Prop. 1940:115

('med förslag till förord\xad ning angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

1

Nr 115.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förord­

ning angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.; given Stockholms slott den 8 mars 1940.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över kommunikationsärenden för denna dag,

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till förord­ ning angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.,

dels ock föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande lill riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustaf Andersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sami. Nr 115.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Förslag

till

förordning angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.

Härigenom förordnas som följer:

Begreppet yrkesmässig trafik.

1

§•

Med yrkesmässig trafik förstås i denna förordning trafik, i vilken auto­ mobil jämte förare mot ersättning tillhandahålles allmänheten för person­ eller godsbefordran. För sådan trafik gäller, utöver eller i stället för bestäm­ melserna örn annan automobiltrafik, vad i denna förordning nedan stadgas.

Vad om automobil är i denna förordning stadgat skall i tillämpliga delar gälla jämväl i avseende å motorcykel och traktortåg.

2

§•

Från tillämpningen av bestämmelserna om yrkesmässig trafik i denna förordning undantagas:

1) transporter med ambulansbil, som äges eller drives av stat, landsting, kommun eller sjukvårdsanstalt;

2) transporter uteslutande av mjölk, mjölkprodukter eller ägg ävensom transporter uteslutande av slaktdjur till slakteri.

Därest beträffande viss yrkesmässig trafik undantag i särskilt hänseende från denna förordning visas vara påkallat, meddelas bestämmelser härom av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnat.

Om uppsikt över den yrkesmässiga trafiken.

3 §.

Det ankommer på en central myndighet — statens biltrafiknämnd — samt länsstyrelserna att verka för ett ändamålsenligt ordnande av den yrkes­ mässiga trafiken och främjande av en sund utveckling av densamma.

Biltrafiknämnden skall hava sitt säte i Stockholm och bestå av minst fem och högst sju ledamöter, vilka förordnas av Konungen för viss tid. Ko­ nungen utser en av ledamöterna till ordförande samt en till ställföreträdare för denne. För annan ledamot än ordförande förordnar Konungen er­ sättare.

Till ledamöter och ersättare skola utses personer med insikt eller erfaren­ het i fråga örn de viktigaste trafik-, yrkes- eller näringsintressen, som be­

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

kesmässig trafik, ansökningen avser, ävensom, där ej fråga är om linjetrafik för personbefordran, uppgift om typ och antal av de automobiler och släp­ fordon, som äro avsedda att användas i trafiken, med angivande av den största last eller det högsta antal personer, som skall kunna med varje auto­ mobil eller släpfordon befordras.

Vid ansökan skall fogas styrkt avskrift av densamma, så ock av de hand­ lingar, som därtill höra. Vad sålunda är stadgat äger dock ej tillämpning å handlingar av vidlyftigare beskaffenhet.

2 mom. Ansökan om tillstånd till linjetrafik skall, utöver vad i 1 mom. angives, innehålla uppgifter örn linjesträckning eller örn de orter, mellan vilka trafiken skall bedrivas, samt huruvida trafiken skall omfatta person­ trafik eller godstrafik eller bådadera, ävensom uppgifter örn den taxa samt, i förekommande fall, den turlista för befordringen, som önskas fastställd, och om huru trafiken i övrigt skall anordnas och bedrivas.

3 mom. Ansökan om tillstånd till beställningstrafik skall tillika inne­ hålla uppgift om stationsort.

8

§•

över ansökan om sådant tillstånd till linjetrafik, som det tillkommer länsstyrelse att bevilja, skall länsstyrelsen ej mindre höra vederbörande polismyndighet samt trafikföretag och sammanslutningar av utövare av yr­ kesmässig automobiltrafik, som beröras av den ifrågasatta trafiken, än även, om förhållandena därtill föranleda, på lämpligt sätt lämna vederbörande väg­ stycke, kommuner och andra, som ärendet kan angå, tillfälle att yttra sig. Avser ansökningen rätt till linjetrafik med omnibus uteslutande inom viss stad eller inom stad med dess närmaste omgivning, skall, om ansökningen icke sker å stadens vägnar, dylikt tillfälle alltid beredas vederbörande kom­ munala förvaltningsmyndighet i staden.

över ansökan om tillstånd till sådan linjetrafik, för vars bedrivande biltra­ fiknämndens tillstånd erfordras, skall nämnden infordra yttrande av veder­ börande länsstyrelser, som hava att verkställa erforderlig utredning under tillämpning av bestämmelserna i första stycket.

9 §•

1 mom. över ansökan örn sådant tillstånd till beställningstrafik, som det ankommer på länsstyrelse att bevilja, skall länsstyrelsen höra polismyn­ digheten i den ort, varest automobil, som kommer att användas i trafi­ ken, avses skola hava sin stationsort, samt genom tillkännagivande i på förhand bestämd tidning bereda trafikföretag, sammanslutningar av ut­ övare av yrkesmässig trafik samt andra inom länet, vilka ärendet kan angå, tillfälle att yttra sig. Kostnaderna för nämnda tillkännagivande skola gäldas av sökanden.

Därest lokalområde kan komma att omfatta delar av flera län, skall den länsstyrelse, som äger meddela trafiktillstånd, över ansökningen höra övriga vederbörande länsstyrelser, vilka före yttrandes avgivande hava att verk­

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

5

ställa erforderlig utredning, varvid bestämmelserna i första stycket skola äga motsvarande tillämpning.

2 mom. över ansökan om sådant tillstånd till beställningstrafik, vars be­ viljande ankommer på biltrafiknämnden, skall nämnden infordra yttrande av vederbörande länsstyrelse och skola därvid i övrigt bestämmelserna i 1 mom. i tillämpliga delar gälla.

3 mom. Vad i 1 mom. är stadgat skall ock i tillämpliga delar iakttagas beträffande behandling av ansökan om sådant trafiktillstånd, vars medde­ lande ankommer på polismyndighet i stad.

¹⁰ §.

Ansökan örn trafiktillstånd må, utan hinder av vad i 8 och 9 §§ före­ skrivits, genast avslås, därest det synes uppenbart, att densamma ej bör beviljas.

11

§•

Utan hinder av vad i 8 och 9 §§ är stadgat må infordrande av yttranden inskränkas eller underlåtas, då ansökan avser tillstånd

att i linjetrafik uteslutande befordra skolbarn och lärare till och från skola,

att med en eljest i linjetrafik insatt omnibus eller personautomobil till­ fälligt ombesörja beställningstrafik inom visst begränsat område eller å viss vägsträcka,

att för en tid av högst sex månader öka antalet automobiler eller insätta släpfordon i viss trafik,

att i beställningstrafik utbyta omnibus eller personautomobil, att utbyta lastautomobil eller släpfordon, såvitt därigenom den största sammanlagda last, som enligt gällande trafiktillstånd må medföras å for­ donen, icke höjes till mer än två och ett halvt ton eller eljest med mer än femton procent, eller

att jämlikt 20 § i linjetrafik för personbefordran medföra gods eller släp­ fordon för godsbefordran med en högsta lastförmåga av femhundra kilo­ gram.

Om trafiktillstånds meddelande m. m.

12

§.

Trafiktillstånd må meddelas endast därest den ifrågasatta trafiken finnes behövlig samt i övrigt lämplig.

Trafiktillstånd må meddelas allenast den, som med hänsyn till erfaren­ het och vederhäftighet samt andra på frågan inverkande omständigheter be- finnes lämplig såsom utövare av yrkesmässig trafik. Där flera sökande fin­ nas, må tidpunkten för ansökans ingivande icke vara avgörande för före­ träde dem emellan. Avser ansökan tillstånd till linjetrafik i konkurrens med trafik, bedriven av förut bestående trafikföretag, skall, därest tillstånd med­ delas och förhållandena icke till annat föranleda, tillståndet lämnas inneha­

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

vare av dylikt företag, därest denne ansökt därom och i övrigt befinnes lämplig såsom trafikutövare.

Tillståndet skall ställas å viss fysisk eller juridisk person samt upptaga de villkor och bestämmelser, som prövas nödiga. Tillstånd till beställnings- trafik må dock meddelas juridisk person allenast örn särskilda skäl därtill äro. Såvitt ej angår linjetrafik för personbefordran, skall tillståndet inne­ fatta föreskrift örn det antal automobiler, med vilket trafiken må bedrivas, med angivande av den största last eller det högsta antal personer, som skall kunna med varje automobil befordras. Därest förhållandena därtill för­ anleda, bör tillståndet begränsas att omfatta vissa slag av transporter eller viss kortare tid. Beträffande linjetrafik skall, såvida ej särskilda omständig­ heter till annat föranleda, föreskrivas, att trafiken skall framgå å viss väg­ sträcka.

13 §.

Vid meddelande av tillstånd till beställningstrafik skall bestämmas ort, å vilken automobil, som brukas i trafiken, skall vara stationerad (stationsori). I fråga om beställningstrafik för godsbefordran skall tillika angivas ett lokalområde för trafiken. Lokalområde skall utgöras av län eller sam­ manhängande delar av ett eller flera län.

Det ankommer på biltrafiknämnden att efter länsstyrelsernas hörande och i övrigt erforderlig utredning indela riket i lokalområden.

Då med hänsyn till stationsortens belägenhet samt omständigheterna i övrigt så finnes lämpligt, äger biltrafiknämnden med avvikelse från den allmänna indelningen i lokalområden bestämma särskilt lokalområde för viss trafikutövare eller viss grupp av trafikutövare.

Ansökan om sådant särskilt lokalområde, som i föregående stycke sägs, skall ingivas till den myndighet, som enligt 5 § äger meddela trafiktillstånd. Därest ansökan om trafiktillstånd, vars prövning ankommer på länsstyrelse, ej avslås, åligger det länsstyrelsen att med eget yttrande samt den utredning i övrigt, som kan finnas erforderlig, översända ansökan om lokalområde till biltrafiknämnden.

14 §.

För linjetrafik bör tillståndsgivande myndighet efter nödig utredning fast­ ställa turlista i erforderlig omfattning.

Tillfälliga avvikelser från fastställd turlista må äga rum på grund av oför­ utsedda omständigheter. Det åligger trafikutövaren att om sådan avvikelse göra anmälan på sätt och i den omfattning, den tillståndsbeviljande myn­ digheten föreskrivit.

15 §.

Beslut, varigenom biltrafiknämnden meddelat trafiktillstånd, skall del­ givas länsstyrelse i län, inom viiket lokalområde eller linjesträckning, som

7

avses i trafiktillståndet, är beläget, ävensom vederbörande polismyndighet och statspolisavdelnings föreståndare.

Har länsstyrelse meddelat dylikt beslut, skall detsamma delgivas biltrafik- nämnden samt vederbörande polismyndighet och statspolisavdelnings före­ ståndare inom länet. Gäller beslutet sådan beställningstrafik, för vilken lokalområdet skall omfatta delar även av annat län, skall beslutet delgivas jämväl länsstyrelsen i detta län samt vederbörande polismyndighet och stats­ polisavdelnings föreståndare i sistnämnda län.

Av polismyndighet i stad meddelat beslut örn trafiktillstånd skall delgivas biltrafiknämnden, länsstyrelse och statspolisavdelnings föreståndare i länet.

Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om be­ slut om ändring i trafiktillstånd. Örn anslag av beslut, varom nu är fråga, stadgas i 44 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

Om trafikregister.

16

§.

Länsstyrelse skall föra förteckning dels över innehavare av tillstånd till yrkesmässig trafik inom länet dels ock över automobiler, som äro godkän­ da för dylik trafik, dock såvitt angår beställningstrafik, allenast över auto­ mobiler med stationsort inom länet.

Förteckning skall föras särskilt för linje- och särskilt för beställningstra­ fik samt med uppdelning i vartdera fallet på trafik för person- och för gods­ befordran.

Hos biltrafiknämnden skall föras register över trafik, som bedrives jämlikt tillstånd meddelade av denna myndighet.

Närmare bestämmelser angående förtecknings och registers förande samt om skyldighet för länsstyrelse att till biltrafiknämnden avlämna uppgifter rörande förtecknings innehåll meddelas av Konungen.

Om trafiktillstånds giltighetstid m. m.

17 §.

1 mom. Där trafiktillstånd icke, på sätt i 12 § sägs, begränsas till viss kortare tid, skall detsamma, såvitt ej särskilda omständigheter till annat för­ anleda, meddelas att gälla tills vidare.

2

mom. Har den, som efter tillstånd bedrivit yrkesmässig trafik, avlidit eller försatts i konkurs, må rörelsen utan särskilt tillstånd för dödsboets eller konkursboets räkning fortsättas under en tid av högst ett år från dödsfallet eller första borgenärssammanträdet.

I fall som i första stycket sägs åligger det dödsboet eller konkursboet, örn det vill fortsätta rörelsen, att inom två månader från dödsfallet eller första borgenärssammanträdet hos myndighet, som meddelat trafiktillståndet, an­ mäla person, som antagits till föreståndare för rörelsen. Göres ej anmälan

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

inom föreskriven tid eller prövas den till föreståndare antagne icke vara där­ till lämplig, och har i senare fallet dödsboet eller konkursboet icke inom viss av myndigheten fastställd tid anmält annan person, som av myndigheten kan för ändamålet godkännas, anses trafiktillståndet hava upphört den dag, tiden för anmälningsskyldigheten gått till ända eller beslut i frågan med­ delades.

18 §.

1 mom. Tillstånd till yrkesmässig trafik må, då tillståndshavaren avlidit eller försatts i konkurs eller då skäl eljest föreligga, överlåtas å annan efter medgivande av den myndighet, som meddelat trafiktillståndet.

Vid ansökan örn tillståndets överförande å annan skall fogas avtal, som kan hava upprättats rörande överlåtelsen.

Den tillståndsgivande myndigheten har att med avseende å skälen och villkoren för överlåtelsen, lämpligheten hos den, å vilken överlåtelsen ifråga- sättes, samt omständigheterna i övrigt pröva framställningen.

2 mom. Avlider tillståndshavare, vilken bedrivit yrkesmässig trafik såsom självständigt yrke, må den tillståndsgivande myndigheten, på framställning av dödsboet, såsom villkor för tillstånd, som beviljas annan i stället för den avlidne, föreskriva skyldighet för den nye tillståndshavaren att i viss om­ fattning inlösa den eller de automobiler, som den avlidne eller dödsboet använt i sin trafikrörelse. I samband med sådan föreskrift äger myndigheten jämväl meddela erforderliga bestämmelser för reglerande av inlösningsplikten.

19 §.

Trafiktillstånd kan av myndighet, som meddelat tillstånd, återkallas eller för viss tid indragas vid svåra eller upprepade överträdelser av bestämmel­ serna i denna förordning, vid underlåtenhet att begagna tillståndet även­ som när med hänsyn till trafikens ändamålsenliga ordnande eller eljest syn­ nerlig anledning därtill förekommer. Har innehavare av trafiktillstånd gjort sig skyldig till förfarande eller försummelse, som kan föranleda återkallelse eller indragning av tillståndet, och kan det antagas, att han skall låta rätta sig utan sådan åtgärd, må varning i stället meddelas. Sådan varning må ej överklagas.

Vad i 15 § är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om be­ slut om återkallelse eller indragning av trafiktillstånd. Dylika beslut även­ som beslut om varning skola genom myndighetens försorg delgivas den, som avses med beslutet.

Om vissa med trafiktillstånd förenade rättigheter och skyldigheter.

20

§.

Tillstånd till utövande av yrkesmässig trafik för personbefordran innebär rätt till befordran även av passagerare åtföljande gods på sätt den tillstånds- beviljande myndigheten äger närmare bestämma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

9

I linjetrafik för personbefordran må jämväl, därest och i den omfattning samma myndighet må finna skäl sådant medgiva, medföras gods för annan än passagerare.

Utan hinder av vad nu är stadgat må, efter anmälan till den tillståndsgi- vande myndigheten, i linjetrafik för personbefordran medföras gods för postverkets räkning.

21

§.

1 mom. Beställningstrafik för personbefordran må bedrivas inom sta­ tionsorten samt, därest och i den mån så erfordras för utförande av beställ­ ning, som mottagits av eller delgivits automobilens förare inom stationsorten, jämväl utom denna.

Har i anledning av sådan beställning körning avslutats utom stationsorten, skall automobilen utan onödigt dröjsmål återföras direkt till denna ort. Un­ der återfärden må automobilen även utan föregående, inom stationsorten mottagen beställning tagas i bruk för personbefordran till stationsorten eller till ort, som under färden passeras.

Förare av automobil, använd i trafik, varom nu är fråga, må icke för att erhålla beställning å körning uppställa eller kringföra automobilen utom stationsorten.

2 mom. Därest det för tillgodoseende av tillfälligt behov av persontrafik inom visst område erfordras, äger länsstyrelse medgiva, att automobil må, utan hinder av vad ovan är stadgat, under viss tid eller vid visst tillfälle an­ vändas inom sådant område.

Beslut, varom nu är fråga, ankommer på länsstyrelsen i det län, varest automobilens stationsort är belägen, eller, örn automobilen är avsedd att an­ vändas i annat län, på länsstyrelserna i de båda länen gemensamt.

22

§.

1 mom. Beställningstrafik för godsbefordran må, där ej med trafiktill­ stånd förenade villkor och bestämmelser annat föranleda, bedrivas inom lokalområdet samt, därest och i den mån så erfordras för utförande av be­ ställning, som mottagits av eller delgivits automobilens förare inom lokal­ området, jämväl utom detta, dock må gods icke avhämtas utom lokalom­ rådet annat än för befordran till ort inom detsamma.

Har i anledning av sådan beställning körning avslutats utom lokalområ­ det, må automobilen, även utan föregående inom lokalområdet mottagen beställning, tagas i bruk för körning från det lokalområde, där körningen avslutats, tillbaka till det lokalområde, som anvisats trafikutövaren. Tages automobilen ej i anspråk för sådan körning, skall automobilen utan onödigt dröjsmål återföras direkt till stationsorten.

Förare av automobil, använd i trafik, varom nu är fråga, må icke för att erhålla beställning å körning uppställa eller kringföra automobilen utom stationsorten.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

2 mom. För godstransport uteslutande inom viss stad må icke användas automobil med stationsort utom staden, där ej länsstyrelse sådant medgivit.

Länsstyrelse må ock, när skäl därtill äro, förordna, att inskränkning, som sålunda gäller i fråga om rätt till godsbefordran inom stad, även skall tilläm­ pas inom annat samhälle eller beträffande visst område inom länet.

Länsstyrelses beslut om sådan inskränkning skall intagas i ortstidning. 3 mom. Vad i 21 § 2 mom. beträffande persontrafik är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om beställningstrafik för godsbefordran.

23 §.

Innehavare av tillstånd till yrkesmässig trafik är skyldig att mot ersätt­ ning enligt fastställd taxa samt under de villkor och enligt de bestämmelser i övrigt, som innehållas i denna förordning eller med stöd av densamma meddelats, ombesörja befordran av personer eller gods å för sådan trafik upplåtna vägar, allt under förutsättning:

a) att befordringen icke är enligt gällande författningar förbjuden,

b) att befordringen kan ske med automobil, som trafikutövaren erhållit tillstånd att använda i yrkesmässig trafik,

c) att befordringen i övrigt icke må anses utesluten till följd av förhållan­ de, som tillståndshavare ej föranlett eller förmått avvärja,

d) att i beställningstrafik för godsbefordran avgift erlägges av en eller flera beställare för hel automobillast, såvitt ej den tillståndsgivande myndig­ heten annat föreskrivit,

e) att eljest giltigt skäl för vägran ej är för handen. Myndighet, som meddelar trafiktillstånd, äger att i samband därmed när­ mare angiva befordringspliktens omfattning och, där så av särskilda om­ ständigheter påkallas, helt eller delvis medgiva befrielse från ovan stadgad skyldighet.

Har i beställningstrafik ersättning för hel automobillast erlagts, må icke utan samtycke av den eller dem, som erlagt ersättningen, gods för annans räkning samtidigt transporteras å automobilen.

24 §.

Innehavare av tillstånd till yrkesmässig trafik skall, därest den tillstånds- beviljande myndigheten därom förordnat, vara skyldig att ansluta sig till av nämnda myndighet godkänd och under myndighetens uppsikt stående förening av utövare av yrkesmässig trafik med syfte att driva beställnings- kontor eller handhava de gemensamma uppgifter i övrigt, som myndigheten finner böra för trafikens ordnande åläggas en dylik sammanslutning.

I dylik förening må inträde icke förvägras utövare av sådan trafik, som innefattas i föreningens uppgift.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

styrelse att förordna om besiktning av automobil och att meddela förbud mot automobilens användande, tillkomma med avseende å automobil, som användes i yrkesmässig trafik, jämväl myndighet, som meddelat trafiktill­ stånd.

3 mom. Om den eller de automobiler, som äro godkända för yrkesmäs­ sig trafik för personbefordran, så ock örn härutinnan beslutade ändringar skall länsstyrelse eller annan myndighet, som i dylikt ärende meddelat be­ slut, lämna vederbörande besiktningsman underrättelse.

4 mom. Där så finnes påkallat, äger länsstyrelse föreskriva, att omni­ bus skall vara försedd med förbandslåda av modell, som fastställts av me­ dicinalstyrelsen.

5 mom. Automobil, som användes i beställningstrafik för personbeford­ ran, skall, där ej myndighet, som meddelat trafiktillståndet, på grund av sär­ skilda skäl annorlunda föreskrivit, vara försedd med av myndigheten god­ känd, lätt avläsbar taxameter.

Vad sålunda är stadgat skall dock icke, där ej vederbörande myndighet annorlunda förordnat, tillämpas på omnibus, som med vederbörligt tillstånd användes i beställningstrafik.

26 §.

Angående särskild beteckning å automobil, som användes i yrkesmässig trafik, ävensom angående tillhandahållande och återkallande av eller kon­ troll över för ändamålet använda beteckningsmärken meddelas närmare be­ stämmelser av Konungen eller den myndighet, Konungen förordnar.

Om förare av automobil i yrkesmässig trafik.

27 §.

1 mom. Ej må någon tjänstgöra som förare av automobil i yrkesmäs­ sig trafik utan att därtill hava erhållit särskilt tillstånd (trafikkort).

Trafikkort berättigar icke till förande av omnibus i yrkesmässig trafik, där ej å trafikkortet uttryckligt medgivande härtill lämnats.

2 morn. Trafikkort må ej utfärdas för annan än den, som innehar gäl- iande körkort för automobil och uppnått tjuguett års ålder samt i övrigt efter prövning av besiktningsman befinnes lämplig såsom förare i yrkesmässig trafik.

3 mom. För erhållande av trafikkort har förare att till den länsstyrelse, som för honom utfärdat körkort, insända ansökan därom samt därvid foga de handlingar, som han till styrkande av sin kompetens och lämplighet vill i ärendet åberopa.

Trafikkort, vartill formulär fastställes av Konungen, gäller för trafik in­ om hela riket.

Vad i motorfordonsförordningen stadgas om utfärdande av duplettkörkort

skall äga motsvarande tillämpning beträffande utfärdande av duplettrafik- kort.

i mom. över utfärdade trafikkort skall länsstyrelse antingen föra sär­ skild förteckning eller göra anteckning i den liggare eller det kortregister, som, enligt vad särskilt är stadgat, skall föras över utfärdade körkort; och skall därvid för varje trafikkort antecknas nummer å trafikkortet samt dag för dess utfärdande.

5 mom. Länsstyrelse, som utfärdat trafikkort, må, när anledning därtill förekommer, återkalla detsamma eller, om det kan antagas, att förare skall utan sådan åtgärd låta rätta sig, meddela varning. Sådan varning må ej överklagas. Beslut örn återkallelse eller varning skall genom länsstyrelsens försorg delgivas den, som avses med beslutet. Beslut om återkallelse skall därjämte kungöras rikets polismyndigheter.

Har återkallelse skett, åligger det föraren att efter anmaning överlämna trafikkortet till länsstyrelsen.

Varder, efter anförda besvär, beslut om återkallelse!! upphävt, skall tra­ fikkortet återställas till föraren.

Beslut, varigenom trafikkort återkallats, skall antecknas i förteckning, liggare eller kortregister, som i 4 mom. sägs.

6 mom. Om skyldighet att under trafik medföra och på tillsägelse upp­ visa trafikkort för besiktningsman eller polisman ävensom angående påföljd för uraktlåtenhet härav skall vad angående körkort är i sådant avseende stadgat äga motsvarande tillämpning.

28 §.

I yrkesmässig trafik tjänstgörande förares arbetstid må under tjugufyra på varandra följande timmar icke, där ej olyckshändelse eller annan dylik särskild omständighet, som ej kunnat förutses, annat påkallar, överskrida elva timmar. Då tjänstgöringen ej kan på annat sätt lämpligen ordnas, må emellertid arbetstiden utsträckas till tretton timmar, därest arbetstiden un­ der en tidrymd av fyrtioåtta timmar ej överskrider sammanlagt tjugutvå timmar.

I arbetstiden skall inräknas all den tid, föraren till följd av sin tjänstgö­ ring tillbringar å automobil, som brukas i trafiken, så ock tid, som åtgår för automobilens skötsel eller för på- eller avlastning av gods, vilket befordras med automobilen, ävensom rast, som understiger trettio minuter eller under vilken föraren icke äger frihet att avlägsna sig från automobilen.

Utan uppehåll örn minst trettio minuter i följd må ej föraren framföra au­ tomobil under längre tid än fem timmar, såvida icke sådan särskild omstän­ dighet, som i första stycket sägs, därtill föranleder. Vad sålunda är stadgat skall dock icke, därest ej biltrafiknämnden annat föreskrivit, äga tillämp­ ning å linjetrafik med omnibus eller körningar uteslutande inom stationsort. Uppehåll örn mindre än trettio minuter räknas som körtid.

Förare skall åtnjuta minst nio sammanhängande timmar för vila under

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

15

Om statistiska uppgifter m. m.

30 §.

Om skyldighet att i yrkesmässig trafik föra anteckningar angående föra­ res arbetstid ävensom angående skyldighet att för offentlig myndighet upp­ visa och under viss tid förvara dylika anteckningar meddelas bestämmelser av Konungen eller den myndighet, Konungen förordnar.

31 §.

Utövare av yrkesmässig trafik skall vara skyldig att föra transporthand­ lingar och driftstatistik i enlighet med bestämmelser, som biltrafiknämnden eller länsstyrelse, som utfärdat trafiktillstånd, må finna skäl meddela, även­ som att till nämnda myndigheter insända sådant sammandrag av drift­ statistiken eller de uppgifter angående trafiken i övrigt, som av dem infordras.

I övrigt skola transporthandlingarna och driftstatistiken hållas tillgäng­ liga för granskning av nämnda myndigheter när helst så påfordras.

Allmänna grunder för uppställning av transporthandlingar och driftstatistik fastställas av biltrafiknämnden.

Om uthymingsrörelse.

32 §.

1 mom. Yrkesmässig uthyrning av automobil utan att förare ställes till förfogande må ske endast efter tillstånd av länsstyrelsen i det län, varest rörelsen skall bedrivas.

Ansökan örn tillstånd, som i första stycket sägs, skall innehålla uppgift örn ort, å vilken rörelsen skall bedrivas, ävensom om antalet av de automo- biler, som äro avsedda att användas i rörelsen; och skola i övrigt föreskrif­ terna i 7 § 1 mom. i tillämpliga delar gälla.

2 mom. över ansökan skall länsstyrelse infordra vederbörandes yttranden, på sätt i 9 § 1 mom. närmare angives.

3 mom. Tillstånd må meddelas allenast örn rörelsen finnes behövlig och lämplig samt sökanden skickad att handhava densamma. Vad i 12 § tredje stycket samt 17 och 18 §§ är stadgat skall i tillämpliga delar gälla i fråga om uthymingsrörelse.

Tillstånd kan, när anledning därtill förekommer, av länsstyrelsen återkal­ las eller för viss tid indragas. Har tillståndshavaren gjort sig skyldig till förfarande eller försummelse, som kan föranleda återkallelse eller indrag­ ning av tillståndet, och kan det antagas, att han skall låta rätta sig utan så­ dan åtgärd, må varning i stället meddelas. Sådan varning må ej överklagas.

Beslut, innefattande meddelande av tillstånd eller ändring i eller indrag­ ning på viss tid eller återkallelse av förut meddelat tillstånd, skall genom länsstyrelsens försorg delgivas biltrafiknämnden samt vederbörande polis­ myndighet och statspolisavdelnings föreståndare.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Beslut om återkallelse eller indragning av tillstånd eller om varning skall genom den beslutande myndighetens försorg delgivas den, som avses med beslutet.

Vad i 16 § är stadgat om skyldighet att föra förteckning över inneha­ vare av tillstånd till yrkesmässig trafik samt automobiler i sådan trafik skall äga motsvarande tillämpning å uthyrningsrörelse.

A mom. Automobil må icke användas i uthyrningsrörelse utan att vara därför godkänd av den länsstyrelse, som meddelat tillstånd till rörelsen. Då godkännande sökes, skall företes intyg av besiktningsman, att automobilen är lämplig för uthyrningsrörelse, varjämte skall visas, att försäkringsplikten fullgjorts. Vid godkännande skall bestämmas det högsta antal personer eller den största last, som må i uthyrningsrörelse befordras med automobilen.

Godkännande kan, när anledning därtill förekommer, av länsstyrelsen återkallas eller för viss tid indragas.

Om den eller de automobiler, som äro godkända för användning i uthyr­ ningsrörelse, så ock om härutinnan beslutade ändringar skall länsstyrelse lämna vederbörande besiktningsman underrättelse.

5 mom. Automobil, som användes i uthyrningsrörelse, skall för det ända­ mål, varom i 25 § 2 mom. första stycket förmäles, sist inom sex månader efter närmast föregående besiktning uppvisas för där angiven besiktnings­ man. Därvid skall företes för automobilen senast utfärdat besiktningsin- strument eller, i förekommande fall, typintyg.

Vad i övrigt är i 25 § 2 mom. stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om automobil, som användes i uthyrningsrörelse.

6 mom. Automobil, som användes i uthyrningsrörelse, må icke föras av eller tillhandahållas annan person såsom förare än den, som styrker sig vara innehavare av gällande körkort för automobil och hava fyllt tjuguett år. Sådan automobil må ej heller föras av någon särskilt för detta ändamål mot ersättning anlitad person, dock må utan hinder härav dylik person använ­ das vid färd genom stad eller tättbebyggt samhälle.

