9

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Förslag lill

Lag

om semester.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å arbetstagare i allmän eller enskild tjänst

med undantag av sådana arbetstagare hos staten, för vilka gälla särskilda

föreskrifter rörande semester. Från lagens tillämpning är ock undantagen

arbetstagare, som är medlem av arbetsgivarens familj eller som avlönas

uteslutande genom andel i vinst.

2 §•

Har mellan arbetsgivare och arbetstagare träffats avtal, som innefattar

avstående från rätt till semester eller i något avseende mindre förmåner

för arbetstagaren än vad i denna lag stadgas, vare avtalet i sådan del ogillt,

med mindre annat i lagen angives.

Därest arbetstagare enligt avtal med arbetsgivaren äger rätt till längre

semester än som föreskrives i 7 §, skola övriga bestämmelser i denna lag,

i de avseenden ej annat överenskommits, gälla jämväl beträffande den över­

skjutande delen av semestern.

3

§•

Arbetstagare äger på grund av det arbete, som han under ett kalenderår

(kvalifikationsår) utfört för arbetsgivarens räkning, rätt att av denne erhålla

semester. Såsom kvalifikationsår må, såframt överenskommelse därom träf­

fas, gälla annan period av samma längd.

Semestern skall utgå under året näst efter kvalifikationsåret; dock må

efter överenskommelse semestern, helt eller delvis, åtnjutas tidigare.

Under semester skall lön utgå.

4 §•

Arbetstagare, som utför arbetet i sitt hem eller eljest under sådana för­

hållanden att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över ar­

betets anordnande, är icke berättigad till semester utan äger i stället uppbära

särskild semesterlön.

än söndag och infaller dylik ledighetsdag under semestern, skall den dagen

inräknas i semestern.

Vad i andra stycket första punkten sägs med avseende å söndag skall äga

motsvarande tillämpning å sådan helgdag, som enligt första stycket icke

skall inräknas i semestern.

9 §•

övergår arbetstagare till annan anställning hos samma arbetsgivare och

är i den anställningen löpande kalenderår kvalifikationsår, må semestern,

med inräknande av de semesterdagar till vilka arbetstagaren förvärvat rätt

i den tidigare anställningen, utgå med högst det antal dagar, vartill i den

nya anställningen semester beräknas för helt år.

10 §.

Där för arbetstagare i någon yrkesgrupp med hänsyn till anställningens

art eller varaktighet, anställningsort, levnadsålder eller andra sådana om­

ständigheter längre semester i allmänhet utgår än som föreskrives i 7 §,

skall dylik sedvänja i fråga örn semesterns längd lända till efterrättelse för

arbetstagarna i yrkesgruppen.

11

§•

Utgår i fall som avses i 2 § andra stycket eller 10 § längre semester än

som föreskrives i 7 §, skall en tolvtedel av semestern anses belöpa å varje

kalendermånad av kvalifikationsåret. Uppstår vid beräkningen av semesterns

längd brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast högre antal dagar.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Semesterns förläggning.

12

§.

Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå. Därvid skall iakt­

tagas, att semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskom­

melse om annan ordning träffas med arbetstagaren. Semestern bör, örn ar­

betstagaren icke annat begär, såvitt möjligt förläggas till sommartid.

Vad sålunda föreskrivits om att semestern skall utgå i ett sammanhang

skall, i vad avser semestertid utöver sex dagar, icke gälla beträffande arbets­

tagare vid jordbruket jämte därtill hörande binäringar och trädgårdsskötseln

samt beträffande hembiträde i lanthushåll.

Semestern må icke utan arbetstagarens medgivande förläggas till sådan

tid för hans bortovaro från arbetet, som enligt 7 § andra stycket b)—d) och

tredje stycket skall jämställas med tid å vilken arbete utförts.

Semester för arbetstagare å fartyg må icke utan arbetstagarens medgivande

utgå annat än i svensk hamn.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

16 §.

Arbetstagare mister rätten till lön under semestern, om han under någon

del av denna utför avlönat arbete inom sitt yrke. Utan sådan påföljd äger

dock arbetstagare i anställning, som innehaves jämsides med den vari semes­

tern åtnjutes, utföra arbete som ej går utöver det vanliga.

Semesterlön för vissa arbetstagare.

17

§•

Arbetstagare, som avses i 4 §, är berättigad till särskild semesterlön för

varje sådant kalenderkvartal av kvalifikationsåret, varunder hans arbets­

inkomst hos arbetsgivaren uppgår till belopp, motsvarande minst sexton

gånger den genomsnittliga dagsförtjänsten å orten för arbete av den art,

varom fråga är, under en arbetstid av åtta timmar. Börjar kvalifikationsåret

vid annan tidpunkt än kvartalsskifte, skall beräkningen grunda sig å envar

av de perioder örn tre månader som, räknade från början av kvalifikations­

året, falla inom detta.

Bestämmelserna i 14 § sista stycket skola äga motsvarande tillämpning vid

fastställande av den genomsnittliga dagsförtjänsten å orten.

18 §.

Semesterlönen för arbetstagare, som avses i 4 §, utgör fyra procent av

arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under de ka­

lenderkvartal eller däremot enligt 17 § svarande perioder av kvalifikations­

året, för vilka rätt till semesterlön föreligger. Beträffande arbetstagare, var­

om här är fråga, skall vad i 14 § tredje stycket och 15 § är stadgat äga mot­

svarande tillämpning.

Semesterlönen skall utbetalas till arbetstagaren senast den 30 juni näst

efter kvalifikationsårets utgång eller, därest kvalifikationsåret utlöper efter

den 30 april, senast två månader efter dess utgång.

19 §.

Har arbetstagare under viss kalendermånad för arbetsgivarens räkning ut­

fört, förutom arbete som avses i 4 §, jämväl annat arbete utan att detta berät­

tigar honom till semester enligt 7 §, skall jämväl sistnämnda arbete anses

vara utfört under förhållanden, som avses i 4 §, och arbetstagaren förty

under den i 17 § angivna förutsättningen vara berättigad till semesterlön för

arbetet i dess helhet enligt bestämmelserna i 18 §. Vid bestämmande huru­

vida arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst uppgår till belopp, som

medför rätt till semesterlön, skall den genomsnittliga dagsförtjänsten å orten

för det i 4 § avsedda arbete, varom fråga är, vara avgörande även för det

andra arbetet.

Har arbetstagare under viss kalendermånad för arbetsgivarens räkning

utfört, förutom arbete för vilket semesterrätt för honom föreligger enligt 7 §,

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

industritjänstemannaförbundet ingenjören H. Adamsson, dåvarande leda­

moten av riksdagens andra kammare A. F. Jansson i Hällefors, direktörs-

assistenten j svenska arbetsgivareföreningen C. G. A. Ödholm, landsorganisa­

tionens i Sverige jurist advokaten K. O. A. Sölvén och verkställande direk­

tören i föreningen skogsarbeten jägmästaren R. Wikander. Utredningen an­

tog benämningen 1942 års semesterkommitté. Sedan Hagander utnämnts

till juslitieråd och i anledning därav den 19 oktober 1943 entledigats från

uppdraget såsom ledamot av och ordförande i kommittén, förordnade departe­

mentschefen sistnämnda dag häradshövdingen O. G. G. Hesselgren att i

Hagander* ställe vara ledamot av och ordförande i kommittén. Denna av­

lämnade den 30 november 1944 ett betänkande (statens off. utredn. 1944: 59)

med förslag till dels lag örn semester, dels ock kungörelse om anlitande av

postgirorörelsen vid gäldande av semesterersättning. Lagförslaget torde få

såsom bilaga (Bilaga A) fogas till statsrådsprotokollet för denna dag.

över betänkandet ha till följd av remiss yttranden avgivits av socialsty­

relsen, kommerskollegium, lantbruksstyrelsen, statskontoret, arbetsrådet,

generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyreslen, domänstyrelsen, ar­

betsdomstolens ordförande, statens arbetsmarknadskommission, försvarets

avtalsnämnd, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Jönkö­

pings, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län,

svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskom­

munernas förbund, svenska städernas förhandlingsorganisation, svenska

arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivareföreningen. Sveriges skogs­

ägareförbund, föreningen skogsarbeten, Värmlands och västra Bergslagens

skogsarbetsgivareförening, handelns arbetsgivareorganisation, bankernas

förhandlingsorganisation, försäkringsbolagens förhandlingsorganisation,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges fastighetsägares arbetsgivareförbund,

Sveriges redareförening, Sveriges trafikbilägares riksorganisation, koopera­

tiva förbundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, riksförbundet

landsbygdens folk, landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens central­

organisation, föreningen Sveriges aktiva handelsresande, svensk sjukskö-

terskeförening, Sveriges läkarförbund, svenska sjukhusförvaltningens tjänste­

mannaförbund och hembiträdesföreningarnas centralkommitté.

Yttranden över betänkandet ha avgivits jämväl av Sveriges tandläkar­

förbund och Sveriges konditor-förening.

Kommerskollegium har vid sitt utlåtande fogat yttranden av .samtliga

handelskamrer, med undantag av Gotlands handelskammare, ävensom av

Sveriges industriförbund, järnkontoret, Sveriges hantverks- och småindustri­

organisation, Sveriges redareförening, Sveriges segelfartygsförening, skär­

gårds- och mälarflottornas rederiförening, kanalflottans rederiförening,

Sveriges fartygsbefälsförening, svenska maskinbefälsförbundet, svenska

stewartsföreningen samt svenska sjöfolksförbundet.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

givaren att vaka över arbetets anordnande. Dylik arbetstagare — s. k.

okontrollerad arbetstagare — är icke berättigad till semester utan endast

till semesterlön. Semesterlön utgår — även i detta fall under förutsättning

att arbetstagarens anställning varat minst 180 dagar — såframt hans sam­

manlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under den senast förflutna kva­

lifikationstiden uppgår till belopp, minst motsvarande 108 gånger den

genomsnittliga dagförtjänsten å orten för arbete av den art, varom är fråga,

under en arbetstid av 8 timmar.

Arbetstagare, som lämnar sin anställning eller entledigas därifrån innan

han kommit i åtnjutande av honom enligt lagen tillkommande semester eller

semesterlön, är berättigad till ersättning därför. Sådan ersättning utbetalas

till arbetstagaren i samband med anställningens upphörande.

Semesterkommitténs förslag.

Kommittén har såsom sin huvuduppgift ansett undersökning av frågan

om en utvidgning av den i lag stadgade semesterrätten till att omfatta även

korttidsanställda arbetstagare, d. v. s. arbetstagare vilkas anställning är av

säsongmässig eller eljest kortvarig natur. Rörande förekomsten av

korttidsanställda arbetstagare samt deras arbetsför­

hållanden anför kommittén till en början följande.

Flertalet av de svenska arbetstagarna torde ha fortlöpande anställning

under hela året. Inom åtskilliga områden förekomma emellertid arbets­

tagare, som av en eller annan anledning icke arbeta i en sammanhängande

helårsanställning. Sådana arbetstagare kunna indelas i två huvudgrupper.

Till den ena gruppen höra de egentliga säsongarbetarna, d. v. s. arbets­

tagare, som äro sysselsatta hos företag med utpräglat säsongmässig drift och

vilka i regel endast under säsongerna ha fortlöpande anställning hos arbets­

givaren. Till den andra gruppen kunna räknas arbetstagare, vilkas syssel-

sättningsförhållanden äro sådana, att de över huvud icke ha någon samman­

hängande anställning. Även om det ofta förekommer, att dessa arbetstagare

under jämförelsevis långa tidsperioder utföra arbete för samma arbetsgivares

räkning, anställas de dock för någon eller några dagar och ha rättsligt sett

sin frihet att, när de så önska, övergå till annan arbetsgivare. Arbetstagare

med dylikt intermittent arbete förekomma bland annat inom transport-

arbetarfacket, särskilt vid stuveriarbete, samt inom hotell- och restaurang­

branschen.

