2

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent.

Härigenom förordnas, att 1— 3 §§, 4 § 1 mom. samt 7, 8, 11, 14 och 19—

23 §§ förordningen den 16 maj 1884 angående patent1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Patent må, under de villkor här nedan stadgas, meddelas å nya uppfin­

ningar, som avse alster eller förfaranden och kunna utnyttjas i industriell

verksamhet.

Till patents----------- rättsinnehavare berättigad.

2

§.

Å uppfinning, vars utövning skulle strida mot lag eller goda seder, må ej

patent meddelas. Avser uppfinning livs- eller läkemedel eller kemisk för­

ening, må patent ej meddelas å själva alstret utan endast å särskilt förfaran­

de för dess framställning.

3 §.

Uppfinning må ej anses såsom ny, om den, innan ansökan om patent

därå inkommit till patentmyndigheten, redan blivit så beskriven i allmänt

tillgänglig tryckt skrift eller så öppet utövad, att sakkunnig person kan med

ledning av därigenom vunna upplysningar utöva uppfinningen, eller om

dess föremål ej väsentligen skiljer sig från alster eller förfarande, som förut

blivit sålunda känt.

Har uppfinning------------uppfinningen utställdes.

4 §•

1 mom. Den, som vill erhålla patent, skall till patentmyndigheten ingiva

eller i betalt brev insända skriftlig ansökan samt därvid foga

beskrivning i tre exemplar över uppfinningen och

de ritningar, som erfordras för att tydliggöra beskrivningen, jämväl i tre

exemplar, ävensom, där sådant behöves, modeller, varuprov och dylikt.

1 Senaste lydelse se betr. 3 § SFS 1897: 19, betr. 4 § 1 mom. 1893 : 36, betr. 7 och 11 §§

1934: 60, betr. 8 § 1939: 90 samt betr. 19—23 §§ 1902: 45.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

3

Ansökningen skall —------- uppfinningens benämning.

Beskrivningen skall vara så tydlig och fullständig, att sakkunnig person

bör kunna med ledning därav utöva uppfinningen. Beskrivningen skall av­

slutas med patentanspråk, innehållande bestämd uppgift om vad som kän­

netecknar uppfinningen och sökes skyddat genom patent.

Är sökanden------------- honom svara.

Sökes patent------------vardera ingivna.

7 §•

Äro ansökningshandlingarna fullständiga och har anledning ej förekommit

att, efter ty i 6 § sägs, avslå ansökningen, läte patentmyndigheten, efter

unden ättelse därom till sökanden på sätt i 5 § sägs, i allmänna tidningarna

införa kungörelse örn ansökningen med uppgift å dess huvudsakliga inne­

håll; och skola därefter samtliga till ärendet hörande handlingar hållas till­

gängliga för en var, där ej patentmyndigheten finner särskilda skäl föreligga

att göra undantag för viss handling, som angår uppfinning å vilken patent

ej sökes i ärendet.

Sedan ansökan kungjorts, stånde en var öppet att inom två månader där­

efter till patentmyndigheten inkomma med skriftlig invändning.

Före utgången av den i andra stycket angivna tid skall sökanden till pa­

tentmyndigheten inbetala en avgift (utfärdningsavgift) av sextio kronor;

dock må denna avgift, förhöjd med tjugufem kronor, erläggas inom två må­

nader därefter. Sökes patent av uppfinnaren och gör han inom den i andra

stycket angivna tid framställning örn befrielse från utfärdningsavgift, må

patentmyndigheten medgiva sådan befrielse, där det finnes förenat med stor

svårighet tor honom att erlägga avgiften. Avslås framställningen, äge sökan­

den städse erlägga avgiften, utan förhöjning, inom två veckor från det sökan­

den underrättats örn beslutet på sätt i 5 § sägs; och må talan mot beslutet ej

föras.

Fullgör sökanden ej vad i tredje stycket stadgas, skall ansökningen av­

föras såsom återtagen. I händelse patent ej varder meddelat, återbetalas vad

i utfärdningsavgift må hava erlagts.

Sedan tiden för framställande av invändning tilländagått samt utfärd­

ningsavgift erlagts eller den medgivna längsta tiden härför utgått eller be­

frielse från avgilten medgivits, företage patentmyndigheten ärendet till av­

görande.

Möler ej hinder mot bifall till ansökningen, varde under förbehåll av den

i 18 § omförmälda klanderrätt patent meddelat. Då lagakraftägande beslut

härom föreligger, skall genom patentmyndighetens försorg patentbrev ut­

lärdas. Patentmyndigheten skall ock göra anteckning rörande patentet i ett

lör sådant ändamål upprättat register och införa kungörelse därom i all­

männa tidningarna ävensom på lämpligt sätt genom tryck offentliggöra be­

skrivningen jämte erforderliga bilagor i huvudsakliga delar.

Ilar patentansökan, som kungjorts enligt vad ovan sägs, blivit slutligt be­

handlad genom beslut, som vunnit laga kraft, utan att patent meddelats,

4

Kuric/l. Mcij:ts proposition nr 176.

skall kungörelse härom genom patentmyndighetens försorg införas i all­

männa tidningarna.

8

§•

över beslut av patentmyndigheten å anmälningsavdelning, varigenom pa­

tentansökning förklarats förfallen eller avslagits, åge sökanden att vid ta­

lans förlust inom två månader från beslutets dag anföra besvär hos patent­

myndighetens besvärsavdelning. Vid besvären foge sökanden en avgift (be-

svärsavgift) av sjuttiofem kronor, vid äventyr, örn avgiften icke erlagts före

nämnda tids utgång, att besvären icke upptagas till provning.

Har patentansökning bifallits, oaktat invändning framställts i behörig ord­

ning, äge den, som gjort invändningen, inom tid och under villkor, som i

första stycket angivas, påkalla besvärsavdelningens prövning av ansökningen.

Patentmyndighetens besvärsavdelning skall bestå av patentmyndighetens

chef såsom ordförande, minst tre av Konungen utsedda tekniskt kunniga le­

damöter samt en av Konungen inom patentmyndigheten utsedd rättskunmg

ledamot. Såsom ersättare för ordföranden skall, på sätt Konungen bestäm­

mer, tjänstgöra en av ledamöterna. Besvärsavdelningen är beslutför, när för­

utom ordföranden eller dennes ersättare minst två av de tekniskt kunniga

ledamöterna äro tillstädes; i handläggning och avgörande av ärende, vars be­

skaffenhet sådant påfordrar, skall dock den rättskunnige ledamoten deltaga.

Såsom besvärsavdelningens beslut gälle den mening, varom flertalet föienar

sig, eller vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden. Be­

svärsavdelningen äge att till utredning i ärende, som ankommer på dess

prövning, låta vid allmän domstol höra vittnen. Närmare bestämmelser om

besvärsavdelningens verksamhet meddelar Konungen.

Över besvärsavdelningens beslut må klagan föras allenast av sökanden.

Klagan skall vid talans förlust fullföljas genom besvär hos Konungen inom

två månader från beslutets dag.

Vad i 7 § första stycket stadgas örn handlingarna i ärendet hos patent­

myndigheten skall äga motsvarande tillämpning med avseende å de hand-

Ungar, som inkomma till Konungen.

m

Beslut, varom ovan förmäles, skall av patentmyndigheten på sätt i 5 §

sågs skriftligen delgivas sökanden och den, som gjort invändning. 11

11

§■

Förutom de------------trehundra kronor.

Avgiften, som må i betalt brev insändas, skall för varje patentar erläggas

före det årets början; dock må avgift för patentår, som börjat innan patent

meddelats genom lagakraftägande beslut, erläggas före ingången av det pa­

tentår, som börjar näst därefter.

Innehaves patent av uppfinnaren och gör denne, innan skyldighet att er­

lägga någon årsavgift inträtt, framställning örn uppskov med sådan avgift,

må patentmyndigheten, där det finnes förenat med stor svårighet för honom

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Om patenthavaren det yrkar, må domstolen ock förordna, att med appa­

rater, redskap och andra anordningar, vilka äro användbara uteslutande för

ändamål, som innebär patentintrång, skall så förfaras, att dylikt missbruk

därav ej kan äga rum.

Vad i första och andra styckena stadgas gäde dock endast föremål, vilka

finnas i den skyldiges besittning eller över vilka han eljest förfogar.

4 morn. Den, som uppsåtligen begår patentintrång, straffes med dagsböter

eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, fängelse. Böter till­

falla kronan.

5 mom. Finnes i mål angående patentintrång, att patentet bör anses ogild,

inträder ej påföljd, som ovan sägs.

6 mom. Patenthavare äger, där ovisshet råder och den länder honom tid

förfång, föra talan om fastställelse, huruvida han på grund av patentet åt­

njuter skydd gentemot annan.

Den, som utnyttjar eder avser att utnyttja uppfinning, äger, under ena­

handa villkor, föra talan mot patenthavare om fastställelse, huruvida hinder

däremot föreligger på grund av visst patent.

20

§.

Sedan ansökan om patent och därtill hörande handlingar, efter det an­

sökningen kungjorts enligt 7 §, blivit hos patentmyndigheten tillgängliga föl­

en var, skall vad i 19 § 1, 2, 3 och 5 mom. stadgas örn patentintrång äga

motsvarande tillämpning, såvitt patent sedermera meddelas.

Har den, som sökt patent, medgivit, att ansökningshandlingarna skola hos

patentmyndigheten hållas tillgängliga för en var jämväl innan ansökningen

kungjorts enligt 7 §, skall patentmyndigheten i allmänna tidningarna införa

meddelande därom; och skall därefter vad i första stycket stadgas gälla mot

den, som genom sökandens försorg erhållit del av ansökningen jämte be­

skrivning och erforderliga ritningar samt underrättats örn nämnda medgi­

vande. Ersättning med anledning av utnyttjande innan ansökningen kun­

gjorts enligt 7 § skall dock ej utgå i vidare mån än som följer av 19 § 2

mom. andra stycket.

Talan må i fall, som i denna paragraf avses, ej väckas förrän patent med­

delats genom lagakraftägande beslut. Ändå att tid, som i 19 § 2 mom. tredje

stycket stadgas, gått till ända, vare rätt till ersättning bevarad, om talan

anhängiggöres inom ett år från det beslutet vann laga kraft.

21

§.

1 mom. Vill ej patenthavaren lösa alster, som i 19 § 3 mom. första styc­

ket avses, må den, som begått intrånget, på därom framställt yrkande berät­

tigas att mot skälig ersättning förfoga över sådant alster under patentets

skyddstid eller viss del därav.

2 mom. Har någon börjat inom riket utnyttja uppfinning eller vidtagit

särskilda åtgärder därför utan att äga vetskap om att patent därå blivit med­

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

Föreskrifterna i 7 § första stycket nya lagen skola ej tillämpas, där ansök­

ningen kungjorts före lagens ikraftträdande.

Bestämmelserna i 7 § sista stycket och 8 § nya lagen skola ej gälla, om

beslut, som där avses, meddelats före lagens ikraftträdande.

Vad i 19 § 1, 2, 4 och 5 mom. samt 20 § nya lagen stadgas skall ej gälla

med avseende å intrång, som ägt rum före lagens ikraftträdande.

Talan om ersättning med anledning av intrång, som ägt rum före nya

lagens ikraftträdande, skall väckas inom tre år därefter eller, om patent-

havaren först efter lagens ikraftträdande fått vetskap om intrånget och den

därför ansvarige, inom tre år från det han fått sådan vetskap. Försummas

det, vare rätten till ersättning förlorad.

Å patentmål, som anhängiggjorts före nya lagens ikraftträdande, skall 23 §

1 mom. ej äga tillämpning, utom såvitt angår mål, som i 15 § avses. Stad­

gandet i 23 § 2 mom. skall gälla allenast domar och utslag, som meddelas

efter nya lagens ikraftträdande.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

och i så fall när samarbetet på patentlagstiftningens område mellan de fyra

nordiska länderna skulle kunna slutföras på avsett sätt. Frågan bleve då,

bur denna ovisshet borde påverka strävandena att få till stånd ny patentlag­

stiftning i Sverige.

Patenträtten i vårt land regleras huvudsakligen genom förordningen den

16 maj 1884 (nr 25) angående patent. Förordningen tillkom sålunda för

snart 60 år sedan, och ehuru den vid åtskilliga tillfällen ändrats har en full­

ständig revision av densamma sedan länge varit ett önskemål. Alt få till

stånd ny patentlagstiftning utgjorde en huvuduppgift för den år 1908 till­

satta s. k. patentlagstiftningskommittén, som den 13 juni 1919 avgav betän­

kande med förslag till lag om patent m. m. (patentlagstiftningskommitténs

hetänkanden VI). Förslaget blev emellertid ej genomfört, och senare utred­

ningsarbete på området har ej heller lett till ny lagstiftning annat än i vissa

detaljer. I nu föreliggande betänkande uttalas, att det skulle vara beklagligt,

om icke alls någon revision av patentlagstiftningen skulle komma till stånd,

förrän det nordiska samarbetet kunnat slutföras. Från intressentkretsar ha­

de framhållits, att vissa brister i den nuvarande lagstiftningen vållade bety­

dande olägenheter. Å andra sidan syntes för Sveriges vidkommande slutfö­

rande av det nordiska samarbetet, vilket igångsatts på svensk inbjudan, helst

böra avvaktas, innan man skrede till en fullständig revision av patentlag­

stiftningen. Patentutredningen har därför ansett det lämpligaste vara att

Iramlägga ett särskilt lagförslag beträffande vissa patentlagstiftningsfrågor.

Det borde därvid främst gälla spörsmål, där dels önskemål om snar lagänd­

ring särskilt framträtt på senaste tiden, dels antingen en grundlig behand­

ling redan skett vid de nordiska överläggningarna eller också nordisk en­

hetlighet icke vore av större betydelse, dels ock partiella lagändringar anså-

ges kunna ske utan att man behövde avsevärt rubba gällande patentlagstift­

ning i övrigt.

I enlighet med dessa riktlinjer har patentutredningen framlagt förslag till

lag om ändring i vissa delar av förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) an­

gående patent, vilket torde böra fogas såsom bilaga till detta protokoll (Bilaga

A). Sedan yttranden inhämtats över förslaget, anhåller jag att nu få upptaga

denna fråga till behandling. I samband härmed torde även böra behandlas

en framställning från patent- och registreringsverket den 30 december 1943

angående sammansättningen av patentmyndighetens besvärsavdelning.

Huvuddragen i patentutredningens förslag.

I betänkandet framhålles inledningsvis, att den olägenhet med gällande

patenträttsliga bestämmelser, som under senare år mest påtalats, vore, att

utnyttjande av uppfinning, varå patent sökts men ännu ej beviljats, icke

medförde någon påföljd. Även i övrigt hade man påkallat utvidgning av

det nuvarande skyddet mot patentintrång. Vidare hade riktats kritik mot

gällande bestämmelser om rättegång i patentmål. Med patentutredningens

förslag avsåges främst att i dessa hänseenden åvägabringa rättelse. I visst

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

11

samband härmed och bl. a. för att förebygga, att det starkare skyddet mot

intrång vållade olägenheter, föresloges olika åtgärder, såsom möjlighet att i

vissa fall erhålla rätt att fortsätta utnyttjande som innebure intrång, rätt att

föra fastställelsetalan örn att intrång ej förelåge, regler mot ofullständiga

och oriktiga meddelanden om patentskydd samt minskat hemlighållande av

handlingar i patentansökningsärenden. Ytterligare tillmötesginge patentut­

redningens förslag framkomna önskemål örn viss mildring av de allmänna

patenterbarhetsfordringarna samt örn ett understrykande av patentanspråks

betydelse för patentskyddet. Av andra bestämmelser, som inginge i förslaget,

kunde nämnas förändringar i förfarandet i sådana ärenden, där invändning

framställts mot patentansökning, samt lättnader i fråga om patentavgifter

för mindre bemedlade uppfinnare.

Gällande patentförordning innehåller örn de allmänna patenter­

barhetsfordringarna, att patent meddelas å nya uppfinningar av

industriella alster eller av särskilda sätt för sådana alsters tillverkning (1 §

första stycket). Enligt patentutredningens förslag skulle lagrummet ändras

därhän, att patent meddelas å nya uppfinningar, som kunna utnyttjas i nä­

ringsverksamhet, därvid enligt särskild bestämmelse patent meddelas å alster

och förfaranden. Enligt förslaget fordras alltså icke, att uppfinningen kan

sägas vara av industriell natur, och ett förfarande skall kunna patentskyd­

das, även om det icke gäller ett sätt att tillverka alster.

Patentförordningen innehåller icke för närvarande någon direkt bestäm­

melse örn patentanspråk. Enligt förslaget skola i 4 § 1 mom. patent­

förordningen inflyta särskilda bestämmelser om att beskrivningen skall av­

slutas med patentanspråk, innehållande bestämd uppgift örn vad som sökcs

patentskyddat, och örn att patentanspråk skall vara i första hand avgöran­

de vid bedömande av patentskyddets omfång.

En huvuddel av patentutredningens förslag avser bestämmelserna örn

patentintrång som ersätta 22 § patentförordningen.

Förslaget innehåller särskilda bestämmelser örn vad som objektivt inne­

bär patentintrång (19 g 1 moni.), vilket icke för närvarande är fallet. Såvitt

gäller intrång i beviljat patent innefattar emellertid förslaget (1 mom. första

stycket) icke några större ändringar i gällande rätt sådan den tillämpats. Men

vidare stadgas i förslaget, att även utnyttjande av patentsökt uppfinning skall

anses såsom intrång, örn det sker sedan patentansökningen kungjorts för all­

mänheten eller av någon, som av sökanden särskilt underrättats eller eljest

erhållit vetskap örn att dylik ansökning föreligger och om dess innehåll (l

mom. andra stycket).

Enligt nuvarande patentförordning äro påföljderna vid patentintrång straff

och skadestånd, och för sådan påföljd fordras bl. a., att gärningsmannen

haft vetskap örn att patent beviljats. Förslagets regler avvika rätt avsevärt

från vad som nu gäller. Även mot den som begått intrång i god tro skall kun­

na förås förbuds- och ersättningstalan (19 g 2 mom. första stycket), men

ersättning .skall i sådant fall endast kunna utdömas, örn skäl därtill anses

föreligga, och den skall ej kunna överstiga den uppkomna vinsten. Full er­

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

sättning för uppkommen skada skall däremot i regel kunna utdömas, örn

intrånget begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet (2 mom. andra stycket).

Förslaget innehåller vidare en särskild regel om beräkning av uppkommen

skada (2 mom. tredje stycket) samt en speciell presumtionsbestämmelse (2

mom. fjärde stycket), avsedd att stärka skyddet för vissa metodpatent. För

ersättningstalan skall enligt förslaget gälla särskild preskriptionstid (2 mom.

femte stycket). Straff skall enligt förslaget (3 mom.) endast kunna inträda,

när uppsåtligt intrång i beviljat patent föreligger.

Enligt nuvarande patentförordning (23 §) upptages invändning om

patents ogiltighet, som framställes i mål örn intrång i patentet, till

bedömande i detta mål, men enligt förslaget (19 § 6 mom.) skall sådan in­

vändning i regel hänvisas till särskild ogiltighetstalan.

I förslaget lia upptagits vissa bestämmelser örn rätt för den som

begått patentintrång att i vissa fall fortsätta sitt

utnyttjande, vilka bestämmelser ej ha någon motsvarighet för närva­

rande. Sålunda skall i intrångsmål svaranden, örn domstolen anser skäl där­

till föreligga, kunna berättigas att utan hinder av patentet förfoga över alster,

som han innehar och som patenthavaren ej önskar övertaga (19 § 7 morn.).

Vidare skall den som handlat i närmare bestämd god tro kunna, även om ej

intrångstalan föres mot honom, få själv väcka talan om rätt att mot ersätt­

ning till patenthavaren fortsätta sitt utnyttjande, örn synnerliga skäl därtill

anses föreligga (20 §).

Förslaget innehåller en bestämmelse om fastställelsetalan (21§),

vartill motsvarighet icke finnes för närvarande. När ovisshet föreligger, hu­

ruvida ett utnyttjande är skyddat enligt annans patent, skall den i saken

intresserade kunna väcka talan örn fastställelse av att utnyttjandet icke är

skyddat.

Helt nya bestämmelser mot ofullständiga eller oriktiga med­

delanden om patentskydd ingå i förslaget (22 §). Ofullständiga

meddelanden om patentskydd skola medföra skyldighet att på anfordran

lämna kompletterande upplysningar vid äventyr av skadeståndsskyldighet

(första stycket), och oriktiga meddelanden eller upplysningar skola kunna

föranleda skyldighet att ersätta uppkommen skada, vid uppsåtligt handlande

även straff (andra stycket).

Förslaget innehåller bestämmelser, som avsevärt utvidga patentan­

sökningshandlingars tillgänglighet för utomståen-

d e. Sålunda skall, då ansökning kungjorts enligt 7 § första stycket patent­

förordningen, i regel hela akten vara tillgänglig (7 § andra stycket i förslaget)

i stället för såsom nu blott den godkända beskrivningen med eventuellt till­

hörande ritningar, och även dessförinnan skall akten i regel vara tillgänglig

för den som av sökanden särskilt underrättats örn ansökningen och dess inne­

håll (7 § tredje stycket). I fråga om kungjord patentansökning föreslås vi­

dare, att även till Kungl. Maj :t ingivna handlingar i sådant ärende skola vara

tillgängliga för allmänheten (8 § sjätte stycket) och att för allmänheten skall

kungöras, när dylik ansökning avgjorts utan att leda till patent (8 § sjunde

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

13

stycket). Enligt förslaget kan föreligga skyldighet att lämna viss person

upplysning om patentansökning, vilken ej är tillgänglig för allmänheten.

En särskild bestämmelse om att denne vid äventyr av ersättningsskyl­

dighet ej i oträngt mål får yppa något örn ansökningen har intagits i för­

slaget (23 §).

Förslaget innebär i fråga örn laga domstol i patentmål, att

Stockholms rådhusrätt ensam skall vara behörig såsom lörsta instans i alla

mål, som avses i patentförordningen (23 b § t mom. första stycket), medan

sådan uteslutande behörighet nu blott föreligger i vissa dylika mål. Vidare

innehåller förslaget, att i rådhusrätten vid handläggning av patentmål

utom i vissa undantagsfall — skola såsom ledamöter sitta tre i tekniska för­

hållanden kunniga personer, utsedda av Kungl. Maj:t (andra, tredje och

fjärde styckena). För närvarande fungera tekniska ledamöter enligt patent­

förordningen endast i mål om tvångslicens.

Förslaget innebär åtskilliga förändringar beträffande invändning s-

förfarandet. Dess särskilda former skola i huvudsak endast tillämpas,

örn invändning gjorts i behörig ordning, och huruvida detta skett skall kunna

nied bindande verkan avgöras av första instans i patentmyndigheten (7 §

fjärde stycket). Örn denna instans vid sin prövning kommer till det resulta­

tet, att ansökningen bör bifallas trots framställd invändning, skall dess beslut

för närvarande enligt gällande instruktion för patentmyndigheten alltid un­

derställas besvärsavdelningens prövning. Enligt förslaget däremot (8 § tredje

stycket) skall beslutet gälla, örn ej behörig invändare inom viss tid påkallar

besvärsavdelningens prövning av ansökningen och erlägger en avgift. De nu

berörda ändringarna lia även påkallat vissa andra jämkningar i patentför­

ordningen (7 § sista stycket samt 8 § första och femte styckena i förslaget).

Förslaget innehåller vissa bestämmelser örn lättnader i patent­

avgifter för mindre bemedlade uppfinnare. Patentmyn­

digheten skall under vissa förutsättningar kunna befria mindre bemedlade

uppfinnare från utfärdnings- och stämpelavgifter (7 § sjätte stycket, som

påkallat jämkningar även i femte och sjunde styckena) samt medgiva dem

uppskov med erläggande av de första årsavgifterna (11 § tredje stycket, som

medfört jämkning i fjärde stycket). Däremot har patentutredningen ej ansett

sig böra föreslå någon lagbestämmelse örn lättnad beträffande patentansök-

ningsavgiften men förordar, att hjälp här beredes i annan ordning.

I visst samband med de föreslagna lättnaderna i årsavgifter stå andra änd­

ringar i 11 § patentförordningen, vilka ingå i förslaget. Därigenom fastslås,

när avgift skall erläggas för patentår, som börjat före patents beviljande,

(andra stycket) samt när patent, för vilket stadgad årsavgift ej erlagts, för­

faller (femte stycket). I sistnämnda hänseende innebär förslaget en ändring

gentemot vad nu anses gälla.

Förslaget innehåller slutligen en ändring i 4 § 1 mom. patenlförordningen

beträffande antalet beskrivnings- och ritningsexemplar, som skola fogas vid

patentansökning.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr J76.

Yttranden.

Över patentutredningens betänkande lia yttranden efter remiss inkommit

från kommerskollegium, patent- och registreringsverket, statskontoret, pro­

cesslagberedningen, hovrätterna, Stockholms rådhusrätt, Överståthållarämbe­

tet, statens uppfinnarnämnd, järnkontoret, Sveriges industriförbund, svenska

teknologföreningen, svenska uppfinnareföreningens styrelse, uppfinnarekon­

toret, svenska pappers- och cellulosaingenjörsföreningen, svenska föreningen

för industriellt rättsskydd, svenska patentombudsföreningen samt svenska

industriens patentingenjörers förening. Sistnämnda förening har översänt

ett yttrande, som avfattats av en inom föreningen tillsatt kommitté. Förening­

ens dåvarande sekreterare, civilingenjören B. Avellan-Hultman, som reserve­

rat sig mot denna åtgärd, har i särskild skrivelse uttalat, att kommittén enligt

hans uppfattning icke utformat sitt yttrande i överensstämmelse med för­

eningens beslut. Han har tillika såsom ett uttryck för åsikten hos en stark

minoritet inom föreningen eller sannolikt t. o. m. den verkliga majoriteten

inom densamma översänt ett yttrande, som avfattats av en annan, tidigare

inom föreningen tillsatt kommitté. Kommerskollegium har bifogat yttran­

den från kooperativa förbundets styrelse samt från alla handelskamrar i

riket utom Gotlands handelskammare. Överståthållarämbetet har överläm­

nat infordrade^ yttranden från stadsfullmäktige och förste stadsfiskalen i

Stockholm. Från Sveriges kemiska industrikontor har inkommit en skrift i

anledning av betänkandet.

Förslaget att nu företaga en partiell revision av patentförordningen har ej

föranlett erinran i något av yttrandena, och i allmänhet har man ansett

patentutredningens förslag ägnat att läggas till grund för en sådan revision.

Hovrätten över Skäne och Blekinge, Överståthållarämbetet, VÖstergötlands

och Norra Hallands handelskammare samt Norrbottens och Västerbottens

läns handelskammare lia lämnat patentutredningens förslag helt utan an­

märkning.

Kommerskollegium har uttalat, att inom näringslivet funnes ett starkt in­

tresse for en partiell omarbetning av den svenska patentlagstiftningen, och

förklarar sig dela denna uppfattning. Visserligen kunde mot en dylik partiell

reform i rådande läge invändas, att det tidigare i hög grad fruktbringande

nordiska samarbetet på ifrågavarande lagstiftningsområde icke för närva­

rande kunde fullföljas och läggas till grund för lagstiftningen. Att emeller­

tid av denna anledning uppskjuta en i och för sig önskvärd och lämplig lag­

reform syntes knappast tillrådligt.

Patent- och registreringsverket, vars utlåtande avgivits av ämbetsverkets

esvarsavdelmng, har uttalat, att en genomgripande överarbetning av nu

„ lande bestämmelser på patenträttens område sedan länge utgjort ett aktu-

eht önskemal. Det vore därför beklagligt, ehuru under rådande förhållanden

förklarligt, att det framlagda förslaget inskränkte sig till en partiell revision

av patentforordningen. A andra sidan berörde förslaget onekligen de om­

råden av patentratten, som visat sig vara framför allt i behov av en revision.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

15

Besvärsavdelningen anslöte sig i huvudsak till förslaget och ansåge, att ett

genomförande av detta skulle för patentväsendet i Sverige komma att inne­

bära ett avsevärt framsteg. Svea hovrätt har funnit det vara välbetänkt att,

då tidsförhållandena lagt hinder i vägen för slutförande av det nordiska

samarbetet på patentlagstiftningens område, utan dröjsmål söka få till

stånd ny svensk lagstiftning i vissa hithörande frågor, beträffande vilka re­

formbehovet vore särskilt trängande. Hovrätten kunde i huvudsak giva sin

anslutning till den plan för det partiella reformarbetet, som följts av patent­

utredningen, och funne även de lösningar, som valts beträffande de till be­

handling upptagna problemen, i stort sett tillfredsställande. Endast på några

mindre väsentliga punkter hade hovrätten funnit anledning till erinran eller

stannat i tvekan beträffande vad som föreslagits. Stockholms rådhusrätt har

uttalat, att patentutredningens förslag ur de synpunkter, rådhusrätten hade

att företräda, syntes innefatta en i huvudsak väl avvägd reglering av före­

liggande spörsmål.

Sveriges industriförbund har framhållit, att icke minst industrien hade

riklig erfarenhet av att gällande rättsregler på patenträttens område i skilda

avseenden vore föråldrade eller eljest otillfredsställande. I avbidan på den

mera fullständiga omarbetning av patentförordningen, som vore synnerligen

önskvärd och framdeles torde komma att företagas, borde en revision på de

punkter, där behovet av nya bestämmelser vore mest trängande, sättas i ver­

ket utan dröjsmål. Det föreliggande förslaget syntes i huvudsak väl lämpa

sig att läggas till grund för åtgärder i sådan riktning. Svenska teknologiör­

eningen har uttryckt sin uppskattning av patentutredningens initiativ att söka

få till stånd partiella ändringar i nu gällande patentförordning. Det fram­

lagda förslaget syntes föreningen i stort sett tillfredsställande men kunde

ändock i vissa avseenden giva anledning till betänkligheter. Järnkontoret har

såsom eget yttrande åberopat en skrivelse av en av kontoret tillsatt kom­

mitté, där det uttalas, att patentutredningens förslag innebure väsentliga för­

bättringar i jämförelse med gällande patentförordning och att det i stort

sett syntes vara ägnat att tillfredsställa industriens önskemål. Svenska för­

eningen för industriellt rättsskydd har uttalat, att patentutredningens för­

slag i sina huvuddrag syntes väl ägnat att läggas till grund för en lagstift­

ning. Svenska patentombudsföreningen har förklarat sig hälsa förslaget med

stor tillfredsställelse såsom innebärande avsevärd förbättring av gällande pa­

tenträttsliga förhållanden. På enstaka punkter ansåge dock föreningen, att

förslaget icke borde följas.

Stockholms handelskammare har uttalat, att en fullständig revision av

1884 års patentförordning vore i hög grad behövlig men att handelskamma­

ren delade patentutredningens uppfattning, att med en sådan revision borde

ansta, intill dess det nordiska samarbetet på området kunde återupptagas.

De partiella ändringar, som utredningen föreslagit, syntes handelskammaren

i stort sell välmotiverade. Smålands och Blekinge handelskammare har för­

klarat, att genom patentutredningens betänkande framkommit eli flertal

betydelsefulla ändringsförslag, vilka syntes kunna genomföras i avvaktan på

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

en kommande, mera genomgripande omarbetning av patenträtten. Skånes

handelskammare har uttalat, att patentutredningens förslag syntes tillgodose

de mest angelägna av de önskemål, som man inom näringslivet hyste beträf­

fande patentlagstiftningens gestaltning. Förslaget förefölle väl genomtänkt

och syntes komma att i olika hänseenden medföra en förbättrad ordning å

detta för näringslivet så betydelsefulla område. Med reservation för vissa

detaljer ansåge handelskammaren förslaget därför väl ägnat att läggas till

grund tor lagstiftning i ämnet. Handelskammaren delade palentutredningens

uppfattning att, oaktat en fullständig revision av patentförordningen fram-

stode såsom önskvärd, denna borde anstå till dess förutsättningar vore för

handen för återupptagande av det nordiska samarbetet. Handelskammaren

i Gävle har funnit det värt erkännande, att förslaget begränsats i syfte att

ej äventyra en fortsatt strävan till nordisk enhetlighet. Göteborgs handels­

kammare har förklarat det vara ett allmänt önskemål från företag inom

dess distrikt, vilka hade särskilt intresse för patentlagstiftningsfrågor, att

ändringar i patentförordningen av den omfattning patentutredningen före­

slagit snarast möjligt genomfördes. Västernorrlands och Jämtlands läns han­

delskammare har funnit patentutredningens förslag välgrundat och i allt vä­

sentligt lämpat att ligga till grund för lagstiftning i ämnet.

Kooperativa förbundets styrelse har uttalat, att styrelsen helst skulle ha

sett, att en fullständig revision av patentförordningen kunnat åstadkommas.

Med hänsyn till rådande förhållanden ville styrelsen emellertid icke oppone­

ra mot att man nu nöjde sig med en partiell lagstiftning. Sedan kriget upp­

hört och kommunikationerna mellan de nordiska länderna ånyo öppnats,

borde lagstiftningsarbetet på det patenträttsliga området snarast möjligt åter­

upptagas och slutföras. Svenska uppfinnareföreningens styrelse har även ut­

talat önskemål örn en fullständig revision av patentlagstiftningen med beak­

tande av den nordiska gemensamhetssynpunkten. I avvaktan därpå borde

man dock kunna försiktigt framgå på de partiella reformernas väg. Patent­

utredningens förslag vöre ägnat att undanröja vissa påtagliga, allmänt er­

landa brister i gällande patentlagstiftning, men ändring av förslaget i vissa

punkter vore oundgängligen nödvändig för att ej mycket allvarliga miss­

förhållanden skulle tillskapas.

Svenska industriens patentingeniörers förening har, såsom tidigare nämnts,

översänt ett yttrande, som avfattats av en inom föreningen tillsatt kommitté.

1 detta yttrande^ har uttalats uppskattning av att patentutredningen ansett

sig kunna föreslå partiella ändringar i patentlagstiftningen. Vissa av försla­

gets detaljer innebure värdefulla förbättringar, medan andra kunde giva upp­

hov till allvarliga betänkligheter.

Svenska pappers- och cellulosaingenjörsföreningen har uttalat, att områ­

det för de patenterbara uppfinningarna borde begränsas och kraven på pa­

tenterbarhet höjas, innan man vidtoge någon skärpning av påföljd och

straffbestämmelser vid eventuella patentintrång. Mot bakgrunden av de ringa

krav, som enligt nuvarande praxis ställdes på en uppfinnings patenterbar­

het, skulle vad patentutredningen föreslagit i 1 och 19 §§ komma att med­

Kungl. Majlis proposition nr 176.

17

föra så stor osäkerhet och ovisshet, att industriens utveckling, arbetsro och

forskningsintresse komme att i hög grad hämmas. Detta skulle kunna med­

föra obotlig skada för under utveckling varande industrier, såsom den för

folkförsörjningen så oerhört betydelsefulla biprodukttillverkningen särskilt

inom cellulosaindustrien. De föreslagna ändringarna i 1 och 19 §§ borde

därför anstå, till dess 2 och 3 §§ patentförordningen även underkastats revi­

sion. Det förefölle, som örn man vid utarbetandet av patentutredningens

förslag i hög grad tillvaratagit uppfinnarnas intressen, medan näringslivets

önskemål blivit mera styvmoderligt behandlade.

Departementschefen.

Gällande patentförordning tillkom redan 1884. Visserligen ha åtskilliga

bestämmelser i densamma ändrats, men huvuddragen i författningen ha

icke rubbats. Det är därför naturligt, att vår nuvarande patentlagstiftning

i mångt och mycket icke är lämpad efter nutidens krav. Strävandena att få

till stånd en ny patentlag började för flera decennier sedan, men det därpå

nedlagda arbetet har tyvärr icke kommit att medföra något slutligt resultat.

Utredningsarbetet har endast lett till detaljändringar vid olika tillfällen.

Även patentutredningens nu framlagda förslag avser blott partiella änd­

ringar av patentförordningen. Patentutredningen motiverar sitt förslag med

att det å ena sidan icke vore lämpligt att i Sverige införa en helt ny patentlag,

innan det på svenskt initiativ kort före krigsutbrottet igångsatta nordiska

samarbetet på patentlagstiftningens område blivit slutfört, medan det å andra

sidan skulle vara beklagligt att till en oviss framtid uppskjuta avhjälpandet

av vissa brister i nuvarande lagstiftning, vilka vållade betydande olägenheter.

Till denna uppfattning, som vunnit stöd i yttrandena, kan jag ansluta mig.

Jag vill nämna, att i Finland år 1943 antagits en helt ny lag om patent, där­

vid hänsyn tagits till det hittillsvarande nordiska samarbetet. Detta tillväga­

gångssätt förklaras av speciella förhållanden, särskilt av att i Finland vid

tiden för samarbetets igångsättande redan förelåg ett då nyligen framlagt för­

slag till ny patentlag. Finland synes likväl vara intresserat av fortsatt nor­

diskt samarbete på området. För vår del synes det lämpligaste vara att för

närvarande stanna vid en partiell reform. Att en sådan bör komma till stånd

utan dröjsmål understrykes livligt i yttrandena.

Det sätt på vilket patentutredningen begränsat förslaget har i stort sett

vunnit stöd i yttrandena. Även jag finner avgränsningen i huvudsak lämplig.

Vissa inskränkningar i förslaget torde dock böra vidtagas. Jag kommer i det

följande att vid behandling av de särskilda frågorna närmare redogöra för

.skälen för och emot utredningens förslag i olika hänseenden.

Inom justitiedepartementet har på grundval av patentutredningens förslag

utarbetats förslag till lag örn ändring i förordningen den 16 maj 1884 (nr

25) angående patent.

Bihang till riksdagens protokoll 19H. t sami. Nr

176

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

De särskilda bestämmelserna i departementsförslaget.

Av lagstiftning och praxis i främmande länder beröres i det följande sär­

skilt vad som gäller i övriga nordiska länder. Den danska patentlagen här­

rör till sin huvuddel från år 1894, men den föreligger för närvarande i en

redaktion av år 1936. Den norska patentlagen tillkom år 1910 och har sedan

i vissa delar ändrats. I Finland har, som nämnts, år 1943 antagits ny lag om

patent, vilken trätt i kraft den 1 januari 1944. Vid sådant förhållande ha de

tidigare patenträttsliga bestämmelserna i Finland synts vara av mindre in­

tresse.

Av andra patentlagar må särskilt nämnas den engelska av 1907, den frans­

ka av 1844, den holländska av 1910, den italienska av 1934, den schweiziska

av 1907, den tyska av 1936 och den österrikiska av 1897, alla med senare

ändringar. Den i Amerikas förenta stater gällande patentlagstiftningen består

av ett stort antal vid olika tillfällen tillkomna bestämmelser, övervägande in­

gående i Revised statutes.

Patentlagstiftningen i skilda stater företer vissa gemensamma drag. Här­

till bär bidragit den 1883 tillkomna internationella Pariskonventionen för

skydd av den industriella äganderätten, till vilken de allra flesta länder av

industriell betydelse anslutit sig. Konventionen innehåller åtskilliga bestäm­

melser om förmåner, som ett konventionsland måste tillförsäkra medborgare

och därmed jämställda rättssubjekt i övriga konventionsländer. Konventionen

har vid flera tillfällen ändrats och utvidgats. För Sverige gäller den text, som

antagits vid en konferens i Haag år 1925. En senare konventionstext, antagen

vid en konferens i London år 1934, har vårt land hittills icke biträtt.

I. Patenterbarhetsfordringarna.

Patentutredn I n gen.

De nu gällande allmänna patenterbarhetsfordringarna

återfinnas i 1 § första stycket patentförordningen. Där stadgas, att patent

må meddelas å nya uppfinningar av industriella alster eller av särskilda sätt

för sådana alsters tillverkning.

I 1919 års förslag till ny patentlag hade de allmänna patenterbarhetsford­

ringarna utformats så, att skydd medelst patent skulle kunna förvärvas för

nya tekniska uppfinningar, därvid patent skulle meddelas å alster eller å

förfarande (1 § första stycket i förslaget).

Patentutredningens förslag innebär, att i 1 § första stycket patentförord­

ningen skulle stadgas, att patent meddelas å nya uppfinningar, som kunna

utnyttjas i näringsverksamhet. Vidare skulle i samma stycke särskilt utsägas,

att patent meddelas å alster och förfaranden.

Enligt såväl 1919 års förslag som patentutredningens förslag skulle för­

svinna den nu stadgade inskränkningen i förfarandens patenterbarhet, att det

skall vara fråga om sätt att tillverka industriella alster. I patentutredning­

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

1

!)

ens betänkande framhålles, alt denna begränsning, som icke överensstäm­

de med vad som i regel gällde i andra länder, icke syntes vara berättigad.

Visserligen hade stadgandet i praxis tolkats mycket liberalt, så att man

beviljade patent ej endast å sätt alt tillverka alster utan även å metoder,

som — stundom i ganska överförd bemärkelse — konime till användning

vid framställning av alster. Man hade sålunda ansett sig kunna bevilja pa­

tent å metoder för konservering och rengöring, stundom även provning och

analys m. m. Men bestämmelsen hade dock ibland visat sig vara ett hinder

att meddela patentskydd i fall, då sådant synts berättigat. Vidare hade den

varit till olägenhet på det sättet, att de patentsökande ej sällan fått avfatta

sina palentanspråk på ett konstlat sätt för att uppfylla kravet att ett sam­

band med framställning av industriellt alster .skulle föreligga.

Mellan 1919 års förslag och patentutredningens förslag råder överensstäm­

melse även däri, att det icke fordras att en uppfinning skall avse något in­

dustriellt alster för att vara patenterbar. I patentutredningens förslag uppta­

ges i stället krav på att uppfinning skall kunna utnyttjas i näringsverksamhet

för att kunna patentskyddas. Örn en sådan formulering nåddes enighet vid de

nordiska överläggningarna, och den har godtagits i den nya finska patentla­

gen. Liknande bestämmelse finnes även i t. ex. de schweiziska och tyska

patentlagarna.

Vissa av patentutredningens sakkunniga ha förordat, att man åtminstone

för närvarande — under förutsättning att de i patentförordningen angivna

undantagen från patenterbarhet ej nu upptoges till prövning — skulle stanna

vid att såsom patenterbara angiva sådana uppfinningar, som kunna utnyttjas

i industriell verksamhet. Stadgande av denna karaktär finnes i vissa patent­

lagar, t. ex. de nuvarande danska och norska.

Beträffande uttrycket »industriell» i detta sammanhang må nämnas, att

Pariskonventionen enligt 1925 års text innehåller, att industriell äganderätt

är att fatta i vidsträcktaste bemärkelse och icke blott avser industri och han­

del i egentlig mening utan även området för lantbruksindustri och extraktiv

industri. I 1934 års konventionstext har tillfogats, alt den industriella ägande­

rätten avser alla tillverkade alster eller naturprodukter.

