2

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Förslag

till

förordning om arvsskatt och gåvoskatt.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser.

1 §•

Skatt till staten utgår enligt denna förordning för egendom, som förvärvas

genom arv eller testamente (arvsskatt) eller genom gåva (gåvoskatt).

2

§•

Skattskyldig är den som förvärvar egendomen.

3 §■

Från skattskyldighet enligt denna förordning äro befriade:

staten;

stiftelse eller sammanslutning med huvudsakligt ändamål att under sam­

verkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar;

stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att främ­

ja barns eller ungdoms vård och fostran eller utbildning eller att främja vård

av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta, dock icke där ändamålet är att

sålunda tillgodose medlemmar av viss eller vissa släkter eller utom riket bo­

satta utlänningar;

stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att

främja vetenskaplig undervisning eller forskning.

Skattebefrielse enligt denna paragraf tillkommer icke sammanslutning,

som har till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska

intressen, och ej heller utländsk stiftelse eller sammanslutning.

Om arvsskatt.

Skattskyldighetens omfattning.

⁴ §•

1 mom. Arvsskatt utgår

1) för egendom inom eller utom riket, vilken efterlämnats av svensk med­

borgare eller av utlänning, som vid sin död var bosatt här i riket;

2) för följande slag av egendom, som efterlämnats av annan utlänning än

i 1) sägs:

a) här i riket belägen fast egendom, så ock nyttjanderätt till samt rätt till

ränta, avkomst eller annan förmån av sådan egendom;

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

3

b) här i riket befintlig, under a) icke nämnd lös egendom, som är att hän­

föra till anläggnings- eller driftkapital i härstädes av den avlidne bedriven

förvärvsverksamhet såsom: levande och döda inventarier, råämnen, varor,

förbrukningsartiklar och dylikt, gruvor, patent- och förlagsrätter samt kapi­

tal, vare sig det finnes kontant tillgängligt, nedlagts i obligationer, insatts i

bank eller eljest utlånats eller består av andra fordringar eller av aktier eller

andelar i ekonomiska föreningar, bolag eller rederier;

c) nyttjanderätt till egendom, varom under b) förmäles, ävensom rätt till

royalty och periodiskt utgående avgift för dylik egendom;

d) svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar, bolag och

rederier, i den mån dessa tillgångar icke äro att hänföra till under b) nämnd

egendom.

2 mom. Såsom vid sin död bosatt här i riket anses den, som då här hade

sitt egentliga bo och hemvist.

Vad i denna paragraf stadgas om den, som vid sin död var bosatt här i

riket, skall jämväl äga tillämpning å den, som vid sin död stadigvarande vis­

tades i riket utan att vara här bosatt.

3 mom. Utlänning, som vid sin död tillhörde främmande makts här­

varande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsu­

latets betjäning, anses icke hava varit bosatt här i riket; ej heller sådan

persons hustru, barn under 18 år och enskilda tjänare, därest de vid sin död

bodde hos honom och voro utlänningar.

För sådana aktier och andelar i ekonomiska föreningar, som avses i 1 mom.

2 d), föreligger icke skyldighet att erlägga arvsskatt, därest de efterlämnats

av utlänning, varom i föregående stycke förmäles.

Tid för skattskyldighetens inträde.

5 §•

Skattskyldighet inträder, där ej nedan annorlunda stadgas, vid arvlåtarens

(testators) död.

6

§•

Har genom testamente eller annan före dödsfallet tillkommen rättshand­

ling upplåtits hela nyttjanderätten till eller rätt till all ränta, avkomst eller

annan förmån av viss egendom och har äganderätten tillfallit annan, inträ­

der skattskyldighet för äganderätten först då rättigheten upphör.

Vad nu sagts skall dock icke gälla

a) örn ägaren förutom sålunda belastad egendom samtidigt erhållit annan

egendom, vars värde uppgår till mer än tre gånger den skatt, som belöper å

sammanlagda värdet av ägarens förvärv;

b) om rättigheten upplåtits på viss tid, understigande fem år;

c) örn enligt förordnande i testamente å den belastade egendomen belö­

pande skatt skall gäldas av dödsboet eller eljest av annan än den egendomen

tillfaller; eller

4

d) om ägaren senast då skatteärendet i övrigt upptages till avgörande be­

gär, att jämväl hans förvärv skall tagas till beskattning.

Har någon fått sig tillagd ränta till visst belopp eller avkomst till viss an­

given storlek, skall, såframt räntan eller avkomsten för år räknat uppgår

till minst fem procent av värdet av den belastade egendomen, rättigheten

anses omfatta all av egendomen utgående avkastning.

Erlägges i fall, som avses i d), för äganderätten fastställd skatt icke inom

tid, varom i 52 § första stycket förmäles, skall meddelat beslut örn skattens

fastställande icke vidare gälla och skattskyldighet för äganderätten inträda

efter vad eljest är stadgat.

7 §•

Där jämlikt förordnande i testamente eller annan rättshandling av fram­

tida händelse beror, vem egendom skall tillkomma, eller egendom eljest först

framdeles skall tillfalla någon utan att äganderätten under tiden tillkommer

annan, inträder skattskyldighet för äganderätten vid tiden för förvärvet.

Är för tid efter förvärvet av äganderätten upplåten rättighet, som avses

i 6 §, inträder skattskyldighet för äganderätten efter vad i nämnda para­

graf stadgas.

8

§•

Skall jämlikt 2 kap. lagen örn arv eller på grund av testamente egendom,

som tillfallit någon med fri förfoganderätt, därefter övergå å annan eller å

flera efter varandra, inträder skattskyldighet för senare förvärv, då före­

gående innehavarens rätt upphör.

Vad sålunda stadgas äger tillämpning jämväl då genom testamente viss

egendom tillagts två eller flera efter varandra under villkor att egendomen

skall oförminskad övergå från den ene till den andre.

I fall, som avses i denna paragraf, skall vad i 7 § andra stycket stadgas

äga motsvarande tillämpning.

9 §•

Har genom testamente nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller

annan förmån tillagts två eller flera efter varandra, inträder skattskyldighet

för senare innehavares förvärv av rättigheten då föregående innehavares

rätt upphör.

Skall eljest rätt, som nu avses, tillkomma någon först framdeles, inträder

skattskyldighet vid tiden för förvärvet.

Beräknande av skattepliktig lott.

10 §.

Arvsskatt utgår efter värdet av skattskyldigs lott.

11

§•

1 mom. Såsom arvinges eller testamentstagares lott anses vad enligt lag

och testamente å honom belöper av behållningen i dödsboet eller i sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

5

kvarlåtenskap, varom förmäles i 4 § 1 mom. 2); dock skall, där i skatteären­

det föreligger arvskifte, den däri gjorda fördelningen efter vad i 16 § stadgas

lända till efterrättelse.

Behållningen beräknas med ledning av bouppteckning eller, där skatten

uttages efter deklaration, med ledning av denna.

2 mom. Skall enligt förordnande i testamente skatt för legat gäldas av

dödsboet, anses den del av behållningen, som åtgår till skatt för legatet, ut­

göra en särskild lott (skattelott), dock icke där mottagaren av legatet jäm­

väl är arvinge eller universell testamentstagare eller skattskyldighet för le­

gatet inträder senare än vid testators död.

12

§.

Har någon i enlighet med lagen om försäkringsavtal insatts såsom för­

månstagare och erhåller han vid försäkringstagarens död förfoganderätten

över försäkringen eller, utan att sådan rätt förvärvas, utbetalning på grund

av kapitalförsäkring, skall vad förmånstagaren sålunda bekommer vid be­

räknande av arvsskatt anses såsom arvfallen egendom. Vad nu sagts skall

gälla jämväl förvärv, som på grund av stadgandet i 104 § andra stycket

nämnda lag tillfaller dödsbodelägare, vilken är berättigad till laglott, med

iakttagande dock av vad beträffande fördelning av sådant förvärv kan vara

bestämt i skifteshandling, vilken jämlikt 16 § lägges till grund för lotter­

nas beräknande. Har försäkringstagarens make insatts såsom förmånstagare,

föreligger icke skattskyldighet för den del av förvärvet, som motsvarar det

belopp, varmed, därest förvärvet ingått i försäkringstagarens kvarlåtenskap,

makens jämlikt 15 § skattefria andel i boet skolat ökas.

Vidare skall, där försäkringen är tagen

a) å försäkringstagarens eller bans makes liv samt enligt avtalet premie­

betalningen skolat vara fullgjord under en tid icke understigande tio år och

ej heller under något år erlagts premie, som uppgår till mer än en femte­

del av sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas, därest

premiebetalningen lika fördelats på tio år från avtalets slutande, eller

b) för olycksfall eller sjukdom,

vid skattens beräknande från värdet av vad som tillfallit någon i egen­

skap av förmånstagare såsom skattefritt avräknas ett belopp av 15,000 kro­

nor. Har på grund av förordnande av samma person förmånstagaren tidi­

gare erhållit sådant förvärv, som jämlikt 37 § 2 mom. är i beskattningshän­

seende likställt med gåva, må likväl å värdet av vad som inom loppet av tio

år tillfallit förmånstagaren ej avräknas mer än sammanlagt 15,000 kronor.

Vad som på grund av insättningar av samma person i ränte- och kapital-

försäkringsanstalt på en gång tillfaller någon såsom förmånstagare skall

denne anses erhålla på grund av en och samma försäkring, och skall så anses

som örn försäkringen tagits vid tiden för den första insättningen och på vill­

kor all premiebetalning skolat ske i den ordning, vari insättningarna i an­

stalten skett eller enligt avtal mellan anstalten och försäkringstagaren skolat

äga runi.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Skattskyldighet enligt första stycket äger ej rum för rätt till sådan liv­

ränta, som avses i 32 § 2 mom. a)—c) kommunalskattelagen, ej heller för

rätt till annan livränta, i den mån vad som på grund av förordnande av

samma person såsom sådan livränta tillfallit den berättigade icke översti­

ger 1,500 kronors årsränta.

13 §.

1 mom. Vid beräknande av behållning i dödsbo iakttages

1) att bland boets tillgångar inräknas egendom, vartill den avlidne på

livstid haft i 8 § första stycket avsedd rätt;

2) att bland boets tillgångar icke inräknas egendom, vilken av den av­

lidne innehafts med sådan rätt, som avses i 8 § andra stycket;

3) att avdrag må ske för begravnings- och bouppteckningskostnad;

4) att bland boets skulder icke må inräknas:

a) gäld, för vilken under 2) avsedd egendom på grund av inteckning eller

eljest särskilt häftar;

b) belopp, som skall betalas i arvsskatt.

2 mom. Vid beräknande av behållning i kvarlåtenskap, varom förmäles i

4 § 1 mom. 2), må avdrag ske endast för gäld, för vilken den skattepliktiga

egendomen på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar.

14 §.

Har äganderätt eller annan rätt till egendom genom testamente tillagts två

eller flera personer att samtidigt av dem åtnjutas, skall för envar beräknas

andel i rätten efter huvudtalet, där icke annan fördelning blivit i testa­

mentet bestämd.

15 §.

1 mom. Andel, som vid bodelning skall tillfalla efterlevande make, be­

räknas till hälften av makarnas behållna giftorättsgods, där den icke enligt

lag blivit annorlunda bestämd vid bodelning, varöver i behörig ordning upp­

rättad handling föreligger i skatteärendet.

Är äldre giftermålsbalken tillämplig å förmögenhetsförhållandena i boet,

beräknas den andel, som tillfaller efterlevande make såsom fördel, giftorätt

och morgongåva, till hälften av den gemensamma behållningen i boet, därest

den icke enligt lag annorlunda bestämts vid boskifte och däröver i skatte­

ärendet föreligger behörigen upprättad handling.

För efterlevande makes sålunda beräknade andel erlägges ej arvsskatt.

2 mom. Har kvarlåtenskap tillkommit efterlevande make såsom arvinge

och äga vid dennes död den först avlidnes arvingar taga andel i den efter-

levandes bo, beräknas denna andel till hälften därav, såframt icke jämlikt

2 kap. 2 § lagen om arv annat föranledes av förefintligheten av enskild egen­

dom eller testamente till förmån för annan än den efterlevande, eller andelen

blivit enligt lag annorlunda bestämd vid delningsförrättning, varöver behörig

handling föreligger i skatteärendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

7

I fall, som avses i 4 kap. 1 § lagen om testamente, skall vad i föregående

stycke stadgas äga motsvarande tillämpning, där ej annat följer av testa­

mente, varom fråga är.

3 mom. Sådan handling rörande delning av dödsbo, som i 1 och 2 mom.

sägs, skall vid ingivandet vara åtföljd av bestyrkt avskrift. Ingives ej av­

skrift, skall sådan på bekostnad av dödsboet eller skattskyldig tagas. Av­

skriften förvaras hos beskattningsmyndigheten.

16 §.

Föreligger i skatteärendet i behörig ordning upprättad arvskifteshandling,

skola arvingars och universella testamentstagares lotter beräknas enligt skif­

teshandlingen med tillämpning av däri angivna värden, dock icke där i 15 §

avsedd delning av boet skett annorlunda än enligt lag eller universell testa­

mentstagares lott enligt skifteshandlingen utgör större del av kvarlåtenskapen

än i testamentet bestämts. Om i skifteshandling angivits grunden för blivande

delning av från skiftet undantagen egendom ävensom dess värde, skall jäm­

väl sådan egendom anses fördelad å lotterna enligt angiven grund.

Har sammanlagda värdet av arvingars och universella testamentstagares

sålunda bestämda lotter i skifteshandlingen upptagits lägre än vad som åter­

står av behållningen i dödsboet, beräknad på sätt i 13, 20—23 och 27 §§

stadgas, sedan därifrån avräknats dels efterlevande makes jämlikt 15 §

skattefria andel, dels legat, dels i 11 § 2 mom. omförmäld skattelott och dels

värdet av jämlikt 6 och 7 §§ först framdeles beskattningsbar egendom, skola

lotterna bestämmas såsom om det belopp, varmed deras sammanlagda värde

understiger dödsbobehållningen efter nu nämnd avräkning, uppdelats å lot­

terna i förhållande till deras storlek.

Skifteshandling skall vid ingivandet vara åtföljd av bestyrkt avskrift. In­

gives ej avskrift, skall sådan på bekostnad av dödsboet eller skattskyldig

tågås. Avskriften förvaras hos beskattningsmyndigheten.

17 §.

För företeende av sådan handling rörande delning av dödsbo, som avses

i 15 §, eller av arvskifteshandling skall av beskattningsmyndigheten medgi­

vas anstånd med skattens fastställande, såvitt arvinge, universell testaments­

tagare, boutredningsman eller testamentsexekutör gör framställning därom

i samband med ingivande inom vederbörlig tid av bouppteckning för in­

registrering.

Anstånd skall bestämmas i stad lill högst fyra månader från det boupp­

teckningen senast skolat vara ingiven och å landet att avse längst tiden lill

det allmänna tingssammanträde, som infaller näst efter fyra månader från

nämnda tidpunkt. Ställes omedelbart eller, om anstånd redan beviljats, före

anståndstidens utgång nöjaktig säkerhet för det belopp, vartill skatten upp­

går vid lotternas beräkning enligt lag och testamente, må anstånd medgivas i

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

stad högst ett år från det bouppteckningen senast skolat vara ingiven och å

landet längst till det allmänna tingssammanträde, som infaller näst efter ett

år från nämnda tidpunkt.

Anstånd som nu sagts skall icke föranleda uppskov med bouppteckning­

ens registrering.

På framställning av delägare, boutredningsman eller testamentsexekutör

i dödsbo efter den, som vid sin död ej hade hemvist i riket, skall för för­

rättande av sådan delning av dödsbo, som avses i 15 §, eller av arvskifte

anstånd beviljas med avlämnande av deklaration, därvid bestämmelserna

i första och andra styckena skola äga motsvarande tillämpning.

Ställd säkerhet skall av beskattningsmyndigheten omedelbart överlämnas

till länsstyrelsen. Mot bevis att sedermera påförd skatt blivit gulden skall sä­

kerheten återställas till den, som nedsatt densamma. Därest genom löftesmäns

död eller av annan orsak säkerheten blivit minskad och icke efter anmaning

annan nöjaktig säkerhet lämnas, skall beskattningsmyndigheten förklara be­

viljat anstånd icke vidare gälla.

Örn skyldighet att, då anstånd med skattens fastställande ägt rum, å skat­

ten gälda ränta stadgas i 52 §.

18 §.

Har, då beslut örn fastställande av skatt skall meddelas, ej kunnat utrönas,

huruvida den döde efterlämnat arvinge, som före allmänna arvsfonden eller

före eller jämte annan känd arvinge är berättigad till arvet, skall ändock

lott beräknas tillkomma arvinge, om vilken kännedom sålunda saknas.

Är utrönt, att arvingar finnas, men äro arvingarna eller en del av dem icke

kända till antalet, skall vad som tillkommer sådana arvingar inom varje

gren beskattas såsom en lott.

19 §.

1 mom. Arvs- eller testamentslott, för vilken inträde av skattskyldighet är

att hänföra till dödsfallet, skall vid skattens beräkning sammanläggas med

gåva, som arvingen eller testamentstagaren erhållit av den avlidne, under

förutsättning att skattskyldighet för gåvan inträtt vid dödsfallet eller inom

fyra år dessförinnan. Avdrag skall ske för skatt, som visas hava erlagts för

gåvan, eller, örn ytterligare gåva förekommit före ovan angivna tid, för vad

av erlagd skatt belöper å den gåva, som skall sammanläggas med lotten;

dock må arvsskatten icke beräknas till lägre belopp än som skulle, utan av­

seende å gåvan, hava utgått för lotten.

Lott, för vilken inträde av skattskyldighet är att hänföra till senare tid­

punkt än dödsfallet, skall vid skattens beräkning sammanläggas med annan

från samme arvlåtare (testator) härrörande arvs- eller testamentslott, för vil­

ken skattskyldighet inträtt inom tio år före den tidpunkt, då skattskyldighet

för förstnämnda lott inträdde. Detsamma skall gälla, där arvingen eller tes­

tamentstagaren av arvlåtaren (testator) erhållit gåva, för vilken skattskyldig­

het inträtt inom tid som nu är sagt, dock ej tidigare än fyra år före dödsfal­

10

eller 23 §. Nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån,

som av arvlåtaren stiftats genom testamente, uppskattas på sätt i 23 § sägs.

Att i vissa fall skatt skall utgå efter lägre värde än nu sagts, därom stad­

gas i 27 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

21

§.

Uppskattningen sker med hänsyn till förhållandena vid tiden för skatt­

skyldighetens inträde.

Där jämlikt 19 § skatt skall beräknas efter sammanlagda värdet av skilda

förvärv, uppskattas det tidigare förvärvet med hänsyn till förhållandena vid

den i fråga om sistnämnda förvärv för varje särskilt fall angivna tiden.

22

§.

1 mom. Såsom värde å fast egendom vid tidpunkt, som avses i 21 §, skall,

däi ej annat föranledes av vad i 2 mom. stadgas, gälla näst föregående årets

taxeringsvärde.

2 mom. Har fast egendom efter den tidpunkt, som näst föregående årets

taxeringsvärde avsett, nedgått i värde genom eldsvåda, vattenflöde eller annan

dylik tilldragelse eller genom borttagande av byggnad eller annan anläggning

å egendomen eller av tillbehör därtill eller genom skogsavverkning eller ge­

nom nedläggning eller väsentlig förändring av rörelse, i vilken egendomen

varit använd, eller av annan liknande anledning, skall länsstyrelsen i det län

där egendomen är belägen pa ansökan av skattskyldig, boutredningsman

eller testamentsexekutör, efter verkställd utredning, åsätta egendomen sär­

skilt värde till ledning för beräkning av på egendomen belöpande arvsskatt.

Där efter tidpunkt som nyss nämnts fortsatt bebyggelse skett å fast egen­

dom eller dess värde eljest förhöjts till följd av ny-, till- eller ombyggnad

eller väsentlig förändring av rörelse, vari egendomen varit använd, eller annan

liknande anledning, äger beskattningsmyndigheten hos länsstyrelsen påkalla

att egendomen för ändamål, som i föregående stycke sägs, åsättes särskilt

värde.

Fast egendom, för vilken icke finnes särskilt taxeringsvärde, skall ock av

länsstyrelsen åsättas värde till ledning för arvsskattens bestämmande. Det

åligger skattskyldig, boutredningsman eller testamentsexekutör att göra an­

sökan härom. Värdering som nu sägs är dock icke erforderlig, där det fin­

nes uppenbart, att egendomens värde ej överstiger 5,000 kronor.

Vid den värdesättning, varom i detta moment är fråga, skall, under iakt­

tagande i övrigt i tillämpliga delar av de i kommunalskattelagen stadgade

grunder för taxering av fastighet, hänsyn tagas till egendomens beskaffen­

het vid tidpunkt, som avses i 21 §. Sökande är pliktig meddela länsstyrel­

sen erforderliga upplysningar för ansökningens prövning. Länsstyrelsen äger

att i ärendet höra ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden för det distrikt,

inom vilket egendomen är belägen, eller, om denna nämnd avslutat sin verk­

samhet, ordföranden i taxeringsnämnden i orten. Där besiktning av egendo­

Kungl. May.ts proposition nr 192.

11

men prövas nödig, må länsstyrelsen föranstalta därom såframt, då ärendet

upptagits på ansökan, sökanden efter anmaning bestrider kostnaderna för

besiktningen. I fall, som avses i andra stycket av detta moment, bestridas

kostnaderna av allmänna medel.

Över länsstyrelsens beslut i ärende, som avses i detta moment, må klagan

icke föras.

23 §.

Vid uppskattning av lös egendom iakttages:

A. Tomträtt eller vattenfallsrätt uppskattas till vad rättigheten med hän­

syn till villkoren vid upplåtelsen och den tid, som därför återstår, kan an­

tagas hava betingat vid en av boets avveckling föranledd, med tillbörlig om­

sorg skedd försäljning. Enligt enahanda grund uppskattas å annans mark

uppförd byggnad, som ej är tillbehör till tomträtt eller vattenfallsrätt.

B. Aktie, obligation eller därmed jämförlig värdehandling uppskattas, där

värdehandlingen noteras å inländsk eller utländsk börs, till det noterade

värdet eller, örn detta icke motsvarar vad som varit påräkneligt vid försälj­

ning under normala förhållanden, till pris, som vid dylik försäljning kan

påräknas. Sådan värdehandling, som icke noteras å börs, uppskattas enligt

sist angivna grund.

C. Fordran uppskattas till sitt kapitalbelopp jämte upplupen ränta å tid,

som avses i 21 §. Är fordringen ej förfallen och skall ränta därå ej beräknas

för tiden före förfallodagen, uppskattas fordringen till belopp, som efter en

räntefot av fem procent utgör dess värde vid nämnda tid enligt den vid denna

förordning fogade tabellen I.

Osäker fordran uppskattas till belopp, varmed den kan beräknas inflyta.

Värdelös fordran anses icke utgöra tillgång. Den omständigheten att gälde-

nären är delägare i dödsboet föranleder icke fordringens uppskattande enligt

andra grunder än som eljest äro tillämpliga.

D. För evärdlig tid utgående ränta, avkomst eller annan förmån uppskat­

tas till tjugu gånger det belopp, vartill den senast för helt år uppgått.

Nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån, som ut­

går under viss tid eller någons livstid, uppskattas till sitt kapitalvärde. Är

genom testamente rättigheten bestämd till visst belopp eller eljest till viss

storlek, beräknas kapitalvärdet efter det belopp rättigheten för helt år mot­

svarar och en räntefot av fem procent enligt de vid denna förordning fogade

tabellerna II, III och IV. Där rättighet, som belastar viss egendom, ej är

på nyss angivet sätt bestämd, anses årliga värdet utgöra fem procent av det

penningvärde, vartill egendomen uppskattats, dock att, där rättighet avser

endast del av egendom eller dess årliga värde eljest icke kan bestämmas enligt

nyss angivna grund, detta uppskattas efter vad som prövas skäligt.

Kapitalvärdet av rättighet, som icke är bestämd alt utgå under någons livs­

tid men ändock är av obestämd varaktighet, uppskattas med ledning av ta­

bellerna III och IV, såsom örn den skolat utgå för den berättigades livs­

tid, dock högst till tio gånger det viirde, rättigheten för helt år motsvarar.

12

Är rättighet beroende av flera personers liv sålunda, att rättigheten upp­

hör vid den först avlidnes frånfälle, bestämmes rättighetens kapitalvärde

efter den äldstes levnadsålder. Fortfar däremot rättigheten oförändrad till

den sist avlidnes frånfälle, beräknas värdet efter den yngstes ålder.

E. Värdet av utländskt myntslag beräknas efter kursen vid tiden för skatt­

skyldighetens inträde med tillämpning av de i förordningen angående stäm­

pelavgiften stadgade grunderna.

F. Annan lös egendom än förut nämnts uppskattas till vad den kan anta­

gas hava betingat vid en av boets avveckling föranledd, med tillbörlig om­

sorg skedd försäljning.

24 §.

Har egendom tillfallit någon med i 8 § första stycket avsedd rätt, uppskat­

tas denna såsom om egendomen bekommits med äganderätt.

Sådan rätt till egendom, som omförmäles i 8 § andra stycket, uppskattas

såsom nyttjanderätt.

25 §.

Häftar vid egendom förpliktelse på grund av nyttjanderätt eller rätt till

ränta, avkomst eller annan förmån, skall egendomens värde minskas med

rättighetens kapitalvärde. Har rättigheten för livstid tillagts två eller flera

efter varandra, skall vid avräkningen kapitalvärdet bestämmas efter den

yngstes levnadsålder.

26 §.

Den som omhänderhar dödsbos egendom ävensom skattskyldig har att

tillhandahålla den utredning, som prövas erforderlig för bedömande av egen­

doms värde.

Till upplysning om värde å fast egendom skall företes taxeringsbevis eller

kronodebetsedel eller, där egendomen jämlikt 22 § 2 mom. första eller

tredje stycket åsatts särskilt värde, länsstyrelsens beslut i ärendet. Påkallar

skattskyldig tillämpning av sådant särskilt värde, skall nödigt anstånd med

skatteärendets avgörande lämnas för uppvisande av länsstyrelsens beslut,

såvida det styrkes, att ansökan om åsättande av särskilt värde å egendomen

blivit gjord.

Till ledning för värdering av aktier, obligationer och därmed jämförliga

värdehandlingar skall företes intyg av bank, mäklare eller annan med saken

förtrogen. Är sådan handling icke noterad å börs, skall företes av lands-

kamreraren i länet meddelat bevis om det värde, vartill enligt senast verk­

ställd prövning handlingen må hava upptagits vid taxering enligt förord­

ningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Beskattningsmyndigheten må, där särskild anledning föreligger, förordna

lämplig person att verkställa uppskattning av lös egendom till ledning för

dess värdering. Förordnande som nu sagts må, efter framställning av advo­

katfiskal, meddelas av hovrätten i dit fullföljt skatteärende. Det åligger

skattskyldig eller den, som för skattskyldig omhänderhar egendom, att hålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

I övrigt beräknas skatten enligt denna

Tariff.

Klass I. För arvs- eller testamentslott, som tillkommer efterlevande make,

barn, adoptivbarn, styvbarn, makes adoptivbarn eller avkomling till barn,

adoptivbarn, styvbarn eller makes adoptivbarn, utgör skatten:

när värdet å skattepliktig lott överstiger

3,000 men icke

6,000 kr.

6,000

»

»

12,000 »

12,000

»

»

20,000

»

20,000

»

»

30,000

»

30,000

»

»

40,000 »

40,000

»

»

50,000

»

50,000

»

»

60,000

»

60,000

»

»

75,000 »

75,000

»

»

100,000 »

100,000

»

»

150,000

150,000

»

»

200,000 »

200,000

»

»

300,000 »

300,000

»

»

400,000

»

400,000

»

Klass //.

30 kr. för 3,000 kr. och 2

90

»

»

6,000 »

3

270

»

»

12,000

»

»

4

590

»

»

20,000 »

»

5

1,090

»

»

30,000 »

»

6

1,690

»

»

40,000 »

»

7

2,390

»

»

50,000 »

»

8

3,190

»

»

60,000 »

»

9

4,540

»

»

75,000 »

»

10

7,040

»

»

100,000 »

»

12

13,040

»

»

150,000 »

»

14

20,040

»

»

200,000 »

»

16

36,040

»

»

300,000 //

»

18

54,040

»

»

400,000 »

»

20

% av återstoden

%

»

»

%

»

»

%

»

»

%

»

»

%

»

»

%

»

»

%

»

»

°/o

»

»

°/o

»

»

%

»

»

%

»

»

JÉ

»

»

JÉ

»

»

A. För arvs- eller testamentslott, som tillkommer fader, moder, styvfader,

styvmoder, broder (halvbroder), syster (halvsyster), broders (halvbroders)

eller systers (halvsysters) avkomling, adoptant, adoptants avkomling eller

barns eller adoptivbarns efterlevande make, utgör skatten:

när värdet å lotten överstiger

1,000 men icke

3,000 kr.

3,000

»

»

6,000 »

6,000

»

»

12,000

»

12,000

»

»

20,000

»

20,000

»

»

30,000

»

30,000

»

»

40,000

»

40,000

»

»

60,000

»

60,000

100,000

100,000

»

20 kr. för

1,000 kr. och 4 % av återstoden

100 » »

3,000 » »

6 % » »

280 » »

6,000 » »

8 •/. » »

760 »

»

12,000 » »

10 % » »

1,560 »

»

20,000 » »

12 % » »

2,760 »

»

30,000

» »

15 % » »

4,260 .»

»

40,000

» »

18 % » »

7,860 »

»

60,000 » »

21 $ » »

16,260 » »

100,000 » »

24 % » »

B. För arvs- eller testamentslott tillkommande någon, vilken såsom an­

ställd tillhört den avlidnes husfolk under minst tio år, beräknas skatten, om

lottens värde icke överstiger 50,000 kronor, enligt de grunder som angivas

under A; och skall vad sålunda stadgas gälla jämväl då anställningen inne­

hafts under tid, som jämte tiden för sådan anställning hos den avlidnes

make eller annan i klass I eller II avsedd anhörig till den avlidne eller mot-

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Om värdet å lott, som tillkommer i klass II B i tariffen omförmäld person,

överstiger 50,000 kronor och vid därav föranledd beskattning enligt de för

klass IV angivna grunder skatten blir högre än summan av halva det belopp,

varmed lottens värde överstiger 50,000 kronor, och den skatt, som därest

lottens värde utgjort 50,000 kronor skolat utgå enligt grunderna för klass II,

nedsättes skatten till nämnda summa.

Därest vid beräkning av skatt öretal uppkommer, skall skatten jämnas till

närmast lägre hela krontal.

2 morn. Då arvsskatt utgår för egendom, för vilken skattskyldighet in­

trätt vid arvlåtarens (testators) död, skall från den arvsskatt, som sammanlagt

belöper på de särskilda arvs- och testamentslottema, avdragas lösen, som er­

lägges vid boupptecknings inregistrering hos underdomstol i stad, eller, om

på grund av gällande bestämmelser dylik lösen ej fordras, däremot svarande

belopp.

30 §.

Där någon bekommit egendom, för vilken jämlikt 8 § första stycket skatt­

skyldighet inträtt senare än vid arvlåtarens (testators) död, beräknas skatten

efter skyldskapsförhållandet mellan tillträdaren och föregående innehavaren,

därest skatten vid sådan beräkning blir lägre än om den bestämmes efter

skyldskapsförhållandet mellan tillträdaren och arvlåtaren (testator).

Då fideikommiss, som genom testamente eller gåvobrev instiftats för obe­

gränsad tid, övergår från en till annan, erlägges arvsskatt beräknad efter

skyldskapsförhållandet mellan tillträdaren och närmast föregående inneha­

varen.

Tillfaller egendom den som är gift, beräknas skatten efter skyldskapsför­

hållandet mellan hans make och testator, örn skatten därvid blir lägre än den

som eljest skolat utgå.

31 §.

Till ledning vid uträknandet av skatt enligt denna förordning utfärdar

Konungen erforderliga tabeller.

Efterbeskattning.

32 §.

Har efter det beslut meddelats om fastställande av skatt

a) kännedom erhållits om förut icke känt testamente;

b) testamente eller förordnande jämlikt lagen om försäkringsavtal örn

insättande av förmånstagare, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets pröv­

ning, blivit genom lagakraftvunnen dom helt eller delvis förklarat ogillt;

c) genom lagakraftvunnen dom eljest blivit bestämt angående delningen

av egendom i dödsbo, där skatten fastställts med ledning av handling, som

avses i 15 eller 16 §;

d) beträffande bouppteckning yppats felaktighet, som efter vad i 3 kap.

10 § lagen om boutredning och arvskifte stadgas föranleder tillägg till eller

rättelse av bouppteckningen;

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Om gåvoskatt.

35 §.

Skyldighet att erlägga gåvoskatt åligger:

a) svensk medborgare, här i riket bosatt utlänning saint svensk juridisk

person

för gåva av egendom inom eller utom riket;

b) annan utlänning än under a) sägs samt här i riket icke hemmahörande

juridisk person

för gåva av sådan egendom, som angives i 4 § 1 mom. 2).

36 §.

Skattskyldighet inträder, såframt ej annat följer av vad i nästa stycke

sägs, då gåvan blivit fullbordad eller handling, innefattande giltig utfästelse

om gåva av lös egendom, överlämnats till mottagaren. I fall, som avses i

37 § 2 mom. inträder skattskyldighet vid den tid, då förmånstagaren er­

håller förfoganderätten över försäkringen; dock inträder, där på grund av

kapitalförsäkring utbetalning tidigare ägt rum till den berättigade, skatt­

skyldighet för sådant belopp vid dess mottagande.

Vad i fråga örn arvsskatt är stadgat i 6—9 §§ skall vid beskattning av

gåva äga motsvarande tillämpning. Föreskrifterna i 6 § om skattskyldig­

hetens inträde först framdeles skola härvid, utan inskränkningar som an­

givas i andra stycket under c) och d), gälla jämväl i fall då givaren förbe­

hållit sig själv nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan för­

mån av den bortgivna egendomen.

37 §.

1 morn. Gåvoskatt utgår vid köp, byte, lega eller annat sådant avtal, om

av missförhållandet mellan de å ömse sidor utfästa villkor är uppenbart, att

avtalet delvis har egenskap av gåva.

2 mom. Skatt såsom för gåva utgår för vad som i enlighet med lagen om

försäkringsavtal i annat fall än i 12 § avses tillfaller någon i egenskap av

förmånstagare.

Vid beskattning, varom nu är fråga, skall vad i 12 § andra, tredje och

fjärde styckena är stadgat äga motsvarande tillämpning.

38 §.

Från gåvoskatt äro, förutom i 3 § omförmälda juridiska personer, befriade:

kyrka, landsting, kommun eller annan menighet ävensom hushållnings­

sällskap;

stiftelse med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala,

politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella

eller eljest allmännyttiga ändamål;

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

19

stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landets näringsliv;

registrerad understödsförening eller sådan sammanslutning, som, utan att

hava till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska in­

tressen, huvudsakligen fullföljer ovan angivet ändamål.

Skattebefrielse enligt denna paragraf tillkommer endast svensk juridisk

person och äger icke rum, där givaren för sin livstid eller för viss tid för­

behållit sig nyttjanderätt till eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån

av den bortgivna egendomen eller del därav.

39 §.

Skattefrihet åtnjutes

a) för gåva av möbler, husgeråd och andra inre lösören, som äro avsedda

för gåvotagarens eller hans familjs personliga bruk;

b) för vad någon erhållit såsom bidrag till undervisning eller uppfostran,

för periodiskt understöd och därmed jämförlig periodisk betalning, vilken

enligt gällande författningar angående skatt å inkomst skall inräknas i gåvo­

tagarens skattepliktiga inkomst;

c) för vad make vid bodelning, som förrättats av annan anledning än

makes död, erhållit utöver honom enligt lag tillkommande andel i boet, i

den mån värdet av vad maken bekommit icke överstiger värdet av hans

giftorättsgods eller, örn äldre giftermålsbalken är tillämplig, värdet av sam­

fälld egendom, som av honom i boet vid äktenskapets ingående eller där­

efter införts;

d) för annani än under a), b) och c) omförmäld gåva, vars värde ickie

överstiger 3,000 kronor.

40 §.

Skyldskapsförhållandet mellan givare och gåvotagare lägges till grund för

beräkning av skatten; dock skall vad i fråga om arvsskatt är föreskrivet i

30 § första och tredje styckena äga motsvarande tillämpning vid beskattning

av gåva.

41 §.

1 mom. Gåva, för vilken inträde av skattskyldighet ej är att hänföra till

senare tidpunkt än givarens död, skall vid skattens beräkning sammanläg­

gas med annan gåva, som gåvotagaren erhållit av samme givare, under för­

utsättning att skattskyldighet för sistnämnda gåva inträtt samtidigt eller in­

om fyra år före det sådan skyldighet inträdde för den gåva, örn vars beskatt­

ning är fråga. Avdrag för erlagd skatt skall ske enligt de i 19 § 1 mom. förs­

ta stycket angivna grunderna.

Har den som mottagit gåva, för'vilken inträde av skattskyldighet är att

hänföra till tid efter givarens död, tillika erhållit annan gåva av samme gi­

vare eller arvs- eller testamentslott efter denne, skall vad i 19 § 1 mom.

andra stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Att vid beräkning av gåvoskatt hänsyn i visst fall skall tagas jämväl till

arvs- eller testamentslott, som härrör från annan än givaren, därom stadgas

i 19 § 2 mom.

1 fall, som avses i denna paragraf, skall gälla vad i 19 § 3 mom. och 4

mom. första och tredje styckena är för där avsedda fall föreskrivet.

2 mom. Då fråga samtidigt förekommer om beskattning av flera, av skil­

da givare erhållna gåvor, skall skatt beräknas för vad som erhållits från

varje särskild givare.

42 §.

Egendom, för vilken gåvoskatt utgår, uppskattas med hänsyn till förhål­

landena vid tiden för skattskyldighetens inträde.

Vad i 21 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning,

där gåva enligt 41 § skall sammanläggas med annan gåva eller med arvs-

eller testamentslott.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

43 §.

Vid beskattning av gåva skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse,

förutom ovan särskilt angivna bestämmelser i 6—9, 12, 19, 21 och 30 §§,

vad i fråga om arvsskatt vidare är stadgat i 4 § 2 och 3 morn., 14, 20, 22—

27 §§, 28 § med undantag av vad i andra och tredje styckena stadgas an­

gående särskild skattefrihet, ävensom 29 och 32 §§; och skall därvid den i

32 § f) förekommande hänvisningen till 19 § i stället gälla 41 §.

44 §.

Beskattningsmyndighet är länsstyrelsen i det län, där den skattskyldige

var mantalsskriven, när skattskyldigheten inträdde, eller, örn han då ej var

mantalsskriven inom riket, där han var bosatt eller stadigvarande vistades.

I fråga om juridisk person är beskattningsmyndighet länsstyrelsen i det

län, där styrelsen eller förvaltningen hade sitt säte, när skattskyldigheten

inträdde.

Finnes ej behörig beskattningsmyndighet efter vad nu sagts upptages

skatteärendet av Överståthållarämbetet för skatteärenden.

Gemensamma bestämmelser.

Deklaration och vissa andra uppgifter för beskattningen.

45 §.

Deklaration skall av den, som är skattskyldig, avgivas

A) angående förvärv av arvs- eller testamentslott, när lotten utgöres av

1) egendom i dödsbo efter svensk medborgare i fall, då denne vid sin död

ej hade hemvist i riket och skyldighet ej inträtt att efter honom här förrätta

bouppteckning enligt svensk lag;

2) egendom i dödsbo efter utlänning, som vid sin död ej hade hemvist

i riket;

3) äganderätt eller rättighet, vilken jämlikt 6—9 §§ beskattas senare än

vid arvlåtarens (testators) död, dock icke där fråga är om förvärv efter den

som på livstid innehaft egendom med i 8 § första stycket avsedd rätt;

4) egendom i dödsbo, som avträtts till konkurs, i fall där arvsskatt skall

beräknas med tillämpning av 33 § 1 morn.;

B) angående förvärv, som vid försäkringstagares död tillfallit förmåns­

tagare, vilken icke tillika är arvinge eller testamentstagare;

C) angående sådan i 32 § a), b), c), e) och f) samt i 33 § 2 mom. angiven

omständighet, som föranleder efterbeskattning, dock ej där i fall som avses

i 32 § a) testamente, varom kännedom erhållits, blivit bevakat;

D) angående förvärv genom gåva eller annat jämlikt 37 § därmed i be­

skattningshänseende likställt fång.

Skall enligt vad nu stadgas deklaration avgivas angående lott i dödsbo

efter den som vid sin död ej hade hemvist i riket och är den för lotten skatt-

skyldige ej bosatt inom riket, åligger det den som omhänderhar dödsboets

egendom att i den skattskyldiges ställe avgiva deklaration.