Det må påpekas, att någon skarp gräns icke kan dragas mellan de två

nu berörda grupperna arbetstagare. I båda fallen föreligger otvivelaktigt

ett anställningsförhållande, ehuru det för den intermittente arbetstagaren är

av synnerligen kort varaktighet. När det gäller att avgöra, huru de grund­

läggande villkoren för semesterrätt böra bestämmas, är emellertid skillnaden

mellan de båda grupperna av betydelse.

I sitt betänkande och de därvid fogade bilagorna har kommittén förebragt

visst undersökningsmaterial rörande de korttidsanställda arbetstagarna. De

arbetstagargrupper, som blivit föremål för undersökning, äro främst skogs-

14

Kunell. Maj :ts proposition nr 273.

arbetaren — som i dylikt fall rätteligen borde bedömas såsom självständig

företagare — skulle erhålla semesterlön även för arbete som han ej själv

utfört. Svenska lantarbetareförbundet har framhållit, att förbundet gjort

arbetarna uppmärksamma på alt när familjemedlemmar hjälpte >huvud­

mannen» i betarbetet, detta borde så organiseras, att familjemedlemmarnas

arbete kunde särskiljas från huvudmannens arbete. Denna rekommendation

hade följts, varför några större friktioner i praktiken icke uppstått. Huru­

vida en dylik lösning — som från arbetsgivarsidan ansetts otillfredsställande

då den grundade sig allenast på ena partens icke kontrollerbara uppgift —-

är möjlig synes tvivelaktigt. Kommittén vill för övrigt framhålla, att en per­

son, som åtagit sig viss betskötsel, ej bör betraktas såsom självständig före­

tagare enbart av den anledningen att hans hustru och övriga familjemed­

lemmar hjälpa honom i arbetet. Det kan ej anses ligga något oriktigt däruti,

att familjen i sådant fall betraktas såsom en enhet och att huvudmannen —

givetvis under förutsättning att han själv deltager i arbetet — bör få räkna

sig semesterersättning till godo för det utförda arbetet i dess helhet. Kom­

mittén vill i detta sammanhang erinra om att förhållandena för hemarbe­

tarna mången gång torde vara analoga med betarbetarnas arbetsför­

hållanden.

De erfarenheter, vilka under de gångna åren vunnits beträffande den nu­

varande semesterlagens verkningar för de korttidsanställda arbetstagarna,

äro enligt kommitténs mening av den art, att frågan örn lagens konstruktion

i förevarande hänseende bör upptagas till förnyad prövning.

Kommittén har framhållit vissa allmänna synpunkter på se­

mesterlagstiftningens utformning beträffande korttids­

anställda. Härom uttalas bland annat:

Med semesterlagens karaktär av skyddslag torde det principiellt vara oför­

enligt att göra semesterrätten i det särskilda fallet beroende av annat än

arbetstagarens arbete. Villkor i avseende å den särskilda anställningens

längd eller arbetstagarens bundenhet till viss arbetsgivare kunna uppställas,

endast om semestern uppfattas såsom en anställningsförmån med karaktär

av vederlag eller premiering. Från skyddssynpunkt synes det icke möjligt

att motivera dylika villkor med att det skyddsbehov lagen vill tillgodose

endast föreligger, då arbetstagaren kan åberopa en längre tjänstetid i en och

samma anställning, men icke när hans arbetskraft under motsvarande lid

tagits i anspråk i flera anställningar, vilka var för sig äro av förhållandevis

kort varaktighet. Vid en dylik motivering tvingas man utgå från att de kort­

tidsanställda generellt skulle kunna avvara semester, eftersom de under tiden

mellan de särskilda anställningarna ägde möjlighet att rekreera sig. Bortsett

från att uppehåll mellan olika anställningar icke alltid förekomma, torde

emellertid motiveringen icke vara hållbar. Vid de typiska korttidsanställ­

ningarna ha mellanperioderna ofta karaktären av nödtvungna arbetslöshets­

perioder, under vilka arbetstagaren för sin försörjning är hänvisad till an­

tingen understöd eller tillfällighetsarbeten. Med hänsyn till de försörjnings­

svårigheter och den otrygghet, som i allmänhet kännetecknar mellanperio­

derna — i många fall upptagna med sökande efter nytt arbete, fullgörande

av anmälningsplikt för understöd o. s. v. — kunna dessa perioder icke anses

erbjuda arbetstagaren något tillfälle till en rekreation jämförlig med den

som semestern avser att bereda.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

heter, att kommittén icke velat föreslå en dylik ordning. Till närmare mo­

tivering av sitt ståndpunktstagande till frågan örn ett semesterkassesystem

anför kommittén — i anslutning till sin uttalade åsikt att det utförda arbetet

och ej anställningen såsom sådan borde vara avgörande för rätten till

semester -— bland annat följande.

Emellertid lär det icke annorledes än genom införandet av ett semester­

kassesystem vara möjligt att helt frånfalla kravet på någon tids fortlöpande

anställning och som villkor för semesterrätt blott fordra visst utfört arbete.

Vid semesterlagens tillkomst uttalades, att ett hela arbetsmarknaden om­

fattande semesterkassesystem måste betraktas såsom den gentemot alla ar­

betstagare mest rättvisa formen för ordnandet av semesterfrågan. Tanken på

ett dylikt system avvisades dock, bland annat på grund av den stora och

svårskötta tekniska apparat, som systemets införande skulle medföra. Enligt

kommitténs mening äro de skäl, som kunna åberopas mot ett i lag reglerat,

för arbetstagare av alla kategorier gällande semesterkassesystem, av sådan

art, att kommittén icke ansett sig kunna förorda en lösning efter denna linje.

En dylik total omläggning av den nuvarande semesterlagen synes enligt

kommitténs direktiv icke heller ha varit avsedd, i varje fall icke såframt en

framkomlig väg eljest stöde att finna. Uteslutet är emellertid icke, att ifråga­

varande spörsmål kan komma i ett annat läge genom införandet av en all­

män sjuk- eller arbetslöshetsförsäkring, som ålägger arbetsgivaren att regel­

bundet till något organ inbetala avgifter för varje hos honom anställd arbets­

tagare, eller en lagstiftning varigenom arbetsgivaren får skyldighet att vid

varje avlöningstillfälle i en eller annan ordning avsätta viss del av arbets­

tagarens lön till fullgörande av dennes skattskyldighet. Härtill har kommit­

tén dock icke funnit sig kunna taga hänsyn.

Ej heller anser sig kommittén kunna tillstyrka ett lagligt system med

semesterkassor allenast för vissa yrkesområden. En sådan lösning kunde

eljest synas ligga nära till hands, eftersom det just är för vissa arbetstagar-

grupper som den gällande lagen visat sig mindre väl avpassad. De skäl, som

föranledde 1936 års semestersakkunniga att icke i lag sammanföra olika

semestersystem, torde alltjämt äga giltighet. Svårigheterna att avgränsa de

olika yrkesgrupperna äro ansenliga. Vidare skulle ställandet av vissa yrken

i gynnsammare läge i fråga om den lagliga semesterrätten än andra yrken,

då korttidsanställda finnas inom så gott som alla yrkesområden, medföra

att lagstiftningen icke skulle präglas av den sociala rättvisa som måste

känneteckna en lagstiftning av ifrågavarande art. Att ett partiellt semester­

kassesystem ansetts möjligt utan att systemet begränsas till vissa yrkesom­

råden visar dock den finska semesterlagen. Enligt denna lag utgår i kort­

variga arbeten ersättning för hållande av semester, och denna ersättning

skall arbetsgivaren gälda medelst semestermärken, vilka inklistras i en för

arbetstagaren utfärdad semesterbok. Som kortvariga arbeten anses vissa

uppräknade arbeten, främst byggnads- och skogsarbeten. Även andra ar­

beten anses emellertid såsom kortvariga, då verksamheten vid vederbörande

företag i allmänhet en del av året är nedlagd eller så begränsad, att de ar­

betstagare, vilkas arbetsförhållanden ej fortgå sex månader i sänder, utgöra

flertalet av företagets hela arbetarstam. Genom sistnämnda bestämmelse in­

föres semesterkassesystemet för samtliga yrkesområden, men dess tillämp­

ning blir beroende av förhållandena vid det särskilda företaget. Enligt kom­

mitténs mening synes dock även denna metod att bestämma ett kassesystems

Kungl. Majlis proposition nr 273.

17

tillämplighet kunna ge upphov till tvistigheter och dessutom verka orättvist.

Kommittén har därför icke funnit en dylik metod böra komma under vidare

övervägande.

Vidare har kommittén ifrågasatt om man icke skulle kunna bibehålla den

nuvarande lagens semesterreglering i fråga om arbetstagare med längre fort­

löpande anställningstid samtidigt med att man införde en särreglering för

de korttidsanställda arbetstagarna, där semesterrätten grundades på principen

örn sammanläggning av arbetsdagar. Mot ett dylikt dubbelsystem hade

emellertid anförts så starka praktiska betänkligheter av olika organisationer

på arbetsmarknaden, vilka av kommittén berelts tillfälle att yttra sig an­

gående detta spörsmål, att kommittén — under framhållande att en semester­

lag måste vara överskådlig och lättillämplig — ej ansåge sig kunna förorda

en lösning efter denna linje.

Under sådana förhållanden har för kommittén aktualiserats frågan om

en förkortning av den sammanhängande anställningstid — av kommittén

kallad karenstid — som enligt gällande lag erfordras för uppkomst av se­

mesterrätt. Kommittén erinrar härvid, att 1936 års semestersakkunniga an-

sågo en karenstid av fyra månader lämplig ävensom att föredragande

departementschefen fann de sakkunnigas förslag i denna del i och för

sig väl avvägt. Kommittén framhåller emellertid, att en förkortning av

karenstiden till fyra månader (120 dagar) skulle få allenast ringa betydelse

för skogsarbetarna, enär enligt kommitténs undersökningar anställnings-

perioderna inom skogsbruket i allmänhet icke uppginge till 120 dagar i följd.

För att få någon verklig effekt skulle gränsen alltså behöva sättas betydligt

lägre. Enligt kommitténs åsikt kunde man dock icke enbart genom en väsent­

lig förkortning av karenstiden nå målet utan att komma i strid med den

rekreationstanke, på vilken lagstiftningen vilade. Därest även en kortvarig

anställning skulle berättiga till semester, måste arbetstagaren för alt komma

i åtnjutande av semester av tillräcklig längd sammanlägga semesterersätt­

ningar från olika anställningar. För den händelse arbetstagaren vid en

anställnings upphörande skulle få uppbära ett mindre kontant belopp i

semesterersättning, torde de uppburna semesterersättningarna i många fall

förbrukas för andra ändamål än rekreation och syftet med semesterersätt­

ningen alltså förfelas. Kommittén hade emellertid funnit en framkomlig

väg vara att genom anlitande av postgirorörelsen tillskapa en anordning,

varigenom i olika anställningar intjänad semesterersättning kunde hopsparas

för att på en gång hållas tillgänglig för arbetstagaren, när han .skulle hålla

.semester. Med en dylik anordning hade kommittén ansett sig kunna för­

korta karenstidens längd till 30 dagar.

Kommittén förordar i enlighet härmed, att den för förvärvande av

semesterrätt enligt gällande lag stadgade karenstiden om 180 dagar ned-

sättes till 30 dagar och alt arbetstagaren, liksom enligt gällande lag, vid

anställnings upphörande blir berättigad till semesterersättning men att denna

lutning till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 273.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

ersättning icke får utbetalas kontant till arbetstagaren utan skall av arbets­

givaren insättas å ett särskilt postgirokonto (semesterersättningskonto) för

att där för arbetstagarens räkning innestå, till dess han blir i tillfälle att

hålla semester.