I patentutredningens betänkande framhålles, att uttrycket »industriell»

vid bedömande av patenterbarhet — med visst stöd av konventionen — i

praxis såväl i Sverige som i vissa andra länder tolkats vidsträckt, så att där­

under ansetts falla ej endast industri i egentlig mening utan även andra nä­

ringsgrenar. Patentutredningen ansåge det under .sådana förhållanden olämp­

ligt och kunna verka vilseledande att i en ny bestämmelse använda ordet

»industri» eller därmed jämförligt uttryck. Med det i förslaget använda ut­

trycket näringsverksamhet syntes liksom i lagen den 29 maj 1931 med vissa

bestämmelser mot illojal konkurrens böra förslås varje huvudsakligen på

ekonomisk vinst för dess utövare riktad yrkesmässig verksamhet. Även de

fria yrkena, såsom läkares och tandläkares verksamhet, kunde alltså falla

härunder. Patentutredningen ansåge dock icke, att nian med den föreslagna

20

Kunni. Maj.ts proposition nr 176.

formuleringen behövde befara en för vid utsträckning av det patenterbara

området. Såsom grundläggande krav för patenterbarhet komme alltjämt att

kvarstå, att det skulle vara fråga om en uppfinning. Bedömningen härav bor­

de liksom hittills ske i praxis, utan att man vore bunden av särskilda lag­

bestämmelser. I själva uppfinningsbegreppet finge anses ligga ett krav på

att det skulle gälla något av viss teknisk karaktär. Härigenom syntes från

patenterbarhet uteslutas metoder, som endast ginge ut på manuell behand­

ling av den mänskliga kroppen, t. ex. massagemetoder, och undervisningsmeto­

der utan teknisk karaktär. En uttrycklig bestämmelse örn att endast tekniska

uppfinningar vore patenterbara, såsom i 1919 års förslag, hade knappast mot­

svarighet i andra länder och syntes icke lämplig, då den skulle kunna bli en

hämsko på utvecklingen. Så syntes det t. ex. icke vara anledning att lägga

hinder i vägen för patentering av uppfinningar, som gällde växt- och djur-

varieteter eller metoder i samband därmed.

I betänkandet uttalas, att ett krav på uppfinningshöjd redan nu uppställdes

i praxis och alltjämt borde gälla. En indirekt antydan om detta krav läge i 3 §

patentförordningen med dess fordran på att det patentsökta skulle väsentligen

skilja sig från vad som förut vore känt.

Både i 1919 års förslag och i patentutredningens förslag har liksom i gäl­

lande patentförordning redan i den grundläggande bestämmelsen i 1 § gjorts

en uppdelning i produkt- och metodpatent. I patentutredningens

betänkande framhålles, att skäl kunde tala för att icke låta denna uppdel­

ning få en så framträdande plats. Även andra kategorier av patent skulle

nämligen kunna självständigt angivas, medan erfarenheten å andra sidan vi­

sade, att de olika patentkategorierna stundom ginge över i varandra. Patent-

utredningen ansåge dock, att den hävdvunna uppdelningen i produkt- och

metodpatent utan praktiska olägenheter kunde upptagas i förslaget. Med det

där ingående stadgandet, att patent meddelades å alster och förfaranden, ha­

de man velat uttrycka, att ett patentanspråk måste avse alster eller förfarande

men att i och för sig intet hindrade sökanden från att i samma patent i skilda

anspråk skydda såväl alster som förfarande.

Vissa speciella undantag från patenterbarhet gälla enligt 2 § pa­

tentförordningen. Där stadgas, att patent ej må meddelas å uppfinning, vars

utövning skulle strida mot lag eller goda seder och att, om uppfinning avser

livs- eller läkemedel, patent ej må meddelas å själva varan utan endast å ett

särskilt sätt för dess tillverkning.

De allmänna bestämmelserna om patenterbarhet i 1 § patentförordningen

kompletteras även i viss mån av 3 §, där det angives vad som ligger i kravet

på att en uppfinning skall vara ny. Om innehållet i 3 § må i detta samman­

hang endast nämnas, att uppfinning ej må anses ny, örn dess föremål icke

väsentligen skiljer sig från alster eller tillverkningssätt, som före ansökan om

patent å uppfinningen blivit känt på i lagrummet närmare angivet sätt.

I patentutredningens betänkande uttalas, att den nuvarande formuleringen

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

21

av 2 och 3 §§ patentförordningen utan olägenhet syntes kunna kvarstå till

dess en fullständig revision av patentlagstiftningen komme till stånd, även om

en viss formell oegentlighet uppkomme genom att uttrycket »tillverknings-

sätt» eller liknande uttryck inginge i dessa lagrum. Vid de nordiska överlägg­

ningarna hade ifrågasatts väsentliga ändringar i vad som gällde i där be­

handlade ämnen. Att nu vidtaga dessa ändringar vore icke lämpligt, enär det

delvis rörde sig örn ganska omstridda spörsmål, där en lösning icke av prak­

tiska skäl syntes behöva forceras.

Det må framhållas, att man vid de nordiska överläggningarna nått enig­

het angående bestämmelserna örn undantag från patenterbarhet. Den därvid

formulerade lagtexten lyder i svensk version:

Patent meddelas ej å:

1) uppfinningar, vilkas utövning skulle strida mot lag, allmän ordning

eller god sed;

2) närings- eller läkemedel för människor eller kemiska föreningar; dock

kan patent givas å förfarande att tillverka sådana alster.

Denna text har i allt väsentligt följts i den nya finska patentlagen, där

det dock stadgas, alt patent kan meddelas å förfarande, som användes vid

tillverkning av kemiska föreningar eller närings- eller läkemedel för männi­

skor.

I 1919 års förslag stadgas om undantag från patenterbarhet, att uppfin­

ning, vars användande skulle strida mot lag eller goda seder, ej må skyddas

medelst patent och att patent ej heller må meddelas å kemisk förening utan

endast å ett särskilt sätt för framställande av sådan förening.

De nu återgivna förslagen skilja sig båda från gällande rätt däri, att pro­

duktpatent ej skulle kunna meddelas å kemiska föreningar. Däremot skulle

det nuvarande förbudet mot produktpatent å livs- och läkemedel enligt 1919

års förslag helt utgå och enligt vad som överenskommits vid de nordiska för­

handlingarna något inskränkas. Av mera formell betydelse är, att enligt den

vid dessa förhandlingar antagna texten skulle införas uttryckligt förbud mot

patent å uppfinning, vars utövning skulle strida mot allmän ordning.

Bestämmelser om undantag från patenterbarhet finnas regelmässigt i främ­

mande länders patentlagar. Vanligen innehålla dessa liksom den nuvarande

svenska patentförordningen förbud mot patent å uppfinning, vars utövning

skulle strida mot lag eller goda seder (ofta även allmän ordning) samt mot

produktpatent å livs- eller läkemedel. Därutöver förbjudes i många länder

produktpatent å kemisk förening. Sådant förbud gäller i övriga nordiska

länder; i Finland och Norge enligt uttrycklig lagbestämmelse och i Danmark

enligt stadgad praxis. Av andra patentlagar, som innehålla dylikt förbud,

kunna nämnas de engelska, holländska, japanska, jugoslaviska, polska, por­

tugisiska, schweiziska, tjeckoslovakiska, tyska, ungerska och österrikiska. Yt­

terligare undantag från patenterbarhet äro däremot mera sällsynta. I vissa

länder gäller förbud mot produktpatent å njutningsmedel, så i Danmark och

Norge, vilka länders representanter dock vid de nordiska överläggningarna

22

Kungl. Mcij:ts proposition nr 176.

voro beredda att låta detta undantag falla. Uttryckligt förbud mot patent å

vetenskapliga läro- och grundsatser ingår i vissa länders patentlagar, särskilt

elen österrikiska och vissa av denna influerade lagar. Andra undantag fin­

nas i enstaka länder. Den danska patentlagen innehåller i fråga om närings­

medel förbud även mot metodpatent, vilket man dock från dansk sida vid

de nordiska överläggningarna förklarat sig benägen uppgiva. Den holländska

patentlagen innehåller ett allmänt förbud mot produktpatent å »stoff». Den

schweiziska patentlagen, som går särskilt långt i fråga om undantag från

patenterbarhet, utesluter även metodpatent å läke- och näringsmedel samt

drycker ävensom patent å vissa uppfinningar på textilindustriens område.

Den rumänska patentlagen utesluter läro-, kontroll- och bokhållerimetoder,

och den franska patentlagen innehåller ett av historiska skäl betingat för­

bud mot patentering av finansplaner.

I 1919 års betänkande lämnas en utförlig motivering till patentlagstiftnings-

kommitténs förslag att förbjuda produktpatent å kemiska föreningar.

Det erinras, att ett liknande undantag — dock även omfattande alster, som

framställts genom blandning av särskilda ämnen — förordats redan i det

kommittéförslag av 1878, som i huvudsak legat till grund för gällande för­

ordning, ehuru förslaget då ej kommit till genomförande. Patentlagstiftnings-

kommittén tager avstånd från den stundom framförda uppfattningen, att en

kemisk förening aldrig skulle kunna uppfinnas utan endast upptäckas, i det

varje sådan förening måste antagas förefinnas någonstädes i naturen. Kom­

mittén anser denna uppfattning oriktig och uttalar, att man särskilt inom den

organiska kemien icke om varje enligt en viss formel sammansatt förening

syntes kunna säga, att man på förhand kunnat teoretiskt sluta sig till dess

möjliga existens.

Kommittén ansåg emellertid, att ett patent å kemisk förening kunde lägga

en betänklig hämsko på den kemiska industriens utveckling. Om andra, even­

tuellt bättre och billigare sätt för framställning av det patenterade ämnet

uppfunnes än vad i patentet angåves, bleve dessa uppfinningar beroende av

det beviljade produktpatentet. På uppfinningen av en ny kemisk förening

kunde genom finnandet av helt andra användningsområden för densamma

än de förut kända eller genom att med den patenterade föreningen såsom ut­

gångsmaterial framställa nya ämnen grundas en industri av en omfattning,

som den förste uppfinnaren icke alls kunnat förutse, och till ett samhälle­

ligt gagn, av vilket han endast till en ringa del kunde tillskriva sig förtjänsten.

Visserligen kunde ett patent även på andra områden verka hinderligt för ut­

övningen av värdefulla förbättringsuppfinningar. Men möjligheterna att på

olika vägar nå ett och samma resultat vore särskilt stora i fråga om fram­

ställningen av kemiska föreningar, och dessa olika sätt kunde vara av stor

betydelse för den kemiska industriens utveckling. Kommittén påpekar också,

att kemiska föreningar i ett stort antal utländska stater vore uteslutna från

produktskydd, varigenom dessa staters undersåtar i Sverige finge större för­

måner än vad svenskar i deras hemland åtnjöte. Den som uppfunnit en ny

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

23

kemisk förening finge sina berättigade intressen tillgodosedda genom patent

å framställningssättet, särskilt med hänsyn till det därmed förbundna indi­

rekta skyddet för en på sådant sätt framställd produkt. Så gott som alltid tor­

de vid framställning av en ny kemisk förening i själva förfaringssättet ligga

så mycket av nyhet, att ett patent därå kunde förvärvas.

Kommittén ansåg icke något behov föreligga att låta undantaget omfatta

jämväl de mekaniska blandningarna. Här vore möjligheten att på flera olika

sätt ernå samma produkt avsevärt mindre än i fråga om de kemiska för­

eningarna.

Patentutredningen har som nämnt icke i sitt betänkande upptagit frågan

örn särskilda undantag från patenterbarhet beträffande kemiska föreningar

eller mekaniska blandningar m. m.

Även i fråga om de särskilda nyhetsbestämmelserna, som nu ingå

i 3 § patentförordningen, föreligger preliminärt förslag till ny lagtext såsom

resultat av de nordiska överläggningarna, ehuru i denna del ej full enighet

nåddes vid förhandlingarna. Åtskilliga ändringar åsyftas i förhållande lill

vad som nu gäller, därvid nuvarande nyhetskrav skulle i vissa avseenden skär­

pas, i andra åter mildras.

Yttranden.

I övervägande antalet yttranden har patentutredningens förslag till änd­

ring i 1 § patentförordningen godtagits.

Patent- och registreringsverket har därvid uttalat, att patentutredningens

förslag om uttrycklig utvidgning av patenterbarhetsbestämmelsen i 1 § pa­

tentförordningen måste anses befogat. Gällande bestämmelse vore icke tids­

enlig utan alltför snävt avfattad. Någon risk för att patenterbarhetsbegrep-

pet vid genomförande av patentutredningens förslag skulle komma att ut­

sträckas utöver vad som kunde anses motsvara näringslivets skäliga behov

syntes icke föreligga. Man borde därför icke begränsa den föreslagna lag­

texten genom att där inskjuta bestämningen »industriell» eller »produktiv».

Bestämmelserna i 1—3 §§ kunde icke anses ha det inbördes sammanhang,

att en ändring av 1 § oundgängligen vore beroende av en omarbetning jäm­

väl av de båda andra paragraferna. Svenska patentombudsföreningen har

tagit avstånd från framförda betänkligheter, att området för de patenterbara

uppfinningarna enligt förslaget blivit alltför vidsträckt och obestämt. Det

syntes kunna med förtroende överlämnas åt patentmyndigheten att utbilda

en tillfredsställande praxis i enlighet med de i patentutredningens motivering

givna anvisningarna.

Göteborgs handelskammare har funnit patentutredningens formulering till­

fredsställande ur industriens synpunkt. Det vore ett önskemål att uppnå

största möjliga enhetlighet mellan de olika patentlagarna, varför det vöre en

fördel, att patenlutredningens formulering ganska nära anslöte sig till den

tyska patentlagen. Det förefölle sannolikt, att det med den föreslagna formu­

leringen av 1 § kunde komma att visa sig nödvändigt med en framtida

komplettering av 2 §. Svenska tcknologföreningcn och svenska uppfinnare­

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

föreningens styrelse lia förklarat patentutredningens förslag tillfredsställan­

de men uttalat önskemål örn att bestämmelserna i 2 § patentförordningen

måtte upptagas till snar revision.

Å andra sidan har kommerskollegium anfört, att vissa skäl talade för att

åtminstone icke för närvarande ändra 1 § i patentförordningen. Till närings­

verksamhet finge räknas exempelvis bokförings- och revisionsverksamhet

med därav följande ej klarlagda konsekvenser beträffande patents medde­

lande å exempelvis bokföringsmetoder. En ändring av 1 § borde också för­

utsätta en revision av 2 §. Vidare syntes frågan om de s. k. substanspatenten,

avseende exempelvis patent å kemiska föreningar och legeringar, påkalla ut­

redning. Emellertid syntes patentutredningens förslag ej böra avstyrkas, då

härigenom en i viss utsträckning önskvärd utvidgning av det patenterbara

området skulle komma att uppskjutas till en oviss framtid.

I vissa uttalanden bar framhållits, att 1 och 2 §§ stöde i sådant samband,

att de borde ändras samtidigt. Detta gäller de yttranden som avgivits av

handelskammaren i Karlstad samt Smålands och Blekinge handelskammare.

Sistnämnda handelskammare har dock förklarat sig endast önska ett förtyd­

ligande tillägg till 2 § av innehåll att förfaranden vid bl. a. undersökning

och behandling av människokroppen ej vöre patenterbara samt sådan änd­

ring av paragrafen, att orden »särskilt sätt för dess tillverkning» ersattes med

»särskilt förfarande vid dess tillverkning».

Sveriges industriförbund har anfört, att mot patentutredningens förslag till

1 § ur industriens synpunkt icke i och för sig vore något att erinra. Det hade

emellertid varit synnerligen önskvärt att även bestämmelserna om undantag

från patenterbarhet gjorts till föremål för patentutredningens övervägande.

En fullständig utredning härom skulle dock kunna bliva så tidskrävande, att

en välbehövlig revision icke borde anstå i avbidan på en sådan utredning.

I ett visst begränsat avseende syntes emellertid en omarbetning av 2 § kun­

na företagas, enär förarbeten härför i stor utsträckning redan vore utförda

i 1919 års betänkande och vid de nordiska överläggningarna. I yttrandet har

härom anförts följande.

Förbundet syftar härvid på det från den kemiska industriens sida många

gånger framförda önskemålet, att från patenterbarhet måtte undantagas så­

dana uppfinningar, som allenast utgöras av kemiska föreningar. Med den yt­

terligt snabba utveckling, som kännetecknat den kemiska industrien icke

minst under de senaste åren, måste det anses synnerligen väl motiverat att

denna fråga ulan ytterligare uppskov upptages till behandling. Härvid må

endast erinras om de väsentligt ökade möjligheter att tillvarataga biproduk­

ter särskilt från cellulosaindustrien, som det intensiva forskningsarbetet un­

der krigstiden åstadkommit och som säkerligen i en nära framtid komma alf

än ytterligare utvecklas. Inom detta för folkhushållet synnerligen betydelse­

fulla forskningsområde skulle det kunna verka i hög grad hämmande för

uppbyggande av inhemska förädlingsindustrier, om patent alltjämt skulle

få meddelas på kemiska föreningar. Vid sådant förhållande torde det icke

böra tillmätas nämnvärd betydelse om en allmän översyn av bestämmelserna

i 2 § får tills vidare anstå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

25

Jämväl Sveriges kemiska industrikontor har förordat upptagande av nya

undantag från patenterbarhet i 2 § patentförordningen i samband med den av

patentutredningen föreslagna ändringen av 1 §. Kontoret instämmer i Sve­

riges industriförbunds yrkande örn förbud mot produktpatent å kemiska

föreningar, vilket vöre en fråga av stor betydelse för den kemiska industrien.

Kontoret bar framhållit, att patent i talrika fall meddelats å kemiska för­

eningar. Det vöre icke uteslutet, att för närvarande patent kunde medde­

las å föreningar, som vore rena konstruktioner på papperet, för vilka ej

någon framställningsmetod vore känd. Kontoret har vidare hemställt, att

från patenterbarhel måtte uteslutas diagnosticeringsförfaranden och sådana

förfaranden, som endast innebure tillämpning av i läro- och uppslagsböcker

angivna metoder på nya individer inom de grupper av ämnen, för vilka me­

toden vore beskriven.

Järnkontoret har även kommit till det resultatet, att patentutredningens

förslag vore befogat men förutsatte vidgade undantagsbestämmelser. Sålun­

da borde patent icke kunna meddelas på förfaranden inom läkares verksam­

het eller för förebyggande av yrkessjukdomar genom behandling av männi­

skokroppen och eventuellt icke heller på förfaranden av icke medicinsk art

för förebyggande av skador på person eller sak inom teknisk verksamhet.

Förfaranden av rent intellektuell natur borde icke vara patenterbara, och

rena substanspatent på legeringar borde icke förekomma. De nämnda in­

skränkningarna borde genomföras samtidigt som ändringen av 1 §. Skulle

det emellertid visa sig nödvändigt att tillsvidare låta frågan om undantags­

bestämmelserna anstå, borde den under inga förhållanden avföras från dag­

ordningen.

Stockholms handelskammare anser icke patentutredningens förslag i och

för sig innebära nackdelar men har ifrågasatt, huruvida icke begreppet in­

dustriell verksamhet borde bibehållas, intill dess även 2 § omarbetats, vilket

borde kunna äga rum snarast möjligt och utan att den fullständiga revisionen

av patentlagstiftningen avvaktades. Det vore angeläget, att icke mot varandra

stridande lagändringar tillkomme med korta tidsintervaller. Även kooperativa

förbundets styrelse har ansett lämpligt att nu avgränsa patenterbarheten till

sådana uppfinningar, som kunna utnyttjas i industriell verksamhet.

Förut bär nämnts, att svenska pappers- och cellulosaingenjörsföreningen

hemställt, att 1 § måtte lämnas utan ändring till dess 2 och 3 §§ underkastats

revision. Även svenska industriens patentingenjörers förening har förordat,

att ändring av 1 § måtte uppskjutas, till dess den allmänna revisionen av

patentlagstiftningen kunde företagas. Det syntes sannolikt, alt den föreslagna

utvidgningen av patenlerbarhetsområdet kunde komma att nödvändiggöra en

ändring av 2 §, så att exempelvis vissa förfaranden, vilka tillhörde läkares

eller tandläkares näringsverksamhet, skulle undantagas från patenterbarhet.

Om 1 § dock ansåges böra ändras nu, borde stadgandet få följande lydelse:

»Patent meddelas å nya uppfinningar, som kunna utnyttjas i industriell verk­

samhet eller annan därmed jämförbar produktiv verksamhet. Patent medde­

las å alster och förfaranden.»

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Mot det i patenlutredningens förslag ingående stadgandet, att patent med­

delas å alster och förfaranden, har anmärkning framställts endast av pcitent-

och registreringsverket, som ansett detta stadgande böra helt utgå. Det hade

i praxis ej sällan visat sig vara förenat med svårigheter att pressa in en upp­

finning under den ena eller andra av de båda kategorierna. Så kunde vara

fallet, när en uppfinning bäst kunde karakteriseras såsom ett system eller

en anläggning, innebärande exempelvis standardisering eller driftsrationali­

sering. I sådana fall bleve patentanspråken missvisande, enär de icke kunde

riktas på det väsentliga i uppfinningen.

Departementschefen.

Patentutredningens förslag till ändring av 1 § palentförordningen avser de

allmänna patenterbarhetsfordringarna och rör sålunda en grundläggande

fråga inom patenträtten. Av utredningen framgår, att önskemål föreligga om

en omarbetning av det nuvarande stadgandet som ej anses tidsenligt. Några

mera anmärkningsvärda olägenheter synas dock icke ha uppkommit i till-

lämpningen.

I ett stort antal yttranden betonas det nära sambandet mellan 1 och 2 §§

i patentförordningen. Vägande skäl ha därvid åberopats för att icke vidtaga

någon utvidgning av det patenterbara området enligt 1 § utöver industriell

verksamhet innan jämväl den i 2 § behandlade frågan om undantag från

patenterbarhet blivit fullständigt utredd. Även frågan örn ändring av ny­

hetsbestämmelserna i 3 § patentförordningen som preliminärt behandlats

vid de nordiska överläggningarna torde vara av viss betydelse i detta sam­

manhang. Det är uppenbarligen av vikt att icke på förevarande område

vidtaga någon utvidgning som framdeles icke kan vidhållas. Vid en even­

tuell återgång till en mera begränsad bestämning av det patenterbara områ­

det inträder bl. a. den olägenheten att de patent som meddelats under mel­

lantiden icke gärna kunna ogiltigförklaras utan måste få bibehålla sin gil­

tighet, ehuru lagstiftaren icke längre finner dem önskvärda. Den utvidgning

som patentutredningen förordat beträffande 1 § synes väl i princip ha biträtts

av delegerade för samtliga nordiska länder vid de preliminära överläggning­

arna. I såväl Danmark som Norge är dock alltjämt möjligheten att erhålla

patent inskränkt till uppfinningar som äro av betydelse för industriell verk­

samhet. Jag anser med hänsyn till nu angivna förhållanden, att den i 1 §

patentförordningen upptagna begränsningen till industriell verksamhet tills

vidare bör bibehållas. Den jämkning av innehållet i nämnda paragraf som

patentutredningen i övrigt förordat torde däremot böra genomföras.

I vissa yttranden av industriens representanter har starkt framhållits det

betänkliga i att enligt patentförordningen patent anses kunna meddelas å

kemiska föreningar. Denna fråga synes mig vara av den praktiska betydelse

att den icke lämpligen bör undanskjutas i avvaktan på en fullständig utred­

ning av den i 2 § reglerade frågan om undantag från patenterbarhet.

Förslag örn undantag för kemiska föreningar framställdes redan i de kom-

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

27

mittébetänkanden angående patent som avgåvos 1878 och 1919, och vid de

nordiska överläggningarna blev nian ense om att ett sådant undantag borde

finnas. Dylikt undantag gäller redan, antingen på grund av lagbestämmelse

eller enligt praxis, i de övriga nordiska länderna samt dessutom i ett stort

antal andra stater. Sveriges industriförbunds yttrande utvisar, att man inom

det svenska näringslivet, där tidigare tvekan på denna punkt torde lia rått,

starkt önskar ett undantag av detta slag. Man bär därvid uttalat farhågor, att

det skulle verka hämmande för den inhemska kemiska industrien, som just

för närvarande syntes stå inför en löftesrik utveckling, om produktpatent å

kemiska föreningar alltjämt finge meddelas. I fråga örn framställandet av

kemiska föreningar anses nämligen, såsom patentlagstiftningskommittén på­

pekat, möjligheterna att på olika vägar nå ett och samma resultat vara sär­

skilt stora, varför ett produktpatent mer än på andra områden kan verka

hinderligt. Det kan också nämnas, att ansökningar om patent å kemiska för­

eningar hos oss för närvarande alldeles övervägande härröra från sådana

länder, där produktpatent å kemiska föreningar icke kan erhållas. Sådana

patent sökas däremot endast i ringa utsträckning av inhemska företag.

Det undantag som åsyftas gäller endast produktpatent med av­

seende å kemiska föreningar. Däremot skulle metodpatent på det ke­

miska området kunna patentskyddas enligt vanliga regler, även om de av-

såge framställning av kemiska föreningar. Den som uppfunnit en ny kemisk

förening skulle alltså alltjämt kunna erhålla visst patentskydd, ehuru det blir

knutet till viss eller vissa framställningsmetoder. Denna gränsdragning synes

mig välbetänkt och innebära ett skäligt hänsynstagande till uppfinnarens

intresse.

På grund av vad nu anförts och då en ändring av 2 § i angivna riktning

bringar den svenska patentlagstiftningen på ifrågavarande punkt till över­

ensstämmelse med lagstiftningen i övriga nordiska länder har jag låtit in­

föra ett undantag i 2 §, enligt vilket produktpatent ej må meddelas med av­

seende å kemiska föreningar. Det har i yttrandena ifrågasatts att även göra

undantag för produktpatent i fråga om alla legeringar. Tillräckliga skäl härför

ha dock icke förebragts, och ett sådant undantag synes regelmässigt ej

finnas i de länder, där undantag gäller med avseende å kemiska föreningar.

Ej heller i övrigt har jag ansett lämpligt att i detta sammanhang överväga

införandet av något nytt undantag i 2 §.

Den av mig förordade ändringen i 1 § påkallar följdändringar i 2 och 3 §§.

Därvid torde orden »sätt för dess tillverkning» i 2 § böra utbytas mot »för­

farande för dess framställning». I 3 § böra orden »alster eller tillverkningssätt»

utbytas mot »alster eller förfarande». II.

II. Patentanspråk.

1’atentntredn ingen.

I 4 § 1 mom. tredje stycket palcntförordningcn stadgas, att beskrivningen

över patentsökt uppfinning skall vara så tydlig och fullständig, att sakkun-

28

Kungl. Majlis proposition nr 176

nig person bör kunna med ledning därav utöva uppfinningen. Vidare före-

skrives, att i beskrivningen skall bestämt angivas vad sökanden anser vara

det nya i uppfinningen. Enligt 3 § andra stycket kungörelsen den 31 decem­

ber 1895 angående beskaffenheten av de handlingar, som i patentärenden in­

lämnas, skall beskrivningen avslutas med detta angivande, och i kungörel­

sen har för detsamma införts uttrycket »patentanspråkens.

I andra länder finnas i allmänhet i själva patentlagarna bestämmelser örn

att beskrivningen skall avslutas med patentanspråk och örn vad pa-

lentanspråk skall innehålla, vilka bestämmelser bruka vara tämligen lik­

artade. 1919 års förslag innehåller bestämmelse (13 § andra stycket) om att

beskrivningen skall avslutas med ett eller flera patentanspråk, innehållande

bestämd uppgift örn vad som kännetecknar uppfinningen. Vid de nordiska

överläggningarna enades de olika delegationerna örn en bestämmelse, enligt

vilken beskrivning skall avslutas med patentanspråk, innehållande bestämd

uppgift om vad som kännetecknar uppfinningen och sökes skyddat genom

patentet, och den nya finska patentlagen är avfattad i enlighet härmed. Pa­

tentutredningen har emellertid ansett en uttrycklig föreskrift örn att patent­

anspråket skulle innehålla bestämd uppgift örn vad som kännetecknade upp­

finningen överflödig och kunna föranleda missförstånd. Patentanspråk vore

i allmänhet så uppställda, att de först innehölle en ingress, som brukade an­

giva vad som förut vore känt, och sedan efter orden »kännetecknad av» ett

angivande av det nya i den patentsökta uppfinningen. En sådan uppställ­

ning vore emellertid ej nödvändig, och för skyddet vore icke alltid utslags­

givande, var ett eventuellt uttryck »kännetecknad av» vore placerat.

Enligt patentutredningens förslag skall i 4 § 1 mom. fjärde stycket första

punkten patentförordningen stadgas, att beskrivningen skall avslutas med

patentanspråk, innehållande bestämd uppgift om vad som sökes patent­

skyddat.

Patentutredningen framhåller, att nu ifrågavarande stadgande icke inne­

hölle något direkt uttalande örn patenlanspråks betydelse för

patentskyddet. Stadgandet kunde visserligen sägas tala för att vad som stöde

i patentanspråken borde få en dominerande betydelse för tolkningen av pa­

tentet, men liknande stadganden funnes i åtskilliga länder, vilkas praxis det

oaktat företedde skiljaktigheter i detta avseende.

I 1919 års betänkande uttalade man sig starkt emot en lagbestämmelse

örn den rätta tolkningen av innebörden i ett patent. Varje försök i sådan

riktning ansågs vara snarare till skada än till gagn. Patentlagstiftningskom-

mittén erinrade i samband härmed om att i vissa länder, främst England

och Amerikas förenta stater, rådde en strängare uppfattning om patentan­

språkens betydelse för skyddets omfattning, medan i andra länder, särskilt

Tyska riket, framträtt en liberalare uppfattning härutinnan. Kommittén för­

klarade, att den anslöte sig till sistnämnda uppfattning. Det vore enligt kom­

mitténs mening synnerligen otillfredsställande att låta en mindre lyckad for­

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

•29

mulering av patentanspråken föranleda ett ringare skydd åt patenthavaren

än det som, enligt vad av handlingarna i övrigt franninge, varit åsyftat.

I allmänhet finnas icke i främmande länders patentlagar särskilda be­

stämmelser om patentanspråkens betydelse för patentskyddet. Sådana finnas

dock t. ex. i den schweiziska patentlagen, enligt vilken patentanspråk är av­

görande för uppfinningens nyhet och patentets skyddsområde. Vidare utta­

las i denna lag, att beskrivningen kan anlitas för patentanspråks tolkning.

Vid de nordiska överläggningarna enades man om att förorda ett stad­

gande, enligt vilket patentanspråk i första hand skulle vara avgörande för

patentskyddets omfång. Ett sådant stadgande ingår såsom andra punkt i

4 § 1 mom. fjärde stycket av patentutredningens förslag. Stadgandet har

även intagits i den finska patentlagen, dock med tillägg av bestämmelse om

att annan del av patentbeskrivningen kan tjäna som hjälp vid tolkningen av

patentanspråk.

Patentutredningen framhåller, att i vårt land olika meningar gjort sig gäl­

lande om patentanspråkens betydelse för skyddets omfattning. Med hänsyn

härtill hade man från skilda håll hos patentutredningen hemställt att be­

stämmelser i ämnet måtte medtagas vid den nu aktuella partiella revisionen

av patentförordningen, och patentutredningen hade ansett sig böra tillmötes­

gå detta önskemål. Örn innebörden av patentutredningens förslag har i be­

tänkandet anförts följande.

Genom det av patentutredningen föreslagna stadgandet markeras patent­

anspråkens centrala plats för patentskyddet. Anspråken skola vara i första

hand avgörande. Vid tolkningen av patent skall man sålunda främst hålla

sig till anspråken. Äro dessa otvetydiga, bör skyddet ej i tolkningsväg kunna

vidgas utöver anspråkens ram, även örn patentskriften i övrigt skulle kunna

föranleda därtill. Medgiva patentanspråken olika tolkningar, bör man där­

emot taga hänsyn till patentskriften i övrigt, såväl beskrivning som even­

tuella ritningar. Vinnes ej heller på detta sätt klarhet, får man gå till vad

som förekommit under ansökningens behandling. Vid tolkningen bör givet­

vis även tagas hänsyn till teknikens ståndpunkt vid tiden för ansökningen.

Med hänsyn till det så föreliggande materialet får avgöras, om man skall

välja en mer restriktiv eller mer extensiv tolkning av anspråken.

Det i den finska lagen ingående tilläggsstadgandet har synts patentutred­

ningen vara överflödigt och dessutom alltför snävt, enär även annat material

än beskrivningen kunde bliva av betydelse vid tolkningen. Patentutredningen

framhåller, att dess förslag vore mindre strängt än den schweziska pa­

tentlagen men å andra sidan knappast i allo förenligt med den liberala upp­

fattning, varåt patentlagstiftningskommittén givit uttryck. Föreskriften syn­

tes innebära ett fastslående av vad som finge sägas vara den övervägande

uppfattningen här i landet, och den syntes ägnad att underlätta en enhetlig

praxis.

Yttranden.

I yttrandena över patentutredningens förslag har bestämmelsen, att be­

skrivningen skall avslutas med patentanspråk, innehållande bestämd

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

uppgift om vad som sökes patentskyddat, i allmänhet icke föranlett någon

erinran. Kommerskollegium har dock ansett, att orden »bestämd uppgift»

borde ändras till »bestämd och tydlig uppgift» för att ytterligare tillgodose

önskemålen om patentanspråks formulering med största möjliga klarhet.

I samma syfte har kooperativa förbundets styrelse föreslagit, att bestäm­

melsen skulle få den vid de nordiska överläggningarna förordade lydelsen.

Det vore av stor vikt att tvinga den patentsökande att i patemtanspråk klart

bestämma vad han verkligen ansåge vara det relevanta och på samma gång

kännetecknande för den patentsökta uppfinningen. Å andra sidan har i det

yttrande av en inom svenska industriens patentingenjörers förening utsedd

kommitté, som inkommit genom civilingenjören Avellan-Hultman, föresla­

gits en uppmjukning av bestämmelsen, i det att före slutorden »sökes pa­

tentskyddat» skulle inskjutas »i första hand».

I två yttranden ifrågasättes stadgande i patentförordningen om att beskriv­

ningen skall innehålla uppgift om teknikens ståndpunkt. Svenska industriens

patentingenjörers förening har sålunda hemställt att till tredje stycket i 4 §

1 mom. måtte fogas en bestämmelse, som gåve patentmyndigheten befogen­

het att i förekommande fall påfordra intagande av sådan uppgift i beskriv­

ningen. I själva verket tillämpades redan nu i viss utsträckning den praxis,

att sökanden i samband med slutgranskningen av hans ansökning uppma­

nades att i beskrivningen införa uppgift om teknikens ståndpunkt. Smålands

och Blekinge handelskammare har uttalat önskemål om liknande bestäm­

melse för att underlätta ett bedömande av patentskyddets omfattning.

Patentutredningens förslag om införande av en särskild lagbestämmelse

angående patentanspråks betydelse för patentskyddets omfång

har väckt stort intresse i yttrandena. Olika uppfattningar om bestämmelsens

lämpliga formulering föreligga emellertid.

I flera yttranden har patentutredningens lagförslag lämnats utan erinran.

Svenska teknologföreningen har förklarat sig hälsa med tillfredsställelse, örn

på föreslaget sätt patentanspråkens centrala betydelse för skyddsomfånget

komme till uttryck i lagtexten. Då beskrivning och ritningar måste tillgripas

för tolkning av anspråken, vöre det av vikt, att frågan endast finge gälla

anspråkens rätta innebörd eller med andra ord ett fastställande av det pa­

tentföremål, som skyddats vid patentets beviljande. Även svenska patent-

ombudsföreningen har uttalat, att förslaget innebure ett önskvärt fastslående

av patentanspråkens centrala betydelse vid tolkningen av patents skyddsom-

fång. Svenska uppfinnareföreningens styrelse har förklarat sig intet Ira att

erinra mot förslaget. Skånes handelskammare har anfört, att förslaget före-

fölle att vara en lyckligt vald medellinje mellan de motsatta åskådningarna.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län har uttalat, att för­

slaget icke torde kunna föranleda några allvarligare betänkligheter, då det

med hänsyn till motiveringen kunde förutsättas, att domstolarna komme

att använda möjligheten att i tveksamma fall gå utom patentanspråkens ram

synnerligen restriktivt. Järnkontoret har anslutit sig till förslaget men fram­

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

31

hållit, att man i tveksamma fall principiellt borde välja en restriktiv tolk­

ning. Även svenska industriens patentingenjörers förening har anslutit sig

till förslaget. Föreningen har dock meddelat, att en stark minoritet inom

densamma uttalat sig för att utbyta uttrycket »i första hand» mot »väsent­

ligen».

Sistnämnda ändringsförslag har även framförts av patent- och registre­

ringsverket, som anslutit sig till patentutredningens motivering men ansett

orden »i första hand» icke på ett tillfredsställande sätt giva uttryck för den­

na. Patentanspråken borde vara väsentligen avgörande, men de kunde trots

all strävan efter tydlighet vid deras avfattning lämna möjlighet till olika tolk­

ningar, och i så fall borde såsom hjälpmedel vid tolkningen få anlitas be­

skrivning, eventuella ritningar och patentansökningsakten, varjämte själv­

fallet hänsyn finge tagas till teknikens ståndpunkt vid tiden för ansökningen.

Även i övrigt kunde det i undantagsfall förekomma, att en sträng tillämpning

av huvudregeln kunde komma att medföra obilligheter för patenthavaren,

t. ex. då genom uppenbart förbiseende eller misstag vid ansökningens be­

handling patentanspråk erhållit en snävare formulering än som varit avsett.

I dylika fall borde en avvikelse från huvudregeln vara tillåten. Även Stock­

holms handelskammare har förklarat sig anse det tveksamt, huruvida pa­

tentutredningens förslag helt motsvarade den i motiveringen lämnade tolk­

ningen av stadgandet. Det kunde befaras, att orden »i första hand» toges

till intäkt för en friare tolkning än den avsedda.

I flera yttranden förordas skärpning av bestämmelsen örn patentansprå­

kens betydelse för patentskyddets omfång. Kommerskollegium har sålunda

föreslagit strykning av orden »i första hand» i patentutredningens förslag.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare har förordat ett stad­

gande av följande lydelse: »Vid bedömande av patentskyddets omfång är

patentanspråk normgivande».

Sveriges industriförbund har uttalat, att någon efterhandsutvidgning av

patentanspråken hittills i allmänhet icke medgivits i svensk rättspraxis,

samt har vidare anfört:

På senare tid synes emellertid en viss tendens till uppmjukning av hit­

tillsvarande praxis lia gjort sig gällande. Enligt förbundets åsikt är en ut­

veckling i sådan riktning utomordentligt farlig. Förbundet hälsar därför med

största tillfredsställelse, att förslaget synes innebära en reaktion mot denna

utveckling. —• -— — Ur rättssäkerhetens synpunkt måste krävas, att ett pa­

tent är genom patentanspråken så klart definierat, att varje fackman kail

bedöma patentets skyddsområde. Denna synpunkt får ännu större betydelse,

därest i överensstämmelse nied patentutredningens förslag patentintrång kan

ske på ett tidigare stadium och under mindre stränga villkor än vad f. n.

är fallet. I deli mån en skarp avgränsning av patentet icke förefinnes och

alltså en viss osäkerhetsmarginal föreligger, uppstår alltid den olägenheten,

att en näringsidkare, som råkar komma inom nämnda marginal, löper en

risk att bliva fälld för patentintrång. Då nian givetvis vill undvika en sådan

situation, finnes -— örn nian önskar full säkerhet oell icke vill tillgripa en

relativt kostsam och tidsödande fastställelsetalan enligt förslagets 21 § —

ingen annan utväg än alt utan vidare tillerkänna patentet räckvidd så långt

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

ut som osäkerhetsmarginalen möjligen sträcker sig. Detta betyder emeller­

tid att många patent skulle i verkligheten få en vida större räckvidd än den

vartill patenthandlingarna berättiga och genom ansökningen avsetts. Den som

endast presterat en otydlig anspråksformulering skulle härigenom beredas en

oförtjänt förmån framför dem, som formulerat sina patentanspråk klart och

tydligt.

Från sådana utgångspunkter har det synts förbundet tveksamt om den

föreslagna lagbestämmelsen med därtill hörande motivering fått en fullt

lämplig avfattning. Uttalandena i motiven synas kunna göra en uppfinnare

benägen att med full avsikt formulera patentanspråken otydligt för att där­

med vid behov kunna motivera ett vidsträcktare skyddsområde än som i

verkligheten varit avsett. Enligt förbundets uppfattning är detta alltför libe­

ralt mot patenthavaren. Kravet på rättssäkerhet torde bättre tillgodoses med

en tolkningsregel av innebörd, att patentanspråken icke få ges ett vidare om­

fång än vad som otvetydigt framgår av deras lydelse. Äro patentanspråken

tvetydiga eller eljest otydliga även med hänsyn tagen till patentskriften i öv­

rigt, bör alltså patenthavaren ensam bära följderna därav. En dylik regel

skulle kraftigt bidraga till att patentanspråken bleve så tydligt som möjligt

avfattade. Mot en sådan regel synes icke kunna med fog invändas, att upp­

finnaren skulle få ett för snävt patentskydd. Såsom patentväsendet numera

är utvecklat genom skickliga patentombud och sakkunnig nyhetsgranskning,

torde uppfinnaren ha tillfredsställande möjligheter att få sitt skyddsområde

utsträckt så långt å ena sidan hans egen uppfinningstanke verkligen sträckt

sig och å andra sidan nyhetshinder ej föreligga. Den förordade tolkningsre-

geln innebär vidare icke, att uppfinnaren för att få ett verksamt patentskydd

måste hava i patentet omnämnt alla de möjliga utföringsformerna av sin

uppfinning. Patentet bör självfallet såsom hitintills omfatta alla tekniska

ekvivalenser till de utföringsformer av uppfinningen, som angivits i patent­

skriften.

Handelskammaren i Karlstad och svenska pappers- och cellulosaingenjörs-

föreningen ha uttalat sig för en lösning efter liknande riktlinjer.

Kooperativa förbundets styrelse har förordat införande av de bestämmel­

ser i ämnet, som finnas i den schweiziska patentlagen, d. v. s. att patent-

anspråk är avgörande för uppfinningens nyhet och patentets skyddsområde,

medan beskrivningen kan anlitas för patentanspråks tolkning. Enligt styrel­

sens uppfattning borde patentanspråk tolkas restriktivt. Det borde icke till­

låtas patenthavaren att tänja ut skyddsområdet utöver de i anspråken angivna

gränserna. Även handelskammaren i Göteborg har uttalat, att en formulering

ungefär som den schweiziska skulle bättre överensstämma med samhällets

intressen och industriens behov än patentutredningens förslag. Med detta

komme den oklarhet beträffande ett patents skyddsomfång, som hittills kun­

nat uppstå, att åtminstone till en del bliva bestående. Från industriens sida

måste det vara ett oavvisligt krav, att patentanspråket åtminstone skulle an­

giva det maximala skyddet, så att man omedelbart kunde säga, att örn man

holle sig utanför anspråket så riskerade man ej heller att göra patentintrång.

Uppfinnaren hade haft möjlighet att formulera det vidast tänkbara ansprå­

ket på sin uppfinning. Hade han icke utnyttjat denna, borde icke skyddet

tolkningsvägen utvidgas, i synnerhet där senare tillstötande omständigheter

ökat betydelsen av skyddets utsträckning. Uttrycket »i första hand» i pa-

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

33

tentutredningens förslag lämnade emellertid vägen öppen för det påståendet,

att även annat än patentanspråken kunde vara direkt avgörande för patent­

skyddet. Enligt detta förslag komme i vässa fall det av patentmyndigheten

noga diskuterade och undersökta patentanspråket att delvis övergivas till

förmån för något, som varit föremål för enbart sekundärt intresse under

ärendets behandling. Det vore vanskligt att komplettera patentanspråket

med uppgifter hämtade ur beskrivningen, då man icke visste, örn dessa i sig

själva vöre nya eller gamla. Svårigheterna härvidlag ökades, ju längre tid

som förflutit från ansökningsdagen för patentet. Handelskammaren i Gävle

har framställt samma yrkande som handelskammaren i Göteborg.

