NJA 2004 s. 385

Domskäl

Tingsrätten (ordförande tingsfiskalen Mathias Säfsten) anförde i dom den 19 april 2002:

Domskäl

Förhör har på åklagarens begäran ägt rum dels med S.K., dels med vittnet polisassistenten M.E. På S.K:s begäran har vittnesförhör hållits med C.H.

Hörd över åtalet har S.K. bl.a. berättat följande. Han hade varit på Sturecompagniet och var på väg hem med bil till Skarpnäck. Han hade lånat bilen av en kompis. Vid Stureplan stannade han vid en kille på gatan som viftade med handen, ”liftade”. Han stannade till eftersom han trodde att killen behövde hjälp. Killen frågade honom om han kunde hjälpa honom med skjuts. Han minns inte vart killen ville åka, men eftersom han inte hittade så bra i Stockholm sa han att han kunde hjälpa honom med skjuts dit han ville. Killen visade vägen. Han blev stoppad cirka en halv kilometer från Stureplan. - Han erbjöd lift för att hjälpa till, för att killen verkade trevlig och för att träna på sin svenska. De talade inte om betalning. Han brukar själv lifta ibland och han har också tidigare erbjudit folk lift för att hjälpa till, t.ex. när han träffat folk som frågat om skjuts på bensinstationer. För honom hade det ingen betydelse vilken tid på dygnet det var. Han hade inte tillstånd att köra taxi.

Vittnet M.E. har bl.a. uppgett följande. Den aktuella kvällen arbetade han civilt i samarbete med trafikpolisen i en insats mot s.k. svarttaxi. Kännetecknande för svarttaxibilar är att de ofta körs sent på kvällarna eller på natten av ensamma medelålders män och rör sig på platser där det finns mycket folk. Misstanke om svarttaxikörning kan också uppkomma om en bil syns flera gånger i sådana folktäta kvarter när endast lite ”vanlig” trafik förekommer. Den aktuella kvällen rörde han sig mest mellan Stureplan och Sturecompagniet. Hans insats gick ut på att han skulle leta efter vad han trodde kunde vara svarttaxibilar och försöka komma så nära dessa att han kunde höra om det talades om pengar. När han var säker på att det talades om pengar larmade han ut uppgifter om registreringsnummer, bilmärke, färg och färdriktning på öppen radiokanal. Direkt efter utrop skrev han en kort promemoria med uppgifter om registreringsnummer, bilmärke och färg på bil, hur många människor som åkte i bilen, om det talats om pengar m.m. Promemorian renskrevs senare under kvällen/natten på stationen, efter kontroll med den polispatrull som stoppat bilen efter utropet. I den renskrivna PM:n tog han endast upp sådana uppgifter som han bedömde nödvändiga för denna. Han kommer inte ihåg om han hade sett den aktuella bilen flera gånger under kvällen. Han kan inte heller erinra sig om bilen stod i en taxikö eller inte när han gjorde sina iakttagelser.

I samband med förhöret med M.E. har åklagaren åberopat en av M.E. den 12 mars 2001 upprättad promemoria, vari bl.a. följande antecknats:

Pb BUE722 kom körandes från Birger Jarlsgatan och stannade vid pm och tittade från sin bil på pm. Då jag ej gjorde någon ansats att ta kontakt med föraren körde han fram en bit.

Pb BUE722 stannade vid en man som stod några meter från pm, mannen öppnade dörren till pb:n och startade en diskussion med föraren.

Pm gick fram mot bilen för att lyssna och hörde då hur de talade om pengar och summor som det talades om var 100 kronor samt 150 kronor.

När de två blev överens satte sig mannen i bilen, passagerarplats fram, och de åkte iväg.