Beträffande motiveringen för karenstidens bestämmande till 30 dagar

anför kommittén:

I och med att ökade garantier tillskapas för att semesterersättningen

kommer till användning för avsett ändamål, skulle teoretiskt sett kravet

på någon viss anställningsperiod kunna helt uppges. Av praktiska skäl har

detta emellertid ansetts ogörligt. Då karenstiden föreslagits till 30 dagar, har

så skett med hänsyn till att för det stora flertalet arbetstagare semesterkvali­

fikationen enligt gällande lag hänför sig till det under en månad utförda ar­

betet, i vilken regel kommittén ansett sig icke böra föreslå någon ändring.

Ehuru för kommitténs förslag i denna del icke torde erfordras någon annan

motivering, må dock anmärkas att en kortare karenstid — exempelvis en

vecka — ansetts utesluten även i betraktande av det ökade besvär, som den

föreslagna ordningen för semesterersättningarnas erläggande medför för ar­

betsgivaren.

Kommitténs förslag i förevarande del täger således sikte på de fall, där

semesterförmånen har karaktär av semesterersättning. Av förslaget berö­

ras icke de arbetstagare, som under anställningen komma i åtnjutande av

intjänad semesterförmån i form av semesterledighet eller enbart semesterlön.

Förslaget örn karenstidens nedsättning till 30 dagar avser samtliga ar­

betstagare, såväl kontrollerade som okontrollerade. Gällande lags regel,

att rätt till semester föreligger endast för kalendermånad under vilken

arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst 16 dagar,

föreslås av kommittén skola bibehållas oförändrad. I enlighet härmed inne­

bär kommitténs förslag i fråga om de kontrollerade arbetstagarna att arbets­

tagare, som innehaft sin anställning sedan minst 30 dagar, äger rätt till

semester med en dag för varje sådan månad under kvalifikationsåret, var­

under arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst 16

dagar. I avseende å de okontrollerade arbetstagarna föreslås, att rätt till

semesterlön inträder, sedan anställningen varat 30 dagar, och att semester­

lön utgår, så snart arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst under an­

ställningstiden uppgår till belopp motsvarande minst 16 gånger den genom­

snittliga dagsinkomsten inom yrket.

Med den föreslagna karenstiden om 30 dagar anser kommittén, att de

flesta korttidsanställda arbetstagarna kunna komma i åtnjutande av semester­

förmån. Vissa arbetstagare bleve emellertid alltjämt lämnade utanför lagen,

nämligen de intermittenta arbetstagarna, d. v. s. de arbets­

tagare, vilkas sysselsättningsförhållanden vore sådana, att de över huvud

icke hade någon sammanhängande anställning. Dessa arbetstagare ar­

betade dock under sådana förhållanden, att rekreationsbehovet för deras

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

nom att insätta densamma på semesterersättningskontot. Kommittén har

övervägt vilken påföljd som lämpligen bör inträda, därest semesterersättning

utbetalas direkt till arbetstagaren, och det har ifrågasatts ett stadgande av

innehåll att arbetsgivare, som icke insatt semesterersättningen å postgiro, ej

skulle anses ha fullgjort sin skyldighet i förevarande hänseende. Arbets­

givare, som utbetalade semesterersättningen direkt till arbetstagaren, skulle

alltså på yrkande av arbetstagaren kunna bli skyldig att trots utbetalningen

insätta semesterersättningen å postgiro. Emellertid har kommittén icke an­

sett att en sådan föreskrift — åtminstone för närvarande — bör inflyta

i lagen. Åsidosättandet av de föreslagna reglerna örn semesterersätlnings

gäldande torde i stället böra drabbas av samma påföljd, som eljest är för­

enad med överträdelse av lagens bestämmelser, d. v. s. skadestånd. I regel

torde det härvid bli fråga örn ideellt skadestånd.

Kommittén tillägger att regeln om insättande av semesterersättning å post­

giro ej borde göras alldeles ovillkorlig. För närvarande funnes inom vissa yr­

kesområden särskilda semesterkassor. Under förutsättning av att de för dessa

kassor gällande bestämmelserna i huvudsak anpassades efter lagens regler,

borde hinder icke möta för att den reglering, som sålunda kommit till stånd,

finge bestå även i fortsättningen. Så syntes kunna ske genom att tillägga

Kungl. Majit rätt att för dylika fall giva dispens från den eljest ovillkorliga

skyldigheten att anlita postgirorörelsen på sätt kommittén föreslagit. Dispens

borde självfallet även kunna meddelas för inrättandet av nya kassor.

Erforderliga närmare föreskrifter örn insättning å och utbetalning från

postgirokontot föreslår kommittén skola utfärdas av Konungen. Enligt kom­

mitténs mening borde insättning i regel ske senast å åttonde dagen efter det

arbetstagarens anställning upphört. Vid insättningen skulle städse skiljas

mellan medel, som hänförde sig till olika kalenderår. Arbetstagaren finge di­

rekt från postgirokontoret bevis örn den insättning, som gjorts för hans räk­

ning. Semesterersättning, som intjänats under ett kalenderår, ägde arbets­

tagaren som regel ej utfå tidigare än den 2 maj påföljande år. I vissa fall

finge dock arbetstagaren lyfta för hans räkning insatta medel dessförinnan,

nämligen om arbetstagaren kunde visa att han före den 2 maj vore i tillfälle

att använda medlen för att hålla semester. Å semesterersättningskontot in­

satta medel skulle utbetalas till arbetstagaren efter särskild ansökan. Kost­

naderna för postgirorörelsens anlitande för ifrågavarande ändamål skulle

åvila statsverket. Någon särskild avgift skulle således ej utgå för vare sig

insättning å semesterersättningskontot eller utbetalning därifrån. Ansökan

om utbetalning från semesterersättningskontot skulle likaledes befordras

portofritt. Den ränteinkomst, som statsverket kunde få på de av arbetsgi­

varna inbetalade semestermedlen under den tid desamma innestode, torde

enligt kommitténs mening komma att visa sig tillräcklig att även vid full­

ständig avgiftsfrihet helt täcka statsverkets kostnader för den planerade se­

mesteranordningen.

Vad beträffar frågan om rätt för vederbörande att ut­

nyttja erhållen semesterersättning för rekrea­

22

Kunyl. Majlis proposition nr 273.

Vad angår de ekonomiska konsekvenserna av den

föreslagna reformen understryker kommittén vanskligheten av att

beräkna den kostnadsökning, som med kommitténs förslag skulle drabba

näringslivet. Kommittén ansåge det icke möjligt att på förhand med anspråk

på någon exakthet angiva, hur förslaget kunde komma att i stort verka på

näringslivet. Den sannolika övre gränsen för kostnadsökningen uppskattades

emellertid av kommittén till omkring 13 miljoner kronor. Enligt kommitténs

mening borde samhället icke med hänsyn till en kostnadsökning av dylik

storlek avstå från den av kommittén föreslagna utsträckningen av semester­

lagens tillämpning. I samband härmed anmärker kommittén, att kostnads­

ökningen till icke oväsentlig del komme på sådana områden av näringslivet,

inom vilka arbetsgivarna för närvarande blott i ringa utsträckning hade se­

mesterförpliktelser mot arbetstagarna.

Reservationer till semesterkommitténs förslag.

Semesterkommitténs förslag är icke enhälligt, utan reservationer ha an­

mälts på olika punkter av särskilda ledamöter i kommittén.

I en reservation ha sålunda två ledamöter av kommittén (herrar Ödholm

och Wikander) framfört principiell kritik av det framlagda förslaget och

därvid anfört bland annat följande.

Kommitténs majoritet har sökt göra gällande, att det ur rekreationssyn-

punkt skulle kunna motiveras att i lag tillerkänna även arbetare med typiska

korttidsanställningar semesterrätt. Det synes oss emellertid vara uppenbart,

att det icke föreligger samma rekreationsbehov för de korttidsanställda som

för de arbetstagare, som under längre tid oavbrutet äro sysselsatta med arbete

för en arbetsgivares räkning. För de korttidsanställda infalla uppehåll, som

åtminstone i viss utsträckning användas för vila och rekreation, tämligen

automatiskt mellan de olika arbetstillfällena, varför överansträngning och

förtida förslitning icke behöver befaras beträffande sådana arbetstagare.

Om man således ur rekreationssynpunkt omöjligen kan motivera lag-

stadgad rätt till semester för arbetstagare med så kort anställningstid som

en månad, blir frågan, huruvida sådana arbetstagare skola tillerkännas

semesterrätt eller icke, i realiteten att anse som en ren lönefråga. Därav

blir emellertid en konsekvens, att i enlighet med principen örn avtalsfrihet på

arbetsmarknaden frågan icke bör regleras i lag.

Det må erinras örn att, då semestersakkunnigas förslag — i vilket före­

slogs en karenstid av 4 månader — var föremål för remissbehandling, samt­

liga myndigheter och organisationer, som yttrade sig i denna fråga, med

undantag av socialstyrelsen och samverkande byggnadsfackförbundens cen­

tralråd ur skilda synpunkter yrkade en förlängning av denna tid. Ett statligt

verk uttalade i denna fråga, att en så kort kvalifikationstid som 4 månader

saknade varje spår av stöd i den allmänna uppfattningen eller, som man

möjligen kunde säga, i det sociala rättsmedvetandet. Klart är, att detta om­

döme i än högre grad måste gälla en nedsättning av karenstiden till en må­

nad. Grunden till att lagen åiägger en viss arbetsgivare att utgiva semester-

förmåner måste vara den, att till följd av det arbete, som arbetstagaren ut­

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

miljoner kronor. Det är förklarligt, att skogsbrukets utövare inför det före­

stående ovissa läget med bekymmer måste se en sådan extra belastning.

Samma reservanter ha även riktat kritik mot förslaget i vad det avser

skyldighet för arbetsgivare att anlita postgirorörelsen vid gäldande av se­

mesterersättning. Enligt reservanternas åsikt tillskapades härigenom en stor

och omfattande apparat, och anordningen måste karakteriseras såsom en

onödig byråkratisering. För arbetsgivarna tedde sig det arbete, som i före­

varande hänseende pålades dem, såsom ett onödigt merbesvär. Ur arbets­

tagarnas synpunkt måste det te sig som ett onödigt förmynderskap, att de

icke såsom hittills kunde erhålla semesterersättning till sig utbetald direkt

från arbetsgivaren. Det kunde med skäl från båda parters sida göras gäl­

lande, att det borde vara arbetstagarens egen sak att hopspara de semester­

ersättningar, han kunde erhålla, för att använda dem till rekreation. Reser­

vanterna ville även uttala, att ifrågavarande system icke gåve någon garanti

för att insatta medel verkligen användes till rekreationsändamål. För arbets­

tagare inom fack med korttidsanställningar torde det te sig naturligt att ut­

taga semesterersättningen under någon arbetslöshetsperiod för att använda

den till uppehället. Reservanterna ansåge därför att, även med den stånd­

punkt majoriteten ansett sig böra intaga i fråga örn karenstidens längd, den

föreslagna anordningen med insättning av semesterersättningarna å ett sär­

skilt postgirokonto icke bort föreslås.

A andra sidan ha två av kommitténs ledamöter (herrar Jansson och Söl­

vén) förordat, att lagen erhölle en sådan utformning, att även de intermit-

tenta arbetstagarna bleve omfattade av lagen. Till stöd för denna sin stånd­

punkt anföra reservanterna bland annat följande.