Smålands och Blekinge handelskammare har förordat lagbestämmelse örn

att vid bedömande av patentskyddets omfång patentanspråk borde tjäna till

vägledning, där ej andra omständigheter av beskaffenhet att kunna inverka

på skyddets omfattning förelåge. Genom patentutredningens förslag skulle

man i obehörig grad inkräkta på uppfinnarens rätt. En skärpning av nuva­

rande praxis vore så mycket mera obehövlig som enligt den föreslagna 21 §

införts ett fastställelseförfarande, så att man i förväg kunde erhålla dom­

stols avgörande, huruvida ett visst utförande folie under ett angivet patent

eller ej. Även en reservant i patent- och registreringsverket har ansett, att

man icke borde giva alltför snäva direktiv för bedömning av ett patentskydds

innebörd och omfattning. Skulle en lagbestämmelse anses nödvändig, borde

den innehålla, att patentanspråken vid bedömande av patentskyddets inne­

börd och omfattning skulle vara av grundläggande betydelse. Helst borde

emellertid icke alls någon bestämmelse i ämnet införas.

Departementschefen.

För närvarande finnes icke i palentförordningen någon särskild bestäm­

melse örn patentanspråk. Enligt förenämnda tillämpningskungörelse den 31

december 1895 gäller dock, att den beskrivning över uppfinningen, som

skall ingivas vid sökande av patent, skall innehålla en särskild avslutande

del, i vilken det nya i uppfinningen angives. Detta benämnes i kungörelsen

patentanspråk. Den av patentutredningen föreslagna bestämmelsen om att

beskrivningen skall avslutas med patentanspråk innebär därför icke något

nytt i förhållande till vad som nu tillämpas, men liksom patentutredningen

anser jag det lämpligt att i patentförordningen införa en uttrycklig bestäm­

melse i ämnet, varigenom patentanspråkens betydelse för patentväsendet

markeras.

I nuvarande patentförordning ingår stadgande om att i beskikningen

skall bestämt angivas vad sökanden anser vara det nya i uppfinningen.

Häremot svarar enligt patentutrednirigens förslag bestämmelse örn att be­

skrivningen skall innehålla bestämd uppgift örn vad som sökes patentskyd­

dat. För att uppfylla detta krav måste sökanden lämna tydlig uppgift om

vad som kännetecknar uppfinningen. Patentutredningen har icke ansett be­

hövligt att meddela någon föreskrift härom. Ett uttryckligt stadgande har

emellertid förordats i ett yttrande och synes mig lämpligt. Sådant stadgan-

Biliang till riksdagens protokoll ^{1944. 1} sami Nr l

i li.

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 176

de har även — i överensstämmelse med vad som överenskommits vid de

nordiska överläggningarna — upptagits i den nya finska patentlagen.

I fråga örn patentanspråkens betydelse synas olika uppfattningar råda i

olika länder. Patentutredningen bär i syfte att lagfästa den uppfattning

som kunde anses i allmänhet rådande hos oss föreslagit att i palentförord-

ningen skulle intagas bestämmelse att vid bedömande av patentskyddets

omfång patentanspråken i första hand skulle vara avgörande.

I yttrandena har den föreslagna bestämmelsen blivit föremål för delade

meningar, därvid ett flertal olika ändringsyrkanden framställts.

Redan av bestämmelsen, att beskrivningen av uppfinningen skall avslu­

tas med patentanspråk, innefattande bestämd uppgift bl. a. om vad som

sökes patentskyddat, måste anses följa att patentanspråken äro grundläg­

gande för patentskyddets omfång. Något patentskydd som går utöver patent­

anspråkens ram synes icke kunna meddelas. Emellertid kan givetvis frå­

gan örn ett patentanspråks rätta innebörd bliva föremål för olika meningar.

Vid lösning av sådana tvister kunna skilda tolkningsmetoder användas, och

det vore helt naturligt önskvärt, att lagen kunde bestämt angiva vilken

metod som därvid skall tillämpas. Den av patentutredningen föreslagna be­

stämmelsen, som icke lämnar någon upplysning örn vilket material som

må användas för att bestämma patentanspråkens närmare innehåll, synes

emellertid icke giva någon verklig ledning i frågan, huruvida en mer eller

mindre restriktiv tolkning skall iakttagas. Snarast kan den enligt min me­

ning sägas giva uttryck åt en alltför liberal uppfattning. Dep förut berörda

bestämmelsen örn att patentanspråken skola angivas torde utan det föreslagna

tillägget bättre tillgodose önskemålet, att en extensiv tillämpning bör mot­

verkas.

Den av patentutredningen föreslagna lolkningsregeln synes på grund av-

vad jag nu anfört icke böra upptagas. Jag är icke heller beredd att förorda

något av de alternativ som framställts i yttrandena. Spörsmålet torde böra

bliva föremål för nya överväganden, när frågan om utarbetandet av en helt

ny patentlag åter blir aktuell.

Jag vill anmärka, att de synpunkter som jag anlagt på frågan om den

rätta tolkningen av patentanspråk icke avse att utgöra något ståndpunkts-

tagande med avseende å den s. k. ekvivalensläran, enligt vilken patenthava-

rens skydd mot intrång gäller icke blott gentemot den som utnyttjar vad

som kan anses direkt angivet i patentanspråken utan även gentemot den

som tillgodogör sig uppfinningstanken med ekvivalenta medel.

I ett par yttranden har förordats, att i patentförordningen skulle införas

befogenhet för patentmyndigheten att påfordra införande i beskrivningen

av uppgift örn teknikens ståndpunkt Någon sådan bestämmelse synes dock

icke behövlig.

lil. Reglerna om patentintrång.

Allmänna synpunkter.

1’ateututreduingen.

Om en patenthavares befogenheter mot den som utnyttjar patentskyddad

uppfinning innehåller 1884 års patentförordning endast de i 22 § givna regler­

na örn rätt för honom att vid patentintrång under vissa förutsättningar föra

straff- och skadeståndstalan. För bifall till patenthavares intrångstalan ford­

ras, att någon, som icke på grund av tvångslicens, föranvändarriitt eller ex­

propriation är därtill berättigad, »utan patenthavares lov inom riket till av­

salu tillverkar föremål eller vid tillverkning till avsalu använder tillverknings-

sätt, därå honom veterligen patent här åtnjutes, eller till salu här i riket hål­

ler, för försäljning till riket inför, i utövning av yrke använder eller till an­

nans begagnande eller nytta emot gottgörelse upplåter här patenterat eller

efter här patenterat tillverkningssätt frambragt föremål, som honom veterli­

gen utan patenthavarens tillstånd åstadkommits».

Vad sålunda nu gäller i vårt land skiljer sig avsevärt från det som är re­

gel i utländsk patentlagstiftning. Där finnas i allmänhet fristående bestäm­

melser om patents verkan i civilrättsligt hänseende. Örn patentintrång över

huvud taget straffas, brukar detta endast ske vid uppsåtlig! intrång. Så snart

intrång i beviljat patent objektivt sett begåtts, brukar däremot kunna föras

talan vid domstol om förbud mot fortsatt intrång. Regeln är, att varje in­

trång medför ersättningsskyldighet, såvida det föreligger oaktsamhet, även

örn vetskap örn patentet ej är för handen; i åtskilliga länder kan även in­

trång i god tro medföra ersättningsskyldighet. Vidare gäller merendels, att

även intrång före patentets beviljande kan föranleda påföljd, åtminstone örn

det skett efter det ansökningen kungjorts för allmänheten. Enligt 1919 års

förslag skulle även den svenska patentlagstiftningen i vissa hänseenden ut­

formas i överensstämmelse härmed.

Patentutredningen föreslår, att intrångsreglerna i patentförordningen helt

omarbetas. .Såsom allmän motivering härtill har i betänkandet anförts föl­

jande.

Det skydd, som genom den nuvarande 22 § patentförordningen gives pa-

tenthavaren, måste sägas vara bristfälligt. En stark begränsning av skyddet

följer av att påföljd endast kan inträda vid intrång, som begåtts med vet­

skap om alt patent beviljats. Sådan vetskap kan givetvis ej föreligga, förrän

patent faktiskt blivit meddelat. En person kan alltså med full vetskap om att

det gäller annans patentsökta uppfinning utan ersättningsskyldighet utnyttja

densamma under hela tiden fram till patentmeddelandet. En annan sak är,

att vederbörande, sedan patent beviljats, riskerar alt ej få fortsätta utnyttjan­

det och att i detta sammanhang för utnyttjandet erforderlig utrustning m. m.

kan bli värdelös.

Att före patentets meddelande företaget utnyttjande sålunda ej medför er­

sättningsskyldighet är naturligtvis en svår olägenhet för patenhavaren. I ge­

nomsnitt dröjer det ungefär två år från patentsökandet, innan patent beviljas,

och denna tid kan stundom, just i fråga örn viktigare och mer omstridda upp­

finningar, flerdubblas. Även tiden mellan patentsökandet och patentets med­

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

35

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

delande räknas in i den sjuttonåriga patenttiden. Det kan sålunda vara un­

der en avsevärd del av denna patenttid. som patenthavaren ej åtnjuter något

egentligt skydd mot intrång. För vissa uppfinningar är det ej sällan blott

under denna första tid, som ett utnyttjande har större värde. Sedan kan upp­

finningen ha blivit utan egentlig praktisk betydelse på grund av nya upp­

finningar.

Den omständigheten, att utnyttjande före patentets beviljande ej medför

någon påföljd, torde vara den svåraste bristen i de nuvarande intrångsbe-

stämmelserna. Men patenthavarens skydd begränsas även för tiden efter pa­

tentmeddelandet genom den i 22 § patentförordningen uppställda regeln, att

för påföljd fordras vetskap om att patent föreligger. En patenterad uppfin­

ning kan ha utnyttjats avsevärd tid, sedan patent beviljats, innan Datentha-

varen får kunskap örn intrånget och den för detta ansvarige, så att han kan

giva denne del av patentet. Och utan att sådan delgivning skett, kan det ofta

vara mycket svårt att bevisa, att vederbörande haft kännedom om patentet.

Även om lian varit i god tro, synes det för övrigt knappast riktigt, att han

alltid skall få behålla den vinst, han skördat av intrånget under tiden fram

till delgivningen, medan patenthavaren ej alls får någon ersättning för sin

skada.

Det kan över huvud taget sägas vara en brist i den nuvarande 22 §. att

icke någon gradering i påföljderna förekommer. Antingen föreligga förut­

sättningar för straff och skadestånd, eller också blir utnyttjandet utan varje

rättslig påföljd. Och det anses i praxis, att straff kan inträda, så snart det vi­

sats, att svaranden haft kännedom om att patent föreligger, även om han haft

goda skäl att antaga, att han ej gjort ingrepp i patentets skyddsområde. Hos

de sakkunniga äro ju meningarna örn vad som innebär patentintrång ofta

delade, och svaranden bär kanske haft stöd för sin uppfattning hos framstå­

ende och opartiska experter. I ett sådant tall synes det oegentligt, alt sva­

randen skall behöva riskera straffpåföljd, och detta påkallas ej heller av

hänsyn till patenthavaren. Dennes intresse är i första hand att få slut på in­

trånget och att få ersättning för liden skada.

Av det nu sagda torde framgå, att starka skäl tala för vissa ändringar i

nuvarande regler om patentintrång, önskemål härom lia också framträtt j

olika former under senare år, därvid man speciellt kritiserat bristen pa

ersättningsskyldighet vid utnyttjande före patentmeddelandet. Hithörande

spörsmål ha även grundligt behandlats vid de nordiska överläggningarna örn

gemensamhet i patentlagstiftningen, och man har därvid nått fram till pre­

liminära utkast till lagtexter, vilka i huvudsak överensstämma. Det har i be­

traktande av det anförda funnits särskilt angeläget att snabbt få till stånd en

revision av intrångsreglerna, och det har ansetts, att en sådan revision kan

ske utan att man därvid mer än i begränsad utsträckning behöver ändra pa­

tentlagstiftningen i övrigt.

De nya intrångsreglerna, som enligt förslaget skulle sammanföras i 19 §

patentförordningen, lia föranlett eller medverkat till att jämväl vissa andra

lagändringar ansetts böra komma till stånd redan i detta sammanhang. För

att undvika missbruk av det föreslagna starkare skyddet mot intrång har

patentutredningen ansett önskvärt att genom särskilda bestämmelser motver­

ka ofullständiga eller oriktiga uppgifter örn patentskydd samt att i större ut­

sträckning än enligt gällande ordning göra patentansökningshandlingar till­

gängliga för utomstående. Vidare hade man sörjt för att den som befarade

intrångstalan skulle kunna själv bringa klarhet i rättsläget genom att väcka

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

37

negativ fastställelsetalan. Ytterligare hade det möjliggjorts för den som be­

gått intrång att i vissa fall fortsätta sitt utnyttjande.

Yttranden.

I yttrandena över patentutredningens betänkande har tanken att i nu

föreliggande sammanhang upptaga intrångsreglerna till allmän revision och

därvid särskilt införa ett skydd mot utnyttjande före patentbeviljandet näs­

tan enhälligt lämnats utan erinran. Endast svenska pappers- och cellulosa-

ingenjörsföreningen har, såsom i det föregående angivits, uttalat den åsik­

ten, att det icke vöre lämpligt att nu på grundval av patentutredningens för­

slag vidtaga en revision av intrångsbestämmelserna utan att därmed borde

anstå.

Om åtskilliga enskildheter i lagförslaget lia dock i yttrandena meningarna

varit delade.

Departementschefen.

Det lärer vara obestridligt, att de nuvarande intrångsreglerna äro synner­

ligen bristfälliga. Särskilt märkes att lagligt skydd helt saknas mot att upp­

finning utnyttjas medan ansökning om patent därå är föremål för prövning.

En avsevärd brist synes också vara, att intrångspåföljd kan göras gällande

allenast mot den som visas ha haft vetskap om patentet. En revision av in­

trångsreglerna är därför angelägen. I yttrandena över patentutredningens be­

tänkande har också förslaget om en sådan revision vunnit nästan enhälligt

stöd. Det synes icke möta några avgörande betänkligheter att vidtaga en så­

dan nyreglering utan avbidan på att det nordiska samarbetet kan slutföras.

I det följande skall lämnas en närmare redogörelse för de av patentut­

redningen föreslagna reglerna om patentintrång och för vad som härutinnan

framkommit i yttrandena. Därvid behandlas, liksom i patentutredningens

betänkande, först vad som skulle gälla om intrång i beviljat patent och

därefter frågan, i vad mån intrång före patents meddelande skall kunna med­

föra påföljd.

A. Intrång i beviljat patent.

1. Frågan vad som objektivt sett innebär patentintrång.

Pntentutredningen.

Patentförordningen innehåller icke för närvarande någon principiell be­

stämmelse om de former av utnyttjande, som patenthavaren skulle kunna

förbjuda andra, sålunda vad som objektivt sett, oberoende av eventuella på­

följder, innebär patentintrång. Såsom redan tidigare framhållits regleras i

patentförordningen endast, när patentintrång är straffbart och kan medföra

ersättningsskyldighet. Vad som därvid kräves i objektivt hänseende är en­

ligt 22 § patentförordningen, att någon utan patenthavares lov inom riket

lill avsalu tillverkar föremål eller vid tillverkning till avsalu använder till-

verkningssätt, därå patent här åtnjutes, eller till salu här i riket håller, för

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

försäljning till riket inför, i utövning av yrke använder eller till annans be­

gagnande eller nytta emot gottgörelse upplåter här patenterat eller efter här

patentera! tillverkningssätt frambragt föremål, som utan patenthavarens till­

stånd åstadkommits.

Den svenska patentförordningens ståndpunkt i här föreliggande fråga över­

ensstämmer som förut antytts icke med vad som är vanligt i andra länder.

I flertalet främmande patentlagar, så bl. a. i övriga nordiska länder, finnas

fristående bestämmelser om patents verkan. Sådana ingingo också i 1919

års förslag till ny patentlag, och vid de nordiska överläggningarna 1938—

1941 rådde enighet om att stadganden av detta slag borde finnas i patent­

lagstiftningen.

Enligt 1919 års förslag (52 §) skulle patent medföra den verkan, att med

undantag för vissa särskilt angivna fall (för an vän dar rätt, expropriation,

tvångslicens m. m.) samt för de fall, att utövning av uppfinningen skedde ute­

slutande i ändamål att anställa experiment med eller meddela undervisning

rörande densamma, ingen finge under skyddstiden utan behörigt tillstånd

av patenthavaren 1) annorledes än för sitt personliga behov nyttja den pa-

tenterade uppfinningen genom att inom riket tillverka eller till riket införa

av patentet skyddat alster eller inom riket använda av patentet skyddat för­

farande; eller 2) inom riket till salu eller till begagnande mot gottgörelse

hålla eller annorledes än för sitt personliga behov använda av patentet skyd­

dat alster, som tillverkats eller införts i strid mot ifrågavarande bestämmel­

ser. Patent å ett förfarande att tillverka alster skulle även medföra skydd

för alster, som omedelbart framställts medelst samma förfarande.

Vid de nordiska överläggningarna nåddes ej full enighet angående be­

stämmelserna om patents verkan, men de lagtexter, som därvid preliminärt

godkändes av de olika delegationerna, förete dock i sak stor överensstäm­

melse. Såsom gemensam utgångspunkt under arbetet hade man den norska

patentlagens bestämmelser i ämnet.

Den text, som antogs av den norska delegationen, må här återgivas. Den

skiljer sig från gällande norsk lag endast genom att ordet »utleje» tillkommit.

Patent medforer den virkning, at ingen ilten patenthaverens samtykke

i nserings- eller driftso jerned må utove opfinnelsen ved å torf er dige, inn-

fore, falholde, förhandla, utleje eller bruke opfinnelsens gjenstand.

Er patent meddelt på en fremgangsmåte strekker patentets virkning sig

også til de gjennem denne fremstillede produkter.

I den danska delegationens text ingår den norska texten utan saklig änd­

ring, men vidare innehåller den danska texten ett tredje stycke, avsett att

berättiga den som i god tro på öppna marknaden förvärvat ett patentskyddat

alster att använda detta.

Den svenska delegationens text, som icke avsåg att i sak skilja sig från

den norska, lyder på följande sätt.

Patent medför den verkan, att ingen utan patenthavarens samtycke i nä­

ringsverksamhet må utnyttja uppfinningen genom att tillverka, införa, salu-

Kungl. Majda proposition nr 176.

39

hålla, försälja, till annans begagnande upplåta eller ock använda av patentet

skyddat alster eller förfarande.

Patent å ett förfarande medför även skydd för alster, som framställts en­

ligt detta förfarande.

I de nu återgivna texterna äro patenthavarens befogenheter angivna i

negativ form, såsom fallet också är i åtskilliga främmande patentlagar. I

den finska delegationens text angives däremot patents verkan positivt, så­

som t. ex. i den tyska patentlagen. Denna ståndpunkt har bibehållits i den

nya finska patentlagen, som inledes med följande föreskrifter örn patents

verkan.

Genom patent grundas för patenthavaren uteslutande rätt att yrkesmäs­

sigt utöva uppfinning, som är föremål för patentet. Utövningen av uppfin­

ningen innefattar härvid tillverkning av alster, som skyddats genom patent,

så ock saluhållande, försäljning, utlegning, användning och införande av

sådant alster eller förfarande.

Patent å ett förfarande medför även skydd för alster, som framställts en­

ligt detta förfarande.

Vid de nordiska överläggningarna tänkte man sig sålunda särskilda be­

stämmelser örn patents verkan, vilka skulle knytas samman med intrangs-

reglerna genom att dessa skulle börja med ett stadgande örn att den som i

strid mot patentlagen utnyttjade uppfinning, varå patent meddelats, gjorde

sig skyldig till patentintrång.

I patentutredningens betänkande uttalas, att en fristående bestämmelse

om patents verkan icke ansetts påkallad vid den partiella revisionen av pa­

tentförordningen. Däremot borde stadgande om vad som objektivt sett är

patentintrång inleda intrångsreglerna såsom grundval för bestämmelserna

om påföljd vid intrång. I det föreslagna stadgandet härom hade man sökt

förutse vad som i en kommande patentlag borde stadgas örn patents ver­

kan.

Enligt patentutredningens förslag skulle i 19 § 1 morn. första stycket pa­

tentförordningen stadgas, att patentintrång förelåge, örn någon utom i de fall,

då det enligt patentförordningen vöre särskilt medgivet, utan patenthavarens

lov inom riket yrkesmässigt utnyttjade patenterad uppfinning genom att

använda patentskyddat förfarande eller tillverka, införa, använda, saluhålla,

överlåta eller upplåta patentskyddat alster eller alster, som framställts en­

ligt patentskyddat förfarande. 1 betänkandet framhålles, att förslagets be­

skrivning av de förbjudna handlingarna visserligen till formen skilde sig

avsevärt från vad som nu vore stadgat i motsvarande hänseende men alf de

sakliga skillnaderna knappast vore särskilt stora.

1 den föreslagna lagtexten angives uttryckligen, alt patentintrång ej förelåge

vid utnyttjande, som enligt patentförordningen vore särskilt medgivet. 1 be­

tänkandet framhålles, att därvid åsyftades dels vissa fall, som redan nu vöre

angivna i 22 § patentförordningen, nämligen då det förelåge tvångslicens

(15

g), föranvändarrätt m. m. (16 §) eller expropriation (17 g), dels ock

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

fall, som tillkomme genom förslaget, nämligen då rätt till utnyttjande vun­

nes enligt bestämmelserna i 19 § 7 mom. eller 20 § i detsamma.

I förslaget stadgas vidare, att intrång föreligger endast om utnyttjandet

skett utan patenthavarens lov, vilket överensstämmer med vad som nu gäl­

ler enligt 22 § patentförordningen. I betänkandet uttalas, att man icke ve­

lat inlåta sig på någon närmare precisering i lagtexten. I detta samman­

hang erinras, att i praxis finge anses fastslaget, att samtycke till utnyttjandet

här i landet måste föreligga. Vissa av patentutredningens sakkunniga hade

ifrågasatt uttryckligt stadgande örn att alster, som inom riket tillverkats eller

hit införts med patenthavarens tillstånd, skulle få fritt utnyttjas. Patent-

utredningen har däremot ansett att praxis borde med stöd av allmänna rätts­

grundsatser kunna komma till ett tillfredsställande resultat i sådana fall.

Enligt förslaget kan endast yrkesmässigt utnyttjande innebära

patentintrång, vilket i viss mån utgör en avvikelse från vad som nu gäller.

Patentlagstiftningskommittén avböjde på sin tid en begränsning till yrkes­

mässigt utnyttjande och uppställde såsom huvudgrundsats, att endast utnytt­

jande för eget personligt behov skulle falla utanför intrångsskyddet. Av vad i

det föregående angivits framgår, att kravet på yrkesmässighet uppställes i

den finska patentlagen och att i den norska patentlagen fordras, att utnytt­

jandet skett »i merings- eller driftsojemed». Enligt den danska patentlagen

fordras förvärvssyfte. Vid de nordiska förhandlingarna anslöt man sig emel­

lertid från dansk sida till den norska formuleringen. Även i andra patent­

lagar är vanligt, att bestämmelser örn krav på yrkesmässighet eller uttryck

av liknande innebörd föreligga. Så fordras t. ex. i den tyska patentlagen, att

utnyttjandet skett »gewerbsmässig».

I patentutredningens betänkande förklaras, att utredningen icke anset*

kravet på yrkesmässigt utnyttjande medföra några praktiskt betänkliga in­

skränkningar i patenthavarens skydd mot intrång. Härvid avsåges, att ut­

trycket »yrkesmässigt» skulle tagas i vidsträckt bemärkelse och sålunda

kunna innefatta bl. a. uppfinnings utnyttjande vid statligt eller kommunalt

företag av icke affärsdrivande karaktär, detta sistnämnda i strid mot vad

patentlagstiftningskommittén antagit om uttryckets tolkning men i över­

ensstämmelse med senare praxis i denna fråga. Vid begränsning till yrkes­

mässigt utnyttjande syntes det i 1919 års förslag intagna undantaget för ut­

nyttjande vid experiment eller undervisning överflödigt.

Av betänkandet framgår, att vissa av patentutredningens sakkunniga velat

med yrkesmässigt utnyttjande likställa sådant, som eljest skett i förvärvs­

syfte, därvid såsom exempel anförts, att en person såsom hobby tillverkade

patentskyddad radioapparat och sålde det tillverkade till bekanta. Patent­

utredningen har dock icke ansett stadgande härom påkallat av något prak­

tiskt behov. Så snart det gällde förvärvsverksamhet av något större om­

fattning, vöre denna nämligen att betrakta såsom yrkesmässig.

Enligt patentutredningens förslag skall icke allt yrkesmässigt utnyttjande

vara förbjudet, utan förbudet har inskränkts till vissa särskilt uppräknade

Kungl. Maj:ts proposition nr 176-

41

former av utnyttjande, vilket även är det vanliga i utländsk patentlagstift­

ning. I betänkandet framhålles, att denna metod givetvis kan medföra risk

för luckor i skyddet. Det syntes emellertid då röra sig om rena undantags­

fall, och därav eventuellt uppkommande olägenheter finge anses mindre

tungt vägande än de vådor, som eljest uppstående rättsosäkerhet skulle med­

föra.

Vid uppräkningen av de former av utnyttjande, som skola vara förbjud­

na, har i förslaget skillnaden mellan patent å alster (produktpatent) och

patent å förfarande (metodpatent) lagts till grund. I detta avseende över­

ensstämmer förslaget med gällande patentförordning liksom även med t. ex.

den finska patentlagen. Vanligt är emellertid i utländsk patentlagstiftning,

att huvudbestämmelsen om vad som är förbjudet blir åtminstone formellt

i lika mån tillämplig på båda slagen av patent, i det att förbudet hänföres

till »uppfinningens föremål», så t. ex. i de norska och tyska patentlagarna.

Vad gäller produlctpatenl förbjudes enligt förslaget att utnyttja den

patenterade uppfinningen inom riket genom att tillverka, införa, använda,

saluhålla, överlåta eller upplåta patentskyddat alster. Detta överensstäm­

mer nära med de texter som antogos vid de nordiska förhandlingarna. På

denna punkt rådde i sak icke någon meningsskiljaktighet vid överläggning­

arna. Patentutredningens förslag innebär icke heller någon större saklig

skillnad mot vad som nu gäller härutinnan enligt 22 § patentförordningen.

I vissa hänseenden inträder dock en utvidgning av skyddet. Så påpekas i

betänkandet, att det enligt förslaget icke fordras, att tillverkning eller in­

försel skett för försäljning eller att överlåtelse eller upplåtande skett mot ve­

derlag. Det hade ansetts, att erforderlig begränsning ändock inträdde genom

kravet på yrkesmässigt utnyttjande.

Vissa av patentutredningens sakkunniga lia förordat, att även utbjudan­

de av patentskyddat alster skulle förbjudas. Därmed skulle vinnas, att man

alltid kunde komma åt den som i en offert erbjöde sig att tillverka och

leverera en patentskyddad produkt eller toge upp order från privatpersoner

på leverans från utlandet av patentskyddade varor. Patentutredningen har

icke ansett tillräckliga skäl föreligga för den ifrågasatta bestämmelsen. I

vissa fall syntes angivna förfaranden kunna beivras såsom delaktighet i pa­

tentintrång eller såsom indirekt patentintrång.

I fråga om metod patent förbjudes enligt förslaget — bortsett från

det indirekta produktskyddet — endast användande av det patentskyddade

förfarandet. Detta överensstämmer med vad som nu är stadgat i 22 § pa­

tentförordningen och även med t. ex. den danska patentlagen. Däremot av­

viker förslaget från vad som beslöts vid de nordiska förhandlingarna. Av

vad tidigare återgivits framgår, att enligt de därvid antagna danska, norska

och svenska texterna skulle uppräkningen av vad som är förbjudet formellt

gälla lika för produkt- och melodpatent. Så är det ju också, såsom nyss

nämnts, ordnat i åtskilliga patentlagar, t. ex. de norska och tyska. Vad

detta innebär för metodpatent är dock ej fyllt tydligt. Olika uppfattningar

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

ha framträtt i teori och praxis. Klart är, att förbudet mot tillverkning icke

har avseende å förfaranden, men åtminstone tysk praxis tenderar till dea

uppfattningen, att samtliga övriga former av utnyttjande, som äro förbjud­

na, även avse metodpatent. Denna ståndpunkt intages uttryckligen av den

nya finska patentlagen, där det direkt förbjudes att saluhålla, försälja, ut­

lega, använda och införa patentskyddat förfarande.

Till de nu anförda skyddsbestämmelserna kommer det s. k. indirekta

produktskyddet. Enligt patentutredningens förslag förbjudes att till­

verka, införa, använda, saluhålla, överlåta eller upplåta alster, som fram­

ställts enligt patentskyddat förfarande. Samma former av utnyttjande skola

alltså vara förbjudna som om det gällt direkt patentskyddat alster. Denna

princip för det indirekta produktskyddet gäller enligt nuvarande patentför­

ordning och t. ex. i de andra nordiska länderna. Vid de nordiska överlägg­

ningarna var man även ense om att skyddet borde ha denna karaktär. I

vissa utländska lagar, t. ex. den tyska, gäller emellertid skyddet endast den

omedelbara produkten av ett patentera! förfarande, och 1919 års förslag

intog samma ståndpunkt. I viss anslutning härtill lia några av patentutred­

ningens sakkunniga förordat följande formulering av bestämmelsen örn det

indirekta produktskyddet: Är patent meddelat å förfarande, skyddar pa­

tentet även alster, som åtminstone huvudsakligen utgör det omedelbara re­

sultatet av en tillverkning, vilken helt eller till väsentlig del innebär ett ut­

nyttjande av det patenterade förfarandet.

Patentutredningen framhåller, att metodpatent utan det indirekta produkt­

skyddet stundom skulle bliva av blott begränsat praktiskt värde. Särskilt

vore skyddet erforderligt för att hindra konkurrens från utlandet. Det skul­

le vara mycket otillfredsställande, örn innehavaren av ett metodpatent vis­

serligen kunde hindra inhemska konkurrenter att använda metoden men ej

skulle kunna ingripa mot import av alster, som utomlands tillverkats en­

ligt denna metod. Tillräckliga skäl att beträffande skyddets utsträckning av­

vika från vad som överenskommits vid de nordiska överläggningarna syn­

tes icke föreligga. Några praktiska olägenheter av att skyddet nu hade en

mer generell ifinebörd syntes icke ha framträtt. Skyddet gällde emellertid

endast alster, som framställts enligt patentskyddat förfarande. Redan häri

finge anses ligga t. ex. att ett patent på ett sätt att framställa järnsvamp icke

skyddade en specialmaskin, som tillverkats av götjärn, framställt av

järnsvampen. Även i övrigt syntes praxis utan utförligare lagbestämmelser

kunna komma till ett tillfredsställande resultat.

I betänkandet framhålles vidare, att genom den föreslagna lagtexten endast

bestämdes, när någon såsom gärningsman gjorde sig skyldig till patentin­

trång. Men ingripande syntes även kunna ske mot den som enligt allmänna

regler vore att anse såsom delaktig i patentintrång. Tänkbart vore även, att

indirekt patentintrång kunde anses föreligga, när någon yrkesmässigt med­

verkat till att patenterad uppfinning utnyttjades, fastän gärningsmannen icke

handlat yrkesmässigt och alltså ej själv begått patentintrång. Patentutredning­

en ansåge icke att speciella lagbestämmelser härutinnan vore erforderliga,

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

da dylika spörsmål torde kunna lösas i praxis enligt allmänna rättsgrund­

satser.

Yttranden.

I flertalet yttranden över patentutredningens betänkande har ej framställts

någon erinran mot utredningens förslag till 19 § 1 mom. första stycket. I åt­

skilliga yttranden lia dock anmärkningar mot vissa punkter i detsamma

framförts.

Det i förslaget uppställda villkoret, att utnyttjande för att kunna anses

såsom patentintrång skall vara yrkesmässigt, har sålunda föranlett kritik.

Flera yttranden lia anslutit sig till den av vissa av patentutredningens sak­

kunniga framförda åsikten, att varje utnyttjande i förvärvssyfte borde kunna

betraktas som intrång. Svea hovrätt har intagit denna ståndpunkt under

framhållande av att man därigenom vunne större klarhet och att erfaren­

heten från skilda rättsområden visade, att stor osäkerhet kunde råda vid

bedömande, huruvida en verksamhet skulle anses yrkesmässigt bedriven eller

ej. Bärande skäl syntes saknas för att från ansvar fria den som i förvärvs­

syfte tillgodogjorde sig annans uppfinning. Sveriges industriförbund, svenska

teknolog}öreningen och svenska uppfinnareföreningens styrelse lia framställt

samma yrkande. Patent- oell registreringsverket har ansett det kunna ifråga­

sättas, örn ej uttrycket »i förvärvssyfte» vore att föredraga framför »yrkes­

mässigt», men har ej framställt något ändringsyrkande. Kommerskollegium

har ansett det kunna befaras, att med kravet på yrkesmässigt utnyttjande vis­

sa förfaranden, som rätteligen borde kunna påtalas, komme att undgå veder­

börlig beivran. Stockholms handelskammare har uttalat samma åsikt samt

hemställt örn sådan formulering av stadgandet, att -—- i enlighet med den

huvudgrundsats, som patentlagstiftningskommittén uppställt i 1919 års be­

tänkande — endast utnyttjande för eget personligt behov komme att falla

utanför intrångsskyddet.

Mot patentutredningens förslag, att intrång skall kunna föreligga endast

vid låssa särskilt uppräknade former av utnyttjande, har ej framkommit

någon gensaga i yttrandena. I förslaget skiljes som nämnt vid uppräkningen

mellan produkt- och metodpatent. Häremot har patent- och registrerings­

verket gjort erinran och hemställt, att uppräkningen i huvudbestämmelsen

borde generellt hänföras till »vad som är patentskyddat».

I flera yttranden har föreslagits, att i uppräkningen av de förfoganden be­

träffande alster, som vore förbjudna, skulle medtagas ordet »utbjuda». Svea

hovrätt har anfört, att ett förbud mot utbjudande av patentskyddade alster

ej skulle lägga något obehörigt band på den allmänna samfärdseln, men väl

skulle därigenom säkrare hållpunkter vinnas för patentskyddets upprätt­

hållande. Ej sällan vore det vida lättare att styrka, att ett utbjudande skett

än att delta lett till åsyftat resultat. Det syntes överhuvud ligga något stö­

tande i att patenthavaren skulle sakna möjlighet att ingripa mot ett utbju­

dande av hans uppfinning, så länge han ej kunde bevisa något därutöver.

Patent- och registreringsverket har framhållit, alt ett obehörigt utbjudande

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 176

av patentskyddad vara kunde medföra allvarligt avbräck för patenthavarens

rättmätiga intressen, varför goda skäl talade för att uttryckligen rubricera

detta som patentintrång. Ett förbud mot utbjudande bär även föreslagits av

Sveriges industriförbund, svenska teknologi öreningen, svenska uppfinnare-

föreningens styrelse och Stockholms handelskammare. Svenska patentom­

buds för eningen bär instämt häri samt föreslagit sådan formulering, att stad­

gandet kunde bliva tillämpligt å utbjudande, även om det icke vore fråga örn

redan framställda alster. Svenska industriens patentingenjörers förening har

framhållit, att det förekommit, att utländsk firma i svensk frihamn lagrat ett

antal alster, som varit utförda enligt svenskt patent. En agent för firman ha­

de därefter besökt privatpersoner och förmått dem att för eget bruk direkt

från den utländska firman inköpa dylika alster, vilka sedan införts till kö­

parna direkt från frihamnen. I dylika fall stöde patenthavaren enligt pa­

tentutredningens förslag helt rättslös. I det kommittéyttrande, som insänts

av föreningen, har hemställts om sådan lagbestämmelse, att intrång kunde

föreligga, när någon utbjöde patenterat alster för leverans under patentets

giltighetstid. Enligt det kommittéuttalande åter, som insänts av civilingen­

jören Avellan-Hultman, borde det även kunna anses såsom intrång, därest

patentskyddat alster under patenttiden utbjudits till försäljning efter patent­

tidens utgång.

Mot att enligt patentutredningens förslag vid metodpatent i första hand

endast användande av förfarandet i fråga skulle vara förbjudet har Göta

hovrätt framställt anmärkning och ifrågasatt komplettering av lagtexten, enär

själva den patenterade metoden kunde saluhållas, överlåtas eller upplåtas och

även dylika förfoganden borde anses innebära intrång. Det har redan nämnts,

att patent- och registreringsverket hemställt örn sådan ändring av patentutred­

ningens förslag, alt den enligt detta för alster gällande uppräkningen skulle

generellt hänföras till »vad som är patentskyddat».

I yttrandena har icke framkommit någon erinran mot patentutredningens

ståndpunkt beträffande det indirekta produktskyddet.

Enligt patentutredningens förslag är det för frågan, om objektivt sett in­

trång i beviljat patent föreligger, likgiltigt huruvida gärningsmannen baft

vetskap örn patentet eller icke. Häremot har riktats anmärkning i det kom-

miltéyttrande, som insänts av svenska industriens patentingenjörers förening.

Patentutredningens lagförslag borde enligt föreningens mening kompletteras

därhän, att vetskap om patentet gjordes till förutsättning för intrång i för­

slagets mening. Redan med nu gällande bestämmelser löpte en näringsidkare

stora risker genom oväntat uppdykande patent på områden, där han igång­

satt en verksamhet i god tro. Dessa risker skulle ökas enligt patentutredning­

ens förslag. I det ojämförligt största antalet fall vore det för patenthavaren

en mycket enkel åtgärd att varna utnyttjaren. De fall, där detta icke vore så

enkelt, vore så fåtaliga, alt icke enbart för deras skull bestämmelser borde in­

föras, som medförde stora olägenheter i flertalet fall. Svenska pappers- och

cellulosaingen järs föreningen har intagit samma ståndpunkt, därest ej i enlig­

het med föreningens i första hand gjorda yrkande frågan om ändring i in-

Kungl. MajAs proposition nr 176.

45

tråugsreglerna helt uppskötes. Även Göta hovrätt har uttalat, att patentutred­

ningens förslag ginge väl långt i att slopa kravet på vetskap om patentet så­

som förutsättning för patentintrång. Den som i god tro i allmänna handeln

inköpt ett verktyg, som sedermera befunnes patentskyddat och tillverkat utan

patenthavarens lov, borde icke genom att använda verktyget i sin yrkesutöv­

ning anses kränka patentet. Patenthavarens berättigade intresse syntes vara

till fullo tillgodosett genom att han kunde vända sig mot tillverkaren. Patent-

utredningens förslag borde ändras i angivet hänseende, exempelvis i överens­

stämmelse med vad den danska delegationen föreslagit under de nordiska

överläggningarna.

Departementschefen.

Patentutredningens förslag att i patentförordningen skall införas definition

av vad som objektivt sett är patentintrång synes böra genomföras.

Beträffande patentintrång gäller enligt patentförordningen för närvarande,

att påföljd inträder endast, när intrång skett med vetskap örn att patent

beviljats. Påföljderna äro straff och skadestånd, och endast sådant intrång,

som i princip är straffbart, medför ersättningsskyldighet. Patentutredningens

förslag åter innebär en gradering av intrångspåföljderna och kräver icke vet­

skap om patentet för att påföljd skall kunna inträda. Enligt förslaget är

straffbarhet icke förutsättning för civil påföljd. Vissa sammanslutningar lia

förordat, att såsom förutsättning för påföljd borde bibehållas att vederbörande

haft vetskap om patentet, enär därigenom vunnes större trygghet för allmän­

heten utan att patenthavaren i allmänhet hade avsevärd olägenhet därav. Det

synes emellertid obilligt, att den som fått patent icke skall kunna ingripa mot

intrång, om han icke i varje särskilt fall underrättat vederbörande örn pa­

tentet eller eljest är i stånd att föra bevisning om att vetskap härom förelig­

ger. Kravet på vetskap örn patentet har ej heller motsvarighet i övriga nor­

diska länder och i allmänhet icke heller annorstädes. Patentutredningens

ståndpunkt torde därför böra godtagas. Vid utformningen av bestämmelserna

om intrångspåföljd bör dock iakttagas försiktighet, så att ursäktligt intrång

icke medför någon alltför allvarlig påföljd. Skei detta, kommer i praktiken

patenthavarens intresse av att snabbt underrätta konkurr en terna om erhållet

patent att bestå. Tillräckliga skäl att i detta sammanhang införa någon sär­

skild bestämmelse örn skydd för godtrosförvärv synas icke föreligga.

Vad härefter angår den närmare bestämningen av vad som är patentintrång

skall som nämnt enligt patentutredningens förslag förbudet mot olovligt ut­

nyttjande av patentskyddad uppfinning avse endast yrkesmässigt ut­

nyttjande, vilken begränsning icke bär full motsvarighet i gällande lag. Pa­

tentutredningen har hänvisat till att en sådan begränsning är vanlig i ut­

ländsk patentlagstiftning och anser, att den icke skulle medföra några prak­

tiskt betänkliga inskränkningar i patenthavarens skydd mot intrång.

I flera yttranden har påyrkats, att förbudet skulle gälla även sådant ut­

nyttjande, som väl icke skett yrkesmässigt men dock i förvärvssyfte. En så­

dan utvidgning av förslaget kan synas grundad. De texter sorn utarbetats

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

vid de nordiska överläggningarna anslula emellertid liksom den nya

finska patentlagen till patentutredningens förslag. Med hänsyn härtill och

då det icke synes uteslutet, att en utvidgning till utnyttjande i förvärvs­

syfte som ej sker yrkesmässigt skulle bliva alltför omfattande, finner jag ej

lämpligt att på denna punkt frångå patentutredningens förslag. Liksom pa­

tentutredningen anser jag, att ett utnyttjande i detta sammanhang bör kunna

betraktas som yrkesmässigt även örn det äger rum vid ett företag — statligt,

kommunalt eller annat — av icke affärsdrivande karaktär.

Departementsförslaget liksom patentutredningens förslag förbjuder icke allt

yrkesmässigt utnyttjande utan blott särskilt uppräknade former därav. Mot

denna begränsning kan riktas anmärkning från principiell synpunkt, men hän­

syn till rättssäkerheten talar starkt för en sådan ordning, och den gäller i regel

även i andra länder.

Patentutredningen har — i likhet med gällande patentförordning — vid

uppräknande av vad som är förbjudet skilt mellan produkt- och metodpatent.

I främmande lagstiftning är däremot vanligt, att uppräkningen av vad som

är förbjudet hänför sig till uppfinningens föremål och därigenom blir åtmin­

stone formellt i lika mån tillämplig, vare sig det gäller produktpatent eller

metodpatent. Vid de nordiska överläggningarna uttalade sig de danska, norska

och svenska delegationerna för denna ståndpunkt och jämväl patent- och re­

gistreringsverket har i sitt yttrande över patenlutredningens förslag anslutit

sig härtill. Då patentskyddets omfattning vid nyssnämnda båda slag av pa­

tent framstår klarare i patentutredningens förslag, har jag emellertid ansett

dess ståndpunkt böra godtagas. I andra länder, där man har den mer gene­

rella formuleringen, har det visat sig, att viss tvekan örn skyddets innebörd i

praxis uppstått beträffande metodpatent.

I fråga om produktpatent förbjudes enligt patentutredningens förslag att

tillverka, införa, använda, saluhålla, överlåta eller upplåta patentskyddat als­

ter. Beträffande metodpatent föreslås förbud att använda patentskyddat förfa­

rande. Förslaget överensstämmer såvitt angår produktpatent nära med vad

som överenskommits vid de nordiska överläggningarna och innebär i förhål­

lande till gällande patentförordning viss utvidgning av skyddet. Tillverkning

eller införsel behöver enligt förslaget icke såsom enligt gällande rätt lia skett

för försäljning, och även överlåtelse eller upplåtelse som sker utan vederlag

kommer enligt förslaget att falla under förbudet. Däremot förutsättes, att

det skett yrkesmässigt. Vad åter angår metodpatent överensstämmer försla­

get nied gällande rätt men avviker från vad man tänkt sig vid de nordiska

överläggningarna. Såsom nyss nämnts godtog den svenska delegationen där­

vid, att uppräkningen av vad som är förbjudet — i anslutning till vad som är

vanligt i andra länder — skulle göras gemensam för båda slagen av patent.

