Prop. 1941:192

('med förslag till för\xad ordning om arvsskatt och gåvoskatt m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

1

Nr 192.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till för­

ordning om arvsskatt och gåvoskatt m. m.; given Stockholms slott den 9 april 1941.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om arvsskatt och gåvoskatt; 2) förordning angående införande av förordningen örn arvsskatt och gåvo­ skatt;

3) lag om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 35) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden; samt

4) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 192.

I

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Förslag

till

förordning om arvsskatt och gåvoskatt.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser.

1 §•

Skatt till staten utgår enligt denna förordning för egendom, som förvärvas

genom arv eller testamente (arvsskatt) eller genom gåva (gåvoskatt).

2

§•

Skattskyldig är den som förvärvar egendomen.

3 §■

Från skattskyldighet enligt denna förordning äro befriade:

staten;

stiftelse eller sammanslutning med huvudsakligt ändamål att under sam­

verkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar;

stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att främ­

ja barns eller ungdoms vård och fostran eller utbildning eller att främja vård

av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta, dock icke där ändamålet är att

sålunda tillgodose medlemmar av viss eller vissa släkter eller utom riket bo­

satta utlänningar;

stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att

främja vetenskaplig undervisning eller forskning.

Skattebefrielse enligt denna paragraf tillkommer icke sammanslutning,

som har till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska

intressen, och ej heller utländsk stiftelse eller sammanslutning.

Om arvsskatt.

Skattskyldighetens omfattning.

4 §•

1 mom. Arvsskatt utgår

1) för egendom inom eller utom riket, vilken efterlämnats av svensk med­

borgare eller av utlänning, som vid sin död var bosatt här i riket;

2) för följande slag av egendom, som efterlämnats av annan utlänning än

i 1) sägs:

a) här i riket belägen fast egendom, så ock nyttjanderätt till samt rätt till

ränta, avkomst eller annan förmån av sådan egendom;

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

3

b) här i riket befintlig, under a) icke nämnd lös egendom, som är att hän­

föra till anläggnings- eller driftkapital i härstädes av den avlidne bedriven

förvärvsverksamhet såsom: levande och döda inventarier, råämnen, varor,

förbrukningsartiklar och dylikt, gruvor, patent- och förlagsrätter samt kapi­

tal, vare sig det finnes kontant tillgängligt, nedlagts i obligationer, insatts i

bank eller eljest utlånats eller består av andra fordringar eller av aktier eller

andelar i ekonomiska föreningar, bolag eller rederier;

c) nyttjanderätt till egendom, varom under b) förmäles, ävensom rätt till

royalty och periodiskt utgående avgift för dylik egendom;

d) svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar, bolag och

rederier, i den mån dessa tillgångar icke äro att hänföra till under b) nämnd

egendom.

2 mom. Såsom vid sin död bosatt här i riket anses den, som då här hade

sitt egentliga bo och hemvist.

Vad i denna paragraf stadgas om den, som vid sin död var bosatt här i

riket, skall jämväl äga tillämpning å den, som vid sin död stadigvarande vis­

tades i riket utan att vara här bosatt.

3 mom. Utlänning, som vid sin död tillhörde främmande makts här­

varande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsu­

latets betjäning, anses icke hava varit bosatt här i riket; ej heller sådan

persons hustru, barn under 18 år och enskilda tjänare, därest de vid sin död

bodde hos honom och voro utlänningar.

För sådana aktier och andelar i ekonomiska föreningar, som avses i 1 mom.

2 d), föreligger icke skyldighet att erlägga arvsskatt, därest de efterlämnats

av utlänning, varom i föregående stycke förmäles.

Tid för skattskyldighetens inträde.

5 §•

Skattskyldighet inträder, där ej nedan annorlunda stadgas, vid arvlåtarens

(testators) död.

6

§•

Har genom testamente eller annan före dödsfallet tillkommen rättshand­

ling upplåtits hela nyttjanderätten till eller rätt till all ränta, avkomst eller

annan förmån av viss egendom och har äganderätten tillfallit annan, inträ­

der skattskyldighet för äganderätten först då rättigheten upphör.

Vad nu sagts skall dock icke gälla

a) örn ägaren förutom sålunda belastad egendom samtidigt erhållit annan

egendom, vars värde uppgår till mer än tre gånger den skatt, som belöper å

sammanlagda värdet av ägarens förvärv;

b) om rättigheten upplåtits på viss tid, understigande fem år;

c) örn enligt förordnande i testamente å den belastade egendomen belö­

pande skatt skall gäldas av dödsboet eller eljest av annan än den egendomen

tillfaller; eller

4

d) om ägaren senast då skatteärendet i övrigt upptages till avgörande be­

gär, att jämväl hans förvärv skall tagas till beskattning.

Har någon fått sig tillagd ränta till visst belopp eller avkomst till viss an­

given storlek, skall, såframt räntan eller avkomsten för år räknat uppgår

till minst fem procent av värdet av den belastade egendomen, rättigheten

anses omfatta all av egendomen utgående avkastning.

Erlägges i fall, som avses i d), för äganderätten fastställd skatt icke inom

tid, varom i 52 § första stycket förmäles, skall meddelat beslut örn skattens

fastställande icke vidare gälla och skattskyldighet för äganderätten inträda

efter vad eljest är stadgat.

7 §•

Där jämlikt förordnande i testamente eller annan rättshandling av fram­

tida händelse beror, vem egendom skall tillkomma, eller egendom eljest först

framdeles skall tillfalla någon utan att äganderätten under tiden tillkommer

annan, inträder skattskyldighet för äganderätten vid tiden för förvärvet.

Är för tid efter förvärvet av äganderätten upplåten rättighet, som avses

i 6 §, inträder skattskyldighet för äganderätten efter vad i nämnda para­

graf stadgas.

8

§•

Skall jämlikt 2 kap. lagen örn arv eller på grund av testamente egendom,

som tillfallit någon med fri förfoganderätt, därefter övergå å annan eller å

flera efter varandra, inträder skattskyldighet för senare förvärv, då före­

gående innehavarens rätt upphör.

Vad sålunda stadgas äger tillämpning jämväl då genom testamente viss

egendom tillagts två eller flera efter varandra under villkor att egendomen

skall oförminskad övergå från den ene till den andre.

I fall, som avses i denna paragraf, skall vad i 7 § andra stycket stadgas

äga motsvarande tillämpning.

9 §•

Har genom testamente nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller

annan förmån tillagts två eller flera efter varandra, inträder skattskyldighet

för senare innehavares förvärv av rättigheten då föregående innehavares

rätt upphör.

Skall eljest rätt, som nu avses, tillkomma någon först framdeles, inträder

skattskyldighet vid tiden för förvärvet.

Beräknande av skattepliktig lott.

10 §.

Arvsskatt utgår efter värdet av skattskyldigs lott.

11

§•

1 mom. Såsom arvinges eller testamentstagares lott anses vad enligt lag

och testamente å honom belöper av behållningen i dödsboet eller i sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

5

kvarlåtenskap, varom förmäles i 4 § 1 mom. 2); dock skall, där i skatteären­

det föreligger arvskifte, den däri gjorda fördelningen efter vad i 16 § stadgas

lända till efterrättelse.

Behållningen beräknas med ledning av bouppteckning eller, där skatten

uttages efter deklaration, med ledning av denna.

2 mom. Skall enligt förordnande i testamente skatt för legat gäldas av

dödsboet, anses den del av behållningen, som åtgår till skatt för legatet, ut­

göra en särskild lott (skattelott), dock icke där mottagaren av legatet jäm­

väl är arvinge eller universell testamentstagare eller skattskyldighet för le­

gatet inträder senare än vid testators död.

12

§.

Har någon i enlighet med lagen om försäkringsavtal insatts såsom för­

månstagare och erhåller han vid försäkringstagarens död förfoganderätten

över försäkringen eller, utan att sådan rätt förvärvas, utbetalning på grund

av kapitalförsäkring, skall vad förmånstagaren sålunda bekommer vid be­

räknande av arvsskatt anses såsom arvfallen egendom. Vad nu sagts skall

gälla jämväl förvärv, som på grund av stadgandet i 104 § andra stycket

nämnda lag tillfaller dödsbodelägare, vilken är berättigad till laglott, med

iakttagande dock av vad beträffande fördelning av sådant förvärv kan vara

bestämt i skifteshandling, vilken jämlikt 16 § lägges till grund för lotter­

nas beräknande. Har försäkringstagarens make insatts såsom förmånstagare,

föreligger icke skattskyldighet för den del av förvärvet, som motsvarar det

belopp, varmed, därest förvärvet ingått i försäkringstagarens kvarlåtenskap,

makens jämlikt 15 § skattefria andel i boet skolat ökas.

Vidare skall, där försäkringen är tagen

a) å försäkringstagarens eller bans makes liv samt enligt avtalet premie­

betalningen skolat vara fullgjord under en tid icke understigande tio år och

ej heller under något år erlagts premie, som uppgår till mer än en femte­

del av sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas, därest

premiebetalningen lika fördelats på tio år från avtalets slutande, eller

b) för olycksfall eller sjukdom,

vid skattens beräknande från värdet av vad som tillfallit någon i egen­

skap av förmånstagare såsom skattefritt avräknas ett belopp av 15,000 kro­

nor. Har på grund av förordnande av samma person förmånstagaren tidi­

gare erhållit sådant förvärv, som jämlikt 37 § 2 mom. är i beskattningshän­

seende likställt med gåva, må likväl å värdet av vad som inom loppet av tio

år tillfallit förmånstagaren ej avräknas mer än sammanlagt 15,000 kronor.

Vad som på grund av insättningar av samma person i ränte- och kapital-

försäkringsanstalt på en gång tillfaller någon såsom förmånstagare skall

denne anses erhålla på grund av en och samma försäkring, och skall så anses

som örn försäkringen tagits vid tiden för den första insättningen och på vill­

kor all premiebetalning skolat ske i den ordning, vari insättningarna i an­

stalten skett eller enligt avtal mellan anstalten och försäkringstagaren skolat

äga runi.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Skattskyldighet enligt första stycket äger ej rum för rätt till sådan liv­

ränta, som avses i 32 § 2 mom. a)—c) kommunalskattelagen, ej heller för

rätt till annan livränta, i den mån vad som på grund av förordnande av

samma person såsom sådan livränta tillfallit den berättigade icke översti­

ger 1,500 kronors årsränta.

13 §.

1 mom. Vid beräknande av behållning i dödsbo iakttages

1) att bland boets tillgångar inräknas egendom, vartill den avlidne på

livstid haft i 8 § första stycket avsedd rätt;

2) att bland boets tillgångar icke inräknas egendom, vilken av den av­

lidne innehafts med sådan rätt, som avses i 8 § andra stycket;

3) att avdrag må ske för begravnings- och bouppteckningskostnad;

4) att bland boets skulder icke må inräknas:

a) gäld, för vilken under 2) avsedd egendom på grund av inteckning eller

eljest särskilt häftar;

b) belopp, som skall betalas i arvsskatt.

2 mom. Vid beräknande av behållning i kvarlåtenskap, varom förmäles i

4 § 1 mom. 2), må avdrag ske endast för gäld, för vilken den skattepliktiga

egendomen på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar.

14 §.

Har äganderätt eller annan rätt till egendom genom testamente tillagts två

eller flera personer att samtidigt av dem åtnjutas, skall för envar beräknas

andel i rätten efter huvudtalet, där icke annan fördelning blivit i testa­

mentet bestämd.

15 §.

1 mom. Andel, som vid bodelning skall tillfalla efterlevande make, be­

räknas till hälften av makarnas behållna giftorättsgods, där den icke enligt

lag blivit annorlunda bestämd vid bodelning, varöver i behörig ordning upp­

rättad handling föreligger i skatteärendet.

Är äldre giftermålsbalken tillämplig å förmögenhetsförhållandena i boet,

beräknas den andel, som tillfaller efterlevande make såsom fördel, giftorätt

och morgongåva, till hälften av den gemensamma behållningen i boet, därest

den icke enligt lag annorlunda bestämts vid boskifte och däröver i skatte­

ärendet föreligger behörigen upprättad handling.

För efterlevande makes sålunda beräknade andel erlägges ej arvsskatt.

2 mom. Har kvarlåtenskap tillkommit efterlevande make såsom arvinge

och äga vid dennes död den först avlidnes arvingar taga andel i den efter-

levandes bo, beräknas denna andel till hälften därav, såframt icke jämlikt

2 kap. 2 § lagen om arv annat föranledes av förefintligheten av enskild egen­

dom eller testamente till förmån för annan än den efterlevande, eller andelen

blivit enligt lag annorlunda bestämd vid delningsförrättning, varöver behörig

handling föreligger i skatteärendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

7

I fall, som avses i 4 kap. 1 § lagen om testamente, skall vad i föregående

stycke stadgas äga motsvarande tillämpning, där ej annat följer av testa­

mente, varom fråga är.

3 mom. Sådan handling rörande delning av dödsbo, som i 1 och 2 mom.

sägs, skall vid ingivandet vara åtföljd av bestyrkt avskrift. Ingives ej av­

skrift, skall sådan på bekostnad av dödsboet eller skattskyldig tagas. Av­

skriften förvaras hos beskattningsmyndigheten.

16 §.

Föreligger i skatteärendet i behörig ordning upprättad arvskifteshandling,

skola arvingars och universella testamentstagares lotter beräknas enligt skif­

teshandlingen med tillämpning av däri angivna värden, dock icke där i 15 §

avsedd delning av boet skett annorlunda än enligt lag eller universell testa­

mentstagares lott enligt skifteshandlingen utgör större del av kvarlåtenskapen

än i testamentet bestämts. Om i skifteshandling angivits grunden för blivande

delning av från skiftet undantagen egendom ävensom dess värde, skall jäm­

väl sådan egendom anses fördelad å lotterna enligt angiven grund.

Har sammanlagda värdet av arvingars och universella testamentstagares

sålunda bestämda lotter i skifteshandlingen upptagits lägre än vad som åter­

står av behållningen i dödsboet, beräknad på sätt i 13, 20—23 och 27 §§

stadgas, sedan därifrån avräknats dels efterlevande makes jämlikt 15 §

skattefria andel, dels legat, dels i 11 § 2 mom. omförmäld skattelott och dels

värdet av jämlikt 6 och 7 §§ först framdeles beskattningsbar egendom, skola

lotterna bestämmas såsom om det belopp, varmed deras sammanlagda värde

understiger dödsbobehållningen efter nu nämnd avräkning, uppdelats å lot­

terna i förhållande till deras storlek.

Skifteshandling skall vid ingivandet vara åtföljd av bestyrkt avskrift. In­

gives ej avskrift, skall sådan på bekostnad av dödsboet eller skattskyldig

tågås. Avskriften förvaras hos beskattningsmyndigheten.

17 §.

För företeende av sådan handling rörande delning av dödsbo, som avses

i 15 §, eller av arvskifteshandling skall av beskattningsmyndigheten medgi­

vas anstånd med skattens fastställande, såvitt arvinge, universell testaments­

tagare, boutredningsman eller testamentsexekutör gör framställning därom

i samband med ingivande inom vederbörlig tid av bouppteckning för in­

registrering.

Anstånd skall bestämmas i stad lill högst fyra månader från det boupp­

teckningen senast skolat vara ingiven och å landet att avse längst tiden lill

det allmänna tingssammanträde, som infaller näst efter fyra månader från

nämnda tidpunkt. Ställes omedelbart eller, om anstånd redan beviljats, före

anståndstidens utgång nöjaktig säkerhet för det belopp, vartill skatten upp­

går vid lotternas beräkning enligt lag och testamente, må anstånd medgivas i

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

stad högst ett år från det bouppteckningen senast skolat vara ingiven och å

landet längst till det allmänna tingssammanträde, som infaller näst efter ett

år från nämnda tidpunkt.

Anstånd som nu sagts skall icke föranleda uppskov med bouppteckning­

ens registrering.

På framställning av delägare, boutredningsman eller testamentsexekutör

i dödsbo efter den, som vid sin död ej hade hemvist i riket, skall för för­

rättande av sådan delning av dödsbo, som avses i 15 §, eller av arvskifte

anstånd beviljas med avlämnande av deklaration, därvid bestämmelserna

i första och andra styckena skola äga motsvarande tillämpning.

Ställd säkerhet skall av beskattningsmyndigheten omedelbart överlämnas

till länsstyrelsen. Mot bevis att sedermera påförd skatt blivit gulden skall sä­

kerheten återställas till den, som nedsatt densamma. Därest genom löftesmäns

död eller av annan orsak säkerheten blivit minskad och icke efter anmaning

annan nöjaktig säkerhet lämnas, skall beskattningsmyndigheten förklara be­

viljat anstånd icke vidare gälla.

Örn skyldighet att, då anstånd med skattens fastställande ägt rum, å skat­

ten gälda ränta stadgas i 52 §.

18 §.

Har, då beslut örn fastställande av skatt skall meddelas, ej kunnat utrönas,

huruvida den döde efterlämnat arvinge, som före allmänna arvsfonden eller

före eller jämte annan känd arvinge är berättigad till arvet, skall ändock

lott beräknas tillkomma arvinge, om vilken kännedom sålunda saknas.

Är utrönt, att arvingar finnas, men äro arvingarna eller en del av dem icke

kända till antalet, skall vad som tillkommer sådana arvingar inom varje

gren beskattas såsom en lott.

19 §.

1 mom. Arvs- eller testamentslott, för vilken inträde av skattskyldighet är

att hänföra till dödsfallet, skall vid skattens beräkning sammanläggas med

gåva, som arvingen eller testamentstagaren erhållit av den avlidne, under

förutsättning att skattskyldighet för gåvan inträtt vid dödsfallet eller inom

fyra år dessförinnan. Avdrag skall ske för skatt, som visas hava erlagts för

gåvan, eller, örn ytterligare gåva förekommit före ovan angivna tid, för vad

av erlagd skatt belöper å den gåva, som skall sammanläggas med lotten;

dock må arvsskatten icke beräknas till lägre belopp än som skulle, utan av­

seende å gåvan, hava utgått för lotten.

Lott, för vilken inträde av skattskyldighet är att hänföra till senare tid­

punkt än dödsfallet, skall vid skattens beräkning sammanläggas med annan

från samme arvlåtare (testator) härrörande arvs- eller testamentslott, för vil­

ken skattskyldighet inträtt inom tio år före den tidpunkt, då skattskyldighet

för förstnämnda lott inträdde. Detsamma skall gälla, där arvingen eller tes­

tamentstagaren av arvlåtaren (testator) erhållit gåva, för vilken skattskyldig­

het inträtt inom tid som nu är sagt, dock ej tidigare än fyra år före dödsfal­

9

let. Avdrag för erlagd arvs- eller gåvoskatt skall ske med tillämpning av de i första stycket stadgade grunderna.

2 mom. Utgöres arvs- eller testamentslott av egendom, för vilken jämlikt

8 § första stycket skattskyldighet är att hänföra till senare tidpunkt än arv- låtarens (testators) död, och har mottagaren av lotten, medan föregående innehavaren förfogade över egendomen, erhållit gåva av denne, skall, med tillämpning i övrigt av föreskrifterna i 1 morn., vid skattens beräkning lot­ ten sammanläggas med sådan gåva, där ej mottagaren såsom arvinge eller testamentstagare efter föregående innehavaren erhåller egendom till högre värde än nämnda lott.

Inträder för gåvan skattskyldighet senare än för lotten, skall vad i första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning vid beskattning av gåvan.

3 morn. Har i fall, som avses i 1 och 2 morn., för det förvärv, som tidigare förelegat till beskattning, annan skatteklass varit tillämplig än den som gäl­ ler beträffande det förvärv, örn vars beskattning är fråga, skall skatten för sammanlagda värdet av förvärven utgöra summan av vad som vid uträkning av skatt för nämnda värde enbart enligt den lindrigast beskattade av ifråga­ varande klasser belöper å det till denna klass hörande förvärvet efter för­ hållandet mellan detta och det sammanlagda värdet samt vad som vid uträk­ ning av skatt för samma värde enbart enligt den högst beskattade av klas­ serna belöper å det till denna klass hörande förvärvet efter förhållandet mel­ lan detta och det sammanlagda värdet.

4 mom. Vad i denna paragraf sägs örn skattepliktig arvs- eller testaments­ lott och gåva skall ock gälla beträffande sådan lott eller gåva, som ej i och för sig uppgår till skattepliktigt belopp, varvid hänsyn skall tagas till den tid, då skattskyldighet skulle hava inträtt, därest beloppet varit skattepliktigt.

Har givare förbehållit sig nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån av bortgiven egendom, skall, ända att sadant förbehåll icke föranlett beskattningens uppskjutande, vid tillämpning av denna paragraf så anses som örn skattskyldighet inträtt först då den givaren förbehållna rät­ tigheten upphörde.

Förvärv, som avses i 12 § och 37 § 2 morn., skola sammanläggas med an­ nat förvärv allenast i den mån de ej äro skattefria jämlikt 12 §.

5 mom. Bouppteckning skall vid ingivandet vara åtföljd av skriftlig upp­ gift angående i denna paragraf avsett tidigare förvärv eller försäkran att så­ dant förvärv ej förekommit. Enahanda uppgift eller försäkran skall lämnas i deklaration angående arvfallen eller testamenterad egendom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Värdering av egendomen.

20

§.

Vid uppskattning av egendom skall lända till efterrättelse i bouppteckning eller, där skatt uttages efter deklaration, i denna upptaget värde; dock må värdet ej upptagas till lägre belopp än som följer av föreskrifterna i 21, 22

10

eller 23 §. Nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån,

som av arvlåtaren stiftats genom testamente, uppskattas på sätt i 23 § sägs.

Att i vissa fall skatt skall utgå efter lägre värde än nu sagts, därom stad­

gas i 27 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

21

§.

Uppskattningen sker med hänsyn till förhållandena vid tiden för skatt­

skyldighetens inträde.

Där jämlikt 19 § skatt skall beräknas efter sammanlagda värdet av skilda

förvärv, uppskattas det tidigare förvärvet med hänsyn till förhållandena vid

den i fråga om sistnämnda förvärv för varje särskilt fall angivna tiden.

22

§.

1 mom. Såsom värde å fast egendom vid tidpunkt, som avses i 21 §, skall,

däi ej annat föranledes av vad i 2 mom. stadgas, gälla näst föregående årets

taxeringsvärde.

2 mom. Har fast egendom efter den tidpunkt, som näst föregående årets

taxeringsvärde avsett, nedgått i värde genom eldsvåda, vattenflöde eller annan

dylik tilldragelse eller genom borttagande av byggnad eller annan anläggning

å egendomen eller av tillbehör därtill eller genom skogsavverkning eller ge­

nom nedläggning eller väsentlig förändring av rörelse, i vilken egendomen

varit använd, eller av annan liknande anledning, skall länsstyrelsen i det län

där egendomen är belägen pa ansökan av skattskyldig, boutredningsman

eller testamentsexekutör, efter verkställd utredning, åsätta egendomen sär­

skilt värde till ledning för beräkning av på egendomen belöpande arvsskatt.

Där efter tidpunkt som nyss nämnts fortsatt bebyggelse skett å fast egen­

dom eller dess värde eljest förhöjts till följd av ny-, till- eller ombyggnad

eller väsentlig förändring av rörelse, vari egendomen varit använd, eller annan

liknande anledning, äger beskattningsmyndigheten hos länsstyrelsen påkalla

att egendomen för ändamål, som i föregående stycke sägs, åsättes särskilt

värde.

Fast egendom, för vilken icke finnes särskilt taxeringsvärde, skall ock av

länsstyrelsen åsättas värde till ledning för arvsskattens bestämmande. Det

åligger skattskyldig, boutredningsman eller testamentsexekutör att göra an­

sökan härom. Värdering som nu sägs är dock icke erforderlig, där det fin­

nes uppenbart, att egendomens värde ej överstiger 5,000 kronor.

Vid den värdesättning, varom i detta moment är fråga, skall, under iakt­

tagande i övrigt i tillämpliga delar av de i kommunalskattelagen stadgade

grunder för taxering av fastighet, hänsyn tagas till egendomens beskaffen­

het vid tidpunkt, som avses i 21 §. Sökande är pliktig meddela länsstyrel­

sen erforderliga upplysningar för ansökningens prövning. Länsstyrelsen äger

att i ärendet höra ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden för det distrikt,

inom vilket egendomen är belägen, eller, om denna nämnd avslutat sin verk­

samhet, ordföranden i taxeringsnämnden i orten. Där besiktning av egendo­

Kungl. May.ts proposition nr 192.

11

men prövas nödig, må länsstyrelsen föranstalta därom såframt, då ärendet

upptagits på ansökan, sökanden efter anmaning bestrider kostnaderna för

besiktningen. I fall, som avses i andra stycket av detta moment, bestridas

kostnaderna av allmänna medel.

Över länsstyrelsens beslut i ärende, som avses i detta moment, må klagan

icke föras.

23 §.

Vid uppskattning av lös egendom iakttages:

A. Tomträtt eller vattenfallsrätt uppskattas till vad rättigheten med hän­

syn till villkoren vid upplåtelsen och den tid, som därför återstår, kan an­

tagas hava betingat vid en av boets avveckling föranledd, med tillbörlig om­

sorg skedd försäljning. Enligt enahanda grund uppskattas å annans mark

uppförd byggnad, som ej är tillbehör till tomträtt eller vattenfallsrätt.

B. Aktie, obligation eller därmed jämförlig värdehandling uppskattas, där

värdehandlingen noteras å inländsk eller utländsk börs, till det noterade

värdet eller, örn detta icke motsvarar vad som varit påräkneligt vid försälj­

ning under normala förhållanden, till pris, som vid dylik försäljning kan

påräknas. Sådan värdehandling, som icke noteras å börs, uppskattas enligt

sist angivna grund.

C. Fordran uppskattas till sitt kapitalbelopp jämte upplupen ränta å tid,

som avses i 21 §. Är fordringen ej förfallen och skall ränta därå ej beräknas

för tiden före förfallodagen, uppskattas fordringen till belopp, som efter en

räntefot av fem procent utgör dess värde vid nämnda tid enligt den vid denna

förordning fogade tabellen I.

Osäker fordran uppskattas till belopp, varmed den kan beräknas inflyta.

Värdelös fordran anses icke utgöra tillgång. Den omständigheten att gälde-

nären är delägare i dödsboet föranleder icke fordringens uppskattande enligt

andra grunder än som eljest äro tillämpliga.

D. För evärdlig tid utgående ränta, avkomst eller annan förmån uppskat­

tas till tjugu gånger det belopp, vartill den senast för helt år uppgått.

Nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån, som ut­

går under viss tid eller någons livstid, uppskattas till sitt kapitalvärde. Är

genom testamente rättigheten bestämd till visst belopp eller eljest till viss

storlek, beräknas kapitalvärdet efter det belopp rättigheten för helt år mot­

svarar och en räntefot av fem procent enligt de vid denna förordning fogade

tabellerna II, III och IV. Där rättighet, som belastar viss egendom, ej är

på nyss angivet sätt bestämd, anses årliga värdet utgöra fem procent av det

penningvärde, vartill egendomen uppskattats, dock att, där rättighet avser

endast del av egendom eller dess årliga värde eljest icke kan bestämmas enligt

nyss angivna grund, detta uppskattas efter vad som prövas skäligt.

Kapitalvärdet av rättighet, som icke är bestämd alt utgå under någons livs­

tid men ändock är av obestämd varaktighet, uppskattas med ledning av ta­

bellerna III och IV, såsom örn den skolat utgå för den berättigades livs­

tid, dock högst till tio gånger det viirde, rättigheten för helt år motsvarar.

12

Är rättighet beroende av flera personers liv sålunda, att rättigheten upp­

hör vid den först avlidnes frånfälle, bestämmes rättighetens kapitalvärde

efter den äldstes levnadsålder. Fortfar däremot rättigheten oförändrad till

den sist avlidnes frånfälle, beräknas värdet efter den yngstes ålder.

E. Värdet av utländskt myntslag beräknas efter kursen vid tiden för skatt­

skyldighetens inträde med tillämpning av de i förordningen angående stäm­

pelavgiften stadgade grunderna.

F. Annan lös egendom än förut nämnts uppskattas till vad den kan anta­

gas hava betingat vid en av boets avveckling föranledd, med tillbörlig om­

sorg skedd försäljning.

24 §.

Har egendom tillfallit någon med i 8 § första stycket avsedd rätt, uppskat­

tas denna såsom om egendomen bekommits med äganderätt.

Sådan rätt till egendom, som omförmäles i 8 § andra stycket, uppskattas

såsom nyttjanderätt.

25 §.

Häftar vid egendom förpliktelse på grund av nyttjanderätt eller rätt till

ränta, avkomst eller annan förmån, skall egendomens värde minskas med

rättighetens kapitalvärde. Har rättigheten för livstid tillagts två eller flera

efter varandra, skall vid avräkningen kapitalvärdet bestämmas efter den

yngstes levnadsålder.

26 §.

Den som omhänderhar dödsbos egendom ävensom skattskyldig har att

tillhandahålla den utredning, som prövas erforderlig för bedömande av egen­

doms värde.

Till upplysning om värde å fast egendom skall företes taxeringsbevis eller

kronodebetsedel eller, där egendomen jämlikt 22 § 2 mom. första eller

tredje stycket åsatts särskilt värde, länsstyrelsens beslut i ärendet. Påkallar

skattskyldig tillämpning av sådant särskilt värde, skall nödigt anstånd med

skatteärendets avgörande lämnas för uppvisande av länsstyrelsens beslut,

såvida det styrkes, att ansökan om åsättande av särskilt värde å egendomen

blivit gjord.

Till ledning för värdering av aktier, obligationer och därmed jämförliga

värdehandlingar skall företes intyg av bank, mäklare eller annan med saken

förtrogen. Är sådan handling icke noterad å börs, skall företes av lands-

kamreraren i länet meddelat bevis om det värde, vartill enligt senast verk­

ställd prövning handlingen må hava upptagits vid taxering enligt förord­

ningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Beskattningsmyndigheten må, där särskild anledning föreligger, förordna

lämplig person att verkställa uppskattning av lös egendom till ledning för

dess värdering. Förordnande som nu sagts må, efter framställning av advo­

katfiskal, meddelas av hovrätten i dit fullföljt skatteärende. Det åligger

skattskyldig eller den, som för skattskyldig omhänderhar egendom, att hålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

13

egendomen tillgänglig för besiktning ävensom att tillhandagå förrättnings- mannen med upplysningar och annan utredning. Ersättning åt förrättnings- mannen erlägges, om egendomen ingår i dödsbo, av boet och eljest av den för egendomen skattskyldige.

27 §.

Har fast egendom efter den tidpunkt, som näst föregående årets taxe­ ringsvärde avsett, väsentligt nedgått i värde på grund av allmän förändring i det ekonomiska läget eller har å börs eller eljest i marknaden noterad ak­ tie, obligation eller därmed jämförlig värdehandling efter den tidpunkt, som avses i 21 §, nedgått i värde med en fjärdedel eller mera och uppgår, därest egendomen uppskattas efter ovan i denna förordning stadgade grunder, skat­ ten för sådana lotter i boet, om vilkas beskattande är fråga, till sammanlagt minst 3,000 kronor, må Konungen, såframt det finnes uppenbart att utgö­ randet av skatt efter nämnda beräkningsgrunder skulle verka oskäligt be­ tungande, på ansökan av skattskyldig, boutredningsman eller testaments­ exekutör medgiva, att skatten skall utgå efter lägre värde än det, vartill egen­ domen eljest skall uppskattas.

Ansökan som i denna paragraf sägs skall för att kunna upptagas till pröv­ ning vara till Konungen ingiven innan beslut örn skattens fastställande med­ delas.

Skattens bestämmande.

28 §.

Arvs- eller testamentslott, som tillkommer barn, adoptivbarn, styvbarn, makes adoptivbarn eller avkomling till barn, adoptivbarn, styvbarn eller makes adoptivbarn, är fri från skatt, där dess värde icke överstiger 3,000 kronor.

Tillfaller lott barn, adoptivbarn, styvbarn, makes adoptivbarn eller avkom­ ling till avlidet barn, adoptivbarn, styvbarn eller makes adoptivbarn och har vid tiden för skattskyldighets inträde mottagaren av lotten ej fyllt 18 år, är lotten skattefri, om dess värde ej överstiger ovan angivna belopp av 3,000 kronor ökat med 1,000 kronor för varje helt år eller del därav, som då återstod till dess sagda ålder uppnås.

Efterlevande make tillkommande lott, vars värde icke överstiger 25,000 kronor, är fri från skatt.

I fråga om sådan i andra och tredje styckena avsedd lott, vilken jämlikt 6, 7, 8 eller 9 § beskattas först framdeles, skall vid beräknande av det värde, vartill lotten för att vara skattefri högst får uppgå, hänsyn tagas jämväl till värdet av annan från samme arvlåtare (testator) erhållen lott, för vilken inträde av skattskyldighet varit att hänföra till tidigare tidpunkt.

Skattefri är jämväl, med det undantag som framgår av sista stycket, annan lott än förut nämnts, där värdet icke överstiger 1,000 kronor.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

I övrigt beräknas skatten enligt denna

Tariff.

Klass I. För arvs- eller testamentslott, som tillkommer efterlevande make,

barn, adoptivbarn, styvbarn, makes adoptivbarn eller avkomling till barn,

adoptivbarn, styvbarn eller makes adoptivbarn, utgör skatten:

när värdet å skattepliktig lott överstiger

3,000 men icke

6,000 kr.

6,000

»

»

12,000 »

12,000

»

»

20,000

»

20,000

»

»

30,000

»

30,000

»

»

40,000 »

40,000

»

»

50,000

»

50,000

»

»

60,000

»

60,000

»

»

75,000 »

75,000

»

»

100,000 »

100,000

»

»

150,000

150,000

»

»

200,000 »

200,000

»

»

300,000 »

300,000

»

»

400,000

»

400,000

»

Klass //.

30 kr. för 3,000 kr. och 2

90

»

»

6,000 »

3

270

»

»

12,000

»

»

4

590

»

»

20,000 »

»

5

1,090

»

»

30,000 »

»

6

1,690

»

»

40,000 »

»

7

2,390

»

»

50,000 »

»

8

3,190

»

»

60,000 »

»

9

4,540

»

»

75,000 »

»

10

7,040

»

»

100,000 »

»

12

13,040

»

»

150,000 »

»

14

20,040

»

»

200,000 »

»

16

36,040

»

»

300,000 //

»

18

54,040

»

»

400,000 »

»

20

% av återstoden

%

»

»

%

»

»

%

»

»

%

»

»

%

»

»

%

»

»

%

»

»

°/o

»

»

°/o

»

»

%

»

»

%

»

»

»

»

»

»

A. För arvs- eller testamentslott, som tillkommer fader, moder, styvfader,

styvmoder, broder (halvbroder), syster (halvsyster), broders (halvbroders)

eller systers (halvsysters) avkomling, adoptant, adoptants avkomling eller

barns eller adoptivbarns efterlevande make, utgör skatten:

när värdet å lotten överstiger

1,000 men icke

3,000 kr.

3,000

»

»

6,000 »

6,000

»

»

12,000

»

12,000

»

»

20,000

»

20,000

»

»

30,000

»

30,000

»

»

40,000

»

40,000

»

»

60,000

»

60,000

100,000

100,000

»

20 kr. för

1,000 kr. och 4 % av återstoden

100 » »

3,000 » »

6 % » »

280 » »

6,000 » »

8 •/. » »

760 »

»

12,000 » »

10 % » »

1,560 »

»

20,000 » »

12 % » »

2,760 »

»

30,000

» »

15 % » »

4,260 .»

»

40,000

» »

18 % » »

7,860 »

»

60,000 » »

21 $ » »

16,260 » »

100,000 » »

24 % » »

B. För arvs- eller testamentslott tillkommande någon, vilken såsom an­

ställd tillhört den avlidnes husfolk under minst tio år, beräknas skatten, om

lottens värde icke överstiger 50,000 kronor, enligt de grunder som angivas

under A; och skall vad sålunda stadgas gälla jämväl då anställningen inne­

hafts under tid, som jämte tiden för sådan anställning hos den avlidnes

make eller annan i klass I eller II avsedd anhörig till den avlidne eller mot-

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

15

svarande anhörig till hans make eller ock hos den avlidnes eller makens far­ föräldrar eller morföräldrar uppgått till minst tio år.

Klass III. För testamentslott tillkommande kyrka, landsting, kommun eller annan menighet ävensom hushållnings­ sällskap ;

stiftelse med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål;

stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landets näringsliv; registrerad understödsförening eller sådan sammanslutning, som, utan att hava till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, huvudsakligen fullföljer ovan angivet ändamål,

utgör skatten, där fråga är örn svensk juridisk person och skattebefrielse ej åtnjutes jämlikt 3 §:

när värdet å lotten överstiger 1,000 men icke 3,000 kr. 40 kr. för 1,000 kr. och 10# av återstoden; 3,000 » » 6,000 » 240 » » 3,000 » » 15 # »

» ;

6,000 » » 20,000 » 690 » » 6,000 » » 20 # »

» ;

20,000 » » 60,000 » 3,490 » » 20,000 » » 25 # »

^

9

60,000 »

13,490 » » 60,000 » » 30 # »

»

Klass IV. För arvs- eller testamentslott, som icke skall beskattas enligt för klass I, II eller III angivna grunder, utgör skatten:

när värdet å lotten överstiger 1,000 men icke 3,000 kr. 40 kr. för 1,000 kr. och 10 # av återstoden; 3,000 »

» 6,000 » 240 » » 3,000 » » 15 # »

6,000 »

» 12,000 » 690 » » 6,000 » » 20 # »

» ;

12,000 »

» 20,000 » 1,890 » » 12,000 » » 25 # »

^ 9

20,000 » » 40,000 »

3,890 » » r20,000 » » 30# »

» ;

40,000

» 9,890 » » 40,000 » » 35 # » »

För skattelöf, som i 11 § 2 mom. sägs, beräknas skatten efter den lägsta klass, som gäller för arvinge eller universell testamentstagare i dödsboet eller för mottagaren av det legat varom fråga är. Därest skattelotten icke över­ stiger, örn den skall beskattas efter klass I, 3,000 kronor och eljest 1,000 kro­ nor, utgår skatten i klass I efter 1 procent, i klass II efter 2 procent samt i klasserna III och IV efter 4 procent.

29 §.

1 mom. Vid tillämpning av 28 § skall värdet å loiten jämnas till närmast lägre fulla hundratal kronor.

Finnes skatten bliva högre än hälften av det belopp, som utgör skillnaden mellan lottens jämlikt första stycket jämnade värde och det värde, vartill lotten för att vara skattefri högst får uppgå, nedsättes skatten med över­ skjutande del.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Om värdet å lott, som tillkommer i klass II B i tariffen omförmäld person,

överstiger 50,000 kronor och vid därav föranledd beskattning enligt de för

klass IV angivna grunder skatten blir högre än summan av halva det belopp,

varmed lottens värde överstiger 50,000 kronor, och den skatt, som därest

lottens värde utgjort 50,000 kronor skolat utgå enligt grunderna för klass II,

nedsättes skatten till nämnda summa.

Därest vid beräkning av skatt öretal uppkommer, skall skatten jämnas till

närmast lägre hela krontal.

2 morn. Då arvsskatt utgår för egendom, för vilken skattskyldighet in­

trätt vid arvlåtarens (testators) död, skall från den arvsskatt, som sammanlagt

belöper på de särskilda arvs- och testamentslottema, avdragas lösen, som er­

lägges vid boupptecknings inregistrering hos underdomstol i stad, eller, om

på grund av gällande bestämmelser dylik lösen ej fordras, däremot svarande

belopp.

30 §.

Där någon bekommit egendom, för vilken jämlikt 8 § första stycket skatt­

skyldighet inträtt senare än vid arvlåtarens (testators) död, beräknas skatten

efter skyldskapsförhållandet mellan tillträdaren och föregående innehavaren,

därest skatten vid sådan beräkning blir lägre än om den bestämmes efter

skyldskapsförhållandet mellan tillträdaren och arvlåtaren (testator).

Då fideikommiss, som genom testamente eller gåvobrev instiftats för obe­

gränsad tid, övergår från en till annan, erlägges arvsskatt beräknad efter

skyldskapsförhållandet mellan tillträdaren och närmast föregående inneha­

varen.

Tillfaller egendom den som är gift, beräknas skatten efter skyldskapsför­

hållandet mellan hans make och testator, örn skatten därvid blir lägre än den

som eljest skolat utgå.

31 §.

Till ledning vid uträknandet av skatt enligt denna förordning utfärdar

Konungen erforderliga tabeller.

Efterbeskattning.

32 §.

Har efter det beslut meddelats om fastställande av skatt

a) kännedom erhållits om förut icke känt testamente;

b) testamente eller förordnande jämlikt lagen om försäkringsavtal örn

insättande av förmånstagare, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets pröv­

ning, blivit genom lagakraftvunnen dom helt eller delvis förklarat ogillt;

c) genom lagakraftvunnen dom eljest blivit bestämt angående delningen

av egendom i dödsbo, där skatten fastställts med ledning av handling, som

avses i 15 eller 16 §;

d) beträffande bouppteckning yppats felaktighet, som efter vad i 3 kap.

10 § lagen om boutredning och arvskifte stadgas föranleder tillägg till eller

rättelse av bouppteckningen;

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

17

e) kännedom erhållits angående vid tiden för skattskyldighetens inträde föreliggande omständighet, som föranleder, att i deklaration uppgiven be­ hållning eller egendom bort upptagas eller fördelas annorledes än i deklara­ tionen angivits;

f) kunskap vunnits örn förhållande, som föranleder tillämpning av 19 §; och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, för någon lott skatt skolat gäldas utöver vad för lotten beräknats, skall efterbeskattning ske med sålunda felande belopp.

Särskilda bestämmelser örn beskattning i fall av dödsbos konkurs.

33 §.

1 mom. Där dödsbo, vari finnes skattepliktig behållning, avträtts till kon­ kurs, skall för egendom, som hör till konkursboet, utgå arvsskatt endast i den mån i konkursen uppkommer överskott, som jämlikt konkurslagen över­ lämnas till gäldenärens rättsinnehavare.

Egendom, varav sådant överskott utgöres, uppskattas sådan den befanns vid överlämnandet till gäldenärens rättsinnehavare; och räknas med tillämp­ ning i övrigt av vad i denna förordning stadgas vid skattens bestämmande överskott såsom behållning i dödsboet.

Vad nu stadgats skall gälla jämväl då arvlåtaren (testator) vid sin död var i konkurs.

Örn anstånd jämlikt 17 § blivit beviljat, skall, där dödsboet avträdes till konkurs, anståndet anses förfallet och ställd säkerhet återlämnas.

2 mom. Uppkommer efter konkursens avslutande för konkursboet ytter­ ligare tillgång, som jämlikt konkurslagen överlämnas till gäldenärens rätts­ innehavare, skall i tillämpliga delar gälla vad i 32 § stadgas örn efterbe­ skattning.

3 mom. Har inom ett år från det beskattningsmyndighet meddelat beslut i skatteärendet dödsbo avträtts till konkurs, äger dödsboet eller skattskyldig återfå erlagd skatt. Uppkommer i konkursen överskott, skall skatt utgå en­ ligt föreskrifterna i 1 och 2 mom.

Ansökan om återvinning av skatt efter vad nu sagts göres skriftligen och upptages av den beskattningsmyndighet, som meddelat beslut i skatteärendet.

Beskattningsmyndighet.

34 §.

Beskattningsmyndighet är den allmänna underrätt, vid vilken arvlåtaren (testator) eller, då fråga är örn egendom vartill föregående innehavare på livstid haft i 8 § första eller andra stycket avsedd rätt, denne skolat svara i mål, som rörde hans person.

Finnes ej behörig beskattningsmyndighet efter vad nu sagts upptages skat­ teärendet av Stockholms rådhusrätt.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 192.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Om gåvoskatt.

35 §.

Skyldighet att erlägga gåvoskatt åligger:

a) svensk medborgare, här i riket bosatt utlänning saint svensk juridisk

person

för gåva av egendom inom eller utom riket;

b) annan utlänning än under a) sägs samt här i riket icke hemmahörande

juridisk person

för gåva av sådan egendom, som angives i 4 § 1 mom. 2).

36 §.

Skattskyldighet inträder, såframt ej annat följer av vad i nästa stycke

sägs, då gåvan blivit fullbordad eller handling, innefattande giltig utfästelse

om gåva av lös egendom, överlämnats till mottagaren. I fall, som avses i

37 § 2 mom. inträder skattskyldighet vid den tid, då förmånstagaren er­

håller förfoganderätten över försäkringen; dock inträder, där på grund av

kapitalförsäkring utbetalning tidigare ägt rum till den berättigade, skatt­

skyldighet för sådant belopp vid dess mottagande.

Vad i fråga örn arvsskatt är stadgat i 6—9 §§ skall vid beskattning av

gåva äga motsvarande tillämpning. Föreskrifterna i 6 § om skattskyldig­

hetens inträde först framdeles skola härvid, utan inskränkningar som an­

givas i andra stycket under c) och d), gälla jämväl i fall då givaren förbe­

hållit sig själv nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan för­

mån av den bortgivna egendomen.

37 §.

1 morn. Gåvoskatt utgår vid köp, byte, lega eller annat sådant avtal, om

av missförhållandet mellan de å ömse sidor utfästa villkor är uppenbart, att

avtalet delvis har egenskap av gåva.

2 mom. Skatt såsom för gåva utgår för vad som i enlighet med lagen om

försäkringsavtal i annat fall än i 12 § avses tillfaller någon i egenskap av

förmånstagare.

Vid beskattning, varom nu är fråga, skall vad i 12 § andra, tredje och

fjärde styckena är stadgat äga motsvarande tillämpning.

38 §.

Från gåvoskatt äro, förutom i 3 § omförmälda juridiska personer, befriade:

kyrka, landsting, kommun eller annan menighet ävensom hushållnings­

sällskap;

stiftelse med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala,

politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella

eller eljest allmännyttiga ändamål;

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

19

stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landets näringsliv;

registrerad understödsförening eller sådan sammanslutning, som, utan att

hava till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska in­

tressen, huvudsakligen fullföljer ovan angivet ändamål.

Skattebefrielse enligt denna paragraf tillkommer endast svensk juridisk

person och äger icke rum, där givaren för sin livstid eller för viss tid för­

behållit sig nyttjanderätt till eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån

av den bortgivna egendomen eller del därav.

39 §.

Skattefrihet åtnjutes

a) för gåva av möbler, husgeråd och andra inre lösören, som äro avsedda

för gåvotagarens eller hans familjs personliga bruk;

b) för vad någon erhållit såsom bidrag till undervisning eller uppfostran,

för periodiskt understöd och därmed jämförlig periodisk betalning, vilken

enligt gällande författningar angående skatt å inkomst skall inräknas i gåvo­

tagarens skattepliktiga inkomst;

c) för vad make vid bodelning, som förrättats av annan anledning än

makes död, erhållit utöver honom enligt lag tillkommande andel i boet, i

den mån värdet av vad maken bekommit icke överstiger värdet av hans

giftorättsgods eller, örn äldre giftermålsbalken är tillämplig, värdet av sam­

fälld egendom, som av honom i boet vid äktenskapets ingående eller där­

efter införts;

d) för annani än under a), b) och c) omförmäld gåva, vars värde ickie

överstiger 3,000 kronor.

40 §.

Skyldskapsförhållandet mellan givare och gåvotagare lägges till grund för

beräkning av skatten; dock skall vad i fråga om arvsskatt är föreskrivet i

30 § första och tredje styckena äga motsvarande tillämpning vid beskattning

av gåva.

41 §.

1 mom. Gåva, för vilken inträde av skattskyldighet ej är att hänföra till

senare tidpunkt än givarens död, skall vid skattens beräkning sammanläg­

gas med annan gåva, som gåvotagaren erhållit av samme givare, under för­

utsättning att skattskyldighet för sistnämnda gåva inträtt samtidigt eller in­

om fyra år före det sådan skyldighet inträdde för den gåva, örn vars beskatt­

ning är fråga. Avdrag för erlagd skatt skall ske enligt de i 19 § 1 mom. förs­

ta stycket angivna grunderna.

Har den som mottagit gåva, för'vilken inträde av skattskyldighet är att

hänföra till tid efter givarens död, tillika erhållit annan gåva av samme gi­

vare eller arvs- eller testamentslott efter denne, skall vad i 19 § 1 mom.

andra stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Att vid beräkning av gåvoskatt hänsyn i visst fall skall tagas jämväl till

arvs- eller testamentslott, som härrör från annan än givaren, därom stadgas

i 19 § 2 mom.

1 fall, som avses i denna paragraf, skall gälla vad i 19 § 3 mom. och 4

mom. första och tredje styckena är för där avsedda fall föreskrivet.

2 mom. Då fråga samtidigt förekommer om beskattning av flera, av skil­

da givare erhållna gåvor, skall skatt beräknas för vad som erhållits från

varje särskild givare.

42 §.

Egendom, för vilken gåvoskatt utgår, uppskattas med hänsyn till förhål­

landena vid tiden för skattskyldighetens inträde.

Vad i 21 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning,

där gåva enligt 41 § skall sammanläggas med annan gåva eller med arvs-

eller testamentslott.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

43 §.

Vid beskattning av gåva skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse,

förutom ovan särskilt angivna bestämmelser i 6—9, 12, 19, 21 och 30 §§,

vad i fråga om arvsskatt vidare är stadgat i 4 § 2 och 3 morn., 14, 20, 22—

27 §§, 28 § med undantag av vad i andra och tredje styckena stadgas an­

gående särskild skattefrihet, ävensom 29 och 32 §§; och skall därvid den i

32 § f) förekommande hänvisningen till 19 § i stället gälla 41 §.

44 §.

Beskattningsmyndighet är länsstyrelsen i det län, där den skattskyldige

var mantalsskriven, när skattskyldigheten inträdde, eller, örn han då ej var

mantalsskriven inom riket, där han var bosatt eller stadigvarande vistades.

I fråga om juridisk person är beskattningsmyndighet länsstyrelsen i det

län, där styrelsen eller förvaltningen hade sitt säte, när skattskyldigheten

inträdde.

Finnes ej behörig beskattningsmyndighet efter vad nu sagts upptages

skatteärendet av Överståthållarämbetet för skatteärenden.

Gemensamma bestämmelser.

Deklaration och vissa andra uppgifter för beskattningen.

45 §.

Deklaration skall av den, som är skattskyldig, avgivas

A) angående förvärv av arvs- eller testamentslott, när lotten utgöres av

1) egendom i dödsbo efter svensk medborgare i fall, då denne vid sin död

ej hade hemvist i riket och skyldighet ej inträtt att efter honom här förrätta

bouppteckning enligt svensk lag;

2) egendom i dödsbo efter utlänning, som vid sin död ej hade hemvist

i riket;

3) äganderätt eller rättighet, vilken jämlikt 6—9 §§ beskattas senare än

vid arvlåtarens (testators) död, dock icke där fråga är om förvärv efter den

som på livstid innehaft egendom med i 8 § första stycket avsedd rätt;

4) egendom i dödsbo, som avträtts till konkurs, i fall där arvsskatt skall

beräknas med tillämpning av 33 § 1 morn.;

B) angående förvärv, som vid försäkringstagares död tillfallit förmåns­

tagare, vilken icke tillika är arvinge eller testamentstagare;

C) angående sådan i 32 § a), b), c), e) och f) samt i 33 § 2 mom. angiven

omständighet, som föranleder efterbeskattning, dock ej där i fall som avses

i 32 § a) testamente, varom kännedom erhållits, blivit bevakat;

D) angående förvärv genom gåva eller annat jämlikt 37 § därmed i be­

skattningshänseende likställt fång.

Skall enligt vad nu stadgas deklaration avgivas angående lott i dödsbo

efter den som vid sin död ej hade hemvist i riket och är den för lotten skatt-

skyldige ej bosatt inom riket, åligger det den som omhänderhar dödsboets

egendom att i den skattskyldiges ställe avgiva deklaration.

46 §.

Deklaration skall vara till beskattningsmyndigheten avlämnad inom fyra

månader, räknat i fall som angivas i 45 §

under A) 1), 2) och 3), B) samt D) från det skattskyldighet inträdde;

under A) 4) från det överskott i dödsboets konkurs överlämnades till den

skattskyldig^,

under C) från det kännedom erhölls angående den omständighet, som för­

anleder efterbeskattningen.

Magistrat i annan stad än den, där länsstyrelsen har sitt säte, ävensom

kommunalborgmästare och landsfiskal åligger att på begäran mottaga och

till länsstyrelsen överlärpna deklaration, som skall dit ingivas.

47 §.

Deklaration skall avgivas på heder och samvete och innehålla uppgift örn

A) då deklarationen avser arvfallen eller testamenterad egendom:

1) arvlåtarens (testators) och den skattskyldiges fullständiga namn och

hemvist;

2) arvlåtarens (testators) dödsdag och, om skattskyldighet inträtt senare,

tidpunkten härför;

3) skyldskapsföi'hållandet mellan arvlåtaren (testator) och den skattskyl­

dige ävensom, vid tillämpning av 30 § första och tredje styckena, det skyld-

skapsförhållande, efter vilket i sådant fall skatten skall beräknas;

4) de grunder, efter vilka lottens storlek bestämts;

5) beskaffenheten och värdet av den egendom, varav lotten består;

B) då deklarationen avser förvärv, som vid försäkringstagares död tillfallit

förmånstagare, vilken icke tillika är arvinge eller testamentstagare:

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

21

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

förhållanden motsvarande de ovan under A) 1), 2), 3) och 5) angivna;

C) då deklarationen avser gåva eller annat jämlikt 37 § därmed i be­

skattningshänseende likställt fång:

1) givarens och den skattskyldiges fullständiga namn och hemvist;

2) tidpunkten för gåvans fullbordande eller för överlämnandet till mot­

tagaren av handling, innefattande giltig utfästelse örn gåvan, eller, örn skatt­

skyldighet inträtt senare, tidpunkten härför;

3) skyldskapsförhållandet mellan givaren och den skattskyldige ävensom,

vid tillämpning jämlikt 40 § av de i 30 § första och tredje styckena givna

föreskrifterna, det skyldskapsförhållande, efter vilket i sådant fall skatten

skall bestämmas;

4) egendomens beskaffenhet och värde;

5) tidigare förvärv, till vilka jämlikt 41 § hänsyn skall tagas vid skattens

bestämmande.

Angående skyldighet att i deklaration, som avser arvfallen eller testamen­

terad egendom eller förvärv, som omförmäles ovan under B), lämna uppgift

angående vissa tidigare förvärv stadgas i 19 §.

Där deklaration avser egendom, vilken av föregående innehavaren på livs­

tid innehafts med sådan rätt, varom förmäles i 8 §, skola jämväl föregående

innehavarens fullständiga namn och hemvist uppgivas.

Vad ovan sägs beträffande arvlåtare (testator) skall beträffande fideikom­

miss, som avses i 30 § andra stycket, gälla närmast föregående innehavaren.

Deklaration skall avlämnas i två exemplar och, örn den avser gåva eller

annat jämlikt 37 § därmed i beskattningshänseende likställt fång, avfattas å

blankett enligt formulär, som fastställes av Konungen. Deklarationen skall

åtföljas av handlingar, innefattande upplysning örn de förhållanden, som äro

av betydelse för skattens bestämmande. Har bouppteckning efter utlänning

härstädes förrättats men vid ingivandet av deklaration angående kvarlåten-

skapen ännu icke blivit inregistrerad, skall vid deklarationen fogas boupp­

teckningen i hnvudskrift eller bestyrkt avskrift.

48 §.

Avlämnade deklarationer skola med undantag för den tid, varunder de

jämlikt bestämmelsen i 64 § 2 mom. äro överlämnade till hovrätten, hos

beskattningsmyndigheten förvaras under tolv år från utgången av det år,

varunder de ingivits. Där beskattningsmyndighet eller advokatfiskal vid hov­

rätt av särskild anledning så finner påkallat, skall deklaration förvaras un­

der femtio år från utgången av det år, varunder den ingivits. Efter utgången

av nu angivna tider skola deklarationerna förstöras.

Deklarationer må icke före utgången av tid, som angives i 17 § lagen örn

inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, utan sam­

tycke i varje särskilt fall av den som avgivit deklarationen utlämnas till

annan än de ämbets- eller tjänstemän, som i och för sin befattning böra er­

hålla del av deklarationerna, eller, på sätt Konungen förordnar, skola äga

tillgång till desamma för verkställande av statistisk bearbetning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

23

Deklaration, som tillhandahålles polis- eller åklagarmyndighet eller som

åberopas vid allmän domstol, må icke, såvitt ej annat följer av vad i 62 §

andra stycket stadgas, utan samtycke av den, som avgivit deklarationen,

offentligen föredragas eller i protokoll, utslag eller annan expedition intagas

eller omnämnas i vidare mån än som oundgängligen erfordras.

Vad ovan är sagt om deklaration gäller i tillämpliga delar jämväl annan

uppgift till ledning för skattens beräkning, dock ej bouppteckning.

49 §.

Där någon i enlighet med lagen om försäkringsavtal blivit insatt såsom för­

månstagare, åligger det försäkringsgivaren att inom en månad efter erhål­

len vetskap om händelse, som enligt denna förordning medför skattskyldig­

hets inträde, lämna skriftlig uppgift härom till den beskattningsmyndighet,

vilken har att upptaga fråga örn beskattning av försäkringsbeloppet, och där­

vid enligt närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen, jämväl upp­

giva övriga förhållanden av betydelse för skattens bestämmande; dock skall

nu stadgad skyldighet icke gälla, där försäkringsbeloppet eller, där fråga

är om flera försäkringar, deras sammanlagda belopp ej överstiger 3,000

kronor.

50 §.

Har någon på livstid innehaft egendom med sådan rätt, som avses i 8 §

andra stycket, skall bouppteckning efter honom vara åtföljd av skrift­

lig uppgift om fullständiga namnet å den, till vilken egendomen övergått,

ävensom hans hemvist. Sådan uppgift lämnas av den som uppgivit boet.

Skattens fastställande och erläggande.

51 §.

Ärende rörande fastställande av skatt, som ej skall uttagas efter deklara­

tion, upptages till avgörande vid inregistrering av bouppteckning eller hand­

ling, som avses i 3 kap. 10 § lagen om boutredning och arvskifte, eller, där

jämlikt 17 § anstånd med skattens fastställande blivit beviljat, när till be-

skattningsmyndigheten ingivits handling, för vars företeende anståndet be­

viljats, eller, om sådan handling icke ingives inom anståndstiden, vid ut­

gången av sistnämnda tid eller, då jämlikt 32 § a) efterbeskattning skall äga

rum till följd av bevakning av där omförmält testamente, vid bevakningen.

52 §.

Skatt enligt denna förordning skall, i den mån ej jämlikt 55 § anstånd

medgivits, erläggas inom tre veckor efter det beskattningsmyndighet med­

delat beslut örn skattens fastställande.

Har jämlikt 17 § anstånd med skattens fastställande ägt rum, skall från

dagen då bouppteckning senast skolat vara ingiven eller, där skatten utta­

ges efter deklaration, från dagen då, örn anstånd ej beviljats, deklarationen

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

senast skolat vara avlämnad till dagen för skattens fastställande å skatte­

beloppet erläggas ränta efter den procent, som Konungen i anslutning till det

allmänna ränteläget fastställer varje år i december att gälla för det påföljan­

de året. Skall jämlikt 54 § skatten förskjutas av dödsboet, påföres vid skat­

tens fastställande ränta utan uppdelning å de särskilda skattskyldiga. Vad

av beräknad ränta överskjuter helt krontal bortfaller.

Skatten jämte ränta, där sådan skall beräknas, uttages genom stämpel­

beläggning med användande av dubbla beläggningsstämplar, örn vilka stad­

gas i förordningen angående stämpelavgiften. Stämplarna anbringas å bo­

uppteckning eller handling, som avses i 3 kap. 10 § lagen om boutredning

och arvskifte, eller i fall, då deklaration skall avgivas, å deklarationen eller,

då jämlikt 32 § a) efterbeskattning skall äga rum till följd av bevakning av

där omförmält testamente, å utgående expeditionen angående testamentsbe-

vakningen.

Den som å tjänstens vägnar har att mottaga handling, vilken efter vad nu

sagts skall förses med stämpel, eller testamente, vars bevakande föranleder

efterbeskattning, åligger att tillhandahålla erforderliga stämplar, och skola

stämplarna hos honom köpas och stämpelbeläggning av honom verkställas

i enlighet med beskattningsmyndighetens beslut om skattens fastställande.

Har jämlikt 17 § anstånd med skattens fastställande beviljats, åligger det

dödsboet att för stämpelbeläggning tillhandahålla utlämnad bouppteckning.

53 §.

Inbetalas icke, där stämpelbeläggning skall äga rum vid underrätt, inom

i 52 § angiven tid för stämpelbeläggningen erforderligt belopp, skall, så­

framt ej annat följer av vad i 6 § sista stycket stadgas, rätten eller doma­

ren därom göra anmälan hos länsstyrelsen med överlämnande av proto­

kollsutskrift, innefattande beslutet om skattens fastställande, jämte boupp­

teckning, om sådan föreligger. Anmälan skall innehålla uppgift, huruvida

och i vad mån det åligger dödsbo att förskjuta ogulden skatt, ävensom er­

forderlig uppgift om skattskyldigs hemvist.

Det åligger länsstyrelse efter anmälan som nu nämnts ävensom vid försum­

mad inbetalning av belopp, som för stämpelbeläggning skall uppbäras av

länsstyrelsen, att förordna örn det felande beloppets uttagande i den ord­

ning som örn uttagande av oguldna kronoutskylder är stadgad. Avgift för in­

drivningen skall utgå enligt grunder som av Konungen bestämmas.

Har av överrätt skatt blivit fastställd till högre belopp än förut beräk­

nats och har icke inom tre veckor efter det laga kraft ägande beslut i sådant

hänseende förelåg det felande beloppet erlagts, ankommer på vederbörande

advokatfiskal att till länsstyrelsen överlämna beslutet för beloppets uttagan­

de i den ordning som nyss nämnts.

54 §.

Arvsskatt för egendom, för vilken skattskyldighet inträtt vid arvlåtarens

(testators) eller i fall, som avses i 8 § första stycket, föregående innehavarens

Kungl. May.ts proposition nr 192.

25

död, ävensom i 52 § omnämnd ränta förskjutas av dödsboet, dock icke där fråga är om lott, som beskattas efter vad i 6 § andra stycket d) sägs, eller förvärv, som avses i 12 §. Skattskyldig skall vid tillträde av honom tillkom­ mande lott, för vilken skatten förskjutits av dödsboet, till boet gälda på lotten belöpande skatt utan avdrag i sådant hänseende, som i 29 § 2 mom. sägs, jämte andel i räntan; och skall tillika å belopp, som sålunda skall er­ läggas, gäldas den ränta, som kunnat av dödsboet påräknas vid insättning å bankräkning.

Saknas i dödsbo tillgång till gäldande av skatt och ränta, som icke er­ lagts inom tid, som angives i 52 §, svare dödsbodelägarna för vad som brister såsom i lagen om boutredning och arvskifte är stadgat i fråga om gäld efter den döde; dock vare efterlevande make fri från sådant ansvar, där han vid bodelning icke erhållit mer än som enligt lag tillkommer honom.

Anstånd nied erläggande av skatt.

55 §.

1 morn. A. Uppgå i dödsbo beloppet av kontanta medel samt värdet av obligationer och andra lätt realiserbara värdepapper sammanlagt icke till dubbla beloppet av den arvsskatt, som jämlikt 54 § skall av dödsboet för­ skjutas, eller föreligger i andra fall för någon som är skattskyldig enligt denna förordning avsevärd svårighet att genast erlägga hela den skatt, som belöper på honom tillfallen egendom, må, såvida skatten uppgår till minst 500 kronor, beskattningsmyndigheten medgiva, att skatten erlägges genom högst fem årliga inbetalningar.

B. Skall skatt utgå för nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån eller för rätt, som avses i 8 § andra stycket, och prövas avse­ värd svårighet föreligga att genast erlägga skattebeloppet, är skattskyldig, oavsett skattens belopp, berättigad till anstånd som enligt föreskrift under A längst kan medgivas; och må i nu avsedda fall anståndet kunna av be­ skattningsmyndigheten utsträckas till högst tio årliga inbetalningar.

C. På Konungens prövning må ankomma att, där för viss skattskyldig synnerliga skäl därtill äro, medgiva skattens erläggande i fall, som avses under A, genom högst tio och i fall, som avses under B, genom högst tjugu årliga inbetalningar.

2 mom. Första inbetalningen skall äga rum inom tid, som angives i 52 §, och skall uppgå, om skatten uppdelas i endast två poster, minst till en fjärdedel av skattens belopp och i andra fall minst till belopp motsvarande skattebeloppet delat med antalet inbetalningar. Andra inbetalningen skall verkställas å årsdagen för beslutet om skattens fastställande och envar av de följande å motsvarande dag det år, varunder den förfaller till betalning; och skola dessa inbetalningar uppgå till sinsemellan lika belopp. Å skatt, med vars erläggande anstånd åtnjutes, skall gäldas ränta etter den procent, sorn Konungen i anslutning till det allmänna ränteläget fastställer varje år i december att gälla för det påföljande året.

26

Kungl. May.ts proposition nr 192.

3 mom. Framställning om anstånd skall skriftligen göras senast då skatte­

ärendet upptages till avgörande. Beviljas anstånd, skall inom tid, som be-

skattningsmyndigheten utsätter, till denna avlämnas till Kungl. Maj:t och

kronan utfärdad skuldförbindelse å det belopp anståndet avser jämte ränta.

Medgives anstånd jämlikt 1 mom. A eller, för däremot svarande fall, jäm­

likt 1 mom. C, skall därjämte inom samma tid ställas nöjaktig säkerhet. Full-

göres ej vad nu sagts anses anståndet förverkat.

4 mom. Har anstånd medgivits, förses den stämpelpliktiga handlingen dels

med stämplar till värde motsvarande det till beskattningsmyndigheten kon­

tant inbetalda skattebeloppet, dels ock med anteckning därom att skuldför­

bindelse blivit avlämnad för återstoden av skattens belopp.

5 mom. Den, som erhållit anstånd, är berättigad att göra inbetalning jäm­

väl före förfallodagen. Sådan rätt tillkommer, då anstånd beviljats dödsbo,

även envar skattskyldig beträffande å hans lott belöpande skatt.

Varder genom löftesmäns död eller av annan orsak ställd säkerhet mins­

kad och lämnas icke efter anmaning annan nöjaktig säkerhet, är ogulden

del av skatten genast förfallen till betalning.

6 mom. Underrätt, som mottagit skuldförbindelse, har att omedelbart till

länsstyrelsen överlämna densamma med tillhörande säkerhet jämte proto­

kollsutdrag, innefattande anståndsbeslutet. Det åligger länsstyrelsen att ge­

nast till underrätten översända kvitto å de mottagna handlingarna.

Å länsstyrelsen ankommer att vårda och bevaka skuldförbindelse och

säkerhet, som till densamma överlämnats eller av länsstyrelsen omedelbart

mottagits. Influtna belopp skola redovisas såsom stämpelmedel.

Eftergift av skatt.

56 §.

Avlider den, som förvärvat egendom genom arv, testamente eller gåva,

inom sex månader från det skattskyldighet inträtt, eftergives skatten.

I fråga om den, som på livstid bekommit egendom med sådan rätt, som

avses i 8 § andra stycket, eller på livstid erhållit nyttjanderätt, rätt till ränta,

avkomst eller annan förmån, sker vidare eftergift av skatt sålunda:

a) då anstånd med skattens erläggande beviljats och den skattskyldige

avlider inom fem år från skattskyldighetens inträde, eftergives vad av skat­

ten icke förfallit till betalning vid dödstillfället; dock må ej i fall, då enligt

anståndsbeslutet skatten uppdelats på flera inbetalningar än tio, eftergift

ske för större del av skatten än som skulle hava eftergivits, därest antalet

inbetalningar utgjort tio;

b) då anstånd med skattens erläggande icke beviljats och den skattskyl­

dige avlider inom fem år från skattskyldighetens inträde, eftergives så stor

del av skatten, som, därest anstånd medgivits och skatten därvid uppdelats

på sju lika inbetalningar, icke skulle varit till betalning förfallen vid döds­

tillfället.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

27

Fråga om eftergift av fastställd skatt upptages efter därom skriftligen

gjord framställning av den underrätt eller länsstyrelse, som meddelat beslut

i skatteärendet.

57 §.

Konungen äger i särskilda fall medgiva befrielse från eller nedsättning av

skatt för

a) sådan historisk, vetenskaplig eller konstnärlig samling, som på grund

av förbehåll i testamente eller gåvohandling är avsedd att bibehållas såsom

dylik samling;

b) fast egendom, som tillagts någon med sådan rätt, som avses i 8 § and­

ra stycket, i den mån skatten prövas icke kunna erläggas utan men för ett

med egendomen förbundet allmänt intresse av kulturhistorisk eller annan art.

58 §.

Har egendom beskattats såväl här i riket som i utländsk stat, må Konung­

en till undvikande av eller lindring i dubbelbeskattningen, när skäl därtill

äro, på ansökan medgiva befrielse från eller nedsättning av den här i riket

fastställda skatten.

Återvinning av skatt.

59 §.

Har efter det beslut meddelats örn fastställande av skatt

a) kännedom erhållits örn förut icke känt testamente;

b) testamente eller förordnande jämlikt lagen om försäkringsavtal örn in­

sättande av förmånstagare, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning,

blivit genom lagakraftvunnen dom helt eller delvis förklarat ogillt;

c) genom lagakraftvunnen dom eljest blivit bestämt angående delningen

av egendom i dödsbo, där skatten fastställts med ledning av handling, som

avses i 15 eller 16 §;

d) beträffande bouppteckning yppats felaktighet, som efter vad i 3 kap.

10 § lagen om boutredning och arvskifte stadgas föranleder tillägg till eller

rättelse av bouppteckningen;

e) kännedom erhållits angående vid tiden för skattskyldighetens inträde

föreliggande omständighet, som föranleder att i deklaration uppgiven behåll­

ning eller egendom bort upptagas eller fördelas annorledes än i deklara­

tionen angivits;

och hade, örn hänsyn tagits till omständighet som nu avses, någon skatt­

skyldig haft att gälda mindre skatt än vad beräknats, skall honom påförd

skatt nedsättas med sålunda för högt beräknat belopp.

Ansökan örn återvinning av skatt efter vad nu sagts göres skriftligen och

upptages av den underrätt eller länsstyrelse, som meddelat beslut i skatte­

ärendet.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Fullföljd av talan.

60 §.

Talan mot beslut i skatteärende må fullföljas, förutom av enskild part,

av advokatfiskal vid hovrätt; och skall jämväl då beslut meddelats av läns­

styrelse besvär anföras hos hovrätten.

Innefattar beslut av underrätt eller länsstyrelse prövning av fråga örn fast­

ställande, eftergift eller återvinning av skatt, må talan fullföljas inom tre

år från beslutets dag. Har part anfört besvär och vill jämväl hans veder­

part söka ändring i beslutet, skall denne dock ingiva sina besvär sist inom

två månader från det delgivning som avses i 27 kap. 6 § rättegångsbalken

ägt rum eller, i fall som omförmälas i 7 § samma kapitel, från det kun­

görelse sista gången införts i allmänna tidningarna. Där förklaring avgivits

utan att sådan delgivning eller kungörelse skett, skall nämnda tid av två

månader räknas från det förklaringen inkom.

Då besvär behörigen anförts över beslut, som avses i nästföregående

stycke, skall klagandens vederpart städse höras över besvären, och ankom­

mer därvid på hovrätten att, om besvär anförts av advokatfiskalen, utsätta

tid, inom vilken besvärshandlingarna efter skedd delgivning skola vara till

hovrätten återställda, och eljest att låta tillställa advokatfiskalen besvärs­

handlingarna. Tillika ankommer på hovrätten att i nu avsedda fall utsätta

tid, inom vilken förklaring skall vara avgiven.

över beslut av beskattningsmyndighet i frågor, som avses i 17 och 26 §§,

må klagan ej föras. Har någon förelagts att vid vite fullgöra åliggande, var­

om i 26 § förmäles, må dock föreläggandet komma under prövning i sam­

band med klagan över beslut örn vitets utdömande.

Återbetalning av erlagd skatt.

61 §.

Äger på grund av bestämmelserna i 27 §, 33 § 3 mom. eller 56—59 §§

eller enligt överrätts beslut dödsbo eller skattskyldig återfå erlagd skatt,

skall i den ordning, som i fråga om restitution av kronoutskylder är före­

skriven, skattebeloppet på ansökan kostnadsfritt återbetalas ändå att till

grund för återbetalningen åberopat beslut, där det meddelats av underrätt

eller länsstyrelse, ej vunnit laga kraft. Dödsbo eller skattskyldig åge ock,

utom i fall som avses i 57 och 58 §§, att å återbetalat belopp erhålla ränta

efter fem procent örn året från och med den dag beloppet efter meddelat

l>eslut om skattens fastställande blivit inbetalat till den dag detsamma åter-

bekommes; dock må ränta ej utgå för längre tid än till dess trettio dagar

förflutit efter det laga kraft åkommit det beslut, enligt vilket beloppet skall

återbekommas, och i varje fall ej för längre tid än ett år från det underrätt

eller länsstyrelse först meddelat beslut örn skattens fastställande.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 192.

29

I fall, som avses i 57 och 58 §§, ankommer det på Konungen att förordna i vad mån ränta skall utgå å skattebelopp, som återbetalas; dock må ränta ej beräknas efter högre räntefot eller för längre tid än i första stycket är stadgat.

Har jämlikt 55 § anstånd medgivits med erläggande av skatt, skall vid befrielse från hela det skattebelopp, som utestår oguldet, avlämnad skuld­ förbindelse återställas. Avser befrielse endast del av oguldet skattebelopp, skola de årliga inbetalningarna i motsvarande mån nedsättas.

Tillsyn å skattens utgörande.

62 §.

Underrätts beslut i skatteärende skola, efter vad därom är särskilt stadgat, upptagas i bouppteckningsprotokollet. Avser beslut fastställande av skatt, skola i protokollet antecknas: arvlåtarens eller, i fall som avses i 30 § andra stycket, närmast föregående innehavarens fullständiga namn (för gift kvinna jämväl hennes namn som ogift), födelsetid och hemvist, skattskyldigs namn, värdet å samtliga lotter, beloppet av å varje lott belöpande skatt, skyld- skapsförhållande efter vilket skatten beräknats, övriga å skattens bestäm­ mande inverkande omständigheter och vid samtidig beskattning av flera lot­ ter skattens sammanlagda belopp.

Länsstyrelses beslut i skatteärende upptages i särskilt protokoll, vari an­ tecknas: den skattskyldiges namn och hemvist samt skattens belopp, men må om gåvodeklarationens innehåll vidare anteckning icke ske.

Å brädden av protokoll som nu nämnts skola antecknas beloppet av in­ betald skatt och dagen för inbetalningen eller, där jämlikt 53 § anmälan till länsstyrelse gjorts för skattens indrivning, dagen för sådan anmälan.

Finnér beskattningsmyndigheten avgiven deklaration böra bevaras under längre tid än tolv år, skall anteckning härom verkställas i protokollet i samband med beslutet örn skattens fastställande.

63 §.

Vid testamentsbevakning, som äger rum innan beslut meddelats om fast­ ställande av arvsskatt för av testator efterlämnad egendom, skall å brädden av protokollet angående bevakningen anteckning göras därom, att sådant beslut ännu icke föreligger, samt vid bevakning av testamente efter det dylikt beslut meddelats anteckning ske örn dagen för beslutet.

64 §.

1 mom. Redovisning av stämpel samt granskning av sådan redovisning skall äga rum på sätt i förordningen angående stämpelavgiften är stadgat beträffande där avsedda till domstol ingivna handlingar; och skall vad örn sådan granskning gäller äga motsvarande tillämpning i avseende å beskatt- ningsmyndighets beslut i ärenden angående gåvoskatt samt eftergift eller återvinning av fastställd skatt.

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

2 mom. Avskrift av länsstyrelses protokoll i skatteärende skall enligt de

närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen, för granskning överläm­

nas till hovrätt.

Vid avskrift som nu sagts ävensom vid renoverat exemplar av bouppteck-

ningsprotokoll, som för granskning ingives till hovrätt, skola fogas till proto­

kollet hörande deklarationer, vilka sedan granskningen avslutats skola åter­

ställas till beskattningsmyndigheten. Finnes vid granskningen, att annan de­

klaration än beskattningsmyndigheten angivit bör bevaras under längre tid

än tolv år, skall detta meddelas myndigheten vid deklarationens återställande.

Ansvarsbestämmelser m. m.

65 §.

1 mom. Den som till bouppteckning, i deklaration eller eljest mot bättre

vetande lämnat oriktig uppgift, vilken är ägnad att leda till frihet från skatt

eller till uttagande av för låg skatt, bote, om den oriktiga uppgiften blivit

följd vid beskattningen, högst tre gånger det skattebelopp, som därigenom

undandragits, och i annat fall högst tre gånger det skattebelopp, som skulle

hava undandragits i händelse den oriktiga uppgiften blivit följd, i vartdera

fallet dock minst femtio kronor. Till enahanda ansvar vare den förfallen,

som mot bättre vetande förtegat omständighet av betydelse i angivna hän­

seenden.

2 mom. Har lämnande av oriktig uppgift eller förtigande av omständig­

het, varom i 1 mom. förmäles, icke skett mot bättre vetande, men har den

som lämnat uppgiften eller förtegat omständigheten därvid gjort sig skyldig

till grov vårdslöshet, skall vad i 1 mom. stadgas hava motsvarande tillämp­

ning, dock må böterna bestämmas till högst hälften av vad i nämnda mo­

ment sägs men likväl ej lägre än tjugufem kronor.

3 mom. Den som uppsåtligen förleder annan till förseelse, som i 1 mom.

sägs, eller vid utförande av förseelsen med råd eller dåd uppsåtligen hjäl­

per, så att gärningen därigenom sker, straffes som vore han själv gärnings­

man.

4 mom. Straff enligt denna paragraf inträder icke för den, som av egen

drift beriktigat oriktig uppgift eller yppat omständighet, som av honom för­

tegats.

66

§.

Den som underlåter att inom föreskriven tid avgiva deklaration straffes

med dagsböter.

67 §.

Skattskyldig eller annan må av beskattningsmyndighet genom vite tillhål­

las att fullgöra vad enligt denna förordning åligger honom, dock ej såvitt

avser gäldande av fastställd skatt.

Underrätt må vid vite tillhålla den, som uppgivit dödsbo, att med ed fästa

riktigheten av lämnade uppgifter. Edgång må åläggas jämväl delägare eller

Kungl. May.ts proposition nr 192.

31

efterlevande make, som ej uppgivit boet, ävensom annan, som med boet ta­

git befattning.

68

§.

Förseelser, som omförmälas i 65 och 66 §§, åtalas av allmän åklagare.

69 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

Särskilda bestämmelser.

70 §.

Vad i denna förordning sägs om länsstyrelse skall beträffande Stockholms

stad gälla Överståthållarämbetet för skatteärenden.

71 §.

1 mom. Slutes beträffande arvs- eller gåvoskatt avtal med främmande

stat för undvikande av dubbelbeskattning eller för beredande av skatte­

frihet eller skattelindring åt juridisk person, som fullföljer allmännyttigt än­

damål, äger Konungen föreskriva av avtalet betingade avvikelser från vad

eljest i denna förordning är stadgat, så ock meddela de närmare föreskrifter,

som må finnas erforderliga för avtalets tillämpning.

2 mom. Från tillämpning av vad i denna förordning stadgas om skatt­

skyldighet må Konungen under förutsättning av ömsesidighet medgiva un­

dantag innefattande befrielse från eller nedsättning av skatt för egendom,

som efterlämnats av personer bosatta i viss annan stat, samt för egendom,

vilken såsom gåva tillfallit sådana personer eller därstädes hemmahörande

juridiska personer.

överenskommelse, som i sådant avseende träffas med annan stat, skall

upphöra att gälla högst sex månader efter därförut skedd uppsägning.

3 mom. Har Konungen jämlikt 10 kap. 7 § lagen om arv eller 1 kap. 3 §

lagen om testamente förordnat,, att av egendom, som på grund av arv eller

testamente tillfaller utländsk medborgare, skall utöver arvsskatten utgå en

särskild avgift, skall beträffande sådan avgift i tillämpliga delar gälla vad

i denna förordning är stadgat om arvsskatt.

72 §.

Såvitt ej annat följer av vad i denna förordning stadgas, skola föreskrif­

terna i förordningen angående stämpelavgiften äga motsvarande tillämp­

ning beträffande stämpelbeläggning, som äger rum för uttagande av arvs-

eller gåvoskatt.

73 §.

Konungen äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga

föreskrifter.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Tabell I

utvisande kapitalvärdet, etter en räntefot av 5 procent, av en etter förloppet av

nedanstående antal år till betalning förfallen fordran eller skuld å 100 kronor,

därå ränta ej skall beräknas för tiden före förfallodagen.

Antal

år

Kapitalvärde

Antal

år

Kapitalvärde

Antal

år

Kapitalvärde

Antal

år

Kapitalvärde

i

1

95.24

26

28.12

51

8.31

76

2.45

2

90.70

27

26.78

52

7.91

77

2.34

I 3

86.38

28

25.51

53

7.53

78

2.22

4

82.27

29

24.29

54

7.17

79

2.12

5

78.35

30

23.14

55

6.83

80

2.02

6

74.62

31

22.04

56

6.51

81

1.92

7

71.07

32

20.99

57

6.20

82

1.83

8

67.68

33

19.99

58

5.90

83

1.74

9

i

64.46

34

19.04

59

5.62

84

1.66

10

1

61.39

35

18.13

60

5.35

85

1.68

I

1 11

58.47

36

17.27

61

5.10

86

1.51

12

55.68

37

16.44

62

4.86

87

1.43

13

53.03

38

15.66

63

4.62

88

1.37

14

50.51

39

14.91

64

4.40

89

1.30

15

48.10

40

14.20

65

4.19

90

1.24

16

45.81

41

13.53

66

3.99

91

1.18

17

43.63

42

12.88

67

3.80

92

1.12

18

41.55

43

12.27

68

3.62

93

1.07

I 19

39.57

44

11.69

69

3.45

94

1.02

20

37.69

45

11.18

70

3.29

95

0.97

21

35.89

46

10.60

71

3.13

96

0.92

22

34.18

47

10.09

72

2.98

97

0.88

23

32.56

48

9.61

73

2.84

98

0.84

24

31.01

49

9.16

74

2.70

99

0.80

25

29.53

50

8.72

75

2.58

100

0.76

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

33

Tabell II

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5 procent, av en under nedanstående

antal år utgående, vid slutet av varje år till betalning förfallen ränta

(avkomst, förmån) å 1 krona.

Antal

år

Kapitalvärde

Antal

år

Kapitalvärde

Antal

år

Kapitalvärde

Antal

år

Kapitalvärde

i

0.95

26

14.38

51

18.34

76

19.51

2

1.86

27

14.64

52

18.42

77

19.53

3

2.72

28

14.90

53

18.49

78

19.56

4

3.55

29

15.14

54

18.57

79

19.58

5

4.33

30

15.37

55

18.63

80

19.60

6

5.08

31

15.59

56

18.70

81

19.62

7

5.79

32

15.80

57

18.76

82

19.63

8

6.46

33

16.00

58

18.82

83

19.65

9

7.11

34

16.19

59

18.88

84

19.67

10

7.72

35

16.37

60

18.93

85

19.68

11

8.31

36

16.55

61

18.98

86

19.70

12

8.86

37

16.71

62

19.03

87

19.71

13

9.39

38

16.87

63

19.08

88

19.73

14

9.90

39

17.02

64

19.12

89

19.74

15

10.38

40

17.16

65

19.16

90

19.75

16

10.84

41

17.29

66

19.20

91

19.76

17

11.27

42

17.42

67

19.24

92

19.78

18

11.69

43

17.55

68

19.28

93

19.79

19

12.09

44

17.66

69

19.31

94

19.80

20

12.46

45

17.77

70

19.34

95

19.81

21

12.82

46

17.88

71

19.37

96

19.82

22

13.16

47

17.98

72

19.40

97

19.82

23

13.49

48

18.08

73

19.43

98

19.83

24

13.80

49

18.17

74

19.46

99

19.84

25

14.09

50

18.26

75

19.48

100

19.85

Utgår beloppet i stället vid början av varje år, erhålles kapitalvärdet genom att öka när­

mast föregående tal med 1.

Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. Nr 192.

3

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Tabell III

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5 procent, av en livränta eller annan

förmån, som vid slutet av varje år under en persons av mankön livstid utgår

med belopp eller till värde av 1 krona.

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

0

15.76

30

15.76

1

17.24

31

15.65

2

17.52

32

15.53

3

17.60

33

15.41

4

17.63

34

15.27

5

17.62

35

15.13

6

17.60

36

14.99

7

17.56

37

14.84

8

17.51

38

14.69

9

17.45

39

14.53

10

17.38

40

14.36

11

17.31

41

14.20

12

17.23

42

14.02

13

17.14

43

13.85

14

17.05

44

13.66

15

16.95

45

13.47

16

16.86

46

13.27

17

16.77

47

13.07

18

16.69

48

12.86

19

16.62

49

12.64

20

16.55

50

12.41

21

16.49

51

12.18

22

16.43

52

11.95

23

16.37

53

11.71

24

16.30

54

11.46

25

16.22

55

11.21

26

16.14

56

10.96

27

16.05

57

10.69

28

15.96

58

10.41

29

15.86

59

10.13

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

60

9.85

90

1.85

61

9.56

91

1.72

62

9.27

92

1.59

63

8.96

83

1.48

64

8.67

94

1 35

65

•8.36

95

1.25

66

8.05

96

1.17

67

7.73

97

1,12

68

7.43

98

1.03

69

7.11

99

0.90

70

6.80

100

0.81

71

6.48

101

0.69

72

6.17

102

0.55

73

5.86

103

0.40

74

5.55

104

0.23

75

5.25

76

4.95

77

4.66

78

4.38

79

4.11

80

3.85

81

3.60

82

3.35

83

3.12

84

2.89

85

2.69

86

2.50

87

2.32

88

2.14

89

1.98

1

Utgår livräntan i stället vid slutet av varje halvår, ökas kapitalvärdet med 0.25. Utgår

den vid slutet av varje kvartal, ökas det med 0.375. Utgår den vid början av varje år, ökas

det med 1.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

35

Tabell IV

utvisande kapitalvärdet, etter en räntetot av 5 procent, av en livränta eller annan

förmån, som vid slutet av varje år under en persons av kvinnkön livstid utgår

med belopp eller till värde av 1 krona.

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

0

16.13

30

16.00

60

10.36

90

2.10

1

17.33

31

15.90

61

10.06

91

1.95

2

17.59

32

15.80

62

9.76

92

1.80

3

17.66

33

15.69

63

9.45

93

1.67

4

17.69

34

15.58

64

9.13

94

1.55

5

17.68

35

15.46

65

8.81

95

1.42

6

17.66

36

15.34

66

8.49

96

1.34

7

17.63

37

15.21

67

8.16

97

1.29

8

17.58

38

15.08

68

7.83

98

1.22

9

17.53

39

14.94

69

7.51

99

1.12

10

17.47

40

14.80

70

7.18

100

1.02

11

17.40

41

14.65

71

6.85

101

0.91

12

17.33

42

14.49

72

6.52

102

0.80

13

17.25

43

14.33

73

6.21

103

0.64

14

17.18

44

14.16

74

5.89

104

0.47

15

17.11

45

13.98

75

5.57

105

0.26

16

17.04

46

13.79

76

5.27

17

16.97

47

13.59

77

4.97

18

16.91

48

13.39

78

4.70

19

16.84

49

13.18

79

4.41

20

16.77

50

12.96

80

4.14

21

16.71

51

12.74

81

3.88

22

16.64

52

12.50

82

3.63

23

16.67

53

12.26

83

3.39

24

16.50

54

12.01

84

3.16

25

16.42

55

11.75

85

2.96

26

16.34

56

11.49

86

2.76

27

16.27

57

11.22

87

2.58

28

16.18

58

10.94

88

2.41

29

16.09

59

10.66

89

2.25

Utgår livräntan i stället viel slutet av varje halvår, ökas kapitalvärdet nied 0.25. Utgår

den vid slutet av varje kvartal, ökas det nied 0.375. Utgår den vid början av varje år, ökas

det med 1.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Förslag

till

förordning angående införande av förordningen om arvsskatt och

gåvoskatt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den nu antagna förordningen om arvsskatt och gåvoskatt skall jämte vad

här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1942.

2

§•

Genom nya förordningen upphävas med den begränsning här nedan angi-

ves förordningen den 19 november 1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt för

gåva tillika med de särskilda stadganden, som innefatta ändring av vad den

sålunda upphävda förordningen innehåller eller tillägg därtill; så ock vad

i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya förordning­

ens bestämmelser.

3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till föreskrift,

som ersatts genom bestämmelse i nya förordningen, skall denna i stället

tillämpas.

4 §•

Äldre bestämmelser örn arvsskatt skola fortfarande äga tillämpning, då

arvlåtare (testator) eller i fall, som avses i

8

§ nya förordningen, föregående

innehavare av där omförmäld rätt avlidit före den 1 januari 1942.

I fråga om gåvoskatt skola äldre bestämmelser alltjämt tillämpas då en­

ligt dessa skattskyldighet inträtt före nämnda dag.

5 §•

Har jämlikt 13 § äldre förordningen skatt för äganderätt, nyttjanderätt

eller annan förmån icke beräknats vid beskattning av behållningen i testa­

tor eller föregående innehavares dödsbo, skall i avseende å sådant förvärv

nya förordningen äga tillämpning, där enligt densamma inträde av skatt­

skyldighet för förvärvet är att hänföra till tid efter förordningens ikraftträ­

dande.

37

6

§.

1 mom. Vid tillämpning av bestämmelserna i 19 och 41 §§ nya förord­

ningen skall iakttagas, att skatt ej må, med stöd av de i 19 § 1 mom. andra

stycket,

2

mom. eller

4

mom. andra stycket stadgade grunderna, beräknas

efter sammanläggning med arvs- eller testamentslott eller gåva, för vilken

skattskyldighet inträtt före den 1 januari 1942, med mindre fråga är om gå­

va, som skett efter den 31 mars 1941.

2 mom. Vad i 26 § äldre förordningen stadgas beträffande gåva, som för­

bundits med där angivet förbehåll till förmån för givaren eller hans make,

avkomling, adoptivbarn eller adoptivbarns avkomling, skall fortfarande gäl­

la i fråga om gåva, för vilken skattskyldighet inträtt före den 1 januari 1942.

7

§•

Där jämlikt 55 § nya förordningen Konungen eller beskattningsmyndighet

äger i visst fall medgiva anstånd med erläggande av skatt utöver vad 47 §

äldre förordningen därom innehåller, skall förstnämnda stadgande äga till-

lämpning även om anstånd före nya förordningens ikraftträdande redan be­

viljats eller eljest fråga om anstånd skulle jämlikt 4 § här ovan vara att

bedöma enligt äldre bestämmelser.

Ränta å skatt, med vars erläggande anstånd åtnjutes vid nya förordningens

ikraftträdande, skall efter framställning av den betalningsskyldige beräknas

efter vad i

55

§

2

mom. samma förordning sägs, dock ej i den mån räntan

belöper å tid före den 1 januari 1942 eller förfallit till betalning innan så­

dan framställning göres.

8

§•

Vad i 48 § nya förordningen stadgas skall äga tillämpning jämväl beträf­

fande deklaration, som avgivits enligt bestämmelserna i äldre förordningen

och icke före den 1 januari 1942 blivit föremål för granskning i hovrätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 35)

angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra

ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 16 juni 1875 angående sär­

skilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden

1

skall er­

hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

Senaste lydelse se SFS 1936: 227.

38

1

§•

Där ej------------ vattenfallsrätt (tomträttsprotokoll).

Över följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll, näm­

ligen: ett över ärenden angående förmynderskap och godmanskap (förmyn-

derskapsprotokoll); ett över äktenskapsförord (äktenskapsförordsprotokoll);

samt ett över bouppteckningar, testamenten som vid domstolen bevakas, åt­

gärder, som avses i 9 kap. lagen örn arv och

8

kap. lagen örn testamente,

förordnande eller entledigande av god man, varom förmäles i lagen om all­

männa arvsfonden, avhandlingar örn lösöreköp samt ärenden angående arvs­

skatt (bouppteckningsprotokoll).

För varje — -— — den döde.

Har någotdera------------ protokollet anmärkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Denna lag träder i kraft den

1

januari 1942.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 no­

vember 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Härigenom förordnas, att förordningen den 19 november 1914 angående

stämpelavgiften skall sålunda ändras, att rubrikerna i

8

§ Fideikommissbrev

örn fast egendom, Gåva av fast egendom och Testamente örn fast egendom

ävensom 14 § skola upphöra att gälla.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1942; dock skola äldre be­

stämmelser fortfarande äga tillämpning med avseende å stämpel för förvärv,

som skett före nämnda dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

39

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Drottningholms slott den 31

januari 1941.

Närvarande:

Statsministern

Hansson , ministern för utrikes ärendena

Gunther , statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga om revision av

gällande bestämmelser örn arvsskatt och skatt för gåva samt anför därvid:

Inledande översikt.

Historik.

Föreskriften i de tidigaste hos oss utfärdade stämpelförfattningarna — den

äldsta av år 1660 — att ett stort antal urkunder skulle upprättas på stämp­

lat papper kan sägas utgöra den första upprinnelsen till arvsbeskattningen

i vårt land. Till handlingar, som sålunda voro föremål för stämpelplikt, hör­

de nämligen bouppteckningar, testamenten och arvskiften. Sedermera bort­

föll skyldigheten att för testamenten och arvskiften använda stämplat pap­

per. Bouppteckningsstämpeln åter hade under tiden förändrats till en verk­

lig skatt på dödsboets behållna kvarlåtenskap, och i 1845 års stämpelförord­

ning finner man för första gången stadgad en i förhållande till behållningens

storlek progressiv stämpelavgift. Sedan under den närmast följande tiden

denna progression vid olika tillfällen undergått skärpning, återinfördes ge­

nom den år 1863 utfärdade stämpelförfattningen — såsom ett utslag av den

allmänna nivellering på beskattningens område, som vid denna tid hade iv­

riga förespråkare — en proportionell bouppteckningsstämpel, utgående med

V

4

procent av behållningen. Stämpelavgiften höjdes senare till V

2

procent.

Ansatser till en arvsbeskattning återfinnas även i vissa författningar, som

gällde vid sidan av stämpelförordningarna. I sådant sammanhang kan för­

tjäna omnämnas stadgan den 21 oktober 1698, som var avsedd att reglera fat­

tigvården och för detta ändamål införde dels en avgift av V» procent å brutto­

behållningen i varje dödsbo och dels en avgift å förvärv genom testamente,

uppgående till V

2

procent av testamentslottens belopp. Denna sistnämnda av­

gift är såtillvida anmärkningsvärd, som den utgör det första exemplet på

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

en beskattning, vilken drabbade och beräknades i förhållande till lotter i

boet i stället för kvarlåtenskapen som en helhet betraktad. Vidare kan näm­

nas den genom kungl, brevet den 21 juli 1752 införda s. k. sterbhusavgiften,

som beräknades å boets nettobehållning. På den i 1698 års stadga inslagna

vägen att anordna beskattning av särskilda lotter i boet fortsatte man först

år 1789. Bevillningsförordningen av detta år påbjöd en särskild skatt av 1

procent å förvärv av penningar genom testamente; dock voro från beskatt­

ningen undantagna belopp, som testamenterats till make eller bröstarvingar.

Genom 1800 års bevillningsförordning höjdes skattesatsen till 6 procent och

utvidgades skatten att omfatta egendom i allmänhet, som genom testamente

bortgavs till andra än make och bröstarvingar. Därjämte utsträcktes be­

skattningen sålunda att ej blott testamenterad utan även arvfallen egendom

blev föremål för skatt, i det att förutom testamentstagare andra arvingar än

make, bröstarvingar, föräldrar och syskon hade att erlägga bevillning, vilken

för dessa arvingar bestämdes till 2 procent av den behållna förmögenheten,

d. v. s. behållningen efter avdrag av värdet av testamenterad egendom. Än

vidare utbyggdes systemet år 1810, då med testamente likställdes gåva samt

skattesatsen vid arv höjdes till 3 procent och i fråga om fideikommitterad

egendom ända lill 10 procent. Däremot undantogos från testamentsskatt, för­

utom make och bröstarvingar, arvingar i rätt uppstigande led ävensom un­

dervisningsverk och fromma stiftelser. Först 1860-talets bevillningsstadgor

bröto mot de sålunda antagna beskattningsnormerna och bestämde bevill-

ningen för testamente, gåva och arv till en procent av värdet å mottagarens

lott.

Är 1884 infördes en enhetlig arvsbeskattning, och bouppteckningsstämpeln

blev den enda formen för arvsskatt. I den detta år utfärdade stämpelförord­

ningen graderades stämpelavgiftens storlek efter skyldskap sgraden sålunda

att avgiften bestämdes till 50 öre för varje fulla 100 kronor av boets behåll­

ning, då arvlåtaren efterlämnat bröstarvinge, men eljest till 60 öre. Man tog

således icke längre någon som helst hänsyn till huru behållningen fördelades

utan uttog skatt å kvarlåtenskapen såsom en helhet.

Såsom underlag för arvsskattens beräkning har i fortsättningen boupp­

teckningen alltjämt bibehållits. I 1894 års stämpelförordning genomfördes

emellertid den viktiga ändringen av grunden för beräkningen av skatten, att

denna i princip skulle utgå, icke såsom dittills i vissi förhållande till boets

behållning utan enligt progressiv skala efter de särskilda arvs- eller testa-

mentslotternas storlek. Tillika indelades arvingar och testamentstagare i

olika klasser efter skyldskapsgraden med särskild skatteskala för varje klass.

Då, såsom nyss nämnts, bouppteckningen och icke arvskiftet alltjämt i regel

fick tjäna som underlag för skattens beräkning, måste bouppteckningens

stämpelbeläggning ske på grundval av ett fiktivt skifte, som verkställdes

med tillämpande av legala regler om arvets fördelning.

De sålunda antagna principerna för arvsbeskattningen hava härefter allt­

jämt bibehållits. Den nu gällande förordningen om arvsskatt och skatt för

gåva, som är utfärdad den 19 november 1914, utgör den första fristående

Kungl. May.ts proposition nr 192.

41

och således från övriga bestämmelser om stämpelavgiften avskilda författ­

ningen på detta område. Jämväl enligt denna förordning blev för arvsbe­

skattningens del bouppteckningen den centrala beskattningshandlingen.

Emellertid kom den för gåvobeskattningen nu införda nya beskattningshand­

lingen — deklarationen — om än i mycket ringa utsträckning vid sidan av

bouppteckningen till användning även vid arvsbeskattningen. I förordningen

sedermera vidtagna ändringar hava icke berört principerna för beskattning­

ens anordnande.

Gällande lagstiftning.

Skyldigheten att erlägga arvsskatt är nu knuten dels vid arvlåtarens

statsborgarskap eller bosättning inom riket, dels vid kvarlåtenskapens karak­

tär. Arvsskatt utgår nämligen i princip dels för all egendom, som efterläm­

nats av svensk medborgare eller av utlänning, vilken vid dödsfallet varit här

i riket bosatt (oinskränkt skattskyldighet), dels ock, örn avliden utlänning

varit bosatt utom riket, för viss egendom, nämligen i huvudsak fast egen­

dom inom riket, inom riket befintligt anläggnings- och driftskapital till rö­

relse, som av den avlidne här bedrivits, nyttjanderätt till egendom som nu

sagts, samt svenska aktier och andelar i ekonomiska föreningar, även örn

de äro befintliga utom riket (inskränkt skattskyldighet). Skyldig att erlägga

arvsskatt är den, som erhåller egendom genom arv eller testamente.

Arvsskatt utgår efter värdet av arvinges eller testamentstagares andel av

behållningen i dödsboet. Därest arvskifte ej är fogat vid bouppteckningen,

då densamma för registrering ingives till vederbörande domstol, bestämmas

arvingars och testamentstagares andelar i boet sålunda att boupptecknings-

behållningen fördelas å arvingarna enligt lagens regler örn delning av arv

och med hänsynstagande jämväl till av arvlåtaren upprättat testamente, som

kan vara intaget i eller fogat vid bouppteckningen eller blivit före boupp­

teckningens inregistrering vid domstolen bevakat. Är arvskifte fogat vid bo­

uppteckningen, tillämpas dock icke denna regel om verkställande endast i

beskattningssyfte av en legal delning av boet. Fastställandet av andelarna

i boet sker nämligen då med ledning av arvskiftet. Enär — om anstånd

med bouppteckningens förrättande ej medgivits — denna skall vara upprät­

tad och till domstolen ingiven inom fyra månader från dödsfallet, skall arv­

skiftet för att komma i beaktande såsom beskattningshandling i regel vara

förrättat senast fyra månader från dödsfallet. För skattens fastställande nied

ledning av arvskiftesinstrument förutsättes vidare, bland annat, att den ge­

nom skiftet fördelade behållningen ej understiger behållningen enligt boupp­

teckningen. Har vid arvsskattens beräknande hänsyn icke tagits till testa­

mente, som sedermera bevakats, och skulle, därest hänsyn tagits till testa­

mentet, den sammanlagda å de skilda andelarna belöpande skatten hava bli­

vit högre än den som beräknats, uttages det felande skattebeloppet vid be­

vakningen av testamentet. I arvsandel, som fastställes enligt de nu angivna

reglerna, inräknas även värdet av gåva, som vederbörande erhållit inom

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

fyra och i visst fall inom tio år före arvlåtarens död. Såsom sådan gåva

är att anse försäkringsbelopp, som någon erhåller på grund av att han i

enlighet med lagen om försäkringsavtal blivit insatt såsom förmånstagare

ävensom vad dödsbodelägare till utfyllnad av honom tillkommande laglott

må erhålla ur försäkringsbeloppet. Härvid undantages dock under vissa

förutsättningar såsom skattefritt ett belopp av 15,000 kronor. Enär arvs­

skatten drabbar endast arvs- eller testamentsförvärv, åtnjuter efterlevande

make fullständig skattefrihet för sin giftorättsandel i boet. Denna andel be­

stämmes till hälften av behållningen i boet, där den icke enligt lag blivit

annorlunda bestämd vid bodelning och bodelningshandlingen finnes fogad

vid bouppteckningen.

Egendom upptages till värde, som åsatts i bouppteckningen, såvitt ej an­

nat följer av särskilda i arvsskatteförordningen givna föreskrifter för värde­

ring av fast egendom och vissa angivna slag av lös egendom. Sålunda får i

regel fast egendom ej upptagas lägre än till näst föregående års taxerings­

värde. Har efter den tidpunkt, som taxeringsvärdet avser, fastigheten ned­

gått i värde genom eldsvåda, rivning av byggnad, skogsavverkning eller vissa

andra därmed likartade omständigheter, föreligger emellertid möjlighet för

skattskyldig att hos länsstyrelsen utverka åsättande av särskilt värde att i

stället för taxeringsvärdet ligga till grund för arvsskattens bestämmande. Om

efter tidpunkt, som nyss nämnts, fastigheten nedgått i värde på grund av all­

män förändring i det ekonomiska läget, äger, under förutsättning att med

tillämpning av taxeringsvärdet den sammanlagda skatten uppgår till minst

3 000 kronor och utgörande av skatt efter sådan beräkningsgrund skulle ver­

ka oskäligt betungande, Konungen på ansökan medgiva åsättande av lägre

värde i och för arvsbeskattningen. Angående förordningens bestämmelser

om värdering av vissa slag av lös egendom må här endast anmärkas, att ak­

tier, obligationer och andra därmed jämförliga värdehandlingar skola upp­

tagas efter det å inländsk eller utländsk börs noterade värdet. Om värde­

handlingen icke är noterad å börs eller omständigheterna föranleda till att

det börsnoterade värdet icke motsvarar under normala förhållanden påräkne-

ligt försäljningspris, skall värdet beräknas efter sistnämnda pris. Fideikom-

mitterad egendom såväl fast som lös anses hava tillfallit fideikommissinne­

havaren med nyttjanderätt.

Om någon erhållit nyttjanderätt eller rätt till avkomst av egendom men

äganderätten därtill redan vid arvlåtarens död tillfallit annan, uttages vid in­

registrering av bouppteckning efter arvlåtaren skatt för såväl kapitalvärdet av

nyttjande- eller avkomsträtten som värdet av äganderätten, minskat med

nyssnämnda kapitalvärde. Skall däremot enligt testamentariskt förordnande

egendomen först i framtiden med äganderätt tillfalla av testator utsedd mot­

tagare och har testator för mellantiden åt annan upplåtit nyttjanderätt eller

rätt till avkastning av egendomen, uttages vid inregistrering av bouppteck­

ning efter testator skatt endast för kapitalvärdet av nyttjande- eller avkomst­

rätten, medan skatt för äganderätten utgår först då den belastande rättigheten

upphör, därvid, örn rättigheten upplåtits på livstid, skatten för äganderätten

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

43

uttages vid inregistrering av bouppteckning efter rättighetsinnehavaren och i

andra fall nied ledning av deklaration. De särskilda regler, som härutöver

gälla för nu avsedda beskattningsfall och vilka jämväl avse fall, då den be­

lastande rättigheten tillagts två eller flera efter varandra, kommer först i det

följande att bliva föremål för närmare redogörelse.

Arvsskatten utgår enligt en tariff med skilda skatteskalor för fyra olika

klasser, bestämda med hänsyn till skyldskapens närhet, juridisk persons ka­

raktär m. m. Under första skyldskapsklassen inbegripas efterlevande make

(som dock åtnjuter fullständig skattefrihet för sin giftorätt), barn eller adop­

tivbarn samt avkomling till barn eller adoptivbarn, under andra klassen

föräldrar, syskon och halvsyskon samt deras avkomlingar ävensom aka­

demi, vetenskapligt samfund, allmänt undervisningsverk, stipendiefond, pen-

sionsanstalt, sjuk- eller fattigvårdsinrättning och annan from stiftelse och

under tredje klassen kyrka eller religiöst samfund, landsting, kommun, hus­

hållningssällskap, registrerad sjukkassa, registrerad understödsförening och

sådan förening eller annan sammanslutning, som utan att hava till ändamål

att genom ekonomisk verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska in­

tressen fullföljer övervägande religiösa, välgörande, politiska, sociala, veten­

skapliga, konstnärliga eller eljest kulturella syften eller avser att främja

handel, industri eller övriga näringar inom landet. Till fjärde klassen hän­

föras andra arvingar eller testamentstagare än förut nämnts med undantag

av kronan, som är helt befriad från skatt. En arvs- eller testamentslott

skall för att vara skattepliktig uppgå till visst minimivärde, i första klassen

1.000 kronor och i övriga klasser 200 kronor. Skatteskalorna äro anordnade

såsom s. k. skiktskalor. Skatten är således progressiv jämväl i förhållande

till lottens storlek med klass efter klass skärpt stegring. Från arvsskatt

avdrages med viss begränsning tidigare erlagd gåvoskatt för sådan gåva,

som medräknas i arvsandelen.

Örn egendom utom riket arvsbeskattas utomlands, äger Konungen medgi­

va nedsättning i den skatt, som på samma egendom här belöper.

Av vad förut anförts framgår, att skatten i regel utgår såsom stämpelav­

gift på grundval av bouppteckningen. Stämpelbeläggningen verkställes av

den domstol, till vilken bouppteckningen ingives. Är bouppteckningen icke

vid ingivandet åtföljd av penningar till stämpeln och erlägges ej det felande

beloppet genast efter erhållen tillsägelse, får handlingen ej mottagas. Med

detta stadgande åsyftas att framtvinga skattens erläggande.

Den genom 1914 års arvsskatteförordning införda deklarationen utgör, så­

som förut antytts, i stället för eller som komplement till bouppteckningen

grundval för arvsbeskattningen i åtskilliga fall, såsom då arvfallen eller testa­

menterad egendom utgöres av kvarlåtenskap efter utlänning eller efter svensk

medborgare, i fall, då bouppteckning efter honom ej skall här i riket upprät­

tas, ävensom i vissa andra förut delvis berörda fall, då bouppteckning icke

finnes tillgänglig såsom beskattningshandling. Deklarationen avgives till ve­

derbörande länsstyrelse, som har alt mot skattens erläggande förse dekla-

rationsliandlingen med stämpel.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Beträffande stämpelbeläggning av lott, som utgör fideikommiss i fast egen­

dom, gälla särskilda regler. Sådan arvslott beskattas icke vid bouppteckning­

ens ingivande utan då ansökan om lagfart å egendomen göres. Detta för­

hållande sammanhänger därmed, att sådant fideikommiss i arvsskattehän­

seende intar en särställning, då det nämligen alltid skall betraktas såsom sär­

skild lott i boet, skild från vad i övrigt kan tillfalla fideikommissarien.

Arvsskatt, som erlägges i samband med boupptecknings inregistrering, för-

skjutes av boet. Såsom huvudregel gäller, att skatten skall av delägare i boet

sålunda gäldas, att en var vid tillträde av den honom tillkommande andelen

i boet erlägger så mycket av skatten, som enligt därför stadgade grunder be­

löper å nämnda andel, jämte ränta efter fem för hundra örn året.

Under vissa förutsättningar föreligger möjlighet att utverka anstånd med

skattens erläggande. Anstånd kan erhållas a) därest boets kontanta medel

samt värdet av obligationer och andra lätt realiserbara värdepapper sam­

manlagt icke uppgå till dubbla beloppet av den arvsskatt, som skall erläg­

gas för behållningen i boet, och denna skatt uppgår lill minst 500 kronor;

b) därest i andra fall för någon skattskyldig avsevärd svårighet föreligger

att genast erlägga hela den skatt, som belöper å honom tillfallen egendom,

och skatten uppgår till minst nyssnämnda belopp; c) därest skatt skall utgå

för nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån och avse­

värd svårighet prövas föreligga att genast erlägga skattebeloppet; och d) därest

skatt skall utgå för egendom av fideikommissnatur. I de två sistnämnda fallen

kan anstånd beviljas oavsett skattens belopp. Medgivande av anstånd ankom­

mer på domaren eller länsstyrelsen och får omfatta skattens betalande ge­

nom högst fem lika årliga inbetalningar. I de under c) och d) omförinälda

fallen kan anståndet utsträckas till högst tio lika årliga inbetalningar, i visst

fall, nämligen då skatten beräknas enligt den lindrigaste klassen i tariffen,

dock endast om synnerliga skäl föreligga och efter prövning av Kungl. Maj:t.

Å skatt, för vilken anstånd åtnjutes, skall erläggas ränta efter 5 procent

om året å oguldet belopp. För att anstånd skall beviljas fordras avgivande

av till Kungl. Majit och kronan ställd skuldförbindelse å skattens belopp,

varjämte i vissa fall säkerhet skall ställas. Övervakandet av skattens inbeta­

lande ankommer på vederbörande länsstyrelse.

I vissa fall eftergives skatten. Så är förhållandet örn någon, som är skyl­

dig utgiva arvsskatt, avlider inom sex månader från det arv fallit, eller där

innehavare av fast egendom av fideikommissnatur avlider, innan han till­

trätt egendomen. Dessutom eftergives, enligt särskilda detaljerade bestäm­

melser, viss del av arvsskatten, där fideikommissinnehavare avlider inom

två eller i vissa fall inom fem år efter det han tillträtt fideikommisset. Sist­

nämnda bestämmelser äga tillämpning jämväl i fråga örn den, som på livs­

tid innehar nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån.