7 mom. Utövare av uthyrningsrörelse skall vara skyldig att föra anteck­ ningar över verkställda uthyrningar och angående rörelsen i övrigt i enlig­ het med bestämmelser, som vederbörande länsstyrelse, som utfärdat till­ ståndet, må finna skäl meddela, ävensom att till nämnda myndighet insända sådant sammandrag av dessa anteckningar eller de uppgifter i övrigt, som av densamma infordras.

Anteckningarna skola hållas tillgängliga för granskning av biltrafiknämn­ den, vederbörande länsstyrelse eller polismyndighet när helst så påfordras.

Allmänna grunder för uppställning av sådana anteckningar fastställas av Konungen eller den myndighet, Konungen förordnar.

Om förmedling av godstransporter med automobil.

33 §.

1 mom. Rörelse, varigenom någon yrkesmässigt åt allmänheten ombe­ sörjer hopsamlande eller mottagande av gods till en eller flera upplags­

transporter må äga rum, samt meddelas de villkor och bestämmelser i övrigt, som prövas nödiga.

Vad i 14 och 29 §§ är stadgat ifråga om linjetrafik ävensom vad i 16, 17, 18 och 19 §§ är föreskrivet skall äga motsvarande tillämpning å transport­ förmedling, som i denna paragraf sägs.

5 mom. Innehavare av tillstånd till transportförmedling skall vara skyl­ dig att föra driftstatistik i enlighet med bestämmelser, som biltrafiknämn­ den må finna skäl meddela, ävensom att till nämnden insända sådant sam­ mandrag av driftstatistiken eller de uppgifter angående rörelsen i övrigt, som av nämnden infordras.

I övrigt skall driftstatistiken hållas tillgänglig för granskning av biltrafik­ nämnden, när helst så påfordras. 18

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Föreskrifter i avseende å förordningens efterlevnad.

34 §.

1 mom. Bedriver någon linje- eller beställningstrafik eller uthyrningsrö- relse eller transportförmedling utan att vara berättigad till drivande av så­ dan trafik eller rörelse, varom fråga är,

eller bryter någon i övrigt mot föreskrifterna i 21 eller 22 §§, straffes med dagsböter. Är på grund av särskild bestämmelse för viss ort obehörigt utövande av drosktrafik eller liknande rörelse belagt med ansvar, må ej sådan bestäm­ melse tillämpas vid ådömande av ansvar för motsvarande förseelse enligt detta moment.

2 mom. Bryter någon mot föreskrifterna i 25 § 2 mom. första stycket eller 5 mom. första stycket eller i 32 § 5 mom. första punkten,

eller uraktlåter någon, som innehar tillstånd till yrkesmässig trafik, att fullgöra skyldighet, som enligt 23 § åligger honom,

eller bryter förare mot vad i 28 § är stadgat eller mot föreskrift, som med­ delats med stöd av samma paragraf, eller använder innehavare av trafik­ tillstånd förare till arbete i strid mot vad i samma paragraf eller i dylik föreskrift är stadgat,

eller uraktlåter utövare av yrkesmässig trafik eller uthymingsrörelse eller transportförmedling honom jämlikt 31 § eller 32 § 7 mom. eller 33 § 5 mom. åliggande skyldighet,

eller åsidosättes fastställd turlista utan att möjligheten att iakttaga den­ samma kan anses utesluten till följd av förhållande, som vederbörande ej föranlett eller förmått avvärja,

eller fordras vid yrkesmässig trafik betalning i strid mot fastställd taxa, eller åsidosättas i övrigt av vederbörande myndighet vid meddelande av trafiktillstånd eller tillstånd till bedrivande av uthymingsrörelse eller trans­ portförmedling eller eljest enligt denna förordning lämnade föreskrifter,

straffes den felande med dagsböter.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

länsstyrelser och polismyndigheter ankommande åtgärder för förordningens tillämpning från nämnda tidpunkt skola i god tid dessförinnan vidtagas. Mot beslut, som i anledning därav meddelats, äger vederbörande att föra talan enligt bestämmelserna i denna förordning. Från och med ikraftträ­ dandet skall förordningen, under iakttagande av vad nedan är stadgat, till- lämpas jämväl på yrkesmässig trafik eller uthyrningsrörelse, vartill tillstånd dessförinnan meddelats.

Vid förordningens ikraftträdande gällande tillstånd till linjetrafik skola efter denna tidpunkt fortfarande äga giltighet. Vid samma tidpunkt gäl­ lande tillstånd till stads- eller länstrafik skola därefter gälla såsom tillstånd till beställningstrafik med stationsort på plats, som för detta ändamål tidi­ gare anvisats; åliggande det emellertid vederbörande utövare av trafik för godsbefordran att, därest han efter förordningens ikraftträdande önskar fort­ sätta sin rörelse, dessförinnan anmäla detta till vederbörande länsstyrelse för att erhålla uppgift om lokalområde. Motsvarande anmälningsskyldighet skall, för erhållande av närmare uppgift örn stationsort, åligga utövare av länstra­ fik för personbefordran.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

23

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 mars 19AO.

Närvarande:

Statsministern

H^{ansson ,} ministern för utrikes ärendena G^{unther ,} statsråden

P^eHRSSON-B RAMSTORP, WESTMAN, WIGFORSS, MÖLLER, SKÖLD, QUENSEL, E^riksson, B^ergquist, B^agge, A^ndersson, D^omö.

Departementschefen, statsrådet Andersson anför efter gemensam bered­ ning med cheferna för ecklesiastik-, jordbruks- och handelsdepartementen:

Inledning.

Av 1930 års motorfordonsförordning, som i övrigt ersatts med motorfor­ donsförordningen den 23 oktober 1936, återstå såsom ännu gällande de be­ stämmelser, som behandla rätten till bedrivande av yrkesmässig automobil - trafik. Frågan örn en reformering av dessa bestämmelser har emellertid sedan länge varit aktuell och föremål för olika sedan år 1932 pågående ut­ redningar.

Utredningar före 1936.

Uppslaget till igångsättandet av dessa utredningar gavs genom en av sist­ nämnda års riksdag avlåten skrivelse, vari riksdagen, närmast under in­ tryck av de svårigheter, varmed järnvägar och sjöfart under då rådande låg­ konjunktur hade att kämpa, anhöll, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en allsidig utredning av frågan örn åtgärder för ernående av en ur olika syn­ punkter sund reglering av förhållandet mellan biltrafik, järnvägar och sjö­ fart jämte därmed sammanhängande spörsmål. Jämlikt Kungl. Maj:ts den 30 juni 1932 lämnade bemyndigande tillkallade i anledning härav dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet tre personer under ordförande­ skap av landshövdingen A. W. T. von Sneidern, att såsom sakkunniga inom nämnda departement biträda med verkställandet av en dylik utredning.

Såsom resultat av sitt arbete överlämnade de sakkunniga, vilka antogo benämningen 1932 års trafikutredning, fyra betänkanden, däribland ett den 28 februari 1935 med förslag till förordning angående allmän automobil- trafik (Statens off. utredn. 1935: 12).

Detta förslag, som från de sakkunnigas sida var enhälligt, lämnade i stort sett principerna för nu gällande bestämmelser i fråga örn yrkesmässig bil­

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

trafik för personbefordran orubbade, men åsyftade däremot att, såvitt gods­ transporter angår, åstadkomma en på nya principer byggd organisation av den yrkesmässiga automobiltrafiken genom en uppdelning av densamma i två huvudgrupper, närtrafik och fjärrtrafik. Fjärrtrafiken skulle känne­ tecknas därav, att ersättning för i densamma verkställda transporter skulle, liksom i fråga örn järnvägstransporter, utgå enligt en av Kungl. Maj:t fast­ ställd taxa samt att de enskilda trafikutövarna skulle anslutas till särskilda organisationer — i förslaget benämnda fjärrtrafikutövare —- bildade för att vinna garanti att taxan upprätthölles och att övriga för fjärrtrafiken gällan­ de bestämmelser iakttoges. Vidare förordades i förslaget inrättandet av en central vägtrafikmyndighet, viss centralisering av tillståndsgivningen, åt­ gärder för befrämjande av trafikutövares sammanslutningar, koncessions- plikt för transportförmedling m. m.

Sedan över förslaget yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar och detsamma ytterligare bearbetats genom sju inom kommunikationsdepartementet tillkallade sakkunniga under ordförandeskap av landshövdingen S. Lubeck — 1936 års trafiksakkunniga — framlades detsamma med vissa ändringar genom proposition nr 161 för 1936 års riksdag.

Förslaget vann emellertid icke riksdagens gillande; i skrivelse till Kungl. Maj:t, nr 419, anmälde riksdagen, att riksdagen funnit förslaget icke böra läggas till grund för lagstiftning i ämnet samt anhöll, att Kungl. Maj :t under beaktande av vad i utlåtande nr 54 av andra lagutskottet anförts, ville upp­ taga ärendet till fortsatt beredning.

I omförmälda utlåtande, nr 54, vilket i denna del godkändes av riksdagen, hade andra lagutskottet anfört bland annat följande.

Järnvägsstyrelsen hade i sitt yttrande över det av 1932 års trafikutredning framlagda förslaget angående den yrkesmässiga automobiltrafiken avstyrkt detsamma samt hemställt, att Kungl. Majit måtte vid den av styrelsen som erforderlig ansedda vidare utredningen rörande regleringen av förhållandet mellan sjöfart, biltrafik och järnvägar upptaga till undersökning innebörden av och möjligheterna för en såsom en för regleringen grundläggande åtgärd företagen allmän sänkning av statens järnvägars taxor. Enligt styrelsen skulle genom en sådan taxesänkning, som beträffande den yrkesmässiga automobiltrafiken borde paras med en omsorgsfull och för likformig utöv­ ning starkt centraliserad behovsprövning vid tillståndsgivning, transporteko­ nomien förbättras å båda sidorna. Enligt järnvägsstyrelsens mening skulle den närmaste följden av genomförandet av trafikutredningens förslag kunna bliva ett oberäkneligt uppskov med åtgärder, vilka på samma gång skulle hava mera omfattande verkningar och erbjuda mindre vanskligheter. Styrel­ sen ansåge det otvivelaktigt, att en lämplig kombination av åtgärder fallande inom järnvägstaxans, motorfordonsförordningens och jämväl automobilbe- skattningens områden skulle lämna största möjlighet att inom rimlig tid åvägabringa en samhällsekonomiskt tillfredsställande trafikfördelning.

Det förefölle utskottet angeläget, att, innan man eventuellt ginge att vid­ taga en mera genomgripande reglering av den yrkesmässiga automobiltra­ fiken, en ingående prövning skedde, om icke åsyftat resultat kunde vinnas genom en lösning i nära anslutning till det förslag, järnvägsstyrelsen fram­ lagt. Enligt utskottets mening talade starka skäl för att åtgärder vidtoges i syfte att söka rationalisera landets splittrade järnvägsväsen och därigenom

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

25

skänka järnvägarna ökad konkurrenskraft. Efter en allmän taxerevision och eventuella andra åtgärder inom järnvägsväsendet torde den yrkesmäs­ siga automobiltrafiken utan otillbörligt men för järnvägarna kunna lämnas större rörelsefrihet än vad Kungl. Maj :t i förevarande proposition ansett möjligt.

Enligt utskottets mening vöre frågan, huruvida de tyngre lastbilarna för det dåvarande erlade en skatt, som med hänsyn till vägpåfrestning kunde anses skälig, även i förevarande sammanhang förtjänt av stor uppmärk­ samhet. Det syntes emellertid kunna antagas, att vid den utredning rörande automobilbeskattning, som då kunde förväntas, spörsmålet om ökad be­ skattning av tyngre lastbilar gjordes till föremål för övervägande.

Fortsatt utredningsarbete.

I anledning av riksdagens ställningstagande upptogos ett flertal utred­ ningar beträffande frågor, som kunde anses i olika avseenden hava bety­ delse för ifrågavarande problem.

1936 års tratlkutredniug.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 5 september och den 9 ok­ tober 1936 tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet nio sakkun­ niga med sedermera landshövdingen Ola Jeppsson såsom ordförande för att inom departementet biträda med utredning och avgiva förslag rörande er­ forderliga åtgärder för ett ändamålsenligt bedrivande av den yrkesmässiga biltrafiken. De sakkunniga, vilka antogo benämningen 1936 års trafikutred­ ning, avlämnade den 18 december 1938 betänkande med förslag till förord­ ning angående yrkesmässig biltrafik m. m. (S. O. U. 1938: 59).

Parallellt med detta utredningsarbete hava emellertid bedrivits ett flertal andra utredningar, rörande vilkas huvudsakliga omfattning och resultat tor­ de böra nämnas följande.

1936 års järnvägskouimitté.

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 8 juli 1936 givna bemyndigande tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet sju sakkunniga under ordförande­ skap av sedermera generaldirektören Henning Leo med uppdrag att under­ söka förutsättningarna för ett sammanförande i statens hand av det en­ skilda järnvägsnätet i landet eller delar därav samt för de övriga åtgärder i fusions- och rationaliseringssyfte, som kunde befinnas ändamålsenliga.

De sakkunniga — benämnda 1936 års järnväg skommitté — förordade i sitt den 15 oktober 1938 framlagda betänkande ett förstatligande av de en­ skilda järnvägarna såsom den ändamålsenligaste och säkraste lösningen av järnvägsväsendets organisation och rationaliseringsproblem.

Sedan Kungl. Maj:t genom proposition nr 207 lämnat 1939 års lagtima riksdag tillfälle att avgiva yttrande angående av chefen för kommunikations­ departementet vid föredragning av ärendet angivna åtgärder för enhetliggö­ rande av det svenska järnvägsnätet, anförde riksdagen (skrivelse nr 318) att riksdagen funnit sig böra uttala sig för en allmän införlivning med stats- banesystemet av landets enskilda banor, såväl de normalspåriga som smal­ spåriga, i stort sett efter de riktlinjer, som i propositionen framlagts.

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

1!)37 års automobi Iskal le utredning.

Av fem inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga — 1937 års automobilskatteutredning — under ordförandeskap av generallotsdirektören T. Petersson avgavs den 28 december 1937 betänkande med förslag till änd­ rade bestämmelser rörande automobilbeskattningen. I huvudsaklig överens­ stämmelse härmed framlade Kungl. Maj:! genom proposition nr 234 för 1938 års riksdag förslag i ämnet. Förslaget innebar upphävande av gummirings- skatten samt överflyttning av intäkten därav till fordonsskatt och skatt å drivmedel. Sedan riksdagen bifallit Kungl. Maj:ts förslag, vidtogos i enlighet härmed ändringar i förordningen om automobilskatt den 2 juni 1922 (nr 260) och densamma närstående författningar. Sedermera ha vid 1939 års lagtima riksdag vissa mindre jämkningar i samma förordning vid­ tagits (S. F. S. nr 774).

Vid 1939 års urtima riksdag hava ytterligare beslutats tilläggsskatt å ben­ sin samt extra tilläggsskatt å bensin och lättbentyl i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts för samma riksdag framlagda proposition nr 84.

1938 års järnvägstaxekommitté.

Jämlikt Kungl. Maj:ts den 25 februari 1938 givna bemyndigande tillkal­ lade chefen för kommunikationsdepartementet nio sakkunniga under ord­ förandeskap av f. d. generaldirektören Axel Granholm för att biträda med verkställande av utredning rörande ny taxa för transport av gods å statens järnvägar m. m. Nämnda sakkunniga — 1938 års jårnvågstaxekommitté — hava den 25 januari 1939 avgivit betänkande med förslag till taxa för be­ fordring av gods m. m. å statens järnvägar. Förslaget är för närvarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

1939 års trakt orsutred ilin g.

Jämlikt Kungl. Maj:ts den 20 juli 1939 givna bemyndigande tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet dels kanslirådet i kommunikations­ departementet Helge Berglund att såsom utredningsman inom nämnda de­ partement verkställa utredning i fråga om åtgärder i syfte att säkerställa och utveckla användningen inom jordbruksnäringen av traktorer och där­ med jämförliga redskap ävensom släpvagnar m. m., dels ock sex sakkunni­ ga att med utredningsmannen deltaga i överläggningar i berörda ämne.

Utredningsmannen och de sakkunniga, vilka gemensamt antagit benäm­ ningen 1939 års traktorsutredning, hava dels den 21 november 1939 över­ lämnat betänkande med förslag till klassificering av vissa för framdragande av släpfordon eller arbetsredskap ombyggda automobiler (dragbilar), m. m., dels ock sedermera avgivit utlåtande angående yrkesmässig trafik med trak­ torståg.

Huvuddragen av 1936 års trafikutrednings förslag.

Beträffande det närmare innehållet av 1936 års trafikutrednings förslag tillåter jag mig hänvisa till utredningens ovan omförmälda betänkande den 18 december 1938 (S. O. U. 1938: 59). Det i betänkandet innehållna författ- ningsförslaget är såsom bilaga fogat vid denna proposition. Angående huvud­ dragen av utredningens förslag torde emellertid i detta sammanhang böra nämnas följande.

Trafikutredningen föreslår inrättandet av en central myndighet, kallad statens biltrafiknämnd, vilken skall vara högsta uppsiktsmyndighet för den

28

Kunell- Majlis proposition nr Ilo.

var som helst inom ett annat lokalområde, där körning från det egna lokalom­ rådet avslutats. För närvarande får gods under motsvarande betingelser tagas i retur endast från den plats, utom det egna trafikområdet, där körning av­ slutats, ehuru även från denna bestämmelse temporärt undantag medgivits.

Med hänsyn till att städerna icke längre i princip skola utgöra särskilda trafikområden för godstrafiken utan som regel sammanläggas med lands­ bygd, har det ansetts nödvändigt att bereda tillståndsliavare med stations­ ort i stad visst skydd mot andra trafikutövare. Sålunda föreslås, att för godsbefordran uteslutande inom viss stad icke skall få användas bil med sta­ tionsort utom staden, såvitt ej länsstyrelsen sådant medgivit. Enligt för­ slaget skall länsstyrelse med hänsyn till föreliggande förhållanden kunna förordna, att motsvarande inskränkning skall gälla inom annat samhälle eller beträffande visst område inom länet.

I förslaget har skapats möjlighet att under synnerligen enkla former med­ giva överflyttning av bilar från ett område till ett annat för att tillgodose ett tillfälligt behov av person- eller godstrafik. Härigenom kan i viss utsträck­ ning förhindras, att nya, av det normala behovet ej påkallade trafiktillstånd meddelas.

I syfte att minska olägenheterna för allmänheten och för trafikutövarna själva av den nuvarande splittringen av tillstånden har i förslaget upp­ tagits ett stadgande örn rätt för biltrafiknämnden att förordna, att inne­ havare av tillstånd till yrkesmässig trafik skall vara pliktig att ansluta sig till viss av nämnden godkänd förening av trafikutövare med uppgift att driva beställningskontor eller handhava de gemensamma uppgifter i öv­ rigt, som nämnden finner böra för trafikens ordnande åläggas en sådan sammanslutning.

Rättsförhållandena vid tillståndshavares död och konkurs hava blivit före­ mål för behandling i förslaget. Har trafikutövare avlidit eller försatts i kon­ kurs, skall rörelsen enligt förslaget utan särskilt tillstånd under vissa förut­ sättningar få fortsättas för dödsboets eller konkursboets räkning under en tid av ett år från dödsfallet eller första borgenärssammanträdet. Även frå­ gan örn överlåtelse av trafiktillstånd föreslås bliva föremål för viss rättslig reglering. Trafikutredningen har i dessa sammanhang i sin motivering gjort vissa uttalanden av principiell innebörd rörande dödsbos ställning vid en tillståndshavares död.

I detta sammanhang må erinras, att frågan om vissa åtgärder i syfte att för efterlevande sterbhusdelägare minska de olägenheter, som kunna föranle­ das av att tillstånd att fortsätta en av avliden trafikutövares rörelse för­ vägras, varit föremål för särskild utredning, rörande vars närmare innehåll redogörelse kommer att lämnas i samband med behandling av trafikutred­ ningens förslag i detta ämne.

Föreskrifterna om förares arbetstid lia i trafikutredningens förslag i vä­ sentliga hänseenden ändrats och kompletterats. Maximiarbetstiden under en 24-timmarsperiod föreslås nedsatt till i regel elva timmar från för närva­ rande stadgade tolv timmar och i övrigt föreslås vissa mera utförliga ar- betstidsbestämmelser än för närvarande, dock med rätt för biltrafiknämnden att meddela dispens. Biltrafiknämnden föreslås sålunda i viss mån erhålla samma befogenheter, som enligt den allmänna arbetstidslagen tillkomma arbetsrådet.

Beträffande taxorna för den yrkesmässiga trafiken föreslås vissa änd­ ringar. Taxa skulle fastställas i fråga om linjetrafik för godsbefordran av biltrafiknämnden och i övrigt av länsstyrelserna. Enligt huvudregeln skulle maximitaxor föreskrivas. Myndigheterna skulle emellertid äga rätt att be­ stämma fasta taxor för beställningstrafik med personbil samt undantagsvis

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

35

val av det nu föreliggande förslaget meddelas. I denna omständighet, nämli­ gen att förslaget närmast har karaktären av en utbyggnad av hittills tillämpa­ de principer och att det på samma gång är avsett att möjliggöra insamlande av material för den ytterligare och måhända mera vittgående reglering, som i sinom tid kan bliva erforderlig, ligger emellertid enligt min mening snarare en styrka än en svaghet. Så hastigt som utvecklingen på ifrågavarande om­ råde förlöper och så snabbt som konjunkturerna under senare år visat sig skifta, torde intet förslag till bestämmelser på ifrågavarande område kunna framträda med anspråk på att innefatta den slutgiltiga regleringen av de problem, som i detta sammanhang äro aktuella. Lagstiftaren måste på detta område inskränka sig till att söka överblicka behoven för den relativt kortvariga period, under vilken de ifrågasatta författningsbestämmelserna kunna tänkas bliva gällande, och lagstiftningen har från denna synpunkt fyllt sin uppgift, örn dessa bestämmelser tillgodosett behoven för en dylik be­ gränsad period.

Ifrågasättas kunde också, huruvida icke behandlingen av förslaget borde uppskjutas på grund av det nuvarande krisläget. Emellertid torde vara tydligt, att sådana temporära åtgärder, som kunna bliva erforderliga för mötande av en krissituation, måste hållas isär från åtgärder, som avse att möta normala behov. Krislagstiftningen synes med andra ord böra vara ett kapitel för sig; att med hänsyn till behovet av eventuella kristids- åtgärder uraktlåta åtgärder, som äro avsedda att befrämja en normal ut­ veckling, skulle leda till stagnation, på vilket område en sådan princip än komme till användning, och torde icke heller i detta fall vara tillrådligt.

Ur nyss anförda synpunkter finner jag någon anledning att ytterligare avvakta nya erfarenheter och måhända förnyade utredningar på ifrågava­ rande område icke föreligga. Med hänsyn till det från så gott som samtliga håll vitsordade behovet av en reglering av de hittills gällande bestämmel­ serna om den yrkesmässiga trafiken och de fördelar, som torde kunna vän tas av ett genomförande i huvudsak av det nu aktuella förslaget i avbidan på en måhända mera vittgående reglering, anser jag detsamma böra utan ytter­ ligare uppskov läggas till grund för en reglering av den yrkesmässiga bil­ trafiken.

På grund härav övergår jag nu till en granskning av de särskilda para­ graferna i förslaget.

i 8-

llegreppet yrkesmässig trall k.

(Utredningens betänkande sid. 85—98.)

Enligt 23 § i 1930 års M. F. O. föreligger yrkesmässig trafik i det fall, då automobil tillhandahålles allmänheten mot ersättning.

Denna definition fanns redan i 1900 års förordning örn automobiltrafik och har därefter med oförändrad lydelse upptagits i senare författningar.

Angående den tolkning, som i rättstillämpningen givits åt uttrycket »yrkes-

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

»lässig trafik» med avseende å frågorna huruvida automobil kunde anses ha­ va tillhandahållits »allmänheten», samt huruvida tillhandahållandet kunde anses hava skett »mot ersättning», ävensom angående tidigare, vid olika till­ fällen framlagda förslag till ändring av definitionen på yrkesmässig trafik må hänvisas till utredningens betänkande.

Trailkutreduiugens förslag.

I det av trafikutredningen avgivna betänkandet framhålles, att vissa orga­ nisationer för utövare av yrkesmässig trafik hos utredningen framhållit nödvändigheten av att en klar gräns mellan yrkesmässig trafik och annan trafik uppdroges. Den enda gräns, som enligt deras mening vore tillfredsstäl­ lande, måste vara att betrakta all körning, som skedde mot ersättning, så­ som yrkesmässig trafik och all körning utan ersättning såsom privatkörning.

1936 års trafikutredning har i anslutning härtill föreslagit, att uttrycket »allmänheten» skall i definitionen på yrkesmässig trafik utbytas mot »an­ nan», på grund varav enligt utredningens förslag med yrkesmässig trafik skulle förstås trafik, i vilken bil jämte förare tillhandahålles annan mot er­ sättning.

Beträffande innebörden av denna bestämning har utredningen framhållit, att enligt dess mening tillfälliga körningar, för vilka ersättning ej alls eller endast obetydligt överstege driftkostnaden, icke borde falla under bestäm­ melserna om den yrkesmässiga trafiken. Ett sådant förfarande som att exempelvis en person på en semesterresa medtoge några vänner mot skyldig­ het för dessa att betala på dem belöpande kvotdel av driftkostnaderna borde icke förhindras eller försvåras. På ersättningens storlek i förhållande till driftkostnaden syntes i varje särskilt fall hofa bero, huruvida yrkesmässig trafik skulle anses föreligga. Med ersättning måste givetvis förstås även an­ nan gottgörelse än pengar. Det borde emellertid påpekas, att en rättstillämp­ ning, som stöde i överensstämmelse med vad sålunda förordats, möjligen kunde försvåras, därest — såsom föreslagits — i definitionen ordet »all­ mänheten» utbötes mot »annan».

Utredningen erinrar, att den av densamma föreslagna definitionen före­ kommer i flera utländska författningar.

Från den sålunda föreslagna definitionen på yrkesmässig trafik föreslår utredningen i samband därmed vissa undantag, för vilkas innehåll närmare redogöres nedan.

Yttranden över trallkntredningens förslag.

Utredningens förslag har föranlett bland annat följande erinringar.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Det vore föga tillrådligt att vidtaga ändring­ ar i definitionen på begreppet »yrkesmässig trafik». Tolkningen av den nu­ varande lydelsen hade vunnit en viss stadga, och det vore sannolikt, att den nya formuleringen, som ingalunda ägde obestridlig klarhet, skulle åstad­ komma ny oreda.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Rent språkligt sett förefölle trafikutred­ ningens formulering något ologisk. I sak syntes utredningen knappast hava rörebragt några övertygande skäl för att ändra den hävdvunna definitionen på yrkesmässig trafik, vars innebörd genom meddelade domstolsutslag nu­ mera måste anses tämligen klargjord. Det syntes icke uteslutet, att den av Ira-

Kungl. Majlis proposition nr lia.

39

varukvantitet ät en granne på samma gång som han utför en transport för egen räkning. Även örn i dylikt fall ersättning skulle utgå, synes för­ farandet icke behöva betraktas såsom otillåtlig!; först när det får karak­ tär av yrkesutövning genom att vederbörande systematiskt utnyttjar bilen för förvärvsän damål, synes han hava gjort sig skyldig till intrång i den yrkesmässiga trafiken. En bestämmelse, som nödvändiggjorde att för var­ je tillfälligt trafikändamål anlita en måhända avlägset boende trafikut­ övare, skulle med de stora avstånd och det relativt ringa antal yrkesutövare, som förekomma i vissa delar av landet, i hög grad fördyra och försvåra för befolkningen nödvändiga transporter. Det är heller knappast troligt att en sådan bestämmelse skulle komma att respekteras eller att det skulle vara möjligt att upprätthålla densamma.

Efter min mening bör således den omfattning, i vilken automobilen ställes till förfogande, fortfarande liksom hittills vara avgörande för frågan, huru­ vida yrkesmässig trafik skall anses föreligga eller icke. En rent tillfällig körning, som icke antyder försök att systematiskt utnyttja bilen för förvärvs- ändamål, bör på grund härav liksom hittills icke vara hänförlig till yrkes­ mässig trafik, även örn ersättning för densamma utgått. Däremot kan jag för min del icke finna någon avgörande betydelse böra i och för sig tilläggas ersättningens storlek i förhållande till driftkostnaden. Frånsett att det kan vara ovisst, huruvida med driftkostnad bör förstås såväl fasta som föränder­ liga kostnader och att beräknandet av de förras andel i en enstaka trafik­ prestation är praktiskt sett omöjligt, föreligger enligt min mening otvivelak­ tigt yrkesmässig trafik även i sådana fall, då exempelvis en person, i syfte att minska kostnaderna för en sin privatbil, mot ersättning, som understiger driftkostnaden, systematiskt medtager passagerare eller gods för andras räk­ ning i bilen. Avgörande synes i stället, såsom nyss framhållits, böra vara den omfattning, i vilken automobilen ställes till förfogande och huruvida densamma därigenom kan anses systematiskt utnyttjad för förvärvsändamål.

Då denna princip synes vara tillräckligt tydligt uttryckt i den hittills gäl­ lande definitionen på yrkesmässig trafik och därpå grundad rättspraxis, har jag icke funnit skäl föreligga att i denna del frångå nämnda definition.

Ifrågasatta undantag från förordningens tillämplighetsområde.

2

§•

A. Vissa transporter av eller för offentlig myndighet eller för vissa

trängande behov. (2 g p. 1).

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 92—94.)

I trafikutredningens betänkande framhålles, att tvekan för närvarande räder, huruvida och i vad mån transporter, som offentlig myndighet utför eller låter utföra — exempelvis för transport av sjuka — täckas eller böra täckas av begreppet yrkesmässig trafik. För egen del anför utredningen härom följande.

42

Kung1. Maj.ts proposition nr 115.

C. Vissa av järnvägsförvaltning anordnade biltransporter.

Frågan huruvida järnvägsförvaltning borde tillerkännas rätt att utan sär­ skilt trafiktillstånd anordna godstransporter med automobil för ersättande eller till kompletterande av med järnväg utförd godstransport har under se­ nare års utredningsarbete flera gånger varit föremål för prövning.

Majoriteten av 1936 års trafiksakkunniga föreslog, att i förordningen örn yrkesmässig trafik skulle upptagas en bestämmelse av i huvudsak följande innehåll.

Utan hinder av vad om yrkesmässig trafik är i denna förordning stadgat må automobil av järnvägsförvaltning användas i närgodslinjetrafik mellan järnvägens stationer till fullgörande av befordringsskyldighet, som enligt gällande järnvägstrafikstadga åligger förvaltningen.