46 §.

Deklaration skall vara till beskattningsmyndigheten avlämnad inom fyra

månader, räknat i fall som angivas i 45 §

under A) 1), 2) och 3), B) samt D) från det skattskyldighet inträdde;

under A) 4) från det överskott i dödsboets konkurs överlämnades till den

skattskyldig^,

under C) från det kännedom erhölls angående den omständighet, som för­

anleder efterbeskattningen.

Magistrat i annan stad än den, där länsstyrelsen har sitt säte, ävensom

kommunalborgmästare och landsfiskal åligger att på begäran mottaga och

till länsstyrelsen överlärpna deklaration, som skall dit ingivas.

47 §.

Deklaration skall avgivas på heder och samvete och innehålla uppgift örn

A) då deklarationen avser arvfallen eller testamenterad egendom:

1) arvlåtarens (testators) och den skattskyldiges fullständiga namn och

hemvist;

2) arvlåtarens (testators) dödsdag och, om skattskyldighet inträtt senare,

tidpunkten härför;

3) skyldskapsföi'hållandet mellan arvlåtaren (testator) och den skattskyl­

dige ävensom, vid tillämpning av 30 § första och tredje styckena, det skyld-

skapsförhållande, efter vilket i sådant fall skatten skall beräknas;

4) de grunder, efter vilka lottens storlek bestämts;

5) beskaffenheten och värdet av den egendom, varav lotten består;

B) då deklarationen avser förvärv, som vid försäkringstagares död tillfallit

förmånstagare, vilken icke tillika är arvinge eller testamentstagare:

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

21

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

förhållanden motsvarande de ovan under A) 1), 2), 3) och 5) angivna;

C) då deklarationen avser gåva eller annat jämlikt 37 § därmed i be­

skattningshänseende likställt fång:

1) givarens och den skattskyldiges fullständiga namn och hemvist;

2) tidpunkten för gåvans fullbordande eller för överlämnandet till mot­

tagaren av handling, innefattande giltig utfästelse örn gåvan, eller, örn skatt­

skyldighet inträtt senare, tidpunkten härför;

3) skyldskapsförhållandet mellan givaren och den skattskyldige ävensom,

vid tillämpning jämlikt 40 § av de i 30 § första och tredje styckena givna

föreskrifterna, det skyldskapsförhållande, efter vilket i sådant fall skatten

skall bestämmas;

4) egendomens beskaffenhet och värde;

5) tidigare förvärv, till vilka jämlikt 41 § hänsyn skall tagas vid skattens

bestämmande.

Angående skyldighet att i deklaration, som avser arvfallen eller testamen­

terad egendom eller förvärv, som omförmäles ovan under B), lämna uppgift

angående vissa tidigare förvärv stadgas i 19 §.

Där deklaration avser egendom, vilken av föregående innehavaren på livs­

tid innehafts med sådan rätt, varom förmäles i 8 §, skola jämväl föregående

innehavarens fullständiga namn och hemvist uppgivas.

Vad ovan sägs beträffande arvlåtare (testator) skall beträffande fideikom­

miss, som avses i 30 § andra stycket, gälla närmast föregående innehavaren.

Deklaration skall avlämnas i två exemplar och, örn den avser gåva eller

annat jämlikt 37 § därmed i beskattningshänseende likställt fång, avfattas å

blankett enligt formulär, som fastställes av Konungen. Deklarationen skall

åtföljas av handlingar, innefattande upplysning örn de förhållanden, som äro

av betydelse för skattens bestämmande. Har bouppteckning efter utlänning

härstädes förrättats men vid ingivandet av deklaration angående kvarlåten-

skapen ännu icke blivit inregistrerad, skall vid deklarationen fogas boupp­

teckningen i hnvudskrift eller bestyrkt avskrift.

48 §.

Avlämnade deklarationer skola med undantag för den tid, varunder de

jämlikt bestämmelsen i 64 § 2 mom. äro överlämnade till hovrätten, hos

beskattningsmyndigheten förvaras under tolv år från utgången av det år,

varunder de ingivits. Där beskattningsmyndighet eller advokatfiskal vid hov­

rätt av särskild anledning så finner påkallat, skall deklaration förvaras un­

der femtio år från utgången av det år, varunder den ingivits. Efter utgången

av nu angivna tider skola deklarationerna förstöras.

Deklarationer må icke före utgången av tid, som angives i 17 § lagen örn

inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, utan sam­

tycke i varje särskilt fall av den som avgivit deklarationen utlämnas till

annan än de ämbets- eller tjänstemän, som i och för sin befattning böra er­

hålla del av deklarationerna, eller, på sätt Konungen förordnar, skola äga

tillgång till desamma för verkställande av statistisk bearbetning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

23

Deklaration, som tillhandahålles polis- eller åklagarmyndighet eller som

åberopas vid allmän domstol, må icke, såvitt ej annat följer av vad i 62 §

andra stycket stadgas, utan samtycke av den, som avgivit deklarationen,

offentligen föredragas eller i protokoll, utslag eller annan expedition intagas

eller omnämnas i vidare mån än som oundgängligen erfordras.

Vad ovan är sagt om deklaration gäller i tillämpliga delar jämväl annan

uppgift till ledning för skattens beräkning, dock ej bouppteckning.

49 §.

Där någon i enlighet med lagen om försäkringsavtal blivit insatt såsom för­

månstagare, åligger det försäkringsgivaren att inom en månad efter erhål­

len vetskap om händelse, som enligt denna förordning medför skattskyldig­

hets inträde, lämna skriftlig uppgift härom till den beskattningsmyndighet,

vilken har att upptaga fråga örn beskattning av försäkringsbeloppet, och där­

vid enligt närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen, jämväl upp­

giva övriga förhållanden av betydelse för skattens bestämmande; dock skall

nu stadgad skyldighet icke gälla, där försäkringsbeloppet eller, där fråga

är om flera försäkringar, deras sammanlagda belopp ej överstiger 3,000

kronor.

50 §.

Har någon på livstid innehaft egendom med sådan rätt, som avses i 8 §

andra stycket, skall bouppteckning efter honom vara åtföljd av skrift­

lig uppgift om fullständiga namnet å den, till vilken egendomen övergått,

ävensom hans hemvist. Sådan uppgift lämnas av den som uppgivit boet.

Skattens fastställande och erläggande.

51 §.

Ärende rörande fastställande av skatt, som ej skall uttagas efter deklara­

tion, upptages till avgörande vid inregistrering av bouppteckning eller hand­

ling, som avses i 3 kap. 10 § lagen om boutredning och arvskifte, eller, där

jämlikt 17 § anstånd med skattens fastställande blivit beviljat, när till be-

skattningsmyndigheten ingivits handling, för vars företeende anståndet be­

viljats, eller, om sådan handling icke ingives inom anståndstiden, vid ut­

gången av sistnämnda tid eller, då jämlikt 32 § a) efterbeskattning skall äga

rum till följd av bevakning av där omförmält testamente, vid bevakningen.

52 §.

Skatt enligt denna förordning skall, i den mån ej jämlikt 55 § anstånd

medgivits, erläggas inom tre veckor efter det beskattningsmyndighet med­

delat beslut örn skattens fastställande.

Har jämlikt 17 § anstånd med skattens fastställande ägt rum, skall från

dagen då bouppteckning senast skolat vara ingiven eller, där skatten utta­

ges efter deklaration, från dagen då, örn anstånd ej beviljats, deklarationen

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

senast skolat vara avlämnad till dagen för skattens fastställande å skatte­

beloppet erläggas ränta efter den procent, som Konungen i anslutning till det

allmänna ränteläget fastställer varje år i december att gälla för det påföljan­

de året. Skall jämlikt 54 § skatten förskjutas av dödsboet, påföres vid skat­

tens fastställande ränta utan uppdelning å de särskilda skattskyldiga. Vad

av beräknad ränta överskjuter helt krontal bortfaller.

Skatten jämte ränta, där sådan skall beräknas, uttages genom stämpel­

beläggning med användande av dubbla beläggningsstämplar, örn vilka stad­

gas i förordningen angående stämpelavgiften. Stämplarna anbringas å bo­

uppteckning eller handling, som avses i 3 kap. 10 § lagen om boutredning

och arvskifte, eller i fall, då deklaration skall avgivas, å deklarationen eller,

då jämlikt 32 § a) efterbeskattning skall äga rum till följd av bevakning av

där omförmält testamente, å utgående expeditionen angående testamentsbe-

vakningen.

Den som å tjänstens vägnar har att mottaga handling, vilken efter vad nu

sagts skall förses med stämpel, eller testamente, vars bevakande föranleder

efterbeskattning, åligger att tillhandahålla erforderliga stämplar, och skola

stämplarna hos honom köpas och stämpelbeläggning av honom verkställas

i enlighet med beskattningsmyndighetens beslut om skattens fastställande.

Har jämlikt 17 § anstånd med skattens fastställande beviljats, åligger det

dödsboet att för stämpelbeläggning tillhandahålla utlämnad bouppteckning.

53 §.

Inbetalas icke, där stämpelbeläggning skall äga rum vid underrätt, inom

i 52 § angiven tid för stämpelbeläggningen erforderligt belopp, skall, så­

framt ej annat följer av vad i 6 § sista stycket stadgas, rätten eller doma­

ren därom göra anmälan hos länsstyrelsen med överlämnande av proto­

kollsutskrift, innefattande beslutet om skattens fastställande, jämte boupp­

teckning, om sådan föreligger. Anmälan skall innehålla uppgift, huruvida

och i vad mån det åligger dödsbo att förskjuta ogulden skatt, ävensom er­

forderlig uppgift om skattskyldigs hemvist.

Det åligger länsstyrelse efter anmälan som nu nämnts ävensom vid försum­

mad inbetalning av belopp, som för stämpelbeläggning skall uppbäras av

länsstyrelsen, att förordna örn det felande beloppets uttagande i den ord­

ning som örn uttagande av oguldna kronoutskylder är stadgad. Avgift för in­

drivningen skall utgå enligt grunder som av Konungen bestämmas.

Har av överrätt skatt blivit fastställd till högre belopp än förut beräk­

nats och har icke inom tre veckor efter det laga kraft ägande beslut i sådant

hänseende förelåg det felande beloppet erlagts, ankommer på vederbörande

advokatfiskal att till länsstyrelsen överlämna beslutet för beloppets uttagan­

de i den ordning som nyss nämnts.

54 §.

Arvsskatt för egendom, för vilken skattskyldighet inträtt vid arvlåtarens

(testators) eller i fall, som avses i 8 § första stycket, föregående innehavarens

26

Kungl. May.ts proposition nr 192.

3 mom. Framställning om anstånd skall skriftligen göras senast då skatte­

ärendet upptages till avgörande. Beviljas anstånd, skall inom tid, som be-

skattningsmyndigheten utsätter, till denna avlämnas till Kungl. Maj:t och

kronan utfärdad skuldförbindelse å det belopp anståndet avser jämte ränta.

Medgives anstånd jämlikt 1 mom. A eller, för däremot svarande fall, jäm­

likt 1 mom. C, skall därjämte inom samma tid ställas nöjaktig säkerhet. Full-

göres ej vad nu sagts anses anståndet förverkat.

4 mom. Har anstånd medgivits, förses den stämpelpliktiga handlingen dels

med stämplar till värde motsvarande det till beskattningsmyndigheten kon­

tant inbetalda skattebeloppet, dels ock med anteckning därom att skuldför­

bindelse blivit avlämnad för återstoden av skattens belopp.

5 mom. Den, som erhållit anstånd, är berättigad att göra inbetalning jäm­

väl före förfallodagen. Sådan rätt tillkommer, då anstånd beviljats dödsbo,

även envar skattskyldig beträffande å hans lott belöpande skatt.

Varder genom löftesmäns död eller av annan orsak ställd säkerhet mins­

kad och lämnas icke efter anmaning annan nöjaktig säkerhet, är ogulden

del av skatten genast förfallen till betalning.

6 mom. Underrätt, som mottagit skuldförbindelse, har att omedelbart till

länsstyrelsen överlämna densamma med tillhörande säkerhet jämte proto­

kollsutdrag, innefattande anståndsbeslutet. Det åligger länsstyrelsen att ge­

nast till underrätten översända kvitto å de mottagna handlingarna.

Å länsstyrelsen ankommer att vårda och bevaka skuldförbindelse och

säkerhet, som till densamma överlämnats eller av länsstyrelsen omedelbart

mottagits. Influtna belopp skola redovisas såsom stämpelmedel.

Eftergift av skatt.

56 §.

Avlider den, som förvärvat egendom genom arv, testamente eller gåva,

inom sex månader från det skattskyldighet inträtt, eftergives skatten.

I fråga om den, som på livstid bekommit egendom med sådan rätt, som

avses i 8 § andra stycket, eller på livstid erhållit nyttjanderätt, rätt till ränta,

avkomst eller annan förmån, sker vidare eftergift av skatt sålunda:

a) då anstånd med skattens erläggande beviljats och den skattskyldige

avlider inom fem år från skattskyldighetens inträde, eftergives vad av skat­

ten icke förfallit till betalning vid dödstillfället; dock må ej i fall, då enligt

anståndsbeslutet skatten uppdelats på flera inbetalningar än tio, eftergift

ske för större del av skatten än som skulle hava eftergivits, därest antalet

inbetalningar utgjort tio;

b) då anstånd med skattens erläggande icke beviljats och den skattskyl­

dige avlider inom fem år från skattskyldighetens inträde, eftergives så stor

del av skatten, som, därest anstånd medgivits och skatten därvid uppdelats

på sju lika inbetalningar, icke skulle varit till betalning förfallen vid döds­

tillfället.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

27

Fråga om eftergift av fastställd skatt upptages efter därom skriftligen

gjord framställning av den underrätt eller länsstyrelse, som meddelat beslut

i skatteärendet.

57 §.

Konungen äger i särskilda fall medgiva befrielse från eller nedsättning av

skatt för

a) sådan historisk, vetenskaplig eller konstnärlig samling, som på grund

av förbehåll i testamente eller gåvohandling är avsedd att bibehållas såsom

dylik samling;

b) fast egendom, som tillagts någon med sådan rätt, som avses i 8 § and­

ra stycket, i den mån skatten prövas icke kunna erläggas utan men för ett

med egendomen förbundet allmänt intresse av kulturhistorisk eller annan art.

58 §.

Har egendom beskattats såväl här i riket som i utländsk stat, må Konung­

en till undvikande av eller lindring i dubbelbeskattningen, när skäl därtill

äro, på ansökan medgiva befrielse från eller nedsättning av den här i riket

fastställda skatten.

Återvinning av skatt.

59 §.

Har efter det beslut meddelats örn fastställande av skatt

a) kännedom erhållits örn förut icke känt testamente;

b) testamente eller förordnande jämlikt lagen om försäkringsavtal örn in­

sättande av förmånstagare, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning,

blivit genom lagakraftvunnen dom helt eller delvis förklarat ogillt;

c) genom lagakraftvunnen dom eljest blivit bestämt angående delningen

av egendom i dödsbo, där skatten fastställts med ledning av handling, som

avses i 15 eller 16 §;

d) beträffande bouppteckning yppats felaktighet, som efter vad i 3 kap.

10 § lagen om boutredning och arvskifte stadgas föranleder tillägg till eller

rättelse av bouppteckningen;

e) kännedom erhållits angående vid tiden för skattskyldighetens inträde

föreliggande omständighet, som föranleder att i deklaration uppgiven behåll­

ning eller egendom bort upptagas eller fördelas annorledes än i deklara­

tionen angivits;

och hade, örn hänsyn tagits till omständighet som nu avses, någon skatt­

skyldig haft att gälda mindre skatt än vad beräknats, skall honom påförd

skatt nedsättas med sålunda för högt beräknat belopp.

Ansökan örn återvinning av skatt efter vad nu sagts göres skriftligen och

upptages av den underrätt eller länsstyrelse, som meddelat beslut i skatte­

ärendet.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Fullföljd av talan.

60 §.

Talan mot beslut i skatteärende må fullföljas, förutom av enskild part,

av advokatfiskal vid hovrätt; och skall jämväl då beslut meddelats av läns­

styrelse besvär anföras hos hovrätten.

Innefattar beslut av underrätt eller länsstyrelse prövning av fråga örn fast­

ställande, eftergift eller återvinning av skatt, må talan fullföljas inom tre

år från beslutets dag. Har part anfört besvär och vill jämväl hans veder­

part söka ändring i beslutet, skall denne dock ingiva sina besvär sist inom

två månader från det delgivning som avses i 27 kap. 6 § rättegångsbalken

ägt rum eller, i fall som omförmälas i 7 § samma kapitel, från det kun­

görelse sista gången införts i allmänna tidningarna. Där förklaring avgivits

utan att sådan delgivning eller kungörelse skett, skall nämnda tid av två

månader räknas från det förklaringen inkom.

Då besvär behörigen anförts över beslut, som avses i nästföregående

stycke, skall klagandens vederpart städse höras över besvären, och ankom­

mer därvid på hovrätten att, om besvär anförts av advokatfiskalen, utsätta

tid, inom vilken besvärshandlingarna efter skedd delgivning skola vara till

hovrätten återställda, och eljest att låta tillställa advokatfiskalen besvärs­

handlingarna. Tillika ankommer på hovrätten att i nu avsedda fall utsätta

tid, inom vilken förklaring skall vara avgiven.

över beslut av beskattningsmyndighet i frågor, som avses i 17 och 26 §§,

må klagan ej föras. Har någon förelagts att vid vite fullgöra åliggande, var­

om i 26 § förmäles, må dock föreläggandet komma under prövning i sam­

band med klagan över beslut örn vitets utdömande.

Återbetalning av erlagd skatt.

61 §.

Äger på grund av bestämmelserna i 27 §, 33 § 3 mom. eller 56—59 §§

eller enligt överrätts beslut dödsbo eller skattskyldig återfå erlagd skatt,

skall i den ordning, som i fråga om restitution av kronoutskylder är före­

skriven, skattebeloppet på ansökan kostnadsfritt återbetalas ändå att till

grund för återbetalningen åberopat beslut, där det meddelats av underrätt

eller länsstyrelse, ej vunnit laga kraft. Dödsbo eller skattskyldig åge ock,

utom i fall som avses i 57 och 58 §§, att å återbetalat belopp erhålla ränta

efter fem procent örn året från och med den dag beloppet efter meddelat

l>eslut om skattens fastställande blivit inbetalat till den dag detsamma åter-

bekommes; dock må ränta ej utgå för längre tid än till dess trettio dagar

förflutit efter det laga kraft åkommit det beslut, enligt vilket beloppet skall

återbekommas, och i varje fall ej för längre tid än ett år från det underrätt

eller länsstyrelse först meddelat beslut örn skattens fastställande.

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

2 mom. Avskrift av länsstyrelses protokoll i skatteärende skall enligt de

närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen, för granskning överläm­

nas till hovrätt.

Vid avskrift som nu sagts ävensom vid renoverat exemplar av bouppteck-

ningsprotokoll, som för granskning ingives till hovrätt, skola fogas till proto­

kollet hörande deklarationer, vilka sedan granskningen avslutats skola åter­

ställas till beskattningsmyndigheten. Finnes vid granskningen, att annan de­

klaration än beskattningsmyndigheten angivit bör bevaras under längre tid

än tolv år, skall detta meddelas myndigheten vid deklarationens återställande.

Ansvarsbestämmelser m. m.

65 §.

1 mom. Den som till bouppteckning, i deklaration eller eljest mot bättre

vetande lämnat oriktig uppgift, vilken är ägnad att leda till frihet från skatt

eller till uttagande av för låg skatt, bote, om den oriktiga uppgiften blivit

följd vid beskattningen, högst tre gånger det skattebelopp, som därigenom

undandragits, och i annat fall högst tre gånger det skattebelopp, som skulle

hava undandragits i händelse den oriktiga uppgiften blivit följd, i vartdera

fallet dock minst femtio kronor. Till enahanda ansvar vare den förfallen,

som mot bättre vetande förtegat omständighet av betydelse i angivna hän­

seenden.

2 mom. Har lämnande av oriktig uppgift eller förtigande av omständig­

het, varom i 1 mom. förmäles, icke skett mot bättre vetande, men har den

som lämnat uppgiften eller förtegat omständigheten därvid gjort sig skyldig

till grov vårdslöshet, skall vad i 1 mom. stadgas hava motsvarande tillämp­

ning, dock må böterna bestämmas till högst hälften av vad i nämnda mo­

ment sägs men likväl ej lägre än tjugufem kronor.

3 mom. Den som uppsåtligen förleder annan till förseelse, som i 1 mom.

sägs, eller vid utförande av förseelsen med råd eller dåd uppsåtligen hjäl­

per, så att gärningen därigenom sker, straffes som vore han själv gärnings­

man.

4 mom. Straff enligt denna paragraf inträder icke för den, som av egen

drift beriktigat oriktig uppgift eller yppat omständighet, som av honom för­

tegats.

66

§.

Den som underlåter att inom föreskriven tid avgiva deklaration straffes

med dagsböter.

67 §.

Skattskyldig eller annan må av beskattningsmyndighet genom vite tillhål­

las att fullgöra vad enligt denna förordning åligger honom, dock ej såvitt

avser gäldande av fastställd skatt.

Underrätt må vid vite tillhålla den, som uppgivit dödsbo, att med ed fästa

riktigheten av lämnade uppgifter. Edgång må åläggas jämväl delägare eller

Kungl. May.ts proposition nr 192.

31

efterlevande make, som ej uppgivit boet, ävensom annan, som med boet ta­

git befattning.

68

§.

Förseelser, som omförmälas i 65 och 66 §§, åtalas av allmän åklagare.

69 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

Särskilda bestämmelser.

70 §.

Vad i denna förordning sägs om länsstyrelse skall beträffande Stockholms

stad gälla Överståthållarämbetet för skatteärenden.

71 §.

1 mom. Slutes beträffande arvs- eller gåvoskatt avtal med främmande

stat för undvikande av dubbelbeskattning eller för beredande av skatte­

frihet eller skattelindring åt juridisk person, som fullföljer allmännyttigt än­

damål, äger Konungen föreskriva av avtalet betingade avvikelser från vad

eljest i denna förordning är stadgat, så ock meddela de närmare föreskrifter,

som må finnas erforderliga för avtalets tillämpning.

2 mom. Från tillämpning av vad i denna förordning stadgas om skatt­

skyldighet må Konungen under förutsättning av ömsesidighet medgiva un­

dantag innefattande befrielse från eller nedsättning av skatt för egendom,

som efterlämnats av personer bosatta i viss annan stat, samt för egendom,

vilken såsom gåva tillfallit sådana personer eller därstädes hemmahörande

juridiska personer.

överenskommelse, som i sådant avseende träffas med annan stat, skall

upphöra att gälla högst sex månader efter därförut skedd uppsägning.

3 mom. Har Konungen jämlikt 10 kap. 7 § lagen om arv eller 1 kap. 3 §

lagen om testamente förordnat,, att av egendom, som på grund av arv eller

testamente tillfaller utländsk medborgare, skall utöver arvsskatten utgå en

särskild avgift, skall beträffande sådan avgift i tillämpliga delar gälla vad

i denna förordning är stadgat om arvsskatt.

72 §.

Såvitt ej annat följer av vad i denna förordning stadgas, skola föreskrif­

terna i förordningen angående stämpelavgiften äga motsvarande tillämp­

ning beträffande stämpelbeläggning, som äger rum för uttagande av arvs-

eller gåvoskatt.

73 §.

Konungen äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga

föreskrifter.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Tabell I

utvisande kapitalvärdet, etter en räntefot av 5 procent, av en etter förloppet av

nedanstående antal år till betalning förfallen fordran eller skuld å 100 kronor,

därå ränta ej skall beräknas för tiden före förfallodagen.

Antal

år

Kapitalvärde

Antal

år

Kapitalvärde

Antal

år

Kapitalvärde

Antal

år

Kapitalvärde

i

1

95.24

26

28.12

51

8.31

76

2.45

2

90.70

27

26.78

52

7.91

77

2.34

I 3

86.38

28

25.51

53

7.53

78

2.22

4

82.27

29

24.29

54

7.17

79

2.12

5

78.35

30

23.14

55

6.83

80

2.02

6

74.62

31

22.04

56

6.51

81

1.92

7

71.07

32

20.99

57

6.20

82

1.83

8

67.68

33

19.99

58

5.90

83

1.74

9

i

64.46

34

19.04

59

5.62

84

1.66

10

1

61.39

35

18.13

60

5.35

85

1.68

I

1 11

58.47

36

17.27

61

5.10

86

1.51

12

55.68

37

16.44

62

4.86

87

1.43

13

53.03

38

15.66

63

4.62

88

1.37

14

50.51

39

14.91

64

4.40

89

1.30

15

48.10

40

14.20

65

4.19

90

1.24

16

45.81

41

13.53

66

3.99

91

1.18

17

43.63

42

12.88

67

3.80

92

1.12

18

41.55

43

12.27

68

3.62

93

1.07

I 19

39.57

44

11.69

69

3.45

94

1.02

20

37.69

45

11.18

70

3.29

95

0.97

21

35.89

46

10.60

71

3.13

96

0.92

22

34.18

47

10.09

72

2.98

97

0.88

23

32.56

48

9.61

73

2.84

98

0.84

24

31.01

49

9.16

74

2.70

99

0.80

25

29.53

50

8.72

75

2.58

100

0.76

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

33

Tabell II

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5 procent, av en under nedanstående

antal år utgående, vid slutet av varje år till betalning förfallen ränta

(avkomst, förmån) å 1 krona.

Antal

år

Kapitalvärde

Antal

år

Kapitalvärde

Antal

år

Kapitalvärde

Antal

år

Kapitalvärde

i

0.95

26

14.38

51

18.34

76

19.51

2

1.86

27

14.64

52

18.42

77

19.53

3

2.72

28

14.90

53

18.49

78

19.56

4

3.55

29

15.14

54

18.57

79

19.58

5

4.33

30

15.37

55

18.63

80

19.60

6

5.08

31

15.59

56

18.70

81

19.62

7

5.79

32

15.80

57

18.76

82

19.63

8

6.46

33

16.00

58

18.82

83

19.65

9

7.11

34

16.19

59

18.88

84

19.67

10

7.72

35

16.37

60

18.93

85

19.68

11

8.31

36

16.55

61

18.98

86

19.70

12

8.86

37

16.71

62

19.03

87

19.71

13

9.39

38

16.87

63

19.08

88

19.73

14

9.90

39

17.02

64

19.12

89

19.74

15

10.38

40

17.16

65

19.16

90

19.75

16

10.84

41

17.29

66

19.20

91

19.76

17

11.27

42

17.42

67

19.24

92

19.78

18

11.69

43

17.55

68

19.28

93

19.79

19

12.09

44

17.66

69

19.31

94

19.80

20

12.46

45

17.77

70

19.34

95

19.81

21

12.82

46

17.88

71

19.37

96

19.82

22

13.16

47

17.98

72

19.40

97

19.82

23

13.49

48

18.08

73

19.43

98

19.83

24

13.80

49

18.17

74

19.46

99

19.84

25

14.09

50

18.26

75

19.48

100

19.85

Utgår beloppet i stället vid början av varje år, erhålles kapitalvärdet genom att öka när­

mast föregående tal med 1.

Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. Nr 192.

3

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Tabell III

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5 procent, av en livränta eller annan

förmån, som vid slutet av varje år under en persons av mankön livstid utgår

med belopp eller till värde av 1 krona.

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

0

15.76

30

15.76

1

17.24

31

15.65

2

17.52

32

15.53

3

17.60

33

15.41

4

17.63

34

15.27

5

17.62

35

15.13

6

17.60

36

14.99

7

17.56

37

14.84

8

17.51

38

14.69

9

17.45

39

14.53

10

17.38

40

14.36

11

17.31

41

14.20

12

17.23

42

14.02

13

17.14

43

13.85

14

17.05

44

13.66

15

16.95

45

13.47

16

16.86

46

13.27

17

16.77

47

13.07

18

16.69

48

12.86

19

16.62

49

12.64

20

16.55

50

12.41

21

16.49

51

12.18

22

16.43

52

11.95

23

16.37

53

11.71

24

16.30

54

11.46

25

16.22

55

11.21

26

16.14

56

10.96

27

16.05

57

10.69

28

15.96

58

10.41

29

15.86

59

10.13

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

60

9.85

90

1.85

61

9.56

91

1.72

62

9.27

92

1.59

63

8.96

83

1.48

64

8.67

94

1 35

65

•8.36

95

1.25

66

8.05

96

1.17

67

7.73

97

1,12

68

7.43

98

1.03

69

7.11

99

0.90

70

6.80

100

0.81

71

6.48

101

0.69

72

6.17

102

0.55

73

5.86

103

0.40

74

5.55

104

0.23

75

5.25

76

4.95

77

4.66

78

4.38

79

4.11

80

3.85

81

3.60

82

3.35

83

3.12

84

2.89

85

2.69

86

2.50

87

2.32

88

2.14

89

1.98

1

Utgår livräntan i stället vid slutet av varje halvår, ökas kapitalvärdet med 0.25. Utgår

den vid slutet av varje kvartal, ökas det med 0.375. Utgår den vid början av varje år, ökas

det med 1.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

35

Tabell IV

utvisande kapitalvärdet, etter en räntetot av 5 procent, av en livränta eller annan

förmån, som vid slutet av varje år under en persons av kvinnkön livstid utgår

med belopp eller till värde av 1 krona.

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

0

16.13

30

16.00

60

10.36

90

2.10

1

17.33

31

15.90

61

10.06

91

1.95

2

17.59

32

15.80

62

9.76

92

1.80

3

17.66

33

15.69

63

9.45

93

1.67

4

17.69

34

15.58

64

9.13

94

1.55

5

17.68

35

15.46

65

8.81

95

1.42

6

17.66

36

15.34

66

8.49

96

1.34

7

17.63

37

15.21

67

8.16

97

1.29

8

17.58

38

15.08

68

7.83

98

1.22

9

17.53

39

14.94

69

7.51

99

1.12

10

17.47

40

14.80

70

7.18

100

1.02

11

17.40

41

14.65

71

6.85

101

0.91

12

17.33

42

14.49

72

6.52

102

0.80

13

17.25

43

14.33

73

6.21

103

0.64

14

17.18

44

14.16

74

5.89

104

0.47

15

17.11

45

13.98

75

5.57

105

0.26

16

17.04

46

13.79

76

5.27

17

16.97

47

13.59

77

4.97

18

16.91

48

13.39

78

4.70

19

16.84

49

13.18

79

4.41

20

16.77

50

12.96

80

4.14

21

16.71

51

12.74

81

3.88

22

16.64

52

12.50

82

3.63

23

16.67

53

12.26

83

3.39

24

16.50

54

12.01

84

3.16

25

16.42

55

11.75

85

2.96

26

16.34

56

11.49

86

2.76

27

16.27

57

11.22

87

2.58

28

16.18

58

10.94

88

2.41

29

16.09

59

10.66

89

2.25

Utgår livräntan i stället viel slutet av varje halvår, ökas kapitalvärdet nied 0.25. Utgår

den vid slutet av varje kvartal, ökas det nied 0.375. Utgår den vid början av varje år, ökas

det med 1.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Förslag

till

förordning angående införande av förordningen om arvsskatt och

gåvoskatt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den nu antagna förordningen om arvsskatt och gåvoskatt skall jämte vad

här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1942.

2

§•

Genom nya förordningen upphävas med den begränsning här nedan angi-

ves förordningen den 19 november 1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt för

gåva tillika med de särskilda stadganden, som innefatta ändring av vad den

sålunda upphävda förordningen innehåller eller tillägg därtill; så ock vad

i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya förordning­

ens bestämmelser.

3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till föreskrift,

som ersatts genom bestämmelse i nya förordningen, skall denna i stället

tillämpas.

4 §•

Äldre bestämmelser örn arvsskatt skola fortfarande äga tillämpning, då

arvlåtare (testator) eller i fall, som avses i

8

§ nya förordningen, föregående

innehavare av där omförmäld rätt avlidit före den 1 januari 1942.

I fråga om gåvoskatt skola äldre bestämmelser alltjämt tillämpas då en­

ligt dessa skattskyldighet inträtt före nämnda dag.

5 §•

Har jämlikt 13 § äldre förordningen skatt för äganderätt, nyttjanderätt

eller annan förmån icke beräknats vid beskattning av behållningen i testa­

tor eller föregående innehavares dödsbo, skall i avseende å sådant förvärv

nya förordningen äga tillämpning, där enligt densamma inträde av skatt­

skyldighet för förvärvet är att hänföra till tid efter förordningens ikraftträ­

dande.

37

6

§.

1 mom. Vid tillämpning av bestämmelserna i 19 och 41 §§ nya förord­

ningen skall iakttagas, att skatt ej må, med stöd av de i 19 § 1 mom. andra

stycket,

2

mom. eller

4

mom. andra stycket stadgade grunderna, beräknas

efter sammanläggning med arvs- eller testamentslott eller gåva, för vilken

skattskyldighet inträtt före den 1 januari 1942, med mindre fråga är om gå­

va, som skett efter den 31 mars 1941.

2 mom. Vad i 26 § äldre förordningen stadgas beträffande gåva, som för­

bundits med där angivet förbehåll till förmån för givaren eller hans make,

avkomling, adoptivbarn eller adoptivbarns avkomling, skall fortfarande gäl­

la i fråga om gåva, för vilken skattskyldighet inträtt före den 1 januari 1942.

7

§•

Där jämlikt 55 § nya förordningen Konungen eller beskattningsmyndighet

äger i visst fall medgiva anstånd med erläggande av skatt utöver vad 47 §

äldre förordningen därom innehåller, skall förstnämnda stadgande äga till-

lämpning även om anstånd före nya förordningens ikraftträdande redan be­

viljats eller eljest fråga om anstånd skulle jämlikt 4 § här ovan vara att

bedöma enligt äldre bestämmelser.

Ränta å skatt, med vars erläggande anstånd åtnjutes vid nya förordningens

ikraftträdande, skall efter framställning av den betalningsskyldige beräknas

efter vad i

55

§

2

mom. samma förordning sägs, dock ej i den mån räntan

belöper å tid före den 1 januari 1942 eller förfallit till betalning innan så­

dan framställning göres.

8

§•

Vad i 48 § nya förordningen stadgas skall äga tillämpning jämväl beträf­

fande deklaration, som avgivits enligt bestämmelserna i äldre förordningen

och icke före den 1 januari 1942 blivit föremål för granskning i hovrätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 35)

angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra

ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 16 juni 1875 angående sär­

skilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden

1

skall er­

hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

Senaste lydelse se SFS 1936: 227.

38

1

§•

Där ej------------ vattenfallsrätt (tomträttsprotokoll).

Över följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll, näm­

ligen: ett över ärenden angående förmynderskap och godmanskap (förmyn-

derskapsprotokoll); ett över äktenskapsförord (äktenskapsförordsprotokoll);

samt ett över bouppteckningar, testamenten som vid domstolen bevakas, åt­

gärder, som avses i 9 kap. lagen örn arv och

8

kap. lagen örn testamente,

förordnande eller entledigande av god man, varom förmäles i lagen om all­

männa arvsfonden, avhandlingar örn lösöreköp samt ärenden angående arvs­

skatt (bouppteckningsprotokoll).

För varje — -— — den döde.

Har någotdera------------ protokollet anmärkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Denna lag träder i kraft den

1

januari 1942.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 no­

vember 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Härigenom förordnas, att förordningen den 19 november 1914 angående

stämpelavgiften skall sålunda ändras, att rubrikerna i

8

§ Fideikommissbrev

örn fast egendom, Gåva av fast egendom och Testamente örn fast egendom

ävensom 14 § skola upphöra att gälla.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1942; dock skola äldre be­

stämmelser fortfarande äga tillämpning med avseende å stämpel för förvärv,

som skett före nämnda dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

39

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Drottningholms slott den 31

januari 1941.

Närvarande:

Statsministern

H^{ansson ,} ministern för utrikes ärendena

G^{unther ,} statsråden

P^ehrsson-B^ramstorp, W^estman, W^igforss, M^öller, S^köld, E^riksson,

B^ergquist, B^agge, A^ndersson, D^omö, R^osander.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga om revision av

gällande bestämmelser örn arvsskatt och skatt för gåva samt anför därvid:

Inledande översikt.

Historik.

Föreskriften i de tidigaste hos oss utfärdade stämpelförfattningarna — den

äldsta av år 1660 — att ett stort antal urkunder skulle upprättas på stämp­

lat papper kan sägas utgöra den första upprinnelsen till arvsbeskattningen

i vårt land. Till handlingar, som sålunda voro föremål för stämpelplikt, hör­

de nämligen bouppteckningar, testamenten och arvskiften. Sedermera bort­

föll skyldigheten att för testamenten och arvskiften använda stämplat pap­

per. Bouppteckningsstämpeln åter hade under tiden förändrats till en verk­

lig skatt på dödsboets behållna kvarlåtenskap, och i 1845 års stämpelförord­

ning finner man för första gången stadgad en i förhållande till behållningens

storlek progressiv stämpelavgift. Sedan under den närmast följande tiden

denna progression vid olika tillfällen undergått skärpning, återinfördes ge­

nom den år 1863 utfärdade stämpelförfattningen — såsom ett utslag av den

allmänna nivellering på beskattningens område, som vid denna tid hade iv­

riga förespråkare — en proportionell bouppteckningsstämpel, utgående med

V

4

procent av behållningen. Stämpelavgiften höjdes senare till V

2

procent.

Ansatser till en arvsbeskattning återfinnas även i vissa författningar, som

gällde vid sidan av stämpelförordningarna. I sådant sammanhang kan för­

tjäna omnämnas stadgan den 21 oktober 1698, som var avsedd att reglera fat­

tigvården och för detta ändamål införde dels en avgift av V» procent å brutto­

behållningen i varje dödsbo och dels en avgift å förvärv genom testamente,

uppgående till V

2

procent av testamentslottens belopp. Denna sistnämnda av­

gift är såtillvida anmärkningsvärd, som den utgör det första exemplet på

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

en beskattning, vilken drabbade och beräknades i förhållande till lotter i

boet i stället för kvarlåtenskapen som en helhet betraktad. Vidare kan näm­

nas den genom kungl, brevet den 21 juli 1752 införda s. k. sterbhusavgiften,

som beräknades å boets nettobehållning. På den i 1698 års stadga inslagna

vägen att anordna beskattning av särskilda lotter i boet fortsatte man först

år 1789. Bevillningsförordningen av detta år påbjöd en särskild skatt av 1

procent å förvärv av penningar genom testamente; dock voro från beskatt­

ningen undantagna belopp, som testamenterats till make eller bröstarvingar.

Genom 1800 års bevillningsförordning höjdes skattesatsen till 6 procent och

utvidgades skatten att omfatta egendom i allmänhet, som genom testamente

bortgavs till andra än make och bröstarvingar. Därjämte utsträcktes be­

skattningen sålunda att ej blott testamenterad utan även arvfallen egendom

blev föremål för skatt, i det att förutom testamentstagare andra arvingar än

make, bröstarvingar, föräldrar och syskon hade att erlägga bevillning, vilken

för dessa arvingar bestämdes till 2 procent av den behållna förmögenheten,

d. v. s. behållningen efter avdrag av värdet av testamenterad egendom. Än

vidare utbyggdes systemet år 1810, då med testamente likställdes gåva samt

skattesatsen vid arv höjdes till 3 procent och i fråga om fideikommitterad

egendom ända lill 10 procent. Däremot undantogos från testamentsskatt, för­

utom make och bröstarvingar, arvingar i rätt uppstigande led ävensom un­

dervisningsverk och fromma stiftelser. Först 1860-talets bevillningsstadgor

bröto mot de sålunda antagna beskattningsnormerna och bestämde bevill-

ningen för testamente, gåva och arv till en procent av värdet å mottagarens

lott.

Är 1884 infördes en enhetlig arvsbeskattning, och bouppteckningsstämpeln

blev den enda formen för arvsskatt. I den detta år utfärdade stämpelförord­

ningen graderades stämpelavgiftens storlek efter skyldskap sgraden sålunda

att avgiften bestämdes till 50 öre för varje fulla 100 kronor av boets behåll­

ning, då arvlåtaren efterlämnat bröstarvinge, men eljest till 60 öre. Man tog

således icke längre någon som helst hänsyn till huru behållningen fördelades

utan uttog skatt å kvarlåtenskapen såsom en helhet.

Såsom underlag för arvsskattens beräkning har i fortsättningen boupp­

teckningen alltjämt bibehållits. I 1894 års stämpelförordning genomfördes

emellertid den viktiga ändringen av grunden för beräkningen av skatten, att

denna i princip skulle utgå, icke såsom dittills i vissi förhållande till boets

behållning utan enligt progressiv skala efter de särskilda arvs- eller testa-

mentslotternas storlek. Tillika indelades arvingar och testamentstagare i

olika klasser efter skyldskapsgraden med särskild skatteskala för varje klass.

