.

Samfundet föreslår därför att i övergångsbestämmelserna införs en bestäm­

melse om att fastighetsbildningsmyndigheten när förrättning påbörjats före

den nya lagens ikraftträdande skall vara bunden av vad som i förrättnings­

ansökan angetts om sättet för genomförandet av en önskad åtgärd.

Lantmätareföreningen påpekar att förslaget inte tar ställning till frågan

hur länsstyrelse eller myndighet som avses i 5 kap. 21 § FBLS skall förfara

med ärenden rörande avstyckningsförrättningar. Enligt föreningens mening

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1970

38

Även på denna punkt har promemorieförslaget fått ett gynnsamt mottagande

vid remissbehandlingen. Den enda remissinstans som anmäler avvikande

mening är advokatsamfundet som anser att det i övergångsbestämmelserna

bör klargöras vilka avsnitt i FBL som inte bör tillämpas på en äldre förrätt­

ning. Som skäl härför anför samfundet att det finns risk för stötande re­

sultat i vissa fall, om den nya lagstiftningen skall användas på sådan för­

rättning. Särskilt anses detta gälla när förrättningen avser ägoutbyte eller

gränsbestämning. Samfundet pekar härvid på att det allmänna enligt de

motsvarande instituten i FBL, fastighetsreglering och fastighetsbestämning,

får vidgade möjligheter att ingripa i förfarandet.

Enligt min mening saknar denna invändning grund. Att representanter

för det allmänna enligt den nya lagen har rätt att i vissa fall ta initiativ till

en förrättning innebär inte att de får ställning som sakägare vid förrätt­

ningen eller att de annars kan påverka sättet för dess genomförande. Det

synes över huvud taget inte behöva befaras att den i promemorieförslaget

anvisade lösningen skall medföra olägenheter från enskild synpunkt. Som

uttalats i promemorian bör den nya lagen inte tillämpas, om stötande resul­

tat därigenom skulle uppkomma.

Ett annat skäl som advokatsamfundet åberopar mot promemorieförslaget

är att detta skulle kunna leda till rättsosäkerhet och att överprövningen av

en förrättning, som handlagts efter såväl äldre som ny lag, skulle försvåras.

Vad samfundet sålunda anfört kan givetvis inte frånkännas allt fog. Emel­

lertid är att märka att den enskilde sakägaren ofta saknar intresse av att

vissa bestämda lagregler används vid förrättningshandläggningen och i

stället fäster avgörande vikt vid det resultat som förrättningen medför.

Överklaganden med yrkande om att ny eller äldre lag skall tillämpas på

viss förrättningsfråga kan därför antas bli ganska sällsynta, och överinstan­

serna torde endast mera sällan ha anledning att ex officio ompröva fastig-

hetsbildningsinyndighetens ställningstagande rörande tillämpligheten av

äldre lag. De av samfundet påtalade olägenheterna torde därför i praktiken

bli av mycket begränsad räckvidd.

Att i lagen ange vilka bestämmelser i FBL som inte skall användas i fråga

om en äldre förrättning skulle som framhållits i promemorian innebära en

mycket invecklad reglering som inte alltid skulle leda till från praktisk syn­

punkt tillfredsställande resultat.

På grund av vad som nu har anförts tvekar jag inte att även på denna

punkt ansluta mig till promemorieförslaget. Tillämpningen av ny eller gam­

mal lag på förrättning som pågår vid FBL:s ikraftträdande bör således regle­

ras genom mer allmänt hållna bestämmelser, som lämnar stort utrymme

för praktiska överväganden.

I promemorian görs vissa uttalanden om möjligheten att tillämpa skilda

avsnitt i FBL på äldre förrättningar. Jag kan i allt väsentligt godta vad som

där anförts. I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag att ett nyligen på­

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1970

40

da tidpunkt, bör ärendet däremot överlämnas till fastighetsdomstolen för

avgörande och någon fastställelse bör sedan inte komma i fråga.

Enligt 5 kap. 22 § FBLS gäller att talan mot beslut av den som Kungl.

Maj :t förordnat att handlägga avstyckningsärenden skall föras genom be­

svär hos länsstyrelsen och att talan mot länsstyrelsens beslut enligt nämnda

kapitel skall föras genom besvär hos Kungl. Maj :t. Dessa fullföljdsregler

synes böra tillämpas i fråga om sådana ärenden som ifrågavarande myndig­

heter enligt vad som nyss har angetts skall pröva efter den nya lagens ikraft­

trädande.

Vad gäller det i promemorian framlagda förslaget att vissa tomter och

tomtdelar skall registreras som fastigheter har detta otvivelaktigt vissa för­

tjänster ur principiell synvinkel. Med hänsyn till de praktiska olägenheter

som enligt vissa remissuttalanden är förenade med förslaget anser jag emel­

lertid att andra lösningar bör övervägas. Vid remissbehandlingen har bl. a.

från lantmäteristyrelsens sida förordats att den fastighetsbildande verkan

som stadsplaner och tomtindelningar f. n. har skall upphöra att gälla vid

FBL:s ikraftträdande, även om fastställelse skett före nämnda tidpunkt. En

sådan ordning framstår visserligen inte som helt invändningsfri från teore­

tisk synpunkt. Några reella rättsförluster synes emellertid inte kunna upp­

komma, om man på detta sätt frånkänner de äldre stadsplanerna och tomt­

indelningarna fastighetsbildande verkan. Tvärtom torde det innebära för­

delar även för de enskilda att de nya fastighetsbildningsreglerna kan till-

lämpas vid genomförandet av planerna. Med hänsyn härtill anser jag mig

böra förorda en lösning i enlighet med lantmäteristyrelsens förslag. Genom

att FBLS i sin helhet upphör att gälla samtidigt med att FBL träder i kraft

fordras inga särskilda övergångsbestämmelser för genomförande av försla­

get. Den i promemorian upptagna bestämmelsen i ämnet saknar därför helt

motsvarighet i departementsförslaget.

I likhet med remissinstanserna finner jag i övrigt inte anledning till er­

inran mot de principiella ställningstaganden som redovisats i detta avsnitt

av promemorian.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

Vissa överväganden rörande äldre lagbestämmelser

Promemorian. I promemorian påpekas att 1 kap. 8 § fjärde stycket JDL

föreskriver att, om enligt bestämmelse i lag eller särskild författning skifte

på viss fastighet eller äga inte är tillåtet, sådant förbud skall lända till efter­

rättelse. Förbud av det slag som här åsyftas har meddelats i skilda sam­

manhang. Enligt 5 § lagen den 18 april 1952 (nr 166) om häradsallmänning-

ar skall häradsallmänning hållas oförminskad, om inte annat föreskrivs i la­

gen. Denna bestämmelse innebär att häradsallmänning inte får skiftas

mellan delägarna och att mark inte får överlåtas från sådan allmänning.

Däremot har bestämmelsen inte ansetts hindra att mark som hör till härads-

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

huruvida några särskilda bestämmelser härom bör tas upp i promulgations-

lagen.

Vad först gäller bestämmelserna i 1952 års lagar om häradsallmänningar

och allmänningsskogar innebär dessa enligt promemorian ett allmänt förbud

att minska skogarnas ägoområden. Motiven till bestämmelserna torde vara

att söka i skogarnas betydelse för de delar av landet där de är belägna (jfr

prop. 1938: 267 s. 91). Det synes inte böra komma i fråga att i förevarande

sammanhang rubba grundsatsen om att skogarna skall hållas oförminskade.

Frågan blir då vilka konsekvenser upprätthållandet av denna princip bör få

vid tillämpningen av FBL. Till en början är härvid att märka att såväl hä-

radsallmänningarna som allmänningsskogarna numera redovisas i jord­

registret som särskilda fastigheter (se SOU 1966: 63 s. 24). Detta innebär att

FBL:s regler om fastighet blir till fullo tillämpliga på häradsallmänning och

allmänningsskog.

Som tidigare nämnts anses f. n. gälla att häradsallmänning inte får skiftas

mellan delägarna. Den form av skifte som det här gäller är uppenbarligen

s. k. klyvningsskifte. Denna delningsform motsvaras i FBL av institutet

klyvning. Klyvning kan emellertid, bortsett från vissa specialfall som det här

inte är fråga om, endast ske av fastighet som innehas med samäganderätt.

Häradsallmänning är emellertid inte föremål för samäganderätt (prop.

1932: 10 s. 54). Klyvning av häradsallmänning är redan av detta skäl ute­

sluten.

Enligt uttalande i förarbetena till lagen den 13 maj 1932 (nr 107) om

häradsallmänningar har bestämmelsen om att häradsallmänning skall bibe­

hållas oförminskad inte ansetts hindra ägoutbyte mellan häradsallmänning

och angränsande fastigheter (jfr ovan s. 15). Detta uttalande, framhålls det

i promemorian, bör ses mot bakgrund av de bestämmelser om ägoutbyte

som JDL innehöll vid ifrågavarande tidpunkt. Till en början föreskrevs

i dessa bestämmelser att de ägor som gick i byte skulle vara av lika upp-

skattningsinnehåll enligt verkställd gradering. Denna regel gällde emel­

lertid inte utan undantag. Vid ägoutbyte som skedde tvångsvis tilläts att

fastighets uppskattningsinnehåll minskade med högst två procent. Frivil­

ligt ägoutbyte fick ske, om de ägor som skulle bytas hade väsentligen lika

uppskattningsinnehåll.

Ägoutbyte motsvaras i FBL av det nya institutet fastighetsreglering. Enligt

5 kap. 8 § gäller att fastighet som ingår i reglering inte får ändras så, att

dess graderingsvärde minskas väsentligt eller ökas i sådan omfattning att

avsevärd olägenhet uppkommer för ägaren. Av 5 kap. 18 § första stycket

framgår att dessa begränsningar inte gäller, om fastighetens ägare medger

att avvikelse får ske. Att märka är vidare att reglerna i 8 kap. om inlösen

öppnar möjlighet att tvångsvis överföra mark från fastighet i större ut­

sträckning än som är medgivet enligt 5 kap. 8 §. Speciella villkor måste

emellertid då vara uppfyllda.

44

fastighetsägares rätt att medge större minskning i uppskattningsinnehåll än

som är medgivet enligt tvångsreglerna skall efter lagändringen gälla samma

villkor som för avhändelse av fast egendom. Som exempel på sådana villkor

anfördes i lagrådsremissen (prop. 1967: 167 s. 108) bl. a. 9 § lagen om hä-

radsallmänningar. Man utgick således från att bestämmelsen i 5 § samma

lag i och för sig inte hindrade sådan minskning av en allmännings ägovidd

som var förenlig med bestämmelserna om ägokravs jämkning.

I enlighet med vad som nu har anförts måste det enligt promemorian an­

tas att fastighetsreglering i princip kan i full utsträckning äga rum i fråga

om mark som tillhör häradsallmänning. Förut har nämnts att klyvning av

häradsallmänning inte kan ske på grund av de villkor för sådan åtgärd som

anges i FBL. Inte heller beträffande avstyckning synes några särbestämmel­

ser behövas för det fall att åtgärden berör häradsallmänning. Av allmänna

rättsregler följer att den som har förvärvat mark från häradsallmänning

och vill söka avstyckning på grund av överlåtelsehandlingen måste visa att

avyttringen godkänts enligt bestämmelserna i 9 § lagen om häradsallmän-

ningar.

Enligt 8 § 1952 års lag om allmänningsskogar gäller för avyttring av mark

från sådan skog samma villkor som för avyttring av mark från häradsall­

männing. Även i övrigt gäller i de hänseenden som nu är i fråga helt över­

ensstämmande förhållanden beträffande allmänningsskog och häradsall­

männing. Vad som nyss anförts om möjligheterna att vidta fastighetsbild-

ningsåtgärd som rör häradsallmänning äger därför full tillämpning även i

fråga om allmänningsskog.

Dessa överväganden leder till att några särbestämmelser om häradsall­

männing och allmänningsskog inte behövs i promulgationslagen.

Härefter behandlas i promemorian förbudet enligt ovannämnda lag den

18 juni 1925 att verkställa laga skifte på samfälld husbehovsskog. Angående

tillkomsten av sådana skogar anförs följande.

Enligt kungörelsen den 5 juni 1909 (nr 54) innefattande ytterligare före­

skrifter angående avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns

lappmarker skulle av skogsanslag som tillkom hemman och nybyggen viss

del läggas ut för tillgodoseende av nödigt husbehov. Sådan skog skulle läg­

gas ut särskilt för varje brukningsdel av hemman eller nybygge i förhållan­

de till dess mantal (särskild husbehovsskog). Om i viss trakt hinder mötte

att lägga ut all den för nämnda ändamål avsedda skogsmarken i närheten

av inägorna, skulle dock viss i förhållande till mantalet bestämd andel av

skogsmarken läggas ut gemensamt för två eller flera brukningsdelar (sam­

fälld husbehovsskog). På grund av dessa föreskrifter utlades inom Väster­

bottens läns lappmark, förutom ett stort antal särskilda husbehovsskogar,

vissa samfällda husbehovsskogar.

I fråga om vården och förvaltningen av de samfällda husbehovsskogarna

meddelades bestämmelser i lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

46

Kungl. Maj.ts proposition nr ⁷⁴⁴ år 1970

Vad angår 1880 års förordning angående lagfart, inteckning och utmät­

ning av järnväg har, påpekas det, inom justitiedepartementet upprättats en

promemoria vari föreslås att förordningen skall upphöra att gälla vid ut­

gången av år 1971. I fråga om järnväg på vilken förordningen då är tillämp­

lig skall dock gälla bl. a. att mark, som hör till järnvägen, inte får avskiljas

från denna utan Kungl. Maj :ts tillstånd. Att i promulgationslagen ta upp en

hänvisning till en sådan bestämmelse torde inte vara behövligt.

I promemorian erinras vidare om att enligt 19 kap. 4 § första stycket JDL

skall de jordpolitiska villkoren i 2 och 3 §§ samma kapitel inte tillämpas vid

avstyckning inom vissa detaljplaneområden. Bestämmelsen avser bl. a. bygg-

nadsplan som fastställts efter den 1 januari 1948. Eftersom de äldre bygg-

nadsplanerna inte sällan lagts ut över orimligt stora områden utan större

hänsyn till om någon tätbebyggelse i mera väsentlig omfattning var att vänta

under överskådlig tid och jordbrukets intressen ofta inte tillmätts erforder­

lig betydelse vid planernas fastställande, skall de vanliga jordpolitiska vill­

koren gälla vid avstyckning inom sådana planområden (prop. 1947:232

s. 135).

Fastighetsbildningskommittén tog i sitt förslag till lag om fastighetsbild­

ning i 3 kap. 11 § upp en motsvarighet till bestämmelsen i 19 kap. 4 § första

stycket JDL. Kommittén uttalade (se SOU 1963:68 s. 201) att en uttrycklig

inskränkning i den föreslagna bestämmelsens räckvidd syntes befogad när

det gällde de äldre byggnadsplanerna. Med hänsyn till att dessa planer bli­

vit till eu stor del upphävda eller reviderade ansågs frågan dock vara av

underordnad betydelse. Eftersom en översyn av återstående äldre planer

dessutom kunde beräknas bli genomförd inom en nära framtid, fann kom­

mittén det lämpligast att frågan reglerades i övergångsbestämmelserna.

Bestämmelsen i 19 kap. 4 § första stycket JDL har däremot, sägs det i

promemorian, ingen direkt motsvarighet i FBL. De allmänna jordpolitiska

villkoren skall i princip vara tillämpliga även vid fastighetsbildning inom

detaljplaneområden. Visserligen är fastighetsbildningsmyndigheten vid till-

lämpningen av de jordpolitiska bestämmelserna i stor utsträckning bunden

av planmyndighetens bedömning (jfr lagrådsremissen s. 123). Detta kan

emellertid gälla endast under förutsättning att planerna inte är föråldrade.

Återspeglar planen en annan jordpolitislc målsättning än den som råder vid

tidpunkten för fastighetsbildningen, strider det mot grunderna för 3 kap.

FBL att tillåta fastighetsbildning i överensstämmelse med planen. I ett så­

dant läge krävs enligt 2 § samma kapitel antingen att planen ändras eller

att medgivande till avvikelse från planen inhämtas från länsstyrelsen eller

byggnadsnämnden.

Av vad som nu anförts torde enligt promemorian framgå att det inte före­

ligger behov av en särskild bestämmelse om inskränkning i rätten att få till

stånd fastighetsbildning inom område med äldre byggnadsplan. Någon så­

dan bestämmelse har därför inte tagits upp i promulgationslagen.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

skild föreskrift alla de ännu gällande bestämmelser som innefattar ändring

eller förklaring av eller tillägg till de upphävda lagrummen. Hit hör bl. a.

ett stort antal administrativa författningar som anknyter till ifrågavarande

lagar och som det inte ansetts behövligt att särskilt nämna. Paragrafen av­

slutas med en allmän föreskrift om upphävande aA' vad som i övrigt finns i

lag eller särskild författning stridande mot bestämmelserna i FBL eller

promulgationslagen.

De författningar som enligt paragrafen förlorar sin giltighet skall som

framgår av 4—9 §§ i begränsad omfattning tillämpas under en övergångstid.

Upphävandet av dem har därför i promemorian gjorts beroende av att annat

inte följer av övriga bestämmelser i lagen.

Som förebild till den föreslagna paragrafen har i första hand tjänat 2 §

i det den 29 november 1968 till lagrådet remitterade förslaget till lag om

införande av den nya jordabalken (JP). I sina motiv till motsvarande lag­

rum (SOU 1960: 26 s. 13) diskuterade lagberedningen frågan om det behövs

regler som uttryckligen anger att upphävande av lagstiftning till vilken med­

delats övergångsbestämmelser inte skall innebära att också övergångsbe­

stämmelserna upphävs. Beredningen anförde följande.

Beredningen anser det ligga i sakens natur, att bestämmelser, som verk­

ligen ha till uppgift att överbringa övergången mellan äldre lag och ny lag

— vare sig dylika övergångsbestämmelser hänföra sig till ett nytt lagverk

eller till ändringar i en tidigare utfärdad lag — icke skola få sin giltighet

annullerad därför att den lagstiftning, till vilken de ansluta sig, i sinom tid

upphävs. Här åsyftade bestämmelser av egentlig övergångskaraktär kunna

sägas ha tillagts en engångsfunktion som de under alla förhållanden måste

ha att fullfölja. Att lagstiftaren skulle i efterhand ingripa rubbande härvid­

lag bör icke gärna ifrågasättas. Vad nu anförts har emellertid icke avseende

på sådana i vissa promulgationslagar inrymda stadganden, som egentligen

ej äro av övergångsbestämmelses beskaffenhet utan strängt taget ha en icke

tidsbegränsad uppgift att fylla; i fråga om stadganden av sist angivna slag

krävs uppenbarligen särskilt uttalande för det fall att de avses skola erhålla

fortsatt tillämpning.

Beredningen fann det alltså inte behövligt att ge särskilda regler rörande

övergångsbestämmelserna till tidigare lagstiftning. Några sådana regler har

inte heller tagits upp i JP. Denna linje har nu fullföljts.

Bland de lagar, som upphävs enligt den i promemorian upptagna para­

grafen, intar JDL, FBLS och lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om samman­

läggning av fastigheter å landet (SML) en central plats. Att dessa lagar

helt skall upphöra att gälla i och med att FBL träder i kraft anses inte be­

höva utvecklas närmare.