Såsom skäl härför anfördes bland annat (sid. 51): Enligt järnvägstrafikstadgan äro järnvägarna skyldiga att i alla stations- lörbindelser verkställa de mest skilda slag av transporter. Det kan då in­ träffa, att man å viss sträcka vid visst tillfälle icke har större godsmängd, som kräver omedelbar befordran, än vad som motsvarar en eller annan bil­ last. Det kan vid sådant förhållande medföra stor besparing att ersätta vis­ sa godstågsförbindelser med bilturer. Angelägenheten av att för järnvägar­ na underlätta möjligheten att ersätta oekonomiska järnvägstransporter med biltransporter har på grund härav från skilda håll och vid flera olika till­ fällen framhållits.

Oftast torde väl för ifrågavarande ändamål ett utnyttjande av yrkesbilar vara för järnvägarna mera lönande än användning av egna bilar, men detta kan icke alltid antagas vara förhållandet. Det har därför synts riktigt, att järnvägsförvaltningarna för att ombesörja en trafik, som ligger under järn­ vägstrafikstadgans reglering, kunna utan särskilt tillstånd tillgodogöra sig omförmälda medel till förbättrad ekonomi.

Två av de sakkunniga ansågo den av majoriteten föreslagna undantags­ bestämmelsen ej påkallad.

I propositionen nr 161 till 1936 års riksdag ansåg (sid. 85) sig departe­ mentschefen icke kunna förorda majoritetens förslag, då skälig anledning torde saknas att antaga, att järnvägsförvaltning skulle, efter därom gjord ansökning, förvägras tillstånd till bedrivande av närgodslinjetrafik för nu ifrågavarande ändamål och då jämväl det av majoriteten framlagda försla­ get skulle medföra vissa konsekvenser, som vore svåra att överblicka, såsom t. ex. rätt att i sådan trafik, som av majoriteten åsyftades, använda auto- inobiler, utan att dessa godkänts för ändamålet i den ordning, som eljest gällde beträffande yrkesmässig trafik.

1932 års traftkutrednings förslag.

1936 års trafikutredning anför i denna del: Vad utredningen anfört be träffande rätt för generalpoststyrelsen att anordna posttransporter med auto­ mobil gäller även beträffande rätt för järnvägar att anordna transporter av nu ifrågavarande slag. Utredningen har alltså — under hänvisning till att

Kungl. Majit med stöd av 35 § skulle kunna besluta, att ifrågavarande trans­ porter helt eller delvis icke skola underkastas de rättsregler, som gälla för

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

manhang meddela bestämmelser, varigenom transporter för postverkets räk­ ning skulle helt falla utanför förordningens tillämplighetsområde, icke till­ räckligt ådagalagt.

Vad nu anförts torde i huvudsak gälla även beträffande det av järnvägs­ styrelsen och svenska järnvägsföreningen framförda förslaget om undan tagande av vissa med järnvägstransporter kombinerade biltransporter från vanliga bestämmelser örn yrkesmässig trafik. Härvid torde tillika böra be­ aktas, att en sådan undantagsbestämmelse rättvisligen icke torde kunna gälla allenast järnvägarna med förbigående av sjöfarten. Att åter ställa hela den biltrafik, som av järnvägs- eller sjöfartsföretag bedrives i kombi nation med järnvägs- eller ångbåtstransporter, utanför regleringen av den yrkesmässiga trafiken skulle knappast vara rättvist mot de enskilda trafik- utövarna, av vilka många driva motsvarande trafik, och det är icke osan nolikt, att en dylik anordning, varigenom en stor del av den i landet be­ drivna yrkesmässiga biltrafiken skulle falla utanför tillståndsgivningen, skulle på längre sikt visa sig medföra större nackdelar även för järnvägar och sjöfart än det nuvarande systemet. I detta sammanhang anser jag mig emellertid böra framhålla, att onödiga hinder enligt min mening icke böra läggas i vägen för järnvägar och sjöfart att på angivet sätt rationalisera sin rörelse och att, örn särskilt trafiktillstånd för ändamålet erfordras, så dant skäligen bör meddelas.

Vad angår övriga ovan omförmälda, i detta sammanhang ifrågasatta un dantag från förordningens tillämplighetsområde har jag funnit vissa skäl tala för att, i likhet med vad fallet är exempelvis i Tyskland undantaga transporter av lik från eljest gällande bestämmelser örn godsbefordran med automobil, för den händelse de verkställas med för ändamålet särskilt byggda och uteslutande för sådana transporter använda motorfordon. Då emellertid en praxis, enligt vilken tillstånd även för ombesörjandet av nämnda slag av transporter anses erforderligt, redan synes hava vunnit stadga, har jag icke funnit skäl att föreslå bestämmelser, som skulle innebära ändring häri.

Beträffande övriga ovan omförmälda förslag till undantagsbestämmelse] är jag för min del ense med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen därom, att till yrkesmässig trafik icke bör hänföras sådana fall, där bil jämte förare tillhandahålles för utförande av snöplogning eller liknande vägarbeten utan att samtidigt användas för transportändamål. Lämpligen synes mig detta kunna komma till uttryck genom att definitionen på yrkesmässig trafik kompletteras med bestämmelse, som begränsar dylik trafik lill sådana fall. då automobil tillhandahålles för person- eller godsbefordran.

Vad slutligen angår det av länsstyrelsen i Östergötlands län framförda förslaget, att forsling av sopor och avfall med bil, tillhörig kommunalt ren­ hållningsverk, bör undantagas från bestämmelserna om yrkesmässig trafik, torde enligt min mening någon bestämmelse i dylikt syfte icke vara erfor derlig. Sådana bilar, varom i angivna fall är fråga, ställas icke till för­

48

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo-

För fullständigt slopande av ifrågavarande undantagsbestämmelse utta­ la sig bland annat olika organisationer av trafikbilägare, länsstyrelserna i

Uppsala, Gotlands, Värmlands och Örebro län. Därvid framhålles bland annat, att de intressen, som föranlett det nu gällande undantaget, kunde bättre tillgodoses genom en differentierad tillståndsgivning. Det finnes näm­ ligen anledning antaga, att lantbefolkningen är bättre betjänad av ett

tin­

städ till linjetrafik för befordran av — förutom mjölk och mjölkprodukter — smärre paket, ägg, trädgårdsprodukter o. dyl. till närliggande stad eller annat större samhälle samt vid återfärden befordran av redskap och andra förnödenheter, än möjlighet att utan särskilt tiillstånd få transportera en­ dast mjölk, mjölkprodukter och slaktdjur.

Även svenska järnvägs!öreningen och järnvägsstyrelsen uttala sig för slo­ pandet av bestämmelserna under framhållande bland annat, att de otvivel­ aktigt äro ägnade att bringa oreda i transportsystemet och hava givit upp­ hov till olaga trafik.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att utövare av sådan trafik, som av­ ses i undantagsbestämmelsen, böra åläggas anmälningsskyldighet, då känne­ dom om antalet dylika transporter torde vara av visst intresse såväl ur sta­ tistisk synpunkt som för bedömande av det lokala trafikbehovet.

För utvidgning av undantagsbestämmelsen uttala sig lantbruksstyrelsen, svenska ägghandelsförbundet, Sveriges skogsågareförbund och skogsägareföreningens riksförbund samt, i viss utsträckning, länsstyrelsen i Malmöhus län.

Lantbruksstyrelsen anser, att andra stycket bör erhålla följande lydelse: 2) dels transporter av mjölk, mjölkprodukter, slaktdjur, ägg och slakt- fjäderfä från producent till uppsamlings- eller förädlingsställe, återförsäljare eller förbrukare, dels ock transporter från sådant uppsamlings- eller för­ ädlingsställe, därest varan efter förädling av producenten återtagit».

Till stöd härför anför lantbruksstyrelsen, som jämväl överlämnat en av Svenska ägghandelsförbundet till styrelsen ingiven skrift, bland annat föl­ jande.

Liksom beträffande mjölk- och slaktdjur har distributionen av ägg alltmer överflyttats på jordbrukarnas sammanslutningar, vilket innebär, att äggen i stor utsträckning levereras till särskilda uppsamlingsställen, vilka ofta äro belägna vid eller inom mejerierna. Uppsamling av ägg kan därigenom för­ billigas. Transporterna till ägguppsamlingsställe, som icke är beläget i eller vid mejeri, äro i allt väsentligt av samma art som transporterna till ett mejeri och böra undantagas från bestämmelserna örn yrkesmässig trafik. Ägg böra på grund härav hava samma förmånsställning som mjölk- och mjölkpro­ dukter. Även slaktfjäderfä anser styrelsen böra behandlas på samma sätt.

I svenska ägghandelsförbundets ovannämnda skrivelse framhålles, att den omständigheten att transporter av ägg icke för närvarande behandlas efter samma regler som mjölktransporter vållat betydande svårigheter, då i många fall sedan gammalt ägg transporteras samtidigt med mjölk. Hittills ha myn­ digheterna sett genom fingrarna med att så skett, men förbundet anser en ändring av gällande bestämmelser erforderlig i samband med en omarbet­ ning av övriga bestämmelser örn yrkesmässig trafik.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hå­

tti

ningens bestämmelser kan meddelas av Konungen eller den myndighet, Ko­ nungen därtill förordnar. Till 1 § torde böra fogas den i utredningens för­ slag under § 41 förekommande bestämmelsen, att vad om bil är i denna förordning stadgat skall i tillämpliga delar gälla jämväl i avseende å motor­ cykel och traktortåg. En omredigering av förordningens inledande före­ skrifter har skett i enlighet härmed.

Om uppsikt över den yrkesmässiga trafiken.

Inrättandet av ett centralt organ för handläggning av vissa frågor angående

yrkesmässig trafik.

3 §•

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 110—121.)

Tidigare framlagda förslag.

Av samtliga de sakkunniga — 1932 och 1936 års trafikutredningar samt 1936 års trafiksakkunniga — som deltagit i det under senare år bedrivna ut­ redningsarbetet, har behovet av ett centralt organ för handläggning av vissa frågor rörande den yrkesmässiga biltrafiken med styrka framhållits.

1936 års trafiksakkunniga anförde härom bl. a. följande:

Den yrkesmässiga automobiltrafiken är det enda för näringslivet och all­ mänheten betydelsefulla kommunikationsmedel, som i statsförvaltningen icke företrädes av något centralt organ. Automobiltrafiken står i detta avseende tillbaka icke allenast för järnvägarna, vilka representeras av järnvägsstyrel­ sen samt, såvitt enskilda järnvägar angår, i viss mån av väg- och vattenbygg­ nadsstyrelsen, utan även för sjöfarten, vilken företrädes av kommerskolle­ gium, och luftfarten, för vilken luftfartsmyndigheten utgör det centrala or­ ganet. Under den brådstörtade utveckling, som hittills ägt rum, måste det otvivelaktigt betecknas såsom en olägenhet, att ett organ med uppgift att kontinuerligt följa och genom lämpliga initiativ söka, i vad på statsförvalt­ ningen ankommer, befrämja dess sunda utveckling hittills saknats. Endast ofullständigt har denna brist kunnat ersättas av de åtgärder av huvudsakli­ gen författningsteknisk natur, som Kungl. Maj:t i detta avseende vidtagit, eller av de allmänna direktiv, som innefattats i betänkanden, avgivna av kommittéer, som under olika perioder sökt utforma riktlinjer för en kom­ mande utveckling.

Icke heller har bristen på ett centralt organ kunnat ersättas av de lokala myndigheter -—- länsstyrelserna och städernas polismyndigheter — på vilka tillämpningen av gällande bestämmelser örn yrkesmässig automobiltrafik närmast ankommit. Ärenden angående denna trafik hava för dessa myn­ digheter utgjort allenast en mindre del av det stora antal arbetsuppgifter, som ankomma på dem; och givetvis har det icke varit möjligt att bland så många myndigheter uppehålla den enhetlighet i uppfattning och rättstillämp­ ning, som erfordras för åstadkommande av ett ändamålsenligt ordnat tra­ fiksystem.

Såväl 1932 års trafikutredning som 1936 års trafiksakkunniga föreslogo för ifrågavarande ändamål inrättande av en central myndighet, benämnd vägtrafikmyndigheten.

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 115-

På denna myndighet skalle ankomma att dels verka för den yrkesmässiga biltrafikens ändamålsenliga ordnande och främja en sund utveckling därav, dels ock handhava ärenden angående särskilt fjärrgodslrafiken och fjärr- godslinjetrafiken samt i sistnämnda hänseenden meddela tillstånd till dylik trafik. Härtill skulle komma vissa ytterligare uppgifter, såsom förande av centralregister över samtliga i yrkesmässig trafik använda bilar i riket, upp­ rättande av förslag till taxor för fjärrtrafiken, vilka skulle fastställas av Kungl. Maj:t, ävensom till allmänna grunder för taxor för annan biltrafik, meddelande av bestämmelser örn driftstatistik m. m.

I fråga om vägtrafikmyndighetens organisatoriska ställning i statsförvalt­ ningen föreslog 1932 års trafikutredning, att vägtrafikmyndigheten skulle ingå i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och organiseras som en särskild byrå med en byråchef som chef.

Härigenom skulle vägtrafikmyndigheten på ett enkelt och smidigt sätt och utan tidsödande remissförfarande kunna tillgodogöra sig den sakkunskap, som funnes inom nämnda ämbetsverk på ett flertal vägtrafikmyndigheten närstående områden, såsom bland annat beträffande vägarnas trafikkapa­ citet och bärighet och de enskilda järnvägarnas transportförmåga. Därjäm­ te kunde för vägtrafikmyndighetens lokala ämbetsuppgifter användas väg­ nell vattenbyggnadsstyrelsens lokala organ, vägingenjörerna, vilka syntes väl lämpade för nu ifrågavarande ändamål.

1936 års trafiksakkunniga kommo till den slutsatsen, att vägtrafikmyndig­ heten borde utgöra en av Kungl. Majit utsedd nämnd med tillhörande, å väg­ nell vattenbyggnadsstyrelsens stat upptagen förvaltningspersonal. Nämnden skulle bestå av en ordförande, vartill borde utses en högt kvalificerad äm- iietsman, samt högst fyra ledamöter, representerande sakkunskap och erfa­ renhet i trafikekonomiska frågor nied hänsyn till såväl trafikanternas, särskilt näringslivets, som automobiltrafikens, järnvägarnas och sjöfar­ tens intressen. Till stöd härför anfördes av de sakkunniga huvudsakligen följande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen äger för närvarande icke utan särskilda åtgärder de förutsättningar, som äro erforderliga för ifrågavarande uppgift. Styrelsen är huvudsakligen ett tekniskt verk, som har att övervaka byggande och underhåll av vägar, broar, hamnar, farleder och enskilda järnvägar. Däremot har styrelsen icke någon avsevärd befattning nied ärenden rörande driftekonomi och taxor; för enskilda järnvägar beredas taxeärenden av järn­ vägsstyrelsen, för hamnar och farleder av kommerskollegium och vissa fall av vattenfallsstyrelsen. Ej heller skulle denna brist kunna omedelbart fyl­ las därigenom att inom en nyupprättad byrå en eller ett par befattningsha­ vare tidigare haft att handlägga hithörande frågor.

Åtminstone under de första åren av vägtrafikmyndighetens verksamhet måste enligt de sakkunnigas mening vägtrafikmyndigheten i ledningen tillfö­ ras auktoritativ praktisk erfarenhet örn de viktiga frågor, som skola ankom­ ma på dess avgörande, genom representanter för näringslivet och för berör­ da trafikintressen.

För detta ändamål erbjuda sig huvudsakligen två olika utvägar, nämligen antingen att inom verket inrätta särskilda fullmäktige, avsedda att jämte styrelsen i övrigt deltaga i avgörandet av vissa frågor, på sätt för närvaran­ de är fallet inom exempelvis generalpoststyrelsen och järnvägsstyrelsen — i

Kungl. Maj.ts proposition nr 115-

53

vattenfallsstyrelsen genom sakkunniga styrelseledamöter — eller att vid si­ dan av men förvaltningsmässigt inordnad i väg- och vattenbyggnadsstyrel­ sen ställa en särskild nämnd, ungefär på samma, sätt som nu är fallet beträf­ fande den verkställande förvaltningen för statens oell de enskilda järnvägar­ nas godssamtrafik. För denna förvaltning, med en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande jämte representanter såväl för statens som för de enskilda järn­ vägarna, tillhandahåller järnvägsstyrelsen kanslipersonal och lokaler samt påför förvaltningen därav föranledda kostnader. Därest en motsvarande organisation i förevarande fall komme till stånd, skulle beredning och före­ dragning av ärenden sålunda ske av tjänstemän hos väg- och vattenbygg­ nadsstyrelsen, vilka avdelades för tjänstgöring hos vägtrafikmyndigheten och avlönades av medel, som anslagits för dess verksamhet.

Vid ett val mellan dessa båda förvaltningsformer måste enligt de sakkun­ nigas mening beaktas svårigheten för verkets chef att under en period, då dess arbetsuppgifter befinna sig i stark tillväxt, framträdande jämväl genom inrättandet inom styrelsen av en teknisk vägtrafikbyrå och en luftfartsavdel- ning,-övertaga och bemästra vägtrafikmyndighetens ej minst under de första åren synnerligen omfattande och krävande uppgifter. Angeläget är som nämnt också under rådande förhållanden att efter allsidig sakkunnig pröv­ ning vägtrafikmyndighetens avgöranden från början tillvinna sig respekt från därav berörda kommunikationsföretag samt från länsstyrelserna och allmänheten. Dessa omständigheter synas de sakkunniga tala för att det senare alternativet, eller myndighetens organiserande tillsvidare såsom en särskild nämnd vid sidan av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, är att före­ draga. Ur kostnadssynpunkt blir skillnaden icke betydande, då i sistnämnda fall kostnaden ökas allenast med erforderligt arvode åt ordföranden. För denna jämförelsevis ringa kostnad kan emellertid vinnas en ur olika syn­ punkter avsevärt bättre arbetseffekt, än vad som skulle bliva möjligt, örn en fullmäktigeinstitution anlitas, och även praktiskt-ekonomiska synpunkter synas därför tala till förmån för en organisation på basis av nämndprin­ cipen.

I proposition nr 161 till 1936 års riksdag upptogs i § 3 stadgandet, att det — jämte den tillsyn över den yrkesmässiga trafiken, som enligt § 2 ålåge länsstyrelserna — ankomme på en därför särskilt inrättad central myndig­ het — vägtrafikmyndigheten — att verka för ett ändamålsenligt ordnande av den yrkesmässiga trafiken och främja en sund utveckling därav. I fråga örn vägtrafikmyndighetens verksamhet skulle Konungen meddela närmare föreskrifter.

Föredragande departementschefen anförde i propositionen bland annat (sid. 64 och 65):

Såsom 1936 års trafiksakkunniga framhållit har för den för samhällslivet så viktiga yrkesmässiga automobiltrafiken sedan åtskillig tid tillbaka före- funnits behov av ett speciellt centralt organ inom statsförvaltningen. Med den på senare tiden oerhört starka utvecklingen på ifrågavarande område har detta behov allt mera framträtt. Därest den i mångå avseenden in­ gripande nyordning inom den yrkesmässiga automobiltrafiken, som mina förslag innebära, kommer till genomförande, lärer med inrättandet av ett centralt statsorgan icke längre utan avsevärd olägenhet anstå. Jag anser mig därför böra Förorda, all för ändamålet inrättas en central statlig myn­ dighet, vilken lämpligen torde höra benämnas vägtrafikmyndigheten.

Den frågan uppställer sig då, på vilket sätt detta centrala organ lämp-

54

Kungl. Maj:ts proposition nr Hå­

ngen bör organisatoriskt inpassas i statsförvaltningen ... Den mest ända­ målsenliga organisationen synes . . då i varje fall åtminstone för närva­ rande en så stor administrativ apparat som ett särskilt ämbetsverk icke lärer böra ifrågakomma, vara att inrätta en särskild nämnd. Därest denna nämnd erhåller sammansättning och arbetsbiträde i huvudsaklig överensstämmelse med vad 1936 års trafiksakkunniga föreslagit, torde, så vitt nu kan bedö­ mas, grundad anledning föreligga att antaga, att den blivande vägtrafik­ myndighetens viktiga verksamhet kommer att fullgöras på bästa möjliga sätt ur synpunkten av såväl effektivitet som erforderlig auktoritet. Jag fin­ ner mig därför böra tillstyrka, att vägtrafikmyndigheten tills vidare på nyss angivna sätt organiseras såsom en dylik nämnd.

Riksdagen tog ej ställning till frågan örn inrättandet av en central myn­ dighet.

1986 års traflkutrednings förslag.

1936 års trafikutredning framhåller, att utredningen kan i fråga om be­ hovet av ett centralt organ för den yrkesmässiga trafiken instämma i 1936 års trafiksakkunnigas ovan återgivna uttalanden. Enligt utredningens me­ ning kan ett dylikt organ icke längre lämpligen undvaras. Trafikutredning­ en betraktar tillsättandet av en dylik myndighet såsom en kärnpunkt i sitt förslag.

Trafikutredningen erinrar i korthet om de arbetsuppgifter, som enligt ut­ redningens föreslag skulle anförtros ett centralt organ. Enligt utredningens förslag skulle det ankomma på detta organ bland annat

a) att verka för ett ändamålsenligt ordnande av den yrkesmässiga tra­ fiken och främja en sund utveckling av densamma (§ 2), varvid myndig­ heten tillerkänts rätt att draga länsstyrelsernas beslut enligt förordningen under Kungl. Maj:ts prövning (§ 39),

b) att meddela tillstånd till linjetrafik för godsbefordran (§ 4),

c) att indela riket i trafikområden (lokalområden) för beställningstrafi- ken för godsbefordran (§ 13),

d) att föra register rörande linjetrafik för godsbefordran och transport­ förmedling (§§ 16 och 33),

e) att förordna om anslutning till någon av det centrala organet godkänd förening av utövare av yrkesmässig trafik för upprättande av beställnings- kontor m. m. samt att öva uppsikt över dylik förening (§ 24),

f) att förordna om begränsning eller utvidgning av eljest stadgad maximi- arbetstid m. m. (§ 28),

g) att bestämma taxa för linjetrafik för godsbefordran och transportför­ medling samt fastställa allmänna grunder för uppställning av taxor (§§ 29 och 33),

h) att meddela bestämmelser om skyldighet att föra driftstatistik eller anteckningar beträffande yrkesmässig trafik, uthyrningsrörelse och trans­ portförmedling (§§ 31—33) samt

i) att meddela tillstånd till transportförmedling (§ 33).

Kungl. Maj:ts proposition nr Hö­

rn

Biltrafiknämndens sammansättning.

I fråga om det centrala organets organisatoriska ställning har 1936 års tra­ fikutredning i likhet med 1936 års trafiksakkunniga kommit till den uppfatt­ ningen, att denna myndighet — åtminstone till en början — lämpligen bör organiseras såsom en nämnd, utsedd av Kungl. Majit, med förvaltningsper­ sonal å väg- och vattenbyggnadsstyrelsens stat. Sedan några års erfarenhe­ ter av myndighetens verksamhet vunnits, torde man äga goda hållpunkter för bedömande av frågan, huruvida myndigheten bör bestå såsom nämnd el­ ler ombildas till ämbetsverk eller ingå såsom del av något ämbetsverk.

Vad angår det nya organets benämning har trafikutredningen ansett sig ej kunna förorda det förut föreslagna namnet »vägtrafikmyndigheten», utan fö­ reslår namnet »statens biltrafiknämnd», vilket givetvis i allmänhet skulle för­ kortas till »biltrafiknämnden».

I fråga örn biltrafiknämndens sammansättning har trafikutredningen i princip samma uppfattning som 1936 års trafiksakkunniga, nämligen att i det centrala organet bör finnas representerad sakkunskap och erfarenhet i trafikekonomiska frågor med hänsyn till såväl trafikanternas, särskilt nä­ ringslivets, som biltrafikens, järnvägarnas och sjöfartens intressen. Genom uppställandet av ett dylikt krav skapas vissa garantier för ett allsidigt bedö­ mande av de frågor, som falla under biltrafiknämndens prövning.

Till ordförande bör enligt utredningens mening utses en högt kvalificerad ämbetsman med utpräglat praktisk blick samt med god kännedom om den yrkesmässiga trafiken. Antalet ledamöter — ordföranden inberäknad — fö­ reslår utredningen till minst fem och högst sju.

Enligt utredningens mening böra de huvudsakliga föreskrifterna om bil­ trafiknämndens sammansättning inskrivas i förordningen. Bestämmelser härom ha intagits i § 2 i utredningens förslag samt utformats i viss anslut­ ning till motsvarande stadganden rörande arbetsdomstolen och arbetsrådet.

Övriga erforderliga bestämmelser rörande biltrafiknämnden anser utred­ ningen böra meddelas av Konungen genom instruktion för nämnden.

Arvoden åt biltrafiknämndens ledamöter.

I det av 1936 års trafiksakkunniga framlagda förslaget räknades med ar­ vode till ordföranden med 6,000 kronor och för vardera av fyra ledamöter med 4,000 kronor eller tillhopa 22,000 kronor. För förvaltningspersonal be­ räknades, för personalen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen 52,000 kronor samt för erforderlig extra arbetskraft bos länsstyrelserna 30,000 kronor. Sam­ manlagt skulle enligt delta förslag kostnaderna för vägtrafikmyndigheten under första verksamhetsåret bliva 104,000 kronor förutom dyrorts- och dyr- tidstillägg samt utgifter för resor och expenser. Då vägtrafikmyndigheten tillkomme enbart för reglerande av de problem, som föranleddes av den yr­ kesmässiga aulomobiltrafiken syntes enligt de sakkunnigas mening utgifter­ na för dess verksamhet skäligen kunna bestridas med automobilskattemedel.

1936 års trafikutredning framhåller i nu förevarande avseende, att enligt dess förslag skola något mindre omfattande arbetsuppgifter anförtros nämn­

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

57

förvaltningspersonal, nämligen en inspektör i lönegraden B 27, två byrå­ ingenjörer (B 21), en amanuens (B 15), ett kanslibiträde och ett skrivbi­ träde. Beträffande vägingenjörerna, vilkas omfattande arbetsbörda skulle genom deras nya uppgifter ytterligare ökas, borde beredas förstärkning av deras biträdande personal med 14 biträdande vägingenjörer och 2 väg- ingenjörsassistenter. Kostnaderna, vilka syntes böra bestridas av automo- bilskattemedel, beräknades uppgå till för byråpersonalen 52,000 kronor och för ytterligare biträden hos vägingenjörerna 98,000 kronor eller tillhopa 150,000 kronor jämte dyrorts- och dyrtidstillägg, vartill komme utgifter för resor och expenser.

1936 års trafikutredning anser nämnden böra erhålla förvaltningsperso­ nal hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i huvudsaklig anslutning till vad 1932 års trafikutredning föreslagit. 1936 års trafikutredning anför härom närmare.

Byråinspektören torde dock böra placeras i B 28 i stället för tidigare föreslagna B 27 och därvid komma i samma löneställning som järnvägsin- spektören och luftfartsinspektören hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Enligt utredningens uppfattning har den tekniska sakkunskapen i de tidi­ gare föreslagen bereus väl stort utrymme. Trafikutredningen anser, att de båda föreslagna byråingenjörerna lämpligen böra utbytas mot en sekrete­ rare i lönegraden B 21.

Ifrågavarande kansli skulle sålunda förslagsvis få den personal, som fram­ går av nedanstående uppställning. Utredningen har från statskontoret in­ hämtat uppgifter om de årliga kostnaderna för dessa tjänstemän. Kostna­ derna avse lön med provisoriskt dyrortstillägg, provisorisk avlöningsför- stärkning samt dyrtidstillägg och hänföra sig till september 1938.

Personal.

Biltrafik nämndens kansli:

Årskostnad

byråchef (B 30) . .. byråinspektör (B 28) sekreterare (B 21) . amanuens (B 15) kanslibiträde (B 7) . skrivbiträde (B 2) .

............................. 12,252: — ............................. 11,292: — ............................ 7,908: — ............................ 5,436: — ............................ 3,726: — . 2,796: — Summa kronor 43,410: —

Härtill komma kostnader för expenser och resor. Denna personal och kostnaderna för densamma få anses motsvara det normala behovet. Då biltrafiknämndens arbetsbörda under dess första verk­ samhetsår torde komma att bliva särskilt betungande, synes extra förvalt­ ningspersonal under detta år behöva i viss utsträckning anlitas, varför ett anslag på förslagsvis 10,000 kronor torde böra beviljas för detta ändamål.

Vid personvalen bör givetvis tillses, att erforderlig juridisk, administra­ tiv, teknisk och ekonomisk erfarenhet tillföres biltrafiknämndens kansli. Av personalen torde åtminstone en tjänsteman — helst byråchefen — böra vara lagkunnig.

Hilt ra fik nämndens lokala arbetsuppgifter.

Såsom framgår av redogörelsen ovan ansåg 1932 års trafikutredning, att vägtrafikmyndigheten skulle för de lokala ämbetsuppgifterna använda väg-

58

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo.

ingenjörerna, vars biträdande personal till följd härav skulle förstärkas med 14 biträdande vägingenjörer och 2 vägingenjörsassistenter. Kostnaderna för de erforderliga biträdena beräknades till 98,000 kronor årligen. 1936 års trafiksakkunniga ansågo förslaget i denna del kunna i huvudsak anstå åtminstone under det första verksamhetsåret men föreslogo, att Kungl. Maj :t skulle få använda högst 30,000 kronor för av nu ifrågavarande anledning erforderlig extra arbetskraft hos länsstyrelserna.

Enligt 1936 års trafikutrednings mening torde det kunna ifrågasättas, huruvida vägingenjörerna hava erforderlig kompetens för de arbets­ uppgifter, varom här är fråga, eftersom deras utbildning och erfa­ renheter i övervägande grad hänför sig till vägtekniska frågor. Enligt utredningens uppfattning bör biltrafiknämnden för den lokala tillsynen kunna i stor utsträckning anlita länsstyrelser och polismyndigheter. Någon utbyggnad av vägingenjörsorganisationen anser utredningen icke vara på­ kallad i detta sammanhang.

Då emellertid länsstyrelserna vid den nya regleringens genomförande tor­ de komma att i betydande utsträckning tagas i anspråk för undersökningar och remissyttranden m. m., anser utredningen ett anslag å 30,000 kronor böra beviljas för erforderlig extra arbetskraft hos länsstyrelserna under bil­ trafiknämndens första verksamhetsår.