Då, såsom nyss nämnts, bouppteckningen och icke arvskiftet alltjämt i regel

fick tjäna som underlag för skattens beräkning, måste bouppteckningens

stämpelbeläggning ske på grundval av ett fiktivt skifte, som verkställdes

med tillämpande av legala regler om arvets fördelning.

De sålunda antagna principerna för arvsbeskattningen hava härefter allt­

jämt bibehållits. Den nu gällande förordningen om arvsskatt och skatt för

gåva, som är utfärdad den 19 november 1914, utgör den första fristående

Kungl. May.ts proposition nr 192.

41

och således från övriga bestämmelser om stämpelavgiften avskilda författ­

ningen på detta område. Jämväl enligt denna förordning blev för arvsbe­

skattningens del bouppteckningen den centrala beskattningshandlingen.

Emellertid kom den för gåvobeskattningen nu införda nya beskattningshand­

lingen — deklarationen — om än i mycket ringa utsträckning vid sidan av

bouppteckningen till användning även vid arvsbeskattningen. I förordningen

sedermera vidtagna ändringar hava icke berört principerna för beskattning­

ens anordnande.

Gällande lagstiftning.

Skyldigheten att erlägga arvsskatt är nu knuten dels vid arvlåtarens

statsborgarskap eller bosättning inom riket, dels vid kvarlåtenskapens karak­

tär. Arvsskatt utgår nämligen i princip dels för all egendom, som efterläm­

nats av svensk medborgare eller av utlänning, vilken vid dödsfallet varit här

i riket bosatt (oinskränkt skattskyldighet), dels ock, örn avliden utlänning

varit bosatt utom riket, för viss egendom, nämligen i huvudsak fast egen­

dom inom riket, inom riket befintligt anläggnings- och driftskapital till rö­

relse, som av den avlidne här bedrivits, nyttjanderätt till egendom som nu

sagts, samt svenska aktier och andelar i ekonomiska föreningar, även örn

de äro befintliga utom riket (inskränkt skattskyldighet). Skyldig att erlägga

arvsskatt är den, som erhåller egendom genom arv eller testamente.

Arvsskatt utgår efter värdet av arvinges eller testamentstagares andel av

behållningen i dödsboet. Därest arvskifte ej är fogat vid bouppteckningen,

då densamma för registrering ingives till vederbörande domstol, bestämmas

arvingars och testamentstagares andelar i boet sålunda att boupptecknings-

behållningen fördelas å arvingarna enligt lagens regler örn delning av arv

och med hänsynstagande jämväl till av arvlåtaren upprättat testamente, som

kan vara intaget i eller fogat vid bouppteckningen eller blivit före boupp­

teckningens inregistrering vid domstolen bevakat. Är arvskifte fogat vid bo­

uppteckningen, tillämpas dock icke denna regel om verkställande endast i

beskattningssyfte av en legal delning av boet. Fastställandet av andelarna

i boet sker nämligen då med ledning av arvskiftet. Enär — om anstånd

med bouppteckningens förrättande ej medgivits — denna skall vara upprät­

tad och till domstolen ingiven inom fyra månader från dödsfallet, skall arv­

skiftet för att komma i beaktande såsom beskattningshandling i regel vara

förrättat senast fyra månader från dödsfallet. För skattens fastställande nied

ledning av arvskiftesinstrument förutsättes vidare, bland annat, att den ge­

nom skiftet fördelade behållningen ej understiger behållningen enligt boupp­

teckningen. Har vid arvsskattens beräknande hänsyn icke tagits till testa­

mente, som sedermera bevakats, och skulle, därest hänsyn tagits till testa­

mentet, den sammanlagda å de skilda andelarna belöpande skatten hava bli­

vit högre än den som beräknats, uttages det felande skattebeloppet vid be­

vakningen av testamentet. I arvsandel, som fastställes enligt de nu angivna

reglerna, inräknas även värdet av gåva, som vederbörande erhållit inom

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

fyra och i visst fall inom tio år före arvlåtarens död. Såsom sådan gåva

är att anse försäkringsbelopp, som någon erhåller på grund av att han i

enlighet med lagen om försäkringsavtal blivit insatt såsom förmånstagare

ävensom vad dödsbodelägare till utfyllnad av honom tillkommande laglott

må erhålla ur försäkringsbeloppet. Härvid undantages dock under vissa

förutsättningar såsom skattefritt ett belopp av 15,000 kronor. Enär arvs­

skatten drabbar endast arvs- eller testamentsförvärv, åtnjuter efterlevande

make fullständig skattefrihet för sin giftorättsandel i boet. Denna andel be­

stämmes till hälften av behållningen i boet, där den icke enligt lag blivit

annorlunda bestämd vid bodelning och bodelningshandlingen finnes fogad

vid bouppteckningen.

Egendom upptages till värde, som åsatts i bouppteckningen, såvitt ej an­

nat följer av särskilda i arvsskatteförordningen givna föreskrifter för värde­

ring av fast egendom och vissa angivna slag av lös egendom. Sålunda får i

regel fast egendom ej upptagas lägre än till näst föregående års taxerings­

värde. Har efter den tidpunkt, som taxeringsvärdet avser, fastigheten ned­

gått i värde genom eldsvåda, rivning av byggnad, skogsavverkning eller vissa

andra därmed likartade omständigheter, föreligger emellertid möjlighet för

skattskyldig att hos länsstyrelsen utverka åsättande av särskilt värde att i

stället för taxeringsvärdet ligga till grund för arvsskattens bestämmande. Om

efter tidpunkt, som nyss nämnts, fastigheten nedgått i värde på grund av all­

män förändring i det ekonomiska läget, äger, under förutsättning att med

tillämpning av taxeringsvärdet den sammanlagda skatten uppgår till minst

3 000 kronor och utgörande av skatt efter sådan beräkningsgrund skulle ver­

ka oskäligt betungande, Konungen på ansökan medgiva åsättande av lägre

värde i och för arvsbeskattningen. Angående förordningens bestämmelser

om värdering av vissa slag av lös egendom må här endast anmärkas, att ak­

tier, obligationer och andra därmed jämförliga värdehandlingar skola upp­

tagas efter det å inländsk eller utländsk börs noterade värdet. Om värde­

handlingen icke är noterad å börs eller omständigheterna föranleda till att

det börsnoterade värdet icke motsvarar under normala förhållanden påräkne-

ligt försäljningspris, skall värdet beräknas efter sistnämnda pris. Fideikom-

mitterad egendom såväl fast som lös anses hava tillfallit fideikommissinne­

havaren med nyttjanderätt.

Om någon erhållit nyttjanderätt eller rätt till avkomst av egendom men

äganderätten därtill redan vid arvlåtarens död tillfallit annan, uttages vid in­

registrering av bouppteckning efter arvlåtaren skatt för såväl kapitalvärdet av

nyttjande- eller avkomsträtten som värdet av äganderätten, minskat med

nyssnämnda kapitalvärde. Skall däremot enligt testamentariskt förordnande

egendomen först i framtiden med äganderätt tillfalla av testator utsedd mot­

tagare och har testator för mellantiden åt annan upplåtit nyttjanderätt eller

rätt till avkastning av egendomen, uttages vid inregistrering av bouppteck­

ning efter testator skatt endast för kapitalvärdet av nyttjande- eller avkomst­

rätten, medan skatt för äganderätten utgår först då den belastande rättigheten

upphör, därvid, örn rättigheten upplåtits på livstid, skatten för äganderätten

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

43

uttages vid inregistrering av bouppteckning efter rättighetsinnehavaren och i

andra fall nied ledning av deklaration. De särskilda regler, som härutöver

gälla för nu avsedda beskattningsfall och vilka jämväl avse fall, då den be­

lastande rättigheten tillagts två eller flera efter varandra, kommer först i det

följande att bliva föremål för närmare redogörelse.

Arvsskatten utgår enligt en tariff med skilda skatteskalor för fyra olika

klasser, bestämda med hänsyn till skyldskapens närhet, juridisk persons ka­

raktär m. m. Under första skyldskapsklassen inbegripas efterlevande make

(som dock åtnjuter fullständig skattefrihet för sin giftorätt), barn eller adop­

tivbarn samt avkomling till barn eller adoptivbarn, under andra klassen

föräldrar, syskon och halvsyskon samt deras avkomlingar ävensom aka­

demi, vetenskapligt samfund, allmänt undervisningsverk, stipendiefond, pen-

sionsanstalt, sjuk- eller fattigvårdsinrättning och annan from stiftelse och

under tredje klassen kyrka eller religiöst samfund, landsting, kommun, hus­

hållningssällskap, registrerad sjukkassa, registrerad understödsförening och

sådan förening eller annan sammanslutning, som utan att hava till ändamål

att genom ekonomisk verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska in­

tressen fullföljer övervägande religiösa, välgörande, politiska, sociala, veten­

skapliga, konstnärliga eller eljest kulturella syften eller avser att främja

handel, industri eller övriga näringar inom landet. Till fjärde klassen hän­

föras andra arvingar eller testamentstagare än förut nämnts med undantag

av kronan, som är helt befriad från skatt. En arvs- eller testamentslott

skall för att vara skattepliktig uppgå till visst minimivärde, i första klassen

1.000 kronor och i övriga klasser 200 kronor. Skatteskalorna äro anordnade

såsom s. k. skiktskalor. Skatten är således progressiv jämväl i förhållande

till lottens storlek med klass efter klass skärpt stegring. Från arvsskatt

avdrages med viss begränsning tidigare erlagd gåvoskatt för sådan gåva,

som medräknas i arvsandelen.

Örn egendom utom riket arvsbeskattas utomlands, äger Konungen medgi­

va nedsättning i den skatt, som på samma egendom här belöper.

Av vad förut anförts framgår, att skatten i regel utgår såsom stämpelav­

gift på grundval av bouppteckningen. Stämpelbeläggningen verkställes av

den domstol, till vilken bouppteckningen ingives. Är bouppteckningen icke

vid ingivandet åtföljd av penningar till stämpeln och erlägges ej det felande

beloppet genast efter erhållen tillsägelse, får handlingen ej mottagas. Med

detta stadgande åsyftas att framtvinga skattens erläggande.

Den genom 1914 års arvsskatteförordning införda deklarationen utgör, så­

som förut antytts, i stället för eller som komplement till bouppteckningen

grundval för arvsbeskattningen i åtskilliga fall, såsom då arvfallen eller testa­

menterad egendom utgöres av kvarlåtenskap efter utlänning eller efter svensk

medborgare, i fall, då bouppteckning efter honom ej skall här i riket upprät­

tas, ävensom i vissa andra förut delvis berörda fall, då bouppteckning icke

finnes tillgänglig såsom beskattningshandling. Deklarationen avgives till ve­

derbörande länsstyrelse, som har alt mot skattens erläggande förse dekla-

rationsliandlingen med stämpel.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Beträffande stämpelbeläggning av lott, som utgör fideikommiss i fast egen­

dom, gälla särskilda regler. Sådan arvslott beskattas icke vid bouppteckning­

ens ingivande utan då ansökan om lagfart å egendomen göres. Detta för­

hållande sammanhänger därmed, att sådant fideikommiss i arvsskattehän­

seende intar en särställning, då det nämligen alltid skall betraktas såsom sär­

skild lott i boet, skild från vad i övrigt kan tillfalla fideikommissarien.

Arvsskatt, som erlägges i samband med boupptecknings inregistrering, för-

skjutes av boet. Såsom huvudregel gäller, att skatten skall av delägare i boet

sålunda gäldas, att en var vid tillträde av den honom tillkommande andelen

i boet erlägger så mycket av skatten, som enligt därför stadgade grunder be­

löper å nämnda andel, jämte ränta efter fem för hundra örn året.

Under vissa förutsättningar föreligger möjlighet att utverka anstånd med

skattens erläggande. Anstånd kan erhållas a) därest boets kontanta medel

samt värdet av obligationer och andra lätt realiserbara värdepapper sam­

manlagt icke uppgå till dubbla beloppet av den arvsskatt, som skall erläg­

gas för behållningen i boet, och denna skatt uppgår lill minst 500 kronor;

b) därest i andra fall för någon skattskyldig avsevärd svårighet föreligger

att genast erlägga hela den skatt, som belöper å honom tillfallen egendom,

och skatten uppgår till minst nyssnämnda belopp; c) därest skatt skall utgå

för nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån och avse­

värd svårighet prövas föreligga att genast erlägga skattebeloppet; och d) därest

skatt skall utgå för egendom av fideikommissnatur. I de två sistnämnda fallen

kan anstånd beviljas oavsett skattens belopp. Medgivande av anstånd ankom­

mer på domaren eller länsstyrelsen och får omfatta skattens betalande ge­

nom högst fem lika årliga inbetalningar. I de under c) och d) omförinälda

fallen kan anståndet utsträckas till högst tio lika årliga inbetalningar, i visst

fall, nämligen då skatten beräknas enligt den lindrigaste klassen i tariffen,

dock endast om synnerliga skäl föreligga och efter prövning av Kungl. Maj:t.

Å skatt, för vilken anstånd åtnjutes, skall erläggas ränta efter 5 procent

om året å oguldet belopp. För att anstånd skall beviljas fordras avgivande

av till Kungl. Majit och kronan ställd skuldförbindelse å skattens belopp,

varjämte i vissa fall säkerhet skall ställas. Övervakandet av skattens inbeta­

lande ankommer på vederbörande länsstyrelse.

I vissa fall eftergives skatten. Så är förhållandet örn någon, som är skyl­

dig utgiva arvsskatt, avlider inom sex månader från det arv fallit, eller där

innehavare av fast egendom av fideikommissnatur avlider, innan han till­

trätt egendomen. Dessutom eftergives, enligt särskilda detaljerade bestäm­

melser, viss del av arvsskatten, där fideikommissinnehavare avlider inom

två eller i vissa fall inom fem år efter det han tillträtt fideikommisset. Sist­

nämnda bestämmelser äga tillämpning jämväl i fråga örn den, som på livs­

tid innehar nyttjanderätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån.

Enligt gällande bestämmelser äro olika vägar anvisade för erhållande av

restitution av erlagd skatt. Skall efter vad nyss nämnts eftergift äga rum

av redan gulden skatt, ingives ansökan örn restitution av skatten till veder­

börande länsstyrelse. Rätt till restitution föreligger jämväl i fall, då på

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

45

grund av förhållanden, som antingen inträffat efter tiden för skatts erläg­

gande eller ock därvid icke varit kända, skatt utgått med högre belopp än

som enligt arvsskatteförordningens bestämmelser bort erläggas. Ansökan om

restitution prövas även i sistnämnda fall av länsstyrelsen. Någon tidsgräns

för restitutionsansökningens ingivande är icke föreskriven för annat fall

än då ansökningen grundar sig på att efter bouppteckningens inregistre­

ring gäld yppat sig efter den döde, i vilken händelse ansökningen skall vara

ingiven inom två år efter det inregistreringen skedde. Om någon av annan

anledning än nu nämnts vill föra talan om återfående av skatt, skall an­

sökan därom ingivas till vederbörande hovrätt inom sex månader från det

skatten blivit erlagd. En sådan talan går ut på att vid skattens fastställande

gällande bestämmelser blivit felaktigt tillämpade. Mot hovrättens beslut får

med samma begränsning, som i allmänhet gäller för tvistemål, talan full­

följas hos högsta domstolen. Slutligen äger på ansökan av part, som styr­

ker att till hovrättens prövning hörande restitutionsansökan icke kunnat in­

givas inom föreskriven tid, Konungen förordna om restitution av för myc­

ket erlagd skatt.

Granskningen av stämpelberäkningen och stämpeluppbörden verkställes

av hovrätternas advokatfiskal med ledning av till hovrätterna insända

renovationer av underrätternas bouppteckningsprotokoll med åtföljande del

av de dubbla beläggningsstämplarna.

Vad angår gåvoskatten är skattskyldigheten i motsats till vad som

gäller arvsskatten bunden vid mottagarens statsborgarskap eller bosättning

inom riket, såvitt ej fråga är örn sådan förmögenhet, som vid arvsbeskatt

ning är föremål för inskränkt skattskyldighet. I dylikt fall föreligger skyl­

dighet att erlägga gåvoskatt utan avseende å gåvotagarens bosättning. Skatt­

skyldig är gåvotagaren. Fullständig skattefrihet åtnjutes av samtliga de ju­

ridiska personer, som enligt vad förut angivits vid arvsbeskattningen äro

att hänföra till andra eller tredje skatteklassen. Vidare äro från gåvoskatt

fritagna vissa slag av gåvor, såsom för gåvotagarens eller hans familjs per­

sonliga bruk avsedda lösören samt bidrag till undervisning eller uppfostran.

För gåva, vars värde icke överstiger 3,000 kronor, föreligger ej skattskyl­

dighet, dock att, där gåvotagaren av samma givare inom loppet av fyra år

erhåller flera sådana gåvor skattskyldighet inträder, så snart gåvornas sam­

manlagda värde överstiger 3,000 kronor. Av det redan anförda framgår,

att såsom gåva anses jämväl belopp, som på grund av försäkringsavtal till­

faller förmånstagare, efter avdrag av 15,000 kronor. Vid beräkning av skat­

tens belopp skall hänsyn tagas jämväl till andra gåvor från samme givare,

vilka den skattskyldige mottagit inom fyra år före mottagandet av den gåva,

varom fråga är. Därvid tillgodoräknas givetvis vederbörande den förut er-

lagda gåvoskatten.

Med de inskränkningar, som nyss angivits, utgår gåvoskatten efter sam­

ma skatteskalor som arvsskatten. Att i vissa fall arvsskatt uttages för gåva,

framgår av det förut anförda. De tidigare berörda bestämmelserna angåen­

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

de egendomens värdei'ing, anstånd med skattens erläggande, eftergift av

skatt och restitution äga tillämpning jämväl vid gåvobeskattningen.

Såsom förut antytts sker gåvobeskattningen på grundval av deklaration,

som ingives till vederbörande länsstyrelse. Skatten uttages genom stämpel­

beläggning av deklarationen. Är deklarationen icke vid ingivandet åtföljd

av penningar till stämpeln, förordnar länsstyrelsen om uttagande av skatte­

beloppet i den ordning, som om uttagande av oguldna kronoutskylder är

stadgad. Granskning av stämpelberäkningen och stämpeluppbörden verk­

ställes även beträffande gåvoskatten av hovrätternas advokatfiskal.

1938 års arvsskattekommittés förslag.

Gällande förordning av den 19 november 1914 örn arvsskatt och skatt

för gåva, för vars huvudsakliga innehåll jag nu i korthet redogjort, har i

flera hänseenden blivit föremål för anmärkningar. Sådana hava i skilda

sammanhang blivit framställda, bland annat i skrivelser från myndigheter

som handhava förordningens tillämpning, och behovet av reformer har be­

aktats även av riksdagen, som i skrivelser till Kungl. Majit år 1937, n:r

408 och 409, hemställt örn föranstaltande av utredning rörande vissa änd­

ringar i förordningen. Upprepade gånger har också vid framläggande av

propositioner om ändringar i förordningen en mera allmän revision av lag­

stiftningen å förevarande område ställts i utsikt. Frågan härom ansågs

emellertid böra vila i avvaktan på slutförandet av det lagstiftningsarbete på

civilrättens område, som utmynnat i de under senare år tillkomna arvs- och

testamentslagarna samt lagen om boutredning och arvskifte jämte åtskilliga

till dessa lagar anslutna författningar.

Sedan nyssnämnda lagstiftningsarbete slutförts, tillkallade jag jämlikt

Kungl. Majits bemyndigande den 15 oktober 1937 särskilda sakkunniga —

professorn G. A. Eberstein och rådmannen E. A. Wilhelmsson — att inom

finansdepartementet verkställa vissa grundläggande utredningsarbeten i och

för den ifrågasatta revisionen på arvs- och gåvobeskattningens område. Bland

de spörsmål, som vid detta förberedande arbete blivit föremål för övervä­

gande, må nämnas frågan örn uppskov med beskattningen till tid, då skatt­

skyldig tillträder förvärvad egendom, och, i den mån ett sådant uppskov av

fiskaliska eller andra skäl ej kan medgivas, hänsynstagande till värdeminsk­

ning, som träffat skattskyldig tillfallen egendom innan skatten erlagts, samt

vidare arvs- och testamentslotters fastställande i möjligaste utsträckning med

ledning av arvskifteshandling. En revision av reglerna för värdering av skat­

tepliktig egendom har likaledes ansetts önskvärd ävensom bestämmelser äg­

nade att minska de olägenheter, som föranledas av skatteärendenas nuvaran­

de uppdelning å olika beskattningsmyndigheter.

Den 15 augusti 1938 beslöt Kungl. Majit på min föredragning tillsättande

av en kommitté med uppdrag att i enlighet med vissa i statsrådsprotokollet

över finansärenden för nämnda dag angivna riktlinjer verkställa utredning

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ställas i enlighet med den verkliga delningen av boet och icke på grundval av­

en mer eller mindre fiktiv beräkning. Emellertid har kommittén —- huvud­

sakligen med hänsyn därtill att enligt svensk rätt arvskiftet i regel är en pri­

vat åtgärd utan offentlig kontroll — icke funnit det möjligt att såsom huvud­

regel föreslå beskattning på grundval av arvskifte utan har i stället bibehål­

lit den för närvarande gällande bestämmelsen, att, där arvskiftesinstrument

icke åberopas till ledning för skattens beräknande, densamma skall laststäl­

las på grundval av vad enligt lag och testamente kan beräknas belöpa å en­

var arvinge och testamentstagare. Däremot föreslår kommittén särskilda be­

stämmelser till beredande av ökat utrymme åt arvskiftesinstrumentet såsom

beskattningshandling i jämförelse med vad nu gäller. Dessa bestämmelser

innebära dels att anstånd med skattens fastställande skall kunna erhållas för

företeende av arvskiftesinstrument eller bodelningshandling och dels att i

motsats mot vad nu gäller även en arvskifteshandling, som redovisar mindre

behållning än bouppteckningen skall kunna bliva normerande för skattlägg­

ningen.

Ett följdriktigt genomförande av arvslottsskattens metod förutsätter även,

framhåller kommittén vidare, att värderingen av den skattepliktiga egendo­

men anknytes till den tidpunkt, då bodelägarnas lotter bliva genom skifte ut­

brutna ur kvarlåtenskapen eller således att vid fastställande av de skatteplik­

tiga andelarnas värde hänsyn tages till värdeförändringar, som inträffat i ti­

den mellan arvlåtarens frånfälle och arvingens tillträde av lotten. Kommit­

tén konstaterar, att det praktiskt icke är möjligt att med frångående av nu

gällande ordning, enligt vilken värderingen hänföres till tiden för dödsfallet,

anknyta densamma till den tidpunkt, då ett såsom beskattningshandling åbe­

ropat arvskifte kommit till stånd. I stället har kommittén i förslaget upp­

tagit bestämmelser, vilka inom viss tidsgräns och under vissa andra förut­

sättningar medgiva skattskyldig rätt alt påkalla avräkning för nedgång i vär­

det av skattepliktig egendom, som inträffat efter dödsfallet.

En annan väsentlig nyhet i kommitténs förslag utgöra de däri upptagna

reglerna för beskattning i fall då vederbörande arvinge eller testamentstagare

först framdeles kommer i tillfälle att tillgodogöra sig den tillgång, för vilken

skatt skall beräknas och således först senare tillföres den med förvärvet föl­

jande ökade skatteförmågan. Härmed åsyftas huvudsakligen de i redogörel­

sen för gällande lagstiftning redan berörda fallen då äganderätt och nytt­

jande- eller avkomsträtt till en och samma egendom skola tillkomma skilda

personer eller nyttjande- eller avkomsträtt skall tillfalla två eller flera efter

varandra. Kommittén föreslår, med vissa inskränkningar till förebyggande

av obehörigt undandragande av skatt, att i samtliga förekommande fall

beskattningen uppskjutes till tidpunkt, då ägaren — vid upphörandet av nytt­

jande- eller avkomsträtten — eller en senare rättighetsinnehavare — vid upp­

hörande av föregående innehavarens rätt — verkligen kommer i utövande av

den rätt, som tillagts honom. Den som i nu angivna fall förvärvat äganderätt

skall dock vara oförhindrad alt, örn han så önskar, genast erlägga skatten.

För möjliggörande av en sådan beskattningsmetod har kommittén för samt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

49

liga fallen anlitat deklarationsinstitutet och därjämte föreslagit visst kon­

trollsystem för tillsyn över att deklarationsplikten fullgöres. De i nu angiv­

na hänseende föreslagna bestämmelserna medföra, att de särregler, som nu

gälla för beskattning av fideikommitterad egendom, skulle komma att upp­

höra.

Förslagets bestämmelser om egendomens värdering ansluta sig i stort sett

till de värderingsregler, som nu gälla. Såsom redan antytts bibehålies så­

lunda i förslaget den grundläggande regeln, att bouppteckningsvärdena, d. v. s.

värdena vid dödstillfället, skola lända till efterrättelse. Modifikationer i denna

regel hava föranletts av icke blott föreskrifterna om omvärdering till följd av

värdenedgång efter dödstillfället utan även de nyss berörda bestämmelserna

om beskattningens uppskjutande till tidpunkt, då den skattskyldige verkli­

gen kommer i åtnjutande av den skattepliktiga tillgången. I sistnämnda fall

skall sålunda värderingen hänföras till nyssangivna tidpunkt. De nu gällande

särskilda värderingsreglerna, avseende fast egendom och vissa angivna slag

av lös egendom, hava ock i stort sett bibehållits. Emellertid hava de nuva­

rande bestämmelserna, som medgiva skattskyldig rätt att i vissa fall genom

länsstyrelsen få åsatt lägre värde å fast egendom än näst föregående års taxe­

ringsvärde enligt förslaget kompletterats med föreskrifter av innebörd att i

fall då fastighetens värde efter den för taxeringsvärdet avgörande tidpunk­

ten men före dödsfallet förhöjts genom ny-, till- eller ombyggnad beskatt-

ningsdomstolen skall äga hos länsstyrelsen påkalla åsättande av särskilt högre

värde till ledning för skattens beräknande. De nuvarande speciella reglerna

om värdering av vissa slag av lös egendom hava utökats med en föreskrift,

att sådan lös egendom, beträffande vilken särskilda värderingsgrunder icke

stadgats, skall uppskattas till det värde, som den kan anses hava betingat

vid en av boets avveckling föranledd, med tillbörlig omsorg skedd försälj­

ning. Sistnämnda föreskrift angives vara avsedd, bland annat, att förekomma

undervärdering av bohag och liknande lösören. Vidare har i förslaget upp­

tagits en bestämmelse, enligt vilken där särskild anledning föreligger, be-

skattningsdomstolen äger förordna lämplig person att verkställa uppskatt­

ning av lös egendom till ledning för beskattningsvärdets bestämmande.

I ett flertal hänseenden föreslås ändringar, som beröra skattetariffen. Så­

lunda skall arvs- eller testamentslott, som tillkommer barn, adoptivbarn,

styvbarn eller makes adoptivbarn eller avkomling till sådan person, vara

fri från skatt, örn värdet av lotten ej överstiger 3,000 kronor. I fråga om

lott, som tillfaller barn eller adoptivbarn eller avkomling till barn eller adop­

tivbarn, som vid tiden för skattskyldighetens inträde ej fyllt aderton år, före­

slås en ökning av lottens skattefria värde med 1,000 kronor för varje år

eller del därav, som återstår till dess sagda ålder uppnås. Lott, som tillkom­

mer efterlevande make, föreslås bliva fri från skult, om lottens värde ej

överstiger 25,000 kronor. Annan lott än förut nämnts föreslås bliva skatte­

fri, där värdet ej överstiger 1,000 kronor. Tillika föreslås vissa ändringar

i

klassindelningen. Sålunda skola upptagas i nuvarande klass I jämväl styv­

barn och makes adoptivbarn samt avkomling till sådant barn. Klass II ut-

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 suinl. Nr 102.

4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ökas på det sätt, att där jämväl upptagas styvfader, styvmoder, adoptant,

adoptants avkomling samt barns eller adoptivbarns make. Särskilda bestäm­

melser föreslås för beskattning av lott, som tillkommer trotjänare. Såsom

trotjänare skall anses person med viss längre anställningstid. Dylik lott blir,

om värdet av densamma icke överstiger 50,000 kronor, föremål för skatte-

lindring på det sätt att skatten beräknas till hälften av det belopp, varmed

den skolat utgå enligt för klass IV angivna grunder. Enligt förslaget skall full­

ständig skattebefrielse, som enligt vad förut angivits för närvarande tillkom­

mer endast kronan, tillgodokomma jämväl en hel del till klass II nu hänför­

liga rättssubjekt, vilka kommittén funnit tjäna ändamål av sådan höggradig

allmännytta, att man icke behöver räkna med att ändamål, som lämnas utan­

för skattefriheten, skola anses tillbakasätta. De i nuvarande klass II upp­

tagna juridiska personer, som ej komma i åtnjutande av den föreslagna skat­

tebefrielsen, bliva enligt förslaget inordnade under klass III. Kommitténs

förslag innefattar ej någon ändring av de för de olika klasserna i tariffen

gällande skattesatserna.

I betänkandet om nämn es, att kommittén haft under övervägande ett för­

slag till skatteskärpning. Såsom av det förut anförda framgår, är arvsbe­

skattningen för närvarande dubbelt progressiv, nämligen dels i förhållande

till arvsandelens storlek och dels i förhållande till skyldskapsgraden. Av

kommittén har nu ifrågasatts införande av en tredje progressionsgrund så­

lunda att hänsyn tages även till den skatteförmåga arvingen äger oberoende

av arvfallet eller med andra ord till arvingens ekonomiska ställning vid tid­

punkten för förvärvet. Kommittén uttalar, att det visserligen synes vara

principiellt riktigt att avväga skatten med hänsynstagande jämväl härtill,

men att vid ett följdriktigt tillämpande av en sådan grundsats kräves, att

hänsyn tages icke endast till förvärvarens innehav av förmögenhet utan till

hans ekonomiska ställning i allmänhet. Att på ett i enlighet härmed tillfreds­

ställande sätt i skattesystemet införa den åsyftade tredje progressionsgrun-

den finner kommittén vara förbundet med praktiska svårigheter av sådan

betydenhet, att kommittén avstått trän att framlägga något förslag i ämnét.

I kommitténs förslag hava upptagits särskilda bestämmelser om beräk­

nande och uttagande av arvsskatt i fall då dödsbo avträdes till konkurs.

Dessa bestämmelser hava icke någon motsvarighet i nuvarande arvsskatte­

förordning.

Enligt nu gällande regler äro, på sätt förut angivits, arvsskatteärendena

uppdelade på olika myndigheter sålunda at! skatteärendet handlägges i fall,

då skatten uttages genom stämpelbeläggning av bouppteckning, testaments-

bevakningsprotokoll eller fideikommissbrev, vid den domstol, som har att

mottaga den stämpelpliktiga handlingen, och, då skatten uttages på grund­

val av deklaration, av vederbörande länsstyrelse, som ock har att i vissa

fall upptaga ärenden angående restitution av skatt ävensom samtliga ären­

den rörande gåvobeskattning. Kommittén, som ur olika synpunkter funnit

en sådan uppdelning av beskattningsärendena förenad med praktiska olägen­

heter, föreslår att domstol skall bliva beskattningsmyndighet för arvsbeskatt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

51

ningen i dess helhet och således icke blott handlägga jämväl sådana ärenden,

i vilka arvsskatt uttages med ledning av deklaration utan även i alla före­

kommande fall besluta angående restitution av arvsskatt. Tillika föreslås —

vilket redan i detta sammanhang må förutskickas — att även gåvobeskatt-

ningen skall helt överflyttas till domstol.

I likhet med vad för närvarande i regel är fallet skall enligt förslaget

arvsskatt uttagas genom stämpelbeläggning av i skatteärendet föreliggan­

de bouppteckning eller deklaration, men kommittén föreslår beträffande

ordningen för skattebeloppets inbetalning och sättet för skattens uttagande

i händelse av betalningsförsummelse bestämmelser, som delvis avvika från

gällande regler. Sålunda frångås i förslaget den nu gällande bestämmel­

sen, att bouppteckning och deklaration redan vid ingivandet skall vara åt­

följd av penningar till stämpeln. De föreslagna nya reglerna innebära i stäl­

let i huvudsak, att skyldighet att inbetala skatt ej föreligger förrän dom­

stolen meddelat beslut om skattens fastställande, att inbetalningen då skall

ske inom viss tid från beslutets meddelande, samt att, örn betalning ej sker

inom sålunda stadgad tid, domstolen har att därom göra anmälan hos läns­

styrelsen, som förordnar örn uttagande av skattebeloppet i den ordning som

örn uttagande av oguldna kronoutskylder är stadgad. Det har för kommit­

tén framstått såsom önskvärt, att uppbörden av skatt helt avlyftes från

domstolarna, men kommittén har. ansett sig ej böra framlägga förslag i så­

dan riktning, då ett dylikt förslag skulle beröra frågor, som hava bety­

delse för stämpelsystemet i dess helhet och därför borde lösas i ett vidsträck­

tare sammanhang.

Nuvarande bestämmelser örn anstånd med erläggande av skatt hava i

förslaget i vissa hänseenden utvidgats. Sålunda skall vad beträffar nyttjande-

rätter och övriga begränsade rättigheter förvärv, som skall beskattas enligt

klass I, i fråga om möjlighet till tioårigt anstånd behandlas på samma vill­

kor som gälla för övriga skatteklasser. Vidare föreslås för visst fall en till

högst tjugu år förlängd anståndstid, i vilket fall medgivandet av anstånd

skall ankomma på Kungl. Maj:t.

Den nu gällande huvudregeln angående eftergift av arvsskatt, som inne­

bär att skatten eftergives om arvingen eller testamentstagaren avlider inom

viss kortare tid, har bibehållits i sak oförändrad. Däremot hava i de nuva­

rande speciella reglerna örn eftergift av skatt för sådana fall, då den skatte­

pliktiga egendomen utgöres av nyttjanderätt eller vissa andra begränsade

rättigheter, vidtagits vissa mindre ändringar, varigenom rätten till eftergift

av skatt i någon mån utvidgats.

Vad angår de bestämmelser i kommitténs förslag, som hava avseende å

— enligt i nuvarande arvsskatteförordning använd terminologi — restitu­

tion av arvsskatt skiljes i förslaget mellan den handläggning av skatteären­

det, som innefattar prövning av framställt anspråk på återfående av er-

lagd skatt, och utanordnandet av det belopp, som efter dylik prövning skall

återbäras. Nämnda prövning skall på sätt förut angivits enligt förslaget

alltid ankomma på domstol. I vissa fall — närmast motsvarande de restitu-

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

tionsfall, vilkas prövning nu tillkommer vederbörande länsstyrelse — skall

prövningen av anspråket på återfående av skatt tillhöra den underrätt, som

förut beslutat om skattens fastställande. Det förfarande, varigenom sådan

omprövning av tidigare skattebeslut påkallas, benämnes enligt förslaget åter­

vinning av skatt. I andra fall åter — fråga är här örn ändring av beslut, som

innefattar påstådd felaktig tillämpning av givna beskattningsregler — skall

ändring sökas genom besvär hos vederbörande hovrätt. Icke blott den en­

skilde skattskyldige utan även kronans representant, d. v. s. advokatfiska-

len i vederbörande hovrätt, skall enligt förslaget anses såsom part i skatte­

ärendet och således, i motsats till vad nu gäller, hava att iakttaga för talans

fullföljd satt tidsbegränsning. Mot hovrätts beslut i skatteärende är enligt

förslaget, med samma begränsning som nu gäller, fullföljd av talan hos

högsta domstolen tillåten. Det förfarande, varigenom till vederbörande ut-

anordnas det skattebelopp, som enligt meddelat beslut skall återbäras, be­

nämnes i förslaget återbetalning av erlagd skatt. Sådan återbetalning skall

liksom enligt nuvarande bestämmelser äga rum i den ordning, som är före­

skriven i fråga om restitution av kronoutskylder, och skall således enligt

förslaget alltjämt ombesörjas av vederbörande länsstyrelse.

Nu gällande bestämmelser om den på hovrätternas advokatfiskal an­

kommande granskningen av stämpelberäkningen och stämpeluppbörden ha­

va enligt förslaget i sak bibehållits dock med tillägg av vissa föreskrifter, som

innebära åläggande för advokatfiskalema att vid granskningen icke blott

tillvarataga statens rätt utan även i de skattskyldigas intresse tillse, att

skatten icke blivit för högt beräknad.

I förslaget upptagna ansvarsbestämmelser avvika i vissa hänseenden från

motsvarande stadganden i gällande förordning. De nya reglerna hava av­

fattats i huvudsaklig anslutning till de i taxeringsförordningen givna, för in­

komst- och förmögenhetsbeskattningen gällande ansvarsbestämmelserna.

Förslagets bestämmelser rörande gåvoskatt överensstämma i stort

sett med nu gällande stadganden med de modifikationer, som föranledas

därav att åtskilliga av de beträffande arvsbeskattningen föreslagna nya

bestämmelserna skola hava tillämpning jämväl beträffande gåvoskatten.

Förut har berörts, hurusom enligt förslaget domstol skall vara beskattnings-

myndighet även för gåvobeskattningen. Vid gåvobeskattningen skola i till­

lämpliga delar komma till användning förslagets förut omnämnda bestäm­

melser om beskattning av egendom, som först framdeles tillträdes av den

berättigade, vidare förslagets regler örn egendomens värdering, de nya be­

stämmelser som beröra skatteklasserna — dock icke de för arvsbeskattning­

en föreslagna bestämmelserna angående särskild skattefrihet för vissa till

första skatteklassen hörande personer — ävensom de nya reglerna an­

gående skattens erläggande och anstånd därmed, eftergift och återvinning

av skatt, fullföljd av talan mot beskattningsdomstols beslut, återbetalning av

erlagd skatt, tillsyn å skattens utgörande och slutligen de föreslagna ändrade

ansvarsbestämmelserna. Från de för gåvobeskattningen nu gällande speci­

54

Kungl. Maj-.ts proposition nr 192.

Departements­

chefen.

herrar Eberstein och Andersson, i denna fråga anfört reservation. Till re­

servationens innehåll återkommer jag närmare i det följande.

Över kommitténs betänkande hava, efter remiss, yttranden avgivits av

samtliga hovrätter, Stockholms rådhusrätt, rådhusrätterna i Göteborg, Malmö,

Norrköping och Hälsingborg, kammarrätten, statskontoret, riksräkenskaps-

vcrket, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län, generalpost­

styrelsen, såvitt angår föreslagna ändrade bestämmelser rörande skattens

fastställande och erläggande, samt försäkringsinspektionen — efter hörande

av svenska försäkringsbolags riksförbund — såvitt angår föreslagna ändrade

bestämmelser rörande beskattning av förvärv i anledning av att någon i en­

lighet med lagen om försäkringsavtal blivit insatt såsom förmånstagare.

Svea hovrätt har överlämnat ett av advokatfiskalsåmbetet vid hovrätten av­

givet yttrande och Överståthållarämbetet ett från styrelsen för föreningen

Norden till ämbetet inkommet yttrande. Yttranden över betänkandet hava

vidare avgivits av styrelserna för föreningen Sveriges häradshövdingar, för­

eningen Sveriges stadsdomare och Sveriges advokatsamfund ävensom av

bankjuristernas förening.

Som allmän sammanfattning av de i remissvaren gjorda uttalandena kan

sägas, att de hörda myndigheterna och sammanslutningarna i regel erkänna

riktigheten av eller lämna utan erinran de huvudprinciper, som ligga till

grund för förslaget. Endast i ett fåtal hänseenden hava, såvitt angår hu­

vudsakliga frågor, avvikande åsikter mera allmänt kommit till uttryck.

En revision av gällande bestämmelser om arvsskatt och skatt för gåva har

sedan länge varit påkallad.

På sätt redan framhållits har kommittén av anförda skäl såsom allmän

utgångspunkt fastslagit, att en reformering av vår arvsbeskattning bör ske i

anslutning till arvslottsskattens metod. Jag är för min del ej beredd att nu

till behandling upptaga denna principfråga i den mån den inbegriper en

framtida utveckling på arvsbeskattningens område. Emellertid är jag ense

med kommittén såtillvida som en arvslottsskatt enligt min mening under alla

omständigheter även i framtiden bör bibehållas inom skattesystemet. På

grund härav och då normerna för arvslottsskatten i det väsentliga kunna

och böra hållas isär från dem, som kunna komma att reglera andra be-

skattningsformer på hithörande område, finner jag den föreslagna revisio­

nen av nu gällande arvsskatteförordning, som ju helt bygger på systemet

arvslottsskatt, icke för sitt genomförande kräva att ståndpunkt tagits till frå­

gan örn ett framtida införande av annan skattetyp.