Den av patentutredningen föreslagna utvidgningen av skyddet beträffande

produktpatent har icke föranlett någon erinran i yttrandena och synes lämp­

lig. Från flera håll har ifrågasatts att skyddet skulle ytterligare utsträckas.

Därvid har föreslagits, att även utbjudande av patentskyddat alster skulle

förbjudas.

Goda skäl synas tala för den föreslagna utvidgningen till utbjudande av

Kungl. Maj:ts proposition nr 176-

47

patentskyddat alster. I departementsförslaget har därför även utbjudande

medtagits. Utbjudande kan föreligga, även om alstret ännu ej finnes inom

landet eller ännu ej framställts. Däremot kan det icke anses föreligga ett ut­

bjudande av patentskyddat alster, när någon erbjuder sig att leverera ett

alster först sedan patenttiden gått till ända. Ulan särskilt stadgande lärer

även utbjudande som sker för tillverkning och leverans i land, där patent­

skydd ej åtnjutes, falla utanför förbudet. Då det förutsättes att utbjudandet

sker yrkesmässigt, torde det icke behöva befaras att den nu vidtagna utvidg­

ningen av patentskyddet skall bliva alltför omfattande.

Någon sådan utvidgning av skyddet för metodpatent som Göta hovrätt

ifrågasatt torde icke vara behövlig.

Enligt patentutredningens förslag förbjudes — liksom enligt gällande rätt

— utnyttjande av alster, som framställts enligt patentskyddat förfarande, i

samma utsträckning som örn alstret varit patentskyddat i och för sig. Detta är

det s. k. indirekta produktskyddet, utan vilket metodpatent ofta skulle sakna

praktiskt värde, särskilt med hänsyn till möjligheten alt eljest från utlandet

införa alster som framställts enligt den patenterade metoden. Patentutred­

ningens förslag i denna del, som lämnats utan erinran i yttrandena, torde

böra godtagas.

Bestämmelserna i ämnet lia upptagits såsom första stycke i 19 § t morn.

Därvid lia orden »utom i de fall, då det enligt denna förordning är särskilt

medgivet, utan patenlhavarens lov» i patentutredningens förslag ersatts

med ordet »olovligen» i departementsförslaget, vilket ej lärer innebära annan

ändring än ali även medgivande som givits i annan lag inbegripits. Även i

övrigt har stadgandet redaktionellt jämkats.

2. Presumtion om viss framställningsmetod.

Patentutredningen.

Patentutredningens förslag innehåller en särskild presumtionsregel, som

innebär en utbyggnad av det indirekta produktskyddet vid metodpatent.

Enligt 19 § 2 mom. fjärde stycket skall nämligen stadgas, att om patent av­

ser visst förfarande att tillverka ett vid ansökningens ingivande nytt ämne,

skall sådant ämne, därest annat icke visas, vid förbuds- eller ersättnings­

talan anses ha tillverkats enligt nämnda förfarande.

I nuvarande patentförordning finnes icke någon motsvarighet till den före­

slagna presumtionsregeln, men i 1919 års förslag ingick en liknande regel

(83 §), som dock avsåg ej blott ämnen utan även andra alster och skulle gälla

också vid strafftalan.

Presumtionsregler i fråga örn metodpatent finnas flerstädes i utländsk

patentlagstiftning. I allmänhet avses därvid icke alla alster utan endast

»stoff», varmed förstås icke formbundna alster, som kunna användas i valfri

mängd, längd eller yta. Så är t. ex. förhållandet i de finska och norska pa­

tentlagarna, enligt vilka presumtionsregeln vidare endast skall gälla vid civil

talan. Vid de nordiska överläggningarna rådde enighet om alt en presum­

tionsregel borde finnas och att den borde begränsas på nu angivet sätt. Pa-

tentutredningcns förslag har utformats i enlighet härmed.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

I patentutredningens betänkande framhålles till stöd för förslaget, att det

kunde möta mycket stora, kanske oöverstigliga svårigheter för patenthavaren

att bevisa, att ett alster, som avsåges med intrångstalan, framställts enligt

patentskyddat förfarande. Alstret som sådant gåve måhända ej alls några

säkra hållpunkter för bedömande, huruvida det framställts enligt ifrågava­

rande metod. Örn det gällde ett vid tiden för patenlansökningen nytt alster,

kunde därför starka skäl tala för en omkastning av bevisbördan. Behovet

härav vöre dock icke lika trängande, när det gällde formbundna alster, var­

för en begränsning till »ämne», som avsåges få samma innebörd som »stoff»

i utländsk patentlagstiftning, vore berättigad.

Vissa av patentutredningens sakkunniga lia föreslagit en annan formulering

av stadgandet, enligt vilken presumtionen skulle gälla sådana ämnen, å vilka

enligt 2 § patentförordningen produktpatent ej kunde meddelas. Patentutred­

ningen har medgivit, att presumtionsregeln vore särskilt behövlig i dylika fall,

men har ej ansett tillräckliga skäl föreligga att begränsa regeln till dem, vil­

ket icke skett i andra länder. Enligt nämnda sakkunnigas förslag skulle svaran­

den vidare kunna fria sig redan genom att visa, att ämnet kunde tillverkas

på annat sätt än det patenterade, utan att ens behöva göra sannolikt att

han själv använt sig av viss sådan annan metod. Detta har patentutredning­

en ej ansett lämpligt. Visserligen kunde svaranden stundom ha ett berätti­

gat intresse av alt icke för patenthavaren behöva avslöja den av honom an­

vända metoden, men man kunde då förfara så, att svarandens fabrikation

granskades genom av domstolen utsedda sakkunniga, vilka sedan ej behövde

yttra sig om annat än huruvida den patenterade metoden använts eller ej.

Ytterligare skulle enligt de sakkunnigas förslag ej såsom enligt patentutred­

ningens förslag fordras, att det gällde ett vid patentansökningens ingivande

nytt ämne.

Yttranden.

Patent- och registreringsverket, Sveriges industriförbund, svenska tekno-

logföreningen samt kooperativa förbundets styrelse ha förordat, att presum­

tionsregeln skulle begränsas att avse endast sådana ämnen, å vilka produkt­

patent ej kunde erhållas. De tre sistnämnda sammanslutningarna ha även i öv­

rigt helt eller delvis uttalat sin anslutning till förutnämnda sakkunnigas för­

slag. Å andra sidan ha svenska uppfinnarföreningens styrelse och svenska in­

dustriens patentingenjörers förening ansett presumtionsbestämmelsen böra av­

se alla alster, enär den av patentutredningen föreslagna begränsningen till äm­

nen ej vore motiverad.

Svenska pappers- och cellulosaingenjörsföreningen har helt avstyrkt en pre-

sumtionsbestämmelse av här ifrågavarande slag, då något behov av en sådan

hittills enligt föreningens mening ej visat sig föreligga.

Departementschefen.

Det indirekta produktskyddet gäller blott alster, som framställts enligt den

patenterade metoden, och det ankommer enligt vanliga processuella regler på

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

patenthavaren att visa, att just denna metod använts. Då bevisning härom

ofta kan vara svår att föra, finnes otvivelaktigt ett praktiskt behov av att i

fråga om civila påföljder stärka patenthavarens ställning genom en sådan

omkastning av bevisbördan i vissa fall som patentutredningen föreslagit.

Med anledning av de erinringar som framställts i vissa yttranden vill jag

framhålla, att det föreslagna stadgandet givetvis är särskilt motiverat, när fråga

är örn sådana ämnen som ej kunna i och för sig patentskyddas, men ett be­

hov torde föreligga att låta det gälla även andra ämnen och detta synes ej

möta några allvarliga betänkligheter. Å andra sidan kan det icke vara anled­

ning att vid införande av denna för vår rätt nya regel gå längre än man i

allmänhet gjort utomlands eller tänkt sig vid de nordiska överläggningarna.

Stadgandet i fråga har upptagits såsom andra stycke i 19 § 1 mom. Det har

ej ansetts behövligt att i detta sammanhang uttryckligen angiva, att kravet på

att ämnet är nytt skall hänföras till tiden för patentansökningens ingivande.

49

3. Intrångspåföljder.

I patentutredningens betänkande uttalas inledningsvis, att det för patent­

skyddets effektivitet ansetts erforderligt, att vissa lindrigare påföljder skulle

kunna inträda, så snart intrång objektivt sett vore för handen, även om in­

trånget skett i god tro, således utan att vederbörande haft vetskap om pa­

tentet eller ens kunde sägas ha handlat oaktsamt genom att ej ha skaffat sig

kännedom därom. Beviljade patent vore tillgängliga för envar, och det syntes

därför rimligt, att den som — låt vara i god tro — ingrepe i patents skydds­

område finge stå en viss risk. Patenthavaren hade därför ansetts böra äga möj­

lighet att föra talan om förbud mot fortsatt intrång och om viss begränsad er­

sättningsskyldighet, utan att utredning om subjektiv skuld hos den som begått

intrånget behövde förebringas. Vid oaktsamt eller uppsåtligt intrång borde

mer fullständig ersättningsskyldighet inträda och vid uppsåtligt intrång där­

jämte straffpåföljd.

Bestämmelserna om påföljder vid intrång ha upptagits såsom 19 § 2—4

mom. i patentutredningens förslag.

a) Förbudstalan.

Patentutredningeu.

Den som begått patentintrång skall enligt 19 § 2 mom. första stycket i pa­

tentutredningens förslag av domstol kunna förbjudas att fortsätta eller upp­

repa ifrågavarande handling. Undantag göres enligt den föreslagna lagtexten

endast för de fall, då domstolen enligt 19 § 7 mom. eller 20 § i förslaget läm­

nar medgivande till fortsatt utnyttjande. Patenthavaren skall alltså regel­

mässigt kunna föra en s. k. förbudstalan, så snart intrång ägt rum, vare sig

det skett i god tro eller ej.

I andra länder medgives allmänt förandet av förbudstalan vid patentin­

trång, antingen enligt allmänna rättsregler, såsom i Danmark och Norge, eller

enligt uttrycklig bestämmelse i patentlagstiftningen, såsom i den nya finska

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sand. Nr 176.

4

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

patentlagen. Vid de nordiska förhandlingarna rådde enighet om att sådan

talan borde få förnäs.

Däremot upptogs icke i 1919 års förslag till patentlag något stadgande om

förbudstalan. I betänkandet åberopades, att vid patentintrång en förbudstalan

icke skulle kunna avgöras så mycket fortare än straff- eller ersättningstalan,

då det framför allt vore utredningen, huruvida intrång objektivt sett före-

låge, som vore tidsödande. Även för interimistiska förbud skulle krävas en

ganska fullständig utredning. Ett förbud, meddelat först efter långvarig rät­

tegång, vore icke av stort värde för patenthavaren, vars intresse i de flesta

fall främst ginge ut på att få ersättning för liden skada. Förbudet skulle icke

i fråga om patent kunna erhålla någon allmängiltighet, enär detta skulle inne­

bära alltför stor stränghet, så t. ex. i det fallet, att intrånget bestode däri,

att någon utfört en för stadigvarande bruk i hans verksamhet avsedd, må­

hända synnerligen dyrbar anläggning.

I patentutredningens betänkande åberopas till stöd för särskilt stadgande

örn förbudstalan, att det kunde vara av ett visst värde för patenthavaren att

vid intrång genast kunna väcka en förbudstalan och på det sättet få intrång­

et fastslaget, även örn detsamma ännu ej vållat skada eller ock skett i god tro

under sådana förhållanden, att ersättningsskyldighet icke skäligen kunde

göras gällande. En förbudstalan fyllde för patenthavaren i stort sett samma

funktion som en positiv fastställelselalan, och det föreslagna stadgandet bil­

dade därför ett visst motstycke till bestämmelsen örn negativ fastslällelsetalan

i 21 § av förslaget.

I betänkandet framhälls, att domstols förbud borde stå i direkt relation

till redan begångna intrångshandlingar. Örn någon tillverkat en patentskyd­

dad maskin, borde förbudet därför visserligen kunna avse ej blott fortsatt

tillverkning utan även t. ex. försäljning av dylik maskin, men förbudet borde

vara begränsat till maskiner av det förut tillverkade slaget och ej helt all­

mänt gälla maskiner inom patentets skyddsområde. Förslaget innehåller icke

särskilda stadganden, varigenom domstol bemyndigas meddela interimistiskt

beslut om förbud eller i det slutliga avgörandet förordna om tillämpning av

detsamma innan det fått laga kraft, övervägande skäl ha av patentutredning­

en ansetts tala mot sådana stadganden. Den nya rättegångsbalken gåve emel­

lertid' domstol vissa allmänna befogenheter av här ifrågavarande slag, vilka

eventuellt kunde få användning även vid patenträttslig förbudstalan. I försla­

get ingår icke heller någon bestämmelse örn att överträdelse av förbud i och

för sig skall medföra någon påföljd. Om trots förbudet uppsåtlig! intrång

icke föreligger, skall sålunda straff ej inträda.

Yttranden.

Patentutredningens förslag till stadgande om förbudstalan har i allmän­

het ej föranlett någon erinran i yttrandena. Patent- och registreringsverket

samt kooperativa förbundets styrelse ha direkt anslutit sig till förslaget. Svea

hovrätt har även tillstyrkt, att stadganden örn förbudstalan upptagas i pa­

tentförordningen. Hovrätten har tillika ifrågasatt, att utväg borde beredas att,

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

51

mot ställande av betryggande säkerhet för skada, erhålla interimistiskt beslut

örn förbud eller åtminstone förordnande örn tillämpning av domstols slut­

liga utslag utan hinder av att det ej vunnit laga kraft. Den omständigheten,

att nya rättegångsbalken innehölle föreskrifter i detta ämne, syntes knappast

böra föranleda, att frågan i avbidan på balkens ikraftträdande lämnades

olöst. Stockholms rådhusrätt har ifrågasatt komplettering av stadgandet om

förbudstalan med uttrycklig föreskrift om att domstolen kunde förbinda dy­

lika förbud med vitespåföljd.

Stockholms handelskammare har uttalat tvekan, örn ej det med den före­

slagna förbudstalan avsedda syftet kunde vinnas genom en ren fastställelse-

talan. Skulle förbudstalan införas, borde stadgas strängare påföljder för

brott emot ett av domstol meddelat förbud än vid annat patentintrång. Att

konstruera här ifrågavarande talan såsom en positiv fastställelsetalan har

även föreslagits av svenska patentombudsjöreningen och av svenska tekno-

logföreningen, vilken ansett en förbudstalan oegentlig, då patentintrång re­

dan vore i lag förbjudet. En ledamot av Göta hovrätt har avstyrkt bestämmel­

ser örn förbudstalan, enär sådan talan vore överflödig.

Departementschefen.

Enligt patentutredningens förslag skall patenthavaren, när intrång ägt runi,

kunna utverka domstols förbud mot att intrånget fortsättes eller upprepas, från­

sett sådana undantagsfall, där domstolen med stöd av 19 § 7 mom. eller 20 §

i

förslaget medgiver fortsatt utnyttjande. Det framhålles i patentutredningens

betänkande, att det kan vara av värde för patenthavaren att genom en förbuds­

talan få intrånget fastslaget, även örn därav ännu ej kommit någon skada

eller intrånget eljest skett under sådana förhållanden att ersättningsskyldig­

het icke föreligger.

Det får anses angeläget, att patenthavaren alltid, så snart intrång objek­

tivt sett föreligger, kan få detta förhållande fastslaget vid domstol, vare sig

intrånget giver anledning till ersättningsanspråk eller icke. I yttrandena har

också rått nästan fullständig enighet örn att delta bör medgivas. I några ytt­

randen har emellertid uttalats, att ifrågavarande talan icke borde lia karak­

tären av en förbudstalan utan av en ren fastställelsetalan, därvid framhållits,

att den av patentutredningen valda formen med förbudstalan vore oegentlig,

enär patentintrång vore förbjudet redan genom patentförordningen. Denna an­

märkning synes befogad. Jag vill erinra, att förbudet icke lärer kunna för­

enas med vitespåföljd, då patentförordningen stadgar straff för patentin­

trång. Det synes fördenskull i stället böra meddelas en bestämmelse örn rätt

för patenthavare att, örn ovisshet råder och deli länder honom till förfång,

föra talan om fastställelse, huruvida han på grund av patent åtnjuter skydd

gentemot annan, utan att han samtidigt gör gällande någon intrångspåföljd.

Härvid synes ej behöva uppställas såsom förutsättning, all intrång redan ägt

rum. Stadgande i ämnet har upptagits såsom första stycke i 19 § 6 mom.

Därest patenthavarens talerätt i förevarande avseende inskränkes till en

rätt att föra fastställelsetalan, lärer någon bestämmelse om rätt för domsto­

len alt i målet meddela interimistiskt beslut icke kunna ifrågakomma.

52

b) Ersättningsskyldighet vid oaktsam! eller uppsåtlig! intrång.

Patentutredningen.

För ersättningsskyldighet vid patentintrång fordras för närvarande enligt

patentförordningen vetskap om patentet. Föreligger ej sådan vetskap, upp­

kommer icke ersättningsskyldighet, även om intrånget måste betecknas så­

som oaktsamt. Vid ett intrång, som trots erhållen vetskap om patentet ej kan

anses oaktsamt, kan å andra sidan enligt gällande rätt föreligga ersättnings­

skyldighet.

I patentutredningens förslag stadgas i 19 § 2 mom. andra stycket såsom

huvudregel, att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet begått patentintrång

skall vara skyldig att ersätta all uppkommen skada. Detta överensstämmer

med 1919 års förslag och med vad som är vanligt i utländsk patenträtt. Vid

de nordiska överläggningarna rådde enighet om denna regel.

I betänkandet framhålles, att oaktsamhet föreligger, när gärningsmannen

brustit i den aktsamhet, som med hänsyn till hans ställning och övriga före­

liggande omständigheter bort av honom iakttagas. Beträffande spörsmålet,

när oaktsamhet är för handen, uttalas i betänkandet:

Speciellt uppkommer här frågan, i vad mån oaktsamhet kan anses före­

ligga på grund av att den som begått intrånget försummat att undersöka, om

patent beviljats (resp. patentansökning kungjorts) å den uppfinning, som

han utnyttjar. Man torde därvid få taga viss hänsyn till svarandens ställning.

Exempelvis torde större företag få anses ha vidsträcktare skyldighet att följa

med beviljade patent (resp. kungjorda ansökningar) på det egna verksamhets­

området. De kunna kanske därför merendels icke urskulda sig med att ej

ha känt till patentet; speciellt gäller detta företag med egna patentavdelning­

ar. Även för sådana företag kan det dock vara ursäktligt att t. ex. ej ha reda

på ett patent, som förts på en industriklass, vilken normalt ligger utanför

företagets intresseområde.

Å andra sidan kan oaktsamhet någon gång anses utesluten, när svaranden

känt till patentet men oriktigt ansett sitt utnyttjande ej innebära intrång.

För att i sådant fall utesluta oaktsamhet fordras väl dock, att svaranden kun­

nat bygga på utlåtanden från framstående och opartiska experter.

Enligt patentutredningens förslag skall vid ringa oaktsamhet domstolen

kunna jämka ersättningen efter ty skäligt prövas. Liknande regel ingår i den

nya finska patentlagen. Enligt den tyska patentlagen kan ersättningen ned­

sättas vid ringa oaktsamhet, dock ej längre än till den vinst, som uppstått

genom intrånget.

Yttranden.

Mot patentutredningens förslag, att oaktsamt intrång i regel skall med­

föra full ersättningsskyldighet för uppkommen skada, även om vetskap om

patentet ej förelegat, har endast i ett fåtal yttranden framförts erinran. Ti­

digare har nämnts, att krav på sådan vetskap såsom villkor för patentintrång

uppställts av svenska pappers- och cellulosaingenjörsföreningen och i det

kommittéyttrande, som insänts av svenska industriens patentingenjörers för­

ening. I sistnämnda yttrande har uttalats, att skada, överstigande skälig licens­

avgift, endast borde ersättas, örn intrånget skett med fullt uppsåt eller av

grov oaktsamhet. Även kooperativa förbundets styrelse har ställt sig på den

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Kunni. Maj:ts proposition nr 176.

53

ståndpunkten, att ersättningsskyldighet för patentintrång endast bör före­

ligga vid vetskap om patentet. Patentutredningen hade enligt styrelsens me­

ning här gått alltför långt i tillmötesgående mot patenthavare.

Sveriges industriförbund har uttalat, att patentutredningen i sitt betän­

kande definierat begreppet oaktsamhet så vidsträckt, att detsamma inträng­

de på området för god tro. Förbundet har även opponerat mot patentutred­

ningens uttalanden, enligt vilka oaktsamhet lättare kunde föreligga, när fråga

vore om större företag, speciellt sådana med egna patentavdelningar. Ju

större ett företag vore, desto svårare vore det i regel att överblicka patent­

läget. övervakandet av patent och patentansökningar bleve icke lättare för

företag med egna patentavdelningar än för sådana, som anlitade yrkesmäs­

sigt patentombud. I sistnämnda hänseende ha liknande synpunkter framförts

även av svenska industriens patentingenjörers förening.

Järnkontoret, svenska teknologföreningen och svenska patentombudsför­

eningen ha föreslagit stadgande örn att ersättningsskyldighet även skall före­

ligga för skada som patenthavarens licenstagare lidit genom intrånget. Jäm­

väl Sveriges industriförbund har ansett ett uttalande härom önskvärt, enär

gällande praxis icke ansåges medgiva sådan skadeståndsberäkning.

Departementschefen.

Förslaget att ej blott uppsåtlig! utan även oaktsamt intrång i regel skall

medföra full ersättningsskyldighet för uppkommen skada överensstämmer

med vad som är vanligt i utländsk patentlagstiftning och synes med den av

patentutredningen föreslagna jämkningsregeln böra godtagas. Bestämmelser

i ämnet ha upptagits i 19 § 2 mom. första stycket i departementsförslaget.

I patentutredningens betänkande har uttalats, att oaktsamhet föreligger, när

gärningsmannen brustit i den aktsamhet, som med hänsyn till hans ställning

och övriga föreliggande omständigheter bort iakttagas av honom. De utta­

landen som patentutredningen fällt angående innebörden härav torde icke be­

höva upptagas till närmare övervägande. Kraven för att oaktsamhet skall

anses föreligga, när svaranden saknat vetskap örn patentet, synas mig emel­

lertid böra ställas jämförelsevis höga.

Frågan örn licenstagares rätt till ersättning, som ej behandlats i patentut­

redningens betänkande, torde icke kunna regleras i detta sammanhang. Med

anledning av vad i vissa yttranden anförts vill jag emellertid framhålla, att

den omständigheten att endast patenthavaren må väcka talan örn patentin­

trång icke torde befria från ersättningsskyldighet för intrång som närmast in­

kräktar på den rätt licenstagare förvärvat av patenthavaren.

c) Begränsad ersättningsskyldighet, när intrång skor i god tro.

Patentutredningen.

Enligt patentutredningens förslag (19 § 2 mom. första stycket) skall den som

begått patentintrång vara pliktig, örn domstolen anser skäl därtill föreligga,

att intill beloppet av den vinst, som för honom uppstått genom intrånget, utgiva

ersättning för uppkommen skada. Denna bestämmelse skall äga tillämpning,

även om intrånget ej varit uppsåtlig! eller oaktsamt ulan skölt i god tro.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Enligt patentförordningen fordras som förut nämnts för ersättningsskyldig­

het alltid vetskap om patentet. Enligt 1919 års förslag skulle ersättningsskyl­

dighet endast föreligga vid sådant patentintrång, som begåtts uppsåtligen

eller av vållande eller efter erhållen vetskap örn patentet.

I lagarna den 30 maj 1919 om rätt till litterära och musikaliska verk samt

om rätt till verk av bildande konst finnas däremot sedan år 1931 bestäm­

melser (27 a § resp. 20 a §), enligt vilka den som gjort sig skyldig till in­

trång i auktorrätt och härav erhållit vinst skall vara pliktig att intill vinstens

belopp utgiva ersättning för målsäganden tillskyndat förfång, även örn in­

trånget ej varit uppsåtlig! eller oaktsamt.

Enligt den norska patentlagen är den som begått patentintrång alltid skyl­

dig att till den förorättade utgiva uppkommen vinst, även om han handlat i

god tro. I den nya finska patentlagen stadgas, att den som utan vållande be­

gått intrång kan, därest det med avseende å hans tillgångar och övriga om­

ständigheter prövas skäligt, av domstol åläggas att till den som blivit kränkt

utgiva genom kränkning av patenträtten erhållen vinst, dock högst för de tre

senaste åren. Även i vissa andra patentlagar finnas bestämmelser om utgi­

vande av vinst på grund av ett i god tro begånget intrång. Vid de nordiska

överläggningarna var man ense om att stadgande i denna riktning vöre lämp­

ligt. Fullt överensstämmande lagtexter uppnåddes icke, men man enades om

att den uppkomna vinsten endast skulle behöva utgivas i den mån den sva­

rade mot uppkommen skada. Enligt den text, som antogs av den svenska

delegationen, skulle vidare finnas möjlighet för domstol att nedsätta ersätt­

ningen, örn särskilda skäl därtill förelåge, och liknande regler ingingo i de

danska och finska texterna.

I patentutredningens betänkande framhålles, att utredningen icke föreslagit

någon generell regel örn att den uppkomna vinsten alltid skulle utgivas. De

ekonomiska konsekvenserna skulle då kunna bliva ödeläggande för den som i

helt god tro begått intrång, t. ex. om intrånget pågått under längre tid och

den uppkomna vinsten åtminstone till större delen förbrukats. Åt domstol

hade därför givits frihet att här förfara efter omständigheterna, därvid kunde

beslutas, att ingen ersättning skulle utgå eller att denna skulle jämkas. Re­

geln vore härutinnan mildrad i förhållande till den vid de nordiska överlägg­

ningarna från svensk sida antagna texten. Övervägande skäl hade vidare an­

setts tala för den begränsningen, att patenthavaren aldrig skulle kunna vara

berättigad till större del av den uppkomna vinsten än som svarade mot den

skada som uppstått. Ett primärt villkor för här ifrågavarande ersättnings­

skyldighet vore, att vinst verkligen uppkommit genom intrånget, i vilket av­

seende patenthavaren principiellt hade bevisbördan.

I betänkandet uttalas, att det sålunda endast vore en i olika avseenden be­

gränsad ersättningsskyldighet, som enligt förslaget skulle kunna inträda vid

intrång i god tro. Den patenthavare, som ville vara försäkrad örn att få full

ersättning, finge därför liksom hittills sörja för att konkurrenterna snarast

underrättades om patentet. Men det hade synts patentutredningen vara av

värde, att ersättning oberoende av sådan delgivning kunde utdömas även vid

intrång i god tro, särskilt med hänsyn till fall, där det i realiteten icke vöre

Kunni. Maj.ts proposition nr 176.

55

så helt med den goda tron eller där den uppkomna vinsten vore verkligt av­

sevärd.

Yttranden.

Mot stadgande om viss ersättningsskyldighet även vid intrång i god tro lia

uttalat sig kooperativa förbundets styrelse, handelskammaren för Örebro och

Västmanlands län och en ledamot av Göta hovrätt. Vidare har, såsom tidi­

gare nämnts, påföljd vid intrång, som begåtts utan vetskap om patentet, av­

styrkts av svenska pappers- och cellulosaingenjörsföreningen samt i det kom­

mittéyttrande, som insänts av svenska industriens patentingenjörers förening.

I flertalet yttranden har emellertid patentutredningens förslag i denna del

tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I andra yttranden har uttalats, att er­

sättningsskyldigheten i utredningens förslag blivit alltför kringskuren.

Patent- och registreringsverket har förklarat sig icke kunna tillstyrka, att

ersättningsskyldigheten göres beroende av att vinst uppkommit. I kanske de

flesta fall av intrång kunde lätt förebringas bevisning om att vinst icke upp­

kommit, särskilt om intrånget endast pågått en kortare tid. Visserligen före-

komme en liknande sammankoppling av begreppen skada och vinst som

den nu föreslagna i 1919 års förenämnda lagar, men stadgandena härom an-

såges icke ha fått större praktisk betydelse. Det borde lämpligen stadgas, att

den som begått intrång i god tro skulle vara pliktig att utgiva ersättning för

uppkommen skada, om och i den mån domstolen ansåge skäl därtill före­

ligga. På det sättet kunde domstolen förfara helt efter omständigheterna.

Mot kravet på uppkommen vinst såsom villkor för ersättningsskyldighet har

även riktats kritik från järnkontoret, svenska teknologföreningen, Smålands

och Blekinge handelskammare samt i det yttrande av en kommitté inom

svenska industriens patentingenjörers förening, som insänts av civilingenjören

Avellan-Hultman. Därvid har förordats, att även vid intrång i god tro huvud­

regeln skulle vara, att ersättning skulle utgå med belopp, motsvarande skälig

licensavgift. Smålands och Blekinge handelskammare bär dock ansett höra

stadgas, alt sådan ersättning blott skulle utdömas, örn domstolen ansåge skäl

därtill föreligga, medan i övriga här ifrågavarande yttranden förordats stad­

gande örn att ersättning skulle kunna nedsättas, örn skäl därtill förelåge.

Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare och svenska patent-

ombudsföreningen lia föreslagit en sådan formulering av ersättningsregeln,

att det skulle ankomma på svaranden i intrångsmålet att visa, att hans vinst

varit lägre än den uppkomna skadan, örn han ville undgå alt ersätta hela den­

na skada.

Depnrteinentscliefen.

Förslaget örn att ersättning skall kunna utgå även vid intrång i god tro kan

med hänsyn till rättssäkerheten möta vissa betänkligheter. Möjlighet att ut­

döma ersättning, även om uppsåt eller oaktsamhet ej kan styrkas, torde emel­

lertid vara önskvärd för att icke patenthavarens berättigade intressen skola

åsidosättas. 1 departementsförslaget har därför såsom andra stycke i 19 §

2 mom. upptagits en bestämmelse av denna innebörd. Enligt denna bestäm­

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

melse kan den som gjort sig skyldig till intrång i god tro förpliktas att utgiva

ersättning till patenthavaren, om och i den mån det med avseende å omfatt­

ningen av och ändamålet med den verksamhet, i vilken intrånget blivit be­

gånget, hans tillgångar och övriga omständigheter prövas skäligt. Den valda

formuleringen avser att utmärka, att ersättning ej bör utgå annat än om

det med hänsyn till omständigheterna verkligen finnes välgrundat att så

sker, t. ex. om uppfinningen utnyttjats inom ett större industriföretag. Att

enligt förslaget hänsyn skall tagas jämväl till ändamålet med verksamheten,

avser att utmärka, att det skall särskilt beaktas örn utnyttjandet skett i för­

värvssyfte. Utnyttjande t. ex. för sanitära ändamål i en kommuns förvaltning

eller därmed jämförligt ändamål eller för försvarsändamål torde sålunda,

om det sker i god tro, regelmässigt icke böra föranleda ersättningsskyldighet.

Liksom i patentutredningens förslag har i deparlementsförslaget tillika upp­

tagits den maximeringen att ersättningen i fall som här avses ej må överstiga

vare sig skadan eller den vinst intrånget givit den som gjort sig skyldig där­

till. Jag vill särskilt framhålla, att då krav på skadestånd kan framställas i

efterhand, kan det medföra obilliga verkningar att förplikta den som ursäkt­

ligt gjort sig skyldig till patentintrång att avstå från all vinst han under den

gångna tiden haft av intrånget. Liksom enligt patentutredningens förslag

upptager departementsförslaget en preskriptionsregel, men även enligt denna

kan ersättning krävas för flera år tillbaka. I tillämpningen torde det därför,

i de fall då domstolen finner ersättning böra utgå, ofta vara skäligt att be­

gränsa ersättningsskyldigheten till viss del av vinsten.

De föreslagna begränsningarna i ersättningsrätten torde bl. a. föranleda

patenthavaren att, där han får kännedom om att hans uppfinning olovligen

utnyttjas, skyndsamt underrätta vederbörande örn att den är patentskyddad.

Att så sker är av stor betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt. Underlåtenhet

härutinnan bör självfallet beaktas vid ett senare bedömande av framställt

ersättningsanspråk. 1

(1) Presumerad skada.

Patent utred n ingen.

Patentutredningen föreslår ett särskilt stadgande (19 § 2 mom. tredje styc­

ket), enligt vilket genom patentintrång, om annat ej visas, skall anses ha

uppkommit skada, motsvarande skälig avgift för sådant utnyttjande av upp­

finningen.

I betänkandet framliålles, att patentutredningen ansett sig böra tillmötes­

gå framkomna önskemål om att patenthavarens bevisning om uppkommen

skada skulle underlättas. Det vore i två hänseenden, som patenthavarens be­

visbörda lättades genom bestämmelsen. Däri presumerades, att patentintrånget

medfört skada och att denna skada uppginge till skälig licensavgift för så­

dant utnyttjande av uppfinningen, som skett genom intrånget. Den i stadgan­

det uppställda presumlionen kunde dock motbevisas. Därvid kunde patent­

havaren styrka, att den uppkomna skadan vore högre än skälig licensavgift,

och omvänt kunde svaranden visa, att någon skada ej uppkommit eller att

skadan vore lägre än sådan licensavgift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

57

Yttranden.

I flera yttranden har föreslagits sådan formulering av stadgandet, att den

där uppställda presumlionen icke skulle kunna motbevisas till patenthavarens

nackdel och att dennes skada alltid skulle anses motsvara minst skälig licens­

avgift. Denna ståndpunkt har intagits av Stockholms handelskammare, som

påpekat att domstolen vid avvägningen av vad som skulle anses utgöra skälig

licensavgift ägde taga hänsyn till alla på licensavgiftens storlek inverkande

förhållanden, samt vidare av svenska teknolog!öreningen, svenska uppfin­

nareföreningens styrelse, svenska patentombudsföreningen och svenska in­

dustriens patentingenjörers förening ävensom av en reservant i patent- och

registreringsverket. Ämbetsverkets majoritet har däremot tillstyrkt stadgandet.

1 det föregående har omnämnts, att i vissa yttranden föreslagits, att sam­

ma presumtionsregel som den av patentutredningen föreslagna även skulle

gälla beträffande frågan, örn vinst uppkommit för den som begått intrång.

Departementschefen.

Mot det av patentutredningen föreslagna stadgandet, att vid patentintrång

skall presumeras, att skada uppkommit som motsvarar skälig avgift för ut­

nyttjandet, synes i sak ej vara något att erinra. Stadgandet torde emellertid

böra erhålla formen av en materiell regel örn skyldighet att utgiva sådan av­

gift under i övrigt samma förutsättningar som eljest skola gälla för ersätt­

ningsskyldighet. Detta innebär bl. a. att skadan i och för sig alltid skall skat­

tas till minst skälig licensavgift. Domstolen har emellertid enligt förslaget möj­

lighet att sätta avgiften till det belopp, som i varje särskilt fall finnes rättvist.

Stadgande av denna innebörd har upptagits i 19 § 2 mom. första stycket.

Någon bestämmelse örn att vinst skall presumeras föreligga, när patentin­

trång ägt rum, torde icke böra meddelas. Det lärer emellertid ligga i sakens

natur, att en svarande, som undandrager sig att medverka till utredningen här­

om, utsätter sig för risken att domstolen helt skönsmässigt uppskattar vinsten.

e) Särskild preskriptionstid för ersättningstalan.

1’ntentutredningen.

För närvarande finnes icke någon särskild bestämmelse om preskriptions­

tid för ersättningstalan vid patentintrång, utan den allmänna regeln om tio­

årig preskriptionstid gäller. Talan om straff måste däremot enligt 5 kap.

14 § strafflagen väckas inom två år.

Patentutredningen föreslår i 19 § 2 mom. femte stycket ett stadgande, en­

ligt vilket rätten till ersättning för skada på grund av patentintrång går för­

lorad, om ej ersättningstalan väckes inom tre år från det patenthavaren fått

vetskap örn intrånget och den för detta ansvarige och senast inom fem år

från det intrånget begicks. Dock skall tiden för väckande av ersättningstalan

icke i något fall utgå tidigare än ett år efter del att patent blivit genom laga-

kraftägande beslut meddelat.

Enligt 1919 års förslag (87 §) skulle ersättningstalan alltid väckas inom

tre år från det skadan timade. Vid de nordiska överläggningarna nåddes

i huvudsak enighet örn de bestämmelser, som patentutredningen föreslagit.

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

Dock förordade de finska och svenska delegationerna, att den från intrånget

räknade sekundära preskriptionstiden skulle bestämmas till tio år i stället

för fem år, och den nya finska patentlagen är utformad i överensstämmelse

härmed.

Patentutredningen uttalar i betänkandet, att en kortare tid för ersättnings­

talan än den hittillsvarande finge anses önskvärd, särskilt med tanke på att

ersättning skulle kunna utgå även vid intrång i god tro. Framför allt borde

förhindras, att en patenthavare avsiktligt dröjde med att anställa talan för

att kunna utkräva så mycket större skadestånd. Preskriptionstiden avbrötes

ej genom vanligt krav utan endast genom väckande av talan vid domstol.

Det hade framhållits, att patenthavaren, när flera begått intrång under lik­

artade förhållanden, kunde vilja avvakta slutligt avgörande i ett första in-

trångsmål, innan han väckte talan i övriga fall, och att det första målet

kanske ej hunne slutföras inom preskriptionstiden. I så fall syntes dock

patenthavaren utan större olägenhet kunna bevara sin rätt genom att före

preskriptionstidens utgång väcka talan mot samtliga, som begått intrång,

men hemställa att alla målen utom ett förklarades vilande till dess detta

sistnämnda slutligen avgjorts.

Yttranden.

Kooperativa förbundets styrelse har förklarat sig anse patentutredningens

förslag väl avvägt, och patent- och registreringsverket har, trots vissa be­

tänkligheter, icke ansett sig böra föreslå någon ändring däri.

I flera yttranden har emellertid påyrkats förlängning av de av patentut­

redningen föreslagna preskriptionstiderna. Stockholms handelskammare har

hemställt, att preskriptionstiderna måtte så tillmätas, att det med sannolik­

het kunde antagas att en patenthavare hunne erhålla slutligt utslag även i en

invecklad mönsterrättegång och med åberopande av detta utslag träffa upp­

görelse i godo eller, därest detta icke kunde ske, väcka talan mot andra per­

soner, som begått intrång under likartade förhållanden. Det av patentutred­

ningen anvisade förfaringssättet, att patenthavaren redan dessförinnan skulle

väcka talan även mot dessa andra men begära målen vilande i avbidan på

uttallet av mönsterrättegången, skulle kunna medföra avsevärda olägenheter.

Domstolens arbetsbörda ökades och såväl patenthavaren som de personer,

vilka i god tro begått intrång, åsamkades onödiga kostnader. Under åbero­

pande av liknande synpunkter ha Smålands och Blekinge handelskammare,

svenska uppfinnareföreningens styrelse samt svenska industriens patentingen-

jörers förening föreslagit, att de olika av patentutredningen föreslagna pre­

skriptionstiderna måtte förlängas med två år. I det kommittéyttrande, som

insänts av sistnämnda förening, har emellertid understrukits, att denna änd­

ring blott vore påkallad, örn gällande rätts krav på vetskap om patentet så­

som förutsättning för intrång bibehölles, medan i det kommittéyttrande, som

insänts av civilingenjören Avellan-Hultman, ändringen betecknats såsom un­

der alla förhållanden synnerligen angelägen. Sveriges industriförbund har

förordat viss förlängning av den av patentutredningen föreslagna tiden av

ett år från patentmeddelandet, om även utnyttjande före patentansöknings

kungörande skulle kunna medföra intrångspåföljd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

59

Depart eili entseli ef en.

Patentutredningens förslag om införande av särskilda preskriptionstider

med avseende å ersättning i anledning av patentintrång synes välgrundat. I

en del yttranden har förordats förlängning av de föreslagna tiderna, därvid

särskilt åberopats önskvärdheten för patenthavaren att, då flera begått in­

trång av liknande beskaffenhet, kunna avvakta utgången av talan mot en

av dessa, innan talan behövde väckas även mot de övriga. Den av patentut­

redningen anvisade utvägen att i sådant fall inom preskriptionstiden väcka

talan mot samtliga, med anhållan att, intill dess det första malet slutförts, de

övriga målen förklaras vilande, synes emellertid vara tillfyllest. Ej heller i öv­

rigt torde tillräckliga skäl ha förebragts för en utsträckning av preskriptions­

tiderna.

Preskriptionsbestämmelserna ha upptagits i 19 § 2 mom. tredje stycket.

Beträffande ersättning för tid innan patent meddelats har en särskild pre­

skriptionsregel införts under 20 §.

f) Straffpåföljd.

Patentutredningen.

I patentutredningens förslag föreslås under 19 § 3 morn., att den som

uppsåtligen begått intrång i beviljat patent skall straffas med dagsböter eller,

där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse.

Enligt 1919 års förslag (78 §) skulle straff kunna inträda såväl vid upp­

såtlig! som vid oaktsamt intrång. Att straff endast kan ådömas den som

uppsåtligen begått intrång är emellertid stadgat i de danska, finska och

norska patentlagarna och är även i övrigt vanligt i utländsk patentlagstift­

ning.

I betänkandet uttalas, att av vad som förekom vid tillkomsten av 22 §

patentförordningen syntes kunna slutas, att man ansett straff för patentin­

trång endast böra drabba den som haft vetskap örn sin gärnings rättskrän-

kande karaktär, men att i praxis övervägande ansetts, att en tillverkare kun­

de straffas, så snart han ägt vetskap om patentets förefintlighet. Patentut­

redningen framhåller i betänkandet, att det i dess förslag ingående kravet

på uppsåt såsom villkor för straff vore att fatta på sedvanligt sätt, d. v. s.

omfattande såväl direkt som indirekt och eventuellt uppsåt. Utredningen har

vidare ansett önskvärt, att — i motsats till gällande rätt — ett verkligt grovt

patentintrång skulle kunna föranleda frihetsstraff. 1919 års svenska förslag

stöde även på denna ståndpunkt, och det kunde framhållas, att redan för när­

varande varumärkesintrång enligt 12 § i 1884 års varumärkeslag kunde med­

föra frihetsstraff.

Yttranden.

Mot 19 § 3 mom. i patentutredningens förslag har i yttrandena erinran

framförts endast av kooperativa förbundets styrelse, som uttalat, att fri­

hetsstraff endast borde ifrågakomma vid överträdelse av ett av domstol ut­

färdat förbud mot fortsatt intrång.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Departementschefen.

För närvarande gälla i vårt land icke några enhetliga grunder i fråga om

straffbarheten vid intrång i immateriell rätt. Krav på att gärningen skall

vara uppsåtlig eller oaktsam anses gälla inom auktorrätten, ehuru uttryck­

lig bestämmelse härom saknas, och enligt 1919 års förslag till ny patentlag

skulle samma villkor uppställas för patenträttens del. Inom varumärkeslag-

stiftningen fordras vetskap örn att varumärket registrerats, medan firma­

lagstiftningen icke alls straffbelägger intrång i firmarätt. Slutligen må näm­

nas, att uppsåt att framkalla förväxling erfordras för att illojal användning

av kännetecken skall vara straffbar enligt 9 § av 1931 års lag med vissa be­

stämmelser mot illojal konkurrens, sådant lagrummet lyder efter år 1942

genomförd lagändring.

Patentutredningens förslag om att endast uppsåtligt patentintrång skall

straffbeläggas, vilket överensstämmer med vad som är vanligt i utländsk pa­

tentlagstiftning, har ej väckt någon gensaga i yttrandena och har upptagits i

19 § 4 mom. av departementsförslaget. Möjlighet att döma till straff även

i oaktsamhetsfall synes icke vara påkallad för att upprätthålla patentskyd­

dets effektivitet. Den mest kännbara påföljden är i regel ersättningsskyl­

digheten.

