med förslag till förordning om arvsskatt och gåvoskatt m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 1

Nr 192.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till för­

ordning om arvsskatt och gåvoskatt m. m.; given

Stockholms slott den 9 april 1941.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) förordning om arvsskatt och gåvoskatt; 2) förordning angående införande av förordningen örn arvsskatt och gåvoskatt; 3) lag om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 35) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden; samt 4) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 192. I

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Förslag

till

förordning om arvsskatt och gåvoskatt.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser.

1 §•

Skatt till staten utgår enligt denna förordning för egendom, som förvärvas genom arv eller testamente (arvsskatt) eller genom gåva (gåvoskatt).

2 §•

Skattskyldig är den som förvärvar egendomen.

3 §■ Från skattskyldighet enligt denna förordning äro befriade: staten;

stiftelse eller sammanslutning med huvudsakligt ändamål att under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar;

stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att främja barns eller ungdoms vård och fostran eller utbildning eller att främja vård av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta, dock icke där ändamålet är att sålunda tillgodose medlemmar av viss eller vissa släkter eller utom riket bosatta utlänningar;

stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig undervisning eller forskning.

Skattebefrielse enligt denna paragraf tillkommer icke sammanslutning, som har till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, och ej heller utländsk stiftelse eller sammanslutning.

Om arvsskatt.

Skattskyldighetens omfattning.

4 §•

1 mom. Arvsskatt utgår

1) för egendom inom eller utom riket, vilken efterlämnats av svensk medborgare eller av utlänning, som vid sin död var bosatt här i riket;

2) för följande slag av egendom, som efterlämnats av annan utlänning än i 1) sägs:

a) här i riket belägen fast egendom, så ock nyttjanderätt till samt rätt till ränta, avkomst eller annan förmån av sådan egendom;

Kungl. Maj.ts proposition nr 192. 3

b) här i riket befintlig, under a) icke nämnd lös egendom, som är att hänföra till anläggnings- eller driftkapital i härstädes av den avlidne bedriven förvärvsverksamhet såsom: levande och döda inventarier, råämnen, varor, förbrukningsartiklar och dylikt, gruvor, patent- och förlagsrätter samt kapital, vare sig det finnes kontant tillgängligt, nedlagts i obligationer, insatts i bank eller eljest utlånats eller består av andra fordringar eller av aktier eller andelar i ekonomiska föreningar, bolag eller rederier;

c) nyttjanderätt till egendom, varom under b) förmäles, ävensom rätt till royalty och periodiskt utgående avgift för dylik egendom;

d) svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar, bolag och rederier, i den mån dessa tillgångar icke äro att hänföra till under b) nämnd egendom.

2 mom. Såsom vid sin död bosatt här i riket anses den, som då här hade sitt egentliga bo och hemvist.

Vad i denna paragraf stadgas om den, som vid sin död var bosatt här i riket, skall jämväl äga tillämpning å den, som vid sin död stadigvarande vistades i riket utan att vara här bosatt.

3 mom. Utlänning, som vid sin död tillhörde främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning, anses icke hava varit bosatt här i riket; ej heller sådan persons hustru, barn under 18 år och enskilda tjänare, därest de vid sin död bodde hos honom och voro utlänningar.

För sådana aktier och andelar i ekonomiska föreningar, som avses i 1 mom. 2 d), föreligger icke skyldighet att erlägga arvsskatt, därest de efterlämnats av utlänning, varom i föregående stycke förmäles.

Tid för skattskyldighetens inträde.

5 §•

Skattskyldighet inträder, där ej nedan annorlunda stadgas, vid arvlåtarens (testators) död.

6 §•

Har genom testamente eller annan före dödsfallet tillkommen rättshandling upplåtits hela nyttjanderätten till eller rätt till all ränta, avkomst eller annan förmån av viss egendom och har äganderätten tillfallit annan, inträder skattskyldighet för äganderätten först då rättigheten upphör.

Vad nu sagts skall dock icke gälla

a) örn ägaren förutom sålunda belastad egendom samtidigt erhållit annan egendom, vars värde uppgår till mer än tre gånger den skatt, som belöper å sammanlagda värdet av ägarens förvärv;

b) om rättigheten upplåtits på viss tid, understigande fem år;

c) örn enligt förordnande i testamente å den belastade egendomen belöpande skatt skall gäldas av dödsboet eller eljest av annan än den egendomen tillfaller; eller

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

d) om ägaren senast då skatteärendet i övrigt upptages till avgörande begär, att jämväl hans förvärv skall tagas till beskattning. Har någon fått sig tillagd ränta till visst belopp eller avkomst till viss angiven storlek, skall, såframt räntan eller avkomsten för år räknat uppgår till minst fem procent av värdet av den belastade egendomen, rättigheten anses omfatta all av egendomen utgående avkastning. Erlägges i fall, som avses i d), för äganderätten fastställd skatt icke inom tid, varom i 52 § första stycket förmäles, skall meddelat beslut örn skattens fastställande icke vidare gälla och skattskyldighet för äganderätten inträda efter vad eljest är stadgat. 7 §• Där jämlikt förordnande i testamente eller annan rättshandling av framtida händelse beror, vem egendom skall tillkomma, eller egendom eljest först framdeles skall tillfalla någon utan att äganderätten under tiden tillkommer annan, inträder skattskyldighet för äganderätten vid tiden för förvärvet. Är för tid efter förvärvet av äganderätten upplåten rättighet, som avses i 6 §, inträder skattskyldighet för äganderätten efter vad i nämnda paragraf stadgas. 8 §• Skall jämlikt 2 kap. lagen örn arv eller på grund av testamente egendom, som tillfallit någon med fri förfoganderätt, därefter övergå å annan eller å flera efter varandra, inträder skattskyldighet för senare förvärv, då föregående innehavarens rätt upphör. Vad sålunda stadgas äger tillämpning jämväl då genom testamente viss egendom tillagts två eller flera efter varandra under villkor att egendomen skall oförminskad övergå från den ene till den andre. I fall, som avses i denna paragraf, skall vad i 7 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning. 9 §• Har genom testamente nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån tillagts två eller flera efter varandra, inträder skattskyldighet för senare innehavares förvärv av rättigheten då föregående innehavares rätt upphör. Skall eljest rätt, som nu avses, tillkomma någon först framdeles, inträder skattskyldighet vid tiden för förvärvet.

Beräknande av skattepliktig lott.

10 §. Arvsskatt utgår efter värdet av skattskyldigs lott.

11 §• 1 mom. Såsom arvinges eller testamentstagares lott anses vad enligt lag och testamente å honom belöper av behållningen i dödsboet eller i sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

kvarlåtenskap, varom förmäles i 4 § 1 mom. 2); dock skall, där i skatteärendet föreligger arvskifte, den däri gjorda fördelningen efter vad i 16 § stadgas lända till efterrättelse.

Behållningen beräknas med ledning av bouppteckning eller, där skatten uttages efter deklaration, med ledning av denna.

2 mom. Skall enligt förordnande i testamente skatt för legat gäldas av dödsboet, anses den del av behållningen, som åtgår till skatt för legatet, utgöra en särskild lott (skattelott), dock icke där mottagaren av legatet jämväl är arvinge eller universell testamentstagare eller skattskyldighet för legatet inträder senare än vid testators död.

12 §.

Har någon i enlighet med lagen om försäkringsavtal insatts såsom förmånstagare och erhåller han vid försäkringstagarens död förfoganderätten över försäkringen eller, utan att sådan rätt förvärvas, utbetalning på grund av kapitalförsäkring, skall vad förmånstagaren sålunda bekommer vid beräknande av arvsskatt anses såsom arvfallen egendom. Vad nu sagts skall gälla jämväl förvärv, som på grund av stadgandet i 104 § andra stycket nämnda lag tillfaller dödsbodelägare, vilken är berättigad till laglott, med iakttagande dock av vad beträffande fördelning av sådant förvärv kan vara bestämt i skifteshandling, vilken jämlikt 16 § lägges till grund för lotternas beräknande. Har försäkringstagarens make insatts såsom förmånstagare, föreligger icke skattskyldighet för den del av förvärvet, som motsvarar det belopp, varmed, därest förvärvet ingått i försäkringstagarens kvarlåtenskap, makens jämlikt 15 § skattefria andel i boet skolat ökas.

Vidare skall, där försäkringen är tagen

a) å försäkringstagarens eller bans makes liv samt enligt avtalet premiebetalningen skolat vara fullgjord under en tid icke understigande tio år och ej heller under något år erlagts premie, som uppgår till mer än en femtedel av sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas, därest premiebetalningen lika fördelats på tio år från avtalets slutande, eller

b) för olycksfall eller sjukdom,

vid skattens beräknande från värdet av vad som tillfallit någon i egenskap av förmånstagare såsom skattefritt avräknas ett belopp av 15,000 kronor. Har på grund av förordnande av samma person förmånstagaren tidigare erhållit sådant förvärv, som jämlikt 37 § 2 mom. är i beskattningshänseende likställt med gåva, må likväl å värdet av vad som inom loppet av tio år tillfallit förmånstagaren ej avräknas mer än sammanlagt 15,000 kronor.

Vad som på grund av insättningar av samma person i ränte- och kapitalförsäkringsanstalt på en gång tillfaller någon såsom förmånstagare skall denne anses erhålla på grund av en och samma försäkring, och skall så anses som örn försäkringen tagits vid tiden för den första insättningen och på villkor all premiebetalning skolat ske i den ordning, vari insättningarna i anstalten skett eller enligt avtal mellan anstalten och försäkringstagaren skolat äga runi.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Skattskyldighet enligt första stycket äger ej rum för rätt till sådan livränta, som avses i 32 § 2 mom. a)—c) kommunalskattelagen, ej heller för rätt till annan livränta, i den mån vad som på grund av förordnande av samma person såsom sådan livränta tillfallit den berättigade icke överstiger 1,500 kronors årsränta.

13 §.

1 mom. Vid beräknande av behållning i dödsbo iakttages

1) att bland boets tillgångar inräknas egendom, vartill den avlidne på livstid haft i 8 § första stycket avsedd rätt;

2) att bland boets tillgångar icke inräknas egendom, vilken av den avlidne innehafts med sådan rätt, som avses i 8 § andra stycket;

3) att avdrag må ske för begravnings- och bouppteckningskostnad; 4) att bland boets skulder icke må inräknas:

a) gäld, för vilken under 2) avsedd egendom på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar;

b) belopp, som skall betalas i arvsskatt.

2 mom. Vid beräknande av behållning i kvarlåtenskap, varom förmäles i 4 § 1 mom. 2), må avdrag ske endast för gäld, för vilken den skattepliktiga egendomen på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar.

14 §.

Har äganderätt eller annan rätt till egendom genom testamente tillagts två eller flera personer att samtidigt av dem åtnjutas, skall för envar beräknas andel i rätten efter huvudtalet, där icke annan fördelning blivit i testamentet bestämd.

15 §.

1 mom. Andel, som vid bodelning skall tillfalla efterlevande make, beräknas till hälften av makarnas behållna giftorättsgods, där den icke enligt lag blivit annorlunda bestämd vid bodelning, varöver i behörig ordning upprättad handling föreligger i skatteärendet.

Är äldre giftermålsbalken tillämplig å förmögenhetsförhållandena i boet, beräknas den andel, som tillfaller efterlevande make såsom fördel, giftorätt och morgongåva, till hälften av den gemensamma behållningen i boet, därest den icke enligt lag annorlunda bestämts vid boskifte och däröver i skatteärendet föreligger behörigen upprättad handling.

För efterlevande makes sålunda beräknade andel erlägges ej arvsskatt.

2 mom. Har kvarlåtenskap tillkommit efterlevande make såsom arvinge och äga vid dennes död den först avlidnes arvingar taga andel i den efterlevandes bo, beräknas denna andel till hälften därav, såframt icke jämlikt 2 kap. 2 § lagen om arv annat föranledes av förefintligheten av enskild egendom eller testamente till förmån för annan än den efterlevande, eller andelen blivit enligt lag annorlunda bestämd vid delningsförrättning, varöver behörig handling föreligger i skatteärendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 7

I fall, som avses i 4 kap. 1 § lagen om testamente, skall vad i föregående stycke stadgas äga motsvarande tillämpning, där ej annat följer av testamente, varom fråga är.

3 mom. Sådan handling rörande delning av dödsbo, som i 1 och 2 mom. sägs, skall vid ingivandet vara åtföljd av bestyrkt avskrift. Ingives ej avskrift, skall sådan på bekostnad av dödsboet eller skattskyldig tagas. Avskriften förvaras hos beskattningsmyndigheten.

16 §.

Föreligger i skatteärendet i behörig ordning upprättad arvskifteshandling, skola arvingars och universella testamentstagares lotter beräknas enligt skifteshandlingen med tillämpning av däri angivna värden, dock icke där i 15 § avsedd delning av boet skett annorlunda än enligt lag eller universell testamentstagares lott enligt skifteshandlingen utgör större del av kvarlåtenskapen än i testamentet bestämts. Om i skifteshandling angivits grunden för blivande delning av från skiftet undantagen egendom ävensom dess värde, skall jämväl sådan egendom anses fördelad å lotterna enligt angiven grund.

Har sammanlagda värdet av arvingars och universella testamentstagares sålunda bestämda lotter i skifteshandlingen upptagits lägre än vad som återstår av behållningen i dödsboet, beräknad på sätt i 13, 20—23 och 27 §§ stadgas, sedan därifrån avräknats dels efterlevande makes jämlikt 15 § skattefria andel, dels legat, dels i 11 § 2 mom. omförmäld skattelott och dels värdet av jämlikt 6 och 7 §§ först framdeles beskattningsbar egendom, skola lotterna bestämmas såsom om det belopp, varmed deras sammanlagda värde understiger dödsbobehållningen efter nu nämnd avräkning, uppdelats å lotterna i förhållande till deras storlek.

Skifteshandling skall vid ingivandet vara åtföljd av bestyrkt avskrift. Ingives ej avskrift, skall sådan på bekostnad av dödsboet eller skattskyldig tågås. Avskriften förvaras hos beskattningsmyndigheten.

17 §.

För företeende av sådan handling rörande delning av dödsbo, som avses i 15 §, eller av arvskifteshandling skall av beskattningsmyndigheten medgivas anstånd med skattens fastställande, såvitt arvinge, universell testamentstagare, boutredningsman eller testamentsexekutör gör framställning därom i samband med ingivande inom vederbörlig tid av bouppteckning för inregistrering.

Anstånd skall bestämmas i stad lill högst fyra månader från det bouppteckningen senast skolat vara ingiven och å landet att avse längst tiden lill det allmänna tingssammanträde, som infaller näst efter fyra månader från nämnda tidpunkt. Ställes omedelbart eller, om anstånd redan beviljats, före anståndstidens utgång nöjaktig säkerhet för det belopp, vartill skatten uppgår vid lotternas beräkning enligt lag och testamente, må anstånd medgivas i

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

stad högst ett år från det bouppteckningen senast skolat vara ingiven och å landet längst till det allmänna tingssammanträde, som infaller näst efter ett år från nämnda tidpunkt.

Anstånd som nu sagts skall icke föranleda uppskov med bouppteckningens registrering.

På framställning av delägare, boutredningsman eller testamentsexekutör i dödsbo efter den, som vid sin död ej hade hemvist i riket, skall för förrättande av sådan delning av dödsbo, som avses i 15 §, eller av arvskifte anstånd beviljas med avlämnande av deklaration, därvid bestämmelserna i första och andra styckena skola äga motsvarande tillämpning.

Ställd säkerhet skall av beskattningsmyndigheten omedelbart överlämnas till länsstyrelsen. Mot bevis att sedermera påförd skatt blivit gulden skall säkerheten återställas till den, som nedsatt densamma. Därest genom löftesmäns död eller av annan orsak säkerheten blivit minskad och icke efter anmaning annan nöjaktig säkerhet lämnas, skall beskattningsmyndigheten förklara beviljat anstånd icke vidare gälla.

Örn skyldighet att, då anstånd med skattens fastställande ägt rum, å skatten gälda ränta stadgas i 52 §.

18 §.

Har, då beslut örn fastställande av skatt skall meddelas, ej kunnat utrönas, huruvida den döde efterlämnat arvinge, som före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge är berättigad till arvet, skall ändock lott beräknas tillkomma arvinge, om vilken kännedom sålunda saknas.

Är utrönt, att arvingar finnas, men äro arvingarna eller en del av dem icke kända till antalet, skall vad som tillkommer sådana arvingar inom varje gren beskattas såsom en lott.

19 §.

1 mom. Arvs- eller testamentslott, för vilken inträde av skattskyldighet är att hänföra till dödsfallet, skall vid skattens beräkning sammanläggas med gåva, som arvingen eller testamentstagaren erhållit av den avlidne, under förutsättning att skattskyldighet för gåvan inträtt vid dödsfallet eller inom fyra år dessförinnan. Avdrag skall ske för skatt, som visas hava erlagts för gåvan, eller, örn ytterligare gåva förekommit före ovan angivna tid, för vad av erlagd skatt belöper å den gåva, som skall sammanläggas med lotten; dock må arvsskatten icke beräknas till lägre belopp än som skulle, utan avseende å gåvan, hava utgått för lotten.

Lott, för vilken inträde av skattskyldighet är att hänföra till senare tidpunkt än dödsfallet, skall vid skattens beräkning sammanläggas med annan från samme arvlåtare (testator) härrörande arvs- eller testamentslott, för vilken skattskyldighet inträtt inom tio år före den tidpunkt, då skattskyldighet för förstnämnda lott inträdde. Detsamma skall gälla, där arvingen eller testamentstagaren av arvlåtaren (testator) erhållit gåva, för vilken skattskyldighet inträtt inom tid som nu är sagt, dock ej tidigare än fyra år före dödsfal­

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

let. Avdrag för erlagd arvs- eller gåvoskatt skall ske med tillämpning av de i första stycket stadgade grunderna. 2 mom. Utgöres arvs- eller testamentslott av egendom, för vilken jämlikt 8 § första stycket skattskyldighet är att hänföra till senare tidpunkt än arvlåtarens (testators) död, och har mottagaren av lotten, medan föregående innehavaren förfogade över egendomen, erhållit gåva av denne, skall, med tillämpning i övrigt av föreskrifterna i 1 morn., vid skattens beräkning lotten sammanläggas med sådan gåva, där ej mottagaren såsom arvinge eller testamentstagare efter föregående innehavaren erhåller egendom till högre värde än nämnda lott. Inträder för gåvan skattskyldighet senare än för lotten, skall vad i första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning vid beskattning av gåvan. 3 morn. Har i fall, som avses i 1 och 2 morn., för det förvärv, som tidigare förelegat till beskattning, annan skatteklass varit tillämplig än den som gäller beträffande det förvärv, örn vars beskattning är fråga, skall skatten för sammanlagda värdet av förvärven utgöra summan av vad som vid uträkning av skatt för nämnda värde enbart enligt den lindrigast beskattade av ifrågavarande klasser belöper å det till denna klass hörande förvärvet efter förhållandet mellan detta och det sammanlagda värdet samt vad som vid uträkning av skatt för samma värde enbart enligt den högst beskattade av klasserna belöper å det till denna klass hörande förvärvet efter förhållandet mellan detta och det sammanlagda värdet. 4 mom. Vad i denna paragraf sägs örn skattepliktig arvs- eller testamentslott och gåva skall ock gälla beträffande sådan lott eller gåva, som ej i och för sig uppgår till skattepliktigt belopp, varvid hänsyn skall tagas till den tid, då skattskyldighet skulle hava inträtt, därest beloppet varit skattepliktigt. Har givare förbehållit sig nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån av bortgiven egendom, skall, ända att sadant förbehåll icke föranlett beskattningens uppskjutande, vid tillämpning av denna paragraf så anses som örn skattskyldighet inträtt först då den givaren förbehållna rättigheten upphörde. Förvärv, som avses i 12 § och 37 § 2 morn., skola sammanläggas med annat förvärv allenast i den mån de ej äro skattefria jämlikt 12 §. 5 mom. Bouppteckning skall vid ingivandet vara åtföljd av skriftlig uppgift angående i denna paragraf avsett tidigare förvärv eller försäkran att sådant förvärv ej förekommit. Enahanda uppgift eller försäkran skall lämnas i deklaration angående arvfallen eller testamenterad egendom.

Värdering av egendomen.

20 §.

Vid uppskattning av egendom skall lända till efterrättelse i bouppteckning eller, där skatt uttages efter deklaration, i denna upptaget värde; dock må värdet ej upptagas till lägre belopp än som följer av föreskrifterna i 21, 22

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

eller 23 §. Nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån, som av arvlåtaren stiftats genom testamente, uppskattas på sätt i 23 § sägs. Att i vissa fall skatt skall utgå efter lägre värde än nu sagts, därom stadgas i 27 §.

21 §.

Uppskattningen sker med hänsyn till förhållandena vid tiden för skattskyldighetens inträde. Där jämlikt 19 § skatt skall beräknas efter sammanlagda värdet av skilda förvärv, uppskattas det tidigare förvärvet med hänsyn till förhållandena vid den i fråga om sistnämnda förvärv för varje särskilt fall angivna tiden.

22 §.

1 mom. Såsom värde å fast egendom vid tidpunkt, som avses i 21 §, skall, däi ej annat föranledes av vad i 2 mom. stadgas, gälla näst föregående årets taxeringsvärde. 2 mom. Har fast egendom efter den tidpunkt, som näst föregående årets taxeringsvärde avsett, nedgått i värde genom eldsvåda, vattenflöde eller annan dylik tilldragelse eller genom borttagande av byggnad eller annan anläggning å egendomen eller av tillbehör därtill eller genom skogsavverkning eller genom nedläggning eller väsentlig förändring av rörelse, i vilken egendomen varit använd, eller av annan liknande anledning, skall länsstyrelsen i det län där egendomen är belägen pa ansökan av skattskyldig, boutredningsman eller testamentsexekutör, efter verkställd utredning, åsätta egendomen särskilt värde till ledning för beräkning av på egendomen belöpande arvsskatt. Där efter tidpunkt som nyss nämnts fortsatt bebyggelse skett å fast egendom eller dess värde eljest förhöjts till följd av ny-, till- eller ombyggnad eller väsentlig förändring av rörelse, vari egendomen varit använd, eller annan liknande anledning, äger beskattningsmyndigheten hos länsstyrelsen påkalla att egendomen för ändamål, som i föregående stycke sägs, åsättes särskilt värde. Fast egendom, för vilken icke finnes särskilt taxeringsvärde, skall ock av länsstyrelsen åsättas värde till ledning för arvsskattens bestämmande. Det åligger skattskyldig, boutredningsman eller testamentsexekutör att göra ansökan härom. Värdering som nu sägs är dock icke erforderlig, där det finnes uppenbart, att egendomens värde ej överstiger 5,000 kronor. Vid den värdesättning, varom i detta moment är fråga, skall, under iakttagande i övrigt i tillämpliga delar av de i kommunalskattelagen stadgade grunder för taxering av fastighet, hänsyn tagas till egendomens beskaffenhet vid tidpunkt, som avses i 21 §. Sökande är pliktig meddela länsstyrelsen erforderliga upplysningar för ansökningens prövning. Länsstyrelsen äger att i ärendet höra ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden för det distrikt, inom vilket egendomen är belägen, eller, om denna nämnd avslutat sin verksamhet, ordföranden i taxeringsnämnden i orten. Där besiktning av egendo­

Kungl. May.ts proposition nr 192. 11

men prövas nödig, må länsstyrelsen föranstalta därom såframt, då ärendet upptagits på ansökan, sökanden efter anmaning bestrider kostnaderna för besiktningen. I fall, som avses i andra stycket av detta moment, bestridas kostnaderna av allmänna medel.

Över länsstyrelsens beslut i ärende, som avses i detta moment, må klagan icke föras.

23 §.

Vid uppskattning av lös egendom iakttages:

A. Tomträtt eller vattenfallsrätt uppskattas till vad rättigheten med hänsyn till villkoren vid upplåtelsen och den tid, som därför återstår, kan antagas hava betingat vid en av boets avveckling föranledd, med tillbörlig omsorg skedd försäljning. Enligt enahanda grund uppskattas å annans mark uppförd byggnad, som ej är tillbehör till tomträtt eller vattenfallsrätt.

B. Aktie, obligation eller därmed jämförlig värdehandling uppskattas, där värdehandlingen noteras å inländsk eller utländsk börs, till det noterade värdet eller, örn detta icke motsvarar vad som varit påräkneligt vid försäljning under normala förhållanden, till pris, som vid dylik försäljning kan påräknas. Sådan värdehandling, som icke noteras å börs, uppskattas enligt sist angivna grund.

C. Fordran uppskattas till sitt kapitalbelopp jämte upplupen ränta å tid, som avses i 21 §. Är fordringen ej förfallen och skall ränta därå ej beräknas för tiden före förfallodagen, uppskattas fordringen till belopp, som efter en räntefot av fem procent utgör dess värde vid nämnda tid enligt den vid denna förordning fogade tabellen I.

Osäker fordran uppskattas till belopp, varmed den kan beräknas inflyta. Värdelös fordran anses icke utgöra tillgång. Den omständigheten att gäldenären är delägare i dödsboet föranleder icke fordringens uppskattande enligt andra grunder än som eljest äro tillämpliga.

D. För evärdlig tid utgående ränta, avkomst eller annan förmån uppskattas till tjugu gånger det belopp, vartill den senast för helt år uppgått.

Nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån, som utgår under viss tid eller någons livstid, uppskattas till sitt kapitalvärde. Är genom testamente rättigheten bestämd till visst belopp eller eljest till viss storlek, beräknas kapitalvärdet efter det belopp rättigheten för helt år motsvarar och en räntefot av fem procent enligt de vid denna förordning fogade tabellerna II, III och IV. Där rättighet, som belastar viss egendom, ej är på nyss angivet sätt bestämd, anses årliga värdet utgöra fem procent av det penningvärde, vartill egendomen uppskattats, dock att, där rättighet avser endast del av egendom eller dess årliga värde eljest icke kan bestämmas enligt nyss angivna grund, detta uppskattas efter vad som prövas skäligt.

Kapitalvärdet av rättighet, som icke är bestämd alt utgå under någons livstid men ändock är av obestämd varaktighet, uppskattas med ledning av tabellerna III och IV, såsom örn den skolat utgå för den berättigades livstid, dock högst till tio gånger det viirde, rättigheten för helt år motsvarar.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Är rättighet beroende av flera personers liv sålunda, att rättigheten upphör vid den först avlidnes frånfälle, bestämmes rättighetens kapitalvärde efter den äldstes levnadsålder. Fortfar däremot rättigheten oförändrad till den sist avlidnes frånfälle, beräknas värdet efter den yngstes ålder.

E. Värdet av utländskt myntslag beräknas efter kursen vid tiden för skattskyldighetens inträde med tillämpning av de i förordningen angående stämpelavgiften stadgade grunderna.

F. Annan lös egendom än förut nämnts uppskattas till vad den kan antagas hava betingat vid en av boets avveckling föranledd, med tillbörlig omsorg skedd försäljning.

24 §.

Har egendom tillfallit någon med i 8 § första stycket avsedd rätt, uppskattas denna såsom om egendomen bekommits med äganderätt.

Sådan rätt till egendom, som omförmäles i 8 § andra stycket, uppskattas såsom nyttjanderätt.

25 §.

Häftar vid egendom förpliktelse på grund av nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån, skall egendomens värde minskas med rättighetens kapitalvärde. Har rättigheten för livstid tillagts två eller flera efter varandra, skall vid avräkningen kapitalvärdet bestämmas efter den yngstes levnadsålder.

26 §.

Den som omhänderhar dödsbos egendom ävensom skattskyldig har att tillhandahålla den utredning, som prövas erforderlig för bedömande av egendoms värde.

Till upplysning om värde å fast egendom skall företes taxeringsbevis eller kronodebetsedel eller, där egendomen jämlikt 22 § 2 mom. första eller tredje stycket åsatts särskilt värde, länsstyrelsens beslut i ärendet. Påkallar skattskyldig tillämpning av sådant särskilt värde, skall nödigt anstånd med skatteärendets avgörande lämnas för uppvisande av länsstyrelsens beslut, såvida det styrkes, att ansökan om åsättande av särskilt värde å egendomen blivit gjord.

Till ledning för värdering av aktier, obligationer och därmed jämförliga värdehandlingar skall företes intyg av bank, mäklare eller annan med saken förtrogen. Är sådan handling icke noterad å börs, skall företes av landskamreraren i länet meddelat bevis om det värde, vartill enligt senast verkställd prövning handlingen må hava upptagits vid taxering enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Beskattningsmyndigheten må, där särskild anledning föreligger, förordna lämplig person att verkställa uppskattning av lös egendom till ledning för dess värdering. Förordnande som nu sagts må, efter framställning av advokatfiskal, meddelas av hovrätten i dit fullföljt skatteärende. Det åligger skattskyldig eller den, som för skattskyldig omhänderhar egendom, att hålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

egendomen tillgänglig för besiktning ävensom att tillhandagå förrättningsmannen med upplysningar och annan utredning. Ersättning åt förrättningsmannen erlägges, om egendomen ingår i dödsbo, av boet och eljest av den för egendomen skattskyldige.

27 §. Har fast egendom efter den tidpunkt, som näst föregående årets taxeringsvärde avsett, väsentligt nedgått i värde på grund av allmän förändring i det ekonomiska läget eller har å börs eller eljest i marknaden noterad aktie, obligation eller därmed jämförlig värdehandling efter den tidpunkt, som avses i 21 §, nedgått i värde med en fjärdedel eller mera och uppgår, därest egendomen uppskattas efter ovan i denna förordning stadgade grunder, skatten för sådana lotter i boet, om vilkas beskattande är fråga, till sammanlagt minst 3,000 kronor, må Konungen, såframt det finnes uppenbart att utgörandet av skatt efter nämnda beräkningsgrunder skulle verka oskäligt betungande, på ansökan av skattskyldig, boutredningsman eller testamentsexekutör medgiva, att skatten skall utgå efter lägre värde än det, vartill egendomen eljest skall uppskattas. Ansökan som i denna paragraf sägs skall för att kunna upptagas till prövning vara till Konungen ingiven innan beslut örn skattens fastställande meddelas.

Skattens bestämmande.

28 §. Arvs- eller testamentslott, som tillkommer barn, adoptivbarn, styvbarn, makes adoptivbarn eller avkomling till barn, adoptivbarn, styvbarn eller makes adoptivbarn, är fri från skatt, där dess värde icke överstiger 3,000 kronor. Tillfaller lott barn, adoptivbarn, styvbarn, makes adoptivbarn eller avkomling till avlidet barn, adoptivbarn, styvbarn eller makes adoptivbarn och har vid tiden för skattskyldighets inträde mottagaren av lotten ej fyllt 18 år, är lotten skattefri, om dess värde ej överstiger ovan angivna belopp av 3,000 kronor ökat med 1,000 kronor för varje helt år eller del därav, som då återstod till dess sagda ålder uppnås. Efterlevande make tillkommande lott, vars värde icke överstiger 25,000 kronor, är fri från skatt. I fråga om sådan i andra och tredje styckena avsedd lott, vilken jämlikt 6, 7, 8 eller 9 § beskattas först framdeles, skall vid beräknande av det värde, vartill lotten för att vara skattefri högst får uppgå, hänsyn tagas jämväl till värdet av annan från samme arvlåtare (testator) erhållen lott, för vilken inträde av skattskyldighet varit att hänföra till tidigare tidpunkt. Skattefri är jämväl, med det undantag som framgår av sista stycket, annan lott än förut nämnts, där värdet icke överstiger 1,000 kronor.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

I övrigt beräknas skatten enligt denna

Tariff.

Klass I. För arvs- eller testamentslott, som tillkommer efterlevande make, barn, adoptivbarn, styvbarn, makes adoptivbarn eller avkomling till barn, adoptivbarn, styvbarn eller makes adoptivbarn, utgör skatten:

när värdet å skattepliktig lott överstiger

3,000 men icke 6,000 kr. 30 kr. för 3,000 kr. och 2 % av återstoden

6,000 » » 12,000 » 90 » » 6,000 » 3 % » »

12,000 » » 20,000 » 270 » » 12,000 » » 4 % » »

20,000 » » 30,000 » 590 » » 20,000 » » 5 % » »

30,000 » » 40,000 » 1,090 » » 30,000 » » 6 % » »

40,000 » » 50,000 » 1,690 » » 40,000 » » 7 % » »

50,000 » » 60,000 » 2,390 » » 50,000 » » 8 % » »

60,000 » » 75,000 » 3,190 » » 60,000 » » 9 % » »

75,000 » » 100,000 » 4,540 » » 75,000 » » 10 °/o » » 100,000 » » 150,000 7,040 » » 100,000 » » 12 °/o » » 150,000 » » 200,000 » 13,040 » » 150,000 » » 14 % » » 200,000 » » 300,000 » 20,040 » » 200,000 » » 16 % » » 300,000 » » 400,000 » 36,040 » » 300,000 // » 18 JÉ » » 400,000 » 54,040 » » 400,000 » » 20 JÉ » »

Klass //.

A. För arvs- eller testamentslott, som tillkommer fader, moder, styvfader, styvmoder, broder (halvbroder), syster (halvsyster), broders (halvbroders) eller systers (halvsysters) avkomling, adoptant, adoptants avkomling eller barns eller adoptivbarns efterlevande make, utgör skatten:

när värdet å lotten överstiger

1,000 men icke 3,000 kr. 20 kr. för 1,000 kr. och 4 % av återstoden

3,000 » » 6,000 » 100 » » 3,000 » » 6 % » »

6,000 » » 12,000 » 280 » » 6,000 » » 8 •/. » » 12,000 » » 20,000 » 760 » » 12,000 » » » »

10 % 20,000 » » 30,000 » 1,560 » » 20,000 » »

12 % » » 30,000 » » 40,000 » 2,760 » » 30,000 » » 15 % » » 40,000 » » 60,000 » 4,260 .» » 40,000 » » 18 % » » 60,000 100,000 » 7,860 » » 60,000 » » 21 $ » » 100,000 16,260 » » 100,000 » » 24 % » »

B. För arvs- eller testamentslott tillkommande någon, vilken såsom anställd tillhört den avlidnes husfolk under minst tio år, beräknas skatten, om lottens värde icke överstiger 50,000 kronor, enligt de grunder som angivas under A; och skall vad sålunda stadgas gälla jämväl då anställningen innehafts under tid, som jämte tiden för sådan anställning hos den avlidnes make eller annan i klass I eller II avsedd anhörig till den avlidne eller mot-

Kungl. Maj.ts proposition nr 192. 15

svarande anhörig till hans make eller ock hos den avlidnes eller makens farföräldrar eller morföräldrar uppgått till minst tio år. Klass III. För testamentslott tillkommande kyrka, landsting, kommun eller annan menighet ävensom hushållningssällskap ; stiftelse med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål; stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landets näringsliv; registrerad understödsförening eller sådan sammanslutning, som, utan att hava till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, huvudsakligen fullföljer ovan angivet ändamål, utgör skatten, där fråga är örn svensk juridisk person och skattebefrielse ej åtnjutes jämlikt 3 §: när värdet å lotten överstiger 1,000 men icke 3,000 kr. 40 kr. för 1,000 kr. och 10# av återstoden; 3,000 » » 6,000 » 240 » » 3,000 » » 15 # » » ; 6,000 » » 20,000 » 690 » » 6,000 » » 20 # » » ; 20,000 » » 60,000 » 3,490 » » 20,000 » » 25 # » ^ 9 60,000 » 13,490 » » 60,000 » » 30 # » »

Klass IV. För arvs- eller testamentslott, som icke skall beskattas enligt för klass I, II eller III angivna grunder, utgör skatten: när värdet å lotten överstiger 1,000 men icke 3,000 kr. 40 kr. för 1,000 kr. och 10 # av återstoden; 3,000 » » 6,000 » 240 » » 3,000 » » 15 # » 6,000 » » 12,000 » 690 » » 6,000 » » 20 # » » ; 12,000 » » 20,000 » 1,890 » » 12,000 » » 25 # » ^ 9 20,000 » » 40,000 » 3,890 » » r20,000 » » 30# » » ; 40,000 » 9,890 » » 40,000 » » 35 # » »

För skattelöf, som i 11 § 2 mom. sägs, beräknas skatten efter den lägsta klass, som gäller för arvinge eller universell testamentstagare i dödsboet eller för mottagaren av det legat varom fråga är. Därest skattelotten icke överstiger, örn den skall beskattas efter klass I, 3,000 kronor och eljest 1,000 kronor, utgår skatten i klass I efter 1 procent, i klass II efter 2 procent samt i klasserna III och IV efter 4 procent.

29 §. 1 mom. Vid tillämpning av 28 § skall värdet å loiten jämnas till närmast lägre fulla hundratal kronor. Finnes skatten bliva högre än hälften av det belopp, som utgör skillnaden mellan lottens jämlikt första stycket jämnade värde och det värde, vartill lotten för att vara skattefri högst får uppgå, nedsättes skatten med överskjutande del.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Om värdet å lott, som tillkommer i klass II B i tariffen omförmäld person, överstiger 50,000 kronor och vid därav föranledd beskattning enligt de för klass IV angivna grunder skatten blir högre än summan av halva det belopp, varmed lottens värde överstiger 50,000 kronor, och den skatt, som därest lottens värde utgjort 50,000 kronor skolat utgå enligt grunderna för klass II, nedsättes skatten till nämnda summa.

Därest vid beräkning av skatt öretal uppkommer, skall skatten jämnas till närmast lägre hela krontal.

2 morn. Då arvsskatt utgår för egendom, för vilken skattskyldighet inträtt vid arvlåtarens (testators) död, skall från den arvsskatt, som sammanlagt belöper på de särskilda arvs- och testamentslottema, avdragas lösen, som erlägges vid boupptecknings inregistrering hos underdomstol i stad, eller, om på grund av gällande bestämmelser dylik lösen ej fordras, däremot svarande belopp.

30 §.

Där någon bekommit egendom, för vilken jämlikt 8 § första stycket skattskyldighet inträtt senare än vid arvlåtarens (testators) död, beräknas skatten efter skyldskapsförhållandet mellan tillträdaren och föregående innehavaren, därest skatten vid sådan beräkning blir lägre än om den bestämmes efter skyldskapsförhållandet mellan tillträdaren och arvlåtaren (testator).

Då fideikommiss, som genom testamente eller gåvobrev instiftats för obegränsad tid, övergår från en till annan, erlägges arvsskatt beräknad efter skyldskapsförhållandet mellan tillträdaren och närmast föregående innehavaren.

Tillfaller egendom den som är gift, beräknas skatten efter skyldskapsförhållandet mellan hans make och testator, örn skatten därvid blir lägre än den som eljest skolat utgå.

31 §.

Till ledning vid uträknandet av skatt enligt denna förordning utfärdar Konungen erforderliga tabeller.

Efterbeskattning.

32 §.

Har efter det beslut meddelats om fastställande av skatt

a) kännedom erhållits om förut icke känt testamente;

b) testamente eller förordnande jämlikt lagen om försäkringsavtal örn insättande av förmånstagare, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning, blivit genom lagakraftvunnen dom helt eller delvis förklarat ogillt;

c) genom lagakraftvunnen dom eljest blivit bestämt angående delningen av egendom i dödsbo, där skatten fastställts med ledning av handling, som avses i 15 eller 16 §;

d) beträffande bouppteckning yppats felaktighet, som efter vad i 3 kap. 10 § lagen om boutredning och arvskifte stadgas föranleder tillägg till eller rättelse av bouppteckningen;

Kungl. Maj.ts proposition nr 192. 17

e) kännedom erhållits angående vid tiden för skattskyldighetens inträde föreliggande omständighet, som föranleder, att i deklaration uppgiven behållning eller egendom bort upptagas eller fördelas annorledes än i deklarationen angivits; f) kunskap vunnits örn förhållande, som föranleder tillämpning av 19 §; och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, för någon lott skatt skolat gäldas utöver vad för lotten beräknats, skall efterbeskattning ske med sålunda felande belopp.

Särskilda bestämmelser örn beskattning i fall av dödsbos konkurs.

33 §. 1 mom. Där dödsbo, vari finnes skattepliktig behållning, avträtts till konkurs, skall för egendom, som hör till konkursboet, utgå arvsskatt endast i den mån i konkursen uppkommer överskott, som jämlikt konkurslagen överlämnas till gäldenärens rättsinnehavare. Egendom, varav sådant överskott utgöres, uppskattas sådan den befanns vid överlämnandet till gäldenärens rättsinnehavare; och räknas med tillämpning i övrigt av vad i denna förordning stadgas vid skattens bestämmande överskott såsom behållning i dödsboet. Vad nu stadgats skall gälla jämväl då arvlåtaren (testator) vid sin död var i konkurs. Örn anstånd jämlikt 17 § blivit beviljat, skall, där dödsboet avträdes till konkurs, anståndet anses förfallet och ställd säkerhet återlämnas. 2 mom. Uppkommer efter konkursens avslutande för konkursboet ytterligare tillgång, som jämlikt konkurslagen överlämnas till gäldenärens rättsinnehavare, skall i tillämpliga delar gälla vad i 32 § stadgas örn efterbeskattning. 3 mom. Har inom ett år från det beskattningsmyndighet meddelat beslut i skatteärendet dödsbo avträtts till konkurs, äger dödsboet eller skattskyldig återfå erlagd skatt. Uppkommer i konkursen överskott, skall skatt utgå enligt föreskrifterna i 1 och 2 mom. Ansökan om återvinning av skatt efter vad nu sagts göres skriftligen och upptages av den beskattningsmyndighet, som meddelat beslut i skatteärendet.

Beskattningsmyndighet.

34 §. Beskattningsmyndighet är den allmänna underrätt, vid vilken arvlåtaren (testator) eller, då fråga är örn egendom vartill föregående innehavare på livstid haft i 8 § första eller andra stycket avsedd rätt, denne skolat svara i mål, som rörde hans person. Finnes ej behörig beskattningsmyndighet efter vad nu sagts upptages skatteärendet av Stockholms rådhusrätt. Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 192. 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Om gåvoskatt.

35 §.

Skyldighet att erlägga gåvoskatt åligger:

a) svensk medborgare, här i riket bosatt utlänning saint svensk juridisk person

för gåva av egendom inom eller utom riket;

b) annan utlänning än under a) sägs samt här i riket icke hemmahörande juridisk person

för gåva av sådan egendom, som angives i 4 § 1 mom. 2).

36 §.

Skattskyldighet inträder, såframt ej annat följer av vad i nästa stycke sägs, då gåvan blivit fullbordad eller handling, innefattande giltig utfästelse om gåva av lös egendom, överlämnats till mottagaren. I fall, som avses i 37 § 2 mom. inträder skattskyldighet vid den tid, då förmånstagaren erhåller förfoganderätten över försäkringen; dock inträder, där på grund av kapitalförsäkring utbetalning tidigare ägt rum till den berättigade, skattskyldighet för sådant belopp vid dess mottagande.

Vad i fråga örn arvsskatt är stadgat i 6—9 §§ skall vid beskattning av gåva äga motsvarande tillämpning. Föreskrifterna i 6 § om skattskyldighetens inträde först framdeles skola härvid, utan inskränkningar som angivas i andra stycket under c) och d), gälla jämväl i fall då givaren förbehållit sig själv nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån av den bortgivna egendomen.

37 §.

1 morn. Gåvoskatt utgår vid köp, byte, lega eller annat sådant avtal, om av missförhållandet mellan de å ömse sidor utfästa villkor är uppenbart, att avtalet delvis har egenskap av gåva.

2 mom. Skatt såsom för gåva utgår för vad som i enlighet med lagen om försäkringsavtal i annat fall än i 12 § avses tillfaller någon i egenskap av förmånstagare.

Vid beskattning, varom nu är fråga, skall vad i 12 § andra, tredje och fjärde styckena är stadgat äga motsvarande tillämpning.

38 §.

Från gåvoskatt äro, förutom i 3 § omförmälda juridiska personer, befriade:

kyrka, landsting, kommun eller annan menighet ävensom hushållningssällskap;

stiftelse med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål;

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 19

stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landets näringsliv;

registrerad understödsförening eller sådan sammanslutning, som, utan att hava till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, huvudsakligen fullföljer ovan angivet ändamål.

Skattebefrielse enligt denna paragraf tillkommer endast svensk juridisk person och äger icke rum, där givaren för sin livstid eller för viss tid förbehållit sig nyttjanderätt till eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån av den bortgivna egendomen eller del därav.

39 §.

Skattefrihet åtnjutes

a) för gåva av möbler, husgeråd och andra inre lösören, som äro avsedda för gåvotagarens eller hans familjs personliga bruk;

b) för vad någon erhållit såsom bidrag till undervisning eller uppfostran, för periodiskt understöd och därmed jämförlig periodisk betalning, vilken enligt gällande författningar angående skatt å inkomst skall inräknas i gåvotagarens skattepliktiga inkomst;

c) för vad make vid bodelning, som förrättats av annan anledning än makes död, erhållit utöver honom enligt lag tillkommande andel i boet, i den mån värdet av vad maken bekommit icke överstiger värdet av hans giftorättsgods eller, örn äldre giftermålsbalken är tillämplig, värdet av samfälld egendom, som av honom i boet vid äktenskapets ingående eller därefter införts;

d) för annani än under a), b) och c) omförmäld gåva, vars värde ickie överstiger 3,000 kronor.

40 §.

Skyldskapsförhållandet mellan givare och gåvotagare lägges till grund för beräkning av skatten; dock skall vad i fråga om arvsskatt är föreskrivet i 30 § första och tredje styckena äga motsvarande tillämpning vid beskattning av gåva.

41 §.

1 mom. Gåva, för vilken inträde av skattskyldighet ej är att hänföra till senare tidpunkt än givarens död, skall vid skattens beräkning sammanläggas med annan gåva, som gåvotagaren erhållit av samme givare, under förutsättning att skattskyldighet för sistnämnda gåva inträtt samtidigt eller inom fyra år före det sådan skyldighet inträdde för den gåva, örn vars beskattning är fråga. Avdrag för erlagd skatt skall ske enligt de i 19 § 1 mom. första stycket angivna grunderna.

Har den som mottagit gåva, för'vilken inträde av skattskyldighet är att hänföra till tid efter givarens död, tillika erhållit annan gåva av samme givare eller arvs- eller testamentslott efter denne, skall vad i 19 § 1 mom. andra stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Att vid beräkning av gåvoskatt hänsyn i visst fall skall tagas jämväl till

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

arvs- eller testamentslott, som härrör från annan än givaren, därom stadgas i 19 § 2 mom.

1 fall, som avses i denna paragraf, skall gälla vad i 19 § 3 mom. och 4 mom. första och tredje styckena är för där avsedda fall föreskrivet.

2 mom. Då fråga samtidigt förekommer om beskattning av flera, av skilda givare erhållna gåvor, skall skatt beräknas för vad som erhållits från varje särskild givare.

42 §.

Egendom, för vilken gåvoskatt utgår, uppskattas med hänsyn till förhållandena vid tiden för skattskyldighetens inträde.

Vad i 21 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där gåva enligt 41 § skall sammanläggas med annan gåva eller med arvseller testamentslott.

43 §.

Vid beskattning av gåva skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse, förutom ovan särskilt angivna bestämmelser i 6—9, 12, 19, 21 och 30 §§, vad i fråga om arvsskatt vidare är stadgat i 4 § 2 och 3 morn., 14, 20, 22— 27 §§, 28 § med undantag av vad i andra och tredje styckena stadgas angående särskild skattefrihet, ävensom 29 och 32 §§; och skall därvid den i 32 § f) förekommande hänvisningen till 19 § i stället gälla 41 §.

44 §.

Beskattningsmyndighet är länsstyrelsen i det län, där den skattskyldige var mantalsskriven, när skattskyldigheten inträdde, eller, örn han då ej var mantalsskriven inom riket, där han var bosatt eller stadigvarande vistades.

I fråga om juridisk person är beskattningsmyndighet länsstyrelsen i det län, där styrelsen eller förvaltningen hade sitt säte, när skattskyldigheten inträdde.

Finnes ej behörig beskattningsmyndighet efter vad nu sagts upptages skatteärendet av Överståthållarämbetet för skatteärenden.

Gemensamma bestämmelser.

Deklaration och vissa andra uppgifter för beskattningen.

45 §.

Deklaration skall av den, som är skattskyldig, avgivas

A) angående förvärv av arvs- eller testamentslott, när lotten utgöres av

1) egendom i dödsbo efter svensk medborgare i fall, då denne vid sin död ej hade hemvist i riket och skyldighet ej inträtt att efter honom här förrätta bouppteckning enligt svensk lag;

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 21

2) egendom i dödsbo efter utlänning, som vid sin död ej hade hemvist i riket; 3) äganderätt eller rättighet, vilken jämlikt 6—9 §§ beskattas senare än vid arvlåtarens (testators) död, dock icke där fråga är om förvärv efter den som på livstid innehaft egendom med i 8 § första stycket avsedd rätt; 4) egendom i dödsbo, som avträtts till konkurs, i fall där arvsskatt skall beräknas med tillämpning av 33 § 1 morn.; B) angående förvärv, som vid försäkringstagares död tillfallit förmånstagare, vilken icke tillika är arvinge eller testamentstagare; C) angående sådan i 32 § a), b), c), e) och f) samt i 33 § 2 mom. angiven omständighet, som föranleder efterbeskattning, dock ej där i fall som avses i 32 § a) testamente, varom kännedom erhållits, blivit bevakat; D) angående förvärv genom gåva eller annat jämlikt 37 § därmed i beskattningshänseende likställt fång. Skall enligt vad nu stadgas deklaration avgivas angående lott i dödsbo efter den som vid sin död ej hade hemvist i riket och är den för lotten skattskyldige ej bosatt inom riket, åligger det den som omhänderhar dödsboets egendom att i den skattskyldiges ställe avgiva deklaration.

46 §. Deklaration skall vara till beskattningsmyndigheten avlämnad inom fyra månader, räknat i fall som angivas i 45 § under A) 1), 2) och 3), B) samt D) från det skattskyldighet inträdde; under A) 4) från det överskott i dödsboets konkurs överlämnades till den skattskyldig^, under C) från det kännedom erhölls angående den omständighet, som föranleder efterbeskattningen. Magistrat i annan stad än den, där länsstyrelsen har sitt säte, ävensom kommunalborgmästare och landsfiskal åligger att på begäran mottaga och till länsstyrelsen överlärpna deklaration, som skall dit ingivas.

47 §. Deklaration skall avgivas på heder och samvete och innehålla uppgift örn A) då deklarationen avser arvfallen eller testamenterad egendom: 1) arvlåtarens (testators) och den skattskyldiges fullständiga namn och hemvist; 2) arvlåtarens (testators) dödsdag och, om skattskyldighet inträtt senare, tidpunkten härför; 3) skyldskapsföi'hållandet mellan arvlåtaren (testator) och den skattskyldige ävensom, vid tillämpning av 30 § första och tredje styckena, det skyldskapsförhållande, efter vilket i sådant fall skatten skall beräknas; 4) de grunder, efter vilka lottens storlek bestämts; 5) beskaffenheten och värdet av den egendom, varav lotten består; B) då deklarationen avser förvärv, som vid försäkringstagares död tillfallit förmånstagare, vilken icke tillika är arvinge eller testamentstagare:

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

förhållanden motsvarande de ovan under A) 1), 2), 3) och 5) angivna; C) då deklarationen avser gåva eller annat jämlikt 37 § därmed i beskattningshänseende likställt fång: 1) givarens och den skattskyldiges fullständiga namn och hemvist; 2) tidpunkten för gåvans fullbordande eller för överlämnandet till mottagaren av handling, innefattande giltig utfästelse örn gåvan, eller, örn skattskyldighet inträtt senare, tidpunkten härför; 3) skyldskapsförhållandet mellan givaren och den skattskyldige ävensom, vid tillämpning jämlikt 40 § av de i 30 § första och tredje styckena givna föreskrifterna, det skyldskapsförhållande, efter vilket i sådant fall skatten skall bestämmas; 4) egendomens beskaffenhet och värde; 5) tidigare förvärv, till vilka jämlikt 41 § hänsyn skall tagas vid skattens bestämmande. Angående skyldighet att i deklaration, som avser arvfallen eller testamenterad egendom eller förvärv, som omförmäles ovan under B), lämna uppgift angående vissa tidigare förvärv stadgas i 19 §. Där deklaration avser egendom, vilken av föregående innehavaren på livstid innehafts med sådan rätt, varom förmäles i 8 §, skola jämväl föregående innehavarens fullständiga namn och hemvist uppgivas. Vad ovan sägs beträffande arvlåtare (testator) skall beträffande fideikommiss, som avses i 30 § andra stycket, gälla närmast föregående innehavaren. Deklaration skall avlämnas i två exemplar och, örn den avser gåva eller annat jämlikt 37 § därmed i beskattningshänseende likställt fång, avfattas å blankett enligt formulär, som fastställes av Konungen. Deklarationen skall åtföljas av handlingar, innefattande upplysning örn de förhållanden, som äro av betydelse för skattens bestämmande. Har bouppteckning efter utlänning härstädes förrättats men vid ingivandet av deklaration angående kvarlåtenskapen ännu icke blivit inregistrerad, skall vid deklarationen fogas bouppteckningen i hnvudskrift eller bestyrkt avskrift.

48 §. Avlämnade deklarationer skola med undantag för den tid, varunder de jämlikt bestämmelsen i 64 § 2 mom. äro överlämnade till hovrätten, hos beskattningsmyndigheten förvaras under tolv år från utgången av det år, varunder de ingivits. Där beskattningsmyndighet eller advokatfiskal vid hovrätt av särskild anledning så finner påkallat, skall deklaration förvaras under femtio år från utgången av det år, varunder den ingivits. Efter utgången av nu angivna tider skola deklarationerna förstöras. Deklarationer må icke före utgången av tid, som angives i 17 § lagen örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, utan samtycke i varje särskilt fall av den som avgivit deklarationen utlämnas till annan än de ämbets- eller tjänstemän, som i och för sin befattning böra erhålla del av deklarationerna, eller, på sätt Konungen förordnar, skola äga tillgång till desamma för verkställande av statistisk bearbetning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Deklaration, som tillhandahålles polis- eller åklagarmyndighet eller som åberopas vid allmän domstol, må icke, såvitt ej annat följer av vad i 62 § andra stycket stadgas, utan samtycke av den, som avgivit deklarationen, offentligen föredragas eller i protokoll, utslag eller annan expedition intagas eller omnämnas i vidare mån än som oundgängligen erfordras.

Vad ovan är sagt om deklaration gäller i tillämpliga delar jämväl annan uppgift till ledning för skattens beräkning, dock ej bouppteckning.

49 §.

Där någon i enlighet med lagen om försäkringsavtal blivit insatt såsom förmånstagare, åligger det försäkringsgivaren att inom en månad efter erhållen vetskap om händelse, som enligt denna förordning medför skattskyldighets inträde, lämna skriftlig uppgift härom till den beskattningsmyndighet, vilken har att upptaga fråga örn beskattning av försäkringsbeloppet, och därvid enligt närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen, jämväl uppgiva övriga förhållanden av betydelse för skattens bestämmande; dock skall nu stadgad skyldighet icke gälla, där försäkringsbeloppet eller, där fråga är om flera försäkringar, deras sammanlagda belopp ej överstiger 3,000 kronor.

50 §.

Har någon på livstid innehaft egendom med sådan rätt, som avses i 8 § andra stycket, skall bouppteckning efter honom vara åtföljd av skriftlig uppgift om fullständiga namnet å den, till vilken egendomen övergått, ävensom hans hemvist. Sådan uppgift lämnas av den som uppgivit boet.

Skattens fastställande och erläggande.

51 §.

Ärende rörande fastställande av skatt, som ej skall uttagas efter deklaration, upptages till avgörande vid inregistrering av bouppteckning eller handling, som avses i 3 kap. 10 § lagen om boutredning och arvskifte, eller, där jämlikt 17 § anstånd med skattens fastställande blivit beviljat, när till beskattningsmyndigheten ingivits handling, för vars företeende anståndet beviljats, eller, om sådan handling icke ingives inom anståndstiden, vid utgången av sistnämnda tid eller, då jämlikt 32 § a) efterbeskattning skall äga rum till följd av bevakning av där omförmält testamente, vid bevakningen.

52 §.

Skatt enligt denna förordning skall, i den mån ej jämlikt 55 § anstånd medgivits, erläggas inom tre veckor efter det beskattningsmyndighet meddelat beslut örn skattens fastställande.

Har jämlikt 17 § anstånd med skattens fastställande ägt rum, skall från dagen då bouppteckning senast skolat vara ingiven eller, där skatten uttages efter deklaration, från dagen då, örn anstånd ej beviljats, deklarationen

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

senast skolat vara avlämnad till dagen för skattens fastställande å skattebeloppet erläggas ränta efter den procent, som Konungen i anslutning till det allmänna ränteläget fastställer varje år i december att gälla för det påföljande året. Skall jämlikt 54 § skatten förskjutas av dödsboet, påföres vid skattens fastställande ränta utan uppdelning å de särskilda skattskyldiga. Vad av beräknad ränta överskjuter helt krontal bortfaller.

Skatten jämte ränta, där sådan skall beräknas, uttages genom stämpelbeläggning med användande av dubbla beläggningsstämplar, örn vilka stadgas i förordningen angående stämpelavgiften. Stämplarna anbringas å bouppteckning eller handling, som avses i 3 kap. 10 § lagen om boutredning och arvskifte, eller i fall, då deklaration skall avgivas, å deklarationen eller, då jämlikt 32 § a) efterbeskattning skall äga rum till följd av bevakning av där omförmält testamente, å utgående expeditionen angående testamentsbevakningen.

Den som å tjänstens vägnar har att mottaga handling, vilken efter vad nu sagts skall förses med stämpel, eller testamente, vars bevakande föranleder efterbeskattning, åligger att tillhandahålla erforderliga stämplar, och skola stämplarna hos honom köpas och stämpelbeläggning av honom verkställas i enlighet med beskattningsmyndighetens beslut om skattens fastställande.

Har jämlikt 17 § anstånd med skattens fastställande beviljats, åligger det dödsboet att för stämpelbeläggning tillhandahålla utlämnad bouppteckning.

53 §.

Inbetalas icke, där stämpelbeläggning skall äga rum vid underrätt, inom i 52 § angiven tid för stämpelbeläggningen erforderligt belopp, skall, såframt ej annat följer av vad i 6 § sista stycket stadgas, rätten eller domaren därom göra anmälan hos länsstyrelsen med överlämnande av protokollsutskrift, innefattande beslutet om skattens fastställande, jämte bouppteckning, om sådan föreligger. Anmälan skall innehålla uppgift, huruvida och i vad mån det åligger dödsbo att förskjuta ogulden skatt, ävensom erforderlig uppgift om skattskyldigs hemvist.

Det åligger länsstyrelse efter anmälan som nu nämnts ävensom vid försummad inbetalning av belopp, som för stämpelbeläggning skall uppbäras av länsstyrelsen, att förordna örn det felande beloppets uttagande i den ordning som örn uttagande av oguldna kronoutskylder är stadgad. Avgift för indrivningen skall utgå enligt grunder som av Konungen bestämmas.

Har av överrätt skatt blivit fastställd till högre belopp än förut beräknats och har icke inom tre veckor efter det laga kraft ägande beslut i sådant hänseende förelåg det felande beloppet erlagts, ankommer på vederbörande advokatfiskal att till länsstyrelsen överlämna beslutet för beloppets uttagande i den ordning som nyss nämnts.

54 §.

Arvsskatt för egendom, för vilken skattskyldighet inträtt vid arvlåtarens (testators) eller i fall, som avses i 8 § första stycket, föregående innehavarens

Kungl. May.ts proposition nr 192. 25

död, ävensom i 52 § omnämnd ränta förskjutas av dödsboet, dock icke där fråga är om lott, som beskattas efter vad i 6 § andra stycket d) sägs, eller förvärv, som avses i 12 §. Skattskyldig skall vid tillträde av honom tillkommande lott, för vilken skatten förskjutits av dödsboet, till boet gälda på lotten belöpande skatt utan avdrag i sådant hänseende, som i 29 § 2 mom. sägs, jämte andel i räntan; och skall tillika å belopp, som sålunda skall erläggas, gäldas den ränta, som kunnat av dödsboet påräknas vid insättning å bankräkning. Saknas i dödsbo tillgång till gäldande av skatt och ränta, som icke erlagts inom tid, som angives i 52 §, svare dödsbodelägarna för vad som brister såsom i lagen om boutredning och arvskifte är stadgat i fråga om gäld efter den döde; dock vare efterlevande make fri från sådant ansvar, där han vid bodelning icke erhållit mer än som enligt lag tillkommer honom.

Anstånd nied erläggande av skatt.

55 §. 1 morn. A. Uppgå i dödsbo beloppet av kontanta medel samt värdet av obligationer och andra lätt realiserbara värdepapper sammanlagt icke till dubbla beloppet av den arvsskatt, som jämlikt 54 § skall av dödsboet förskjutas, eller föreligger i andra fall för någon som är skattskyldig enligt denna förordning avsevärd svårighet att genast erlägga hela den skatt, som belöper på honom tillfallen egendom, må, såvida skatten uppgår till minst 500 kronor, beskattningsmyndigheten medgiva, att skatten erlägges genom högst fem årliga inbetalningar. B. Skall skatt utgå för nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån eller för rätt, som avses i 8 § andra stycket, och prövas avsevärd svårighet föreligga att genast erlägga skattebeloppet, är skattskyldig, oavsett skattens belopp, berättigad till anstånd som enligt föreskrift under A längst kan medgivas; och må i nu avsedda fall anståndet kunna av beskattningsmyndigheten utsträckas till högst tio årliga inbetalningar. C. På Konungens prövning må ankomma att, där för viss skattskyldig synnerliga skäl därtill äro, medgiva skattens erläggande i fall, som avses under A, genom högst tio och i fall, som avses under B, genom högst tjugu årliga inbetalningar. 2 mom. Första inbetalningen skall äga rum inom tid, som angives i 52 §, och skall uppgå, om skatten uppdelas i endast två poster, minst till en fjärdedel av skattens belopp och i andra fall minst till belopp motsvarande skattebeloppet delat med antalet inbetalningar. Andra inbetalningen skall verkställas å årsdagen för beslutet om skattens fastställande och envar av de följande å motsvarande dag det år, varunder den förfaller till betalning; och skola dessa inbetalningar uppgå till sinsemellan lika belopp. Å skatt, med vars erläggande anstånd åtnjutes, skall gäldas ränta etter den procent, sorn Konungen i anslutning till det allmänna ränteläget fastställer varje år i december att gälla för det påföljande året.

Kungl. May.ts proposition nr 192.

3 mom. Framställning om anstånd skall skriftligen göras senast då skatteärendet upptages till avgörande. Beviljas anstånd, skall inom tid, som beskattningsmyndigheten utsätter, till denna avlämnas till Kungl. Maj:t och kronan utfärdad skuldförbindelse å det belopp anståndet avser jämte ränta. Medgives anstånd jämlikt 1 mom. A eller, för däremot svarande fall, jämlikt 1 mom. C, skall därjämte inom samma tid ställas nöjaktig säkerhet. Fullgöres ej vad nu sagts anses anståndet förverkat. 4 mom. Har anstånd medgivits, förses den stämpelpliktiga handlingen dels med stämplar till värde motsvarande det till beskattningsmyndigheten kontant inbetalda skattebeloppet, dels ock med anteckning därom att skuldförbindelse blivit avlämnad för återstoden av skattens belopp. 5 mom. Den, som erhållit anstånd, är berättigad att göra inbetalning jämväl före förfallodagen. Sådan rätt tillkommer, då anstånd beviljats dödsbo, även envar skattskyldig beträffande å hans lott belöpande skatt. Varder genom löftesmäns död eller av annan orsak ställd säkerhet minskad och lämnas icke efter anmaning annan nöjaktig säkerhet, är ogulden del av skatten genast förfallen till betalning. 6 mom. Underrätt, som mottagit skuldförbindelse, har att omedelbart till länsstyrelsen överlämna densamma med tillhörande säkerhet jämte protokollsutdrag, innefattande anståndsbeslutet. Det åligger länsstyrelsen att genast till underrätten översända kvitto å de mottagna handlingarna. Å länsstyrelsen ankommer att vårda och bevaka skuldförbindelse och säkerhet, som till densamma överlämnats eller av länsstyrelsen omedelbart mottagits. Influtna belopp skola redovisas såsom stämpelmedel.

Eftergift av skatt.

56 §. Avlider den, som förvärvat egendom genom arv, testamente eller gåva, inom sex månader från det skattskyldighet inträtt, eftergives skatten. I fråga om den, som på livstid bekommit egendom med sådan rätt, som avses i 8 § andra stycket, eller på livstid erhållit nyttjanderätt, rätt till ränta, avkomst eller annan förmån, sker vidare eftergift av skatt sålunda: a) då anstånd med skattens erläggande beviljats och den skattskyldige avlider inom fem år från skattskyldighetens inträde, eftergives vad av skatten icke förfallit till betalning vid dödstillfället; dock må ej i fall, då enligt anståndsbeslutet skatten uppdelats på flera inbetalningar än tio, eftergift ske för större del av skatten än som skulle hava eftergivits, därest antalet inbetalningar utgjort tio; b) då anstånd med skattens erläggande icke beviljats och den skattskyldige avlider inom fem år från skattskyldighetens inträde, eftergives så stor del av skatten, som, därest anstånd medgivits och skatten därvid uppdelats på sju lika inbetalningar, icke skulle varit till betalning förfallen vid dödstillfället.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 27

Fråga om eftergift av fastställd skatt upptages efter därom skriftligen gjord framställning av den underrätt eller länsstyrelse, som meddelat beslut i skatteärendet. 57 §. Konungen äger i särskilda fall medgiva befrielse från eller nedsättning av skatt för a) sådan historisk, vetenskaplig eller konstnärlig samling, som på grund av förbehåll i testamente eller gåvohandling är avsedd att bibehållas såsom dylik samling; b) fast egendom, som tillagts någon med sådan rätt, som avses i 8 § andra stycket, i den mån skatten prövas icke kunna erläggas utan men för ett med egendomen förbundet allmänt intresse av kulturhistorisk eller annan art.

58 §. Har egendom beskattats såväl här i riket som i utländsk stat, må Konungen till undvikande av eller lindring i dubbelbeskattningen, när skäl därtill äro, på ansökan medgiva befrielse från eller nedsättning av den här i riket fastställda skatten.

Återvinning av skatt.

59 §. Har efter det beslut meddelats örn fastställande av skatt a) kännedom erhållits örn förut icke känt testamente; b) testamente eller förordnande jämlikt lagen om försäkringsavtal örn insättande av förmånstagare, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning, blivit genom lagakraftvunnen dom helt eller delvis förklarat ogillt; c) genom lagakraftvunnen dom eljest blivit bestämt angående delningen av egendom i dödsbo, där skatten fastställts med ledning av handling, som avses i 15 eller 16 §; d) beträffande bouppteckning yppats felaktighet, som efter vad i 3 kap. 10 § lagen om boutredning och arvskifte stadgas föranleder tillägg till eller rättelse av bouppteckningen; e) kännedom erhållits angående vid tiden för skattskyldighetens inträde föreliggande omständighet, som föranleder att i deklaration uppgiven behållning eller egendom bort upptagas eller fördelas annorledes än i deklarationen angivits; och hade, örn hänsyn tagits till omständighet som nu avses, någon skattskyldig haft att gälda mindre skatt än vad beräknats, skall honom påförd skatt nedsättas med sålunda för högt beräknat belopp. Ansökan örn återvinning av skatt efter vad nu sagts göres skriftligen och upptages av den underrätt eller länsstyrelse, som meddelat beslut i skatteärendet.

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Fullföljd av talan.

60 §.

Talan mot beslut i skatteärende må fullföljas, förutom av enskild part, av advokatfiskal vid hovrätt; och skall jämväl då beslut meddelats av länsstyrelse besvär anföras hos hovrätten.

Innefattar beslut av underrätt eller länsstyrelse prövning av fråga örn fastställande, eftergift eller återvinning av skatt, må talan fullföljas inom tre år från beslutets dag. Har part anfört besvär och vill jämväl hans vederpart söka ändring i beslutet, skall denne dock ingiva sina besvär sist inom två månader från det delgivning som avses i 27 kap. 6 § rättegångsbalken ägt rum eller, i fall som omförmälas i 7 § samma kapitel, från det kungörelse sista gången införts i allmänna tidningarna. Där förklaring avgivits utan att sådan delgivning eller kungörelse skett, skall nämnda tid av två månader räknas från det förklaringen inkom.

Då besvär behörigen anförts över beslut, som avses i nästföregående stycke, skall klagandens vederpart städse höras över besvären, och ankommer därvid på hovrätten att, om besvär anförts av advokatfiskalen, utsätta tid, inom vilken besvärshandlingarna efter skedd delgivning skola vara till hovrätten återställda, och eljest att låta tillställa advokatfiskalen besvärshandlingarna. Tillika ankommer på hovrätten att i nu avsedda fall utsätta tid, inom vilken förklaring skall vara avgiven.

över beslut av beskattningsmyndighet i frågor, som avses i 17 och 26 §§, må klagan ej föras. Har någon förelagts att vid vite fullgöra åliggande, varom i 26 § förmäles, må dock föreläggandet komma under prövning i samband med klagan över beslut örn vitets utdömande.

Återbetalning av erlagd skatt.

61 §.

Äger på grund av bestämmelserna i 27 §, 33 § 3 mom. eller 56—59 §§ eller enligt överrätts beslut dödsbo eller skattskyldig återfå erlagd skatt, skall i den ordning, som i fråga om restitution av kronoutskylder är föreskriven, skattebeloppet på ansökan kostnadsfritt återbetalas ändå att till grund för återbetalningen åberopat beslut, där det meddelats av underrätt eller länsstyrelse, ej vunnit laga kraft. Dödsbo eller skattskyldig åge ock, utom i fall som avses i 57 och 58 §§, att å återbetalat belopp erhålla ränta efter fem procent örn året från och med den dag beloppet efter meddelat l>eslut om skattens fastställande blivit inbetalat till den dag detsamma återbekommes; dock må ränta ej utgå för längre tid än till dess trettio dagar förflutit efter det laga kraft åkommit det beslut, enligt vilket beloppet skall återbekommas, och i varje fall ej för längre tid än ett år från det underrätt eller länsstyrelse först meddelat beslut örn skattens fastställande.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 192. 29

I fall, som avses i 57 och 58 §§, ankommer det på Konungen att förordna i vad mån ränta skall utgå å skattebelopp, som återbetalas; dock må ränta ej beräknas efter högre räntefot eller för längre tid än i första stycket är stadgat.

Har jämlikt 55 § anstånd medgivits med erläggande av skatt, skall vid befrielse från hela det skattebelopp, som utestår oguldet, avlämnad skuldförbindelse återställas. Avser befrielse endast del av oguldet skattebelopp, skola de årliga inbetalningarna i motsvarande mån nedsättas.

Tillsyn å skattens utgörande.

62 §.

Underrätts beslut i skatteärende skola, efter vad därom är särskilt stadgat, upptagas i bouppteckningsprotokollet. Avser beslut fastställande av skatt, skola i protokollet antecknas: arvlåtarens eller, i fall som avses i 30 § andra stycket, närmast föregående innehavarens fullständiga namn (för gift kvinna jämväl hennes namn som ogift), födelsetid och hemvist, skattskyldigs namn, värdet å samtliga lotter, beloppet av å varje lott belöpande skatt, skyldskapsförhållande efter vilket skatten beräknats, övriga å skattens bestämmande inverkande omständigheter och vid samtidig beskattning av flera lotter skattens sammanlagda belopp.

Länsstyrelses beslut i skatteärende upptages i särskilt protokoll, vari antecknas: den skattskyldiges namn och hemvist samt skattens belopp, men må om gåvodeklarationens innehåll vidare anteckning icke ske.

Å brädden av protokoll som nu nämnts skola antecknas beloppet av inbetald skatt och dagen för inbetalningen eller, där jämlikt 53 § anmälan till länsstyrelse gjorts för skattens indrivning, dagen för sådan anmälan.

Finnér beskattningsmyndigheten avgiven deklaration böra bevaras under längre tid än tolv år, skall anteckning härom verkställas i protokollet i samband med beslutet örn skattens fastställande.

63 §.

Vid testamentsbevakning, som äger rum innan beslut meddelats om fastställande av arvsskatt för av testator efterlämnad egendom, skall å brädden av protokollet angående bevakningen anteckning göras därom, att sådant beslut ännu icke föreligger, samt vid bevakning av testamente efter det dylikt beslut meddelats anteckning ske örn dagen för beslutet.

64 §.

1 mom. Redovisning av stämpel samt granskning av sådan redovisning skall äga rum på sätt i förordningen angående stämpelavgiften är stadgat beträffande där avsedda till domstol ingivna handlingar; och skall vad örn sådan granskning gäller äga motsvarande tillämpning i avseende å beskattningsmyndighets beslut i ärenden angående gåvoskatt samt eftergift eller återvinning av fastställd skatt.

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

2 mom. Avskrift av länsstyrelses protokoll i skatteärende skall enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen, för granskning överlämnas till hovrätt.

Vid avskrift som nu sagts ävensom vid renoverat exemplar av bouppteckningsprotokoll, som för granskning ingives till hovrätt, skola fogas till protokollet hörande deklarationer, vilka sedan granskningen avslutats skola återställas till beskattningsmyndigheten. Finnes vid granskningen, att annan deklaration än beskattningsmyndigheten angivit bör bevaras under längre tid än tolv år, skall detta meddelas myndigheten vid deklarationens återställande.

Ansvarsbestämmelser m. m.

65 §.

1 mom. Den som till bouppteckning, i deklaration eller eljest mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift, vilken är ägnad att leda till frihet från skatt eller till uttagande av för låg skatt, bote, om den oriktiga uppgiften blivit följd vid beskattningen, högst tre gånger det skattebelopp, som därigenom undandragits, och i annat fall högst tre gånger det skattebelopp, som skulle hava undandragits i händelse den oriktiga uppgiften blivit följd, i vartdera fallet dock minst femtio kronor. Till enahanda ansvar vare den förfallen, som mot bättre vetande förtegat omständighet av betydelse i angivna hänseenden.

2 mom. Har lämnande av oriktig uppgift eller förtigande av omständighet, varom i 1 mom. förmäles, icke skett mot bättre vetande, men har den som lämnat uppgiften eller förtegat omständigheten därvid gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, skall vad i 1 mom. stadgas hava motsvarande tillämpning, dock må böterna bestämmas till högst hälften av vad i nämnda moment sägs men likväl ej lägre än tjugufem kronor.

3 mom. Den som uppsåtligen förleder annan till förseelse, som i 1 mom. sägs, eller vid utförande av förseelsen med råd eller dåd uppsåtligen hjälper, så att gärningen därigenom sker, straffes som vore han själv gärningsman.

4 mom. Straff enligt denna paragraf inträder icke för den, som av egen drift beriktigat oriktig uppgift eller yppat omständighet, som av honom förtegats.

66 §.

Den som underlåter att inom föreskriven tid avgiva deklaration straffes med dagsböter.

67 §.

Skattskyldig eller annan må av beskattningsmyndighet genom vite tillhållas att fullgöra vad enligt denna förordning åligger honom, dock ej såvitt avser gäldande av fastställd skatt.

Underrätt må vid vite tillhålla den, som uppgivit dödsbo, att med ed fästa riktigheten av lämnade uppgifter. Edgång må åläggas jämväl delägare eller

Kungl. May.ts proposition nr 192. 31

efterlevande make, som ej uppgivit boet, ävensom annan, som med boet tagit befattning.

68 §.

Förseelser, som omförmälas i 65 och 66 §§, åtalas av allmän åklagare.

69 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

Särskilda bestämmelser.

70 §.

Vad i denna förordning sägs om länsstyrelse skall beträffande Stockholms stad gälla Överståthållarämbetet för skatteärenden.

71 §.

1 mom. Slutes beträffande arvs- eller gåvoskatt avtal med främmande stat för undvikande av dubbelbeskattning eller för beredande av skattefrihet eller skattelindring åt juridisk person, som fullföljer allmännyttigt ändamål, äger Konungen föreskriva av avtalet betingade avvikelser från vad eljest i denna förordning är stadgat, så ock meddela de närmare föreskrifter, som må finnas erforderliga för avtalets tillämpning.

2 mom. Från tillämpning av vad i denna förordning stadgas om skattskyldighet må Konungen under förutsättning av ömsesidighet medgiva undantag innefattande befrielse från eller nedsättning av skatt för egendom, som efterlämnats av personer bosatta i viss annan stat, samt för egendom, vilken såsom gåva tillfallit sådana personer eller därstädes hemmahörande juridiska personer.

överenskommelse, som i sådant avseende träffas med annan stat, skall upphöra att gälla högst sex månader efter därförut skedd uppsägning.

3 mom. Har Konungen jämlikt 10 kap. 7 § lagen om arv eller 1 kap. 3 § lagen om testamente förordnat,, att av egendom, som på grund av arv eller testamente tillfaller utländsk medborgare, skall utöver arvsskatten utgå en särskild avgift, skall beträffande sådan avgift i tillämpliga delar gälla vad i denna förordning är stadgat om arvsskatt.

72 §.

Såvitt ej annat följer av vad i denna förordning stadgas, skola föreskrifterna i förordningen angående stämpelavgiften äga motsvarande tillämpning beträffande stämpelbeläggning, som äger rum för uttagande av arvseller gåvoskatt.

73 §.

Konungen äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Tabell I

utvisande kapitalvärdet, etter en räntefot av 5 procent, av en etter förloppet av nedanstående antal år till betalning förfallen fordran eller skuld å 100 kronor, därå ränta ej skall beräknas för tiden före förfallodagen.

Antal Antal Antal Antal

Kapitalvärde Kapitalvärde Kapitalvärde Kapitalvärde

år år år år i

i

10 61.39 35 18.13 60 5.35 85 1.68 1 I

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Tabell II

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5 procent, av en under nedanstående antal år utgående, vid slutet av varje år till betalning förfallen ränta (avkomst, förmån) å 1 krona.

9.39 38 16.87 63 19.08 88 19.73 13

9.90 39 17.02 64 19.12 89 19.74 14

11.69 43 17.55 68 19.28 93 19.79 18

13.16 47 17.98 72 19.40 97 19.82 22

13.49 48 18.08 73 19.43 98 19.83 23

13.80 49 18.17 74 19.46 99 19.84 24

50 18.26 75 19.48 100 19.85 25 14.09

Utgår beloppet i stället vid början av varje år, erhålles kapitalvärdet genom att öka när­

mast föregående tal med 1.

Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. Nr 192. 3

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Tabell III

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5 procent, av en livränta eller annan förmån, som vid slutet av varje år under en persons av mankön livstid utgår med belopp eller till värde av 1 krona.

Ålder Kapitalvärde Ålder Kapitalvärde Ålder Kapitalvärde Ålder

Kapitalvärde

Utgår livräntan i stället vid slutet av varje halvår, ökas kapitalvärdet med 0.25. Utgår den vid slutet av varje kvartal, ökas det med 0.375. Utgår den vid början av varje år, ökas det med 1.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 35

Tabell IV

utvisande kapitalvärdet, etter en räntetot av 5 procent, av en livränta eller annan förmån, som vid slutet av varje år under en persons av kvinnkön livstid utgår med belopp eller till värde av 1 krona.

Ålder Kapitalvärde Ålder Kapitalvärde Ålder Kapitalvärde Ålder Kapitalvärde

Utgår livräntan i stället viel slutet av varje halvår, ökas kapitalvärdet nied 0.25. Utgår den vid slutet av varje kvartal, ökas det nied 0.375. Utgår den vid början av varje år, ökas det med 1.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Förslag

till

förordning angående införande av förordningen om arvsskatt och gåvoskatt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den nu antagna förordningen om arvsskatt och gåvoskatt skall jämte vad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1942.

2 §•

Genom nya förordningen upphävas med den begränsning här nedan angives förordningen den 19 november 1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt för gåva tillika med de särskilda stadganden, som innefatta ändring av vad den sålunda upphävda förordningen innehåller eller tillägg därtill; så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya förordningens bestämmelser.

3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i nya förordningen, skall denna i stället tillämpas.

4 §•

Äldre bestämmelser örn arvsskatt skola fortfarande äga tillämpning, då arvlåtare (testator) eller i fall, som avses i 8 § nya förordningen, föregående innehavare av där omförmäld rätt avlidit före den 1 januari 1942.

I fråga om gåvoskatt skola äldre bestämmelser alltjämt tillämpas då enligt dessa skattskyldighet inträtt före nämnda dag.

5 §•

Har jämlikt 13 § äldre förordningen skatt för äganderätt, nyttjanderätt eller annan förmån icke beräknats vid beskattning av behållningen i testator eller föregående innehavares dödsbo, skall i avseende å sådant förvärv nya förordningen äga tillämpning, där enligt densamma inträde av skattskyldighet för förvärvet är att hänföra till tid efter förordningens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

6 §.

1 mom. Vid tillämpning av bestämmelserna i 19 och 41 §§ nya förordningen skall iakttagas, att skatt ej må, med stöd av de i 19 § 1 mom. andra stycket, 2 mom. eller 4 mom. andra stycket stadgade grunderna, beräknas efter sammanläggning med arvs- eller testamentslott eller gåva, för vilken skattskyldighet inträtt före den 1 januari 1942, med mindre fråga är om gåva, som skett efter den 31 mars 1941.

2 mom. Vad i 26 § äldre förordningen stadgas beträffande gåva, som förbundits med där angivet förbehåll till förmån för givaren eller hans make, avkomling, adoptivbarn eller adoptivbarns avkomling, skall fortfarande gälla i fråga om gåva, för vilken skattskyldighet inträtt före den 1 januari 1942.

7 §•

Där jämlikt 55 § nya förordningen Konungen eller beskattningsmyndighet äger i visst fall medgiva anstånd med erläggande av skatt utöver vad 47 § äldre förordningen därom innehåller, skall förstnämnda stadgande äga tilllämpning även om anstånd före nya förordningens ikraftträdande redan beviljats eller eljest fråga om anstånd skulle jämlikt 4 § här ovan vara att bedöma enligt äldre bestämmelser.

Ränta å skatt, med vars erläggande anstånd åtnjutes vid nya förordningens ikraftträdande, skall efter framställning av den betalningsskyldige beräknas efter vad i 55 § 2 mom. samma förordning sägs, dock ej i den mån räntan belöper å tid före den 1 januari 1942 eller förfallit till betalning innan sådan framställning göres.

8 §•

Vad i 48 § nya förordningen stadgas skall äga tillämpning jämväl beträffande deklaration, som avgivits enligt bestämmelserna i äldre förordningen och icke före den 1 januari 1942 blivit föremål för granskning i hovrätt.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 35) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

Senaste lydelse se SFS 1936: 227.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

1 §•

Där ej------------ vattenfallsrätt (tomträttsprotokoll).

Över följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll, nämligen: ett över ärenden angående förmynderskap och godmanskap (förmynderskapsprotokoll); ett över äktenskapsförord (äktenskapsförordsprotokoll); samt ett över bouppteckningar, testamenten som vid domstolen bevakas, åtgärder, som avses i 9 kap. lagen örn arv och 8 kap. lagen örn testamente, förordnande eller entledigande av god man, varom förmäles i lagen om allmänna arvsfonden, avhandlingar örn lösöreköp samt ärenden angående arvsskatt (bouppteckningsprotokoll).

För varje — -— — den döde. Har någotdera------------ protokollet anmärkt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Härigenom förordnas, att förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften skall sålunda ändras, att rubrikerna i 8 § Fideikommissbrev örn fast egendom, Gåva av fast egendom och Testamente örn fast egendom ävensom 14 § skola upphöra att gälla.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1942; dock skola äldre bestämmelser fortfarande äga tillämpning med avseende å stämpel för förvärv, som skett före nämnda dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192. 39

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Drottningholms slott den 31

januari 1941.

Närvarande: Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga om revision av gällande bestämmelser örn arvsskatt och skatt för gåva samt anför därvid:

Inledande översikt.

Historik.

Föreskriften i de tidigaste hos oss utfärdade stämpelförfattningarna — den äldsta av år 1660 — att ett stort antal urkunder skulle upprättas på stämplat papper kan sägas utgöra den första upprinnelsen till arvsbeskattningen i vårt land. Till handlingar, som sålunda voro föremål för stämpelplikt, hörde nämligen bouppteckningar, testamenten och arvskiften. Sedermera bortföll skyldigheten att för testamenten och arvskiften använda stämplat papper. Bouppteckningsstämpeln åter hade under tiden förändrats till en verklig skatt på dödsboets behållna kvarlåtenskap, och i 1845 års stämpelförordning finner man för första gången stadgad en i förhållande till behållningens storlek progressiv stämpelavgift. Sedan under den närmast följande tiden denna progression vid olika tillfällen undergått skärpning, återinfördes genom den år 1863 utfärdade stämpelförfattningen — såsom ett utslag av den allmänna nivellering på beskattningens område, som vid denna tid hade ivriga förespråkare — en proportionell bouppteckningsstämpel, utgående med V4 procent av behållningen. Stämpelavgiften höjdes senare till V2 procent.

Ansatser till en arvsbeskattning återfinnas även i vissa författningar, som gällde vid sidan av stämpelförordningarna. I sådant sammanhang kan förtjäna omnämnas stadgan den 21 oktober 1698, som var avsedd att reglera fattigvården och för detta ändamål införde dels en avgift av V» procent å bruttobehållningen i varje dödsbo och dels en avgift å förvärv genom testamente, uppgående till V2 procent av testamentslottens belopp. Denna sistnämnda avgift är såtillvida anmärkningsvärd, som den utgör det första exemplet på

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

en beskattning, vilken drabbade och beräknades i förhållande till lotter i boet i stället för kvarlåtenskapen som en helhet betraktad. Vidare kan nämnas den genom kungl, brevet den 21 juli 1752 införda s. k. sterbhusavgiften, som beräknades å boets nettobehållning. På den i 1698 års stadga inslagna vägen att anordna beskattning av särskilda lotter i boet fortsatte man först år 1789. Bevillningsförordningen av detta år påbjöd en särskild skatt av 1 procent å förvärv av penningar genom testamente; dock voro från beskattningen undantagna belopp, som testamenterats till make eller bröstarvingar. Genom 1800 års bevillningsförordning höjdes skattesatsen till 6 procent och utvidgades skatten att omfatta egendom i allmänhet, som genom testamente bortgavs till andra än make och bröstarvingar. Därjämte utsträcktes beskattningen sålunda att ej blott testamenterad utan även arvfallen egendom blev föremål för skatt, i det att förutom testamentstagare andra arvingar än make, bröstarvingar, föräldrar och syskon hade att erlägga bevillning, vilken för dessa arvingar bestämdes till 2 procent av den behållna förmögenheten, d. v. s. behållningen efter avdrag av värdet av testamenterad egendom. Än vidare utbyggdes systemet år 1810, då med testamente likställdes gåva samt skattesatsen vid arv höjdes till 3 procent och i fråga om fideikommitterad egendom ända lill 10 procent. Däremot undantogos från testamentsskatt, förutom make och bröstarvingar, arvingar i rätt uppstigande led ävensom undervisningsverk och fromma stiftelser. Först 1860-talets bevillningsstadgor bröto mot de sålunda antagna beskattningsnormerna och bestämde bevillningen för testamente, gåva och arv till en procent av värdet å mottagarens lott.

Är 1884 infördes en enhetlig arvsbeskattning, och bouppteckningsstämpeln blev den enda formen för arvsskatt. I den detta år utfärdade stämpelförordningen graderades stämpelavgiftens storlek efter skyldskap sgraden sålunda att avgiften bestämdes till 50 öre för varje fulla 100 kronor av boets behållning, då arvlåtaren efterlämnat bröstarvinge, men eljest till 60 öre. Man tog således icke längre någon som helst hänsyn till huru behållningen fördelades utan uttog skatt å kvarlåtenskapen såsom en helhet.

Såsom underlag för arvsskattens beräkning har i fortsättningen bouppteckningen alltjämt bibehållits. I 1894 års stämpelförordning genomfördes emellertid den viktiga ändringen av grunden för beräkningen av skatten, att denna i princip skulle utgå, icke såsom dittills i vissi förhållande till boets behållning utan enligt progressiv skala efter de särskilda arvs- eller testamentslotternas storlek. Tillika indelades arvingar och testamentstagare i olika klasser efter skyldskapsgraden med särskild skatteskala för varje klass. Då, såsom nyss nämnts, bouppteckningen och icke arvskiftet alltjämt i regel fick tjäna som underlag för skattens beräkning, måste bouppteckningens stämpelbeläggning ske på grundval av ett fiktivt skifte, som verkställdes med tillämpande av legala regler om arvets fördelning.

De sålunda antagna principerna för arvsbeskattningen hava härefter alltjämt bibehållits. Den nu gällande förordningen om arvsskatt och skatt för gåva, som är utfärdad den 19 november 1914, utgör den första fristående

Kungl. May.ts proposition nr 192. 41

och således från övriga bestämmelser om stämpelavgiften avskilda författningen på detta område. Jämväl enligt denna förordning blev för arvsbeskattningens del bouppteckningen den centrala beskattningshandlingen. Emellertid kom den för gåvobeskattningen nu införda nya beskattningshandlingen — deklarationen — om än i mycket ringa utsträckning vid sidan av bouppteckningen till användning även vid arvsbeskattningen. I förordningen sedermera vidtagna ändringar hava icke berört principerna för beskattningens anordnande.

Gällande lagstiftning.

Skyldigheten att erlägga arvsskatt är nu knuten dels vid arvlåtarens statsborgarskap eller bosättning inom riket, dels vid kvarlåtenskapens karaktär. Arvsskatt utgår nämligen i princip dels för all egendom, som efterlämnats av svensk medborgare eller av utlänning, vilken vid dödsfallet varit här i riket bosatt (oinskränkt skattskyldighet), dels ock, örn avliden utlänning varit bosatt utom riket, för viss egendom, nämligen i huvudsak fast egendom inom riket, inom riket befintligt anläggnings- och driftskapital till rörelse, som av den avlidne här bedrivits, nyttjanderätt till egendom som nu sagts, samt svenska aktier och andelar i ekonomiska föreningar, även örn de äro befintliga utom riket (inskränkt skattskyldighet). Skyldig att erlägga arvsskatt är den, som erhåller egendom genom arv eller testamente.

Arvsskatt utgår efter värdet av arvinges eller testamentstagares andel av behållningen i dödsboet. Därest arvskifte ej är fogat vid bouppteckningen, då densamma för registrering ingives till vederbörande domstol, bestämmas arvingars och testamentstagares andelar i boet sålunda att bouppteckningsbehållningen fördelas å arvingarna enligt lagens regler örn delning av arv och med hänsynstagande jämväl till av arvlåtaren upprättat testamente, som kan vara intaget i eller fogat vid bouppteckningen eller blivit före bouppteckningens inregistrering vid domstolen bevakat. Är arvskifte fogat vid bouppteckningen, tillämpas dock icke denna regel om verkställande endast i beskattningssyfte av en legal delning av boet. Fastställandet av andelarna i boet sker nämligen då med ledning av arvskiftet. Enär — om anstånd med bouppteckningens förrättande ej medgivits — denna skall vara upprättad och till domstolen ingiven inom fyra månader från dödsfallet, skall arvskiftet för att komma i beaktande såsom beskattningshandling i regel vara förrättat senast fyra månader från dödsfallet. För skattens fastställande nied ledning av arvskiftesinstrument förutsättes vidare, bland annat, att den genom skiftet fördelade behållningen ej understiger behållningen enligt bouppteckningen. Har vid arvsskattens beräknande hänsyn icke tagits till testamente, som sedermera bevakats, och skulle, därest hänsyn tagits till testamentet, den sammanlagda å de skilda andelarna belöpande skatten hava blivit högre än den som beräknats, uttages det felande skattebeloppet vid bevakningen av testamentet. I arvsandel, som fastställes enligt de nu angivna reglerna, inräknas även värdet av gåva, som vederbörande erhållit inom

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

fyra och i visst fall inom tio år före arvlåtarens död. Såsom sådan gåva är att anse försäkringsbelopp, som någon erhåller på grund av att han i enlighet med lagen om försäkringsavtal blivit insatt såsom förmånstagare ävensom vad dödsbodelägare till utfyllnad av honom tillkommande laglott må erhålla ur försäkringsbeloppet. Härvid undantages dock under vissa förutsättningar såsom skattefritt ett belopp av 15,000 kronor. Enär arvsskatten drabbar endast arvs- eller testamentsförvärv, åtnjuter efterlevande make fullständig skattefrihet för sin giftorättsandel i boet. Denna andel bestämmes till hälften av behållningen i boet, där den icke enligt lag blivit annorlunda bestämd vid bodelning och bodelningshandlingen finnes fogad vid bouppteckningen.

Egendom upptages till värde, som åsatts i bouppteckningen, såvitt ej annat följer av särskilda i arvsskatteförordningen givna föreskrifter för värdering av fast egendom och vissa angivna slag av lös egendom. Sålunda får i regel fast egendom ej upptagas lägre än till näst föregående års taxeringsvärde. Har efter den tidpunkt, som taxeringsvärdet avser, fastigheten nedgått i värde genom eldsvåda, rivning av byggnad, skogsavverkning eller vissa andra därmed likartade omständigheter, föreligger emellertid möjlighet för skattskyldig att hos länsstyrelsen utverka åsättande av särskilt värde att i stället för taxeringsvärdet ligga till grund för arvsskattens bestämmande. Om efter tidpunkt, som nyss nämnts, fastigheten nedgått i värde på grund av allmän förändring i det ekonomiska läget, äger, under förutsättning att med tillämpning av taxeringsvärdet den sammanlagda skatten uppgår till minst 3 000 kronor och utgörande av skatt efter sådan beräkningsgrund skulle verka oskäligt betungande, Konungen på ansökan medgiva åsättande av lägre värde i och för arvsbeskattningen. Angående förordningens bestämmelser om värdering av vissa slag av lös egendom må här endast anmärkas, att aktier, obligationer och andra därmed jämförliga värdehandlingar skola upptagas efter det å inländsk eller utländsk börs noterade värdet. Om värdehandlingen icke är noterad å börs eller omständigheterna föranleda till att det börsnoterade värdet icke motsvarar under normala förhållanden påräkneligt försäljningspris, skall värdet beräknas efter sistnämnda pris. Fideikommitterad egendom såväl fast som lös anses hava tillfallit fideikommissinnehavaren med nyttjanderätt.

Om någon erhållit nyttjanderätt eller rätt till avkomst av egendom men äganderätten därtill redan vid arvlåtarens död tillfallit annan, uttages vid inregistrering av bouppteckning efter arvlåtaren skatt för såväl kapitalvärdet av nyttjande- eller avkomsträtten som värdet av äganderätten, minskat med nyssnämnda kapitalvärde. Skall däremot enligt testamentariskt förordnande egendomen först i framtiden med äganderätt tillfalla av testator utsedd mottagare och har testator för mellantiden åt annan upplåtit nyttjanderätt eller rätt till avkastning av egendomen, uttages vid inregistrering av bouppteckning efter testator skatt endast för kapitalvärdet av nyttjande- eller avkomsträtten, medan skatt för äganderätten utgår först då den belastande rättigheten upphör, därvid, örn rättigheten upplåtits på livstid, skatten för äganderätten

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 43

uttages vid inregistrering av bouppteckning efter rättighetsinnehavaren och i andra fall nied ledning av deklaration. De särskilda regler, som härutöver gälla för nu avsedda beskattningsfall och vilka jämväl avse fall, då den belastande rättigheten tillagts två eller flera efter varandra, kommer först i det följande att bliva föremål för närmare redogörelse.

Arvsskatten utgår enligt en tariff med skilda skatteskalor för fyra olika klasser, bestämda med hänsyn till skyldskapens närhet, juridisk persons karaktär m. m. Under första skyldskapsklassen inbegripas efterlevande make (som dock åtnjuter fullständig skattefrihet för sin giftorätt), barn eller adoptivbarn samt avkomling till barn eller adoptivbarn, under andra klassen föräldrar, syskon och halvsyskon samt deras avkomlingar ävensom akademi, vetenskapligt samfund, allmänt undervisningsverk, stipendiefond, pensionsanstalt, sjuk- eller fattigvårdsinrättning och annan from stiftelse och under tredje klassen kyrka eller religiöst samfund, landsting, kommun, hushållningssällskap, registrerad sjukkassa, registrerad understödsförening och sådan förening eller annan sammanslutning, som utan att hava till ändamål att genom ekonomisk verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen fullföljer övervägande religiösa, välgörande, politiska, sociala, vetenskapliga, konstnärliga eller eljest kulturella syften eller avser att främja handel, industri eller övriga näringar inom landet. Till fjärde klassen hänföras andra arvingar eller testamentstagare än förut nämnts med undantag av kronan, som är helt befriad från skatt. En arvs- eller testamentslott skall för att vara skattepliktig uppgå till visst minimivärde, i första klassen 1.000 kronor och i övriga klasser 200 kronor. Skatteskalorna äro anordnade såsom s. k. skiktskalor. Skatten är således progressiv jämväl i förhållande till lottens storlek med klass efter klass skärpt stegring. Från arvsskatt avdrages med viss begränsning tidigare erlagd gåvoskatt för sådan gåva, som medräknas i arvsandelen.

Örn egendom utom riket arvsbeskattas utomlands, äger Konungen medgiva nedsättning i den skatt, som på samma egendom här belöper.

Av vad förut anförts framgår, att skatten i regel utgår såsom stämpelavgift på grundval av bouppteckningen. Stämpelbeläggningen verkställes av den domstol, till vilken bouppteckningen ingives. Är bouppteckningen icke vid ingivandet åtföljd av penningar till stämpeln och erlägges ej det felande beloppet genast efter erhållen tillsägelse, får handlingen ej mottagas. Med detta stadgande åsyftas att framtvinga skattens erläggande.

Den genom 1914 års arvsskatteförordning införda deklarationen utgör, såsom förut antytts, i stället för eller som komplement till bouppteckningen grundval för arvsbeskattningen i åtskilliga fall, såsom då arvfallen eller testamenterad egendom utgöres av kvarlåtenskap efter utlänning eller efter svensk medborgare, i fall, då bouppteckning efter honom ej skall här i riket upprättas, ävensom i vissa andra förut delvis berörda fall, då bouppteckning icke finnes tillgänglig såsom beskattningshandling. Deklarationen avgives till vederbörande länsstyrelse, som har alt mot skattens erläggande förse deklarationsliandlingen med stämpel.

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Beträffande stämpelbeläggning av lott, som utgör fideikommiss i fast egendom, gälla särskilda regler. Sådan arvslott beskattas icke vid bouppteckningens ingivande utan då ansökan om lagfart å egendomen göres. Detta förhållande sammanhänger därmed, att sådant fideikommiss i arvsskattehänseende intar en särställning, då det nämligen alltid skall betraktas såsom särskild lott i boet, skild från vad i övrigt kan tillfalla fideikommissarien.

Arvsskatt, som erlägges i samband med boupptecknings inregistrering, förskjutes av boet. Såsom huvudregel gäller, att skatten skall av delägare i boet sålunda gäldas, att en var vid tillträde av den honom tillkommande andelen i boet erlägger så mycket av skatten, som enligt därför stadgade grunder belöper å nämnda andel, jämte ränta efter fem för hundra örn året.

Under vissa förutsättningar föreligger möjlighet att utverka anstånd med skattens erläggande. Anstånd kan erhållas a) därest boets kontanta medel samt värdet av obligationer och andra lätt realiserbara värdepapper sammanlagt icke uppgå till dubbla beloppet av den arvsskatt, som skall erläggas för behållningen i boet, och denna skatt uppgår lill minst 500 kronor; b) därest i andra fall för någon skattskyldig avsevärd svårighet föreligger att genast erlägga hela den skatt, som belöper å honom tillfallen egendom, och skatten uppgår till minst nyssnämnda belopp; c) därest skatt skall utgå för nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån och avsevärd svårighet prövas föreligga att genast erlägga skattebeloppet; och d) därest skatt skall utgå för egendom av fideikommissnatur. I de två sistnämnda fallen kan anstånd beviljas oavsett skattens belopp. Medgivande av anstånd ankommer på domaren eller länsstyrelsen och får omfatta skattens betalande genom högst fem lika årliga inbetalningar. I de under c) och d) omförinälda fallen kan anståndet utsträckas till högst tio lika årliga inbetalningar, i visst fall, nämligen då skatten beräknas enligt den lindrigaste klassen i tariffen, dock endast om synnerliga skäl föreligga och efter prövning av Kungl. Maj:t. Å skatt, för vilken anstånd åtnjutes, skall erläggas ränta efter 5 procent om året å oguldet belopp. För att anstånd skall beviljas fordras avgivande av till Kungl. Majit och kronan ställd skuldförbindelse å skattens belopp, varjämte i vissa fall säkerhet skall ställas. Övervakandet av skattens inbetalande ankommer på vederbörande länsstyrelse.

I vissa fall eftergives skatten. Så är förhållandet örn någon, som är skyldig utgiva arvsskatt, avlider inom sex månader från det arv fallit, eller där innehavare av fast egendom av fideikommissnatur avlider, innan han tillträtt egendomen. Dessutom eftergives, enligt särskilda detaljerade bestämmelser, viss del av arvsskatten, där fideikommissinnehavare avlider inom två eller i vissa fall inom fem år efter det han tillträtt fideikommisset. Sistnämnda bestämmelser äga tillämpning jämväl i fråga örn den, som på livstid innehar nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån.

Enligt gällande bestämmelser äro olika vägar anvisade för erhållande av restitution av erlagd skatt. Skall efter vad nyss nämnts eftergift äga rum av redan gulden skatt, ingives ansökan örn restitution av skatten till vederbörande länsstyrelse. Rätt till restitution föreligger jämväl i fall, då på

Kungl. Maj.ts proposition nr 192. 45

grund av förhållanden, som antingen inträffat efter tiden för skatts erläggande eller ock därvid icke varit kända, skatt utgått med högre belopp än som enligt arvsskatteförordningens bestämmelser bort erläggas. Ansökan om restitution prövas även i sistnämnda fall av länsstyrelsen. Någon tidsgräns för restitutionsansökningens ingivande är icke föreskriven för annat fall än då ansökningen grundar sig på att efter bouppteckningens inregistrering gäld yppat sig efter den döde, i vilken händelse ansökningen skall vara ingiven inom två år efter det inregistreringen skedde. Om någon av annan anledning än nu nämnts vill föra talan om återfående av skatt, skall ansökan därom ingivas till vederbörande hovrätt inom sex månader från det skatten blivit erlagd. En sådan talan går ut på att vid skattens fastställande gällande bestämmelser blivit felaktigt tillämpade. Mot hovrättens beslut får med samma begränsning, som i allmänhet gäller för tvistemål, talan fullföljas hos högsta domstolen. Slutligen äger på ansökan av part, som styrker att till hovrättens prövning hörande restitutionsansökan icke kunnat ingivas inom föreskriven tid, Konungen förordna om restitution av för mycket erlagd skatt.

Granskningen av stämpelberäkningen och stämpeluppbörden verkställes av hovrätternas advokatfiskal med ledning av till hovrätterna insända renovationer av underrätternas bouppteckningsprotokoll med åtföljande del av de dubbla beläggningsstämplarna.

Vad angår gåvoskatten är skattskyldigheten i motsats till vad som gäller arvsskatten bunden vid mottagarens statsborgarskap eller bosättning inom riket, såvitt ej fråga är örn sådan förmögenhet, som vid arvsbeskatt ning är föremål för inskränkt skattskyldighet. I dylikt fall föreligger skyldighet att erlägga gåvoskatt utan avseende å gåvotagarens bosättning. Skattskyldig är gåvotagaren. Fullständig skattefrihet åtnjutes av samtliga de juridiska personer, som enligt vad förut angivits vid arvsbeskattningen äro att hänföra till andra eller tredje skatteklassen. Vidare äro från gåvoskatt fritagna vissa slag av gåvor, såsom för gåvotagarens eller hans familjs personliga bruk avsedda lösören samt bidrag till undervisning eller uppfostran. För gåva, vars värde icke överstiger 3,000 kronor, föreligger ej skattskyldighet, dock att, där gåvotagaren av samma givare inom loppet av fyra år erhåller flera sådana gåvor skattskyldighet inträder, så snart gåvornas sammanlagda värde överstiger 3,000 kronor. Av det redan anförda framgår, att såsom gåva anses jämväl belopp, som på grund av försäkringsavtal tillfaller förmånstagare, efter avdrag av 15,000 kronor. Vid beräkning av skattens belopp skall hänsyn tagas jämväl till andra gåvor från samme givare, vilka den skattskyldige mottagit inom fyra år före mottagandet av den gåva, varom fråga är. Därvid tillgodoräknas givetvis vederbörande den förut erlagda gåvoskatten.

Med de inskränkningar, som nyss angivits, utgår gåvoskatten efter samma skatteskalor som arvsskatten. Att i vissa fall arvsskatt uttages för gåva, framgår av det förut anförda. De tidigare berörda bestämmelserna angåen­

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

de egendomens värdei'ing, anstånd med skattens erläggande, eftergift av skatt och restitution äga tillämpning jämväl vid gåvobeskattningen.

Såsom förut antytts sker gåvobeskattningen på grundval av deklaration, som ingives till vederbörande länsstyrelse. Skatten uttages genom stämpelbeläggning av deklarationen. Är deklarationen icke vid ingivandet åtföljd av penningar till stämpeln, förordnar länsstyrelsen om uttagande av skattebeloppet i den ordning, som om uttagande av oguldna kronoutskylder är stadgad. Granskning av stämpelberäkningen och stämpeluppbörden verkställes även beträffande gåvoskatten av hovrätternas advokatfiskal.

1938 års arvsskattekommittés förslag.

Gällande förordning av den 19 november 1914 örn arvsskatt och skatt för gåva, för vars huvudsakliga innehåll jag nu i korthet redogjort, har i flera hänseenden blivit föremål för anmärkningar. Sådana hava i skilda sammanhang blivit framställda, bland annat i skrivelser från myndigheter som handhava förordningens tillämpning, och behovet av reformer har beaktats även av riksdagen, som i skrivelser till Kungl. Majit år 1937, n:r 408 och 409, hemställt örn föranstaltande av utredning rörande vissa ändringar i förordningen. Upprepade gånger har också vid framläggande av propositioner om ändringar i förordningen en mera allmän revision av lagstiftningen å förevarande område ställts i utsikt. Frågan härom ansågs emellertid böra vila i avvaktan på slutförandet av det lagstiftningsarbete på civilrättens område, som utmynnat i de under senare år tillkomna arvs- och testamentslagarna samt lagen om boutredning och arvskifte jämte åtskilliga till dessa lagar anslutna författningar.