Med nu angivna förbehåll och motivering finner jag det av arvsskatte-

kommittén framlagda förslaget, som synes väl ägnat att i huvudsak läggas

till grund för den önskvärda revisionen, böra föranleda framställning i äm­

net till den nu församlade riksdagen.

Härefter övergår jag till de i kommitténs betänkande upptagna särskilda

frågorna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

55

Om arvskiftesinstrumentet såsom beskattningshandling och

värdeförändringar efter arvfallet.

Av det förut anförda framgår att, när i ett dödsbo finnas flera delägare

än en, en fullt genomförd arvslottsbeskattning kräver, att arvskiftesinstru­

mentet skall vara den för skattens fastställande grundläggande handlingen.

Möjlighet att använda skiftesinstrumentet såsom beskattningshandling fö­

religger såsom tidigare angivits enligt nu gällande bestämmelser endast un­

der vissa förutsättningar, och det förekommer endast i ringa utsträckning

att arvskiftesinstrument lägges till grund för lotternas fastställande. Under

åren 1936 och 1937 har sålunda vid Stockholms rådhusrätt, där under dessa

år inregistrerats sammanlagt 11,533 bouppteckningar, varav 3,649 blivit fö­

remål för stämpelbeläggning, i endast 12 fall skatten fastställts med ledning

av arvskiftesinstrument. Redan förut har berörts, hurusom arvskiftesinstru-

mentets ringa användbarhet såsom beskattningshandling är att tillskriva vä­

sentligen två omständigheter, nämligen dels att skiftesinstrumentet för att få

läggas till grund för skattens beräknande måste vara fogat vid bouppteck­

ningen och alltså vara upprättat redan vid bouppteckningens inregistrering,

d. v. s. i regel inom fyra månader från dödsfallet, och dels att skiftesinstru­

mentet dessutom måste ansluta sig till bouppteckningen såtillvida, att den

genom skiftet fördelade behållningen ej får understiga behållningen enligt

bouppteckningen.

Kommittén.

Kommittén framhåller till en början, att nu angivna olägenheter skulle helt

undgås, örn skatten i alla förekommande fall kunde beräknas med ledning

av ett verkligt arvskifte. En sådan anordning vöre emellertid alltjämt för­

bunden med samma svårighet, som tidigare —- alltifrån det arvsbeskattning­

en genom 1894 års stämpelförordning anslöts till arvlottsskattens princip —

befunnits möta i sådant avseende och som framför allt hade sin grund däri

att arvskiftet i regel vore en rent privat åtgärd utan all offentlig kontroll och

utan skyldighet för dödsbodelägarna att överhuvud företaga skifte. Kom­

mittén anför i anslutning härtill i huvudsak följande.

Även enligt 1933 års lag örn boutredning och arvskifte är skiftet ett en­

skilt avtal delägarna emellan, för vars tillkomst offentlig^ medverkan icke

kräves. Om omyndig bodelägare icke finnes, beror det på delägarnas eget

gottfinnande, huruvida arvskifte överhuvud skall komma till stånd. Genom

boutredningslagen hava visserligen införts icke blott en särskild form för bo­

utredning utan även en tidigare icke förekommande ordning, varigenom i

händelse av bristande enighet mellan delägarna skiftesman kan anlitas för

åstadkommande av skifte. Möjligheten att i nu avsett fall få skifte till stånd

synes dock för arvsbeskattningens del icke hava annan betydelse än att ett

avgörande örn boets delning kan beräknas framkomma tidigare än förut va­

rit fallet.

Den genom boutredningslagen införda formen för utredning av dödsbo ge­

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

nom av domstol förordnad boutredningsman torde icke heller göra det prak­

tiskt möjligt att, i fall då verkligt arvskifte ännu icke kommit till stånd,

med boutredningsmannens medverkan — närmast genom ett åläggande för

denne alt lämna upplysningar angående förhållandena i boet — ernå en till­

förlitligare beräkning av andelarna än den som nied nuvarande »proviso­

riskas delning erhålles. Att på nu angivet sätt anlita boutredningsmans med­

verkan lärer nämligen vara uteslutet redan med hänsyn till den omständig­

heten, att boutredningsmannaförvaltning förekommer endast fakultativt.

Att märka är vidare, att dylik förvaltning av dödsbo icke är underkastad

någon på myndighets initiativ beroende kontroll.

Om beskattningen anknytes till den tidpunkt, då bodelägarnas andelar ut­

brytas ur kvarlåtenskapen och därigenom komma de skattskyldiga till godo,

vinnes icke blott den fördelen, att vid skattens påförande fiktiv beräkning

icke behöver anlitas för fastställande av de särskilda andelarnas storlek.

Arvslottsskattens förenämnda grundsats att låta skatten träffa den för varje

särskild delägare genom arvfallet uppkomna förmögenhetsökningen torde vid

följdriktig tillämpning kräva, att vid fastställande av den skattepliktiga an­

delens värde hänsyn lages till värdeförändringar, som inträffat i tiden mel­

lan arvlåtarens frånfälle och arvingens tillträde av honom tillkommande egen­

dom. Ett anknytande av beskattningen till en tidpunkt, som nyss nämnts,

möjliggör utan vidare även ett dylikt hänsynstagande.

Ur olika synpunkter skulle det således otvivelaktigt innebära en fördel,

om skatten alltid kunde fastställas på grundval av arvskiltesinstrument. Ge­

nomförandet i full utsträckning av en dylik anordning förutsätter, såsom re­

dan framhållits, en omläggning av arvskiftesinstitutet sålunda att obligato­

riskt skiftesförfarande införes. Den prövning, som under förarbetena till la­

gen om boutredning och arvskifte nyligen ägnats skiftesinstitutets anordnan­

de, har icke föranlett någon omläggning i nu angiven riktning. Följaktligen

lärer nu än mera jin vid tidigare tillfällen betänkligheter möta mot att —

endast i syfte att åstadkomma en lämpligare grundval för arvsbeskattning­

en — vidtaga en nydaning inom den allmänna lagstiftningen med så vitt­

gående verkan, som ett införande av obligatoriskt arvskifte skulle innebära.

I varje fall måste en omläggning av arvskiftesinstitutet anses utesluten,

därest de för arvsbeskattningens del härmed åsyftade fördelarna kunna i

väsentlig mån vinnas genom reformer inom ramen för själva arvsskatlelag-

stiftningen. Vid övervägande av denna fråga lärer man finna, att detta låter

sig göra.

Den reform inom ramen för arvsskatlelagstiftningen, som härmed av kom­

mittén närmast åsyftas, avser att bereda ökat utrymme åt a r v s k i f-

tesinstru m entet såsom beskattningsliandling.

Kommittén framhåller vidare, hurusom kommittén i anslutning till de

bestämmelser i förslaget, som åsyfta genomförande av den nyss angivna re­

formen, jämväl övervägt, huruvida i de fall, då arvskifte vid tiden för skat­

tens fastställande kommit till stånd, beskattningen kunde anknytas till skif­

tesinstrumentet på sådant sätt, att skatten fastställdes efter egendomens vär­

de vid tiden för skiftet. Detta skulle medföra, att skiftesinstrumentet i dylika

fall i stället för bouppteckningen bleve den grundläggande beskattningshand-

lingen. Härom anför kommittén:

Vid övervägande av denna fråga lärer man till en början finna, att det till

förebyggande av dröjsmål med arvskiften i syfte att ernå skattelindring för

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

57

eventuella framtida värdeminskningar skulle bliva erforderligt föreskriva,

att, om värderingen skall hänföras till tiden för skiftet, detta måste hava

kommit till stånd inom viss ej allt för lång tid från dödsfallet. Redan här­

igenom skulle det praktiska värdet av en sådan anordning bliva i väsentlig

mån förringat. Mot en regel, som i princip anknyter värderingen till senare

tidpunkt än dödsfallet, torde vidare kunna göras den invändningen, att därav

skulle föranledas alltför invecklade och svårtillämpliga bestämmelser för

åstadkommande av den kontroll, som under alla förhållanden måste vara er­

forderlig för att konstatera, att i föreliggande skifteshandling redovisad be­

hållning icke i jämförelse med behållningen vid dödsfallet blivit för lågt upp­

tagen eller, med andra ord, att tillgångar ej undandragits från beskattning.

Om värderingen såsom nu hänföres till tiden för dödsfallet, kan kontrollen

inskränkas till ett jämförande av skiftesbehållningen med behållningen enligt

bouppteckningen. En värdering av tillgångarna, sådana de befunnos vid tiden

för skiftet, skulle däremot nödvändiggöra en utökning av kontrollen till att

avse även sådana under boutredningen vidtagna förvaltningsåtgärder, vari­

genom tillgångarna omvandlats i andra än vid dödstillfället föreliggande va­

lutor. En sådan utvidgning av kontrollen skulle medföra en icke ringa arbets­

ökning för beskattningsmyndigheterna. Man måste nämligen räkna med att

under tiden mellan dödsfallet och skiftet tillgångarna normalt undergå bety­

dande omvandlingar. De förvaltningsåtgärder, som föregå skiftet, hava näm­

ligen framför allt till syfte just att omvandla tillgångarna i sådana valutor,

att egendomens fördelande på bodelägarna tillfredsställande kan genomföras.

Huru invecklat kontrollförfarandet skulle bliva, torde framgå redan därav

att, om egendom blivit avyttrad före arvskiftet, det uppenbarligen måste i

varje särskilt fall utrönas vid vilken tidpunkt egendomen frångått boet och

utredning införskaffas till upplysning örn det värde, som vid denna tid skolat

åsättas egendomen. I fall av försäljning av boets egendom i olika omgångar,

vilket vid en boutredning av någon omfattning torde vara det vanliga, bliva

de tidpunkter, till vilka värderingen skall anknytas, till antalet lika många

som de skedda försäljningarna. Även kontrollen av att vid försäljningarna

influtna vederlag i sin helhet ingått i den vid skiftet fördelade behållningen

skulle säkerligen i många fall komma att medföra en tidsödande granskning.

Ett undanskjutande av bouppteckningen såsom den grundläggande skatte-

handlingen till förmån för arvskiftet medför därjämte den olägenheten, att

tillförlitligheten av den i rättslivet betydelsefulla handling, som bouppteck­

ningen utgör, kan befaras bliva i vissa hänseenden förringad. Den offentliga

kontroll, som bouppteckningen i sin egenskap av beskattningshandling blir

underkastad, särskilt beträffande riktigheten av åsätta värden, skulle nämli­

gen på så sätt bortfalla. I motiven till boutredningslagen angives bouppteck­

ningen såsom »den centrala förrättning, vilken i ett sammanhang klarlägger

dödsboets omfattning och tillstånd». Ur bouppteckningen såsom den enda

offentligen tillgängliga handlingen rörande boet hava den avlidnes borgenä­

rer och andra, särskilt i boförvaltningen icke deltagande intressenter, att

hämta upplysning örn boets tillstånd. Av bouppteckningen skall exempelvis

borgenär eller den, som står i ansvar för betalning av gäld efter den döde,

kunna tillförlitligen inhämta, huruvida det kan antagas, att dödsboet är på

obestånd och således anledning föreligger att begära boets avträdande till för­

valtning av boutredningsman eller till konkurs.

Kommittén finner sålunda, alt det praktiskt icke är möjligt alt anknyta

värderingen av den skattepliktiga egendomen lill den tidpunkt, då bodel­

ägarnas lotter bliva genom skifte utbrutna ur kvarlåtenskapen. Den fördel,

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

som härmed skulle hava vunnits — ett mera noggrant avvägande av skatten

efter det värde, vartill den för delägaren genom arvfallet uppkomna förmö­

genhetsökningen verkligen uppgår — finner kommittén emellertid kunna er­

nås även på en annan väg. Kommittén har sålunda med bibehållande i prin­

cip av nu gällande ordning, enligt vilken värderingen även i fall då arvskifte

lägges till grund för beskattningen hänföres till tiden för dödsfallet, föresla­

git införandet av bestämmelser, som medgiva omvärdering med an­

ledning av värdeförändringar i tiden efter dödsfallet.

De bestämmelser i förslaget, som avse att dels bereda ökat utrymme åt arv­

skiftet såsom beskattningshandling och dels möjliggöra värderingens anslu­

tande till tidpunkten för skiftet, äro såsom framgår av det nu sagda endast

av supplerande natur. Den nuvarande ordningen med en endast i beskatt-

ningssyfte verkställd provisorisk delning på grundval av boupp­

teckningen har sålunda bibehållits. Förslagets bestämmelser om det provi­

soriska skiftet överensstämma i huvudsak med de nuvarande. Vissa ytter­

ligare föreskrifter om lotternas beräknande hava dock givits bland annat med

hänsyn till att enligt förslaget skattskyldighet i en del fall skall inträda först

vid en framtida tidpunkt.

Enligt förslaget avses att åt arvskiftesinstrumentet giva ökad användbarhet

såsom beskattningshandling i första hand därigenom att på begäran av arvinge

eller universell testamentstagare anstånd med skatteärendets av­

görande skall kunna erhållas för företeende av arvskiftesinstrument. Be­

träffande utformningen och den närmare innebörden av i förslaget därom

givna bestämmelser anför kommittén i huvudsak:

Då den för boupptecknings förrättande och ingivande utmätta tiden i van­

liga fall torde vara för sitt ändamål tillräcklig, har det ansetts lämpligt att

frångå nu gällande ordning, enligt vilken skifteshandling icke kan i skatte­

ärendet åberopas annat än i sammanhang med bouppteckningens ingivande

för registrering. Att låta ett anstånd för företeende av skifteshandlingen för­

anleda ett uppskov även med bouppteckningens ingivande synes nämligen

knappast vara ändamålsenligt. Tvärtom måste det ur alla synpunkter ligga

vikt vid att genom det föreslagna anståndsförfarandet icke öppnas möjlighet

för dröjsmål med bouppteckningen, vilket otvivelaktigt skulle i sin tur för­

svåra arvskiftets medhinnande inom skälig anståndstid. Med hänsyn härtill

har också enligt förslaget icke blott stadgats, att framställningen om anstånd

för företeende av skifteshandling skall göras i sammanhang med bouppteck­

ningens ingivande, utan för bifall till framställningen förutsatts, att boupp­

teckningen blivit ingiven inom laga tid. Skulle hinder hava förelegat för bo­

uppteckningens förrättande inom föreskriven tid av tre månader från döds­

fallet, måste alltså för att framställningen skall vinna avseende i vederbörlig

ordning hava medgivits uppskov med bouppteckningens förrättande. Det har

övervägts, huruvida icke ett beviljande av anstånd för företeende av arvskif­

tesinstrument borde medföra, att ingiven bouppteckning icke registrerats,

förrän skatten blivit påförd och erlagd. En bestämmelse av sådant innehåll

skulle vara ägnad att påverka vederbörande att snarast möjligt åstadkomma

arvskifte och erlägga skatten och skulle utgöra en motsvarighet till den i K. F.

1914 44 § givna föreskriften att, om bouppteckning ej vid ingivandet är åt­

följd av penningar till stämpeln och det felande beloppet ej efter tillsägelse

genast erlägges, bouppteckningen ej får mottagas. De skattskyldiga kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

59

nämligen för erhållande av lagfart å boet tillhörande fast egendom eller av an­

nan anledning hava särskilt intresse av att få bouppteckningen inregistrerad.

Då emellertid i annan del av förslaget hava upptagits bestämmelser, som

torde innebära en i möjligaste mån effektiv ordning för skattens uttagande

i händelse av betalningsförsummelse, synes icke vidare finnas behov av en

föreskrift av sådan innebörd som nyss nämnts, så mycket mindre som ett

uppskov med boupptecknings inregistrering kan hindra förvaltningsåtgär-

der, avseende att bereda boet till skifte, och därigenom minska möjligheten

att få skatten fastställd med ledning av arvskiftesbandling.

Den tid, som nu står till buds för företeende av skiftesinstrument, d. v. s.

i regel högst fyra månader från dödsfallet, har ansetts kunna utsträckas

till det dubbla utan att fiskaliska intressen därigenom eftersättas. En sådan

förlängning av tiden torde även i flertalet fall vara för ändamålet tillräcklig.

Förslagets bestämmelser innebära sålunda i första hand, att på därom fram­

ställd begäran anstånd med skattens fastställande kan medgivas i stad högst

fyra månader och på landet längst till det allmänna tingssammanträde, som

infaller näst efter fyra månader från det bouppteckningen senast skolat vara

ingiven. För rätt till dylikt anstånd förutsätles endast, att den skattskyldige

gör antagligt, att det blivande skiftesinstrumentet kommer att föranleda

ändrade grunder för skattens beräknande, d. v. s. alt lotterna komma att

avvika från ett fördelande av kvarlåtenskapen enligt arvsordning eller testa­

mente. Nämnda förbehåll bör tydligen anses uppfyllt exempelvis genom läm­

nande av godtagbar uppgift, att vid skiftet kan förväntas ett frångående i

något avseende av legala eller i testamente föreskrivna delningsregler eller

att vid skiftet lottbestämningen kan komma att röna inverkan av lämnade

arvsförskott. Förbehållet i fråga har ansetts vara av vikt till förebyggande

av missbruk av anståndsrätten; anstånd kunde eljest begäras utan annat

syfte än att för räntevinst uppskjuta skattemedlens utbetalande under läng­

sta möjliga tid. Att tiden för anståndet inom angivna gräns gjorts beroende

av rättens eller domarens prövning, innebär givetvis, att längre anstånd

icke bör beviljas än i varje särskilt fall finnes erforderligt. Det ligger emel­

lertid i sakens natur, att man har att förutse, att anståndet övervägande

kommer att utsträckas till den utsatta maximitiden samt att huvudsakligen

i fall, då framställningen avser anstånd endast under viss kortare tid eller

särskilda omständigheter därtill eljest föranleda, maximitiden icke kommer

att utnyttjas.

Under visst ytterligare villkor, nämligen att nöjaktig säkerhet ställes för

det belopp, vartill skatten uppgår vid lotternas beräknande enligt arvsord­

ning eller testamente, kan såsom förut nämnts anståndet för företeende av

skifteshandling enligt förslaget utsträckas utöver den tid, som eljest högst

kunnat medgivas. Även i detta fall föreligger rätt lill anstånd under för­

utsättning alt härför stadgade villkor uppfyllts. Från fiskalisk synpunkt

vore givetvis mest betryggande, örn säkerheten föreskreves skola utgöras av

kontant deposition. Fn sådan föreskrift bar emellertid icke befunnits lämp­

lig och ej heller erforderlig för behörigt tillvaratagande av fiskaliska in­

tressen. Såväl enligt nu gällande bestämmelser som enligt kommitténs för­

slag kan vid brist på likvida tillgångar påförd skatt få erläggas genom år­

liga avbetalningar. Skulle för anstånd med skattens fastställande i och tili'

företeende av skifteshandling fordras säkerhet i form av kontant deposition

för gäldandet av den skatt, som framdeles fastställes, bleve det uppenbar­

ligen ofrånkomligt att även beträffande depositionen medgiva betalnings-

anstånd enligt motsvarande grunder som gälla beträffande skatten sådan

den slutligen blir fastställd. Ett sådant system skulle nödvändiggöra be­

stämmelser, som i praktiken bleve alltför besvärliga alt tillämpa. Härtill

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

kommer att, då det från fiskalisk synpunkt icke ansetts möta hinder att

medgiva uppskov under avsevärd tid med betalning av påförd skatt, i vissa

fall till och med utan någon som helst säkerhet, det icke bör ingiva betänk­

ligheter att vid det jämförelsevis korta anstånd varom nu är fråga — högst

ett år från det bouppteckningen senast skolat vara ingiven —- åtnöjas med

annan säkerhet än kontant deposition.

Kommittén omnämner vidare, hurusom kommittén haft under övervägan­

de införande av en bestämmelse, varigenom skyldighet ålades att förete

arvskiftesinstrument i de fall, då sådant blivit upprättat vid tiden för skatte­

ärendets avgörande, men att kommittén avstått härifrån framför allt på

den grund, att dödsbodelägarna genom sin bestämmanderätt över skiftet

hava i sin makt att göra en sådan bestämmelse verkningslös.

De föreslagna bestämmelserna om anstånd med skatteärendets avgörande

för företeende av arvskiftesinstrument skola äga tillämpning jämväl då an­

stånd önskas för företeende av handling, innefattande bodelning. Härom an­

för kommittén:

Den andel i dödsbo, som vid bodelning tillkommer efterlevande make, är

fri från skatt. Enligt K. F. 1914 15 § skall denna andel beräknas till hälften

av makarnas behållna giftorättsgods, där den icke enligt lag blivit annor­

lunda bestämd vid bodelning och den över bodelningen upprättade hand­

lingen fogats vid bouppteckningen. Att den verkliga bodelningen härvid kom­

mer att avvika från den hälftendelning av giftorättsgodset, som vid den

»provisoriska delningen» skall tillämpas, torde ofta nog inträffa. Det må

endast erinras, att ett hänsynstagande till vederlagsanspråk eller en av­

räkning för arvsförskott, som givits av endera makens giftorättsgods, för­

anleder sådan avvikelse. Genom nyssnämnda föreskrift, att bodelningshand-

lingen skall vara fogad vid bouppteckningen, har tiden för dess företeende

blivit begränsad på enahanda sätt som gäller ifråga om arvskiftesinstrumen-

tet. De skäl, som förut anförts för beskattningens uppskjutande i avbidan å

arvskiftes förrättande, föreligga i lika mån beträffande bodelningen. De an-

ståndsregler, för vilka förut redogjorts, skola därför enligt förslaget äga till-

lämpning, jämväl då fråga är om företeende av bodelningshandling. Då ef­

terlevande make, som icke tillika är arvinge eller universell testamentstagare,

knappast för egen del kan hava något intresse av på vilket sätt hans andel,

sorn alltid är skattefri, vid arvsbeskattningen bestämmes, har efterlevande

make icke tillagts rätt att påkalla anstånd, varom nu är fråga.

Beträffande de bestämmelser i förslaget, som utöver de nu berörda avse att

åt arvskiftesinstrumentet giva ökad användbarhet såsom beskattningshand-

ling, anför kommittén bland annat:

Enligt K. F. 1914 16 § förutsättes för skattens beräknande med ledning

av arvskiftesinstrument dels att skiftesinstrumentet med angivande av stor­

leken av den andel av behållningen, som tillkommer värjo arvinge eller

testamentstagare, upptager och fördelar den avlidnes samtliga tillgångar,

och dels att behållningen enligt skifteshandlingen icke upptagits till lägre

värde än det, vartill densamma uppgår enligt i förordningen angivna be­

räkningsgrunder. Dessa bestämmelser innebära, att den vid skiftet förefint­

liga behållningen icke får hava till någon del utskiftats å andra än arvingar

eller testamentstagare samt att skiftesbehållningen icke får understiga be­

hållningen enligt bouppteckningen med de jämkningar av däri beräknade

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

nadsbeloppet å dem uppdelats i förhållande till deras storlek enligt skiftes­

handlingen.

Enligt förslaget förutsättes arvskiftesinstrumentet fördela endast arvingar

och universella testamentstagare tillkommande kvarlåtenskap och icke så­

som nu jämväl legatariers lotter. Härigenom har undanröjts den brist på

överensstämmelse, som i förevarande hänseende föreligger mellan gällande

arvsskatteförordning och boutredningslagen, och uttryckligen fastslagits, att

en minskning av skiftesbehållningen, som uppkommit till följd av att legat

utgivits före skiftet, icke föranleder, att skiftesinstrumentet blir oanvändbart

såsom beskattningshandling. Bestämmelsen om att skiftesinstrumentet icke

blir användbart, om universell testamentstagare enligt detta erhållit större

del av kvarlåtenskapen än i testamentet bestämts, har sin grund däri, att

förvärvet till överskjutande del har karaktären av gåva.

Härefter övergår jag till de av kommittén föreslagna bestämmelserna an­

gående omvärdering av egendom med anledning av värdeföränd­

ringar i tiden efter dödsfallet. För de skäl, kommittén anför för införande

av föreskrifter i sådant avseende, har tidigare redogjorts. Vid utformningen

av bestämmelserna i fråga har skilts mellan följande fall, nämligen 1) då

kvarlåtenskapen skall gå i delning mellan arvingar eller universella testa­

mentstagare, 2) då sedan eventuella legat utgått kvarlåtenskapen tillfaller

endast en arvinge eller universell testamentstagare och 3) då fråga är om

egendom, som tillagts någon såsom legat. I samtliga fallen har beskattnings-

myndigheten att på därom gjord framställning verkställa avräkning för

värdeförlust, som inträffat inom viss, för de skilda fallen på olika sätt be­

stämd tid efter dödsfallet. Beträffande de grunder, enligt vilka avräkningen

skall verkställas, skola för samtliga fallen gälla enahanda bestämmelser.

Såsom förutsättningar för rätt till avräkning för värdeförlust i det under

1) upptagna fallet har i förslaget stadgats, att arvskifte skall vara förrättat

inom åtta månader från arvlåtarens död och att skifteshandlingen lägges

till grund för arvsskattens bestämmande. Avräkning skall icke ifrågakom­

ma för annan värdeförlust än sådan, som inträffat under tiden intill skiftet.

Såsom skäl för avräkningens begränsning till fall då skatten fastställes på

grundval av skiftesinstrument anför kommittén:

Avräkningen åsyftar ett mera noggrant avvägande av skatten efter det

verkliga värdet av den för delägarna genom arvfallet uppkomna förmögen­

hetsökningen. För att bestämma denna kräves en värdering, som anknytes

till den tid, då delägarnas lotter bliva genom skifte utbrutna ur kvarlåten­

skapen och således komma dem till godo. Även örn vid tiden för skattens

uttagande på grundval av bouppteckning någon eller några tillgångar i boet

nedgått i värde utan att andra tillgångar undergått motsvarande värdeök­

ning, är därmed icke givet att de lotter, som vid ett framdeles förrättat

skifte av delägarna tillträdas, hava det lägre värde, som tidigare kunnat

konstateras. I tiden mellan skattens fastställande och skiftets förrättande

kunna naturligen inträda värdeökningar, som helt eller delvis motväga den

tidigare värdeminskningen. Kommittén anser det sålunda i princip riktigt

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

63

alt såsom villkor för rätt att påkalla avräkning för värdeförlust fordra, att

skiftesinstrument föreligger. En sådan ordning lärer icke mindre vara be­

tingad av praktiska skäl. Örn nämnda villkor eftergives, kunna skattskyl­

diga, som liro mindre nogräknade, frestas att i skatteärendet förtiga för-

handenvaron av ett redan förrättat skifte i syfte att få räkna sig till godo

värdeförlust, som inträffat efter det de tillträtt sina lotter. Vidare torde,

örn sagda villkor eftergives, icke utan fog kunna befaras, att i många fall

den enligt förslaget föreliggande rätten till anstånd med skatteärendets av­

görande komme att i görligaste mån utnyttjas icke för sitt verkliga ända­

mål eller åstadkommande av skifteshandling utan endast för att hålla möj­

ligheten öppen att erhålla avräkning för eventuellt blivande värdeförluster,

detta så mycket mera som det icke ansetts böra stadgas skyldighet att i

och för skatteberäkningen förete den skifteshandling, som kommer till

stånd och av vilken till äventyrs kan framgå, att tillgångarna tvärtom stigit

i värde, och det för övrigt icke heller föreligger skyldighet att i skiftes­

handlingen redovisa värdeökningar. Vidare är att märka att, om avräkning

för värdeförlust skulle tillåtas även i andra fall än då skatten faslställes

på grundval av skiftesinstrument, särskilda bestämmelser icke skulle kunna

undvaras för avräkningens verkställande i fall, då skifteshandling förelig­

ger, varigenom författningstexten bleve i icke ringa mån invecklad. Att av­

räkning icke bör tillåtas för annan värdeförlust än sådan som inträffat före

arvskiftet ligger, såsom av det föregående framgår, i sakens natur.

Beträffande det villkor, som ytterligare uppställts för rätt att påkalla av­

räkning i nu åsyftade fall eller att arvskiftet skall vara förrättat inom åtta

månader från dödsfallet, framhåller kommittén:

Enligt kommitténs förslag har tillfälle beretts de skattskyldiga att för före­

teende av skiftesinstrument erhålla anstånd med skattens fastställande dels

under viss kortare tid utan att säkerhet för skattens gäldande ställes och dels

under utsträckt tid, örn sådan säkerhet tillhandahålles. Kommittén har an­

sett tillbörligt hänsynstagande till fiskaliska intressen kräva, att arvskiftet

och således även den värdenedgång, för vilken avräkning medgives, tillkom­

mit inom den tid av åtta månader från dödsfallet, som regelmässigt tillmä-

tes såsom tillräcklig tid för åstadkommande av arvskifte. Örn rätten till av­

räkning göres mera vidsträckt, lärer man icke utan fog kunna befara att,

sedan för ingivande av skifteshandling utverkats anstånd med skatteärendets

avgörande under längre tid än åtta månader från dödsfallet, bodelägarna för­

dröja skiftet i syfte att ernå skattelindring för eventuella framtida värde­

minskningar. De hava härvid icke att räkna med någon skyldighet att i skat­

teärendet redovisa inträffade värdeökningar.

De föreslagna bestämmelserna örn avräkning hava tillämpning å såväl fast

som lös egendom. Vad angår fast egendom skall (27 § 1 mom. a) av­

räkningen avse värdenedgång, som har sin grund i någon av de omstän­

digheter, vilka enligt gällande föreskrifter liksom enligt förslaget må för­

anleda åsättande av lägre värde än näst föregående års taxeringsvärde.

Jämväl beträffande förfarandet vid den omvärdering, varom nu är fråga,

skola de bestämmelser, som avse värdenedgång före dödsfallet äga inneva­

rande tillämpning. Det skall sålunda ankomma på länsstyrelsen att på be­

gäran av skattskyldig åsätta egendomen särskilt värde lill ledning för be­

stämmande av beskattningsvärdet.

64

Kungl. Maj-.ts proposition nr 192.

Även reglerna för omvärdering av lös egendom hava begränsats till

att avse vissa särskilt angivna fall av värdenedgång. Kommittén framhåller,

att en sådan begränsning torde vara ofrånkomlig, därest reglerna skola bliva

praktiskt användbara, och att begränsningen genomförts efter sådana normer

att enligt kommitténs förmenande reglerna likväl i allt väsentligt komma att

fylla sitt ändamål. Enligt de föreslagna bestämmelserna kan omvärdering

påkallas om före arvskiftet lös egendom genom brand eller annorledes ut­

satts för skada eller förstörelse eller blivit frånsåld dödsboet till pris under­

stigande det värde, vartill egendomen sådan den befanns vid dödsfallet blivit

uppskattad (27 § 1 mom. b), om vid tiden för skiftets förrättande å börs eller

eljest i marknaden noterat värde å aktie, obligation eller annan därmed jäm­

förlig värdehandling understiger till tiden för dödsfallet lninförligt värde (27 §

1 mom. c) och om före skiftet sådan omständighet tillkommit, att fordran

icke kan anses säker för det belopp, vartill den blivit upptagen (27 § 1 mom.

d). Den genom dessa regler föreslagna begränsningen av omvärderingsfallen

innebär enligt vad kommittén framhåller, att värdenedgången för att vinna

beaktande skall hava träffat tillgångar av mera lättvärderlig natur eller ock

hava sammanhang med någon åtgärd eller tilldragelse, som i och för sig giver

jämförelsevis säker ledning för värdeminskningens uppskattande. Beträf­

fande grunderna för bestämmandet av det nya värdet innehåller förslaget en

föreskrift av innebörd, att vid åsättande av detta värde skola med beak­

tande av det förhållande, som föranleder omvärderingen, iakttagas föreskriv­

na grunder för värdering av arvfallen egendom. Denna föreskrift innebär

exempelvis att, örn omständigheterna giva vid handen, att dödsboet frånsåld

egendom försålts till lägre pris än som kunnat utfås vid en med tillbörlig

omsorg skedd försäljning, det erhållna priset icke får godtagas såsom norm

vid omvärderingen, och vidare att, om värdehandling försålts till lägre pris

än vid tiden för försäljningen noterat värde, vid omvärderingen såsom re­

gel icke får sättas lägre värde än det noterade.

Enligt förslaget får, då enligt nu angivna regler nedsättning av värdet å

viss egendom kan ifrågakomma, avräkning för värdeförlusten icke ske i vi­

dare mån än densamma överstiger värdeökning, som annan egendom i

boet kan hava undergått i tiden mellan dödsfallet och skiftet. Härvid skall,

då fråga är örn fast egendom, hänsyn tagas endast till sådan värdeökning,

som antingen föranlett åsättande vid allmän fastighetstaxering av högre taxe­

ringsvärde än det under året närmast före dödsfallet gällande eller ock till­

förts boet sålunda att fastigheten före skiftet försålts till högre pris än sist­

nämnda värde. Inträdd ökning i värdet å lös egendom skall vinna beaktan­

de enligt enahanda grunder som beträffande sådan egendom skola gälla för

konstaterande av värdeminskning. Förslaget föreskriver sålunda hänsynsta­

gande till dylik värdeökning i fall, då egendom frånsålts boet till pris översti­

gande det värde, vartill den blivit upptagen, då för fordran influtit likvid

med högre belopp än det, vartill den uppskattats, och då vid tiden för skiftet

å börs eller eljest i marknaden noterat värde å aktie, obligation eller annan

därmed jämförlig värdehandling överstiger vid tiden för dödsfallet noterat

värde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

65

Beträffande de sålunda föreslagna reglerna anför kommittén bland annat:

Av samma skäl, som föranlett att avräkningen för värdeförlust begränsats

till att avse vissa särskilt angivna fall av värdenedgång, har enligt förslaget

en motsvarande begränsning skett till vissa särskilt angivna fall av värdeök­

ning. Det gäller således även här att träffa de fall av praktisk betydelse, där

värdeförändringen kan utan större omgång konstateras. Att i fråga om fast

egendom bortses från sådan höjning av taxeringsvärdet, som jämlikt 12 § 2

mom. kommunalskattelagen sker vid särskild fastighetstaxering, har sin för­

klaring däri att dylik omtaxering avser endast sådan värdeökning, som är

att tillskriva ny-, till- eller ombyggnad å fastigheten, och att i den mån boets

medel kommit till användning för bebyggelsen -— i annat fall kan naturli­

gen värdeökningen alls icke utgöra något beskattningsvärde — redan här­

igenom andra tillgångar i boet än fastigheten undergått värdeökningen mot­

svarande minskning. Visserligen kan det inträffa, att även sådan höjning av

taxeringsvärdet, som skett vid en inom åtta månader från dödsfallet verk­

ställd allmän fastighetstaxering, helt eller delvis kan vara att tillskriva be­

byggelse å fastigheten i tiden efter dödsfallet. I den mån så är förhållandet

skulle på nyss angiven grund värdeökningen rätteligen icke beaktas vid det

avräkningsförfarande, varom nu är fråga. Då ett iakttagande härav skulle

erfordra i praktiken synnerligen svårtillämpliga regler och de nu åsyftade

fallen helt visst äro sällsynta undantag, har kommittén ansett sig kunna bort­

se från vad nu anmärkts.

I det under 2) avsedda fallet (27 § 2 mom. i förslaget) eller då, sedan even­

tuella legat utgått, kvarlåtenskapen tillfaller endast en arvinge eller univer­

sell testamentstagare medgives enligt förslaget avräkning för värdeförlust,

som inträffat inom fyra månader efter arvlåtarens död eller, om bouppteck­

ning dessförinnan ingivits, före ingivandet. Vid beräknande av förlusten

skola de förut behandlade bestämmelserna till alla delar äga motsvarande

tillämpning.

Kommittén anför beträffande ifrågavarande fall av avräkning bland annat

följande:

Då kvarlåtenskapen i detta fall oskiftad övergår å den nye rättsägaren, får

visserligen en efter dödsfallet inträffad värdenedgång icke samma betydelse

som i det förut behandlade fallet, då först i och med arvskiftet bodelägarna

tillträda sina lotter. Kommittén anser dock vägande skäl föreligga att även

i nu förevarande fall medgiva rätt till avräkning för sådan värdeförlust. Re­

dan den omständigheten att arvingen eller testamentstagaren i många fall

från början icke äger någon eller endast obetydlig kännedom om boets för­

hållanden lärer ofta föranleda, att han faktiskt icke genast kan i full ut­

sträckning utöva de förvaltningsbefogenheter, som tillkomma honom. Det

kan ock genom testamente vara föreskrivet, att boutredningen skall verkstäl­

las av annan, i vilket fall arvingen eller testamentstagaren, innan han får

egendomen till sig utlämnad, har att avvakta boutredningens slutförande.

Finnes jämte arvingen eller testamentstagaren efterlevande make, blir det

först i oell med att bodelning förrättas bestämt, vilken egendom arvingen eller

testamentstagaren erhåller. Örn än skäl sålunda föreligga att även här med­

giva avräkning för efter dödsfallet inträffad värdeförlust, har dock rätten att

påkalla avriikning funnits böra i förevarande lall begränsas till att avse

sådana värdefall, som inträffat leire bouppteckningens ingivande för registre­

ring och i värjo fall inom den härför regelmässigt tillmätta tiden av fyra må­

nader från dödsfallet.

Bihang till riksdagens protokoll 19H. 1 sorni. Nr 102.

5

66

Kungl. Mcij:ts proposition nr 192.

De föreslagna reglerna för avräkning i det under 3) åsyftade fallet (27 §

3 mom. i förslaget) eller då fråga är om egendom, som tillagts någon såsom

legat, innebära, att avräkning får äga rum för värdenedgång, som inträffat

inom åtta månader från testators död, eller, om legatet dessförinnan blivit

verkställt, under tiden intill verkställandet. Även i sådant fall skola de förut

behandlade reglerna för avräkningsförfarandet äga motsvarande tillämp­

ning. Kommittén framhåller, att en legatarie i regel tillträder sitt förvärv

först efter det längre eller kortare tid förflutit efter dödsfallet, samt att det

med hänsyn härtill torde vara uppenbart, att rätt till avräkning för värde­

förlust bör tillerkännas även legatarie. I fall då legatet utgöres av nyttjande­

rätt eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån skall, örn värdenedgång

drabbar den egendom, som belastas av den upplåtna rättigheten, och denna

värdenedgång föranleder nedsättning jämväl av värdet av rättigheten, lega-

tarien äga påkalla avräkning i enahanda ordning som enligt de föreslagna

reglerna gäller beträffande värdeförlusten å egendomen.

Yttrandena.

I de över kommittéförslaget avgivna yttrandena förutsättes allmänt, att en

reform avseende att åt arvskiftesinstrumentet bereda ökat utrymme såsom

beskattningshandling är i princip riktig och av behovet påkallad. Endast ett

par av de hörda myndigheterna ifrågasätta, huruvida den av kommittén

anvisade utvägen att för ändamålet medgiva anstånd med skattens fast­

ställande överhuvud bör anlitas. Däremot framställas i flera av yttrandena

erinringar mot den utformning anståndsreglerna erhållit i kommitténs för­

slag. Övervägande gå dessa erinringar ut på att anståndsreglerna, sedda i

samband med förslagets bestämmelser örn avräkning för väx-deförlust, som

inträffat i tiden efter dödsfallet, skulle lämna visst utrymme för spekulation

av de skattskyldiga på statskassans bekostnad.

Mot förslagets bestämmelser om avräkning för värdeförlust hava ock i

åtskilliga hänseenden framställts erinringar. I huvudsak innebära dessa, att

bestämmelserna ifråga skulle vara ägnade att missgynna eller sätta i fara

behöriga fiskaliska intressen, framför allt därigenom att rätt till omvärdering

med hänsyn till värdeförändringar i tiden efter dödsfallet tillagts endast de

skattskyldiga i fall av värdenedgång men däremot icke staten vid inträffad

uppgång av kvarlåtenskapens totalvärde. I endast ett par av de avgivna ytt­

randena har ansetts, att hänsynstagande till värdeförändringar i tiden mellan

dödsfallet och tillträdet av lotterna i princip icke bör ifrågakomma.

I yttrandena hava av förut angivet skäl anståndsreglerna och reglerna för

omvärdering i allmänhet behandlats i ett sammanhang. Av vad i yttrandena

i huvudsak anförts må följande här återgivas.

Svea hovrätt framhåller, att då den, som begär anstånd med skattens fast­

ställande för företeende av arvskiftesinstrument, ej vore avskuren från möj­

ligheten att få skatten beräknad på grundval av bouppteckningen med däri

upptagna värden, visst utrymme lämnades för spekulation på statskassans

bekostnad, samt fortsätter:

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

67

Om man införde rätt att påkalla avräkning för värdeförluster under tiden

mellan dödsfallet och skiftet, syntes det mindre följdriktigt att göra denna

rätt beroende av att skiftet kunde förväntas medföra avvikelse från den sche­

matiska delningen. En regel av denna innebörd kunde i tillämpningen verka

särskilt stötande i sådana fall, då avvikelsen i fråga vore helt obetydlig och

kanske berodde på ett mindre arvsförskott, som lämnats i syfte att hålla

vägen för en omvärdering öppen.