En annan betydelsefull lag med riksomfattande giltighet som föreslås upp­

hävd är lagen den 18 april 1952 (nr 152) om sammanföring av samfälld

vägmark och av järnvägsmark med angränsande fastighet in. m. Vad angår

lagens bestämmelser om överföring av samfälld mark hänvisas i promemo­

50

komma till rätta med olägenheter av detta slag. Genom lagen den 6 juni

1962 (nr 270) om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av

fastigheter i vissa fall (ÄUL) har öppnats möjlighet att på ett enkelt och

smidigt sätt bringa reda i oklara äganderätts- och lagfartsförhållanden.

I samband därmed kan också privata jorddelningar i viss utsträckning lega­

liseras, dvs. vinna erkännande som lagligen gällande fastighetsbildnings-

åtgärder. Alldeles nyligen har utfärdats lagen den 29 november 1968 (nr

578) om erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning (legalise-

ringslagen). Denna lag, som ersätter en provisorisk lag i ämnet från år 1953

(lagen den 17 april 1953, nr 157, om verkan som laga skifte av sämjedelning

in. in.), syftar till en allmän avveckling av existerande privata jorddelningar.

Enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 166) angående förbud mot sämjedelning

av fast egendom är sämjedelning som sker efter den 30 juni 1962 utan ver­

kan. Vidare har i lagen den 29 november 1968 (nr 579) med vissa bestäm­

melser om förvärv av område av fastighet meddelats föreskrifter som avser

att hindra att nya från den officiella fastighetsindelningen avvikande en­

heter bildas genom arealöverlåtelser. Meningen är att föreskrifterna i sist­

nämnda två lagar, som är av provisorisk natur, senare skall ersättas av per­

manenta bestämmelser (se prop. 1968: 127 s. 56).

Med hänsyn till vad som nu har anförts torde man enligt promemorian

kunna räkna med att de tilltrasslade fastighetsförhållanden som f. n. råder

i vissa delar av Kopparbergs län så småningom skall normaliseras. I varje

fall ställer de nu berörda lagbestämmelserna i förening med reglerna i FBL

betydligt effektivare instrument till förfogande för att nå detta syfte än den

tidigare särlagstiftningen. Förslaget att denna skall upphävas anses därför

vara väl motiverat.

F. n. pågår inom Kopparbergs län ett antal skiftesföretag på vilka dala­

lagen är tillämplig (se prop. 1967: 167 s. 17). Frågan i vad mån dessa efter

FBL:s ikraftträdande bör handläggas enligt ny eller äldre lag är, påpekas

det i promemorian, att bedöma enligt bestämmelserna i 4 §.

I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen föreslås

vidare i promemorian att lagen den 5 juni 1909 innefattande vissa bestäm­

melser angående laga skiften i Jukkasjärvi och Karesuando socknar av

Norrbotten skall upphävas.

Detsamma gäller lagen den 18 juni 1925 innefattande bestämmelser med

avseende å upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 7) om uteslutande

tills vidare av rätten att erhålla laga skifte inom vissa områden.

I lagen den 22 juni 1921 (nr 379) huru förhållas bör med ströängar vid

ägostyckning inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmark och lagen

samma dag (nr 380) om förbud mot avsöndring av ströängar inom Väster­

bottens och Norrbottens läns lappmark föreskrivs vissa inskränkningar i

rätten att erhålla ägostyckning och avsöndring som berör ströängar. Enligt

11 § JDLP skall bestämmelserna i dessa lagar äga motsvarande tillämpning

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970

52

Lantmäteristyrelsen ifrågasätter om inte — utöver vad som föreslagits

i promemorian —■ vissa andra lagar helt eller delvis bör sättas ur kraft.

Sålunda synes 19 a § lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar

ha ersatts av 5 kap. 3 § FBL och kunna upphävas. Detsamma gäller lagen

den 23 maj 1969 (nr 140) om rätt för innehaA^are av järnväg att påkalla

ägoutbyte. Styrelsen anser vidare att de i 13—16 §§ lagen den 2 juni 1933

(nr 269) om ägofred upptagna reglerna om upplåtelse av betesmark bör

kunna upphävas med hänsyn till de möjligheter att bilda betesservitut som

öppnas enligt FBL. Enligt styrelsens mening finns det f. ö. anledning över­

väga om det numera föreligger behov av en särskild ägofredslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

Departementschefen. Som lantmäteristyrelsen har anfört i sitt remissytt­

rande föreligger inte längre något praktiskt behov av att använda avsöndring

och ägostyckning. Från allmän synpunkt är det uppenbarligen fördelaktigt

att dessa ålderdomliga fastighetsbildningsinstitut utmönstras. Några olägen­

heter för de enskilda sakägarna torde inte heller uppkomma därigenom.

I detta sammanhang bör framhållas att legaliseringslagen öppnar möjlig­

het till fastighetsbildning utan jord- eller planpolitisk prövning på grund

av arealöverlåtelse som skett före den 1 juli 1962.

Bestämmelserna i 13 och 14 §§ JDLP bör således inte gälla efter det att

FBL trätt i kraft. Någon särskild föreskrift härom synes emellertid inte

behövlig. Bestämmelserna får nämligen anses vara av sådan beskaffenhet

att de enligt det uttalande av lagberedningen som återgetts i departements­

promemorian (jfr ovan s. 22) skulle ha krävt en särskild föreskrift för att

få fortsatt tillämpning.

Lantmäteristyrelsen har vidare ifrågasatt om inte bestämmelserna i 7 kap.

FBLS bör behållas i avvaktan på att frågan om fastighetsregistreringens or­

ganisation löses. Denna fråga prövas f. n. av de sakkunniga som tillkallats

enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 17 december 1965 för att utreda

organisationen av fastighetsbildnings- och mätningsväsendet m. m. Denna

utredning beräknas slutföra sitt arbete under år 1969 (se 1969 års riksdags-

berättelse under Jo 16). Innan resultatet av utredningsarbetet föreligger, är

det uppenbarligen inte lämpligt att lägga fram förslag till registreringsbe-

stämmelser utöver dem som tagits upp i 19 kap. FBL. Det är tydligt att

7 kap. FBLS, som bygger på nuvarande regler om fastighetsbildning i stad,

inte utan ganska genomgripande ändringar skulle kunna tillämpas efter

FBL:s ikraftträdande. Med hänsyn härtill har jag ansett att FBLS som före­

slagits i departementspromemorian bör upphävas i sin helhet. De föreskrif­

ter om fastighetsregistreringen inom FBLS:s tillämpningsområde som krävs

för genomförande av fastighetsregisterreformen torde få meddelas i särskild

ordning.

I anslutning till förslaget om upphävande aA? 1921 års lagstiftning angåen­

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

3

§

Paragrafen innehåller en allmän föreskrift om att hänvisning i lag eller

annan författning till lagrum som ersatts genom bestämmelse i den nya

lagstiftningen i stället skall avse den bestämmelsen.

Promemorian. I promemorian erinras om att det i olika lagar och andra för­

fattningar finns hänvisning till bestämmelser som ersätts av regler i FBL.

I åtskilliga fall kommer, sägs det, ändring att ske i dessa författningar så

att hänvisningarna kommer att gälla bestämmelser i FBL. I andra fall har

det ansetts onödigt att göra sådana ändringar. Paragrafen har utformats

med tanke på dessa fall.

Departementschefen. Departementsförslaget stämmer i sak helt överens med

vad som förordats i promemorian.

4

§

I denna paragraf regleras frågan huruvida ny eller äldre lag skall till-

lämpas på en fastighetsbildningsförrättning som pågår vid tiden för FBL:s

ikraftträdande.

Promemorian. Promemorieförslaget bygger på förutsättningen att FBL i

princip är tillämplig på förrättningar som påbörjats men inte slutförts när

FBL träder i kraft. Som undantag härifrån anges att äldre lag skall till-

lämpas, om det är nödvändigt för att undvika oenhetlighet i förrättningen.

Angående innebörden av bestämmelsen hänvisas till vad som anförts i den

allmänna motiveringen. Det synes varken möjligt eller lämpligt, sägs det i

promemorian, att närmare än som har skett ange tillämpningsområdet för

undantagsbestämmelsen. Oftast bör det utan vidare stå klart huruvida ny

eller äldre lag bör tillämpas på viss förrättningsfråga. Överinstanserna torde

endast mera sällan ha anledning att ex officio ompröva myndighetens ställ­

ningstagande i fråga om tillämpligheten av äldre lag.

I promemorian understryks att 4 § äger tillämpning endast på sådana

frågor som efter FBL:s ikraftträdande uppkommer vid förrättning. Har före

nämnda tidpunkt utlåtande i viss fråga underställts ägodelningsrättens pröv­

ning, skall som antytts i den allmänna motiveringen (s. 8) även domsto­

larna vid sin prövning tillämpa äldre lag.

Remissyttrandena. Svea hovrätt anser att den föreslagna övergångsbestäm­

melsen är alltför stel och inte ger tillräcklig antydan om den avvägning

mellan bl. a. förrättningstekniska synpunkter och sakägarnas eller olika

sakägargruppers intressen som inte sällan kommer att krävas vid avgörandet

av vilken lag som skall tillämpas. Regeln ger, framhåller hovrätten, över

huvud taget ringa utrymme för lämplighetsöverväganden, eftersom avsteg

56

i så stor utsträckning som möjligt — väl så bra kan tillgodoses genom den

tidigare i liknande sammanhang meddelade mer allmänt hållna regeln att

den nya lagen skall tillämpas om så kan ske. Lantmätareföreningen är av

samma uppfattning som skogsindustriernas samarbetsutskott i frågan hu­

ruvida äldre förrättningsbeslut bör kunna omprövas. Lantmåteristgrelsen

menar att omprövning bör kunna ske i undantagsfall och hänvisar till fas-

tighetsbildningskommitténs uttalanden i ämnet (SOU 1963: 68 s. 268).

Departementschefen. Som uttalats i den allmänna motiveringen bör man vid

utformningen av övergångsbestämmelserna utgå från de allmänna princi­

perna om ny lags tillämplighet i tiden. I fråga om förrättning som pågår

vid tidpunkten för FBL:s ikraftträdande leder dessa principer till att den

nya lagen skall tillämpas på frågor som därefter förekommer till behandling.

Detta gäller såväl frågor av rent förfarandemässig karaktär som frågor av

materiellträttslig innebörd. Det är emellertid tydligt att man måste göra

vissa undantag från dessa principer. Jag delar uppfattningen i promemorian

att det är endast dessa undantag som bör komma till uttryck i lag. Att som

föreslagits i vissa remissyttranden efter mönster från 2 § JDLP föreskriva

att den nya lagen skall tillämpas om så kan ske bör därför inte komma

i fråga.

I promemorieförslaget har undantagsbestämmelsen fått den avfattningen

att äldre lag skall tillämpas om det är nödvändigt för undvikande av oen­

hetlighet i förrättningen. Vid remissbehandlingen har olika meningar ut­

talats rörande innebörden av förslaget. Svea hovrätt har den åsikten att

regeln ger för litet utrymme åt lämplighetsöverväganden, medan advokat­

samfundet hävdar att bestämmelsen överbetonar de praktiska synpunkterna.

För egen del vill jag ansluta mig till hovrättens uppfattning. Som hovrätten

framhållit kan man av bestämmelsens formulering få det intrycket att vid

avgörande av frågan vilken lag som skall tillämpas hänsyn skall tas endast

till intresset av att oformligheter i förrättningsresultatet inte uppkommer.

Detta är uppenbarligen inte meningen. Även lämplighets- och skälighets-

synpunkter bör få spela en inte oväsentlig roll i sammanhanget. Det synes

vara av värde att detta kommer till uttryck i lagtexten. I departementsför-

slaget har därför som förutsättning för att äldre lag skall få tillämpas an-

getts att det är nödvändigt för undvikande av oenhetlighet i förrättningen

eller att det eljest är synnerligen angeläget med hänsyn till enskilda och

allmänna intressen. Jag vill understryka att man vid den lämplighetsbedöm-

ning som förslaget sålunda ger möjlighet till har att beakta såväl enskilda

som allmänna intressen. Även om det från enskild synpunkt framstår som

i hög grad angeläget att äldre lag används kan i vissa fall hänsynen till all­

männa inlressen leda till att så inte bör ske.

Den av Svea hovrätt berörda frågan i vad mån de i 5 kap. FBL upptagna

reglerna om nyttjanderättshavare bör tillämpas vid pågående laga skifte

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

58

FBL blir i sådant fall inte aktuell (jfr Henkow och von Schultz, Avstyck­

ning och sammanläggning beträffande fastigheter å landet s. 214).

I fortsättningen av förslaget meddelas bestämmelser som innebär att äldre

lag i princip skall tillämpas i fråga om den formella handläggningen av

sammanläggningsärende av ifrågavarande slag. Givetvis skall, sägs det i

promemorian, härvid gälla de modifikationer som följer av att inskrivnings­

myndigheten i stället för ägodelningsdomaren handlägger ärendet. Reglerna

om inhämtande av yttrande från inskrivningsdomaren och om underrättel­

ser till denne blir sålunda inte tillämpliga.

I några hänseenden har kompletterande föreskrifter ansetts behövliga.

Enligt nuvarande regler skall ägodelningsdomaren i vissa fall hänskjuta

sammanläggningsärende till ägodelningsrättens prövning. Eftersom ägodel-

ningsrätterna skall avskaffas, har i en särbestämmelse angetts att ärendet

i stället skall överlämnas till fastighetsdomstolen. En annan särbestämmelse

behandlar frågan om talan mot inskrivningsmyndighetens beslut i sam­

manläggningsärende. Enligt denna bestämmelse skall talan fullföljas i hov­

rätten genom besvär som skall inges till myndigheten inom fyra veckor

från den dag då beslutet meddelades. I promemorian framhålls att i fråga

om rätten att fullfölja talan och om förfarandet i hovrätten skall enligt

principerna om ny processlagstiftnings tillämplighet i tiden bestämmelserna

i 17 kap. FBL lända till efterrättelse vid sidan av allmänna processrättsliga

regler. Av bestämmelsen i 21 § rättegångsbalkens promulgationslag följer

att det åligger inskrivningsmyndigheten att pröva huruvida besvärstalan

fullföljts på föreskrivet sätt och inom rätt tid.

Remissyttrandena. Förslaget att de nya materiella bestämmelserna i FBL

skall tillämpas på sammanläggningsärende som är anhängigt vid lagens

ikraftträdande berörs i några remissyttranden. Lantbruksstgrelsen fram­

håller att antalet sådana ärenden kan väntas vara betydande. I många fall

har yttrande från överlantmätaren redan inhämtats. En prövning enligt de

materiella villkoren i FBL skulle i vissa fall kunna leda till betydande tids-

utdräkt. Olägenheterna av att äldre lag tillämpas är enligt styrelsens mening

inte så påtagliga att de motiverar ett sådant merarbete. Styrelsen förordar

därför att prövningen sker enligt äldre lag.

Skogsindustriernas samarbetsutskott har inte något att erinra mot för­

slaget på denna punkt men förutsätter att det inte skall behöva föranleda

särskild tidsutdräkt, t. ex. i form av förnyat remissförfarande från inskriv­

ningsmyndighetens sida. Ett liknande uttalande görs av lantmätareför­

eningen.

Svea hovrätt riktar en invändning mot avfattningen av den föreslagna

bestämmelsen. Hovrätten erinrar om att ansökan om sammanläggning di­

rekt hos ägodelningsdomaren i regel inte behövs när sammanläggningen

utgör förutsättning för att avstyckningsförrättning skall kunna fastställas

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

60

I promemorieförslagets andra stycke föreslås en särbestämmelse för det

fall att fastighetsbildningsmyndigheten efter FBL:s ikraftträdande med­

delat beslut eller vidtagit åtgärd med tillämpning av äldre lag. Vissa av

dessa avgöranden skall enligt gällande rätt överklagas särskilt (21 kap. 19 §

JDL). Denna reglering bör enligt promemorian behållas under övergångs­

tiden. Det har därför föreskrivits att frågan huruvida talan skall föras sär­

skilt mot beslut eller åtgärd av detta slag skall bedömas enligt äldre lag.

Vidare har angetts att särskild talan förs genom besvär som skall inges till

fastighetsdomstolen inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades

eller åtgärden vidtogs.

Departementschefen. De i promemorieförslaget upptagna bestämmelserna

har inte föranlett någon erinran vid remissbehandlingen. De har därför utan

ändring i sak förts över till departementsförslaget.

I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen har para­

grafen i departementsförslaget kompletterats med bestämmelser som regle­

rar frågan om fastställelse av sådan avstyckningsförrättning enligt 5 kap.

FBLS som avslutats före den nya lagens ikraftträdande och om fullföljd av

talan mot beslut som med stöd av bestämmelserna i samma kapitel med­

delats av länsstyrelse eller den som Kungl. Maj :t förordnat. Bestämmelsen

om fastställelseprövningen har tagits upp i andra stycket, och fullfölj ds-

regeln har fått sin plats i femte stycket.

7 §

I paragrafen meddelas bestämmelser om överflyttning av vissa mål och

ärenden till fastighetsdomstol.

Promemorian. Promemorieförslaget innehåller en föreskrift som innebär

att mål eller ärende som enligt någon av de nu upphävda lagarna anhängig-

gjorts hos ägodelningsrätten men som inte före FBL:s ikraftträdande hunnit

slutbehandlas av denna rätt skall överlämnas till fastighetsdomstolen och

prövas av denna enligt bestämmelserna om fastighetsbildningsmål. Denna

reglering medför, framhålls det i promemorian, att fastighetsdomstolen

övergångsvis kommer att fungera som första instans i vissa mål som den i

fortsättningen endast skall handlägga som överinstans i förhållande till

fastighetsbildningsmyndigheten. Några betänkligheter mot en sådan anord­

ning torde inte behöva hysas, eftersom parterna alltid äger rätt att få sin

sak prövad i ytterligare en instans (hovrätten).

Remissyttrandena. Kommunal-tekniska föreningen har i princip inget att

erinra mot den föreslagna bestämmelsen men ifrågasätter om inte undantag

bör göras för särskilt omfattande mål, där vederbörande ägodelningsdomare

och nämndemän lagt ner omfattande arbete i form av inläsning, förunder­

sökningar, syn in. m. Enligt föreningens mening är det i sådana fall inte

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

62

Kungl. Maj:ls proposition nr 144 år 1970

9 §

Paragrafen innehåller en specialbestämraelse rörande fortsatt handlägg­

ning av vissa vid allmän domstol anhängiga mål.

Promemorian. I promemorieförslaget har tagits upp en bestämmelse som

tar sikte på det fall att talan som avses i 3 § 1918 års lag om rätt att över

annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning är

anhängig vid tiden för FBL:s ikraftträdande. I promemorian erinras om att

1918 års lag föreslås upphävd i 2 §. För att rättegången skall kunna slutföras

föreslås nu att lagen fortfarande skall tillämpas vid målets handläggning

och prövning.

Departementschefen. Departementsförslaget är i sak identiskt med prome­

morieförslaget.

10

§

I paragrafen meddelas bestämmelser som innebär att innehavare av vissa

äldre besittningsrätter vid tillämpningen av FBL skall jämställas med fastig­

hetsägare.

Promemorian. I promemorian erinras om att 1 kap. 5 § i fastighetsbild-

ningskommitténs förslag till lag om fastighetsbildning innehåller en bestäm­

melse om att innehavare under ständig besittningsrätt till mark eller fastig­

het skall jämställas med ägare. Vidare föreslås i samma paragraf att vad

som enligt lagen gäller om ägare av fastighet skall tillämpas bl. a. på den

som innehar fastighet med fideikommissrätt. Dessa bestämmelser har an­

setts ha sin rätta plats i promulgationslagen. De har därför med vissa re­

daktionella jämkningar tagits upp i 10 § i promemorieförslaget.