Vittnet C.H. har bl.a. uppgett följande. Han hade varit på krogen och var på väg hem till Vallentuna. Hans nykterhetstillstånd var ”väldigt dåligt”. Han skulle ha tag på en bil och gick därför ned vid Stureplan. Han minns inte om han gav bilföraren något tecken. Den bil han hoppade in i stod bland taxibilarna, så han antog att det var en taxibil. Han såg dock inte någon taxameter. Han talade med föraren och frågade om det gick bra att åka; han sa att han skulle till Vallentuna. Han förde inte något samtal med föraren. Han minns inte om de talade om pengar eller inte. Han minns i alla fall inte några summor eftersom han var kraftigt berusad vid tillfället. En resa med vanlig taxi från stan till Vallentuna kostar 350-450 kr.

Tingsrättens bedömning

S.K:s uppgifter att han mitt i natten i en lånad bil på väg hem till Skarpnäck plockat upp en för honom helt främmande person för att köra denne till Vallentuna eftersom denne verkade trevlig och han ville hjälpa till samtidigt som han ville ta tillfället i akt och tala svenska är enligt tingsrätten så osannolika att de inte förtjänar avseende. C.H. har uppgett att han var mycket berusad vid det aktuella tillfället och har inte kunnat bidra med några trovärdiga uppgifter som kastar ytterligare ljus över händelsen. Genom M.E:s uppgifter, sammantaget med vad denne antecknat i den av åklagaren åberopade promemorian, finner tingsrätten därmed utrett att S.K. erbjudit sig att mot betalning skjutsa C.H. från Stureplan till Vallentuna.

Bestämmelsen i 1 kap. 1 § yrkestrafiklagen (1998:490) innehåller en legaldefinition av yrkesmässig trafik. Enligt den bestämmelsen avses bl.a. sådan trafik som bedrivs med personbilar och innebär att fordon och förare mot betalning ställs till allmänhetens förfogande för transporter av personer eller gods. Enligt 1 kap. 3 § samma lag kan yrkesmässig trafik bl.a. bedrivas som taxitrafik, varmed förstås sådan yrkesmässig trafik för persontransporter med personbil eller lätt lastbil som inte är linjetrafik. Med linjetrafik avses i huvudsak tidtabellbunden trafik för persontransporter. Yrkesmässig trafik får enligt 2 kap. 1 § samma lag bedrivas endast av den som har trafiktillstånd. I 1 kap. 2 § yrkestrafikförordningen (1998:779) finns vidare föreskrifter om transporter som inte skall anses som yrkesmässig trafik. Förordningens kvalificering saknar emellertid särskilt intresse i detta mål. Enligt 6 kap. 1 § yrkestrafiklagen döms den som uppsåtligen driver yrkesmässig trafik enligt nämnda lag utan tillstånd därtill för olaga yrkesmässig trafik.

I RH 1998:10 biföll hovrätten åtalet för olaga yrkesmässig trafik enligt 1988 års yrkestrafiklag sedan den funnit att omständigheterna var sådana att den tilltalades verksamhet hade bedrivits utan tillstånd på ett yrkesmässigt sätt. Även om brottsrubriceringen olaga ”yrkesmässig” trafik i såväl den äldre som den nya yrkestrafiklagen antyder att en förutsättning för straffansvar är att trafiken bedrivs på ett yrkesmässigt sätt, dvs. i någon beaktansvärd omfattning med vinstintresse osv., ger den i lagen angivna definitionen av yrkesmässig trafik inte stöd för att ett sådant krav rent faktiskt har ställts upp. Straffbestämmelsen träffar enligt denna definition även enstaka körningar som sker mot betalning.

I målet är utrett att S.K. betingat sig betalning för en körning från Stockholm City till Vallentuna utanför Stockholm. Av polisassistenten M.E:s anteckningar och dennes i tingsrätten lämnade uppgifter, vilka det saknas anledning att sätta ifråga, framgår vidare att S.K. uppträtt vid Stureplan på ett sätt som är typiskt för svarttaxiåkare. Det har visserligen inte framkommit att han haft flera körningar eller återkommit till Stureplan vid flera tillfällen för att söka kontakt med nya presumtiva kunder, men som tingsrätten funnit ovan kan det inte - såvitt lagen är utformad och rimligen får anses var avsedd att tillämpas - för straffansvar krävas att utredningen visar att verksamheten har bedrivits i någon vidare omfattning. Tingsrätten finner därmed att S.K. skall dömas för olaga yrkesmässig trafik i enlighet med åklagarens gärningspåstående. Åtalet skall således bifallas.