Ville man å ena sidan bereda samma möjlighet för alla att få skatten be­

räknad efter lotternas verkliga storlek och värde vid tiden för skiftet och å

andra sidan såvitt möjligt förebygga spekulation på statskassans bekostnad,

syntes en lösning efter följande linjer förtjäna att övervägas: Anstånd med

skattens fastställande i avvaktan på arvskifte beviljas dödsbo ej blott i fall, som

avses i 17 § av förslaget, utan även då det finnes påkallat med hänsyn till

värdeförluster. Har anstånd begärts för sistnämnda ändamål, skall omvärde­

ring ske och hänföras till tiden för skiftet. Värdeförlust och värdeökning skola

härvid beaktas efter enahanda grunder; resultatet av omvärderingen kan så­

lunda medföra, att kvarlåtenskapens totalvärde sättes högre än enligt boupp­

teckningen. Företes ej arvskifteshandling inom föreskriven frist, lägges boupp­

teckningen till grund för beskattningen efter motsvarande omvärdering, hän­

förd till den dag då fristen utlöper. I syfte att förebygga spekulation i ränte-

vinst och mer eller mindre obefogade ansökningar örn anstånd stadgas skyl­

dighet att gälda ränta å skattebeloppet från den dag, då bouppteckningen

senast skolat ingivas. Ansökan örn anstånd för omvärdering får göras allenast

av dödsbodelägarna gemensamt eller av boutredningsman. Däremot står det

även enskild dödsbodelägare öppet att begära anstånd för att genom skifte få

den schematiska beräkningen av loltläggningen justerad. Sådan ansökan för­

anleder emellertid icke någon omvärdering. Dödsbos ansökan kan avse såväl

omvärdering som justering av lottläggningen. Örn till vinnande av lindring i

beskattningen tiden för arvskiftes förrättande felaktigt angives, bör detta

liksom enligt kommittéförslaget föranleda straffansvar.

Örn en lagstiftning efter dessa linjer skulle anses alltför invecklad, stöde

den möjligheten öppen att endast medgiva anstånd för justering av lottlägg­

ningen, en utväg som dock ur saklig synpunkt vore mindre lycklig. Enligt

hovrättens mening kunde det antagas, att den här i korthet skisserade ord­

ningen i praktiken skulle medföra ringare besvär och olägenheter i tillämp­

ningen, då den ej, såsom kommitténs förslag syntes göra, inbjöde till mindre

välgrundade ansökningar örn anstånd.

Hovrätten anser vidare skyldighet böra stadgas att göra anmälan då arv­

skifte verkställts med ändring av tidigare skifte, vilket legat till grund för

arvsskattens bestämmande eller då i annan form än genom nytt skifte jämk­

ning ägt rum. Beträffande sitt förslag härutinnan hänvisar hovrätten till

det av advokatfiskalsämbetet vid hovrätten avgivna, i det följande omnämnda

yttrandet. Vidare föreslår hovrätten i syfte att underlätta kontroll över skatt­

läggningen, att arvskifte, som ingnes för arvsskattens bestämmande, skall

vara åtföljt av bestyrkt avskrift.

Advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt anför:

Någon befogad invändning kunde icke göras mot grundsatsen, att beskatt­

ningen i möjligaste mån bör ansluta sig till egendomsfördelningen vid arv­

skiftet. Det kunde emellertid icke förnekas, att vidgade möjligheter att lägga

arvskiftet lill grund för beskattningen innebure en viss fara för de fiskaliska

intressena genom att skenskiften kunde åberopas i skatteärendet. Därest det

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

emellertid framkomme, att i ett visst fall det åberopade arvskiftet upprättats

för skens skull i syfte att vinna skattelättnad, syntes visserligen av kommittén

i 66 § föreslagna straffbestämmelserna bliva tillämpliga. Örn nytt skifte verk­

ställdes sedan tidigare upprättat arvskiftesinstrument åberopats i skatteären­

det, förefölle det emellertid vara svårt att leda i bevis att delägarna haft illojalt

syfte. Med hänsyn härtill kunde man tänka sig att stadga skyldighet för del­

ägarna i boet att för efterbeskattning anmäla arvskifte, som verkställts med

ändring av det i skatteärendet åberopade skiftet. Underlåtenhet att verkställa

dylik anmälan skulle, om därigenom skatt undandragits statsverket, kunna

straffbeläggas. Vidare ansåge sig ämbetet, som icke kunde ansluta sig till vad

kommittén i annat sammanhang föreslagit om borttagande av skyldigheten

att vid boupptecknings inregistrering gälda stämpeln i förskott, böra förorda

jämväl den ändringen i förslaget att registrering av ingiven bouppteckning icke

finge ske förrän skatten blivit påförd och erlagd. De av kommittén föreslagna

bestämmelserna för undanröjande av de hinder i övrigt för avskiftesinstru-

mentets användbarhet såsom beskattningshandling, vilka föranleddes av 16 §

i nu gällande arvsskatteförordning, syntes vara nödvändiga för nämnda ända­

mål och kunde knappast utgöra någon fara för de fiskaliska intressena. Vad

anginge förslagets regler om avräkning för värdeförlust innebure enligt äm­

betets mening den av kommittén föreslagna möjligheten till omvärdering i fall,

då lös egendom blivit frånsåld boet till lägre pris än bouppteckningsvärdet,

en stark frestelse till illojala transaktioner. Omvärdering av lösegendom till

följd av försäljning syntes därför böra inskränkas till fall, då värdehandlingar

blivit sålda till pris ej understigande noterat värde. Vidare kunde mot för­

slaget anmärkas, att medan hänsyn toges till den enskildes intresse av om­

värdering av egendomen kronans rätt att erhålla omvärdering vid ökning av

egendomens värde icke beaktats. Visserligen skulle vid beräknande av värde­

minskning av viss egendom hänsyn tagas jämväl till den ökning i värde annan

boets egendom kunde hava undergått. Konsekvensen syntes emellertid där­

jämte fordra, att beskattningsmyndigheten bereddes möjlighet att med hänsyn

till inträffad värdestegring få till stånd en höjning av boets behållning.

Göta hovrätt yttrar:

Då även enligt hovrättens uppfattning de i nu gällande förordning upp­

tagna förutsättningarna för att arvskiftesinstrumentet skall få läggas till

grund för beskattningen vore för stränga, hade hovrätten icke något att er­

inra mot att ändring härutinnan skedde i den av kommittén föreslagna rikt­

ningen. Hovrätten kunde emellertid icke helt gilla de bestämmelser, som i

detta avseende upptagits i förslaget. Eftersom bouppteckningen fortfarande

vöre avsedd att utgöra den primära beskattningshandlingen och det enligt

förslaget alltjämt ankomme på arvinge eller testamentstagare att i boupp­

teckningens ställe åberopa arvskifte, komme givetvis arvskiftesinstrument

icke att ingivas i andra fall än då det för rättsägarna vore fördelaktigare att

skatt beräknas efter detta instrument än efter bouppteckningen. Då dessutom

förslagets regler för omvärdering av arvfallen egendom uteslutande innebure

rätt att tillgodogöra sig i tiden mellan dödsfallet och skiftet inträffade värde­

minskningar vore det uppenbart, att den utsträckta möjligheten att få lägga

arvskiftet till grund för beskattningen endast komme att begagnas för att

erhålla lägre skatt. Anstånd för företeende av arvskiftesinstrument komme

antagligen att begäras i stor omfattning för att bevaka möjligheten härtill.

Särskilt då bland tillgångarna inginge noterade värdepapper, inbjöde be­

stämmelserna till en viss spekulation i värdeminskning, i det att, om det no­

terade värdet å sådana papper sjunkit under tiden mellan dödsfallet och arv­

skiftet, enligt 27 § b) i förslaget värdet vid sistnämnda tidpunkt finge läggas

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

69

till grund för skatten. Eftersom arvskiftet enligt svensk rätt icke vore någon

officiell förrättning, förelåge en möjlighet att angiva arvskiftet såsom förrät­

tat vid den tidpunkt, då de noterade värdena ställde sig fördelaktigast för

dödsbodelägarna. Hovrätten ansågc därför att, om den rätt till omvärdering,

som avhandlades i 27 § av förslaget, överhuvud taget skulle medgivas, den­

samma i varje fall icke borde innefatta rätt till omvärdering i andra fall än

de som upptoges under a), b) och d).

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför:

Då de av kommittén föreslagna reglerna, enligt vilka beskattningen skulle

i långt större utsträckning än nu vore fallet ske på grundval av arvskiftes-

instrument och som därjämte medgåve omvärdering av arvfallen egendom,

med all sannolikhet bomme att medföra synnerligen stora svårigheter i rätts­

tillämpningen samt det sålunda måste betvivlas att de innebure ett verkligt

framsteg i förhållande till nu gällande rätt, funne sig hovrätten icke kunna

tillstyrka att dessa regler lades till grund för lagstiftning. Betänkligheterna

mot förslagets bestämmelser i denna del ökades av det sätt varpå förutsätt­

ningarna för anståndet med skattens fastställande bestämts. Det för rätten

till anstånd uppställda villkoret, att arvskiftesinstrumentet »kan antagas för­

anleda ändrade grunder för skattens beräknande», vore så formulerat, att en

begäran örn anstånd syntes böra bifallas även i fall då det vore uppenbart

att en fördelning av lotterna på grundval av arvskiftesinstrumentet endast

bomme att föranleda en obetydlig avvikelse från en fördelning enligt arvs­

ordning och testamente. Med ali sannolikhet komme även denna möjlighet

till anstånds vinnande att i mycket stor utsträckning utnyttjas i ändamål att

erhålla uppskov med skattens erläggande.

Hovrätten för övre Norrland ifrågasätter riktigheten av de principiella

skäl kommittén anfört för ett hänsynstagande till värdeförändringar, som

inträffat i tiden mellan arvlåtarens frånfälle och arvingens tillträde av honom

tillkommande egendom, och anför vidare:

Det syntes hovrätten som örn snarare arvingen, principiellt sett, borde i

förevarande hänseende stånda faran för egendomen alltifrån tidpunkten för

dödsfallet. Ett hänsynstagande till värdeminskning hos egendomen till för­

mån för arvingen förefölle då hellre böra grundas på billighetsskäl. Örn detta

vore riktigt, syntes inga betänkligheter behöva möta mot att väsentligen in­

skränka området för tillämpningen av reglerna rörande omvärdering. För

en sådan inskränkning talade även starka praktiska skäl. Med nuvarande

avfattning av förslagets förevarande regler möjliggjordes omräkning även i

en mängd fall då några billighetsskäl icke vöre för handen. I många fall, då

skattemyndigheten komme att besväras med granskning av nytt material i

skatteärendet, skulle det säkerligen för den skattskyldige gälla ett inbesparat

skattebelopp, som ej stöde i rimligt förhållande till det på ärendet nedlagda

arbetet. Möjligheten till omvärdering syntes böra förbehållas fall, då verk­

ligt ömmande omständigheter talade för att en avräkning för värdeförlust

ägde rum. Hovrätten ville för sin del förorda en omarbetning av omvärde­

ringsreglerna i denna riktning.

Stockholms rådhusrätt anför, att då det givetvis vore av största vikt att vid

beräknandet av de lotter, på vilka skatten uttoges, ernå största möjliga över­

ensstämmelse med den verkliga fördelningen av kvarlåtenskapen, allt er­

kännande borde givas åt kommitténs strävan att uppnå sådan överensstäm­

melse.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Rådhusrätten i Malmö finner de bestämmelser, som avse att bereda ökat ut­

rymme åt arvskiftesinstrumentet som beskattningshandling, ävensom de till

dem anknutna bestämmelserna om omvärdering med anledning av värde­

förändringar i tiden efter dödsfallet, väl invecklade och i vissa fall av det

slag, att de näppeligen kunde tänkas komma att erhålla större praktisk bety­

delse. Rådhusrätten ansåge därför önskvärt, att bestämmelserna i fråga bleve

föremål för överarbetning.

Rådhusrätten i Hälsingborg giver uttryck åt liknande synpunkter.

Kammarrätten anför:

Liksom enligt gällande rätt vore det enligt förslaget avsett att, även i fall

då arvskifte redan förelåge, för dödsbo skulle finnas frihet att välja, huru­

vida beskattning skulle ske enligt provisoriskt eller verkligt arvskifte. Enligt

förslaget finge denna valfrihet mycket större betydelse än hittills, men sta­

ten skulle alltjämt vara utesluten från att framställa något krav på att få

det verkliga arvskiftet lagt till grund för beskattningen. Kammarrätten an­

såge tvivelaktigt om detta förhållande, som strede mot den verkliga arvslotts-

beskattningens principer, borde godtagas. En beskattning på grundval av

arvskiftesinstrument kunde föranleda, att skatten för några arvingar bleve

lägre men för andra högre än enligt det provisoriska skiftet. Då rätt att

påkalla anstånd med skattens fastställande för företeende av arvskiftesin­

strument enligt förslaget tillkomma envar enskild arvinge och universell

testamentstagare, kunde en bodelägare, som ej begärt anstånd, icke förhindra

en sådan för honom skärpt beskattning på annat sätt än genom att förhala

tiden för arvskiftet så länge, att anståndet ginge till ända. Nyss berörda val­

frihet syntes sålunda vara ägnad att föranleda stridigheter mellan arving­

arna. Vad vidare anginge den föreslagna begränsningen av anståndstiden

ansåge kammarrätten det icke rättvist, att dödsbodelägare, som av giltiga skäl

— t. ex. att en boet berörande rättegång påginge — icke kunde hava bout­

redningen avslutad inom den medgivna längsta anståndstiden. skulle vara

alldeles uteslutna från rätten att beskattas i enlighet med verkliga skiftet.

Vidare ansåge kammarrätten det enligt förslaget för rätten till anstånd upp­

ställda villkoret, att skifteshandlingen måste kunna antagas föranleda änd­

rade grunder för skattens beräknande, vara ägnat att försvåra möjligheten

att få arvsskatten beräknad efter den rättvisaste normen, då vid tiden för

ingivande av bouppteckning eller deklaration grunderna för ett blivande arv­

skifte ofta vore oklara. Stadgandet kunde även komma att tillämpas ganska

olika hos särskilda beskattningsmyndigheter utan att rättelse kunde vinnas

genom klagan. Kammarrätten vore med hänsyn till det sålunda anförda av

den meningen att, om den i förslaget angivna metoden med valfrihet mellan

de förevarande beskattningsnormerna — provisoriskt eller verkligt arvskifte

— bibehölles, rätten att få skatten beräknad i enlighet med skifteshandlingen

borde vidgas utöver de i förslaget utstakade gränserna. Därest emellertid

detta av fiskaliska eller andra skäl icke läte sig göra, skulle kammarrätten —

om icke någon bättre metod kunde utfinnas — kunna tänka sig den möjlig­

heten, att gällande, på provisoriskt arvskifte grundade system bibehölles,

därvid de skattskyldiga likväl skulle äga rättighet att efter därom framställt

restitutionsyrkande få skatten beräknad efter verkligt arvskifte. Vad anginge

de föreslagna reglerna rörande avräkning för värdeförlust vore — vid det

förhållandet att omvärderingen finge avse endast vissa angivna slag av egen­

dom och äga rum allenast då vissa särskilda omständigheter föranledde änd­

rad uppskattning — enligt kammarrättens mening anledning antaga, att

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

att desamma icke uteslöte möjligheter för bodelägare, som kunde öva infly­

tande över boets förvaltning, att genom spekulation med tillgångarna fram­

kalla värdeminskning, som likväl tillgodosåge egna intressen. Då endast en

arvinge funnes syntes intet skäl föreligga för beskattning under hänsyns­

tagande till andra förhållanden än sådana som rådde vid dödstillfället. Där­

emot syntes det fullt skäligt och riktigt att hänsyn toges till inträffad värde­

förlust, då fråga vore om legatarie.

Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter huruvida icke till förekommande

av missbruk av anståndsrätten det för densammas åtnjutande uppställda för­

behållet, att skifteshandlingen skall kunna föranleda ändrade grunder för

skattens beräknande, borde i vissa angivna hänseenden skärpas, samt för­

ordar komplettering av omvärderingsreglerna sålunda att en efter dödsfallet

inträffad värdeökning skall kunna föranleda förhöjd skatt. Dylik komplet­

tering av omvärderingsreglerna föreslås även av länsstyrelsen i Västernorr­

lands län, som jämväl anmärker, att möjligheten till omvärdering i fall, då

lös egendom frånsålts boet till lägre pris än värdet vid dödsfallet, syntes in­

nebära en frestelse till skenavtal för erhållande av skattelindring.

Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar att de föreslagna omvärderings­

reglerna säkerligen komme att påfordra särskild kontroll och översyn från

statens sida för undvikande av skatteförluster.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att förslagets regler om anstånd med

skattens fastställande för företeende av arvskifteshandling ovedersägligen

måste betecknas såsom ett steg i rätt riktning mot åsyftad rationalisering,

men ifrågasätter, huruvida icke till förekommande av missbruk av anstånds­

rätten borde införas bestämmelser örn att, därest anledning till misstanke

om sådant missbruk förelåge, å skattebeloppet skulle gäldas ränta efter fem

procent. Även förslagets omvärderingsregler måste enligt länsstyrelsens me­

ning noteras såsom en förbättring.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att den föreslagna möj­

ligheten att justera det fingerade arvskiftet i anslutning till arvskiftesinstru-

mentet måste betecknas såsom en viktig förbättring.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare åberopar en vid styrelsens

yttrande fogad promemoria, däri anföres:

Tanken att arvskifte i större utsträckning än nu sker borde läggas till

grund för arvsbeskattningen, syntes icke kunna motsägas. Fråga vore dock,

huruvida omvärderingsreglerna komme att medföra den större rättvisa som

avsåges. De tillgångar i ett dödsbo, som närmast komme i fråga vid värde­

förändring, vore på börs noterade värdepapper. Med hittillsvarande ordning

hade dödsdagen, över vilken dödsbodelägarna icke kunnat råda, varit den

för värdet bestämmande. Skulle nu skiftesdagen bliva bestämmande komme

värdet att av dödsbodelägarna kunna disponeras. Då det kunde vara obilligt

för en arvinge att nödgas betala arvsskatt efter ett värde, som icke tillfördes

honom, vore dock en ändring av de nuvarande reglerna påkallad. Därvid

borde emellertid sökas en formulering, som uteslöte ett spekulerande i kon­

junkturerna. Så kunde ske genom en bestämmelse, att ett lägre värde än bo­

uppteckningsvärde! för tillgångar med fluktuerande värden icke finge läggas

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

slaget, varigenom medgivits rätt till avräkning för värdeförlust, som inträffat

i tiden mellan dödsfallet och ett inom viss tid därefter förrättat arvskifte.

Med hänsyn härtill anser jag mig, innan jag närmare ingår på anståndsreg-

lernas utformning, törst böra upptaga frågan angående omvärdering av

skattepliktig egendom på grund av värdeförändringar efter dödsfallet (27 §

i förslaget).

Kommittén uttalar, att en följdriktig tillämpning av grundsatsen att låta

skatten träffa den för varje delägare genom arvfallet uppkomna förmögen­

hetsökningen synes kräva, att vid fastställande av den skattepliktiga ande­

lens värde hänsyn tages till värdeförändringar, som inträffat i liden mel­

lan arvlåtarens frånfälle och arvingens tillträde av honom tillkommande

egendom. Denna kommitténs utgångspunkt för en arvslottsbeskattning har

framkallat gensaga endast i ett par av yttrandena och kan även av mig god­

tagas. Först genom det utbrytande ur kvarlåtenskapen av den skattskyldi­

ges lott, som kommer till stånd genom arvskiftet, får han till disposition

för egen räkning sig anvisad den andel i boet, vars förvärvande för honom

medför skattskyldighet. Att låta honom vidkännas skatt — visserligen i re­

gel förskjuten av dödsboet -—• för ett vid tiden för skiftet redan försvunnet

värde, synes icke kunna motiveras endast med en hänvisning till att arvingen

redan i och med dödsfallet inträder i den samförvaltning av kvarlåtenska­

pen, som under förutsättning av enighet tillkommer delägarna i dödsboet

och vilken icke åsyftar annat än att bereda boet till delning. Än mindre lä­

rer, såsom skett, för ett avvisande av den föreslagna rätten till omvärdering

kunna åberopas, att enligt förslaget skattskyldighet i princip anses inträda

redan vid arvlåtarens död. Detta sammanhänger nämligen med att till för­

enkling av beskattningsreglerna bouppteckningen bibehållits såsom den cen­

trala beskattningshandlingen. Att man i sådant syfte ansett sig böra bygga

beskattningen på regler av mera summarisk natur kan uppenbarligen icke

vara skäl för att avvisa det tillrättaläggande av de summariska beskatt­

ningsreglerna, som ett införande av bestämmelser om avräkning för värde­

förlust innebär.

På sätt framgår av den föregående redogörelsen har i kommitténs förslag

såsom förutsättning för rätt till avräkning för värdeförlust föreskrivits i förs­

ta hand, att arvskiftesinstrument lägges till grund för skattens bestämman­

de. De skäl kommittén anfört för sin ståndpunkt härutinnan finner jag över­

tygande. Av fiskaliska hänsyn har enligt förslaget såsom ytterligare villkor

för rätt till avräkning uppställts att skiftet skall vara förrättat inom åtta

månader från arvlåtarens död Att av angivna skäl en tidsbegränsning är

påkallad, finner jag likaledes uppenbart. Vilken tidrymd som härvid bör

väljas kan givetvis vara föremål för tvekan. Det synes mig dock icke finnas

någon anledning att frångå kommitténs förslag härutinnan, vilket såsom av

motiveringen framgår har visst samband med de föreslagna reglerna örn an­

stånd med skatteärendets avgörande för företeende av arvskifteshandling.

I kommitténs förslag hava omvärderingsreglerna begränsats till att avse

vissa särskilt angivna fall av värdenedgång. En sådan begränsning torde, så­

som kommittén framhåller, vara ofrånkomlig därest reglerna skola bliva

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

75

praktiskt användbara. I åtskilliga av yttrandena har anmärkts, att försla­

gets omvärderingsregler syntes väl invecklade. Det har ock anmärkts, att reg­

lerna i vissa av de fall, som inrymts under desamma, knappast kunde tänkas

komma att erhålla större praktisk betydelse. Dessa erinringar äro enligt

min mening icke utan sitt berättigande. Särskild anledning att i möjli­

gaste mån eftersträva enkelhet i tillämpningen av beskattningsreglerna sy­

nes finnas därest såsom hittills arvsbeskattningen alltjämt skall handhavas

av de allmänna domstolarna. Såsom i det följande kommer att angivas för­

ordar jag att så sker. De fördelar de skattskyldiga till gagn, som en sådan

ordning enligt min mening innebär, måste å andra sidan göra det angeläget,

att beskattningsreglernas tillämpning i möjligaste mån underlättas där så

kan ske genom principiella eftergifter av mindre praktisk betydelse.

Det nu sagda synes mig kunna i viss utsträckning hava avseende å reglerna

örn avräkning för värdeförlust. En del av de fall, som omfattas av kommit­

téförslagets omvärderingsregler, torde vara av jämförelsevis ringa praktisk

betydelse. I vissa av dessa fall lärer det kunna förutsättas, att värdenedgång­

en nära nog regelmässigt täckes av tagen försäkring och således redan på

denna grund — såsom ock i förslaget föreskrives — icke skall vinna beak­

tande. Jag avser härmed värdenedgång genom brandskada eller annan ska­

da å fast egendom och lösören. Örn man bortser från fall då fråga är örn

börsnoterade värdehandlingar, vartill jag återkommer i det följande, synes

någon större praktisk betydelse icke heller böra tillmätas den enligt försla­

get medgivna avräkningen för värdeförlust, som har sin grund däri att lös

egendom blivit frånsåld boet till lägre pris än bouppteckningsvärdet. Det

torde nämligen finnas fog för antagande, att nied boutredningen samman­

hängande försäljningar av lös egendom ofta nog äro möjliga att genomföra

inom den tid, som står till buds för förrättande av bouppteckning, och enligt

praxis lärer, om ej särskilda omständigheter föranleda till annat, sålunda er­

hållet pris bliva vägledande för bestämmande av det till tiden för dödsfallet

hänförliga värde, som i bouppteckningen åsättes. Man torde vidare icke

böra bortse från alt ett medgivande av avräkning för nu avsedd värdeför­

lust kan, på sätt i några av yttrandena framhållits, innebära en viss frestel­

se till illojala transaktioner. Icke utan fog lärer kunna antagas, att det i

förslaget medtagna fallet, då i tiden mellan arvlåtarens död och skiftet till­

kommit sådan omständighet, att fordran icke kan anses säker för det belopp,

vartill den blivit upptagen, skulle komma att sakna nämnvärd praktisk be­

tydelse. Örn under den tid, som är anslagen för bouppteckningens förrättan­

de, tillbörlig omsorg ägnas åt utredning av de förhållanden, som äro av be­

tydelse för bedömande av sorensen hos boets gäldenärcr, torde nämligen

merendels redan vid bouppteckningens uppgörande klarhet kunna vinnas

angående fordringens verkliga värde vid dödsfallet.

På nu anförda skäl anser jag betänkligheter icke möta att från de fall av

avräkning för värdeförlust, sorn inrymmas under kommittéförslagets regler,

utmönstra de av mig nu särskilt omnämnda. Härefter återstå följande i för­

slaget upptagna fall, nämligen då vid tiden för arvskiftets förrättande å börs

eller eljest i marknaden noterat värde å aktie, obligation eller annan därmed

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

jämförlig värdehandling understiger det till tiden för dödsfallet hänförliga

värdet och då noterad värdehandling före skiftet blivit frånsåld boet lill pris

understigande sistnämnda värde. Det torde vara obestridligt, att i dessa fall

omvärderingsreglerna komma att fylla ett verkligt praktiskt behov. De an­

märkningar, som i nu förevarande hänseende framkommit mot den nuva­

rande ordningen, lära ock väsentligen hava avsett just ifrågavarande fall.

Jag anser det så mycket mera angeläget, att här beredes möjlighet till ett av

omständigheterna påkallat tillrättaläggande av beskattningsvärdena, som

kommittén icke funnit sig kunna, såsom i direktiven blivit ifrågasatt, i för­

slaget upptaga bestämmelser om skattens erläggande i annan form än ge­

nom kontantbetalning.

Vad förut framhållits om angelägenheten av att underlätta tillämpningen av

beskattningsreglerna har föranlett mig att föreslå viss beskärning av rätten att

påkalla omvärdering även då fråga är om värdehandlingar. Från avräknings-

förfarandet synas sålunda kunna uteslutas mera bagatellartade fall. Var

gränsen här bör dragas kan givetvis diskuteras. Det synes emellertid icke

vara orimligt att för rätt till avräkning fordra, att skillnaden mellan det

till tiden för dödsfallet hänförliga och det nya värdet uppgår till minst tio

procent av förstnämnda värde. Att gränsen icke sättes alltför lågt torde, så­

som närmare framgår av det följande, även hava viss betydelse för möjlig­

heten att på ett tillfredsställande sätt anordna reglerna för rätt till anstånd

med skattens fastställande i och för åstadkommande av arvskifte. Då jäm­

väl sistnämnda regler avse en i de skattskyldigas intresse föreslagen reform,

synes så mycket mindre någon invändning kunna resas mot en begränsning

av avräkningsförfarandet på sätt nu angivits.

I flera av yttrandena har uttalats, att med den föreslagna rätten för de

skattskyldiga att påkalla avräkning för värdeförlust i tiden efter dödsfallet

borde — främst i syfte att förebygga spekulation på statskassans bekostnad

— förbindas skyldighet att vidkännas den skattehöjning, som kan föranledas

av att tillgångarna efter dödsfallet stigit i värde. Om sådan uppvärdering av

den skattepliktiga egendomen skulle komma ifråga, måste enligt min mening

densamma under alla förhållanden inskränkas till fall då skatten fastställes

på grundval av arvskifte. Även om vid tiden för skattens uttagande på

grundval av bouppteckning en värdeökning kunnat konstateras, kan det

nämligen inträffa att, då arvingarna vid ett blivande skifte tillträda sina

lotter, den tidigare värdeökningen ej vidare är för handen. Endast om vid

tiden för skattens fastställande skifte redan kommit till stånd, bör det sålunda

kunna bliva fråga om att beakta en efter dödsfallet inträffad värdeökning.

Härför skulle då vidare förutsättas, att skyldighet stadgades, att i skatte­

ärendet förete arvskiftesinstrument örn sådant blivit upprättat. Kommittén

har avvisat införande av ett stadgande av sådan innebörd med framhållande,

att dödsbodelägarna genom sin bestämmanderätt över skiftet hade i sin makt

att göra ett dylikt stadgande verkningslöst. Härutinnan ansluter jag mig helt

till kommittén. Bodelägarna kunna uppenbarligen aldrig förhindras att, även

om boet är i det skick att det kan delas, efter gottfinnande låta anstå med

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

77

skiftet och kunna således utan påföljd undgå att vid skatteärendets behand­

ling i en skifteshandling redovisa inträdd värdestegring. Lika med kommittén

anser jag sålunda omvärderingsreglerna icke böra utsträckas till att avse fall

av värdeökning. Tillräckliga garantier mot den befarade spekulationen på

statskassans bekostnad torde ernås dels genom den av mig föreslagna be­

gränsningen av avräkningsförfarandet och dels genom den från kommitté­

förslaget något avvikande utformningen av de förut berörda anståndsregler-

na, som kommer att av mig förordas. Det har i några av de avgivna yttran­

dena uttalats, att det icke skulle vara i princip riktigt att, såsom nu förut­

satts, ensidigt medgiva endast en nedräkning av värdena. Detta föranleder

mig att åter erinra därom att med avräkningsreglerna avses ett tillrättaläg­

gande i värderingshänseende av en beskattningsmetod, som i statens intresse

givits en mera summarisk utformning, och att med hänsyn härtill staten

uppenbarligen icke kan hava samma anspråk som de skattskyldiga att till

sin fördel åberopa dylika supplerande regler.

Enligt de nu berörda reglerna om avräkning för värdeförlust förutsättes

såsom nämnts, att arvskiftesinstrument lägges till grund för arvsskattens be­

stämmande. Detta innebär, att det måste vara fråga om fall då arvlåtaren

efterlämnat flera arvingar eller universella testamentstagare än en. För det

fall då, sedan eventuella legat utgått, kvarlåtenskapen tillfaller endast en

arvinge eller universell testamentstagare hava i förslaget upptagits särskilda

bestämmelser, enligt vilka avräkning medgives för värdenedgång, som in­

träffat inom fyra månader efter arvlåtarens död eller, om bouppteckning

dessförinnan ingivits, före ingivandet. Dessa bestämmelser finner jag väl av­

vägda. Enligt förslaget skall beträffande grunderna för avräkningen de för

arvskiftesfallen förordade bestämmelserna äga motsvarande tillämpning.

Självfallet föreslår jag även i nu avsedda fall samma begränsningar i avräk­

ningsförfarandet, som för arvskiftesfallen förut angivits. Kommittén fram­

håller att, örn jämte arvingen eller testamentstagaren efterlevande make fin­

nes, det först i och med att bodelning förrättas blir bestämt, vilken egendom

arvingen eller testamentstagaren erhåller, men att kommittén dock funnit

rätten att påkalla avräkning böra även i detta fall begränsas till sådan värde­

nedgång, som inträffat före bouppteckningens ingivande för registrering och

i varje fall inom den härför regelmässigt tillmätta tiden av fyra månader från

dödsfallet. I det av styrelsen för Sveriges advokatsamfund avgivna yttrandet

anmärkes, att den för arvskiftesfallen föreslagna längre tidrymden av åtta

månader borde göras tillämplig jämväl i nu åsyftade fall. Denna åsikt finner

jag mig böra biträda och föreslår därför beträffande nu avsedda fall infö­

rande av särskilda bestämmelser av den innebörd som i nämnda yttrande an­

givits. Av skäl, som förut anförts för avräkningsrättens begränsande — när

flera successorer finnas — till fall då arvskiftet lägges till grund för skattens

bestämmande, har jag utgått från alt den till bodelningsfallen utsträckta

rätten till avräkning icke skall kunna göras gällande med mindre bodelnings-

handlingen i skatteärendet åberopas för bestämmande av arvingens eller

testamentstagarens lott. Då efterlevande makes andel är skattefri, bör givet-

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

vis rätt att påkalla avräkning tillkomma endast arvingen eller den univer­

sel^ testamentstagaren.

Såsom framgår av översikten över kommittéförslaget hava i detsamma upp­

tagits särskilda bestämmelser angående avräkning för värdenedgång å egen­

dom, som tillagts någon såsom legat. Jag har icke funnit skäl att, på sätt

som skett i kommitténs förslag, inskränka tillämpningen av stadgandena i

27 § 3 mom. första stycket till endast legat av oskifto. Vidare hava ifråga­

varande bestämmelser omredigerats dels i syfte att förtydliga författnings­

texten och dels för fastställande av att legataries rätt att påkalla avräkning

icke i något fall skall vara beroende av att arvskifte lägges till grund för be­

stämmande av de lotter i boet, som tillkomma arvingar eller universella

testamentstagare. Beträffande den vidtagna överarbetningen torde jag kunna

inskränka mig till att hänvisa till den av mig föreslagna författningstexten.

Härefter återgår jag till de av kommittén föreslagna anståndsbestämmel-

serna (17 § i förslaget). Mot den utformning kommittén givit dessa regler

har särskilt anmärkts, att de lämnade visst utrymme för spekulation på

statskassans bekostnad. Det kunde befaras, att anståndsreglema i många

fall bleve utnyttjade för öppethållande av möjligheten att påkalla avräkning

för eventuellt inträffande värdenedgång, så mycket mer som eventuell värde­

ökning ej skulle beskattas. Anståndsreglema skulle ock, har vidare fram­

hållits, kunna komma att missbrukas endast i syfte att under respittiden

utvinna ränta å skattebeloppet. Det synes icke kunna frånkommas att, om

anståndsreglema och reglerna för avräkning av värdeförlust helt utforma­

des i enlighet med kommitténs förslag, de sålunda uttalade farhågorna vore

i viss mån berättigade.

Enligt kommitténs förslag har för tillämpning av anståndsreglema i första

hand uppställts såsom villkor, att den blivande skifteshandlingen skall kunna

antagas föranleda ändrade grunder för skattens beräknande. En sådan före­

skrift innebär, att anståndsreglema icke få annat självständigt ändamål än

att möjliggöra lotternas fastställande i anslutning till den verkliga delningen

av boet. Denna begränsning lärer icke kunna anses i princip riktig, om man

beaktar att förhandenvaron av arvskifteshandling skall utgöra förutsättning

icke blott för möjligheten att vid fastställande av lotterna frångå legala del-

ningsgrunder utan även — såvitt gäller arvingars och universella testaments-

tagares förvärv — för möjligheten att påkalla avräkning för värdeförluster

i tiden efter dödsfallet. Kommittén uttalar, att det angivna förbehållet för

rätt till anstånd har ansetts vara av vikt till förebyggande av missbruk, då

anstånd eljest kunde begäras utan annat syfte än att för räntevinst uppskjuta

skattemedlens utbetalande under längsta möjliga tid. Visserligen kan för­

behållet innefatta viss garanti häremot. Det synes mig dock svårt att bortse

från att förbehållet också måste få verkningar, som förefalla föga tillfreds­

ställande. Om delägarna i ett dödsbo kunna göra sannolikt, att ett blivande

arvskifte kommer att innefatta avvikelse från den provisoriska delningen,

skulle sålunda bodelägarna — huru obetydlig avvikelsen än må vara — hava

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

79

rätt till anstånd och därmed även möjlighet att få tillgodoräkna sig kom­

mande värdeförluster, medan i andra fall sådan möjlighet skulle vara beta­

gen bodelägarna även örn det icke på något sätt kunde tillräknas dem så­

som försummelse att skifte icke medhunnits. En sådan ordning måste, så­

vitt jag kan finna, hava till följd att avräkningsreglerna endast i mera be­

gränsad utsträckning skulle komma att fylla det med dem avsedda ända­

målet. Med hänsyn till den mer eller mindre vaga innebörd, som alltid måste

givas ett sådant villkor för rätten till anstånd som det av kommittén upp­

ställda, lärer vidare den omständigheten att med villkorets uppfyllande även

skulle följa en särskild fördel, nämligen rätten att påkalla avräkning för

värdeförlust, kunna vara ägnad att gynna de mindre nogräknade bland de

skattskyldiga.

Med hänsyn till vad nu anförts bör enligt min mening rätten till anstånd

för företeende av arvskiftesinstrument stå till förfogande icke blott för

möjliggörande av en till den verkliga delningen ansluten lottläggning utan

även i fall då arvskifte ännu icke medhunnits och bodelägarna önska i skatte­

ärendet åberopa den blivande skifteshandlingen endast i syfte att få tillgodo­

räkna sig före skiftet inträffande värdeförluster. Någon anledning att — på

sätt av Svea hovrätt ifrågasatts — anordna förfarandet i anståndsärendena

olika allteftersom ändamålet med anståndet är det ena eller det andra av

de nu angivna torde icke förefinnas. För en framställning örn anstånd skall

sålunda icke behöva angivas annat skäl än alt skifte icke medhunnits, och

anståndet skall följaktligen — oavsett vad som må hava närmare uppgivits

angående anledningen till detsamma — föranleda icke blott lotternas fast­

ställande i enlighet med ett inom anståndstiden framlagt skifte utan även,

om det påkallas, avräkning för värdeförlust i tiden före skiftet. Det torde i

konsekvens härmed icke heller finnas skäl till annat än att i alla förekom­

mande fall tillägga varje enskild arvinge eller testamentstagare rätt att på­

kalla anstånd. Enligt kommitténs förslag skall sådan rätt tillkomma även

boutredningsman. Då i detta avseende en testamentsexekutör synes böra

vara jämställd med boutredningsman, har behörighet att begära anstånd

tillagts jämväl testamentsexekutör.

Örn anståndsrättens utnyttjande för otillbörlig spekulation i värdeförlus­

ter torde enligt min mening icke med fog kunna bliva tal med mindre de

skattskyldiga, då anstånd begäres, antingen förtiga förhandenvaron av ett

redan förrättat skifte eller ock underlåtit att förrätta skifte ehuru hinder här­

för ej förelegat. Den begränsning av avräkningsreglerna, som av mig före­

slagits, torde vara ägnad att väsentligen undanröja farhågorna för sådan

otillbörlig spekulation. För en dylik lärer nämligen ringa utrymme finnas

örn, såsom jag förordat, en värdenedgång, som håller sig inom ramen för

mindre fluktuationer på hörsmarknaden, icke skall vinna avseende. Till

förebyggande av att anståndsreglcrna utnyttjas endast för utvinnande av

riinta å skattebeloppet under respittiden anser jag mig emellertid böra före­

slå införande av skyldighet att för sagda tid gälda ränta å de skattebelopp,

som uttages. En bestämmelse av sådant innehåll lärer även komma att verk-

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

samt bidraga till att anståndsreglema icke heller missbrukas för spekulation

i nedgång av börs värden.

I fråga om beräkningen av anståndsräntan föreslår jag, att — liksom vid

anstånd med erläggande av fastställd skatt —- ränta skall erläggas efter den

procent, som Konungen fastställer i december varje år i anslutning till det

allmänna ränteläget att gälla för det påföljande året. Det måste uppenbarli­

gen vara till fördel örn den ränta, som skall utgivas, i möjligaste mån kom­

mer att motsvara den ränteintäkt å skattemedlen, som för den skattskyldige

är att påräkna under respittiden. En anståndsränta, som överstege under re-

spittiden påräknelig intäkt av skattemedlen, kunde däremot antagas i väsent­

lig mån avhålla från användande av anståndsrätten även då skäl för anstånd

funnes. Då anståndsräntan torde böra påföras först i sammanhang med fast­

ställande av skatten och gäldas samtidigt med denna, hava de stadganden,

som avse räntans beräknande och gäldande, fått sin plats bland bestämmel­

serna örn skattens fastställande och erläggande (52 §), och i 17 §, som inne­

håller anståndsreglema, har endast upptagits en hänvisning till berörda

stadganden. För förenkling av räntans debitering föreslås att, i den mån

skatten för de enskilda skattskyldiga skall förskjutas av dödsboet, den ränte-

debitering, som beskattningsmyndigheten har att verkställa, inskränkes till

ett angivande endast av det å den sammanlagda skatten belöpande räntebe-

loppet, vilket enligt de föreslagna reglerna jämväl skall förskjutas av boet.

Först när fråga blir om exekution hos någon enskild skattskyldig för utta­

gande av på honom belöpande ogulden ränta, blir en uppdelning av det to­

tala räntebeloppet erforderlig, vilken uppdelning då ankommer på den exe­

kutiva myndigheten. Beträffande innehållet i övrigt av de i fråga örn an­

ståndsräntan föreslagna stadgandena hänvisas till författningstexten.