Huruvida länsstyrelserna i fortsättningen till följd av den nya trafik­ regleringen bliva i behov av ökade arbetskrafter anser utredningen svårt att i förväg överblicka. Enligt utredningens mening böra statsmakterna lämp­ ligen taga ställning till detta spörsmål från fall till fall.

Sammanfattning. I enlighet med trafikutredningens ovan refererade för­ slag skulle kostnaderna för biltrafiknämndens verksamhet bliva: för nämnden (7 ledamöter och 6 suppleanter) ................... för byråpersonalen ......................................................................

Summa kronor

högst 24,000: — c:a 43,500: — c:a 67,500: —

Till detta belopp skulle komma kostnader för resor, expenser m. m. Om nämnden komme att bestå av fem ledamöter och fyra suppleanter, skulle den ovan beräknade årskostnaden för nämnden minskas med 6,000 kronor.

Under biltrafiknämndens första verksamhetsår anser utredningen erford­ ras ytterligare medel, nämligen för extra arbetskraft å nämndens kansli 10,000 kronor och för extra arbetskraft hos länsstyrelserna 30,000 kronor eller sammanlagt 40,000 kronor.

Trafikutredningen har icke ansett sig böra taga ställning till frågan, hu­ ruvida automobilskattemedel böra användas för att bestrida kostnaderna för biltrafiknämndens verksamhet.

Yttranden över trafikutredningens förslag.

Förslaget om inrättande av ett centralt organ för den yrkesmässiga bil­ trafiken med huvudsakligen de befogenheter, som angivas i trafikutred­

Kungl. Maj.ts proposition nr 115-

59

ningens ovan refererade förslag, Ilar tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet av de myndigheter och institutioner, som yttrat sig däröver. I huvudsakligen följande avseenden ha dock avvikande meningar anförts.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att behovet av en särskild orga­ nisation för hela riket uppenbarligen var mycket större enligt det av 1932 års trafikutredning framlagda förslaget, då det gällde fördelningen mellan närtrafik och fjärrtrafik, än enligt nu föreliggande förslaget, genom vilket statens biltrafiknämnd skulle erhålla ganska begränsade uppgifter. Här­ till kommer, att biltrafiknämnden beträffande kännedom örn de lokala för­ hållandena knappast torde undgå att stå långt efter länsstyrelserna och i verkligheten bero av deras utredningar. Innan man bestämmer sig för att in­ rätta biltrafiknämnden, bör resultatet av den nya lagstiftningen avvaktas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län kan icke tillstyrka inrättande av en bil- trafiknämnd med den organisation och uppgift, som i förslaget antydes.

Den centrala myndighet, som bör finnas för den yrkesmässiga biltrafiken, hör givas en sådan ställning, som motsvarar ett centralt ämbetsverks nied dess fasthet i organisation och dess ansvar. En dylik myndighet torde lämpligen kunna förläggas inom eller anknytas till redan befintligt ämbets­ verk, förslagsvis kommerskollegium.

Länsstyrelsen i Älvsborgs lån: Örn åtgärder utöver trafikutredningens för­ slag nu ej komma att vidtagas, avstyrkes bestämt inrättandet av en biltra­ fiknämnd med den sammansättning och de befogenheter, som trafikutred­ ningen föreslår. Nämndens sammansättning angives ganska svävande, men dess kärna kommer påtagligen att utgöras av den yrkesmässiga trafikens förtroendemän. Den sakkunskap, som yrkestrafikens män besitta, bör som rådgivande tagas i anspråk. Däremot synes det oriktigt att göra denna en­ sidigt inställda sakkunskap avgörande med åsidosättande av den svenska administrationens hävdvunna former. Den biltrafiknämnd, som nu föreslås, är något helt annat än den av 1932 års trafikutredning ursprungligen före­ slagna vägtrafikmyndigheten. Denna förutsattes arbeta självständigt eller som byrå i ett befintligt ämbetsverk, vilken även anförtroddes ett naturligt avgränsat arbetsområde i den föreslagna fjärrlastbilstrafiken. Biltrafik­ nämnden skall hos sig centralisera alla avgöranden rörande lastbilslinje- trafik däri inbegripet även de obetydligaste lokala linjer, den skall bestäm­ ma över länens indelning i lokala områden för beställningstrafik för gods­ befordran, den skall omhänderha det ytterst ömtåliga och sträng opartiskhet krävande uppdraget att besluta om tillståndshavares intvingande i vissa organisationer, den skall äga besvärsrätt över länsstyrelsernas alla beslut rörande den yrkesmässiga biltrafiken m. m. Sådana avgöranden lämpa sig emellertid ej för tillfälligt sammanträdande lekmannakommittéer, bur sak­ kunniga dessa än må vara, utan böra anförtros åt den yrkesmässiga admi­ nistrationen.

Biltrafiknämnden bör erhålla den utformning, som ursprungligen var tillämnad vägtrafikmyndigheten, och gärna med ett sakkunnigt råd vid sin sida. Vidare böra dess befogenheter begränsas till reglering av sådan lin- jegodstrafik, som sträcker sig utöver ett läns gränser ävensom transport­ förmedling, då denna i huvudsak torde avse fjärrtransporter.

Enligt förslaget ankommer det på biltrafiknämnden samt länsstyrelserna att ha hand om och främja den yrkesmässiga biltrafiken. I förslaget § 43 söker trafikutredningen skydda sig mot att länsstyrelsens tjänstemän på något siitt läro ekonomiskt intresserade av biltrafiken och vad därmed bär sammanhang. Men när det gäller den med långtgående befogenheter utrus­ tade biltrafiknämnden, gör man en dygd av att dess ledamöter äga de in­

60

Kuno!. Maj:ts proposition nr Ilo-

tressen, som äro en försyndelse, när de återfinnas hos länsstyrelsens tjänste­ män. I själva verket är trafikutredningens motivering och förslag ett det starkaste belägg för att även den yrkesmässiga biltrafikens ärenden böra handläggas i vanlig administrativ ordning. Vill man sedan underlätta de administrativa myndigheternas utredningar genom att anordna en särskild rådgivande nämnd — lämnande råd vars speciella sakkunnighet, men även intressebetoning är att beakta — är härom intet annat än gott att säga.

Beträffande biltrafiknämndens ordförande är det fråga örn ett arbete, som är eller närmar sig en heltidstjänst och detta skall betalas med »högst» 5,000 kronor. Resultatet härav måste bli att antingen lönen måste högst väsentligt höjas och därmed organisationen fördyras eller också att de högt ställda kvalitetskraven måste tummas på och därmed nämndens auk­ toritet, som mycket bygger på ordföranden, försvagas. Så värst mycket eller länge kan man väl ej bygga på den föreslagna, säregna bestämmelsen, att »örn ledamot eller ersättare åtagit sig uppdraget, äger han ej bliva entledi­ gad, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda». Ingen moti­ vering finnes för denna bestämmelse. Ej heller någon påföljd för under­ låtenhet att underkasta sig strafftjänstgöring, som åtminstone enligt författ­ ningen är utan tidsbegränsning.

Länsstyrelserna i Kronobergs, Örebro, Västmanlands och Västernorrlands län framhålla beträffande nämndens organisatoriska ställning huvudsakli­ gen, att densamma lämpligen icke bör organiseras som en fristående nämnd ulan ingå i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Erforderlig sakkunskap i fråga örn de intressen, som beröres av den yrkesmässiga trafiken, bör där­ vid ställas till förfogande eventuellt i form av särskilda fullmäktige, av­ sedda att jämte väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i övrigt deltaga i avgö­ randet av vissa frågor. Länsstyrelsen i Kronobergs län tillägger, att man, därest till en början väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — eventuellt utökad med särskilda adjungerade ledamöter — får tjänstgöra som centralmyndig­ het för den yrkesmässiga biltrafiken, efter några års erfarenhet skulle bättre kunna bedöma frågan, örn centralmyndigheten hör utbrytas till ett särskilt ämbetsverk eller utgöras av en nämnd. Örn emellertid en särskild biltrafik­ nämnd lin anses böra tillsättas, synes den tilltänkta sammansättningen av nämnden medföra, att denna komme i alltför hög grad domineras av tra­ fikföretagsintressena. Det borde därför tillses, örn icke allmänhetens eller trafikanternas intressen kunde bättre tillgodoses.

Industriförbundet: Trafikutredningen har icke givit övertygande skäl för att den föreslagna biltrafiknämnden skulle kunna handhava sina vittgående unogifter på ett ur det allmännas synpunkt mera tillfredsställande sätt, än örn arbetet omhändertoges av opartiska ämbetsmän i vanlig administrativ ordning, t. ex. inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, därest vid dess sida såsom konsultativt organ ställdes ett trafikråd av ungefärligen den samman­ sättning, som tänkts för biltrafiknämnden. Örn denna myndighet likväl skulle tillskapas i huvudsaklig anslutning till förslaget, blir det av särskild betydelse, att nämnden får en sådan sammansättning, att garanti vinnes mot ensidighet eller partiskhet i dess verksamhet. För detta ändamål måste hl. a. trafikanterna få en lika stark representation i nämnden som trafikutövarna.

Endast en så organiserad nämnd torde vara skickad att skapa nödig auk­ toritet kring sin verksamhet och alt fatta sina beslut under tillbörligt hän­ synstagande till alla parters intressen.

Vad särskilt angår frågan örn nämndens sammansättning hava bland an­ nat följande synpunkter framförts. Flertalet handelskammare, liksom gross-

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 115-

träl remissinstans för under Kungl. Maj:ts prövning dragna frågor av större betydelse rörande den yrkesmässiga trafiken.

Bland särskilda arbetsuppgifter, som enligt det i det följande framlagda förslaget skola ankomma på det centrala organet, må i detta sammanhang nämnas, att detta skulle vara tillståndsmyndighet dels i fråga om sådan linje­ trafik för person- eller godsbefordran, som sträcker sig över mer än ett län,

dels för den tyngre lastbilstrafiken, dels ock för transportförmedlingsverk­ samhet, i den mån tillstånd till drivande av sådan rörelse erfordras.

Med avseende å handläggning av frågor örn arbetstid för förare i yrkes­ mässig trafik skulle myndigheten, på sätt närmare angives under 28 §, äga att förordna om begränsning av eljest stadgad maximiarbetstid m. m. Ytterligare skulle ankomma på myndigheten bland annat, att efter läns­ styrelsernas hörande, fastställa allmänna grunder för uppställning av taxor för den yrkesmässiga trafiken samt att själv fastställa taxor för sådan trafik eller sådan transportförmedling, vartill tillstånd meddelats av myndigheten. Jämväl skulle denna äga att fastställa allmänna grun­ der för uppställning av transporthandlingar och driftstatistik i den yrkes­ mässiga trafiken samt att, i den mån Kungl. Majit uppdrager befogenhet därtill åt myndigheten, meddela bestämmelser om skyldighet att i yrkesmässig trafik föra anteckningar angående förares arbetstid m. m. På myndigheten skulle även ankomma att indela riket i lokalområden för beställningstrafiken för godsbefordran samt att, i den mån så befinnes lämpligt, besluta om fast­ ställande av särskilt lokalområde för viss trafikutövare eller viss grupp av trafikutövare.

Omfattande och betydelsefulla arbetsuppgifter komma såsom av det anför­ da framgår att åvila det centrala organet.

Vad angår frågan örn myndighetens organisation torde myndigheten, åt­ minstone till en början, lämpligen böra organiseras såsom en självständig nämnd, vars ledamöter utses av Kungl. Majit. Nämnden torde böra benäm­ nas statens biltrafiknämnd. Sedan några års erfarenhet av myndighetens verksamhet vunnits, torde man äga goda hållpunkter för bedömandet av frå­ gan, huruvida myndigheten bör bestå såsom en särskild nämnd eller ombil­ das till ett ämbetsverk eller ingå i ett redan befintligt sådant.

Av den nu förordade organisationsformen bör emellertid enligt min mening icke med nödvändighet följa, att nämndens beslut i ärenden, som ankomma på dess prövning, böra bestämmas genom majoritetsbeslut. En sådan arbets­ form skulle icke blott bliva hinderlig för att nämnden skulle kunna i löpande ärenden fatta och expediera beslut med erforderlig snabbhet utan skulle även vara i många frågor olämplig med hänsyn till de partsintressen, som flertalet ledamöter av nämnden torde komma att företräda. I huvudsak torde även i detta fall liksom inom förvaltningen i övrigt beslut böra träffas under van­ liga ämbetsmannamässiga former på ordförandens och vederbörande före­ dragandes ansvar men med rätt för ledamöterna i nämnden att deltaga i överläggningar angående besluten samt att få sina meningar, därest de av­

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

63

vika från det fattade beslutet, antecknade till protokollet. Genom den instruktion för nämnden, som Kungl. Majit förutsättes komma att utfärda, böra erforderliga närmare bestämmelser rörande nämndens verksamhet med­ delas.

I likhet med samtliga tidigare verksamma utredningsorgan anser jag, att i nämnden böra finnas representerande sakkunskap och erfarenhet i trafik­ ekonomiska frågor med hänsyn till såväl trafikanternas, särskilt näringsli­ vets, som biltrafikens, järnvägarnas och sjöfartens intressen för att därige­ nom skapa garantier för ett allsidigt bedömande av frågor, som falla under nämndens prövning. Antalet ledamöter i nämnden synes åtminstone tills vidare böra bestämmas till fem och suppleanternas antal till fyra.

För beredning av de till nämnden hörande ärendena bör finnas ett kansli. Att i avsaknad av närmare erfarenhet rörande omfattningen av nämndens verksamhet bilda sig en riktig uppfattning angående storleken av kansliets personalbehov är givetvis vanskligt. Utan att här taga slutlig ställning till det av 1936 års trafikutredning framlagda förslaget till personaluppsättning anser jag detsamma kunna tills vidare läggas till grund för beräkningen av behovet. I fråga om sättet för tjänsternas tillsättande torde Kungl. Majit i instruktionen för nämnden böra meddela bestämmelser.

Med hänsyn till den föreslagna organisationsformen och i avvaktan å när­ mare erfarenhet av nämndens verksamhet synas ersättningarna till såväl nämndens ledamöter som kanslipersonal böra utgå i form av arvoden. Det torde böra ankomma på Kungl. Majit att inom ramen av de anvisade belop­ pen bestämma arvodenas storlek.

De bestämmelser till reglering av den yrkesmässiga automobiltrafiken, varom jag i det följande framlägger förslag, förutsätter jag skola börja tillämpas från och med den 1 juli 1941. För att skapa förutsättningar för förordningens tillämpning från och med nämnda dag erfordras emellertid, att ett ganska omfattande arbete dessförinnan verkställts av biltrafiknämn­ den. Sålunda bör nämnden på ett tidigt stadium med stöd av inhämtade uppgifter indela landet i lokalområden. Vidare böra i god tid föreskrifter meddelas om godsförteckningar och driftstatistik, tillstånd lämnas till an­ ordnande av regelbundna godstransporter, taxor utarbetas m. m. Med hän­ syn till dessa förhållanden synes biltrafiknämnden böra organiseras redan från och med den 1 januari 1941. Anslaget för nästa budgetår till statens biltrafiknämnd torde alltså böra beräknas för sex månader. Arvodena och ersättningarna till nämndens ledamöter och till suppleanterna för dem tor­ de förslagsvis kunna beräknas till 8,500 kronor. Beträffande kansliets per­ sonal synes denna icke behöva i sin helhet tillsättas redan från början. Ar­ vodena till denna böra därför kunna upptagas till något mindre än hälf­ ten av det av trafikutredningen för ändamålet för helt år beräknade be­ loppet. Jag föreslår, att detsamma i beräkningarna upptagas till 18,500 kronor. Såsom trafikutredningen anfört torde det kunna förväntas, att vid den nya regleringens genomförande länsstyrelserna i betydande ulsträck-

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

ning komma att tagas i anspråk och att därför särskilda medel för tillfällig förstärkning av länsstyrelsernas arbetskrafter måste stå till förfogande. Mot vad utredningen anfört har jag icke något annat att erinra, än att det för ändamålet föreslagna beloppet, 30,000 kronor, för nästa budgetår begränsas till 6,000 kronor. Sammanlagt skulle alltså i enlighet med vad jag sålun- de förordat personalkostnaderna för statens biltrafiknämnd under nästa budgetår böra beräknas till (8,500 + 18,500 + 6,000) 33,000 kronor.

I det föreliggande utredningsmaterialet saknas uppgifter rörande de be­ lopp, till vilka expensutgifterna och resekostnaderna för nämndens verk­ samhet böra beräknas. Med hänsyn till bland annat, att utgifter för an­ skaffning av möbler och andra inventarier i samband med nämndens or­ ganisation tynga expensutgifterna under nästa budgetår, synas mig dessa icke böra beräknas lägre än 16,000 kronor. Till bestridande av kostnaderna för ledamöternas och suppleanternas resor till och från Stockholm samt för de resor, som nämnden för fullgörande av sina arbetsuppgifter kan be­ höva företaga, torde för nästa budgetår böra avses ett belopp av 4,000 kronor.

På grund av de osäkerhetsmoment, som vidlåda de här framlagda beräk­ ningarna rörande kostnaderna för biltrafiknämndens verksamhet, bör me­ delsanvisningen till nämnden ske genom förslagsanslag. Medlen böra lämp­ ligen anvisas under två anslag, nämligen ett å 33,000 kronor för avlöningar och ett å 20,000 kronor för omkostnader, samt avräknas mot automobilskat- temedlen. Härom gör jag i det följande hemställan. Jag vill här erinra om att Kungl. Majit i årets statsverksproposition (sjätte huvudtiteln, punkt 54) föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition i ämnet, som kun­ de bliva riksdagen förelagd, till statens biltrafiknämnd för budgetåret 1940/ 41 beräkna ett förslagsanslag av 75,000 kronor, att avräknas mot automo- bilskattemedlen.

4 §•

Olika slag av yrkesmässig trafik oell rätt till dess bedrivande.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 122—135.)

Enligt nu gällande bestämmelser indelas den yrkesmässiga trafiken i tre huvudgrupper, linjetrafik, stadstrafik och länstrafik. 1932 års trafikutred­ ning och 1936 års trafiksakkunniga förordade, att sistnämnda båda slag av trafik skulle sammanslås till en gemensam grupp under benämningen beställningstrafik, varför alltså den yrkesmässiga trafiken skulle komma att innefatta två huvudgrupper, nämligen linjetrafik och bestållningstrafik. Syf­ tet härmed var närmast att söka undanröja den splittring i tillståndsgivning- en, som föranleddes av att trafiktillstånd beviljades i fråga örn länstrafik av länsstyrelserna men i fråga örn stadstrafik av polismyndigheterna i rikets samtliga städer. I stället skulle enligt ovannämnda båda utredningars för-

Kungl. Maj.ts proposition nr HÖ­

GT

som hittills ansetts vara beställningstrafik, ofta speciella fraktavtal. Den föreslagna begreppsförskjutningen synes närmast föranledas av att man i § 1 frångått fordran på tillhandahållande åt allmänheten, varefter man ge­ nom formuleringar i första stycket i § 3 måst vidtaga vissa restriktioner. På grund av de växlande förhållandena i vårt land torde det vara mycket svårt att finna en tidsbestämning, som passar för hela riket vid angivande av den grad av regelbundenhet, som bör krävas för att regelbunden trafik skall anses föreligga. Trafikutredningen har förutsatt, att biltrafiknämn­ den skall kunna i detta avseende meddela särskilda undantagsbestämmel­ ser. Det torde emellertid vara att befara, att förslagets sammanlagda resul­ tat kommer att framkalla ökad oreda och nya åtal. Länsstyrelsen förordar därför, att nuvarande linjetrafikbegrepp bibehålies oförändrat.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Linjetrafiken har definierats på ett sätt, som animerar till överträdelse. Då linjetrafik ej skall anses föreligga, när körning äger rum en gång i veckan eller för en beställare, torde trafiken komma att uppdelas mellan bilåkare på sådant sätt, att två eller flera dub­ belturer utföras i veckan, men av vardera åkaren endast en tur eller för en beställare. När det föreslås, att med godslinjetrafik skall förstås regelbun­ den trafik minst två gånger varje kalendervecka, har sannolikt icke avsetts tur och returtrafik utan trafik minst två gånger i samma riktning varje kalendervecka. Länsstyrelsen hemställer örn förtydligande i detta avseende.

Emellertid anser länsstyrelsen, att regelbunden godstrafik inom lokalområde icke skall hänföras till linjetrafik och att sådan godslinjetrafik, som bedrives i fjärrtrafik, bör övertagas av statens järnvägar på samma sätt som skett vid övertagande av omnibuslinjer, nämligen genom inlösen av fordon, ut­ givande av good-will och anställande av personalen i den övertagna tra­ fiken. S. J. skulle komma att driva fjärrgodslinjetrafik på ett sätt, som allmänheten hade anledning att känna sig tillfreds med. Denna uppfattning grundar länsstyrelsen på den stora utveckling och förbättring, som omnibus- trafiken i länet och grannlänet undergått, sedan omnibuslinjer övertagits av statens järnvägar och deras dotterbolag.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Såsom linjetrafik för godsbefordran skall enligt förslaget anses regelbunden trafik å viss sträckning eller mellan vissa orter för samtidig transport av gods för flera beställare. Häremot kan er­ inras, att definitionen utesluter det fall, som motsvarar det ursprungliga begreppet för linjetrafik, nämligen den regelbundna trafik, som äger rum utan föregående beställning. Karakteristiskt för linjetrafiken är, att den, i motsats till beställningstrafiken och i likhet med den regelbundna fäg­ nell sjötrafiken i allmänhet, sker å förut tillkännagivna eller eljest för all­ mänheten kända tider. En rättelse på denna punkt synes nödvändig.

Definitionen talar om »flera» beställare. Man frågar sig då, hur många, sorn avses. Skall det vara två eller mer än två? Vanligt språkbruk pekar på det senare alternativet, men antagligen avses det förra. Klarhet måste skapas på denna punkt.

Däremot är tydligt och säges även ifrån, att, örn det är en »beställare», det ej blir fråga örn linjetrafik. Men då lagtexten .således anknyter till den formella »beställningen» och ej till antalet avsändare, är fråga, örn man ej öppnar dörren för en vidsträckt och oavsedd samlastningsrörelse utanför linjetrafikbegreppet. Trafikutredningen har i motiveringen ett uttalande, som avser att möta denna eventualitet, men detta lär vara otillräckligt. Tra­ fikutredningen har vidare fixerat vad som skall vara regelbunden trafik. Det skall för godstrafik vara, när körningen »vanligen äger rum minst två gånger varje kalendervecka». Regelbundenheten är ett relativt begrepp och

68

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo-

måste ses i förhållande till vad som är normal trafikfrekvens i orten. Är denna stor, kan om två turer i veckan ingalunda talas om regelbundenhet — är den ringa, kan åter åt ett företag, som kör en gång i veckan, behöva ges det skydd, som ensamrätt till linjetrafik kan skänka. Trafikutredningen har även insett nödvändigheten av dispensförfarande, och sannolikt blir detta så omfattande, att det vöre lyckligare att låta huvudregeln fälla och som hittills överlåta åt rättstillämpningen att med hänsyn till det praktiska livets förhållanden från fall till fall avgöra, huruvida trafiken skall anses vara regelbunden.

Länsstyrelserna i Södermanlands och Jönköpings län anföra även vissa erinringar, vilka kunna innefattas under ovan refererade utlåtanden.

Järnvägsstyrelsen: Den föreslagna definitionen av begreppet linjetrafik är i vissa stycken icke fullt klar. Vad till en början angår linjetrafik för personbefordran, kan uttrycket »oberoende av varandra» ge upphov till maskerad linjetrafik. Intet hindrar nämligen, att en förening eller samman­ slutning av trafikanter beställer en omnibus att varje veckodag eller vissa dagar i veckan verkställa befordran mellan två bestämda orter. Att en så­ dan trafik skall anses som linjetrafik, anser styrelsen uppenbart. Av samma skäl bör till linjetrafik för godsbefordran hänföras sådana transporter, vilka en sammanslutning av närings- eller industriidkare eller andra godstrafikan­ ter med viss regelbundenhet låta utföra genom avtal med vissa trafikut­ övare. Att körningar åt ett företag eller en person icke skola kunna rubri­ ceras som linjetrafik, anser styrelsen oriktigt (styrelsen syftar därvid icke på sådana fall, där ett företag samtidigt är både avsändare och mottagare).

Undantaget synes berättiga trafikutövare att i beställningstrafik köra gods varje veckodag mellan vissa orter, örn han endast tillser, att vid varje tur gods medtages endast för en beställare, som på måndagen är A, på tisdagen B, på onsdagen C etc.

Uttrycket »beställare» synes för övrigt styrelsen mindre lyckligt. Ordet beställare, som osökt leder tanken över till beställningstrafik, bör lämpligen icke förekomma i den för linjetrafik givna definitionen. För egen del anser styrelsen den gängse termen godstrafikant vara att föredraga, även om den­ samma språkligt sett måhända ej är oantastlig.

Även svenska järnvågsföreningen framför vissa erinringar mot den före­ slagna definitionen, vilka i huvudsak sammanfalla med av järnvägsstyrelsen anförda synpunkter.

Departementschefen.

Ovan refererade erinringar mot det av trafikutredningen framlagda försla­ get till en ny definition å begreppet linjetrafik synas otvetydigt giva vid banden, vilka stora svårigheter, som måste möta vid ett försök att genom detaljerade bestämmelser söka åstadkomma en mera preciserad definition än hittills. Varje nytillagd bestämning medför här, liksom eljest, att en viss kategori, på vilken denna nya bestämning icke är tillämplig, faller utanför det ifrågasatta begreppet, och att man samtidigt skapar nya möjligheter för yrkesutövare, som önska undandraga sig tillämpningen av linjetrafikbestäm- melserna, att förverkliga denna önskan genom att i något avseende giva trafiken en karaktär, som gör att den icke till fullo blir att inbegripa rinder definitionen. Exempel på möjligheten av sådant kringgående av definitio­

Kungl. Majlis proposition nr Ilo-

69

nen hava givits redan i de anförda utlåtandena, och i praktiken skulle det säkerligen komma att visa sig, att ännu flera möjligheter i sådant syfte er- bjöde sig. Över huvud kan under sådana förhållanden ifrågasättas, huruvida icke en lugn utveckling på ifrågavarande område bäst gagnas av att, med bibehållande i huvudsak av den nuvarande mera vidsträckta definitionen, låta rättsutvecklingen liksom hittills i tvivelaktiga fall angiva trafikens ka­ raktär genom avgöranden med hänsyn till omständigheterna i varje sär­ skilt fall.

Emellertid kan å andra sidan icke bestridas, att behovet av en mera nog­ grann definition än hittills å linjetrafikens begrepp med ökad styrka kom­ mer att framträda särskilt om tillståndsgivningen i fråga örn linjetrafiken kommer att i större utsträckning än hittills förläggas till annan myndighet än den, som ombesörjer tillståndsgivningen för beställningstrafik. Både för den lojale rättssökanden och för de rättstillämpande myndigheterna måste det under sådana förhållanden framstå såsom önskvärt, att, om möjligt, en klarare gränslinje, än vad för närvarande är fallet, kan redan i författ­ ningstexten dragas mellan de båda nyssnämnda slagen av yrkesmässig trafik.

Under det att hittills vid försöken att finna en dylik gränslinje uppmärk­ samheten så gott som uteslutande ägnats åt linjetrafikens begrepp, har så­ som en följd därav ringa uppmärksamhet skänkts åt innebörden av begrep­ pet beställningstrafik. Likväl torde en undersökning av sistnämnda begrepp vara ägnat att i förevarande avseende belysa det förra. Karakteristiskt för beställningstrafiken synes vara, att dispositionsrätten över automobilen ge­ nom beställningen i princip övergår till beställaren. Denne bestämmer alltså, sedan bilen till följd av beställningen ställts till hans disposition, dess av­ gångstid, färdriktning, uppehåll på olika platser under färden samt — inom gränserna för fastställd maximilast — dess passagerarantal eller godsmängd. Ett uttryck för detta förhållande utgör bland annat den i utredningens för­ slag § 23 förekommande bestämmelsen, att, örn i beställningstrafik ersättning för hel billast erlagts, må icke utan samtycke av den eller dem, som erlagt ersättning, gods för annans räkning samtidigt transporteras å bilen.

Linjetrafik innebär i motsats härtill, att dispositionsrätten över bilen i prin­ cip förblir hos trafikutövaren; hänsyn till passagerarnas eller godsavlastar- nas önskningar i fråga om transportens verkställande kan tagas endast i den mån de falla inom trafikutövarens — i regel på förhand tillkännagivna och av offentlig myndighet godkända — dispositioner. Godsavlastare eller passa­ gerare ha genom den av dem erlagda ersättningen för transporten icke för­ värvat dispositionsrätt över bilen vare sig individuellt eller kollektivt; de äga sålunda icke rätt alt bestämma dess avgångstid, dess godsmängd eller dess passagerarantal utan endast rätt att individuellt utnyttja viss andel av en av trafikutövaren utförd trafikprestation, vilken rätt oberoende härav kan förut hava förvärvats eller samtidigt eller efteråt förvärvas av andra, som helt eller delvis utnyttja samma trafikprestation.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

För att en viss trafikprestation skall kunna utan föregående avtal kollektivt utnyttjas av flera passagerare eller godsavlasiare fordras, att kännedom om trafiken är spridd bland ett relativt stort antal av eventuella trafikkunder; en sådan kännedom är i regel icke möjlig utan en viss grad av regelbunden­ het i transporternas utförande. Då regelbundenheten är ett yttre faktum, som är lätt att konstatera och då densamma dessutom i regel är ett tecken på att den trafik, som på sådant sätt bedrives, icke sker allenast på grund av beställning, så har av praktiska skäl i definitionerna mera vikt kommit att läggas vid denna i och för sig sekundära faktor än till det mera väsentliga faktum, som ligger däri att vid linjetrafiken dispositionsrätten över bilen icke övergått till trafikanten. Om emellertid en mera uttömmande definition än hittills på linjetrafikens begrepp anses erforderlig, synes densamma för varje fall icke kunna undvara sist omförmälda bestämning, vartill för tydlighetens skull även bör läggas regelbundenheten å viss vägsträcka eller mellan vissa orter.

I enlighet med vad nu anförts anser jag linjetrafikens begrepp böra be­ stämmas på följande sätt:

Med linjetrafik förstås i denna förordning yrkesmässig trafik för regelbunden befordran av passagerare eller gods å viss vägsträcka eller mellan vissa orter under sådana omständigheter att bestäm­ manderätt i fråga örn automobilens utnyttjande icke tillkommer viss trafikant eller vissa trafikanter gemensamt.