Även den föreslagna straffskärpningen vid synnerligen försvårande om­

ständigheter har synts mig motiverad.

g) Vissa sekundära påföljder vid patentintrång m. m.

Patentntredningen.

I 19 § 4 mom. av patentutredningens förslag upptagas bestämmelser om

vissa sekundära påföljder, som kunna inträda, när domstol dömer för pa­

tentintrång.

I första stycket föreskrives, att patenthavaren är berättigad att mot er­

sättning för värdet övertaga alster, som omfattats av hans talan och över vilka

svaranden fortfarande äger förfoga. Detta överensstämmer i huvudsak med

vad nu gäller enligt 22 § patentförordningen och med 1919 års förslag (84 §).

Enligt andra stycket av ifrågavarande moment skall domstolen på yrkande

av patenthavaren äga att, om skäl därtill anses föreligga, förordna, att med

apparater, redskap och andra anordningar, vilka uteslutande äro använd­

bara för patentintrånget, skall så förfaras att missbruk därmed ej kan ske.

För närvarande gäller enligt 22 § patentförordningen, att sådan påföljd alltid

skall tillämpas, om patenthavaren yrkar det, medan enligt förslaget domstolen

får en diskretionär befogenhet härutinnan för att undvika en obillig tillämp­

ning av stadgandet.

Enligt tredje stycket i 4 mom. skall samma moment icke äga tillämpning,

i den mån medgivande till fortsatt utnyttjande lämnas svaranden med stöd

av 20 § i förslaget.

I visst samband med de nu behandlade bestämmelserna står 19 § 7 mom.

i förslaget, som ej har motsvarighet i gällande patentförordning men nära

överensstämmer med 1919 års förslag (85 §). I nu nämnda moment stadgas,

att örn patenthavaren vunnit bifall till en av honom förd intrångstalan men

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

61

ej begagnat sin rätt enligt första stycket i 4 morn. att övertaga svarandens

alster, domstolen på yrkande av svaranden äger att, om skäl därtill anses

föreligga, förordna att svaranden, efter erläggande av ersättning enligt 19 §

2 mom. och i förekommande fall viss ersättning därutöver, må utan hinder

av patentet förfoga över nyssnämnda alster under hela eller en del av den

återstående skyddstiden.

Yttrauden.

I yttrandena har icke mot vad patentutredningen föreslagit i 19 § 4 och

7 mom. förekommit annan erinran än att Stockholms rådhusrätt framställt

den anmärkningen, att uttrycket »äger förfoga» i 4 mom. första stycket bor­

de utbytas mot »förfogar».

Departementschefen.

Bestämmelser i huvudsak motsvarande 19 § 4 mom. i utredningens förslag

ha upptagits såsom 19 § 3 mom. i departementsförslaget. Därvid har patent-

havaren tillerkänts rätt att föra talan av här ifrågavarande slag även om han

icke gör gällande annan intrångspåföljd. I tredje stycket har — i anslut­

ning till motsvarande stadgande i bl. a. lagen den 30 maj 1919 örn rätt till

litterära och musikaliska verk — införts föreskrift, att nyssnämnda bestäm­

melser skola gälla endast föremål, vilka finnas i den skyldiges besittning eller

över vilka han eljest förfogar.

Stadgande motsvarande 19 § 7 mom. i utredningens förslag har upptagits

såsom första stycke i 21 §. Jag har ej funnit behövligt att såsom förutsätt­

ning för tillämpning av bestämmelsen uppställa, att ersättning enligt 19 §

2 mom. erlagts.

h) Målsägande.

Patentutredningen.

Enligt 19 § 5 mom. i patentutredningens förslag må ej annan än patent-

havaren föra talan i anledning av patentintrång. Stadgandet avser att i sak

överensstämma med vad som nu gäller enligt 22 § patentförordningen.

I 1919 års förslag ingick särskilt stadgande (86 §) örn rätt för innehavare

av i patentregistret antecknad uteslutandelicens att föra intrångstalan. I pa­

tentutredningens betänkande framhålles, att det i och för sig skulle vara

önskvärt med en sådan bestämmelse men att en lagändring i denna riktning

ansetts böra anstå, till dess i en kommande patentlag patentlicenstagares

rättsställning även i övrigt bleve närmare reglerad.

Yttranden.

Patent- och registreringsverket har anslutit sig till patentutredningens stånd­

punkt. Stockholms handelskammare har jämväl ansett, att med införandet

av en självständig talerätt för licenstagare tills vidare borde anstå. Däremot

kunde ifrågasättas, huruvida icke licenstagare i vissa fall borde äga möjlighet

alt intervenera i en av patenthavarén väckt intrångsprocess och däri kräva

ersättning för sina genom intrånget lidna skador. Svenska industriens patent­

ingenjörers förening har föreslagit särskilt stadgande om att licenstagare finge,

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

därest ej annorlunda överenskommits, förena sig nied patenthavaren i er­

sättningstalan. Därmed skulle vinnas, att varje licenstagare hade att själv

bevaka sin rätt till skadestånd samt att domstolen kunde i förekommande

fall döma den som begått intrång alt till envar kärandepart utgiva rättegångs-

kostnadsersättning i förhållande till denna parts kostnader å målet. Skånes

handelskammare har understrukit önskvärdheten av att licenstagares rätts­

ställning reglerades i lagstiftningen. Det framstode såsom obilligt, att licens­

tagare saknade rätt att föra ersättningstalan vid patentintrång. Svenska upp­

finnareföreningens styrelse har uttalat sig på liknande sätt.

Vidare må här erinras om vissa vid behandlingen av ersättningsreglerna i

19 § 2 mom. i patentutredningens förslag återgivna uttalanden örn patent-

havares rätt att föra talan om ersättning jämväl för skada som tillfogats li­

censtagare.

Departementschefen.

I likhet med patentutredningen har jag funnit, att det icke är lämpligt att

nu införa särskilt stadgande örn licenstagares rätt att föra intrångstalan. Stad­

gandet örn patenthavarens talerätt har med en mindre jämkning i departe-

mentsförslaget upptagits såsom tredje stycke i 19 § 1 mom. Bestämmelsen tor­

de icke utgöra hinder mot att licenstagare inträder såsom biintervenient i en

rättegång, där patenthavaren väckt intrångstalan. Härav följer dock icke, att

licenstagaren äger för egen del framställa ersättningsanspråk. Jag vill i öv­

rigt erinra om vad jag förut anfört angående ersättning med anledning av

patentintrång när licens upplåtits.

B. Intrång före patents meddelande.

Såsom förut nämnts är frågan om skydd för en uppfinning innan patent

meddelats av stor betydelse. För att belysa denna fråga må här i korthet

redogöras för patentansökningars handläggning.

I åtskilliga stater, däribland Frankrike och andra romanska länder, med­

delas patent till den som ansöker därom utan att dessförinnan sker annat

än en formell granskning av ansökningshandlingarna. Där råder det s. k.

anmälningssystemet. I flertalet större industriländer, t. ex. Amerikas förenta

stater, Japan, Storbritannien och Tyska riket, tillämpas däremot det s. k.

förprövningssystemet, och detsamma gäller Sverige och övriga nordiska

länder. Patentmyndigheten prövar sålunda hos oss, huruvida inkommen

patentansökning avser en ny och i övrigt patenterbar uppfinning. Ansök-

ningsföremålet jämföres med vad som förut är känt, därvid jämförelse­

materialet huvudsakligen består av tidigare meddelade patent i vårt land

och i vissa andra viktigare länder samt av annan teknisk litteratur. Även

örn patentmyndigheten vid sin prövning kommer till det resultatet, alt upp­

finningen bör kunna patenteras, meddelas i flertalet förprövningsländer,

däx-ibland Sverige, ej omedelbart patent, utan ansökningen kungöres då för

att allmänheten skall få tillfälle att under viss tid taga del av densamma.

Först sedan denna tid gått till ända och ingen invändning mot ansökningen

inkommit eller gjord invändning befunnits obefogad meddelas patent.

Kungl. Alaj.ts proposition nr 176.

63

Genom förprövningen gallras ett stort antal obefogade ansökningar bort,

och det kan med en ganska hög grad av sannolikhet antagas, att ett med­

delat patent också är hållbart. Visserligen förekommer det, att patent vid

senare domstolsprövning befinnas ogiltiga, men det rör sig dock här örn

ett mindre antal fall. I genomsnitt är det i vårt land ungefär hälften av de

ingivna patentansökningarna, som ej leda fram till patent, och även de som

göra det lia mycket ofta dessförinnan inskränkts. Denna sovring av an­

sökningarna sker till den ojämförligt största delen genom patentmyndig­

hetens egen granskning. Invändning från allmänhetens sida förekommer i

genomsnitt endast mot ungefär 10 procent av de kungjorda ansökningarna,

och det är långt ifrån alla invändningar som leda till att ansökningen av­

visas.

Förprövningssystemet medför emellertid den nackdelen, att den patent­

sökande i allmänhet får vänta ganska länge, innan han kan få patent på

sin uppfinning. Patentmyndighetens granskning kräver oftast åtskillig tid,

och den försvåras oavbrutet genom granskningsmaterialets ständiga tillväxt.

Det må nämnas, att vid utgången av 1939 i detta material ingick över

4,000,000 patentskrifter, medan motsvarande siffra vid utgången av 1919

var 1,800,000. Den tid, som de sökande anse sig behöva för att studera och

bemöta ämbetsverkets anmärkningar, är ofta ännu längre. I ärenden, där

invändning sker, blir vidare skriftväxlingen mellan invändaren och sökan­

den ej sällan tidsödande. För patentansökningar, som leda till patent, var

behandlingstiden under 1890-talet i medeltal ungefär ett år, men redan på

1910-talet hade den stigit till omkring två år för att under 1920-talet uppgå

till mer än ²V² år. Sedan ämbetsverket 1931 omorganiserats och arbetsme­

toderna därvid förenklats, kunde tiden efter hand pressas ned något, så att

den i slutet av 1930-talet åter var ungefär två år. Under de senaste åren

har den emellertid åter ökats på grund av att antalet patentansökningar starkt

stigit. Vid 1931 års omorganisation räknade man med mindre än 6,000 pa­

tentansökningar årligen, men år 1938 hade siffran stigit till över 7,000, år

1942 till över 8,000 och år 1943 till över 9,000. Antalet inkomna patentan­

sökningar, som icke slutbehandlats, företer därför en kraftig stegring. Före

1931 års omorganisation var detta antal över 13,000, det sjönk under de föl­

jande åren så småningom till ungefär 10,000 men steg 1939 åter till över

13,000 och var vid slutet av 1943 omkring 19,000. På grund av arbetsbördans

ökning förstärktes arbetskrafterna vid patent- och registreringsverket under

1943, men ämbetsverket har förklarat sig även med denna förstärkning icke

kunna avgöra mer än något över 7,000 ansökningar årligen.

Hittills har varit fråga örn den genomsnittliga tiden från det patentansök-

ning ingivits till dess patent beviljats. Patent- och registreringsverkets sta­

tistik innehåller icke några direkta uppgifter örn tiden från ansökningen

fram till kungörandet. Såsom nyss nämnts, är det emellertid blott mot en

mindre del av de kungjorda ansökningarna, som invändning framställes, och

i fråga örn de övriga ansökningarna meddelas patent i regel kort tid efter

utgången av den för invändning stadgade tiden, som är två månader från

kungörandet. Med hänsyn härtill torde kunna antagas, att den genomsnitt­

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

liga tiden från kungörandet till paten tbe vil jandet ligger under ett halvår.

Detta betyder, att tiden från ansökningens ingivande till dess kungörande se­

dan flera årtionden i medeltal varit minst IV² år och för närvarande förmod­

ligen är ej oväsentligt längre. Nämnas må i detta sammanhang, att behand­

lingstiden för ansökningar, som ej lett till patent, sedan 1910-talet i medel­

tal hållit sig vid ungefär l1/2—2 år.

Patentia red nili gen.

Såsom tidigare omnämnts, är det enligt gällande patentförordning endast

utnyttjande efter det patent meddelats, som kan utgöra patentintrång och

medföra påföljd. Enligt 19 § 1 mom. andra stycket i patentutredningens

förslag skall såsom patentintrång jämväl anses, att någon efter det ansö­

kan gjorts örn patent utnyttjar uppfinning, som senare patentskyddas, un­

der förutsättning att utnyttjandet sker antingen sedan patentansökningen

kungjorts enligt 7 § första stycket patentförordningen eller dessförinnan

men sedan han av sökanden särskilt underrättats örn ansökningen och om

dess innehåll eller eljest erhållit vetskap därom.

Den nu återgivna huvudregeln i patentutredningens förslag överensstäm­

mer i huvudsak med vad man enats om vid de nordiska överläggningarna

och med vad som redan nu gäller enligt de danska, finska och norska pa­

tentlagarna. Vad beträffar utländsk patenträtt i övrigt må framhållas, att

frågan om utnyttjande av uppfinning under tiden för patentansöknings be­

handling saknar egentlig betydelse i de länder, där patent meddelas utan

förprövning. I länder med förprövningssystem och med kungörande för all­

mänheten av ansökningar, som genomgått patentmyndighetens första gransk­

ning, gäller i allmänhet, att utnyttjande efter kungörandet betraktas såsom

intrång men icke utnyttjande dessförinnan. På denna linje stod också 1919

års svenska förslag (80 §). Emellertid må nämnas, att enligt t. ex. tysk rätt

finns möjlighet att i fråga om vissa uppfinningar utan förprövning erhålla

s. k. nyttighetsmodellskydd. Genom att samtidigt söka sådant skydd och pa­

tentskydd kan möjlighet vinnas att snabbt ingripa mot utnyttjande.

Enligt patentutredningens förslag bliva intrångspåföljderna väsentligt olika

vid intrång före och efter patents beviljande och i förra fallet allteftersom

intrång ägt rum före eller efter ansökningens kungörande.

Av 19 § 3 mom. i förslaget framgår, att straff aldrig skall kunna in­

träda annat än vid utnyttjande efter det patent meddelats. Detta skiljer sig

från vad som i allmänhet gäller i främmande länder och från 1919 års

svenska förslag men står i överensstämmelse med vad man enades om vid

de nordiska överläggningarna. Intrångstalan i övrigt skall enligt 19 § 5 mom.

i förslaget ej få väckas, förrän patent meddelats genom lagakraftägande

beslut. Samma ståndpunkt intogs i 1919 års svenska förslag och vid de nor­

diska överläggningarna, men i främmande länder gäller denna regel icke

överallt.

Patentutredningen framhåller i betänkandet, att skillnaden mellan dess

förslag och gällande rätt beträffande utnyttjande före patentbeviljandet i

praktiken framför allt vore, att patenthavaren enligt förslaget, sedan patent

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

65

meddelats, kunde kräva ersättning även för intrångshandlingar under viss

föregående tid, om dessa folie inom skyddsområdet för både det beviljade

patentet och patentansökningen, sådan den kungjorts respektive svaranden

känt densamma. Vidare kunde en förbudstalan baseras jämväl på intrångs­

handlingar innan patent beviljats.

Om skyddet mot utnyttjande av uppfinning efter det ansökning om patent

därå kungjorts uttalas i betänkandet, att det vöre en särskilt stor brist i gäl­

lande patenträtt, att det ej funnes något sådant skydd. När en patentan­

sökning genomgått det första granskningsstadiet vid patentmyndigheten

samt därefter blivit kungjord och utlagd till allmänhetens granskning,

finge ju envar möjlighet att taga del av ansökningen. Patentutredningen har

vidare framhållit, att i och med kungörandet förelåge en hög grad av san­

nolikhet för att patent komme att beviljas. Det vöre endast en förhållande­

vis ringa del av kungjorda ansökningar, som ej ledde till patent.

Patentutredningen har ansett, att övervägande skäl talade för att efter

kungörandet samma civila påföljder borde inträda som vid intrång i bevil­

jade patent, alltså begränsad ersättningsskyldighet vid intrång i god tro och

fullständig skadeståndskyldighet vid uppsåtligt eller oaktsamt intrång. Det

läge dock i sakens natur, att ett intrång lättare kunde anses ha skett i god

tro före än efter patentmeddelandet. Mot att låta själva kungörandets faktum

medföra ersättningsrisk kunde visserligen tala, att kungörelserna i samband

med utläggning vöre ganska summariska, i det att där endast meddelades

uppfinningens benämning. Det kunde övervägas att liksom vid patents bevil­

jande genom patentmyndighetens försorg första patentanspråket skulle publi­

ceras med eventuella ritningar. En sådan publicering skulle emellertid vålla

ej oväsentliga kostnader och skulle kunna medföra, att nyhetshinder upp-

komme både inom och utom vårt eget land. För närvarande innebure enligt

svensk patenträtt icke handlingars utläggande nyhetshinder gentemot sena­

re patentansökningar. Patentutredningen har uttalat, att den omstridda frå­

gan, huruvida ändring borde göras häri, icke borde upptagas vid den nu

ifrågavarande partiella ändringen av patentlagstiftningen, och har därför an­

sett, att kungörandet genom tryck icke borde utsträckas i samband med

utläggningen. Däremot skulle enligt 7 § andra stycket i förslaget kungöran­

det regelmässigt medföra, att hela ansökningsakten bleve tillgänglig för all­

mänheten.

Beträffande utnyttjande, som skett efter patentansöknings ingivande men

innan den blivit kungjord, framhålles i patentutredningens betänkande, att

sådant skydd i regel icke borde föreligga, enär ansökningen på detta stadium

normalt icke vore tillgänglig för allmänheten. Det skulle dock icke vara till­

fredsställande, om patentsökt uppfinning alldeles riskfritt kunde utnyttjas

fram lill tiden för kungörandet även av den som fått full vetskap örn patent­

ansökningen, vare sig genom en särskild underrättelse från patentsökanden,

på grund av en indiskretion eller annorledes. Det kunde här vara fråga örn en

uppfinning, som icke kunde utnytljas utan att uppfinningstanken bekant­

gjordes för allmänheten. Man kunde invända, att patentsökanden kunde vänta

bihang lill riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr 17G.

5

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

med utnyttjandet till dess han fått ansökningen kungjord. Detta kunde emel­

lertid dröja åtskillig tid, och uppfinningen kunde vara av säsongbetonad na­

tur, så att ett dröjsmål med utnyttjandet skulle avsevärt skada patentsökan­

den. Med hänsyn till det anförda och i betraktande av att gällande bestäm­

melser i våra nordiska grannländer icke syntes ha medfört olägenhet hade

patentutredningen ansett sig böra föreslå ett stadgande, enligt vilket utnytt­

jande före kungörandet skulle kunna medföra intrångspåföljd. Utredningen

hade dock i olika avseenden mildrat vad som överenskommits vid de nordiska

överläggningarna och sökt åstadkomma garantier mot missbruk av regeln.

Fönitsättning för att intrång skall föreligga i dessa fall är enligt förslaget,

att den utnyttjande erhållit vetskap om att ansökan om patent å uppfinningen

ingivits och om dess innehåll. Sådan vetskap kunde endast undantagsvis upp­

komma annat än genom att kopior av själva ansökningshandlingarna delgåves

vederbörande. Enligt 7 § tredje stycket i förslaget skulle vidare den som av

sökanden särskilt underrättats örn patentansökning normalt få tillgång till

hela patentansökningsakten.

Påföljd av utnyttjande före kungörandet skulle endast vara, att den utnytt­

jande riskerade att i enlighet med 19 § 2 mom. första stycket i förslaget få

utgiva den genom utnyttjandet uppkomna vinsten i vad den svarade mot liden

skada, varjämte sådana intrångshandlingar skulle kunna utgöra grund för

förbudstalan. Enligt nämnda lagrum skulle ersättning endast utdömas, om och

i den mån domstolen ansåge skäl därtill föreligga. Ersättningsskyldighet för

utnyttjande före kungörandet kunde därför antagas ej komma att åläggas i

något fall, där detta kunde verka obilligt, men möjlighet bereddes att ingripa

med anledning av ett uppenbart illojalt utnyttjande. Mot en regel om att ut­

nyttjande före ansöknings kungörande skulle kunna medföra ersättningsrisk

hade särskilt invänts, att mindre nogräknade patentsökande skulle kunna be­

gagna sig därav för att skrämma konkurrenter och deras kunder från att

utnyttja sådant som i själva verket ej vore någon ny uppfinning. För att mot­

verka detta innehölle förslaget — utöver vad förut nämnts — i 22 § sär­

skilda bestämmelser, enligt vilka ofullständiga eller oriktiga meddelanden om

patentansökning kunde föranleda kännbara påföljder för den som gjorde sig

skyldig därtill.

I betänkandet upplyses, att två av de fem sakkunniga, som ställts till patent­

utredningens förfogande, avstyrkt förslaget om att intrång före kungörandet

skulle kunna medföra påföljd. I

I detta sammanhang må framhållas, att i betänkandet påpekas, att det av

patentutredningen föreslagna ökade skyddet mot intrång komme att medföra,

att allmänheten finge ett förstärkt intresse av en noggrann förprövning från

patentmyndighetens sida. Det bleve än mer önskvärt än för närvarande, att

endast hållbara patent meddelades och att oberättigade ansökningar så full­

ständigt som möjligt gallrades bort under behandlingen hos patentmyndig­

heten, helst redan före kungörandet. Men skärpningen i intrångsreglerna med-

föide a andra sidan även, att allmänheten finge ett starkare intresse av att

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

67

handläggningen hos patentmyndigheten påskyndades i all den utsträckning,

som vöre förenlig med detta krav på noggrannhet. Det bleve i hög grad ange­

läget att tillse, att behandlingstiden ej i onödan förlängdes. En viss lättnad

komme måhända att inträda därigenom, att mindre nogräknade konkurren­

ters intresse av att göra s. k. okynnesinvändningar, d. v. s. invändningar i

huvudsakligt syfte att draga ut på liden och därmed uppskjuta det egentliga

patentskyddets inträde, komme att bliva mindre framträdande än för närva­

rande, därest även intrång före patentbeviljandet kunde medföra ersält-

ningspåföljd. Men just den omständigheten, att ett visst villkorligt skydd åt-

njötes redan före patentmeddelandet, kunde tänkas medföra, att de patent­

sökande stundom finge ett intresse av att fördröja behandlingen. Det hade

dock icke ansetts föreligga tillräcklig anledning att nu föreslå lagstiftnings­

åtgärder i syfte att förkorta behandlingstiden hos patentmyndigheten, frånsett

vissa ändringar beträffande invändningsförfarandet. Det sagda syntes emel­

lertid giva speciell anledning att understryka vikten av att patentmyndigheten

utrustades på sådant sätt, att den kunde både tillförlitligt och snabbt fylla

sin förprövningsuppgift.

Yttranden.

Förslaget att ett utnyttjande efter patentansöknings kungörande men innan

den beviljats skulle kunna anses såsom intrång har tillstyrkts i flertalet ytt­

randen, särskilt av patent- och registreringsverket, järnkontoret, svenska upp­

finnareföreningens styrelse, svenska patentombuds föreningen ävensom han-

delskamrarna i Stockholm, Göteborg, Gävle och Karlstad samt Östergötland

och Södermanland. Förslaget avstyrkes ej i något yttrande. I vissa yttranden

har emellertid uttalats åsikten, att endast sådant utnyttjande, som skett med

vetskap örn kungörandet, borde kunna föranleda intrångspåföljd. Detta är för­

hållandet med de yttranden, i vilka motsvarande ståndpunkt intagits i fråga

örn intrång i beviljat patent, nämligen kooperativa förbundets styrelse, svenska

pappers- och cellulosaingenjörsföreningen och det av svenska industriens pa­

tentingenjörers förening insända kommittéyttrandet, samt vidare yttrandena

av svenska teknologföreningen och Sveriges industriförbund. Industriförbun­

det har understrukit det av patentutredningen påpekade förhållandet, att pa­

tentmyndighetens kungörelser i samband med patentansöknings utläggning

äro ganska summariska, samt har uttalat, att det syntes vara av mindre be­

tydelse, att skyddets effektivitet något minskades genom kravet på vetskap

örn kungörandet, då tiden mellan detta kungörande och patentets beviljande

i regel vore relativt kort. Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län

bär ansett, att intrångspåföljd endast borde ifrågakomma för den som vetat

eller bort veta, att patentansökan å uppfinningen kungjorts.

Mot förslaget att utnyttjande efter patentansöknings ingivande men före

dess kungörande skulle kunna medföra intrångspåföljd lia erinringar fram­

ställts i ett stort antal yttranden. Bestämmelser örn skydd mot sådant utnytt­

jande avstyrkas av kommerskollegium, patent- och registreringsverket, järn­

kontoret, Sveriges industriförbund, svenska teknologföreningen, svenska pa-

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

tcntombudsföreningen, hand el skamrar na i Stockholm, Göteborg, Gävle, Karl­

stad, Örebro och Västmanlands län samt Östergötland och Södermanland

ävensom i det kommittéyttrande, som insänts av svenska industriens patent-

ingenjörers förening.

Patent- och registreringsverket har i främsta rummet åberopat, att mindre

nogräknade patentsökande skulle kunna begagna sig av de föreslagna be­

stämmelserna för att ingiva mer eller mindre värdelösa ansökningar, med

tillhjälp av vilka sedan konkurrenter, särskilt sådana som saknade förutsätt­

ningar för bedömande av värdet av de åberopade ansökningarna, skulle

kunna föranledas att avstå från en eljest samhällsnyttig produktion. Även för

mera initierade näringsidkare kunde det för övrigt mången gång vara svårt

att på ett tidigt stadium av ansökningens behandling avgöra, vad som en

gång eventuellt komme att bliva patentskyddat. Denna ovisshet kunde komma

att på ett menligt sätt verka hämmande på näringslivet. Kommerskollegium

har framfört liknande synpunkter. Sveriges industriförbund har förklarat sig

framför allt befara, att ett så vidsträckt patentskydd som det föreslagna

skulle komma att medföra en för näringslivet mycket besvärande rättsosä­

kerhet. Åtskilliga patentansökningar, exempelvis på det kemiska och me­

tallurgiska området, tillkomme utan något verkligt tekniskt initiativ, huvud­

sakligen i syfte att söka spärra utvecklingen. Då sådana ansökningar i sitt

ursprungliga skick sannolikt tedde sig ännu orimligare än sådana de efter

patentmyndighetens granskning framlades för allmänheten, skulle patent­

sökandena i dessa fall kunna framkalla stor osäkerhet och förvirring. Ett

sådant förfarande ginge ut icke blott över konkurrerande företag utan även

och framför allt över den i dylika ting mindre väl orienterade kundkretsen.

Visserligen skulle enligt förslaget vetskap föreligga om patentansökningens

innehåll, och hela patentansökningsakten skulle normalt vara tillgänglig.

Vad särskilt kundkretsen beträffade kunde emellertid knappast begäras, att

denna skulle vara benägen att söka bedöma utsikterna för att en påstådd

uppfinning komme att patentskyddas. I stället komme man att inför risken

för intrång falla undan för patentsökandens påståenden. Risken för rätts­

osäkerhet och missbruk har även framhållits av järnkontoret och svenska

teknolog föreningen. Stockholms handelskammare har påpekat, att före pa­

tentansökningens kungörande funnes icke någon bestämd gentemot alla lika

gällande utgångspunkt för det villkorliga skyddet. En varning för patent­

intrång kunde lika ofta tänkas vara berättigad som oberättigad. Hotet om

talan för patentintrång kunde likväl i stor utsträckning avhålla från utnytt­

jande av sådant, varå det redan från början vore utsiktslöst att erhålla pa­

tent. Göteborgs handelskammare har erinrat, att endast omkring hälften av

alla ansökningar ledde till patent. Patentsökande kunde därför i många fall

utnyttja de föreslagna bestämmelserna för att skaffa sig orättmätiga fördelar

gentemot sina konkurrenter. Anledning att införa sådana bestämmelser före-

låge desto mindre som sökandena själva i hög grad hade i sin hand att för­

korta behandlingstiden för sin ansökan fram till godkännandet. Östergöt­

lands och Södermanlands handelskammare har uttalat, att patentutredning­

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

69

ens förslag kunde leda till att patentsökande genom skrämseltaktik hindra­

de utnyttjande av sådant, som i själva verket icke vore någon uppfinning.

Då behandlingstiden i regel vore avsevärd, kunde detta medföra för närings­

verksamheten ogynnsamma påföljder, och det kunde också förutses, att

denna utsträckning av patentskyddet för vederbörande myndigheter komme

att innebära en högst väsentligt ökad arbetsbelastning och giva anledning till

ett avsevärt ökat antal patenttvister. Handelskammaren i Gävle har ifråga­

satt, om icke det åsyftade ökade skyddet i praktiken skulle bliva mer eller

mindre illusoriskt. Då förutsättningen skulle vara, att den utnyttjande verk­

ligen fått vetskap örn patentansökningen, uppkomme nämligen risk för att

uppfinningen på ett tidigt stadium bleve känd icke endast av denne utan

även -— trots bestämmelsen i 23 § av förslaget — av andra, vilket kunde

vara till olägenhet för patentsökanden. Liknande synpunkter ha framförts

även i andra yttranden. Av svenska patentombudsföreningen och i det kom­

mittéyttrande som insänts av svenska industriens patentingenjörers förening

har -— utom farhågan för missbruk från patentsökandes sida av de före­

slagna bestämmelserna — särskilt åberopats, att det skulle vara principiellt

oriktigt att låta utnyttjande före ansöknings kungörande kunna medföra in-

trångspåföljd. I sistnämnda yttrande har anförts, att detta skulle innebära ett

överförande av en stor del av förprövningens börda från patentmyndigheten

på industrien, vilken icke kunde vara rustad för densamma på samma sätt

som patentmyndigheten.

I åtskilliga av de nu angivna yttrandena har dock erkänts, att vissa skäl

talade för ett skydd mot utnyttjande före kungörandet, ehuru starkare skäl

ansetts tala i motsatt riktning. Så har kommerskollegium förklarat sig ej

vilja förneka, att de av patentutredningen anförda motiven för sådant skydd

kunde verka förhållandevis övertygande. Patent- och registreringsverket har

uttalat, att sådant skydd kunde ha fog för sig och att många nu rådande

missförhållanden därigenom skulle komma att avhjälpas, särskilt i sådana

fall där uppfinningen vore av mer säsongbetonad beskaffenhet. Sveriges in­

dustriförbund har förklarat sig medgiva, att skydd före kungörandet inom

vissa, i synnerhet säsong- eller konjunkturbetonade industrier kunde vara

av praktiskt värde. Den omständigheten, att patenttiden räknades från an-

sökningsdagen, kunde också synas motivera ett visst skydd redan från denna

dag. Frågan örn sådant skydd borde upptagas till förnyat övervägande, sedan

erfarenhet vunnits örn det utvidgade patentskydd, som patentutredningen i

övrigt föreslagit. Svenska teknologjörcningen har förklarat sig väl inse, att

det särskilt inom vissa industrier kunde vara lämpligt eller fördelaktigt med

ett skydd före kungörandet. Även i andra yttranden förekomma uttalanden

i liknande riktning.

I vissa yttranden lia ifrågasatts andra utvägar, som skulle göra skydd mot

utnyttjande före kungörandet mindre erforderligt. Så har Stockholms han­

delskammare förmenat, att missförhållandena i första hand borde avhjälpas

genom att större arbetskraft ställdes till patent- och registreringsverkets för­

fogande samt genom att, i den mån så kunde ske, verkets arbetsmetoder effek­

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

tiviserades. Rådande försening av ärendenas avgörande medförde väsentliga

olägenheter för näringslivet. Handelskammaren har endast under förutsätt­

ning att sådana åtgärder vidtoges velat avstyrka patentutredningens förslag örn

skydd mot utnyttjande före kungörandet. Sveriges industriförbund har anfört,

att det vore synnerligen angeläget, att behandlingen av patentansökningar

påskyndades, i vilket hänseende nuvarande ordning icke kunde anses fylla

rimliga anspråk. Genomförd förstärkning av patent- och registreringsverkets

arbetskrafter syntes ej på långt när motsvara behovet. Då olägenheterna av

den långa behandlingstiden mest framträdde i fråga örn uppfinningar inom

säsong- och konjunkturbetonade industrier, borde patentansökningar å dylika

uppfinningar behandlas med viss förtursrätt. Svenska teknolog föreningen

har även påyrkat, att en snabbare behandling av ansökningsärendena skulle

möjliggöras, ehuru detta måste medföra ökade utgifter. Kooperativa förbun­

dets styrelse, som tillstyrkt visst skydd mot utnyttjande före kungörandet

vilket i det följande skall närmare beröras, har från denna utgångspunkt

framhållit angelägenheten av kortare behandlingstid. En del av det över­

skott, som uppkomme av patent- och registreringsverkets verksamhet, borde

användas till omorganisation och utvidgning av verkets patentavdelningar. —

Patent- och registreringsverket har i sitt yttrande meddelat, att ämbetsver­

ket nyligen övervägt frågan om åtgärder för att nedbringa behandlingstiden,

särskilt genom att för sökandena försvåra att erhålla anstånd med behand­

lingen, men att ämbetsverket icke ansett sig böra under nu rådande förhål­

landen framkomma med förslag härom.

För den händelse skydd stadgades mot utnyttjande före patentansöknings

kungörande har patent- och registreringsverket uttalat, att intrång i så fall

borde föreligga endast när någon av patentsökanden särskilt underrättats örn

ansökningen och dess innehåll, medan de i patenlutredningens förslag ingå­

ende orden »eller eljest erhållit vetskap därom» såsom alltför vaga och ägna­

de att föranleda missbruk borde utgå. Vidare kunde stadgas, att sökande, som

önskade taga skyddet i anspråk, skulle vara skyldig att lämna patentmyndig­

heten meddelande angående varje fall, där han underrättat tredje man om an­

sökningen. Patentmyndigheten skulle då vara skyldig att behandla sådan an­

sökning med förtursrätt. Bestämmelsen kunde även avfattas så, att skyddet

inträdde först från och nied den tidpunkt, då nyss angivet meddelande kom­

mit patentmyndigheten tillhanda.

Ett skydd mot intrång före kungörandet men med vissa ändringar i patent­

utredningens förslag har förordats av två reservanter i patent- och registre­

ringsverket, kooperativa förbundets styrelse, svenska uppfinnareföreningens

styrelse samt i det yttrande av en inom svenska industriens patentingenjörers

förening tillsatt kommitté, som insänts av civilingenjören Avellan-Hultman.

De båda reservanterna i patent- och registreringsverket lia framhållit, att

tiden mellan en patentansöknings ingivande och dess kungörande vore jäm­

förelsevis lång, väsentligt längre än som ursprungligen förutsetts. I motsats til!

vad fallet vore i länder utan nyhetsgranskning komme en patentsökande där­

för att i nyhetsgranskande länder sakna skydd mot intrång under en väsent­

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

71

lig del av patenttiden — ofta den värdefullaste tiden — om skyddet inträdde

först nied kungörandet. Olägenheterna av att igångsatt utövning måste upp­

höra, sedan patent beviljats, kunde stundom medföra ett visst skydd mot ef­

terapning även under tiden dessförinnan, men s. k. småuppfinningar eller

säsonguppfinningar komme i regel ej i åtnjutande av dylikt skydd. De be­

tänkligheter, som ämbetsverkets majoritet anfört mot lagbestämmelser örn

skydd mot intrång före kungörandet, vore ej av sådan natur, att några avse­

värda svårigheter skulle uppstå för vare sig ämbetsverket eller allmänheten

att bemästra dem. Risken för utgivande av skadestånd bleve enligt förslaget

väsentligt mindre vid intrång före kungörandet än senare. Emellertid

borde skyddet gälla först från den tidpunkt, då den patentsökande medde­

lat patentmyndigheten, att dylikt skydd påfordrades, och orden »eller el­

jest erhållit vetskap därom» borde utgå ur lagtexten. En bestämmelse

örn skydd mot intrång av den som särskilt underrättats örn patentan­

söknings innehåll skulle i sin mån bidraga till att stävja nu florerande

missbruk av varning för intrång. Enligt förslaget finge den varnade avsevärd

möjlighet att kontrollera patentsökandens uppgifter och bedöma läget, vilket

innebure ett stort framsteg. För bestämmelse örn skydd mot intrång före

kungörandet talade även, att den svenska patenträtten därmed komme i när­

mare samklang med patentlagarna i övriga nordiska länder. Kooperativa

förbundets styrelse har ansett att skydd mot intrång före kungörandet borde

tillerkännas endast sökande, som hos patentmyndigheten förklarat, att han

påfordrade sådant skydd, och skyddet borde gälla från tidpunkten för för­

klaringen. Patentsökanden skulle då också vara skyldig att låta envar taga

del av handlingarna i patentärendet. Svenska uppfinnareföreningens styrelse

har bestämt avstyrkt att godtaga patentutredningens förslag oförändrat. Där­

med hjälpte man visserligen uppfinnarna inom den stora grupp av uppfin­

ningar, som kunde benämnas säsonguppfinningar, men genom det brytande

av ansökningarnas hemlighållande, som patentutredningen föreslagit i 7 §

tredje stycket och 22 § första stycket, kunde förorsakas än större skador i

fråga örn uppfinningar med lång livslängd. Tanken på ett skydd före kungö­

randet borde emellertid ej uppgivas, utan man borde taga under övervägande

möjligheten av att göra åtnjutandet av skydd före kungörandet beroende av

att sökanden förklarat sig från viss tidpunkt avstå från allt hemlighållande.

Bestämmelser örn skydd före kungörandet i enlighet med dessa riktlinjer vore

synnerligen angelägna. I del yttrande av en inom svenska industriens patent­

ingenjörers förening tillsatt kommitté, som insänts av civilingenjören Avellan-

Hultman, lia de av patentutredningen föreslagna bestämmelserna örn skydd

mot intrång före patents beviljande betecknats såsom en synnerligen viktig

nyhet. Emellertid borde utnyttjande före ansöknings kungörande medföra

påföljd endast i mera .sällan förekommande undantagsfall, såsom då ansök­

ningens handläggning toge ovanligt lång tid i anspråk eller då det gällde en

uppfinning, för vilken en relativt begränsad och snart mättad marknad fun­

nes inom landet, eller då fråga vore om en uppfinning av alster, som kunde

väntas finna avsättning endast under en begränsad tid. Skyddet borde därför

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

endast gälla under förutsättning att i varje förekommande fall särskild un­

derrättelse om ansökningen och dess innehåll lämnats, därvid det förutsattes,

att underrättelsen innehölle klar uppgift om ansökningens diarienummer. Or­

den »eller eljest erhållit vetskap därom» i patentutredningens lagförslag bor­

de därför utgå.

Patentutredningens förslag om skydd mot utnyttjande före kungörandet

har tillstyrkts av Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare, som

ansett det vara av stor vikt, att en uppfinnare åtnjöte skydd redan från ti­

den för patentansökningen. Avvägningen mellan uppfinnarens intresse av

skydd före kungörandet och näringslivets behov av ostörd verksamhet syntes

verkställd på ett lyckligt sätt. Emot eventuella farhågor för missbruk från

uppfinnares sida stöde nämligen möjlighet för domstolen att efter omstän­

digheterna helt ogilla ett anspråk på skadestånd eller utdöma en ersättning,

som dock under inga förhållanden finge överstiga företagarens vinst.

Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms

rådhusrätt, Överståthållarämbetet, förste stadsfiskalen i Stockholm ävensom

Smålands och Blekinge, Skånes, Västergötlands och Norra Hallands samt

Norrbottens och Västerbottens låns handelskammare lia i princip icke fram­

ställt någon erinran mot förslaget.

Mot patentutredningens förslag, att utnyttjande före kungörandet endast

skall kunna föranleda sådan påföljd, varom stadgas i 19 § 2 mom. första

stycket i förslaget, har anmärkning riktats av en ledamot i Göta hovrätt. Den­

ne har uttalat, att en person, som beginge patentintrång efter det han fått

kännedom om ansökningens innehåll, icke borde bedömas mildare än en per­

son, som efter kungörandet av oaktsamhet gjorde sig skyldig till sådant in­

trång.

Departementschefen.

Behandlingstiden för patentansökningar är såsom den lämnade redogörelsen

visar mycket lång. Åtgärder ha bl. a. genom förstärkning av patentmyndig­

hetens arbetskrafter flera gånger vidtagits i syfte att nedbringa densamma,

men tiden är likväl på grund av den stora tillströmningen av ansökningar för

närvarande i stigande. Enligt vad jag inhämtat pågår utredning inom patent-

och registreringsverket angående möjligheten att rationalisera arbetsmetoder­

na. Det har emellertid visat sig förenat med stora svårigheter att mera avsevärt

nedskära behandlingstiden med mindre själva förprövningssystemet avskaf­

fas eller radikalt begränsas. Frågan om en ändring i denna riktning har

tidigare flera gånger varit föremål för utredning, men det har städse befun­

nits, att en dylik omläggning skulle för näringslivet medföra betydligt större

olägenheter än fördelar.

Det är med hänsyn till dessa förhållanden angeläget att kunna giva en

patentsökande skydd även under behandlingstiden. Denna inräknas som för­

ut nämnts i patenttiden och kan representera den värdefullaste tiden för

uppfinningens exploatering.

Patentutredningens förslag örn att skydd skall kunna åtnjutas efter det

Kungl. Alaj:ts proposition nr 176.

73

ansökningen kungjorts har i huvudsak vunnit allmän anslutning i yttran­

dena och överensstämmer med vad som är vanligt i andra länder. Med

kungörandet bliva ansökningshandlingarna tillgängliga för allmänheten, som

sålunda fritt kan taga del av uppfinningen, och patentmyndigheten har un­

derkastat ansökningen en sådan granskning att den med största sannolikhet

kommer att leda till patent. Det är som jag förut nämnt i vårt land endast

några få procent av de kungjorda ansökningarna som ej leda till patent.

Givetvis skall skyddet, såsom patentutredningen föreslagit, inträda allenast

om patent sedermera beviljas.

I några yttranden har föreslagits, att endast utnyttjande som ägt rum

med vetskap om att ansökan om patent å uppfinningen kungjorts skulle

medföra påföljd, särskilt med hänsyn till att vid ansöknings kungörande i

tryck brukar publiceras blott ett summariskt omnämnande av uppfinning­

en. Den som vill ha klarhet om dess innebörd måste därför hos patentmyn­

digheten taga del av ansökningshandlingarna eller rekvirera avskrift av

dem. Jag har dock icke funnit tillräcklig anledning föreligga att här upp­

ställa krav på vetskap om kungörandet. Örn god tro föreligger, kan det,

liksom vid vanligt patentintrång, endast bliva fråga om begränsad ersätt­

ningsskyldighet jämte förutnämnda sekundära påföljder. Straffpåföljd skall

överhuvud ej inträda med anledning av utnyttjande som äger rum innan

patent meddelats.

Stadgande örn skydd efter kungörande enligt 7 § har i departementsförslaget

upptagits såsom första stycke i 20 §.

Vad härefter angår utnyttjande av uppfinning under tiden efter det patent

sökts men innan ansökningen kungjorts kan enighet sägas råda därom att

åtminstone i regel någon påföljd därav icke skall inträda. Under denna tid

äro ansökningshandlingarna normalt icke tillgängliga för utomstående, och

det kan redan därför i allmänhet icke vara rimligt att låta ett utnyttjande

föranleda påföljd. Enligt patentutredningens förslag skall emellertid utnytt­

jandet anses såsom intrång, örn det skett av någon, som erhållit vetskap

om att patentansökning å uppfinningen föreligger och om ansökningens

innehåll, vare sig han fått denna vetskap genom särskild underrättelse av

sökanden eller på annat sätt. Civila intrångspåföljder skola då kunna inträ­

da, men icke full skadeståndsskyldighet utan endast sådan begränsad ersätt­

ningsskyldighet, som kan föranledas av intrång i god tro i beviljat patent,

d. v. s. skyldighet alt, om domstolen anser skäl därtill föreligga, ersätta ska­

dan intill beloppet av uppkommen vinst.