Att de intermittenta arbetstagarna med hänsyn till de mellan arbetsperio­

derna förekommande avbrotten icke skulle äga behov av semester, är en

uppfattning, som vi icke kunna biträda. Vad kommittén i detta hänseende

anfört örn säsongarbetarna gäller i minst lika hög grad örn de grupper av

arbetstagare, som här äro i fråga. Enahanda är förhållandet med invänd­

ningen att arbetslönen för de intermittenta arbetstagarna i åtskilliga fall är

bestämd med hänsyn till anställningens intermittenta karaktär.

Enligt förslagets grundtanke är det skyddsbehov, semesterlagen har att

tillgodose, principiellt att bedöma endast efter omfattningen av det av arbets­

tagaren utförda arbetet, oavsett den särskilda anställningens längd och bun­

denhet till viss arbetsgivare. Att kommittén bibehållit kravet på en viss ka­

renstid beror icke därpå att semesterförmånen ansetts rättsligen betingad

av arbetstagarens skyldighet att under en ^noss längre tidsperiod stå till ar­

betsgivarens förfogande utan sammanhänger med semesterkvalifikationens

beräkning per kalendermånad. En semesterreglering för de intermittenta

arbetstagarna är således icke omöjlig inom semesterlagens ram av den an­

ledningen att den skulle stå i strid med den principiella uppfattning av se­

mestern, varpå lagen bygger.

Vid ett semesterkassesystem skulle även hithörande arbetstagare kommit

i åtnjutande av semester. Att kommittén icke föreslagit ett dylikt system beror

av hänsyn till de organisatoriska och förvaltningsmässiga besvär, systemet

26

Kuru/!. Maj.ts proposition nr 273.

se från anställningsavbrott, men förutsätter tydligen att, om avbrottet vid­

tagits av arbetsgivaren i syfte att beröva arbetstagaren semesterrätt, möjlig­

het härtill finnes på grund av någon allmän rättsgrundsats. Utan att ingå

på spörsmålet örn förefintligheten och räckvidden av en sådan grundsats

vilja vi emellertid som vår mening framhålla att något rimligt skäl för att

ersätta uttryckliga lagregler med allmänna rättsgrundsatser icke finnes. Här­

till kommer att den gällande lagens avbrottsregel ju icke avser endast anställ­

ningsavbrott i det av kommittén angivna syftet utan anställningsavbrott över

huvud, vilka vid ett rent objektivt bedömande anses icke skäligen böra till­

mätas betydelse i semesterhänseende.

Vad den praktiska betydelsen av en avbrottsregel angår kan det för övrigt

ifrågasättas, om denna verkligen blir mindre i och med den lagstadgade

semesterrättens utsträckning till de korttidsanställda. Just beträffande de

typiskt korttidsanställda, vilkas anställningar i regel äro bundna till säsonger

eller eljest till perioder av ett endast tillfälligt arbetskraftsbehov, och som

ofta förflyttas mellan olika arbetsplatser, äro avbrott en synnerligen vanlig

företeelse. Så länge för semesterrätt erfordrats en så lång karenstid som

180 dagar, har det ofta varit arbetsgivaren likgiltigt huru ett avbrott rätts­

ligen vore att betrakta och har han följaktligen saknat intresse att på för­

hand markera avbrottet såsom anställningsavbrott. Han har tvärtom haft in­

tresse att icke göra detta. Karenstidens nedsättning till 30 dagar måste givet­

vis föranleda honom att söka framställa avbrotten såsom avbrott i anställ­

ningen, inte bara genom att i efterhand söka ge en tyst permittering karak­

tär av avskedande utan också genom att vid själva avbrottet ersätta en eljest

naturlig permittering med formell uppsägning. Men alldeles oavsett arbets­

givarens syfte och förfarande härutinnan uppkommer frågan, vilken verkan

ett efter uppsägning följande avbrott med hänsyn till avbrottets relativa

längd, praxis inom området och andra rent objektiva förhållanden skäligen

bör tilläggas.

Dessa reservanter anse emellertid, att avbrottsregeln borde få ett något

fastare innehåll än den för närvarande ägde, och förorda, att regeln erhölle

sådant innehåll att avbrott i anställningen ej finge inverka på semesterrät­

ten, såframt detta skulle vara oskäligt med hänsyn till anledningen till av­

brottet, avbrottets kortvarighet i förhållande till anställningsperiodernas

längd, avbrottets förläggning eller inom företaget eller yrkesområdet vanli­

gen tillämpad ordning.

Yttranden över semesterkommitténs förslag.

Kommitténs förslag till lösning av spörsmålet örn utvidgning av den lag­

stadgade semesterrätten, så att denna komme att omfatta även korttids­

anställda arbetstagare, har tillstyrkts eller lämnats utan erin­

ran av arbetsmarknadskommissionen (majoriteten), Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Kronobergs och Norrbottens län, landsorganisationen, tjän­

stemännens centralorganisation, svensk sjnksköterskeförening, Sveriges lä­

karförbund, hembiträdesföreningarnas centralkommitté och svenska maskin-

befålsförbundet. Arbetsmarknadskommissionen och landsorganisationen ha

dock instämt i det av herrar Jansson och Sölvén avgivna yttrandet örn de

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Beträffande principfrågan om de korttidsan ställdas

semesterrätt har i de remissyttranden, vari kommitténs ståndpunkt

härutinnan biträtts, i allmänhet hänvisats till kommitténs motivering eller

anförts synpunkter likartade de av kommittén framhållna. Socialstyrelsen

påpekar, att även vissa psykologiska hänsyn talade för semesterrätt åt sä­

songarbetare och dylika. Många av dessa arbetstagare, som på grund av

sitt yrke måste byta arbetsplats med så täta mellanrum att semesterrätt icke

kunde intjänas med nuvarande bestämmelser, torde ha känt sig missgyn­

nade i jämförelse med andra kategorier, vilkas arbetsförhållanden icke hind­

rat långvarigare anställning. Domänstyrelsen anser, att frågan örn semester­

förmåner till skogsarbetare borde bedömas med tanke på skogsarbetarfrågans

framtida utveckling. En semesterlagstiftning, som ställde flertalet skogsarbe­

tare utanför de förmåner lagstiftningen innebure, torde medföra att skogs­

arbetarna kände sig ogynnsamt ställda i förhållande till andra arbetare, vil­

ket ytterligare torde komma att försämra rekryteringsförhållandena inom

skogsarbetarkåren. Överståthållarämbetet finner det icke tillfredsställande

att avspisa semesteranspråken för de stora arbetargrupperna inom exempel­

vis skogs- och flottningsindustrien, byggnadsindustrien, väg- och vatten-

byggnadsväsendet eller torvindustrien med att för dessa för relativt kort tid

anställda automatiskt infölle uppehåll mellan arbetstillfällena, som kunde

användas för vila och rekreation, och att avlöningarna kunde antagas vara

avvägda under visst hänsynstagande till stadigt återkommande arbetslös­

hetsperioder. Säsongarbetarens inkomst under arbetsperioden torde nämligen

i regel icke vara av den storlek, att han kunde försörja sig därmed under

mellantiden. Han tvingades att med annat arbete trygga sin utkomst. Läns­

styrelsen i Kronobergs län uttalar, att rätten till semester på grund av utfört

arbete oberoende av anställningen såsom sådan i ett flertal länder redan

fastslagits och numera här i landet allmänt torde betraktas såsom en förmån,

vilken borde tillerkännas även det betydande antal korttidsanställda arbets­

tagare, som i regel varit i arbete viss längre tid av året men ändock hittills

uteslutits från de förmåner som gällande semesterlag tillerkänt övriga ar­

betstagare.

Den i remissyttrandena framkomna kritiken mot att utsträcka semester­

lagens tillämplighet till att omfatta även korttidsanställda arbetstagare inne­

fattar huvudsakligen följande synpunkter. Grunden till semesterlagstiftningen

vore att söka i en rekreationssynpunkt, d. v. s. samhällets intresse att för­

hindra att arbetstagarens hälsa och krafter försletes genom oavbrutet arbete

utan längre uppehåll. Lagstiftningen vore att betrakta såsom en social

skyddslagstiftning och att beteckna såsom ett ur rekreationssynpunkt nöd­

vändigt undantag från den principiella avtalsfriheten på arbetsmarknaden.

För de korttidsanställda arbetstagarnas del — i vart fall för de rent till­

fälliga arbetstagarna — funnes intet sådant rekreationsbehov, som föranlett

semesterlagstiftningens tillkomst. De korttidsanställda ägde möjlighet att

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

Generalpoststyrelsen har yttrat bland annat följande.

Genom en så kraftig avkortning av karenstiden som till 30 dagar kommer

vad postverket beträffar semesterrätt att tillerkännas ett antal rent tillfäl­

liga arbetstagare, vilka icke kunna anses vara i behov av semester för

rekreation och vila, åtminstone icke efter den arbetsprestation, för vilken

semester skulle erhållas. Så är förhållandet med bl. a. skolynglingar, som

anlitas för tjänstgöring någon månad under sommaren och vissa andra

semestervikarier. Om karenstiden fastställdes till exempelvis 90 dagar skulle

dessa arbetstagare, för vilka semesterrätten endast kan betraktas såsom en

ren lönefyllning, komma att falla utanför den lagliga rätten till semester,

vilket synes generalpoststyrelsen principiellt riktigt.

Även bankernas förhandlingsorganisation påpekar, att förslaget komme

att omfatta jämväl sådana kategorier av korttidsanställda, för vilka något

rekreationsbehov på grund av kortare tillfälliga anställningar över huvud

icke kunde anses föreligga. Här åsyftades semester- och sjukvikarier, till­

fälligt anställda vid arbetsanhopning, vikarier för militärinkallade etc., som

i stor utsträckning användes även inom sådana företag, t. ex. banker och

liknande, för vilka korttidsarbete ej vore något typiskt. Denna kategori av

korttidsanställda utgjordes bland annat av gifta f. d. kvinnliga befattningsha­

vare, studerande, pensionärer med flera, vilka genom den tillfälliga tjänstgö­

ringen skaffade sig en extrainkomst, som för övrigt ofta utginge efter för­

månligare grunder med hänsyn till anställningens art. För en sådan kort-

tidsanställd bleve semesterersättningen uppenbarligen en ren löneförmån.

Lösningen av säsongarbetarnas semesterproblem borde överlämnas till par­

terna på arbetsmarknaden. Ett förhållande, som även borde beaktas, vore

den strävan till säsongutjämning med därav följande längre anställnings­

tider inom byggnadsbranschen och andra säsongbetonade verksamhetsom­

råden, som för närvarande gjorde sig gällande och som kunde medföra, att

åtminstone en del kategorier av säsongarbetare komme att erhålla semester­

rätt enligt nu gällande bestämmelser.