Sedan nyssnämnda lagstiftningsarbete slutförts, tillkallade jag jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 15 oktober 1937 särskilda sakkunniga — professorn G. A. Eberstein och rådmannen E. A. Wilhelmsson — att inom finansdepartementet verkställa vissa grundläggande utredningsarbeten i och för den ifrågasatta revisionen på arvs- och gåvobeskattningens område. Bland de spörsmål, som vid detta förberedande arbete blivit föremål för övervägande, må nämnas frågan örn uppskov med beskattningen till tid, då skattskyldig tillträder förvärvad egendom, och, i den mån ett sådant uppskov av fiskaliska eller andra skäl ej kan medgivas, hänsynstagande till värdeminskning, som träffat skattskyldig tillfallen egendom innan skatten erlagts, samt vidare arvs- och testamentslotters fastställande i möjligaste utsträckning med ledning av arvskifteshandling. En revision av reglerna för värdering av skattepliktig egendom har likaledes ansetts önskvärd ävensom bestämmelser ägnade att minska de olägenheter, som föranledas av skatteärendenas nuvarande uppdelning å olika beskattningsmyndigheter.

Den 15 augusti 1938 beslöt Kungl. Majit på min föredragning tillsättande av en kommitté med uppdrag att i enlighet med vissa i statsrådsprotokollet över finansärenden för nämnda dag angivna riktlinjer verkställa utredning

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 47

och framlägga förslag till revision av gällande bestämmelser om arvsskatt och skatt för gåva och förordnade till ledamöter av kommittén professorn Eberstein, tillika ordförande, rådmannen Wilhelmsson, ledamöterna av riksdagens andra kammare lantbrukaren C. O. H. Andersson i Dunker och f. d. reparatören L. A. Björklund samt ledamoten av riksdagens första kammare filosofie licentiaten E. C. Sylwan.

Huvudpunkterna i de kommittén givna direktiven kunna sammanfattas sålunda:

Kommitténs förslag borde utarbetas med stöd av det av de sakkunniga åstadkomna utredningsmaterialet, varav den huvudsakliga inriktningen av kommitténs arbetsuppgifter framginge. Vid revisionen borde även eftersträvas en förenkling av författningstexten samt förbättrad systematik och ökad överskådlighet. Vidare borde författningstexten anpassas efter numera på andra områden gällande lagstiftning. Ehuru kommitténs uppgifter vore av väsentligen författningsteknisk natur, kunde det likväl på vissa punkter visa sig lämpligt att ingå även på en realprövning av gällande beskattningsregler. Hinder för kommittén att, där så funnes lämpligt, framlägga förslag jämväl till sakliga förändringar syntes icke böra möta. Bland annat kunde det visa sig ändamålsenligt, att kommittén i samband med den formella överarbetningen av bestämmelserna till prövning upptoge jämväl vissa frågor, som berörts av riksdagen i dess förenämnda skrivelser, exempelvis frågan om skattelindring för vissa skattskyldiga. Önskvärt syntes vara att kommittén under sitt arbete ägnade beaktande jämväl åt möjligheten att genom införandet av nya betalningsformer minska vissa av de med gällande bestämmelser för arvs- och gåvobeskattningen förbundna olägenheterna. Denna möjlighet syntes vara av särskilt intresse vid beskattning av arvfallen fast egendom.

Kommittén, som antog benämningen 1938 års arvsskattekommitté, har den 31 maj 1939 avgivit betänkande med förslag till förordning örn arvs- och gåvoskatt m. m. (Stat. off. utr. 1939: 18).

Här torde i korthet få lämnas en redogörelse för huvuddragen i det förslag, som innefattas i arvsskattekommitténs betänkande.

Arvsskattekommittén (i det följande benämnd kommittén) har i betänkandet inledningsvis berört de båda huvudformerna för arvsbeskattning: kvarlåtenskapsskatt och arvslottsskatt, av vilka den förra utgår å dödsbobehållningen såsom en helhet och den senare å arvingars och testamentstagares särskilda lotter i dödsboet. Efter att hava erinrat bland annat, att endast den senare skatteformen lämnar rum för ett tillbörligt hänsynstagande till den skattskyldiges genom arvet ökade skatteförmåga, framhåller kommittén, att en reformering av vår arvsbeskattning bör ske i anslutning lill arvslottsskattens metod och att således vårt nuvarande skattesystem, som i princip är grundat på denna metod, bör bibehållas och vidare utvecklas. En fullt genomförd arvslottsbeskattning förutsätter, att såsom underlag för beskattningen tågås de andelar i behållningen i dödsboet, som delägarna genom arvskiftet bekomma eller med andra ord att vid beskattningen andelarna fast­

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ställas i enlighet med den verkliga delningen av boet och icke på grundval aven mer eller mindre fiktiv beräkning. Emellertid har kommittén —- huvudsakligen med hänsyn därtill att enligt svensk rätt arvskiftet i regel är en privat åtgärd utan offentlig kontroll — icke funnit det möjligt att såsom huvudregel föreslå beskattning på grundval av arvskifte utan har i stället bibehållit den för närvarande gällande bestämmelsen, att, där arvskiftesinstrument icke åberopas till ledning för skattens beräknande, densamma skall lastställas på grundval av vad enligt lag och testamente kan beräknas belöpa å envar arvinge och testamentstagare. Däremot föreslår kommittén särskilda bestämmelser till beredande av ökat utrymme åt arvskiftesinstrumentet såsom beskattningshandling i jämförelse med vad nu gäller. Dessa bestämmelser innebära dels att anstånd med skattens fastställande skall kunna erhållas för företeende av arvskiftesinstrument eller bodelningshandling och dels att i motsats mot vad nu gäller även en arvskifteshandling, som redovisar mindre behållning än bouppteckningen skall kunna bliva normerande för skattläggningen.

Ett följdriktigt genomförande av arvslottsskattens metod förutsätter även, framhåller kommittén vidare, att värderingen av den skattepliktiga egendomen anknytes till den tidpunkt, då bodelägarnas lotter bliva genom skifte utbrutna ur kvarlåtenskapen eller således att vid fastställande av de skattepliktiga andelarnas värde hänsyn tages till värdeförändringar, som inträffat i tiden mellan arvlåtarens frånfälle och arvingens tillträde av lotten. Kommittén konstaterar, att det praktiskt icke är möjligt att med frångående av nu gällande ordning, enligt vilken värderingen hänföres till tiden för dödsfallet, anknyta densamma till den tidpunkt, då ett såsom beskattningshandling åberopat arvskifte kommit till stånd. I stället har kommittén i förslaget upptagit bestämmelser, vilka inom viss tidsgräns och under vissa andra förutsättningar medgiva skattskyldig rätt alt påkalla avräkning för nedgång i värdet av skattepliktig egendom, som inträffat efter dödsfallet.

En annan väsentlig nyhet i kommitténs förslag utgöra de däri upptagna reglerna för beskattning i fall då vederbörande arvinge eller testamentstagare först framdeles kommer i tillfälle att tillgodogöra sig den tillgång, för vilken skatt skall beräknas och således först senare tillföres den med förvärvet följande ökade skatteförmågan. Härmed åsyftas huvudsakligen de i redogörelsen för gällande lagstiftning redan berörda fallen då äganderätt och nyttjande- eller avkomsträtt till en och samma egendom skola tillkomma skilda personer eller nyttjande- eller avkomsträtt skall tillfalla två eller flera efter varandra. Kommittén föreslår, med vissa inskränkningar till förebyggande av obehörigt undandragande av skatt, att i samtliga förekommande fall beskattningen uppskjutes till tidpunkt, då ägaren — vid upphörandet av nyttjande- eller avkomsträtten — eller en senare rättighetsinnehavare — vid upphörande av föregående innehavarens rätt — verkligen kommer i utövande av den rätt, som tillagts honom. Den som i nu angivna fall förvärvat äganderätt skall dock vara oförhindrad alt, örn han så önskar, genast erlägga skatten. För möjliggörande av en sådan beskattningsmetod har kommittén för samt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 49

liga fallen anlitat deklarationsinstitutet och därjämte föreslagit visst kontrollsystem för tillsyn över att deklarationsplikten fullgöres. De i nu angivna hänseende föreslagna bestämmelserna medföra, att de särregler, som nu gälla för beskattning av fideikommitterad egendom, skulle komma att upphöra.

Förslagets bestämmelser om egendomens värdering ansluta sig i stort sett till de värderingsregler, som nu gälla. Såsom redan antytts bibehålies sålunda i förslaget den grundläggande regeln, att bouppteckningsvärdena, d. v. s. värdena vid dödstillfället, skola lända till efterrättelse. Modifikationer i denna regel hava föranletts av icke blott föreskrifterna om omvärdering till följd av värdenedgång efter dödstillfället utan även de nyss berörda bestämmelserna om beskattningens uppskjutande till tidpunkt, då den skattskyldige verkligen kommer i åtnjutande av den skattepliktiga tillgången. I sistnämnda fall skall sålunda värderingen hänföras till nyssangivna tidpunkt. De nu gällande särskilda värderingsreglerna, avseende fast egendom och vissa angivna slag av lös egendom, hava ock i stort sett bibehållits. Emellertid hava de nuvarande bestämmelserna, som medgiva skattskyldig rätt att i vissa fall genom länsstyrelsen få åsatt lägre värde å fast egendom än näst föregående års taxeringsvärde enligt förslaget kompletterats med föreskrifter av innebörd att i fall då fastighetens värde efter den för taxeringsvärdet avgörande tidpunkten men före dödsfallet förhöjts genom ny-, till- eller ombyggnad beskattningsdomstolen skall äga hos länsstyrelsen påkalla åsättande av särskilt högre värde till ledning för skattens beräknande. De nuvarande speciella reglerna om värdering av vissa slag av lös egendom hava utökats med en föreskrift, att sådan lös egendom, beträffande vilken särskilda värderingsgrunder icke stadgats, skall uppskattas till det värde, som den kan anses hava betingat vid en av boets avveckling föranledd, med tillbörlig omsorg skedd försäljning. Sistnämnda föreskrift angives vara avsedd, bland annat, att förekomma undervärdering av bohag och liknande lösören. Vidare har i förslaget upptagits en bestämmelse, enligt vilken där särskild anledning föreligger, beskattningsdomstolen äger förordna lämplig person att verkställa uppskattning av lös egendom till ledning för beskattningsvärdets bestämmande.

I ett flertal hänseenden föreslås ändringar, som beröra skattetariffen. Sålunda skall arvs- eller testamentslott, som tillkommer barn, adoptivbarn, styvbarn eller makes adoptivbarn eller avkomling till sådan person, vara fri från skatt, örn värdet av lotten ej överstiger 3,000 kronor. I fråga om lott, som tillfaller barn eller adoptivbarn eller avkomling till barn eller adoptivbarn, som vid tiden för skattskyldighetens inträde ej fyllt aderton år, föreslås en ökning av lottens skattefria värde med 1,000 kronor för varje år eller del därav, som återstår till dess sagda ålder uppnås. Lott, som tillkommer efterlevande make, föreslås bliva fri från skult, om lottens värde ej överstiger 25,000 kronor. Annan lott än förut nämnts föreslås bliva skattefri, där värdet ej överstiger 1,000 kronor. Tillika föreslås vissa ändringar i klassindelningen. Sålunda skola upptagas i nuvarande klass I jämväl styvbarn och makes adoptivbarn samt avkomling till sådant barn. Klass II ut-

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 suinl. Nr 102. 4

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ökas på det sätt, att där jämväl upptagas styvfader, styvmoder, adoptant, adoptants avkomling samt barns eller adoptivbarns make. Särskilda bestämmelser föreslås för beskattning av lott, som tillkommer trotjänare. Såsom trotjänare skall anses person med viss längre anställningstid. Dylik lott blir, om värdet av densamma icke överstiger 50,000 kronor, föremål för skattelindring på det sätt att skatten beräknas till hälften av det belopp, varmed den skolat utgå enligt för klass IV angivna grunder. Enligt förslaget skall fullständig skattebefrielse, som enligt vad förut angivits för närvarande tillkommer endast kronan, tillgodokomma jämväl en hel del till klass II nu hänförliga rättssubjekt, vilka kommittén funnit tjäna ändamål av sådan höggradig allmännytta, att man icke behöver räkna med att ändamål, som lämnas utanför skattefriheten, skola anses tillbakasätta. De i nuvarande klass II upptagna juridiska personer, som ej komma i åtnjutande av den föreslagna skattebefrielsen, bliva enligt förslaget inordnade under klass III. Kommitténs förslag innefattar ej någon ändring av de för de olika klasserna i tariffen gällande skattesatserna.

I betänkandet om nämn es, att kommittén haft under övervägande ett förslag till skatteskärpning. Såsom av det förut anförda framgår, är arvsbeskattningen för närvarande dubbelt progressiv, nämligen dels i förhållande till arvsandelens storlek och dels i förhållande till skyldskapsgraden. Av kommittén har nu ifrågasatts införande av en tredje progressionsgrund sålunda att hänsyn tages även till den skatteförmåga arvingen äger oberoende av arvfallet eller med andra ord till arvingens ekonomiska ställning vid tidpunkten för förvärvet. Kommittén uttalar, att det visserligen synes vara principiellt riktigt att avväga skatten med hänsynstagande jämväl härtill, men att vid ett följdriktigt tillämpande av en sådan grundsats kräves, att hänsyn tages icke endast till förvärvarens innehav av förmögenhet utan till hans ekonomiska ställning i allmänhet. Att på ett i enlighet härmed tillfredsställande sätt i skattesystemet införa den åsyftade tredje progressionsgrunden finner kommittén vara förbundet med praktiska svårigheter av sådan betydenhet, att kommittén avstått trän att framlägga något förslag i ämnét.

I kommitténs förslag hava upptagits särskilda bestämmelser om beräknande och uttagande av arvsskatt i fall då dödsbo avträdes till konkurs. Dessa bestämmelser hava icke någon motsvarighet i nuvarande arvsskatteförordning.

Enligt nu gällande regler äro, på sätt förut angivits, arvsskatteärendena uppdelade på olika myndigheter sålunda at! skatteärendet handlägges i fall, då skatten uttages genom stämpelbeläggning av bouppteckning, testamentsbevakningsprotokoll eller fideikommissbrev, vid den domstol, som har att mottaga den stämpelpliktiga handlingen, och, då skatten uttages på grundval av deklaration, av vederbörande länsstyrelse, som ock har att i vissa fall upptaga ärenden angående restitution av skatt ävensom samtliga ärenden rörande gåvobeskattning. Kommittén, som ur olika synpunkter funnit en sådan uppdelning av beskattningsärendena förenad med praktiska olägenheter, föreslår att domstol skall bliva beskattningsmyndighet för arvsbeskatt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 51

ningen i dess helhet och således icke blott handlägga jämväl sådana ärenden, i vilka arvsskatt uttages med ledning av deklaration utan även i alla förekommande fall besluta angående restitution av arvsskatt. Tillika föreslås — vilket redan i detta sammanhang må förutskickas — att även gåvobeskattningen skall helt överflyttas till domstol.

I likhet med vad för närvarande i regel är fallet skall enligt förslaget arvsskatt uttagas genom stämpelbeläggning av i skatteärendet föreliggande bouppteckning eller deklaration, men kommittén föreslår beträffande ordningen för skattebeloppets inbetalning och sättet för skattens uttagande i händelse av betalningsförsummelse bestämmelser, som delvis avvika från gällande regler. Sålunda frångås i förslaget den nu gällande bestämmelsen, att bouppteckning och deklaration redan vid ingivandet skall vara åtföljd av penningar till stämpeln. De föreslagna nya reglerna innebära i stället i huvudsak, att skyldighet att inbetala skatt ej föreligger förrän domstolen meddelat beslut om skattens fastställande, att inbetalningen då skall ske inom viss tid från beslutets meddelande, samt att, örn betalning ej sker inom sålunda stadgad tid, domstolen har att därom göra anmälan hos länsstyrelsen, som förordnar örn uttagande av skattebeloppet i den ordning som örn uttagande av oguldna kronoutskylder är stadgad. Det har för kommittén framstått såsom önskvärt, att uppbörden av skatt helt avlyftes från domstolarna, men kommittén har. ansett sig ej böra framlägga förslag i sådan riktning, då ett dylikt förslag skulle beröra frågor, som hava betydelse för stämpelsystemet i dess helhet och därför borde lösas i ett vidsträcktare sammanhang.

Nuvarande bestämmelser örn anstånd med erläggande av skatt hava i förslaget i vissa hänseenden utvidgats. Sålunda skall vad beträffar nyttjanderätter och övriga begränsade rättigheter förvärv, som skall beskattas enligt klass I, i fråga om möjlighet till tioårigt anstånd behandlas på samma villkor som gälla för övriga skatteklasser. Vidare föreslås för visst fall en till högst tjugu år förlängd anståndstid, i vilket fall medgivandet av anstånd skall ankomma på Kungl. Maj:t.

Den nu gällande huvudregeln angående eftergift av arvsskatt, som innebär att skatten eftergives om arvingen eller testamentstagaren avlider inom viss kortare tid, har bibehållits i sak oförändrad. Däremot hava i de nuvarande speciella reglerna örn eftergift av skatt för sådana fall, då den skattepliktiga egendomen utgöres av nyttjanderätt eller vissa andra begränsade rättigheter, vidtagits vissa mindre ändringar, varigenom rätten till eftergift av skatt i någon mån utvidgats.

Vad angår de bestämmelser i kommitténs förslag, som hava avseende å — enligt i nuvarande arvsskatteförordning använd terminologi — restitution av arvsskatt skiljes i förslaget mellan den handläggning av skatteärendet, som innefattar prövning av framställt anspråk på återfående av erlagd skatt, och utanordnandet av det belopp, som efter dylik prövning skall återbäras. Nämnda prövning skall på sätt förut angivits enligt förslaget alltid ankomma på domstol. I vissa fall — närmast motsvarande de restitu-

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

tionsfall, vilkas prövning nu tillkommer vederbörande länsstyrelse — skall prövningen av anspråket på återfående av skatt tillhöra den underrätt, som förut beslutat om skattens fastställande. Det förfarande, varigenom sådan omprövning av tidigare skattebeslut påkallas, benämnes enligt förslaget återvinning av skatt. I andra fall åter — fråga är här örn ändring av beslut, som innefattar påstådd felaktig tillämpning av givna beskattningsregler — skall ändring sökas genom besvär hos vederbörande hovrätt. Icke blott den enskilde skattskyldige utan även kronans representant, d. v. s. advokatfiskalen i vederbörande hovrätt, skall enligt förslaget anses såsom part i skatteärendet och således, i motsats till vad nu gäller, hava att iakttaga för talans fullföljd satt tidsbegränsning. Mot hovrätts beslut i skatteärende är enligt förslaget, med samma begränsning som nu gäller, fullföljd av talan hos högsta domstolen tillåten. Det förfarande, varigenom till vederbörande utanordnas det skattebelopp, som enligt meddelat beslut skall återbäras, benämnes i förslaget återbetalning av erlagd skatt. Sådan återbetalning skall liksom enligt nuvarande bestämmelser äga rum i den ordning, som är föreskriven i fråga om restitution av kronoutskylder, och skall således enligt förslaget alltjämt ombesörjas av vederbörande länsstyrelse.

Nu gällande bestämmelser om den på hovrätternas advokatfiskal ankommande granskningen av stämpelberäkningen och stämpeluppbörden hava enligt förslaget i sak bibehållits dock med tillägg av vissa föreskrifter, som innebära åläggande för advokatfiskalema att vid granskningen icke blott tillvarataga statens rätt utan även i de skattskyldigas intresse tillse, att skatten icke blivit för högt beräknad.

I förslaget upptagna ansvarsbestämmelser avvika i vissa hänseenden från motsvarande stadganden i gällande förordning. De nya reglerna hava avfattats i huvudsaklig anslutning till de i taxeringsförordningen givna, för inkomst- och förmögenhetsbeskattningen gällande ansvarsbestämmelserna.

Förslagets bestämmelser rörande gåvoskatt överensstämma i stort sett med nu gällande stadganden med de modifikationer, som föranledas därav att åtskilliga av de beträffande arvsbeskattningen föreslagna nya bestämmelserna skola hava tillämpning jämväl beträffande gåvoskatten. Förut har berörts, hurusom enligt förslaget domstol skall vara beskattningsmyndighet även för gåvobeskattningen. Vid gåvobeskattningen skola i tilllämpliga delar komma till användning förslagets förut omnämnda bestämmelser om beskattning av egendom, som först framdeles tillträdes av den berättigade, vidare förslagets regler örn egendomens värdering, de nya bestämmelser som beröra skatteklasserna — dock icke de för arvsbeskattningen föreslagna bestämmelserna angående särskild skattefrihet för vissa till första skatteklassen hörande personer — ävensom de nya reglerna angående skattens erläggande och anstånd därmed, eftergift och återvinning av skatt, fullföljd av talan mot beskattningsdomstols beslut, återbetalning av erlagd skatt, tillsyn å skattens utgörande och slutligen de föreslagna ändrade ansvarsbestämmelserna. Från de för gåvobeskattningen nu gällande speci­

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 53

ella reglerna göras i förslaget sakliga avvikelser endast i ett fåtal hänseenden. Sålunda hava reglerna om tiden för inträde av skattskyldighet för visst fall modifierats, varjämte under vissa förutsättningar skattefrihet föreslås för benefikt förvärv, som make erhåller vid bodelning, förrättad av annan anledning än makes död. Såsom tidigare berörts, utgår enligt gällande bestämmelser med viss begränsning skatt såsom för gåva för vad någon bekommer på grund av att han i enlighet med lagen om försäkringsavtal blivit insatt såsom förmånstagare ävensom för vad dödsbodelägare till utfyllnad av honom tillkommande laglott erhåller ur försäkringsbeloppet. Reglerna örn beskattning av förmånstagareförvärv hava i förslaget, främst av författningstekniska skäl, i viss utsträckning överförts från gåvobeskattningens till arvsbeskattningens område. Förutom härav påkallade och eljest vidtagna omredigeringar av väsentligen formell natur föreslås borttagande av den skattefrihet intill viss gräns, som enligt nuvarande bestämmelser medgives för arvinges ur försäkringsbeloppet utgående laglottsökning.

Det av kommittén framlagda betänkandet innehåller •— förutom förslaget till förordning om arvs- och gåvoskatt -— jämväl förslag till följande särskilda författningar, nämligen 1) förordning angående införande av förordningen örn arvs- och gåvoskatt; 2) kungörelse angående uppgifter från domstolarna för tillsyn å arvsskatts utgörande i vissa fall; 3) kungörelse om försäkringsgivare i vissa fall åliggande uppgiftsskyldighet; 4) lag om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden; 5) kungörelse örn ändrad lydelse av 16 § förordningen den 7 december 1883 (nr 64) angående expeditionslösen; samt 6) förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Enligt den föreslagna promulgationsförordningen avsågs den nya förordningen om arvs- och gåvoskatt skola träda i kraft den 1 juli 1940. I övrigt må i detta sammanhang endast framhållas, att de föreslagna ändringarna i stämpelförordningen avse inskränkningar i stämpelplikten vid lagfarande av fast egendom. Enligt nu gällande bestämmelser uttages lagfartsstämpel då egendomen förvärvats genom gåva eller testamente eller enligt fideikommissbrev men icke då förvärvet utgör arv. Enligt kommitténs mening finnes icke någon hållbar grund för den olika behandlingen av de nämnda skilda arterna av benefika förvärv, och kommittén framhåller härjämte, att i praxis mött stora svårigheter att draga gränsen dem emellan. På grund härav föreslår kommittén, att jämväl förvärv, som utgör gåva eller grundar sig å testamente eller fideikommissbrev, skall fritagas från nu ifrågavarande stämpelplikt.

Kommitténs förslag är enhälligt utom beträffande frågan i vilken utsträckning juridiska personer, som i sin verksamhet fullfölja allmännyttigt ändamål, skola komma i åtnjutande av befrielse från skyldighet att gälda arvsskatt. I särskilt yttrande hava två av kommitténs fem ledamöter, nämligen

54 Kungl. Maj-.ts proposition nr 192.

herrar Eberstein och Andersson, i denna fråga anfört reservation. Till reservationens innehåll återkommer jag närmare i det följande.

Över kommitténs betänkande hava, efter remiss, yttranden avgivits av samtliga hovrätter, Stockholms rådhusrätt, rådhusrätterna i Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg, kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsvcrket, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län, generalpoststyrelsen, såvitt angår föreslagna ändrade bestämmelser rörande skattens fastställande och erläggande, samt försäkringsinspektionen — efter hörande av svenska försäkringsbolags riksförbund — såvitt angår föreslagna ändrade bestämmelser rörande beskattning av förvärv i anledning av att någon i enlighet med lagen om försäkringsavtal blivit insatt såsom förmånstagare. Svea hovrätt har överlämnat ett av advokatfiskalsåmbetet vid hovrätten avgivet yttrande och Överståthållarämbetet ett från styrelsen för föreningen Norden till ämbetet inkommet yttrande. Yttranden över betänkandet hava vidare avgivits av styrelserna för föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare och Sveriges advokatsamfund ävensom av bankjuristernas förening.

Som allmän sammanfattning av de i remissvaren gjorda uttalandena kan sägas, att de hörda myndigheterna och sammanslutningarna i regel erkänna riktigheten av eller lämna utan erinran de huvudprinciper, som ligga till grund för förslaget. Endast i ett fåtal hänseenden hava, såvitt angår huvudsakliga frågor, avvikande åsikter mera allmänt kommit till uttryck.

Departements­ En revision av gällande bestämmelser om arvsskatt och skatt för gåva har chefen. sedan länge varit påkallad.

På sätt redan framhållits har kommittén av anförda skäl såsom allmän utgångspunkt fastslagit, att en reformering av vår arvsbeskattning bör ske i anslutning till arvslottsskattens metod. Jag är för min del ej beredd att nu till behandling upptaga denna principfråga i den mån den inbegriper en framtida utveckling på arvsbeskattningens område. Emellertid är jag ense med kommittén såtillvida som en arvslottsskatt enligt min mening under alla omständigheter även i framtiden bör bibehållas inom skattesystemet. På grund härav och då normerna för arvslottsskatten i det väsentliga kunna och böra hållas isär från dem, som kunna komma att reglera andra beskattningsformer på hithörande område, finner jag den föreslagna revisionen av nu gällande arvsskatteförordning, som ju helt bygger på systemet arvslottsskatt, icke för sitt genomförande kräva att ståndpunkt tagits till frågan örn ett framtida införande av annan skattetyp.

Med nu angivna förbehåll och motivering finner jag det av arvsskattekommittén framlagda förslaget, som synes väl ägnat att i huvudsak läggas till grund för den önskvärda revisionen, böra föranleda framställning i ämnet till den nu församlade riksdagen.

Härefter övergår jag till de i kommitténs betänkande upptagna särskilda frågorna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 55

Om arvskiftesinstrumentet såsom beskattningshandling och värdeförändringar efter arvfallet.

Av det förut anförda framgår att, när i ett dödsbo finnas flera delägare än en, en fullt genomförd arvslottsbeskattning kräver, att arvskiftesinstrumentet skall vara den för skattens fastställande grundläggande handlingen. Möjlighet att använda skiftesinstrumentet såsom beskattningshandling föreligger såsom tidigare angivits enligt nu gällande bestämmelser endast under vissa förutsättningar, och det förekommer endast i ringa utsträckning att arvskiftesinstrument lägges till grund för lotternas fastställande. Under åren 1936 och 1937 har sålunda vid Stockholms rådhusrätt, där under dessa år inregistrerats sammanlagt 11,533 bouppteckningar, varav 3,649 blivit föremål för stämpelbeläggning, i endast 12 fall skatten fastställts med ledning av arvskiftesinstrument. Redan förut har berörts, hurusom arvskiftesinstrumentets ringa användbarhet såsom beskattningshandling är att tillskriva väsentligen två omständigheter, nämligen dels att skiftesinstrumentet för att få läggas till grund för skattens beräknande måste vara fogat vid bouppteckningen och alltså vara upprättat redan vid bouppteckningens inregistrering, d. v. s. i regel inom fyra månader från dödsfallet, och dels att skiftesinstrumentet dessutom måste ansluta sig till bouppteckningen såtillvida, att den genom skiftet fördelade behållningen ej får understiga behållningen enligt bouppteckningen.

Kommittén.

Kommittén framhåller till en början, att nu angivna olägenheter skulle helt undgås, örn skatten i alla förekommande fall kunde beräknas med ledning av ett verkligt arvskifte. En sådan anordning vöre emellertid alltjämt förbunden med samma svårighet, som tidigare —- alltifrån det arvsbeskattningen genom 1894 års stämpelförordning anslöts till arvlottsskattens princip — befunnits möta i sådant avseende och som framför allt hade sin grund däri att arvskiftet i regel vore en rent privat åtgärd utan all offentlig kontroll och utan skyldighet för dödsbodelägarna att överhuvud företaga skifte. Kommittén anför i anslutning härtill i huvudsak följande. Även enligt 1933 års lag örn boutredning och arvskifte är skiftet ett enskilt avtal delägarna emellan, för vars tillkomst offentlig^ medverkan icke kräves. Om omyndig bodelägare icke finnes, beror det på delägarnas eget gottfinnande, huruvida arvskifte överhuvud skall komma till stånd. Genom boutredningslagen hava visserligen införts icke blott en särskild form för boutredning utan även en tidigare icke förekommande ordning, varigenom i händelse av bristande enighet mellan delägarna skiftesman kan anlitas för åstadkommande av skifte. Möjligheten att i nu avsett fall få skifte till stånd synes dock för arvsbeskattningens del icke hava annan betydelse än att ett avgörande örn boets delning kan beräknas framkomma tidigare än förut varit fallet. Den genom boutredningslagen införda formen för utredning av dödsbo ge­

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

nom av domstol förordnad boutredningsman torde icke heller göra det praktiskt möjligt att, i fall då verkligt arvskifte ännu icke kommit till stånd, med boutredningsmannens medverkan — närmast genom ett åläggande för denne alt lämna upplysningar angående förhållandena i boet — ernå en tillförlitligare beräkning av andelarna än den som nied nuvarande »provisoriskas delning erhålles. Att på nu angivet sätt anlita boutredningsmans medverkan lärer nämligen vara uteslutet redan med hänsyn till den omständigheten, att boutredningsmannaförvaltning förekommer endast fakultativt. Att märka är vidare, att dylik förvaltning av dödsbo icke är underkastad någon på myndighets initiativ beroende kontroll.

Om beskattningen anknytes till den tidpunkt, då bodelägarnas andelar utbrytas ur kvarlåtenskapen och därigenom komma de skattskyldiga till godo, vinnes icke blott den fördelen, att vid skattens påförande fiktiv beräkning icke behöver anlitas för fastställande av de särskilda andelarnas storlek. Arvslottsskattens förenämnda grundsats att låta skatten träffa den för varje särskild delägare genom arvfallet uppkomna förmögenhetsökningen torde vid följdriktig tillämpning kräva, att vid fastställande av den skattepliktiga andelens värde hänsyn lages till värdeförändringar, som inträffat i tiden mellan arvlåtarens frånfälle och arvingens tillträde av honom tillkommande egendom. Ett anknytande av beskattningen till en tidpunkt, som nyss nämnts, möjliggör utan vidare även ett dylikt hänsynstagande.

Ur olika synpunkter skulle det således otvivelaktigt innebära en fördel, om skatten alltid kunde fastställas på grundval av arvskiltesinstrument. Genomförandet i full utsträckning av en dylik anordning förutsätter, såsom redan framhållits, en omläggning av arvskiftesinstitutet sålunda att obligatoriskt skiftesförfarande införes. Den prövning, som under förarbetena till lagen om boutredning och arvskifte nyligen ägnats skiftesinstitutets anordnande, har icke föranlett någon omläggning i nu angiven riktning. Följaktligen lärer nu än mera jin vid tidigare tillfällen betänkligheter möta mot att — endast i syfte att åstadkomma en lämpligare grundval för arvsbeskattningen — vidtaga en nydaning inom den allmänna lagstiftningen med så vittgående verkan, som ett införande av obligatoriskt arvskifte skulle innebära. I varje fall måste en omläggning av arvskiftesinstitutet anses utesluten, därest de för arvsbeskattningens del härmed åsyftade fördelarna kunna i väsentlig mån vinnas genom reformer inom ramen för själva arvsskatlelagstiftningen. Vid övervägande av denna fråga lärer man finna, att detta låter sig göra.

Den reform inom ramen för arvsskatlelagstiftningen, som härmed av kommittén närmast åsyftas, avser att bereda ökat utrymme åt a r v s k i ftesinstru m entet såsom beskattningsliandling.

Kommittén framhåller vidare, hurusom kommittén i anslutning till de bestämmelser i förslaget, som åsyfta genomförande av den nyss angivna reformen, jämväl övervägt, huruvida i de fall, då arvskifte vid tiden för skattens fastställande kommit till stånd, beskattningen kunde anknytas till skiftesinstrumentet på sådant sätt, att skatten fastställdes efter egendomens värde vid tiden för skiftet. Detta skulle medföra, att skiftesinstrumentet i dylika fall i stället för bouppteckningen bleve den grundläggande beskattningshandlingen. Härom anför kommittén:

Vid övervägande av denna fråga lärer man till en början finna, att det till förebyggande av dröjsmål med arvskiften i syfte att ernå skattelindring för

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 57

eventuella framtida värdeminskningar skulle bliva erforderligt föreskriva, att, om värderingen skall hänföras till tiden för skiftet, detta måste hava kommit till stånd inom viss ej allt för lång tid från dödsfallet. Redan härigenom skulle det praktiska värdet av en sådan anordning bliva i väsentlig mån förringat. Mot en regel, som i princip anknyter värderingen till senare tidpunkt än dödsfallet, torde vidare kunna göras den invändningen, att därav skulle föranledas alltför invecklade och svårtillämpliga bestämmelser för åstadkommande av den kontroll, som under alla förhållanden måste vara erforderlig för att konstatera, att i föreliggande skifteshandling redovisad behållning icke i jämförelse med behållningen vid dödsfallet blivit för lågt upptagen eller, med andra ord, att tillgångar ej undandragits från beskattning. Om värderingen såsom nu hänföres till tiden för dödsfallet, kan kontrollen inskränkas till ett jämförande av skiftesbehållningen med behållningen enligt bouppteckningen. En värdering av tillgångarna, sådana de befunnos vid tiden för skiftet, skulle däremot nödvändiggöra en utökning av kontrollen till att avse även sådana under boutredningen vidtagna förvaltningsåtgärder, varigenom tillgångarna omvandlats i andra än vid dödstillfället föreliggande valutor. En sådan utvidgning av kontrollen skulle medföra en icke ringa arbetsökning för beskattningsmyndigheterna. Man måste nämligen räkna med att under tiden mellan dödsfallet och skiftet tillgångarna normalt undergå betydande omvandlingar. De förvaltningsåtgärder, som föregå skiftet, hava nämligen framför allt till syfte just att omvandla tillgångarna i sådana valutor, att egendomens fördelande på bodelägarna tillfredsställande kan genomföras. Huru invecklat kontrollförfarandet skulle bliva, torde framgå redan därav att, om egendom blivit avyttrad före arvskiftet, det uppenbarligen måste i varje särskilt fall utrönas vid vilken tidpunkt egendomen frångått boet och utredning införskaffas till upplysning örn det värde, som vid denna tid skolat åsättas egendomen. I fall av försäljning av boets egendom i olika omgångar, vilket vid en boutredning av någon omfattning torde vara det vanliga, bliva de tidpunkter, till vilka värderingen skall anknytas, till antalet lika många som de skedda försäljningarna. Även kontrollen av att vid försäljningarna influtna vederlag i sin helhet ingått i den vid skiftet fördelade behållningen skulle säkerligen i många fall komma att medföra en tidsödande granskning.

Ett undanskjutande av bouppteckningen såsom den grundläggande skattehandlingen till förmån för arvskiftet medför därjämte den olägenheten, att tillförlitligheten av den i rättslivet betydelsefulla handling, som bouppteckningen utgör, kan befaras bliva i vissa hänseenden förringad. Den offentliga kontroll, som bouppteckningen i sin egenskap av beskattningshandling blir underkastad, särskilt beträffande riktigheten av åsätta värden, skulle nämligen på så sätt bortfalla. I motiven till boutredningslagen angives bouppteckningen såsom »den centrala förrättning, vilken i ett sammanhang klarlägger dödsboets omfattning och tillstånd». Ur bouppteckningen såsom den enda offentligen tillgängliga handlingen rörande boet hava den avlidnes borgenärer och andra, särskilt i boförvaltningen icke deltagande intressenter, att hämta upplysning örn boets tillstånd. Av bouppteckningen skall exempelvis borgenär eller den, som står i ansvar för betalning av gäld efter den döde, kunna tillförlitligen inhämta, huruvida det kan antagas, att dödsboet är på obestånd och således anledning föreligger att begära boets avträdande till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs.

Kommittén finner sålunda, alt det praktiskt icke är möjligt alt anknyta värderingen av den skattepliktiga egendomen lill den tidpunkt, då bodelägarnas lotter bliva genom skifte utbrutna ur kvarlåtenskapen. Den fördel,

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

som härmed skulle hava vunnits — ett mera noggrant avvägande av skatten efter det värde, vartill den för delägaren genom arvfallet uppkomna förmögenhetsökningen verkligen uppgår — finner kommittén emellertid kunna ernås även på en annan väg. Kommittén har sålunda med bibehållande i princip av nu gällande ordning, enligt vilken värderingen även i fall då arvskifte lägges till grund för beskattningen hänföres till tiden för dödsfallet, föreslagit införandet av bestämmelser, som medgiva omvärdering med anledning av värdeförändringar i tiden efter dödsfallet.

De bestämmelser i förslaget, som avse att dels bereda ökat utrymme åt arvskiftet såsom beskattningshandling och dels möjliggöra värderingens anslutande till tidpunkten för skiftet, äro såsom framgår av det nu sagda endast av supplerande natur. Den nuvarande ordningen med en endast i beskattningssyfte verkställd provisorisk delning på grundval av bouppteckningen har sålunda bibehållits. Förslagets bestämmelser om det provisoriska skiftet överensstämma i huvudsak med de nuvarande. Vissa ytterligare föreskrifter om lotternas beräknande hava dock givits bland annat med hänsyn till att enligt förslaget skattskyldighet i en del fall skall inträda först vid en framtida tidpunkt.

Enligt förslaget avses att åt arvskiftesinstrumentet giva ökad användbarhet såsom beskattningshandling i första hand därigenom att på begäran av arvinge eller universell testamentstagare anstånd med skatteärendets avgörande skall kunna erhållas för företeende av arvskiftesinstrument. Beträffande utformningen och den närmare innebörden av i förslaget därom givna bestämmelser anför kommittén i huvudsak:

Då den för boupptecknings förrättande och ingivande utmätta tiden i vanliga fall torde vara för sitt ändamål tillräcklig, har det ansetts lämpligt att frångå nu gällande ordning, enligt vilken skifteshandling icke kan i skatteärendet åberopas annat än i sammanhang med bouppteckningens ingivande för registrering. Att låta ett anstånd för företeende av skifteshandlingen föranleda ett uppskov även med bouppteckningens ingivande synes nämligen knappast vara ändamålsenligt. Tvärtom måste det ur alla synpunkter ligga vikt vid att genom det föreslagna anståndsförfarandet icke öppnas möjlighet för dröjsmål med bouppteckningen, vilket otvivelaktigt skulle i sin tur försvåra arvskiftets medhinnande inom skälig anståndstid. Med hänsyn härtill har också enligt förslaget icke blott stadgats, att framställningen om anstånd för företeende av skifteshandling skall göras i sammanhang med bouppteckningens ingivande, utan för bifall till framställningen förutsatts, att bouppteckningen blivit ingiven inom laga tid. Skulle hinder hava förelegat för bouppteckningens förrättande inom föreskriven tid av tre månader från dödsfallet, måste alltså för att framställningen skall vinna avseende i vederbörlig ordning hava medgivits uppskov med bouppteckningens förrättande. Det har övervägts, huruvida icke ett beviljande av anstånd för företeende av arvskiftesinstrument borde medföra, att ingiven bouppteckning icke registrerats, förrän skatten blivit påförd och erlagd. En bestämmelse av sådant innehåll skulle vara ägnad att påverka vederbörande att snarast möjligt åstadkomma arvskifte och erlägga skatten och skulle utgöra en motsvarighet till den i K. F. 1914 44 § givna föreskriften att, om bouppteckning ej vid ingivandet är åtföljd av penningar till stämpeln och det felande beloppet ej efter tillsägelse genast erlägges, bouppteckningen ej får mottagas. De skattskyldiga kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 59

nämligen för erhållande av lagfart å boet tillhörande fast egendom eller av annan anledning hava särskilt intresse av att få bouppteckningen inregistrerad. Då emellertid i annan del av förslaget hava upptagits bestämmelser, som torde innebära en i möjligaste mån effektiv ordning för skattens uttagande i händelse av betalningsförsummelse, synes icke vidare finnas behov av en föreskrift av sådan innebörd som nyss nämnts, så mycket mindre som ett uppskov med boupptecknings inregistrering kan hindra förvaltningsåtgärder, avseende att bereda boet till skifte, och därigenom minska möjligheten att få skatten fastställd med ledning av arvskiftesbandling.

Den tid, som nu står till buds för företeende av skiftesinstrument, d. v. s. i regel högst fyra månader från dödsfallet, har ansetts kunna utsträckas till det dubbla utan att fiskaliska intressen därigenom eftersättas. En sådan förlängning av tiden torde även i flertalet fall vara för ändamålet tillräcklig. Förslagets bestämmelser innebära sålunda i första hand, att på därom framställd begäran anstånd med skattens fastställande kan medgivas i stad högst fyra månader och på landet längst till det allmänna tingssammanträde, som infaller näst efter fyra månader från det bouppteckningen senast skolat vara ingiven. För rätt till dylikt anstånd förutsätles endast, att den skattskyldige gör antagligt, att det blivande skiftesinstrumentet kommer att föranleda ändrade grunder för skattens beräknande, d. v. s. alt lotterna komma att avvika från ett fördelande av kvarlåtenskapen enligt arvsordning eller testamente. Nämnda förbehåll bör tydligen anses uppfyllt exempelvis genom lämnande av godtagbar uppgift, att vid skiftet kan förväntas ett frångående i något avseende av legala eller i testamente föreskrivna delningsregler eller att vid skiftet lottbestämningen kan komma att röna inverkan av lämnade arvsförskott. Förbehållet i fråga har ansetts vara av vikt till förebyggande av missbruk av anståndsrätten; anstånd kunde eljest begäras utan annat syfte än att för räntevinst uppskjuta skattemedlens utbetalande under längsta möjliga tid. Att tiden för anståndet inom angivna gräns gjorts beroende av rättens eller domarens prövning, innebär givetvis, att längre anstånd icke bör beviljas än i varje särskilt fall finnes erforderligt. Det ligger emellertid i sakens natur, att man har att förutse, att anståndet övervägande kommer att utsträckas till den utsatta maximitiden samt att huvudsakligen i fall, då framställningen avser anstånd endast under viss kortare tid eller särskilda omständigheter därtill eljest föranleda, maximitiden icke kommer att utnyttjas.

Under visst ytterligare villkor, nämligen att nöjaktig säkerhet ställes för det belopp, vartill skatten uppgår vid lotternas beräknande enligt arvsordning eller testamente, kan såsom förut nämnts anståndet för företeende av skifteshandling enligt förslaget utsträckas utöver den tid, som eljest högst kunnat medgivas. Även i detta fall föreligger rätt lill anstånd under förutsättning alt härför stadgade villkor uppfyllts. Från fiskalisk synpunkt vore givetvis mest betryggande, örn säkerheten föreskreves skola utgöras av kontant deposition. Fn sådan föreskrift bar emellertid icke befunnits lämplig och ej heller erforderlig för behörigt tillvaratagande av fiskaliska intressen. Såväl enligt nu gällande bestämmelser som enligt kommitténs förslag kan vid brist på likvida tillgångar påförd skatt få erläggas genom årliga avbetalningar. Skulle för anstånd med skattens fastställande i och tili' företeende av skifteshandling fordras säkerhet i form av kontant deposition för gäldandet av den skatt, som framdeles fastställes, bleve det uppenbarligen ofrånkomligt att även beträffande depositionen medgiva betalningsanstånd enligt motsvarande grunder som gälla beträffande skatten sådan den slutligen blir fastställd. Ett sådant system skulle nödvändiggöra bestämmelser, som i praktiken bleve alltför besvärliga alt tillämpa. Härtill

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

kommer att, då det från fiskalisk synpunkt icke ansetts möta hinder att medgiva uppskov under avsevärd tid med betalning av påförd skatt, i vissa fall till och med utan någon som helst säkerhet, det icke bör ingiva betänkligheter att vid det jämförelsevis korta anstånd varom nu är fråga — högst ett år från det bouppteckningen senast skolat vara ingiven —- åtnöjas med annan säkerhet än kontant deposition.

Kommittén omnämner vidare, hurusom kommittén haft under övervägande införande av en bestämmelse, varigenom skyldighet ålades att förete arvskiftesinstrument i de fall, då sådant blivit upprättat vid tiden för skatteärendets avgörande, men att kommittén avstått härifrån framför allt på den grund, att dödsbodelägarna genom sin bestämmanderätt över skiftet hava i sin makt att göra en sådan bestämmelse verkningslös.

De föreslagna bestämmelserna om anstånd med skatteärendets avgörande för företeende av arvskiftesinstrument skola äga tillämpning jämväl då anstånd önskas för företeende av handling, innefattande bodelning. Härom anför kommittén:

Den andel i dödsbo, som vid bodelning tillkommer efterlevande make, är fri från skatt. Enligt K. F. 1914 15 § skall denna andel beräknas till hälften av makarnas behållna giftorättsgods, där den icke enligt lag blivit annorlunda bestämd vid bodelning och den över bodelningen upprättade handlingen fogats vid bouppteckningen. Att den verkliga bodelningen härvid kommer att avvika från den hälftendelning av giftorättsgodset, som vid den »provisoriska delningen» skall tillämpas, torde ofta nog inträffa. Det må endast erinras, att ett hänsynstagande till vederlagsanspråk eller en avräkning för arvsförskott, som givits av endera makens giftorättsgods, föranleder sådan avvikelse. Genom nyssnämnda föreskrift, att bodelningshandlingen skall vara fogad vid bouppteckningen, har tiden för dess företeende blivit begränsad på enahanda sätt som gäller ifråga om arvskiftesinstrumentet. De skäl, som förut anförts för beskattningens uppskjutande i avbidan å arvskiftes förrättande, föreligga i lika mån beträffande bodelningen. De anståndsregler, för vilka förut redogjorts, skola därför enligt förslaget äga tilllämpning, jämväl då fråga är om företeende av bodelningshandling. Då efterlevande make, som icke tillika är arvinge eller universell testamentstagare, knappast för egen del kan hava något intresse av på vilket sätt hans andel, sorn alltid är skattefri, vid arvsbeskattningen bestämmes, har efterlevande make icke tillagts rätt att påkalla anstånd, varom nu är fråga.

Beträffande de bestämmelser i förslaget, som utöver de nu berörda avse att åt arvskiftesinstrumentet giva ökad användbarhet såsom beskattningshandling, anför kommittén bland annat:

Enligt K. F. 1914 16 § förutsättes för skattens beräknande med ledning av arvskiftesinstrument dels att skiftesinstrumentet med angivande av storleken av den andel av behållningen, som tillkommer värjo arvinge eller testamentstagare, upptager och fördelar den avlidnes samtliga tillgångar, och dels att behållningen enligt skifteshandlingen icke upptagits till lägre värde än det, vartill densamma uppgår enligt i förordningen angivna beräkningsgrunder. Dessa bestämmelser innebära, att den vid skiftet förefintliga behållningen icke får hava till någon del utskiftats å andra än arvingar eller testamentstagare samt att skiftesbehållningen icke får understiga behållningen enligt bouppteckningen med de jämkningar av däri beräknade

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 61

värden, som kunna föranledas av särskilda i förordningen givna bestämmelser. Föreskriften att skiftesbehållningen icke får understiga behållningen enligt bouppteckningen måste, såsom ock erfarenheten givit vid handen, föranleda, att skiftesinstrumentets betydelse såsom beskattningshandling minskas. Visserligen är det nödvändigt att det på ett eller annat sätt tillses, att tillgångar, som rätteligen skola ingå i skiftesbehållningen, icke blivit därur uteslutna och således undandragits från beskattning. Det synes dock föga ändamålsenligt att för vinnande av detta syfte frånkänna sådan skifteshandling, som icke redovisar bouppteckningsbehållningen oavkortad, all betydelse för skattens fördelande å de särskilda delägarna. Enligt sakens natur måste det icke sällan inträffa, att behållningen minskats under tiden mellan dödsfallet och skiftet. Är detta händelsen måste de skattskyldiga för att få skiftesinstrumentet lagt till grund för skatteberäkningen, på något sätt utjämna den minskade behållningen och för detta ändamål giva instrumentet ett mer eller mindre fiktivt innehåll. Att skifteshandlingen utvisar mindre behållning än bouppteckningen kan bero på olika omständigheter. Tillgångarna kunna hava nedgått i värde eller i allt fall i bouppteckningen blivit upptagna till värden, som vid skedd avyttring icke kunnat utvinnas, eller ock hava delvis åtgått till betalning av gäld, som uppkommit först efter dödsfallet och därför icke fått avräknas i bouppteckningen. Eftersom bestämmandet av de värden, som äro att tillämpa vid arvsskattens beräknande, i regel helt ankommer på beskattningsdomstolen, kan det även inträffa, att fastän tillgångarna vid skiftet upptagits till värden, som fullt ut motsvara de i bouppteckningen åsätta, beskattningsdomstolen ändrat dessa och skiftet därigenom blivit odugligt att läggas till grund för skatteberäkningen. Vidare torde ofta inträffa, att skiftesbehållningen befinnes för lågt upptagen av den anledningen, att egendom lämnats utanför skiftet. Det händer icke sällan, att viss egendom i avvaktan å gynnsamma villkor för försäljning eller av annan orsak undantages från skifte. Undantagande av egendom förekommer även i stor utsträckning för betalning av gäld. Under viss förutsättning föreligger till och med skyldighet härtill. Enligt boutredningslagen får sålunda, om gäld utestår ogulden, mot bodelägares bestridande skifte icke företagas med mindre delägaren fritagits från ansvar för gälden eller medel till dess betalning ställts under särskild vård. I de fall, då medel avsättas för betalning av gäld, som icke blivit avräknad redan i bouppteckningen, inträder ofta den situationen, att skiftesbehållningen blir lägre än behållningen enligt bouppteckningen.

För undgående av de sålunda berörda olägenheterna har kommittén i förslaget (§ 16) upptagit bestämmelser av i huvudsak följande innebörd: Föreligger i skatteärende i behörig ordning upprättad arvskifteshandling, skola arvingars och universella testamentstagares lotter beräknas enligt skifteshandlingen med tillämpning av däri angivna värden. Men örn vid bodelning, som skall föregå arvskifte, delningen skett annorlunda än enligt lag eller örn universell testamentstagares lott enligt skifteshandlingen utgör större del av kvarlåtenskapen än i testamentet bestämts, blir skifteshandlingen i sin helhet oanvändbar såsom beskattningshandling. Har lotternas sammanlagda värde i skifteshandlingen upptagits lägre än behållningen vid dödsfallet — sedan enligt närmare föreskrifter därifrån avräknats i lotterna icke ingående värden — skola lotterna bestämmas såsom örn jämväl skill-

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

nadsbeloppet å dem uppdelats i förhållande till deras storlek enligt skifteshandlingen.

Enligt förslaget förutsättes arvskiftesinstrumentet fördela endast arvingar och universella testamentstagare tillkommande kvarlåtenskap och icke såsom nu jämväl legatariers lotter. Härigenom har undanröjts den brist på överensstämmelse, som i förevarande hänseende föreligger mellan gällande arvsskatteförordning och boutredningslagen, och uttryckligen fastslagits, att en minskning av skiftesbehållningen, som uppkommit till följd av att legat utgivits före skiftet, icke föranleder, att skiftesinstrumentet blir oanvändbart såsom beskattningshandling. Bestämmelsen om att skiftesinstrumentet icke blir användbart, om universell testamentstagare enligt detta erhållit större del av kvarlåtenskapen än i testamentet bestämts, har sin grund däri, att förvärvet till överskjutande del har karaktären av gåva.

Härefter övergår jag till de av kommittén föreslagna bestämmelserna angående omvärdering av egendom med anledning av värdeförändringar i tiden efter dödsfallet. För de skäl, kommittén anför för införande av föreskrifter i sådant avseende, har tidigare redogjorts. Vid utformningen av bestämmelserna i fråga har skilts mellan följande fall, nämligen 1) då kvarlåtenskapen skall gå i delning mellan arvingar eller universella testamentstagare, 2) då sedan eventuella legat utgått kvarlåtenskapen tillfaller endast en arvinge eller universell testamentstagare och 3) då fråga är om egendom, som tillagts någon såsom legat. I samtliga fallen har beskattningsmyndigheten att på därom gjord framställning verkställa avräkning för värdeförlust, som inträffat inom viss, för de skilda fallen på olika sätt bestämd tid efter dödsfallet. Beträffande de grunder, enligt vilka avräkningen skall verkställas, skola för samtliga fallen gälla enahanda bestämmelser.

Såsom förutsättningar för rätt till avräkning för värdeförlust i det under 1) upptagna fallet har i förslaget stadgats, att arvskifte skall vara förrättat inom åtta månader från arvlåtarens död och att skifteshandlingen lägges till grund för arvsskattens bestämmande. Avräkning skall icke ifrågakomma för annan värdeförlust än sådan, som inträffat under tiden intill skiftet.

Såsom skäl för avräkningens begränsning till fall då skatten fastställes på grundval av skiftesinstrument anför kommittén:

Avräkningen åsyftar ett mera noggrant avvägande av skatten efter det verkliga värdet av den för delägarna genom arvfallet uppkomna förmögenhetsökningen. För att bestämma denna kräves en värdering, som anknytes till den tid, då delägarnas lotter bliva genom skifte utbrutna ur kvarlåtenskapen och således komma dem till godo. Även örn vid tiden för skattens uttagande på grundval av bouppteckning någon eller några tillgångar i boet nedgått i värde utan att andra tillgångar undergått motsvarande värdeökning, är därmed icke givet att de lotter, som vid ett framdeles förrättat skifte av delägarna tillträdas, hava det lägre värde, som tidigare kunnat konstateras. I tiden mellan skattens fastställande och skiftets förrättande kunna naturligen inträda värdeökningar, som helt eller delvis motväga den tidigare värdeminskningen. Kommittén anser det sålunda i princip riktigt

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 63

alt såsom villkor för rätt att påkalla avräkning för värdeförlust fordra, att skiftesinstrument föreligger. En sådan ordning lärer icke mindre vara betingad av praktiska skäl. Örn nämnda villkor eftergives, kunna skattskyldiga, som liro mindre nogräknade, frestas att i skatteärendet förtiga förhandenvaron av ett redan förrättat skifte i syfte att få räkna sig till godo värdeförlust, som inträffat efter det de tillträtt sina lotter. Vidare torde, örn sagda villkor eftergives, icke utan fog kunna befaras, att i många fall den enligt förslaget föreliggande rätten till anstånd med skatteärendets avgörande komme att i görligaste mån utnyttjas icke för sitt verkliga ändamål eller åstadkommande av skifteshandling utan endast för att hålla möjligheten öppen att erhålla avräkning för eventuellt blivande värdeförluster, detta så mycket mera som det icke ansetts böra stadgas skyldighet att i och för skatteberäkningen förete den skifteshandling, som kommer till stånd och av vilken till äventyrs kan framgå, att tillgångarna tvärtom stigit i värde, och det för övrigt icke heller föreligger skyldighet att i skifteshandlingen redovisa värdeökningar. Vidare är att märka att, om avräkning för värdeförlust skulle tillåtas även i andra fall än då skatten faslställes på grundval av skiftesinstrument, särskilda bestämmelser icke skulle kunna undvaras för avräkningens verkställande i fall, då skifteshandling föreligger, varigenom författningstexten bleve i icke ringa mån invecklad. Att avräkning icke bör tillåtas för annan värdeförlust än sådan som inträffat före arvskiftet ligger, såsom av det föregående framgår, i sakens natur.

Beträffande det villkor, som ytterligare uppställts för rätt att påkalla avräkning i nu åsyftade fall eller att arvskiftet skall vara förrättat inom åtta månader från dödsfallet, framhåller kommittén:

Enligt kommitténs förslag har tillfälle beretts de skattskyldiga att för företeende av skiftesinstrument erhålla anstånd med skattens fastställande dels under viss kortare tid utan att säkerhet för skattens gäldande ställes och dels under utsträckt tid, örn sådan säkerhet tillhandahålles. Kommittén har ansett tillbörligt hänsynstagande till fiskaliska intressen kräva, att arvskiftet och således även den värdenedgång, för vilken avräkning medgives, tillkommit inom den tid av åtta månader från dödsfallet, som regelmässigt tillmätes såsom tillräcklig tid för åstadkommande av arvskifte. Örn rätten till avräkning göres mera vidsträckt, lärer man icke utan fog kunna befara att, sedan för ingivande av skifteshandling utverkats anstånd med skatteärendets avgörande under längre tid än åtta månader från dödsfallet, bodelägarna fördröja skiftet i syfte att ernå skattelindring för eventuella framtida värdeminskningar. De hava härvid icke att räkna med någon skyldighet att i skatteärendet redovisa inträffade värdeökningar.

De föreslagna bestämmelserna örn avräkning hava tillämpning å såväl fast som lös egendom. Vad angår fast egendom skall (27 § 1 mom. a) avräkningen avse värdenedgång, som har sin grund i någon av de omständigheter, vilka enligt gällande föreskrifter liksom enligt förslaget må föranleda åsättande av lägre värde än näst föregående års taxeringsvärde. Jämväl beträffande förfarandet vid den omvärdering, varom nu är fråga, skola de bestämmelser, som avse värdenedgång före dödsfallet äga innevarande tillämpning. Det skall sålunda ankomma på länsstyrelsen att på begäran av skattskyldig åsätta egendomen särskilt värde lill ledning för bestämmande av beskattningsvärdet.

64 Kungl. Maj-.ts proposition nr 192.

Även reglerna för omvärdering av lös egendom hava begränsats till att avse vissa särskilt angivna fall av värdenedgång. Kommittén framhåller, att en sådan begränsning torde vara ofrånkomlig, därest reglerna skola bliva praktiskt användbara, och att begränsningen genomförts efter sådana normer att enligt kommitténs förmenande reglerna likväl i allt väsentligt komma att fylla sitt ändamål. Enligt de föreslagna bestämmelserna kan omvärdering påkallas om före arvskiftet lös egendom genom brand eller annorledes utsatts för skada eller förstörelse eller blivit frånsåld dödsboet till pris understigande det värde, vartill egendomen sådan den befanns vid dödsfallet blivit uppskattad (27 § 1 mom. b), om vid tiden för skiftets förrättande å börs eller eljest i marknaden noterat värde å aktie, obligation eller annan därmed jämförlig värdehandling understiger till tiden för dödsfallet lninförligt värde (27 § 1 mom. c) och om före skiftet sådan omständighet tillkommit, att fordran icke kan anses säker för det belopp, vartill den blivit upptagen (27 § 1 mom. d). Den genom dessa regler föreslagna begränsningen av omvärderingsfallen innebär enligt vad kommittén framhåller, att värdenedgången för att vinna beaktande skall hava träffat tillgångar av mera lättvärderlig natur eller ock hava sammanhang med någon åtgärd eller tilldragelse, som i och för sig giver jämförelsevis säker ledning för värdeminskningens uppskattande. Beträffande grunderna för bestämmandet av det nya värdet innehåller förslaget en föreskrift av innebörd, att vid åsättande av detta värde skola med beaktande av det förhållande, som föranleder omvärderingen, iakttagas föreskrivna grunder för värdering av arvfallen egendom. Denna föreskrift innebär exempelvis att, örn omständigheterna giva vid handen, att dödsboet frånsåld egendom försålts till lägre pris än som kunnat utfås vid en med tillbörlig omsorg skedd försäljning, det erhållna priset icke får godtagas såsom norm vid omvärderingen, och vidare att, om värdehandling försålts till lägre pris än vid tiden för försäljningen noterat värde, vid omvärderingen såsom regel icke får sättas lägre värde än det noterade.

Enligt förslaget får, då enligt nu angivna regler nedsättning av värdet å viss egendom kan ifrågakomma, avräkning för värdeförlusten icke ske i vidare mån än densamma överstiger värdeökning, som annan egendom i boet kan hava undergått i tiden mellan dödsfallet och skiftet. Härvid skall, då fråga är örn fast egendom, hänsyn tagas endast till sådan värdeökning, som antingen föranlett åsättande vid allmän fastighetstaxering av högre taxeringsvärde än det under året närmast före dödsfallet gällande eller ock tillförts boet sålunda att fastigheten före skiftet försålts till högre pris än sistnämnda värde. Inträdd ökning i värdet å lös egendom skall vinna beaktande enligt enahanda grunder som beträffande sådan egendom skola gälla för konstaterande av värdeminskning. Förslaget föreskriver sålunda hänsynstagande till dylik värdeökning i fall, då egendom frånsålts boet till pris överstigande det värde, vartill den blivit upptagen, då för fordran influtit likvid med högre belopp än det, vartill den uppskattats, och då vid tiden för skiftet å börs eller eljest i marknaden noterat värde å aktie, obligation eller annan därmed jämförlig värdehandling överstiger vid tiden för dödsfallet noterat värde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 65

Beträffande de sålunda föreslagna reglerna anför kommittén bland annat:

Av samma skäl, som föranlett att avräkningen för värdeförlust begränsats till att avse vissa särskilt angivna fall av värdenedgång, har enligt förslaget en motsvarande begränsning skett till vissa särskilt angivna fall av värdeökning. Det gäller således även här att träffa de fall av praktisk betydelse, där värdeförändringen kan utan större omgång konstateras. Att i fråga om fast egendom bortses från sådan höjning av taxeringsvärdet, som jämlikt 12 § 2 mom. kommunalskattelagen sker vid särskild fastighetstaxering, har sin förklaring däri att dylik omtaxering avser endast sådan värdeökning, som är att tillskriva ny-, till- eller ombyggnad å fastigheten, och att i den mån boets medel kommit till användning för bebyggelsen -— i annat fall kan naturligen värdeökningen alls icke utgöra något beskattningsvärde — redan härigenom andra tillgångar i boet än fastigheten undergått värdeökningen motsvarande minskning. Visserligen kan det inträffa, att även sådan höjning av taxeringsvärdet, som skett vid en inom åtta månader från dödsfallet verkställd allmän fastighetstaxering, helt eller delvis kan vara att tillskriva bebyggelse å fastigheten i tiden efter dödsfallet. I den mån så är förhållandet skulle på nyss angiven grund värdeökningen rätteligen icke beaktas vid det avräkningsförfarande, varom nu är fråga. Då ett iakttagande härav skulle erfordra i praktiken synnerligen svårtillämpliga regler och de nu åsyftade fallen helt visst äro sällsynta undantag, har kommittén ansett sig kunna bortse från vad nu anmärkts.

I det under 2) avsedda fallet (27 § 2 mom. i förslaget) eller då, sedan eventuella legat utgått, kvarlåtenskapen tillfaller endast en arvinge eller universell testamentstagare medgives enligt förslaget avräkning för värdeförlust, som inträffat inom fyra månader efter arvlåtarens död eller, om bouppteckning dessförinnan ingivits, före ingivandet. Vid beräknande av förlusten skola de förut behandlade bestämmelserna till alla delar äga motsvarande tillämpning.

Kommittén anför beträffande ifrågavarande fall av avräkning bland annat följande:

Då kvarlåtenskapen i detta fall oskiftad övergår å den nye rättsägaren, får visserligen en efter dödsfallet inträffad värdenedgång icke samma betydelse som i det förut behandlade fallet, då först i och med arvskiftet bodelägarna tillträda sina lotter. Kommittén anser dock vägande skäl föreligga att även i nu förevarande fall medgiva rätt till avräkning för sådan värdeförlust. Redan den omständigheten att arvingen eller testamentstagaren i många fall från början icke äger någon eller endast obetydlig kännedom om boets förhållanden lärer ofta föranleda, att han faktiskt icke genast kan i full utsträckning utöva de förvaltningsbefogenheter, som tillkomma honom. Det kan ock genom testamente vara föreskrivet, att boutredningen skall verkställas av annan, i vilket fall arvingen eller testamentstagaren, innan han får egendomen till sig utlämnad, har att avvakta boutredningens slutförande. Finnes jämte arvingen eller testamentstagaren efterlevande make, blir det först i oell med att bodelning förrättas bestämt, vilken egendom arvingen eller testamentstagaren erhåller. Örn än skäl sålunda föreligga att även här medgiva avräkning för efter dödsfallet inträffad värdeförlust, har dock rätten att påkalla avriikning funnits böra i förevarande lall begränsas till att avse sådana värdefall, som inträffat leire bouppteckningens ingivande för registrering och i värjo fall inom den härför regelmässigt tillmätta tiden av fyra månader från dödsfallet.

Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sorni. Nr 102. 5

66 Kungl. Mcij:ts proposition nr 192.

De föreslagna reglerna för avräkning i det under 3) åsyftade fallet (27 § 3 mom. i förslaget) eller då fråga är om egendom, som tillagts någon såsom legat, innebära, att avräkning får äga rum för värdenedgång, som inträffat inom åtta månader från testators död, eller, om legatet dessförinnan blivit verkställt, under tiden intill verkställandet. Även i sådant fall skola de förut behandlade reglerna för avräkningsförfarandet äga motsvarande tillämpning. Kommittén framhåller, att en legatarie i regel tillträder sitt förvärv först efter det längre eller kortare tid förflutit efter dödsfallet, samt att det med hänsyn härtill torde vara uppenbart, att rätt till avräkning för värdeförlust bör tillerkännas även legatarie. I fall då legatet utgöres av nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån skall, örn värdenedgång drabbar den egendom, som belastas av den upplåtna rättigheten, och denna värdenedgång föranleder nedsättning jämväl av värdet av rättigheten, legatarien äga påkalla avräkning i enahanda ordning som enligt de föreslagna reglerna gäller beträffande värdeförlusten å egendomen.

Yttrandena.

I de över kommittéförslaget avgivna yttrandena förutsättes allmänt, att en reform avseende att åt arvskiftesinstrumentet bereda ökat utrymme såsom beskattningshandling är i princip riktig och av behovet påkallad. Endast ett par av de hörda myndigheterna ifrågasätta, huruvida den av kommittén anvisade utvägen att för ändamålet medgiva anstånd med skattens fastställande överhuvud bör anlitas. Däremot framställas i flera av yttrandena erinringar mot den utformning anståndsreglerna erhållit i kommitténs förslag. Övervägande gå dessa erinringar ut på att anståndsreglerna, sedda i samband med förslagets bestämmelser örn avräkning för väx-deförlust, som inträffat i tiden efter dödsfallet, skulle lämna visst utrymme för spekulation av de skattskyldiga på statskassans bekostnad.

Mot förslagets bestämmelser om avräkning för värdeförlust hava ock i åtskilliga hänseenden framställts erinringar. I huvudsak innebära dessa, att bestämmelserna ifråga skulle vara ägnade att missgynna eller sätta i fara behöriga fiskaliska intressen, framför allt därigenom att rätt till omvärdering med hänsyn till värdeförändringar i tiden efter dödsfallet tillagts endast de skattskyldiga i fall av värdenedgång men däremot icke staten vid inträffad uppgång av kvarlåtenskapens totalvärde. I endast ett par av de avgivna yttrandena har ansetts, att hänsynstagande till värdeförändringar i tiden mellan dödsfallet och tillträdet av lotterna i princip icke bör ifrågakomma.

I yttrandena hava av förut angivet skäl anståndsreglerna och reglerna för omvärdering i allmänhet behandlats i ett sammanhang. Av vad i yttrandena i huvudsak anförts må följande här återgivas.

Svea hovrätt framhåller, att då den, som begär anstånd med skattens fastställande för företeende av arvskiftesinstrument, ej vore avskuren från möjligheten att få skatten beräknad på grundval av bouppteckningen med däri upptagna värden, visst utrymme lämnades för spekulation på statskassans bekostnad, samt fortsätter:

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 67

Om man införde rätt att påkalla avräkning för värdeförluster under tiden mellan dödsfallet och skiftet, syntes det mindre följdriktigt att göra denna rätt beroende av att skiftet kunde förväntas medföra avvikelse från den schematiska delningen. En regel av denna innebörd kunde i tillämpningen verka särskilt stötande i sådana fall, då avvikelsen i fråga vore helt obetydlig och kanske berodde på ett mindre arvsförskott, som lämnats i syfte att hålla vägen för en omvärdering öppen.

Ville man å ena sidan bereda samma möjlighet för alla att få skatten beräknad efter lotternas verkliga storlek och värde vid tiden för skiftet och å andra sidan såvitt möjligt förebygga spekulation på statskassans bekostnad, syntes en lösning efter följande linjer förtjäna att övervägas: Anstånd med skattens fastställande i avvaktan på arvskifte beviljas dödsbo ej blott i fall, som avses i 17 § av förslaget, utan även då det finnes påkallat med hänsyn till värdeförluster. Har anstånd begärts för sistnämnda ändamål, skall omvärdering ske och hänföras till tiden för skiftet. Värdeförlust och värdeökning skola härvid beaktas efter enahanda grunder; resultatet av omvärderingen kan sålunda medföra, att kvarlåtenskapens totalvärde sättes högre än enligt bouppteckningen. Företes ej arvskifteshandling inom föreskriven frist, lägges bouppteckningen till grund för beskattningen efter motsvarande omvärdering, hänförd till den dag då fristen utlöper. I syfte att förebygga spekulation i räntevinst och mer eller mindre obefogade ansökningar örn anstånd stadgas skyldighet att gälda ränta å skattebeloppet från den dag, då bouppteckningen senast skolat ingivas. Ansökan örn anstånd för omvärdering får göras allenast av dödsbodelägarna gemensamt eller av boutredningsman. Däremot står det även enskild dödsbodelägare öppet att begära anstånd för att genom skifte få den schematiska beräkningen av loltläggningen justerad. Sådan ansökan föranleder emellertid icke någon omvärdering. Dödsbos ansökan kan avse såväl omvärdering som justering av lottläggningen. Örn till vinnande av lindring i beskattningen tiden för arvskiftes förrättande felaktigt angives, bör detta liksom enligt kommittéförslaget föranleda straffansvar.

Örn en lagstiftning efter dessa linjer skulle anses alltför invecklad, stöde den möjligheten öppen att endast medgiva anstånd för justering av lottläggningen, en utväg som dock ur saklig synpunkt vore mindre lycklig. Enligt hovrättens mening kunde det antagas, att den här i korthet skisserade ordningen i praktiken skulle medföra ringare besvär och olägenheter i tillämpningen, då den ej, såsom kommitténs förslag syntes göra, inbjöde till mindre välgrundade ansökningar örn anstånd.

Hovrätten anser vidare skyldighet böra stadgas att göra anmälan då arvskifte verkställts med ändring av tidigare skifte, vilket legat till grund för arvsskattens bestämmande eller då i annan form än genom nytt skifte jämkning ägt rum. Beträffande sitt förslag härutinnan hänvisar hovrätten till det av advokatfiskalsämbetet vid hovrätten avgivna, i det följande omnämnda yttrandet. Vidare föreslår hovrätten i syfte att underlätta kontroll över skattläggningen, att arvskifte, som ingnes för arvsskattens bestämmande, skall vara åtföljt av bestyrkt avskrift.

Advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt anför:

Någon befogad invändning kunde icke göras mot grundsatsen, att beskattningen i möjligaste mån bör ansluta sig till egendomsfördelningen vid arvskiftet. Det kunde emellertid icke förnekas, att vidgade möjligheter att lägga arvskiftet lill grund för beskattningen innebure en viss fara för de fiskaliska intressena genom att skenskiften kunde åberopas i skatteärendet. Därest det

68 Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

emellertid framkomme, att i ett visst fall det åberopade arvskiftet upprättats för skens skull i syfte att vinna skattelättnad, syntes visserligen av kommittén i 66 § föreslagna straffbestämmelserna bliva tillämpliga. Örn nytt skifte verkställdes sedan tidigare upprättat arvskiftesinstrument åberopats i skatteärendet, förefölle det emellertid vara svårt att leda i bevis att delägarna haft illojalt syfte. Med hänsyn härtill kunde man tänka sig att stadga skyldighet för delägarna i boet att för efterbeskattning anmäla arvskifte, som verkställts med ändring av det i skatteärendet åberopade skiftet. Underlåtenhet att verkställa dylik anmälan skulle, om därigenom skatt undandragits statsverket, kunna straffbeläggas. Vidare ansåge sig ämbetet, som icke kunde ansluta sig till vad kommittén i annat sammanhang föreslagit om borttagande av skyldigheten att vid boupptecknings inregistrering gälda stämpeln i förskott, böra förorda jämväl den ändringen i förslaget att registrering av ingiven bouppteckning icke finge ske förrän skatten blivit påförd och erlagd. De av kommittén föreslagna bestämmelserna för undanröjande av de hinder i övrigt för avskiftesinstrumentets användbarhet såsom beskattningshandling, vilka föranleddes av 16 § i nu gällande arvsskatteförordning, syntes vara nödvändiga för nämnda ändamål och kunde knappast utgöra någon fara för de fiskaliska intressena. Vad anginge förslagets regler om avräkning för värdeförlust innebure enligt ämbetets mening den av kommittén föreslagna möjligheten till omvärdering i fall, då lös egendom blivit frånsåld boet till lägre pris än bouppteckningsvärdet, en stark frestelse till illojala transaktioner. Omvärdering av lösegendom till följd av försäljning syntes därför böra inskränkas till fall, då värdehandlingar blivit sålda till pris ej understigande noterat värde. Vidare kunde mot förslaget anmärkas, att medan hänsyn toges till den enskildes intresse av omvärdering av egendomen kronans rätt att erhålla omvärdering vid ökning av egendomens värde icke beaktats. Visserligen skulle vid beräknande av värdeminskning av viss egendom hänsyn tagas jämväl till den ökning i värde annan boets egendom kunde hava undergått. Konsekvensen syntes emellertid därjämte fordra, att beskattningsmyndigheten bereddes möjlighet att med hänsyn till inträffad värdestegring få till stånd en höjning av boets behållning.

Göta hovrätt yttrar:

Då även enligt hovrättens uppfattning de i nu gällande förordning upptagna förutsättningarna för att arvskiftesinstrumentet skall få läggas till grund för beskattningen vore för stränga, hade hovrätten icke något att erinra mot att ändring härutinnan skedde i den av kommittén föreslagna riktningen. Hovrätten kunde emellertid icke helt gilla de bestämmelser, som i detta avseende upptagits i förslaget. Eftersom bouppteckningen fortfarande vöre avsedd att utgöra den primära beskattningshandlingen och det enligt förslaget alltjämt ankomme på arvinge eller testamentstagare att i bouppteckningens ställe åberopa arvskifte, komme givetvis arvskiftesinstrument icke att ingivas i andra fall än då det för rättsägarna vore fördelaktigare att skatt beräknas efter detta instrument än efter bouppteckningen. Då dessutom förslagets regler för omvärdering av arvfallen egendom uteslutande innebure rätt att tillgodogöra sig i tiden mellan dödsfallet och skiftet inträffade värdeminskningar vore det uppenbart, att den utsträckta möjligheten att få lägga arvskiftet till grund för beskattningen endast komme att begagnas för att erhålla lägre skatt. Anstånd för företeende av arvskiftesinstrument komme antagligen att begäras i stor omfattning för att bevaka möjligheten härtill. Särskilt då bland tillgångarna inginge noterade värdepapper, inbjöde bestämmelserna till en viss spekulation i värdeminskning, i det att, om det noterade värdet å sådana papper sjunkit under tiden mellan dödsfallet och arvskiftet, enligt 27 § b) i förslaget värdet vid sistnämnda tidpunkt finge läggas

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 69

till grund för skatten. Eftersom arvskiftet enligt svensk rätt icke vore någon officiell förrättning, förelåge en möjlighet att angiva arvskiftet såsom förrättat vid den tidpunkt, då de noterade värdena ställde sig fördelaktigast för dödsbodelägarna. Hovrätten ansågc därför att, om den rätt till omvärdering, som avhandlades i 27 § av förslaget, överhuvud taget skulle medgivas, densamma i varje fall icke borde innefatta rätt till omvärdering i andra fall än de som upptoges under a), b) och d).

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför:

Då de av kommittén föreslagna reglerna, enligt vilka beskattningen skulle i långt större utsträckning än nu vore fallet ske på grundval av arvskiftesinstrument och som därjämte medgåve omvärdering av arvfallen egendom, med all sannolikhet bomme att medföra synnerligen stora svårigheter i rättstillämpningen samt det sålunda måste betvivlas att de innebure ett verkligt framsteg i förhållande till nu gällande rätt, funne sig hovrätten icke kunna tillstyrka att dessa regler lades till grund för lagstiftning. Betänkligheterna mot förslagets bestämmelser i denna del ökades av det sätt varpå förutsättningarna för anståndet med skattens fastställande bestämts. Det för rätten till anstånd uppställda villkoret, att arvskiftesinstrumentet »kan antagas föranleda ändrade grunder för skattens beräknande», vore så formulerat, att en begäran örn anstånd syntes böra bifallas även i fall då det vore uppenbart att en fördelning av lotterna på grundval av arvskiftesinstrumentet endast bomme att föranleda en obetydlig avvikelse från en fördelning enligt arvsordning och testamente. Med ali sannolikhet komme även denna möjlighet till anstånds vinnande att i mycket stor utsträckning utnyttjas i ändamål att erhålla uppskov med skattens erläggande.

Hovrätten för övre Norrland ifrågasätter riktigheten av de principiella skäl kommittén anfört för ett hänsynstagande till värdeförändringar, som inträffat i tiden mellan arvlåtarens frånfälle och arvingens tillträde av honom tillkommande egendom, och anför vidare:

Det syntes hovrätten som örn snarare arvingen, principiellt sett, borde i förevarande hänseende stånda faran för egendomen alltifrån tidpunkten för dödsfallet. Ett hänsynstagande till värdeminskning hos egendomen till förmån för arvingen förefölle då hellre böra grundas på billighetsskäl. Örn detta vore riktigt, syntes inga betänkligheter behöva möta mot att väsentligen inskränka området för tillämpningen av reglerna rörande omvärdering. För en sådan inskränkning talade även starka praktiska skäl. Med nuvarande avfattning av förslagets förevarande regler möjliggjordes omräkning även i en mängd fall då några billighetsskäl icke vöre för handen. I många fall, då skattemyndigheten komme att besväras med granskning av nytt material i skatteärendet, skulle det säkerligen för den skattskyldige gälla ett inbesparat skattebelopp, som ej stöde i rimligt förhållande till det på ärendet nedlagda arbetet. Möjligheten till omvärdering syntes böra förbehållas fall, då verkligt ömmande omständigheter talade för att en avräkning för värdeförlust ägde rum. Hovrätten ville för sin del förorda en omarbetning av omvärderingsreglerna i denna riktning.

Stockholms rådhusrätt anför, att då det givetvis vore av största vikt att vid beräknandet av de lotter, på vilka skatten uttoges, ernå största möjliga överensstämmelse med den verkliga fördelningen av kvarlåtenskapen, allt erkännande borde givas åt kommitténs strävan att uppnå sådan överensstämmelse.

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Rådhusrätten i Malmö finner de bestämmelser, som avse att bereda ökat utrymme åt arvskiftesinstrumentet som beskattningshandling, ävensom de till dem anknutna bestämmelserna om omvärdering med anledning av värdeförändringar i tiden efter dödsfallet, väl invecklade och i vissa fall av det slag, att de näppeligen kunde tänkas komma att erhålla större praktisk betydelse. Rådhusrätten ansåge därför önskvärt, att bestämmelserna i fråga bleve föremål för överarbetning.

Rådhusrätten i Hälsingborg giver uttryck åt liknande synpunkter. Kammarrätten anför:

Liksom enligt gällande rätt vore det enligt förslaget avsett att, även i fall då arvskifte redan förelåge, för dödsbo skulle finnas frihet att välja, huruvida beskattning skulle ske enligt provisoriskt eller verkligt arvskifte. Enligt förslaget finge denna valfrihet mycket större betydelse än hittills, men staten skulle alltjämt vara utesluten från att framställa något krav på att få det verkliga arvskiftet lagt till grund för beskattningen. Kammarrätten ansåge tvivelaktigt om detta förhållande, som strede mot den verkliga arvslottsbeskattningens principer, borde godtagas. En beskattning på grundval av arvskiftesinstrument kunde föranleda, att skatten för några arvingar bleve lägre men för andra högre än enligt det provisoriska skiftet. Då rätt att påkalla anstånd med skattens fastställande för företeende av arvskiftesinstrument enligt förslaget tillkomma envar enskild arvinge och universell testamentstagare, kunde en bodelägare, som ej begärt anstånd, icke förhindra en sådan för honom skärpt beskattning på annat sätt än genom att förhala tiden för arvskiftet så länge, att anståndet ginge till ända. Nyss berörda valfrihet syntes sålunda vara ägnad att föranleda stridigheter mellan arvingarna. Vad vidare anginge den föreslagna begränsningen av anståndstiden ansåge kammarrätten det icke rättvist, att dödsbodelägare, som av giltiga skäl — t. ex. att en boet berörande rättegång påginge — icke kunde hava boutredningen avslutad inom den medgivna längsta anståndstiden. skulle vara alldeles uteslutna från rätten att beskattas i enlighet med verkliga skiftet. Vidare ansåge kammarrätten det enligt förslaget för rätten till anstånd uppställda villkoret, att skifteshandlingen måste kunna antagas föranleda ändrade grunder för skattens beräknande, vara ägnat att försvåra möjligheten att få arvsskatten beräknad efter den rättvisaste normen, då vid tiden för ingivande av bouppteckning eller deklaration grunderna för ett blivande arvskifte ofta vore oklara. Stadgandet kunde även komma att tillämpas ganska olika hos särskilda beskattningsmyndigheter utan att rättelse kunde vinnas genom klagan. Kammarrätten vore med hänsyn till det sålunda anförda av den meningen att, om den i förslaget angivna metoden med valfrihet mellan de förevarande beskattningsnormerna — provisoriskt eller verkligt arvskifte — bibehölles, rätten att få skatten beräknad i enlighet med skifteshandlingen borde vidgas utöver de i förslaget utstakade gränserna. Därest emellertid detta av fiskaliska eller andra skäl icke läte sig göra, skulle kammarrätten — om icke någon bättre metod kunde utfinnas — kunna tänka sig den möjligheten, att gällande, på provisoriskt arvskifte grundade system bibehölles, därvid de skattskyldiga likväl skulle äga rättighet att efter därom framställt restitutionsyrkande få skatten beräknad efter verkligt arvskifte. Vad anginge de föreslagna reglerna rörande avräkning för värdeförlust vore — vid det förhållandet att omvärderingen finge avse endast vissa angivna slag av egendom och äga rum allenast då vissa särskilda omständigheter föranledde ändrad uppskattning — enligt kammarrättens mening anledning antaga, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 192. 71

justeringen lätt skulle komma att verka ojämnt och nyckfullt. Det av fiskaliska skäl för omvärderingen uppställda förbehållet, att vid beskattningen åberopat arvskifte måste hava förrättats inom åtta månader från arvlåtarens död, syntes i många fall komma att verka orättvist. Slutligen ville kammarrätten framhålla, att tillämpningen av omvärderingsreglerna kunde antagas för vederbörande beskattningsmyndigheter i åtskilliga fall bliva mycket tidsödande och besvärlig.

Statskontoret anför:

Att på sätt kommittén genom sina regler örn avräkning för värdeförlust föreslagit taga hänsyn enbart till värdeminskningar men ej till värdestegringar å behållningen som totalitet syntes varken ur principiell synpunkt eller av fiskaliska hänsyn vara att förorda. Om man införde rätt till avräkning för värdeminskning efter dödsfallet, borde den utvidgade rätt att lägga arvskiftet till grund för beskattningen, som kommittén förordat, enligt statskontorets mening förbindas med skyldighet att jämväl vidkännas den höjning av arvsskatten, som en ökning av behållningen i boet kunde föranleda. Därför syntes vid meddelande av anstånd för företeende av arvskifteshandling med anståndet böra förbindas skyldighet för vederbörande att förete sådan skifteshandling, som kunde läggas till grund för skattens bestämmande. Kunde icke en lösning efter dessa linjer åstadkommas, förelåge enligt ämbetsverkets mening icke tillräckliga skäl att införa ett sådant avräkningsförfarande, som det av kommittén föreslagna.

Riksräkenskapsverket finner förslagets bestämmelser, enligt vilka inregistrering av bouppteckning skall ske även om arvsskattens fastställelse uppskjutes till senare tidpunkt, ur fiskalisk synpunkt ägnade att ingiva vissa betänkligheter och anför vidare:

Det syntes kunna sättas i fråga örn icke skyldighet att ställa säkerhet borde avse samtliga fall, då anstånd kunde förekomma. Önskemålet örn värderingens anknytande till den tidpunkt, da bodelägarnas lotter blivit genom skifte utbrutna ur kvarlåtenskapen, hade enligt ämbetsverkets mening kommittén löst i en riktning, som vore att föredraga framför ett system, varigenom arvskiftesinstrumentet gjordes till grundläggande beskattningshandling.

Överståthållarämbetet uttalar, att de skäl, som av kommittén anförts till stöd för den föreslagna rätten till avräkning för värdeförlust efter dödsfallet, icke syntes bärande. Reglerna ifråga skulle ock sakna motsvarighet i andra skatteförfattningar. Då tidpunkten för skattskyldighetens inträde vore fixerad på sätt här skett, syntes också värdet vid denna tidpunkt helt böra vara avgörande för arvsskattens beräknande. I fråga örn bestämmelsen örn rätt till avräkning av värdeförlust, då egendom frånsålts boet till pris, understigande uppskattade värdet vid dödsfallet, ville ämbetet anmärka, att en dylik föreskrift lämnade betydande möjligheter öppna för bodelägare att genom fingerade försäljningar undandraga staten arvsskatt.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter, huruvida värdet av de föreslagna reglerna om skattens beräknande på grundval av skifte uppvägde det besvär och den omgång, som nödvändiggjordes av desamma. Emot bestämmelserna örn omvärdering ställde sig länsstyrelsen tveksam under antagande

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

att desamma icke uteslöte möjligheter för bodelägare, som kunde öva inflytande över boets förvaltning, att genom spekulation med tillgångarna framkalla värdeminskning, som likväl tillgodosåge egna intressen. Då endast en arvinge funnes syntes intet skäl föreligga för beskattning under hänsynstagande till andra förhållanden än sådana som rådde vid dödstillfället. Däremot syntes det fullt skäligt och riktigt att hänsyn toges till inträffad värdeförlust, då fråga vore om legatarie.

Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter huruvida icke till förekommande av missbruk av anståndsrätten det för densammas åtnjutande uppställda förbehållet, att skifteshandlingen skall kunna föranleda ändrade grunder för skattens beräknande, borde i vissa angivna hänseenden skärpas, samt förordar komplettering av omvärderingsreglerna sålunda att en efter dödsfallet inträffad värdeökning skall kunna föranleda förhöjd skatt. Dylik komplettering av omvärderingsreglerna föreslås även av länsstyrelsen i Västernorrlands län, som jämväl anmärker, att möjligheten till omvärdering i fall, då lös egendom frånsålts boet till lägre pris än värdet vid dödsfallet, syntes innebära en frestelse till skenavtal för erhållande av skattelindring.

Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar att de föreslagna omvärderingsreglerna säkerligen komme att påfordra särskild kontroll och översyn från statens sida för undvikande av skatteförluster.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att förslagets regler om anstånd med skattens fastställande för företeende av arvskifteshandling ovedersägligen måste betecknas såsom ett steg i rätt riktning mot åsyftad rationalisering, men ifrågasätter, huruvida icke till förekommande av missbruk av anståndsrätten borde införas bestämmelser örn att, därest anledning till misstanke om sådant missbruk förelåge, å skattebeloppet skulle gäldas ränta efter fem procent. Även förslagets omvärderingsregler måste enligt länsstyrelsens mening noteras såsom en förbättring.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att den föreslagna möjligheten att justera det fingerade arvskiftet i anslutning till arvskiftesinstrumentet måste betecknas såsom en viktig förbättring.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare åberopar en vid styrelsens yttrande fogad promemoria, däri anföres:

Tanken att arvskifte i större utsträckning än nu sker borde läggas till grund för arvsbeskattningen, syntes icke kunna motsägas. Fråga vore dock, huruvida omvärderingsreglerna komme att medföra den större rättvisa som avsåges. De tillgångar i ett dödsbo, som närmast komme i fråga vid värdeförändring, vore på börs noterade värdepapper. Med hittillsvarande ordning hade dödsdagen, över vilken dödsbodelägarna icke kunnat råda, varit den för värdet bestämmande. Skulle nu skiftesdagen bliva bestämmande komme värdet att av dödsbodelägarna kunna disponeras. Då det kunde vara obilligt för en arvinge att nödgas betala arvsskatt efter ett värde, som icke tillfördes honom, vore dock en ändring av de nuvarande reglerna påkallad. Därvid borde emellertid sökas en formulering, som uteslöte ett spekulerande i konjunkturerna. Så kunde ske genom en bestämmelse, att ett lägre värde än bouppteckningsvärde! för tillgångar med fluktuerande värden icke finge läggas

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 73

till grund för arvsbeskattningen, med mindre det vore uppenbart att värdesänkningen icke vore rent tillfällig. Möjligheten att få anstånd med skattens påförande utan ställande av säkerhet och ändock få bouppteckningen inregistrerad kunde leda till missbruk. Även örn det vore önskvärt, att arvskiftet i större utsträckning än tidigare lades till grund för arvsbeskattningen, kunde det anses påkallat, att något återhållande moment infördes. En utväg vore att säkerhets ställande krävdes för varje anstånd med fastställande av arvskatten utöver bouppteckningstiden.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anför: Som en av de största förbättringar i nu gällande ordning, som av kommittén föreslagits, finge man betrakta det förhållandet, att möjligheterna att vid beskattningen taga hänsyn till upprättat arvskifte utvidgats så, att dessa möjligheter i motsats till vad som nu vore fallet bleve av praktisk betydelse. Såvitt styrelsen funne, kunde någon enklare anordning för att nå detta syfte än den av kommittén föreslagna eller att i fall av behov medgiva anstånd med skatteärendets behandling svårligen uttänkas. Förutsättningarna för erhållande av anstånd syntes även hava bestämts så, att man kunde utgå från att anstånd komme att beviljas i samtliga de fall, där detta visade sig erforderligt. De av kommittén föreslagna begränsningarna av den tid, inom vilken värdeförluster efter dödsfallet måste hava inträffat för att vara avräkningsbara, syntes väl motiverade, dock med ett undantag. Den tidsbegränsning om åtta månader, som enligt förslaget skulle gälla då dödsbo bleve föremål för arvskifte, och icke den kortare om fyra månader borde nämligen enligt styrelsens mening göras tillämplig även i fall då kvarlåtenskapen i sin helhet eller sedan legat utgått — visserligen tillfölle allenast en arvinge eller universell testamentstagare men därjämte funnes efterlevande make, så att bodelning erfordrades. Varje skäl saknades att behandla detta fall annorlunda än det, där boet delades genom arvskifte.

Enighet synes råda därom, att nu gällande bestämmelser, enligt vilka endast Departements. under vissa strängt begränsade förutsättningar arvskiftesinstrumentet är an- c e en' vändbart såsom beskattningshandling, icke äro tillfredsställande. Naturligt är ock, att en metod, som praktiskt sett icke lämnar något utrymme för fastställande av de beskattningsbara lotterna i ett dödsbo i överensstämmelse med den verkliga delningen av boet, framstått såsom alltmer otillfredsställande allteftersom arvsbeskattningen på senare tid skärpts. Örn jag alltså finner ändrade bestämmelser i förevarande hänseende vara av behovet påkallade, anser jag likväl på de skäl, som av kommittén anförts, reformen böra begränsas inom ramen för själva arvsskattelagstiftningen sålunda att — med bibehållande av bouppteckningen såsom central beskattningsbehandling — ökat utrymme beredes åt arvskiftesinstrumentet såsom underlag för beskattningen. Kommittén föreslår i nu nämnt syfte i första hand, alt på begäran anstånd med skatteärendets avgörande skall kunna erhållas för företeende av arvskiftesinstrument. Örn en reform i ändamål att vid beskattningen giva ökad användbarhet åt arvskiftesinstrumentet skall kunna genomföras inom ramen för arvsskattelagstiftningen, torde del vara uppenbart, att en sådan utväg måste anlitas. Beträffande den närmare utformningen av förslagets ifrågavarande anståndsregler hava i vissa hänseenden erinringar framställts i de avgivna yttrandena. Dessa erinringar hava visst samband med de bestämmelser i för-

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

slaget, varigenom medgivits rätt till avräkning för värdeförlust, som inträffat i tiden mellan dödsfallet och ett inom viss tid därefter förrättat arvskifte. Med hänsyn härtill anser jag mig, innan jag närmare ingår på anståndsreglernas utformning, törst böra upptaga frågan angående omvärdering av skattepliktig egendom på grund av värdeförändringar efter dödsfallet (27 § i förslaget).

Kommittén uttalar, att en följdriktig tillämpning av grundsatsen att låta skatten träffa den för varje delägare genom arvfallet uppkomna förmögenhetsökningen synes kräva, att vid fastställande av den skattepliktiga andelens värde hänsyn tages till värdeförändringar, som inträffat i liden mellan arvlåtarens frånfälle och arvingens tillträde av honom tillkommande egendom. Denna kommitténs utgångspunkt för en arvslottsbeskattning har framkallat gensaga endast i ett par av yttrandena och kan även av mig godtagas. Först genom det utbrytande ur kvarlåtenskapen av den skattskyldiges lott, som kommer till stånd genom arvskiftet, får han till disposition för egen räkning sig anvisad den andel i boet, vars förvärvande för honom medför skattskyldighet. Att låta honom vidkännas skatt — visserligen i regel förskjuten av dödsboet -—• för ett vid tiden för skiftet redan försvunnet värde, synes icke kunna motiveras endast med en hänvisning till att arvingen redan i och med dödsfallet inträder i den samförvaltning av kvarlåtenskapen, som under förutsättning av enighet tillkommer delägarna i dödsboet och vilken icke åsyftar annat än att bereda boet till delning. Än mindre lärer, såsom skett, för ett avvisande av den föreslagna rätten till omvärdering kunna åberopas, att enligt förslaget skattskyldighet i princip anses inträda redan vid arvlåtarens död. Detta sammanhänger nämligen med att till förenkling av beskattningsreglerna bouppteckningen bibehållits såsom den centrala beskattningshandlingen. Att man i sådant syfte ansett sig böra bygga beskattningen på regler av mera summarisk natur kan uppenbarligen icke vara skäl för att avvisa det tillrättaläggande av de summariska beskattningsreglerna, som ett införande av bestämmelser om avräkning för värdeförlust innebär.

På sätt framgår av den föregående redogörelsen har i kommitténs förslag såsom förutsättning för rätt till avräkning för värdeförlust föreskrivits i första hand, att arvskiftesinstrument lägges till grund för skattens bestämmande. De skäl kommittén anfört för sin ståndpunkt härutinnan finner jag övertygande. Av fiskaliska hänsyn har enligt förslaget såsom ytterligare villkor för rätt till avräkning uppställts att skiftet skall vara förrättat inom åtta månader från arvlåtarens död Att av angivna skäl en tidsbegränsning är påkallad, finner jag likaledes uppenbart. Vilken tidrymd som härvid bör väljas kan givetvis vara föremål för tvekan. Det synes mig dock icke finnas någon anledning att frångå kommitténs förslag härutinnan, vilket såsom av motiveringen framgår har visst samband med de föreslagna reglerna örn anstånd med skatteärendets avgörande för företeende av arvskifteshandling.

I kommitténs förslag hava omvärderingsreglerna begränsats till att avse vissa särskilt angivna fall av värdenedgång. En sådan begränsning torde, såsom kommittén framhåller, vara ofrånkomlig därest reglerna skola bliva

Kungl. Maj.ts proposition nr 192. 75

praktiskt användbara. I åtskilliga av yttrandena har anmärkts, att förslagets omvärderingsregler syntes väl invecklade. Det har ock anmärkts, att reglerna i vissa av de fall, som inrymts under desamma, knappast kunde tänkas komma att erhålla större praktisk betydelse. Dessa erinringar äro enligt min mening icke utan sitt berättigande. Särskild anledning att i möjligaste mån eftersträva enkelhet i tillämpningen av beskattningsreglerna synes finnas därest såsom hittills arvsbeskattningen alltjämt skall handhavas av de allmänna domstolarna. Såsom i det följande kommer att angivas förordar jag att så sker. De fördelar de skattskyldiga till gagn, som en sådan ordning enligt min mening innebär, måste å andra sidan göra det angeläget, att beskattningsreglernas tillämpning i möjligaste mån underlättas där så kan ske genom principiella eftergifter av mindre praktisk betydelse.

Det nu sagda synes mig kunna i viss utsträckning hava avseende å reglerna örn avräkning för värdeförlust. En del av de fall, som omfattas av kommittéförslagets omvärderingsregler, torde vara av jämförelsevis ringa praktisk betydelse. I vissa av dessa fall lärer det kunna förutsättas, att värdenedgången nära nog regelmässigt täckes av tagen försäkring och således redan på denna grund — såsom ock i förslaget föreskrives — icke skall vinna beaktande. Jag avser härmed värdenedgång genom brandskada eller annan skada å fast egendom och lösören. Örn man bortser från fall då fråga är örn börsnoterade värdehandlingar, vartill jag återkommer i det följande, synes någon större praktisk betydelse icke heller böra tillmätas den enligt förslaget medgivna avräkningen för värdeförlust, som har sin grund däri att lös egendom blivit frånsåld boet till lägre pris än bouppteckningsvärdet. Det torde nämligen finnas fog för antagande, att nied boutredningen sammanhängande försäljningar av lös egendom ofta nog äro möjliga att genomföra inom den tid, som står till buds för förrättande av bouppteckning, och enligt praxis lärer, om ej särskilda omständigheter föranleda till annat, sålunda erhållet pris bliva vägledande för bestämmande av det till tiden för dödsfallet hänförliga värde, som i bouppteckningen åsättes. Man torde vidare icke böra bortse från alt ett medgivande av avräkning för nu avsedd värdeförlust kan, på sätt i några av yttrandena framhållits, innebära en viss frestelse till illojala transaktioner. Icke utan fog lärer kunna antagas, att det i förslaget medtagna fallet, då i tiden mellan arvlåtarens död och skiftet tillkommit sådan omständighet, att fordran icke kan anses säker för det belopp, vartill den blivit upptagen, skulle komma att sakna nämnvärd praktisk betydelse. Örn under den tid, som är anslagen för bouppteckningens förrättande, tillbörlig omsorg ägnas åt utredning av de förhållanden, som äro av betydelse för bedömande av sorensen hos boets gäldenärcr, torde nämligen merendels redan vid bouppteckningens uppgörande klarhet kunna vinnas angående fordringens verkliga värde vid dödsfallet.

På nu anförda skäl anser jag betänkligheter icke möta att från de fall av avräkning för värdeförlust, sorn inrymmas under kommittéförslagets regler, utmönstra de av mig nu särskilt omnämnda. Härefter återstå följande i förslaget upptagna fall, nämligen då vid tiden för arvskiftets förrättande å börs eller eljest i marknaden noterat värde å aktie, obligation eller annan därmed

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

jämförlig värdehandling understiger det till tiden för dödsfallet hänförliga värdet och då noterad värdehandling före skiftet blivit frånsåld boet lill pris understigande sistnämnda värde. Det torde vara obestridligt, att i dessa fall omvärderingsreglerna komma att fylla ett verkligt praktiskt behov. De anmärkningar, som i nu förevarande hänseende framkommit mot den nuvarande ordningen, lära ock väsentligen hava avsett just ifrågavarande fall. Jag anser det så mycket mera angeläget, att här beredes möjlighet till ett av omständigheterna påkallat tillrättaläggande av beskattningsvärdena, som kommittén icke funnit sig kunna, såsom i direktiven blivit ifrågasatt, i förslaget upptaga bestämmelser om skattens erläggande i annan form än genom kontantbetalning.

Vad förut framhållits om angelägenheten av att underlätta tillämpningen av beskattningsreglerna har föranlett mig att föreslå viss beskärning av rätten att påkalla omvärdering även då fråga är om värdehandlingar. Från avräkningsförfarandet synas sålunda kunna uteslutas mera bagatellartade fall. Var gränsen här bör dragas kan givetvis diskuteras. Det synes emellertid icke vara orimligt att för rätt till avräkning fordra, att skillnaden mellan det till tiden för dödsfallet hänförliga och det nya värdet uppgår till minst tio procent av förstnämnda värde. Att gränsen icke sättes alltför lågt torde, såsom närmare framgår av det följande, även hava viss betydelse för möjligheten att på ett tillfredsställande sätt anordna reglerna för rätt till anstånd med skattens fastställande i och för åstadkommande av arvskifte. Då jämväl sistnämnda regler avse en i de skattskyldigas intresse föreslagen reform, synes så mycket mindre någon invändning kunna resas mot en begränsning av avräkningsförfarandet på sätt nu angivits.

I flera av yttrandena har uttalats, att med den föreslagna rätten för de skattskyldiga att påkalla avräkning för värdeförlust i tiden efter dödsfallet borde — främst i syfte att förebygga spekulation på statskassans bekostnad — förbindas skyldighet att vidkännas den skattehöjning, som kan föranledas av att tillgångarna efter dödsfallet stigit i värde. Om sådan uppvärdering av den skattepliktiga egendomen skulle komma ifråga, måste enligt min mening densamma under alla förhållanden inskränkas till fall då skatten fastställes på grundval av arvskifte. Även om vid tiden för skattens uttagande på grundval av bouppteckning en värdeökning kunnat konstateras, kan det nämligen inträffa att, då arvingarna vid ett blivande skifte tillträda sina lotter, den tidigare värdeökningen ej vidare är för handen. Endast om vid tiden för skattens fastställande skifte redan kommit till stånd, bör det sålunda kunna bliva fråga om att beakta en efter dödsfallet inträffad värdeökning. Härför skulle då vidare förutsättas, att skyldighet stadgades, att i skatteärendet förete arvskiftesinstrument örn sådant blivit upprättat. Kommittén har avvisat införande av ett stadgande av sådan innebörd med framhållande, att dödsbodelägarna genom sin bestämmanderätt över skiftet hade i sin makt att göra ett dylikt stadgande verkningslöst. Härutinnan ansluter jag mig helt till kommittén. Bodelägarna kunna uppenbarligen aldrig förhindras att, även om boet är i det skick att det kan delas, efter gottfinnande låta anstå med

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 77

skiftet och kunna således utan påföljd undgå att vid skatteärendets behandling i en skifteshandling redovisa inträdd värdestegring. Lika med kommittén anser jag sålunda omvärderingsreglerna icke böra utsträckas till att avse fall av värdeökning. Tillräckliga garantier mot den befarade spekulationen på statskassans bekostnad torde ernås dels genom den av mig föreslagna begränsningen av avräkningsförfarandet och dels genom den från kommittéförslaget något avvikande utformningen av de förut berörda anståndsreglerna, som kommer att av mig förordas. Det har i några av de avgivna yttrandena uttalats, att det icke skulle vara i princip riktigt att, såsom nu förutsatts, ensidigt medgiva endast en nedräkning av värdena. Detta föranleder mig att åter erinra därom att med avräkningsreglerna avses ett tillrättaläggande i värderingshänseende av en beskattningsmetod, som i statens intresse givits en mera summarisk utformning, och att med hänsyn härtill staten uppenbarligen icke kan hava samma anspråk som de skattskyldiga att till sin fördel åberopa dylika supplerande regler.

Enligt de nu berörda reglerna om avräkning för värdeförlust förutsättes såsom nämnts, att arvskiftesinstrument lägges till grund för arvsskattens bestämmande. Detta innebär, att det måste vara fråga om fall då arvlåtaren efterlämnat flera arvingar eller universella testamentstagare än en. För det fall då, sedan eventuella legat utgått, kvarlåtenskapen tillfaller endast en arvinge eller universell testamentstagare hava i förslaget upptagits särskilda bestämmelser, enligt vilka avräkning medgives för värdenedgång, som inträffat inom fyra månader efter arvlåtarens död eller, om bouppteckning dessförinnan ingivits, före ingivandet. Dessa bestämmelser finner jag väl avvägda. Enligt förslaget skall beträffande grunderna för avräkningen de för arvskiftesfallen förordade bestämmelserna äga motsvarande tillämpning. Självfallet föreslår jag även i nu avsedda fall samma begränsningar i avräkningsförfarandet, som för arvskiftesfallen förut angivits. Kommittén framhåller att, örn jämte arvingen eller testamentstagaren efterlevande make finnes, det först i och med att bodelning förrättas blir bestämt, vilken egendom arvingen eller testamentstagaren erhåller, men att kommittén dock funnit rätten att påkalla avräkning böra även i detta fall begränsas till sådan värdenedgång, som inträffat före bouppteckningens ingivande för registrering och i varje fall inom den härför regelmässigt tillmätta tiden av fyra månader från dödsfallet. I det av styrelsen för Sveriges advokatsamfund avgivna yttrandet anmärkes, att den för arvskiftesfallen föreslagna längre tidrymden av åtta månader borde göras tillämplig jämväl i nu åsyftade fall. Denna åsikt finner jag mig böra biträda och föreslår därför beträffande nu avsedda fall införande av särskilda bestämmelser av den innebörd som i nämnda yttrande angivits. Av skäl, som förut anförts för avräkningsrättens begränsande — när flera successorer finnas — till fall då arvskiftet lägges till grund för skattens bestämmande, har jag utgått från alt den till bodelningsfallen utsträckta rätten till avräkning icke skall kunna göras gällande med mindre bodelningshandlingen i skatteärendet åberopas för bestämmande av arvingens eller testamentstagarens lott. Då efterlevande makes andel är skattefri, bör givet-

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

vis rätt att påkalla avräkning tillkomma endast arvingen eller den universel^ testamentstagaren.