Enligt gällande bestämmelser äro olika vägar anvisade för erhållande av

restitution av erlagd skatt. Skall efter vad nyss nämnts eftergift äga rum

av redan gulden skatt, ingives ansökan örn restitution av skatten till veder­

börande länsstyrelse. Rätt till restitution föreligger jämväl i fall, då på

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

45

grund av förhållanden, som antingen inträffat efter tiden för skatts erläg­

gande eller ock därvid icke varit kända, skatt utgått med högre belopp än

som enligt arvsskatteförordningens bestämmelser bort erläggas. Ansökan om

restitution prövas även i sistnämnda fall av länsstyrelsen. Någon tidsgräns

för restitutionsansökningens ingivande är icke föreskriven för annat fall

än då ansökningen grundar sig på att efter bouppteckningens inregistre­

ring gäld yppat sig efter den döde, i vilken händelse ansökningen skall vara

ingiven inom två år efter det inregistreringen skedde. Om någon av annan

anledning än nu nämnts vill föra talan om återfående av skatt, skall an­

sökan därom ingivas till vederbörande hovrätt inom sex månader från det

skatten blivit erlagd. En sådan talan går ut på att vid skattens fastställande

gällande bestämmelser blivit felaktigt tillämpade. Mot hovrättens beslut får

med samma begränsning, som i allmänhet gäller för tvistemål, talan full­

följas hos högsta domstolen. Slutligen äger på ansökan av part, som styr­

ker att till hovrättens prövning hörande restitutionsansökan icke kunnat in­

givas inom föreskriven tid, Konungen förordna om restitution av för myc­

ket erlagd skatt.

Granskningen av stämpelberäkningen och stämpeluppbörden verkställes

av hovrätternas advokatfiskal med ledning av till hovrätterna insända

renovationer av underrätternas bouppteckningsprotokoll med åtföljande del

av de dubbla beläggningsstämplarna.

Vad angår gåvoskatten är skattskyldigheten i motsats till vad som

gäller arvsskatten bunden vid mottagarens statsborgarskap eller bosättning

inom riket, såvitt ej fråga är örn sådan förmögenhet, som vid arvsbeskatt

ning är föremål för inskränkt skattskyldighet. I dylikt fall föreligger skyl­

dighet att erlägga gåvoskatt utan avseende å gåvotagarens bosättning. Skatt­

skyldig är gåvotagaren. Fullständig skattefrihet åtnjutes av samtliga de ju­

ridiska personer, som enligt vad förut angivits vid arvsbeskattningen äro

att hänföra till andra eller tredje skatteklassen. Vidare äro från gåvoskatt

fritagna vissa slag av gåvor, såsom för gåvotagarens eller hans familjs per­

sonliga bruk avsedda lösören samt bidrag till undervisning eller uppfostran.

För gåva, vars värde icke överstiger 3,000 kronor, föreligger ej skattskyl­

dighet, dock att, där gåvotagaren av samma givare inom loppet av fyra år

erhåller flera sådana gåvor skattskyldighet inträder, så snart gåvornas sam­

manlagda värde överstiger 3,000 kronor. Av det redan anförda framgår,

att såsom gåva anses jämväl belopp, som på grund av försäkringsavtal till­

faller förmånstagare, efter avdrag av 15,000 kronor. Vid beräkning av skat­

tens belopp skall hänsyn tagas jämväl till andra gåvor från samme givare,

vilka den skattskyldige mottagit inom fyra år före mottagandet av den gåva,

varom fråga är. Därvid tillgodoräknas givetvis vederbörande den förut er-

lagda gåvoskatten.

Med de inskränkningar, som nyss angivits, utgår gåvoskatten efter sam­

ma skatteskalor som arvsskatten. Att i vissa fall arvsskatt uttages för gåva,

framgår av det förut anförda. De tidigare berörda bestämmelserna angåen­

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

de egendomens värdei'ing, anstånd med skattens erläggande, eftergift av

skatt och restitution äga tillämpning jämväl vid gåvobeskattningen.

Såsom förut antytts sker gåvobeskattningen på grundval av deklaration,

som ingives till vederbörande länsstyrelse. Skatten uttages genom stämpel­

beläggning av deklarationen. Är deklarationen icke vid ingivandet åtföljd

av penningar till stämpeln, förordnar länsstyrelsen om uttagande av skatte­

beloppet i den ordning, som om uttagande av oguldna kronoutskylder är

stadgad. Granskning av stämpelberäkningen och stämpeluppbörden verk­

ställes även beträffande gåvoskatten av hovrätternas advokatfiskal.

1938 års arvsskattekommittés förslag.

Gällande förordning av den 19 november 1914 örn arvsskatt och skatt

för gåva, för vars huvudsakliga innehåll jag nu i korthet redogjort, har i

flera hänseenden blivit föremål för anmärkningar. Sådana hava i skilda

sammanhang blivit framställda, bland annat i skrivelser från myndigheter

som handhava förordningens tillämpning, och behovet av reformer har be­

aktats även av riksdagen, som i skrivelser till Kungl. Majit år 1937, n:r

408 och 409, hemställt örn föranstaltande av utredning rörande vissa änd­

ringar i förordningen. Upprepade gånger har också vid framläggande av

propositioner om ändringar i förordningen en mera allmän revision av lag­

stiftningen å förevarande område ställts i utsikt. Frågan härom ansågs

emellertid böra vila i avvaktan på slutförandet av det lagstiftningsarbete på

civilrättens område, som utmynnat i de under senare år tillkomna arvs- och

testamentslagarna samt lagen om boutredning och arvskifte jämte åtskilliga

till dessa lagar anslutna författningar.

Sedan nyssnämnda lagstiftningsarbete slutförts, tillkallade jag jämlikt

Kungl. Majits bemyndigande den 15 oktober 1937 särskilda sakkunniga —

professorn G. A. Eberstein och rådmannen E. A. Wilhelmsson — att inom

finansdepartementet verkställa vissa grundläggande utredningsarbeten i och

för den ifrågasatta revisionen på arvs- och gåvobeskattningens område. Bland

de spörsmål, som vid detta förberedande arbete blivit föremål för övervä­

gande, må nämnas frågan örn uppskov med beskattningen till tid, då skatt­

skyldig tillträder förvärvad egendom, och, i den mån ett sådant uppskov av

fiskaliska eller andra skäl ej kan medgivas, hänsynstagande till värdeminsk­

ning, som träffat skattskyldig tillfallen egendom innan skatten erlagts, samt

vidare arvs- och testamentslotters fastställande i möjligaste utsträckning med

ledning av arvskifteshandling. En revision av reglerna för värdering av skat­

tepliktig egendom har likaledes ansetts önskvärd ävensom bestämmelser äg­

nade att minska de olägenheter, som föranledas av skatteärendenas nuvaran­

de uppdelning å olika beskattningsmyndigheter.

Den 15 augusti 1938 beslöt Kungl. Majit på min föredragning tillsättande

av en kommitté med uppdrag att i enlighet med vissa i statsrådsprotokollet

över finansärenden för nämnda dag angivna riktlinjer verkställa utredning

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

47

och framlägga förslag till revision av gällande bestämmelser om arvsskatt och skatt för gåva och förordnade till ledamöter av kommittén professorn Eber­ stein, tillika ordförande, rådmannen Wilhelmsson, ledamöterna av riksda­ gens andra kammare lantbrukaren C. O. H. Andersson i Dunker och f. d. re­ paratören L. A. Björklund samt ledamoten av riksdagens första kammare filosofie licentiaten E. C. Sylwan.

Huvudpunkterna i de kommittén givna direktiven kunna sammanfattas så­ lunda:

Kommitténs förslag borde utarbetas med stöd av det av de sakkunniga åstadkomna utredningsmaterialet, varav den huvudsakliga inriktningen av kommitténs arbetsuppgifter framginge. Vid revisionen borde även eftersträ­ vas en förenkling av författningstexten samt förbättrad systematik och ökad överskådlighet. Vidare borde författningstexten anpassas efter numera på andra områden gällande lagstiftning. Ehuru kommitténs uppgifter vore av väsentligen författningsteknisk natur, kunde det likväl på vissa punkter visa sig lämpligt att ingå även på en realprövning av gällande beskattningsregler. Hinder för kommittén att, där så funnes lämpligt, framlägga förslag jämväl till sakliga förändringar syntes icke böra möta. Bland annat kunde det visa sig ändamålsenligt, att kommittén i samband med den formella överarbet- ningen av bestämmelserna till prövning upptoge jämväl vissa frågor, som berörts av riksdagen i dess förenämnda skrivelser, exempelvis frågan om skattelindring för vissa skattskyldiga. Önskvärt syntes vara att kommittén under sitt arbete ägnade beaktande jämväl åt möjligheten att genom införan­ det av nya betalningsformer minska vissa av de med gällande bestämmelser för arvs- och gåvobeskattningen förbundna olägenheterna. Denna möjlighet syntes vara av särskilt intresse vid beskattning av arvfallen fast egendom.

Kommittén, som antog benämningen 1938 års arvsskattekommitté, har den 31 maj 1939 avgivit betänkande med förslag till förordning örn arvs- och gåvoskatt m. m. (Stat. off. utr. 1939: 18).

Här torde i korthet få lämnas en redogörelse för huvuddragen i det för­ slag, som innefattas i arvsskattekommitténs betänkande.

Arvsskattekommittén (i det följande benämnd kommittén) har i betän­ kandet inledningsvis berört de båda huvudformerna för arvsbeskatt­ ning: kvarlåtenskapsskatt och arvslottsskatt, av vilka den förra utgår å dödsbobehållningen såsom en helhet och den senare å arvingars och testa- mentstagares särskilda lotter i dödsboet. Efter att hava erinrat bland annat, att endast den senare skatteformen lämnar rum för ett tillbörligt hänsynsta­ gande till den skattskyldiges genom arvet ökade skatteförmåga, framhåller kommittén, att en reformering av vår arvsbeskattning bör ske i anslutning lill arvslottsskattens metod och att således vårt nuvarande skattesystem, som i princip är grundat på denna metod, bör bibehållas och vidare utvecklas. En fullt genomförd arvslottsbeskattning förutsätter, att såsom underlag för be­ skattningen tågås de andelar i behållningen i dödsboet, som delägarna genom arvskiftet bekomma eller med andra ord att vid beskattningen andelarna fast­

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ställas i enlighet med den verkliga delningen av boet och icke på grundval av­

en mer eller mindre fiktiv beräkning. Emellertid har kommittén —- huvud­

sakligen med hänsyn därtill att enligt svensk rätt arvskiftet i regel är en pri­

vat åtgärd utan offentlig kontroll — icke funnit det möjligt att såsom huvud­

regel föreslå beskattning på grundval av arvskifte utan har i stället bibehål­

lit den för närvarande gällande bestämmelsen, att, där arvskiftesinstrument

icke åberopas till ledning för skattens beräknande, densamma skall laststäl­

las på grundval av vad enligt lag och testamente kan beräknas belöpa å en­

var arvinge och testamentstagare. Däremot föreslår kommittén särskilda be­

stämmelser till beredande av ökat utrymme åt arvskiftesinstrumentet såsom

beskattningshandling i jämförelse med vad nu gäller. Dessa bestämmelser

innebära dels att anstånd med skattens fastställande skall kunna erhållas för

företeende av arvskiftesinstrument eller bodelningshandling och dels att i

motsats mot vad nu gäller även en arvskifteshandling, som redovisar mindre

behållning än bouppteckningen skall kunna bliva normerande för skattlägg­

ningen.

Ett följdriktigt genomförande av arvslottsskattens metod förutsätter även,

framhåller kommittén vidare, att värderingen av den skattepliktiga egendo­

men anknytes till den tidpunkt, då bodelägarnas lotter bliva genom skifte ut­

brutna ur kvarlåtenskapen eller således att vid fastställande av de skatteplik­

tiga andelarnas värde hänsyn tages till värdeförändringar, som inträffat i ti­

den mellan arvlåtarens frånfälle och arvingens tillträde av lotten. Kommit­

tén konstaterar, att det praktiskt icke är möjligt att med frångående av nu

gällande ordning, enligt vilken värderingen hänföres till tiden för dödsfallet,

anknyta densamma till den tidpunkt, då ett såsom beskattningshandling åbe­

ropat arvskifte kommit till stånd. I stället har kommittén i förslaget upp­

tagit bestämmelser, vilka inom viss tidsgräns och under vissa andra förut­

sättningar medgiva skattskyldig rätt alt påkalla avräkning för nedgång i vär­

det av skattepliktig egendom, som inträffat efter dödsfallet.

En annan väsentlig nyhet i kommitténs förslag utgöra de däri upptagna

reglerna för beskattning i fall då vederbörande arvinge eller testamentstagare

först framdeles kommer i tillfälle att tillgodogöra sig den tillgång, för vilken

skatt skall beräknas och således först senare tillföres den med förvärvet föl­

jande ökade skatteförmågan. Härmed åsyftas huvudsakligen de i redogörel­

sen för gällande lagstiftning redan berörda fallen då äganderätt och nytt­

jande- eller avkomsträtt till en och samma egendom skola tillkomma skilda

personer eller nyttjande- eller avkomsträtt skall tillfalla två eller flera efter

varandra. Kommittén föreslår, med vissa inskränkningar till förebyggande

av obehörigt undandragande av skatt, att i samtliga förekommande fall

beskattningen uppskjutes till tidpunkt, då ägaren — vid upphörandet av nytt­

jande- eller avkomsträtten — eller en senare rättighetsinnehavare — vid upp­

hörande av föregående innehavarens rätt — verkligen kommer i utövande av

den rätt, som tillagts honom. Den som i nu angivna fall förvärvat äganderätt

skall dock vara oförhindrad alt, örn han så önskar, genast erlägga skatten.

För möjliggörande av en sådan beskattningsmetod har kommittén för samt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

49

liga fallen anlitat deklarationsinstitutet och därjämte föreslagit visst kon­

trollsystem för tillsyn över att deklarationsplikten fullgöres. De i nu angiv­

na hänseende föreslagna bestämmelserna medföra, att de särregler, som nu

gälla för beskattning av fideikommitterad egendom, skulle komma att upp­

höra.

Förslagets bestämmelser om egendomens värdering ansluta sig i stort sett

till de värderingsregler, som nu gälla. Såsom redan antytts bibehålies så­

lunda i förslaget den grundläggande regeln, att bouppteckningsvärdena, d. v. s.

värdena vid dödstillfället, skola lända till efterrättelse. Modifikationer i denna

regel hava föranletts av icke blott föreskrifterna om omvärdering till följd av

värdenedgång efter dödstillfället utan även de nyss berörda bestämmelserna

om beskattningens uppskjutande till tidpunkt, då den skattskyldige verkli­

gen kommer i åtnjutande av den skattepliktiga tillgången. I sistnämnda fall

skall sålunda värderingen hänföras till nyssangivna tidpunkt. De nu gällande

särskilda värderingsreglerna, avseende fast egendom och vissa angivna slag

av lös egendom, hava ock i stort sett bibehållits. Emellertid hava de nuva­

rande bestämmelserna, som medgiva skattskyldig rätt att i vissa fall genom

länsstyrelsen få åsatt lägre värde å fast egendom än näst föregående års taxe­

ringsvärde enligt förslaget kompletterats med föreskrifter av innebörd att i

fall då fastighetens värde efter den för taxeringsvärdet avgörande tidpunk­

ten men före dödsfallet förhöjts genom ny-, till- eller ombyggnad beskatt-

ningsdomstolen skall äga hos länsstyrelsen påkalla åsättande av särskilt högre

värde till ledning för skattens beräknande. De nuvarande speciella reglerna

om värdering av vissa slag av lös egendom hava utökats med en föreskrift,

att sådan lös egendom, beträffande vilken särskilda värderingsgrunder icke

stadgats, skall uppskattas till det värde, som den kan anses hava betingat

vid en av boets avveckling föranledd, med tillbörlig omsorg skedd försälj­

ning. Sistnämnda föreskrift angives vara avsedd, bland annat, att förekomma

undervärdering av bohag och liknande lösören. Vidare har i förslaget upp­

tagits en bestämmelse, enligt vilken där särskild anledning föreligger, be-

skattningsdomstolen äger förordna lämplig person att verkställa uppskatt­

ning av lös egendom till ledning för beskattningsvärdets bestämmande.

I ett flertal hänseenden föreslås ändringar, som beröra skattetariffen. Så­

lunda skall arvs- eller testamentslott, som tillkommer barn, adoptivbarn,

styvbarn eller makes adoptivbarn eller avkomling till sådan person, vara

fri från skatt, örn värdet av lotten ej överstiger 3,000 kronor. I fråga om

lott, som tillfaller barn eller adoptivbarn eller avkomling till barn eller adop­

tivbarn, som vid tiden för skattskyldighetens inträde ej fyllt aderton år, före­

slås en ökning av lottens skattefria värde med 1,000 kronor för varje år

eller del därav, som återstår till dess sagda ålder uppnås. Lott, som tillkom­

mer efterlevande make, föreslås bliva fri från skult, om lottens värde ej

överstiger 25,000 kronor. Annan lott än förut nämnts föreslås bliva skatte­

fri, där värdet ej överstiger 1,000 kronor. Tillika föreslås vissa ändringar

i

klassindelningen. Sålunda skola upptagas i nuvarande klass I jämväl styv­

barn och makes adoptivbarn samt avkomling till sådant barn. Klass II ut-

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 suinl. Nr 102.

4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ökas på det sätt, att där jämväl upptagas styvfader, styvmoder, adoptant,

adoptants avkomling samt barns eller adoptivbarns make. Särskilda bestäm­

melser föreslås för beskattning av lott, som tillkommer trotjänare. Såsom

trotjänare skall anses person med viss längre anställningstid. Dylik lott blir,

om värdet av densamma icke överstiger 50,000 kronor, föremål för skatte-

lindring på det sätt att skatten beräknas till hälften av det belopp, varmed

den skolat utgå enligt för klass IV angivna grunder. Enligt förslaget skall full­

ständig skattebefrielse, som enligt vad förut angivits för närvarande tillkom­

mer endast kronan, tillgodokomma jämväl en hel del till klass II nu hänför­

liga rättssubjekt, vilka kommittén funnit tjäna ändamål av sådan höggradig

allmännytta, att man icke behöver räkna med att ändamål, som lämnas utan­

för skattefriheten, skola anses tillbakasätta. De i nuvarande klass II upp­

tagna juridiska personer, som ej komma i åtnjutande av den föreslagna skat­

tebefrielsen, bliva enligt förslaget inordnade under klass III. Kommitténs

förslag innefattar ej någon ändring av de för de olika klasserna i tariffen

gällande skattesatserna.

I betänkandet om nämn es, att kommittén haft under övervägande ett för­

slag till skatteskärpning. Såsom av det förut anförda framgår, är arvsbe­

skattningen för närvarande dubbelt progressiv, nämligen dels i förhållande

till arvsandelens storlek och dels i förhållande till skyldskapsgraden. Av

kommittén har nu ifrågasatts införande av en tredje progressionsgrund så­

lunda att hänsyn tages även till den skatteförmåga arvingen äger oberoende

av arvfallet eller med andra ord till arvingens ekonomiska ställning vid tid­

punkten för förvärvet. Kommittén uttalar, att det visserligen synes vara

principiellt riktigt att avväga skatten med hänsynstagande jämväl härtill,

men att vid ett följdriktigt tillämpande av en sådan grundsats kräves, att

hänsyn tages icke endast till förvärvarens innehav av förmögenhet utan till

hans ekonomiska ställning i allmänhet. Att på ett i enlighet härmed tillfreds­

ställande sätt i skattesystemet införa den åsyftade tredje progressionsgrun-

den finner kommittén vara förbundet med praktiska svårigheter av sådan

betydenhet, att kommittén avstått trän att framlägga något förslag i ämnét.

I kommitténs förslag hava upptagits särskilda bestämmelser om beräk­

nande och uttagande av arvsskatt i fall då dödsbo avträdes till konkurs.

Dessa bestämmelser hava icke någon motsvarighet i nuvarande arvsskatte­

förordning.

Enligt nu gällande regler äro, på sätt förut angivits, arvsskatteärendena

uppdelade på olika myndigheter sålunda at! skatteärendet handlägges i fall,

då skatten uttages genom stämpelbeläggning av bouppteckning, testaments-

bevakningsprotokoll eller fideikommissbrev, vid den domstol, som har att

mottaga den stämpelpliktiga handlingen, och, då skatten uttages på grund­

val av deklaration, av vederbörande länsstyrelse, som ock har att i vissa

fall upptaga ärenden angående restitution av skatt ävensom samtliga ären­

den rörande gåvobeskattning. Kommittén, som ur olika synpunkter funnit

en sådan uppdelning av beskattningsärendena förenad med praktiska olägen­

heter, föreslår att domstol skall bliva beskattningsmyndighet för arvsbeskatt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

51

ningen i dess helhet och således icke blott handlägga jämväl sådana ärenden,

i vilka arvsskatt uttages med ledning av deklaration utan även i alla före­

kommande fall besluta angående restitution av arvsskatt. Tillika föreslås —

vilket redan i detta sammanhang må förutskickas — att även gåvobeskatt-

ningen skall helt överflyttas till domstol.

I likhet med vad för närvarande i regel är fallet skall enligt förslaget

arvsskatt uttagas genom stämpelbeläggning av i skatteärendet föreliggan­

de bouppteckning eller deklaration, men kommittén föreslår beträffande

ordningen för skattebeloppets inbetalning och sättet för skattens uttagande

i händelse av betalningsförsummelse bestämmelser, som delvis avvika från

gällande regler. Sålunda frångås i förslaget den nu gällande bestämmel­

sen, att bouppteckning och deklaration redan vid ingivandet skall vara åt­

följd av penningar till stämpeln. De föreslagna nya reglerna innebära i stäl­

let i huvudsak, att skyldighet att inbetala skatt ej föreligger förrän dom­

stolen meddelat beslut om skattens fastställande, att inbetalningen då skall

ske inom viss tid från beslutets meddelande, samt att, örn betalning ej sker

inom sålunda stadgad tid, domstolen har att därom göra anmälan hos läns­

styrelsen, som förordnar örn uttagande av skattebeloppet i den ordning som

örn uttagande av oguldna kronoutskylder är stadgad. Det har för kommit­

tén framstått såsom önskvärt, att uppbörden av skatt helt avlyftes från

domstolarna, men kommittén har. ansett sig ej böra framlägga förslag i så­

dan riktning, då ett dylikt förslag skulle beröra frågor, som hava bety­

delse för stämpelsystemet i dess helhet och därför borde lösas i ett vidsträck­

tare sammanhang.

Nuvarande bestämmelser örn anstånd med erläggande av skatt hava i

förslaget i vissa hänseenden utvidgats. Sålunda skall vad beträffar nyttjande-

rätter och övriga begränsade rättigheter förvärv, som skall beskattas enligt

klass I, i fråga om möjlighet till tioårigt anstånd behandlas på samma vill­

kor som gälla för övriga skatteklasser. Vidare föreslås för visst fall en till

högst tjugu år förlängd anståndstid, i vilket fall medgivandet av anstånd

skall ankomma på Kungl. Maj:t.

Den nu gällande huvudregeln angående eftergift av arvsskatt, som inne­

bär att skatten eftergives om arvingen eller testamentstagaren avlider inom

viss kortare tid, har bibehållits i sak oförändrad. Däremot hava i de nuva­

rande speciella reglerna örn eftergift av skatt för sådana fall, då den skatte­

pliktiga egendomen utgöres av nyttjanderätt eller vissa andra begränsade

rättigheter, vidtagits vissa mindre ändringar, varigenom rätten till eftergift

av skatt i någon mån utvidgats.

Vad angår de bestämmelser i kommitténs förslag, som hava avseende å

— enligt i nuvarande arvsskatteförordning använd terminologi — restitu­

tion av arvsskatt skiljes i förslaget mellan den handläggning av skatteären­

det, som innefattar prövning av framställt anspråk på återfående av er-

lagd skatt, och utanordnandet av det belopp, som efter dylik prövning skall

återbäras. Nämnda prövning skall på sätt förut angivits enligt förslaget

alltid ankomma på domstol. I vissa fall — närmast motsvarande de restitu-

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

tionsfall, vilkas prövning nu tillkommer vederbörande länsstyrelse — skall

prövningen av anspråket på återfående av skatt tillhöra den underrätt, som

förut beslutat om skattens fastställande. Det förfarande, varigenom sådan

omprövning av tidigare skattebeslut påkallas, benämnes enligt förslaget åter­

vinning av skatt. I andra fall åter — fråga är här örn ändring av beslut, som

innefattar påstådd felaktig tillämpning av givna beskattningsregler — skall

ändring sökas genom besvär hos vederbörande hovrätt. Icke blott den en­

skilde skattskyldige utan även kronans representant, d. v. s. advokatfiska-

len i vederbörande hovrätt, skall enligt förslaget anses såsom part i skatte­

ärendet och således, i motsats till vad nu gäller, hava att iakttaga för talans

fullföljd satt tidsbegränsning. Mot hovrätts beslut i skatteärende är enligt

förslaget, med samma begränsning som nu gäller, fullföljd av talan hos

högsta domstolen tillåten. Det förfarande, varigenom till vederbörande ut-

anordnas det skattebelopp, som enligt meddelat beslut skall återbäras, be­

nämnes i förslaget återbetalning av erlagd skatt. Sådan återbetalning skall

liksom enligt nuvarande bestämmelser äga rum i den ordning, som är före­

skriven i fråga om restitution av kronoutskylder, och skall således enligt

förslaget alltjämt ombesörjas av vederbörande länsstyrelse.

Nu gällande bestämmelser om den på hovrätternas advokatfiskal an­

kommande granskningen av stämpelberäkningen och stämpeluppbörden ha­

va enligt förslaget i sak bibehållits dock med tillägg av vissa föreskrifter, som

innebära åläggande för advokatfiskalema att vid granskningen icke blott

tillvarataga statens rätt utan även i de skattskyldigas intresse tillse, att

skatten icke blivit för högt beräknad.

I förslaget upptagna ansvarsbestämmelser avvika i vissa hänseenden från

motsvarande stadganden i gällande förordning. De nya reglerna hava av­

fattats i huvudsaklig anslutning till de i taxeringsförordningen givna, för in­

komst- och förmögenhetsbeskattningen gällande ansvarsbestämmelserna.

Förslagets bestämmelser rörande gåvoskatt överensstämma i stort

sett med nu gällande stadganden med de modifikationer, som föranledas

därav att åtskilliga av de beträffande arvsbeskattningen föreslagna nya

bestämmelserna skola hava tillämpning jämväl beträffande gåvoskatten.

Förut har berörts, hurusom enligt förslaget domstol skall vara beskattnings-

myndighet även för gåvobeskattningen. Vid gåvobeskattningen skola i till­

lämpliga delar komma till användning förslagets förut omnämnda bestäm­

melser om beskattning av egendom, som först framdeles tillträdes av den

berättigade, vidare förslagets regler örn egendomens värdering, de nya be­

stämmelser som beröra skatteklasserna — dock icke de för arvsbeskattning­

en föreslagna bestämmelserna angående särskild skattefrihet för vissa till

första skatteklassen hörande personer — ävensom de nya reglerna an­

gående skattens erläggande och anstånd därmed, eftergift och återvinning

av skatt, fullföljd av talan mot beskattningsdomstols beslut, återbetalning av

erlagd skatt, tillsyn å skattens utgörande och slutligen de föreslagna ändrade

ansvarsbestämmelserna. Från de för gåvobeskattningen nu gällande speci­

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

53

ella reglerna göras i förslaget sakliga avvikelser endast i ett fåtal hänseen­ den. Sålunda hava reglerna om tiden för inträde av skattskyldighet för visst fall modifierats, varjämte under vissa förutsättningar skattefrihet föreslås för benefikt förvärv, som make erhåller vid bodelning, förrättad av annan anledning än makes död. Såsom tidigare berörts, utgår enligt gällande be­ stämmelser med viss begränsning skatt såsom för gåva för vad någon bekom­ mer på grund av att han i enlighet med lagen om försäkringsavtal blivit in­ satt såsom förmånstagare ävensom för vad dödsbodelägare till utfyllnad av honom tillkommande laglott erhåller ur försäkringsbeloppet. Reglerna örn beskattning av förmånstagareförvärv hava i förslaget, främst av författ- ningstekniska skäl, i viss utsträckning överförts från gåvobeskattningens till arvsbeskattningens område. Förutom härav påkallade och eljest vidtagna omredigeringar av väsentligen formell natur föreslås borttagande av den skattefrihet intill viss gräns, som enligt nuvarande bestämmelser medgives för arvinges ur försäkringsbeloppet utgående laglottsökning.

Det av kommittén framlagda betänkandet innehåller •— förutom förslaget till förordning om arvs- och gåvoskatt -— jämväl förslag till följande sär­ skilda författningar, nämligen 1) förordning angående införande av förord­ ningen örn arvs- och gåvoskatt; 2) kungörelse angående uppgifter från dom­ stolarna för tillsyn å arvsskatts utgörande i vissa fall; 3) kungörelse om för­ säkringsgivare i vissa fall åliggande uppgiftsskyldighet; 4) lag om ändrad ly­ delse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående särskilda proto­ koll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden; 5) kungörelse örn ändrad lydelse av 16 § förordningen den 7 december 1883 (nr 64) angående expedi­ tionslösen; samt 6) förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Enligt den föreslagna promulgationsförordningen avsågs den nya förord­ ningen om arvs- och gåvoskatt skola träda i kraft den 1 juli 1940. I övrigt må i detta sammanhang endast framhållas, att de föreslagna ändringarna i stämpelförordningen avse inskränkningar i stämpelplikten vid lagfa­ rande av fast egendom. Enligt nu gällande bestämmelser uttages lagfarts- stämpel då egendomen förvärvats genom gåva eller testamente eller enligt fideikommissbrev men icke då förvärvet utgör arv. Enligt kommitténs me­ ning finnes icke någon hållbar grund för den olika behandlingen av de nämnda skilda arterna av benefika förvärv, och kommittén framhåller här­ jämte, att i praxis mött stora svårigheter att draga gränsen dem emellan. På grund härav föreslår kommittén, att jämväl förvärv, som utgör gåva eller grundar sig å testamente eller fideikommissbrev, skall fritagas från nu ifråga­ varande stämpelplikt.

Kommitténs förslag är enhälligt utom beträffande frågan i vilken utsträck­ ning juridiska personer, som i sin verksamhet fullfölja allmännyttigt ända­ mål, skola komma i åtnjutande av befrielse från skyldighet att gälda arvs­ skatt. I särskilt yttrande hava två av kommitténs fem ledamöter, nämligen

54

Kungl. Maj-.ts proposition nr 192.

Departements­

chefen.

herrar Eberstein och Andersson, i denna fråga anfört reservation. Till re­

servationens innehåll återkommer jag närmare i det följande.

Över kommitténs betänkande hava, efter remiss, yttranden avgivits av

samtliga hovrätter, Stockholms rådhusrätt, rådhusrätterna i Göteborg, Malmö,

Norrköping och Hälsingborg, kammarrätten, statskontoret, riksräkenskaps-

vcrket, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län, generalpost­

styrelsen, såvitt angår föreslagna ändrade bestämmelser rörande skattens

fastställande och erläggande, samt försäkringsinspektionen — efter hörande

av svenska försäkringsbolags riksförbund — såvitt angår föreslagna ändrade

bestämmelser rörande beskattning av förvärv i anledning av att någon i en­

lighet med lagen om försäkringsavtal blivit insatt såsom förmånstagare.

Svea hovrätt har överlämnat ett av advokatfiskalsåmbetet vid hovrätten av­

givet yttrande och Överståthållarämbetet ett från styrelsen för föreningen

Norden till ämbetet inkommet yttrande. Yttranden över betänkandet hava

vidare avgivits av styrelserna för föreningen Sveriges häradshövdingar, för­

eningen Sveriges stadsdomare och Sveriges advokatsamfund ävensom av

bankjuristernas förening.

Som allmän sammanfattning av de i remissvaren gjorda uttalandena kan

sägas, att de hörda myndigheterna och sammanslutningarna i regel erkänna

riktigheten av eller lämna utan erinran de huvudprinciper, som ligga till

grund för förslaget. Endast i ett fåtal hänseenden hava, såvitt angår hu­

vudsakliga frågor, avvikande åsikter mera allmänt kommit till uttryck.

En revision av gällande bestämmelser om arvsskatt och skatt för gåva har

sedan länge varit påkallad.

På sätt redan framhållits har kommittén av anförda skäl såsom allmän

utgångspunkt fastslagit, att en reformering av vår arvsbeskattning bör ske i

anslutning till arvslottsskattens metod. Jag är för min del ej beredd att nu

till behandling upptaga denna principfråga i den mån den inbegriper en

framtida utveckling på arvsbeskattningens område. Emellertid är jag ense

med kommittén såtillvida som en arvslottsskatt enligt min mening under alla

omständigheter även i framtiden bör bibehållas inom skattesystemet. På

grund härav och då normerna för arvslottsskatten i det väsentliga kunna

och böra hållas isär från dem, som kunna komma att reglera andra be-

skattningsformer på hithörande område, finner jag den föreslagna revisio­

nen av nu gällande arvsskatteförordning, som ju helt bygger på systemet

arvslottsskatt, icke för sitt genomförande kräva att ståndpunkt tagits till frå­

gan örn ett framtida införande av annan skattetyp.

Med nu angivna förbehåll och motivering finner jag det av arvsskatte-

kommittén framlagda förslaget, som synes väl ägnat att i huvudsak läggas

till grund för den önskvärda revisionen, böra föranleda framställning i äm­

net till den nu församlade riksdagen.

Härefter övergår jag till de i kommitténs betänkande upptagna särskilda

frågorna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

55

Om arvskiftesinstrumentet såsom beskattningshandling och

värdeförändringar efter arvfallet.

Av det förut anförda framgår att, när i ett dödsbo finnas flera delägare

än en, en fullt genomförd arvslottsbeskattning kräver, att arvskiftesinstru­

mentet skall vara den för skattens fastställande grundläggande handlingen.

Möjlighet att använda skiftesinstrumentet såsom beskattningshandling fö­

religger såsom tidigare angivits enligt nu gällande bestämmelser endast un­

der vissa förutsättningar, och det förekommer endast i ringa utsträckning

att arvskiftesinstrument lägges till grund för lotternas fastställande. Under

åren 1936 och 1937 har sålunda vid Stockholms rådhusrätt, där under dessa

år inregistrerats sammanlagt 11,533 bouppteckningar, varav 3,649 blivit fö­

remål för stämpelbeläggning, i endast 12 fall skatten fastställts med ledning

av arvskiftesinstrument. Redan förut har berörts, hurusom arvskiftesinstru-

mentets ringa användbarhet såsom beskattningshandling är att tillskriva vä­

sentligen två omständigheter, nämligen dels att skiftesinstrumentet för att få

läggas till grund för skattens beräknande måste vara fogat vid bouppteck­

ningen och alltså vara upprättat redan vid bouppteckningens inregistrering,

d. v. s. i regel inom fyra månader från dödsfallet, och dels att skiftesinstru­

mentet dessutom måste ansluta sig till bouppteckningen såtillvida, att den

genom skiftet fördelade behållningen ej får understiga behållningen enligt

bouppteckningen.

Kommittén.

Kommittén framhåller till en början, att nu angivna olägenheter skulle helt

undgås, örn skatten i alla förekommande fall kunde beräknas med ledning

av ett verkligt arvskifte. En sådan anordning vöre emellertid alltjämt för­

bunden med samma svårighet, som tidigare —- alltifrån det arvsbeskattning­

en genom 1894 års stämpelförordning anslöts till arvlottsskattens princip —

befunnits möta i sådant avseende och som framför allt hade sin grund däri

att arvskiftet i regel vore en rent privat åtgärd utan all offentlig kontroll och

utan skyldighet för dödsbodelägarna att överhuvud företaga skifte. Kom­

mittén anför i anslutning härtill i huvudsak följande.

Även enligt 1933 års lag örn boutredning och arvskifte är skiftet ett en­

skilt avtal delägarna emellan, för vars tillkomst offentlig^ medverkan icke

kräves. Om omyndig bodelägare icke finnes, beror det på delägarnas eget

gottfinnande, huruvida arvskifte överhuvud skall komma till stånd. Genom

boutredningslagen hava visserligen införts icke blott en särskild form för bo­

utredning utan även en tidigare icke förekommande ordning, varigenom i

händelse av bristande enighet mellan delägarna skiftesman kan anlitas för

åstadkommande av skifte. Möjligheten att i nu avsett fall få skifte till stånd

synes dock för arvsbeskattningens del icke hava annan betydelse än att ett

avgörande örn boets delning kan beräknas framkomma tidigare än förut va­

rit fallet.

Den genom boutredningslagen införda formen för utredning av dödsbo ge­

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

nom av domstol förordnad boutredningsman torde icke heller göra det prak­

tiskt möjligt att, i fall då verkligt arvskifte ännu icke kommit till stånd,

med boutredningsmannens medverkan — närmast genom ett åläggande för

denne alt lämna upplysningar angående förhållandena i boet — ernå en till­

förlitligare beräkning av andelarna än den som nied nuvarande »proviso­

riskas delning erhålles. Att på nu angivet sätt anlita boutredningsmans med­

verkan lärer nämligen vara uteslutet redan med hänsyn till den omständig­

heten, att boutredningsmannaförvaltning förekommer endast fakultativt.

Att märka är vidare, att dylik förvaltning av dödsbo icke är underkastad

någon på myndighets initiativ beroende kontroll.

Om beskattningen anknytes till den tidpunkt, då bodelägarnas andelar ut­

brytas ur kvarlåtenskapen och därigenom komma de skattskyldiga till godo,

vinnes icke blott den fördelen, att vid skattens påförande fiktiv beräkning

icke behöver anlitas för fastställande av de särskilda andelarnas storlek.

Arvslottsskattens förenämnda grundsats att låta skatten träffa den för varje

särskild delägare genom arvfallet uppkomna förmögenhetsökningen torde vid

följdriktig tillämpning kräva, att vid fastställande av den skattepliktiga an­

delens värde hänsyn lages till värdeförändringar, som inträffat i tiden mel­

lan arvlåtarens frånfälle och arvingens tillträde av honom tillkommande egen­

dom. Ett anknytande av beskattningen till en tidpunkt, som nyss nämnts,

möjliggör utan vidare även ett dylikt hänsynstagande.

Ur olika synpunkter skulle det således otvivelaktigt innebära en fördel,

om skatten alltid kunde fastställas på grundval av arvskiltesinstrument. Ge­

nomförandet i full utsträckning av en dylik anordning förutsätter, såsom re­

dan framhållits, en omläggning av arvskiftesinstitutet sålunda att obligato­

riskt skiftesförfarande införes. Den prövning, som under förarbetena till la­

gen om boutredning och arvskifte nyligen ägnats skiftesinstitutets anordnan­

de, har icke föranlett någon omläggning i nu angiven riktning. Följaktligen

lärer nu än mera jin vid tidigare tillfällen betänkligheter möta mot att —

endast i syfte att åstadkomma en lämpligare grundval för arvsbeskattning­

en — vidtaga en nydaning inom den allmänna lagstiftningen med så vitt­

gående verkan, som ett införande av obligatoriskt arvskifte skulle innebära.

I varje fall måste en omläggning av arvskiftesinstitutet anses utesluten,

därest de för arvsbeskattningens del härmed åsyftade fördelarna kunna i

väsentlig mån vinnas genom reformer inom ramen för själva arvsskatlelag-

stiftningen. Vid övervägande av denna fråga lärer man finna, att detta låter

sig göra.

Den reform inom ramen för arvsskatlelagstiftningen, som härmed av kom­

mittén närmast åsyftas, avser att bereda ökat utrymme åt a r v s k i f-

tesinstru m entet såsom beskattningsliandling.

Kommittén framhåller vidare, hurusom kommittén i anslutning till de

bestämmelser i förslaget, som åsyfta genomförande av den nyss angivna re­

formen, jämväl övervägt, huruvida i de fall, då arvskifte vid tiden för skat­

tens fastställande kommit till stånd, beskattningen kunde anknytas till skif­

tesinstrumentet på sådant sätt, att skatten fastställdes efter egendomens vär­

de vid tiden för skiftet. Detta skulle medföra, att skiftesinstrumentet i dylika

fall i stället för bouppteckningen bleve den grundläggande beskattningshand-

lingen. Härom anför kommittén:

Vid övervägande av denna fråga lärer man till en början finna, att det till

förebyggande av dröjsmål med arvskiften i syfte att ernå skattelindring för

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

57

eventuella framtida värdeminskningar skulle bliva erforderligt föreskriva,

att, om värderingen skall hänföras till tiden för skiftet, detta måste hava

kommit till stånd inom viss ej allt för lång tid från dödsfallet. Redan här­

igenom skulle det praktiska värdet av en sådan anordning bliva i väsentlig

mån förringat. Mot en regel, som i princip anknyter värderingen till senare

tidpunkt än dödsfallet, torde vidare kunna göras den invändningen, att därav

skulle föranledas alltför invecklade och svårtillämpliga bestämmelser för

åstadkommande av den kontroll, som under alla förhållanden måste vara er­

forderlig för att konstatera, att i föreliggande skifteshandling redovisad be­

hållning icke i jämförelse med behållningen vid dödsfallet blivit för lågt upp­

tagen eller, med andra ord, att tillgångar ej undandragits från beskattning.

Om värderingen såsom nu hänföres till tiden för dödsfallet, kan kontrollen

inskränkas till ett jämförande av skiftesbehållningen med behållningen enligt

bouppteckningen. En värdering av tillgångarna, sådana de befunnos vid tiden

för skiftet, skulle däremot nödvändiggöra en utökning av kontrollen till att

avse även sådana under boutredningen vidtagna förvaltningsåtgärder, vari­

genom tillgångarna omvandlats i andra än vid dödstillfället föreliggande va­

lutor. En sådan utvidgning av kontrollen skulle medföra en icke ringa arbets­

ökning för beskattningsmyndigheterna. Man måste nämligen räkna med att

under tiden mellan dödsfallet och skiftet tillgångarna normalt undergå bety­

dande omvandlingar. De förvaltningsåtgärder, som föregå skiftet, hava näm­

ligen framför allt till syfte just att omvandla tillgångarna i sådana valutor,

att egendomens fördelande på bodelägarna tillfredsställande kan genomföras.

Huru invecklat kontrollförfarandet skulle bliva, torde framgå redan därav

att, om egendom blivit avyttrad före arvskiftet, det uppenbarligen måste i

varje särskilt fall utrönas vid vilken tidpunkt egendomen frångått boet och

utredning införskaffas till upplysning örn det värde, som vid denna tid skolat

åsättas egendomen. I fall av försäljning av boets egendom i olika omgångar,

vilket vid en boutredning av någon omfattning torde vara det vanliga, bliva

de tidpunkter, till vilka värderingen skall anknytas, till antalet lika många

som de skedda försäljningarna. Även kontrollen av att vid försäljningarna

influtna vederlag i sin helhet ingått i den vid skiftet fördelade behållningen

skulle säkerligen i många fall komma att medföra en tidsödande granskning.

Ett undanskjutande av bouppteckningen såsom den grundläggande skatte-

handlingen till förmån för arvskiftet medför därjämte den olägenheten, att

tillförlitligheten av den i rättslivet betydelsefulla handling, som bouppteck­

ningen utgör, kan befaras bliva i vissa hänseenden förringad. Den offentliga

kontroll, som bouppteckningen i sin egenskap av beskattningshandling blir

underkastad, särskilt beträffande riktigheten av åsätta värden, skulle nämli­

gen på så sätt bortfalla. I motiven till boutredningslagen angives bouppteck­

ningen såsom »den centrala förrättning, vilken i ett sammanhang klarlägger

dödsboets omfattning och tillstånd». Ur bouppteckningen såsom den enda

offentligen tillgängliga handlingen rörande boet hava den avlidnes borgenä­

rer och andra, särskilt i boförvaltningen icke deltagande intressenter, att

hämta upplysning örn boets tillstånd. Av bouppteckningen skall exempelvis

borgenär eller den, som står i ansvar för betalning av gäld efter den döde,

kunna tillförlitligen inhämta, huruvida det kan antagas, att dödsboet är på

obestånd och således anledning föreligger att begära boets avträdande till för­

valtning av boutredningsman eller till konkurs.

Kommittén finner sålunda, alt det praktiskt icke är möjligt alt anknyta

värderingen av den skattepliktiga egendomen lill den tidpunkt, då bodel­

ägarnas lotter bliva genom skifte utbrutna ur kvarlåtenskapen. Den fördel,

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

som härmed skulle hava vunnits — ett mera noggrant avvägande av skatten

efter det värde, vartill den för delägaren genom arvfallet uppkomna förmö­

genhetsökningen verkligen uppgår — finner kommittén emellertid kunna er­

nås även på en annan väg. Kommittén har sålunda med bibehållande i prin­

cip av nu gällande ordning, enligt vilken värderingen även i fall då arvskifte

lägges till grund för beskattningen hänföres till tiden för dödsfallet, föresla­

git införandet av bestämmelser, som medgiva omvärdering med an­

ledning av värdeförändringar i tiden efter dödsfallet.

De bestämmelser i förslaget, som avse att dels bereda ökat utrymme åt arv­

skiftet såsom beskattningshandling och dels möjliggöra värderingens anslu­

tande till tidpunkten för skiftet, äro såsom framgår av det nu sagda endast

av supplerande natur. Den nuvarande ordningen med en endast i beskatt-

ningssyfte verkställd provisorisk delning på grundval av boupp­

teckningen har sålunda bibehållits. Förslagets bestämmelser om det provi­

soriska skiftet överensstämma i huvudsak med de nuvarande. Vissa ytter­

ligare föreskrifter om lotternas beräknande hava dock givits bland annat med

hänsyn till att enligt förslaget skattskyldighet i en del fall skall inträda först

vid en framtida tidpunkt.

Enligt förslaget avses att åt arvskiftesinstrumentet giva ökad användbarhet

såsom beskattningshandling i första hand därigenom att på begäran av arvinge

eller universell testamentstagare anstånd med skatteärendets av­

görande skall kunna erhållas för företeende av arvskiftesinstrument. Be­

träffande utformningen och den närmare innebörden av i förslaget därom

givna bestämmelser anför kommittén i huvudsak:

Då den för boupptecknings förrättande och ingivande utmätta tiden i van­

liga fall torde vara för sitt ändamål tillräcklig, har det ansetts lämpligt att

frångå nu gällande ordning, enligt vilken skifteshandling icke kan i skatte­

ärendet åberopas annat än i sammanhang med bouppteckningens ingivande

för registrering. Att låta ett anstånd för företeende av skifteshandlingen för­

anleda ett uppskov även med bouppteckningens ingivande synes nämligen

knappast vara ändamålsenligt. Tvärtom måste det ur alla synpunkter ligga

vikt vid att genom det föreslagna anståndsförfarandet icke öppnas möjlighet

för dröjsmål med bouppteckningen, vilket otvivelaktigt skulle i sin tur för­

svåra arvskiftets medhinnande inom skälig anståndstid. Med hänsyn härtill

har också enligt förslaget icke blott stadgats, att framställningen om anstånd

för företeende av skifteshandling skall göras i sammanhang med bouppteck­

ningens ingivande, utan för bifall till framställningen förutsatts, att boupp­

teckningen blivit ingiven inom laga tid. Skulle hinder hava förelegat för bo­

uppteckningens förrättande inom föreskriven tid av tre månader från döds­

fallet, måste alltså för att framställningen skall vinna avseende i vederbörlig

ordning hava medgivits uppskov med bouppteckningens förrättande. Det har

övervägts, huruvida icke ett beviljande av anstånd för företeende av arvskif­

tesinstrument borde medföra, att ingiven bouppteckning icke registrerats,

förrän skatten blivit påförd och erlagd. En bestämmelse av sådant innehåll

skulle vara ägnad att påverka vederbörande att snarast möjligt åstadkomma

arvskifte och erlägga skatten och skulle utgöra en motsvarighet till den i K. F.

1914 44 § givna föreskriften att, om bouppteckning ej vid ingivandet är åt­

följd av penningar till stämpeln och det felande beloppet ej efter tillsägelse

genast erlägges, bouppteckningen ej får mottagas. De skattskyldiga kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

59

nämligen för erhållande av lagfart å boet tillhörande fast egendom eller av an­

nan anledning hava särskilt intresse av att få bouppteckningen inregistrerad.

Då emellertid i annan del av förslaget hava upptagits bestämmelser, som

torde innebära en i möjligaste mån effektiv ordning för skattens uttagande

i händelse av betalningsförsummelse, synes icke vidare finnas behov av en

föreskrift av sådan innebörd som nyss nämnts, så mycket mindre som ett

uppskov med boupptecknings inregistrering kan hindra förvaltningsåtgär-

der, avseende att bereda boet till skifte, och därigenom minska möjligheten

att få skatten fastställd med ledning av arvskiftesbandling.

Den tid, som nu står till buds för företeende av skiftesinstrument, d. v. s.

i regel högst fyra månader från dödsfallet, har ansetts kunna utsträckas

till det dubbla utan att fiskaliska intressen därigenom eftersättas. En sådan

förlängning av tiden torde även i flertalet fall vara för ändamålet tillräcklig.

Förslagets bestämmelser innebära sålunda i första hand, att på därom fram­

ställd begäran anstånd med skattens fastställande kan medgivas i stad högst

fyra månader och på landet längst till det allmänna tingssammanträde, som

infaller näst efter fyra månader från det bouppteckningen senast skolat vara

ingiven. För rätt till dylikt anstånd förutsätles endast, att den skattskyldige

gör antagligt, att det blivande skiftesinstrumentet kommer att föranleda

ändrade grunder för skattens beräknande, d. v. s. alt lotterna komma att

avvika från ett fördelande av kvarlåtenskapen enligt arvsordning eller testa­

mente. Nämnda förbehåll bör tydligen anses uppfyllt exempelvis genom läm­

nande av godtagbar uppgift, att vid skiftet kan förväntas ett frångående i

något avseende av legala eller i testamente föreskrivna delningsregler eller

att vid skiftet lottbestämningen kan komma att röna inverkan av lämnade

arvsförskott. Förbehållet i fråga har ansetts vara av vikt till förebyggande

av missbruk av anståndsrätten; anstånd kunde eljest begäras utan annat

syfte än att för räntevinst uppskjuta skattemedlens utbetalande under läng­

sta möjliga tid. Att tiden för anståndet inom angivna gräns gjorts beroende

av rättens eller domarens prövning, innebär givetvis, att längre anstånd

icke bör beviljas än i varje särskilt fall finnes erforderligt. Det ligger emel­

lertid i sakens natur, att man har att förutse, att anståndet övervägande

kommer att utsträckas till den utsatta maximitiden samt att huvudsakligen

i fall, då framställningen avser anstånd endast under viss kortare tid eller

särskilda omständigheter därtill eljest föranleda, maximitiden icke kommer

att utnyttjas.

Under visst ytterligare villkor, nämligen att nöjaktig säkerhet ställes för

det belopp, vartill skatten uppgår vid lotternas beräknande enligt arvsord­

ning eller testamente, kan såsom förut nämnts anståndet för företeende av

skifteshandling enligt förslaget utsträckas utöver den tid, som eljest högst

kunnat medgivas. Även i detta fall föreligger rätt lill anstånd under för­

utsättning alt härför stadgade villkor uppfyllts. Från fiskalisk synpunkt

vore givetvis mest betryggande, örn säkerheten föreskreves skola utgöras av

kontant deposition. Fn sådan föreskrift bar emellertid icke befunnits lämp­

lig och ej heller erforderlig för behörigt tillvaratagande av fiskaliska in­

tressen. Såväl enligt nu gällande bestämmelser som enligt kommitténs för­

slag kan vid brist på likvida tillgångar påförd skatt få erläggas genom år­

liga avbetalningar. Skulle för anstånd med skattens fastställande i och tili'

företeende av skifteshandling fordras säkerhet i form av kontant deposition

för gäldandet av den skatt, som framdeles fastställes, bleve det uppenbar­

ligen ofrånkomligt att även beträffande depositionen medgiva betalnings-

anstånd enligt motsvarande grunder som gälla beträffande skatten sådan

den slutligen blir fastställd. Ett sådant system skulle nödvändiggöra be­

stämmelser, som i praktiken bleve alltför besvärliga alt tillämpa. Härtill

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

kommer att, då det från fiskalisk synpunkt icke ansetts möta hinder att

medgiva uppskov under avsevärd tid med betalning av påförd skatt, i vissa

fall till och med utan någon som helst säkerhet, det icke bör ingiva betänk­

ligheter att vid det jämförelsevis korta anstånd varom nu är fråga — högst

ett år från det bouppteckningen senast skolat vara ingiven —- åtnöjas med

annan säkerhet än kontant deposition.

Kommittén omnämner vidare, hurusom kommittén haft under övervägan­

de införande av en bestämmelse, varigenom skyldighet ålades att förete

arvskiftesinstrument i de fall, då sådant blivit upprättat vid tiden för skatte­

ärendets avgörande, men att kommittén avstått härifrån framför allt på

den grund, att dödsbodelägarna genom sin bestämmanderätt över skiftet

hava i sin makt att göra en sådan bestämmelse verkningslös.

De föreslagna bestämmelserna om anstånd med skatteärendets avgörande

för företeende av arvskiftesinstrument skola äga tillämpning jämväl då an­

stånd önskas för företeende av handling, innefattande bodelning. Härom an­

för kommittén:

Den andel i dödsbo, som vid bodelning tillkommer efterlevande make, är

fri från skatt. Enligt K. F. 1914 15 § skall denna andel beräknas till hälften

av makarnas behållna giftorättsgods, där den icke enligt lag blivit annor­

lunda bestämd vid bodelning och den över bodelningen upprättade hand­

lingen fogats vid bouppteckningen. Att den verkliga bodelningen härvid kom­

mer att avvika från den hälftendelning av giftorättsgodset, som vid den

»provisoriska delningen» skall tillämpas, torde ofta nog inträffa. Det må

endast erinras, att ett hänsynstagande till vederlagsanspråk eller en av­

räkning för arvsförskott, som givits av endera makens giftorättsgods, för­

anleder sådan avvikelse. Genom nyssnämnda föreskrift, att bodelningshand-

lingen skall vara fogad vid bouppteckningen, har tiden för dess företeende

blivit begränsad på enahanda sätt som gäller ifråga om arvskiftesinstrumen-

tet. De skäl, som förut anförts för beskattningens uppskjutande i avbidan å

arvskiftes förrättande, föreligga i lika mån beträffande bodelningen. De an-

ståndsregler, för vilka förut redogjorts, skola därför enligt förslaget äga till-

lämpning, jämväl då fråga är om företeende av bodelningshandling. Då ef­

terlevande make, som icke tillika är arvinge eller universell testamentstagare,

knappast för egen del kan hava något intresse av på vilket sätt hans andel,

sorn alltid är skattefri, vid arvsbeskattningen bestämmes, har efterlevande

make icke tillagts rätt att påkalla anstånd, varom nu är fråga.

Beträffande de bestämmelser i förslaget, som utöver de nu berörda avse att

åt arvskiftesinstrumentet giva ökad användbarhet såsom beskattningshand-

ling, anför kommittén bland annat:

Enligt K. F. 1914 16 § förutsättes för skattens beräknande med ledning

av arvskiftesinstrument dels att skiftesinstrumentet med angivande av stor­

leken av den andel av behållningen, som tillkommer värjo arvinge eller

testamentstagare, upptager och fördelar den avlidnes samtliga tillgångar,

och dels att behållningen enligt skifteshandlingen icke upptagits till lägre

värde än det, vartill densamma uppgår enligt i förordningen angivna be­

räkningsgrunder. Dessa bestämmelser innebära, att den vid skiftet förefint­

liga behållningen icke får hava till någon del utskiftats å andra än arvingar

eller testamentstagare samt att skiftesbehållningen icke får understiga be­

hållningen enligt bouppteckningen med de jämkningar av däri beräknade

värden, som kunna föranledas av särskilda i förordningen givna bestäm­ melser.

Föreskriften att skiftesbehållningen icke får understiga behållningen en­ ligt bouppteckningen måste, såsom ock erfarenheten givit vid handen, för­ anleda, att skiftesinstrumentets betydelse såsom beskattningshandling mins­ kas. Visserligen är det nödvändigt att det på ett eller annat sätt tillses, att tillgångar, som rätteligen skola ingå i skiftesbehållningen, icke blivit därur uteslutna och således undandragits från beskattning. Det synes dock föga ändamålsenligt att för vinnande av detta syfte frånkänna sådan skifteshand­ ling, som icke redovisar bouppteckningsbehållningen oavkortad, all betydel­ se för skattens fördelande å de särskilda delägarna. Enligt sakens natur måste det icke sällan inträffa, att behållningen minskats under tiden mel­ lan dödsfallet och skiftet. Är detta händelsen måste de skattskyldiga för att få skiftesinstrumentet lagt till grund för skatteberäkningen, på något sätt utjämna den minskade behållningen och för detta ändamål giva instrumen­ tet ett mer eller mindre fiktivt innehåll.

Att skifteshandlingen utvisar mindre behållning än bouppteckningen kan bero på olika omständigheter. Tillgångarna kunna hava nedgått i värde eller i allt fall i bouppteckningen blivit upptagna till värden, som vid skedd av­ yttring icke kunnat utvinnas, eller ock hava delvis åtgått till betalning av gäld, som uppkommit först efter dödsfallet och därför icke fått avräknas i bouppteckningen. Eftersom bestämmandet av de värden, som äro att tilläm­ pa vid arvsskattens beräknande, i regel helt ankommer på beskattningsdom- stolen, kan det även inträffa, att fastän tillgångarna vid skiftet upptagits till värden, som fullt ut motsvara de i bouppteckningen åsätta, beskattnings- domstolen ändrat dessa och skiftet därigenom blivit odugligt att läggas till grund för skatteberäkningen. Vidare torde ofta inträffa, att skiftesbehåll­ ningen befinnes för lågt upptagen av den anledningen, att egendom läm­ nats utanför skiftet. Det händer icke sällan, att viss egendom i avvaktan å gynnsamma villkor för försäljning eller av annan orsak undantages från skifte. Undantagande av egendom förekommer även i stor utsträckning för betalning av gäld. Under viss förutsättning föreligger till och med skyldighet härtill. Enligt boutredningslagen får sålunda, om gäld utestår ogulden, mot bodelägares bestridande skifte icke företagas med mindre delägaren frita­ gits från ansvar för gälden eller medel till dess betalning ställts under sär­ skild vård. I de fall, då medel avsättas för betalning av gäld, som icke bli­ vit avräknad redan i bouppteckningen, inträder ofta den situationen, att skiftesbehållningen blir lägre än behållningen enligt bouppteckningen.

För undgående av de sålunda berörda olägenheterna har kommittén i förslaget (§ 16) upptagit bestämmelser av i huvudsak följande innebörd: Föreligger i skatteärende i behörig ordning upprättad arvskifteshandling, skola arvingars och universella testamentstagares lotter beräknas enligt skif­ teshandlingen med tillämpning av däri angivna värden. Men örn vid bodel­ ning, som skall föregå arvskifte, delningen skett annorlunda än enligt lag eller örn universell testamentstagares lott enligt skifteshandlingen utgör större del av kvarlåtenskapen än i testamentet bestämts, blir skifteshand­ lingen i sin helhet oanvändbar såsom beskattningshandling. Har lotternas sammanlagda värde i skifteshandlingen upptagits lägre än behållningen vid dödsfallet — sedan enligt närmare föreskrifter därifrån avräknats i lotterna icke ingående värden — skola lotterna bestämmas såsom örn jämväl skill-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

61

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

nadsbeloppet å dem uppdelats i förhållande till deras storlek enligt skiftes­

handlingen.

Enligt förslaget förutsättes arvskiftesinstrumentet fördela endast arvingar

och universella testamentstagare tillkommande kvarlåtenskap och icke så­

som nu jämväl legatariers lotter. Härigenom har undanröjts den brist på

överensstämmelse, som i förevarande hänseende föreligger mellan gällande

arvsskatteförordning och boutredningslagen, och uttryckligen fastslagits, att

en minskning av skiftesbehållningen, som uppkommit till följd av att legat

utgivits före skiftet, icke föranleder, att skiftesinstrumentet blir oanvändbart

såsom beskattningshandling. Bestämmelsen om att skiftesinstrumentet icke

blir användbart, om universell testamentstagare enligt detta erhållit större

del av kvarlåtenskapen än i testamentet bestämts, har sin grund däri, att

förvärvet till överskjutande del har karaktären av gåva.

Härefter övergår jag till de av kommittén föreslagna bestämmelserna an­

gående omvärdering av egendom med anledning av värdeföränd­

ringar i tiden efter dödsfallet. För de skäl, kommittén anför för införande

av föreskrifter i sådant avseende, har tidigare redogjorts. Vid utformningen

av bestämmelserna i fråga har skilts mellan följande fall, nämligen 1) då

kvarlåtenskapen skall gå i delning mellan arvingar eller universella testa­

mentstagare, 2) då sedan eventuella legat utgått kvarlåtenskapen tillfaller

endast en arvinge eller universell testamentstagare och 3) då fråga är om

egendom, som tillagts någon såsom legat. I samtliga fallen har beskattnings-

myndigheten att på därom gjord framställning verkställa avräkning för

värdeförlust, som inträffat inom viss, för de skilda fallen på olika sätt be­

stämd tid efter dödsfallet. Beträffande de grunder, enligt vilka avräkningen

skall verkställas, skola för samtliga fallen gälla enahanda bestämmelser.

Såsom förutsättningar för rätt till avräkning för värdeförlust i det under

1) upptagna fallet har i förslaget stadgats, att arvskifte skall vara förrättat

inom åtta månader från arvlåtarens död och att skifteshandlingen lägges

till grund för arvsskattens bestämmande. Avräkning skall icke ifrågakom­

ma för annan värdeförlust än sådan, som inträffat under tiden intill skiftet.

Såsom skäl för avräkningens begränsning till fall då skatten fastställes på

grundval av skiftesinstrument anför kommittén:

Avräkningen åsyftar ett mera noggrant avvägande av skatten efter det

verkliga värdet av den för delägarna genom arvfallet uppkomna förmögen­

hetsökningen. För att bestämma denna kräves en värdering, som anknytes

till den tid, då delägarnas lotter bliva genom skifte utbrutna ur kvarlåten­

skapen och således komma dem till godo. Även örn vid tiden för skattens

uttagande på grundval av bouppteckning någon eller några tillgångar i boet

nedgått i värde utan att andra tillgångar undergått motsvarande värdeök­

ning, är därmed icke givet att de lotter, som vid ett framdeles förrättat

skifte av delägarna tillträdas, hava det lägre värde, som tidigare kunnat

konstateras. I tiden mellan skattens fastställande och skiftets förrättande

kunna naturligen inträda värdeökningar, som helt eller delvis motväga den

tidigare värdeminskningen. Kommittén anser det sålunda i princip riktigt

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

63

alt såsom villkor för rätt att påkalla avräkning för värdeförlust fordra, att

skiftesinstrument föreligger. En sådan ordning lärer icke mindre vara be­

tingad av praktiska skäl. Örn nämnda villkor eftergives, kunna skattskyl­

diga, som liro mindre nogräknade, frestas att i skatteärendet förtiga för-

handenvaron av ett redan förrättat skifte i syfte att få räkna sig till godo

värdeförlust, som inträffat efter det de tillträtt sina lotter. Vidare torde,

örn sagda villkor eftergives, icke utan fog kunna befaras, att i många fall

den enligt förslaget föreliggande rätten till anstånd med skatteärendets av­

görande komme att i görligaste mån utnyttjas icke för sitt verkliga ända­

mål eller åstadkommande av skifteshandling utan endast för att hålla möj­

ligheten öppen att erhålla avräkning för eventuellt blivande värdeförluster,

detta så mycket mera som det icke ansetts böra stadgas skyldighet att i

och för skatteberäkningen förete den skifteshandling, som kommer till

stånd och av vilken till äventyrs kan framgå, att tillgångarna tvärtom stigit

i värde, och det för övrigt icke heller föreligger skyldighet att i skiftes­

handlingen redovisa värdeökningar. Vidare är att märka att, om avräkning

för värdeförlust skulle tillåtas även i andra fall än då skatten faslställes

på grundval av skiftesinstrument, särskilda bestämmelser icke skulle kunna

undvaras för avräkningens verkställande i fall, då skifteshandling förelig­

ger, varigenom författningstexten bleve i icke ringa mån invecklad. Att av­

räkning icke bör tillåtas för annan värdeförlust än sådan som inträffat före

arvskiftet ligger, såsom av det föregående framgår, i sakens natur.

Beträffande det villkor, som ytterligare uppställts för rätt att påkalla av­

räkning i nu åsyftade fall eller att arvskiftet skall vara förrättat inom åtta

månader från dödsfallet, framhåller kommittén:

Enligt kommitténs förslag har tillfälle beretts de skattskyldiga att för före­

teende av skiftesinstrument erhålla anstånd med skattens fastställande dels

under viss kortare tid utan att säkerhet för skattens gäldande ställes och dels

under utsträckt tid, örn sådan säkerhet tillhandahålles. Kommittén har an­

sett tillbörligt hänsynstagande till fiskaliska intressen kräva, att arvskiftet

och således även den värdenedgång, för vilken avräkning medgives, tillkom­

mit inom den tid av åtta månader från dödsfallet, som regelmässigt tillmä-

tes såsom tillräcklig tid för åstadkommande av arvskifte. Örn rätten till av­

räkning göres mera vidsträckt, lärer man icke utan fog kunna befara att,

sedan för ingivande av skifteshandling utverkats anstånd med skatteärendets

avgörande under längre tid än åtta månader från dödsfallet, bodelägarna för­

dröja skiftet i syfte att ernå skattelindring för eventuella framtida värde­

minskningar. De hava härvid icke att räkna med någon skyldighet att i skat­

teärendet redovisa inträffade värdeökningar.

De föreslagna bestämmelserna örn avräkning hava tillämpning å såväl fast

som lös egendom. Vad angår fast egendom skall (27 § 1 mom. a) av­

räkningen avse värdenedgång, som har sin grund i någon av de omstän­

digheter, vilka enligt gällande föreskrifter liksom enligt förslaget må för­

anleda åsättande av lägre värde än näst föregående års taxeringsvärde.

Jämväl beträffande förfarandet vid den omvärdering, varom nu är fråga,

skola de bestämmelser, som avse värdenedgång före dödsfallet äga inneva­

rande tillämpning. Det skall sålunda ankomma på länsstyrelsen att på be­

gäran av skattskyldig åsätta egendomen särskilt värde lill ledning för be­

stämmande av beskattningsvärdet.

64

Kungl. Maj-.ts proposition nr 192.

Även reglerna för omvärdering av lös egendom hava begränsats till

att avse vissa särskilt angivna fall av värdenedgång. Kommittén framhåller,

att en sådan begränsning torde vara ofrånkomlig, därest reglerna skola bliva

praktiskt användbara, och att begränsningen genomförts efter sådana normer

att enligt kommitténs förmenande reglerna likväl i allt väsentligt komma att

fylla sitt ändamål. Enligt de föreslagna bestämmelserna kan omvärdering

påkallas om före arvskiftet lös egendom genom brand eller annorledes ut­

satts för skada eller förstörelse eller blivit frånsåld dödsboet till pris under­

stigande det värde, vartill egendomen sådan den befanns vid dödsfallet blivit

uppskattad (27 § 1 mom. b), om vid tiden för skiftets förrättande å börs eller

eljest i marknaden noterat värde å aktie, obligation eller annan därmed jäm­

förlig värdehandling understiger till tiden för dödsfallet lninförligt värde (27 §

1 mom. c) och om före skiftet sådan omständighet tillkommit, att fordran

icke kan anses säker för det belopp, vartill den blivit upptagen (27 § 1 mom.

d). Den genom dessa regler föreslagna begränsningen av omvärderingsfallen

innebär enligt vad kommittén framhåller, att värdenedgången för att vinna

beaktande skall hava träffat tillgångar av mera lättvärderlig natur eller ock

hava sammanhang med någon åtgärd eller tilldragelse, som i och för sig giver

jämförelsevis säker ledning för värdeminskningens uppskattande. Beträf­

fande grunderna för bestämmandet av det nya värdet innehåller förslaget en

föreskrift av innebörd, att vid åsättande av detta värde skola med beak­

tande av det förhållande, som föranleder omvärderingen, iakttagas föreskriv­

na grunder för värdering av arvfallen egendom. Denna föreskrift innebär

exempelvis att, örn omständigheterna giva vid handen, att dödsboet frånsåld

egendom försålts till lägre pris än som kunnat utfås vid en med tillbörlig

omsorg skedd försäljning, det erhållna priset icke får godtagas såsom norm

vid omvärderingen, och vidare att, om värdehandling försålts till lägre pris

än vid tiden för försäljningen noterat värde, vid omvärderingen såsom re­

gel icke får sättas lägre värde än det noterade.

Enligt förslaget får, då enligt nu angivna regler nedsättning av värdet å

viss egendom kan ifrågakomma, avräkning för värdeförlusten icke ske i vi­

dare mån än densamma överstiger värdeökning, som annan egendom i

boet kan hava undergått i tiden mellan dödsfallet och skiftet. Härvid skall,

då fråga är örn fast egendom, hänsyn tagas endast till sådan värdeökning,

som antingen föranlett åsättande vid allmän fastighetstaxering av högre taxe­

ringsvärde än det under året närmast före dödsfallet gällande eller ock till­

förts boet sålunda att fastigheten före skiftet försålts till högre pris än sist­

nämnda värde. Inträdd ökning i värdet å lös egendom skall vinna beaktan­

de enligt enahanda grunder som beträffande sådan egendom skola gälla för

konstaterande av värdeminskning. Förslaget föreskriver sålunda hänsynsta­

gande till dylik värdeökning i fall, då egendom frånsålts boet till pris översti­

gande det värde, vartill den blivit upptagen, då för fordran influtit likvid

med högre belopp än det, vartill den uppskattats, och då vid tiden för skiftet

å börs eller eljest i marknaden noterat värde å aktie, obligation eller annan

därmed jämförlig värdehandling överstiger vid tiden för dödsfallet noterat

värde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

65

Beträffande de sålunda föreslagna reglerna anför kommittén bland annat:

Av samma skäl, som föranlett att avräkningen för värdeförlust begränsats

till att avse vissa särskilt angivna fall av värdenedgång, har enligt förslaget

en motsvarande begränsning skett till vissa särskilt angivna fall av värdeök­

ning. Det gäller således även här att träffa de fall av praktisk betydelse, där

värdeförändringen kan utan större omgång konstateras. Att i fråga om fast

egendom bortses från sådan höjning av taxeringsvärdet, som jämlikt 12 § 2

mom. kommunalskattelagen sker vid särskild fastighetstaxering, har sin för­

klaring däri att dylik omtaxering avser endast sådan värdeökning, som är

att tillskriva ny-, till- eller ombyggnad å fastigheten, och att i den mån boets

medel kommit till användning för bebyggelsen -— i annat fall kan naturli­

gen värdeökningen alls icke utgöra något beskattningsvärde — redan här­

igenom andra tillgångar i boet än fastigheten undergått värdeökningen mot­

svarande minskning. Visserligen kan det inträffa, att även sådan höjning av

taxeringsvärdet, som skett vid en inom åtta månader från dödsfallet verk­

ställd allmän fastighetstaxering, helt eller delvis kan vara att tillskriva be­

byggelse å fastigheten i tiden efter dödsfallet. I den mån så är förhållandet

skulle på nyss angiven grund värdeökningen rätteligen icke beaktas vid det

avräkningsförfarande, varom nu är fråga. Då ett iakttagande härav skulle

erfordra i praktiken synnerligen svårtillämpliga regler och de nu åsyftade

fallen helt visst äro sällsynta undantag, har kommittén ansett sig kunna bort­

se från vad nu anmärkts.

I det under 2) avsedda fallet (27 § 2 mom. i förslaget) eller då, sedan even­

tuella legat utgått, kvarlåtenskapen tillfaller endast en arvinge eller univer­

sell testamentstagare medgives enligt förslaget avräkning för värdeförlust,

som inträffat inom fyra månader efter arvlåtarens död eller, om bouppteck­

ning dessförinnan ingivits, före ingivandet. Vid beräknande av förlusten

skola de förut behandlade bestämmelserna till alla delar äga motsvarande

tillämpning.

Kommittén anför beträffande ifrågavarande fall av avräkning bland annat

följande:

Då kvarlåtenskapen i detta fall oskiftad övergår å den nye rättsägaren, får

visserligen en efter dödsfallet inträffad värdenedgång icke samma betydelse

som i det förut behandlade fallet, då först i och med arvskiftet bodelägarna

tillträda sina lotter. Kommittén anser dock vägande skäl föreligga att även

i nu förevarande fall medgiva rätt till avräkning för sådan värdeförlust. Re­

dan den omständigheten att arvingen eller testamentstagaren i många fall

från början icke äger någon eller endast obetydlig kännedom om boets för­

hållanden lärer ofta föranleda, att han faktiskt icke genast kan i full ut­

sträckning utöva de förvaltningsbefogenheter, som tillkomma honom. Det

kan ock genom testamente vara föreskrivet, att boutredningen skall verkstäl­

las av annan, i vilket fall arvingen eller testamentstagaren, innan han får

egendomen till sig utlämnad, har att avvakta boutredningens slutförande.

Finnes jämte arvingen eller testamentstagaren efterlevande make, blir det

först i oell med att bodelning förrättas bestämt, vilken egendom arvingen eller

testamentstagaren erhåller. Örn än skäl sålunda föreligga att även här med­

giva avräkning för efter dödsfallet inträffad värdeförlust, har dock rätten att

påkalla avriikning funnits böra i förevarande lall begränsas till att avse

sådana värdefall, som inträffat leire bouppteckningens ingivande för registre­

ring och i värjo fall inom den härför regelmässigt tillmätta tiden av fyra må­

nader från dödsfallet.

Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sorni. Nr 102.

5

66

Kungl. Mcij:ts proposition nr 192.

De föreslagna reglerna för avräkning i det under 3) åsyftade fallet (27 §

3 mom. i förslaget) eller då fråga är om egendom, som tillagts någon såsom

legat, innebära, att avräkning får äga rum för värdenedgång, som inträffat

inom åtta månader från testators död, eller, om legatet dessförinnan blivit

verkställt, under tiden intill verkställandet. Även i sådant fall skola de förut

behandlade reglerna för avräkningsförfarandet äga motsvarande tillämp­

ning. Kommittén framhåller, att en legatarie i regel tillträder sitt förvärv

först efter det längre eller kortare tid förflutit efter dödsfallet, samt att det

med hänsyn härtill torde vara uppenbart, att rätt till avräkning för värde­

förlust bör tillerkännas även legatarie. I fall då legatet utgöres av nyttjande­

rätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån skall, örn värdenedgång

drabbar den egendom, som belastas av den upplåtna rättigheten, och denna

värdenedgång föranleder nedsättning jämväl av värdet av rättigheten, lega-

tarien äga påkalla avräkning i enahanda ordning som enligt de föreslagna

reglerna gäller beträffande värdeförlusten å egendomen.

Yttrandena.

I de över kommittéförslaget avgivna yttrandena förutsättes allmänt, att en

reform avseende att åt arvskiftesinstrumentet bereda ökat utrymme såsom

beskattningshandling är i princip riktig och av behovet påkallad. Endast ett

par av de hörda myndigheterna ifrågasätta, huruvida den av kommittén

anvisade utvägen att för ändamålet medgiva anstånd med skattens fast­

ställande överhuvud bör anlitas. Däremot framställas i flera av yttrandena

erinringar mot den utformning anståndsreglerna erhållit i kommitténs för­

slag. Övervägande gå dessa erinringar ut på att anståndsreglerna, sedda i

samband med förslagets bestämmelser örn avräkning för väx-deförlust, som

inträffat i tiden efter dödsfallet, skulle lämna visst utrymme för spekulation

av de skattskyldiga på statskassans bekostnad.

Mot förslagets bestämmelser om avräkning för värdeförlust hava ock i

åtskilliga hänseenden framställts erinringar. I huvudsak innebära dessa, att

bestämmelserna ifråga skulle vara ägnade att missgynna eller sätta i fara

behöriga fiskaliska intressen, framför allt därigenom att rätt till omvärdering

med hänsyn till värdeförändringar i tiden efter dödsfallet tillagts endast de

skattskyldiga i fall av värdenedgång men däremot icke staten vid inträffad

uppgång av kvarlåtenskapens totalvärde. I endast ett par av de avgivna ytt­

randena har ansetts, att hänsynstagande till värdeförändringar i tiden mellan

dödsfallet och tillträdet av lotterna i princip icke bör ifrågakomma.

I yttrandena hava av förut angivet skäl anståndsreglerna och reglerna för

omvärdering i allmänhet behandlats i ett sammanhang. Av vad i yttrandena

i huvudsak anförts må följande här återgivas.

Svea hovrätt framhåller, att då den, som begär anstånd med skattens fast­

ställande för företeende av arvskiftesinstrument, ej vore avskuren från möj­

ligheten att få skatten beräknad på grundval av bouppteckningen med däri

upptagna värden, visst utrymme lämnades för spekulation på statskassans

bekostnad, samt fortsätter:

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

67

Om man införde rätt att påkalla avräkning för värdeförluster under tiden

mellan dödsfallet och skiftet, syntes det mindre följdriktigt att göra denna

rätt beroende av att skiftet kunde förväntas medföra avvikelse från den sche­

matiska delningen. En regel av denna innebörd kunde i tillämpningen verka

särskilt stötande i sådana fall, då avvikelsen i fråga vore helt obetydlig och

kanske berodde på ett mindre arvsförskott, som lämnats i syfte att hålla

vägen för en omvärdering öppen.

Ville man å ena sidan bereda samma möjlighet för alla att få skatten be­

räknad efter lotternas verkliga storlek och värde vid tiden för skiftet och å

andra sidan såvitt möjligt förebygga spekulation på statskassans bekostnad,

syntes en lösning efter följande linjer förtjäna att övervägas: Anstånd med

skattens fastställande i avvaktan på arvskifte beviljas dödsbo ej blott i fall, som

avses i 17 § av förslaget, utan även då det finnes påkallat med hänsyn till

värdeförluster. Har anstånd begärts för sistnämnda ändamål, skall omvärde­

ring ske och hänföras till tiden för skiftet. Värdeförlust och värdeökning skola

härvid beaktas efter enahanda grunder; resultatet av omvärderingen kan så­

lunda medföra, att kvarlåtenskapens totalvärde sättes högre än enligt boupp­

teckningen. Företes ej arvskifteshandling inom föreskriven frist, lägges boupp­

teckningen till grund för beskattningen efter motsvarande omvärdering, hän­

förd till den dag då fristen utlöper. I syfte att förebygga spekulation i ränte-

vinst och mer eller mindre obefogade ansökningar örn anstånd stadgas skyl­

dighet att gälda ränta å skattebeloppet från den dag, då bouppteckningen

senast skolat ingivas. Ansökan örn anstånd för omvärdering får göras allenast

av dödsbodelägarna gemensamt eller av boutredningsman. Däremot står det

även enskild dödsbodelägare öppet att begära anstånd för att genom skifte få

den schematiska beräkningen av loltläggningen justerad. Sådan ansökan för­

anleder emellertid icke någon omvärdering. Dödsbos ansökan kan avse såväl

omvärdering som justering av lottläggningen. Örn till vinnande av lindring i

beskattningen tiden för arvskiftes förrättande felaktigt angives, bör detta

liksom enligt kommittéförslaget föranleda straffansvar.

Örn en lagstiftning efter dessa linjer skulle anses alltför invecklad, stöde

den möjligheten öppen att endast medgiva anstånd för justering av lottlägg­

ningen, en utväg som dock ur saklig synpunkt vore mindre lycklig. Enligt

hovrättens mening kunde det antagas, att den här i korthet skisserade ord­

ningen i praktiken skulle medföra ringare besvär och olägenheter i tillämp­

ningen, då den ej, såsom kommitténs förslag syntes göra, inbjöde till mindre

välgrundade ansökningar örn anstånd.

Hovrätten anser vidare skyldighet böra stadgas att göra anmälan då arv­

skifte verkställts med ändring av tidigare skifte, vilket legat till grund för

arvsskattens bestämmande eller då i annan form än genom nytt skifte jämk­

ning ägt rum. Beträffande sitt förslag härutinnan hänvisar hovrätten till

det av advokatfiskalsämbetet vid hovrätten avgivna, i det följande omnämnda

yttrandet. Vidare föreslår hovrätten i syfte att underlätta kontroll över skatt­

läggningen, att arvskifte, som ingnes för arvsskattens bestämmande, skall

vara åtföljt av bestyrkt avskrift.

Advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt anför:

Någon befogad invändning kunde icke göras mot grundsatsen, att beskatt­

ningen i möjligaste mån bör ansluta sig till egendomsfördelningen vid arv­

skiftet. Det kunde emellertid icke förnekas, att vidgade möjligheter att lägga

arvskiftet lill grund för beskattningen innebure en viss fara för de fiskaliska

intressena genom att skenskiften kunde åberopas i skatteärendet. Därest det

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

emellertid framkomme, att i ett visst fall det åberopade arvskiftet upprättats

för skens skull i syfte att vinna skattelättnad, syntes visserligen av kommittén

i 66 § föreslagna straffbestämmelserna bliva tillämpliga. Örn nytt skifte verk­

ställdes sedan tidigare upprättat arvskiftesinstrument åberopats i skatteären­

det, förefölle det emellertid vara svårt att leda i bevis att delägarna haft illojalt

syfte. Med hänsyn härtill kunde man tänka sig att stadga skyldighet för del­

ägarna i boet att för efterbeskattning anmäla arvskifte, som verkställts med

ändring av det i skatteärendet åberopade skiftet. Underlåtenhet att verkställa

dylik anmälan skulle, om därigenom skatt undandragits statsverket, kunna

straffbeläggas. Vidare ansåge sig ämbetet, som icke kunde ansluta sig till vad

kommittén i annat sammanhang föreslagit om borttagande av skyldigheten

att vid boupptecknings inregistrering gälda stämpeln i förskott, böra förorda

jämväl den ändringen i förslaget att registrering av ingiven bouppteckning icke

finge ske förrän skatten blivit påförd och erlagd. De av kommittén föreslagna

bestämmelserna för undanröjande av de hinder i övrigt för avskiftesinstru-

mentets användbarhet såsom beskattningshandling, vilka föranleddes av 16 §

i nu gällande arvsskatteförordning, syntes vara nödvändiga för nämnda ända­

mål och kunde knappast utgöra någon fara för de fiskaliska intressena. Vad

anginge förslagets regler om avräkning för värdeförlust innebure enligt äm­

betets mening den av kommittén föreslagna möjligheten till omvärdering i fall,

då lös egendom blivit frånsåld boet till lägre pris än bouppteckningsvärdet,

en stark frestelse till illojala transaktioner. Omvärdering av lösegendom till

följd av försäljning syntes därför böra inskränkas till fall, då värdehandlingar

blivit sålda till pris ej understigande noterat värde. Vidare kunde mot för­

slaget anmärkas, att medan hänsyn toges till den enskildes intresse av om­

värdering av egendomen kronans rätt att erhålla omvärdering vid ökning av

egendomens värde icke beaktats. Visserligen skulle vid beräknande av värde­

minskning av viss egendom hänsyn tagas jämväl till den ökning i värde annan

boets egendom kunde hava undergått. Konsekvensen syntes emellertid där­

jämte fordra, att beskattningsmyndigheten bereddes möjlighet att med hänsyn

till inträffad värdestegring få till stånd en höjning av boets behållning.

Göta hovrätt yttrar:

Då även enligt hovrättens uppfattning de i nu gällande förordning upp­

tagna förutsättningarna för att arvskiftesinstrumentet skall få läggas till

grund för beskattningen vore för stränga, hade hovrätten icke något att er­

inra mot att ändring härutinnan skedde i den av kommittén föreslagna rikt­

ningen. Hovrätten kunde emellertid icke helt gilla de bestämmelser, som i

detta avseende upptagits i förslaget. Eftersom bouppteckningen fortfarande

vöre avsedd att utgöra den primära beskattningshandlingen och det enligt

förslaget alltjämt ankomme på arvinge eller testamentstagare att i boupp­

teckningens ställe åberopa arvskifte, komme givetvis arvskiftesinstrument

icke att ingivas i andra fall än då det för rättsägarna vore fördelaktigare att

skatt beräknas efter detta instrument än efter bouppteckningen. Då dessutom

förslagets regler för omvärdering av arvfallen egendom uteslutande innebure

rätt att tillgodogöra sig i tiden mellan dödsfallet och skiftet inträffade värde­

minskningar vore det uppenbart, att den utsträckta möjligheten att få lägga

arvskiftet till grund för beskattningen endast komme att begagnas för att

erhålla lägre skatt. Anstånd för företeende av arvskiftesinstrument komme

antagligen att begäras i stor omfattning för att bevaka möjligheten härtill.

Särskilt då bland tillgångarna inginge noterade värdepapper, inbjöde be­

stämmelserna till en viss spekulation i värdeminskning, i det att, om det no­

terade värdet å sådana papper sjunkit under tiden mellan dödsfallet och arv­

skiftet, enligt 27 § b) i förslaget värdet vid sistnämnda tidpunkt finge läggas

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

69

till grund för skatten. Eftersom arvskiftet enligt svensk rätt icke vore någon

officiell förrättning, förelåge en möjlighet att angiva arvskiftet såsom förrät­

tat vid den tidpunkt, då de noterade värdena ställde sig fördelaktigast för

dödsbodelägarna. Hovrätten ansågc därför att, om den rätt till omvärdering,

som avhandlades i 27 § av förslaget, överhuvud taget skulle medgivas, den­

samma i varje fall icke borde innefatta rätt till omvärdering i andra fall än

de som upptoges under a), b) och d).

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför:

Då de av kommittén föreslagna reglerna, enligt vilka beskattningen skulle

i långt större utsträckning än nu vore fallet ske på grundval av arvskiftes-

instrument och som därjämte medgåve omvärdering av arvfallen egendom,

med all sannolikhet bomme att medföra synnerligen stora svårigheter i rätts­

tillämpningen samt det sålunda måste betvivlas att de innebure ett verkligt

framsteg i förhållande till nu gällande rätt, funne sig hovrätten icke kunna

tillstyrka att dessa regler lades till grund för lagstiftning. Betänkligheterna

mot förslagets bestämmelser i denna del ökades av det sätt varpå förutsätt­

ningarna för anståndet med skattens fastställande bestämts. Det för rätten

till anstånd uppställda villkoret, att arvskiftesinstrumentet »kan antagas för­

anleda ändrade grunder för skattens beräknande», vore så formulerat, att en

begäran örn anstånd syntes böra bifallas även i fall då det vore uppenbart

att en fördelning av lotterna på grundval av arvskiftesinstrumentet endast

bomme att föranleda en obetydlig avvikelse från en fördelning enligt arvs­

ordning och testamente. Med ali sannolikhet komme även denna möjlighet

till anstånds vinnande att i mycket stor utsträckning utnyttjas i ändamål att

erhålla uppskov med skattens erläggande.

Hovrätten för övre Norrland ifrågasätter riktigheten av de principiella

skäl kommittén anfört för ett hänsynstagande till värdeförändringar, som

inträffat i tiden mellan arvlåtarens frånfälle och arvingens tillträde av honom

tillkommande egendom, och anför vidare:

Det syntes hovrätten som örn snarare arvingen, principiellt sett, borde i

förevarande hänseende stånda faran för egendomen alltifrån tidpunkten för

dödsfallet. Ett hänsynstagande till värdeminskning hos egendomen till för­

mån för arvingen förefölle då hellre böra grundas på billighetsskäl. Örn detta

vore riktigt, syntes inga betänkligheter behöva möta mot att väsentligen in­

skränka området för tillämpningen av reglerna rörande omvärdering. För

en sådan inskränkning talade även starka praktiska skäl. Med nuvarande

avfattning av förslagets förevarande regler möjliggjordes omräkning även i

en mängd fall då några billighetsskäl icke vöre för handen. I många fall, då

skattemyndigheten komme att besväras med granskning av nytt material i

skatteärendet, skulle det säkerligen för den skattskyldige gälla ett inbesparat

skattebelopp, som ej stöde i rimligt förhållande till det på ärendet nedlagda

arbetet. Möjligheten till omvärdering syntes böra förbehållas fall, då verk­

ligt ömmande omständigheter talade för att en avräkning för värdeförlust

ägde rum. Hovrätten ville för sin del förorda en omarbetning av omvärde­

ringsreglerna i denna riktning.

Stockholms rådhusrätt anför, att då det givetvis vore av största vikt att vid

beräknandet av de lotter, på vilka skatten uttoges, ernå största möjliga över­

ensstämmelse med den verkliga fördelningen av kvarlåtenskapen, allt er­

kännande borde givas åt kommitténs strävan att uppnå sådan överensstäm­

melse.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Rådhusrätten i Malmö finner de bestämmelser, som avse att bereda ökat ut­

rymme åt arvskiftesinstrumentet som beskattningshandling, ävensom de till

dem anknutna bestämmelserna om omvärdering med anledning av värde­

förändringar i tiden efter dödsfallet, väl invecklade och i vissa fall av det

slag, att de näppeligen kunde tänkas komma att erhålla större praktisk bety­

delse. Rådhusrätten ansåge därför önskvärt, att bestämmelserna i fråga bleve

föremål för överarbetning.

Rådhusrätten i Hälsingborg giver uttryck åt liknande synpunkter.

Kammarrätten anför:

Liksom enligt gällande rätt vore det enligt förslaget avsett att, även i fall

då arvskifte redan förelåge, för dödsbo skulle finnas frihet att välja, huru­

vida beskattning skulle ske enligt provisoriskt eller verkligt arvskifte. Enligt

förslaget finge denna valfrihet mycket större betydelse än hittills, men sta­

ten skulle alltjämt vara utesluten från att framställa något krav på att få

det verkliga arvskiftet lagt till grund för beskattningen. Kammarrätten an­

såge tvivelaktigt om detta förhållande, som strede mot den verkliga arvslotts-

beskattningens principer, borde godtagas. En beskattning på grundval av

arvskiftesinstrument kunde föranleda, att skatten för några arvingar bleve

lägre men för andra högre än enligt det provisoriska skiftet. Då rätt att

påkalla anstånd med skattens fastställande för företeende av arvskiftesin­

strument enligt förslaget tillkomma envar enskild arvinge och universell

testamentstagare, kunde en bodelägare, som ej begärt anstånd, icke förhindra

en sådan för honom skärpt beskattning på annat sätt än genom att förhala

tiden för arvskiftet så länge, att anståndet ginge till ända. Nyss berörda val­

frihet syntes sålunda vara ägnad att föranleda stridigheter mellan arving­

arna. Vad vidare anginge den föreslagna begränsningen av anståndstiden

ansåge kammarrätten det icke rättvist, att dödsbodelägare, som av giltiga skäl

— t. ex. att en boet berörande rättegång påginge — icke kunde hava bout­

redningen avslutad inom den medgivna längsta anståndstiden. skulle vara

alldeles uteslutna från rätten att beskattas i enlighet med verkliga skiftet.

Vidare ansåge kammarrätten det enligt förslaget för rätten till anstånd upp­

ställda villkoret, att skifteshandlingen måste kunna antagas föranleda änd­

rade grunder för skattens beräknande, vara ägnat att försvåra möjligheten

att få arvsskatten beräknad efter den rättvisaste normen, då vid tiden för

ingivande av bouppteckning eller deklaration grunderna för ett blivande arv­

skifte ofta vore oklara. Stadgandet kunde även komma att tillämpas ganska

olika hos särskilda beskattningsmyndigheter utan att rättelse kunde vinnas

genom klagan. Kammarrätten vore med hänsyn till det sålunda anförda av

den meningen att, om den i förslaget angivna metoden med valfrihet mellan

de förevarande beskattningsnormerna — provisoriskt eller verkligt arvskifte

— bibehölles, rätten att få skatten beräknad i enlighet med skifteshandlingen

borde vidgas utöver de i förslaget utstakade gränserna. Därest emellertid

detta av fiskaliska eller andra skäl icke läte sig göra, skulle kammarrätten —

om icke någon bättre metod kunde utfinnas — kunna tänka sig den möjlig­

heten, att gällande, på provisoriskt arvskifte grundade system bibehölles,

därvid de skattskyldiga likväl skulle äga rättighet att efter därom framställt

restitutionsyrkande få skatten beräknad efter verkligt arvskifte. Vad anginge

de föreslagna reglerna rörande avräkning för värdeförlust vore — vid det

förhållandet att omvärderingen finge avse endast vissa angivna slag av egen­

dom och äga rum allenast då vissa särskilda omständigheter föranledde änd­

rad uppskattning — enligt kammarrättens mening anledning antaga, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

71

justeringen lätt skulle komma att verka ojämnt och nyckfullt. Det av fiska- liska skäl för omvärderingen uppställda förbehållet, att vid beskattningen åberopat arvskifte måste hava förrättats inom åtta månader från arvlåtarens död, syntes i många fall komma att verka orättvist. Slutligen ville kammar­ rätten framhålla, att tillämpningen av omvärderingsreglerna kunde antagas för vederbörande beskattningsmyndigheter i åtskilliga fall bliva mycket tids­ ödande och besvärlig.

Statskontoret anför:

Att på sätt kommittén genom sina regler örn avräkning för värdeförlust föreslagit taga hänsyn enbart till värdeminskningar men ej till värdestegring­ ar å behållningen som totalitet syntes varken ur principiell synpunkt eller av fiskaliska hänsyn vara att förorda. Om man införde rätt till avräkning för värdeminskning efter dödsfallet, borde den utvidgade rätt att lägga arv­ skiftet till grund för beskattningen, som kommittén förordat, enligt statskon­ torets mening förbindas med skyldighet att jämväl vidkännas den höjning av arvsskatten, som en ökning av behållningen i boet kunde föranleda. Därför syntes vid meddelande av anstånd för företeende av arvskifteshandling med anståndet böra förbindas skyldighet för vederbörande att förete sådan skiftes­ handling, som kunde läggas till grund för skattens bestämmande. Kunde icke en lösning efter dessa linjer åstadkommas, förelåge enligt ämbetsverkets mening icke tillräckliga skäl att införa ett sådant avräkningsförfarande, som det av kommittén föreslagna.

Riksräkenskapsverket finner förslagets bestämmelser, enligt vilka inregist­ rering av bouppteckning skall ske även om arvsskattens fastställelse upp- skjutes till senare tidpunkt, ur fiskalisk synpunkt ägnade att ingiva vissa be­ tänkligheter och anför vidare:

Det syntes kunna sättas i fråga örn icke skyldighet att ställa säkerhet borde avse samtliga fall, då anstånd kunde förekomma. Önskemålet örn värderingens anknytande till den tidpunkt, da bodelägarnas lotter blivit ge­ nom skifte utbrutna ur kvarlåtenskapen, hade enligt ämbetsverkets mening kommittén löst i en riktning, som vore att föredraga framför ett system, var­ igenom arvskiftesinstrumentet gjordes till grundläggande beskattningshand- ling.

Överståthållarämbetet uttalar, att de skäl, som av kommittén anförts till stöd för den föreslagna rätten till avräkning för värdeförlust efter dödsfallet, icke syntes bärande. Reglerna ifråga skulle ock sakna motsvarighet i andra skatteförfattningar. Då tidpunkten för skattskyldighetens inträde vore fixe­ rad på sätt här skett, syntes också värdet vid denna tidpunkt helt böra vara avgörande för arvsskattens beräknande. I fråga örn bestämmelsen örn rätt till avräkning av värdeförlust, då egendom frånsålts boet till pris, under­ stigande uppskattade värdet vid dödsfallet, ville ämbetet anmärka, att en dylik föreskrift lämnade betydande möjligheter öppna för bodelägare att genom fingerade försäljningar undandraga staten arvsskatt.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter, huruvida värdet av de före­ slagna reglerna om skattens beräknande på grundval av skifte uppvägde det besvär och den omgång, som nödvändiggjordes av desamma. Emot bestäm­ melserna örn omvärdering ställde sig länsstyrelsen tveksam under antagande

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

att desamma icke uteslöte möjligheter för bodelägare, som kunde öva infly­

tande över boets förvaltning, att genom spekulation med tillgångarna fram­

kalla värdeminskning, som likväl tillgodosåge egna intressen. Då endast en

arvinge funnes syntes intet skäl föreligga för beskattning under hänsyns­

tagande till andra förhållanden än sådana som rådde vid dödstillfället. Där­

emot syntes det fullt skäligt och riktigt att hänsyn toges till inträffad värde­

förlust, då fråga vore om legatarie.

Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter huruvida icke till förekommande

av missbruk av anståndsrätten det för densammas åtnjutande uppställda för­

behållet, att skifteshandlingen skall kunna föranleda ändrade grunder för

skattens beräknande, borde i vissa angivna hänseenden skärpas, samt för­

ordar komplettering av omvärderingsreglerna sålunda att en efter dödsfallet

inträffad värdeökning skall kunna föranleda förhöjd skatt. Dylik komplet­

tering av omvärderingsreglerna föreslås även av länsstyrelsen i Västernorr­

lands län, som jämväl anmärker, att möjligheten till omvärdering i fall, då

lös egendom frånsålts boet till lägre pris än värdet vid dödsfallet, syntes in­

nebära en frestelse till skenavtal för erhållande av skattelindring.

Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar att de föreslagna omvärderings­

reglerna säkerligen komme att påfordra särskild kontroll och översyn från

statens sida för undvikande av skatteförluster.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att förslagets regler om anstånd med

skattens fastställande för företeende av arvskifteshandling ovedersägligen

måste betecknas såsom ett steg i rätt riktning mot åsyftad rationalisering,

men ifrågasätter, huruvida icke till förekommande av missbruk av anstånds­

rätten borde införas bestämmelser örn att, därest anledning till misstanke

om sådant missbruk förelåge, å skattebeloppet skulle gäldas ränta efter fem

procent. Även förslagets omvärderingsregler måste enligt länsstyrelsens me­

ning noteras såsom en förbättring.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att den föreslagna möj­

ligheten att justera det fingerade arvskiftet i anslutning till arvskiftesinstru-

mentet måste betecknas såsom en viktig förbättring.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare åberopar en vid styrelsens

yttrande fogad promemoria, däri anföres:

Tanken att arvskifte i större utsträckning än nu sker borde läggas till

grund för arvsbeskattningen, syntes icke kunna motsägas. Fråga vore dock,

huruvida omvärderingsreglerna komme att medföra den större rättvisa som

avsåges. De tillgångar i ett dödsbo, som närmast komme i fråga vid värde­

förändring, vore på börs noterade värdepapper. Med hittillsvarande ordning

hade dödsdagen, över vilken dödsbodelägarna icke kunnat råda, varit den

för värdet bestämmande. Skulle nu skiftesdagen bliva bestämmande komme

värdet att av dödsbodelägarna kunna disponeras. Då det kunde vara obilligt

för en arvinge att nödgas betala arvsskatt efter ett värde, som icke tillfördes

honom, vore dock en ändring av de nuvarande reglerna påkallad. Därvid

borde emellertid sökas en formulering, som uteslöte ett spekulerande i kon­

junkturerna. Så kunde ske genom en bestämmelse, att ett lägre värde än bo­

uppteckningsvärde! för tillgångar med fluktuerande värden icke finge läggas

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

73

till grund för arvsbeskattningen, med mindre det vore uppenbart att värde­ sänkningen icke vore rent tillfällig. Möjligheten att få anstånd med skattens påförande utan ställande av säkerhet och ändock få bouppteckningen in­ registrerad kunde leda till missbruk. Även örn det vore önskvärt, att arvskif­ tet i större utsträckning än tidigare lades till grund för arvsbeskattningen, kunde det anses påkallat, att något återhållande moment infördes. En ut­ väg vore att säkerhets ställande krävdes för varje anstånd med fastställande av arvskatten utöver bouppteckningstiden.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anför:

Som en av de största förbättringar i nu gällande ordning, som av kom­ mittén föreslagits, finge man betrakta det förhållandet, att möjligheterna att vid beskattningen taga hänsyn till upprättat arvskifte utvidgats så, att dessa möjligheter i motsats till vad som nu vore fallet bleve av praktisk betydelse. Såvitt styrelsen funne, kunde någon enklare anordning för att nå detta syfte än den av kommittén föreslagna eller att i fall av behov medgiva anstånd med skatteärendets behandling svårligen uttänkas. Förutsättningarna för er­ hållande av anstånd syntes även hava bestämts så, att man kunde utgå från att anstånd komme att beviljas i samtliga de fall, där detta visade sig erfor­ derligt. De av kommittén föreslagna begränsningarna av den tid, inom vil­ ken värdeförluster efter dödsfallet måste hava inträffat för att vara avräk- ningsbara, syntes väl motiverade, dock med ett undantag. Den tidsbegräns­ ning om åtta månader, som enligt förslaget skulle gälla då dödsbo bleve föremål för arvskifte, och icke den kortare om fyra månader borde nämligen enligt styrelsens mening göras tillämplig även i fall då kvarlåtenskapen - i sin helhet eller sedan legat utgått — visserligen tillfölle allenast en arvinge eller universell testamentstagare men därjämte funnes efterlevande make, så att bodelning erfordrades. Varje skäl saknades att behandla detta fall annorlunda än det, där boet delades genom arvskifte.

Enighet synes råda därom, att nu gällande bestämmelser, enligt vilka endast

Departements.

under vissa strängt begränsade förutsättningar arvskiftesinstrumentet är an- c e en' vändbart såsom beskattningshandling, icke äro tillfredsställande. Naturligt är ock, att en metod, som praktiskt sett icke lämnar något utrymme för fastställande av de beskattningsbara lotterna i ett dödsbo i överensstämmelse med den verkliga delningen av boet, framstått såsom alltmer otillfredsställande allteftersom arvsbeskattningen på senare tid skärpts. Örn jag alltså finner änd­ rade bestämmelser i förevarande hänseende vara av behovet påkallade, anser jag likväl på de skäl, som av kommittén anförts, reformen böra begränsas inom ramen för själva arvsskattelagstiftningen sålunda att — med bibe­ hållande av bouppteckningen såsom central beskattningsbehandling — ökat utrymme beredes åt arvskiftesinstrumentet såsom underlag för beskattningen.

Kommittén föreslår i nu nämnt syfte i första hand, alt på begäran anstånd med skatteärendets avgörande skall kunna erhållas för företeende av arv- skiftesinstrument. Örn en reform i ändamål att vid beskattningen giva ökad användbarhet åt arvskiftesinstrumentet skall kunna genomföras inom ramen för arvsskattelagstiftningen, torde del vara uppenbart, att en sådan utväg mås­ te anlitas. Beträffande den närmare utformningen av förslagets ifrågavarande anståndsregler hava i vissa hänseenden erinringar framställts i de avgivna yttrandena. Dessa erinringar hava visst samband med de bestämmelser i för-

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

slaget, varigenom medgivits rätt till avräkning för värdeförlust, som inträffat

i tiden mellan dödsfallet och ett inom viss tid därefter förrättat arvskifte.

Med hänsyn härtill anser jag mig, innan jag närmare ingår på anståndsreg-

lernas utformning, törst böra upptaga frågan angående omvärdering av

skattepliktig egendom på grund av värdeförändringar efter dödsfallet (27 §

i förslaget).

Kommittén uttalar, att en följdriktig tillämpning av grundsatsen att låta

skatten träffa den för varje delägare genom arvfallet uppkomna förmögen­

hetsökningen synes kräva, att vid fastställande av den skattepliktiga ande­

lens värde hänsyn tages till värdeförändringar, som inträffat i liden mel­

lan arvlåtarens frånfälle och arvingens tillträde av honom tillkommande

egendom. Denna kommitténs utgångspunkt för en arvslottsbeskattning har

framkallat gensaga endast i ett par av yttrandena och kan även av mig god­

tagas. Först genom det utbrytande ur kvarlåtenskapen av den skattskyldi­

ges lott, som kommer till stånd genom arvskiftet, får han till disposition

för egen räkning sig anvisad den andel i boet, vars förvärvande för honom

medför skattskyldighet. Att låta honom vidkännas skatt — visserligen i re­

gel förskjuten av dödsboet -—• för ett vid tiden för skiftet redan försvunnet

värde, synes icke kunna motiveras endast med en hänvisning till att arvingen

redan i och med dödsfallet inträder i den samförvaltning av kvarlåtenska­

pen, som under förutsättning av enighet tillkommer delägarna i dödsboet

och vilken icke åsyftar annat än att bereda boet till delning. Än mindre lä­

rer, såsom skett, för ett avvisande av den föreslagna rätten till omvärdering

kunna åberopas, att enligt förslaget skattskyldighet i princip anses inträda

redan vid arvlåtarens död. Detta sammanhänger nämligen med att till för­

enkling av beskattningsreglerna bouppteckningen bibehållits såsom den cen­

trala beskattningshandlingen. Att man i sådant syfte ansett sig böra bygga

beskattningen på regler av mera summarisk natur kan uppenbarligen icke

vara skäl för att avvisa det tillrättaläggande av de summariska beskatt­

ningsreglerna, som ett införande av bestämmelser om avräkning för värde­

förlust innebär.

På sätt framgår av den föregående redogörelsen har i kommitténs förslag

såsom förutsättning för rätt till avräkning för värdeförlust föreskrivits i förs­

ta hand, att arvskiftesinstrument lägges till grund för skattens bestämman­

de. De skäl kommittén anfört för sin ståndpunkt härutinnan finner jag över­

tygande. Av fiskaliska hänsyn har enligt förslaget såsom ytterligare villkor

för rätt till avräkning uppställts att skiftet skall vara förrättat inom åtta

månader från arvlåtarens död Att av angivna skäl en tidsbegränsning är

påkallad, finner jag likaledes uppenbart. Vilken tidrymd som härvid bör

väljas kan givetvis vara föremål för tvekan. Det synes mig dock icke finnas

någon anledning att frångå kommitténs förslag härutinnan, vilket såsom av

motiveringen framgår har visst samband med de föreslagna reglerna örn an­

stånd med skatteärendets avgörande för företeende av arvskifteshandling.

I kommitténs förslag hava omvärderingsreglerna begränsats till att avse

vissa särskilt angivna fall av värdenedgång. En sådan begränsning torde, så­

som kommittén framhåller, vara ofrånkomlig därest reglerna skola bliva

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

75

praktiskt användbara. I åtskilliga av yttrandena har anmärkts, att försla­

gets omvärderingsregler syntes väl invecklade. Det har ock anmärkts, att reg­

lerna i vissa av de fall, som inrymts under desamma, knappast kunde tänkas

komma att erhålla större praktisk betydelse. Dessa erinringar äro enligt

min mening icke utan sitt berättigande. Särskild anledning att i möjli­

gaste mån eftersträva enkelhet i tillämpningen av beskattningsreglerna sy­

nes finnas därest såsom hittills arvsbeskattningen alltjämt skall handhavas

av de allmänna domstolarna. Såsom i det följande kommer att angivas för­

ordar jag att så sker. De fördelar de skattskyldiga till gagn, som en sådan

ordning enligt min mening innebär, måste å andra sidan göra det angeläget,

att beskattningsreglernas tillämpning i möjligaste mån underlättas där så

kan ske genom principiella eftergifter av mindre praktisk betydelse.

Det nu sagda synes mig kunna i viss utsträckning hava avseende å reglerna

örn avräkning för värdeförlust. En del av de fall, som omfattas av kommit­

téförslagets omvärderingsregler, torde vara av jämförelsevis ringa praktisk

betydelse. I vissa av dessa fall lärer det kunna förutsättas, att värdenedgång­

en nära nog regelmässigt täckes av tagen försäkring och således redan på

denna grund — såsom ock i förslaget föreskrives — icke skall vinna beak­

tande. Jag avser härmed värdenedgång genom brandskada eller annan ska­

da å fast egendom och lösören. Örn man bortser från fall då fråga är örn

börsnoterade värdehandlingar, vartill jag återkommer i det följande, synes

någon större praktisk betydelse icke heller böra tillmätas den enligt försla­

get medgivna avräkningen för värdeförlust, som har sin grund däri att lös

egendom blivit frånsåld boet till lägre pris än bouppteckningsvärdet. Det

torde nämligen finnas fog för antagande, att nied boutredningen samman­

hängande försäljningar av lös egendom ofta nog äro möjliga att genomföra

inom den tid, som står till buds för förrättande av bouppteckning, och enligt

praxis lärer, om ej särskilda omständigheter föranleda till annat, sålunda er­

hållet pris bliva vägledande för bestämmande av det till tiden för dödsfallet

hänförliga värde, som i bouppteckningen åsättes. Man torde vidare icke

böra bortse från alt ett medgivande av avräkning för nu avsedd värdeför­

lust kan, på sätt i några av yttrandena framhållits, innebära en viss frestel­

se till illojala transaktioner. Icke utan fog lärer kunna antagas, att det i

förslaget medtagna fallet, då i tiden mellan arvlåtarens död och skiftet till­

kommit sådan omständighet, att fordran icke kan anses säker för det belopp,

vartill den blivit upptagen, skulle komma att sakna nämnvärd praktisk be­

tydelse. Örn under den tid, som är anslagen för bouppteckningens förrättan­

de, tillbörlig omsorg ägnas åt utredning av de förhållanden, som äro av be­

tydelse för bedömande av sorensen hos boets gäldenärcr, torde nämligen

merendels redan vid bouppteckningens uppgörande klarhet kunna vinnas

angående fordringens verkliga värde vid dödsfallet.

På nu anförda skäl anser jag betänkligheter icke möta att från de fall av

avräkning för värdeförlust, sorn inrymmas under kommittéförslagets regler,

utmönstra de av mig nu särskilt omnämnda. Härefter återstå följande i för­

slaget upptagna fall, nämligen då vid tiden för arvskiftets förrättande å börs

eller eljest i marknaden noterat värde å aktie, obligation eller annan därmed

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

jämförlig värdehandling understiger det till tiden för dödsfallet hänförliga

värdet och då noterad värdehandling före skiftet blivit frånsåld boet lill pris

understigande sistnämnda värde. Det torde vara obestridligt, att i dessa fall

omvärderingsreglerna komma att fylla ett verkligt praktiskt behov. De an­

märkningar, som i nu förevarande hänseende framkommit mot den nuva­

rande ordningen, lära ock väsentligen hava avsett just ifrågavarande fall.

Jag anser det så mycket mera angeläget, att här beredes möjlighet till ett av

omständigheterna påkallat tillrättaläggande av beskattningsvärdena, som

kommittén icke funnit sig kunna, såsom i direktiven blivit ifrågasatt, i för­

slaget upptaga bestämmelser om skattens erläggande i annan form än ge­

nom kontantbetalning.

Vad förut framhållits om angelägenheten av att underlätta tillämpningen av

beskattningsreglerna har föranlett mig att föreslå viss beskärning av rätten att

påkalla omvärdering även då fråga är om värdehandlingar. Från avräknings-

förfarandet synas sålunda kunna uteslutas mera bagatellartade fall. Var

gränsen här bör dragas kan givetvis diskuteras. Det synes emellertid icke

vara orimligt att för rätt till avräkning fordra, att skillnaden mellan det

till tiden för dödsfallet hänförliga och det nya värdet uppgår till minst tio

procent av förstnämnda värde. Att gränsen icke sättes alltför lågt torde, så­

som närmare framgår av det följande, även hava viss betydelse för möjlig­

heten att på ett tillfredsställande sätt anordna reglerna för rätt till anstånd

med skattens fastställande i och för åstadkommande av arvskifte. Då jäm­

väl sistnämnda regler avse en i de skattskyldigas intresse föreslagen reform,

synes så mycket mindre någon invändning kunna resas mot en begränsning

av avräkningsförfarandet på sätt nu angivits.

I flera av yttrandena har uttalats, att med den föreslagna rätten för de

skattskyldiga att påkalla avräkning för värdeförlust i tiden efter dödsfallet

borde — främst i syfte att förebygga spekulation på statskassans bekostnad

— förbindas skyldighet att vidkännas den skattehöjning, som kan föranledas

av att tillgångarna efter dödsfallet stigit i värde. Om sådan uppvärdering av

den skattepliktiga egendomen skulle komma ifråga, måste enligt min mening

densamma under alla förhållanden inskränkas till fall då skatten fastställes

på grundval av arvskifte. Även om vid tiden för skattens uttagande på

grundval av bouppteckning en värdeökning kunnat konstateras, kan det

nämligen inträffa att, då arvingarna vid ett blivande skifte tillträda sina

lotter, den tidigare värdeökningen ej vidare är för handen. Endast om vid

tiden för skattens fastställande skifte redan kommit till stånd, bör det sålunda

kunna bliva fråga om att beakta en efter dödsfallet inträffad värdeökning.