Svenska lantarbetsgivareföreningen framhåller, att vissa kategorier av

arbetstagare sedan gammalt utförde sitt arbete säsongmässigt och vore fullt

medvetna örn att arbete under mellansäsongerna icke komme att erbjudas

dem. Mellanperioderna erbjöde för dessa arbetstagare fullt ut så mycket vila

som egentlig semester. Å andra sidan vore arbetsgivarna, för att över huvud

behålla arbetskraften, ofta nödsakade tillfälligt anställa arbetstagare mot

en högre lön än den som de mera stadigvarande anställda åtnjöte. En

statistisk utredning angående avlöningsförhållandena för olika arbetstagare

skulle med all sannolikhet visa, att de korttidsanställda arbetstagarna er-

hölle högre timlön än de långtidsanställda. Skogsarbetaren erhölle i varje

fall icke lägre inkomst än den årsanställde jordbruksarbetaren. Det kunde ej

bestridas, att den, som utan kontroll kunde ordna sin arbetsdag, hade större

möjligheter att anpassa arbetet efter sina krafter och större möjligheter att

taga fridagar än andra arbetstagare. En jämförelse mellan tempoarbetarens

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

31

och skogsarbetare^ förhållanden i detta hänseende gjorde vidare argu­

mentering överflödig. Vid lagens tillämpning å skogsarbetarna hade svå­

righeter yppat sig, då arbetsgivaren gått till undersökning örn arbetstagarna,

var för sig, varit berättigade till semester. Arbetsgivaren hade måst taga

ställning till om skogsarbetarna varit att anse som arbetstagare eller entre­

prenörer, om anställningarna ägt bestånd i 180 dagar, örn semesterkvalifice-

rande inkomst uppnåtts etc. Vid en kvalifikationstid av blott 30 dagar måste

svårigheterna att avgöra örn kvalificerande anställning förelegat avsevärt

öka. Gällande semesterlag hade medfört den ur forstlig synpunkt gynn­

samma biverkan, att arbetskraften för att uppnå 180 dagars anställ­

ning stannade vid arbetsplatsen även sedan gagnvirkesliuggningssäsongen

avslutats. Arbetskraften sysselsattes därvid med rensnings-, huggnings- och

andra kulturarbeten av betydelse för skogsekonomien. Därest förslaget upp­

höjdes till lag, skulle denna gynnsamma biverkan bortfalla. Vad nu sagts

gällde i tillämpliga delar även byggnads- och betarbetare. Tolkningen av

arbetstagarbegreppet i fråga om betarbetare medförde oftast stora svårig­

heter, som också bortfölle vid en kvalifikationstid om 180 dagar. Föreningen

hyste allvarliga farhågor för alt semesterlagen i den föreslagna formen kom-

me att medföra kaotiska förhållanden på detta arbetsområde.

Sveriges skogsägareförbund har anfört bland annat följande.

Redan vid lagens tillkomst hade från skogligt håll anförts, att det inom

skogsarbetet ofta förekomme, att flera arbetstagare kooperativt arbetade

inom ett ackord, taget och redovisat i en arbetares namn. Ett sådant för­

farande kunde medföra, påvisades det, att arbetslaget gemensamt nådde

upp till den sammanlagda arbetskvantitet, som kvalificerade till utbekom­

mande av semesterersättning, utan att de enskilda medlemmarna i laget

var för sig fullgjort så stor arbetsprestation, som berättigade till semester­

ersättning. Kommittén har i anledning av denna erinran uttalat, att örn

blott lagets huvudman själv arbetade med i laget, så läge det intet oriktigt

i att han tillgodogjorde sig lagets gemensamt intjänade semesterersättning.

Förbundet kan icke finna, att en dylik uppfattning är förenlig med den av

kommittén så starkt framhävda rekreations- och skyddssynpunkten.

Vid lagens tillkomst framhölls jämväl, att lagtillämpningen och kontrol­

len över att kvalificeringsvillkoren vore fyllda skulle vålla avsevärda svå­

righeter inom skogsbruket. Kommittén har nu uttalat, att dylika farhågor

icke besannats. Även örn vissa skogsägare, från vilka kommittén inhämtat

material, underlåtit att då beröra dessa svårigheter, har det dock enligt för­

bundets mening i varje fall inom storskogsbruket varit så, att semesterla­

gens tillämpning orsakat tvistigheter och svårigheter av mångahanda slag.

Särskilt har det på grund av arbetarens fria dispositionsrätt över arbets­

tiden varit ytterligt svårt att kontrollera, örn den fastställda karenstiden verk­

ligen fullgjorts samt örn de längre eller kortare avbrott i denna, som ofta

förekomma, rätteligen borde anses som avbrott i anställningen eller icke.

Frågan om huru det borde förfaras med kooperativa ackord i en arbets­

tagares namn har även vållat stridigheter.

Skulle karenstiden på nu föreslaget siitt sänkas, bleve det för arbetsgi­

varna praktiskt taget omöjligt att kontrollera, att 30-dagars-anställningstiden

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

33

Sveriges köpmannaförbund anser det vara i hög grad ägnat förvåna, att

ett förslag som det förevarande tillkommit och avsåges träda i kraft i en

tid, då pris- och lönestopp allmänt erkändes böra utgöra normen för vårt

lands ekonomiska politik. För butikshandelns del hade efter prisstoppets

införande den 1 november 1942 marginalerna på saluförda varor praktiskt

taget varit fastlåsta, under det att stegringen av vissa viktigare kostnader -—

speciellt lönekostnaderna —- icke stått att hejda. Genom sin påtvungna ställ­

ning mellan ett effektivt prisstopp och ett ineffektivt lönestopp hade butiks-

handeln fått sin ekonomiska ställning försämrad. En i maj 1944 företagen

utredning angående lönekostnadernas förändringar inom detaljhandeln efter

prisstoppets införande hade givit vid handen, att lönekostnaderna — med

bortseende från de löner som tillkommit nyanställd arbetskraft utöver tidi­

gare anställd personal — stigit med omkring 13 procent. Under sådana om­

ständigheter funne sig förbundet föranlett att avvisa varje ogrundat förslag,

som skulle i ytterligare mån kunna försämra den ekonomiska ställningen för

handelns utövare.

Ä andra sidan har kooperativa förbundet uttalat, att det borde tagas i be­

traktande att i såväl Danmark som Finland semesterlagstiftningen erhållit

ett tillämplighetsområde av samma omfattning som kommitténs förslag. Då

den reala nationalinkomsten per individ redan före kriget i båda dessa län­

der vore lägre (i Finland avsevärt lägre) än i Sverige, torde kostnadsökningen

för vårt land med hänsyn bland annat till vår ställning på exportmarknaden

icke vara ägnad att inge alltför stora betänkligheter.

Vad beträffar utformningen av de regler, genom vilka

även korttidsan ställda arbetstagare kunna beredas

semesterrätt, och därvid till en början frågan örn viss karenstid bör

uppställas såsom villkor för semesterrätt har flertalet av de myndigheter

och sammanslutningar, som uttalat sig för en utsträckning av semesterrätten

till att omfatta korttidsanställda arbetstagare, godtagit förslaget om karens­

tidens förkortande till 30 dagar. I ett par fall har dock ifrågasatts längre

karenstid. Sålunda har, såsom av det föregående framgår, generalpoststy­

relsen förordat en karenstid av 90 dagar, och denna längd på karenstiden

tillstyrkes även av länsstyrelsen i Göteborgs och Röhus län. Domänstyrelsen

— som föreslår en särskild semesterreglering för de okontrollerade arbets­

tagarna — bär för övriga arbetstagare uttalat sig för en karenstid om fyra

månader.

Arbetsmarknadskommissionen (majoriteten) och landsorganisationen lia

— i anslutning till den av herrar Jansson och Sölvén gjorda reservationen —

förordat, att även arbetstagare, som icke arbeta i fortlöpande anställning, få

möjlighet att erhålla semester (semesterersättning). Landsorganisationen har

härom anfört:

3

lutning lill riksdagens protokoll 19'ili. 1 sami. Nr 273.

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

I likhet med reservanterna måste landsorganisationen anse det som en

brist i kommitténs förslag alt detta icke upptager någon reglering av se­

mesterrätten för de intermittenta arbetstagarna.

Beträffande sättet för en semesterreglering för intermittenta arbetstagare

kunna olika metoder tänkas. Man kan göra semesterrätten beroende av ett

visst antal arbetstimmar eller arbetsdagar antingen per kalenderår eller

annan tidrymd, man kan uppställa fordran på viss minimiinkomst under

viss tid o. s. v. Den metod reservanterna föreslagit innebär visserligen att

man i vissa fall icke förrän vid årets slut kan avgöra örn vederbörande över

huvud förvärvat semesterrätt men med hänsyn till det system, som före­

slagits för semesterersättningarnas erläggande och utbetalning är detta för­

hållande utan betydelse.

Den invändning, som väl främst kommer att riktas mot reservationsför-

slaget, gäller svårigheten att avgränsa de intermittenta arbetstagargrupperna.

Några avgörande betänkligheter mot att överlämna denna fråga åt rättstill-

lämpningen torde man dock ej behöva hysa, därest lagtexten klart bringar

till uttryck dels kravet på att den intermittenta arbetsformen skall hänföra

sig till en grupp av arbetstagare, dels villkoret att arbetsformen i fråga skall

vara för gruppen typisk och normal.

I några yttranden har ifrågasatts huruvida icke kravet på viss karenstid

som villkor för uppkomsten av semesterrätt kan slopas. Sålunda har arbets­

domstolens ordförande anfört:

När semesterlagsliftningen upptar en karenstid av ungefär den längd, som

den nuvarande lagen innehåller (180 dagar), så fungerar denna karenstid

såsom ett legalt mått dels på en viss fastare anknytning till arbetsgivarens

företag och dels på längden av den anställningstid, efter vilken den anställde

skäligen kan anses vara i behov av en vila i form av semester. Ingen torde

däremot kunna göra gällande, att en karenstid på 30 dagar fyller en funk­

tion i något av dessa hänseenden. En så kort karenstid har icke något annat

ändamål än att vara en rent teknisk bas för uppbyggnad av ett visst semester­

system. När kommittén inrymmer semesterrätt åt korttidsanställda med ned

till 30 dagars anställningstid men från semesterrätt utesluter de intermittenta

arbetstagarna, som kunna räkna anställning endast dag för dag, torde där­

för detta också vara betingat uteslutande av tekniska skäl. Men att av en­

bart dylika skäl draga en sådan gräns synes mig vara irrationellt. Det kan

många gånger vara mycket svårt att säga, huruvida en person, som tillfälligt

arbetat ett större antal dagar under loppet av exempelvis en månad, varit

anställd hos arbetsgivaren hela månaden men blivit permitterad de dagar,

å vilka arbete icke utförts, eller huruvida vederbörande haft en anställning,

som endast omfattat var och en av arbetsdagarna för sig. Jag hänvisar härom

till arbetsdomstolens domar nr 65 och 66 för 1944, vilka rörde tillfälliga

arbetare på expressbyråer. Spörsmålet om gränsdragningen i speciella fall

mellan en korttidsanställd i egentlig mening och en arbetstagare med inter­

mittent anställning kommer uppenbarligen att med kommittéförslaget få

ökad betydelse. Om man vidare verkligen anser sig böra beakta kravet på

vad jag skulle vilja kalla matematisk rättvisa i semesterhänseende, så lärer

man i längden icke kunna undgå att tillmötesgå också de intermittenta ar­

betstagarna. Om dessa nu uteslutas, kan man utgå från att deras klagan över

att hava blivit orättvist behandlade icke kommer att tystna. Det synes mig

därför vara önskvärt, att steget nu tages fullt ut.

KuntjI. Majlis proposition nr 273.

35

Man kommer då in på frågan örn de tekniska skäl, som ansetts tala emot

semesterrätt för de intermittenta arbetstagarna. Enligt kommittén skulle ett

tillmötesgående mot dem behöva föranleda upprättandet av semesterkassor.

Jag har själv tidigare ansett denna synpunkt vara avgörande, men jag har

genom herrar Janssons och Sölvéns reservation blivit övertygad örn att det

tinns teknisk möjlighet att tillgodose de intermittenta arbetstagarna inom

kommittéförslagets ram med semesterersättningens inbetalande på ett post­

girokonto.