Såsom framgår av översikten över kommittéförslaget hava i detsamma upptagits särskilda bestämmelser angående avräkning för värdenedgång å egendom, som tillagts någon såsom legat. Jag har icke funnit skäl att, på sätt som skett i kommitténs förslag, inskränka tillämpningen av stadgandena i 27 § 3 mom. första stycket till endast legat av oskifto. Vidare hava ifrågavarande bestämmelser omredigerats dels i syfte att förtydliga författningstexten och dels för fastställande av att legataries rätt att påkalla avräkning icke i något fall skall vara beroende av att arvskifte lägges till grund för bestämmande av de lotter i boet, som tillkomma arvingar eller universella testamentstagare. Beträffande den vidtagna överarbetningen torde jag kunna inskränka mig till att hänvisa till den av mig föreslagna författningstexten.

Härefter återgår jag till de av kommittén föreslagna anståndsbestämmelserna (17 § i förslaget). Mot den utformning kommittén givit dessa regler har särskilt anmärkts, att de lämnade visst utrymme för spekulation på statskassans bekostnad. Det kunde befaras, att anståndsreglema i många fall bleve utnyttjade för öppethållande av möjligheten att påkalla avräkning för eventuellt inträffande värdenedgång, så mycket mer som eventuell värdeökning ej skulle beskattas. Anståndsreglema skulle ock, har vidare framhållits, kunna komma att missbrukas endast i syfte att under respittiden utvinna ränta å skattebeloppet. Det synes icke kunna frånkommas att, om anståndsreglema och reglerna för avräkning av värdeförlust helt utformades i enlighet med kommitténs förslag, de sålunda uttalade farhågorna vore i viss mån berättigade.

Enligt kommitténs förslag har för tillämpning av anståndsreglema i första hand uppställts såsom villkor, att den blivande skifteshandlingen skall kunna antagas föranleda ändrade grunder för skattens beräknande. En sådan föreskrift innebär, att anståndsreglema icke få annat självständigt ändamål än att möjliggöra lotternas fastställande i anslutning till den verkliga delningen av boet. Denna begränsning lärer icke kunna anses i princip riktig, om man beaktar att förhandenvaron av arvskifteshandling skall utgöra förutsättning icke blott för möjligheten att vid fastställande av lotterna frångå legala delningsgrunder utan även — såvitt gäller arvingars och universella testamentstagares förvärv — för möjligheten att påkalla avräkning för värdeförluster i tiden efter dödsfallet. Kommittén uttalar, att det angivna förbehållet för rätt till anstånd har ansetts vara av vikt till förebyggande av missbruk, då anstånd eljest kunde begäras utan annat syfte än att för räntevinst uppskjuta skattemedlens utbetalande under längsta möjliga tid. Visserligen kan förbehållet innefatta viss garanti häremot. Det synes mig dock svårt att bortse från att förbehållet också måste få verkningar, som förefalla föga tillfredsställande. Om delägarna i ett dödsbo kunna göra sannolikt, att ett blivande arvskifte kommer att innefatta avvikelse från den provisoriska delningen, skulle sålunda bodelägarna — huru obetydlig avvikelsen än må vara — hava

Kungl. Maj.ts proposition nr 192. 79

rätt till anstånd och därmed även möjlighet att få tillgodoräkna sig kommande värdeförluster, medan i andra fall sådan möjlighet skulle vara betagen bodelägarna även örn det icke på något sätt kunde tillräknas dem såsom försummelse att skifte icke medhunnits. En sådan ordning måste, såvitt jag kan finna, hava till följd att avräkningsreglerna endast i mera begränsad utsträckning skulle komma att fylla det med dem avsedda ändamålet. Med hänsyn till den mer eller mindre vaga innebörd, som alltid måste givas ett sådant villkor för rätten till anstånd som det av kommittén uppställda, lärer vidare den omständigheten att med villkorets uppfyllande även skulle följa en särskild fördel, nämligen rätten att påkalla avräkning för värdeförlust, kunna vara ägnad att gynna de mindre nogräknade bland de skattskyldiga.

Med hänsyn till vad nu anförts bör enligt min mening rätten till anstånd för företeende av arvskiftesinstrument stå till förfogande icke blott för möjliggörande av en till den verkliga delningen ansluten lottläggning utan även i fall då arvskifte ännu icke medhunnits och bodelägarna önska i skatteärendet åberopa den blivande skifteshandlingen endast i syfte att få tillgodoräkna sig före skiftet inträffande värdeförluster. Någon anledning att — på sätt av Svea hovrätt ifrågasatts — anordna förfarandet i anståndsärendena olika allteftersom ändamålet med anståndet är det ena eller det andra av de nu angivna torde icke förefinnas. För en framställning örn anstånd skall sålunda icke behöva angivas annat skäl än alt skifte icke medhunnits, och anståndet skall följaktligen — oavsett vad som må hava närmare uppgivits angående anledningen till detsamma — föranleda icke blott lotternas fastställande i enlighet med ett inom anståndstiden framlagt skifte utan även, om det påkallas, avräkning för värdeförlust i tiden före skiftet. Det torde i konsekvens härmed icke heller finnas skäl till annat än att i alla förekommande fall tillägga varje enskild arvinge eller testamentstagare rätt att påkalla anstånd. Enligt kommitténs förslag skall sådan rätt tillkomma även boutredningsman. Då i detta avseende en testamentsexekutör synes böra vara jämställd med boutredningsman, har behörighet att begära anstånd tillagts jämväl testamentsexekutör.

Örn anståndsrättens utnyttjande för otillbörlig spekulation i värdeförluster torde enligt min mening icke med fog kunna bliva tal med mindre de skattskyldiga, då anstånd begäres, antingen förtiga förhandenvaron av ett redan förrättat skifte eller ock underlåtit att förrätta skifte ehuru hinder härför ej förelegat. Den begränsning av avräkningsreglerna, som av mig föreslagits, torde vara ägnad att väsentligen undanröja farhågorna för sådan otillbörlig spekulation. För en dylik lärer nämligen ringa utrymme finnas örn, såsom jag förordat, en värdenedgång, som håller sig inom ramen för mindre fluktuationer på hörsmarknaden, icke skall vinna avseende. Till förebyggande av att anståndsreglcrna utnyttjas endast för utvinnande av riinta å skattebeloppet under respittiden anser jag mig emellertid böra föreslå införande av skyldighet att för sagda tid gälda ränta å de skattebelopp, som uttages. En bestämmelse av sådant innehåll lärer även komma att verk-

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

samt bidraga till att anståndsreglema icke heller missbrukas för spekulation i nedgång av börs värden.

I fråga om beräkningen av anståndsräntan föreslår jag, att — liksom vid anstånd med erläggande av fastställd skatt —- ränta skall erläggas efter den procent, som Konungen fastställer i december varje år i anslutning till det allmänna ränteläget att gälla för det påföljande året. Det måste uppenbarligen vara till fördel örn den ränta, som skall utgivas, i möjligaste mån kommer att motsvara den ränteintäkt å skattemedlen, som för den skattskyldige är att påräkna under respittiden. En anståndsränta, som överstege under respittiden påräknelig intäkt av skattemedlen, kunde däremot antagas i väsentlig mån avhålla från användande av anståndsrätten även då skäl för anstånd funnes. Då anståndsräntan torde böra påföras först i sammanhang med fastställande av skatten och gäldas samtidigt med denna, hava de stadganden, som avse räntans beräknande och gäldande, fått sin plats bland bestämmelserna örn skattens fastställande och erläggande (52 §), och i 17 §, som innehåller anståndsreglema, har endast upptagits en hänvisning till berörda stadganden. För förenkling av räntans debitering föreslås att, i den mån skatten för de enskilda skattskyldiga skall förskjutas av dödsboet, den räntedebitering, som beskattningsmyndigheten har att verkställa, inskränkes till ett angivande endast av det å den sammanlagda skatten belöpande räntebeloppet, vilket enligt de föreslagna reglerna jämväl skall förskjutas av boet. Först när fråga blir om exekution hos någon enskild skattskyldig för uttagande av på honom belöpande ogulden ränta, blir en uppdelning av det totala räntebeloppet erforderlig, vilken uppdelning då ankommer på den exekutiva myndigheten. Beträffande innehållet i övrigt av de i fråga örn anståndsräntan föreslagna stadgandena hänvisas till författningstexten.

De jämkningar i de av kommittén föreslagna anståndsreglema, som av mig sålunda förordas, hava givetvis i alla avseenden tillämpning jämväl i fråga örn anstånd för företeende av bodelningshandling.

Det bör vidare framhållas, att de nu föreslagna bestämmelserna innebära, att den skattskyldige visserligen skall äga rätt till anstånd utan annat villkor än att, om anståndet utsträckes utöver fyra månader, säkerhet för den framtida skattebetalningen skall ställas. Bestämmandet av anståndets längd skall däremot — i överensstämmelse med kommitténs förslag — med de begränsningar som föreskrivas för de olika fallen ankomma på rätten eller domaren. Såsom kommittén framhållit bör givetvis längre anstånd icke beviljas än som finnes erforderligt. I fråga om det till fyra månader begränsade anståndet lärer man emellertid, såsom kommittén jämväl uttalat, hava att förutse, att anståndet, såvitt ej särskilda omständigheter till annat föranleda, kommer att utsträckas till den utsatta maximitiden. I de fall åter, då anståndet utsträckes utöver fyra månader, torde kunna förutsättas, att mera ingående prövning ägnas frågan örn bestämmandet av anståndets längd.

Enligt kommitténs förslag skall anstånd för företeende av arvskiftesinstrument eller bodelningshandling icke föranleda uppskov med bouppteck-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 81

ningens registrering. I några av remissyttrandena har ansetts, att möjligheten att få bouppteckningen inregistrerad utan att skatten erlägges ingåve betänkligheter från fiskalisk synpunkt. Av skäl, som av kommittén anförts och för vilka förut redogjorts, anser jag mig kunna ansluta mig till förslaget i denna del.

Förutom de jämkningar av kommittéförslagets anståndsregler, som vidtagits i anslutning till vad nu anförts, har den föreslagna författningstexten gjorts till föremål för en redaktionell överarbetning. Av de formella ändringarna må endast en här beröras. Enligt förslaget skall begäran örn anstånd framställas vid inlämnande av bouppteckning, därvid såsom villkor för framställningens beaktande föreskrivits, att bouppteckningen skall vara ingiven inom laga tid. Ordet »laga» har jag ansett böra ersättas med »vederbörlig» för att därigenom må bliva tydligt utmärkt, att här åsyftas icke endast den legala tiden för bouppteckningens ingivande utan även, i fall då anstånd med densammas förrättande blivit beviljat, den alltefter anståndets längd utsträckta tid, som då står till buds för bouppteckningens ingivande.

De i 16 § av kommitténs förslag upptagna bestämmelserna, enligt vilka i motsats till vad nu gäller i skatteärendet åberopat arvskifte skall bliva normerande för beskattningen även om detsamma icke redovisar hela bouppteckningsbehållningen, hava i yttrandena icke blivit föremål för några erinringar. För min del finner jag dessa bestämmelser ändamålsenliga. I enlighet med förslag i ett av yttrandena har i nämnda paragraf införts föreskrift därom att arvskifteshandling, som åberopas för skattens bestämmande, skall vara åtföljd av bestyrkt avskrift. En motsvarande bestämmelse bar beträffande bodelningshandling upptagits i 15 §.

Beskattning av s. k. successiva förvärv.

Gällande bestämmelser.

Det inträffar ofta, att en arvlåtare funnit anledning att genom testamentarisk föreskrift så förfoga över sin k var låtenskap, att densamma helt eller delvis skall successivt komma flera personer till godo. Gällande arvsskattelagstiftning tager endast i ringa utsträckning hänsyn till att den, som sålunda fått sig egendom tillagd först i succession efter annan, icke tillföres den med förvärvet följande skatteförmågan, förrän han i verkligheten kommer i åtnjutande av egendomen. I lagberedningens förslag till lag örn testamente framhålles, att man har att räkna med väsentligen fyra olika sätt för beredande av förmån åt flera personer successivt, nämligen 1) äganderätt (fri förfoganderätt) för den först berättigade till arvlåtarens kvarlåtenskap såsom totalitet eller lill viss andel med rätt till sekundosuccession för viss eller vissa andra personer, 2) äganderätt för den först berättigade till egendom, som gives såsom legat, med rätt för annan att succedera i samma egendom, 3) rätt att besitta och nyttja kvarlåtenskapen eller viss andel därav eller särskild

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 19:1. (j

82 Kungl. Majlis proposition nr 192.

egendom ur kvarlåtenskapen, under det att äganderätten därtill tillägges annan, och 4) rätt att blott uppbära avkastningen eller räntan av egendom, varom sålunda är fråga. I lagberedningens nämnda förslag avhandlas ytterligare ett fall av testamentariskt förordnande — här upptaget under beteckningen 5) — som likaledes ofta har sin grund däri att testator önskat låta sin egendom successivt komma flera till godo, nämligen då enligt testamente egendom skall först i framtiden nied äganderätt tillfalla av testator utsedd mottagare utan att under mellantiden vara knuten till någon ägare. Merendels lärer testator i sådant fall hava för mellantiden åt annan upplåtit antingen nyttjanderätt eller ock endast rätt att uppbära avkastningen.

I gällande arvsskatteförordning finnas upptagna regler för beskattningens anordnande i flera av de nu omnämnda fallen. Sålunda innehåller 12 § första stycket bestämmelser avseende fallen under 3) och 4). Där stadgas, att, örn någon erhållit nyttjanderätt eller rätt till avkomst eller annan förmån av egendom men äganderätten därtill tillfallit annan, äganderätten och nyttjanderätten eller förmånen skola var för sig anses utgöra föremål, därå särskilda värden skola beräknas. Skall nyttjanderätten eller förmånen tillkomma två eller flera personer efter varandra, skall värdet av nyttjanderätten eller förmånen i dess helhet inräknas i den första rättighetsinnehavarens lott. I 8 § stadgas vidare, att egendomens värde skall minskas med den belastande rättighetens kapitalvärde. Örn rättigheten på livstid tillkommer två eller flera personer efter varandra skall dess kapitalvärde beräknas efter den yngstes levnadsålder. I sådan händelse skall enligt 23 § rättigheten anses hava i sin helhet tillfallit allenast en av de berättigade, och, om dessa tillhöra skilda klasser i tariffen, beskattas efter den högsta klassen.

I 12 §:ns fall — d. v. s. fallen 3) och 4) —- uttages således nu redan vid inregistrering av bouppteckning efter arvlåtaren skatt såväl för äganderätten som för kapitalvärdet av den belastande nyttjande- eller avkomsträtten. Fiktionen att den belastande rättigheten, om den är successiv, anses såsom en helhet tillkomma den förste innehavaren innebär, att i dennes hand beskattas även ännu icke aktuella förvärv. Oegentligheten av att beskatta äganderätten, innan denna kommit ägaren till godo, har lagstiftaren sökt undgå sålunda, att det enligt 46 § ålagts rättighetens innehavare att icke blott betala sin egen skatt utan även förskjuta å äganderätten belöpande skatt. Vad rättighetens innehavare sålunda utgivit för ägaren skall av denne återgäldas, då han tillträder egendomen. Detta innebär, om rättigheten upplåtits på livstid, att någon återbäring icke ifrågakommer förrän rättighetens innehavare avlidit. Örn rättigheten upplåtits successivt antingen på viss tid eller på livstid, blir den skatt, som av rättighetens förste innehavare förskjutits för ägaren, icke återbetalad förrän den siste innehavarens rätt upphört. Den skatt, som — på sätt nyss angivits —- av den förste innehavaren uttages för senare innehavares förvärv, skall jämlikt 46 § återbäras, då den efterföljande innehavaren tillträder sin rätt. Föreskriften att, örn de personer en successiv rättighet tillfaller, tillhöra olika skatteklasser, skatten bestämmes efter den högsta av ifrågakommande klasser medför, att i sådant fall en skattskyldig på grund

Kungl. Mcij:ts proposition nr 192. 83

av den för honom ovidkommande omständigheten, att rättigheten gjorts successiv, får betala mer än örn hans eget skyldskapsförhållande till testator lagts till grund för skatteberäkningen.

De i praktiken vanligast förekommande av de i det föregående under 5) omnämnda fallen äro i nuvarande arvsskatteförordning behandlade i 13 §. Där stadgas, att om i testamente är förordnat, att någon skall erhålla nyttjanderätten till egendom eller njuta avkomsten därav samt att äganderätten till egendomen vid dennes död eller annan framtida tidpunkt skall tillkomma testamentsgivarens då levande arvingar eller andra då levande personer, och det förty, då arvsskatt vid testamentsgivarens frånfälle skall erläggas, icke med ledning av testamentet kan avgöras, vilken eller vilka personer komma att varda ägare till egendomen, endast värdet av nyttjanderätten eller förmånen skall beräknas såsom tillgång i boet efter testamentsgivaren. Innebär förordnandet, att nyttjanderätten eller förmånen skall tillkomma två eller flera personer var efter annan, beräknas värdet av den nyttjanderätt eller förmån, som på grund av innehavares dödsfall sålunda övergår till ny innehavare, såsom tillgång i den avlidnes bo. När äganderätten till egendomen enligt testamentet tillfaller den eller de därtill berättigade vid nyttjanderättshavares eller förmånstagares död, skall äganderätten anses såsom tillgång i boet efter denne. Om nyttjande- eller avkomsträtten vid annan tidpunkt än innehavarens död antingen övergår till ny innehavare eller ock upphör och därmed äganderätt uppkommer för den av testator utsedde mottagaren, skall enligt 29 § c) skattskyldighet anses inträda vid tidpunkten för tillträdet. I sådant fall uttages skatten på grundval av deklaration.

I 13 § arvsskatteförordningen har alltså föreskrivits att, då en innehavare av nyttjande- eller avkomsträtt avlider, såsom tillgång i hans bo skall beräknas antingen en rättighet, som tillkommit honom endast under hans livstid eller ock en äganderätt, som han aldrig innehaft. Detta innebär, att man grundar beskattningen på fiktioner, stridande mot civilrättsliga regler om vad som är att hänföra till dödsbo, och medför — till följd av den i 46 § upptagna bestämmelsen örn skyldighet för dödsbo att förskjuta vid boupptecknings inregistrering utgående skatt — att den avlidne rättighetsinnehavarens dödsbo har att förskottsvis utgiva skatt för annans, boet ovidkommande förvärv.

Såsom framgår av vad nu anförts avse icke bestämmelserna i 13 § samtliga fall, då enligt testamente egendom skall först i framtiden tillfalla av testator utsedd mottagare utan endast de vanligaste av dessa fall, nämligen då testator för mellantiden åt annan upplåtit nyttjanderätt eller annan begränsad rätt till egendomen. För andra fall av framskjutna äganderättsförvärv finnas för närvarande icke några beskattningsregler.

Kommittén.

Efter att hava berört vissa svårigheter, som i rättspraxis uppkommit i fråga om gränsdragningen mellan 12 och 13 §§:nas tillämplighetsområden, återger kommittén ett av lagberedningen i dess förslag till lag örn testamente m. m. gjort uttalande av följande innehåll:

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

För den händelse lagberedningens ifrågavarande förslag blir upphöjt till lag och sålunda tillåtligheten av framskjutna äganderättsförvärv uttryckligen fastslås, lärer även i framtiden en bestämmelse vara erforderlig, vilken — såsom 13 § arvsskatteförordningen — lämnar möjlighet att erlägga skatten för den genom testamente förvärvade äganderätten vid senare tidpunkt än testators död. Det torde emellertid böra tagas under övervägande, var gränsen lämpligen bör dragas mellan de fall, där skatten för äganderätten skall erläggas vid testators död (12 §) och de fall, där denna skatt skall erläggas först framdeles (13 §). Såsom förut framhållits råder nu i detta avseende stor oklarhet, vilken delvis torde bero på att de civilrättsliga frågor, vilka här kunna vara av betydelse, icke varit tillräckligt utredda. I samband härmed synes det ock böra bliva föremål för omprövning, huruvida skatt skall vid testators död uttagas för en äganderätt, som genom en åt annan person upplåten nyttjande- eller avkomsträtt tillsvidare berövats det väsentliga av sitt innehåll.

Kommittén finner för sin del, att det sätt, varpå beskattningen av de under 3), 4) och 5) upptagna fallen av successiva förvärv ordnats i gällande arvsskatteförordning, knappast kan anses lyckligt. Det har för kommittén framstått som synnerligen angeläget att finna en tillfredsställande lösning av ifrågavarande beskattningsspörsmål efter en linje, som redan för 1914 års lagstiftare framstod såsom den principiellt riktiga, d. v. s. att alltid uppskjuta skattskyldigheten till den tidpunkt, då vederbörande arvinge eller testamentstagare tillträder sitt förvärv. Att man är 1914 icke ansåg sig kunna tillämpa beskattningsreglerna i 13 g även för de i 12 § behandlade fallen av successiva förvärv på den grund, att detta skulle bliva alltför besvärande för domstolarna, finner kommittén naturligt med hänsyn till den metod för skattens uttagande, som i de vanligaste av 13 §:ns fall kommer till användning. Annorlunda ställer det sig enligt kommitténs mening om en enklare metod för skattens uttagande först vid tiden för förvärvet kunde genomföras. Kommittén erinrar örn att statskontoret i sitt remissyttrande över 1910 års betänkande förordade, att i 13 §:ns fall deklarationsförfarandet skulle i full utsträckning anlitas, men att föredragande departementschefen fann en .sådan anordning — ehuru enkel och med det föreliggande författningsförslaget konsekvent — icke tillrådlig av fiskaliska skäl. Kommittén uttalar, att svårigheten att så anordna en framskjuten beskattning, att fiskaliska intressen icke äventyras, alltjämt kvarstår, samt att erfarenheten torde hava givit vid handen, att de garantier man år 1914 i detta avseende trodde sig hava vunnit genom bestämmelserna i 13 § visat sig otillräckliga.

Till belysande härav åberopar kommittén en av advokatfiskalen vid Svea hovrätt verkställd undersökning, avseende i vilken utsträckning under åren 1922—1932 vid Stockholms rådhusrätt äganderätt, som jämlikt 13 § bort anses som tillgång i avkomsttagares bo, blivit beskattad vid inregistrering av bouppteckningen efter denna. Undersökningen utvisade, att äganderätten blivit beskattad allenast i cirka 50 % av de fall, där så bort ske. Under ifrågavarande tid hade sålunda äganderätt till ett värde av något mer än 8 milj. kronor lämnats obeskattad och i intet fall hade felande arvsskatt kunnat indrivas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 85

Kommittén tillfogar, att detta otillfredsställande resultat knappast kan läggas de skattskyldiga till last. Såsom förut berörts tillhör nämligen äganderätten i fråga enligt civilrättsliga regler icke avkomsttagarens bo, och den olika behandlingen av 12 §:ns fall medför, att äganderättens beskattande vid avkomsttagarnas död icke framstår såsom utan vidare givet.

Kommittén är av den uppfattningen, att principen örn framtida förvärvs beskattande först vid den tidpunkt, då mottagaren erhållit den med förvärvet följande skatteförmågan, numera kan i önskvärd utsträckning genomföras utan åsidosättande av fiskaliska eller andra praktiska intressen. Detta anser kommittén kunna ske genom ett anlitande av deklarationsinstitutet icke blott för samtliga de fall av framtida förvärv, som avses i 13 §, utan även för de i 12 § avhandlade fallen. Till framtida förvärv hänför kommittén därvid även en sådan äganderätt som, ehuru den redan vid arvlåtarens död tillfallit den berättigade, genom en åt annan person upplåten nyttjande- eller avkomsträtt tillsvidare berövats det väsentliga av sitt innehåll.

Kommittén anför vidare:

De farhågor, som år 1914 uttalades beträffande deklarationsinstitutets anlitande vid beskattningen av framtida förvärv, hava enligt kommitténs mening icke längre den betydelse, som då tillmättes dem. Skyldigheten att avgiva deklaration torde numera hava fått större insteg i folkmedvetandet än vid nämnda tid var fallet. Kommittén har vidare ansett, att de fiskaliska intressena böra bliva i allt väsentligt tillgodosedda genom den kontroll över deklarationsskyldighetens fullgörande, som enligt kommitténs förslag skall anordnas.

Till det av kommittén föreslagna kontrollsystemet återkommer jag i det följande. Först skall här lämnas ett referat över de av kommittén föreslagna beskattningsreglerna för de fall av successiva förvärv, som nu avhandlats. I

I 6 § av kommittéförslaget, som avser i nuvarande 12 § första stycket åsyftade äganderättsförvärv, stadgas att, örn genom testamente eller annan före testators död tillkommen rättshandling upplåtits nyttjanderätt till eller rätt lill ränta, avkomst eller annan förmån av egendom, skattskyldighet för äganderätten, om rättigheten avser egendomen i dess helhet, inträder först då rättigheten upphör. En äganderätt, som sålunda berövats det väsentliga av sitt innehåll, beskattas alltså icke förrän belastningen bortfaller.

Har ägaren förutom i sin helhet belastad egendom erhållit jämväl annan egendom och uppgår värdet av sistnämnda egendom till mer än tre gånger den skatt, som belöper å sammanlagda värdet av ägarens förvärv, skall dock enligt förslaget något uppskov med beskattningen av äganderätten icke förekomma. Kommittén har ansett att i sådant fall skatt hör kunna omedelbart uttagas även för den belastade egendomen utan att hänsynen till ägarens skatteförmåga därigenom blir otillbörligen åsidosatt.

I betänkandet anföres, att då en arvinge erhåller såväl belastad som från belastning fri egendom beskattningens fördelande å skilda tider givetvis

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

alltid måste innebära en viss omgång samt att örn en sådan omgång utan olägenhet kan undvikas detta från praktiska synpunkter är en fördel. Enligt kommitténs förslag skall, om en del av en arvinges förvärv beskattas först vid framtida tidpunkt, vad som därvid blir föremål för skatt räknas såsom en särskild lott. Den risk, som med hänsyn härtill kan förefinna^ för att en arvlåtare belastar en arvinges egendom i syfte att på sådant sätt bereda denne den minskning av arvsskatten, vilken på grund av skattens progressivitet blir en följd av egendomens uppdelande på skilda lotter, anser kommittén i hög grad minskas genom den nyss omnämnda bestämmelsen, att skattskyldighet omedelbart inträder för belastad egendom, örn ägaren i den utsträckning förut nämnts samtidigt erhåller annan egendom.

Till förebyggande av att en arvlåtare belastar egendom endast i syfte att på nu angivet sätt åstadkomma skattelindring har vidare föreskrivits, att upplåtelser av belastande rättigheter på viss tid understigande fem år icke skola medföra, att beskattningen av äganderätten framflyttas. Det torde nämligen enligt kommitténs mening finnas särskild anledning att antaga, att upplåtelse på så kort tid skett i illojalt syfte.

Till belysande av den närmare innebörden av nu angivna regler i förslaget anför kommittén ett pär exempel; beträffande dessa må hänvisas till betänkandet (sid. 87—88).

I fråga om den förut berörda föreskriften att äganderätt eller rättighet, som först framdeles beskattas, alltid skall räknas såsom en särskild lott framhåller kommittén, att sådan egendom självfallet måste särskiljas från egendom, för vilken skattskyldighet inträtt vid arvlåtares död. En annan fråga är, uttalar kommittén, huruvida den särskilda lott, som tills vidare lämnas fri från skatt, skall sammanläggas med annan från samme arvlåtare tidigare förvärvad egendom. Detta bör emellertid enligt kommitténs mening icke ske, enär ofta lång tid förflyter mellan de båda förvärven, och man därför icke kan räkna med att den skatteförmåga det tidigare förvärvet en gång medfört alltjämt föreligger vid tiden för det senare förvärvets beskattning. Om det oaktat en föreskrift skulle givas om sammanläggning, skulle detta hava sin grund i fiskaliska hänsyn, d. v. s. farhågor för att en arvlåtare anordnar framskjutna förvärv uteslutande i syfte att därigenom splittra lotterna i boet och på sådant sätt bereda arvingarna skattelindring. Kommittén anser emellertid, att de nyssnämnda, i 6 § angivna villkoren för uppskov med beskattning böra giva erforderliga garantier mot dylika missbruk.

Från huvudregeln, att skattskyldighet för belastad äganderätt skall inträda först vid den tidpunkt, då belastningen upphör, föreslås ytterligare två undantag. Sålunda har föreskrivits, att om enligt förordnande i testamente å egendomen belöpande skatt skall gäldas av dödsboet eller eljest av annan än den egendomen tillfaller något uppskov med beskattningen icke skall äga rum. Något skäl härtill har i sådant fall icke ansetts föreligga.

I andra stycket av förevarande paragraf i kommittéförslaget hava vidare upptagits bestämmelser, enligt vilka belastad egendom på framställning av ägaren skall kunna beskattas såsom hade skattskyldighet inträtt redan vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

arvlåtarens död. Såsom skäl härför anföres i betänkandet, att ägaren, oaktat förvärvet icke tillfört honom någon skatteförmåga, kan hava medel tillgängliga för skattens gäldande och till följd därav finna det lägligare att genast betala denna. Ovissheten örn förhållandena vid tiden för skattskyldighetens inträde kan exempelvis vara en anledning härtill.

I 7 § av kommittéförslaget behandlas de fall av framtida äganderättsförvärv, som nu återfinnas i arvsskatteförordningens 13 §. Här är alltså fråga om de i det föregående under punkten 5) upptagna fallen, då genom testamente förordnats, att egendom först i framtiden skall tillfalla någon med äganderätt utan att under mellantiden vara knuten till någon ägare, d. v. s. sådana fall då äganderätten brukar betecknas som svävande. Såsom förut nämnts lärer testator i dylika fall merendels hava för mellantiden åt annan upplåtit nyttjanderätt eller rätt att uppbära avkastningen. Äganderättsförvärvet kan emellertid även av annan anledning hava uppskjutits antingen till viss framtida tidpunkt eller ock till inträdet av viss i testamentet angiven händelse. Förslaget stadgar, att skattskyldighet för äganderätten skall inträda först, då den omständighet inträffar, varav äganderättsförvärvet är betingat, således i regel upphörandet av en egendomen belastande nyttjande- eller avkomsträtt.

Vad angår beskattningen av successivt upplåten nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån gäller för närvarande — som framgår av det förut anförda — att olika metoder för skattens uttagande tilllämpas allteftersom äganderätten blir beskattad enligt 12 eller 13 §. Jämlikt 9 § första stycket i kommitténs förslag skall alltid, då dylika rättigheter genom testamente tillagts två eller flera efter varandra, skattskyldighet för senare innehavares förvärv inträda först, då föregående innehavares rätt upphör. Är upplåtelsen icke successiv men förvärvet av rättigheten ändock beroende av framdeles inträffande omständighet, skall enligt andra stycket i samma paragraf skattskyldighet likaledes inträda först vid tiden för förvärvet.

Såsom jag tidigare berört har kommittén beträffande de i det föregående behandlade fallen av successiva förvärv föreslagit, att skatten skall uttagas på grundval av deklaration. Jag skall nu något ingå på det kontrollsystem, som av kommittén föreslagits till vinnande av garantier för att deklarationsskyldigheten blir vederbörligen fullgjord. Bestämmelserna härom hava framlagts i särskilt förslag till kungörelse angående uppgifter från domstolarna för tillsyn å arvsskatts utgörande i vissa fall. Det ifrågasatta kontrollsystemet, som grundar sig på från domstolarna till advokatfiskalsämbetena vid rikets hovrätter enligt fastställt formulär lämnade uppgifter, avser icke alla i 6, 7 eller 9 § omförmälda fall. Någon uppgiftsskyldighet skall nämligen icke föreligga, då tiden för skattskyldighetens inträde är lieroende av annan händelse än någons dödsfall eller upphörandet av på viss

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

bestämd tid upplåten rätt. Kommittén anser emellertid, att även med denna begränsning kontrollen kommer att omfatta alla de fall av successiva förvärv av ifrågavarande slag, med vilka man i praktiken har att räkna. Uppgift skall lämnas, då domstolen meddelar slutligt beslut i ärende angående fastställande av skatt för egendom, för vilken inträde av skattskyldighet är att räkna från arvlåtarens (testators) död. Detta innebär, att uppgiften i regel skall lämnas i samband med inregistreringen av bouppteckningen efter denne. Även örn därvid icke blir fråga örn fastställande av någon arvsskatt, exempelvis på grund av att skattskyldighet ännu icke inträtt för boets egendom eller eljest någon skattepliktig lott icke finnes, föreligger uppgiftsskyldighet.

Utan fiskaliska olägenheter har uppgiftsskyldigheten ansetts kunna uteslutas i fall, då behållningen i dödsboet icke överstiger 3,000 kronor. Uppgiften skall avse samtliga successiva förvärv i boet och avlämnas endast en gång för varje dödsbo. Uppgiftsskyldighet för senare innehavares förvärv av en rättighet har .sålunda icke ålagts för var gång en successiv rätt blir föremål för beskattning.

Enligt förslaget skall, där rättighet upplåtits på livstid, uppgift insändas till advokatfiskalerna i samtliga hovrätter och, där rättigheten upplåtits på viss bestämd tid, till den advokatfiskal som har att verkställa granskning av underrättens protokoll i skatteärendet.

Beträffande sättet för kontrollens utövande anföres i betänkandet i huvudsak följande:

Kommittén Ilar icke velat föreslå några särskilda regler för det inkomna uppgiftsmaterialets ordnande vid advokatfiskalsämbetena utan ansett detta böra få ankomma på advokatfiskalerna och verkställas på sätt dessa finna mest ändamålsenligt. Enligt kommitténs förmenande bör uppgiftsmaterialet bliva överskådligt och kontrollförfarandet enkelt att tillämpa om inkomna uppgifter uppklistras pa kartonger och sedan uppläggas såsom kortregister, varefter de, såvitt fråga är örn på livstid upplåtna rättigheter, ordnas alfabetiskt efter de första rättighetsinnehavarnas tillnamn. Vid granskningen av till hovrätten insända renovationsexemplar av underrätternas bouppteckningsprotokoll kontrollerar vederbörande granskare, huruvida den avlidnes namn återfinnes i registret. Kommittén har icke förbisett, att kontrollen kan försvåras eller rent av omöjliggöras genom namnbyte av rättighetsinnehavaren. Såvitt gäller det vanligaste fallet av namnbyte, nämligen det som föranledes av kvinnas giftermål, vill kommittén emellertid erinra örn föreskriften i 62 § av förslaget till förordning örn arvs- och gåvoskatt att, örn arvlåtaren är gift kvinna, i bouppteckningsprotokollet skall antecknas jämväl hennes namn som ogift. Nämnda föreskrift har givits i syfte att göra nu ifrågavarande kontroll effektiv även för det fall, att en kvinnlig rättighetsinnehavare efter rättighetens upplåtelse genom giftermål erhållit annat namn.

För att vid omförmälda granskning underlätta identifieringen av avliden rättighetsinnehavare har vidare i nyssnämnda paragraf av kommitténs förslag till förordning örn arvs- och gåvoskatt föreskrivits, att i houppteckningsprotokollet skall antecknas bland annat arvlåtarens födelsetid.

Till vederbörande advokatfiskalsämbete insända uppgifter, som avse p å viss tid upplåtna rättigheter, kunna lämpligen sammanföras till ett särskilt register och ordnas i grupper efter upplåtelsetidens längd, exempelvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 89

en grupp för rättighetsupplåtelser på 6—10 år, en för upplåtelser på 11—15 år o. s. v. På lämpliga tider undersökes med ledning av från vederbörande underrätt inkommet renovationsexemplar av bouppteckningsprotokollet huruvida, sedan tiden för en rättighetsupplåtelse utgått, föreskriven deklaration rörande äganderättsförvärvet eller senare innehav av rättigheten blivit avgiven.

Efter den nu lämnade redogörelsen återstå de inledningsvis under punkterna 1) och 2) angivna sätten för beredande av förmån åt flera personer successivt.

Det förstnämnda fallet avser såsom förut berörts, att äganderätt (fri förfoganderätt) till arvlåtarens kvarlåtenskap såsom totalitet eller till viss del därav tillkommer den först berättigade med rätt till sekundosuccession för viss eller vissa andra personer. Härvid avses med fri förfoganderätt den rätt, som enligt 2 kap. lagen om arv tillkommer efterlevande make eller den motsvarande rätt, som i fall av testamentarisk sekundosuccession tillkommer den förste successorn, vilken därvid kan vara annan än efterlevande make.

För de fall av fria förfoganderättsupplåtelser, med vilka man i praktiken har att räkna — d. v. s. upplåtelser på livstid — finnas regler i 12 § andra stycket och 14 § gällande arvsskatteförordning. Sålunda skall enligt förstnämnda lagrum upplåtelse av egendom med fri förfoganderätt under innehavarens livstid behandlas såsom äganderätt. I 14 § stadgas, att bland tillgångarna i dödsbo skall inräknas egendom, som den avlidne innehaft med fri förfoganderätt under sin livstid. Detta innebär, att enligt nuvarande bestämmelser skattskyldighet för sekundosuccessorn kommer att inträda först vid den föregående innehavarens död.

I 8 § första stycket av kommitténs förslag stadgas nu att, om enligt testamente eller på grund av bestämmelserna i 2 kap. lagen om arv egendom, som tillfallit någon med äganderätt (fri förfoganderätt), därefter skall med äganderätt övergå å annan eller å flera efter varandra, skattskyldighet för senare ägares förvärv inträder då den föregåendes rätt upphör.

Kommittén framhåller, att den fria förfoganderätt till arvlåtarens kvarlåtenskap, som tillkommer den förste successorn, vanligen torde avse totala kvarlåtenskapen, viss kvotdel därav eller överskott, som uppkommer sedan legat utgått. Emellertid kan, uttalar kommittén, en arvlåtare även anlita det i det föregående under punkten 2) omförmälda sättet för beredande av successiva förmåner, d. v. s. äganderätt för den först berättigade till egendom, som gives såsom legat, med rätt för annan att succedera i samma egendom.

Härom anföres i betänkandet:

I regel avses med ett dylikt testamentariskt förordnande, att egendomen skall oförminskad övergå till sekundosuccessorn. Sådana fall av successiva förvärv, som alltså icke äro förbundna med fri förfoganderätt och för vilka såsom lagberedningen framhåller det vanliga familjefideikommisset kan anses typiskt, hava upptagits i 8 § andra stycket av förslaget. Emellertid torde. örn än i mera sällsynta undantagsfall, kunna förekomma, alt förste successorn tillagts rätt att fritt förfoga även över den av honom såsom legat innehavda egendomen, i vilket fall förordnandet således innebär, att endast vad

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

av egendomen återstår efter upphörandet av hans rätt skall övergå å sekundosuccessorn. Med hänsyn härtill har, ehuru stadgandet i 8 § första stycket närmast avser sådana fall, då förste successorns fång är universellt, åt detta stadgande givits sådan avfattning, att därunder ingå även sådana fall, då den förste successorn såsom legatarie innehaft egendomen med fri förfoganderätt.

Enligt förslaget skall liksom nu den fria förfoganderätt, som på livstid tilllagts den förste successorn, vid hans död upptagas såsom tillgång i boet efter honom och blir följaktligen arvsbeskattad i enahanda ordning som de tillgångar i dödsboet, vilka icke äro föremål för sekundosuccession. Något anlitande av deklarationsinstitutet ifrågakoimner således icke för andra än de fall, då förfoganderätten avser annan tid än den berättigades livstid. Då — såsom kommittén framhållit — dessa fall huvudsakligen äro av endast teoretiskt intresse, överensstämmer förslaget i allt väsentligt med vad som för närvarande gäller.

De fall av successiva förvärv, som utgöras av äganderättslegat med förbehåll örn att egendomen skall oförminskad övergå till sekundosuccessorn, behandlas såsom förut nämnts i 8 § andra stycket av kommitténs förslag.

I betänkandet anföres i förevarande hänseende följande:

På sätt lagberedningen anfört lärer man — med den begränsning som enligt 1 kap. 2 § lagen om testamente föreligger i en testators rätt att förordna till förmån för ofödda — icke i större utsträckning behöva räkna med andra successiva äganderättslegat av nu angivet slag än fideikommissrätt. Vad som enligt K. F. 1914 inbegripes under fideikommissrätt har varit föremål för tvekan. Med det system för beskattning av framtida förvärv, som kommitténs förslag innehåller, föreligger icke någon anledning att ur arvsskattesynpunkt göra åtskillnad mellan de vanliga s. k. perpetuel^ familjefideikommissen och andra successiva äganderättslegat, som givits under villkor att egendomen skall oförminskad övergå. Med hänsyn härtill har kommittén i 8 § andra stycket upptagit gemensamma bestämmelser för dem båda. Enligt dessa skall, då viss egendom tillagts två eller flera efter varandra med fideikommissrätt eller eljest under villkor att egendomen skall oförminskad övergå från den ene till den andre, vad i första stycket av samma paragraf stadgas äga motsvarande tillämpning, d. v. s. skattskyldighet för senare successors förvärv inträder först då den föregåendes rätt upphör. I paragrafens tredje stycke har för tydlighetens skull angivits, att där någon efter upphörande av fideikommissrätt eller därmed jämställd rätt bekommer egendomen till full ägo, skattskyldighet därför skall inträda vid tiden för förvärvet. Ehuru stadgandet i 8 § andra stycket innehåller samma regel, som enligt första stycket gäller för beskattning av där avsedda framskjutna äganderättsförvärv, har kommittén av författningstekniska och andra praktiska skäl funnit det lämpligt att särskilja de fall av successiva äganderättslegat, där egendomen skall bibehållas oförminskad.

Särskilda bestämmelser gälla för närvarande för arvsbeskattning av egendom, vilken bekommits med fideikommissrätt. Enligt dessa förutsättes, att skattskyldighet för sådan egendom inträder först, då den föregående innehavarens rätt upphör. Detta innebär alltså i princip, att beskattningen redan nu uppskjutes till senare tidpunkt än fideikommissupplåtarens död. Emellertid är beskattningen olika anordnad, allteftersom fråga är om fideikommiss i fast eller lös egendom. Förstnämnda slag av fideikommiss med därtill hö-

Kunni Maj:ts proposition nr 192. 91

rande gäld behandlas såsom ett helt för sig sålunda, att detsamma alltid betraktas såsom en särskild lott. Denna tages icke till beskattning samtidigt med boet efter föregående innehavaren utan då ansökan.örn lagfart å fideikommisset göres. Fideikommiss i lös egendom åter inräknas bland tillgångarna i boet efter föregående innehavaren och sammanlägges sålunda med vad den nye fideikommissarien i övrigt kan erhålla ur samma bo, dock att behållningen i dödsboet icke får upptagas lägre än värdet å fideikommissegendomen. Bestämmelsen att fideikommiss i fast egendom alltid skall behandlas såsom en särskild lott tillkom redan genom 1894 års stämpelförordning. Såsom stöd härför anförde 1893 års kommitterade dels att, örn fideikommisset hänfördes till boet, en brist i detta kunde medföra, att fideikommissrätten bleve skattefri eller för varje fall blott delvis beskattad, dels ock att en skyldighet för boet att gälda även den på fideikommisset belöpande arvsskatten kunde för dödsboet bliva alltför betungande. Ofta inträffar att en fideikommissarie utom fideikommissrätten erhåller egendom i arv efter föregående fideikommissarien. I sådant fall föreligga två skilda, från olika arvlåtare härrörande förvärv. Den nu gällande bestämmelsen, att fideikommiss i fast egendom skall beskattas såsom en särskild lott, står således i överensstämmelse med den för arvsbeskattningen grundläggande principen, att förvärv från skilda arvlåtare beskattas var för sig.. Kommittén har i förslaget upptagit en föreskrift örn att framskjutna förvärv i alla förekommande fall böra behandlas såsom särskilda lotter, varigenom skyldigheten att förskjuta å sådana lotter belöpande skatt kunnat avlyftas från dödsboet. Följaktligen finnes icke vidare någon anledning att beträffande fideikommissrätt, evad den gäller fast eller lös egendom, i nu förevarande hänseenden giva särskilda regler utöver dem, som gälla för framskjutna förvärv i allmänhet. Förut har framhållits, hurusom enligt kommitténs förslag de fall av framskjutna förvärv, som avses i 6, 7 och 9 §§, skola beskattas efter avgivande av deklaration, något som i sällsynta undantagsfall gäller även de i 8 § första stycket behandlade. I de under 8 § andra stycket avhandlade fallen av framtida förvärv skall enligt förslaget skatt alltid uttagas på grundval av deklaration. Någon anledning att för fideikommiss i fast egendom bibehålla en särskild anordning för arvsskattens uttagande föreligger enligt kommitténs mening icke. En fullt tillfredsställande kontroll över dess behöriga erläggande synes ändå kunna vinnas. Redan genom den lagfartsplikt, som lagfartsförordningen stadgar för ifrågavarande fång, torde vara tillräckligt sörjt för att dessa antingen direkt eller genom annan myndighets medverkan komma till vederbörande beskattningsdomstols kännedom. Men vidare har i 50 § av kommitténs förslag införts den bestämmelsen att, örn någon på livstid innehaft egendom med sådan rätt som avses i 8 § andra stycket, bouppteckningen efter honom skall vara åtföljd av skriftlig uppgift örn fullständiga namnet å elen, till vilken egendomen övergått, ävensom hans hemvist. Av 45 g framgår att deklaration skall avgivas lill samma domstol, vid vilken bouppteckningen inregistreras. Det torde slutligen här böra anmärkas, att föreskriften örn arvsskattens uttagande för fast egendom av fideikommissnatur i samband med lagfarten innebär, att arvsskatteärendet icke kommer att handläggas av rätten utan av inskrivningsdomaren. Kommittén har icke kunnat finna en sådan dualism i fråga örn arvsskatteärendens handläggning tillfredsställande. På sätt i annat sammanhang skall närmare avhandlas har kommittén tvärtom funnit det angeläget att lägga alla ärenden örn fastställande av arvs- och gåvoskatt under domstolarna.

Kungl. Majlis proposition nr 192.

I anslutning till den nu lämnade redogörelsen må erinras, att enligt föreskrift i 24 § andra stycket av förslaget egendom, som förvärvas med fideikommissrätt eller eljest under villkor att egendomen skall oförminskad övergå till efterföljande innehavare, skall uppskattas såsom örn egendomen bekommits med nyttjanderätt. Såvitt gäller fideikommissrätt innehåller nuvarande förordning en motsvarande bestämmelse.

Yttrandena.

I flertalet av de avgivna yttrandena hava några erinringar icke framställts mot kommitténs förslag i förevarande delar. I den mån anmärkningar förekomma, rikta sig dessa väsentligen mot bestämmelserna i 6 § i förslaget. I de fall, där dessa bestämmelser blivit föremål för en mera ingående kritik, har detta skett från praktiska och fiskaliska utgångspunkter, och förslagets regler om tiden för skattskyldighetens inträde hava därvid i allmänhet erkänts såsom principiellt riktiga. Mot reglerna i 7 och 9 §§ i förslaget hava endast framställts mindre anmärkningar av huvudsakligen redaktionell art. I yttrandena förekomma icke några uttalanden, som direkt beröra bestämmelserna i 8 §. Av yttrandena må här återgivas följande. Svea hovrätt anmärker, att kommittén till förhindrande av illojala transaktioner från de skattskyldigas sida sett sig nödsakad att från den i 6 § uppställda huvudregeln om skattskyldighetens inträde först då äganderätten blir fri från belastning stadga så väsentliga undantag att det kunde ifrågasättas, huruvida den sålunda fastslagna principen förtjänade upprätthålllas, samt anför i anslutning härtill i huvudsak: Om, såsom händelsen torde vara, dylika undantag av praktiska skäl måste stadgas, förtjänar ett av advokatfiskalsämbetet vid hovrätten framfört motförslag att övervägas. Detta förslag innebär, att väl liksom för närvarande äganderättens av den belastande rättigheten reducerade värde medräknas då vid arvlåtarens (testators) död arvsskatten bestämmes, men skyldigheten att gälda den del av skatten, som belöper på detta värde, inträder först då belastningen upphör. Skulle ägaren dessförinnan avlida, förfaller skyldigheten att gälda denna del av skatten och äganderättens värde i hans dödsbo blir föremål för ny uppskattning. På detta sätt bliva de fiskaliska intressena tillgodosedda, utan att skatt för äganderätten behöver erläggas, förrän den verkat stärkande på skatteförmågan. Den av kommittén föreslagna formen för kontroll över fullgörandet av den deklarationsplikt, som föreslås beträffande uppskjuten beskattning vid successivt förvärv, bleve synnerligen betungande för advokatfiskalema. Ur praktisk synpunkt är avgjort att föredraga att, såsom advokatfiskalsämbetet ifrågasatt, vid anordnande av sådan kontroll bygga på kyrkobokföringen. Den nära till hands liggande invändningen att uppgiften i fråga är för kyrkobokföraren främmande vill hovrätten ej tillmäta avgörande betydelse, så mycket mindre som fragan örn en omläggning av civilregistreringen står på dagordningen.

Advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt uttalar i sitt av hovrätten åbelopade yttrande, att kommitténs kritik av nu gällande bestämmelser örn be-

Kungl. Maj.ts proposition nr 192. 93

skattning av successiva förvärv måste anses principiellt befogad, men att det kunde ifrågasättas, om kommittén funnit den lyckligaste lösningen av ifrågavarande spörsmål. Ämbetet anser, att i 6 § upptagna undantag det ena av innebörd, att skattskyldighet genast skall inträda då ägaren, förutom belastad egendom, erhållit jämväl annan egendom till visst värde, och det andra, avseende rättigheter upplåtna på viss tid understigande fem år, jämte övriga i 6 § angivna undantag innefatta så väsentliga jämkningar i den avkommittén hävdade principen för skattskyldighetens inträde, att denna princip kunde sägas hava offrats för praktiska hänsyn. Ämbetet anför fortsättningsvis bland annat:

Det kan starkt ifrågasättas, huruvida framför allt den förstnämnda undantagsbestämmelsen verkligen är ägnad att effektivt förhindra illojala transaktioner av den art kommittén åsyftar. Det torde sålunda icke fordras särskilt stor förslagenhet för att vid arvskifte, som skall läggas till grund för beskattningen, skifta på ett sådant sätt att effekten av berörda bestämmelse väsentligt minskas. Slutligen medföra de i förslagets b § stadgade undantagen, att den för praxis besvärande skillnaden i behandlingen av de fall, som avses i 12 och 13 §§ arvsskatteförordningen, fortfarande kommer att bestå, ehuru gränsdragningen underlättats genom förtydligande av bestämmelsen i den 13 § nämnda förordning motsvarande 7 § i förslaget. Den radikalaste lösningen av spörsmålet vöre otvivelaktigt, att de i 6 och 7 §§ av förslaget avsedda fallen erhölle samma behandling. Då emellertid nämnda lösning skulle innebära en fara för de fiskaliska intressena, kunde man tänka sig att beräkna skatten för äganderätten och den belastande rättigheten på samina sätt som nu är fallet men uppskjuta erläggandet av den på äganderätten belöpande skatten till belastningen upphört, utan skyldighet att gälda ränta. Med denna metod skulle någon minskning av skatten icke inträda på grund av egendomens uppdelande på skilda lotter och särskilda bestämmelser till förhindrande av att nämnda utväg i illojalt syfte anlitas, torde bliva obehövliga. Samtidigt vinnes det praktiska syftet med den av kommittén föreslagna bestämmelsen nämligen att skatten icke behöver betalas, förrän skatteförmågan ökats genom att förvärvet verkligen kommer vederbörande tillgodo. Ur teoretisk synpunkt är den nu angivna metoden behäftad nied den svagheten att skattskyldigheten, i likhet med vad nu gäller, inträder redan vid arvlåtarens (testators) dödsfall. Ämbetet finner dock nämnda metod ur praktiska synpunkter vara att föredraga framför den av kommittén föreslagna.

Att i enlighet med kommitténs förslag grunda skattskyldigheten vid den uppskjutna beskattningen på deklaration torde icke i oell för sig behöva väcka några betänkligheter. Med den av ämbetet föreslagna lösningen av frågan örn den belastade äganderättens beskattning, torde skattens uttagande lämpligen anknytas till skyldighet för ägaren att anmäla belastningens upphörande.

Den av kommittén föreslagna kontrollen i fråga örn uppskjuten beskattning torde bliva tämligen effektiv. Ämbetet vill emellertid framhålla att kontrollåtgärderna bliva synnerligen betungande för advokatfiskalerna. Detta gäller framför allt i vad de avse på livstid upplåtna rättigheter, enär namnet på varje avliden, efter vilken bouppteckning inregistrerats, måste jämföras med de hos ämbetet förda förteckningarna över rättigheter upplåtna på livstid. För dessa fall vore viii den rationellaste lösningen att föreskriva att uppgift örn uppskjuten beskattning skulle sändas till vederbörande kyrkoboklörare, som hade all verkställa anteckning härom. Vid inträffat dödsfall

94 Kungl. Mcij:ts proposition nr 192.

skulle kyrkobokföraren därefter avsända uppgift härom till advokatfiskalerna. Det kan emellertid ifrågasättas örn man bör pålägga kyrkobokföraren en uppgiftsskyldighet av denna art.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar sig likaledes för att skattskyldighet för äganderätten i nu avsedda fall skall inträda vid arvlåtarens (testators) död men att med skattens erläggande skall anstå till dess äganderätten blir fri från belastningen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår, att äganderätt eller rättighet, som jämlikt förslaget skall beskattas först framdeles, sammanlägges med annan från samma arvlåtare tidigare erhållen egendom. Hovrätten finner det av kommittén mot en dylik kumulation anförda skälet icke avgörande samt uttalar, ali det med samma rätt skulle kunna åberopas till stöd för att sammanläggning aldrig bör äga rum av gåvor, som vid olika tidpunkter erhållas från samme givare. Hovrätten yttrar härom bland annat:

Det synes av fiskaliska skäl vara av största betydelse, att lagbestämmelserna givas en sådan innebörd, att en arvlåtare förhindras anordna framskjutna förvärv i syfte att därigenom splittra lotterna i boet och på sådant sätt bereda arvtagarna skattelindring. Lämpligast synes detta kunna ske därigenom att i förslaget stadgas att, då skattskyldighet inträder för lott, som tillsvidare lämnas fri från skatt, nämnda lott skall sammanläggas med annan från samme arvlåtare tidigare erhållen lott och arvsskatten beräknas å lotternas sammanlagda värde. Varje anledning synes därvid saknas att göra skillnad på olika slag av framskjutna förvärv.

Därest beskattningen anordnas på sätt nu ifrågasatts, vinnes jämväl den fördelen, att man kan undvara den i 6 § 1 stycket upptagna regeln enligt vilken »där ägaren förutom i sin helhet belastad egendom samtidigt erhåller jämväl annan egendom, vilkens värde uppgår till mer än tre gånger den skatt, som belöper å sammanlagda värdet av ägarens förvärv», uppskov med beskattningen icke skall äga rum. Ett bibehållande av nämnda regel uteslutande av det skäl, att skatt i där avsett fall kan uttagas utan att hänsynen till ägarens skatteförmåga därigenom otillbörligen åsidosättes, synes icke lämpligt, då regeln med nödvändighet medför invecklade alternativa skatteberäkningar.

I detta sammanhang må anmärkas, att kommitténs ståndpunkt att sammanläggning av lotterna icke skall äga rum synes medföra den konsekvensen, att såväl å lott, för vilken skattskyldighet inträder vid arvlåtarens död, som å lott, för vilken skattskyldighet först framdeles inträder, skattefritt avdrag skall göras i den mån dylikt avdrag är medgivet i 28 §.

Hovrätten uttalar slutligen, att det av kommittén framlagda förslaget till kungörelse angående uppgifter från domstolarna för tillsyn å arvsskatts utgörande i vissa fall ur kontrollsynpunkt sannolikt komme att visa sig tämligen ineffektivt och medföra en avsevärd ökning av advokatfiskalernas arbetsbörda utan motsvarande nytta.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund finner förslagets bestämmelser om beskattning av successiva förvärv i stort sett lämpligt avvägda men förordar i likhet med hovrätten över Skåne och Blekinge i stället för förenämnda i 6 § av förslaget upptagna undantagsbestämmelser tillämpande av den förut angivna kumulationsmetoden. Härutinnan anföres bland annat:

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Den av kommittén föreslagna anordningen, att skattskyldighet skall inträda omedelbart, dels om den som med äganderätt förvärvar av nyttjandeeller avkomsträtt belastad egendom samtidigt erhåller obelastad egendom till visst värde, och dels örn den belastande rättigheten gäller för kortare tid än fem år, leder emellertid till ett icke önskvärt resultat, om den som med äganderätt erhåller belastad egendom avlider, innan nyttjande- eller avkomsträtten upphör. Denna mindre önskvärda konsekvens synes kunna undvikas genom att alltid uppskjuta tiden för skattskyldighetens inträde till dess nyttjande- och avkomsträtten upphör, men samtidigt föreskriva, att skattekumulation skall äga rum i erforderlig utsträckning. En dylik föreskrift är även ägnad att förhindra det kringgående av beskattningsreglerna, som med förslagets nuvarande avfattning synes kunna ske genom att man i de nu avsedda fallen avfattar det testamentariska förordnandet så, att 7 § i förslaget i stället för 6 § blir tillämplig på detsamma.

Statskontoret ifrågasätter, om tillräcklig anledning förelåge att i det i 6 § angivna fallet beskatta äganderätten samtidigt med nyttjanderätten, då ägaren förutom den belastade egendomen samtidigt erhåller annan egendom, vilkens värde uppgår till mer än tre gånger den skatt, som belöper å sammanlagda värdet av ägarens förvärv. Riksräkenskapsverket anser att ehuru de föreslagna reglerna örn beskattningen av successiva förvärv tydligen avsåge att möjliggöra större rättvisa i beskattningen i det enskilda fallet och i sådant avseende kunde vara teoretiskt konsekvent utformade, de dock syntes opraktiska samt genom sin komplicerade natur inbjuda till transaktioner i syfte att undandraga statsverket skatt. Den föreslagna kontrollen syntes vara mindre effektiv och tämligen betungande. Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller, att i många fall mycket lång tid komme att förflyta emellan de olika förvärven och att, även om särskilda anordningar iakttoges för att advokatfiskalerna skulle kunna bevaka statens rätt, skatteförluster lätt kunde uppkomma. Enligt länsstyrelsens mening hade icke heller skyldigheten att avgiva deklaration fått det insteg i folkmedvetandet, som kommittén gjorde gällande. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms län gör följande uttalande: I den viktiga frågan om uppskov med beskattningen till tid, då skattskyldig tillträder förvärvad egendom, har kommittén icke lyckats finna någon lösning på annan väg än genom förslag örn uppgiftsskyldighet i kontrollsyfte från beskattningsdomstolarna till hovrätternas advokatfiskaler. Omfattningen av dessa uppgifter och den ovissa möjligheten att nyttiggöra dem för kontrolländamål inger emellertid sådana betänkligheter, att länsstyrelsen vill tillråda allvarligt övervägande, om icke därmed anvisats en lösning till vad pris som helst såsom nödfallsutväg ur en mycket stor svårighet att finna ett godtagbart kontrollsystem. Redan i detta sammanhang skymtar svagheten med dessa beskattningsärendens handläggande genom organ, som i övrigt stå utanför den kontinuerliga övervakningen av enskildas beskattningsförhållanden. Kontrollen ifråga torde nämligen, enligt länsstyrelsens mening, mera naturligt kunna anpassas i samband med inkomstbeskattningen genom länsstyrelserna och beskattningsnämnderna.

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare anför i huvudsak följande:

Det system kommittén utarbetat för beskattning av de successiva förvärven kan måhända vara sinnrikt, och principen är ju som sådan utan tvivel riktig. Men här inställer sig frågan, om ej granskning, registerföring, uppgiftslämnande m. m. för många av hithörande fall måste te sig som en smula oproportionerligt i förhållande till de värden varom fråga är. I ett dödsbo med 3,000 kronors behållning kan det vid successiva förvärv7 även av hela behållningen inte röra sig örn skattebelopp, som försvarar en så långt driven underrättelse- och kontrollverksamhet. Den i och för sig riktiga principens kategoriska genomförande borde kunna begränsas till skattebelopp av mera väsentlig storleksordning. För mindre dödsbon, för vilka gränsen torde böra dragas högre än vid 3,000 kronors behållning, kunna enklare regler säkerligen utfinnas, även örn ej alla fiskaliska intressen därvid tillgodoses. Fråga är väl för övrigt, om ej storleken av den lott, som är föremål för successiva förvärv, borde vara utslagsgivande, ej behållningen i boet.

Departements­ Att finna en lösning av förevarande beskattningsspörsmål, vilken ur alla chefen. synpunkter kan betecknas som helt tillfredsställande, lärer knappast vara möjligt. Principiellt sett vore det utan tvivel riktigast att alltid uppskjuta beskattningen till den tidpunkt, då arvingen eller testamentstagaren tillträder sitt förvärv och därmed erhåller ökade möjligheter att erlägga skatten. Av fiskaliska och praktiska skäl torde emellertid en dylik lösning icke kunna reservationslöst godtagas. Man synes alltså vara nödsakad att vid beskattningsreglernas utformning gå en medelväg, som medgiver ett skäligt hänsynstagande till den enskildes skatteförmåga men samtidigt i erforderlig mån tillgodoser praktiska och fiskaliska synpunkter. De nu gällande bestämmelserna i ämnet äro uppenbarligen icke i något av de angivna avseendena tillfredsställande.

Kommittén har i 6 § av sitt förslag givit regler för de fall då någon erhållit nyttjanderätt till eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån av egendom, under det att äganderätten tillfallit annan. Av betänkandet framgår, hurusom kommittén för detta fall övervägt möjligheten att framgå efter andra linjer än den i förslaget valda. En av kommittén diskuterad metod, vilken förordats i ett par av yttrandena, skulle vara, att skattskyldighetens inträde undantagslöst uppskötes till den tid, då belastningen upphör, och att man i stället genom en föreskrift om kumulation sökte motverka en sådan på testamentarisk väg anordnad lottsplittring, som endast hade till syfte att åstadkomma skattelindring. Enligt denna metod skulle den lott, som på grund av belastning tills vidare lämnats fri från skatt, när belastningen bortfölle sammanläggas med annan från samme arvlåtare tidigare erhållen lott.

En dylik metod skulle onekligen innefatta vissa fördelar. Skattskyldighetens inträde skulle alltid kunna anknytas till tiden för belastningens bortfallande, och undantagsbestämmelser sådana som kommittén av fiskaliska skäl nödgats uppställa skulle icke bliva erforderliga. På av kommittén anförda skäl anser jag mig likväl icke kunna tillstyrka en sådan anordning. Man måste nämligen här räkna med att mellan de båda förvärven kan komma att ligga en avsevärd tidrymd. En kumulationstid på flera decennier torde sålunda icke bliva ovan-

Kungl. Majlis proposition nr 192. 97

lig. Den skatteförmåga, som det tidigare förvärvet medfört, kan följaktligen ofta vara helt bortfallen vid tiden för det senare. Jag kan därför icke dela den i ett av remissyttrandena uttalade meningen, att man med samma rätt skulle kunna göra gällande, att sammanläggning aldrig bör äga rum av gåvor, som vid olika lidpunkter erhållas från samme givare. Det må erinras, att kumulationstiden beträffande gåvor för närvarande är satt till fyra år, en regel som bibehållits i kommitténs förslag. I fråga om kumulation av gåva med arvs- eller testamentslott förefinnes enligt gällande förordning för vissa fall en kumulationstid på tio år, som i huvudsak även bibehållits av kommittén. Men i sistnämnda fall är det fråga örn ur fiskalisk synpunkt synnerligen misstänkta transaktioner, vartill kommer att den skattskyldige i regel varit förhindrad att förfoga över det tidigare förvärvet och sålunda vid kumulationstillfället äger den skatteförmåga, som sistnämnda förvärv medfört. Enligt ett annat vid remissen framfört förslag skulle man bäst komma till rätta med det nu behandlade beskattningsspörsmålet på det sätt att i överensstämmelse med vad som nu gäller äganderättens av den belastande rättigheten reducerade värde skulle medräknas då arvsskatten bestämmes vid arvlåtarens död men att med erläggandet av skatten för äganderätten skulle anstå tills belastningen upphör. Avlider ägaren dessförinnan skulle enligt detta förslag skattskyldigheten bortfalla och äganderättens värde i hans dödsbo bli föremål för ny uppskattning. Med en anordning som den här skisserade skulle några särskilda bestämmelser icke bliva erforderliga till förhindrande av att skatt undandroges statsverket genom en i illojalt syfte arrangerad splittring av lotterna i boet. Samtidigt skulle på detta sätt skatten icke behöva erläggas, förrän skatteförmågan ökats genom att förvärvet verkligen kommit vederbörande tillgodo. Ett på detta sätt utformat stadgande skulle emellertid — såsom också den förslagsställande myndigheten medgivit —• innebära, att skattskyldigheten liksom enligt gällande rätt ansåges inträda redan vid arvlåtarens död. Detta medför, att skatten blir fastställd att utgå efter ett annat värde än det som föreligger vid den tidpunkt, då vederbörande verkligen tillträder egendomen. Denna olägenhet undanröjes icke genom att med skattens erläggande får anstå till nämnda tidpunkt. Såsom jag tidigare framhållit får man här ofta räkna med en ganska avsevärd tidrymd. Värdet vid arvlåtarens död, efter vilket skatten beräknats, kan sålunda komma att högst väsentligt avvika från värdet vid tillträdet. Jag bortser härvid från den reduktion, som vid förstnämnda tillfälle är att verkställa genom avräkning av den belastande rättighetens kapitaliserade värde. Till undvikande av alltför stötande konsekvenser av eventuella värdefluktuationer har därför föreslagits den nyssnämnda regeln om omvärdering, i fall då ägaren avlider innan belastningen upphör. En dylik föreskrift leder emellertid enligt min mening lill betänkliga ojämnheter vid beskattningen. Om ägaren avlider, kommer nämligen hans dödsbo att få betala skatt efter ett värde, som i regel bättre än det vid arvlåtarens död fastställda motsvarar det, som den ifrågavarande egendomen har vid belastningens bortfallande. Upphör däremot belastningen, innan ägaren avlidit, Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. Nr läll. 7

98 Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

saknar denne möjlighet alt få ett nytt värde åsatt äganderätten. Att bereda en allmän rätt till omvärdering synes emellertid näppeligen kunna ifrågakomma. Den föreslagna metoden torde för övrigt alltid med eller utan en allmän omvärderingsregel komma att medföra irrationella resultat, som icke utan praktiska svårigheter kunna undgås. Sålunda kommer, örn den skattskyldige jämte den belastade äganderätten även erhåller egendom, som är fri från belastning, det värde, som vid arvlåtarens död åsättes äganderätten, på grund av skatteprogressionen att bliva avgörande även för storleken av den skatt, som därvid uttages för den fria egendomen. I ett av remissyttrandena har uttalats, att de i 6 § av kommittéförslaget stadgade undantagen medföra, att den för praxis besvärande skillnaden i behandlingen av de fall, som avses i 12 och 13 §§ arvsskatteförordningen, i viss mån kommer att bestå. Med anledning härav vill jag framhålla, att med ett sådant system för skattens uttagande som det nu behandlade gränsdragningen mellan beskattningsfallen i 6 och 7 §§ av kommittéförslaget — motsvarande 12 och 13 §§ arvsskatteförordningen — torde bliva av ännu större betydelse än enligt kommittéförslaget. Där behandlas dessa fall dock enligt huvudregeln lika, under det att det nu omhandlade systemet aldrig kan tillämpas i fall av »svävande» äganderätt.

På grund av vad nu anförts har jag vid övervägande av de olika förslagen till lösning av förevarande beskattningsspörsmål funnit det av kommittén framlagda — örn icke i alla avseenden helt tillfredsställande —- dock bäst ägnat att läggas lill grund för en lagstiftning.

Ett definitivt ställningstagande till frågan i vad mån ett uppskov kan medgivas med skattskyldighetens inträde till den tidpunkt, då vederbörande kommer i åtnjutande av sitt förvärv, måste emellertid självfallet bliva beroende på vilka garantier, som kunna uppställas för att skatten verkligen blir erlagd vid nämnda tidpunkt. Kommittén har föreslagit, att skatten i alla här avsedda fall av successiva förvärv skall uttagas på grundval av deklaration. Denna metod för skattens uttagande anlitas för närvarande i de i 13 § arvsskatteförordningen avhandlade fallen, då äganderätt eller rättighet tillfaller någon vid annat tillfälle än en föregående rättighetsinneliavares död och alltså någon anknytning till bouppteckningen efter denna icke är möjlig. Någon annan utväg än ett anlitande i full utsträckning av deklarationsinsti lutet synes heller icke erbjuda sig, om man ej vill bibehålla de nuvarande bestämmelserna. Samma utgångspunkt har också icke blott den förut omnämnda kumulationsmetoden utan även det förslag, enligt vilket skatt skulle påföras redan vid arvlåtarens död men uttagas först då egendomen tillträdes. Dessa båda förslag kräva alltså samma garantier för att skattskyldigheten 1'ullgöres som det av kommittén framlagda. Enligt det sistnämnda av dessa förslag skall visserligen i det fall, som avses i 6 § av kommittéförslaget, skatten uttagas efter anmälan från ägaren örn belastningens bortfallande, men detta spelar ur här förevarande synpunkt mindre roll, då man icke nied större säkerhet torde kunna påräkna, att dylik anmälan inkommer än att deklaration blir i vederbörlig ordning avlämnad. För min del är jag av den uppfattningen, att förslaget att grunda skattskyldigheten vid den

Kungl. Maj:ts proposition ur 192. 99

uppskjutna beskattningen på deklaration icke i och för sig bör väcka några betänkligheter. De farhågor, som vid tillkomsten av gällande lagstiftning uttalades beträffande deklarationsinstitutets anlitande vid beskattningen av framtida förvärv, kunna icke längre anses äga den betydelse, som då tillmättes dem. Givetvis måste man räkna med, att deklarationsskyldigheten icke kommer att frivilligt fullgöras i alla förekommande fall. Även om det i fråga örn gåvobeskattningen icke hör till ovanligheterna, att vederbörlig deklaration uteblir, torde man kunna våga det antagandet, att för arvsbeskattningens del deklarationsplikten kommer att uppfyllas i större utsträckning. Skyldigheten att erlägga arvsskatt torde nämligen på ett annat sätt än skattskyldigheten för gåva hava ingått i det allmänna medvetandet.

Att vid framtida förvärv regelmässigt uttaga skatten på grundval av deklaration torde likväl icke vara tillrådligt, om icke särskilda garantier kunna uppställas för att deklarationsskyldigheten blir behörigen fullgjord. Den garanti, som därvid i första hand erbjuder sig, består naturligtvis i att ansvarspåföljd stadgas för underlåten eller oriktig deklaration. Kan därjämte ett system inrättas, som möjliggör kontroll över deklai'ationsskyldighetens fullgörande, synas de fiskaliska intressena bliva i tillräcklig grad tryggade. Kommittén har föreslagit, att en dylik kontroll anordnas på grundval av uppgifter, som hovrätternas advokatfiskalsämbeten skola erhålla från domstolarna, i fall då dessa funnit beskattningen skola uppskjutas till en framtida tidpunkt. Mot detta kontrollförfarande, för vars närmare innebörd jag tidigare redogjort, har i en del yttranden anförts, att det bomme att för advokatfiskalsdotter medföra en avsevärt ökad arbetsbörda och ändå bliva mindre effektivt. I likhet med advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt anser jag emellertid, att man icke torde behöva hysa några farhågor för effektiviteten av det föreslagna systemet. Och även örn vid kontrollen något beskattningsfall skulle bliva förbigånget torde blotta kännedomen hos den skattskyldige örn att ett kontrollförfarande äger rum i förening med vetskapen, att han genom underlåtenhet att deklarera ådrager sig straffansvar, medföra deklarationsskyldighetens fullgörande. Att det föreslagna kontrollsystemet kommer att innebära en ökad arbetsbörda för advokatfiskalerna är obestridligt. Med det av kommittén anvisade sättet för kontrollens utövande synes dock denna ej behöva bliva alltför betungande. I ett par av de avgivna yttrandena hava framlagts förslag syftande till att underlätta kontrollarbetet. Att såsom från något håll föreslagits beträffande på livstid upplåtna rättigheter anteckning skulle ske i kyrkböckerna, anser jag knappast böra ifrågakomma. I allt fall torde med en sådan anordning böra anstå, tills en omläggning av folkbokföringen kommit lill stånd. I likhet med styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare finner jag däremot domstolarnas underrättelseplikt utan risk kunna inskränkas. Det torde sålunda icke vara erforderligt att uppgift avlämnas så snart behållningen i arvlåtarens bo överstiger 3,000 kronor. Utan olägenheter ur fiskalisk synpunkt synes domstolarnas uppgiftsskyldighet kunna begränsas till alt avse sådana fall, där behållna värdet av kvarlåtenskapen överstiger 5,000 kronor. Även örn så är

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

fallet lärer någon skyldighet att avlämna uppgift ej behöva föreskrivas, då värdet av den belastade egendomen, beräknat utan hänsynstagande till belastningen, icke överstiger nämnda belopp. Härigenom torde en ej oväsentlig lättnad i kontrollarbetet vinnas.

Med ett kontrollsystem anordnat på sätt nu angivits torde alltså enligt min mening hava åstadkommits tillräckliga garantier för att vid en uppskjuten beskattning skatten verkligen blir erlagd. Jag anser mig sålunda kunna förorda, att beskattningsreglerna för i 6 § avsedda fall av successiva förvärv i sak givas det innehåll kommittén föreslagit. För vinnande av större överskådlighet har författningstexten undergått redaktionell överarbetning. I fråga örn det föreslagna kontrollförfarandet torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att i administrativ ordning meddela erforderliga föreskrifter.

I anledning av ett påpekande av hovrätten över Skåne och Blekinge har jag funnit de i 28 § upptagna bestämmelserna örn särskild skattefrihet för make och minderåriga barn böra kompletteras med ett stadgande avsett att hindra dubbel skattefrihet vid uppskjuten beskattning. Jag återkommer härtill i det följande.

De i 7 och 9 §§ av förslaget upptagna reglerna örn beskattning av där avsedda successiva förvärv, vilka regler jämväl förutsätta anlitande av deklarationsinstitutet, hava blivit föremål för kritik endast i vissa detaljer. För egen del har jag icke heller funnit anledning till erinringar i sak och tillstyrker följaktligen efter vissa redaktionella jämkningar jämväl nu ifrågavarande delar av förslaget.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna för det fall, att egendomen upplåtits med fri förfoganderätt (8 § första stycket i förslaget), vilka i huvudsak överensstämma med vad som nu gäller, hava icke givit mig anledning till erinran. Följaktligen tillstyrker jag förslaget även i denna del.

Vad slutligen beträffar de fall av successiva förvärv, där viss egendom tillagts två eller flera efter varandra med fideikommissrätt eller eljest under villkor att egendomen skall oförminskad övergå från den ene till den andre (8 § andra stycket i förslaget), anser jag i likhet med kommittén, att någon anledning icke föreligger att ur arvsskattesynpunkt göra åtskillnad mellan de vanliga perpetuella familjefideikommissen och andra successiva äganderättslegat, som givits med nyss nämnt förbehåll. De av kommittén i förevarande avseende eljest föreslagna reglerna synas mig praktiska och med det föreliggande förslaget i övrigt konsekventa. Det måste sålunda anses innebära en avgjord fördel att enhetliga regler givas för beskattning av fast och lös egendom. Att i de här avsedda fallen av successiva förvärv uttaga skatten på grundval av deklaration lärer — såsom kommittén framhållit — icke medföra några risker ur fiskalisk synpunkt. Då man regelmässigt torde hava att räkna med livstidsupplåtelser, synes med den i 50 § föreskrivna uppgiftsplikten tillräcklig kontroll vinnas för att deklarationsskyldigheten blir fullgjord, även såvitt gäller lös egendom. Jag anser mig således jämväl i denna del böra biträda kommitténs förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 101

Värdering av egendom.

Gällande bestämmelser.

Såsom grundläggande regel gäller enligt 1914 års arvsskatteförordning (5 § 1 inom.), att vid uppskattning av egendomen skola lända till efterrättelse de värden, som upptagits i bouppteckning eller, där sådan icke finnes upprättad, i den med anledning av egendomsförvärvet avgivna deklarationen. Denna regel kompletteras av särskilda föreskrifter gällande värdering av fast egendom och vissa angivna slag av lös egendom.

Enligt den särskilda regel, som gäller för uppskattning av fast egendom (5 § 1 mom.) må värdet av sådan egendom ej upptagas lägre än näst föregående årets taxeringsvärde, d. v. s. taxeringsvärdet för året närmast innan dödsfallet inträffade.

Detta stadgande har enligt praxis ansetts innebära, att icke heller högre värde än angivna taxeringsvärde får åsättas om icke särskild anledning därtill föreligger. (Högsta domstolens motivering i ref. NJA 1930 s. 421.) Det torde enligt kommittén kunna antagas, att med uttrycket särskild anledning åsyftats en värdeförändring, som har naturen av substansändring å fastigheten, men icke en sådan som härrör av ändrade konjunkturer.

Genom ett år 1934 tillkommet stadgande, upptaget i 5 § 2 morn., har möjlighet bereus skattskyldig att få fast egendom åsatt särskilt värde att i stället för taxeringsvärdet ligga till grund för beräkning av på egendomen belöpande arvsskatt. Så är fallet örn egendomen efter den tidpunkt, som näst föregående årets taxeringsvärde avsett, nedgått i värde genom eldsvåda, vattenflöde eller annan dylik tilldragelse eller genom borttagande av byggnad eller annan anläggning å egendomen eller av tillbehör därtill eller genom skogsavverkning eller genom nedläggning eller väsentlig förändring i rörelse, i vilken egendomen varit använd eller av annan liknande anledning. Uppräkningen av de omständigheter, som sålunda må föranleda bestämmande av annat värde än taxeringsvärdet, ansluter sig delvis till de i 12 § 2 mom. kommunalskattelagen angivna fall, då omtaxering under löpande taxeringsperiod må äga rum på grund av inträffad händelse av beskaffenhet att minska egendomens värde, men skiljer sig från nämnda lagrum dels däri att omprövning må äga rum i flera fall än de i lagrummet angivna, dels ock däri att även en mindre förskjutning i värdet än en femtedel av senaste taxeringsvärde må föranleda åsättande av nytt värde. Det nya värdet åsättes av länsstyrelsen på ansökan av den skattskyldige.

Samtidigt med införandet av denna bestämmelse angående omvärdering av fast egendom med hänsyn lill värdenedgång stadgades, alt jämväl i fall, då för fast egendom särskilt taxeringsvärde icke finnes, egendomen skall i enahanda ordning som nyss nämnts av länsstyrelsen åsättas särskilt värde.

I nu angivna fall skall vid värdesättningen, under iakttagande i övrigt i tillämpliga delar av de i kommunalskattelagen stadgade grunder för taxering av fastighet, hänsyn tagas till egendomens beskaffenhet vid dödsfallet (i vis-

102 Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

sa undantagsfall, nämligen då redan enligt gällande förordning skattskyldighet skall anses inträda senare än vid arvlåtarens död eller då fråga är om gåva, som skall kumuleras med arvs- eller testamentslott, är det i stället tiden för tillträdet eller mottagandet som kommer i betraktande). Länsstyrelsen äger att i ärendet höra ordföranden i vederbörande beskattningsnämnd ävensom att föranstalta örn besiktning av egendomen, där sådan prövas nödig och sökanden bestrider kostnaderna härför. Klagan över länsstyrelsens beslut, varigenom särskilt värde åsättes, är icke tillåten Domstolen får icke upptaga egendomen till lägre värde än det av länsstyrelsen åsätta. I vidare mån är länsstyrelsens värdering icke för domstolen bindande och något hinder förefinnes således icke att beräkna arvsskatten efter ett högre värde, om domstolen finner det åsätta värdet för lågt.

Genom en likaledes år 1934 tillkommen bestämmelse, upptagen i 5 § 3 morn., bereddes vidare möjlighet till omprövning av taxeringsvärdet å fast egendom, då egendomen efter den tidpunkt, som näst föregående årets taxeringsvärde avsett, väsentligt nedgått i värde på grund av allmän förändring i det ekonomiska läget. Prövningsrätten har här i varje särskilt fall tillagts Kungl. Maj:t och innebär, att i fall av sådan konjunkturförändring som nyss nämnts Kungl. Maj:t äger på ansökan medgiva, att till grund för skattens beräkning lägges ett lägre värde än det, vartill egendomen eljest skall uppskattas. Såsom villkor härför gäller emellertid dels att, om egendomen upptoges till taxeringsvärdet, den sammanlagda arvsskatten skulle uppgå till minst 3,000 kronor och dels att utgörande av skatt efter dylik beräkningsgrund skulle verka oskäligt betungande.

\ ärdet av fast egendom skall styrkas genom företeende av vederbörligt taxeringsbevis eller debetsedel ävensom, där länsstyrelsen åsatt särskilt värde, genom uppvisande av länsstyrelsens beslut härom. Örn skattskyldig, som pakallar tillämpning av sadant särskilt värde, icke vid ingivandet av den handling, som skall ligga till grund för skattens beräknande, förmår uppvisa länsstyrelsens beslut, skall nödigt anstånd härför lämnas.

I anslutning till den förenämnda huvudregeln i 5 § 1 mom. att vid värderingen skola lända till efterrättelse i bouppteckning eller deklaration upptagna värden föreskrives, såvitt gäller lös egendom, att värdet å sådana tillgångar, för vilka särskilda värderingsgrunder angivas i 6 §, dock ej får upptagas till lägre belopp än som bestämmes med tillämpning av dessa grunder. För de i sistnämnda paragraf upptagna särskilda värderingsreglerna, vilka till sitt sakliga innehåll i allt väsentligt överensstämma med motsvarande bestämmelser i 10 § i förordningen örn inkomst- och förmögenhetsskatt, torde här behöva redogöras endast i huvudsak. Sålunda gäller, att aktie, obligation eller annan därmed jämförlig värdehandling skall upptagas till börsnoterat värde eller, örn handlingen icke är noterad å börs ävensom där omständigheterna föranleda till att det börsnoterade värdet icke motsvarar pris, som under normala förhållanden kan antagas hava varit påräkneligt vid försäljning, till sålunda påräkneligt pris. Förfallen fordran ävensom icke förfallen räntebärande fordran upptages till det belopp, varå den

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 103

lyder, dock att osäker fordran icke åsättes något värde. På livstid utgående nyttjanderätt, rätt till ränta, avkomst eller annan förmån samt ej förfallen räntelös fordran kapitaliseras efter fem procent enligt särskilda kapitaliseringstabeller, gemensamma för arvsskatteförordningen och de allmänna skatteförfattningarna. Förutom dessa bestämmelser hava upptagits ytterligare några regler av speciell natur, varemot för värderingen av lös egendom i allmänhet några föreskrifter icke givits.

Till styrkande av värdet å aktier, obligationer eller andra därmed jämförliga värdehandlingar skola företes intyg av mäklare eller andra med saken förtrogna personer.

I fråga om uppskattningen av fideikommitterad egendom, såväl fast som lös, gäller (7 §) att värdet skall beräknas såsom om egendomen tillfallit fideikommissinnehavaren med nyttjanderätt. Beträffande fast egendom av fideikommissnatur är vidare föreskrivet att, om å sådan egendom belöpande arvsskatt prövas icke kunna i sin helhet erläggas utan men för ett med egendomen förbundet allmänt intresse av kulturhistorisk eller annan art, Konungen äger på ansökan medgiva, att till grund för skattens beräkning lägges ett lägre värde än det, vartill fideikommissrätten eljest skolat uppskattas.

Kommittén och yttrandena.

Kommittén har bibehållit den förut omförmälda huvudregeln, att vid värderingen skola lända till efterrättelse de värden, som upptagits i bouppteckning eller deklaration (20 § i förslaget). Jämväl enligt förslaget modifieras denna regel med hänsyn därtill att i viss utsträckning värderingen skall ske enligt särskilt angivna grunder, gällande såväl fast som lös egendom. Enligt nuvarande bestämmelser är såsom nämnts tillämpningen av huvudregeln begränsad sålunda att värdet icke får sättas lägre än det som skall åsättas enligt de särskilda värderingsreglerna. I förslaget däremot stadgas, att boupptecknings- eller deklarationsvärdena skola följas, såframt icke de särskilda värderingsreglerna föranleda åsättande av annat värde. Enligt förslaget skall således, örn i bouppteckningen eller deklarationen upptagits ett högre värde än det, som framkommer med tillämpning av en för visst fall given särskild värderingsregel, egendomen vid beskattningen åsättas det lägre legala värdet. Kommittén har icke närmare berört de skäl, som föranlett denna avvikelse från gällande bestämmelser.

Statskontoret bar ansett tillräckliga skäl icke föreligga att på förevarande punkt vidtaga någon ändring i vad nu gäller. I övriga yttranden över kommittéförslaget förekommer icke något uttalande i denna fråga.

Enligt kommitténs förslag skall såsom värde å fast egendom i princip gälla näst föregående årets taxeringsvärde (22 § 1 morn.).

Svea hovrätt och Stockholms rådhusrätt framhålla såsom önskvärt, att regeln örn fast egendoms upptagande till näst föregående års taxeringsvärde ersättes med ett stadgande att det senast fastställda taxeringsvärdet

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

lägges till grund för värderingen. Rådhusrätten anser, att med en sådan metod ett betydligt riktigare resultat skulle ernås och att den oriktiga beskattning, som i en mångfald fall föranleddes av den nu gällande regeln, vore desto mera stötande, som det här ofta vore fråga om betydande värden. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anmärker, att för sådan del av jordbruksfastighet, som utgöres av skogsmark eller växande skog, bestämmandet av taxeringsvärdet icke syftade till angivande av saluvärdet utan det värde, som skogsmarken och den växande skogen kunde anses äga vid ett efter rationella grunder bedrivet skogsbruk. I följd härav motsvarade de värden, som vid taxeringen åsattes skogsfastigheter, enligt länsstyrelsens erfarenhet icke tillnärmelsevis fastigheternas saluvärden. Därest en rättvis arvsbeskattning skulle kunna ernås syntes det därför icke möjligt att bibehålla taxeringsvärdena såsom värdemätare, och frågan om grunderna för egendomens värdering borde med hänsyn härtill göras till föremål för förnyad utredning.

Kommittén bibehåller i allt väsentligt jämväl de förut berörda reglerna örn åsättande i vissa fall av särskilt värde att i stället för taxeringsvärdet ligga till grund för beräkning av på fast egendom belöpande skatt (22 § 2 mom. första, tredje, fjärde och femte styckena). Endast i ett avseende föreslås en ändring, nämligen borttagande av den nu gällande föreskriften att domstolen vid sin uppskattning icke får gå under ett av länsstyrelsen åsatt värde. Beträffande den sålunda föreslagna ändringen anför kommittén: Väl anser kommittén behovet av ett snabbt avgörande kräva, att besvär över länsstyrelsens beslut icke böra tillåtas. Men hänsynen till de skattskyldiga böra då enligt kommitténs förmenande även föranleda till att någon begränsning av beskattningsdomstolens befogenhet att pröva det av länsstyrelsen åsätta värdet icke stadgas. Ehuru det visserligen — såsom föredragande departementschefen i propositionen till 1934 års riksdag anförde — lärer kunna antagas, att domstolen i regel känner sig bunden av länsstyrelsens värdering, framstår det nämligen enligt kommitténs uppfattning såsom otillfredsställande, att domstolen skall sakna varje möjlighet att vid sin värdering gå under ett av länsstyrelsen uppskattat värde, särskilt örn det i beskattningsärendet kan påvisas, att länsstyrelsen vid sin värdering misstagit sig i fråga om något faktiskt förhållande. Värderingen kan exempelvis ha kommit att omfatta mark, som icke tillhört den "avlidne, eller annan än den avlidne tillhörig byggnad. Enligt kommitténs förslag skola nu gällande regler örn särskild värdering kompletteras med en bestämmelse, enligt vilken länsstyrelsen har att åsätta fast egendom särskilt värde även i fall, då efter den tidpunkt, nästföregående årets taxeringsvärde avser, fortsatt bebyggelse skett å egendomen eller dess värde eljest förhöjts genom ny-, till- eller ombyggnad (22 § 2 mom. andra stycket). Åsättande av sådant förhöjt värde skall påkallas av rätten eller domaren och med värderingen förbunden besiktningskostnad föreslås skola i detta fall bestridas av allmänna medel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 105

Kommittén framhåller beträffande den nu omnämnda tilläggsbestämmelsen, hurusom — på sätt förut berörts — enligt rättspraxis domstolen redan nu anses äga i här åsyftade fall upptaga fast egendom högre än nästföregående årets taxeringsvärde. Kommittén hade ansett det vara till fördel att den åsikt, som sålunda kommit till uttryck i rättspraxis, bleve lagfästad. Vid införandet av reglerna om särskild värdering i fall då egendomen nedgått i värde hade, fortsätter kommittén, framhållits att det icke syntes kunna ifrågakomma att till domstolens eget beprövande helt överlåta en sådan värdering, då detta skulle förutsätta en sakkunskap hos domstolen, som i regel icke kunde tänkas föreligga. Enligt kommitténs mening borde då icke heller i fall, där fråga vore örn ett överskridande av taxeringsvärdet, värderingen helt överlåtas åt domstolen utan samma förfarande anlitas som eljest vid åsättande av särskilt värde. Kommittén anmärker vidare, att i fråga om angivandet av de omständigheter, som skola föranleda åsättande av högre värde, förslaget anslöte sig till de i 12 § 2 mom. kommunalskattelagen upptagna fall, då under löpande taxeringsperiod omvärdering kunde ske i och för taxeringsvärdets höjande, samt att någon anledning att för arvsbeskattningens del utöka dessa fall icke syntes förefinnas. På samma sätt som skedde, då egendom nedgått i värde, syntes däremot hänsyn böra tagas även till en värdeförskjutning, som icke uppginge till en femtedel av taxeringsvärdet.

Svea hovrätt uttalar, att större överensstämmelse än enligt förslaget syntes böra åvägabringas mellan reglerna örn beaktande av nedgång i fastighetsvärde och motsvarande regler beträffande ökning. I samma riktning uttalar sig hovrättens advokatfiskalsämbete, som framhåller, att förutom de omständigheter, som enligt förslaget skulle föranleda åsättande av högre värde än taxeringsvärdet, jämväl en väsentlig förändring av rörelse, i vilken egendomen varit använd, kunde tänkas medföra en värdeökning för fastigheten.

Stockholms rådhusrätt anmärker, att bestämmelsen om åsättande av särskilt värde på ansökan av skattskyldig i fall, då för fast egendom icke funnes särskilt taxeringsvärde, syntes vara avsedd att innefatta en ovillkorlig skyldighet för den skattepliktige att hos länsstyrelsen ansöka örn sådan värdering men att författningstexten härutinnan lämnade rum för tvekan. Vidare uttalar rådhusrätten —- i likhet med bankjuristernas förening — att därest i nu avsett fall egendomens värde uppenbarligen vöre mycket ringa och tillförlitlig utredning örn värdet på annat sätt kunde erhållas, det syntes önskvärt, att beskattningsmyndigheten sluppe framtvinga särskild värdering av länsstyrelsen.

Kammarrätten ifrågasätter, huruvida icke i fall, då för fastighet icke funnes särskilt taxeringsvärde, åsättande av särskilt värde borde kunna ske ej blott efter ansökan av skattskyldig utan även efter hemställan av rätten eller domaren.

Överståthållarämbetet uttalar att, örn skattens bestämmande anförtros åt allmänna domstolarna, det syntes föreligga föga anledning att tillägga dom-

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

stolen befogenhet att ompröva de särskilda värden å fast egendom, som i angivna fall skulle åsättas av länsstyrelsen, vilken vöre den i dylika frågor mest sakkunniga myndigheten. I kommittén anförda fall av misstag rörande faktiska förhållanden påkallade ej heller att möjlighet till omprövning vid domstol hölles öppen, då i stället möjlighet funnes att i dylika fall genom ny ansökan till länsstyrelsen begära omprövning av ärendet för vinnande av rättelse. Uttalanden i samma riktning göras av länsstyrelserna i Kalmar och Kristianstads län.

Även de nu gällande bestämmelserna angående befogenhet för Kungl. Maj :t att i fall av ändrade konjunkturförhållanden under vissa förutsättningar medgiva avvikelse från fastighets taxeringsvärde bibehållas i kommitténs förslag med ändring endast i ett avseende. Den föreslagna ändringen innebär borttagande av ett av de villkor för beskattningsvärdets nedsättande som nu gälla, nämligen att det skall befinnas uppenbart, att utgörande av skatt efter vanlig beräkningsgrund skulle verka oskäligt betungande.

Beträffande ifrågavarande ändring anför kommittén:

Redan genom bestämmelsen att nedsättning ej kan ifrågakomma med mindre den sammanlagda skatten uppgår till 3,000 kronor torde man hava tillräckligt beaktat den av praktiska skäl betingade nödvändigheten att begränsa de fall, som läggas under Kungl. Maj:ts prövning. Någon ytterligare begränsning torde knappast vara erforderlig. Att knyta en sådan till ett villkor av angivna innebörd synes icke heller vara i princip riktigt. Uppenbart torde nämligen vara, att här rätteligen icke är fråga om en av ömmande skäl föranledd eftergift av skatt utan om att bereda de skattskyldiga möjlighet att erhålla en riktig värdering i fall, då ett anlitande av de vanliga värderingsreglerna undantagsvis icke giver utrymme härför.

I denna del har förslaget icke föranlett något uttalande i de avgivna yttrandena.

Vad härefter angår i kommitténs förslag (23 §) upptagna särskilda regler för värdering av lös egendom ansluta sig dessa i allt väsentligt till de förut omnämnda bestämmelserna i 6 § i gällande arvsskatteförordning. Den överarbetning, som sistnämnda regler i förslaget undergått, är väsentligen av formell art och har företagits i syfte att ernå närmare överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i 10 § i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. Endast ett par spörsmål skola här närmare beröras.

Såsom förut nämnts är för närvarande i arvsskatteförordningen stadgat, att osäker fordran icke skall åsättas något värde. Enligt förslaget uppskattas osäker fordran till belopp, varmed den kan beräknas inflyta, och skall värdelös fordran icke anses utgöra tillgång. Förslagets bestämmelser ansluta sig till de regler, som i förevarande avseende gälla inom förmögenhetsskattelagstiftningen efter en däri år 1920 genomförd ändring. Dessförinnan innehöll nämnda lagstiftning enahanda regel som arvsskatteförordningen. 1920 års ändring angavs i den proposition, som föranledde densamma, innebära en saklig nyhet. Det torde emellertid enligt kommittén kunna

Kungl. May.ts proposition nr 192. 107

ifrågasättas, huruvida icke rättstillämpningen på arvsbeskattningens område beträffande värdering av osäker fordran låtit sig leda av samma princip, som kommit till uttryck i nämnda lagändring av år 1920. Är så förhållandet skulle således även ifrågavarande ändring vara av endast formell natur. Genom densamma är, anmärker kommittén, i allt fall varje tvekan på förevarande punkt undanröjd.

I sammanhang med nu nämnda ändring berör kommittén frågan om uppskattning av arvlåtares fordran hos insolvent dödsbodelägare. I rättstillämpningen har ansetts, att sådan fordran, vilken enligt 6 kap. 3 § boutredningslagen skall tillskiftas den insolvente bodelägaren så långt hans lott förslår, skall anses säker till belopp motsvarande vad som kan avräknas å delägarens lott och således till nämnda belopp upptagas i bouppteckningen såsom tillgång. Kommittén påvisar, att en sådan metod i skattehänseende leder till resultat, som måste anses i hög grad otillfredsställande. Metoden i fråga medför nämligen, att skatt påföres den insolvente delägaren för en lott, som för honom icke har något verkligt värde och således icke tillför honom någon skatteförmåga, samt att det i realiteten blir de övriga dödsbodelägarna, som komma att drabbas av denna skatt, vilken dödsboet har att förskjuta utan utsikt till återbetalning. Kommittén uttalar såsom sin åsikt att man i reglerna för uppskattning av osäker fordran bör kunna finna en annan och riktigare lösning av ifrågavarande spörsmål. Då arvfallen egendom — även osäker fordran — skall uppskattas med hänsyn till förhållandena vid tiden för skattskyldighetens inträde, d. v. s. i regel vid arvlåtarens död, följer härav att, örn en arvinge vid tiden för arvlåtarens frånfälle icke varit solvent för en arvlåtarens fordran eller någon del därav, fordringen icke bör upptagas såsom tillgång i vidare mån än arvlåtaren vid nämnda tid kunnat påräkna likvid. Kommittén belyser frågan med ett exempel. Det antages, att i ett dödsbo med tre likaberättigade arvingar den verkliga behållningen uppgår till 100,000 kronor samt att dessutom i boet finnes en fordran å 50,000 kronor hos en av arvingarna, vilken är insolvent. Vid arvskifte skall i detta fall fordringen i sin helhet tillskiftas den insolvente arvingen och de verkliga tillgångarna fördelas mellan de båda övriga arvingarna. Med tillämpning av förenämnda av kommittén ogillade metod skulle fordringen anses säker till hela sitt belopp och i bouppteckningen upptagas en behållning å 150,000 kronor samt arvsskatt uttagas å tre lotter, envar å 50,000 kronor, därav en tillkommande den insolvente delägaren och bestående av den i sig värdelösa fordringen. Kommitténs metod åter innebär, att vid bestämmande av behållningen i dödsboet skall bortses från fordringen hos den insolvente delägaren och att behållningen således blir upptagen till sitt verkliga värde, d. v. s. 100,000 kronor. Örn skatten faststiilles på grundval av provisoriskt arvskifte, kommer då skatt att utgå för tre lotter, envar å 33,333 kronor 33 öre, av vilka en anses tillfalla den insolvente delägaren. Kommittén framhåller, alt en sådan lottberäkning visserligen avveke från en verklig delning, som skedde med beaktande av den förut omförmälda avräkningsregeln i 6 kap. 3 § boul redningslagen, men att man undginge den med den andra me-

108 Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

loden förenade olägenheten att skatt uttoges för ett obefintligt värde. Beräknades åter skatten med ledning av ett verkligt arvskifte erhölles med den av kommittén anvisade lösningen alltid ett riktigt resultat. Kommittén anför vidare, att kommittén övervägt att i den föreslagna författningstexten uttryckligen anvisa den lösning av ifrågavarande spörsmål, som enligt kommitténs mening vore den riktiga, men icke funnit detta erforderligt.

Bland den lösa egendom, för vilken icke tidigare i förslaget givits särskilda värderingsregler, märkes, framhåller kommittén, framför allt bohag och andra lösören. Kommittén erinrar vidare, att frågan örn värdering av dylika slag av egendom tidigare vid skilda tillfällen varit föremål för diskussion. Vad angår frågans tidigare behandling får jag i huvudsak hänvisa till kommitténs framställning (sid. 100 ff.).

I motiven till lagen örn boutredning och arvskifte uttalade lagberedningen, att det vöre obestridligt, att lösören vid arvsbeskattningen fortfarande uppskattades till mycket låga belopp och att detta särskilt gällde beträffande bohag och husgeråd. Efter att hava framhållit, att det folie utanför beredningens uppgift att närmare pröva, huruvida en noggrannare värdering finge anses påkallad ur skattepolitisk synpunkt, har beredningen anfört följande:

Beredningen anser sig emellertid böra framhålla vissa skäl, vilka synas tala emot en ändring i förevarande hänseende. För det stora antalet små och medelstora bon, där tillgångarna huvudsakligen utgöras av bohag och husgeråd, kunde sådana tillgångars uppskattande till det verkliga värdet medföra en kännbar höjning av arvsskattens belopp med den påföljden, att en del av boets tillhörigheter måste säljas för anskaffande av kontanter till skattens gäldande. De låga bouppteckningsvärdena verka i dessa fall såsom ett »hemskydd», vilket ej utan vissa vådor i socialt avseende kan uppgivas. Vad angår större bon, där dyrbara lösören, såsom samlingar och konstföremål, finnas, brukar en noggrannare värdering äga rum, något som bör av rätten kontrolleras i samband med bouppteckningens registrering. Detsamma gäller i fråga örn inventarier till fastigheter, fabriker o. d. Då härtill kommer, att den vinst, som skulle tillföras det allmänna genom mera effektiv värdering, näppeligen kunde förväntas bliva av större betydelse och i varje fall ej stå i rimligt förhållande till de menliga påföljder som nyss framhållits, tala enligt beredningens mening övervägande skäl för bibehållande av den praxis beträffande värdering av lösören, som för närvarande råder och som rentav kan sägas hava erhållit karaktären av sedvanerätt.

I anslutning till detta lagberedningens uttalande anför kommittén:

Det måste anses obestridligt, att lösören vid arvsbeskattningen för närvarande uppskattas till låga belopp. Enligt kommitténs mening lärer det emellertid knappast med fog kunna göras gällande, att en praxis av sedvanerättslig karaktär att undervärdera lösören är allmänt rådande. I de städer, som åtnjutit bouppteckningsprivilegium och där sålunda magistraten ägt föranstalta om bouppteckningarnas upprättande, torde i regel en tillförlitlig värdering av dödsbos lösöre hava skett, i allt fall i de större städerna i riket. 1893 års kommitterades förslag till lag angående värdering av död mans bo var icke heller avsett att äga tillämpning i städer med bouppteckningsprivilegium. Att märka är att, även om lösören i dödsbo vid arvsbeskattningen upptages till låga värden, detta icke utan vidare behöver innebära en under-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 109

värdering. Värderingen av lösören bör nämligen ske med hänsyn till vad som kan beräknas inflyta vid en försäljning. Speciellt beträffande begagnat bohag och husgeråd är det förenat med stora svårigheter att bedöma, vilket pris som kan erhållas. Detta blir i särskilt hög grad fallet, då fråga är örn avveckling av ett dödsbo, vilken enligt sakens natur ofta måste ske inom en relativt kort tidrymd. Om värderingen med hänsyn till dessa förhållanden sker med en viss försiktighet, behöver man därför icke anse en undervärdering föreligga. Det lärer emellertid kunna antagas, att en verklig undervärdering icke sällan förekommer, framför allt i de fall, då dödsbodelägarna själva äga utse bouppteckningsförrättare.

Kommittén erinrar härefter, hurusom i samband med tillkomsten av boutredningslagen det för vissa städer gällande bouppteckningsprivilegiet ställts på avskrivning och att numera privilegiet med viss tidsbegränsning gällde endast för fem mindre städer. Kommittén finner det kunna antagas, att med bouppteckningsprivilegiets upphörande den praxis att undervärdera lösören, som i viss utsträckning förelåge, komme att vinna ökad utbredning.

Efter att hava erinrat örn att enligt gällande rätt skattskyldighet icke äger rum för gåva av möbler, husgeråd och andra inre lösören, som äro avsedda för gåvotagarens eller hans familjs personliga bruk — vilken skattefrihet kommittén ansett böra bibehållas, då den vore av ringa ekonomisk betydelse samt en beskattning av dylik gåva knappast skulle hava erforderligt stöd i den allmänna uppfattningen — anför kommittén:

Vid arv av bohag och liknande lösören blir förhållandet från beskattningssynpunkt delvis ett annat. Sådan egendom skall upptagas i bouppteckningen, och de omständigheter av mera personlig natur, som föranlett lösörenas undantagande från gåvoskatt, föreligga fördenskull icke med hänsyn till arvsheskattningen. Däremot blir det även här fråga örn det sätt, på vilket arvtagaren får antagas komma att använda egendomen. Sålunda utgör boet för efterlevande make i regel underlaget för hemmets fortsatta bestånd, och motsvarande gäller fastän i mindre utsträckning, när egendomen övergår från föräldrar till barn. Förvärvet medför då icke någon ökad skatteförmåga i vanlig mening, och en skattelindring för detsamma motiveras även av hänsyn till det krav på »hemskydd», som lagberedningen understrukit. Örn däremot lösören skola tillfalla en fjärmare arvinge, försvagas i allmänhet deras natur av egendom, avsedd för personligt bruk, och i stället blir egenskapen av förmögenhetsföremål, som kunna omsättas i penningar, starkare betonad. Såsom av kommitténs förslag i annan del framgår, föreslår kommittén betydande höjningar av de skattefria beloppen för efterlevande make och barn. Det vill synas kommittén, som örn därigenom jämväl det sociala intresset av »hemskydd» bör bliva i erforderlig mån tillgodosett. Någon anledning att i hemskyddssyfte i fortsättningen bereda utrymme för en undervärdering föreligger därför enligt kommitténs uppfattning icke. Rent principiellt måste en ordning, som medgiver en undervärdering framstå såsom otillfredsställande. Men vidare framkallas därigenom orättvisor vid beskattningen, i del att den som icke vill åberopa en oriktig värdering kommer att drabbas hårdare av skatten än den i sådant avseende mindre noggranne. Arvsskattens nuvarande höjd och bouppteckningsprivilegiets bortfallande föranleda även, att de fiskaliska intressena numera kräva större beaktande.

Ilo Kungl. May.ts proposition nr 192.

Från de skilda synpunkter, som enligt det nu anförda kunna anläggas, har kommittén ansett sig böra föreslå, att den lösa egendom, varom här varit fråga, skall uppskattas till det värde, som egendomen kan hava betingat vid en av boets avveckling föranledd, med tillbörlig omsorg skedd försäljning.

Kommitténs förslag innehåller ytterligare en bestämmelse avseende värderingen av lösegendom, som saknar motsvarighet i gällande arvsskatteförordning. Enligt denna bestämmelse (26 § sista stycket i förslaget) skall, där särskild anledning därtill föreligger, rätten eller domaren äga förordna lämplig person att verkställa uppskattning av lös egendom till ledning för densammas värdering. I anslutning härtill föreskrives, att det åligger skattskyldig eller den, som för skattskyldig omhänderhar egendom, att hålla den tillgänglig för besiktning ävensom att tillhandagå förrättningsmannen med upplysningar och annan utredning. Ersättning åt förrättningsmannen skall erläggas, örn egendom ingår i dödsbo, av boet och eljest av den för egendomen skattskyldige.