Vid de nordiska överläggningarna uttalades, att utnyttjande med vetskap

örn att patent sökts borde medföra vanliga civila intrångspåföljder, och pa­

tentutredningens förslag innebär alltså gentemot detta en begränsning av

skyddet. Mot förslaget har likväl i åtskilliga yttranden framträtt en skarp

kritik. De farhågor som därvid kommit till synes förefalla väl att vara

överdrivna men torde dock i väsentliga hänseenden lia fog för sig. Patent­

utredningens förslag har fördenskull omarbetats på nu ifrågavarande punkt.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Att helt avstå från bestämmelser om skydd för patentsökande under liden

före kungörandet synes mig icke tillrådligt.

Enligt patentutredningens förslag skulle påföljd kunna ifrågakomma för

var och en, som utnyttjar patentsökt uppfinning efter att av sökanden ha

fått särskild underrättelse om ansökningens innehåll eller eljest fått vet­

skap därom. Det är visserligen i förslaget sörjt för att den som erhållit

underrättelse örn att patentansökan föreligger i regel också skall få till­

gång till samtliga handlingar i ansökningsärendet, men ansökningshandling­

arna skola icke därför upphöra att vara hemliga gentemot allmänheten och

förslaget innehåller i 23 § en särskild bestämmelse i syfte att trygga detta

hemlighållande. En sådan ordning måste dock bliva svår att upprätthålla.

En ändring av förslaget i detta hänseende lärer därför böra vidtagas. Ett till­

räckligt skydd torde beredas, om möjlighet att ingripa mot fortsatt utnytt­

jande gives patentsökande, vilken är villig att låta ansökningshandlingarna

bliva fritt tillgängliga för allmänheten på samma sätt som när ansökningen

kungöres efter patentmyndighetens granskning. Bestämmelse härom har upp­

tagits i 20 § andra stycket av departementsförslaget. Patentsökanden får här­

igenom tillfälle att välja, vilken väg han vill gå. Om han helt uppgiver hem­

lighållandet, vinner han en viss, ehuru begränsad möjlighet att ingripa mot

utnyttjande av uppfinningen. Gör han ej ansökningen offentligen tillgäng­

lig, får han avstå från denna möjlighet men bibehåller samma trygghet som

för närvarande mot att uppfinningen blir känd för utomstående, innan an­

sökningen efter patentmyndighetens prövning utlägges. Jag vill här anmärka,

att jag icke kunnat godtaga patentutredningens förslag i 22 § första stycket

att ett dessförinnan lämnat ofullständigt meddelande om patentskydd skulle

kunna medföra skyldighet att upplysa utomstående om ansökningens inne­

håll.

Förutsättningen att ansökningshandlingarna offentliggöras synes mig ut­

göra ett starkt restriktivt moment, som bör undanröja betänkligheterna mot pa­

tentutredningens förslag, samtidigt som det är en fördel för allmänheten att

på ett tidigare skede än nu få kunskap om innehållet i ett antal patentan­

sökningar. Härigenom kan undvikas att komma i konflikt med blivande pa­

tent. För att tillgodose sistnämnda synpunkt har det synts lämpligt att ålägga

patentmyndigheten att i allmänna tidningarna införa meddelande örn att pa­

tentansökningshandlingarna äro offentligen tillgängliga.

Patentutredningen har som nyss nämnts föreslagit, att intrångspåföljd skall

i fall som här avses kunna göras gällande mot envar som erhållit vetskap

örn patentansökningen, oavsett på vilket sätt han erhållit sådan kännedom.

Även i detta hänseende torde en begränsning av förslaget vara önskvärd. I

departementsförslaget stadgas därför, att skyddet skall gälla allenast mot

den som genom sökandens försorg erhållit del av ansökningen jämte beskriv­

ning och erforderliga ritningar samt underrättats örn sökandens medgivande

att ansökningshandlingarna skola vara offentligen tillgängliga. Det skall så­

lunda ankomma på sökanden att på detta sätt särskilt giva till känna mot vem

han anser sig vilja åberopa skydd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

75

Liksom enligt patentutredningens förslag skall enligt departementsförsla-

get ersättningsskyldighet med avseende å tiden före kungörandet ifråga­

komma allenast under de förutsättningar som stadgats beträffande ersätt­

ningsskyldighet vid patentintrång i god tro. Ersättning skall alltså utgå alle­

nast, om och i den mån det med hänsyn till omfattningen av och ändamålet

med den verksamhet, i vilken intrånget blivit begånget, svarandens tillgångar

och övriga omständigheter prövas skäligt, och ej i något fall med mer än den

vinst som må ha uppkommit för svaranden genom hans förfarande.

I enlighet med 19 § 5 mom. andra punkten i patentutredningens förslag

har i tredje stycket i 20 § av departementsförslaget upptagits stadgande, att

talan om påföljd av intrång som avses i paragrafen ej må väckas förrän

patent meddelats genom lagakraftägande beslut. Å andra sidan stadgas i

departementsförslaget i anslutning till 19 § 2 morn. femte stycket i patent­

utredningens förslag, att talan, varom nu är fråga, må väckas inom ett år frän

det patent meddelats genom lagakraftägande beslut, även örn tid som stad­

gas i 19 § 2 mom. tredje stycket i departementsförslaget gått till ändå.

Jag vill i detta sammanhang anmärka, att det skydd under behandlings­

tiden som här föreslagits berövas sökanden genom lagen den 30 juni 1942

med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för rikets för­

svar eller folkförsörjningen m. m., i den mån det enligt denna lag är förbju­

det eller med stöd av lagen förbjudes att offentliggöra ansökningen. I så

fall inträder emellertid under vissa förutsättningar i stället skyldighet för

det allmänna att ersätta patentsökanden hans skada. IV.

IV. Invändning i intrångsmål om patents ogiltighet.

Paten t ut redilin gen.

För närvarande stadgas i 23 § patentförordningen, att örn någon är tilltalad

för patentintrång och det vid målets handläggning finnes, att patentet bör an­

ses ogillt eller förfallet, skall den tilltalade vara fri från ansvar. En invänd­

ning örn patentets ogiltighet kan alltså prövas i intrångsmålet och föranleda

svarandens frikännande, men patentet kan icke i målet förklaras ogiltigt.

Patentutredningen föreslår ändring häri. Om i intrångsmål patentets ogil­

tighet göres gällande av svaranden, skall enligt 19 § 6 mom. i förslaget dom­

stolen förelägga honom att inom viss tid väcka särskild ogiltighetstalan mot

patenthavaren, örn ej särskilda skäl däremot äro. Finnes denna talan lagli­

gen grundad, skall den för intrång tilltalade enligt förslaget vara fri från på­

följd. Ställer han sig ej domstolens föreläggande lill efterrättelse, har domsto­

len enligt vad patentutredningen uttalat att avgöra intrångsmålet utan hänsyn

till ogiltighetsinvändningen. Till stöd för förslaget åberopar patentutredning­

en önskvärdheten att få ett slutligt avgörande i ogiltighetsfrågan, så att denna

ej i ett senare intrångsmål kan upptagas till behandling med annat resultat.

Så hade i flera fall skett, varigenom stor olägenhet vållats.

En liknande reglering som den av patentutredningen ifrågasatta föreslogs

såväl i det kommittébetänkande av 1878, vilket i huvudsak ligger till grund

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

för gällande patentförordning, som i 1919 års betänkande. Bestämmelser av

sådant slag finnas i de finska och norska patentlagarna, medan den danska

patentlagen på denna punkt överensstämmer med gällande svenska patent-

förordning.

Yttranden.

Patentutredningens förslag har rönt anslutning från patent- och registre­

ringsverket, kooperativa förbundets styrelse samt handelskamrarna i Gävle

och Karlstad, medan processlagberedningen, Svea hovrätt, Sveriges industri­

förbund, svenska teknologföreningen, svenska uppfinnareföreningens styrelse,

svenska industriens patentingenjörers förening, svenska patentombudsför­

eningen och Stockholms handelskammare framställt erinringar mot förslaget.

Processlagberedningen har uttalat, att den föreslagna anordningen, såsom

Högsta domstolen framhållit vid granskningen av 1878 års förslag, ej stöde i

överensstämmelse med allmänna straffprocessuella grundsatser. Framför allt

skulle förslaget strida mot den i nya rättegångsbalken antagna principen om

fri bevisprövning. Enligt 35 kap. 4 § nämnda balk skulle parts underlåtenhet

att fullgöra vad som förelagts honom av domstolen rörande utredningen icke

utan vidare tolkas på det för parten mest oförmånliga sättet, utan domstolen

hade att pröva frågan med hänsyn till allt som förekommit. Processlagbered­

ningen har vidare hänvisat lill bestämmelserna i 32 kap. 5 § nya rättegångs­

balken, enligt vilket lagrum rätten kan förordna, att mål skall vila i avbidan

på att fråga av synnerlig vikt för prövningen av målet först avgöres i annan

rättegång. Även enligt nu gällande processuella grundsatser kunde domstol

förklara intrångsmål vilande i avbidan på utgången av särskild ogillighets-

talan, om svaranden önskade föra sådan talan. Ur processuella synpunkter

kunde det ej anses lämpligt, att en invändning örn patents ogiltighet som all­

män regel skulle hänvisas till särskild rättegång; och det vore tveksamt,

huruvida enligt gällande rätt gemensam handläggning vore medgiven av ett

tvistemål om patents ogiltighet och en brottmålstalan för patentintrång. Pro­

cesslagberedningen har på grund av det anförda hemställt, att den föreslagna

bestämmelsen icke måtte genomföras. Svea hovrätt har uttalat, att risken för

att ogiltighetsfrågan avgjordes på olika sätt i skilda rättegångar örn intrång

bleve mycket ringa, om i enlighet med patentutredningens förslag alla mål

om intrång komme att handläggas av Stockholms rådhusrätt såsom första

instans. Ett krav på särskild ogiltighetstalan kunde föranleda, att det slutliga

avgörandet i de redan nu ofta tidsödande intrångsmålen ytterligare försena­

des. Enligt gällande rätt syntes väl gemensam handläggning av intrångs- och

ogiltighetsmål ej utesluten, men enligt nya rättegångsbalken stöde denna ut­

väg ej öppen, såframt talan örn ansvar fördes. Enligt hovrättens mening

gjorde stadgandet i 32 kap. 5 § nya rättegångsbalken specialbestämmelser

i patentlagstiftningen överflödiga. I varje fall syntes det välbetänkt att låta

erfarenheten avgöra, huruvida sådana bestämmelser verkligen kunde anses

erforderliga, sedan Stockholms rådhusrätt blivit specialforum för alla in­

trångsmål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

77

I de övriga yttranden där förslaget avstyrkts har i allmänhet föreslagits,

att den nuvarande ordningen måtte bibehållas, därvid särskilt åberopats ris­

ken för ökad tidsutdräkt i intrångsrättegångar samt framhållits, att olägen­

heterna av nuvarande ordning i stor utsträckning skulle bortfalla, örn alla

intrångsmål skulle i första instans handläggas av Stockholms rådhusrätt.

Departementschefen.

Såsom processlagberedningen framhållit är patentutredningens förslag, att

i intrångsmål gjord invändning om patentets ogiltighet i regel skall hänvisas

till särskild ogiltighetstalan, ägnat att väcka betänkligheter från straffpro-

cessuell synpunkt. Förslaget skulle även vålla praktiska olägenheter genom

att föranleda förlängning av den tid som åtgår, innan intrångsmålet kan slut­

ligen avgöras. Det är visserligen sant, att nuvarande ordning ej visat sig vara

tillfredsställande, i det att i flera fall inträffat, att skilda domstolar i olika

mål örn intrång i samma patent kommit till avvikande resultat beträffande

patentets ogiltighet. En väsentlig förbättring härutinnan kommer dock att in­

träda, om Stockholms rådhusrätt, såsom jag vill förorda, blir första instans

för hela landet ej blott i ogiltighetsmål utan även i intrångsmål.

Jag kan därför icke ansluta mig till patentutredningens förslag till 19 §

6 mom. utan anser, att stadgandet bör avfattas i nära anslutning till vad som

nu gäller enligt 23 § patentförordningen. Enligt 19 § 5 mom. i departements-

förslaget skall den som är svarande i intrångsmål vara fri från påföljd, om

det i intrångsmålet finnes, att patentet bör anses ogillt. Ogiltighetsinvändning

skall alltså kunna prövas i intrångsmålet, men med verkan endast för detta

mål. Å andra sidan står det svaranden i intrångsmålet fritt alt föra särskild

ogiltighetstalan.

I 23 § patentförordningen omnämnes även den möjligheten, att patentet

i intrångsmålet befinnes vara förfallet. Då det är utan vidare klart, att pa­

tentintrång ej kan äga rum när patentet förfallit, har jag liksom patentut­

redningen funnit särskilt stadgande därom överflödigt.

Y. Negativ fastställelsetalan.

Patentutredningen.

Patentutredningen föreslår under 21 § en särskild bestämmelse om s. k.

negativ fastställelsetalan mot patenthavaren. Är någon oviss, huruvida utnytt­

jande, som han igångsatt eller avser att igångsätta, är skyddat enligt annans

patent, kan han enligt förslaget vid domstol föra talan mot patenthavaren

om fastställelse av att så icke är förhållandet.

Patentförordningen innehåller icke för närvarande något stadgande om

fastställelsetalan. Patentlagstiftningskommittén uttalade i 1919 års betänkan­

de förmodan, att sådan talan dock skulle medgivas i rättstillämpningen, men

frågan härom torde icke lia avgjorts i praxis. I åtskilliga utländska patent­

lagar finnas särskilda bestämmelser om fastställelsetalan, såsom närmare

framgår av patentutredningens betänkande, medan i andra länder faststäl-

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

lelsetalan är medgiven enligt allmänna processuella regler. Nya rättegångs­

balken innehåller i 13 kap. 2 § vissa allmänna bestämmelser om fastslällelse-

talan i tvistemål, enligt vilka bl. a. talan om fastställelse, huruvida visst

rättsförhållande består eller icke består, må upptagas till prövning, om oviss­

het råder om rättsförhållandet och denna länder käranden till förfång. Lag­

rummet innehåller även, att om i lag eljest är stadgat, att fastställelsetalan

i visst fall må upptagas, skall det vara gällande.

Patentutredningen uttalar i sitt betänkande, att bestämmelserna i nya rät­

tegångsbalken icke syntes trygga rätten att mot en patenthavare föra negativ

fastställelsetalan. Det finge emellertid anses mycket angeläget, att sådan talan

finge föras.

Enligt förslaget skall icke vem som helst få besvära patenthavaren med

negativ fastställelsetalan utan blott den som igångsatt eller avsåge att sätta i

gång ett utnyttjande, som kunde befaras vara patentskyddat för annan. Sådan

talan borde kunna föras även av den som gjorde gällande, att hans utnytt­

jande på grund av föranvändarrätt icke innebure intrång. Däremot skulle icke

i denna ordning kunna fastställas, att ett utnyttjande till följd av patentets

ogiltighet icke vore intrång. I sådant fall finge vederbörande föra ogiltighets-

talan. Sådan talan och fastställelsetalan kunde dock föras alternativt i sam­

ma mål.

Det framgår av betänkandet, att två av patentutredningens sakkunniga ut­

talat sig för att fastställelsetalan skulle kunna föras även i fråga örn patent-

ansökning, åtminstone sedan den efter patentmyndighetens prövning kun­

gjorts. Patentutredningen har ställt sig avvisande häremot under hänvisning

till att intrångstalan ej finge väckas förrän patent beviljats.

Av betänkandet framgår vidare, att vissa av patentutredningens sakkun­

niga föreslagit särskilt stadgande om att patenthavaren alltid skulle tiller­

kännas ersättning för sina kostnader i rättegången, såvida han ej genom egna

åtgärder givit anledning till denna. Patentutredningen har emellertid ansett,

att man med tillämpning av allmänna rättsregler kunde komma till ett till­

fredsställande resultat. Den som väckt fastställelsetalan i onödan, t. ex. utan att

undersöka om patenthavaren ansåge intrång föreligga, borde i regel få er­

sätta patenthavarens rättegångskostnader. 18 kap. 3 § nya rättegångsbal­

ken innehölle stadganden i denna riktning.

Yttranden.

Bestämmelserna om negativ fastställelsetalan ha vunnit anslutning eller

lämnats utan erinran i yttrandena. Svenska patentombudsföreningen har

emellertid ifrågasatt, att bestämmelserna skulle utsträckas att gälla närhelst

det förelåge ett berättigat intresse att få fastställt, att ett visst förfarande eller

ett visst alster ej vöre patentskyddat. Stockholms handelskammare har utta­

lat, att fastställelsetalan finge mindre betydelse genom att den ej finge föras,

förrän patent beviljats, men har dock ansett denna begränsning logiskt moti­

verad. Handelskammaren i Göteborg har ifrågasatt, om man icke med hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

79

till intresset att uppnå ett snabbt resultat i mål om fastställelsetalan borde

stadga, att Stockholms rådhusrätts avgörande i sådant mål icke finge över­

klagas. Svenska teknologföreningen, svenska uppfinnareföreningens stgrelse,

svenska patentombudsföreningen och svenska industriens patentingenjörers

förening ha ansett särskilda bestämmelser örn ersättning för rättegångskost­

naderna i här ifrågavarande mål erforderliga, därvid man övervägande velat

uppställa såsom huvudregel, att käranden ensam skulle ha att bära dessa

kostnader, även örn hans talan bifölles. Patent- och registreringsverket har

förklarat sig utgå från att denna huvudregel skulle gälla utan särskilt stad­

gande.

Departementschefen.

Liksom patentutredningen finner jag det angeläget, att den som är oviss

om han riskerar intrångspåföljd på grund av utnyttjande, som han börjat eller

planerar, skall kunna föra negativ fastställelsetalan härom mot patenthava-

ren. Då sådan talan varken i gällande praxis eller i 13 kap. 2 § nya rätte­

gångsbalken har något stöd, synes särskild bestämmelse i ämnet vara erfor­

derlig och har intagits såsom andra stycke i 19 § 6 mom. av departements-

förslaget. Betydelsen av bestämmelsen skulle givetvis ökas, om talan kunde

väckas redan innan patent beviljats. För den som vill ha klarhet, huruvida

visst utnyttjande skulle innebära intrång, kunde det vara av värde att få

frågan prövad redan under behandlingstiden. Detta skulle dock medföra så

stora komplikationer i tillämpningen, att det icke kan förordas. Det synes

också vara mest konsekvent, att fastställelsetalan icke må prövas tidigare än

intrångstalan, vilken ju icke skall få väckas förrän patent beviljats. Jag kan

icke heller godtaga det i ett yttrande framförda förslaget, att domstols av­

görande i första instans med anledning av negativ fastställelsetalan icke skulle

få överklagas.

I fråga om rättegångskostnaderna torde några särstadganden för nu ifrå­

gavarande rättegångar icke vara erforderliga.

Jag vill erinra om att ett stadgande om positiv fastställelsetalan upptagits

såsom första stycke i 19 § 6 mom. i departementsförslaget.

YL Rätt till fortsatt utnyttjande i vissa fall.

Pateututredningen.

Enligt 20 § i patentutredningens förslag skall den som begått patentintrång

i vissa fall kunna berättigas att fortsätta sitt utnyttjande. Förutsättning här­

för är att någon här i riket börjat utnyttja uppfinning utan att äga och ej

heller skäligen ha kunnat förskaffa sig kännedom om huruvida patentskydd

därå blivit beviljat eller sökt. På talan av honom skall domstol, örn synner­

liga skäl därtill anses föreligga, kunna medgiva honom att mot skälig ersätt­

ning till patenthavaren under hela eller en del av den återstående skyddstiden

fortsätta utnyttjandet med bibehållande av dettas allmänna art.

80

Kungl. Majlis proposition nr 176.

Någon motsvarighet härtill finns icke i nuvarande patentförordning och i

allmänhet ej heller i utländsk patentlagstiftning. I den nya finska patentla­

gen har emellertid intagits ett stadgande i ämnet, som i väsentliga hänseenden

utformats i anslutning till patentutredningens förslag.

Det må framhållas, att den som före patentansökningen inom riket börjat

utöva uppfinningen eller vidtagit väsentliga åtgärder därför i regel har s. k.

föranvändarrätt enligt 16 § patentförordningen, d. v. s. rätt att utan ersätt­

ning fortsätta utövningen även efter det patent beviljats. I detta fall blir ej

alls fråga örn patentintrång.

Patentutredningen har framhållit, att det kunde vara hårt mot den som

igångsatt utnyttjande i absolut god tro och kanske lagt ned stora kostnader

på fast maskineri m. m. att behöva rasera den igångsatta rörelsen. Detta kun­

de även stundom vara ett betänkligt nationalekonomiskt slöseri. Det måste

visserligen erkännas, att betänkligheter kunde anföras mot den av patentut­

redningen föreslagna bestämmelsen. Den innebure en avsevärd begränsning i

patenthavarens vanliga befogenheter och kunde vara till olägenhet för honom

och för dem till vilka han upplåtit licens. Dessa betänkligheter hade dock

icke ansetts böra vara avgörande, men det hade funnits angeläget att starkt

begränsa möjligheten till fortsatt utnyttjande. Det vore att märka, att det icke

vore tillräckligt för att 20 § i patentutredningens förslag skulle vara tillämp­

lig, att intrånget påbörjats i god tro i vanlig mening, utan det fordrades en

kvalificerat god tro. Närmast ansåges rätt till fortsatt utnyttjande böra ifråga­

komma blott för den som ej kunnat erhålla vetskap, huruvida patent å upp­

finningen beviljats eller sökts. Man hade dock icke velat inskränka stadgan­

det helt till sådana fall, där dylik vetskap varit omöjlig att erhålla. Örn veder­

börande blott genom vidlyftiga undersökningar, som icke kunde anses stå i

rimlig proportion till hans förhållanden, kunnat få erforderlig vetskap, borde

det icke vara uteslutet för honom att åberopa sig på 20 §.

Även örn intrånget påbörjats i kvalificerat god tro, skall domstolen enligt

förslaget medgiva fortsatt utnyttjande endast om synnerliga skäl därtill äro.

Patentutredningen har avsett, att stadgandet skulle tagas i bruk med stor för­

siktighet. Vidare kan enligt förslaget endast medgivas fortsättande av det

tidigare utnyttjandet med bibehållande av dettas allmänna art. Normgivande

skulle därvid vara det utnyttjande som förekom medan den goda tron ännu

förelåg.

Vissa av patentutredningens sakkunniga ha även med avseende å talan en­

ligt 20 § förordat en särskild bestämmelse om att patenthavare i regel skulle

få ersättning för sina rättegångskostnader. Patentutredningen har här liksom

i fråga om negativ fastställelsetalan ansett, att man borde kunna komma

till ett tillfredsställande resultat i frågan utan särskilt stadgande.

Yttranden.

I flera yttranden har uttalats, att de föreslagna bestämmelserna vore lämp­

liga. Stockholms handelskammare har med hänsyn till de av patentutred­

ningen angivna betänkligheterna mot bestämmelser av detta slag ansett frå­

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

81

gan tveksam, men Ilar dock stannat vid ett tillstyrkande, och en liknande

ståndpunkt har intagits av Västernorrlands och Jämtlands läns handelskam­

mare. Mot bestämmelsens närmare utformning har i allmänhet ej framförts

någon erinran i yttrandena. Järnkontoret har dock önskat förtydligande av

uttrycket »med bibehållande av deltas allmänna art» och föreslagit stadgande

örn att det bör tillkomma domstolen att bestämma, i vilken utsträckning det

fortsatta utnyttjandet får ske.

Särskilda bestämmelser om ersättning för rättegångskostnaderna i anled­

ning av talan enligt 20 § ha förordats av svenska teknologiöreningen, svenska

uppfinnareföreningens styrelse, svenska patentombudsföreningen, svenska

industriens patentingenjörers förening och Stockholms handelskammare. Där­

vid har liksom i fråga om negativ fastställelsetalan i allmänhet påyrkats en

regel, att patenthavaren skall få ersättning för sina rättegångskostnader.

Järnkontoret har hemställt örn ett uttalande i motiveringen om att patentha-

varens rättegångskostnader eller skälig del därav i regel borde betalas av kä­

randen. Patent- och registreringsverket har i denna fråga intagit samma

ståndpunkt som vid negativ fastställelsetalan.

I två yttranden har intagits en avvisande ståndpunkt till förslaget. Handels­

kammaren för Örebro och Västmanlands län har uttalat, att det föreslagna

stadgandet visserligen icke kunde väcka större betänkligheter men att det

dock borde utgå, om man i enlighet med handelskammarens förslag stadgade

ersätiningspåföljd endast vid uppsåtligt eller oaktsamt patentintrång. Han­

delskammaren i Gävle har anfört, att de föreslagna uppmjukande bestämmel­

serna vid intrång i god tro visserligen kunde synas vara rättvisa men att det

måste ställa sig synnerligen svårt för domstolen att avgöra, örn god tro före-

låge. Handelskammaren vore därför böjd att föreslå, att frågan om sådana

uppmjukande bestämmelser underkastades förnyad prövning vid fortsatt nor­

diskt samarbete.

Departementschefen.

Vad patentutredningen i denna del föreslagit är något helt nytt för vår

patenträtt och saknar i regel motsvarighet i annan patentlagstiftning. För­

slaget innebär ett principiellt egenartat undantag från patenthavarens all­

männa befogenhet att förhindra fortsatt intrång och kan ur denna synpunkt

väcka vissa betänkligheter, såsom patentutredningen också erinrat. För ett

undantag av delta slag tala dock så starka skäl att en bestämmelse härom

framstår såsom motiverad.

Stadgande i ämnet har i departementsförslaget upptagits såsom andra

stycke i 21 §, därvid vissa avvikelser ansetts böra göras från patentutredning­

ens förslag. Den kvalificerade goda tron bär sålunda beskrivits något olika

utan att dock därmed åsyftats någon saklig ändring. Enligt patentutred­

ningens förslag skulle för stadgandets tillämpning fordras, att uppfinningen

verkligen börjat utnyttjas här i riket i kvalificerat god tro. I departementsför­

slaget likställes med utnyttjande att väsentliga åtgärder därför vidtagits,

varigenom närmare överensstämmelse, vinnes med förutsättningarna för för-

PHiang till riksdagens protokoll lött. t sami. Nr l

ie.

6

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

användarrätt enligt 16 § patentförordningen. Uppenbarligen kunna starka

billighetsskäl tala för alt nedlagda kostnader för uppfinnings utnyttjande

icke skola vara förgäves, även om det icke kommit så långt att utnyttjandet

påbörjats. Liksom enligt patentutredningens förslag skall domstolen icke äga

medgiva fortsatt utnyttjande annat än örn synnerliga skäl därtill anses före­

ligga.

Enligt patentutredningens förslag skulle medgivande få lämnas allenast

till sådant utnyttjande, som till sin allmänna art överensstämde med det

utnyttjande som skett i kvalificerat god tro. Efter den utvidgning som vid

tagits i departementsförslaget har det ej ansetts möjligt att bibehålla någon

uttrycklig sådan begränsning. Det torde emellertid liksom i fråga om för-

användarrätt ligga i sakens natur, att endast sådan användning må medgivas

som kan anses falla inom ramen för det utnyttjande eller de åtgärder som

tidigare skett i god tro. Enligt departementsförslaget skall domstolen bestäm­

ma gränserna för det utnyttjande som må äga rum.

Beträffande frågan örn rättegångskostnadsersättning synes det icke erfor­

derligt att meddela något särskilt stadgande om att kostnaderna i regel skola

drabba käranden även om han vinner bifall till sin talan. Analogien från de

stadganden som eljest meddelats örn rättegångskostnader vid expropriation

torde utgöra tillräckligt stöd för en sådan tillämpning.

Såsom jag förut nämnt har stadgande örn möjlighet att tillerkänna den som

begått patentintrång rätt att förfoga över alster upptagits såsom första

stycke i 21 §.

TIL Ändrade bestämmelser angående förfarandet i patentansök-

ningsärenden.

A. Antalet beskrivnings- och ritningsexemplar, som skola fogas vid

patentansökning.

Patentntreduingen.

Enligt 4 § 1 mom. patentförordningen skall vid patentansökning fogas bl.

a. beskrivning i två exemplar över den patentsökta uppfinningen jämte de rit­

ningar som erfordras för att tydliggöra beskrivningen, ävenledes i två exemp­

lar.

Patentutredningen har på närmare angivna skäl föreslagit sådan ändring i

nyssnämnda lagrum, att skyldighet skulle föreskrivas att vid patentansökning

foga beskrivning och ritningar i tre exemplar.

Yttranden.

Patentulredningens förslag har ej föranlett någon erinran i yttrandena.

Patent- och registreringsverket har emellertid uttalat, att det i administrativ

ordning borde fastslås, att nya beskrivnings- och ritningshandlingar, som

ingivas under ärendets behandling, behövde inlämnas endast i två exemplar.

Svenska patentombudsföreningen har gjort liknande påpekande.

Departementschefen.

Patentutredningens förslag, att tre exemplar skola ingivas av den ursprung­

liga beskrivningen över uppfinningen med tillhörande ritningar, har utan

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

ringsverkets anmälningsavdelning funnit böra trots framställd invändning

leda till patent, skola underställas prövning av ämbetsverkets besvärsavdel-

ning. Stadgande härom finnes icke i patentförordningen men i ämbetsverkets

instruktion den 26 juni 1931 (nr 268), § 12 inom. 4 och § 13 mom. 1.

Patentutredningen har i 8 § föreslagit, att anmälningsavdelning själv skall

kunna bevilja patent, även där invändning förekommit. Beslutet skall då del­

givas sökanden och samtliga som framställt invändning, även den som icke

gjort invändning i behörig ordning. Den som behörigen gjort invändning skall

emellertid äga påkalla besvärsavdelningens prövning av ansökningen. Detta

skall —- liksom när sökanden överklagar anmälningsavdelnings avslagsbe-

slut — ske inom två månader med skyldighet att inom samma tid erlägga en

avgift av 75 kronor. I betänkandet uttalas, att besvärsavdelningen liksom för

närvarande bör kunna taga i betraktande även sådana hinder mot bifall

i ill en ansökning, vilka icke åberopats i anmälningsavdelningen.

Enligt patentutredningens förslag skall såväl sökanden som den som fram­

ställt invändning underrättas örn besvärsavdelningens slutliga beslut röran­

de patentansökning. Liksom för närvarande skall emellertid blott sökanden

äga rätt att föra talan mot sådant beslut.

Det väsentliga i detta förslag är, att den automatiska underställningen till

besvärsavdelningen av ansökningar, som anmälningsavdelning funnit böra

trots framställd invändning leda till patent, skall upphöra. I betänkandet

framhålles, att de underställda ärendena representera en mycket avsevärd del

av besvärsavdelningens arbetsbörda. Till antalet hade de i regel utgjort om­

kring hälften av hela antalet ärenden vid besvärsavdelningen. Under de se­

naste åren hade årligen i genomsnitt inkommit ungefär 200 underställnings-

ärenden, medan antalet blott var omkring hälften vid tiden närmast efter

besvärsavdelningens tillkomst 1931. Arbetsbalans hade därigenom uppkommit

till olägenhet för såväl de patentsökande som allmänheten. Besvärsavdelning­

en nödgades nu handlägga ärenden, där invändaren kanske redan under be­

handlingen i anmälningsavdelningen blivit övertygad om sin invändnings

ohållbarhet eller sökanden vidtagit sådan ändring i ansökningen, att invända­

ren i realiteten blivit tillfredsställd. Besvärsavdelningens prövning av sådana

ärenden, där anmälningsavdelning funnit sig böra godkänna ansökning trots

framställd invändning, vore givetvis ur kontrollsynpunkt värdefull, men

den syntes utan större olägenhet kunna inskränkas till sådana fall, där Invän­

daren hade ett verkligt intresse av alt saken fullföljdes. Det läge då nära till

hands att fordra, att sådant intresse manifesterade sig genom att invändaren

inom viss tid påkallade besvärsavdelningens prövning av ansökningen och

erlade en avgift.

I patentutredningens betänkande uttalas, att genom de föreslagna ändring­

arna beträffande invändningsförfarandet torde uppnås en icke oväsentlig

lindring i patentmyndighetens sammanlagda arbetsbörda med invändnings-

ärendena och en genomsnittlig förkortning av behandlingstiden. Även andra

ändringar i invändningsförfarandet hade ifrågasatts, men patentutredningen

hade ej ansett dem böra genomföras.

8G

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

yttrandena. En del avvikelser från detta förslag, huvudsakligen av formell

natur, lia dock synts mig böra vidtagas.

I 7 § andra stycket har upptagits och klarare uttalats patentutredningens

lanke, att invändning sorn icke gjorts i behörig ordning skall avvisas utan

rätt att föra talan mot heslutet härom. Enligt patenlutredningens förslag skulle

i lagtexten uttryckligen utsägas, att endast den som äger rättskapacitet skall

kunna göra behörig invändning. Detta torde vara överflödigt. Med anledning

av önskemål örn ett förtydligande av vad den som gör invändning har att

iakttaga har i departementsförslaget stadgats, att invändning för att vara behö­

rigen framställd måste lia inkommit till patenlmyndigheten inom den före­

skrivna tiden, två månader från kungörandet. Det är således ej tillfyllest att

invändningen avsänts med posten inom nämnda tid.

Jag har även godtagit patentutredningens förslag, alt patent- och registre­

ringsverkets anmälningsavdelning jämväl i invändningsärenden själv skall

kunna meddela patent. Automatisk underställning till besvärsavdelningen skall

alltså icke ske, men den som framställt invändning i behörig ordning skall kunna

draga ärendet under besvärsavdelningens prövning. I likhet med vad som nu

enligt 8 § andra stycket patentförordningen gäller för sökanden har den som

gjort invändning att, örn han är missnöjd med anmälningsavdelningens be­

slut, fullfölja sin talan inom två månader och därvid erlägga en avgift av

75 kronor. Jag vill anmärka, att därest den som gjort invändning anför be­

svär, besvärsavdelningens prövning ej lärer vara inskränkt till de synpunkter

han åberopat.

Vad patentutredningen i övrigt föreslagit i nu föreliggande sammanhang har

med smärre jämkningar godtagits i departementsförslaget.

C. Ändrade bestämmelser örn sammansättningen av patentmyndighetens

besvärsavdelning.

Patent- och registreringsverket har såsom förut nämnts i skrivelse den

30 december 1943 hemställt om ändring i gällande bestämmelser angående

sammansättningen av patentmyndighetens besvärsavdelning. Ämbetsverket

har därvid anfört följande.

I 8 § tredje stycket förordningen den 16 maj 1884 angående patent, vilket

stadgande senast ändrats genom lag den 31 mars 1939, finnas vissa bestäm­

melser om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning. Det är föreskri­

vet, att besvärsavdelningen skall bestå av ämbetsverkets chef såsom ordfö­

rande samt minst tre av Kungl. Majit utsedda tekniskt kunniga ledamöter,

varjämte i handläggning och avgörande av ärende, vars beskaffenhet sådant

påfordrar, skall deltaga en av Kungl. Majit inom ämbetsverket därtill för­

ordnad rättsinnig ledamot. Det är vidare stadgat, att besvärsavdelningen är

beslutför, när förutom ämbetsverkets chef och i förekommande fall den rätts-

kunnige ledamoten minst två av de övriga ledamöterna äro tillstädes. Lag­

rummet innehåller ytterligare bl. a., att såsom besvärsavdelningens beslut

skall gälla den mening, varom flertalet förenar sig, eller vid lika röstetal den

mening, som biträdes av ordföranden. — I § 6 mom. 3 av ämbetsverkets in­

struktion den 26 juni 1931, sådant stadgandet lyder enligt kungörelse den

15 mars 1940, är uttalat, att besvärsavdelningen skall utgöras av ämbets­

verkets generaldirektör såsom ordförande, fyra byråchefer såsom tekniska

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

87

ledamöter samt byråchefen å ämbetsverkets administrativa och varumärkes-

avdelning såsom rättskunnig ledamot.

Några särskilda bestämmelser om vem som skall tjänstgöra såsom ord­

förande i besvärsavdelningen, då generaldirektören åtnjuter ledighet, finnas

icke, varför detta åliggande automatiskt tillkommer den som har att uppe­

hålla generaldirektörsämbetet. Nu innehåller § 20 första stycket av ämbets­

verkets instruktion, att äldste tjänstgörande byråchefen hos ämbetsverket

skall, därest icke Kungl. Majit annorlunda förordnar, inträda i utövning av

generaldirektörens åligganden, då denne begagnar semester eller eljest under

kortare tid, ej överstigande femton dagar, är hindrad att uppehålla sitt äm­

bete. Även byråchef, som icke är ledamot av besvärsavdelningen, kan på grund

av detta stadgande komma att fungera såsom avdelningens ordförande. Detta

kan medföra olika olägenheter. Särskilt må beträffande de byråchefer, som

förestå ämbetsverkets tre anmälningsavdelningar för patentärenden, här fram­

hållas, att dessa icke kunna i besvärsavdelningen deltaga i handläggningen

av ärenden, i vilka de i anmälningsavdelningen fattat beslut. 1 fråga örn byrå­

chefen å ämbetsverkets bolagsavdelning kan komma att inträffa, att denne

får tjänstgöra såsom besvärsavdelningens ordförande utan att vara insatt i

behandlingen av patentärenden.

Ämbetsverket anser därför önskvärt, att 8 § tredje stycket patentförordning­

en kompletteras med bestämmelse om att endast ledamot av besvärsavdel­

ningen, antingen tekniskt kunnig ledamot eller rättskunnig ledamot, skall

kunna vara generaldirektörens ersättare såsom besvärsavdelningens ordfö­

rande. Ett förslag till ändring av lagrummet i enlighet härmed bifogas. Enligt

förslaget skall det ankomma på Kungl. Majit att bestämma, vilken av avdel­

ningens ledamöter som skall tjänstgöra såsom sådan ersättare. Det torde

vara lämpligt, alt detta åliggande som regel skall tillkomma den äldste tjänst­

görande byråchefen å besvärsavdelningen, såframt det gäller sådana fall, som

avses i § 20 första stycket i ämbetsverkets instruktion.

departementschefen.

Den av patent- och registreringsverket föreslagna ändringen i 8 § tredje

stycket patentförordningen synes lämplig. I departementsförslaget har därför

lagrummet ändrats på sätt ämbetsverket hemställt.

VIII. Lättnader i fråga örn patentavgifter för mindre bemedlade

m. lii.

I patentförordningen finnas bestämmelser örn olika avgifter som skola er­

läggas vid sökande av patent, medan patentansökning är föremål för behand­

ling och under liden efter det patent beviljats. Enligt 4 § 3 mom. patentför-

ordningen skall vid patentansökning fogas en ansökningsavgift av 50 kronor.

Vid försummelse ali erlägga avgiften inträder dock i första hand endast den

påföljden, att sökanden anmodas att avhjälpa bristen inom viss lid När pa­

tentansökning kungjorts enligt 7 § första stycket patentförordningen, har sö­

kanden enligt 7 § tredje stycket att inom två månader erlägga 50 kronor i

utfärdningsavgift och 10 kronor till stämpel å patentbrevet. Det finns en re-

spittid av två månader, men utfärdningsavgiften höjes då med 25 kronor.

Örn avgifterna ej erläggas ens under respittiden, avföres ansökningen såsom

återtagen. I vissa fall skola yltcrligare avgifter erläggas för att uppnå fort­

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

salt behandling av patentansökning. Har patentansökning avförts på grund

av att patentmyndighetens föreläggande ej besvarats i tid, kan ansökningen

enligt 5 § andra stycket och 6 § andra stycket patentförordningen återupp­

livas, men därvid skall erläggas en återupplivningsavgift av 25 kronor. Vid

besvär mot anmälningsavdelnings beslut att avslå ansökning eller förklara

den förfallen skall enligt 8 § andra stycket patentförordningen inom besvärs-

tiden erläggas en besvärsavgift av 75 kronor.

Enligt 11 § patentförordningen skall från och nied andra pateutåret uigå

årsavgift för varje patent, som ej är tilläggspatent. Årsavgift utgår med för

vartannat patentår stigande belopp, nämligen 10, 30, 60, 100, 150, 200, 250

och 300 kronor. Örn årsavgift för visst patentår ej erlägges före dess början,

förhöjes avgiften under de tre första månaderna av patentåret med en femte­

del och linder de tre nästkommande månaderna med ytterligare en femtedel,

dock minst 25 kronor. Erlägges avgiften ej heller under sistnämnda period,

förfaller patentet.

För närvarande finnas icke i patentförordningen några bestämmelser örn

lättnad i här ifrågavarande avgifter för mindre bemedlade. För avgiften till

stämpel å patentbrevet gäller dock den allmänna bestämmelsen i 7 § förord­

ningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften, vari stadgas av­

giftsbefrielse för medellös person, då han författningsenligt styrker sin fattig­

dom eller den eljest är kunnig. Enligt vad jag inhämtat torde likväl denna

möjlighet lill avgiftsbefrielse icke i något fall ha tillämpats.

Patentlagstiftningskommittén behandlade i 1919 års betänkande frågan

örn lättnader i avgiftsskyldigheten för mindre bemedlade men fann ej skäl

att i sitt förslag intaga något stadgande härom, under framhållande särskilt

av att avgiftsfriheten sannolikt huvudsakligen komme att tillgodonjutas för

mindervärdiga ansökningar. Kommittén uttalade, alt örn staten ansåge sig

böra ekonomiskt understödja uppfinnare, som saknade tillgångar för exploa­

terande av sina uppfinningar, syntes andra former därför böra anlitas. Detta

bar också i viss mån skett. Så finns numera ett år 1934 på initiativ av

svenska uppfinnareföreningen tillkommet uppfinnarekontor, som har till än­

damål att bedriva upplysnings- och rådgivningsverksamhet i frågor, som

falla inom området för uppfinningar, dessas patentskydd och tillgodogö-

görande. Kontoret har från sin tillkomst åtnjutit statsbidrag, vilket sedan

budgetåret 1940/41 utgått med 20,000 kronor årligen. Såsom villkor för åt­

njutande av detta bidrag gäller bl. a., att Kungl. Maj:t äger förordna ordfö­

rande i kontorets styrelse och suppleant för honom samt en revisor jämte

suppleant ävensom fastställa stat för kontoret. I samband med anslagshöj­

ningen 1940 uttalade föredragande departementschefen, att de personer, som

anlitade kontoret, till mycket stor del vore obemedlade eller mindre bemed­

lade och att det vore att antaga, att detta förhållande bleve oförändrat i fort­

sättningen (proposition till 1940 års lagtima riksdag nr 228 s. 26). — Vidare

har år 1940 inrättats en statens uppfinnarnämnd som har till uppgift att

främja och nyttiggöra uppfinningar och tekniska uppslag av aktuell bety­

delse för försvarsberedskapen och folkförsörjningen.

89

1 skrivelse den 5 maj 1936 (nr 208) har riksdagen anhållit örn utredning,

huruvida och i vilken utsträckning mindre bemedlade uppfinnare borde be­

frias från erläggande av ansöknings- och utfärdningsavgifter vid sökande och

beviljande av patent. I samband härmed framhöll första lagutskottet i sitt

av riksdagen godkända utlåtande i ämnet (nr 30), att det gällde att i görli­

gaste mån skapa betryggande garantier mot att lättnader i avgiftsskyldig-

heten bomme att medföra, att patentmyndigheten bleve överhopad med min­

dervärdiga patentansökningar. Vid betraktande av den långa tid som förflu­

tit sedan patentlagstiftningskommitténs utredning syntes en förnyad under­

sökning av de på frågan inverkande omständigheterna vara motiverad. Så­

lunda skulle det exempelvis vara av intresse att taga del av de erfarenheter

som kunde lia gjorts i Danmark, varest bestämmelser i ämnet under lång tid

tillämpats.