De jämkningar i de av kommittén föreslagna anståndsreglema, som av

mig sålunda förordas, hava givetvis i alla avseenden tillämpning jämväl i

fråga örn anstånd för företeende av bodelningshandling.

Det bör vidare framhållas, att de nu föreslagna bestämmelserna innebära,

att den skattskyldige visserligen skall äga rätt till anstånd utan annat vill­

kor än att, om anståndet utsträckes utöver fyra månader, säkerhet för den

framtida skattebetalningen skall ställas. Bestämmandet av anståndets längd

skall däremot — i överensstämmelse med kommitténs förslag — med de be­

gränsningar som föreskrivas för de olika fallen ankomma på rätten eller

domaren. Såsom kommittén framhållit bör givetvis längre anstånd icke be­

viljas än som finnes erforderligt. I fråga om det till fyra månader begrän­

sade anståndet lärer man emellertid, såsom kommittén jämväl uttalat, hava

att förutse, att anståndet, såvitt ej särskilda omständigheter till annat för­

anleda, kommer att utsträckas till den utsatta maximitiden. I de fall åter,

då anståndet utsträckes utöver fyra månader, torde kunna förutsättas, att

mera ingående prövning ägnas frågan örn bestämmandet av anståndets

längd.

Enligt kommitténs förslag skall anstånd för företeende av arvskiftesin-

strument eller bodelningshandling icke föranleda uppskov med bouppteck-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

81

ningens registrering. I några av remissyttrandena har ansetts, att möjlig­

heten att få bouppteckningen inregistrerad utan att skatten erlägges ingåve

betänkligheter från fiskalisk synpunkt. Av skäl, som av kommittén anförts

och för vilka förut redogjorts, anser jag mig kunna ansluta mig till förslaget

i denna del.

Förutom de jämkningar av kommittéförslagets anståndsregler, som vid­

tagits i anslutning till vad nu anförts, har den föreslagna författningstexten

gjorts till föremål för en redaktionell överarbetning. Av de formella änd­

ringarna må endast en här beröras. Enligt förslaget skall begäran örn

anstånd framställas vid inlämnande av bouppteckning, därvid såsom vill­

kor för framställningens beaktande föreskrivits, att bouppteckningen skall

vara ingiven inom laga tid. Ordet »laga» har jag ansett böra ersättas med

»vederbörlig» för att därigenom må bliva tydligt utmärkt, att här åsyftas icke

endast den legala tiden för bouppteckningens ingivande utan även, i fall då

anstånd med densammas förrättande blivit beviljat, den alltefter anståndets

längd utsträckta tid, som då står till buds för bouppteckningens ingivande.

De i 16 § av kommitténs förslag upptagna bestämmelserna, enligt vilka i

motsats till vad nu gäller i skatteärendet åberopat arvskifte skall bliva nor­

merande för beskattningen även om detsamma icke redovisar hela boupp-

teckningsbehållningen, hava i yttrandena icke blivit föremål för några er­

inringar. För min del finner jag dessa bestämmelser ändamålsenliga. I en­

lighet med förslag i ett av yttrandena har i nämnda paragraf införts före­

skrift därom att arvskifteshandling, som åberopas för skattens bestämman­

de, skall vara åtföljd av bestyrkt avskrift. En motsvarande bestämmelse

bar beträffande bodelningshandling upptagits i 15 §.

Beskattning av s. k. successiva förvärv.

Gällande bestämmelser.

Det inträffar ofta, att en arvlåtare funnit anledning att genom testamenta­

risk föreskrift så förfoga över sin k var låtenskap, att densamma helt eller

delvis skall successivt komma flera personer till godo. Gällande arvsskatte­

lagstiftning tager endast i ringa utsträckning hänsyn till att den, som sålunda

fått sig egendom tillagd först i succession efter annan, icke tillföres den med

förvärvet följande skatteförmågan, förrän han i verkligheten kommer i åt­

njutande av egendomen. I lagberedningens förslag till lag örn testamente

framhålles, att man har att räkna med väsentligen fyra olika sätt för bere­

dande av förmån åt flera personer successivt, nämligen 1) äganderätt (fri

förfoganderätt) för den först berättigade till arvlåtarens kvarlåtenskap såsom

totalitet eller lill viss andel med rätt till sekundosuccession för viss eller vissa

andra personer, 2) äganderätt för den först berättigade till egendom, som gi-

ves såsom legat, med rätt för annan att succedera i samma egendom, 3) rätt

att besitta och nyttja kvarlåtenskapen eller viss andel därav eller särskild

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 19:1.

(j

82

Kungl. Majlis proposition nr 192.

egendom ur kvarlåtenskapen, under det att äganderätten därtill tillägges an­

nan, och 4) rätt att blott uppbära avkastningen eller räntan av egendom, var­

om sålunda är fråga. I lagberedningens nämnda förslag avhandlas ytterligare

ett fall av testamentariskt förordnande — här upptaget under beteckningen

5) — som likaledes ofta har sin grund däri att testator önskat låta sin egen­

dom successivt komma flera till godo, nämligen då enligt testamente egen­

dom skall först i framtiden nied äganderätt tillfalla av testator utsedd mot­

tagare utan att under mellantiden vara knuten till någon ägare. Merendels

lärer testator i sådant fall hava för mellantiden åt annan upplåtit antingen

nyttjanderätt eller ock endast rätt att uppbära avkastningen.

I gällande arvsskatteförordning finnas upptagna regler för beskattningens

anordnande i flera av de nu omnämnda fallen. Sålunda innehåller 12 § första

stycket bestämmelser avseende fallen under 3) och 4). Där stadgas, att, örn

någon erhållit nyttjanderätt eller rätt till avkomst eller annan förmån av egen­

dom men äganderätten därtill tillfallit annan, äganderätten och nyttjande-

rätten eller förmånen skola var för sig anses utgöra föremål, därå särskilda

värden skola beräknas. Skall nyttjanderätten eller förmånen tillkomma två

eller flera personer efter varandra, skall värdet av nyttjanderätten eller för­

månen i dess helhet inräknas i den första rättighetsinnehavarens lott. I 8 §

stadgas vidare, att egendomens värde skall minskas med den belastande rät­

tighetens kapitalvärde. Örn rättigheten på livstid tillkommer två eller flera

personer efter varandra skall dess kapitalvärde beräknas efter den yngstes

levnadsålder. I sådan händelse skall enligt 23 § rättigheten anses hava i sin

helhet tillfallit allenast en av de berättigade, och, om dessa tillhöra skilda

klasser i tariffen, beskattas efter den högsta klassen.

I 12 §:ns fall — d. v. s. fallen 3) och 4) —- uttages således nu redan vid

inregistrering av bouppteckning efter arvlåtaren skatt såväl för äganderätten

som för kapitalvärdet av den belastande nyttjande- eller avkomsträtten. Fik­

tionen att den belastande rättigheten, om den är successiv, anses såsom en hel­

het tillkomma den förste innehavaren innebär, att i dennes hand beskattas

även ännu icke aktuella förvärv. Oegentligheten av att beskatta äganderätten,

innan denna kommit ägaren till godo, har lagstiftaren sökt undgå sålunda,

att det enligt 46 § ålagts rättighetens innehavare att icke blott betala sin egen

skatt utan även förskjuta å äganderätten belöpande skatt. Vad rättighetens

innehavare sålunda utgivit för ägaren skall av denne återgäldas, då han

tillträder egendomen. Detta innebär, om rättigheten upplåtits på livstid, att

någon återbäring icke ifrågakommer förrän rättighetens innehavare avlidit.

Örn rättigheten upplåtits successivt antingen på viss tid eller på livstid, blir

den skatt, som av rättighetens förste innehavare förskjutits för ägaren, icke

återbetalad förrän den siste innehavarens rätt upphört. Den skatt, som — på

sätt nyss angivits —- av den förste innehavaren uttages för senare inneha­

vares förvärv, skall jämlikt 46 § återbäras, då den efterföljande innehavaren

tillträder sin rätt. Föreskriften att, örn de personer en successiv rättighet till­

faller, tillhöra olika skatteklasser, skatten bestämmes efter den högsta av

ifrågakommande klasser medför, att i sådant fall en skattskyldig på grund

Kungl. Mcij:ts proposition nr 192.

83

av den för honom ovidkommande omständigheten, att rättigheten gjorts suc­

cessiv, får betala mer än örn hans eget skyldskapsförhållande till testator lagts

till grund för skatteberäkningen.

De i praktiken vanligast förekommande av de i det föregående under 5)

omnämnda fallen äro i nuvarande arvsskatteförordning behandlade i 13 §.

Där stadgas, att om i testamente är förordnat, att någon skall erhålla nytt-

janderätten till egendom eller njuta avkomsten därav samt att äganderätten

till egendomen vid dennes död eller annan framtida tidpunkt skall tillkom­

ma testamentsgivarens då levande arvingar eller andra då levande personer,

och det förty, då arvsskatt vid testamentsgivarens frånfälle skall erläggas,

icke med ledning av testamentet kan avgöras, vilken eller vilka personer kom­

ma att varda ägare till egendomen, endast värdet av nyttjanderätten eller för­

månen skall beräknas såsom tillgång i boet efter testamentsgivaren. Innebär

förordnandet, att nyttjanderätten eller förmånen skall tillkomma två eller

flera personer var efter annan, beräknas värdet av den nyttjanderätt eller för­

mån, som på grund av innehavares dödsfall sålunda övergår till ny inneha­

vare, såsom tillgång i den avlidnes bo. När äganderätten till egendomen en­

ligt testamentet tillfaller den eller de därtill berättigade vid nyttjanderättsha-

vares eller förmånstagares död, skall äganderätten anses såsom tillgång i boet

efter denne. Om nyttjande- eller avkomsträtten vid annan tidpunkt än inne­

havarens död antingen övergår till ny innehavare eller ock upphör och där­

med äganderätt uppkommer för den av testator utsedde mottagaren, skall en­

ligt 29 § c) skattskyldighet anses inträda vid tidpunkten för tillträdet. I så­

dant fall uttages skatten på grundval av deklaration.

I 13 § arvsskatteförordningen har alltså föreskrivits att, då en innehavare

av nyttjande- eller avkomsträtt avlider, såsom tillgång i hans bo skall beräk­

nas antingen en rättighet, som tillkommit honom endast under hans livstid

eller ock en äganderätt, som han aldrig innehaft. Detta innebär, att man grun­

dar beskattningen på fiktioner, stridande mot civilrättsliga regler om vad som

är att hänföra till dödsbo, och medför — till följd av den i 46 § upptagna

bestämmelsen örn skyldighet för dödsbo att förskjuta vid boupptecknings in­

registrering utgående skatt — att den avlidne rättighetsinnehavarens dödsbo

har att förskottsvis utgiva skatt för annans, boet ovidkommande förvärv.

Såsom framgår av vad nu anförts avse icke bestämmelserna i 13 § samt­

liga fall, då enligt testamente egendom skall först i framtiden tillfalla av

testator utsedd mottagare utan endast de vanligaste av dessa fall, nämligen

då testator för mellantiden åt annan upplåtit nyttjanderätt eller annan be­

gränsad rätt till egendomen. För andra fall av framskjutna äganderättsför-

värv finnas för närvarande icke några beskattningsregler.

Kommittén.

Efter att hava berört vissa svårigheter, som i rättspraxis uppkommit i frå­

ga om gränsdragningen mellan 12 och 13 §§:nas tillämplighetsområden, åter­

ger kommittén ett av lagberedningen i dess förslag till lag örn testamente

m. m. gjort uttalande av följande innehåll:

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

För den händelse lagberedningens ifrågavarande förslag blir upphöjt till

lag och sålunda tillåtligheten av framskjutna äganderättsförvärv uttryckli­

gen fastslås, lärer även i framtiden en bestämmelse vara erforderlig, vil­

ken — såsom 13 § arvsskatteförordningen — lämnar möjlighet att erlägga

skatten för den genom testamente förvärvade äganderätten vid senare tid­

punkt än testators död. Det torde emellertid böra tagas under övervägande,

var gränsen lämpligen bör dragas mellan de fall, där skatten för äganderät­

ten skall erläggas vid testators död (12 §) och de fall, där denna skatt skall

erläggas först framdeles (13 §). Såsom förut framhållits råder nu i detta

avseende stor oklarhet, vilken delvis torde bero på att de civilrättsliga frå­

gor, vilka här kunna vara av betydelse, icke varit tillräckligt utredda. I sam­

band härmed synes det ock böra bliva föremål för omprövning, huruvida

skatt skall vid testators död uttagas för en äganderätt, som genom en åt an­

nan person upplåten nyttjande- eller avkomsträtt tillsvidare berövats det

väsentliga av sitt innehåll.

Kommittén finner för sin del, att det sätt, varpå beskattningen av de un­

der 3), 4) och 5) upptagna fallen av successiva förvärv ordnats i gällande

arvsskatteförordning, knappast kan anses lyckligt. Det har för kommittén

framstått som synnerligen angeläget att finna en tillfredsställande lösning

av ifrågavarande beskattningsspörsmål efter en linje, som redan för 1914

års lagstiftare framstod såsom den principiellt riktiga, d. v. s. att alltid upp­

skjuta skattskyldigheten till den tidpunkt, då vederbörande arvinge eller testa­

mentstagare tillträder sitt förvärv. Att man är 1914 icke ansåg sig kunna

tillämpa beskattningsreglerna i 13 g även för de i 12 § behandlade fallen av

successiva förvärv på den grund, att detta skulle bliva alltför besvärande för

domstolarna, finner kommittén naturligt med hänsyn till den metod för skat­

tens uttagande, som i de vanligaste av 13 §:ns fall kommer till användning.

Annorlunda ställer det sig enligt kommitténs mening om en enklare metod

för skattens uttagande först vid tiden för förvärvet kunde genomföras. Kom­

mittén erinrar örn att statskontoret i sitt remissyttrande över 1910 års be­

tänkande förordade, att i 13 §:ns fall deklarationsförfarandet skulle i full

utsträckning anlitas, men att föredragande departementschefen fann en .så­

dan anordning — ehuru enkel och med det föreliggande författningsförslaget

konsekvent — icke tillrådlig av fiskaliska skäl. Kommittén uttalar, att svå­

righeten att så anordna en framskjuten beskattning, att fiskaliska intressen

icke äventyras, alltjämt kvarstår, samt att erfarenheten torde hava givit vid

handen, att de garantier man år 1914 i detta avseende trodde sig hava vun­

nit genom bestämmelserna i 13 § visat sig otillräckliga.

Till belysande härav åberopar kommittén en av advokatfiskalen vid Svea

hovrätt verkställd undersökning, avseende i vilken utsträckning under åren

1922—1932 vid Stockholms rådhusrätt äganderätt, som jämlikt 13 § bort

anses som tillgång i avkomsttagares bo, blivit beskattad vid inregistrering av

bouppteckningen efter denna. Undersökningen utvisade, att äganderätten

blivit beskattad allenast i cirka 50 % av de fall, där så bort ske. Under ifrå­

gavarande tid hade sålunda äganderätt till ett värde av något mer än 8 milj.

kronor lämnats obeskattad och i intet fall hade felande arvsskatt kunnat in­

drivas.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

alltid måste innebära en viss omgång samt att örn en sådan omgång utan

olägenhet kan undvikas detta från praktiska synpunkter är en fördel. En­

ligt kommitténs förslag skall, om en del av en arvinges förvärv beskattas

först vid framtida tidpunkt, vad som därvid blir föremål för skatt räknas

såsom en särskild lott. Den risk, som med hänsyn härtill kan förefinna^

för att en arvlåtare belastar en arvinges egendom i syfte att på sådant sätt

bereda denne den minskning av arvsskatten, vilken på grund av skattens

progressivitet blir en följd av egendomens uppdelande på skilda lotter, an­

ser kommittén i hög grad minskas genom den nyss omnämnda bestäm­

melsen, att skattskyldighet omedelbart inträder för belastad egendom, örn

ägaren i den utsträckning förut nämnts samtidigt erhåller annan egendom.

Till förebyggande av att en arvlåtare belastar egendom endast i syfte att

på nu angivet sätt åstadkomma skattelindring har vidare föreskrivits, att

upplåtelser av belastande rättigheter på viss tid understigande fem år icke

skola medföra, att beskattningen av äganderätten framflyttas. Det torde

nämligen enligt kommitténs mening finnas särskild anledning att antaga,

att upplåtelse på så kort tid skett i illojalt syfte.

Till belysande av den närmare innebörden av nu angivna regler i förslaget

anför kommittén ett pär exempel; beträffande dessa må hänvisas till betän­

kandet (sid. 87—88).

I fråga om den förut berörda föreskriften att äganderätt eller rättighet,

som först framdeles beskattas, alltid skall räknas såsom en särskild lott

framhåller kommittén, att sådan egendom självfallet måste särskiljas från

egendom, för vilken skattskyldighet inträtt vid arvlåtares död. En annan

fråga är, uttalar kommittén, huruvida den särskilda lott, som tills vidare läm­

nas fri från skatt, skall sammanläggas med annan från samme arvlåtare

tidigare förvärvad egendom. Detta bör emellertid enligt kommitténs mening

icke ske, enär ofta lång tid förflyter mellan de båda förvärven, och man där­

för icke kan räkna med att den skatteförmåga det tidigare förvärvet en gång

medfört alltjämt föreligger vid tiden för det senare förvärvets beskattning.

Om det oaktat en föreskrift skulle givas om sammanläggning, skulle detta

hava sin grund i fiskaliska hänsyn, d. v. s. farhågor för att en arvlåtare an­

ordnar framskjutna förvärv uteslutande i syfte att därigenom splittra lot­

terna i boet och på sådant sätt bereda arvingarna skattelindring. Kommittén

anser emellertid, att de nyssnämnda, i 6 § angivna villkoren för uppskov med

beskattning böra giva erforderliga garantier mot dylika missbruk.

Från huvudregeln, att skattskyldighet för belastad äganderätt skall inträda

först vid den tidpunkt, då belastningen upphör, föreslås ytterligare två un­

dantag. Sålunda har föreskrivits, att om enligt förordnande i testamente å

egendomen belöpande skatt skall gäldas av dödsboet eller eljest av annan än

den egendomen tillfaller något uppskov med beskattningen icke skall äga

rum. Något skäl härtill har i sådant fall icke ansetts föreligga.

I andra stycket av förevarande paragraf i kommittéförslaget hava vidare

upptagits bestämmelser, enligt vilka belastad egendom på framställning av

ägaren skall kunna beskattas såsom hade skattskyldighet inträtt redan vid

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

bestämd tid upplåten rätt. Kommittén anser emellertid, att även med denna

begränsning kontrollen kommer att omfatta alla de fall av successiva förvärv

av ifrågavarande slag, med vilka man i praktiken har att räkna. Uppgift

skall lämnas, då domstolen meddelar slutligt beslut i ärende angående fast­

ställande av skatt för egendom, för vilken inträde av skattskyldighet är att

räkna från arvlåtarens (testators) död. Detta innebär, att uppgiften i regel

skall lämnas i samband med inregistreringen av bouppteckningen efter

denne. Även örn därvid icke blir fråga örn fastställande av någon arvs­

skatt, exempelvis på grund av att skattskyldighet ännu icke inträtt för boets

egendom eller eljest någon skattepliktig lott icke finnes, föreligger uppgifts-

skyldighet.

Utan fiskaliska olägenheter har uppgiftsskyldigheten ansetts kunna ute­

slutas i fall, då behållningen i dödsboet icke överstiger 3,000 kronor. Upp­

giften skall avse samtliga successiva förvärv i boet och avlämnas endast en

gång för varje dödsbo. Uppgiftsskyldighet för senare innehavares förvärv

av en rättighet har .sålunda icke ålagts för var gång en successiv rätt blir

föremål för beskattning.

Enligt förslaget skall, där rättighet upplåtits på livstid, uppgift insändas

till advokatfiskalerna i samtliga hovrätter och, där rättigheten upplåtits på

viss bestämd tid, till den advokatfiskal som har att verkställa granskning av

underrättens protokoll i skatteärendet.

Beträffande sättet för kontrollens utövande anföres i betänkandet i huvud­

sak följande:

Kommittén Ilar icke velat föreslå några särskilda regler för det inkomna

uppgiftsmaterialets ordnande vid advokatfiskalsämbetena utan ansett detta

böra få ankomma på advokatfiskalerna och verkställas på sätt dessa finna

mest ändamålsenligt. Enligt kommitténs förmenande bör uppgiftsmaterialet

bliva överskådligt och kontrollförfarandet enkelt att tillämpa om inkomna

uppgifter uppklistras pa kartonger och sedan uppläggas såsom kortregister,

varefter de, såvitt fråga är örn på livstid upplåtna rättigheter, ordnas al­

fabetiskt efter de första rättighetsinnehavarnas tillnamn. Vid granskningen

av till hovrätten insända renovationsexemplar av underrätternas bouppteck-

ningsprotokoll kontrollerar vederbörande granskare, huruvida den avlidnes

namn återfinnes i registret. Kommittén har icke förbisett, att kontrollen kan

försvåras eller rent av omöjliggöras genom namnbyte av rättighetsinnehava-

ren. Såvitt gäller det vanligaste fallet av namnbyte, nämligen det som föran-

ledes av kvinnas giftermål, vill kommittén emellertid erinra örn föreskriften

i 62 § av förslaget till förordning örn arvs- och gåvoskatt att, örn arvlåtaren

är gift kvinna, i bouppteckningsprotokollet skall antecknas jämväl hennes

namn som ogift. Nämnda föreskrift har givits i syfte att göra nu ifrågava­

rande kontroll effektiv även för det fall, att en kvinnlig rättighetsinnehavare

efter rättighetens upplåtelse genom giftermål erhållit annat namn.

För att vid omförmälda granskning underlätta identifieringen av avliden

rättighetsinnehavare har vidare i nyssnämnda paragraf av kommitténs för­

slag till förordning örn arvs- och gåvoskatt föreskrivits, att i houpptecknings-

protokollet skall antecknas bland annat arvlåtarens födelsetid.

Till vederbörande advokatfiskalsämbete insända uppgifter, som avse p å

viss tid upplåtna rättigheter, kunna lämpligen sammanföras till ett sär­

skilt register och ordnas i grupper efter upplåtelsetidens längd, exempelvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

89

en grupp för rättighetsupplåtelser på 6—10 år, en för upplåtelser på 11—15

år o. s. v. På lämpliga tider undersökes med ledning av från vederbörande

underrätt inkommet renovationsexemplar av bouppteckningsprotokollet hu­

ruvida, sedan tiden för en rättighetsupplåtelse utgått, föreskriven deklara­

tion rörande äganderättsförvärvet eller senare innehav av rättigheten blivit

avgiven.

Efter den nu lämnade redogörelsen återstå de inledningsvis under punkter­

na 1) och 2) angivna sätten för beredande av förmån åt flera personer suc­

cessivt.

Det förstnämnda fallet avser såsom förut berörts, att äganderätt (fri för­

foganderätt) till arvlåtarens kvarlåtenskap såsom totalitet eller till viss del

därav tillkommer den först berättigade med rätt till sekundosuccession för

viss eller vissa andra personer. Härvid avses med fri förfoganderätt den rätt,

som enligt 2 kap. lagen om arv tillkommer efterlevande make eller den mot­

svarande rätt, som i fall av testamentarisk sekundosuccession tillkommer den

förste successorn, vilken därvid kan vara annan än efterlevande make.

För de fall av fria förfoganderättsupplåtelser, med vilka man i praktiken

har att räkna — d. v. s. upplåtelser på livstid — finnas regler i 12 § andra

stycket och 14 § gällande arvsskatteförordning. Sålunda skall enligt först­

nämnda lagrum upplåtelse av egendom med fri förfoganderätt under inne­

havarens livstid behandlas såsom äganderätt. I 14 § stadgas, att bland till­

gångarna i dödsbo skall inräknas egendom, som den avlidne innehaft med

fri förfoganderätt under sin livstid. Detta innebär, att enligt nuvarande be­

stämmelser skattskyldighet för sekundosuccessorn kommer att inträda först

vid den föregående innehavarens död.

I 8 § första stycket av kommitténs förslag stadgas nu att, om enligt testa­

mente eller på grund av bestämmelserna i 2 kap. lagen om arv egendom,

som tillfallit någon med äganderätt (fri förfoganderätt), därefter skall med

äganderätt övergå å annan eller å flera efter varandra, skattskyldighet för se­

nare ägares förvärv inträder då den föregåendes rätt upphör.

Kommittén framhåller, att den fria förfoganderätt till arvlåtarens kvarlå­

tenskap, som tillkommer den förste successorn, vanligen torde avse totala

kvarlåtenskapen, viss kvotdel därav eller överskott, som uppkommer sedan

legat utgått. Emellertid kan, uttalar kommittén, en arvlåtare även anlita det i

det föregående under punkten 2) omförmälda sättet för beredande av suc­

cessiva förmåner, d. v. s. äganderätt för den först berättigade till egendom,

som gives såsom legat, med rätt för annan att succedera i samma egendom.

Härom anföres i betänkandet:

I regel avses med ett dylikt testamentariskt förordnande, att egendomen

skall oförminskad övergå till sekundosuccessorn. Sådana fall av successiva

förvärv, som alltså icke äro förbundna med fri förfoganderätt och för vilka

såsom lagberedningen framhåller det vanliga familjefideikommisset kan an­

ses typiskt, hava upptagits i 8 § andra stycket av förslaget. Emellertid torde.

örn än i mera sällsynta undantagsfall, kunna förekomma, alt förste succes­

sorn tillagts rätt att fritt förfoga även över den av honom såsom legat inne­

havda egendomen, i vilket fall förordnandet således innebär, att endast vad

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

av egendomen återstår efter upphörandet av hans rätt skall övergå å sekundo-

successorn. Med hänsyn härtill har, ehuru stadgandet i 8 § första stycket

närmast avser sådana fall, då förste successorns fång är universellt, åt detta

stadgande givits sådan avfattning, att därunder ingå även sådana fall, då

den förste successorn såsom legatarie innehaft egendomen med fri förfo­

ganderätt.

Enligt förslaget skall liksom nu den fria förfoganderätt, som på livstid till­

lagts den förste successorn, vid hans död upptagas såsom tillgång i boet efter

honom och blir följaktligen arvsbeskattad i enahanda ordning som de till­

gångar i dödsboet, vilka icke äro föremål för sekundosuccession. Något an­

litande av deklarationsinstitutet ifrågakoimner således icke för andra än de

fall, då förfoganderätten avser annan tid än den berättigades livstid. Då —

såsom kommittén framhållit — dessa fall huvudsakligen äro av endast teore­

tiskt intresse, överensstämmer förslaget i allt väsentligt med vad som för när­

varande gäller.

De fall av successiva förvärv, som utgöras av äganderättslegat med förbe­

håll örn att egendomen skall oförminskad övergå till sekundosuccessorn, be­

handlas såsom förut nämnts i 8 § andra stycket av kommitténs förslag.

I betänkandet anföres i förevarande hänseende följande:

På sätt lagberedningen anfört lärer man — med den begränsning som en­

ligt 1 kap. 2 § lagen om testamente föreligger i en testators rätt att förordna

till förmån för ofödda — icke i större utsträckning behöva räkna med andra

successiva äganderättslegat av nu angivet slag än fideikommissrätt. Vad som

enligt K. F. 1914 inbegripes under fideikommissrätt har varit föremål för

tvekan. Med det system för beskattning av framtida förvärv, som kommitténs

förslag innehåller, föreligger icke någon anledning att ur arvsskattesynpunkt

göra åtskillnad mellan de vanliga s. k. perpetuel^ familjefideikommissen och

andra successiva äganderättslegat, som givits under villkor att egendomen

skall oförminskad övergå. Med hänsyn härtill har kommittén i 8 § andra

stycket upptagit gemensamma bestämmelser för dem båda. Enligt dessa

skall, då viss egendom tillagts två eller flera efter varandra med fideikommiss­

rätt eller eljest under villkor att egendomen skall oförminskad övergå från

den ene till den andre, vad i första stycket av samma paragraf stadgas äga

motsvarande tillämpning, d. v. s. skattskyldighet för senare successors för­

värv inträder först då den föregåendes rätt upphör. I paragrafens tredje

stycke har för tydlighetens skull angivits, att där någon efter upphörande av

fideikommissrätt eller därmed jämställd rätt bekommer egendomen till full

ägo, skattskyldighet därför skall inträda vid tiden för förvärvet. Ehuru stad­

gandet i 8 § andra stycket innehåller samma regel, som enligt första stycket

gäller för beskattning av där avsedda framskjutna äganderättsförvärv, har

kommittén av författningstekniska och andra praktiska skäl funnit det lämp­

ligt att särskilja de fall av successiva äganderättslegat, där egendomen skall

bibehållas oförminskad.

Särskilda bestämmelser gälla för närvarande för arvsbeskattning av egen­

dom, vilken bekommits med fideikommissrätt. Enligt dessa förutsättes, att

skattskyldighet för sådan egendom inträder först, då den föregående inne­

havarens rätt upphör. Detta innebär alltså i princip, att beskattningen redan

nu uppskjutes till senare tidpunkt än fideikommissupplåtarens död. Emel­

lertid är beskattningen olika anordnad, allteftersom fråga är om fideikommiss

i fast eller lös egendom. Förstnämnda slag av fideikommiss med därtill hö-

Kunni Maj:ts proposition nr 192.

91

rande gäld behandlas såsom ett helt för sig sålunda, att detsamma alltid be­

traktas såsom en särskild lott. Denna tages icke till beskattning samtidigt

med boet efter föregående innehavaren utan då ansökan.örn lagfart å fidei­

kommisset göres. Fideikommiss i lös egendom åter inräknas bland till­

gångarna i boet efter föregående innehavaren och sammanlägges sålunda

med vad den nye fideikommissarien i övrigt kan erhålla ur samma bo,

dock att behållningen i dödsboet icke får upptagas lägre än värdet å fidei­

kommissegendomen.

Bestämmelsen att fideikommiss i fast egendom alltid skall behandlas så­

som en särskild lott tillkom redan genom 1894 års stämpelförordning. Såsom

stöd härför anförde 1893 års kommitterade dels att, örn fideikommisset hän­

fördes till boet, en brist i detta kunde medföra, att fideikommissrätten bleve

skattefri eller för varje fall blott delvis beskattad, dels ock att en skyldighet

för boet att gälda även den på fideikommisset belöpande arvsskatten kunde

för dödsboet bliva alltför betungande.

Ofta inträffar att en fideikommissarie utom fideikommissrätten erhåller

egendom i arv efter föregående fideikommissarien. I sådant fall föreligga

två skilda, från olika arvlåtare härrörande förvärv. Den nu gällande bestäm­

melsen, att fideikommiss i fast egendom skall beskattas såsom en särskild

lott, står således i överensstämmelse med den för arvsbeskattningen grund­

läggande principen, att förvärv från skilda arvlåtare beskattas var för sig..

Kommittén har i förslaget upptagit en föreskrift örn att framskjutna för­

värv i alla förekommande fall böra behandlas såsom särskilda lotter, varige­

nom skyldigheten att förskjuta å sådana lotter belöpande skatt kunnat av­

lyftas från dödsboet. Följaktligen finnes icke vidare någon anledning att

beträffande fideikommissrätt, evad den gäller fast eller lös egendom, i nu före­

varande hänseenden giva särskilda regler utöver dem, som gälla för fram­

skjutna förvärv i allmänhet. Förut har framhållits, hurusom enligt kommit­

téns förslag de fall av framskjutna förvärv, som avses i 6, 7 och 9 §§, skola be­

skattas efter avgivande av deklaration, något som i sällsynta undantagsfall

gäller även de i 8 § första stycket behandlade.

I de under 8 § andra stycket avhandlade fallen av framtida förvärv skall

enligt förslaget skatt alltid uttagas på grundval av deklaration. Någon an­

ledning att för fideikommiss i fast egendom bibehålla en särskild anordning

för arvsskattens uttagande föreligger enligt kommitténs mening icke. En

fullt tillfredsställande kontroll över dess behöriga erläggande synes ändå kun­

na vinnas. Redan genom den lagfartsplikt, som lagfartsförordningen stadgar

för ifrågavarande fång, torde vara tillräckligt sörjt för att dessa antingen di­

rekt eller genom annan myndighets medverkan komma till vederbörande be-

skattningsdomstols kännedom. Men vidare har i 50 § av kommitténs förslag

införts den bestämmelsen att, örn någon på livstid innehaft egendom med

sådan rätt som avses i 8 § andra stycket, bouppteckningen efter honom skall

vara åtföljd av skriftlig uppgift örn fullständiga namnet å elen, till vilken

egendomen övergått, ävensom hans hemvist. Av 45 g framgår att deklara­

tion skall avgivas lill samma domstol, vid vilken bouppteckningen inregistre­

ras. Det torde slutligen här böra anmärkas, att föreskriften örn arvsskattens

uttagande för fast egendom av fideikommissnatur i samband med lagfarten

innebär, att arvsskatteärendet icke kommer att handläggas av rätten utan av

inskrivningsdomaren. Kommittén har icke kunnat finna en sådan dualism

i fråga örn arvsskatteärendens handläggning tillfredsställande. På sätt i an­

nat sammanhang skall närmare avhandlas har kommittén tvärtom funnit

det angeläget att lägga alla ärenden örn fastställande av arvs- och gåvoskatt

under domstolarna.

92

Kungl. Majlis proposition nr 192.

I anslutning till den nu lämnade redogörelsen må erinras, att enligt före­

skrift i 24 § andra stycket av förslaget egendom, som förvärvas med fidei­

kommissrätt eller eljest under villkor att egendomen skall oförminskad övergå

till efterföljande innehavare, skall uppskattas såsom örn egendomen be­

kommits med nyttjanderätt. Såvitt gäller fideikommissrätt innehåller nuva­

rande förordning en motsvarande bestämmelse.

Yttrandena.

I flertalet av de avgivna yttrandena hava några erinringar icke fram­

ställts mot kommitténs förslag i förevarande delar. I den mån anmärkningar

förekomma, rikta sig dessa väsentligen mot bestämmelserna i 6 § i förslaget.

I de fall, där dessa bestämmelser blivit föremål för en mera ingående kritik,

har detta skett från praktiska och fiskaliska utgångspunkter, och förslagets

regler om tiden för skattskyldighetens inträde hava därvid i allmänhet er­

känts såsom principiellt riktiga. Mot reglerna i 7 och 9 §§ i förslaget hava

endast framställts mindre anmärkningar av huvudsakligen redaktionell art.

I yttrandena förekomma icke några uttalanden, som direkt beröra bestäm­

melserna i 8 §.

Av yttrandena må här återgivas följande.

Svea hovrätt anmärker, att kommittén till förhindrande av illojala trans­

aktioner från de skattskyldigas sida sett sig nödsakad att från den i 6 §

uppställda huvudregeln om skattskyldighetens inträde först då äganderät­

ten blir fri från belastning stadga så väsentliga undantag att det kunde ifrå­

gasättas, huruvida den sålunda fastslagna principen förtjänade upprätthåll-

las, samt anför i anslutning härtill i huvudsak:

Om, såsom händelsen torde vara, dylika undantag av praktiska skäl måste

stadgas, förtjänar ett av advokatfiskalsämbetet vid hovrätten framfört mot­

förslag att övervägas. Detta förslag innebär, att väl liksom för närvarande

äganderättens av den belastande rättigheten reducerade värde medräknas

då vid arvlåtarens (testators) död arvsskatten bestämmes, men skyldigheten

att gälda den del av skatten, som belöper på detta värde, inträder först då

belastningen upphör. Skulle ägaren dessförinnan avlida, förfaller skyldig­

heten att gälda denna del av skatten och äganderättens värde i hans dödsbo

blir föremål för ny uppskattning. På detta sätt bliva de fiskaliska intressena

tillgodosedda, utan att skatt för äganderätten behöver erläggas, förrän den

verkat stärkande på skatteförmågan.

Den av kommittén föreslagna formen för kontroll över fullgörandet av

den deklarationsplikt, som föreslås beträffande uppskjuten beskattning vid

successivt förvärv, bleve synnerligen betungande för advokatfiskalema. Ur

praktisk synpunkt är avgjort att föredraga att, såsom advokatfiskalsämbetet

ifrågasatt, vid anordnande av sådan kontroll bygga på kyrkobokföringen.

Den nära till hands liggande invändningen att uppgiften i fråga är för kyrko-

bokföraren främmande vill hovrätten ej tillmäta avgörande betydelse, så

mycket mindre som fragan örn en omläggning av civilregistreringen står på

dagordningen.

Advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt uttalar i sitt av hovrätten åbe-

lopade yttrande, att kommitténs kritik av nu gällande bestämmelser örn be-

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

93

skattning av successiva förvärv måste anses principiellt befogad, men att

det kunde ifrågasättas, om kommittén funnit den lyckligaste lösningen av

ifrågavarande spörsmål. Ämbetet anser, att i 6 § upptagna undantag det ena

av innebörd, att skattskyldighet genast skall inträda då ägaren, förutom be­

lastad egendom, erhållit jämväl annan egendom till visst värde, och det

andra, avseende rättigheter upplåtna på viss tid understigande fem år, jämte

övriga i 6 § angivna undantag innefatta så väsentliga jämkningar i den av-

kommittén hävdade principen för skattskyldighetens inträde, att denna prin­

cip kunde sägas hava offrats för praktiska hänsyn. Ämbetet anför fortsätt­

ningsvis bland annat:

Det kan starkt ifrågasättas, huruvida framför allt den förstnämnda un­

dantagsbestämmelsen verkligen är ägnad att effektivt förhindra illojala

transaktioner av den art kommittén åsyftar. Det torde sålunda icke fordras

särskilt stor förslagenhet för att vid arvskifte, som skall läggas till grund för

beskattningen, skifta på ett sådant sätt att effekten av berörda bestämmelse

väsentligt minskas. Slutligen medföra de i förslagets b § stadgade undan­

tagen, att den för praxis besvärande skillnaden i behandlingen av de fall, som

avses i 12 och 13 §§ arvsskatteförordningen, fortfarande kommer att bestå,

ehuru gränsdragningen underlättats genom förtydligande av bestämmelsen

i den 13 § nämnda förordning motsvarande 7 § i förslaget. Den radikalaste

lösningen av spörsmålet vöre otvivelaktigt, att de i 6 och 7 §§ av förslaget

avsedda fallen erhölle samma behandling. Då emellertid nämnda lösning

skulle innebära en fara för de fiskaliska intressena, kunde man tänka sig

att beräkna skatten för äganderätten och den belastande rättigheten på sam­

ina sätt som nu är fallet men uppskjuta erläggandet av den på äganderätten

belöpande skatten till belastningen upphört, utan skyldighet att gälda ränta.

Med denna metod skulle någon minskning av skatten icke inträda på grund

av egendomens uppdelande på skilda lotter och särskilda bestämmelser till

förhindrande av att nämnda utväg i illojalt syfte anlitas, torde bliva obehöv­

liga. Samtidigt vinnes det praktiska syftet med den av kommittén föreslagna

bestämmelsen nämligen att skatten icke behöver betalas, förrän skatteför-

mågan ökats genom att förvärvet verkligen kommer vederbörande tillgodo.

Ur teoretisk synpunkt är den nu angivna metoden behäftad nied den svag­

heten att skattskyldigheten, i likhet med vad nu gäller, inträder redan vid

arvlåtarens (testators) dödsfall. Ämbetet finner dock nämnda metod ur prak­

tiska synpunkter vara att föredraga framför den av kommittén föreslagna.

Att i enlighet med kommitténs förslag grunda skattskyldigheten vid den

uppskjutna beskattningen på deklaration torde icke i oell för sig behöva

väcka några betänkligheter. Med den av ämbetet föreslagna lösningen av frå­

gan örn den belastade äganderättens beskattning, torde skattens uttagande

lämpligen anknytas till skyldighet för ägaren att anmäla belastningens upp­

hörande.