I fråga örn denna nyhet i förslaget erinrar kommittén till en början, hurusom — på sätt redan angivits — vid skilda tillfällen frågan örn tillförlitligheten av värdena i bouppteckningarna varit föremål för diskussion och alt därvid förslag framförts, att såsom bouppteckningsman icke skulle få användas annan än den som därtill erhållit rättens förordnande. Såsom skäl för avvisande av dessa förslag hade i huvudsak anförts, att den förordade anordningen skulle bliva för det stora flertalet dödsbon onödigt betungande och därjämte innebära ett ingrepp i en förmån — rätten för dödsbodelägarna att själva utse boutredningsmän — som där den förefanns sedan gammalt ansetts såsom ett privilegium. 1 förslaget till lagen örn boutredning och arvskifte hade, erinrar kommittén vidare, lagberedningen utvecklat de skäl, som föranlett att icke heller genom boutredningslagen i princip någon avvikelse skett från den ordning, enligt vilken bouppteckningen förrättades av gode män, utsedda av delägarna själva. Kommittén funne det likväl obestridligt, att det vore ett fiskaliskt intresse av vikt att den egendom, som upptoges i dödsbouppteckningarna, åsattes riktigt värde. Även om, såsom under lagstiftningsarbetet befunnits, någon ny ordning för bouppteckningarnas förrättande icke borde stadgas, syntes enligt kommitténs mening den önskvärda ökade kontrollen över värderingen av arvfallen egendom utan olägenhet kunna vinnas genom nu ifrågavarande av kommittén anvisade anordning. Enär fast egendom skulle vid arvsbeskattningen upptagas till taxeringsvärdet eller med ledning av särskilt av länsstyrelsen åsatt värde funnes i fråga örn sådan egendom icke behov av ökad kontroll. Knappast förelåge väl heller praktiskt sett något sådant behov beträffande börsnoterade värdehandlingar, men då det noterade värdet icke alltid skulle lända till efterrättelse, hade kommittén icke funnit skäl att undantaga detta slag av tillgångar från de bestämmelser förslaget i nu förevarande del innehölle.

Kommittén anför vidare beträffande de nu omförmälda bestämmelserna i förslaget:

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. lil

Mången gång torde redan en granskning av bouppteckningen utan vidare giva befogad anledning till tvivelsmål, huruvida i densamma upptaget värde icke blivit för lågt beräknat, och kan i andra fall från dödsboet införskaffad utredning tyda på att värderingen är för låg utan att utredningen dock giver tillräckligt stöd för en uppvärdering. Tillsättande av särskild värderingsman bör naturligen icke komma i fråga, med mindre det visar sig ogörligt att utan större omgång genom dödsboets medverkan tillföra beskattningsdomstolen erforderligt och tillförlitligt material för ett riktigt bedömande av värdet. Självfallet bör värderingsman icke heller lörordnas, då det gäller endast obetydligheter. I sådana fall lärer värderingsfrågan alltid kunna praktiskt lösas på annat sätt. De synpunkter, som nu framhållits, hava i författningstexten fått sitt uttryck i föreskriften, att värderingsman ej må förordnas med mindre särskild anledning därtill föreligger. Med hänsyn till den restriktion, som sålunda gäller ifråga örn befogenheten för rätten eller domaren att förordna värderingsman, torde det kunna förutsättas, att i fall, då värderingsman förordnas, dödsboet eller den för egendomen skattskyldige i regel icke på sätt som vederbort fullgjort den skyldighet att tillhandagå beskattningsdomstolen med begärd utredning, som enligt förslaget blivit ålagd. Kommittén har framför allt av detta skäl ansett sig böra föreskriva, att ersättning åt värderingsmannen skall erläggas, om den ifrågavarande egendomen ingår i dödsbo, av boet och eljest av den för egendomen skattskyldige.

Överståthållarämbetet ifrågasätter i sitt yttrande, huruvida de särskilda värderingsreglerna behövde erhålla en så vidlyftig avfattning. Det avsedda syftet syntes enklare kunna nås genom en föreskrift att egendomen skall uppskattas enligt de grunder, som gälla för uppskattning av förmögenhet vid inkomst- och förmögenhetsbeskattning, eventuellt, där så funnes erforderligt, med hänvisning till att utgångspunkten i vissa fall skulle vara det beräknade värdet vid en av boets avveckling föranledd med tillbörlig omsorg skedd försäljning. Genom en sådan åtgärd skulle även vinnas, att vid den blivande författningstexten icke behövde fogas de tämligen tyngande kapitaliseringstabellerna, vilka vöre exakt likalydande med de tabeller, som fogats vid förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Svea hovrätt finner icke något vara att erinra mot den ståndpunkt, kommittén intagit i fråga örn upptagande av fordran hos insolvent dödsbodelägare, men anser, att denna ståndpunkt borde komma till uttryck i författningstexten, då den avveke från rådande praxis och från vad enligt 6 kap. 3 § boutredningslagen gällde i civilrättsligt hänseende, varefter hovrätten i denna fråga vidare anför:

Måhända borde även till skydd för statsverkets intresse stadgas, att här avsedda situation skulle beaktas, då provisoriskt skifte lades till grund för skattens beräknande. Örn en arvlåtarc såsom arvingar efterlämnade två söner A och I?, av vilka den senare saknade alla tillgångar, och i boet funnes dels en fordran örn 10,000 kronor mot 11, dels annan egendom till samma värde, skulle vid arvskifte A erhålla denna egendom och 1? få ålnöjas med den värdelösa fordringen. Del syntes då rimligt, att skattliiggningen, även örn den verkställdes på grundval av bouppteckningen, skedde i överensstämmelse härmed och icke, såsom av förslaget syntes följa, grundades på det fiktiva antagandet alt de reala tillgångarna delades lika mellan bröderna med på-

112 Kungl. Maj:ts proposition nr i92.

följd att skatten bleve avsevärt lägre än den borde vara. Det vore att märka, att i fall av denna art bodelägarna saknade allt intresse att få arvskiftet lagt till grund för beskattningen, vilken sålunda här regelbundet komme att verkställas med ledning av bouppteckningen.

Med hänvisning till det av advokatfiskalsämbetet vid hovrätten avgivna yttrandet — vari ämbetet förklarar sig med tillfredsställelse hälsa den föreslagna möjligheten för beskattningsmyndigheten att förordna lämplig person för uppskattning av lös egendom — förordar hovrätten införande av bestämmelse om rätt för advokatfiskalsämbetet att vid behov hos hovrätten utverka förordnande för sådan förrättningsman. Slutligen anser hovrätten det kunna ifrågasättas, huruvida icke ersättningen till förrättningsmannen i vissa fall med hänsyn till uppskattningens resultat borde stanna å statsverket.

Stockholms rådhusrätt anser den föreslagna bestämmelsen rörande grunderna för uppskattning av sådan lös egendom, för vilken speciella värderingsregler ej givits, riktig och lämplig och lämnar sin fulla anslutning till förslaget örn befogenhet för beskattningsmyndigheten att förordna särskild värderingsman, då behovet därav syntes ovedersägligt. Jämväl rådhusrätten ifrågasätter, huruvida icke den av kommittén anvisade metoden för upptagande av fordran hos insolvent dödsbodelägare borde komma till uttryck i författningstexten.

I sistnämnda hänseende göres enahanda uttalande även av länsstyrelsen i Västmanlands län.

Länsstyrelsen i Stockholms län åter anser, att det av kommittén anvisade förfaringssättet för upptagande av fordran hos insolvent dödsbodelägare icke kunde givas företräde framför den nu tillämpade metoden och därför överhuvud icke borde komma till användning.

Kammarrätten anför i huvudsak:

Bestämmelsen örn att icke börsnoterade värdehandlingar skulle upptagas lill pris, som under normala förhållanden kunde hava varit påräkneligt vid försäljning, vore ofta svårtillämplig, särskilt då fråga vöre om värdehandlingar, som sällan bleve föremål för några representativa försäljningar, t. ex. aktier i s. k. familjebolag. För utfinnande av värdet å sådana aktier hade av beskattningsmyndigheterna brukat användas ett flertal metoder, vilka dock vöre mycket litet pålitliga, och resultatet hade faktiskt blivit att börsnoterade och icke börsnoterade aktier i allmänhet uppskattades efter olika grunder. Detta hade särskilt kommit till synes därigenom, att under goda tider sistnämnda slag av värdepapper icke ansetts följa de börsnoterade upp i höjden, varemot vid baisse-perioder de icke börsnoterade aktierna i regel blivit förhållandevis hårdare beskattade än andra aktier. Till avhjälpande av svårigheten med beskattningen av icke börsnoterade aktier hade under de sista åren genom länsstyrelsernas försorg särskilda undersökningar gjorts angående sådana aktiers värden, och förmögenhetsbeskattningen hade i allmänhet verkställts med ledning av dessa undersökningar. Det hade emellertid i vissa fall visat sig, att de sålunda bestämda värdena legat avsevärt högre än försäljningsprisen. Särskilt gällde detta aktier i familjebolag, enär allmänhetens intresse för inköp av sådana värdepapper — i den mån de utbjödes till salu — ofta vore mycket ringa. Mot den förenämnda bestämmel-

Kungl. Maj.ts proposition nr 192. 113

sen för värdering av icke börsnoterade aktier kunde dock, såvitt gällde densammas tillämpande vid den allmänna förmögenhetsbeskattningen, antagligen icke göras någon anmärkning i förevarande hänseende, då i det långa loppet de divergenser, som uppkomma mellan de beräknade värdena och de tillfälligtvis konstaterade försäljningsvärdena, i stort sett icke syntes hava större betydelse. Annorlunda vore förhållandet med arvsskatten, som vore en engångsskatt och på grund av de höga skattesatserna ofta toge en ansenlig del av kvarlåtenskapen i anspråk. Kammarrätten ville därför ifrågasätta örn ej värderingen av icke börsnoterade värdepapper i arvs- och gåvoskattehänseende kunde ske efter den i förslaget nyinförda generella regeln för värdering av lös egendom eller efter någon likartad skälig beräkningsgrund.

Statskontoret och riksräkenskapsverket ifrågasätta, huruvida det icke för vinnande av den kontroll, som avses med den föreslagna bestämmelsen örn befogenhet för beskattningsmyndigheten att förordna lämplig person att verkställa värdering, borde så ordnas att beskattningsmyndigheten bereddes möjlighet att uppdraga åt någon i allmän tjänst anställd person att såsom tjänsteåliggande utan särskild ersättning verkställa värderingen, därvid förslagsvis nämnas av statskontoret vederbörande åklagare och av riksräkenskapsverket utmätningsman. Riksräkenskapsverket tillägger, att en sådan metod borde kunna komma till användning åtminstone när fråga vore om bohag och annan lös egendom av icke alltför specifik natur, samt att det för övrigt även i fråga örn reglerna för själva värderingen borde göras åtskillnad mellan bohag och liknande egendom å ena samt inventarier, lager, maskiner och övrig till exempelvis merkantil verksamhet hänförlig egendom å andra sidan. I fråga örn sistnämnda slag av egendom syntes nämligen särskilda normer för värderingen böra fastslås. Vidare borde värderingen av icke börsnoterade aktier kunna ske med ledning av de värden, som fastställdes vid den årliga taxeringen.

Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter, huruvida icke, därest i enlighet med förslaget allmän domstol komme att bliva beskattningsmyndighet, det borde bliva regel att särskild värderingsman för uppskattning av lös egendom förordnades, där icke av beskattningshandlingen klart framginge, att däri förekommande värdering kunde tilläggas vitsord.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som finner den föreslagna möjligheten för beskattningsmyndigheten att förordna särskild värderingsman mycket välbetänkt, ifrågasätter huruvida icke, i fall där den lösa egendomens värde kunde antagas överstiga visst fastställt minimibelopp, för dödsbo borde stadgas skyldighet att anlita för ändamålet särskilt auktoriserade värderingsmän.

Försäkringsinspektioncn framhåller, att de föreslagna, med nu gällande bestämmelser överensstämmande reglerna för värdering av rätt till livränta hade avseende å en vanlig från tidpunkten för uppskattningen till den berättigades död utgående livränta, men att, särskilt under senare år, ett flertal andra livränteformer alltmer kommit till användning inom livförsäkringsrörelsen och alt beträffande dessa de ifrågavarande reglerna ej lämnade någon vägledning för uppskattningen av kapitalvärdet. Som exempel kunde anföras uppskjuten livränta mot engångspremie, ränta utgående under nå-

Dihang till riksdagens protokoll lott. 1 sami. Nr 192. 8

114 Kungl. Mcij:ts proposition nr 192.

göns livstid, dock högst viss tid (temporär livränta) samt ränta utgående under någons livstid, dock minst viss tid (livränta med viss tids garanti). I fråga örn sådana livräntor erfordrades visserligen uppskattning av kapitalvärdet endast i de fall, då livräntans årsbelopp överstege 1,500 kronor, men under senare tid syntes i åtskilliga fall denna gräns hava avsevärt överskridits. För dessa fall vore därför kompletterande bestämmelser påkallade.

Utöver de nu behandlade bestämmelserna i förslaget, vilka sakna motsvarighet i gällande arvsskatteförordning, innehåller förslaget i förevarande del ytterligare en nyhet, nämligen en särskild värderingsregel avseende fall då med arvs- eller testamentslott skall sammanläggas gåva från arvlåtaren, vartill denne enligt förbehåll vid gåvans lämnande åtnjutit nyttjanderätt eller rätt till avkastning. Till detta stadgande återkommer jag vid behandlingen av gåvobeskattningen.

De vid kommitténs förslag fogade kapitaliseringstabellerna överensstämma med de nu gällande. Kommittén uttalar att, då samma tabeller återfinnas även på andra håll inom skattelagstiftningen, frågan örn deras omarbetande borde upptagas i ett sammanhang.

Departements- Om, såsom jag förordat, bouppteckningen bibehålies såsom grundläggande chefen. beskattningshandling, torde därav följa även ett bibehållande av den för värdering av arvfallen egendom gällande huvudregeln, att vid värderingen skola lända till efterrättelse i bouppteckningen åsätta värden. Då i annan lagstiftning föreskrifter saknas angående grunderna för bestämmande av bouppteckningsvärdena, måste dock för åstadkommande av tillförlitliga beskattningsvärden särskilda kompletterande värderingsregler meddelas. Kommitténs förslag, att beskattningsvärdet skall bestämmas med tillämpning av dessa kompletterande regler icke blott såsom nu i fall då därigenom framkommer högre värde än det som upptagits i bouppteckning eller deklaration utan även då värdet blir lägre än detta, synes mig innefatta en riktig ståndpunkt.

De särskilda regler för värdering av fast egendom, som nu gälla och i huvudsak oförändrade upptagits i kommitténs förslag (22 §), hava varit föremål för ingående utredning i sammanhang med de ändringar i arvsskatteförordningen, som enligt vad förut nämnts tillkommo år 1934 och varigenom möjlighet bereddes till särskild, från taxeringsvärdet avvikande uppskattning av fast egendom. Vid denna utredning dryftades olika uppslag beträffande värderingen av fast egendom vid arvsbeskattningen. På skäl, som jag alltjämt anser övertygande, stannade man därvid för taxeringsvärdet såsom beskattningsvärde med den möjlighet till avvikelse som nyss nämnts. Det må särskilt framhållas, att då även beaktades den i ett av remissyttrandena nu åter upptagna frågan om lämpligheten att lägga taxeringsvärdet till grund för bestämmande av beskattningsvärdet å sådan del av jordbruksfastighet, som utgöres av skogsmark eller växande skog. Beträffande nämnda

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 115

tidigare utredning tillåter jag mig hänvisa till propositionen nr 252 till 1934 års riksdag med därvid fogad utredningspromemoria.

I ett par av yttrandena har framhållits såsom önskvärt, att regeln örn fast egendoms upptagande till näst föregående års taxeringsvärde ersättes med ett stadgande att det senast fastställda taxeringsvärdet skall läggas till grund för värderingen. Även denna fråga har tidigare varit föremål för prövning dels med anledning av en motion till 1933 års riksdag och dels i sammanhang med 1934 års förenämnda utredning. Man bibehöll därvid i princip den nu gällande regeln. Jag har för min del icke funnit anledning intaga en annan ståndpunkt.

I likhet med kommittén finner jag de år 1934 tillkomna reglerna om åsättande i vissa fall av särskilt fastighetsvärde i huvudsak böra bibehållas. Behörighet att påkalla åsättande av dylikt värde har jag ansett böra tillkomma icke blott såsom för närvarande den skattskyldige utan även boutredningsman eller testamentsexekutör. Mot den av kommittén föreslagna, från praktisk synpunkt helt visst tämligen oväsentliga ändringen, att domstolen vid sin uppskattning skall vara oförhindrad bestämma icke blott såsom nu ett högre utan även ett lägre värde än det av länsstyrelsen åsätta, finner jag icke något vara att erinra. De anmärkningar, som i några av yttrandena framställts beträffande denna domstolens omprövningsrätt, kan jag nämligen icke finna befogade.

Vidkommande det i 22 § 2 mom. tredje stycket avsedda fall, då för fast egendom icke finnes särskilt taxeringsvärde, har jag i anslutning till uttalanden i ett par av remissyttrandena ansett mig böra föreslå, att värdering genom länsstyrelsens försorg icke skall vara erforderlig där det finnes uppenbart att egendomens värde ej överstiger 5,000 kronor. Vidare har en redaktionell jämkning vidtagits i syfte att tydligt utmärka att, då värdet överstiger nämnda belopp, det ovillkorligen åligger vederbörande att hos länsstyrelsen göra framställning örn åsättande av särskilt värde till ledning för skattens bestämmande.

De av kommittén föreslagna nya reglerna angående åsättande av särskilt fastighetsvärde jämväl i fall, då egendomens värde förhöjts, finner jag mig även böra tillstyrka. För åvägabringande — på sätt en av de hörda myndigheterna förordat — av större överensstämmelse mellan nu ifrågavarande regler och motsvarande stadganden om beaktande av nedgång i fastighetsvärdet har jag emellertid bland de omständigheter, som skola föranleda åsättande av förhöjt värde, även upptagit väsentlig förändring av rörelse, i vilken egendomen varit använd.

I likhet med kommittén finner jag de nu gällande bestämmelserna angående befogenhet för Kungl. Majit att i fall av ändrade konjunkturförhållanden medgiva avvikelse från fastighets taxeringsvärde böra i allt väsentligt bibehållas. Kommittén har upptagit det för sådant medgivande nu gällande villkoret, att den sammanlagda skatten skulle uppgå till minst 3,000 kronor örn egendomen upptoges till taxeringsvärdet. Då vid tillämpning av reglerna för beskattning av successiva förvärv icke samtliga lotter

116 Kungl. Maj-.ts proposition nr 192.

i boet bliva föremål för beskattning i ett sammanhang, har beträffande ifrågavarande villkor vidtagits en omformulering innebärande att hänsyn skall tagas endast till sammanlagda skatten för sådana lotter i boet, om vilkas beskattande är fråga. Mot kommitténs förslag örn borttagande av det ytterligare villkoret, att utgörande av skatt efter vanlig beräkningsgrund skulle verka oskäligt betungande, synes ej något vara att erinra. Behörighet att göra framställning om nedsättning av beskattningsvärdet anser jag även i nu förevarande fall böra tillkomma icke blott skattskyldig utan även boutredningsman eller testamentsexekutör. Vidare har jag ansett bestämmelserna i fråga böra kompletteras med en uttrycklig föreskrift, att sådan ansökan skall för att kunna upptagas till prövning vara till Kungl. Majit ingiven innan beslut örn skattens fastställande meddelas.

Vad angår de i förslaget upptagna särskilda reglerna för värdering av 1 ö s egendom (23 §) har redan framhållits, hurusom flertalet av dessa regler i sak ansluta sig till nuvarande bestämmelser, men att dessa för särskilda fall givna bestämmelser i förslaget utökats med en föreskrift rörande grunderna för uppskattning av lös egendom i allmänhet. Den motivering kommittén anför för införande av en sådan generell regel för värdering av lös egendom finner jag övertygande.

I anslutning till uttalanden av bland andra Svea hovrätt och Stockholms rådhusrätt har jag ansett, att den ståndpunkt, kommittén i motiven intagit i fråga örn uppskattning av fordran hos insolvent dödsbodelägare, bör komma till uttryck i författningstexten. Jag föreslår därför införande av en föreskrift av innehåll att, såvitt gäller osäker eller värdelös fordran, den omständigheten att gäldenären är delägare i dödsboet icke föranleder fordringens uppskattande enligt andra grunder än eljest tillämpliga. Svea hovrätt har vidare ifrågasatt, huruvida icke till skydd för statsverkets intresse härjämte borde införas en bestämmelse, enligt vilken i fall av beskattning på grundval av bouppteckning fordran hos insolvent dödsbodelägare skulle i anslutning till för det verkliga arvskiftet gällande regel föranleda motsvarande minskning av hans andel i de reala tillgångarna. Härigenom skulle övriga delägares andelar däri bliva utökade och underkastade därav föranledd progressiv skärpning av skatten. En sådan bestämmelse synes mig icke tillrådlig. Redan det förhållandet, att den ifrågasatta metoden skulle innebära ett hänsynstagande endast till en viss av det flertal omständigheter, som vid det verkliga skiftet kunna föranleda annan lottbestämning än vid den provisoriska delningen, synes ägnat att ingiva betänkligheter. Det är givetvis ingalunda uteslutet, att någon av dessa andra omständigheter skulle vid skiftet komma att helt eller delvis motväga den lottjustering, som den ifrågasatta regeln skulle medföra. Härtill kommer, att ett iakttagande vid det verkliga skiftet av den lottbestämningsregel, som utgör motsvarighet till den av hovrätten ifrågasatta föreskriften, icke är obligatoriskt.

Av försäkringsinspektionen har anmärkts, att de föreslagna, med nu gällande bestämmelser överensstämmande reglerna för beräknande av kapitalvärdet å livränta hava avseende å en vanlig från tidpunkten för uppskatt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 117

ningen till den berättigades död utgående livränta men däremot icke å vissa på annat sätt bestämda livräntor, som numera kommit till användning inom livförsäkringsrörelsen. Vad sålunda framhållits är visserligen riktigt, men jag har likväl icke ansett mig böra föreslå specialbestämmelser för nu åsyftade fall. Upptagande i författningstexten av regler för speciella fall måste av praktiska skäl givetvis ske med viss begränsning. Särskilt med hänsyn till de variationer, som numera förekomma och alltmer utvecklas även inom en och samma försäkringsform, torde man ock hava anledning räkna med att specialbestämmelser på förevarande område endast i begränsad utsträckning skulle komma att fylla sitt ändamål. För de av försäkringsinspektionen angivna fallen lärer, med anlitande av den utredning som tillhandahålles av vederbörande försäkringsanstalt, även utan specialregler kunna åstadkommas en uppskattning i anslutning till de för huvudfallen angivna grunderna. För övrigt är, såsom av försäkringsinspektionen även antytts, den nu upptagna frågan av begränsad betydelse med hänsyn därtill att uppskattning av en livräntas kapitalvärde erfordras endast i fall då räntans årsbelopp överstiger 1,500 kronor.

I vidare mån än i det föregående angivits har jag icke funnit anledning till erinran mot de regler om uppskattning av arvfallen egendom, som innehållas i förslaget.

De i 26 § i förslaget upptagna bestämmelserna rörande den utredning och de särskilda handlingar, de skattskyldiga hava att tillhandahålla för möjliggörande av en riktig tillämpning av värderingsreglerna, har jag ansett böra kompletteras med en föreskrift avseende icke börsnoterade värdepapper.

Förut har berörts, hurusom vid förmögenhetsbeskattningen under de sista åren genom överståthållarämbetets och länsstyrelsernas försorg och under samverkan dem emellan särskilda utredningar verkställts beträffande värdena å icke börsnoterade aktier. I syfte att göra resultatet av dessa utredningar, som torde vara avsedda att fortsättas, tillgängligt för samtliga beskatt ningsmyndigheter hava de genom utredningarna framkomna värdena samlats i en gemensam årligen förnyad förteckning, som genom Överståthållarämbetet och länsstyrelserna tillhandahållits taxeringsnämnderna. Förmögenhetsbeskattningen bär ock, såsom i kammarrättens yttrande framhållits, i allmänhet verkställts i anslutning till dessa utredningar.

Det har synts mig önskvärt, att det utredningsarbete, som sålunda vid förmögenhetsbeskattningen nedlägges för åstadkommande av en enhetlig och tillfredsställande värdering av icke börsnoterade aktier, kommer även arvsbeskattningen till godo. Då såsom redan förutskickats denna av mig föreslås bibehållen vid de allmänna domstolarna, torde de skattskyldiga lämpligen böra åläggas att i arvsskatteärendet till ledning för bestämmande av beskattningsvärdet ingiva bevis till domstolen angående det värde, vartill icke börsnoterat värdepapper blivit upptaget vid senaste taxering. Givetvis kunna efter den tidpunkt, som denna taxering avser, men före dödsfallet omständigheter hava inträffat som föranleda åsättande av annat värde än vid taxeringen, liksom domstolen utan att någon särskild omständighet

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

inträffat kan finna anledning frångå det vid taxeringen fastställda värdet. För att i möjligaste mån bereda domstolen tillgång till det värde, som är att hänföra till utgången av året närmast före dödsåret, bör omförmälda bevis lämpligen avse i taxeringsärendet föreliggande beslut, oavsett huruvida omprövning av detsamma i högre instans kan påkallas eller beslutet är beroende på sådan ännu icke slutförd omprövning. I överensstämmelse härmed föreslår jag, att 26 § kompletteras med en föreskrift av innehåll att det skall åligga skattskyldig att till ledning för värdering av icke börsnoterade aktier, obligationer och därmed jämförliga värdehandlingar förete av landskamrerare meddelat bevis, utvisande det värde, vartill enligt senast verkställd prövning handlingen må hava upptagits vid taxering enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen, enligt vilken rätten eller domaren skall, där särskild anledning därtill föreligger, äga förordna lämplig person att verkställa uppskattning av lös egendom till ledning för densammas värdering, finner jag lämplig och av behovet påkallad. I anslutning till uttalande av Svea hovrätt föreslår jag befogenhet jämväl för hovrätterna att efter framställning av vederbörande advokatfiskalsämbete förordna sådan förrättningsman. En dylik bestämmelse torde även vara ägnad att inskärpa angelägenheten av att redan underrätterna vederbörligen utnyttja möjligheten att på nu angivet sätt tillrättalägga sådana fall, där anledning finnes till antagande att bouppteckningsvärdena icke blivit åsätta med tillbörlig omsorg.

Det från ett par håll framförda förslaget att uppdraget att i nu avsedda fall tillhandagå domstolarna med värdering skulle anförtros vissa i allmän tjänst anställda personer har jag icke funnit skäl biträda. Ehuru det givetvis kan vara föremål för tvekan, huruvida det utan hänsyn till uppskattningens resultat i alla förekommande fall bör åligga dödsboet eller de skattskyldiga att gälda kostnaden för värderingen, har jag icke heller på denna punkt ansett mig böra frångå kommitténs förslag.

Då såsom kommittén framhållit den omarbetning av kapitaliseringstabellerna, som kan finnas påkallad, berör även andra skatteförfattningar än den förevarande, kommer jag att i ett sammanhang upptaga denna fråga beträffande samtliga därav berörda beskattningsområden.

Beskattningen av de särskilda lotterna.

Fysiska personers förvärv.

Av den lämnade översikten över gällande bestämmelser framgår, att vid beskattningen av de särskilda arvs- och testamentslotterna såväl lottens storlek som släktskapen mellan arvlåtare och förvärvare är bestämmande för skatteprocenten, vilken sålunda är dubbelt progressiv, nämligen dels i förhållande till lottens storlek och dels i förhållande till avtagande släktskap.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 192. 119

I fråga om den fördelning av de skattskyldiga i olika klasser, som dessa båda progressionsgrunder föranlett, må här erinras, att enligt gällande bestämmelser hänföras till klass I: efterlevande make, barn, adoptivbarn och avkomling till barn eller adoptivbarn, klass II: föräldrar, syskon, halvsyskon och avkomling till hel- eller halvsyskon och klass IV: övriga arvsberättigade släktingar ävensom oskylda.

Kommittén.

Kommittén föreslår, att i nuvarande klass I upptagas jämväl styvbarn och makes adoptivbarn samt avkomling till sådant barn, och anför härom:

Genom lagen den 11 juni 1920 om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn har fastslagits, att i visst betydelsefullt hänseende styvbarn böra vara jämställda med makarnas gemensamma barn. Denna lagstiftning förutsätter såsom naturligt och önskvärt, att styvbarn i regel få uppväxa i makarnas gemensamma hem. I dessa vanligen förekommande fall föreligga enligt kommitténs åsikt starka skäl att bereda en styvfaders eiler styvmoders testamentsförordnande till förmån för styvbarn enahanda skattelindring som de gemensamma barnens arvs- och testamentsförvärv. I fall, där styvbarnet icke vistats i makarnas hem, torde ett testamentsförordnande till förmån för styvbarnet i och för sig indicera en verklig samhörighet mellan testator och styvbarnet. Då det tillika bör kunna förutsättas, att denna samhörighet har sin grund i det av testator ingångna äktenskapet, lärer även i nu åsyftade fall samma skattelindring vara påkallad. Att införande av skattelindring för styvbarn — liksom andra av kommittén föreslagna skattelindringar — innefattar avsteg från den nu tillämpade principen att, frånsett efterlevande makes förvärv, uteslutande grunda skattedifferentieringen på arvsordningen, bör enligt kommitténs förmenande icke vara ägnat att ingiva betänkligheter. Härutinnan finnas på skilda håll förebilder i den modernare arvsskattelagstiftningen. Likaväl som med testators naturliga barn i skattehänseende jämställes hans adoptivbarn, bör med testators styvbarn jämställas hans makes adoptivbarn.

Enligt kommitténs förslag skall vidare klass II i tariffen utökas sålunda, att där jämväl upptagas styvfader, styvmoder, adoptant, adoptants avkomling samt barns eller adoptivbarns make; och yttrar kommittén beträffande förslaget i denna del:

För upptagande av styvföräldrar i denna klass gälla samma skäl som för styvbarns införande under klass I. Vad angår adoptant torde den omständigheten, att adoptanten, hos vilken adoptivbarnet vanligen erhållit sin uppfostran, i allmänhet får antagas stå i närmare förhållande till adoptivbarnet än vad fallet är med barnets naturliga föräldrar eller släktingar, utgöra tillräcklig anledning till den föreslagna skattelindringen. Såsom ytterligare skäl tillkommer, att adoptanten äger, om än i begränsad utsträckning, arvsrätt efter adoptivbarnet. Att adoptants avkomling bör tillgodonjuta enahanda skattelindring torde icke behöva särskilt motiveras. Ett testamentariskt förordnande till förmån för make till testators barn lärer ofta vara att till skriva icke endast hänsyn lill testamentstagaren personligen utan även omsorg örn barnets familj. Mången gång kommer detta till uttryck i testamentet sålunda, att detsamma skall i första hand gälla barnet, och, endast

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

om barnet avlider före testator, barnets make. Enligt kommitténs åsikt kan det icke anses tillfredsställande att, under det andra medlemmmar av barnets familj — barnet självt och dess barn — beskattas enligt klass I, barnets make däremot har att erlägga skatt enligt klass IV. Kommittén har därför upptagit barns make ävensom adoptivbarns make i klass II i tariffen.

Kommittén har härjämte framlagt förslag rörande skattelindring för trotjänare.

I en motion vid 1937 års riksdag hemställdes örn sådan ändring av 19 § i gällande arvsskatteförordning att person, som minst tio år varit anställd i testators eller gåvogivarens tjänst, jämställdes med under klass II i skatteskalan uppräknade testaments- och gåvotagare. Bevillningsutskottet anförde i sitt betänkande (nr 24) med anledning av motionen:

I likhet med motionären finner utskottet det icke vara tillfredsställande, att den kategori av testaments- och gåvotagare, som i motionen betecknas såsom trotjänare, skall erlägga skatt för testamentslott och gåva enligt klass IV av den i arvsskatteförordningen intagna tariffen. I många fall kan nämligen en trotjänare under tjänstetiden hava stått testator eller gåvogivare minst lika nära som vissa släktingar. Utskottet finner därför billighetsskäl tala för att, då en person visat trotjänaren sin erkänsla genom att till denne bortgiva ett belopp i syfte att därmed exempelvis trygga trotjänarens försörjning efter slutad tjänst eller pa ålderdomen, beloppet icke beskattas högre än om detsamma skulle tillfallit någon av de skattskyldiga, som om förmälas i klass II av tariffen. Med den relativt begränsade kategori skattskyldiga, varom här är fråga, torde summan av de skatter, staten skulle gå förlustig, därest en lindring i skatten medgåves, icke uppgå till mera betydande belopp, varför statsfinansiella skäl icke kunna anföras mot den av motionären föreslagna klassificeringen av trotjänare. Med hänsyn till det anförda ansluter sig utskottet till motionärens uppfattning, att trotjänare i arvs- och gåvoskattehänseende hänföras till förenämnda klass II.

Motionären har vidare föreslagit, att i förevarande hänseende med trotjänare skall förstås person, som under minst tio år varit i testators eller gåvogivares tjänst. I frågans nuvarande läge är utskottet icke berett att uttala sig örn, huruvida genom denna definition erhålles en lämplig avgränsning av begreppet trotjänare. Utskottet vill emellertid angiva några allmänna synpunkter på frågan. I regel torde böra uppställas fordran å viss längre tids anställning hos samma person eller familj. Skäl kunna även anföras för att andra omständigheter än anställningens varaktighet tagas i betraktande, såsom exempelvis tjänstens natur — vård under längre tid av sjuk person — eller dylikt. Utskottet anser vidare, att från begreppet trotjänare icke bör undantagas person, som stått i sådant skyldskapsförhållande till testator eller gåvogivare, att personen enligt gällande bestämmelser i arvsskatteförordningen är att hänföra till klass IV, och som innehaft tjänst hos testator eller gåvogivaren under enahanda förhållanden som en oskyld. Även i sistnämnda fall finner utskottet skäligt, att tjänsteförhållandet och icke skyldskapen bör vara avgörande för frågan, efter vilken klass i nämnda förordning skatt skall beräknas.

På grund av det nu anförda får utskottet förorda, att det i förevarande motion berörda spörsmålet måtte göras till föremål för närmare utredning, varvid särskild uppmärksamhet bör ägnas däråt, att bestämmelserna i ämnet icke öppna möjlighet till kringgående av ifrågavarande beskattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 121

Riksdagen anhöll med åberopande av betänkandet hos Kungl. Majit örn föranstaltande av den begärda utredningen.

Kommitténs förslag i förevarande hänseende innebär att, om lott, i värde icke överstigande 50,000 kronor, tillkommer annan än i klass I eller klass II upptagen person, vilken såsom anställd tillhört den avlidnes husfolk under minst tio år eller under tid, som jämte tiden för sådan anställning hos den avlidnes make eller hos släkting till den avlidne eller maken, uppgår till minst tio år, skatten skall beräknas till hälften av det belopp, varmed densamma skolat utgå enligt för klass IV angivna grunder.

Beträffande det sålunda föreslagna stadgandet yttrar kommittén, att den funnit av bevillningsutskottet anförda skäl tala för att skattelindring bereddes åsyftade kategori av skattskyldiga, och hänvisar till att sådan skattelindring förekommer i såväl Danmark som Norge. I fråga om utskottets uttalande, att skäl kunde anföras för att även andra omständigheter än anställningens varaktighet toges i betraktande, såsom tjänstens natur — vård under längre tid av sjuk person — eller dylikt, framhåller kommittén, att hänsynstagande till sådana mer eller mindre individuella faktorer skulle medföra praktiska svårigheter vid bestämmelsernas tillämpande och även öppna möjlighet till missbruk från de skattskyldigas sida av den medgivna skattelindringen. Kommittén ansåge därför övervägande skäl föreligga att låta endast anställningens varaktighet bliva avgörande. I fråga om större lotter funne kommittén de för skattelindringen anförda skälen icke äga samma giltighet och hade därför begränsat skattelindringen till lotter icke överstigande 50,000 kronor. Särskilt med hänsyn till denna begränsning hade kommittén ansett praktiska skäl tala för att låta skattelindringen få form av avdrag å den enligt klass IV utgående skatten i stället för att, såsom utskottet ifrågasatt, hänföra de ifrågavarande skattskyldiga till klass II. Avdragets beräknande till hälften av den enligt klass IV utgående skatten innebure, att den skatt, som vederbörande hade att erlägga, med tillämpning av gällande tariff bleve något högre än om den beräknats enligt klass II, för en lott å exempelvis 5.000 kronor 270 kronor i stället för — örn skatten beräknats enligt klass II — 220 kronor.

Enligt nuvarande bestämmelser skall, såsom förut berörts, förvärv genom arv eller testamente för att vara skattepliktigt uppgå till visst minimivärde, i klass I 1,000 kronor och i övriga klasser 200 kronor. Vid gåvobeskattningen är den allmänna regeln att, om gåvans värde icke överstiger 3.000 kronor, skattefrihet äger rum oberoende av vilken skatteklass mottagaren tillhör. Det må framhållas, att mellan arvsbeskattningens och gåvobeskattningens regler i förevarande hänseende alltså föreligger även den mera oväsentliga skiljaktigheten att olika metoder användas vid angivandet av skattefrihetsgränsen sålunda att för skattefrihet förutsättes vid arvsbeskattningen alt lottens värde understiger och vid gåvobeskattningen att gåvans värde ej överstiger angivet belopp.

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Kommittén föreslår för arvsbeskattningens del höjning av de skattefria minimivärdena sålunda att arvs- eller testamentslott skall vara fri från skatt om dess värde icke överstiger i klass I 3,000 kronor och i övriga klasser 1,000 kronor.

Kommittén anför beträffande sitt förslag i denna del i huvudsak följande:

De vid arvsbeskattningen skattefria beloppen framstå numera såsom alltför låga icke endast om man täger hänsyn till penningvärdets fall — för klass I höjdes det skattefria beloppet genom 1908 års stämpelförordning från 400 kronor till 1,000 kronor, men beloppet 200 kronor kvarstår för de övriga klasserna oförändrat sedan arvslottsskattens införande 1894 — utan även vid en jämförelse med vad som gäller inom andra beskattningsområden. Nu angivna skäl för en höjning av de skattefria beloppen skulle tvivelsutan bliva till fullo beaktade, om den vid gåvobeskattningen tillämpade skattefrihetsregeln utsträcktes att gälla även arvsbeskattningen. Detta skulle jämväl innebära en icke oväsentlig arbetsbesparing för domstolarna vid författningens tillämpande. I det utredningsmaterial, som ställts till kommitténs förfogande, ingå vissa inom statistiska centralbyrån verkställda undersökningar, avseende arvsbeskattningen under åren 1935 och 1936, varav inhämtas, att en ökning av det skattefria beloppet till 3,000 kronor inom alla klasser skulle hava medfört en skatteminskning under år 1935 av 1,023,463 kronor och under år 1936 av 1,042,402 kronor. Mot dessa skattebelopp svarade för år 1935 ett beskattningsbart belopp av 59,844,621 kronor, fördelade på 44,987 andelar, och för år 1936 ett beskattningsbart belopp av 61,313,188 kronor, fördelade på 45,901 andelar.

De skäl, som angivits för en höjning av de skattefria beloppen, finner kommittén icke tillräckliga för en så långt gående utvidgning av skattefriheten som nu nämnts. Kommittén har stannat vid att föreslå en höjning av de skattefria beloppen för klass I till 3,000 kronor och för övriga klasser till 1,000 kronor. Ett bibehållande av nuvarande system med högre skattefritt belopp i klass I än i övriga klasser står även i överensstämmelse med principerna för klassindelningen. En sådan höjning skulle — med skattefrihet för belopp till och med 3,000 kronor resp. 1,000 kronor -—• hava föranlett en skatteminskning för år 1935 av 542,553 kronor, varav 364,645 kronor belöpte å klass I och hänförde sig till ett beskattningsbart belopp av 37,399,320 kronor, fördelade på 21,429 andelar, medan 177,908 kronor belöpte å klasserna II—IV och motsvarade ett beskattningsbart belopp av 8,675,120 kronor, fördelade på 16,307 andelar. För år 1936 skulle skatteminskningen hava blivit 559,784 kronor, varav 380,458 kronor belöpte å klass I och hänförde sig till ett beskattningsbart belopp av 38,909,681 kronor, fördelade på 22,287 andelar, medan å klasserna II—IV belöpte 179,326 kronor, avseende ett beskattningsbart belopp av 8,647,429 kronor, fördelade på 16,175 andelar.

Kommittén tillägger, att något skäl icke syntes förefinnas att på arvs- och gåvobeskattningens områden använda olika metoder vid angivande av skattefrihetsgränsen samt att, då kommittén ej funnit lämpligt att för gåvobeskattningens del föreslå någon ändring i den metod som där tillämpades, densamma ansetts böra för vinnande av likformighet komma till användning även vid arvsbeskattningen.

I kommitténs förslag hava upptagits bestämmelser, enligt vilka efterlevande make och minderårigt barn efter olika grunder skola komma i åtnjutande av särskild skattebefrielse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 123

Sålunda föreslås, att efterlevande make tillkommande lott, vars värde icke överstiger 25,000 kronor, skall vara fri från skatt; och anför kommittén beträffande förslaget i denna del följande.

En alltför hård belastning utgör den skatt, som för närvarande uttages för efterlevande makes arvs- och testamentsförvärv. Arvslottsbeskattningens syfte är ju att träffa den ökade skatteförmåga, som det benifika förvärvet tillför den skattskyldige. Men det kan starkt sättas ifråga, huruvida — frånsett fall då fråga är örn makar, som äga betydande förmögenhet — arvet efter den avlidne maken verkligen giver den efterlevande ett tillskott i skattekraft och örn icke snarare förhållandet i regel är det motsatta, eller att, örn hänsyn tages till det genom makens bortgång uppkomna läget i dess helhet, den efterlevandes ekonomiska ställning genom dödsfallet försämras. Särskilt gäller detta, örn dödsfallet träffar den, på vilkens arbetskraft det gemensamma hushållet framför allt varit grundat. Därest den omständigheten, att egendom juridiskt övergår från den ene maken till den andre, sålunda i regel icke motsvaras av något reellt förvärv, synes konsekvensen härav vara, att efterlevande make borde helt befrias från arvsskatt eller med andra ord att maken finge åtnjuta skattefrihet icke blott för sin giftorätt ulan även för vad som genom arv eller testamente förvärvas från den avlidne. I Norge har man intagit denna ståndpunkt och även i Danmark är efterlevande make befriad från arvsskatt under förutsättning att maken förblir i oskiftat bo. Såsom skäl för efterlevande makes befrielse från arvsskatt kan även åberopas, att makar vid vår statliga inkomst- och förmögenhetsbeskattning behandlas såsom en enhet, vilket motiveras med deras gemensamma hushållning.

Med hänsyn till den jämförelsevis stora skatteintäkt, som härflyter från efterlevande makes arvs- och testamentsförvärv, har kommittén utgått från att skattebefrielsen även av finansiella skäl måste begränsas och att man således icke kan stanna vid att från skattebefrielse undantaga blott sådana förvärv av verkligt betydande storleksordning, beträffande vilka de för skattefrihet anförda skälen ej kunna anses tillämpliga. Kommittén anser, att syftet med skattebefrielsen skulle vara i ej ringa mån tillgodosett, om skattefrihet medgåves för arvs- och testamentslott, vars värde icke överstiger 25,000 kronor. Därigenom skulle i ett bo, där all egendom är föremål för giftorätt och vars behållning icke överstiger 50,000 kronor, make utan skattskyldighet äga bekomma hela behållningen. Skattebefrielse i nu nämnd omfattning skulle enligt den för kommittén tillgängliga statistiska undersökningen hava föranlett en skatteminskning för år 1935 av 431,655 kronor, motsvarande ett beskattningsbart belopp av 21,583,617 kronor, fördelat å 3,623 andelar, oell för år 1936 av 487,413 kronor, motsvarande ett beskattningsbart belopp av 23,843,181 kronor, fördelat å 3,852 andelar. Till jämförelse kan nämnas, att skattebefrielse för lotter icke överstigande 50,000 kronor skulle hava medfört en skatteminskning för år 1935 av 740,077 kronor, motsvarande ett beskattningsbart belopp av 29,167,068 kronor, fördelat å 3,836 andelar, och för år 1936 av 852,784 kronor, motsvarande ett beskattningsbart belopp av 33,035,313 kronor, fördelat å 4,120 andelar.

Skulle skattebefrielsen anses kunna sträckas längre än kommittén föreslår, borde delta enligt kommitténs förmenande icke ske utan att en differentiering med hänsyn lill omständigheterna i det särskilda fallet företoges. En sådan kan bänkås anordnad el ler i huvudsak samma metod som i tysk ridt. där efterlevande make alltid åtnjuter skattefrihet för förvärv, som icke överstiger 30,000 mark, men därutöver erhåller tolai skattebefrielse, örn i äktenskapet finnas barn eller barns avkomlingar, vilka ännu liro i livet. Huru

124 Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

stor inkomstminskning för staten en skattebefrielse av sistnämnda slag skulle medföra, framgår icke av tillgängliga siffror.

Kommittén anmärker, alt i de sifferuppgifter, som lämnats i fråga om den föreslagna skattebefrielsen för efterlevande make, även innefattas den skatteminskning, som belöper å sådana efterlevande make tillkommande lotter, vilkas värde ej överstiger 3,000 kronor, samt att denna skatteminskning skulle hava uppgått för år 1935 till 25,452 kronor, motsvarande ett beskattningsbart belopp av 2,602,504 kronor, fördelat å 1,359 andelar, oell för år 1936 till 25,952 kronor, motsvarande ett beskattningsbart belopp av 2,639,726 kronor, fördelat å 1,417 andelar. Om den förordade särskilda skattebefrielsen för make anses böra genomföras, skola givetvis, framhåller kommittén, de nu angivna siffertalen på ettdera hållet avräknas.

Det i förslaget upptagna stadgandet om särskild skattebefrielse för minderårigt barn innebär att, örn lott tillfaller barn eller adoptivbarn eller avkomling till barn eller adoptivbarn, som vid tiden för skattskyldighets inträde ej fyllt aderton år, lottens eljest skattefria värde (d. v. s. 3,000 kronor) skall ökas med 1,000 kronor för varje helt år eller del därav, som vid nämnda tid återstår till dess sagda ålder uppnås.

Beträffande förslaget i denna del anför kommittén:

Det är tydligen ett viktigt samhällsintresse att vid sidan av efterlevande make även minderårigt barn tillgodoses vid arvsbeskattningen, och behovet härav blir större, i den mån skattefriheten för efterlevande make av fiskaliska skäl måste begränsas. I anslutning till den ändring, som inkomstbeskattningen och även arvsbeskattningen -— Iv. F. 1914 3 § 3 mom. — undergått genom 1938 års lagstiftning, ligger det nära att såsom minderårigt anse barn under 18 år. Kommittén har haft under övervägande, örn icke varje barn i denna ålder kunde beredas skattefrihet för visst belopp, ungefärligen motsvarande vad som vore önskligt såsom underlag för dess utbildning.

Vid bestämmande av denna skattefrihet skulle utgångspunkt kunna sökas i den befrielse från gåvoskatt, som enligt K. F. 1914 35 § i viss utsträckning medgives för försäkringar, till vilka förmånstagare insatts och vars främsta syfte just är att uppmuntra till en på frivillighetens väg åstadkommen familjeförsörjning. Sålunda äro under vissa förutsättningar kapitalförsäkringar skattefria till den del de icke överstiga 15,000 kronor. Även där den avlidne icke genom försäkring sörjt för de sina, bör emellertid enligt kommitténs åsikt en viss skattefrihet beredas minderåriga. Såsom metoder, vilka härvidlag kunna komma i fråga, erbjuda sig att antingen likställa samtliga minderåriga barn och oberoende av deras ålder tillerkänna dem skattefrihet till och med visst belopp, exempelvis 15,000 kronor, eller gradera skattefriheten i förhållande till deras ålder, så att den får åtnjutas intill ett visst belopp, t. ex. 1.000 kronor för varje år eller del av år som återstår, till dess barnet fyllt 18 år. Den förra metoden är enklare vid tillämpningen men den senare leder till så avsevärt rättvisare resultat, att kommittén ansett den böra hava företräde. De ojämnheter, som skapas genom den förra metoden, framträda särskilt starkt i övergången från skattefrihet till skattskyldighet, i det barn med arvslott ej överstigande 15,000 kronor, örn det vid skattskyldighetens inträde fyllt 17 år, erhåller skattefrihet flir hela beloppet, men om det redan uppnått 18 år, har att erlägga full skatt. Med den senare metoden däremot uppkommer icke något väsentligt språng vid övergången från skattefrihet till skattskyldighet. Erforderlig upplysning om barnens ålder bör alltid vara att

Kungl. Maj.ts proposition nr 192. 125

finna i bouppteckningen, sora enligt föreskrift i 3 kap. 3 § boutredningslagen skall innehålla uppgift örn underårig bodeiägares födelsedag. Utöver den speciella förmån, som sålunda beredes minderårigt barn, bör detta även komma i åtnjutande av samma skattefrihet, som medgives andra enligt klass I skattskyldiga för lott icke överstigande 3,000 kronor. Ett nyfött barn skulle alltså först och främst åtnjuta förmånen av skattefrihet till och med 18,000 kronor och, om barnets lott icke överstiger 21,000 kronor, icke heller hava att betala någon skatt, varemot — om lottens värde överstiger sistnämnda belopp — skattskyldighet skulle inträda för lotten i dess helhet. Med barn bör självfallet i nu förevarande hänseende jämställas adoptivbarn.

Huru stor skatteminskning kommitténs förslag i denna del kommer att medföra, låter sig icke beräkna, enär det statistiska materialet icke lämnar någon upplysning angående arvinges ålder. Man kan visserligen utröna kostnaden för en skattefrihet till bröstarvingar över huvud för lotter, vilkas värde icke överstiger 15,000 kronor. Denna skatteminskning skulle hava blivit för år 1935 1,424,046 kronor, fördelade å 30,870 andelar, och för år 1936 1,521,218 kronor, fördelade å 32,870 andelar. Men huru många bland nu avsedda arvingar, som äro vuxna och huru många minderåriga låter sig icke bestämma — för befolkningen i dess helhet faller ungefärligen en tredjedel på den senare kategorien och två tredjedelar på den förra — och ännu mindre storleken av deras olika lotter. Och väljer man metoden med skattefrihet för visst belopp för varje år eller del av år, som återstår tills den minderårige fyllt 18 år, kan ännu mindre skatteminskningen beräknas. Tydligt är emellertid att en på föreslaget sätt anordnad skattefrihet från fiskalisk synpunkt måste vara av jämförelsevis ringa betydelse.

Redogörelse må här även givas för förslagets behandling av ett par detaljspörsmål på förevarande område, vilka i remissyttrandena upptagits i detta sammanhang. Till övriga spörsmål av mera detaljerad natur, som avse beskattningen av de särskilda lotterna, återkommer jag — i den mån dessa spörsmål överhuvud äro av beskaffenhet att behöva belysas utöver vad som framgår av författningstexten — i specialmotiveringen.

De nu åsyftade detaljbestämmelserna återfinnas i 29 § av förslaget. Där stadgas till en början, att vid tillämpning av den tariff, som innefattar de olika skatteklasserna, värdet å lotten skall jämnas till närmast högre fulla hundratal kronor. För närvarande gäller en regel av motsatt innehåll eller att värdet å andelen skall avjämnas till närmast lägre fulla hundratal kronor. Kommittén motiverar den föreslagna ändringen med att, då enligt förslaget även för arvsbeskattningens del skattefrihetsgränsen bestämts sålunda, att skattefrihet åtnjutes för lott, som ej överstiger visst angivet värde, ett bibehållande av den nuvarande jämkningsregeln skulle medföra, att skattefrihetsgränsen i realiteten bleve högre än den angivna -—■ exempelvis skulle lott tillkommande efterlevande make bliva skattefri intill ett värde av 25,100 kronor. En dylik konsekvens finner kommittén icke lämplig.

Vidare föreslås regler avseende jämkning av själva skattebeloppet i vissa gränsfall. Sålunda föreskrives att, om skatten finnes bliva högre än skillnaden mellan lottens värde och det värde, varlin loiten för att vara skattefri högst får uppgå, skatten icke skall utgå med högre belopp än skillnaden mellan nämnda värden. Detta stadgande skulle få betydelse vid beskattning av

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

efterlevande makes och i vissa fall minderårigt barns förvärv. Slutligen föreskrives att, om värdet å lott, som tillkommer person hänförlig till kategorien trotjänare överstiger 50,000 kronor, skatten skall i förekommande fall jämkas sålunda, att densamma icke blir högre än summan av det belopp, varmed lottens värde överstiger 50,000 kronor, och den skatt, som skolat utgå, därest lottens värde utgjort 50,000 kronor.

Yttrandena.

De över kommittéförslaget avgivna yttrandena innehålla i de delar, varom här är fråga, i huvudsak följande.

Svea hovrätt förklarar sig i det hela kunna giva sin anslutning till förslagets bestämmelser om beskattningen av de särskilda lotterna. Styvbarn och makes adoptivbarn syntes dock böra likställas med egna barn även såvitt gällde den för minderåriga föreslagna särskilda skattebefrielsen. Staten hade nämligen all anledning att stödja den uppfattningen att barn, som växte upp i ett gemensamt hem, borde njuta samma villkor. Det syntes vidare kunna ifrågasättas, huruvida icke i enkelhetens intresse den särskilda regel som uppställts till förmån för trotjänare borde utgå och trotjänares testamentslott i stället beskattas enligt andra klassen. Att statskassans intressen därigenom skulle bliva i någon nämnvärd mån lidande behövde av lätt insedda skäl ej befaras.

Göta hovrätt anför att, även örn de föreslagna skattelättnaderna i och för sig kunde vara önskvärda, det dock kunde ifrågasättas om man icke i vissa avseenden gått för långt. Särskilt gällde detta skattebefrielsen för efterlevande make tillkommande lott, som icke överstege 25,000 kronor. Åtminstone i de fall, då efterlevande maken vore mannen, vilken ju i allmänhet finge förutsättas hava den bättre ekonomiska ställningen, innebure förslaget enligt hovrättens uppfattning en alltför långt gående skattebefrielse, vilken måste framstå såsom olämplig vid jämförelse med den beskattning, som till och med ganska små lotter till efterlevande vuxna bröstarvingar vore underkastade.

Stockholms rådhusrätt anser de bestämmelser i förslaget, som avse ändringar i klassindelningen och skattelindringar, innehålla åtskilliga väl motiverade nyheter. Emellertid kunde det enligt rådhusrättens åsikt ifrågasättas örn ej den särskilda skattebefrielsen för arvlåtarens egna minderåriga barn och adoptivbarn borde utsträckas jämväl till styvbarn och makes adoptivbarn. De skäl, som talade för beredande åt barn och adoptivbarn av ifrågavarande förmån, syntes nämligen med samma styrka gälla beträffande styvbarn och makes adoptivbarn, varemot det förefölle som om sagda skäl ej med tillnärmelsevis samma styrka ägde giltighet beträffande avkomling till barn och adoptivbarn.

Statskontoret hade icke något att erinra mot de föreslagna utökningarna av klasserna I och II eller de förordade höjningarna av de skattefria minimivärdena och kunde jämväl biträda vad kommittén föreslagit rörande särskilt avdrag för bröstarvingar under 18 år och skattelindring för trotjä-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 127

nare. I likhet med kommittén ansåge statskontoret det angeläget, att åtgärder vidtoges i syfte att bereda skattelindring åt efterlevande make. Emellertid måste det ifrågasättas, örn den av kommittén föreslagna bestämmelsen givits ett lämpligt innehåll. Det syntes nämligen önskvärt, att vid skattefrihetens bestämmande i dylikt fall vederbörlig hänsyn foges till den efterlevande makens förmögenhetsförhållanden i övrigt. En omarbetning av ifrågavarande bestämmelser borde fördenskull tagas i övervägande.

Riksräkenskapsverket förklarar sig finna de föreslagna höjningarna av de skattefria arvslotternas belopp i och för sig motiverade. Genom den föreslagna höjningen av skattefria värdet å lott, som tillkommer efterlevande make och minderåriga barn, hade skatteplikten kommit att inträda så högt upp i den progressiva tariffen, att övergången från skattefrihet till skatteplikt kommit att i gränsfallen innebära en mycket kraftig beskattning av den del av lotten, som överstege skattefritt belopp. Samma vore förhållandet med lott, som tillkomme trotjänare. Den föreslagna jämkningsregeln uteslöte icke, att arvslott, till den del den överstege skattefritt belopp, kunde komma att helt konsumeras för skatten. Ett sådant förhållande syntes inbjuda till vidtagandet av dispositioner, exempelvis i form av nedvärdering, för att en arvslott i gränsfall skulle kunna bliva helt fri från skatt. Med hänsyn till det principiellt betänkliga häri och även av billighetshänsyn funne riksräkenskapsverket det vara nödvändigt, att en omarbetning komme till stånd för att möjliggöra en mjukare övergång från skattefrihet till skatteplikt i nyssberörda fall. En utväg vore, att införa generella skattefria avdrag, vilka tillämpades oberoende av arvslottens storlek. En sådan ordning nödvändiggjorde givetvis viss jämkning av skatteskalorna.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att möjligen även fosterbarn borde beredas särskild skattelindring.

Länsstyrelserna i Södermanlands och Jönköpings län framställa mot förslagets förberörda regler om jämkning av skattebeloppet i vissa gränsfall enahanda erinran som den av riksräkenskapsverket framförda.

Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter om icke den föreslagna skattelindringen för trotjänare borde begränsas till ett belopp av förslagsvis 25,000 kronor och skatten i sådant fall beräknas enligt klass II. Om en trotjänare erhölle en lott, vars värde överstege 25,000 kronor, syntes skatteförmågan åtminstone i de allra flesta fall så väsentligt hava stegrats, att det icke funnes någon anledning att en sådan testamentstagare vunne skattelindring för hela det erhållna beloppet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför, att samma skäl, som gällde för upptagande i klass I av adoptivbarn och avkomling till adoptivbarn samt i klass II av adoptant, adoptants avkomling och adoptivbarns make, syntes tala för upptagande i klass I av fosterbarn och avkomling till fosterbarn samt i klass II av fosterföräldrar, fosterföräldrars avkomling och fosterbarns make. Det vore här i allmänhet fråga örn personer i små ekonomiska omständigheter, som av ekonomiska eller andra skäl icke iakttoge de laga formerna för adoption, ehuru förhållandena eljest vöre ensartade. Vidare

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

syntes böra tagas i övervägande, huruvida icke jämväl andra närmare släktingar än barns make ävensom makes närmare släktingar borde beredas lättare beskattning än efter IV klassen. Den för beskattning av trotjänares förvärv i fråga om vissa gränsfall föreslagna jämkningsregeln ledde — på sätt framginge av i länsstyrelsens yttrande angivet exempel — till otillfredsställande resultat. Örn de föreslagna reglerna för beskattning av trotjänares förvärv bleve gällande, syntes en smidigare jämkningsregel böra uppställas. Emellertid kunde länsstyrelsen över huvud icke gilla den utformning ifrågavarande regler erhållit. Vad som föranlett kommittén att i denna fråga frångå bevillningsutskottets nied anledning av motion i 1937 års riksdag uttalade uppfattning, att förevarande fång borde beskattas enligt klass II, vore tydligtvis, att kommittén funnit skäl för så lindrig beskattning i fråga om större dylika testaments- eller gåvobelopp icke föreligga. Då trotjänaresynpunkten givetvis måste avtaga i den mån förvärvet uppginge till större belopp samt det icke funnes anledning att beskatta dessa större förmögenhetsöverföringar lägre än efter IV klassen, funne länsstyrelsen denna kommitténs uppfattning riktig. Men å andra sidan förtätades trotjänaresynpunkten vid mindre belopp så, att enligt länsstyrelsens uppfattning icke ens II klassen erbjöde tillräckligt lindrig beskattning, till exempel då ett mindre belopp vore avsett att trygga trotjänarens försörjning på ålderdomen. På grund härav syntes ifrågavarande trotjänare böra hänföras till IV klassen men för lotter till och med 60,000 kronor såsom komplement utarbetas en särskild tariff med kraftigare progression, som började med 30 kronor skatt för lott å 3,000 kronor och slutade med 16,890 kronors skatt för lott å 60,000 kronor.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund finner de ändringar i skatteklassindelningen som kommittén föreslagit väl motiverade.

Länsstyrelsen i Hallands län ävensom bankjuristernas förening anmärker, att den av kommittén föreslagna regeln, enligt vilken vid tillämpning av skattetariffen lottens värde skall jämnas till närmast högre och icke såsom nu till närmast lägre fulla hundratal kronor, syntes leda till icke tilltalande resultat såtillvida att en ökning av lotten med det obetydligaste värde utöver visst skikt i skalan kunde föranleda att för denna ökning uttoges en skatt, som mångfaldigt överstege ökningen. Föreningen framhåller härjämte, att den föreslagna bestämmelsen för övrigt syntes strida mot de jämkningsregler, som förekomma i skattelagarna.

Departements­ De skäl, som av kommittén anförts för de föreslagna utökningarna av chefen. klass I och klass II, finner jag övertygande. I ett par av remissyttrandena har ifrågasatts, att i klass I skulle upptagas jämväl fosterbarn. Även örn vissa billighetsskäl kunna tala för en sådan ytterligare utvidgning, har jag dock ansett mig böra stanna vid vad kommittén i förevarande hänseende föreslagit. Mot fosterbarns upptagande i lindrigare skatteklass lärer med fog kunna invändas bland annat, att en skattedifferentiering grundad på ett så tänjbart

Kunni. Maj.ts proposition nr 192. 129

begrepp som fosterbarn synes vara ägnad att föranleda svårigheter vid författningens tillämpning och även lämna utrymme för missbruk. Förslaget örn upptagande i klass II av barns och adoptivbarns make giver mig anledning erinra, att enligt 30 § andra stycket i förslaget, till vilket stadgande jag återkommer i det följande, skatt för egendom, som tillfaller gift person, skall beräknas efter skyldskapsförhållandet mellan hans make och testator, örn skatten därvid blir lägre än den som eljest skolat utgå. Enligt sistnämnda bestämmelse skall alltså, om på grund av testamente egendom tillfaller make till testators barn eller adoptivbarn under bestående äktenskap, skatten beräknas enligt klass I. Härav torde följa, att med förslaget örn upplagande i klass II av barns och adoptivbarns make avsetts endast fall då vid tiden för testamentsförvärvet barnet eller adoptivbarnet icke längre är i livet, vilket ock motiven synas giva vid handen. Med anledning härav har jag i nu förevarande del av förslaget vidtagit den justeringen att framför ordet make inskjutits »efterlevande». Frågan örn skattelindring för trotjänare har i förslaget blivit löst efter riktlinjer, som jag finner lämpliga. Sålunda synes mig icke något vara att erinra mot vare sig kommitténs definition av begreppet trotjänare eller den enligt förslaget gjorda begränsningen av skattelindringen till lott, vars värde icke överstiger 50,000 kronor. Kommittén har ansett praktiska skäl tala för att låta skattelindringen för trotjänare få form av avdrag å den enligt klass IV utgående skatten i stället för att, såsom från andra håll blivit ifrågasatt, hänföra trotjänare till klass II. Avdraget skall enligt förslaget beräknas till hälften av skatten enligt klass IV, vilket innebär att skatten blir något högre än om den beräknats enligt klass II. De av kommittén antydda praktiska skäl, som skulle tala mot att trotjänare beskattades för lott ej överstigande 50,000 kronor enligt klass II och för större lott enligt klass IV, måste uppenbarligen hava samband med de regler fölskattens utjämnande i gränsfall, som bliva erforderliga vare sig den ena eller den andra av nu nämnda metoder kommer till användning. Örn en jämkningsregel kan givas, som medför en icke alltför skarp övergång mellan de olika klasserna vid 50,000-kronorsgränsen, anser jag metoden att beskatta förvärv icke överstigande detta belopp enligt klass II vara att föredraga. Såsom jag i det följande kommer alt närmare beröra, har en sådan jämkningsregel kunnat konstrueras, och jag förordar därför sistnämnda metod. Kommitténs förslag om höjning av de skattefria minimivärdena i klass I till 3,000 och i övriga klasser till 1,000 kronor finner jag mig böra biträda. De av kommittén härutinnan anförda skälen måste enligt min mening tillmätas sådan betydelse, att den icke obetydliga minskning av skatteintäkter, sorn blir en följd av ändringarna i denna del, icke får verka tillbakaliållandc. Vad angår den av kommittén föreslagna särskilda skattebefrielsen för efterlevande make synas de skäl sorn anförts för densamma hava sådan styrka alt den bör genomföras, oaktat även i detta fall skatteförlusten blir ganska betydande. Kommittén uttalar, att de för skattefrihet anförda skälen icke kunna anses tillämpliga beträffande förvärv av verkligt betydande stor- Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. Nr 7.92 9

130 Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

leksordning och att kommittén utgått från att skattebefrielsen även av finansiella skäl måste begränsas. Mot den avvägning av gränsen för skattefriheten, som från dessa utgångspunkter skett enligt förslaget, finner jag icke anledning till erinran och ansluter mig således även i denna del till vad kommittén föreslagit. Det må framhållas att, örn på sätt i ett av remissyttrandena ifrågasatts skattebefrielsen gåves form av s. k. grundavdrag, som skulle åtnjutas oberoende av förvärvets storlek, detta skulle medföra att man för att undgå större skatteminskning än med de av kommittén föreslagna reglerna skulle nödgas sätta avdraget väsentligt lägre än 25,000 kronor. Därigenom skulle helt visst syftet med skattebefrielsen bliva i väsentlig mån förfelat.

I likhet med kommittén finner jag det vara ett samhällsintresse av vikt att särskild skattebefrielse beredes även minderårigt barn. De regler kommittén föreslår för skattefrihetsgränsens bestämmande synas vara väl avvägda. I anslutning till uttalanden av ett par av de hörda myndigheterna finner jag ifrågavarande särskilda skattebefrielse för arvlåtarens egna minderåriga barn och adoptivbarn böra utsträckas jämväl till styvbarn och makes adoptivbarn. Däremot synas enligt min mening icke tillräckliga skäl tala för att jämväl avkomling till arvlåtarens eller hans makes barn eller adoptivbarn under alla förhållanden skall komma i åtnjutande av motsvarande skattebefrielse. Grunden för beredandet av denna förmån — det samhälleliga intresset av att underårigs arvs- eller testamentslott förbehålles honom för hans uppfostran och utbildning — har uppenbarligen icke tillnärmelsevis samma giltighet örn för hans försörjning under uppväxttiden annans underhållsskyldighet kan tagas i anspråk. Om särskild skattebefrielse medgåves även i nu åsyftade fall, synes man icke kunna undgå en viss risk för att testamentsförordnanden till förmån för avkomlingar till testators barn, som ännu äro i livet, anordnades endast i syfte att åstadkomma skattebefrielse. Med hänsyn till vad nu anförts föreslår jag, att särskild skattebefrielse för avkomling lill arvlåtarens eget eller hans makes barn eller adoptivbarn medgives endast örn förvärvet äger rum sedan barnet eller adoptivbarnet avlidit.

Såsom redan antytts vid behandlingen av reglerna för beskattning av s. k. successiva förvärv föreslår jag, att i 28 § upptages en bestämmelse, avsedd att förebygga, att nyssnämnda beskattningsregler utnyttjas endast i syfte att på skilda lotter uppdela makes och minderåriga barns förvärv och sålunda bereda dessa kategorier skattskyldiga förmånen att i olika omgångar få tillgodoräkna sig den för deras del föreslagna högre skattefrihetsgränsen. Visserligen torde det i annat sammanhang berörda stadgandet, att skattskyldighet omedelbart skall inträda då ägare förutom belastad egendom erhåller annan egendom till visst värde, vara ägnat att väsentligt begränsa utrymmet för sådana dispositioner. De möjligheter till missbruk, som likväl i viss mån skulle finnas, torde helt förebyggas genom den åsyftade kompletterande bestämmelsen, som innebär att, örn lott skall beskattas först framdeles, vid beräknande av det värde, vartill lotten för att vara skattefri högst får uppgå, hänsyn skall tagas jämväl till värdet av annan från samme arvlåtare er-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 131

hållen lott, för vilken inträde av skattskyldighet varit att hänföra till tidigare tidpunkt.

Vad härefter angår de i 29 § av förslaget upptagna jämkningsreglerna finner jag mig icke kunna biträda kommitténs förslag att vid skattetariffens tillämpning värdet å lotten skall jämnas till närmast högre fulla hundratal kronor i stället för såsom nu till närmast lägre fulla hundratal. De erinringar som framställts mot kommitténs förslag i denna del finner jag befogade.

Jag har på sätt förut antytts även funnit anledning att omredigera de av kommittén föreslagna reglerna för jämkning av själva skattebeloppet i de med dessa regler åsyftade gränsfallen. I anslutning till framställda anmärkningar gå dessa ändringar ut på att åstadkomma en mindre tvär övergång från skattefrihet till skatteplikt eller — såvitt gäller trotjänare — från skatt enligt lägre tariff till skatt enligt högre tariff. Beträffande innebörden av ändringarna torde jag kunna inskränka mig till att hänvisa till den av mig föreslagna författningstexten jämförd med den tidigare redogörelsen för kommittéförslagets motsvarande regler. Det må här endast anmärkas, att icke heller den av mig förordade, i 29 § andra stycket upptagna regeln kommer till användning i vidare mån än vid beskattning av efterlevande makes och i vissa fall minderårigt barns förvärv samt att, även om man har att utgå från att regeln kommer att beröra ett större antal fall än kommittéförslagets motsvarande bestämmelse, av den föreliggande statistiska utredningen torde kunna slutas, att dessa fall dock måste bliva så fåtaliga att regelns tilllämpning icke kommer att förorsaka nämnvärt besvär. Vad nu framhållits gäller i tillämpliga delar även den av mig för beskattning av trotjänares förvärv förordade jämkningsregeln. Det torde för övrigt befinnas lämpligt att låta de sedvanliga hjälptabellerna för skattens uträknande omfatta jämväl nu avsedda gränsfall.

Någon ändring i de skattesatser, som enligt nuvarande tariff gälla för de olika klasserna, innefattas icke i kommitténs förslag. För egen del finner jag icke anledning att föreslå någon ändring i detta avseende. Om en justering av skattesatserna bör vidtagas får bliva beroende på den fortsatta omprövningen av den direkta beskattningen. Därvid synes ställning även böra tagas till det av kommittén något berörda, i den inledande översikten omnämnda spörsmålet örn införandet av en tredje progressionsgrund, vilken skulle innebära alt vid skattens bestämmande hänsyn skulle tagas icke blott till lottens storlek och skyldskapsgraden utan även till graden av den skatteförmåga, som oberoende av arvfallet finnes hos arvingen eller testamentstagaren.

Juridiska personers förvärv.

Beträffande juridiska personers testamentsförvärv möta i flera avseenden spörsmål, vilka icke kunna lösas efter samma normer, som komma till användning vid beskattning av fysiska personers arvs- och testamentsförvärv.

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Framför allt gäller detta frågor angående skattebefrielser och skattelindringar.

Såsom redan omnämnts i översikten över gällande bestämmelser är för närvarande endast kronan befriad från skatt medan samtliga övriga juridiska personer äro underkastade skyldighet att gälda arvsskatt, därvid emellertid vissa av dem komma i åtnjutande av skattelindring såtillvida att skatten beräknas enligt annan klass i tariffen än den högsta. Sålunda hänföras till klass II »akademi, vetenskapligt samfund, allmänt undervisningsverk, stipendiefond eller pensionsanstalt, liksom ock sjuk- eller fattigvårdsinrättning eller annan from stiftelse» samt till klass III »kyrka eller religiöst samfund, landsting, kommun, hushållningssällskap, registrerad sjukkassa, registrerad understödsförening eller ock sådan förening eller annan sammanslutning, som utan att hava till ändamål att genom ekonomisk verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, fullföljer övervägande religiösa, välgörande, politiska, sociala, vetenskapliga, konstnärliga eller eljest kulturella syften eller avser att främja handel, industri eller övriga näringar inom landet». Andra juridiska personer än de nu nämnda erlägga arvsskatt enligt klass IV. Då det gäller gåvoskatt äro däremot samtliga i klass II och klass III i skattetariffen upptagna juridiska personer med undantag av pensionsanstalter helt befriade från skattskyldighet.

I kommitténs betänkande har till belysande av de överväganden, som tidigare kommit hithörande frågor till del, lämnats en närmare redogörelse för tillkomsten av de ifrågavarande beskattningsreglerna. Jag tillåter mig att för sammanhangets skull här framlägga det huvudsakligaste av denna historik.

Enligt de under 1800-talet tillkomna bevillningsförordningarna medgavs, såvitt gällde den s. k. testamentsbevillningen, skattebefrielse för vissa allmännyttiga inrättningar och stiftelser. I den sista författning, enligt vilken testamentsbevillning uttogs, nämligen förordningen den 14 september 1883 angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter, inbegreps under skattebefrielsen: »kyrka, akademi, vetenskapligt samfund, allmän skola eller annat allmänt undervisningsverk, stipendiefond, pensionsanstalt, sjuk- och fattigvårdsinrättning jämte annan from stiftelse». 1894 års stämpelförordning medgav däremot icke -—- frånsett skattebefrielsen för kronan —■ skattelindring för någon kategori av juridiska personer; samtliga voro sålunda skattskyldiga enligt högsta klassen i tariffen. 1893 års kommitterade anföra i sitt betänkande, att det visserligen kunde ifrågasättas, huruvida icke förutom kronan vissa inrättningar och stiftelser borde medgivas skattebefrielse eller åtminstone skattelindring för till dem testamenterad egendom men att, även om en sådan åsikt hade något skäl för sig, man å andra sidan icke finge förbise, att egendom, som disponerades till förmån för en inrättning av ifrågavarande art, merendels för all framtid bleve i denna inrättnings ägo och i följd därav icke sedermera komme att bliva underkastad vare sig den beskattning, som annan enskild tillhörig egendom i form av arvsskatt hade att bära, elier åtskilliga av de andra stämpelavgifter, som vid transaktioner mellan levande träffade detta slag av egendom. På grund härav hade kommitterade icke ansett sig böra giva nämnda slag av dispositioner något företräde.

Då sedermera år 1910 en väsentlig höjning av skatteskalan i högsta klas-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 133

sen genomfördes, upptogos nied åberopande härav i klass 11 i tariffen de kategorier av juridiska personer, som enligt vad förut angivits alltjämt där återfinnas. Samtidigt bereddes för »kyrka, landsting, kommun och hushållningssällskap» skattelindring i form av på visst sätt beräknat avdrag å den enligt högsta klassen utgående skatten.

Sådana bestämmelserna om beskattningen av juridiska personers testamentsförvärv sålunda förelågo år 1910 upptogos de i 1910 års kommitterades förslag till arvsskatteförordning. Förslaget innehöll härjämte bestämmelser om frihet från gåvoskatt för juridiska personer i allt väsentligt överensstämmande med de regler, som i sådant hänseende alltsedan tillkomsten av nuvarande avsskatteförordning alltjämt gälla. Beträffande förslaget i sistsagda del anförde kommitterade, att det ur rent praktisk synpunkt läge i statens intresse att företag, som arbetade för allmännyttiga och välgörande ändamål, bleve genom gåvor tillgodosedda med frivilligt understöd och att en beskattning med skäl kunde befaras avhålla mången från att skänka till sådana ändamål. Vid övervägande av i vad mån dessa synpunkter borde föranleda inskränkningar i gåvobeskattningen måste emellertid i främsta rummet tillses, att icke det syfte förfelades, vars förverkligande närmast avsetts med den anbefallda revisionen av gåvostämpeln, nämligen att förebygga arvsskattens kringgående. Kommittén hade funnit förevarande fråga kunna utan svårighet lösas genom att, på sätt kommitterade föreslagit, från skattskyldighet undantoges juridiska personer, som fullföljde vissa angivna allmännyttiga ändamål.

Sedan de juridiska personer — kyrka, landsting, kommun och hushållningssällskap — som i sammanhang med skatteskärpningen år 1910 kommo i åtnjutande av skattelindring i form av särskilt avdrag å skatten, genom en år 1911 vidtagen författningsändring i stället upptagits i den då nytillkomna klass III i tariffen, bestodo de regler för beskattningen av juridiska personers testamentsförvärv, för vilka nu redogjorts och som oförändrade upptogos i 1914 års arvsskatteförordning, alltintill år 1933, då klass III utvidgades till att omfatta även religiöst samfund, som därigenom likställdes med kyrka. Den nästa och sista ändringen vidtogs år 1935. Denna ändring föranleddes av då väckt motion, vari — med anledning av att i rättstillämpningen uppkommit tvekan huruvida missionssällskap vore hänförligt under uttrycket religiöst samfund — föreslogs att jämväl missionssällskap skulle införas under klass III. Motionen föranledde att från klass IV till klass III överflyttades samtliga de juridiska personer, som — förutom de därstädes redan förut upptagna, nämligen kyrka, religiöst samfund, landsting, kommun och hushållningssällskap— nu inrymmas under klass III. De rättssubjekt, som genom 1935 års lagändring sålunda kommo i åtnjutande av skattelindring, återfinnas -— under enahanda rubricering som i klass III — i arvsskatteförordningens 32 §, som innehåller förut berörda, för gåvobeskattningen gällande regler örn fullständig skattebefrielse i motsvarande fall. Denna motsättning mellan arvs- oell gåvobeskattningen berördes i sammanhang med 1935 års lagändring endast såtillvida att bevillningsutskottet förklarade, alt de skäl, som anförts till förmån för att vissa sammanslutningar och stiftelser fritoges från gåvoskatt, syntes utskottet kunna åberopas jämväl för att dessa juridiska personer, i den mån de ej redan vore upptagna i II eller lil klassen, borde överföras från IV till III klassen.

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Kommittén.

Kommitténs förslag är såsom förut framhållits icke enhälligt såvitt gäller frågan i vad mån juridiska personers testamentsförvärv skola bliva föremål för beskattning. Såtillvida föreligger visserligen enighet inom kommittén att skattebefrielse anses böra tillgodokomma även andra juridiska personer än staten. Kommitténs av tre ledamöter bestående majoritet föreslår skattefrihetens utsträckande till att gälla vissa angivna fall, där det genom testamentsdonationen tillgodosedda ändamålet kan anses vara av särskilt höggradig allmännytta. I den reservation, som avgivits av kommitténs övriga två ledamöter, herrar Eberstein och Andersson, förordas skattefrihetens utsträckande i överensstämmelse med de för gåvobeskattningen nu gällande reglerna, om vilkas bibehållande på sistnämnda beskattningsområde enighet råder inom kommittén.

Beträffande de allmänna synpunkter kommitté majoriteten lagt till grund för sitt ståndpunktstagande i förevarande fråga anföres i betänkandet:

För kommittén har det framstått såsom ett önskemål, att den bristande överensstämmelse, som på förevarande och andra områden förefinnes mellan arvs- och gåvobeskattningen, i den mån så är möjligt avlägsnas. Vid övervägande härav har kommittén funnit vad tidigare blivit anfört till stöd för den skattebefrielse, som vid gåvobeskattningen tillerkänts vissa kategorier av juridiska personer, böra anses innefatta tillräckliga skäl att bibehålla denna skattefrihet i samma utsträckning som nu. Däremot har kommittén ansett dessa skäl i och för sig icke vara tillfyllest för införande av motsvarande skattefrihet vid arvsbeskattningen. Det skäl, som främst åberopats för befrielsen från gåvoskatt, eller att benägenheten att genom gåvor understödja allmännyttiga institutioner kunde befaras komma att minskas, om en del av gåvan tages i anspråk för gäldande av gåvoskatt, torde enligt kommitténs förmenande icke med tillnärmelsevis samma styrka göra sig gällande då fråga är om testamentsdonationer. I och med arvfallet inträdet nödtvunget en äganderättsövergång, och arvlåtaren har att räkna med att därvid k vårlåt enskap en i sin helhet blir föremål för arvsbeskattning. Även örn arvlåtaren underlåter att fullfölja ett tilltänkt testamentariskt förordnande, drabbas sålunda den egendom, varom fråga är, i hans arvingars hand av arvsskatt. Därest arvlåtaren saknar arvsberättigade släktingar och således staten, representerad av allmänna arvsfonden, inträder såsom arvinge, kan uteblivandet av testamentsförordnandet föranleda skattebefrielse för den ifrågavarande egendomen. I de regelmässiga fall, då arvsberättigade släktingar finnas, kan egendomens testamenterande till en allmännyttig institution föranleda att arvsskatten blir lägre än om egendomen tillfallit arvingarna. Så blir alltid förhållandet örn arvingarna äro i fjärmare skyldskap än föräldrar och syskon, i vilket fall arvingarna skulle hava att erlägga skatt enligt klass IV i tariffen, medan skatt för testamentsförvärvet icke beräknas högre än enligt klass III. I nu avsedda fall lärer knappast något utrymme finnas för det skäl, som enligt vad ovan angivits föranlett skattebefrielsen för gåvor till allmännyttiga ändamål. Äro arvingarna i närmare skyldskap än nyss nämnts, kan visserligen såväl enligt nu gällande bestämmelser som enligt förslaget skatten för testamentsförvärvet i många fall komma att bliva högre än örn den ifrågavarande egendomen tillfallit arvingarna. Det lärer emellertid enligt kommitténs förmenande icke finnas grundad anledning antaga, att en arvlåtare skulle med hänsyn till en sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

omständighet låta sig avhålla från en testamentarisk donation, som han är beredd att genomföra med inskränkande av närståendes arvsrätt. Även örn det sålunda enligt kommitténs uppfattning icke behöver befaras, alt en beskattning av testamentsdonationer för allmänna ändamål skall verka avhållande på tillkomsten av sådana donationer, har kommittén funnit anledning överväga, huruvida icke skattebefrielse likväl bör i viss utsträckning beredas dylika testamentsdonationer. Kommittén har härvid utgått irån att juridiska personer, som erhålla sådana förvärv, helt använda sina ekonomiska resurser för det allmännyttiga ändamål, vartill förvärvet blivit anvisat, samt att ändamålets fullföljande självfallet försvåras i samma mån dessa resurser skattevägen tagas i anspråk. Beträffande dylika testamentsförvärv lärer fog finnas för att i viss utsträckning medgiva icke blott — såsom enligt nu gällande arvsskatteförordning — skattelindring utan även under vissa särskilda förutsättningar fullständig skattebefrielse. Härvid, bör såsom villkor för skattefrihet fordras, att förvärvet skall tjäna ändamål av sådan höggradig allmännytta, att man icke behöver räkna med att ändamål, som lämnas utanför skattefriheten, skola anses tillbakasätta samt att garantier finnas för att förvärvet kommer att användas uteslutande för det avsedda ändamålet. Vad angår sistnämnda villkor torde i de fall, där enligt kommitténs förslag skattefrihet skall ifrågakomma, den fordrade garantin i avseende å förvaltningens handhavande i regel utan vidare vara tillfinnandes. Genom 1929 års lag om tillsyn över stiftelser har, såvitt gäller detta slag av juridiska personer, erforderlig kontroll i stor utsträckning kommit till stånd. Stiftelser, som icke äro underkastade denna lag, ävensom föreningar och andra sammanslutningar torde, i den mån de enligt förslaget skola komma i åtnjutande av skattebefrielse, merendels hava sådan kontakt, direkt eller indirekt, med det offentliga att den nu avsedda garantin även här kan anses förefinnas. Självfallet vore, fortsätter kommittén, att den gränsdragning mellan allmännyttiga ändamål av högre och lägre valör, varom salunda vore fråga, alltid måste i viss mån ställa sig vansklig. Enligt kommitténs mening mötte dock ej större svårighet att fastställa ett antal fall, som i fråga örn ändamålets höggradiga allmännytta måste anses äga obestridligt företräde framför andra. Att såsom naturligt vore dessa fall sinsemellan icke alltid kunde anses fullt likvärdiga, syntes icke böra inverka. Bland de juridiska personer, vilka — förutom staten — skulle komma i åtnjutande av skattebefrielse upptages i förslaget (3 §) i lörsta hand »stiftelse eller sammanslutning med ändamål att under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar». Kommittén erinrar, hurusom på annat beskattningsområde i motsvarande fall skattebefrielse medgivits, nämligen genom förordningen den 3 juni 1938 örn rätt alt vid taxering åren 1939—1941 enligt förordningen den 28 september 1928 örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för belopp som utgivits såsom gåva lör luftvärnet. I denna förordning avses lill staten eller försvarsförening lämnade gåvor till luftvärnet, varvid med försvarsförening skall förstås »stiftelse eller sammanslutning, sorn samverkar med militär myndighet för stärkande av rikets försvar».

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Beträffande det av kommittén i förevarande hänseende föreslagna stadgandet anföres i betänkandet i huvudsak:

Att en stiftelse eller sammanslutning, som har till direkt ändamål att stärka rikets försvar, bör i enlighet med av kommittén angivna synpunkter vara befriad från arvsskatt — likasom från gåvoskatt — finner kommittén uppenbart. Den definition, som innefattas i det av kommittén föreslagna stadgandet, är något vidsträcktare än den i förordningen av den 3 juni 1938 givna definitionen å försvarsförening. Sålunda avser stadgandet även stiftelse eller sammanslutning, som för angivet ändamål samverkar med civil myndighet. Enligt luftskyddslagen den 11 juni 1937 är handhavandet av luitskyddet, varmed enligt lagen förstås åtgärder av icke militär natur, vilka åsyfta att försvåra anfall från luften eller att begränsa verkningarna därav, anförtrott at civila myndigheter: luftskyddsinspektionen, länsstyrelserna och vederbörande polischefer. Det synes kommittén höra vara ställt utom diskussion, att jämväl det civila luftskyddet är ett ändamål av sådan höggradig allmännytta, som för arvs- och gåvobeskattningens del är förtjänt av skattebefrielse. Kommittén har vidare ansett, att tillräcklig garanti för den samverkan med myndighet, som förutsättes, bör vara för handen, så snart stiftelsen eller sammanslutningen enligt för densamma gällande föreskrifter har till ändamål att under sadan samverkan fullfölja sitt syfte. Den tillsyn vederbörande länsstyrelse har att utöva däröver att förvaltningen av sådan stiftelse, som nu avses, handhaves i överensstämmelse med stiftelseurkunden, lärer innefatta betryggande garanti i angivet hänseende. Är det fråga örn en för ändamalet bildad förening torde helt visst ej mindre från det offentligas sida än även hos föreningsmedlemmarna kunna påräknas sådant intresse för föreningens verksamhet, att redan häri bör ligga tillräcklig garanti för att föreningens förvaltande organ icke frångår för föreningen gällande stadgar. Genom den avfattning nu förevarande stadgande erhållit böra från skattebefrielse vara uteslutna sådana stiftelser eller sammanslutningar, som driva endast upplysningsverksamhet för främjande av försvaiet, exempelvis genom tidskrifter och anordnande av föredrag, ävensom de vanliga skytteföreningarna.

Enligt förslaget skall vidare skattefrihet tillgodokomma »stiftelse eller sammanslutning för främjande av barns och ungdoms vård och fostran eller beredande av understöd för dess utbildning eller för främjande av vård av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta, dock icke där ändamålet är att sålunda tillgodose medlemmar av viss eller vissa släkter eller utom riket bosatta utländska medborgare». Beträffande förslaget i denna del anför kommittén:

I sammanhang med den begränsning av släktarvsrätten, som tillkom genom 1928 års arvslagstiftning, bestämdes att de arv, som med anledning därav kommo staten till godo, skulle tillfalla allmänna arvsfonden. Fondens ändamål är att främja barns och ungdoms vård och fostran. När staten såliinda ansetts böra för nämnda ändamål avstå från rätt till arv, lärer man följdriktigt också böra anse skäl föreligga, att staten avstår från uttagande av skatt för sådana genom testamente eller gåva tillkomna donationer till andra rättssubjekt än arvsfonden, vilka avse främjande av samma ändamål, som blivit fonden anvisat. Genom det i förslaget upptagna tillägget, att skattebefrielsen gäller även stiftelse eller sammanslutning för beredande av understöd för det uppväxande släktets utbildning, har kommittén velat

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 137

uttryckligen angiva, att skattefriheten omfattar exempelvis även stipendieeller andra understödsfonder för fortsatta studier vid högskola.

Med anledning av den vid 1928 års riksdag framlagda propositionen om ny arvslagstiftning föreslog vederbörande utskott, att allmänna arvsfondens ändamål skulle utvidgas till att avse även vård av behövande kroniskt sjuka och ålderstigna. Detta förslag biträddes icke av riksdagen. Såsom skäl mot en sådan utvidgning anfördes att, då man hade att räkna med begränsade tillgångar, företräde borde givas åt ungdomsvården såsom en från samhällelig synpunkt mera produktiv uppgift än beredande av vård åt sjuka och ålderstigna. Denna synpunkt har givetvis sitt berättigande. Vården av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta torde likvisst vara ett allmänt humanitärt intresse av sådan rang att åt detsamma hör inrymmas en plats inom den grupp av allmännyttiga ändamål, som på förut anförda skäl böra framför andra komma i åtnjutande av skattebefrielse. Skattebefrielsens begränsning till att avse fall, då fråga är om tillgodoseende av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta, torde icke kräva särskild motivering. För ett utsträckande av skattefriheten till fattigvård i allmänhet föreligga enligt kommitténs förmenande icke tillräckliga skäl.

Det torde icke vara erforderligt att bär angiva skälen för den för det föreslagna stadgandet uppställda begränsningen, att skattefrihet icke medgives, där — antingen fråga är om ungdomsvården eller ålderdoms- och sjukvården — ändamålet är att tillgodose medlemmar av viss eller vissa släkter eller utom riket bosatta utländska medborgare.

Slutligen skall enligt förslaget skattebefrielse åtnjutas av »stiftelse eller sammanslutning för främjande av vetenskaplig undervisning eller forskning».

Härom anför kommittén:

Enligt kommitténs åsikt torde — från de synpunkter som av kommittén angivits — tvekan icke böra förefinnas att bland de skattefria fallen inordna ytterligare ett, nämligen det fall då donationen har till ändamål främjande av sådan vetenskaplig verksamhet, som avser sjukdomars bekämpande. Måhända kan det icke utan visst berättigande göras gällande, att härmed de fall böra anses uttömda, vilka kunna i fråga örn graden av allmännytta obetingat givas företräde framför andra allmännyttiga ändamål. Obestridligt är emellertid, att den vetenskapliga verksamheten överhuvud såtillvida intager en särställning att, såvitt gäller erkännandet av dess allmännytta, densamma icke i lika mån som annan allmännyttig verksamhet blir föremål för skiftande bedömanden. Med hänsyn till vetenskapens sålunda erkända betydelse för den samhälleliga utvecklingen torde införandet av skattefrihet för bidrag till främjande av vetenskaplig verksamhet låta sig förena med den utgångspunkt, på vilken kommitténs förslag i förevarande del bygger. Såsom särskilt skäl för sådan skattebefrielse lärer vidare kunna anföras att, örn skaltefrihet icke medgåves, det funnes anledning antaga att i många fall den avstatliga institutioner drivna vetenskapliga verksamheten skulle — med hänsyn lill skattebefrielsen för staten — i rättspraxis komma att tillerkännas en privilegierad ställning i förhållande till vetenskapliga institutioner av icke statlig karaktär. Det torde kunna förväntas att, örn skattebefrielse medgives i enlighet med vad nu angivits, rättstillämpningen kommer att i gränsfall restriktivt bedöma frågor, huruvida viss verksamhet bör anses bänlorlig till vetenskap.

Enligt förslaget skall i samtliga angivna fall skattebefrielse tillkomma endast svensk stiftelse eller sammanslutning. Jag torde icke hava anledning ingå på vad kommittén härutinnan anfört i motiven.

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Kommittén tiar med ledning av det för kommittén tillgängliga statistiska materialet rörande arvsbeskattningen under åren 1935 och 1936 verkställt vissa beräkningar angående den minskning av skatteintäkter, som den av kommittén föreslagna skattebefrielsen för juridiska personer skulle medföra. Kommittén erinrar beträffande dessa beräkningar, att statistiska siffror, avseende att visa resultatet av arvsbeskattningen för visst år, icke såsom medelsiffror betraktade kunde tillmätas alltför stor betydelse, vilket särskilt gällde beskattningen av juridiska personers testamentsförvärv. Sålunda vore den betydande olikhet, som 1935 och 1936 års siffror företedde, till alldeles övervägande del att tillskriva beskattningen av ett enda dödsbo med en behållning av omkring 6,000,000 kronor, som så gott som helt testamenterats till allmännyttiga ändamål. För övrigt hade det tillgängliga materialet icke varit så differentierat, att den skatteminskning, som de föreslagna skattebefrielserna, tillämpade under nämnda båda år, skulle hava medfört, kunde uppgivas i exakta siffror. Efter dessa erinringar anför kommittén följande:

Med stöd av det resultat undersökningen givit vid handen torde dock med tämligen stor sannolikhet kunna antagas, att skatteminskningen icke överstiger för år 1935 omkring 1,100,000 kronor och för år 1936 omkring 1,700,000 kronor. Vid angivandet av dessa siffror, som motsvara den ungefärliga skatteintäkten från juridiska personer, som beskattats enligt klass II, har hänsyn tagits därtill att skattebefrielsen skulle tillgodokomma å ena sidan det övervägande flertalet — dock icke alla — enligt klass II skattskyldiga juridiska personer men å andra sidan ett mindretal enligt klass III beskattade. Skulle från skattefrihet undantagas sådana institutioner, som utöva annan vetenskaplig verksamhet än den medicinska, lärer skatteminskningen hava uppgått för år 1935 till mellan 700,000 och 800,000 kronor och för år 1936 till omkring 1,400,000 kronor. Till jämförelse må nämnas att införande av skattefrihet för samtliga i klass II och III nu upptagna juridiska personer skulle hava föranlett en skatteminskning för år 1935 av 2,118,365 kronor och för år 1936 av 2,938,898 kronor. Av sistnämnda båda belopp belöpa för ett vart av åren 1935 och 1936 högst något tiotusental kronor å den skatteminskning, som skulle bliva följden av de skattefria andelarnas höjande från 200 kronor till belopp till och med 1,000 kronor.

Kommittén framhåller, att en skattebefrielse för juridiska personer i den omfattning som föreslagits skulle huvudsakligen tillgodokomma sådana rättssubjekt, som nu beskattas enligt klass II. Där skulle — om nuvarande klassindelning i övrigt bibehölles — endast kvarstå: allmänt undervisningsverk av icke statlig karaktär, vars verksamhet ej avser barns eller ungdoms utbildning eller meddelande av vetenskaplig undervisning; stipendiefond med annat ändamål än understödjande av barns eller ungdoms utbildning eller främjande av vetenskaplig verksamhet; pensionsanstalt; sjuk- eller fattigvårdsinrättning, som ej avser främjande av vård av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta, samt sådan »from stiftelse», som avser främjande av annat ändamål än sådant, för vilket enligt förslaget skattebefrielse medgivits.

Kommittén föreslår, att de för närvarande i klass II upptagna juridiska personer, som enligt vad nu angivits icke skulle komma i åtnjutande av skattebefrielse, överföras från klass II till klass lil. Enligt kommitténs förmenande

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 139

syntes nämligen i dessa fall verksamhetens ändamål i fråga örn graden av allmännytta icke så väsentligt skilja sig från den verksamhet, som fullföljdes av de enligt klass III beskattade juridiska personerna, alt i de förra fallen fog funnes för större skattelindring än enligt sistnämnda klass. Den sålunda föreslagna överföringen hade bland annat till följd att begreppet »from stiftelse» utginge ur författningstexten. Detta vore en obestridlig fördel, då frågan om vad som vore att inbegripa under nämnda uttryck i rättspraxis ofta föranlett tvekan.

Nu gällande bestämmelser örn vilka rättssubjekt, som äro att hänföra till klass III, hava i förslaget i formellt hänseende överarbetats, varjämte till gruppen hänförts jämväl stiftelse eller sammanslutning för främjande av idrottsliga ändamål.

I den avgivna reservationen förordas, såsom nämnts, alt i överensstämmelse med vad som gäller vid gåvobeskattningen skattebefrielsen även beträffande testamentsförvärv utsträckes till att avse samtliga till nuvarande klass II och klass III hänförliga juridiska personer. Såsom framgår av vad förut anförts skulle enligt den föreliggande statistiska utredningen en så långt gående skattebefrielse hava medfört en skatteminskning för år 1935 av 2,118,365 kronor och för år 1936 av 2,938,898 kronor under det att vid skattebefrielse i enlighet med majoritetens förslag skatteminskningen beräknats tili för år 1935 mellan 700,000 och 800,000 kronor och för år 1936 till 1,400,000 kronor.

Reservanterna framhålla, att även om en beskattning under donators livstid kunde sägas verka mera återhållande än en beskattning, som skedde vid hans död, det likväl vore otvivelaktigt att skattefriheten i sådant avseende vore av betydelse även när det gällde testamente. Det hade exempelvis hänt, att testator gjort sitt testamentariska förordnandes giltighet beroende av alt skattefrihet erhölles. Enligt reservanternas mening vore det vidare icke en riktig metod att, på sätt skett i majoritetsförslaget, söka verkställa en gradering av de allmännyttiga ändamålen. Till närmare utveckling av dessa synpunkter anföres i reservationen i huvudsak följande:

Starka skäl synas tala för att, då det gäller arvsbeskattningen, från skattskyldighet undantaga testamenten till allmänna ändamål överhuvud. Att här söka företaga en gränsdragning mellan ändamål, som innefatta en högre och lägre grad av allmännytta, är ytterst vanskligt. Visserligen äro de intressen det här gäller ur det allmännas synpunkt av olika valör. Men man har knappast anledning att vid arvsbeskattningen skjuta denna synpunkt i förgrunden. Rangordningen de olika allmänna intressena emellan är även till en viss grad någonting relativt. Den ena uppgiften kan komma att framstå såsom särskilt betydelsefull vid en tidpunkt, den andra uppgiften vid en annan. Den riktiga metoden synes vara att lämna utrymme för samtliga de olika intressen av allmän natur, som kunna ligga enskilda donatorer örn hjärtat och erkänna dessa såsom likvärdiga i så måtto, att de samtliga komma i åtnjutande av skattefrihet. Del finnes ingen anledning att här söka framkalla en likriktning utan det är för den allmänna kulturella utvecklingen betydelsefullt att lämna största möjliga spelrum för olikartade insatser, som hava det gemensamt att de samtliga åsyfta det allmänna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Skulle det visa sig, att en korrigering blir erforderlig, bör denna verkställas genom ett annat skatteinstrument än arvsbeskattningen. Den gradering, som från mera objektiv synpunkt kan behöva göras mellan allmännyttiga ändamål av olika valör, företages lämpligare genom inkomst- och förmögenhetsskatten. Så sker för övrigt redan nu och, därest så skulle erfordras, kan man gå vidare på denna väg. Den riktiga skattepolitiken synes därför vara att genom skattefrihet uppmuntra till testamenten för allmänna ändamål och därefter genom inkomst- och förmögenhetsbeskattningen verkställa den beskärning, som kan befinnas erforderlig.

Den nedgång av arvsskatten, som en dylik åtgärd skulle föra med sig kan icke betraktas såsom en förlust för staten annat än på mycket kort sikt. Skattefriheten kan i detta fall sägas vara av produktiv natur; den avser att tillföra det allmänna medel, som skola mer än uppväga inkomstminskningen.

Slutligen bör icke lämnas oanmärkt, att arvs- och gåvoskattereglernas praktiska tillämpning i hög grad skulle underlättas, därest den vid gåvoskatten gällande skattefriheten utsträcktes till att avse även testamente och arvsoch gåvoskatten sålunda även i förevarande hänseende erhölle en enhetlig reglering.

I reservationen hava härjämte (sid. 243—246 i betänkandet) i olika avseenden framställts erinringar beträffande avgränsningen av de särskilda fall. i vilka enligt majoritetens förslag skattefrihet skall föreligga.

Yttrandena.

I de avgivna yttrandena har, i den mån frågan örn beskattningen av juridiska personers testamentsförvärv över huvud särskilt berörts, reservanternas förslag övervägande förordats. Sålunda uttala sig för reservationen Svea hovrätt, advokatfiskalsämbetet vid samma hovrätt, rådhusrätten i Malmö, Överståthållarämbetet, åtta av länsstyrelserna samt föreningen Sveriges häradshövdingar, varjämte föreningen Norden i sin genom Överståthållarämbetet överlämnade skrivelse hemställer, att reservanternas förslag måtte vid blivande lagstiftning följas. Advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt har till sitt uttalande gjort det tillägget att, om reservanternas förslag skulle genomföras, det dock starkt kunde ifrågasättas, huruvida för angivandet av de allmännyttiga ändamål, som skulle komma i åtnjutande av skattebefrielse, borde användas en så vag formulering som den föreslagna.

Kammarrätten anser i likhet med reservanterna att för arvsbeskattningen och gåvobeskattningen böra gälla enhetliga regler i förevarande avseende men förklarar sig hava svårt att yttra sig örn i vad mån från statsfinansiell synpunkt borde medgivas en så vidsträckt skattefrihet, som reservanterna föreslå. Emellertid funnes anledning framhålla, att med en välvillig tolkning det stora flertalet ideella föreningar kunde rubriceras såsom sociala, kulturella eller eljest allmännyttiga och att med reservanternas förslag det för en strängare rättstillämpning bleve en mycket svår och delikat sak att på ett rättvist sätt i förevarande avseende göra en gränsdragning mellan skattepliktiga och skattefria institutioner.

Riksräkenskapsverket anser sig i anslutning till reservanternas förslag böra framhålla angelägenheten av att så långt möjligt enhetliga regler tilläm-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 141

pas vid genomförande av skattefrihet för gåva och testamente men vill samtidigt såsom sin mening uttala att, då den skattefrihet för gåva, som skulle följa av förslagets regler, liksom enligt nu gällande bestämmelser vore synnerligen vidsträckt, någon begränsning av denna skattefrihet syntes motiverad.

Göta hovrätt ansluter sig till kommittémajoritetens förslag men ifrågasätter i ett par hänseenden mindre jämkningar däri.

Statskontoret förklarar sig — örn ock med viss tvekan — icke vilja motsätta sig att de av kommitténs majoritet angivna juridiska personerna befriades från arvsskatt. Emellertid borde till undvikande av missbruk och för åstadkommande av en enhetlig praxis avgörandet av frågan örn en stiftelse eller sammanslutning för främjande av vetenskaplig undervisning elier forskning skulle medgivas skattefrihet läggas i Kungl. Maj:ts hand. Vad anginge den frihet från skattskyldighet för gåva, som enligt gällande bestämmelser åtnjötes av juridiska personer av allmännyttig karaktär och enligt kommitténs förslag vore avsedd att bibehållas, kunde statskontoret för sin del icke dela de farhågor kommittén hyst beträffande följderna av en skatteskärpning på detta område utan ansåge det vara i hög grad önskvärt, att enhetlighet åstadkommes i fråga örn arvs- och gåvobeskattningen i förevarande avseende på det sätt att skattefriheten vid gåvobeskattningen inskränktes.

Bankjuristernas förening finner den av kommittémajoriteten föreslagna utökade skattefriheten för juridiska personers testamentsförvärv väl motiverad. I anslutning till reservanternas uttalande ville föreningen framhålla, att den jämförelsevis höga skattesatsen enligt klass III verkligen avhållit testatorer från att förordna om legat till där avsedda ändamål samt att, eftersom de i denna klass upptagna rättssubjekten ansetts så allmännyttiga att de befriats från skyldighet att erlägga gåvoskatt, dessa rättssubjekt därför borde, örn över huvud någon åtskillnad skulle göras mellan arvsskatt och gåvoskatt, hänföras till klass II, i vilken händelse klass III kunde utgå ur tariffen.

I en till Kungl. Maj:t ingiven skrift har Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund hemställt att förbundet ävensom med förbundet jämförliga djurskyddsföreningar måtte komma i åtnjutande av befrielse från skattskyldighet för bland annat gåvor och testamentsförvärv.

Då frågan om beskattningen av juridiska personer i andra sammanhang Departementsvarit föremål för övervägande — jag åsyftar härmed de utredningar som chefen. berört den allmänna kommunala och statliga beskattningen — har det spörsmålet framkommit, huruvida och i vad mån någon principiell grund för' skattefrihet kunde förefinnas. Därvid har å ena sidan framhållits bland annat att, örn ett rättssubjekt främjade ett statsändamål i vidsträckt bemärkelse, redan denna omständighet i och för sig vore av beskaffenhet att i princip böra medföra skattefrihet. Häremot har å andra sidan — med hänvisning till att grunden flir den enskildes skattskyldighet vore delaktigheten i det rättsskydd staten lämnade — gjorts gällande alt någon principiell grund för skattefrihet icke kunde av någon åberopas. Redan det nu anmärkta torde

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

giva vid handen, att nian genom anläggande enbart av teoretiska synpunkter knappast kan finna någon användbar riktlinje för de avväganden, varom bär är fråga.

Under förarbetena till 1914 års lagstiftning anfördes såsom skäl för den skattefrihet, som medgavs för gåvor till allmännyttiga ändamål, at,t det i statens intresse läge vikt vid att företag, som verkade för sådana ändamål, bleve tillgodosedda genom frivilligt understöd och att det med skäl kunde befaras, att, en beskattning skulle härutinnan verka avhållande. Det synes mig uppenbart, att man likaväl vid arvsbeskattningen som vid gåvobeskattningen alltjämt har att utgå från nu angivna synpunkter vid övervägande av i vad mån skattefrihet bör medgivas för donationer till allmänna ändamål. Från dessa synpunkter har ock för båda beskattningsområdenas del frågan blivit bedömd inom arvsskattekommittén.

Kommittén kommer då det gäller gåvobeskattningen enhälligt till det resultat, att skattefrihet bör bibehållas i samma utsträckning som nu. Endast en av de hörda myndigheterna, nämligen statskontoret, förordar en reform i den riktningen att skattefriheten vid gåvobeskattningen inskränkes. Jag biträder för min del kommitténs förslag i denna del, därvid jag dock anser mig böra framhålla, att jag vid mitt ståndpunktstagande tagit hänsyn även till det förhållandet, att skattefrihet för gåvor under lång tids tillämpande vunnit hävd.