Med avseende på den grad av regelbundenhet, som bör krävas för att linje­ trafik skall anses föreligga, har i utredningens förslag upptagits vissa i andra stycket av § 3 förekommande bestämmelser. Bortsett från vissa med försla­ get förenade tolkningssvårigheter, som närmare angivits i de av länsstyrelser­ na i Malmöhus och Älvsborgs län angivna utlåtandena, framgår vansklighe­ ten av att söka i detta avseende uppställa en allmän regel, som är tillämplig under de skiftande förhållandena i olika delar av landet, icke minst av den omständigheten, att den av trafikutredningen formulerade regeln omedelbart följes dels av ett undantag och dels av möjlighet att medgiva ytterligare un­ dantag. I själva verket torde det —- såsom även av en länsstyrelse anmärkts — vara sannolikt, att undantag från den av utredningen formulerade huvud­

regeln skulle förekomma i så stor utsträckning, att denna regel i praktiken skul­

le övergå till att själv bliva undantag. Flertalet trafikutövare i vårt land torde nämligen huvudsakligen ägna sig åt att ombesörja transporter mellan vissa huvudorter. Framför allt gäller detta de trakter av landet, där den yrkesmäs­ siga trafiken för godsbefordran förekommer i största utsträckning, nämligen omkring landets handels- och industricentra, där godstrafiken är riktad till och från dessa centra. En regel, som innebure, att biltrafik för godsbeford­ ran skulle anses såsom regelbunden om densamma vanligen utfördes två el­ ler flera gånger i veckan å viss vägsträckning eller mellan vissa orter, skulle därför i ett vidsträckt område omkring dylika centra medföra, att praktiskt

Kungl. Majda proposition nr lis­

li

taget varje utövare av yrkesmässig trafik befunnes utöva regelbunden trafik i denna bemärkelse. Å andra sidan torde det vara otvivelaktigt, att i glest bebyggda delar av landet en regelbunden godsbefordran kan kräva det skydd, som tillståndet till linjetrafik innebär, även om trafiken inskränker sig till endast en tur i veckan eller mindre. På grund härav har jag icke funnit skäl att i denna del genom någon viss siffra söka redan i författningen fastslå det antal turer i veckan, som bör konstituera regelbunden trafik, och till följd härav hava även de av trafikutredningen i samband med en sådan bestäm­ melse föreslagna undantagsbestämmelserna fått i detta sammanhang bort­ falla.

Tillståndsgivande myndigheter m. m.

5 §•

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 135—140.)

Enligt 24 § i 1930 års motorfordonsförordning meddelas tillstånd till lin­ jetrafik av länsstyrelsen i det eller de län, där trafiken skall äga rum, till stadstrafik av polismyndigheten i staden och till länstrafik av länsstyrelsen.

Tillståndsgivningen är på grund härav för närvarande fördelad på Över­ ståthållarämbetet, 24 länsstyrelser samt polismyndigheterna i samtliga stä­ der. Det finnes sålunda över 140 tillståndsgivande myndigheter.

Enligt 1932 års trafikutrednings förslag skulle tillståndsgivningen för fjärrgods- och fjärrgodslinjetrafik centraliseras till vägtrafikmyndigheten samt prövningen av tillstånd till övriga slag av yrkesmässig trafik handha­ vas av länsstyrelserna. 1 fråga örn beställningstrafik utom tjärr godstrafik i städer med minst 50,000 invånare skulle dock tillståndsgivningen ankom­ ma på polismyndigheterna. Därest trafik, till vars bedrivande tillstånd av länsstyrelse erfordrades, kunde komma att utsträckas över mera än ett län, skulle prövningen av ansökan om trafiktillstånd, så vitt linjetrafik angick, ankomma å länsstyrelserna i de län, där trafiken skulle äga rum, samt i fråga om beställningstrafik å länsstyrelse i det län, varest stationsort för trafiken var avsedd att förläggas.

1932 års trafikutredning framhöll bland annat, att den brist på planmäs­ sighet, som kännetecknade den nuvarande tillståndsgivningen beträffande beställningstrafiken, vore till huvudsaklig del föranledd av den stora splitt­ ringen i fråga om de tillståndsgivande myndigheterna.

Trafikutredningens förslag vann anslutning från så gott som alla myn­ digheter, vilka yttrade sig i denna del.

1936 års trafiksakkunniga ansågo en centralisering av tillståndsgivningen ändamålsenlig men ville gå längre än trafikutredningen. De sakkunnigas majoritet hemställde, att undantaget beträffande städer med minst 50,000 invånare skulle utgå, eller, därest det ansågs böra i begränsad omfattning bibehållas, förklaras gälla allenast beträffande beställningstrafik för per­

Kungl. Maj:ts proposition nr 115-

73

1936 års trafikutrednings förslag’.

1936 års trafikutredning anser beträffande nu ifrågavarande spörsmål, att en fullständig centralisering av tillståndsgivningen till den centrala myn­ digheten utan tvivel skulle medföra en synnerligen omfattande arbetsbörda för biltrafiknämnden. Utredningen finner därför icke lämpligt att för när­ varande vidtaga denna fullständiga centralisering. Då emellertid behovet av en centralisering i fråga om tillståndsgivningen otvivelaktigt gör sig starkt gällande, föreslår trafikutredningen, att polismyndigheternas befatt­ ning med tillståndsärenden skall upphöra och i stället anförtros länsstyrel­ serna.

I fråga om beställningstrafik för godsbefordran framhåller utredningen att, då städerna enligt utredningens förslag icke längre skola vara särskilda trafikområden för godstrafiken, torde det redan av tekniska skäl icke vara lämpligt att behålla polismyndigheterna som tillståndsgivande organ för denna trafik.

1 fråga örn linjetrafik för godsbefordran förordar trafikutredningen, att tillståndsgivningen förlägges till statens biltrafiknämnd. Utredningen anför härom närmare följande:

Sådan linjetrafik förekommer i praktiken i en mycket stor utsträckning, ehuru densamma endast till ringa del blivit koncessionerad. Man torde även kunna förutsätta, att linjetrafiken i fortsättningen kommer att utvecklas i hög grad. Då linjetrafikens möjligheter att konkurrera med andra kommu­ nikationsmedel jämväl i fortsättningen komma att tilldraga sig stor upp­ märksamhet, torde biltrafiknämnden vara bäst lämpad att taga ställning till de svårbedömda frågor, som i anledning av konkurrensförhållandena uppstå. Härtill kommer en annan omständighet. Ett betydande antal godslinjer sträcka sig för närvarande över mer än ett län, till följd varav flera läns­ styrelser enligt gällande bestämmelser blivit engagerade vid tillståndsgiv­ ningen. Då med stor sannolikhet även framdeles ett avsevärt antal gods­ linjer över mer än ett län komma att inrättas samt samråd i förevarande hänsende mellan olika länsstyrelser är förenat med vissa olägenheter, kan det även av det skälet ifrågasättas, huruvida icke tillståndsgivningen ifråga örn linjetrafik för godsbefordran bör förläggas till biltrafiknämnden.

Sistnämnda synpunkt gör sig givetvis gällande även i fråga örn annan linjetrafik, som utsträckes över flera län. Beträffande persontrafiken torde emellertid för närvarande ej föreligga något mera påtagligt behov av en fullständig centralisering.

Då linjetrafik för personbefordran kan komma att utsträckas över flera län, bör sålunda i anslutning till gällande rätt och propositionen pröv­ ningen av ansökan ankomma på länsstyrelserna i de län, där trafiken skall äga rum. Skall lokalområde för beställningstrafik omfatta delar av flera län, bör tillståndsgivningen handhavas av länsstyrelsen i det län, där sta­ tionsorten är avsedd att förläggas.

Förhållandet mellan nu gällande ordning, och trafikutredningens förslag i fråga örn tillståndsgivningen torde enklast framgå av följande samman­ ställning.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 115-

Nu gällande bestämmelser

Trafikens art

Länstrafik Stadstrafik Linjetrafik

För person- För gods­

befordran befordran

För person- För gods­

befordran befordran

För person­

befordran

För gods­ befordran

Tillstånds-

beviljande myndighet

Länsstyrelse Polismyndighet i stad Länsstyrelse

Av trafikutredningen föreslagna bestämmelser

Trafikens art

Beställningstrafik

Linjetrafik

För person­

befordran

För gods­ befordran

För person­

befordran

För gods­ befordran

Tillståndsbeviljande myndighet

Länsstyrelse

Biltrafik­ nämnden

Yttranden över t rafi k utred ilin gens förslag.

Vad till en början angår den ifrågasatta överflyttningen av tillståndsgiv- ningen beträffande linjetrafik för godsbefordran från länsstyrelserna till bil­ trafiknämnden, har förslaget i denna del framkallat erinringar från läns­ styrelserna i Kronobergs, Älvsborgs, Skaraborgs, örebro, Värmlands, Väst­ manlands, Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands lån, vilka anse dy­ lik överflyttning böra äga rum endast då fråga är om linjetrafik, som sträc­ ker sig över mer än ett län. Samma mening uttala Skånes och Jönköpings handelskammare. Länsstyrelserna i Östergötlands och Södermanlands lån anse tillståndsgivningen böra förbliva hos länsstyrelserna, då den ifråga­ satta linjetrafiken icke är avsedd att sträcka sig över mer än ett lokalområ­ de. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser trafiktillstånd i fråga om samt­ liga slag av yrkesmässig trafik böra meddelas av länsstyrelserna.

Vad särskilt angår frågan örn tillstånd till trafik med stationsort i större stad, uttalar länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att den icke finner sig övertygad om nödvändigheten att i dylikt fall överflytta tillståndsgivning­ en till länsstyrelserna. Redan den större kännedom om de lokala förhål­ landena och om trafikbehovet, som vederbörande poliskammare självfallet måste äga, ger den härvid företräde framför länsstyrelsen, som måste lita till poliskammarens utredning, men härtill kommer, att trafiktillstånden i de större städerna äga sammanhang med ordningsfrågor, där länsstyrelsen svårligen kan undgå att bliva starkt beroende av vederbörande poliskamma­ res mening. Länsstyrelsen föreslår därför, att poliskammare i städer, där sådan finnes, får hand örn tillståndsgivningen beträffande beställningstra- fiken.

Även poliskammaren i Norrköping anser ett överflyttande av tillstånds­ givningen till länsstyrelse, då det gäller en stad av Norrköpings storlek, knappast vara välbetänkt. Länsstyrelsen kan, erinrar poliskammaren, icke

Kungl. Maj:ts proposition nr Hö­ lö

på samma sätt som polismyndighet skaffa sig erfarenhet av de olika om­ ständigheter, som inverka på tillståndsgivningen.

Åtskilliga föreningar av drosktrafikutövare framhålla, att de anse det önskvärt, att tillstånd till dylik trafik i städerna alltjämt beviljas av de lo­ kala myndigheterna.

Svenska stadsförbundet erinrar, att kraven på städernas rätt att få ordna sin lokaltrafik på det för dem lämpligaste sättet måste starkt betonas. Det är nödvändigt, att städernas inflytande på omnibustrafiken inom själva stads- området icke beskäres.

I motsats till ovan omförmälda institutioner, som anse trafikutredningens förslag innebära en allt för långt gående centralisering av tillståndsgiv­ ningen, framhåller järnvägsstyrelsen, att den förbättring i fråga om organi­ sationen av den yrkesmässiga trafiken, som kan förväntas genom det av trafikutredningen i förevarande avseende framlagda förslaget, kommer att bliva skäligen ofullständig, om icke biltrafiknämndens befattning med till­ ståndsgivningen vidgas till att avse även viss del av beställningstrafiken för godsbefordran och, inom viss gräns, linjetrafik för personbefordran.

Det av utredningen som skäl mot en helt centraliserad tillståndsgivning förebragta argumentet, att en dylik åtgärd utan tvivel skulle medföra en syn­ nerligen omfattande arbetsbörda för biltrafiknämnden kan styrelsen icke finna bärande. Styrelsen anser, att varken arbetsbördan för nämnden eller förvaltningsutgiftema för en längre driven centralisering kunna bliva av nämnvärd betydelse jämförda med det samhällsintresse, som står på spel, då ju nämligen samhällets kostnader för ifrågavarande trafik räknas i 10- och 100-tals miljoner kronor årligen. Styrelsen anser därför ofrånkomligt, att nämndens tillståndsgivning även får omfatta åtminstone sådan beställnings- trafik för godsbefordran, som avser användning av fordon med lastkapa­ citet av mer än 2.5 ton. Att styrelsen satt gränsen vid angivna tontal sam­ manhänger med det förhållande, att bilar upp till denna lastförmåga mera sällan utföra körningar på långa avstånd, medan känt är, att lastbilar med en lastförmåga över 2.5 ton ofta användas i långtrafik. Då långtrafiken som regel faktiskt har linjetrafiks karaktär, anser styrelsen det ofrånkomligt, att nämnden också måste taga hand om tillståndsgivningen beträffande tyngre fordon i beställningstrafik, särskilt som utredningen tänkt sig, att utövare av linjetrafik för godsbefordran samtidigt skulle kunna erhålla till­ stånd till beställningstrafik. För styrelsen framstår det vid sådant förhål­ lande som ett självfallet ordningskrav, att tillståndsgivningen för båda fal­ len bör anförtros åt en och samma myndighet.

Vad gäller bestämmelserna angående linjetrafik för personbefordran, an­ sluter järnvägsstyrelsen sig till den i 1936 års trafiksakkunnigas betänkande reservationsvis framförda meningen, att tillstånd till linjetrafik för person­ befordran mellan två orter, belägna på över 20 kilometers inbördes avstånd från varandra, bör meddelas av den centrala myndigheten.

I åtskilliga av de i det föregående omnämnda, av länsstyrelser avgivna yttranden beröres frågan örn huru trafiktillstånd skall meddelas, då ansö­ kan innefattar rätt såväl till person- som godsbefordran i linjetrafik. Det framhålles, att bestämmelse bör finnas, huruvida i sådant fall tillståndet skall meddelas av både biltrafiknämnden och länsstyrelse samt, i förekom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

77

förmåga — bortsett från vissa slag av specialtransporter — i regel icke kan med ekonomisk fördel utnyttjas för transporter av övervägande lokal ka­ raktär.

Möjligheten att åstadkomma en planmässig transporthushållning synes mig i första hand hero på, att åtgärder vidtagas för alt förhindra, att en lo­ kal myndighet kan meddela trafiktillstånd, som minska eller omintetgöra verkan av åtgärder, som av annan myndighet vidtagits i nyss angivna syfte. Vad som för detta ändamål påkallas, synes i första hand vara, att tillstånd till sådan trafik, som kan förutsättas icke hava övervägande lokal karaktär utan i huvudsak vara inriktad på långväga transporter, meddelas av ett centralt organ.

Vad särskilt angår det av trafikutredningen framförda förslaget att alla frågor örn tillstånd till linjetrafik för godsbefordran skulle handläggas av biltrafiknämnden, kan jag icke finna detsamma ändamålsenligt, då det näm­ ligen sannolikt skulle medföra, att nämndens arbetsböfda till övervägande del komme att omfatta ärenden angående trafik av lokal karaktär, nämligen linjetrafik inom distributionsområdena omkring handels- och industricentra, vilken trafik bäst ägnar sig för handläggning hos en lokal myndighet. Det måste också befaras, att en dylik bestämmelse i många fall skulle giva upp­ hov till ovisshet eller till tvister, huruvida en viss trafik vöre av sådan be­ skaffenhet, att tillstånd till dess bedrivande borde beviljas av den ena eller den andra myndigheten, liksom också till att en sökande, som fått sin an­ sökan avslagen hos den ena myndigheten, försökte sin lycka hos den andra under uppgivande av den karaktär på trafiken, som han i varje fall funne mest lämplig för sina syften.

Ur den nyss antydda synpunkten, nämligen att tillstånd till trafik av över­ vägande lokal karaktär bör beviljas av vederbörande lokala myndighet men tillstånd till långväga transporter däremot av ett centralt organ, synes mig icke finnas någon anledning att i fråga örn linjetrafiken göra någon skillnad mellan gods- eller persontrafik särskilt som en sådan skillnad även ur prak­ tisk synpunkt skulle möta så mycket större svårigheter att genomföra, som vederbörande ofta söker tillstånd till båda dessa slag av trafik samtidigt. Därest trafiken icke sträcker sig över mer än området för ett län (vartill i detta sammanhang icke bör räknas Stockholm i bemärkelse av överståthål- larämbetets förvaltningsområde), anser jag beviljandet av tillstånd böra lik­ som hittills ankomma på vederbörande länsstyrelse, respektive Överståthål­ larämbetet. Om åter den ifrågasatta linjen är avsedd alt sträcka sig genom två eller flera län, synes ur ovan antydda synpunkt meddelandet av tillstånd böra ankomma å det centrala organet. Visserligen kan i undantagsfall även en trafik, som sträcker sig över länsgräns, hava en utpräglat lokal karak­ tär, men den nyss angivna principen torde dock medföra en för nu ifråga­ varande ändamål i det övervägande antalet fall riktig uppdelning. Ett av­ sevärt antal länsstyrelser hava också, såsom av det föregående framgår, i ytt­ randen över trafikutredningens förslag uttalat sig för uppdelning av till- ståndsgivningen på basis av denna princip.

Kungl. Maj.ts proposition nr 215.

79

mot utredningens förslag i förevarande avseende. Förbundet framhåller, att de lokala myndigheternas bättre kännedom om förhållandena på de olika platserna visat sig vara av värde, då det gällt frågor rörande den yrkes­ mässiga trafiken därstädes.

På grund av vad nu anförts har jag icke funnit skäl föreligga att, i vad beställningstrafiken för personbefordran med stationsort i stad angår, frångå hittills gällande system för tillståndsgivningen, som, såvitt erfarenheten åda­ galagt, torde i huvudsak hava väl fyllt sin uppgift. Vad åter angår beställ- ningstrafik för personbefordran med stalionsort utom stad har jag intet att erinra mot trafikutredningens förslag att meddelandet av tillstånd till sådan trafik bör liksom hittills ankomma på länsstyrelserna.

I åtskilliga utlåtanden har berörts frågan örn huru beslut bör fattas och expedieras i sådana fall, då avgörandet av frågor om trafiktillstånd ankom­ mer samtidigt på olika myndigheter. I detta avseende må erinras, att en dylik handläggning icke behöver möta större svårigheter än vad som för när­ varande är fallet, då fråga är exempelvis om tillstånd att samtidigt bedriva stadstrafik och länstrafik eller samtidigt stadstrafik och linjetrafik med viss automobil, vilka tillstånd meddelas av olika myndigheter. För den händelse emellertid särskilda bestämmelser skulle visa sig erforderliga för reglerande av en dylik handläggning, tillkommer det enligt utredningens förslag § 45 Kungl. Majit att meddela för tillämpning av förordningen erforderliga före­ skrifter. Att i detta sammanhang närmare ingå på innehållet av de be­ stämmelser, som för sådant ändamål kunna ifrågakomma, torde icke vara erforderligt.

⁶ §•

Trafiktillstånds omfattning.

Enligt nu gällande bestämmelser (1930 års motorfordonsförordning § 24 mom. 1) åligger det den, som vill utöva yrkesmässig trafik, att därtill söka särskilt tillstånd av offentlig myndighet (trafiktillstånd).

Trafikutredningen framhåller, att det synes lämpligt att i förordningen utsäga, att tillstånd erfordras ej blott för öppnandet av trafik utan även för förändring i eller utökning av den genom tillståndet medgivna trafik­ apparaten. Utredningen har därför i förevarande paragraf upptagit ett stadgande härom under påpekande, att liknande stadganden finnas i flera utländska lagstiftningar.

Vad utredningen i sådant avseende föreslagit har i sak icke givit anledning till erinran från min sida. I förslaget har emellertid skett en mindre, redak­ tionell bearbetning, varjämte stadgandet upptagits under särskilt paragraf­ nummer såsom 6 §.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Rätt att i yrkesmässig trafik för personbefordran transportera gods.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 140—142.)

Som § 5 i trafikutredningens författningsförslag upptagas vissa bestäm­ melser angående rätt att i yrkesmässig trafik för personbefordran transpor­ tera gods; motivering härtill förekommer å sid. 140—142 i trafikutredning­ ens betänkande.

Då dessa bestämmelser enligt min mening lämpligen böra upptagas under den avdelning i förslaget, som innefattar föreskrifter om vissa med tra­ fiktillstånd förenade rättigheter och skyldigheter (§ 21 ff.), återkommer jag till innehållet av de av utredningen i nyss omförmälda hänseende föreslagna bestämmelserna under nämnda avdelning.

Om ansökningsförfarandet 7—11 §§.

Ansökans innehåll.

7

§•

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 147—151.)

Enligt 26 § 1 mom. i 1930 års motorfordonsförordning skall vid ansökan örn trafiktillstånd fogas uppgift om den eller de bilar, som äro avsedda att användas för trafiken, varjämte skall bifogas vederbörligt utdrag ur auto- mobilregistret för sådan bil eller, därest bil icke är registrerad, meddelas sådana uppgifter om bilens beskaffenhet, som enligt vad därom är stadgat skola införas i automobilregistret.

Enligt 2 mom. i samma paragraf skall ansökan om trafiktillstånd avse­ ende linjetrafik, utöver vad i 1 mom. angives, innehålla uppgifter om den vägsträcka, varå trafiken skall äga rum, eller om de orter, mellan vilka trafiken skall bedrivas, samt huruvida trafiken skall omfatta persontrafik eller godstrafik eller bådadera, ävensom huru trafiken i övrigt skall anord­ nas och bedrivas. Vidare skall uppgift lämnas örn den taxa för befordring- en, som önskas fastställd. Ansökan örn trafiktillstånd avseende länstra­ fik, skall, utöver vad i 1 mom. sägs, innehålla uppgifter om trafikområde och stationsort för den ifrågasatta trafiken.

Trafikutredningens förslag.

1936 års trafikutredning föreslår i nu förevarande avseende bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med det genom 1936 års proposition fram­ lagda förslaget. Vid ansökan örn trafiktillstånd skola enligt utredningens förslag fogas handlingar, som äro ägnade att bestyrka sökandens lämplig­ het såsom utövare av det slag av trafik, ansökningen avser, ävensom uppgift örn antal av de bilar, som äro avsedda att användas för trafiken, samt, där­ est ansökan avser tillstånd till trafik för godsbefordran, uppgift om den största last, som skall kunna med varje bil befordras.

Däremot har utredningen icke ansett erforderligt, att, på sätt i 1936 års proposition föreslagits, i ansökningen skulle lämnas uppgift örn typ för de bilar, som skulle användas i trafiken. Utredningen anser det ovisst, hu­

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

81

ruvida begreppet typ i förevarande sammanhang tagits i samma bemärkelse som i ordet typbesiktning i motorfordonsförordningen eller huruvida där­ med bör förstås allenast slaget av automobil, d. v. s. personbil eller lastbil. Då emellertid av ansökningen i regel torde framgå arten av den trafik, som sökanden önskar bedriva, anser utredningen det icke vara behövligt att i förordningen föreskriva skyldighet för sökanden att angiva, huruvida trafi­ ken skall bedrivas med personbil eller lastbil.

Ej heller finner utredningen det erforderligt, att, på sätt i 1936 års pro­ position förutsatts, i ansökningen skulle tillika angivas det högsta antal per­ soner, som skulle kunna befordras med varje bil. I fråga om personbilar torde enligt utredningens mening vara av tämligen ringa betydelse om tra­ fiken bedrives med en stor eller liten personbil. Ej heller beträffande om­ nibus anser utredningen det erforderligt eller lämpligt att föreskriva skyldig­ het att uppgiva passagerareantalet för varje vagn. Utredningen erinrar om att bil icke får begagnas i trafiken utan att vara därför godkänd, vid vilket godkännande bilens lämplighet för den tillåtna trafiken givetvis ägnas upp­ märksamhet.

Yttranden över utredningens förslag.

Länsstyrelsen i Uppsala län: De föreskrivna uppgifterna synas icke till­ räckliga för den prövning, som skall ske enligt § 12. Beträffande person­ trafiken är det viktigt att veta, om det är fråga om en bil eller en buss, och även beträffande bussarna kan det vara behövligt att känna personantalet, t. ex. då det är fråga örn beställningstrafik eller om linjetrafik i en sträck­ ning, där redan konkurrens föreligger.

Även länsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att i ansökning om till­ stånd till beställningstrafik för personbefordran bör lämnas uppgift om passagerareantalet, i varje fall då ansökningen avser tillstånd att använda personbil. I motsats till trafikutredningen anser länsstyrelsen det vara av icke ringa betydelse, om trafiken bedrives med en stor eller liten bil, detta särskilt beträffande konkurrensen med linjetrafiken i de glesare befolkade delarna av länet. Erfarenheten har visat, att ett sällskap, som använder sig av en stor personbil, kan pressa ned resekostnaden per person så lågt, att den understiger biljettpriset i linjetrafik å den sträcka, som sällskapet befar. Därför företager länsstyrelsen behovsprövning i fråga om passagerarean­ talet vid godkännande av personbil för länstrafik.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen i örebro län under­ stryka behovet av att beträffande fordon, som användas i trafiken medde­ las uppgift örn bredd och högsta hjultryck. Länsstyrelsen anser därjämte, att ansökan bör innehålla uppgift om längd å fordonet.

Beträffande ansökningar om tillstånd till linjetrafik framhålla väg- oell vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen i Hallands län, att vid ansök­ ningen bör fogas karta eller situationsplan, å vilken linjens sträckning fin­ nes på lämpligt sätt utmärkt.

Beträffande sådana fall, då ansökningen avser allenast tillstånd till linje­ trafik för personbefordran framhålla länsstyrelserna i Jönköpings och Hal­ lands län, att uppgift örn antal av de bilar, som skola användas i trafiken,

Bihang tilt riksdagens protokoll 1950. t samt. Nr 115.

6

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

icke torde vara erforderlig, eftersom enligt § 12 st. 3 i utredningens förslag, tillstånd till linjetrafik med omnibus icke skall innefatta föreskrift om det antal bilar, med vilket trafiken må bedrivas.

Departementschefen.

Syftet med nu gällande liksom med de föreslagna bestämmelserna om skyl­ dighet för sökande att redan i ansökningen om trafiktillstånd lämna vissa uppgifter örn den tillämnade trafikens beskaffenhet och om den eller de auto- mobiler, som äro avsedda att användas däri, är givetvis att bereda vederbö­ rande myndighet upplysning örn sådana omständigheter, som äro av bety­ delse för prövning av ansökningen. En sådan prövning förefaller emellertid i ett konkret fall örn tillstånd till exempelvis persontrafik knappast möjlig, om icke närmare upplysningar föreligga, huruvida ansökningen avser till­ stånd att använda bil eller buss och i båda dessa fall om det antal passage­ rare, för vilket fordonet är avsett. Av länsstyrelsen i Värmlands län har framhållits vilken betydelse kännedom om dessa förhållanden har, då fråga är om tillstånd till beställningstrafik för personbefordran med stationsort å landsbygden. Lika viktig kan emellertid kännedomen örn samma förhållan­ den vara, då tillståndet avser exempelvis drosktrafik i stad. För bifall till an­ sökningen torde i dylikt fall i regel förutsättas, att sökanden avser att an­ vända fordon, som i fråga örn typ icke väsentligt avviker från andra för samma ändamål använda fordon i staden.

Likaledes synes det vara nödvändigt, att viktigare tekniska data angående automobilen äro tillgängliga för bedömande av frågor, huruvida densamma med hänsyn till fordonsbredd, högsta hjultryck o. s. v. lämpar sig för an­ vändning å de vägar eller inom det område, där den är avsedd att användas i trafik.

För att dessa uppgifter, som ur skilda synpunkter äro av betydelse för myndighetens prövning, skola vara tillgängliga under ärendets behandling synes sökanden, på sätt i 1936 års proposition förutsatts, böra åläggas skyl­ dighet att i samband med ansökningen uppgiva, utöver vad av utredningen föreslagits, även typ å den eller de automobiler, som äro avsedda att användas i trafiken. Med angivande av typ bör därvid jämlikt 1936 års motorfordons­ förordning § 9 mom. 2 förstås ett sådant närmare angivande av fordonets be­ skaffenhet, att erforderliga tekniska data beträffande detsamma föreligga. För min del kan jag således icke ansluta mig till den av trafikutredningen uttalade meningen att prövningen av beskaffenheten av den bil, som skall användas i trafiken, bör uppskjutas till den tidpunkt, då fråga uppkommer örn godkännande av visst fordon för användning i densamma. Denna senare prövning bör nämligen enligt min mening icke innebära en förnyad pröv­ ning av sådana omständigheter, som rätteligen böra komma under övervä­ gande i samband med prövningen av frågan om trafiktillståndet, utan bör snarast avse att konstatera bilens tekniska användbarhet för den trafik, var­ till tillstånd tidigare lämnats.

Samtidigt som jag funnit utredningens förslag lämpligen böra komplette­

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

83

ras i ovan angivna avseende, har jag ansett den av utredningen föreslagna bestämmelsen, att i ansökningen skall uppgivas antal av de bilar, som äro avsedda att användas i trafiken, böra med hänsyn till innehållet av § 12 tred­ je stycket inskränkas till att gälla endast sådana fall, då ansökningen avser annat trafiktillstånd än tillstånd till linjetrafik för personbefordran.

Ingivandet av vissa ansökningar om tillstånd till linjetrafik för

personbefordran.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 151.)

Under § 7 har trafikutredningen föreslagit bestämmelse, att ansökan om tillstånd till linjetrafik för personbefordran inom mer än ett län skall inläm­ nas till länsstyrelsen i det län, varest längsta delen av vägsträckan är belä­ gen.

Denna bestämmelse, som motsvarar 24 § 2 mom. i 1930 års motorfor­ donsförordning och som av trafikutredningen ansetts för den skull icke er­ fordra närmare motivering, bar i detta sammanhang fått utgå med hänsyn till att prövning av ansökning om tillstånd till linjetrafik med sträckning över mer än ett län skall, enligt vad i det föregående föreslagits, ankomma på biltrafiknämnden.

Handläggning av ärenden angående linjetrafik.

8

§.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 151—155.)

Enligt 27 § 1 mom. i 1930 års motorfordonsförordning i dess gällande ly­ delse skall länsstyrelse över ansökning örn tillstånd till linjetrafik ej mindre höra vederbörande vägstyrelse och polismyndighet samt järnvägsföretag eller annat trafikföretag, som beröres av den ifrågasatta trafiken, än även, om för­ hållandena därtill föranleda, vid utlyst sammanträde eller i annan lämplig ordning lämna vederbörande väghållningsskyldiga och andra, som ärendet kan angå, tillfälle att yttra sig.