Påföljden för brottet skall bestämmas till ett måttligt bötesstraff.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde S.K. för olaga yrkesmässig trafik enligt 1 kap. 1 § och 6 kap. 1 §yrkestrafiklagen (1998:490) till femtio dagsböter.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Owe Hultin och Mona Wildig samt hovrättsassessorn Christina Kopparberg) anförde i dom den 5 februari 2003:

Hovrättens domskäl

I likhet med tingsrätten finner hovrätten genom M.E:s vittnesmål utrett att S.K. erbjudit sig att mot betalning skjutsa C.H. från Stureplan till Vallentuna.

Åklagaren har gjort gällande att S.K:s handlande är att bedöma som olaga yrkesmässig trafik. Med yrkesmässig trafik avses, såvitt är av intresse här, sådan trafik som innebär att personbil och förare mot betalning ställs till allmänhetens förfogande för transporter av personer eller gods (1 kap. 1 § yrkestrafiklagen [1998:490]). Detsamma gällde enligt den tidigare gällande yrkestrafiklagen (1988:263). Yrkesmässig trafik får drivas endast av den som har tillstånd (2 kap. 1 § första stycket förstnämnda lag).

I Margaretha Ericssons m.fl. kommentarbok Trafik-Rättsfall, Kommentarer, 1998, redovisas bl.a. vad som i olika lagstiftningsärenden anförts beträffande begreppet yrkesmässig trafik (s. 405 f.). Av denna redovisning framgår, förutom annat, att vid bedömningen av om yrkesmässig trafik föreligger är det av avgörande betydelse i vilken omfattning som en bil har ställts till förfogande och om bilen därigenom kan anses systematiskt utnyttjad för förvärvsändamål.

I målet har intet framkommit som ger vid handen att S.K. vid något annat tillfälle utfört persontransport mot betalning. Hans handlande vid det med åtalet avsedda tillfället kan följaktligen inte anses ha skett yrkesmässigt. Vid detta förhållande skall åtalet ogillas.

Hovrättens domslut

Med ändring av tingsrättens dom ogillade hovrätten åtalet.

Domskäl

HD (justitieråden Blomstrand, Lundius och Lindeblad) meddelade den 11 juni 2004 följande dom:

Domskäl

Som tingsrätten och hovrätten funnit är det utrett att S.K., som saknar trafiktillstånd, erbjudit sig att mot betalning skjutsa C.H. från Stureplan i Stockholm till Vallentuna och att färden också påbörjats.

Frågan i målet är om, och i så fall under vilka förutsättningar, en enstaka transport kan anses utgöra olaga yrkesmässig trafik i den mening som avses i 6 kap. 1 § yrkestrafiklagen (1998:490).

Orden ”yrkesmässig” och ”yrkesmässigt” förekommer i ett stort antal författningar inom skilda rättsområden. Någon enhetlig innebörd hos orden finns inte utan betydelsen skiftar beroende på i vilket sammanhang de används. I 1 kap. 1 § yrkestrafiklagen finns en särskild definition av vad som i den lagen avses med yrkesmässig trafik. Enligt definitionen är det sådan trafik som bedrivs med bl.a. personbilar och som innebär att fordon och förare mot betalning ställs till allmänhetens förfogande för transporter av personer eller gods.