Såväl majoriteten inom kommittén som reservanterna hava ansett, att även vid arvsbeskattningen skattefriheten bör utsträckas till att avse jämväl andra juridiska personer än staten. Det synes svårligen kunna förnekas, att starka skäl föreligga för en viss utsträckning av skattefriheten även på detta beskattningsområde. Härför talar även en jämförelse med vad i förevarande avseende gäller vid den allmänna kommunala och statliga beskattningen.

Vid de överväganden, som inom kommittén ägnats frågan huru långt skattefriheten bör utsträckas, har majoriteten utgått från att det väsentliga skälet för skattebefrielsen för gåvor till allmännyttiga ändamål eller att en beskattning kunde befaras minska benägenheten att genom gåvor tillgodose sådana ändamål icke med tillnärmelsevis samma styrka gör sig gällande, då fråga är örn testamentsdonationer. Till stöd för denna sin uppfattning har majoriteten angivit vissa omständigheter, som enligt dess mening snarast talade för att en beskattning av testamentsdonationer icke alls behövde befaras verka avhållande på tillkomsten av sådana donationer. Från nu angivna utgångspunkt begränsar majoriteten skattefriheten till vissa särskilda fall, där allmännyttan hos det med donationen avsedda ändamålet ansetts vara av högt kvalificerad art. Reservanterna åter uttala att, ehuru en beskattning efter donators död visserligen finge antagas verka mindre återhållande än en beskattning under donators livstid, det dock vöre otvivelaktigt, att skattefriheten vore av betydelse även när det gällde testamente, samt att det i varje fall vore för den allmänna kulturella utvecklingen betydelsefullt att genom skattefrihet uppmuntra till testamenten för allmännyttiga ändamål. Den riktiga skattepolitiken syntes därför vara att även vid arvsbeskattningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 143

medgiva skattefrihet i samma utsträckning som vid gåvobeskattningen och därefter genom inkomst- och förmögenhetsbeskattningen verkställa den beskärning, som kunde finnas erforderlig. Den nedgång av arvsskatten, som en sådan metod skulle föra med sig, kunde icke betraktas såsom en förlust för staten annat än på mycket kort sikt, då skattefriheten avsåge att tillföra det allmänna medel, som mer än väl skulle uppväga skatteförlusten.

Uppenbarligen måste man, antingen man ansluter sig till den ena eller den andra av förenämnda uppfattningar om skattebefrielsens betydelse för tillkomsten av allmännyttiga donationer, bygga på mer eller mindre osäkra antaganden. För min del inskränker jag mig till att i detta sammanhang framhålla, att det icke med någon grad av tillförlitlighet torde kunna bedömas i vad mån den av reservanterna förordade, mera omfattande skattebefrielsen verkligen skulle komma att medföra den ökning av för det allmänna värdefulla, eljest icke påräkneliga testamentsdonationer, som på sätt reservanterna angiva skulle motväga minskningen i skatteintäkter.

Advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt uttalar att, om den av minoriteten föreslagna vidsträckta skattefriheten skulle genomföras, det starkt kunde ifrågasättas, huruvida för angivande av de juridiska personer, som skulle komma i åtnjutande av skattebefrielsen, en så pass vag formulering som »sociala, politiska — — eller andra därmed jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål» borde bibehållas. Kammarrätten framhåller, att med en välvillig tolkning det stora flertalet ideella föreningar kunde rubriceras såsom sociala, kulturella eller eljest allmännyttiga och att det för en strängare rättstillämpning bleve en mycket svår och delikat sak att på ett rättvist sätt göra en gränsdragning mellan skattepliktiga och skattefria institutioner. De synpunkter, som här framkommit, torde enligt min mening vid en utvidgning av skattefriheten svårligen kunna förbigås. Ett beaktande av desamma medför, att vid en reform enligt den av reservanterna anvisade linjen en viss beskärning av de med skattefrihet gynnade allmänna ändamålen bleve nödvändig. Härmed är man i princip inne på kommittémajoritetens metod att avväga graden av allmännyttan.

Mot sistnämnda metod hava reservanterna anmärkt, alt en gränsdragning mellan ändamål, som innefatta en högre eller lägre grad av allmännytta, vore ytterst vansklig, då rangordningen de olika intressena emellan till en viss grad vore någonting relativt och för övrigt ett ändamål kunde komma att framstå såsom särskilt betydelsefullt vid en tidpunkt och ett annat ändamål vid en annan. Att en sådan gränsdragning måste bereda svårigheter är uppenbart. Några klara och allmängiltiga normer för graderingen av de olika ändamålens allmännytta givas naturligen icke. Såsom förut antytts måste det ligga vikt vid att en i möjligaste mån klar gränslinje erhålles mellan skattefria och skattskyldiga rättssubjekt och det kan därför, var denna gränslinje än lägges, icke heller undgås att ändamål, sorn äro mer eller mindre likartade med dem, som gynnas med skattefrihet, bliva ställda utanför. De vanskligheter, som sålunda måste vara förbundna med en begränsning av skattefriheten enligt nu angivna metod, hava icke heller ansetts utgöra binder

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

för densammas tillämpande vid den allmänna kommunala och statliga beskattningen. Även det förslag rörande inkomstbeskattningen av stiftelser och ideella föreningar m. fl. juridiska personer, som år 1939 framlades av 1936 års skattekommitté, bygger på samma metod. De betänkligheter reservanterna anfört mot den av majoriteten förordade linjen kan jag sålunda för min del icke tillmäta någon avgörande betydelse.

Arvsskattekommitténs majoritet utgår från att skattefrihet ej bör medgivas med mindre garantier finnas för att testamentsdonationen uteslutande kommer till användning för det avsedda ändamålet och anser, att i de fall, där enligt majoritetsförslaget skattefrihet skall äga rum, erforderliga garantier i sådant hänseende äro till finnandes. I betänkandet framhålles härvid, att genom 1929 års lag örn tillsyn över stiftelser erforderlig kontroll i stor utsträckning kommit till stånd såvitt gäller detta slag av juridiska personer samt att det kunde förutsättas, att stiftelser, som icke vore underkastade denna lag, ävensom föreningar och andra sammanslutningar, i den mån de enligt majoritetsförslaget skulle komma i åtnjutande av skattefrihet, merendels hade sådan kontakt, direkt eller indirekt, med det offentliga att den avsedda garantin även här kunde anses förefinnas.

Jag instämmer till fullo i den sålunda uttalade uppfattningen att, om skattefrihet skall ifrågakomma, det bör finnas åtminstone vissa garantier för att donationen verkligen kommer till användning för det ändamål, som ansetts böra gynnas med skattefrihet. I sådant avseende vill jag särskilt erinra, att någon lagstiftning angående ideella föreningar hos oss ännu icke kommit till stånd. Inom justitiedepartementet har under år 1938 utarbetats en promemoria rörande grunderna för en sådan lagstiftning jämte utkast till lag på området. Medan tidigare utarbetade förslag till lagstiftning örn ideella föreningar byggt på registrering såsom villkor för rättssubjektivitet, ifrågasättes i promemorian icke registreringsskyldighet för sådana föreningar. Meningen är i stället att med utgångspunkt från rådande rättspraxis lagfästa de förutsättningar, under vilka rättssubjektivitet nu tillerkännes ideell förening. I detta sammanhang vill jag även fästa uppmärksamheten på att 1936 års skattekommitté — vilken finner det uppenbart, att skattefriheten icke, såsom förhållandena nu äro, kan göras så vidsträckt, att däri inrymmas allmännyttiga ändamål överhuvud taget —- framlägger ytterligare en synpunkt, som enligt kommitténs mening manar till försiktighet vid bestämmandet av skattefrihetens omfattning. Skaf tekommittén framhåller, att en så vidsträckt skattefrihet som nyss nämnts skulle innebära, att de allra flesta stiftelser bleve skattefria. Det vore dock, fortsätter kommittén, ingalunda säkert, att medel, som donerats till stiftelser, alltid komme till den bästa användningen. Även örn ändamålet med en donation i och för sig kunde anses vara behj är tans värt, så vöre därmed icke klart, att donator för tillgodoseende av detta ändamål valt en väg, som ur allmän synpunkt vore den lämpligaste. Stundom kunde donationsbestämmelserna till och med vara så avfattade, att svårigheter uppstode att filma användning för de donerade medlen. Sålunda hade en av skattekommitten verkställd undersökning rörande Stockholms stads donationsfonder

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 145

givit vid handen, att flera fonder på betydande belopp och med klart allmännyttiga ändamål icke av staden tagits i anspråk utan under årtionden fått tillväxa genom räntans läggande till kapitalet.

Av skäl, som framgå av det nu anförda, anser jag skattefriheten böra begränsas i enlighet med den princip, som ligger till grund för kommittémajoritetens förslag. Med hänsyn till den betydande minskning av skatteintäkter, som de föreslagna skattebefrielserna och skaf telindringarna för fysiska personer medföra, har jag självfallet haft särskild anledning tillse, att för varje fall, där skattefrihet för juridiska personer medgives, densamma kan anses vara av omständigheterna starkt motiverad.

Frågan om i vilken utsträckning skattefrihet bör medgivas juridiska personer vid inkomstbeskattningen har, såsom förut antytts, av 1936 års skattekommitté i princip lösts efter samma linje som den av arvsskattekommitténs majoritet förordade. I fråga om det närmare angivandet av de särskilda fallen av skattebefrielse förefinnas mellan de båda förslagen vissa skiljaktigheter, varav ett par må i detta sammanhang något beröras. Sålunda medgives enligt skattekommitténs förslag frihet från statlig inkomstskatt för stiftelse eller förening, som har till huvudsakligt ändamål att utöva hjälpverksamhet bland behövande, medan enligt motsvarande bestämmelse i arvsskattekommitténs förslag sådan verksamhet blir föremål för skattefrihet endast om den avser vård av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta. Den av skattekommittén använda formuleringen är avsedd att motsvara det i förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt nu använda uttrycket fromma stiftelser. Uttrycket from stiftelse återfinnes jämväl i gällande arvsskattelörordning och även arvsskattekommittén avser, såsom framgår av det förut anförda, att utmönstra detta begrepp ur författningstexten. Enligt inkomstskatteförordningen åtnjuta fromma stiftelser utan undantag redan nu skattebefrielse. Örn skattefriheten vid inkomstbeskattningen enligt de nya bestämmelserna gjordes mindre vidsträckt än skattekommittén föreslagit, skulle följaktligen detta innebära en inskränkning i nu medgiven skattebefrielse. Vad däremot angår testamentsförvärv äro fromma stiftelser enligt gällande bestämmelser icke gynnade med skattefrihet. Här gäller det alltså att mildra beskattningen. Redan denna omständighet innebär, att utgångspunkterna för bedömande av föreliggande spörsmål äro väsentligt olika på det ena och det andra av dessa beskattningsområden.

Enligt arvsskattekommitténs förslag skola förutom fromma stiftelser från klass II i skattetariffen avföras övriga där upptagna juridiska personer, däribland akademier och allmänna undervisningsverk. I likhet med vad nu gäller vid inkomstbeskattningen äro i 1936 års skattekommittés förslag akademier och allmänna undervisningsverk upptagna bland de juridiska personer, sorn skola komma i åtnjutande av skattebefrielse. Då det gäller testamentsdonationer till sådana inrättningar blir vid tillämpning av arvsskattekommitténs förslag frågan huruvida skattebefrielse skall äga rum att bedöma från fall till fall. En akademi eller ett allmänt undervisningsverk av statlig karaktär åtnjuter sålunda skattefrihet i sin egenskap av statsinstitution. Flertalet icke

Bikung till riksdagens protokoll lött. 1 sand. Nr 192. 10

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 192-

statliga akademier torde bedriva sådan verksamhet, som är att hänföra till vetenskaplig forskning, och kommer därigenom att åtnjuta skattefrihet. På grund av förslagets bestämmelse örn skattefrihet för sammanslutningar för främjande av ungdoms utbildning torde även i andra fall skattefrihet regelmässigt komma att inträda för stipendie- eller understödsfonder, som avse utbildning vid akademi, exempelvis i konst eller musik. Vad angår allmänt undervisningsverk kommer skattefrihet att åtnjutas i alla fall då dess verksamhet avser barns eller ungdoms utbildning eller meddelande av vetenskaplig undervisning. Slutligen må i detta sammanhang framhållas att, örn en testamentsdonation till en akademi eller ett allmänt undervisningsverk icke på någon av nu angivna grunder blir fri från skatt, i allt fall skattelindring inträder därigenom att förvärvet såsom avsett för främjande av ett kulturellt ändamål kommer att beskattas enligt klass III i tariffen.

Med hänsyn till vad nu framhållits och under hänvisning i övrigt till i arvsskattekommitténs betänkande framförda synpunkter biträder jag kommittémajoritetens förslag även såvitt gäller angivandet av de särskilda fall, i vilka skattefrihet skall äga rum. Av det här anförda framgår, att därmed något ståndpunktstagande i nu omhandlade frågor icke skett för inkomstbeskattningens del.

Vad angår utformningen i övrigt av kommittéförslaget i förevarande del har jag i ett par avseenden funnit anledning föreslå jämkningar av saklig innebörd. I det av reservanterna avgivna särskilda yttx-andet anmärkes beträffande den av majoriteten föreslagna skattebefrielsen för donationer, som avse främjande av vård av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta, att gränsen i åtskilliga fall här måste bliva flytande, exempelvis då till ett sjukhus donerade medel skola användas delvis för behövande sjuka men delvis för sjukhusets utrustning i allmänhet. Man är här inne på en fråga, som upptagits till närmare behandling av 1936 års skattekommitté, nämligen huru sådana fall skola behandlas, där en stiftelse eller förening i sin verksamhet främjar flera ändamål av olika slag, av vilka endast ett är av beskaffenhet att böra föranleda skattefrihet. Skattekommittén finner, att det skulle leda till obilliga konsekvenser om man för skattefrihetens erhållande uppställde det villkoret, att ändamålet uteslutande måste vara av den art, som föranledde skattefrihet, samt att man för undvikande av en sådan obillighet hade att välja mellan två olika vägar. Den ena vöre att inkomsten uppdelades i en skattefri och en skattepliktig del med ledning av den proportion, i vilken den juridiska personen främjar de särskilda ändamålen. Den andra vägen åter vore att låta det huvudsakliga ändamålet med stiftelsens eller föreningens verksamhet vara avgörande för frågan om skattefriheten så att, örn en stiftelse eller förening vid sidan av detta egentliga ändamål i obetydlig omfattning tillgodosåge ett annat syfte, som i och för sig skolat föranleda skatteplikt, det hela av billighetsskäl bleve skattefritt. Skattekommittén har givit företräde åt den sistnämnda metoden.

Enligt min mening synes berörda fråga genom författningsbestämmelser

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 147

böra regleras även på nu förevarande beskattningsområde. Svårigheter kunna eljest vara att befara vid författningens tillämpande.

För erhållande av en riktig utgångspunkt torde beaktas, att nied ett testamentsförordnande till förmån för ett allmännyttigt ändamål icke sällan förbindas föreskrifter om att med donationsmedlen i första hand skola tillgodoses vissa av testator angivna personer. Enligt numera tillämpad rättspraxis gäller såsom huvudregel, att dylika förmåner även i skattehänseende äro att behandla såsom legat och följaktligen skola beskattas såsom särskilda från donationsmedlen i övrigt avskilda lotter. Dessa fall beröras icke av nu ifrågasatta författningsbestämmelser.

Då 1936 års skattekommitté ansett sig icke böra anlita utvägen att i de fall, varom här är fråga, uppdela av donationsmedlen fallen inkomst i en skattefri och en skattepliktig del, har detta motiverats bland annat därmed att någon norm för en sådan uppdelning icke funnes i sådana fall där donationsbrevet eller stadgarna, såsom ej sällan förekomme, medgåve den juridiska personens styrelse en vidsträckt befogenhet att vid inkomstens disponerande med förbigående av vissa ändamål anslå medel endast till något eller några av de ändamål, som den juridiska personen avsåge att tillgodose. Denna synpunkt torde i än högre grad hava tillämpning vid arvsbeskattningen. Vid inkomstbeskattningen lärer man — frånsett fall då inkomsten av donationsmedlen helt eller delvis reserverats till påföljande år — ofta hava möjlighet att finna en kompletterande norm för uppdelningen i den faktiska fördelningen av inkomsten på de olika ändamålen, som skett under det tilländalupna beskattningsåret. En sådan möjlighet torde vara utesluten vid arvsbeskattningen, där fråga är örn en engångsskatt, som för övrigt ofta uttages redan vid en tidpunkt då den verksamhet, som avser förverkligande av donationsbestämmelserna, ännu icke alls eller endast i obetydlig mån hunnit påbörjas. Av det anförda torde framgå, att då det gäller arvsbeskattningen en sådan uppdelning, som nu avses, icke kan ifrågakomma.

För arvsbeskattningens del torde enligt min mening någon annan praktiskt genomförbar lösning icke erbjuda sig än att med anlitande av den andra av de förut angivna utvägarna låta det huvudsakliga ändamålet med verksamheten vara avgörande för frågan om skattefriheten. Billighetsskäl synas tala för att en juridisk person, som vid sidan av sitt egentliga med skattefrihet gynnade ändamål i obetydlig omfattning tillgodoser ett i och för sig skattepliktigt ändamål, kommer i åtnjutande av skattefrihet även såvitt gäller detta sistnämnda. En sådan ordning synes i allt fall mera tilltalande än att i en dylik situation helt och hållet förvägra skattefrihet, vilket skulle bliva resultatet örn för skattefrihet fordrades att ändamålet uteslutande skulle vara av skattefri natur. Merendels torde för övrigt kunna förutsättas, att det i mindre omfattning tillgodosedda syftet är likartat med eller åminstone har något samband nied verksamheten i övrigt. Är så förhållandet, skulle vid en beskattning av den del av donationen, som är avsedd för det mindre omfattande ändamålet, i varje fall med all säkerhet hava åtnjutits skattelindring enligt klass lil i tariffen. Med hänsyn härtill måste den nu ifrågavarande beskatt-

148 Kungl. Mcij:ts proposition nr 192.

ningsmetodens bristande anpassning efter de skilda ändamålens olika natur vid arvsbeskattningen framstå såsom mindre irrationell än vid inkomstbeskattningen. Detsamma torde i regel gälla även i fall då den väsentliga delen av donationen är avsedd för något skattepliktigt ändamål och i följd härav den återstående, för ett i och för sig skattefritt ändamål avsedda delen blir underkastad skatt. Jämväl i dylikt fall lärer nämligen vid beskattningen klass III merendels komma till användning. För att ett ändamål skall anses såsom det huvudsakliga måste förutsättas, att detta ändamål, örn man ser saken i stort, kan anses vara det egentliga föremålet för rättssubjektets verksamhet. Om detta i sin verksamhet främjar två ändamål, det ena i något större omfattning än det andra, är således icke det förstnämnda utan vidare att anse såsom det huvudsakliga. Därför fordras att ändamålet skall till sin omfattning vara så dominerande i förhållande till verksamheten i övrigt, att sistnämnda del av verksamheten ter sig såsom en oväsentlig bisak.

I anslutning till vad nu anförts har jag låtit omredigera 3 § i förslaget sålunda, att skattebefrielse skall tillkomma stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att främja verksamhet av i författningstexten angiven art.

Då från skattelindring enligt klass III i tariffen skola vara uteslutna sådana sammanslutningar för främjande av allmännyttiga ändamål, som hava till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, har jag ansett att i konsekvens härmed sådana sammanslutningar även skola vara uteslutna från skattebefrielse. Ett tillägg har därför införts i sista stycket av förevarande paragraf i förslaget och i sin tur föranlett en mindre redaktionell omredigering av samma stycke.

Slutligen har av kommitténs majoritet föreslagits, att till klass III skulle överföras det begränsade antal till klass II nu hänförliga juridiska personer, vilka icke skulle bliva delaktiga av skattebefrielse i enlighet med vad nu angivits. Mot detta förslag, sådant det blivit i kommittébetänkandet motiverat, har jag i princip icke någon erinran. Vissa jämkningar av författningstexten hava i denna del vidtagits. Sålunda har från den däri gjorda uppräkningen av till klass III hänförliga juridiska personer uteslutits religiöst samfund. Denna ändring är av uteslutande redaktionell art och avser att avlägsna en i texten förekommande dubbelskrivning. I uppräkningen är nämligen även upptaget samfund för främjande av religiösa ändamål. En ytterligare endast redaktionell jämkning har skett såtillvida att för vinnande av närmare överensstämmelse med i de allmänna skatteförfattningarna använt uttryckssätt efter ordet kommun införts orden »eller annan menighet». Vidare har i anslutning till förberörda i 3 § gjorda ändring, varigenom det huvudsakliga ändamålet för den juridiska personens verksamhet blivit avgörande för skattefriheten, motsvarande omredigering vidtagits i 38 §. Härigenom har texten i sistnämnda avseende även bragts i närmare överensstämmelse med formuleringen i gällande förordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 149

Gåvobeskattningen.

Kommittén.

Såsom framgår av den inledningsvis lämnade översikten över gällande bestämmelser är i väsentliga avseenden gåvobeskattningen anordnad efter enahanda principer, som tillämpas vid arvsbeskattningen. Detta är också helt naturligt med hänsyn därtill att gåvoskatten — även om den icke hos oss såsom i vissa andra länder är begränsad till sådana gåvor som kunna anses föregripa en egendomsövergång i samband med dödsfall — i allt fall utgör ett nödvändigt komplement till arvsskatten, vilken eljest skulle kunna kringgås genom avhändelser under livstiden.

Det har redan förut framhållits, hurusom i ett avseende en betydande principiell olikhet föreligger såtillvida att vid arvsbeskattningen arvlåtarens nationalitet och bosättning inom eller utom riket är bestämmande för skattskyldighetens omfattning medan vid gåvobeskattningen icke givarens utan gåvotagarens person är i sådant hänseende avgörande. I vad mån enligt nu gällande bestämmelser även i andra avseenden olikheter föreligga mellan arvs- och gåvobeskattningen torde här icke behöva bliva föremål för någon redogörelse utöver vad som framgår av förenämnda översikt.

De bestämmelser rörande gåvoskatt, som innefattas i kommitténs förslag, ansluta sig i stort sett till nu gällande stadganden. Förekommande avvikelser äro väsentligen föranledda därav att åtskilliga av de i avseende å arvsbeskattningen föreslagna nya reglerna skola hava tillämpning jämväl beträffande gåvoskatten. Från de bestämmelser i nuvarande lagstiftning, som speciellt hava avseende å gåvobeskattningen, göras i förslaget endast i ett fåtal hänseenden sakliga avvikelser. I

I likhet med gällande bestämmelser förutsätter kommitténs förslag, att begreppet beskattningsbar gåva i princip bestämmes i anslutning till det civilrättsliga gåvobegreppet. Av översikten över gällande lagstiftning framgår, hurusom en utvidgning emellertid skett av det skatterättsliga gåvobegreppet sålunda att enligt 35 § arvsskatteförordningen med viss begränsning såsom gåva beskattas jämväl förvärv på grund av försäkring, vartill förmånstagare blivit insatt. Denna beskattningsregel gäller såväl i fall då förvärvet tillfaller vederbörande vid försäkringstagarens död som då detsamma utfaller vid annat tillfälle. Vad angår sådant förmånstagareförvärv, som erhålles vid försäkringstagarens död, föreslår kommittén överflyttning av reglerna härom från gåvobeskattningens till arvsbeskattningens område sålunda att enligt förslaget sistnämnda förvärv skola från beskattningssynpunkt i stället anses »såsom arvfallen egendom». Förslagets bestämmelser i nu angivna hänseende upptager jag till särskild behandling i det följande. Såvitt gäller beskattning av förmånstagareförvärv, som utfalla vid annat tillfälle än försäkringstagarens död, har kommittén icke funnit skäl till ändring i nu gällande

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

bestämmelser, vilka med viss endast formell omredigering upptagits i 37 § 2 mom. i förslaget.

I fråga om tiden för skattskyldighetens inträde gäller för närvarande vid gåvobeskattningen såsom huvudregel, att skattskyldigheten inträder »vid tiden för gåvans mottagande». Enligt motsvarande regel i kommitténs förslag skall skattskyldighet inträda »då gåvan blivit fullbordad eller handling, innefattande utfästelse om gåva av lös egendom, överlämnats till mottagaren».

Beträffande förslaget i denna del anför kommittén i huvudsak följande:

I lagen den 27 mars 1936 angående vissa utfästelser örn gåva, vilken författning avser gåva av lös egendom, skiljes mellan då gåva skall gälla såsom »fullbordad» och därigenom hava giltighet även mot givarens borgenärer samt då gåva, ehuru icke fullbordad, ändock skall äga »verkan» såsom en bindande utfästelse av givaren gentemot gåvotagaren. Då det gäller att fastställa, vid vilken tidpunkt gåva skall anses ur skatterättslig synpunkt »mottagen», bör det avgörande vara, när mottagaren erhållit sådan rådighet över det bortskänkta, att han därigenom kan anses hava erhållit en ökning i skatteförmåga. Det är givetvis önskligt, att det privaträttsliga och det skatterättsliga förvärvet så långt möjligt förläggas till samma tidpunkt, eller med andra ord att gåvan anses i skatterättsligt avseende mottagen samtidigt med att den ur privaträttslig synpunkt skall gälla såsom fullbordad. Såsom huvudregel har i förslaget uppställts, att skattskyldighet för gåva inträder, då gåvan blivit fullbordad. Vid bedömande av huruvida en gåva är alt anse såsom fullbordad gälla de bestämmelser, som härutinnan meddelats i nyssnämnda lag, vilken såsom förut nämnts dock endast avser gåva av lös egendom. Däri stadgas bland annat, att gåva i penningar eller lösören icke är att anse såsom fullbordad förrän egendomen i fråga kommit i gåvotagarens besittning. Om någon bortgiver aktiebrev eller av annan än honom själv utfärdad löpande skuldförbindelse eller annan handling, vars företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning eller för utövande av annan rättighet, skall gåvan gälla såsom fullbordad då gåvotagaren fått handlingen i sin besittning. Efterskänkes fordran enligt sådan handling, är gåvan att anse såsom fullbordad då handlingen återställts eller gjorts obrukbar. Bortgives annan fordran än nu nämnts (härvid är fortfarande icke fråga örn en av givaren själv upplåten fordran), gäller överlåtelsen såsom fullbordad då gäldenären underrättats av givaren. Om dylik fordran efterskänkes, anses gåvan genast vara fullbordad.

En viss modifikation i regeln om skattskyldighetens inträde vid tiden för gåvans fullbordande har emellertid synts erforderlig. Såsom förut berörts kan redan en utfästelse om gåva äga »verkan» såsom för givaren bindande, ehuru fullbordad gåva ej föreligger. Sådan verkan har nämligen tillagts en gåvoutfästelse, om denna gjorts i skuldebrev eller annan urkund, som blivit till gåvotagaren överlämnad, eller den skett under omständigheter, som utmärka att den var avsedd att komma till allmänhetens kännedom. Kommittén har funnit, att en för givaren bindande gåvoutfästelse bör bliva föremål för beskattning, om densamma innefattas i handling, som blivit överlämnad till mottagaren. I dylikt fall kan nämligen mottagandet av utfästelsen anses bereda gåvotagaren sådan skatteförmåga, att skatt kan hos honom utkrävas redan för utfästelsen. Därvid kommer med användande av för arvsbeskattningen givna och jämväl vid gåvobeskattningen tillämpliga värderingsregler utfästelsen — där den avser en penningebelalning — såsom utgörande en mottagarens fordran hos givaren att uppskattas till sitt kapital-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

belopp, vilket nedskrives endast i fall då räntelös fordran icke är förfallen eller givaren visas icke vara solvent för beloppet.

Förut har för arvsbeskattningens del ingående behandlats frågan om beskattning av s. k. successiva förvärv. De av kommittén i sådant hänseende förordade, i 6—9 §§ av förslaget upptagna reglerna skola äga motsvarande tillämpning vid beskattning av gåva. De skäl, som i fråga örn arvsbeskattningen blivit anförda för framflyttande i nu åsyftade fall av tiden för skattskyldighetens inträde, hava nämligen, framhåller kommittén, i full utsträckning giltighet även för gåvobeskattningens del. Då det gäller gåvoskatten hava ifrågavarande regler i förslaget kompletterats med ett stadgande (36 § andra stycket), enligt vilket bestämmelserna i 6 § skola gälla jämväl i fall då givaren förbehållit sig själv nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån av den bortgivna egendomen. Detta innebär, att en med dylikt förbehåll överlåten äganderätt blir, med de undantag som angivas i 6 §, föremål för beskattning först da förbehållets giltighetstid gått till ända. Beträffande det sålunda föreslagna stadgandet anför kommittén: Under tidigare lagstiftningsarbete (proposition nr 252 till 1934 års riksdag sid. 33 ff.) har framhållits att, såsom ock i praktiken förekommit, en givare genom att förbehålla sig själv nyttjanderätt eller rätt till avkomst eller annan förmån av den bortgivna egendomen kan åstadkomma en minskning icke blott av gåvoskatten utan även av den arvsskatt, som vid givarens död skall utgå vid sammanläggning av gåvan med gåvotagaren tillkommande arvs- eller testamentslott. Göres sådant förbehåll skall nämligen vid beskattningen värdet av den bortgivna egendomen minskas med kapitalvärdet av den behållna förmånen. Detta värde, vilket icke blivit föremål för överlåtelse, är naturligen skattefritt och någon skatt för detsamma utgår ej heller, då förbehållet upphör att gälla och gåvotagaren, vars äganderätt förut blivit definitivt beskattad, därmed erhåller full förfoganderätt över den bortgivna egendomen. En utväg att förhindra dylika transaktioner vore, framhölls vidare, att uppskjuta beskattningen av gåva med förbehåll av angivna slag till dess förbehållets giltighetstid gått till ända, och beräkna egendomens värde utan avdrag för förmånens kapitalvärde, men ett dylikt tillvägagångssätt innebure ett sådant avsteg från de grunder, varpå gällande arvsskatteförordning vore byggd, att denna utväg, örn den över huvud kunde befinnas lämplig, icke syntes böra anlitas förrän i samband med en mera genomgripande omläggning av grunderna för beskattning av arv och gåva. I

I anslutning härtill framhålles i betänkandet vidare, att kommittén till förebyggande av sådant undandragande av arvs- och gåvoskatt som nu nämnts så mycket hellre haft anledning att anlita den tidigare ifrågasätta utvägen att uppskjuta beskattningen till dess förbehållets giltighetstid gått till ända som själva den grundprincip, varå förslagets bestämmelser örn uppskjuten beskattning bygga — hänsynstagande till mottagarens skatteförmåga — även i nu åsyftade fall krävde ett uppskjutande av beskattningen. Följdriktigheten syntes också kräva, att den i 6 § andra stycket arvs- och

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

testamentstagare tillerkända befogenheten att påfordra omedelbar beskattning utsträcktes till att gälla även gåvotagare.

Det nu behandlade stadgandet har enligt förslaget i sin tur kompletterats med en till värderingsreglerna hänförlig bestämmelse (21 § andra stycket), enligt vilken i fall, där gåva skall sammanläggas med arvs- eller testamentslott och givaren förbehållit sig nyttjanderätt till eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån av egendomen eller del därav, uppskattningen av densamma skall hänföras till tiden då den givaren förbehållna rättigheten upphörde. Kommittén framhåller i fråga örn denna bestämmelse att, även om givaren uppställt förbehåll av nu angiven art, en tillämpning av 6 § icke alltid föranleder beskattningens framflyttande till den tidpunkt, då förbehållets giltighetstid gått till ända, enär enligt förslaget såsom förutsättning härför gäller bland annat att den givaren förbehållna rättigheten är upplåten för en tid av minst fem år samt belastar den bortgivna egendomen i dess helhet eller i viss större utsträckning. Med den nu ifrågavarande i 21 § andra stycket upptagna bestämmelsen åsyftades, anför kommittén vidare, att även i fall, då så icke vore förhållandet och uppskov med gåvobeskattningen således icke ägde rum, förtaga av givaren uppställt förbehåll av nu ifrågavarande slag dess verkan att nedsätta den arvsskatt, som skall beräknas vid sammanläggning av gåvan med mottagarens arvs- eller testamentslott.

Såsom i annat sammanhang redan berörts skall enligt kommitténs förslag den nuvarande skattefriheten för gåvor till allmännyttiga ändamål bibehållas. Enligt gällande bestämmelser — 32 § andra stycket arvsskatteförordningen — äro sådana gåvor underkastade skatt, därest givaren förbehållil sig besittningsrätten till eller avkastningen av den bortgivna egendomen eller ock till förmån för annan gjort förbehåll örn rätt att åtnjuta avkastningen. Härmed har avsetts att förekomma möjligheten av att skatt undandrages genom att en dylik gåvotransaktion träder i stället för ett tilltänkt testamentsförordnande. Detta undantag från skattefriheten för gåvor till allmännyttiga ändamål bibehålies icke i kommitténs förslag. Såsom skäl härför anföres i betänkandet att, da donator skilde sig från egendomen på det definitiva sätt som en gåva förde med sig i motsats till ett testamente, samma skattefrihet borde gälla när den bortgivna egendomen vore belastad som när endast en del därav bortskänktes.

Enligt 39 § c) i förslaget skall skattskyldighet icke äga rum för vad make vid bodelning, som förrättats av annan anledning än makes död, erhållit utöver honom enligt lag tillkommande andel i boet, i den mån värdet av vad maken bekommit icke överstiger värdet av hans giftorättsgods eller, om äldre giftermålsbalken är tillämplig, värdet av samfälld egendom, som av honom i boet vid äktenskapets ingående eller därefter införts. Detta stadgande saknar motsvarighet i gällande förordning. Beträffande de skäl, som föranlett detsammas upptagande i förslaget, torde jag kunna inskränka mig till att hänvisa till kommitténs betänkande (sid. 142).

I förslaget göres icke annan ändring i nu gällande regler för kumulation av fran samme givare erhallna gåvor än som följer därav att dessa regler

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 153

skola hava tillämpning jämväl å gåvoutfästelser. Enligt förslaget skall alltså sammanläggning av gåva med tidigare erhållen gåva äga rum om den tidigare gåvan fullbordats eller skriftlig utfästelse örn gåvan överlämnats till mottagaren inom fyra år före den gåva varom fråga är. Den tidigare gåvan skall härvid uppskattas sådan den befanns vid tiden för dess fullbordande eller gåvoutfästelsens överlämnande till mottagaren.

I övrigt innefattar kommitténs förslag en i allt väsentligt endast formell överarbetning av på förevarande område nu gällande bestämmelser.

Yttrandena.

I de över kommittéförslaget avgivna yttrandena behandlas endast i ringa utsträckning frågor, som särskilt beröra gåvobeskattningen. Jag torde kunna inskränka mig till att här redogöra för uttalandena i det ämne, som i yttrandena mest berörts, nämligen frågan om beskattning av gåvoutfästelser. Härom anföres i yttrandena i huvudsak följande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge:

Anledningen till att med fullbordad gåva i förevarande hänseende jämställts en för givaren bindande gåvoutfästelse är enligt motiven den, att mottagandet av utfästelsen ansetts bereda gåvotagaren sådan skatteförmåga, att skatt kan av honom utkrävas redan för utfästelsen. Den ståndpunkt kommittén sålunda intagit kan emellertid leda till obillighet mot gåvotagaren. Därest givaren framdeles blir insolvent, i vilket fall gåvotagaren måste vika för givarens borgenärer, blir utfästelsen lätt värdelös. Enligt 7 kapitlet 4 § lagen om arv gäller vidare, att gåvotagare i vissa angivna fall är skyldig vidkännas jämkning av gåvan, därest så påfordras av hänsyn till bröstarvinges laglott. För den allmänna uppfattningen lärer det även komma att verka främmande, att skatt utkräves, oaktat gåvan icke fullbordats. Med hänsyn härtill synes det som om skattskyldighetens inträde städse borde anknytas till tidpunkten för gåvans fullbordande.

Bank juristernas förening:

Kommitténs förmodan, att överlämnande av en handling, som innefattar utfästelse om gåva av lös egendom, bereder gåvotagaren ökad skatteförmåga, innan gåvan blivit fullbordad, lärer sakna all grund. Stora betänkligheter måste därför hysas mot kommitténs förslag att bryta huvudregeln, att skattskyldighet skall inträda först vid gåvans fullbordande. Förtat In i ngsförslaget eftersträvar principiellt en anknytning till nyare lagstiftning, och skäl för avvikelse från 1936 års lag angående vissa utfästelser om gåva synes saknas. Det måste dessutom anses obilligt att utkräva skatt för en handling, som framdeles kanske visar sig sakna värde såsom ej bindande mot givarens borgenärer eller ens mot givaren själv. I delta sammanhang erinras om att utfästelse om gåva av annan lös egendom än sådan, som avses i nämnda lag örn gåvoutfästelser, saknar all rättsverkan.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser den föreslagna bestämmelsen örn skattskyldighet för gåvoutfästelser icke stå i överensstämmelse med den princip, som ligger till grund för förslagets regler örn beskattande av s. k. successiva förvärv först vid den tidpunkt då förvärvet tillträdes.

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Departements■ Vad först angår de av kommittén föreslagna bestämmelserna angående chefen. tiden för skattskyldighetens inträde kan uppenbarligen icke något vara att erinra mot den i förslaget upptagna huvudregeln, att skattskyldighet inträder då gåvan blivit fullbordad. Den i denna regel gjorda modifikationen, innebärande att redan en utfästelse örn gåva av lös egendom skall föranleda inträde av skattskyldighet i fall då utfästelsen skett i handling, som överlämnats till gåvotagaren, har däremot föranlett erinringar i några av de över förslaget avgivna yttrandena.

Såsom kommittén framhållit har frågan om verkan av gåvoutfästelser blivit föremål för reglering genom 1936 års lag angående vissa utfästelser örn gåva. Efter tillkomsten av denna lagstiftning som har avseende endast å utfästelser om gåva av vissa angivna slag av lös egendom — härtill återkommer jag i det följande — är numera fastslaget, att en gåvoutfästelse, som skett i en till gåvotagaren överlämnad handling, gentemot utfärdaren av handlingen har den verkan att det på rättslig väg kan åläggas denne att fullgöra utfästelsen ävensom att, örn han i strid mot utfästelsen förfogar över föremålet för densamma, hans åtgärd ej blir giltig i vidare mån än sådant föranledes av allmänna rättsgrundsatser om skydd för godtrosförvärv. Den rätt, som uppkommer genom utfästelsen, skiljer sig från en vanlig fordringsrätt dels såtillvida att utfästelsen ej kan göras gällande i konkurrens med andra i vanlig ordning tillkomna fordringar och dels på det sätt att utfästelsen kan i vissa angivna fall helt eller delvis bliva utan verkan såväl av hänsyn till givaren själv som till förmån för hans make eller bröstarvingar eller vissa hans makes rättsägare. Vidare gälla särskilda bestämmelser angående gåvoutfästelse mellan trolovade eller makar ävensom beträffande gåvoutfästelse, som icke kan göras gällande förrän vid givarens död.

Enligt kommitténs mening kan, då en gåvoutfästelse innefattas i en till mottagaren överlämnad handling, mottagandet av utfästelsen anses bereda gåvotagaren sådan skatteförmåga, att skatt kan hos honom utkrävas redan för utfästelsen. Kommittén hänvisar härvid till de nu berörda reglerna, enligt vilka en på sådant sätt tillkommen gåvoutfästelse tillagts rättsverkan gentemot givaren.

Mot kommitténs förslag i förevarande del har invänts bland annat att, då på sätt nyss angivits en gåvoutfästelse icke har verkan mot givarens borgenärer, en framdeles inträffande insolvens hos givaren lätt kan föranleda att utfästelsen blir utan värde. Med anledning härav må erinras, att motsvarande spörsmål möter även då fråga är om vanliga fordringsrätter. Huruvida en fordran skall anses osäker eller värdelös bedömes med ledning av i skatteärendet föreliggande utredning, och enligt gällande bestämmelser finnes icke något utrymme för hänsynstagande till en sedermera uppkommande insolvens hos gäldenären. Av vad jag tidigare anfört framgår, att jag anser någon ändring härutinnan icke böra ifrågakomma. En beskattning av en gåvoutfästelse först vid den tidpunkt, då utfästelsen fullgöres, skulle således i nu angivna hänseende innebära ett avsteg från de regler, som ansetts böra gälla för beskattning av vanliga fordringsrätter. Ett sådant avsteg lärer näppeligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 155

kunna motiveras därmed att den rätt, som uppkommer på grund av en gåvoutfästelse, i motsats till en vanlig fordringsrätt icke kan göras gällande med mindre samtliga givarens borgenärer kunna erhålla full täckning för sina fordringar. Ett hänsynstagande härtill ingår givetvis i det bedömande av givarens möjlighet att fullgöra utfästelsen, som på grundval av förhandenvarande förhållanden skall ske i och för fastställande av det värde, vartill utfästelsen vid beskattningen skall upptagas. För gåvoutfästelsers likställande med vanliga fordringsrätter torde ytterligare kunna anföras, att beskattningens uppskjutande till tidpunkten för utfästelsens fullgörande kan möjliggöra transaktioner i syfte att minska eller undandraga skatt sålunda att fullgörandet av utfästelsen bestämmes skola ske i skilda omgångar.

Såsom förut angivits kan under vissa förutsättningar en gåvoutfästelse helt eller delvis bliva utan verkan även av hänsyn till givaren själv eller till förmån för andra rättsägare än hans borgenärer. Detta förhållande har åberopast såsom ytterligare skäl för att gåvoutfästelser böra i motsats till vad kommittén föreslagit lämnas fria från skatt.

Enligt 5 § i förenämnda lag angående vissa utfästelser om gåva gäller att, om efter tillkomsten av en gåvoutfästelse men innan gåvan fullbordats givarens förmögenhetsvillkor bliva så försämrade att, i betraktande jämväl av gåvotagarens villkor, gåvans utkrävande skulle vara uppenbart obilligt, densamma må återkallas eller minskas. Vidare gäller enligt samma lagrum att, om gåvotagaren gör givaren märklig orätt, givaren äger återkalla en ännu icke fullgjord gåvoutfästelse. Den möjlighet till återkallande eller jämkning av en gåvoutfästelse, som enligt förstnämnda stadgande kan äga runi i händelse av ändring i givarens förmögenhetsvillkor, är onekligen ägnad att i viss mån ingiva betänkligheter mot en beskattning av gåvoutfästelser. Örn emellertid härvid beaktas, att beskattningsreglerna över huvud taget icke lämna utrymme för hänsynstagande till framdeles inträffande ändringar i en gäldenärs förmögenhetsförhållanden, synas de betänkligheter, som sålunda kunna föreligga mot en beskattning av gåvoutfästelser, icke böra vara av avgörande betydelse. Tänkbart vore dock, att kommitténs förslag kompletterades med en bestämmelse, enligt vilken återvinning av uttagen skatt medgåves för den händelse gåvoutfästelsen av nu nämnd anledning bleve återkallad eller jämkad. Då en dylik bestämmelse kan antagas komma att i tilllämpningen medföra praktiska svårigheter och även lämna utrymme för missbruk från de skattskyldigas sida, har jag ansett mig icke böra framlägga något förslag av nu antytt innehåll. Att den möjlighet till hävande av en gåvoutfästelse, som föreligger i fall då gåvotagaren gjort givaren märklig orätt, icke bör tillmätas någon betydelse i detta sammanhang torde icke behöva närmare motiveras.

I 6 kap. 6 a § giftermålsbalken samt 2 kap. 3 §, 7 kap. 4 § och 8 kap. 4 § lagen örn arv äro bestämmelser meddelade, varigenom skydd mot gåvotransaktioner bereus dels givarens make och, örn maken avlidit, makens sekundosuccessorer, dels ock sådana givarens arvingar som äro berättigade till laglott eller till understöd ur hans kvarlåtenskap. Dessa bestämmelser

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

hava avseende å såväl fullbordade gåvor som gåvoutfästelser och innebära, såvitt gäller fullbordad gåva, att i den mån vederbörande lidit intrång i sin rätt gåvan eller dess värde skall återbäras och, då fråga är om gåvoutfästelse, att utfästelsen skall i motsvarande mån vara utan verkan. Ehuru ifrågavarande bestämmelser sålunda gälla icke blott gåvoutfästelser utan även fullbordade gåvor, har icke särskilt angivits av vilken anledning den invändning mot kommitténs förslag, som föranletts av dessa bestämmelser, inskränkts till att avse endast de för gåvoutfästelser föreslagna beskattningsreglerna. För min del anser jag den möjlighet till återgång av gåvotransaktioner, som föreligger med hänsyn till förefintligheten av ifrågavarande bestämmelser, icke vara av beskaffenhet att böra inverka på beskattningsreglerna vare sig i fråga om fullbordade gåvor eller gåvoutfästelser. I fall, sorn avses i 6 kap. 6 a § giftermålsbalken och 2 kap. 3 § arvslagen, kan återgång av gåvan eller gåvoutfästelsen icke påkallas med mindre gåvotagaren insett eller bort inse, att gåvan länt den kränkte, d. v. s. givarens make eller makens arvingar, till förfång, och i de i 7 kap. 4 § och 8 kap. 4 § arvslagen avsedda fall, där fråga är om kränkning av givarens egna arvingars rätt till andel i hans kvarlåtenskap, kan återgång icke ifrågakomma beträffande annan gåvotransaktion än sådan som till syftet är att likställa med testamente. I sistnämnda fall kan, framhåller lagberedningen i motiven till arvslagen, gåvotagaren i regel icke hava varit ovetande om syftet med transaktionen. Då sålunda i samtliga här avsedda fall är fråga örn otillbörliga gåvohandlingar, om vilka ond tro förelegat eller kan förutsättas hava förelegat hos gåvotagaren, torde man enligt min mening icke hava någon anledning draga i betänkande att hos denne uttaga skatt utan hänsyn därtill att gåvotransaktionen sedermera kan bliva föremål för klander. Att en på sådant sätt anoronad beskattning kan i sin man vara ägnad att avhålla från sådana otillbörliga gavotransaktioner, varom nu är fråga, torde endast kunna anses vara till fördel. I den föregående framställningen har i visst hänseende frågan om beskattning av gåvoutfästelser sammanställts med beskattningen av vanliga fordringsrätter. En sådan jämförelse synes även eljest ligga nära till hands. Kommittén uttalar, såsom förut nämnts, att en gåvoutfästelse, som blivit gjord i en till gåvotagaren överlämnad handling —- merendels lärer denna hava formen av ett i sedvanliga ordalag avfattat skuldebrev — bör kunna anses bereda gåvotagaren sådan skatteförmåga, som motiverar omedelbar beskattning. Det torde vara anledning att i anslutning till detta uttalande erinra, att en vanlig fordran, även om den ännu icke förfallit till betalning och till och med om skriftligt fordringsbevis icke föreligger, blir föremål för beskattning såväl då fråga är om arvs- eller gåvoskatt som vid den vanliga förmögenhetsbeskattningen. I det av bankjuristernas förening avgivna yttrandet har vidare anmärkts, att utfästelse om gåva av annan lös egendom än sådan, som avses i förenämnda lag angående vissa utfästelser örn gåva, saknar all rättsverkan. Detta uttalande lärer näppeligen stå i överensstämmelse med rådande rätts-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 157

uppfattning. I sitt förslag till nyssnämnda lag framhåller lagberedningen tvärtom, att sådana benefika rättshandlingar, å vilka lagen icke har tillämpning — såsom exempel nämnas upplåtelser eller överlåtelser av nyttjanderätt, rätt till gruva, patenträtt och författarerätt -—- icke lära för giltighet mellan kontrahenterna eller mot givarens borgenärer kräva vare sig iakttagande av någon viss form för själva gåvoförklaringen eller något efterföljande, traditionsliknande förfarande.

Av skäl som nu blivit anförda har jag funnit reglerna för inträde av skattskyldighet för gåva böra utformas i anslutning till den ståndpunkt, som kommit till uttryck i kommitténs förslag. I fråga om avfattningen av författningstexten har jag funnit anledning till avvikelse från förslaget endast såtillvida att mellan orden »innefattande» och »gåvoutfästelse» införts ordet »giltig» för att därigenom må bliva tydligt utmärkt, att stadgandet ej skall gälla sådana gåvoutfästelser, som enligt särskilda bestämmelser icke hava någon rättsverkan. Härmed åsyftas dels stadgandet i 8 kap. 2 § andra stycket giftermålsbalken, enligt vilket utfästelse av trolovad eller make att under äktenskapet till andra maken utgiva penningar eller annat icke, såvida vederlag ej utgår, är bindande även om skriftligt fordringsbevis överlämnas, och dels bestämmelsen i 3 § lagen om arvsavtal, enligt vilket lagrum utfästelse örn gåva, som ej må göras gällande under givarens livstid, är giltig allenast såvitt följer av lagen örn testamente.

Såsom förut nämnts skola enligt förslaget de för arvsbeskattningen avsedda, i 6—9 §§ upptagna reglerna för beskattning av s. k. successiva förvärv äga motsvarande tillämpning vid beskattning av gåva. I likhet med kommittén finner jag de skäl, som i fråga om arvsbeskattningen blivit anförda för framflyttande i hithörande fall av tiden för skattskyldighetens inträde, i full utsträckning hava giltighet även för gåvobeskattningens del. Av den föregående redogörelsen framgår, hurusom då det gällt arvsskatten jag funnit mig böra tillstyrka, att beskattningsreglerna för de successiva förvärven i allt väsentligt givas det innehåll, som kommittén föreslagit. Jag har därför icke anledning att här ingå på ifrågavarande spörsmål i vidare mån än såvitt gäller de särskilda bestämmelser i förevarande hänseende, som enligt förslaget skola gälla för gåvobeskattningen. Jag åsyftar härvid närmast den i 36 § andra stycket av förslaget givna föreskriften, att bestämmelserna i 6 § — avseende sådana vid arvsbeskattningen förekommande fall då nyttjanderätt eller annan begränsad rätt till egendom upplåtits till en och äganderätten till samma egendom till en annan - skola för gavobeskattningens del äga tillämpning jämväl i fall där givaren förbehållit sig själv nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån av den bortgivna egendomen. Ändamålet med denna föreskrift är, på sätt närmare framgår av den tidigare redogörelsen, bland annat att förebygga transaktioner i syfte att undandraga skatt. I likhet med kommittén finner jag en sådan föreskrift vara av behovet påkallad. Med den utformning densamma enligt förslaget erhållit synes emellertid det angivna syftet bliva i väsentlig

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

mån förfelat. Då de åsyftade transaktionerna skola förekommas därigenom att en med nu nämnt förbehåll överlåten äganderätt blir föremål för beskattning först då förbehållets giltighetstid gått till ända, torde det knappast vara ändamålsenligt att, såsom enligt förslaget, gåvotagaren skall i nu avsedda fall äga möjlighet begagna sig av den rätt att påfordra omedelbar beskattning, som tillkommer en arvinge eller testamentstagare enligt bestämmelsen i 6 § andra stycket i förslaget, motsvarande stadgandet i andra stycket d) i paragrafens av mig föreslagna lydelse. Kommittén uttalar, att följdriktigheten syntes kräva, att sådan rätt tillädes även en gåvotagare. Denna åsikt kan jag icke dela. I de vid arvsbeskattningen förekommande fall, för vilka 6 § är avsedd, blir ju vid omedelbar beskattning icke blott äganderätten utan även den äganderätten belastande rättigheten föremål för skatt medan vid gåvobeskattningen kapitalvärdet av den givaren förbehållna rätten helt undgår beskattning. Utgår man vidare från att sådant förbehåll från givarens sida, som nu avses, merendels väsentligen har till syfte att åstadkomma en minskning av den skatt, som det åligger gåvotagaren att gälda, torde det knappast finnas anledning medgiva denne att för fullföljande av nämnda syfte påfordra beskattning i en från huvudregeln avvikande ordning. Förvisso lärer kunna antagas, att en sådan möjlighet skulle i flertalet fall bliva utnyttjad.

Jämväl andra enligt 6 § gällande undantag från huvudregeln om beskattningens uppskjutande till dess den belastande rättigheten upphört synas kunna vid lagrummets tillämpande å nu åsyftade gåvofall föranleda missbruk sålunda att dessa undantagsbestämmelser utnyttjas i syfte att framkalla omedelbar beskattning med åtföljande avräkning från gåvans värde av kapitalvärdet av den givaren förbehållna förmånen. Detta torde framför allt gälla föreskriften, att beskattning omedelbart skall ske i det i 6 § andra stycket c) avsedda fall då enligt särskilt förordnande å den belastade egendomen belöpande skatt skall gäldas av annan än den egendomen tillfaller. Även här torde de skäl, som beträffande det förut berörda fallet anförts för en ovillkorlig tillämpning av huvudregeln, äga motsvarande giltighet. Ett tillämpande av huvudregeln utan någon som helst inskränkning synes däremot icke böra komma i fråga. Om man exempelvis uppgåve det för beskattningens uppskjutande stadgade villkoret, att den belastande rättigheten skall omfatta egendomen i dess helhet, skulle en givare genom att förbehålla sig blott en oväsentlig del av gåvans avkastning kunna för lång tid framåt undanhålla gåvan i dess helhet från beskattning. Liknande möjlighet alt vidtaga transaktioner i skatteminskande syfte torde även komma att föreligga örn vid tillämpningen av 6 § å nu avsedda gåvofall undantag från paragrafens huvudregel icke gjordes för de fall, som angivas i andra stycket a) och b).

I anslutning till vad nu anförts tillstyrker jag förslagets regler om beskattning av successiva gåvoförvärv med den avvikelsen att föreskriften i 6 § om skattskyldighetens inträde först framdeles skall utan de inskränkningar, som angivas i andra stycket c) och d), tillämpas jämväl i fall då gåvan förbundits med omförmält förbehåll till förmån för givaren själv.

Enligt kommitténs förslag skola från den skattefrihet, som medgives för

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 159

gåvor till allmännyttiga ändamål, icke vidare, på sätt stadgas i 32 § andra stycket i gällande förordning, vara undantagna gåvor, som förbundits med förbehåll för givaren själv att besitta eller uppbära avkastningen av den bortgivna egendomen eller för amian än givaren att åtnjuta avkastningen. Såvitt gäller gåvor med dylikt förbehåll till förmån för givaren själv kan enligt min mening den föreslagna ändringen icke anses tillrådlig. Förut har framhållits, hurusom dylikt förbehåll merendels måste anses tyda på avsikt att kringgå beskattningsreglerna. Vad kommittén anfört därom att så icke skulle kunna anses vara förhållandet beträffande gåvor till allmännyttiga ändamål finner jag icke övertygande. Till 38 § i kommitténs förslag har därför fogats ett tillägg av innehåll, att skattebefrielse enligt denna paragraf icke äger rum, där givaren för sin livstid eller för viss tid förbehållit sig nyttjanderätt till eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån av den bortgivna egendomen eller del därav. Däremot har jag icke funnit anledning att såsom nu från skattefrihet utesluta gåvor med förbehåll av angiven art till förmån för annan än givaren själv. Att verkan av förbehållet här icke bör bliva densamma som i nyssberörda fall kommer att framgå av den följande redogörelsen för bestämmelserna i 19 §.

Kommittén har såsom förut berörts bibehållit nu gällande bestämmelser om kumulation av från samme givare erhållna gåvor med endast den jämkning som följer därav att stadgandena ifråga skola hava tillämpning jämväl å gåvoutfästelser.

Beträffande de fall där enligt huvudregeln skattskyldighet för envar av gåvorna inträtt då gåvan fullbordades eller skriftlig gåvoutfästelse överlämnades till mottagaren finner jag icke heller för min del någon ändring av nuvarande kumulationsregler påkallad. Däremot anser jag vissa jämkningar av kumulationsreglerna böra ske i fall då enligt de föreslagna stadgandena rörande beskattning av successiva förvärv skattskyldighet för någon av gåvorna skall inträda eller inträtt vid senare tidpunkt än nyss nämnts. Ehuru i sådana fall tidpunkten för gåvans fullbordande eller gåvoutfästelsens mottagande eljest icke skall hava någon betydelse i beskattningshänseende, haida det gäller kumulation denna tidpunkt enligt kommitténs förslag fått bliva avgörande för huruvida gåvotransaktionerna skola anses stå i sådant tidsförhållande till varandra att sammanläggning skall äga rum. Vidare skall, örn denna förutsättning är för handen, även det värde, som gåvorna i och för kumulation skola åsättas, bestämmas med hänsyn till förhållandena vid tiden för gåvans fullbordande eller gåvoutfästelsens mottagande. En sådan utformning av kumulationsreglerna för nu åsyftade fall kan enligt min mening knappast anses följdriktig och torde även komma att medföra svårigheter i tillämpningen. En mera konsekvent och jämväl enklare metod synes vara att i principiell anslutning till de föreslagna reglerna för beskattning av successiva förvärv i alla förekommande fall lata tiden för skattskyldighetens inträde bliva avgörande för huruvida gåvorna skola anses ligga inom kumulationsperioden ävensom för beräknandet av de värden, som skola tillämpas vid kumulationen. Med en sådan metod torde vinnas en icke obetydlig för-

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

enkling särskilt såtillvida att reglerna för beskattning av successiva förvärv icke, såsom enligt kommitténs förslag är avsett, bliva att tillämpa vid beskattningen av gåvornas vid kumulationen fastställda sammanlagda värde utan endast beträffande varje särskild gåva för sig.

I anslutning till vad nu anförts har dels i 41 § upptagits ett stadgande av innehåll att, om inträde av skattskyldighet för gåva är att hänföra eller skolat hänföras till senare tidpunkt än gåvans fullbordande eller mottagande av utfästelse örn gåvan, den tidpunkt, till vilken inträde av skattskyldighet är eller varit att hänföra, skall vara avgörande vid bedömande av fråga huruvida sammanläggning av gåvorna skall ske, och dels i 42 § införts en föreskrift att i nu avsett fall den tidigare gåvan skall uppskattas sådan den befanns vid den tidpunkt, till vilken inträde av skattskyldighet för densamma varit att hänföra.

Enligt stadgande i 41 § i kommitténs förslag skall på sätt föreskrives i gällande förordning vid beräknande av skatt för sammanlagda värdet av gåvor, som tillkommit inom den stadgade kumulationstiden av fyra år, avdrag ske för den skatt, som visas hava erlagts för den eller de tidigare gåvorna. I praxis har fråga uppkommit, huru denna bestämmelse skall tillämpas i fall då vid förut skedd beskattning de tidigare gåvorna i sin tur sammanlagts med en eller flera ytterligare gåvor, som ligga i tiden före den aktuella kumulationsperioden och således icke skola kumuleras med den gåva, om vars beskattande är fråga. I ett av högsta domstolen på senare tid avgjort mål (N. J. A. 1937 sid. 99) har fastslagits en viss princip för avdragets beräknande i dylikt fall. Det har synts mig önskvärt, att författningstexten erhåller en sådan avfattning, att i motsats till vad nu är fallet däri även gives anvisning, huru avräkningen skall verkställas i nu åsyftade mera komplicerade situationer. Den jämkning av författningstexten som sålunda vidtagits är avsedd att lagfästa den princip, som kommit till uttryck i nyssnämnda avgörande i högsta instans.

I övrigt har jag icke funnit anledning till erinran mot de bestämmelser i förslaget, som hava avseende å gåvobeskattningen — jag bortser härvid från för arvs- och gåvobeskattningen gemensamma stadganden — i vidare mån än att jag låtit vidtaga vissa smärre, väsentligen redaktionella ändringar, för vilka här icke torde behöva redogöras.

Beskattningsmyndighet.

Såsom förut angivits är sedan tillkomsten av nuvarande arvsskatteförordning allmän domstol beskattningsmyndighet vid arvsbeskattningen med undantag för sådana fall, där skatten uttages på grundval av deklaration, och länsstyrelsen beskattningsmyndighet dels i sistnämnda fall och dels vid gåvobeskattningen, där beskattningshandlingen alltid är deklaration, varjämte länsstyrelsen i viss utsträckning upptager ärenden angående restitution av såväl arvsskatt som gåvoskatt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192. 161

Kommittén.

Kommittén föreslår, alt allmän domstol skall utan undantag vara beskattningsmyndighet vid såväl arvsbeskattningen som gåvobeskattningen.

Beträffande den överflyttning till domstol av deklarationsärendena, som enligt förslaget sålunda skall äga rum, anför kommittén i huvudsak:

Den nuvarande uppdelningen av skatteärendena på olika beskattningsmyndigheter bär medfört betydande praktiska olägenheter. Delvis sammanhänga dessa med att arv och gåva icke alltid beskattas var för sig utan understundom skola sammanläggas och beskattas såsom en enhet.

Enligt K. F. 1914 26 § skall en sådan kumulering ske då arvinge eller testamentstagare inom viss tid före arvlåtarens dödsfall eller vid hans dödsfall av honom erhållit gåva. Motsvarande regler hava upptagits i 19 § av kommitténs förslag. Även de gåvor, som vid dödsfallet äro obeskattade, skola enligt nuvarande ordning deklareras och beskattas hos länsstyrelsen jämsides nied att arvsbeskattningen — med undantag endast för de mera sällan förekommande fall, då deklaration skall avgivas angående arvfallen eller testamenterad egendom — verkställes av domstol. Detta medför ökat besvär för de skattskyldiga och en onödig omgång i beskattningsmyndigheternas arbete. Särskilt när skatteärendet är av mera invecklad natur äro olägenheterna härav kännbara. Icke minst gäller detta i fråga örn den beskattning, som skall företagas enligt K. F. 1914 35 § och avser sådant försäkringsbelopp, som vid försäkringstagares död tillfaller förmånstagare och skall beskattas såsom gåva. I dessa fall äga arvs- och gåvoskatterna sådant sammanhang att den dubblering av ärendet, som dess uppdelande på två myndigheter nödvändiggjort, framstår såsom i hög grad konstlad. I praxis har man även på sina håll överlämnat beskattningen i dess helhet åt domstol.

Såsom skäl emot deklarationsärendenas förläggande till domstol, anfördes i 1910 års betänkande, att domstolens uppgift icke vöre att ombesörja statens skatteuppbörd och att dess skyldighet att övervaka stämpelbeläggningen av de handlingar, som till densamma ingåves, icke borde utsträckas till fall, som icke på grund av sin natur hörde under dess handläggning. Dessa skäl synas icke äga tillämplighet i förevarande avseende. Å ena sidan är nämligen alls icke fråga om skatteuppbörd — det kunde tvärtom uppställas såsom ett önskemål att avlyfta den egentliga uppbörden jämväl av arvsskatten från domstolarna — utan vad det gäller är i stället själva avgörandet i skatteärendet eller med andra ord det beslut, varigenom den enskildes skattskyldighet fastställes. Och å andra sidan kunna icke blott de till länsstyrelserna nu hänvisade, mera fåtaliga lall, då deklarationen avser arvfallen eller testamenterad egendom, .således rena arvsskatteärenden, utan även gåvoskatteärendena med fog sägas »på grund av sin natur» höra under domstols handläggning. Gåvoskatteärendenas nära samhörighet nied arvsbeskattningen medför, att avgörandena i båda fallen äro av likartat slag och i stor utsträckning skall, såsom förut framhållits, arv och tidigare tillkommen gåva beskattas såsom en enhet. Härtill kommer att avgörandena både på arvs- och gåvobeskattningens område i stor utsträckning måste utgå från ofta ganska svårlösta civilrättsliga bedömanden, för vilka erforderlig kompetens knappast kan förutsättas hos annan myndighet än domstol. Och slutligen måste det anses mindre lämpligt att, såsom för närvarande är fallet, samma myndighet har att samtidigt fullgöra två så olika funktioner som att vara kronans ombud i vissa beskattningsärenden och beskattningsmyndighet i andra.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr !!)•;. 11

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

För utrönande av huruvida hinder för dcklarationsärendenas överflyttande till domstol kunde möta i det ökade arbete, som därigenom skulle läggas på domstolarna, har kommittén låtit verkställa undersökning angående antalet arvs- och gåvodeklarationer, som under åren 1936 och 1937 ingivits till de olika länsstyrelserna (bilaga G. till betänkandet). Därav framgår bland annat, att antalet deklarationer i de fem största städerna utgjort i Stockholm 388 år 1936 och 397 år 1937; i Göteborg 132 år 1936 och 118 år 1937; i Malmö 81 år 1936 och 80 år 1937; i Norrköping 25 år 1936 och 20 år 1937 samt i Hälsingborg 22 år 1936 och 25 år 1937. Antalet deklarationer avgivna inom de olika länen (med undantag av nyssnämnda städer) visa en betydande växling: från 195 under år 1936 och 171 år 1937 i Malmöhus län till 9 under år 1936 och 7 under år 1937 i Norrbottens län.

I anslutning till resultatet av denna undersökning yttrar kommittén:

De framkomna siffrorna torde giva vid handen, att det endast i fråga om landets tre största städer kan bliva tal om att ett överflyttande av gåvobeskattningen från vederbörande länsstyrelse (i Stockholm Överståthållarämbetet) till stadens rådhusrätt skulle för denna medföra någon nämnvärd arbetsökning. Organisationen av rådhusrätterna i dessa städer, vilken utbyggts under särskilt hänsynstagande till domstolens befattning med arvsskatteärendena, lärer vara sådan att den jämförelsevis ringa ökning av arbetet, som handläggningen även av gåvoskatteärendena skulle medföra, kan antagas icke behöva föranleda några ytterligare organisatoriska anordningar. Det bör även beaktas, att den nuvarande uppdelningen av arvs- och gåvoskatteärendena å skilda myndigheter medför en onödig omgång i dessas arbete och att ett avlägsnande av denna olägenhet otvivelaktigt måste verka arbetsbesparande. Då kommitténs förslag i förevarande hänseende innebär, att länet såsom beskattningsdistrikt blir uppdelat i distrikt motsvarande domkretsarna för hela antalet underrätter inom länet, torde man även i fall då de länsvis redovisade siffrorna i tabellen äro av någon betydenhet kunna utgå från att för domstolarnas del det icke i något fall kan bliva fråga om någon arbetsökning att räkna med.

Förslaget örn att i alla förekommande fall domstol skall vara beskattningsmyndighet innebär vidare, att icke heller prövningen av anspråk på återfående av erlagd skatt skall såsom nu i viss utsträckning ankomma på länsstyrelserna. Kommittén berör därför i detta sammanhang även frågan örn restitutionsrättens anordnande, ehuru de närmare bestämmelserna härom tillhöra annan del av förslaget. På sätt framgår av den inledningsvis lämnade översikten över gällande bestämmelser är den nuvarande uppdelningen av restitutionsärenden genomförd sålunda att enligt arvsskatteförordningen 49 § 1 moni. ärendet upptages av länsstyrelse — mot vars beslut talan fullföljes hos kammarrätten — i fall då yrkandet örn återfående av för högt beräknad skatt grundas å förhållanden, som antingen inträffat i tiden efter skattens erläggande eller ock därvid icke varit kända, medan enligt 49 § 2 mom. i andra fall ansökan om återbekommande av skatt skall göras hos vederbörande hovrätt, därvid prövningen sålunda skall avse, huruvida i strid mot arvsskatteförordningens bestämmelser för hög skatt blivit beräknad. För framställande av restitutionsyrkande hos länsstyrelse är någon tidsgräns icke

Kungl. Muj:ts proposition nr 192. 163

föreskriven annat än i det fall att ansökningen grundar sig på att ny gäld yppat sig efter den döde, då ansökan måste göras inom två år efter bouppteckningens inregistrering. I de fall åter, där prövningen ankommer på hovrätt, skall ansökan vara ingiven inom sex månader från det skatten erlagts.

Denna ordning för restitutionsärendenas handläggning har framkallat anmärkningar bland annat i bevillningsutskottets av riksdagen godkända betänkande med anledning av en vid 1937 års riksdag väckt motion om ändring av gällande bestämmelser rörande restitution av arvsskatt. I ett av bevillningsutskottet åberopat, av kammarrätten avgivet yttrande över motionen anfördes i huvudsak:

De invecklade bestämmelserna rörande restitutionsrättens anordnande medföra, att samma rättsfrågor kunna föras upp till de olika myndigheterna med risk för att mot varandra stridande principbeslut meddelas. Bestämmelserna föranleda ofta, att de skattskyldiga misstaga sig angående vilken väg för restitutions erhållande som skall användas. Ilar en skattskyldig i felaktig ordning fört talan örn restitution, avskäres han i regel från möjligheten att senare föra talan i rätt ordning, i följd varav den skattskyldige kan förorsakas förlust. De dömande myndigheterna hava själva i ett flertal fall haft olika meningar rörande tolkningen av 49 § 1 mom. arvsskatteförordningen. På grund härav har det inträffat, att såväl de administrativa som de allmänna överdomstolarna vägrat upptaga visst restitutionsyrkande till prövning. Icke sällan förekomma fall, då de skattskyldiga — utan att göra sig skyldiga till misstag rörande ordningen för framställande av restitutionsyrkande — likväl på grund därav, att fatalietiden i 49 § 2 mom. första stycket av nämnda förordning är relativt kort, icke kunna få materiellt sett befogade restilulionsyrkanden sakligt prövade.

Utskottet uttalade, att det för avhjälpande av de påtalade bristerna vore nödvändigt att i första hand söka åstadkomma »en förenkling av det nuvarande systemet med restitutionsrättens anordnande, varigenom valet mellan olika vägar för framställande av restitutionsyrkande bortfaller».

Kommittén anför i förevarande hänseende följande:

Kommittén anser, att även i fråga örn restitutionsrättens anordnande en utväg till förenkling av det nuvarande systemet är att finna i ett upphävande av den dualism, som ärendenas uppdelande å administrativa myndigheter och domstolar utgör. Förslaget i denna del innebär i huvudsak dels att skattskyldig i vissa angivna fall, då senare tillkomna eller förut icke kända omständigheter föranleda annat bedömande av det läge, som varit avgörande för skattens bestämmande, äger alt hos den underdomstol, som tidigare handlagt skatteärendet, begära nedsättning (återvinning) av påförd skatt, dels ock alt då part — antingen skattskyldig eller vederbörande advokatfiskalsämbete — i annat fall vill söka ändring i beslut örn fastställande av skatt, detta skall ske genom fullföljd av talan hos högre domstol. Härigenom skulle länsstyrelsernas befattning med ärenden rörande skatlens bestämmande komma att helt upphöra. Enligt kommitténs mening måste detta vara den riktiga lösningen; det kan icke anses tillfredsställande alt till prövning av administrativ myndighet hänvisa frågor örn nedsättning av skatt, som blivit fastställd av domstol. Då i nu åsyftade fall fråga endast är örn en omprövning av ärenden, med vilka domstolen tidigare tagit befattning, torde icke heller med fog kunna invändas, alt genom den föreslagna anordningen domstolarna påläggas nya arbetsbelastande uppgifter.

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Yttrandena.

I de över kommittéförslaget avgivna yttrandena hava, i den mån förslaget i förevarande del överhuvud blivit föremål för särskilt uttalande, meningarna starkt brutit sig. För arvs- och gåvobeskattningens sammanförande till domstol såsom gemensam beskattningsmyndighet uttala sig mer eller mindre oförbehållsamt följande myndigheter, nämligen Svea hovrätt, advokatfiskalsåmbetet vid samma hovrätt, Göta hovrätt, Stockholms rådhusrätt, rådhusrätterna i Göteborg, Malmö och Norrköping, statskontoret samt länsstyrelsen i Hallands län. Beträffande det närmare innehållet i de av dessa myndigheter avgivna yttrandena må här anmärkas följande.

Svea hovrätt anser förslaget i angivna hänseende innebära en organisatorisk förbättring men vill framhålla, hurusom icke blott genom ärendenas ökade antal utan även till följd av deras i vissa fall mera krävande beskaffenhet en icke obetydlig ökning komme att inträda i domstolarnas, särskilt vissa rådhusrätters, arbetsbörda. Med hänsyn härtill och andra vägande skäl vore det synnerligen önskvärt att den sedan flera år diskuterade och jämväl av kommittén berörda frågan örn domstolarnas frigörande från skatteuppbörden i detta sammanhang vunne sin lösning.

Advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt hälsar med tillfredsställelse förslaget om gåvoskatteärendenas förläggande till domstolarna ävensom borttagandet av länsstyrelsernas befattning med restitution av arvs- och gåvoskatt. Även ämbetet framhåller emellertid önskvärdheten av en snar lösning av frågan örn domstolarnas frigörande från skatteuppbörden.

Göta hovrätt samt rådhusrätterna i Göteborg och Norrköping framhålla, att förslaget måste komma att föranleda betydande ökning av domstolarnas arbetsbörda, särskilt med hänsyn till den föreslagna överflyttningen till domstolarna av gåvobeskattningen, men anse sig det oaktat böra tillstyrka förslaget.

Länsstyrelsen i Hallands län anmärker, att i samband med det årliga taxeringsarbetet icke sällan uppdagades, att skattepliktiga gåvor ej blivit för gåvobeskattning deklarerade, varför länsstyrelsen — som icke hade något att erinra mot förslaget i förevarande del ehuruväl en överflyttning av arvsbeskattningen till länsstyrelserna även vore tänkbar — ansåge det böra åläggas ordförande i taxeringsnämnd att lämna meddelande örn sålunda uppdagad försummelse av deklarationsplikt till den domstol, som enligt förslaget hade att verkställa gåvobeskattningen.

Stockholms rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö samt statskontoret ansluta sig till förslaget utan någon erinran.

Flera av de hörda myndigheterna förorda en lösning av frågan i motsatt riktning eller således att såväl arvsbeskattningen som gåvobeskattningen skola omhänderhavas av länsstyrelserna. Denna ståndpunkt intages av hovrätten för Övre Norrland, riksräkenskapsverket samt länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands och Västerbottens län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 165

För den ståndpunkt, som företrädes av de nu nämnda myndigheterna, hava framförts i allt väsentligt överensstämmande synpunkter, som med större eller mindre fullständighet återkomma i samtliga yttranden. Sålunda framhålles, att de avgöranden, som förekomma i beskattningsärenden till sin natur i stor utsträckning väsentligen skilde sig från de allmänna domstolarnas vanliga rättsavgöranden och naturligt hörde hemma hos de administrativa myndigheter, som hade befattning med andra beskattningsärenden. Det kunde icke heller, såsom kommittén syntes vilja göra gällande, med fog påstås, att inom länsstyrelserna skulle saknas erforderlig kompetens för bedömande av de civilrättsliga spörsmål, som uppkomme vid arvs- och gåvobeskattningen. Länsstyrelsernas befattning med den allmänna beskattningen och tillgången till därvid föreliggande handlingar och utredningar gåve länsstyrelserna väsentligt större möjlighet än domstolarna att tillse att beskattningen bleve effektiv. Särskilt gällde detta gåvobeskattningen, där deklarationer i stor utsträckning avgåves först efter anmaning. Länsstyrelserna hade på grund av sina erfarenheter från den allmänna beskattningen i regel större förutsättningar än domstolarna att tillfredsställande verkställa den uppskattning av förmögenhetsvärden, som förekomme vid såväl arvs- som gåvobeskattningen. Då denna uppskattning merendels avsåge tillgångar, som tidigare blivit föremål för värdering vid den allmänna beskattningen, skulle en handläggning av arvsskatteärendena hos länsstyrelserna beträffande värderingen medföra önskvärd enhetlighet på de olika beskattningsområdena. Vad sålunda erinrats beträffande värderingen hade i all synnerhet avseende å uppskattningen av icke börsnoterade värdepapper. För åstadkommande av en tillfredsställande uppskattning av sådana tillgångar verkställdes vid den allmänna beskattningen noggranna utredningar, som bland annat resulterat i upprättandet av särskilda för länsstyrelserna i gemen tillgängliga värderingslistor. Genom arvskatteärendenas överflyttande till länsstyrelserna vunnes den fördelen, att dessa för taxeringskontrollen finge tillgång till bouppteckningarna. Med hänsyn till det samband, som funnes mellan gåva och periodiskt understöd i skatterättslig mening, vore det önskvärt, att gåvoskatteärenden och vanliga taxeringsärenden handlades av samma myndighet.

Kammarrätten förklarar sig icke vara övertygad av kommitténs motivering för förslaget att göra domstol till ensam beskattningsmyndighet, därvid kammarrätten anför synpunkter av i huvudsak samma innebörd som angivits i den nyss lämnade sammanfattningen av de yttranden, vari länsstyrelse förordats såsom beskattningsmyndighet vid såväl arvs- som gåvobeskattningen. Kammarrätten medgåve emellertid gärna, alt i allt fall flera skäl talade till förmån för kommitténs ståndpunkt, bland annat att de svenska underdomstolarna sedan gammalt vore förtrogna med arvsskatteärenden. Örn hithörande beskattningsärenden skulle överlämnas lill administrativa myndigheter, syntes de enda, som för närvarande kunde komma i fråga, vara länsstyrelserna.

Överståthållarämbetet anmärker, att kommittén vid bedömandet av förevarande fråga tagit hänsyn endast till arvs- och gåvoskatterna i och för sig, samt anser, all frågan borde lösas ur en mera omfattande synpunkt med

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

beaktande av dessas skatters samband med övriga skatteformer, närmast inkomst- och förmögenhetsskatten. Fastställandet av den enskildes skattskyldighet med alla därav föranledda uppskattnings- och bedömnings frågor vore något som i andra fall av ålder i vårt land tillkommit särskilda beskattningsnämnder och beskattningsdomstolar under viss medverkan av länsstyrelsernas befattningshavare, och för dessa bedömanden och avgöranden vore domstolarna icke lämpade. Kommitténs förslag medförde, att även vid de allmänna domstolarna bleve rådande det inom förvaltningsprocessen tyvärr ofta förekommande förhållandet, att den administrativa dömande myndigheten samtidigt framstode som den enskildes motpart. Även om man betraktade arvs- och gåvoskatterna såsom en isolerad företeelse, komme man på sålunda angivna skäl till resultat, att handläggningen av ifrågavarande beskattningsärenden icke borde anförtros åt allmän domstol. Utginge man från förenämnda mera omfattande synpunkt vore det uppenbart, att den uppskattning av förmögenhetsvärden, som förekomme särskilt vid arvsbeskattningen och i regel endast vöre ett förnyande av de vanliga beskattningsmyndigheternas tidigare värdeuppskattning, icke lämpligen borde ankomma på de allmänna domstolarna. En annan olägenhet med den nuvarande likasom med den av kommittén föreslagna ordningen vöre, att en för olika skatteärenden gemensam fråga kunde komma att avgöras stundom av allmän domstol, i sista hand högsta domstolen, men i andra fall av beskattningsnämnder och administrativa domstolar, i sista hand regeringsrätten. Såsom en till synes lämplig anordning i stället för det nuvarande systemet ville ämbetet föreslå, att arvs- och gåvoskatteärendena uppdroges åt prövningsnämnderna, vilka efter tillkomsten av den särskilda prövningsnämnden fått karaktären av en permanent institution. Enligt ämbetets åsikt skulle en sådan omläggning medföra fördelar i tre hänseenden, nämligen såtillvida att en klar gräns erhölles mellan den myndighet, som hade att tillvarataga kronans rätt, och den, som hade att opartiskt pröva och avgöra ärendet, att lekmannaelementet erhölle inflytande även vid arvs- och gåvobeskattningen samt slutligen att besvärstalan i de olika beskattningsärendena komme att fullföljas till samma administrativa domstolar, varigenom faran för mot varandra stridande beslut i en och samma rättsfråga bortcliminerades. Länsstyrelsen i Stockholms län förordar administrativ beskattningsmyndighet såväl för arvsbeskattningens som gåvobeskattningens del samt anser att åtgärden att tilldela judiciella myndigheter administrativa uppgifter — såsom beskattning — måste betecknas såsom en nödfallsutväg. I åtskilliga av de avgivna yttrandena begränsas invändningarna mot kommitténs förslag till ett förordande av att gåvobeskattningen bibehålies hos länsstyrelserna. Denna ståndpunkt företrädes av länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Blekinge och Västernorrlands län, vilka i sina yttranden giva uttryck åt i allt väsentligt sammanfallande synpunkter. Sålunda vore enligt dessa myndigheters åsikt gåvobeskattningens bibehållande hos länsstyrelserna till sådan fördel för beskattningens effektivitet, att önskemålet örn arvsoch gåvobeskattningens sammanförande hos en och samma beskattnings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 167

myndighet med hänsyn härtill borde uppgivas. I samband med taxeringskontrollen hade länsstyrelserna möjlighet att år från år följa de förmögenhetsförskjutningar, som framginge av självdeklarationerna och annan vid taxeringsarbetet tillgänglig utredning, och på sådant sätt uppdagades i stor utsträckning icke deklarerade gåvor. Antalet fall då deklaration inkomme först efter anmaning vore så betydande, att försummelserna syntes delvis kunna förklaras med att deklarationsplikten ännu icke fått fullt insteg i folkmedvetandet.

Länsstyrelsen i Blekinge län upplyser i anslutning till vad sålunda framhållits, att av de under åren 1937 och 1938 hos länsstyrelsen stämpelbelagda gåvodeklarationerna, uppgående till ett sammanlagt antal av 78 och påförda en stämpel av tillhopa 29,780 kronor, 44 deklarationer, påförda en stämpel av sammanlagt 7,740 kronor, inkommit först efter anmaning.

I enahanda riktning som de sist omförmälda myndigheterna uttala sig även länsstyrelserna i Östergötlands och Gävleborgs län, vilka dock anse sig icke böra direkt avstyrka kommitténs förslag. Sistnämnda länsstyrelse framhåller såsom sin mening, att möjligheterna till anordnande av bättre kontroll å gåvoskattskyldighetens fullgörande än den av kommittén föreslagna borde utredas, innan statsmakterna toge definitiv ställning till förslaget i övrigt.

Det torde i detta sammanhang vidare böra omnämnas, hurusom enligt uppgift av en av de länsstyrelser, vilka på sätt förut angivits förordat länsstyrelserna såsom beskattningsmyndighet vid såväl arvs- som gåvobeskattningen, endast omkring hälften av de gåvodeklarationer, som under åren 1937 och 1938 stämpelbelagts hos den ifrågavarande länsstyrelsen, blivit avlämnade utan anmaning.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar finner visserligen sakliga skäl tala för den av kommittén föreslagna överflyttningen av gåvoskatteärendena till domstol. Någon större ökning i domstolarnas arbetsbörda kunde väl icke heller härigenom uppkomma, åtminstone för häradsrätterna. Under årens lopp hade emellertid allt fler göromål överflyttats från administrativ myndighet till domstol, och även örn det för varje gång kunde sägas, att det då tagna steget icke varit särdeles betungande för domstolarna, vore det uppenbart, att någon gång en gräns måste sättas. Enligt föreningens åsikt borde, därest uppbörden av arvs- och gåvoskatten avlyftades från domstolarna, hinder icke möta för gåvobeskattningens överflyttande på allmän domstol, men denna reform borde lämpligen anstå till dess uppbörden, såsom av kommittén ifrågasatts, anförtrotts åt postverket.

Mot arvs- och gåvobeskattningens förläggande till domstol har i förstaDcpartemenuhand invänts, att liksom beskattningen i övrigt även tillämpandet av hithö- «*«/«»• rande beskattningsregler vore en administrativ uppgift, som icke lämpligen holde ankomma på domstol. Att domstolarna icke utan att särskilda skäl föranleda därtill höra få sig ålagda administrativa uppgifter, som icke hava .samband med rättsvården, måste även enligt min mening vara en riktig utgångspunkt vid bedömande av förevarande fråga.

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Till en början vill jag hålla mig till arvsbeskattningen. Den första frågan blir då, huruvida några särskilda skäl tala för att åt domstol uppdraga avgörandena i arvsskatteärenden. Obestridligt är, att för arvsbeskattningen centrala spörsmål, som icke hava sin motsvarighet på andra beskattningsområden, i stor utsträckning måste bliva föremål för prövning enligt grunder, som äro att finna i allmän lagstiftning. Särskilt de avgöranden, som sammanhänga med beräknandet av de skattepliktiga lotterna, förutsätta — delvis enligt uttryckliga föreskrifter i skatteförfattningen — tillämpning av allmänna rättsregler, i första hand på äktenskapsrättens, arvsrättens och testamentsrättens områden. Såsom exempel må nämnas frågor, som röra viss tillgångs natur av enskild egendom eller giftorättsgods, lagligheten av verkställd bodelning, jämkningar i lottbestämningen med hänsyn till laglottsrätt, tolkning av testamenten, fastställande av sekundosuccessorers andelsrätt i dödsbo och andra liknande spörsmål. Enligt min mening måste det vara till fördel icke minst från de skattskyldigas synpunkt om prövningen av dylika på skattskyldighetens omfattning inverkande frågor anförtros åt de myndigheter, som hava till uppgift att i sin dömande verksamhet tillämpa den lagstiftning, vari hithörande rättsförhållanden regleras. Härtill kommer, såsom ock blivit särskilt framhållet, att hos oss de allmänna domstolarna sedan gammalt äro förtrogna även med arvsskatteärenden. Om icke andra skäl övervägande tala för ett avgörande i motsatt riktning, bör enligt min åsikt de nu anförda synpunkterna utgöra en särskild anledning att fortfarande anförtro avgörandena i arvsskatteärenden åt allmän domstol.

Av redogörelsen för de över kommittéförslaget avgivna yttrandena framgår, hurusom i fråga om valet av beskattningsmyndighet icke blott uppställts alternativen domstol eller länsstyrelse. Av Överståthållarämbetet har sålunda ifrågasatts, att handläggningen av nu ifrågavarande skatteärenden skulle anförtros åt något av de organ — förslagsvis prövningsnämnderna — som handhava den vanliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen. Enligt min mening lärer redan av vad nyss anförts angående arvsskatteärendenas särartade natur framgå, att beskattningsnämnderna, i varje fall i nuvarande organisationsform, icke lämpligen kunna anlitas för de uppgifter, som möta på förevarande beskattningsområde.

I de yttranden, vari länsstyrelserna förordas såsom beskattningsmyndighet, har framhållits, att genom en sådan anordning beskattningens effektivitet skulle främjas. I första hand har därvid hänvisats till att länsstyrelserna genom sin befattning med det allmänna beskattningsväsendet överhuvud taget hade helt annan möjlighet än domstolarna att tillse, att beskattningen bleve effektiv. I flera av yttrandena har understrukits, att denna anmärkning dock särskilt gällde gåvobeskattningen. Enligt min mening lärer såvitt angår arvsbeskattningen anmärkningen icke vara av beskaffenhet alt böra inverka på ståndpunktstagandet i förevarande fråga. Jag vill i detta sammanhang erinra, att kommitténs förslag i andra delar innehåller bestämmelser för tillvaratagande i olika hänseenden av de fiskaliska intressena. Till vissa i sådant syfte meddelade bestämmelser av mera speciell natur återkommer jag strax. I övrigt

Kungl. Majus proposition nr 192. 169

vill jag endast nämna, att enligt förslaget ansvarspåföljd för lämnande av oriktig uppgift i skatteärende skall inträda icke blott såsom nu om genom den oriktiga uppgiften skatt verkligen undandragits utan så snart uppgiften varit ägnad att leda till frihet från skatt eller uttagande av för låg skatt, samt vidare att domstol skall äga på yrkande av allmän åklagare vid vite förelägga edfästande av ingiven bouppteckning.

Som ytterligare skäl för att göra länsstyrelserna till beskattningsmyndighet har framhållits, att länsstyrelserna på grund av sina erfarenheter från den allmänna beskattningen i regel hade större förutsättningar än domstolarna att tillfredsställande verkställa förekommande uppskattningar av förmögenhetsvärden samt att med hänsyn härtill en handläggning av arvsskatteärendena hos länsstyrelserna skulle beträffande värderingen medföra önskvärd enhetlighet på de olika beskattningsområdena.

Det lärer knappast kunna frånkommas, att den sålunda framförda synpunkten bär visst fog för sig. Å andra sidan torde med skäl kunna göras gällande, att den har tillämpning endast i begränsad utsträckning. Det bör nämligen icke förbises, att beträffande ett stort antal av de tillgångar, som vid arvsbeskattningen mest förekomma, såsom fast egendom, börsnoterade värdehandlingar, fordringar, nyttjande- och avkomsträtter, skola komma till användning i författningen givna speciella värderingsregler, som icke eller endast i ringa mån lämna utrymme för erfarenhetsmässiga bedömanden. Det har anmärkts, att särskilt beträffande icke börsnoterade värdepapper svårigheter förelåge för domstolarna att åstadkomma en tillfredsställande och enhetlig värdering. Jag vill med anledning härav erinra, hurusom jag i syfte att bereda domstolarna tillgång till resultatet av det utredningsarbete, som på sätt förut omförmälts vid den allmänna förmögenhetsbeskattningen nedlägges å värderingen av dylika tillgångar, föreslagit införande av en bestämmelse, enligt vilken det skall åligga de skattskyldiga att vid arvsbeskattningen förete bevis av landskamreraren angående det värde, vartill icke börsnoterad aktie, obligation eller därmed jämförlig värdehandling senast blivit upptagen vid taxering enligt förordningen örn inkomst- och förmögenhetsskatt. Därmed synas de erinringar, som i nu angivna hänseende blivit framställda, väsentligen hava mist sin betydelse såvitt gäller nu nämnda slag av tillgångar. För vidare underlättande av domstolens prövning av sådana värderingsfrågor, vid vilka utrymme finnes för ett växlande bedömande, har föreslagits befogenhet för domstolen alt, där särskild anledning föreligger, förordna lämplig person att verkställa uppskattning av lös egendom till ledning för densammas värdering. Genom denna anordning torde tillfyllestgörande vara sörjt för att domstolen vid värderingen äger tillgång till erforderlig sakkunskap i övriga fall, då svårigheter kunna möta, exempelvis beträffande i rörelse nedlagda tillgångar, jordbruksinvenlarier, konstverk, antikviteter o. dyl.

Det bär av en del av de hörda domstolarna framhållits, att med de av kommittén föreslagna beskattningsreglerna skatteärendena kommc alt bliva av mera krävande beskaffenhet och sålunda medföra en icke obetydlig ökning av domstolarnas arbetsbörda. Icke någon av domstolarna har dock funnit

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

anledning att med åberopande härav avstyrka förslaget om arvsbeskattningens bibehållande hos domstol. Ej heller hovrätten för Övre Norrland — den enda domstol som förordar länsstyrelserna såsom beskattningsmyndighet -— har funnit den förutsedda arbetsökningen i och för sig föranleda någon invändning mot att nu ifrågavarande arbetsuppgift uppdrages åt domstolarna. Av Svea hovrätt ävensom av advokatfiskalsämbetet vid samma hovrätt har emellertid med hänvisning till den väntade arbetsökningen framhållits önskvärdheten av att i gengäld arbetslättnad bereddes domstolarna genom skatteuppbördens förläggande till annan myndighet. I samma riktning uttalar sig styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar, som — likaledes med hänvisning till den befarade arbetsökningen — förordar att med gåvobeskattningens överflyttande till domstolarna borde anstå till dess uppbörden av arvs- och gåvoskatten avlyftats från domstolarna.

Det lärer — särskilt med hänsyn till den inställning till förevarande fråga, varåt domstolarna givit uttryck — icke finnas anledning befara, att de nya beskattningsreglerna skola föranleda en arbetsökning av sådan omfattning, att den skulle bliva till men för domstolarnas dömande verksamhet, i varje fall icke örn domstol blir beskattningsmyndighet endast såvitt gäller arvsbeskattningen. Frågan örn domstolarnas befriande från skatteuppbörden kommer jag att i annat sammanhang närmare behandla. Det må här förutskickas, att jag visserligen funnit mig icke böra för närvarande föreslå, att domstolarna befrias från stämpeluppbörden, men att jag avser att framdeles i ett större sammanhang upptaga denna fråga.

På skäl, som framgå av det nu anförda, har jag ansett mig böra förorda domstol såsom beskattningsmyndighet vid arvsbeskattningen.

Jag övergår härefter till frågan om valet av beskattningsmyndighet för gåvobeskattningens del. Åtskilliga av de över kommittéförslaget hörda myndigheterna hava ansett, att gåvobeskattningens bibehållande hos länsstyrelserna skulle vara till sådan fördel för beskattningens effektivitet, att önskemålet om arvs- och gåvobeskattningens sammanförande hos en och samma beskattningsmyndighet med hänsyn härtill borde uppgivas. Det bär härvid framhållits, hurusom länsstyrelserna i samband med taxeringskontrollen hade möjlighet att år från år följa de förmögenhetsförskjutningar, som framginge av självdeklarationema och annan vid taxeringsarbetet tillgänglig utredning, samt att på sådant sätt i stor utsträckning uppdagades icke deklarerade gåvor. Det torde finnas full anledning vitsorda att, då det gäller gåvobeskattningen, länsstyrelsernas befattning med taxeringsarbetet på nu nämnt sätt bereder en alldeles särskild möjlighet till kontroll över att skatt icke undandrages. Detta synes framgå icke minst av de uppgifter, som av ett par länsstyrelser lämnats angående antalet av de fall, där gåvodeklaration avgivits först efter anmaning. Jag har redan i annat sammanhang berört, hurusom skattskyldigheten för gåva icke torde på samma sätt som skyldigheten att erlägga arvsskatt vara förankrad i det allmänna medvetandet. Det synes därför finnas särskild anledning att också utnyttja den

Kungl. Maj-.ts proposition nr 192. 171

speciella kontrollmöjlighet, som i fråga örn gåvobeskattningen står länsstyrelserna till buds, likasom det å andra sidan bör vara angeläget att domstolarna icke få sig ålagda sådana uppgifter, som kräva särskild fiskalisk aktivitet. De synpunkter, som nu framhållits, innefatta enligt min mening starka skäl för gåvobeskattningens bibehållande hos länsstyrelserna. Fråga blir då vidare i vad mån dessa skäl motvägas av andra, som tala i motsatt riktning.

Då det gällde arvsbeskattningen framhöll jag såsom skäl för densammas förläggande till allmän domstol bland annat, att särskilt de avgöranden, som sammanhänga med fastställandet av de skattepliktiga lotterna, förutsätta en prövning enligt grunder, som äro att finna i allmänna rättsregler, i första hand på äktenskapsrättens, arvsrättens och testamentsrättens områden. Vid gåvobeskattningen är det icke fråga örn någon lottbestämning med tillämpning av till nämnda rättsområden hörande delningsregler, och därför torde där i väsentligt mindre utsträckning än vid arvsbeskattningen uppkomma frågor, för vilkas avgörande normer måste hämtas från allmän lagstiftning. Det skäl som främst anförts för arvsbeskattningens anförtroende åt domstol lärer sålunda enligt min mening icke med tillnärmelsevis samma styrka göra sig gällande i fråga om gåvobeskattningen.

Slutligen uppställer sig frågan, huruvida arvsbeskattningens och gåvobeskattningens uppdelande på skilda beskattningsmyndigheter kan vara förenad med praktiska olägenheter av beskaffenhet att böra i enlighet med kommitténs förslag föranleda även gåvobeskattningens förläggande till domstol. Kommittén erinrar härutinnan, hurusom arv och gåva icke alltid beskattas var för sig utan understundom skola sammanläggas och beskattas såsom en enhet. Enligt nuvarande bestämmelser skall sådan kumulering ske då arvinge eller testamentstagare inom viss tid före arvlåtarens död eller vid hans dödsfall av honom erhållit gåva, vartill även är att räkna förvärv på grund av försäkring, vartill förmånstagare blivit insatt. Kommittén framhåller, att olägenheterna av arvs- och gåvoskatteärendenas uppdelning på skilda myndigheter för närvarande vore särskilt framträdande då det gällde beskattning av sådana förmånstagareförvärv, som tillfalla den berättigade vid försäkringstagarens död. Det bör emellertid understrykas, att med de av kommittén föreslagna reglerna för beskattning av förmånstagareförvärv den påtalade dualismen icke vidare kommer att förefinnas i de sålunda särskilt åsyftade fallen. Kommittén föreslår nämligen överflyttande från gåvobeskattningens till arvsbeskattningens område av reglerna för beskattningen av förmånstagareförvärv, som erhålles vid försäkringstagarens död, vilket även innebär att tillämpningen av dessa beskattningsregler kommer att handhavas av den domstol, på vilken beskattningen i övrigt av försäkringstagarens kvarlåtenskap ankommer. Kommitténs förberörda uttalande om de praktiska olägenheterna av arvs- och gåvoskatteärendenas uppdelning på skilda beskattningsmyndigheter kan sålunda örn den nya ordningen för beskattning av förmånstagareförvärv genomföres, vilket jag för min del tillstyrker — endast hava avseende å fall då fråga

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

är om sammanläggning av vanliga gåvor med arvs- eller testamentslotter. I dessa fall torde de påtalade olägenheterna vara vida mindre framträdande, vilket även kommittén synes anse, och i varje fall icke av den betydenhet, att de kunna i nämnvärd grad uppväga de fördelar, som gåvobeskattningens bibehållande hos länsstyrelserna på sätt förut angivits torde innebära. Det må i detta sammanhang vidare erinras, att enligt den av kommittén föreslagna ordningen för återvinning av erlagd skatt den prövning av restitutionsärenden, som nu i viss utsträckning ankommer på länsstyrelserna, skall tillkomma den beskattningsmyndighet — enligt förslaget domstol — som meddelat beslut om skattens fastställande. Om nu gåvobeskattningen bibehålies hos länsstyrelserna, bör givetvis i enlighet med den princip som ligger till grund för kommitténs förslag, i gåvoskatteärendena omprövningen ankomma på den länsstyrelse, som fastställt skatten. Ett frångående av kommitténs förslag örn länsstyrelserna såsom beskattningsmyndighet även vid gåvobeskattningen medför alltså icke några komplikationer i fråga om handläggningen av återvinningsärendena.

På nu anförda skäl har jag ansett mig böra modifiera kommitténs förslag sålunda, att såsom för närvarande länsstyrelse skall vara beskattningsmyndighet vid gåvobeskattningen. Härav föranledda ändringar i olika delar av den föreslagna författningstexten torde icke behöva särskilt kommenteras.

Jag anser mig slutligen böra uttala, att spörsmålet örn beskattningsmyndigheten naturligen icke kan anses definitivt löst genom ett accepterande av den nu föreslagna anordningen. Frågan örn en förbättrad organisation av taxeringen torde få upptagas till behandling i ett vidare sammanhang och det kan därvid bliva anledning att pröva, huruvida ej jämväl arvs- och gåvobeskattningen skulle kunna anförtros genom en reform tillskapade beskattningsorgan av hög kompetens.

Övriga frågor samt vissa till förut behandlade ämnen hörande detaljfrågor. I

I den föregående framställningen hava behandlats frågor av grundläggande betydelse för beskattningens anordnande. Därvid har även berörts ett flertal spörsmål av mera speciell natur, som haft sammanhang med de behandlade huvudfrågorna. Återstående frågor tillhöra dels områden av författningstexten, som i väsentliga avseenden redan behandlats, och dels förut icke berörda områden därav. Dessa återstående frågor har jag ansett lämpligt upptaga i anslutning till författningstextens uppställning. I den mån i kommittéförslagets författningstext vidtagna ändringar äro av endast redaktionell art, torde merendels särskild motivering för avvikelserna icke vara erfor derlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 173

Förslagets rubrik samt inledande bestämmelser.

Mot den i kommitténs förslag använda rubriken förordning örn arvs- och gåvoskatt synes, på sätt anförts i ett av remissyttrandena, kunna riktas den anmärkningen att, ehuru arvsskatt och gåvoskatt behandlas såsom skilda skatter, den föreslagna formuleringen närmast för tanken på en kombinerad skatteform. Med anledning härav föreslår jag, att författningen i stället benämnes förordning om arvsskatt och gåvoskatt.

1 1 §•

_Till denna paragraf, sådan den lyder enligt kommitténs förslag, har till fullständigande av däri upptagna definitioner av de båda skatteformerna fogats ett andra stycke, innefattande en erinran om att i vissa i 19 § angivna fall arvsskatt uttages för sammanlagda värdet av arvs- elier testamentslott och gåva.

Arvsbeskattningen.

4 §•

Enligt 3 § i gällande arvsskatteförordning, sådant detta lagrum lyder efter däri år 1931 vidtagna ändringar, utgår skatt på grund av arv eller testamente dels för egendom inom eller utom riket, som efterlämnats av svensk medborgare eller av här i riket bosatt utlänning, därvid såsom här i riket bosatt skall anses den, som vid dödstillfället här hade sitt egentliga bo och hemvist, ävensom den, som stadigvarande vistades i riket utan att han varit här bosatt, dels ock för vissa angivna slag av egendom, som efterlämnats av annan utlänning än nyss nämnts (motsvarande med viss utvidgning »här i riket nedlagd förmögenhet» enligt lagrummets lydelse före år 1931). Härjämte äro särskilda bestämmelser givna angående beskattning av kvarlåtenskap efter person, som åtnjuter exterritorialrätt. I kommitténs förslag bibehållas nu gällande bestämmelser angående skattskyldighetens omfattning i allt väsentligt i sak oförändrade. Endast i ett avseende föreslås en saklig avvikelse. I övrigt har kommittén inskränkt sig till en i förtydligande syfte vidtagen redaktionell överarbetning. Den sakliga avvikelsen innebär, att med utländsk arvlåtares bosättning inom riket icke skall såsom nu jämställas stadigvarande vistelse här i landet. Kommittén erinrar, hurusom till stöd för det i sistberörda avseende gällande stadgandet anförts följande (prop. nr 211 till 1931 års riksdag s. 17). I utländsk lagstiftning förekommer ofta, att det finansrättsliga begreppet »bosatt» har en vidsträcktare omfattning än det i svenska skatteförfattningar gällande, och att såsom bosatta inom en stat även räknas de, som där stadigvarande vistas (t. ex. under långvarigt uppehåll å hotell) utan att där hava sitt egentliga bo och hemvist. Även i länder, där begreppet har en mera inskränkt betydelse, som närmare sammanfaller med dess innebörd enligt

174 Kungl. May.ts proposition nr 192.

svensk lag, utsträckes skattskyldigheten ofta genom uttryckliga bestämmelser till sådana personer. För ernående av närmare överensstämmelse med beskattningsreglerna i andra länder torde det sålunda vara lämpligt, att den svenska arvsbeskattningen även kommer att omfatta kvarlåtenskap, som efterlämnas av personer, som vid dödsfallet stadigvarande vistades i Sverige utan att vara här bosatta. Härigenom skulle även principiell överensstämmelse vinnas med gällande lagstiftning om beskattning av inkomst och av förmögenhet (jfr 68 § kommunalskattelagen och 25 § 1 mom. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt). Någon stor praktisk betydelse torde antagligen denna utsträckning av skattskyldigheten ej hava. Men det är möjligt, att kvarlåtenskap, som eljest faktiskt icke bleve belagd med skatt i någon stat, vid ett eller annat tillfälle kommer att därigenom underkastas beskattning.

I anslutning härtill anför kommittén:

Enligt kommitténs mening är det reella läget så olika på inkomstbeskattningens och arvsbeskattningens område, att man icke i förevarande hänseende kan tala om någon principiell överensstämmelse mellan statens anspråk På inkomstskatt och arvsskatt. Vid inkomstskatten, där skatteanspråket hänför sig till den under det särskilda året åtnjutna intäkten, är det naturligt att med bosättning jämställa stadigvarande vistelse under det år som är i fråga. Men vid arvsskatten, som är en vid dödsfall utgående engångsskatt, utgör en låt vara utsträckt men likväl tillfällig vistelse inom en stat ingen tillräcklig grund för ett skatteanspråk från denna stats sida hänförande sig till all den avlidnes efterlämnade egendom. I stället framstår det land, där personen haft sitt egentliga hemvist och därmed sitt ekonomiska centrum, såsom framför det förra berättigat härtill. Denna grundsats har också kommit till praktiskt uttryck i de traktater, som Sverige ingått med andra länder till förekommande av dubbelbeskattning av arv. Tre sådana avtal föreligga, nämligen med Tyskland, Frankrike och Ungern, och enligt samtliga dessa skiljes mellan sådan egendom, som anses lokaliserad i visst land och på denna grund blir där beskattad, samt annan egendom, som beskattas i det land, där arvlåtaren varit bosatt. Såsom bosättningsort angives i avtalet med Tyskland (SFS 1935 nr 572) den plats, varest arvlåtaren innehaft bostad »under omständigheter, av vilka kan slutas till avsikt att därstädes behålla en bostad», och i avtalen med Frankrike (SFS 1937 nr 790) och Ungern (SFS 1937 nr 1009) den ort, varest personen »har sin normala vistelseort i betydelsen av varaktigt hem».

I kommitténs förslag återfinnes icke det i K. F. 1914 intagna stadgande, som med bosättning jämställer stadigvarande vistelse. På så sätt har ock överensstämmelse vunnits med 1937 års lag om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo; liksom arvsskatt till Sverige för en utlännings hela kvarlatenskap endast utkräves, örn han vid sin död haft bo och hemvist här, skall svensk bouppteckning upptagande all hans egendom endast under denna förutsättning upprättas. I

I sitt över kommittéförslaget avgivna yttrande erinrar kammarrätten, att kommitténs nyssberörda ändringsförslag innebure ett upphävande av den oinskränkta skattskyldighet på grund av arvlåtarens stadigvarande vistelse i riket vid dödsfallet, som blivit införd år 1931. Lagstiftningar, som i detta hänseende inskränkte skattskyldigheten, beredde möjlighet för dödsbon efter personer som fört ett kringflackande liv — ofta just för att undvika skatt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 175

skyldighet — att undgå arvsbeskattning. Kammarrätten ville därför hemställa, att någon inskränkning i skattskyldigheten i förevarande hänseende icke gjordes. Härvid kunde även hänvisas till det generellt gällande skälet mot inskränkningar i skattskyldigheten, nämligen att en tämligen omfattande skattskyldighet vöre en god utgångspunkt vid förhandlingar i och för avslutande av avtal mellan stater till undvikande av dubbelbeskattning.

Såsom av det föregående framgår hava i kommitténs förslag bibehållits Departemeiusnu tillämpade huvudprinciper för bestämmande av skattskyldighetens örn- cftelen~ fattning. Jag har icke heller för min del funnit anledning att härutinnan föreslå någon ändring. Mot den jämkning av underordnad betydelse, som enligt kommittéförslaget gjorts i nu gällande bestämmelser, har jag intet att erinra.