Traf!

k

utred ni ⁱⁱgens förslag.

1936 års trafikutredning förordar i huvudsaklig överensstämmelse med propositionen nr 161 till 1936 års riksdag vissa bestämmelser om handlägg­ ning av ärenden angående linjetrafik. Med hänsyn till den utveckling, som organisationsväsendet erhållit och framför allt kan förväntas få bland tra­ fikutövarna, anser trafikutredningen lämpligt, att sammanslutningar av ut­ övare av yrkesmässig biltrafik, som kunna anses berörda av den ifrågasatta trafiken, skola få tillfälle att yttra sig i de ärenden, varom här är fråga.

Trafikutredningen har därför upptagit ett stadgande härom i förevarande paragraf.

länsstyrelsen i Stockholms lån böra vara, att dessa skriftligen anmäla sig till länsstyrelserna.

Med avseende å skyldigheten att höra trafikföretag anmärker länsstyrelsen i Stockholms län, att därmed ej torde böra förstås enskild företagare, enär varje ansökning då skulle förorsaka ett omständigt och onödigt remissförfa­ rande.

I fråga örn sättet för infordrande av yttranden förordar länsstyrelsen i

Jönköpings län, att detta må kunna ske genom kungörelse på sökandens be­ kostnad.

Beträffande den befogenhet, som bör tillkomma städer och vissa därmed jämförliga samhällen med avseende å behandlingen av frågor örn tillstånd till omnibustrafik anser Svenska stadsförbundet samma förmån, som enligt förslaget är avsedd att tillkomma stad böra beviljas även köpingar och muni- cipalsamhällen; själva förvaltningsformen bör icke tillmätas avgörande be­ tydelse. Förbundet vidhåller i övrigt sin förutvarande ståndpunkt i detta ämne. Även statens gatunämnd anser städerna böra tillförsäkras ett avgö­ rande inflytande i fråga örn lokaltrafiken samt trafikförbindelserna med när­ liggande orter.

Å andra sidan framhåller kommerskollegium, att kollegiet icke kan föror­ da, att städer och kommuner beredas ett dylikt vidsträckt inflytande.

Departementschefen.

I trafikutredningens förslag har vidtagits den formella jämkning, som för- anledes av att prövning av ansökningar om tillstånd till bedrivande av linje­ trafik enligt vad av mig tidigare förordats skulle delvis ske enligt andra grunder än vad av trafikutredningen förutsatts. Utredningens förslag har i övrigt i sak icke givit anledning till erinran från min sida. Någon svårig­ het, på sätt i vissa yttranden befarats, att höra vederbörande organisationer av trafikutövare torde i praktiken knappast komma att föreligga. Föreskrift att vederbörande trafikföretag, som beröres av den ifrågasatta trafiken, skall höras över ansökningen förekommer redan i nu gällande bestämmelser och innebär således icke någon nyhet. Bestämmelse örn rätt att infordra yttran­ den genom annons anser jag i detta sammanhang icke böra meddelas, efter­ som den relativa fåtaligheten av de företag och sammanslutningar, från vil­ ka yttrande skall infordras, gör, att anledning att frångå det vanliga remiss­ förfarandet icke synes i detta sammanhang föreligga. Oavsett en eventuell annonsering skulle nödvändigheten alt genom särskilda remisser höra polis­ myndigheter och andra offentliga institutioner över ansökningar örn linje­ trafik kvarstå; och vid sådant förhållande skulle en annonsering enbart för att infordra yttranden från enskilda företag eller sammanslutningar av tra­ fikutövare knappast leda till någon besparing av tid eller arbete för myndig­ heten.

Vad angår frågan örn den utsträckning, i vilken städer eller andra kom­ muner böra beredas tillfälle att yttra sig över vissa ansökningar om linjetra­ fik, har jag ej funnit skäl att frångå den mening, till vilken såväl 1932 och

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 115

87

ningstrafik måtte gälla samma bestämmelser, som enligt nästföregående pa­ ragraf föreslagits beträffande ansökningar om linjetrafik.

Departementschefen.

Utredningens förslag har från min sida föranlett allenast en formell kom­ plettering, förorsakad av att enligt vad av mig tidigare förordats handlägg­ ning av frågor om tillstånd till beställningstrafik skulle i vissa fall kunna ankomma jämväl på polismyndighet i stad eller på biltrafiknämnden.

10

§.

Detta stadgande, som motsvarar 27 § 1 mom. sista stycket i 1930 års mo­ torfordonsförordning, torde icke behöva motiveras.

Förenklad handläggning av vissa tillståndsärenden.

11

§•

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 156—161.)

Enligt vad ovan under § 5 mom. 1 föreslagits skall vad i förordningen angående yrkesmässig trafik stadgas rörande ärenden om tillstånd till yrkes­ mässig trafik gälla även beträffande ärenden om ökning av det antal bilar, med vilket trafik må av tillståndshavare bedrivas, om insättande av släp­ fordon i trafik, om utbyte av bil eller släpfordon, därest meddelat tillstånd avser visst fordon, ävensom eljest om sådant utbyte av bil eller släpfordon, varmed avses höjning av den största last eller det största antal passagerare, som enligt meddelat tillstånd må befordras med fordon i trafiken.

På sätt i trafikutredningens motivering till nämnda stadgande framhållits, kan emellertid en förenklad handläggning lämpligen förekomma vid be­ handling såväl av vissa av de ärenden, som omförmälas i nyss anförda stad­ gande, som av ärenden avseende tillstånd till vissa särskilt angivna slag av trafik.

Åt uppgiften att närmare angiva de grupper av ärenden, beträffande vilka en dylik förenklad handläggning kan ifrågakomma, är § 11 i utredningens förslag ägnad.

Trafikutredningens förslag.

Enligt utredningens mening bör infordrandet av yttranden kunna in­ skränkas eller underlåtas, då ansökan avser befordran i linjetrafik uteslu­ tande av skolbarn och lärare till och från skolan, vilket — såvitt angår skolbarn — föreslagits i 1936 års proposition.

I överensstämmelse med samma proposition anser utredningen vidare remissförfarandet kunna begränsas i fråga om ansökan, som allenast av­ ser tillstånd att med en eljest i linjetrafik insatt omnibus eller personbil tillfälligt ombesörja beställningstrafik inom visst område eller å viss väg­ sträcka.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Vidare anser utredningen en förenkling böra möjliggöras, då fråga är om att fortsätta en av annan förut bedriven trafik. I dylika fall förelig­ ger ingen utökning av transportapparaten. I de ärenden, varom här är fråga, torde det många gånger vara tillräckligt, att utredning införskaffas örn sökandens lämplighet, såvitt ej denna ändå kan anses styrkt. Därest tvekan kan råda — exempelvis om trafikens behövlighet eller rörande före­ trädesrätt för annan att fortsätta trafiken — bör, framhåller utredningen, givetvis ett fylligare remissförfarande komma till stånd.

Enligt 1936 års proposition medgavs möjlighet att underlåta infordran­ det av yttranden i ärenden angående vissa utbyten av bil eller släpfordon. I fråga örn linjetrafik med omnibus tilläts förenklat förfarande i fråga om såväl ökning av fordonsantalet som insättande av släpvagn och ut­ byte av fordon.

Enligt trafikutredningens mening bör remissförfarandet kunna inskrän­ kas vid utökning av antalet omnibusar i linjetrafik och vid utbyte av om­ nibus och personbil.

Enligt 1936 års proposition skulle fullständigt remissförfarande anlitas vid sådant utbyte av personbil, som medförde ökning med mer än tjugu pro­ cent av det högsta antal personer, som finge befordras med bilen. 1936 års trafikutredning har icke kunnat ansluta sig till denna uppfattning. Ett ut­ byte av personbil anser utredningen —■ oavsett ökningens storlek — böra tillåtas under mycket enkla former. En personbil får ju enligt bestäm­ melserna i motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan ej befordra fler än nio personer föraren inräknad. Utredningen anser det i allmänhet vara av relativt liten betydelse, örn en större eller mindre personbil an­ vändes i trafiken.

Även i fråga örn utbyte av lastbil eller släpfordon synes remissförfaran­ det kunna inskränkas, därest ökningen håller sig inom vissa gränser. I fråga örn bestämmandet av denna gräns har utredningen ansett sig böra förorda en sådan lösning att fullständigt remissförfarande skulle vara er­ forderligt vid en sådan kombination av den absoluta och den relativa ök­ ningen, att den enligt trafiktillståndet högsta tillåtna lasten höjes till mer än 3.5 ton och dessutom utgör mer än 15 procent. En höjning till 3.5 ton skall sålunda kunna medgivas utan remissförfarande, och även en höj­ ning över denna gräns under förutsättning, att ökningen icke över­ stiger 15 procent. Det skulle sålunda bli tillåtet att utan remiss höja den högsta tillåtna lasten exempelvis från 1.5 till 3.5 ton eller från 4 till 4.5 ton men däremot icke från 4 till 4.7 ton.

Utredningen erinrar, att den omständigheten, att något remissförfarande ej behöver förekomma vid vissa utbyten av fordon, givetvis ej får föran­ leda till antagande, att tillståndsmyndigheten skulle vara betagen rätt att föranstalta örn sådan utredning, som i det särskilda fallet kan befinnas erforderlig. Det synes tvärtom rimligt och lämpligt, att tillståndsmyndig­ heten verkställer undersökning i exempelvis sådana fall, då upprepade ök­ ningar medgivits eller begärts och då situationen är sådan, att den sam-

Kungl Maj:ts proposition nr 115.

89

manlagda ökningen icke kunnat på en gång utan remissförfarande med­ givas.

Enligt trafikutredningens mening kan slutligen ifrågasättas, örn det vid­ lyftiga ansökningsförfarandet skall behöva användas, då fråga är om ett tillfälligt, tidsbegränsat insättande av fordon i redan bedriven trafik. Ut­ redningen har därför föreslagit, att infordrandet av yttranden skall kun­ na inskränkas eller underlåtas, då ökningen av antalet bilar eller insät­ tandet av släpfordon enligt ansökan skall avse en tid av högst sex må­ nader.

Yttranden över traflkntredningens förslag.

I yttranden, som avgivits över trafikutredningens förslag, har anförts bland annat följande.

Länsstyrelsen i Uppsala län erinrar, att i somliga av här ifrågasatta un­ dantagsfall lia ofta bland annat från statens järnvägar, efter kungörelse framkommit protester mot bifall till ansökningen. En lokal trafikbilägare- organisation gör gällande, att hela den föreslagna paragrafen borde utgå, enär det nu gällande kungörelse- och yttrandeförfarandet borde kvarstå i de betydelsefulla fall, varom i detta sammanhang är fråga. Å andra sidan har hävdats, att den i paragrafen förekommande uppräkningen av antalet fall, som kunde bliva föremål för en förenklad handläggning, vore ofullständig och borde kompletteras med andra fall.

I sistnämnda avseende framhåller exempelvis Överståthållarämbetet även­ som länsstyrelsen i Västernorrlands län, att det är önskvärt, att en förenklad handläggning av tillståndsärenden medgives i alla fall, då fråga är om nytt trafiktillstånd för tillgodoseende av rent tillfälliga trafikbehov och tiden icke medgiver inhämtande av yttranden i vanlig ordning. Såsom exempel på dy­ lika tillfälliga trafikbehov nämner länsstyrelsen exceptionellt stora timmer- transporter inom visst område, större idrottstävlingar eller nöjestillstälining- ar. Sveriges trafikbilägares riksorganisation anser emellertid även ansök­ ningar om tillfälliga trafiktillstånd böra bliva föremål för kungörelse och ut- redningsförfarande, enär även dylik utökning kan komma att i hög grad inverka på utövandet av den verksamhet, som bedrives enligt bestående per­ manenta trafiktillstånd.

Beträffande den av utredningen föreslagna bestämmelsen, enligt vilken re­ miss skulle kunna inskränkas eller underlåtas, då ansökan avser tillstånd att för en tid av högst sex månader öka antalet bilar eller insätta släpfordon i viss trafik, understryker organisationen, att dylika tidsbegränsade tillstånd uteslutande böra förbehållas trafikutövare, vilka redan innehava tillstånd till yrkesmässig trafik.

Länsstyrelsen i Örebro län, som anser den i förevarande paragraf föreslag­ na förenklingen av handläggningen av vissa tillståndsärenden synnerligen ändamålsenlig, anmärker dock beträffande nu ifrågavarande stadgande, att föreskrift erfordras, huruvida samma förenklade handläggning kan ske, därest sökanden, sedan ökning av antalet bilar medgivits för viss trafik för

högst sex månader, anhåller om ytterligare tidsbegränsad ökning av antalet bilar.

Beträffande de särskilda punkterna i trafikutredningens nu ifrågavarande förslag har anmärkts bland annat följande.

Beträffande befordran av skolbarn och lärare till och från skolan yrkas av organisationer av trafikbilägare liksom av järnvägsstyrelsen och Svenska järnvägs/öreningen, att yttrande bör inhämtas åtminstone i sådana fall, då linjetrafik för personbefordran redan finnes å den sträcka, som avses i an­ sökningen. I en särskild framställning av Sveriges trafikbilägares riksorga­ nisation samt Svenska droskbilägareförbundet yrkas tillika, att bestämmel­ se måtte meddelas om att anbud å skolskjutsar icke måtte få mottagas av annan än den, som vid anbudsgivningen är innehavare av tillstånd till yrkes­ mässig persontrafik och att i alla händelser för dylik trafik meddelat tra­ fiktillstånd begränsas till att avse endast sådan trafik.

I skrivelse till Kungl. Majit den 12 december 1939 angående reglering av de ersättningar, som utgivas till skolskjutsentreprenörer — vilken skrivelse i övrigt närmare omförmäles i Kungl. Maj :ts till innevarande års riksdag denna dag avlåtna proposition angående vissa anslag till folkskoleväsendet m. m. — har skolöverstyrelsen efter verkställd utredning till behandling upp­ tagit bland annat frågan örn tillstånd att utföra skolskjutsar. Överstyrelsen framhåller i detta avseende bland annat, att starka skäl enligt dess mening kunna anföras för att, på sätt av 1934 års skolsakkunniga föreslagits, med­ givande till verkställande av skolskjutsar under vissa förutsättningar må kunna lämnas även andra motorfordonsägare än sådana, som meddelats till­ stånd till yrkesmässig trafik, överstyrelsen anser därför, att i motorfordons­ förordningen eller på annat sätt föreskrift bör lämnas därom, att även annan kompetent bilförare än yrkeschaufför må kunna utföra skolskjutsar under förutsättning, att vederbörande bilbesiktningsman efter besiktning av fordonet funnit sig kunna godkänna detsamma. I samband därmed understryker över­ styrelsen lämpligheten av att skolskjutsar utföras under skolstyrelses egen led­ ning, där det så ur ekonomiska och praktiska synpunkter är lämpligt. Detta kan ske därigenom att skoldistriktet inköper lämplig buss och anskaffar chaufför. Såsom sådan kan i vissa fall skolans vaktmästare tjänstgöra. Några särskilda bestämmelser för sist angivna ändamål anser styrelsen emel­ lertid icke erforderliga.

Den föreslagna bestämmelsen att till ärenden av ifrågavarande slag skola räknas även ansökningar om tillstånd att öka antalet omnibusar i linjetrafik bör, erinra länsstyrelserna i Hallands och Gotlands län, utgå, enär enligt § 12 tillstånd till linjetrafik med omnibus icke skall angiva det antal bilar, med vilket dylik trafik må bedrivas.

Den föreslagna begränsningen ifråga om rätt att i nu förevarande form erhålla utbyte av lastbil eller släpfordon anse tre handelskammare icke rim­ lig, då den kan för vederbörande yrkesutövande medföra stora olägenheter och risk för förlust av transporter. Länsstyrelserna i Östergötlands och Jön­ köpings län anse ifrågavarande bestämmelse oklar, så till vida att föreskrift

⁹⁰

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

91

icke meddelats om utgångspunkten för den procentuella höjningen. Sist­ nämnda länsstyrelse framhåller, att det bör mera uttryckligt angivas, att ök­ ningen må medgivas i förhållande till kapaciteten å fordon enligt bestående trafiktillstånd.

Beträffande trafikutredningens förslag, att remissförfarandet skall kunna inskränkas eller underlåtas, då ansökan avser utbyte av lastbil eller släpvagn, såvitt den största last, som enligt tillståndet må medföras å fordonet, icke höjes till mer än 3.5 ton eller eljest med mer än 15 procent, anser järnvägs­ styrelsen, att de angivna talen böra sänkas till 2.5 ton, respektive 10 procent.

Departementschefen.

Med hänsyn till att nu ifrågavarande bestämmelse allenast innebär befo­ genhet för den tillståndsbeviljande myndigheten att, där så finnes lämpligt, inskränka eller underlåta inhämtandet av eljest föreskrivna yttranden, men däremot icke utgör något hinder för samma myndighet att, i den mån så finnes påkallat, ombesörja den utredning, som må finnas erforderlig, har jag i princip intet att erinra mot innebörden av det förslag utredningen framlagt. Emellertid anser jag vissa jämkningar i trafikutredningens för­ slag erforderliga.

Bestämmelsen att ansökan, som avser tillstånd att fortsätta av annan be­ driven trafik, skulle kunna avgöras utan att annan bereddes tillfälle att däröver avgiva yttrande skulle efter min mening kunna öppna möjlighet för en vidsträckt handel med trafiktillstånd, som det ingalunda ligger i det offentligas intresse att uppmuntra. Det fall av överlåtelse, som utredningen närmast torde hava haft i tankarna och vars handläggning också enligt min mening bör så mycket som möjligt förenklas, är sådan överlåtelse, som nödvändiggöres av dödsfall. För dylikt fall äro emellertid särskilda bestäm­ melser förutsatta i utredningens förslag § 19, i vilket jag i denna del icke ifrågasätter någon ändring. Enligt dessa må, örn den, som efter tillstånd be­ drivit yrkesmässig trafik avlidit, rörelsen utan särskilt tillstånd för döds­ boets räkning fortsättas under en tid av högst ett år från dödsfallet, under förutsättning att dödsboet inom två månader till vederbörande myndighet anmäler lämplig person att förestå rörelsen. Örn yttrande över en i sinom tid gjord ansökning om tillstånd att överlåta den av dödsboet bedrivna rö­ relsen sedermera i vanlig ordning infordras, torde däremot icke kunna rik­ tas någon erinran. Vad åter angår alla andra fall av överlåtelse, nämligen sådana som grunda sig på en affärstransaktion mellan den förutvarande tra- fikutövaren och den ifrågasatta nye tillståndshavaren, måste det i regel anses ligga i det allmännas intresse, att för varje fall så mycket av offentlighet gi- ves åt transaktionen att handeln med trafikrättigheler icke uppmuntras. Då det i regel icke är möjligt för den tillståndsbeviljande myndigheten att utre­ da, vilka enskilda transaktioner, som ligga bakom överlåtelsen av ett trafik­ tillstånd, skulle, örn det bleve allmän praxis, att dylika överlåtelser bifölles utan att tillfälle bereddes andra att avgiva yttrande däröver, med all sannolik­ het en vidsträckt handel med trafiktillstånd uppkomma. På grund härav

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

har jag ansett ifrågavarande av trafikutredningen föreslagna bestämmelse böra i detta sammanhang utgå.

Vad angår frågan om rätt att bedriva linjetrafik för befordran uteslutande av skolbarn och lärare till och från skola har jag icke funnit skäl vare sig att, i enlighet med vad från trafikutövarhåll ifrågasatts, meddela inskrän­ kande bestämmelser beträffande rätten att erhålla tillstånd till dylik tra­ fik eller att, på sätt av skolöverstyrelsen föreslagits, meddela särskild före­ skrift att även annan än yrkeschaufför må, därest fordonet vid bilbesikt­ ning godkänts, utföra trafik, varom nu är fråga. Genom det av trafikutred­ ningen föreslagna stadgandet kan tillståndsförfarandet förenklas, men hin­ der föreligger enligt detsamma icke för att vare sig vanlig trafikutövare erhåller tillståndet eller att detsamma, med den begränsning, som i detta sammanhang lämpligen synes böra ske, nämligen att tillståndet endast skall avse nämnda slag av transporter, meddelas även annan än den, som eljest innehar tillstånd till bedrivande av yrkesmässig trafik. Härigenom torde de praktiska önskemål, som i detta sammanhang göra sig gällande, bliva i erforderlig grad tillgodosedda.

Någon bestämmelse om ansökning, som avser ökning av antalet omni- busar i linjetrafik, synes icke i detta sammanhang erforderlig, då, såsom av ett par länsstyrelser anmärkts, beslut om tillstånd till linjetrafik med omnibus enligt utredningens förslag § 12 icke skall innefatta föreskrift om det antal fordon, med vilket trafiken skall bedrivas.

Vad slutligen angår den av trafikutredningen föreslagna bestämmelsen om rätt att utbyta lastbil eller släpfordon, såvitt därigenom den största last, som enligt tillståndet må medföras å fordonet, icke höjes till mer än tre och ett halvt ton eller eljest med mer än femton procent, finner jag den­ samma böra till en början begränsas på det sätt, att den maximilast, varom i sammanhanget är fråga, skall utgöra fordonens sammanlagda last. Emel­ lertid ligger även den föreslagna maximigränsen av tre och ett halvt ton enligt min mening väl högt; tillämpningen av en dylik gräns skulle medföra, att länsstyrelserna på grund av den inskränkning i deras befogenhet att pröva frågor om trafiktillstånd, som tidigare förordats, aldrig skulle behöva infordra yttrande beträffande frågor, som avsåge utbyte av lastbil eller släp­ fordon. Då användningen av lastbilar, som med eller utan tillkopplat släp­ fordon äga en lastkapacitet av upp till två och ett halvt ton, torde täcka det normala trafikbehovet i nämnda slag av trafik, har jag ansett den före­ slagna gränsen lämpligen kunna sänkas till två och ett halvt ton.

Vad i övrigt i de avgivna yttrandena erinrats mot trafikutredningens för­ slag har jag icke ansett böra föranleda ytterligare ändring däri, och har jag vid sådant förhållande icke funnit erforderligt att närmare ingå på dis­ kuterandet därav.

Utöver vad av trafikutredningen föreslagits har jag slutligen ansett det förenklade förfarande, varom i förevarande paragraf är fråga, kunna ifrå­ gakomma även i det fall, då ansökan avser tillstånd att jämlikt de bestäm­ melser, som nedan meddelas i 20 §, i linjetrafik för personbefordran med­

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

93

föra gods eller sådant släpfordon för godsbefordran, som har en högsta lastförmåga av 500 kilogram. Ett för detta ändamål erforderligt tillägg har gjorts till utredningens förslag.

Om trafiktillstånds meddelande m. m.

Förutsättningar för tillstånd och tillståndets innehåll.

12

§.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 161—175.)

Enligt 27 § 2 mom. i 1930 års motorfordonsförordning må ej trafiktill­ stånd meddelas, därest ej den ifrågasatta trafiken finnes behövlig med hän­ syn till redan befintliga trafikföretag samt i övrigt lämplig. Trafiktillstånd skall upptaga de villkor och bestämmelser, som prövas nödiga. I fråga om linjetrafik skall därvid, såvida ej särskilda skäl till annat föranleda, före­ skrivas, att trafiken skall framgå å viss vägsträcka.

1936 års trafikutredning har i förevarande avseende framlagt förslag till bestämmelser, som med vissa modifikationer ansluta sig till de av 1932 års trafikutredning och i 1936 års proposition förordade bestämmelserna i ämnet.

Angående grunderna för förslaget hänvisas till 1936 års trafikutrednings be­ tänkande (sid. 161 ff).

Med hänsyn till längden av ifrågavarande paragraf återgives desamma i det följande punktvis tillika med redogörelse för huvudinnehållet av avgiv­ na yttranden.

Utredningens förslag st. 1 och 2.

Trafiktillstånd må meddelas endast därest den ifrågasatta trafiken finnes behövlig samt i övrigt lämplig.

Trafiktillstånd må meddelas allenast den, som med hänsyn till erfaren­ het och vederhäftighet samt andra på frågan inverkande omständigheter be- finnes lämplig såsom utövare av yrkesmässig trafik. Där flera sökande fin­ nas, må tidpunkten för ansökans ingivande icke vara avgörande för före­ träde dem emellan.

Yttrande.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser sistanförda bestämmelse mindre lämplig, enär det icke är ovanligt, att samtidigt för prövning föreligga an­ sökningar från olika personer om trafiktillstånd i ort, där ett nytt tillstånd visat sig behövligt, samt att vid prövning av sökandenas lämplighet som tra­ fikutövare de befinnas likvärdiga i detta hänseende.

Departementschefen.

Syftet med ifrågavarande bestämmelse är, såsom framgår av förarbetena, att förhindra sådan tillämpning av tillståndsförfarandet, att en sökande skulle såsom skäl till företräde framför annan sökande kunna åberopa en­

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

95

fastställas av vederbörande tillståndsbevis ande myndighet, och att alla skä­ liga anspråk från allmänhetens sida i detta avseende kunna tillgodoses lika­ väl genom hänvändelse till nämnda myndighet som genom etablerandet av en ny konkurrerande trafik. På grund härav måste enligt min mening en tillämpning av den i utredningens förslag uttryckta principen, i den starkt begränsade omfattning densamma därstädes erhållit, anses tillgodose även trafikanternas intresse, och jag har därför icke ansett någon ändring i utred­ ningens förslag i denna del påkallad. Ej heller har jag funnit skäl före­ ligga att, på sätt av vissa organisationer av trafikutövare ifrågasatts, ut­ sträcka giltigheten av ifrågavarande princip till att avse även beställnings- trafik. Såsom förut framhållits, har nämligen ifrågavarande stadgande icke tillkommit av hänsyn till de enskilda trafikutövarna, utan på grund av hän­ syn till möjligheten att i trafikekonomins och trafikanternas intressen upp­ bygga och bevara företag av sådan trafikkapacitet, att desamma inom ett visst område fylla rimliga trafikbehov. Detta motiv kan i allmänhet icke åberopas i fråga örn beställningstrafiken, som i regel är uppbyggd på in­ dividuella trafiktillstånd och avser att tillgodose merendels lokalt begrän­ sade och ofta tillfälliga trafikbehov.

Utredningens förslag

(forts.).

Tillståndet skall ställas å viss fysisk eller juridisk person samt upptaga de villkor och bestämmelser, som prövas nödiga.

Yttranden.

Överståthållarämbetet anser sig icke kunna tillstyrka, att tillstånd skall få ställas å juridisk person. Om så sker, kommer fri handel med trafik­ tillstånd under alla förhållanden att kunna äga rum på det sätt, att del­ ägarna i det bolag, eller den förening, som äger trafiktillståndet, överlåta sina andelsrätter. Då dessa överlåtelser icke gärna kunna kontrolleras av myndigheterna, kan icke förhindras, att ersättning utgår för tillståndets monopolvärde.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån: Att juridiska personer äro till- ståndshavare lämpar sig för vissa arter av trafik, särskilt omnibustrafik.

För beställningstrafiken, i synnerhet drosktrafiken i de större städerna, torde emellertid tillståndsgivning till fysiska personer vara avgjort att föredraga. I praktiken tillämpas för närvarande tillståndsgivning endast till fysiska personer åtminstone i de största städerna i riket, och angeläget är, att be­ stämmelserna så avfattas, att ingen tvekan behöver råda om myndigheter­ nas befogenhet i detta avseende.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Ifrågasättas kan om icke, såsom i fråga om vissa andra näringar, exempelvis hotellrörelse, bör föreskrivas, att rättig­ heter för juridiska personer skola meddelas föreståndare.

Departementschefen.

I likhet med trafikutredningen finner jag lämpligt, att möjlighet finnes att meddela tillståndet antingen till fysisk eller till juridisk person, och att sålunda tillståndsgivningen icke inskränkes till allenast fysisk person. Vil- ketdera av dessa, som i det särskilda fallet är att föredraga, synes böra be­

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

stämmas snarare genom prövning av den tillståndsgivande myndigheten än genom lagstiftning. I stort sett synes den nuvarande utvecklingen, enligt vil­ ken tillstånd till beställningstrafik i regel begränsas till fysiska personer men däremot tillstånd till linjetrafik åtminstone i större skala kan medgivas även åt juridiska personer, ändamålsenlig. Då emellertid enligt min mening den­ na princip lämpligen bör komma till uttryck i författningen, har en därav betingad jämkning i utredningens förslag i nu förevarande del vidtagits.

Utredningens förslag

(forts.).

Såvitt ej angår linjetrafik med omnibus, skall tillstånd innefatta 1’öre- skiifter om det antal bilar, med vilket trafiken må bedrivas, med angivan­ de, ifråga örn den godstrafik, av den största last, som skall kunna med varje bil befordras.

Yttranden.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Hallands län: »Linjetrafik med omni­ bus» avser väl närmast linjetrafik för personbefordran, varför uttrycket bör ändras i detta syfte.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Samtliga trafiktillstånd, sålunda jämväl för linjetrafik med omnibus, böra innefatta föreskrift om det antal bilar, med vilket trafiken må bedrivas. Utan en sådan föreskrift har länsstyrel­ sen ej full möjlighet att ändamålsenligt ordna den yrkesmässiga trafiken.

Departementschefen.

Då omfattningen av linjetrafik för personbefordran praktiskt taget alltid kan regleras genom fastställande dels av fordonets storlek och dels turlista för detsamma, är fastställande av det antal bilar, som skall användas i dylik trafik, icke påkallat för nyss angivna ändamål; och jag finner därför icke anledning att jämväl i fråga örn dylik trafik meddela föreskrift, att det an­ tal bilar, med vilket trafiken må bedrivas, skall angivas i trafiktillståndet. Däremot bör, på sätt av ett par länsstyrelser anmärkts, ifrågavarande un­ dantag avse icke allenast linjetrafik med omnibus utan linjetrafik för per­ sonbefordran över huvud taget.

Utredningen har icke ifrågasatt någon bestämmelse i trafiktillståndet örn det högsta antal personer, som må befordras med en för personbefordran i beställningstrafik använd bil eller omnibus. På sätt under § 11 framhållits, anser jag emellertid en dylik bestämmelse böra inflyta i trafiktillståndet, och utredningens förslag har därför i denna del kompletterats.

Utredningens förslag

(forts.).

Därest förhållandena därtill föranleda, bör tillståndet begränsas att om­ fatta vissa slag av transporter eller viss kortare tid.

Yttranden.