Härför skulle då vidare förutsättas, att skyldighet stadgades, att i skatte­

ärendet förete arvskiftesinstrument örn sådant blivit upprättat. Kommittén

har avvisat införande av ett stadgande av sådan innebörd med framhållande,

att dödsbodelägarna genom sin bestämmanderätt över skiftet hade i sin makt

att göra ett dylikt stadgande verkningslöst. Härutinnan ansluter jag mig helt

till kommittén. Bodelägarna kunna uppenbarligen aldrig förhindras att, även

om boet är i det skick att det kan delas, efter gottfinnande låta anstå med

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

77

skiftet och kunna således utan påföljd undgå att vid skatteärendets behand­

ling i en skifteshandling redovisa inträdd värdestegring. Lika med kommittén

anser jag sålunda omvärderingsreglerna icke böra utsträckas till att avse fall

av värdeökning. Tillräckliga garantier mot den befarade spekulationen på

statskassans bekostnad torde ernås dels genom den av mig föreslagna be­

gränsningen av avräkningsförfarandet och dels genom den från kommitté­

förslaget något avvikande utformningen av de förut berörda anståndsregler-

na, som kommer att av mig förordas. Det har i några av de avgivna yttran­

dena uttalats, att det icke skulle vara i princip riktigt att, såsom nu förut­

satts, ensidigt medgiva endast en nedräkning av värdena. Detta föranleder

mig att åter erinra därom att med avräkningsreglerna avses ett tillrättaläg­

gande i värderingshänseende av en beskattningsmetod, som i statens intresse

givits en mera summarisk utformning, och att med hänsyn härtill staten

uppenbarligen icke kan hava samma anspråk som de skattskyldiga att till

sin fördel åberopa dylika supplerande regler.

Enligt de nu berörda reglerna om avräkning för värdeförlust förutsättes

såsom nämnts, att arvskiftesinstrument lägges till grund för arvsskattens be­

stämmande. Detta innebär, att det måste vara fråga om fall då arvlåtaren

efterlämnat flera arvingar eller universella testamentstagare än en. För det

fall då, sedan eventuella legat utgått, kvarlåtenskapen tillfaller endast en

arvinge eller universell testamentstagare hava i förslaget upptagits särskilda

bestämmelser, enligt vilka avräkning medgives för värdenedgång, som in­

träffat inom fyra månader efter arvlåtarens död eller, om bouppteckning

dessförinnan ingivits, före ingivandet. Dessa bestämmelser finner jag väl av­

vägda. Enligt förslaget skall beträffande grunderna för avräkningen de för

arvskiftesfallen förordade bestämmelserna äga motsvarande tillämpning.

Självfallet föreslår jag även i nu avsedda fall samma begränsningar i avräk­

ningsförfarandet, som för arvskiftesfallen förut angivits. Kommittén fram­

håller att, örn jämte arvingen eller testamentstagaren efterlevande make fin­

nes, det först i och med att bodelning förrättas blir bestämt, vilken egendom

arvingen eller testamentstagaren erhåller, men att kommittén dock funnit

rätten att påkalla avräkning böra även i detta fall begränsas till sådan värde­

nedgång, som inträffat före bouppteckningens ingivande för registrering och

i varje fall inom den härför regelmässigt tillmätta tiden av fyra månader från

dödsfallet. I det av styrelsen för Sveriges advokatsamfund avgivna yttrandet

anmärkes, att den för arvskiftesfallen föreslagna längre tidrymden av åtta

månader borde göras tillämplig jämväl i nu åsyftade fall. Denna åsikt finner

jag mig böra biträda och föreslår därför beträffande nu avsedda fall infö­

rande av särskilda bestämmelser av den innebörd som i nämnda yttrande an­

givits. Av skäl, som förut anförts för avräkningsrättens begränsande — när

flera successorer finnas — till fall då arvskiftet lägges till grund för skattens

bestämmande, har jag utgått från alt den till bodelningsfallen utsträckta

rätten till avräkning icke skall kunna göras gällande med mindre bodelnings-

handlingen i skatteärendet åberopas för bestämmande av arvingens eller

testamentstagarens lott. Då efterlevande makes andel är skattefri, bör givet-

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

vis rätt att påkalla avräkning tillkomma endast arvingen eller den univer­

sel^ testamentstagaren.

Såsom framgår av översikten över kommittéförslaget hava i detsamma upp­

tagits särskilda bestämmelser angående avräkning för värdenedgång å egen­

dom, som tillagts någon såsom legat. Jag har icke funnit skäl att, på sätt

som skett i kommitténs förslag, inskränka tillämpningen av stadgandena i

27 § 3 mom. första stycket till endast legat av oskifto. Vidare hava ifråga­

varande bestämmelser omredigerats dels i syfte att förtydliga författnings­

texten och dels för fastställande av att legataries rätt att påkalla avräkning

icke i något fall skall vara beroende av att arvskifte lägges till grund för be­

stämmande av de lotter i boet, som tillkomma arvingar eller universella

testamentstagare. Beträffande den vidtagna överarbetningen torde jag kunna

inskränka mig till att hänvisa till den av mig föreslagna författningstexten.

Härefter återgår jag till de av kommittén föreslagna anståndsbestämmel-

serna (17 § i förslaget). Mot den utformning kommittén givit dessa regler

har särskilt anmärkts, att de lämnade visst utrymme för spekulation på

statskassans bekostnad. Det kunde befaras, att anståndsreglema i många

fall bleve utnyttjade för öppethållande av möjligheten att påkalla avräkning

för eventuellt inträffande värdenedgång, så mycket mer som eventuell värde­

ökning ej skulle beskattas. Anståndsreglema skulle ock, har vidare fram­

hållits, kunna komma att missbrukas endast i syfte att under respittiden

utvinna ränta å skattebeloppet. Det synes icke kunna frånkommas att, om

anståndsreglema och reglerna för avräkning av värdeförlust helt utforma­

des i enlighet med kommitténs förslag, de sålunda uttalade farhågorna vore

i viss mån berättigade.

Enligt kommitténs förslag har för tillämpning av anståndsreglema i första

hand uppställts såsom villkor, att den blivande skifteshandlingen skall kunna

antagas föranleda ändrade grunder för skattens beräknande. En sådan före­

skrift innebär, att anståndsreglema icke få annat självständigt ändamål än

att möjliggöra lotternas fastställande i anslutning till den verkliga delningen

av boet. Denna begränsning lärer icke kunna anses i princip riktig, om man

beaktar att förhandenvaron av arvskifteshandling skall utgöra förutsättning

icke blott för möjligheten att vid fastställande av lotterna frångå legala del-

ningsgrunder utan även — såvitt gäller arvingars och universella testaments-

tagares förvärv — för möjligheten att påkalla avräkning för värdeförluster

i tiden efter dödsfallet. Kommittén uttalar, att det angivna förbehållet för

rätt till anstånd har ansetts vara av vikt till förebyggande av missbruk, då

anstånd eljest kunde begäras utan annat syfte än att för räntevinst uppskjuta

skattemedlens utbetalande under längsta möjliga tid. Visserligen kan för­

behållet innefatta viss garanti häremot. Det synes mig dock svårt att bortse

från att förbehållet också måste få verkningar, som förefalla föga tillfreds­

ställande. Om delägarna i ett dödsbo kunna göra sannolikt, att ett blivande

arvskifte kommer att innefatta avvikelse från den provisoriska delningen,

skulle sålunda bodelägarna — huru obetydlig avvikelsen än må vara — hava

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

79

rätt till anstånd och därmed även möjlighet att få tillgodoräkna sig kom­

mande värdeförluster, medan i andra fall sådan möjlighet skulle vara beta­

gen bodelägarna även örn det icke på något sätt kunde tillräknas dem så­

som försummelse att skifte icke medhunnits. En sådan ordning måste, så­

vitt jag kan finna, hava till följd att avräkningsreglerna endast i mera be­

gränsad utsträckning skulle komma att fylla det med dem avsedda ända­

målet. Med hänsyn till den mer eller mindre vaga innebörd, som alltid måste

givas ett sådant villkor för rätten till anstånd som det av kommittén upp­

ställda, lärer vidare den omständigheten att med villkorets uppfyllande även

skulle följa en särskild fördel, nämligen rätten att påkalla avräkning för

värdeförlust, kunna vara ägnad att gynna de mindre nogräknade bland de

skattskyldiga.

Med hänsyn till vad nu anförts bör enligt min mening rätten till anstånd

för företeende av arvskiftesinstrument stå till förfogande icke blott för

möjliggörande av en till den verkliga delningen ansluten lottläggning utan

även i fall då arvskifte ännu icke medhunnits och bodelägarna önska i skatte­

ärendet åberopa den blivande skifteshandlingen endast i syfte att få tillgodo­

räkna sig före skiftet inträffande värdeförluster. Någon anledning att — på

sätt av Svea hovrätt ifrågasatts — anordna förfarandet i anståndsärendena

olika allteftersom ändamålet med anståndet är det ena eller det andra av

de nu angivna torde icke förefinnas. För en framställning örn anstånd skall

sålunda icke behöva angivas annat skäl än alt skifte icke medhunnits, och

anståndet skall följaktligen — oavsett vad som må hava närmare uppgivits

angående anledningen till detsamma — föranleda icke blott lotternas fast­

ställande i enlighet med ett inom anståndstiden framlagt skifte utan även,

om det påkallas, avräkning för värdeförlust i tiden före skiftet. Det torde i

konsekvens härmed icke heller finnas skäl till annat än att i alla förekom­

mande fall tillägga varje enskild arvinge eller testamentstagare rätt att på­

kalla anstånd. Enligt kommitténs förslag skall sådan rätt tillkomma även

boutredningsman. Då i detta avseende en testamentsexekutör synes böra

vara jämställd med boutredningsman, har behörighet att begära anstånd

tillagts jämväl testamentsexekutör.

Örn anståndsrättens utnyttjande för otillbörlig spekulation i värdeförlus­

ter torde enligt min mening icke med fog kunna bliva tal med mindre de

skattskyldiga, då anstånd begäres, antingen förtiga förhandenvaron av ett

redan förrättat skifte eller ock underlåtit att förrätta skifte ehuru hinder här­

för ej förelegat. Den begränsning av avräkningsreglerna, som av mig före­

slagits, torde vara ägnad att väsentligen undanröja farhågorna för sådan

otillbörlig spekulation. För en dylik lärer nämligen ringa utrymme finnas

örn, såsom jag förordat, en värdenedgång, som håller sig inom ramen för

mindre fluktuationer på hörsmarknaden, icke skall vinna avseende. Till

förebyggande av att anståndsreglcrna utnyttjas endast för utvinnande av

riinta å skattebeloppet under respittiden anser jag mig emellertid böra före­

slå införande av skyldighet att för sagda tid gälda ränta å de skattebelopp,

som uttages. En bestämmelse av sådant innehåll lärer även komma att verk-

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

samt bidraga till att anståndsreglema icke heller missbrukas för spekulation

i nedgång av börs värden.

I fråga om beräkningen av anståndsräntan föreslår jag, att — liksom vid

anstånd med erläggande av fastställd skatt —- ränta skall erläggas efter den

procent, som Konungen fastställer i december varje år i anslutning till det

allmänna ränteläget att gälla för det påföljande året. Det måste uppenbarli­

gen vara till fördel örn den ränta, som skall utgivas, i möjligaste mån kom­

mer att motsvara den ränteintäkt å skattemedlen, som för den skattskyldige

är att påräkna under respittiden. En anståndsränta, som överstege under re-

spittiden påräknelig intäkt av skattemedlen, kunde däremot antagas i väsent­

lig mån avhålla från användande av anståndsrätten även då skäl för anstånd

funnes. Då anståndsräntan torde böra påföras först i sammanhang med fast­

ställande av skatten och gäldas samtidigt med denna, hava de stadganden,

som avse räntans beräknande och gäldande, fått sin plats bland bestämmel­

serna örn skattens fastställande och erläggande (52 §), och i 17 §, som inne­

håller anståndsreglema, har endast upptagits en hänvisning till berörda

stadganden. För förenkling av räntans debitering föreslås att, i den mån

skatten för de enskilda skattskyldiga skall förskjutas av dödsboet, den ränte-

debitering, som beskattningsmyndigheten har att verkställa, inskränkes till

ett angivande endast av det å den sammanlagda skatten belöpande räntebe-

loppet, vilket enligt de föreslagna reglerna jämväl skall förskjutas av boet.

Först när fråga blir om exekution hos någon enskild skattskyldig för utta­

gande av på honom belöpande ogulden ränta, blir en uppdelning av det to­

tala räntebeloppet erforderlig, vilken uppdelning då ankommer på den exe­

kutiva myndigheten. Beträffande innehållet i övrigt av de i fråga örn an­

ståndsräntan föreslagna stadgandena hänvisas till författningstexten.

De jämkningar i de av kommittén föreslagna anståndsreglema, som av

mig sålunda förordas, hava givetvis i alla avseenden tillämpning jämväl i

fråga örn anstånd för företeende av bodelningshandling.

Det bör vidare framhållas, att de nu föreslagna bestämmelserna innebära,

att den skattskyldige visserligen skall äga rätt till anstånd utan annat vill­

kor än att, om anståndet utsträckes utöver fyra månader, säkerhet för den

framtida skattebetalningen skall ställas. Bestämmandet av anståndets längd

skall däremot — i överensstämmelse med kommitténs förslag — med de be­

gränsningar som föreskrivas för de olika fallen ankomma på rätten eller

domaren. Såsom kommittén framhållit bör givetvis längre anstånd icke be­

viljas än som finnes erforderligt. I fråga om det till fyra månader begrän­

sade anståndet lärer man emellertid, såsom kommittén jämväl uttalat, hava

att förutse, att anståndet, såvitt ej särskilda omständigheter till annat för­

anleda, kommer att utsträckas till den utsatta maximitiden. I de fall åter,

då anståndet utsträckes utöver fyra månader, torde kunna förutsättas, att

mera ingående prövning ägnas frågan örn bestämmandet av anståndets

längd.

Enligt kommitténs förslag skall anstånd för företeende av arvskiftesin-

strument eller bodelningshandling icke föranleda uppskov med bouppteck-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

81

ningens registrering. I några av remissyttrandena har ansetts, att möjlig­

heten att få bouppteckningen inregistrerad utan att skatten erlägges ingåve

betänkligheter från fiskalisk synpunkt. Av skäl, som av kommittén anförts

och för vilka förut redogjorts, anser jag mig kunna ansluta mig till förslaget

i denna del.

Förutom de jämkningar av kommittéförslagets anståndsregler, som vid­

tagits i anslutning till vad nu anförts, har den föreslagna författningstexten

gjorts till föremål för en redaktionell överarbetning. Av de formella änd­

ringarna må endast en här beröras. Enligt förslaget skall begäran örn

anstånd framställas vid inlämnande av bouppteckning, därvid såsom vill­

kor för framställningens beaktande föreskrivits, att bouppteckningen skall

vara ingiven inom laga tid. Ordet »laga» har jag ansett böra ersättas med

»vederbörlig» för att därigenom må bliva tydligt utmärkt, att här åsyftas icke

endast den legala tiden för bouppteckningens ingivande utan även, i fall då

anstånd med densammas förrättande blivit beviljat, den alltefter anståndets

längd utsträckta tid, som då står till buds för bouppteckningens ingivande.

De i 16 § av kommitténs förslag upptagna bestämmelserna, enligt vilka i

motsats till vad nu gäller i skatteärendet åberopat arvskifte skall bliva nor­

merande för beskattningen även om detsamma icke redovisar hela boupp-

teckningsbehållningen, hava i yttrandena icke blivit föremål för några er­

inringar. För min del finner jag dessa bestämmelser ändamålsenliga. I en­

lighet med förslag i ett av yttrandena har i nämnda paragraf införts före­

skrift därom att arvskifteshandling, som åberopas för skattens bestämman­

de, skall vara åtföljd av bestyrkt avskrift. En motsvarande bestämmelse

bar beträffande bodelningshandling upptagits i 15 §.

Beskattning av s. k. successiva förvärv.

Gällande bestämmelser.

Det inträffar ofta, att en arvlåtare funnit anledning att genom testamenta­

risk föreskrift så förfoga över sin k var låtenskap, att densamma helt eller

delvis skall successivt komma flera personer till godo. Gällande arvsskatte­

lagstiftning tager endast i ringa utsträckning hänsyn till att den, som sålunda

fått sig egendom tillagd först i succession efter annan, icke tillföres den med

förvärvet följande skatteförmågan, förrän han i verkligheten kommer i åt­

njutande av egendomen. I lagberedningens förslag till lag örn testamente

framhålles, att man har att räkna med väsentligen fyra olika sätt för bere­

dande av förmån åt flera personer successivt, nämligen 1) äganderätt (fri

förfoganderätt) för den först berättigade till arvlåtarens kvarlåtenskap såsom

totalitet eller lill viss andel med rätt till sekundosuccession för viss eller vissa

andra personer, 2) äganderätt för den först berättigade till egendom, som gi-

ves såsom legat, med rätt för annan att succedera i samma egendom, 3) rätt

att besitta och nyttja kvarlåtenskapen eller viss andel därav eller särskild

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 19:1.

(j

82

Kungl. Majlis proposition nr 192.

egendom ur kvarlåtenskapen, under det att äganderätten därtill tillägges an­

nan, och 4) rätt att blott uppbära avkastningen eller räntan av egendom, var­

om sålunda är fråga. I lagberedningens nämnda förslag avhandlas ytterligare

ett fall av testamentariskt förordnande — här upptaget under beteckningen

5) — som likaledes ofta har sin grund däri att testator önskat låta sin egen­

dom successivt komma flera till godo, nämligen då enligt testamente egen­

dom skall först i framtiden nied äganderätt tillfalla av testator utsedd mot­

tagare utan att under mellantiden vara knuten till någon ägare. Merendels

lärer testator i sådant fall hava för mellantiden åt annan upplåtit antingen

nyttjanderätt eller ock endast rätt att uppbära avkastningen.

I gällande arvsskatteförordning finnas upptagna regler för beskattningens

anordnande i flera av de nu omnämnda fallen. Sålunda innehåller 12 § första

stycket bestämmelser avseende fallen under 3) och 4). Där stadgas, att, örn

någon erhållit nyttjanderätt eller rätt till avkomst eller annan förmån av egen­

dom men äganderätten därtill tillfallit annan, äganderätten och nyttjande-

rätten eller förmånen skola var för sig anses utgöra föremål, därå särskilda

värden skola beräknas. Skall nyttjanderätten eller förmånen tillkomma två

eller flera personer efter varandra, skall värdet av nyttjanderätten eller för­

månen i dess helhet inräknas i den första rättighetsinnehavarens lott. I 8 §

stadgas vidare, att egendomens värde skall minskas med den belastande rät­

tighetens kapitalvärde. Örn rättigheten på livstid tillkommer två eller flera

personer efter varandra skall dess kapitalvärde beräknas efter den yngstes

levnadsålder. I sådan händelse skall enligt 23 § rättigheten anses hava i sin

helhet tillfallit allenast en av de berättigade, och, om dessa tillhöra skilda

klasser i tariffen, beskattas efter den högsta klassen.

I 12 §:ns fall — d. v. s. fallen 3) och 4) —- uttages således nu redan vid

inregistrering av bouppteckning efter arvlåtaren skatt såväl för äganderätten

som för kapitalvärdet av den belastande nyttjande- eller avkomsträtten. Fik­

tionen att den belastande rättigheten, om den är successiv, anses såsom en hel­

het tillkomma den förste innehavaren innebär, att i dennes hand beskattas

även ännu icke aktuella förvärv. Oegentligheten av att beskatta äganderätten,

innan denna kommit ägaren till godo, har lagstiftaren sökt undgå sålunda,

att det enligt 46 § ålagts rättighetens innehavare att icke blott betala sin egen

skatt utan även förskjuta å äganderätten belöpande skatt. Vad rättighetens

innehavare sålunda utgivit för ägaren skall av denne återgäldas, då han

tillträder egendomen. Detta innebär, om rättigheten upplåtits på livstid, att

någon återbäring icke ifrågakommer förrän rättighetens innehavare avlidit.

Örn rättigheten upplåtits successivt antingen på viss tid eller på livstid, blir

den skatt, som av rättighetens förste innehavare förskjutits för ägaren, icke

återbetalad förrän den siste innehavarens rätt upphört. Den skatt, som — på

sätt nyss angivits —- av den förste innehavaren uttages för senare inneha­

vares förvärv, skall jämlikt 46 § återbäras, då den efterföljande innehavaren

tillträder sin rätt. Föreskriften att, örn de personer en successiv rättighet till­

faller, tillhöra olika skatteklasser, skatten bestämmes efter den högsta av

ifrågakommande klasser medför, att i sådant fall en skattskyldig på grund

Kungl. Mcij:ts proposition nr 192.

83

av den för honom ovidkommande omständigheten, att rättigheten gjorts suc­

cessiv, får betala mer än örn hans eget skyldskapsförhållande till testator lagts

till grund för skatteberäkningen.

De i praktiken vanligast förekommande av de i det föregående under 5)

omnämnda fallen äro i nuvarande arvsskatteförordning behandlade i 13 §.

Där stadgas, att om i testamente är förordnat, att någon skall erhålla nytt-

janderätten till egendom eller njuta avkomsten därav samt att äganderätten

till egendomen vid dennes död eller annan framtida tidpunkt skall tillkom­

ma testamentsgivarens då levande arvingar eller andra då levande personer,

och det förty, då arvsskatt vid testamentsgivarens frånfälle skall erläggas,

icke med ledning av testamentet kan avgöras, vilken eller vilka personer kom­

ma att varda ägare till egendomen, endast värdet av nyttjanderätten eller för­

månen skall beräknas såsom tillgång i boet efter testamentsgivaren. Innebär

förordnandet, att nyttjanderätten eller förmånen skall tillkomma två eller

flera personer var efter annan, beräknas värdet av den nyttjanderätt eller för­

mån, som på grund av innehavares dödsfall sålunda övergår till ny inneha­

vare, såsom tillgång i den avlidnes bo. När äganderätten till egendomen en­

ligt testamentet tillfaller den eller de därtill berättigade vid nyttjanderättsha-

vares eller förmånstagares död, skall äganderätten anses såsom tillgång i boet

efter denne. Om nyttjande- eller avkomsträtten vid annan tidpunkt än inne­

havarens död antingen övergår till ny innehavare eller ock upphör och där­

med äganderätt uppkommer för den av testator utsedde mottagaren, skall en­

ligt 29 § c) skattskyldighet anses inträda vid tidpunkten för tillträdet. I så­

dant fall uttages skatten på grundval av deklaration.

I 13 § arvsskatteförordningen har alltså föreskrivits att, då en innehavare

av nyttjande- eller avkomsträtt avlider, såsom tillgång i hans bo skall beräk­

nas antingen en rättighet, som tillkommit honom endast under hans livstid

eller ock en äganderätt, som han aldrig innehaft. Detta innebär, att man grun­

dar beskattningen på fiktioner, stridande mot civilrättsliga regler om vad som

är att hänföra till dödsbo, och medför — till följd av den i 46 § upptagna

bestämmelsen örn skyldighet för dödsbo att förskjuta vid boupptecknings in­

registrering utgående skatt — att den avlidne rättighetsinnehavarens dödsbo

har att förskottsvis utgiva skatt för annans, boet ovidkommande förvärv.

Såsom framgår av vad nu anförts avse icke bestämmelserna i 13 § samt­

liga fall, då enligt testamente egendom skall först i framtiden tillfalla av

testator utsedd mottagare utan endast de vanligaste av dessa fall, nämligen

då testator för mellantiden åt annan upplåtit nyttjanderätt eller annan be­

gränsad rätt till egendomen. För andra fall av framskjutna äganderättsför-

värv finnas för närvarande icke några beskattningsregler.

Kommittén.

Efter att hava berört vissa svårigheter, som i rättspraxis uppkommit i frå­

ga om gränsdragningen mellan 12 och 13 §§:nas tillämplighetsområden, åter­

ger kommittén ett av lagberedningen i dess förslag till lag örn testamente

m. m. gjort uttalande av följande innehåll:

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

För den händelse lagberedningens ifrågavarande förslag blir upphöjt till

lag och sålunda tillåtligheten av framskjutna äganderättsförvärv uttryckli­

gen fastslås, lärer även i framtiden en bestämmelse vara erforderlig, vil­

ken — såsom 13 § arvsskatteförordningen — lämnar möjlighet att erlägga

skatten för den genom testamente förvärvade äganderätten vid senare tid­

punkt än testators död. Det torde emellertid böra tagas under övervägande,

var gränsen lämpligen bör dragas mellan de fall, där skatten för äganderät­

ten skall erläggas vid testators död (12 §) och de fall, där denna skatt skall

erläggas först framdeles (13 §). Såsom förut framhållits råder nu i detta

avseende stor oklarhet, vilken delvis torde bero på att de civilrättsliga frå­

gor, vilka här kunna vara av betydelse, icke varit tillräckligt utredda. I sam­

band härmed synes det ock böra bliva föremål för omprövning, huruvida

skatt skall vid testators död uttagas för en äganderätt, som genom en åt an­

nan person upplåten nyttjande- eller avkomsträtt tillsvidare berövats det

väsentliga av sitt innehåll.

Kommittén finner för sin del, att det sätt, varpå beskattningen av de un­

der 3), 4) och 5) upptagna fallen av successiva förvärv ordnats i gällande

arvsskatteförordning, knappast kan anses lyckligt. Det har för kommittén

framstått som synnerligen angeläget att finna en tillfredsställande lösning

av ifrågavarande beskattningsspörsmål efter en linje, som redan för 1914

års lagstiftare framstod såsom den principiellt riktiga, d. v. s. att alltid upp­

skjuta skattskyldigheten till den tidpunkt, då vederbörande arvinge eller testa­

mentstagare tillträder sitt förvärv. Att man är 1914 icke ansåg sig kunna

tillämpa beskattningsreglerna i 13 g även för de i 12 § behandlade fallen av

successiva förvärv på den grund, att detta skulle bliva alltför besvärande för

domstolarna, finner kommittén naturligt med hänsyn till den metod för skat­

tens uttagande, som i de vanligaste av 13 §:ns fall kommer till användning.

Annorlunda ställer det sig enligt kommitténs mening om en enklare metod

för skattens uttagande först vid tiden för förvärvet kunde genomföras. Kom­

mittén erinrar örn att statskontoret i sitt remissyttrande över 1910 års be­

tänkande förordade, att i 13 §:ns fall deklarationsförfarandet skulle i full

utsträckning anlitas, men att föredragande departementschefen fann en .så­

dan anordning — ehuru enkel och med det föreliggande författningsförslaget

konsekvent — icke tillrådlig av fiskaliska skäl. Kommittén uttalar, att svå­

righeten att så anordna en framskjuten beskattning, att fiskaliska intressen

icke äventyras, alltjämt kvarstår, samt att erfarenheten torde hava givit vid

handen, att de garantier man år 1914 i detta avseende trodde sig hava vun­

nit genom bestämmelserna i 13 § visat sig otillräckliga.

Till belysande härav åberopar kommittén en av advokatfiskalen vid Svea

hovrätt verkställd undersökning, avseende i vilken utsträckning under åren

1922—1932 vid Stockholms rådhusrätt äganderätt, som jämlikt 13 § bort

anses som tillgång i avkomsttagares bo, blivit beskattad vid inregistrering av

bouppteckningen efter denna. Undersökningen utvisade, att äganderätten

blivit beskattad allenast i cirka 50 % av de fall, där så bort ske. Under ifrå­

gavarande tid hade sålunda äganderätt till ett värde av något mer än 8 milj.

kronor lämnats obeskattad och i intet fall hade felande arvsskatt kunnat in­

drivas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

85

Kommittén tillfogar, att detta otillfredsställande resultat knappast kan läggas de skattskyldiga till last. Såsom förut berörts tillhör nämligen ägan­ derätten i fråga enligt civilrättsliga regler icke avkomsttagarens bo, och den olika behandlingen av 12 §:ns fall medför, att äganderättens beskattande vid avkomsttagarnas död icke framstår såsom utan vidare givet.

Kommittén är av den uppfattningen, att principen örn framtida förvärvs beskattande först vid den tidpunkt, då mottagaren erhållit den med förvär­ vet följande skatteförmågan, numera kan i önskvärd utsträckning genom­ föras utan åsidosättande av fiskaliska eller andra praktiska intressen. Detta anser kommittén kunna ske genom ett anlitande av deklarationsinstitutet icke blott för samtliga de fall av framtida förvärv, som avses i 13 §, utan även för de i 12 § avhandlade fallen. Till framtida förvärv hänför kommittén därvid även en sådan äganderätt som, ehuru den redan vid arvlåtarens död tillfallit den berättigade, genom en åt annan person upplåten nyttjande- eller av- komsträtt tillsvidare berövats det väsentliga av sitt innehåll.

Kommittén anför vidare: De farhågor, som år 1914 uttalades beträffande deklarationsinstitutets an­ litande vid beskattningen av framtida förvärv, hava enligt kommitténs me­ ning icke längre den betydelse, som då tillmättes dem. Skyldigheten att av­ giva deklaration torde numera hava fått större insteg i folkmedvetandet än vid nämnda tid var fallet. Kommittén har vidare ansett, att de fiskaliska intressena böra bliva i allt väsentligt tillgodosedda genom den kontroll över deklarationsskyldighetens fullgörande, som enligt kommitténs förslag skall anordnas.

Till det av kommittén föreslagna kontrollsystemet återkommer jag i det följande. Först skall här lämnas ett referat över de av kommittén föreslagna beskattningsreglerna för de fall av successiva förvärv, som nu avhand­ lats. I

I 6 § av kommittéförslaget, som avser i nuvarande 12 § första stycket åsyf­ tade äganderättsförvärv, stadgas att, örn genom testamente eller annan före testators död tillkommen rättshandling upplåtits nyttjanderätt till eller rätt lill ränta, avkomst eller annan förmån av egendom, skattskyldighet för ägan­ derätten, om rättigheten avser egendomen i dess helhet, inträder först då rät­ tigheten upphör. En äganderätt, som sålunda berövats det väsentliga av sitt innehåll, beskattas alltså icke förrän belastningen bortfaller.

Har ägaren förutom i sin helhet belastad egendom erhållit jämväl an­ nan egendom och uppgår värdet av sistnämnda egendom till mer än tre gånger den skatt, som belöper å sammanlagda värdet av ägarens förvärv, skall dock enligt förslaget något uppskov med beskattningen av ägande­ rätten icke förekomma. Kommittén har ansett att i sådant fall skatt hör kunna omedelbart uttagas även för den belastade egendomen utan att hän­ synen till ägarens skatteförmåga därigenom blir otillbörligen åsidosatt.

I betänkandet anföres, att då en arvinge erhåller såväl belastad som från belastning fri egendom beskattningens fördelande å skilda tider givetvis

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

alltid måste innebära en viss omgång samt att örn en sådan omgång utan

olägenhet kan undvikas detta från praktiska synpunkter är en fördel. En­

ligt kommitténs förslag skall, om en del av en arvinges förvärv beskattas

först vid framtida tidpunkt, vad som därvid blir föremål för skatt räknas

såsom en särskild lott. Den risk, som med hänsyn härtill kan förefinna^

för att en arvlåtare belastar en arvinges egendom i syfte att på sådant sätt

bereda denne den minskning av arvsskatten, vilken på grund av skattens

progressivitet blir en följd av egendomens uppdelande på skilda lotter, an­

ser kommittén i hög grad minskas genom den nyss omnämnda bestäm­

melsen, att skattskyldighet omedelbart inträder för belastad egendom, örn

ägaren i den utsträckning förut nämnts samtidigt erhåller annan egendom.

Till förebyggande av att en arvlåtare belastar egendom endast i syfte att

på nu angivet sätt åstadkomma skattelindring har vidare föreskrivits, att

upplåtelser av belastande rättigheter på viss tid understigande fem år icke

skola medföra, att beskattningen av äganderätten framflyttas. Det torde

nämligen enligt kommitténs mening finnas särskild anledning att antaga,

att upplåtelse på så kort tid skett i illojalt syfte.

Till belysande av den närmare innebörden av nu angivna regler i förslaget

anför kommittén ett pär exempel; beträffande dessa må hänvisas till betän­

kandet (sid. 87—88).

I fråga om den förut berörda föreskriften att äganderätt eller rättighet,

som först framdeles beskattas, alltid skall räknas såsom en särskild lott

framhåller kommittén, att sådan egendom självfallet måste särskiljas från

egendom, för vilken skattskyldighet inträtt vid arvlåtares död. En annan

fråga är, uttalar kommittén, huruvida den särskilda lott, som tills vidare läm­

nas fri från skatt, skall sammanläggas med annan från samme arvlåtare

tidigare förvärvad egendom. Detta bör emellertid enligt kommitténs mening

icke ske, enär ofta lång tid förflyter mellan de båda förvärven, och man där­

för icke kan räkna med att den skatteförmåga det tidigare förvärvet en gång

medfört alltjämt föreligger vid tiden för det senare förvärvets beskattning.

Om det oaktat en föreskrift skulle givas om sammanläggning, skulle detta

hava sin grund i fiskaliska hänsyn, d. v. s. farhågor för att en arvlåtare an­

ordnar framskjutna förvärv uteslutande i syfte att därigenom splittra lot­

terna i boet och på sådant sätt bereda arvingarna skattelindring. Kommittén

anser emellertid, att de nyssnämnda, i 6 § angivna villkoren för uppskov med

beskattning böra giva erforderliga garantier mot dylika missbruk.

Från huvudregeln, att skattskyldighet för belastad äganderätt skall inträda

först vid den tidpunkt, då belastningen upphör, föreslås ytterligare två un­

dantag. Sålunda har föreskrivits, att om enligt förordnande i testamente å

egendomen belöpande skatt skall gäldas av dödsboet eller eljest av annan än

den egendomen tillfaller något uppskov med beskattningen icke skall äga

rum. Något skäl härtill har i sådant fall icke ansetts föreligga.

I andra stycket av förevarande paragraf i kommittéförslaget hava vidare

upptagits bestämmelser, enligt vilka belastad egendom på framställning av

ägaren skall kunna beskattas såsom hade skattskyldighet inträtt redan vid

87

arvlåtarens död. Såsom skäl härför anföres i betänkandet, att ägaren, oak­ tat förvärvet icke tillfört honom någon skatteförmåga, kan hava medel till­ gängliga för skattens gäldande och till följd därav finna det lägligare att ge­ nast betala denna. Ovissheten örn förhållandena vid tiden för skattskyldig­ hetens inträde kan exempelvis vara en anledning härtill.

I 7 § av kommittéförslaget behandlas de fall av framtida äganderättsför- värv, som nu återfinnas i arvsskatteförordningens 13 §. Här är alltså fråga om de i det föregående under punkten 5) upptagna fallen, då genom testa­ mente förordnats, att egendom först i framtiden skall tillfalla någon med äganderätt utan att under mellantiden vara knuten till någon ägare, d. v. s. sådana fall då äganderätten brukar betecknas som svävande. Såsom förut nämnts lärer testator i dylika fall merendels hava för mellantiden åt annan upplåtit nyttjanderätt eller rätt att uppbära avkastningen. Äganderättsför- värvet kan emellertid även av annan anledning hava uppskjutits antingen till viss framtida tidpunkt eller ock till inträdet av viss i testamentet angiven hän­ delse. Förslaget stadgar, att skattskyldighet för äganderätten skall inträda först, då den omständighet inträffar, varav äganderättsförvärvet är betingat, således i regel upphörandet av en egendomen belastande nyttjande- eller av- komsträtt.

Vad angår beskattningen av successivt upplåten nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån gäller för närvarande — som fram­ går av det förut anförda — att olika metoder för skattens uttagande till- lämpas allteftersom äganderätten blir beskattad enligt 12 eller 13 §. Jäm­ likt 9 § första stycket i kommitténs förslag skall alltid, då dylika rättig­ heter genom testamente tillagts två eller flera efter varandra, skattskyldighet för senare innehavares förvärv inträda först, då föregående innehavares rätt upphör. Är upplåtelsen icke successiv men förvärvet av rättigheten än­ dock beroende av framdeles inträffande omständighet, skall enligt andra stycket i samma paragraf skattskyldighet likaledes inträda först vid tiden för förvärvet.

Såsom jag tidigare berört har kommittén beträffande de i det föregående behandlade fallen av successiva förvärv föreslagit, att skatten skall uttagas på grundval av deklaration. Jag skall nu något ingå på det kontroll­ system, som av kommittén föreslagits till vinnande av garantier för att deklarationsskyldigheten blir vederbörligen fullgjord. Bestämmelserna här­ om hava framlagts i särskilt förslag till kungörelse angående uppgifter från domstolarna för tillsyn å arvsskatts utgörande i vissa fall. Det ifrågasatta kontrollsystemet, som grundar sig på från domstolarna till advokatfiskals- ämbetena vid rikets hovrätter enligt fastställt formulär lämnade uppgifter, avser icke alla i 6, 7 eller 9 § omförmälda fall. Någon uppgiftsskyldighet skall nämligen icke föreligga, då tiden för skattskyldighetens inträde är lieroende av annan händelse än någons dödsfall eller upphörandet av på viss

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

bestämd tid upplåten rätt. Kommittén anser emellertid, att även med denna

begränsning kontrollen kommer att omfatta alla de fall av successiva förvärv

av ifrågavarande slag, med vilka man i praktiken har att räkna. Uppgift

skall lämnas, då domstolen meddelar slutligt beslut i ärende angående fast­

ställande av skatt för egendom, för vilken inträde av skattskyldighet är att

räkna från arvlåtarens (testators) död. Detta innebär, att uppgiften i regel

skall lämnas i samband med inregistreringen av bouppteckningen efter

denne. Även örn därvid icke blir fråga örn fastställande av någon arvs­

skatt, exempelvis på grund av att skattskyldighet ännu icke inträtt för boets

egendom eller eljest någon skattepliktig lott icke finnes, föreligger uppgifts-

skyldighet.

Utan fiskaliska olägenheter har uppgiftsskyldigheten ansetts kunna ute­

slutas i fall, då behållningen i dödsboet icke överstiger 3,000 kronor. Upp­

giften skall avse samtliga successiva förvärv i boet och avlämnas endast en

gång för varje dödsbo. Uppgiftsskyldighet för senare innehavares förvärv

av en rättighet har .sålunda icke ålagts för var gång en successiv rätt blir

föremål för beskattning.

Enligt förslaget skall, där rättighet upplåtits på livstid, uppgift insändas

till advokatfiskalerna i samtliga hovrätter och, där rättigheten upplåtits på

viss bestämd tid, till den advokatfiskal som har att verkställa granskning av

underrättens protokoll i skatteärendet.

Beträffande sättet för kontrollens utövande anföres i betänkandet i huvud­

sak följande:

Kommittén Ilar icke velat föreslå några särskilda regler för det inkomna

uppgiftsmaterialets ordnande vid advokatfiskalsämbetena utan ansett detta

böra få ankomma på advokatfiskalerna och verkställas på sätt dessa finna

mest ändamålsenligt. Enligt kommitténs förmenande bör uppgiftsmaterialet

bliva överskådligt och kontrollförfarandet enkelt att tillämpa om inkomna

uppgifter uppklistras pa kartonger och sedan uppläggas såsom kortregister,

varefter de, såvitt fråga är örn på livstid upplåtna rättigheter, ordnas al­

fabetiskt efter de första rättighetsinnehavarnas tillnamn. Vid granskningen

av till hovrätten insända renovationsexemplar av underrätternas bouppteck-

ningsprotokoll kontrollerar vederbörande granskare, huruvida den avlidnes

namn återfinnes i registret. Kommittén har icke förbisett, att kontrollen kan

försvåras eller rent av omöjliggöras genom namnbyte av rättighetsinnehava-

ren. Såvitt gäller det vanligaste fallet av namnbyte, nämligen det som föran-

ledes av kvinnas giftermål, vill kommittén emellertid erinra örn föreskriften

i 62 § av förslaget till förordning örn arvs- och gåvoskatt att, örn arvlåtaren

är gift kvinna, i bouppteckningsprotokollet skall antecknas jämväl hennes

namn som ogift. Nämnda föreskrift har givits i syfte att göra nu ifrågava­

rande kontroll effektiv även för det fall, att en kvinnlig rättighetsinnehavare

efter rättighetens upplåtelse genom giftermål erhållit annat namn.

För att vid omförmälda granskning underlätta identifieringen av avliden

rättighetsinnehavare har vidare i nyssnämnda paragraf av kommitténs för­

slag till förordning örn arvs- och gåvoskatt föreskrivits, att i houpptecknings-

protokollet skall antecknas bland annat arvlåtarens födelsetid.

Till vederbörande advokatfiskalsämbete insända uppgifter, som avse p å

viss tid upplåtna rättigheter, kunna lämpligen sammanföras till ett sär­

skilt register och ordnas i grupper efter upplåtelsetidens längd, exempelvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

89

en grupp för rättighetsupplåtelser på 6—10 år, en för upplåtelser på 11—15

år o. s. v. På lämpliga tider undersökes med ledning av från vederbörande

underrätt inkommet renovationsexemplar av bouppteckningsprotokollet hu­

ruvida, sedan tiden för en rättighetsupplåtelse utgått, föreskriven deklara­

tion rörande äganderättsförvärvet eller senare innehav av rättigheten blivit

avgiven.

Efter den nu lämnade redogörelsen återstå de inledningsvis under punkter­

na 1) och 2) angivna sätten för beredande av förmån åt flera personer suc­

cessivt.

Det förstnämnda fallet avser såsom förut berörts, att äganderätt (fri för­

foganderätt) till arvlåtarens kvarlåtenskap såsom totalitet eller till viss del

därav tillkommer den först berättigade med rätt till sekundosuccession för

viss eller vissa andra personer. Härvid avses med fri förfoganderätt den rätt,

som enligt 2 kap. lagen om arv tillkommer efterlevande make eller den mot­

svarande rätt, som i fall av testamentarisk sekundosuccession tillkommer den

förste successorn, vilken därvid kan vara annan än efterlevande make.

För de fall av fria förfoganderättsupplåtelser, med vilka man i praktiken

har att räkna — d. v. s. upplåtelser på livstid — finnas regler i 12 § andra

stycket och 14 § gällande arvsskatteförordning. Sålunda skall enligt först­

nämnda lagrum upplåtelse av egendom med fri förfoganderätt under inne­

havarens livstid behandlas såsom äganderätt. I 14 § stadgas, att bland till­

gångarna i dödsbo skall inräknas egendom, som den avlidne innehaft med

fri förfoganderätt under sin livstid. Detta innebär, att enligt nuvarande be­

stämmelser skattskyldighet för sekundosuccessorn kommer att inträda först

vid den föregående innehavarens död.

I 8 § första stycket av kommitténs förslag stadgas nu att, om enligt testa­

mente eller på grund av bestämmelserna i 2 kap. lagen om arv egendom,

som tillfallit någon med äganderätt (fri förfoganderätt), därefter skall med

äganderätt övergå å annan eller å flera efter varandra, skattskyldighet för se­

nare ägares förvärv inträder då den föregåendes rätt upphör.

Kommittén framhåller, att den fria förfoganderätt till arvlåtarens kvarlå­

tenskap, som tillkommer den förste successorn, vanligen torde avse totala

kvarlåtenskapen, viss kvotdel därav eller överskott, som uppkommer sedan

legat utgått. Emellertid kan, uttalar kommittén, en arvlåtare även anlita det i

det föregående under punkten 2) omförmälda sättet för beredande av suc­

cessiva förmåner, d. v. s. äganderätt för den först berättigade till egendom,

som gives såsom legat, med rätt för annan att succedera i samma egendom.

Härom anföres i betänkandet:

I regel avses med ett dylikt testamentariskt förordnande, att egendomen

skall oförminskad övergå till sekundosuccessorn. Sådana fall av successiva

förvärv, som alltså icke äro förbundna med fri förfoganderätt och för vilka

såsom lagberedningen framhåller det vanliga familjefideikommisset kan an­

ses typiskt, hava upptagits i 8 § andra stycket av förslaget. Emellertid torde.

örn än i mera sällsynta undantagsfall, kunna förekomma, alt förste succes­

sorn tillagts rätt att fritt förfoga även över den av honom såsom legat inne­

havda egendomen, i vilket fall förordnandet således innebär, att endast vad

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

av egendomen återstår efter upphörandet av hans rätt skall övergå å sekundo-

successorn. Med hänsyn härtill har, ehuru stadgandet i 8 § första stycket

närmast avser sådana fall, då förste successorns fång är universellt, åt detta

stadgande givits sådan avfattning, att därunder ingå även sådana fall, då

den förste successorn såsom legatarie innehaft egendomen med fri förfo­

ganderätt.

Enligt förslaget skall liksom nu den fria förfoganderätt, som på livstid till­

lagts den förste successorn, vid hans död upptagas såsom tillgång i boet efter

honom och blir följaktligen arvsbeskattad i enahanda ordning som de till­

gångar i dödsboet, vilka icke äro föremål för sekundosuccession. Något an­

litande av deklarationsinstitutet ifrågakoimner således icke för andra än de

fall, då förfoganderätten avser annan tid än den berättigades livstid. Då —

såsom kommittén framhållit — dessa fall huvudsakligen äro av endast teore­

tiskt intresse, överensstämmer förslaget i allt väsentligt med vad som för när­

varande gäller.

De fall av successiva förvärv, som utgöras av äganderättslegat med förbe­

håll örn att egendomen skall oförminskad övergå till sekundosuccessorn, be­

handlas såsom förut nämnts i 8 § andra stycket av kommitténs förslag.

I betänkandet anföres i förevarande hänseende följande:

På sätt lagberedningen anfört lärer man — med den begränsning som en­

ligt 1 kap. 2 § lagen om testamente föreligger i en testators rätt att förordna

till förmån för ofödda — icke i större utsträckning behöva räkna med andra

successiva äganderättslegat av nu angivet slag än fideikommissrätt. Vad som

enligt K. F. 1914 inbegripes under fideikommissrätt har varit föremål för

tvekan. Med det system för beskattning av framtida förvärv, som kommitténs

förslag innehåller, föreligger icke någon anledning att ur arvsskattesynpunkt

göra åtskillnad mellan de vanliga s. k. perpetuel^ familjefideikommissen och

andra successiva äganderättslegat, som givits under villkor att egendomen

skall oförminskad övergå. Med hänsyn härtill har kommittén i 8 § andra

stycket upptagit gemensamma bestämmelser för dem båda. Enligt dessa

skall, då viss egendom tillagts två eller flera efter varandra med fideikommiss­

rätt eller eljest under villkor att egendomen skall oförminskad övergå från

den ene till den andre, vad i första stycket av samma paragraf stadgas äga

motsvarande tillämpning, d. v. s. skattskyldighet för senare successors för­

värv inträder först då den föregåendes rätt upphör. I paragrafens tredje

stycke har för tydlighetens skull angivits, att där någon efter upphörande av

fideikommissrätt eller därmed jämställd rätt bekommer egendomen till full

ägo, skattskyldighet därför skall inträda vid tiden för förvärvet. Ehuru stad­

gandet i 8 § andra stycket innehåller samma regel, som enligt första stycket

gäller för beskattning av där avsedda framskjutna äganderättsförvärv, har

kommittén av författningstekniska och andra praktiska skäl funnit det lämp­

ligt att särskilja de fall av successiva äganderättslegat, där egendomen skall

bibehållas oförminskad.

Särskilda bestämmelser gälla för närvarande för arvsbeskattning av egen­

dom, vilken bekommits med fideikommissrätt. Enligt dessa förutsättes, att

skattskyldighet för sådan egendom inträder först, då den föregående inne­

havarens rätt upphör. Detta innebär alltså i princip, att beskattningen redan

nu uppskjutes till senare tidpunkt än fideikommissupplåtarens död. Emel­

lertid är beskattningen olika anordnad, allteftersom fråga är om fideikommiss

i fast eller lös egendom. Förstnämnda slag av fideikommiss med därtill hö-

Kunni Maj:ts proposition nr 192.

91

rande gäld behandlas såsom ett helt för sig sålunda, att detsamma alltid be­

traktas såsom en särskild lott. Denna tages icke till beskattning samtidigt

med boet efter föregående innehavaren utan då ansökan.örn lagfart å fidei­

kommisset göres. Fideikommiss i lös egendom åter inräknas bland till­

gångarna i boet efter föregående innehavaren och sammanlägges sålunda

med vad den nye fideikommissarien i övrigt kan erhålla ur samma bo,

dock att behållningen i dödsboet icke får upptagas lägre än värdet å fidei­

kommissegendomen.

Bestämmelsen att fideikommiss i fast egendom alltid skall behandlas så­

som en särskild lott tillkom redan genom 1894 års stämpelförordning. Såsom

stöd härför anförde 1893 års kommitterade dels att, örn fideikommisset hän­

fördes till boet, en brist i detta kunde medföra, att fideikommissrätten bleve

skattefri eller för varje fall blott delvis beskattad, dels ock att en skyldighet

för boet att gälda även den på fideikommisset belöpande arvsskatten kunde

för dödsboet bliva alltför betungande.

Ofta inträffar att en fideikommissarie utom fideikommissrätten erhåller

egendom i arv efter föregående fideikommissarien. I sådant fall föreligga

två skilda, från olika arvlåtare härrörande förvärv. Den nu gällande bestäm­

melsen, att fideikommiss i fast egendom skall beskattas såsom en särskild

lott, står således i överensstämmelse med den för arvsbeskattningen grund­

läggande principen, att förvärv från skilda arvlåtare beskattas var för sig..

Kommittén har i förslaget upptagit en föreskrift örn att framskjutna för­

värv i alla förekommande fall böra behandlas såsom särskilda lotter, varige­

nom skyldigheten att förskjuta å sådana lotter belöpande skatt kunnat av­

lyftas från dödsboet. Följaktligen finnes icke vidare någon anledning att

beträffande fideikommissrätt, evad den gäller fast eller lös egendom, i nu före­

varande hänseenden giva särskilda regler utöver dem, som gälla för fram­

skjutna förvärv i allmänhet. Förut har framhållits, hurusom enligt kommit­

téns förslag de fall av framskjutna förvärv, som avses i 6, 7 och 9 §§, skola be­

skattas efter avgivande av deklaration, något som i sällsynta undantagsfall

gäller även de i 8 § första stycket behandlade.

I de under 8 § andra stycket avhandlade fallen av framtida förvärv skall

enligt förslaget skatt alltid uttagas på grundval av deklaration. Någon an­

ledning att för fideikommiss i fast egendom bibehålla en särskild anordning

för arvsskattens uttagande föreligger enligt kommitténs mening icke. En

fullt tillfredsställande kontroll över dess behöriga erläggande synes ändå kun­

na vinnas. Redan genom den lagfartsplikt, som lagfartsförordningen stadgar

för ifrågavarande fång, torde vara tillräckligt sörjt för att dessa antingen di­

rekt eller genom annan myndighets medverkan komma till vederbörande be-

skattningsdomstols kännedom. Men vidare har i 50 § av kommitténs förslag

införts den bestämmelsen att, örn någon på livstid innehaft egendom med

sådan rätt som avses i 8 § andra stycket, bouppteckningen efter honom skall

vara åtföljd av skriftlig uppgift örn fullständiga namnet å elen, till vilken

egendomen övergått, ävensom hans hemvist. Av 45 g framgår att deklara­

tion skall avgivas lill samma domstol, vid vilken bouppteckningen inregistre­

ras. Det torde slutligen här böra anmärkas, att föreskriften örn arvsskattens

uttagande för fast egendom av fideikommissnatur i samband med lagfarten

innebär, att arvsskatteärendet icke kommer att handläggas av rätten utan av

inskrivningsdomaren. Kommittén har icke kunnat finna en sådan dualism

i fråga örn arvsskatteärendens handläggning tillfredsställande. På sätt i an­

nat sammanhang skall närmare avhandlas har kommittén tvärtom funnit

det angeläget att lägga alla ärenden örn fastställande av arvs- och gåvoskatt

under domstolarna.

92

Kungl. Majlis proposition nr 192.

I anslutning till den nu lämnade redogörelsen må erinras, att enligt före­

skrift i 24 § andra stycket av förslaget egendom, som förvärvas med fidei­

kommissrätt eller eljest under villkor att egendomen skall oförminskad övergå

till efterföljande innehavare, skall uppskattas såsom örn egendomen be­

kommits med nyttjanderätt. Såvitt gäller fideikommissrätt innehåller nuva­

rande förordning en motsvarande bestämmelse.

Yttrandena.

I flertalet av de avgivna yttrandena hava några erinringar icke fram­

ställts mot kommitténs förslag i förevarande delar. I den mån anmärkningar

förekomma, rikta sig dessa väsentligen mot bestämmelserna i 6 § i förslaget.

I de fall, där dessa bestämmelser blivit föremål för en mera ingående kritik,

har detta skett från praktiska och fiskaliska utgångspunkter, och förslagets

regler om tiden för skattskyldighetens inträde hava därvid i allmänhet er­

känts såsom principiellt riktiga. Mot reglerna i 7 och 9 §§ i förslaget hava

endast framställts mindre anmärkningar av huvudsakligen redaktionell art.

I yttrandena förekomma icke några uttalanden, som direkt beröra bestäm­

melserna i 8 §.

Av yttrandena må här återgivas följande.

Svea hovrätt anmärker, att kommittén till förhindrande av illojala trans­

aktioner från de skattskyldigas sida sett sig nödsakad att från den i 6 §

uppställda huvudregeln om skattskyldighetens inträde först då äganderät­

ten blir fri från belastning stadga så väsentliga undantag att det kunde ifrå­

gasättas, huruvida den sålunda fastslagna principen förtjänade upprätthåll-

las, samt anför i anslutning härtill i huvudsak:

Om, såsom händelsen torde vara, dylika undantag av praktiska skäl måste

stadgas, förtjänar ett av advokatfiskalsämbetet vid hovrätten framfört mot­

förslag att övervägas. Detta förslag innebär, att väl liksom för närvarande

äganderättens av den belastande rättigheten reducerade värde medräknas

då vid arvlåtarens (testators) död arvsskatten bestämmes, men skyldigheten

att gälda den del av skatten, som belöper på detta värde, inträder först då

belastningen upphör. Skulle ägaren dessförinnan avlida, förfaller skyldig­

heten att gälda denna del av skatten och äganderättens värde i hans dödsbo

blir föremål för ny uppskattning. På detta sätt bliva de fiskaliska intressena

tillgodosedda, utan att skatt för äganderätten behöver erläggas, förrän den

verkat stärkande på skatteförmågan.

Den av kommittén föreslagna formen för kontroll över fullgörandet av

den deklarationsplikt, som föreslås beträffande uppskjuten beskattning vid

successivt förvärv, bleve synnerligen betungande för advokatfiskalema. Ur

praktisk synpunkt är avgjort att föredraga att, såsom advokatfiskalsämbetet

ifrågasatt, vid anordnande av sådan kontroll bygga på kyrkobokföringen.

Den nära till hands liggande invändningen att uppgiften i fråga är för kyrko-

bokföraren främmande vill hovrätten ej tillmäta avgörande betydelse, så

mycket mindre som fragan örn en omläggning av civilregistreringen står på

dagordningen.

Advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt uttalar i sitt av hovrätten åbe-

lopade yttrande, att kommitténs kritik av nu gällande bestämmelser örn be-

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

93

skattning av successiva förvärv måste anses principiellt befogad, men att

det kunde ifrågasättas, om kommittén funnit den lyckligaste lösningen av

ifrågavarande spörsmål. Ämbetet anser, att i 6 § upptagna undantag det ena

av innebörd, att skattskyldighet genast skall inträda då ägaren, förutom be­

lastad egendom, erhållit jämväl annan egendom till visst värde, och det

andra, avseende rättigheter upplåtna på viss tid understigande fem år, jämte

övriga i 6 § angivna undantag innefatta så väsentliga jämkningar i den av-

kommittén hävdade principen för skattskyldighetens inträde, att denna prin­

cip kunde sägas hava offrats för praktiska hänsyn. Ämbetet anför fortsätt­

ningsvis bland annat:

Det kan starkt ifrågasättas, huruvida framför allt den förstnämnda un­

dantagsbestämmelsen verkligen är ägnad att effektivt förhindra illojala

transaktioner av den art kommittén åsyftar. Det torde sålunda icke fordras

särskilt stor förslagenhet för att vid arvskifte, som skall läggas till grund för

beskattningen, skifta på ett sådant sätt att effekten av berörda bestämmelse

väsentligt minskas. Slutligen medföra de i förslagets b § stadgade undan­

tagen, att den för praxis besvärande skillnaden i behandlingen av de fall, som

avses i 12 och 13 §§ arvsskatteförordningen, fortfarande kommer att bestå,

ehuru gränsdragningen underlättats genom förtydligande av bestämmelsen

i den 13 § nämnda förordning motsvarande 7 § i förslaget. Den radikalaste

lösningen av spörsmålet vöre otvivelaktigt, att de i 6 och 7 §§ av förslaget

avsedda fallen erhölle samma behandling. Då emellertid nämnda lösning

skulle innebära en fara för de fiskaliska intressena, kunde man tänka sig

att beräkna skatten för äganderätten och den belastande rättigheten på sam­

ina sätt som nu är fallet men uppskjuta erläggandet av den på äganderätten

belöpande skatten till belastningen upphört, utan skyldighet att gälda ränta.

Med denna metod skulle någon minskning av skatten icke inträda på grund

av egendomens uppdelande på skilda lotter och särskilda bestämmelser till

förhindrande av att nämnda utväg i illojalt syfte anlitas, torde bliva obehöv­

liga. Samtidigt vinnes det praktiska syftet med den av kommittén föreslagna

bestämmelsen nämligen att skatten icke behöver betalas, förrän skatteför-

mågan ökats genom att förvärvet verkligen kommer vederbörande tillgodo.

Ur teoretisk synpunkt är den nu angivna metoden behäftad nied den svag­

heten att skattskyldigheten, i likhet med vad nu gäller, inträder redan vid

arvlåtarens (testators) dödsfall. Ämbetet finner dock nämnda metod ur prak­

tiska synpunkter vara att föredraga framför den av kommittén föreslagna.

Att i enlighet med kommitténs förslag grunda skattskyldigheten vid den

uppskjutna beskattningen på deklaration torde icke i oell för sig behöva

väcka några betänkligheter. Med den av ämbetet föreslagna lösningen av frå­

gan örn den belastade äganderättens beskattning, torde skattens uttagande

lämpligen anknytas till skyldighet för ägaren att anmäla belastningens upp­

hörande.

Den av kommittén föreslagna kontrollen i fråga örn uppskjuten beskatt­

ning torde bliva tämligen effektiv. Ämbetet vill emellertid framhålla att kon­

trollåtgärderna bliva synnerligen betungande för advokatfiskalerna. Detta

gäller framför allt i vad de avse på livstid upplåtna rättigheter, enär namnet

på varje avliden, efter vilken bouppteckning inregistrerats, måste jämföras

med de hos ämbetet förda förteckningarna över rättigheter upplåtna på livs­

tid. För dessa fall vore viii den rationellaste lösningen att föreskriva att upp­

gift örn uppskjuten beskattning skulle sändas till vederbörande kyrkobok-

lörare, som hade all verkställa anteckning härom. Vid inträffat dödsfall

94

Kungl. Mcij:ts proposition nr 192.

skulle kyrkobokföraren därefter avsända uppgift härom till advokatfiskaler-

na. Det kan emellertid ifrågasättas örn man bör pålägga kyrkobokföraren en

uppgiftsskyldighet av denna art.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar sig likaledes för att skattskyl­

dighet för äganderätten i nu avsedda fall skall inträda vid arvlåtarens (testa-

tors) död men att med skattens erläggande skall anstå till dess äganderätten

blir fri från belastningen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår, att äganderätt eller rättighet,

som jämlikt förslaget skall beskattas först framdeles, sammanlägges med

annan från samma arvlåtare tidigare erhållen egendom. Hovrätten finner det

av kommittén mot en dylik kumulation anförda skälet icke avgörande samt

uttalar, ali det med samma rätt skulle kunna åberopas till stöd för att sam­

manläggning aldrig bör äga rum av gåvor, som vid olika tidpunkter erhållas

från samme givare. Hovrätten yttrar härom bland annat:

Det synes av fiskaliska skäl vara av största betydelse, att lagbestämmel­

serna givas en sådan innebörd, att en arvlåtare förhindras anordna fram­

skjutna förvärv i syfte att därigenom splittra lotterna i boet och på sådant sätt

bereda arvtagarna skattelindring. Lämpligast synes detta kunna ske därige­

nom att i förslaget stadgas att, då skattskyldighet inträder för lott, som tills­

vidare lämnas fri från skatt, nämnda lott skall sammanläggas med annan

från samme arvlåtare tidigare erhållen lott och arvsskatten beräknas å lot­

ternas sammanlagda värde. Varje anledning synes därvid saknas att göra

skillnad på olika slag av framskjutna förvärv.

Därest beskattningen anordnas på sätt nu ifrågasatts, vinnes jämväl den

fördelen, att man kan undvara den i 6 § 1 stycket upptagna regeln enligt vil­

ken »där ägaren förutom i sin helhet belastad egendom samtidigt erhåller

jämväl annan egendom, vilkens värde uppgår till mer än tre gånger den skatt,

som belöper å sammanlagda värdet av ägarens förvärv», uppskov med be­

skattningen icke skall äga rum. Ett bibehållande av nämnda regel uteslutande

av det skäl, att skatt i där avsett fall kan uttagas utan att hänsynen till äga­

rens skatteförmåga därigenom otillbörligen åsidosättes, synes icke lämpligt,

då regeln med nödvändighet medför invecklade alternativa skatteberäkningar.

I detta sammanhang må anmärkas, att kommitténs ståndpunkt att sam­

manläggning av lotterna icke skall äga rum synes medföra den konsekvensen,

att såväl å lott, för vilken skattskyldighet inträder vid arvlåtarens död, som å

lott, för vilken skattskyldighet först framdeles inträder, skattefritt avdrag skall

göras i den mån dylikt avdrag är medgivet i 28 §.

Hovrätten uttalar slutligen, att det av kommittén framlagda förslaget till

kungörelse angående uppgifter från domstolarna för tillsyn å arvsskatts ut­

görande i vissa fall ur kontrollsynpunkt sannolikt komme att visa sig tämligen

ineffektivt och medföra en avsevärd ökning av advokatfiskalernas arbetsbörda

utan motsvarande nytta.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund finner förslagets bestämmelser om

beskattning av successiva förvärv i stort sett lämpligt avvägda men förordar

i likhet med hovrätten över Skåne och Blekinge i stället för förenämnda i 6 §

av förslaget upptagna undantagsbestämmelser tillämpande av den förut an­

givna kumulationsmetoden. Härutinnan anföres bland annat:

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

95

Den av kommittén föreslagna anordningen, att skattskyldighet skall in­

träda omedelbart, dels om den som med äganderätt förvärvar av nyttjande-

eller avkomsträtt belastad egendom samtidigt erhåller obelastad egendom till

visst värde, och dels örn den belastande rättigheten gäller för kortare tid än

fem år, leder emellertid till ett icke önskvärt resultat, om den som med ägan­

derätt erhåller belastad egendom avlider, innan nyttjande- eller avkomsträt-

ten upphör. Denna mindre önskvärda konsekvens synes kunna undvikas ge­

nom att alltid uppskjuta tiden för skattskyldighetens inträde till dess nytt­

jande- och avkomsträtten upphör, men samtidigt föreskriva, att skattekumu-

lation skall äga rum i erforderlig utsträckning. En dylik föreskrift är även

ägnad att förhindra det kringgående av beskattningsreglerna, som med för­

slagets nuvarande avfattning synes kunna ske genom att man i de nu av­

sedda fallen avfattar det testamentariska förordnandet så, att 7 § i förslaget

i stället för 6 § blir tillämplig på detsamma.

Statskontoret ifrågasätter, om tillräcklig anledning förelåge att i det i 6 §

angivna fallet beskatta äganderätten samtidigt med nyttjanderätten, då äga­

ren förutom den belastade egendomen samtidigt erhåller annan egendom, vil­

kens värde uppgår till mer än tre gånger den skatt, som belöper å samman­

lagda värdet av ägarens förvärv.

Riksräkenskapsverket anser att ehuru de föreslagna reglerna örn beskatt­

ningen av successiva förvärv tydligen avsåge att möjliggöra större rättvisa

i beskattningen i det enskilda fallet och i sådant avseende kunde vara teore­

tiskt konsekvent utformade, de dock syntes opraktiska samt genom sin kom­

plicerade natur inbjuda till transaktioner i syfte att undandraga statsverket

skatt. Den föreslagna kontrollen syntes vara mindre effektiv och tämligen

betungande.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller, att i många fall mycket lång

tid komme att förflyta emellan de olika förvärven och att, även om särskilda

anordningar iakttoges för att advokatfiskalerna skulle kunna bevaka statens

rätt, skatteförluster lätt kunde uppkomma. Enligt länsstyrelsens mening hade

icke heller skyldigheten att avgiva deklaration fått det insteg i folkmedvetan­

det, som kommittén gjorde gällande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms län gör följande uttalande:

I den viktiga frågan om uppskov med beskattningen till tid, då skattskyl­

dig tillträder förvärvad egendom, har kommittén icke lyckats finna någon lös­

ning på annan väg än genom förslag örn uppgiftsskyldighet i kontrollsyfte

från beskattningsdomstolarna till hovrätternas advokatfiskaler. Omfattningen

av dessa uppgifter och den ovissa möjligheten att nyttiggöra dem för kontroll­

ändamål inger emellertid sådana betänkligheter, att länsstyrelsen vill tillråda

allvarligt övervägande, om icke därmed anvisats en lösning till vad pris som

helst såsom nödfallsutväg ur en mycket stor svårighet att finna ett godtagbart

kontrollsystem. Redan i detta sammanhang skymtar svagheten med dessa be-

skattningsärendens handläggande genom organ, som i övrigt stå utanför den

kontinuerliga övervakningen av enskildas beskattningsförhållanden. Kontrol­

len ifråga torde nämligen, enligt länsstyrelsens mening, mera naturligt kunna

anpassas i samband med inkomstbeskattningen genom länsstyrelserna och be-

skattningsnämnderna.

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Departements­

chefen.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare anför i huvudsak följande:

Det system kommittén utarbetat för beskattning av de successiva förvärven

kan måhända vara sinnrikt, och principen är ju som sådan utan tvivel riktig.

Men här inställer sig frågan, om ej granskning, registerföring, uppgiftsläm-

nande m. m. för många av hithörande fall måste te sig som en smula opro­

portionerligt i förhållande till de värden varom fråga är. I ett dödsbo med

3,000 kronors behållning kan det vid successiva förvärv7 även av hela behåll­

ningen inte röra sig örn skattebelopp, som försvarar en så långt driven under­

rättelse- och kontrollverksamhet. Den i och för sig riktiga principens katego­

riska genomförande borde kunna begränsas till skattebelopp av mera väsent­

lig storleksordning. För mindre dödsbon, för vilka gränsen torde böra dragas

högre än vid 3,000 kronors behållning, kunna enklare regler säkerligen ut­

finnas, även örn ej alla fiskaliska intressen därvid tillgodoses. Fråga är väl för

övrigt, om ej storleken av den lott, som är föremål för successiva förvärv,

borde vara utslagsgivande, ej behållningen i boet.

Att finna en lösning av förevarande beskattningsspörsmål, vilken ur alla

synpunkter kan betecknas som helt tillfredsställande, lärer knappast vara

möjligt. Principiellt sett vore det utan tvivel riktigast att alltid uppskjuta

beskattningen till den tidpunkt, då arvingen eller testamentstagaren tillträder

sitt förvärv och därmed erhåller ökade möjligheter att erlägga skatten. Av

fiskaliska och praktiska skäl torde emellertid en dylik lösning icke kunna re-

servationslöst godtagas. Man synes alltså vara nödsakad att vid beskattnings­

reglernas utformning gå en medelväg, som medgiver ett skäligt hänsynstagan­

de till den enskildes skatteförmåga men samtidigt i erforderlig mån tillgodo­

ser praktiska och fiskaliska synpunkter. De nu gällande bestämmelserna i

ämnet äro uppenbarligen icke i något av de angivna avseendena tillfreds­

ställande.

Kommittén har i 6 § av sitt förslag givit regler för de fall då någon erhål­

lit nyttjanderätt till eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån av egen­

dom, under det att äganderätten tillfallit annan. Av betänkandet framgår,

hurusom kommittén för detta fall övervägt möjligheten att framgå efter and­

ra linjer än den i förslaget valda. En av kommittén diskuterad metod, vilken

förordats i ett par av yttrandena, skulle vara, att skattskyldighetens inträde

undantagslöst uppskötes till den tid, då belastningen upphör, och att man i

stället genom en föreskrift om kumulation sökte motverka en sådan på testa­

mentarisk väg anordnad lottsplittring, som endast hade till syfte att åstad­

komma skattelindring. Enligt denna metod skulle den lott, som på grund

av belastning tills vidare lämnats fri från skatt, när belastningen bortfölle

sammanläggas med annan från samme arvlåtare tidigare erhållen lott.

En dylik metod skulle onekligen innefatta vissa fördelar. Skattskyldighetens

inträde skulle alltid kunna anknytas till tiden för belastningens bortfallande,

och undantagsbestämmelser sådana som kommittén av fiskaliska skäl nödgats

uppställa skulle icke bliva erforderliga. På av kommittén anförda skäl anser

jag mig likväl icke kunna tillstyrka en sådan anordning. Man måste nämligen

här räkna med att mellan de båda förvärven kan komma att ligga en avsevärd

tidrymd. En kumulationstid på flera decennier torde sålunda icke bliva ovan-

Kungl. Majlis proposition nr 192.

97

lig. Den skatteförmåga, som det tidigare förvärvet medfört, kan följaktligen

ofta vara helt bortfallen vid tiden för det senare. Jag kan därför icke dela

den i ett av remissyttrandena uttalade meningen, att man med samma rätt

skulle kunna göra gällande, att sammanläggning aldrig bör äga rum av gåvor,

som vid olika lidpunkter erhållas från samme givare. Det må erinras, att

kumulationstiden beträffande gåvor för närvarande är satt till fyra år, en

regel som bibehållits i kommitténs förslag. I fråga om kumulation av gåva

med arvs- eller testamentslott förefinnes enligt gällande förordning för vissa

fall en kumulationstid på tio år, som i huvudsak även bibehållits av kom­

mittén. Men i sistnämnda fall är det fråga örn ur fiskalisk synpunkt synner­

ligen misstänkta transaktioner, vartill kommer att den skattskyldige i regel

varit förhindrad att förfoga över det tidigare förvärvet och sålunda vid kumu-

lationstillfället äger den skatteförmåga, som sistnämnda förvärv medfört.

Enligt ett annat vid remissen framfört förslag skulle man bäst komma till

rätta med det nu behandlade beskattningsspörsmålet på det sätt att i över­

ensstämmelse med vad som nu gäller äganderättens av den belastande rättig­

heten reducerade värde skulle medräknas då arvsskatten bestämmes vid arv-

låtarens död men att med erläggandet av skatten för äganderätten skulle anstå

tills belastningen upphör. Avlider ägaren dessförinnan skulle enligt detta

förslag skattskyldigheten bortfalla och äganderättens värde i hans dödsbo bli

föremål för ny uppskattning. Med en anordning som den här skisserade

skulle några särskilda bestämmelser icke bliva erforderliga till förhindrande

av att skatt undandroges statsverket genom en i illojalt syfte arrangerad

splittring av lotterna i boet. Samtidigt skulle på detta sätt skatten icke behöva

erläggas, förrän skatteförmågan ökats genom att förvärvet verkligen kommit

vederbörande tillgodo.

Ett på detta sätt utformat stadgande skulle emellertid — såsom också den

förslagsställande myndigheten medgivit —• innebära, att skattskyldigheten

liksom enligt gällande rätt ansåges inträda redan vid arvlåtarens död. Detta

medför, att skatten blir fastställd att utgå efter ett annat värde än det som

föreligger vid den tidpunkt, då vederbörande verkligen tillträder egendomen.

Denna olägenhet undanröjes icke genom att med skattens erläggande får anstå

till nämnda tidpunkt. Såsom jag tidigare framhållit får man här ofta räkna

med en ganska avsevärd tidrymd. Värdet vid arvlåtarens död, efter vilket

skatten beräknats, kan sålunda komma att högst väsentligt avvika från

värdet vid tillträdet. Jag bortser härvid från den reduktion, som vid först­

nämnda tillfälle är att verkställa genom avräkning av den belastande rättig­

hetens kapitaliserade värde. Till undvikande av alltför stötande konsekvenser

av eventuella värdefluktuationer har därför föreslagits den nyssnämnda regeln

om omvärdering, i fall då ägaren avlider innan belastningen upphör. En dylik

föreskrift leder emellertid enligt min mening lill betänkliga ojämnheter vid

beskattningen. Om ägaren avlider, kommer nämligen hans dödsbo att få

betala skatt efter ett värde, som i regel bättre än det vid arvlåtarens död fast­

ställda motsvarar det, som den ifrågavarande egendomen har vid belast­

ningens bortfallande. Upphör däremot belastningen, innan ägaren avlidit,

Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. Nr

läll.

7

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

saknar denne möjlighet alt få ett nytt värde åsatt äganderätten. Att bereda en

allmän rätt till omvärdering synes emellertid näppeligen kunna ifrågakomma.

Den föreslagna metoden torde för övrigt alltid med eller utan en allmän om­

värderingsregel komma att medföra irrationella resultat, som icke utan prak­

tiska svårigheter kunna undgås. Sålunda kommer, örn den skattskyldige jämte

den belastade äganderätten även erhåller egendom, som är fri från belastning,

det värde, som vid arvlåtarens död åsättes äganderätten, på grund av skatte-

progressionen att bliva avgörande även för storleken av den skatt, som därvid

uttages för den fria egendomen. I ett av remissyttrandena har uttalats, att

de i 6 § av kommittéförslaget stadgade undantagen medföra, att den för

praxis besvärande skillnaden i behandlingen av de fall, som avses i 12 och

13 §§ arvsskatteförordningen, i viss mån kommer att bestå. Med anledning

härav vill jag framhålla, att med ett sådant system för skattens uttagande

som det nu behandlade gränsdragningen mellan beskattningsfallen i 6 och

7 §§ av kommittéförslaget — motsvarande 12 och 13 §§ arvsskatteförord­

ningen — torde bliva av ännu större betydelse än enligt kommittéförslaget.

Där behandlas dessa fall dock enligt huvudregeln lika, under det att det nu

omhandlade systemet aldrig kan tillämpas i fall av »svävande» äganderätt.

På grund av vad nu anförts har jag vid övervägande av de olika förslagen

till lösning av förevarande beskattningsspörsmål funnit det av kommittén

framlagda — örn icke i alla avseenden helt tillfredsställande —- dock bäst

ägnat att läggas lill grund för en lagstiftning.

Ett definitivt ställningstagande till frågan i vad mån ett uppskov kan

medgivas med skattskyldighetens inträde till den tidpunkt, då vederbörande

kommer i åtnjutande av sitt förvärv, måste emellertid självfallet bliva be­

roende på vilka garantier, som kunna uppställas för att skatten verkligen

blir erlagd vid nämnda tidpunkt. Kommittén har föreslagit, att skatten i alla

här avsedda fall av successiva förvärv skall uttagas på grundval av deklara­

tion. Denna metod för skattens uttagande anlitas för närvarande i de i 13 §

arvsskatteförordningen avhandlade fallen, då äganderätt eller rättighet till­

faller någon vid annat tillfälle än en föregående rättighetsinneliavares död

och alltså någon anknytning till bouppteckningen efter denna icke är möj­

lig. Någon annan utväg än ett anlitande i full utsträckning av deklarations-

insti lutet synes heller icke erbjuda sig, om man ej vill bibehålla de nuvarande

bestämmelserna. Samma utgångspunkt har också icke blott den förut om­

nämnda kumulationsmetoden utan även det förslag, enligt vilket skatt skulle

påföras redan vid arvlåtarens död men uttagas först då egendomen tillträ­

des. Dessa båda förslag kräva alltså samma garantier för att skattskyldig­

heten 1'ullgöres som det av kommittén framlagda. Enligt det sistnämnda av

dessa förslag skall visserligen i det fall, som avses i 6 § av kommittéför­

slaget, skatten uttagas efter anmälan från ägaren örn belastningens bortfal­

lande, men detta spelar ur här förevarande synpunkt mindre roll, då man

icke nied större säkerhet torde kunna påräkna, att dylik anmälan inkommer

än att deklaration blir i vederbörlig ordning avlämnad. För min del är jag

av den uppfattningen, att förslaget att grunda skattskyldigheten vid den

Kungl. Maj:ts proposition ur 192.

99

uppskjutna beskattningen på deklaration icke i och för sig bör väcka några

betänkligheter. De farhågor, som vid tillkomsten av gällande lagstiftning ut­

talades beträffande deklarationsinstitutets anlitande vid beskattningen av

framtida förvärv, kunna icke längre anses äga den betydelse, som då till­

mättes dem. Givetvis måste man räkna med, att deklarationsskyldigheten

icke kommer att frivilligt fullgöras i alla förekommande fall. Även om det

i fråga örn gåvobeskattningen icke hör till ovanligheterna, att vederbörlig

deklaration uteblir, torde man kunna våga det antagandet, att för arvsbe­

skattningens del deklarationsplikten kommer att uppfyllas i större utsträck­

ning. Skyldigheten att erlägga arvsskatt torde nämligen på ett annat sätt än

skattskyldigheten för gåva hava ingått i det allmänna medvetandet.

Att vid framtida förvärv regelmässigt uttaga skatten på grundval av de­

klaration torde likväl icke vara tillrådligt, om icke särskilda garantier kunna

uppställas för att deklarationsskyldigheten blir behörigen fullgjord. Den

garanti, som därvid i första hand erbjuder sig, består naturligtvis i att an-

svarspåföljd stadgas för underlåten eller oriktig deklaration. Kan därjämte

ett system inrättas, som möjliggör kontroll över deklai'ationsskyldighetens

fullgörande, synas de fiskaliska intressena bliva i tillräcklig grad tryggade.

Kommittén har föreslagit, att en dylik kontroll anordnas på grundval av upp­

gifter, som hovrätternas advokatfiskalsämbeten skola erhålla från domsto­

larna, i fall då dessa funnit beskattningen skola uppskjutas till en framtida

tidpunkt. Mot detta kontrollförfarande, för vars närmare innebörd jag tidi­

gare redogjort, har i en del yttranden anförts, att det bomme att för advo­

katfiskalsdotter medföra en avsevärt ökad arbetsbörda och ändå bliva

mindre effektivt. I likhet med advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt anser

jag emellertid, att man icke torde behöva hysa några farhågor för effektivi­

teten av det föreslagna systemet. Och även örn vid kontrollen något be-

skattningsfall skulle bliva förbigånget torde blotta kännedomen hos den

skattskyldige örn att ett kontrollförfarande äger rum i förening med vetska­

pen, att han genom underlåtenhet att deklarera ådrager sig straffansvar,

medföra deklarationsskyldighetens fullgörande. Att det föreslagna kontroll­

systemet kommer att innebära en ökad arbetsbörda för advokatfiskalerna

är obestridligt. Med det av kommittén anvisade sättet för kontrollens

utövande synes dock denna ej behöva bliva alltför betungande. I ett par av

de avgivna yttrandena hava framlagts förslag syftande till att underlätta

kontrollarbetet. Att såsom från något håll föreslagits beträffande på livstid

upplåtna rättigheter anteckning skulle ske i kyrkböckerna, anser jag knap­

past böra ifrågakomma. I allt fall torde med en sådan anordning böra anstå,

tills en omläggning av folkbokföringen kommit lill stånd. I likhet med sty­

relsen för föreningen Sveriges stadsdomare finner jag däremot domstolarnas

underrättelseplikt utan risk kunna inskränkas. Det torde sålunda icke vara

erforderligt att uppgift avlämnas så snart behållningen i arvlåtarens bo över­

stiger 3,000 kronor. Utan olägenheter ur fiskalisk synpunkt synes domsto­

larnas uppgiftsskyldighet kunna begränsas till alt avse sådana fall, där be­

hållna värdet av kvarlåtenskapen överstiger 5,000 kronor. Även örn så är

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

fallet lärer någon skyldighet att avlämna uppgift ej behöva föreskrivas, då

värdet av den belastade egendomen, beräknat utan hänsynstagande till be­

lastningen, icke överstiger nämnda belopp. Härigenom torde en ej ovä­

sentlig lättnad i kontrollarbetet vinnas.

Med ett kontrollsystem anordnat på sätt nu angivits torde alltså enligt

min mening hava åstadkommits tillräckliga garantier för att vid en upp­

skjuten beskattning skatten verkligen blir erlagd. Jag anser mig sålunda

kunna förorda, att beskattningsreglerna för i 6 § avsedda fall av successiva

förvärv i sak givas det innehåll kommittén föreslagit. För vinnande av stör­

re överskådlighet har författningstexten undergått redaktionell överarbet-

ning. I fråga örn det föreslagna kontrollförfarandet torde det få ankomma

på Kungl. Maj:t att i administrativ ordning meddela erforderliga föreskrifter.

I anledning av ett påpekande av hovrätten över Skåne och Blekinge har

jag funnit de i 28 § upptagna bestämmelserna örn särskild skattefrihet för

make och minderåriga barn böra kompletteras med ett stadgande avsett att

hindra dubbel skattefrihet vid uppskjuten beskattning. Jag återkommer här­

till i det följande.

De i 7 och 9 §§ av förslaget upptagna reglerna örn beskattning av där av­

sedda successiva förvärv, vilka regler jämväl förutsätta anlitande av deklara-

tionsinstitutet, hava blivit föremål för kritik endast i vissa detaljer. För

egen del har jag icke heller funnit anledning till erinringar i sak och tillstyr­

ker följaktligen efter vissa redaktionella jämkningar jämväl nu ifrågavarande

delar av förslaget.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna för det fall, att egendomen

upplåtits med fri förfoganderätt (8 § första stycket i förslaget), vilka i hu­

vudsak överensstämma med vad som nu gäller, hava icke givit mig anled­

ning till erinran. Följaktligen tillstyrker jag förslaget även i denna del.

Vad slutligen beträffar de fall av successiva förvärv, där viss egendom

tillagts två eller flera efter varandra med fideikommissrätt eller eljest under

villkor att egendomen skall oförminskad övergå från den ene till den andre

(8 § andra stycket i förslaget), anser jag i likhet med kommittén, att nå­

gon anledning icke föreligger att ur arvsskattesynpunkt göra åtskillnad

mellan de vanliga perpetuella familjefideikommissen och andra successiva

äganderättslegat, som givits med nyss nämnt förbehåll. De av kommittén i

förevarande avseende eljest föreslagna reglerna synas mig praktiska och

med det föreliggande förslaget i övrigt konsekventa. Det måste sålunda an­

ses innebära en avgjord fördel att enhetliga regler givas för beskattning av

fast och lös egendom. Att i de här avsedda fallen av successiva förvärv ut­

taga skatten på grundval av deklaration lärer — såsom kommittén fram­

hållit — icke medföra några risker ur fiskalisk synpunkt. Då man regel­

mässigt torde hava att räkna med livstidsupplåtelser, synes med den i 50 §

föreskrivna uppgiftsplikten tillräcklig kontroll vinnas för att deklarations­

skyldigheten blir fullgjord, även såvitt gäller lös egendom. Jag anser mig

således jämväl i denna del böra biträda kommitténs förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

101

Värdering av egendom.

Gällande bestämmelser.

Såsom grundläggande regel gäller enligt 1914 års arvsskatteförordning (5 §

1 inom.), att vid uppskattning av egendomen skola lända till efterrättelse de

värden, som upptagits i bouppteckning eller, där sådan icke finnes upprät­

tad, i den med anledning av egendomsförvärvet avgivna deklarationen. Den­

na regel kompletteras av särskilda föreskrifter gällande värdering av fast

egendom och vissa angivna slag av lös egendom.

Enligt den särskilda regel, som gäller för uppskattning av fast egen­

dom (5 § 1 mom.) må värdet av sådan egendom ej upptagas lägre än näst

föregående årets taxeringsvärde, d. v. s. taxeringsvärdet för året närmast in­

nan dödsfallet inträffade.

Detta stadgande har enligt praxis ansetts innebära, att icke heller högre

värde än angivna taxeringsvärde får åsättas om icke särskild anledning där­

till föreligger. (Högsta domstolens motivering i ref. NJA 1930 s. 421.) Det

torde enligt kommittén kunna antagas, att med uttrycket särskild anledning

åsyftats en värdeförändring, som har naturen av substansändring å fastig­

heten, men icke en sådan som härrör av ändrade konjunkturer.

Genom ett år 1934 tillkommet stadgande, upptaget i 5 § 2 morn., har möj­

lighet bereus skattskyldig att få fast egendom åsatt särskilt värde att i stäl­

let för taxeringsvärdet ligga till grund för beräkning av på egendomen

belöpande arvsskatt. Så är fallet örn egendomen efter den tidpunkt, som näst

föregående årets taxeringsvärde avsett, nedgått i värde genom eldsvåda, vat­

tenflöde eller annan dylik tilldragelse eller genom borttagande av byggnad

eller annan anläggning å egendomen eller av tillbehör därtill eller genom

skogsavverkning eller genom nedläggning eller väsentlig förändring i rörelse,

i vilken egendomen varit använd eller av annan liknande anledning. Uppräk­

ningen av de omständigheter, som sålunda må föranleda bestämmande av

annat värde än taxeringsvärdet, ansluter sig delvis till de i 12 § 2 mom. kom­

munalskattelagen angivna fall, då omtaxering under löpande taxeringsperiod

må äga rum på grund av inträffad händelse av beskaffenhet att minska egen­

domens värde, men skiljer sig från nämnda lagrum dels däri att omprövning

må äga rum i flera fall än de i lagrummet angivna, dels ock däri att även

en mindre förskjutning i värdet än en femtedel av senaste taxeringsvärde må

föranleda åsättande av nytt värde. Det nya värdet åsättes av länsstyrelsen

på ansökan av den skattskyldige.

Samtidigt med införandet av denna bestämmelse angående omvärdering

av fast egendom med hänsyn lill värdenedgång stadgades, alt jämväl i fall,

då för fast egendom särskilt taxeringsvärde icke finnes, egendomen skall i

enahanda ordning som nyss nämnts av länsstyrelsen åsättas särskilt värde.

I nu angivna fall skall vid värdesättningen, under iakttagande i övrigt i

tillämpliga delar av de i kommunalskattelagen stadgade grunder för taxering

av fastighet, hänsyn tagas till egendomens beskaffenhet vid dödsfallet (i vis-

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

sa undantagsfall, nämligen då redan enligt gällande förordning skattskyldig­

het skall anses inträda senare än vid arvlåtarens död eller då fråga är om gå­

va, som skall kumuleras med arvs- eller testamentslott, är det i stället tiden

för tillträdet eller mottagandet som kommer i betraktande). Länsstyrelsen äger

att i ärendet höra ordföranden i vederbörande beskattningsnämnd ävensom

att föranstalta örn besiktning av egendomen, där sådan prövas nödig och sö­

kanden bestrider kostnaderna härför. Klagan över länsstyrelsens beslut, var­

igenom särskilt värde åsättes, är icke tillåten Domstolen får icke upptaga

egendomen till lägre värde än det av länsstyrelsen åsätta. I vidare mån är

länsstyrelsens värdering icke för domstolen bindande och något hinder före­

finnes således icke att beräkna arvsskatten efter ett högre värde, om dom­

stolen finner det åsätta värdet för lågt.

Genom en likaledes år 1934 tillkommen bestämmelse, upptagen i 5 § 3

morn., bereddes vidare möjlighet till omprövning av taxeringsvärdet å fast

egendom, då egendomen efter den tidpunkt, som näst föregående årets taxe­

ringsvärde avsett, väsentligt nedgått i värde på grund av allmän förändring

i det ekonomiska läget. Prövningsrätten har här i varje särskilt fall tillagts

Kungl. Maj:t och innebär, att i fall av sådan konjunkturförändring som nyss

nämnts Kungl. Maj:t äger på ansökan medgiva, att till grund för skattens be­

räkning lägges ett lägre värde än det, vartill egendomen eljest skall uppskat­

tas. Såsom villkor härför gäller emellertid dels att, om egendomen upptoges

till taxeringsvärdet, den sammanlagda arvsskatten skulle uppgå till minst

3,000 kronor och dels att utgörande av skatt efter dylik beräkningsgrund

skulle verka oskäligt betungande.

\ ärdet av fast egendom skall styrkas genom företeende av vederbörligt

taxeringsbevis eller debetsedel ävensom, där länsstyrelsen åsatt särskilt vär­

de, genom uppvisande av länsstyrelsens beslut härom. Örn skattskyldig, som

pakallar tillämpning av sadant särskilt värde, icke vid ingivandet av den

handling, som skall ligga till grund för skattens beräknande, förmår uppvisa

länsstyrelsens beslut, skall nödigt anstånd härför lämnas.

I anslutning till den förenämnda huvudregeln i 5 § 1 mom. att vid värde­

ringen skola lända till efterrättelse i bouppteckning eller deklaration upp­

tagna värden föreskrives, såvitt gäller lös egendom, att värdet å så­

dana tillgångar, för vilka särskilda värderingsgrunder angivas i 6 §, dock ej

får upptagas till lägre belopp än som bestämmes med tillämpning av dessa

grunder. För de i sistnämnda paragraf upptagna särskilda värderingsreglerna,

vilka till sitt sakliga innehåll i allt väsentligt överensstämma med motsva­

rande bestämmelser i 10 § i förordningen örn inkomst- och förmögenhets­

skatt, torde här behöva redogöras endast i huvudsak. Sålunda gäller, att ak­

tie, obligation eller annan därmed jämförlig värdehandling skall upptagas

till börsnoterat värde eller, örn handlingen icke är noterad å börs ävensom

där omständigheterna föranleda till att det börsnoterade värdet icke mot­

svarar pris, som under normala förhållanden kan antagas hava varit påräk-

neligt vid försäljning, till sålunda påräkneligt pris. Förfallen fordran även­

som icke förfallen räntebärande fordran upptages till det belopp, varå den

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

103

lyder, dock att osäker fordran icke åsättes något värde. På livstid utgående

nyttjanderätt, rätt till ränta, avkomst eller annan förmån samt ej förfallen

räntelös fordran kapitaliseras efter fem procent enligt särskilda kapitalise-

ringstabeller, gemensamma för arvsskatteförordningen och de allmänna skat-

teförfattningarna. Förutom dessa bestämmelser hava upptagits ytterligare

några regler av speciell natur, varemot för värderingen av lös egendom i all­

mänhet några föreskrifter icke givits.

Till styrkande av värdet å aktier, obligationer eller andra därmed jäm­

förliga värdehandlingar skola företes intyg av mäklare eller andra med sa­

ken förtrogna personer.

I fråga om uppskattningen av fideikommitterad egendom,

såväl fast som lös, gäller (7 §) att värdet skall beräknas såsom om egendomen

tillfallit fideikommissinnehavaren med nyttjanderätt. Beträffande fast egen­

dom av fideikommissnatur är vidare föreskrivet att, om å sådan egendom

belöpande arvsskatt prövas icke kunna i sin helhet erläggas utan men för

ett med egendomen förbundet allmänt intresse av kulturhistorisk eller annan

art, Konungen äger på ansökan medgiva, att till grund för skattens beräk­

ning lägges ett lägre värde än det, vartill fideikommissrätten eljest skolat

uppskattas.

Kommittén och yttrandena.

Kommittén har bibehållit den förut omförmälda huvudregeln, att vid

värderingen skola lända till efterrättelse de värden, som upptagits i boupp­

teckning eller deklaration (20 § i förslaget). Jämväl enligt förslaget modifi­

eras denna regel med hänsyn därtill att i viss utsträckning värderingen

skall ske enligt särskilt angivna grunder, gällande såväl fast som lös egen­

dom. Enligt nuvarande bestämmelser är såsom nämnts tillämpningen av

huvudregeln begränsad sålunda att värdet icke får sättas lägre än det som

skall åsättas enligt de särskilda värderingsreglerna. I förslaget däremot

stadgas, att boupptecknings- eller deklarationsvärdena skola följas, såframt

icke de särskilda värderingsreglerna föranleda åsättande av annat värde.

Enligt förslaget skall således, örn i bouppteckningen eller deklarationen

upptagits ett högre värde än det, som framkommer med tillämpning av en

för visst fall given särskild värderingsregel, egendomen vid beskattningen

åsättas det lägre legala värdet. Kommittén har icke närmare berört de skäl,

som föranlett denna avvikelse från gällande bestämmelser.

Statskontoret bar ansett tillräckliga skäl icke föreligga att på föreva­

rande punkt vidtaga någon ändring i vad nu gäller. I övriga yttranden över

kommittéförslaget förekommer icke något uttalande i denna fråga.

Enligt kommitténs förslag skall såsom värde å fast egendom i prin­

cip gälla näst föregående årets taxeringsvärde (22 § 1 morn.).

Svea hovrätt och Stockholms rådhusrätt framhålla såsom önskvärt, att

regeln örn fast egendoms upptagande till näst föregående års taxerings­

värde ersättes med ett stadgande att det senast fastställda taxeringsvärdet

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

lägges till grund för värderingen. Rådhusrätten anser, att med en sådan

metod ett betydligt riktigare resultat skulle ernås och att den oriktiga be­

skattning, som i en mångfald fall föranleddes av den nu gällande regeln,

vore desto mera stötande, som det här ofta vore fråga om betydande vär­

den.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anmärker, att för sådan del av jord­

bruksfastighet, som utgöres av skogsmark eller växande skog, bestämman­

det av taxeringsvärdet icke syftade till angivande av saluvärdet utan det

värde, som skogsmarken och den växande skogen kunde anses äga vid ett

efter rationella grunder bedrivet skogsbruk. I följd härav motsvarade de

värden, som vid taxeringen åsattes skogsfastigheter, enligt länsstyrelsens

erfarenhet icke tillnärmelsevis fastigheternas saluvärden. Därest en rättvis

arvsbeskattning skulle kunna ernås syntes det därför icke möjligt att bibe­

hålla taxeringsvärdena såsom värdemätare, och frågan om grunderna för

egendomens värdering borde med hänsyn härtill göras till föremål för för­

nyad utredning.

Kommittén bibehåller i allt väsentligt jämväl de förut berörda reglerna

örn åsättande i vissa fall av särskilt värde att i stället för taxerings­

värdet ligga till grund för beräkning av på fast egendom belöpande skatt

(22 § 2 mom. första, tredje, fjärde och femte styckena). Endast i ett avse­

ende föreslås en ändring, nämligen borttagande av den nu gällande före­

skriften att domstolen vid sin uppskattning icke får gå under ett av läns­

styrelsen åsatt värde.

Beträffande den sålunda föreslagna ändringen anför kommittén:

Väl anser kommittén behovet av ett snabbt avgörande kräva, att besvär

över länsstyrelsens beslut icke böra tillåtas. Men hänsynen till de skattskyl­

diga böra då enligt kommitténs förmenande även föranleda till att någon

begränsning av beskattningsdomstolens befogenhet att pröva det av länssty­

relsen åsätta värdet icke stadgas. Ehuru det visserligen — såsom föredra­

gande departementschefen i propositionen till 1934 års riksdag anförde —

lärer kunna antagas, att domstolen i regel känner sig bunden av länssty­

relsens värdering, framstår det nämligen enligt kommitténs uppfattning

såsom otillfredsställande, att domstolen skall sakna varje möjlighet att

vid sin värdering gå under ett av länsstyrelsen uppskattat värde, särskilt

örn det i beskattningsärendet kan påvisas, att länsstyrelsen vid sin värde­

ring misstagit sig i fråga om något faktiskt förhållande. Värderingen kan

exempelvis ha kommit att omfatta mark, som icke tillhört den "avlidne,

eller annan än den avlidne tillhörig byggnad.

Enligt kommitténs förslag skola nu gällande regler örn särskild värde­

ring kompletteras med en bestämmelse, enligt vilken länsstyrelsen har att

åsätta fast egendom särskilt värde även i fall, då efter den tidpunkt, näst­

föregående årets taxeringsvärde avser, fortsatt bebyggelse skett å egendo­

men eller dess värde eljest förhöjts genom ny-, till- eller ombyggnad (22 §

2 mom. andra stycket). Åsättande av sådant förhöjt värde skall påkallas

av rätten eller domaren och med värderingen förbunden besiktningskost-

nad föreslås skola i detta fall bestridas av allmänna medel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

105

Kommittén framhåller beträffande den nu omnämnda tilläggsbestämmel­

sen, hurusom — på sätt förut berörts — enligt rättspraxis domstolen redan

nu anses äga i här åsyftade fall upptaga fast egendom högre än nästföre­

gående årets taxeringsvärde. Kommittén hade ansett det vara till fördel att

den åsikt, som sålunda kommit till uttryck i rättspraxis, bleve lagfästad.

Vid införandet av reglerna om särskild värdering i fall då egendomen ned­

gått i värde hade, fortsätter kommittén, framhållits att det icke syntes kunna

ifrågakomma att till domstolens eget beprövande helt överlåta en sådan

värdering, då detta skulle förutsätta en sakkunskap hos domstolen, som i

regel icke kunde tänkas föreligga. Enligt kommitténs mening borde då

icke heller i fall, där fråga vore örn ett överskridande av taxeringsvärdet,

värderingen helt överlåtas åt domstolen utan samma förfarande anlitas som

eljest vid åsättande av särskilt värde. Kommittén anmärker vidare, att i

fråga om angivandet av de omständigheter, som skola föranleda åsättande

av högre värde, förslaget anslöte sig till de i 12 § 2 mom. kommunalskatte­

lagen upptagna fall, då under löpande taxeringsperiod omvärdering kunde

ske i och för taxeringsvärdets höjande, samt att någon anledning att för

arvsbeskattningens del utöka dessa fall icke syntes förefinnas. På samma

sätt som skedde, då egendom nedgått i värde, syntes däremot hänsyn böra

tagas även till en värdeförskjutning, som icke uppginge till en femtedel av

taxeringsvärdet.

Svea hovrätt uttalar, att större överensstämmelse än enligt förslaget

syntes böra åvägabringas mellan reglerna örn beaktande av nedgång i

fastighetsvärde och motsvarande regler beträffande ökning. I samma

riktning uttalar sig hovrättens advokatfiskalsämbete, som framhåller, att

förutom de omständigheter, som enligt förslaget skulle föranleda åsät­

tande av högre värde än taxeringsvärdet, jämväl en väsentlig förändring

av rörelse, i vilken egendomen varit använd, kunde tänkas medföra en

värdeökning för fastigheten.

Stockholms rådhusrätt anmärker, att bestämmelsen om åsättande av sär­

skilt värde på ansökan av skattskyldig i fall, då för fast egendom icke fun­

nes särskilt taxeringsvärde, syntes vara avsedd att innefatta en ovillkorlig

skyldighet för den skattepliktige att hos länsstyrelsen ansöka örn sådan vär­

dering men att författningstexten härutinnan lämnade rum för tvekan. Vi­

dare uttalar rådhusrätten —- i likhet med bankjuristernas förening — att

därest i nu avsett fall egendomens värde uppenbarligen vöre mycket ringa

och tillförlitlig utredning örn värdet på annat sätt kunde erhållas, det syn­

tes önskvärt, att beskattningsmyndigheten sluppe framtvinga särskild vär­

dering av länsstyrelsen.

Kammarrätten ifrågasätter, huruvida icke i fall, då för fastighet icke funnes

särskilt taxeringsvärde, åsättande av särskilt värde borde kunna ske ej blott

efter ansökan av skattskyldig utan även efter hemställan av rätten eller do­

maren.

Överståthållarämbetet uttalar att, örn skattens bestämmande anförtros åt

allmänna domstolarna, det syntes föreligga föga anledning att tillägga dom-

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

stolen befogenhet att ompröva de särskilda värden å fast egendom, som i

angivna fall skulle åsättas av länsstyrelsen, vilken vöre den i dylika frågor

mest sakkunniga myndigheten. I kommittén anförda fall av misstag rörande

faktiska förhållanden påkallade ej heller att möjlighet till omprövning vid

domstol hölles öppen, då i stället möjlighet funnes att i dylika fall genom

ny ansökan till länsstyrelsen begära omprövning av ärendet för vinnande av

rättelse. Uttalanden i samma riktning göras av länsstyrelserna i Kalmar och

Kristianstads län.

Även de nu gällande bestämmelserna angående befogenhet för Kungl. Maj :t

att i fall av ändrade konjunkturförhållanden under vissa förutsättningar med­

giva avvikelse från fastighets taxeringsvärde bibehållas i kommitténs förslag

med ändring endast i ett avseende. Den föreslagna ändringen innebär bort­

tagande av ett av de villkor för beskattningsvärdets nedsättande som nu gälla,

nämligen att det skall befinnas uppenbart, att utgörande av skatt efter vanlig

beräkningsgrund skulle verka oskäligt betungande.

Beträffande ifrågavarande ändring anför kommittén:

Redan genom bestämmelsen att nedsättning ej kan ifrågakomma med

mindre den sammanlagda skatten uppgår till 3,000 kronor torde man hava

tillräckligt beaktat den av praktiska skäl betingade nödvändigheten att be­

gränsa de fall, som läggas under Kungl. Maj:ts prövning. Någon ytterligare

begränsning torde knappast vara erforderlig. Att knyta en sådan till ett villkor

av angivna innebörd synes icke heller vara i princip riktigt. Uppenbart torde

nämligen vara, att här rätteligen icke är fråga om en av ömmande skäl för­

anledd eftergift av skatt utan om att bereda de skattskyldiga möjlighet att

erhålla en riktig värdering i fall, då ett anlitande av de vanliga värderings­

reglerna undantagsvis icke giver utrymme härför.

I denna del har förslaget icke föranlett något uttalande i de avgivna ytt­

randena.

Vad härefter angår i kommitténs förslag (23 §) upptagna särskilda regler

för värdering av lös egendom ansluta sig dessa i allt väsentligt till de

förut omnämnda bestämmelserna i 6 § i gällande arvsskatteförordning. Den

överarbetning, som sistnämnda regler i förslaget undergått, är väsentligen av

formell art och har företagits i syfte att ernå närmare överensstämmelse med

motsvarande bestämmelser i 10 § i förordningen om inkomst- och förmögen­

hetsskatt. Endast ett par spörsmål skola här närmare beröras.

Såsom förut nämnts är för närvarande i arvsskatteförordningen stadgat, att

osäker fordran icke skall åsättas något värde. Enligt förslaget upp­

skattas osäker fordran till belopp, varmed den kan beräknas inflyta, och

skall värdelös fordran icke anses utgöra tillgång. Förslagets bestämmelser

ansluta sig till de regler, som i förevarande avseende gälla inom förmögen-

hetsskattelagstiftningen efter en däri år 1920 genomförd ändring. Dessför­

innan innehöll nämnda lagstiftning enahanda regel som arvsskatteförord­

ningen. 1920 års ändring angavs i den proposition, som föranledde densam­

ma, innebära en saklig nyhet. Det torde emellertid enligt kommittén kunna

Kungl. May.ts proposition nr 192.

107

ifrågasättas, huruvida icke rättstillämpningen på arvsbeskattningens område

beträffande värdering av osäker fordran låtit sig leda av samma princip,

som kommit till uttryck i nämnda lagändring av år 1920. Är så förhållandet

skulle således även ifrågavarande ändring vara av endast formell natur.

Genom densamma är, anmärker kommittén, i allt fall varje tvekan på före­

varande punkt undanröjd.

I sammanhang med nu nämnda ändring berör kommittén frågan om upp­

skattning av arvlåtares fordran hos insolvent döds­

bodelägare. I rättstillämpningen har ansetts, att sådan fordran, vilken

enligt 6 kap. 3 § boutredningslagen skall tillskiftas den insolvente bodelägaren

så långt hans lott förslår, skall anses säker till belopp motsvarande vad som

kan avräknas å delägarens lott och således till nämnda belopp upptagas

i bouppteckningen såsom tillgång. Kommittén påvisar, att en sådan metod i

skattehänseende leder till resultat, som måste anses i hög grad otillfreds­

ställande. Metoden i fråga medför nämligen, att skatt påföres den insolvente

delägaren för en lott, som för honom icke har något verkligt värde och således

icke tillför honom någon skatteförmåga, samt att det i realiteten blir de övriga

dödsbodelägarna, som komma att drabbas av denna skatt, vilken dödsboet

har att förskjuta utan utsikt till återbetalning. Kommittén uttalar såsom sin

åsikt att man i reglerna för uppskattning av osäker fordran bör kunna finna

en annan och riktigare lösning av ifrågavarande spörsmål. Då arvfallen egen­

dom — även osäker fordran — skall uppskattas med hänsyn till förhållan­

dena vid tiden för skattskyldighetens inträde, d. v. s. i regel vid arvlåtarens

död, följer härav att, örn en arvinge vid tiden för arvlåtarens frånfälle icke

varit solvent för en arvlåtarens fordran eller någon del därav, fordringen

icke bör upptagas såsom tillgång i vidare mån än arvlåtaren vid nämnda tid

kunnat påräkna likvid. Kommittén belyser frågan med ett exempel. Det an-

tages, att i ett dödsbo med tre likaberättigade arvingar den verkliga behåll­

ningen uppgår till 100,000 kronor samt att dessutom i boet finnes en fordran

å 50,000 kronor hos en av arvingarna, vilken är insolvent. Vid arvskifte skall

i detta fall fordringen i sin helhet tillskiftas den insolvente arvingen och de

verkliga tillgångarna fördelas mellan de båda övriga arvingarna. Med tillämp­

ning av förenämnda av kommittén ogillade metod skulle fordringen anses

säker till hela sitt belopp och i bouppteckningen upptagas en behållning å

150,000 kronor samt arvsskatt uttagas å tre lotter, envar å 50,000 kronor,

därav en tillkommande den insolvente delägaren och bestående av den i sig

värdelösa fordringen. Kommitténs metod åter innebär, att vid bestämmande

av behållningen i dödsboet skall bortses från fordringen hos den insolvente

delägaren och att behållningen således blir upptagen till sitt verkliga värde,

d. v. s. 100,000 kronor. Örn skatten faststiilles på grundval av provisoriskt

arvskifte, kommer då skatt att utgå för tre lotter, envar å 33,333 kronor 33

öre, av vilka en anses tillfalla den insolvente delägaren. Kommittén framhål­

ler, alt en sådan lottberäkning visserligen avveke från en verklig delning,

som skedde med beaktande av den förut omförmälda avräkningsregeln i 6

kap. 3 § boul redningslagen, men att man undginge den med den andra me-

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

loden förenade olägenheten att skatt uttoges för ett obefintligt värde. Beräk­

nades åter skatten med ledning av ett verkligt arvskifte erhölles med den av

kommittén anvisade lösningen alltid ett riktigt resultat. Kommittén anför vi­

dare, att kommittén övervägt att i den föreslagna författningstexten uttryck­

ligen anvisa den lösning av ifrågavarande spörsmål, som enligt kommitténs

mening vore den riktiga, men icke funnit detta erforderligt.

Bland den lösa egendom, för vilken icke tidigare i förslaget givits särskilda

värderingsregler, märkes, framhåller kommittén, framför allt bohag och

andra lösören. Kommittén erinrar vidare, att frågan örn värdering av

dylika slag av egendom tidigare vid skilda tillfällen varit föremål för diskus­

sion. Vad angår frågans tidigare behandling får jag i huvudsak hänvisa till

kommitténs framställning (sid. 100 ff.).

I motiven till lagen örn boutredning och arvskifte uttalade lagberedningen,

att det vöre obestridligt, att lösören vid arvsbeskattningen fortfarande upp­

skattades till mycket låga belopp och att detta särskilt gällde beträffande

bohag och husgeråd. Efter att hava framhållit, att det folie utanför bered­

ningens uppgift att närmare pröva, huruvida en noggrannare värdering finge

anses påkallad ur skattepolitisk synpunkt, har beredningen anfört följande:

Beredningen anser sig emellertid böra framhålla vissa skäl, vilka synas

tala emot en ändring i förevarande hänseende. För det stora antalet små

och medelstora bon, där tillgångarna huvudsakligen utgöras av bohag och

husgeråd, kunde sådana tillgångars uppskattande till det verkliga värdet med­

föra en kännbar höjning av arvsskattens belopp med den påföljden, att en

del av boets tillhörigheter måste säljas för anskaffande av kontanter till

skattens gäldande. De låga bouppteckningsvärdena verka i dessa fall såsom

ett »hemskydd», vilket ej utan vissa vådor i socialt avseende kan upp­

givas. Vad angår större bon, där dyrbara lösören, såsom samlingar och

konstföremål, finnas, brukar en noggrannare värdering äga rum, något som

bör av rätten kontrolleras i samband med bouppteckningens registrering.

Detsamma gäller i fråga örn inventarier till fastigheter, fabriker o. d. Då

härtill kommer, att den vinst, som skulle tillföras det allmänna genom mera

effektiv värdering, näppeligen kunde förväntas bliva av större betydelse och

i varje fall ej stå i rimligt förhållande till de menliga påföljder som nyss

framhållits, tala enligt beredningens mening övervägande skäl för bibehål­

lande av den praxis beträffande värdering av lösören, som för närvarande

råder och som rentav kan sägas hava erhållit karaktären av sedvanerätt.

I anslutning till detta lagberedningens uttalande anför kommittén:

Det måste anses obestridligt, att lösören vid arvsbeskattningen för när­

varande uppskattas till låga belopp. Enligt kommitténs mening lärer det

emellertid knappast med fog kunna göras gällande, att en praxis av sedvane-

rättslig karaktär att undervärdera lösören är allmänt rådande. I de städer,

som åtnjutit bouppteckningsprivilegium och där sålunda magistraten ägt

föranstalta om bouppteckningarnas upprättande, torde i regel en tillförlitlig

värdering av dödsbos lösöre hava skett, i allt fall i de större städerna i riket.

1893 års kommitterades förslag till lag angående värdering av död mans bo

var icke heller avsett att äga tillämpning i städer med bouppteckningsprivi­

legium. Att märka är att, även om lösören i dödsbo vid arvsbeskattningen

upptages till låga värden, detta icke utan vidare behöver innebära en under-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

109

värdering. Värderingen av lösören bör nämligen ske med hänsyn till vad

som kan beräknas inflyta vid en försäljning. Speciellt beträffande begagnat

bohag och husgeråd är det förenat med stora svårigheter att bedöma, vilket

pris som kan erhållas. Detta blir i särskilt hög grad fallet, då fråga är örn

avveckling av ett dödsbo, vilken enligt sakens natur ofta måste ske inom en

relativt kort tidrymd. Om värderingen med hänsyn till dessa förhållanden

sker med en viss försiktighet, behöver man därför icke anse en undervär­

dering föreligga. Det lärer emellertid kunna antagas, att en verklig under­

värdering icke sällan förekommer, framför allt i de fall, då dödsbodel­

ägarna själva äga utse bouppteckningsförrättare.

Kommittén erinrar härefter, hurusom i samband med tillkomsten av bo-

utredningslagen det för vissa städer gällande bouppteckningsprivilegiet ställts

på avskrivning och att numera privilegiet med viss tidsbegränsning gällde

endast för fem mindre städer. Kommittén finner det kunna antagas, att med

bouppteckningsprivilegiets upphörande den praxis att undervärdera lösören,

som i viss utsträckning förelåge, komme att vinna ökad utbredning.

Efter att hava erinrat örn att enligt gällande rätt skattskyldighet icke äger

rum för gåva av möbler, husgeråd och andra inre lösören, som äro avsedda

för gåvotagarens eller hans familjs personliga bruk — vilken skattefrihet

kommittén ansett böra bibehållas, då den vore av ringa ekonomisk betydelse

samt en beskattning av dylik gåva knappast skulle hava erforderligt stöd

i den allmänna uppfattningen — anför kommittén:

Vid arv av bohag och liknande lösören blir förhållandet från beskattnings-

synpunkt delvis ett annat. Sådan egendom skall upptagas i bouppteckning­

en, och de omständigheter av mera personlig natur, som föranlett lösörenas

undantagande från gåvoskatt, föreligga fördenskull icke med hänsyn till

arvsheskattningen. Däremot blir det även här fråga örn det sätt, på vilket

arvtagaren får antagas komma att använda egendomen. Sålunda utgör

boet för efterlevande make i regel underlaget för hemmets fortsatta be­

stånd, och motsvarande gäller fastän i mindre utsträckning, när egendomen

övergår från föräldrar till barn. Förvärvet medför då icke någon ökad

skatteförmåga i vanlig mening, och en skattelindring för detsamma moti­

veras även av hänsyn till det krav på »hemskydd», som lagberedningen un­

derstrukit. Örn däremot lösören skola tillfalla en fjärmare arvinge, för­

svagas i allmänhet deras natur av egendom, avsedd för personligt bruk, och

i stället blir egenskapen av förmögenhetsföremål, som kunna omsättas i pen­

ningar, starkare betonad. Såsom av kommitténs förslag i annan del fram­

går, föreslår kommittén betydande höjningar av de skattefria beloppen för

efterlevande make och barn. Det vill synas kommittén, som örn därigenom

jämväl det sociala intresset av »hemskydd» bör bliva i erforderlig mån till­

godosett. Någon anledning att i hemskyddssyfte i fortsättningen bereda

utrymme för en undervärdering föreligger därför enligt kommitténs upp­

fattning icke. Rent principiellt måste en ordning, som medgiver en under­

värdering framstå såsom otillfredsställande. Men vidare framkallas där­

igenom orättvisor vid beskattningen, i del att den som icke vill åberopa en

oriktig värdering kommer att drabbas hårdare av skatten än den i sådant

avseende mindre noggranne. Arvsskattens nuvarande höjd och bouppteck­

ningsprivilegiets bortfallande föranleda även, att de fiskaliska intressena nu­

mera kräva större beaktande.