De nämnda reservanterna utgå från att lagen skulle upptaga två system,

det ena avsett för dem som kunna räkna minst 30 dagars fortlöpande an­

ställning och det andra avsett för de intermittenta arbetstagarna. Reservan­

terna hava vidare tänkt sig, att de intermittenta arbetstagarna endast skulle

erhålla semesterrätt, om de tillhörde yrkesgrupp, vilken på grund av arbetets

natur i regel icke sysselsattes i fortlöpande anställning. Denna distinktion

anser jag alldeles för vag och oklar, och densamma är dessutom ägnad att

ånyo framkalla ett klagomål om orättvisa. Det förekommer säkerligen i en

utsträckning, som icke är alldeles obetydlig, att personer leva på intermittent

arbete utan att de kunna sägas tillhöra en viss bestämd yrkesgrupp. Jag hän­

visar till arbetsdomstolens dom nr 56/1940. refererad i betänkandet å sid. 73,

där det gällde en person, som av olika Åkeriägare brukade användas för

hjälp vid lastning. Här kan man icke tala om en särskild yrkesgrupp, därför

att åkeriägare i stor utsträckning anlita fast anställd personal för detta än­

damål.

Jag anser del icke möjligt att, på sätt reservanterna tänkt, bygga lag­

stiftningen på olika grunder för arbetstagare med fortlöpande anställning

och för arbetstagare med intermittent anställning. Detta skulle verka högst

förbryllande och skulle än ytterligare skärpa intrycket av den korta karens­

tidens reella meningslöshet. Om semesterrätt skall tillkomma de intermit­

tenta arbetstagarna, måste alltså karenstiden slopas och lagen erhålla en

något ändrad uppställning. Visserligen är det en fördel, örn man kan i hu­

vudsak följa den gamla uppställningen, men detta kan dock icke vara själv­

ändamål. I stället för att utgå från karenstiden får man utgå från det ut­

förda arbetet, och man måste antagligen också skjuta semesterersättningen

mera i förgrunden. För min egen del skulle jag vilja förorda, att man im-

ledde lagens bestämmelser rörande själva semestersystemet med vissa huvud-

stadganden, som klargjorde grundtankarna, och att efterföljande detaljbe­

stämmelser finge anknyta till dessa huvudstadganden.

Schematiskt uttryckt kunde huvudstadgandena få ungefär följande inne­

håll: 1) Arbetstagare blir efter nedan angivna regler på grund av det arbete,

som han under ett kalenderår (kvalifikationsår), utfört åt arbetsgivare, be­

rättigad att av arbetsgivaren åtnjuta semester under följande kalenderår.

Såsom kvalifikationsår ina efter överenskommelse gälla annan period av

motsvarande längd. — 2) Under semester skall lön utgå. —- 3) När fortlö­

pande anställning upphör under kvalifikationsåret eller under löpande år,

innan semester åtnjutits, skall ersättning för den genom det utförda arbetet

intjänade semestern (semesterersättning) utgivas. — 4) För den, som under

kvalifikationsåret utfört arbete utan att hava haft fortlöpande anställning,

utgives semesterersättning vid kvalifikationsårets utgång.

Örn man vågar sig på alt lill kvalifikationsårets utgång vänta med utgi­

vandet av semesterersättning för den, vars anställning upphört under kvali­

fikationsåret, skulle detta vara systematiskt fördelaktigt, i det att man ela

kunde under en regel sammanföra båda kategorierna med ett tillägg alle­

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

nast för det fall, att fortlöpande anställning upphört efter kvalifikationsårets

utgång. Jag utgår från att minimikvantum av arbete för semesterrätt hos

viss arbetsgivare alltid skulle utgöra vad kommittén föreslagit eller 16 ar­

betsdagar under en kalendermånad.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att från kommitténs utgångspunkt

och med den argumentering, som kommittén använt sig av, det varit mest

konsekvent örn kommittén helt slopat kravet på viss fortlöpande anställning.

En liknande mening hyses av en ledamot av socialstyrelsen och två leda­

möter av arbetsmarknadskommissionen.

Socialstyrelsen (majoriteten) anför bland annat följande.

När karenstiden sänkts från 180 till 30 dagar, har socialstyrelsen närmare

övervägt möjligheten av att helt slopa kravet på sådan tid beträffande såväl

kontrollerade som okontrollerade arbetstagare. I båda fallen skulle dock allt­

jämt fordras stipulerade 16 arbetsdagar per månad respektive däremot sva­

rande arbetsmängd. I fråga örn den förstnämnda kategorien torde, med den

konstruktion semesterlagen har, karenstidens borttagande knappast kunna

ifrågasättas. Något annorlunda ställer sig saken beträffande den okontrol­

lerade arbetskraften. Även här fungerar karenstiden visserligen såsom mått­

stock för en anställnings varaktighet. Då semesterförmånerna emellertid icke,

såsom i förra fallet, utmätas efter anställningsmånad utan efter mängden

av utfört arbete, synes en karenstid av endast 30 dagar här vara av mera

underordnad betydelse än örn tiden uppgick till 180 dagar. Det förefaller

därför som örn karenslidens bibehållande i detta fall skulle vara dikterat

mera av en strävan mot enhetlighet och likformighet än av sakligt grundade

skäl. Styrelsen anser sig dock för sin del icke kunna överblicka konsekven­

serna av att låta karenstiden för okontrollerade arbetstagare helt bortfalla

men vill föreslå, att detta göres till föremål för närmare övervägande.

Även domänstyrelsen förordar, att för skogsarbetarnas del såsom villkor

för semesterrätt uppställes allenast att viss arbetsmängd utförts under viss

tidsperiod. Till utveckling av sin ståndpunkt anför domänstyrelsen bland

annat följande.

De växlande arbetsförhållanden, varunder skogsarbetet oftast bedrives, ha

medfört att någon anställningstid i egentlig mening knappast förekommer

i fråga örn skogsarbetare. Det är därför ur skogsbrukets synpunkt olämpligt

att för okontrollerade arbetare fastställa en viss anställningstid såsom vill­

kor för erhållande av semesterlön. Vilken längd, som än sättes på anställ­

ningstiden, uppstå alltid svårigheter att bedöma, huruvida ett avbrott i ar­

betet skall anses bryta anställningen. Vid tillämpningen av den nuvarande

semesterlagen är det på denna punkt, som de flesta svårigheterna och me-

ningsskiljaktigheterna uppstått, och det har icke lyckats att uppställa några

enhetliga regler för tillämpningen i detta hänseende.

Det synes styrelsen tillräckligt att såsom krav för erhållande av semester­

lön uppställa fordran på en viss arbetskvantitet — mätt i antal dagsförtjän-

ster — under en viss tidsperiod. Arbetet skulle under sådana förhållanden

få utföras när som helst under perioden, varigenom man skulle slippa ifrån

den svårbedömbara frågan om anställningstid och avbrott i denna. Kravet

på utfört arbete sättes lämpligen till sexton dagsförtjänster gånger det antal

månader tidsperioden omfattar.

Kungl. Majas proposition nr

273.

37

Angående det mått av arbete som bör fordras för semesterrätt anför do­

mänstyrelsen bland annat följande.

Styrelsen anser att endast sådana skogsarbetare, som utföra arbete åt

samma arbetsgivare under hela eller större delen av en arbetssäsong, böra

komma i åtnjutande av semesterförmåner. Arbetssäsongerna i skogen äro i

huvudsak dels vintersäsongen, då huvudparten av avverkningarna utföras,

dels sommar- och höstsäsongen, då utsynings-, skogsvårds-, diltnings- och

vägarbeten m. m. ävensom en del huggningsarbeten utföras. Båda dessa

perioder ha en längd av minst tre men ofta fyra månader eller mera. Sty­

relsen har vid övervägandet av frågan örn den arbetskvantitet och den tids­

period, som bör erfordras såsom villkor för erhållande av semesterförmåner,

i valet mellan en tidsperiod örn tre eller fyra månader, kommit till den upp­

fattningen, att minimifordringarna härutinnan böra sättas till en arbets­

kvantitet, motsvarande sextiofyra dagsförtjänster under en tid av högst fyra

på varandra följande kalendermånader. Kravet att arbetsförtjänsten skall

uppnås under visst antal kalendermånader är dikterat av önskvärdheten av

enkelhet i tillämpningen. Styrelsen vill framhålla, att det för en hel del av

domänverkets mera fasta arbetare, såsom kronotorpare i Norrland och ar­

rendatorer av skogsjordbruk i mellersta och södra Sverige, kan vara lättare

att under sommar- och höstsäsongen uppnå sextiofyra dagsförtjänster under

fyra kalendermånader än fyrtioåtta dagsförtjänster under tre kalendermå­

nader, när hänsyn tages till under denna årstid infallande ofta långvariga

uppehåll för skördearbete.

Förslaget att anlita postgirorörelsen vid semesterersätt­

nings gäldande betecknas av länsstyrelsen i Kronobergs län såsom en smidig

anordning för uppsamling av intjänad semesterersättning. Enligt länsstyrel­

sens uppfattning hade, utan att systemet för nu semesterberättigade arbets­

tagare i nämnvärd mån förändrats, de korttidsanställda arbetstagarna på

lämpligt sätt kunnat komma in under semesterlagens tillämpningsområde.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner att mot den föreslagna anordningen

visserligen kunde göras den erinran, att densamma för såväl det allmänna

som de enskilda parterna komme att medföra kostnader och besvär, men

anser dock förslaget böra godtagas då, såvitt länsstyrelsen kunde finna, en

bättre lösning icke för närvarande erbjöde sig. Generalpoststyrelsen ställer

sig tveksam till huruvida det ifrågasatta systemet skulle medföra så stora för­

delar att dess införande kunde anses önskvärt. Om de erfarenheter, som

vunnits i andra länder i vilka semesterersättning utbetalades ungefär vid

den tidpunkt som föreslagits, gåve grundad anledning förmoda, att semester-

ersättningen skulle komma att i regel användas i rekreationssyfte, ville dock

generalpoststyrelsen icke avstyrka förslagets genomförande. Domänstyrelsen

har ingen erinran mot förslaget i denna del under förutsättning att insätt­

ning endast behövde ske för sådana arbetstagare, som beräknades icke åter­

komma i arbete till samma arbetsgivare. Insättning på postgiro av semes­

terersättning borde vara undantag; regeln borde vara att semesterersättning

utbetalades direkt till arbetstagaren efter kvalifikationsårets utgång. Lands­

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

organisationen anser det föreslagna systemet utgöra en välfunnen lösning av

ett synnerligen besvärligt problem. Till detta allmänna omdöme borde fogas

en reservation för tekniska svårigheter, som i vissa avseenden kunde göra sig

gällande i tillämpningen men som nu icke kunde med säkerhet bedömas.

Landsorganisationen förutsatte att flertalet sådana svårigheter skulle kunna

lösas genom tillämpningsföreskrifter i administrativ väg. Vidare borde un­

dantag från systemet -— exempelvis för sjöfolkets del — kunna medgivas

av Kungl. Majit. För dispens borde icke nödvändigtvis krävas avtal örn

privat semesterkassesystem.

Kritiken mot systemet med inbetalning av semesterersättning till post­

girot kan sammanfattas på följande sätt. Det föreslagna systemet vöre rätt

komplicerat och skulle medföra en omfattande pappersexercis. Systemet för­

utsatte en vidlyftig teknisk apparat och torde — biand annat genom brist­

fälliga uppgifter — komma att giva upphov till missförstånd, förväxlingar

och andra svårigheter, varigenom ökade besvär och kostnader uppstode för

såväl arbetsgivare som arbetstagare. För arbetstagaren måste systemet te

sig såsom ett onödigt förmynderskap och ett underkännande av hans för­

måga att själv träffa avgörande i de frågor, vilka i första hand berörde

endast honom själv. Särskilt vid enstaka kortvariga anställningar eller vid

anställningar av längre varaktighet förefölle det meningslöst att anlita post­

girot. Systemet skapade inga garantier för att semesterersättningen komme

att i högre grad än med nuvarande ordning användas i rekreationssyfte.

Besvär torde i många fall kunna uppstå för att förmå arbetsgivaren att in­

sätta semesterersättning; och systemet torde i praktiken kunna sättas ur

kraft med hänsyn till att arbetsgivare, som utbetalade semesterersättning

direkt till arbetstagaren, icke härigenom torde drabbas av någon påföljd.