Med ständig besittningsrätt åsyftas, sägs det vidare i promemorian, både

sådan besittningsrätt som enligt lag är att hänföra till fast egendom och

annan ständig besittningsrätt, bl. a. stadgad åborätt.

Remissyttrandena. Kammarkollegiet påpekar att det i äldre tid genom pri­

vata förfoganden uppkommit vissa med stadgad åborätt till kronohemman

jämförbara ständiga eller ärftliga besittningsrätter till skatte- eller frälse­

hemman. En ärftlig besittningsrätt kan någon gång vara svagare än en

ständig besittningsrätt och bör då inte hänföras till 10 §. Enligt kollegiets

mening bör paragrafen inte heller tillämpas på den som på grund av s. k.

ändamålsupplåtelse innehar ett område av publik jord. Den publika fastig­

hetens ägare torde enligt kollegiet inte genom en nyttjanderättsupplåtelse av

detta slag få anses ha blivit avhänd rätten att vid fastighetsbildningsförrätt-

ningar föra talan för fastigheten som ägare. Däremot menar kollegiet att

fortfarande bestående brukningsrätter till s. k. landgillejordar i Skåne, Hal-

stämmelse med promemorieförslaget som lämnats utan erinran vid remiss­

behandlingen.

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

12

§

I paragrafen regleras frågan om den fortsatta giltigheten av avstycknings-

planer och avstyckningsförbud.

Promemorian. I promemorian erinras om att 19 kap. 1 § JDL enligt dess

lydelse före den 1 januari 1948 föreskrev att avstyckning av ett flertal mind­

re lägenheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella

anläggningar eller i annat liknande syfte inom område, som inte lagts under

stadsplan eller byggnadsplan, ej fick ske utan att länsstyrelsen godkänt

plan att lända till efterrättelse vid avstyckning inom området. Vid upp­

görande av sådan plan (avstyckningsplan) skulle iakttas att möjlighet öpp­

nades att anordna dels lämpliga trafikleder samt öppna platser och utfarts-

vägar, dels behövliga ledningar för belysning, för tillförsel av vatten och

för avlopp med reningsanordningar. Fordrades avstyckningsplan för visst

område, kunde länsstyrelsen förordna att i avvaktan på planens upprättan­

de avstyckning inte fick ske utan tillstånd av länsstyrelsen. Beträffande stad

samt område på landet för vilket skulle föras stadsregister gällde enligt

5 kap. 8 a § FBLS liknande föreskrifter. Avstyckningsplan i stad godkändes

av magistraten, om sådan fanns, och annars av länsstyrelsen.

I samband med 1947 års reformering av avstyckningsreglerna och bygg­

nadslagstiftningen avskaffades avstyckningsplaneinstitutet. Det behov som

institutet tidigare fyllt ansågs i fortsättningen böra tillgodoses genom stads-

plane- och byggnadsplaneinstituten (prop. 1947:131 s. 139). De avstyck-

ningsplaner som godkänts före den 1 januari 1948 förlorade emellertid,

påpekas det i promemorian, inte därmed all betydelse. Genom övergångs­

bestämmelserna till ändringarna i JDL och FBLS jämställdes sådana av-

styckningsplaner, som vid den nya lagens ikraftträdande var gällande, i

vissa hänseenden med byggnadsplan. Bl. a. skulle vad som föreskrevs om

byggnadsplan i 19 kap. 13 § 2—4 mom. JDL samt i 5 kap. 8 § och 6 kap. 9 §

FBLS äga motsvarande tillämpning på avstyckningsplan. Enligt särskilda

föreskrifter skulle ändring av avstyckningsplan i fortsättningen få ske på

samma sätt som tidigare. Den äldre lagen saknade visserligen uttryckliga

regler om ändring av avstyckningsplan, men ändring hade ansetts kunna

ske med tillämpning av bestämmelserna om tillkomsten av ny avstycknings­

plan. Detta förfaringssätt skulle användas vid ändring av avstyckningsplan

även efter den nya lagens ikraftträdande. (Se prop. 1947: 232 s. 200.)

Också byggnadslagstiftningen tillmäter, framhålls det vidare i promemo­

rian, avstyckningsplanerna betydelse i skilda hänseenden. Enligt 168 § första

stycket byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) (BL) får sålunda utan

hinder av vad som eljest föreskrivs i lagen tätbebyggelse äga rum inom om-

66

I fortsättningen av samma stycke har tagits upp en föreskrift som gör det

möjligt att även i fortsättningen ändra avstyckningsplan på samma sätt som

tidigare.

FBL saknar motsvarighet till bestämmelserna i 19 kap. 13 § 3 mom. andra

stycket JDL ocli 5 kap. 8 § 2 mom. andra stycket FBLS om rätt för läns­

styrelsen att utfärda avstyckningsförbud i avvaktan på att detaljplan upp­

rättas eller ändras. Det synes, uttalas det i promemorian, lämpligt att i före­

varande sammanhang ta upp frågan huruvida de nu gällande avstycknings-

förbuden bör förlora sin verkan i och med att FBL träder i kraft.

Fastighetsbildningskommittén föreslog att systemet med avstycknings­

förbud skulle slopas i den nya lagen. Som skäl härför anförde kommit­

tén i huvudsak följande (SOU 1963: 68 s. 214). Erfarenheterna visade

att förbuden var utan betydelse för länsstyrelsernas bevakning av planin­

tressena i fastighetsbildningssammanhang. Planmyndigheterna fick vidare

enligt kommitténs förslag vidsträckta befogenheter att få till stånd över­

prövning av fastighetsbildningsförrättningar. Härtill kom att den nya lagens

regler om villkor för fastighetsbildning skulle vara generellt tillämpliga på

alla slags fastighetsbildningsåtgärder och att det inte kunde komma i fråga

att meddela förbud som avsåg också andra åtgärder än avstyckning.

Dessa skäl kan enligt promemorian med i stort sett oförändrad styrka

åberopas till stöd för att avstyckningsförbuden helt avvecklas. Några om­

ständigheter som pekar i motsatt riktning synes knappast kunna anföras.

De nu gällande avstyckningsförbuden bör därför inte äga giltighet efter

FBL:s ikraftträdande. En bestämmelse av denna innebörd har tagits upp i

andra stycket av promemorieförslaget.

Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen anser att en avveckling av samtliga

nu gällande avstyckningsplaner bör komma till stånd. Mycket skulle enligt

styrelsens mening vara att vinna, om avvecklingen skedde i anslutning till

FBL:s ikraftträdande. Motsvarande utrensning bör samtidigt ske i bygg­

nadslagstiftningen. Samma åsikt framförs av länsstyrelsen i Norrbottens lån

och av lantmätareföreningen.

Departementschefen. Tydligt är att skäl talar för att avstyckningsplanerna

avvecklas. Som framgår av promemorian skulle emellertid ett upphävande

av samtliga nu gällande avstyckningsplaner förutsätta ganska omfattande

ingrepp i byggnadslagstiftningen. Med hänsyn till det utredningsuppdrag

som anförtrotts åt bygglagutredningen bör emellertid i detta sammanhang

göras endast sådana ändringar som oundgängligen behövs för att samordna

byggnadslagstiftningen med FBL. Enligt min mening har den nu ifrågasatta

reformen inte denna karaktär. För den händelse planerna är så föråldrade

att de hindrar en rationell fastighetsindelning, kan de ersättas med bygg-

nadsplaner eller ändras. Länsstyrelsen bör givetvis i sin egenskap av regio-

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

böcker för landet, jfrd med 7 kap. 9 och 10 §§ FBLS, framgår att jord av-

nyss angivet slag såsom utgörande en för sig bestående stadsäga skall redo­

visas på eget upplägg. Enligt 9 § kungörelsen den 18 november 1932 (nr

519) med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola

inrättas och föras skall emellertid hänvisning ske från det ena upplägget

till det andra (jfr 12 § sjunde st

3

rcket och 18 § femte stycket förordningen

den 12 maj 1917, nr 281, med närmare föreskrifter om fastighetsregister för

stad). Jorden torde dock oberoende av att den redovisats på eget upplägg

omfattas av de beslut om lagfart och inteckning som meddelats beträffande

tomten (justitiedepartementets anvisningar för uppläggande av nya fastig­

hetsböcker för landet II s. 28).

Det förhållandet att ett område är oskiljaktigt förenat med en tomt har

också vissa andra konsekvenser än de nu angivna. Sålunda torde tomtindel­

ning som berör sådant område kunna fastställas, endast om det visas att

samhörigheten upphört eller, när tomtindelningen fastställts av Kungl.

Maj :t, att samhörigheten uttryckligen hävs. Så länge samhörigheten hestår

torde vidare området kunna sammanläggas endast med annat område som

är oskiljaktigt förenat med samma tomt. Område av detta slag anses slut­

ligen inte kunna införas i tomtboken utan att det visas att det inte längre

är förenat med tomt. (Se fastighetsregisterkommissionens meddelanden I

s. 47 och XIX s. 141.)

Vad som sålunda har anförts visar enligt promemorian att anordningen

med områden som är oskiljaktigt förenade med tomter medför komplika­

tioner både från inskrivningsrättsliga och fastighetsbildningsrättsliga syn­

punkter. Detta talar för att man avvecklar anordningen. Eu sådan avveck­

ling skulle också stå i överensstämmelse med den utjämning av olikheterna

mellan städer och landskommuner som skett under senare tid. Den nya

fastighetsbildningslagen enligt vilken enhetliga regler skall gälla för fastig­

hetsbildning i stad och på landet utgör ett betydelsefullt led i denna utveck­

ling.

Starka skäl kan således, uttalas det i promemorian, anföras för att man

genom lagstiftning upplöser den samhörighet som i vissa fall finns mellan

en tomt och en stadsäga. Omständigheter som pekar i motsatt riktning torde

knappast kunna påvisas. Något allmänt intresse av att behålla sambandet

mellan de olika fastigheterna kan numera inte anses föreligga. Inte heller

från enskild synpunkt synes några olägenheter kunna uppstå, om samban­

det bryts. För fastighetsägaren måste det vara enbart till fördel att han får

fritt förfoga över varje fastighet för sig. För innehavare av panträtt och

andra begränsade sakrätter bör samhörighetens upplösning tilläggas samma

verkan som en delning av fastigheten. Reglerna i 6 kap. 18 § första stycket

och 7 kap. 26 § JB bör således göras tillämpliga, och de torde ge ett fullt

tillfredsställande skydd åt berörda rättsägare.

En situation som i viss mån liknar den nyss behandlade uppstår när en

⁶⁸

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

70

vare kräver emellertid uppmärksamhet även i ett mer speciellt samman­

hang. Enligt 5 kap. 16 § första stycket FBL skall ersättning som utgår vid

fastighetsreglering, i vissa fall inbetalas till myndighet. I andra stycket av

samma paragraf meddelas föreskrifter om fördelning av nedsatta medel. I

fråga om ordningen för och verkan av fördelningen hänvisas till bestämmel­

serna om expropriationsersättning. Att märka är emellertid att fastighets­

ägare tillkommande expropriationsersättning fördelas endast mellan honom

och innehavare av fordringsinteckningar. Innehavare av avkomsträtt får

ingen del i denna ersättning, eftersom särskild ersättning bestäms för sådan

rättighetshavare. När fastighetsreglering äger rum, fastställs endast undan­

tagsvis särskild ersättning för rättigheten. Genom en särbestämmelse mås­

te därför sörjas för att innehavare av avkomsträtt får del i den ersättning

som i andra fall utgår för fastigheten. I promemorieförslaget har därför fö­

reskrivits att sådan rättighetshavare skall, om särskild ersättning inte be­

stämts, erhålla betalning efter de grunder som gäller när fast egendom för­

säljs enligt utsökningslagen utan förbehåll om rättighetens bestånd.

Remissyttrandena. Svea hovrätt erinrar om att en motsvarighet till den

föreslagna bestämmelsen finns i 5 kap. 16 § första stycket i fastighetsbild-

ningskommitténs förslag till lag om fastighetsbildning och att hovrätten i

sitt yttrande över detta förslag uttalat att bestämmelsen kan leda till olämp­

ligt resultat. Den mest framträdande olägenheten är att en avkomsträtt kan

bringas att upphöra utan att någon regleringsåtgärd i och för sig föranleder

därtill. Hovrätten har i sitt nyssnämnda remissyttrande för undvikande av

denna olägenhet föreslagit att rättighetshavaren skall kunna avstå från be­

talning med påföljd att rättigheten fortfarande kommer att gälla i fastig­

heten.

Departementschefen. I likhet med Svea hovrätt anser jag att innehavare av

avkomsträtt i fastighet som är berättigad till ersättning enligt reglerna i

5 kap. FBL bör kunna avstå från rätten till betalning och därigenom åstad­

komma att rättigheten fortfarande gäller i fastigheten. En sådan ordning

synes enklast kunna genomföras på så sätt att de i 6 kap. 14 § andra styc­

ket JB upptagna bestämmelserna om rätt för inteckningshavare att avstå

från betalning förklaras skola äga motsvarande tillämpning i fråga om in­

nehavare av avkomsträtt. En bestämmelse med denna innebörd har tagits

upp i andra stycket i departementsförslaget.

Jag vill erinra om att lagrådet i sitt yttrande över FBL föreslagit att den

i 5 kap. 16 § andra stycket upptagna hänvisningen till bestämmelserna i la­

gen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation (ExL) skall bytas ut mot

direkta regler angående ordningen för och verkan av fördelningen av er­

sättning vid fastighetsreglering. Lagrådets förslag innebär bl. a. att reg­

lerna om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1970

72

behovet beträffande servitutsfastigheterna kan förutsättas bli tillgodosett

med tillämpning av fastighetsbildningslagen, har kommittén funnit tiden

vara mogen för en allmän avveckling av skogsservituten. Enligt kommitténs

mening kan en sådan inte gärna ske annorledes än successivt genom att

servituten efter beslut vid fastighetsbildningsförrättning upphävs i varje

särskilt fall, varvid en ekonomisk uppgörelse kommer till stånd. I samband

därmed bör den härskande fastigheten vid behov tillföras mark som kom­

pensation för de servitutsbefogenheter fastigheten får avstå.

Vid remissbehandlingen av fastighetsbildningskommitténs förslag ifråga­

sattes på några håll lämpligheten av att markvederlag skulle utgå vid upp­

hävande av skogsservituten. De erinringar som därvid framfördes mot för­

slaget tas upp till diskussion i promemorian. Invändningen att förslaget

skulle leda till en skadlig splittring av skogsmark är enligt promemorian

knappast något skäl att helt slopa systemet med markvederlag. Frågan i

vad mån intresset av att skogsmarken inte parcelleras skall kunna hindra

en marköverföring bör här liksom annars bedömas med ledning av de all­

männa fastighetsbildningsvillkoren i 3 kap.

Vid bedömande av frågan i vad mån möjlighet till markvederlag bör fin­

nas synes man, sägs det i promemorien, böra utgå från de i 5 kap. 8 § FBL

upptagna grundläggande bestämmelserna till skydd mot ej önskvärda änd­

ringar av fastighet som ingår i fastighetsreglering. Enligt denna paragraf

får fastigheten inte ges sådan sammansättning och utformning att den i

mindre mån än före regleringen lämpar sig för det ändamål vartill den är

avsedd att användas. Fastigheten får inte heller ändras så, att dess grade-

ringsvärde minskas väsentligt eller ökas i sådan omfattning att avsevärd

olägenhet uppkommer för ägaren. Dessa bestämmelser torde äga full till-

lämpning på sådan servitutsåtgärd som det här är fråga om.

Av vad som nu har anförts framgår, hävdas det i promemorian, att man

inte kan upphäva ett skogsfångs- eller betesservitut som är av någon på­

taglig betydelse för den härskande fastigheten utan att denna samtidigt

tillförs mark som kompensation. Det får anses naturligt att denna mark

i första hand tas från den tjänande fastigheten. Kommitténs uppfattning

att markvederlag skall kunna utgå vid upphävande av skogsfångs- och betes­

servitut anses därför välgrundad.

I enlighet med vad som sålunda anförts har i 16 § i promemorieförslaget

tagits upp en särbestämmelse om upphävande av servitut avseende skogs-

fång eller bete. I 17—20 §§ i förslaget har meddelats regler om markveder­

lag och om dettas intagande i gemensamhetsskog.

Lantmäteristyrelsens framställning den 10 februari 1969. Efter det att de­

partementspromemorian upprättats har lantmäteristyrelsen i skrivelse den

10 februari 1969 hemställt att i promulgationslagen inte skall tas upp sär­

skilda bestämmelser om markvederlag vid upphävande av skogsservitut.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

74

rätten anser det vara av värde att institutet servitutsutbrytning behålls och

att man under övergångstiden får möjlighet att med beaktande av omstän­

digheterna i det särskilda fallet pröva, i vad mån servitutsberättigad fastig­

het vid upphävande av servitutet kan beredas kompensation i form av veder-

lagsmark. Skulle systemet med vederlagsmark helt slopas, kan den risken

inte uteslutas att fastighet för vars bestånd ett skogsservitut kan vara av

vital beydelse inte kompenseras på annat sätt än genom penningersättning.

Kammarkollegiet säger sig inte dela lantmäteristyrelsens uppfattning att det

behov av yttre rationalisering av fastigheter med skogsservitut, som kan

föreligga, bör tillgodoses med tillämpning av de allmänna reglerna om fas­

tighetsreglering. Enligt kollegiets mening är det rimligt att en upplösning

av det privaträttsliga förhållande mellan fastigheter som ett servitut utgör

i första hand blir ett mellanhavande mellan de berörda fastigheterna och

att utanför rättsförhållandet stående fastigheter inte dras in i regleringen i

andra fall än när det behövs med hänsyn till de allmänna villkoren för fas­

tighetsbildning. Iigpoteksombudsmannaföreningen och advokatsamfundet

ansluter sig till motiveringen i promemorian.

En förmedlande ståndpunkt intas av RLF. Förbundet ifrågasätter om

inte servitutshavaren bör beredas möjlighet att inom viss tid, förslagsvis

två år från FBL:s ikraftträdande, begära utbrytning av servitutet. Om han

inte gör det, skall han anses ha godtagit ersättning i pengar. En fördel med

en sådan ordning skulle vara att man efter en kort övergångstid skulle

kunna tillämpa den nya lagen generellt. Skulle detta förslag inte anses

genomförbart, har förbundet inte något att erinra mot att vederlag utgår

endast i pengar.

Departementschefen. Som anförts i promemorian bör i promulgationslagen

tas upp vissa bestämmelser som fastslår att reglerna i ServL om ändring

och upphävande av servitut inte skall tillämpas efter FBL:s ikraftträdande.

Det i promemorian framlagda förslaget om en allmän avveckling av skogs-

fångs- och betesservituten har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samt­

liga remissinstanser. Även jag ansluter mig till förslaget.

Vad gäller frågan huruvida markvederlag skall utgå vid upphävande av

servituten är meningarna delade bland remissinstanserna. Lantmäteristyrel­

sens uppfattning att markvederlag inte bör komma i fråga har dock fått ett

ganska kraftigt stöd av remissinstanser med särskild sakkunskap på jord­

brukets och skogsbrukets områden.

För egen del anser jag det vara av vikt att fastslå att reglerna i 3 kap.

FBL innebär ett effektivt skydd mot skadlig uppdelning av skogsmark.

Regler om markvederlag skulle därför knappast innebära risk för sådana

skadeverkningar.