Patentutrednlngeu.

Patentutredningen, som erhållit i uppdrag att verkställa den av riksdagen

begärda utredningen, har förklarat sig anse det lämpligt att upptaga frågan

i nu föreliggande sammanhang samt att därvid behandla spörsmålet beträf­

fande samtliga patentavgifter, ej endast de i riksdagens skrivelse särskilt

nämnda avgifterna. I utredningens betänkande upplyses, att hithörande

spörsmål behandlats vid de nordiska överläggningarna men att man därvid

ej kunnat komma till enighet.

Om förhållandena i utlandet må nämnas, att bestämmelser örn lättnader

beträffande ansökningsavgift för mindre bemedlade saknas i det stora fler­

talet patentlagar men finnas i de danska, finska, jugoslaviska, tjeckoslova­

kiska, ungerska och österrikiska patentlagarna. Bestämmelser om lättnader

beträffande utfärdningsavgift eller därmed jämförlig avgift finnas i sistnämn­

da lagar samt dessutom i de italienska, polska och tyska patentlagarna, där­

vid dock i vissa länder endast uppskov med avgiftens erläggande medgives.

Bestämmelser örn uppskov med erläggande av vissa årsavgifter finnas i de

italienska, japanska, jugoslaviska, polska, schweiziska, tjeckoslovakiska,

tyska, ungerska och österrikiska patentlagarna, men däremot icke i t. ex.

de danska och finska patentlagarna. I allmänhet medgives blott uppskov

med de första årsavgifterna. — Enligt norsk patentlagstiftning medgivas icke

alls några lättnader beträffande patentavgifter för mindre bemedlade, och

detsamma gäller enligt t. ex. de engelska, franska och nordamerikanska pa­

tentlagarna.

I patentutredningens betänkande beröres —- i anledning av lagutskottets

nyssnämnda uttalande år 1936 — särskilt de erfarenheter av hithörande be­

stämmelser som gjorts i Danmark. Den danska patentlagen innehåller be­

träffande ansökningsavgift, alt patentmyndigheten kan befria från denna

avgift, »naar Ansogeren godtgor at vajre traengende». Denna bestämmelse

hade till en början tolkrfts så, att befrielse medgivits envar som visade sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

vara behövande. Befrielse hade då sökts för omkring 800 ansökningar om

året, av vilka så gott som alla torde ha bifallits. Under senare år hade man i

Danmark övergått till en mer restriktiv praxis, så att för befrielse jämväl an-

såges erforderligt, alt uppfinningen vid preliminär prövning befunnits ej vara

förut känd, obetydlig eller till ringa nytta för samhället. Ansökningar, för vilka

befrielse söktes, hade under senare tid uppgått till omkring 150 årligen, av vilka

ungefär hälften brukat bifallas.

Enligt patentutredningens förslag skola i 7 § patentförordningen införas sär­

skilda bestämmelser örn befrielse från utfärdnings- och stämpelavgifter samt

i 11 § om uppskov med erläggande av de första årsavgifterna, dock högst in­

till ingången av det patentår som börjar näst efter två år från det paten­

tet blivit genom lagakraftägande beslut meddelat. Förutsättning för sådan

lättnad skall vara, att uppfinnaren själv är sökande eller innehavare av

patentet, att hans ekonomiska ställning är sådan att han icke utan stor olä­

genhet kan erlägga de avgifter, varom fråga är, samt att framställning om

lättnaden inkommer till patentmyndigheten under den lid då avgifterna kun­

na erläggas utan förhöjning, alltså innan respittid börjat löpa. Sådan fram­

ställning skall av myndigheten avgöras inom en månad från det den inkom­

mit, och underrättelse örn beslutet skall utan dröjsmål lämnas sökanden.

Patentutredningen har däremot icke ansett sig böra föreslå några lättna­

der beträffande ansökningsavgift, återupplivningsavgift och besvärsavgift. 1

fråga örn ansökningsavgiften ifrågasätter emellertid utredningen i sitt betän­

kande, att staten på annat sätt skall komma mindre bemedlade uppfinnare

till hjälp.

I betänkandet framhålles, att erfarenheterna från Danmark syntes med­

giva vissa slutsatser beträffande verkningarna, därest en bestämmelse om

befrielse från ansökningsavgift för mindre bemedlade skulle införas här i

landet, där antalet patentansökningar brukade vara mer än dubbelt så stort

som i Danmark. Örn envar som visades vara mindx-e bemedlad skulle få så­

dan befrielse, finge man räkna med att antalet patentansökningar skulle

stiga högst avsevärt. Granskningen av de nytillkomna ansökningarna, som

antagligen mest skulle gälla sådant som vore förut känt eller överhuvudtaget

värdelöst, skulle medföra en mycket betydande ökning i patentmyndighetens

arbetsbörda. Även örn befrielse endast skulle medgivas, där uppfinningen

vid preliminär prövning syntes vara av verkligt värde, skulle befrielseansök­

ningarna nog bliva rätt många, varjämte den preliminära prövningen bleve

besvärlig och tidsödande. Patent- och registreringsverket hade redan nu en

stor balans av oavgjorda patentansökningar, varför det skulle medföra stora

olägenheter att vidtaga en åtgärd som kunde befaras komma att avsevärt

öka arbetsbördan, örn ej samtidigt motsvarande utvidgningar i ämbetsver­

kets organisation medgåves. Därmed förbundna kostnader skulle dock icke

stå i rimligt förhållande till de fördelar, som en befrielse från ansöknings­

avgift kunde innebära ur samhällets synpunkt. Det vore dock i hög grad

önskvärt, att uppfinnaren ej genom fattigdom hindrades att söka patent på en

verkligt värdefull uppfinning. Statsmakterna hade under senare år i olika

91

former inskridit för att främja uppfinnare verksamheten. Genom uppfinna­

rekontoret kunde mindre bemedlade uppfinnare erhålla kostnadsfri hjälp

med uppsättande av patenthandlingar m. m., och statens uppfinnarnämnd

medverkade beträffande vissa slag av uppfinningar vid utexperimentering

m. m. Normalt vore kostnaderna för att ^experimentera en uppfinning och

bringa den i sådant skick, att patent kunde erhållas, långt större än ansök-

ningsavgiften. Örn man i ömmande fall skulle träda emellan i fråga örn

denna avgift, syntes det lämpligaste vara att exempelvis uppfinnarekontoret

erhölle ett anslag för ändamålet. Detta kunde i så fall användas för erläg­

gande av ansökningsavgift i sådana fall, då en uppfinning ansåges patenter­

bar och värdefull samt uppfinnaren visade sig ha verkliga svårigheter att

komma ut med avgiften. Ett anslag å 7,500 kronor örn året syntes vara fullt

tillräckligt.

I betänkandet framhålles, att i fråga örn utfärdnings- och stämpelavgifter

samt årsavgifter ej förelåge samma skäl som vid ansökningsavgift mot att

giva patentmyndigheten befogenhet att medgiva lättnader för mindre be­

medlade. När de förstnämnda avgifterna skulle erläggas, hade nämligen

uppfinningens patenterbarhet redan prövats av denna myndighet, åtminsto­

ne preliminärt. Bestämmelser örn lättnader beträffande dessa avgifter syntes

vara på sin plats. Visserligen finge antagas, att verkliga svårigheter att er­

lägga utfärdnings- och stämpelavgifter ej särskilt ofta förelåge, då en mindre

bemedlad uppfinnare merendels efter det uppfinningen blivit kungjord syn­

tes kunna erhålla förlagsmän, men stundom stöde kanske sådana ej till

buds eller betingade sig oskäliga förmåner. Beträffande årsavgifterna gällde

visserligen att varje sådan avgift under de första patentåren vore så låg,

att skälen för lättnader kunde synas svaga. Men ofta hade vid patents med­

delande gått så lång tid från patentansökningen, att flera årsavgifter skulle

betalas på en gång. Enligt patentmyndighetens praxis, som skulle lagfästas

i 11 § andra stycket av utredningens förslag, kunde nämligen årsavgifter för

patentår, som börjat före patentets meddelande, utan förhöjning erläggas

intill ingången av det patentår som började näst därefter. Ett rätt avsevärt

belopp kunde på det sättet stundom vara att erlägga på en gång. En restrik­

tiv tillämpning av de föreslagna bestämmelserna vore avsedd, så att lättna­

derna medgåves blott i verkligt ömmande fall. Särskilda föreskrifter om hur

det skulle styrkas, att uppfinnaren icke utan stor olägenhet kunde erlägga

i frågakommande avgifter, hade icke synts böra belasta patentförordningen.

De kunde vid behov meddelas i administrativ ordning. Intyg av offentlig

myndighet syntes normalt böra fordras.

Lättnaderna skola enligt förslaget bestå, beträffande årsavgifterna i upp­

skov med deras erläggande men vid utfärdnings- och stämpelavgifterna i

lull avgiftsbefrielse. I betänkandet ifrågasättes, all man även i senare lallet

skulle nöja sig med uppskov nied avgiftsbetalningen. Patentutredningen har

dock icke ansett tillräckliga skäl tala för en sådan ordning, vilken skulle

medföra vissa lagtekniska och administrativa komplikationer. Av samma skäl

bär utredningen ej heller velat förorda skyldighet att senare erlägga avgif­

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

terna, om uppfinnaren skulle komma i bättre ekonomisk ställning eller till

annan överlåta sin rätt tili uppfinningen.

I 11 g tredje stycket patentförordningen är nu stadgat, att patent förfal­

ler örn årsavgift jämte föreskriven förhöjning icke erlägges inom den med­

givna respittiden, vilken normalt är sex månader från patentårets början.

Den som utnyttjar uppfinning under löpande respittid anses därmed göra

patentintrång, som på talan av patenthavaren kan medföra påföljd. Patent-

havaren åtnjuter alltså under respittiden ett avgiftsfritt skydd.

Patentutredningen föreslår i 11 § femte stycket, att patent vid underlå­

tenhet att erlägga årsavgift skall förfalla från och med ingången av det

första patentår, för vilket stadgad avgift ej erlagts. En liknande bestäm­

melse finns i den danska patentlagen.

Förslaget innebär, att det avgiftsfria skyddet mot intrång under respit­

tid skulle borttagas. Det uttalas i utredningens betänkande, att nuvarande

ordning icke kunde anses fullt tillfredsställande. Och sakförhållandet finge

ökad betydelse genom utredningens förslag, att mindre bemedlade uppfinnare

skulle kunna få uppskov med de första årsavgifterna. Beviljades sådant upp­

skov, kunde respittiden bliva högst avsevärd. En lång respittid för de första

årsavgifterna kunde också bliva följden av att förfallotiden ej började löpa

förrän från ingången av patentåret näst efter patentets beviljande. I betän­

kandet påpekas dock, att den föreslagna ändringen medförde vissa olägenhe­

ter. Det bleve nämligen en tid', under vilken det vore ovisst, örn patentet skulle

anses gälla eller icke. Påföljd för intrång under denna tid syntes därför icke

kunna ådömas, innan det bleve klart, om vederbörlig avgift erlades. Häri kunde

alltså ligga hinder mot att avgöra ett intrångsmål under en lid, som kunde vara

ganska avsevärd. Stadgandets fördelar hade dock ansetts övervägande.

Yttranden.

Vad patentutredningen föreslagit om lättnader för mindre bemedlade har i

allmänhet helt eller i huvudsak tillstyrkts i de yttranden över förslaget, i vil­

ka denna fråga beröres. Patent- och registreringsverket har ansett de före­

slagna åtgärderna utgöra ett led i statsmakternas strävanden under senare

år att uppmuntra och understödja uppfinnareverksamheten. Svenska upp­

finnareföreningens styrelse har uttalat sin tillfredsställelse över de föreslagna

lättnaderna och kooperativa förbundets styrelse har i huvudsak anslutit sig

till de av patentutredningen föreslagna synpunkterna. Statens uppfinnar-

nämnd och uppfinnarekontoret lia tillstyrkt de föreslagna ändringarna i pa­

tentförordningen men föreslagit höjning av det anslag, som enligt vad pa­

tentutredningen ifrågasatt skulle ställas till uppfinnarekontorets förfogande.

Kontoret har förklarat, att behovet av att hjälpa mindre bemedlade uppfin­

nare med ansökningsavgiften vore stort. Men vidare funnes ett visst behov

av kostnadsfri hjälp med uppsättande av patenthandlingar i sådana fall, då

uppfinningen kunde bedömas bliva av större värde för det allmänna. Kon­

toret hade icke kunnat lämna sådan hjälp annat än i ett fåtal fall, då detta

möjliggjorts genom privata medel som för sådant ändamål ställts till för­

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

i syfte att finna någon annan lösning än den föreslagna. Handelskammaren

har understrukit de i betänkandet berörda olägenheterna med förslaget men

å andra sidan vitsordat, att nuvarande ordning ej heller vore tillfredsställande.

Departementschefen.

Det är givetvis angeläget att söka sörja för att mindre bemedlade uppfin­

nare icke av ekonomiska svårigheter hindras från att söka, erhålla och upp­

rätthålla patent å uppfinningar av verklig betydelse. Att utexperimentera upp­

finningen och få ansökningshandlingarna i sådant skick, att patent kan er­

hållas, är visserligen vad som brukar vålla uppfinnaren de största kostna­

derna. I jämförelse härmed äro de direkta avgifterna till det allmänna i re­

gel av mindre betydelse. Åtskilliga sådana avgifter skola dock erläggas, både

vid patentsökandet, under ansökningens behandling och sedan patent erhål­

lits. Även örn det gäller en uppfinning som senare visar sig värdefull kan det

stundom möta verkliga svårigheter för en obemedlad uppfinnare att upp­

bringa medel till sådana avgifter under den första liden, innan uppfinningen

hunnit slå igenom. Jag finner det därför önskvärt, att man söker lätta dessa

svårigheter, när det gäller uppfinningar som kunna antagas vara av värde.

Vad patentutredningen i detta syfte föreslagit har i allmänhet lämnats utan

erinran i yttrandena, och jag kan i huvudsak ansluta mig därtill. Det skulle

även enligt min mening icke vara lämpligt att i patentförordningen införa

bestämmelser, varigenom patentmyndigheten skulle få befogenhet att med­

giva lättnad beträffande ansökningsavgiften för mindre bemedlade uppfin­

nare. Örn befrielse från denna avgift skulle medgivas varje uppfinnare som

med hänsyn till sin ekonomiska ställning icke utan stor olägenhet kunde er­

lägga avgiften, finge man räkna med ett stort tillskott av patentansökningar,

i allmänhet värdelösa sådana. Och även örn befrielse blott meddelades i så­

dana fall, då patentmyndigheten funne uppfinningen sannolikt vara av vär­

de, skulle ansökningarna antagligen bliva många och prövningen av deras

värde medföra tidsutdräkt och svårigheter. Intresset av att uppfinnaren i verk­

ligt ömmande fall ej av penningbrist skall hindras att söka patent å en vär­

defull uppfinning tillgodoses på ett lämpligare sätt genom att uppfinnarekon­

toret -— såsom patentutredningen ifrågasatt — får ett begränsat anslag, var­

ur ansökningsavgifterna för ett mindre antal ansökningar kunna betalas. I

ett par yttranden har föreslagits, att uppfinnarekontoret även skulle fä använ­

da anslaget för att bereda uppfinnaren kostnadsfri hjälp med uppsättande av

patentansökningshandlingar och att anslaget i anledning härav skulle sättas

något högre än patentutredningen tänkt sig. Detta synes förtjänt av övervä­

gande. Enligt vad jag inhämtat har chefen för handelsdepartementet för avsikt

att upptaga frågan örn anslag för nu ifrågavarande ändamål.

Enligt patentförordningen skall utöver utfärdningsavgift utgå särskild

stämpelavgift till patentbrevet å 10 kronor. Det synes vara lämpligt att sam­

manslå dessa avgifter till en. I departementsförslaget har därför utfärdnings-

avgiften höjts till 60 kronor och den särskilda stämpelavgiften uteslutits.

Härav påkallas även ändring i förordningen den 19 november 1914 angående

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 176

Sedan patent beviljats, skola alltså i regel alla ansökningshandlingar vara

tillgängliga för allmänheten. Om en ansökning avsett flera uppfinningar och

i följd härav måst uppdelas, äger emellertid allmänheten icke rätt att taga del

av vad som rör den eller de uppfinningar, som icke lett till patent. Vidare kan

genom särskild lagstiftning föreskrivas hemlighållande av handlingarna till

beviljat patent. För närvarande är i lagen den 30 juni 1942 med särskilda

bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkför­

sörjningen m. m. stadgat, att staten kan erhålla hemligt patent å uppfinning

av särskild betydelse för rikets försvar.

Innan patent beviljats äro däremot ansökningshandlingarna tillgängliga

för allmänheten allenast i den mån detta är särskilt stadgat i patentlagstift­

ningen. Sådan föreskrift finnes för närvarande endast i 7 § första stycket

patentförordningen. Där stadgas, att patentansökning, som patentmyndighe­

ten för sin del finner kunna godkännas, skall kungöras i allmänna tidning­

arna, varefter det tillägges, att ansökningshandlingarna då skola hållas till­

gängliga hos patentmyndigheten för envar, som önskar därav taga känne­

dom. Detta har i praxis icke ansetts avse andra ansökningshandlingar än

den godkända beskrivningen med patentanspråk samt tillhörande ritningar.

I patentutredningens betänkande framhålles, att enligt svensk rätt efter pa­

tents beviljande tillämpades en vidsträckt offentlighetsregel, vilken torde gå

längre än i allmänhet i andra länder men örn vars inskränkande några önske­

mål knappast framträtt i vårt land. Före patentbeviljandet vore ansöknings­

handlingarna däremot övervägande hemliga, och hemlighållandet ginge läng­

re än flerstädes utomlands. Redan tidigare hade önskemål framträtt örn ut­

sträckt offentlighet på detta stadium, och skälen härför bleve avsevärt för­

stärkta, om det bleve så, att intrång före patentets beviljande kunde medföra

ersättningspåföljd.

Enligt patentutredningens förslag skall det nyssnämnda stadgandet i 7 §

första stycket patentförordningen om ansökningshandlingarnas tillgänglighet,

sedan ansökningen efter patentmyndighetens prövning kungjorts, ersättas

med längre gående bestämmelser som upptagits i 7 § andra stycket. Enligt

dessa skola efter kungörandet samtliga till ansökningsakten hörande hand­

lingar hållas tillgängliga hos patentmyndigheten för allmänheten, i den mån

ej patentmyndigheten beträffande viss handling med hänsyn till föreliggande

särskilda skäl annorlunda förordnar. Även till Kungl. Maj:t ingivna handling­

ar i besvärsärende örn kungjord ansökning skola, enligt 8 § sjätte stycket

i förslaget, vara tillgängliga för allmänheten. Vidare föreslås i 8 § sjunde

stycket, att det skall kungöras i allmänna tidningarna, därest kungjord an­

sökning utan att patent meddelats blivit avgjord genom beslut som vunnit

laga kraft.

Enligt 1919 års förslag (28 §) skulle i samband nied patentansöknings kun­

görande följande handlingar bliva tillgängliga för allmänheten, nämligen själ­

va ansökningen och den godkända beskrivningen med därtill hörande ritning,

modell och varuprov ävensom i förekommande fall ombudsfullmakt och

handling, som av sökanden åberopats för att visa, att han vore uppfinnarens

rättsinnehavare eller att begärd prioritetsrätt åtnjötes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

97

Det framhålles i patentutredningens betänkande, att två skäl talade för att

handlingarna till kungjord ansökning bleve tillgängliga för allmänheten i

större utsträckning än för närvarande. För den som planerade att göra in­

vändning kunde det vara av värde att kunna undersöka, örn begärd prioritet

vore styrkt, samt att kunna granska den ursprungligen ingivna beskrivningen

med tillhörande ritningar, och vidare vore det för honom önskvärt att få del

av vad som förekommit under paten Imyndighetens förprövning, bl. a. för alt

ej i onödan nedlägga arbete på att draga fram material, som redan varit

uppmärksammat under förprövningen. Men av stor vikt vöre vidare, att ut­

nyttjande av uppfinning, sedan ansökning om patent därå kungjorts, enligt

patentutredningens förslag kunde medföra samma ersättningspåföljd som se­

dan patent beviljats. Med hänsyn härtill syntes det motiverat, att den som så­

lunda riskerade intrångspåföljd finge samma möjlighet att undersöka ansök-

ningsakten som efter patentbeviljandet.

Patentutredningen har därför kommit fram lill den huvudregeln, att efter

kungörandet alla till ansökningsakten hörande handlingar borde vara till­

gängliga för allmänheten. Regeln borde dock icke vara undantagslös. Patent­

myndigheten borde kunna förordna om undantag från offentligheten, när

verkligt allvarliga skäl talade för detta. Så kunde särskilt vara fallet i fråga

om uppfinningselement, för vilka sökanden på ett tidigare stadium av ansök­

ningens behandling sökt skydd vartill han icke ansetts berättigad. Om en

kungjord ansökning droges under Kungl. Maj:ts prövning, borde även de till

Kungl. Maj:t ingivna handlingarna bliva tillgängliga.

I betänkandet uttalas, att förslaget innebure, att akten förbleve offentlig

även om ansökningen slutbehandlats utan att leda till patent, vilket vore en

ändring gentemot gällande praxis. Det förelåge icke någon anledning, varför

handlingar som en gång varit tillgängliga för allmänheten icke skulle vara

detta för all framtid. Men dessutom kunde allmänheten med fog kräva of­

fentligt besked om ansökningens'slutliga öde i sådana fall; bestämmelse här­

om hade intagits i 8 § sista stycket av förslaget.

Det framhålles i betänkandet, att 7 § andra stycket i förslaget vore till-

lämpligt även sedan ansökningen lett till patent. I denna del avsåges dock

icke någon saklig avvikelse från vad som nu ansåges gälla.

Patentutredningen har vidare föreslagit särskild bestämmelse i 7 § tredje

stycket örn att ansökningsakten även före kungörandet skulle vara tillgäng­

lig för den som av sökanden särskilt underrättats örn ansökningen och dess

innehåll. Detta sammanhänger med att enligt utredningens förslag dels in­

trångspåföljd skulle kunna göras gällande mot den som fått sådan underrät­

telse, dels ock skyldighet skulle kunna föreligga att lämna upplysningar örn

innehållet av icke kungjord ansökning. Örn den som erhållit vetskap örn

ansökningen i oträngt mål yppar något därom, skall detta enligt 23 § pa-

tentutredningens förslag kunna medföra ersättningsskyldighet.

Yttranden.

Vad patentutredningen i 7 § andra stycket samt 8 § sjätte och sjunde styc­

kena föreslagit örn ökad offentlighet efter patentansöknings kungörande har

Bihang till riksdagens protokoll 19ii. 1 sami. Nr 170.

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

i allmänhet ej föranlett någon erinran i yttrandena. Endast mot vad i 8 §

sjätte stycket föreslagits örn att till Kungl. Maj:t ingivna handlingar skola va­

ra tillgängliga för allmänheten har i ett par yttranden riktats kritik. Små­

lands och Blekinge handelskammare har förordat, att detta stadgande finge

utgå. Om utomstående begagnade stadgandet till att på detta stadium av

ärendet inkomma med skrifter och bevismaterial, kunde det leda till att an­

sökningens avgörande fördröjdes. I det av en kommitté inom svenska indu­

striens patentingenjörers förening utarbetade yttrande, som insänts av civil­

ingenjören Avellan-Iiultman, har föreslagits stadgande om att handlingarna

hos Kungl. Majit blott skulle vara tillgängliga för dem som kunde visa sig

äga berättigat intresse av ansökningen. Det borde vidare föreskrivas, att in-

vändare eller annan som sålunda bereddes tillfälle att taga del av ansöknings­

handlingarna icke finge föra talan i ärendet.

Vad patentutredningen föreslagit i 7 § tredje stycket och 23 § har avstyrkts

i sådana yttranden, där en avvisande ståndpunkt intagits till patentutred­

ningens förenämnda förslag att jämväl utnyttjande före patentansöknings

kungörande skulle kunna medföra någon intrångspåföljd. Även i vissa yttran­

den, som icke stå på denna ståndpunkt, ha jämkningar påkallats i vad pa­

tentutredningen föreslagit.

Departementschefen.

Patentutredningen har enligt min mening förebragt goda skäl för att hela

patentansökningsakten i regel bör vara tillgänglig för allmänheten, sedan an­

sökningen efter patentmyndighetens förprövning blivit kungjord. Därmed

underlättas bl. a. ett effektivt invändningsförfarande. I ett par yttranden har

förordats en begränsning av offentligheten i fråga om handlingar, som ingi­

vits till Kungl. Majit. Skäl härtill torde dock ej föreligga. Av förslaget i denna

del följer givetvis icke någon utvidgning av den rätt som eljest finnes att hos

Kungl. Majit föra talan i ärendet. Någon särskild föreskrift, att handlingarna

i besvärsakten höra lill handlingarna i ansökningsärendet, lärer icke vara er­

forderlig.

Enligt departementsförslaget må undantag från offentligheten medgivas

blott beträffande handling, som angår uppfinning därå patent ej i ärendet

sökes. Sådant undantag må beslutas allenast, när patentmyndigheten finner

särskilda skäl därtill föreligga.

De av patentutredningen föreslagna bestämmelserna om att ansökshand-

lingar även före kungörandet skola kunna göras tillgängliga för utomstående

sammanhänga väsentligen med förslaget om att intrångspåföljd skall kunna

inträda redan innan patentansökning kungjorts. Såsom förut nämnts ha be­

stämmelser i detta syfte upptagits under 20 § i departementsförslaget. Till

följd av vad där föreslagits utgå 7 § tredje stycket och 23 § i utredningens

förslag.

I övrigt lia de av utredningen föreslagna bestämmelserna omarbetats i re­

daktionellt hänseende. I departementsförslaget har såsom sista stycke i 7 §

upptagits bestämmelse — motsvarande 8 § sista stycket i patentutredningens

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

dant, att han bort inse oriktigheten och alltså gjort sig skyldig till oaktsam-

het. I detta sammanhang må framhållas, att ett i och för sig riktigt medde­

lande kan lämnas under sådana omständigheter, att det blir vilseledande;

så t. ex. örn någon, som meddelar, att patent sökts å viss uppfinning, gör

detta, oaktat han från patentmyndigheten fått så uppenbara nyhetshänvis­

ningar, att han måste ha insett, att ansökningen icke kan bifallas.

Patentförordningen innehåller icke för närvarande några bestämmelser

mot ofullständiga eller oriktiga meddelanden om patentskydd. I 1919 års

förslag till ny patentlag ingick däremot stadgande (88 §), enligt vilket det

skulle kunna föranleda straffansvar att å vara eller dess emballage eller

eljest i ett för ett större eller obestämt antal personer avsett meddelande

lämna uppgift, som kunde anses innebära, att patent å varan eller dess till-

verkningssätt blivit beviljat här i riket, såframt ej därvid angåves register-

numret å ett visst inhemskt patent.

Stundom torde oriktiga meddelanden örn patentskydd kunna straffas så­

som bedrägeri eller annan oredlighet enligt 21 kap. strafflagen, särskilt

såsom oredligt förfarande enligt 21 kap. 7 §. Sistnämnda slag av brott före­

ligger, när man medelst vilseledande förmår någon till handling eller under­

låtenhet och därigenom skadar den vilseledde eller någon i vars ställe

denne är. Även örn skada ej uppkommer, kan gärningen straffas, därest

vilseledandet sker i utövning av yrke eller näring och avser beskaffenhet,

myckenhet eller ursprung av vad mot vederlag tillhandahålles. Försök till

oredligt förfarande är dock ej straffbart. — Beskyllning för patentintrång

kan även någon gång straffas såsom ärekränkning enligt 16 kap. strafflagen.

En före patents meddelande framställd varning för intrång kan dock aldrig

straffas såsom egentlig ärekränkning, enär det, för vilket man där varnar,

ej enligt patentförordnihgen är straffbart. Visserligen är det enligt 16 kap.

8 § strafflagen även straffbart att mot annan av arghet utsätta eller fort-

sprida rykte om gärning eller last som ej är straffbar men eljest menlig för

hans ära, goda namn och medborgerliga anseende, yrke, näring eller fort­

komst. Detta stadgande är ju dock, såsom framgår av dess avfattning, till

sin räckvidd begränsat i olika avseenden. —- Ett vilseledande meddelande

om patentskydd kan tänkas bliva bestraffat såsom illojal reklam enligt

1 § lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

Det skall dock då vara fråga om ett för ett större antal personer avsett med­

delande, vari i uppenbar strid mot god affärssed lämnats oriktig uppgift,

ägnad att framkalla uppfattningen örn ett fördelaktigt anbud.

I andra länder finnas ej sällan större möjligheter att motverka oriktiga

eller ofullständiga meddelanden örn patentskydd. Särskilda straffbestäm­

melser mot oriktiga sådana meddelanden finnas t. ex. i de engelska, hol­

ländska och schweiziska patentlagarna och i den danska lagen mot illojal

konkurrens. Den norska strafflagen innehåller särskilt stadgande, riktat mot

vilseledande uppgift örn att föremål åtnjuter industriellt rättsskydd. Enligt

vissa patentlagar medför underlåtenhet att å patenterad vara angiva paten­

tets nummer straffansvar eller har åtminstone inverkan på patenthavarens

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

101

möjlighet alt beivra intrång. Enligt den nya finska patentlagen föranleder

användande å vara eller varuomslag eller i annons m. m. av beteckning,

som är ägnad att framkalla uppfattning om att varan inom riket åtnjuter

patentskydd, skyldighet att upplysa intresserad örn patent eller patentan­

sökning, som avses, och liknande stadgande finnes i t. ex. den tyska pa­

tentlagen.

Bortsett från nu berörda specialbestämmelser kan man utomlands ofta in­

gripa mot onöjaktiga meddelanden om patentskydd med stöd av regler, som

äro riktade mot illojal konkurrens i allmänhet. Så gäller merendels i

andra länder en allmän regel om att konkurrenshandlingar i strid mot god

affärssed äro förbjudna, en s. k. generalklausul. Vanligt är också, att det

finns allmänna bestämmelser angående nedsättande påståenden örn annans

näringsverksamhet.

I patentutredningens betänkande uttalas, alt oriktigt meddelande örn pa­

tentskydd visserligen stundom kunde medföra straff i vårt land men att del

vore ovisst, hur långt detta skydd sträckte sig. I betraktande av att det icke

funnes en mer omfattande lagstiftning mot illojal konkurrens hos oss, vöre

läget otillfredsställande. Det syntes icke lämpligt att upptaga sistnämnda lag­

stiftning till allmän revision endast på grund av den här föreliggande special­

frågan. Särskilda bestämmelser i ämnet borde därför intagas i patentförord­

ningen. Därvid borde man icke inskränka sig till stadganden mot direkt orik­

tiga meddelanden utan även söka motverka meddelanden som genom sin

ofullständiga och svävande natur kunde vara till skada.

Andra stycket i 22 § av förslaget avser meddelande som lätt kan framkalla

oriktig uppfattning om förefintligheten av eller utsikterna för visst patent­

skydd här i riket. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnat sådant

meddelande skall vara skyldig att ersätta uppkommen skada. Har han hand­

lat uppsåtligen, kan han straffas med dagsböter eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader. Denna spe­

cialbestämmelse skall dock ej tillämpas, om gärningen enligt annat lagrum

är belagd med strängare straff, t. ex. såsom bedrägeri, oredligt förfarande

eller illojal reklam. I betänkandet uttalas, att straffbestämmelsen vore avsedd

att komma till användning, även örn meddelandet lämnats i tryckt skrift, då

det här icke kunde sägas vara fråga om något tryckfrihetsbrott.

Första stycket i 22 § avser varje meddelande som lätt kan framkalla den

uppfattningen att visst patentskydd åtnjutes eller är sökt bär i riket, sålunda

vare sig meddelandet i och för sig är oriktigt eller icke. Den som lämnat

sådant meddelande skal! vara skyldig att på anfordran lämna fullständig

upplysning örn nummer å patent eller patentansökning, varpå meddelandet

grundas, varjämte ansökningens innehåll skall angivas, örn det gäller ansök­

ning vars akt icke är tillgänglig för allmänheten. Skyldighet skall föreligga

att inom skälig tid lämna sådan upplysning till envar som kan anses lia ett

berättigat intresse därav. Påföljden av att detta underlåtes är enligt förslaget

skyldighet att ersätta skada som kan anses vållad av därigenom uppkommen

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

ovisshet. Därjämte uttalas i betänkandet, att den som förgäves begärt upp­

lysningar skulle vid sitt fortsatta utnyttjande i allmänhet få anses vara i god

tro. I betänkandet anföres, att skyldigheten att komplettera meddelanden örn

patentskydd utgjorde ett verksamt korrektiv mot att svävande och ofullstän­

diga sådana meddelanden släpptes ut. Icke minst komme risken att behöva

avslöja innehållet i en icke kungjord patentansökning att verka återhållande.

Båda styckena i den av patentutredningen föreslagna paragrafen avse jäm­

väl enskilda meddelanden till viss person.

Yttranden.

Vad patentutredningen i andra stycket av 22 § föreslagit angående oriktiga

meddelanden om patentskydd har i sak lämnats utan erinran av patent-

och registreringsverket, järnkontoret, svenska teknolog!öreningen, svenska

industriens patentingenjörers förening och kooperativa förbundets styrelse

ävensom liandelskamrarna i Karlstad, Västernorrlands och Jämtlands län

samt Norrbottens och Västerbottens län. I flera yttranden har värdet av en så­

dan bestämmelse understrukits. Även Sveriges industriförbund har uttalat,

att bestämmelsen kunde bliva till viss nytta, och har därför tillstyrkt den­

samma. Bestämmelsen innebure dock icke tillräckligt skydd mot illojala för­

faranden. Vilseledande meddelanden från utlandet syntes exempelvis icke

kunna åtkommas. Förbundet förutsatte, att bestämmelsen vore att tolka på

sådant sätt, att därunder inbegrepes även framkallandet av oriktig uppfatt­

ning rörande omfattningen av visst patentskydd. Förbundet har vidare fram­

hållit, att god tro ofta kunde föreligga hos den som efter patenttidens utgång

saluhölle föremål, varå ordet »patent» eller liknande anbragts. Skånes han­

delskammare har uttalat, alt vilseledande meddelanden örn patentskydd vore

ganska vanliga och kunde medföra påtaglig skada för konkurrerande före­

tag, varför lagstiftningens ingripande vore i hög grad av behovet påkallat.

Med skäl kunde dock ifrågasättas, örn icke bestämmelser i ämnet borde in­

flyta i 1931 års lag mot illojal konkurrens. Därvid borde man icke inskränka

sig till vilseledande uppgifter om patent utan straffbelägga lämnandet av

dylika uppgifter inom näringslivet överhuvudtaget. Handelskammaren ville

dock icke motsätta sig patentutredningens förslag såsom en åtgärd i avvak­

tan på en framtida utvidgning av lagen mot illojal konkurrens.

I andra yttranden har patentutredningens förslag att intaga bestämmelse

mot oriktiga meddelanden örn patentskydd i patentförordningen avstyrkts

med hänsyn till att det här vore fråga om ett fall av illojal konkurrens. Stock­

holms handelskammare har anfört, att det visserligen vore i och för sig önsk­

värt, att skydd tillskapades mot oriktiga patenlmeddelanden, och delta vore

nödvändigt, därest skydd skulle gälla redan från tiden för ansökningens in­

givande. Det syntes emellertid icke vara lämpligt att avskilja i konkurrens­

syfte lämnade vilseledande uppgifter rörande patenträtt från andra dylika

inom näringslivet förekommande meddelanden. Hela detta komplex borde

behandlas i ett sammanhang, och bestämmelser härom borde ha sin plats i

lagen mot illojal konkurrens. Kommerskollegium har anslutit sig till denna

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

utan att därför tvingas att avstå från hemlighållandet av ansökningens inne­

håll. Svenska industriens patentingenjörers förening har uttalat sig i samma

riktning, medan svenska uppfinnareföreningens styrelse och svenska patent-

ombudsföreningen med liknande motivering förklarat sig i varje fall av­

styrka den föreslagna upplysningsplikten i vad den avsåge icke kungjord

patentansökning. I vissa av de nu nämnda yttrandena har även framhållits-

svårigheten att avgöra, vilka som skulle kunna anses ha ett berättigat intres­

se av att erhålla kännedom om patentansöknings innehåll. Sveriges industri­

förbund har anfört, att den föreslagna skyldigheten att lämna upplysning om

icke kungjord ansöknings innehåll automatiskt borde bortfalla, om sådan

ansökning i enlighet med förbundets förslag icke finge åtnjuta skydd mot

intrång. Järnkontoret och handelskammaren i Göteborg ha uttalat sig på lik­

nande sätt. Två reservanter i patent- och registreringsverket ha ansett upp­

lysningsplikten böra bibehållas även i fråga örn ej kungjord patentansök­

ning, åtminstone så länge lagen mot illojal konkurrens saknade generalklau­

sul, men ha föreslagit, att första stycket i patentutredningens förslag skulle

inskränkas till meddelanden av sådant slag som avses i straffbestämmelsen

mot illojal reklam i nämnda lag.

I en del yttranden har särskilt behandlats frågan om att godtaga den före­

slagna upplysningsplikten beträffande beviljat patent eller kungjord patent­

ansökning. De nyss berörda två reservanterna i patent- och registreringsver­

ket ha ansett någon tvekan ej böra råda om lämpligheten härav. Handelskam­

maren i Göteborg har förklarat sig på det hela taget kunna rekommendera pa­

tentutredningens förslag i fråga om beviljat patent. Svenska patentombuds-

föreningen och svenska uppfinnareföreningens styrelse ha ifrågasatt upplys­

ningsplikt för beviljat patent och kungjord ansökning men uttalat tvekan, örn

tillräcklig anledning funnes till stadgande härom. Sveriges industriförbund

har avstyrkt sådant stadgande såsom tämligen överflödigt. Alla uppgifter örn

beviljade patent och kungjorda ansökningar kunde erhållas hos patent- och

registreringsverket, varför det icke erbjöde utomstående nämnvärd svårighet

eller kostnad att förvissa sig om huruvida patentskydd verkligen åtnjötes. Det

kunde vidare antagas, att den som erhållit patentskydd vore utan lag­

stadgande angelägen att sörja för att detta snarast komme till utomståendes

kännedom. Härtill komme, att den föreslagna skadeståndspåföljden med hän­

syn till föreliggande bevissvårigheter vore skäligen värdelös men att å andra

sidan anledning knappast förefunnes att föreskriva straffansvar.

Departementschefen.

Olägenheter kunna utan tvivel vållas näringslivet genom obefogade var­

ningar för patentintrång eller eljest genom oriktiga eller ofullständiga med­

delanden om patentskydd, och de möjligheter att ingripa däremot som nu

finnas äro ganska begränsade. De av patentutredningen föreslagna bestäm­

melserna ha därför stöd i ett praktiskt behov.

I åtskilliga yttranden har emellertid framhållits, att här är fråga om spörs­

mål som rätteligen falla inom området för lagstiftningen mot illojal kon­

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

XI. Laga domstol i patentmål m. m.

1

'atentutrednlugcn.

Enligt 19 § patentförordningen är Stockholms rådhusrätt för närvarande

rätt domstol i vissa mål angående patentskydd, nämligen mål om tvångs-

licens, mål örn ersättning vid expropriation och mål örn ogiltighetsförklaring

av patent. För övriga patentmål gälla däremot vanliga forumregler. Intrångs-

mål upptagas sålunda vid domstolen i den ort, där intrånget begåtts. Vid be­

handling av tvångslicensmål skall Stockholms rådhusrätt enligt 20 § patent­

förordningen lia en särskild sammansättning. Utom domfört antal av rättens

ledamöter skola då tre i industriella förhållanden kunniga män lia säte och

stämma i rätten. Dessa särskilda ledamöter utses, jämte samma antal supple­

anter, för ett år i sänder av patentmyndigheten. De åtnjuta ersättning av

statsmedel.

Enligt 1919 års förslag till ny patentlag (91 §) skulle Stockholms rådhus­

rätt i regel vara laga domstol i första instans i alla mål angående patent­

skydd. Om domstolens sammansättning vid behandling av sådana mål skulle

gälla i stort sett detsamma som nu för tvångslicensmål, dock att de särskil­

da ledamöterna skulle utses för tre år i stället för ett.

Enligt patentutredningens förslag skall huvudregeln vara, att Stockholms

rådhusrätt skall vara rätt domstol i första instans för alla mål, varom i pa­

tentförordningen sägs, och att vid handläggning av sådana mål i rådhusrät­

ten tre i tekniska förhållanden kunniga personer skola hava säte och stämma,

utom domfört antal av rättens ledamöter (23 b § 1 mom. första och andra

styckena i förslaget).

Såsom motivering för detta förslag anföres i patentutredningens betänkan­

de i huvudsak följande:

Det har ofta klagats över alt intrångsmål för närvarande kunna komma

att upptagas av alla allmänna underdomstolar i landet. Det kan gälla en

domstol, som endast sällan får något patentmål till bedömande och därför

helt naturligt icke bär så goda förutsättningar att tränga in i de ofta svåra

specialproblem, som föreligga på patenträttens område. Del skulle därför

erbjuda stora fördelar, om Stockholms rådhusrätt gjordes till rätt domstol i

första instans i alla patentmål. Där skulle man då kunna få ytterligare erfa­

renhet av sådana mål, och förutsättningarna för enhetlig rättstillämpning

skulle förbättras.

Genom en sådan ordning skulle också i stort sett vinnas besparingar både

ur det allmännas och ur patenthavarens synpunkt. När olika företag i skil­

da delar av landet göra intrång i ett visst patent, kan det nämligen nu vara

så, att patenthavaren blir tvungen att samtidigt föra parallella rättegångar

vid flera domstolar, varigenom orsakas både besvär och kostnader. Det har

också hänt mer än en gång, att olika underdomstolar i helt likartade mål

kommit till skilda resultat, vilket förorsakar osäkerhet.

Det skulle visserligen kunna göras gällande, alt det för en svarande i in­

trångsmål, som är bosatt långt från Stockholm, kan vara besvärligt och

dyrbart, att målet skall handläggas därstädes. Även en sådan svarande har

ju dock intresse av att målet blir sakkunnigt handlagt, och den angivna

synpunkten torde för övrigt knappast vara så tungt vägande. Oftast erford­

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Det erinras i betänkandet, att förslaget ej innehölle några särskilda be­

stämmelser om patentmåls handläggning i överrätt. Från olika håll hade

betecknats såsom önskvärt, att patentmål från första inslåns skulle få full­

följas direkt till Högsta domstolen i syfte att förkorta behandlingstiden, där­

vid framhållits att alla patentmål av betydelse plägade fullföljas i högsta

instans. Patentutredningen hade dock ej velat framlägga förslag i denna

riktning, då en sådan ordning ansetts strida mot tankegångar, som läge till

grund för den nya rättegångsbalken. Utredningen hade ej heller ansett sig

böra föreslå, att i överrätterna skulle finnas särskilda tekniska ledamöter.

Patentutredningen har i 23 b § 2 mom. av förelaget intagit stadgande örn

att domar och utslag i alla mål enligt 15—21 §§ genom domstolens försorg

skola insändas till patentmyndigheten. För närvarande gäller enligt 21 §

patentförordningen, att så skall ske beträffande dom i tvångslicens- och

ogiltighetsmål. I patentutredningens betänkande uttalas, att det kunde vara

av värde för patentmyndigheten att få del av slutliga domstolsavgöranden

även i vissa andra patentmål.

Yttranden.