Den av kommittén föreslagna kontrollen i fråga örn uppskjuten beskatt­

ning torde bliva tämligen effektiv. Ämbetet vill emellertid framhålla att kon­

trollåtgärderna bliva synnerligen betungande för advokatfiskalerna. Detta

gäller framför allt i vad de avse på livstid upplåtna rättigheter, enär namnet

på varje avliden, efter vilken bouppteckning inregistrerats, måste jämföras

med de hos ämbetet förda förteckningarna över rättigheter upplåtna på livs­

tid. För dessa fall vore viii den rationellaste lösningen att föreskriva att upp­

gift örn uppskjuten beskattning skulle sändas till vederbörande kyrkobok-

lörare, som hade all verkställa anteckning härom. Vid inträffat dödsfall

94

Kungl. Mcij:ts proposition nr 192.

skulle kyrkobokföraren därefter avsända uppgift härom till advokatfiskaler-

na. Det kan emellertid ifrågasättas örn man bör pålägga kyrkobokföraren en

uppgiftsskyldighet av denna art.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar sig likaledes för att skattskyl­

dighet för äganderätten i nu avsedda fall skall inträda vid arvlåtarens (testa-

tors) död men att med skattens erläggande skall anstå till dess äganderätten

blir fri från belastningen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår, att äganderätt eller rättighet,

som jämlikt förslaget skall beskattas först framdeles, sammanlägges med

annan från samma arvlåtare tidigare erhållen egendom. Hovrätten finner det

av kommittén mot en dylik kumulation anförda skälet icke avgörande samt

uttalar, ali det med samma rätt skulle kunna åberopas till stöd för att sam­

manläggning aldrig bör äga rum av gåvor, som vid olika tidpunkter erhållas

från samme givare. Hovrätten yttrar härom bland annat:

Det synes av fiskaliska skäl vara av största betydelse, att lagbestämmel­

serna givas en sådan innebörd, att en arvlåtare förhindras anordna fram­

skjutna förvärv i syfte att därigenom splittra lotterna i boet och på sådant sätt

bereda arvtagarna skattelindring. Lämpligast synes detta kunna ske därige­

nom att i förslaget stadgas att, då skattskyldighet inträder för lott, som tills­

vidare lämnas fri från skatt, nämnda lott skall sammanläggas med annan

från samme arvlåtare tidigare erhållen lott och arvsskatten beräknas å lot­

ternas sammanlagda värde. Varje anledning synes därvid saknas att göra

skillnad på olika slag av framskjutna förvärv.

Därest beskattningen anordnas på sätt nu ifrågasatts, vinnes jämväl den

fördelen, att man kan undvara den i 6 § 1 stycket upptagna regeln enligt vil­

ken »där ägaren förutom i sin helhet belastad egendom samtidigt erhåller

jämväl annan egendom, vilkens värde uppgår till mer än tre gånger den skatt,

som belöper å sammanlagda värdet av ägarens förvärv», uppskov med be­

skattningen icke skall äga rum. Ett bibehållande av nämnda regel uteslutande

av det skäl, att skatt i där avsett fall kan uttagas utan att hänsynen till äga­

rens skatteförmåga därigenom otillbörligen åsidosättes, synes icke lämpligt,

då regeln med nödvändighet medför invecklade alternativa skatteberäkningar.

I detta sammanhang må anmärkas, att kommitténs ståndpunkt att sam­

manläggning av lotterna icke skall äga rum synes medföra den konsekvensen,

att såväl å lott, för vilken skattskyldighet inträder vid arvlåtarens död, som å

lott, för vilken skattskyldighet först framdeles inträder, skattefritt avdrag skall

göras i den mån dylikt avdrag är medgivet i 28 §.

Hovrätten uttalar slutligen, att det av kommittén framlagda förslaget till

kungörelse angående uppgifter från domstolarna för tillsyn å arvsskatts ut­

görande i vissa fall ur kontrollsynpunkt sannolikt komme att visa sig tämligen

ineffektivt och medföra en avsevärd ökning av advokatfiskalernas arbetsbörda

utan motsvarande nytta.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund finner förslagets bestämmelser om

beskattning av successiva förvärv i stort sett lämpligt avvägda men förordar

i likhet med hovrätten över Skåne och Blekinge i stället för förenämnda i 6 §

av förslaget upptagna undantagsbestämmelser tillämpande av den förut an­

givna kumulationsmetoden. Härutinnan anföres bland annat:

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

95

Den av kommittén föreslagna anordningen, att skattskyldighet skall in­

träda omedelbart, dels om den som med äganderätt förvärvar av nyttjande-

eller avkomsträtt belastad egendom samtidigt erhåller obelastad egendom till

visst värde, och dels örn den belastande rättigheten gäller för kortare tid än

fem år, leder emellertid till ett icke önskvärt resultat, om den som med ägan­

derätt erhåller belastad egendom avlider, innan nyttjande- eller avkomsträt-

ten upphör. Denna mindre önskvärda konsekvens synes kunna undvikas ge­

nom att alltid uppskjuta tiden för skattskyldighetens inträde till dess nytt­

jande- och avkomsträtten upphör, men samtidigt föreskriva, att skattekumu-

lation skall äga rum i erforderlig utsträckning. En dylik föreskrift är även

ägnad att förhindra det kringgående av beskattningsreglerna, som med för­

slagets nuvarande avfattning synes kunna ske genom att man i de nu av­

sedda fallen avfattar det testamentariska förordnandet så, att 7 § i förslaget

i stället för 6 § blir tillämplig på detsamma.

Statskontoret ifrågasätter, om tillräcklig anledning förelåge att i det i 6 §

angivna fallet beskatta äganderätten samtidigt med nyttjanderätten, då äga­

ren förutom den belastade egendomen samtidigt erhåller annan egendom, vil­

kens värde uppgår till mer än tre gånger den skatt, som belöper å samman­

lagda värdet av ägarens förvärv.

Riksräkenskapsverket anser att ehuru de föreslagna reglerna örn beskatt­

ningen av successiva förvärv tydligen avsåge att möjliggöra större rättvisa

i beskattningen i det enskilda fallet och i sådant avseende kunde vara teore­

tiskt konsekvent utformade, de dock syntes opraktiska samt genom sin kom­

plicerade natur inbjuda till transaktioner i syfte att undandraga statsverket

skatt. Den föreslagna kontrollen syntes vara mindre effektiv och tämligen

betungande.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller, att i många fall mycket lång

tid komme att förflyta emellan de olika förvärven och att, även om särskilda

anordningar iakttoges för att advokatfiskalerna skulle kunna bevaka statens

rätt, skatteförluster lätt kunde uppkomma. Enligt länsstyrelsens mening hade

icke heller skyldigheten att avgiva deklaration fått det insteg i folkmedvetan­

det, som kommittén gjorde gällande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms län gör följande uttalande:

I den viktiga frågan om uppskov med beskattningen till tid, då skattskyl­

dig tillträder förvärvad egendom, har kommittén icke lyckats finna någon lös­

ning på annan väg än genom förslag örn uppgiftsskyldighet i kontrollsyfte

från beskattningsdomstolarna till hovrätternas advokatfiskaler. Omfattningen

av dessa uppgifter och den ovissa möjligheten att nyttiggöra dem för kontroll­

ändamål inger emellertid sådana betänkligheter, att länsstyrelsen vill tillråda

allvarligt övervägande, om icke därmed anvisats en lösning till vad pris som

helst såsom nödfallsutväg ur en mycket stor svårighet att finna ett godtagbart

kontrollsystem. Redan i detta sammanhang skymtar svagheten med dessa be-

skattningsärendens handläggande genom organ, som i övrigt stå utanför den

kontinuerliga övervakningen av enskildas beskattningsförhållanden. Kontrol­

len ifråga torde nämligen, enligt länsstyrelsens mening, mera naturligt kunna

anpassas i samband med inkomstbeskattningen genom länsstyrelserna och be-

skattningsnämnderna.

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Departements­

chefen.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare anför i huvudsak följande:

Det system kommittén utarbetat för beskattning av de successiva förvärven

kan måhända vara sinnrikt, och principen är ju som sådan utan tvivel riktig.

Men här inställer sig frågan, om ej granskning, registerföring, uppgiftsläm-

nande m. m. för många av hithörande fall måste te sig som en smula opro­

portionerligt i förhållande till de värden varom fråga är. I ett dödsbo med

3,000 kronors behållning kan det vid successiva förvärv7 även av hela behåll­

ningen inte röra sig örn skattebelopp, som försvarar en så långt driven under­

rättelse- och kontrollverksamhet. Den i och för sig riktiga principens katego­

riska genomförande borde kunna begränsas till skattebelopp av mera väsent­

lig storleksordning. För mindre dödsbon, för vilka gränsen torde böra dragas

högre än vid 3,000 kronors behållning, kunna enklare regler säkerligen ut­

finnas, även örn ej alla fiskaliska intressen därvid tillgodoses. Fråga är väl för

övrigt, om ej storleken av den lott, som är föremål för successiva förvärv,

borde vara utslagsgivande, ej behållningen i boet.

Att finna en lösning av förevarande beskattningsspörsmål, vilken ur alla

synpunkter kan betecknas som helt tillfredsställande, lärer knappast vara

möjligt. Principiellt sett vore det utan tvivel riktigast att alltid uppskjuta

beskattningen till den tidpunkt, då arvingen eller testamentstagaren tillträder

sitt förvärv och därmed erhåller ökade möjligheter att erlägga skatten. Av

fiskaliska och praktiska skäl torde emellertid en dylik lösning icke kunna re-

servationslöst godtagas. Man synes alltså vara nödsakad att vid beskattnings­

reglernas utformning gå en medelväg, som medgiver ett skäligt hänsynstagan­

de till den enskildes skatteförmåga men samtidigt i erforderlig mån tillgodo­

ser praktiska och fiskaliska synpunkter. De nu gällande bestämmelserna i

ämnet äro uppenbarligen icke i något av de angivna avseendena tillfreds­

ställande.

Kommittén har i 6 § av sitt förslag givit regler för de fall då någon erhål­

lit nyttjanderätt till eller rätt till ränta, avkomst eller annan förmån av egen­

dom, under det att äganderätten tillfallit annan. Av betänkandet framgår,

hurusom kommittén för detta fall övervägt möjligheten att framgå efter and­

ra linjer än den i förslaget valda. En av kommittén diskuterad metod, vilken

förordats i ett par av yttrandena, skulle vara, att skattskyldighetens inträde

undantagslöst uppskötes till den tid, då belastningen upphör, och att man i

stället genom en föreskrift om kumulation sökte motverka en sådan på testa­

mentarisk väg anordnad lottsplittring, som endast hade till syfte att åstad­

komma skattelindring. Enligt denna metod skulle den lott, som på grund

av belastning tills vidare lämnats fri från skatt, när belastningen bortfölle

sammanläggas med annan från samme arvlåtare tidigare erhållen lott.

En dylik metod skulle onekligen innefatta vissa fördelar. Skattskyldighetens

inträde skulle alltid kunna anknytas till tiden för belastningens bortfallande,

och undantagsbestämmelser sådana som kommittén av fiskaliska skäl nödgats

uppställa skulle icke bliva erforderliga. På av kommittén anförda skäl anser

jag mig likväl icke kunna tillstyrka en sådan anordning. Man måste nämligen

här räkna med att mellan de båda förvärven kan komma att ligga en avsevärd

tidrymd. En kumulationstid på flera decennier torde sålunda icke bliva ovan-

Kungl. Majlis proposition nr 192.

97

lig. Den skatteförmåga, som det tidigare förvärvet medfört, kan följaktligen

ofta vara helt bortfallen vid tiden för det senare. Jag kan därför icke dela

den i ett av remissyttrandena uttalade meningen, att man med samma rätt

skulle kunna göra gällande, att sammanläggning aldrig bör äga rum av gåvor,

som vid olika lidpunkter erhållas från samme givare. Det må erinras, att

kumulationstiden beträffande gåvor för närvarande är satt till fyra år, en

regel som bibehållits i kommitténs förslag. I fråga om kumulation av gåva

med arvs- eller testamentslott förefinnes enligt gällande förordning för vissa

fall en kumulationstid på tio år, som i huvudsak även bibehållits av kom­

mittén. Men i sistnämnda fall är det fråga örn ur fiskalisk synpunkt synner­

ligen misstänkta transaktioner, vartill kommer att den skattskyldige i regel

varit förhindrad att förfoga över det tidigare förvärvet och sålunda vid kumu-

lationstillfället äger den skatteförmåga, som sistnämnda förvärv medfört.

Enligt ett annat vid remissen framfört förslag skulle man bäst komma till

rätta med det nu behandlade beskattningsspörsmålet på det sätt att i över­

ensstämmelse med vad som nu gäller äganderättens av den belastande rättig­

heten reducerade värde skulle medräknas då arvsskatten bestämmes vid arv-

låtarens död men att med erläggandet av skatten för äganderätten skulle anstå

tills belastningen upphör. Avlider ägaren dessförinnan skulle enligt detta

förslag skattskyldigheten bortfalla och äganderättens värde i hans dödsbo bli

föremål för ny uppskattning. Med en anordning som den här skisserade

skulle några särskilda bestämmelser icke bliva erforderliga till förhindrande

av att skatt undandroges statsverket genom en i illojalt syfte arrangerad

splittring av lotterna i boet. Samtidigt skulle på detta sätt skatten icke behöva

erläggas, förrän skatteförmågan ökats genom att förvärvet verkligen kommit

vederbörande tillgodo.

Ett på detta sätt utformat stadgande skulle emellertid — såsom också den

förslagsställande myndigheten medgivit —• innebära, att skattskyldigheten

liksom enligt gällande rätt ansåges inträda redan vid arvlåtarens död. Detta

medför, att skatten blir fastställd att utgå efter ett annat värde än det som

föreligger vid den tidpunkt, då vederbörande verkligen tillträder egendomen.

Denna olägenhet undanröjes icke genom att med skattens erläggande får anstå

till nämnda tidpunkt. Såsom jag tidigare framhållit får man här ofta räkna

med en ganska avsevärd tidrymd. Värdet vid arvlåtarens död, efter vilket

skatten beräknats, kan sålunda komma att högst väsentligt avvika från

värdet vid tillträdet. Jag bortser härvid från den reduktion, som vid först­

nämnda tillfälle är att verkställa genom avräkning av den belastande rättig­

hetens kapitaliserade värde. Till undvikande av alltför stötande konsekvenser

av eventuella värdefluktuationer har därför föreslagits den nyssnämnda regeln

om omvärdering, i fall då ägaren avlider innan belastningen upphör. En dylik

föreskrift leder emellertid enligt min mening lill betänkliga ojämnheter vid

beskattningen. Om ägaren avlider, kommer nämligen hans dödsbo att få

betala skatt efter ett värde, som i regel bättre än det vid arvlåtarens död fast­

ställda motsvarar det, som den ifrågavarande egendomen har vid belast­

ningens bortfallande. Upphör däremot belastningen, innan ägaren avlidit,

Bihang till riksdagens protokoll 19il. 1 sami. Nr

läll.

7

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

saknar denne möjlighet alt få ett nytt värde åsatt äganderätten. Att bereda en

allmän rätt till omvärdering synes emellertid näppeligen kunna ifrågakomma.

Den föreslagna metoden torde för övrigt alltid med eller utan en allmän om­

värderingsregel komma att medföra irrationella resultat, som icke utan prak­

tiska svårigheter kunna undgås. Sålunda kommer, örn den skattskyldige jämte

den belastade äganderätten även erhåller egendom, som är fri från belastning,

det värde, som vid arvlåtarens död åsättes äganderätten, på grund av skatte-

progressionen att bliva avgörande även för storleken av den skatt, som därvid

uttages för den fria egendomen. I ett av remissyttrandena har uttalats, att

de i 6 § av kommittéförslaget stadgade undantagen medföra, att den för

praxis besvärande skillnaden i behandlingen av de fall, som avses i 12 och

13 §§ arvsskatteförordningen, i viss mån kommer att bestå. Med anledning

härav vill jag framhålla, att med ett sådant system för skattens uttagande

som det nu behandlade gränsdragningen mellan beskattningsfallen i 6 och

7 §§ av kommittéförslaget — motsvarande 12 och 13 §§ arvsskatteförord­

ningen — torde bliva av ännu större betydelse än enligt kommittéförslaget.

Där behandlas dessa fall dock enligt huvudregeln lika, under det att det nu

omhandlade systemet aldrig kan tillämpas i fall av »svävande» äganderätt.

På grund av vad nu anförts har jag vid övervägande av de olika förslagen

till lösning av förevarande beskattningsspörsmål funnit det av kommittén

framlagda — örn icke i alla avseenden helt tillfredsställande —- dock bäst

ägnat att läggas lill grund för en lagstiftning.

Ett definitivt ställningstagande till frågan i vad mån ett uppskov kan

medgivas med skattskyldighetens inträde till den tidpunkt, då vederbörande

kommer i åtnjutande av sitt förvärv, måste emellertid självfallet bliva be­

roende på vilka garantier, som kunna uppställas för att skatten verkligen

blir erlagd vid nämnda tidpunkt. Kommittén har föreslagit, att skatten i alla

här avsedda fall av successiva förvärv skall uttagas på grundval av deklara­

tion. Denna metod för skattens uttagande anlitas för närvarande i de i 13 §

arvsskatteförordningen avhandlade fallen, då äganderätt eller rättighet till­

faller någon vid annat tillfälle än en föregående rättighetsinneliavares död

och alltså någon anknytning till bouppteckningen efter denna icke är möj­

lig. Någon annan utväg än ett anlitande i full utsträckning av deklarations-

insti lutet synes heller icke erbjuda sig, om man ej vill bibehålla de nuvarande

bestämmelserna. Samma utgångspunkt har också icke blott den förut om­

nämnda kumulationsmetoden utan även det förslag, enligt vilket skatt skulle

påföras redan vid arvlåtarens död men uttagas först då egendomen tillträ­

des. Dessa båda förslag kräva alltså samma garantier för att skattskyldig­

heten 1'ullgöres som det av kommittén framlagda. Enligt det sistnämnda av

dessa förslag skall visserligen i det fall, som avses i 6 § av kommittéför­

slaget, skatten uttagas efter anmälan från ägaren örn belastningens bortfal­

lande, men detta spelar ur här förevarande synpunkt mindre roll, då man

icke nied större säkerhet torde kunna påräkna, att dylik anmälan inkommer

än att deklaration blir i vederbörlig ordning avlämnad. För min del är jag

av den uppfattningen, att förslaget att grunda skattskyldigheten vid den

Kungl. Maj:ts proposition ur 192.

99

uppskjutna beskattningen på deklaration icke i och för sig bör väcka några

betänkligheter. De farhågor, som vid tillkomsten av gällande lagstiftning ut­

talades beträffande deklarationsinstitutets anlitande vid beskattningen av

framtida förvärv, kunna icke längre anses äga den betydelse, som då till­

mättes dem. Givetvis måste man räkna med, att deklarationsskyldigheten

icke kommer att frivilligt fullgöras i alla förekommande fall. Även om det

i fråga örn gåvobeskattningen icke hör till ovanligheterna, att vederbörlig

deklaration uteblir, torde man kunna våga det antagandet, att för arvsbe­

skattningens del deklarationsplikten kommer att uppfyllas i större utsträck­

ning. Skyldigheten att erlägga arvsskatt torde nämligen på ett annat sätt än

skattskyldigheten för gåva hava ingått i det allmänna medvetandet.

Att vid framtida förvärv regelmässigt uttaga skatten på grundval av de­

klaration torde likväl icke vara tillrådligt, om icke särskilda garantier kunna

uppställas för att deklarationsskyldigheten blir behörigen fullgjord. Den

garanti, som därvid i första hand erbjuder sig, består naturligtvis i att an-

svarspåföljd stadgas för underlåten eller oriktig deklaration. Kan därjämte

ett system inrättas, som möjliggör kontroll över deklai'ationsskyldighetens

fullgörande, synas de fiskaliska intressena bliva i tillräcklig grad tryggade.

Kommittén har föreslagit, att en dylik kontroll anordnas på grundval av upp­

gifter, som hovrätternas advokatfiskalsämbeten skola erhålla från domsto­

larna, i fall då dessa funnit beskattningen skola uppskjutas till en framtida

tidpunkt. Mot detta kontrollförfarande, för vars närmare innebörd jag tidi­

gare redogjort, har i en del yttranden anförts, att det bomme att för advo­

katfiskalsdotter medföra en avsevärt ökad arbetsbörda och ändå bliva

mindre effektivt. I likhet med advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt anser

jag emellertid, att man icke torde behöva hysa några farhågor för effektivi­

teten av det föreslagna systemet. Och även örn vid kontrollen något be-

skattningsfall skulle bliva förbigånget torde blotta kännedomen hos den

skattskyldige örn att ett kontrollförfarande äger rum i förening med vetska­

pen, att han genom underlåtenhet att deklarera ådrager sig straffansvar,

medföra deklarationsskyldighetens fullgörande. Att det föreslagna kontroll­

systemet kommer att innebära en ökad arbetsbörda för advokatfiskalerna

är obestridligt. Med det av kommittén anvisade sättet för kontrollens

utövande synes dock denna ej behöva bliva alltför betungande. I ett par av

de avgivna yttrandena hava framlagts förslag syftande till att underlätta

kontrollarbetet. Att såsom från något håll föreslagits beträffande på livstid

upplåtna rättigheter anteckning skulle ske i kyrkböckerna, anser jag knap­

past böra ifrågakomma. I allt fall torde med en sådan anordning böra anstå,

tills en omläggning av folkbokföringen kommit lill stånd. I likhet med sty­

relsen för föreningen Sveriges stadsdomare finner jag däremot domstolarnas

underrättelseplikt utan risk kunna inskränkas. Det torde sålunda icke vara

erforderligt att uppgift avlämnas så snart behållningen i arvlåtarens bo över­

stiger 3,000 kronor. Utan olägenheter ur fiskalisk synpunkt synes domsto­

larnas uppgiftsskyldighet kunna begränsas till alt avse sådana fall, där be­

hållna värdet av kvarlåtenskapen överstiger 5,000 kronor. Även örn så är

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

fallet lärer någon skyldighet att avlämna uppgift ej behöva föreskrivas, då

värdet av den belastade egendomen, beräknat utan hänsynstagande till be­

lastningen, icke överstiger nämnda belopp. Härigenom torde en ej ovä­

sentlig lättnad i kontrollarbetet vinnas.

Med ett kontrollsystem anordnat på sätt nu angivits torde alltså enligt

min mening hava åstadkommits tillräckliga garantier för att vid en upp­

skjuten beskattning skatten verkligen blir erlagd. Jag anser mig sålunda

kunna förorda, att beskattningsreglerna för i 6 § avsedda fall av successiva

förvärv i sak givas det innehåll kommittén föreslagit. För vinnande av stör­

re överskådlighet har författningstexten undergått redaktionell överarbet-

ning. I fråga örn det föreslagna kontrollförfarandet torde det få ankomma

på Kungl. Maj:t att i administrativ ordning meddela erforderliga föreskrifter.

I anledning av ett påpekande av hovrätten över Skåne och Blekinge har

jag funnit de i 28 § upptagna bestämmelserna örn särskild skattefrihet för

make och minderåriga barn böra kompletteras med ett stadgande avsett att

hindra dubbel skattefrihet vid uppskjuten beskattning. Jag återkommer här­

till i det följande.

De i 7 och 9 §§ av förslaget upptagna reglerna örn beskattning av där av­

sedda successiva förvärv, vilka regler jämväl förutsätta anlitande av deklara-

tionsinstitutet, hava blivit föremål för kritik endast i vissa detaljer. För

egen del har jag icke heller funnit anledning till erinringar i sak och tillstyr­

ker följaktligen efter vissa redaktionella jämkningar jämväl nu ifrågavarande

delar av förslaget.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna för det fall, att egendomen

upplåtits med fri förfoganderätt (8 § första stycket i förslaget), vilka i hu­

vudsak överensstämma med vad som nu gäller, hava icke givit mig anled­

ning till erinran. Följaktligen tillstyrker jag förslaget även i denna del.

Vad slutligen beträffar de fall av successiva förvärv, där viss egendom

tillagts två eller flera efter varandra med fideikommissrätt eller eljest under

villkor att egendomen skall oförminskad övergå från den ene till den andre

(8 § andra stycket i förslaget), anser jag i likhet med kommittén, att nå­

gon anledning icke föreligger att ur arvsskattesynpunkt göra åtskillnad

mellan de vanliga perpetuella familjefideikommissen och andra successiva

äganderättslegat, som givits med nyss nämnt förbehåll. De av kommittén i

förevarande avseende eljest föreslagna reglerna synas mig praktiska och

med det föreliggande förslaget i övrigt konsekventa. Det måste sålunda an­

ses innebära en avgjord fördel att enhetliga regler givas för beskattning av

fast och lös egendom. Att i de här avsedda fallen av successiva förvärv ut­

taga skatten på grundval av deklaration lärer — såsom kommittén fram­

hållit — icke medföra några risker ur fiskalisk synpunkt. Då man regel­

mässigt torde hava att räkna med livstidsupplåtelser, synes med den i 50 §

föreskrivna uppgiftsplikten tillräcklig kontroll vinnas för att deklarations­

skyldigheten blir fullgjord, även såvitt gäller lös egendom. Jag anser mig

således jämväl i denna del böra biträda kommitténs förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

101

Värdering av egendom.

Gällande bestämmelser.

Såsom grundläggande regel gäller enligt 1914 års arvsskatteförordning (5 §

1 inom.), att vid uppskattning av egendomen skola lända till efterrättelse de

värden, som upptagits i bouppteckning eller, där sådan icke finnes upprät­

tad, i den med anledning av egendomsförvärvet avgivna deklarationen. Den­

na regel kompletteras av särskilda föreskrifter gällande värdering av fast

egendom och vissa angivna slag av lös egendom.

Enligt den särskilda regel, som gäller för uppskattning av fast egen­

dom (5 § 1 mom.) må värdet av sådan egendom ej upptagas lägre än näst

föregående årets taxeringsvärde, d. v. s. taxeringsvärdet för året närmast in­

nan dödsfallet inträffade.

Detta stadgande har enligt praxis ansetts innebära, att icke heller högre

värde än angivna taxeringsvärde får åsättas om icke särskild anledning där­

till föreligger. (Högsta domstolens motivering i ref. NJA 1930 s. 421.) Det

torde enligt kommittén kunna antagas, att med uttrycket särskild anledning

åsyftats en värdeförändring, som har naturen av substansändring å fastig­

heten, men icke en sådan som härrör av ändrade konjunkturer.

Genom ett år 1934 tillkommet stadgande, upptaget i 5 § 2 morn., har möj­

lighet bereus skattskyldig att få fast egendom åsatt särskilt värde att i stäl­

let för taxeringsvärdet ligga till grund för beräkning av på egendomen

belöpande arvsskatt. Så är fallet örn egendomen efter den tidpunkt, som näst

föregående årets taxeringsvärde avsett, nedgått i värde genom eldsvåda, vat­

tenflöde eller annan dylik tilldragelse eller genom borttagande av byggnad

eller annan anläggning å egendomen eller av tillbehör därtill eller genom

skogsavverkning eller genom nedläggning eller väsentlig förändring i rörelse,

i vilken egendomen varit använd eller av annan liknande anledning. Uppräk­

ningen av de omständigheter, som sålunda må föranleda bestämmande av

annat värde än taxeringsvärdet, ansluter sig delvis till de i 12 § 2 mom. kom­

munalskattelagen angivna fall, då omtaxering under löpande taxeringsperiod

må äga rum på grund av inträffad händelse av beskaffenhet att minska egen­

domens värde, men skiljer sig från nämnda lagrum dels däri att omprövning

må äga rum i flera fall än de i lagrummet angivna, dels ock däri att även

en mindre förskjutning i värdet än en femtedel av senaste taxeringsvärde må

föranleda åsättande av nytt värde. Det nya värdet åsättes av länsstyrelsen

på ansökan av den skattskyldige.

Samtidigt med införandet av denna bestämmelse angående omvärdering

av fast egendom med hänsyn lill värdenedgång stadgades, alt jämväl i fall,

då för fast egendom särskilt taxeringsvärde icke finnes, egendomen skall i

enahanda ordning som nyss nämnts av länsstyrelsen åsättas särskilt värde.

I nu angivna fall skall vid värdesättningen, under iakttagande i övrigt i

tillämpliga delar av de i kommunalskattelagen stadgade grunder för taxering

av fastighet, hänsyn tagas till egendomens beskaffenhet vid dödsfallet (i vis-

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

sa undantagsfall, nämligen då redan enligt gällande förordning skattskyldig­

het skall anses inträda senare än vid arvlåtarens död eller då fråga är om gå­

va, som skall kumuleras med arvs- eller testamentslott, är det i stället tiden

för tillträdet eller mottagandet som kommer i betraktande). Länsstyrelsen äger

att i ärendet höra ordföranden i vederbörande beskattningsnämnd ävensom

att föranstalta örn besiktning av egendomen, där sådan prövas nödig och sö­

kanden bestrider kostnaderna härför. Klagan över länsstyrelsens beslut, var­

igenom särskilt värde åsättes, är icke tillåten Domstolen får icke upptaga

egendomen till lägre värde än det av länsstyrelsen åsätta. I vidare mån är

länsstyrelsens värdering icke för domstolen bindande och något hinder före­

finnes således icke att beräkna arvsskatten efter ett högre värde, om dom­

stolen finner det åsätta värdet för lågt.

Genom en likaledes år 1934 tillkommen bestämmelse, upptagen i 5 § 3

morn., bereddes vidare möjlighet till omprövning av taxeringsvärdet å fast

egendom, då egendomen efter den tidpunkt, som näst föregående årets taxe­

ringsvärde avsett, väsentligt nedgått i värde på grund av allmän förändring

i det ekonomiska läget. Prövningsrätten har här i varje särskilt fall tillagts

Kungl. Maj:t och innebär, att i fall av sådan konjunkturförändring som nyss

nämnts Kungl. Maj:t äger på ansökan medgiva, att till grund för skattens be­

räkning lägges ett lägre värde än det, vartill egendomen eljest skall uppskat­

tas. Såsom villkor härför gäller emellertid dels att, om egendomen upptoges

till taxeringsvärdet, den sammanlagda arvsskatten skulle uppgå till minst

3,000 kronor och dels att utgörande av skatt efter dylik beräkningsgrund

skulle verka oskäligt betungande.

\ ärdet av fast egendom skall styrkas genom företeende av vederbörligt

taxeringsbevis eller debetsedel ävensom, där länsstyrelsen åsatt särskilt vär­

de, genom uppvisande av länsstyrelsens beslut härom. Örn skattskyldig, som

pakallar tillämpning av sadant särskilt värde, icke vid ingivandet av den

handling, som skall ligga till grund för skattens beräknande, förmår uppvisa

länsstyrelsens beslut, skall nödigt anstånd härför lämnas.

I anslutning till den förenämnda huvudregeln i 5 § 1 mom. att vid värde­

ringen skola lända till efterrättelse i bouppteckning eller deklaration upp­

tagna värden föreskrives, såvitt gäller lös egendom, att värdet å så­

dana tillgångar, för vilka särskilda värderingsgrunder angivas i 6 §, dock ej

får upptagas till lägre belopp än som bestämmes med tillämpning av dessa

grunder. För de i sistnämnda paragraf upptagna särskilda värderingsreglerna,

vilka till sitt sakliga innehåll i allt väsentligt överensstämma med motsva­

rande bestämmelser i 10 § i förordningen örn inkomst- och förmögenhets­

skatt, torde här behöva redogöras endast i huvudsak. Sålunda gäller, att ak­

tie, obligation eller annan därmed jämförlig värdehandling skall upptagas

till börsnoterat värde eller, örn handlingen icke är noterad å börs ävensom

där omständigheterna föranleda till att det börsnoterade värdet icke mot­

svarar pris, som under normala förhållanden kan antagas hava varit påräk-

neligt vid försäljning, till sålunda påräkneligt pris. Förfallen fordran även­

som icke förfallen räntebärande fordran upptages till det belopp, varå den

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

103

lyder, dock att osäker fordran icke åsättes något värde. På livstid utgående

nyttjanderätt, rätt till ränta, avkomst eller annan förmån samt ej förfallen

räntelös fordran kapitaliseras efter fem procent enligt särskilda kapitalise-

ringstabeller, gemensamma för arvsskatteförordningen och de allmänna skat-

teförfattningarna. Förutom dessa bestämmelser hava upptagits ytterligare

några regler av speciell natur, varemot för värderingen av lös egendom i all­

mänhet några föreskrifter icke givits.

Till styrkande av värdet å aktier, obligationer eller andra därmed jäm­

förliga värdehandlingar skola företes intyg av mäklare eller andra med sa­

ken förtrogna personer.

I fråga om uppskattningen av fideikommitterad egendom,

såväl fast som lös, gäller (7 §) att värdet skall beräknas såsom om egendomen

tillfallit fideikommissinnehavaren med nyttjanderätt. Beträffande fast egen­

dom av fideikommissnatur är vidare föreskrivet att, om å sådan egendom

belöpande arvsskatt prövas icke kunna i sin helhet erläggas utan men för

ett med egendomen förbundet allmänt intresse av kulturhistorisk eller annan

art, Konungen äger på ansökan medgiva, att till grund för skattens beräk­

ning lägges ett lägre värde än det, vartill fideikommissrätten eljest skolat

uppskattas.

Kommittén och yttrandena.

Kommittén har bibehållit den förut omförmälda huvudregeln, att vid

värderingen skola lända till efterrättelse de värden, som upptagits i boupp­

teckning eller deklaration (20 § i förslaget). Jämväl enligt förslaget modifi­

eras denna regel med hänsyn därtill att i viss utsträckning värderingen

skall ske enligt särskilt angivna grunder, gällande såväl fast som lös egen­

dom. Enligt nuvarande bestämmelser är såsom nämnts tillämpningen av

huvudregeln begränsad sålunda att värdet icke får sättas lägre än det som

skall åsättas enligt de särskilda värderingsreglerna. I förslaget däremot

stadgas, att boupptecknings- eller deklarationsvärdena skola följas, såframt

icke de särskilda värderingsreglerna föranleda åsättande av annat värde.

Enligt förslaget skall således, örn i bouppteckningen eller deklarationen

upptagits ett högre värde än det, som framkommer med tillämpning av en

för visst fall given särskild värderingsregel, egendomen vid beskattningen

åsättas det lägre legala värdet. Kommittén har icke närmare berört de skäl,

som föranlett denna avvikelse från gällande bestämmelser.

Statskontoret bar ansett tillräckliga skäl icke föreligga att på föreva­

rande punkt vidtaga någon ändring i vad nu gäller. I övriga yttranden över

kommittéförslaget förekommer icke något uttalande i denna fråga.

Enligt kommitténs förslag skall såsom värde å fast egendom i prin­

cip gälla näst föregående årets taxeringsvärde (22 § 1 morn.).

Svea hovrätt och Stockholms rådhusrätt framhålla såsom önskvärt, att

regeln örn fast egendoms upptagande till näst föregående års taxerings­

värde ersättes med ett stadgande att det senast fastställda taxeringsvärdet

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

lägges till grund för värderingen. Rådhusrätten anser, att med en sådan

metod ett betydligt riktigare resultat skulle ernås och att den oriktiga be­

skattning, som i en mångfald fall föranleddes av den nu gällande regeln,

vore desto mera stötande, som det här ofta vore fråga om betydande vär­

den.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anmärker, att för sådan del av jord­

bruksfastighet, som utgöres av skogsmark eller växande skog, bestämman­

det av taxeringsvärdet icke syftade till angivande av saluvärdet utan det

värde, som skogsmarken och den växande skogen kunde anses äga vid ett

efter rationella grunder bedrivet skogsbruk. I följd härav motsvarade de

värden, som vid taxeringen åsattes skogsfastigheter, enligt länsstyrelsens

erfarenhet icke tillnärmelsevis fastigheternas saluvärden. Därest en rättvis

arvsbeskattning skulle kunna ernås syntes det därför icke möjligt att bibe­

hålla taxeringsvärdena såsom värdemätare, och frågan om grunderna för

egendomens värdering borde med hänsyn härtill göras till föremål för för­

nyad utredning.

Kommittén bibehåller i allt väsentligt jämväl de förut berörda reglerna

örn åsättande i vissa fall av särskilt värde att i stället för taxerings­

värdet ligga till grund för beräkning av på fast egendom belöpande skatt

(22 § 2 mom. första, tredje, fjärde och femte styckena). Endast i ett avse­

ende föreslås en ändring, nämligen borttagande av den nu gällande före­

skriften att domstolen vid sin uppskattning icke får gå under ett av läns­

styrelsen åsatt värde.

Beträffande den sålunda föreslagna ändringen anför kommittén:

Väl anser kommittén behovet av ett snabbt avgörande kräva, att besvär

över länsstyrelsens beslut icke böra tillåtas. Men hänsynen till de skattskyl­

diga böra då enligt kommitténs förmenande även föranleda till att någon

begränsning av beskattningsdomstolens befogenhet att pröva det av länssty­

relsen åsätta värdet icke stadgas. Ehuru det visserligen — såsom föredra­

gande departementschefen i propositionen till 1934 års riksdag anförde —

lärer kunna antagas, att domstolen i regel känner sig bunden av länssty­

relsens värdering, framstår det nämligen enligt kommitténs uppfattning

såsom otillfredsställande, att domstolen skall sakna varje möjlighet att

vid sin värdering gå under ett av länsstyrelsen uppskattat värde, särskilt

örn det i beskattningsärendet kan påvisas, att länsstyrelsen vid sin värde­

ring misstagit sig i fråga om något faktiskt förhållande. Värderingen kan

exempelvis ha kommit att omfatta mark, som icke tillhört den "avlidne,

eller annan än den avlidne tillhörig byggnad.

Enligt kommitténs förslag skola nu gällande regler örn särskild värde­

ring kompletteras med en bestämmelse, enligt vilken länsstyrelsen har att

åsätta fast egendom särskilt värde även i fall, då efter den tidpunkt, näst­

föregående årets taxeringsvärde avser, fortsatt bebyggelse skett å egendo­

men eller dess värde eljest förhöjts genom ny-, till- eller ombyggnad (22 §

2 mom. andra stycket). Åsättande av sådant förhöjt värde skall påkallas

av rätten eller domaren och med värderingen förbunden besiktningskost-

nad föreslås skola i detta fall bestridas av allmänna medel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

105

Kommittén framhåller beträffande den nu omnämnda tilläggsbestämmel­

sen, hurusom — på sätt förut berörts — enligt rättspraxis domstolen redan

nu anses äga i här åsyftade fall upptaga fast egendom högre än nästföre­

gående årets taxeringsvärde. Kommittén hade ansett det vara till fördel att

den åsikt, som sålunda kommit till uttryck i rättspraxis, bleve lagfästad.

Vid införandet av reglerna om särskild värdering i fall då egendomen ned­

gått i värde hade, fortsätter kommittén, framhållits att det icke syntes kunna

ifrågakomma att till domstolens eget beprövande helt överlåta en sådan

värdering, då detta skulle förutsätta en sakkunskap hos domstolen, som i

regel icke kunde tänkas föreligga. Enligt kommitténs mening borde då

icke heller i fall, där fråga vore örn ett överskridande av taxeringsvärdet,

värderingen helt överlåtas åt domstolen utan samma förfarande anlitas som

eljest vid åsättande av särskilt värde. Kommittén anmärker vidare, att i

fråga om angivandet av de omständigheter, som skola föranleda åsättande

av högre värde, förslaget anslöte sig till de i 12 § 2 mom. kommunalskatte­

lagen upptagna fall, då under löpande taxeringsperiod omvärdering kunde

ske i och för taxeringsvärdets höjande, samt att någon anledning att för

arvsbeskattningens del utöka dessa fall icke syntes förefinnas. På samma

sätt som skedde, då egendom nedgått i värde, syntes däremot hänsyn böra

tagas även till en värdeförskjutning, som icke uppginge till en femtedel av

taxeringsvärdet.

Svea hovrätt uttalar, att större överensstämmelse än enligt förslaget

syntes böra åvägabringas mellan reglerna örn beaktande av nedgång i

fastighetsvärde och motsvarande regler beträffande ökning. I samma

riktning uttalar sig hovrättens advokatfiskalsämbete, som framhåller, att

förutom de omständigheter, som enligt förslaget skulle föranleda åsät­

tande av högre värde än taxeringsvärdet, jämväl en väsentlig förändring

av rörelse, i vilken egendomen varit använd, kunde tänkas medföra en

värdeökning för fastigheten.

Stockholms rådhusrätt anmärker, att bestämmelsen om åsättande av sär­

skilt värde på ansökan av skattskyldig i fall, då för fast egendom icke fun­

nes särskilt taxeringsvärde, syntes vara avsedd att innefatta en ovillkorlig

skyldighet för den skattepliktige att hos länsstyrelsen ansöka örn sådan vär­

dering men att författningstexten härutinnan lämnade rum för tvekan. Vi­

dare uttalar rådhusrätten —- i likhet med bankjuristernas förening — att

därest i nu avsett fall egendomens värde uppenbarligen vöre mycket ringa

och tillförlitlig utredning örn värdet på annat sätt kunde erhållas, det syn­

tes önskvärt, att beskattningsmyndigheten sluppe framtvinga särskild vär­

dering av länsstyrelsen.

Kammarrätten ifrågasätter, huruvida icke i fall, då för fastighet icke funnes

särskilt taxeringsvärde, åsättande av särskilt värde borde kunna ske ej blott

efter ansökan av skattskyldig utan även efter hemställan av rätten eller do­

maren.