11 §•

1 mom.

I första stycket av detta moment har upptagits nu gällande bestämmelse att, där arvskiftesinstrument icke åberopas till ledning för skattens beräknande, såsom arvinges eller testamentstagares lott skall anses vad enligt lag och testamente å honom belöper av behållningen i boet. Angående den närmare innebörden av denna regel hänvisas till kommitténs betänkande (sid. 75—77).

1 andra stycket föreskrives, att behållningen beräknas med ledning av bouppteckning eller, där skatten uttages efter deklaration, med ledning av denna. Ifrågavarande föreskrift ersätter i andra och tredje styckena i kommitténs förslag upptagna bestämmelser om i vilka fall lotternas fastställande skall ske på grundval av bouppteckning eller med ledning av deklaration. Då gränsdragningen mellan boupptecknings- och deklarationsfallen framgår av 45 § (motsvarande 46 § i kommitténs förslag), som innehåller en fullständig uppräkning av de fall, då skatt skall uttagas med ledning av deklaration, har författningstexten ansetts kunna i nu förevarande moment inskränkas på sätt som skett. Detta innebär alltså icke ett frångående av den ståndpunkt, kommittén intagit beträffande gränsdragningen mellan boupptecknings- och deklarationsfallen och som i betänkandet (sid. 176—179) kommenteras i anslutning till nu ifrågavarande lagrum.

2 mom.

Detta moment innehåller en i den tidigare framställningen redan omnämnd bestämmelse, att äganderätt eller rättighet, som enligt reglerna för behandlingen av successiva förvärv skall beskattas först framdeles, är att räkna såsom särskild lott.

3 mom.

1 detta moment har upptagits ett stadgande, som helt saknar motsvarighet i gällande författning. Enligt detta skall, örn i testamente föreskrivits att skatt för legataries lott skall gäldas av dödsboet, den del av behållningen i boet,

176 Kungl. Majlis proposition nr 192.

som åtgår för gäldande av skatten, anses utgöra en särskild lott, dock icke där legatarien jämväl är arvinge eller universell testamentstagare. Kommittén föreslår för sådan lott benämningen skattelegat.

Kommittén anför, att i fall, då i testamente meddelats sådan föreskrift som nu nämnts, enligt numera stadgad rättspraxis den av boet guldna skatten icke är att anse såsom ett testamentariskt förvärv, varför någon kumulering av legat och den därå belöpande skatten icke ifrågakommer, samt att i följd härav detta skattebelopp inräknas i arvingarnas och universella testamentstagarnas andelar. Detta innebär, att det å legatet belöpande, ur den återstående behållningen utgående skattebeloppet betraktas som om det tillfallit universalsuccessorerna och att dessa sålunda få erlägga skatt även för nämnda skattebelopp (»skatt på skatten»),

I anslutning härtill anför kommittén vidare:

Från principiell ståndpunkt kan mot denna metod riktas en allvarlig invändning, nämligen att den kommer i konflikt med den både vid arvs- och gåvoskatten grundläggande och av kommittén så långt möjligt genomförda regeln, att skatt icke bör utgå annat än för det verkliga förvärvet. Metoden innebär ju, att universalsuccessorerna bliva beskattade för belopp, som de aldrig erhålla utan som komma vederbörande legatarier tillgodo. Verkningarna av ett dylikt tillvägagångssätt bliva ock mycket ojämna. Om universalsuccessorerna tillhöra en strängare beskattad klass än legatarierna, blir skatten i regel högre, än örn den för dessa senare gällande skatteprocenten kommit till användning även å skattebeloppet, under det att i motsatt fall, då alltså legatarierna tillhöra en mindre gynnad klass, skatten såsom regel blir lägre. Men jämte olikheter i fråga örn skatteklass inverkar även på skatteresulfatet storleken av de förvärv, som universalsuccessorer och legatarier erhålla. Sålunda kan en universalsuccessor hänförlig under klass I hava bekommit så stor lott, att progressionen blir större, örn skattebeloppet inräknas i denna, än örn det kumuleras med ett under någon av de strängare skatteklasserna fallande jämförelsevis litet legat. Om exempelvis universalsuccessorns lott är 400,000 kronor och legatet 20,000 kronor, blir den efter klass II för legatet utgående skatten 1,560 kronor, och den skatt, som belöper å detta skattebelopp utgår efter 20 procent, örn det inräknas i lotten på 400,000 kronor, men endast efter 12 procent, örn det tillägges legatet. Omvänt kan en universalsuccessor hänförlig under klass IV hava erhållit en så liten lott, att, örn skattebeloppet för ett under klass II fallande större legat inräknas i hans lott, detta medför att den å skattebeloppet belöpande skatten utgår efter lägre procent än om skattebeloppet tillagts legatet. Örn exempelvis legatet är 20,000 kronor men universalsuccessorns lott icke är större än 1,000 kronor träffas i detta fall skatten för legatet, 1.560 kronor, av en skatt på 12 procent örn den tillägges lotten på 20,000 kronor, men av 10 procent, om den lägges till universalsuccessorns lott. I praxis hava förekommit stötande exempel på sådana fall, då skattebeloppets inräknande i återstående bobehållning i förening med det sammanlagda beloppets beskattande enligt klass IV givit såsom resultat, att den universelle delägarens lott reducerats till en obetydlighet eller rent av konsumerats. I en tidigare motion (andra kammaren 1923 nr 6) har hemställts om lagändring i sådan riktning, att den omständigheten, att skatten erlägges av testator bo eller givaren icke skall medföra, att skatten blir högre än den skulle blivit, därest testaments- eller gåvotagaren själv haft att bära skatten.

Kommittén anser, att verkningarna av den nu gällande ordningen un-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

derstundom innebära så stor obillighet, att en ändring är önskvärd. Svårigheten att finna en tillfredsställande lösning beror av det förhållandet, att skatten skall gäldas av en annan (dödsboet) än den, som enligt testators förordnande skall tillgodoses. Antingen man föreskriver, att skattebeloppet skall inräknas i bobehållningen eller att det skall tilläggas legatariens lott, Miva resultaten i vissa fall orättvisa. Den lämpligaste utvägen synes vara att betrakta varje på ett legat belöpande skattebelopp såsom en särskild lott (»skattelegat»).

Kommittén ingår härefter på frågan, efter vilken skattesats nu avsett skattelegat bör beskattas, och framhåller därvid att, om en universalsuccessor tillhör klass I och en legatarie någon av övriga klasser, den förre kunde sägas hava ett befogat anspråk på att få skatten beräknad efter den klass han själv tillhör, men att, om däremot universalsuccessorn tillhör en mindre gynnad klass än legatarien, det syntes naturligast, att skatten beräknades såsom om skattelegatet tillkommit den senare. Med beaktande härav hade kommittén funnit sig böra föreslå en särskild regel för bestämmande av skattesatsen i nu åsyftade fall. Enligt nyssberörda, i 28 § sista stycket av kommitténs förslag upptagna regel gäller i första hand, att skatt för skattelegat alcali beräknas elter den lägsta klass arvinge eller universell testamentstagare i boet tillhör. Örn särskilt yrkande därom framställes, skall emellertid skatten i stället beräknas efter den för legatariens lott gällande klassen. Därest skattelegatet icke överstiger, om det skall beskattas efter klass I, 3,000 kronor och eljest 1,000 kronor, skall skatten utgå i klass I efter 1 procent, i klass II efter 2 procent och i övriga klasser efter 4 procent. Efter redogörelse för detta till skattetariffen hörande stadgande fortsätter kommittén i nu förevarande del av betänkandet: Den nu angivna ordningen torde böra begränsas till att gälla endast legatarie och sålunda icke äga tillämpning på arvinge, som testator tillagt rätt att få sin skatt betald av boet. En utsträckning av regeln även till detta senare fall kunde lätt föranleda, att densamma begagnades till nedbringande av skatten, varförutom motsvarande behov av en dylik regel här icke föreligger. I detta senare fall skall alltså skattebeloppet såsom hittills anses hava tillfallit universalsuccessorerna. Kommittén har vidare till förebyggande av missbruk ansett sig böra inskränka regelns tillämplighet till sådan legatarie, som icke samtidigt är arvinge. Den skatteskärpning, som skattebeloppets inräknande i bobehållningen i sistnämnda fall kan medföra, torde spela en jämförelsevis liten roll; det praktiskt sett ojämförligt viktigaste fallet är, då förmånen av skattefrihet tillerkänts legatarie, som icke jämväl är arvinge. Begränsas regeln på angivet sätt, torde ändringen finansiellt sett sakna betydelse. Icke heller den ökning av beskattningsmyndighetens arbete, som uppdelningen av skattebeloppen kan föra med sig, torde spela någon nämnvärd roll. I sitt över kommittéförslaget avgivna yttrande anmärker hovrätten över Skäne och Blekinge bland annat, att vid tiden för fastställandet av skatten för den egendom, för vilken skattskyldighet inträtt redan vid testators död, skattelegatet icke kunde till sin storlek bestämmas i sådana fall, då skatt- Rihang lill riksdagens protokoll 194-1. 1 sand. Nr 192. K

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

skyldighet för legatariens lott inträdde först framdeles, vilket sammanhängde därmed att enligt förslaget uppskattningen av egendomen vore att hänföra till tiden för skattskyldighetens inträde.

Departements­ I likhet med kommittén finner jag befogade erinringar kunna riktas mot chefen. den beskattningsmetod, som för närvarande kommer till användning i här avsedda fall. Såsom kommittén framhållit torde det knappast vara möjligt att ernå en i allo tillfredsställande lösning av de svårigheter av väsentligen teknisk art som här möta. Enligt min mening är den av kommittén föreslagna lösningen att förorda framför andra av kommittén antydda utvägar. Icke heller mot den närmare utformningen av de föreslagna reglerna har jag funnit anledning till erinran annat än i det hänseende, som beröres i förenämnda av hovrätten över Skåne och Blekinge framställda anmärkning. Det är onekligen riktigt, att i de av hovrätten åsyftade fall, då skattskyldighet för legatet inträder först framdeles, den del av behållningen, som åtgår till skatter för legatet, icke kan till sin storlek bestämmas redan vid tiden för fastställande av skatten för egendom, för vilken skattskyldighet inträtt vid testators död. Visserligen torde dessa fall i praktiken bliva mera sällan förekommande, (få enligt de i 6 § givna reglerna för beskattning av de säkerligen vanligaste fallen av successiva förvärv just den omständigheten, att skatten skall gäldas av dödsboet, föranleder omedelbar beskattning. Det kvarstår emellertid, att anmärkningen har giltighet beträffande de i 7—9 §§ avsedda fallen av successiva förvärv. Någon befogad invändning torde icke kunna göras mot att med anledning härav från tillämpning av nu ifrågavarande i 11 § 3 mom. upptagna stadgande undantagas sist omförmälda successiva förvärv, och har jag låtit i kommittéförslagets författningstext införa härav föranlett tillägg. Då den av kommittén föreslagna benämningen skattelegat närmast för tanken på att lotten ifråga betraktas såsom tillfallen viss av testator utsedd mottagare, har benämningen skattelott ansetts vara att föredraga.

Vidare har jag ansett praktiska skäl tala för sådan jämkning av kommittéförslaget, att å skattelotten belöpande skatt skall, utan att särskild begäran därom behöver framställas, beräknas efter den för legatariens lott gällande klassen därest vid sådan beräkning skatten blir lägre än om den skulle bestämmas efter den lägsta klass arvinge eller universell testamentstagare i dödsboet tillhör. I 28 § sista stycket har vidtagits härav föranledd ändring.

12 §.

Denna paragraf innehåller regler för beskattning av vissa förmånstagareförvärv.

Förut har berörts, hurusom enligt kommitténs förslag från gåvobeskattningens till arvsbeskattningens område överflyttats reglerna för beskattning av sådana förmånstagareförvärv, som tillfalla vederbörande vid försäkringstagarens död. Bestämmelserna i förevarande paragraf avse dylika förvärv, medan, såsom ock förut angivits, beskattningsreglerna för sådana förmåns-

Kimot. Majlis proposition nr 192. 179

tagareförviirv, som utfalla vid annat tillfälle än försäkringstagarens död, återfinnas i 37 § 2 mom.

Före tillkomsten år 1931 av de i 35 § i gällande arvsskatteförordning upptagna reglerna voro förmånstagares förvärv helt skattefria. Detta blev nämligen följden av föreskriften i 104 § första stycket försäkringsavtalslagen att, då förmånstagare är insatt, försäkringsbelopp som utfaller efter försäkringstagarens död ej skall ingå i dennes kvarlåtenskap. Uppgiften för 1931 års lagstiftare blev att lägga in även dessa förvärv under skatteplikt men att samtidigt modifiera skattskyldigheten i syfte att uppmuntra till en på frivillighetens väg åstadkommen familjeförsörjning. För detta ändamål åtnjutes enligt 35 § skattefrihet vid kapitalförsäkring för ett belopp av 15,000 kronor. Denna skattebefrielse har naturen av grundavdrag och innebär alltså, att ej allenast skattefrihet föreligger till och med ett belopp av 15,000 kronor utan att, även om försäkringsbeloppet är större, 15,000 kronor få avdragas och blott det överskjutande blir taget till beskattning. För att från denna privilegierade ställning utesluta sådana försäkringar, som icke kunna anses hava uppkommit genom sparande, har skattebefrielsen inskränkts till sådana fall där försäkringen är tagen a) å försäkringstagarens eller hans makes liv samt enligt avtalet premiebetalningen skolat vara fullgjord under en tid icke understigande tio år och ej heller under något år erlagts premie, som uppgår till mer än en femtedel av sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas, därest premiebetalningen lika fördelats på tio år från avtalets slutande, eller b) för olycksfall eller sjukdom. I fråga örn livränteförsäkringar gäller, att vissa sådana äro helt skattefria och andra i den mån årsräntan icke överstiger 1,500 kronor.

Genom 1931 års lagstiftning uppstod sålunda en motsättning mellan olika försäkringar, allteftersom förmånstagare blivit insatt eller icke. Medan arvsskatt icke uttages för försäkringsbelopp, som i anledning av försäkringstagarens död tillfalla förmånstagare — dessa beskattas såsom förut nämnts som gåva och åtnjuta därvid nyss angivna privilegierade ställning — ingå övriga försäkringsbelopp, som utfalla vid försäkringstagarens död, i dennes kvarlåtenskap och bliva i full utsträckning föremål för arvsskatt. Även för försäkringstagarens make och barn gäller alltså, att de, när försäkringsbeloppet ingår i försäkringstagarens kvarlåtenskap, måste på vanligt sätt erlägga arvsskatt därför. Hava de åter blivit insatta såsom förmånstagare, åtnjuta de skattefrihet under tidigare omförmälda villkor.

Beträffande dessa beskattningsregler anför kommittén:

Då för skattefrihet enligt K. F. 1914 35 § förutsättes ett särskilt förordnande av försäkringstagaren, riktat på insättande av en förmånstagare, vars intresse måste anses ligga honom siirskilt om hjärtat, framstår såsom del normala fallet, att försäkringstagaren insatt efterlevande make och barn såsom förmånstagare. Lagstiftaren har emellertid intagit den ståndpunkten att, även när en försäkringstagare vill på angivet sätt draga försorg örn andra än sina närmaste, detta bör i lika mån premieras. En så långt gående skattefrihet kan givetvis diskuteras, men kommittén har icke ansett sig böra föreslå någon ändring härutinnan. Det samhällsintresse, lagstiftaren här velat

180 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

tillgodose, är onekligen av stor betydelse, och den medgivna skattefriheten synes också i viss utsträckning hava uppmuntrat till försäkringar av ifrågavarande slag. Till dessa redan tagna försäkringar kunde man vid en inskränkning av skattefriheten för varje fall icke underlåta att taga hänsyn.

Redan i samband med 1931 års författningsändring ifrågasattes, huruvida den då införda olikartade beskattningen av försäkringsbelopp, allteftersom förmånstagare blivit insatt eller icke, vore i tillräcklig grad befogad. Även om en utjämning av den förefintliga olikheten skulle i viss mån synas berättigad, kan det enligt kommitténs mening i varje fall icke anses påkallat att utsträcka den skattefrihet, som enligt 35 § tillkommer förmånstagare, lill att gälla försäkringsbelopp överhuvud. Nyss har framhållits, hurusom det även i fall, då förmånstagarinstitutet anlitats, kan vara föremål för tvekan, örn icke skattebefrielsen bör begränsas till sådana försäkringar, som åsyfta familjeförsörjning i inskränkt bemärkelse, d. v. s. försäkringsbelopp tillfallande försäkringstagarens make eller barn. Enligt kommitténs åsikt måste, örn även andra än förmånstagareförsäkringar skulle komma i åtnjutande av nämnda skattefrihet, en sådan begränsning anses vara på sin plats. Den bristande likställigheten mellan förmånstagareförsäkringar och andra försäkringar skulle sålunda under alla förhållanden komma att i viss utsträckning kvarstå. Det torde kunna antagas, att när det gäller försäkringar, som tagas till tryggande av makes och barns försörjning, försäkringstagaren mer än eljest är angelägen att anlita förmånstagarinstitutet, om vars fördelar försäkringsbolagen för övrigt på senare tid genom en livlig propagandaverksamhet spritt kunskap. Härigenom torde den nuvarande olikheien i beskattningsreglerna för de fall, då förmånstagare insatts och så ej skeft, efter hand få mindre praktisk betydelse. Med hänsyn till vad nu anförts har enligt kommitténs förslag förmånstagareförsäkringarnas privilegierade ställning i huvudsak bibehållits.

Den möjlighet, som tillkommer försäkringstagare att på ett gentemot dödsbodelägare och borgenärer bindande sätt insätta en person såsom förmånstagare, är icke alldeles obegränsad. I sådant avseende göres skillnad på olika slag av förmånstagareförordnanden. Försäkringstagaren kan nämligen enligt 102 § försäkringsavtalslagen hava »förbundit sig att låta förordnandet stå vid makt» (s. k. oåterkalleligt förordnande), men örn så ej skett kan förordnandet »när som helst återkallas» (s. k. återkalleligt förordnande). Den allmänna regeln är, att ett förmånstagareförordnande äger verkan mot försäkringstagarens dödsbodelägare, och så är alltid fallet, när förordnandet är oåterkalleligt. Men är förordnandet återkalleligt skall enligt 104 § andra stycket, om försäkringstagaren efterlämnat make, bröstarvinge, adoptivbarn eller dess bröstarvinge, såvitt fråga är om efterlämnad stärbhusdelägares giftorätt (eller rätt till vederlag) eller bröstarvinges laglott, försäkringsbeloppet behandlas så som örn det »tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom testamente».

Enligt 35 § andra stycket arvsskatteförordningen inträder skattskyldighet såsom för gåva icke blott för vad som tillfaller någon på grund av att han i enlighet med lagen örn försäkringsavtal blivit insatt såsom förmånstagare utan även »för vad stärbhusdelägare, som är berättigad till laglott, erhåller på grund av stadgandet i 104 § andra stycket samma lag». Den förut berörda rätten att vid skattens beräkning få avräknat ett belopp av 15,000

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 181

kronor tillkommer även laglottsberättigad. Enligt 35 § andra stycket skall nämligen sådant avdrag ske »från värdet av vad som tillfallit den berättigade», d. v. s. både förmånstagare och laglottsberättigad. Av förarbetena till 1931 års lagändring framgår, att laglottsberättigad äger åtnjuta nämnda skattefria avdrag endast å vad som tillfaller honom ur försäkringsbeloppet. Å den ökning av laglotten, som kan uppkomma därigenom att den laglottsberättigade jämlikt 104 § andra stycket uttager ökad andel i själva bobehållningen, medgives således icke något skattefritt avdrag. En med tillämpning av sistnämnda lagrum uppkommen ökning av efterlevande makens giftorätt är icke underkastad skatt jämlikt 35 § arvsskatteförordningen. Beträffande sådant efter försäkringstagarens död utfallande belopp, som tillfaller hans make i egenskap av förmånstagare, gäller enligt 35 § fjärde stycket, att skattskyldighet icke inträder »för den del av försäkringsbeloppet, som motsvarar det belopp, varmed, därest försäkringsbeloppet ingått i försäkringstagarens kvarlåtenskap, makens jämlikt 15 § skattefria andel i boet skolat ökas».

Kommittén anmärker, att de nuvarande bestämmelserna om beskattning av förmånstagareförvärv, vilka bestämmelser måste antagas vara avsedda att ansluta sig i första hand till reglerna i 104 § andra stycket försäkringsavtalslagen, visat sig svårtillämpliga och lämnat utrymme för olika tolkningar, varefter kommittén lämnar en redogörelse för den tolkning av ifrågavarande stadganden, från vilken kommittén utgått.

Kommittén utgår från att stadgandet i 104 § andra stycket försäkringsavtalslagen icke blir tillämpligt vid bestämmandet av giftorätt eller laglott, om den giftorättsberättigade resp. laglottsberättigade själv insatts såsom förmånstagare. Denna kommitténs ståndpunkt föranleder, såsom framgår av i betänkandet anförda exempel, i många vanligen förekommande fall synnerligen invecklade beräkningar för fastställande av giftorätts- och laglottsanspråk i skilda förmögenhetsmassor, bestående av den verkliga bobehåliningen och ett eller flera försäkringsbelopp. Härjämte utgår kommittén från alt i 6 och 7 kap. lagen om arv meddelade avräkningsregler icke äro avsedda att komma till användning jämsides nied föreskrifterna i 104 § andra stycket försäkringsavtalslagen. Vidare har kommittén uttalat viss uppfattning beträffande tolkningen av förberörda stadgande i 35 § fjärde stycket arvsskatteförordningen angående skattefrihet för viss del av försäkringsbelopp, som tillkommer försäkringstagarens make i egenskap av förmånstagare.

De två först omnämnda frågorna hava kommit under omprövning i två av högsta domstolen den 27 november 1939 avgjorda mål örn återfående av arvsskatt (NJA 1939 sid. 532), därvid kommitténs ståndpunkt i dessa frågor icke vunnit gillande. 1 ett av dessa mål har även för visst fall fastslagits innebörden av nyssnämnda stadgande i 35 § fjärde stycket arvsskatteförordningen.

Utformningen av den av kommittén föreslagna författningstexten har icke rönt inverkan av kommitténs endast i motiven framkomna ståndpunktstagande i de båda först omförmälda frågorna. Däremot har kommitténs tolk-

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ning av 35 § fjärde stycket i gällande förordning kommit till uttryck i motsvarande stadgande i 12 § av förslaget. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida detta stadgande låter sig förena med den tolkning av förstnämnda lagrum, som kommit till uttryck i nyss omförmälda prejudikat. I övrigt avvika förslagets bestämmelser från nu gällande regler såtillvida att, såsom förut berörts, vid försäkringstagarens död utfallande förmånstagareförvärv beskattas icke såsom gåva utan »såsom arvfallen egendom»; att laglottsberättigad icke skall komma i åtnjutande av skattefritt avdrag å laglottsökning, som utgår ur försäkringsbeloppet ; samt att viss jämkning skett i de bestämmelser, som nu finnas upptagna i 35 § tredje stycket och avse att i beskattningshänseende jämställa försäkringar meddelade av ränte- och kapitalförsäkringsanstalt med andra försäkringar. Härjämte föreligger med den utformning kommittéförslagets författningstext erhållit ytterligare en i motiven icke berörd skiljaktighet. Medan enligt gällande bestämmelser belopp, som tillfaller förmånstagare innan han ännu erhållit förfoganderätten över försäkringen, bliva föremål för beskattning redan vid beloppets utbetalande endast då fråga är om utbetalning på grund av kapitalförsäkring, innehåller den föreslagna författningstexten icke någon sådan begränsning. Detta skulle innebära, att även utbetalningar på grund av en livränteförsäkring, över vilken förmånstagaren ännu icke erhållit förfoganderätt, bleve underkastade beskattning, under det att för närvarande skatt uttages endast för kapitaliserade värdet av rätten till försäkringen och detta först sedan förmånstagaren erhållit förfoganderätten över densamma.

Kommitténs förslag om borttagande av den skattefrihet intill viss gräns, som enligt gällande bestämmelser medgives laglottsberättigad för nyss omförmält förvärv, avser att åstadkomma förenkling i beskattningsreglernas tillämpning. Såsom förut nämnts åtnjutes sådan skattefrihet endast för den av ett förmånstagareförordnande föranledda laglottsökning, som uttages ur försäkringsbeloppet, men däremot icke örn och i den mån laglottsökningen kan uttagas ur den verkliga behållningen. Den åsyftade förenklingen innebär, framhåller kommittén, att man genom borttagande av ifrågavarande skattefrihet i betydande utsträckning undgår att såsom nu fastställa i vad mån laglottsökningen är att taga ur bobehållningen eller försäkringsbeloppet.

Beträffande förslaget i denna del anför kommittén vidare i huvudsak följande.

Redan under förarbetena till 1931 års författningsändring ifrågasattes, huruvida jämväl laglottsökningen borde komma i åtnjutande av den för förmånstagarens förvärv avsedda skattebefrielsen. I avgivet yttrande uttalade sålunda Göta hovrätt, alt bärande skäl måste anses saknas för att, såsom i författningsförslaget skett, giva laglottsberättigad, som åtnjöte sin rätt tack vare 104 § andra stycket försäkringsavtalslagen, en i skattehänseende mera gynnad ställning än andra laglottsberättigade. Föredragande departementschefen anförde, att man visserligen med nämnda hovrätt kunde ifrågasätta riktigheten av att laglottsberättigad stärbhusdelägare, som på grund av sagda lagrum uppbure något belopp, skulle tillgodonjuta visst skatteprivilegium, men att, då beloppet icke inginge i kvarlåtenskapen utan tillfölle vederbörande stärbhusdelägare såsom konkurrent med förmånstagare örn en på

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Krund av särskilt förordnande från boet undantagen tillgång, det syntes ligga närmare till hands, att vid beskattningen tillämpa reglerna för förmånsiagare än dem, som gällde för arvingar i boet.

Kommittén delar den tvekan, som sålunda förefunnits beträffande riktigheten av att utsträcka skattefriheten till vissa laglottsförvärv. Den ojämnhet i beskattningen, som på sätt av Göta hovrätt framhållits härigenom åstadkommes, framstår enligt kommitténs mening såsom föga tillfredsställande. Då härtill kommer, att en ändring i nu angivna hänseende skulle medföra en obestridlig förenkling i beskattningsreglernas tillämpning, har kommittén ansett en sådan ändring väl befogad.

Enligt kommitténs mening torde det icke vara ägnat att ingiva några betänkligheter att tillämpa den föreslagna ändringen jämväl i fall, då förmånstagareförordnandet tillkommit i tiden före ikraftträdandet av den förordning, vartill kommitténs förslag kan föranleda. Då ett sådant förvärv icke har sin grund i någon försäkringstagarens disposition til! förmån för den laglottsberättigade utan tvärtom innebär en inskränkning i försäkringstagarens förordnande till förmån för annan, synes det nämligen kunna regelmässigt förutsättas, att den i skattehänseende privilegierade ställningen för laglottsförvärvet icke av försäkringstagaren tillmätts någon betydelse för försäkringsavtalets ingående.

Kommittén framhåller härjämte, att det för genomförande av den nu berörda ändringen beträffande beskattningen av förvärv, som laglottsberättigad dödsbodelägare erhölle på grund av 104 § andra stycket försäkringsavtalslagen, bleve erforderligt att överföra beskattningsreglerna härom till arvsbeskattningens område. Det vore nämligen uppenbart att, örn den laglottsökning, som härrörde ur försäkringsbeloppet, gåvobeskattades medan laglotten i övrigt bleve föremål för arvsskatt, den nämnda laglottsökningen alltid måste fastställas även om kumulation därefter ägde rum.

I fråga om den föreslagna överflyttningen till arvsbeskattningens område jämväl av reglerna för beskattning av sådant försäkringsbelopp, som vid försäkringstagarens död tillfaller förmånstagaren själv, anför kommittén bland annat:

För en sådan åtgärd finnes enligt kommitténs mening vägande skäl. Vad en förmånstagare skall äga behålla av försäkringsbeloppet är ju direkt beroende av huru laglott och giftorätt skola beräknas. Vid sådant förhållande måste det självfallet framstå såsom önskvärt, att beskattningen sker i ett sammanhang. Detta gäller även alla de fall, då förmånstagaren jämväl är arvinge eller testamentstagare — en situation sorn enligt sakens natur är synnerligen vanlig. Örn det sammanlagda förvärvet på en gång beskattas såsom arvfallen egendom, undvikes nämligen den omgång vid skattens uttagande, som eljest måste iakttagas och som består däri, att gåvoskatt först beräknas för förmånstagareförvärvet, varefter detta kumuleras med arvseller testamentslotten, vilken sedan arvsbeskattas. För att arvsbeskatta nu omförmälda, enligt K. F. 1914 35 § gåvobeskattade förvärv tala även förfall ningstekniska skäl.

De av kommittén åsyftade författningstekniska .skälen sammanhänga med de av kommittén föreslagna reglerna örn särskild skattebefrielse för efterlevande make och minderåriga barn samt i vissi hänseende även med be-

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

stämmelserna angående beskattning av s. k. successiva förvärv. Av den tidigare redogörelsen framgår, hurusom enligt förslaget efterlevande make skall åtnjuta skattefrihet för lott icke överstigande 25,000 kronor samt att minderårigt barns lott kan uppgå till 21,000 kronor utan att skattskyldighet föreligger. Om en förmånstagare tillhör någon av nu nämnda kategorier av skattskyldiga, bör han tydligen hilva fri från skatt även i fall då förvärvet — å vilket enligt vad förut angivits förmånstagaren är berättigad att åtnjuta ett skattefritt grundavdrag å 15,000 kronor — visserligen överstiger detta belopp men den överskjutande delen ökad med eventuell arvs- eller testamentslott icke överstiger vad förmånstagaren enligt nyssberörda regler äger bekomma skattefritt i egenskap av arvinge eller testamentstagare. Eljest skulle han, framhåller kommittén, komma i ett ur skattesynpunkt sämre läge än om hans förvärv skett endast på grund av arv eller testamente. Om nu förmånstagareförvärvet beskattas såsom arvfallen egendom, inträffar aldrig denna konsekvens, som i annat fall måste förebyggas genom särskilda bestämmelser. Enligt förslaget (6 §) skall, om någon genom testamente bekommit egendom, som är i sin helhet belastad, skattskyldighet för denna inträda först då belastningen upphör, såframt han icke samtidigt erhållit jämväl annan till visst värde uppgående egendom. Det synes naturligt, anmärker kommittén, att man härvid bör taga hänsyn även till sådan egendom, som samtidigt förvärvats på grund av ett förmånstagareförordnande. Några särskilda föreskrifter härom bliva icke erforderliga, därest förvärv till följd av dylikt förordnande beskattas såsom arvfallen egendom.

Kommittén framhåller, att i fall, då avliden försäkringstagare icke efterlämnar vare sig laglottsberättigad arvinge eller giftorättsberättigad make och förmånstagaren icke heller är arvinge eller testamentstagare, de anförda skälen för en överflyttning visserligen icke ägde tillämpning i samma grad, men att enligt kommitténs mening någon anledning att gåvobeskatta uteslutande sistnämnda fall av förmånstagareförvärv icke förelåge.

Vidare erinrar kommittén, att i vissa fall den föreslagna överflyttningen kommer att föranleda en beskärning av den skattefrihet, som nu tillkommer förmånstagare, samt anför härom följande:

Med hänsyn till den generella skattebefrielsen för gåva till och med 3,000 kronors värde blir för .närvarande ett försäkringsbelopp, som icke överstiger 18,000 kronor, fritt från skatt. Varje försäkringssumma, som är högre än 18,000 kronor, beskattas däremot till så stor del av sitt belopp, som överstiger 15,000 kronor. Förut har framhållits, hurusom en beskattning av försäkringsbelopp såsom arvfallen egendom enligt kommittéförslaget i en del fall kommer att medföra en ökad skattefrihet för förmånstagaren, såframt han tillhör vissa kategorier av enligt klass I skattskyldiga personer. Å andra sidan medför överflyttningen i ett avseende en minskning i nu gällande skattefrihet. Därest en förmånstagare tillhör annan än ovannämnda skatteklass — enligt förslaget åtnjutes i sådant fall skattefrihet endast för lott icke överstigande ett värde av 1,000 kronor — kan nämligen förmånstagaren aldrig erhålla mer än 16,000 kronor skattefritt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 185

I sitt över kommittéförslaget avgivna yttrande finner Svea hovrätt icke något vara att erinra mot vare sig den föreslagna överflyttningen till arvsbeskattningens område av reglerna för beskattning av sådana förmånstagareförvärv, som utfalla vid försäkringstagarens död, eller borttagandet av skattefrihet för laglottsökning. Hovrätten anser sig emellertid på grunder, som närmare utvecklas i yttrandet, icke kunna godtaga den ståndpunkt kommittén i motiven intagit i förberörda frågor rörande tillämpningen av 104 § andra stycket försäkringsavtalslagen samt 6 och 7 kap. lagen om arv. Enligt hovrättens mening skall sålunda i fall då såsom förmånstagare insatts såväl make som laglottsberättigad arvinge vid prövning av frågan, huruvida giftorätt eller laglott blivit kränkt, hänsyn tagas till samtliga belopp, som tillagts förmånstagarna, varjämte hovrätten anser i lagen om arv meddelade avräkningsregler jämväl vara tillämpliga å förmånstagareförordnanden. Denna hovrättens uppfattning överensstämmer med de avgöranden i högsta instans, som på sätt förut antytts sedermera tillkommit.

Försukringsinspektiorien anför i huvudsak:

Laglottsberättigad skall enligt förslaget gå miste örn skattefrihet för laglottsökning, i den mån densamma utgår ur försäkringsbeloppet. Å andra sidan kan han under viss förutsättning genom anordningen komma i åtnjutande av den utvidgade skattefrihet, som kommittén föreslagit i 28 § och som innebär att hans arvslott kan uppgå till 21,000 kronor utan att skattskyldighet föreligger. Nu berörda skattefrihet för arvslott synes vidare tillkomma vederbörande under i förslaget givna förutsättningar vid sidan av den skattefrihet enligt 12 § för 15,000 kronor, som han alltid torde åtnjuta, därest han tillika är förmånstagare. Här avsedda förmånstagare komma alltså därigenom att försäkringsbelopp beskattas såsom arvfallen egendom att i vissa fall åtnjuta ökad skattefrihet. Med hänsyn härtill och under beaktande av den ej oväsentliga förenkling i praktiken, som ändringen torde komma att medföra, finner försäkringsinspektionen ej anledning till erinran mot ändringen.

Genom att överföring sker av reglerna om beskattning av förmånstagareförvärv, som äger rum vid försäkringstagarens död, från gåvobeskattningens till arvsbeskattningens område kommer förmånstagare, som tillhör någon annan skatteklass än klass I, i en något sämre ställning än enligt gällande rätt, i det att skattefrihet i sådant fall endast åtnjutes för lott icke överstigande 1,000 kronors värde, medan generell skattebefrielse för gåva för närvarande åtnjutes till och med ett värde av 3,000 kronor. Förmånstagaren kan alltså aldrig i fall som nu avses erhålla mer än 16,000 kronor skattefritt. Att i förevarande fall införa olika skattefria belopp, beroende av egendomens egenskap av arvfallen eller tillförd på grund av förmånstagareförordnande, lärer knappast kunna ifrågasättas. Anledning synes saknas att inom ifrågavarande skatteklasser särskilt premiera förmånstagareförordnande, som ju bär icke åsyfta familjeförsörjning i egentlig mening. Örn ökning av det föreslagna skattefria beloppet över huvud anses bör:' ske, bör ökningen vara lika i båda fallen. Utöver vad nu anförts synes Litet vara att erinra på denna punkt.

Ej heller i övrigt föreligger enligt försäkringsinspektionens mening anledning till erinran mot de delar av kommitténs förslag, varöver försäkringsinspektionens utlåtande inhämtats.

186 Kungl. Maj:Is proposition nr 192.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anför beträffande den föreslagna överflyttningen till arvsbeskattningens område av ifrågavarande beskattningsregler liknande synpunkter som de av försäkringsinspektionen framförda. Förslaget örn borttagande av den skattefrihet intill viss gräns, som nu medgives laglottsberättigad för förvärv på grund av 104 § andra stycket försäkringsavtalslagen, finner riksförbundet medföra en viss förenkling i de nu ytterst invecklade beskattningsreglerna. Då det dessutom med den i betänkandet föreslagna konstruktionen vore svårt att finna någon hållbar grund till skattefriheten för ifrågavarande laglottsförvärv och skälig ersättning för den skärpning, ändringen innebure, finge anses hava lämnats genom den föreslagna skattelindringen för bröstarvinge under aderton år, funne förbundet sig böra lämna förslaget i denna del utan erinran.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anser, att betydande fördelar kunna ernås genom att på sätt kommittén föreslagit belopp, som utfalla på grund av försäkringar nied förmånstagareförordnanden, i största möjliga utsträckning beskattas såsom arvfallen egendom och har i huvudsak intet att erinra mot utformningen av författningstexten. Däremot ingår styrelsen på kritik av kommitténs i motiven till betänkandet framförda ståndpunktstagande beträffande den förut berörda frågan örn beräknande av giftorätt och laglott i fall då den giltorättsberättigade resp. laglottsberättigade själv insatts såsom förmånstagare.

Departements­ Kommitténs förslag att från gåvobeskattningens till arvsbeskattningens chefen. område överflytta reglerna för beskattning av sådana förmånstagareförvärv, som tillfalla vederbörande vid försäkringstagarens död, har allmänt vunnit gillande i de yttranden, som innehålla uttalanden rörande ifrågavarande beskattningsregler. Jag har för egen del intet att invända mot denna anordning, som med hänsyn till dessa reglers nära samband med den vid arvsbeskattningen förekommande lottbestämningen torde framstå såsom än mera befogad om —■ såsom jag i annat sammanhang med frångående av kommittéförslaget förordat — gåvobeskattningen skall kvarbliva hos länsstyrelserna. Den nu berörda anordningen kommer ock att medföra likformighet i beskattningsreglernas tillämpning såvitt gäller den från social synpunkt särdeles betydelsefulla skattebefrielse, som enligt förslaget medgives vissa skattskyldiga, nämligen make och underåriga barn. Med hänsyn härtill kan den omständigheten, att sådana förmånstagare, som tillhöra annan skatteklass än klass I, i fråga örn skattebefrielse komma i något sämre ställning än vad nu gäller, icke tillmätas någon större betydelse. Kommittén har vidare föreslagit borttagande av den skattefrihet intill viss gräns, som enligt gällande förordning medgives för arvinges av en förmånstagareförsäkring föranledda laglottsökning i den mån densamma utgår ur försäkringsbeloppet. Få sätt framgår av den föregående redogörelsen är detta ändringsförslag ägnat att väsentligt förenkla beskattningsreglernas tillämpning, och det torde även, på sätt kommittén funnit, vara sakligt motiverat. Jag biträder fördenskull förslaget jämväl i denna del.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Genom de förut omnämnda avgörandena i högsta instans har numera vunnits erforderlig ledning för bedömande av de av kommittén i motiven behandlade spörsmålen om bestämmandet av giftorätt och laglott i fall då den giftorättsberättigade respektive laglottsberättigade själv insatts såsom förmånstagare och örn tillämpning av arvslagens regler för avräkning av arvsförskott jämväl beträffande förmånstagareförvärv. Vid sådant förhållande och då kommitténs med nämnda avgöranden icke överensstämmande ståndpunktstagande i dessa frågor ej kommit till uttryck i den av kommittén föreslagna författningstexten, torde jag icke hava anledning att ytterligare ingå på dessa frågor.

Med hänsyn till vad förut anmärkts angående numera förefintligt prejudikat jämväl beträffande tolkningen av stadgandet i 35 § fjärde stycket i gällande förordning örn skattefrihet för viss del av försäkringsbelopp, som tillkommer försäkringstagarens make såsom förmånstagare, hava motsvarande regler i kommittéförslaget ersatts med ett stadgande av samma avfattning som det nu gällande, vartill prejudikatet ansluter sig.

Såsom förut berörts skulle med den utformning kommittéförslagets författningstext erhållit belopp, som på grund av livränteförsäkring utbetalas till förmånstagare innan han ännu erhållit förfoganderätten över försäkringen, bliva föremål för beskattning redan vid beloppets utbetalande, medan enligt gällande bestämmelser skattskyldighet i dylikt fall icke inträder utan inskränkes till att avse kapitaliserade värdet av rätten till försäkringen vid den tidpunkt då förmånstagaren erhåller förfoganderätten över densamma. Lika litet som kommittén i motiven till sitt förslag berört den ändring, som författningstextens utformning sålunda innebär, har i något av de avgivna yttrandena denna fråga blivit föremål för uttalande. Jag har för min del icke funnit anledning att på denna punkt frångå gällande bestämmelser, enligt vilka belopp som utbetalas till förmånstagare innan han erhållit förfoganderätten över försäkringen underkastas beskattning endast då fråga är om utbetalning på grund av kapitalförsäkring. 1 enlighet härmed har ändring vidtagits i nu förevarande paragraf i förslaget, varjämte motsvarande omredigering skett av de bestämmelser i 36 §, som avse sådana förmånstagareförvärv, vilka skola beskattas såsom gåva.

I övrigt har i förevarande del av författningstexten endast vidtagits jämkningar av uteslutande redaktionell art.

14 §.

I förevarande paragraf har i överensstämmelse med kommitténs förslag upptagits en regel av innehåll att, örn äganderätt eller annan rätt till egendom genom testamente tillagts två eller flera personer att samtidigt av dem åtnjutas, för envar skall beräknas andel i rättigheten elter huvudtalet, där icke annan fördelning blivit bestämd i testamentet.

Denna regel blir tillämplig även i fall då egendom tillagts äkta makar och avser således att upphäva stadgandet i 22 § i gällande förordning, enligt

188 Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

vilket, om egendom på grund av testamente tillfaller äkta makar gemensamt, vid beräkning av skatten skall så förfaras som om egendomen tillfallit endast en av dem. Att egendom tillfallit makar »gemensamt» anses enligt rättstillämpningen innebära, att den skall hava naturen av giftorättsgods eller samfälld egendom. Ar den enskild, blir alltså stadgandet ej tilllämpligt. Såsom motvikt mot den skatteskärpning för äkta makar, som sistnämnda stadgande i gällande författning medför, innehåller samma stadgande jämväl den föreskriften att, om makarna tillhöra skilda klasser i skattetariffen, skatten skall beräknas som om egendomen tillfallit den av dem, som tillhör den lindrigaste av dessa klasser. I annan del av förslaget har upptagits en bestämmelse, som innebär en utsträckning av denna förmån. Enligt 30 § andra stycket skall nämligen, där egendom tillfaller den som är gift, skatten beräknas efter skyldskapsförhållandet mellan hans make och testator, örn skatten därvid blir lägre än den som eljest skolat utgå. Nu nämnda förmån har sålunda enligt förslaget utsträckts att gälla även i fall där fråga icke är om gemensamt förvärv.

Genom stadgandet i nu förevarande paragraf upphäves ytterligare en specialregel, som återfinnes i 23 § i gällande förordning. Där föreskrives bland annat att, om nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån tillfallit två eller flera personer att utgå så länge någon av dem lever, arvsskatten skall beräknas såsom om rättigheten i sin helhet tillfallit allenast en av dessa personer samt att, örn de tillhöra olika klasser i tariffen, skatten skall beräknas enligt för den högsta klassen gällande grunder.

I fråga örn de avvikelser från gällande bestämmelser, som de föreslagna stadgandena i 14 § och 30 § andra stycket sålunda innebära, hänvisas vidare lill kommitténs betänkande (sid. 208—209). Här må endast tilläggas, att upphävandet av den nuvarande bestämmelsen om successiva rättigheters beskattande såsom en lott följer redan av vad förut anförts beträffande den föreslagna omläggningen av reglerna för beskattning av successiva förvärv.

15 §.

1 1 mom. av förevarande paragraf har upptagits nu gällande bestämmelse, att vid provisorisk bodelning, som av beskattningsmyndigheten verkställes för utbrytande av efterlevande makes skattefria andel i boet, denna skall beräknas till hälften av makarnas behållna giftorättsgods eller, örn äldre giftermålsballcen är tillämplig å förmögenhetsförhållandena i boet, till hälften av den gemensamma behållningen.

2 mom. innehåller bestämmelser om huru vid beskattningen de andelar skola beräknas, som vid efterlevande makes död tillkomma å ena sidan sekundosuccessorer efter den först avlidne maken och å andra sidan arvingar Öller testamentstagare efter den sist avlidne. Motsvarande bestämmelser finnas icke i gällande arvsskatteförordning.

3 mom. innehåller det i annat sammanhang redan berörda, till kommitté-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

förslagets författningstext gjorda tillägget, att bodelningshandling, som ingnes i skatteärende, skall vara åtföljd av bestyrkt avskrift.

Beträffande den närmare innebörden av bestämmelserna i förevarande paragraf, vilka frånsett nyssberörda tillägg helt ansluta sig till kommitténs förslag, hänvisas till betänkandet (sid. 77—78).

19 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser örn kumulation av gåva med arvseller testamentslott.

Stadgandena i 1 mom. motsvara i 26 § i gällande förordning upptagna regler. Dessa undergingo år 1934 vissa ändringar beträffande kumulationstiden. Tidigare gällde såsom allmän regel att gåva, som arvinge eller testamentstagare erhållit av arvlåtare inom två år före hans död, skulle sammanläggas med arvinges eller testamentstagares andel i dödsboet och arvsskatten beräknas som om allt vore på en gång arvfallet. Genom 1934 års lagändring blev tidsperioden på två år utvidgad till fyra år, varjämte stadgades att, där gåva skett »under villkor att arvlåtaren eller, där arvlåtaren varit gift, hans make eller hans avkomling, adoptivbarn eller adoptivbarns avkomling skall äga nyttjanderätt eller rätt till avkomst eller annan förmån av den bortgivna egendomen», sammanläggning skall ske, så snart gåvan erhållits inom tio år före dödsfallet.

I kommitténs förslag bibehålies den nuvarande kumulationstiden av fyra år. Beträffande den längre kumulationstiden har vidtagits den ändringen, att denna skall tillämpas endast i fall då förbehållet om nyttjanderätt eller rätt till avkomst gjorts till förmån för givaren själv.

Vid redogörelsen för gåvobeskattningen har anmärkts, hurusom de av kommittén föreslagna reglerna för kumulation av från samme givare vid skilda tillfällen erhållna gåvor i visst hänseende frångåtts. Sålunda har föreslagits att, då beträffande någon av gåvorna inträde av skattskyldighet är att hänföra eller skolat hänföras till senare tidpunkt än gåvans fullbordande eller mottagande av utfästelse om gåvan, denna senare tidpunkt skall vara avgörande vid bedömande av frågan huruvida sammanläggning av gåvorna skall ske, samt att, om inträde av skattskyldighet för den tidigare gåvan varit att hänföra till sådan senare tidpunkt, gåvan skall vid kumulationen uppskattas sådan den befanns vid denna tidpunkt. De skäl som anförts för denna ändring gälla självfallet även kumulation av gåva med arvs- eller testamentslott. Följaktligen föreslås att även i nu förevarande paragraf upptages en bestämmelse av innehåll att, om inträde av skattskyldighet för gavan varit att hänföra till senare tidpunkt än gåvans fullbordande eller mottagande av utfästelse örn gåvan, den tidpunkt, till vilken inträde av skattskyldighet varit att hänföra, skall vara avgörande för huruvida sammanläggning av gåvan och lotten skall ske, varjämte i 21 § införts en föreskrift att i nu avsett fall gåvan skall uppskattas sådan den befanns vid den tidpunkt, till vilken inträde av skattskyldighet för densamma varit att hänföra. Om givaren förbehållit sig

190 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

nyttjanderätt till eller rätt att uppbära avkastning av gåvan under sådana villkor att skattskyldighet för gåvan inträder först då förbehållet upphör alt gälla, kommer sålunda tidpunkten för förbehållets upphörande att utgöra utgångspunkt för kumulationsperioden. Vid sådant förhållande torde för nu avsedda fall icke vidare finnas något behov av en utsträckt kumulationstid. För de fall åter där förbehållet icke föranlett beskattningens uppskjutande — exempelvis örn givaren förbehållit sig endast en del av avkastningen — ingriper det i annat sammanhang redan berörda stadgandet i 21 § att, örn dylikt förbehåll skett, den bortgivna egendomen skall uppskattas sådan den befanns då den förbehållna rättigheten upphörde. Förbehållet kan alltså icke heller i sistnämnda fall få den verkan att vid kumulationen från värdet av den bortgivna egendomen kommer att avräknas kapitalvärdet av den förbehållna rättigheten. Till följd härav har i 19 § icke bibehållits den nuvarande bestämmelsen om förlängd kumulation för de fall då givaren uppställt förbehåll av angiven art.

Enligt kommitténs förslag skall — på sätt stadgas även i gällande förordning — från skatten för sammanlagda värdet av lotten och gåvan avdrag ske för den skatt, som visas hava erlagts för gåvan. Denna bestämmelse har, på samma sätt som skett i fråga örn kumulationsreglerna vid gåvobeskattningen, kompletterats med ett stadgande, avseende vissa mera komplicerade fall av kumulation. Härutinnan hänvisas till vad jag förut anfört beträffande reglerna för gåvobeskattningen.

De bestämmelser, som upptagits i 2 mom. av förevarande paragraf, sakna motsvarighet i gällande förordning. Dessa bestämmelser avse gåva i sammanhang med sådana fall av sekundosuccession, där förste successorn -— vanligen efterlevande make — med äganderätt (fri förfoganderätt) bekommit kvarlåtenskapen men vid den efterlevandes död arvingar eller testamentstagare efter den först avlidne äro berättigade till andel i boet. Har nu någon av dessa andelsägare i boet erhållit gåva av den efterlevande, blir enligt gällande regler icke fråga om sammanläggning av gåvan med mottagarens lott efter den först avlidne, enär enligt dessa regler, liksom enligt bestämmelserna i 1 morn. i förslaget, för kumulation förutsättes att gåvan erhållits av arvlåtaren eller testamentsgivaren. Kommittén har ansett det icke böra lämnas obeaktat, att i nu angivna fall av sekundosuccession risk kan föreligga för att förste successorn på sådant sätt i förskott verkställer utdelningar å arvet efter den först avlidne i syfte att därigenom bereda sekundosuccessorn lindring i arvsskatten. I enlighet härmed föreslår kommittén ett stadgande av innehåll, att gåva från förste successorn till arvinge eller testamentstagare efter den först avlidne skall under förutsättningar, som angivas i 1 morn., sammanläggas med den arvs- eller testamentslott efter den sistnämnde, som vid förste successor^ död tillfaller gåvotagaren. Stadgandet skall dock icke äga tillämpning örn sekundosuccessorn erhåller arvseller testamentslott jämväl efter förste successorn och denna lott är större än förvärvet efter den förste avlidne. Detta innebär, att i sist angivna fall

Kungl. Maj.ts proposition nr 192. 191

med tillämpning av huvudregeln i 1 mom. gåvan i stället skall kumuleras med den lott, sekundosuccessorn erhåller efter förste successorn. Att huvudregeln här ansetts böra komma till användning har, såsom kommittén framhåller, sin grund i fiskaliska hänsyn.

I likhet med kommittén finner jag särskilda regler för kumulation i de nu ifrågavarande fallen av sekundosuccession vara ur fiskalisk synpunkt påkallade. Mot utformningen av de föreslagna bestämmelserna har jag icke funnit anledning till erinran.

30 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om efter vilket skyldskapsförhållande skatten i vissa fall skall beräknas.

Stadgandena i första stycket avse fall, som regleras i 24 och 25 §§ i gällande förordning. Beträffande dessa stadganden, som helt ansluta sig till kommitténs förslag, hänvisas till betänkandet (sid. 216 och 217).

Den i andra stycket upptagna särskilda regeln för skattens beräknande i fall då en testamentstagares make står i skyldskapsförhållande till testator har redan tidigare berörts vid redogörelsen för 14 §.

32 §.

I denna paragraf hava upptagits regler om efterbeskattning.

Enligt gällande arvsskatteförordning skall i vissa i 27 och 28 §§ angivna fall efterbeskattning äga rum, då med hänsyn till omständigheter, som inträffat eller blivit kända först efter skatteärendets behandling, skatten befinnes hava blivit för lågt beräknad. Utan att någon bestämmelse härom finnes i författningen anses vidare enligt rättspraxis efterbeskattning skola äga rum, om efter skattens fastställande yppats sådan felaktighet i ingiven bouppteckning, som jämlikt 3 kap. 10 § boutredningslagen föranleder tilläggsbouppteckning, och efter rättelsen av den ursprungliga bouppteckningen skatten befinnes bliva högre än tidigare. Tilläggsskatten skall i samtliga angivna fall motsvara skillnaden mellan de vid efterbeskattningen och vid den ursprungliga beskattningen fastställda totala skattebeloppen. Örn sålunda med tillämpning av ett tidigare icke framlagt testamente skatten för en delägare vid omräkningen blir högre än förut till följd av att hans lott skall ökas, under det att för annan delägare, som får vidkännas motsvarande minskning å sin lott, skatten skall nedsättas, uttages tilläggsskatt endast i den mån skatteökningen för den ene överstiger skatteminskningen för den andre. Den sistnämnde har att för återfående av vad han erlagt för mycket hålla sig till den, som har att erlägga ytterligare skatt.

De av kommittén föreslagna reglerna om efterbeskattning innebära en utvidgning av de fall, då enligt gällande bestämmelser tilläggsskatt skall uttagas. Förslaget frångår vidare den nu tillämpade metoden att uttaga tilläggsskatt med skillnaden mellan de vid den ursprungliga beskattningen och vid efterbeskattningen fastställda totala skattebeloppen. Tilläggsskatt skall i stället uttagas av värjo arvinge eller testamentstagare, som drabbas av ökad

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

skatt, med det belopp vartill skatteökningen för hans del uppgår utan att därvid avräkning göres för den minskning i skatt, som vid omräkningen kommer annan skattskyldig till godo. Denne har i stället jämlikt 59 § i förslaget att hos beskattningsdomstolen göra framställning örn återvinning av den för hans lott för mycket erlagda skatten, som därefter återbetalas i den ordning som är föreskriven i fråga om restitution av kronoutskylder.

Jag har icke funnit något vara att erinra mot förevarande paragraf i kominittéförslaget i vidare mån än att bestämmelserna under e) förtydligats i anslutning till anmärkning, som i ett av remissyttrandena framställts beträffande motsvarande fall i 59 §. Angående reglerna för i vilka fall efterbeskattning enligt förslaget skall äga rum tillåter jag mig hänvisa till betänkandet (sid. 132—134).

33 §.

Denna paragraf, som motsvarar 33 och 34 §§ i kommitténs förslag, innehåller bestämmelser örn beskattning i fall av dödsbos konkurs. I gällande arvsskatteförordning finnas icke några bestämmelser i sådant hänseende. Beträffande innehållet i de föreslagna reglerna hänvisas till författningstexten och betänkandet (sid. 134—138). Från kommitténs förslag har icke gjorts annan avvikelse än att enligt 3 mom. medgiven rätt till återvinning av skatt då dödsbo avträtts till konkurs efter det skatten blivit fastställd begränsats till fall då konkursen inträffat inom ett år från beslutet örn skattens fastställande.

Gemensamma bestämmelser.

45 §.

I det föregående har angivits, hurusom reglerna för beskattning av successiva förvärv förutsätta deklarationsinstitutets användande i större utsträckning än nu är förhållandet. Även frågan örn gränsdragningen i övrigt mellan boupptecknings- och deklarationsfall har förut berörts.

Förevarande paragraf innehåller en uppräkning av de fall, där skyldighet föreligger att avgiva deklaration till ledning för skattens beräkning, ävensom bestämmelser om vem sådan skyldighet åligger. Motsvarande stadganden återfinnas i 46 § av kommitténs förslag, vari endast vissa jämkningar av rent redaktionell art företagits.

46 §.

Enligt gällande arvsskatteförordning skall i alla förekommande fall deklaration vara avlämnad senast inom tre månader från det skattskyldigheten inträtt. Kommittén har ansett, att i vissa av de fall, där deklarationen avser arvfallen egendom, lika lång tid bör stå till buds för beskattningshandlingens upprättande som i bouppteckningsfallen, d. v. s. fyra månader. För övriga fall skall enligt kommitténs förslag tillämpas den nu gällande tiden av tre månader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 193

I likhet med en av de hörda myndigheterna har jag icke funnit tillräckliga skäl föreligga att fastställa olika tidpunkter för deklarations avgivande. Till ernående av enhetlighet och klarhet synes tiden för deklarationens avlämnande undantagslöst böra bestämmas till fyra månader. Några fiskaliska olägenheter torde detta icke föranleda. Mot de av kommittén i övrigt i förevarande hänseende föreslagna bestämmelserna — som återfinnas i 46 § av dess förslag — har jag ej funnit skäl till erinran i vidare mån än att i anslutning till vad som för närvarande gäller till lättnad för de deklarationspliktiga skyldighet stadgats för landsfiskal, kommunalborgmästare och magistrat i stad, som icke är residensstad, att på begäran mottaga och till länsstyrelsen överlämna deklaration, som skall dit ingivas.

47 §.

De under förevarande paragraf givna föreskrifterna om vilka uppgifter deklaration skall innehålla ansluta sig helt till kommitténs förslag. Bland nyheterna i förhållande till gällande bestämmelser märkes ett uttryckligt stadgande om att i gåvodeklaration skall angivas tidpunkten för gåvans mottagande. Syftet härmed är att tillhandahålla vederbörande beskattningsmyndighet erforderlig utredning för bedömande av huruvida kumulation skall äga rum. Härigenom undanröjes en brist i nuvarande arvsskatteförordning som tidigare påtalats av advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt.

Kommittéförslaget innehåller i likhet med gällande förordning icke någon bestämmelse om att deklaration skall avfattas enligt särskilt formulär. Vederbörande förutsättes alltså skola avfatta sin deklaration blott med ledning av i författningen givna föreskrifter. För gåvobeskattningens del bruka emellertid länsstyrelserna i allmänhet tillhandahålla deklarationsblanketter. Olika formulär hava därvid utarbetats på olika håll. Jag har för min del funnit lämpligt föreslå, att, såvitt gäller gåva eller därmed i beskattningshänseende likställt fång, deklaration skall avfattas å blankett enligt formulär, som fastställes av Kungl. Maj:t.

48 §.

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna örn förvaringstiden för deklarationer och andra uppgifter till ledning för skattens beräkning överensstämma med kommittéförslaget. Mot nu gällande generell föreskrift örn en förvaringstid av tolv år har advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt vid tidigare tillfälle framställt anmärkningar, som nu bliva beaktade. Föreskrifterna örn vissa inskränkningar i rätten att utbekomma deklarationer och andra skatteuppgifter återfinnas delvis i gällande arvsskatteförordning. De hava avfattats i anslutning till den s. k. sekretesslagen och i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande stadganden i taxeringsförordningen.

51 §.

Enligt här meddelad föreskrift skall i likhet med vad nu gäller ärende rörande fastställande av arvsskatt upptagas till avgörande vid inregistrering

Bihang till riksdagens protokoll loit. 1 sami. Nr 192. 13

194 Kungl. Mcij.ts proposition nr 192.

av bouppteckning. De förut behandlade reglerna om anstånd med skattens fastställande hava föranlett vissa kompletterande bestämmelser i nu förevarande hänseende. Samtliga ifrågavarande stadganden överensstämma med kommitténs förslag.

I likhet med kommittén anser jag särskilda bestämmelser angående tiden och ordningen för skatteärendets upptagande till avgörande icke erforderliga för de fall, då skatten uttages efter deklaration. Det torde i dessa fall vara självfallet, att beskattningen är att ansluta till ingivandet av deklarationen.

52 och 53 §§.

I dessa paragrafer upptagna bestämmelser avse ordningen för skattens erläggande och sättet för densammas uttagande i händelse av betalningsförsummelse.

Enligt kommitténs förslag bibehålies den nuvarande formen för skatteuppbörden, nämligen stämpelbeläggning av i skatteärendet föreliggande handling, i regel bouppteckning eller deklaration. Kommittén har emellertid övervägt en annan form för uppbörden samt anför härom följande:

Det mest önskvärda vore enligt kommitténs mening, att domstolarna helt frigjordes från befattningen med uppbörd av skatten och endast hade att ombesörja densammas fastställande. En såsom det synes kommittén fördelaktig lösning av denna fråga skulle vara, om bestyret med uppbörden av skatten kunde helt övertagas av postverket. Beskattningsdomstolen skulle då, sedan beslut om skattens fastställande meddelats, icke hava vidare befattning med skatteärendet än att efter varje sammanträde, vid vilket dylika beslut meddelats, domstolen till av generalpoststyrelsen anvisad postanstalt å domstolens ort översände de handlingar, som nu bliva föremål för stämpelbeläggning hos domstolen, försedda med påskrift om beloppet av den av domstolen fastställda skatten. Därefter skulle vederbörande dödsbo eller skattskyldig hava att inom viss föreskriven tid till postanstalten inbetala det debiterade beloppet och därvid utfå den därstädes förvarade handlingen, med rätt för den beialningsskyldige att verkställa inbetalningen även å annan postanstalt och då få handlingen sig tillställd med posten. Om beloppet icke erlades inom stadgad tid, skulle postanstalten med överlämnande av beskattningshandlingen därom göra anmälan hos länsstyrelsen för beloppets indrivande i den ordning som är stadgad för indrivning av oguldna kronoutskylder. Ett sådant förfaringssätt som det nu antydda skulle icke blott från domstolarna avlyfta allt bestyr med rekvirering och redovisning av stämplar utan även befria advokatfiskalerna vid hovrätterna från det granskningsarbete, som avser stämpeluppbörden. Advokatfiskalerna skulle då endast hava att kontrollera riktigheten av skattebesluten. Vidare synes, om uppbörden sålunda omhändertages av postverket, någon stämpelbeläggning av beskattningshandlingarna alls icke bliva erforderlig utan handlingarna kunna förses endast med kvitto å det erlagda beloppet. Slutligen torde en sådan uppbördsform som den ifrågasatta även medföra praktiska fördelar för skattebetalarna.

Ehuru det sålunda enligt kommitténs mening måste anses önskvärt, att uppbörden av skatten helt avlyftes från domstolarna, har kommittén likväl ansett sig icke böra framlägga något förslag i sådan riktning. Ett dylikt förslag skulle nämligen, framhåller kommittén, komma att beröra frågor, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 195

hade betydelse för stämpelsystemet i dess helhet och därför borde lösas i ett vidsträcktare sammanhang.

Beträffande sättet för skattens uttagande i händelse av belalningsförsummelse gäller för närvarande följande. Enligt 44 § arvsskatteförordningen får, örn bouppteckning eller fideikommissbrev icke vid ingivandet åtföljes av penningar till stämpeln och det felande beloppet ej erlägges genast efter erhållen tillsägelse, handlingen ej mottages. Med detta stadgande åsyftas att framtvinga skattens erläggande. Därest given tillsägelse om inbetalning av felande stämpelbelopp icke efterkommes, står annat tvångsmedel icke till buds än föreläggande vid vite jämlikt 3 kap. 9 § boutredningslagen att ingiva bouppteckningen för registrering. Med hänsyn till stadgandet i 44 § arvsskatteförordningen kommer föreläggandet att avse jämväl fullgörandet av den betalningsskyldighet, som utgör villkor för handlingens mottagande för registrering. Denna ordning för skattebetalningens framtvingande har icke tillämpning i fall, då skatten, antingen fråga är om arvs- eller gåvoskatt, skall utgå efter deklaration. Enligt 45 § arvsskatteförordningen har nämligen, örn deklaration icke vid ingivandet till länsstyrelsen är åtföljd av penningar till stämpeln, länsstyrelsen att förordna örn skattebeloppets uttagande i den ordning, som är stadgad örn uttagande av oguldna kronoutskylder.

Omförmälda stadgande i 44 § arvsskatteförordningen innebär, att vid bouppteckningens ingivande skatlebeloppet måste först uträknas endast preliminärt, varefter, om beloppet vid den definitiva beräkningen blir ett annat, bristen skall utfyllas eller överskottet återbäras.

Beträffande nu anmärkta förhållande anför kommittén:

Erfarenheten torde hava givit vid handen att, särskilt då det gäller domstolar, vid vilka arvsskatteärenden förekomma i större omfattning, en sådan ordning knappast kan anses tillfredsställande. Ofta är vid bouppteckningens ingivande den utredning, som erfordras för ett riktigt beräknande av arvsskatten, ännu icke fullständig. I sådant avseende är särskilt att beakta, att frågor om rättelse av bouppteckningen, beträffande såväl däri åsätta oriktiga värden som andra felaktigheter, bliva upptagna till avgörande av rätten först i sammanhang med inregistreringen av bouppteckningen. Mången gång föreligga även sådana på skatteuträkningen inverkande, juridiskt svårbedömliga frågor, i vilka definitiv ståndpunkt icke rimligen kan fattas utan mera ingående övervägande. Det har ock i praktiken visat sig, att de preliminära skatteberäkningar, som verkställas vid bouppteckningars ingivande, i stor utsträckning sedermera bliva föremål för jämkningar. Olägenheterna av en sådan ordning som den nu angivna äro påtagliga. Blir det slutgiltiga skattebeloppet mindre än det preliminärt beräknade, måste från domstolen framställas särskilt krav å bristens fyllande. Örn domstolen förfar författningsenligt, får nämligen inregistrering av bouppteckningen icke ske, förrän bristen blivit inbetald. Blir åter det slutgiltiga beloppet större, har stämpelförsäljaren att ordna med återbetalning av medel, som redan blivit av honom införda i den förteckning över i förskott influtna stämpelmedel, som ligger till grund för generalpoststyrelsen kontroll över stämpeluppbörden.

Enligt kommitténs förslag skall skyldighet icke föreligga att verkställa inbetalning av skatt förrän beskattningsmyndigheten meddelat beslut örn skattens fastställande, och inbetalningen skall då ske inom fjorton dagar

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

efter beslutets meddelande. Dessa bestämmelser innebära, att en stämpelförsäljare icke skall vara skyldig att verkställa någon förhandsberäkning av skatten. Ä andra sidan innefatta de icke något hinder för att stämpelförsäljaren, örn han finner sig kunna verkställa en förhandsuträkning, som kan antagas bliva bestående, mottager stämpelmedlen redan innan beslut om skattens fastställande meddelas. Kommittén framhåller, att ändringen i allt lall måste hava till följd att nu förekommande återbetalningar av stämpel medel, som erlagts enligt preliminär beräkning, komma att väsentligt minskas, samt att detta på grund av omständigheter, för vilka i betänkandet närmare redogöres, bör vara ägnat att underlätta och förenkla den på generalpoststyrelsen ankommande kontrollen över stämpeluppbörden.

Örn skatten icke erlägges inom stadgad tid, skall enligt förslaget beskattningsmyndigheten hos länsstyrelsen göra anmälan om betalningsförsummelsen, varefter länsstyrelsen bär att förordna om uttagande av skattebeloppet i den ordning, som örn uttagande av oguldna kronoutskylder är stadgad. Sålunda skall den ordning för indrivande av ogulden skatt, som nu kommer till användning vid gåvobeskattningen och i de mera sällan förekommande fallen av arvsbeskattning på grundval av deklaration, vinna tillämpning även då arvsskatt skall uttagas genom stämpelbeläggning av bouppteckning. Kommittén uttalar, att det icke kan vara lämpligt att såsom nu i bouppteckningsfallen använda vitesföreläggande för framtvingande av en ekonomisk förpliktelse samt att det föreslagna systemet uppenbarligen även i fråga örn effektivitet måste givas företräde framför en dylik metod.

I anslutning till de sålunda förordade reglerna föreslår kommittén sådan ändring i förordningen angående expeditionslösen, att part icke skall äga utfå till domstol för registrering ingiven bouppteckning innan penningar till stämpeln blivit inbetalade och för stämpelns rekvirerande erforderlig tid tilländagått. I

I yttrandena över kommittéförslaget uttalas från flera håll önskvärdheten av att domstolarna befrias från skatteuppbörden. I sådan riktning uttala sig, bland andra, Svea hovrätt, Göta hovrätt, statskontoret, riksräkenskapsverket och styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar.

Generalpoststyrelsen finner några hinder icke möta för uppbördens överflyttande på postverket i enlighet med de riktlinjer, som antytts i betänkandet. Efter att hava erinrat att i den stämpelskatt, som redovisas med s. k. dubbla beläggningsstämplar, ingå icke blott arvs- och gåvoskatten utan även — om än till mindre del — stämpelavgifter för lagfarter och inteckningar samt en del andra handlingar, uttalar styrelsen, att samma skäl, som av kommittén anförts för betalning av arvs- och gåvoskatt först efter skattens fastställande, även syntes kunna åberopas åtminstone beträffande lagfartsstämpeln. Särskilt ur praktisk synpunkt vore det önskvärt, att hela den genom dubbla beläggningsstämplar redovisade stämpelskatten komme att gäldas på ett och samma sätt. Frågan örn postverkets medverkan vid denna stämpeluppbörd syntes därför böra lösas för hela denna uppbörd samtidigt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 197

och förutsättningen härför vore alt samma betalningssätt föreskreves för samtliga hithörande medel.

Några av de hörda myndigheterna anse att den föreslagna tidrymden av fjorton dagar för skattens inbetalande tillmätts väl kort samt att föreskrift bör givas om skyldighet för beskattningsmyndigheten att underrätta dödsboet eller skattskyldig örn innehållet i beslutet angående skattens fastställande.

Beträffande de föreslagna reglerna för skattens uttagande i händelse av betalningsförsummelse ifrågasättes av statskontoret samt advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt, huruvida tillräckliga skäl för närvarande kunna anses föreligga för en ändring av nu gällande ordning, därvid framhålles, att det nuvarande systemet med förskottsbetalning i stort sett visat sig praktiskt och effektivt. Svea hovrätt anser det kunna befaras, att den av kommittén förordade formen för uppbörden kommer att medföra avsevärt ökat arbete för myndigheterna och även förluster för statsverket.

Generalpoststyrelsen anför i förevarande fi’åga i huvudsak:

Det nuvarande sättet för uppbörden av medel för dubbla stämplar synes enligt styrelsens mening innebära mycket starka garantier för att stämpelavgiften verkligen inbetalas: handlingen får ju icke mottagas med mindre stämpelbeloppet gäldas. Beträffande bouppteckning och lagfart finnes dessutom föreskrift att bouppteckning skall ingivas resp. lagfart sökas inom viss föreskriven tid. Sker ej detta, äger rätten eller domaren genom vite tillhålla den försumlige att fullgöra sitt åliggande. Genom att stämpelavgiften för dubbla stämplar erlägges i förskott erhåller staten också dessa medel så tidigt som möjligt. Ur ren uppbördssynpunkt måste styrelsen giva det nuvarande systemet företräde framför det av arvsskattekommittén föreslagna. Med kommitténs förslag följer dessutom särskilda kostnader för indrivning, som nu kunna förekomma allenast beträffande de förhållandevis obetydliga deklarationsskattebeloppen. Ä andra sidan måste det anses olämpligt, att inbetalningen av ett skattebelopp skall äga rum på grundval av allenast en preliminär beräkning av skatten. Av förskottsvis inbetalade stämpelmedel återbetalas av stämpelförsäljarna ganska betydande belopp, som med det nuvarande systemet för mycket uttages av allmänheten, under ett år cirka 400,000 kronor. Ur redovisningssynpunkt skulle också förskottsbetalningens slopande — om den utsträckes till alla medel, som nu redovisas med dubbla stämplar — innebära påtagliga fördelar. En sådan ändring skulle möjliggöra en rationell uppdelning på för olika verksamhet anpassade myndigheter av behandlingen av dessa skatteärenden, och de nuvarande olägenheterna med den kontanta inbetalningen till domstolarna skulle helt undanröjas.

Generalpoststyrelsen framhåller vidare, att den av kommittén föreslagna ändringen beträffande skattens fastställande och erläggande medför behov av att för stämpelredovisningen nu gällande kontrollföreskrifter i vissa hänseenden kompletteras.

Jag delar i princip uppfattningen, att domstolarna böra befrias från be­ Deparlemenls-

chefen. styret med skatteuppbörden. Kommittén framhåller emellertid, att frågan berör stämpelsystemet i dess helhet samt därför bör Risås i ett vidsträcktare sammanhang, och denna kommitténs mening delas av generalpoststy-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

reisen. Jag är för egen del av samina uppfattning. Fråga blir då, huruvida anledning finnes att vidtaga någon ändring i de bestämmelser, som avse att framtvinga skattens erläggande, innan den ytterligare utredning kommit till stånd, som erfordras för en omläggning av själva uppbördssystemet. Det synes dock i varje fall kunna förutsättas, att vid en sådan omläggning den nuvarande metoden att uttaga skatten förskottsvis på grundval av en endast preliminär beräkning icke kommer att bibehållas. Då vidare denna metod onekligen framstår såsom föga förenlig med förslagets principer i övrigt och en tills vidare gällande anordning i enlighet med kommitténs förslag knappast torde kunna innebära några fiskaliska risker, har jag ansett mig böra biträda förslaget i förevarande hänseende.

I anledning av därom vid remissen framställt yrkande föreslår jag förlängning av den utmätta tidrymden av fjorton dagar för skattens erläggande till tre veckor. Däremot har jag icke ansett erforderligt att — på sätt jämväl yrkats — förslagets bestämmelser kompletteras med någon föreskrift om att det skall åligga beskattningsmyndigheten att underrätta vederbörande dödsbo eller skattskyldig örn innehållet i meddelat beslut örn skattens fastställande.

Den föreslagna bestämmelsen om uttagande av icke erlagd skatt i den ordning, som är stadgad för uttagande av oguldna kronoutskylder, har kompletterats med ett stadgande, att avgift för indrivningen skall utgå enligt grunder, som av Konungen bestämmas. Något närmare förslag i sådant hänseende är jag icke beredd att nu framlägga. Om den i uppbördsreglementet stadgade avgiften av högst sex procent av det oguldna skattebeloppet även här skall tillämpas, torde icke minst med hänsyn till arvsoch gåvoskatternas karaktär av engångsskatter, som i det särskilda fallet ofta utgå med betydande belopp, anledning finnas att taga under övervägande, huruvida icke avgiften bör på visst sätt maximeras. Därvid bör visserligen icke förbises, att uttagande av en icke alltför obetydlig indrivningsavgift måste verksamt bidraga till att framtvinga skattebetalning i behörig tid. I varje fall synas starka skäl tala för maximering, såvitt gäller den ersättning, som tillkommer utmätningsman eller exekutionsbiträde, därest ersättning överhuvud bör här utgå. En maximering av indrivningsavgiften beträffande kronoutskylder har för övrigt i olika sammanhang ifrågasatts, senast av 1936 års uppbördskommitté.

Det torde vidare få ankomma på Kungl. Maj.t att förordna örn sådan ändring i förordningen angående expeditionslösen, som av kommittén föreslagits.

Beträffande de i 52 § införda bestämmelserna om skyldighet att i visst fall erlägga ränta å skatt hänvisas till vad förut anförts i sammanhang med redogörelsen för reglerna örn anstånd med skattens fastställande.

Till viss av mig föreslagen detaljbestämmelse avseende innehållet i den anmälan till vederbörande länsstyrelse, som domstol har att göra angående förekommen betalningsförsummelse, återkommer jag vid behandlingen av 62 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 199

54 §. I första stycket av denna paragraf hava upptagits bestämmelser om skyldighet för dödsbo att i enlighet med vad nu gäller förskjuta å arvingars och testamentstagares lotter belöpande skatt. Från denna föreskrift gjorda undantag äro betingade av de föreslagna reglerna för beskattning av s. k. successiva förvärv. Paragrafens andra stycke innehåller bestämmelser, till vilka motsvarighet saknas i gällande arvsskatteförordning. Bestämmelserna innebära, att oguldna skattebelopp, som det åligger dödsbo att förskjuta, skola behandlas såsom en boets gäld med därav följande skyldighet för dödsbodelägarna att enligt gäldsreglerna i boutredningslagen — dock med visst undantag beträffande efterlevande make — svara för skatt, som icke blir av dödsboet behörigen förskjuten. Beträffande stadgandena i förevarande paragraf, vilka skola äga tillämpning jämväl i fråga om ränta å skatt, där sådan skall utgå, må vidare hänvisas till kommitténs betänkande (sid. 224—225).

55 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om anstånd med erläggande av skatt, vilka med vissa avvikelser ansluta sig till nuvarande stadganden i 47 § i gällande förordning. Enligt nuvarande bestämmelser kan anstånd medgivas icke blott dödsbo utan även enskild skattskyldig. Förutsättning för rättens åtnjutande är i båda fallen, att den skatt, som skall erläggas, uppgår till minst 500 kronor. Ytterligare kräves för att dödsbo skall äga rätt till anstånd, att kontanta medel, obligationer och andra lätt realiserbara värdepapper i boet sammanlagt icke uppgå till dubbla beloppet av den arvsskatt, som skall erläggas för behållningen i boet, samt i fråga örn enskild skattskyldig att för honom föreligger avsevärd svårighet att genast erlägga hela den skatt, som belöper på honom tillfallen egendom. I båda dessa fall kan beskattningsmyndigheten, under villkor att godkänd säkerhet ställes, medgiva att skatten må betalas genom högst fem lika årliga inbetalningar. En längre gående anståndsrätt är medgiven innehavare av nyttjanderätt eller rätt till ränta, avko mst eller annan förmån. Dessa rättsägare äro, oavsett skattens belopp och utan att säkerhet ställes, berättigade att erlägga skatten genom fem lika årliga inbetalningar, därest avsevärd svårighet prövas föreligga att genast gälda hela skatten. Samma rätt till anstånd tillkommer fideikommissarie med den skillnaden att i detta fall icke heller behöver visas någon svårighet att betala skatten. För fideikommissarie och innehavare av förenämnda begränsade rättigheter kan anståndet utsträckas till högst tio årliga inbetalningar, örn skatten utgår efter klass II, klass lil eller klass IV i tariffen. Utgår skatten efter klass I kan detta längre anstånd medgivas endast av Kungl. Maj:t och blott då synnerliga skäl därtill äro.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Kommittén har i sitt förslag bibehållit rätten för dödsbo och enskild skattskyldig att under angivna förutsättningar gälda skatten genom högst fem årliga inbetalningar. Med hänvisning till att numera skattebördan även i klass I blivit avsevärd anser kommittén, att jämväl i fall, då förvärv av fideikommissrätt eller annan begränsad rätt av nyss angivet slag skall beskattas enligt klass I, möjlighet att erlägga skatten genom tio årliga inbetalningar bör stå till buds på samma villkor, som gälla för övriga skatteklasser, eller således utan att synnerliga skäl behöva påvisas eller Kungl. Maj:ts medgivande utverkas. Enligt den av kommittén föreslagna bestämmelsen skall vidare för anståndets medgivande fordras att avsevärd svårighet prövas föreligga att genast erlägga skatten även såvitt fråga är örn fideikommissrätt och därmed enligt förslaget jämställd rätt till egendom. Då dylika rättigheter beskattas såsom nyttjanderätter finnes enligt kommitténs mening icke någon anledning att i nu förevarande hänseende giva dem en privilegierad ställning. Det skall i samtliga nu omförmälda fall ankomma på vederbörande beskattningsmyndighet att meddela anstånd. Kommittén föreslår därjämte, att Kungl. Maj:t skall erhålla befogenhet att i undantagsfall bevilja längre gående anstånd än som nu sagts. Sålunda skall, da synnerliga skäl därtill äro, enskild skattskyldig, för vilken avsevärd svårighet föreligger att genast betala en till minst 500 kronor uppgående skatt, i sådan ordning kunna erhålla tillstånd att erlägga skatten genom tio årliga inbetalningar. En dylik möjlighet till anstånd har däremot icke bereus dödsbo. För innehavare av fideikommissrätt och annan begränsad rätt som förut nämnts skall vidare anståndet, likaledes under förutsättning att synnerliga skäl därtill föreligga, kunna av Kungl. Majit bestämmas att omfatta högst tjugu årliga inbetalningar. I syfte att bereda de skattskyldiga lättnader vid skattebetalningen bär kommittén även föreslagit andra ändringar i nu gällande bestämmelser. Sålunda innehåller förslaget föreskrift örn att, då erbjuden säkerhet utgöres av inteckning i egendom, som blivit föremål för beskattning, eller till beskattning upptagen värdehandling, vid prövning av säkerheten det värde skall godtagas, för vilket skatten beräknats. Kommittén har slutligen föreslagit, att anståndsräntan icke såsom i nuvarande förordning fixeras till 5 procent utan i stället beräknas efter en procentsats, som det skall ankomma på Kungl. Majit att årligen fastställa i anslutning till riksbankens växeldiskonto. Mot kommitténs förslag i berörda hänseenden hava i en del yttranden framställts anmärkningar. Sålunda hava riksräkenskapsverket och länsstyrelsen i Jönköpings län framfört betänkligheter mot att anståndstiden i vissa fall skulle få utsträckas till tjugu årliga inbetalningar. Länsstyrelsen i Stockholms län har avstyrkt kommitténs förslag örn godtagande av fastighetsinteckning som säkerhet, så snart den ligger inom taxeringsvärdet. Några myndigheter, bland andra statskontoret och riksräkenskapsverket, hava mot den förordade regeln om anståndsräntans beräkning invänt, att denna fråga icke borde lösas för sig utan upptagas till övervägande i sammanhang med

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 201

spörsmålet om ändring av övriga i offentligrättsliga författningsbestämmelser angivna räntesatser.

Även i de delar kommittéförslaget överensstämmer med gällande bestämmelser har detsamma blivit föremål för vissa erinringar. Sålunda hava kammarrätten och bank juristernas förening i stället för den föreslagna bestämmelsen, att ansökning om anstånd skall vara åtföljd av skuldförbindelse å det belopp, anståndet avser, jämte ränta, förordat en föreskrift av innehåll, att skuldförbindelse skall ingivas inom en av beskattningsmyndigheten utsatt tidsfrist efter det skatteärendet avgjorts. För den skattskyldige vore det nämligen ofta omöjligt att på förhand uträkna det belopp varå förbindelsen skall gälla.

Slutligen har ett par länsstyrelser funnit det otillfredsställande, att domstol skall avgöra huruvida erbjuden säkerhet kan godtagas, medan det ålagts länsstyrelse att tillse att säkerheten icke försämras.

I likhet med kommittén finner jag en utvidgning av de nuvarande an -Departementsståndsreglerna påkallad. Med de av kommittén föreslagna bestämmelserna chefensynes en avsevärd och behövlig lättnad vid skattens betalande kunna beredas de skattskyldiga, utan att det fiskala intresset äventyras. Jag anser mig sålunda kunna i allt väsentligt biträda kommitténs förslag i förevarande hänseende. Enligt den av kommittén föreslagna författningstexten har tiden för det anstånd, som det skall ankomma på Kungl. Maj:t att medgiva, bestämts för vissa fall till högst tio och för andra fall till högst tjugu år. Då detta skulle innebära, att skatten finge erläggas i de förra fallen genom elva och i de senare genom tjuguen inbetalningar, något som enligt vad motiven utvisa icke torde hava varit avsett, har författningstexten i denna del jämkats.

Mot de av kommittén förordade bestämmelserna rörande prövning av erbjuden säkerhet har jag icke funnit anledning till erinran.

I anslutning till vad i ett pär yttranden anförts anser jag nuvarande bestämmelse örn tiden för avlämnande av skuldförbindelse å skattebelopp, med vars erläggande anstånd begärts, böra ändras sålunda, att skuldförbindelsen skall avlämnas först sedan anstånd beviljats och då inom tid som beskattningsmyndigheten bestämt. Samtidigt synes böra stadgas att, om skuldförbindelse icke avgives inom utsatt tid, det beviljade anståndet anses förverkat. Samma regler torde böra gälla i fråga om ställande av säkerhet.

Gällande bestämmelser om anstånd med erläggande av skatt utgå liksom kommittéförslaget ifrån att alla inbetalningar skola bestämmas till sinsemellan lika belopp. Enligt min mening bör av praktiska skäl den första inbetalningen, d. v. s. den del av skatten, som omedelbart skall erläggas, icke på detta sätt till beloppet bindas. Örn skatten skall uppdelas i endast två poster, synes sålunda första inbetalningen böra få bestämmas till annat belopp än den senare, dock minst till en fjärdedel av hela skatten. Det torde nämligen ofta inträffa, att medel till erläggande av hela skatten icke finnas tillgängliga just vid tiden för skattebeslutet men inom jämförelsevis kort tid därefter kunna beräknas stå till förfogande. Då anståndsbeslutet innebär, att

202 Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

skatten skall få erläggas i flera poster än två, lärer icke sällan förekomma att vederbörande är i stånd att såsom första inbetalning erlägga ett större belopp än vid senare amorteringar. I dessa fall torde därför böra föreskrivas, att den första inbetalningen skall uppgå minst till belopp motsvarande skattebeloppet, delat med antalet inbetalningar. Senare inbetalningar synas däremot alltjämt böra bestämmas till sinsemellan lika belopp. I anslutning till det nu anförda har den av kommittén föreslagna författningstexten ändrats. Enligt kommitténs förslag skall anståndsräntan beräknas efter den procent, som Konungen i december varje år fastställer i anslutning till riksbankens växeldiskonto att gälla för det påföljande året. Enligt min mening synes en föreskrift, att räntefoten skall bestämmas i anslutning till det allmänna ränteläget giva utrymme för en tillämpning, som närmare motsvarar syftet med bestämmelsen om att i förevarande fall räntan skall vara rörlig. Slutligen torde — efter yrkande bland annat av riksräkenskapsverket — föreskriften om sättet för bokföringen hos länsstyrelse av kronans fordringar för utestående skatt böra utgå såsom med hänsyn till nuvarande regler för uppbördsbokföringen föråldrad. Utöver de ändringar, som i det föregående berörts, har författningstexten blivit föremål för vissa formella jämkningar.

56 §. I denna paragraf upptagna bestämmelser örn eftergift av skatt i fall, då mottagare av egendom avlider inom viss tid efter förvärvet, äga med vissa mindre skiljaktigheter sin motsvarighet i 48 § av gällande förordning och ansluta sig även till kommitténs förslag, som endast blivit föremål för en mindre omarbetning i anslutning till vissa av de förut berörda jämkningarna av anståndsreglerna i 55 §. För övrigt må hänvisas till betänkandet (sid. 225—227). 57 §. Beträffande denna paragraf, som överensstämmer med den av kommittén föreslagna, torde få hänvisas till betänkandet (sid. 227 och 228).

58 §. De under förevarande paragraf i kommittéförslaget upptagna bestämmelserna om eftergift i fall av dubbelbeskattning ansluta sig med vissa formella avvikelser till stadgandet i 30 § i gällande förordning samt hänvisningen i 38 § samma förordning till förstnämnda författningsrum. Kommittén anför, att enligt konstant praxis Konungen medgiver sådan nedsättning i skatt, varom här är fråga, så snart de stadgade förutsättningarna äro uppfyllda. Kammarrätten har härom anfört följande: Det förefaller icke följdriktigt, att, sedan bestämmelser i författningstexten givits om skattskyldighetens omfattning i internationellt hänseende, desamma genom ett slags dispens i vissa hänseenden alltid inskränkas vid konstaterad dubbelbeskattning, utan att undersökning göres, om det i föreliggande fall just är det svenska skattekravet, som skäligen bör frånträdas

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 203

till vinnande av det avsedda syftet. Ett dylikt ensidigt eftergivande av skatt från Sveriges sida minskar behovet av och intresset för ingående av internationella avtal, där en gränsdragning mellan svenska statens och den kontraherande främmande maktens beskattningsområden kan göras med hänsyn tagen till båda de avtalslutande parternas rätt och intressen. Kammarrätten får förty hemställa, att en bestämmelse, sådan som den förevarande, icke införes i den nya lagstiftningen. Att i särskilda fall en undantagsföreskrift alltjämt kan erfordras anser kammarrätten likväl antagligt och får fördenskull föreslå, att ett stadgande efter samma linje som i 32 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt intages i förordningen om arvsskatt och gåvoskatt. För de fall av dubbelbeskattning, då ett sådant stadgande ej kan tillämpas, har Konungen jämlikt 72 § i kommitténs förslag viss möjlighet att åstadkomma skattelindring.

Om kammarrättens hemställan icke skulle beaktas, anser sig ämbetsverket dock böra framhålla, att de inskränkningar i Konungens myndighet, som i förevarande paragraf gjorts, icke torde böra bibehållas, i varje fall icke i oförändrat skick. Då i de avtal till undvikande av dubbelbeskattning, som Sverige hittills avslutat, svenska staten avstått från den beskattningsrätt, som omtalas i 4 § 1 mom. 2) 2 d, verkar förbehållet i andra stycket av förevarande paragraf allt för snävt. Mot förbehållet i första stycket, att skatten måste avse egendom utom riket, anmärkes särskilt, att den omständigheten, att t. ex. kontanter, svenska inteckningar eller andra skuldebrev händelsevis förvaras utomlands, borde vara av ringa betydelse i beskattningshänseende. Beträffande vissa slag av egendom är det för övrigt omöjligt att utan särskilda kompletterande rättsregler veta, under vilka förhållanden desamma anses lokaliserade utom riket; dit höra exempelvis fordringsrätter, som icke äro grundade på skriftliga handlingar.

Enligt de principer, som ligga till grund för den internationella beskatt­ Departements­

chefen. ningsrätten, bör för en och samma egendom arvsskatt icke utgå i mer än en stat. Då emellertid de olika staterna regelmässigt i sin lagstiftning uppdraga mycket vida gränser för den subjektiva skattskyldighetens omfattning, uppkommer ej sällan en dubbelbeskattning, som för den enskilde kan kännas mycket tyngande. Det lämpligaste sättet att undvika dubbelbeskattning är utan tvivel ingående av internationella avtal härom. För arvsbeskattningens del har Sverige hittills träffat dylika överenskommelser endast med Tyskland, Frankrike och Ungern. I den mån avtal icke föreligga synas därför bestämmelser erforderliga, som till* undvikande av dubbelbeskattning medgiva eftergift av skatt. I likhet med kammarrätten anser jag emellertid nu rådande praxis, enligt vilken skatten alltid efterskänkes, så snart arvsskatt erlagts för egendom utom riket, mindre lycklig. På sätt framhållits torde undersökning först böra verkställas, huruvida i det föreliggande fallet just det svenska skattekravet bör frånlrädas. Vid en dylik prövning torde Kungl. Maj:ts befogenhet att eftergiva skatt icke böra vara begränsad till att avse skatt å visst slag av egendom eller å egendom utom riket. Jag vill därför föreslå sådan ändring i nu gällande bestämmelser, att Kungl. Majit bemyndigas alt, örn egendom blivit beskattad såväl här i riket som i utländsk stat, till undvikande av eller lindring i dubbelbeskattningen förordna örn efterskänkande av den svenska skatten, när skäl därtill finnas föreligga. Jag

204 Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

förutsätter då, att Kungl. Maj:ts prövning, huruvida och i vad mån skatt bör eftergivas, skall komma att ske i huvudsaklig överensstämmelse med de grundsatser, som kommit till uttryck i dubbelbeskattningsavtalen mellan Sverige och främmande stater.

59 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om s. k. återvinning av skatt. I den inledande översikten har redogjorts för huvuddragen av den av kommittén föreslagna omläggningen av det nuvarande restitutionsförfarandet. Sålunda har omnämnts, hurusom enligt förslaget skiljes mellan å ena sidan den handläggning av skatteärendet, som innefattar prövning av anspråk på återfående av erlagd skatt, och å andra sidan utanordnandet av det belopp, som efter dylik prövning skall återbäras. Enligt förslaget avses med återvinning av skatt — till skillnad från omprövning av skattebeslut efter besvär i högre instans — det förfarande varigenom förnyad prövning i samma instans kan påkallas i vissa särskilda fall, närmast motsvarande de i 49 § 1 mom. arvsskatteförordningen avsedda restitutionsfall, vilkas handläggande nu ankommer på vederbörande länsstyrelse. Beträffande den närmare innebörden av kommittéförslaget i förevarande del hänvisas till betänkandet (sid. 152—154 och 165—166). Här må endast framhållas, att till skillnad från det generellt avfattade stadgandet i 49 § 1 mom. arvsskatteförordningen i förevarande paragraf av förslaget genom uppräkning angivas de fall, då omprövning av ett tidigare skattebeslut skall kunna påkallas i första instans.

I fråga om kommittéförslagets metod för angivande av återvinningsfallen anför kammarrätten bland annat:

Endast två omständigheter, vilka inträffat efter tiden för skatts erläggande, nämligen de som i förevarande paragraf angivas under b) och c), skulle enligt förslaget kunna föranleda återvinning. Under a) och d) angivas förhållanden, vilka förelegat redan vid skattebetalningen, men då icke varit kända. Vad e) beträffar avses givetvis därmed vid tiden för skattebetalningen föreliggande omständigheter. Emellertid har sistnämnda punkt formulerats så, att därunder möjligen även skulle kunna inbegripas förhållanden, som inträffat senare; en sådan tolkning synes emellertid knappast kunna vara riktig, då den innebär, att skattskyldig, därest deklaration skall avgivas, har större möjlighet till återvinning av skatt än örn bouppteckning skolat ingés. Att av förhållanden, som inträffat efter tiden för skatts erläggande, inga andra än de två under b) och c) angivna kunna föranleda återvinning av skatt ställer de skattskyldige i sämre ställning än enligt gällande bestämmelser, och fråga är, om en sådan inskränkning i talerätten är rättvis och välbetänkt. Örn exempelvis en skattepliktig gåva av civilrättsliga skäl måste gå åter, synes den skattskyldige skäligen böra återfå erlagd gåvoskatt, men en sådan möjlighet föreligger icke enligt 59 § — under förutsättning att åt föreskriften under e) får ges den ovan antydda, mera inskränkta tolkningen. Att emellertid i författningsrummet i fråga intaga en fullständig uppräkning av alla de efter skatts erläggande inträffade förhållanden, som skäligen böra föranleda återfående av skatt, lärer antagligen ej låta sig göra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 205

Bankjuristernas förening anser att, enär rätten för laglottsberättigad att påkalla jämkning av testamente regelmässigt kvarstår utöver den tid, inom vilken bouppteckning skall inregistreras, det kan ifrågasättas om icke såsom grund för återvinning av skatt borde upptagas jämväl det fall att testamente, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning, skall med anledning av sådant yrkande jämkas.

Kommitténs förslag i nu förevarande del torde vara ägnat att väsentligen Departementsundanröja de olägenheter, som äro förbundna med det nuvarande restitu- chefen. tionsförfarandet. I annat sammanhang har redan framhållits, att den jämkning av kommittéförslagets regler örn återvinning, som föranledes av att gåvobeskattningen av mig föreslås bibehållen hos länsstyrelserna, icke medför några komplikationer i fråga örn handläggningen av återvinningsärendena. Uppenbart måste vara att, såsom kammarrätten förutsatt, de under e) i förevarande paragraf angivna omständigheterna av kommittén avsetts skola hava förelegat redan vid tiden för det tidigare beslutet om skattens fastställande. Författningstexten har nu härutinnan förtydligats. För en utsträckning av rätten till återvinning på sätt i kammarrättens yttrande ifråga sättes finnas enligt min mening icke tillräckliga skäl. Icke heller anser jag möjlighet till återvinning böra beredas i det av bankjuristernas förening åsyftade fallet. Det torde nämligen från fiskalisk synpunkt knappast kunna anses tillrådligt att medgiva jämkning av en vid beskattningen skedd lottbestämning i vidare mån än kommittén föreslår.

60 §.

I denna paragraf givas bestämmelser örn fullföljd av talan mot beslut i skatteärende. I den inledande översikten har angivits, hurusom det här —till skillnad från de i 59 § avsedda återvinningsfallen — är fråga om ändring av beslut, som innefattar påstådd felaktig tillämpning av hithörande författningsbestämmelser. Enligt kommitténs förslag har, då beslutet innefattar beräkning av skatt, besvärstiden bestämts till tre år medan i andra fall skall gälla den vanliga besvärstiden, i regel tjugu dagar från beslutets meddelande. Med beslut, som innefattar beräkning av skatt, avses enligt motiven dels beslut, varigenom fråga om fastställande av skatt blivit prövad, dels beslut jämlikt 56 § i fråga örn eftergift av redan fastställd skatt och dels beslut jämlikt 59 § med anledning av ansökan om återvinning av skatt. Enligt nuvarande bestämmelser har enskild part, som vill föra talan örn återfående av skatt, att inom sex månader från skattens erläggande därom ingiva ansökan till hovrätten. Den rätt, som jämlikt 36 § stämpelförordningen tillkommer advokatfiskal vid hovrätten att där föra talan mot enskild part örn utgivande av felande stämpelbelopp är däremot icke underkastad annan tidsbegränsning än som följer därav att för skatteanspråket gälla allmänna regler örn tioårig preskription.

Beträffande de nu berörda bestämmelserna i kommitténs förslag anförcs i betänkandet:

206 Kunni. Maj:ts proposition nr 192.

Det måste enligt kommitténs mening anses i princip oriktigt att under det den enskilda partens talerätt är i hög grad tidsbegränsad någon som helst särskild tidsbegränsning icke satts för kronans talerätt; staten och den enskilde böra i det skatterättsliga förhållandet hava ställningen av likaberättigade parter. Genom kommitténs förslag att för fullföljd av talan mot underrätts beslut, som innefattar beräkning av skatt, skall gälla en besvärstid av tre år har sålunda å ena sidan advokatfiskalens talerätt blivit till tiden begränsad och å andra sidan tiden för den enskilda partens talerätt blivit i väsentlig mån utsträckt samt därigenom i förevarande hänseende likställighet i det skatterättsliga förhållandet ernåtts. Att besvärstiden satts till tre år har närmast sin grund däri att tiden för insändande till hovrätten av renovationer av underrätternas protokoll och för advokatfiskalens granskning av renovationerna författningsenligt kan i vissa fall komma att uppgå till sammanlagt omkring två år. Självfallet bör besvärstiden tillmätas något vidsträcktare än nyssangivna tid. Enligt kommitténs förslag skall det åligga vederbörande advokatfiskal att, då han finner påförd skatt vara för högt beräknad, därom underrätta den skattskyldige för att därigenom bereda denne tillfälle att söka ändring i skattebeslutet. Denna bestämmelse utgör ytterligare skäl för att bestämma besvärstiden lika för advokatfiskalen och enskild part.

I sitt yttrande över kommittéförslaget förordar advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt, att tiden för advokatfiskalens talan bestämmes till fem år, varemot ämbetet icke finner anledning till erinran mot att tiden för den enskilde partens talerätt i enlighet med förslaget utsträckes till tre år.

Enligt ämbetets förmenande kunde det nämligen ifrågasättas om icke i själva verket kronan missgynnats genom den föreslagna ändringen. Under det den enskilde parten sutte inne med kännedom om alla de faktiska förhållandena i ärendet, kunde advokatfiskalsämbetet ofta icke vid den vanliga granskningen vinna kännedom om fakta, som vöre av beskaffenhet att föranleda anmärkning mot stämpelbeläggningen, utan erhölle icke sällan sådan kännedom i annat sammanhang, exempelvis genom utredning, som framkomme med anledning av en restitutionsansökan. Å andra sidan syntes den föreslagna utsträckningen av tidsfristen för den enskilde partens del motiverad av hänsyn till de fall då vid advokatfiskalens granskning upptäcktes att för mycket stämpel uttagits.

Stockholms rådhusrätt uttalar, att den föreslagna begränsningen av den tid, inom vilken advokatfiskalsämbetena hade att anhängiggöra talan mot underrätts beslut i arvsskatteärenden, visserligen från de enskilda rättsägarnas synpunkt innebure en fördel men att det måste anses föga överensstämmande med den moderna tidens krav, att de skattskyldiga kunde äventyra att ännu flera år efter det underdomstolens skattebeslut meddelats och sedan arvsmecllen måhända i god tro förbrukats bliva utsatta för krav på ytterligare arvsskatt. Därest med hänsyn till arbetsförhållandena inom hovrätterna en besvärstid av sex månader, motsvarande den för enskild part nu gällande, skulle anses vara för kort, borde besvärstiden under alla omständigheter kunna begränsas till ett år.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker, att det i författningstexten använda uttrycket »beslut, som innefattar beräkning av skatt», icke syntes

Kungl. May.ts proposition nr 192. 207

läcka de fall, som enligt motiven därmed avsåges, och följaktligen borde ersättas med en uppräkning av de åsyftade fallen.

Kammarrätten anför bland annat, att av den generella avfattningen av förevarande paragraf kunde slutas, att det ej vore meningen att fortfarande begränsa advokatfiskalens talerätt till fall, som föranleddes av kontrollgranskningen, men att det dock vore önskvärt att detta förhållande bleve fullt klarlagt. Det kunde för övrigt ifrågasättas om icke även i underrätt det i vissa fall behövdes någon, som bevakade det allmännas intressen i arvsoch gåvoskatteärenden.

Jag är ense med kommittén därutinnan att, i den mån detta praktisktDeparfeme»!^ låter sig göra, staten och den enskilde böra i det skatterättsliga förhållan- c!ie!endet få ställningen av likaberättigade parter. Om —- såsom kommittén framhållit — på grund av förhållanden, som hava samband med advokatfiskalernas stämpelgranskning, tämligen rymlig tid måste tillmätas för advokatfiskalernas talerätt, bör det därför också anses naturligt att de skattskyldiga komma i åtnjutande av motsvarande förmån. Såsom ett särskilt skäl härför anföres i betänkandet att enligt förslaget stadgas skyldighet för vederbörande advokatfiskal att, då han finner påförd skatt vara för högt beräknad, därom underrätta den skattskyldige för att bereda denne tillfälle att söka ändring i skattebeslutet. På sätt i det följande kommer att närmare angivas har jag visserligen ansett mig icke böra biträda kommitténs förslag i denna del. Det torde emellertid ändock kunna förutsättas att, såsom redan för närvarande sker, advokatfiskalerna skola, utan någon i författningen ålagd skyldighet härutinnan, vid granskningen uppmärksamma även sådana fel, som gått ut över de skattskyldiga, och bereda dem tillbörlig möjlighet till rättelse. Följaktligen kvarstår det nyss angivna särskilda skälet för en utsträckning av besvärstiden även för de skattskyldigas del. Jag har icke funnit anledning att i princip frångå förslagets bestämmelse om att för de fall, där en förlängd besvärstid ansetts böra stå till buds, denna skall utgöra tre år. I anslutning till förberörda erinran av hovrätten över Skåne och Blekinge har i förtydligande syfte nyssnämnda fall i författningstexten blivit genom uppräkning angivna.

Till förebyggande av eljest möjliga komplikationer i det processuella förfarandet synes det vara lämpligt att, örn ena parten sökt ändring i ett beslut, för vars överklagande den treåriga besvärstiden stått till buds, vederpartens rätt att å sin sida söka ändring i beslutet underkastas särskild tidsbegränsning i anslutning till det processförfarande, som inletts genom de först inkomna besvären. Såsom lämplig frist för avvaktande av ytterligare besvär torde utan men för den klagoberättigade kunna bestämmas en tid av två månader, som i regel blir att räkna från delgivningen av den först klagande partens besvärshandlingar. En sådan anordning föranleder vidare särskilda bestämmelser örn att i hovrätt vederpart alltid skall höras över anförda besvär samt att hovrätten skall utsätta delgivnings- och förklaringstider. Härjämte föreslås viss förenkling i förfarandet så hilvida att enskild parts be-

208 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

svärshandlingar skola genom hovrättens försorg tillställas advokatfiskal. Eljest gällande föreskrifter angående sättet för delgivning av besvärshandlingar skola således i detta fall icke tillämpas, varjämte det skall ankomma icke på den enskilda parten själv utan på advokatfiskalen att ombesörja besvärshandlingarnas återställande till hovrätten.

I kommitténs förslag upptaget förbud mot överklagande av underrätts och domares beslut i frågor som avses i 17 § — d. v. s. frågor om anstånd med skattens fastställande — torde av praktiska skäl böra utvidgas med förbud jämväl mot överklagande av beslut, som meddelas med stöd av 26 §, d. v. s. förelägganden att i skatteärende tillhandahålla utredning samt förordnande av särskild värderingsman. För en sådan begränsning av talerätten torde, såvitt avser förordnanden av sist angivet slag, finnas så mycket mera skäl som, enligt vad föreslagits, hovrätt skall efter framställning av advokatfiskal äga förordna värderingsman i dit fullföljt skatteärende. Från förbudet har självfallet gjorts det undantag att, om föreläggande att tillhandahålla utredning förbundits med vitespåföljd, föreläggandet skall kunna komma under prövning i samband med klagan över beslut om vitets utdömande.

De föreslagna reglerna innebära, att part skall äga fullfölja talan mot beslut i skatteärende utan annan begränsning än som följer av rättegångsbalkens regler och de särskilda förbud mot överklagande som nyss nämnts. Advokatfiskalerna skola sålunda vara behöriga att inom vanlig besvärstid av i regel tjugu dagar fullfölja talan mot underrätts eller länsstyrelses beslut om utdömande av vite för exempelvis underlåtenhet att tillhandahålla i skatteärendet erforderlig utredning samt mot beslut varigenom anstånd med erläggande av skatt medgivits. Det kan synas naturligt att, om talerätt skall finnas i sådana fall, det även bör tillses att vederbörande advokatfiskal får del av det meddelade beslutet, om vars tillkomst han eljest i regel icke kommer att erhålla kännedom förrän i samband med kontrollgranskningen och således först efter besvärstidens utgång. Såvitt gäller beslut, varigenom anstånd med erläggande av skatt medgivits, anser jag sådan underrättelseskyldighet böra åläggas beskattningsmyndigheterna, varom bestämmelser lämpligen torde meddelas i administrativ ordning. Vad angår beslut örn utdömande av vite synes däremot en sådan anordning knappast vara av fiskaliska skäl påkallad. Förefintligheten av besvärsrätt för vederbörande advokatfiskal jämväl i sistnämnda fall torde likvisst icke komma att bliva utan betydelse, då därav i allt fall lärer bliva följden att, innan ändring av sådant beslut kan ske på besvär av den, som blivit fälld till vite, advokatfiskalen blir i tillfälle att såsom vederpart yttra sig över besvären.