Vad som enligt min mening talar mot promemorieförslaget är i stället att

utvecklingen inom skogsbruket och jordbruket medfört att det av jordpoli­

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

76

fastigheten under vissa förutsättningar besluta om sådan ändring av servi­

tutet att det skall omfatta rätt att ta annat virke. Någon motsvarighet till

denna bestämmelse har inte tagits upp i FBL. Detta hänger samman med

att skogsfångsservituten ansetts böra avvecklas med hänsyn till bl. a. de

olägenheter som de medför från skogsvårdssynpunkt. I överensstämmelse

härmed bör 5 a § ServL inte få tillämpas i fortsättningen.

Bestämmelsen i 6 § ServL som hänvisar till äldre bestämmelser om ut­

brytning av servitut bör, sägs det i promemorian, uppenbarligen också sättas

ur kraft i och med FBL:s ikraftträdande.

I fråga om upplåtelseservitut i allmänhet anses gälla att fastighetsägarna

har frihet att genom enskilda rättshandlingar ändra och upphäva rättig­

heten. Beträffande skogsfångs- eller betesservitut, som inte är tidsbegränsat

och söm varit gällande av ålder eller tillkommit före den 1 januari 1928

genom avtal i samband med tillkomsten av den härskande fastigheten, gäller

emellertid enligt 7 a § ServL att medgivande av fastighetens ägare att servi-

tutet helt eller delvis skall upphöra är utan verkan, om medgivandet inte

godkänts

av domstol. Sådant godkännande kan lämnas endast i följande

fall.

1. Servitutet ersätts med annat servitut som medför samma fördel för

den härskande fastigheten.

2. Servitutet ersätts med äganderätt till ett område som kan läggas sam­

man med den härskande fastigheten och som svarar mot den förmån som

servitutet innebär.

3. Servitutets upphörande är av väsentlig betydelse för den tjänande

fastigheten och till gagn för ortens näringsförhållanden, och det är uppen­

bart att inteckningshavare och liknande rättsägare inte lider skada.

Syftet med bestämmelserna i 7 a § ServL var, uttalas det i promemorian,

att slå vakt om sådana skogsfångs- och betesservitut som var av vital bety­

delse för de härskande fastigheterna eller med andra ord att hindra upp­

komsten av ofullständiga jordbruksfastigheter (NJA II 1937 s. 840). Även

i dagens läge är det angeläget att man inte försämrar befintliga jordbruks­

fastigheter. Det är visserligen sant att skogsfångs- och betesservitutens be­

tydelse för de härskande fastigheterna minskat under senare år. Ofta be­

drivs inte längre något jordbruk på fastigheterna, och i dessa fall finns det

uppenbarligen från jordbrukspolitik synpunkt inte något hinder mot att

servituten upphör. Det är vidare med hänsyn till bl. a. skogsvårdens intres­

sen önskvärt att en avveckling av skogsfångs- och betesservituten kommer

till stånd. Det kan emellertid knappast förnekas att dessa servitut i vissa fall

är av sådan vikt för de fastigheter till vilkas förmån de gäller att det skulle

vara otillfredsställande, om ägarna fick fritt förfoga över dem. övervägande

skäl synes därför tala för att man även i fortsättningen begränsar avtals­

friheten på området.

Den bedömning som bör ske när det gäller att avgöra om ett servitut ar

Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1970

78

i kommittéförslaget inte är för handen. Denna bestämmelse har sedan utan

ändring i sak tagits upp i promemorieförslaget.

När skogsservitut upphävs kommer, anför kommittén, vinstfördelnings­

problemen att spela en framträdande roll, eftersom stora differenser kan

förekomma mellan servitutens positiva och negativa värden. Detta gäller

särskilt skogsfångsservitut som innefattar fullständiga husbehovsrättigheter

och inte är bundna av bestämmelser om uttag efter anvisning. Någon norm

som kan binda vinstfördelningen anser sig kommittén inte kunna fastslå.

Servitutets värde har emellertid med stöd av rättsfallet NJA 1933 s. 193 ofta

■satts lika med värdet av ett med normalskogsbestånd bevuxet område som

haft sådan omfattning att det avkastat den kubikmassa virke som ägaren

av den härskande fastigheten varit berättigad till. Ett så bestämt servituts-

värde leder i allmänhet till att vinsten av utbrytningsåtgärden blir fördelad

på ett skäligt sätt, när det är fråga om fullständiga, fria och äldre servitut.

Vid värdering av skogsfångsservitut bör enligt kommittén värdet av out­

tagna skogsprodukter åtminstone till viss del inräknas i servituts värde och

göras till föremål för likvid.

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag riktades kritik mot dess

uttalanden om likvidvärderingen vid upphävande av skogsfångsservitut.

Särskilt gällde detta kommitténs uttalande att vinsten av servitutsåtgärden

när det gäller fullständiga, fria och äldre servitut i allmänhet får anses för­

delad på ett skäligt sätt, om principerna i rättsfallet NJA 1933 s. 193 till-

lämpas.

Enligt promemorian torde kritiken inte kunna avvisas som obefogad.

Kommitténs uttalande på denna punkt måste betecknas som alltför onyan­

serat. Endast i de fall då den härskande fastighetens behov av servitutet

kvarstår oförändrat kan den förordade värderingsmetoden anses vara ägnad

att leda till godtagbara resultat. Om behovet minskat, torde såväl servitutets

positiva som dess negativa värde vara mindre än kommittén antagit. Över

huvud taget bör det lämnas tämligen stort utrymme för att vid värderingen

ta hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Målet bör här liksom

eljest vid fastighetsreglering vara att man skall nå en skälig fördelning av

regleringsvinsten.

Lantmäteristyrelsens framställning den 10 februari 1969. Styrelsen berör i

sin skrivelse frågan om värdering vid utbrytning av skogsfångsservitut och

erinrar om fastighetsbildningskommitténs uttalanden i anslutning till rätts­

fallet NJA 1933 s. 193. Enligt styrelsens mening är det inte uteslutet att de

numera avsevärt ändrade förutsättningarna leder till att tidigare tillämpade

värderingsprinciper inte längre äger giltighet. Det bästa skulle därför vara,

Om

det överlämnades åt rättstillämpningen att lösa värderingsfrågorna. De

allmänna principerna för likvidvärdering enligt FBL bör därvid givetvis

tillämpas.

Kimgl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970

80

brytning av andel för vilken särskild lott redan har utlagts genom sämje-

delning, om delägare begär att sämjedelningen tillerkänns verkan som laga

delning. Bestämmelsen förutsätter att sämjedelad fastighet i princip skall

kunna klyvas. Denna ståndpunkt torde vara välmotiverad (jfr lagrådsre-

missen beträffande PBL s. 683). Samäganderätt föreligger emellertid inte

mellan delägarna i sämjedelad fastighet. På grund härav krävs en särbe­

stämmelse om klyvning av sådan fastighet. En bestämmelse med denna

innebörd har fått inleda promemorieförslaget. I promemorian understryks

att bestämmelsen bl. a. innebär att, när klyvning sker av sämjedelad fastig­

het, till grund för tilldelningen skall läggas varje delägares andel i fastig­

heten. Detta stämmer överens med vad som enligt bestämmelserna i 9 kap.

JDL i regel skall gälla när sämjedelad fastighet underkastas laga skifte.

I fortsättningen av promemorieförslaget behandlas frågan om förhållan­

det mellan klyvning och legalisering av sämjedelning. Det bör enligt pro­

memorian inte råda något tvivel om att legalisering i princip bör ha före­

träde framför klyvning. Emellertid måste beaktas att delägarna i en sämje­

delad fastighet bär möjlighet att träffa avtal om återgång av sämjedelning­

en. Om ingen av delägarna senast i samband med klyvningsförrättningen

ger uttryck för sin vilja att få till stånd legalisering av sin sämjelott, synes

rättsläget böra vara detsamma som om avtal om återgång slutits. Från dessa

utgångspunkter är det tydligt att klyvning inte bör få komma till stånd, om

en delägare gjort ansökan om förrättning enligt legaliseringslagen. Viss

tveksamhet kan däremot råda i sådana fall då frågan om legalisering tagits

upp ex officio (jfr 4 § andra stycket legaliseringslagen samt 8 § andra styc­

ket och 12 § ÄUL). Emellertid är att märka att sakägarna i dessa fall lik­

som annars i förrättningssammanhang bör få tillfälle att yttra sig i saken

(jfr 4 kap. 14 § tredje stycket FBL). Om någon av dessa därvid förklarar

sig samtycka till att legalisering sker, bör detta naturligen jämställas med

att han ansökt om legaliseringsförrättning. I andra fall synes klyvning inte

böra hindras av att fråga om legalisering ex officio tagits upp till prövning.

I enlighet härmed har i förslaget angetts att klyvning inte får ske, om del­

ägare begärt eller samtyckt till att sämjedelningen erkärms som fastighets­

bildning och slutligt avgörande i denna fråga inte föreligger.

Remissyttrandena. Enligt lantmäteristyrelsens mening talar flera praktiska

skäl mot en konstruktion i enlighet med promemorieförslaget. Om möjlig­

het att klyva sämjedelad fastighet införs, måste man lösa dels problemet

i vilka fall andelstalet resp. innehavet skall vara delningsgrund (jfr 9 kap.

3 § JDL, som har olika innebörd för skilda delar av landet), dels problemet

om likvidvärdering (jfr 14 kap. JDL, som anger skilda lösningar för olika

slag av likvider). Styrelsen anser det vidare inte tillfredsställande att del­

ägare skall kunna vänta med att ta ställning till om han skall begära lega­

lisering ända till slutskedet av en klyvningsförrättning. Har tillståndsbeslut

Ilungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

Särskilda övergångsbestämmelser angående 12 köp. fastighetsbildningslagen

18 §

Paragrafen, som motsvarar 22 § i promemorieförslaget, innehåller en un­

dantagsbestämmelse som innebär att reglerna i 12 kap. 2 § FBL om sam­

manläggning av fastigheter som tillhör äkta makar inte gäller när äldre

giftermålsbalken är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

Promemorian. I promemorian erinras om att 12 kap. 1 § FBL som villkor

för sammanläggning uppställer att fastigheterna skall ha samme ägare och

innehas med lika rätt. 2 § i samma kapitel innehåller vissa avsteg från dessa

villkor. Fastigheter som tillhör äkta makar var för sig eller innehas med

olika rätt i äktenskapet får sålunda sammanläggas, under förutsättning att

makarna träffat avtal om sin rätt i den fastighet som bildas genom samman-

läggningen. Som förebild för dessa bestämmelser har fått tjäna föreskrif­

terna i 7 § dalalagen.

I dalalagen ges särskilda bestämmelser för det fall att äldre giftermåls-

balken är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Några mot­

svarigheter till dessa bestämmelser finns inte i FBL. I lagrådsremissen (s.

725) har förutsatts att hithörande frågor skall regleras i promulgationslagen.

Det kan, sägs det i promemorian, synas ligga nära till hands att till pro­

mulgationslagen överföra nyssnämnda specialbestämmelser i dalalagen.

Dessa innebär att fastighet får bildas genom sammanläggning av enskild

egendom med samfälld eller av egendom som tillhör vardera maken enskilt,

om genom avtal mellan makarna bestäms att fastigheten skall utgöra sam­

fälld egendom. Vid tillkomsten av dessa bestämmelser yppades emellertid

en del betänkligheter mot dem. Inom lagrådet (prop. 1939: 29 s. 23) fram­

hölls sålunda att vissa ogynnsamma verkningar skulle kunna uppkomma

för den ene eller den andre makens borgenärer, om egendom från viss för­

mögenhetsmassa i boet sammanblandades med egendom från en förmögen­

hetsmassa med annat gäldsansvar. Det ansågs också uppenbart att en sam­

manläggning av fastigheter enligt de föreslagna bestämmelserna kunde med­

föra rubbning i gäldsansvaret till men för borgenärerna. Faran för missbruk

bedömdes emellertid som ringa, eftersom anordningen inskränkts till att

gälla sammanläggning i samband med laga skifte. Det underströks emeller­

tid att ett annat läge skulle inträda, om en liknande anordning skulle lag­

fästas i syfte att inom riket i dess helhet underlätta sammanläggningar av

makars fastigheter utan samband med laga skifte.

Man kan enligt promemorian inte bortse från att viss risk för missbruk

skulle uppkomma, om makar i äldre äktenskap skulle ges en allmän rätt att

vid sammanläggning träffa sådana avtal som är tillåtliga enligt dalalagen.

Visserligen kan det sägas att problemet har en mycket begränsad räckvidd

med hänsyn till att antalet äldre äktenskap numera är ringa. Emellertid är

84

sen föreligger därför övergångsvis. Den har fått bilda första stycket i pro-

memorieförslaget.

I nyssnämnda remiss (s. 730) berördes i anslutning till 12 kap. 3 § även

frågan om en begränsning av möjligheten att sammanlägga fastighet som

utgörs av rätt till ofri tomt i stad med annan fastighet. Bestämmelserna i 4

kap. 6 § äldre jordabalken om lösningsrätt till byggnad på ofri tomt skall en­

ligt 4 § JP gälla även i fortsättningen. Denna lösningsrätt medför vissa kom­

plikationer vid sammanläggning. Lösningsrätten anses även efter samman­

läggning begränsad till den del av den nybildade fastigheten där den tidigare

gällt (se SOU 1960: 25 s. 602). Härav följer, sägs det i promemorian, att.

lösningsrätten kan utövas endast om nämnda del av fastigheten får avstyc­

kas till särskild fastighet. Det finns emellertid med hänsyn till de allmänna

fastighetsbildningsvillkoren i 3 kap. FBL risk för att en sådan avstyckning

inte tillåts. I överensstämmelse med vad som gäller enligt de nyss berörda

bestämmelserna i 12 kap. 3 § FBL har därför i andra stycket i promemorie-

förslaget angetts att fastighet, som utgörs av besittningsrätt till ofri tomt

i stad, får ingå i sammanläggning endast om den som har lösningsrätt en­

ligt 4 kap. 6 § äldre jordabalken medger det.

Enligt 12 kap. 3 § andra stycket i fastiglietsbildningskommitténs förslag

får fastighet som besväras av vattenfallsrätt inte sammanläggas med annan

fastighet i vilken förekommer rättighet som skulle utgöra hinder för in­

skrivning av vattenfallsrätten i fastigheten. Denna bestämmelse hänger

enligt promemorian samman med att vattenfallsrätten själv skall kunna

vara objekt för rättigheter av olika slag. För att vattenfallsrätten skall kun­

na fylla denna uppgift krävs att den fastighet, i vilken rättigheten gäller, är

fri från andra gravationer. Inskrivning av vattenfallsrätt får därför inte ske

i fastighet som är besvärad av sökt eller beviljad inteckning (2 och 17 §§

lagen den 14 juni 1907, nr 36 s. 27, om inskrivning av tomträtt och vatten­

fallsrätt samt av fång till sådan rätt). I fastighet som besväras av inskriven

vattenfallsrätt får inte heller meddelas inteckning för fordran eller annan

rättighet (16 § andra stycket, 42, 54, 55, 58 och 58 a §§ förordningen den 16

juni 1875, nr 42 s. 12, angående inteckning i fast egendom). Som en självklar

konsekvens av dessa bestämmelser bör på sätt kommittén har föreslagit

gälla att fastighet som belastas med vattenfallsrätt inte får sammanläggas

med annan fastighet, om inte denna är gravationsfri.

Enligt JB skall upplåtelser av vattenfallsrätt inte längre få ske. I 11 §

JP föreskrivs emellertid att äldre lag i princip fortfarande skall tillämpas

på tidigare gjorda upplåtelser av sådan rätt.

På grund av det anförda har i tredje stycket av promemorieförslaget an­

getts att fastighet som besväras av vattenfallsrätt inte får sammanläggas

med fastighet som besväras av beviljad eller sökt inskrivning.

Remissyttrandena. Svea hovrätt framhåller att bestämmelsen i andra styc­

ket av promemorieförslaget innebär ett försök till lösning av problemet med

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

2) Förslaget till lag om ändring i kommunal ock ecklesiastik indelning

i samband med fastighetsbildning

INLEDNING

Även till grund för detta förslag ligger en inom justitiedepartementet upp­

rättad promemoria.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Svea hovrätt,

hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen, plan­

verket, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län, Kopparbergs län, Väster-

norrlands län och Norrbottens län, Svenska kommunförbundet, Svenska

landstingsförbundet, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund,

Sveriges lantmätareförening samt Svenska kommunal-tekniska föreningen.

Yttranden har dessutom avlämnats av vissa underinstanser.

ALLMÄNNA SYNPUNKTER

Gällande rätt. F. n. gäller att gränserna mellan förvaltningsområdena kan

vara av två olika slag. Det vanligaste är att gränserna är beroende av fastig­

hetsgränser så, att en ändring i fastighetsindelningen automatiskt medför

en motsvarande ändring i förvaltningsområdenas gränser. Emellertid före­

kommer det också gränser för förvaltningsområden som inte är på angivet

sätt beroende av fastighetsgränser utan som i stället är fastlåsta i visst

läge på marken. (Angående bakgrunden till denna olikhet se Förvaltnings-

rättslig Tidskrift 1948 s. 301 och SOU 1966: 63 s. 132.)

De regelkomplex som behandlar frågor om fastighetsbildning över gräns

för förvaltningsområde innehåller dels ett flertal bestämmelser som in­

skränker möjligheterna till sådan fastighetsbildning, dels en föreskrift som

har till syfte att anpassa indelningen i förvaltningsområden efter en redan

genomförd fastighetsbildningsåtgärd.

Den mest betydelsefulla regeln om inskränkning i rätten till fastighets­

bildning över indelningsgräns torde vara 5 § SML. Enligt denna paragraf

ar sammanläggning inte tillåten beträffande fastigheter som hör till skilda

socknar eller andra förvaltningsområden.

Med socken förstas i SML jordebokssocken eller numera, när jordebok

inte längre förs, jordregistersocken. Varje fastighet som redovisas i jord­

register hänförs till en bestämd socken, vilken således består av samtliga

de fastigheter som redovisas dit. Lagens mening är att fastigheter som i

jordregistret redovisas i skilda socknar inte får läggas samman.

Från joidregistersocken har man att skilja den borgerliga kommunen

88

berör skilda förvaltningsområden föreskrivs också i JDL. Enligt 8 kap. 7 §

och 20 kap. 6 § får ägoutbyte som innebär att bebyggd mark eller fastighets

hela ägovälde flyttas över från ett förvaltningsområde till ett annat inte ske

utan att Kungl. Maj:t efter underställning prövat huruvida och under vilka

villkor utbytet får äga rum. Denna föreskrift skall enligt 13 kap. 23 § äga

motsvarande tillämpning vid laga skifte.

Av de nu angivna bestämmelserna följer att ägoutbyte eller laga skifte i

vissa fall får ske över gräns för förvaltningsområde utan att tillstånd därtill

krävs. Är sådan gräns beroende av fastighetsgräns, medför fastighetsbild­

ningen automatiskt en indelningsändring. Om däremot gränsen för förvalt­

ningsområdet inte är beroende av fastighetsindelningen, blir följden av fas­

tighetsbildningen att fastighet kommer att få ägor inom olika förvaltnings­

områden. 1 denna situation kan det komma i fråga att tillämpa kungörelsen

den 27 juni 1919 (nr 386) med vissa bestämmelser för undanröjande av ge­

nom ägoutbyte av jord inom särskilda förvaltningsområden uppkommen

hinderlig oregelbundenhet i administrativ indelning. I denna kungörelse

föreskrivs nämligen att sedan fastställelse meddelats på ägoutbyte av jord

inom särskilda förvaltningsområden mellan vilka finns bestämd, av fastig­

hetsgränserna oberoende gräns skall förrättningslantmätaren anmäla detta

till länsstyrelsen som, om den finner hinderlig oregelbundenhet i administra­

tiv delning ha uppkommit genom ägoutbytet, har att vidta åtgärder för att

undanröja oregelbundenheten.