Länsstyrelsen i Gotlands län: En mera neutral ståndpunkt hade intagits, om man använt »må» i stället för »bör». Genom denna utformning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

97

stadgandet understryka nämligen ytterligare angelägenheten av att i ett eller annat avseende begränsade trafiktillstånd endast i särskilda undantags­ fall utlämnas.

Poliskammaren i Göteborg: I praktiken har det visat sig, att inskränk­ ningar i trafiktillstånd varit mindre lämpliga på grund av svårigheten att kontrollera, att de icke överträdas. Därför föreslås, att förslaget i denna del utgår eller inskränkes.

Departementschefen.

Trafikutredningens förslag, som är ett uttryck för den enligt min me­ ning riktiga principen, att tillståndets omfattning skall rättas efter vad som med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall är erforderligt, har icke givit anledning till erinran från min sida.

Utredningens förslag

(forts.).

Beträffande linjetrafik skall, såvida ej särskilda omständigheter till an­ nat föranleda, föreskrivas, att trafiken skall framgå å viss vägsträcka.

Yttranden.

Generalpoststyrelsen föreslår det tillägg, att föreskrift skall meddelas även att trafiken skall framgå enligt viss turlista.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser det alltid böra föreskrivas, att linje­ trafik skall framgå å viss vägsträcka eller vissa vägsträckor.

Departementschefen.

Som, särskilt i fråga örn linjetrafik för godsbefordran, det i praktiken kan i vissa fall möta svårigheter att för densamma föreskriva viss turiista eller viss vägsträcka, har jag icke funnit anledning frångå trafikutredningens för­ slag.

Lokalområden (trafikområden) m. m.

13 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 175—184.)

I 1930 års motorfordonsförordning skiljes på två olika slag av yrkesmässig beställningstrafik nämligen stadstrafik och länstrafik. Trafikområde är vid stadstrafik stad och vid länstrafik visst län eller del därav med undantag för städerna.

Utövare av stads- eller länstrafik är i fråga om rätten att utföra körningar icke begränsad till trafikområdet; efter erhållen beställning äger han, under iakttagande av vissa i 25 § 1930 års motorfordonsförordning meddelade be­ stämmelser, utföra körning från ort inom trafikområdet till vilken ort som helst inom riket eller tvärtom.

Frågan örn lämpligheten att bibehålla den nuvarande skillnaden mellan stadstrafik och länstrafik ävensom huruvida trafikområden i nuvarande be­ märkelse böra anvisas för nämnda slag av trafik har under utredningsarbe­ tets gång tilldragit sig stor uppmärksamhet.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 115.

7

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Trafik utred ningens förslag.

1936 års trafikutredning har liksom föregående utredningar kommit till den uppfattningen, att den nuvarande skillnaden mellan läns- och stadstrafik icke längre bör upprätthållas. I fråga om persontrafiken har utredningen — i överensstämmelse med 1936 års proposition — funnit övervägande skäl tala för att några särskilda trafikområden — utöver stationsorten — icke skola fastställas. Härigenom skapas enligt utredningens mening principiell lik­ ställighet mellan trafikutövarna oberoende av stationsortens belägenhet.

Beträffande beställningstrafik för godsbefordran anser utredningen där­ emot alltjämt vissa trafikområden böra bestämmas, vilka emellertid böra vara mera enhetliga än hittills och i allmänhet omfatta ett landsbygdsområde samt inom detsamma belägna städer.

Dessa områden, bestämda med hänsyn till den mera lokala trafikens be­ hov, anser trafikutredningen böra betecknas såsom »lokalområden».

Lokalområdena torde enligt utredningens mening i allmänhet kunna ut­ göras av ett antal vägdistrikt och städer och bestämmas med hänsyn till möj­ ligen befintliga handels- och transportområden. Åtskilliga av de mindre lä­ nen synas kunna få utgöra ett lokalområde, under det att övriga län torde böra uppdelas på två eller flera lokalområden. I vissa fall torde det visa sig lämp­ ligt att låta ett lokalområde bestå av delar av flera län. Enligt trafikutred­ ningens mening böra emellertid länsgränserna i görligaste mån få utgöra skiljelinjer mellan olika lokalområden. Indelningen av riket i lokalområden skulle verkställas av biltrafiknämnden efter länsstyrelsernas hörande och i övrigt erforderlig utredning.

Lokalområdet skall enligt utredningens förslag i regel vara gemensamt för alla trafikutövare med stationsort inom detsamma. Undantagsvis och på grund av synnerligen starka skäl skulle emellertid biltrafiknämnden kunna bestämma personliga lokalområden för vissa trafikutövare.

Med stationsort bör, framhåller utredningen, förstås en geografisk enhet såsom stad, köping, municipalsamhälle, kyrkby, hamnplats eller annat av länsstyrelsen fastställt område. Hinder torde sålunda icke böra möta att exempelvis anvisa en mindre socken såsom stationsort.

Yttranden över traf! k utred ilin (jens förslag.

Utredningens förslag att ersätta de båda nuvarande formerna av beställ­ ningstrafik, nämligen stads- och länstrafik med ett enhetligt begrepp, be­ ställningstrafik, samt att slopa särskilda trafikområden för beställningstrafi- ken för personbefordran har icke föranlett erinringar från i ärendet hörda myndigheter. Däremot hava åtskilliga organisationer av trafikbilägare yrkat bibehållande av trafikområden även för persontrafiken.

Rörande lokalområdenas omfattning framhåller länsstyrelsen i Värmlands län, alt anknytning till vägdistriktsindelningen torde vara mindre lycklig, enär denna indelning ofta bryter annan judiciell och administrativ indelning; indelning efter domsagor vore mera naturlig. Kungl, automobilklubben un­ derstryker betydelsen av att lokalområdena göras tillräckligt stora och att

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

99

vid deras fastställande hänsyn tages till naturliga handelsområden. Å andra sidan framhåller svenska järnvägs]öreningen, att lokalområde i regel icke bör utgöras av mer än ett vägdistrikt.

Beträffande det föreslagna sättet för lokalområdenas fastställande ifråga­ sätter länsstyrelsen i Kronobergs lån, om det icke vore mest ändamålsenligt att anförtro indelningen av riket i lokalområden åt väg- och vattenbyggnads­ styrelsen i samråd med vederbörande länsstyrelser. Länsstyrelsen i örebro lån anser beslut örn dylik indelning böra ankomma på Kungl. Maj:* efter förslag av biltrafiknämnden och hörande av länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att förslaget om personliga lo­ kalområden icke bör accepteras eller att i alla händelser stadgandet därom bör tydligare än vad i utredningens förslag är fallet givas karaktär av un­ dantagsbestämmelse. Rätt att ansöka om dylikt personligt lokalområde bör enligt länsstyrelsens mening endast tillkomma sammanslutning av trafik­ utövare.

Länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Örebro, Hallands och Värmlands län påpeka, att innebörden av begreppet stationsort måste med hänsyn till den förändrade betydelse, som givits däråt, till sina gränser noga bestämmas vid meddelande av tillstånd till beställningstrafik för personfordran, särskilt som enligt § 21 1 mom. stationsorten har stor betydelse för utövandet av dy­ lik trafik. Länsstyrelserna i Kalmar och Örebro lån anse det böra i författ­ ningstexten utsägas, att stationsorten skall utgöra ett geografiskt klart fixe­ rat område, såsom stad, köping, municipalsamhälle, kyrkby, hamnplats, men däremot icke mindre socken, såsom trafikutredningen synes förutsätta. Länsstyrelsen i Jönköpings lån påpekar däremot, att i stället för den geo­ grafiska enheten den administrativa enheten ofta i stället lämpar sig såsom stationsort.

Departementschefen.

I likhet med vad såväl 1936 års trafikutredning som föregående utred- ningsorgan förordat finner jag förslaget att ersätta den nuvarande indel­ ningen i stads- och länstrafik med ett enhetligt begrepp, beställningstrafik, vara ändamålsenligt. Likaledes finner jag i överensstämmelse med nämnda förslag anledning icke föreligga att ifråga om persontrafiken bibehålla den nuvarande indelningen i trafikområden. Vad man genom en dylik indelning velat vinna, nämligen att fastställa å ena sidan skyldighet för trafikutövare att i viss utsträckning utföra beställd körning samt å andra sidan befogen­ het för honom att efter erhållen beställning verkställa körning såväl inom trafikområdet som, med viss begränsning, utom detsamma kan ernås genom för sådant ändamål direkt meddelade bestämmelser, som förekomma på andra ställen i författningsförslaget.

De erinringar, som i vissa avseenden gjorts beträffande utredningens för­ slag örn lokalområden för beställningstrafik för godsbefordran, röra mera frågan örn en framtida tillämpning av de föreslagna bestämmelserna än innehållet av dessa bestämmelser. Alt på detta stadium taga ställning till

100

Kungl. Majlis proposition nr 115

dessa erinringar i vad de avse grunden för indelningen i lokalområden eller lokalområdenas storlek torde icke vara lämpligt, utan bör avgörandet av dessa frågor enligt min mening ankomma på tillämpningen av bestämmel­ serna. Detsamma gäller också de erinringar, som framställts beträffande sättet för angivande av stationsort för trafiken i framtida trafiktillstånd; de synpunkter, som i detta avseende framhållits, synas bättre kunna tillgodo­ ses genom rättstillämpningen än genom att i detta sammanhang meddela detaljerade bestämmelser.

Vad av vissa länsstyrelser erinrats beträffande sättet för fastställande av rikets indelning i lokalområden samt angående möjligheten att meddela per­ sonliga lokalområden har jag ej heller funnit böra föranleda ändring i tra­ fikutredningens förslag.

Turlista för linjetrafik.

14 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 184—187.)

I 1930 drs motorfordonsförordning saknas bestämmelser om turlista för linjetrafik. Enligt 27 § 2 mom. skall emellertid tillstånd upptaga de villkor och bestämmelser, som prövas nödiga. Länsstyrelserna ha i allmänhet bru­ kat fastställa turlista för omnibustrafiken och ej sällan även för annan linje­ trafik.

1936 års trafikutredning anser, att ett stadgande örn fastställande av tid­ tabell för linjetrafik bör upptagas i den ifrågasatta lagstiftningen.

Angående innehållet av detta förslag och grunderna för detsamma hän­ visas till utredningens betänkande.

yttranden över trafikutredningens förslag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner icke nödvändigt, att turlista för linje­ trafik med omnibus alltid fastställes av länsstyrelsen. Beträffande sådana omnibuslinjer inom länet, som övergått i järnvägarnas ägo, hava med upp­ görandet av jämvägstidtabeller vana tjänstemän fått handlägga omnibus- turlistornas upprättande, och länsstyrelsen har i dylika fall nöjt sig med att föreskriva vissa grunder för uppgörande av turlistorna samt stadgat skyl­ dighet för tillståndshavarna att omedelbart efter utfärdandet sända dessa till länsstyrelsen, vederbörande polismyndigheter och föreståndaren för stats- polisens avdelning i Malmö. Länsstyrelsen har däremot fastställt turlistor för linjer, åt vilkas tillståndshavare länsstyrelsen ansett sig icke böra över­ lämna uppgörandet därav. Ingen som helst olägenhet har förmärkts av detta sätt att ordna linjetrafiken. Länsstyrelsen anser därför turlista för linjetrafik med omnibus böra, såsom föreslagits i fråga om annan linjetra­ fik, fastställas av tillståndsgivande myndighet endast i den omfattning, så finnes lämpligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

101

Länsstyrelsen i Västmanlands län anmärker att, då linjetrafik berör mer än ett län, torde det icke vara nödvändigt, att turlista ovillkorligen faststäl­ les av samtliga länsstyrelser. Fastställelsen torde utan olägenhet kunna upp­ dragas åt länsstyrelsen i det län, där den längsta delen av vägsträckan är belägen, efter hörande av övriga länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Hallands län anser turlista böra obligatoriskt fastställas av tillståndsgivande myndighet icke allenast i fråga om linjetrafik med om­ nibus utan i fråga örn all linjetrafik för personbefordran, och generalpost­ styrelsen anser skyldigheten att fastställa turlista i erforderlig omfattning böra gälla all linjetrafik.

I detta sammanhang framhåller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen nyttan och behovet av särskilda turlistor för vintertrafiken inom de delar av lan­ det, där så kan visa sig erforderligt.

Beträffande den av trafikutredningen föreslagna bestämmelsen örn rätt till tillfälliga avvikelser från fastställd turlista efter vederbörande polismyn­ dighets medgivande framhåller länsstyrelsen i Örebro län, att endast sådana avvikelser, som bero på oförutsedda händelser i trafiken, böra kunna med­ givas av polismyndighet. Länsstyrelsen i Jönköpings län avstyrker bestämt den för polismyndigheten föreslagna befogenheten. Det är enligt länssty­ relsens mening bättre, om tillståndshavaren får en viss marginal för tra­ fiken, så att överenskommelse kan träffas med samtrafikerande trafik- företag.

Länsstyrelsen i Hallands län anser däremot de föreslagna bestämmelserna alltför stränga; det inträffar icke sällan, att under vissa sommardagar till­ strömningen av trafikanter på förortslinjerna kan bliva så stark, att exem­ pelvis bussarna under en tidrymd av någon timma måste avgå var femte eller var tionde minut i stället för varje halvtimme.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att sådant medgivande till till­ fälliga avvikelser, varom i förslaget är fråga, bör få medgivas blott av polis­ myndigheten i den ort, varifrån de i trafiken använda bussarna utgå.

Järnvägsstyrelsen finner det önskvärt, att författningstexten kompletteras med bestämmelse av innehåll, att buss må invänta försenad förbindelse, till vilken enligt fastställd tidtabell anslutning skall finnas.

Departementschefen.

Vad i ovan anförda yttranden erinrats beträffande den omfattning, i vil­ ken turlista bör fastställas, synes mig böra föranleda den jämkning i ut­ redningens förslag, att dylik turlista, vare sig den avser omnibustrafik eller annan trafik, fastställes allenast i erforderlig omfattning.

Rätt för trafikutövare att på grund av oförutsedda händelser tillfälligt av­ vika från fastställd turlista synes mig lämpligen böra fastslås redan i för­ fattningen. Till förebyggande att dylik rätt missbrukas torde dock den till­ ståndsgivande myndigheten böra tillerkännas befogenhet att föreskriva skyl­ dighet för trafikutövaren alt till denna eller till vederbörande polismyndig­ het ingiva anmälan örn dylika avvikelser. Det torde böra anmärkas, att dy­

102

Kungl. Majlis proposition nr 115.

lika anmälningar för den tillståndsgivande myndigheten kunna vara till gagn för bedömande av frågan huruvida en fastställd turlista på ett ända­ målsenligt sätt tillgodoser trafikbehoven.

Delgivning av beslut angående trafiktillstånd.

15 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 190—193.)

Beträffande delgivning av beslut angående trafiktillstånd har trafikutred­ ningen under § 15 föreslagit vissa bestämmelser, vilkas närmare innehåll framgår av betänkandet. Från gällande bestämmelser avvika desamma hu­ vudsakligen därigenom, att nu föreskriven skyldighet för länsstyrelse att un­ derrätta vederbörande besiktningsman för motorfordon om trafiktillstånd samt om godkännande av bil för trafiken ansetts icke böra bibehållas, att underrättelse om beslut, som avses i paragrafen, skall genom länsstyrelsernas försorg intagas i länskungörelserna samt att den för närvarande gällande be­ stämmelsen, att meddelande om beslut rörande tillstånd till linjetrafik skall intagas i tidning i orten på sökandens bekostnad, föreslås upphävd. Därjämte innehåller förslaget vissa nya bestämmelser, föranledda av att beslut om tra­ fiktillstånd i vissa fall skulle meddelas av biltrafiknämnden.

Yttranden över trafikutredningens förslag.

Väg- och vattenbygnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands, Värm­ land och Skaraborgs län samt åtskilliga lånsbesiktningsmån anse att i för­ slaget bör upptagas skyldighet för länsstyrelse att underrätta besiktningsman om godkännande av sådana bilar, som skola efterbesiktigas. Till stöd härför framhålles bland annat, att det arbete, som besparas länsstyrelserna, därest nämnda underrättelseskyldighet slopas, är minimalt i förhållande till den arbetsökning, som blir en följd av att länsstyrelserna själva måste kontrollera, att efterbesiktningsskyldighet fullgöres. I samband härmed yrkar länssty­ relsen i Södermanlands län, att skyldighet bör återinföras för besiktningsman att föra register över motorfordon i yrkesmässig trafik och automobiler, som användas i uthyrningsrörelse.

Beträffande det föreslagna kungörandet av myndighets beslut i länskun­ görelserna hemställes av tio länsstyrelser, att dessa bestämmelser måtte utgå, enär den eventuella fördelen av ett dylikt kungörande icke synes stå i rimlig proportion till ökat arbete och ökad kostnad. Av vissa av dessa länsstyrelser framhålles att, om kungörande överhuvud skall ske, är det bättre, att kungö­ relse införes i ortstidning genom länsstyrelsens försorg och på sökandens bekostnad. Länsstyrelsen i Jönköpings lån anser likaledes införande i läns- kungörelse sakna egentlig praktisk betydelse samt att det vöre bättre att an­ slå beslutet å landskansliets anslagstavla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

103

Mot formuleringen av paragrafen ha i övrigt framställts vissa formella anmärkningar, på vilka icke torde vara nödvändigt närmare ingå.

Departementschefen.

Enligt vad som framhållits icke allenast av ett flertal länsstyrelser utan även av väg- och vattenbygnadsstyrelsen och ett antal besiktningsmän, har den nuvarande ordningen, enligt vilken underrättelse om godkännande av fordon i yrkesmässig trafik skall meddelas besiktningsman, visat sig vara till påtaglig nytta såväl för besiktningsmännen, som därigenom sättas i tillfälle att kontrollera fullgörandet av efterbesiktningsskyldigheten, som för fordons- ägarna, vilka kunnat genom besiktningsmännen erinras om skyldighet att inställa automobilen till efterbesiktning. Samtidigt har det jämförelsevis obe­ tydliga arbete, som genom denna underrättelseskyldighet ålagts länsstyrelser­ na, i praktiken kompenserats genom att åtgärder, som eljest skolat ankomma på länsstyrelserna i anledning av utebliven efterbesiktning, bortfallit genom att besiktningsmännen kunnat i tid ingripa. På grund härav anser jag skyl­ dighet för vederbörande myndighet att underrätta besiktningsman om god­ kännande av sådan automobil, som är underkastad periodisk efterbesiktning, böra bibehållas. Stadgande härom torde lämpligen böra införas under § 25 i utredningens förslag, i vilken paragraf ett för nu ifrågavarande ändamål erforderligt tillägg skett.

Med hänsyn till de erinringar, som gjorts mot den föreslagna skyldigheten att i länskungörelserna intaga underrättelse om beslut rörande trafiktillstånd, har jag ansett den i detta syfte föreslagna bestämmelsen böra utgå.

I övrigt har i utredningens förslag vidtagits viss formell jämkning, som icke torde behöva närmare motiveras.

Örn trafikregister.

16 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 193—196.)

Enligt 27 § 3 mom. sista stycket i 1930 års motorfordonsförordning skall länsstyrelse föra förteckning över de trafiktillstånd, som meddelats av läns­ styrelsen eller polismyndigheten i stad inom länet. Förteckningen skall fö­ ras särskilt för de olika trafikslagen, d. v. s. linjetrafik, länstrafik och stads­ trafik. Då trafiktillstånd återkallats, skall detta anmärkas i förteckningen.

Trafik utred n ingens förslag.

1936 års trafikutredning tillstyrker ett stadgande örn skyldighet för läns­ styrelser och biltrafiknämnden att föra vissa förteckningar rörande den yr­ kesmässiga trafiken. Det hos biltrafiknämnden förda registret skulle upp­ taga dels innehavare av tillstånd till linjetrafik för godsbefordran, dels ock bilar i sådan trafik. Däremot har trafikutredningen icke ansett sig böra fö­

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

reslå skyldighet för biltrafiknämnden att, på sätt i 1936 års proposition för­ utsattes, föra sammanfattande register över samtliga i yrkesmässig trafik an­ vända bilar i riket. Utredningen förutsätter, att de av länsstyrelserna till nämnden årligen avlämnade uppgifterna äro så fylliga och så uppställda, att de göra det möjligt för nämnden att erhålla en snabb överblick över den i yrkesmässig trafik i landet använda bilparken.

Yttranden över trafikutredningens förslag.

Mot utredningens förslag har erinrats, att stadgandet icke bör utgöra hin­ der för länsstyrelse att, där så finnes lämpligt, föra den föreskrivna förteck­ ningen i form av kortregister. Länsstyrelsen i Jönköpings lån framhåller i samband härmed, att det bör vara möjligt för vederbörande centrala myn­ dighet att föra trafikliggare med ledning av de meddelanden, som länssty­ relsen har att lämna enligt § 15, varför någon årligen återkommande upp- giftsskyldighet, som förutsättes i sista stycket av utredningens förslag, icke behövde ifrågakomma

Departementschefen.

I utredningens förslag har vidtagits den jämkning, som betingas av att bil­ trafiknämndens befogenhet i fråga om meddelande av trafiktillstånd be­ stämts annorlunda än av utredningen förutsatts. I sista stycket har därjämte, i anslutning till vad av länsstyrelsen i Jönköpings län anförts, vidtagits en mindre justering.

Då i utredningens förslag formen för förande av förteckning hos lässty- relserna icke närmare bestämts, och något hinder därför icke kan anses före­ ligga för att, där så anses lämpligt, föra densamma i form av kortregister, har jag icke funnit anledning att vidtaga någon ändring i den av utredningen föreslagna formuleringen i nyss angivna syfte.

Om trafiktillstånds giltighetstid m. m.

Giltighetstid.

17 §. 1 mom.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 194—198.)

I 1930 års motorfordonsförordning saknas föreskrift om den tid, under vilken ett beviljat trafiktillstånd normalt skall gälla. Åt de tillståndsgivande myndigheterna har helt och hållet lämnats att bestämma denna tid. Till­ stånden bruka i allmänhet förklaras gälla tills vidare.

1936 års trafikutredning föreslår under § 17, i överensstämmelse med 1936 års proposition, att tillstånd i allmänhet skola förklaras gälla tills vidare och icke för viss tid.

Detta förslag, mot vilket invändningar icke framkommit i avgivna yttran­ den, har ej givit anledning till erinran från min sida.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

105

Överflyttning av trafiktillstånd; förhållandena vid tillståndshavares

död eller konkurs.

17 § 2 mom. och 18 §.

(Jämför trafikutredningens betänkande sid. 198—218.)

I 1930 års motorfordonsförordning finnas inga bestämmelser om överlå­ telse av trafiktillstånd eller om reglering av rättsförhållandena vid tillstånds­ havares död. Utan medgivande av tillståndsmyndighet kan trafik ej få vare sig överlåtas eller utövas av dödsbo.

1932 års trafikutredning upptog i sitt författningsförslag ett stadgande (§ 22 mom. 2) örn rätt för dödsbo att under vissa förutsättningar och under viss tid fortsätta en avliden tillståndshavares rörelse. Syftet med bestäm­ melsen var, såsom framgår av de sakkunnigas motivering (sid. 133), att å ena sidan för allmänheten trygga fortbeståndet av trafik, som vöre inrättad till dess betjänande, och å andra sidan medgiva dödsbo skälig tid att söka få tillståndet på sig överlåtet eller avveckla rörelsen.

Det föreslagna stadgandet innebar, att rörelse efter tillståndshavarens död skulle få fortsättas av dödsboet under en tid av sex månader. Dödsboet skulle emellertid vara pliktigt att inom en månad från dödsfallet hos till- ståndsmyndigheten anmäla föreståndare för rörelsen.

1936 års trafiksakkunniga uttalade (sid. 48), att de ansågo sig icke kunna tills vidare förorda mera vittgående bestämmelser än de av trafikutredning­ en föreslagna i detta ämne. De förklarade sig härvid dock förutsätta, att, då i anledning av dödsfall fråga örn meddelande av nytt trafikstillstånd uppkomme, all den hänsyn till stärbhuset borde tagas, som vore förenlig med allmänna intressen.

I propositionen nr 161 till 1936 års riksdag upptogs i nära överensstäm­ melse med 1932 års trafikutrednings förslag följande stadgande (§ 22 mom. 2):

Avlider den, som efter vederbörligt tillstånd bedriver yrkesmässig trafik, må rörelsen för dödsboets räkning fortsättas under tid av högst sex måna­ der efter dödsfallet; dock att dödsboet i sådant fall har att inom en månad efter dödsfallet hos den myndighet, som meddelat trafiktillståndet, anmäla person, som antagits till föreståndare för rörelsen. Göres ej anmälan inom föreskriven tid eller prövas den till föreståndare antagne icke vara därtill lämplig, och har i senare fall dödsboet icke inom viss av myndigheten fast­ ställd kort tid anmält annan person, som av myndigheten kan för ändamålet godkännas, anses trafiktillståndet hava upphört den dag, tiden för anmäl­ ningsskyldigheten gick till ända eller beslut i frågan meddelades.

1986 år* trafik afred nilius försteg.

1936 års trafikutredning har ägnat förevarande spörsmål en utförlig fram­ ställning, rörande vars närmare innehåll må hänvisas till utredningens be­ tänkande. I detta sammanhang må beträffande betänkandets innehåll i dessa delar nämnas allenast följande.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

A^t traflfeutredningen inhämtade yttranden.

Av infordrade statistiska uppgifter och uttalanden av myndigheter fram­ går, att ärenden om övertagande av trafiktillstånd med eller utan samband med tillståndshavares död i allmänhet blivit föremål för en synnerligen välvillig behandling från tillståndsmyndigheternas sida.

Länsstyrelserna synas i allmänhet ha ansett skäl för avslag föreligga en­ dast därest vederbörande sökande varit i personligt eller ekonomiskt hän­ seende olämplig eller behov av rörelsens fortsättande ej befunnits föreligga. Åtskilliga myndigheter ha framhållit, att det måste anses billigt, att en tra­ fikutövare och dennes dödsbo få draga nytta av den goodwill, som ett upp­ arbetat företag representerar. 1 Stockholm ha emellertid äldre chaufförer ansetts böra lia företrädesrätt till droskrättigheter. För denna praxis redo- göres närmare nedan.

Behovet av lagstiftning på ifrågavarande område har från flertalet håll vitsordats. Däremot råda tämligen delade meningar om omfattningen och arten av denna lagstiftning.

Vissa myndigheter synas önska en lagstiftning av vidsträckt karaktär. Flertalet av de hörda myndigheterna ha emellertid icke förordat någon mera omfattande lagstiftning.

Vad först angår frågan om överlåtelse av trafiktillstånd utan samband med tillståndshavares död hava 7 länsstyrelser avstyrkt samt en länsstyrelse starkt ifrågasatt lämpligheten att utfärda bestämmelser i detta ämne. Po­ liskammaren i Malmö har framhållit, att det icke syntes lämpligt att till­ erkänna innehavare av trafiktillstånd ovillkorlig rätt att till annan — låt vara av vederbörande myndighet godkänd — person överlåta trafiktillstånd, enär ett stadgande av denna innebörd komme att medföra, att meddelade trafiktillstånd bleve en eftersökt handelsvara.

Beträffande förhållandena vid trafikutövares död har det övervägande antalet av de hörda myndigheterna, nämligen 18 länsstyrelser samt 3 polis­ kammare förordat bestämmelser i full eller huvudsaklig överensstämmelse med vad i sådant hänseende föreslagits i propositionen nr 161 till 1936 års riksdag. Emot förslaget i propositionen lia emellertid vissa erinringar fram­ förts. Fyra länsstyrelser ha velat förlänga den dödsboet tillerkända fristen av sex månader, varvid bland annat framhållits, att längre tid än sex måna­ der vore erforderlig till förekommande av en brådstörtad försäljning av rörel­ sen i anledning av tillståndshavarens död och därmed förenad förlust för dödsbodelägarna.

Trafikutredningen lämnar härefter en mera ingående redogörelse för över- ståthållarämbetets praxis i hithörande frågor med hänsyn till den betydelse den av ämbetet hävdade uppfattningen haft.

I skrivelse till trafikutredningen har Överståthållarämbetet härom anfört bland annat:

Vad... angår frågan om överflyttning av trafiktillstånd samt förhållande­ na vid tillståndshavares död, har en bestämd praxis i dessa hänseenden ut­ bildat sig inom Överståthållarämbetet allenast beträffande droskrättigheter - na. Till upplysning angående denna praxis får Överståthållarämbetet an­ föra följande.

Under automobildroskornas första tid medgav ämbetet regelmässigt över­ flyttning av droskrättigheter. Åren närmast före 1920 började emellertid vid överlåtelse av droskrörelse särskild ersättning utgå för själva rättigheten så­ som sådan. . .. Till slut steg priset på droskrättigheterna till betydande be­ lopp och personer, som tidigare icke varit sysselsatta inom droskrörelsen, för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

107

värvade ej sällan dylika rättigheter i rent spekulationssyfte. I och för sig måste det givetvis anses olämpligt, att trafikrättigheter såsom sådana bliva föremål för handel. I den mån fråga icke är om ett särskilt åkeri med en stor kundkrets — och så är ju icke fallet beträffande de särskilda taxe- droskorna — innebär en dylik utveckling, att allmänheten genom för högt fastställda taxor får betala de spekulationsvärden, som ej motsvaras av den överlåtna materialen; härtill kom, att möjligheterna för de äldre droskförar- na att förvärva egen rörelse på grund av nyss angivna förhållanden icke oväsentligt minskades. För att råda bot på dessa olägenheter beslöts i början av 1920-talet, att överflyttning av droskrättigheter icke vidare skulle god­ kännas. Däremot brukade änka utan tidsbegränsning och i viss utsträck­ ning även barn få fortsätta avliden droskägares rörelse. Även härigenom förminskades möjligheterna för droskförare att få egna rättigheter, och den prövning av rättighetsinnehavares lämplighet, som gällande författningar förutsatte, kom ju i verkligheten knappast till stånd beträffande avliden droskägares stärbhusdelägare. För närvarande torde icke mindre än om­ kring 100 droskrättigheter här i staden innehavas av änkor efter drosk­ ägare.

I dessa hänseenden har Överståthållarämbetet den 22 november 1935 be­ slutat tillämpa de ändrade principer, som framgå ... av överståthållarämbe- tets protokoll för nämnda dag.