Systemet vore vidare lätt att kringgå genom överenskommelse om att lö­

pande kalenderår skulle utgöra kvalifikationsår och semesterns förläggning

till uppsägningstid. För sjöfartens del vore systemet över huvud icke möjligt

att tillämpa. Av de avstyrkande yttrandena må följande återgivas.

Socialstyrelsen har anfört:

Även med det föreslagna systemet skulle man knappast kunna skapa till­

räckliga garantier för att förmånen utnyttjades för rekreation i högre grad

än vid nuvarande ordning. Härtill kommer, att detta insättningssystem med

all säkerhet skulle bli för alla parter synnerligen tidskrävande och tungrott;

de erforderliga blanketterna skulle bli rätt invecklade med uppgifter i vissa

fall om på olika år belöpande semesterersättningar. Med kännedom örn all­

mänhetens bristande förmåga att fylla i formulär håller styrelsen för troligt,

att en mängd ofullständiga uppgifter skulle inkomma, vilka skulle föranleda

avsevärt kompletteringsarbete. I många fall komme arbetsgivaren att under­

låta att över huvud taget insätta semesterersättningsbeloppet. Väl förekom­

mer det för närvarande, att arbetsgivaren vägrar utgiva intjänad ersättning

vid en anställnings upphörande, men arbetstagaren kan här omedelbart be­

vaka sin rätt därutinnan. Enligt förslaget skulle ersättningsbeloppet insättas

å postgiro inom 8 dagar efter anställningens upphörande. I enlighet därmed

Kungl. Meijen proposition nr 273.

39

skulle alltså arbetstagaren först sedan han lämnat anställningen äga möj­

lighet att kontrollera, att han gottskrivits sin fordran. Eventuellt erforderliga

justeringar skulle då vara betydligt besvärligare att åstadkomma.

Starka skäl tala sålunda för att bestämmelserna örn postgiroinbetalning

av semesterersättning utgå ur förslaget. Allmänheten torde på andra vägar

kunna förmås att ändamålsenligt utnyttja den ledighet eller ersättning där­

för, som de lagenliga förmånerna erbjuda. Den i sådant syfte redan bedrivna

propagandan torde ytterligare kunna intensifieras.

Arbetsdomstolens ordförande — som finner kommitténs förslag i före­

varande del i och för sig innebära en god lösning till undvikande av det in­

vecklade sparkassesystemet — har anfört bland annat följande.

Enligt vad jag erfarit utgör frågan örn inkasserandet av semesterersätt­

ning redan nu ett stort problem. Mindre arbetsgivare söka i betydande ut­

sträckning undandraga sig att utgiva dylik, och arbetarorganisationerna

hava fått påtaga sig besväret med indrivningen. När arbetstagaren icke är

organiserad, blir inkasseringsfrågan ytterligare försvårad, och någon annan

utväg torde icke stå honom till buds än att anlita advokat eller offentlig

rättshjälpsanstalt i den mån sådan finnes. Svårigheterna komma att högst

avsevärt ökas genom kommitténs förslag. Nu innebär arbetstagarens blotta

närvaro vid slutuppgörelsen ett visst hinder för arbetsgivaren att undandraga

sig fullgörandet av sin skyldighet. I fortsättningen, då arbetsgivaren vid slut­

uppgörelsen kan hänvisa till att ersättningen kommer att av honom insättas

på postgirokonto, har han mycket lättare att komma ifrån saken. Erfaren­

heten från de fack, där man tillämpar ett sparkassesystem, bestyrker detta.

Jag har sålunda inhämtat, att den advokat, vilken för fackförbunden inom

byggnadsindustrien — där man har en semesterkassa — ombesörjer indriv­

ning av fordringar, som hänföra sig till semesterrätten, bär att göra med

över 1 000 försumliga arbetsgivare om året med flera tusen fordringsberät-

tigade arbetstagare. I flera hundra fall om året föranledas rättsliga åtgärder.

Även om det i detta fall är fråga örn semesterlön i allmänhet och icke endast

örn .semesterersättning, visa de anförda siffrorna, att man här har ett pro­

blem av högst betydande storleksordning. Kommittén synes icke hava ägnat

detta problem någon större uppmärksamhet. Genom de i semesterkassorna

använda semesterkorten underlättas dock indrivningen dels på så sätt, att

fordringarna i stor utsträckning kunna från början göras till beloppen

ostridiga, och dels arbetarorganisationerna automatiskt erhålla underrättelse

om att betalning försummats. Motsvarighet härtill saknas enligt förslaget.

Enligt min mening bör spörsmålet örn indrivningen göras till föremål för

en särskild undersökning, innan definitiv ställning tages till förslaget.

I fråga örn förhindrande av utbetalning direkt till arbetstagaren synes

kommittén mena, att en dylik utbetalning icke skall vara ogiltig så att ar­

betsgivaren, efter att hava betalat på detta sätt, skulle bliva skyldig att ut­

giva beloppet än en gång genom insättning på postgiro. Denna ståndpunkt

är välbetänkt, ty eljest skulle tusentals oerfarna arbetsgivare lockas i en

fälla. Kommittén har däremot föreslagit, alt avtal örn utgivande av semes­

terersättning direkl till arbetstagaren skall vara ogiltigt. I denna del kan

jag icke fatta kommitténs lanke. Det är väl meningslöst alt göra avtalet

ogiltigt, örn likviden blir giltig, och i de ojämförligt flesta fall kan man icke

skilja mellan avtal och likvid, eftersom avtalet kommer till stånd just genom

40

Kungl. Majas proposition nr 273.

utbetalningen. Bestämmelserna örn insättning på postgiro komma på detta

sätt icke att omgärdas av någon effektiv sanktion. Kommittén hänvisar till

skadeståndet, men eftersom arbetsgivaren och arbetstagaren oftast hava ett

gemensamt intresse av att utbetalningen sker direkt, kan man icke vänta

sig, att någon skadeståndstalan kommer att föras. Om man icke vill avstå

från sanktion, återstår väl icke någon annan utväg än kriminalisering av

direkt utbetalning — även den föga effektiv. Förseelsen bör i så fall ligga

under offentligt åtal.

Sveriges redareförening har anfört bland annat följande.

Kommittén synes föga eller ej alls hava beaktat de förhållanden, som äro

rådande inom sjömansyrket, och att bestämmelser, som möjligen kunna

vara ändamålsenliga för i land anställda, icke alls äro lämpade för sjömans­

yrkets utövare. Detta gäller särskilt sjömän, som äro anställda å fartyg,

vilka uteslutande gå i trafik mellan främmande länder. Därest en man varit

anställd ombord på fartyg, varom här är fråga, under en tid av exempelvis

10 månader och därefter lämnar tjänsten, skulle sålunda enligt förslaget

befälhavaren meddela rederiet, hur stor semesterersättning mannen vid

tjänstens slut är berättigad till. Rederiet skall härefter i sin tur insätta er­

sättningen å särskilt postgirokonto här i Sverige. Det kan sålunda dröja

avsevärd tid, innan ersättningen kan insättas och kanske lika lång tid, in­

nan mannen därefter utfår ersättningen. Denne har kanske just avmönstrat

fartyget i utlandet för att erhålla en tids vila, varvid han är i behov av den

honom tillkommande semesterersättningen.

Härutöver får föreningen framhålla, att kommitténs förslag om insätt­

ning av semesterersättning å postgirokonto för arbetsgivarna skulle med­

föra en icke oväsentligt ökad arbetsbörda, och detta gäller särskilt beträf­

fande sjöfartsnäringen med hänsyn såväl därtill, att arbetstagarna här i

många fall befinna sig ombord å fartyg, vilka uteslutande gå mellan främ­

mande länder, som på grund av att sjöfolket, särskilt av manskapsklass,

synnerligen ofta skiftar fartyg. Det är vidare föreningens uppfattning, att

det föreslagna systemet icke heller skulle röna sympati hos de anställda.

Föreningen vill här erinra örn den mycket starka opposition, som från sjö­

folkets sida framkommit mot insättning av viss del av intjänad krigsrisk­

ersättning i postsparbanken. I avseende å dessa senare gäller det dock en­

dast föreskrifter, som äro tidsbegränsade, då krigsriskersättningarna komma

att avvecklas i samband med krigets upphörande eller någon tid därefter.

Föreskrifterna om insättning av semesterersättning skulle däremot bliva

av permanent natur.

En fråga, som kommittén helt synes hava bortsett ifrån är, huruvida den

semesterersättning utländska sjömän å svenska fartyg äro berättigade till,

jämväl skall insättas å postgirokonto här i Sverige. Dessa sjömän kanske

aldrig komma alt besöka Sverige eller få någon förbindelse med vårt land.

Att under sådana omständigheter insätta ersättningen i fråga å konto här

i Sverige, måste rubriceras som i hög grad olämpligt. Att från föreskrifterna

undantaga enbart utländska sjömän är ej heller lämpligt, då det skulle

medföra, att de svenska besättningsmännen skulle anse sig missgynnade

genom att de icke, såsom sina utländska kolleger ombord å svenska fartyg,

finge uppbära sina förmåner kontant. I vad avser sjöfarten har, såvitt för­

eningen kan finna, det nu existerande systemet med utbetalning av semes­

terersättning kontant fungerat på ett tillfredsställande sätt.

Kungl. Muj:ts proposition nr 273.

41

Liknande synpunkter ha framförts av andra sjöfartsorganisationer.

I några fall, där man motsatt sig postgirorörelsens anlitande för här av­

sett ändamål, har ifrågasatts genomförandet av ett system med semester­

kassor efter vedertagen typ. Sålunda har länsstyrelsen i Stockholms län för­

klarat att den, i trots av vad kommittén häremot anfört, icke kände sig

övertygad om omöjligheten av den gällande lagstiftningens kompletterande

med ett dylikt system. Svenska stadsförbundet uttalar att, därest det icke

ansåges lämpligt att arbetsgivaren finge direkt till arbetstagaren utbetala

semesterersättning, ett system med semestermärken borde användas, därvid

postverket skulle anlitas för distribution och inlösen av semestermärkena.

Även svenska städernas förhandlingsorganisation anser ett system med se­

mestermärken vara att föredraga framför det föreslagna systemet.

Förslaget att slopa den nuvarande lagens avbrotts regel

har — såvitt angår de myndigheter och sammanslutningar, vilka lämnat

kommitténs förslag om karenstidens förkortning utan principiell erinran —

vunnit anslutning av arbetsrådet, telegrafstyrelsen, Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Kronobergs, Malmöhus och Norrbottens lån, svenska stads­

förbundet, svenska landskommunernas förbund och Sveriges läkarförbund.

Svenska landstingsförbundet, svenska städernas förhandlingsorganisation,

kooperativa förbundet och svensk sjuksköterskeförening synas icke ha upp­

tagit förevarande spörsmål till bedömande.

Socialstyrelsen och arbetsmarknadskommissionen ävensom andra hörda

arbetstagarsammanslutningar än sjuksköter skef öreningen ha — under åbe­

ropande av den av herrar Adamsson, Jansson och Sölvén gjorda reservatio­

nen -— avstyrkt förslaget i denna del och förordat att åt regeln gåves den av

reservanterna föreslagna lydelsen.