Promemorian. När det gäller att i samband med införande av en ny, för

hela landet gällande fastighetsbildningslag ta ställning till frågan om fastig­

hetsbildning över gräns för förvaltningsområde, är det enligt promemorian

uppenbart att nuvarande bestämmelser inte kan läggas till grund för en

efter moderna förhållanden anpassad lagstiftning i ämnet. I synnerhet fram­

står gällande rättsregler om sammanläggning av fastigheter inom olika för­

valtningsområden som otidsenliga. Förbudet i 5 § SML mot sammanlägg­

ning över sockengräns medför som framhållits i skilda sammanhang bety­

dande olägenheter för rationaliseringsverksamheten inom jordbruket och

skogsbruket. Att de i FBLS intagna bestämmelserna i ämnet inte heller är

ändamålsenliga synes också utan vidare klart.

Även de regler som f. n. gäller i fråga om ägoutbyte och laga skifte över

gräns för förvaltningsområde är mindre lämpliga. En olägenhet är att de

leder till olika förfaranden när indelningsgränsen är beroende av fastighets­

gräns och när så inte är förhållandet. Det måste därför i samband med

fastighetsbildningen utredas vilketdera fallet som föreligger. Att detta ver­

kar tyngande på förrättningsverksamheten är tydligt. Härtill kommer att

invändningar också i sakligt hänseende kan riktas mot bestämmelserna.

Att Kungl. Maj :ts medgivande till fastighetsbildningen alltid krävs när be­

byggd mark eller fastighets hela ägovälde flyttas över från ett förvaltnings­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

90

Kungl. Maj.ts proposition, nr 1H år 1970

till den nya fastighetsgränsen. Om däremot kommungränsen är bestämd i

sitt läge på marken, krävs ett särskilt beslut på administrativ väg för att

sambandet mellan de olika indelningarna skall återställas. Som tidigare an­

tytts förekommer i gällande rätt båda slagen av kommungränser. Om man

vill behålla en sådan ordning, måste — på sätt redan nu sker vid ägoutbyte

och laga skifte — i samband med fastighetsbildning över kommungräns ut­

redas vilket slag av gräns man har att göra med. Att detta verkar tyngande

på fastighetsbildningsverksamheten har redan påpekats. Det måste anses

otänkbart att tillämpa ett sådant system efter införande av FBL. En nära till

hands liggande lösning på dessa problem förefaller vara att man gör samt­

liga kommungränser beroende av fastighetsgränserna. Den nuvarande upp­

delningen i olika slag av kommungränser synes inte grundad på rationella

överväganden utan torde åtminstone i viss utsträckning vara en följd av

tillfälligheter (se härom närmare Förvaltningsrättslig Tidskrift 1948 s. 301

och SOU 1966: 63 s. 138).

Det hittills förda resonemanget leder, framhålls det i promemorian, till

att fastighetsbildning över kommungräns i princip bör vara tillåten och att

sådan fastighetsbildning alltid skall medföra ändring i den kommunala

indelningen. Med hänsyn till betydelsen av stabilitet i indelningen i förvalt­

ningsområden bör uppställas vissa villkor för att en fastighetsbildnings-

åtgärd av angivet slag skall få ske. Det är emellertid tydligt att också andra

intressen än det allmänna intresset av stabilitet i indelningen i förvaltnings­

områden kräver uppmärksamhet i detta sammanhang. En fastighetsbild-

ningsåtgärd som medför att en indelningsgräns ändras kan leda till för­

svagat skatteunderlag eller annat men för kommun eller ge upphov till

olämplig indelning i förvaltningsområden. Visserligen kan man komma till

rätta med dessa olägenheter genom att göra en ny indelningsändring enligt

föreskrifterna i 1919 års lag. Ett beslut om sådan indelningsändring kräver

emellertid ett omständligt och tidsödande administrativt förfarande. Härtill

kommer att indelningsändringen ibland måste efterföljas av fastighetsbild-

ningsåtgärd för att fastighetsindelningen skall stämma överens med den

nya indelningen i förvaltningsområden. Att en sådan ordning inte är ända­

målsenlig synes uppenbart. Den enda rimliga lösningen torde vara att be­

hövlig administrativ prövning av den ändrade fastighetsindelningens lämp­

lighet sker inom ramen för fastighetsbildningsförfarandet.

I promemorian diskuteras härefter frågan vilken myndighet som skall

handha denna prövning. Det är, sägs det, av största vikt att prövningen kan

ske så snabbt och smidigt som möjligt. Denna synpunkt talar för att av­

görandet bör tillkomma en lokal myndighet. Av inte ringa betydelse är att

nödig sakkunskap i hithörande frågor står till myndighetens förfogande.

Eftersom länsstyrelsen enligt 1919 års lag har att ta befattning med frågor

om indelningsändring, synes det naturligt att prövningen i första hand för­

läggs till länsstyrelsen. Denna bör dock få möjlighet att i vissa fall hän-

skjuta avgörandet till Kungl. Maj:t.

92

administrativ prövning av fastighetsbildnings lämplighet från indelnings-

synpunkt sker inom ramen för fastighetsbildningsförfarandet. Beträffande

frågan vilken myndighet som skall handha den administrativa prövningen

har kollegiet däremot en annan uppfattning än den som kommit till uttryck

i promemorieförslaget. Kollegiet framhåller att utredning i indelningsären-

de jämlikt 25 § 1919 års lag verkställs under kollegiets inseende, an­

tingen inom verket eller genom särskild av kollegiet förordnad utrednings­

man, såvida inte kollegiet överlämnar åt länsstyrelse att verkställa utred­

ningen. Detta sistnämnda har hittills skett i helt ringa utsträckning, främst

på den grund att länsstyrelserna vid förfrågan oftast förklarar sig inte ha

tillgång till personer som är både villiga och lämpliga att ta på sig ett ut­

redningsuppdrag. I de få fall där kollegiet överlämnat åt länsstyrelse att

verkställa utredning, har den av länsstyrelsen förordnade utredningsmannen

i allmänhet vänt sig till kollegiet för att få direktiv för utredningen. Då vi­

dare i detta sammanhang förutsätts att indelningsändringarna skall kunna

bli av sådan omfattning att både ekonomiska uppgörelser och andra vill-

korsbestämmelser skall kunna aktualiseras, är det av vikt att enhetliga nor­

mer för hela riket följs, så att inte praxis kommer att skifta från län till län.

Risken härför är särskilt stor på ett ämnesområde som detta, där de i 1919

års lag uppdragna riktlinjerna för ekonomisk reglering är mycket all­

mänt hållna och den närmare tillämpningen av dem är beroende av praxis.

Kollegiet föreslår därför att den administrativa prövningen i dessa ärenden

skall handhas av kollegiet.

Kollegiet anser det vidare inte tillfredsställande att det överlämnas åt

fastighetsbildningsmyndigheten, vars sakkunskap avser lantmäteritekniska

frågor, att avgöra om en fastighetsbildningsåtgärd får sådana konsekvenser

i andra hänseenden att en prövning av administrativ myndighet bör ske. När

det är fråga om mera obetydliga ändringar, kan medgivande till åtgärden

lämnas omedelbart av administrativ myndighet.

Departementschefen. De ställningstaganden som redovisats i detta avsnitt

av promemorian har nästan genomgående godtagits vid remissbehandlingen.

Kammarkollegiet har riktat invändningar mot att den administrativa pröv­

ningen av fastighetsbildningsåtgärds lämplighet från indelningssynpunkt i

första hand skall ombesörjas av länsstyrelsen. Enligt min mening har kolle­

giet överdrivit svårighetsgraden hos de ärenden som det här gäller. Ofta

torde dessa vara av ganska okomplicerad natur och inte kräva någon mera

vidlyftig utredning. Om ärendet är mera svårbedömt eller av större prin­

cipiell betydelse, bör det underställas Kungl. Maj :ts prövning. Ärenden i

vilka en ekonomisk reglering kan bli aktuell bör alltid underställas. I un­

derställda ärenden torde yttrande praktiskt taget alltid inhämtas från kam­

markollegiet vars sakkunskap härigenom kommer att utnyttjas i behövlig

omfattning. Genom alt Kungl. Maj :t prövar sådana ärenden skapas också

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

94

ar. Med dessa utgångspunkter synes de situationer då fastighetsbildning bör

leda till ändrad kommunindelning kunna beskrivas på följande sätt.

1. Fastighet eller sådan samfällighet, som i sin helhet är belägen inom en

kommun, tillförs genom fastighetsreglering mark från annan kommun.

2. Genom fastighetsreglering får samfällighet, som ligger inom flera kom­

muners områden, mark från annan kommun.

3. Från samfällighet som nyss nämnts avstyckas mark, som delas av

kommungräns, för att bilda särskild fastighet.

4. Fastighet bildas genom sammanläggning av mark från flera kommu­

ner.

5. Av mark från flera kommuner bildas samfällighet genom fastighets­

reglering.

I fall 1 synes man enligt promemorian kunna uppnå överensstämmelse

mellan fastighetsindelningen och den kommunala indelningen genom en

regel som innebär att den överflyttade marken i fortsättningen skall höra

till samma kommun som den fastighet eller samfällighet som tillförts mar­

ken. En bestämmelse av denna innebörd har tagits upp i 1 §.

I fallen 2—5 torde det inte vara möjligt att åstadkomma en liknande auto­

matiskt verkande reglering. I fall 2 synes principen att kommungränsen är

beroende av fastighetsgräns böra leda till att den överförda marken hänförs

till någon av de kommuner inom vilkas områden samfälligheten är belägen.

I fallen 3—5 bör samma grundsats föranleda att den nybildade fastigheten

eller samfälligheten skall höra till en av de kommuner varifrån mark häm­

tas. I inget av de nu berörda fallen är det möjligt att i en lagbestämmelse

direkt reglera frågan om kommuntillhörigheten. Det bör därför överlämnas

åt fastighetsbildningsmyndigheten att efter bedömande av omständigheterna

i varje särskilt fall besluta i frågan. 2 § har utformats i enlighet med dessa

överväganden.

Att närmare ange de omständigheter som bör beaktas vid prövningen av

frågan om kommuntillhörigheten är enligt promemorian vanskligt. I fall 2

torde den överförda markens belägenhet oftast få tillmätas avgörande be­

tydelse. I fallen 3—5 synes hänsyn böra tas till storleken och värdet av de

olika områden som ingår i den nybildade fastigheten eller samfälligheten.

Också andra faktorer bör emellertid beaktas, exempelvis att något av om­

rådena är bebott. Riktmärket bör i samtliga situationer vara att åstadkom­

ma en så lämplig kommunindelning som möjligt. Fastighetsbildningsmyn-

dighetens handlingsfrihet är emellertid beskuren, och man kan inte alltid

räkna med att på detta sätt få till stånd en godtagbar kommunindelning.

Huvudsyftet med reglerna i 1 och 2 §§ är ju att fastslå principen om kom­

mungränsens beroende av fastighetsgräns. Intresset av en ändamålsenlig

kommunindelning tillgodoses främst genom bestämmelserna om administra­

tiv prövning av fastighetsbildningsfrågan i 3 kap. 11 § FBL och 4—6 §§

denna lag.

Kungl. Maj:ls proposition nr 144 år 1970

98

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970

natur. Det synes därför mindre ändamålsenligt att ålägga länsstyrelsen

skyldighet att i alla ärenden verkställa utredning av den art och omfattning

som anges i 1919 års lag. Jag tillstyrker därför lantmäteristyrelsens förslag

att i lagen endast bör föreskrivas att länsstyrelsen skall verkställa behövlig

utredning. Jag förutsätter dock att utredningar i de ärenden som skall

underställas Kungl. Maj:t sker i huvudsaklig överensstämmelse med be­

stämmelserna i 1919 års lag.

Bestämmelserna i andra stycket av promemorieförslaget har utan änd­

ring i sak tagits upp i departementsförslaget.

5 §

I paragrafens första stycke anges vissa riktlinjer för den administrativa

prövningen av fastighetsbildningsfrågan. Andra stycket innehåller regler

om besvär över länsstyrelsens beslut i sådana ärenden.

Promemorian. Som anförts i den allmänna motiveringen bör, uttalas det i

promemorian, länsstyrelsen och Kungl. Maj :t vid prövningen av fråga om

medgivande till fastighetsbildning söka undanröja de olägenheter i indel-

ningshänseende som kan vara förenade med fastighetsbildningen.

Ett av de medel som för detta ändamål bör ställas till prövningsmyndig-

hetens förfogande bör enligt promemorian vara att myndigheten får rätt att

föreskriva att fastighetsbildningen skall medföra annan verkan i fråga om

indelningen i förvaltningsområden än som följer av reglerna i 1 och 2 §§.

Emellertid är det tydligt att full frihet härvid inte bör föreligga utan att

myndigheten måste vara bunden av de principer som bär upp reglerna i 13

kap. FBL. Sålunda bör den inte kunna meddela föreskrift som innebär att

fastighet med sin enskilda mark kommer att ligga inom mer än en kommun.

Denna begränsning i handlingsfriheten är av sådan vikt att den bör komma

till uttryck i lagtexten. Av grunderna för 13 kap. följer vidare att kommun­

gräns i regel inte bör dela samfällighet men att vissa avsteg härifrån skall

kunna medges. Det torde kunna överlämnas till myndigheten att efter fritt

skön avgöra om skäl till undantag från huvudregeln föreligger.

Prövningsmyndigheten bör vidare få befogenhet att förordna att fastighet

eller samfällighet, som inte berörs av fastighetsbildningen, skall överflyttas

till annan kommun eller församling. Härigenom öppnas möjlighet att kom­

pensera kommun eller församling för mark som förloras genom fastighets­

bildningen. Vidare kan befogenheten utnyttjas för att indelningsgränserna

skall få en så regelbunden sträckning som omständigheterna tillåter. Några

betänkligheter att tillerkänna länsstyrelsen ifrågavarande befogenhet synes

inte föreligga. Att märka är nämligen att bara indelningsändringar, som

direkt föranleds av fastighetsbildningen, får beslutas i denna ordning. Läns­

styrelsens beslutanderätt är således inskränkt till att gälla indelningsänd­

ringar av mindre räckvidd.

100

att skatteunderlaget förändras för kommun eller församling. Det synes

följdriktigt att samma förhållande skall kunna beaktas vid den administra­

tiva prövningen. Som kammarkollegiet har anfört bör emellertid kompen­

sation för sådan förlust inte ske genom att mark, som inte berörs av

fastighetsbildningen, flyttas över till kommunen eller församlingen. Kom­

pensation bör i stället ske uteslutande genom ekonomisk reglering. Där­

emot bör marköverflyttning kunna genomföras i syfte att ge indelnings-

gräns en mer regelbunden sträckning.

Vad som nu anförts har föranlett vissa ändringar i promemorieförslaget.

Även en del andra jämkningar har vidtagits. Bl. a. har i första stycket ut­

tryckligen slagits fast att även olägenhet för församling skall beaktas vid

den administrativa prövningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

6

§

Paragrafen reglerar frågan om ikraftträdandet av sådan indelningsänd-

ring som sker enligt bestämmelserna i lagen.

Promemorian. I regel är enligt promemorian den naturliga ordningen att

indelningsändring, som föranleds av fastighetsbildning, träder i kraft sam­

tidigt med att denna blir slutligt gällande. Enligt 1 kap. 2 § FBL inträder

denna effekt i och med att fastighetsbildningsåtgärden antecknats i fastig­

hetsregistret. Undantagsvis kan det emellertid vara lämpligt att indelnings-

ändringen träder i kraft senare, exempelvis vid början av påföljande kalen­

derår. Promemorieförslaget ger därför prövningsmyndigheten möjlighet

att i beslut om medgivande till fastighetsbildning förordna om avvikelse

från huvudregeln.

Vissa olägenheter som kan tänkas uppkomma i samband med ikraftträ­

dandet av indelningsändring enligt denna lag har berörts av fastighets­

registerutredningen i dess betänkande »Fastighetsregistrering» (SOU 1966:

63 s. 146). Frågan huruvida särskilda åtgärder är påkallade för undan­

röjande av dessa olägenheter torde, sägs det i promemorian, få övervägas

i annat sammanhang.

Remissyttrandena. Kammarkollegiet anser att olägenheterna av att en in­

delningsändring enligt lagen inte träder i kraft vid årsskifte inte är särskilt

stora. Kollegiet anför i detta hänseende.

Till att börja med är att märka att dessa slag av indelningsändringar ald­

rig lärer kunna bli av sådan omfattning att de kan karakteriseras som större

ändringar.

Anledningen till att indelningsändringar enligt indelningslagen skall träda

i kraft vid årsskifte och — fr. o. in. år 1958 — inte tidigare än åtta månader

efter beslutet om ändringen är i huvudsak hänsyn till taxering, folkbok­

föring, budgetarbete och upprättande av röstlängd.

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1970

Övergångsbestämmelserna

Promemorian. Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1972, dvs. vid den

tidpunkt då FBL beräknas kunna sättas i tillämpning.

Vidare föreslås att bestämmelserna i 1—3 §§ skall äga motsvarande till-

lämpning när fastighetsbildningsåtgärd, som avslutas efter nämnda tid­

punkt och som handlagts enligt äldre lag, rör mark inom flera kommuners

områden.

Frågan huruvida övriga bestämmelser i lagen skall vinna tillämpning

beträffande fastighetsbildningsförfarande som pågår vid lagens ikraftträ­

dande kräver enligt promemorian ingen reglering i detta sammanhang.

Uppenbart är nämligen att bestämmelserna skall gälla i samma utsträck­

ning som föreskrifterna i 3 kap. 11 § FBL. Spörsmålet om sistnämnda reg­

lers giltighet i tiden faller inom ramen för promulgationslagen till FBL.

Departementschefen. De föreslagna övergångsbestämmelserna har lämnats

utan erinran vid remissbehandlingen. Inte heller jag har något att invända

mot dem. De har därefter utan saklig ändring förts över till departements-

förslaget.

104

rätten anges också här att fordringen inte stått inne mer än ett år efter för-

fallodagen. Betalningsrätten skall vidare enligt uttrycklig föreskrift gälla

även om jorden kommit i annans hand. Av 21 kap. 46 § JDL framgår att

anteckning skall göras i fastighetsbok om ersättning som vid jorddelnings-

förrättning bestämts skola utgå från ägolott. För detta ändamål skall, sedan

förrättningen blivit genom lagakraftägande beslut fastställd, ägodelnings-

domaren eller, när beslutet meddelats av överlantmätaren, denne ofördröj-

ligen underrätta inskrivningsdomaren om beslutet.

Även lagen den 21 maj 1965 (nr 194) angående säkerhet för ersättning

enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark och av järnvägsmark

med angränsande fastighet in. m. anknyter till bestämmelserna i 17 kap.

6 § första stycket första punkten handelsbalken. Har vid förrättning enligt

sammanföringslagen bestämts att ägare av fastighet med vilken mark sam­

manförts skall utge ersättning för marken och har den ersättningsberättiga-

des fordran inte stått inne längre än ett år efter förfallodagen, äger denne

med samma förmånsrätt som enligt nyssnämnda lagrum tillkommer enskild

ränteägare för avgäld av fast egendom erhålla betalning nr fastigheten,

även om den kommit i annans hand.