Ilo

Kungl. May.ts proposition nr 192.

Från de skilda synpunkter, som enligt det nu anförda kunna anläggas, har

kommittén ansett sig böra föreslå, att den lösa egendom, varom här varit

fråga, skall uppskattas till det värde, som egendomen kan hava betingat vid

en av boets avveckling föranledd, med tillbörlig omsorg skedd försäljning.

Kommitténs förslag innehåller ytterligare en bestämmelse avseende värde­

ringen av lösegendom, som saknar motsvarighet i gällande arvsskatteför­

ordning. Enligt denna bestämmelse (26 § sista stycket i förslaget) skall, där

särskild anledning därtill föreligger, rätten eller domaren äga förordna

lämplig person att verkställa uppskattning av lös egen­

dom till ledning för densammas värdering. I anslutning härtill föreskrives,

att det åligger skattskyldig eller den, som för skattskyldig omhänderhar

egendom, att hålla den tillgänglig för besiktning ävensom att tillhandagå för-

rättningsmannen med upplysningar och annan utredning. Ersättning åt för-

rättningsmannen skall erläggas, örn egendom ingår i dödsbo, av boet och

eljest av den för egendomen skattskyldige.

I fråga örn denna nyhet i förslaget erinrar kommittén till en början, huru­

som — på sätt redan angivits — vid skilda tillfällen frågan örn tillförlitlig­

heten av värdena i bouppteckningarna varit föremål för diskussion och

alt därvid förslag framförts, att såsom bouppteckningsman icke skulle få

användas annan än den som därtill erhållit rättens förordnande. Såsom

skäl för avvisande av dessa förslag hade i huvudsak anförts, att den för­

ordade anordningen skulle bliva för det stora flertalet dödsbon onödigt be­

tungande och därjämte innebära ett ingrepp i en förmån — rätten för döds­

bodelägarna att själva utse boutredningsmän — som där den förefanns se­

dan gammalt ansetts såsom ett privilegium. 1 förslaget till lagen örn bout­

redning och arvskifte hade, erinrar kommittén vidare, lagberedningen ut­

vecklat de skäl, som föranlett att icke heller genom boutredningslagen i prin­

cip någon avvikelse skett från den ordning, enligt vilken bouppteckningen

förrättades av gode män, utsedda av delägarna själva. Kommittén funne det

likväl obestridligt, att det vore ett fiskaliskt intresse av vikt att den egendom,

som upptoges i dödsbouppteckningarna, åsattes riktigt värde. Även om,

såsom under lagstiftningsarbetet befunnits, någon ny ordning för bouppteck­

ningarnas förrättande icke borde stadgas, syntes enligt kommitténs mening

den önskvärda ökade kontrollen över värderingen av arvfallen egendom utan

olägenhet kunna vinnas genom nu ifrågavarande av kommittén anvisade an­

ordning. Enär fast egendom skulle vid arvsbeskattningen upptagas till taxe­

ringsvärdet eller med ledning av särskilt av länsstyrelsen åsatt värde funnes

i fråga örn sådan egendom icke behov av ökad kontroll. Knappast förelåge

väl heller praktiskt sett något sådant behov beträffande börsnoterade värde­

handlingar, men då det noterade värdet icke alltid skulle lända till efter­

rättelse, hade kommittén icke funnit skäl att undantaga detta slag av till­

gångar från de bestämmelser förslaget i nu förevarande del innehölle.

Kommittén anför vidare beträffande de nu omförmälda bestämmelserna i

förslaget:

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

lil

Mången gång torde redan en granskning av bouppteckningen utan vidare

giva befogad anledning till tvivelsmål, huruvida i densamma upptaget värde

icke blivit för lågt beräknat, och kan i andra fall från dödsboet införskaffad

utredning tyda på att värderingen är för låg utan att utredningen dock giver

tillräckligt stöd för en uppvärdering. Tillsättande av särskild värderings­

man bör naturligen icke komma i fråga, med mindre det visar sig ogörligt

att utan större omgång genom dödsboets medverkan tillföra beskattnings-

domstolen erforderligt och tillförlitligt material för ett riktigt bedömande av

värdet. Självfallet bör värderingsman icke heller lörordnas, då det gäller

endast obetydligheter. I sådana fall lärer värderingsfrågan alltid kunna prak­

tiskt lösas på annat sätt. De synpunkter, som nu framhållits, hava i för­

fattningstexten fått sitt uttryck i föreskriften, att värderingsman ej må för­

ordnas med mindre särskild anledning därtill föreligger. Med hänsyn till den

restriktion, som sålunda gäller ifråga örn befogenheten för rätten eller doma­

ren att förordna värderingsman, torde det kunna förutsättas, att i fall, då

värderingsman förordnas, dödsboet eller den för egendomen skattskyldige i

regel icke på sätt som vederbort fullgjort den skyldighet att tillhandagå be-

skattningsdomstolen med begärd utredning, som enligt förslaget blivit ålagd.

Kommittén har framför allt av detta skäl ansett sig böra föreskriva, att er­

sättning åt värderingsmannen skall erläggas, om den ifrågavarande egen­

domen ingår i dödsbo, av boet och eljest av den för egendomen skattskyl­

dige.

Överståthållarämbetet ifrågasätter i sitt yttrande, huruvida de särskilda

värderingsreglerna behövde erhålla en så vidlyftig avfattning. Det avsedda

syftet syntes enklare kunna nås genom en föreskrift att egendomen skall

uppskattas enligt de grunder, som gälla för uppskattning av förmögenhet

vid inkomst- och förmögenhetsbeskattning, eventuellt, där så funnes erfor­

derligt, med hänvisning till att utgångspunkten i vissa fall skulle vara det

beräknade värdet vid en av boets avveckling föranledd med tillbörlig om­

sorg skedd försäljning. Genom en sådan åtgärd skulle även vinnas, att vid

den blivande författningstexten icke behövde fogas de tämligen tyngande

kapitaliseringstabellerna, vilka vöre exakt likalydande med de tabeller, som

fogats vid förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Svea hovrätt finner icke något vara att erinra mot den ståndpunkt, kom­

mittén intagit i fråga örn upptagande av fordran hos insolvent dödsbodel­

ägare, men anser, att denna ståndpunkt borde komma till uttryck i författ­

ningstexten, då den avveke från rådande praxis och från vad enligt 6 kap. 3 §

boutredningslagen gällde i civilrättsligt hänseende, varefter hovrätten i denna

fråga vidare anför:

Måhända borde även till skydd för statsverkets intresse stadgas, att här

avsedda situation skulle beaktas, då provisoriskt skifte lades till grund för

skattens beräknande. Örn en arvlåtarc såsom arvingar efterlämnade två sö­

ner A och I?, av vilka den senare saknade alla tillgångar, och i boet funnes

dels en fordran örn 10,000 kronor mot 11, dels annan egendom till samma vär­

de, skulle vid arvskifte A erhålla denna egendom och 1? få ålnöjas med den

värdelösa fordringen. Del syntes då rimligt, att skattliiggningen, även örn

den verkställdes på grundval av bouppteckningen, skedde i överensstämmelse

härmed och icke, såsom av förslaget syntes följa, grundades på det fiktiva

antagandet alt de reala tillgångarna delades lika mellan bröderna med på-

112

Kungl. Maj:ts proposition nr i92.

följd att skatten bleve avsevärt lägre än den borde vara. Det vore att märka,

att i fall av denna art bodelägarna saknade allt intresse att få arvskiftet lagt

till grund för beskattningen, vilken sålunda här regelbundet komme att verk­

ställas med ledning av bouppteckningen.

Med hänvisning till det av advokatfiskalsämbetet vid hovrätten avgivna

yttrandet — vari ämbetet förklarar sig med tillfredsställelse hälsa den före­

slagna möjligheten för beskattningsmyndigheten att förordna lämplig per­

son för uppskattning av lös egendom — förordar hovrätten införande av be­

stämmelse om rätt för advokatfiskalsämbetet att vid behov hos hovrätten ut­

verka förordnande för sådan förrättningsman. Slutligen anser hovrätten

det kunna ifrågasättas, huruvida icke ersättningen till förrättningsmannen i

vissa fall med hänsyn till uppskattningens resultat borde stanna å stats­

verket.

Stockholms rådhusrätt anser den föreslagna bestämmelsen rörande grun­

derna för uppskattning av sådan lös egendom, för vilken speciella värderings­

regler ej givits, riktig och lämplig och lämnar sin fulla anslutning till försla­

get örn befogenhet för beskattningsmyndigheten att förordna särskild värde­

ringsman, då behovet därav syntes ovedersägligt. Jämväl rådhusrätten ifrå­

gasätter, huruvida icke den av kommittén anvisade metoden för upptagan­

de av fordran hos insolvent dödsbodelägare borde komma till uttryck i för­

fattningstexten.

I sistnämnda hänseende göres enahanda uttalande även av länsstyrelsen i

Västmanlands län.

Länsstyrelsen i Stockholms län åter anser, att det av kommittén anvisade

förfaringssättet för upptagande av fordran hos insolvent dödsbodelägare icke

kunde givas företräde framför den nu tillämpade metoden och därför över­

huvud icke borde komma till användning.

Kammarrätten anför i huvudsak:

Bestämmelsen örn att icke börsnoterade värdehandlingar skulle upptagas

lill pris, som under normala förhållanden kunde hava varit påräkneligt vid

försäljning, vore ofta svårtillämplig, särskilt då fråga vöre om värdehand­

lingar, som sällan bleve föremål för några representativa försäljningar, t. ex.

aktier i s. k. familjebolag. För utfinnande av värdet å sådana aktier hade

av beskattningsmyndigheterna brukat användas ett flertal metoder, vilka

dock vöre mycket litet pålitliga, och resultatet hade faktiskt blivit att börs­

noterade och icke börsnoterade aktier i allmänhet uppskattades efter olika

grunder. Detta hade särskilt kommit till synes därigenom, att under goda

tider sistnämnda slag av värdepapper icke ansetts följa de börsnoterade upp

i höjden, varemot vid baisse-perioder de icke börsnoterade aktierna i regel

blivit förhållandevis hårdare beskattade än andra aktier. Till avhjälpande

av svårigheten med beskattningen av icke börsnoterade aktier hade under de

sista åren genom länsstyrelsernas försorg särskilda undersökningar gjorts

angående sådana aktiers värden, och förmögenhetsbeskattningen hade i all­

mänhet verkställts med ledning av dessa undersökningar. Det hade emel­

lertid i vissa fall visat sig, att de sålunda bestämda värdena legat avsevärt

högre än försäljningsprisen. Särskilt gällde detta aktier i familjebolag, enär

allmänhetens intresse för inköp av sådana värdepapper — i den mån de ut-

bjödes till salu — ofta vore mycket ringa. Mot den förenämnda bestämmel-

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

113

sen för värdering av icke börsnoterade aktier kunde dock, såvitt gällde den­

sammas tillämpande vid den allmänna förmögenhetsbeskattningen, antagli­

gen icke göras någon anmärkning i förevarande hänseende, då i det långa

loppet de divergenser, som uppkomma mellan de beräknade värdena och de

tillfälligtvis konstaterade försäljningsvärdena, i stort sett icke syntes hava

större betydelse. Annorlunda vore förhållandet med arvsskatten, som vore

en engångsskatt och på grund av de höga skattesatserna ofta toge en ansen­

lig del av kvarlåtenskapen i anspråk. Kammarrätten ville därför ifrågasätta

örn ej värderingen av icke börsnoterade värdepapper i arvs- och gåvoskatte-

hänseende kunde ske efter den i förslaget nyinförda generella regeln för vär­

dering av lös egendom eller efter någon likartad skälig beräkningsgrund.

Statskontoret och riksräkenskapsverket ifrågasätta, huruvida det icke för

vinnande av den kontroll, som avses med den föreslagna bestämmelsen örn

befogenhet för beskattningsmyndigheten att förordna lämplig person att verk­

ställa värdering, borde så ordnas att beskattningsmyndigheten bereddes möj­

lighet att uppdraga åt någon i allmän tjänst anställd person att såsom tjänste­

åliggande utan särskild ersättning verkställa värderingen, därvid förslagsvis

nämnas av statskontoret vederbörande åklagare och av riksräkenskapsverket

utmätningsman. Riksräkenskapsverket tillägger, att en sådan metod borde

kunna komma till användning åtminstone när fråga vore om bohag och an­

nan lös egendom av icke alltför specifik natur, samt att det för övrigt även

i fråga örn reglerna för själva värderingen borde göras åtskillnad mellan bo­

hag och liknande egendom å ena samt inventarier, lager, maskiner och öv­

rig till exempelvis merkantil verksamhet hänförlig egendom å andra sidan.

I fråga örn sistnämnda slag av egendom syntes nämligen särskilda normer för

värderingen böra fastslås. Vidare borde värderingen av icke börsnoterade

aktier kunna ske med ledning av de värden, som fastställdes vid den årliga

taxeringen.

Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter, huruvida icke, därest i enlighet med

förslaget allmän domstol komme att bliva beskattningsmyndighet, det borde

bliva regel att särskild värderingsman för uppskattning av lös egendom för­

ordnades, där icke av beskattningshandlingen klart framginge, att däri före­

kommande värdering kunde tilläggas vitsord.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som finner den föreslagna möjligheten för

beskattningsmyndigheten att förordna särskild värderingsman mycket väl­

betänkt, ifrågasätter huruvida icke, i fall där den lösa egendomens värde

kunde antagas överstiga visst fastställt minimibelopp, för dödsbo borde stad­

gas skyldighet att anlita för ändamålet särskilt auktoriserade värderingsmän.

Försäkringsinspektioncn framhåller, att de föreslagna, med nu gällande

bestämmelser överensstämmande reglerna för värdering av rätt till livränta

hade avseende å en vanlig från tidpunkten för uppskattningen till den berät­

tigades död utgående livränta, men att, särskilt under senare år, ett flertal

andra livränteformer alltmer kommit till användning inom livförsäkrings­

rörelsen och alt beträffande dessa de ifrågavarande reglerna ej lämnade nå­

gon vägledning för uppskattningen av kapitalvärdet. Som exempel kunde

anföras uppskjuten livränta mot engångspremie, ränta utgående under nå-

Dihang till riksdagens protokoll lott.

1 sami. Nr 192.

8

114

Kungl. Mcij:ts proposition nr 192.

Departements

-

chefen.

göns livstid, dock högst viss tid (temporär livränta) samt ränta utgående un­

der någons livstid, dock minst viss tid (livränta med viss tids garanti). I

fråga örn sådana livräntor erfordrades visserligen uppskattning av kapital­

värdet endast i de fall, då livräntans årsbelopp överstege 1,500 kronor, men

under senare tid syntes i åtskilliga fall denna gräns hava avsevärt överskri­

dits. För dessa fall vore därför kompletterande bestämmelser påkallade.

Utöver de nu behandlade bestämmelserna i förslaget, vilka sakna motsva­

righet i gällande arvsskatteförordning, innehåller förslaget i förevarande del

ytterligare en nyhet, nämligen en särskild värderingsregel avseende fall då

med arvs- eller testamentslott skall sammanläggas gåva från arvlåtaren, var­

till denne enligt förbehåll vid gåvans lämnande åtnjutit nyttjanderätt eller

rätt till avkastning. Till detta stadgande återkommer jag vid behandlingen

av gåvobeskattningen.

De vid kommitténs förslag fogade kapitaliseringstabellerna överensstämma

med de nu gällande. Kommittén uttalar att, då samma tabeller återfinnas

även på andra håll inom skattelagstiftningen, frågan örn deras omarbetande

borde upptagas i ett sammanhang.

Om, såsom jag förordat, bouppteckningen bibehålies såsom grundläggande

beskattningshandling, torde därav följa även ett bibehållande av den för

värdering av arvfallen egendom gällande huvudregeln, att vid värderingen

skola lända till efterrättelse i bouppteckningen åsätta värden. Då i annan

lagstiftning föreskrifter saknas angående grunderna för bestämmande av

bouppteckningsvärdena, måste dock för åstadkommande av tillförlitliga be­

skattningsvärden särskilda kompletterande värderingsregler meddelas. Kom­

mitténs förslag, att beskattningsvärdet skall bestämmas med tillämpning av

dessa kompletterande regler icke blott såsom nu i fall då därigenom fram­

kommer högre värde än det som upptagits i bouppteckning eller deklara­

tion utan även då värdet blir lägre än detta, synes mig innefatta en rik­

tig ståndpunkt.

De särskilda regler för värdering av fast egendom, som nu gälla

och i huvudsak oförändrade upptagits i kommitténs förslag (22 §), hava varit

föremål för ingående utredning i sammanhang med de ändringar i arvsskatte­

förordningen, som enligt vad förut nämnts tillkommo år 1934 och vari­

genom möjlighet bereddes till särskild, från taxeringsvärdet avvikande upp­

skattning av fast egendom. Vid denna utredning dryftades olika uppslag be­

träffande värderingen av fast egendom vid arvsbeskattningen. På skäl, som

jag alltjämt anser övertygande, stannade man därvid för taxeringsvärdet så­

som beskattningsvärde med den möjlighet till avvikelse som nyss nämnts.

Det må särskilt framhållas, att då även beaktades den i ett av remissyttran­

dena nu åter upptagna frågan om lämpligheten att lägga taxeringsvärdet till

grund för bestämmande av beskattningsvärdet å sådan del av jordbruksfastig­

het, som utgöres av skogsmark eller växande skog. Beträffande nämnda

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

115

tidigare utredning tillåter jag mig hänvisa till propositionen nr 252 till 1934 års riksdag med därvid fogad utredningspromemoria.

I ett par av yttrandena har framhållits såsom önskvärt, att regeln örn fast egendoms upptagande till näst föregående års taxeringsvärde ersättes med ett stadgande att det senast fastställda taxeringsvärdet skall läggas till grund för värderingen. Även denna fråga har tidigare varit föremål för prövning dels med anledning av en motion till 1933 års riksdag och dels i sammanhang med 1934 års förenämnda utredning. Man bibehöll därvid i princip den nu gällande regeln. Jag har för min del icke funnit anledning intaga en annan ståndpunkt.

I likhet med kommittén finner jag de år 1934 tillkomna reglerna om åsät­ tande i vissa fall av särskilt fastighetsvärde i huvudsak böra bibehållas. Be­ hörighet att påkalla åsättande av dylikt värde har jag ansett böra tillkom­ ma icke blott såsom för närvarande den skattskyldige utan även boutred­ ningsman eller testamentsexekutör. Mot den av kommittén föreslagna, från praktisk synpunkt helt visst tämligen oväsentliga ändringen, att domstolen vid sin uppskattning skall vara oförhindrad bestämma icke blott såsom nu ett högre utan även ett lägre värde än det av länsstyrelsen åsätta, finner jag icke något vara att erinra. De anmärkningar, som i några av yttran­ dena framställts beträffande denna domstolens omprövningsrätt, kan jag nämligen icke finna befogade.

Vidkommande det i 22 § 2 mom. tredje stycket avsedda fall, då för fast egendom icke finnes särskilt taxeringsvärde, har jag i anslutning till utta­ landen i ett par av remissyttrandena ansett mig böra föreslå, att värdering genom länsstyrelsens försorg icke skall vara erforderlig där det finnes up­ penbart att egendomens värde ej överstiger 5,000 kronor. Vidare har en redaktionell jämkning vidtagits i syfte att tydligt utmärka att, då värdet överstiger nämnda belopp, det ovillkorligen åligger vederbörande att hos länsstyrelsen göra framställning örn åsättande av särskilt värde till ledning för skattens bestämmande.

De av kommittén föreslagna nya reglerna angående åsättande av särskilt fastighetsvärde jämväl i fall, då egendomens värde förhöjts, finner jag mig även böra tillstyrka. För åvägabringande — på sätt en av de hörda myndig­ heterna förordat — av större överensstämmelse mellan nu ifrågavarande reg­ ler och motsvarande stadganden om beaktande av nedgång i fastighetsvärdet har jag emellertid bland de omständigheter, som skola föranleda åsättande av förhöjt värde, även upptagit väsentlig förändring av rörelse, i vilken egen­ domen varit använd.

I likhet med kommittén finner jag de nu gällande bestämmelserna an­ gående befogenhet för Kungl. Majit att i fall av ändrade konjunkturför­ hållanden medgiva avvikelse från fastighets taxeringsvärde böra i allt vä­ sentligt bibehållas. Kommittén har upptagit det för sådant medgivande nu gällande villkoret, att den sammanlagda skatten skulle uppgå till minst 3,000 kronor örn egendomen upptoges till taxeringsvärdet. Då vid tillämp­ ning av reglerna för beskattning av successiva förvärv icke samtliga lotter

116

Kungl. Maj-.ts proposition nr 192.

i boet bliva föremål för beskattning i ett sammanhang, har beträffande

ifrågavarande villkor vidtagits en omformulering innebärande att hänsyn

skall tagas endast till sammanlagda skatten för sådana lotter i boet, om

vilkas beskattande är fråga. Mot kommitténs förslag örn borttagande av

det ytterligare villkoret, att utgörande av skatt efter vanlig beräkningsgrund

skulle verka oskäligt betungande, synes ej något vara att erinra. Behörighet

att göra framställning om nedsättning av beskattningsvärdet anser jag även

i nu förevarande fall böra tillkomma icke blott skattskyldig utan även bout­

redningsman eller testamentsexekutör. Vidare har jag ansett bestämmelserna

i fråga böra kompletteras med en uttrycklig föreskrift, att sådan ansökan

skall för att kunna upptagas till prövning vara till Kungl. Majit ingiven

innan beslut örn skattens fastställande meddelas.

Vad angår de i förslaget upptagna särskilda reglerna för värdering av 1 ö s

egendom (23 §) har redan framhållits, hurusom flertalet av dessa regler

i sak ansluta sig till nuvarande bestämmelser, men att dessa för särskilda fall

givna bestämmelser i förslaget utökats med en föreskrift rörande grunderna

för uppskattning av lös egendom i allmänhet. Den motivering kommittén

anför för införande av en sådan generell regel för värdering av lös egen­

dom finner jag övertygande.

I anslutning till uttalanden av bland andra Svea hovrätt och Stockholms

rådhusrätt har jag ansett, att den ståndpunkt, kommittén i motiven intagit i

fråga örn uppskattning av fordran hos insolvent dödsbodelägare, bör komma

till uttryck i författningstexten. Jag föreslår därför införande av en före­

skrift av innehåll att, såvitt gäller osäker eller värdelös fordran, den omstän­

digheten att gäldenären är delägare i dödsboet icke föranleder fordringens

uppskattande enligt andra grunder än eljest tillämpliga. Svea hovrätt har vi­

dare ifrågasatt, huruvida icke till skydd för statsverkets intresse härjämte

borde införas en bestämmelse, enligt vilken i fall av beskattning på grundval

av bouppteckning fordran hos insolvent dödsbodelägare skulle i anslutning

till för det verkliga arvskiftet gällande regel föranleda motsvarande minsk­

ning av hans andel i de reala tillgångarna. Härigenom skulle övriga delägares

andelar däri bliva utökade och underkastade därav föranledd progressiv

skärpning av skatten. En sådan bestämmelse synes mig icke tillrådlig. Re­

dan det förhållandet, att den ifrågasatta metoden skulle innebära ett hänsyns­

tagande endast till en viss av det flertal omständigheter, som vid det verkliga

skiftet kunna föranleda annan lottbestämning än vid den provisoriska del­

ningen, synes ägnat att ingiva betänkligheter. Det är givetvis ingalunda ute­

slutet, att någon av dessa andra omständigheter skulle vid skiftet komma att

helt eller delvis motväga den lottjustering, som den ifrågasatta regeln skulle

medföra. Härtill kommer, att ett iakttagande vid det verkliga skiftet av den

lottbestämningsregel, som utgör motsvarighet till den av hovrätten ifrågasatta

föreskriften, icke är obligatoriskt.

Av försäkringsinspektionen har anmärkts, att de föreslagna, med nu gäl­

lande bestämmelser överensstämmande reglerna för beräknande av kapital­

värdet å livränta hava avseende å en vanlig från tidpunkten för uppskatt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

117

ningen till den berättigades död utgående livränta men däremot icke å vissa

på annat sätt bestämda livräntor, som numera kommit till användning inom

livförsäkringsrörelsen. Vad sålunda framhållits är visserligen riktigt, men

jag har likväl icke ansett mig böra föreslå specialbestämmelser för nu åsyf­

tade fall. Upptagande i författningstexten av regler för speciella fall måste

av praktiska skäl givetvis ske med viss begränsning. Särskilt med hänsyn

till de variationer, som numera förekomma och alltmer utvecklas även inom

en och samma försäkringsform, torde man ock hava anledning räkna med

att specialbestämmelser på förevarande område endast i begränsad utsträck­

ning skulle komma att fylla sitt ändamål. För de av försäkringsinspektionen

angivna fallen lärer, med anlitande av den utredning som tillhandahålles av

vederbörande försäkringsanstalt, även utan specialregler kunna åstadkommas

en uppskattning i anslutning till de för huvudfallen angivna grunderna. För

övrigt är, såsom av försäkringsinspektionen även antytts, den nu upptagna

frågan av begränsad betydelse med hänsyn därtill att uppskattning av en liv­

räntas kapitalvärde erfordras endast i fall då räntans årsbelopp överstiger

1,500 kronor.

I vidare mån än i det föregående angivits har jag icke funnit anledning

till erinran mot de regler om uppskattning av arvfallen egendom, som inne­

hållas i förslaget.

De i 26 § i förslaget upptagna bestämmelserna rörande den utredning och

de särskilda handlingar, de skattskyldiga hava att tillhandahålla för möjlig­

görande av en riktig tillämpning av värderingsreglerna, har jag ansett böra

kompletteras med en föreskrift avseende icke börsnoterade värdepapper.

Förut har berörts, hurusom vid förmögenhetsbeskattningen under de sista

åren genom överståthållarämbetets och länsstyrelsernas försorg och under

samverkan dem emellan särskilda utredningar verkställts beträffande vär­

dena å icke börsnoterade aktier. I syfte att göra resultatet av dessa utred­

ningar, som torde vara avsedda att fortsättas, tillgängligt för samtliga beskatt -

ningsmyndigheter hava de genom utredningarna framkomna värdena samlats

i en gemensam årligen förnyad förteckning, som genom Överståthållarämbe­

tet och länsstyrelserna tillhandahållits taxeringsnämnderna. Förmögenhets­

beskattningen bär ock, såsom i kammarrättens yttrande framhållits, i allmän­

het verkställts i anslutning till dessa utredningar.

Det har synts mig önskvärt, att det utredningsarbete, som sålunda vid

förmögenhetsbeskattningen nedlägges för åstadkommande av en enhetlig och

tillfredsställande värdering av icke börsnoterade aktier, kommer även arvs­

beskattningen till godo. Då såsom redan förutskickats denna av mig föreslås

bibehållen vid de allmänna domstolarna, torde de skattskyldiga lämpligen

böra åläggas att i arvsskatteärendet till ledning för bestämmande av be­

skattningsvärdet ingiva bevis till domstolen angående det värde, vartill icke

börsnoterat värdepapper blivit upptaget vid senaste taxering. Givetvis kun­

na efter den tidpunkt, som denna taxering avser, men före dödsfallet om­

ständigheter hava inträffat som föranleda åsättande av annat värde än

vid taxeringen, liksom domstolen utan att någon särskild omständighet

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

inträffat kan finna anledning frångå det vid taxeringen fastställda värdet.

För att i möjligaste mån bereda domstolen tillgång till det värde, som är

att hänföra till utgången av året närmast före dödsåret, bör omförmälda

bevis lämpligen avse i taxeringsärendet föreliggande beslut, oavsett huru­

vida omprövning av detsamma i högre instans kan påkallas eller beslutet

är beroende på sådan ännu icke slutförd omprövning. I överensstämmel­

se härmed föreslår jag, att 26 § kompletteras med en föreskrift av inne­

håll att det skall åligga skattskyldig att till ledning för värdering av icke

börsnoterade aktier, obligationer och därmed jämförliga värdehandlingar

förete av landskamrerare meddelat bevis, utvisande det värde, vartill enligt

senast verkställd prövning handlingen må hava upptagits vid taxering enligt

förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen, enligt vilken rätten eller do­

maren skall, där särskild anledning därtill föreligger, äga förordna lämplig

person att verkställa uppskattning av lös egendom till ledning för densam­

mas värdering, finner jag lämplig och av behovet påkallad. I anslutning

till uttalande av Svea hovrätt föreslår jag befogenhet jämväl för hovrätterna

att efter framställning av vederbörande advokatfiskalsämbete förordna så­

dan förrättningsman. En dylik bestämmelse torde även vara ägnad att in­

skärpa angelägenheten av att redan underrätterna vederbörligen utnyttja

möjligheten att på nu angivet sätt tillrättalägga sådana fall, där anledning

finnes till antagande att bouppteckningsvärdena icke blivit åsätta med till­

börlig omsorg.

Det från ett par håll framförda förslaget att uppdraget att i nu avsedda

fall tillhandagå domstolarna med värdering skulle anförtros vissa i allmän

tjänst anställda personer har jag icke funnit skäl biträda. Ehuru det givet­

vis kan vara föremål för tvekan, huruvida det utan hänsyn till uppskatt­

ningens resultat i alla förekommande fall bör åligga dödsboet eller de skatt­

skyldiga att gälda kostnaden för värderingen, har jag icke heller på denna

punkt ansett mig böra frångå kommitténs förslag.

Då såsom kommittén framhållit den omarbetning av kapitaliseringstabel-

lerna, som kan finnas påkallad, berör även andra skatteförfattningar än den

förevarande, kommer jag att i ett sammanhang upptaga denna fråga beträf­

fande samtliga därav berörda beskattningsområden.

Beskattningen av de särskilda lotterna.

Fysiska personers förvärv.

Av den lämnade översikten över gällande bestämmelser framgår, att vid

beskattningen av de särskilda arvs- och testamentslotterna såväl lottens stor­

lek som släktskapen mellan arvlåtare och förvärvare är bestämmande för

skatteprocenten, vilken sålunda är dubbelt progressiv, nämligen dels i för­

hållande till lottens storlek och dels i förhållande till avtagande släktskap.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 192.

119

I fråga om den fördelning av de skattskyldiga i olika klasser, som dessa

båda progressionsgrunder föranlett, må här erinras, att enligt gällande be­

stämmelser hänföras till klass I: efterlevande make, barn, adoptivbarn och

avkomling till barn eller adoptivbarn, klass II: föräldrar, syskon, halvsyskon

och avkomling till hel- eller halvsyskon och klass IV: övriga arvsberättigade

släktingar ävensom oskylda.

Kommittén.

Kommittén föreslår, att i nuvarande klass I upptagas jämväl styvbarn

och makes adoptivbarn samt avkomling till sådant barn,

och anför härom:

Genom lagen den 11 juni 1920 om makes underhållsskyldighet mot andra

makens barn har fastslagits, att i visst betydelsefullt hänseende styvbarn

böra vara jämställda med makarnas gemensamma barn. Denna lagstift­

ning förutsätter såsom naturligt och önskvärt, att styvbarn i regel få upp­

växa i makarnas gemensamma hem. I dessa vanligen förekommande fall

föreligga enligt kommitténs åsikt starka skäl att bereda en styvfaders eiler

styvmoders testamentsförordnande till förmån för styvbarn enahanda skatte-

lindring som de gemensamma barnens arvs- och testamentsförvärv. I fall,

där styvbarnet icke vistats i makarnas hem, torde ett testamentsförordnande

till förmån för styvbarnet i och för sig indicera en verklig samhörighet mel­

lan testator och styvbarnet. Då det tillika bör kunna förutsättas, att denna

samhörighet har sin grund i det av testator ingångna äktenskapet, lärer

även i nu åsyftade fall samma skattelindring vara påkallad. Att införande

av skattelindring för styvbarn — liksom andra av kommittén föreslagna

skattelindringar — innefattar avsteg från den nu tillämpade principen att,

frånsett efterlevande makes förvärv, uteslutande grunda skattedifferentie-

ringen på arvsordningen, bör enligt kommitténs förmenande icke vara ägnat

att ingiva betänkligheter. Härutinnan finnas på skilda håll förebilder i den

modernare arvsskattelagstiftningen. Likaväl som med testators naturliga

barn i skattehänseende jämställes hans adoptivbarn, bör med testators styv­

barn jämställas hans makes adoptivbarn.

Enligt kommitténs förslag skall vidare klass II i tariffen utökas sålunda,

att där jämväl upptagas styvfader, styvmoder, adoptant, adop-

tants avkomling samt barns eller adoptivbarns make; och

yttrar kommittén beträffande förslaget i denna del:

För upptagande av styvföräldrar i denna klass gälla samma skäl som för

styvbarns införande under klass I. Vad angår adoptant torde den omstän­

digheten, att adoptanten, hos vilken adoptivbarnet vanligen erhållit sin upp­

fostran, i allmänhet får antagas stå i närmare förhållande till adoptivbarnet

än vad fallet är med barnets naturliga föräldrar eller släktingar, utgöra

tillräcklig anledning till den föreslagna skattelindringen. Såsom ytterligare

skäl tillkommer, att adoptanten äger, om än i begränsad utsträckning, arvs­

rätt efter adoptivbarnet. Att adoptants avkomling bör tillgodonjuta enahanda

skattelindring torde icke behöva särskilt motiveras. Ett testamentariskt för­

ordnande till förmån för make till testators barn lärer ofta vara att till

skriva icke endast hänsyn lill testamentstagaren personligen utan även om­

sorg örn barnets familj. Mången gång kommer detta till uttryck i testa­

mentet sålunda, att detsamma skall i första hand gälla barnet, och, endast

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

om barnet avlider före testator, barnets make. Enligt kommitténs åsikt kan

det icke anses tillfredsställande att, under det andra medlemmmar av bar­

nets familj — barnet självt och dess barn — beskattas enligt klass I, bar-

nets make däremot har att erlägga skatt enligt klass IV. Kommittén har

därför upptagit barns make ävensom adoptivbarns make i klass II i tariffen.

Kommittén har härjämte framlagt förslag rörande skattelindring för tro­

tjänare.

I en motion vid 1937 års riksdag hemställdes örn sådan ändring av 19 § i

gällande arvsskatteförordning att person, som minst tio år varit anställd i testa-

tors eller gåvogivarens tjänst, jämställdes med under klass II i skatteskalan

uppräknade testaments- och gåvotagare. Bevillningsutskottet anförde i sitt

betänkande (nr 24) med anledning av motionen:

I likhet med motionären finner utskottet det icke vara tillfredsställande,

att den kategori av testaments- och gåvotagare, som i motionen betecknas så­

som trotjänare, skall erlägga skatt för testamentslott och gåva enligt klass IV

av den i arvsskatteförordningen intagna tariffen. I många fall kan nämligen

en trotjänare under tjänstetiden hava stått testator eller gåvogivare minst lika

nära som vissa släktingar. Utskottet finner därför billighetsskäl tala för att,

då en person visat trotjänaren sin erkänsla genom att till denne bortgiva

ett belopp i syfte att därmed exempelvis trygga trotjänarens försörjning efter

slutad tjänst eller pa ålderdomen, beloppet icke beskattas högre än om

detsamma skulle tillfallit någon av de skattskyldiga, som om förmälas i klass

II av tariffen. Med den relativt begränsade kategori skattskyldiga, varom

här är fråga, torde summan av de skatter, staten skulle gå förlustig, därest

en lindring i skatten medgåves, icke uppgå till mera betydande belopp, var­

för statsfinansiella skäl icke kunna anföras mot den av motionären före­

slagna klassificeringen av trotjänare. Med hänsyn till det anförda ansluter

sig utskottet till motionärens uppfattning, att trotjänare i arvs- och gåvo-

skattehänseende hänföras till förenämnda klass II.

Motionären har vidare föreslagit, att i förevarande hänseende med trotjä­

nare skall förstås person, som under minst tio år varit i testators eller gåvo-

givares tjänst. I frågans nuvarande läge är utskottet icke berett att uttala sig

örn, huruvida genom denna definition erhålles en lämplig avgränsning av

begreppet trotjänare. Utskottet vill emellertid angiva några allmänna syn­

punkter på frågan. I regel torde böra uppställas fordran å viss längre tids

anställning hos samma person eller familj. Skäl kunna även anföras för att

andra omständigheter än anställningens varaktighet tagas i betraktande, så­

som exempelvis tjänstens natur — vård under längre tid av sjuk person

— eller dylikt. Utskottet anser vidare, att från begreppet trotjänare icke bör

undantagas person, som stått i sådant skyldskapsförhållande till testator

eller gåvogivare, att personen enligt gällande bestämmelser i arvsskatteför­

ordningen är att hänföra till klass IV, och som innehaft tjänst hos testator

eller gåvogivaren under enahanda förhållanden som en oskyld. Även i sist­

nämnda fall finner utskottet skäligt, att tjänsteförhållandet och icke skyld-

skapen bör vara avgörande för frågan, efter vilken klass i nämnda förord­

ning skatt skall beräknas.

På grund av det nu anförda får utskottet förorda, att det i förevarande

motion berörda spörsmålet måtte göras till föremål för närmare utredning,

varvid särskild uppmärksamhet bör ägnas däråt, att bestämmelserna i ämnet

icke öppna möjlighet till kringgående av ifrågavarande beskattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

121

Riksdagen anhöll med åberopande av betänkandet hos Kungl. Majit örn

föranstaltande av den begärda utredningen.

Kommitténs förslag i förevarande hänseende innebär att, om lott, i värde

icke överstigande 50,000 kronor, tillkommer annan än i klass I eller klass II

upptagen person, vilken såsom anställd tillhört den avlidnes husfolk under

minst tio år eller under tid, som jämte tiden för sådan anställning hos den

avlidnes make eller hos släkting till den avlidne eller maken, uppgår till

minst tio år, skatten skall beräknas till hälften av det belopp, varmed den­

samma skolat utgå enligt för klass IV angivna grunder.

Beträffande det sålunda föreslagna stadgandet yttrar kommittén, att den

funnit av bevillningsutskottet anförda skäl tala för att skattelindring bered­

des åsyftade kategori av skattskyldiga, och hänvisar till att sådan skatte­

lindring förekommer i såväl Danmark som Norge. I fråga om utskottets ut­

talande, att skäl kunde anföras för att även andra omständigheter än anställ­

ningens varaktighet toges i betraktande, såsom tjänstens natur — vård under

längre tid av sjuk person — eller dylikt, framhåller kommittén, att hänsyns­

tagande till sådana mer eller mindre individuella faktorer skulle medföra

praktiska svårigheter vid bestämmelsernas tillämpande och även öppna möj­

lighet till missbruk från de skattskyldigas sida av den medgivna skattelind-

ringen. Kommittén ansåge därför övervägande skäl föreligga att låta endast

anställningens varaktighet bliva avgörande. I fråga om större lotter funne

kommittén de för skattelindringen anförda skälen icke äga samma giltighet

och hade därför begränsat skattelindringen till lotter icke överstigande 50,000

kronor. Särskilt med hänsyn till denna begränsning hade kommittén an­

sett praktiska skäl tala för att låta skattelindringen få form av avdrag å den

enligt klass IV utgående skatten i stället för att, såsom utskottet ifrågasatt,

hänföra de ifrågavarande skattskyldiga till klass II. Avdragets beräknande

till hälften av den enligt klass IV utgående skatten innebure, att den skatt,

som vederbörande hade att erlägga, med tillämpning av gällande tariff bleve

något högre än om den beräknats enligt klass II, för en lott å exempelvis

5.000 kronor 270 kronor i stället för — örn skatten beräknats enligt klass II

— 220 kronor.

Enligt nuvarande bestämmelser skall, såsom förut berörts, förvärv genom

arv eller testamente för att vara skattepliktigt uppgå till visst minimi-

värde, i klass I 1,000 kronor och i övriga klasser 200 kronor. Vid gåvo-

beskattningen är den allmänna regeln att, om gåvans värde icke överstiger

3.000 kronor, skattefrihet äger rum oberoende av vilken skatteklass mot­

tagaren tillhör. Det må framhållas, att mellan arvsbeskattningens och gåvo-

beskattningens regler i förevarande hänseende alltså föreligger även den

mera oväsentliga skiljaktigheten att olika metoder användas vid angivandet

av skattefrihetsgränsen sålunda att för skattefrihet förutsättes vid arvsbe­

skattningen alt lottens värde understiger och vid gåvobeskattningen att gå­

vans värde ej överstiger angivet belopp.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Kommittén föreslår för arvsbeskattningens del höjning av de skatte­

fria minimivärdena sålunda att arvs- eller testamentslott skall vara fri från

skatt om dess värde icke överstiger i klass I 3,000 kronor och i övriga klas­

ser 1,000 kronor.

Kommittén anför beträffande sitt förslag i denna del i huvudsak följande:

De vid arvsbeskattningen skattefria beloppen framstå numera såsom allt­

för låga icke endast om man täger hänsyn till penningvärdets fall — för

klass I höjdes det skattefria beloppet genom 1908 års stämpelförordning

från 400 kronor till 1,000 kronor, men beloppet 200 kronor kvarstår för de

övriga klasserna oförändrat sedan arvslottsskattens införande 1894 — utan

även vid en jämförelse med vad som gäller inom andra beskattningsområ-

den. Nu angivna skäl för en höjning av de skattefria beloppen skulle tvivels-

utan bliva till fullo beaktade, om den vid gåvobeskattningen tillämpade

skattefrihetsregeln utsträcktes att gälla även arvsbeskattningen. Detta skulle

jämväl innebära en icke oväsentlig arbetsbesparing för domstolarna vid för­

fattningens tillämpande. I det utredningsmaterial, som ställts till kommitténs

förfogande, ingå vissa inom statistiska centralbyrån verkställda undersök­

ningar, avseende arvsbeskattningen under åren 1935 och 1936, varav in­

hämtas, att en ökning av det skattefria beloppet till 3,000 kronor inom alla

klasser skulle hava medfört en skatteminskning under år 1935 av 1,023,463

kronor och under år 1936 av 1,042,402 kronor. Mot dessa skattebelopp sva­

rade för år 1935 ett beskattningsbart belopp av 59,844,621 kronor, fördelade

på 44,987 andelar, och för år 1936 ett beskattningsbart belopp av 61,313,188

kronor, fördelade på 45,901 andelar.

De skäl, som angivits för en höjning av de skattefria beloppen, finner

kommittén icke tillräckliga för en så långt gående utvidgning av skattefri­

heten som nu nämnts. Kommittén har stannat vid att föreslå en höjning av de

skattefria beloppen för klass I till 3,000 kronor och för övriga klasser till

1,000 kronor. Ett bibehållande av nuvarande system med högre skattefritt

belopp i klass I än i övriga klasser står även i överensstämmelse med prin­

ciperna för klassindelningen. En sådan höjning skulle — med skattefrihet

för belopp till och med 3,000 kronor resp. 1,000 kronor -—• hava föranlett en

skatteminskning för år 1935 av 542,553 kronor, varav 364,645 kronor be­

löpte å klass I och hänförde sig till ett beskattningsbart belopp av 37,399,320

kronor, fördelade på 21,429 andelar, medan 177,908 kronor belöpte å klas­

serna II—IV och motsvarade ett beskattningsbart belopp av 8,675,120 kro­

nor, fördelade på 16,307 andelar. För år 1936 skulle skatteminskningen hava

blivit 559,784 kronor, varav 380,458 kronor belöpte å klass I och hänförde

sig till ett beskattningsbart belopp av 38,909,681 kronor, fördelade på 22,287

andelar, medan å klasserna II—IV belöpte 179,326 kronor, avseende ett be­

skattningsbart belopp av 8,647,429 kronor, fördelade på 16,175 andelar.

Kommittén tillägger, att något skäl icke syntes förefinnas att på arvs- och

gåvobeskattningens områden använda olika metoder vid angivande av skatte-

frihetsgränsen samt att, då kommittén ej funnit lämpligt att för gåvobe­

skattningens del föreslå någon ändring i den metod som där tillämpades,

densamma ansetts böra för vinnande av likformighet komma till användning

även vid arvsbeskattningen.

I kommitténs förslag hava upptagits bestämmelser, enligt vilka efter­

levande make och minderårigt barn efter olika grunder skola

komma i åtnjutande av särskild skattebefrielse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

123

Sålunda föreslås, att efterlevande make tillkommande lott, vars värde icke

överstiger 25,000 kronor, skall vara fri från skatt; och anför kommittén be­

träffande förslaget i denna del följande.

En alltför hård belastning utgör den skatt, som för närvarande uttages för

efterlevande makes arvs- och testamentsförvärv. Arvslottsbeskattningens

syfte är ju att träffa den ökade skatteförmåga, som det benifika förvärvet

tillför den skattskyldige. Men det kan starkt sättas ifråga, huruvida — från­

sett fall då fråga är örn makar, som äga betydande förmögenhet — arvet

efter den avlidne maken verkligen giver den efterlevande ett tillskott i skat­

tekraft och örn icke snarare förhållandet i regel är det motsatta, eller att,

örn hänsyn tages till det genom makens bortgång uppkomna läget i dess hel­

het, den efterlevandes ekonomiska ställning genom dödsfallet försämras.

Särskilt gäller detta, örn dödsfallet träffar den, på vilkens arbetskraft det

gemensamma hushållet framför allt varit grundat. Därest den omständighe­

ten, att egendom juridiskt övergår från den ene maken till den andre, så­

lunda i regel icke motsvaras av något reellt förvärv, synes konsekvensen här­

av vara, att efterlevande make borde helt befrias från arvsskatt eller med

andra ord att maken finge åtnjuta skattefrihet icke blott för sin giftorätt

ulan även för vad som genom arv eller testamente förvärvas från den av­

lidne. I Norge har man intagit denna ståndpunkt och även i Danmark är

efterlevande make befriad från arvsskatt under förutsättning att maken för­

blir i oskiftat bo. Såsom skäl för efterlevande makes befrielse från arvs­

skatt kan även åberopas, att makar vid vår statliga inkomst- och förmögen­

hetsbeskattning behandlas såsom en enhet, vilket motiveras med deras ge­

mensamma hushållning.

Med hänsyn till den jämförelsevis stora skatteintäkt, som härflyter från

efterlevande makes arvs- och testamentsförvärv, har kommittén utgått från

att skattebefrielsen även av finansiella skäl måste begränsas och att man så­

ledes icke kan stanna vid att från skattebefrielse undantaga blott sådana

förvärv av verkligt betydande storleksordning, beträffande vilka de för skat­

tefrihet anförda skälen ej kunna anses tillämpliga. Kommittén anser, att

syftet med skattebefrielsen skulle vara i ej ringa mån tillgodosett, om skat­

tefrihet medgåves för arvs- och testamentslott, vars värde icke överstiger

25,000 kronor. Därigenom skulle i ett bo, där all egendom är föremål för

giftorätt och vars behållning icke överstiger 50,000 kronor, make utan skatt­

skyldighet äga bekomma hela behållningen. Skattebefrielse i nu nämnd

omfattning skulle enligt den för kommittén tillgängliga statistiska undersök­

ningen hava föranlett en skatteminskning för år 1935 av 431,655 kronor,

motsvarande ett beskattningsbart belopp av 21,583,617 kronor, fördelat å

3,623 andelar, oell för år 1936 av 487,413 kronor, motsvarande ett beskatt­

ningsbart belopp av 23,843,181 kronor, fördelat å 3,852 andelar. Till jämfö­

relse kan nämnas, att skattebefrielse för lotter icke överstigande 50,000 kro­

nor skulle hava medfört en skatteminskning för år 1935 av 740,077 kronor,

motsvarande ett beskattningsbart belopp av 29,167,068 kronor, fördelat å

3,836 andelar, och för år 1936 av 852,784 kronor, motsvarande ett beskatt­

ningsbart belopp av 33,035,313 kronor, fördelat å 4,120 andelar.

Skulle skattebefrielsen anses kunna sträckas längre än kommittén före­

slår, borde delta enligt kommitténs förmenande icke ske utan att en differen­

tiering med hänsyn lill omständigheterna i det särskilda fallet företoges. En

sådan kan bänkås anordnad el ler i huvudsak samma metod som i tysk ridt.

där efterlevande make alltid åtnjuter skattefrihet för förvärv, som icke över­

stiger 30,000 mark, men därutöver erhåller tolai skattebefrielse, örn i äkten­

skapet finnas barn eller barns avkomlingar, vilka ännu liro i livet. Huru

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

stor inkomstminskning för staten en skattebefrielse av sistnämnda slag skulle

medföra, framgår icke av tillgängliga siffror.

Kommittén anmärker, alt i de sifferuppgifter, som lämnats i fråga om den

föreslagna skattebefrielsen för efterlevande make, även innefattas den skatte-

minskning, som belöper å sådana efterlevande make tillkommande lotter,

vilkas värde ej överstiger 3,000 kronor, samt att denna skatteminskning skul­

le hava uppgått för år 1935 till 25,452 kronor, motsvarande ett beskattnings­

bart belopp av 2,602,504 kronor, fördelat å 1,359 andelar, oell för år 1936 till

25,952 kronor, motsvarande ett beskattningsbart belopp av 2,639,726 kronor,

fördelat å 1,417 andelar. Om den förordade särskilda skattebefrielsen för

make anses böra genomföras, skola givetvis, framhåller kommittén, de nu an­

givna siffertalen på ettdera hållet avräknas.

Det i förslaget upptagna stadgandet om särskild skattebefrielse för min­

derårigt barn innebär att, örn lott tillfaller barn eller adoptivbarn eller av-

komling till barn eller adoptivbarn, som vid tiden för skattskyldighets inträ­

de ej fyllt aderton år, lottens eljest skattefria värde (d. v. s. 3,000 kronor)

skall ökas med 1,000 kronor för varje helt år eller del därav, som vid nämn­

da tid återstår till dess sagda ålder uppnås.

Beträffande förslaget i denna del anför kommittén:

Det är tydligen ett viktigt samhällsintresse att vid sidan av efterlevande

make även minderårigt barn tillgodoses vid arvsbeskattningen, och behovet

härav blir större, i den mån skattefriheten för efterlevande make av fiska-

liska skäl måste begränsas. I anslutning till den ändring, som inkomstbe­

skattningen och även arvsbeskattningen -— Iv. F. 1914 3 § 3 mom. — under­

gått genom 1938 års lagstiftning, ligger det nära att såsom minderårigt anse

barn under 18 år. Kommittén har haft under övervägande, örn icke varje

barn i denna ålder kunde beredas skattefrihet för visst belopp, ungefärligen

motsvarande vad som vore önskligt såsom underlag för dess utbildning.

Vid bestämmande av denna skattefrihet skulle utgångspunkt kunna sökas

i den befrielse från gåvoskatt, som enligt K. F. 1914 35 § i viss utsträckning

medgives för försäkringar, till vilka förmånstagare insatts och vars främsta

syfte just är att uppmuntra till en på frivillighetens väg åstadkommen famil-

jeförsörjning. Sålunda äro under vissa förutsättningar kapitalförsäkringar

skattefria till den del de icke överstiga 15,000 kronor. Även där den avlidne

icke genom försäkring sörjt för de sina, bör emellertid enligt kommitténs

åsikt en viss skattefrihet beredas minderåriga. Såsom metoder, vilka härvid­

lag kunna komma i fråga, erbjuda sig att antingen likställa samtliga minder­

åriga barn och oberoende av deras ålder tillerkänna dem skattefrihet till och

med visst belopp, exempelvis 15,000 kronor, eller gradera skattefriheten i

förhållande till deras ålder, så att den får åtnjutas intill ett visst belopp,

t. ex. 1.000 kronor för varje år eller del av år som återstår, till dess barnet

fyllt 18 år. Den förra metoden är enklare vid tillämpningen men den senare

leder till så avsevärt rättvisare resultat, att kommittén ansett den böra hava

företräde. De ojämnheter, som skapas genom den förra metoden, framträda

särskilt starkt i övergången från skattefrihet till skattskyldighet, i det barn

med arvslott ej överstigande 15,000 kronor, örn det vid skattskyldighetens in­

träde fyllt 17 år, erhåller skattefrihet flir hela beloppet, men om det redan

uppnått 18 år, har att erlägga full skatt. Med den senare metoden däremot

uppkommer icke något väsentligt språng vid övergången från skattefrihet till

skattskyldighet. Erforderlig upplysning om barnens ålder bör alltid vara att

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

125

finna i bouppteckningen, sora enligt föreskrift i 3 kap. 3 § boutredningslagen

skall innehålla uppgift örn underårig bodeiägares födelsedag. Utöver den

speciella förmån, som sålunda beredes minderårigt barn, bör detta även kom­

ma i åtnjutande av samma skattefrihet, som medgives andra enligt klass I

skattskyldiga för lott icke överstigande 3,000 kronor. Ett nyfött barn skulle

alltså först och främst åtnjuta förmånen av skattefrihet till och med 18,000

kronor och, om barnets lott icke överstiger 21,000 kronor, icke heller hava

att betala någon skatt, varemot — om lottens värde överstiger sistnämnda

belopp — skattskyldighet skulle inträda för lotten i dess helhet. Med barn

bör självfallet i nu förevarande hänseende jämställas adoptivbarn.

Huru stor skatteminskning kommitténs förslag i denna del kommer att

medföra, låter sig icke beräkna, enär det statistiska materialet icke lämnar

någon upplysning angående arvinges ålder. Man kan visserligen utröna kost­

naden för en skattefrihet till bröstarvingar över huvud för lotter, vilkas värde

icke överstiger 15,000 kronor. Denna skatteminskning skulle hava blivit för

år 1935 1,424,046 kronor, fördelade å 30,870 andelar, och för år 1936

1,521,218 kronor, fördelade å 32,870 andelar. Men huru många bland nu av­

sedda arvingar, som äro vuxna och huru många minderåriga låter sig icke

bestämma — för befolkningen i dess helhet faller ungefärligen en tredjedel

på den senare kategorien och två tredjedelar på den förra — och ännu mind­

re storleken av deras olika lotter. Och väljer man metoden med skattefrihet

för visst belopp för varje år eller del av år, som återstår tills den minderårige

fyllt 18 år, kan ännu mindre skatteminskningen beräknas. Tydligt är emel­

lertid att en på föreslaget sätt anordnad skattefrihet från fiskalisk synpunkt

måste vara av jämförelsevis ringa betydelse.

Redogörelse må här även givas för förslagets behandling av ett par detalj­

spörsmål på förevarande område, vilka i remissyttrandena upptagits i detta

sammanhang. Till övriga spörsmål av mera detaljerad natur, som avse be­

skattningen av de särskilda lotterna, återkommer jag — i den mån dessa

spörsmål överhuvud äro av beskaffenhet att behöva belysas utöver vad som

framgår av författningstexten — i specialmotiveringen.

De nu åsyftade detaljbestämmelserna återfinnas i 29 § av förslaget. Där

stadgas till en början, att vid tillämpning av den tariff, som innefattar de

olika skatteklasserna, värdet å lotten skall jämnas till närmast högre fulla

hundratal kronor. För närvarande gäller en regel av motsatt innehåll eller

att värdet å andelen skall avjämnas till närmast lägre fulla hundratal kro­

nor. Kommittén motiverar den föreslagna ändringen med att, då enligt för­

slaget även för arvsbeskattningens del skattefrihetsgränsen bestämts sålunda,

att skattefrihet åtnjutes för lott, som ej överstiger visst angivet värde, ett bi­

behållande av den nuvarande jämkningsregeln skulle medföra, att skattefri­

hetsgränsen i realiteten bleve högre än den angivna -—■ exempelvis skulle lott

tillkommande efterlevande make bliva skattefri intill ett värde av 25,100 kro­

nor. En dylik konsekvens finner kommittén icke lämplig.

Vidare föreslås regler avseende jämkning av själva skattebeloppet i vissa

gränsfall. Sålunda föreskrives att, om skatten finnes bliva högre än skill­

naden mellan lottens värde och det värde, varlin loiten för att vara skattefri

högst får uppgå, skatten icke skall utgå med högre belopp än skillnaden mel­

lan nämnda värden. Detta stadgande skulle få betydelse vid beskattning av

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

efterlevande makes och i vissa fall minderårigt barns förvärv. Slutligen före-

skrives att, om värdet å lott, som tillkommer person hänförlig till katego­

rien trotjänare överstiger 50,000 kronor, skatten skall i förekommande fall

jämkas sålunda, att densamma icke blir högre än summan av det belopp,

varmed lottens värde överstiger 50,000 kronor, och den skatt, som skolat

utgå, därest lottens värde utgjort 50,000 kronor.

Yttrandena.

De över kommittéförslaget avgivna yttrandena innehålla i de delar, varom

här är fråga, i huvudsak följande.

Svea hovrätt förklarar sig i det hela kunna giva sin anslutning till försla­

gets bestämmelser om beskattningen av de särskilda lotterna. Styvbarn och

makes adoptivbarn syntes dock böra likställas med egna barn även såvitt

gällde den för minderåriga föreslagna särskilda skattebefrielsen. Staten hade

nämligen all anledning att stödja den uppfattningen att barn, som växte

upp i ett gemensamt hem, borde njuta samma villkor. Det syntes vidare

kunna ifrågasättas, huruvida icke i enkelhetens intresse den särskilda regel

som uppställts till förmån för trotjänare borde utgå och trotjänares testa-

mentslott i stället beskattas enligt andra klassen. Att statskassans intressen

därigenom skulle bliva i någon nämnvärd mån lidande behövde av lätt in­

sedda skäl ej befaras.

Göta hovrätt anför att, även örn de föreslagna skattelättnaderna i och för

sig kunde vara önskvärda, det dock kunde ifrågasättas om man icke i vissa

avseenden gått för långt. Särskilt gällde detta skattebefrielsen för efterle­

vande make tillkommande lott, som icke överstege 25,000 kronor. Åtmins­

tone i de fall, då efterlevande maken vore mannen, vilken ju i allmänhet

finge förutsättas hava den bättre ekonomiska ställningen, innebure förslaget

enligt hovrättens uppfattning en alltför långt gående skattebefrielse, vilken

måste framstå såsom olämplig vid jämförelse med den beskattning, som

till och med ganska små lotter till efterlevande vuxna bröstarvingar vore

underkastade.

Stockholms rådhusrätt anser de bestämmelser i förslaget, som avse änd­

ringar i klassindelningen och skattelindringar, innehålla åtskilliga väl moti­

verade nyheter. Emellertid kunde det enligt rådhusrättens åsikt ifrågasät­

tas örn ej den särskilda skattebefrielsen för arvlåtarens egna minderåriga

barn och adoptivbarn borde utsträckas jämväl till styvbarn och makes adop­

tivbarn. De skäl, som talade för beredande åt barn och adoptivbarn av ifrå­

gavarande förmån, syntes nämligen med samma styrka gälla beträffande

styvbarn och makes adoptivbarn, varemot det förefölle som om sagda skäl

ej med tillnärmelsevis samma styrka ägde giltighet beträffande avkomling

till barn och adoptivbarn.

Statskontoret hade icke något att erinra mot de föreslagna utökningarna

av klasserna

I

och

II

eller de förordade höjningarna av de skattefria

minimivärdena och kunde jämväl biträda vad kommittén föreslagit rörande

särskilt avdrag för bröstarvingar under 18 år och skattelindring för trotjä-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

127

nare. I likhet med kommittén ansåge statskontoret det angeläget, att åtgär­

der vidtoges i syfte att bereda skattelindring åt efterlevande make. Emel­

lertid måste det ifrågasättas, örn den av kommittén föreslagna bestämmel­

sen givits ett lämpligt innehåll. Det syntes nämligen önskvärt, att vid skatte­

frihetens bestämmande i dylikt fall vederbörlig hänsyn foges till den efter­

levande makens förmögenhetsförhållanden i övrigt. En omarbetning av

ifrågavarande bestämmelser borde fördenskull tagas i övervägande.

Riksräkenskapsverket förklarar sig finna de föreslagna höjningarna av de

skattefria arvslotternas belopp i och för sig motiverade. Genom den före­

slagna höjningen av skattefria värdet å lott, som tillkommer efterlevande

make och minderåriga barn, hade skatteplikten kommit att inträda så högt

upp i den progressiva tariffen, att övergången från skattefrihet till skatte­

plikt kommit att i gränsfallen innebära en mycket kraftig beskattning av

den del av lotten, som överstege skattefritt belopp. Samma vore förhållandet

med lott, som tillkomme trotjänare. Den föreslagna jämkningsregeln ute-

slöte icke, att arvslott, till den del den överstege skattefritt belopp, kunde

komma att helt konsumeras för skatten. Ett sådant förhållande syntes in­

bjuda till vidtagandet av dispositioner, exempelvis i form av nedvärdering,

för att en arvslott i gränsfall skulle kunna bliva helt fri från skatt. Med hän­

syn till det principiellt betänkliga häri och även av billighetshänsyn funne

riksräkenskapsverket det vara nödvändigt, att en omarbetning komme till

stånd för att möjliggöra en mjukare övergång från skattefrihet till skatte­

plikt i nyssberörda fall. En utväg vore, att införa generella skattefria av­

drag, vilka tillämpades oberoende av arvslottens storlek. En sådan ordning

nödvändiggjorde givetvis viss jämkning av skatteskalorna.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att möjligen även fosterbarn borde

beredas särskild skattelindring.

Länsstyrelserna i Södermanlands och Jönköpings län framställa mot för­

slagets förberörda regler om jämkning av skattebeloppet i vissa gränsfall

enahanda erinran som den av riksräkenskapsverket framförda.

Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter om icke den föreslagna skatte-

lindringen för trotjänare borde begränsas till ett belopp av förslagsvis 25,000

kronor och skatten i sådant fall beräknas enligt klass II. Om en trotjänare

erhölle en lott, vars värde överstege 25,000 kronor, syntes skatteförmågan

åtminstone i de allra flesta fall så väsentligt hava stegrats, att det icke fun­

nes någon anledning att en sådan testamentstagare vunne skattelindring för

hela det erhållna beloppet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför, att samma skäl, som gällde för upp­

tagande i klass I av adoptivbarn och avkomling till adoptivbarn samt i

klass II av adoptant, adoptants avkomling och adoptivbarns make, syntes

tala för upptagande i klass I av fosterbarn och avkomling till fosterbarn

samt i klass II av fosterföräldrar, fosterföräldrars avkomling och foster­

barns make. Det vore här i allmänhet fråga örn personer i små ekonomiska

omständigheter, som av ekonomiska eller andra skäl icke iakttoge de laga

formerna för adoption, ehuru förhållandena eljest vöre ensartade. Vidare

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Departements­

chefen.

syntes böra tagas i övervägande, huruvida icke jämväl andra närmare släk­

tingar än barns make ävensom makes närmare släktingar borde beredas

lättare beskattning än efter IV klassen. Den för beskattning av trotjänares

förvärv i fråga om vissa gränsfall föreslagna jämkningsregeln ledde — på

sätt framginge av i länsstyrelsens yttrande angivet exempel — till otillfreds­

ställande resultat. Örn de föreslagna reglerna för beskattning av trotjänares

förvärv bleve gällande, syntes en smidigare jämkningsregel böra uppställas.

Emellertid kunde länsstyrelsen över huvud icke gilla den utformning ifrå­

gavarande regler erhållit. Vad som föranlett kommittén att i denna fråga

frångå bevillningsutskottets nied anledning av motion i 1937 års riksdag ut­

talade uppfattning, att förevarande fång borde beskattas enligt klass II,

vore tydligtvis, att kommittén funnit skäl för så lindrig beskattning i fråga

om större dylika testaments- eller gåvobelopp icke föreligga. Då trotjänare­

synpunkten givetvis måste avtaga i den mån förvärvet uppginge till större

belopp samt det icke funnes anledning att beskatta dessa större förmögen-

hetsöverföringar lägre än efter IV klassen, funne länsstyrelsen denna kom­

mitténs uppfattning riktig. Men å andra sidan förtätades trotjänaresyn­

punkten vid mindre belopp så, att enligt länsstyrelsens uppfattning icke

ens II klassen erbjöde tillräckligt lindrig beskattning, till exempel då ett

mindre belopp vore avsett att trygga trotjänarens försörjning på ålderdomen.

På grund härav syntes ifrågavarande trotjänare böra hänföras till IV

klassen men för lotter till och med 60,000 kronor såsom komplement utar­

betas en särskild tariff med kraftigare progression, som började med 30

kronor skatt för lott å 3,000 kronor och slutade med 16,890 kronors skatt

för lott å 60,000 kronor.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund finner de ändringar i skatteklass-

indelningen som kommittén föreslagit väl motiverade.

Länsstyrelsen i Hallands län ävensom bankjuristernas förening anmärker,

att den av kommittén föreslagna regeln, enligt vilken vid tillämpning av

skattetariffen lottens värde skall jämnas till närmast högre och icke såsom

nu till närmast lägre fulla hundratal kronor, syntes leda till icke tilltalande

resultat såtillvida att en ökning av lotten med det obetydligaste värde utöver

visst skikt i skalan kunde föranleda att för denna ökning uttoges en skatt,

som mångfaldigt överstege ökningen. Föreningen framhåller härjämte, att

den föreslagna bestämmelsen för övrigt syntes strida mot de jämkningsreg-

ler, som förekomma i skattelagarna.

De skäl, som av kommittén anförts för de föreslagna utökningarna av

klass I och klass II, finner jag övertygande. I ett par av remissyttrandena har

ifrågasatts, att i klass I skulle upptagas jämväl fosterbarn. Även örn vissa

billighetsskäl kunna tala för en sådan ytterligare utvidgning, har jag dock

ansett mig böra stanna vid vad kommittén i förevarande hänseende föresla­

git. Mot fosterbarns upptagande i lindrigare skatteklass lärer med fog kunna

invändas bland annat, att en skattedifferentiering grundad på ett så tänjbart

Kunni. Maj.ts proposition nr 192.

129

begrepp som fosterbarn synes vara ägnad att föranleda svårigheter vid för­

fattningens tillämpning och även lämna utrymme för missbruk.

Förslaget örn upptagande i klass II av barns och adoptivbarns make giver

mig anledning erinra, att enligt 30 § andra stycket i förslaget, till vilket stad­

gande jag återkommer i det följande, skatt för egendom, som tillfaller gift

person, skall beräknas efter skyldskapsförhållandet mellan hans make och

testator, örn skatten därvid blir lägre än den som eljest skolat utgå. Enligt

sistnämnda bestämmelse skall alltså, om på grund av testamente egendom

tillfaller make till testators barn eller adoptivbarn under bestående äktenskap,

skatten beräknas enligt klass I. Härav torde följa, att med förslaget örn upp­

lagande i klass II av barns och adoptivbarns make avsetts endast fall då vid

tiden för testamentsförvärvet barnet eller adoptivbarnet icke längre är i livet,

vilket ock motiven synas giva vid handen. Med anledning härav har jag i

nu förevarande del av förslaget vidtagit den justeringen att framför ordet

make inskjutits »efterlevande».

Frågan örn skattelindring för trotjänare har i förslaget blivit löst efter rikt­

linjer, som jag finner lämpliga. Sålunda synes mig icke något vara att erinra

mot vare sig kommitténs definition av begreppet trotjänare eller den enligt

förslaget gjorda begränsningen av skattelindringen till lott, vars värde icke

överstiger 50,000 kronor.

Kommittén har ansett praktiska skäl tala för att låta skattelindringen för

trotjänare få form av avdrag å den enligt klass IV utgående skatten i stället

för att, såsom från andra håll blivit ifrågasatt, hänföra trotjänare till klass II.

Avdraget skall enligt förslaget beräknas till hälften av skatten enligt klass IV,

vilket innebär att skatten blir något högre än om den beräknats enligt klass II.

De av kommittén antydda praktiska skäl, som skulle tala mot att trotjänare

beskattades för lott ej överstigande 50,000 kronor enligt klass II och för större

lott enligt klass IV, måste uppenbarligen hava samband med de regler föl­

skattens utjämnande i gränsfall, som bliva erforderliga vare sig den ena eller

den andra av nu nämnda metoder kommer till användning. Örn en jämk-

ningsregel kan givas, som medför en icke alltför skarp övergång mellan de

olika klasserna vid 50,000-kronorsgränsen, anser jag metoden att beskatta

förvärv icke överstigande detta belopp enligt klass II vara att föredraga. Så­

som jag i det följande kommer alt närmare beröra, har en sådan jämk-

ningsregel kunnat konstrueras, och jag förordar därför sistnämnda metod.

Kommitténs förslag om höjning av de skattefria minimivärdena i klass I

till 3,000 och i övriga klasser till 1,000 kronor finner jag mig böra biträda.

De av kommittén härutinnan anförda skälen måste enligt min mening till­

mätas sådan betydelse, att den icke obetydliga minskning av skatteintäkter,

sorn blir en följd av ändringarna i denna del, icke får verka tillbakaliållandc.

Vad angår den av kommittén föreslagna särskilda skattebefrielsen för efter­

levande make synas de skäl sorn anförts för densamma hava sådan styrka

alt den bör genomföras, oaktat även i detta fall skatteförlusten blir ganska

betydande. Kommittén uttalar, att de för skattefrihet anförda skälen icke

kunna anses tillämpliga beträffande förvärv av verkligt betydande stor-

Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. Nr

7.92

9

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

leksordning och att kommittén utgått från att skattebefrielsen även av fi­

nansiella skäl måste begränsas. Mot den avvägning av gränsen för skatte­

friheten, som från dessa utgångspunkter skett enligt förslaget, finner jag

icke anledning till erinran och ansluter mig således även i denna del till vad

kommittén föreslagit. Det må framhållas att, örn på sätt i ett av remiss­

yttrandena ifrågasatts skattebefrielsen gåves form av s. k. grundavdrag,

som skulle åtnjutas oberoende av förvärvets storlek, detta skulle medföra

att man för att undgå större skatteminskning än med de av kommittén före­

slagna reglerna skulle nödgas sätta avdraget väsentligt lägre än 25,000 kro­

nor. Därigenom skulle helt visst syftet med skattebefrielsen bliva i väsent­

lig mån förfelat.

I likhet med kommittén finner jag det vara ett samhällsintresse av vikt

att särskild skattebefrielse beredes även minderårigt barn. De regler kom­

mittén föreslår för skattefrihetsgränsens bestämmande synas vara väl av­

vägda. I anslutning till uttalanden av ett par av de hörda myndigheterna finner

jag ifrågavarande särskilda skattebefrielse för arvlåtarens egna minderåriga

barn och adoptivbarn böra utsträckas jämväl till styvbarn och makes adop­

tivbarn. Däremot synas enligt min mening icke tillräckliga skäl tala för att

jämväl avkomling till arvlåtarens eller hans makes barn eller adoptivbarn

under alla förhållanden skall komma i åtnjutande av motsvarande skatte­

befrielse. Grunden för beredandet av denna förmån — det samhälleliga in­

tresset av att underårigs arvs- eller testamentslott förbehålles honom för hans

uppfostran och utbildning — har uppenbarligen icke tillnärmelsevis samma

giltighet örn för hans försörjning under uppväxttiden annans underhållsskyl­

dighet kan tagas i anspråk. Om särskild skattebefrielse medgåves även i nu

åsyftade fall, synes man icke kunna undgå en viss risk för att testaments-

förordnanden till förmån för avkomlingar till testators barn, som ännu äro

i livet, anordnades endast i syfte att åstadkomma skattebefrielse. Med hän­

syn till vad nu anförts föreslår jag, att särskild skattebefrielse för avkomling

lill arvlåtarens eget eller hans makes barn eller adoptivbarn medgives endast

örn förvärvet äger rum sedan barnet eller adoptivbarnet avlidit.

Såsom redan antytts vid behandlingen av reglerna för beskattning av

s. k. successiva förvärv föreslår jag, att i 28 § upptages en bestämmelse, av­

sedd att förebygga, att nyssnämnda beskattningsregler utnyttjas endast i

syfte att på skilda lotter uppdela makes och minderåriga barns förvärv och

sålunda bereda dessa kategorier skattskyldiga förmånen att i olika omgångar

få tillgodoräkna sig den för deras del föreslagna högre skattefrihetsgränsen.

Visserligen torde det i annat sammanhang berörda stadgandet, att skattskyl­

dighet omedelbart skall inträda då ägare förutom belastad egendom erhåller

annan egendom till visst värde, vara ägnat att väsentligt begränsa utrymmet

för sådana dispositioner. De möjligheter till missbruk, som likväl i viss mån

skulle finnas, torde helt förebyggas genom den åsyftade kompletterande be­

stämmelsen, som innebär att, örn lott skall beskattas först framdeles, vid

beräknande av det värde, vartill lotten för att vara skattefri högst får upp­

gå, hänsyn skall tagas jämväl till värdet av annan från samme arvlåtare er-

131

hållen lott, för vilken inträde av skattskyldighet varit att hänföra till tidigare

tidpunkt.

Vad härefter angår de i 29 § av förslaget upptagna jämkningsreglerna fin­

ner jag mig icke kunna biträda kommitténs förslag att vid skattetariffens

tillämpning värdet å lotten skall jämnas till närmast högre fulla hundratal

kronor i stället för såsom nu till närmast lägre fulla hundratal. De erin­

ringar som framställts mot kommitténs förslag i denna del finner jag be­

fogade.

Jag har på sätt förut antytts även funnit anledning att omredigera de av

kommittén föreslagna reglerna för jämkning av själva skattebeloppet i de

med dessa regler åsyftade gränsfallen. I anslutning till framställda anmärk­

ningar gå dessa ändringar ut på att åstadkomma en mindre tvär övergång

från skattefrihet till skatteplikt eller — såvitt gäller trotjänare — från skatt

enligt lägre tariff till skatt enligt högre tariff. Beträffande innebörden av änd­

ringarna torde jag kunna inskränka mig till att hänvisa till den av mig före­

slagna författningstexten jämförd med den tidigare redogörelsen för kommit­

téförslagets motsvarande regler. Det må här endast anmärkas, att icke heller

den av mig förordade, i 29 § andra stycket upptagna regeln kommer till an­

vändning i vidare mån än vid beskattning av efterlevande makes och i vissa

fall minderårigt barns förvärv samt att, även om man har att utgå från att

regeln kommer att beröra ett större antal fall än kommittéförslagets mot­

svarande bestämmelse, av den föreliggande statistiska utredningen torde

kunna slutas, att dessa fall dock måste bliva så fåtaliga att regelns till-

lämpning icke kommer att förorsaka nämnvärt besvär. Vad nu framhållits

gäller i tillämpliga delar även den av mig för beskattning av trotjänares för­

värv förordade jämkningsregeln. Det torde för övrigt befinnas lämpligt att

låta de sedvanliga hjälptabellerna för skattens uträknande omfatta jämväl

nu avsedda gränsfall.

Någon ändring i de skattesatser, som enligt nuvarande tariff gälla för de

olika klasserna, innefattas icke i kommitténs förslag. För egen del finner jag

icke anledning att föreslå någon ändring i detta avseende. Om en justering

av skattesatserna bör vidtagas får bliva beroende på den fortsatta ompröv­

ningen av den direkta beskattningen. Därvid synes ställning även böra tagas

till det av kommittén något berörda, i den inledande översikten omnämnda

spörsmålet örn införandet av en tredje progressionsgrund, vilken skulle in­

nebära alt vid skattens bestämmande hänsyn skulle tagas icke blott till lot­

tens storlek och skyldskapsgraden utan även till graden av den skatteför-

måga, som oberoende av arvfallet finnes hos arvingen eller testamentsta-

garen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Juridiska personers förvärv.

Beträffande juridiska personers testamentsförvärv möta i flera avseenden

spörsmål, vilka icke kunna lösas efter samma normer, som komma till an­

vändning vid beskattning av fysiska personers arvs- och testamentsförvärv.

Framför allt gäller detta frågor angående skattebefrielser och skattelind-

ringar.

Såsom redan omnämnts i översikten över gällande bestämmelser är för

närvarande endast kronan befriad från skatt medan samtliga övriga juri­

diska personer äro underkastade skyldighet att gälda arvsskatt, därvid emel­

lertid vissa av dem komma i åtnjutande av skattelindring såtillvida att skat­

ten beräknas enligt annan klass i tariffen än den högsta. Sålunda hänföras

till klass II »akademi, vetenskapligt samfund, allmänt undervisningsverk,

stipendiefond eller pensionsanstalt, liksom ock sjuk- eller fattigvårdsinrätt­

ning eller annan from stiftelse» samt till klass III »kyrka eller religiöst sam­

fund, landsting, kommun, hushållningssällskap, registrerad sjukkassa, re­

gistrerad understödsförening eller ock sådan förening eller annan samman­

slutning, som utan att hava till ändamål att genom ekonomisk verksamhet

tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, fullföljer övervägande re­

ligiösa, välgörande, politiska, sociala, vetenskapliga, konstnärliga eller eljest

kulturella syften eller avser att främja handel, industri eller övriga näringar

inom landet». Andra juridiska personer än de nu nämnda erlägga arvsskatt

enligt klass IV. Då det gäller gåvoskatt äro däremot samtliga i klass II och

klass III i skattetariffen upptagna juridiska personer med undantag av pen-

sionsanstalter helt befriade från skattskyldighet.

I kommitténs betänkande har till belysande av de överväganden, som ti­

digare kommit hithörande frågor till del, lämnats en närmare redogörelse

för tillkomsten av de ifrågavarande beskattningsreglerna. Jag tillåter mig

att för sammanhangets skull här framlägga det huvudsakligaste av denna

historik.

Enligt de under 1800-talet tillkomna bevillningsförordningarna medgavs,

såvitt gällde den s. k. testamentsbevillningen, skattebefrielse för vissa all­

männyttiga inrättningar och stiftelser. I den sista författning, enligt vil­

ken testamentsbevillning uttogs, nämligen förordningen den 14 september

1883 angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, in­

begreps under skattebefrielsen: »kyrka, akademi, vetenskapligt samfund,

allmän skola eller annat allmänt undervisningsverk, stipendiefond, pensions­

anstalt, sjuk- och fattigvårdsinrättning jämte annan from stiftelse». 1894

års stämpelförordning medgav däremot icke -—- frånsett skattebefrielsen för

kronan —■ skattelindring för någon kategori av juridiska personer; samt­

liga voro sålunda skattskyldiga enligt högsta klassen i tariffen. 1893 års

kommitterade anföra i sitt betänkande, att det visserligen kunde ifrågasättas,

huruvida icke förutom kronan vissa inrättningar och stiftelser borde med­

givas skattebefrielse eller åtminstone skattelindring för till dem testamenterad

egendom men att, även om en sådan åsikt hade något skäl för sig, man å

andra sidan icke finge förbise, att egendom, som disponerades till förmån

för en inrättning av ifrågavarande art, merendels för all framtid bleve i

denna inrättnings ägo och i följd därav icke sedermera komme att bliva un­

derkastad vare sig den beskattning, som annan enskild tillhörig egendom

i form av arvsskatt hade att bära, elier åtskilliga av de andra stämpelav­

gifter, som vid transaktioner mellan levande träffade detta slag av egendom.

På grund härav hade kommitterade icke ansett sig böra giva nämnda slag

av dispositioner något företräde.

Då sedermera år 1910 en väsentlig höjning av skatteskalan i högsta klas-

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

133

sen genomfördes, upptogos nied åberopande härav i klass 11 i tariffen de

kategorier av juridiska personer, som enligt vad förut angivits alltjämt där

återfinnas. Samtidigt bereddes för »kyrka, landsting, kommun och hushåll­

ningssällskap» skattelindring i form av på visst sätt beräknat avdrag å den

enligt högsta klassen utgående skatten.

Sådana bestämmelserna om beskattningen av juridiska personers testa-

mentsförvärv sålunda förelågo år 1910 upptogos de i 1910 års kommittera-

des förslag till arvsskatteförordning. Förslaget innehöll härjämte bestäm­

melser om frihet från gåvoskatt för juridiska personer i allt väsentligt över­

ensstämmande med de regler, som i sådant hänseende alltsedan tillkomsten

av nuvarande avsskatteförordning alltjämt gälla. Beträffande förslaget i

sistsagda del anförde kommitterade, att det ur rent praktisk synpunkt läge

i statens intresse att företag, som arbetade för allmännyttiga och välgörande

ändamål, bleve genom gåvor tillgodosedda med frivilligt understöd och att

en beskattning med skäl kunde befaras avhålla mången från att skänka till

sådana ändamål. Vid övervägande av i vad mån dessa synpunkter borde

föranleda inskränkningar i gåvobeskattningen måste emellertid i främsta

rummet tillses, att icke det syfte förfelades, vars förverkligande närmast av­

setts med den anbefallda revisionen av gåvostämpeln, nämligen att före­

bygga arvsskattens kringgående. Kommittén hade funnit förevarande fråga

kunna utan svårighet lösas genom att, på sätt kommitterade föreslagit, från

skattskyldighet undantoges juridiska personer, som fullföljde vissa angivna

allmännyttiga ändamål.

Sedan de juridiska personer — kyrka, landsting, kommun och hushåll­

ningssällskap — som i sammanhang med skatteskärpningen år 1910 kommo

i åtnjutande av skattelindring i form av särskilt avdrag å skatten, genom en

år 1911 vidtagen författningsändring i stället upptagits i den då nytillkomna

klass III i tariffen, bestodo de regler för beskattningen av juridiska personers

testamentsförvärv, för vilka nu redogjorts och som oförändrade upptogos i

1914 års arvsskatteförordning, alltintill år 1933, då klass III utvidgades till

att omfatta även religiöst samfund, som därigenom likställdes med kyrka.

Den nästa och sista ändringen vidtogs år 1935. Denna ändring föranleddes av

då väckt motion, vari — med anledning av att i rättstillämpningen uppkom­

mit tvekan huruvida missionssällskap vore hänförligt under uttrycket reli­

giöst samfund — föreslogs att jämväl missionssällskap skulle införas under

klass III. Motionen föranledde att från klass IV till klass III överflyttades

samtliga de juridiska personer, som — förutom de därstädes redan förut

upptagna, nämligen kyrka, religiöst samfund, landsting, kommun och hus­

hållningssällskap— nu inrymmas under klass III. De rättssubjekt, som genom

1935 års lagändring sålunda kommo i åtnjutande av skattelindring, återfin­

nas -— under enahanda rubricering som i klass III — i arvsskatteförordning-

ens 32 §, som innehåller förut berörda, för gåvobeskattningen gällande reg­

ler örn fullständig skattebefrielse i motsvarande fall. Denna motsättning

mellan arvs- oell gåvobeskattningen berördes i sammanhang med 1935 års

lagändring endast såtillvida att bevillningsutskottet förklarade, alt de skäl,

som anförts till förmån för att vissa sammanslutningar och stiftelser fritoges

från gåvoskatt, syntes utskottet kunna åberopas jämväl för att dessa juridiska

personer, i den mån de ej redan vore upptagna i II eller lil klassen, borde

överföras från IV till III klassen.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Kommittén.

Kommitténs förslag är såsom förut framhållits icke enhälligt såvitt gäl­

ler frågan i vad mån juridiska personers testamentsförvärv skola bliva före­

mål för beskattning. Såtillvida föreligger visserligen enighet inom kommit­

tén att skattebefrielse anses böra tillgodokomma även andra juridiska per­

soner än staten. Kommitténs av tre ledamöter bestående majoritet föreslår

skattefrihetens utsträckande till att gälla vissa angivna fall, där det genom

testamentsdonationen tillgodosedda ändamålet kan anses vara av särskilt

höggradig allmännytta. I den reservation, som avgivits av kommitténs öv­

riga två ledamöter, herrar Eberstein och Andersson, förordas skattefrihetens

utsträckande i överensstämmelse med de för gåvobeskattningen nu gällande

reglerna, om vilkas bibehållande på sistnämnda beskattningsområde enighet

råder inom kommittén.

Beträffande de allmänna synpunkter kommitté majoriteten lagt till grund

för sitt ståndpunktstagande i förevarande fråga anföres i betänkandet:

För kommittén har det framstått såsom ett önskemål, att den bristande

överensstämmelse, som på förevarande och andra områden förefinnes mel­

lan arvs- och gåvobeskattningen, i den mån så är möjligt avlägsnas. Vid

övervägande härav har kommittén funnit vad tidigare blivit anfört till stöd

för den skattebefrielse, som vid gåvobeskattningen tillerkänts vissa katego­

rier av juridiska personer, böra anses innefatta tillräckliga skäl att bibe­

hålla denna skattefrihet i samma utsträckning som nu. Däremot har kom­

mittén ansett dessa skäl i och för sig icke vara tillfyllest för införande av

motsvarande skattefrihet vid arvsbeskattningen. Det skäl, som främst åbe­

ropats för befrielsen från gåvoskatt, eller att benägenheten att genom gåvor

understödja allmännyttiga institutioner kunde befaras komma att minskas,

om en del av gåvan tages i anspråk för gäldande av gåvoskatt, torde enligt

kommitténs förmenande icke med tillnärmelsevis samma styrka göra sig

gällande då fråga är om testamentsdonationer. I och med arvfallet inträ­

det nödtvunget en äganderättsövergång, och arvlåtaren har att räkna med

att därvid k vårlåt enskap en i sin helhet blir föremål för arvsbeskattning.

Även örn arvlåtaren underlåter att fullfölja ett tilltänkt testamentariskt för­

ordnande, drabbas sålunda den egendom, varom fråga är, i hans arvingars

hand av arvsskatt. Därest arvlåtaren saknar arvsberättigade släktingar och

således staten, representerad av allmänna arvsfonden, inträder såsom ar­

vinge, kan uteblivandet av testamentsförordnandet föranleda skattebefrielse

för den ifrågavarande egendomen. I de regelmässiga fall, då arvsberättigade

släktingar finnas, kan egendomens testamenterande till en allmännyttig in­

stitution föranleda att arvsskatten blir lägre än om egendomen tillfallit ar­

vingarna. Så blir alltid förhållandet örn arvingarna äro i fjärmare skyld­

skap än föräldrar och syskon, i vilket fall arvingarna skulle hava att er­

lägga skatt enligt klass IV i tariffen, medan skatt för testamentsförvärvet

icke beräknas högre än enligt klass III. I nu avsedda fall lärer knappast

något utrymme finnas för det skäl, som enligt vad ovan angivits föranlett

skattebefrielsen för gåvor till allmännyttiga ändamål. Äro arvingarna i när­

mare skyldskap än nyss nämnts, kan visserligen såväl enligt nu gällande

bestämmelser som enligt förslaget skatten för testamentsförvärvet i många

fall komma att bliva högre än örn den ifrågavarande egendomen tillfallit

arvingarna. Det lärer emellertid enligt kommitténs förmenande icke finnas

grundad anledning antaga, att en arvlåtare skulle med hänsyn till en sådan

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

omständighet låta sig avhålla från en testamentarisk donation, som han är

beredd att genomföra med inskränkande av närståendes arvsrätt.

Även örn det sålunda enligt kommitténs uppfattning icke behöver befaras,

alt en beskattning av testamentsdonationer för allmänna ändamål skall ver­

ka avhållande på tillkomsten av sådana donationer, har kommittén funnit

anledning överväga, huruvida icke skattebefrielse likväl bör i viss utsträck­

ning beredas dylika testamentsdonationer. Kommittén har härvid utgått irån

att juridiska personer, som erhålla sådana förvärv, helt använda sina eko­

nomiska resurser för det allmännyttiga ändamål, vartill förvärvet blivit an­

visat, samt att ändamålets fullföljande självfallet försvåras i samma mån

dessa resurser skattevägen tagas i anspråk. Beträffande dylika testaments-

förvärv lärer fog finnas för att i viss utsträckning medgiva icke blott — så­

som enligt nu gällande arvsskatteförordning — skattelindring utan även un­

der vissa särskilda förutsättningar fullständig skattebefrielse. Härvid, bör

såsom villkor för skattefrihet fordras, att förvärvet skall tjäna ändamål av

sådan höggradig allmännytta, att man icke behöver räkna med att ändamål,

som lämnas utanför skattefriheten, skola anses tillbakasätta samt att garan­

tier finnas för att förvärvet kommer att användas uteslutande för det av­

sedda ändamålet.

Vad angår sistnämnda villkor torde i de fall, där enligt kommitténs för­

slag skattefrihet skall ifrågakomma, den fordrade garantin i avseende å för­

valtningens handhavande i regel utan vidare vara tillfinnandes. Genom 1929

års lag om tillsyn över stiftelser har, såvitt gäller detta slag av juridiska

personer, erforderlig kontroll i stor utsträckning kommit till stånd. Stiftel­

ser, som icke äro underkastade denna lag, ävensom föreningar och andra

sammanslutningar torde, i den mån de enligt förslaget skola komma i åt­

njutande av skattebefrielse, merendels hava sådan kontakt, direkt eller in­

direkt, med det offentliga att den nu avsedda garantin även här kan anses

förefinnas.

Självfallet vore, fortsätter kommittén, att den gränsdragning mellan all­

männyttiga ändamål av högre och lägre valör, varom salunda vore fråga,

alltid måste i viss mån ställa sig vansklig. Enligt kommitténs mening mötte

dock ej större svårighet att fastställa ett antal fall, som i fråga örn ändamå­

lets höggradiga allmännytta måste anses äga obestridligt företräde framför

andra. Att såsom naturligt vore dessa fall sinsemellan icke alltid kunde

anses fullt likvärdiga, syntes icke böra inverka.

Bland de juridiska personer, vilka — förutom staten — skulle komma i

åtnjutande av skattebefrielse upptages i förslaget (3 §) i lörsta hand »stif­

telse eller sammanslutning med ändamål att under samverkan med militär

eller annan myndighet stärka rikets försvar».

Kommittén erinrar, hurusom på annat beskattningsområde i motsvarande

fall skattebefrielse medgivits, nämligen genom förordningen den 3 juni 1938

örn rätt alt vid taxering åren 1939—1941 enligt förordningen den 28 sep­

tember 1928 örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för

belopp som utgivits såsom gåva lör luftvärnet. I denna förordning avses

lill staten eller försvarsförening lämnade gåvor till luftvärnet, varvid med

försvarsförening skall förstås »stiftelse eller sammanslutning, sorn samver­

kar med militär myndighet för stärkande av rikets försvar».

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Beträffande det av kommittén i förevarande hänseende föreslagna stad­

gandet anföres i betänkandet i huvudsak:

Att en stiftelse eller sammanslutning, som har till direkt ändamål att

stärka rikets försvar, bör i enlighet med av kommittén angivna synpunkter

vara befriad från arvsskatt — likasom från gåvoskatt — finner kommittén

uppenbart. Den definition, som innefattas i det av kommittén föreslagna

stadgandet, är något vidsträcktare än den i förordningen av den 3 juni 1938

givna definitionen å försvarsförening. Sålunda avser stadgandet även stif­

telse eller sammanslutning, som för angivet ändamål samverkar med civil

myndighet. Enligt luftskyddslagen den 11 juni 1937 är handhavandet av

luitskyddet, varmed enligt lagen förstås åtgärder av icke militär natur, vilka

åsyfta att försvåra anfall från luften eller att begränsa verkningarna därav,

anförtrott at civila myndigheter: luftskyddsinspektionen, länsstyrelserna och

vederbörande polischefer. Det synes kommittén höra vara ställt utom diskus­

sion, att jämväl det civila luftskyddet är ett ändamål av sådan höggradig

allmännytta, som för arvs- och gåvobeskattningens del är förtjänt av skatte­

befrielse. Kommittén har vidare ansett, att tillräcklig garanti för den sam­

verkan med myndighet, som förutsättes, bör vara för handen, så snart stif­

telsen eller sammanslutningen enligt för densamma gällande föreskrifter

har till ändamål att under sadan samverkan fullfölja sitt syfte. Den tillsyn

vederbörande länsstyrelse har att utöva däröver att förvaltningen av sådan

stiftelse, som nu avses, handhaves i överensstämmelse med stiftelseurkun­

den, lärer innefatta betryggande garanti i angivet hänseende. Är det fråga

örn en för ändamalet bildad förening torde helt visst ej mindre från det

offentligas sida än även hos föreningsmedlemmarna kunna påräknas sådant

intresse för föreningens verksamhet, att redan häri bör ligga tillräcklig ga­

ranti för att föreningens förvaltande organ icke frångår för föreningen gäl­

lande stadgar. Genom den avfattning nu förevarande stadgande erhållit

böra från skattebefrielse vara uteslutna sådana stiftelser eller sammanslut­

ningar, som driva endast upplysningsverksamhet för främjande av försva-

iet, exempelvis genom tidskrifter och anordnande av föredrag, ävensom de

vanliga skytteföreningarna.

Enligt förslaget skall vidare skattefrihet tillgodokomma »stiftelse eller

sammanslutning för främjande av barns och ungdoms vård och fostran eller

beredande av understöd för dess utbildning eller för främjande av vård av

behövande ålderstigna, sjuka eller lytta, dock icke där ändamålet är att så­

lunda tillgodose medlemmar av viss eller vissa släkter eller utom riket bo­

satta utländska medborgare».

Beträffande förslaget i denna del anför kommittén:

I sammanhang med den begränsning av släktarvsrätten, som tillkom ge-

nom 1928 års arvslagstiftning, bestämdes att de arv, som med anledning

därav kommo staten till godo, skulle tillfalla allmänna arvsfonden. Fondens

ändamål är att främja barns och ungdoms vård och fostran. När staten så-

liinda ansetts böra för nämnda ändamål avstå från rätt till arv, lärer man

följdriktigt också böra anse skäl föreligga, att staten avstår från uttagande

av skatt för sådana genom testamente eller gåva tillkomna donationer till

andra rättssubjekt än arvsfonden, vilka avse främjande av samma ändamål,

som blivit fonden anvisat. Genom det i förslaget upptagna tillägget, att

skattebefrielsen gäller även stiftelse eller sammanslutning för beredande

av understöd för det uppväxande släktets utbildning, har kommittén velat

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

137

uttryckligen angiva, att skattefriheten omfattar exempelvis även stipendie-

eller andra understödsfonder för fortsatta studier vid högskola.

Med anledning av den vid 1928 års riksdag framlagda propositionen om

ny arvslagstiftning föreslog vederbörande utskott, att allmänna arvsfondens

ändamål skulle utvidgas till att avse även vård av behövande kroniskt sjuka

och ålderstigna. Detta förslag biträddes icke av riksdagen. Såsom skäl mot

en sådan utvidgning anfördes att, då man hade att räkna med begränsade

tillgångar, företräde borde givas åt ungdomsvården såsom en från samhällelig

synpunkt mera produktiv uppgift än beredande av vård åt sjuka och ålder­

stigna. Denna synpunkt har givetvis sitt berättigande. Vården av behövande

ålderstigna, sjuka eller lytta torde likvisst vara ett allmänt humanitärt in­

tresse av sådan rang att åt detsamma hör inrymmas en plats inom den grupp

av allmännyttiga ändamål, som på förut anförda skäl böra framför andra

komma i åtnjutande av skattebefrielse. Skattebefrielsens begränsning till att

avse fall, då fråga är om tillgodoseende av behövande ålderstigna, sjuka

eller lytta, torde icke kräva särskild motivering. För ett utsträckande av

skattefriheten till fattigvård i allmänhet föreligga enligt kommitténs för­

menande icke tillräckliga skäl.

Det torde icke vara erforderligt att bär angiva skälen för den för det före­

slagna stadgandet uppställda begränsningen, att skattefrihet icke medgives,

där — antingen fråga är om ungdomsvården eller ålderdoms- och sjukvården

— ändamålet är att tillgodose medlemmar av viss eller vissa släkter eller

utom riket bosatta utländska medborgare.

Slutligen skall enligt förslaget skattebefrielse åtnjutas av »stiftelse eller

sammanslutning för främjande av vetenskaplig undervisning eller forskning».

Härom anför kommittén:

Enligt kommitténs åsikt torde — från de synpunkter som av kommittén

angivits — tvekan icke böra förefinnas att bland de skattefria fallen inordna

ytterligare ett, nämligen det fall då donationen har till ändamål främjande

av sådan vetenskaplig verksamhet, som avser sjukdomars bekämpande. Må­

hända kan det icke utan visst berättigande göras gällande, att härmed de

fall böra anses uttömda, vilka kunna i fråga örn graden av allmännytta obe­

tingat givas företräde framför andra allmännyttiga ändamål. Obestridligt är

emellertid, att den vetenskapliga verksamheten överhuvud såtillvida intager

en särställning att, såvitt gäller erkännandet av dess allmännytta, densamma

icke i lika mån som annan allmännyttig verksamhet blir föremål för skif­

tande bedömanden. Med hänsyn till vetenskapens sålunda erkända betydelse

för den samhälleliga utvecklingen torde införandet av skattefrihet för bidrag

till främjande av vetenskaplig verksamhet låta sig förena med den utgångs­

punkt, på vilken kommitténs förslag i förevarande del bygger. Såsom särskilt

skäl för sådan skattebefrielse lärer vidare kunna anföras att, örn skalte­

frihet icke medgåves, det funnes anledning antaga att i många fall den av-

statliga institutioner drivna vetenskapliga verksamheten skulle — med hänsyn

lill skattebefrielsen för staten — i rättspraxis komma att tillerkännas en

privilegierad ställning i förhållande till vetenskapliga institutioner av icke

statlig karaktär. Det torde kunna förväntas att, örn skattebefrielse medgives

i enlighet med vad nu angivits, rättstillämpningen kommer att i gränsfall

restriktivt bedöma frågor, huruvida viss verksamhet bör anses bänlorlig till

vetenskap.

Enligt förslaget skall i samtliga angivna fall skattebefrielse tillkomma endast

svensk stiftelse eller sammanslutning. Jag torde icke hava anledning ingå på

vad kommittén härutinnan anfört i motiven.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Kommittén tiar med ledning av det för kommittén tillgängliga statistiska

materialet rörande arvsbeskattningen under åren 1935 och 1936 verkställt

vissa beräkningar angående den minskning av skatteintäkter, som den av

kommittén föreslagna skattebefrielsen för juridiska personer skulle medföra.

Kommittén erinrar beträffande dessa beräkningar, att statistiska siffror, av­

seende att visa resultatet av arvsbeskattningen för visst år, icke såsom me­

delsiffror betraktade kunde tillmätas alltför stor betydelse, vilket särskilt

gällde beskattningen av juridiska personers testamentsförvärv. Sålunda vore

den betydande olikhet, som 1935 och 1936 års siffror företedde, till alldeles

övervägande del att tillskriva beskattningen av ett enda dödsbo med en be­

hållning av omkring 6,000,000 kronor, som så gott som helt testamenterats

till allmännyttiga ändamål. För övrigt hade det tillgängliga materialet icke

varit så differentierat, att den skatteminskning, som de föreslagna skattebefri­

elserna, tillämpade under nämnda båda år, skulle hava medfört, kunde upp­

givas i exakta siffror. Efter dessa erinringar anför kommittén följande:

Med stöd av det resultat undersökningen givit vid handen torde dock med

tämligen stor sannolikhet kunna antagas, att skatteminskningen icke över­

stiger för år 1935 omkring 1,100,000 kronor och för år 1936 omkring 1,700,000

kronor. Vid angivandet av dessa siffror, som motsvara den ungefärliga

skatteintäkten från juridiska personer, som beskattats enligt klass II, har

hänsyn tagits därtill att skattebefrielsen skulle tillgodokomma å ena sidan

det övervägande flertalet — dock icke alla — enligt klass II skattskyldiga

juridiska personer men å andra sidan ett mindretal enligt klass III beskat­

tade. Skulle från skattefrihet undantagas sådana institutioner, som utöva an­

nan vetenskaplig verksamhet än den medicinska, lärer skatteminskningen

hava uppgått för år 1935 till mellan 700,000 och 800,000 kronor och för år

1936 till omkring 1,400,000 kronor. Till jämförelse må nämnas att införande

av skattefrihet för samtliga i klass II och III nu upptagna juridiska perso­

ner skulle hava föranlett en skatteminskning för år 1935 av 2,118,365 kro­

nor och för år 1936 av 2,938,898 kronor. Av sistnämnda båda belopp belöpa

för ett vart av åren 1935 och 1936 högst något tiotusental kronor å den skatte­

minskning, som skulle bliva följden av de skattefria andelarnas höjande från

200 kronor till belopp till och med 1,000 kronor.

Kommittén framhåller, att en skattebefrielse för juridiska personer i den

omfattning som föreslagits skulle huvudsakligen tillgodokomma sådana

rättssubjekt, som nu beskattas enligt klass II. Där skulle — om nuvarande

klassindelning i övrigt bibehölles — endast kvarstå: allmänt undervisnings­

verk av icke statlig karaktär, vars verksamhet ej avser barns eller ungdoms

utbildning eller meddelande av vetenskaplig undervisning; stipendiefond med

annat ändamål än understödjande av barns eller ungdoms utbildning eller

främjande av vetenskaplig verksamhet; pensionsanstalt; sjuk- eller fattig­

vårdsinrättning, som ej avser främjande av vård av behövande ålderstigna,

sjuka eller lytta, samt sådan »from stiftelse», som avser främjande av annat

ändamål än sådant, för vilket enligt förslaget skattebefrielse medgivits.

Kommittén föreslår, att de för närvarande i klass II upptagna juridiska

personer, som enligt vad nu angivits icke skulle komma i åtnjutande av skatte­

befrielse, överföras från klass II till klass lil. Enligt kommitténs förmenande

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

139

syntes nämligen i dessa fall verksamhetens ändamål i fråga örn graden av

allmännytta icke så väsentligt skilja sig från den verksamhet, som fullfölj­

des av de enligt klass III beskattade juridiska personerna, alt i de förra fal­

len fog funnes för större skattelindring än enligt sistnämnda klass. Den så­

lunda föreslagna överföringen hade bland annat till följd att begreppet »from

stiftelse» utginge ur författningstexten. Detta vore en obestridlig fördel, då

frågan om vad som vore att inbegripa under nämnda uttryck i rättspraxis

ofta föranlett tvekan.

Nu gällande bestämmelser örn vilka rättssubjekt, som äro att hänföra till

klass III, hava i förslaget i formellt hänseende överarbetats, varjämte till

gruppen hänförts jämväl stiftelse eller sammanslutning för främjande av

idrottsliga ändamål.

I den avgivna reservationen förordas, såsom nämnts, alt i överensstäm­

melse med vad som gäller vid gåvobeskattningen skattebefrielsen även be­

träffande testamentsförvärv utsträckes till att avse samtliga till nuvarande

klass II och klass III hänförliga juridiska personer. Såsom framgår av vad

förut anförts skulle enligt den föreliggande statistiska utredningen en så långt

gående skattebefrielse hava medfört en skatteminskning för år 1935 av

2,118,365 kronor och för år 1936 av 2,938,898 kronor under det att vid skatte­

befrielse i enlighet med majoritetens förslag skatteminskningen beräknats tili

för år 1935 mellan 700,000 och 800,000 kronor och för år 1936 till 1,400,000

kronor.

Reservanterna framhålla, att även om en beskattning under donators livs­

tid kunde sägas verka mera återhållande än en beskattning, som skedde

vid hans död, det likväl vore otvivelaktigt att skattefriheten i sådant avse­

ende vore av betydelse även när det gällde testamente. Det hade exempelvis

hänt, att testator gjort sitt testamentariska förordnandes giltighet beroende

av alt skattefrihet erhölles. Enligt reservanternas mening vore det vidare icke

en riktig metod att, på sätt skett i majoritetsförslaget, söka verkställa en gra­

dering av de allmännyttiga ändamålen. Till närmare utveckling av dessa syn­

punkter anföres i reservationen i huvudsak följande:

Starka skäl synas tala för att, då det gäller arvsbeskattningen, från skatt­

skyldighet undantaga testamenten till allmänna ändamål överhuvud. Att här

söka företaga en gränsdragning mellan ändamål, som innefatta en högre och

lägre grad av allmännytta, är ytterst vanskligt. Visserligen äro de intressen

det här gäller ur det allmännas synpunkt av olika valör. Men man har knap­

past anledning att vid arvsbeskattningen skjuta denna synpunkt i förgrun­

den. Rangordningen de olika allmänna intressena emellan är även till en

viss grad någonting relativt. Den ena uppgiften kan komma att framstå så­

som särskilt betydelsefull vid en tidpunkt, den andra uppgiften vid en an­

nan. Den riktiga metoden synes vara att lämna utrymme för samtliga de olika

intressen av allmän natur, som kunna ligga enskilda donatorer örn hjärtat

och erkänna dessa såsom likvärdiga i så måtto, att de samtliga komma i åt­

njutande av skattefrihet. Del finnes ingen anledning att här söka framkalla

en likriktning utan det är för den allmänna kulturella utvecklingen bety­

delsefullt att lämna största möjliga spelrum för olikartade insatser, som hava

det gemensamt att de samtliga åsyfta det allmänna.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Skulle det visa sig, att en korrigering blir erforderlig, bör denna verkställas

genom ett annat skatteinstrument än arvsbeskattningen. Den gradering, som

från mera objektiv synpunkt kan behöva göras mellan allmännyttiga ända­

mål av olika valör, företages lämpligare genom inkomst- och förmögenhets­

skatten. Så sker för övrigt redan nu och, därest så skulle erfordras, kan man

gå vidare på denna väg. Den riktiga skattepolitiken synes därför vara att ge­

nom skattefrihet uppmuntra till testamenten för allmänna ändamål och där­

efter genom inkomst- och förmögenhetsbeskattningen verkställa den beskär­

ning, som kan befinnas erforderlig.

Den nedgång av arvsskatten, som en dylik åtgärd skulle föra med sig kan

icke betraktas såsom en förlust för staten annat än på mycket kort sikt.

Skattefriheten kan i detta fall sägas vara av produktiv natur; den avser att

tillföra det allmänna medel, som skola mer än uppväga inkomstminskningen.

Slutligen bör icke lämnas oanmärkt, att arvs- och gåvoskattereglernas

praktiska tillämpning i hög grad skulle underlättas, därest den vid gåvoskat­

ten gällande skattefriheten utsträcktes till att avse även testamente och arvs-

och gåvoskatten sålunda även i förevarande hänseende erhölle en enhetlig

reglering.

I reservationen hava härjämte (sid. 243—246 i betänkandet) i olika avse­

enden framställts erinringar beträffande avgränsningen av de särskilda fall.

i vilka enligt majoritetens förslag skattefrihet skall föreligga.

Yttrandena.

I de avgivna yttrandena har, i den mån frågan örn beskattningen av juri­

diska personers testamentsförvärv över huvud särskilt berörts, reservanter­

nas förslag övervägande förordats. Sålunda uttala sig för reservationen Svea

hovrätt, advokatfiskalsämbetet vid samma hovrätt, rådhusrätten i Malmö,

Överståthållarämbetet, åtta av länsstyrelserna samt föreningen Sveriges hä­

radshövdingar, varjämte föreningen Norden i sin genom Överståthållarämbe­

tet överlämnade skrivelse hemställer, att reservanternas förslag måtte vid bli­

vande lagstiftning följas. Advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt har till

sitt uttalande gjort det tillägget att, om reservanternas förslag skulle genom­

föras, det dock starkt kunde ifrågasättas, huruvida för angivandet av de

allmännyttiga ändamål, som skulle komma i åtnjutande av skattebefrielse,

borde användas en så vag formulering som den föreslagna.

Kammarrätten anser i likhet med reservanterna att för arvsbeskattningen

och gåvobeskattningen böra gälla enhetliga regler i förevarande avseende men

förklarar sig hava svårt att yttra sig örn i vad mån från statsfinansiell syn­

punkt borde medgivas en så vidsträckt skattefrihet, som reservanterna före­

slå. Emellertid funnes anledning framhålla, att med en välvillig tolkning det

stora flertalet ideella föreningar kunde rubriceras såsom sociala, kulturella

eller eljest allmännyttiga och att med reservanternas förslag det för en sträng­

are rättstillämpning bleve en mycket svår och delikat sak att på ett rättvist

sätt i förevarande avseende göra en gränsdragning mellan skattepliktiga och

skattefria institutioner.

Riksräkenskapsverket anser sig i anslutning till reservanternas förslag böra

framhålla angelägenheten av att så långt möjligt enhetliga regler tilläm-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

141

pas vid genomförande av skattefrihet för gåva och testamente men vill sam­

tidigt såsom sin mening uttala att, då den skattefrihet för gåva, som skul­

le följa av förslagets regler, liksom enligt nu gällande bestämmelser vore

synnerligen vidsträckt, någon begränsning av denna skattefrihet syntes mo­

tiverad.

Göta hovrätt ansluter sig till kommittémajoritetens förslag men ifrågasät­

ter i ett par hänseenden mindre jämkningar däri.

Statskontoret förklarar sig — örn ock med viss tvekan — icke vilja mot­

sätta sig att de av kommitténs majoritet angivna juridiska personerna be­

friades från arvsskatt. Emellertid borde till undvikande av missbruk och för

åstadkommande av en enhetlig praxis avgörandet av frågan örn en stiftelse

eller sammanslutning för främjande av vetenskaplig undervisning elier forsk­

ning skulle medgivas skattefrihet läggas i Kungl. Maj:ts hand. Vad anginge

den frihet från skattskyldighet för gåva, som enligt gällande bestämmelser

åtnjötes av juridiska personer av allmännyttig karaktär och enligt kommit­

téns förslag vore avsedd att bibehållas, kunde statskontoret för sin del icke

dela de farhågor kommittén hyst beträffande följderna av en skatteskärp-

ning på detta område utan ansåge det vara i hög grad önskvärt, att en­

hetlighet åstadkommes i fråga örn arvs- och gåvobeskattningen i förevarande

avseende på det sätt att skattefriheten vid gåvobeskattningen inskränktes.

Bankjuristernas förening finner den av kommittémajoriteten föreslagna

utökade skattefriheten för juridiska personers testamentsförvärv väl motive­

rad. I anslutning till reservanternas uttalande ville föreningen framhålla, att

den jämförelsevis höga skattesatsen enligt klass III verkligen avhållit testa-

torer från att förordna om legat till där avsedda ändamål samt att, eftersom

de i denna klass upptagna rättssubjekten ansetts så allmännyttiga att de be­

friats från skyldighet att erlägga gåvoskatt, dessa rättssubjekt därför borde,

örn över huvud någon åtskillnad skulle göras mellan arvsskatt och gåvo­

skatt, hänföras till klass II, i vilken händelse klass III kunde utgå ur tariffen.

I en till Kungl. Maj:t ingiven skrift har Sveriges djurskyddsföreningars

riksförbund hemställt att förbundet ävensom med förbundet jämförliga

djurskyddsföreningar måtte komma i åtnjutande av befrielse från skatt­

skyldighet för bland annat gåvor och testamentsförvärv.

Då frågan om beskattningen av juridiska personer i andra sammanhang

Departements-

varit föremål för övervägande — jag åsyftar härmed de utredningar som

chefen.

berört den allmänna kommunala och statliga beskattningen — har det spörs­

målet framkommit, huruvida och i vad mån någon principiell grund för'

skattefrihet kunde förefinnas. Därvid har å ena sidan framhållits bland an­

nat att, örn ett rättssubjekt främjade ett statsändamål i vidsträckt bemär­

kelse, redan denna omständighet i och för sig vore av beskaffenhet att i

princip böra medföra skattefrihet. Häremot har å andra sidan — med hän­

visning till att grunden flir den enskildes skattskyldighet vore delaktigheten

i det rättsskydd staten lämnade — gjorts gällande alt någon principiell grund

för skattefrihet icke kunde av någon åberopas. Redan det nu anmärkta torde

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

giva vid handen, att nian genom anläggande enbart av teoretiska synpunkter

knappast kan finna någon användbar riktlinje för de avväganden, varom

bär är fråga.

Under förarbetena till 1914 års lagstiftning anfördes såsom skäl för den

skattefrihet, som medgavs för gåvor till allmännyttiga ändamål, at,t det i

statens intresse läge vikt vid att företag, som verkade för sådana ändamål,

bleve tillgodosedda genom frivilligt understöd och att det med skäl kunde be­

faras, att, en beskattning skulle härutinnan verka avhållande. Det synes mig

uppenbart, att man likaväl vid arvsbeskattningen som vid gåvobeskattningen

alltjämt har att utgå från nu angivna synpunkter vid övervägande av i vad

mån skattefrihet bör medgivas för donationer till allmänna ändamål. Från

dessa synpunkter har ock för båda beskattningsområdenas del frågan blivit

bedömd inom arvsskattekommittén.