Definitionen i yrkestrafiklagen överensstämmer i stort med den definition som togs in redan i 14 § i 1906 års förordning om automobiltrafik, enligt vilken med yrkesmässig automobiltrafik avsågs att allmänheten tillhandahölls automobil mot ersättning. I SOU 1929:16 föreslogs att definitionen skulle kompletteras med ett krav på förvärvssyfte mot bakgrund av att domstolspraxis utvecklats ”därhän, att så gott som envar som mot betalning tillhandahåller annan automobil, anses utöva yrkesmässig trafik även om det kan påvisas, att tillhandahållandet skett i mycket ringa omfattning och allenast för att hjälpa en granne eller en bekant och således ej i förvärvssyfte” (s. 194). I prop. 1930:121 avvisades emellertid förslaget med hänvisning till bl.a. att den i betänkandet påtalade praxisen inte stöddes av ”något av den högsta dömande instansen meddelat avgörande”. Samtidigt uttalade den föredragande departementschefen att det enligt hans mening avgörande för avgränsningen borde vara den omfattning i vilken tillhandahållandet sker och att det inte borde betecknas som yrkesmässig trafik om en bilägare ”vid något eller några enstaka tillfällen mot betalning utför körning åt en granne eller bekant eller annan, vilken icke kan sägas falla under begreppet allmänheten” även om det skulle vara uppenbart att också hänsyn till inkomsten varit ett motiv för tillhandahållandet (s. 86).

Definitionen av yrkesmässig trafik kom åter upp till bedömning i prop. 1940:115 men inte heller då ansågs det finnas skäl för att göra någon ändring. Den föredragande departementschefen uttalade emellertid (s. 39) att enligt hans mening borde ”den omfattning i vilken automobilen ställes till förfogande, fortfarande liksom hittills vara avgörande för frågan, huruvida yrkesmässig trafik skall anses föreligga eller icke. En rent tillfällig körning, som icke antyder försök att systematiskt utnyttja bilen för förvärvsändamål, bör på grund härav liksom hittills icke vara hänförlig till yrkesmässig trafik, även om ersättning för densamma utgått”.

Innebörden av den i lagen givna definitionen av yrkesmässig trafik synes inte ha berörts i senare lagstiftningssammanhang (jfr dock SOU 1996:93 s. 150) och det finns inte heller någon vägledande praxis som direkt angår frågan om, och i så fall under vilka förutsättningar, en enstaka transport kan anses utgöra olaga yrkesmässig trafik. När definitionens innebörd skall utrönas får därför ledning sökas i vad som uttalades i 1930 och 1940 års lagstiftningsärenden. Dessa motivuttalanden stämmer också väl överens med lagtexten även efter senare ändringar.

Det är således inte yrkesmässig trafik i lagens mening att vid ett enstaka tillfälle utföra en biltransport mot betalning ens om det sker efter ett erbjudande till en obestämd allmänhet. För att det skall vara fråga om yrkesmässig trafik krävs att bilen ställs till allmänhetens förfogande i sådan omfattning att den kan anses vara systematiskt utnyttjad för förvärvsändamål. Det skall dock framhållas att redan den första körningen måste kunna utgöra yrkesmässig trafik, om det är utrett att det är fråga om en planerad yrkesmässig verksamhet som är avsedd att bedrivas även fortsättningsvis.

I målet är annat inte visat än att S.K. vid ett tillfälle erbjudit allmänheten transport mot betalning och att han efter ett första misslyckat försök också fått en passagerare. Det har inte framgått att hans handlande har utgjort ett led i en verksamhet som uppfyllt kravet på yrkesmässighet. Åtalet skall därför ogillas.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

Referenten, justitierådet Victor, med vilken justitierådet Lennander instämde, var skiljaktig i ansvarsfrågan och anförde:

Som majoriteten anfört förekommer orden yrkesmässig och yrkesmässigt i ett stort antal författningar inom skilda rättsområden varvid betydelsen skiftar beroende på de sammanhang i vilket de används. En inte ovanlig användning är att orden används som kvalificering av viss verksamhet varvid orden brukar anses innefatta krav på viss regelbundenhet, varaktighet och omfattning (jfr t.ex. 13 kap. 1 § inkomstskattelagen). Det förekommer emellertid också att orden används med syftning på enstaka förfaranden (se t.ex. 1 och 3 §§patentlagen, 1967:837) varvid något krav på omfattning i allmänhet inte torde ställas utan endast på att förfarandet ingått som led i en verksamhet som skulle kunna betecknas som yrkesmässig.