Kungl. Maj.ts proposition nr

144

år 1970

Ersättningssystemet i fastighetsbildningslagen

Enligt FBL kan ägare av fastighet förpliktas att utge ersättningar av

skilda slag. En form av ersättning som skall utgå vid varje förrättning

är förrättningskostnaderna. Härmed avses enligt 2 kap. 6 § taxeavgifter,

ersättning till sakkunnig och syssloman, utgifter för hantlangning som ej

ingår i taxeavgiften samt ersättning för skada som uppstått i samband med

fältarbeten under förrättningen. Vid avstyckning, sammanläggning och fas-

tighetsbestämning förekommer endast detta slags ersättning. Vid fastighets­

reglering och klyvning kan även andra ersättningar bli aktuella. De grund­

läggande bestämmelserna härom finns i tredje avdelningen av lagen som

handlar om fastighetsreglering. Vissa av dessa bestämmelser blir på grund

av hänvisning i 11 kap. 8 § tillämpliga även vid klyvning.

En central plats bland ersättningsreglerna i tredje avdelningen av FBL

intar bestämmelsen i 5 kap. 10 § som innebär att skillnaden i värde mellan

vad en fastighet avstår och vad den erhåller vid fastighetsreglering skall ut­

jämnas genom ersättning i pengar och att även ägare av byggnad eller an­

läggning på annans mark skall få ersättning för värdet av byggnaden eller

anläggningen, om denna genom fastighetsreglering övergår till annan äga­

re. Värdeförändring som föranleds av servitutsåtgärd skall utjämnas på

samma sätt.

Vid sidan av den nu nämnda regeln om allmän likvid gäller flera sär­

bestämmelser om ersättning vid fastighetsreglering. I 5 kap. 11 § meddelas

föreskrifter som gör det möjligt att jämka resultatet av den ekonomiska

106

garna skall därvid avpassas så, att minst en femtedel av beloppet erläggs

årligen. Om det med hänsyn till omständigheterna är påkallat, skall den

betalningsskyldige åläggas att utge skälig ränta på belopp som inte är be­

talt.

Slutligen bör nämnas att förskott kan krävas beträffande vissa ersätt­

ningar. Sålunda skall enligt 8 kap. 8 §, om tillträde av inlöst mark ägt rum,

på yrkande av den som avstått mark föreskrivas att förskott skall utgå i av­

räkning på den slutliga inlösenersättningen. I beslutet om förskott skall

anges vilka sakägare som skall betala förskottet. Vidare meddelas i 9 kap.

3 § bestämmelser som innebär att kostnader för gemensamt arbete, som

ombesörjs av syssloman, vid behov skall förskotteras av sakägarna enligt

en preliminär kostnadsfördelning.

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1970

ALLMÄNNA SYNPUNKTER

Promemorian. Sedan lång tid tillbaka har gällt att vissa ersättningar som

utgått med anledning av jorddelningsförrättning varit förenade med för­

månsrätt. Det har härvid varit fråga om ersättningar som skall betalas av

en sakägare till en annan. Att sådana ersättningar tillerkänts förmånsrätt

synes naturligt. Kravet på rättvisa mellan olika sakägare vid en jorddel­

ningsförrättning kan inte anses tillgodosett, om inte den som tillerkänts

ersättning av annan sakägare för minskning i fastighets värde eller för

annan förlust till följd av förrättningen erhåller tillfredsställande säkerhet

för sin fordran. Denna synpunkt har full tillämplighet även i fråga om för­

rättning enligt FBL. I lagrådsremissen beträffande FBL har också förutsatts

att förmånsrätt skall tillkomma vissa av de ersättningar som anges i lagen

(s. 430, 438, 482, 566 och 568).

F. n. gäller att ersättning med anledning av jorddelningsförrättning är

förenad med samma förmånsrätt som avgäld av fast egendom, dvs. enligt

17 kap. 6 § första stycket första punkten handelsbalken. Detta innebär att

fordringen skall utgå ur den förpliktades fastighet och att den därvid har

företräde framför fordran på grund av inteckning. För att den ersättnings-

berättigade skall få behövlig säkerhet torde det vara ofrånkomligt att ford­

ran på ersättning enligt FBL tillerkänns motsvarande förmånsrätt. Det bör

i detta sammanhang nämnas att lagberedningen lagt fram förslag till lag

om förmånsrättsordning (SOU 1969: 5) som i 8 § innehåller regler om för­

månsrätt i fast egendom. Sådan förmånsrätt tillkommer enligt lagbered­

ningens förslag 1) fordran enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om

vissa gemensamhetsanläggningar i enlighet med vad som särskilt föreskrivs

därom och fordran som eljest enligt lag är förenad med rätt till betalning

ur egendomen enligt denna punkt, 2) panträtt på grund av inteckning i egen­

domen. Av 11 § i förslaget framgår att förmånsrätt enligt 8 § 1 ger rätt till

betalning före förmånsrätt enligt 8 § 2. Enligt en övergångsbestämmelse

bör tas upp i en särskild lag om förmånsrätt för fordran på grund av fas­

tighetsbildning.

Jag vill redan nu anmärka att på grundval av lagberedningens förslag i

ämnet (SOU 1969: 5) förslag till lag om förmånsrättsordning f. n. förbereds

inom justitiedepartementet och avses kunna remitteras till lagrådet i bör­

jan av nästa år. Jag räknar med att någon saklig ändring av lagberedning­

ens förslag såvitt nu är i fråga inte blir aktuell, men jag måste givetvis

reservera mig för den möjligheten att en ändring av formell natur kan

komma att företas i förhållande till lagberedningens förslag.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

SPECIALMOTIVERING

1

§

Denna paragraf innehåller de materiella bestämmelserna om förmåns­

rätten.

Promemorian. Första stycket i promemorians förslag behandlar den situa­

tionen att det vid förrättning beslutas att ägare av fastighet skall utge er­

sättning till annan sakägare. Bestämmelsen har utformats i enlighet med

vad som har anförts i den allmänna motiveringen.

Enligt 5 kap. 15 § FBL skall mellan ägarna av de fastigheter som ingår

i fastighetsreglering upprättas avräkning som visar vad var och en har att

ta emot och ge ut i ersättning. Berör ersättningsbeslut annan än fastighets­

ägare, skall avräkningen avse även honom. Dessa bestämmelser äger lik­

som övriga föreskrifter om ersättning mellan sakägare vid fastighetsregle­

ring motsvarande tillämpning vid klyvning (jfr 11 kap. 8 § FBL). Bestäm­

melserna i 5 kap. 15 § innebär att en särskild handling angående avräk­

ningen i regel skall upprättas och att i denna skall för varje fastighet anges

det belopp som efter verkställd avräkning återstår att uppbära eller erlägga.

I promemorian uttalas att den nu aktuella förmånsrätten uppenbarligen

bör avse de belopp som efter avräkningen skall utgå från de fastighetsägare

som är skyldiga att utge likvid. De förmånsberättigade fordringarna kom­

mer följaktligen att direkt framgå av den handling som upprättas vid avräk­

ningen. Det har förutsatts att man i vissa fall skall kunna undvara en sär­

skild handling (se lagrådsremissen s. 430). Vidare är att märka att vissa

ersättningar — t. ex. flyttningsersättning enligt 5 kap. 27 § FBL och förskott

på inlösenersättning —- skall utgå i ett så tidigt skede av förrättningen att

en allmän avräkning inte kan göras i det sammanhanget. De uppgifter som

behövs för att visa de förmånsberättigade fordringarna får då i stället tas

in i ersättningsbeslut eller på annat sätt tillföras förrättningsprotokollet.

I fråga om förmånsrättens innehåll har av skäl som i promemorian an-

getts i den allmänna motiveringen en anknytning skett till 8 § 1 i lagbered­

no

FBL) är likviderna engångsbetalningar och utgörs inte, såsom avgäld av

äldre typ, av periodiska betalningar. Hovrätten menar att vederbörande

fordringshavare kan, om tiden sätts för kort, bli tvungen att söka utmät­

ning i fall då han eljest skulle ha varit villig lämna anstånd. Det synes hov­

rätten böra övervägas att sätta tiden för åtnjutande av förmånsrätt för lik­

vider längre än till ett år.

Departementschefen. Det i promemorian upptagna förslaget har vid remiss­

behandlingen inte mött annan erinran än att Svea hovrätt ifrågasatt att

tiden för åtnjutande av förmånsrätt för likvider bör sättas längre än till

ett år. Helt visst är det riktigt som hovrätten påpekar att likviderna kan

tänkas uppgå till betydande belopp i många fall. Om det därför är behövligt

att fördela betalningsskyldigheten på längre tid, har fastighetsbildnings-

myndigheten — såsom hovrätten anmärkt — möjlighet att med stöd av

regeln i 5 kap. 15 § andra stycket FBL föreskriva avbetalning under högst

fem år. Enligt min mening bör denna ordning vara till fyllest för att tillgo­

dose sakägarnas intresse i förevarande hänseende. Jag anser det inte önsk­

värt att en förmånsrätt av den typ som det här gäller belastar en fastighet

under någon längre tid. Om likviderna undantagsvis uppgår till så höga

belopp att fastighetsägaren inte kan betala dem under den vid förrätt­

ningen bestämda tiden, bör finansieringen av markförvärvet i stället ske

på annat sätt, t. ex. mot säkerhet i inteckning. Den föreslagna tidsfristen får

anses tillräcklig för att fastighetsägaren skall hinna ordna kreditfrågan på

sådant sätt. Jag ansluter mig därför till den ståndpunkt som intagits i pro­

memorian.

Även i övrigt godtar jag promemorians förslag.

2

§

I denna paragraf upptas bestämmelser om anteckning i fastighetsbok.

Promemorian. Till en början innehåller paragrafen en föreskrift om an­

teckning av skyldighet att utge ersättning enligt 1 § första stycket. En sådan

anteckning bör innefatta uppgift om det belopp som skall utgå med för­

månsrätt ur fastigheten. Som anförts under 1 § skall beloppet direkt kunna

utläsas ur avräkningshandlingen eller förrättningsprotokollet. Avskrift här­

av bör därför tillställas inskrivningsmyndigheten när ersättningsbeslutet

vunnit laga kraft. I allmänhet skall sålunda inskrivningsmyndigheten under­

rättas genom fastighetsbildningsmyndighetens försorg, men om beslutet

överklagats ankommer det på vederbörande domstol att skicka underrättel­

se. Närmare föreskrifter i detta hänseende torde böra meddelas av Kungl.

Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

I promemorian föreslås vidare en föreskrift om att anteckning i fastig-

hetsboken skall göras angående sådan rätt att ta ut skog som regleras i 5

Kungl. Maj:ts proposition nr

/44

år 1970

112

relsens mening bör regeln ha den innebörden att det sammanlagda beloppet

av ersättningar skall vara avgörande för om anteckning skall ske. Samma

mening uttalas av hypoteksombudsmannaföreningen. Denna framhåller vi­

dare att för det fall att flera fastigheter med samma ägare berörs av er­

sättningsskyldighet och dessa fastigheter är gemensamt intecknade, måste

det villkoret förutsättas gälla att undantaget från anteckningsskyldigheten

blir tillämpligt endast om sammanlagda beloppet för ägarens alla fastigheter

inte uppgår till 1 000 kronor. Lantmäteristyrelsen anser att det synes lämp­

ligt att 1 000-kronorsgränsen får gälla också för rätten att ta ut skog. Några

praktiska svårigheter kan enligt styrelsen knappast uppstå eftersom rätten

att ta ut skog enligt uttrycklig föreskrift alltid skall värderas till visst

penningbelopp.

Departementschefen. Som framhållits i promemorian är det nödvändigt att

ge publicitet åt den belastning som förmånsrätten innebär för den fastighet

i vilken den gäller. Skyldigheten att tåla uttag av skog utgör också en be­

lastning för fastigheten, som bör bringas till kännedom på liknande sätt.

Lämpligaste sättet för publicering är såsom föreslagits i promemorian att

anteckning sker i fastighetsboken. Givetvis skall anteckningen ske på upp­

lägget för den belastade fastigheten.

Den i promemorian föreslagna begränsningen av anteckningsskyldigheten

till sådana fall, då ersättningen uppgår till eller överstiger 1 000 kronor, har

godtagits av remissinstanserna. För egen del anser jag att den föreslagna

regeln innefattar en lämplig avvägning. Såsom framhållits i några remiss­

yttranden måste det angivna beloppet hänföra sig till den sammanlagda

ersättning som ägaren av en fastighet kan ha att beträffande denna utge

till en eller flera sakägare. Detta bör tydligt framgå av lagtexten.

Med anledning av vad hypoteksombudsmannaföreningen uttalat om an-

teckningsskyldighetens innebörd beträffande fastigheter som är gemensamt

intecknade vill jag framhålla att fastigheter vid reglering skall behandlas

individuellt. Det gäller också i förevarande sammanhang. Den föreslagna

lydelsen av bestämmelsen tillåter inte en sådan tolkning som föreningen

förutsatt. Enligt min mening finns inte heller skäl att frångå förslaget

i detta hänseende.

Som framhållits i promemorian skulle en regel om begränsning av an­

teckningsskyldigheten beträffande rätt till skogsuttag knappast fylla någon

funktion, eftersom värdet av sådant uttag undantagslöst torde komma att

uppgå till högre belopp än 1 000 kronor. Jag är därför inte beredd att till­

mötesgå lantmäteristyrelsen beträffande dess förslag att 1 000-kronors-

gränsen skall gälla även för rätten till skogsuttag.

3 §

I denna paragraf föreslås att det skall ankomma på Kungl. Maj :t eller

Kungl. Maj:ts proposition nr H4 år 1970

116

verksamt bidrar till att framtvinga tomtindelningar inom byggnadskvarter

är dock förbudet i 37 § första stycket BL mot nybyggnad på mark som ej

blivit indelad till tomter.

Dispens från nämnda förbud kan meddelas av Kungl. Maj:t eller länssty­

relsen (37 § tredje stycket BL jämfört med 67 § 1 mom. BS). Om så prövas

lämpligt får länsstyrelsen förordna att samma befogenhet även skall till­

komma viss byggnadsnämnd.

Enligt FBLS bildas tomt administrativt genom tomtindelning. För att en

sådan tomt (= planenhet) även skall anses som rättsligen bestående (= fas­

tighet) krävs att den blivit införd i tomtboken eller att i erforderliga fall

sammanläggningsbeslut har meddelats (1 kap. 2 §).

Framgår av fastställd stadsplan att del av tomt inte längre ingår i bygg­

nadskvarter, skall tomtdelen under vissa förutsättningar anses ha blivit av­

styckad från tomten när stadsplanen fastställdes (1 kap. 1 § andra stycket

FBLS). Söker någon lagfart på område som enligt tomtindelning skall ingå

i tomt eller begär ägare till markområde som omfattar tomt att denna införs

i tomtboken, skall tomtdelen eller tomten anses ha blivit avstyckad genom

fastställelsen av tomtindelningen (1 kap. 3 §).

Enligt 16 § andra stycket kungörelsen den 28 maj 1968 (nr 379) om upp­

läggande av nytt fastighetsregister, m. m., skall en på nyss nämnt sätt ge­

nom tomtindelning avstyckad tomtdel i fortsättningen tas upp som särskild

fastighet i stadsägoboken eller jordregistret. Tidigare blev tomtdelen i prin­

cip inte registrerad som fastighet. Avstyckningen noterades endast i stam­

fastighetens rum i registret.

I 2 kap. FBLS finns bestämmelser om tomtmätning och gränsbestämning.

Den som ansöker om sammanläggning av tomt är skyldig att förete protokoll

och karta från tomtmätning (3 kap. 2 §). Enligt 141 § andra stycket BL

behövs tomtmätning även som en förberedelse för inlösen av tomtmark med

stöd av 46 eller 47 § samma lag. Vid expropriation av mark som ingår i

lomtindelning krävs däremot endast att karta och beskrivning upprättats

under iakttagande i tillämpliga delar av vad som är stadgat för tomtmätning

(26 § ExL). Blir sammanläggning senare aktuell, måste emellertid tomt­

mätning genomföras i vanlig ordning. Tomtmätning kan aktualiseras även

till följd av bestämmelserna i 8 § femte stycket lagen den 18 juni 1925 (nr

334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjan­

derätt upplåtet område. Anpassas fastighetsindelningen efter tomtindel-

ning genom ägoutbyte eller laga skifte behövs inte särskild tomtmätning.

Ej heller krävs tomtmätning när administrativt bildad tomt som motsvarar

en redan bestående fastighet införs i tomtboken. Tomtmätning kunde där­

emot tidigare bli nödvändig även på grund av bestämmelserna i 9 § första

stycket förordningen den 16 juni 1875 (nr 92 s. 1) angående lagfart å fång

till fast egendom i dess lydelse före den 1 juli 1968 (jfr prop. 1968:89

s. 37).

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970

118

hetsbildning skall ske genom förrättning i den ordning FBL föreskriver och

inom ramen för ett eller flera där upptagna fastighetsbildningsinstitut.

Bland de i 3 kap. FBL givna allmänna villkoren för fastighetsbildning

finns särskilda regler för fastighetsbildning inom vissa planområden. Såvitt

avser bl. a. mark som berörs av fastställd tomtindelning anges därvid som

huvudregel, att fastighetsbildning skall ske i överensstämmelse med planen

(2 § första stycket). Bestämmelsen ger med andra ord uttryck för den redan

f. n. vedertagna uppfattningen, att fastställda planer enligt BL i princip skall

vara bindande vid prövningen av efterföljande fastighetsbildningsåtgärder.

Undantag från huvudregeln kan när särskilda skäl föreligger medges av

länsstyrelsen eller efter dess förordnande av byggnadsnämnden (2 § tredje

stycket första punkten). Har särskilt tillstånd givits till nybyggnad eller

därmed jämförlig åtgärd — t. ex. i form av dispens enligt BL — föreligger

i vissa fall möjlighet för fastighetsbildningsmyndigheten att genomföra en

fastighetsbildning som inte står i överensstämmelse med gällande tomt­

indelning (2 § fjärde stycket). Slutligen kan mindre avvikelse från tomtin­

delning ske, om åtgärden är förenlig med planens syfte (2 § tredje stycket

andra punkten). Beträffande sistnämnda föreskrift anmärks i promemo­

rian att det i motiven betonats att den givetvis bör tillämpas med försiktig­

het och att fastighetsbildningsmyndigheten i tveksamma fall bör sainråda

med vederbörande byggnadsnämnd (se lagrådsremissen s. 125).

De i 6 kap. FBL föreslagna särskilda bestämmelserna om samfällighet är

till skillnad från närmast motsvarande regler i gällande rätt tillämpliga även

inom detaljplanelagt område. F. n. kan samfällighetsbildning — som inte

avser bildande av s. k. gemensamhetsskog —- förekomma endast i samband

med delningsåtgärd och sker då i den formen att viss mark undantas från

delningen. Enligt FBL kan däremot fråga om bildande av samfällighet prö­

vas såväl i anslutning till annan fastighetsbildningsåtgärd som vid en för

det aktuella ändamålet särskilt påkallad fastighetsreglering.

I fråga om servitut anmärks slutligen att FBL (7 kap.) bl. a. medför den

nyheten att fastighetsbildningsservitut skall få bildas inte bara som hittills

i samband med ändringar i fastighetsindelningen utan också vid fristående

förrättning. Även reglerna för ändring och upphävande av servitut har i för­

slaget fått ett innehåll som väsentligt avviker från närmast motsvarande

bestämmelser i gällande rätt.