Kommittén kommer då det gäller gåvobeskattningen enhälligt till det re­

sultat, att skattefrihet bör bibehållas i samma utsträckning som nu. Endast

en av de hörda myndigheterna, nämligen statskontoret, förordar en reform i

den riktningen att skattefriheten vid gåvobeskattningen inskränkes. Jag bi­

träder för min del kommitténs förslag i denna del, därvid jag dock anser

mig böra framhålla, att jag vid mitt ståndpunktstagande tagit hänsyn även

till det förhållandet, att skattefrihet för gåvor under lång tids tillämpande

vunnit hävd.

Såväl majoriteten inom kommittén som reservanterna hava ansett, att även

vid arvsbeskattningen skattefriheten bör utsträckas till att avse jämväl andra

juridiska personer än staten. Det synes svårligen kunna förnekas, att starka

skäl föreligga för en viss utsträckning av skattefriheten även på detta be-

skattningsområde. Härför talar även en jämförelse med vad i förevarande

avseende gäller vid den allmänna kommunala och statliga beskattningen.

Vid de överväganden, som inom kommittén ägnats frågan huru långt

skattefriheten bör utsträckas, har majoriteten utgått från att det väsentliga

skälet för skattebefrielsen för gåvor till allmännyttiga ändamål eller att en

beskattning kunde befaras minska benägenheten att genom gåvor tillgodose

sådana ändamål icke med tillnärmelsevis samma styrka gör sig gällande, då

fråga är örn testamentsdonationer. Till stöd för denna sin uppfattning har

majoriteten angivit vissa omständigheter, som enligt dess mening snarast ta­

lade för att en beskattning av testamentsdonationer icke alls behövde be­

faras verka avhållande på tillkomsten av sådana donationer. Från nu an­

givna utgångspunkt begränsar majoriteten skattefriheten till vissa särskilda

fall, där allmännyttan hos det med donationen avsedda ändamålet ansetts

vara av högt kvalificerad art. Reservanterna åter uttala att, ehuru en beskatt­

ning efter donators död visserligen finge antagas verka mindre återhållan­

de än en beskattning under donators livstid, det dock vöre otvivelaktigt, att

skattefriheten vore av betydelse även när det gällde testamente, samt att det i

varje fall vore för den allmänna kulturella utvecklingen betydelsefullt att

genom skattefrihet uppmuntra till testamenten för allmännyttiga ändamål.

Den riktiga skattepolitiken syntes därför vara att även vid arvsbeskattningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

143

medgiva skattefrihet i samma utsträckning som vid gåvobeskattningen och

därefter genom inkomst- och förmögenhetsbeskattningen verkställa den be­

skärning, som kunde finnas erforderlig. Den nedgång av arvsskatten, som en

sådan metod skulle föra med sig, kunde icke betraktas såsom en förlust för

staten annat än på mycket kort sikt, då skattefriheten avsåge att tillföra det

allmänna medel, som mer än väl skulle uppväga skatteförlusten.

Uppenbarligen måste man, antingen man ansluter sig till den ena eller den

andra av förenämnda uppfattningar om skattebefrielsens betydelse för till­

komsten av allmännyttiga donationer, bygga på mer eller mindre osäkra an­

taganden. För min del inskränker jag mig till att i detta sammanhang fram­

hålla, att det icke med någon grad av tillförlitlighet torde kunna bedömas i

vad mån den av reservanterna förordade, mera omfattande skattebefrielsen

verkligen skulle komma att medföra den ökning av för det allmänna värde­

fulla, eljest icke påräkneliga testamentsdonationer, som på sätt reservanterna

angiva skulle motväga minskningen i skatteintäkter.

Advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt uttalar att, om den av minorite­

ten föreslagna vidsträckta skattefriheten skulle genomföras, det starkt kunde

ifrågasättas, huruvida för angivande av de juridiska personer, som skulle

komma i åtnjutande av skattebefrielsen, en så pass vag formulering som »so­

ciala, politiska — — eller andra därmed jämförliga kulturella eller eljest

allmännyttiga ändamål» borde bibehållas. Kammarrätten framhåller, att med

en välvillig tolkning det stora flertalet ideella föreningar kunde rubriceras

såsom sociala, kulturella eller eljest allmännyttiga och att det för en stränga­

re rättstillämpning bleve en mycket svår och delikat sak att på ett rättvist

sätt göra en gränsdragning mellan skattepliktiga och skattefria institutioner.

De synpunkter, som här framkommit, torde enligt min mening vid en ut­

vidgning av skattefriheten svårligen kunna förbigås. Ett beaktande av de­

samma medför, att vid en reform enligt den av reservanterna anvisade lin­

jen en viss beskärning av de med skattefrihet gynnade allmänna ändamålen

bleve nödvändig. Härmed är man i princip inne på kommittémajoritetens

metod att avväga graden av allmännyttan.

Mot sistnämnda metod hava reservanterna anmärkt, alt en gränsdragning

mellan ändamål, som innefatta en högre eller lägre grad av allmännytta, vore

ytterst vansklig, då rangordningen de olika intressena emellan till en viss

grad vore någonting relativt och för övrigt ett ändamål kunde komma att

framstå såsom särskilt betydelsefullt vid en tidpunkt och ett annat ändamål

vid en annan. Att en sådan gränsdragning måste bereda svårigheter är

uppenbart. Några klara och allmängiltiga normer för graderingen av de oli­

ka ändamålens allmännytta givas naturligen icke. Såsom förut antytts mås­

te det ligga vikt vid att en i möjligaste mån klar gränslinje erhålles mellan

skattefria och skattskyldiga rättssubjekt och det kan därför, var denna gräns­

linje än lägges, icke heller undgås att ändamål, sorn äro mer eller mindre

likartade med dem, som gynnas med skattefrihet, bliva ställda utanför. De

vanskligheter, som sålunda måste vara förbundna med en begränsning av

skattefriheten enligt nu angivna metod, hava icke heller ansetts utgöra binder

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

för densammas tillämpande vid den allmänna kommunala och statliga be­

skattningen. Även det förslag rörande inkomstbeskattningen av stiftelser och

ideella föreningar m. fl. juridiska personer, som år 1939 framlades av 1936

års skattekommitté, bygger på samma metod. De betänkligheter reservanter­

na anfört mot den av majoriteten förordade linjen kan jag sålunda för min

del icke tillmäta någon avgörande betydelse.

Arvsskattekommitténs majoritet utgår från att skattefrihet ej bör medgivas

med mindre garantier finnas för att testamentsdonationen uteslutande kom­

mer till användning för det avsedda ändamålet och anser, att i de fall, där

enligt majoritetsförslaget skattefrihet skall äga rum, erforderliga garantier

i sådant hänseende äro till finnandes. I betänkandet framhålles härvid, att

genom 1929 års lag örn tillsyn över stiftelser erforderlig kontroll i stor ut­

sträckning kommit till stånd såvitt gäller detta slag av juridiska personer

samt att det kunde förutsättas, att stiftelser, som icke vore underkastade den­

na lag, ävensom föreningar och andra sammanslutningar, i den mån de enligt

majoritetsförslaget skulle komma i åtnjutande av skattefrihet, merendels

hade sådan kontakt, direkt eller indirekt, med det offentliga att den avsedda

garantin även här kunde anses förefinnas.

Jag instämmer till fullo i den sålunda uttalade uppfattningen att, om skat­

tefrihet skall ifrågakomma, det bör finnas åtminstone vissa garantier för att

donationen verkligen kommer till användning för det ändamål, som ansetts

böra gynnas med skattefrihet. I sådant avseende vill jag särskilt erinra, att

någon lagstiftning angående ideella föreningar hos oss ännu icke kommit till

stånd. Inom justitiedepartementet har under år 1938 utarbetats en prome­

moria rörande grunderna för en sådan lagstiftning jämte utkast till lag på

området. Medan tidigare utarbetade förslag till lagstiftning örn ideella för­

eningar byggt på registrering såsom villkor för rättssubjektivitet, ifrågasättes

i promemorian icke registreringsskyldighet för sådana föreningar. Meningen

är i stället att med utgångspunkt från rådande rättspraxis lagfästa de förut­

sättningar, under vilka rättssubjektivitet nu tillerkännes ideell förening. I

detta sammanhang vill jag även fästa uppmärksamheten på att 1936 års

skattekommitté — vilken finner det uppenbart, att skattefriheten icke, såsom

förhållandena nu äro, kan göras så vidsträckt, att däri inrymmas allmännyt­

tiga ändamål överhuvud taget —- framlägger ytterligare en synpunkt, som en­

ligt kommitténs mening manar till försiktighet vid bestämmandet av skatte­

frihetens omfattning. Skaf tekommittén framhåller, att en så vidsträckt skatte­

frihet som nyss nämnts skulle innebära, att de allra flesta stiftelser bleve skat­

tefria. Det vore dock, fortsätter kommittén, ingalunda säkert, att medel, som

donerats till stiftelser, alltid komme till den bästa användningen. Även örn

ändamålet med en donation i och för sig kunde anses vara behj är tans värt, så

vöre därmed icke klart, att donator för tillgodoseende av detta ändamål valt

en väg, som ur allmän synpunkt vore den lämpligaste. Stundom kunde dona-

tionsbestämmelserna till och med vara så avfattade, att svårigheter uppstode

att filma användning för de donerade medlen. Sålunda hade en av skattekom-

mitten verkställd undersökning rörande Stockholms stads donationsfonder

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

145

givit vid handen, att flera fonder på betydande belopp och med klart allmän­

nyttiga ändamål icke av staden tagits i anspråk utan under årtionden fått

tillväxa genom räntans läggande till kapitalet.

Av skäl, som framgå av det nu anförda, anser jag skattefriheten böra be­

gränsas i enlighet med den princip, som ligger till grund för kommittémajori­

tetens förslag. Med hänsyn till den betydande minskning av skatteintäkter,

som de föreslagna skattebefrielserna och skaf telindringarna för fysiska per­

soner medföra, har jag självfallet haft särskild anledning tillse, att för var­

je fall, där skattefrihet för juridiska personer medgives, densamma kan anses

vara av omständigheterna starkt motiverad.

Frågan om i vilken utsträckning skattefrihet bör medgivas juridiska per­

soner vid inkomstbeskattningen har, såsom förut antytts, av 1936 års skatte-

kommitté i princip lösts efter samma linje som den av arvsskattekommit-

téns majoritet förordade. I fråga om det närmare angivandet av de särskilda

fallen av skattebefrielse förefinnas mellan de båda förslagen vissa skiljaktig­

heter, varav ett par må i detta sammanhang något beröras. Sålunda med­

gives enligt skattekommitténs förslag frihet från statlig inkomstskatt för stif­

telse eller förening, som har till huvudsakligt ändamål att utöva hjälpverk­

samhet bland behövande, medan enligt motsvarande bestämmelse i arvs-

skattekommitténs förslag sådan verksamhet blir föremål för skattefrihet en­

dast om den avser vård av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta. Den

av skattekommittén använda formuleringen är avsedd att motsvara det i för­

ordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt nu använda uttrycket

fromma stiftelser. Uttrycket from stiftelse återfinnes jämväl i gällande arvs-

skattelörordning och även arvsskattekommittén avser, såsom framgår av det

förut anförda, att utmönstra detta begrepp ur författningstexten. Enligt in­

komstskatteförordningen åtnjuta fromma stiftelser utan undantag redan nu

skattebefrielse. Örn skattefriheten vid inkomstbeskattningen enligt de nya

bestämmelserna gjordes mindre vidsträckt än skattekommittén föreslagit,

skulle följaktligen detta innebära en inskränkning i nu medgiven skatte­

befrielse. Vad däremot angår testamentsförvärv äro fromma stiftelser enligt

gällande bestämmelser icke gynnade med skattefrihet. Här gäller det alltså

att mildra beskattningen. Redan denna omständighet innebär, att utgångs­

punkterna för bedömande av föreliggande spörsmål äro väsentligt olika på det

ena och det andra av dessa beskattningsområden.

Enligt arvsskattekommitténs förslag skola förutom fromma stiftelser från

klass II i skattetariffen avföras övriga där upptagna juridiska personer, där­

ibland akademier och allmänna undervisningsverk. I likhet med vad nu gäller

vid inkomstbeskattningen äro i 1936 års skattekommittés förslag akademier

och allmänna undervisningsverk upptagna bland de juridiska personer, sorn

skola komma i åtnjutande av skattebefrielse. Då det gäller testamentsdona-

tioner till sådana inrättningar blir vid tillämpning av arvsskattekommitténs

förslag frågan huruvida skattebefrielse skall äga rum att bedöma från fall

till fall. En akademi eller ett allmänt undervisningsverk av statlig karaktär

åtnjuter sålunda skattefrihet i sin egenskap av statsinstitution. Flertalet icke

Bikung till riksdagens protokoll lött. 1 sand. Nr 192.

10

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 192-

statliga akademier torde bedriva sådan verksamhet, som är att hänföra till

vetenskaplig forskning, och kommer därigenom att åtnjuta skattefrihet. På

grund av förslagets bestämmelse örn skattefrihet för sammanslutningar för

främjande av ungdoms utbildning torde även i andra fall skattefrihet regel­

mässigt komma att inträda för stipendie- eller understödsfonder, som avse

utbildning vid akademi, exempelvis i konst eller musik. Vad angår allmänt

undervisningsverk kommer skattefrihet att åtnjutas i alla fall då dess verk­

samhet avser barns eller ungdoms utbildning eller meddelande av veten­

skaplig undervisning. Slutligen må i detta sammanhang framhållas att, örn

en testamentsdonation till en akademi eller ett allmänt undervisningsverk

icke på någon av nu angivna grunder blir fri från skatt, i allt fall skatte-

lindring inträder därigenom att förvärvet såsom avsett för främjande av ett

kulturellt ändamål kommer att beskattas enligt klass III i tariffen.

Med hänsyn till vad nu framhållits och under hänvisning i övrigt till i

arvsskattekommitténs betänkande framförda synpunkter biträder jag kom­

mittémajoritetens förslag även såvitt gäller angivandet av de särskilda fall,

i vilka skattefrihet skall äga rum. Av det här anförda framgår, att därmed

något ståndpunktstagande i nu omhandlade frågor icke skett för inkomst­

beskattningens del.

Vad angår utformningen i övrigt av kommittéförslaget i förevarande del

har jag i ett par avseenden funnit anledning föreslå jämkningar av saklig

innebörd. I det av reservanterna avgivna särskilda yttx-andet anmärkes be­

träffande den av majoriteten föreslagna skattebefrielsen för donationer, som

avse främjande av vård av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta, att gränsen

i åtskilliga fall här måste bliva flytande, exempelvis då till ett sjukhus done­

rade medel skola användas delvis för behövande sjuka men delvis för sjuk­

husets utrustning i allmänhet. Man är här inne på en fråga, som upptagits

till närmare behandling av 1936 års skattekommitté, nämligen huru sådana

fall skola behandlas, där en stiftelse eller förening i sin verksamhet främjar

flera ändamål av olika slag, av vilka endast ett är av beskaffenhet att böra

föranleda skattefrihet. Skattekommittén finner, att det skulle leda till obilliga

konsekvenser om man för skattefrihetens erhållande uppställde det villkoret,

att ändamålet uteslutande måste vara av den art, som föranledde skattefrihet,

samt att man för undvikande av en sådan obillighet hade att välja mellan två

olika vägar. Den ena vöre att inkomsten uppdelades i en skattefri och en skat­

tepliktig del med ledning av den proportion, i vilken den juridiska personen

främjar de särskilda ändamålen. Den andra vägen åter vore att låta det

huvudsakliga ändamålet med stiftelsens eller föreningens verksamhet vara

avgörande för frågan om skattefriheten så att, örn en stiftelse eller förening

vid sidan av detta egentliga ändamål i obetydlig omfattning tillgodosåge ett

annat syfte, som i och för sig skolat föranleda skatteplikt, det hela av billig-

hetsskäl bleve skattefritt. Skattekommittén har givit företräde åt den sist­

nämnda metoden.

Enligt min mening synes berörda fråga genom författningsbestämmelser

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

147

böra regleras även på nu förevarande beskattningsområde. Svårigheter kunna

eljest vara att befara vid författningens tillämpande.

För erhållande av en riktig utgångspunkt torde beaktas, att nied ett testa-

mentsförordnande till förmån för ett allmännyttigt ändamål icke sällan för­

bindas föreskrifter om att med donationsmedlen i första hand skola till­

godoses vissa av testator angivna personer. Enligt numera tillämpad rätts­

praxis gäller såsom huvudregel, att dylika förmåner även i skattehänseende

äro att behandla såsom legat och följaktligen skola beskattas såsom sär­

skilda från donationsmedlen i övrigt avskilda lotter. Dessa fall beröras icke

av nu ifrågasatta författningsbestämmelser.

Då 1936 års skattekommitté ansett sig icke böra anlita utvägen att i de

fall, varom här är fråga, uppdela av donationsmedlen fallen inkomst i en

skattefri och en skattepliktig del, har detta motiverats bland annat därmed

att någon norm för en sådan uppdelning icke funnes i sådana fall där dona­

tionsbrevet eller stadgarna, såsom ej sällan förekomme, medgåve den juridiska

personens styrelse en vidsträckt befogenhet att vid inkomstens disponerande

med förbigående av vissa ändamål anslå medel endast till något eller några

av de ändamål, som den juridiska personen avsåge att tillgodose. Denna syn­

punkt torde i än högre grad hava tillämpning vid arvsbeskattningen. Vid in­

komstbeskattningen lärer man — frånsett fall då inkomsten av donations­

medlen helt eller delvis reserverats till påföljande år — ofta hava möjlighet

att finna en kompletterande norm för uppdelningen i den faktiska fördel­

ningen av inkomsten på de olika ändamålen, som skett under det tilländalupna

beskattningsåret. En sådan möjlighet torde vara utesluten vid arvsbeskatt­

ningen, där fråga är örn en engångsskatt, som för övrigt ofta uttages redan

vid en tidpunkt då den verksamhet, som avser förverkligande av donations-

bestämmelserna, ännu icke alls eller endast i obetydlig mån hunnit påbörjas.

Av det anförda torde framgå, att då det gäller arvsbeskattningen en sådan

uppdelning, som nu avses, icke kan ifrågakomma.

För arvsbeskattningens del torde enligt min mening någon annan praktiskt

genomförbar lösning icke erbjuda sig än att med anlitande av den andra av

de förut angivna utvägarna låta det huvudsakliga ändamålet med verksam­

heten vara avgörande för frågan om skattefriheten. Billighetsskäl synas tala

för att en juridisk person, som vid sidan av sitt egentliga med skattefrihet

gynnade ändamål i obetydlig omfattning tillgodoser ett i och för sig skatte­

pliktigt ändamål, kommer i åtnjutande av skattefrihet även såvitt gäller detta

sistnämnda. En sådan ordning synes i allt fall mera tilltalande än att i en

dylik situation helt och hållet förvägra skattefrihet, vilket skulle bliva resul­

tatet örn för skattefrihet fordrades att ändamålet uteslutande skulle vara av

skattefri natur. Merendels torde för övrigt kunna förutsättas, att det i mindre

omfattning tillgodosedda syftet är likartat med eller åminstone har något

samband nied verksamheten i övrigt. Är så förhållandet, skulle vid en beskatt­

ning av den del av donationen, som är avsedd för det mindre omfattande

ändamålet, i varje fall med all säkerhet hava åtnjutits skattelindring enligt

klass lil i tariffen. Med hänsyn härtill måste den nu ifrågavarande beskatt-

148

Kungl. Mcij:ts proposition nr 192.

ningsmetodens bristande anpassning efter de skilda ändamålens olika natur

vid arvsbeskattningen framstå såsom mindre irrationell än vid inkomstbe­

skattningen. Detsamma torde i regel gälla även i fall då den väsentliga delen

av donationen är avsedd för något skattepliktigt ändamål och i följd härav

den återstående, för ett i och för sig skattefritt ändamål avsedda delen blir

underkastad skatt. Jämväl i dylikt fall lärer nämligen vid beskattningen klass

III merendels komma till användning. För att ett ändamål skall anses såsom

det huvudsakliga måste förutsättas, att detta ändamål, örn man ser saken i

stort, kan anses vara det egentliga föremålet för rättssubjektets verksamhet.

Om detta i sin verksamhet främjar två ändamål, det ena i något större om­

fattning än det andra, är således icke det förstnämnda utan vidare att anse

såsom det huvudsakliga. Därför fordras att ändamålet skall till sin omfatt­

ning vara så dominerande i förhållande till verksamheten i övrigt, att sist­

nämnda del av verksamheten ter sig såsom en oväsentlig bisak.

I anslutning till vad nu anförts har jag låtit omredigera 3 § i förslaget så­

lunda, att skattebefrielse skall tillkomma stiftelse eller sammanslutning, som

har till huvudsakligt ändamål att främja verksamhet av i författningstex­

ten angiven art.

Då från skattelindring enligt klass III i tariffen skola vara uteslutna så­

dana sammanslutningar för främjande av allmännyttiga ändamål, som hava

till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intres­

sen, har jag ansett att i konsekvens härmed sådana sammanslutningar även

skola vara uteslutna från skattebefrielse. Ett tillägg har därför införts i sista

stycket av förevarande paragraf i förslaget och i sin tur föranlett en mindre

redaktionell omredigering av samma stycke.

Slutligen har av kommitténs majoritet föreslagits, att till klass III skulle

överföras det begränsade antal till klass II nu hänförliga juridiska perso­

ner, vilka icke skulle bliva delaktiga av skattebefrielse i enlighet med vad

nu angivits. Mot detta förslag, sådant det blivit i kommittébetänkandet moti­

verat, har jag i princip icke någon erinran. Vissa jämkningar av författ­

ningstexten hava i denna del vidtagits. Sålunda har från den däri gjorda

uppräkningen av till klass III hänförliga juridiska personer uteslutits reli­

giöst samfund. Denna ändring är av uteslutande redaktionell art och avser

att avlägsna en i texten förekommande dubbelskrivning. I uppräkningen är

nämligen även upptaget samfund för främjande av religiösa ändamål. En

ytterligare endast redaktionell jämkning har skett såtillvida att för vinnan­

de av närmare överensstämmelse med i de allmänna skatteförfattningarna

använt uttryckssätt efter ordet kommun införts orden »eller annan menig­

het». Vidare har i anslutning till förberörda i 3 § gjorda ändring, varigenom

det huvudsakliga ändamålet för den juridiska personens verksamhet blivit

avgörande för skattefriheten, motsvarande omredigering vidtagits i 38 §. Här­

igenom har texten i sistnämnda avseende även bragts i närmare överensstäm­

melse med formuleringen i gällande förordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

149

Gåvobeskattningen.

Kommittén.

Såsom framgår av den inledningsvis lämnade översikten över gällande be­

stämmelser är i väsentliga avseenden gåvobeskattningen anordnad efter ena­

handa principer, som tillämpas vid arvsbeskattningen. Detta är också helt

naturligt med hänsyn därtill att gåvoskatten — även om den icke hos oss

såsom i vissa andra länder är begränsad till sådana gåvor som kunna anses

föregripa en egendomsövergång i samband med dödsfall — i allt fall utgör

ett nödvändigt komplement till arvsskatten, vilken eljest skulle kunna kring­

gås genom avhändelser under livstiden.

Det har redan förut framhållits, hurusom i ett avseende en betydande prin­

cipiell olikhet föreligger såtillvida att vid arvsbeskattningen arvlåtarens natio­

nalitet och bosättning inom eller utom riket är bestämmande för skattskyl­

dighetens omfattning medan vid gåvobeskattningen icke givarens utan gåvo-

tagarens person är i sådant hänseende avgörande. I vad mån enligt nu gällan­

de bestämmelser även i andra avseenden olikheter föreligga mellan arvs- och

gåvobeskattningen torde här icke behöva bliva föremål för någon redogörelse

utöver vad som framgår av förenämnda översikt.

De bestämmelser rörande gåvoskatt, som innefattas i kommitténs förslag,

ansluta sig i stort sett till nu gällande stadganden. Förekommande avvikel­

ser äro väsentligen föranledda därav att åtskilliga av de i avseende å arvsbe­

skattningen föreslagna nya reglerna skola hava tillämpning jämväl beträf­

fande gåvoskatten. Från de bestämmelser i nuvarande lagstiftning, som spe­

ciellt hava avseende å gåvobeskattningen, göras i förslaget endast i ett fåtal

hänseenden sakliga avvikelser. I

I likhet med gällande bestämmelser förutsätter kommitténs förslag, att be­

greppet beskattningsbar gåva i princip bestämmes i anslutning till det civil­

rättsliga gåvobegreppet. Av översikten över gällande lagstiftning framgår,

hurusom en utvidgning emellertid skett av det skatterättsliga gåvobegreppet

sålunda att enligt 35 § arvsskatteförordningen med viss begränsning såsom

gåva beskattas jämväl förvärv på grund av försäkring, vartill förmånstagare

blivit insatt. Denna beskattningsregel gäller såväl i fall då förvärvet tillfaller

vederbörande vid försäkringstagarens död som då detsamma utfaller vid an­

nat tillfälle. Vad angår sådant förmånstagareförvärv, som erhålles vid för­

säkringstagarens död, föreslår kommittén överflyttning av reglerna härom

från gåvobeskattningens till arvsbeskattningens område sålunda att enligt

förslaget sistnämnda förvärv skola från beskattningssynpunkt i stället anses

»såsom arvfallen egendom». Förslagets bestämmelser i nu angivna hänse­

ende upptager jag till särskild behandling i det följande. Såvitt gäller be­

skattning av förmånstagareförvärv, som utfalla vid annat tillfälle än försäk­

ringstagarens död, har kommittén icke funnit skäl till ändring i nu gällande

bestämmelser, vilka med viss endast formell omredigering upptagits i 37 §

2 mom. i förslaget.

I fråga om tiden för skattskyldighetens inträde gäller för närvarande vid

gåvobeskattningen såsom huvudregel, att skattskyldigheten inträder »vid

tiden för gåvans mottagande». Enligt motsvarande regel i kommitténs för­

slag skall skattskyldighet inträda »då gåvan blivit fullbordad eller handling,

innefattande utfästelse om gåva av lös egendom, överlämnats till mottagaren».

Beträffande förslaget i denna del anför kommittén i huvudsak följande:

I lagen den 27 mars 1936 angående vissa utfästelser örn gåva, vilken för­

fattning avser gåva av lös egendom, skiljes mellan då gåva skall gälla såsom

»fullbordad» och därigenom hava giltighet även mot givarens borgenä­

rer samt då gåva, ehuru icke fullbordad, ändock skall äga »verkan» såsom

en bindande utfästelse av givaren gentemot gåvotagaren. Då det gäller att

fastställa, vid vilken tidpunkt gåva skall anses ur skatterättslig synpunkt

»mottagen», bör det avgörande vara, när mottagaren erhållit sådan rådighet

över det bortskänkta, att han därigenom kan anses hava erhållit en ökning

i skatteförmåga. Det är givetvis önskligt, att det privaträttsliga och det skatte-

rättsliga förvärvet så långt möjligt förläggas till samma tidpunkt, eller med

andra ord att gåvan anses i skatterättsligt avseende mottagen samtidigt med

att den ur privaträttslig synpunkt skall gälla såsom fullbordad. Såsom huvud­

regel har i förslaget uppställts, att skattskyldighet för gåva inträder, då gåvan

blivit fullbordad. Vid bedömande av huruvida en gåva är alt anse såsom

fullbordad gälla de bestämmelser, som härutinnan meddelats i nyssnämnda

lag, vilken såsom förut nämnts dock endast avser gåva av lös egendom. Däri

stadgas bland annat, att gåva i penningar eller lösören icke är att anse såsom

fullbordad förrän egendomen i fråga kommit i gåvotagarens besittning. Om

någon bortgiver aktiebrev eller av annan än honom själv utfärdad löpande

skuldförbindelse eller annan handling, vars företeende utgör villkor för rätt

att kräva betalning eller för utövande av annan rättighet, skall gåvan gälla

såsom fullbordad då gåvotagaren fått handlingen i sin besittning. Efter-

skänkes fordran enligt sådan handling, är gåvan att anse såsom fullbordad

då handlingen återställts eller gjorts obrukbar. Bortgives annan fordran än

nu nämnts (härvid är fortfarande icke fråga örn en av givaren själv upplåten

fordran), gäller överlåtelsen såsom fullbordad då gäldenären underrättats

av givaren. Om dylik fordran efterskänkes, anses gåvan genast vara full­

bordad.

En viss modifikation i regeln om skattskyldighetens inträde vid tiden för

gåvans fullbordande har emellertid synts erforderlig. Såsom förut berörts

kan redan en utfästelse om gåva äga »verkan» såsom för givaren bindande,

ehuru fullbordad gåva ej föreligger. Sådan verkan har nämligen tillagts

en gåvoutfästelse, om denna gjorts i skuldebrev eller annan urkund, som

blivit till gåvotagaren överlämnad, eller den skett under omständigheter, som

utmärka att den var avsedd att komma till allmänhetens kännedom. Kom­

mittén har funnit, att en för givaren bindande gåvoutfästelse bör bliva före­

mål för beskattning, om densamma innefattas i handling, som blivit över­

lämnad till mottagaren. I dylikt fall kan nämligen mottagandet av utfästel­

sen anses bereda gåvotagaren sådan skatteförmåga, att skatt kan hos honom

utkrävas redan för utfästelsen. Därvid kommer med användande av för

arvsbeskattningen givna och jämväl vid gåvobeskattningen tillämpliga vär­

deringsregler utfästelsen — där den avser en penningebelalning — såsom ut­

görande en mottagarens fordran hos givaren att uppskattas till sitt kapital-

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

151

belopp, vilket nedskrives endast i fall då räntelös fordran icke är förfallen

eller givaren visas icke vara solvent för beloppet.

Förut har för arvsbeskattningens del ingående behandlats frågan om be­

skattning av s. k. successiva förvärv. De av kommittén i sådant hänseende

förordade, i 6—9 §§ av förslaget upptagna reglerna skola äga motsvarande

tillämpning vid beskattning av gåva. De skäl, som i fråga örn arvsbeskatt­

ningen blivit anförda för framflyttande i nu åsyftade fall av tiden för skatt­

skyldighetens inträde, hava nämligen, framhåller kommittén, i full utsträck­

ning giltighet även för gåvobeskattningens del.

Då det gäller gåvoskatten hava ifrågavarande regler i förslaget komplette­

rats med ett stadgande (36 § andra stycket), enligt vilket bestämmelserna i

6 § skola gälla jämväl i fall då givaren förbehållit sig själv nyttjanderätt eller

rätt till ränta, avkomst eller annan förmån av den bortgivna egendomen.

Detta innebär, att en med dylikt förbehåll överlåten äganderätt blir, med de

undantag som angivas i 6 §, föremål för beskattning först da förbehållets gil­

tighetstid gått till ända. Beträffande det sålunda föreslagna stadgandet anför

kommittén:

Under tidigare lagstiftningsarbete (proposition nr 252 till 1934 års riksdag

sid. 33 ff.) har framhållits att, såsom ock i praktiken förekommit, en givare

genom att förbehålla sig själv nyttjanderätt eller rätt till avkomst eller annan

förmån av den bortgivna egendomen kan åstadkomma en minskning icke

blott av gåvoskatten utan även av den arvsskatt, som vid givarens död skall

utgå vid sammanläggning av gåvan med gåvotagaren tillkommande arvs- eller

testamentslott. Göres sådant förbehåll skall nämligen vid beskattningen värdet

av den bortgivna egendomen minskas med kapitalvärdet av den behållna för­

månen. Detta värde, vilket icke blivit föremål för överlåtelse, är naturligen

skattefritt och någon skatt för detsamma utgår ej heller, då förbehållet upphör

att gälla och gåvotagaren, vars äganderätt förut blivit definitivt beskattad,

därmed erhåller full förfoganderätt över den bortgivna egendomen. En utväg

att förhindra dylika transaktioner vore, framhölls vidare, att uppskjuta be­

skattningen av gåva med förbehåll av angivna slag till dess förbehållets giltig­

hetstid gått till ända, och beräkna egendomens värde utan avdrag för för­

månens kapitalvärde, men ett dylikt tillvägagångssätt innebure ett sådant

avsteg från de grunder, varpå gällande arvsskatteförordning vore byggd, att

denna utväg, örn den över huvud kunde befinnas lämplig, icke syntes böra

anlitas förrän i samband med en mera genomgripande omläggning av grun­

derna för beskattning av arv och gåva. I

I anslutning härtill framhålles i betänkandet vidare, att kommittén till

förebyggande av sådant undandragande av arvs- och gåvoskatt som nu

nämnts så mycket hellre haft anledning att anlita den tidigare ifrågasätta

utvägen att uppskjuta beskattningen till dess förbehållets giltighetstid gått

till ända som själva den grundprincip, varå förslagets bestämmelser örn

uppskjuten beskattning bygga — hänsynstagande till mottagarens skatte-

förmåga — även i nu åsyftade fall krävde ett uppskjutande av beskattningen.

Följdriktigheten syntes också kräva, att den i 6 § andra stycket arvs- och

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

testamentstagare tillerkända befogenheten att påfordra omedelbar beskatt­

ning utsträcktes till att gälla även gåvotagare.

Det nu behandlade stadgandet har enligt förslaget i sin tur kompletterats

med en till värderingsreglerna hänförlig bestämmelse (21 § andra stycket),

enligt vilken i fall, där gåva skall sammanläggas med arvs- eller testaments-

lott och givaren förbehållit sig nyttjanderätt till eller rätt till ränta, avkomst

eller annan förmån av egendomen eller del därav, uppskattningen av den­

samma skall hänföras till tiden då den givaren förbehållna rättigheten upp­

hörde. Kommittén framhåller i fråga örn denna bestämmelse att, även om

givaren uppställt förbehåll av nu angiven art, en tillämpning av 6 § icke

alltid föranleder beskattningens framflyttande till den tidpunkt, då förbe­

hållets giltighetstid gått till ända, enär enligt förslaget såsom förutsättning

härför gäller bland annat att den givaren förbehållna rättigheten är upplåten

för en tid av minst fem år samt belastar den bortgivna egendomen i dess hel­

het eller i viss större utsträckning. Med den nu ifrågavarande i 21 § andra

stycket upptagna bestämmelsen åsyftades, anför kommittén vidare, att även

i fall, då så icke vore förhållandet och uppskov med gåvobeskattningen således

icke ägde rum, förtaga av givaren uppställt förbehåll av nu ifrågavarande

slag dess verkan att nedsätta den arvsskatt, som skall beräknas vid samman­

läggning av gåvan med mottagarens arvs- eller testamentslott.

Såsom i annat sammanhang redan berörts skall enligt kommitténs förslag

den nuvarande skattefriheten för gåvor till allmännyttiga ändamål bibe­

hållas. Enligt gällande bestämmelser — 32 § andra stycket arvsskatteför­

ordningen — äro sådana gåvor underkastade skatt, därest givaren förbehållil

sig besittningsrätten till eller avkastningen av den bortgivna egendomen eller

ock till förmån för annan gjort förbehåll örn rätt att åtnjuta avkastningen.

Härmed har avsetts att förekomma möjligheten av att skatt undandrages

genom att en dylik gåvotransaktion träder i stället för ett tilltänkt testa-

mentsförordnande. Detta undantag från skattefriheten för gåvor till allmän­

nyttiga ändamål bibehålies icke i kommitténs förslag. Såsom skäl härför

anföres i betänkandet att, da donator skilde sig från egendomen på det defi­

nitiva sätt som en gåva förde med sig i motsats till ett testamente, samma

skattefrihet borde gälla när den bortgivna egendomen vore belastad som när

endast en del därav bortskänktes.

Enligt 39 § c) i förslaget skall skattskyldighet icke äga rum för vad make

vid bodelning, som förrättats av annan anledning än makes död, erhållit

utöver honom enligt lag tillkommande andel i boet, i den mån värdet av

vad maken bekommit icke överstiger värdet av hans giftorättsgods eller, om

äldre giftermålsbalken är tillämplig, värdet av samfälld egendom, som av

honom i boet vid äktenskapets ingående eller därefter införts. Detta stad­

gande saknar motsvarighet i gällande förordning. Beträffande de skäl, som

föranlett detsammas upptagande i förslaget, torde jag kunna inskränka mig

till att hänvisa till kommitténs betänkande (sid. 142).

I förslaget göres icke annan ändring i nu gällande regler för kumulation

av fran samme givare erhallna gåvor än som följer därav att dessa regler

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

153

skola hava tillämpning jämväl å gåvoutfästelser. Enligt förslaget skall alltså

sammanläggning av gåva med tidigare erhållen gåva äga rum om den tidigare

gåvan fullbordats eller skriftlig utfästelse örn gåvan överlämnats till mot­

tagaren inom fyra år före den gåva varom fråga är. Den tidigare gåvan skall

härvid uppskattas sådan den befanns vid tiden för dess fullbordande eller

gåvoutfästelsens överlämnande till mottagaren.

I övrigt innefattar kommitténs förslag en i allt väsentligt endast formell

överarbetning av på förevarande område nu gällande bestämmelser.

Yttrandena.

I de över kommittéförslaget avgivna yttrandena behandlas endast i ringa

utsträckning frågor, som särskilt beröra gåvobeskattningen. Jag torde kunna

inskränka mig till att här redogöra för uttalandena i det ämne, som i ytt­

randena mest berörts, nämligen frågan om beskattning av gåvoutfästelser.

Härom anföres i yttrandena i huvudsak följande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge:

Anledningen till att med fullbordad gåva i förevarande hänseende jäm­

ställts en för givaren bindande gåvoutfästelse är enligt motiven den, att mot­

tagandet av utfästelsen ansetts bereda gåvotagaren sådan skatteförmåga, att

skatt kan av honom utkrävas redan för utfästelsen. Den ståndpunkt kommit­

tén sålunda intagit kan emellertid leda till obillighet mot gåvotagaren. Där­

est givaren framdeles blir insolvent, i vilket fall gåvotagaren måste vika för

givarens borgenärer, blir utfästelsen lätt värdelös. Enligt 7 kapitlet 4 § lagen

om arv gäller vidare, att gåvotagare i vissa angivna fall är skyldig vidkän­

nas jämkning av gåvan, därest så påfordras av hänsyn till bröstarvinges

laglott. För den allmänna uppfattningen lärer det även komma att verka

främmande, att skatt utkräves, oaktat gåvan icke fullbordats. Med hänsyn

härtill synes det som om skattskyldighetens inträde städse borde anknytas

till tidpunkten för gåvans fullbordande.

Bank juristernas förening:

Kommitténs förmodan, att överlämnande av en handling, som innefattar

utfästelse om gåva av lös egendom, bereder gåvotagaren ökad skatteförmåga,

innan gåvan blivit fullbordad, lärer sakna all grund. Stora betänkligheter

måste därför hysas mot kommitténs förslag att bryta huvudregeln, att skatt­

skyldighet skall inträda först vid gåvans fullbordande. Förtat In i ngsförslaget

eftersträvar principiellt en anknytning till nyare lagstiftning, och skäl för

avvikelse från 1936 års lag angående vissa utfästelser om gåva synes saknas.

Det måste dessutom anses obilligt att utkräva skatt för en handling, som

framdeles kanske visar sig sakna värde såsom ej bindande mot givarens bor­

genärer eller ens mot givaren själv. I delta sammanhang erinras om att

utfästelse om gåva av annan lös egendom än sådan, som avses i nämnda lag

örn gåvoutfästelser, saknar all rättsverkan.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser den föreslagna bestämmelsen örn

skattskyldighet för gåvoutfästelser icke stå i överensstämmelse med den

princip, som ligger till grund för förslagets regler örn beskattande av s. k.

successiva förvärv först vid den tidpunkt då förvärvet tillträdes.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Departements■

chefen.

Vad först angår de av kommittén föreslagna bestämmelserna angående

tiden för skattskyldighetens inträde kan uppenbarligen icke något vara att

erinra mot den i förslaget upptagna huvudregeln, att skattskyldighet inträder

då gåvan blivit fullbordad. Den i denna regel gjorda modifikationen, inne­

bärande att redan en utfästelse örn gåva av lös egendom skall föranleda in­

träde av skattskyldighet i fall då utfästelsen skett i handling, som överläm­

nats till gåvotagaren, har däremot föranlett erinringar i några av de över

förslaget avgivna yttrandena.

Såsom kommittén framhållit har frågan om verkan av gåvoutfästelser bli­

vit föremål för reglering genom 1936 års lag angående vissa utfästelser örn

gåva. Efter tillkomsten av denna lagstiftning som har avseende endast å

utfästelser om gåva av vissa angivna slag av lös egendom — härtill återkom­

mer jag i det följande — är numera fastslaget, att en gåvoutfästelse, som

skett i en till gåvotagaren överlämnad handling, gentemot utfärdaren av

handlingen har den verkan att det på rättslig väg kan åläggas denne att full­

göra utfästelsen ävensom att, örn han i strid mot utfästelsen förfogar över

föremålet för densamma, hans åtgärd ej blir giltig i vidare mån än sådant

föranledes av allmänna rättsgrundsatser om skydd för godtrosförvärv. Den

rätt, som uppkommer genom utfästelsen, skiljer sig från en vanlig fordrings-

rätt dels såtillvida att utfästelsen ej kan göras gällande i konkurrens med

andra i vanlig ordning tillkomna fordringar och dels på det sätt att utfästel­

sen kan i vissa angivna fall helt eller delvis bliva utan verkan såväl av hän­

syn till givaren själv som till förmån för hans make eller bröstarvingar eller

vissa hans makes rättsägare. Vidare gälla särskilda bestämmelser angående

gåvoutfästelse mellan trolovade eller makar ävensom beträffande gåvoutfäs­

telse, som icke kan göras gällande förrän vid givarens död.

Enligt kommitténs mening kan, då en gåvoutfästelse innefattas i en till

mottagaren överlämnad handling, mottagandet av utfästelsen anses bereda

gåvotagaren sådan skatteförmåga, att skatt kan hos honom utkrävas redan

för utfästelsen. Kommittén hänvisar härvid till de nu berörda reglerna, en­

ligt vilka en på sådant sätt tillkommen gåvoutfästelse tillagts rättsverkan

gentemot givaren.

Mot kommitténs förslag i förevarande del har invänts bland annat att, då

på sätt nyss angivits en gåvoutfästelse icke har verkan mot givarens borge­

närer, en framdeles inträffande insolvens hos givaren lätt kan föranleda att

utfästelsen blir utan värde. Med anledning härav må erinras, att motsvarande

spörsmål möter även då fråga är om vanliga fordringsrätter. Huruvida en

fordran skall anses osäker eller värdelös bedömes med ledning av i skatte­

ärendet föreliggande utredning, och enligt gällande bestämmelser finnes icke

något utrymme för hänsynstagande till en sedermera uppkommande insolvens

hos gäldenären. Av vad jag tidigare anfört framgår, att jag anser någon änd­

ring härutinnan icke böra ifrågakomma. En beskattning av en gåvoutfästelse

först vid den tidpunkt, då utfästelsen fullgöres, skulle således i nu angivna

hänseende innebära ett avsteg från de regler, som ansetts böra gälla för be­

skattning av vanliga fordringsrätter. Ett sådant avsteg lärer näppeligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

155

kunna motiveras därmed att den rätt, som uppkommer på grund av en

gåvoutfästelse, i motsats till en vanlig fordringsrätt icke kan göras gällande

med mindre samtliga givarens borgenärer kunna erhålla full täckning för sina

fordringar. Ett hänsynstagande härtill ingår givetvis i det bedömande av

givarens möjlighet att fullgöra utfästelsen, som på grundval av förhanden-

varande förhållanden skall ske i och för fastställande av det värde, vartill

utfästelsen vid beskattningen skall upptagas. För gåvoutfästelsers likstäl­

lande med vanliga fordringsrätter torde ytterligare kunna anföras, att be­

skattningens uppskjutande till tidpunkten för utfästelsens fullgörande kan

möjliggöra transaktioner i syfte att minska eller undandraga skatt sålunda

att fullgörandet av utfästelsen bestämmes skola ske i skilda omgångar.

Såsom förut angivits kan under vissa förutsättningar en gåvoutfästelse helt

eller delvis bliva utan verkan även av hänsyn till givaren själv eller till för­

mån för andra rättsägare än hans borgenärer. Detta förhållande har åbero-

past såsom ytterligare skäl för att gåvoutfästelser böra i motsats till vad

kommittén föreslagit lämnas fria från skatt.

Enligt 5 § i förenämnda lag angående vissa utfästelser om gåva gäller att,

om efter tillkomsten av en gåvoutfästelse men innan gåvan fullbordats gi­

varens förmögenhetsvillkor bliva så försämrade att, i betraktande jämväl av

gåvotagarens villkor, gåvans utkrävande skulle vara uppenbart obilligt, den­

samma må återkallas eller minskas. Vidare gäller enligt samma lagrum att,

om gåvotagaren gör givaren märklig orätt, givaren äger återkalla en ännu

icke fullgjord gåvoutfästelse. Den möjlighet till återkallande eller jämkning

av en gåvoutfästelse, som enligt förstnämnda stadgande kan äga runi i

händelse av ändring i givarens förmögenhetsvillkor, är onekligen ägnad att

i viss mån ingiva betänkligheter mot en beskattning av gåvoutfästelser. Örn

emellertid härvid beaktas, att beskattningsreglerna över huvud taget icke

lämna utrymme för hänsynstagande till framdeles inträffande ändringar i en

gäldenärs förmögenhetsförhållanden, synas de betänkligheter, som sålunda

kunna föreligga mot en beskattning av gåvoutfästelser, icke böra vara av

avgörande betydelse. Tänkbart vore dock, att kommitténs förslag komplet­

terades med en bestämmelse, enligt vilken återvinning av uttagen skatt med-

gåves för den händelse gåvoutfästelsen av nu nämnd anledning bleve åter­

kallad eller jämkad. Då en dylik bestämmelse kan antagas komma att i till-

lämpningen medföra praktiska svårigheter och även lämna utrymme för

missbruk från de skattskyldigas sida, har jag ansett mig icke böra fram­

lägga något förslag av nu antytt innehåll. Att den möjlighet till hävande av

en gåvoutfästelse, som föreligger i fall då gåvotagaren gjort givaren märklig

orätt, icke bör tillmätas någon betydelse i detta sammanhang torde icke be­

höva närmare motiveras.

I 6 kap. 6 a § giftermålsbalken samt 2 kap. 3 §, 7 kap. 4 § och 8 kap.

4 § lagen örn arv äro bestämmelser meddelade, varigenom skydd mot gåvo-

transaktioner bereus dels givarens make och, örn maken avlidit, makens se-

kundosuccessorer, dels ock sådana givarens arvingar som äro berättigade

till laglott eller till understöd ur hans kvarlåtenskap. Dessa bestämmelser

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

hava avseende å såväl fullbordade gåvor som gåvoutfästelser och innebära,

såvitt gäller fullbordad gåva, att i den mån vederbörande lidit intrång i sin

rätt gåvan eller dess värde skall återbäras och, då fråga är om gåvoutfäs-

telse, att utfästelsen skall i motsvarande mån vara utan verkan. Ehuru ifrå­

gavarande bestämmelser sålunda gälla icke blott gåvoutfästelser utan även

fullbordade gåvor, har icke särskilt angivits av vilken anledning den in­

vändning mot kommitténs förslag, som föranletts av dessa bestämmelser,

inskränkts till att avse endast de för gåvoutfästelser föreslagna beskattnings­

reglerna. För min del anser jag den möjlighet till återgång av gåvotrans-

aktioner, som föreligger med hänsyn till förefintligheten av ifrågavarande

bestämmelser, icke vara av beskaffenhet att böra inverka på beskattnings­

reglerna vare sig i fråga om fullbordade gåvor eller gåvoutfästelser. I fall,

sorn avses i 6 kap. 6 a § giftermålsbalken och 2 kap. 3 § arvslagen, kan

återgång av gåvan eller gåvoutfästelsen icke påkallas med mindre gåvotaga-

ren insett eller bort inse, att gåvan länt den kränkte, d. v. s. givarens make

eller makens arvingar, till förfång, och i de i 7 kap. 4 § och 8 kap. 4 § arvsla­

gen avsedda fall, där fråga är om kränkning av givarens egna arvingars rätt

till andel i hans kvarlåtenskap, kan återgång icke ifrågakomma beträffande

annan gåvotransaktion än sådan som till syftet är att likställa med testamente.

I sistnämnda fall kan, framhåller lagberedningen i motiven till arvslagen,

gåvotagaren i regel icke hava varit ovetande om syftet med transaktionen.

Då sålunda i samtliga här avsedda fall är fråga örn otillbörliga gåvohand-

lingar, om vilka ond tro förelegat eller kan förutsättas hava förelegat hos

gåvotagaren, torde man enligt min mening icke hava någon anledning draga

i betänkande att hos denne uttaga skatt utan hänsyn därtill att gåvotrans-

aktionen sedermera kan bliva föremål för klander. Att en på sådant sätt

anoronad beskattning kan i sin man vara ägnad att avhålla från sådana

otillbörliga gavotransaktioner, varom nu är fråga, torde endast kunna anses

vara till fördel.

I den föregående framställningen har i visst hänseende frågan om beskatt­

ning av gåvoutfästelser sammanställts med beskattningen av vanliga ford-

ringsrätter. En sådan jämförelse synes även eljest ligga nära till hands.

Kommittén uttalar, såsom förut nämnts, att en gåvoutfästelse, som blivit

gjord i en till gåvotagaren överlämnad handling —- merendels lärer denna

hava formen av ett i sedvanliga ordalag avfattat skuldebrev — bör kunna

anses bereda gåvotagaren sådan skatteförmåga, som motiverar omedelbar

beskattning. Det torde vara anledning att i anslutning till detta uttalande

erinra, att en vanlig fordran, även om den ännu icke förfallit till betal­

ning och till och med om skriftligt fordringsbevis icke föreligger, blir före­

mål för beskattning såväl då fråga är om arvs- eller gåvoskatt som vid den

vanliga förmögenhetsbeskattningen.

I det av bankjuristernas förening avgivna yttrandet har vidare anmärkts,

att utfästelse om gåva av annan lös egendom än sådan, som avses i före-

nämnda lag angående vissa utfästelser örn gåva, saknar all rättsverkan.

Detta uttalande lärer näppeligen stå i överensstämmelse med rådande rätts-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

157

uppfattning. I sitt förslag till nyssnämnda lag framhåller lagberedningen

tvärtom, att sådana benefika rättshandlingar, å vilka lagen icke har tillämp­

ning — såsom exempel nämnas upplåtelser eller överlåtelser av nyttjande­

rätt, rätt till gruva, patenträtt och författarerätt -—- icke lära för giltighet

mellan kontrahenterna eller mot givarens borgenärer kräva vare sig iaktta­

gande av någon viss form för själva gåvoförklaringen eller något efterföl­

jande, traditionsliknande förfarande.

Av skäl som nu blivit anförda har jag funnit reglerna för inträde av skatt­

skyldighet för gåva böra utformas i anslutning till den ståndpunkt, som

kommit till uttryck i kommitténs förslag. I fråga om avfattningen av för­

fattningstexten har jag funnit anledning till avvikelse från förslaget endast

såtillvida att mellan orden »innefattande» och »gåvoutfästelse» införts ordet

»giltig» för att därigenom må bliva tydligt utmärkt, att stadgandet ej skall

gälla sådana gåvoutfästelser, som enligt särskilda bestämmelser icke hava

någon rättsverkan. Härmed åsyftas dels stadgandet i 8 kap. 2 § andra styc­

ket giftermålsbalken, enligt vilket utfästelse av trolovad eller make att under

äktenskapet till andra maken utgiva penningar eller annat icke, såvida ve­

derlag ej utgår, är bindande även om skriftligt fordringsbevis överlämnas,

och dels bestämmelsen i 3 § lagen om arvsavtal, enligt vilket lagrum ut­

fästelse örn gåva, som ej må göras gällande under givarens livstid, är gil­

tig allenast såvitt följer av lagen örn testamente.

Såsom förut nämnts skola enligt förslaget de för arvsbeskattningen avsed­

da, i 6—9 §§ upptagna reglerna för beskattning av s. k. successiva förvärv

äga motsvarande tillämpning vid beskattning av gåva. I likhet med kom­

mittén finner jag de skäl, som i fråga om arvsbeskattningen blivit anförda

för framflyttande i hithörande fall av tiden för skattskyldighetens inträde, i

full utsträckning hava giltighet även för gåvobeskattningens del. Av den

föregående redogörelsen framgår, hurusom då det gällt arvsskatten jag

funnit mig böra tillstyrka, att beskattningsreglerna för de successiva för­

värven i allt väsentligt givas det innehåll, som kommittén föreslagit. Jag har

därför icke anledning att här ingå på ifrågavarande spörsmål i vidare mån

än såvitt gäller de särskilda bestämmelser i förevarande hänseende, som

enligt förslaget skola gälla för gåvobeskattningen. Jag åsyftar härvid när­

mast den i 36 § andra stycket av förslaget givna föreskriften, att bestäm­

melserna i 6 § — avseende sådana vid arvsbeskattningen förekommande

fall då nyttjanderätt eller annan begränsad rätt till egendom upplåtits till

en och äganderätten till samma egendom till en annan - skola för gavo-

beskattningens del äga tillämpning jämväl i fall där givaren förbehållit sig

själv nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån av den

bortgivna egendomen. Ändamålet med denna föreskrift är, på sätt när­

mare framgår av den tidigare redogörelsen, bland annat att förebygga trans­

aktioner i syfte att undandraga skatt. I likhet med kommittén finner jag en

sådan föreskrift vara av behovet påkallad. Med den utformning densamma

enligt förslaget erhållit synes emellertid det angivna syftet bliva i väsentlig

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

mån förfelat. Då de åsyftade transaktionerna skola förekommas därigenom

att en med nu nämnt förbehåll överlåten äganderätt blir föremål för be­

skattning först då förbehållets giltighetstid gått till ända, torde det knappast

vara ändamålsenligt att, såsom enligt förslaget, gåvotagaren skall i nu av­

sedda fall äga möjlighet begagna sig av den rätt att påfordra omedelbar

beskattning, som tillkommer en arvinge eller testamentstagare enligt bestäm­

melsen i 6 § andra stycket i förslaget, motsvarande stadgandet i andra styc­

ket d) i paragrafens av mig föreslagna lydelse. Kommittén uttalar, att följd­

riktigheten syntes kräva, att sådan rätt tillädes även en gåvotagare. Denna

åsikt kan jag icke dela. I de vid arvsbeskattningen förekommande fall, för

vilka 6 § är avsedd, blir ju vid omedelbar beskattning icke blott äganderätten

utan även den äganderätten belastande rättigheten föremål för skatt medan

vid gåvobeskattningen kapitalvärdet av den givaren förbehållna rätten helt

undgår beskattning. Utgår man vidare från att sådant förbehåll från givarens

sida, som nu avses, merendels väsentligen har till syfte att åstadkomma en

minskning av den skatt, som det åligger gåvotagaren att gälda, torde det knap­

past finnas anledning medgiva denne att för fullföljande av nämnda syfte

påfordra beskattning i en från huvudregeln avvikande ordning. Förvisso lärer

kunna antagas, att en sådan möjlighet skulle i flertalet fall bliva utnyttjad.

Jämväl andra enligt 6 § gällande undantag från huvudregeln om beskatt­

ningens uppskjutande till dess den belastande rättigheten upphört synas kunna

vid lagrummets tillämpande å nu åsyftade gåvofall föranleda missbruk sålun­

da att dessa undantagsbestämmelser utnyttjas i syfte att framkalla omedelbar

beskattning med åtföljande avräkning från gåvans värde av kapitalvärdet av

den givaren förbehållna förmånen. Detta torde framför allt gälla föreskriften,

att beskattning omedelbart skall ske i det i 6 § andra stycket c) avsedda fall

då enligt särskilt förordnande å den belastade egendomen belöpande skatt

skall gäldas av annan än den egendomen tillfaller. Även här torde de skäl,

som beträffande det förut berörda fallet anförts för en ovillkorlig tillämpning

av huvudregeln, äga motsvarande giltighet. Ett tillämpande av huvudregeln

utan någon som helst inskränkning synes däremot icke böra komma i fråga.

Om man exempelvis uppgåve det för beskattningens uppskjutande stadgade

villkoret, att den belastande rättigheten skall omfatta egendomen i dess helhet,

skulle en givare genom att förbehålla sig blott en oväsentlig del av gåvans av­

kastning kunna för lång tid framåt undanhålla gåvan i dess helhet från be­

skattning. Liknande möjlighet alt vidtaga transaktioner i skatteminskande

syfte torde även komma att föreligga örn vid tillämpningen av 6 § å nu av­

sedda gåvofall undantag från paragrafens huvudregel icke gjordes för de fall,

som angivas i andra stycket a) och b).

I anslutning till vad nu anförts tillstyrker jag förslagets regler om beskatt­

ning av successiva gåvoförvärv med den avvikelsen att föreskriften i 6 § om

skattskyldighetens inträde först framdeles skall utan de inskränkningar, som

angivas i andra stycket c) och d), tillämpas jämväl i fall då gåvan förbundits

med omförmält förbehåll till förmån för givaren själv.

Enligt kommitténs förslag skola från den skattefrihet, som medgives för

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

159

gåvor till allmännyttiga ändamål, icke vidare, på sätt stadgas i 32 § andra

stycket i gällande förordning, vara undantagna gåvor, som förbundits med

förbehåll för givaren själv att besitta eller uppbära avkastningen av den

bortgivna egendomen eller för amian än givaren att åtnjuta avkastningen.

Såvitt gäller gåvor med dylikt förbehåll till förmån för givaren själv kan en­

ligt min mening den föreslagna ändringen icke anses tillrådlig. Förut har

framhållits, hurusom dylikt förbehåll merendels måste anses tyda på avsikt

att kringgå beskattningsreglerna. Vad kommittén anfört därom att så icke

skulle kunna anses vara förhållandet beträffande gåvor till allmännyttiga

ändamål finner jag icke övertygande. Till 38 § i kommitténs förslag har där­

för fogats ett tillägg av innehåll, att skattebefrielse enligt denna paragraf icke

äger rum, där givaren för sin livstid eller för viss tid förbehållit sig nytt­

janderätt till eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån av den bort­

givna egendomen eller del därav. Däremot har jag icke funnit anledning att

såsom nu från skattefrihet utesluta gåvor med förbehåll av angiven art till

förmån för annan än givaren själv. Att verkan av förbehållet här icke bör

bliva densamma som i nyssberörda fall kommer att framgå av den följande

redogörelsen för bestämmelserna i 19 §.

Kommittén har såsom förut berörts bibehållit nu gällande bestämmelser

om kumulation av från samme givare erhållna gåvor med endast den jämk­

ning som följer därav att stadgandena ifråga skola hava tillämpning jämväl

å gåvoutfästelser.

Beträffande de fall där enligt huvudregeln skattskyldighet för envar av

gåvorna inträtt då gåvan fullbordades eller skriftlig gåvoutfästelse överläm­

nades till mottagaren finner jag icke heller för min del någon ändring av

nuvarande kumulationsregler påkallad. Däremot anser jag vissa jämkningar

av kumulationsreglerna böra ske i fall då enligt de föreslagna stadgandena

rörande beskattning av successiva förvärv skattskyldighet för någon av gå­

vorna skall inträda eller inträtt vid senare tidpunkt än nyss nämnts. Ehuru

i sådana fall tidpunkten för gåvans fullbordande eller gåvoutfästelsens mot­

tagande eljest icke skall hava någon betydelse i beskattningshänseende, hai­

da det gäller kumulation denna tidpunkt enligt kommitténs förslag fått bliva

avgörande för huruvida gåvotransaktionerna skola anses stå i sådant tidsför­

hållande till varandra att sammanläggning skall äga rum. Vidare skall, örn

denna förutsättning är för handen, även det värde, som gåvorna i och för

kumulation skola åsättas, bestämmas med hänsyn till förhållandena vid tiden

för gåvans fullbordande eller gåvoutfästelsens mottagande. En sådan utform­

ning av kumulationsreglerna för nu åsyftade fall kan enligt min mening

knappast anses följdriktig och torde även komma att medföra svårigheter

i tillämpningen. En mera konsekvent och jämväl enklare metod synes vara

att i principiell anslutning till de föreslagna reglerna för beskattning av suc­

cessiva förvärv i alla förekommande fall lata tiden för skattskyldighetens

inträde bliva avgörande för huruvida gåvorna skola anses ligga inom kumu-

lationsperioden ävensom för beräknandet av de värden, som skola tillämpas

vid kumulationen. Med en sådan metod torde vinnas en icke obetydlig för-

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

enkling särskilt såtillvida att reglerna för beskattning av successiva förvärv

icke, såsom enligt kommitténs förslag är avsett, bliva att tillämpa vid beskatt­

ningen av gåvornas vid kumulationen fastställda sammanlagda värde utan

endast beträffande varje särskild gåva för sig.

I anslutning till vad nu anförts har dels i 41 § upptagits ett stadgande av

innehåll att, om inträde av skattskyldighet för gåva är att hänföra eller skolat

hänföras till senare tidpunkt än gåvans fullbordande eller mottagande av

utfästelse örn gåvan, den tidpunkt, till vilken inträde av skattskyldighet är

eller varit att hänföra, skall vara avgörande vid bedömande av fråga huru­

vida sammanläggning av gåvorna skall ske, och dels i 42 § införts en före­

skrift att i nu avsett fall den tidigare gåvan skall uppskattas sådan den be­

fanns vid den tidpunkt, till vilken inträde av skattskyldighet för densamma

varit att hänföra.

Enligt stadgande i 41 § i kommitténs förslag skall på sätt föreskrives i gäl­

lande förordning vid beräknande av skatt för sammanlagda värdet av gåvor,

som tillkommit inom den stadgade kumulationstiden av fyra år, avdrag ske

för den skatt, som visas hava erlagts för den eller de tidigare gåvorna. I praxis

har fråga uppkommit, huru denna bestämmelse skall tillämpas i fall då vid

förut skedd beskattning de tidigare gåvorna i sin tur sammanlagts med en eller

flera ytterligare gåvor, som ligga i tiden före den aktuella kumulationsperio-

den och således icke skola kumuleras med den gåva, om vars beskattande är

fråga. I ett av högsta domstolen på senare tid avgjort mål (N. J. A. 1937 sid.

99) har fastslagits en viss princip för avdragets beräknande i dylikt fall. Det

har synts mig önskvärt, att författningstexten erhåller en sådan avfattning,

att i motsats till vad nu är fallet däri även gives anvisning, huru avräkningen

skall verkställas i nu åsyftade mera komplicerade situationer. Den jämkning

av författningstexten som sålunda vidtagits är avsedd att lagfästa den prin­

cip, som kommit till uttryck i nyssnämnda avgörande i högsta instans.

I övrigt har jag icke funnit anledning till erinran mot de bestämmelser i

förslaget, som hava avseende å gåvobeskattningen — jag bortser härvid från

för arvs- och gåvobeskattningen gemensamma stadganden — i vidare mån

än att jag låtit vidtaga vissa smärre, väsentligen redaktionella ändringar, för

vilka här icke torde behöva redogöras.

Beskattningsmyndighet.

Såsom förut angivits är sedan tillkomsten av nuvarande arvsskatteförord­

ning allmän domstol beskattningsmyndighet vid arvsbeskattningen med un­

dantag för sådana fall, där skatten uttages på grundval av deklaration, och

länsstyrelsen beskattningsmyndighet dels i sistnämnda fall och dels vid gåvo­

beskattningen, där beskattningshandlingen alltid är deklaration, varjämte

länsstyrelsen i viss utsträckning upptager ärenden angående restitution av

såväl arvsskatt som gåvoskatt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

161

Kommittén.

Kommittén föreslår, alt allmän domstol skall utan undantag vara beskatt-

ningsmyndighet vid såväl arvsbeskattningen som gåvobeskattningen.

Beträffande den överflyttning till domstol av deklarationsärendena, som

enligt förslaget sålunda skall äga rum, anför kommittén i huvudsak:

Den nuvarande uppdelningen av skatteärendena på olika beskattnings-

myndigheter bär medfört betydande praktiska olägenheter. Delvis samman­

hänga dessa med att arv och gåva icke alltid beskattas var för sig utan un­

derstundom skola sammanläggas och beskattas såsom en enhet.

Enligt K. F. 1914 26 § skall en sådan kumulering ske då arvinge eller tes­

tamentstagare inom viss tid före arvlåtarens dödsfall eller vid hans dödsfall

av honom erhållit gåva. Motsvarande regler hava upptagits i 19 § av kom­

mitténs förslag. Även de gåvor, som vid dödsfallet äro obeskattade, skola

enligt nuvarande ordning deklareras och beskattas hos länsstyrelsen jäm­

sides nied att arvsbeskattningen — med undantag endast för de mera sällan

förekommande fall, då deklaration skall avgivas angående arvfallen eller

testamenterad egendom — verkställes av domstol. Detta medför ökat besvär

för de skattskyldiga och en onödig omgång i beskattningsmyndigheternas

arbete. Särskilt när skatteärendet är av mera invecklad natur äro olägen­

heterna härav kännbara. Icke minst gäller detta i fråga örn den beskatt­

ning, som skall företagas enligt K. F. 1914 35 § och avser sådant försäk­

ringsbelopp, som vid försäkringstagares död tillfaller förmånstagare och

skall beskattas såsom gåva. I dessa fall äga arvs- och gåvoskatterna sådant

sammanhang att den dubblering av ärendet, som dess uppdelande på två

myndigheter nödvändiggjort, framstår såsom i hög grad konstlad. I praxis

har man även på sina håll överlämnat beskattningen i dess helhet åt dom­

stol.

Såsom skäl emot deklarationsärendenas förläggande till domstol, anför­

des i 1910 års betänkande, att domstolens uppgift icke vöre att ombesörja

statens skatteuppbörd och att dess skyldighet att övervaka stämpelbelägg­

ningen av de handlingar, som till densamma ingåves, icke borde utsträckas

till fall, som icke på grund av sin natur hörde under dess handläggning.

Dessa skäl synas icke äga tillämplighet i förevarande avseende. Å ena si­

dan är nämligen alls icke fråga om skatteuppbörd — det kunde tvärtom

uppställas såsom ett önskemål att avlyfta den egentliga uppbörden jämväl

av arvsskatten från domstolarna — utan vad det gäller är i stället själva

avgörandet i skatteärendet eller med andra ord det beslut, varigenom den

enskildes skattskyldighet fastställes. Och å andra sidan kunna icke blott de

till länsstyrelserna nu hänvisade, mera fåtaliga lall, då deklarationen avser

arvfallen eller testamenterad egendom, .således rena arvsskatteärenden, utan

även gåvoskatteärendena med fog sägas »på grund av sin natur» höra under

domstols handläggning. Gåvoskatteärendenas nära samhörighet nied arvs­

beskattningen medför, att avgörandena i båda fallen äro av likartat slag

och i stor utsträckning skall, såsom förut framhållits, arv och tidigare till­

kommen gåva beskattas såsom en enhet. Härtill kommer att avgörandena

både på arvs- och gåvobeskattningens område i stor utsträckning måste

utgå från ofta ganska svårlösta civilrättsliga bedömanden, för vilka erfor­

derlig kompetens knappast kan förutsättas hos annan myndighet än dom­

stol. Och slutligen måste det anses mindre lämpligt att, såsom för närva­

rande är fallet, samma myndighet har att samtidigt fullgöra två så olika

funktioner som att vara kronans ombud i vissa beskattningsärenden och

beskattningsmyndighet i andra.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr !!)•;.

11

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

För utrönande av huruvida hinder för dcklarationsärendenas överflyttan­

de till domstol kunde möta i det ökade arbete, som därigenom skulle läggas

på domstolarna, har kommittén låtit verkställa undersökning angående an­

talet arvs- och gåvodeklarationer, som under åren 1936 och 1937 ingivits

till de olika länsstyrelserna (bilaga G. till betänkandet). Därav framgår

bland annat, att antalet deklarationer i de fem största städerna utgjort i

Stockholm 388 år 1936 och 397 år 1937; i Göteborg 132 år 1936 och 118

år 1937; i Malmö 81 år 1936 och 80 år 1937; i Norrköping 25 år 1936 och

20 år 1937 samt i Hälsingborg 22 år 1936 och 25 år 1937. Antalet dekla­

rationer avgivna inom de olika länen (med undantag av nyssnämnda stä­

der) visa en betydande växling: från 195 under år 1936 och 171 år 1937

i Malmöhus län till 9 under år 1936 och 7 under år 1937 i Norrbottens län.

I anslutning till resultatet av denna undersökning yttrar kommittén:

De framkomna siffrorna torde giva vid handen, att det endast i fråga

om landets tre största städer kan bliva tal om att ett överflyttande av gåvo-

beskattningen från vederbörande länsstyrelse (i Stockholm Överståthållar­

ämbetet) till stadens rådhusrätt skulle för denna medföra någon nämnvärd

arbetsökning. Organisationen av rådhusrätterna i dessa städer, vilken ut­

byggts under särskilt hänsynstagande till domstolens befattning med arvs-

skatteärendena, lärer vara sådan att den jämförelsevis ringa ökning av ar­

betet, som handläggningen även av gåvoskatteärendena skulle medföra, kan

antagas icke behöva föranleda några ytterligare organisatoriska anordningar.

Det bör även beaktas, att den nuvarande uppdelningen av arvs- och gåvo­

skatteärendena å skilda myndigheter medför en onödig omgång i dessas ar­

bete och att ett avlägsnande av denna olägenhet otvivelaktigt måste verka

arbetsbesparande. Då kommitténs förslag i förevarande hänseende innebär,

att länet såsom beskattningsdistrikt blir uppdelat i distrikt motsvarande

domkretsarna för hela antalet underrätter inom länet, torde man även i fall

då de länsvis redovisade siffrorna i tabellen äro av någon betydenhet kunna

utgå från att för domstolarnas del det icke i något fall kan bliva fråga om

någon arbetsökning att räkna med.

Förslaget örn att i alla förekommande fall domstol skall vara beskattnings-

myndighet innebär vidare, att icke heller prövningen av anspråk på återfåen­

de av erlagd skatt skall såsom nu i viss utsträckning ankomma på länssty­

relserna. Kommittén berör därför i detta sammanhang även frågan örn resti-

tutionsrättens anordnande, ehuru de närmare bestämmelserna härom till­

höra annan del av förslaget. På sätt framgår av den inledningsvis lämnade

översikten över gällande bestämmelser är den nuvarande uppdelningen av

restitutionsärenden genomförd sålunda att enligt arvsskatteförordningen 49 §

1 moni. ärendet upptages av länsstyrelse — mot vars beslut talan fullföljes

hos kammarrätten — i fall då yrkandet örn återfående av för högt beräknad

skatt grundas å förhållanden, som antingen inträffat i tiden efter skattens

erläggande eller ock därvid icke varit kända, medan enligt 49 § 2 mom. i

andra fall ansökan om återbekommande av skatt skall göras hos vederbö­

rande hovrätt, därvid prövningen sålunda skall avse, huruvida i strid mot

arvsskatteförordningens bestämmelser för hög skatt blivit beräknad. För

framställande av restitutionsyrkande hos länsstyrelse är någon tidsgräns icke

Kungl. Muj:ts proposition nr 192.

163

föreskriven annat än i det fall att ansökningen grundar sig på att ny gäld

yppat sig efter den döde, då ansökan måste göras inom två år efter boupp­

teckningens inregistrering. I de fall åter, där prövningen ankommer på hov­

rätt, skall ansökan vara ingiven inom sex månader från det skatten erlagts.

Denna ordning för restitutionsärendenas handläggning har framkallat an­

märkningar bland annat i bevillningsutskottets av riksdagen godkända be­

tänkande med anledning av en vid 1937 års riksdag väckt motion om änd­

ring av gällande bestämmelser rörande restitution av arvsskatt. I ett av be­

villningsutskottet åberopat, av kammarrätten avgivet yttrande över motionen

anfördes i huvudsak:

De invecklade bestämmelserna rörande restitutionsrättens anordnande

medföra, att samma rättsfrågor kunna föras upp till de olika myndigheterna

med risk för att mot varandra stridande principbeslut meddelas. Bestäm­

melserna föranleda ofta, att de skattskyldiga misstaga sig angående vilken

väg för restitutions erhållande som skall användas. Ilar en skattskyldig i fel­

aktig ordning fört talan örn restitution, avskäres han i regel från möjligheten

att senare föra talan i rätt ordning, i följd varav den skattskyldige kan för­

orsakas förlust. De dömande myndigheterna hava själva i ett flertal fall

haft olika meningar rörande tolkningen av 49 § 1 mom. arvsskatteförordning­

en. På grund härav har det inträffat, att såväl de administrativa som de all­

männa överdomstolarna vägrat upptaga visst restitutionsyrkande till pröv­

ning. Icke sällan förekomma fall, då de skattskyldiga — utan att göra sig

skyldiga till misstag rörande ordningen för framställande av restitutionsyr­

kande — likväl på grund därav, att fatalietiden i 49 § 2 mom. första stycket

av nämnda förordning är relativt kort, icke kunna få materiellt sett befogade

restilulionsyrkanden sakligt prövade.

Utskottet uttalade, att det för avhjälpande av de påtalade bristerna vore

nödvändigt att i första hand söka åstadkomma »en förenkling av det nuva­

rande systemet med restitutionsrättens anordnande, varigenom valet mellan

olika vägar för framställande av restitutionsyrkande bortfaller».

Kommittén anför i förevarande hänseende följande:

Kommittén anser, att även i fråga örn restitutionsrättens anordnande en

utväg till förenkling av det nuvarande systemet är att finna i ett upphävan­

de av den dualism, som ärendenas uppdelande å administrativa myndigheter

och domstolar utgör. Förslaget i denna del innebär i huvudsak dels att skatt­

skyldig i vissa angivna fall, då senare tillkomna eller förut icke kända om­

ständigheter föranleda annat bedömande av det läge, som varit avgörande

för skattens bestämmande, äger alt hos den underdomstol, som tidigare hand­

lagt skatteärendet, begära nedsättning (återvinning) av påförd skatt, dels

ock alt då part — antingen skattskyldig eller vederbörande advokatfiskals-

ämbete — i annat fall vill söka ändring i beslut örn fastställande av skatt,

detta skall ske genom fullföljd av talan hos högre domstol. Härigenom skul­

le länsstyrelsernas befattning med ärenden rörande skatlens bestämmande

komma att helt upphöra. Enligt kommitténs mening måste detta vara den

riktiga lösningen; det kan icke anses tillfredsställande alt till prövning av

administrativ myndighet hänvisa frågor örn nedsättning av skatt, som blivit

fastställd av domstol. Då i nu åsyftade fall fråga endast är örn en ompröv­

ning av ärenden, med vilka domstolen tidigare tagit befattning, torde icke

heller med fog kunna invändas, alt genom den föreslagna anordningen dom­

stolarna påläggas nya arbetsbelastande uppgifter.

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Yttrandena.

I de över kommittéförslaget avgivna yttrandena hava, i den mån förslaget

i förevarande del överhuvud blivit föremål för särskilt uttalande, meningarna

starkt brutit sig. För arvs- och gåvobeskattningens sammanförande till dom­

stol såsom gemensam beskattningsmyndighet uttala sig mer eller mindre

oförbehållsamt följande myndigheter, nämligen Svea hovrätt, advokatfiskals-

åmbetet vid samma hovrätt, Göta hovrätt, Stockholms rådhusrätt, rådhusrät­

terna i Göteborg, Malmö och Norrköping, statskontoret samt länsstyrelsen i

Hallands län. Beträffande det närmare innehållet i de av dessa myndigheter

avgivna yttrandena må här anmärkas följande.

Svea hovrätt anser förslaget i angivna hänseende innebära en organisato­

risk förbättring men vill framhålla, hurusom icke blott genom ärendenas öka­

de antal utan även till följd av deras i vissa fall mera krävande beskaffenhet

en icke obetydlig ökning komme att inträda i domstolarnas, särskilt vissa

rådhusrätters, arbetsbörda. Med hänsyn härtill och andra vägande skäl vore

det synnerligen önskvärt att den sedan flera år diskuterade och jämväl av

kommittén berörda frågan örn domstolarnas frigörande från skatteuppbör-

den i detta sammanhang vunne sin lösning.

Advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt hälsar med tillfredsställelse försla­

get om gåvoskatteärendenas förläggande till domstolarna ävensom borttagan­

det av länsstyrelsernas befattning med restitution av arvs- och gåvoskatt.

Även ämbetet framhåller emellertid önskvärdheten av en snar lösning av

frågan örn domstolarnas frigörande från skatteuppbörden.

Göta hovrätt samt rådhusrätterna i Göteborg och Norrköping framhålla,

att förslaget måste komma att föranleda betydande ökning av domstolarnas

arbetsbörda, särskilt med hänsyn till den föreslagna överflyttningen till dom­

stolarna av gåvobeskattningen, men anse sig det oaktat böra tillstyrka för­

slaget.

Länsstyrelsen i Hallands län anmärker, att i samband med det årliga taxe-

ringsarbetet icke sällan uppdagades, att skattepliktiga gåvor ej blivit för

gåvobeskattning deklarerade, varför länsstyrelsen — som icke hade något att

erinra mot förslaget i förevarande del ehuruväl en överflyttning av arvs­

beskattningen till länsstyrelserna även vore tänkbar — ansåge det böra

åläggas ordförande i taxeringsnämnd att lämna meddelande örn sålunda

uppdagad försummelse av deklarationsplikt till den domstol, som enligt för­

slaget hade att verkställa gåvobeskattningen.

Stockholms rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö samt statskontoret ansluta

sig till förslaget utan någon erinran.

Flera av de hörda myndigheterna förorda en lösning av frågan i motsatt

riktning eller således att såväl arvsbeskattningen som gåvobeskattningen skola

omhänderhavas av länsstyrelserna. Denna ståndpunkt intages av hovrätten

för Övre Norrland, riksräkenskapsverket samt länsstyrelserna i Kronobergs,

Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västman­

lands och Västerbottens län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

165

För den ståndpunkt, som företrädes av de nu nämnda myndigheterna, hava

framförts i allt väsentligt överensstämmande synpunkter, som med större

eller mindre fullständighet återkomma i samtliga yttranden. Sålunda fram-

hålles, att de avgöranden, som förekomma i beskattningsärenden till sin

natur i stor utsträckning väsentligen skilde sig från de allmänna domstolarnas

vanliga rättsavgöranden och naturligt hörde hemma hos de administrativa

myndigheter, som hade befattning med andra beskattningsärenden. Det kunde

icke heller, såsom kommittén syntes vilja göra gällande, med fog påstås, att

inom länsstyrelserna skulle saknas erforderlig kompetens för bedömande av

de civilrättsliga spörsmål, som uppkomme vid arvs- och gåvobeskattningen.

Länsstyrelsernas befattning med den allmänna beskattningen och tillgången

till därvid föreliggande handlingar och utredningar gåve länsstyrelserna vä­

sentligt större möjlighet än domstolarna att tillse att beskattningen bleve

effektiv. Särskilt gällde detta gåvobeskattningen, där deklarationer i stor

utsträckning avgåves först efter anmaning. Länsstyrelserna hade på grund

av sina erfarenheter från den allmänna beskattningen i regel större förut­

sättningar än domstolarna att tillfredsställande verkställa den uppskattning

av förmögenhetsvärden, som förekomme vid såväl arvs- som gåvobeskatt­

ningen. Då denna uppskattning merendels avsåge tillgångar, som tidigare

blivit föremål för värdering vid den allmänna beskattningen, skulle en hand­

läggning av arvsskatteärendena hos länsstyrelserna beträffande värderingen

medföra önskvärd enhetlighet på de olika beskattningsområdena. Vad så­

lunda erinrats beträffande värderingen hade i all synnerhet avseende å upp­

skattningen av icke börsnoterade värdepapper. För åstadkommande av en

tillfredsställande uppskattning av sådana tillgångar verkställdes vid den all­

männa beskattningen noggranna utredningar, som bland annat resulterat i

upprättandet av särskilda för länsstyrelserna i gemen tillgängliga värderings-

listor. Genom arvskatteärendenas överflyttande till länsstyrelserna vunnes

den fördelen, att dessa för taxeringskontrollen finge tillgång till boupp­

teckningarna. Med hänsyn till det samband, som funnes mellan gåva och

periodiskt understöd i skatterättslig mening, vore det önskvärt, att gåvo-

skatteärenden och vanliga taxeringsärenden handlades av samma myndighet.

Kammarrätten förklarar sig icke vara övertygad av kommitténs motivering

för förslaget att göra domstol till ensam beskattningsmyndighet, därvid kam­

marrätten anför synpunkter av i huvudsak samma innebörd som angivits i

den nyss lämnade sammanfattningen av de yttranden, vari länsstyrelse för­

ordats såsom beskattningsmyndighet vid såväl arvs- som gåvobeskattningen.

Kammarrätten medgåve emellertid gärna, alt i allt fall flera skäl talade till

förmån för kommitténs ståndpunkt, bland annat att de svenska underdom-

stolarna sedan gammalt vore förtrogna med arvsskatteärenden. Örn hithörande

beskattningsärenden skulle överlämnas lill administrativa myndigheter, syntes

de enda, som för närvarande kunde komma i fråga, vara länsstyrelserna.

Överståthållarämbetet anmärker, att kommittén vid bedömandet av före­

varande fråga tagit hänsyn endast till arvs- och gåvoskatterna i och för sig,

samt anser, all frågan borde lösas ur en mera omfattande synpunkt med

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

beaktande av dessas skatters samband med övriga skatteformer, närmast

inkomst- och förmögenhetsskatten. Fastställandet av den enskildes skatt­

skyldighet med alla därav föranledda uppskattnings- och bedömnings frågor

vore något som i andra fall av ålder i vårt land tillkommit särskilda beskatt-

ningsnämnder och beskattningsdomstolar under viss medverkan av länssty­

relsernas befattningshavare, och för dessa bedömanden och avgöranden vore

domstolarna icke lämpade. Kommitténs förslag medförde, att även vid de

allmänna domstolarna bleve rådande det inom förvaltningsprocessen tyvärr

ofta förekommande förhållandet, att den administrativa dömande myndig­

heten samtidigt framstode som den enskildes motpart. Även om man be­

traktade arvs- och gåvoskatterna såsom en isolerad företeelse, komme man

på sålunda angivna skäl till resultat, att handläggningen av ifrågavarande

beskattningsärenden icke borde anförtros åt allmän domstol. Utginge man

från förenämnda mera omfattande synpunkt vore det uppenbart, att den

uppskattning av förmögenhetsvärden, som förekomme särskilt vid arvs-

beskattningen och i regel endast vöre ett förnyande av de vanliga beskatt-

ningsmyndigheternas tidigare värdeuppskattning, icke lämpligen borde an­

komma på de allmänna domstolarna. En annan olägenhet med den nuvarande

likasom med den av kommittén föreslagna ordningen vöre, att en för olika

skatteärenden gemensam fråga kunde komma att avgöras stundom av allmän

domstol, i sista hand högsta domstolen, men i andra fall av beskattnings-

nämnder och administrativa domstolar, i sista hand regeringsrätten. Såsom

en till synes lämplig anordning i stället för det nuvarande systemet ville äm­

betet föreslå, att arvs- och gåvoskatteärendena uppdroges åt prövningsnämn-

derna, vilka efter tillkomsten av den särskilda prövningsnämnden fått ka­

raktären av en permanent institution. Enligt ämbetets åsikt skulle en sådan

omläggning medföra fördelar i tre hänseenden, nämligen såtillvida att en klar

gräns erhölles mellan den myndighet, som hade att tillvarataga kronans rätt,

och den, som hade att opartiskt pröva och avgöra ärendet, att lekmannaele-

mentet erhölle inflytande även vid arvs- och gåvobeskattningen samt slutligen

att besvärstalan i de olika beskattningsärendena komme att fullföljas till

samma administrativa domstolar, varigenom faran för mot varandra stridande

beslut i en och samma rättsfråga bortcliminerades.

Länsstyrelsen i Stockholms län förordar administrativ beskattningsmyndig-

het såväl för arvsbeskattningens som gåvobeskattningens del samt anser att

åtgärden att tilldela judiciella myndigheter administrativa uppgifter — såsom

beskattning — måste betecknas såsom en nödfallsutväg.

I åtskilliga av de avgivna yttrandena begränsas invändningarna mot kom­

mitténs förslag till ett förordande av att gåvobeskattningen bibehålies hos

länsstyrelserna. Denna ståndpunkt företrädes av länsstyrelserna i Uppsala,

Jönköpings, Blekinge och Västernorrlands län, vilka i sina yttranden giva

uttryck åt i allt väsentligt sammanfallande synpunkter. Sålunda vore enligt

dessa myndigheters åsikt gåvobeskattningens bibehållande hos länsstyrelser­

na till sådan fördel för beskattningens effektivitet, att önskemålet örn arvs-

och gåvobeskattningens sammanförande hos en och samma beskattnings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

167

myndighet med hänsyn härtill borde uppgivas. I samband med taxerings-

kontrollen hade länsstyrelserna möjlighet att år från år följa de förmögen-

hetsförskjutningar, som framginge av självdeklarationerna och annan vid

taxeringsarbetet tillgänglig utredning, och på sådant sätt uppdagades i stor

utsträckning icke deklarerade gåvor. Antalet fall då deklaration inkomme

först efter anmaning vore så betydande, att försummelserna syntes delvis

kunna förklaras med att deklarationsplikten ännu icke fått fullt insteg i folk­

medvetandet.

Länsstyrelsen i Blekinge län upplyser i anslutning till vad sålunda fram­

hållits, att av de under åren 1937 och 1938 hos länsstyrelsen stämpelbelagda

gåvodeklarationerna, uppgående till ett sammanlagt antal av 78 och påförda

en stämpel av tillhopa 29,780 kronor, 44 deklarationer, påförda en stämpel

av sammanlagt 7,740 kronor, inkommit först efter anmaning.

I enahanda riktning som de sist omförmälda myndigheterna uttala sig

även länsstyrelserna i Östergötlands och Gävleborgs län, vilka dock anse sig

icke böra direkt avstyrka kommitténs förslag. Sistnämnda länsstyrelse fram­

håller såsom sin mening, att möjligheterna till anordnande av bättre kontroll

å gåvoskattskyldighetens fullgörande än den av kommittén föreslagna borde

utredas, innan statsmakterna toge definitiv ställning till förslaget i övrigt.

Det torde i detta sammanhang vidare böra omnämnas, hurusom enligt upp­

gift av en av de länsstyrelser, vilka på sätt förut angivits förordat länsstyrel­

serna såsom beskattningsmyndighet vid såväl arvs- som gåvobeskattningen,

endast omkring hälften av de gåvodeklarationer, som under åren 1937 och

1938 stämpelbelagts hos den ifrågavarande länsstyrelsen, blivit avlämnade

utan anmaning.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar finner visserligen sak­

liga skäl tala för den av kommittén föreslagna överflyttningen av gåvoskatte-

ärendena till domstol. Någon större ökning i domstolarnas arbetsbörda kun­

de väl icke heller härigenom uppkomma, åtminstone för häradsrätterna. Un­

der årens lopp hade emellertid allt fler göromål överflyttats från administra­

tiv myndighet till domstol, och även örn det för varje gång kunde sägas, att

det då tagna steget icke varit särdeles betungande för domstolarna, vore det

uppenbart, att någon gång en gräns måste sättas. Enligt föreningens åsikt

borde, därest uppbörden av arvs- och gåvoskatten avlyftades från domsto­

larna, hinder icke möta för gåvobeskattningens överflyttande på allmän

domstol, men denna reform borde lämpligen anstå till dess uppbörden, så­

som av kommittén ifrågasatts, anförtrotts åt postverket.

Mot arvs- och gåvobeskattningens förläggande till domstol har i första

Dcpartemenu-

hand invänts, att liksom beskattningen i övrigt även tillämpandet av hithö- «*«/«»•

rande beskattningsregler vore en administrativ uppgift, som icke lämpligen

holde ankomma på domstol. Att domstolarna icke utan att särskilda skäl

föranleda därtill höra få sig ålagda administrativa uppgifter, som icke hava

.samband med rättsvården, måste även enligt min mening vara en riktig ut­

gångspunkt vid bedömande av förevarande fråga.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Till en början vill jag hålla mig till arvsbeskattningen. Den första frågan

blir då, huruvida några särskilda skäl tala för att åt domstol uppdraga av­

görandena i arvsskatteärenden. Obestridligt är, att för arvsbeskattningen cen­

trala spörsmål, som icke hava sin motsvarighet på andra beskattningsområ-

den, i stor utsträckning måste bliva föremål för prövning enligt grunder, som

äro att finna i allmän lagstiftning. Särskilt de avgöranden, som sammanhänga

med beräknandet av de skattepliktiga lotterna, förutsätta — delvis enligt

uttryckliga föreskrifter i skatteförfattningen — tillämpning av allmänna rätts­

regler, i första hand på äktenskapsrättens, arvsrättens och testamentsrättens

områden. Såsom exempel må nämnas frågor, som röra viss tillgångs natur

av enskild egendom eller giftorättsgods, lagligheten av verkställd bodel­

ning, jämkningar i lottbestämningen med hänsyn till laglottsrätt, tolkning av

testamenten, fastställande av sekundosuccessorers andelsrätt i dödsbo och

andra liknande spörsmål. Enligt min mening måste det vara till fördel icke

minst från de skattskyldigas synpunkt om prövningen av dylika på skatt­

skyldighetens omfattning inverkande frågor anförtros åt de myndigheter,

som hava till uppgift att i sin dömande verksamhet tillämpa den lagstiftning,

vari hithörande rättsförhållanden regleras. Härtill kommer, såsom ock blivit

särskilt framhållet, att hos oss de allmänna domstolarna sedan gammalt äro

förtrogna även med arvsskatteärenden. Om icke andra skäl övervägande tala

för ett avgörande i motsatt riktning, bör enligt min åsikt de nu anförda syn­

punkterna utgöra en särskild anledning att fortfarande anförtro avgörandena

i arvsskatteärenden åt allmän domstol.

Av redogörelsen för de över kommittéförslaget avgivna yttrandena fram­

går, hurusom i fråga om valet av beskattningsmyndighet icke blott uppställts

alternativen domstol eller länsstyrelse. Av Överståthållarämbetet har sålun­

da ifrågasatts, att handläggningen av nu ifrågavarande skatteärenden skulle

anförtros åt något av de organ — förslagsvis prövningsnämnderna — som

handhava den vanliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen. Enligt

min mening lärer redan av vad nyss anförts angående arvsskatteärendenas

särartade natur framgå, att beskattningsnämnderna, i varje fall i nuvaran­

de organisationsform, icke lämpligen kunna anlitas för de uppgifter, som

möta på förevarande beskattningsområde.

I de yttranden, vari länsstyrelserna förordas såsom beskattningsmyndighet,

har framhållits, att genom en sådan anordning beskattningens effektivitet skul­

le främjas. I första hand har därvid hänvisats till att länsstyrelserna genom sin

befattning med det allmänna beskattningsväsendet överhuvud taget hade helt

annan möjlighet än domstolarna att tillse, att beskattningen bleve effektiv.

I flera av yttrandena har understrukits, att denna anmärkning dock särskilt

gällde gåvobeskattningen. Enligt min mening lärer såvitt angår arvsbeskatt­

ningen anmärkningen icke vara av beskaffenhet alt böra inverka på stånd-

punktstagandet i förevarande fråga. Jag vill i detta sammanhang erinra, att

kommitténs förslag i andra delar innehåller bestämmelser för tillvaratagande

i olika hänseenden av de fiskaliska intressena. Till vissa i sådant syfte med­

delade bestämmelser av mera speciell natur återkommer jag strax. I övrigt

Kungl. Majus proposition nr 192.

169

vill jag endast nämna, att enligt förslaget ansvarspåföljd för lämnande av

oriktig uppgift i skatteärende skall inträda icke blott såsom nu om genom

den oriktiga uppgiften skatt verkligen undandragits utan så snart uppgiften

varit ägnad att leda till frihet från skatt eller uttagande av för låg skatt,

samt vidare att domstol skall äga på yrkande av allmän åklagare vid vite

förelägga edfästande av ingiven bouppteckning.

Som ytterligare skäl för att göra länsstyrelserna till beskattningsmyndighet

har framhållits, att länsstyrelserna på grund av sina erfarenheter från den

allmänna beskattningen i regel hade större förutsättningar än domstolarna

att tillfredsställande verkställa förekommande uppskattningar av förmögen­

hetsvärden samt att med hänsyn härtill en handläggning av arvsskatteärende­

na hos länsstyrelserna skulle beträffande värderingen medföra önskvärd en­

hetlighet på de olika beskattningsområdena.

Det lärer knappast kunna frånkommas, att den sålunda framförda syn­

punkten bär visst fog för sig. Å andra sidan torde med skäl kunna göras gäl­

lande, att den har tillämpning endast i begränsad utsträckning. Det bör näm­

ligen icke förbises, att beträffande ett stort antal av de tillgångar, som vid

arvsbeskattningen mest förekomma, såsom fast egendom, börsnoterade vär­

dehandlingar, fordringar, nyttjande- och avkomsträtter, skola komma till an­

vändning i författningen givna speciella värderingsregler, som icke eller en­

dast i ringa mån lämna utrymme för erfarenhetsmässiga bedömanden. Det

har anmärkts, att särskilt beträffande icke börsnoterade värdepapper svårig­

heter förelåge för domstolarna att åstadkomma en tillfredsställande och en­

hetlig värdering. Jag vill med anledning härav erinra, hurusom jag i syfte

att bereda domstolarna tillgång till resultatet av det utredningsarbete, som på

sätt förut omförmälts vid den allmänna förmögenhetsbeskattningen nedläg­

ges å värderingen av dylika tillgångar, föreslagit införande av en bestämmel­

se, enligt vilken det skall åligga de skattskyldiga att vid arvsbeskattningen

förete bevis av landskamreraren angående det värde, vartill icke börsnoterad

aktie, obligation eller därmed jämförlig värdehandling senast blivit upptagen

vid taxering enligt förordningen örn inkomst- och förmögenhetsskatt. Där­

med synas de erinringar, som i nu angivna hänseende blivit framställda, vä­

sentligen hava mist sin betydelse såvitt gäller nu nämnda slag av tillgångar.

För vidare underlättande av domstolens prövning av sådana värderingsfrå­

gor, vid vilka utrymme finnes för ett växlande bedömande, har föreslagits be­

fogenhet för domstolen alt, där särskild anledning föreligger, förordna lämp­

lig person att verkställa uppskattning av lös egendom till ledning för den­

sammas värdering. Genom denna anordning torde tillfyllestgörande vara sörjt

för att domstolen vid värderingen äger tillgång till erforderlig sakkunskap i

övriga fall, då svårigheter kunna möta, exempelvis beträffande i rörelse ned­

lagda tillgångar, jordbruksinvenlarier, konstverk, antikviteter o. dyl.

Det bär av en del av de hörda domstolarna framhållits, att med de av kom­

mittén föreslagna beskattningsreglerna skatteärendena kommc alt bliva av

mera krävande beskaffenhet och sålunda medföra en icke obetydlig ökning

av domstolarnas arbetsbörda. Icke någon av domstolarna har dock funnit

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

anledning att med åberopande härav avstyrka förslaget om arvsbeskattning­

ens bibehållande hos domstol. Ej heller hovrätten för Övre Norrland — den

enda domstol som förordar länsstyrelserna såsom beskattningsmyndighet -—

har funnit den förutsedda arbetsökningen i och för sig föranleda någon in­

vändning mot att nu ifrågavarande arbetsuppgift uppdrages åt domstolarna.

Av Svea hovrätt ävensom av advokatfiskalsämbetet vid samma hovrätt har

emellertid med hänvisning till den väntade arbetsökningen framhållits önsk­

värdheten av att i gengäld arbetslättnad bereddes domstolarna genom skatte-

uppbördens förläggande till annan myndighet. I samma riktning uttalar sig

styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar, som — likaledes med hän­

visning till den befarade arbetsökningen — förordar att med gåvobeskatt-

ningens överflyttande till domstolarna borde anstå till dess uppbörden av

arvs- och gåvoskatten avlyftats från domstolarna.

Det lärer — särskilt med hänsyn till den inställning till förevarande fråga,

varåt domstolarna givit uttryck — icke finnas anledning befara, att de nya

beskattningsreglerna skola föranleda en arbetsökning av sådan omfattning,

att den skulle bliva till men för domstolarnas dömande verksamhet, i varje

fall icke örn domstol blir beskattningsmyndighet endast såvitt gäller arvsbe­

skattningen. Frågan örn domstolarnas befriande från skatteuppbörden kom­

mer jag att i annat sammanhang närmare behandla. Det må här förutskickas,

att jag visserligen funnit mig icke böra för närvarande föreslå, att domsto­

larna befrias från stämpeluppbörden, men att jag avser att framdeles i ett

större sammanhang upptaga denna fråga.

På skäl, som framgå av det nu anförda, har jag ansett mig böra förorda

domstol såsom beskattningsmyndighet vid arvsbeskattningen.

Jag övergår härefter till frågan om valet av beskattningsmyndighet för

gåvobeskattningens del. Åtskilliga av de över kommittéförslaget hörda myn­

digheterna hava ansett, att gåvobeskattningens bibehållande hos länssty­

relserna skulle vara till sådan fördel för beskattningens effektivitet, att

önskemålet om arvs- och gåvobeskattningens sammanförande hos en och

samma beskattningsmyndighet med hänsyn härtill borde uppgivas. Det bär

härvid framhållits, hurusom länsstyrelserna i samband med taxeringskon-

trollen hade möjlighet att år från år följa de förmögenhetsförskjutningar,

som framginge av självdeklarationema och annan vid taxeringsarbetet till­

gänglig utredning, samt att på sådant sätt i stor utsträckning uppdagades

icke deklarerade gåvor. Det torde finnas full anledning vitsorda att, då det

gäller gåvobeskattningen, länsstyrelsernas befattning med taxeringsarbetet

på nu nämnt sätt bereder en alldeles särskild möjlighet till kontroll över att

skatt icke undandrages. Detta synes framgå icke minst av de uppgifter, som

av ett par länsstyrelser lämnats angående antalet av de fall, där gåvode-

klaration avgivits först efter anmaning. Jag har redan i annat sammanhang

berört, hurusom skattskyldigheten för gåva icke torde på samma sätt som

skyldigheten att erlägga arvsskatt vara förankrad i det allmänna medve­

tandet. Det synes därför finnas särskild anledning att också utnyttja den

Kungl. Maj-.ts proposition nr 192.

171

speciella kontrollmöjlighet, som i fråga örn gåvobeskattningen står läns­

styrelserna till buds, likasom det å andra sidan bör vara angeläget att dom­

stolarna icke få sig ålagda sådana uppgifter, som kräva särskild fiskalisk

aktivitet. De synpunkter, som nu framhållits, innefatta enligt min mening

starka skäl för gåvobeskattningens bibehållande hos länsstyrelserna. Fråga

blir då vidare i vad mån dessa skäl motvägas av andra, som tala i motsatt

riktning.

Då det gällde arvsbeskattningen framhöll jag såsom skäl för densammas

förläggande till allmän domstol bland annat, att särskilt de avgöranden, som

sammanhänga med fastställandet av de skattepliktiga lotterna, förutsätta en

prövning enligt grunder, som äro att finna i allmänna rättsregler, i första hand

på äktenskapsrättens, arvsrättens och testamentsrättens områden. Vid gåvo­

beskattningen är det icke fråga örn någon lottbestämning med tillämpning av

till nämnda rättsområden hörande delningsregler, och därför torde där i vä­

sentligt mindre utsträckning än vid arvsbeskattningen uppkomma frågor, för

vilkas avgörande normer måste hämtas från allmän lagstiftning. Det skäl

som främst anförts för arvsbeskattningens anförtroende åt domstol lärer så­

lunda enligt min mening icke med tillnärmelsevis samma styrka göra sig

gällande i fråga om gåvobeskattningen.

Slutligen uppställer sig frågan, huruvida arvsbeskattningens och gåvobe­

skattningens uppdelande på skilda beskattningsmyndigheter kan vara för­

enad med praktiska olägenheter av beskaffenhet att böra i enlighet med

kommitténs förslag föranleda även gåvobeskattningens förläggande till dom­

stol. Kommittén erinrar härutinnan, hurusom arv och gåva icke alltid

beskattas var för sig utan understundom skola sammanläggas och beskattas

såsom en enhet. Enligt nuvarande bestämmelser skall sådan kumulering

ske då arvinge eller testamentstagare inom viss tid före arvlåtarens död

eller vid hans dödsfall av honom erhållit gåva, vartill även är att räkna

förvärv på grund av försäkring, vartill förmånstagare blivit insatt. Kom­

mittén framhåller, att olägenheterna av arvs- och gåvoskatteärendenas upp­

delning på skilda myndigheter för närvarande vore särskilt framträdande

då det gällde beskattning av sådana förmånstagareförvärv, som tillfalla den

berättigade vid försäkringstagarens död. Det bör emellertid understrykas,

att med de av kommittén föreslagna reglerna för beskattning av förmåns­

tagareförvärv den påtalade dualismen icke vidare kommer att förefinnas

i de sålunda särskilt åsyftade fallen. Kommittén föreslår nämligen över­

flyttande från gåvobeskattningens till arvsbeskattningens område av reglerna

för beskattningen av förmånstagareförvärv, som erhålles vid försäkrings­

tagarens död, vilket även innebär att tillämpningen av dessa beskattnings­

regler kommer att handhavas av den domstol, på vilken beskattningen i

övrigt av försäkringstagarens kvarlåtenskap ankommer. Kommitténs för­

berörda uttalande om de praktiska olägenheterna av arvs- och gåvoskatte­

ärendenas uppdelning på skilda beskattningsmyndigheter kan sålunda -

örn den nya ordningen för beskattning av förmånstagareförvärv genomföres,

vilket jag för min del tillstyrker — endast hava avseende å fall då fråga

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

är om sammanläggning av vanliga gåvor med arvs- eller testamentslotter.

I dessa fall torde de påtalade olägenheterna vara vida mindre framträdan­

de, vilket även kommittén synes anse, och i varje fall icke av den betyden­

het, att de kunna i nämnvärd grad uppväga de fördelar, som gåvobeskatt-

ningens bibehållande hos länsstyrelserna på sätt förut angivits torde inne­

bära. Det må i detta sammanhang vidare erinras, att enligt den av kom­

mittén föreslagna ordningen för återvinning av erlagd skatt den prövning

av restitutionsärenden, som nu i viss utsträckning ankommer på länssty­

relserna, skall tillkomma den beskattningsmyndighet — enligt förslaget

domstol — som meddelat beslut om skattens fastställande. Om nu gåvobe-

skattningen bibehålies hos länsstyrelserna, bör givetvis i enlighet med den

princip som ligger till grund för kommitténs förslag, i gåvoskatteärendena

omprövningen ankomma på den länsstyrelse, som fastställt skatten. Ett

frångående av kommitténs förslag örn länsstyrelserna såsom beskattnings­

myndighet även vid gåvobeskattningen medför alltså icke några komplika­

tioner i fråga om handläggningen av återvinningsärendena.

På nu anförda skäl har jag ansett mig böra modifiera kommitténs förslag

sålunda, att såsom för närvarande länsstyrelse skall vara beskattningsmyn­

dighet vid gåvobeskattningen. Härav föranledda ändringar i olika delar av

den föreslagna författningstexten torde icke behöva särskilt kommenteras.

Jag anser mig slutligen böra uttala, att spörsmålet örn beskattningsmyn-

digheten naturligen icke kan anses definitivt löst genom ett accepterande av

den nu föreslagna anordningen. Frågan örn en förbättrad organisation av

taxeringen torde få upptagas till behandling i ett vidare sammanhang och

det kan därvid bliva anledning att pröva, huruvida ej jämväl arvs- och gåvo­

beskattningen skulle kunna anförtros genom en reform tillskapade beskatt-

ningsorgan av hög kompetens.

Övriga frågor samt vissa till förut behandlade ämnen hörande

detaljfrågor. I

I den föregående framställningen hava behandlats frågor av grundläggande

betydelse för beskattningens anordnande. Därvid har även berörts ett flertal

spörsmål av mera speciell natur, som haft sammanhang med de behandlade

huvudfrågorna. Återstående frågor tillhöra dels områden av författnings­

texten, som i väsentliga avseenden redan behandlats, och dels förut icke

berörda områden därav. Dessa återstående frågor har jag ansett lämpligt

upptaga i anslutning till författningstextens uppställning. I den mån i kom­

mittéförslagets författningstext vidtagna ändringar äro av endast redaktionell

art, torde merendels särskild motivering för avvikelserna icke vara erfor

derlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

173

Förslagets rubrik samt inledande bestämmelser.

Mot den i kommitténs förslag använda rubriken förordning örn arvs- och

gåvoskatt synes, på sätt anförts i ett av remissyttrandena, kunna riktas den

anmärkningen att, ehuru arvsskatt och gåvoskatt behandlas såsom skilda

skatter, den föreslagna formuleringen närmast för tanken på en kombinerad

skatteform. Med anledning härav föreslår jag, att författningen i stället be­

nämnes förordning om arvsskatt och gåvoskatt.

1

1

§•

_Till denna paragraf, sådan den lyder enligt kommitténs förslag, har till full­

ständigande av däri upptagna definitioner av de båda skatteformerna fogats

ett andra stycke, innefattande en erinran om att i vissa i 19 § angivna fall

arvsskatt uttages för sammanlagda värdet av arvs- elier testamentslott och

gåva.

Arvsbeskattningen.

4

§•

Enligt 3 § i gällande arvsskatteförordning, sådant detta lagrum lyder efter

däri år 1931 vidtagna ändringar, utgår skatt på grund av arv eller testamente

dels för egendom inom eller utom riket, som efterlämnats av svensk med­

borgare eller av här i riket bosatt utlänning, därvid såsom här i riket bosatt

skall anses den, som vid dödstillfället här hade sitt egentliga bo och hem­

vist, ävensom den, som stadigvarande vistades i riket utan att han varit här

bosatt, dels ock för vissa angivna slag av egendom, som efterlämnats

av annan utlänning än nyss nämnts (motsvarande med viss utvidgning »här

i riket nedlagd förmögenhet» enligt lagrummets lydelse före år 1931). Här­

jämte äro särskilda bestämmelser givna angående beskattning av kvarlåten-

skap efter person, som åtnjuter exterritorialrätt.

I kommitténs förslag bibehållas nu gällande bestämmelser angående skatt­

skyldighetens omfattning i allt väsentligt i sak oförändrade. Endast i ett av­

seende föreslås en saklig avvikelse. I övrigt har kommittén inskränkt sig till

en i förtydligande syfte vidtagen redaktionell överarbetning. Den sakliga

avvikelsen innebär, att med utländsk arvlåtares bosättning inom riket icke

skall såsom nu jämställas stadigvarande vistelse här i landet.

Kommittén erinrar, hurusom till stöd för det i sistberörda avseende gäl­

lande stadgandet anförts följande (prop. nr 211 till 1931 års riksdag s. 17).

I utländsk lagstiftning förekommer ofta, att det finansrättsliga begreppet

»bosatt» har en vidsträcktare omfattning än det i svenska skatteförfattningar

gällande, och att såsom bosatta inom en stat även räknas de, som där stadig­

varande vistas (t. ex. under långvarigt uppehåll å hotell) utan att där hava

sitt egentliga bo och hemvist. Även i länder, där begreppet har en mera in­

skränkt betydelse, som närmare sammanfaller med dess innebörd enligt

174

Kungl. May.ts proposition nr 192.

svensk lag, utsträckes skattskyldigheten ofta genom uttryckliga bestämmelser

till sådana personer. För ernående av närmare överensstämmelse med be­

skattningsreglerna i andra länder torde det sålunda vara lämpligt, att den

svenska arvsbeskattningen även kommer att omfatta kvarlåtenskap, som

efterlämnas av personer, som vid dödsfallet stadigvarande vistades i Sverige

utan att vara här bosatta. Härigenom skulle även principiell överensstäm­

melse vinnas med gällande lagstiftning om beskattning av inkomst och av

förmögenhet (jfr 68 § kommunalskattelagen och 25 § 1 mom. förordningen

om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt). Någon stor praktisk betydelse

torde antagligen denna utsträckning av skattskyldigheten ej hava. Men det

är möjligt, att kvarlåtenskap, som eljest faktiskt icke bleve belagd med skatt

i någon stat, vid ett eller annat tillfälle kommer att därigenom underkastas

beskattning.

I anslutning härtill anför kommittén:

Enligt kommitténs mening är det reella läget så olika på inkomstbeskatt­

ningens och arvsbeskattningens område, att man icke i förevarande hänse­

ende kan tala om någon principiell överensstämmelse mellan statens anspråk

På inkomstskatt och arvsskatt. Vid inkomstskatten, där skatteanspråket hän­

för sig till den under det särskilda året åtnjutna intäkten, är det naturligt att

med bosättning jämställa stadigvarande vistelse under det år som är i fråga.

Men vid arvsskatten, som är en vid dödsfall utgående engångsskatt, utgör en

låt vara utsträckt men likväl tillfällig vistelse inom en stat ingen tillräcklig

grund för ett skatteanspråk från denna stats sida hänförande sig till all den

avlidnes efterlämnade egendom. I stället framstår det land, där personen

haft sitt egentliga hemvist och därmed sitt ekonomiska centrum, såsom fram­

för det förra berättigat härtill. Denna grundsats har också kommit till prak­

tiskt uttryck i de traktater, som Sverige ingått med andra länder till före­

kommande av dubbelbeskattning av arv. Tre sådana avtal föreligga, näm­

ligen med Tyskland, Frankrike och Ungern, och enligt samtliga dessa skiljes

mellan sådan egendom, som anses lokaliserad i visst land och på denna grund

blir där beskattad, samt annan egendom, som beskattas i det land, där arv-

låtaren varit bosatt. Såsom bosättningsort angives i avtalet med Tyskland (SFS

1935 nr 572) den plats, varest arvlåtaren innehaft bostad »under omständig­

heter, av vilka kan slutas till avsikt att därstädes behålla en bostad», och

i avtalen med Frankrike (SFS 1937 nr 790) och Ungern (SFS 1937 nr 1009)

den ort, varest personen »har sin normala vistelseort i betydelsen av varaktigt

hem».

I kommitténs förslag återfinnes icke det i K. F. 1914 intagna stadgande,

som med bosättning jämställer stadigvarande vistelse. På så sätt har ock

överensstämmelse vunnits med 1937 års lag om internationella rättsförhål­

landen rörande dödsbo; liksom arvsskatt till Sverige för en utlännings hela

kvarlatenskap endast utkräves, örn han vid sin död haft bo och hemvist

här, skall svensk bouppteckning upptagande all hans egendom endast under

denna förutsättning upprättas. I

I sitt över kommittéförslaget avgivna yttrande erinrar kammarrätten, att

kommitténs nyssberörda ändringsförslag innebure ett upphävande av den

oinskränkta skattskyldighet på grund av arvlåtarens stadigvarande vistelse

i riket vid dödsfallet, som blivit införd år 1931. Lagstiftningar, som i detta

hänseende inskränkte skattskyldigheten, beredde möjlighet för dödsbon efter

personer som fört ett kringflackande liv — ofta just för att undvika skatt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

175

skyldighet — att undgå arvsbeskattning. Kammarrätten ville därför hemstäl­

la, att någon inskränkning i skattskyldigheten i förevarande hänseende icke

gjordes. Härvid kunde även hänvisas till det generellt gällande skälet mot

inskränkningar i skattskyldigheten, nämligen att en tämligen omfattande

skattskyldighet vöre en god utgångspunkt vid förhandlingar i och för avslu­

tande av avtal mellan stater till undvikande av dubbelbeskattning.

Såsom av det föregående framgår hava i kommitténs förslag bibehållits

Departemeius-

nu tillämpade huvudprinciper för bestämmande av skattskyldighetens örn- cftelen~

fattning. Jag har icke heller för min del funnit anledning att härutinnan

föreslå någon ändring. Mot den jämkning av underordnad betydelse, som

enligt kommittéförslaget gjorts i nu gällande bestämmelser, har jag intet att

erinra.

11

§•

1 mom.

I första stycket av detta moment har upptagits nu gällande bestämmelse

att, där arvskiftesinstrument icke åberopas till ledning för skattens beräk­

nande, såsom arvinges eller testamentstagares lott skall anses vad enligt lag

och testamente å honom belöper av behållningen i boet. Angående den när­

mare innebörden av denna regel hänvisas till kommitténs betänkande (sid.