En särskild fråga är hur orden bör tolkas i de inte ovanliga fall att det, på motsvarande sätt som enligt yrkestrafiklagen, finns särskild lagstiftning med begränsningar av under vilka förutsättningar vissa tjänster eller åtgärder får utföras. Som ett exempel kan lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område nämnas enligt vilken det är straffbart (8 kap. 4 §) att utföra vissa hälso- och sjukvårdande åtgärder (4 kap. 2 §) för den som ”yrkesmässigt” utövar viss verksamhet (4 kap. 1 §). Enligt tidigare lagstiftning knöts begränsningen av ansvaret till att verksamheten utövats ”mot ersättning”. Ändringen motiverades bl.a. med att graden av farlighet inte påverkades av arvodet. När det gäller tolkningen av kravet på yrkesmässighet uttalades i förarbetena (prop. 1997/98:109 s. 104) att uttagande av ersättning kunde vara ett viktigt kriterium och att ett annat kunde vara verksamhetens omfattning, ”dvs. att undersökning eller behandling inte skett vid bara ett enstaka tillfälle utan i något större omfattning”. Även om det finns utrymme för olika tolkningar av denna reglering torde det vara uppenbart att avsikten med begränsningen till ”yrkesmässigt” inte varit att upprätthålla något allmänt högre krav på omfattning utan främst att undanta ”anhörigvård och liknande”.

När det gäller yrkestrafiklagen (1998:490) finns i 1 kap. 1 § en särskild definition av vad som i lagen avses med yrkesmässig trafik. Läst för sig kan definitionen, om än pluralisformer används genomgående, inte anses innefatta något krav på viss omfattning. Det yrkesmässiga kommer i stället till uttryck genom kravet på att fordon och förare mot betalning skall ställas till allmänhetens förfogande.

Som majoriteten anfört stämmer definitionen i yrkestrafiklagen i stort överens med den redan i 1906 års förordning om automobiltrafik intagna definitionen (14 §) enligt vilken med yrkesmässig automobiltrafik avsågs att allmänheten tillhandahölls automobil mot ersättning. De av majoriteten citerade uttalandena från senare förarbeten har inte samband med någon i sak ändrad lagstiftning och kan redan med hänsyn härtill inte tillmätas någon särskild vikt. Det kan dock noteras att det inte i sig utesluter att även en enstaka transport skulle kunna anses utgöra olaga yrkesmässig trafik.

Att omfattningen i vilken ett fordon använts för transporter mot betalning är av betydelse för om fordonet kan sägas ha ställts till allmänhetens förfogande framstår som naturligt när transporterna endast avsett grannar och bekanta eller någon på annat sätt särskilt avgränsad krets. Detta innebär dock inte att det är uteslutet att förhållandena kan vara sådana att ett fordon måste anses ha ställts till allmänhetens förfogande även om det endast varit fråga om någon eller några enstaka transporter. Så torde exempelvis normalt få anses vara fallet om fordonet utan tillstånd ställts till förfogande inom ramen för en näringsidkares verksamhet (jfr härtill den i 6 kap. 2 § yrkestrafiklagen upptagna straffbestämmelsen om s.k. beställaransvar).

Av utredningen i målet får anses framgå att S.K. begivit sig till Stureplan i syfte att till den som så där önskade tillhandahålla fordon och förare för persontransport. Det står också klart att det inte före avtalet om transport förekommit någon kontakt mellan S.K. och C.H. S.K. får under sådana förhållanden anses ha ställt fordon och förare till allmänhetens förfogande helt oberoende av att det inte är visat att han under den aktuella natten eller vid tidigare tillfälle erbjudit eller utfört persontransport. Tingsrättens domslut skall därför fastställas.