Med avseende å förhållandena vid tillståndshavares död medgives enligt nyssberörda beslut änka rätt att för en tid av högst tre år fortsätta mannens rörelse. Har avliden droskägare icke efterlämnat änka, hava dödsbodel­ ägarna medgivits tillstånd att fortsätta rörelsen under högst sex månader. Att änka sålunda brukat erhålla rätt att utöva rörelsen under så avsevärt mycket längre tid än dödsbo, måste ses mot bakgrunden av ovan omförmäl- da praxis, som före meddelandet av nyssnämnda beslut tillämpades inom Överståthållarämbetet. När ämbetet år 1935 fann sig böra frånträda sin dit­ tills intagna ståndpunkt i förevarande avseende, ansågs av billighetshänsyn tiden för änkas fortsättande av trafikverksamheten icke böra begränsas lill en kortare tidrymd. Någon principiell anledning att medgiva änka rätt att fortsätta den avlidnes rörelse längre tid än dödsbo synes ämbetet eljest knap­ past föreligga. I samband med den sålunda beslutade begränsningen av rät­ ten att fortsätta avliden droskägares rörelse ansågs även böra skapas garan­ tier för att skälig löseskilling skulle av den nye tillståndhavaren erläggas för den i droskrörelsen använda materialen. För sådant ändamål förklarade sig Överståthållarämbetet, på sätt i nämnda protokoll närmare angives, be­ rett bevilja trafiktillstånd åt den, som övertagit droskrörelsen under förut­ sättning att han tillhörde de äldsta droskförarnas krets samt att lösesum- man avsåge allenast gottgörelse för den överlåtna materialens bruknings- värde men icke för tillståndet som sådant.

I anslutning härtill anför trafikutredningen, att poliskammaren i Malmö upplyst, att poliskammaren i regel endast tillåtit överlåtelse från en trafik­ utövare, som upphört med rörelsen, till annan trafikutövare eller till chauf­ för, vilken efter mångårig tjänst hos trafikutövare, som på grund av hög ålder eller annan anledning upphört med rörelsen, fått övertaga trafikverk­ samheten i dess helhet. I fråga örn tillstånd för personbefordran — drosk- rättighet — hade änka efter avliden droskägare principiellt tillåtits att efter ansökan därom fortsätta nied trafiken. Likaså hade son till avliden drosk­ ägare tillåtits att övertaga rörelsen efter fadern, särskilt örn sonen under längre tid tjänstgjort såsom förare i den av fadern under livstiden utövade

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

trafiken och i övrigt ansetts lämplig såsom droskägare. Denna praxis, som tillämpats i Malmö under en följd av år, hade icke medfört någon olägenhet utan syntes hava verkat enbart tillfredsställande.

Trafik utredningen.

För egen del anför trafikutredningen i nu förevarande ämne huvudsakligen följande.

De i propositionen nr 161 till 1936 års riksdag upptagna bestämmelserna om reglering av rättsförhållandena vid en trafikutövares död innebära otvivelaktigt en avsevärd förbättring jämfört med gällande lagstiftning, som över huvud taget icke behandlar hithörande frågor. Det kan emeller­ tid ifrågasättas, huruvida icke de i förslaget förordade bestämmelserna böra mildras i ett eller annat hänseende. Sålunda synas skäl tala för att rörelsen får utan särskilt tillstånd för dödsboets räkning fortsättas under en tid av högst ett år efter dödsfallet mot i förslaget upptagna högst sex månader. Vidare torde den tid, inom vilket dödsboet har att hos tillstånds- myndigheten anmäla föreståndare för rörelsen, böra höjas till två månader mot en månad enligt förslaget.

Detta förslag behandlar emellertid ej de synnerligen viktiga frågorna om överlåtelse av trafikrörelse och om företrädesrätt för dödsbodelägare att få tillstånd att bedriva den avlidne trafikutövarens verksamhet. Här förelig­ ger ett mycket ömtåligt spörsmål av stor vikt ej endast för de närmast be­ rörda parterna utan för samhället över huvud taget.

Det är otvivelaktigt mycket svårt att åstadkomma en sådan rättslig regle­ ring, att berättigad hänsyn icke endast i allmänhet utan jämväl i det sär­ skilda fallet tages till de olika intressen, som i detta sammanhang kräva upp­ märksamhet.

Innehavaren av ett tillstånd till yrkesmässig trafik kan många gånger genom energi och omtanke höja avkastningen och därigenom det ekono­ miska värdet av rörelsen. För en sådan tillståndshavare måste det te sig som tämligen naturligt, att hans efterlevande skola få fortsätta rörelsen och att han själv liksom hans efterlevande skola genom överlåtelse kunna få vederlag ej endast för i rörelsen använda fordon, garage etc. utan där­ utöver för rörelsen såsom sådan. Man torde med fog kunna påstå, vilket även framhållits i vissa yttranden, att det kan vara ett allmänt intresse, att tillståndshavaren kan räkna med att han eller hans änka och barn skola kunna tillgodogöra sig resultatet av många års idogt och framgångsrikt arbete och sålunda draga nytta av det värde, som rörelsen i och för sig erhållit. Intresset för att på ett mönstergillt sätt handhava trafiken kan därigenom utvecklas till gagn för allmänheten, som genom lämpliga for­ don, god personal och över huvud taget en förstklassig kundtjänst blir bättre tillgodosedd. I sådana fall som de här berörda, då alltså trafikrörelse kan anses äga ett affärsvärde, måste det enligt utredningens mening anses i hög grad rimligt, att trafikutövarens efterlevande få fortsätta rörelsen, därest de befinnas lämpliga, samt att trafikutövaren och hans dödsbo få genom överlåtelse förfoga över rörelsen. Därest sålunda dödsbodelägare eller kö­ pare vilja fortsätta en sådan trafik samt uppfylla de i lagen stipulerade kraven på lämplighet, torde de, därest behov av trafiken fortfarande före­ ligger, i regel icke böra förvägras tillstånd. Rent juridiskt föreligger icke en överlåtelse av tillståndet utan situationen är att betrakta sålunda, ali det gamla trafiktillståndet utslocknar och ett helt nytt tillstånd lämnas.

Att generellt medgiva överflyttning av tillstånd är enligt utredningens mening att gå för långt. Den yrkesmässiga trafiken bedrives med stöd av

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

109

en av vederbörande myndigheter lämnad koncession, vars meddelande före­ gåtts av en prövning av olika omständigheter såsom behovet av trafiken och trafikutövarens kvalifikationer i olika avseenden. Det allmänna kan icke lämpligen avsäga sig denna prövningsrätt. Avgörande bör sålunda vara, huruvida trafiken må anses behövlig med hänsyn till redan befint­ liga trafikföretag och i övrigt lämplig. Vederbörande tillståndsgivande myn­ dighet bör sålunda kunna vägra att medgiva övertagande av trafikrörelse utan att vara bunden av någon ovillkorlig arvsrätt eller rätt att överlåta rörelsen. I detta sammanhang må erinras om den tillståndsgivande myn­ dighetens befogenhet att återkalla tillstånd till yrkesmässig trafik. Skulle en myndighet icke på ett enligt sökandens mening tillfredsställande sätt handhava ärenden om övertagande av tillstånd, finnes ju alltid möjligheten att genom besvär söka få rättelse.

Vad ovan sagts gäller om de fall, då en rörelse kan anses hava ett verk­ ligt affärsvärde. Är däremot fråga örn att övertaga en rörelse, som icke har någon eller endast obetydlig goodwill, äro skälen för att medgiva tillstån­ dets övertagande ej av samma styrka. I fråga om droskrörelsen i de största städerna, i synnerhet i Stockholm, äro förhållandena i viss mån egenartade. Här föreligger i allmänhet icke någon egen kundkrets för den särskilde droskägaren eller någon mera påtaglig goodwill. Rörelsens värde består i all­ mänhet i den använda materielen och i själva tillståndet. Att i dylika fall medgiva en obegränsad rätt till överlåtelse eller rätt för droskägares efter­ levande att stadigvarande få fortsätta rörelsen kan givetvis icke anses mo­ tiverat.

Enligt vad trafikutredningen inhämtat från Stockholms droskägareför- ening u. p. a. funnos i början av november 1938 i Stockholm utom Brom­ ma och Brännkyrka sammanlagt 872 bilar, bortsett från reservvagnar, i drosktrafik, fördelade på 709 droskägare. Sålunda belöpte å varje drosk­ ägare i genomsnitt endast en ordinarie bil. Till Svenska droskbilägareför- bundet voro vid utgången av oktober 1938 anslutna 4,031 trafikutövare med 4,399 ordinarie vagnar.

Med hänsyn till denna splittring av droskrättigheterna måste det vara en sund princip, att droskrättigheter, som icke motsvaras av en verklig good­ will för rörelsen, i största möjliga utsträckning innehavas av utövande yrkes­ män.

Enligt utredningens mening tala därför starka skäl för att äldre förtjänta förare i allmänhet erhålla företrädesrätt till tillstånd att driva drosktrafik framför en avliden droskägares dödsbodelägare. Ett generellt genomföran­ de av en dylik princip skulle emellertid under nuvarande förhållanden ej sällan leda till resultat, som ur sociala och humanitära synpunkter måste anses otillfredsställande. Man bör därför taga tillbörlig hänsyn till de före­ liggande omständigheterna i varje särskilt fall. Det kan sålunda exempelvis anses rimligt, att en son, som under en lång följd av år arbetat i sin faders droskrörelse, får tillstånd att fortsätta trafiken. En förutsättning för till­ ståndets överförande är givetvis i dylika fall liksom eljest, att den nye till- ståndshavaren kan anses äga nödiga kvalifikationer att sköta rörelsen på ett tillfredsställande sätt.

För att mildra verkningarna i de fall, rörelse ej kommer att fortsättas av dödsbodelägare, böra tillståndsmyndighetema söka ordna överlåtelse av materielen till den nye tillståndshavaren. Utredningen vill i detta samman­ hang erinra örn att Överståthållarämbetet i samband med den år 1935 be­ slutade begränsningen av rätten att fortsätta avliden droskägares rörelse an­ såg sig böra skapa garantier för att skälig löseskilling skulle av den nye tillståndshavaren erläggas för den i droskrörelsen använda materielen.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

Genom rätten för dödsbo att under en ej alltför snävt tilltagen tid få driva en avliden tillståndshavares rörelse och genom möjligheten att överlåta tra­ fikrörelse har trafikutredningen försökt under nuvarande förhållanden skapa vissa förutsättningar för en i görligaste mån tillfredsställande behandling av de fall, då en avliden tillståndshavares anhöriga antingen ej vilja eller av någon anledning ej få tillstånd att stadigvarande fortsätta rörelsen.

Enligt utredningens mening bör överlåtelse av trafiktillstånd över huvud taget bliva föremål för viss rättslig reglering. Utredningen har därför i sitt författningsförslag upptagit ett stadgande i detta ämne. Tillståndsmyndig- heterna böra givetvis ägna stor uppmärksamhet åt överlåtelsevillkoren. För att ett trafiktillstånd skall bliva ekonomiskt bärande fordras nämligen i många fall, att tillståndshavaren icke åsamkas alltför dryga utgifter vid rörelsens övertagande.

Sammanfattningsvis har trafikutredningen sålunda ansett sig böra före­ slå ett stadgande, varigenom tillståndshavares dödsbo berättigas att på vissa villkor och under viss tid utan särskilt tillstånd fortsätta den avlidne trafik­ utövarens rörelse. Trafikutredningen har däremot icke ansett sig kunna för­ orda, att trafikutövares dödsbodelägare i lagstiftningen tillerkännas rätt att få tillstånd att efter nämnda tids utgång fortsätta rörelsen, men däremot i motiveringen velat framhålla såsom sin mening, att starka skäl tala för en i görligaste mån välvillig behandling av framställningar örn övertagande av tillstånd. Frågan om överlåtelse av trafiktillstånd har i trafikutredningens förslag blivit föremål för viss rättslig reglering.

För nu ifrågavarande ändamål (ävensom för reglerande av vissa nedan omförmälda frågor i samband med tillståndshavarens konkurs) föreslår ut­ redningen under §§18 och 19 stadganden av följande lydelse:

§ 18.

Tillstånd till yrkesmässig trafik må, då tillståndshavaren avlidit eller för­ satts i konkurs eller då skäl eljest föreligga, överlåtas å annan efter med­ givande av den myndighet, som meddelat trafiktillståndet.

Vid ansökan om tillståndets överförande å annan skall fogas avtal, som kan hava upprättats rörande överlåtelsen.

Den tillståndsgivande myndigheten bär att med avseende å skälen och villkoren för överlåtelsen, lämpligheten hos den, å vilken överlåtelsen ifråga- sättes, samt omständigheterna i övrigt bifalla eller avslå framställningen.

§ 19.

Har den, som efter tillstånd bedrivit yrkesmässig trafik, avlidit eller för­ satts i konkurs, må rörelsen utan särskilt tillstånd för dödsboets eller kon­ kursboets räkning fortsättas under en tid av högst ett år från dödsfallet eller första borgenärssammanträdet.

I fall som i första stycket sägs åligger det dödsboet eller konkursboet, om det vill fortsätta rörelsen, att inom två månader från dödsfallet eller borge­ närssammanträdet hos myndighet, som meddelat trafiktillståndet, anmäla person, som antagits till föreståndare för rörelsen. Göres ej anmälan inom föreskriven tid eller prövas den till föreståndare antagne icke vara därtill lämplig, och har i senare fallet dödsboet eller konkursboet icke inom viss av

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

lil

myndigheten fastställd tid anmält annan person, som av myndigheten kan för ändamålet godkännas, anses trafiktillståndet hava upphört den dag, tiden för anmälningsskyldigheten gått till ända eller beslut i frågan med­ delades.

Yttranden över traflkutredningens förslag.

I de över trafikutredningens betänkande avgivna yttrandena har utred­ ningens förslag i nu förevarande del föranlett endast följande erinringar från i ärendet hörda myndigheter.

Överståthållarämbetet anför:

Vid meddelande av droskrättigheter inom Stockholm har Överståthållar­ ämbetet eftersträvat, att äldre välmeriterade droskförare inom staden, i mån så kan ske, skola erhålla vardera en dylik rättighet. Motivet härtill har varit, att ämbetet velat i möjligaste mån säkerställa ifrågavarande drosk- förares möjligheter till försörjning vid den tidpunkt, då deras arbetsför­ måga avtager och utsikterna att i händelse av arbetslöshet få ny anställ­ ning väsentligt minskas. De principer, som sålunda tillämpats vid med­ delandet av droskrättigheter, böra gälla även sådan beställningstrafik för godsbefordran, där tillståndshavaren icke utövar självständig rörelse utan endast — såsom på senare år blivit allt vanligare — fullgör körningar efter uppdrag från något beställningskontor eller från något särskilt företag för transportförmedling.

Om, som ämbetet vill förorda, överlåtelse av trafiktillstånd icke medgives, blir av billighetsskäl nödvändigt att vidtaga anordningar, så att den, som nedlägger sin rörelse, såvitt möjligt beredes tillfälle att till fulla värdet av­ yttra i rörelsen brukade inventarier. Vid drosk- eller godstrafik, som på nyss angivet sätt utövas i anslutning till beställningskontor eller särskilt fö­ retag för transportförmedling, är i regel något större värde icke nedlagt i inventarierna. I dessa fall kan försäljningen av inventarierna lämpligast åvägabringas genom att den, som står i tur att erhålla trafiktillstånd, så­ som villkor för rätten att utöva detsamma, ålägges att inlösa inventarierna till skäligt pris. En dylik skyldighet kan icke föreskrivas utan särskilt be­ myndigande i lag. Vid andra trafiktillstånd än de nyssnämnda är nödvän­ digt, att företaget offentligen utbjudes till försäljning. Vid denna försälj­ ning bör bland flera köpare företräde givas den, som ur det allmännas syn­ punkt befinnes mest lämplig, och bör tillståndshavaren icke medgivas upp­ bära högre köpeskilling än som rörelsen (exklusive värdet av monopolrät­ ten) efter verkställd värdering anses betinga.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför, att bestämmelsen om att godkännan­ det av överlåtelsen skall bero bland annat nå villkoren för denna synes böra utgå, då det i många fall torde vara mycket svårt för den prövande myndig­ heten att rättvist uppskatta företagets värde, vartill kommer alt bestäm­ melsen lätt torde kunna kringgås.

Länsstyrelsen i Hallands län:

Då någon, till vilken en tillståndshavare eller dennes dödsbo överlåtit tra­ fikrörelsen, begär att få övertaga överlåtarens respektive den avlidnes tra­ fiktillstånd, bör länsslyrelsen icke avslå ansökningen allenast på grund av innehållet i avtalet örn överlåtelsen av rörelsen, t. ex. på grund av att priset å do av sökanden övertagna inventarierna eller å med rörelsen förenad »good will» är all anse såsom allt för olbrdelakligt för sökanden eller för överlåta­ ren; bedömandet härav, som i och för sig alltid måste bliva vanskligt, måste

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

anses mycket främmande för länsstyrelserna och bör icke åläggas dem. Där­ för bör i § 18 stycket 2 och orden »skälen och villkoren för överlåtelsen» i stycket 3 utgå.

Ett flertal trafikbilägareorgunisationer anse, att till § 18 bör fogas ett nytt andra stycke av följande lydelse: Vid trafikutövares död skall änka eller sö­ ner, som arbeta inom rörelsen, äga företrädesrätt till ledigblivet trafiktill­ stånd.

Särskild utredning (1938 års trafiksakkunniga) angående vissa med bevil­

jande och överlåtande av trafiktillstånd förenade frågor.

Utredningens tillsättande.

I samband med att Kungl. Majit den 14 oktober 1938 meddelade utslag i anledning av besvär, som vissa änkor och bröstarvingar efter avlidna drosk- trafikutövare i Stockholm anfört i fråga om rätt för dödsbodelägare att, ut­ över viss tid, fortsätta den avlidnes rörelse, bemyndigade Kungl. Majit då­ varande chefen för kommunikationsdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för att verkställa utredning rörande vissa med beviljande av tillstånd till yrkesmässig trafik förenade frågor. Vid anmälan av ärendet inför Kungl. Majit anförde departementschefen bland annat:

Beviljandet av tillstånd till bedrivande av yrkesmässig trafik med auto­ mobil är ett led i en offentligrättslig reglering, företagen i det allmännas intresse. Ur dessa synpunkter har tillståndet ursprungligen meddelats, och ur samma synpunkter synes även frågan om dess överlåtelse vara att be­ döma. Ett motsatt förfarande skulle icke allenast innebära, att det allmän­ nas intressen obehörigen skötes åt sidan för privata sådana; det skulle även innebära, att en viss företagargrupps särskilda intressen skulle komma att tillgodoses på bekostnad av andra enskilda intressen, vilka i icke mindre grad förtjäna beaktande, då nämligen rättigheten till bedrivande av yrkes­ mässig trafik skulle, örn trafiktillståndet ansåges vara föremål för arvsrätt, stanna såsom ett ärftligt privilegium inom nämnda företagargrupp, under det att de, vilka icke lotts inom densamma, endast i undantagsfall skulle kunna erhålla rätt till bedrivande av detta yrke.

Från jämförliga näringsgrenar, i vilka rätten till bedrivande av rörelse har mer eller mindre karaktär av ett av offentlig myndighet meddelat privile­ gium, torde ej heller stöd kunna hämtas för anspråk att det tillstånd, på vilket näringsutövningen grundas, skall betraktas såsom en familjens till­ hörighet; tvärtom har man i dylika fall städse förbehållit det allmänna rät­ ten att med hänsyn till sina intressen förfoga över detsamma vid inneha­ varens dödsfall, även om man vidtagit åtgärder för att söka för stärbhus- delägarna minska svårigheterna av dess övergång till ny innehavare.

I enlighet med vad nu anförts har Kungl. Majit, såsom framgår av Kungl. Majits beslut i nyss omförmälda besvärsmål, i huvudsaklig överensstämmel­ se med Överståthållarämbetet funnit tillstånd till bedrivande av det slag av yrkesmässig trafik med automobil -— drosktrafik — varom i nämnda mål är fråga, böra allenast med hänsyn till särskilda omständigheter eller eljest för viss begränsad tid överlåtas från avlidna trafikutövare till deras stärb- husdelägare. I de fall, där stärbhus på grund härav medgivits rätt att un­ der en viss begränsad tid fortsätta utövningen av den avlidnes rörelse, har syftet därmed varit att söka mot varandra avväga två skilda intressen, näm­ ligen å ena sidan att för stärbhusdelägarna minska de ekonomiska svång-

Kungl. Maj.ts proposition nr 115.

125

rörelsen icke har något handelsvärde i och för sig, att sålunda vid tillstånds- havarens frånfälle eller frivilliga avstående tillståndet återgår till den till- ståndsgivande myndigheten, saint att denna prövar huruvida trafikheliovet fortfarande kräver detta tillstånd, och därest så finnes vara fallet, tillkänna­ giver att tillståndet är till ansökan ledigt, varefter detsamma tillerkännes den mest meriterade och eljest förtjänte sökanden.

Magistraten i Halmstad anlägger liknande synpunkter och finner det icke riktigt eller lämpligt att de föreslagna reglerna upphöjas till lag under annan förutsättning, än att det blir principiellt fastslaget, att överlåtelse av tillstånd icke får äga rum.

Magistraten i Gävle anser sig icke alldeles övertygad örn, att svårigheterna för tillståndshavarens stärbhus att avyttra den avlidnes fordon till skäligt pris äro så betydande, att de motivera införandet av en inlösningsplikt. De bilar, som numera användas såväl i person- som lasttrafik, äro, anför ma­ gistraten, till huvudsaklig del av modern standardtyp, varför vid en even­ tuell försäljning icke enbart den »trånga krets», som tillståndsinnehavarna utgöra, står till buds utan praktiskt taget hela den öppna bilmarknaden. Då enligt uppgift antalet nuvarande tillståndsinnehavare i riket uppgår till lågt räknat omkring 30,000, synes jämväl den krets, som i första hand bör vara intresserad vid försäljning av trafikfordon, icke vara så ringa. Magistra­ ten vill redan ur nu angiven synpunkt ifrågasätta, om den av de sakkunniga föreslagna inlösningsplikten är av behovet påkallad.

Magistraten anför vidare: Vid en granskning av de sakkunnigas förslag synas härutöver en del erin­ ringar vara att göra. De sakkunniga fastslå i samband med behandlingen av frågan om goodwill, att systemet, sådant det utvecklats i betänkandet, grundar sig på den principen, att med tillståndsinnehavarens död tillståndet upphör och att det tillstånd, som i stället meddelas annan, är helt nytt och utan samband med den dödes. Med denna principiella inställning, som magistraten för sin del finner riktig, synes det mindre väl förenligt, att det nya tillståndet ställes i relation till det gamla genom en inlösningsplikt be­ träffande viss materiel. På den punkten kunna jämväl praktiska svårighe­ ter uppkomma. Vid tillfälle, då trafiktillstånd upphört på grund av döds­ fall, kan exempelvis ansökan örn nytt tillstånd inkomma från flera sökande. Örn omständigheterna då äro sådana, att den tillståndsbeviljande myndig­ heten finner skäl föreligga att bevilja mer än ett tillstånd, uppstår svårighet att avgöra vem av dessa, som skall åläggas inlösningsplikten i förhållande till stärbhuset. Det är nämligen anledning antaga, att den inlösningsplik- lige icke kommer att betrakta denna skyldighet såsom någon förmån. Vid bedömande av frågan om inlösningsplikten och dess rättmätighet bör icke bortses från den inlösningspliktiges förhållanden. För denne kan inlösnings- plikten vara till avsevärt men, bland annat genom svårigheten att anskaffa medel även vid avbetalning. Det fall kan ock inträffa, att han nödgas över­ taga flera bilar än han vid tillstånd utan inlösningsplikt ämnat anskaffa, varigenom den ekonomiska situationen för honom kan ytterligare försvåras.

De sakkunniga lia såsom förutsättning för införande av obligatorisk in­ lösningsplikt uppställt, att den i direktiven omförmälda principen tillämpas av alla tillståndsgivandc myndigheter. I samband härmed lia de sakkun­ niga undersökt, huruvida l‘J3(i års trafikutrednings förslag till yrkesmässig

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 115.

i ett tillståndssystem, som inrymmer materialinlösningsplikt, principiellt sett något utrymme för goodwill icke finnes. Syftet med hela denna lagstiftning synes ju ock vara att söka hjälpa stärbhusdelägarna till ett skäligt pris å materielen som sådan. Så länge icke själva trafiktillståndet i lagstiftningen godkännes såsom en handelsvara bör därför enligt magistratens förmenande icke ens i undantagsfall hänsyn tagas till goodwill.

E. Inlösningspliktens fullgörande m. m.

De sakkunniga hava tidigare framhållit, att enligt deras mening rätten till krav på inlösningspliktens fullgörande är en stärbhuset tillkommande för­ mån. Denna förmån bör stärbhuset äga fritt disponera. Det bör följaktligen också kunna avstå från förmånen när det så önskar. Denna rätt är givetvis begränsad av gällande civilrättsliga regler och bör av hänsyn till den inlös- ningspliktige ytterligare begränsas. Därest stärbhuset anser sig icke kunna åt- nöjas med det beslut, som nämnden meddelar, bör stärbhuset enligt de sak­ kunnigas förslag inom åtta dagar, efter det nämndens beslut bevisligen del­ givits stärbhuset, meddela den tillståndsgivande myndigheten, huruvida stärb­ huset vill avstå från inlösningspliktens vidare påfordrande. Därest stärb­ huset icke inom nämnda åtta-dagarsperiod gjort anmälan skulle för detsam­ ma inträda skyldighet att på de av nämnden beslutade villkoren låta den in- lösningspliktige erhålla den material, som kunde vara ifråga.

Fråga om överlåtelse av trafiktillstånd i samband med tillståndshavaros

konkurs.

I samband med de under §§ 18 och 19 föreslagna bestämmelserna har 1936 års trafikutredning även till behandling upptagit ett spörsmål i sam­ band med tillståndshavares konkurs.

1936 års trafikutrednlngs förslag.

Då en tillståndshavare försättes i konkurs, kan trafiktillståndet, vilket är personligt, icke ingå i konkursmassan. Borgenärerna äro härigenom be­ tagna möjligheten att tillgodogöra sig det af färs värde, som rörelsen kan äga. Ett sådant förhållande måste enligt trafikutredningens mening anses mindre tillfredsställande. Av en av utredningen i ämnet lämnad redogörel­ se framgår, att på vissa andra i stort sett jämförbara rättsområden kon­ kursbo tillerkänts rätt att fortsätta en konkursgäldenärs med stöd av kon­ cession bedrivna rörelse ävensom överlåta densamma med vederbörande myndighets medgivande.

Enligt trafikutredningens mening bör ett motsvarande stadgande uppta­ gas i lagstiftningen örn den yrkesmässiga trafiken. Sådana bestämmelser hava också influtit i §§ 18 och 19 i utredningens författningsförslag. Här­ igenom har konkursbo i lagstiftningen medgivits rätt att under viss tid fort­ sätta en konkursgäldenärs yrkesmässiga trafik för att få tillfälle att avveck­ la densamma eller med vederbörande myndighets medgivande överlåta rö­ relsen. Av dessa bestämmelser anser utredningen följa, att konkursgälde-

132

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo.

dödsfall är icke på något sätt reglerad i gällande motorfordonsförordning. Det däri förekommande stadgandet att trafiktillstånd skall upptaga de vill­ kor och bestämmelser, som prövas nödiga, anses av flertalet tillståndsgi- vande myndigheter icke medföra befogenhet att föreskriva andra villkor och bestämmelser än sådana, som avse allmän ordning och trafiksäkerhet. I enlighet med denna uppfattning hava dessa myndigheter, då fråga örn godkännande av överlåtelse av trafiktillstånd uppkommit, medgivit icke blott dödsbodelägare efter avliden tillståndshavare rätt att fortsätta dennes rörelse utan även tillståndshavare eller dennes stärbhus rätt att genom avtal överlåta rörelsen, allt under förutsättning att behov av trafiken fortfarande förelegat och att sökanden befunnits äga de personliga och ekonomiska för­ utsättningar för trafikens utövande, vilka skäligen kunde krävas av varje innehavare av tillstånd till yrkesmässig trafik. Vissa andra myndigheter, däribland Överståthållarämbetet, hava emellertid varit av annan uppfatt­ ning och ansett sig kunna närmare bestämma förutsättningar och villkor för rätt att överlåta trafiktillstånd. Sedan 1935 har sålunda Överståthållar­ ämbetet tillämpat den praxis, att icke godkänna överlåtelser av trafiktill­ stånd annat än under vissa förutsättningar, nämligen att de för överlåtel­ sen åberopade skälen kunde godkännas, att den, till vilken överlåtelse ägde rum, tillhörde de äldsta droskförarnas krets inom staden, samt att löse- summan avsåge gottgörelse allenast för den överlåtna materialen, men icke för tillståndet som sådant. I samband därmed har ämbetet begränsat rätten för avliden drosktrafikutövares stärbhusdelägare att fortsätta dennes rörelse till viss tid, utgörande för änka tre år och för annan stärbhusdelägare sex månader från trafikutövarens dödsfall.

Genom utslag den 14 oktober 1938 i anledning av besvär, anförda av vissa änkor och bröstarvingar efter avlidna drosktrafikutövare i Stockholm över att Överståthållarämbetet vägrat dödsbodelägare att, utöver viss tid, fortsätta avlidna drosktrafikutövares rörelse, gillade Kungl. Majit i princip denna ämbetets ståndpunkt. Kungl. Maj:t fann överlåtelse på grund av dödsfall av sådan yrkesmässig automobiltrafik, varom här vore fråga, böra medgivas allenast med hänsyn till särskilda omständigheter eller för viss begränsad tid.

1936 års trafikutredning har i sitt betänkande under §§ 18 och 19 upp­ tagit stadganden rörande nu förevarande frågor. 1 § 18 stadgas uttryck­ ligen, att tillstånd till yrkesmässig trafik får, då tillståndshavaren avlidit eller försatts i konkurs, eller då skäl eljest föreligga, överlåtas å annan efter medgivande av den myndighet, som meddelat tillståndet. Vederbörande myndighet har emellertid att med avseende på skälen och villkoren för överlåtelsen — skyldighet har stadgats att vid framställningen foga avtal rö­ rande överlåtelsen —- lämpligheten hos den, å vilken överlåtelsen ifråga- sättes, samt omständigheterna i övrigt pröva, huruvida framställningen bör bifallas eller avslås.

§ 19 behandlar dödsbos och konkursbos rätt att driva yrkesmässig tra­ fik. Bestämmelsen innebär rätt för dödsbo efter avliden trafikutövare eller, där tillståndshavaren försatts i konkurs, dennes konkursbo att utan särskilt tillstånd fortsätta rörelsen under en tid av högst ett år från dödsfallet eller