75—77).

1 andra stycket föreskrives, att behållningen beräknas med ledning av bo­

uppteckning eller, där skatten uttages efter deklaration, med ledning av den­

na. Ifrågavarande föreskrift ersätter i andra och tredje styckena i kommit­

téns förslag upptagna bestämmelser om i vilka fall lotternas fastställande

skall ske på grundval av bouppteckning eller med ledning av deklaration.

Då gränsdragningen mellan boupptecknings- och deklarationsfallen framgår

av 45 § (motsvarande 46 § i kommitténs förslag), som innehåller en fullstän­

dig uppräkning av de fall, då skatt skall uttagas med ledning av deklara­

tion, har författningstexten ansetts kunna i nu förevarande moment inskrän­

kas på sätt som skett. Detta innebär alltså icke ett frångående av den stånd­

punkt, kommittén intagit beträffande gränsdragningen mellan bouppteck­

nings- och deklarationsfallen och som i betänkandet (sid. 176—179) kom­

menteras i anslutning till nu ifrågavarande lagrum.

2 mom.

Detta moment innehåller en i den tidigare framställningen redan omnämnd

bestämmelse, att äganderätt eller rättighet, som enligt reglerna för behand­

lingen av successiva förvärv skall beskattas först framdeles, är att räkna så­

som särskild lott.

3 mom.

1 detta moment har upptagits ett stadgande, som helt saknar motsvarighet

i gällande författning. Enligt detta skall, örn i testamente föreskrivits att skatt

för legataries lott skall gäldas av dödsboet, den del av behållningen i boet,

176

Kungl. Majlis proposition nr 192.

som åtgår för gäldande av skatten, anses utgöra en särskild lott, dock icke

där legatarien jämväl är arvinge eller universell testamentstagare. Kommit­

tén föreslår för sådan lott benämningen skattelegat.

Kommittén anför, att i fall, då i testamente meddelats sådan föreskrift

som nu nämnts, enligt numera stadgad rättspraxis den av boet guldna skat­

ten icke är att anse såsom ett testamentariskt förvärv, varför någon kumu-

lering av legat och den därå belöpande skatten icke ifrågakommer, samt

att i följd härav detta skattebelopp inräknas i arvingarnas och universella

testamentstagarnas andelar. Detta innebär, att det å legatet belöpande, ur

den återstående behållningen utgående skattebeloppet betraktas som om det

tillfallit universalsuccessorerna och att dessa sålunda få erlägga skatt även

för nämnda skattebelopp (»skatt på skatten»),

I anslutning härtill anför kommittén vidare:

Från principiell ståndpunkt kan mot denna metod riktas en allvarlig in­

vändning, nämligen att den kommer i konflikt med den både vid arvs- och

gåvoskatten grundläggande och av kommittén så långt möjligt genomförda

regeln, att skatt icke bör utgå annat än för det verkliga förvärvet. Metoden

innebär ju, att universalsuccessorerna bliva beskattade för belopp, som de

aldrig erhålla utan som komma vederbörande legatarier tillgodo. Verkningar­

na av ett dylikt tillvägagångssätt bliva ock mycket ojämna. Om universalsuc­

cessorerna tillhöra en strängare beskattad klass än legatarierna, blir skatten

i regel högre, än örn den för dessa senare gällande skatteprocenten kommit

till användning även å skattebeloppet, under det att i motsatt fall, då alltså

legatarierna tillhöra en mindre gynnad klass, skatten såsom regel blir lägre.

Men jämte olikheter i fråga örn skatteklass inverkar även på skatteresulfatet

storleken av de förvärv, som universalsuccessorer och legatarier erhålla. Så­

lunda kan en universalsuccessor hänförlig under klass I hava bekommit så

stor lott, att progressionen blir större, örn skattebeloppet inräknas i denna,

än örn det kumuleras med ett under någon av de strängare skatteklasserna

fallande jämförelsevis litet legat. Om exempelvis universalsuccessorns lott

är 400,000 kronor och legatet 20,000 kronor, blir den efter klass II för legatet

utgående skatten 1,560 kronor, och den skatt, som belöper å detta skattebe­

lopp utgår efter 20 procent, örn det inräknas i lotten på 400,000 kronor, men

endast efter 12 procent, örn det tillägges legatet. Omvänt kan en universal­

successor hänförlig under klass IV hava erhållit en så liten lott, att, örn skat­

tebeloppet för ett under klass II fallande större legat inräknas i hans lott,

detta medför att den å skattebeloppet belöpande skatten utgår efter lägre

procent än om skattebeloppet tillagts legatet. Örn exempelvis legatet är

20,000 kronor men universalsuccessorns lott icke är större än 1,000 kronor

träffas i detta fall skatten för legatet, 1.560 kronor, av en skatt på 12 pro­

cent örn den tillägges lotten på 20,000 kronor, men av 10 procent, om den

lägges till universalsuccessorns lott. I praxis hava förekommit stötande ex­

empel på sådana fall, då skattebeloppets inräknande i återstående bobehåll­

ning i förening med det sammanlagda beloppets beskattande enligt klass IV

givit såsom resultat, att den universelle delägarens lott reducerats till en obe­

tydlighet eller rent av konsumerats. I en tidigare motion (andra kammaren

1923 nr 6) har hemställts om lagändring i sådan riktning, att den omstän­

digheten, att skatten erlägges av testator bo eller givaren icke skall med­

föra, att skatten blir högre än den skulle blivit, därest testaments- eller gåvo-

tagaren själv haft att bära skatten.

Kommittén anser, att verkningarna av den nu gällande ordningen un-

177

derstundom innebära så stor obillighet, att en ändring är önskvärd. Svårig­

heten att finna en tillfredsställande lösning beror av det förhållandet, att

skatten skall gäldas av en annan (dödsboet) än den, som enligt testators för­

ordnande skall tillgodoses. Antingen man föreskriver, att skattebeloppet skall

inräknas i bobehållningen eller att det skall tilläggas legatariens lott, Miva

resultaten i vissa fall orättvisa. Den lämpligaste utvägen synes vara att be­

trakta varje på ett legat belöpande skattebelopp såsom en särskild lott

(»skattelegat»).

Kommittén ingår härefter på frågan, efter vilken skattesats nu avsett skat­

telegat bör beskattas, och framhåller därvid att, om en universalsuccessor

tillhör klass I och en legatarie någon av övriga klasser, den förre kunde

sägas hava ett befogat anspråk på att få skatten beräknad efter den klass

han själv tillhör, men att, om däremot universalsuccessorn tillhör en mindre

gynnad klass än legatarien, det syntes naturligast, att skatten beräknades så­

som om skattelegatet tillkommit den senare. Med beaktande härav hade

kommittén funnit sig böra föreslå en särskild regel för bestämmande av

skattesatsen i nu åsyftade fall.

Enligt nyssberörda, i 28 § sista stycket av kommitténs förslag upptagna

regel gäller i första hand, att skatt för skattelegat alcali beräknas elter den

lägsta klass arvinge eller universell testamentstagare i boet tillhör. Örn sär­

skilt yrkande därom framställes, skall emellertid skatten i stället beräknas

efter den för legatariens lott gällande klassen. Därest skattelegatet icke över­

stiger, om det skall beskattas efter klass I, 3,000 kronor och eljest 1,000 kro­

nor, skall skatten utgå i klass I efter 1 procent, i klass II efter 2 procent och

i övriga klasser efter 4 procent.

Efter redogörelse för detta till skattetariffen hörande stadgande fortsätter

kommittén i nu förevarande del av betänkandet:

Den nu angivna ordningen torde böra begränsas till att gälla endast lega­

tarie och sålunda icke äga tillämpning på arvinge, som testator tillagt rätt

att få sin skatt betald av boet. En utsträckning av regeln även till detta

senare fall kunde lätt föranleda, att densamma begagnades till nedbringande

av skatten, varförutom motsvarande behov av en dylik regel här icke före­

ligger. I detta senare fall skall alltså skattebeloppet såsom hittills anses hava

tillfallit universalsuccessorerna. Kommittén har vidare till förebyggande av

missbruk ansett sig böra inskränka regelns tillämplighet till sådan legatarie,

som icke samtidigt är arvinge. Den skatteskärpning, som skattebeloppets

inräknande i bobehållningen i sistnämnda fall kan medföra, torde spela en

jämförelsevis liten roll; det praktiskt sett ojämförligt viktigaste fallet är,

då förmånen av skattefrihet tillerkänts legatarie, som icke jämväl är arvinge.

Begränsas regeln på angivet sätt, torde ändringen finansiellt sett sakna be­

tydelse. Icke heller den ökning av beskattningsmyndighetens arbete, som

uppdelningen av skattebeloppen kan föra med sig, torde spela någon nämn­

värd roll.

I sitt över kommittéförslaget avgivna yttrande anmärker hovrätten över

Skäne och Blekinge bland annat, att vid tiden för fastställandet av skatten

för den egendom, för vilken skattskyldighet inträtt redan vid testators död,

skattelegatet icke kunde till sin storlek bestämmas i sådana fall, då skatt-

Rihang lill riksdagens protokoll

194 - 1

.

1 sand. Nr 192.

K

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Departements­

chefen.

skyldighet för legatariens lott inträdde först framdeles, vilket sammanhängde

därmed att enligt förslaget uppskattningen av egendomen vore att hänföra

till tiden för skattskyldighetens inträde.

I likhet med kommittén finner jag befogade erinringar kunna riktas mot

den beskattningsmetod, som för närvarande kommer till användning i här

avsedda fall. Såsom kommittén framhållit torde det knappast vara möjligt

att ernå en i allo tillfredsställande lösning av de svårigheter av väsentligen

teknisk art som här möta. Enligt min mening är den av kommittén före­

slagna lösningen att förorda framför andra av kommittén antydda utvägar.

Icke heller mot den närmare utformningen av de föreslagna reglerna har

jag funnit anledning till erinran annat än i det hänseende, som beröres i

förenämnda av hovrätten över Skåne och Blekinge framställda anmärkning.

Det är onekligen riktigt, att i de av hovrätten åsyftade fall, då skattskyl­

dighet för legatet inträder först framdeles, den del av behållningen, som åt­

går till skatter för legatet, icke kan till sin storlek bestämmas redan vid

tiden för fastställande av skatten för egendom, för vilken skattskyldighet

inträtt vid testators död. Visserligen torde dessa fall i praktiken bliva mera

sällan förekommande, (få enligt de i 6 § givna reglerna för beskattning av de

säkerligen vanligaste fallen av successiva förvärv just den omständigheten,

att skatten skall gäldas av dödsboet, föranleder omedelbar beskattning. Det

kvarstår emellertid, att anmärkningen har giltighet beträffande de i 7—9 §§

avsedda fallen av successiva förvärv. Någon befogad invändning torde icke

kunna göras mot att med anledning härav från tillämpning av nu ifråga­

varande i 11 § 3 mom. upptagna stadgande undantagas sist omförmälda suc­

cessiva förvärv, och har jag låtit i kommittéförslagets författningstext införa

härav föranlett tillägg. Då den av kommittén föreslagna benämningen skatte-

legat närmast för tanken på att lotten ifråga betraktas såsom tillfallen viss

av testator utsedd mottagare, har benämningen skattelott ansetts vara att

föredraga.

Vidare har jag ansett praktiska skäl tala för sådan jämkning av kommitté­

förslaget, att å skattelotten belöpande skatt skall, utan att särskild begäran

därom behöver framställas, beräknas efter den för legatariens lott gällande

klassen därest vid sådan beräkning skatten blir lägre än om den skulle be­

stämmas efter den lägsta klass arvinge eller universell testamentstagare i

dödsboet tillhör. I 28 § sista stycket har vidtagits härav föranledd ändring.

12

§.

Denna paragraf innehåller regler för beskattning av vissa förmåns-

tagareförvärv.

Förut har berörts, hurusom enligt kommitténs förslag från gåvobeskatt-

ningens till arvsbeskattningens område överflyttats reglerna för beskattning

av sådana förmånstagareförvärv, som tillfalla vederbörande vid försäkrings­

tagarens död. Bestämmelserna i förevarande paragraf avse dylika förvärv,

medan, såsom ock förut angivits, beskattningsreglerna för sådana förmåns-

Kimot. Majlis proposition nr 192.

179

tagareförviirv, som utfalla vid annat tillfälle än försäkringstagarens död,

återfinnas i 37 § 2 mom.

Före tillkomsten år 1931 av de i 35 § i gällande arvsskatteförordning upp­

tagna reglerna voro förmånstagares förvärv helt skattefria. Detta blev näm­

ligen följden av föreskriften i 104 § första stycket försäkringsavtalslagen att,

då förmånstagare är insatt, försäkringsbelopp som utfaller efter försäk­

ringstagarens död ej skall ingå i dennes kvarlåtenskap. Uppgiften för

1931 års lagstiftare blev att lägga in även dessa förvärv under skatteplikt

men att samtidigt modifiera skattskyldigheten i syfte att uppmuntra till en

på frivillighetens väg åstadkommen familjeförsörjning. För detta ändamål

åtnjutes enligt 35 § skattefrihet vid kapitalförsäkring för ett belopp av

15,000 kronor. Denna skattebefrielse har naturen av grundavdrag och inne­

bär alltså, att ej allenast skattefrihet föreligger till och med ett belopp av

15,000 kronor utan att, även om försäkringsbeloppet är större, 15,000 kro­

nor få avdragas och blott det överskjutande blir taget till beskattning. För

att från denna privilegierade ställning utesluta sådana försäkringar, som

icke kunna anses hava uppkommit genom sparande, har skattebefrielsen in­

skränkts till sådana fall där försäkringen är tagen a) å försäkringstagarens

eller hans makes liv samt enligt avtalet premiebetalningen skolat vara full­

gjord under en tid icke understigande tio år och ej heller under något år er­

lagts premie, som uppgår till mer än en femtedel av sammanlagda beloppet

av de premier, som skolat erläggas, därest premiebetalningen lika fördelats

på tio år från avtalets slutande, eller b) för olycksfall eller sjukdom. I frå­

ga örn livränteförsäkringar gäller, att vissa sådana äro helt skattefria och

andra i den mån årsräntan icke överstiger 1,500 kronor.

Genom 1931 års lagstiftning uppstod sålunda en motsättning mellan olika

försäkringar, allteftersom förmånstagare blivit insatt eller icke. Medan arvs­

skatt icke uttages för försäkringsbelopp, som i anledning av försäkrings­

tagarens död tillfalla förmånstagare — dessa beskattas såsom förut nämnts

som gåva och åtnjuta därvid nyss angivna privilegierade ställning — ingå

övriga försäkringsbelopp, som utfalla vid försäkringstagarens död, i dennes

kvarlåtenskap och bliva i full utsträckning föremål för arvsskatt. Även för

försäkringstagarens make och barn gäller alltså, att de, när försäkringsbe­

loppet ingår i försäkringstagarens kvarlåtenskap, måste på vanligt sätt er­

lägga arvsskatt därför. Hava de åter blivit insatta såsom förmånstagare, åt­

njuta de skattefrihet under tidigare omförmälda villkor.

Beträffande dessa beskattningsregler anför kommittén:

Då för skattefrihet enligt K. F. 1914 35 § förutsättes ett särskilt förord­

nande av försäkringstagaren, riktat på insättande av en förmånstagare, vars

intresse måste anses ligga honom siirskilt om hjärtat, framstår såsom del

normala fallet, att försäkringstagaren insatt efterlevande make och barn

såsom förmånstagare. Lagstiftaren har emellertid intagit den ståndpunkten

att, även när en försäkringstagare vill på angivet sätt draga försorg örn

andra än sina närmaste, detta bör i lika mån premieras. En så långt gående

skattefrihet kan givetvis diskuteras, men kommittén har icke ansett sig böra

föreslå någon ändring härutinnan. Det samhällsintresse, lagstiftaren här velat

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

tillgodose, är onekligen av stor betydelse, och den medgivna skattefriheten

synes också i viss utsträckning hava uppmuntrat till försäkringar av ifråga­

varande slag. Till dessa redan tagna försäkringar kunde man vid en in­

skränkning av skattefriheten för varje fall icke underlåta att taga hänsyn.

Redan i samband med 1931 års författningsändring ifrågasattes, huruvi­

da den då införda olikartade beskattningen av försäkringsbelopp, alltefter­

som förmånstagare blivit insatt eller icke, vore i tillräcklig grad befogad.

Även om en utjämning av den förefintliga olikheten skulle i viss mån synas

berättigad, kan det enligt kommitténs mening i varje fall icke anses påkal­

lat att utsträcka den skattefrihet, som enligt 35 § tillkommer förmånstagare,

lill att gälla försäkringsbelopp överhuvud. Nyss har framhållits, hurusom

det även i fall, då förmånstagarinstitutet anlitats, kan vara föremål för tve­

kan, örn icke skattebefrielsen bör begränsas till sådana försäkringar, som

åsyfta familjeförsörjning i inskränkt bemärkelse, d. v. s. försäkringsbelopp

tillfallande försäkringstagarens make eller barn. Enligt kommitténs åsikt

måste, örn även andra än förmånstagareförsäkringar skulle komma i åtnju­

tande av nämnda skattefrihet, en sådan begränsning anses vara på sin plats.

Den bristande likställigheten mellan förmånstagareförsäkringar och andra

försäkringar skulle sålunda under alla förhållanden komma att i viss ut­

sträckning kvarstå. Det torde kunna antagas, att när det gäller försäkring­

ar, som tagas till tryggande av makes och barns försörjning, försäkringsta­

garen mer än eljest är angelägen att anlita förmånstagarinstitutet, om vars

fördelar försäkringsbolagen för övrigt på senare tid genom en livlig propa­

gandaverksamhet spritt kunskap. Härigenom torde den nuvarande olikhe-

ien i beskattningsreglerna för de fall, då förmånstagare insatts och så ej

skeft, efter hand få mindre praktisk betydelse. Med hänsyn till vad nu an­

förts har enligt kommitténs förslag förmånstagareförsäkringarnas privilegie­

rade ställning i huvudsak bibehållits.

Den möjlighet, som tillkommer försäkringstagare att på ett gentemot döds­

bodelägare och borgenärer bindande sätt insätta en person såsom förmåns­

tagare, är icke alldeles obegränsad. I sådant avseende göres skillnad på olika

slag av förmånstagareförordnanden. Försäkringstagaren kan nämligen enligt

102 § försäkringsavtalslagen hava »förbundit sig att låta förordnandet stå

vid makt» (s. k. oåterkalleligt förordnande), men örn så ej skett kan förord­

nandet »när som helst återkallas» (s. k. återkalleligt förordnande). Den all­

männa regeln är, att ett förmånstagareförordnande äger verkan mot försäk­

ringstagarens dödsbodelägare, och så är alltid fallet, när förordnandet är

oåterkalleligt. Men är förordnandet återkalleligt skall enligt 104 § andra

stycket, om försäkringstagaren efterlämnat make, bröstarvinge, adoptivbarn

eller dess bröstarvinge, såvitt fråga är om efterlämnad stärbhusdelägares

giftorätt (eller rätt till vederlag) eller bröstarvinges laglott, försäkringsbelop­

pet behandlas så som örn det »tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom

testamente».

Enligt 35 § andra stycket arvsskatteförordningen inträder skattskyldighet

såsom för gåva icke blott för vad som tillfaller någon på grund av att han

i enlighet med lagen örn försäkringsavtal blivit insatt såsom förmånstagare

utan även »för vad stärbhusdelägare, som är berättigad till laglott, erhål­

ler på grund av stadgandet i 104 § andra stycket samma lag». Den förut

berörda rätten att vid skattens beräkning få avräknat ett belopp av 15,000

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

181

kronor tillkommer även laglottsberättigad. Enligt 35 § andra stycket skall nämligen sådant avdrag ske »från värdet av vad som tillfallit den berätti­ gade», d. v. s. både förmånstagare och laglottsberättigad. Av förarbetena till 1931 års lagändring framgår, att laglottsberättigad äger åtnjuta nämnda skattefria avdrag endast å vad som tillfaller honom ur försäkringsbeloppet. Å den ökning av laglotten, som kan uppkomma därigenom att den laglotts- berättigade jämlikt 104 § andra stycket uttager ökad andel i själva bobe­ hållningen, medgives således icke något skattefritt avdrag. En med tillämp­ ning av sistnämnda lagrum uppkommen ökning av efterlevande makens gifto­ rätt är icke underkastad skatt jämlikt 35 § arvsskatteförordningen. Beträf­ fande sådant efter försäkringstagarens död utfallande belopp, som tillfaller hans make i egenskap av förmånstagare, gäller enligt 35 § fjärde stycket, att skattskyldighet icke inträder »för den del av försäkringsbeloppet, som mot­ svarar det belopp, varmed, därest försäkringsbeloppet ingått i försäkrings­ tagarens kvarlåtenskap, makens jämlikt 15 § skattefria andel i boet skolat ökas».

Kommittén anmärker, att de nuvarande bestämmelserna om beskattning av förmånstagareförvärv, vilka bestämmelser måste antagas vara avsedda att ansluta sig i första hand till reglerna i 104 § andra stycket försäkrings­ avtalslagen, visat sig svårtillämpliga och lämnat utrymme för olika tolkning­ ar, varefter kommittén lämnar en redogörelse för den tolkning av ifråga­ varande stadganden, från vilken kommittén utgått.

Kommittén utgår från att stadgandet i 104 § andra stycket försäkringsav­ talslagen icke blir tillämpligt vid bestämmandet av giftorätt eller laglott, om den giftorättsberättigade resp. laglottsberättigade själv insatts såsom förmåns­ tagare. Denna kommitténs ståndpunkt föranleder, såsom framgår av i be­ tänkandet anförda exempel, i många vanligen förekommande fall synner­ ligen invecklade beräkningar för fastställande av giftorätts- och laglottsan- språk i skilda förmögenhetsmassor, bestående av den verkliga bobehålining- en och ett eller flera försäkringsbelopp. Härjämte utgår kommittén från alt i 6 och 7 kap. lagen om arv meddelade avräkningsregler icke äro avsedda att komma till användning jämsides nied föreskrifterna i 104 § andra styc­ ket försäkringsavtalslagen. Vidare har kommittén uttalat viss uppfattning be­ träffande tolkningen av förberörda stadgande i 35 § fjärde stycket arvsskatte­ förordningen angående skattefrihet för viss del av försäkringsbelopp, som tillkommer försäkringstagarens make i egenskap av förmånstagare.

De två först omnämnda frågorna hava kommit under omprövning i två av högsta domstolen den 27 november 1939 avgjorda mål örn återfående av arvsskatt (NJA 1939 sid. 532), därvid kommitténs ståndpunkt i dessa frå­ gor icke vunnit gillande. 1 ett av dessa mål har även för visst fall fastslagits innebörden av nyssnämnda stadgande i 35 § fjärde stycket arvsskatteför­ ordningen.

Utformningen av den av kommittén föreslagna författningstexten har icke rönt inverkan av kommitténs endast i motiven framkomna ståndpunktsta- gande i de båda först omförmälda frågorna. Däremot har kommitténs tolk-

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ning av 35 § fjärde stycket i gällande förordning kommit till uttryck i mot­

svarande stadgande i 12 § av förslaget. Det torde kunna ifrågasättas, huru­

vida detta stadgande låter sig förena med den tolkning av förstnämnda lag­

rum, som kommit till uttryck i nyss omförmälda prejudikat. I övrigt avvika

förslagets bestämmelser från nu gällande regler såtillvida att, såsom förut

berörts, vid försäkringstagarens död utfallande förmånstagareförvärv beskat­

tas icke såsom gåva utan »såsom arvfallen egendom»; att laglottsberättigad

icke skall komma i åtnjutande av skattefritt avdrag å laglottsökning, som

utgår ur försäkringsbeloppet ; samt att viss jämkning skett i de bestämmelser,

som nu finnas upptagna i 35 § tredje stycket och avse att i beskattningshän­

seende jämställa försäkringar meddelade av ränte- och kapitalförsäkrings-

anstalt med andra försäkringar. Härjämte föreligger med den utformning

kommittéförslagets författningstext erhållit ytterligare en i motiven icke be­

rörd skiljaktighet. Medan enligt gällande bestämmelser belopp, som tillfaller

förmånstagare innan han ännu erhållit förfoganderätten över försäkringen,

bliva föremål för beskattning redan vid beloppets utbetalande endast då fråga

är om utbetalning på grund av kapitalförsäkring, innehåller den föreslagna

författningstexten icke någon sådan begränsning. Detta skulle innebära, att

även utbetalningar på grund av en livränteförsäkring, över vilken förmåns­

tagaren ännu icke erhållit förfoganderätt, bleve underkastade beskattning,

under det att för närvarande skatt uttages endast för kapitaliserade värdet av

rätten till försäkringen och detta först sedan förmånstagaren erhållit förfo­

ganderätten över densamma.

Kommitténs förslag om borttagande av den skattefrihet intill viss gräns,

som enligt gällande bestämmelser medgives laglottsberättigad för nyss om-

förmält förvärv, avser att åstadkomma förenkling i beskattningsreglernas

tillämpning. Såsom förut nämnts åtnjutes sådan skattefrihet endast för den

av ett förmånstagareförordnande föranledda laglottsökning, som uttages ur

försäkringsbeloppet, men däremot icke örn och i den mån laglottsökningen

kan uttagas ur den verkliga behållningen. Den åsyftade förenklingen inne­

bär, framhåller kommittén, att man genom borttagande av ifrågavarande

skattefrihet i betydande utsträckning undgår att såsom nu fastställa i vad

mån laglottsökningen är att taga ur bobehållningen eller försäkringsbeloppet.

Beträffande förslaget i denna del anför kommittén vidare i huvudsak föl­

jande.

Redan under förarbetena till 1931 års författningsändring ifrågasattes, hu­

ruvida jämväl laglottsökningen borde komma i åtnjutande av den för för-

månstagarens förvärv avsedda skattebefrielsen. I avgivet yttrande uttalade

sålunda Göta hovrätt, alt bärande skäl måste anses saknas för att, såsom

i författningsförslaget skett, giva laglottsberättigad, som åtnjöte sin rätt tack

vare 104 § andra stycket försäkringsavtalslagen, en i skattehänseende mera

gynnad ställning än andra laglottsberättigade. Föredragande departements­

chefen anförde, att man visserligen med nämnda hovrätt kunde ifrågasätta

riktigheten av att laglottsberättigad stärbhusdelägare, som på grund av sagda

lagrum uppbure något belopp, skulle tillgodonjuta visst skatteprivilegium,

men att, då beloppet icke inginge i kvarlåtenskapen utan tillfölle vederbö­

rande stärbhusdelägare såsom konkurrent med förmånstagare örn en på

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

183

Krund av särskilt förordnande från boet undantagen tillgång, det syntes lig­ ga närmare till hands, att vid beskattningen tillämpa reglerna för förmåns- iagare än dem, som gällde för arvingar i boet.

Kommittén delar den tvekan, som sålunda förefunnits beträffande riktig­ heten av att utsträcka skattefriheten till vissa laglottsförvärv. Den ojämnhet i beskattningen, som på sätt av Göta hovrätt framhållits härigenom åstad­ kommes, framstår enligt kommitténs mening såsom föga tillfredsställande. Då härtill kommer, att en ändring i nu angivna hänseende skulle medföra en obestridlig förenkling i beskattningsreglernas tillämpning, har kommittén ansett en sådan ändring väl befogad.

Enligt kommitténs mening torde det icke vara ägnat att ingiva några be­ tänkligheter att tillämpa den föreslagna ändringen jämväl i fall, då förmåns- tagareförordnandet tillkommit i tiden före ikraftträdandet av den förordning, vartill kommitténs förslag kan föranleda. Då ett sådant förvärv icke har sin grund i någon försäkringstagarens disposition til! förmån för den lag- lottsberättigade utan tvärtom innebär en inskränkning i försäkringstagarens förordnande till förmån för annan, synes det nämligen kunna regelmässigt förutsättas, att den i skattehänseende privilegierade ställningen för laglotts- förvärvet icke av försäkringstagaren tillmätts någon betydelse för försäkrings­ avtalets ingående.

Kommittén framhåller härjämte, att det för genomförande av den nu be­ rörda ändringen beträffande beskattningen av förvärv, som laglottsberättigad dödsbodelägare erhölle på grund av 104 § andra stycket försäkringsavtals­ lagen, bleve erforderligt att överföra beskattningsreglerna härom till arvs­ beskattningens område. Det vore nämligen uppenbart att, örn den laglotts- ökning, som härrörde ur försäkringsbeloppet, gåvobeskattades medan lag­ lotten i övrigt bleve föremål för arvsskatt, den nämnda laglottsökningen alltid måste fastställas även om kumulation därefter ägde rum.

I fråga om den föreslagna överflyttningen till arvsbeskattningens område jämväl av reglerna för beskattning av sådant försäkringsbelopp, som vid försäkringstagarens död tillfaller förmånstagaren själv, anför kommittén bland annat:

För en sådan åtgärd finnes enligt kommitténs mening vägande skäl. Vad en förmånstagare skall äga behålla av försäkringsbeloppet är ju direkt be­ roende av huru laglott och giftorätt skola beräknas. Vid sådant förhållande måste det självfallet framstå såsom önskvärt, att beskattningen sker i ett sammanhang. Detta gäller även alla de fall, då förmånstagaren jämväl är arvinge eller testamentstagare — en situation sorn enligt sakens natur är synnerligen vanlig. Örn det sammanlagda förvärvet på en gång beskattas såsom arvfallen egendom, undvikes nämligen den omgång vid skattens ut­ tagande, som eljest måste iakttagas och som består däri, att gåvoskatt först beräknas för förmånstagareförvärvet, varefter detta kumuleras med arvs- eller testamentslotten, vilken sedan arvsbeskattas. För att arvsbeskatta nu omförmälda, enligt K. F. 1914 35 § gåvobeskattade förvärv tala även förfall - ningstekniska skäl.

De av kommittén åsyftade författningstekniska .skälen sammanhänga med de av kommittén föreslagna reglerna örn särskild skattebefrielse för efter­ levande make och minderåriga barn samt i vissi hänseende även med be-

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

stämmelserna angående beskattning av s. k. successiva förvärv. Av den ti­

digare redogörelsen framgår, hurusom enligt förslaget efterlevande make

skall åtnjuta skattefrihet för lott icke överstigande 25,000 kronor samt att

minderårigt barns lott kan uppgå till 21,000 kronor utan att skattskyldig­

het föreligger. Om en förmånstagare tillhör någon av nu nämnda kategorier

av skattskyldiga, bör han tydligen hilva fri från skatt även i fall då för­

värvet — å vilket enligt vad förut angivits förmånstagaren är berättigad att

åtnjuta ett skattefritt grundavdrag å 15,000 kronor — visserligen överstiger

detta belopp men den överskjutande delen ökad med eventuell arvs- eller

testamentslott icke överstiger vad förmånstagaren enligt nyssberörda regler

äger bekomma skattefritt i egenskap av arvinge eller testamentstagare. Eljest

skulle han, framhåller kommittén, komma i ett ur skattesynpunkt sämre läge

än om hans förvärv skett endast på grund av arv eller testamente. Om nu

förmånstagareförvärvet beskattas såsom arvfallen egendom, inträffar aldrig

denna konsekvens, som i annat fall måste förebyggas genom särskilda be­

stämmelser. Enligt förslaget (6 §) skall, om någon genom testamente be­

kommit egendom, som är i sin helhet belastad, skattskyldighet för denna

inträda först då belastningen upphör, såframt han icke samtidigt erhållit

jämväl annan till visst värde uppgående egendom. Det synes naturligt, an­

märker kommittén, att man härvid bör taga hänsyn även till sådan egen­

dom, som samtidigt förvärvats på grund av ett förmånstagareförordnande.

Några särskilda föreskrifter härom bliva icke erforderliga, därest förvärv till

följd av dylikt förordnande beskattas såsom arvfallen egendom.

Kommittén framhåller, att i fall, då avliden försäkringstagare icke efter­

lämnar vare sig laglottsberättigad arvinge eller giftorättsberättigad make och

förmånstagaren icke heller är arvinge eller testamentstagare, de anförda

skälen för en överflyttning visserligen icke ägde tillämpning i samma grad,

men att enligt kommitténs mening någon anledning att gåvobeskatta ute­

slutande sistnämnda fall av förmånstagareförvärv icke förelåge.

Vidare erinrar kommittén, att i vissa fall den föreslagna överflyttningen

kommer att föranleda en beskärning av den skattefrihet, som nu tillkommer

förmånstagare, samt anför härom följande:

Med hänsyn till den generella skattebefrielsen för gåva till och med 3,000

kronors värde blir för .närvarande ett försäkringsbelopp, som icke överstiger

18,000 kronor, fritt från skatt. Varje försäkringssumma, som är högre än

18,000 kronor, beskattas däremot till så stor del av sitt belopp, som över­

stiger 15,000 kronor. Förut har framhållits, hurusom en beskattning av för­

säkringsbelopp såsom arvfallen egendom enligt kommittéförslaget i en del

fall kommer att medföra en ökad skattefrihet för förmånstagaren, såframt

han tillhör vissa kategorier av enligt klass I skattskyldiga personer. Å andra

sidan medför överflyttningen i ett avseende en minskning i nu gällande

skattefrihet. Därest en förmånstagare tillhör annan än ovannämnda skatte-

klass — enligt förslaget åtnjutes i sådant fall skattefrihet endast för lott icke

överstigande ett värde av 1,000 kronor — kan nämligen förmånstagaren aldrig

erhålla mer än 16,000 kronor skattefritt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

185

I sitt över kommittéförslaget avgivna yttrande finner Svea hovrätt icke

något vara att erinra mot vare sig den föreslagna överflyttningen till arvs­

beskattningens område av reglerna för beskattning av sådana förmånstagare-

förvärv, som utfalla vid försäkringstagarens död, eller borttagandet av skatte­

frihet för laglottsökning. Hovrätten anser sig emellertid på grunder, som när­

mare utvecklas i yttrandet, icke kunna godtaga den ståndpunkt kommittén i

motiven intagit i förberörda frågor rörande tillämpningen av 104 § andra

stycket försäkringsavtalslagen samt 6 och 7 kap. lagen om arv. Enligt hovrät­

tens mening skall sålunda i fall då såsom förmånstagare insatts såväl make

som laglottsberättigad arvinge vid prövning av frågan, huruvida giftorätt

eller laglott blivit kränkt, hänsyn tagas till samtliga belopp, som tillagts för-

månstagarna, varjämte hovrätten anser i lagen om arv meddelade avräk-

ningsregler jämväl vara tillämpliga å förmånstagareförordnanden. Denna

hovrättens uppfattning överensstämmer med de avgöranden i högsta instans,

som på sätt förut antytts sedermera tillkommit.

Försukringsinspektiorien anför i huvudsak:

Laglottsberättigad skall enligt förslaget gå miste örn skattefrihet för lag­

lottsökning, i den mån densamma utgår ur försäkringsbeloppet. Å andra

sidan kan han under viss förutsättning genom anordningen komma i åtnju­

tande av den utvidgade skattefrihet, som kommittén föreslagit i 28 § och

som innebär att hans arvslott kan uppgå till 21,000 kronor utan att skatt­

skyldighet föreligger. Nu berörda skattefrihet för arvslott synes vidare till­

komma vederbörande under i förslaget givna förutsättningar vid sidan av

den skattefrihet enligt 12 § för 15,000 kronor, som han alltid torde åtnjuta,

därest han tillika är förmånstagare. Här avsedda förmånstagare komma allt­

så därigenom att försäkringsbelopp beskattas såsom arvfallen egendom att

i vissa fall åtnjuta ökad skattefrihet. Med hänsyn härtill och under beaktan­

de av den ej oväsentliga förenkling i praktiken, som ändringen torde komma

att medföra, finner försäkringsinspektionen ej anledning till erinran mot

ändringen.

Genom att överföring sker av reglerna om beskattning av förmånstagare-

förvärv, som äger rum vid försäkringstagarens död, från gåvobeskattningens

till arvsbeskattningens område kommer förmånstagare, som tillhör någon

annan skatteklass än klass I, i en något sämre ställning än enligt gällande

rätt, i det att skattefrihet i sådant fall endast åtnjutes för lott icke översti­

gande 1,000 kronors värde, medan generell skattebefrielse för gåva för när­

varande åtnjutes till och med ett värde av 3,000 kronor. Förmånstagaren

kan alltså aldrig i fall som nu avses erhålla mer än 16,000 kronor skatte­

fritt. Att i förevarande fall införa olika skattefria belopp, beroende av egen­

domens egenskap av arvfallen eller tillförd på grund av förmånstagareför-

ordnande, lärer knappast kunna ifrågasättas. Anledning synes saknas att

inom ifrågavarande skatteklasser särskilt premiera förmånstagareförordnan-

de, som ju bär icke åsyfta familjeförsörjning i egentlig mening. Örn ökning

av det föreslagna skattefria beloppet över huvud anses bör:' ske, bör ök­

ningen vara lika i båda fallen. Utöver vad nu anförts synes Litet vara att

erinra på denna punkt.

Ej heller i övrigt föreligger enligt försäkringsinspektionens mening anled­

ning till erinran mot de delar av kommitténs förslag, varöver försäkrings­

inspektionens utlåtande inhämtats.

186

Kungl. Maj:Is proposition nr 192.

Departements­

chefen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anför beträffande den föreslagna

överflyttningen till arvsbeskattningens område av ifrågavarande beskatt­

ningsregler liknande synpunkter som de av försäkringsinspektionen fram­

förda. Förslaget örn borttagande av den skattefrihet intill viss gräns, som

nu medgives laglottsberättigad för förvärv på grund av 104 § andra styc­

ket försäkringsavtalslagen, finner riksförbundet medföra en viss förenkling

i de nu ytterst invecklade beskattningsreglerna. Då det dessutom med den i

betänkandet föreslagna konstruktionen vore svårt att finna någon hållbar

grund till skattefriheten för ifrågavarande laglottsförvärv och skälig ersätt­

ning för den skärpning, ändringen innebure, finge anses hava lämnats ge­

nom den föreslagna skattelindringen för bröstarvinge under aderton år, fun­

ne förbundet sig böra lämna förslaget i denna del utan erinran.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anser, att betydande fördelar kun­

na ernås genom att på sätt kommittén föreslagit belopp, som utfalla på

grund av försäkringar nied förmånstagareförordnanden, i största möjliga

utsträckning beskattas såsom arvfallen egendom och har i huvudsak intet

att erinra mot utformningen av författningstexten. Däremot ingår styrelsen

på kritik av kommitténs i motiven till betänkandet framförda ståndpunkts-

tagande beträffande den förut berörda frågan örn beräknande av giftorätt

och laglott i fall då den giltorättsberättigade resp. laglottsberättigade själv

insatts såsom förmånstagare.

Kommitténs förslag att från gåvobeskattningens till arvsbeskattningens

område överflytta reglerna för beskattning av sådana förmånstagareförvärv,

som tillfalla vederbörande vid försäkringstagarens död, har allmänt vunnit

gillande i de yttranden, som innehålla uttalanden rörande ifrågavarande be­

skattningsregler. Jag har för egen del intet att invända mot denna anord­

ning, som med hänsyn till dessa reglers nära samband med den vid arvs­

beskattningen förekommande lottbestämningen torde framstå såsom än mera

befogad om —■ såsom jag i annat sammanhang med frångående av kom­

mittéförslaget förordat — gåvobeskattningen skall kvarbliva hos länsstyrel­

serna. Den nu berörda anordningen kommer ock att medföra likformighet

i beskattningsreglernas tillämpning såvitt gäller den från social synpunkt

särdeles betydelsefulla skattebefrielse, som enligt förslaget medgives vissa

skattskyldiga, nämligen make och underåriga barn. Med hänsyn härtill

kan den omständigheten, att sådana förmånstagare, som tillhöra annan skat-

teklass än klass I, i fråga örn skattebefrielse komma i något sämre ställning

än vad nu gäller, icke tillmätas någon större betydelse. Kommittén har vi­

dare föreslagit borttagande av den skattefrihet intill viss gräns, som enligt

gällande förordning medgives för arvinges av en förmånstagareförsäkring

föranledda laglottsökning i den mån densamma utgår ur försäkringsbeloppet.

Få sätt framgår av den föregående redogörelsen är detta ändringsförslag

ägnat att väsentligt förenkla beskattningsreglernas tillämpning, och det torde

även, på sätt kommittén funnit, vara sakligt motiverat. Jag biträder förden­

skull förslaget jämväl i denna del.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

187

Genom de förut omnämnda avgörandena i högsta instans har numera

vunnits erforderlig ledning för bedömande av de av kommittén i motiven

behandlade spörsmålen om bestämmandet av giftorätt och laglott i fall då

den giftorättsberättigade respektive laglottsberättigade själv insatts såsom

förmånstagare och örn tillämpning av arvslagens regler för avräkning av

arvsförskott jämväl beträffande förmånstagareförvärv. Vid sådant förhål­

lande och då kommitténs med nämnda avgöranden icke överensstämmande

ståndpunktstagande i dessa frågor ej kommit till uttryck i den av kommittén

föreslagna författningstexten, torde jag icke hava anledning att ytterligare

ingå på dessa frågor.

Med hänsyn till vad förut anmärkts angående numera förefintligt prejudi­

kat jämväl beträffande tolkningen av stadgandet i 35 § fjärde stycket i gäl­

lande förordning örn skattefrihet för viss del av försäkringsbelopp, som till­

kommer försäkringstagarens make såsom förmånstagare, hava motsvarande

regler i kommittéförslaget ersatts med ett stadgande av samma avfattning

som det nu gällande, vartill prejudikatet ansluter sig.

Såsom förut berörts skulle med den utformning kommittéförslagets för­

fattningstext erhållit belopp, som på grund av livränteförsäkring utbetalas

till förmånstagare innan han ännu erhållit förfoganderätten över försäkring­

en, bliva föremål för beskattning redan vid beloppets utbetalande, medan

enligt gällande bestämmelser skattskyldighet i dylikt fall icke inträder utan

inskränkes till att avse kapitaliserade värdet av rätten till försäkringen vid

den tidpunkt då förmånstagaren erhåller förfoganderätten över densamma.

Lika litet som kommittén i motiven till sitt förslag berört den ändring, som

författningstextens utformning sålunda innebär, har i något av de avgivna

yttrandena denna fråga blivit föremål för uttalande. Jag har för min del

icke funnit anledning att på denna punkt frångå gällande bestämmelser, en­

ligt vilka belopp som utbetalas till förmånstagare innan han erhållit för­

foganderätten över försäkringen underkastas beskattning endast då fråga är

om utbetalning på grund av kapitalförsäkring. 1 enlighet härmed har änd­

ring vidtagits i nu förevarande paragraf i förslaget, varjämte motsvarande

omredigering skett av de bestämmelser i 36 §, som avse sådana förmåns­

tagareförvärv, vilka skola beskattas såsom gåva.

I övrigt har i förevarande del av författningstexten endast vidtagits jämk­

ningar av uteslutande redaktionell art.

14 §.

I förevarande paragraf har i överensstämmelse med kommitténs förslag

upptagits en regel av innehåll att, örn äganderätt eller annan rätt till egen­

dom genom testamente tillagts två eller flera personer att samtidigt av dem

åtnjutas, för envar skall beräknas andel i rättigheten elter huvudtalet, där

icke annan fördelning blivit bestämd i testamentet.

Denna regel blir tillämplig även i fall då egendom tillagts äkta makar

och avser således att upphäva stadgandet i 22 § i gällande förordning, enligt

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

vilket, om egendom på grund av testamente tillfaller äkta makar gemen­

samt, vid beräkning av skatten skall så förfaras som om egendomen till­

fallit endast en av dem. Att egendom tillfallit makar »gemensamt» anses

enligt rättstillämpningen innebära, att den skall hava naturen av giftorätts-

gods eller samfälld egendom. Ar den enskild, blir alltså stadgandet ej till-

lämpligt. Såsom motvikt mot den skatteskärpning för äkta makar, som sist­

nämnda stadgande i gällande författning medför, innehåller samma stad­

gande jämväl den föreskriften att, om makarna tillhöra skilda klasser i

skattetariffen, skatten skall beräknas som om egendomen tillfallit den av

dem, som tillhör den lindrigaste av dessa klasser. I annan del av förslaget

har upptagits en bestämmelse, som innebär en utsträckning av denna för­

mån. Enligt 30 § andra stycket skall nämligen, där egendom tillfaller den

som är gift, skatten beräknas efter skyldskapsförhållandet mellan hans make

och testator, örn skatten därvid blir lägre än den som eljest skolat utgå. Nu

nämnda förmån har sålunda enligt förslaget utsträckts att gälla även i fall

där fråga icke är om gemensamt förvärv.

Genom stadgandet i nu förevarande paragraf upphäves ytterligare en spe­

cialregel, som återfinnes i 23 § i gällande förordning. Där föreskrives bland

annat att, om nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån

tillfallit två eller flera personer att utgå så länge någon av dem lever, arvs­

skatten skall beräknas såsom om rättigheten i sin helhet tillfallit allenast

en av dessa personer samt att, örn de tillhöra olika klasser i tariffen, skatten

skall beräknas enligt för den högsta klassen gällande grunder.

I fråga örn de avvikelser från gällande bestämmelser, som de föreslagna

stadgandena i 14 § och 30 § andra stycket sålunda innebära, hänvisas vidare

lill kommitténs betänkande (sid. 208—209). Här må endast tilläggas, att

upphävandet av den nuvarande bestämmelsen om successiva rättigheters be­

skattande såsom en lott följer redan av vad förut anförts beträffande den

föreslagna omläggningen av reglerna för beskattning av successiva förvärv.

15 §.

1 1 mom. av förevarande paragraf har upptagits nu gällande bestämmel­

se, att vid provisorisk bodelning, som av beskattningsmyndigheten verkställes

för utbrytande av efterlevande makes skattefria andel i boet, denna skall

beräknas till hälften av makarnas behållna giftorättsgods eller, örn äldre

giftermålsballcen är tillämplig å förmögenhetsförhållandena i boet, till hälften

av den gemensamma behållningen.

2 mom. innehåller bestämmelser om huru vid beskattningen de andelar

skola beräknas, som vid efterlevande makes död tillkomma å ena sidan se-

kundosuccessorer efter den först avlidne maken och å andra sidan arvingar

Öller testamentstagare efter den sist avlidne. Motsvarande bestämmelser fin­

nas icke i gällande arvsskatteförordning.

3 mom. innehåller det i annat sammanhang redan berörda, till kommitté-

189

förslagets författningstext gjorda tillägget, att bodelningshandling, som in­ gnes i skatteärende, skall vara åtföljd av bestyrkt avskrift.

Beträffande den närmare innebörden av bestämmelserna i förevarande paragraf, vilka frånsett nyssberörda tillägg helt ansluta sig till kommitténs förslag, hänvisas till betänkandet (sid. 77—78).

19 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser örn kumulation av gåva med arvs- eller testamentslott.

Stadgandena i 1 mom. motsvara i 26 § i gällande förordning upptag­ na regler. Dessa undergingo år 1934 vissa ändringar beträffande kumula- tionstiden. Tidigare gällde såsom allmän regel att gåva, som arvinge eller testamentstagare erhållit av arvlåtare inom två år före hans död, skulle sammanläggas med arvinges eller testamentstagares andel i dödsboet och arvsskatten beräknas som om allt vore på en gång arvfallet. Genom 1934 års lagändring blev tidsperioden på två år utvidgad till fyra år, varjämte stadgades att, där gåva skett »under villkor att arvlåtaren eller, där arvlåta- ren varit gift, hans make eller hans avkomling, adoptivbarn eller adoptiv­ barns avkomling skall äga nyttjanderätt eller rätt till avkomst eller annan förmån av den bortgivna egendomen», sammanläggning skall ske, så snart gåvan erhållits inom tio år före dödsfallet.

I kommitténs förslag bibehålies den nuvarande kumulationstiden av fyra år. Beträffande den längre kumulationstiden har vidtagits den ändringen, att denna skall tillämpas endast i fall då förbehållet om nyttjanderätt eller rätt till avkomst gjorts till förmån för givaren själv.

Vid redogörelsen för gåvobeskattningen har anmärkts, hurusom de av kom­ mittén föreslagna reglerna för kumulation av från samme givare vid skilda tillfällen erhållna gåvor i visst hänseende frångåtts. Sålunda har föreslagits att, då beträffande någon av gåvorna inträde av skattskyldighet är att hän­ föra eller skolat hänföras till senare tidpunkt än gåvans fullbordande eller mottagande av utfästelse om gåvan, denna senare tidpunkt skall vara avgö­ rande vid bedömande av frågan huruvida sammanläggning av gåvorna skall ske, samt att, om inträde av skattskyldighet för den tidigare gåvan varit att hänföra till sådan senare tidpunkt, gåvan skall vid kumulationen uppskattas sådan den befanns vid denna tidpunkt. De skäl som anförts för denna änd­ ring gälla självfallet även kumulation av gåva med arvs- eller testamentslott. Följaktligen föreslås att även i nu förevarande paragraf upptages en bestäm­ melse av innehåll att, om inträde av skattskyldighet för gavan varit att hän­ föra till senare tidpunkt än gåvans fullbordande eller mottagande av utfäs­ telse örn gåvan, den tidpunkt, till vilken inträde av skattskyldighet varit att hänföra, skall vara avgörande för huruvida sammanläggning av gåvan och lotten skall ske, varjämte i 21 § införts en föreskrift att i nu avsett fall gåvan skall uppskattas sådan den befanns vid den tidpunkt, till vilken inträde av skattskyldighet för densamma varit att hänföra. Om givaren förbehållit sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

nyttjanderätt till eller rätt att uppbära avkastning av gåvan under sådana

villkor att skattskyldighet för gåvan inträder först då förbehållet upphör alt

gälla, kommer sålunda tidpunkten för förbehållets upphörande att utgöra ut­

gångspunkt för kumulationsperioden. Vid sådant förhållande torde för nu av­

sedda fall icke vidare finnas något behov av en utsträckt kumulationstid. För

de fall åter där förbehållet icke föranlett beskattningens uppskjutande —

exempelvis örn givaren förbehållit sig endast en del av avkastningen — in­

griper det i annat sammanhang redan berörda stadgandet i 21 § att, örn dylikt

förbehåll skett, den bortgivna egendomen skall uppskattas sådan den be­

fanns då den förbehållna rättigheten upphörde. Förbehållet kan alltså icke

heller i sistnämnda fall få den verkan att vid kumulationen från värdet av

den bortgivna egendomen kommer att avräknas kapitalvärdet av den förbe­

hållna rättigheten. Till följd härav har i 19 § icke bibehållits den nuvarande

bestämmelsen om förlängd kumulation för de fall då givaren uppställt förbe­

håll av angiven art.

Enligt kommitténs förslag skall — på sätt stadgas även i gällande förord­

ning — från skatten för sammanlagda värdet av lotten och gåvan avdrag

ske för den skatt, som visas hava erlagts för gåvan. Denna bestämmelse

har, på samma sätt som skett i fråga örn kumulationsreglerna vid gåvobe-

skattningen, kompletterats med ett stadgande, avseende vissa mera kompli­

cerade fall av kumulation. Härutinnan hänvisas till vad jag förut anfört be­

träffande reglerna för gåvobeskattningen.

De bestämmelser, som upptagits i 2 mom. av förevarande paragraf, sak­

na motsvarighet i gällande förordning. Dessa bestämmelser avse gåva i sam­

manhang med sådana fall av sekundosuccession, där förste successorn -—

vanligen efterlevande make — med äganderätt (fri förfoganderätt) bekom­

mit kvarlåtenskapen men vid den efterlevandes död arvingar eller testa­

mentstagare efter den först avlidne äro berättigade till andel i boet. Har nu

någon av dessa andelsägare i boet erhållit gåva av den efterlevande, blir

enligt gällande regler icke fråga om sammanläggning av gåvan med mot­

tagarens lott efter den först avlidne, enär enligt dessa regler, liksom enligt

bestämmelserna i 1 morn. i förslaget, för kumulation förutsättes att gåvan

erhållits av arvlåtaren eller testamentsgivaren. Kommittén har ansett det

icke böra lämnas obeaktat, att i nu angivna fall av sekundosuccession risk

kan föreligga för att förste successorn på sådant sätt i förskott verkställer

utdelningar å arvet efter den först avlidne i syfte att därigenom bereda

sekundosuccessorn lindring i arvsskatten. I enlighet härmed föreslår kom­

mittén ett stadgande av innehåll, att gåva från förste successorn till arvinge

eller testamentstagare efter den först avlidne skall under förutsättningar, som

angivas i 1 morn., sammanläggas med den arvs- eller testamentslott efter

den sistnämnde, som vid förste successor^ död tillfaller gåvotagaren. Stad­

gandet skall dock icke äga tillämpning örn sekundosuccessorn erhåller arvs-

eller testamentslott jämväl efter förste successorn och denna lott är större

än förvärvet efter den förste avlidne. Detta innebär, att i sist angivna fall

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

191

med tillämpning av huvudregeln i 1 mom. gåvan i stället skall kumuleras

med den lott, sekundosuccessorn erhåller efter förste successorn. Att huvud­

regeln här ansetts böra komma till användning har, såsom kommittén fram­

håller, sin grund i fiskaliska hänsyn.

I likhet med kommittén finner jag särskilda regler för kumulation i de nu

ifrågavarande fallen av sekundosuccession vara ur fiskalisk synpunkt påkal­

lade. Mot utformningen av de föreslagna bestämmelserna har jag icke fun­

nit anledning till erinran.

30 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om efter vilket skyldskapsför-

hållande skatten i vissa fall skall beräknas.

Stadgandena i första stycket avse fall, som regleras i 24 och 25 §§ i gäl­

lande förordning. Beträffande dessa stadganden, som helt ansluta sig till

kommitténs förslag, hänvisas till betänkandet (sid. 216 och 217).

Den i andra stycket upptagna särskilda regeln för skattens beräknande i fall

då en testamentstagares make står i skyldskapsförhållande till testator har

redan tidigare berörts vid redogörelsen för 14 §.

32 §.

I denna paragraf hava upptagits regler om efterbeskattning.

Enligt gällande arvsskatteförordning skall i vissa i 27 och 28 §§ angivna

fall efterbeskattning äga rum, då med hänsyn till omständigheter, som inträf­

fat eller blivit kända först efter skatteärendets behandling, skatten befinnes

hava blivit för lågt beräknad. Utan att någon bestämmelse härom finnes i

författningen anses vidare enligt rättspraxis efterbeskattning skola äga rum,

om efter skattens fastställande yppats sådan felaktighet i ingiven bouppteck­

ning, som jämlikt 3 kap. 10 § boutredningslagen föranleder tilläggsboupp-

teckning, och efter rättelsen av den ursprungliga bouppteckningen skatten

befinnes bliva högre än tidigare. Tilläggsskatten skall i samtliga angivna

fall motsvara skillnaden mellan de vid efterbeskattningen och vid den ur­

sprungliga beskattningen fastställda totala skattebeloppen. Örn sålunda med

tillämpning av ett tidigare icke framlagt testamente skatten för en delägare

vid omräkningen blir högre än förut till följd av att hans lott skall ökas,

under det att för annan delägare, som får vidkännas motsvarande minsk­

ning å sin lott, skatten skall nedsättas, uttages tilläggsskatt endast i den mån

skatteökningen för den ene överstiger skatteminskningen för den andre. Den

sistnämnde har att för återfående av vad han erlagt för mycket hålla sig till

den, som har att erlägga ytterligare skatt.

De av kommittén föreslagna reglerna om efterbeskattning innebära en ut­

vidgning av de fall, då enligt gällande bestämmelser tilläggsskatt skall utta­

gas. Förslaget frångår vidare den nu tillämpade metoden att uttaga tilläggs­

skatt med skillnaden mellan de vid den ursprungliga beskattningen och vid

efterbeskattningen fastställda totala skattebeloppen. Tilläggsskatt skall i stäl­

let uttagas av värjo arvinge eller testamentstagare, som drabbas av ökad

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

skatt, med det belopp vartill skatteökningen för hans del uppgår utan att

därvid avräkning göres för den minskning i skatt, som vid omräkningen

kommer annan skattskyldig till godo. Denne har i stället jämlikt 59 § i för­

slaget att hos beskattningsdomstolen göra framställning örn återvinning av

den för hans lott för mycket erlagda skatten, som därefter återbetalas i den

ordning som är föreskriven i fråga om restitution av kronoutskylder.

Jag har icke funnit något vara att erinra mot förevarande paragraf i kom-

inittéförslaget i vidare mån än att bestämmelserna under e) förtydligats i

anslutning till anmärkning, som i ett av remissyttrandena framställts beträf­

fande motsvarande fall i 59 §. Angående reglerna för i vilka fall efterbeskatt-

ning enligt förslaget skall äga rum tillåter jag mig hänvisa till betänkandet

(sid. 132—134).

33 §.

Denna paragraf, som motsvarar 33 och 34 §§ i kommitténs förslag, inne­

håller bestämmelser örn beskattning i fall av dödsbos konkurs. I gällande

arvsskatteförordning finnas icke några bestämmelser i sådant hänseende.

Beträffande innehållet i de föreslagna reglerna hänvisas till författningstex­

ten och betänkandet (sid. 134—138). Från kommitténs förslag har icke gjorts

annan avvikelse än att enligt 3 mom. medgiven rätt till återvinning av skatt

då dödsbo avträtts till konkurs efter det skatten blivit fastställd begränsats

till fall då konkursen inträffat inom ett år från beslutet örn skattens fast­

ställande.

Gemensamma bestämmelser.

45 §.

I det föregående har angivits, hurusom reglerna för beskattning av suc­

cessiva förvärv förutsätta deklarationsinstitutets användande i större ut­

sträckning än nu är förhållandet. Även frågan örn gränsdragningen i öv­

rigt mellan boupptecknings- och deklarationsfall har förut berörts.

Förevarande paragraf innehåller en uppräkning av de fall, där skyldighet

föreligger att avgiva deklaration till ledning för skattens beräkning, ävensom

bestämmelser om vem sådan skyldighet åligger. Motsvarande stadganden

återfinnas i 46 § av kommitténs förslag, vari endast vissa jämkningar av

rent redaktionell art företagits.

46 §.

Enligt gällande arvsskatteförordning skall i alla förekommande fall dekla­

ration vara avlämnad senast inom tre månader från det skattskyldigheten

inträtt. Kommittén har ansett, att i vissa av de fall, där deklarationen avser

arvfallen egendom, lika lång tid bör stå till buds för beskattningshandling-

ens upprättande som i bouppteckningsfallen, d. v. s. fyra månader. För öv­

riga fall skall enligt kommitténs förslag tillämpas den nu gällande tiden av

tre månader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

193

I likhet med en av de hörda myndigheterna har jag icke funnit tillräckli­

ga skäl föreligga att fastställa olika tidpunkter för deklarations avgivande.

Till ernående av enhetlighet och klarhet synes tiden för deklarationens av­

lämnande undantagslöst böra bestämmas till fyra månader. Några fiskaliska

olägenheter torde detta icke föranleda. Mot de av kommittén i övrigt i före­

varande hänseende föreslagna bestämmelserna — som återfinnas i 46 § av

dess förslag — har jag ej funnit skäl till erinran i vidare mån än att i

anslutning till vad som för närvarande gäller till lättnad för de deklarations-

pliktiga skyldighet stadgats för landsfiskal, kommunalborgmästare och ma­

gistrat i stad, som icke är residensstad, att på begäran mottaga och till läns­

styrelsen överlämna deklaration, som skall dit ingivas.

47 §.

De under förevarande paragraf givna föreskrifterna om vilka uppgifter de­

klaration skall innehålla ansluta sig helt till kommitténs förslag. Bland nyhe­

terna i förhållande till gällande bestämmelser märkes ett uttryckligt stadgande

om att i gåvodeklaration skall angivas tidpunkten för gåvans mottagande.

Syftet härmed är att tillhandahålla vederbörande beskattningsmyndighet er­

forderlig utredning för bedömande av huruvida kumulation skall äga rum.

Härigenom undanröjes en brist i nuvarande arvsskatteförordning som tidiga­

re påtalats av advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt.

Kommittéförslaget innehåller i likhet med gällande förordning icke någon

bestämmelse om att deklaration skall avfattas enligt särskilt formulär. Ve­

derbörande förutsättes alltså skola avfatta sin deklaration blott med ledning

av i författningen givna föreskrifter. För gåvobeskattningens del bruka emel­

lertid länsstyrelserna i allmänhet tillhandahålla deklarationsblanketter. Olika

formulär hava därvid utarbetats på olika håll. Jag har för min del funnit

lämpligt föreslå, att, såvitt gäller gåva eller därmed i beskattningshänseende

likställt fång, deklaration skall avfattas å blankett enligt formulär, som fast­

ställes av Kungl. Maj:t.

48 §.

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna örn förvaringstiden för

deklarationer och andra uppgifter till ledning för skattens beräkning över­

ensstämma med kommittéförslaget. Mot nu gällande generell föreskrift örn

en förvaringstid av tolv år har advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt vid

tidigare tillfälle framställt anmärkningar, som nu bliva beaktade. Föreskrif­

terna örn vissa inskränkningar i rätten att utbekomma deklarationer och

andra skatteuppgifter återfinnas delvis i gällande arvsskatteförordning. De

hava avfattats i anslutning till den s. k. sekretesslagen och i huvudsaklig

överensstämmelse med motsvarande stadganden i taxeringsförordningen.

51 §.

Enligt här meddelad föreskrift skall i likhet med vad nu gäller ärende

rörande fastställande av arvsskatt upptagas till avgörande vid inregistrering

Bihang till riksdagens protokoll loit. 1 sami. Nr 192.

13

194

Kungl. Mcij.ts proposition nr 192.

av bouppteckning. De förut behandlade reglerna om anstånd med skattens

fastställande hava föranlett vissa kompletterande bestämmelser i nu föreva­

rande hänseende. Samtliga ifrågavarande stadganden överensstämma med

kommitténs förslag.

I likhet med kommittén anser jag särskilda bestämmelser angående tiden

och ordningen för skatteärendets upptagande till avgörande icke erforderliga

för de fall, då skatten uttages efter deklaration. Det torde i dessa fall vara

självfallet, att beskattningen är att ansluta till ingivandet av deklarationen.

52 och 53 §§.

I dessa paragrafer upptagna bestämmelser avse ordningen för skattens er­

läggande och sättet för densammas uttagande i händelse av betalningsför-

summelse.

Enligt kommitténs förslag bibehålies den nuvarande formen för skatteupp-

börden, nämligen stämpelbeläggning av i skatteärendet föreliggande hand­

ling, i regel bouppteckning eller deklaration. Kommittén har emellertid över­

vägt en annan form för uppbörden samt anför härom följande:

Det mest önskvärda vore enligt kommitténs mening, att domstolarna helt

frigjordes från befattningen med uppbörd av skatten och endast hade att

ombesörja densammas fastställande. En såsom det synes kommittén fördel­

aktig lösning av denna fråga skulle vara, om bestyret med uppbörden av

skatten kunde helt övertagas av postverket. Beskattningsdomstolen skulle

då, sedan beslut om skattens fastställande meddelats, icke hava vidare befatt­

ning med skatteärendet än att efter varje sammanträde, vid vilket dylika be­

slut meddelats, domstolen till av generalpoststyrelsen anvisad postanstalt å

domstolens ort översände de handlingar, som nu bliva föremål för stämpel­

beläggning hos domstolen, försedda med påskrift om beloppet av den av

domstolen fastställda skatten. Därefter skulle vederbörande dödsbo eller

skattskyldig hava att inom viss föreskriven tid till postanstalten inbetala det

debiterade beloppet och därvid utfå den därstädes förvarade handlingen,

med rätt för den beialningsskyldige att verkställa inbetalningen även å annan

postanstalt och då få handlingen sig tillställd med posten. Om beloppet icke

erlades inom stadgad tid, skulle postanstalten med överlämnande av beskatt-

ningshandlingen därom göra anmälan hos länsstyrelsen för beloppets indri­

vande i den ordning som är stadgad för indrivning av oguldna kronoutskyl­

der. Ett sådant förfaringssätt som det nu antydda skulle icke blott från dom­

stolarna avlyfta allt bestyr med rekvirering och redovisning av stämplar utan

även befria advokatfiskalerna vid hovrätterna från det granskningsarbete,

som avser stämpeluppbörden. Advokatfiskalerna skulle då endast hava att

kontrollera riktigheten av skattebesluten. Vidare synes, om uppbörden så­

lunda omhändertages av postverket, någon stämpelbeläggning av beskatt-

ningshandlingarna alls icke bliva erforderlig utan handlingarna kunna förses

endast med kvitto å det erlagda beloppet. Slutligen torde en sådan upp-

bördsform som den ifrågasatta även medföra praktiska fördelar för skatte­

betalarna.

Ehuru det sålunda enligt kommitténs mening måste anses önskvärt, att

uppbörden av skatten helt avlyftes från domstolarna, har kommittén likväl

ansett sig icke böra framlägga något förslag i sådan riktning. Ett dylikt för­

slag skulle nämligen, framhåller kommittén, komma att beröra frågor, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

195

hade betydelse för stämpelsystemet i dess helhet och därför borde lösas i

ett vidsträcktare sammanhang.

Beträffande sättet för skattens uttagande i händelse av belalningsförsum-

melse gäller för närvarande följande. Enligt 44 § arvsskatteförordningen

får, örn bouppteckning eller fideikommissbrev icke vid ingivandet åtföljes av

penningar till stämpeln och det felande beloppet ej erlägges genast efter er­

hållen tillsägelse, handlingen ej mottages. Med detta stadgande åsyftas att

framtvinga skattens erläggande. Därest given tillsägelse om inbetalning av

felande stämpelbelopp icke efterkommes, står annat tvångsmedel icke till

buds än föreläggande vid vite jämlikt 3 kap. 9 § boutredningslagen att ingiva

bouppteckningen för registrering. Med hänsyn till stadgandet i 44 § arvs­

skatteförordningen kommer föreläggandet att avse jämväl fullgörandet av

den betalningsskyldighet, som utgör villkor för handlingens mottagande för

registrering. Denna ordning för skattebetalningens framtvingande har icke

tillämpning i fall, då skatten, antingen fråga är om arvs- eller gåvoskatt, skall

utgå efter deklaration. Enligt 45 § arvsskatteförordningen har nämligen, örn

deklaration icke vid ingivandet till länsstyrelsen är åtföljd av penningar till

stämpeln, länsstyrelsen att förordna örn skattebeloppets uttagande i den ord­

ning, som är stadgad örn uttagande av oguldna kronoutskylder.

Omförmälda stadgande i 44 § arvsskatteförordningen innebär, att vid bo­

uppteckningens ingivande skatlebeloppet måste först uträknas endast preli­

minärt, varefter, om beloppet vid den definitiva beräkningen blir ett annat,

bristen skall utfyllas eller överskottet återbäras.

Beträffande nu anmärkta förhållande anför kommittén:

Erfarenheten torde hava givit vid handen att, särskilt då det gäller domsto­

lar, vid vilka arvsskatteärenden förekomma i större omfattning, en sådan

ordning knappast kan anses tillfredsställande. Ofta är vid bouppteckningens

ingivande den utredning, som erfordras för ett riktigt beräknande av arvs­

skatten, ännu icke fullständig. I sådant avseende är särskilt att beakta, att

frågor om rättelse av bouppteckningen, beträffande såväl däri åsätta oriktiga

värden som andra felaktigheter, bliva upptagna till avgörande av rätten först

i sammanhang med inregistreringen av bouppteckningen. Mången gång före­

ligga även sådana på skatteuträkningen inverkande, juridiskt svårbedömliga

frågor, i vilka definitiv ståndpunkt icke rimligen kan fattas utan mera ingå­

ende övervägande. Det har ock i praktiken visat sig, att de preliminära skat­

teberäkningar, som verkställas vid bouppteckningars ingivande, i stor ut­

sträckning sedermera bliva föremål för jämkningar. Olägenheterna av en

sådan ordning som den nu angivna äro påtagliga. Blir det slutgiltiga skatte­

beloppet mindre än det preliminärt beräknade, måste från domstolen fram­

ställas särskilt krav å bristens fyllande. Örn domstolen förfar författnings­

enligt, får nämligen inregistrering av bouppteckningen icke ske, förrän bristen

blivit inbetald. Blir åter det slutgiltiga beloppet större, har stämpelförsälja-

ren att ordna med återbetalning av medel, som redan blivit av honom in­

förda i den förteckning över i förskott influtna stämpelmedel, som ligger till

grund för generalpoststyrelsen kontroll över stämpeluppbörden.

Enligt kommitténs förslag skall skyldighet icke föreligga att verkställa

inbetalning av skatt förrän beskattningsmyndigheten meddelat beslut örn

skattens fastställande, och inbetalningen skall då ske inom fjorton dagar

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

efter beslutets meddelande. Dessa bestämmelser innebära, att en stämpelför­

säljare icke skall vara skyldig att verkställa någon förhandsberäkning av

skatten. Ä andra sidan innefatta de icke något hinder för att stämpelförsäl­

jaren, örn han finner sig kunna verkställa en förhandsuträkning, som kan

antagas bliva bestående, mottager stämpelmedlen redan innan beslut om

skattens fastställande meddelas. Kommittén framhåller, att ändringen i allt

lall måste hava till följd att nu förekommande återbetalningar av stämpel

medel, som erlagts enligt preliminär beräkning, komma att väsentligt min­

skas, samt att detta på grund av omständigheter, för vilka i betänkandet när­

mare redogöres, bör vara ägnat att underlätta och förenkla den på general­

poststyrelsen ankommande kontrollen över stämpeluppbörden.

Örn skatten icke erlägges inom stadgad tid, skall enligt förslaget beskatt-

ningsmyndigheten hos länsstyrelsen göra anmälan om betalningsförsummel-

sen, varefter länsstyrelsen bär att förordna om uttagande av skattebeloppet

i den ordning, som örn uttagande av oguldna kronoutskylder är stadgad. Så­

lunda skall den ordning för indrivande av ogulden skatt, som nu kommer

till användning vid gåvobeskattningen och i de mera sällan förekommande

fallen av arvsbeskattning på grundval av deklaration, vinna tillämpning även

då arvsskatt skall uttagas genom stämpelbeläggning av bouppteckning. Kom­

mittén uttalar, att det icke kan vara lämpligt att såsom nu i boupptecknings-

fallen använda vitesföreläggande för framtvingande av en ekonomisk för­

pliktelse samt att det föreslagna systemet uppenbarligen även i fråga örn

effektivitet måste givas företräde framför en dylik metod.

I anslutning till de sålunda förordade reglerna föreslår kommittén sådan

ändring i förordningen angående expeditionslösen, att part icke skall äga

utfå till domstol för registrering ingiven bouppteckning innan penningar

till stämpeln blivit inbetalade och för stämpelns rekvirerande erforderlig

tid tilländagått. I

I yttrandena över kommittéförslaget uttalas från flera håll önskvärd­

heten av att domstolarna befrias från skatteuppbörden. I sådan riktning ut­

tala sig, bland andra, Svea hovrätt, Göta hovrätt, statskontoret, riksräken-

skapsverket och styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar.

Generalpoststyrelsen finner några hinder icke möta för uppbördens över­

flyttande på postverket i enlighet med de riktlinjer, som antytts i betänkan­

det. Efter att hava erinrat att i den stämpelskatt, som redovisas med s. k.

dubbla beläggningsstämplar, ingå icke blott arvs- och gåvoskatten utan även

— om än till mindre del — stämpelavgifter för lagfarter och inteckningar

samt en del andra handlingar, uttalar styrelsen, att samma skäl, som av

kommittén anförts för betalning av arvs- och gåvoskatt först efter skattens

fastställande, även syntes kunna åberopas åtminstone beträffande lagfarts-

stämpeln. Särskilt ur praktisk synpunkt vore det önskvärt, att hela den ge­

nom dubbla beläggningsstämplar redovisade stämpelskatten komme att gäl­

das på ett och samma sätt. Frågan örn postverkets medverkan vid denna

stämpeluppbörd syntes därför böra lösas för hela denna uppbörd samtidigt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

197

och förutsättningen härför vore alt samma betalningssätt föreskreves för

samtliga hithörande medel.

Några av de hörda myndigheterna anse att den föreslagna tidrymden av

fjorton dagar för skattens inbetalande tillmätts väl kort samt att föreskrift

bör givas om skyldighet för beskattningsmyndigheten att underrätta döds­

boet eller skattskyldig örn innehållet i beslutet angående skattens fast­

ställande.

Beträffande de föreslagna reglerna för skattens uttagande i händelse av

betalningsförsummelse ifrågasättes av statskontoret samt advokatfiskalsäm-

betet vid Svea hovrätt, huruvida tillräckliga skäl för närvarande kunna an­

ses föreligga för en ändring av nu gällande ordning, därvid framhålles, att

det nuvarande systemet med förskottsbetalning i stort sett visat sig praktiskt

och effektivt. Svea hovrätt anser det kunna befaras, att den av kommittén

förordade formen för uppbörden kommer att medföra avsevärt ökat arbete

för myndigheterna och även förluster för statsverket.

Generalpoststyrelsen anför i förevarande fi’åga i huvudsak:

Det nuvarande sättet för uppbörden av medel för dubbla stämplar synes

enligt styrelsens mening innebära mycket starka garantier för att stämpel­

avgiften verkligen inbetalas: handlingen får ju icke mottagas med mindre

stämpelbeloppet gäldas. Beträffande bouppteckning och lagfart finnes dess­

utom föreskrift att bouppteckning skall ingivas resp. lagfart sökas inom

viss föreskriven tid. Sker ej detta, äger rätten eller domaren genom vite till­

hålla den försumlige att fullgöra sitt åliggande. Genom att stämpelavgiften

för dubbla stämplar erlägges i förskott erhåller staten också dessa medel så

tidigt som möjligt. Ur ren uppbördssynpunkt måste styrelsen giva det nuva­

rande systemet företräde framför det av arvsskattekommittén föreslagna. Med

kommitténs förslag följer dessutom särskilda kostnader för indrivning, som

nu kunna förekomma allenast beträffande de förhållandevis obetydliga de-

klarationsskattebeloppen. Ä andra sidan måste det anses olämpligt, att in­

betalningen av ett skattebelopp skall äga rum på grundval av allenast en

preliminär beräkning av skatten. Av förskottsvis inbetalade stämpelmedel

återbetalas av stämpelförsäljarna ganska betydande belopp, som med det

nuvarande systemet för mycket uttages av allmänheten, under ett år cirka

400,000 kronor. Ur redovisningssynpunkt skulle också förskottsbetalningens

slopande — om den utsträckes till alla medel, som nu redovisas med dubbla

stämplar — innebära påtagliga fördelar. En sådan ändring skulle möjliggöra

en rationell uppdelning på för olika verksamhet anpassade myndigheter av

behandlingen av dessa skatteärenden, och de nuvarande olägenheterna med

den kontanta inbetalningen till domstolarna skulle helt undanröjas.

Generalpoststyrelsen framhåller vidare, att den av kommittén föreslagna

ändringen beträffande skattens fastställande och erläggande medför behov

av att för stämpelredovisningen nu gällande kontrollföreskrifter i vissa hän­

seenden kompletteras.

Jag delar i princip uppfattningen, att domstolarna böra befrias från be­

styret med skatteuppbörden. Kommittén framhåller emellertid, att frågan

berör stämpelsystemet i dess helhet samt därför bör Risås i ett vidsträck­

tare sammanhang, och denna kommitténs mening delas av generalpoststy-

Deparlemenls-

chefen.

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

reisen. Jag är för egen del av samina uppfattning. Fråga blir då, huruvida

anledning finnes att vidtaga någon ändring i de bestämmelser, som avse att

framtvinga skattens erläggande, innan den ytterligare utredning kommit till

stånd, som erfordras för en omläggning av själva uppbördssystemet. Det

synes dock i varje fall kunna förutsättas, att vid en sådan omläggning den

nuvarande metoden att uttaga skatten förskottsvis på grundval av en en­

dast preliminär beräkning icke kommer att bibehållas. Då vidare denna

metod onekligen framstår såsom föga förenlig med förslagets principer i

övrigt och en tills vidare gällande anordning i enlighet med kommitténs

förslag knappast torde kunna innebära några fiskaliska risker, har jag an­

sett mig böra biträda förslaget i förevarande hänseende.

I anledning av därom vid remissen framställt yrkande föreslår jag för­

längning av den utmätta tidrymden av fjorton dagar för skattens erläggan­

de till tre veckor. Däremot har jag icke ansett erforderligt att — på sätt jäm­

väl yrkats — förslagets bestämmelser kompletteras med någon föreskrift

om att det skall åligga beskattningsmyndigheten att underrätta vederbörande

dödsbo eller skattskyldig örn innehållet i meddelat beslut örn skattens fast­

ställande.

Den föreslagna bestämmelsen om uttagande av icke erlagd skatt i den

ordning, som är stadgad för uttagande av oguldna kronoutskylder, har

kompletterats med ett stadgande, att avgift för indrivningen skall utgå en­

ligt grunder, som av Konungen bestämmas. Något närmare förslag i så­

dant hänseende är jag icke beredd att nu framlägga. Om den i uppbörds-

reglementet stadgade avgiften av högst sex procent av det oguldna skatte­

beloppet även här skall tillämpas, torde icke minst med hänsyn till arvs-

och gåvoskatternas karaktär av engångsskatter, som i det särskilda fallet

ofta utgå med betydande belopp, anledning finnas att taga under övervä­

gande, huruvida icke avgiften bör på visst sätt maximeras. Därvid bör vis­

serligen icke förbises, att uttagande av en icke alltför obetydlig indrivnings-

avgift måste verksamt bidraga till att framtvinga skattebetalning i behörig

tid. I varje fall synas starka skäl tala för maximering, såvitt gäller den er­

sättning, som tillkommer utmätningsman eller exekutionsbiträde, därest er­

sättning överhuvud bör här utgå. En maximering av indrivningsavgiften be­

träffande kronoutskylder har för övrigt i olika sammanhang ifrågasatts, se­

nast av 1936 års uppbördskommitté.

Det torde vidare få ankomma på Kungl. Maj.t att förordna örn sådan änd­

ring i förordningen angående expeditionslösen, som av kommittén före­

slagits.

Beträffande de i 52 § införda bestämmelserna om skyldighet att i visst

fall erlägga ränta å skatt hänvisas till vad förut anförts i sammanhang med

redogörelsen för reglerna örn anstånd med skattens fastställande.

Till viss av mig föreslagen detaljbestämmelse avseende innehållet i den

anmälan till vederbörande länsstyrelse, som domstol har att göra angående

förekommen betalningsförsummelse, återkommer jag vid behandlingen av

62 §.

199

54 §.

I första stycket av denna paragraf hava upptagits bestämmelser om skyl­

dighet för dödsbo att i enlighet med vad nu gäller förskjuta å arvingars och

testamentstagares lotter belöpande skatt. Från denna föreskrift gjorda un­

dantag äro betingade av de föreslagna reglerna för beskattning av s. k. suc­

cessiva förvärv.

Paragrafens andra stycke innehåller bestämmelser, till vilka motsvarighet

saknas i gällande arvsskatteförordning. Bestämmelserna innebära, att oguld-

na skattebelopp, som det åligger dödsbo att förskjuta, skola behandlas såsom

en boets gäld med därav följande skyldighet för dödsbodelägarna att enligt

gäldsreglerna i boutredningslagen — dock med visst undantag beträffande

efterlevande make — svara för skatt, som icke blir av dödsboet behörigen för­

skjuten.

Beträffande stadgandena i förevarande paragraf, vilka skola äga tillämp­

ning jämväl i fråga om ränta å skatt, där sådan skall utgå, må vidare hän­

visas till kommitténs betänkande (sid. 224—225).

55

§•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om anstånd med erläggande av

skatt, vilka med vissa avvikelser ansluta sig till nuvarande stadganden i

47 § i gällande förordning.

Enligt nuvarande bestämmelser kan anstånd medgivas icke blott dödsbo

utan även enskild skattskyldig. Förutsättning för rättens åtnjutande är i

båda fallen, att den skatt, som skall erläggas, uppgår till minst 500 kronor.

Ytterligare kräves för att dödsbo skall äga rätt till anstånd, att kontanta

medel, obligationer och andra lätt realiserbara värdepapper i boet samman­

lagt icke uppgå till dubbla beloppet av den arvsskatt, som skall erläggas för

behållningen i boet, samt i fråga örn enskild skattskyldig att för

honom föreligger avsevärd svårighet att genast erlägga hela den skatt, som

belöper på honom tillfallen egendom. I båda dessa fall kan beskattnings-

myndigheten, under villkor att godkänd säkerhet ställes, medgiva att skatten

må betalas genom högst fem lika årliga inbetalningar.

En längre gående anståndsrätt är medgiven innehavare av nytt­

janderätt eller rätt till ränta, avko mst eller annan

förmån. Dessa rättsägare äro, oavsett skattens belopp och utan att säker­

het ställes, berättigade att erlägga skatten genom fem lika årliga inbetal­

ningar, därest avsevärd svårighet prövas föreligga att genast gälda hela skat­

ten. Samma rätt till anstånd tillkommer fideikommissarie med den skill­

naden att i detta fall icke heller behöver visas någon svårighet att betala

skatten. För fideikommissarie och innehavare av förenämnda begränsade

rättigheter kan anståndet utsträckas till högst tio årliga inbetalningar, örn

skatten utgår efter klass II, klass lil eller klass IV i tariffen. Utgår skatten

efter klass I kan detta längre anstånd medgivas endast av Kungl. Maj:t och

blott då synnerliga skäl därtill äro.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

200

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Kommittén har i sitt förslag bibehållit rätten för dödsbo och enskild skatt­

skyldig att under angivna förutsättningar gälda skatten genom högst fem år­

liga inbetalningar. Med hänvisning till att numera skattebördan även i

klass I blivit avsevärd anser kommittén, att jämväl i fall, då förvärv av fidei­

kommissrätt eller annan begränsad rätt av nyss angivet slag skall beskattas

enligt klass I, möjlighet att erlägga skatten genom tio årliga inbetalningar

bör stå till buds på samma villkor, som gälla för övriga skatteklasser, eller

således utan att synnerliga skäl behöva påvisas eller Kungl. Maj:ts med­

givande utverkas. Enligt den av kommittén föreslagna bestämmelsen skall

vidare för anståndets medgivande fordras att avsevärd svårighet prövas före­

ligga att genast erlägga skatten även såvitt fråga är örn fideikommissrätt

och därmed enligt förslaget jämställd rätt till egendom. Då dylika rättig­

heter beskattas såsom nyttjanderätter finnes enligt kommitténs mening icke

någon anledning att i nu förevarande hänseende giva dem en privilegierad

ställning. Det skall i samtliga nu omförmälda fall ankomma på vederbörande

beskattningsmyndighet att meddela anstånd.

Kommittén föreslår därjämte, att Kungl. Maj:t skall erhålla befogenhet att

i undantagsfall bevilja längre gående anstånd än som nu sagts. Sålunda skall,

da synnerliga skäl därtill äro, enskild skattskyldig, för vilken avsevärd svå­

righet föreligger att genast betala en till minst 500 kronor uppgående skatt,

i sådan ordning kunna erhålla tillstånd att erlägga skatten genom tio årliga

inbetalningar. En dylik möjlighet till anstånd har däremot icke bereus döds­

bo. För innehavare av fideikommissrätt och annan begränsad rätt som förut

nämnts skall vidare anståndet, likaledes under förutsättning att synnerliga

skäl därtill föreligga, kunna av Kungl. Majit bestämmas att omfatta högst

tjugu årliga inbetalningar.

I syfte att bereda de skattskyldiga lättnader vid skattebetalningen bär kom­

mittén även föreslagit andra ändringar i nu gällande bestämmelser. Sålunda

innehåller förslaget föreskrift örn att, då erbjuden säkerhet utgöres av in­

teckning i egendom, som blivit föremål för beskattning, eller till beskattning

upptagen värdehandling, vid prövning av säkerheten det värde skall god­

tagas, för vilket skatten beräknats. Kommittén har slutligen föreslagit, att

anståndsräntan icke såsom i nuvarande förordning fixeras till 5 procent utan

i stället beräknas efter en procentsats, som det skall ankomma på Kungl.

Majit att årligen fastställa i anslutning till riksbankens växeldiskonto.

Mot kommitténs förslag i berörda hänseenden hava i en del yttranden

framställts anmärkningar. Sålunda hava riksräkenskapsverket och länssty­

relsen i Jönköpings län framfört betänkligheter mot att anståndstiden i vissa

fall skulle få utsträckas till tjugu årliga inbetalningar. Länsstyrelsen i Stock­

holms län har avstyrkt kommitténs förslag örn godtagande av fastighets-

inteckning som säkerhet, så snart den ligger inom taxeringsvärdet. Några

myndigheter, bland andra statskontoret och riksräkenskapsverket, hava mot

den förordade regeln om anståndsräntans beräkning invänt, att denna fråga

icke borde lösas för sig utan upptagas till övervägande i sammanhang med

spörsmålet om ändring av övriga i offentligrättsliga författningsbestämmelser

angivna räntesatser.

Även i de delar kommittéförslaget överensstämmer med gällande bestäm­

melser har detsamma blivit föremål för vissa erinringar. Sålunda hava kam­

marrätten och bank juristernas förening i stället för den föreslagna bestäm­

melsen, att ansökning om anstånd skall vara åtföljd av skuldförbindelse å

det belopp, anståndet avser, jämte ränta, förordat en föreskrift av innehåll,

att skuldförbindelse skall ingivas inom en av beskattningsmyndigheten ut­

satt tidsfrist efter det skatteärendet avgjorts. För den skattskyldige vore det

nämligen ofta omöjligt att på förhand uträkna det belopp varå förbindelsen

skall gälla.

Slutligen har ett par länsstyrelser funnit det otillfredsställande, att domstol

skall avgöra huruvida erbjuden säkerhet kan godtagas, medan det ålagts läns­

styrelse att tillse att säkerheten icke försämras.

I likhet med kommittén finner jag en utvidgning av de nuvarande an

-Departements-

ståndsreglerna påkallad. Med de av kommittén föreslagna bestämmelserna chefen-

synes en avsevärd och behövlig lättnad vid skattens betalande kunna be­

redas de skattskyldiga, utan att det fiskala intresset äventyras. Jag anser mig

sålunda kunna i allt väsentligt biträda kommitténs förslag i förevarande hän­

seende. Enligt den av kommittén föreslagna författningstexten har tiden för

det anstånd, som det skall ankomma på Kungl. Maj:t att medgiva, bestämts

för vissa fall till högst tio och för andra fall till högst tjugu år. Då detta skul­

le innebära, att skatten finge erläggas i de förra fallen genom elva och i de

senare genom tjuguen inbetalningar, något som enligt vad motiven utvisa

icke torde hava varit avsett, har författningstexten i denna del jämkats.

Mot de av kommittén förordade bestämmelserna rörande prövning av er­

bjuden säkerhet har jag icke funnit anledning till erinran.

I anslutning till vad i ett pär yttranden anförts anser jag nuvarande be­

stämmelse örn tiden för avlämnande av skuldförbindelse å skattebelopp, med

vars erläggande anstånd begärts, böra ändras sålunda, att skuldförbindelsen

skall avlämnas först sedan anstånd beviljats och då inom tid som beskatt­

ningsmyndigheten bestämt. Samtidigt synes böra stadgas att, om skuldför­

bindelse icke avgives inom utsatt tid, det beviljade anståndet anses förverkat.

Samma regler torde böra gälla i fråga om ställande av säkerhet.

Gällande bestämmelser om anstånd med erläggande av skatt utgå liksom

kommittéförslaget ifrån att alla inbetalningar skola bestämmas till sins­

emellan lika belopp. Enligt min mening bör av praktiska skäl den första in­

betalningen, d. v. s. den del av skatten, som omedelbart skall erläggas, icke

på detta sätt till beloppet bindas. Örn skatten skall uppdelas i endast två

poster, synes sålunda första inbetalningen böra få bestämmas till annat be­

lopp än den senare, dock minst till en fjärdedel av hela skatten. Det torde

nämligen ofta inträffa, att medel till erläggande av hela skatten icke finnas

tillgängliga just vid tiden för skattebeslutet men inom jämförelsevis kort tid

därefter kunna beräknas stå till förfogande. Då anståndsbeslutet innebär, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

201

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

skatten skall få erläggas i flera poster än två, lärer icke sällan förekomma

att vederbörande är i stånd att såsom första inbetalning erlägga ett större be­

lopp än vid senare amorteringar. I dessa fall torde därför böra föreskrivas,

att den första inbetalningen skall uppgå minst till belopp motsvarande skatte­

beloppet, delat med antalet inbetalningar. Senare inbetalningar synas där­

emot alltjämt böra bestämmas till sinsemellan lika belopp. I anslutning till

det nu anförda har den av kommittén föreslagna författningstexten ändrats.

Enligt kommitténs förslag skall anståndsräntan beräknas efter den procent,

som Konungen i december varje år fastställer i anslutning till riksbankens

växeldiskonto att gälla för det påföljande året. Enligt min mening synes en

föreskrift, att räntefoten skall bestämmas i anslutning till det allmänna rän­

teläget giva utrymme för en tillämpning, som närmare motsvarar syftet med

bestämmelsen om att i förevarande fall räntan skall vara rörlig.

Slutligen torde — efter yrkande bland annat av riksräkenskapsverket —

föreskriften om sättet för bokföringen hos länsstyrelse av kronans fordring­

ar för utestående skatt böra utgå såsom med hänsyn till nuvarande regler

för uppbördsbokföringen föråldrad.

Utöver de ändringar, som i det föregående berörts, har författningstexten

blivit föremål för vissa formella jämkningar.

56 §.

I denna paragraf upptagna bestämmelser örn eftergift av skatt i fall, då

mottagare av egendom avlider inom viss tid efter förvärvet, äga med vissa

mindre skiljaktigheter sin motsvarighet i 48 § av gällande förordning och

ansluta sig även till kommitténs förslag, som endast blivit föremål för en

mindre omarbetning i anslutning till vissa av de förut berörda jämkningarna

av anståndsreglerna i 55 §. För övrigt må hänvisas till betänkandet (sid.

225—227).

57 §.

Beträffande denna paragraf, som överensstämmer med den av kommittén

föreslagna, torde få hänvisas till betänkandet (sid. 227 och 228).

58 §.

De under förevarande paragraf i kommittéförslaget upptagna bestämmel­

serna om eftergift i fall av dubbelbeskattning ansluta sig med vissa formella

avvikelser till stadgandet i 30 § i gällande förordning samt hänvisningen i

38 § samma förordning till förstnämnda författningsrum. Kommittén anför,

att enligt konstant praxis Konungen medgiver sådan nedsättning i skatt, var­

om här är fråga, så snart de stadgade förutsättningarna äro uppfyllda.

Kammarrätten har härom anfört följande:

Det förefaller icke följdriktigt, att, sedan bestämmelser i författningstex­

ten givits om skattskyldighetens omfattning i internationellt hänseende, de­

samma genom ett slags dispens i vissa hänseenden alltid inskränkas vid

konstaterad dubbelbeskattning, utan att undersökning göres, om det i före­

liggande fall just är det svenska skattekravet, som skäligen bör frånträdas

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

203

till vinnande av det avsedda syftet. Ett dylikt ensidigt eftergivande av skatt

från Sveriges sida minskar behovet av och intresset för ingående av interna­

tionella avtal, där en gränsdragning mellan svenska statens och den kontra-

herande främmande maktens beskattningsområden kan göras med hänsyn

tagen till båda de avtalslutande parternas rätt och intressen. Kammarrät­

ten får förty hemställa, att en bestämmelse, sådan som den förevarande,

icke införes i den nya lagstiftningen. Att i särskilda fall en undantagsföre-

skrift alltjämt kan erfordras anser kammarrätten likväl antagligt och får

fördenskull föreslå, att ett stadgande efter samma linje som i 32 § förord­

ningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt intages i förordningen om

arvsskatt och gåvoskatt. För de fall av dubbelbeskattning, då ett sådant

stadgande ej kan tillämpas, har Konungen jämlikt 72 § i kommitténs förslag

viss möjlighet att åstadkomma skattelindring.

Om kammarrättens hemställan icke skulle beaktas, anser sig ämbetsverket

dock böra framhålla, att de inskränkningar i Konungens myndighet, som

i förevarande paragraf gjorts, icke torde böra bibehållas, i varje fall icke i

oförändrat skick. Då i de avtal till undvikande av dubbelbeskattning, som

Sverige hittills avslutat, svenska staten avstått från den beskattningsrätt, som

omtalas i 4 § 1 mom. 2) 2 d, verkar förbehållet i andra stycket av föreva­

rande paragraf allt för snävt. Mot förbehållet i första stycket, att skatten

måste avse egendom utom riket, anmärkes särskilt, att den omständigheten,

att t. ex. kontanter, svenska inteckningar eller andra skuldebrev händelsevis

förvaras utomlands, borde vara av ringa betydelse i beskattningshänseende.

Beträffande vissa slag av egendom är det för övrigt omöjligt att utan sär­

skilda kompletterande rättsregler veta, under vilka förhållanden desamma

anses lokaliserade utom riket; dit höra exempelvis fordringsrätter, som icke

äro grundade på skriftliga handlingar.

Enligt de principer, som ligga till grund för den internationella beskatt­

ningsrätten, bör för en och samma egendom arvsskatt icke utgå i mer än

en stat. Då emellertid de olika staterna regelmässigt i sin lagstiftning upp­

draga mycket vida gränser för den subjektiva skattskyldighetens omfattning,

uppkommer ej sällan en dubbelbeskattning, som för den enskilde kan kännas

mycket tyngande. Det lämpligaste sättet att undvika dubbelbeskattning är

utan tvivel ingående av internationella avtal härom. För arvsbeskattningens

del har Sverige hittills träffat dylika överenskommelser endast med Tysk­

land, Frankrike och Ungern. I den mån avtal icke föreligga synas därför

bestämmelser erforderliga, som till* undvikande av dubbelbeskattning med­

giva eftergift av skatt. I likhet med kammarrätten anser jag emellertid nu

rådande praxis, enligt vilken skatten alltid efterskänkes, så snart arvsskatt

erlagts för egendom utom riket, mindre lycklig. På sätt framhållits torde

undersökning först böra verkställas, huruvida i det föreliggande fallet just

det svenska skattekravet bör frånlrädas. Vid en dylik prövning torde Kungl.

Maj:ts befogenhet att eftergiva skatt icke böra vara begränsad till att avse

skatt å visst slag av egendom eller å egendom utom riket. Jag vill därför

föreslå sådan ändring i nu gällande bestämmelser, att Kungl. Majit bemyn­

digas alt, örn egendom blivit beskattad såväl här i riket som i utländsk stat,

till undvikande av eller lindring i dubbelbeskattningen förordna örn efter­

skänkande av den svenska skatten, när skäl därtill finnas föreligga. Jag

Departements­

chefen.

204

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

förutsätter då, att Kungl. Maj:ts prövning, huruvida och i vad mån skatt

bör eftergivas, skall komma att ske i huvudsaklig överensstämmelse med de

grundsatser, som kommit till uttryck i dubbelbeskattningsavtalen mellan

Sverige och främmande stater.

59 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om s. k. återvinning av skatt. I

den inledande översikten har redogjorts för huvuddragen av den av kom­

mittén föreslagna omläggningen av det nuvarande restitutionsförfarandet.

Sålunda har omnämnts, hurusom enligt förslaget skiljes mellan å ena sidan

den handläggning av skatteärendet, som innefattar prövning av anspråk på

återfående av erlagd skatt, och å andra sidan utanordnandet av det belopp,

som efter dylik prövning skall återbäras. Enligt förslaget avses med åter­

vinning av skatt — till skillnad från omprövning av skattebeslut efter be­

svär i högre instans — det förfarande varigenom förnyad prövning i sam­

ma instans kan påkallas i vissa särskilda fall, närmast motsvarande de i

49 § 1 mom. arvsskatteförordningen avsedda restitutionsfall, vilkas handläg­

gande nu ankommer på vederbörande länsstyrelse. Beträffande den när­

mare innebörden av kommittéförslaget i förevarande del hänvisas till betän­

kandet (sid. 152—154 och 165—166). Här må endast framhållas, att till

skillnad från det generellt avfattade stadgandet i 49 § 1 mom. arvsskatte­

förordningen i förevarande paragraf av förslaget genom uppräkning angivas

de fall, då omprövning av ett tidigare skattebeslut skall kunna påkallas i

första instans.

I fråga om kommittéförslagets metod för angivande av återvinningsfallen

anför kammarrätten bland annat:

Endast två omständigheter, vilka inträffat efter tiden för skatts erläg­

gande, nämligen de som i förevarande paragraf angivas under b) och c),

skulle enligt förslaget kunna föranleda återvinning. Under a) och d) angi­

vas förhållanden, vilka förelegat redan vid skattebetalningen, men då icke

varit kända. Vad e) beträffar avses givetvis därmed vid tiden för skattebe­

talningen föreliggande omständigheter. Emellertid har sistnämnda punkt

formulerats så, att därunder möjligen även skulle kunna inbegripas förhål­

landen, som inträffat senare; en sådan tolkning synes emellertid knappast

kunna vara riktig, då den innebär, att skattskyldig, därest deklaration skall

avgivas, har större möjlighet till återvinning av skatt än örn bouppteckning

skolat ingés. Att av förhållanden, som inträffat efter tiden för skatts er­

läggande, inga andra än de två under b) och c) angivna kunna föranleda

återvinning av skatt ställer de skattskyldige i sämre ställning än enligt gäl-

lande bestämmelser, och fråga är, om en sådan inskränkning i talerätten är

rättvis och välbetänkt. Örn exempelvis en skattepliktig gåva av civilrättsliga

skäl måste gå åter, synes den skattskyldige skäligen böra återfå erlagd gå­

voskatt, men en sådan möjlighet föreligger icke enligt 59 § — under förut­

sättning att åt föreskriften under e) får ges den ovan antydda, mera in­

skränkta tolkningen. Att emellertid i författningsrummet i fråga intaga en

fullständig uppräkning av alla de efter skatts erläggande inträffade förhål­

landen, som skäligen böra föranleda återfående av skatt, lärer antagligen

ej låta sig göra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

205

Bankjuristernas förening anser att, enär rätten för laglottsberättigad att

påkalla jämkning av testamente regelmässigt kvarstår utöver den tid, inom

vilken bouppteckning skall inregistreras, det kan ifrågasättas om icke så­

som grund för återvinning av skatt borde upptagas jämväl det fall att testa­

mente, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning, skall med anled­

ning av sådant yrkande jämkas.

Kommitténs förslag i nu förevarande del torde vara ägnat att väsentligen

Departements-

undanröja de olägenheter, som äro förbundna med det nuvarande restitu-

chefen.

tionsförfarandet. I annat sammanhang har redan framhållits, att den jämk­

ning av kommittéförslagets regler örn återvinning, som föranledes av att

gåvobeskattningen av mig föreslås bibehållen hos länsstyrelserna, icke med­

för några komplikationer i fråga örn handläggningen av återvinningsärende-

na. Uppenbart måste vara att, såsom kammarrätten förutsatt, de under e)

i förevarande paragraf angivna omständigheterna av kommittén avsetts sko­

la hava förelegat redan vid tiden för det tidigare beslutet om skattens fast­

ställande. Författningstexten har nu härutinnan förtydligats. För en ut­

sträckning av rätten till återvinning på sätt i kammarrättens yttrande ifråga -

sättes finnas enligt min mening icke tillräckliga skäl. Icke heller anser jag

möjlighet till återvinning böra beredas i det av bankjuristernas förening åsyf­

tade fallet. Det torde nämligen från fiskalisk synpunkt knappast kunna an­

ses tillrådligt att medgiva jämkning av en vid beskattningen skedd lottbe-

stämning i vidare mån än kommittén föreslår.

60

§.

I denna paragraf givas bestämmelser örn fullföljd av talan mot beslut i

skatteärende. I den inledande översikten har angivits, hurusom det här —-

till skillnad från de i 59 § avsedda återvinningsfallen — är fråga om änd­

ring av beslut, som innefattar påstådd felaktig tillämpning av hithörande

författningsbestämmelser. Enligt kommitténs förslag har, då beslutet inne­

fattar beräkning av skatt, besvärstiden bestämts till tre år medan i andra

fall skall gälla den vanliga besvärstiden, i regel tjugu dagar från beslutets

meddelande. Med beslut, som innefattar beräkning av skatt, avses enligt mo­

tiven dels beslut, varigenom fråga om fastställande av skatt blivit prövad,

dels beslut jämlikt 56 § i fråga örn eftergift av redan fastställd skatt och

dels beslut jämlikt 59 § med anledning av ansökan om återvinning av skatt.

Enligt nuvarande bestämmelser har enskild part, som vill föra talan örn

återfående av skatt, att inom sex månader från skattens erläggande därom

ingiva ansökan till hovrätten. Den rätt, som jämlikt 36 § stämpelförord­

ningen tillkommer advokatfiskal vid hovrätten att där föra talan mot

enskild part örn utgivande av felande stämpelbelopp är däremot icke under­

kastad annan tidsbegränsning än som följer därav att för skatteanspråket

gälla allmänna regler örn tioårig preskription.

Beträffande de nu berörda bestämmelserna i kommitténs förslag anförcs

i betänkandet:

206

Kunni. Maj:ts proposition nr 192.

Det måste enligt kommitténs mening anses i princip oriktigt att under det

den enskilda partens talerätt är i hög grad tidsbegränsad någon som helst

särskild tidsbegränsning icke satts för kronans talerätt; staten och den en­

skilde böra i det skatterättsliga förhållandet hava ställningen av likaberät­

tigade parter. Genom kommitténs förslag att för fullföljd av talan mot

underrätts beslut, som innefattar beräkning av skatt, skall gälla en be­

svärstid av tre år har sålunda å ena sidan advokatfiskalens talerätt bli­

vit till tiden begränsad och å andra sidan tiden för den enskilda partens

talerätt blivit i väsentlig mån utsträckt samt därigenom i förevarande hän­

seende likställighet i det skatterättsliga förhållandet ernåtts. Att besvärstiden

satts till tre år har närmast sin grund däri att tiden för insändande till hov­

rätten av renovationer av underrätternas protokoll och för advokatfiskalens

granskning av renovationerna författningsenligt kan i vissa fall komma att

uppgå till sammanlagt omkring två år. Självfallet bör besvärstiden tillmätas

något vidsträcktare än nyssangivna tid. Enligt kommitténs förslag skall det

åligga vederbörande advokatfiskal att, då han finner påförd skatt vara för

högt beräknad, därom underrätta den skattskyldige för att därigenom be­

reda denne tillfälle att söka ändring i skattebeslutet. Denna bestämmelse ut­

gör ytterligare skäl för att bestämma besvärstiden lika för advokatfiskalen

och enskild part.

I sitt yttrande över kommittéförslaget förordar advokatfiskalsämbetet vid

Svea hovrätt, att tiden för advokatfiskalens talan bestämmes till fem år,

varemot ämbetet icke finner anledning till erinran mot att tiden för den

enskilde partens talerätt i enlighet med förslaget utsträckes till tre år.

Enligt ämbetets förmenande kunde det nämligen ifrågasättas om icke i

själva verket kronan missgynnats genom den föreslagna ändringen. Under

det den enskilde parten sutte inne med kännedom om alla de faktiska för­

hållandena i ärendet, kunde advokatfiskalsämbetet ofta icke vid den van­

liga granskningen vinna kännedom om fakta, som vöre av beskaffenhet att

föranleda anmärkning mot stämpelbeläggningen, utan erhölle icke sällan

sådan kännedom i annat sammanhang, exempelvis genom utredning, som

framkomme med anledning av en restitutionsansökan. Å andra sidan syntes

den föreslagna utsträckningen av tidsfristen för den enskilde partens del

motiverad av hänsyn till de fall då vid advokatfiskalens granskning upp­

täcktes att för mycket stämpel uttagits.

Stockholms rådhusrätt uttalar, att den föreslagna begränsningen av den

tid, inom vilken advokatfiskalsämbetena hade att anhängiggöra talan mot

underrätts beslut i arvsskatteärenden, visserligen från de enskilda rättsägar-

nas synpunkt innebure en fördel men att det måste anses föga överensstäm­

mande med den moderna tidens krav, att de skattskyldiga kunde äventyra

att ännu flera år efter det underdomstolens skattebeslut meddelats och sedan

arvsmecllen måhända i god tro förbrukats bliva utsatta för krav på ytter­

ligare arvsskatt. Därest med hänsyn till arbetsförhållandena inom hovrät­

terna en besvärstid av sex månader, motsvarande den för enskild part nu

gällande, skulle anses vara för kort, borde besvärstiden under alla omstän­

digheter kunna begränsas till ett år.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker, att det i författningstexten

använda uttrycket »beslut, som innefattar beräkning av skatt», icke syntes

Kungl. May.ts proposition nr 192.

207

läcka de fall, som enligt motiven därmed avsåges, och följaktligen borde er­

sättas med en uppräkning av de åsyftade fallen.

Kammarrätten anför bland annat, att av den generella avfattningen av

förevarande paragraf kunde slutas, att det ej vore meningen att fortfarande

begränsa advokatfiskalens talerätt till fall, som föranleddes av kontrollgransk­

ningen, men att det dock vore önskvärt att detta förhållande bleve fullt

klarlagt. Det kunde för övrigt ifrågasättas om icke även i underrätt det i

vissa fall behövdes någon, som bevakade det allmännas intressen i arvs-

och gåvoskatteärenden.

Jag är ense med kommittén därutinnan att, i den mån detta praktisktDeparfeme»!^

låter sig göra, staten och den enskilde böra i det skatterättsliga förhållan- c!ie!en-

det få ställningen av likaberättigade parter. Om —- såsom kommittén fram­

hållit — på grund av förhållanden, som hava samband med advokatfiska-

lernas stämpelgranskning, tämligen rymlig tid måste tillmätas för advokat-

fiskalernas talerätt, bör det därför också anses naturligt att de skattskyl­

diga komma i åtnjutande av motsvarande förmån. Såsom ett särskilt skäl

härför anföres i betänkandet att enligt förslaget stadgas skyldighet för ve­

derbörande advokatfiskal att, då han finner påförd skatt vara för högt be­

räknad, därom underrätta den skattskyldige för att bereda denne tillfälle

att söka ändring i skattebeslutet. På sätt i det följande kommer att närmare

angivas har jag visserligen ansett mig icke böra biträda kommitténs förslag

i denna del. Det torde emellertid ändock kunna förutsättas att, såsom redan

för närvarande sker, advokatfiskalerna skola, utan någon i författningen

ålagd skyldighet härutinnan, vid granskningen uppmärksamma även sådana

fel, som gått ut över de skattskyldiga, och bereda dem tillbörlig möjlighet till

rättelse. Följaktligen kvarstår det nyss angivna särskilda skälet för en ut­

sträckning av besvärstiden även för de skattskyldigas del. Jag har icke fun­

nit anledning att i princip frångå förslagets bestämmelse om att för de fall,

där en förlängd besvärstid ansetts böra stå till buds, denna skall utgöra tre

år. I anslutning till förberörda erinran av hovrätten över Skåne och Blekinge

har i förtydligande syfte nyssnämnda fall i författningstexten blivit genom

uppräkning angivna.

Till förebyggande av eljest möjliga komplikationer i det processuella för­

farandet synes det vara lämpligt att, örn ena parten sökt ändring i ett beslut,

för vars överklagande den treåriga besvärstiden stått till buds, vederpartens

rätt att å sin sida söka ändring i beslutet underkastas särskild tidsbegräns­

ning i anslutning till det processförfarande, som inletts genom de först in­

komna besvären. Såsom lämplig frist för avvaktande av ytterligare besvär

torde utan men för den klagoberättigade kunna bestämmas en tid av två

månader, som i regel blir att räkna från delgivningen av den först klagande

partens besvärshandlingar. En sådan anordning föranleder vidare särskilda

bestämmelser örn att i hovrätt vederpart alltid skall höras över anförda be­

svär samt att hovrätten skall utsätta delgivnings- och förklaringstider. Här­

jämte föreslås viss förenkling i förfarandet så hilvida att enskild parts be-

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

svärshandlingar skola genom hovrättens försorg tillställas advokatfiskal.

Eljest gällande föreskrifter angående sättet för delgivning av besvärshand-

lingar skola således i detta fall icke tillämpas, varjämte det skall ankomma

icke på den enskilda parten själv utan på advokatfiskalen att ombesörja be-

svärshandlingarnas återställande till hovrätten.

I kommitténs förslag upptaget förbud mot överklagande av underrätts och

domares beslut i frågor som avses i 17 § — d. v. s. frågor om anstånd med

skattens fastställande — torde av praktiska skäl böra utvidgas med förbud

jämväl mot överklagande av beslut, som meddelas med stöd av 26 §, d. v. s.

förelägganden att i skatteärende tillhandahålla utredning samt förordnande

av särskild värderingsman. För en sådan begränsning av talerätten torde,

såvitt avser förordnanden av sist angivet slag, finnas så mycket mera skäl

som, enligt vad föreslagits, hovrätt skall efter framställning av advokatfiskal

äga förordna värderingsman i dit fullföljt skatteärende. Från förbudet har

självfallet gjorts det undantag att, om föreläggande att tillhandahålla utred­

ning förbundits med vitespåföljd, föreläggandet skall kunna komma under

prövning i samband med klagan över beslut om vitets utdömande.

De föreslagna reglerna innebära, att part skall äga fullfölja talan mot

beslut i skatteärende utan annan begränsning än som följer av rättegångs­

balkens regler och de särskilda förbud mot överklagande som nyss nämnts.

Advokatfiskalerna skola sålunda vara behöriga att inom vanlig besvärstid

av i regel tjugu dagar fullfölja talan mot underrätts eller länsstyrelses beslut

om utdömande av vite för exempelvis underlåtenhet att tillhandahålla i skat­

teärendet erforderlig utredning samt mot beslut varigenom anstånd med er­

läggande av skatt medgivits. Det kan synas naturligt att, om talerätt skall

finnas i sådana fall, det även bör tillses att vederbörande advokatfiskal får

del av det meddelade beslutet, om vars tillkomst han eljest i regel icke kom­

mer att erhålla kännedom förrän i samband med kontrollgranskningen och

således först efter besvärstidens utgång. Såvitt gäller beslut, varigenom an­

stånd med erläggande av skatt medgivits, anser jag sådan underrättelseskyl­

dighet böra åläggas beskattningsmyndigheterna, varom bestämmelser lämp­

ligen torde meddelas i administrativ ordning. Vad angår beslut örn utdö­

mande av vite synes däremot en sådan anordning knappast vara av fiska-

liska skäl påkallad. Förefintligheten av besvärsrätt för vederbörande advo­

katfiskal jämväl i sistnämnda fall torde likvisst icke komma att bliva utan

betydelse, då därav i allt fall lärer bliva följden att, innan ändring av sådant

beslut kan ske på besvär av den, som blivit fälld till vite, advokatfiskalen blir

i tillfälle att såsom vederpart yttra sig över besvären.

Redan av det nu sagda torde framgå, att advokatfiskalernas talerätt icke

skall i något fall vara begränsad till fullföljande av anmärkningar, som

framkommit vid kontrollgranskningen. Detta lärer ock otvetydigt kunna

utläsas av författningstexten, särskilt efter den överarbetning, som den av

kommittén föreslagna texten underkastats jämväl i andra hänseenden än

förut angivits.

209

öl §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser örn sättet för återbetalning av er-

lagda skattebelopp, som på grund av bestämmelserna i 22 § 3 inom., 33 §

3 mom. eller 56—59 §§ eller enligt överrätts beslut skola återbäras.

Enligt kommitténs förslag skall i överensstämmelse med vad som nu gäller

sådant skattebelopp på ansökan kostnadsfritt återbetalas i den ordning, som

är föreskriven i fråga om restitution av kronoutskylder. Örn det till grund för

återbetalningen åberopade beslutet meddelats av beskattningsmyndighet i

första instans, skall återbetalning ske utan avvaktande att beslutet vinner

laga kraft. Återbetalningen skall omfatta även ränta å det återburna skatte­

beloppet efter fem procent om året från och med den dag beloppet, efter

det beskattningsmyndighet i första instans meddelat beslut örn skattens fast­

ställande, blivit inbetalat till den dag detsamma återbekommes. Ränta skall

dock ej utgå för längre tid än till dess trettio dagar förflutit efter det laga

kraft åkommit det beslut, enligt vilket beloppet skall återbekommas, och i

varje fall ej för längre tid än ett år från det beskattningsmyndighet i första

instans meddelat beslut om skattens fastställande. Någon motsvarighet till den

sistnämnda tidsbegränsningen finnes icke i gällande författning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter, örn icke i nu ifrågava­

rande fall räntefoten borde bestämmas efter samma grunder, som enligt kom­

mitténs förslag skola gälla beträffande ränta å skatt, med vars erläggande an­

stånd beviljas, i vilken händelse bestämmelsen i förevarande paragraf, att

ränta ej må beräknas för längre tid än ett år från det beslut om skattens

fastställande först meddelades, borde utgå.