FBL:s inverkan på tomtbegreppen

Det nuvarande systemet för fastighetsbildning inom tomtindelat område

är enligt promemorian uppbyggt med tanke på att det i princip skall före­

ligga identitet mellan den administrativt bildade tomten och den rättsligen

bestående tomten.

Denna princip anses ha inverkat på den nuvarande användningen av be­

greppet tomt i byggnadslagstiftningen. I de allra flesta fall framgår väl av

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1970

120

ersätts av ett för land och stad enhetligt register, att fastighetsbeteckning-

arna i det nya registret utformas på i princip samma sätt som det system

som f. n. används i jordregistret, att kommunerna blir registerområden

samt att registrets tekniska utformning grundas på ADB. Uppgiften att ge­

nomföra registerreformen har — med vissa begränsningar — lagts på en

för ändamålet särskilt inrättad nämnd, centralnämnden för fastighetsdata.

En övergång till ett enhetligt fastighetsregister med enhetliga register­

beteckningar får bl. a. till fÖljd att tomtböckerna helt försvinner och att

ordet tomt inte längre kommer att ingå i någon fastighetsbeteckning. Den

nuvarande skillnaden mellan jordregisterfastigheter, tomter och stadsägor

upphör. Alla dessa registerenheter kan sammanfattas under beteckningen

fastigheter (registerfastigheter).

Enligt departementspromemorian har FRU konstaterat att en utmönst-

ring av begreppet rättsligen bestående tomt utgör en nödvändig förutsättning

för möjligheten att åstadkomma ett rationellt fastighetsregister.

Efter en närmare redogörelse för en del av de överväganden om tomt­

begreppet som finns intagna i FRU:s delbetänkande (s. 163) noteras vidare

att utredningen under sitt förberedande arbete även ansett sig böra bedöma

de konsekvenser för byggnadslagstiftningen som en ändring i fråga om

tomtbegreppet medför. Resultatet av denna undersökning redovisas i be­

tänkandet främst i form av ett skissartat utkast till ändringar i denna lag­

stiftning.

Utkastet avser ändringar i 33, 37, 38, 54, 141 och 155 §§ BL samt 23, 32, 36

och 67 §§ BS (se betänkandet s. 166). I sakligt hänseende innebär förslaget

bl. a. att det nuvarande kravet att nybyggnad inom byggnadskvarter inte får

ske förrän marken blivit tomtindelad (37 § första stycket BL) har borttagits.

Under remissbehandlingen av FRU:s delbetänkande har utkastet till änd­

ringar i byggnadslagstiftningen enligt departementspromemorian inte till­

dragit sig något närmare intresse. De yttranden som berör därmed samman­

hängande frågor är förhållandevis fåtaliga och parentetiska.

Hovrätten för Nedre Norrland är inte helt ense med utredningen om att

en utmönstring av begreppet rättsligen bestående tomt framstår som ound­

viklig. Enligt hovrättens mening lär det fastmer förhålla sig så, att detta

begrepp åtminstone f. n. inte kan undvaras. Såväl enligt gällande rätt som

enligt fastighetsbildningskommitténs förslag måste åtskillnad göras på tomt

som föreligger endast enligt tomtindelning (administrativt bildad tomt)

och sådan som på det sätt fastighetsbildningslagstiftningen föreskriver ut­

lagts såsom särskild fastighet (rättsligen bildad tomt).

Byggnadsstyrelsen konstaterar att den framlagda skissen torde bli före­

mål för närmare överväganden i samband med en kommande översyn av

byggnadslagstiftningen. Skulle fastighetsregisterreformens genomförande

göra en partiell ändring nödvändig bör den dock kunna vidtas i huvudsaklig

överensstämmelse med utredningens skiss.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1970

122

användning av dubbla tomtbegrepp inte är nödvändig eller ens önskvärd för

tillämpningen av FBL och JB eller för fastighetsregisterreformen. Vill man

göra så obetydliga ingrepp som möjligt i BL — i såväl materiellt som syste­

matiskt avseende —• lär det emellertid bli oundvikligt att åtminstone i denna

lag behålla skillnaden mellan planenheten, å ena sidan, och en motsvarighet

till det nuvarande begreppet rättsligen bestående tomt, å andra sidan.

I promemorian anges därför att övervägande skäl talar för att beteckning­

en tomt i enlighet med FRU:s förslag i fortsättningen reserveras för bety­

delsen administrativt planlagd (bildad) tomt. Det terminologiska samban­

det mellan FBL och BL blir då fullt klart.

När det gäller att finna en beteckning eller beskrivning som kan ersätta

uttrycket rättsligen bestående tomt eller ordet tomt med denna betydelse,

framträder enligt promemorian flera svårigheter. Av den översiktliga redo­

görelsen för en del av FBL:s bestämmelser framgår, att det i fortsättningen

inte kommer att finnas någon direkt motsvarighet till den klart avgränsade

grupp av fastigheter som nu betecknas rättsligen bestående tomter. I över­

vägande antalet fall kommer givetvis de enligt FBL bildade fastigheterna

att vara identiska med motsvarande administrativt planlagda tomter. Det

måste emellertid förutsättas att de fall där den färdigbildade fastigheten i

mer eller mindre hög grad saknar överensstämmelse med planen inte blir

helt ovanliga. Särskilt kan fastighetsbildning med stöd av sådana medgivan­

den som avses i 3 kap. 2 § tredje och fjärde styckena tänkas förekomma i

jämförelsevis stor omfattning och då kanske framför allt när planerna är

gamla. Begreppet rättsligen bestående tomt bör därför enligt vad som fram­

hålls i promemorian ersättas med en beteckning som innefattar inte bara

de fastigheter som nu betecknas som rättsligen bestående tomter utan alla

inom tomtindelat område med stöd av gällande eller nya fastighetsbildnings-

regler färdigbildade enheter. De enheter som skulle omfattas av beteckning­

en är enligt promemorian följande: 1. rättsligen bestående tomt som bildats

före FBL:s ikraftträdande och fortfarande överensstämmer med gällande

tomtindelning, 2. fastighet som vid alltjämt giltig tomtindelning efter nämn­

da tidpunkt i befintligt skick utlagts som administrativt planlagd tomt

samt 3. fastighet inom tomtindelat område som färdigbildats eller ändrats

enligt föreskrifter i 3 kap. 2 § FBL, med eller utan där avsedda avvikelser

från fastställd plan. (Reglerna om successiv fastighetsbildning är införda i

3 kap. 9 § FBL.)

Olika sätt att lösa beteckningsfrågan är tänkbara. En terminologisk ny­

bildning (t. ex. »tomtfastigheter») synes dock enligt promemorian inte böra

komma i fråga. Det anses i stället vara mer lämpligt att beteckningen rätts­

ligen bestående tomt eller ordet tomt med denna innebörd ersätts med ut­

trycket »fastighet som överensstämmer med gällande tomtindelning» eller

enbart ordet »fastighet». Genom en generell bestämmelse bör vidare anges

att vad som i lagen föreskrivs om sådan fastighet skall gälla även fastighet

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1970

124

ålder, sanering eller nyexploatering, den tillämnade bebyggelsens art, om­

fång och karaktär liksom mark- och äganderättsförhållanden är några exem­

pel på frågor och uppgifter som otvivelaktigt bör tillmätas stor betydelse vid

en bedömning av det enskilda fallet. Även sådana mera svårbedömbara om­

ständigheter som det ömsesidiga förtroendet och samarbetet mellan plan­

myndighet och fastighetsbildningsmyndighet anses kunna ha betydelse i

detta sammanhang.

Från teoretisk synpunkt tänkbara fall då tomtindelning enligt promemo­

rian ofta skulle kunna underlåtas utan olägenhet föreligger t. ex. när all

i kvarteret ingående mark är i en ägares hand (och då i synnerhet om kom­

munen är ägare), när all fastighetsbildning inom kvarteret skall genomföras

på en gång samt när fastighetsbildning berör del av kvarter och det är

uppenbart att den inte kommer att påverka en kommande ändring av fastig­

hetsindelningen inom resten av kvarteret.

I jämförelse med gällande fastighetsbildningslagstiftning erbjuder, sägs

det i promemorian, FBL onekligen betydligt ökade möjligheter att inom

ramen för en och samma förrättning på ett smidigt och jämförelsevis en­

kelt sätt komma till rätta med åtskilliga problem i samband med fastig­

hetsindelningen. Därtill kommer de nya bestämmelserna om servituts- och

samfällighetsbildningar, vilka regler ju i full utsträckning skall kunna till-

lämpas även inom stadsplanelagt område. Enligt 5 kap. 3 § ges byggnads­

nämnd rätt att begära fastighetsreglering som avser område där tätbebyg­

gelse föreligger eller är att vänta inom en nära framtid. På åtskilliga ställen

i förarbetena till FBL har överhuvudtaget betydelsen av nära och förtroende­

fullt samråd och samverkan mellan fastighetsbildnings- och planmyndig­

heter kraftigt betonats varvid särskilt framhållits vikten av att samrådet

sker ömsesidigt. En direkt föreskrift om samråd med de myndigheter vilkas

verksamhetsområden berörs av en fastighetsbildningsåtgärd har även inta­

gits i lagen (4 kap. 25 §). F. n. finns vissa liknande bestämmelser i gällande

lantmäteriinstruktion.

Mot bakgrund av dessa förhållanden finns enligt promemorian skäl för

antagande att FBL kommer att göra det möjligt att i framtiden företa fas­

tighetsbildning utan föregående tomtindelning även i andra sammanhang

och i annan omfattning än f. n.

Enligt departementspromemorian råder emellertid trots detta inte någon

tvekan om att tomtindelning i en hel del fall kommer att framstå som en

nödvändig och ofrånkomlig åtgärd även efter FBL:s införande. Här kan

som exempel främst nämnas saneringsmogna byggnadskvarter med splitt­

rade äganderättsförhållanden och höga markvärden.

Ett slopande av kravet på tomtindelning — vilket ifrågasatts av FRU —

anses därför inte böra komma i fråga i det begränsade lagstiftningssamman-

hang som promemorian behandlar. Samtidigt konstateras att, om nu gällan­

de dispensmöjligheter används på ett riktigt sätt, man inte behöver befara

Kungi. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

126

redogörelse för de förhållanden som är av betydelse för förslagets upprät­

tande och bedömande (11 §).

Mot bakgrund av dessa förhållanden konstateras i promemorian att ett

borttagande av kravet att längden av tomtens särskilda sidor även skall

redovisas i beskrivningen synes kunna medföra en viss rationaliseringsvinst.

De nuvarande reglerna om fastställelse av tomtindelning anses däremot

inte böra ändras i avvaktan på resultatet av den pågående översynen av

^y§§nadslagstiftningen. En tänkbar reform vore här annars en föreskrift

om att fastställelse behövs endast om sakägare eller kommunmedlem inom

viss tid anför besvär mot eller missnöje med byggnadsnämnds beslut om

antagande av tomtindelning. Den bestående ordningen för fastställelse av

tomtindelning överensstämmer emellertid helt med motsvarande bestämmel­

ser angående stadsplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser (149 §

BL) och bör enligt promemorian inte nu lösgöras från detta samband.

Beträffande de krav på ändringar av tomtindelningsinstitutet som aktua­

liseras av FBL:s bestämmelser om samfälligheter anförs i promemorian

efter en redogörelse för gällande rätts och FBL:s bestämmelser om sam-

fällighetsbildning bl. a. följande.

Genom att FBL skall omfatta hela riket kommer till skillnad mot vad som

nu gäller samfällighetsbildning i princip att bli tillåten även inom byggnads-

kvarter. Det torde inte råda någon tvekan om att en brist i den nuvarande

lagstiftningen härigenom undanröjs. En samfällighet kan sålunda i en hel

del fall vara den lösning som möjliggör att kvartersmarken kan utnyttjas

mest rationellt och ekonomiskt.

Genom tomtindelning skall byggnadskvarter indelas till tomter så att

kvarteret kan ändamålsenligt bebyggas i överensstämmelse med stadsplanen

(28 § BL). Man skall därvid sträva efter att indelningen blir enkel och redig.

Varje fastighet skall ha erforderlig förbindelse med gata (33 § BS).

Dessa bestämmelser vilar enligt promemorian på den gamla uppfattning­

en att kvarteret normalt utgör ett rektangulärt område omgivet av fyra

gator efter vilka byggnader alltid får uppföras och till vilka utfart får tas.

Indelningen till tomter skapar därvid sällan några större svårigheter. Mo­

derna planer ger emellertid allt oftare exempel på kvarter som med hänsyn

till bl. a. storlek, form och läge intill trafikleder i hög grad avviker från den

nämnda kvarterstypen. Förändringarna hänger vanligen samman med den

tekniska och ekonomiska utvecklingen. Inte sällan har de emellertid sin

direkta grund i trafiksäkerhetssynpunkter eller andra miljö- och trivsel­

faktorer.

F. n. kan byggnadskvarter indelas endast till tomter. I fall där planmyn­

digheterna anser att det föreligger ett verkligt behov av någon gemensam

anläggning — t. ex. värmecentral, parkeringsutrymme eller lekplats —

finns det emellertid inte något hinder mot planföreskrifter som mer eller

mindre styr utvecklingen i önskad riktning. En plan kan sålunda ges en

Kungl. Maj:ts proposition nr 1

44

år 1970

128

»tomten» motsvaras dock inte av någon fastighet. Planen för fastighets­

indelningen blir på denna punkt aldrig förverkligad, men däremot uppstår

risk för diverse komplikationer genom att samfälligheten trots allt kan bli

betecknad som tomt eller bli jämställd med sådan fastighet.

Har planmyndigheterna inte förutsett behovet av en gemensamhetsan-

läggning eller visar det sig att ett sådant ändamål kräver ett annorlunda

beläget eller utformat område än som antagits vid tomtindelningen kommer

en tillämnad fastighetsbildningsåtgärd — vare sig den avser bildande av

samfällighet enligt 6 kap. PBL eller avstyckning med anledning av försälj­

ning till anläggningssamfällighet — tydligen att strida mot huvudregeln

i 3 kap. 2 § första stycket PBL om fastighetsbildning inom planlagt område.

Vidgade former för samverkan mellan enskilda fastigheter medför som

tidigare nämnts betydande möjligheter till förändringar och planmässigt

nyskapande med avseende på såväl bebyggelsens struktur, utformning och

gruppering inom byggnadskvarter som enskilda byggnadstomters storlek

och läge i förhållande till såväl varandra som till trafikleder och andra i

stadsplanen angivna allmänna platser. Om man bortser från de eventuella

problem som kan ligga just i avvägningen mellan kommuns och fastighets­

ägarnas ansvar för denna typ av anläggningar lär ifrågavarande utveckling

från markägarens synpunkt till övervägande del vara fördelaktig. »Gemen-

samhetstomter» och »kommunikationstomter» får ses som ett försök till en

planmässig anpassning till denna gradvis förändrade situation. Från plan-

synpunkt kan det emellertid, enligt vad som framhålls i promemorian, inga­

lunda vara likgiltigt hur en gemensamhetsfråga skall lösas. Behövs endast

en servitutsrätt eller liknande begränsad rätt till visst utrymme bör planen

måhända utformas på ett helt annat sätt än om anläggningen t. ex. kräver

ett så fullständigt utnyttjande av ett större markområde att den kvarbli­

vande förfoganderätten inte synes ha något självständigt värde för eller

naturligt samband med fastigheten i övrigt. I vissa fall kan emellertid en

gemensam äganderätt visa sig bli mycket betydelsefull för berörda fastig­

heter, t. ex. i samband med framtida planändringar. Väljs i dessa fall lös­

ningen med »gemensamhetstomt» föreligger alltid viss risk för att ägan­

derätten till det ianspråktagna området kan komma att behållas av någon

i förhållande till ägarna av kvarterets byggnadstomter utomstående, t. ex.

den ursprunglige markexploatören (jfr lantmäteristyrelsens meddelande

1966: 7 med råd och anvisningar rörande tillämpningen av lagen om gemen-

samhetsanläggningar, s. 18).

Enligt vad som vidare anförs i promemorian kan det förutsättas att sam-

fällighetsbildningar många gånger blir aktuella under förhållanden där det

bör finnas tämligen goda möjligheter att enligt 37 § tredje stycket BL medge

undantag från kravet på tomtindelning. I sådant fall ger samfällighetsbild-

ningen inte upphov till några särskilda problem. Med ömsesidigt samråd

mellan fastighetsbildningsmyndigheten och byggnadsnämnden torde i stäl-

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1970

130

nås genom en generell bestämmelse av innebörd att vad som i BL sägs om

tomt (i betydelsen administrativt planlagd enhet avsedd för bebyggelse)

skall äga tillämpning även på samfällighet inom byggnadskvarter.

Skyldighet att utge ersättning för gatukostnader (avseende såväl gatu-

mark som gatubyggnadskostnader) är enligt gällande bestämmelser knutna

till den på varje tomt tillåtna högsta hushöjden (56 § och 68 § 4 BL). Med

hänsyn härtill lär kommuner f. n. i många fall inte kunna göra gällande

någon rätt till sådana bidrag från ägare till »gemensamhetstomt» som ej är

avsedd för bebyggelse. Enligt promemorian kan detta förhållande tänkas

medverka till en viss strävan att göra sådan tomts gräns mot allmänt om­

råde så kort som möjligt. Härigenom hindras ibland en från andra synpunk­

ter mer rationell planlösning. En sådan ordning kan inte accepteras. Det

skulle emellertid vara lika otillfredsställande om markägarna genom det

inflytande som tillkommer dem, framför allt vid fullständig enighet, kunde

nedbringa sina skyldigheter i fråga om dessa kostnader genom att välja en

motsatt planlösning.

En i förhållande till det nuvarande — i och för sig redan svårtillämpade

systemet — mer rättvis och ändamålsenlig lösning på dessa problem uppnås

enligt promemorian med bestämmelsen att samfällighet i förevarande hän­

seende skall vara jämställd med fastighet som överensstämmer med gällan­

de tomtindelning. För samfällighet som inte är avsedd för bebyggelse bör

vidare föreskrivas att högsta tillåtna hushöjden skall antas vara medel­

talet av vad som i detta hänseende gäller för de inom kvarteret vid gatan

belägna tomterna.

Förhållandet mellan inlösenbestämmelserna i 46 och 47 §§ byggnadslagen

och vissa bestämmelser i 8 kap. fastighetsbildningslagen

Enligt vad som framhålls i promemorian är det ett allmänt intresse att i

gällande detaljplaner förutsatta fastighetsbildningar blir genomförda inom

rimlig tid efter det planen fastställts. Eftersom särskilda delar av en tomt

emellertid ofta tillhör olika ägare behövs då bl. a. bestämmelser som anger

hur den mark som skall ingå i fastigheten sammanförs i en ägares hand.

I BL föreskrivs att ägare av del av administrativt bildad tomt är berättigad

att lösa återstoden av tomten. Vill flera ägare begagna sig av samma rätt

har den som äger den värdefullaste tomtdelen företräde. Har flera tomtdelar

samma värde, blir tidpunkten för väckt talan om inlösen avgörande för frå­

gan om företrädet (46 § första stycket). Fullföljer inte en tomtdelägare

inlösenförfarandet genom att erlägga fastställd löseskilling, äger annan

tomtdelägare under vissa förutsättningar överta och fullfölja en motsvaran­

de lösningsrätt (46 § andra stycket). Har en markägare väckt talan om in­

lösen, fordras inte någon ny stämning om ägare av annan del av tomten vill

framställa samma anspråk (139 § första stycket). Den som genom inlösen

får avträda mark skall ha full ersättning för vad han avstår. I fråga om

Kungl. Maj:ts proposiiion nr 1H år 1970

132

Kungl. Maj:ts proposition nr Hb år 1970

särskilda inlösenbestämmelser för tomtdel införs i FBL har i huvudsak ba­

serats på uttalanden som jag gjort i lagrådsremissen angeånde FBL (s. 609).