Patentutredningens förslag, att alla mål enligt patentförordningen skola

i första instans upptagas av Stockholms rådhusrätt, förstärkt med tre tek­

niska ledamöter, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det stora flerta­

let yttranden. I denna riktning ha sålunda uttalat sig samtliga hovrätter,

Stockholms rådhusrätt, patent- och registreringsverket, statskontoret, Över­

ståthållarämbetet, Stockholms stadsfullmäktige, järnkontoret, Sveriges indu­

striförbund, kooperativa förbundets styrelse samt liandelskamrarna i Gö­

teborg, Västernorrlands och Jämtlands län samt Norrbottens och Väster­

bottens län. Skånes handelskammare har uttalat, att förslaget tillgodoså-

ge ett länge närt önskemål inom näringslivet och att handelskammaren

ansåge sig böra förorda förslaget, ehuru det kunde medföra vissa olägen­

heter för parter i landsorten. Processlagberedningen har ansett de an­

förda skälen för ett sammanförande av patentmålen till ett gemensamt

forum övertygande. Med hänsyn till patentmålens ofta invecklade tekniska

natur vöre det befogat, att rådhusrätten vid handläggning av patentmål för­

stärktes med tekniskt kunniga ledamöter. Emellertid borde övervägas, om

ej de lagfarna ledamöternas antal borde minskas till två. På tal örn inrättan­

de av särskilda handels- och sjöfartsdomstolar hade processkommissionen

uttalat, att de handelskunniga ledamöterna för att nå tillräckligt verksamt

inflytande borde vara flera än de lagfarna ledamöterna. Samma synpunkter

hade varit bestämmande för den organisation, som givits åt ägodelningsrät-

tema och vattendomstolarna.

Svenska teknolog föreningen har förklarat sig hälsa förslaget med tillfreds­

ställelse såsom ett steg i riktning mot önskemålet att få till stånd en special­

domstol såsom enda instans i patentmål. Liknande ståndpunkt har intagits

av handelskammaren i Karlstad, handelskammaren för Örebro och Västman­

lands län samt svenska pappers- och cellulosaingenjörsföreningen. En re­

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 17G.

tionerna tillfälle att inkomma med förslag å lämpliga personer. Sveriges in­

dustriförbund har förklarat sig förutsätta, att förbundet komrne att få till­

fälle att avgiva förslag i sådant hänseende.

I flera yttranden bär berörts frågan om tekniska ledamöter i överrätterna.

Processlagberedningen har erinrat örn att vid införande under senare tid i

vårt land av specialdomstolar avvisats önskemål örn att sakkunniga bisittare

skulle medverka även i överrätt. Denna ståndpunkt hade ansetts motiverad av

att de uppgifter, för vilka det sakkunniga elementets upptagande i domstolen

vore av betydelse, ej förelåge i samma omfattning i överrättsförfarandet. Be­

redningen delade den uppfattning, som sålunda gjort sig gällande. Stora

svårigheter skulle möta att erhålla en tillfredsställande rekrytering av sak­

kunnigelementet i hovrätt och Högsta domstolen. Det läge i sakens natur, att

överdomstolama iakttoge en viss varsamhet vid prövningen av sådana frågor,

vid vilkas bedömande teknisk sakkunskap vore av mera framträdande bety­

delse. Skulle anledning uppkomma att få målets tekniska sidor ytterligare

belysta, syntes detta lämpligast ske genom yttrande från myndighet eller

särskild av rätten utsedd sakkunnig. Svea hovrätt har uttalat, att bristen på

teknisk sakkunskap i patentmål gjort sig i hög grad gällande även i överrät­

terna. Denna brist bleve än mer framträdande, om patentmålen i första instans

skulle behandlas av domstol med tekniskt sakkunniga ledamöter, och den

borde enligt hovrättens mening på ett eller annat sätt avhjälpas. Möjligen

kunde detta ske på enklare väg än genom överrätternas förseende med tekniskt

sakkunniga ledamöter, nämligen genom att bereda domstolen tillfälle att vid

behov anlita teknisk sakkunskap till biträde vid föredragningen av patent­

mål. Även Göta hovrätt har framhållit, att det borde närmare undersökas,

huruvida icke teknisk sakkunskap under en eller annan form kunde tillföras

jämväl överrätterna vid behandling av patentmål. Förslag om att tekniska

ledamöter skulle finnas även i överrätterna har framställts av kooperativa

förbundets styrelse, Skånes handelskammare samt Västernorrlands och Jämt­

lands läns handelskammare, och även Sveriges industriförbund har hemställt

örn att sådan åtgärd måtte övervägas.

Patentutredningens förslag om att de särskilda ledamöterna skola erhålla

ersättning av statsmedel har endast givit anledning till ett par uttalanden.

Statskontoret har förklarat sig icke ha något att erinra mot förslaget. För

ändamålet borde —- såsom för närvarande beträffande ersättning åt särskil­

da ledamöter i tvångslicensmål — anlitas det under riksstatens andra huvud­

titel uppförda förslagsanslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter.

De grunder, enligt vilka ersättningen borde beräknas, borde fastställas först

sedan noggrannare uppgifter förelåge angående tjänstgöringsförhållandena

för ifrågavarande personal. Stockholms rådhusrätt har förordat, att ersätt­

ningen åt de tekniska ledamöterna fastställdes efter sådana grunder, att för

ledamotskap verkligt lämpade personer icke funne uppdraget ur ekonomisk

synpunkt så betungande, att de på grund härav bleve obenägna att mottaga

ett dylikt uppdrag. På det sättet skulle man kunna i hög grad befrämja sä­

kerställandet av tekniskt högt kvalificerad sakkunskap inom domstolen. Det

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

och utslag till patentmyndigheten har svenska industriens patentingenjörers

förening förklarat, att det skulle vara önskvärt, om samtliga till patentmyn­

digheten inkomna domar och utslag genom myndighetens försorg publice­

rades i för allmänheten lättillgänglig form. Då emellertid detta syntes bliva

alltför kostsamt, hemställde föreningen örn föreskrift i 23 b § 2 mom. örn

att sedan dom eller utslag, varom här vöre fråga, vunnit laga kraft, kungö­

relse härom skulle införas i allmänna tidningarna. Svenska teknolog förening­

en har framlagt liknande förslag, och även svenska patentombudsföreningen

har uttalat önskemål örn att meddelande måtte lämnas allmänheten om ifrå­

gavarande domar och utslag.

Departementschefen.

Förslaget att till Stockholms rådhusrätt sammanföra de mål som avses i

patentförordningen synes mig i huvudsak välgrundat.

I några yttranden har förordats, att denna domstol skulle göras till en spe­

cialdomstol, mot vars beslut talan ej skulle få föras. Detta kan jag dock icke

tillråda. Ej heller bär jag kunnat godtaga det i några yttranden framförda

förslaget, att talan mot rådhusrättens beslut skulle få fullföljas direkt hos

Högsta domstolen.

I anslutning till det nu sagda har i departementsförslaget under 23 §

stadgats såsom huvudregel, att Stockholms rådhusrätt skall vara rätt dom­

stol i fall, varom i 15—21 §§ förmäles. Däremot har jag ansett, att vanliga

forumregler böra äga tillämpning när talan föres enligt 22 § i departements­

förslaget. Dessa mål torde icke vara av den karaktär att de behöva handläg­

gas vid en gemensam domstol.

Enligt patentutredningens förslag skall rådhusrätten vid handläggning av

patentmål beslå av domfört antal d. v. s. tre lagfarna ledamöter samt tre

i tekniska förhållanden kunniga personer. Processlagberedningen har erinrat,

att man i fråga om vissa andra domstolar under senare tid ansett de lag­

farna ledamöterna böra utgöra minoritet för att trygga ett tillräckligt verk­

samt inflytande åt de övriga ledamöterna. Det synes dock åtminstone för

närvarande ej föreligga tillräckliga skäl att frångå patentutredningens för­

slag på denna punkt. Denna fråga torde emellertid böra bliva föremål för för­

nyat övervägande i samband med förslag till följdförfattningar till nya rätte­

gångsbalken.

Liksom i patentutredningens förslag har i departementsförslaget stadgats,

att de särskilda ledamöterna skola utses av Kungl. Maj:t för en tid av tre år.

I anslutning till vad bl. a. processlagberedningen förordat har vidare före­

skrivits, att minst femton personer skola utses, bland vilka rättens ordfö­

rande för varje förekommande mål med hänsyn till önskvärd teknisk sak­

kunskap och övriga förhållanden skall förordna de tre som skola tjänstgöra.

På det sättet uppnås större smidighet än om två av ledamöterna skulle tjänst­

göra i alla patentmål, såsom patentutredningen föreslagit. Lämpliga industri­

organisationer torde böra erhålla tillfälle att yttra sig innan Kungl. Majit

utser de sakkunniga.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

skulle de nya bestämmelserna om rätt för den som begått intrång att fort­

sätta sitt utnyttjande i regel tillämpas även å äldre intrång.

Beträffande de av patentutredningen föreslagna övergångsbestämmelserna

i övrigt får jag hänvisa till betänkandet.

De av patentutredningen föreslagna övergångsbestämmelserna ha icke för­

anlett några uttalanden i yttrandena över utredningens förslag.

Departementschefen.

De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 januari 1945. Med

avseende å de särskilda bestämmelserna vill jag framhålla följande.

Det i 2 § av departementsförslaget införda undantaget för kemiska för­

eningar torde icke böra gälla, där patentansökan inkommit före viss dag då

den nya lagen kommit till allmänhetens kännedom, förslagsvis den 1 juli 1944.

Beträffande de i 4 § föreslagna ändringarna torde vara självfallet, att vad

där sägs om det antal exemplar i vilket ansökningshandlingar skola ingivas ej

skall äga tillämpning, där ansökan inkommit till patentmyndigheten före nya

lagens ikraftträdande. Vad i paragrafen stadgas örn angivande av patentan­

språk lärer icke innebära någon nyhet i förhållande till vad som nu tillämpas.

Stadgandena om ansökningshandlingarnas offentlighet i 7 § första stycket

i departementsförslaget och de nya bestämmelserna i 7 § andra stycket örn

invändningsförfarandet torde ej böra gälla, när ansökan kungjorts enligt

äldre lag. Föreskrifterna i 7 § tredje stycket om utfärdningsavgift och möj­

ligheten att erhålla befrielse därifrån synas lämpligen kunna gälla, även om

ansökningen kungjorts enligt äldre lag. Vad i 7 § sista stycket stadgas om

kungörande av patentmyndighetens beslut, när kungjord ansökan ej leder

till patent, torde ej böra gälla beslut som meddelats före nya lagens ikraft­

trädande.

De ändringar i 8 § som avse invändningsförfarandet böra ej gälla i fråga

örn beslut som meddelats före nya lagens ikraftträdande.

I fråga om de förmåner som medgivits genom de nya bestämmelserna i 11 §

torde ej vara något att erinra mot att de bliva tillämpliga även när patent

beviljats enligt äldre lag.

De nya bestämmelserna örn patentintrång i 19 § 1, 2, 4 och 5 morn., liksom

föreskrifterna i 20 § om intrång innan patent meddelats, torde icke kunna

göras tillämpliga på intrång som ägt rum före nya lagens ikraftträdande. Det

synes emellertid angeläget att införa en kortare preskriptionstid än den tio­

åriga även med avseende å ersättning i anledning av patentintrång som skett

före nya lagens ikraftträdande. Talan härom synes böra väckas inom tre år

från nya lagens ikraftträdande eller, om patenthavaren först därefter fått

vetskap örn intrånget och den därför ansvarige, inom tre år från det han fått

sådan vetskap.

Bestämmelserna i 19 § 3 mom. torde kunna tillämpas även med avseende

å intrång som skett före nya lagens ikraftträdande, och stadgandena i 21 §

om rätt att utnyttja patentskyddad uppfinning synas böra gälla oavsett om

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

115

patent beviljats eller utnyttjandet skett eller åtgärder därför vidtagits före

eller efter nya lagens ikraftträdande.

Bestämmelserna i 22 § bliva enligt paragrafens lydelse och allmänna prin­

ciper ej tillämpliga med avseende å tiden före nya lagens ikraftträdande.

De nya bestämmelserna i 23 § 1 mom. om laga domstol böra ej vara till­

lämpliga i mål som anhängiggjorts före nya lagens ikraftträdande, med undan­

tag för tvångslicensmål som avses i 15 §. Föreskriften i 2 mom. örn insändande

av domar och utslag till patentmyndigheten bör gälla allenast domar eller

utslag som meddelas efter nya lagens ikraftträdande.

I departementsförslaget ha upptagits de övergångsbestämmelser som påkal­

las av vad jag nu anfört. Jag vill i detta sammanhang anmärka, att lagförsla­

get föranleder vissa jämkningar i lagen den 1 november 1940 med särskilda

bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. m. och lagen den

30 juni 1942 med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för

rikets försvar eller folkförsörjningen m. m. Jag torde få anledning att senare

återkomma till dessa frågor.

Föredraganden hemställer, att lagrådets yttrande över det inom justitiede­

partementet upprättade förslaget till lag om ändring i förordningen den 16

maj 1884 (nr 25) angående patent, av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent.

Härigenom förordnas, att 1—3 §§, 4 § 1 mom. samt 7, 8, 11, 14 och 19—

23 §§ förordningen den 16 maj 1884 angående patent1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

¹ §.

Patent må, under de villkor här nedan stadgas, meddelas å nya uppfin­

ningar, som avse alster eller förfaranden och kunna utnyttjas i industriell

verksamhet.

Till patents------------ rättsinnehavare berättigad.

2

§■

Å uppfinning, vars utövning skulle strida mot lag eller goda seder, må ej

patent meddelas. Avser uppfinning livs- eller läkemedel eller kemisk för­

ening, må patent ej meddelas å själva alstret utan endast å särskilt förfaran­

de för dess framställning.

3 §•

Uppfinning må ej anses såsom ny, om den, innan ansökan om patent

därå inkommit till patentmyndigheten, redan blivit så beskriven i allmänt

tillgänglig tryckt skrift eller så öppet utövad, att sakkunnig person kan med

ledning av därigenom vunna upplysningar utöva uppfinningen, eller om

dess föremål ej väsentligen skiljer sig från alster eller förfarande, som förut

blivit sålunda känt.

Har uppfinning------------ uppfinningen utställdes.

4 §.

1 mom. Den, som vill erhålla patent, skall till patentmyndigheten ingiva

eller i betalt brev insända skriftlig ansökan samt därvid foga

beskrivning i tre exemplar över uppfinningen och

de ritningar, som erfordras för att tydliggöra beskrivningen, jämväl i tre

exemplar, ävensom, där sådant behöves, modeller, varuprov och dylikt.

1 Senaste lydelse, se betr. 3 § SFS 1897: 19, betr. 4 § 1 mom. 1893 : 36, betr. 7 och 11 §§

1934 : 60, betr. 8 § 1939 : 90 samt betr. 19—23 §§ 1902: 45.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

117

Ansökningen skall------------ uppfinningens benämning.

Beskrivningen skall vara så tydlig och fullständig, att sakkunnig person

bör kunna med ledning därav utöva uppfinningen. Beskrivningen skall av­

slutas med patentanspråk, innehållande bestämd uppgift om vad som kän­

netecknar uppfinningen och sökes skyddat genom patent.

Är sökanden------------ honom svara.

Sökes patent------------ vardera ingivna.

⁷ §•

Äro ansökningshandlingarna fullständiga och har anledning ej förekommit

att, efter ty i 6 § sägs, avslå ansökningen, läte patentmyndigheten, efter

underrättelse därom till sökanden på sätt i 5 § sägs, i allmänna tidningarna

införa kungörelse om ansökningen med uppgift å dess huvudsakliga inne­

håll; och skola samtliga till ärendet hörande handlingar hållas tillgängliga

för en var, där ej patentmyndigheten finner särskilda skäl föreligga att

göra undantag för viss handling, som angår uppfinning å vilken patent ej

sökes i ärendet.

Sedan ansökan kungjorts, stånde en var öppet att inom två månader där­

efter till patentmyndigheten inkomma med skriftlig invändning, vilken må

i betalt brev insändas. Invändning, som framställes annorledes än nu är sagt,

varde avvisad; och må talan mot beslutet ej föras.

Före utgången av den i andra stycket angivna tid skall sökanden till pa­

tentmyndigheten inbetala en avgift (utfärdningsavgift) av sextio kronor;

dock må denna avgift, förhöjd med tjugufem kronor, erläggas inom två må­

nader därefter. Sökes patent av uppfinnaren och gör han inom den i andra

stycket angivna tid framställning örn befrielse från utfärdningsavgift, må

patentmyndigheten medgiva sådan befrielse, där det finnes förenat med stor

svårighet för honom att erlägga avgiften. Avslås framställningen, åge sökanden

städse erlägga avgiften, utan förhöjning, inom två veckor från det sökanden

underrättats om beslutet på sätt i 5 § sägs; och må talan mot beslutet ej

föras.

Fullgör sökanden ej vad i tredje stycket stadgas, skall ansökningen av­

föras såsom återtagen. I händelse patent ej varder meddelat, återbetalas vad

i utfärdningsavgift må hava erlagts.

Sedan tiden för framställande av invändning tilländagått samt utfärd­

ningsavgift erlagts eller den medgivna längsta tiden härför utgått eller be­

frielse från avgiften medgivits, företage patentmyndigheten ärendet till av­

görande.

Möter ej hinder mot bifall till ansökningen, varde under förbehåll av den

i 18 § omförmälda klanderrätt patent meddelat. Då lagakraftägande beslut

härom föreligger, skall genom patentmyndighetens försorg patentbrev ut­

färdas. Patentmyndigheten skall ock göra anteckning rörande patentet i ett

för sådant ändamål upprättat register och införa kungörelse därom i all­

männa tidningarna ävensom på lämpligt sätt genom tryck offentliggöra be­

skrivningen jämte erforderliga bilagor i huvudsakliga delar.

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

Har kungjord patentansökan blivit slutligt behandlad genom beslut, som

vunnit laga kraft, utan att patent meddelats, skall kungörelse härom genom

patentmyndighetens försorg införas i allmänna tidningarna.

8

§.

Då genom beslut av patentmyndigheten, vilket ej givits å patentmyndig­

hetens besvärsavdelning, patentansökning förklarats förfallen eller avslagits

eller trots framställd invändning bifallits, skall underrättelse om beslutet med

skälen därför på sätt i 5 § sägs skriftligen delgivas sökanden ävensom den,

som i behörig ordning gjort invändning.

Den av dem, som är missnöjd med beslutet, äger att vid talans förlust

inom två månader från beslutets dag hos patentmyndighetens besvärsavdel­

ning anföra besvär. Vid besvären foge klaganden en avgift (besvärsavgift)

av sjuttiofem kronor, vid äventyr, om avgiften icke erlagts före nämnda tids

utgång, att besvären icke upptagas till prövning.

Patentmyndighetens besvärsavdelning skall bestå av patentmyndighetens

chef såsom ordförande, minst tre av Konungen utsedda tekniskt kunniga le­

damöter samt en av Konungen inom patentmyndigheten utsedd rättskunnig

ledamot. Såsom ersättare för ordföranden skall, på sätt Konungen bestämmer,

tjänstgöra en av ledamöterna. Besvärsavdelningen är beslutför, när förutom

ordföranden eller dennes ersättare minst två av de tekniskt kunniga leda­

möterna äro tillstädes; i handläggning och avgörande av ärende, vars be­

skaffenhet sådant påfordrar, skall dock den rättskunnige ledamoten deltaga.

Såsom besvärsavdelningens beslut gälle den mening, varom flertalet för­

enar sig, eller vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden. Be­

svärsavdelningen åge att till utredning i ärende, som ankommer på dess

prövning, låta vid allmän domstol höra vittnen. Närmare bestämmelser om

besvärsavdelningens verksamhet meddelar Konungen.

Angående underrättelse om besvärsavdelningens slutliga beslut rörande

patentansökning gälle vad i första stycket sägs.

Över sådant beslut åge sökanden, örn han är missnöjd med beslutet, att

vid talans förlust inom två månader från beslutets dag hos Konungen anföra

besvär.

11

§•

Förutom de----------- trehundra kronor.

Avgiften, som må i betalt brev insändas, skall för varje patentår erläggas

före det årets början; dock må avgiften för patentår, som börjat innan pa­

tent meddelats genom lagakraftägande beslut, erläggas före ingången av det

patentår, som börjar näst därefter.

Innehaves patent av uppfinnaren och göi denne, innan skyldighet att er­

lägga någon årsavgift inträtt, framställning om uppskov med sådan avgift,

må patentmyndigheten, där det finnes förenat med stor svårighet för honom

att erlägga avgiften, medgiva uppskov därmed högst intill ingången av det

patentår, som börjar näst efter två år från det patent blivit genom lagakraft-

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 176.

ning, till patenthavaren avstå alster, med avseende å vilka sådant intrång

föreligger, såvitt ej annat föranledes av vad i 21 § stadgas.

Om patenthavaren det yrkar, må domstolen ock förordna, att med appara­

ter, redskap och andra anordningar, vilka äro användbara uteslutande för

ändamål, som innebär patentintrång, skall så förfaras, att dylikt missbruk

därav ej kan äga rum.

Vad i första och andra styckena stadgas gäde dock endast föremål, vilka

finnas i den skyldiges besittning eller över vilka han eljest förfogar.

4 mom. Den, som uppsåtligen begår patentintrång, straffes med dagsböter

eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, fängelse. Böter till­

falla kronan.

5 mom. Finnes i mål angående patentintrång, att patentet bör anses ogillt,

inträder ej påföljd, som ovan sägs.

6 mom. Patenthavare äger, där ovisshet råder och den länder honom till

förfång, föra talan örn fastställelse, huruvida han på grund av patent åtnjuter

skydd gentemot annan, utan att göra påföljd gällande.

Den, som utnyttjar eller avser att utnyttja uppfinning, äger, under ena­

handa villkor, föra talan mot patenthavare örn fastställelse, huruvida hinder

däremot föreligger på grund av visst patent.

20

§.

Sedan ansökan örn patent och därtill hörande handlingar, efter det an­

sökningen kungjorts enligt 7 §, blivit hos patentmyndigheten tillgängliga för

en var, skall vad i 19 § 1, 2, 3 och 5 mom. stadgas om patentintrång äga

motsvarande tillämpning, såvitt patent sedennera meddelas.

Har den, som sökt patent, medgivit, att ansökningshandlingarna skola hos

patentmyndigheten hållas tillgängliga för en var jämväl innan ansökningen

kungjorts enligt 7 §, skall patentmyndigheten i allmänna tidningarna införa

meddelande därom; och skall därefter vad i första stycket stadgas gälla mot

den, som genom sökandens försorg erhållit del av ansökningen jämte beskriv­

ning och erforderliga ritningar samt underrättats om nämnda medgivande.

Ersättning med anledning av utnyttjande innan ansökningen kungjorts enligt

7 § skall dock ej utgå i vidare mån än som följer av 19 § 2 mom. andra

stycket.

Talan må i fall, som i denna paragraf avses, ej väckas förrän patent med­

delats genom lagakraftägande beslut. Ändå att tid, som i 19 § 2 mom. tredje

stycket stadgas, gått till ända, vare rätt till ersättning bevarad, om talan

anhängiggöres inom ett år från det beslutet vann laga kraft.

21

§.

Vill ej patenthavaren lösa alster, som i 19 § 3 mom. första stycket avses,

må den, som begått intrånget, på därom framställt yrkande berättigas att mot

skälig ersättning förfoga över alstren under patentets skyddstid eller viss del

därav.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

Vad i 2 § nya lagen stadgas skall ej gälla, där ansökningen inkommit före

den 1 juli 1944.

Föreskrifterna i 7 § första och andra styckena nya lagen skola ej tilläm­

pas, där ansökningen kungjorts före lagens ikraftträdande.

Bestämmelserna i 7 § sista stycket och 8 § nya lagen skola ej gälla, om

beslut, som där avses, meddelats före lagens ikraftträdande.

Vad i 19 § 1, 2, 4 och 5 mom. samt 20 § nya lagen stadgas skall ej gälla

med avseende å intrång, som ägt rum före lagens ikraftträdande.

Talan om ersättning med anledning av intrång, som ägt rum före nya

lagens ikraftträdande, skall väckas inom tre år därefter eller, örn patent-

havaren först efter lagens ikraftträdande fått vetskap örn intrånget och den

därför ansvarige, inom tre år från det han fått sådan vetskap. Försummas det,

vare rätten till ersättning förlorad.

Å patentmål, som anhängiggjorts före nya lagens ikraftträdande, skall 23 §

1 mom. ej äga tillämpning, utom såvitt angår mål, som i 15 § avses. Stad­

gandet i 23 § 2 mom. skall gälla allenast domar och utslag, som meddelas efter

nya lagens ikraftträdande.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 176-

derrättelse därom till sökanden på sätt i 5 § sägs, i allmänna tidningarna in­

föra kungörelse om ansökningen med uppgift å dess huvudsakliga innehåll.

Sedan sådan kungörelse utfärdats, skola samtliga till ansökningsakten hö­

rande handlingar hållas tillgängliga hos patentmgndigheten för en var, som

önskar därav taga kännedom, i den mån ej patentmgndigheten beträffande-

viss handling med hänsyn till föreliggande särskilda skäl annorlunda för­

ordnar.

Även örn dylik kungörelse icke utfärdats, skola de till ansökningsakten hö­

rande handlingarna med i nästföregående stycke angivet undantag vara till­

gängliga för den, som av sökanden särskilt underrättats örn ansökningen och

dess innehåll.

Under två månader efter kungörandet stånde en var, som äger föra talan

i rättegång, öppet att till patentmyndigheten ingiva eller i betalt brev insända

skriftlig invändning mot patentansökningen. Invändning, som framställes

annorledes än nu är sagt, anses icke vara gjord i behörig ordning. Mot be­

slut, varigenom invändning förklarats icke vara gjord i behörig ordning, må

talan ej föras.

Före utgången av den i fjärde stycket nämnda tid skall sökanden till pa­

tentmyndigheten inbetala en avgift (utfärdningsavgift) av femtio kronor även­

som till stämpel å patentbrevet tio kronor. Dock må dessa avgifter, den

förra förhöjd med tjugufem kronor, erläggas inom två månader därefter.

Fullgöres icke vad sålunda föreskrivits och har ej befrielse från avgiftsskyl-

digheten erhållits i enlighet med vad nedan sägs, skall ansökningen såsom

återtagen avföras. I händelse patent ej varder meddelat, återbetalas vad i

utfärdnings- och stämpelavgifter må hava erlagts.

Sökes patent av uppfinnaren och är dennes ekonomiska ställning sådan,

att han icke utan stor olägenhet kan erlägga utfärdnings- och stämpelavgif­

terna, må patentmyndigheten, därest framställning härom inkommer inom

två månader från kungörandet, meddela honom befrielse från skyldigheten

härtill. Sådan framställning skall avgöras inom en månad från det den in­

kommit, och underrättelse örn beslutet skall utan dröjsmål lämnas sökanden

på sätt i 5 § sägs.

Sedan tiden för framställande av invändning tilländagått samt de stad­

gade avgifterna erlagts eller den medgivna längsta tiden härför utgått eller

befrielse från avgiftsskyldigheten erhållits, företage patentmyndigheten ären­

det till avgörande.

Möter ej hinder mot bifall till ansökningen, varde, under förbehåll av den

i 18 § omförmälda klanderrätt, patent meddelat. Då lagakraftågande beslut

härom föreligger, skall genom patentmyndighetens försorg rörande patentet

anteckning göras i ett för sådant ändamål upprättat register och kungörelse

införas i allmänna tidningarna samt beskrivningen jämte erforderliga bila­

gor i huvudsakliga delar på lämpligt sätt genom tryck offentliggöras, varjäm­

te patentbrev skall utfärdas.

året tvåhundrafemtio kronor samt av det sextonde och sjuttonde året tre­

hundra kronor.

Avgiften, som må i betalt brev insändas, skall för varje patentår erläggas

före det årets början. Såvitt gäller patentår, som börjat innan lagakraft-

ågande beslut om patents meddelande föreligger, skall avgift erläggas före

ingången av det patent år, som börjar näst därefter.

Innehaves patent av uppfinnaren och är dennes ekonomiska ställning så­

dan, att han icke utan stor olägenhet kan fullgöra vad honom sålunda åligger,

må patentmgndigheten, därest framställning härom inkommer inom tid, var­

om i nästföregående stycke sägs, medgiva honom uppskov med erläggande av

årsavgift högst intill ingången av det patentår, som börjar näst efter två dr

från det patentet blivit genom lagabro/tåg ande beslut meddelat. Sådan fram­

ställning skall avgöras inom en månad från det den inkommit, och under­

rättelse örn beslutet skall utan dröjsmål lämnas sökanden på sätt i 5 § sågs.

Årsavgift må, förhöjd med en femtedel, erläggas inom de tre första må­

naderna efter utgången av den tid, inom vilken avgiften enligt vad ovan sagts

skall gäldas, och, förhöjd med ytterligare en femtedel, dock minst tjugufem

kronor, inom därpå följande tid av tre månader.

Fullgöres ej inbetalning av den förhöjda avgiften inom sistnämnda tid, vare

det erhållna patentet förfallet från och med ingången av det första patentår,

för vilket stadgad avgift ej erlagts.

Patenthavare vare ej pliktig att utöver nämnda avgifter vidkännas kostnad

för kungörelser om patentet eller för beskrivningens offentliggörande.

19 §.

(Denna paragraf har helt ny lydelse, jfr 22 och 23 §§ i nuvarande patent-

förordning.)

1 mom. Till patentintrång gör sig den skyldig, som utom i de fall, då det

enligt denna förordning är särskilt medgivet, utan patenthavarens lov inom

riket yrkesmässigt utnyttjar patenterad uppfinning genom att använda

patentskyddat förfarande eller tillverka, införa, använda, saluhålla, överlåta

eller upplåta patentskyddat alster eller alster, som framställts enligt patent­

skyddat förfarande.

Såsom patentintrång anses även när någon sålunda utnyttjar uppfinning,

som senare skyddas genom patent, därest utnyttjandet sker

a) sedan ansökning om patent därå kungjorts enligt 7 § första stycket,

eller

b) före sådant kungörande men sedan han av sökanden särskilt under­

rättats om att dylik ansökning föreligger och om dess innehåll eller eljest

erhållit vetskap därom.

2 mom. Den, som begått patentintrång, må av domstol, i den mån ej med­

givande lämnas enligt 7 mom. eller 20 §, förbjudas att fortsätta eller upprepa

ifrågavarande handling samt vare, örn domstolen anser skäl därtill före­

ligga, pliktig att intill beloppet av den vinst, som för honom uppstått genom

intrånget, utgiva ersättning för uppkommen skada.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

127

Har intrång, varom i 1 mom. första stycket eller andra stycket a) sägs,

begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet, vare den skyldige dock pliktig att ut­

giva ersättning för all uppkommen skada. Föreligger endast ringa oaktsamhet,

må domstolen jämka ersättningen efter ty skäligt prövas.

Genom patentintrång skall, om annat ej visas, anses hava uppkommit ska­

da, motsvarande skälig avgift för sådant utnyttjande av uppfinningen.

Avser patent visst förfarande att tillverka ett vid ansökningens ingivande

nytt ämne, skall sådant ämne, därest annat icke visas, vid talan enligt detta

moment anses hava tillverkats enligt nämnda förfarande.

Talan om ersättning skall väckas inom tre år från det patenthavaren fått

vetskap om intrånget och den för detta ansvarige och senast inom fem år

från det intrånget begicks, dock att tiden för väckande av sådan talan icke

i något fall utgår tidigare än ett år efter det att patent blivit genom laga-

kraftägande beslut meddelat. Väckes ej talan inom nu stadgad tid, vare

rätten till ersättning förlorad.

3 mom. Den, som uppsåtligen begår patentintrång, varom i 1 mom. första

stycket förmäles, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro

synnerligen försvårande, med fängelse.

A mom. Vid bifall till talan i anledning av patentintrång skall domstolen

på yrkande av käranden förordna, att alster, som omfattats av denna talan

och över vilka svaranden fortfarande äger förfoga, skola mot ersättning för

värdet övertagas av käranden.

På yrkande av käranden skall domstolen, om skäl därtill anses föreligga,

jämväl kunna förordna, att med apparater, redskap och andra anordningar,

vilka uteslutande äro användbara för patentintrånget, skall så förfaras, att

missbruk därmed ej kan ske.

Vad ovan i detta moment är stadgat skall ej äga tillämpning, i den mån

medgivande enligt 20 § lämnas.

5 mom. Ej må annan än patenthavaren föra talan i anledning av patent­

intrång. Sådan talan må icke väckas, förrän patent meddelats genom laga-

kraftägande beslut.

6 mom. Vill den, mot vilken talan föres i anledning av patentintrång, göra

gällande, att patentet bör anses ogild, skall domstolen, om ej särskilda skäl

däremot äro, förelägga honom att inom viss tid väcka talan härom mot

patenthavaren. Finnes sådan talan lagligen grundad, vare den för intrång

tilltalade fri från påföljd.

7 mom. Om vid bifall till talan i anledning av patentintrång stadgandet i

4 mom. första stycket ej vinner tillämpning, åge domstolen, örn skäl därtill

anses föreligga, på yrkande av svaranden förordna, att denne, efter erläggan­

de av ersättning enligt 2 mom. och i förekommande fall viss ersättning där­

utöver, må utan hinder av patentet under hela eller en del av den återstående

skyddstiden förfoga över alster, som avses i förstnämnda stadgande.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

20

§.

(Denna paragraf har helt ny lydelse.)

På talan mot patenthavaren av den, som här i riket börjat utnyttja upp­

finning utan att äga och ej heller skäligen må anses hava kunnat förskaffa

sig kännedom örn huruvida patentskydd därå blivit beviljat eller sökt, må

domstol, om synnerliga skäl därtill anses föreligga, medgiva honom att mot

skälig ersättning till patenthavaren utan hinder av patentet under hela eller

en del av den återstående skyddstiden fortsätta det utnyttjande, som ägt rum

under ovan angivna förhållanden, med bibehållande av dettas allmänna art.

21

§.

(Denna paragraf har helt ny lydelse.)

Föreligger ovisshet, huruvida utnyttjande, som någon igångsatt eller avser

att igångsätta, är skyddat enligt annans meddelade och fortfarande bestå­

ende patent, må den förstnämnde vid domstol föra talan mot patenthavaren

örn fastställelse av att så icke är förhållandet.

22

§.

(Denna paragraf har helt ny lydelse.)

Den, som å vara eller dess emballage eller annorledes lämnar meddelande,

som lätt kan framkalla den uppfattningen, att visst patentskydd åtnjutes eller

är sökt här i riket, vare skyldig att på anfordran lämna en var, som kan an­

ses hava ett berättigat intresse att erhålla kännedom därom, fullständig upp­

lysning om nummer å patent eller patentansökning, varpå meddelandet grun­

das, med angivande av ansökningens innehåll, därest meddelandet avser an­

sökning, vars akt icke är tillgänglig för allmänheten. Lämnas ej sådan upplys­

ning inom skälig tid efter anfordran, vare den skyldige pliktig att ersätta

skada, som kan anses vållad av därigenom uppkommen ovisshet.

Är meddelande eller upplysning, varom i första stycket sägs, av sådan

beskaffenhet, att därav lätt kan framkallas oriktig uppfattning örn förefint­

ligheten av eller utsikterna för visst patentskydd här i riket, vare den, som

uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnat meddelandet eller upplysningen, skyl­

dig att ersätta uppkommen skada. Har han handlat uppsåtligen, straffes där­

jämte med dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvåran­

de, med fängelse i högst sex månader, så framt ej strängare straff inträder

enligt annat lagrum.

23 §.

(Denna paragraf har helt ny lydelse.)

Den, som enligt 7 § tredje stycket eller 22 § erhåller vetskap örn patent­

ansökning, vilken enligt denna förordning ej är tillgänglig för allmänheten,

må ej i oträngt mål yppa något därom. Bryter någon uppsåtligen eller av

oaktsamhet häremot, vare han skyldig att ersätta uppkommen skada.

Kungl. Majlis proposition nr 176.

129

23 a §.

(Denna paragraf är ny.)

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

23 b §.

(Denna paragraf är ny; jfr 19—21 §§ i nuvarande patentförordning.)

1 mom. Rätt domstol i mål, varom i denna förordning sägs, vare Stock­

holms rådhusrätt.

När rådhusrätten handlägger sådant mål, skola, utom domfört antal av-

rättens ledamöter, tre i tekniska förhållanden kunniga personer hava säte

och stämma i rätten.

Konungen utser för en tid av tre år dels två sådana ledamöter att tjänst­

göra i alla förekommande dylika mål samt för var och en av dem två supp­

leanter, dels ock minst åtta personer, av vilka rätten för varje förekommande

mål med hänsyn till önskvärd teknisk sakkunskap och övriga föreliggande

förhållanden förordnar en att tjänstgöra. Uppkommer under den angivna ti­

den behov av ny ledamot eller suppleant, har rätten att göra anmälan här­

om, och Konungen utser då sådan för den återstående tiden.

Föres talan endast enligt 22 eller 23 §, åge rätten förordna, att särskilda

ledamöter icke skola deltaga i handläggningen.

De särskilda ledamöterna åtnjuta ersättning av statsmedel efter grunder,

som Konungen bestämmer.

2 mom. Dom eller utslag i mål enligt 15—21 §§ skall genom domstolens

försorg insändas till patentmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den............. ......................., med undantag dock i de

hänseenden, varom nedan förmäles:

Nuvarande lydelse av 4 § 1 mom. första stycket skall tillämpas i fråga örn

patentansökning, som inkommit till patentmyndigheten före lagens ikraft­

trädande.

I stället för de nya bestämmelserna i 7 § andra och fjärde styckena samt

8 § sjätte stycket skall vad nu i motsvarande hänseenden är stadgat äga till-

lämpning, såvitt fråga är örn patentansökning, som kungjorts före lagens

ikraftträdande. Bestämmelsen i 7 § tredje stycket skall icke äga tillämp­

ning, så framt underrättelse, varom där förmäles, lämnats innan lagen trätt

i kraft.

8 § tredje stycket skall icke äga tillämpning å patentansökning, som i en­

lighet med nu gällande bestämmelser underställts prövning av patentmyndig­

hetens besvärsavdelning, och 8 § sjunde stycket skall icke gälla patentan­

sökning, som före lagens ikraftträdande avgjorts genom lagakraftägande be­

slut.

I stället för bestämmelserna i 11 § femte stycket skall vad nu i motsvaran­

de hänseende gäller äga tillämpning i fråga örn patent, som förfallit före la­

gens ikraftträdande.

Bihang till riksdagens protokoll 194t. 1 sami. Nr 170.

9

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

Såvitt angår utnyttjande av uppfinning, vilket ägt rum före lagens ikraft­

trädande, skall i stället för bestämmelserna i 19 § 1—4 mom. gälla vad nu är

stadgat örn patentintrång.

Stadgandena i 22 och 23 §§ skola icke äga tillämpning, när gärning, varom

där förmäles, begåtts före lagens ikraftträdande.

Å patentmål, som anhängiggjorts före lagens ikraftträdande, skola 19 §

7 mom. och 20 § icke äga tillämpning och i stället för bestämmelserna i 19 §

6 mom. och 23 b § gälla vad i motsvarande hänseenden nu är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 176.

131

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 2 mars

1944

.

Närvarande:

*

justitieråden A^lsén,

L^ind,

regeringsrådet E^klund,

justitierådet E^ricsson.

Enligt lagrådet den 1 februari 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i stats­

rådet den 14 januari 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlå­

tande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändring i förordningen den 16 maj 1884

(nr 25) angående patent.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av byråchefen Å. C. von Zweigbergk.

Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda le­

damöter.

¹ §•

Lagrådet:

Uttrycket i förevarande paragraf »industriell verksamhet» måste anses

vara mindre tillfredsställande. Såsom patentutredningen framhållit, tolkas i

praxis — i överensstämmelse med innehållet i gällande Pariskonvention

— begreppet industriell i den nuvarande bestämningen »industriella alster»

så vidsträckt att därunder anses falla ej endast industri i egentlig mening

utan även andra näringsgrenar. Emellertid har det icke funnits låta sig göra att

nu, utan en allmännare översyn av undantagen från patenterbarheten i 2 §,

föreslå en så vid utsträckning av det patenterbara området som skulle följa

av patentutredningens förslag, vari användes, i stället för industriell verksam­

het, bestämningen »näringsverksamhet». Vid sådant förhållande och då nå­

gon annan lämpligare avgränsning icke synes stå att finna, anser sig lag­

rådet, som utgår från att åt begreppet industriell i den nya bestämningen i

varje fall icke kommer att givas en snävare tolkning än för närvarande, böra

lämna paragrafen utan anmärkning.

7 och 8 §§.

Regeringsrådet Eklund med instämmande av justitieråden Lind och

Ericsson:

I likhet med departementschefen anser jag att patentansökningsakten, så­

som föreslagits i 7 § första stycket, i regel bör vara tillgänglig för allmänhe­

ten sedan ansökningen kungjorts. Någon erinran synes ej heller vara att

göra mot remissförslagets ståndpunkt att undantag från offentligheten

skall få medgivas blott beträffande handling, som angår uppfinning å vilken

patent ej sökes i ärendet, och att sådant undantag må beslutas allenast när

patentmyndigheten finner särskilda skäl därtill föreligga.

Enligt patentutredningens förslag ha hithörande bestämmelser i 7 § andra

stycket avseende endast å handlingar som höra till »ansökningsakten», d. v. s.

handlingar som i ärendet åberopats hos patentmyndigheten. Beträffande

handlingar som i besvärsärende ingivits till Kungl. Maj:t har särskilt stad­

gande upptagits i 8 § sjätte stycket, och enligt detta skola ifrågavarande

besvärshandlingar, därest ansökningen kungjorts, städse vara offentliga.

Från vad sålunda förordats avviker remissförslaget i så måtto att däri

saknas motsvarighet till sistnämnda stadgande men att i stället åt bestäm­

melserna i 7 § första stycket givits en vidare formulering i syfte att därunder

skola inbegripas även besvärshandlingar. Dessa komma härigenom jämväl

att omfattas av undantagsregeln i sistnämnda lagrum.

Därest såsom med remissförslaget sålunda lärer vara avsett även besvärs­

handlingar under vissa förutsättningar skola kunna undantagas från offent­

ligheten, torde det vara erforderligt att särskild bestämmelse meddelas örn

den myndighet å vilken det skall ankomma att meddela beslut härom. Med

»patentmyndigheten» synes svårligen, såsom får antagas vara avsett, kun­

na förstås besvärsmyndigheten, d. v. s. regeringsrätten. Emellertid torde ut­

sträckningen av undantagsregelns tillämpningsområde knappast vara av

omständigheterna påkallad. Patentutredningens förslag på denna punkt båt­

icke heller i de avgivna yttrandena ur de synpunkter varom nu är fråga rönt

någon gensaga. Dessutom må erinras att 7 § överhuvud endast reglerar för­

farandet hos patentmyndigheten och att det förty, rent lagtekniskt sett, knap­

past kan anses tillfredsställande att där meddela stadganden i avseende å

handlingar som ingivas till överordnad myndighet. På grund av det anförda

förordar jag att i nu förevarande avseende en återgång sker till vad patent­

utredningen föreslagit.

Justitierådet Alsén:

Jag är ense med lagrådets övriga ledamöter om behovet, i förekommande

fall, av föreskrift om den myndighet å vilken det skall ankomma att med­

dela beslut örn undantagande från offentligheten såvitt avser till Kungl. Majit i

besvärsärende ingivna handlingar, men har stannat i tvekan om lämpligheten

att, på sätt nämnda ledamöter förorda, låta regeln om dessa handlingars

offentlighet vara ovillkorlig. Försiktigheten synes mig närmast bjuda att

viss möjlighet till undantagande hålles öppen jämväl beträffande ifrågava-

132

Kungl. Maj:ts proposition nr

176.