Stockholms rådhusrätt ifrågasätter, huruvida tillräckliga skäl föreligga för

införande av sistberörda begränsning av rätten till ränta. Liknande uttalande

göres av bankjuristernas förening, därvid föreningen anmärker, att ifrågava­

rande begränsning syntes obillig vid det förhållandet att sådant beslut av be­

skattningsmyndighet i första instans, varom här vore fråga, vunne laga kraft

först efter tre år och att i händelse av anförda besvär ytterligare tidsutdräkt

kunde uppstå innan lagakraftägande beslut förelåge.

Kammarrätten anmärker, att varken i gällande arvsskatteförordning eller

i uppbördsreglementet funnes någon motsvarighet till den föreslagna bestäm­

melsen, att återbetalning finge ske på grund av ett icke lagakraftvunnet be­

slut i första instans. Då kommittén här vidrört ett mycket tveksamt problem,

som antagligen borde lösas efter ensartade linjer inom hela skattesystemet,

kunde kammarrätten ej för närvarande tillstyrka ifrågavarande bestämmelse

i kommittéförslaget. Örn det i allt fall ansåges, att en dylik bestämmelse borde

meddelas, kunde man fråga, varför cj stadgandet skulle utsträckas till beslut

av hovrätt.

Mot den föreslagna bestämmelsen att sådan återbetalning av skatt, som

Departements-

grundas å beslut av beskattningsmyndighet i första instans, skall verkstäl-

chefen.

las oaktat beslutet ej vunnit laga kraft, har anmärkts, alt bestämmelsen inne-

bure en avvikelse från eljest vedertagen princip att vid restitution avvakta

Billang till riksdagens protokoll Wiil. 1 sami. Nr 192.

14

Kungl. Muj:ts proposition nr 192.

210

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

lagakraftägande beslut. Såsom av det föregående framgår innefatta emel­

lertid de beslut av beskattningsmyndighet i första instans, varom här kan

bliva fråga, sådan omprövning av ett myndighetens tidigare beslut, som äger

rum med anledning av ansökan örn eftergift eller återvinning av skatt. Denna

omprövning skall endast avse omständigheter som, örn de förelegat eller va­

rit kända vid tiden för det första beslutet, redan då skulle hava föranlett skat­

tens bestämmande i enlighet med det senare beslutet. Redan med hänsyn

härtill torde enligt min mening ett i princip likartat bedömande av nu ifråga­

varande fall och de fall, då återbetalningen grundas å beslut i högre instans

om nedsättning av skatten, icke kunna komma i fråga. Lika litet som för

verkställighet av underrätts eller länsstyrelses beslut om uttagande av skatt

förutsättes att beslutet vunnit laga kraft, synes man, då underrätt eller läns­

styrelse efter omprövning av nu angiven art beslutat nedsättning av skat­

ten, kunna fordra att den till återbetalning berättigade skall avvakta besvärs-

tidens utgång, vilket skulle innebära en väntetid av tre år. Annorlunda blir

givetvis förhållandet örn efter fullföljd av talan till högre instans ändring gö­

res i det tidigare beslutet örn skattens fastställande. Vare sig ändringen inne­

fattar höjning eller sänkning skall i sådana fall med verkställighet av beslutet

— d. v. s. uttagande av felande skattebelopp eller återbetalning av för högt

beräknad skatt — anstå till dess laga kraft åkommit beslutet. Det förut om­

nämnda uttalandet, att den bestämmelse, varom nu är fråga, skulle sakna

motsvarighet i gällande arvsskatteförordning torde för övrigt knappast vara

riktigt. De fall av eftergift och återvinning, som enligt förslaget hänvisas till

beskattningsmyndighet i första instans, motsvara i stort sett de restitutions-

fall, vilkas prövning nu ankommer på vederbörande länsstyrelse. Denna pröv­

ning är icke underkastad någon kontrollgranskning av advokatfiskal och

det kan i följd härav enligt nu gällande bestämmelser icke bliva fråga om att

länsstyrelses beslut i restitutionsärenden göras till föremål för klander från

advokatfiskalens sida. Något hinder för omedelbart verkställande av dylikt

beslut om restitution av skatt lärer därför icke förefinnas.

En av de hörda myndigheterna ifrågasätter, örn icke jämväl ränta å åter­

betald skatt borde bestämmas efter samma grunder, som skola gälla beträf­

fande ränta å skatt, med vars erläggande anstånd beviljas. Enligt vad jag i

principiell överensstämmelse med kommitténs förslag förordat skall i sist­

nämnda fall räntan beräknas efter den procent, som Kungl. Majit i anslut­

ning till det allmänna ränteläget fastställer i december varje år att gälla

för det påföljande året. Visserligen synas skäl kunna anföras för att även

i nu ifrågavarande fall räntefoten bestämmes på nyss angivet sätt. Då en­

ligt för skattesystemet i dess helhet nu gällande bestämmelser ränta å resti-

tuerad skatt beräknas efter fem procent, torde emellertid föreliggande fråga

böra lösas i ett vidsträcktare sammanhang, och jag har därför icke funnit

anledning att frångå kommitténs förslag på denna punkt.

I ett par av yttrandena ifrågasättes, huruvida tillräckliga skäl föreligga

för införande av den av kommittén föreslagna bestämmelsen, att ränta icke

skall beräknas för längre tid än ett år från det beslut örn skattens faststäl-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

211

lande först meddelades. Då beträffande sådant beslut av beskattningsmyndig-

het i första instans, varom här är fråga, besvärstiden skall utgöra icke mindre

än tre år, kan det visserligen inträffa att talan om återfående av skatt kom­

mer att anhängiggöras och slutligen prövas avsevärt senare än ett år efter

det första skattebeslutet. Det torde emellertid finnas anledning förutsätta, att

den till återbäring berättigade endast undantagsvis dröjer med framställande

av sitt anspråk under så lång tidrymd samt att dessa undantagsfall väsentli­

gen komma att bliva sådana där den för höga skattedebiteringen upptäckts

icke av den enskilda parten själv utan av vederbörande advokatfiskal i

sammanhang med kontrollgranskningen. Då härtill kommer att en ut­

sträckning av rätten till ränta torde kunna vara ägnad att föranleda den en­

skilda parten att onödigtvis dröja med sitt anspråk på återbäring, har jag

ansett mig böra även i nu förevarande hänseende biträda kommitténs för­

slag.

I annat hänseende har jag emellertid funnit anledning frångå kommitténs

förslag. Enligt min mening bör det icke anses under alla förhållanden givet,

att i sådana till Kungl. Maj:ts prövning hänvisade fall av eftergift av skatt,

som avses i 57 och 58 §§, ränta å återbetalat belopp skall utgå. För dessa

fall har jag ansett lämpligt föreslå en bestämmelse av innehåll att det skall

ankomma på Kungl. Maj:t att förordna i vad mån ränta skall utgå, dock

med den begränsningen att räntan icke må beräknas efter högre räntefot el­

ler för längre tid än som för övriga fall stadgats.

62 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser angående protokollföring av be­

slut i skatteärenden. I paragrafen föreskrives, att dylika beslut av under­

rätt skola upptagas i bouppteckningsprotokollet efter vad därom är särskilt

stadgat. Denna hänvisning avser 1 § av förordningen den 16 juni 1875 an­

gående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

Såsom av det följande framgår föreslås viss ändring av nämnda författ-

ningsrum.

Paragrafen innehåller vidare särskilda föreskrifter om vilka anteckningar,

som skola verkställas i protokollet, när underrättens beslut avser faststäl­

lande av skatt. De i detta hänseende givna föreskrifterna överensstämma

i huvudsak med vad som stadgas i 51 § gällande arvsskatteförordning. Före­

skriften alt bouppteckningsprotokollet, örn arvlåtaren var gift kvinna, skall

innehålla upplysning jämväl om hennes namn som ogift, bar tidigare be-

rörts i samband med behandlingen av kontrollförfarandet beträffande be­

skattningen av successiva förvärv. Någon bestämmelse örn alt i protokollet

bör antecknas den skattskyldiges namn bar icke givits i kommittéförslaget.

Enär dylik uppgift icke synes böra saknas i ett beslut, som avser faststäl­

lande av skatt, har förslaget kompletterats i detta hänseende. Det skulle ock

kunna ifrågasättas örn icke i vissa fall, nämligen då bouppteckning icke in­

nehåller uppgift örn skattskyldigs hemvist, i protokollet borde lämnas upp­

lysning härutinnan för att i förekommande fall underlätta åtgärderna för

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

indrivning genom vederbörande länsstyrelse av felande skattebelopp. Av

praktiska skäl — särskilt med hänsyn därtill att på grund av bestämmelse i

boutredningslagen uppgift örn hemvist skall finnas i bouppteckning beträf­

fande alla andra skattskyldiga än legatarier — har jag ansett lämpligare att

i stället i 53 § intages en föreskrift om att den anmälan, som av rätten eller

domaren skall göras till länsstyrelsen om förekommen betalningsförsummel-

se, skall innehålla erforderlig uppgift angående skattskyldigs hemvist.

64 §.

Enligt kommitténs förslag skall för skattens uttagande verkställd stämpel­

beläggning granskas av advokatfiskalen i vederbörande hovrätt på sätt som

stadgas i stämpelförordningen. Motsvarande föreskrifter finnas i 53 § gällan­

de arvsskatteförordning. Den kontroll, som härigenom anordnas, bör — utta­

lar kommittén — icke blott avse att tillgodose kronans rätt, d. v. s. att den

uttagna stämpeln icke varit för låg, utan lika viktigt är från rättslig synpunkt

att advokatfiskalerna vid sin granskning uppmärksamma, att den enskilde

skattebetalaren icke avkräves högre skatt än som åligger honom. Kommittén

har därför föreslagit ett stadgande, varigenom advokatfiskalen ålägges att, örn

han vid granskningen funnit för hög skatt hava uttagits, därom skriftligen

underrätta den skattskyldige med angivande av de skäl, på grund varav

skattebeslutet anses felaktigt, ävensom det belopp, varmed skatten funnits

för högt beräknad. Örn efter sådan underrättelse anförda besvär föranleda

nedsättning av skatten, skall enligt kommitténs förslag advokatfiskalen äga

uppbära jämlikt stämpelförordningen återgående provision på sätt i för­

slaget närmare angives. Någon dylik underrättelseplikt finnes icke enligt

gällande bestämmelser, men i praxis hava advokatfiskalerna, om de funnit

fall av för hög beskattning, brukat för ernående av rättelse underrätta parten

härom eller framställa anmärkning hos den för stämpelbeläggningen an­

svarige tjänstemannen.

Mot det av kommittén föreslagna stadgandet om underrättelseplikt för ad­

vokatfiskal hava i en del yttranden framställts erinringar.

Advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt anför sålunda:

Som framgår av betänkandet anmärka advokatfiskalerna redan nu i viss

omfattning på fall av felaktig stämpelbeläggning, då för mycket stämpel ut­

tagits. Ämbetet har sålunda i princip intet att invända mot förslagets stånd­

punkt, att advokatfiskalernas granskning bör gå ut på en generell prövning,

huruvida verkställd stämpelbeläggning skett i överensstämmelse med gällan­

de rättsregler. Emellertid måste ihågkommas, att tolkningen av nu gällande

rättsregler för ifrågavarande område erbjudit praxis avsevärda svårigheter

och det torde knappast kunna antagas, att de av kommittén föreslagna be­

stämmelserna, örn de lagfästas, skola visa sig lättare att tillämpa. Med hän­

syn härtill måste det anses synnerligen betänkligt att ålägga advokatfiska­

lerna som tjänsteplikt att underrätta den skaltskyldige örn den felberäkning

av skatten, som enligt advokatfiskalens mening förelupit. Advokatfiskalen

kommer härigenom att ställas inför ett mycket ömtåligt avgörande. Om den

skattskyldige på grund av advokatfiskalens meddelande örn att skatt skulle

hava uttagits med för högt belopp anför besvär över skattens beräknande

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

213

oell domstolarna icke bifalla besvären, måste advokatfiskal! inför allmänhe­

ten komma att framstå i en egendomlig dager och kanske rentav att utsättas

för krav på ersättning för kostnaderna i ärendet. Skulle däremot advokat­

fiskal underlåta att i visst fall anmärka på för hög beskattning, kan han

löpa fara alt beskyllas för tjänstefel. Det kan med visshet antagas att advo-

katfiskalerna utan särskilt stadgande härom komma att i väsentligt större

utsträckning än tidigare anmärka på fall då för mycket stämpel uttagits. I

de fall, som vid granskning upptäckts efter utgången av den nu gällande kor­

ta tidsfristen för restitution, torde nämligen advokatfiskalerna i regel hava

anmärkt på stämpelbeläggningen endast när den kan anses hava haft karak­

tären av tjänstefel. Den föreslagna utsträckningen av tiden för ingivande

av restitutionsansökning torde emellertid medföra ändring härutinnan.

Svea hovrätt har funnit vad advokatfiskalsämbetet erinrat mot den före­

slagna bestämmelsen värt beaktande, och hovrätten över Skåne och Blekinge

har framfört liknande synpunkter.

Av övriga hörda myndigheter hava Göta hovrätt och kammarrätten för­

klarat sig icke hava någon erinran mot ifrågavarande bestämmelse i förslaget.

För egen del anser jag i remissyttrandena hava anförts vägande skäl mot

Departements-

att -— såsom kommittén föreslagit *— i författningen intages föreskrift om chefen-

skyldighet för advokatfiskalerna att underrätta skattskyldig, därest de

funnit att skatt uttagits med för högt belopp. Visserligen böra även enligt

min mening advokatfiskalerna verkställa sin granskning icke blott ur syn­

punkten av kronans fiskaliska intresse utan även för att kontrollera, att den

enskilde icke avkrävts högre skatt än som vederbort. En smidigare lösning

av ifrågavarande problem torde dock kunna vinnas genom ett fulltöljande

och utvecklande av nu rådande praxis. Det lärer även vara att förvänta,

att advokatfiskalerna för framtiden vid sin granskning av stämpelbelägg­

ningen skola, utan att föreskrift därom intages i författningen, i erforderlig

utsträckning bevaka jämväl den enskildes intresse, detta så mycket mera som

den föreslagna besvärstiden för enskild part av tre år i stället för nuvarande

tidsfrist av sex månader kommer att bereda de skattskyldiga helt andra möj­

ligheter att på föranledande av advokatfiskalen söka rättelse i ett felaktigt

skattebeslut. Enligt min mening bör följaktligen icke i författningen givas

någon föreskrift örn underrättelseplikt för advokatfiskalerna i nu avsedda

fall. Härmed bortfaller också det huvudsakliga skälet för bestämmelsen i

kommittéförslaget örn utbetalande av stämpelprovision till advokatfiskaler­

na, vilken flir övrigt i åtskilliga yttranden blivit föremål för kritik.

Då enligt vad av mig förordats gåvobeskattningen skall bibehållas hos

länsstyrelserna erfordras en särskild föreskrift — motsvarande i 53 § 2 mom.

gällande arvsskatteförordning upptaget stadgande — att advokatfiskalernas

granskning även skall avse beslut i gåvoskatteärenden. Bestämmelse härom

har införts i förevarande paragraf i förslaget, varjämte stadgats, att av­

skrift av protokoll i dylikt ärende skall, enligt de närmare föreskrifter,

sorn meddelas av Kungl. Majit, för granskning överlämnas till hovrätt. Vi­

dare har i anslutning till erinran, som framställts i eli av yttrandena, i för-

214

Kanyl. Maj:ts proposition nr 192.

Departements­

chefen.

fattningstexten uttryckligen angivits, att advokatfiskalernas gi'anskning skall

avse även beslut i ärenden angående eftergift eller återvinning av skatt.

65-69 §§.

De under dessa paragrafer upptagna bestämmelserna örn straffpåföljder,

vitén och edgångsskyldighet hava sin motsvarighet i 66—70 §§ av kommitté­

förslaget.

Såvitt gäller straffpåföljd för lämnande av oriktiga uppgifter vid beskatt­

ningen hava de av kommittén föreslagna bestämmelserna avfattats i huvud­

saklig anslutning till motsvarande stadganden i 143 § taxeringsförordningen.

Underlåtenhet att inom föreskriven tid avgiva deklaration medför enligt kom­

mitténs förslag bötesstraff, varjämte beskattningsmyndigheten äger förelägga

vite för att framtvinga deklarationspliktens fullgörande. Härutinnan över­

ensstämma förslagets och gällande arvsskatteförordnings bestämmelser. I

taxeringsförordningen stadgas däremot icke straffpåföljd för underlåtenhet

att avgiva självdeklaration men däremot befogenhet för länsstyrelsen att

genom vite tillhålla den försumlige att fullgöra sin skyldighet. Beträffande

de i förevarande del av kommittéförslaget upptagna bestämmelserna må vi­

dare hänvisas till sid. 228—230 i betänkandet.

I sitt över kommittéförslaget avgivna yttrande har Överståthållarämbetet

uttalat, att taxeringsförordningens straffbestämmelser föga lämpade sig som

förebild för en ny lagstiftning, då de vore synnerligen oklara och svårtolkade.

Det föreslagna stadgandet om ansvar för den, som förtigit någon omständig­

het av betydelse vid beskattningen saknade motsvarighet i 143 § taxerings­

förordningen, vilket författningsrum alltid hade tolkats så, att där förekom­

mande uttryck »oriktigt meddelande» ansetts inbegripa även ett rent för­

tigande. Berörda stadgande i förslaget kunde därför befaras komma att

återverka i en restriktiv riktning å tolkningen av 143 § taxeringsförordningen

på ett sätt, som icke vore önskvärt. Enligt allmänna regler borde icke

straff och vitesföreläggande kunna inträda vid en och samma gärning. Då

emellertid bötesstraff icke vore tillräckligt för att framtvinga fullgörandet

av i förordningen stadgade skyldigheter, borde givetvis möjlighet till vites­

föreläggande förefinnas. Därav syntes dock böra följa, att bötesstraff icke

skulle stadgas för fall av försummat avgivande av deklaration.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har anmärkt, att den föreslagna be­

stämmelsen om befogenhet för rätten att genom vite tillhålla skattskyldig

eller annan »att fullgöra vad enligt denna förordning åligger honom» hade

erhållit en för vid avfattning. Enligt densamma skulle nämligen rätten t. ex.

få befogenhet, att genom vite tillhålla skattskyldig att fullgöra honom ålig­

gande betalningsskyldighet. Att detta icke vore meningen framginge emel­

lertid av förslagets bestämmelser i 53 §.

De erinringar, som enligt vad nu angivits framställts mot de föreslagna

straffbestämmelserna i fråga örn lämnande av oriktiga uppgifter, hava icke

Kanal. Maj.ts proposition nr 192.

215

föranlett mig att frångå kommittéförslaget. Vad särskilt angår anmärkningen

att enligt praxis lämnande av oriktig uppgift ansetts inbegripa förtigande

av någon ur beskattningssynpunkt betydelsefull omständighet, varför för­

tigande ej behövde uttryckligen nämnas, torde det visserligen vara riktigt,

att även på förevarande beskattningsområden i många fall ett förtigande

utan vidare kommer att framstå såsom ett lämnande av oriktig uppgift. Av

betydelse härutinnan är icke blott föreskriften, att bouppteckning skall inne­

hålla försäkran att ej något är med vilja och vetskap utelämnat, utan även

att, enligt vad jag förordat, gåvodeklarationer skola avfattas enligt fastställt

formulär. Många fall återstå emellertid, som ur ifrågavarande synpunkt icke

äro jämförbara med förhållandena vid den allmänna beskattningen. I likhet

med kommittén finner jag därför skäl föreligga, att i författningstexten ut­

tryckligen angiva att ett förtigande föranleder samma straff som en oriktig

uppgift. Ett sådant stadgande bör icke vara ägnat att inverka på den tolk­

ning, som vid den allmänna beskattningen givits uttrycket oriktigt med­

delande. Emot den i ett flertal skatteförfattningar förekommande anordning­

en att jämte straffpåföljd för underlåtenhet att avgiva deklaration anlita

vitesföreläggande för deklarationens framtvingande i händelse av tredska

har jag intet att erinra.

Den erinran, som framställts av hovrätten över Skåne och Blekinge, har

föranlett en jämkning i den av kommittén föreslagna författningstexten.

Häri hava även vidtagits vissa ytterligare ändringar av formell art.

71

§•

I denna paragraf, som motsvarar 72 § i kommitténs förslag, hava upp­

tagits bestämmelser angående befogenhet för Kungl. Majit att bestämma

örn avvikelser från i förordningen givna stadganden dels i anslutning till

dubbelbeskattningsavtal, som med riksdagens medverkan träffas med an­

nan stat, och dels i viss utsträckning utan sammanhang med dylikt avtal.

Paragrafen innehåller jämväl bestämmelser rörande ordningen för uppbä­

rande av sådan särskild avgift för utlännings arvs- eller testamentsförvärv,

varom stadgas i 10 kap. 7 § lagen örn arv och 1 kap. 3 § lagen om testa­

mente.

Kommitténs förslag överensstämmer i nu angivna hänseenden i huvudsak

med nu gällande, i 56 § arvsskatteförordningen upptagna bestämmelser.

I sitt yttrande över kommittéförslaget i förevarande del anför kammar­

rätten:

De avtal till undvikande av dubbelbeskattning av kvarlåtenskap, som Sve­

rige avslutit med främmande stater, hava samtliga underställts riksdagen för

godkännande. En bestämmelse, som tillerkänner Konungen rätt att ingå så­

dana avtal, får emellertid ej anses betydelselös. Men det torde vara onödigt

och opraktiskt att, på sätt skett, inskränka ett sådant stadgandes räckvidd

till egendom, som efterlämnats av utländsk medborgare eller såsom gåva

mottages av sådan person — gåva till utländsk juridisk person beröres efter

ordalagen ej. Kammarrätten, som analogivis hänvisar till 29 § 2 mom. första

216

Kungl. Maj:ts proposition nr

792

.

stycket förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, där —

frånsett förbehållet om ömsesidighet — några begränsningar av Konungens

befogenhet att ingå avtal på det i sistnämnda författning ifrågavarande om­

rådet icke gjorts, får hemställa att första stycket av förevarande paragraf

i förslaget omarbetas i enlighet därmed.

Departements-

I likhet med kammarrätten anser jag, att vissa av nu stadgade begräns-

etiffen. ningar för Kungl. Maj:ts befogenhet att medgiva undantag från eljest gäl­

lande beskattningsregler icke böra bibehållas. Sålunda torde icke anledning

finnas att på sätt nu gäller från Kungl. Maj:ts bestämmanderätt i föreva­

rande hänseende utesluta vissa slag av här i riket nedlagda tillgångar. Där­

emot synes det mig icke vara av behovet påkallat att vid utsträckningen

av ifrågavarande befogenhet gå så långt som kammarrätten föreslagit. Att

för bestämmanderätten i fråga uppställa endast förutsättning av ömse­

sidighet synes mig sålunda icke lämpligt. För min del föreslår jag, att

utöver sistnämnda villkor även göres det förbehåll, att fråga skall vara

om egendom, som efterlämnats av person bosatt i viss annan stat eller

egendom, vilken såsom gåva tillfallit antingen sådan fysisk person som

nyss nämnts eller ock här i riket icke hemmahörande juridisk person.

Förutom de ändringar i den av kommittén föreslagna författningstexten,

som föranletts av vad nu anförts, har densamma blivit föremål för omredi­

gering såtillvida att för vinnande av större överskådlighet viss omflyttning

skett av de olika styckena i paragrafen, vilka därvid indelats i moment.

Förslaget till förordning angående införande av förordningen

om arvsskatt och gåvoskatt.

Kommittén har — med utgångspunkt från att proposition bleve förelagd

1940 års riksdag —- föreslagit, att den nya förordningen om arvsskatt och

gåvoskatt skulle träda i kraft den 1 juli 1940. Härom anföres i betänkandet,

att det visserligen kunde ifrågasättas, huruvida icke rymligare tid att taga

kännedom om de nya bestämmelserna borde beredas myndigheterna, men

att särskilt med hänsyn till att de nya bestämmelserna i flera fall än de nu

gällande medgåve skattebefrielse eller skattelindring tiden för ikraftträdan­

det likväl icke syntes böra framskjutas längre än som oundgängligen erford­

rades.

I anslutning till vad som nu gäller angående tiden för skattskyldighetens

inträde föreslår kommittén vidare såsom huvudregel att, örn arvlåtaren avli­

dit före nya förordningens ikraftträdande, äldre bestämmelser fortfarande

skola äga tillämpning, varjämte för särskilda fall föreslås stadgande!!, som

innefatta undantag från nämnda regel. Speciella övergångsbestämmelser

hava även föreslagits beträffande de stadganden i förslaget, som innefatta

ändring i nu gällande föreskrifter örn sammanläggning av arvs- eller testa-

mentslott med tidigare erhållen gåva. Beträffande kommittéförslagets nu an­

givna bestämmelser hänvisas till betänkandet (sid. 231—233).

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

217

Hovrätten över Skåne och Blekinge, rådhusrätterna i Göteborg och Häl­

singborg samt styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare hemställa, att

den nya förordningen icke måtte träda i kraft förrän den 1 januari aret

efter det varunder den promulgerats.

Den nya förordningen kan, därest förslaget antages av riksdagen, icke

Departement/*

beräknas bliva utfärdad förrän tämligen sent under första halvåret 1941. chtfm-

Om i anslutning till kommitténs förslag tiden för ikraftträdandet bestämdes

till den 1 juli 1941, skulle alltså myndigheterna få en mycket begränsad tid

till sitt förfogande för att förbereda förordningens tillämpande. Med hänsyn

till omfattningen av den nya lagstiftningen kan enligt min mening en för

knappt tillmätt förberedelsetid vålla olägenheter, som icke böra under­

skattas. Jag föreslår fördenskull, att ikraftträdandet bestämmes till den 1

januari 1942.

De övergångsstadganden i det nu framlagda förslaget, som avse de nya

beskattningsreglernas anpassande till den dag, som bestämmes för ikraftträ­

dandet, överensstämma i allt väsentligt med vad kommittén härutinnan fö­

reslagit. I författningstexten förekommande avvikelser äro till en del endast

av redaktionell art och i övrigt väsentligen att tillskriva i huvudförslaget

vidtagna ändringar. En av avvikelserna berör det övergångsstadgande, som

av kommittén föreslagits beträffande de nya reglerna i 19 § 2 mom. om sam­

manläggning av gåva med arvs- eller testamentslott i fall då gåvan givits icke

av arvlåtaren själv utan av någon, vanligen arvlåtarens efterlevande make,

som i första hand erhållit förfoganderätt över kvarlåtenskapen. Kommittén

föreslår att i nu avsedda fall hänsyn icke skall tagas till gåva som blivit full­

bordad eller gåvoutfästelse som tillkommit före nya förordningens ikraftträ­

dande. Ett uppskov med tillämpningen av de nya kumulationsreglerna på

sätt sålunda föreslagits anser jag av fiskaliska skäl mindre lämpligt och

förordar därför, att den i detta fall avgörande tidpunkten i stället bestämmes

till den 1 juli 1941. Med ett längre uppskov skulle man nämligen under av­

sevärd tid lämna möjlighet öppen för vidtagande utan åtföljande skatteför­

höjning av sådana dispositioner, som de ifrågavarande bestämmelserna äro

avsedda att motverka. Vad jag sålunda föreslagit överensstämmer för övrigt

med en princip, som tidigare kommit till användning då helt nya kumula-

tionsregler införts. Av samma skäl som nu anförts föreslår jag enahanda

övergångsbestämmelse jämväl beträffande den särskilda regeln i 21 § andra

stycket sista punkten för värdering i visst fall av gåva, som skall samman­

läggas med arvs- eller testamentslott.

De i 5 § upptagna bestämmelserna äro betingade av de ändringar i kom­

mitténs förslag som skett beträffande kumulationsförfarandet i vissa sär­

skilda fall.

Enligt förslaget hava vissa gåvoutfästelser i beskattningshänseende lik­

ställts med fullbordad gåva. Någon motsvarighet till denna bestämmelse fin­

nes icke i gällande förordning. Det kunde därför måhända synas som örn

samma övergångsstadgande, som föreslagits beträffande de nyss berörda

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

bestämmelserna i 19 och 21 §§, borde gälla jämväl för kumulationsreglernas

tillämpande å gåvoutfästelser. Kommittén har för sin del icke för detta

fall föreslagit något särskilt övergångsstadgande, vilket alltså innebär, att

vid kumulation hänsyn skall tagas även till sådana gåvoutfästelser, som

ligga i tiden före förordningens ikraftträdande. Jag har icke funnit an­

ledning att härutinnan intaga annan ståndpunkt än kommittén. Det bör

nämligen enligt min mening icke bortses från att redan enligt nu tillämpad

praxis gåvoutfästelser i viss utsträckning torde bliva föremål för gåvobeskatt-

ning. Härvid åsyftar jag närmast de icke sällan förekommande fall, då gåvo-

givaren själv utfärdar och till vederbörande överlämnar skuldförbindelse å

ett ännu icke utgivet penningbelopp. Ett övergångsstadgande sådant som

det nyss nämnda skulle med hänsyn härtill kunna befaras medföra vissa

komplikationer beträffande verkningarna av redan skedd gåvobeskattning.

Ä andra sidan behöver man säkerligen icke hysa några betänkligheter mot

att låta kumulationsreglerna få retroaktiv verkan beträffande sådana gåvout­

fästelser, som -— ehuru nära likvärdiga med fullbordade gåvor — för närva­

rande icke redan vid sin tillkomst bliva föremål för beskattning. Då det

gäller kumulation av gåva med arvs- eller testamentslott lärer en sådan till-

lämpning tvärtom bliva till förmån för de skattskyldiga såtillvida att, om

äldre gåvoutfästelser icke tillerkändes någon skatterättslig verkan, följden

därav måste antagas bliva att den egendom utfästelsen avsett utan vidare

skulle komma att inräknas i kvarlåtenskapen utan hänsyn till huru lång

tid som förflutit från utfästelsens tillkomst.

Slutligen må nämnas, att jag föreslår en komplettering av kommittéför­

slagets övergångsstadganden med en bestämmelse innebärande att ränta å

skatt, med vars erläggande anstånd åtnjutes vid nya förordningens ikraft­

trädande, skall efter framställning av den betalningsskyldige beräknas efter

vad i 55 § 2 mom. samma förordning sägs, dock ej i den mån räntan belöper

å tid före den 1 januari 1942 eller förfallit till betalning innan sådan fram­

ställning göres.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16

juni 1875 (nr 42 s. 35) angående särskilda protokoll över lagfarter,

inteckningar och andra ärenden. I

I 51 § av gällande arvsskatteförordning stadgas, att i det protokoll, vari

bouppteckning inregistreras, skola verkställas vissa anteckningar angående

fördelningen av behållningen i boet och storleken av den beräknade arvs­

skatten. Har anstånd med skattens erläggande meddelats, skall även detta

anmärkas i protokollet. Föreskrift om att beslut i arvsskatteärenden skola

antecknas i bouppteckningsprotokollet har sålunda givits i arvsskatteför­

ordningen och icke i 1 § av förordningen den 16 juni 1875 angående sär­

skilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden, vilket för-

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

219

fattningsrum innehåller en uppräkning av de ärenden, över vilka boupp-

teckningsprotokoll skall föras.

På sätt kommittén anför torde nämnda förhållande främst lia sin grund

däri, att enligt nu gällande bestämmelser vid domstol förekommande debi­

tering av arvsskatt alltid sker i sammanhang med någon sådan domstolens

åtgärd i avseende å beskattningshandlingen, varom anteckning skall verk­

ställas i bouppteckningsprotokollet, nämligen i samband med registrering

av bouppteckning efter arvlåtaren eller i visst fall vid bevakning av testa­

mente.

Såsom tidigare berörts har i 62 § av förslaget till förordning om arvsskatt

och gåvoskatt i fråga örn sådant domstolens beslut, som avser fastställande

av skatt, stadgats, att i samband därmed vissa anteckningar skola verkställas

i bouppteckningsprotokollet. I angivna hänseende överensstämmer denna

paragraf i huvudsak med 51 § av gällande arvsskatteförordning.

Enligt förslaget förutsättes emellertid, att även sådana av underrätt med­

delade beslut i skatteärenden, som icke hava något samband med inregistre­

ring av bouppteckning eller bevakning av testamente, exempelvis beslut örn

eftergift, återvinning, vitesföreläggande m. m., skola intagas i bouppteck­

ningsprotokollet.

Såsom förut vid behandlingen av 62 § av förslaget omförmälts har där­

för i sagda paragraf givits en föreskrift härom endast i form av en hänvis­

ning till 1 § av 1875 års förordning, som därför kompletterats med ett stad­

gande örn att ärenden angående arvsskatt skola upptagas i boupptecknings­

protokollet.

Den nu föreslagna ändringen i 1 § av sistnämnda förordning medför, att

jämlikt 1 § första stycket 5. av lagen den 7 maj 1918 om särskilda tings-

sammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden, arvsskatteären­

den må vid häradsrätt upptagas jämväl å tingssammanträde, som avses i

nämnda lag, s. k. tremansting.

Förslaget till förordning om ändring i vissa delar av förordningen

den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Vid sidan av arvsskatten och gåvoskatten uttages enligt gällande stäm­

pelförordning lagfartsstämpel vid vissa benefika fastiglietsfång. Enligt vad

som stadgas i 8 § nämnda förordning under rubrikerna Fideikommissbrev

örn fast egendom, Gåva av fast egendom samt Testamente om fast egen­

dom skall i angivna fall fångeshandling, då den företes för lagfart, utöver

den stämpel, som utgår enligt förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva,

förses med stämpel av 1 krona för varje fulla 100 kronor av egendomens

värde.

Någon lagfartsstämpel förekommer däremot icke, då fastighet förvärvats

genom arv.

I 14 § av förordningen stadgas vidare att, örn fast egendom enligt bestäm-

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

melserna i fideikommissbrev, annat testamente eller gåvohandling skall över­

gå till flera personer efter varandra, handlingen skall förses med stämpel

varje gång lagfart sökes efter det att egendomen övergått till ny innehavare.

Kommittén har föreslagit, att ifrågavarande stadganden i stämpelförord­

ningen skola upphävas. Beträffande den härför lämnade motiveringen hän­

visas till betänkandet (sid. 241—242). För egen del tillstyrker jag kommitténs

förslag i förevarande avseende. Tiden för ikraftträdandet synes i anslutning

till den beträffande huvudförslaget förordade övergångstiden böra bestämmas

till den 1 januari 1942.

Departementschefens hemställan.

Föredraganden hemställer härefter, under hänvisning till arvs- och gåvo-

beskattningens nära samband med viktiga områden av civillagstiftningen, att

lagrådets yttrande över samtliga förenämnda inom finansdepartementet utar­

betade författningsförslag, nämligen förslag till

1) förordning örn arvsskatt och gåvoskatt1;

2) förordning angående införande av förordningen om arvsskatt och gå­

voskatt;

3) lag om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s.

35) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra

ärenden; samt

4) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november

1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,

måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

R. W

(Erneman.

1 I den härvid fogade bilagan ha uteslutits tabellerna I—IV, vilka äro likalydande med mot­

svarande tabeller i det vid propositionen fogade förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

221

Bilaga.

Förslag

till

förordning om arvsskatt och gåvoskatt.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser.

1

§■

Skatt till staten utgår enligt denna förordning för egendom, som förvärvas

genom arv eller testamente (arvsskatt) eller genom gåva (gåvoskatt).

Örn uttagande i vissa fall av arvsskatt för sammanlagda värdet av arvs-

eller testamentslott och gåva stadgas i 19 §.

2

§•

Skattskyldig är den som förvärvar egendomen.

3§.

Från skattskyldighet enligt denna förordning äro befriade:

staten;

stiftelse eller sammanslutning med huvudsakligt ändamål att under sam­

verkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar;

stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att främ­

ja barns eller ungdoms vård och fostran eller bereda understöd för dess ut­

bildning eller att främja vård av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta,

dock icke där ändamålet är att sålunda tillgodose medlemmar av viss eller

vissa släkter eller utom riket bosatta utländska medborgare;

stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att

främja vetenskaplig undervisning eller forskning.

Skattebefrielse enligt denna paragraf tillkommer icke sammanslutning, som

har till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska in­

tressen, och ej heller utländsk stiftelse eller sammanslutning.

Om arvsskatt.

Skattskyldighetens omfattning.

4 §•

1 mom. Arvsskatt utgår

,

1) för egendom inom eller utom riket, vilken efterlämnats av svensk med­

borgare eller av utländsk medborgare, som vid sin död var bosatt här i

riket;

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

2) för följande slag av egendom, som efterlämnats av annan utländsk

medborgare än i 1) sägs:

a) här i riket belägen fast egendom, så ock nyttjanderätt till samt rätt till

ränta, avkomst eller annan förmån av egendomen;

b) här i riket befintlig, under a) icke nämnd lös egendom, som är att hän­

föra till anläggnings- eller driftkapital i härstädes av den avlidne bedriven

förvärvsverksamhet såsom: levande och döda inventarier, råämnen, varor,

förbrukningsartiklar och dylikt, gruvor, patent- och förlagsrätter samt kapi­

tal, vare sig det finnes kontant tillgängligt, nedlagts i obligationer, insatts i

bank eller eljest utlånats eller består av andra fordringar eller av aktier eller

andelar i ekonomiska föreningar, bolag eller rederier;

c) nyttjanderätt till egendom, varom under b) förmäles, ävensom rätt till

royalty och periodiskt utgående avgift för dylik egendom;

d) svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar, bolag och

rederier, i den mån dessa tillgångar icke äro att hänföra till under b) nämnd

egendom.

2 mom. Såsom vid sin död bosatt här i riket anses den, som då här hade

sitt egentliga bo och hemvist.

3 mom. Utländsk medborgare, som vid sin död tillhörde främmande

makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens

eller konsulatets betjäning, anses icke hava varit bosatt här i riket; ej heller

sådan persons hustru, barn under 18 år och enskilda tjänare, därest de vid

sin död bodde hos honom och voro utländska medborgare.

För sådana aktier och andelar i ekonomiska föreningar, som avses i 1 mom.

2 d), föreligger icke skyldighet att erlägga arvsskatt, därest de efterlämnats

av utländsk medborgare, varom i föregående stycke förmäles.

Tid för

skattskyldighetens inträde.

5 §■

Skattskyldighet inträder, där ej nedan annorlunda stadgas, vid arvlåtarens

(testators) död.

6

§•

Har genom testamente eller annan före dödsfallet tillkommen rättshand­

ling upplåtits hela nyttjanderätten till eller rätt till all ränta, avkomst eller

annan förmån av viss egendom och har äganderätten tillfallit annan, inträ­

der skattskyldighet för äganderätten först då rättigheten upphör.

Vad nu sagts skall dock icke gälla

a) örn ägaren förutom sålunda belastad egendom samtidigt erhållit annan

egendom, vars värde uppgår till m^r än tre gånger den skatt, som belöper å

sammanlagda värdet av ägarens förvärv;

b) om rättigheten upplåtits på viss tid, understigande fem år;

c) örn enligt förordnande i testamente å den belastade egendomen belo-

pande skatt skall gäldas av dödsboet eller eljest av annan än den egendomen

tillfaller; eller

d) om ägaren senast då skatteärendet i övrigt upptages till avgörande be­

gär, att jämväl hans förvärv skall tagas till beskattning.

Har någon fått sig tillagd ränta till visst belopp eller avkomst till viss an­

given storlek, skall, såframt räntan eller avkomsten för år räknat uppgår till

minst fem procent av värdet av den belastade egendomen, rättigheten anses

omfatta all av egendomen utgående avkastning.

Erlägges i fall, som avses i d), för äganderätten fastställd skatt icke inom

tid, varom i 52 § förmäles, skall meddelat beslut om skattens fastställande

icke vidare gälla och skattskyldighet för äganderätten inträda efter vad eljest

är stadgat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

223

7

§•

Där jämlikt förordnande i testamente eller annan rättshandling av fram­

tida händelse beror, vem egendom skall tillkomma, eller egendom eljest först

framdeles skall tillfalla någon utan att äganderätten under tiden tillkommer

annan, inträder skattskyldighet för äganderätten vid tiden för förvärvet.

Är för tid efter förvärvet av äganderätten upplåten rättighet, som avses

i 6 §, inträder skattskyldighet för äganderätten efter vad i nämnda para­

graf stadgas.

8

§■

Skall enligt testamente eller på grund av bestämmelserna i 2 kap. lagen

om arv egendom, som tillfallit någon med äganderätt (fri förfoganderätt),

därefter med äganderätt övergå å annan eller å flera efter varandra, inträ­

der skattskyldighet för senare ägares förvärv, då den föregåendes rätt upp­

hör.

Vad sålunda stadgas äger tillämpning jämväl då genom testamente viss

egendom tillagts två eller flera efter varandra med fideikommissrätt eller

eljest under villkor att egendomen skall oförminskad övergå från den ene

till den andre.

Där någon efter upphörande av sådan rätt till egendom, som i nästföre­

gående stycke sägs, bekommer densamma till full ägo, inträder skattskyldig­

het vid tiden för förvärvet.

I fall, som avses i denna paragraf, skall vad i 7 § andra stycket stadgas

äga motsvarande tillämpning.

9 §•

Har genom testamente nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller

annan förmån tillagts två eller flera efter varandra, inträder skattskyldighet

för senare innehavares förvärv av rättigheten allt efter det föregående inne­

havares rätt upphör.

Skall eljest rätt, som nu avses, tillkomma någon först framdeles, inträder

skattskyldighet vid tiden för förvärvet.

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Beräknande av skattepliktig lott.

10

§.

Arvsskatt utgår efter värdet av skattskyldigs lott.

11

§■

1 mom. Såsom arvinges eller testamentstagares lott anses vad enligt lag

och testamente å honom belöper av behållningen i dödsboet eller i sådan

kvarlåtenskap, varom förmäles i 4 § 1 mom. 2); dock skall, där i skatteären­

det föreligger arvskifte, den däri gjorda fördelningen efter vad i 16 § stadgas

lända till efterrättelse.

Behållningen beräknas med ledning av bouppteckning eller, där skatten

uttages efter deklaration, med ledning av denna.

2 mom. Äganderätt eller rättighet, som jämlikt 6, 7, 8 eller 9 § beskattas

först framdeles, räknas såsom särskild lott. Är inträde av skattskyldighet

för flera sådana från samme arvlåtare (testator) erhållna förvärv att hän­

föra till en och samma tidpunkt, anses dessa förvärv utgöra en lott.

3 mom. Skall enligt förordnande i testamente skatt för legat gäldas av

dödsboet, anses den del av behållningen, som åtgår till skatt för legatet, ut­

göra en särskild lott (skattelott), dock icke där mottagaren av legatet jäm­

väl är arvinge eller universell testamentstagare eller skattskyldighet för le­

gatet inträder senare än vid testator död.

12

§.

Har någon i enlighet med lagen om försäkringsavtal insatts såsom för­

månstagare och erhåller han vid försäkringstagarens död förfoganderätten

över försäkringen eller, utan att sådan rätt förvärvas, utbetalning på grund

av kapitalförsäkring, skall vad förmånstagaren sålunda bekommer vid be­

räknande av arvsskatt anses såsom arvfallen egendom. Vad nu sagts skall

gälla jämväl förvärv, som på grund av stadgandet i 104 § andra stycket

nämnda lag tillfaller dödsbodelägare, vilken är berättigad till laglott, med

iakttagande dock av vad beträffande fördelning av sådant förvärv kan vara

bestämt i skifteshandling, vilken jämlikt 16 § lägges till grund för lotter­

nas beräknande. Har försäkringstagarens make insatts såsom förmånstagare,

föreligger icke skattskyldighet för den del av förvärvet, som motsvarar

det belopp, varmed, därest förvärvet ingått i försäkringstagarens kvarlå­

tenskap, makens jämlikt 15 § skattefria andel i boet skolat ökas.

Vidare skall, där försäkringen är tagen

a) å försäkringstagarens eller hans makes liv samt enligt avtalet premie­

betalningen skolat vara fullgjord under en tid icke understigande tio år och

ej heller under något år erlagts premie, som uppgår till mer än en femte­

del av sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas, därest

premiebetalningen lika fördelats på tio år från avtalets slutande, eller

b) för olycksfall eller sjukdom,

Kungl. Majlis proposition nr 192.

225

vid skattens beräknande från värdet av vad som tillfallit någon i egen­

skap av förmånstagare såsom skattefritt avräknas ett belopp av 15,000 kro­

nor. Har på grund av förordnande av samma person förmånstagaren tidi­

gare erhållit sådant förvärv, som jämlikt 37 § 2 mom. är i beskattningshän­

seende likställt med gåva, må likväl å värdet av vad som inom loppet av tio

år tillfallit förmånstagaren ej avräknas mer än sammanlagt 15,000 kronor.

Vad som på grund av insättningar av samma person i ränte- och kapilal-

försäkringsanstalt på en gång tillfaller någon såsom förmånstagare skall den­

ne anses erhålla på grund av en och samma försäkring, och skall så anses

som om försäkringen tagits vid tiden för den första insättningen och på vill­

kor att premiebetalning skolat ske i den ordning, vari insättningarna i an­

stalten skett eller enligt avtal mellan anstalten och försäkringstagaren skolat

äga rum.

Skattskyldighet enligt första stycket äger ej rum för rätt till sådan liv­

ränta, som avses i 32 § 2 mom. a)—c) kommunalskattelagen, ej heller för

rätt till annan livränta, i den mån vad som på grund av förordnande av

samma person såsom sådan livränta tillfallit den berättigade icke översti­

ger 1,500 kronors årsränta.

13 §.

1 mom. Vid beräknande av behållning i dödsbo iakttages

1) att bland boets tillgångar inräknas egendom, vartill den avlidne på

livstid haft i 8 § första stycket avsedd fri förfoganderätt;

2) att bland boets tillgångar icke inräknas egendom, vilken av den av­

lidne innehafts med sådan rätt, som avses i 8 § andra stycket;

3) att avdrag må ske för begravnings- samt boupptecknings- och annan

boutredningskostnad;

4) att bland boets skulder icke må inräknas:

a) gäld, för vilken under 2) avsedd egendom på grund av inteckning eller

eljest särskilt häftar;

b) belopp, som skall betalas i arvsskatt.

2 mom. Vid beräknande av behållning i kvarlåtenskap, varom förmäles i

4 § 1 mom. 2), må avdrag ske endast för gäld, för vilken den skattepliktiga

egendomen på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar.

14 §.

Har äganderätt eller annan rätt till egendom genom testamente tillagts två

eller flera personer att samtidigt av dem åtnjutas, skall för envar beräknas

andel i rätten efter huvudtalet, där icke annan fördelning blivit i testa­

mentet bestämd.

15 §.

1 mom. Andel, som vid bodelning skall tillfalla efterlevande make, be­

räknas till hälften av makarnas behållna giftorättsgods, där den icke enligt

Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sand. Nr 192.

15

226

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

lag blivit annorlunda bestämd vid bodelning, varöver i behörig ordning upp­

rättad handling föreligger i skatteärendet.

Är äldre giftermålsbalken tillämplig å förmögenhetsförhållandena i boet,

beräknas den andel, som tillfaller efterlevande make såsom fördel, giftorätt

och morgongåva, till hälften av den gemensamma behållningen i boet, därest

den icke enligt lag annorlunda bestämts vid boskifte och däröver i skatte­

ärendet föreligger behörigen upprättad handling.

För efterlevande makes sålunda beräknade andel erlägges ej arvsskatt.

2 mom. Har kvarlåtenskap tillkommit efterlevande make såsom arvinge

och äga vid dennes död den först avlidnes arvingar taga andel i den efter-

levandes bo, beräknas denna andel till hälften därav, såframt icke jämlikt

2 kap. 2 § lagen om arv annat föranledes av förefintligheten av enskild egen­

dom eller testamente till förmån för annan än den efterlevande, eller andelen

blivit enligt lag annorlunda bestämd vid delningsförrättning, varöver behörig

handling förelägger i skatteärendet.

I fall, som avses i 4 kap. 1 § lagen om testamente, skall vad i föregående

stycke stadgas äga motsvarande tillämpning, där ej annat följer av testa­

mente, varom fråga är.

3 mom. Sådan handling rörande delning av dödsbo, som i 1 och 2 mom.

sägs, skall vid ingivandet vara åtföljd av bestyrkt avskrift. Ingives ej av­

skrift, skall sådan på bekostnad av dödsboet eller skattskyldig tagas. Av­

skriften förvaras hos domstolen.

16 §.

Föreligger i skatteärendet i behörig ordning upprättad arvskifteshandling,

skola arvingars och universella testamentstagares lotter beräknas enligt skif­

teshandlingen med tillämpning av däri angivna värden, dock icke där i 15 §

avsedd delning av boet skett annorlunda än enligt lag eller universell testa­

mentstagares lott enligt skifteshandlingen utgör större del av kvarlåtenskapen

än i testamentet bestämts. Om i skifteshandling angivits grunden för blivande

delning av från skiftet undantagen egendom ävensom dess värde, skall

jämväl sådan egendom anses fördelad å lotterna enligt angiven grund.

Har sammanlagda värdet av arvingars och universella testamentstagares

sålunda bestämda lotter i skifteshandlingen upptagits lägre än vad som

återstår av behållningen i dödsboet, beräknad på sätt i 13 § och 20—23 §§

stadgas, sedan därifrån avräknats dels efterlevande makes jämlikt 15 §

skattefria andel, dels legat, dels i 11 § 3 mom. omförmäld skattelott, dels

jämlikt 27 § 1 mom. för värdeförlust avgående belopp och dels värdet av

jämlikt 6 och 7 §§ först framdeles beskattningsbar egendom, skola lotterna

bestämmas såsom om det belopp, varmed deras sammanlagda värde un­

derstiger dödsbobehållningen efter nu nämnd avräkning, uppdelats å lot­

terna i förhållande till deras storlek.

Skifteshandling skall vid ingivandet vara åtföljd av bestyrkt avskrift.

Ingives ej avskrift, skall sådan på bekostnad av dödsboet eller skattskyl­

dig tågås. Avskriften förvaras hos domstolen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

227

17 §.

För företeende av sådan handling rörande delning av dödsbo, som avses

i 15 §, eller av arvskifteshandling skall av rätten eller domaren medgivas

anstånd med skattens fastställande, såvitt arvinge, universell testaments­

tagare, boutredningsman eller testamentsexekutör gör framställning därom

i samband med ingivande inom vederbörlig tid av bouppteckning för in­

registrering.

Anstånd skall bestämmas i stad till högst fyra månader från det bo­

uppteckningen senast skolat vara ingiven och å landet att avse längst tiden

till det allmänna tingssammanträde, som infaller näst efter fyra månader

från nämnda tidpunkt. Ställes omedelbart eller, örn anstånd redan bevil­

jats, före anståndstidens utgång nöjaktig säkerhet för det belopp, vartill

skatten uppgår vid lotternas beräkning enligt lag och testamente, må an­

stånd medgivas i stad högst ett år från det bouppteckningen senast sko­

lat vara ingiven och å landet längst till det allmänna tingssammanträde, »som

infaller näst efter ett år från nämnda tidpunkt. I fråga om prövning av erbju­

den säkerhet skall vad i 55 § 3 mom. stadgas äga motsvarande tillämpning.

Anstånd som nu sagts skall icke föranleda uppskov med bouppteckning­

ens registrering.

På framställning av delägare, boutredningsman eller testamentsexekutör

i dödsbo efter den, som vid sin död ej hade hemvist i riket, skall för för­

rättande av sådan delning av dödsbo, som avses i 15 §, eller av arvskifte

anstånd beviljas med avlämnande av deklaration, därvid bestämmelserna

i första och andra styckena skola äga motsvarande tillämpning.

Ställd säkerhet skall av rätten eller domaren omedelbart överlämnas till

länsstyrelsen. Mot bevis att sedermera påförd skatt blivit gulden skall sä­

kerheten återställas till den, som nedsatt densamma. Därest genom löftes­

mäns död eller av annan orsak säkerheten blivit minskad och icke efter an­

maning annan nöjaktig säkerhet lämnas, skall rätten eller domaren förklara

beviljat anstånd icke vidare gälla.

Örn skyldighet att, då anstånd med skattens fastställande ägt rum, å skat­

ten gälda ränta stadgas i 52 §.

18 §.

Har, då beslut örn fastställande av skatt skall meddelas, ej kunnat utrönas,

huruvida den döde efterlämnat arvinge, som före allmänna arvsfonden eller

före eller jämte annan känd arvinge är berättigad till arvet, skall ändock

lott beräknas tillkomma arvinge, örn vilken kännedom sålunda saknas.

Är utrönt, att arvingar finnas, men äro arvingarna eller en del av dem icke

kända till antalet, skall vad som tillkommer sådana arvingar inom varje

gren beskattas såsom en lott.

19 §.

1 mom. Har arvinge eller testamentstagare av arvlåtaren (testator) erhål­

lit gåva, vilken icke jämlikt 38 § eller 39 § a), b) eller c) varit fri från skatt,

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

och har gåvan blivit fullbordad eller handling, innefattande giltig utfästelse

om sådan gåva, blivit till mottagaren överlämnad inom fyra år före döds­

fallet, skall gåvans värde sammanläggas med värdet av sådan arvingens

eller testamentstagarens lott, för vilken skattskyldighets inträde är att hän­

föra till arvlåtarens (testators) död, och arvsskatten beräknas å lottens och

gåvans sammanlagda värde. Avdrag skall därvid ske för skatt, som visas

hava erlagts för gåvan eller, om ytterligare gåva förekommit före ovan an­

givna tid, för vad av erlagd skatt belöper å den gåva, som skall samman­

läggas med lotten; dock må arvsskatten icke beräknas till lägre belopp än

som skulle, utan avseende å gåvan, hava utgått för lotten.

Där inträde av skattskyldighet för gåva är att hänföra till dödsfallet

eller eljest skolat hänföras till senare tidpunkt än gåvans fullbordande eller

mottagande av utfästelse om gåvan, skall vid bedömande av frågan huru­

vida sammanläggning skall ske den tidpunkt, till vilken inträde av skatt­

skyldighet är eller varit att hänföra, vara avgörande.

Vid sammanläggning beskattas icke i 37 § 2 mom. avsett förvärv i den

mån skattefrihet åtnjutits på grund av föreskrifterna i 12 §.

2 mom. Utgöres lott av egendom, för vilken jämlikt 8 § första stycket skatt­

skyldighet inträtt senare än vid arvlåtarens (testators) död, och har mot­

tagaren av lotten erhållit gåva av föregående innehavaren, skall, med till-

lämpning av föreskrifterna i 1 morn., värdet av sådan gåva sammanläggas

med lotten, där mottagaren ej såsom arvinge eller testamentstagare efter

föregående innehavaren erhåller egendom till högre värde än nämnda lott.

Vid sammanläggning som nu avses beräknas skatten jämväl såvitt gäller

värdet av gåvan efter den skatteklass, som jämlikt 30 § skall tillämpas be­

träffande lotten.

3 mom. Bouppteckning skall vid ingivandet vara åtföljd av skriftlig upp­

gift angående i denna paragraf avsedd gåva eller försäkran att sådan gåva

icke förekommit. Enahanda uppgift eller försäkran skall lämnas i deklara­

tion, som avgives angående arvfallen eller testamenterad egendom.

Värdering av egendomen.

20

§.

Vid uppskattning av egendom skall lända till efterrättelse i bouppteckning

eller, där skatt uttages efter deklaration, i denna upptaget värde, såframt icke

föreskrifterna i 21, 22 eller 23 § föranleda åsättande av annat värde. Nytt­

janderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån, som av arvlå-

taren stiftats genom testamente, uppskattas enligt i 23 § meddelade före­

skrifter.

21

§.

Uppskattningen sker med hänsyn till förhållandena vid tiden för skatt­

skyldighetens inträde.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 192.

229

Där arvsskatt utgår för värdet av gåva, som skall sammanläggas med arvs-

eller testamentslott, uppskattas den bortgivna egendomen sådan den befanns,

då gåvan fullbordades eller handling, innefattande giltig utfästelse om gåvan,

överlämnades till mottagaren eller, där inträde av skattskyldighet för gåvan

varit att hänföra till senare tidpunkt, sådan egendomen då befanns. Har

givaren förbehållit sig nyttjanderätt till eller rätt till ränta, avkomst eller

annan förmån av egendomen utan att sådant förbehåll föranlett beskatt­

ningens uppskjutande, skall dock uppskattningen av egendomen hänföras till

tiden, då den givaren förbehållna rättigheten upphörde.

Angående avräkning i vissa fall för värdeförlust, som uppkommit efter

skattskyldighetens inträde, stadgas i 27 §.

22

§.

1 mom. Såsom värde å fast egendom vid tidpunkt, som avses i 21 §, skall,

där ej annat föranledes av vad i 2 och 3 mom. stadgas, gälla näst föregående

årets taxeringsvärde.

2 mom. Har fast egendom efter den tidpunkt, som näst föregående årets

taxeringsvärde avsett, nedgått i värde genom eldsvåda, vattenflöde eller annan

dylik tilldragelse eller genom borttagande av byggnad eller annan anläggning

å egendomen eller av tillbehör därtill eller genom skogsavverkning eller ge­

nom nedläggning eller väsentlig förändring av rörelse, i vilken egendomen

varit använd, eller av annan liknande anledning, skall länsstyrelsen i det län

där egendomen är belägen på ansökan av skattskyldig, boutredningsman

eller testamentsexekutör, efter verkställd utredning, åsätta egendomen sär­

skilt värde till ledning för beräkning av på egendomen belöpande arvsskatt.

Där efter tidpunkt som nyss nämnts fortsatt bebyggelse skett å fast egen­

dom eller dess värde eljest förhöjts till följd av ny-, till- eller ombyggnad

eller väsentlig förändring av rörelse, vari egendomen varit använd, eller annan

liknande anledning, äger rätten eller domaren hos länsstyrelsen påkalla att

egendomen för ändamål, som i föregående stycke sägs, åsättes särskilt värde.

Fast egendom, för vilken icke finnes särskilt taxeringsvärde, skall ock av

länsstyrelsen åsättas värde till ledning för arvsskattens bestämmande. Det

åligger skattskyldig, boutredningsman eller testamentsexekutör att göra an­

sökan härom. Värdering som nu sägs är dock icke erforderlig, där det fin­

nes uppenbart, att egendomens värde ej överstiger 5,000 kronor.

Vid den värdesätlning, varom i detta mom. är fråga, skall, under iaktta­

gande i övrigt i tillämpliga delar av de i kommunalskattelagen stadgade

grunder för taxering av fastighet, hänsyn tagas till egendomens beskaffen­

het vid tidpunkt, som avses i 21 §. Sökande är pliktig meddela länsstyrel­

sen erforderliga upplysningar för ansökningens prövning. Länsstyrelsen äger

att i ärendet höra ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden för det distrikt,

inom vilket egendomen är belägen, eller, om denna nämnd avslutat sin verk­

samhet, ordföranden i taxeringsnämnden i orten. Där besiktning av egendo­

men prövas nödig, må länsstyrelsen föranstalta därom såframt, då ärendet

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

upptagits på ansökan, sökanden efter anmaning bestrider kostnaderna för

besiktningen. I fall, som avses i andra stycket av detta moment, bestridas

kostnaderna av allmänna medel.

över länsstyrelsens beslut i ärende, som avses i detta moment, må klagan

icke föras.

3 mom. Har fast egendom efter den tidpunkt, som näst föregående årets

taxeringsvärde avsett, väsentligt nedgått i värde på grund av allmän för­

ändring i det ekonomiska läget och uppgår, därest egendomen uppskattas

efter nämnda taxeringsvärde, skatten för sådana lotter i boet, om vilkas be­

skattande är fråga, till sammanlagt minst 3,000 kronor, må Konungen på an­

sökan av skattskyldig, boutredningsman eller testamentsexekutör medgiva,

att skatten skall utgå efter lägre värde än det, vartill den fasta egendomen

eljest skall uppskattas. Sådan ansökan skall för att kunna till prövning upp­

tagas vara till Konungen ingiven innan beslut om skattens fastställande med­

delas.

- ■

1^1

23 §.

Vid uppskattning av lös egendom iakttages:

A. Tomträtt eller vattenfallsrätt uppskattas till det värde, som rättig­

heten med hänsyn till villkoren vid upplåtelsen och den tid, som därför

återstår, kan anses hava betingat vid en av boets avveckling föranledd, med

tillbörlig omsorg skedd försäljning. Enligt enahanda grund uppskattas å an­

nans mark uppförd byggnad, som ej är tillbehör till tomträtt eller vatten­

fallsrätt.

B. Aktie, obligation eller därmed jämförlig värdehandling uppskattas, där

värdehandlingen noteras å inländsk eller utländsk börs, till det noterade

värdet eller, örn detta icke motsvarar vad som varit påräkneligt vid försälj­

ning under normala förhållanden, till pris, som vid dylik försäljning kan

påräknas. Sådan värdehandling, som icke noteras å börs, uppskattas enligt

sist angivna grund.

C. Fordran uppskattas till sitt kapitalbelopp jämte upplupen ränta å tid,

som avses i 21 §. Är fordringen ej förfallen och skall ränta därå ej beräknas

för tiden före förfallodagen, uppskattas fordringen till belopp, som efter en

räntefot av fem procent utgör dess värde vid nämnda tid enligt vid denna

förordning fogad tabell K

Osäker fordran uppskattas till belopp, varmed den kan beräknas inflyta.

Värdelös fordran anses icke utgöra tillgång. Den omständigheten att gälde-

nären är delägare i dödsboet föranleder icke fordringens uppskattande enligt

andra grunder än eljest tillämpliga.

D. För evärdlig tid utgående ränta, avkomst eller annan förmån upp­

skattas till tjugu gånger det belopp, vartill den senast för helt år uppgått.

Nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån, som ut­

går under viss tid eller någons livstid, uppskattas till sitt kapitalvärde. Är

rättigheten bestämd till visst belopp eller eljest till viss storlek, beräknas

kapitalvärdet efter det belopp rättigheten senast för helt år motsvarat och

en räntefot av fem procent enligt de vid denna förordning fogade tabellerna

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

231

II, lil och IV. Där rättighet, som belastar viss egendom, ej är på nyss an­

givet sätt bestämd, anses årliga värdet utgöra fem procent av det penning­

värde, vartill egendomen uppskattats, dock att, där rättighet avser endast

del av egendom eller dess årliga värde eljest icke kan bestämmas enligt

nyss angivna grund, detta uppskattas efter vad som prövas skäligt.

Kapitalvärdet av rättighet, som icke är bestämd att utgå under någons

livstid men ändock är av obestämd varaktighet, uppskattas med ledning av

tabellerna III och IV, såsom örn den skolat utgå för den berättigades livs­

tid, dock högst till tio gånger det värde, rättigheten senast för helt år mot­

svarat.

Är rättighet beroende av flera personers liv sålunda, att rättigheten upp­

hör vid den först avlidnes frånfälle, bestämmes rättighetens kapitalvärde

efter den äldstes levnadsålder. Fortfar däremot rättigheten oförändrad till

den sist avlidnes frånfälle, beräknas värdet efter den yngstes ålder.

E. Värdet av utländskt myntslag beräknas på sätt i förordningen angående

stämpelavgiften är stadgat.

F. Annan lös egenom än förut nämnts uppskattas till vad den kan anses

hava betingat vid en av boets avveckling föranledd, med tillbörlig omsorg

skedd försäljning.

24 §.

Har egendom tillfallit någon med i 8 § första stycket avsedd rätt, uppskattas

denna såsom om egendomen bekommits med äganderätt.

Sådan rätt till egendom, som omförmäles i 8 § andra stycket, uppskattas

så länge där nämnt villkor är gällande såsom om egendomen bekommits

med nyttjanderätt.

25 §.

Har genom testamente upplåtits nyttjanderätt till eller rätt till ränta, av-

komst eller annan förmån av egendom, skall, såvitt ej jämlikt 6 § ägande­

rätten till samma egendom beskattas först framdeles, egendomens jämlikt

21—23 §§ beräknade värde minskas med rättighetens kapitalvärde. Har

rättigheten tillagts två eller flera efter varandra, skall vid den avräkning,

som äger rum för uppskattning av äganderätten, rättigheten anses hava till­

fallit allenast en av de berättigade och dess kapitalvärde beräknas efter den

yngstes levnadsålder.

Där rättighet, varom nu är fråga, upplåtits genom annan rättshandling

än testamente och såsom efter arvlåtarens död bestående belastning utgör

skuld i boet, skall vad i första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning;

dock må avräkning för rättighetens värde ske endast i den mån detsamma

överstiger värdet av för rättigheten utgående vederlag.

26 §.

Den som vid bouppteckning uppgivit dödsbo eller omhänderhar boets

egendom ävensom skattskyldig bar att tillhandahålla den utredning, som

rätten eller domaren prövar erforderlig för bedömande av egendoms värde.

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Till upplysning om värde å fast egendom skall företes taxeringsbevis

eller kronodebetsedel eller, där egendomen jämlikt 22 § 2 mom. första eller

tredje stycket åsatts särskilt värde, länsstyrelsens beslut i ärendet. Påkallar

skallskyldig tillämpning av sådant särskilt värde, skall nödigt anstånd med

skatteärendets avgörande lämnas för uppvisande av länsstyrelsens beslut,

såvida det styrkes, att ansökan örn åsättande av särskilt värde å egendomen

blivit gjord.

Till ledning för värdering av aktier, obligationer och därmed jämförliga

värdehandlingar skall företes intyg av bank, mäklare eller annan med saken

förtrogen. Är sådan handling icke noterad å börs, skall företes av lands-

kamreraren i länet meddelat bevis, utvisande det värde, vartill enligt se­

nast verkställd prövning handlingen må hava upptagits vid taxering enligt

förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Rätten eller domaren må, där särskild anledning föreligger, förordna lämp­

lig person att verkställa uppskattning av lös egendom till ledning för dess

värdering. Förordnande som nu sagts må, efter framställning av advokat­

fiskal^ meddelas av hovrätten i dit fullföljt skatteärende. Det åligger

skattskyldig eller den, som för skattskyldig omhänderhar egendom, att hålla

egendomen tillgänglig för besiktning ävensom att tillhandagå förrättnings-

mannen med upplysningar och annan utredning. Ersättning åt förrättnings-

mannen erlägges, örn egendomen ingår i dödsbo, av boet och eljest av den

för egendomen skattskyldige.

27 §.

1 mom. Förrättas arvskifte inom åtta månader från arvlåtarens död och

lägges skifteshandlingen till grund för arvsskattens bestämmande, skall på

begäran av arvinge, universell testamentstagare, boutredningsman eller testa­

mentsexekutör, avräkning för värdeförlust enligt vad nedan sägs äga rum,

när å börs eller eljest i marknaden noterad aktie, obligation eller därmed

jämförlig värdehandling blivit

a) vid tiden för skiftet noterad till värde understigande det till tiden för

dödsfallet hänförliga värde, vartill jämlikt 23 § B handlingen skall upptagas,

eller

b) före skiftet frånsåld boet till lägre pris än sistnämnda värde.

Avräkningen verkställes med skillnaden mellan sagda till tiden för döds­

fallet hänförliga värde och det värde, vartill enligt i 23 § B angivna grunder

handlingen skall upptagas örn värderingen i stället hänföres i fall, som an­

gles under a), till tiden för skiftet och i fall, som angives under b), till tiden

för försäljningen; dock må avräkning icke äga rum med mindre nämnda

skillnad uppgår till minst tio procent av värdet vid dödsfallet och ej heller i

den mån värdeförlusten motsvaras av värdeökning, som kommit dödsboet till

godo genom att annan å börs eller eljest i marknaden noterad värdehand­

ling blivit vid tiden för skiftet noterad eller före skiftet frånsåld boet till pris

överstigande värdet å samma handling vid dödsfallet.

233

Vid tillämpning av vad i detta moment stadgas lända till efterrättelse före­

skrifterna i 26 § första och tredje styckena.

2 mom. Tillfaller kvarlåtenskapen, frånsett legat, allenast en arvinge eller

universell testamentstagare och har beträffande dödsboet tillhörig aktie, obli­

gation eller därmed jämförlig värdehandling inom fyra månader efter döds­

fallet eller, om bouppteckning dessförinnan ingivits, före ingivandet inträf­

fat sådant förhållande, som i 1 mom. första stycket omförmäles, skall på

begäran av arvingen, testamentstagaren, boutredningsman eller testaments­

exekutör avräkning äga rum för värdeförlust. Vid beräknande av förlusten

skall vad i 1 mom. stadgats äga motsvarande tillämpning.

Där dödsboet inom åtta månader från dödsfallet blir föremål för delning,

varom förmäles i 15 §, och över sådan delning upprättad handling lägges till

grund för bestämmande av arvingens eller den universel^ testamentstagarens

lott, skall avräkningen avse värdeförlust, som inträffat under tiden från döds­

fallet till delningen av boet.

3 mom. Därest beträffande aktie, obligation eller därmed jämförlig vär­

dehandling, vilken tillagts någon såsom legat, inom åtta månader från tes-

tators död eller, om legatet dessförinnan blivit verkställt, under tiden till

verkställandet inträffat i 1 mom. första stycket avsett förhållande, skall på

begäran av den skattskyldige avräkning för värdeförlust verkställas. Vid be­

räknande av förlusten skall vad i 1 mom. stadgats äga motsvarande tillämp­

ning.

Har legatarien tillagts endast rätt till ränta eller annan avkastning å värde­

handlingen, äger han, i den mån värdeförlust som nyss nämnts föranleder

nedsättning av rättighetens värde, påkalla avräkning härför.

Kungl. May.ts proposition nr 192.

Skattens bestämmande.

28 §.

Arvs- eller testamentslott, som tillkommer barn, adoptivbarn, styvbarn,

makes adoptivbarn eller avkomling till barn, adoptivbarn, styvbarn eller

makes adoptivbarn, är fri från skatt, där dess värde icke överstiger 3,000

kronor.

Tillfaller lott barn, adoptivbarn, styvbarn, makes adoptivbarn eller avkom­

ling till avlidet barn, adoptivbarn, styvbarn eller makes adoptivbarn och har

vid tiden för skattskyldighets inträde mottagaren av lotten ej fyllt 18 år,

är lotten skattefri, örn dess värde ej överstiger ovan angivna belopp av 3,000

kronor ökat med 1,000 kronor för varje helt år eller del därav, som då

återstod till dess sagda ålder uppnås.

Efterlevande make tillkommande lott, vars värde icke överstiger 25,000

kronor, är fri från skatt.

I fråga örn sådan i andra och tredje styckena avsedd lott, vilken jämlikt

6, 7, 8 eller 0 § beskattas först framdeles, skall vid beräknande av det värde,

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

vartill lotten för att vara skattefri högst får uppgå, hänsyn tagas jämväl till

värdet av annan från samme arvlåtare (testator) erhållen lott, för vilken

inträde av skattskyldighet varit att hänföra till tidigare tidpunkt.

Skattefri är jämväl, med det undantag som framgår av sista stycket, annan

lott än förut nämnts, där värdet icke överstiger 1,000 kronor.

I övrigt beräknas skatten enligt denna

Tariff.

Klass 1. För arvs- eller testamentslott, som tillkommer efterlevande make,

barn, adoptivbarn, styvbarn, makes adoptivbarn eller avkomling till barn,

adoptivbarn, styvbarn eller makes adoptivbarn, utgör skatten:

när värdet å skattepliktig lott överstiger

3,000 men icke

6,000 kr.:

30 kr.

6,000

»

»

12,000

> :

90

»

12,000

»

»

20,000

» :

270

»

20,000

»

»

30,000

» :

590

»

30,000

»

»

40,000

» : 1,090

»

40,000

»

»

50,000

» : 1,690

»

50,000

»

»

60,000

» : 2,390

»

60,000

»

»

75,000

» : 3,190

»

75,000

»

»

100,000

» : 4,540

»

100,000

»

»

150,000

» : 7,040

»

150,000

»

»

200,000

» : 13,040

»

200,000

»

»

300,000

» : 20,040

»

300,000

»

»

400,000

» : 36,040

»

400,000

» : 54,040

»

Klass II.

för

3,000 kr. och 2 % av återstoden

»

6,000 » »

3 % »

»

»

12,000 » »

4 % »

»

»

20,000 » »

5 % »

»

»

30,000 » »

6 % »

»

»

40,000 » »

7 % ■»

»

»

50,000 » »

8 % »

»

»

60,000 » »

9 % »

»

»

75,000 » »

10 % »

»

»

100,000 » »

12 ^ »

»

»

150,000 » »

14 % »

»

»

200,000 » »

16 % »

»

»

300,000 » »

18 % »

»

»

400,000 » »

20 / »

»

A. För arvs- eller testamentslott, som tillkommer fader, moder, styvfader,

styvmoder, broder (halvbroder), syster (halvsyster), broders (halvbroders)

eller systers (halvsysters) avkomling, adoptant, adoptants avkomling eller

barns eller adoptivbarns efterlevande make, utgör skatten:

när värdet å lotten överstiger

1,000 men icke 3,000 kr.:

20 kr. för

1,000 kr. och 4 % av återstoden

3,000

» »

6,000

» :

100

» »

3,000 » »

6 % i>

»

6,000

» »

12,000

»

280

» »

6,000 » »

8 % » »

12,000

» »

20,000

» :

760

» »

12,000 » »

10 * »

20,000

» »

30,000

» :

1,560

» »

20,000 » »

12 % »

30,000

» »

40,000

» :

2,760

» »

30,000 » »

15 % »

D

40,000

» »

60,000

» :

4,260

» »

40,000 » »

18 % » »

60,000

» »

100,000

» :

7,860

» »

60,000 » »

21 % » »

100,000

» : 16,260 » »

100,000 » »

24 % »

» •

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

235

B. För arvs- eller testamentslott tillkommande någon, vilken såsom an­

ställd tillhört den avlidnes husfolk under minst tio år eller under tid, som

jämte tiden för sådan anställning hos den avlidnes make eller släkting till

den avlidne eller maken uppgår till minst tio år, beräknas skatten, om lottens

värde icke överstiger 50,000 kronor, enligt de grunder som angivas under A.

Klass lil. För testamentslott tillkommande

kyrka, landsting, kommun eller annan menighet ävensom hushållnings­

sällskap;

stiftelse med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala,

politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella

eller eljest allmännyttiga ändamål;

stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landets näringsliv;

registrerad understödsförening eller sådan sammanslutning, som, utan att

hava till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska

intressen, huvudsakligen fullföljer ovan angivet ändamål,

utgör skatten, där fråga är örn svensk juridisk person och skattebefrielse

ej åtnjutes jämlikt 3 §:

när värdet å lotten överstiger

1,000 men icke

3,000 kr.:

40 kr. för

1,000 kr. och 10 % av återstoden;

3,000

»

»

6,000 » :

240 »

>

3,000 »

»

15 % »

» ;

6,000 »

20,000 » :

690 »

»

6,000 » >

20 % »

» ;

20,000 »

60,000 » :

3,490 »

»

20,000 » »

25

f

»

»

60,000

» : 13,490 »

»

60,000 » »

30 % »

»

Klass IV. För arvs- eller testamentslott, som icke skall beskattas enligt

för klass I, II eller III angivna grunder, utgör skatten:

när värdet å lotten överstiger

1,000 men icke

3,000 kr.:

40 kr. för

1,000 kr. och 10 % av återstoden

3,000

»

6,000 »

240 »

»

3,000 »

>

15 % »

»

6,000 » »

12,000 » :

690 »

»

6,000 » »

20 % »

»

12,000 » »

20,000 » :

1,890 »

»

12,000 » »

25 % »

»

20,000 »

40,000 » :

3,890 »

»

20,000 » »

30*/. »

»

40,000

»

9,890 »

»

40,000 »

»

35 % »

»

För skattelott, som i 11 § 3 mom. sägs, beräknas skatten efter den lägsta

klass, som gäller för arvinge eller universell testamentstagare i dödsboet eller

för mottagaren av det legat varom fråga är. Därest skattelotten icke över­

stiger, om den skall beskattas efter klass I, 3,000 kronor och eljest 1,000 kro­

nor, utgår skatten i klass I efter 1 procent, i klass II efter 2 procent samt i

klasserna III och IV efter 4 procent.

29 §.

Vid tillämpning av 28 § skall värdet å lotten jämnas till närmast lägre

fulla hundratal kronor.

236

Kungl. Majlis proposition nr 192.

Finnes skatten bliva högre än hälften av det belopp, som utgör skillnaden

mellan lottens jämlikt första stycket jämnade värde och det värde, vartill

lotten för att vara skattefri högst får uppgå, nedsättes skatten med över­

skjutande del.

Om värdet å lott, som tillkommer i klass II B i tariffen omförmäld person,

överstiger 50,000 kronor och vid därav föranledd beskattning enligt de för

klass IV angivna grunder skatten blir högre än summan av halva det belopp,

varmed lottens värde överstiger 50,000 kronor, och den skatt, som därest

lottens värde utgjort 50,000 kronor skolat utgå enligt grunderna för klass II,

nedsättes skatten till nämnda summa.

Därest vid beräkning av skatt öretal uppkommer, skall skatten jämnas till

närmast lägre hela krontal.

30 §'

Där någon bekommer egendom, för vilken jämlikt 8 § skattskyldighet in­

trätt senare än vid arvlåtarens (testators) död, beräknas skatten efter skyld-

skapsförhållandet mellan tillträdaren och föregående innehavaren, därest

skatten vid sådan beräkning blir lägre än om den bestämmes efter skyld-

skapsförhållandet mellan tillträdaren och arvlåtaren (testator).

Tillfaller egendom den som är gift, beräknas skatten efter skyldskapsför-

hållandet mellan hans make och testator, om skatten därvid blir lägre än den

som eljest skolat utgå.

31 §.

Till ledning vid uträknandet av skatt enligt denna förordning utfärdar

Konungen erforderliga tabeller.

Efterbcskattning.

32 §.

Har efter det beslut meddelats örn fastställande av skatt

a) kännedom erhållits om förut icke känt testamente;

b) testamente, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning, blivit ge­

nom lagakraftvunnen dom helt eller delvis förklarat ogillt;

c) genom lagakraftvunnen dom eljest blivit bestämt angående delningen

av egendom i dödsbo;

d) beträffande bouppteckning yppats felaktighet, som efter vad i 3 kap.

10 § lagen om boutredning och arvskifte stadgas föranleder tillägg till eller

rättelse av bouppteckningen;

e) kännedom erhållits angående vid tiden för skattskyldighetens inträde

föreliggande omständighet, som föranleder, att i deklaration uppgiven behåll­

ning eller egendom bort upptagas eller fördelas annorledes än i deklaratio­

nen angivits;

f) kunskap vunnits om förhållande, som föranleder tillämpning av 19 §;

och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, för någon

lott skatt skolat gäldas utöver vad för lotten beräknats, skall efterbeskattning

ske med sålunda felande belopp.

Särskilda bestämmelser örn beskattning i tall av dödsbos konkurs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

33 §.

1 mom. Där dödsbo, vari finnes skattepliktig behållning, avträtts till kon­

kurs, skall för egendom, som hör till konkursboet, utgå arvsskatt endast i den

mån i konkursen uppkommer överskott, som jämlikt konkurslagen över­

lämnas till gäldenärens rättsinnehavare.

Egendom, varav sådant överskott utgöres, uppskattas sådan den befanns

vid överlämnandet till gäldenärens rättsinnehavare; och räknas med tillämp­

ning i övrigt av vad i denna förordning stadgas vid skattens bestämmande

överskott såsom behållning i dödsboet.

Vad nu stadgats skall gälla jämväl då arvlåtaren (testator) vid sin död

var i konkurs.

Om anstånd jämlikt 17 § blivit beviljat, skall, där dödsboet avträdes till

konkurs, anståndet anses förfallet och ställd säkerhet återlämnas.

2 mom. Uppkommer efter konkursens avslutande för konkursboet ytter­

ligare tillgång, som jämlikt konkurslagen överlämnas till gäldenärens rätts­

innehavare, skall i tillämpliga delar gälla vad i 32 § stadgas om efterbe-

skattning.

3 mom. Har inom ett år från det underrätt meddelat beslut om fast­

ställande av skatt dödsbo avträtts till konkurs, skall förut bestämd skatt ned­

sättas sålunda att med tillämpning av föreskrifterna i 1 mom. skatt påföres

endast i den mån i konkursen uppkommit överskott.

Ansökan örn återvinning av skatt efter vad nu sagts göres skriftligen och

upptages av den underrätt, som meddelat beslut om skattens fastställande.

Beskattningsmyndighet.

34 §.

Beskattningsmyndighet är den allmänna underrätt, vid vilken arvlåtaren

(testator) eller, då fråga är om egendom vartill föregående innehavare på

livstid haft i 8 § första eller andra stycket avsedd rätt, denne skolat svara

i mål, som rörde hans person.

Finnes ej behörig beskattningsmyndighet efter vad nu sagts upptages skatte­

ärendet av Stockholms rådhusrätt.

Om gåvoskatt.

35 §.

Skyldighet att erlägga gåvoskatt åligger:

a) svensk medborgare, här i riket bosatt utländsk medborgare samt svensk

juridisk person

för gåva av egendom inom eller utom riket;

238

Kungl. Mcij.ts proposition nr 192.

b) annan utländsk medborgare än under a) sägs samt här i riket icke hem­

mahörande juridisk person

för gåva av sådan egendom, som angives i 4 § 1 mom. 2).

36 §.

Skattskyldighet inträder, såframt ej annat följer av vad i nästa stycke

sägs, då gåvan blivit fullbordad eller handling, innefattande giltig utfästelse

om gåva av lös egendom, överlämnats till mottagaren. I fall, som avses i

37 § 2 mom. inträder skattskyldighet vid den tid, då förmånstagaren er­

håller förfoganderätten över försäkringen; dock inträder, där på grund av

kapitalförsäkring utbetalning tidigare ägt rum till den berättigade, skatt­

skyldighet för sådant belopp vid dess mottagande.

Vad i fråga om arvsskatt är stadgat i 6—9 §§ skall vid beskattning av

gåva äga motsvarande tillämpning. Föreskrifterna i 6 § örn skattskyldig­

hetens inträde först framdeles skola härvid, utan inskränkningar som an­

givas i andra stycket under c) och d), gälla jämväl i fall då givaren förbe­

hållit sig själv nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan för­

mån av den bortgivna egendomen.

37 §.

1 mom. Gåvoskatt utgår vid köp, byte, lega eller annat sådant avtal, örn

av missförhållandet mellan de å ömse sidor utfästa villkor är uppenbart, att

avtalet delvis har egenskap av gåva.

2 mom. Skatt såsom för gåva utgår för vad som i enlighet med lagen om

försäkringsavtal i annat fall än i 12 § avses tillfaller någon i egenskap av

förmånstagare.

Vid beskattning, varom nu är fråga, skall vad i 12 § andra, tredje och

fjärde styckena är stadgat äga motsvarande tillämpning.

38 §.

Från gåvoskatt äro, förutom i 3 § omförmälda juridiska personer, befriade:

kyrka, landsting, kommun eller annan menighet ävensom hushållnings­

sällskap;

stiftelse med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala,

politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella

eller eljest allmännyttiga ändamål;

stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landets näringsliv;

registrerad understödsförening eller sådan sammanslutning, som, utan att

hava till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska in­

tressen, huvudsakligen fullföljer ovan angivet ändamål.

Skattebefrielse enligt denna paragraf tillkommer endast svensk juridisk

person och äger icke rum, där givaren för sin livstid eller för viss tid för­

behållit sig nyttjanderätt till eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån

av den bortgivna egendomen eller del därav.

239

39 §.

Skattefrihet åtnjutes

a) för gåva av möbler, husgeråd och andra inre lösören, som äro avsedda

för gåvotagarens eller hans familjs personliga bruk;

b) för vad någon erhållit såsom bidrag till undervisning eller uppfostran,

för periodiskt understöd och därmed jämförlig periodisk betalning, vilken

enligt gällande författningar angående skatt å inkomst skall inräknas i gåvo­

tagarens skattepliktiga inkomst;

c) för vad make vid bodelning, som förrättats av annan anledning än

makes död, erhållit utöver honom enligt lag tillkommande andel i boet, i

den mån värdet av vad maken bekommit icke överstiger värdet av hans

giftorättsgods eller, örn äldre giftermålsbalken är tillämplig, värdet av sam­

fälld egendom, som av honom i boet vid äktenskapets ingående eller där­

efter införts;

d) för annan än under a), b) och c) omförmäld gåva, vars värde icke

överstiger 3,000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

40 §.

Skyldskapsförhållandet mellan givare och gåvotagare lägges till grund för

beräkning av skatten; dock skall vad i fråga om arvsskatt är föreskrivet i

30 § äga motsvarande tillämpning vid beskattning av gåva.

41 §.

Har gåvotagaren inom fyra år innan den gåva, varom fråga är, blivit

fullbordad eller handling, innefattande giltig utfästelse om gåvan, blivit över­

lämnad till mottagaren, från samme givare erhållit annan gåva, som icke

jämlikt 39 § a), b) eller c) varit fri från skatt, skall hänsyn tagas till den

tidigare gåvan, så att skatten beräknas å gåvornas sammanlagda värde. Av­

drag skall därvid ske för skatt, som visas hava erlagts för den tidigare gåvan,

eller, om före ovan angivna tid ytterligare gåva förekommit, för vad av er-

lagd skatt belöper å förstnämnda gåva; dock må för den gåva varom fråga

är icke beräknas lägre skatt än som skulle, utan avseende å tidigare gåvor,

hava utgått för gåvan.

Där inträde av skattskyldighet för gåva är att hänföra eller skolat hän­

föras till senare tidpunkt än gåvans fullbordande eller mottagande av ut­

fästelse örn gåvan, skall vid bedömande av fråga huruvida sammanläggning

skall ske den tidpunkt, till vilken inträde av skattskyldighet är eller varit

att hänföra, vara avgörande.

Vid sammanläggning beskattas icke i 37 § 2 mom. avsett förvärv i den mån

skattefrihet åtnjutits på grund av föreskrifterna i 12 §.

Då fråga samtidigt förekommer om beskattning av flera, av skilda givare

erhållna gåvor, skall skatt för sig beräknas för vad som erhållits från varje

särskild givare.

240

42 §.

Egendom, för vilken gåvoskatt utgår, uppskattas med hänsyn till förhål­

landena vid tiden för skattskyldighetens inträde.

Där jämlikt 41 § med värdet av gåva skall sammanläggas värdet av tidi­

gare gåva, uppskattas sistnämnda gåva sådan den befanns då den fullborda­

des eller handling, innefattande giltig utfästelse örn gåvan, överlämnades till

mottagaren eller, där inträde av skattskyldighet för gåvan varit att hänföra

till senare tidpunkt, sådan den då befanns.

43 §.

Vid beskattning av gåva skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse,

förutom ovan särskilt angivna bestämmelser i 6—9, 12 och 30 §§, vad i fråga

om arvsskatt vidare är stadgat i 4 § 2 och 3 inom., 11 § 2 morn., 14, 20, 22

—26 §§, 28 § med undantag av vad i andra och tredje styckena stadgas an­

gående särskild skattefrihet, ävensom 29 och 32 §§; och skall därvid vad i

26 § sista stycket sägs örn rätten eller domaren i stället gälla vederbörande

länsstyrelse samt i 32 § f) förekommande hänvisning till 19 § i stället gälla

41 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

44 §.

Beskattningsmyndighet är länsstyrelsen i det län, där den skattskyldige

är mantalsskriven eller, örn han ej är mantalsskriven inom riket, där han

är bosatt samt, i fråga om juridisk person, där vederbörande styrelse eller

förvaltning har sitt säte.

Finnes ej behörig beskattningsmyndighet efter vad nu sagts upptages

skatteärendet av Överståthållarämbetet för skatteärenden.

Gemensamma bestämmelser.

Deklaration och vissa andra uppgifter för beskattningen.

45 §.

Deklaration skall av den, som är skattskyldig, avgivas

A) angående förvärv av arvs- eller testamentslott, när lotten utgöres av

1) egendom i dödsbo efter svensk medborgare i fall, då denne vid sin död

ej hade hemvist i riket och skyldighet ej inträtt att efter honom här förrätta

bouppteckning enligt svensk lag;

2) egendom i dödsbo efter utländsk medborgare, som vid sin död ej hade

hemvist i riket;

3) äganderätt eller rättighet, vilken jämlikt 6—9 §§ beskattas senare än

vid arvlåtarens (testators) död, dock icke där fråga är örn förvärv efter den

som på livstid innehaft egendom med i 8 § första stycket avsedd rätt;

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

241

4) egendom i dödsbo, som avträtts till konkurs, i fall där arvsskatt skall

beräknas med tillämpning av 33 § 1 morn.;

B) angående förvärv, som vid försäkringstagares död tillfallit förmåns­

tagare, vilken icke tillika är arvinge eller testamentstagare;

C) angående sådan i 32 § a), b), c), e) och f) samt i 33 § 2 mom. angiven

omständighet, som föranleder efterbeskattning, dock ej där i fall som avses

i 32 § a) testamente, varom kännedom erhållits, blivit bevakat;

D) angående förvärv genom gåva eller annat jämlikt 37 § därmed i be­

skattningshänseende likställt fång.

Skall enligt vad nu stadgas deklaration avgivas angående lott i dödsbo

efter den som vid sin död ej hade hemvist i riket och är den för lotten skatt­

skyldige ej bosatt inom riket, åligger det den som omhänderhar dödsboets

egendom att i den skattskyldiges ställe avgiva deklaration.

46 §.

Deklaration skall vara till beskattningsmyndigheten avlämnad inom fyra

månader, räknat i fall som angivas i 45 §

under A) 1), 2) och 3), B) samt D) från det skattskyldighet inträdde;

under A) 4) från det överskott i dödsboets konkurs överlämnades till den

skattskyldige;

under C) från det kännedom erhölls angående den omständighet, som för­

anleder efterbeskattningen.

Magistrat i annan stad än den, där länsstyrelsen har sitt säte, ävensom

kommunalborgmästare och landsfiskal åligger att på begäran mottaga och

till länsstyrelsen överlämna deklaration, som skall dit ingivas.

47 §.

Deklaration skall avgivas på heder och samvete och innehålla uppgift om

A) då deklarationen avser arvfallen eller testamenterad egendom:

1) arvlåtarens (testators) och den skattskyldiges fullständiga namn och

hemvist;

2) arvlåtarens (testators) dödsdag och, örn skattskyldighet inträtt senare,

tidpunkten härför;

3) skyldskapsförhållandet mellan arvlåtaren (testator) och den skattskyl­

dige ävensom, vid tillämpning av 30 §, det skyldskapsförhållande, efter vil­

ket i sådant fall skatten skall beräknas;

4) de grunder, efter vilka lottens storlek bestämts;

5) beskaffenheten och värdet av den egendom, varav lotten består;

B) då deklarationen avser förvärv, som vid försäkringstagares död tillfallit

förmånstagare, vilken icke tillika är arvinge eller testamentstagare:

förhållanden motsvarande de ovan under A) 1), 2), 3) och 5) angivna;

C) då deklarationen avser gåva eller annat jämlikt 37 § därmed i be­

skattningshänseende likställt fång:

1) givarens och den skattskyldiges fullständiga namn och hemvist;

2) tidpunkten för gåvans fullbordande eller för överlämnandet till mot-

Bihang till riksdagens protokoll tott. 1

sami.

Nr

192.

16

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

tagaren av handling, innefattande giltig utfästelse örn gåvan, eller, om skatt­

skyldighet inträtt senare, tidpunkten härför;

3) skyldskapsförhållandet mellan givaren och den skattskyldige ävensom,

vid tillämpning jämlikt 40 § av i 30 § givna föreskrifter, det skyldskaps-

förhållande, efter vilket i sådant fall skatten skall bestämmas;

4) egendomens beskaffenhet och värde;

5) tidigare gåvor, till vilka jämlikt 41 § hänsyn skall tagas vid skattens

bestämmande.

Angående skyldighet att i deklaration, som avser arvfallen eller testamen­

terad egendom eller förvärv, som omförmäles ovan under B), lämna uppgift

jämväl angående gåva stadgas i 19 §.

Där deklaration avser egendom, vilken av föregående innehavaren på livs­

tid innehafts med sådan rätt, varom förmäles i 8 §, skola jämväl föregående

innehavarens fullständiga namn och hemvist uppgivas.

Deklaration skall avlämnas i två exemplar och, om den avser gåva eller

annat jämlikt 37 § därmed i beskattningshänseende likställt fång, avfattas å

blankett enligt formulär, som fastställes av Konungen. Deklarationen skall

åtföljas av handlingar, innefattande upplysning örn de förhållanden, som äro

av betydelse för skattens bestämmande. Har bouppteckning efter utländsk

medborgare härstädes förrättats men vid ingivandet av deklaration angående

kvarlåtenskapen ännu icke blivit inregistrerad, skall vid deklarationen fogas

bouppteckningen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift.

48 §.

Avlämnade deklarationer skola med undantag för den tid, varunder de

jämlikt bestämmelsen i 64 § 2 mom. äro överlämnade till hovrätten, hos

beskattningsmyndigheten förvaras under tolv år från utgången av det år,

varunder de ingivits. Där beskattningsmyndighet eller advokatfiskal vid hov­

rätt av särskild anledning så finner påkallat, skall deklaration förvaras un­

der femtio år från utgången av det år, varunder den ingivits. Efter utgången

av nu angivna tider skola deklarationerna förstöras.

Deklarationer må icke före utgången av tid, som angives i 17 § lagen om

inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, utan sam­

tycke i varje särskilt fall av den som avgivit deklarationen utlämnas till

annan än de ämbets- eller tjänstemän, som i och för sin befattning böra er­

hålla del av deklarationerna, eller, på sätt Konungen förordnar, skola äga

tillgång till desamma för verkställande av statistisk bearbetning.

Deklaration, som tillhandahålles polis- eller åklagarmyndighet eller som

åberopas vid allmän domstol, må icke, såvitt ej annat följer av vad i 62 §

andra stycket stadgas, utan samtycke av den, som avgivit deklarationen,

offentligen föredragas eller i protokoll, utslag eller annan expedition intagas

eller omnämnas i vidare mån än som oundgängligen erfordras.

Vad ovan är sagt om deklaration gäller i tillämpliga delar jämväl annan

uppgift till ledning för skattens beräkning, dock ej bouppteckning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

49 §.

243

Där någon i enlighet med lagen om försäkringsavtal blivit insatt såsom för­

månstagare, åligger det försäkringsgivaren att inom en månad efter erhål­

len vetskap om händelse, som enligt denna förordning medför skattskyldig­

hets inträde, lämna skriftlig uppgift härom till den beskattningsmyndighet,

vilken har att upptaga fråga om beskattning av försäkringsbeloppet, och där­

vid enligt närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen, jämväl upp­

giva övriga förhållanden av betydelse för skattens bestämmande; dock skall

nu stadgad skyldighet icke gälla, där försäkringsbeloppet eller, där fråga

är om flera försäkringar, deras sammanlagda belopp ej överstiger 3,000

kronor.

50 §.

Har någon på livstid innehaft egendom med sådan rätt, som avses i 8 §

andra stycket, skall bouppteckning efter honom vara åtföljd jämväl av skrift­

lig uppgift om fullständiga namnet å den, till vilken egendomen övergått,

ävensom hans hemvist. Sådan uppgift lämnas av den som uppgivit boet.

Skattens fastställande och erläggande.

51 §.

Ärende rörande fastställande av skatt, som ej skall uttagas efter deklara­

tion, upptages till avgörande vid inregistrering av bouppteckning eller hand­

ling, som avses i 3 kap. 10 § lagen örn boutredning och arvskifte, eller, där

jämlikt 17 § anstånd med skattens fastställande blivit beviljat, när till be-

skattningsmyndigheten ingivits handling, för vars företeende anståndet be­

viljats, eller, om sådan handling icke ingives inom anståndstiden, vid utgången

av sistnämnda tid eller, då jämlikt 32 § a) efterbeskattning skall äga rum till

följd av bevakning av där omförmält testamente, vid bevakningen.

52 §.

Skatt enligt denna förordning skall, i den mån ej jämlikt 55 § anstånd med­

givits, erläggas inom tre veckor efter det beskattningsmyndighet medde­

lat beslut örn skattens fastställande.

Har jämlikt 17 § anstånd med skattens fastställande ägt rum, skall från

dagen då bouppteckning senast skolat vara ingiven eller, där skatten utta­

ges efter deklaration, från dagen då, om anstånd ej beviljats, deklarationen

senast skolat vara avlämnad till dagen för skattens fastställande å skatte­

beloppet erläggas ränta efter den procent, som Konungen i anslutning till det

allmänna ränteläget fastställer varje år i december att gälla för det påföljan­

de året. Skall jämlikt 54 § skatten förskjutas av dödsboet, påföres vid skat­

tens fastställande ränta utan uppdelning å de särskilda skattskyldiga. Vad

av beräknad ränta överskjuter helt krontal bortfaller.

244

Kungl. Majlis proposition nr 192.

Skatten jämte ränta, där sådan skall beräknas, uttages genom stämpel­

beläggning med användande av dubbla beläggningsstämplar, örn vilka stad­

gas i förordningen angående stämpelavgiften. Stämplarna anbringas å bo­

uppteckning eller handling, som avses i 3 kap. 10 § lagen örn boutredning

och arvskifte, eller i fall, då deklaration skall avgivas, å deklarationen eller,

då jämlikt 32 § a) efterbeskattning skall äga rum till följd av bevakning av

där omförmält testamente, å utgående expeditionen angående testamentsbe-

vakningen.

Den som å tjänstens vägnar har att mottaga handling, vilken efter vad nu

sagts skall förses med stämpel, eller testamente, vars bevakande föranleder

efterbeskattning, åligger att tillhandahålla erforderliga stämplar, och skola

stämplarna hos honom köpas och stämpelbeläggning av honom verkställas

i enlighet med beskattningsmyndighetens beslut om skattens fastställande.

Har jämlikt 17 § anstånd med skattens fastställande beviljats, åligger det

dödsboet att för stämpelbeläggning tillhandahålla utlämnad bouppteckning.

53 §.

Inbetalas icke, där stämpelbeläggning skall äga rum vid underrätt, inom

i 52 § angiven tid för stämpelbeläggningen erforderligt belopp, skall, så­

framt ej annat följer av vad i 6 § sista stycket stadgas, rätten eller doma­

ren därom göra anmälan hos länsstyrelsen med överlämnande av proto­

kollsutskrift, innefattande beslutet om skattens fastställande, jämte boupp­

teckning, örn sådan föreligger. Anmälan skall innehålla uppgift, huruvida

och i vad mån det åligger dödsbo att förskjuta ogulden skatt, ävensom er­

forderlig uppgift om skattskyldigs hemvist.

Det åligger länsstyrelse efter anmälan som nu nämnts ävensom vid försum­

mad inbetalning av belopp, som för stämpelbeläggning skall uppbäras av

länsstyrelsen, att förordna om det felande beloppets uttagande i den ord­

ning som örn uttagande av oguldna kronoutskylder är stadgad. Avgift för in­

drivningen skall utgå enligt grunder som av Konungen bestämmas.

Har av överrätt skatt blivit fastställd till högre belopp än förut beräk­

nats och har icke inom tre veckor efter det laga kraft ägande beslut i sådant

hänseende förelåg det felande beloppet erlagts, ankommer på vederbörande

advokatfiskal att till länsstyrelsen överlämna beslutet för beloppets uttagan­

de i den ordning som nyss nämnts.

54 §.

Arvsskatt för lott, för vilken skattskyldighet inträtt vid arvlåtarens (testa-

tors) eller i fall, som avses i 8 § första stycket, föregående innehavarens död,

ävensom i 52 § omnämnd ränta förskjutas av dödsboet, dock icke där

fråga är om lott, som beskattas efter vad i 6 § andra stycket d) sägs. Skatt­

skyldig skall vid tillträde av honom tillkommande lott återgälda vad döds­

boet för honom förskjutit jämte den ränta därå, som kunnat av dödsboet på­

räknas vid insättning å bankräkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

245

Saknas i dödsbo tillgång till gäldande av skatt och ränta, som icke er­

lagts inom tid, som angives i 52 §, svare dödsbodelägarna för vad som brister

såsom i lagen om boutredning och arvskifte är stadgat i fråga om gäld efter

den döde; dock vare efterlevande make fri från sådant ansvar, där han vid

bodelning icke erhållit mer än som enligt lag tillkommer honom.

Anstånd med erläggande av skatt.

55 §.

1 mom. A. Uppgå i dödsbo beloppet av kontanta medel samt värdet av

obligationer och andra lätt realiserbara värdepapper sammanlagt icke till

dubbla beloppet av den arvsskatt, som jämlikt 54 § skall av dödsboet för­

skjutas, eller föreligger i andra fall för någon som är skattskyldig enligt

denna förordning avsevärd svårighet att genast erlägga hela den skatt, som

belöper på honom tillfallen egendom, må, såvida skatten uppgår till minst

500 kronor, beskattningsmyndigheten medgiva, att skatten erlägges genom

högst fem årliga inbetalningar.

B. Skall skatt utgå för nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller

annan förmån eller för rätt, som avses i 8 § andra stycket, och prövas avse­

värd svårighet föreligga att genast erlägga skattebeloppet, är skattskyldig,

oavsett skattens belopp, berättigad till anstånd som enligt föreskrift under

A längst kan medgivas; och må i nu avsedda fall anståndet kunna av be­

skattningsmyndigheten utsträckas till högst tio årliga inbetalningar.

C. På Konungens prövning må ankomma att, där för viss skattskyldig

synnerliga skäl därtill äro, medgiva skattens erläggande i fall, som avses

under A, genom högst tio och i fall, som avses under B, genom högst tjugu

årliga inbetalningar.

2 mom. Första inbetalningen skall äga rum inom tid, som angives i 52

§, och skall uppgå, om skatten uppdelas i endast två poster, minst till en

fjärdedel av skattens belopp och i andra fall minst till belopp motsvarande

skattebeloppet delat med antalet inbetalningar. Andra inbetalningen skall

verkställas å årsdagen för beslutet om skattens fastställande och envar av

de följande å motsvarande dag det år, varunder den förfaller till betalning;

och skola dessa inbetalningar uppgå till sinsemellan lika belopp. Å skatt,

med vars erläggande anstånd åtnjutes, skall gäldas ränta efter den procent,

som Konungen i anslutning till det allmänna ränteläget fastställer varje år

i december att gälla för det påföljande året.

3 mom. Framställning om anstånd skall skriftligen göras senast då skatte­

ärendet upptages till avgörande. Beviljas anstånd, skall inom tid, som be­

skattningsmyndigheten utsätter, till denna avlämnas till Kungl. Majit och

kronan utfärdad skuldförbindelse å det belopp anståndet avser jämte ränta.

Medgives anstånd jämlikt 1 mom. A eller, för däremot svarande fall, jäm­

likt 1 mom. C, skall därjämte inom samma tid ställas nöjaktig säkerhet.

Fullgöres ej vad nu sagts anses anståndet förverkat. Då erbjuden säkerhet

utgöres av inteckning i egendom, som blivit föremål för beskattning, eller

246

till beskattning upptagen värdehandling, skall vid prövning av säkerheten

lända till efterrättelse det värde, för vilket skatt beräknats.

A mom. Har anstånd medgivits, förses den stämpelpliktiga handlingen dels

med stämplar till värde motsvarande det till beskattningsmyndigheten kon­

tant inbetalda skattebeloppet, dels ock med anteckning därom att skuldför­

bindelse blivit avlämnad för återstoden av skattens belopp.

5 mom. Den, som erhållit anstånd, är berättigad att göra inbetalning jäm­

väl före förfallodagen. Sådan rätt tillkommer, då anstånd beviljats dödsbo,

även envar skattskyldig beträffande å hans lott belöpande skatt.

Varder genom löftesmäns död eller av annan orsak ställd säkerhet mins­

kad och lämnas icke efter anmaning annan nöjaktig säkerhet, är ogulden

del av skatten genast förfallen till betalning.

6 mom. Domstol, som mottagit skuldförbindelse, har att omedelbart till

länsstyrelsen överlämna densamma med tillhörande säkerhet jämte proto­

kollsutdrag, innefattande anståndsbeslutet. Det åligger länsstyrelsen att ge­

nast till domstolen översända kvitto å de mottagna handlingarna.

Å länsstyrelsen ankommer att vårda och bevaka skuldförbindelse och

säkerhet, som till densamma överlämnats eller av länsstyrelsen omedelbart

mottagits. Influtna belopp skola redovisas såsom stämpelmedel.

Eftergift av skatt.

56 §.

Avlider den, som förvärvat egendom genom arv, testamente eller gåva,

inom sex månader från det skattskyldighet inträtt, eftergives skatten.

I fråga om den, som på livstid bekommit egendom med sådan rätt, som

avses i 8 § andra stycket, eller på livstid erhållit nyttjanderätt, rätt till ränta,

avkomst eller annan förmån, sker vidare eftergift av skatt sålunda:

a) då anstånd med skattens erläggande beviljats och den skattskyldige

avlider inom fem år från skattskyldighetens inträde, eftergives vad av skat­

ten icke förfallit till betalning vid dödstillfället; dock må ej i fall, då enligt

anståndsbeslutet skatten uppdelats på flera inbetalningar än tio, eftergift

ske för större del av skatten än som skulle hava eftergivits, därest antalet

inbetalningar utgjort tio;

b) då anstånd med skattens erläggande icke beviljats och den skattskyl­

dige avlider inom fem år från skattskyldighetens inträde, eftergives så stor

del av skatten, som, därest anstånd medgivits och skatten därvid uppdelats

på sju lika inbetalningar, icke skulle varit till betalning förfallen vid döds­

tillfället.

Fråga om eftergift av fastställd skatt upptages efter därom skriftligen

gjord framställning av den underrätt eller länsstyrelse, som beslutat örn

skattens fastställande.

57 §.

Konungen äger i särskilda fall medgiva befrielse från eller nedsättning av

skatt för

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

247

a) sådan historisk, vetenskaplig eller konstnärlig samling, som på grund

av förbehåll i testamente eller gåvohandling är avsedd att bibehållas såsom

dylik samling;

b) fast egendom, som tillagts någon med sådan rätt, som avses i 8 § and­

ra stycket, i den mån skatten prövas icke kunna erläggas utan men för ett

med egendomen förbundet allmänt intresse av kulturhistorisk eller annan art.

58 §.

Har egendom beskattats såväl här i riket som i utländsk stat, må Konung­

en till undvikande av eller lindring i dubbelbeskattningen, när skäl därtill

äro, på ansökan medgiva befrielse från eller nedsättning av den här i rik^t

fastställda skatten.

Återvinning av skatt.

59 §.

Har efter det underrätt eller länsstyrelse meddelat beslut om fastställande

av skatt

a) kännedom erhållits om förut icke känt testamente;

b) testamente, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning, blivit ge­

nom lagakraftvunnen dom helt eller delvis förklarat ogillt;

c) genom lagakraftvunnen dom eljest blivit bestämt angående delningen

av egendom i dödsbo;

d) beträffande bouppteckning yppats felaktighet, som efter vad i 3 kap.

10 § lagen om boutredning och arvskifte stadgas föranleder tillägg till eller

rättelse av bouppteckningen;

e) kännedom erhållits angående vid tiden för skattskyldighetens inträde

föreliggande omständighet, som föranleder att i deklaration uppgiven behåll­

ning eller egendom bort upptagas eller fördelas annorledes än i deklara­

tionen angivits;

och hade, örn hänsyn tagits till omständighet som nu avses, någon skatt­

skyldig haft att gälda mindre skatt än vad beräknats, skall honom påförd

skatt nedsättas med sålunda för högt beräknat belopp.

Ansökan om återvinning av skatt efter vad nu sagts göres skriftligen och

upptages av den underrätt eller länsstyrelse, som meddelat beslut om skat­

tens fastställande.

Fullföljd av talan.

60 §.

Talan mot beslut i skatteärende må fullföljas, förutom av enskild part,

av advokatfiskal vid hovrätt; och skall jämväl då beslut meddelats av läns­

styrelse besvär anföras hos hovrätten.

Innefattar beslut av underrätt eller länsstyrelse prövning av fråga om fast­

ställande, eftergift eller återvinning av skatt, må talan fullföljas inom tre

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

år från beslutets dag. Har part anfört besvär och vill jämväl hans veder­

part söka ändring i beslutet, skall denne dock ingiva sina besvär sist inom

två månader från det delgivning som avses i 27 kap. 6 § rättegångsbalken

ägt rum eller, i fall som omförmälas i 7 § samma kapitel, från det kun­

görelse sista gången införts i allmänna tidningarna. Där förklaring avgivits

utan att sådan delgivning eller kungörelse skett, skall nämnda tid av två

månader räknas från det förklaringen inkom.

Då besvär behörigen anförts över beslut, som avses i nästföregående

stycke, skall klagandens vederpart städse höras över besvären, och ankom­

mer därvid på hovrätten att, om besvär anförts av advokatfiskalen, utsätta

tid, inom vilken besvärshandlingarna efter skedd delgivning skola vara till

hovrätten återställda, och eljest att låta tillställa advokatfiskalen besvärs­

handlingarna. Tillika ankommer på hovrätten att i nu avsedda fall utsätta

tid, inom vilken förklaring skall vara avgiven.

Över beslut av beskattningsmyndighet eller av domaren i frågor, som

avses i 17 och 26 §§, må klagan ej föras. Har någon förelagts att vid vite

fullgöra åliggande, varom i 26 § förmäles, må dock föreläggandet komma

under prövning i samband med klagan över beslut om vitets utdömande.

Återbetalning av erlagd skatt.

61 §.

Äger på grund av bestämmelserna i 22 § 3 morn., 33 § 3 mom. eller 56—

59 §§ eller enligt överrätts beslut dödsbo eller skattskyldig återfå erlagd

skatt, skall i den ordning, som i fråga örn restitution av kronoutskylder är

föreskriven, skattebeloppet på ansökan kostnadsfritt återbetalas ändå att

till grund för återbetalningen åberopat beslut, där det meddelats av under­

rätt eller länsstyrelse, ej vunnit laga kraft. Dödsbo eller skattskyldig åge ock,

utom i fall som avses i 57 och 58 §§, att å återbetalat belopp erhålla ränta

efter fem procent om året från och med den dag beloppet efter under­

rätts eller länsstyrelses beslut om skattens fastställande blivit inbetalat till

den dag detsamma återbekommes; dock må ränta ej utgå för längre tid

än till dess trettio dagar förflutit efter det laga kraft åkommit det be­

slut, enligt vilket beloppet skall återbekommas, och i varje fall ej för

längre tid än ett år från det underrätt eller länsstyrelse först meddelat be­

slut örn skattens fastställande.

I fall, som avses i 57 och 58 §§, ankommer det på Konungen att förordna

i vad mån ränta skall utgå å skattebelopp, som återbetalas; dock må ränta

ej beräknas efter högre räntefot eller för längre tid än i första stycket är

stadgat.

Har jämlikt 55 § anstånd medgivits med erläggande av skatt, skall vid

befrielse från hela det skattebelopp, som utestår oguldet, avlämnad skuld­

förbindelse återställas. Avser befrielse endast del av oguldet skattebelopp,

skola de årliga inbetalningarna i motsvarande mån nedsättas.

Tillsyn å skattens utgörande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

249

62 §.

Underrätts beslut i skatteärende skola, efter vad därom är särskilt stadgat, upptagas i bouppteckningsprotokollet. Avser beslut fastställande av skatt, skola i protokollet antecknas: arvlåtarens fullständiga namn (för gift kvin­ na jämväl hennes namn som ogift), födelsetid och hemvist, skattskyldigs namn, värdet å samtliga lotter, beloppet av å varje lott belöpande skatt, skyldskapsförhållande efter vilket skatten beräknats, övriga å skattens be­ stämmande inverkande omständigheter och vid samtidig beskattning av flera lotter skattens sammanlagda belopp.

Länsstyrelses beslut i skatteärende upptages i särskilt protokoll, vari an­ tecknas: den skattskyldiges namn och hemvist samt skattens belopp, men må örn gåvodeklarationens innehåll vidare anteckning icke ske.