Redan av det nu sagda torde framgå, att advokatfiskalernas talerätt icke skall i något fall vara begränsad till fullföljande av anmärkningar, som framkommit vid kontrollgranskningen. Detta lärer ock otvetydigt kunna utläsas av författningstexten, särskilt efter den överarbetning, som den av kommittén föreslagna texten underkastats jämväl i andra hänseenden än förut angivits.

Kungl. Muj:ts proposition nr 192.

öl §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser örn sättet för återbetalning av erlagda skattebelopp, som på grund av bestämmelserna i 22 § 3 inom., 33 § 3 mom. eller 56—59 §§ eller enligt överrätts beslut skola återbäras. Enligt kommitténs förslag skall i överensstämmelse med vad som nu gäller sådant skattebelopp på ansökan kostnadsfritt återbetalas i den ordning, som är föreskriven i fråga om restitution av kronoutskylder. Örn det till grund för återbetalningen åberopade beslutet meddelats av beskattningsmyndighet i första instans, skall återbetalning ske utan avvaktande att beslutet vinner laga kraft. Återbetalningen skall omfatta även ränta å det återburna skattebeloppet efter fem procent om året från och med den dag beloppet, efter det beskattningsmyndighet i första instans meddelat beslut örn skattens fastställande, blivit inbetalat till den dag detsamma återbekommes. Ränta skall dock ej utgå för längre tid än till dess trettio dagar förflutit efter det laga kraft åkommit det beslut, enligt vilket beloppet skall återbekommas, och i varje fall ej för längre tid än ett år från det beskattningsmyndighet i första instans meddelat beslut om skattens fastställande. Någon motsvarighet till den sistnämnda tidsbegränsningen finnes icke i gällande författning. Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter, örn icke i nu ifrågavarande fall räntefoten borde bestämmas efter samma grunder, som enligt kommitténs förslag skola gälla beträffande ränta å skatt, med vars erläggande anstånd beviljas, i vilken händelse bestämmelsen i förevarande paragraf, att ränta ej må beräknas för längre tid än ett år från det beslut om skattens fastställande först meddelades, borde utgå. Stockholms rådhusrätt ifrågasätter, huruvida tillräckliga skäl föreligga för införande av sistberörda begränsning av rätten till ränta. Liknande uttalande göres av bankjuristernas förening, därvid föreningen anmärker, att ifrågavarande begränsning syntes obillig vid det förhållandet att sådant beslut av beskattningsmyndighet i första instans, varom här vore fråga, vunne laga kraft först efter tre år och att i händelse av anförda besvär ytterligare tidsutdräkt kunde uppstå innan lagakraftägande beslut förelåge. Kammarrätten anmärker, att varken i gällande arvsskatteförordning eller i uppbördsreglementet funnes någon motsvarighet till den föreslagna bestämmelsen, att återbetalning finge ske på grund av ett icke lagakraftvunnet beslut i första instans. Då kommittén här vidrört ett mycket tveksamt problem, som antagligen borde lösas efter ensartade linjer inom hela skattesystemet, kunde kammarrätten ej för närvarande tillstyrka ifrågavarande bestämmelse i kommittéförslaget. Örn det i allt fall ansåges, att en dylik bestämmelse borde meddelas, kunde man fråga, varför cj stadgandet skulle utsträckas till beslut av hovrätt.

Mot den föreslagna bestämmelsen att sådan återbetalning av skatt, som Departementsgrundas å beslut av beskattningsmyndighet i första instans, skall verkstäl- chefen. las oaktat beslutet ej vunnit laga kraft, har anmärkts, alt bestämmelsen innebure en avvikelse från eljest vedertagen princip att vid restitution avvakta Billang till riksdagens protokoll Wiil. 1 sami. Nr 192. 14

210 Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

lagakraftägande beslut. Såsom av det föregående framgår innefatta emellertid de beslut av beskattningsmyndighet i första instans, varom här kan bliva fråga, sådan omprövning av ett myndighetens tidigare beslut, som äger rum med anledning av ansökan örn eftergift eller återvinning av skatt. Denna omprövning skall endast avse omständigheter som, örn de förelegat eller varit kända vid tiden för det första beslutet, redan då skulle hava föranlett skattens bestämmande i enlighet med det senare beslutet. Redan med hänsyn härtill torde enligt min mening ett i princip likartat bedömande av nu ifrågavarande fall och de fall, då återbetalningen grundas å beslut i högre instans om nedsättning av skatten, icke kunna komma i fråga. Lika litet som för verkställighet av underrätts eller länsstyrelses beslut om uttagande av skatt förutsättes att beslutet vunnit laga kraft, synes man, då underrätt eller länsstyrelse efter omprövning av nu angiven art beslutat nedsättning av skatten, kunna fordra att den till återbetalning berättigade skall avvakta besvärstidens utgång, vilket skulle innebära en väntetid av tre år. Annorlunda blir givetvis förhållandet örn efter fullföljd av talan till högre instans ändring göres i det tidigare beslutet örn skattens fastställande. Vare sig ändringen innefattar höjning eller sänkning skall i sådana fall med verkställighet av beslutet — d. v. s. uttagande av felande skattebelopp eller återbetalning av för högt beräknad skatt — anstå till dess laga kraft åkommit beslutet. Det förut omnämnda uttalandet, att den bestämmelse, varom nu är fråga, skulle sakna motsvarighet i gällande arvsskatteförordning torde för övrigt knappast vara riktigt. De fall av eftergift och återvinning, som enligt förslaget hänvisas till beskattningsmyndighet i första instans, motsvara i stort sett de restitutionsfall, vilkas prövning nu ankommer på vederbörande länsstyrelse. Denna prövning är icke underkastad någon kontrollgranskning av advokatfiskal och det kan i följd härav enligt nu gällande bestämmelser icke bliva fråga om att länsstyrelses beslut i restitutionsärenden göras till föremål för klander från advokatfiskalens sida. Något hinder för omedelbart verkställande av dylikt beslut om restitution av skatt lärer därför icke förefinnas. En av de hörda myndigheterna ifrågasätter, örn icke jämväl ränta å återbetald skatt borde bestämmas efter samma grunder, som skola gälla beträffande ränta å skatt, med vars erläggande anstånd beviljas. Enligt vad jag i principiell överensstämmelse med kommitténs förslag förordat skall i sistnämnda fall räntan beräknas efter den procent, som Kungl. Majit i anslutning till det allmänna ränteläget fastställer i december varje år att gälla för det påföljande året. Visserligen synas skäl kunna anföras för att även i nu ifrågavarande fall räntefoten bestämmes på nyss angivet sätt. Då enligt för skattesystemet i dess helhet nu gällande bestämmelser ränta å restituerad skatt beräknas efter fem procent, torde emellertid föreliggande fråga böra lösas i ett vidsträcktare sammanhang, och jag har därför icke funnit anledning att frångå kommitténs förslag på denna punkt. I ett par av yttrandena ifrågasättes, huruvida tillräckliga skäl föreligga för införande av den av kommittén föreslagna bestämmelsen, att ränta icke skall beräknas för längre tid än ett år från det beslut örn skattens faststäl-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 211

lande först meddelades. Då beträffande sådant beslut av beskattningsmyndighet i första instans, varom här är fråga, besvärstiden skall utgöra icke mindre än tre år, kan det visserligen inträffa att talan om återfående av skatt kommer att anhängiggöras och slutligen prövas avsevärt senare än ett år efter det första skattebeslutet. Det torde emellertid finnas anledning förutsätta, att den till återbäring berättigade endast undantagsvis dröjer med framställande av sitt anspråk under så lång tidrymd samt att dessa undantagsfall väsentligen komma att bliva sådana där den för höga skattedebiteringen upptäckts icke av den enskilda parten själv utan av vederbörande advokatfiskal i sammanhang med kontrollgranskningen. Då härtill kommer att en utsträckning av rätten till ränta torde kunna vara ägnad att föranleda den enskilda parten att onödigtvis dröja med sitt anspråk på återbäring, har jag ansett mig böra även i nu förevarande hänseende biträda kommitténs förslag.

I annat hänseende har jag emellertid funnit anledning frångå kommitténs förslag. Enligt min mening bör det icke anses under alla förhållanden givet, att i sådana till Kungl. Maj:ts prövning hänvisade fall av eftergift av skatt, som avses i 57 och 58 §§, ränta å återbetalat belopp skall utgå. För dessa fall har jag ansett lämpligt föreslå en bestämmelse av innehåll att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att förordna i vad mån ränta skall utgå, dock med den begränsningen att räntan icke må beräknas efter högre räntefot eller för längre tid än som för övriga fall stadgats.

62 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser angående protokollföring av beslut i skatteärenden. I paragrafen föreskrives, att dylika beslut av underrätt skola upptagas i bouppteckningsprotokollet efter vad därom är särskilt stadgat. Denna hänvisning avser 1 § av förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden. Såsom av det följande framgår föreslås viss ändring av nämnda författningsrum.

Paragrafen innehåller vidare särskilda föreskrifter om vilka anteckningar, som skola verkställas i protokollet, när underrättens beslut avser fastställande av skatt. De i detta hänseende givna föreskrifterna överensstämma i huvudsak med vad som stadgas i 51 § gällande arvsskatteförordning. Föreskriften alt bouppteckningsprotokollet, örn arvlåtaren var gift kvinna, skall innehålla upplysning jämväl om hennes namn som ogift, bar tidigare berörts i samband med behandlingen av kontrollförfarandet beträffande beskattningen av successiva förvärv. Någon bestämmelse örn alt i protokollet bör antecknas den skattskyldiges namn bar icke givits i kommittéförslaget. Enär dylik uppgift icke synes böra saknas i ett beslut, som avser fastställande av skatt, har förslaget kompletterats i detta hänseende. Det skulle ock kunna ifrågasättas örn icke i vissa fall, nämligen då bouppteckning icke innehåller uppgift örn skattskyldigs hemvist, i protokollet borde lämnas upplysning härutinnan för att i förekommande fall underlätta åtgärderna för

212 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

indrivning genom vederbörande länsstyrelse av felande skattebelopp. Av praktiska skäl — särskilt med hänsyn därtill att på grund av bestämmelse i boutredningslagen uppgift örn hemvist skall finnas i bouppteckning beträffande alla andra skattskyldiga än legatarier — har jag ansett lämpligare att i stället i 53 § intages en föreskrift om att den anmälan, som av rätten eller domaren skall göras till länsstyrelsen om förekommen betalningsförsummelse, skall innehålla erforderlig uppgift angående skattskyldigs hemvist.

64 §.

Enligt kommitténs förslag skall för skattens uttagande verkställd stämpelbeläggning granskas av advokatfiskalen i vederbörande hovrätt på sätt som stadgas i stämpelförordningen. Motsvarande föreskrifter finnas i 53 § gällande arvsskatteförordning. Den kontroll, som härigenom anordnas, bör — uttalar kommittén — icke blott avse att tillgodose kronans rätt, d. v. s. att den uttagna stämpeln icke varit för låg, utan lika viktigt är från rättslig synpunkt att advokatfiskalerna vid sin granskning uppmärksamma, att den enskilde skattebetalaren icke avkräves högre skatt än som åligger honom. Kommittén har därför föreslagit ett stadgande, varigenom advokatfiskalen ålägges att, örn han vid granskningen funnit för hög skatt hava uttagits, därom skriftligen underrätta den skattskyldige med angivande av de skäl, på grund varav skattebeslutet anses felaktigt, ävensom det belopp, varmed skatten funnits för högt beräknad. Örn efter sådan underrättelse anförda besvär föranleda nedsättning av skatten, skall enligt kommitténs förslag advokatfiskalen äga uppbära jämlikt stämpelförordningen återgående provision på sätt i förslaget närmare angives. Någon dylik underrättelseplikt finnes icke enligt gällande bestämmelser, men i praxis hava advokatfiskalerna, om de funnit fall av för hög beskattning, brukat för ernående av rättelse underrätta parten härom eller framställa anmärkning hos den för stämpelbeläggningen ansvarige tjänstemannen.

Mot det av kommittén föreslagna stadgandet om underrättelseplikt för advokatfiskal hava i en del yttranden framställts erinringar.

Advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt anför sålunda:

Som framgår av betänkandet anmärka advokatfiskalerna redan nu i viss omfattning på fall av felaktig stämpelbeläggning, då för mycket stämpel uttagits. Ämbetet har sålunda i princip intet att invända mot förslagets ståndpunkt, att advokatfiskalernas granskning bör gå ut på en generell prövning, huruvida verkställd stämpelbeläggning skett i överensstämmelse med gällande rättsregler. Emellertid måste ihågkommas, att tolkningen av nu gällande rättsregler för ifrågavarande område erbjudit praxis avsevärda svårigheter och det torde knappast kunna antagas, att de av kommittén föreslagna bestämmelserna, örn de lagfästas, skola visa sig lättare att tillämpa. Med hänsyn härtill måste det anses synnerligen betänkligt att ålägga advokatfiskalerna som tjänsteplikt att underrätta den skaltskyldige örn den felberäkning av skatten, som enligt advokatfiskalens mening förelupit. Advokatfiskalen kommer härigenom att ställas inför ett mycket ömtåligt avgörande. Om den skattskyldige på grund av advokatfiskalens meddelande örn att skatt skulle hava uttagits med för högt belopp anför besvär över skattens beräknande

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 213

oell domstolarna icke bifalla besvären, måste advokatfiskal! inför allmänheten komma att framstå i en egendomlig dager och kanske rentav att utsättas för krav på ersättning för kostnaderna i ärendet. Skulle däremot advokatfiskal underlåta att i visst fall anmärka på för hög beskattning, kan han löpa fara alt beskyllas för tjänstefel. Det kan med visshet antagas att advokatfiskalerna utan särskilt stadgande härom komma att i väsentligt större utsträckning än tidigare anmärka på fall då för mycket stämpel uttagits. I de fall, som vid granskning upptäckts efter utgången av den nu gällande korta tidsfristen för restitution, torde nämligen advokatfiskalerna i regel hava anmärkt på stämpelbeläggningen endast när den kan anses hava haft karaktären av tjänstefel. Den föreslagna utsträckningen av tiden för ingivande av restitutionsansökning torde emellertid medföra ändring härutinnan.

Svea hovrätt har funnit vad advokatfiskalsämbetet erinrat mot den föreslagna bestämmelsen värt beaktande, och hovrätten över Skåne och Blekinge har framfört liknande synpunkter.

Av övriga hörda myndigheter hava Göta hovrätt och kammarrätten förklarat sig icke hava någon erinran mot ifrågavarande bestämmelse i förslaget.

För egen del anser jag i remissyttrandena hava anförts vägande skäl mot Departementsatt -— såsom kommittén föreslagit *— i författningen intages föreskrift om chefenskyldighet för advokatfiskalerna att underrätta skattskyldig, därest de funnit att skatt uttagits med för högt belopp. Visserligen böra även enligt min mening advokatfiskalerna verkställa sin granskning icke blott ur synpunkten av kronans fiskaliska intresse utan även för att kontrollera, att den enskilde icke avkrävts högre skatt än som vederbort. En smidigare lösning av ifrågavarande problem torde dock kunna vinnas genom ett fulltöljande och utvecklande av nu rådande praxis. Det lärer även vara att förvänta, att advokatfiskalerna för framtiden vid sin granskning av stämpelbeläggningen skola, utan att föreskrift därom intages i författningen, i erforderlig utsträckning bevaka jämväl den enskildes intresse, detta så mycket mera som den föreslagna besvärstiden för enskild part av tre år i stället för nuvarande tidsfrist av sex månader kommer att bereda de skattskyldiga helt andra möjligheter att på föranledande av advokatfiskalen söka rättelse i ett felaktigt skattebeslut. Enligt min mening bör följaktligen icke i författningen givas någon föreskrift örn underrättelseplikt för advokatfiskalerna i nu avsedda fall. Härmed bortfaller också det huvudsakliga skälet för bestämmelsen i kommittéförslaget örn utbetalande av stämpelprovision till advokatfiskalerna, vilken flir övrigt i åtskilliga yttranden blivit föremål för kritik.

Då enligt vad av mig förordats gåvobeskattningen skall bibehållas hos länsstyrelserna erfordras en särskild föreskrift — motsvarande i 53 § 2 mom. gällande arvsskatteförordning upptaget stadgande — att advokatfiskalernas granskning även skall avse beslut i gåvoskatteärenden. Bestämmelse härom har införts i förevarande paragraf i förslaget, varjämte stadgats, att avskrift av protokoll i dylikt ärende skall, enligt de närmare föreskrifter, sorn meddelas av Kungl. Majit, för granskning överlämnas till hovrätt. Vidare har i anslutning till erinran, som framställts i eli av yttrandena, i för-

214 Kanyl. Maj:ts proposition nr 192.

fattningstexten uttryckligen angivits, att advokatfiskalernas gi'anskning skall avse även beslut i ärenden angående eftergift eller återvinning av skatt.

65-69 §§.

De under dessa paragrafer upptagna bestämmelserna örn straffpåföljder, vitén och edgångsskyldighet hava sin motsvarighet i 66—70 §§ av kommittéförslaget.

Såvitt gäller straffpåföljd för lämnande av oriktiga uppgifter vid beskattningen hava de av kommittén föreslagna bestämmelserna avfattats i huvudsaklig anslutning till motsvarande stadganden i 143 § taxeringsförordningen. Underlåtenhet att inom föreskriven tid avgiva deklaration medför enligt kommitténs förslag bötesstraff, varjämte beskattningsmyndigheten äger förelägga vite för att framtvinga deklarationspliktens fullgörande. Härutinnan överensstämma förslagets och gällande arvsskatteförordnings bestämmelser. I taxeringsförordningen stadgas däremot icke straffpåföljd för underlåtenhet att avgiva självdeklaration men däremot befogenhet för länsstyrelsen att genom vite tillhålla den försumlige att fullgöra sin skyldighet. Beträffande de i förevarande del av kommittéförslaget upptagna bestämmelserna må vidare hänvisas till sid. 228—230 i betänkandet.

I sitt över kommittéförslaget avgivna yttrande har Överståthållarämbetet uttalat, att taxeringsförordningens straffbestämmelser föga lämpade sig som förebild för en ny lagstiftning, då de vore synnerligen oklara och svårtolkade. Det föreslagna stadgandet om ansvar för den, som förtigit någon omständighet av betydelse vid beskattningen saknade motsvarighet i 143 § taxeringsförordningen, vilket författningsrum alltid hade tolkats så, att där förekommande uttryck »oriktigt meddelande» ansetts inbegripa även ett rent förtigande. Berörda stadgande i förslaget kunde därför befaras komma att återverka i en restriktiv riktning å tolkningen av 143 § taxeringsförordningen på ett sätt, som icke vore önskvärt. Enligt allmänna regler borde icke straff och vitesföreläggande kunna inträda vid en och samma gärning. Då emellertid bötesstraff icke vore tillräckligt för att framtvinga fullgörandet av i förordningen stadgade skyldigheter, borde givetvis möjlighet till vitesföreläggande förefinnas. Därav syntes dock böra följa, att bötesstraff icke skulle stadgas för fall av försummat avgivande av deklaration.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har anmärkt, att den föreslagna bestämmelsen om befogenhet för rätten att genom vite tillhålla skattskyldig eller annan »att fullgöra vad enligt denna förordning åligger honom» hade erhållit en för vid avfattning. Enligt densamma skulle nämligen rätten t. ex. få befogenhet, att genom vite tillhålla skattskyldig att fullgöra honom åliggande betalningsskyldighet. Att detta icke vore meningen framginge emellertid av förslagets bestämmelser i 53 §.

Departements­

De erinringar, som enligt vad nu angivits framställts mot de föreslagna chefen. straffbestämmelserna i fråga örn lämnande av oriktiga uppgifter, hava icke

Kanal. Maj.ts proposition nr 192. 215

föranlett mig att frångå kommittéförslaget. Vad särskilt angår anmärkningen att enligt praxis lämnande av oriktig uppgift ansetts inbegripa förtigande av någon ur beskattningssynpunkt betydelsefull omständighet, varför förtigande ej behövde uttryckligen nämnas, torde det visserligen vara riktigt, att även på förevarande beskattningsområden i många fall ett förtigande utan vidare kommer att framstå såsom ett lämnande av oriktig uppgift. Av betydelse härutinnan är icke blott föreskriften, att bouppteckning skall innehålla försäkran att ej något är med vilja och vetskap utelämnat, utan även att, enligt vad jag förordat, gåvodeklarationer skola avfattas enligt fastställt formulär. Många fall återstå emellertid, som ur ifrågavarande synpunkt icke äro jämförbara med förhållandena vid den allmänna beskattningen. I likhet med kommittén finner jag därför skäl föreligga, att i författningstexten uttryckligen angiva att ett förtigande föranleder samma straff som en oriktig uppgift. Ett sådant stadgande bör icke vara ägnat att inverka på den tolkning, som vid den allmänna beskattningen givits uttrycket oriktigt meddelande. Emot den i ett flertal skatteförfattningar förekommande anordningen att jämte straffpåföljd för underlåtenhet att avgiva deklaration anlita vitesföreläggande för deklarationens framtvingande i händelse av tredska har jag intet att erinra.

Den erinran, som framställts av hovrätten över Skåne och Blekinge, har föranlett en jämkning i den av kommittén föreslagna författningstexten. Häri hava även vidtagits vissa ytterligare ändringar av formell art.

71 §•

I denna paragraf, som motsvarar 72 § i kommitténs förslag, hava upptagits bestämmelser angående befogenhet för Kungl. Majit att bestämma örn avvikelser från i förordningen givna stadganden dels i anslutning till dubbelbeskattningsavtal, som med riksdagens medverkan träffas med annan stat, och dels i viss utsträckning utan sammanhang med dylikt avtal. Paragrafen innehåller jämväl bestämmelser rörande ordningen för uppbärande av sådan särskild avgift för utlännings arvs- eller testamentsförvärv, varom stadgas i 10 kap. 7 § lagen örn arv och 1 kap. 3 § lagen om testamente.

Kommitténs förslag överensstämmer i nu angivna hänseenden i huvudsak med nu gällande, i 56 § arvsskatteförordningen upptagna bestämmelser.

I sitt yttrande över kommittéförslaget i förevarande del anför kammarrätten:

De avtal till undvikande av dubbelbeskattning av kvarlåtenskap, som Sverige avslutit med främmande stater, hava samtliga underställts riksdagen för godkännande. En bestämmelse, som tillerkänner Konungen rätt att ingå sådana avtal, får emellertid ej anses betydelselös. Men det torde vara onödigt och opraktiskt att, på sätt skett, inskränka ett sådant stadgandes räckvidd till egendom, som efterlämnats av utländsk medborgare eller såsom gåva mottages av sådan person — gåva till utländsk juridisk person beröres efter ordalagen ej. Kammarrätten, som analogivis hänvisar till 29 § 2 mom. första

216 Kungl. Maj:ts proposition nr 792.

stycket förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, där — frånsett förbehållet om ömsesidighet — några begränsningar av Konungens befogenhet att ingå avtal på det i sistnämnda författning ifrågavarande området icke gjorts, får hemställa att första stycket av förevarande paragraf i förslaget omarbetas i enlighet därmed.

Departements- I likhet med kammarrätten anser jag, att vissa av nu stadgade begränsetiffen. ningar för Kungl. Maj:ts befogenhet att medgiva undantag från eljest gällande beskattningsregler icke böra bibehållas. Sålunda torde icke anledning finnas att på sätt nu gäller från Kungl. Maj:ts bestämmanderätt i förevarande hänseende utesluta vissa slag av här i riket nedlagda tillgångar. Däremot synes det mig icke vara av behovet påkallat att vid utsträckningen av ifrågavarande befogenhet gå så långt som kammarrätten föreslagit. Att för bestämmanderätten i fråga uppställa endast förutsättning av ömsesidighet synes mig sålunda icke lämpligt. För min del föreslår jag, att utöver sistnämnda villkor även göres det förbehåll, att fråga skall vara om egendom, som efterlämnats av person bosatt i viss annan stat eller egendom, vilken såsom gåva tillfallit antingen sådan fysisk person som nyss nämnts eller ock här i riket icke hemmahörande juridisk person.

Förutom de ändringar i den av kommittén föreslagna författningstexten, som föranletts av vad nu anförts, har densamma blivit föremål för omredigering såtillvida att för vinnande av större överskådlighet viss omflyttning skett av de olika styckena i paragrafen, vilka därvid indelats i moment.

Förslaget till förordning angående införande av förordningen om arvsskatt och gåvoskatt.

Kommittén har — med utgångspunkt från att proposition bleve förelagd 1940 års riksdag —- föreslagit, att den nya förordningen om arvsskatt och gåvoskatt skulle träda i kraft den 1 juli 1940. Härom anföres i betänkandet, att det visserligen kunde ifrågasättas, huruvida icke rymligare tid att taga kännedom om de nya bestämmelserna borde beredas myndigheterna, men att särskilt med hänsyn till att de nya bestämmelserna i flera fall än de nu gällande medgåve skattebefrielse eller skattelindring tiden för ikraftträdandet likväl icke syntes böra framskjutas längre än som oundgängligen erfordrades.

I anslutning till vad som nu gäller angående tiden för skattskyldighetens inträde föreslår kommittén vidare såsom huvudregel att, örn arvlåtaren avlidit före nya förordningens ikraftträdande, äldre bestämmelser fortfarande skola äga tillämpning, varjämte för särskilda fall föreslås stadgande!!, som innefatta undantag från nämnda regel. Speciella övergångsbestämmelser hava även föreslagits beträffande de stadganden i förslaget, som innefatta ändring i nu gällande föreskrifter örn sammanläggning av arvs- eller testamentslott med tidigare erhållen gåva. Beträffande kommittéförslagets nu angivna bestämmelser hänvisas till betänkandet (sid. 231—233).

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 217

Hovrätten över Skåne och Blekinge, rådhusrätterna i Göteborg och Hälsingborg samt styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare hemställa, att den nya förordningen icke måtte träda i kraft förrän den 1 januari aret efter det varunder den promulgerats.

Den nya förordningen kan, därest förslaget antages av riksdagen, icke Departement/* beräknas bliva utfärdad förrän tämligen sent under första halvåret 1941. chtfm- Om i anslutning till kommitténs förslag tiden för ikraftträdandet bestämdes till den 1 juli 1941, skulle alltså myndigheterna få en mycket begränsad tid till sitt förfogande för att förbereda förordningens tillämpande. Med hänsyn till omfattningen av den nya lagstiftningen kan enligt min mening en för knappt tillmätt förberedelsetid vålla olägenheter, som icke böra underskattas. Jag föreslår fördenskull, att ikraftträdandet bestämmes till den 1 januari 1942.

De övergångsstadganden i det nu framlagda förslaget, som avse de nya beskattningsreglernas anpassande till den dag, som bestämmes för ikraftträdandet, överensstämma i allt väsentligt med vad kommittén härutinnan föreslagit. I författningstexten förekommande avvikelser äro till en del endast av redaktionell art och i övrigt väsentligen att tillskriva i huvudförslaget vidtagna ändringar. En av avvikelserna berör det övergångsstadgande, som av kommittén föreslagits beträffande de nya reglerna i 19 § 2 mom. om sammanläggning av gåva med arvs- eller testamentslott i fall då gåvan givits icke av arvlåtaren själv utan av någon, vanligen arvlåtarens efterlevande make, som i första hand erhållit förfoganderätt över kvarlåtenskapen. Kommittén föreslår att i nu avsedda fall hänsyn icke skall tagas till gåva som blivit fullbordad eller gåvoutfästelse som tillkommit före nya förordningens ikraftträdande. Ett uppskov med tillämpningen av de nya kumulationsreglerna på sätt sålunda föreslagits anser jag av fiskaliska skäl mindre lämpligt och förordar därför, att den i detta fall avgörande tidpunkten i stället bestämmes till den 1 juli 1941. Med ett längre uppskov skulle man nämligen under avsevärd tid lämna möjlighet öppen för vidtagande utan åtföljande skatteförhöjning av sådana dispositioner, som de ifrågavarande bestämmelserna äro avsedda att motverka. Vad jag sålunda föreslagit överensstämmer för övrigt med en princip, som tidigare kommit till användning då helt nya kumulationsregler införts. Av samma skäl som nu anförts föreslår jag enahanda övergångsbestämmelse jämväl beträffande den särskilda regeln i 21 § andra stycket sista punkten för värdering i visst fall av gåva, som skall sammanläggas med arvs- eller testamentslott.

De i 5 § upptagna bestämmelserna äro betingade av de ändringar i kommitténs förslag som skett beträffande kumulationsförfarandet i vissa särskilda fall.

Enligt förslaget hava vissa gåvoutfästelser i beskattningshänseende likställts med fullbordad gåva. Någon motsvarighet till denna bestämmelse finnes icke i gällande förordning. Det kunde därför måhända synas som örn samma övergångsstadgande, som föreslagits beträffande de nyss berörda

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

bestämmelserna i 19 och 21 §§, borde gälla jämväl för kumulationsreglernas tillämpande å gåvoutfästelser. Kommittén har för sin del icke för detta fall föreslagit något särskilt övergångsstadgande, vilket alltså innebär, att vid kumulation hänsyn skall tagas även till sådana gåvoutfästelser, som ligga i tiden före förordningens ikraftträdande. Jag har icke funnit anledning att härutinnan intaga annan ståndpunkt än kommittén. Det bör nämligen enligt min mening icke bortses från att redan enligt nu tillämpad praxis gåvoutfästelser i viss utsträckning torde bliva föremål för gåvobeskattning. Härvid åsyftar jag närmast de icke sällan förekommande fall, då gåvogivaren själv utfärdar och till vederbörande överlämnar skuldförbindelse å ett ännu icke utgivet penningbelopp. Ett övergångsstadgande sådant som det nyss nämnda skulle med hänsyn härtill kunna befaras medföra vissa komplikationer beträffande verkningarna av redan skedd gåvobeskattning. Ä andra sidan behöver man säkerligen icke hysa några betänkligheter mot att låta kumulationsreglerna få retroaktiv verkan beträffande sådana gåvoutfästelser, som -— ehuru nära likvärdiga med fullbordade gåvor — för närvarande icke redan vid sin tillkomst bliva föremål för beskattning. Då det gäller kumulation av gåva med arvs- eller testamentslott lärer en sådan tilllämpning tvärtom bliva till förmån för de skattskyldiga såtillvida att, om äldre gåvoutfästelser icke tillerkändes någon skatterättslig verkan, följden därav måste antagas bliva att den egendom utfästelsen avsett utan vidare skulle komma att inräknas i kvarlåtenskapen utan hänsyn till huru lång tid som förflutit från utfästelsens tillkomst.

Slutligen må nämnas, att jag föreslår en komplettering av kommittéförslagets övergångsstadganden med en bestämmelse innebärande att ränta å skatt, med vars erläggande anstånd åtnjutes vid nya förordningens ikraftträdande, skall efter framställning av den betalningsskyldige beräknas efter vad i 55 § 2 mom. samma förordning sägs, dock ej i den mån räntan belöper å tid före den 1 januari 1942 eller förfallit till betalning innan sådan framställning göres.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 35) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden. I

I 51 § av gällande arvsskatteförordning stadgas, att i det protokoll, vari bouppteckning inregistreras, skola verkställas vissa anteckningar angående fördelningen av behållningen i boet och storleken av den beräknade arvsskatten. Har anstånd med skattens erläggande meddelats, skall även detta anmärkas i protokollet. Föreskrift om att beslut i arvsskatteärenden skola antecknas i bouppteckningsprotokollet har sålunda givits i arvsskatteförordningen och icke i 1 § av förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden, vilket för-

Kungl. Maj.ts proposition nr 192. 219

fattningsrum innehåller en uppräkning av de ärenden, över vilka bouppteckningsprotokoll skall föras.

På sätt kommittén anför torde nämnda förhållande främst lia sin grund däri, att enligt nu gällande bestämmelser vid domstol förekommande debitering av arvsskatt alltid sker i sammanhang med någon sådan domstolens åtgärd i avseende å beskattningshandlingen, varom anteckning skall verkställas i bouppteckningsprotokollet, nämligen i samband med registrering av bouppteckning efter arvlåtaren eller i visst fall vid bevakning av testamente.

Såsom tidigare berörts har i 62 § av förslaget till förordning om arvsskatt och gåvoskatt i fråga örn sådant domstolens beslut, som avser fastställande av skatt, stadgats, att i samband därmed vissa anteckningar skola verkställas i bouppteckningsprotokollet. I angivna hänseende överensstämmer denna paragraf i huvudsak med 51 § av gällande arvsskatteförordning.

Enligt förslaget förutsättes emellertid, att även sådana av underrätt meddelade beslut i skatteärenden, som icke hava något samband med inregistrering av bouppteckning eller bevakning av testamente, exempelvis beslut örn eftergift, återvinning, vitesföreläggande m. m., skola intagas i bouppteckningsprotokollet.

Såsom förut vid behandlingen av 62 § av förslaget omförmälts har därför i sagda paragraf givits en föreskrift härom endast i form av en hänvisning till 1 § av 1875 års förordning, som därför kompletterats med ett stadgande örn att ärenden angående arvsskatt skola upptagas i bouppteckningsprotokollet.

Den nu föreslagna ändringen i 1 § av sistnämnda förordning medför, att jämlikt 1 § första stycket 5. av lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden, arvsskatteärenden må vid häradsrätt upptagas jämväl å tingssammanträde, som avses i nämnda lag, s. k. tremansting.

Förslaget till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Vid sidan av arvsskatten och gåvoskatten uttages enligt gällande stämpelförordning lagfartsstämpel vid vissa benefika fastiglietsfång. Enligt vad som stadgas i 8 § nämnda förordning under rubrikerna Fideikommissbrev örn fast egendom, Gåva av fast egendom samt Testamente om fast egendom skall i angivna fall fångeshandling, då den företes för lagfart, utöver den stämpel, som utgår enligt förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva, förses med stämpel av 1 krona för varje fulla 100 kronor av egendomens värde.

Någon lagfartsstämpel förekommer däremot icke, då fastighet förvärvats genom arv.

I 14 § av förordningen stadgas vidare att, örn fast egendom enligt bestäm-

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

melserna i fideikommissbrev, annat testamente eller gåvohandling skall övergå till flera personer efter varandra, handlingen skall förses med stämpel varje gång lagfart sökes efter det att egendomen övergått till ny innehavare.

Kommittén har föreslagit, att ifrågavarande stadganden i stämpelförordningen skola upphävas. Beträffande den härför lämnade motiveringen hänvisas till betänkandet (sid. 241—242). För egen del tillstyrker jag kommitténs förslag i förevarande avseende. Tiden för ikraftträdandet synes i anslutning till den beträffande huvudförslaget förordade övergångstiden böra bestämmas till den 1 januari 1942.

Departementschefens hemställan.

Föredraganden hemställer härefter, under hänvisning till arvs- och gåvobeskattningens nära samband med viktiga områden av civillagstiftningen, att lagrådets yttrande över samtliga förenämnda inom finansdepartementet utarbetade författningsförslag, nämligen förslag till

1) förordning örn arvsskatt och gåvoskatt1;

2) förordning angående införande av förordningen om arvsskatt och gåvoskatt;

3) lag om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 35) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden; samt

4) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,

måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

R. W(Erneman.

1 I den härvid fogade bilagan ha uteslutits tabellerna I—IV, vilka äro likalydande med motsvarande tabeller i det vid propositionen fogade förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 221

Bilaga.

Förslag

till

förordning om arvsskatt och gåvoskatt.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser.

1 §■

Skatt till staten utgår enligt denna förordning för egendom, som förvärvas genom arv eller testamente (arvsskatt) eller genom gåva (gåvoskatt). Örn uttagande i vissa fall av arvsskatt för sammanlagda värdet av arvseller testamentslott och gåva stadgas i 19 §.

2 §•

Skattskyldig är den som förvärvar egendomen.

3§. Från skattskyldighet enligt denna förordning äro befriade: staten; stiftelse eller sammanslutning med huvudsakligt ändamål att under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar; stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att främja barns eller ungdoms vård och fostran eller bereda understöd för dess utbildning eller att främja vård av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta, dock icke där ändamålet är att sålunda tillgodose medlemmar av viss eller vissa släkter eller utom riket bosatta utländska medborgare; stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig undervisning eller forskning. Skattebefrielse enligt denna paragraf tillkommer icke sammanslutning, som har till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, och ej heller utländsk stiftelse eller sammanslutning.

Om arvsskatt.

Skattskyldighetens omfattning.

4 §• 1 mom. Arvsskatt utgår , 1) för egendom inom eller utom riket, vilken efterlämnats av svensk medborgare eller av utländsk medborgare, som vid sin död var bosatt här i riket;

222 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

2) för följande slag av egendom, som efterlämnats av annan utländsk medborgare än i 1) sägs:

a) här i riket belägen fast egendom, så ock nyttjanderätt till samt rätt till ränta, avkomst eller annan förmån av egendomen;

b) här i riket befintlig, under a) icke nämnd lös egendom, som är att hänföra till anläggnings- eller driftkapital i härstädes av den avlidne bedriven förvärvsverksamhet såsom: levande och döda inventarier, råämnen, varor, förbrukningsartiklar och dylikt, gruvor, patent- och förlagsrätter samt kapital, vare sig det finnes kontant tillgängligt, nedlagts i obligationer, insatts i bank eller eljest utlånats eller består av andra fordringar eller av aktier eller andelar i ekonomiska föreningar, bolag eller rederier;

c) nyttjanderätt till egendom, varom under b) förmäles, ävensom rätt till royalty och periodiskt utgående avgift för dylik egendom;

d) svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar, bolag och rederier, i den mån dessa tillgångar icke äro att hänföra till under b) nämnd egendom.

2 mom. Såsom vid sin död bosatt här i riket anses den, som då här hade sitt egentliga bo och hemvist.

3 mom. Utländsk medborgare, som vid sin död tillhörde främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning, anses icke hava varit bosatt här i riket; ej heller sådan persons hustru, barn under 18 år och enskilda tjänare, därest de vid sin död bodde hos honom och voro utländska medborgare.

För sådana aktier och andelar i ekonomiska föreningar, som avses i 1 mom. 2 d), föreligger icke skyldighet att erlägga arvsskatt, därest de efterlämnats av utländsk medborgare, varom i föregående stycke förmäles.

Tid för skattskyldighetens inträde.

5 §■

Skattskyldighet inträder, där ej nedan annorlunda stadgas, vid arvlåtarens (testators) död.

6 §•

Har genom testamente eller annan före dödsfallet tillkommen rättshandling upplåtits hela nyttjanderätten till eller rätt till all ränta, avkomst eller annan förmån av viss egendom och har äganderätten tillfallit annan, inträder skattskyldighet för äganderätten först då rättigheten upphör.

Vad nu sagts skall dock icke gälla

a) örn ägaren förutom sålunda belastad egendom samtidigt erhållit annan egendom, vars värde uppgår till m^r än tre gånger den skatt, som belöper å sammanlagda värdet av ägarens förvärv;

b) om rättigheten upplåtits på viss tid, understigande fem år; c) örn enligt förordnande i testamente å den belastade egendomen belo-

Kungl. Maj.ts proposition nr 192. 223

pande skatt skall gäldas av dödsboet eller eljest av annan än den egendomen tillfaller; eller

d) om ägaren senast då skatteärendet i övrigt upptages till avgörande begär, att jämväl hans förvärv skall tagas till beskattning.

Har någon fått sig tillagd ränta till visst belopp eller avkomst till viss angiven storlek, skall, såframt räntan eller avkomsten för år räknat uppgår till minst fem procent av värdet av den belastade egendomen, rättigheten anses omfatta all av egendomen utgående avkastning.

Erlägges i fall, som avses i d), för äganderätten fastställd skatt icke inom tid, varom i 52 § förmäles, skall meddelat beslut om skattens fastställande icke vidare gälla och skattskyldighet för äganderätten inträda efter vad eljest är stadgat.

7 §•

Där jämlikt förordnande i testamente eller annan rättshandling av framtida händelse beror, vem egendom skall tillkomma, eller egendom eljest först framdeles skall tillfalla någon utan att äganderätten under tiden tillkommer annan, inträder skattskyldighet för äganderätten vid tiden för förvärvet.

Är för tid efter förvärvet av äganderätten upplåten rättighet, som avses i 6 §, inträder skattskyldighet för äganderätten efter vad i nämnda paragraf stadgas.

8 §■

Skall enligt testamente eller på grund av bestämmelserna i 2 kap. lagen om arv egendom, som tillfallit någon med äganderätt (fri förfoganderätt), därefter med äganderätt övergå å annan eller å flera efter varandra, inträder skattskyldighet för senare ägares förvärv, då den föregåendes rätt upphör.

Vad sålunda stadgas äger tillämpning jämväl då genom testamente viss egendom tillagts två eller flera efter varandra med fideikommissrätt eller eljest under villkor att egendomen skall oförminskad övergå från den ene till den andre.

Där någon efter upphörande av sådan rätt till egendom, som i nästföregående stycke sägs, bekommer densamma till full ägo, inträder skattskyldighet vid tiden för förvärvet.

I fall, som avses i denna paragraf, skall vad i 7 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

9 §•

Har genom testamente nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån tillagts två eller flera efter varandra, inträder skattskyldighet för senare innehavares förvärv av rättigheten allt efter det föregående innehavares rätt upphör.

Skall eljest rätt, som nu avses, tillkomma någon först framdeles, inträder skattskyldighet vid tiden för förvärvet.

224 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Beräknande av skattepliktig lott.

10 §.

Arvsskatt utgår efter värdet av skattskyldigs lott.

11 §■

1 mom. Såsom arvinges eller testamentstagares lott anses vad enligt lag och testamente å honom belöper av behållningen i dödsboet eller i sådan kvarlåtenskap, varom förmäles i 4 § 1 mom. 2); dock skall, där i skatteärendet föreligger arvskifte, den däri gjorda fördelningen efter vad i 16 § stadgas lända till efterrättelse.

Behållningen beräknas med ledning av bouppteckning eller, där skatten uttages efter deklaration, med ledning av denna.

2 mom. Äganderätt eller rättighet, som jämlikt 6, 7, 8 eller 9 § beskattas först framdeles, räknas såsom särskild lott. Är inträde av skattskyldighet för flera sådana från samme arvlåtare (testator) erhållna förvärv att hänföra till en och samma tidpunkt, anses dessa förvärv utgöra en lott.

3 mom. Skall enligt förordnande i testamente skatt för legat gäldas av dödsboet, anses den del av behållningen, som åtgår till skatt för legatet, utgöra en särskild lott (skattelott), dock icke där mottagaren av legatet jämväl är arvinge eller universell testamentstagare eller skattskyldighet för legatet inträder senare än vid testator död.

12 §.

Har någon i enlighet med lagen om försäkringsavtal insatts såsom förmånstagare och erhåller han vid försäkringstagarens död förfoganderätten över försäkringen eller, utan att sådan rätt förvärvas, utbetalning på grund av kapitalförsäkring, skall vad förmånstagaren sålunda bekommer vid beräknande av arvsskatt anses såsom arvfallen egendom. Vad nu sagts skall gälla jämväl förvärv, som på grund av stadgandet i 104 § andra stycket nämnda lag tillfaller dödsbodelägare, vilken är berättigad till laglott, med iakttagande dock av vad beträffande fördelning av sådant förvärv kan vara bestämt i skifteshandling, vilken jämlikt 16 § lägges till grund för lotternas beräknande. Har försäkringstagarens make insatts såsom förmånstagare, föreligger icke skattskyldighet för den del av förvärvet, som motsvarar det belopp, varmed, därest förvärvet ingått i försäkringstagarens kvarlåtenskap, makens jämlikt 15 § skattefria andel i boet skolat ökas.

Vidare skall, där försäkringen är tagen

a) å försäkringstagarens eller hans makes liv samt enligt avtalet premiebetalningen skolat vara fullgjord under en tid icke understigande tio år och ej heller under något år erlagts premie, som uppgår till mer än en femtedel av sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas, därest premiebetalningen lika fördelats på tio år från avtalets slutande, eller

b) för olycksfall eller sjukdom,

Kungl. Majlis proposition nr 192. 225

vid skattens beräknande från värdet av vad som tillfallit någon i egenskap av förmånstagare såsom skattefritt avräknas ett belopp av 15,000 kronor. Har på grund av förordnande av samma person förmånstagaren tidigare erhållit sådant förvärv, som jämlikt 37 § 2 mom. är i beskattningshänseende likställt med gåva, må likväl å värdet av vad som inom loppet av tio år tillfallit förmånstagaren ej avräknas mer än sammanlagt 15,000 kronor.

Vad som på grund av insättningar av samma person i ränte- och kapilalförsäkringsanstalt på en gång tillfaller någon såsom förmånstagare skall denne anses erhålla på grund av en och samma försäkring, och skall så anses som om försäkringen tagits vid tiden för den första insättningen och på villkor att premiebetalning skolat ske i den ordning, vari insättningarna i anstalten skett eller enligt avtal mellan anstalten och försäkringstagaren skolat äga rum.

Skattskyldighet enligt första stycket äger ej rum för rätt till sådan livränta, som avses i 32 § 2 mom. a)—c) kommunalskattelagen, ej heller för rätt till annan livränta, i den mån vad som på grund av förordnande av samma person såsom sådan livränta tillfallit den berättigade icke överstiger 1,500 kronors årsränta.

13 §.

1 mom. Vid beräknande av behållning i dödsbo iakttages

1) att bland boets tillgångar inräknas egendom, vartill den avlidne på livstid haft i 8 § första stycket avsedd fri förfoganderätt;

2) att bland boets tillgångar icke inräknas egendom, vilken av den avlidne innehafts med sådan rätt, som avses i 8 § andra stycket;

3) att avdrag må ske för begravnings- samt boupptecknings- och annan boutredningskostnad;

4) att bland boets skulder icke må inräknas:

a) gäld, för vilken under 2) avsedd egendom på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar;

b) belopp, som skall betalas i arvsskatt.

2 mom. Vid beräknande av behållning i kvarlåtenskap, varom förmäles i 4 § 1 mom. 2), må avdrag ske endast för gäld, för vilken den skattepliktiga egendomen på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar.

14 §.

Har äganderätt eller annan rätt till egendom genom testamente tillagts två eller flera personer att samtidigt av dem åtnjutas, skall för envar beräknas andel i rätten efter huvudtalet, där icke annan fördelning blivit i testamentet bestämd.

15 §.

1 mom. Andel, som vid bodelning skall tillfalla efterlevande make, beräknas till hälften av makarnas behållna giftorättsgods, där den icke enligt

Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sand. Nr 192. 15

226 Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

lag blivit annorlunda bestämd vid bodelning, varöver i behörig ordning upprättad handling föreligger i skatteärendet. Är äldre giftermålsbalken tillämplig å förmögenhetsförhållandena i boet, beräknas den andel, som tillfaller efterlevande make såsom fördel, giftorätt och morgongåva, till hälften av den gemensamma behållningen i boet, därest den icke enligt lag annorlunda bestämts vid boskifte och däröver i skatteärendet föreligger behörigen upprättad handling. För efterlevande makes sålunda beräknade andel erlägges ej arvsskatt. 2 mom. Har kvarlåtenskap tillkommit efterlevande make såsom arvinge och äga vid dennes död den först avlidnes arvingar taga andel i den efterlevandes bo, beräknas denna andel till hälften därav, såframt icke jämlikt 2 kap. 2 § lagen om arv annat föranledes av förefintligheten av enskild egendom eller testamente till förmån för annan än den efterlevande, eller andelen blivit enligt lag annorlunda bestämd vid delningsförrättning, varöver behörig handling förelägger i skatteärendet. I fall, som avses i 4 kap. 1 § lagen om testamente, skall vad i föregående stycke stadgas äga motsvarande tillämpning, där ej annat följer av testamente, varom fråga är. 3 mom. Sådan handling rörande delning av dödsbo, som i 1 och 2 mom. sägs, skall vid ingivandet vara åtföljd av bestyrkt avskrift. Ingives ej avskrift, skall sådan på bekostnad av dödsboet eller skattskyldig tagas. Avskriften förvaras hos domstolen.

16 §. Föreligger i skatteärendet i behörig ordning upprättad arvskifteshandling, skola arvingars och universella testamentstagares lotter beräknas enligt skifteshandlingen med tillämpning av däri angivna värden, dock icke där i 15 § avsedd delning av boet skett annorlunda än enligt lag eller universell testamentstagares lott enligt skifteshandlingen utgör större del av kvarlåtenskapen än i testamentet bestämts. Om i skifteshandling angivits grunden för blivande delning av från skiftet undantagen egendom ävensom dess värde, skall jämväl sådan egendom anses fördelad å lotterna enligt angiven grund. Har sammanlagda värdet av arvingars och universella testamentstagares sålunda bestämda lotter i skifteshandlingen upptagits lägre än vad som återstår av behållningen i dödsboet, beräknad på sätt i 13 § och 20—23 §§ stadgas, sedan därifrån avräknats dels efterlevande makes jämlikt 15 § skattefria andel, dels legat, dels i 11 § 3 mom. omförmäld skattelott, dels jämlikt 27 § 1 mom. för värdeförlust avgående belopp och dels värdet av jämlikt 6 och 7 §§ först framdeles beskattningsbar egendom, skola lotterna bestämmas såsom om det belopp, varmed deras sammanlagda värde understiger dödsbobehållningen efter nu nämnd avräkning, uppdelats å lotterna i förhållande till deras storlek. Skifteshandling skall vid ingivandet vara åtföljd av bestyrkt avskrift. Ingives ej avskrift, skall sådan på bekostnad av dödsboet eller skattskyldig tågås. Avskriften förvaras hos domstolen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 227

17 §.

För företeende av sådan handling rörande delning av dödsbo, som avses i 15 §, eller av arvskifteshandling skall av rätten eller domaren medgivas anstånd med skattens fastställande, såvitt arvinge, universell testamentstagare, boutredningsman eller testamentsexekutör gör framställning därom i samband med ingivande inom vederbörlig tid av bouppteckning för inregistrering.

Anstånd skall bestämmas i stad till högst fyra månader från det bouppteckningen senast skolat vara ingiven och å landet att avse längst tiden till det allmänna tingssammanträde, som infaller näst efter fyra månader från nämnda tidpunkt. Ställes omedelbart eller, örn anstånd redan beviljats, före anståndstidens utgång nöjaktig säkerhet för det belopp, vartill skatten uppgår vid lotternas beräkning enligt lag och testamente, må anstånd medgivas i stad högst ett år från det bouppteckningen senast skolat vara ingiven och å landet längst till det allmänna tingssammanträde, »som infaller näst efter ett år från nämnda tidpunkt. I fråga om prövning av erbjuden säkerhet skall vad i 55 § 3 mom. stadgas äga motsvarande tillämpning.

Anstånd som nu sagts skall icke föranleda uppskov med bouppteckningens registrering.

På framställning av delägare, boutredningsman eller testamentsexekutör i dödsbo efter den, som vid sin död ej hade hemvist i riket, skall för förrättande av sådan delning av dödsbo, som avses i 15 §, eller av arvskifte anstånd beviljas med avlämnande av deklaration, därvid bestämmelserna i första och andra styckena skola äga motsvarande tillämpning.

Ställd säkerhet skall av rätten eller domaren omedelbart överlämnas till länsstyrelsen. Mot bevis att sedermera påförd skatt blivit gulden skall säkerheten återställas till den, som nedsatt densamma. Därest genom löftesmäns död eller av annan orsak säkerheten blivit minskad och icke efter anmaning annan nöjaktig säkerhet lämnas, skall rätten eller domaren förklara beviljat anstånd icke vidare gälla.

Örn skyldighet att, då anstånd med skattens fastställande ägt rum, å skatten gälda ränta stadgas i 52 §.

18 §.

Har, då beslut örn fastställande av skatt skall meddelas, ej kunnat utrönas, huruvida den döde efterlämnat arvinge, som före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge är berättigad till arvet, skall ändock lott beräknas tillkomma arvinge, örn vilken kännedom sålunda saknas.

Är utrönt, att arvingar finnas, men äro arvingarna eller en del av dem icke kända till antalet, skall vad som tillkommer sådana arvingar inom varje gren beskattas såsom en lott.

19 §.

1 mom. Har arvinge eller testamentstagare av arvlåtaren (testator) erhållit gåva, vilken icke jämlikt 38 § eller 39 § a), b) eller c) varit fri från skatt,

228 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

och har gåvan blivit fullbordad eller handling, innefattande giltig utfästelse om sådan gåva, blivit till mottagaren överlämnad inom fyra år före dödsfallet, skall gåvans värde sammanläggas med värdet av sådan arvingens eller testamentstagarens lott, för vilken skattskyldighets inträde är att hänföra till arvlåtarens (testators) död, och arvsskatten beräknas å lottens och gåvans sammanlagda värde. Avdrag skall därvid ske för skatt, som visas hava erlagts för gåvan eller, om ytterligare gåva förekommit före ovan angivna tid, för vad av erlagd skatt belöper å den gåva, som skall sammanläggas med lotten; dock må arvsskatten icke beräknas till lägre belopp än som skulle, utan avseende å gåvan, hava utgått för lotten.

Där inträde av skattskyldighet för gåva är att hänföra till dödsfallet eller eljest skolat hänföras till senare tidpunkt än gåvans fullbordande eller mottagande av utfästelse om gåvan, skall vid bedömande av frågan huruvida sammanläggning skall ske den tidpunkt, till vilken inträde av skattskyldighet är eller varit att hänföra, vara avgörande.

Vid sammanläggning beskattas icke i 37 § 2 mom. avsett förvärv i den mån skattefrihet åtnjutits på grund av föreskrifterna i 12 §.

2 mom. Utgöres lott av egendom, för vilken jämlikt 8 § första stycket skattskyldighet inträtt senare än vid arvlåtarens (testators) död, och har mottagaren av lotten erhållit gåva av föregående innehavaren, skall, med tilllämpning av föreskrifterna i 1 morn., värdet av sådan gåva sammanläggas med lotten, där mottagaren ej såsom arvinge eller testamentstagare efter föregående innehavaren erhåller egendom till högre värde än nämnda lott. Vid sammanläggning som nu avses beräknas skatten jämväl såvitt gäller värdet av gåvan efter den skatteklass, som jämlikt 30 § skall tillämpas beträffande lotten.

3 mom. Bouppteckning skall vid ingivandet vara åtföljd av skriftlig uppgift angående i denna paragraf avsedd gåva eller försäkran att sådan gåva icke förekommit. Enahanda uppgift eller försäkran skall lämnas i deklaration, som avgives angående arvfallen eller testamenterad egendom.

Värdering av egendomen.

20 §.

Vid uppskattning av egendom skall lända till efterrättelse i bouppteckning eller, där skatt uttages efter deklaration, i denna upptaget värde, såframt icke föreskrifterna i 21, 22 eller 23 § föranleda åsättande av annat värde. Nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån, som av arvlåtaren stiftats genom testamente, uppskattas enligt i 23 § meddelade föreskrifter.

21 §.

Uppskattningen sker med hänsyn till förhållandena vid tiden för skattskyldighetens inträde.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 192. 229

Där arvsskatt utgår för värdet av gåva, som skall sammanläggas med arvseller testamentslott, uppskattas den bortgivna egendomen sådan den befanns, då gåvan fullbordades eller handling, innefattande giltig utfästelse om gåvan, överlämnades till mottagaren eller, där inträde av skattskyldighet för gåvan varit att hänföra till senare tidpunkt, sådan egendomen då befanns. Har givaren förbehållit sig nyttjanderätt till eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån av egendomen utan att sådant förbehåll föranlett beskattningens uppskjutande, skall dock uppskattningen av egendomen hänföras till tiden, då den givaren förbehållna rättigheten upphörde.

Angående avräkning i vissa fall för värdeförlust, som uppkommit efter skattskyldighetens inträde, stadgas i 27 §.

22 §.

1 mom. Såsom värde å fast egendom vid tidpunkt, som avses i 21 §, skall, där ej annat föranledes av vad i 2 och 3 mom. stadgas, gälla näst föregående årets taxeringsvärde.

2 mom. Har fast egendom efter den tidpunkt, som näst föregående årets taxeringsvärde avsett, nedgått i värde genom eldsvåda, vattenflöde eller annan dylik tilldragelse eller genom borttagande av byggnad eller annan anläggning å egendomen eller av tillbehör därtill eller genom skogsavverkning eller genom nedläggning eller väsentlig förändring av rörelse, i vilken egendomen varit använd, eller av annan liknande anledning, skall länsstyrelsen i det län där egendomen är belägen på ansökan av skattskyldig, boutredningsman eller testamentsexekutör, efter verkställd utredning, åsätta egendomen särskilt värde till ledning för beräkning av på egendomen belöpande arvsskatt.

Där efter tidpunkt som nyss nämnts fortsatt bebyggelse skett å fast egendom eller dess värde eljest förhöjts till följd av ny-, till- eller ombyggnad eller väsentlig förändring av rörelse, vari egendomen varit använd, eller annan liknande anledning, äger rätten eller domaren hos länsstyrelsen påkalla att egendomen för ändamål, som i föregående stycke sägs, åsättes särskilt värde.

Fast egendom, för vilken icke finnes särskilt taxeringsvärde, skall ock av länsstyrelsen åsättas värde till ledning för arvsskattens bestämmande. Det åligger skattskyldig, boutredningsman eller testamentsexekutör att göra ansökan härom. Värdering som nu sägs är dock icke erforderlig, där det finnes uppenbart, att egendomens värde ej överstiger 5,000 kronor.

Vid den värdesätlning, varom i detta mom. är fråga, skall, under iakttagande i övrigt i tillämpliga delar av de i kommunalskattelagen stadgade grunder för taxering av fastighet, hänsyn tagas till egendomens beskaffenhet vid tidpunkt, som avses i 21 §. Sökande är pliktig meddela länsstyrelsen erforderliga upplysningar för ansökningens prövning. Länsstyrelsen äger att i ärendet höra ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden för det distrikt, inom vilket egendomen är belägen, eller, om denna nämnd avslutat sin verksamhet, ordföranden i taxeringsnämnden i orten. Där besiktning av egendomen prövas nödig, må länsstyrelsen föranstalta därom såframt, då ärendet

230 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

upptagits på ansökan, sökanden efter anmaning bestrider kostnaderna för besiktningen. I fall, som avses i andra stycket av detta moment, bestridas kostnaderna av allmänna medel.

över länsstyrelsens beslut i ärende, som avses i detta moment, må klagan icke föras.

3 mom. Har fast egendom efter den tidpunkt, som näst föregående årets taxeringsvärde avsett, väsentligt nedgått i värde på grund av allmän förändring i det ekonomiska läget och uppgår, därest egendomen uppskattas efter nämnda taxeringsvärde, skatten för sådana lotter i boet, om vilkas beskattande är fråga, till sammanlagt minst 3,000 kronor, må Konungen på ansökan av skattskyldig, boutredningsman eller testamentsexekutör medgiva, att skatten skall utgå efter lägre värde än det, vartill den fasta egendomen eljest skall uppskattas. Sådan ansökan skall för att kunna till prövning upptagas vara till Konungen ingiven innan beslut om skattens fastställande meddelas. - ■ 1^1

23 §.

Vid uppskattning av lös egendom iakttages:

A. Tomträtt eller vattenfallsrätt uppskattas till det värde, som rättigheten med hänsyn till villkoren vid upplåtelsen och den tid, som därför återstår, kan anses hava betingat vid en av boets avveckling föranledd, med tillbörlig omsorg skedd försäljning. Enligt enahanda grund uppskattas å annans mark uppförd byggnad, som ej är tillbehör till tomträtt eller vattenfallsrätt.

B. Aktie, obligation eller därmed jämförlig värdehandling uppskattas, där värdehandlingen noteras å inländsk eller utländsk börs, till det noterade värdet eller, örn detta icke motsvarar vad som varit påräkneligt vid försäljning under normala förhållanden, till pris, som vid dylik försäljning kan påräknas. Sådan värdehandling, som icke noteras å börs, uppskattas enligt sist angivna grund.

C. Fordran uppskattas till sitt kapitalbelopp jämte upplupen ränta å tid, som avses i 21 §. Är fordringen ej förfallen och skall ränta därå ej beräknas för tiden före förfallodagen, uppskattas fordringen till belopp, som efter en räntefot av fem procent utgör dess värde vid nämnda tid enligt vid denna förordning fogad tabell K

Osäker fordran uppskattas till belopp, varmed den kan beräknas inflyta. Värdelös fordran anses icke utgöra tillgång. Den omständigheten att gäldenären är delägare i dödsboet föranleder icke fordringens uppskattande enligt andra grunder än eljest tillämpliga.

D. För evärdlig tid utgående ränta, avkomst eller annan förmån uppskattas till tjugu gånger det belopp, vartill den senast för helt år uppgått.

Nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån, som utgår under viss tid eller någons livstid, uppskattas till sitt kapitalvärde. Är rättigheten bestämd till visst belopp eller eljest till viss storlek, beräknas kapitalvärdet efter det belopp rättigheten senast för helt år motsvarat och en räntefot av fem procent enligt de vid denna förordning fogade tabellerna

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 231

II, lil och IV. Där rättighet, som belastar viss egendom, ej är på nyss angivet sätt bestämd, anses årliga värdet utgöra fem procent av det penningvärde, vartill egendomen uppskattats, dock att, där rättighet avser endast del av egendom eller dess årliga värde eljest icke kan bestämmas enligt nyss angivna grund, detta uppskattas efter vad som prövas skäligt.

Kapitalvärdet av rättighet, som icke är bestämd att utgå under någons livstid men ändock är av obestämd varaktighet, uppskattas med ledning av tabellerna III och IV, såsom örn den skolat utgå för den berättigades livstid, dock högst till tio gånger det värde, rättigheten senast för helt år motsvarat.

Är rättighet beroende av flera personers liv sålunda, att rättigheten upphör vid den först avlidnes frånfälle, bestämmes rättighetens kapitalvärde efter den äldstes levnadsålder. Fortfar däremot rättigheten oförändrad till den sist avlidnes frånfälle, beräknas värdet efter den yngstes ålder.

E. Värdet av utländskt myntslag beräknas på sätt i förordningen angående stämpelavgiften är stadgat.

F. Annan lös egenom än förut nämnts uppskattas till vad den kan anses hava betingat vid en av boets avveckling föranledd, med tillbörlig omsorg skedd försäljning.

24 §.

Har egendom tillfallit någon med i 8 § första stycket avsedd rätt, uppskattas denna såsom om egendomen bekommits med äganderätt.

Sådan rätt till egendom, som omförmäles i 8 § andra stycket, uppskattas så länge där nämnt villkor är gällande såsom om egendomen bekommits med nyttjanderätt.

25 §.

Har genom testamente upplåtits nyttjanderätt till eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån av egendom, skall, såvitt ej jämlikt 6 § äganderätten till samma egendom beskattas först framdeles, egendomens jämlikt 21—23 §§ beräknade värde minskas med rättighetens kapitalvärde. Har rättigheten tillagts två eller flera efter varandra, skall vid den avräkning, som äger rum för uppskattning av äganderätten, rättigheten anses hava tillfallit allenast en av de berättigade och dess kapitalvärde beräknas efter den yngstes levnadsålder.

Där rättighet, varom nu är fråga, upplåtits genom annan rättshandling än testamente och såsom efter arvlåtarens död bestående belastning utgör skuld i boet, skall vad i första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning; dock må avräkning för rättighetens värde ske endast i den mån detsamma överstiger värdet av för rättigheten utgående vederlag.

26 §.

Den som vid bouppteckning uppgivit dödsbo eller omhänderhar boets egendom ävensom skattskyldig bar att tillhandahålla den utredning, som rätten eller domaren prövar erforderlig för bedömande av egendoms värde.

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Till upplysning om värde å fast egendom skall företes taxeringsbevis eller kronodebetsedel eller, där egendomen jämlikt 22 § 2 mom. första eller tredje stycket åsatts särskilt värde, länsstyrelsens beslut i ärendet. Påkallar skallskyldig tillämpning av sådant särskilt värde, skall nödigt anstånd med skatteärendets avgörande lämnas för uppvisande av länsstyrelsens beslut, såvida det styrkes, att ansökan örn åsättande av särskilt värde å egendomen blivit gjord.

Till ledning för värdering av aktier, obligationer och därmed jämförliga värdehandlingar skall företes intyg av bank, mäklare eller annan med saken förtrogen. Är sådan handling icke noterad å börs, skall företes av landskamreraren i länet meddelat bevis, utvisande det värde, vartill enligt senast verkställd prövning handlingen må hava upptagits vid taxering enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Rätten eller domaren må, där särskild anledning föreligger, förordna lämplig person att verkställa uppskattning av lös egendom till ledning för dess värdering. Förordnande som nu sagts må, efter framställning av advokatfiskal^ meddelas av hovrätten i dit fullföljt skatteärende. Det åligger skattskyldig eller den, som för skattskyldig omhänderhar egendom, att hålla egendomen tillgänglig för besiktning ävensom att tillhandagå förrättningsmannen med upplysningar och annan utredning. Ersättning åt förrättningsmannen erlägges, örn egendomen ingår i dödsbo, av boet och eljest av den för egendomen skattskyldige.

27 §.

1 mom. Förrättas arvskifte inom åtta månader från arvlåtarens död och lägges skifteshandlingen till grund för arvsskattens bestämmande, skall på begäran av arvinge, universell testamentstagare, boutredningsman eller testamentsexekutör, avräkning för värdeförlust enligt vad nedan sägs äga rum, när å börs eller eljest i marknaden noterad aktie, obligation eller därmed jämförlig värdehandling blivit

a) vid tiden för skiftet noterad till värde understigande det till tiden för dödsfallet hänförliga värde, vartill jämlikt 23 § B handlingen skall upptagas, eller

b) före skiftet frånsåld boet till lägre pris än sistnämnda värde.

Avräkningen verkställes med skillnaden mellan sagda till tiden för dödsfallet hänförliga värde och det värde, vartill enligt i 23 § B angivna grunder handlingen skall upptagas örn värderingen i stället hänföres i fall, som angles under a), till tiden för skiftet och i fall, som angives under b), till tiden för försäljningen; dock må avräkning icke äga rum med mindre nämnda skillnad uppgår till minst tio procent av värdet vid dödsfallet och ej heller i den mån värdeförlusten motsvaras av värdeökning, som kommit dödsboet till godo genom att annan å börs eller eljest i marknaden noterad värdehandling blivit vid tiden för skiftet noterad eller före skiftet frånsåld boet till pris överstigande värdet å samma handling vid dödsfallet.

Kungl. May.ts proposition nr 192.

Vid tillämpning av vad i detta moment stadgas lända till efterrättelse föreskrifterna i 26 § första och tredje styckena. 2 mom. Tillfaller kvarlåtenskapen, frånsett legat, allenast en arvinge eller universell testamentstagare och har beträffande dödsboet tillhörig aktie, obligation eller därmed jämförlig värdehandling inom fyra månader efter dödsfallet eller, om bouppteckning dessförinnan ingivits, före ingivandet inträffat sådant förhållande, som i 1 mom. första stycket omförmäles, skall på begäran av arvingen, testamentstagaren, boutredningsman eller testamentsexekutör avräkning äga rum för värdeförlust. Vid beräknande av förlusten skall vad i 1 mom. stadgats äga motsvarande tillämpning. Där dödsboet inom åtta månader från dödsfallet blir föremål för delning, varom förmäles i 15 §, och över sådan delning upprättad handling lägges till grund för bestämmande av arvingens eller den universel^ testamentstagarens lott, skall avräkningen avse värdeförlust, som inträffat under tiden från dödsfallet till delningen av boet. 3 mom. Därest beträffande aktie, obligation eller därmed jämförlig värdehandling, vilken tillagts någon såsom legat, inom åtta månader från testators död eller, om legatet dessförinnan blivit verkställt, under tiden till verkställandet inträffat i 1 mom. första stycket avsett förhållande, skall på begäran av den skattskyldige avräkning för värdeförlust verkställas. Vid beräknande av förlusten skall vad i 1 mom. stadgats äga motsvarande tillämpning. Har legatarien tillagts endast rätt till ränta eller annan avkastning å värdehandlingen, äger han, i den mån värdeförlust som nyss nämnts föranleder nedsättning av rättighetens värde, påkalla avräkning härför.

Skattens bestämmande.

28 §. Arvs- eller testamentslott, som tillkommer barn, adoptivbarn, styvbarn, makes adoptivbarn eller avkomling till barn, adoptivbarn, styvbarn eller makes adoptivbarn, är fri från skatt, där dess värde icke överstiger 3,000 kronor. Tillfaller lott barn, adoptivbarn, styvbarn, makes adoptivbarn eller avkomling till avlidet barn, adoptivbarn, styvbarn eller makes adoptivbarn och har vid tiden för skattskyldighets inträde mottagaren av lotten ej fyllt 18 år, är lotten skattefri, örn dess värde ej överstiger ovan angivna belopp av 3,000 kronor ökat med 1,000 kronor för varje helt år eller del därav, som då återstod till dess sagda ålder uppnås. Efterlevande make tillkommande lott, vars värde icke överstiger 25,000 kronor, är fri från skatt. I fråga örn sådan i andra och tredje styckena avsedd lott, vilken jämlikt 6, 7, 8 eller 0 § beskattas först framdeles, skall vid beräknande av det värde,

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

vartill lotten för att vara skattefri högst får uppgå, hänsyn tagas jämväl till värdet av annan från samme arvlåtare (testator) erhållen lott, för vilken inträde av skattskyldighet varit att hänföra till tidigare tidpunkt. Skattefri är jämväl, med det undantag som framgår av sista stycket, annan lott än förut nämnts, där värdet icke överstiger 1,000 kronor.

I övrigt beräknas skatten enligt denna

Tariff.

Klass 1. För arvs- eller testamentslott, som tillkommer efterlevande make, barn, adoptivbarn, styvbarn, makes adoptivbarn eller avkomling till barn, adoptivbarn, styvbarn eller makes adoptivbarn, utgör skatten: när värdet å skattepliktig lott överstiger 3,000 men icke 6,000 kr.: 30 kr. för 3,000 kr. och 2 % av återstoden 6,000 » » 12,000 > : 90 » » 6,000 » » » 3 % » 12,000 » » 20,000 » : 270 » » 12,000 » » 4 % » » 20,000 » » 30,000 » : 590 » » 20,000 » » 5 % » » 30,000 » » 40,000 » : 1,090 » » 30,000 » » 6 % » » 40,000 » » 50,000 » : 1,690 » » 40,000 » » 7 % ■» » 50,000 » » 60,000 » : 2,390 » » 50,000 » » » 8 % » 60,000 » » 75,000 » : 3,190 » » 60,000 » » » 9 % » 75,000 » » 100,000 » : 4,540 » » 75,000 » » 10 % » » 100,000 » » 150,000 » : 7,040 » » 100,000 » » 12 ^ » » 150,000 » » 200,000 » : 13,040 » » 150,000 » » 14 % » » 200,000 » » 300,000 » : 20,040 » » 200,000 » » 16 % » » 300,000 » » 400,000 » : 36,040 » » 300,000 » » 18 % » » 400,000 » : 54,040 » » 400,000 » » 20 / » »

Klass II. A. För arvs- eller testamentslott, som tillkommer fader, moder, styvfader, styvmoder, broder (halvbroder), syster (halvsyster), broders (halvbroders) eller systers (halvsysters) avkomling, adoptant, adoptants avkomling eller barns eller adoptivbarns efterlevande make, utgör skatten: när värdet å lotten överstiger

1,000 men icke 3,000 kr.: 20 kr. för 1,000 kr. och 4 % av återstoden 3,000 » » 6,000 » : 100 » » 3,000 » » 6 % i> » 6,000 » » 12,000 » 280 » » 6,000 » » 8 % » » 12,000 » » 20,000 » : 760 » » 12,000 » » 10 * » 20,000 » » 30,000 » : 1,560 » » 20,000 » » 12 % » 30,000 » » 40,000 » : 2,760 » » 30,000 » » 15 % » D 40,000 » » 60,000 » : 4,260 » » 40,000 » » 18 % » » 60,000 » » 100,000 » : 7,860 » » 60,000 » » 21 % » » 100,000 » : 16,260 » » 100,000 » » 24 % » » •

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 235

B. För arvs- eller testamentslott tillkommande någon, vilken såsom anställd tillhört den avlidnes husfolk under minst tio år eller under tid, som jämte tiden för sådan anställning hos den avlidnes make eller släkting till den avlidne eller maken uppgår till minst tio år, beräknas skatten, om lottens värde icke överstiger 50,000 kronor, enligt de grunder som angivas under A. Klass lil. För testamentslott tillkommande kyrka, landsting, kommun eller annan menighet ävensom hushållningssällskap; stiftelse med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål; stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landets näringsliv; registrerad understödsförening eller sådan sammanslutning, som, utan att hava till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, huvudsakligen fullföljer ovan angivet ändamål, utgör skatten, där fråga är örn svensk juridisk person och skattebefrielse ej åtnjutes jämlikt 3 §: när värdet å lotten överstiger 1,000 men icke 3,000 kr.: 40 kr. för 1,000 kr. och 10 % av återstoden; 6,000 » : 240 » > 3,000 » » 15 % » » ; 3,000 » » 20,000 » : 690 » » 6,000 » > 20 % » » ; 6,000 » 3,490 » » 20,000 » » 25 f » » 20,000 » 60,000 » : » : 13,490 » » 60,000 » » 30 % » » 60,000

Klass IV. För arvs- eller testamentslott, som icke skall beskattas enligt för klass I, II eller III angivna grunder, utgör skatten: när värdet å lotten överstiger 1,000 men icke 3,000 kr.: 40 kr. för 1,000 kr. och 10 % av återstoden 6,000 » 240 » » 3,000 » > 15 % » » 3,000 » 12,000 » : 690 » » 6,000 » » 20 % » » 6,000 » » 20,000 » : 1,890 » » 12,000 » » 25 % » » 12,000 » » 40,000 » : 3,890 » » 20,000 » » 30*/. » » 20,000 » » 9,890 » » 40,000 » » 35 % » » 40,000

För skattelott, som i 11 § 3 mom. sägs, beräknas skatten efter den lägsta klass, som gäller för arvinge eller universell testamentstagare i dödsboet eller för mottagaren av det legat varom fråga är. Därest skattelotten icke överstiger, om den skall beskattas efter klass I, 3,000 kronor och eljest 1,000 kronor, utgår skatten i klass I efter 1 procent, i klass II efter 2 procent samt i klasserna III och IV efter 4 procent.

29 §. Vid tillämpning av 28 § skall värdet å lotten jämnas till närmast lägre fulla hundratal kronor.

Kungl. Majlis proposition nr 192.

Finnes skatten bliva högre än hälften av det belopp, som utgör skillnaden mellan lottens jämlikt första stycket jämnade värde och det värde, vartill lotten för att vara skattefri högst får uppgå, nedsättes skatten med överskjutande del. Om värdet å lott, som tillkommer i klass II B i tariffen omförmäld person, överstiger 50,000 kronor och vid därav föranledd beskattning enligt de för klass IV angivna grunder skatten blir högre än summan av halva det belopp, varmed lottens värde överstiger 50,000 kronor, och den skatt, som därest lottens värde utgjort 50,000 kronor skolat utgå enligt grunderna för klass II, nedsättes skatten till nämnda summa. Därest vid beräkning av skatt öretal uppkommer, skall skatten jämnas till närmast lägre hela krontal.

30 §' Där någon bekommer egendom, för vilken jämlikt 8 § skattskyldighet inträtt senare än vid arvlåtarens (testators) död, beräknas skatten efter skyldskapsförhållandet mellan tillträdaren och föregående innehavaren, därest skatten vid sådan beräkning blir lägre än om den bestämmes efter skyldskapsförhållandet mellan tillträdaren och arvlåtaren (testator). Tillfaller egendom den som är gift, beräknas skatten efter skyldskapsförhållandet mellan hans make och testator, om skatten därvid blir lägre än den som eljest skolat utgå. 31 §. Till ledning vid uträknandet av skatt enligt denna förordning utfärdar Konungen erforderliga tabeller.

Efterbcskattning.

32 §. Har efter det beslut meddelats örn fastställande av skatt a) kännedom erhållits om förut icke känt testamente; b) testamente, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning, blivit genom lagakraftvunnen dom helt eller delvis förklarat ogillt; c) genom lagakraftvunnen dom eljest blivit bestämt angående delningen av egendom i dödsbo; d) beträffande bouppteckning yppats felaktighet, som efter vad i 3 kap. 10 § lagen om boutredning och arvskifte stadgas föranleder tillägg till eller rättelse av bouppteckningen; e) kännedom erhållits angående vid tiden för skattskyldighetens inträde föreliggande omständighet, som föranleder, att i deklaration uppgiven behållning eller egendom bort upptagas eller fördelas annorledes än i deklarationen angivits; f) kunskap vunnits om förhållande, som föranleder tillämpning av 19 §; och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, för någon lott skatt skolat gäldas utöver vad för lotten beräknats, skall efterbeskattning ske med sålunda felande belopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Särskilda bestämmelser örn beskattning i tall av dödsbos konkurs.

33 §.

1 mom. Där dödsbo, vari finnes skattepliktig behållning, avträtts till konkurs, skall för egendom, som hör till konkursboet, utgå arvsskatt endast i den mån i konkursen uppkommer överskott, som jämlikt konkurslagen överlämnas till gäldenärens rättsinnehavare.

Egendom, varav sådant överskott utgöres, uppskattas sådan den befanns vid överlämnandet till gäldenärens rättsinnehavare; och räknas med tillämpning i övrigt av vad i denna förordning stadgas vid skattens bestämmande överskott såsom behållning i dödsboet.

Vad nu stadgats skall gälla jämväl då arvlåtaren (testator) vid sin död var i konkurs.

Om anstånd jämlikt 17 § blivit beviljat, skall, där dödsboet avträdes till konkurs, anståndet anses förfallet och ställd säkerhet återlämnas.

2 mom. Uppkommer efter konkursens avslutande för konkursboet ytterligare tillgång, som jämlikt konkurslagen överlämnas till gäldenärens rättsinnehavare, skall i tillämpliga delar gälla vad i 32 § stadgas om efterbeskattning.

3 mom. Har inom ett år från det underrätt meddelat beslut om fastställande av skatt dödsbo avträtts till konkurs, skall förut bestämd skatt nedsättas sålunda att med tillämpning av föreskrifterna i 1 mom. skatt påföres endast i den mån i konkursen uppkommit överskott.

Ansökan örn återvinning av skatt efter vad nu sagts göres skriftligen och upptages av den underrätt, som meddelat beslut om skattens fastställande.

Beskattningsmyndighet.

34 §.

Beskattningsmyndighet är den allmänna underrätt, vid vilken arvlåtaren (testator) eller, då fråga är om egendom vartill föregående innehavare på livstid haft i 8 § första eller andra stycket avsedd rätt, denne skolat svara i mål, som rörde hans person.

Finnes ej behörig beskattningsmyndighet efter vad nu sagts upptages skatteärendet av Stockholms rådhusrätt.

Om gåvoskatt.

35 §.

Skyldighet att erlägga gåvoskatt åligger:

a) svensk medborgare, här i riket bosatt utländsk medborgare samt svensk juridisk person

för gåva av egendom inom eller utom riket;

238 Kungl. Mcij.ts proposition nr 192.

b) annan utländsk medborgare än under a) sägs samt här i riket icke hemmahörande juridisk person

för gåva av sådan egendom, som angives i 4 § 1 mom. 2).

36 §.

Skattskyldighet inträder, såframt ej annat följer av vad i nästa stycke sägs, då gåvan blivit fullbordad eller handling, innefattande giltig utfästelse om gåva av lös egendom, överlämnats till mottagaren. I fall, som avses i 37 § 2 mom. inträder skattskyldighet vid den tid, då förmånstagaren erhåller förfoganderätten över försäkringen; dock inträder, där på grund av kapitalförsäkring utbetalning tidigare ägt rum till den berättigade, skattskyldighet för sådant belopp vid dess mottagande.

Vad i fråga om arvsskatt är stadgat i 6—9 §§ skall vid beskattning av gåva äga motsvarande tillämpning. Föreskrifterna i 6 § örn skattskyldighetens inträde först framdeles skola härvid, utan inskränkningar som angivas i andra stycket under c) och d), gälla jämväl i fall då givaren förbehållit sig själv nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån av den bortgivna egendomen.

37 §.

1 mom. Gåvoskatt utgår vid köp, byte, lega eller annat sådant avtal, örn av missförhållandet mellan de å ömse sidor utfästa villkor är uppenbart, att avtalet delvis har egenskap av gåva.

2 mom. Skatt såsom för gåva utgår för vad som i enlighet med lagen om försäkringsavtal i annat fall än i 12 § avses tillfaller någon i egenskap av förmånstagare.

Vid beskattning, varom nu är fråga, skall vad i 12 § andra, tredje och fjärde styckena är stadgat äga motsvarande tillämpning.

38 §.

Från gåvoskatt äro, förutom i 3 § omförmälda juridiska personer, befriade:

kyrka, landsting, kommun eller annan menighet ävensom hushållningssällskap;

stiftelse med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål;

stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landets näringsliv;

registrerad understödsförening eller sådan sammanslutning, som, utan att hava till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, huvudsakligen fullföljer ovan angivet ändamål.

Skattebefrielse enligt denna paragraf tillkommer endast svensk juridisk person och äger icke rum, där givaren för sin livstid eller för viss tid förbehållit sig nyttjanderätt till eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån av den bortgivna egendomen eller del därav.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 239

39 §.

Skattefrihet åtnjutes

a) för gåva av möbler, husgeråd och andra inre lösören, som äro avsedda för gåvotagarens eller hans familjs personliga bruk;

b) för vad någon erhållit såsom bidrag till undervisning eller uppfostran, för periodiskt understöd och därmed jämförlig periodisk betalning, vilken enligt gällande författningar angående skatt å inkomst skall inräknas i gåvotagarens skattepliktiga inkomst;

c) för vad make vid bodelning, som förrättats av annan anledning än makes död, erhållit utöver honom enligt lag tillkommande andel i boet, i den mån värdet av vad maken bekommit icke överstiger värdet av hans giftorättsgods eller, örn äldre giftermålsbalken är tillämplig, värdet av samfälld egendom, som av honom i boet vid äktenskapets ingående eller därefter införts;

d) för annan än under a), b) och c) omförmäld gåva, vars värde icke överstiger 3,000 kronor.

40 §.

Skyldskapsförhållandet mellan givare och gåvotagare lägges till grund för beräkning av skatten; dock skall vad i fråga om arvsskatt är föreskrivet i 30 § äga motsvarande tillämpning vid beskattning av gåva.

41 §.

Har gåvotagaren inom fyra år innan den gåva, varom fråga är, blivit fullbordad eller handling, innefattande giltig utfästelse om gåvan, blivit överlämnad till mottagaren, från samme givare erhållit annan gåva, som icke jämlikt 39 § a), b) eller c) varit fri från skatt, skall hänsyn tagas till den tidigare gåvan, så att skatten beräknas å gåvornas sammanlagda värde. Avdrag skall därvid ske för skatt, som visas hava erlagts för den tidigare gåvan, eller, om före ovan angivna tid ytterligare gåva förekommit, för vad av erlagd skatt belöper å förstnämnda gåva; dock må för den gåva varom fråga är icke beräknas lägre skatt än som skulle, utan avseende å tidigare gåvor, hava utgått för gåvan.

Där inträde av skattskyldighet för gåva är att hänföra eller skolat hänföras till senare tidpunkt än gåvans fullbordande eller mottagande av utfästelse örn gåvan, skall vid bedömande av fråga huruvida sammanläggning skall ske den tidpunkt, till vilken inträde av skattskyldighet är eller varit att hänföra, vara avgörande.

Vid sammanläggning beskattas icke i 37 § 2 mom. avsett förvärv i den mån skattefrihet åtnjutits på grund av föreskrifterna i 12 §.

Då fråga samtidigt förekommer om beskattning av flera, av skilda givare erhållna gåvor, skall skatt för sig beräknas för vad som erhållits från varje särskild givare.

240 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

42 §.

Egendom, för vilken gåvoskatt utgår, uppskattas med hänsyn till förhållandena vid tiden för skattskyldighetens inträde.

Där jämlikt 41 § med värdet av gåva skall sammanläggas värdet av tidigare gåva, uppskattas sistnämnda gåva sådan den befanns då den fullbordades eller handling, innefattande giltig utfästelse örn gåvan, överlämnades till mottagaren eller, där inträde av skattskyldighet för gåvan varit att hänföra till senare tidpunkt, sådan den då befanns.

43 §.

Vid beskattning av gåva skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse, förutom ovan särskilt angivna bestämmelser i 6—9, 12 och 30 §§, vad i fråga om arvsskatt vidare är stadgat i 4 § 2 och 3 inom., 11 § 2 morn., 14, 20, 22 —26 §§, 28 § med undantag av vad i andra och tredje styckena stadgas angående särskild skattefrihet, ävensom 29 och 32 §§; och skall därvid vad i 26 § sista stycket sägs örn rätten eller domaren i stället gälla vederbörande länsstyrelse samt i 32 § f) förekommande hänvisning till 19 § i stället gälla 41 §.

44 §.

Beskattningsmyndighet är länsstyrelsen i det län, där den skattskyldige är mantalsskriven eller, örn han ej är mantalsskriven inom riket, där han är bosatt samt, i fråga om juridisk person, där vederbörande styrelse eller förvaltning har sitt säte.

Finnes ej behörig beskattningsmyndighet efter vad nu sagts upptages skatteärendet av Överståthållarämbetet för skatteärenden.

Gemensamma bestämmelser.

Deklaration och vissa andra uppgifter för beskattningen.

45 §.

Deklaration skall av den, som är skattskyldig, avgivas

A) angående förvärv av arvs- eller testamentslott, när lotten utgöres av

1) egendom i dödsbo efter svensk medborgare i fall, då denne vid sin död ej hade hemvist i riket och skyldighet ej inträtt att efter honom här förrätta bouppteckning enligt svensk lag;

2) egendom i dödsbo efter utländsk medborgare, som vid sin död ej hade hemvist i riket;

3) äganderätt eller rättighet, vilken jämlikt 6—9 §§ beskattas senare än vid arvlåtarens (testators) död, dock icke där fråga är örn förvärv efter den som på livstid innehaft egendom med i 8 § första stycket avsedd rätt;

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 241

4) egendom i dödsbo, som avträtts till konkurs, i fall där arvsskatt skall beräknas med tillämpning av 33 § 1 morn.; B) angående förvärv, som vid försäkringstagares död tillfallit förmånstagare, vilken icke tillika är arvinge eller testamentstagare; C) angående sådan i 32 § a), b), c), e) och f) samt i 33 § 2 mom. angiven omständighet, som föranleder efterbeskattning, dock ej där i fall som avses i 32 § a) testamente, varom kännedom erhållits, blivit bevakat; D) angående förvärv genom gåva eller annat jämlikt 37 § därmed i beskattningshänseende likställt fång. Skall enligt vad nu stadgas deklaration avgivas angående lott i dödsbo efter den som vid sin död ej hade hemvist i riket och är den för lotten skattskyldige ej bosatt inom riket, åligger det den som omhänderhar dödsboets egendom att i den skattskyldiges ställe avgiva deklaration.

46 §. Deklaration skall vara till beskattningsmyndigheten avlämnad inom fyra månader, räknat i fall som angivas i 45 § under A) 1), 2) och 3), B) samt D) från det skattskyldighet inträdde; under A) 4) från det överskott i dödsboets konkurs överlämnades till den skattskyldige; under C) från det kännedom erhölls angående den omständighet, som föranleder efterbeskattningen. Magistrat i annan stad än den, där länsstyrelsen har sitt säte, ävensom kommunalborgmästare och landsfiskal åligger att på begäran mottaga och till länsstyrelsen överlämna deklaration, som skall dit ingivas.

47 §. Deklaration skall avgivas på heder och samvete och innehålla uppgift om A) då deklarationen avser arvfallen eller testamenterad egendom: 1) arvlåtarens (testators) och den skattskyldiges fullständiga namn och hemvist; 2) arvlåtarens (testators) dödsdag och, örn skattskyldighet inträtt senare, tidpunkten härför; 3) skyldskapsförhållandet mellan arvlåtaren (testator) och den skattskyldige ävensom, vid tillämpning av 30 §, det skyldskapsförhållande, efter vilket i sådant fall skatten skall beräknas; 4) de grunder, efter vilka lottens storlek bestämts; 5) beskaffenheten och värdet av den egendom, varav lotten består; B) då deklarationen avser förvärv, som vid försäkringstagares död tillfallit förmånstagare, vilken icke tillika är arvinge eller testamentstagare: förhållanden motsvarande de ovan under A) 1), 2), 3) och 5) angivna; C) då deklarationen avser gåva eller annat jämlikt 37 § därmed i beskattningshänseende likställt fång: 1) givarens och den skattskyldiges fullständiga namn och hemvist; 2) tidpunkten för gåvans fullbordande eller för överlämnandet till mot- Bihang till riksdagens protokoll tott. 1 sami. Nr 192. 16

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

tagaren av handling, innefattande giltig utfästelse örn gåvan, eller, om skattskyldighet inträtt senare, tidpunkten härför;

3) skyldskapsförhållandet mellan givaren och den skattskyldige ävensom, vid tillämpning jämlikt 40 § av i 30 § givna föreskrifter, det skyldskapsförhållande, efter vilket i sådant fall skatten skall bestämmas;

4) egendomens beskaffenhet och värde;

5) tidigare gåvor, till vilka jämlikt 41 § hänsyn skall tagas vid skattens bestämmande.

Angående skyldighet att i deklaration, som avser arvfallen eller testamenterad egendom eller förvärv, som omförmäles ovan under B), lämna uppgift jämväl angående gåva stadgas i 19 §.

Där deklaration avser egendom, vilken av föregående innehavaren på livstid innehafts med sådan rätt, varom förmäles i 8 §, skola jämväl föregående innehavarens fullständiga namn och hemvist uppgivas.

Deklaration skall avlämnas i två exemplar och, om den avser gåva eller annat jämlikt 37 § därmed i beskattningshänseende likställt fång, avfattas å blankett enligt formulär, som fastställes av Konungen. Deklarationen skall åtföljas av handlingar, innefattande upplysning örn de förhållanden, som äro av betydelse för skattens bestämmande. Har bouppteckning efter utländsk medborgare härstädes förrättats men vid ingivandet av deklaration angående kvarlåtenskapen ännu icke blivit inregistrerad, skall vid deklarationen fogas bouppteckningen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift.

48 §.

Avlämnade deklarationer skola med undantag för den tid, varunder de jämlikt bestämmelsen i 64 § 2 mom. äro överlämnade till hovrätten, hos beskattningsmyndigheten förvaras under tolv år från utgången av det år, varunder de ingivits. Där beskattningsmyndighet eller advokatfiskal vid hovrätt av särskild anledning så finner påkallat, skall deklaration förvaras under femtio år från utgången av det år, varunder den ingivits. Efter utgången av nu angivna tider skola deklarationerna förstöras.

Deklarationer må icke före utgången av tid, som angives i 17 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, utan samtycke i varje särskilt fall av den som avgivit deklarationen utlämnas till annan än de ämbets- eller tjänstemän, som i och för sin befattning böra erhålla del av deklarationerna, eller, på sätt Konungen förordnar, skola äga tillgång till desamma för verkställande av statistisk bearbetning.

Deklaration, som tillhandahålles polis- eller åklagarmyndighet eller som åberopas vid allmän domstol, må icke, såvitt ej annat följer av vad i 62 § andra stycket stadgas, utan samtycke av den, som avgivit deklarationen, offentligen föredragas eller i protokoll, utslag eller annan expedition intagas eller omnämnas i vidare mån än som oundgängligen erfordras.

Vad ovan är sagt om deklaration gäller i tillämpliga delar jämväl annan uppgift till ledning för skattens beräkning, dock ej bouppteckning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 243

49 §.

Där någon i enlighet med lagen om försäkringsavtal blivit insatt såsom förmånstagare, åligger det försäkringsgivaren att inom en månad efter erhållen vetskap om händelse, som enligt denna förordning medför skattskyldighets inträde, lämna skriftlig uppgift härom till den beskattningsmyndighet, vilken har att upptaga fråga om beskattning av försäkringsbeloppet, och därvid enligt närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen, jämväl uppgiva övriga förhållanden av betydelse för skattens bestämmande; dock skall nu stadgad skyldighet icke gälla, där försäkringsbeloppet eller, där fråga är om flera försäkringar, deras sammanlagda belopp ej överstiger 3,000 kronor.

50 §.

Har någon på livstid innehaft egendom med sådan rätt, som avses i 8 § andra stycket, skall bouppteckning efter honom vara åtföljd jämväl av skriftlig uppgift om fullständiga namnet å den, till vilken egendomen övergått, ävensom hans hemvist. Sådan uppgift lämnas av den som uppgivit boet.

Skattens fastställande och erläggande.

51 §.

Ärende rörande fastställande av skatt, som ej skall uttagas efter deklaration, upptages till avgörande vid inregistrering av bouppteckning eller handling, som avses i 3 kap. 10 § lagen örn boutredning och arvskifte, eller, där jämlikt 17 § anstånd med skattens fastställande blivit beviljat, när till beskattningsmyndigheten ingivits handling, för vars företeende anståndet beviljats, eller, om sådan handling icke ingives inom anståndstiden, vid utgången av sistnämnda tid eller, då jämlikt 32 § a) efterbeskattning skall äga rum till följd av bevakning av där omförmält testamente, vid bevakningen.

52 §.

Skatt enligt denna förordning skall, i den mån ej jämlikt 55 § anstånd medgivits, erläggas inom tre veckor efter det beskattningsmyndighet meddelat beslut örn skattens fastställande.

Har jämlikt 17 § anstånd med skattens fastställande ägt rum, skall från dagen då bouppteckning senast skolat vara ingiven eller, där skatten uttages efter deklaration, från dagen då, om anstånd ej beviljats, deklarationen senast skolat vara avlämnad till dagen för skattens fastställande å skattebeloppet erläggas ränta efter den procent, som Konungen i anslutning till det allmänna ränteläget fastställer varje år i december att gälla för det påföljande året. Skall jämlikt 54 § skatten förskjutas av dödsboet, påföres vid skattens fastställande ränta utan uppdelning å de särskilda skattskyldiga. Vad av beräknad ränta överskjuter helt krontal bortfaller.

244 Kungl. Majlis proposition nr 192.

Skatten jämte ränta, där sådan skall beräknas, uttages genom stämpelbeläggning med användande av dubbla beläggningsstämplar, örn vilka stadgas i förordningen angående stämpelavgiften. Stämplarna anbringas å bouppteckning eller handling, som avses i 3 kap. 10 § lagen örn boutredning och arvskifte, eller i fall, då deklaration skall avgivas, å deklarationen eller, då jämlikt 32 § a) efterbeskattning skall äga rum till följd av bevakning av där omförmält testamente, å utgående expeditionen angående testamentsbevakningen.

Den som å tjänstens vägnar har att mottaga handling, vilken efter vad nu sagts skall förses med stämpel, eller testamente, vars bevakande föranleder efterbeskattning, åligger att tillhandahålla erforderliga stämplar, och skola stämplarna hos honom köpas och stämpelbeläggning av honom verkställas i enlighet med beskattningsmyndighetens beslut om skattens fastställande.

Har jämlikt 17 § anstånd med skattens fastställande beviljats, åligger det dödsboet att för stämpelbeläggning tillhandahålla utlämnad bouppteckning.

53 §.

•

Inbetalas icke, där stämpelbeläggning skall äga rum vid underrätt, inom i 52 § angiven tid för stämpelbeläggningen erforderligt belopp, skall, såframt ej annat följer av vad i 6 § sista stycket stadgas, rätten eller domaren därom göra anmälan hos länsstyrelsen med överlämnande av protokollsutskrift, innefattande beslutet om skattens fastställande, jämte bouppteckning, örn sådan föreligger. Anmälan skall innehålla uppgift, huruvida och i vad mån det åligger dödsbo att förskjuta ogulden skatt, ävensom erforderlig uppgift om skattskyldigs hemvist.

Det åligger länsstyrelse efter anmälan som nu nämnts ävensom vid försummad inbetalning av belopp, som för stämpelbeläggning skall uppbäras av länsstyrelsen, att förordna om det felande beloppets uttagande i den ordning som örn uttagande av oguldna kronoutskylder är stadgad. Avgift för indrivningen skall utgå enligt grunder som av Konungen bestämmas.

Har av överrätt skatt blivit fastställd till högre belopp än förut beräknats och har icke inom tre veckor efter det laga kraft ägande beslut i sådant hänseende förelåg det felande beloppet erlagts, ankommer på vederbörande advokatfiskal att till länsstyrelsen överlämna beslutet för beloppets uttagande i den ordning som nyss nämnts.

54 §.

Arvsskatt för lott, för vilken skattskyldighet inträtt vid arvlåtarens (testators) eller i fall, som avses i 8 § första stycket, föregående innehavarens död, ävensom i 52 § omnämnd ränta förskjutas av dödsboet, dock icke där fråga är om lott, som beskattas efter vad i 6 § andra stycket d) sägs. Skattskyldig skall vid tillträde av honom tillkommande lott återgälda vad dödsboet för honom förskjutit jämte den ränta därå, som kunnat av dödsboet påräknas vid insättning å bankräkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 245

Saknas i dödsbo tillgång till gäldande av skatt och ränta, som icke erlagts inom tid, som angives i 52 §, svare dödsbodelägarna för vad som brister såsom i lagen om boutredning och arvskifte är stadgat i fråga om gäld efter den döde; dock vare efterlevande make fri från sådant ansvar, där han vid bodelning icke erhållit mer än som enligt lag tillkommer honom.

Anstånd med erläggande av skatt.

55 §.

1 mom. A. Uppgå i dödsbo beloppet av kontanta medel samt värdet av obligationer och andra lätt realiserbara värdepapper sammanlagt icke till dubbla beloppet av den arvsskatt, som jämlikt 54 § skall av dödsboet förskjutas, eller föreligger i andra fall för någon som är skattskyldig enligt denna förordning avsevärd svårighet att genast erlägga hela den skatt, som belöper på honom tillfallen egendom, må, såvida skatten uppgår till minst 500 kronor, beskattningsmyndigheten medgiva, att skatten erlägges genom högst fem årliga inbetalningar.

B. Skall skatt utgå för nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån eller för rätt, som avses i 8 § andra stycket, och prövas avsevärd svårighet föreligga att genast erlägga skattebeloppet, är skattskyldig, oavsett skattens belopp, berättigad till anstånd som enligt föreskrift under A längst kan medgivas; och må i nu avsedda fall anståndet kunna av beskattningsmyndigheten utsträckas till högst tio årliga inbetalningar.

C. På Konungens prövning må ankomma att, där för viss skattskyldig synnerliga skäl därtill äro, medgiva skattens erläggande i fall, som avses under A, genom högst tio och i fall, som avses under B, genom högst tjugu årliga inbetalningar.

2 mom. Första inbetalningen skall äga rum inom tid, som angives i 52 §, och skall uppgå, om skatten uppdelas i endast två poster, minst till en fjärdedel av skattens belopp och i andra fall minst till belopp motsvarande skattebeloppet delat med antalet inbetalningar. Andra inbetalningen skall verkställas å årsdagen för beslutet om skattens fastställande och envar av de följande å motsvarande dag det år, varunder den förfaller till betalning; och skola dessa inbetalningar uppgå till sinsemellan lika belopp. Å skatt, med vars erläggande anstånd åtnjutes, skall gäldas ränta efter den procent, som Konungen i anslutning till det allmänna ränteläget fastställer varje år i december att gälla för det påföljande året.

3 mom. Framställning om anstånd skall skriftligen göras senast då skatteärendet upptages till avgörande. Beviljas anstånd, skall inom tid, som beskattningsmyndigheten utsätter, till denna avlämnas till Kungl. Majit och kronan utfärdad skuldförbindelse å det belopp anståndet avser jämte ränta. Medgives anstånd jämlikt 1 mom. A eller, för däremot svarande fall, jämlikt 1 mom. C, skall därjämte inom samma tid ställas nöjaktig säkerhet. Fullgöres ej vad nu sagts anses anståndet förverkat. Då erbjuden säkerhet utgöres av inteckning i egendom, som blivit föremål för beskattning, eller

246 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

till beskattning upptagen värdehandling, skall vid prövning av säkerheten lända till efterrättelse det värde, för vilket skatt beräknats.

A mom. Har anstånd medgivits, förses den stämpelpliktiga handlingen dels med stämplar till värde motsvarande det till beskattningsmyndigheten kontant inbetalda skattebeloppet, dels ock med anteckning därom att skuldförbindelse blivit avlämnad för återstoden av skattens belopp.

5 mom. Den, som erhållit anstånd, är berättigad att göra inbetalning jämväl före förfallodagen. Sådan rätt tillkommer, då anstånd beviljats dödsbo, även envar skattskyldig beträffande å hans lott belöpande skatt.

Varder genom löftesmäns död eller av annan orsak ställd säkerhet minskad och lämnas icke efter anmaning annan nöjaktig säkerhet, är ogulden del av skatten genast förfallen till betalning.

6 mom. Domstol, som mottagit skuldförbindelse, har att omedelbart till länsstyrelsen överlämna densamma med tillhörande säkerhet jämte protokollsutdrag, innefattande anståndsbeslutet. Det åligger länsstyrelsen att genast till domstolen översända kvitto å de mottagna handlingarna.

Å länsstyrelsen ankommer att vårda och bevaka skuldförbindelse och säkerhet, som till densamma överlämnats eller av länsstyrelsen omedelbart mottagits. Influtna belopp skola redovisas såsom stämpelmedel.

Eftergift av skatt.

56 §.

Avlider den, som förvärvat egendom genom arv, testamente eller gåva, inom sex månader från det skattskyldighet inträtt, eftergives skatten.

I fråga om den, som på livstid bekommit egendom med sådan rätt, som avses i 8 § andra stycket, eller på livstid erhållit nyttjanderätt, rätt till ränta, avkomst eller annan förmån, sker vidare eftergift av skatt sålunda:

a) då anstånd med skattens erläggande beviljats och den skattskyldige avlider inom fem år från skattskyldighetens inträde, eftergives vad av skatten icke förfallit till betalning vid dödstillfället; dock må ej i fall, då enligt anståndsbeslutet skatten uppdelats på flera inbetalningar än tio, eftergift ske för större del av skatten än som skulle hava eftergivits, därest antalet inbetalningar utgjort tio;

b) då anstånd med skattens erläggande icke beviljats och den skattskyldige avlider inom fem år från skattskyldighetens inträde, eftergives så stor del av skatten, som, därest anstånd medgivits och skatten därvid uppdelats på sju lika inbetalningar, icke skulle varit till betalning förfallen vid dödstillfället.

Fråga om eftergift av fastställd skatt upptages efter därom skriftligen gjord framställning av den underrätt eller länsstyrelse, som beslutat örn skattens fastställande.

57 §.

Konungen äger i särskilda fall medgiva befrielse från eller nedsättning av skatt för

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 247

a) sådan historisk, vetenskaplig eller konstnärlig samling, som på grund av förbehåll i testamente eller gåvohandling är avsedd att bibehållas såsom dylik samling;

b) fast egendom, som tillagts någon med sådan rätt, som avses i 8 § andra stycket, i den mån skatten prövas icke kunna erläggas utan men för ett med egendomen förbundet allmänt intresse av kulturhistorisk eller annan art.

58 §.

Har egendom beskattats såväl här i riket som i utländsk stat, må Konungen till undvikande av eller lindring i dubbelbeskattningen, när skäl därtill äro, på ansökan medgiva befrielse från eller nedsättning av den här i rik^t fastställda skatten.

Återvinning av skatt.

59 §.

Har efter det underrätt eller länsstyrelse meddelat beslut om fastställande av skatt

a) kännedom erhållits om förut icke känt testamente;

b) testamente, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning, blivit genom lagakraftvunnen dom helt eller delvis förklarat ogillt;

c) genom lagakraftvunnen dom eljest blivit bestämt angående delningen av egendom i dödsbo;

d) beträffande bouppteckning yppats felaktighet, som efter vad i 3 kap. 10 § lagen om boutredning och arvskifte stadgas föranleder tillägg till eller rättelse av bouppteckningen;

e) kännedom erhållits angående vid tiden för skattskyldighetens inträde föreliggande omständighet, som föranleder att i deklaration uppgiven behållning eller egendom bort upptagas eller fördelas annorledes än i deklarationen angivits;

och hade, örn hänsyn tagits till omständighet som nu avses, någon skattskyldig haft att gälda mindre skatt än vad beräknats, skall honom påförd skatt nedsättas med sålunda för högt beräknat belopp.

Ansökan om återvinning av skatt efter vad nu sagts göres skriftligen och upptages av den underrätt eller länsstyrelse, som meddelat beslut om skattens fastställande.

Fullföljd av talan.

60 §.

Talan mot beslut i skatteärende må fullföljas, förutom av enskild part, av advokatfiskal vid hovrätt; och skall jämväl då beslut meddelats av länsstyrelse besvär anföras hos hovrätten.

Innefattar beslut av underrätt eller länsstyrelse prövning av fråga om fastställande, eftergift eller återvinning av skatt, må talan fullföljas inom tre

248 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

år från beslutets dag. Har part anfört besvär och vill jämväl hans vederpart söka ändring i beslutet, skall denne dock ingiva sina besvär sist inom två månader från det delgivning som avses i 27 kap. 6 § rättegångsbalken ägt rum eller, i fall som omförmälas i 7 § samma kapitel, från det kungörelse sista gången införts i allmänna tidningarna. Där förklaring avgivits utan att sådan delgivning eller kungörelse skett, skall nämnda tid av två månader räknas från det förklaringen inkom.

Då besvär behörigen anförts över beslut, som avses i nästföregående stycke, skall klagandens vederpart städse höras över besvären, och ankommer därvid på hovrätten att, om besvär anförts av advokatfiskalen, utsätta tid, inom vilken besvärshandlingarna efter skedd delgivning skola vara till hovrätten återställda, och eljest att låta tillställa advokatfiskalen besvärshandlingarna. Tillika ankommer på hovrätten att i nu avsedda fall utsätta tid, inom vilken förklaring skall vara avgiven.

Över beslut av beskattningsmyndighet eller av domaren i frågor, som avses i 17 och 26 §§, må klagan ej föras. Har någon förelagts att vid vite fullgöra åliggande, varom i 26 § förmäles, må dock föreläggandet komma under prövning i samband med klagan över beslut om vitets utdömande.