Överståthållarämbetet uttalar att, örn skattens bestämmande anförtros åt

allmänna domstolarna, det syntes föreligga föga anledning att tillägga dom-

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

stolen befogenhet att ompröva de särskilda värden å fast egendom, som i

angivna fall skulle åsättas av länsstyrelsen, vilken vöre den i dylika frågor

mest sakkunniga myndigheten. I kommittén anförda fall av misstag rörande

faktiska förhållanden påkallade ej heller att möjlighet till omprövning vid

domstol hölles öppen, då i stället möjlighet funnes att i dylika fall genom

ny ansökan till länsstyrelsen begära omprövning av ärendet för vinnande av

rättelse. Uttalanden i samma riktning göras av länsstyrelserna i Kalmar och

Kristianstads län.

Även de nu gällande bestämmelserna angående befogenhet för Kungl. Maj :t

att i fall av ändrade konjunkturförhållanden under vissa förutsättningar med­

giva avvikelse från fastighets taxeringsvärde bibehållas i kommitténs förslag

med ändring endast i ett avseende. Den föreslagna ändringen innebär bort­

tagande av ett av de villkor för beskattningsvärdets nedsättande som nu gälla,

nämligen att det skall befinnas uppenbart, att utgörande av skatt efter vanlig

beräkningsgrund skulle verka oskäligt betungande.

Beträffande ifrågavarande ändring anför kommittén:

Redan genom bestämmelsen att nedsättning ej kan ifrågakomma med

mindre den sammanlagda skatten uppgår till 3,000 kronor torde man hava

tillräckligt beaktat den av praktiska skäl betingade nödvändigheten att be­

gränsa de fall, som läggas under Kungl. Maj:ts prövning. Någon ytterligare

begränsning torde knappast vara erforderlig. Att knyta en sådan till ett villkor

av angivna innebörd synes icke heller vara i princip riktigt. Uppenbart torde

nämligen vara, att här rätteligen icke är fråga om en av ömmande skäl för­

anledd eftergift av skatt utan om att bereda de skattskyldiga möjlighet att

erhålla en riktig värdering i fall, då ett anlitande av de vanliga värderings­

reglerna undantagsvis icke giver utrymme härför.

I denna del har förslaget icke föranlett något uttalande i de avgivna ytt­

randena.

Vad härefter angår i kommitténs förslag (23 §) upptagna särskilda regler

för värdering av lös egendom ansluta sig dessa i allt väsentligt till de

förut omnämnda bestämmelserna i 6 § i gällande arvsskatteförordning. Den

överarbetning, som sistnämnda regler i förslaget undergått, är väsentligen av

formell art och har företagits i syfte att ernå närmare överensstämmelse med

motsvarande bestämmelser i 10 § i förordningen om inkomst- och förmögen­

hetsskatt. Endast ett par spörsmål skola här närmare beröras.

Såsom förut nämnts är för närvarande i arvsskatteförordningen stadgat, att

osäker fordran icke skall åsättas något värde. Enligt förslaget upp­

skattas osäker fordran till belopp, varmed den kan beräknas inflyta, och

skall värdelös fordran icke anses utgöra tillgång. Förslagets bestämmelser

ansluta sig till de regler, som i förevarande avseende gälla inom förmögen-

hetsskattelagstiftningen efter en däri år 1920 genomförd ändring. Dessför­

innan innehöll nämnda lagstiftning enahanda regel som arvsskatteförord­

ningen. 1920 års ändring angavs i den proposition, som föranledde densam­

ma, innebära en saklig nyhet. Det torde emellertid enligt kommittén kunna

Kungl. May.ts proposition nr 192.

107

ifrågasättas, huruvida icke rättstillämpningen på arvsbeskattningens område

beträffande värdering av osäker fordran låtit sig leda av samma princip,

som kommit till uttryck i nämnda lagändring av år 1920. Är så förhållandet

skulle således även ifrågavarande ändring vara av endast formell natur.

Genom densamma är, anmärker kommittén, i allt fall varje tvekan på före­

varande punkt undanröjd.

I sammanhang med nu nämnda ändring berör kommittén frågan om upp­

skattning av arvlåtares fordran hos insolvent döds­

bodelägare. I rättstillämpningen har ansetts, att sådan fordran, vilken

enligt 6 kap. 3 § boutredningslagen skall tillskiftas den insolvente bodelägaren

så långt hans lott förslår, skall anses säker till belopp motsvarande vad som

kan avräknas å delägarens lott och således till nämnda belopp upptagas

i bouppteckningen såsom tillgång. Kommittén påvisar, att en sådan metod i

skattehänseende leder till resultat, som måste anses i hög grad otillfreds­

ställande. Metoden i fråga medför nämligen, att skatt påföres den insolvente

delägaren för en lott, som för honom icke har något verkligt värde och således

icke tillför honom någon skatteförmåga, samt att det i realiteten blir de övriga

dödsbodelägarna, som komma att drabbas av denna skatt, vilken dödsboet

har att förskjuta utan utsikt till återbetalning. Kommittén uttalar såsom sin

åsikt att man i reglerna för uppskattning av osäker fordran bör kunna finna

en annan och riktigare lösning av ifrågavarande spörsmål. Då arvfallen egen­

dom — även osäker fordran — skall uppskattas med hänsyn till förhållan­

dena vid tiden för skattskyldighetens inträde, d. v. s. i regel vid arvlåtarens

död, följer härav att, örn en arvinge vid tiden för arvlåtarens frånfälle icke

varit solvent för en arvlåtarens fordran eller någon del därav, fordringen

icke bör upptagas såsom tillgång i vidare mån än arvlåtaren vid nämnda tid

kunnat påräkna likvid. Kommittén belyser frågan med ett exempel. Det an-

tages, att i ett dödsbo med tre likaberättigade arvingar den verkliga behåll­

ningen uppgår till 100,000 kronor samt att dessutom i boet finnes en fordran

å 50,000 kronor hos en av arvingarna, vilken är insolvent. Vid arvskifte skall

i detta fall fordringen i sin helhet tillskiftas den insolvente arvingen och de

verkliga tillgångarna fördelas mellan de båda övriga arvingarna. Med tillämp­

ning av förenämnda av kommittén ogillade metod skulle fordringen anses

säker till hela sitt belopp och i bouppteckningen upptagas en behållning å

150,000 kronor samt arvsskatt uttagas å tre lotter, envar å 50,000 kronor,

därav en tillkommande den insolvente delägaren och bestående av den i sig

värdelösa fordringen. Kommitténs metod åter innebär, att vid bestämmande

av behållningen i dödsboet skall bortses från fordringen hos den insolvente

delägaren och att behållningen således blir upptagen till sitt verkliga värde,

d. v. s. 100,000 kronor. Örn skatten faststiilles på grundval av provisoriskt

arvskifte, kommer då skatt att utgå för tre lotter, envar å 33,333 kronor 33

öre, av vilka en anses tillfalla den insolvente delägaren. Kommittén framhål­

ler, alt en sådan lottberäkning visserligen avveke från en verklig delning,

som skedde med beaktande av den förut omförmälda avräkningsregeln i 6

kap. 3 § boul redningslagen, men att man undginge den med den andra me-

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

loden förenade olägenheten att skatt uttoges för ett obefintligt värde. Beräk­

nades åter skatten med ledning av ett verkligt arvskifte erhölles med den av

kommittén anvisade lösningen alltid ett riktigt resultat. Kommittén anför vi­

dare, att kommittén övervägt att i den föreslagna författningstexten uttryck­

ligen anvisa den lösning av ifrågavarande spörsmål, som enligt kommitténs

mening vore den riktiga, men icke funnit detta erforderligt.

Bland den lösa egendom, för vilken icke tidigare i förslaget givits särskilda

värderingsregler, märkes, framhåller kommittén, framför allt bohag och

andra lösören. Kommittén erinrar vidare, att frågan örn värdering av

dylika slag av egendom tidigare vid skilda tillfällen varit föremål för diskus­

sion. Vad angår frågans tidigare behandling får jag i huvudsak hänvisa till

kommitténs framställning (sid. 100 ff.).

I motiven till lagen örn boutredning och arvskifte uttalade lagberedningen,

att det vöre obestridligt, att lösören vid arvsbeskattningen fortfarande upp­

skattades till mycket låga belopp och att detta särskilt gällde beträffande

bohag och husgeråd. Efter att hava framhållit, att det folie utanför bered­

ningens uppgift att närmare pröva, huruvida en noggrannare värdering finge

anses påkallad ur skattepolitisk synpunkt, har beredningen anfört följande:

Beredningen anser sig emellertid böra framhålla vissa skäl, vilka synas

tala emot en ändring i förevarande hänseende. För det stora antalet små

och medelstora bon, där tillgångarna huvudsakligen utgöras av bohag och

husgeråd, kunde sådana tillgångars uppskattande till det verkliga värdet med­

föra en kännbar höjning av arvsskattens belopp med den påföljden, att en

del av boets tillhörigheter måste säljas för anskaffande av kontanter till

skattens gäldande. De låga bouppteckningsvärdena verka i dessa fall såsom

ett »hemskydd», vilket ej utan vissa vådor i socialt avseende kan upp­

givas. Vad angår större bon, där dyrbara lösören, såsom samlingar och

konstföremål, finnas, brukar en noggrannare värdering äga rum, något som

bör av rätten kontrolleras i samband med bouppteckningens registrering.

Detsamma gäller i fråga örn inventarier till fastigheter, fabriker o. d. Då

härtill kommer, att den vinst, som skulle tillföras det allmänna genom mera

effektiv värdering, näppeligen kunde förväntas bliva av större betydelse och

i varje fall ej stå i rimligt förhållande till de menliga påföljder som nyss

framhållits, tala enligt beredningens mening övervägande skäl för bibehål­

lande av den praxis beträffande värdering av lösören, som för närvarande

råder och som rentav kan sägas hava erhållit karaktären av sedvanerätt.

I anslutning till detta lagberedningens uttalande anför kommittén:

Det måste anses obestridligt, att lösören vid arvsbeskattningen för när­

varande uppskattas till låga belopp. Enligt kommitténs mening lärer det

emellertid knappast med fog kunna göras gällande, att en praxis av sedvane-

rättslig karaktär att undervärdera lösören är allmänt rådande. I de städer,

som åtnjutit bouppteckningsprivilegium och där sålunda magistraten ägt

föranstalta om bouppteckningarnas upprättande, torde i regel en tillförlitlig

värdering av dödsbos lösöre hava skett, i allt fall i de större städerna i riket.

1893 års kommitterades förslag till lag angående värdering av död mans bo

var icke heller avsett att äga tillämpning i städer med bouppteckningsprivi­

legium. Att märka är att, även om lösören i dödsbo vid arvsbeskattningen

upptages till låga värden, detta icke utan vidare behöver innebära en under-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

109

värdering. Värderingen av lösören bör nämligen ske med hänsyn till vad

som kan beräknas inflyta vid en försäljning. Speciellt beträffande begagnat

bohag och husgeråd är det förenat med stora svårigheter att bedöma, vilket

pris som kan erhållas. Detta blir i särskilt hög grad fallet, då fråga är örn

avveckling av ett dödsbo, vilken enligt sakens natur ofta måste ske inom en

relativt kort tidrymd. Om värderingen med hänsyn till dessa förhållanden

sker med en viss försiktighet, behöver man därför icke anse en undervär­

dering föreligga. Det lärer emellertid kunna antagas, att en verklig under­

värdering icke sällan förekommer, framför allt i de fall, då dödsbodel­

ägarna själva äga utse bouppteckningsförrättare.

Kommittén erinrar härefter, hurusom i samband med tillkomsten av bo-

utredningslagen det för vissa städer gällande bouppteckningsprivilegiet ställts

på avskrivning och att numera privilegiet med viss tidsbegränsning gällde

endast för fem mindre städer. Kommittén finner det kunna antagas, att med

bouppteckningsprivilegiets upphörande den praxis att undervärdera lösören,

som i viss utsträckning förelåge, komme att vinna ökad utbredning.

Efter att hava erinrat örn att enligt gällande rätt skattskyldighet icke äger

rum för gåva av möbler, husgeråd och andra inre lösören, som äro avsedda

för gåvotagarens eller hans familjs personliga bruk — vilken skattefrihet

kommittén ansett böra bibehållas, då den vore av ringa ekonomisk betydelse

samt en beskattning av dylik gåva knappast skulle hava erforderligt stöd

i den allmänna uppfattningen — anför kommittén:

Vid arv av bohag och liknande lösören blir förhållandet från beskattnings-

synpunkt delvis ett annat. Sådan egendom skall upptagas i bouppteckning­

en, och de omständigheter av mera personlig natur, som föranlett lösörenas

undantagande från gåvoskatt, föreligga fördenskull icke med hänsyn till

arvsheskattningen. Däremot blir det även här fråga örn det sätt, på vilket

arvtagaren får antagas komma att använda egendomen. Sålunda utgör

boet för efterlevande make i regel underlaget för hemmets fortsatta be­

stånd, och motsvarande gäller fastän i mindre utsträckning, när egendomen

övergår från föräldrar till barn. Förvärvet medför då icke någon ökad

skatteförmåga i vanlig mening, och en skattelindring för detsamma moti­

veras även av hänsyn till det krav på »hemskydd», som lagberedningen un­

derstrukit. Örn däremot lösören skola tillfalla en fjärmare arvinge, för­

svagas i allmänhet deras natur av egendom, avsedd för personligt bruk, och

i stället blir egenskapen av förmögenhetsföremål, som kunna omsättas i pen­

ningar, starkare betonad. Såsom av kommitténs förslag i annan del fram­

går, föreslår kommittén betydande höjningar av de skattefria beloppen för

efterlevande make och barn. Det vill synas kommittén, som örn därigenom

jämväl det sociala intresset av »hemskydd» bör bliva i erforderlig mån till­

godosett. Någon anledning att i hemskyddssyfte i fortsättningen bereda

utrymme för en undervärdering föreligger därför enligt kommitténs upp­

fattning icke. Rent principiellt måste en ordning, som medgiver en under­

värdering framstå såsom otillfredsställande. Men vidare framkallas där­

igenom orättvisor vid beskattningen, i del att den som icke vill åberopa en

oriktig värdering kommer att drabbas hårdare av skatten än den i sådant

avseende mindre noggranne. Arvsskattens nuvarande höjd och bouppteck­

ningsprivilegiets bortfallande föranleda även, att de fiskaliska intressena nu­

mera kräva större beaktande.

Ilo

Kungl. May.ts proposition nr 192.

Från de skilda synpunkter, som enligt det nu anförda kunna anläggas, har

kommittén ansett sig böra föreslå, att den lösa egendom, varom här varit

fråga, skall uppskattas till det värde, som egendomen kan hava betingat vid

en av boets avveckling föranledd, med tillbörlig omsorg skedd försäljning.

Kommitténs förslag innehåller ytterligare en bestämmelse avseende värde­

ringen av lösegendom, som saknar motsvarighet i gällande arvsskatteför­

ordning. Enligt denna bestämmelse (26 § sista stycket i förslaget) skall, där

särskild anledning därtill föreligger, rätten eller domaren äga förordna

lämplig person att verkställa uppskattning av lös egen­

dom till ledning för densammas värdering. I anslutning härtill föreskrives,

att det åligger skattskyldig eller den, som för skattskyldig omhänderhar

egendom, att hålla den tillgänglig för besiktning ävensom att tillhandagå för-

rättningsmannen med upplysningar och annan utredning. Ersättning åt för-

rättningsmannen skall erläggas, örn egendom ingår i dödsbo, av boet och

eljest av den för egendomen skattskyldige.

I fråga örn denna nyhet i förslaget erinrar kommittén till en början, huru­

som — på sätt redan angivits — vid skilda tillfällen frågan örn tillförlitlig­

heten av värdena i bouppteckningarna varit föremål för diskussion och

alt därvid förslag framförts, att såsom bouppteckningsman icke skulle få

användas annan än den som därtill erhållit rättens förordnande. Såsom

skäl för avvisande av dessa förslag hade i huvudsak anförts, att den för­

ordade anordningen skulle bliva för det stora flertalet dödsbon onödigt be­

tungande och därjämte innebära ett ingrepp i en förmån — rätten för döds­

bodelägarna att själva utse boutredningsmän — som där den förefanns se­

dan gammalt ansetts såsom ett privilegium. 1 förslaget till lagen örn bout­

redning och arvskifte hade, erinrar kommittén vidare, lagberedningen ut­

vecklat de skäl, som föranlett att icke heller genom boutredningslagen i prin­

cip någon avvikelse skett från den ordning, enligt vilken bouppteckningen

förrättades av gode män, utsedda av delägarna själva. Kommittén funne det

likväl obestridligt, att det vore ett fiskaliskt intresse av vikt att den egendom,

som upptoges i dödsbouppteckningarna, åsattes riktigt värde. Även om,

såsom under lagstiftningsarbetet befunnits, någon ny ordning för bouppteck­

ningarnas förrättande icke borde stadgas, syntes enligt kommitténs mening

den önskvärda ökade kontrollen över värderingen av arvfallen egendom utan

olägenhet kunna vinnas genom nu ifrågavarande av kommittén anvisade an­

ordning. Enär fast egendom skulle vid arvsbeskattningen upptagas till taxe­

ringsvärdet eller med ledning av särskilt av länsstyrelsen åsatt värde funnes

i fråga örn sådan egendom icke behov av ökad kontroll. Knappast förelåge

väl heller praktiskt sett något sådant behov beträffande börsnoterade värde­

handlingar, men då det noterade värdet icke alltid skulle lända till efter­

rättelse, hade kommittén icke funnit skäl att undantaga detta slag av till­

gångar från de bestämmelser förslaget i nu förevarande del innehölle.

Kommittén anför vidare beträffande de nu omförmälda bestämmelserna i

förslaget:

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

lil

Mången gång torde redan en granskning av bouppteckningen utan vidare

giva befogad anledning till tvivelsmål, huruvida i densamma upptaget värde

icke blivit för lågt beräknat, och kan i andra fall från dödsboet införskaffad

utredning tyda på att värderingen är för låg utan att utredningen dock giver

tillräckligt stöd för en uppvärdering. Tillsättande av särskild värderings­

man bör naturligen icke komma i fråga, med mindre det visar sig ogörligt

att utan större omgång genom dödsboets medverkan tillföra beskattnings-

domstolen erforderligt och tillförlitligt material för ett riktigt bedömande av

värdet. Självfallet bör värderingsman icke heller lörordnas, då det gäller

endast obetydligheter. I sådana fall lärer värderingsfrågan alltid kunna prak­

tiskt lösas på annat sätt. De synpunkter, som nu framhållits, hava i för­

fattningstexten fått sitt uttryck i föreskriften, att värderingsman ej må för­

ordnas med mindre särskild anledning därtill föreligger. Med hänsyn till den

restriktion, som sålunda gäller ifråga örn befogenheten för rätten eller doma­

ren att förordna värderingsman, torde det kunna förutsättas, att i fall, då

värderingsman förordnas, dödsboet eller den för egendomen skattskyldige i

regel icke på sätt som vederbort fullgjort den skyldighet att tillhandagå be-

skattningsdomstolen med begärd utredning, som enligt förslaget blivit ålagd.

Kommittén har framför allt av detta skäl ansett sig böra föreskriva, att er­

sättning åt värderingsmannen skall erläggas, om den ifrågavarande egen­

domen ingår i dödsbo, av boet och eljest av den för egendomen skattskyl­

dige.

Överståthållarämbetet ifrågasätter i sitt yttrande, huruvida de särskilda

värderingsreglerna behövde erhålla en så vidlyftig avfattning. Det avsedda

syftet syntes enklare kunna nås genom en föreskrift att egendomen skall

uppskattas enligt de grunder, som gälla för uppskattning av förmögenhet

vid inkomst- och förmögenhetsbeskattning, eventuellt, där så funnes erfor­

derligt, med hänvisning till att utgångspunkten i vissa fall skulle vara det

beräknade värdet vid en av boets avveckling föranledd med tillbörlig om­

sorg skedd försäljning. Genom en sådan åtgärd skulle även vinnas, att vid

den blivande författningstexten icke behövde fogas de tämligen tyngande

kapitaliseringstabellerna, vilka vöre exakt likalydande med de tabeller, som

fogats vid förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Svea hovrätt finner icke något vara att erinra mot den ståndpunkt, kom­

mittén intagit i fråga örn upptagande av fordran hos insolvent dödsbodel­

ägare, men anser, att denna ståndpunkt borde komma till uttryck i författ­

ningstexten, då den avveke från rådande praxis och från vad enligt 6 kap. 3 §

boutredningslagen gällde i civilrättsligt hänseende, varefter hovrätten i denna

fråga vidare anför:

Måhända borde även till skydd för statsverkets intresse stadgas, att här

avsedda situation skulle beaktas, då provisoriskt skifte lades till grund för

skattens beräknande. Örn en arvlåtarc såsom arvingar efterlämnade två sö­

ner A och I?, av vilka den senare saknade alla tillgångar, och i boet funnes

dels en fordran örn 10,000 kronor mot 11, dels annan egendom till samma vär­

de, skulle vid arvskifte A erhålla denna egendom och 1? få ålnöjas med den

värdelösa fordringen. Del syntes då rimligt, att skattliiggningen, även örn

den verkställdes på grundval av bouppteckningen, skedde i överensstämmelse

härmed och icke, såsom av förslaget syntes följa, grundades på det fiktiva

antagandet alt de reala tillgångarna delades lika mellan bröderna med på-

112

Kungl. Maj:ts proposition nr i92.

följd att skatten bleve avsevärt lägre än den borde vara. Det vore att märka,

att i fall av denna art bodelägarna saknade allt intresse att få arvskiftet lagt

till grund för beskattningen, vilken sålunda här regelbundet komme att verk­

ställas med ledning av bouppteckningen.

Med hänvisning till det av advokatfiskalsämbetet vid hovrätten avgivna

yttrandet — vari ämbetet förklarar sig med tillfredsställelse hälsa den före­

slagna möjligheten för beskattningsmyndigheten att förordna lämplig per­

son för uppskattning av lös egendom — förordar hovrätten införande av be­

stämmelse om rätt för advokatfiskalsämbetet att vid behov hos hovrätten ut­

verka förordnande för sådan förrättningsman. Slutligen anser hovrätten

det kunna ifrågasättas, huruvida icke ersättningen till förrättningsmannen i

vissa fall med hänsyn till uppskattningens resultat borde stanna å stats­

verket.

Stockholms rådhusrätt anser den föreslagna bestämmelsen rörande grun­

derna för uppskattning av sådan lös egendom, för vilken speciella värderings­

regler ej givits, riktig och lämplig och lämnar sin fulla anslutning till försla­

get örn befogenhet för beskattningsmyndigheten att förordna särskild värde­

ringsman, då behovet därav syntes ovedersägligt. Jämväl rådhusrätten ifrå­

gasätter, huruvida icke den av kommittén anvisade metoden för upptagan­

de av fordran hos insolvent dödsbodelägare borde komma till uttryck i för­

fattningstexten.

I sistnämnda hänseende göres enahanda uttalande även av länsstyrelsen i

Västmanlands län.

Länsstyrelsen i Stockholms län åter anser, att det av kommittén anvisade

förfaringssättet för upptagande av fordran hos insolvent dödsbodelägare icke

kunde givas företräde framför den nu tillämpade metoden och därför över­

huvud icke borde komma till användning.

Kammarrätten anför i huvudsak:

Bestämmelsen örn att icke börsnoterade värdehandlingar skulle upptagas

lill pris, som under normala förhållanden kunde hava varit påräkneligt vid

försäljning, vore ofta svårtillämplig, särskilt då fråga vöre om värdehand­

lingar, som sällan bleve föremål för några representativa försäljningar, t. ex.

aktier i s. k. familjebolag. För utfinnande av värdet å sådana aktier hade

av beskattningsmyndigheterna brukat användas ett flertal metoder, vilka

dock vöre mycket litet pålitliga, och resultatet hade faktiskt blivit att börs­

noterade och icke börsnoterade aktier i allmänhet uppskattades efter olika

grunder. Detta hade särskilt kommit till synes därigenom, att under goda

tider sistnämnda slag av värdepapper icke ansetts följa de börsnoterade upp

i höjden, varemot vid baisse-perioder de icke börsnoterade aktierna i regel

blivit förhållandevis hårdare beskattade än andra aktier. Till avhjälpande

av svårigheten med beskattningen av icke börsnoterade aktier hade under de

sista åren genom länsstyrelsernas försorg särskilda undersökningar gjorts

angående sådana aktiers värden, och förmögenhetsbeskattningen hade i all­

mänhet verkställts med ledning av dessa undersökningar. Det hade emel­

lertid i vissa fall visat sig, att de sålunda bestämda värdena legat avsevärt

högre än försäljningsprisen. Särskilt gällde detta aktier i familjebolag, enär

allmänhetens intresse för inköp av sådana värdepapper — i den mån de ut-

bjödes till salu — ofta vore mycket ringa. Mot den förenämnda bestämmel-

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

113

sen för värdering av icke börsnoterade aktier kunde dock, såvitt gällde den­

sammas tillämpande vid den allmänna förmögenhetsbeskattningen, antagli­

gen icke göras någon anmärkning i förevarande hänseende, då i det långa

loppet de divergenser, som uppkomma mellan de beräknade värdena och de

tillfälligtvis konstaterade försäljningsvärdena, i stort sett icke syntes hava

större betydelse. Annorlunda vore förhållandet med arvsskatten, som vore

en engångsskatt och på grund av de höga skattesatserna ofta toge en ansen­

lig del av kvarlåtenskapen i anspråk. Kammarrätten ville därför ifrågasätta

örn ej värderingen av icke börsnoterade värdepapper i arvs- och gåvoskatte-

hänseende kunde ske efter den i förslaget nyinförda generella regeln för vär­

dering av lös egendom eller efter någon likartad skälig beräkningsgrund.

Statskontoret och riksräkenskapsverket ifrågasätta, huruvida det icke för

vinnande av den kontroll, som avses med den föreslagna bestämmelsen örn

befogenhet för beskattningsmyndigheten att förordna lämplig person att verk­

ställa värdering, borde så ordnas att beskattningsmyndigheten bereddes möj­

lighet att uppdraga åt någon i allmän tjänst anställd person att såsom tjänste­

åliggande utan särskild ersättning verkställa värderingen, därvid förslagsvis

nämnas av statskontoret vederbörande åklagare och av riksräkenskapsverket

utmätningsman. Riksräkenskapsverket tillägger, att en sådan metod borde

kunna komma till användning åtminstone när fråga vore om bohag och an­

nan lös egendom av icke alltför specifik natur, samt att det för övrigt även

i fråga örn reglerna för själva värderingen borde göras åtskillnad mellan bo­

hag och liknande egendom å ena samt inventarier, lager, maskiner och öv­

rig till exempelvis merkantil verksamhet hänförlig egendom å andra sidan.

I fråga örn sistnämnda slag av egendom syntes nämligen särskilda normer för

värderingen böra fastslås. Vidare borde värderingen av icke börsnoterade

aktier kunna ske med ledning av de värden, som fastställdes vid den årliga

taxeringen.

Länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasätter, huruvida icke, därest i enlighet med

förslaget allmän domstol komme att bliva beskattningsmyndighet, det borde

bliva regel att särskild värderingsman för uppskattning av lös egendom för­

ordnades, där icke av beskattningshandlingen klart framginge, att däri före­

kommande värdering kunde tilläggas vitsord.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som finner den föreslagna möjligheten för

beskattningsmyndigheten att förordna särskild värderingsman mycket väl­

betänkt, ifrågasätter huruvida icke, i fall där den lösa egendomens värde

kunde antagas överstiga visst fastställt minimibelopp, för dödsbo borde stad­

gas skyldighet att anlita för ändamålet särskilt auktoriserade värderingsmän.

Försäkringsinspektioncn framhåller, att de föreslagna, med nu gällande

bestämmelser överensstämmande reglerna för värdering av rätt till livränta

hade avseende å en vanlig från tidpunkten för uppskattningen till den berät­

tigades död utgående livränta, men att, särskilt under senare år, ett flertal

andra livränteformer alltmer kommit till användning inom livförsäkrings­

rörelsen och alt beträffande dessa de ifrågavarande reglerna ej lämnade nå­

gon vägledning för uppskattningen av kapitalvärdet. Som exempel kunde

anföras uppskjuten livränta mot engångspremie, ränta utgående under nå-

^{Dihang till riksdagens protokoll} lott.

1 sami. Nr 192.

8

114

Kungl. Mcij:ts proposition nr 192.

Departements

-

chefen.

göns livstid, dock högst viss tid (temporär livränta) samt ränta utgående un­

der någons livstid, dock minst viss tid (livränta med viss tids garanti). I

fråga örn sådana livräntor erfordrades visserligen uppskattning av kapital­

värdet endast i de fall, då livräntans årsbelopp överstege 1,500 kronor, men

under senare tid syntes i åtskilliga fall denna gräns hava avsevärt överskri­

dits. För dessa fall vore därför kompletterande bestämmelser påkallade.

Utöver de nu behandlade bestämmelserna i förslaget, vilka sakna motsva­

righet i gällande arvsskatteförordning, innehåller förslaget i förevarande del

ytterligare en nyhet, nämligen en särskild värderingsregel avseende fall då

med arvs- eller testamentslott skall sammanläggas gåva från arvlåtaren, var­

till denne enligt förbehåll vid gåvans lämnande åtnjutit nyttjanderätt eller

rätt till avkastning. Till detta stadgande återkommer jag vid behandlingen

av gåvobeskattningen.

De vid kommitténs förslag fogade kapitaliseringstabellerna överensstämma

med de nu gällande. Kommittén uttalar att, då samma tabeller återfinnas

även på andra håll inom skattelagstiftningen, frågan örn deras omarbetande

borde upptagas i ett sammanhang.

Om, såsom jag förordat, bouppteckningen bibehålies såsom grundläggande

beskattningshandling, torde därav följa även ett bibehållande av den för

värdering av arvfallen egendom gällande huvudregeln, att vid värderingen

skola lända till efterrättelse i bouppteckningen åsätta värden. Då i annan

lagstiftning föreskrifter saknas angående grunderna för bestämmande av

bouppteckningsvärdena, måste dock för åstadkommande av tillförlitliga be­

skattningsvärden särskilda kompletterande värderingsregler meddelas. Kom­

mitténs förslag, att beskattningsvärdet skall bestämmas med tillämpning av

dessa kompletterande regler icke blott såsom nu i fall då därigenom fram­

kommer högre värde än det som upptagits i bouppteckning eller deklara­

tion utan även då värdet blir lägre än detta, synes mig innefatta en rik­

tig ståndpunkt.

De särskilda regler för värdering av fast egendom, som nu gälla

och i huvudsak oförändrade upptagits i kommitténs förslag (22 §), hava varit

föremål för ingående utredning i sammanhang med de ändringar i arvsskatte­

förordningen, som enligt vad förut nämnts tillkommo år 1934 och vari­

genom möjlighet bereddes till särskild, från taxeringsvärdet avvikande upp­

skattning av fast egendom. Vid denna utredning dryftades olika uppslag be­

träffande värderingen av fast egendom vid arvsbeskattningen. På skäl, som

jag alltjämt anser övertygande, stannade man därvid för taxeringsvärdet så­

som beskattningsvärde med den möjlighet till avvikelse som nyss nämnts.

Det må särskilt framhållas, att då även beaktades den i ett av remissyttran­

dena nu åter upptagna frågan om lämpligheten att lägga taxeringsvärdet till

grund för bestämmande av beskattningsvärdet å sådan del av jordbruksfastig­

het, som utgöres av skogsmark eller växande skog. Beträffande nämnda

116

Kungl. Maj-.ts proposition nr 192.

i boet bliva föremål för beskattning i ett sammanhang, har beträffande

ifrågavarande villkor vidtagits en omformulering innebärande att hänsyn

skall tagas endast till sammanlagda skatten för sådana lotter i boet, om

vilkas beskattande är fråga. Mot kommitténs förslag örn borttagande av

det ytterligare villkoret, att utgörande av skatt efter vanlig beräkningsgrund

skulle verka oskäligt betungande, synes ej något vara att erinra. Behörighet

att göra framställning om nedsättning av beskattningsvärdet anser jag även

i nu förevarande fall böra tillkomma icke blott skattskyldig utan även bout­

redningsman eller testamentsexekutör. Vidare har jag ansett bestämmelserna

i fråga böra kompletteras med en uttrycklig föreskrift, att sådan ansökan

skall för att kunna upptagas till prövning vara till Kungl. Majit ingiven

innan beslut örn skattens fastställande meddelas.

Vad angår de i förslaget upptagna särskilda reglerna för värdering av 1 ö s

egendom (23 §) har redan framhållits, hurusom flertalet av dessa regler

i sak ansluta sig till nuvarande bestämmelser, men att dessa för särskilda fall

givna bestämmelser i förslaget utökats med en föreskrift rörande grunderna

för uppskattning av lös egendom i allmänhet. Den motivering kommittén

anför för införande av en sådan generell regel för värdering av lös egen­

dom finner jag övertygande.

I anslutning till uttalanden av bland andra Svea hovrätt och Stockholms

rådhusrätt har jag ansett, att den ståndpunkt, kommittén i motiven intagit i

fråga örn uppskattning av fordran hos insolvent dödsbodelägare, bör komma

till uttryck i författningstexten. Jag föreslår därför införande av en före­

skrift av innehåll att, såvitt gäller osäker eller värdelös fordran, den omstän­

digheten att gäldenären är delägare i dödsboet icke föranleder fordringens

uppskattande enligt andra grunder än eljest tillämpliga. Svea hovrätt har vi­

dare ifrågasatt, huruvida icke till skydd för statsverkets intresse härjämte

borde införas en bestämmelse, enligt vilken i fall av beskattning på grundval

av bouppteckning fordran hos insolvent dödsbodelägare skulle i anslutning

till för det verkliga arvskiftet gällande regel föranleda motsvarande minsk­

ning av hans andel i de reala tillgångarna. Härigenom skulle övriga delägares

andelar däri bliva utökade och underkastade därav föranledd progressiv

skärpning av skatten. En sådan bestämmelse synes mig icke tillrådlig. Re­

dan det förhållandet, att den ifrågasatta metoden skulle innebära ett hänsyns­

tagande endast till en viss av det flertal omständigheter, som vid det verkliga

skiftet kunna föranleda annan lottbestämning än vid den provisoriska del­

ningen, synes ägnat att ingiva betänkligheter. Det är givetvis ingalunda ute­

slutet, att någon av dessa andra omständigheter skulle vid skiftet komma att

helt eller delvis motväga den lottjustering, som den ifrågasatta regeln skulle

medföra. Härtill kommer, att ett iakttagande vid det verkliga skiftet av den

lottbestämningsregel, som utgör motsvarighet till den av hovrätten ifrågasatta

föreskriften, icke är obligatoriskt.

Av försäkringsinspektionen har anmärkts, att de föreslagna, med nu gäl­

lande bestämmelser överensstämmande reglerna för beräknande av kapital­

värdet å livränta hava avseende å en vanlig från tidpunkten för uppskatt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

117

ningen till den berättigades död utgående livränta men däremot icke å vissa

på annat sätt bestämda livräntor, som numera kommit till användning inom

livförsäkringsrörelsen. Vad sålunda framhållits är visserligen riktigt, men

jag har likväl icke ansett mig böra föreslå specialbestämmelser för nu åsyf­

tade fall. Upptagande i författningstexten av regler för speciella fall måste

av praktiska skäl givetvis ske med viss begränsning. Särskilt med hänsyn

till de variationer, som numera förekomma och alltmer utvecklas även inom

en och samma försäkringsform, torde man ock hava anledning räkna med

att specialbestämmelser på förevarande område endast i begränsad utsträck­

ning skulle komma att fylla sitt ändamål. För de av försäkringsinspektionen

angivna fallen lärer, med anlitande av den utredning som tillhandahålles av

vederbörande försäkringsanstalt, även utan specialregler kunna åstadkommas

en uppskattning i anslutning till de för huvudfallen angivna grunderna. För

övrigt är, såsom av försäkringsinspektionen även antytts, den nu upptagna

frågan av begränsad betydelse med hänsyn därtill att uppskattning av en liv­

räntas kapitalvärde erfordras endast i fall då räntans årsbelopp överstiger

1,500 kronor.

I vidare mån än i det föregående angivits har jag icke funnit anledning

till erinran mot de regler om uppskattning av arvfallen egendom, som inne­

hållas i förslaget.

De i 26 § i förslaget upptagna bestämmelserna rörande den utredning och

de särskilda handlingar, de skattskyldiga hava att tillhandahålla för möjlig­

görande av en riktig tillämpning av värderingsreglerna, har jag ansett böra

kompletteras med en föreskrift avseende icke börsnoterade värdepapper.

Förut har berörts, hurusom vid förmögenhetsbeskattningen under de sista

åren genom överståthållarämbetets och länsstyrelsernas försorg och under

samverkan dem emellan särskilda utredningar verkställts beträffande vär­

dena å icke börsnoterade aktier. I syfte att göra resultatet av dessa utred­

ningar, som torde vara avsedda att fortsättas, tillgängligt för samtliga beskatt -

ningsmyndigheter hava de genom utredningarna framkomna värdena samlats

i en gemensam årligen förnyad förteckning, som genom Överståthållarämbe­

tet och länsstyrelserna tillhandahållits taxeringsnämnderna. Förmögenhets­

beskattningen bär ock, såsom i kammarrättens yttrande framhållits, i allmän­

het verkställts i anslutning till dessa utredningar.

Det har synts mig önskvärt, att det utredningsarbete, som sålunda vid

förmögenhetsbeskattningen nedlägges för åstadkommande av en enhetlig och

tillfredsställande värdering av icke börsnoterade aktier, kommer även arvs­

beskattningen till godo. Då såsom redan förutskickats denna av mig föreslås

bibehållen vid de allmänna domstolarna, torde de skattskyldiga lämpligen

böra åläggas att i arvsskatteärendet till ledning för bestämmande av be­

skattningsvärdet ingiva bevis till domstolen angående det värde, vartill icke

börsnoterat värdepapper blivit upptaget vid senaste taxering. Givetvis kun­

na efter den tidpunkt, som denna taxering avser, men före dödsfallet om­

ständigheter hava inträffat som föranleda åsättande av annat värde än

vid taxeringen, liksom domstolen utan att någon särskild omständighet

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

inträffat kan finna anledning frångå det vid taxeringen fastställda värdet.

För att i möjligaste mån bereda domstolen tillgång till det värde, som är

att hänföra till utgången av året närmast före dödsåret, bör omförmälda

bevis lämpligen avse i taxeringsärendet föreliggande beslut, oavsett huru­

vida omprövning av detsamma i högre instans kan påkallas eller beslutet

är beroende på sådan ännu icke slutförd omprövning. I överensstämmel­

se härmed föreslår jag, att 26 § kompletteras med en föreskrift av inne­

håll att det skall åligga skattskyldig att till ledning för värdering av icke

börsnoterade aktier, obligationer och därmed jämförliga värdehandlingar

förete av landskamrerare meddelat bevis, utvisande det värde, vartill enligt

senast verkställd prövning handlingen må hava upptagits vid taxering enligt

förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen, enligt vilken rätten eller do­

maren skall, där särskild anledning därtill föreligger, äga förordna lämplig

person att verkställa uppskattning av lös egendom till ledning för densam­

mas värdering, finner jag lämplig och av behovet påkallad. I anslutning

till uttalande av Svea hovrätt föreslår jag befogenhet jämväl för hovrätterna

att efter framställning av vederbörande advokatfiskalsämbete förordna så­

dan förrättningsman. En dylik bestämmelse torde även vara ägnad att in­

skärpa angelägenheten av att redan underrätterna vederbörligen utnyttja

möjligheten att på nu angivet sätt tillrättalägga sådana fall, där anledning

finnes till antagande att bouppteckningsvärdena icke blivit åsätta med till­

börlig omsorg.

Det från ett par håll framförda förslaget att uppdraget att i nu avsedda

fall tillhandagå domstolarna med värdering skulle anförtros vissa i allmän

tjänst anställda personer har jag icke funnit skäl biträda. Ehuru det givet­

vis kan vara föremål för tvekan, huruvida det utan hänsyn till uppskatt­

ningens resultat i alla förekommande fall bör åligga dödsboet eller de skatt­

skyldiga att gälda kostnaden för värderingen, har jag icke heller på denna

punkt ansett mig böra frångå kommitténs förslag.

Då såsom kommittén framhållit den omarbetning av kapitaliseringstabel-

lerna, som kan finnas påkallad, berör även andra skatteförfattningar än den

förevarande, kommer jag att i ett sammanhang upptaga denna fråga beträf­

fande samtliga därav berörda beskattningsområden.

Beskattningen av de särskilda lotterna.

Fysiska personers förvärv.

Av den lämnade översikten över gällande bestämmelser framgår, att vid

beskattningen av de särskilda arvs- och testamentslotterna såväl lottens stor­

lek som släktskapen mellan arvlåtare och förvärvare är bestämmande för

skatteprocenten, vilken sålunda är dubbelt progressiv, nämligen dels i för­

hållande till lottens storlek och dels i förhållande till avtagande släktskap.