Jag konstaterade därvid bl. a. att det inte kan råda någon tvekan om att det

skulle vara olämpligt att i två olika lagar ha bestämmelser som tjänar exakt

samma syfte men som inte är parallella. Detta gäller särskilt när värderings­

reglerna enligt de olika lagarna — såsom i detta fall — inte är enhetligt ut­

formade. Jag förklarade därför att jag hade kommit till motsatt uppfattning

mot kommitténs och att jag i samband med följdlagstiftningen hade för av­

sikt att föreslå att 46 § BL upphävs och att 47 § jämkas.

Enligt promemorian kan stads rätt till inlösen enligt 47 § BL inte längre

göras beroende av om enskild sakägare inom angiven tid väckt talan om in­

lösen av återstoden av tomt. Rätten till inlösen bör i stället anknytas till den

omständigheten att ansökan om behövlig fastighetsbildningsåtgärd inte

gjorts inom behörig tid.

Av bestämmelserna i 4 kap. 8 § FBL framgår bl. a. att ansökan om fastig­

hetsbildning skall göras skriflligen samt att i ansökan skall anges den

åtgärd som sökanden önskar få genomförd. Under pågående förrättning kan

även muntlig ansökan godtas. I sådant fall krävs emellertid att den väckta

frågan lämpligen kan prövas vid samma förrättning. Enligt reglerna i 5 kap.

3 § FBL har i vissa fall även annan än fastighetsägare rätt att påkalla fastig­

hetsreglering, t. ex. byggnadsnämnd, länsstyrelse och överlantmätare.

Mot bakgrund av dessa bestämmelser bör, sägs det vidare i promemorian,

som villkor för inträde av stads rätt till inlösen av tomt i 47 § BL föreskrivas

att fastighetsbildning i överensstämmelse med tomtindelningen inte har

kommit till stånd efter ansökan som gjorts senast ett år efter tomtindelning­

ens fastställande. För att en ansökan om fastighetsbildning skall kunna

beaktas i detta sammanhang måste alltid uppställas det kravet att den verk­

ligen avser bildande av fastighet som överensstämmer med tomt enligt gäl­

lande tomtindelning. Det bör däremot inte ha någon betydelse om ansökan

gjorts av fastighetsägare eller av annan som är berättigad därtill.

Eftersom inlösen av tomtdelar i fortsättningen kan aktualiseras på två

olika sätt och hos skilda myndigheter fordras även särskilda regler i stället

för bestämmelserna i 47 § sista punkten om talan som väckts efter ettårs-

fristens utgång. F. n. gäller i sådant fall att stads talan om inlösen inte får

bifallas förrän det konstaterats att av enskild tomtdelägare tidigare väckt

talan inte lett till att tomten förenats i en ägares hand.

I analogi med vad som sålunda gäller f. n. bör en i vederbörlig ordning

påkallad förrättning för bildande av fastighet i överensstämmelse med tomt­

indelning ha företräde framför en av stad vid expropriationsdomstol väckt

talan om inlösen. Motsvarigheten till bestämmelserna i 47 § sista punkten

bör därför enligt promemorian innehålla såväl den processuella regeln att

stads talan om inlösen inte får tas upp till prövning innan dessförinnan

gjord ansökan om fastighetsbildning har slutligt prövats som den mate­

134

till och den närmare utformningen av 3 kap. 7 § JB hänvisas i promemorian

till lagrådsremissen den 11 febr. 1966 s. 117 (jfr lagberedningens förslag

SOU 1960: 25 s. 72 och jordabalksutredningens betänkande SOU 1963: 55

s. 169).

Lagberedningens förslag till lag om ändrad lydelse av 39 § BL (se SOU

1960: 24 s. 259 samt motiv SOU 1960: 26 s. 262) har följande lydelse.

Skjuter trappa från tomt över gatulinjen, äger länsstyrelsen medgiva att

den må kvarstå på gatumarken under viss tid eller tills vidare.

Där i annat fall på tomt uppförd byggnad skjuter in på angränsande tomt

eller på gata eller annan allmän plats samt ägaren enligt vad därom är stad­

gat i jordabalken ej är skyldig att avträda den intagna marken, skall med

avseende å byggnaden vad i 34, 38 och 158 §§ är föreskrivet ej medföra hin­

der mot ändring som enligt vad Konungen därom stadgat är att hänföra till

nybyggnad. Sådan ändring må dock ej vidtagas med mindre ägaren av den

intagna marken medgiver det.

Enligt promemorian bör lagberedningens allmänna riktlinjer för en änd­

ring av 39 § BL godtas. I fråga om detaljutformningen av paragrafens nya

lydelse påtalas emellertid att de tidigare berörda skilda tomtbegreppen ger

anledning till vissa särskilda överväganden.

Enligt promemorian torde ordet »tomt» i 39 § första stycket BL avse

såväl administrativt bildad som rättsligen bestående tomt. Det anges sålunda

att det i varje fall är svårt att förstå varför möjligheten att få länsstyrelsens

medgivande att bibehålla trappa utanför gatulinje skulle tillkomma bara

ägare av viss sorts fastighet (rättsligen bestående tomt). Behovet av sådant

medgivande är enligt promemorian lika stort och lika berättigat för ägare

av fastighet på vilken nybyggnad företagits med stöd av dispens, t. ex. enligt

38 § tredje stycket BL. Förarbetena till 155 § BL ger emellertid ingen an­

tydan om att 39 § verkligen är tillämplig på annat än rättsligen bestående

tomt (jfr stadsplancutredningens betänkande SOU 1945: 15 s. 463 och prop.

1947: 131 s. 298). Av rättspraxis synes endast kunna dras den slutsatsen

att här avsett medgivande kan lämnas bara för trappa som tillkommit efter

tomtindelning (jfr Bexelius—Nordenstam—Körlof, Byggnadslagstiftning­

en, 4 uppl. s. 165).

Även om det praktiska behovet av en regel med förevarande innehåll

redan är litet och säkerligen i fortsättningen blir ännu mindre torde det

enligt promemorian inte finnas någon anledning att bär längre göra skill­

nad mellan olika typer av fastigheter. Möjlighet att lämna medgivande bör

sålunda föreligga så snart trappa från byggnadslcvarter skjuter över gatu­

linje. En sådan ordning kan uppnås genom att ordet »tomt» i lagbered­

ningens förslag till 39 § första stycket ersätts med »kvartersmark».

FBL innebär goda möjligheter att komma till rätta med de problem som

inkräktanden i samband med byggnadsåtgärder skapar. Vid sådant för­

hållande skulle det i och för sig kunna ifrågasättas om det verkligen

finns skäl att tillåta att en byggnad som inkräktar på annans mark änd-

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970

136

bildningsmyndigheten vid behov skall samråda med de myndigheter vilkas

verksamhetsområden berörs av den aktuella åtgärden. Samrådsprincipen

gäller inte bara när myndigheten prövar fråga om tillstånd till fastighets­

bildning utan också när myndigheten i förekommande fall planlägger hur

den nya fastighetsindelningen bör utformas och hur åtgärden bör genom­

föras (jfr lagrådsremissen s. 58 och 263).

En motsvarighet till den nämnda regeln om samråd är för byggnads­

nämnds del intagen i 1 § BS. Enligt denna bestämmelse åligger det sålunda

nämnden att samarbeta med övriga myndigheter, vilkas verksamhet berör

nämndens arbetsområden eller vilkas bedömanden är av betydelse för nämn­

dens verksamhet.

Enligt promemorian finns goda skäl för påståendet att det redan etable­

rade, ömsesidiga samarbetet mellan fastighetsbildningsmyndigheter och

byggnadsnämnder i allmänhet är mycket gott. FBL framhäver ytterligare

betydelsen av ett sådant samarbete och ställer ökade krav på dess omfatt­

ning och art. Det är emellertid inte nog härmed. Förslaget betonar i högre

grad än tidigare nödvändigheten av att samrådsförfarandet utformas på ett

så smidigt och ändamålsenligt sätt som möjligt. Ett nära samråd lär sålunda

behövas såväl vid alla mer omfattande fastighetsregleringar som vid många

av de förrättningar där fråga uppstår om samfällighets- eller servitutsbild-

ning eller om smärre avvikelser från fastställda planer. I en del fall torde de

krav som en sådan utveckling kan aktualisera redan ha tillgodosetts genom

att företrädare för fastighetsbildningsmyndigheten antingen är direkt knu­

ten till nämnden i egenskap av ledamot eller sekreterare eller regelbundet

kallas till nämndens sammanträden och får rätt att ta del i dess överlägg­

ningar. En sådan ordning har enligt vad som uttalas i promemorian stort

praktiskt värde och synes vara en lämplig form för samarbete och informa­

tionsutbyte. Med hänsyn till den pågående utredningen om en översyn av

byggnadslagstiftningen har det emellertid inte ansetts föreligga tillräckliga

skäl att i det begränsade sammanhang som det nu gäller framlägga något

förslag till ändring av BS:s bestämmelser om byggnadsnämnd.

Från terminologisk synpunkt föreligger flera olikheter mellan BL och

BS. I 12 och 29 §§ BS används beteckningen »tomtplats» som saknar mot­

svarighet i BL. Därmed avses varken administrativt bildad tomt eller

rättsligen bestående tomt utan en för bebyggande avsedd enhet. Detta

framgår i varje fall i fråga om 29 § BS direkt av sammanhanget eftersom

denna paragraf gäller utomplansbestämmelser. Vid sådant förhållande kan

ett bibehållande av uttrycket tomtplats i BS inte ge anledning till några

missförstånd.

5 kap. BS innehåller bestämmelser om byggande. I princip är dessa be­

stämmelser tillämpliga endast inom område med fastställd generalplan eller

med stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser (35 §). Undan-

Kungl. Maj.ts proposition nr 1-H år 1970

138

Det bör enligt promemorian vid sådant förhållande vara naturligt att över­

gångsvis dra nytta av den nuvarande lagtekniska lösningen och i görligaste

mån begränsa frågan om anpassningen till FBL till den i 33 § första stycket

BS givna tillämpningsregeln.

Med utgångspunkt från vad som tidigare i promemorian anförts om fas-

tighetsbegreppet i FBL och ändringen i fråga om tomtbegreppet i BL anses

det inte kunna komma i fråga att behålla 36 § i helt oförändrad lydelse och

överlämna åt rättstillämpningen att lösa anpassningen till FBL efter ungefär

samma grunder som de nuvarande obestämda betydelserna av begreppen

tomt och fastighet gett upphov till.

En ändring av 36 § första stycket BS synes enligt promemorian alltså inte

kunna undvikas. Det föreslås att den nuvarande tillämpningsbestämmel-

sen ersätts med en definition som fastslår att vad som i 5 kap. sägs om

tomt gäller fastighet, samfällighet eller annan för bebyggelse avsedd enhet.

Även en på detta sätt utformad bestämmelse kan måhända ge anled­

ning till viss osäkerhet. Det skulle då främst gälla frågan om betydel­

sen av ordet »enhet». Därmed avses såväl visst bestämt område av re­

gisterfastighet eller av samfällighet som flera fastigheter eller fastighet

och område tillsammans eller, uttryckt på ett annat sätt, varje »tomt­

plats» som inte motsvarar en register fas tighet eller en hel samfällighet.

En sådan tolkning bör vara så näraliggande att den praktiska tillämpningen

inte kan vålla några svårigheter. Möjligen fordras en särbestämmelse med

tanke på för bebyggelse avsedd mark som innehas med nyttjanderätt. Det

bör emellertid kunna förväntas att de problem som sammanhänger med ett

sådant fall även i fortsättningen kommer att lösas efter samma grunder

som nu tillämpas (jfr Bexelius in. fl. s. 407).

Den förut i promemorian berörda möjligheten att utlägga kvartersmark

till samfällighet föranleder viss ändring även av bestämmelserna i 34 § BS

om tomtindelning. Det föreslås därför att i 1 mom. införs det tillägget, att

vad som där sägs om tomt gäller även för tomter utlagd samfällighet. I sam­

ma moment bör enligt promemorian tas in även en föreskrift om att i be­

skrivningen till tomtindelning skall anges servitut som avses skola bildas.

I promemorian behandlas vidare vissa frågor angående behörighet att

ansöka om byggnadslov för vid fastighetsreglering beslutad flyttning eller

rivning av byggnad. Därvid anförs bl. a. följande.

Det är inte osannolikt att en vid fastighetsreglering beslutad rivning eller

flyttning någon gång tillkommer i strid mot enskild sakägares vilja. Oenig­

het eller skilda önskemål beträffande tidpunkten för genomförandet av en

sådan åtgärd kan även förekomma. Fordras då byggnadslov för det beslu­

tade företaget kan byggnadens ägare av tredska eller i förhalande syfte tän­

kas underlåta att medverka till att föreskriven ansökan om sådant tillstånd

inges till byggnadsnämnden.

Rivning skall normalt genomföras som en gemensam fullföljdsåtgärd (se

Kungl. Maj:ts proposition nr

744

år 1970

139

lagrådsremisser! s. 468 och 473). Flyttning skall visserligen i allmänhet

utföras av byggnadens ägare men kan även utföras som gemensamt ar­

bete om ägaren begär det eller det annars är lämpligt. Kan sakägarna inte

träffa överenskommelse om att åtgärden skall företas av dem själva, skall

arbetet och vad därmed sammanhänger ombesörjas av en eller flera sysslo-

män. Sysslomän utses på begäran av sakägare eller när fastighetsbildnings-;

myndigheten finner att det behövs en sådan företrädare för sakägarna (9

kap. 2 § och 4 kap. 36 § FBL).

Vägrar enskild sakägare att på ett eller annat sätt medverka till beslutad

rivning eller flyttning, föreligger uppenbarligen ett sådant fall där en eller

flera sysslomän bör utses. Uppdragets omfattning framgår av det i fastig-

hetsbildningsbeslutet upptagna beslutet om åtgärden (5 kap. 29 §). Vid så­

dant förhållande torde det inte råda någon tvekan om att sysslomans be­

hörighet att företräda sakägarna automatiskt inbegriper rätt att när så be­

hövs ansöka om byggnadslov.

I promemorian anges slutligen att tidigare berörda beteckningsändringar

i BL motiverar viss terminologisk anpassning även i 67 § 1 mom. och 71 § BS.

Kungl. Maj:ts proposition nr

744

år 1970

Remissyttrandena

Promemorian med därtill fogade förslag till ändringar i BL och BS får

ett övervägande positivt mottagande av remissinstanserna.

Med anledning av vad inledningsvis anförts om den allmänna mål­

sättningen för det aktuella följ dlagstiftningsarbetet görs bl. a. föl­

jande uttalanden.

Lantmäteristyrelsen har inget att erinra mot de i promemorian redovisade

principerna beträffande omfattningen m. in. av föreslagna ändringar. Sam­

ma uppfattning har enligt vad styrelsen anger även kommit till uttryck i

särskilda yttranden från flera överlantmätare. Bygglagutredningen säger

sig vilja understryka vad som i promemorian uttalats om att sakliga änd­

ringar i byggnadslagstiftningen bör ske med försiktighet och endast när

det är direkt behövligt för tillämpningen av den nya lagstiftningen. Liknan­

de synpunkter redovisas även i planverkets yttrande och av lantmätare^ör­

eningen.

Förslaget om att slopa termen rättsligen bestående tomt

och att i stället införa beteckningar som anknyter till fastighetsbegreppet

har inte mött några principiella invändningar. Svea hovrätt konstaterar att

en utmönstring ur BL av ifrågavarande begrepp onekligen skulle bidra till

att göra denna lagstiftning klarare och enklare.

I bygglagutredningens yttrande anges, att det mot bakgrund av fastighets­

registerreformen och terminologin i FBL och JB synes vara mindre lämpligt

att bibehålla två olika tomtbegrepp i byggnadslagstiftningen. Det bör emel­

140

lertid enligt utredningens mening inte komma ifråga att helt slopa den

dubbla innebörden i begreppet. Utredningen anför vidare.

Lösningar som kan hindra eller föregripa bygglagutredningens arbete bör

rimligen undvikas. Den i promemorian föreslagna lösningen att i byggnads­

lagstiftningen reservera beteckningen tomt för betydelsen administrativt

planlagd (bildad) tomt och ersätta uttrycket tomt i betydelsen rättsligen

bestående tomt med beteckningen »fastighet» eller »fastighet som överens­

stämmer med gällande tomtindelning» synes däremot vara acceptabel. Häri­

genom erhålles ett terminologiskt samband mellan byggnadslagstiftningen,

fastighetsbildningslagen och den nya jordabalken. Byggnadslagstiftningen

skulle härigenom även vinna i klarhet. Möjligen skulle dock i stort sett

samma resultat kunna uppnås genom att det i byggnadslagstiftningen in­

föres en bestämmelse, som under hänvisning till olika lagrum preciserar

innebörden av begreppet tomt. Vinsten härav skulle vara, att antalet änd­

ringar i lagtexten skulle kunna inskränkas, något som med hänsyn till den

relativt korta övergångstid det här är frågan om får anses vara av värde.

Hur bestämmelsen bör konstrueras och utformas och om detta förfarande

överhuvud är till fullo lagtekniskt genomförbart har utredningen emellertid

inte haft möjlighet att närmare penetrera.

Fastighetsägareförbundet anför att begreppet tomt enligt förbundets er­

farenhet har sådan hävd att det bör föreligga starka skäl för en ändring.

Förbundet vill dock inte motsätta sig den föreslagna reformen.

Fördelarna med att beteckningen tomt i BL enligt promemorians förslag

i fortsättningen endast kommer att avse administrativt bildad tomt (plan­

enhet) har bl. a. vitsordats av advokatsamfundet och lantmätareföreningen.

I anslutning till de i departementspromemorian redovisade övervägandena

angående kravet på tomtindelning anför lantmäteristyrelsen till

en början följande.

I promemorian har framhållits att den reform av förrättningsförfarandet

som FBL kommer att medföra gör det möjligt att i framtiden genomföra

fastighetsbildning utan föregående tomtindelning även i andra sammanhang

och i annan omfattning än f. n. Det har vidare konstaterats att de genom

1959 års reform vidgade dispensmöjligheterna utnyttjats i högst varierande

omfattning. Enligt lantmäteristyrelsens mening skulle det mot denna bak­

grund vara motiverat att genom en ändring av 28 och 30 §§ BL klarlägga,

att tomtindelning lämpligen bör ske endast då den har en reell funktion

samt att det bör tillkomma byggnadsnämnden att avgöra om så är fallet.

Med hänsyn härtill synes stadgandena i 28 och 30 §§ BL böra ges följande

huvudsakliga innebörd:

Om byggnadsnämnden finner det erforderligt skall byggnadskvarter in­

delas till tomter på sådant sätt att det kan ändamålsenligt bebyggas i över­

ensstämmelse med stadsplanen.

De allmänna riktlinjer som enligt styrelsens mening bör kunna bli väg­

ledande vid en sådan prövning sammanfattas på följande sätt. Tomtindel­

ning bör normalt alltid ske dels när planläggning av olika tomter kan be­

höva ses i ett sammanhang och fastighetsbildning aktualiseras bara för del

av kvarteret, t. ex. när många fastigheter med skilda ägare berörs och mar­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1970