Återbetalning av erlagd skatt.

61 §.

Äger på grund av bestämmelserna i 22 § 3 morn., 33 § 3 mom. eller 56— 59 §§ eller enligt överrätts beslut dödsbo eller skattskyldig återfå erlagd skatt, skall i den ordning, som i fråga örn restitution av kronoutskylder är föreskriven, skattebeloppet på ansökan kostnadsfritt återbetalas ändå att till grund för återbetalningen åberopat beslut, där det meddelats av underrätt eller länsstyrelse, ej vunnit laga kraft. Dödsbo eller skattskyldig åge ock, utom i fall som avses i 57 och 58 §§, att å återbetalat belopp erhålla ränta efter fem procent om året från och med den dag beloppet efter underrätts eller länsstyrelses beslut om skattens fastställande blivit inbetalat till den dag detsamma återbekommes; dock må ränta ej utgå för längre tid än till dess trettio dagar förflutit efter det laga kraft åkommit det beslut, enligt vilket beloppet skall återbekommas, och i varje fall ej för längre tid än ett år från det underrätt eller länsstyrelse först meddelat beslut örn skattens fastställande.

I fall, som avses i 57 och 58 §§, ankommer det på Konungen att förordna i vad mån ränta skall utgå å skattebelopp, som återbetalas; dock må ränta ej beräknas efter högre räntefot eller för längre tid än i första stycket är stadgat.

Har jämlikt 55 § anstånd medgivits med erläggande av skatt, skall vid befrielse från hela det skattebelopp, som utestår oguldet, avlämnad skuldförbindelse återställas. Avser befrielse endast del av oguldet skattebelopp, skola de årliga inbetalningarna i motsvarande mån nedsättas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 249

Tillsyn å skattens utgörande.

62 §. Underrätts beslut i skatteärende skola, efter vad därom är särskilt stadgat, upptagas i bouppteckningsprotokollet. Avser beslut fastställande av skatt, skola i protokollet antecknas: arvlåtarens fullständiga namn (för gift kvinna jämväl hennes namn som ogift), födelsetid och hemvist, skattskyldigs namn, värdet å samtliga lotter, beloppet av å varje lott belöpande skatt, skyldskapsförhållande efter vilket skatten beräknats, övriga å skattens bestämmande inverkande omständigheter och vid samtidig beskattning av flera lotter skattens sammanlagda belopp. Länsstyrelses beslut i skatteärende upptages i särskilt protokoll, vari antecknas: den skattskyldiges namn och hemvist samt skattens belopp, men må örn gåvodeklarationens innehåll vidare anteckning icke ske. Å brädden av protokoll som nu nämnts skola antecknas beloppet av inbetald skatt och dagen för inbetalningen eller, där jämlikt 53 § anmälan till länsstyrelse gjorts för skattens indrivning, dagen för sådan anmälan. Finner beskattningsmyndigheten avgiven deklaration böra bevaras under längre tid än tolv år, skall anteckning härom verkställas i protokollet i samband med beslutet om skattens fastställande.

63 §. Vid testamentsbevakning, som äger rum innan beslut meddelats örn fastställande av arvsskatt för av testator efterlämnad egendom, skall å brädden av protokollet angående bevakningen anteckning göras därom, att sådant beslut ännu icke föreligger, samt vid bevakning av testamente efter det dylikt beslut meddelats anteckning ske om dagen för beslutet.

64 §. 1 mom. Redovisning av stämpel samt granskning av sådan redovisning skall äga rum på sätt i förordningen angående stämpelavgiften är stadgat beträffande där avsedda till domstol ingivna handlingar; och skall vad om sådan granskning gäller äga motsvarande tillämpning i avseende å beskattningsmyndighets beslut i ärenden angående gåvoskatt samt eftergift eller återvinning av fastställd skatt. 2 mom. Avskrift av länsstyrelses protokoll i skatteärende skall enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen, för granskning överlämnas till hovrätt. Vid avskrift som nu sagts ävensom vid renoverat exemplar av bouppteckningsprotokoll, som för granskning ingives till hovrätt, skola fogas till protokollet hörande deklarationer, vilka sedan granskningen avslutats skola återställas till beskattningsmyndigheten. Finnes vid granskningen, att annan deklaration än beskattningsmyndigheten angivit bör bevaras under längre tid än tolv år, skall detta meddelas myndigheten vid deklarationens återställande.

250 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Ansvarsbestämmelser m. m.

65 §. 1 mom. Den som till bouppteckning, i deklaration eller eljest mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift, vilken är ägnad att leda till frihet från skatt eller till uttagande av för låg skatt, bote, om den oriktiga uppgiften blivit följd vid beskattningen, högst tre gånger det skattebelopp, som därigenom undandragits, och i annat fall högst tre gånger det skattebelopp, som skulle hava undandragits i händelse den oriktiga uppgiften blivit följd, i vartdera fallet dock minst femtio kronor. Till enahanda ansvar vare den förfallen, som mot bättre vetande förtigit omständighet av betydelse i angivna hänseenden. 2 mom. Har lämnande av oriktig uppgift eller förtigande av omständighet, varom i 1 mom. förmäles, icke skett mot bättre vetande, men har den som lämnat uppgiften eller förtigit omständigheten därvid gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, skall vad i 1 mom. stadgas hava motsvarande tillämpning, dock må böterna bestämmas till högst hälften av vad i nämnda mom. sägs men likväl ej lägre än tjugufem kronor. 3 mom. Den som uppsåtligen förleder annan till förseelse, som i 1 mom. sägs, eller vid utförande av förseelsen med råd eller dåd uppsåtligen hjälper, så att gärningen därigenom sker, straffes som vore han själv gärningsman. 4 mom. Straff enligt denna paragraf inträder icke för den, som av egen drift beriktigat oriktig uppgift eller yppat omständighet, som av honom förtigits.

66 §.

Den som underlåter att inom föreskriven tid avgiva deklaration straffes med dagsböter.

67 §. Skattskyldig eller annan må av beskattningsmyndighet genom vite tillhållas att fullgöra vad enligt denna förordning åligger honom, dock ej såvitt avser gäldande av fastställd skatt. Underrätt må vid vite tillhålla den, som uppgivit dödsbo, att med ed fästa riktigheten av lämnade uppgifter. Edgångsplikt åligge jämväl delägare eller efterlevande make, som ej uppgivit boet, ävensom annan, som med boet tagit befattning.

68 §.

Förseelser, som omförmälas i 65 och 66 §§, åtalas av allmän åklagare.

69 §. Böter och vitén, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 251

Särskilda bestämmelser.

70 §.

Vad i denna förordning sägs om länsstyrelse skall beträffande Stockholms stad gälla Överståthållarämbetet för skatteärenden.

71 §.

1 mom. Slutes beträffande arvs- eller gåvoskatt avtal med främmande stat för undvikande av dubbelbeskattning eller för beredande av skattefrihet eller skattelindring åt juridisk person, som fullföljer allmännyttigt ändamål, äger Konungen föreskriva av avtalet betingade avvikelser från vad eljest i denna förordning är stadgat, så ock meddela de närmare föreskrifter, som må finnas erforderliga för avtalets tillämpning.

2 mom. Från tillämpning av vad i denna förordning stadgas om skattskyldighet må Konungen under förutsättning av ömsesidighet medgiva undantag innefattande befrielse från eller nedsättning av skatt för egendom, som efterlämnats av personer bosatta i viss annan stat, samt för egendom, vilken såsom gåva tillfallit sådana personer eller därstädes hemmahörande juridiska personer.

överenskommelse, som i sådant avseende träffas med annan stat, skall upphöra att gälla högst sex månader efter därförut skedd uppsägning.

3 mom. Har Konungen jämlikt 10 kap. 7 § lagen örn arv eller 1 kap. 3 § lagen om testamente förordnat, att av egendom, som på grund av arv eller testamente tillfaller utländsk medborgare, skall utöver arvsskatten utgå en särskild avgift, skall beträffande sådan avgift i tillämpliga delar gälla vad i denna förordning är stadgat om arvsskatt.

72 §.

Såvitt ej annat följer av vad i denna förordning stadgas, skola föreskrifterna i förordningen angående stämpelavgiften äga motsvarande tillämpning beträffande stämpelbeläggning, som äger rum för uttagande av arvs- eller gåvoskatt.

73 §.

Konungen äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter.

252 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Förslag

till

förordning angående införande av förordningen om arvsskatt och gåvoskatt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §• Den nu antagna förordningen om arvsskatt och gåvoskatt skall jämte vad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1942. Vad i 19 § 2 mom. och 21 § andra stycket sisla punkten stadgas skall icke tillämpas beträffande gåva som blivit fullbordad eller gåvoutfästelse som mottagits före den 1 juli 1941.

2 §.

Genom nya förordningen upphävas med den begränsning här nedan angives förordningen den 19 november 1914 (nr 381) om arvsskatt och skatt för gåva tillika med de särskilda stadganden, som innefatta ändring av vad den sålunda upphävda förordningen innehåller eller tillägg därtill; så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya förordningens bestämmelser. 3 §• Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i nya förordningen, skall denna i stället tillämpas. 4 §. Äldre bestämmelser om arvsskatt skola fortfarande äga tillämpning, då arvlåtare (testator) eller i fall, som avses i 8 § nya förordningen, föregående innehavare av där omförmäld rätt avlidit före den 1 januari 1942. I fråga om gåvoskatt skola äldre bestämmelser alltjämt tillämpas då enligt dessa skattskyldighet inträtt före nämnda dag.

5 §• Vad i 26 § äldre förordningen stadgas beträffande gåva, som förbundits med där angivet förbehåll till förmån för givaren eller hans make, avkomling, adoptivbarn eller adoptivbarns avkomling, skall fortfarande gälla i fråga örn gåva, som fullbordats före den 1 januari 1942.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 253

Vid tillämpning av 19 § 1 mom. andra stycket och 41 § andra stycket nya förordningen skola i fråga om gåva, som fullbordats före nämnda dag, äldre bestämmelser om tid för inträde av skattskyldighet fortfarande gälla.

6 §•

Har jämlikt 13 § äldre förordningen skatt för äganderätt, nyttjanderätt eller annan förmån icke beräknats vid beskattning av behållningen i testator eller föregående innehavares dödsbo, skall i avseende å sådant förvärv nya förordningen äga tillämpning, där enligt densamma inträde av skattskyldighet för förvärvet är att hänföra till tid efter förordningens ikraftträdande.

7 §•

Där jämlikt 55 § nya förordningen Konungen eller domstol äger i visst fall medgiva anstånd med erläggande av skatt utöver vad 47 § äldre förordningen därom innehåller, skall förstnämnda stadgande äga tillämpning även om anstånd före nya förordningens ikraftträdande redan beviljats eller eljest fråga örn anstånd skulle jämlikt 4 § här ovan vara att bedöma enligt äldre bestämmelser.

Ränta å skatt, med vars erläggande anstånd åtnjutes vid nya förordningens ikraftträdande, skall efter framställning av den betalningsskyldige beräknas efter vad i 55 § 2 mom. samma förordning sägs, dock ej i den mån räntan belöper å tid före den 1 januari 1942 eller förfallit till betalning innan sådan framställning göres.

8 §.

Vad i 48 § nya förordningen stadgas skall äga tillämpning jämväl beträffande deklaration, som avgivits enligt bestämmelserna i äldre förordningen och icke före den 1 januari 1942 blivit föremål för granskning i hovrätt.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 35) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 Senaste lydelse se SFS 1936: 227.

254 Kungl Maj.ts proposition nr 192.

1 §•

Där ej —------- vattenfallsrätt (tomträttsprotokoll).

över följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll, nämligen: ett över ärenden angående förmynderskap och godmanskap (förmynderskapsprotokoll); ett över äktenskapsförord (äktenskapsförordsprotokoll); samt ett över bouppteckningar, testamenten som vid domstolen bevakas, åtgärder, som avses i 9 kap. lagen örn arv och 8 kap. lagen om testamente, förordnande eller entledigande av god man, varom förmäles i lagen örn allmänna arvsfonden, avhandlingar om lösöreköp samt ärenden angående arvsskatt (bouppteckningsprotokoll).

För varje — — — den döde. Har någotdera------------ protokollet anmärkt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Härigenom förordnas, att förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften skall sålunda ändras, att rubrikerna i 8 § Fideikommissbrev örn fast egendom, Gåva av fast egendom och Testamente örn fast egendom ävensom 14 § skola upphöra att gälla.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1942; dock skola äldre bestämmelser fortfarande äga tillämpning med avseende å stämpel för förvärv, som skett före nämnda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 255

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 31 mars

1941.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,

regeringsrådet Lundevall, justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 11 februari 1941 tillhandakommet utdrag av protokoll över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 31 januari 1941, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättade förslag till

1) förordning om arvsskatt och gåvoskatt;

2) förordning angående införande av förordningen örn arvsskatt och gåvoskatt;

3) lag örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1815 (nr 42 s. 35) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden; samt

4) förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av rådmannen E. A. Wilhelmsson.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till förordning om arvsskatt och gåvoskatt.

I likhet med gällande förordning om arvsskatt och skatt för gåva bygger det nu framlagda förslaget, vad arvsbeskattningen angår, i princip på arvslottsskattens metod. I syfte att ytterligare utveckla denna metod, som fullt genomförd förutsätter skattens bestämmande i enlighet med den verkliga delningen av boet och icke på grundval av en mer eller mindre fiktiv beräkning, hava i förslaget — med bibehållande dock såsom huvudregel av nuvarande anordning med en med ledning av bouppteckningen verkställd provisorisk delning — intagits bestämmelser till beredande av ökat utrymme åt bodelningshandling och arvskiftesinstrument såsom beskattningshandlingar. I detta hänseende föreslås bland annat, att anstånd med skattens fastställande må kunna medgivas för företeende av dessa handlingar. Så­

256 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

dant anstånd kan lämnas i stad längst under ett år från det bouppteckningen senast skolat vara ingiven och å landet längst till det allmänna tingssammanträde, som infaller näst efter ett år från nämnda tidpunkt. Liksom enligt gällande författning skall jämlikt förslaget egendomens värdering hänföras till tiden för dödsfallet, men bestämmelser hava upptagits, vilka under vissa förutsättningar medgiva skattskyldig rätt att påkalla avräkning för nedgång i värdet, som inträffat efter dödsfallet.

Ehuru skattens beräknande med hänsyn till den verkliga genom bodelning och arvskifte åstadkomna lottläggningen självfallet måste giva ett riktigare resultat än dess bestämmande på grundval av en provisorisk fördelning, kan dock ifrågasättas, huruvida de fördelar, som skulle följa av förslagets regler härutinnan, uppväga de därmed förenade olägenheterna. I sådant hänseende må till en början framhållas, att möjligheten till anstånd i och för verkställande av arvskifte kommer att medföra ökat arbete för beskattningsmyndigheten, varjämte kontrollen blir icke oväsentligt försvårad. Med hänsyn till att arvskifte är ett enskilt avtal, för vars tillkomst icke kräves offentlig medverkan och som ej kan framtvingas inom viss tid efter dödsfallet, har det icke ansetts möjligt att såsom huvudregel införa beskattning på grundval av sådant skifte. De skattskyldiga hava därför, enligt förslaget, frihet att välja huruvida beskattningen skall ske enligt provisoriskt eller verkligt arvskifte. Härav blir helt naturligt följden att anstånd för företeende av arvskiftesinstrument i regel kommer att sökas blott när detta leder till lindrigare beskattning. Därtill kommer att, på sätt framhållits i åtskilliga av de avgivna yttrandena, anståndsreglema jämte de till dem anknutna bestämmelserna om rätt till omvärdering av boets tillgångar på grund av värdeförändringar i tiden efter dödsfallet öppna möjligheter att spekulera i värdeminskning. Faran härför torde icke vara undanröjd genom den verkställda överarbetningen av kommittéförslagets bestämmelser om anstånd och avräkning. Därest vad lagrådet hemställer vid behandlingen av reglerna om avräkning för värdeförlust vinner beaktande, torde emellertid betänkligheterna mot de föreslagna anståndsreglema väsentligen minskas.

En annan betydelsefull nyhet i förslaget är att, för den händelse en arvinge eller testamentstagare först vid senare tidpunkt än dödsfallet kommer i åtnjutande av sin lott, förslaget i motsats till gällande rätt principiellt låter skattskyldigheten inträda vid denna senare tidpunkt. Motsvarande föreslås i fråga örn gåva. Främst avses här sådana fall, där äganderätt och nyttjande- eller avkomsträtt till en och samma egendom skola tillkomma skilda personer eller nyttjande- eller avkomsträtt skall tillfalla två eller flera efter varandra. De härutinnan föreslagna bestämmelserna innebära otvivelaktigt beaktansvärda förbättringar i förhållande till gällande författning. För att fiskaliska intressen icke skola åsidosättas har emellertid genomförande av den ifrågavarande beskattningsmetoden krävt vidlyftiga och detaljerade bestämmelser samt ett betungande kontrollsystem. Det oaktat torde, såsom lagrådet i det följande kommer att närmare utveckla, vad i sådant syfte föreslås icke vara tillfyllest för att förhindra illojala transaktioner från de skatt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 257

skyldigas sida. Lagrådet har därför ansett sig böra hemställa om vissa ändringar i förslagets regler om sammanläggning av förvärv vid olika tidpunkter till gemensam skattläggning.

I fråga om beskattningsmyndighet föreslås att såsom för närvarande är förhållandet domstol skall vara beskattningsmyndighet vid arvsbeskattningen och länsstyrelsen vid gåvobeskattningen. Ehuru starka skäl tala för att förlägga arvs- och gåvobeskattningen till samma myndighet, torde dock på grund av vad departementschefen härutinnan anfört med denna frågas definitiva lösning böra tills vidare anstå.

Oaktat alltså erinringar kunna riktas mot vissa av förslagets huvudstadganden, finner dock lagrådet att förslaget i stort sett innefattar en godtagbar reglering av arvs- och gåvobeskattningen. I särskilda hänseenden kommer emellertid lagrådet att, utöver vad ovan antytts, hemställa om ändringar.

3 §.

Bland dem, som enligt förslaget befriats från skattskyldighet enligt förordningen, har upptagits stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att främja barns eller ungdoms vård och fostran eller bereda understöd för dess utbildning. Skäl synes föreligga att medgiva skattefrihet jämväl för anstalt, som — utan att ekonomisk vinning ingår i dess syfte — direkt ombesörjer dylik utbildning. Lagrådet hemställer därför, att stadgandet i denna del avfattas sålunda, att det avser stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att främja barns eller ungdoms vård och fostran eller utbildning.

I förslaget skiljes mellan svenska medborgare, å ena, och utländska medborgare, å andra sidan. Då med sistnämnda uttryck, frånsett stadgandet i 71 § 3 morn., uppenbarligen avses alla, som icke äro svenska medborgare, vare sig de innehava utländskt medborgarskap eller ej, föreslås att i stället för beteckningen utländsk medborgare måtte — med undantag såvitt angår nämnda stadgande — begagnas den i nu gällande arvsskatteförordning använda benämningen utlänning.

4 §•

I 3 § 3 mom. i gällande förordning örn arvsskatt oell skatt för gåva är föreskrivet, bland annat, att såsom bosatt här i riket skall anses den som här bar sitt egentliga bo och hemvist samt att vad i paragrafen stadgas om den som är bosatt här i riket jämväl skall äga tillämpning å den som stadigvarande vistas i riket utan all vara bär bosatt. Dessa med avseende å arvsbeskattningen meddelade bestämmelser skola jämlikt föreskrift i 38 § nämnda förordning i tillämpliga delar gälla även beträffande skatt för gåva.

Berörda stadgande, som med bosättning jämställer stadigvarande vistelse, tillkom år 1931 och motiverades, på sätt närmare framgår av remissprotokollet, med önskvärdheten att i förevarande avseende vinna anslutning till motsvarande beskattningsregler i andra länder samt principiell överensstämmelse med gällande lagstiftning örn beskattning av inkomst och förmögenhet.

lii hang lill riksdagens protokoll 1941. 1 sand. Nr 192. 17

258 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Stadgandet återfinnes icke i kommittéförslaget och har ej heller upptagits i det remitterade förslaget.

Kommitténs motivering för stadgandets uteslutande synes ej vara övertygande. Även örn, såsom redan vid stadgandets tillkomst framhölls, dess praktiska betydelse icke torde vara stor, kan det dock medföra att kvarlåtenskap, som eljest icke bleve belagd med skatt i någon stat, i ett eller annat fall komme att härstädes underkastas beskattning. Beaktande torde även böra ägnas det av kammarrätten anförda skälet mot inskränkningar i skattskyldigheten, nämligen att en tämligen omfattande skattskyldighet vore en god utgångspunkt vid förhandlingar i och för avslutande av avtal med främmande stater till undvikande av dubbelbeskattning.

Lagrådet hemställer därför, att stadgandet i fråga bibehålies i den nya förordningen och med erforderlig jämkning i avfattningen införes i 2 mom. av förevarande paragraf, till vilken med avseende å gåvobeskattningen hänvisas i 43 §. Bifalles denna hemställan, påkallas härav jämkning jämväl av 44 §.

8 §•

I första stycket begagnas uttrycket äganderätt i dabbel bemärkelse, nämligen först såsom liktydigt med en av ett förordnande örn sekundosuccession begränsad äganderätt (fri förfoganderätt) och därefter i en vidare bemärkelse, som jämväl omfattar en äganderätt utan sådan begränsning. Till undvikande härav synes en annan avfattning böra väljas, och denna torde därjämte lämpligen böra ange den typiska begränsning i den åsyftade förfoganderätten som består däri, att testamentstagaren ej äger disponera över egendomen för dödsfalls skull. Andra tänkbara begränsningar, såsom exempelvis att testator förbjuder testamentstagaren att bortskänka något av egendomen, torde ej behöva särskilt omnämnas. I den mån dylika fall förekomma och testamentstagarens handlingsfrihet icke begränsats ända därhän att skyldighet ålagts honom att bevara egendomen oförminskad åt sin efterträdare, lärer av andra stycket motsättningsvis följa, att fallen skola bedömas enligt grunderna för första stycket. Lagrådet hemställer därför, att åt första stycket gives den innebörden att om — efter det någon jämlikt 2 kap. lagen om arv eller på grund av testamente innehaft egendom med rätt att fritt förfoga däröver i andra avseenden än för dödsfalls skull — egendomen skall tillfalla annan, skattskyldighet för senare förvärv inträder, då föregående innehavarens rätt upphör.

I andra stycket synes lämpligen fideikommiss ej böra särskilt omnämnas, därest, såsom lagrådet i det följande föreslår, detta begrepp i 30 g begagnas i den mera begränsade betydelsen av perpetuellt fideikommiss.

Tredje stycket torde kunna såsom överflödigt utgå. 11

11 och 12 §§.

I de fall då bodelningshandling eller arvskiftesinstrument icke åberopas till ledning för skatts beräknande skall enligt förslaget i likhet med vad som nu gäller skatten fastställas på grundval av en provisorisk bodelning, där så

Kungl. Muj:ts proposition nr 192. 259

erfordras, och ett provisoriskt arvskifte. Vid den provisoriska bodelningen skall efterlevande makes andel i dödsboet alltjämt beräknas till hälften av makarnas behållna giftorättsgods eller, beträffande äldre äktenskap, till hälften av den gemensamma behållningen i boet. Detta innebär att vid den provisoriska bodelningen skall bortses från sådana i det särskilda fallet föreliggande omständigheter, som kunna påkalla andelens bestämmande efter andra grunder, såsom förekomsten av vederlagsanspråk och dylikt. Vid det provisoriska arvskiftet skall såsom arvinges eller testamentstagares lott anses vad enligt lag eller testamente å sådan delägare belöper. Hänsyn till arvsförskott skall därvid icke tagas. Mot förslagets ståndpunkt i dessa delar torde intet vara att erinra.

1 fråga om bestämmandet av testamentstagares lott innebär förslaget enligt uttalande i motiven att testamentet skall följas, där ej genom ett avstående eller eljest testamentet blivit inskränkt. Såsom exempel härpå åberopas i kommitténs betänkande bland annat att jämkning i testamentet enligt 7 kap. 3 g lagen om arv påkallats av laglottsberättigad, vars rätt blivit kränkt genom testamentet. Kommittén, som framhållit att man i praxis plägade beakta laglottsrätten blott i de fall, då jämkningsyrkande framställts, har ifrågasatt huruvida man icke därutöver borde fordra att testamentstagaren förklarat sig avstå från att göra testamentet gällande till den del detsamma kränkte laglotten, men kommittén har under hänvisning till de föreslagna straffbestämmelserna gjort gällande att genom dessa tillräcklig garanti vunnes mot jämkningsyrkanden, söm i själva verket icke vore avsedda att fullföljas utan framställts allenast i syfte att medföra lindrigare beskattning. Kommittén har vidare ansett att enahanda regler borde gälla för det fall att laglott blivit kränkt genom förmånstagareförordnande.

Vad angår frågan huruvida det bör åligga beskattningsmvndigheten att ex oflicio beakta fall av laglottskränkning kunde det måhända ifrågasättas att, då makes giftorättsandel städse skall vid den provisoriska bodelningen bestämmas enligt lag utan hänsyn till om intrång däri skett genom testamente eller förmånstagareförvärv, en motsvarande regel borde gälla i fråga om laglotten. Förhållandena äro härvid dock icke fullt analoga. I allt fall synas starka praktiska skäl tala för att vid arvsskattens bestämmande på grund av provisoriskt arvskifte rätten icke ex officio skall taga hänsyn till kränkning av laglott. Lagrådet ansluter sig alltså till kommitténs mening härutinnan. Men i olikhet mot kommittén håller lagrådet före att jämkning i testamente eller förmånstagareförordnande icke bör ske blott på yrkande därom i beskattningsärendet. De av kommittén åberopade straffbestämmelserna torde icke innebära tillräcklig garanti mot yrkanden, som framställas allenast i sylte att åstadkomma skatteminskning. Det bör tillses ali framställt jämkningsyrkande leder till det resultat, som därmed uppgives vara åsyftat. Delia kan icke ske med mindre för jämkningen uppställes det villkor, att i beskattningsärendet föreligger antingen i bindande form given förklaring av testamentstagaren eller förmånstagaren alt han icke skall göra sin rätt gällande lill den del den inkräktar på laglotten eller ock vederbörligt arvskifte, utvisande att boets fördelning skett i enlighet med jämkningsyrkandet.

260 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Då den mot lagrådets nu uttalade uppfattning stridande, av kommittén förordade tolkningsregeln icke kommit till uttryck i författningstexten, föranleder lagrådets uttalande icke någon ändring i nu ifrågavarande paragrafer. Däremot torde redan av den omständigheten att förmånstagareförordnande i ovanberörda hänseenden likställts med testamente böra följa, att tilllägg göres till 32 och 59 §§ i syfte att möjliggöra efterbeskattning eller återvinning i fall då förmånstagareförordnande, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning, därefter blivit genom lagakraftvunnen dom helt eller delvis förklarat ogillt. Lagrådet vill därför hemställa, att stadganden i angivet syfte införas i sistnämnda paragrafer.

Beträffande spörsmålet om bestämmande av giftorätt och laglott i fall då den giftorättsberättigade respektive laglottsberättigade enligt förordnande själv insatts såsom förmånstagare har departementschefen — under hänvisning till att erforderlig ledning för spörsmålets bedömande numera vunnits genom vissa avgöranden i högsta instans — icke ansett sig hava anledning att ytterligare ingå på frågan. Lagrådet vill ifrågasätta huruvida icke till undanröjande av all ovisshet den princip, som legat till grund för dessa avgöranden, bör lagfästas genom uttryckligt stadgande. Detta torde lämpligast kunna ske därigenom att till 104 § andra stycket lagen örn försäkringsavtal fogas en bestämmelse av innebörd att, om stärbhusdelägaren själv är förmånstagare enligt förordnande som där avses, skall hänsyn härtill tagas vid bedömande av frågan huruvida hans giftorätt, rätt till vederlag eller laglott skall anses kränkt genom förordnande, som meddelats till förmån för annan.

Rörande ifrågasatt uteslutande av 11 § 2 mom. hänvisas till lagrådets yttrande under 19 §.

Den omständigheten att beskattningen av förmånstagareförvärv delvis överflyttats till arvsskattens område skall uppenbarligen icke anses medföra, att skattskyldigheten utsträckts att avse jämväl förvärv, som icke äro benefika. Arvsskatt enligt 12 § skall således utgå allenast i den mån förmånstagarens rätt är grundad uteslutande å försäkringsavtalet.

13 §.

Med utgångspunkt från att arvsskatten skall bestämmas med hänsyn till storleken av arvinges och testamentstagares nettoförvärv har kommittén föreslagit, att vid beräknande av behållning i dödsbo avdrag må ske, förutom — liksom enligt nu gällande arvsskatteförordning — för begravnings- och bouppteckningskostnad, jämväl för annan boutredningskostnad än den som hänför sig till bouppteckningen. Sådan boutredningskostnad är emellertid i ej oväsentlig grad att anse såsom förvaltningsutgift och kan, åtminstone i viss mån, uppvägas av inkomster, som inflyta i boet under boutredningstiden. Vid bouppteckningstillfället och i de fall, då beskattningen sker med stöd av bouppteckningen — vilket även framdeles lär bliva vanligt — jämväl vid beskattningstillfället, är boutredningskostnaden merendels till beloppet okänd. Rätt till avdrag i detta hänseende kan även bliva föremål för missbruk där­

Kungl. Maits proposition nr 192. 261

igenom att dödsbodelägare eller dem närstående personer i och för arvsskattens nedbringande tillerkännas frikostigt tilltagna boutredningsarvoden. Då den teoretiska grunden för avdragsrätten i denna del icke är oantastbar och stadgandet skulle medföra betydande olägenheter ur praktisk synpunkt, hemställer lagrådet, att avdragsrätten enligt 1 mom. 3) måtte begränsas till begravnings- och bouppteckningskostnad.

Kommittén anser, att till bouppteckningskostnad också bör hänföras lösen, som erlägges vid boupptecknings inregistrering hos underdomstol i stad. Enligt gängse språkbruk torde dock bouppteckningskostnad innefatta endast utgifter för boets upptecknande och värdering. Avdrag för dylik lösenavgift är för övrigt utan nämnvärd betydelse vid beräknandet av boets behållning, då avgiften, som erlägges i visst förhållande till behållningens storlek, utgår med högst 150 kronor. Även sättet för avgiftens beräkning gör den mindre lämplig såsom avdragspost.

17 §.

Enligt 34 § i förslaget skall, såvitt angår arvsskatt, allmän underrätt vara beskattningsmyndighet. I förevarande paragraf liksom ock på åtskilliga andra ställen i avdelningen om arvsskatt användes emellertid uttrycket rätten eller domaren, då det gäller att angiva någon befogenhet eller skyldighet, som ankommer på beskattningsmyndigheten. Då ärenden rörande arvsskatt skola upptagas i rättens bouppteckningsprotokoll, torde det vara lämpligare att i här avsedda fall begagna ordet beskattningsmyndigheten, även om en del åligganden skola fullgöras av rättens ordförande såsom expeditionshavande. Likaså torde viss jämkning böra vidtagas i avfattningen av 60 § sista stycket.

19 §.

Förslagets 6—9 §§ innebära att skyldigheten att erlägga arvsskatt i synnerligen stor utsträckning liänföres till en senare tidpunkt än dödsfallet. Sålunda skall den, som erhåller egendom vars avkastning tillfaller annan, i princip erlägga skatt först när den egendomen åvilande belastningen upphör (6 §), och när någon först vid en framtida tidpunkt skall erhålla viss egendom, inträder skattskyldighet, då hans fång blir aktuellt (7—9 §§).

Egendom, som sålunda skall beskattas först i framtiden, räknas enligt

11 § 2 mom. såsom särskild lott och sammanlägges alltså icke med vad testamentstagaren i övrigt må hava erhållit av den avlidne. Ett undantag uppställes dock för det fall att skattskyldigheten för de särskilda förvärven är att hänföra till en och samma tidpunkt.

De sammanläggningsregler, som i övrigt uppställas på arvsbeskattningens område, återfinnas i förevarande paragraf och innebära allenast att med sådan arvs- eller testamentslott, vilken blir beskattningsbar vid själva dödsfallet, skola sammanläggas gåvor, för vilka skattskyldighet inträtt vid dödsfallet eller inom fyra år dessförinnan.

Bestämmelserna i 6—9 §§ skola enligt 36 § andra stycket i huvudsak till-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

lämpas även vid gåvobeskattningen. Beträffande sammanläggning av gåvor inbördes återfinnas bestämmelser i 41 §.

Regeln att vid olika tider beskattningsbara arvs- och testamentslotter, som härröra från samme arvlåtare, icke skola sammanläggas har motiverats därmed, att ofta en lång tidrymd läge mellan förvärven och att man därför icke kunde räkna med att den skatteförmåga det tidigare förvärvet en gång medfört alltjämt förelåge vid tiden för det senare förvärvets beskattning. Någon risk för att en arvlåtare skulle anordna framskjutna förvärv uteslutande i syfte att därigenom splittra lotterna i boet och på sådant sätt bereda arvingarna skattelindring har kommittén ansett praktiskt taget föreligga endast såvitt gäller sådan framskjuten beskattning, som beror därav att äganderätten belastats med nyttjanderätt eller annan rättighet. Denna risk har kommittén sökt förebygga genom att i 6 § andra stycket uppställa vissa undantag från regeln att den belastade äganderätten skall beskattas först när belastningen upphör.

Faran för att förslagets bestämmelser skola utnyttjas för ernående av obefogad skattelindring torde vara väsentligt större än kommittén antagit. Redan den omständigheten att förslaget anvisar ett flertal olika vägar för kvarlåtenskapens disponerande men uppställer särskilda spärrar mot lottsplittring endast för en av dem är ägnad att locka till ett utnyttjande av övriga utvägar i fall där dessa icke hava något legitimt ändamål att fylla. Sålunda är det visserligen riktigt att den, som vill bereda annan skattelindring genom att, utöver en vid dödsfallet utgående arvslott, tillerkänna honom egendom vid en senare tidpunkt, närmast tänker på att anordna detta framskjutna fång sålunda att annan, och då i regel en närstående person, först erhåller nyttjanderätten till egendomen. Men testator kan — förutsatt att han har tillräckligt förtroende till den person, som i första hand skall omhändertaga egendomen — nå samma resultat genom att enligt 8 § tillerkänna denne äganderätt och därigenom undgå de i 6 § uppställda spärreglerna. Örn han i sådant syfte rent av ålägger den förste testamentstagaren att bevara egendomen oförminskad åt efterträdaren (8 § andra stycket), kommer man i själva verket en nyttjanderättsupplåtelse så nära, att även av denna grund förslagets ståndpunkt framstår såsom otillfredsställande. I viss utsträckning lärer vidare skattelindring kunna uppnås genom utnyttjande av 7 §, vilken för övrigt, såsom kommittén framhållit, i praktiken icke alltid är lätt att avgränsa mot 6 §. Även i den mån 6 § äger tillämpning kan ifrågasättas, huruvida de där uppställda spärreglerna tillräckligt tillgodose de fiskaliska intressena. För en arvinge kail det exempelvis vara av ganska ringa betydelse, att han vid dödsfallet endast erhåller egendom, vars avkastning under viss tid skall tillfalla andra personer, örn dessa äro hans barn, vilkas uppfostran han eljest skulle varit nödsakad att bekosta med egna medel.

Påtagligt är slutligen att genom en kombination av arv eller testamente och gåva sammanläggningsreglerna i 19 § kunna göras illusoriska, därest gåvan eller testamentet eller bådadera anordnas så, att skattskyldighet inträder vid senare tidpunkt än dödsfallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 263

De ovan anförda omständigheterna låta det enligt lagrådets mening framstå såsom nödvändigt att förslaget, därest dess regler angående tidpunkten för beskattningen av framskjutna förvärv bibehållas, kompletteras med sarnmanläggningsregler, som omfatta även sådana förvärv.

En annan fråga är, huruvida kumulationstiden bör vara obegränsad. För en viss begränsning talar att, när ett framskjutet förvärv blir skattepliktigt, så lång tid kan hava förflutit från det tidigare förvärvet, att den genom detta vunna ökningen i skatteförmågan kan antagas hava i åtskilliga fall helt eller delvis bortfallit. Å andra sidan får ej tiden tillmätas för snävt, därest ej bestämmelsernas effektivitet skall äventyras. En kumulationstid av tio år synes skäligen tillgodose de olika intressen som här stå emot varandra, varvid för tidens beräkning bör vara avgörande, när skattskyldighet för de olika för* värven inträdde. Så länge man rör sig endast med förvärv, som bliva aktuella tidigast vid arvlåtarens död, synes denna tioårsperiod kunna bibehållas undantagslöst. I den mån åter inom ramen av de tio åren även falla gåvor, för vilka skattskyldighet inträtt före dödsfallet, synes kumulationstiden, såvitt angår dylika gåvor, böra begränsas, så att den aldrig utsträckes längre än till fyra år före dödsfallet.

I övrigt synas sammanläggningsreglerna lämpligen kunna anordnas på följande sätt.

Reglerna fördelas mellan 19 och 41 §§ i huvudsak enligt grundsatsen att till 19 § hänföras de fall, där den egendom, som skall sammanläggas med tidigare beskattningsbar egendom, tillfallit den skattskyldige genom arv eller testamente, varemot de fall då förvärvet skett genom gåva behandlas i 41 §.

Avfattningen av 19 § 1 mom. förenklas därigenom att gåvorna enhetligt beskrivas såsom sådana, för vilka skattskyldighet inträtt vid dödsfallet eller inom fyra år dessförinnan. I samband härmed kunna de båda första styckena sammanföras till ett stycke avseende kumulation mellan sådana arvsoch testamentslotter, vilka äro beskattningsbara vid dödsfallet, och gåvor av nyss angivna slag.

Det nuvarande tredje stycket kan lämpligen överflyttas till ett nytt, för 1 och 2 mom. gemensamt 3 inom., där även vissa andra specialregler kunna få sin plats.

Till frågan om avräkning av tidigare gulden skatt torde lagrådet få återkomma efter redogörelsen för kumulationsreglerna.

Det nya första stycket begränsas att avse sådana fall, där sammanläggningsfrågan uppkommer i samband med dödsfallet.

I ett nytt andra stycke införas därefter regler om sammanläggning av sådana arvs- och testamentslotter, för vilka skattskyldigheten är att hänföra till senare tidpunkt än dödsfallet, och andra lotter eller gåvor, som falla inom kumulationstiden. Härvid synes anledning saknas att skilja mellan olika slag av framskjutna förvärv eller att från sammanläggning med egendom, som erhållits genom dylikt förvärv, undantaga egendom för vilken skatt uttagits redan i sammanhang med dödsfallet.

Det nuvarande 2 mom. bibehålies i huvudsak oförändrat. För den hän­

264 Kungl. Majlis proposition nr 192.

delse att gåva av där åsyftat slag skall beskattas senare än sekundosuccessorns arvs- eller testamentslott uppkommer kumulationsfrågan först i samband med beskattning av gåvan. Till 2 mom. torde därför böra göras ett tillägg av innebörd att de i lagrummet upptagna bestämmelserna skola för nu avsett fall äga motsvarande tillämpning vid beskattning av gåvan, varjämte i 41 § torde böra hänvisas till detta tillägg. I ett nytt 3 mom. torde, såsom ovan antytts, vissa specialregler böra sammanföras. De gåvor, som enligt 19 § skola sammanläggas med andra fång, kännetecknas i det remitterade förslaget såsom sådana, vilka icke jämlikt 38 § eller 39 § a), b) eller c) varit fria från skatt. Denna beskrivning å gåvorna torde böra utbytas mot en positivt avfattad regel av allmännare innebörd, enligt vilken vad i 19 § sägs om skattepliktig arvs- eller testamentslott och gåva även skall gälla beträffande sådan lott eller gåva, som ej i och för sig uppgår till skattepliktigt belopp. Därvid skall hänsyn tagas till den tid, då skattskyldighet skulle hava inträtt örn beloppet varit skattepliktigt. Jämförd med det remitterade förslagets nyssnämnda avgränsning av gåvorna innebär denna regel den enligt lagrådets mening befogade avvikelsen att en gåva, som enligt 35 § ej är beskattningsbar i Sverige, ej heller inverkar på beskattningen av annat fång, för vilket skattskyldighet här föreligger. För gåva av egendom, vars avkastning givaren endast delvis förbehållit sig, inträder enligt förslaget skattskyldighet vid gåvans mottagande, och denna tidpunkt är även avgörande för tillämpningen av förslagets kumulationsregler. Om förutsättningarna för kumulation äro givna, skall emellertid uppskattningen av egendomen enligt 21 § andra stycket hänföras till tiden då den givaren förbehållna rättigheten upphörde. Övervägande skäl synas tala för att sistnämnda tidpunkt lägges till grund jämväl vid beräkning av kumulationstiden. Bestämmelsen torde därför böra, omformulerad till en särskild kumulationsregel, överflyttas till 19 § såsom ett andra stycke av det nu ifrågasatta 3 mom. I sammanhang härmed synes 21 § andra stycket böra erhålla den ändrade avfattningen att, där jämlikt 19 § skatt skall beräknas efter sammanlagda värdet av skilda förvärv, det tidigare förvärvet skall uppskattas med hänsyn till förhållandena vid den i fråga om sistnämnda förvärv för varje särskilt fall angivna tiden. I anslutning till vad det nuvarande 1 mom. därutinnan innehåller torde vidare här böra i ett tredje stycke stadgas att förvärv, som avses i 12 § och 37 § 2 morn., skola sammanläggas med annat förvärv allenast i den mån de ej äro skattefria jämlikt 12 §. De föreslagna ändringarna i 19 § föranleda att avfattningen av det nuvarande 3 morn., som torde bibehållas såsom ett 4 morn., bör jämkas. örn den av lagrådet sålunda föreslagna utvidgningen av kumulationsreglerna godtages, bör 11 § 2 mom. utgå ur förslaget, varjämte smärre ändringar påkallas i andra paragrafer. Däremot torde i 6 § böra bibehållas de uppställda undantagen från regeln att egendom, som någon erhåller belastad med en till annan upplåten rättig-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 265

lief, beskattas först när belastningen upphör. Även om dessa undantagsbestämmelser ej längre erhålla samma betydelse till förhindrande av lottsplittring, äro de nämligen i allt fall ägnade att underlätta och säkerställa skattens utbekommande.

Vad slutligen angår den i det föregående omnämnda frågan örn avräkning av redan gulden skatt för tidigare gåvor framhölls år 1914 vid tillkomsten av nuvarande bestämmelser i ämnet (26 och 36 §§ i avsskatteförordningen), att — vid tillämpning av föreskriften därom, att vid sammanläggning av lott eller gåva med tidigare inom den stadgade tidsperioden erhållna gåvor avdrag finge ske för skatt, som redan erlagts för sistnämnda gåvor — det kunde inträffa att den redan erlagda skatten uppginge till så högt belopp, att den förhandenvarande lotten eller gåvan skulle bliva fri från skatt. Då en sådan konsekvens av sagda föreskrift icke vöre åsyftad och icke heller syntes önskvärd eller ens lämplig, hade, anfördes det vidare, regeln erhållit ett till förhindrande av denna konsekvens avpassat tillägg. Detta innebär, att skatten icke i något fall må beräknas till lägre belopp än som belöper på den ifrågavarande lotten eller gåvan i och för sig. En till innebörden likartad föreskrift, i redaktionellt avseende något jämkad, upptages i det remitterade förslaget (19 § 1 mom. första stycket sista punkten och 41 § första stycket sista punkten).

Fasthåller man vid den principiella uppfattningen att en arvs- eller testamentslott eller gåva, som föregåtts av gåvor inom viss näraliggande tidsperiod, bör till följd av förefintlig större skattekraft eller till förhindrande av skattelindring genom lottsplittring beskattas hårdare än om sådana tidigare gåvor ej förekommit, ter sig den berörda tilläggsbestämmelsen mindre rationell. Den leder i åtskilliga fall till väl låg beskattning, i det att den i själva verket innebär ett avstående i det speciella fallet från den skatteskärpning, som åsyftas med kumulationsreglerna. Ett sådant avsteg från den grundläggande principen torde — om den icke berott på svårighet att utfinna en mera tillfredsställande regel — kunna förklaras endast av önskan att göra tilläggsbestämmelsen enkel i sin tillämpning.

Vill man likväl följdriktigt i fall som avses med tilläggsbestämmelsen låta förekomsten av de tidigare gåvorna verka skatteskärpande beträffande den förhandenvarande lotten eller gåvan, synes detta utan nämnvärd komplicering av beräkningsmetoden kunna ske. Åt regeln kan givas den innebörden, att skatten för den förhandenvarande lotten eller gåvan icke må understiga vad av skatten för samtliga inom kumulationsperioden liggande förvärv proportionsvis belöper å lotten eller gåvan. Verkan av en dylik regel vilken synes vara att föredraga framför den i det remitterade förslaget upptagna — belyses av följande exempel.

A giver 13, som till A står i sådant skyldskapsförhållande att skatteklass IV i 28 § blir tillämplig, i gåva år 1936 9,000 kronor, den 1 maj 1938 3,000 kronor, år 1939 2,000 kronor samt den 1 april 1942 1,000 kronor, varefter 13 i arv efter A erhåller 9,000 kronor, för vilket belopp skattskyldighet inträder vid dennes död den 1 oktober 1942. 13 får betala i gåvoskatt år 1936

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

1,290 kronor och år 1938, då skatten beräknas å 12,000 kronor efter avdrag av redan guldna 1,290 kronor, 600 kronor. År 1939, då skatten beräknas å 14,000 kronor efter avdrag för redan guldna 1,890 kronor, får B i gåvoskatt betala 500 kronor. Vid beräkning av gåvoskatt för den gåva å 1,000 kronor, som erhölls den 1 april 1942, tages hänsyn till de åren 1938 och 1939 erhållna gåvorna, därvid skatten efter gåvornas sammanlagda belopp 6,000 kronor uträknas till 690 kronor. Enligt huvudregeln skulle från detta skattebelopp avdragas vad som redan erlagts i skatt för de tidigare gåvorna å tillhopa 5,000 kronor, d. v. s. 5/n av 2,390 kronor eller 853 kronor 57 öre. Då sistnämnda belopp överstiger nämnda 690 kronor, skall tilläggsbestämmelsen träda i tillämpning. Med dess avfattning i det remitterade förslaget kommer skatten för gåvan å 1,000 kronor att uppgå till 40 kronor men enligt den av lagrådet ifrågasatta avfattningen till 1/8 av 690 kronor eller således till 115 kronor. Vid bestämmandet av arvsskatt för arvslotten 9,000 kronor medtagas gåvorna från år 1939 och 1942 och skatten beräknas å ett sammanlagt belopp av 12,000 kronor till 1,890 kronor. Härifrån skall avdrag för tidigare erlagd gåvoskatt ske efter bestämmelserna i det remitterade förslaget med 3/is av 2,430 kronor eller med 486 kronor, i följd varav arvsskatten bestämmes till 1,404 kronor. Med tilläggsbestämmelsens avfattning enligt lagrådets förslag kommer avdraget för skatten å de tidigare gåvorna att utgöra 3/is av 2,505 kronor eller 505 kronor, vadan arvsskatten skall bestämmas till 1,385 kronor. Enligt den nu föreslagna regeln skulle alltså den fjärde gåvan beskattas hårdare än enligt regeln i det remitterade förslaget, varav emellertid följer att vid bestämmandet av skatten för arvslotten avdraget för erlagd skatt blir i motsvarande mån större. Ägnas beaktande åt vad lagrådet i övrigt anfört under förevarande paragraf och yttrar vid 41 §, synes regeln örn avräkning av redan gulden skatt för tidigare gåvor lämpligen kunna erhålla plats i 19 § 1 mom. första stycket samt hänvisning till densamma göras i momentets andra stycke för där avsedda fall och, med avseende å gåvobeskattningen, i 41 §.

20 §.

Förslaget behåller den nuvarande huvudregeln för uppskattning av egendoms värde att i bouppteckning eller deklaration upptaget värde skall lända till efterrättelse, vilken regel dock modifieras med hänvisning till särskilda värderingsregler i 21, 22 och 23 §§. Enligt nuvarande förordning är tillämpningen av huvudregeln begränsad sålunda, att värdet icke får sättas lägre än det som skall åsättas enligt de särskilda värderingsreglerna. I förslaget däremot stadgas, att boupptecknings- eller deklarationsvärdena skola följas, såframt icke de särskilda värderingsreglerna föranleda åsättande av annat värde. Innebörden av denna ändring är, såsom i remissprotokollet framhålles, att örn i bouppteckningen eller deklarationen upptagits högre värde än det, som framkommer med tillämpning av en för visst fall given särskild värderingsregel, sistnämnda värde skall läggas till grund för beskattningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192. 267

Den sålunda ifrågasatta ändringen av gällande rätt får en icke ringa betydelse i betraktande därav, att förslaget i olikhet mot nuvarande arvsskatteförordning upptager särskilda värderingsregler för egendom av alla slag. Boupptecknings- och deklarationsvärdenas användbarhet förringas i hög grad, och beskattningsmyndigheten kan icke längre inskränka sig till att undersöka, huruvida dessa värden blivit uppgivna tillräckligt högt, och endast då så ej är fallet vidtaga ändring, utan den måste fastställa varje beskattningsföremåls värde enligt tillämplig värderingsregel. Det ligger i öppen dag, att beskattningsmyndighetens arbete härigenom väsentligt ökas. Det måste ock betecknas såsom föga rimligt att beskattningsmyndigheten skall vara skyldig att av egen drift till förfång för det fiskaliska intresset underskrida värden, som föreslagits av vederbörande dödsbo eller skattskyldig. Lagrådet anser den nuvarande bestämmelsen i ämnet äga företräde framför den föreslagna och hemställer därför om sådan jämkning av första punkten i förevarande paragraf, att värdet av egendom ej må upptagas till lägre belopp än som följer av föreskrifterna i 21, 22 eller 23 §.

Bifalles lagrådets hemställan beträffande 27 §, bör tredje stycket utgå ur

21 § och i stället såsom ett andra stycke i förevarande paragraf intagas en erinran att, på sätt stadgas i 27 §, i vissa fall skatt skall utgå efter lägre värde än i 20 § sagts.

21 §.

Lagrådet får beträffande andra och tredje styckena hänvisa till vad ovan anförts under 19 och 20 §§.

22 §.

Bifalles lagrådets vid 27 § gjorda hemställan, kommer 3 mom. att utgå, varjämte viss jämkning bör vidtagas i avfattningen av 1 mom.

23 §.

Under D föreslås en bestämmelse av innehåll att örn den rättighet, som där avses, är bestämd till visst belopp eller eljest till viss storlek, rättighetens kapitalvärde skall beräknas på angivet sätt. Bestämmelsen innebär att rättigheten skall vara till belopp eller storlek bestämd genom förordnande i testamente. För att tvekan härom icke må uppstå torde författningstexten böra i detta avseende förtydligas. På grund av hänvisningen i 43 § kommer vad enligt förevarande bestämmelse stadgas örn testamentariskt förordnande att beträffande gåva gälla förordnande av givaren.

Under F har upptagits en bestämmelse, som främst har avseende å värdering av bohag och andra lösören. Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i gällande författning, innehåller att sådan egendom skall uppskattas till vad den kan anses hava betingat vid en av boets avveckling föranledd, med tillbörlig omsorg skedd försäljning. Lagrådet, som i huvudsak kan ansluta sig till vad kommittén åberopat såsom motivering av stadgandet, vill dock framhålla att man alltjämt liksom hittills bör iakttaga nödig försiktighet vid vär­

268 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

dering av lösörebo och att det därvid icke bör förbises, att i många fall dödsbodelägarnas avsikt icke är att genom bohagets försäljning förskaffa sig kontanta medel utan att behålla det för eget bruk. Till sist erfordras vissa jämkningar av redaktionell art i paragrafens avfattning.

25 §. Förevarande paragraf innehåller föreskrifter örn avdrag från egendoms beräknade värde för sådan förpliktelse, som vidlåder egendomen på grund av upplåtelse av nyttjanderätt elfer rätt till ränta, avkomst eller annan förmån. I första stycket behandlas det fall, då rättigheten upplåtits genom testamente, och i andra stycket det fall, då rättigheten upplåtits genom annan rättshandling. Då stadgandena i fråga hava till syfte allenast att giva regler för den avräkning från egendoms beräknade värde, som erfordras på grund av upplåtelse av särskild rättighet beträffande egendomen, synes det obehövligt att i författningstexten erinra, att dessa regler icke skola tillämpas vid framskjuten beskattning av äganderätten till egendomen efter det belastningen upphört. Därjämte synes innehållet i andra stycket kunna genom lämplig omformulering av första stycket inarbetas i detta och andra stycket således kunna utgå. Ävenså torde den i slutet av andra stycket förefintliga bestämmelsen angående mot vederlag upplåtna rättigheter — vilken bestämmelse rätteligen bort gälla även där rättigheten upplåtits genom testamente — böra såsom självfallen uteslutas.

26 §. Då den som vid,bouppteckning uppgivit dödsbo icke i sådan egenskap äger tillgång till handlingar rörande boet och varken har plikt elfer befogenhet att i något avseende handla å dödsboets vägnar, torde skyldighet att tillhandahålla den utredning, som erfordras för bedömande av egendoms värde, icke böra åläggas honom utan allenast, förutom skattskyldig, den som omhänderhar dödsboets egendom. Skulle behov föreligga att inhämta upplysningar hos den som uppgivit boet, lär detta få anses ingå i skyldigheten att åstadkomma nödig utredning.

27 §. Där skattskyldighet inträder i anledning av arvlåtarens död gäller såsom huvudregel, att egendom skall uppskattas efter värdet vid tiden för dödsfallet. Stadgandet i 22 § 3 mom. föranleder i särskilt fall undantag beträffande fast egendom. Förevarande paragraf upptar bestämmelser angående avräkning för värdeförlust i avseende å visst slag av lös egendom, nämligen aktier, obligationer och därmed jämförliga värdehandlingar, i fråga om vilken egendom värdeförändring anses utan svårighet kunna fastställas. Härvid har skilts mellan tre fall: (1 mom.) då kvarlåtenskapen skall gå i delning mellan arvingar eller universella testamentstagare, (2 mom.) då, sedan eventuella

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 269

legat utgått, kvarlåtenslcapen tillfaller endast en arvinge eller universell testamentstagare och (3 mom.) då fråga är örn egendom, som tillagts någon medelst legat.

Såsom förutsättning för rätt till avräkning för värdeförlust enligt 1 mom. har i förslaget stadgats, att arvskifte skall vara förrättat inom åtta månader från arvlåtarens död och att skifteshandlingen lägges till gnmd för beskattningen. Avräkning skall på därom framställd begäran ske, om värdehandling vid tiden för skiftet noterats till lägre värde än det till tiden för dödsfallet hänförliga värde, till vilket handlingen eljest skolat upptagas, eller före skiftet frånsålts boet till lägre pris än sistnämnda värde. I förra fallet är det således värdet vid tiden för det formliga skiftet som blir bestämmande. Emellertid inträffar det ej sällan, att de huvudsakliga tillgångarna i boet skiftas innan boutredningen fullständigt avslutats och alltså förr än det slutliga arvskiftet upprättats. Ett dylikt förfaringssätt kan väntas få ökad användning, örn de föreslagna bestämmelserna bliva gällande, och dödsbodelägarna kunna härigenom till nackdel för statens skatteintresse bereda sig tillfälle till spekulation genom att uppskjuta det formliga skiftet i avvaktan på blivande kursfall. Detta kan ske utan risk, enär företeende av arvskiftet icke är obligatoriskt och inträffande värdestegring följaktligen icke behöver medföra ökad arvsskatt. Därtill kommer, att den angivna tidpunkten för skiftet är svår att till riktigheten kontrollera bland annat med hänsyn därtill att dödsbodelägarna ofta underteckna arvskiftesliandlingen å olika tider. Det är likaledes vanskligt att till grund för uppskattningen lägga det värde, som värdehandlingar haft då de frånsålts boet. Utan större svårighet kan det ordnas så, att värdehandlingar med eller utan mellanhand säljas till dödsbodelägarna själva eller dem närstående personer eller företag vid något tillfälle, då särskilt låg kurs var gällande. —- Den minsta väx-deskillnad, vartill enligt förslaget hänsyn må tagas, eller tio procent är för övrigt icke större än vad som, åtminstone i fråga om aktier, kan anses motsvara normala fluktuationer i börsvärdet under en längre tid. Genom den uppställda tidsbegränsningen av åtta månader uteslutas dessutom i regel de fall, i vilka avräkning för värdeminskning måhända i främsta rummet är påkallad, nämligen då arvskifte fördröjts genom testamentsklander eller annan rättegång rörande boet.

Mot det föreslagna stadgandet i 2 mom. kan anmärkas att, örn hela kvarlåtenskapen tillfallit en arvinge och bodelning med efterlevande make ej erfordras samt arvingen således omedelbart erhållit rådighet över egendomen i boet, det knappast torde föreligga större skäl i avseende å honom än i fråga örn en gåvotagare att medgiva avdrag för värdeminskning, som inträffat före beskattningstillfället. Även i fall, som avses i detta moment, föreligga liknande spekulationsmöjligheter som berörts beträffande 1 mom. i det att tiden för bodelning och ingivande av bouppteckning i väsentlig mån kan bestämmas av den skattskyldige själv.

Bestämmelsen i 3 mom. angående legat kan visserligen icke giva upphov till samma spekulationstillfällen som föreskrifterna i 1 och 2 mom. men ute­

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

sluter icke möjligheten av att genom samförstånd mellan boutredningsman och legatarie legatet verkställes vid en tidpunkt, som kan antagas vara ur skattesynpunkt gynnsam för legatarien. Även i här avsedda fall må framhållas att, då på grund av testamentstvist eller dylik orsak legatets verkställande fördröjes utöver åtta månader efter testators död, värdeavdrag ej får äga rum, ehuru risken för värdeförlust härigenom ökats. Mot bestämmelserna i deras helhet kan anmärkas, att de äro alltför invecklade och komma att medföra ökat besvär för domstolarna. Då de därjämte, såsom ovan angivits, till skada för skatteintresset erbjuda betydande spekulationsmöjligheter, vilka särskilt i fråga örn de större förmögenheterna kunna förväntas bliva i avsevärd utsträckning utnyttjade, anser lagrådet det icke vara tillrådligt att på det sätt och i den omfattning, som i förslaget avses, frångå huvudregeln att egendom skall uppskattas till sitt värde vid arvlåtarens död. Har däremot inträffat en så betydande värdeminskning — vare sig på grund av allmän kris eller omständigheter som endast beröra visst eller vissa slag av värdehandlingar — att utkrävande av skatt efter eljest gällande värderingsgrunder skulle vara oskäligt betungande, synes det — i likhet med vad som föreskrivits för det fall, som avses i 22 § 3 mom. — böra överlämnas åt Kungl. Majit att på ansökan medgiva undantag från dessa värderingsgrunder. Ett stadgande av sådan innebörd skulle kunna bliva tillämpligt jämväl å arvs- eller testamentslott, som beräknas med stöd av bouppteckning eller på grund av arvskifte, förrättat senare än åtta månader efter arvlåtarens död, liksom ock i fråga örn uppskjuten arvsbeskattning och å gåva. Stadgandet torde lämpligen kunna sammanföras med 3 mom. i 22 § och ersätta den föreslagna 27 §. Såsom villkor för att hänsyn skall tagas till värdeminskning och till utmärkande av att det är fråga om undantagsfall torde beträffande värdehandlingar böra föreskrivas att minskningen i värde skall uppgå till en fjärdedel eller mera. Att motsvarande villkor icke uppställes rörande fast egendom lär kunna motiveras därav att värdeminskningen i sistnämnda fall kan hänföra sig till tid före dödsfallet — utgångspunkten är här näst föregående års taxeringsvärde — och måste grundas på förändring i det allmänna ekonomiska läget. Såsom gemensamma förutsättningar för båda fallen torde böra stadgas att, därest egendomen uppskattas efter förut i förordningen stadgade grunder, skatten för sådana lotter i boet, örn vilkas beskattande är fråga, uppgår till sammanlagt ett visst minimibelopp, förslagsvis 3,000 kronor, samt att det finnes uppenbart att utgörande av skatt efter nämnda beräkningsgrunder skulle verka oskäligt betungande. Rörande ansökning, varom här är fråga, tox-de i övrigt böra gälla vad som föreskrivits i 22 § 3 mom. i förslaget. Lagrådet hemställer alltså, att i stället för de föreslagna bestämmelserna i 27 § i förordningen införes ett stadgande av ovan angivet innehåll. Bifalles denna hemställan, erfordras viss jämkning i avfattningen av 16, 20, 21, 22, 43 och 61 §§.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 192. 271

28 §.

Enligt det föreslagna stadgandet under klass II B skall viss skattelindring åtnjutas av person, vilken såsom anställd tillhört den avlidnes husfolk under minst tio år eller under tid, som jämte tiden för sådan anställning hos den avlidnes make eller släkting till den avlidne eller maken uppgår till minst tio år.

Begreppet släkting är något obestämt men synes å ena sidan vara för vidsträckt, i det att därunder kunna inbegripas jämväl mera avlägsna skyldemän, och å andra sidan vara för inskränkt, enär det icke omfattar en del mycket närstående personer, såsom adoptivföräldrar, adoptivbarn, styvföräldrar och styvbarn. Kretsen av de anhöriga, som i detta sammanhang skola komma i betraktande, bör därför tydligare angivas.

På grund härav föreslår lagrådet sådan avfattning av föreskriften, att vad som stadgats för det fall att någon varit anställd hos den avlidne under minst tio år jämväl skall gälla då anställningen innehafts under tid, som jämte tiden för sådan anställning hos den avlidnes make eller annan i klass I eller II avsedd anhörig till den avlidne eller motsvarande anhörig till hans make eller ock hos den avlidnes eller makens farföräldrar eller morföräldrar uppgått till minst tio år.

29 §.

Förslaget har icke upptagit den i 21 § arvsskatteförordningen meddelade bestämmelsen att från arvsskatten skall avdragas lösen, som erlägges vid boupptecknings inregistrering hos underdomstol i stad, eller, örn på grund av gällande bestämmelser dylik lösen ej fordras, motsvarande belopp. I stället skall beloppet enligt ett uttalande i motiven få såsom bouppteckningskostnad avräknas från boets behållning.

Lagrådet har redan förut, vid 13 §, anmärkt att sådan lösen icke torde kunna hänföras till bouppteckningskostnad och att i varje fall rätten att från boets behållning avdraga ett dylikt ringa belopp skulle sakna varje praktisk betydelse.

Expeditionslösen vid boupptecknings inregistrering utgår i magistratsstäder med högre belopp än på landet, och syftet med den nuvarande bestämmelsen om lösenbeloppets avräknande från skatten är, såsom framhölls vid dess tillkomst år 1879, att utjämna den olikhet, som sålunda består mellan land och stad. Tillräckliga skäl synas därför icke föreligga att upphäva denna bestämmelse, så länge den högre expeditionslösen i stad utgår.

Om bestämmelsen upptages i förslaget, torde den, liksom hittills, böra begränsas att avse den skatt, som uttages vid själva dödsfallet. Härigenom bortfaller det av kommittén uppgivna behovet av detaljerade föreskrifter beträffande avräkningen i sådana fall, då endast en del av kvarlåtenskapen skall beskattas redan i samband med dödsfallet. För vinnande av syftet att avdraget skall komma dödsboet i dess helhet till godo erfordras endast att det föreslagna stadgandet i 54 § första stycket jämkas därhän, att skattskyldig skall vid tillträde av honom tillkommande lott, för vilken skatten för­

272 Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

skjutits av dödsboet, till boet gälda på lotten belöpande skatt utan avdrag i sådant hänseende, som bär avses. Ehuru uteslutandet av nu ifrågavarande stadgande onekligen skulle innebära en viss förenkling, hemställer därför lagrådet, att detsamma bibehålies. Det synes lämpligen kunna införas såsom ett andra moment i 29 §.

30 §.

Enligt arvsskatteförordningens ursprungliga lydelse skulle, när genom testamente egendom tillagts flera personer var efter annan, skatt beräknas efter skyldskapsförhållandet till föregående innehavaren. Detta gällde såväl vid fideikommissförvärv (24 §) som vid andra successiva fång (25 §). När i samband med arvslagens tillkomst de successiva förvärvens rättsliga natur närmare klarlades, omarbetades 25 §, varvid såsom det principiellt riktiga framhölls att skatten, i motsats till vad dittills gällt, beräknades efter skyldskapsförhållandet till testator. Från denna allmänna regel ansåg man sig emellertid böra av billighetsskäl stadga undantag för det fall att sekundosuccessorn stod i närmare skyldskapsförhållande till den föregående testamentstagaren än till testator. Bestämmelsen i 24 § bibehölls oförändrad.

Det remitterade förslagets 30 §, som i första stycket uppställer gemensamma bestämmelser för fideikommissförvärv och övriga i 8 § angivna successiva fång, har utformats i huvudsaklig anslutning till den nuvarande 25 §. I betänkandet uttalas att, då i 1 kap. 1 § boutredningslagen sekundosuccessor anses såsom delägare i föregående innehavarens bo men ej i arvlåtarens, det framstode såsom naturligt att skyldskapsförhållandet mellan sekundosuccessorn och förste successorn lades till grund för skattens beräknande, örn därigenom skattebeloppet bleve lägre än om hänsyn toges till släktskapen med arvlåtaren. Nyssnämnda bestämmelse i boutredningslagen avser emellertid endast att reglera en vid boutredningen uppkommande praktisk specialfråga och synes därför icke kunna tillmätas betydelse i det avseende varom nu är fråga.

Vid de för obegränsad tid instiftade fideikommissen vinner regeln att skatt skall beräknas efter skyldskapsförhållandet till föregående innehavaren sin naturliga förklaring redan i den förenkling som därigenom vinnes vid skatteärendets behandling. I övriga fall av successiva förvärv synas däremot övervägande skäl tala för att testator, i överensstämmelse med det verkliga rättsläget, även i beskattningshänseende behandlas såsom sekundosuccessorns fångesman. Klarast framstår det befogade häri, örn föregående innehavaren enligt 8 § andra stycket erhållit egendomen med skyldighet att bevara den oförminskad åt sin efterträdare. En sålunda begränsad äganderätt står nämligen en vanlig nyttjanderätt så nära att — bortsett från de nyssnämnda fideikommissfallen — redan av denna anledning varje fog saknas att låta företrädarens äganderätt inverka på skattefrågans bedömande. Mera tvivelaktig kan saken förefalla, när företrädaren varit tillförsäkrad sådan fri förfoganderätt som avses i 8 § första stycket. Därigenom har sekundosuccessorn i vida större utsträckning blivit beroende av att företrädaren lojalt iakttar

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

de naturliga begränsningar i förfoganderätten, som förordnandet om sekundosuccession medför. Men detta synes dock ej vara ett tillräckligt skäl att beräkna skatten såsom om företrädaren vore den verklige fångesmannen. Härtill kommer att en regel sådan som den i det remitterade förslaget upptagna leder till komplikationer, om den senare testamentstagaren av testator erhållit jämväl annan egendom, vilken vid skattens beräkning bör sammanläggas med den nu ifrågavarande men är att bedöma efter annan skatteklass. Även ur denna synpunkt möta betänkligheter mot ett bibehållande av den föreslagna regeln. På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att bestämmelsen i 30 § första stycket ersättes med en specialregel för sådana fideikommiss som instiftats för obegränsad tid. Då arvsbeskattningens och ej gåvobeskattningens regler böra tillämpas på förvärv av dylikt fideikommiss, vare sig det instiftats genom testamente eller gåvobrev, samt behov av en alternativ skyldskapsberäkning ej torde förefinnas, synes regeln lämpligen kunna erhålla den innebörden att, när fideikommiss, som, genom testamente eller gåvobrev, instiftats för obegränsad tid, övergår från en till annan, arvsskatt skall erläggas beräknad efter skyldskapsförhallandet mellan tillträdaren och närmast föregående innehavaren. Örn 30 § första stycket begränsas att avse perpetuella fideikommiss, erfordras vissa jämkningar i andra paragrafer.

32 §. På sätt lagrådet yttrat vid behandlingen av 11 och 12 §§ bör, därest förmånstagareförordnande, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning, därefter blivit genom lagakraftvunnen dom helt eller delvis förklarat ogild, möjlighet till efterbeskattning finnas. Lagrådet hemställer därför att efter ordet testamente i b) inskjutas orden »eller förordnande jämlikt lagen om försäkringsavtal örn insättande av förmånstagare». Enligt det under c) upptagna stadgandet kan fråga om efterbeskattning uppkomma, då genom lagakraftvunnen dom blivit bestämt angående delningen av egendom i dödsbo. Enär härmed icke asyftas fall, da provisoriskt arvskifte legat till grund för beskattningen, lärer stadgandet böra i detta hänseende förtydligas sålunda, att det endast kommer att avse de fall där skatten fastställts med ledning av handling, som avses i 15 eller 16 §.

33 §. I 3 morn. behandlas det fall att dödsbo avträtts till konkurs efter arvsskattens fastställande. För sådan händelse stadgas att, örn konkursen uppstått inom ett år från det underrätt meddelat beslut örn skattens fastställande, skatten skall nedsättas sålunda att med tillämpning av föreskrifterna i 1 morn. skatt påföres endast i den mån i konkursen uppkommit överskott. Erlagd arvsskatt skulle således kunna aterfas först sedan konkursen avslutats. Då skattebeloppet i allmänhet rätteligen tillkommer konkursboet och bör vara tillgängligt vid slututdelningen, synes det före- Bihanq lill riksdagens protokoll 1941. i sami. Nr 192. 18

274 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

slagna förfaringssättet vara mindre lämpligt. Dessutom torde det i regel medföra så långt dröjsmål med skattens återbetalande, att den i 61 § stadgade inskränkningen i rätt till ränta å återbetald skatt — ränta får ej utgå för längre tid än ett år från det underrätt först meddelat beslut örn skattens fastställande — i förevarande fall skulle te sig obillig. Lagrådet föreslår i stället ett stadgande av innehåll att, därest inom ett år från det beskattningsmyndighet meddelat beslut örn fastställande av skatt dödsbo avträtts till konkurs, dödsboet eller skattskyldig äger återfå erlagd skatt, samt att, om i konkursen uppkoriimer överskott, skatt skall utgå enligt föreskrifterna i 1 och 2 mom. 41 §. Under åberopande av vad som anförts under 19 § får lagrådet hemställa, att jämväl inom gåvobeskattningens område kumulationsreglema väsentligen utvidgas. Behov av en sådan skärpning finnes i de fall, där till beskattning föreligger en gåva, för vilken skattskyldighet är att hänföra till tid efter givarens död. En regel om sammanläggning med tidigare beskattningsbara arvs- eller testamentslotter och gåvor är här lika nödvändig som då fråga är om ett framskjutet arvs- eller testamentsförvärv. Bestämmelsen kan följaktligen i huvudsak erhålla formen av en hänvisning till de nya kumulationsregler, som enligt lagrådets mening böra införas i 19 § 1 mom. andra stycket. En bestämmelse av detta slag har sin naturliga plats efter de nuvarande första och andra styckena i 41 §, vilka lämpligen kunna efter redaktionella jämkningar sammanföras till ett gemensamt stycke. De specialregler, som enligt vad lagrådet föreslagit böra upptagas i 19 § såsom första och tredje styckena i ett nytt 3 morn., torde genom hänvisning till nämnda lagrum böra göras tillämpliga jämväl å de fall, varom i 41 § är fråga. Härigenom blir den nu i 41 § tredje stycket uppställda särskilda regeln om förmånstagareförordnande överflödig. Fog synes däremot knappast föreligga att i här ifrågavarande fall tillämpa det av lagrådet föreslagna stadgandet i 19 § 3 mom. andra stycket. Bestämmelsen i 41 § sista stycket kan bibehållas såsom ett särskilt 2 mom. Vid bifall till vad sålunda föreslagits bliva vissa jämkningar i andra lagrum erforderliga. 42 §. Därest 21 och 41 §§ omarbetas på sätt lagrådet hemställt, synes 42 § andra stycket lämpligen böra erhålla den ändrade avfattningen, att vad i 21 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där gåva enligt 41 § skall sammanläggas med annan gåva eller med arvs- eller testamentslott.

44 §. Till förekommande av ovisshet om vilken länsstyrelse är rätt beskattningsmyndighet föreslår lagrådet sådant förtydligande av förevarande paragraf,

Kungl. Maj.ts proposition nr 192. 275

att därav framgår att förhållandena vid skattskyldighetens inträde skola vara bestämmande i förevarande hänseende.

52 och 53 §§.

För närvarande erlägges arvs- och gåvoskatt — frånsett det fall, då skatt skall utgå på grund av testamente, som bevakas efter bouppteckningens inregistrering — redan vid ingivandet av den handling — bouppteckning, fideikommissbrev eller deklaration — som lägges till grund för skattens beräkning. Härvid uppkommer tydligen icke något behov av särskild underrättelse om skattebeslutet.

Enligt förslaget åter skall skatt erläggas inom viss tid — tre veckor — efter det beskattningsmyndigheten meddelat beslut om skattens fastställande. För betalningsskyldighetens fullgörande kräves således kännedom dels om innehållet i skattebeslutet, dels ock örn den dag, under vilken detta redovisats i beskattningsmyndighetens protokoll. I betraktande av att bestämmandet av skatten i regel icke torde ske omedelbart vid skatteärendets upptagande kan den som har att erlägga skatten icke utan svårighet själv förskaffa sig vetskap i nämnda hänseenden. Att märka är även att för det fall att anstånd beviljats för företeende av arvskifte men dylik handling icke företetts inom stadgad tid beskattningsmyndigheten ex officio skall företaga ärendet örn arvsskattens bestämmande till handläggning. Enligt lagrådets mening föreligger det därför icke skäl att i förevarande avseende avvika från den i skatteärenden vanliga regeln att den skattskyldige skall erhålla uppgift örn skattens belopp och tiden för dess erläggande. Kungl. Maj:t torde fördenskull i den ordning, som avses i 73 § i förslaget, böra föreskriva, att beskattningsmyndigheten inom viss kortare tid efter skattens fastställande skall underrätta dödsbo eller skattskyldig om beslutets innehåll och tiden för dess meddelande. Däremot lärer fullständigt protokollsutdrag i ärendet endast på begäran behöva tillhandahållas. Motsvarande underrättelseplikt torde likaledes böra stadgas i fråga om överrätts beslut, varigenom skatt fastställts till högre belopp än förut beräknats.

54 §.

Den föreslagna bestämmelsen att skattskyldig vid återgäldande till dödsbo av förskjuten skatt skall erlägga den ränta därå, som kunnat av dödsboet påräknas vid insättning å bankräkning, synes kunna föranleda tvistigheter om räntans storlek, helst som av bestämmelsen ej framgår vilket slag av bankräkningar åsyftas. Lagrådet förordar därför, att den för motsvarande fall nu föreskrivna räntefoten av fem procent bibehålies.

Härutöver tarvas jämkning av paragrafen till utmärkande av att skatt för förvärv, som avses i 12 §, ej skall förskjutas av dödsboet. Rörande den omarbetning av paragrafen, som erfordras vid bifall till lagrådets hemställan under 29 §, hänvisas till yttrandet vid sistnämnda paragraf.

Det särskilda betalningsansvar, som enligt andra stycket i förevarande paragraf ålagts dödsbodelägarna, avser, såsom hänvisningen till 52 § ger vid

276 Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

handen, skatt som fastställts i första instans. För sådan ytterligare skatt, som tillkommit genom överrätts beslut, skulle däremot, om den icke kan utfås av dödsboet, allenast den skattskyldige svara. Anledningen till att man i sistnämnda fall icke velat ålägga dödsbodelägarna något ansvar torde bland annat vara att söka däri, att det i främsta rummet anses böra ankomma på den skattskyldige själv att bevaka sina intressen i överrätt. Därtill kommer, att det i allmänhet kan väntas förflyta jämförelsevis lång tid efter dödsfallet innan skattebeloppet blivit av överrätt slutligt bestämt.

55 §.

Uti 3 mom. av denna paragraf har upptagits ett stadgande av innehåll, att då erbjuden säkerhet utgöres av inteckning i egendom, som blivit föremål för beskattning, eller till beskattning upptagen värdehandling, vid prövning av säkerheten skall lända till efterrättelse det värde, för vilket skatt beräknats. Stadgandet saknar motsvarighet i gällande författning, som giver vederbörande rätt att fritt pröva den erbjudna säkerheten. Kommittén har till motivering av stadgandet huvudsakligen åberopat, att det vore rimligt att egendom anses god såsom säkerhet intill samma värde som det, efter vilket skatten uttages, ävensom att förfarandet under ett tiotal år praktiserats vid landets största rådhusrätt utan att några olägenheter ur fiskalisk synpunkt härav uppstått. Även om den sålunda förordade principen må kunna i många fall tillämpas utan risk för statsverket, måste det dock anses betänkligt att på angivna sätt binda myndigheten. Särskilt gäller detta då fråga är örn längre anståndstider; enligt förslaget kan ju anståndet i vissa fall utsträckas till tjugu årliga inbetalningar. Örn en fastighet är intecknad i det närmaste till fulla taxeringsvärdet, lära de sämst liggande inteckningarna i regel icke motsvara sitt nominella värde. Och även när det gäller andra värdehandlingar kunna omständigheterna vara sådana, att den erbjudna säkerheten icke bör godtagas för längre anståndstid. Det synes icke heller föreligga något större fog för den föreslagna regelns tillämpning i fall då den egendom, säkerheten avser, utgör allenast en ringa del av den arvfallna egendomen. Lagrådet hemställer därför att sista punkten i 3 mom. måtte utgå.

59 §.

Under åberopande av yttrandet under 32 § hemställer lagrådet, att motsvarande tillägg måtte fogas till b) och c) i förevarande paragraf.

62 §.

I 53 § 2 mom. av nu gällande förordning örn arvsskatt och skatt för gåva föreskrives, bland annat, att hos Kungl. Maj :ts befallningshavande skall förås särskild förteckning över de ingivna deklarationerna, i vilken förteckning vissa uppgifter skola antecknas, på sätt närmare framgår av författningsrummet. Då i andra stycket av förevarande paragraf för motsvarande fall stadgas, att uppgifterna skola upptagas i särskilt protokoll, må framhållas, att den ändrade benämningen endast är av terminologisk art och att hinder ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 277

bör möta att även i fortsättningen för ändamålet använda böcker med kolumnindelning, örn utrymme finnes för anteckning däri av de i författningsrummet angivna uppgifterna, eventuellt med hänvisning till särskilda bilagor för mera vidlyftiga anteckningar. Vad i paragrafen nämnes om anteckning å bredden av protokoll kommer därvid att avse anteckning i särskild kolumn för ändamålet.

Till underlättande av kontroll därå, att verkställd anteckning i underrätts protokoll om dag för anmälan till länsstyrelse jämlikt 53 § för indrivning av ogulden skatt är med rätta förhållandet överensstämmande, torde i administrativ ordning böra utfärdas föreskrift om skyldighet för länsstyrelse, som mottager sådan anmälan, att därom ofördröjligen underrätta advokatfiskalsämbetet vid den hovrätt, till vilken renoverat exemplar av underrättens bouppteckningsprotokoll skall insändas för granskning.

Förslaget till förordning angående införande av förordningen örn arvsskatt och gåvoskatt.

Därest de av lagrådet ifrågasatta ändringarna i 19 och 41 §§ i förslaget till skatteförordning godtagas, krävas särskilda övergångsbestämmelser till de nya kumulationsreglerna.

Dessa regler avse främst sammanläggning med sådana arvs- eller testamentslotter och gåvor, för vilka skattskyldighet inträder först vid tid efter arvlåtarens eller givarens död, alltså de kumulationsfall som, enligt vad lagrådet hemställt, skulle behandlas i de nya andra styckena i skatteförordningens 19 § 1 mom. och 41 § 1 mom. Principen synes härvid böra vara den, att vid beskattning av sådan lott eller gåva sammanläggning ej må ske med lott eller gåva, för vilken skattskyldighet inträtt före den 1 januari 1942. Ä gåva, som skett under tiden mellan propositionens framläggande och nya förordningens ikraftträdande, torde emellertid de nya kumulationsreglerna böra tillämpas.

I en bestämmelse av denna innebörd torde även de i 1 § andra stycket behandlade fallen kunna inarbetas, varvid må erinras örn att det där åberopade stadgandet i skatteförordningens 21 § enligt lagrådets förslag skulle få sin plats i ett nytt 3 mom. i 19 §.

Den med avseende å 19 och 41 §§ meddelade specialregeln i förslaget till promulgationsförordning 5 § andra stycket synes kunna utgå såsom överflödig. Då enligt skatteförordningen kumulationstiden skall räknas från tiden för skattskyldighetens inträde, ligger det nämligen i sakens natur att, örn för ett fång skattskyldighet redan inträtt i enlighet med äldre bestämmelser, det är från den sålunda bestämda tidpunkten, som kumulationstiden skall beräknas.

Den ovan utvecklade nya övergångsbestämmelsen har nära samband med det remitterade förslagets 5 § och kan därför lämpligen sammanslås med denna till en gemensam paragraf, i vilken 5 § första stycket upptages såsom

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

2 mom. I detta 2 mom. torde hänvisningen till tiden för gåvans fullbordande böra utbytas mot en allmän hänvisning till tiden för skattskyldighetens inträde.

I den mån i övergångsbestämmelsen till de nya kumulationsreglerna talas örn skattepliktiga lotter och gåvor, måste detta uttryck uppenbarligen tolkas mot bakgrunden av den av lagrådet föreslagna bestämmelsen i 19 § 3 mom. första stycket.

Bestämmelserna i förslagets 6 § torde lämpligen böra följa närmast efter 4 §.

Övriga författningsförslag.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

l G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 279

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 april

1941.

Närvarande: Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Andersson,

Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 31 mars 1941 avgivna utlåtande över till lagrådet den 31 januari 1941 remitterade förslag till

1) förordning om arvsskatt och gåvoskatt;

2) förordning angående införande av förordningen örn arvsskatt och gåvoskatt;

3) lag örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 35) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden; samt

4) förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

Beträffande förslaget till förordning örn arvsskatt och gåvoskatt har lagrådet inledningsvis uttalat att, oaktat erinringar kunde riktas mot vissa av förslagets huvudstadganden, detsamma dock i stort sett innefattade en godtagbar reglering av arvs- och gåvobeskattningen. Lagrådets ifrågavarande erinringar beröra emellertid icke de grundsatser, som kommit till uttryck i de åsyftade huvudstadgandena. I nu avsedda delar har lagrådet förordat i ett fall en med förslaget i princip likartad men i fråga om den närmare utformningen avvikande anordning och i ett annat hänseende vissa regler till komplettering av de i remissförslaget upptagna.

Den av lagrådet i förstnämnda hänseende förordade ändringen avser de i 27 § i förslaget upptagna bestämmelserna angående omvärdering av arvfallen egendom med anledning av värdenedgång i tiden efter dödsfallet. Enligt dessa bestämmelser skall på yrkande avräkning för värdeförlust ske beträffande visst slag av lös egendom, nämligen aktier, obligationer och därmed jämförliga värdehandlingar. Rätten att påkalla avräkning skall i skilda fall på olika sätt vara begränsad till att avse viss tidrymd efter dödsfallet. Då kvarlåtenskapen skall gå i delning mellan arvingar eller universella testamentstagare förutsättes därjämte att skatten fastställes med ledning av skif­

280 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

teshandling. För samtliga fall har stadgats att värdenedgången icke skall vinna beaktande med mindre den utgör minst tio procent av till tiden för dödsfallet hänförligt noterat värde och ej heller i den mån värdenedgången motsvaras av värdeökning å andra i dödsboet ingående noterade värdehandlingar, Avräkningen skall enligt förslaget verkställas av den domstol, till vilken skatteärendet hör.

Lagrådet har ansett, att ett utformande av avräkningsreglerna på sätt som skett i förslaget erbjuder betydande spekulationsmöjligheter till skada för skatteintresset, samt att den omständigheten att avräkningsrätten på sätt nyss nämnts i viss utsträckning gjorts beroende av att skattläggningen sker på grundval av arvskifte kan medföra att jämväl de föreslagna reglerna om anstånd med skattens fastställande för företeende av arvskifte komma att utnyttjas för spekulationer i värdeminskning. Genom avräkningsrättens begränsande till viss tidrymd efter dödsfallet uteslötes å andra sidan en del fall, i vilka avräkning vore särskilt påkallad. Vidare vore de föreslagna avräkningsreglerna alltför invecklade och komme att medföra ökat besvär för domstolarna. Den av lagrådet förordade omredigeringen av förslaget i förevarande del avser att det — i likhet med vad som föreskrivits i 22 § 3 mom. i förslaget beträffande värdenedgång å fast egendom på grund av allmän förändring i det ekonomiska läget —- skall ankomma på Kungl. Maj:t att i fall av kursförlust å värdehandlingar medgiva, att skatten skall utgå efter lägre värde än det vid tiden för dödsfallet noterade. Såsom villkor härför skall gälla dels att värdenedgången uppgår till en fjärdedel eller mera av sistnämnda värde och dels — på samma sätt som enligt förslaget stadgats för nyssnämnda fall av värdenedgång å fast egendom — att skatten för sådana lotter i boet, om vilkas beskattande är fråga, uppgår till sammanlagt minst 3,000 kronor och att utgörande av skatt efter vanliga beräkningsgrunder skulle verka oskäligt betungande. Det nu ifrågavarande av lagrådet förordade stadgandet, vilket under 27 § sammanförts med nyssnämnda i 22 § 3 mom. i förslaget upptagna bestämmelse, är till skillnad från motsvarande föreskrifter i remissförslaget avsett att bliva tillämpligt jämväl vid gåvobeskattningen.

Den i finansdepartementet verkställda överarbetningen av kommittéförslagets regler örn anstånd med skattens fastställande och de därtill delvis anknutna bestämmelserna angående avräkning för efter dödsfallet inträffad värdeförlust avsåg framför allt att förebygga möjlighet till spekulationer i skatteundandragande syfte. På sätt av det nu anförda framgår har lagrådet ansett faran för dylika spekulationer i allt fall i viss mån kvarstå. Denna farhåga lärer icke kunna frånkännas visst fog. Då härtill kommer att den förordade ändringen medför en önskvärd lättnad i domstolarnas handläggning av skatteärendena och den arbetsökning för departementet, som blir en följd av ändringsförslaget, icke torde bliva mera avsevärd, finner jag mig böra biträda lagrådets i förevarande hänseende gjorda hemställan.

Vidare har lagrådet förordat en utvidgning av de i 19 och 41 §§ i remiss­

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

förslaget upptagna reglerna om kumulation av arvs- eller testamentslott med tidigare gåva samt av gåvor inbördes. Även lagradets hemställan i detta hänseende syftar till att åstadkomma mera betryggande garanti mot transaktioner i skatteundandragande syfte. Den risk i sådant avseende som här åsyftas är möjligheten av ett illojalt utnyttjande av förslagets bestämmelser i 6—9 §§ om beskattning av successiva förvärv. Då egendom, som enligt dessa stadganden skall beskattas först i framtiden, självfallet måste såsom en särskild lott åtskiljas från vad mottagaren i övrigt erhåller efter arvlåtaren, erbjuder sig, i den mån icke detta genom särskilda bestämmelser förebygges, möjlighet för en arvlåtare att anordna framskjutna förvärv uteslutande i syfte att genom uppdelning av den utsedde mottagarens fång på skilda lotter bereda denne skattelindring. Kommittén har ansett risk för sådana transaktioner praktiskt taget föreligga endast såvitt gäller i 6 § avsedda fall av framskjuten beskattning, nämligen då äganderätten till viss egendom tillagts en person medan nyttjanderätten eller rätten till avkastningen av samma egendom upplåtits till annan. I anslutning till kommittéförslaget har till förebyggande av berörda risk i 6 § andra stycket uppställts vissa undantag från huvudregeln att äganderätten skall beskattas först da den upplåtna rättigheten upphör. Kommittén har såsom ytterligare utväg att förebygga nu åsyftat missbruk övervägt men icke ansett sig böra föreslå införande av bestämmelser örn kumulation av vid olika tider beskattningsbara lotter, som härröra från samme arvlåtare. Såsom motivering för sin ståndpunkt anför kommittén att ofta en lång tidrymd läge mellan förvärven och att man därför icke kunde räkna med att den skatteförmåga det tidigare förvärvet en gång medfört alltjämt förelåge vid tiden för det senare förvärvets beskattning. Även det till lagrådet remitterade förslaget har stannat vid de i 6 § andra stycket upptagna spärreglerna. Det kan i detta sammanhang anmärkas, hurusom redan enligt gällande bestämmelser framskjuten beskattning förekommer icke blott i det under 8 § i förslaget upptagna huvudfallet, nämligen då förste successorn erhållit egendomen med fri förfoganderätt, utan i viss utsträckning även i andra i 7, 8 och 9 §§ avsedda fall samt att icke heller för närvarande någon kumulation äger rum av en vid arvlatarens död utfallande lott och ett dylikt först framdeles beskattningsbart förvärv.

Lagrådet vitsordar, att det för den som vill på nu angivet sätt i skatteundandragande syfte åstadkomma lottsplittring ligger närmast till hands att anordna ett sådant fång, som avses i 6 § i förslaget. Emellertid anser lagrådet faran för att förslagets bestämmelser om framskjuten beskattning skola utnyttjas för ernående av obefogad skattelindring vara väsentligt större än kommittén antagit, samt att det även i den mån 6 § äger tillämpning kan ifrågasättas, huruvida de där uppställda spärreglerna tillräckligt tillgodose de fiskaliska intressena. Den av lagrådet med hänsyn härtill förordade utvidgningen av kumulationsreglerna i 19 och 41 §§ i det remitterade förslaget avser i huvudsak att kumulation skall äga rum jämväl vid förvärv från samme arvlåtare av vid skilda tider beskattningsbara arvsoch testamen (slotter ävensom vid förvärv från samme person av arvs- eller

282 Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

testamentslott och gåva jämväl i fall då skattskyldighet för ettdera fånget inträtt senare än vid arvlåtarens (givarens) död. För nu omnämnda fall föreslår lagrådet en kumulationstid av i regel tio år. Den av lagrådet föreslagna metoden att anlita kumulation för motverkande av illojala transaktioner i syfte att åstadkomma lottsplittring har förordats i ett par av de över kommittéförslaget avgivna yttrandena. Enligt vad i dessa förutsattes skulle kumulationsmetoden ersätta de i 6 § andra stycket upptagna spärreglerna, vilket om nämnda metod skulle få avsedd effekt måste föra med sig att kumulationen icke kunde begränsas till viss tidsperiod. I likhet med lagrådet anser jag att, om kumulation skall anlitas, detta icke bör ske annorledes än såsom en komplettering av de omförmälda spärreglerna, varigenom en begränsning av kumulationstiden möjliggöres. Det bör icke heller förbises, att spärreglerna redan i förväg resa hinder mot de åsyftade transaktionerna och därigenom, såsom lagrådet ock framhållit, äro ägnade att underlätta och säkerställa skattens utbekommande. Å andra sidan kunna spärrreglerna självfallet icke hava den verkan att de ens i de fall, för vilka de gälla, helt undanröja risken för en i illojalt syfte tillkommen lottsplittring. Med hänvisning till vad sålunda anförts biträder jag lagrådets hemställan i det hänseende, varom nu är fråga. I samband med sin nu berörda hemställan örn utvidgning av kumulationsreglerna förordar lagrådet även viss jämkning av ett i 19 och 41 §§ i förslaget upptaget stadgande, som har till ändamål att förebygga en i vissa situationer uppkommande konsekvens av föreskriften om att från skatten för de kumulerade förvärven skall avdragas den skatt, som redan erlagts för det tidigare förvärvet. Sålunda kan det inträffa, att avdraget uppgår till så högt belopp, att det förhandenvarande förvärvet skulle bliva föremål för lindrigare beskattning än om detsamma beskattats utan hänsyn till det tidigare förvärvet och till och med kunde komma att bliva helt fritt från skatt. Till förebyggande härav har i det till lagrådet remitterade förslaget, i likhet med vad nu gäller, stadgats att vid kumulationen skatten icke må beräknas till lägre belopp än som skulle, utan avseende å det tidigare förvärvet, hava utgått för det förvärv, varom fråga är. Lagrådet har anmärkt, att detta stadgande tedde sig mindre rationellt. Detsamma ledde i åtskilliga fall till väl låg beskattning, i det att stadgandet i själva verket innebure ett avstående i det speciella fallet från den skatteskärpning, som åsyftades med kumulationsreglerna. Lagrådet hemställer därför, att åt stadgandet i stället gives det innehåll att skatten icke må bestämmas till lägre belopp än som vid beräknande av skatt för det sammanlagda värdet av förvärven belöper å det förhandenvarande förvärvet efter förhållandet mellan detta och det tidigare förvärvet. På sätt lagrådet framhållit framstår det onekligen såsom mindre rationellt att vid bestämmande av avdraget för den tidigare erlagda skatten tilllämpa en spärregel, som i vissa fall icke i någon mån bibehåller den med kumulationen åsyftade skatteskärpningen. Den av lagrådet förordade metoden låter visserligen icke skatten nedgå till vad som belöper å det aktuella förvärvet i och för sig och verkar därjämte stundom i viss mån

Kungl. Maj.ts proposition nr 192. 283

utjämnande på förhållandet mellan de skattebelopp, som vid upprepad kumulation skola erläggas. Vid tillämpningen blir dock skiljaktigheten i resultaten av den ena och den andra metoden jämförelsevis obetydlig. Då härtill kommer att den i det remitterade förslaget använda metoden har företrädet av större enkelhet och det måste anses önskvärt att den i åtskilliga situationer tämligen svårtillämpliga regeln örn avdragets beräknande ej ytterligare kompliceras, har jag funnit övervägande skäl föreligga att bibehålla remissförslagets ifrågavarande stadgande, nied vilket beskattningsmyndigheterna sedan gammalt äro förtrogna.

Vid 11 och 12 §§ behandlar lagrådet ett i författningstexten icke reglerat spörsmål, nämligen frågan om under vilka förutsättningar laglottskränkning skall beaktas vid lotternas bestämmande i skatteärendet. Lagrådet ansluter sig till kommitténs härutinnan uttalade mening såtillvida, att vid arvsskattens bestämmande på grund av provisoriskt arvskifte rätten icke bör ex officio taga hänsyn till kränkning av laglott. Men i olikhet mot kommittén håller lagrådet före att jämkning i testamente eller förmånstagareförordnande icke bör ske blott på yrkande därom i skatteärendet utan att för sådan jämkning bör fordras, att i skatteärendet föreligger antingen i bindande form given förklaring av testamentstagare!! eller förmånstagaren att han icke skall göra sin rätt gällande till den del den inkräktar på laglotten eller ock vederbörligt arvskifte, utvisande att boets fördelning skett i enlighet med jämkningsyrkandet. I detta lagrådets uttalande vill jag för min del instämma.

I förevarande sammanhang upptager lagrådet jämväl spörsmålet om bestämmande av giftorätt och laglott i fall då enligt förordnande jämlikt lagen örn försäkringsavtal den giftorättsberättigade respektive laglottsberättigade själv insatts såsom förmånstagare. Under hänvisning till att erforderlig ledning för spörsmålets bedömande numera vunnits genom vissa avgöranden i högsta instans hade jag icke ansett mig hava anledning att ytterligare ingå på denna fråga. Lagrådet förklarar sig för sin del vilja ifrågasätta huruvida icke till undanröjande av all ovisshet den princip, som legat till grund för dessa avgöi-anden, borde lagfästas genom uttryckligt stadgande, vilket lämpligast syntes kunna ske genom ett tillägg till 104 § andra stycket lagen om försäkringsavtal.

Med hänsyn till förefintligheten av nämnda avgöranden i högsta instans torde det dock knappast vara påkallat att i förevarande sammanhang vidtaga någon åtgärd i det hänseende lagrådet angivit.

Lagrådet har beträffande 13 § i förslaget hemställt, att bestämmelsen i 1 mom. 3), enligt vilken vid beräknande av behållning i dödsbo avdrag må ske för begravnings- samt boupptecknings- och annan boutredningskostnad, måtte begränsas till begravnings- och bouppteckningskostnad. Härvid erinrar lagrådet, att annan boutredningskostnad än den som hänförde sig till bouppteckningen i ej oväsentlig grad vore att anse såsom förvaltningsutgift och åtminstone i viss mån kunde uppvägas av inkomster som inflöte i boet under boutredningstiden, samt att boutredningskostnaden merendels vore till beloppet okänd vid bouppteckningstillfället och i de fall, då beskattningen skedde med stöd av bouppteckningen, jämväl vid beskattningstillfället. Rätt

284 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

till avdrag i detta hänseende kunde även bliva föremål för missbruk. Lagrådet anser förty, att den teoretiska grunden för avdragsrätten i förevarande del icke vore oantastbar och att stadgandet skulle medföra betydande olägenheter ur praktisk synpunkt.

Vid en tillämpning av arvslottsskattens metod att såvitt möjligt anknyta beskattningen till den tidpunkt, då arvingarnas lotter bliva utbrutna ur kvarlåtenskapen, synes man enligt min mening principiellt hava fog för att medgiva avräkning från behållningen av sådana förvaltningsutgifter, som erfordras för att bereda boet till delning. Då emellertid på sätt lagrådet framhållit det torde kunna föreligga viss risk för att en avdragsrätt av den omfattning som stadgats i förslaget kan komma att medföra olägenheter ur praktisk synpunkt, har jag ansett mig böra biträda lagrådets nu ifrågavarande jämkningsyrkande.

Vidare har lagrådet förordat ändring av det i 30 § första stycket i förslaget upptagna stadgandet, enligt vilket i fall som avses i 8 § skatten skall beräknas efter skyldskapsförhållandet mellan tillträdaren av lotten och föregående innehavaren, därest skatten vid sådan beräkning blir lägre än om den bestämmes efter skyldskapsförhållandet mellan tillträdaren och arvlåtaren (testator). Lagrådet anser att i fråga örn andra i 8 § avsedda successiva förvärv än fideikommiss, som instiftats för obegränsad tid, övervägande skäl tala för att testator, i överensstämmelse med det verkliga rättsläget, även i beskattningshänseende behandlas såsom sekundosuccessorns fångesman. Klarast framstode enligt lagrådets åsikt det befogade häri örn föregående innehavaren enligt 8 § andra stycket erhållit egendomen med skyldighet att bevara den oförminskad åt sin efterträdare. En sålunda begränsad äganderätt stöde nämligen en vanlig nyttjanderätt så nära att — bortsett från de nyssnämnda fideikommissfallen — redan av denna anledning varje fog saknades att låta företrädarens äganderätt inverka på skattefrågans bedömande. Mera tvivelaktig kunde, anför lagrådet vidare, saken förefalla, när företrädaren varit tillförsäkrad sådan fri förfoganderätt som avses i 8 § första stycket. Därigenom hade nämligen sekundosuccessorn i vida större utsträckning blivit beroende av att företrädaren lojalt iakttoge de naturliga begränsningar i förfoganderätten, som förordnandet örn sekundosuccession medförde. Men detta syntes dock ej vara tillräckligt skäl att beräkna skatten såsom om företrädaren vore den verkliga fångesmannen. Härtill komme att en regel sådan som den i det remitterade förslaget upptagna ledde till komplikationer, om den senare testamentstagaren av testator erhållit jämväl annan egendom, vilken vid skattens beräkning skulle sammanläggas med den nu ifrågavarande men vore att bedöma efter annan skatteklass. På sålunda anförda skäl har lagrådet ansett, att stadgandet i 30 § första stycket bör ersättas med en specialregel för sådana fideikommiss, som instiftats för obegränsad tid. I fråga örn dessa vunne, framhåller lagrådet, regeln örn skattens beräknande efter skyldskapsförhållandet till föregående innehavaren sin naturliga förklaring redan i den förenkling, som därigenom vunnes vid skatteärendets behandling. Nämnda specialregel anser lagrådet därför kunna erhålla den innebörden att, när fideikommiss, som genom testamente eller gåva instiftats för obegrän-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 285

säd tid, övergår från en till annan, arvsskatt skall erläggas beräknad efter skyldskapsförhållandet mellan tillträdaren och närmast föregående innehavaren.

Emot den speciella behandling i skattehänseende, som enligt lagrådets förslag skall tillämpas å de perpetuel^ fideikommissen, har jag intet att erinra. Den avvikelse från det remitterade förslaget som lagrådets hemställan i denna del innefattar torde för övrigt vara utan nämnvärd praktisk betydelse. Jag kan jämväl ansluta mig till lagrådets uppfattning beträffande behandlingen av övriga i 8 § andra stycket avsedda successiva förvärv.

Då det gäller fall av successiva förvärv, där företrädaren varit tillförsäkrad sådan fri förfoganderätt som avses i 8 § första stycket, har lagrådet funnit det mera tveksamt huruvida företrädarens äganderätt bör inverka på skattefrågans bedömande eller ej. För min del anser jag vägande skäl tala för att i detta fall låta sekundosuccessorn få räkna sig till godo eventuellt skyldskapsförhållande till företrädaren. Genom sin rätt att fritt förfoga över egendomen annorledes än för dödsfalls skull har denne i sin makt att inverka på storleken av sekundosuccessorns fång. Med hänsyn härtill är det naturligt att i det allmänna föreställningssättet företrädaren kommer att i viss mån betraktas såsom fångesman. Gällande bestämmelser hava ock i skattehänseende givit sanktion åt ett sådant betraktelsesätt. Den omständigheten att den skattelindring som sålunda beretts sekundosuccessorn icke står i överensstämmelse med det verkliga successionsrättsliga läget finner jag knappast i och för sig böra utgöra tillräckligt skäl för ändring. Lagrådet anför såsom skäl för sitt ändringsförslag jämväl att ett bibehållande av den nuvarande ordningen skulle leda till komplikationer i kumulationshänseende örn sekundosuccessorn förutom det i andra hand bekomna förvärvet av testator erhållit egendom, som vore att bedöma efter annan skatteklass än förstnämnda förvärv. Dessa komplikationer sammanhänga väsentligen med den av lagrådet förordade utvidgningen av kumulationsreglerna och torde utan större praktiska svårigheter kunna lösas genom en särskild regel för skatteberäkningen i det åsyftade fallet.

Ett ytterligare skäl mot den av lagrådet i förevarande del förordade ändringen torde vara att densamma skulle i vissa situationer medföra en av omständigheterna knappast betingad skatteskärpning i det kumulationsfall, som avses i 19 § 2 mom. Sålunda skulle då makar förordnat örn sekundosuccession till förmån för exempelvis en hustruns broder med lika lotter från mannen och hustrun, och hustruns broder efter mannens död av hustrun erhölle gåva, enligt lagrådets förslag gåvan vid sammanläggning med den efter mannen erhållna lotten bliva beskattad efter strängare skatteklass än den som gällt för gåvan i och för sig. Det synes angeläget förebygga en sådan konsekvens.

Med hänsyn till vad nu anförts har jag icke funnit skäl frångå det i 30 § första stycket i remissförslaget upptagna stadgandet såvitt detsamma gäller bestämmande av skatteklass i fall, som avses i 8 § första stycket.

De fall, å vilka nu ifrågavarande stadgande skall bliva tillämpligt, hava -— såsom framgår av det nyss sagda — i enlighet med remissförslaget angivits

286 Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

genom en hänvisning till 8 § första stycket. Lagrådet har förordat viss redaktionell jämkning av sistnämnda stadgande. Då den föreslagna avfattningen skulle vid tillämpning av regeln i 30 § första stycket kunna föranleda en enligt remissförslaget icke avsedd begränsning av densamma, har 8 § första stycket synts böra erhålla en avfattning, som i någon mån avviker från den av lagrådet förordade. Avvikelsen innebär, att för betecknande av den i sistnämnda stadgande avsedda rätt, som tillkommer förste successorn, använts endast uttrycket fri förfoganderätt, medan enligt lagrådets förslag ifrågavarande rätt betecknats såsom en rätt att fritt förfoga över egendomen i andra avseenden än för dödsfalls skull. Denna jämkning har tillkommit i syfte att från tillämpning av stadgandet i 30 § första stycket icke skola bliva uteslutna sådana fall där förste successorn jämväl tillagts befogenhet att genom testamente förfoga över den mottagna egendomen.

Det förut antydda stadgandet angående skatteberäkningen vid kumulation i fall då olika skatteklasser äro att tillämpa å de skilda förvärven har fått sin plats i ett nytt tredje moment i 19 § (som enligt hänvisning i 41 § skall äga tillämpning jämväl vid gåvobeskatlningen). Stadgandet ifråga har föranlett, att den i 19 § 2 mom. för motsvarande fall upptagna specialregeln kunnat utgå. Beträffande stadgandets innehåll må hänvisas till författningstexten. Ett exempel visar bäst tillämpningen av detsamma. De skilda förvärv, som skola sammanläggas, antagas utgöra: förvärv nr 1 20,000 kronor, varå skatt erlagts enligt klass I med 590 kronor, och förvärv nr 2 10,000 kronor, varå skatt skall beräknas enligt klass IV. Vid kumulationen sker skatteberäkningen sålunda: Skatt enligt klass I å det sammanlagda förvärvet 30,000 kronor = 1,090 kronor. Av detta belopp belöpa 2/3 eller 726:67 kronor å förvärvet nr 1. Skatt enligt klass IV å 30,000 kronor = 6,890 kronor. Av detta belopp belöper 1ls eller 2,296: 67 kronor å förvärvet nr 2. Skatt att uttagas vid kumulationen 726:67 + 2,296:67 = 3,023 kronor, varifrån avgår förut erlagd skatt 590 kronor.

Beträffande 54 § i förslaget har jag icke funnit skäl frångå den i det remitterade förslaget upptagna bestämmelsen örn sättet för ränteberäkning vid skattskyldigs återgäldande till dödsbo av förskjuten skatt.

övriga av lagrådet gjorda erinringar hava ansetts böra beaktas. Därjämte hava i förslagen till förordning örn arvsskatt och gåvoskatt samt till promulgationsförordning vidtagits vissa smärre jämkningar av redaktionell innebörd.

Föredraganden hemställer, att ifrågavarande fyra författningsförslag, med de ändringar som angivits, måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

P. J. Arrhenius.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 287

Innehållsförteckning.

Sid.

288 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Sid.