Å brädden av protokoll som nu nämnts skola antecknas beloppet av in­ betald skatt och dagen för inbetalningen eller, där jämlikt 53 § anmälan till länsstyrelse gjorts för skattens indrivning, dagen för sådan anmälan.

Finner beskattningsmyndigheten avgiven deklaration böra bevaras under längre tid än tolv år, skall anteckning härom verkställas i protokollet i samband med beslutet om skattens fastställande.

63 §.

Vid testamentsbevakning, som äger rum innan beslut meddelats örn fast­ ställande av arvsskatt för av testator efterlämnad egendom, skall å brädden av protokollet angående bevakningen anteckning göras därom, att sådant beslut ännu icke föreligger, samt vid bevakning av testamente efter det dylikt beslut meddelats anteckning ske om dagen för beslutet.

64 §.

1 mom. Redovisning av stämpel samt granskning av sådan redovisning skall äga rum på sätt i förordningen angående stämpelavgiften är stadgat beträffande där avsedda till domstol ingivna handlingar; och skall vad om sådan granskning gäller äga motsvarande tillämpning i avseende å beskatt- ningsmyndighets beslut i ärenden angående gåvoskatt samt eftergift eller återvinning av fastställd skatt.

2 mom. Avskrift av länsstyrelses protokoll i skatteärende skall enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen, för granskning överläm­ nas till hovrätt.

Vid avskrift som nu sagts ävensom vid renoverat exemplar av bouppteck- ningsprotokoll, som för granskning ingives till hovrätt, skola fogas till proto­ kollet hörande deklarationer, vilka sedan granskningen avslutats skola åter­ ställas till beskattningsmyndigheten. Finnes vid granskningen, att annan de­ klaration än beskattningsmyndigheten angivit bör bevaras under längre tid än tolv år, skall detta meddelas myndigheten vid deklarationens återställande.

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Ansvarsbestämmelser m. m.

65 §.

1 mom. Den som till bouppteckning, i deklaration eller eljest mot bättre

vetande lämnat oriktig uppgift, vilken är ägnad att leda till frihet från skatt

eller till uttagande av för låg skatt, bote, om den oriktiga uppgiften blivit

följd vid beskattningen, högst tre gånger det skattebelopp, som därigenom

undandragits, och i annat fall högst tre gånger det skattebelopp, som skulle

hava undandragits i händelse den oriktiga uppgiften blivit följd, i vartdera

fallet dock minst femtio kronor. Till enahanda ansvar vare den förfallen,

som mot bättre vetande förtigit omständighet av betydelse i angivna hän­

seenden.

2 mom. Har lämnande av oriktig uppgift eller förtigande av omständig­

het, varom i 1 mom. förmäles, icke skett mot bättre vetande, men har den

som lämnat uppgiften eller förtigit omständigheten därvid gjort sig skyldig

till grov vårdslöshet, skall vad i 1 mom. stadgas hava motsvarande tillämp­

ning, dock må böterna bestämmas till högst hälften av vad i nämnda mom.

sägs men likväl ej lägre än tjugufem kronor.

3 mom. Den som uppsåtligen förleder annan till förseelse, som i 1 mom.

sägs, eller vid utförande av förseelsen med råd eller dåd uppsåtligen hjäl­

per, så att gärningen därigenom sker, straffes som vore han själv gärnings­

man.

4 mom. Straff enligt denna paragraf inträder icke för den, som av egen

drift beriktigat oriktig uppgift eller yppat omständighet, som av honom för­

tigits.

66

§.

Den som underlåter att inom föreskriven tid avgiva deklaration straffes

med dagsböter.

67 §.

Skattskyldig eller annan må av beskattningsmyndighet genom vite tillhål­

las att fullgöra vad enligt denna förordning åligger honom, dock ej såvitt

avser gäldande av fastställd skatt.

Underrätt må vid vite tillhålla den, som uppgivit dödsbo, att med ed

fästa riktigheten av lämnade uppgifter. Edgångsplikt åligge jämväl del­

ägare eller efterlevande make, som ej uppgivit boet, ävensom annan, som

med boet tagit befattning.

68

§.

Förseelser, som omförmälas i 65 och 66 §§, åtalas av allmän åklagare.

69 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

251

Särskilda bestämmelser.

70 §.

Vad i denna förordning sägs om länsstyrelse skall beträffande Stockholms

stad gälla Överståthållarämbetet för skatteärenden.

71 §.

1 mom. Slutes beträffande arvs- eller gåvoskatt avtal med främman­

de stat för undvikande av dubbelbeskattning eller för beredande av skatte­

frihet eller skattelindring åt juridisk person, som fullföljer allmännyttigt

ändamål, äger Konungen föreskriva av avtalet betingade avvikelser från vad

eljest i denna förordning är stadgat, så ock meddela de närmare föreskrifter,

som må finnas erforderliga för avtalets tillämpning.

2 mom. Från tillämpning av vad i denna förordning stadgas om skatt­

skyldighet må Konungen under förutsättning av ömsesidighet medgiva un­

dantag innefattande befrielse från eller nedsättning av skatt för egendom,

som efterlämnats av personer bosatta i viss annan stat, samt för egendom,

vilken såsom gåva tillfallit sådana personer eller därstädes hemmahörande

juridiska personer.

överenskommelse, som i sådant avseende träffas med annan stat, skall

upphöra att gälla högst sex månader efter därförut skedd uppsägning.

3 mom. Har Konungen jämlikt 10 kap. 7 § lagen örn arv eller 1 kap. 3 §

lagen om testamente förordnat, att av egendom, som på grund av arv eller

testamente tillfaller utländsk medborgare, skall utöver arvsskatten utgå en

särskild avgift, skall beträffande sådan avgift i tillämpliga delar gälla vad

i denna förordning är stadgat om arvsskatt.

72 §.

Såvitt ej annat följer av vad i denna förordning stadgas, skola föreskrif­

terna i förordningen angående stämpelavgiften äga motsvarande tillämpning

beträffande stämpelbeläggning, som äger rum för uttagande av arvs- eller

gåvoskatt.

73 §.

Konungen äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga

föreskrifter.

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Förslag

till

förordning angående införande av förordningen om arvsskatt och

gåvoskatt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den nu antagna förordningen om arvsskatt och gåvoskatt skall jämte

vad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med den 1 januari

1942.

Vad i 19 § 2 mom. och 21 § andra stycket sisla punkten stadgas skall

icke tillämpas beträffande gåva som blivit fullbordad eller gåvoutfästelse

som mottagits före den 1 juli 1941.

2

§.

Genom nya förordningen upphävas med den begränsning här nedan angi-

ves förordningen den 19 november 1914 (nr 381) om arvsskatt och skatt för

gåva tillika med de särskilda stadganden, som innefatta ändring av vad den

sålunda upphävda förordningen innehåller eller tillägg därtill; så ock vad

i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya förordning­

ens bestämmelser.

3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till föreskrift,

som ersatts genom bestämmelse i nya förordningen, skall denna i stället

tillämpas.

4 §.

Äldre bestämmelser om arvsskatt skola fortfarande äga tillämpning, då

arvlåtare (testator) eller i fall, som avses i 8 § nya förordningen, föregående

innehavare av där omförmäld rätt avlidit före den 1 januari 1942.

I fråga om gåvoskatt skola äldre bestämmelser alltjämt tillämpas då enligt

dessa skattskyldighet inträtt före nämnda dag.

5 §•

Vad i 26 § äldre förordningen stadgas beträffande gåva, som förbundits

med där angivet förbehåll till förmån för givaren eller hans make, avkom-

ling, adoptivbarn eller adoptivbarns avkomling, skall fortfarande gälla i

fråga örn gåva, som fullbordats före den 1 januari 1942.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

253

Vid tillämpning av 19 § 1 mom. andra stycket och 41 § andra stycket

nya förordningen skola i fråga om gåva, som fullbordats före nämnda dag,

äldre bestämmelser om tid för inträde av skattskyldighet fortfarande gälla.

6

§•

Har jämlikt 13 § äldre förordningen skatt för äganderätt, nyttjanderätt

eller annan förmån icke beräknats vid beskattning av behållningen i testa­

tor eller föregående innehavares dödsbo, skall i avseende å sådant för­

värv nya förordningen äga tillämpning, där enligt densamma inträde av

skattskyldighet för förvärvet är att hänföra till tid efter förordningens ikraft­

trädande.

7 §•

Där jämlikt 55 § nya förordningen Konungen eller domstol äger i visst

fall medgiva anstånd med erläggande av skatt utöver vad 47 § äldre förord­

ningen därom innehåller, skall förstnämnda stadgande äga tillämpning även

om anstånd före nya förordningens ikraftträdande redan beviljats eller eljest

fråga örn anstånd skulle jämlikt 4 § här ovan vara att bedöma enligt äldre

bestämmelser.

Ränta å skatt, med vars erläggande anstånd åtnjutes vid nya förordningens

ikraftträdande, skall efter framställning av den betalningsskyldige beräknas

efter vad i 55 § 2 mom. samma förordning sägs, dock ej i den mån räntan

belöper å tid före den 1 januari 1942 eller förfallit till betalning innan sådan

framställning göres.

8 §.

Vad i 48 § nya förordningen stadgas skall äga tillämpning jämväl beträf­

fande deklaration, som avgivits enligt bestämmelserna i äldre förordningen

och icke före den 1 januari 1942 blivit föremål för granskning i hovrätt.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 35)

angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra

ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 16 juni 1875 angående sär­

skilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden1 skall er­

hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 Senaste lydelse se SFS 1936: 227.

254

Kungl Maj.ts proposition nr 192.

1

§•

Där ej —------- vattenfallsrätt (tomträttsprotokoll).

över följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll, näm­

ligen: ett över ärenden angående förmynderskap och godmanskap (förmyn-

derskapsprotokoll); ett över äktenskapsförord (äktenskapsförordsprotokoll);

samt ett över bouppteckningar, testamenten som vid domstolen bevakas, åt­

gärder, som avses i 9 kap. lagen örn arv och 8 kap. lagen om testamente,

förordnande eller entledigande av god man, varom förmäles i lagen örn all­

männa arvsfonden, avhandlingar om lösöreköp samt ärenden angående arvs­

skatt (bouppteckningsprotokoll).

För varje — — — den döde.

Har någotdera------------ protokollet anmärkt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 no­

vember 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Härigenom förordnas, att förordningen den 19 november 1914 angående

stämpelavgiften skall sålunda ändras, att rubrikerna i 8 § Fideikommissbrev

örn fast egendom, Gåva av fast egendom och Testamente örn fast egendom

ävensom 14 § skola upphöra att gälla.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1942; dock skola äldre be­

stämmelser fortfarande äga tillämpning med avseende å stämpel för förvärv,

som skett före nämnda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

255

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 31 mars

1941.

Närvarande:

justitieråden F

orssman

,

Bellinder,

regeringsrådet Lundevall,

justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 11 februari 1941 tillhandakommet utdrag av proto­

koll över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

31 januari 1941, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

inhämtas över upprättade förslag till

1) förordning om arvsskatt och gåvoskatt;

2) förordning angående införande av förordningen örn arvsskatt och gåvo­

skatt;

3) lag örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1815 (nr 42

s. 35) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra

ärenden; samt

4) förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november

1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av rådmannen E. A. Wilhelmsson.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till förordning om arvsskatt och gåvoskatt.

I likhet med gällande förordning om arvsskatt och skatt för gåva bygger

det nu framlagda förslaget, vad arvsbeskattningen angår, i princip på arvs-

lottsskattens metod. I syfte att ytterligare utveckla denna metod, som fullt

genomförd förutsätter skattens bestämmande i enlighet med den verkliga

delningen av boet och icke på grundval av en mer eller mindre fiktiv be­

räkning, hava i förslaget — med bibehållande dock såsom huvudregel av

nuvarande anordning med en med ledning av bouppteckningen verkställd

provisorisk delning — intagits bestämmelser till beredande av ökat utrym­

me åt bodelningshandling och arvskiftesinstrument såsom beskattningshand-

lingar. I detta hänseende föreslås bland annat, att anstånd med skattens

fastställande må kunna medgivas för företeende av dessa handlingar. Så­

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

dant anstånd kan lämnas i stad längst under ett år från det bouppteckningen

senast skolat vara ingiven och å landet längst till det allmänna tingssam-

manträde, som infaller näst efter ett år från nämnda tidpunkt. Liksom en­

ligt gällande författning skall jämlikt förslaget egendomens värdering hän­

föras till tiden för dödsfallet, men bestämmelser hava upptagits, vilka un­

der vissa förutsättningar medgiva skattskyldig rätt att påkalla avräkning

för nedgång i värdet, som inträffat efter dödsfallet.

Ehuru skattens beräknande med hänsyn till den verkliga genom bodelning

och arvskifte åstadkomna lottläggningen självfallet måste giva ett riktigare

resultat än dess bestämmande på grundval av en provisorisk fördelning, kan

dock ifrågasättas, huruvida de fördelar, som skulle följa av förslagets reg­

ler härutinnan, uppväga de därmed förenade olägenheterna. I sådant hän­

seende må till en början framhållas, att möjligheten till anstånd i och för

verkställande av arvskifte kommer att medföra ökat arbete för beskatt-

ningsmyndigheten, varjämte kontrollen blir icke oväsentligt försvårad. Med

hänsyn till att arvskifte är ett enskilt avtal, för vars tillkomst icke kräves

offentlig medverkan och som ej kan framtvingas inom viss tid efter döds­

fallet, har det icke ansetts möjligt att såsom huvudregel införa beskattning

på grundval av sådant skifte. De skattskyldiga hava därför, enligt förslaget,

frihet att välja huruvida beskattningen skall ske enligt provisoriskt eller

verkligt arvskifte. Härav blir helt naturligt följden att anstånd för före­

teende av arvskiftesinstrument i regel kommer att sökas blott när detta leder

till lindrigare beskattning. Därtill kommer att, på sätt framhållits i åtskilliga

av de avgivna yttrandena, anståndsreglema jämte de till dem anknutna

bestämmelserna om rätt till omvärdering av boets tillgångar på grund av

värdeförändringar i tiden efter dödsfallet öppna möjligheter att spekulera i

värdeminskning. Faran härför torde icke vara undanröjd genom den verk­

ställda överarbetningen av kommittéförslagets bestämmelser om anstånd och

avräkning. Därest vad lagrådet hemställer vid behandlingen av reglerna om

avräkning för värdeförlust vinner beaktande, torde emellertid betänklighe­

terna mot de föreslagna anståndsreglema väsentligen minskas.

En annan betydelsefull nyhet i förslaget är att, för den händelse en ar­

vinge eller testamentstagare först vid senare tidpunkt än dödsfallet kom­

mer i åtnjutande av sin lott, förslaget i motsats till gällande rätt principiellt

låter skattskyldigheten inträda vid denna senare tidpunkt. Motsvarande före­

slås i fråga örn gåva. Främst avses här sådana fall, där äganderätt och nytt­

jande- eller avkomsträtt till en och samma egendom skola tillkomma skilda

personer eller nyttjande- eller avkomsträtt skall tillfalla två eller flera efter

varandra. De härutinnan föreslagna bestämmelserna innebära otvivelak­

tigt beaktansvärda förbättringar i förhållande till gällande författning. För

att fiskaliska intressen icke skola åsidosättas har emellertid genomförande

av den ifrågavarande beskattningsmetoden krävt vidlyftiga och detaljerade

bestämmelser samt ett betungande kontrollsystem. Det oaktat torde, såsom

lagrådet i det följande kommer att närmare utveckla, vad i sådant syfte före­

slås icke vara tillfyllest för att förhindra illojala transaktioner från de skatt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

257

skyldigas sida. Lagrådet har därför ansett sig böra hemställa om vissa änd­

ringar i förslagets regler om sammanläggning av förvärv vid olika tidpunk­

ter till gemensam skattläggning.

I fråga om beskattningsmyndighet föreslås att såsom för närvarande är

förhållandet domstol skall vara beskattningsmyndighet vid arvsbeskattning­

en och länsstyrelsen vid gåvobeskattningen. Ehuru starka skäl tala för att

förlägga arvs- och gåvobeskattningen till samma myndighet, torde dock

på grund av vad departementschefen härutinnan anfört med denna frågas

definitiva lösning böra tills vidare anstå.

Oaktat alltså erinringar kunna riktas mot vissa av förslagets huvudstad-

ganden, finner dock lagrådet att förslaget i stort sett innefattar en godtagbar

reglering av arvs- och gåvobeskattningen. I särskilda hänseenden kommer

emellertid lagrådet att, utöver vad ovan antytts, hemställa om ändringar.

3 §.

Bland dem, som enligt förslaget befriats från skattskyldighet enligt förord­

ningen, har upptagits stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsak­

ligt ändamål att främja barns eller ungdoms vård och fostran eller bereda

understöd för dess utbildning. Skäl synes föreligga att medgiva skattefrihet

jämväl för anstalt, som — utan att ekonomisk vinning ingår i dess syfte —

direkt ombesörjer dylik utbildning. Lagrådet hemställer därför, att stadgan­

det i denna del avfattas sålunda, att det avser stiftelse eller sammanslutning,

som har till huvudsakligt ändamål att främja barns eller ungdoms vård och

fostran eller utbildning.

I förslaget skiljes mellan svenska medborgare, å ena, och utländska med­

borgare, å andra sidan. Då med sistnämnda uttryck, frånsett stadgandet i

71 § 3 morn., uppenbarligen avses alla, som icke äro svenska medborgare,

vare sig de innehava utländskt medborgarskap eller ej, föreslås att i stället

för beteckningen utländsk medborgare måtte — med undantag såvitt angår

nämnda stadgande — begagnas den i nu gällande arvsskatteförordning an­

vända benämningen utlänning.

4

§•

I 3 § 3 mom. i gällande förordning örn arvsskatt oell skatt för gåva är fö­

reskrivet, bland annat, att såsom bosatt här i riket skall anses den som här

bar sitt egentliga bo och hemvist samt att vad i paragrafen stadgas om den

som är bosatt här i riket jämväl skall äga tillämpning å den som stadigvarande

vistas i riket utan all vara bär bosatt. Dessa med avseende å arvsbeskattning­

en meddelade bestämmelser skola jämlikt föreskrift i 38 § nämnda förord­

ning i tillämpliga delar gälla även beträffande skatt för gåva.

Berörda stadgande, som med bosättning jämställer stadigvarande vistelse,

tillkom år 1931 och motiverades, på sätt närmare framgår av remissproto­

kollet, med önskvärdheten att i förevarande avseende vinna anslutning till

motsvarande beskattningsregler i andra länder samt principiell överensstäm­

melse med gällande lagstiftning örn beskattning av inkomst och förmögenhet.

lii hang lill riksdagens protokoll 1941. 1 sand. Nr 192.

17

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Stadgandet återfinnes icke i kommittéförslaget och har ej heller upptagits i

det remitterade förslaget.

Kommitténs motivering för stadgandets uteslutande synes ej vara överty­

gande. Även örn, såsom redan vid stadgandets tillkomst framhölls, dess prak­

tiska betydelse icke torde vara stor, kan det dock medföra att kvarlåtenskap,

som eljest icke bleve belagd med skatt i någon stat, i ett eller annat fall kom-

me att härstädes underkastas beskattning. Beaktande torde även böra ägnas

det av kammarrätten anförda skälet mot inskränkningar i skattskyldigheten,

nämligen att en tämligen omfattande skattskyldighet vore en god utgångs­

punkt vid förhandlingar i och för avslutande av avtal med främmande sta­

ter till undvikande av dubbelbeskattning.

Lagrådet hemställer därför, att stadgandet i fråga bibehålies i den nya för­

ordningen och med erforderlig jämkning i avfattningen införes i

2

mom.

av förevarande paragraf, till vilken med avseende å gåvobeskattningen hän­

visas i 43 §. Bifalles denna hemställan, påkallas härav jämkning jämväl av

44 §.

8

§•

I första stycket begagnas uttrycket äganderätt i dabbel bemärkelse, näm­

ligen först såsom liktydigt med en av ett förordnande örn sekundosuccession

begränsad äganderätt (fri förfoganderätt) och därefter i en vidare bemärkel­

se, som jämväl omfattar en äganderätt utan sådan begränsning. Till undvi­

kande härav synes en annan avfattning böra väljas, och denna torde därjäm­

te lämpligen böra ange den typiska begränsning i den åsyftade förfogande­

rätten som består däri, att testamentstagaren ej äger disponera över egendo­

men för dödsfalls skull. Andra tänkbara begränsningar, såsom exempelvis

att testator förbjuder testamentstagaren att bortskänka något av egendo­

men, torde ej behöva särskilt omnämnas. I den mån dylika fall förekomma

och testamentstagarens handlingsfrihet icke begränsats ända därhän att skyl­

dighet ålagts honom att bevara egendomen oförminskad åt sin efterträdare,

lärer av andra stycket motsättningsvis följa, att fallen skola bedömas enligt

grunderna för första stycket. Lagrådet hemställer därför, att åt första styc­

ket gives den innebörden att om — efter det någon jämlikt

2

kap. lagen om

arv eller på grund av testamente innehaft egendom med rätt att fritt förfoga

däröver i andra avseenden än för dödsfalls skull — egendomen skall tillfalla

annan, skattskyldighet för senare förvärv inträder, då föregående innehava­

rens rätt upphör.

I andra stycket synes lämpligen fideikommiss ej böra särskilt omnämnas,

därest, såsom lagrådet i det följande föreslår, detta begrepp i 30 g begagnas

i den mera begränsade betydelsen av perpetuellt fideikommiss.

Tredje stycket torde kunna såsom överflödigt utgå. 11

11

och

12

§§.

I de fall då bodelningshandling eller arvskiftesinstrument icke åberopas

till ledning för skatts beräknande skall enligt förslaget i likhet med vad som

nu gäller skatten fastställas på grundval av en provisorisk bodelning, där så

Kungl. Muj:ts proposition nr 192.

259

erfordras, och ett provisoriskt arvskifte. Vid den provisoriska bodelningen

skall efterlevande makes andel i dödsboet alltjämt beräknas till hälften av

makarnas behållna giftorättsgods eller, beträffande äldre äktenskap, till hälf­

ten av den gemensamma behållningen i boet. Detta innebär att vid den pro­

visoriska bodelningen skall bortses från sådana i det särskilda fallet förelig­

gande omständigheter, som kunna påkalla andelens bestämmande efter andra

grunder, såsom förekomsten av vederlagsanspråk och dylikt. Vid det proviso­

riska arvskiftet skall såsom arvinges eller testamentstagares lott anses vad

enligt lag eller testamente å sådan delägare belöper. Hänsyn till arvsförskott

skall därvid icke tagas. Mot förslagets ståndpunkt i dessa delar torde intet

vara att erinra.

1

fråga om bestämmandet av testamentstagares lott innebär förslaget enligt

uttalande i motiven att testamentet skall följas, där ej genom ett avstående

eller eljest testamentet blivit inskränkt. Såsom exempel härpå åberopas i

kommitténs betänkande bland annat att jämkning i testamentet enligt 7 kap.

3 g lagen om arv påkallats av laglottsberättigad, vars rätt blivit kränkt ge­

nom testamentet. Kommittén, som framhållit att man i praxis plägade be­

akta laglottsrätten blott i de fall, då jämkningsyrkande framställts, har ifrå­

gasatt huruvida man icke därutöver borde fordra att testamentstagaren för­

klarat sig avstå från att göra testamentet gällande till den del detsamma kränk­

te laglotten, men kommittén har under hänvisning till de föreslagna straff­

bestämmelserna gjort gällande att genom dessa tillräcklig garanti vunnes mot

jämkningsyrkanden, söm i själva verket icke vore avsedda att fullföljas utan

framställts allenast i syfte att medföra lindrigare beskattning. Kommittén

har vidare ansett att enahanda regler borde gälla för det fall att laglott blivit

kränkt genom förmånstagareförordnande.

Vad angår frågan huruvida det bör åligga beskattningsmvndigheten att ex

oflicio beakta fall av laglottskränkning kunde det måhända ifrågasättas att,

då makes giftorättsandel städse skall vid den provisoriska bodelningen be­

stämmas enligt lag utan hänsyn till om intrång däri skett genom testamente

eller förmånstagareförvärv, en motsvarande regel borde gälla i fråga om lag-

lotten. Förhållandena äro härvid dock icke fullt analoga. I allt fall synas

starka praktiska skäl tala för att vid arvsskattens bestämmande på grund av

provisoriskt arvskifte rätten icke ex officio skall taga hänsyn till kränkning

av laglott. Lagrådet ansluter sig alltså till kommitténs mening härutinnan.

Men i olikhet mot kommittén håller lagrådet före att jämkning i testamente

eller förmånstagareförordnande icke bör ske blott på yrkande därom i be-

skattningsärendet. De av kommittén åberopade straffbestämmelserna torde

icke innebära tillräcklig garanti mot yrkanden, som framställas allenast i

sylte att åstadkomma skatteminskning. Det bör tillses ali framställt jämk-

ningsyrkande leder till det resultat, som därmed uppgives vara åsyftat. Delia

kan icke ske med mindre för jämkningen uppställes det villkor, att i beskatt-

ningsärendet föreligger antingen i bindande form given förklaring av testa­

mentstagaren eller förmånstagaren alt han icke skall göra sin rätt gällande

lill den del den inkräktar på laglotten eller ock vederbörligt arvskifte, ut­

visande att boets fördelning skett i enlighet med jämkningsyrkandet.

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Då den mot lagrådets nu uttalade uppfattning stridande, av kommittén

förordade tolkningsregeln icke kommit till uttryck i författningstexten, för­

anleder lagrådets uttalande icke någon ändring i nu ifrågavarande paragra­

fer. Däremot torde redan av den omständigheten att förmånstagareförord-

nande i ovanberörda hänseenden likställts med testamente böra följa, att till-

lägg göres till 32 och 59 §§ i syfte att möjliggöra efterbeskattning eller åter­

vinning i fall då förmånstagareförordnande, vartill hänsyn tagits vid skatte­

ärendets prövning, därefter blivit genom lagakraftvunnen dom helt eller del­

vis förklarat ogillt. Lagrådet vill därför hemställa, att stadganden i angivet

syfte införas i sistnämnda paragrafer.

Beträffande spörsmålet om bestämmande av giftorätt och laglott i fall då

den giftorättsberättigade respektive laglottsberättigade enligt förordnande

själv insatts såsom förmånstagare har departementschefen — under hänvis­

ning till att erforderlig ledning för spörsmålets bedömande numera vunnits

genom vissa avgöranden i högsta instans — icke ansett sig hava anledning

att ytterligare ingå på frågan. Lagrådet vill ifrågasätta huruvida icke till

undanröjande av all ovisshet den princip, som legat till grund för dessa av­

göranden, bör lagfästas genom uttryckligt stadgande. Detta torde lämpligast

kunna ske därigenom att till 104 § andra stycket lagen örn försäkringsavtal

fogas en bestämmelse av innebörd att, om stärbhusdelägaren själv är för­

månstagare enligt förordnande som där avses, skall hänsyn härtill tagas

vid bedömande av frågan huruvida hans giftorätt, rätt till vederlag eller

laglott skall anses kränkt genom förordnande, som meddelats till förmån för

annan.

Rörande ifrågasatt uteslutande av 11 § 2 mom. hänvisas till lagrådets ytt­

rande under 19 §.

Den omständigheten att beskattningen av förmånstagareförvärv delvis över­

flyttats till arvsskattens område skall uppenbarligen icke anses medföra, att

skattskyldigheten utsträckts att avse jämväl förvärv, som icke äro benefika.

Arvsskatt enligt 12 § skall således utgå allenast i den mån förmånstagarens

rätt är grundad uteslutande å försäkringsavtalet.

13 §.

Med utgångspunkt från att arvsskatten skall bestämmas med hänsyn till

storleken av arvinges och testamentstagares nettoförvärv har kommittén före­

slagit, att vid beräknande av behållning i dödsbo avdrag må ske, förutom

— liksom enligt nu gällande arvsskatteförordning — för begravnings- och

bouppteckningskostnad, jämväl för annan boutredningskostnad än den som

hänför sig till bouppteckningen. Sådan boutredningskostnad är emellertid i ej

oväsentlig grad att anse såsom förvaltningsutgift och kan, åtminstone i viss

mån, uppvägas av inkomster, som inflyta i boet under boutredningstiden. Vid

bouppteckningstillfället och i de fall, då beskattningen sker med stöd av bo­

uppteckningen — vilket även framdeles lär bliva vanligt — jämväl vid be-

skattningstillfället, är boutredningskostnaden merendels till beloppet okänd.

Rätt till avdrag i detta hänseende kan även bliva föremål för missbruk där­

Kungl. Maits proposition nr 192.

261

igenom att dödsbodelägare eller dem närstående personer i och för arvsskat­

tens nedbringande tillerkännas frikostigt tilltagna boutredningsarvoden. Då

den teoretiska grunden för avdragsrätten i denna del icke är oantastbar och

stadgandet skulle medföra betydande olägenheter ur praktisk synpunkt, hem­

ställer lagrådet, att avdragsrätten enligt 1 mom. 3) måtte begränsas till be­

gravnings- och bouppteckningskostnad.

Kommittén anser, att till bouppteckningskostnad också bör hänföras lösen,

som erlägges vid boupptecknings inregistrering hos underdomstol i stad. En­

ligt gängse språkbruk torde dock bouppteckningskostnad innefatta endast ut­

gifter för boets upptecknande och värdering. Avdrag för dylik lösenavgift är

för övrigt utan nämnvärd betydelse vid beräknandet av boets behållning, då

avgiften, som erlägges i visst förhållande till behållningens storlek, utgår med

högst 150 kronor. Även sättet för avgiftens beräkning gör den mindre lämp­

lig såsom avdragspost.

17 §.

Enligt 34 § i förslaget skall, såvitt angår arvsskatt, allmän underrätt vara

beskattningsmyndighet. I förevarande paragraf liksom ock på åtskilliga

andra ställen i avdelningen om arvsskatt användes emellertid uttrycket rät­

ten eller domaren, då det gäller att angiva någon befogenhet eller skyldighet,

som ankommer på beskattningsmyndigheten. Då ärenden rörande arvsskatt

skola upptagas i rättens bouppteckningsprotokoll, torde det vara lämpligare

att i här avsedda fall begagna ordet beskattningsmyndigheten, även om en

del åligganden skola fullgöras av rättens ordförande såsom expeditions-

havande. Likaså torde viss jämkning böra vidtagas i avfattningen av 60 §

sista stycket.

19 §.

Förslagets

6

—9 §§ innebära att skyldigheten att erlägga arvsskatt i syn­

nerligen stor utsträckning liänföres till en senare tidpunkt än dödsfallet.

Sålunda skall den, som erhåller egendom vars avkastning tillfaller annan,

i princip erlägga skatt först när den egendomen åvilande belastningen upphör

(6

§), och när någon först vid en framtida tidpunkt skall erhålla viss egen­

dom, inträder skattskyldighet, då hans fång blir aktuellt (7—9 §§).

Egendom, som sålunda skall beskattas först i framtiden, räknas enligt

11

§

2

mom. såsom särskild lott och sammanlägges alltså icke med vad testa-

mentstagaren i övrigt må hava erhållit av den avlidne. Ett undantag uppstäl­

les dock för det fall att skattskyldigheten för de särskilda förvärven är att

hänföra till en och samma tidpunkt.

De sammanläggningsregler, som i övrigt uppställas på arvsbeskattningens

område, återfinnas i förevarande paragraf och innebära allenast att med

sådan arvs- eller testamentslott, vilken blir beskattningsbar vid själva döds­

fallet, skola sammanläggas gåvor, för vilka skattskyldighet inträtt vid döds­

fallet eller inom fyra år dessförinnan.

Bestämmelserna i

6

—9 §§ skola enligt 36 § andra stycket i huvudsak till-

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

lämpas även vid gåvobeskattningen. Beträffande sammanläggning av gåvor

inbördes återfinnas bestämmelser i 41 §.

Regeln att vid olika tider beskattningsbara arvs- och testamentslotter, som

härröra från samme arvlåtare, icke skola sammanläggas har motiverats där­

med, att ofta en lång tidrymd läge mellan förvärven och att man därför icke

kunde räkna med att den skatteförmåga det tidigare förvärvet en gång med­

fört alltjämt förelåge vid tiden för det senare förvärvets beskattning. Någon

risk för att en arvlåtare skulle anordna framskjutna förvärv uteslutande i

syfte att därigenom splittra lotterna i boet och på sådant sätt bereda arvingar­

na skattelindring har kommittén ansett praktiskt taget föreligga endast såvitt

gäller sådan framskjuten beskattning, som beror därav att äganderätten be­

lastats med nyttjanderätt eller annan rättighet. Denna risk har kommittén

sökt förebygga genom att i

6

§ andra stycket uppställa vissa undantag från

regeln att den belastade äganderätten skall beskattas först när belastningen

upphör.

Faran för att förslagets bestämmelser skola utnyttjas för ernående av

obefogad skattelindring torde vara väsentligt större än kommittén antagit.

Redan den omständigheten att förslaget anvisar ett flertal olika vägar för

kvarlåtenskapens disponerande men uppställer särskilda spärrar mot lott-

splittring endast för en av dem är ägnad att locka till ett utnyttjande av öv­

riga utvägar i fall där dessa icke hava något legitimt ändamål att fylla. Så­

lunda är det visserligen riktigt att den, som vill bereda annan skattelindring

genom att, utöver en vid dödsfallet utgående arvslott, tillerkänna honom

egendom vid en senare tidpunkt, närmast tänker på att anordna detta fram­

skjutna fång sålunda att annan, och då i regel en närstående person, först

erhåller nyttjanderätten till egendomen. Men testator kan — förutsatt att

han har tillräckligt förtroende till den person, som i första hand skall om­

händertaga egendomen — nå samma resultat genom att enligt

8

§ tillerkän­

na denne äganderätt och därigenom undgå de i

6

§ uppställda spärreglerna.

Örn han i sådant syfte rent av ålägger den förste testamentstagaren att be­

vara egendomen oförminskad åt efterträdaren

(8

§ andra stycket), kommer

man i själva verket en nyttjanderättsupplåtelse så nära, att även av denna

grund förslagets ståndpunkt framstår såsom otillfredsställande. I viss ut­

sträckning lärer vidare skattelindring kunna uppnås genom utnyttjande av

7 §, vilken för övrigt, såsom kommittén framhållit, i praktiken icke alltid är

lätt att avgränsa mot

6

§. Även i den mån

6

§ äger tillämpning kan ifråga­

sättas, huruvida de där uppställda spärreglerna tillräckligt tillgodose de fis-

kaliska intressena. För en arvinge kail det exempelvis vara av ganska ringa

betydelse, att han vid dödsfallet endast erhåller egendom, vars avkastning

under viss tid skall tillfalla andra personer, örn dessa äro hans barn, vilkas

uppfostran han eljest skulle varit nödsakad att bekosta med egna medel.

Påtagligt är slutligen att genom en kombination av arv eller testamente

och gåva sammanläggningsreglerna i 19 § kunna göras illusoriska, därest

gåvan eller testamentet eller bådadera anordnas så, att skattskyldighet in­

träder vid senare tidpunkt än dödsfallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

263

De ovan anförda omständigheterna låta det enligt lagrådets mening fram­

stå såsom nödvändigt att förslaget, därest dess regler angående tidpunkten

för beskattningen av framskjutna förvärv bibehållas, kompletteras med sarn-

manläggningsregler, som omfatta även sådana förvärv.

En annan fråga är, huruvida kumulationstiden bör vara obegränsad. För

en viss begränsning talar att, när ett framskjutet förvärv blir skattepliktigt,

så lång tid kan hava förflutit från det tidigare förvärvet, att den genom detta

vunna ökningen i skatteförmågan kan antagas hava i åtskilliga fall helt eller

delvis bortfallit. Å andra sidan får ej tiden tillmätas för snävt, därest ej be­

stämmelsernas effektivitet skall äventyras. En kumulationstid av tio år synes

skäligen tillgodose de olika intressen som här stå emot varandra, varvid för

tidens beräkning bör vara avgörande, när skattskyldighet för de olika för*

värven inträdde. Så länge man rör sig endast med förvärv, som bliva aktuella

tidigast vid arvlåtarens död, synes denna tioårsperiod kunna bibehållas un­

dantagslöst. I den mån åter inom ramen av de tio åren även falla gåvor, för

vilka skattskyldighet inträtt före dödsfallet, synes kumulationstiden, såvitt

angår dylika gåvor, böra begränsas, så att den aldrig utsträckes längre än

till fyra år före dödsfallet.

I övrigt synas sammanläggningsreglerna lämpligen kunna anordnas på

följande sätt.

Reglerna fördelas mellan 19 och 41 §§ i huvudsak enligt grundsatsen att

till 19 § hänföras de fall, där den egendom, som skall sammanläggas med ti­

digare beskattningsbar egendom, tillfallit den skattskyldige genom arv eller

testamente, varemot de fall då förvärvet skett genom gåva behandlas i 41 §.

Avfattningen av 19 § 1 mom. förenklas därigenom att gåvorna enhetligt

beskrivas såsom sådana, för vilka skattskyldighet inträtt vid dödsfallet eller

inom fyra år dessförinnan. I samband härmed kunna de båda första stycke­

na sammanföras till ett stycke avseende kumulation mellan sådana arvs-

och testamentslotter, vilka äro beskattningsbara vid dödsfallet, och gåvor av

nyss angivna slag.

Det nuvarande tredje stycket kan lämpligen överflyttas till ett nytt, för 1

och 2 mom. gemensamt 3 inom., där även vissa andra specialregler kunna få

sin plats.

Till frågan om avräkning av tidigare gulden skatt torde lagrådet få åter­

komma efter redogörelsen för kumulationsreglerna.

Det nya första stycket begränsas att avse sådana fall, där sammanlägg-

ningsfrågan uppkommer i samband med dödsfallet.

I ett nytt andra stycke införas därefter regler om sammanläggning av så­

dana arvs- och testamentslotter, för vilka skattskyldigheten är att hänföra

till senare tidpunkt än dödsfallet, och andra lotter eller gåvor, som falla in­

om kumulationstiden. Härvid synes anledning saknas att skilja mellan oli­

ka slag av framskjutna förvärv eller att från sammanläggning med egen­

dom, som erhållits genom dylikt förvärv, undantaga egendom för vilken

skatt uttagits redan i sammanhang med dödsfallet.

Det nuvarande 2 mom. bibehålies i huvudsak oförändrat. För den hän­

264

Kungl. Majlis proposition nr 192.

delse att gåva av där åsyftat slag skall beskattas senare än sekundosucces-

sorns arvs- eller testamentslott uppkommer kumulationsfrågan först i sam­

band med beskattning av gåvan. Till 2 mom. torde därför böra göras ett

tillägg av innebörd att de i lagrummet upptagna bestämmelserna skola för

nu avsett fall äga motsvarande tillämpning vid beskattning av gåvan, var­

jämte i 41 § torde böra hänvisas till detta tillägg.

I ett nytt 3 mom. torde, såsom ovan antytts, vissa specialregler böra sam­

manföras.

De gåvor, som enligt 19 § skola sammanläggas med andra fång, känne­

tecknas i det remitterade förslaget såsom sådana, vilka icke jämlikt 38 § eller

39 § a), b) eller c) varit fria från skatt. Denna beskrivning å gåvorna tor­

de böra utbytas mot en positivt avfattad regel av allmännare innebörd, en­

ligt vilken vad i 19 § sägs om skattepliktig arvs- eller testamentslott och gåva

även skall gälla beträffande sådan lott eller gåva, som ej i och för sig uppgår

till skattepliktigt belopp. Därvid skall hänsyn tagas till den tid, då skatt­

skyldighet skulle hava inträtt örn beloppet varit skattepliktigt. Jämförd med

det remitterade förslagets nyssnämnda avgränsning av gåvorna innebär den­

na regel den enligt lagrådets mening befogade avvikelsen att en gåva, som

enligt 35 § ej är beskattningsbar i Sverige, ej heller inverkar på beskattning­

en av annat fång, för vilket skattskyldighet här föreligger.

För gåva av egendom, vars avkastning givaren endast delvis förbehållit

sig, inträder enligt förslaget skattskyldighet vid gåvans mottagande, och den­

na tidpunkt är även avgörande för tillämpningen av förslagets kumulations-

regler. Om förutsättningarna för kumulation äro givna, skall emellertid upp­

skattningen av egendomen enligt

21

§ andra stycket hänföras till tiden då den

givaren förbehållna rättigheten upphörde. Övervägande skäl synas tala för

att sistnämnda tidpunkt lägges till grund jämväl vid beräkning av kumula-

tionstiden. Bestämmelsen torde därför böra, omformulerad till en särskild

kumulationsregel, överflyttas till 19 § såsom ett andra stycke av det nu

ifrågasatta 3 mom. I sammanhang härmed synes 21 § andra stycket böra

erhålla den ändrade avfattningen att, där jämlikt 19 § skatt skall beräknas

efter sammanlagda värdet av skilda förvärv, det tidigare förvärvet skall

uppskattas med hänsyn till förhållandena vid den i fråga om sistnämnda för­

värv för varje särskilt fall angivna tiden.

I anslutning till vad det nuvarande

1

mom. därutinnan innehåller torde

vidare här böra i ett tredje stycke stadgas att förvärv, som avses i

12

§ och

37 § 2 morn., skola sammanläggas med annat förvärv allenast i den mån de

ej äro skattefria jämlikt

12

§.

De föreslagna ändringarna i 19 § föranleda att avfattningen av det nu­

varande 3 morn., som torde bibehållas såsom ett 4 morn., bör jämkas.

örn den av lagrådet sålunda föreslagna utvidgningen av kumulationsreg-

lerna godtages, bör

11

§

2

mom. utgå ur förslaget, varjämte smärre änd­

ringar påkallas i andra paragrafer.

Däremot torde i

6

§ böra bibehållas de uppställda undantagen från regeln

att egendom, som någon erhåller belastad med en till annan upplåten rättig-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

265

lief, beskattas först när belastningen upphör. Även om dessa undantagsbe­

stämmelser ej längre erhålla samma betydelse till förhindrande av lottsplitt-

ring, äro de nämligen i allt fall ägnade att underlätta och säkerställa skattens

utbekommande.

Vad slutligen angår den i det föregående omnämnda frågan örn avräk­

ning av redan gulden skatt för tidigare gåvor framhölls år 1914 vid till­

komsten av nuvarande bestämmelser i ämnet (26 och 36 §§ i avsskatteför-

ordningen), att — vid tillämpning av föreskriften därom, att vid samman­

läggning av lott eller gåva med tidigare inom den stadgade tidsperioden er­

hållna gåvor avdrag finge ske för skatt, som redan erlagts för sistnämnda

gåvor — det kunde inträffa att den redan erlagda skatten uppginge till så

högt belopp, att den förhandenvarande lotten eller gåvan skulle bliva fri

från skatt. Då en sådan konsekvens av sagda föreskrift icke vöre åsyftad och

icke heller syntes önskvärd eller ens lämplig, hade, anfördes det vidare,

regeln erhållit ett till förhindrande av denna konsekvens avpassat tillägg.

Detta innebär, att skatten icke i något fall må beräknas till lägre belopp än

som belöper på den ifrågavarande lotten eller gåvan i och för sig. En till

innebörden likartad föreskrift, i redaktionellt avseende något jämkad, upp­

tages i det remitterade förslaget (19 § 1 mom. första stycket sista punkten

och 41 § första stycket sista punkten).

Fasthåller man vid den principiella uppfattningen att en arvs- eller testa-

mentslott eller gåva, som föregåtts av gåvor inom viss näraliggande tids­

period, bör till följd av förefintlig större skattekraft eller till förhindrande

av skattelindring genom lottsplittring beskattas hårdare än om sådana tidi­

gare gåvor ej förekommit, ter sig den berörda tilläggsbestämmelsen mindre

rationell. Den leder i åtskilliga fall till väl låg beskattning, i det att den i

själva verket innebär ett avstående i det speciella fallet från den skatteskärp-

ning, som åsyftas med kumulationsreglerna. Ett sådant avsteg från den

grundläggande principen torde — om den icke berott på svårighet att utfin­

na en mera tillfredsställande regel — kunna förklaras endast av önskan att

göra tilläggsbestämmelsen enkel i sin tillämpning.

Vill man likväl följdriktigt i fall som avses med tilläggsbestämmelsen låta

förekomsten av de tidigare gåvorna verka skatteskärpande beträffande den

förhandenvarande lotten eller gåvan, synes detta utan nämnvärd komplice-

ring av beräkningsmetoden kunna ske. Åt regeln kan givas den innebörden,

att skatten för den förhandenvarande lotten eller gåvan icke må understiga

vad av skatten för samtliga inom kumulationsperioden liggande förvärv

proportionsvis belöper å lotten eller gåvan. Verkan av en dylik regel

vilken synes vara att föredraga framför den i det remitterade förslaget

upptagna — belyses av följande exempel.

A giver 13, som till A står i sådant skyldskapsförhållande att skatteklass

IV i 28 § blir tillämplig, i gåva år 1936 9,000 kronor, den 1 maj 1938 3,000

kronor, år 1939 2,000 kronor samt den 1 april 1942 1,000 kronor, varefter

13 i arv efter A erhåller 9,000 kronor, för vilket belopp skattskyldighet in­

träder vid dennes död den 1 oktober 1942. 13 får betala i gåvoskatt år 1936

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

1,290 kronor och år 1938, då skatten beräknas å 12,000 kronor efter avdrag

av redan guldna 1,290 kronor, 600 kronor. År 1939, då skatten beräknas

å 14,000 kronor efter avdrag för redan guldna 1,890 kronor, får B i gåvo­

skatt betala 500 kronor. Vid beräkning av gåvoskatt för den gåva å 1,000

kronor, som erhölls den 1 april 1942, tages hänsyn till de åren 1938 och

1939 erhållna gåvorna, därvid skatten efter gåvornas sammanlagda belopp

6,000 kronor uträknas till 690 kronor. Enligt huvudregeln skulle från detta

skattebelopp avdragas vad som redan erlagts i skatt för de tidigare gåvorna

å tillhopa 5,000 kronor, d. v. s. 5/n av 2,390 kronor eller 853 kronor 57 öre.

Då sistnämnda belopp överstiger nämnda 690 kronor, skall tilläggsbestäm­

melsen träda i tillämpning. Med dess avfattning i det remitterade förslaget

kommer skatten för gåvan å

1,000

kronor att uppgå till 40 kronor men en­

ligt den av lagrådet ifrågasatta avfattningen till

1/8

av 690 kronor eller så­

ledes till 115 kronor. Vid bestämmandet av arvsskatt för arvslotten 9,000

kronor medtagas gåvorna från år 1939 och 1942 och skatten beräknas å

ett sammanlagt belopp av 12,000 kronor till 1,890 kronor. Härifrån skall

avdrag för tidigare erlagd gåvoskatt ske efter bestämmelserna i det remit­

terade förslaget med 3/is av 2,430 kronor eller med 486 kronor, i följd var­

av arvsskatten bestämmes till 1,404 kronor. Med tilläggsbestämmelsens av­

fattning enligt lagrådets förslag kommer avdraget för skatten å de tidigare

gåvorna att utgöra 3/is av 2,505 kronor eller 505 kronor, vadan arvsskatten

skall bestämmas till 1,385 kronor.

Enligt den nu föreslagna regeln skulle alltså den fjärde gåvan beskattas

hårdare än enligt regeln i det remitterade förslaget, varav emellertid följer

att vid bestämmandet av skatten för arvslotten avdraget för erlagd skatt

blir i motsvarande mån större.

Ägnas beaktande åt vad lagrådet i övrigt anfört under förevarande para­

graf och yttrar vid 41 §, synes regeln örn avräkning av redan gulden skatt

för tidigare gåvor lämpligen kunna erhålla plats i 19 §

1

mom. första styc­

ket samt hänvisning till densamma göras i momentets andra stycke för där

avsedda fall och, med avseende å gåvobeskattningen, i 41 §.

20

§.

Förslaget behåller den nuvarande huvudregeln för uppskattning av egen­

doms värde att i bouppteckning eller deklaration upptaget värde skall lända

till efterrättelse, vilken regel dock modifieras med hänvisning till särskilda

värderingsregler i 21, 22 och 23 §§. Enligt nuvarande förordning är tillämp­

ningen av huvudregeln begränsad sålunda, att värdet icke får sättas lägre

än det som skall åsättas enligt de särskilda värderingsreglerna. I förslaget

däremot stadgas, att boupptecknings- eller deklarationsvärdena skola följas,

såframt icke de särskilda värderingsreglerna föranleda åsättande av annat

värde. Innebörden av denna ändring är, såsom i remissprotokollet framhål-

les, att örn i bouppteckningen eller deklarationen upptagits högre värde än

det, som framkommer med tillämpning av en för visst fall given särskild

värderingsregel, sistnämnda värde skall läggas till grund för beskattningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

267

Den sålunda ifrågasatta ändringen av gällande rätt får en icke ringa be­

tydelse i betraktande därav, att förslaget i olikhet mot nuvarande arvsskat­

teförordning upptager särskilda värderingsregler för egendom av alla slag.

Boupptecknings- och deklarationsvärdenas användbarhet förringas i hög

grad, och beskattningsmyndigheten kan icke längre inskränka sig till att

undersöka, huruvida dessa värden blivit uppgivna tillräckligt högt, och en­

dast då så ej är fallet vidtaga ändring, utan den måste fastställa varje be-

skattningsföremåls värde enligt tillämplig värderingsregel. Det ligger i öp­

pen dag, att beskattningsmyndighetens arbete härigenom väsentligt ökas. Det

måste ock betecknas såsom föga rimligt att beskattningsmyndigheten skall

vara skyldig att av egen drift till förfång för det fiskaliska intresset under­

skrida värden, som föreslagits av vederbörande dödsbo eller skattskyldig.

Lagrådet anser den nuvarande bestämmelsen i ämnet äga företräde framför

den föreslagna och hemställer därför om sådan jämkning av första punk­

ten i förevarande paragraf, att värdet av egendom ej må upptagas till lägre

belopp än som följer av föreskrifterna i 21, 22 eller 23 §.

Bifalles lagrådets hemställan beträffande 27 §, bör tredje stycket utgå ur

21

§ och i stället såsom ett andra stycke i förevarande paragraf intagas en

erinran att, på sätt stadgas i 27 §, i vissa fall skatt skall utgå efter lägre värde

än i

20

§ sagts.

21

§.

Lagrådet får beträffande andra och tredje styckena hänvisa till vad ovan

anförts under 19 och 20 §§.

22

§.

Bifalles lagrådets vid 27 § gjorda hemställan, kommer 3 mom. att utgå,

varjämte viss jämkning bör vidtagas i avfattningen av

1

mom.

23 §.

Under D föreslås en bestämmelse av innehåll att örn den rättighet, som där

avses, är bestämd till visst belopp eller eljest till viss storlek, rättighetens

kapitalvärde skall beräknas på angivet sätt. Bestämmelsen innebär att rättig­

heten skall vara till belopp eller storlek bestämd genom förordnande i testa­

mente. För att tvekan härom icke må uppstå torde författningstexten böra

i detta avseende förtydligas. På grund av hänvisningen i 43 § kommer vad

enligt förevarande bestämmelse stadgas örn testamentariskt förordnande att

beträffande gåva gälla förordnande av givaren.

Under F har upptagits en bestämmelse, som främst har avseende å värde­

ring av bohag och andra lösören. Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i

gällande författning, innehåller att sådan egendom skall uppskattas till vad

den kan anses hava betingat vid en av boets avveckling föranledd, med till­

börlig omsorg skedd försäljning. Lagrådet, som i huvudsak kan ansluta sig

till vad kommittén åberopat såsom motivering av stadgandet, vill dock fram­

hålla att man alltjämt liksom hittills bör iakttaga nödig försiktighet vid vär­

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

dering av lösörebo och att det därvid icke bör förbises, att i många fall döds­

bodelägarnas avsikt icke är att genom bohagets försäljning förskaffa sig kon­

tanta medel utan att behålla det för eget bruk.

Till sist erfordras vissa jämkningar av redaktionell art i paragrafens av­

fattning.

25 §.

Förevarande paragraf innehåller föreskrifter örn avdrag från egendoms be­

räknade värde för sådan förpliktelse, som vidlåder egendomen på grund av

upplåtelse av nyttjanderätt elfer rätt till ränta, avkomst eller annan förmån.

I första stycket behandlas det fall, då rättigheten upplåtits genom testamente,

och i andra stycket det fall, då rättigheten upplåtits genom annan rättshand­

ling.

Då stadgandena i fråga hava till syfte allenast att giva regler för den av­

räkning från egendoms beräknade värde, som erfordras på grund av upp­

låtelse av särskild rättighet beträffande egendomen, synes det obehövligt att

i författningstexten erinra, att dessa regler icke skola tillämpas vid framskju­

ten beskattning av äganderätten till egendomen efter det belastningen upphört.

Därjämte synes innehållet i andra stycket kunna genom lämplig omformule-

ring av första stycket inarbetas i detta och andra stycket således kunna ut­

gå. Ävenså torde den i slutet av andra stycket förefintliga bestämmelsen an­

gående mot vederlag upplåtna rättigheter — vilken bestämmelse rätteligen

bort gälla även där rättigheten upplåtits genom testamente — böra såsom

självfallen uteslutas.

26 §.

Då den som vid,bouppteckning uppgivit dödsbo icke i sådan egenskap äger

tillgång till handlingar rörande boet och varken har plikt elfer befogenhet

att i något avseende handla å dödsboets vägnar, torde skyldighet att tillhan­

dahålla den utredning, som erfordras för bedömande av egendoms värde,

icke böra åläggas honom utan allenast, förutom skattskyldig, den som om-

händerhar dödsboets egendom. Skulle behov föreligga att inhämta upplys­

ningar hos den som uppgivit boet, lär detta få anses ingå i skyldigheten att

åstadkomma nödig utredning.

27 §.

Där skattskyldighet inträder i anledning av arvlåtarens död gäller såsom

huvudregel, att egendom skall uppskattas efter värdet vid tiden för dödsfallet.

Stadgandet i

22

§ 3 mom. föranleder i särskilt fall undantag beträffande fast

egendom. Förevarande paragraf upptar bestämmelser angående avräkning

för värdeförlust i avseende å visst slag av lös egendom, nämligen aktier, obli­

gationer och därmed jämförliga värdehandlingar, i fråga om vilken egendom

värdeförändring anses utan svårighet kunna fastställas. Härvid har skilts

mellan tre fall:

(1

mom.) då kvarlåtenskapen skall gå i delning mellan

arvingar eller universella testamentstagare,

(2

mom.) då, sedan eventuella

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

269

legat utgått, kvarlåtenslcapen tillfaller endast en arvinge eller universell testa­

mentstagare och (3 mom.) då fråga är örn egendom, som tillagts någon me­

delst legat.

Såsom förutsättning för rätt till avräkning för värdeförlust enligt 1 mom.

har i förslaget stadgats, att arvskifte skall vara förrättat inom åtta månader

från arvlåtarens död och att skifteshandlingen lägges till gnmd för beskatt­

ningen. Avräkning skall på därom framställd begäran ske, om värdehandling

vid tiden för skiftet noterats till lägre värde än det till tiden för dödsfallet

hänförliga värde, till vilket handlingen eljest skolat upptagas, eller före skif­

tet frånsålts boet till lägre pris än sistnämnda värde. I förra fallet är det så­

ledes värdet vid tiden för det formliga skiftet som blir bestämmande. Emel­

lertid inträffar det ej sällan, att de huvudsakliga tillgångarna i boet skiftas

innan boutredningen fullständigt avslutats och alltså förr än det slutliga arv­

skiftet upprättats. Ett dylikt förfaringssätt kan väntas få ökad användning,

örn de föreslagna bestämmelserna bliva gällande, och dödsbodelägarna kun­

na härigenom till nackdel för statens skatteintresse bereda sig tillfälle till

spekulation genom att uppskjuta det formliga skiftet i avvaktan på blivande

kursfall. Detta kan ske utan risk, enär företeende av arvskiftet icke är obliga­

toriskt och inträffande värdestegring följaktligen icke behöver medföra ökad

arvsskatt. Därtill kommer, att den angivna tidpunkten för skiftet är svår att

till riktigheten kontrollera bland annat med hänsyn därtill att dödsbodel­

ägarna ofta underteckna arvskiftesliandlingen å olika tider. Det är likaledes

vanskligt att till grund för uppskattningen lägga det värde, som värdehand­

lingar haft då de frånsålts boet. Utan större svårighet kan det ordnas så,

att värdehandlingar med eller utan mellanhand säljas till dödsbodelägarna

själva eller dem närstående personer eller företag vid något tillfälle, då sär­

skilt låg kurs var gällande. —- Den minsta väx-deskillnad, vartill enligt för­

slaget hänsyn må tagas, eller tio procent är för övrigt icke större än vad

som, åtminstone i fråga om aktier, kan anses motsvara normala fluktuatio­

ner i börsvärdet under en längre tid. Genom den uppställda tidsbegräns­

ningen av åtta månader uteslutas dessutom i regel de fall, i vilka avräk­

ning för värdeminskning måhända i främsta rummet är påkallad, nämligen

då arvskifte fördröjts genom testamentsklander eller annan rättegång rö­

rande boet.

Mot det föreslagna stadgandet i 2 mom. kan anmärkas att, örn hela kvar-

låtenskapen tillfallit en arvinge och bodelning med efterlevande make ej

erfordras samt arvingen således omedelbart erhållit rådighet över egendomen

i boet, det knappast torde föreligga större skäl i avseende å honom än i

fråga örn en gåvotagare att medgiva avdrag för värdeminskning, som inträf­

fat före beskattningstillfället. Även i fall, som avses i detta moment, före­

ligga liknande spekulationsmöjligheter som berörts beträffande

1

mom. i det

att tiden för bodelning och ingivande av bouppteckning i väsentlig mån kan

bestämmas av den skattskyldige själv.

Bestämmelsen i 3 mom. angående legat kan visserligen icke giva upphov

till samma spekulationstillfällen som föreskrifterna i

1

och

2

mom. men ute­

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

sluter icke möjligheten av att genom samförstånd mellan boutredningsman

och legatarie legatet verkställes vid en tidpunkt, som kan antagas vara ur

skattesynpunkt gynnsam för legatarien. Även i här avsedda fall må fram­

hållas att, då på grund av testamentstvist eller dylik orsak legatets verkstäl­

lande fördröjes utöver åtta månader efter testators död, värdeavdrag ej får

äga rum, ehuru risken för värdeförlust härigenom ökats.

Mot bestämmelserna i deras helhet kan anmärkas, att de äro alltför in­

vecklade och komma att medföra ökat besvär för domstolarna. Då de där­

jämte, såsom ovan angivits, till skada för skatteintresset erbjuda betydande

spekulationsmöjligheter, vilka särskilt i fråga örn de större förmögenheterna

kunna förväntas bliva i avsevärd utsträckning utnyttjade, anser lagrådet det

icke vara tillrådligt att på det sätt och i den omfattning, som i förslaget av­

ses, frångå huvudregeln att egendom skall uppskattas till sitt värde vid arv-

låtarens död.

Har däremot inträffat en så betydande värdeminskning — vare sig på

grund av allmän kris eller omständigheter som endast beröra visst eller vissa

slag av värdehandlingar — att utkrävande av skatt efter eljest gällande vär-

deringsgrunder skulle vara oskäligt betungande, synes det — i likhet med

vad som föreskrivits för det fall, som avses i 22 § 3 mom. — böra över­

lämnas åt Kungl. Majit att på ansökan medgiva undantag från dessa värde-

ringsgrunder. Ett stadgande av sådan innebörd skulle kunna bliva tillämpligt

jämväl å arvs- eller testamentslott, som beräknas med stöd av bouppteckning

eller på grund av arvskifte, förrättat senare än åtta månader efter arvlåta-

rens död, liksom ock i fråga örn uppskjuten arvsbeskattning och å gåva.

Stadgandet torde lämpligen kunna sammanföras med 3 mom. i 22 § och er­

sätta den föreslagna 27 §. Såsom villkor för att hänsyn skall tagas till värde­

minskning och till utmärkande av att det är fråga om undantagsfall tor­

de beträffande värdehandlingar böra föreskrivas att minskningen i värde

skall uppgå till en fjärdedel eller mera. Att motsvarande villkor icke upp­

ställes rörande fast egendom lär kunna motiveras därav att värdeminskningen

i sistnämnda fall kan hänföra sig till tid före dödsfallet — utgångspunkten

är här näst föregående års taxeringsvärde — och måste grundas på för­

ändring i det allmänna ekonomiska läget. Såsom gemensamma förutsätt­

ningar för båda fallen torde böra stadgas att, därest egendomen uppskattas

efter förut i förordningen stadgade grunder, skatten för sådana lotter i boet,

örn vilkas beskattande är fråga, uppgår till sammanlagt ett visst minimi­

belopp, förslagsvis 3,000 kronor, samt att det finnes uppenbart att utgörande

av skatt efter nämnda beräkningsgrunder skulle verka oskäligt betungande.

Rörande ansökning, varom här är fråga, tox-de i övrigt böra gälla vad som

föreskrivits i

22

§ 3 mom. i förslaget. Lagrådet hemställer alltså, att i stället

för de föreslagna bestämmelserna i 27 § i förordningen införes ett stadgande

av ovan angivet innehåll. Bifalles denna hemställan, erfordras viss jämkning

i avfattningen av 16, 20, 21, 22, 43 och 61 §§.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 192.

271

28 §.

Enligt det föreslagna stadgandet under klass II B skall viss skattelindring

åtnjutas av person, vilken såsom anställd tillhört den avlidnes husfolk under

minst tio år eller under tid, som jämte tiden för sådan anställning hos den

avlidnes make eller släkting till den avlidne eller maken uppgår till minst

tio år.

Begreppet släkting är något obestämt men synes å ena sidan vara för vid­

sträckt, i det att därunder kunna inbegripas jämväl mera avlägsna skylde-

män, och å andra sidan vara för inskränkt, enär det icke omfattar en del

mycket närstående personer, såsom adoptivföräldrar, adoptivbarn, styvför­

äldrar och styvbarn. Kretsen av de anhöriga, som i detta sammanhang skola

komma i betraktande, bör därför tydligare angivas.

På grund härav föreslår lagrådet sådan avfattning av föreskriften, att vad

som stadgats för det fall att någon varit anställd hos den avlidne under minst

tio år jämväl skall gälla då anställningen innehafts under tid, som jämte ti­

den för sådan anställning hos den avlidnes make eller annan i klass I eller

II avsedd anhörig till den avlidne eller motsvarande anhörig till hans make

eller ock hos den avlidnes eller makens farföräldrar eller morföräldrar upp­

gått till minst tio år.

29 §.

Förslaget har icke upptagit den i 21 § arvsskatteförordningen meddelade

bestämmelsen att från arvsskatten skall avdragas lösen, som erlägges vid

boupptecknings inregistrering hos underdomstol i stad, eller, örn på grund av

gällande bestämmelser dylik lösen ej fordras, motsvarande belopp. I stället

skall beloppet enligt ett uttalande i motiven få såsom bouppteckningskost-

nad avräknas från boets behållning.

Lagrådet har redan förut, vid 13 §, anmärkt att sådan lösen icke torde

kunna hänföras till bouppteckningskostnad och att i varje fall rätten att från

boets behållning avdraga ett dylikt ringa belopp skulle sakna varje prak­

tisk betydelse.

Expeditionslösen vid boupptecknings inregistrering utgår i magistratsstä-

der med högre belopp än på landet, och syftet med den nuvarande bestäm­

melsen om lösenbeloppets avräknande från skatten är, såsom framhölls vid

dess tillkomst år 1879, att utjämna den olikhet, som sålunda består mellan

land och stad. Tillräckliga skäl synas därför icke föreligga att upphäva den­

na bestämmelse, så länge den högre expeditionslösen i stad utgår.

Om bestämmelsen upptages i förslaget, torde den, liksom hittills, böra be­

gränsas att avse den skatt, som uttages vid själva dödsfallet. Härigenom

bortfaller det av kommittén uppgivna behovet av detaljerade föreskrifter

beträffande avräkningen i sådana fall, då endast en del av kvarlåtenskapen

skall beskattas redan i samband med dödsfallet. För vinnande av syftet att

avdraget skall komma dödsboet i dess helhet till godo erfordras endast att

det föreslagna stadgandet i 54 § första stycket jämkas därhän, att skattskyl­

dig skall vid tillträde av honom tillkommande lott, för vilken skatten för­

272

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

skjutits av dödsboet, till boet gälda på lotten belöpande skatt utan avdrag i

sådant hänseende, som bär avses. Ehuru uteslutandet av nu ifrågavarande

stadgande onekligen skulle innebära en viss förenkling, hemställer därför

lagrådet, att detsamma bibehålies. Det synes lämpligen kunna införas såsom

ett andra moment i 29 §.

30 §.

Enligt arvsskatteförordningens ursprungliga lydelse skulle, när genom tes­

tamente egendom tillagts flera personer var efter annan, skatt beräknas ef­

ter skyldskapsförhållandet till föregående innehavaren. Detta gällde såväl vid

fideikommissförvärv (24 §) som vid andra successiva fång (25 §). När i sam­

band med arvslagens tillkomst de successiva förvärvens rättsliga natur när­

mare klarlades, omarbetades 25 §, varvid såsom det principiellt riktiga fram­

hölls att skatten, i motsats till vad dittills gällt, beräknades efter skyldskaps­

förhållandet till testator. Från denna allmänna regel ansåg man sig emellertid

böra av billighetsskäl stadga undantag för det fall att sekundosuccessorn stod

i närmare skyldskapsförhållande till den föregående testamentstagaren än

till testator. Bestämmelsen i 24 § bibehölls oförändrad.

Det remitterade förslagets 30 §, som i första stycket uppställer gemensam­

ma bestämmelser för fideikommissförvärv och övriga i

8

§ angivna succes­

siva fång, har utformats i huvudsaklig anslutning till den nuvarande 25 §.

I betänkandet uttalas att, då i

1

kap.

1

§ boutredningslagen sekundosuccessor

anses såsom delägare i föregående innehavarens bo men ej i arvlåtarens, det

framstode såsom naturligt att skyldskapsförhållandet mellan sekundosuc­

cessorn och förste successorn lades till grund för skattens beräknande, örn

därigenom skattebeloppet bleve lägre än om hänsyn toges till släktskapen

med arvlåtaren. Nyssnämnda bestämmelse i boutredningslagen avser emel­

lertid endast att reglera en vid boutredningen uppkommande praktisk special­

fråga och synes därför icke kunna tillmätas betydelse i det avseende varom

nu är fråga.

Vid de för obegränsad tid instiftade fideikommissen vinner regeln att skatt

skall beräknas efter skyldskapsförhållandet till föregående innehavaren sin

naturliga förklaring redan i den förenkling som därigenom vinnes vid skatte­

ärendets behandling. I övriga fall av successiva förvärv synas däremot över­

vägande skäl tala för att testator, i överensstämmelse med det verkliga rätts­

läget, även i beskattningshänseende behandlas såsom sekundosuccessorns

fångesman. Klarast framstår det befogade häri, örn föregående innehavaren

enligt

8

§ andra stycket erhållit egendomen med skyldighet att bevara den

oförminskad åt sin efterträdare. En sålunda begränsad äganderätt står näm­

ligen en vanlig nyttjanderätt så nära att — bortsett från de nyssnämnda

fideikommissfallen — redan av denna anledning varje fog saknas att låta

företrädarens äganderätt inverka på skattefrågans bedömande. Mera tvivel­

aktig kan saken förefalla, när företrädaren varit tillförsäkrad sådan fri för­

foganderätt som avses i

8

§ första stycket. Därigenom har sekundosuccessorn

i vida större utsträckning blivit beroende av att företrädaren lojalt iakttar

273

de naturliga begränsningar i förfoganderätten, som förordnandet om sekun-

dosuccession medför. Men detta synes dock ej vara ett tillräckligt skäl att

beräkna skatten såsom om företrädaren vore den verklige fångesmannen.

Härtill kommer att en regel sådan som den i det remitterade förslaget upp­

tagna leder till komplikationer, om den senare testamentstagaren av testator

erhållit jämväl annan egendom, vilken vid skattens beräkning bör samman­

läggas med den nu ifrågavarande men är att bedöma efter annan skatte-

klass. Även ur denna synpunkt möta betänkligheter mot ett bibehållande av

den föreslagna regeln.

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att bestämmelsen i

30 § första stycket ersättes med en specialregel för sådana fideikommiss som

instiftats för obegränsad tid. Då arvsbeskattningens och ej gåvobeskattning-

ens regler böra tillämpas på förvärv av dylikt fideikommiss, vare sig det in­

stiftats genom testamente eller gåvobrev, samt behov av en alternativ skyld-

skapsberäkning ej torde förefinnas, synes regeln lämpligen kunna erhålla

den innebörden att, när fideikommiss, som, genom testamente eller gåvobrev,

instiftats för obegränsad tid, övergår från en till annan, arvsskatt skall er­

läggas beräknad efter skyldskapsförhallandet mellan tillträdaren och när­

mast föregående innehavaren.

Örn 30 § första stycket begränsas att avse perpetuella fideikommiss, er­

fordras vissa jämkningar i andra paragrafer.

32 §.

På sätt lagrådet yttrat vid behandlingen av 11 och 12 §§ bör, därest för-

månstagareförordnande, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning,

därefter blivit genom lagakraftvunnen dom helt eller delvis förklarat ogild,

möjlighet till efterbeskattning finnas. Lagrådet hemställer därför att efter

ordet testamente i b) inskjutas orden »eller förordnande jämlikt lagen om

försäkringsavtal örn insättande av förmånstagare».

Enligt det under c) upptagna stadgandet kan fråga om efterbeskattning

uppkomma, då genom lagakraftvunnen dom blivit bestämt angående del­

ningen av egendom i dödsbo. Enär härmed icke asyftas fall, da provisoriskt

arvskifte legat till grund för beskattningen, lärer stadgandet böra i detta

hänseende förtydligas sålunda, att det endast kommer att avse de fall där

skatten fastställts med ledning av handling, som avses i 15 eller 16 §.

33 §.

I

3

morn. behandlas det fall att dödsbo avträtts till konkurs efter arvs­

skattens fastställande. För sådan händelse stadgas att, örn konkursen upp­

stått inom ett år från det underrätt meddelat beslut örn skattens fastställan­

de, skatten skall nedsättas sålunda att med tillämpning av föreskrifterna i

1

morn. skatt påföres endast i den mån i konkursen uppkommit över­

skott. Erlagd arvsskatt skulle således kunna aterfas först sedan kon­

kursen avslutats. Då skattebeloppet i allmänhet rätteligen tillkommer kon­

kursboet och bör vara tillgängligt vid slututdelningen, synes det före-

Bihanq lill riksdagens protokoll 1941. i sami. Nr 192.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

slagna förfaringssättet vara mindre lämpligt. Dessutom torde det i regel med­

föra så långt dröjsmål med skattens återbetalande, att den i 61 § stadgade

inskränkningen i rätt till ränta å återbetald skatt — ränta får ej utgå för

längre tid än ett år från det underrätt först meddelat beslut örn skattens

fastställande — i förevarande fall skulle te sig obillig. Lagrådet föreslår i stäl­

let ett stadgande av innehåll att, därest inom ett år från det beskattningsmyn-

dighet meddelat beslut örn fastställande av skatt dödsbo avträtts till kon­

kurs, dödsboet eller skattskyldig äger återfå erlagd skatt, samt att, om i kon­

kursen uppkoriimer överskott, skatt skall utgå enligt föreskrifterna i

1

och

2

mom.

41 §.

Under åberopande av vad som anförts under 19 § får lagrådet hemställa,

att jämväl inom gåvobeskattningens område kumulationsreglema väsentligen

utvidgas.

Behov av en sådan skärpning finnes i de fall, där till beskattning förelig­

ger en gåva, för vilken skattskyldighet är att hänföra till tid efter givarens

död. En regel om sammanläggning med tidigare beskattningsbara arvs- eller

testamentslotter och gåvor är här lika nödvändig som då fråga är om ett

framskjutet arvs- eller testamentsförvärv. Bestämmelsen kan följaktligen i

huvudsak erhålla formen av en hänvisning till de nya kumulationsregler, som

enligt lagrådets mening böra införas i 19 § 1 mom. andra stycket.

En bestämmelse av detta slag har sin naturliga plats efter de nuvarande

första och andra styckena i 41 §, vilka lämpligen kunna efter redaktionella

jämkningar sammanföras till ett gemensamt stycke.

De specialregler, som enligt vad lagrådet föreslagit böra upptagas i 19 §

såsom första och tredje styckena i ett nytt 3 morn., torde genom hänvisning

till nämnda lagrum böra göras tillämpliga jämväl å de fall, varom i 41 § är

fråga. Härigenom blir den nu i 41 § tredje stycket uppställda särskilda re­

geln om förmånstagareförordnande överflödig. Fog synes däremot knappast

föreligga att i här ifrågavarande fall tillämpa det av lagrådet föreslagna

stadgandet i 19 § 3 mom. andra stycket.

Bestämmelsen i 41 § sista stycket kan bibehållas såsom ett särskilt 2 mom.

Vid bifall till vad sålunda föreslagits bliva vissa jämkningar i andra lag­

rum erforderliga.

42 §.

Därest 21 och 41 §§ omarbetas på sätt lagrådet hemställt, synes 42 § andra

stycket lämpligen böra erhålla den ändrade avfattningen, att vad i

21

§ andra

stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där gåva enligt 41 §

skall sammanläggas med annan gåva eller med arvs- eller testamentslott.

44 §.

Till förekommande av ovisshet om vilken länsstyrelse är rätt beskattnings-

myndighet föreslår lagrådet sådant förtydligande av förevarande paragraf,

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

275

att därav framgår att förhållandena vid skattskyldighetens inträde skola vara

bestämmande i förevarande hänseende.

52 och 53 §§.

För närvarande erlägges arvs- och gåvoskatt — frånsett det fall, då skatt

skall utgå på grund av testamente, som bevakas efter bouppteckningens in­

registrering — redan vid ingivandet av den handling — bouppteckning, fidei­

kommissbrev eller deklaration — som lägges till grund för skattens beräkning.

Härvid uppkommer tydligen icke något behov av särskild underrättelse om

skattebeslutet.

Enligt förslaget åter skall skatt erläggas inom viss tid — tre veckor —

efter det beskattningsmyndigheten meddelat beslut om skattens fastställande.

För betalningsskyldighetens fullgörande kräves således kännedom dels om

innehållet i skattebeslutet, dels ock örn den dag, under vilken detta redovisats

i beskattningsmyndighetens protokoll. I betraktande av att bestämmandet av

skatten i regel icke torde ske omedelbart vid skatteärendets upptagande kan

den som har att erlägga skatten icke utan svårighet själv förskaffa sig vetskap

i nämnda hänseenden. Att märka är även att för det fall att anstånd beviljats

för företeende av arvskifte men dylik handling icke företetts inom stadgad

tid beskattningsmyndigheten ex officio skall företaga ärendet örn arvsskattens

bestämmande till handläggning. Enligt lagrådets mening föreligger det där­

för icke skäl att i förevarande avseende avvika från den i skatteärenden

vanliga regeln att den skattskyldige skall erhålla uppgift örn skattens belopp

och tiden för dess erläggande. Kungl. Maj:t torde fördenskull i den ordning,

som avses i 73 § i förslaget, böra föreskriva, att beskattningsmyndigheten

inom viss kortare tid efter skattens fastställande skall underrätta dödsbo eller

skattskyldig om beslutets innehåll och tiden för dess meddelande. Däremot

lärer fullständigt protokollsutdrag i ärendet endast på begäran behöva till­

handahållas. Motsvarande underrättelseplikt torde likaledes böra stadgas i

fråga om överrätts beslut, varigenom skatt fastställts till högre belopp än

förut beräknats.

54 §.

Den föreslagna bestämmelsen att skattskyldig vid återgäldande till dödsbo

av förskjuten skatt skall erlägga den ränta därå, som kunnat av dödsboet

påräknas vid insättning å bankräkning, synes kunna föranleda tvistigheter

om räntans storlek, helst som av bestämmelsen ej framgår vilket slag av

bankräkningar åsyftas. Lagrådet förordar därför, att den för motsvarande

fall nu föreskrivna räntefoten av fem procent bibehålies.

Härutöver tarvas jämkning av paragrafen till utmärkande av att skatt för

förvärv, som avses i 12 §, ej skall förskjutas av dödsboet. Rörande den om­

arbetning av paragrafen, som erfordras vid bifall till lagrådets hemställan

under 29 §, hänvisas till yttrandet vid sistnämnda paragraf.

Det särskilda betalningsansvar, som enligt andra stycket i förevarande

paragraf ålagts dödsbodelägarna, avser, såsom hänvisningen till 52 § ger vid

276

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

handen, skatt som fastställts i första instans. För sådan ytterligare skatt,

som tillkommit genom överrätts beslut, skulle däremot, om den icke kan ut­

fås av dödsboet, allenast den skattskyldige svara. Anledningen till att man

i sistnämnda fall icke velat ålägga dödsbodelägarna något ansvar torde bland

annat vara att söka däri, att det i främsta rummet anses böra ankomma på

den skattskyldige själv att bevaka sina intressen i överrätt. Därtill kommer,

att det i allmänhet kan väntas förflyta jämförelsevis lång tid efter dödsfallet

innan skattebeloppet blivit av överrätt slutligt bestämt.

55 §.

Uti 3 mom. av denna paragraf har upptagits ett stadgande av innehåll, att

då erbjuden säkerhet utgöres av inteckning i egendom, som blivit föremål

för beskattning, eller till beskattning upptagen värdehandling, vid prövning

av säkerheten skall lända till efterrättelse det värde, för vilket skatt beräk­

nats. Stadgandet saknar motsvarighet i gällande författning, som giver ve­

derbörande rätt att fritt pröva den erbjudna säkerheten. Kommittén har till

motivering av stadgandet huvudsakligen åberopat, att det vore rimligt att

egendom anses god såsom säkerhet intill samma värde som det, efter vilket

skatten uttages, ävensom att förfarandet under ett tiotal år praktiserats vid

landets största rådhusrätt utan att några olägenheter ur fiskalisk synpunkt

härav uppstått. Även om den sålunda förordade principen må kunna i många

fall tillämpas utan risk för statsverket, måste det dock anses betänkligt att

på angivna sätt binda myndigheten. Särskilt gäller detta då fråga är örn

längre anståndstider; enligt förslaget kan ju anståndet i vissa fall utsträckas

till tjugu årliga inbetalningar. Örn en fastighet är intecknad i det närmaste

till fulla taxeringsvärdet, lära de sämst liggande inteckningarna i regel icke

motsvara sitt nominella värde. Och även när det gäller andra värdehandlingar

kunna omständigheterna vara sådana, att den erbjudna säkerheten icke bör

godtagas för längre anståndstid. Det synes icke heller föreligga något större

fog för den föreslagna regelns tillämpning i fall då den egendom, säkerheten

avser, utgör allenast en ringa del av den arvfallna egendomen. Lagrådet hem­

ställer därför att sista punkten i 3 mom. måtte utgå.

59 §.

Under åberopande av yttrandet under 32 § hemställer lagrådet, att motsva­

rande tillägg måtte fogas till b) och c) i förevarande paragraf.

62 §.

I 53 § 2 mom. av nu gällande förordning örn arvsskatt och skatt för gåva

föreskrives, bland annat, att hos Kungl. Maj :ts befallningshavande skall förås

särskild förteckning över de ingivna deklarationerna, i vilken förteckning

vissa uppgifter skola antecknas, på sätt närmare framgår av författningsrum-

met. Då i andra stycket av förevarande paragraf för motsvarande fall stad­

gas, att uppgifterna skola upptagas i särskilt protokoll, må framhållas, att

den ändrade benämningen endast är av terminologisk art och att hinder ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

277

bör möta att även i fortsättningen för ändamålet använda böcker med ko­

lumnindelning, örn utrymme finnes för anteckning däri av de i författnings-

rummet angivna uppgifterna, eventuellt med hänvisning till särskilda bilagor

för mera vidlyftiga anteckningar. Vad i paragrafen nämnes om anteckning å

bredden av protokoll kommer därvid att avse anteckning i särskild kolumn

för ändamålet.

Till underlättande av kontroll därå, att verkställd anteckning i underrätts

protokoll om dag för anmälan till länsstyrelse jämlikt 53 § för indrivning

av ogulden skatt är med rätta förhållandet överensstämmande, torde i ad­

ministrativ ordning böra utfärdas föreskrift om skyldighet för länsstyrelse,

som mottager sådan anmälan, att därom ofördröjligen underrätta advokat-

fiskalsämbetet vid den hovrätt, till vilken renoverat exemplar av underrättens

bouppteckningsprotokoll skall insändas för granskning.

Förslaget till förordning angående införande av förordningen örn

arvsskatt och gåvoskatt.

Därest de av lagrådet ifrågasatta ändringarna i 19 och 41 §§ i förslaget till

skatteförordning godtagas, krävas särskilda övergångsbestämmelser till de

nya kumulationsreglerna.

Dessa regler avse främst sammanläggning med sådana arvs- eller testa-

mentslotter och gåvor, för vilka skattskyldighet inträder först vid tid efter

arvlåtarens eller givarens död, alltså de kumulationsfall som, enligt vad lag­

rådet hemställt, skulle behandlas i de nya andra styckena i skatteförordning­

ens 19 § 1 mom. och 41 § 1 mom. Principen synes härvid böra vara den,

att vid beskattning av sådan lott eller gåva sammanläggning ej må ske med

lott eller gåva, för vilken skattskyldighet inträtt före den 1 januari 1942.

Ä gåva, som skett under tiden mellan propositionens framläggande och nya

förordningens ikraftträdande, torde emellertid de nya kumulationsreglerna

böra tillämpas.

I en bestämmelse av denna innebörd torde även de i

1

§ andra stycket

behandlade fallen kunna inarbetas, varvid må erinras örn att det där åbe­

ropade stadgandet i skatteförordningens

21

§ enligt lagrådets förslag skulle

få sin plats i ett nytt 3 mom. i 19 §.

Den med avseende å 19 och 41 §§ meddelade specialregeln i förslaget

till promulgationsförordning 5 § andra stycket synes kunna utgå såsom över­

flödig. Då enligt skatteförordningen kumulationstiden skall räknas från tiden

för skattskyldighetens inträde, ligger det nämligen i sakens natur att, örn för

ett fång skattskyldighet redan inträtt i enlighet med äldre bestämmelser, det

är från den sålunda bestämda tidpunkten, som kumulationstiden skall be­

räknas.

Den ovan utvecklade nya övergångsbestämmelsen har nära samband med

det remitterade förslagets 5 § och kan därför lämpligen sammanslås med

denna till en gemensam paragraf, i vilken 5 § första stycket upptages såsom

278

2 mom. I detta

2

mom. torde hänvisningen till tiden för gåvans fullbordande

böra utbytas mot en allmän hänvisning till tiden för skattskyldighetens in­

träde.

I den mån i övergångsbestämmelsen till de nya kumulationsreglerna

talas örn skattepliktiga lotter och gåvor, måste detta uttryck uppenbarligen

tolkas mot bakgrunden av den av lagrådet föreslagna bestämmelsen i 19 §

3 mom. första stycket.

Bestämmelserna i förslagets

6

§ torde lämpligen böra följa närmast

efter 4 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Övriga författningsförslag.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

l G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

279

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 april

1941.

Närvarande:

Statsministern

H

ansson

, ministern för utrikes ärendena G

unther

, statsråden

W

estman

, W

igforss

, M

öller

, S

köld

, E

riksson

, B

ergquist

, A

ndersson

,

Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter ge­

mensam beredning med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 31

mars 1941 avgivna utlåtande över till lagrådet den 31 januari 1941 remitte­

rade förslag till

1

) förordning om arvsskatt och gåvoskatt;

2

) förordning angående införande av förordningen örn arvsskatt och gåvo­

skatt;

3) lag örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s.

35) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra

ärenden; samt

4) förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november

1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

Beträffande förslaget till förordning örn arvsskatt och gåvoskatt har lag­

rådet inledningsvis uttalat att, oaktat erinringar kunde riktas mot vissa av

förslagets huvudstadganden, detsamma dock i stort sett innefattade en god­

tagbar reglering av arvs- och gåvobeskattningen. Lagrådets ifrågavarande

erinringar beröra emellertid icke de grundsatser, som kommit till uttryck i

de åsyftade huvudstadgandena. I nu avsedda delar har lagrådet förordat i ett

fall en med förslaget i princip likartad men i fråga om den närmare utform­

ningen avvikande anordning och i ett annat hänseende vissa regler till kom­

plettering av de i remissförslaget upptagna.

Den av lagrådet i förstnämnda hänseende förordade ändringen avser de i

27 § i förslaget upptagna bestämmelserna angående omvärdering av arvfal­

len egendom med anledning av värdenedgång i tiden efter dödsfallet. Enligt

dessa bestämmelser skall på yrkande avräkning för värdeförlust ske beträf­

fande visst slag av lös egendom, nämligen aktier, obligationer och därmed

jämförliga värdehandlingar. Rätten att påkalla avräkning skall i skilda fall

på olika sätt vara begränsad till att avse viss tidrymd efter dödsfallet. Då

kvarlåtenskapen skall gå i delning mellan arvingar eller universella testa­

mentstagare förutsättes därjämte att skatten fastställes med ledning av skif­

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

teshandling. För samtliga fall har stadgats att värdenedgången icke skall

vinna beaktande med mindre den utgör minst tio procent av till tiden för

dödsfallet hänförligt noterat värde och ej heller i den mån värdenedgången

motsvaras av värdeökning å andra i dödsboet ingående noterade värdehand­

lingar, Avräkningen skall enligt förslaget verkställas av den domstol, till

vilken skatteärendet hör.

Lagrådet har ansett, att ett utformande av avräkningsreglerna på sätt som

skett i förslaget erbjuder betydande spekulationsmöjligheter till skada för

skatteintresset, samt att den omständigheten att avräkningsrätten på sätt nyss

nämnts i viss utsträckning gjorts beroende av att skattläggningen sker på

grundval av arvskifte kan medföra att jämväl de föreslagna reglerna om an­

stånd med skattens fastställande för företeende av arvskifte komma att ut­

nyttjas för spekulationer i värdeminskning. Genom avräkningsrättens be­

gränsande till viss tidrymd efter dödsfallet uteslötes å andra sidan en del

fall, i vilka avräkning vore särskilt påkallad. Vidare vore de föreslagna av­

räkningsreglerna alltför invecklade och komme att medföra ökat besvär för

domstolarna. Den av lagrådet förordade omredigeringen av förslaget i fö­

revarande del avser att det — i likhet med vad som föreskrivits i 22 § 3 mom.

i förslaget beträffande värdenedgång å fast egendom på grund av allmän

förändring i det ekonomiska läget —- skall ankomma på Kungl. Maj:t att i

fall av kursförlust å värdehandlingar medgiva, att skatten skall utgå efter

lägre värde än det vid tiden för dödsfallet noterade. Såsom villkor härför

skall gälla dels att värdenedgången uppgår till en fjärdedel eller mera av

sistnämnda värde och dels — på samma sätt som enligt förslaget stadgats

för nyssnämnda fall av värdenedgång å fast egendom — att skatten för så­

dana lotter i boet, om vilkas beskattande är fråga, uppgår till sammanlagt

minst 3,000 kronor och att utgörande av skatt efter vanliga beräkningsgrun­

der skulle verka oskäligt betungande. Det nu ifrågavarande av lagrådet för­

ordade stadgandet, vilket under 27 § sammanförts med nyssnämnda i 22 § 3

mom. i förslaget upptagna bestämmelse, är till skillnad från motsvarande

föreskrifter i remissförslaget avsett att bliva tillämpligt jämväl vid gåvobe-

skattningen.

Den i finansdepartementet verkställda överarbetningen av kommittéför­

slagets regler örn anstånd med skattens fastställande och de därtill delvis

anknutna bestämmelserna angående avräkning för efter dödsfallet inträf­

fad värdeförlust avsåg framför allt att förebygga möjlighet till spekula­

tioner i skatteundandragande syfte. På sätt av det nu anförda framgår har

lagrådet ansett faran för dylika spekulationer i allt fall i viss mån kvarstå.

Denna farhåga lärer icke kunna frånkännas visst fog. Då härtill kommer

att den förordade ändringen medför en önskvärd lättnad i domstolarnas

handläggning av skatteärendena och den arbetsökning för departementet,

som blir en följd av ändringsförslaget, icke torde bliva mera avsevärd, fin­

ner jag mig böra biträda lagrådets i förevarande hänseende gjorda hem­

ställan.

Vidare har lagrådet förordat en utvidgning av de i 19 och 41 §§ i remiss­

281

förslaget upptagna reglerna om kumulation av arvs- eller testamentslott med

tidigare gåva samt av gåvor inbördes. Även lagradets hemställan i detta hän­

seende syftar till att åstadkomma mera betryggande garanti mot transaktio­

ner i skatteundandragande syfte. Den risk i sådant avseende som här åsyf­

tas är möjligheten av ett illojalt utnyttjande av förslagets bestämmelser

i

6

9

§§ om beskattning av successiva förvärv. Då egendom, som enligt

dessa stadganden skall beskattas först i framtiden, självfallet måste såsom

en särskild lott åtskiljas från vad mottagaren i övrigt erhåller efter arvlåta-

ren, erbjuder sig, i den mån icke detta genom särskilda bestämmelser före-

bygges, möjlighet för en arvlåtare att anordna framskjutna förvärv uteslu­

tande i syfte att genom uppdelning av den utsedde mottagarens fång på

skilda lotter bereda denne skattelindring. Kommittén har ansett risk för

sådana transaktioner praktiskt taget föreligga endast såvitt gäller i

6

§ av­

sedda fall av framskjuten beskattning, nämligen då äganderätten till viss

egendom tillagts en person medan nyttjanderätten eller rätten till avkast­

ningen av samma egendom upplåtits till annan. I anslutning till kommitté­

förslaget har till förebyggande av berörda risk i

6

§ andra stycket uppställts

vissa undantag från huvudregeln att äganderätten skall beskattas först da den

upplåtna rättigheten upphör. Kommittén har såsom ytterligare utväg att före­

bygga nu åsyftat missbruk övervägt men icke ansett sig böra föreslå införan­

de av bestämmelser örn kumulation av vid olika tider beskattningsbara lot­

ter, som härröra från samme arvlåtare. Såsom motivering för sin ståndpunkt

anför kommittén att ofta en lång tidrymd läge mellan förvärven och att man

därför icke kunde räkna med att den skatteförmåga det tidigare förvärvet en

gång medfört alltjämt förelåge vid tiden för det senare förvärvets beskatt­

ning. Även det till lagrådet remitterade förslaget har stannat vid de i

6

§

andra stycket upptagna spärreglerna. Det kan i detta sammanhang anmär­

kas, hurusom redan enligt gällande bestämmelser framskjuten beskattning

förekommer icke blott i det under 8 § i förslaget upptagna huvudfallet,

nämligen då förste successorn erhållit egendomen med fri förfoganderätt,

utan i viss utsträckning även i andra i 7,

8

och 9 §§ avsedda fall samt att icke

heller för närvarande någon kumulation äger rum av en vid arvlatarens död

utfallande lott och ett dylikt först framdeles beskattningsbart förvärv.

Lagrådet vitsordar, att det för den som vill på nu angivet sätt i skatte­

undandragande syfte åstadkomma lottsplittring ligger närmast till hands

att anordna ett sådant fång, som avses i

6

§ i förslaget. Emellertid anser

lagrådet faran för att förslagets bestämmelser om framskjuten beskattning

skola utnyttjas för ernående av obefogad skattelindring vara väsentligt

större än kommittén antagit, samt att det även i den mån

6

§ äger tillämp­

ning kan ifrågasättas, huruvida de där uppställda spärreglerna tillräckligt

tillgodose de fiskaliska intressena. Den av lagrådet med hänsyn härtill för­

ordade utvidgningen av kumulationsreglerna i 19 och 41 §§ i det remit­

terade förslaget avser i huvudsak att kumulation skall äga rum jämväl vid

förvärv från samme arvlåtare av vid skilda tider beskattningsbara arvs-

och testamen (slotter ävensom vid förvärv från samme person av arvs- eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

282

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

testamentslott och gåva jämväl i fall då skattskyldighet för ettdera fånget

inträtt senare än vid arvlåtarens (givarens) död. För nu omnämnda fall

föreslår lagrådet en kumulationstid av i regel tio år.

Den av lagrådet föreslagna metoden att anlita kumulation för motverkan­

de av illojala transaktioner i syfte att åstadkomma lottsplittring har förordats

i ett par av de över kommittéförslaget avgivna yttrandena. Enligt vad i dessa

förutsattes skulle kumulationsmetoden ersätta de i

6

§ andra stycket upp­

tagna spärreglerna, vilket om nämnda metod skulle få avsedd effekt måste

föra med sig att kumulationen icke kunde begränsas till viss tidsperiod. I lik­

het med lagrådet anser jag att, om kumulation skall anlitas, detta icke bör ske

annorledes än såsom en komplettering av de omförmälda spärreglerna, vari­

genom en begränsning av kumulationstiden möjliggöres. Det bör icke heller

förbises, att spärreglerna redan i förväg resa hinder mot de åsyftade transak­

tionerna och därigenom, såsom lagrådet ock framhållit, äro ägnade att un­

derlätta och säkerställa skattens utbekommande. Å andra sidan kunna spärr­

reglerna självfallet icke hava den verkan att de ens i de fall, för vilka de

gälla, helt undanröja risken för en i illojalt syfte tillkommen lottsplittring.

Med hänvisning till vad sålunda anförts biträder jag lagrådets hemställan

i det hänseende, varom nu är fråga.

I samband med sin nu berörda hemställan örn utvidgning av kumulations-

reglerna förordar lagrådet även viss jämkning av ett i 19 och 41 §§ i för­

slaget upptaget stadgande, som har till ändamål att förebygga en i vissa si­

tuationer uppkommande konsekvens av föreskriften om att från skatten för

de kumulerade förvärven skall avdragas den skatt, som redan erlagts för det

tidigare förvärvet. Sålunda kan det inträffa, att avdraget uppgår till så högt

belopp, att det förhandenvarande förvärvet skulle bliva föremål för lindrigare

beskattning än om detsamma beskattats utan hänsyn till det tidigare förvär­

vet och till och med kunde komma att bliva helt fritt från skatt. Till före­

byggande härav har i det till lagrådet remitterade förslaget, i likhet med vad

nu gäller, stadgats att vid kumulationen skatten icke må beräknas till lägre

belopp än som skulle, utan avseende å det tidigare förvärvet, hava utgått för

det förvärv, varom fråga är. Lagrådet har anmärkt, att detta stadgande tedde

sig mindre rationellt. Detsamma ledde i åtskilliga fall till väl låg beskatt­

ning, i det att stadgandet i själva verket innebure ett avstående i det speciella

fallet från den skatteskärpning, som åsyftades med kumulationsreglerna.

Lagrådet hemställer därför, att åt stadgandet i stället gives det innehåll att

skatten icke må bestämmas till lägre belopp än som vid beräknande av skatt

för det sammanlagda värdet av förvärven belöper å det förhandenvarande

förvärvet efter förhållandet mellan detta och det tidigare förvärvet.

På sätt lagrådet framhållit framstår det onekligen såsom mindre ratio­

nellt att vid bestämmande av avdraget för den tidigare erlagda skatten till-

lämpa en spärregel, som i vissa fall icke i någon mån bibehåller den med

kumulationen åsyftade skatteskärpningen. Den av lagrådet förordade me­

toden låter visserligen icke skatten nedgå till vad som belöper å det aktu­

ella förvärvet i och för sig och verkar därjämte stundom i viss mån

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

283

utjämnande på förhållandet mellan de skattebelopp, som vid upprepad

kumulation skola erläggas. Vid tillämpningen blir dock skiljaktigheten i

resultaten av den ena och den andra metoden jämförelsevis obetydlig.

Då härtill kommer att den i det remitterade förslaget använda metoden

har företrädet av större enkelhet och det måste anses önskvärt att den i åt­

skilliga situationer tämligen svårtillämpliga regeln örn avdragets beräknande

ej ytterligare kompliceras, har jag funnit övervägande skäl föreligga att bibe­

hålla remissförslagets ifrågavarande stadgande, nied vilket beskattningsmyn-

digheterna sedan gammalt äro förtrogna.

Vid 11 och 12 §§ behandlar lagrådet ett i författningstexten icke reglerat

spörsmål, nämligen frågan om under vilka förutsättningar laglottskränkning

skall beaktas vid lotternas bestämmande i skatteärendet. Lagrådet ansluter

sig till kommitténs härutinnan uttalade mening såtillvida, att vid arvsskat­

tens bestämmande på grund av provisoriskt arvskifte rätten icke bör ex officio

taga hänsyn till kränkning av laglott. Men i olikhet mot kommittén håller

lagrådet före att jämkning i testamente eller förmånstagareförordnande icke

bör ske blott på yrkande därom i skatteärendet utan att för sådan jämkning

bör fordras, att i skatteärendet föreligger antingen i bindande form given

förklaring av testamentstagare!! eller förmånstagaren att han icke skall göra

sin rätt gällande till den del den inkräktar på laglotten eller ock vederbörligt

arvskifte, utvisande att boets fördelning skett i enlighet med jämkningsyr-

kandet. I detta lagrådets uttalande vill jag för min del instämma.

I förevarande sammanhang upptager lagrådet jämväl spörsmålet om be­

stämmande av giftorätt och laglott i fall då enligt förordnande jämlikt

lagen örn försäkringsavtal den giftorättsberättigade respektive laglottsbe-

rättigade själv insatts såsom förmånstagare. Under hänvisning till att er­

forderlig ledning för spörsmålets bedömande numera vunnits genom vissa

avgöranden i högsta instans hade jag icke ansett mig hava anledning att

ytterligare ingå på denna fråga. Lagrådet förklarar sig för sin del vilja ifrå­

gasätta huruvida icke till undanröjande av all ovisshet den princip, som

legat till grund för dessa avgöi-anden, borde lagfästas genom uttryckligt stad­

gande, vilket lämpligast syntes kunna ske genom ett tillägg till 104 § andra

stycket lagen om försäkringsavtal.

Med hänsyn till förefintligheten av nämnda avgöranden i högsta instans

torde det dock knappast vara påkallat att i förevarande sammanhang vid­

taga någon åtgärd i det hänseende lagrådet angivit.

Lagrådet har beträffande 13 § i förslaget hemställt, att bestämmelsen i

1 mom. 3), enligt vilken vid beräknande av behållning i dödsbo avdrag må

ske för begravnings- samt boupptecknings- och annan boutredningskostnad,

måtte begränsas till begravnings- och bouppteckningskostnad. Härvid erinrar

lagrådet, att annan boutredningskostnad än den som hänförde sig till boupp­

teckningen i ej oväsentlig grad vore att anse såsom förvaltningsutgift och

åtminstone i viss mån kunde uppvägas av inkomster som inflöte i boet un­

der boutredningstiden, samt att boutredningskostnaden merendels vore till

beloppet okänd vid bouppteckningstillfället och i de fall, då beskattningen

skedde med stöd av bouppteckningen, jämväl vid beskattningstillfället. Rätt

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

till avdrag i detta hänseende kunde även bliva föremål för missbruk. Lag­

rådet anser förty, att den teoretiska grunden för avdragsrätten i förevarande

del icke vore oantastbar och att stadgandet skulle medföra betydande olägen­

heter ur praktisk synpunkt.

Vid en tillämpning av arvslottsskattens metod att såvitt möjligt anknyta

beskattningen till den tidpunkt, då arvingarnas lotter bliva utbrutna ur kvar-

låtenskapen, synes man enligt min mening principiellt hava fog för att

medgiva avräkning från behållningen av sådana förvaltningsutgifter, som

erfordras för att bereda boet till delning. Då emellertid på sätt lagrådet fram­

hållit det torde kunna föreligga viss risk för att en avdragsrätt av den om­

fattning som stadgats i förslaget kan komma att medföra olägenheter ur

praktisk synpunkt, har jag ansett mig böra biträda lagrådets nu ifrågava­

rande jämkningsyrkande.

Vidare har lagrådet förordat ändring av det i 30 § första stycket i förslaget

upptagna stadgandet, enligt vilket i fall som avses i

8

§ skatten skall beräk­

nas efter skyldskapsförhållandet mellan tillträdaren av lotten och föregående

innehavaren, därest skatten vid sådan beräkning blir lägre än om den be­

stämmes efter skyldskapsförhållandet mellan tillträdaren och arvlåtaren

(testator). Lagrådet anser att i fråga örn andra i

8

§ avsedda successiva för­

värv än fideikommiss, som instiftats för obegränsad tid, övervägande skäl

tala för att testator, i överensstämmelse med det verkliga rättsläget, även i

beskattningshänseende behandlas såsom sekundosuccessorns fångesman.

Klarast framstode enligt lagrådets åsikt det befogade häri örn föregående in­

nehavaren enligt

8

§ andra stycket erhållit egendomen med skyldighet att

bevara den oförminskad åt sin efterträdare. En sålunda begränsad ägande­

rätt stöde nämligen en vanlig nyttjanderätt så nära att — bortsett från de

nyssnämnda fideikommissfallen — redan av denna anledning varje fog sak­

nades att låta företrädarens äganderätt inverka på skattefrågans bedömande.

Mera tvivelaktig kunde, anför lagrådet vidare, saken förefalla, när företrä­

daren varit tillförsäkrad sådan fri förfoganderätt som avses i

8

§ första styc­

ket. Därigenom hade nämligen sekundosuccessorn i vida större utsträckning

blivit beroende av att företrädaren lojalt iakttoge de naturliga begränsningar

i förfoganderätten, som förordnandet örn sekundosuccession medförde. Men

detta syntes dock ej vara tillräckligt skäl att beräkna skatten såsom om före­

trädaren vore den verkliga fångesmannen. Härtill komme att en regel sådan

som den i det remitterade förslaget upptagna ledde till komplikationer, om

den senare testamentstagaren av testator erhållit jämväl annan egendom, vil­

ken vid skattens beräkning skulle sammanläggas med den nu ifrågavarande

men vore att bedöma efter annan skatteklass. På sålunda anförda skäl har

lagrådet ansett, att stadgandet i 30 § första stycket bör ersättas med en spe­

cialregel för sådana fideikommiss, som instiftats för obegränsad tid. I fråga

örn dessa vunne, framhåller lagrådet, regeln örn skattens beräknande efter

skyldskapsförhållandet till föregående innehavaren sin naturliga förklaring

redan i den förenkling, som därigenom vunnes vid skatteärendets behandling.

Nämnda specialregel anser lagrådet därför kunna erhålla den innebörden

att, när fideikommiss, som genom testamente eller gåva instiftats för obegrän-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

285

säd tid, övergår från en till annan, arvsskatt skall erläggas beräknad efter

skyldskapsförhållandet mellan tillträdaren och närmast föregående inneha­

varen.

Emot den speciella behandling i skattehänseende, som enligt lagrådets för­

slag skall tillämpas å de perpetuel^ fideikommissen, har jag intet att erinra.

Den avvikelse från det remitterade förslaget som lagrådets hemställan i den­

na del innefattar torde för övrigt vara utan nämnvärd praktisk betydelse.

Jag kan jämväl ansluta mig till lagrådets uppfattning beträffande behand­

lingen av övriga i

8

§ andra stycket avsedda successiva förvärv.

Då det gäller fall av successiva förvärv, där företrädaren varit tillförsäkrad

sådan fri förfoganderätt som avses i

8

§ första stycket, har lagrådet funnit

det mera tveksamt huruvida företrädarens äganderätt bör inverka på skatte­

frågans bedömande eller ej. För min del anser jag vägande skäl tala för att

i detta fall låta sekundosuccessorn få räkna sig till godo eventuellt skyldskaps-

förhållande till företrädaren. Genom sin rätt att fritt förfoga över egendomen

annorledes än för dödsfalls skull har denne i sin makt att inverka på stor­

leken av sekundosuccessorns fång. Med hänsyn härtill är det naturligt

att i det allmänna föreställningssättet företrädaren kommer att i viss mån

betraktas såsom fångesman. Gällande bestämmelser hava ock i skatte­

hänseende givit sanktion åt ett sådant betraktelsesätt. Den omständigheten

att den skattelindring som sålunda beretts sekundosuccessorn icke står i

överensstämmelse med det verkliga successionsrättsliga läget finner jag knap­

past i och för sig böra utgöra tillräckligt skäl för ändring. Lagrådet anför så­

som skäl för sitt ändringsförslag jämväl att ett bibehållande av den nuvarande

ordningen skulle leda till komplikationer i kumulationshänseende örn sekundo­

successorn förutom det i andra hand bekomna förvärvet av testator erhållit

egendom, som vore att bedöma efter annan skatteklass än förstnämnda för­

värv. Dessa komplikationer sammanhänga väsentligen med den av lagrådet

förordade utvidgningen av kumulationsreglerna och torde utan större prak­

tiska svårigheter kunna lösas genom en särskild regel för skatteberäkningen

i det åsyftade fallet.

Ett ytterligare skäl mot den av lagrådet i förevarande del förordade änd­

ringen torde vara att densamma skulle i vissa situationer medföra en av om­

ständigheterna knappast betingad skatteskärpning i det kumulationsfall, som

avses i 19 § 2 mom. Sålunda skulle då makar förordnat örn sekundosuccession

till förmån för exempelvis en hustruns broder med lika lotter från mannen

och hustrun, och hustruns broder efter mannens död av hustrun erhölle gåva,

enligt lagrådets förslag gåvan vid sammanläggning med den efter mannen er­

hållna lotten bliva beskattad efter strängare skatteklass än den som gällt för

gåvan i och för sig. Det synes angeläget förebygga en sådan konsekvens.

Med hänsyn till vad nu anförts har jag icke funnit skäl frångå det i 30 §

första stycket i remissförslaget upptagna stadgandet såvitt detsamma gäller

bestämmande av skatteklass i fall, som avses i

8

§ första stycket.

De fall, å vilka nu ifrågavarande stadgande skall bliva tillämpligt, hava -—

såsom framgår av det nyss sagda — i enlighet med remissförslaget angivits

286

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

genom en hänvisning till

8

§ första stycket. Lagrådet har förordat viss redak­

tionell jämkning av sistnämnda stadgande. Då den föreslagna avfattningen

skulle vid tillämpning av regeln i 30 § första stycket kunna föranleda en

enligt remissförslaget icke avsedd begränsning av densamma, har

8

§ första

stycket synts böra erhålla en avfattning, som i någon mån avviker från

den av lagrådet förordade. Avvikelsen innebär, att för betecknande av den

i sistnämnda stadgande avsedda rätt, som tillkommer förste successorn, an­

vänts endast uttrycket fri förfoganderätt, medan enligt lagrådets förslag ifrå­

gavarande rätt betecknats såsom en rätt att fritt förfoga över egendomen i

andra avseenden än för dödsfalls skull. Denna jämkning har tillkommit i syfte

att från tillämpning av stadgandet i 30 § första stycket icke skola bliva ute­

slutna sådana fall där förste successorn jämväl tillagts befogenhet att genom

testamente förfoga över den mottagna egendomen.

Det förut antydda stadgandet angående skatteberäkningen vid kumulation

i fall då olika skatteklasser äro att tillämpa å de skilda förvärven har fått sin

plats i ett nytt tredje moment i 19 § (som enligt hänvisning i 41 § skall äga

tillämpning jämväl vid gåvobeskatlningen). Stadgandet ifråga har föranlett,

att den i 19 § 2 mom. för motsvarande fall upptagna specialregeln kunnat

utgå. Beträffande stadgandets innehåll må hänvisas till författningstexten.

Ett exempel visar bäst tillämpningen av detsamma. De skilda förvärv, som

skola sammanläggas, antagas utgöra: förvärv nr

1

20,000

kronor, varå skatt

erlagts enligt klass I med 590 kronor, och förvärv nr 2 10,000 kronor, varå

skatt skall beräknas enligt klass IV. Vid kumulationen sker skatteberäkningen

sålunda: Skatt enligt klass I å det sammanlagda förvärvet 30,000 kronor =

1,090 kronor. Av detta belopp belöpa

2/3

eller 726:67 kronor å förvärvet nr

1

.

Skatt enligt klass IV å 30,000 kronor = 6,890 kronor. Av detta belopp belöper

1ls eller 2,296: 67 kronor å förvärvet nr 2. Skatt att uttagas vid kumulationen

726:67 + 2,296:67 = 3,023 kronor, varifrån avgår förut erlagd skatt 590

kronor.

Beträffande 54 § i förslaget har jag icke funnit skäl frångå den i det re­

mitterade förslaget upptagna bestämmelsen örn sättet för ränteberäkning

vid skattskyldigs återgäldande till dödsbo av förskjuten skatt.

övriga av lagrådet gjorda erinringar hava ansetts böra beaktas. Därjämte

hava i förslagen till förordning örn arvsskatt och gåvoskatt samt till promul-

gationsförordning vidtagits vissa smärre jämkningar av redaktionell innebörd.

Föredraganden hemställer, att ifrågavarande fyra författningsförslag, med

de ändringar som angivits, måtte genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

P. J. Arrhenius.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

287

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionen ......................................................................................................................

1

Författningsförslag

..................................................................................................................... 2

Förslag lill förordning om arvsskatt och gåvoskatt

....................................................... 2

Inledande bestämmelser (1—3 §§) ............................................................................... 2

Örn arvsskatt.......................................................................................................................... 2

Skattskyldighetens omfattning (4 §) ..................................................................... 2

Tid för skattskyldighetens inträde (5 — 9 §§) ..................................................

3

Beräknande av skattepliktig lott (10—19 §§)..................................................

4

Värdering av egendomen (20—27 §§) .................................................................

9

Skattens bestämmande (28—31 §§) ......................................................................

13

Efterbeskattning (32 §)..................................................................................................

16

Särskilda bestämmelser örn beskattning i fall av dödsbos konkurs (33 §)

17

Beskattningsmyndighet (34 §)....................................................................................

17

Örn gåvoskatt (35—44 §§) ..............................................................................................

18

Gemensamma bestämmelser.............................................................................................. 20

Deklaration och vissa andra uppgifter för beskattningen (45—50 §§) ..

20

Skattens fastställande och erläggande (51 — 54 §§) ......................................... 23

Anstånd med erläggande av skatt (55 §)............................................................ 25

Eftergift av skatt (56—58 §§).................................................................................... 26

Återvinning av skatt (59 §)......................................................................................... 27

Fullföljd av talan (60 §).............................................................................................. 28

Återbetalning av erlagd skatt (61 §)...................................................................... 28

Tillsyn å skattens utgörande (62—64 §§)............................................................ 29

Ansvarsbestämmelser m. m. (65—69 §§) ............................................................ 30

Särskilda bestämmelser (70—73 §§) ......................................................................

31

Tabeller .................................................................................................................................... 32

Förslag lill förordning angående införande av förordningen om arvsskatt och

gåvoskatt

....................................................................................................................................

36

Förslag lill lag örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr

42 s. 35) angående särskilda protokoll över lagfarter

,

inteckningar och

andra ärenden

..........................................................................................................................

37

Förslag till förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 no­

vember 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften

.................................................. 38

Sid.

Utdrag av statsrådsprotokollet den 31 januari 1941

................................................ 39

Inledande översikt................................................................................................................ 39

Historik ............................................................................................................................... 39

Gällande lagstiftning.......................................................................................................... 41

1938 års arvsskattekommittés förslag...................................................................... 46

Om arvskiftesinstrumentet såsom beskattningshandling och värdeföränd­

ringar efter arvfallet....................................................................................................... 55

Beskattning av s. k. successiva förvärv......................................................................... 81

Värdering av egendom ......................................................................................................... 401

Beskattningen av de särskilda lotterna ....................................................................... 118

Fysiska personers förvärv............................................................................................... 118

Juridiska personers förvärv .......................................................................................... 131

Gåvobeskattningen.................................................................................................................. 149

Beskattningsmyndighet ......................................................................................................... 180

Övriga frågor samt vissa till förut behandlade ämnen hörande detaljfrågor 172

Förslaget till förordning angående införande av förordningen om arvsskatt

och gåvoskatt....................................................................................................................... 316

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875

(nr 42 s. 35) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och

andra ärenden....................................................................................................................... 318

Förslaget till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19

november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.......................................... 219

Departementschefens hemställan ..................................................................................... 220

Bilaga till statsrådsprotokollet den 31 januari 1941

.................................................. 221

Utdrag av lagrådsprotokollet den 31 mars 1941

......................................................... 255

Utdrag av statsrådsprotokollet den 9 april 1941

......................................................... 279

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

408941.

Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1941.