Vattenfallsstyrelsen har, med utgångspunkt från att den nuvarande ka­

renstiden bibehölles oförändrad, föreslagit att avbrottsregeln i princip allt­

jämt borde upptagas i lagen men att regeln skulle få sådant innehåll att

avbrott i anställningen icke finge inverka på semesterrätten, såframt tiden

för avbrottet utgjorde mindre än en femtedel av anställningsperioden när­

mast före avbrottet. Till stöd härför har anförts, att regeln i sin nuvarande

form visat sig svårtillämplig och att en undersökning av arbetsdomstolens

domar i detta hänseende visat att arbetsdomstolen i regel bortsett från an-

ställningsavbrott, som utgjort en sjättedel eller mindre del av närmast före­

gående anställningsperiod, men att domstolen i regel kommit till motsatt

resultat i de fall, då avbrottet utgjort en femtedel eller större del av föregå­

ende anställningsperiod. Även järnvägsstyrelsen har förordat att i lagen

preciserades den avbrottstid, som skulle inverka på arbetstagarens rätt till

semester.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Föredraganden.

Genom den av 1938 års riksdag antagna, ännu gällande semesterlagen

blev ett helt nytt rättsområde underkastat reglering. Redan i samband med

lagens tillkomst underströkos svårigheterna att på förhand överblicka en

dylik oprövad lagstiftnings konsekvenser i olika hänseenden. Sålunda fram­

höll föredragande departementschefen, att det väl kunde tänkas att de er­

farenheter, som vunnes vid lagens tillämpning, kunde föranleda övervägan­

den om ändringar i vissa hänseenden av lagens regler.

Särskild diskussion föranledde vid lagens tillkomst spörsmålet, huruvida

lagen skulle erhålla sådan utformning att även säsongarbetare och andra kort-

tidsanställda arbetstagare bleve delaktiga av lagens förmåner. 1936 års se­

mestersakkunniga ansågo, att något principiellt undantag icke borde upp­

ställas för dessa arbetstagarkategorier, och denna uppfattning i principfrå­

gan delades av föredragande departementschefen. Emellertid ansågs att krav

på viss tids fortlöpande anställning hos samma arbetsgivare — karenstid —

borde uppställas såsom förutsättning för rätt till semester; härigenom

kommo givetvis sådana arbetstagare, vilkas anställning var av kortare var­

aktighet än den fastställda karenstiden, att uteslutas från laglig semesterrätt.

Ganska snart efter lagens ikraftträdande upptogos såväl inom riksdagen

som i framställningar till Kungl. Majit frågor om ändringar av lagen i olika

hänseenden. Sålunda väcktes vid 1942 års riksdag ett flertal motioner, vari

yrkades att de korltidsanställda arbetstagarna måtte i lag tillförsäkras se­

mesterrätt. Dessa motioner resulterade i att riksdagen i skrivelse den 20 maj

1942, nr 245, hemställde att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning av

frågan om vidgad möjlighet för säsongarbetare att erhålla lagstadgad se­

mesterrätt jämte i samband därmed stående spörsmål.

Den utredning, varom riksdagen sålunda hemställt, har numera verkställts

av särskilt tillkallade sakkunniga, 1942 års semesterkommitté. Den av kom­

mittén företagna utredningen har emellertid icke avsett endast nyssberörda

spörsmål utan omfattat en allmän översyn av semesterlagen.

Den förebragta utredningen synes mig bestyrka, att en revision av

semesterlagstiftningen är av behovet påkallad. Detta gäller främst i fråga

örn de grundläggande förutsättningarna för semesterrätt. Den nuvarande

lagens krav, att arbetstagaren skall ha haft en fortlöpande anställning hos

samma arbetsgivare under 180 dagar för att få rätt till semester, leder otvi­

velaktigt till att stora grupper arbetstagare, vilka av olika skäl ej kunna

uppnå denna karenstid men vilka i ej mindre mån än övriga arbetstagare

äro i behov av de förmåner lagen bereder dessa, uteslutas därifrån. Särskilt

skogsarbetarna — vilka utgöra ett betydande antal av landets arbetstagare

—- äro för närvarande så gott som helt avstängda från varje möjlighet att

kvalificera sig för rätt till semester. Men även för en mångfald andra

arbetstagare är semesterfrågan ännu olöst, och det torde icke kunna antagas

att denna fråga avtalsvägen vinner sin generella lösning. Åtgärder till åstad­

Kunell. Majlis proposition nr

27

3.

43

kommande av en bättre ordning härutinnan böra därför övervägas. Denna

mening delas också av kommittén och ett stort antal av de myndigheter och

sammanslutningar som yttrat sig över dess förslag.

Kommittén har efter övervägande av olika i och för sig tänkbara möjlig­

heter att i lag lösa semesterproblemet för de korttidsanställda arbetstagarna

stannat för att i princip bibehålla den nuvarande semesterlagens konstruk­

tion och att såsom villkor för semesterrätt fasthålla vid kravet på viss

karenstid. Karenstiden har dock föreslagits starkt förkortad eller från 180

till 30 dagar. En sådan förkortning har kommittén ansett möjlig genom att

med anlitande av postgirorörelsen tillskapa ett slags hela arbetsmarknaden

omfattande semesterkassesystem, avsett att anlitas i de fall då i anledning

av anställnings upphörande semesterersättning skall utgå. Tankegången i

kommitténs förslag är att genom statens försorg skulle för vederbörande

arbetstagares räkning hopsparas av honom i olika — framför allt relativt

kortvariga — anställningar intjänad semesterersättning, så att dessa medel

på en gång kunde bli tillgängliga för honom, när han skall taga semester.

Kommitténs förslag i förevarande del har tillstyrkts av ett flertal myndig­

heter och sammanslutningar. Mot förslaget har emellertid också framförts

en på sina håll kraftig kritik av skiftande innehåll. Vid sidan av argument,

vilka synas sakna erforderlig bärkraft, inrymmer denna kritik vissa syn­

punkter, vilka förtjäna att beaktas. Jag vill i det följande något närmare

beröra vad sålunda framförts; dessförinnan önskar jag emellertid med

några ord beröra de principer på vilka semesterlagstiftningen vilar.

Semesterlagen bygger på den grundtanken att det ur olika synpunkter är

ett samhälleligt intresse att skydda arbetstagarnas hälsa, både i kroppsligt

och i andligt hänseende. I sådant syfte vill semesterlagen bereda arbets­

tagarna tillfälle till viss tids ledighet, under vilken de ha möjlighet att utan

minskning i sina inkomster söka behövlig rekreation. Enligt den nu­

varande lagen förvandlas emellertid understundom semesterrätten till en

rätt till penningersättning. Syftet med denna ersättning är icke att tillför­

säkra arbetstagaren ett tillskott till lönen, utan meningen med densamma är

i stället att göra det möjligt för arbetstagaren att förskaffa sig samma rekrea­

tion som om den intjänade semesterförmånen skulle utgått i form av

-ledighet. En utvidgning av lagens tillämpningsområde till korttidsanställda

kommer utan tvivel att leda till en ökning av de fall, då arbetstagaren

icke erhåller semester in natura utan i stället en penningersättning. Vilka

garantier som än uppställas för att denna ersättning användes för det

avsedda ändamålet, torde man kunna utgå ifrån att detta icke alltid blir

händelsen. Även örn lagens huvudsyfte icke uppnås i dylikt fall, anser jag

att lagen jämväl därvidlag har en viktig uppgift att fylla. Genom densamma

tillgodoses nämligen i viss mån kravet på social rättvisa. Vid vanligt be­

traktelsesätt måste det framstå såsom naturligt och skäligt att varje arbets­

tagare genom sitt arbete intjänar icke endast lön utan även semester eller

ersättning därför. Att helt bortse från dessa psykologiska faktorer kan ej

vara lyckligt.

För att därefter övergå till de särskilda punkterna i den mot semester­

kommitténs förslag riktade kritiken, vill jag till en början — i anslutning

till det tidigare anförda — understryka att jag ej kan dela deras mening,

som anse att endast arbetstagare i längre fortlöpande anställning skulle ha

behov av semester. Jag ansluter mig helt till kommitténs uttalande, att en

arbetstagare, som under viss tid utfört arbete åt skilda arbetsgivare, har

lika stort behov av vila som den arbetstagare, vilken under motsvarande tid

haft anställning hos en och samma arbetsgivare. Arbetet, ej anställningen

som sådan, bör vara avgörande för uppkomsten av semesterrätt. I vissa

yttranden har gjorts gällande, att en arbetstagare, som icke hade längre

fortlöpande anställning utan arbetade i mera kortvariga perioder, ej skulle

vara i behov av någon lagstadgad semesterrätt, därför att han mellan arbets­

perioderna finge nödig avkoppling. Vidare har anförts, att arbetslönen för

säsongarbetarna vore beräknad med hänsyn till arbetets kortvariga karak­

tär och högre än för andra arbetstagare samt att säsongarbetarna därigenom

erhölle kompensation för utebliven semester. Dylika betraktelsesätt torde

dock icke vara riktiga. Det synes mig ligga i öppen dag, att de påtvungna

uppehållen i arbetet icke kunna ersätta en verklig semesterledighet. Och för

det alldeles överväldigande flertalet korttidsanställda kan arbetslönen icke

anses så avpassad, att den innesluter möjlighet för dem att taga semester i

vanlig mening.

I en del yttranden har mot förslaget den invändningen framställts, att en

mera avsevärd förkortning av den nuvarande karenstiden skulle, till skada

för landets näringsliv, medverka till att öka omsättningen av arbetskraft på

arbetsmarknaden. Därest den nuvarande semesterlagen skulle bidragit till

att fastare binda arbetstagaren vid arbetsgivarens företag, torde dock denna

omständighet i förevarande sammanhang få anses ovidkommande. Det synes

mig för övrigt föga troligt, att rätten till semesterersättning skulle spela

någon mera betydande roll för en arbetstagare, för vilken fråga uppkommer

att sluta anställningen.

Mot kommitténs förslag om nedsättning av karenstiden har vidare invänts

att förslaget, örn det upphöjdes till lag, skulle komma att medföra stora

svårigheter bland annat inom skogsbruket och betskötseln. Enahanda an­

märkning framfördes mot 1936 års semestersakkunnigas förslag till semester­

lag och var ett avgörande skäl till att karenstiden då utsträcktes från före­

slagna fyra månader till 180 dagar. Kommittén bar emellertid efter under­

sökning funnit att de vid den nuvarande lagens tillkomst uttalade farhå­

gorna i nämnda hänseende icke besannats. Att svårigheterna icke haft de

proportioner, som vid lagens tillkomst befarades från skogligt arbetsgivar­

håll, är även min uppfattning. De påtalade olägenheterna torde närmast

sammanhänga med den kontroll som kan fordras för bedömande av arbets­

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 273.

45

tagarnas semesterrätt, särskilt svårigheten att avgöra om ett fortlöpande

anställningsförhållande kan anses lia förelegat och i vad mån uppehåll i

arbetet skall inverka på arbetstagarens rätt till semester. Såsom jag i det

följande kommer att närmare visa, synes det emellertid vara möjligt att —

utan att ett semesterkassesystem i teknisk mening införes — helt frånfalla

kravet på någon tids sammanhängande anställning och såsom villkor för

semesterrätt blott fordra visst utfört arbete.

Enligt kommittéförslaget skulle en viss grupp korttidsanställda arbetare,

nämligen stuveriarbetare och andra arbetstagare som användas endast för en

eller ett par dagar åt gången (intermittent anställning), icke heller i fort­

sättningen erhålla någon semesterförmån. Det synes mig icke tillfredsstäl­

lande att semesterfrågan för denna grupp lämnas olöst. Jag har redan tidi­

gare tillkännagivit såsom min åsikt, att en arbetstagare, som under viss tid

utfört arbete åt skilda arbetsgivare, bör ha lika stor rätt till semester som

en arbetstagare, vilken under motsvarande tid haft anställning hos en och

samme arbetsgivare. Av liknande skäl synes det mig att man icke bör göra

någon skillnad mellan å eila sidan en arbetstagare, som under viss tid haft

fortlöpande anställning hos en arbetsgivare, och å andra sidan en arbets­

tagare, som under samma tid i enahanda omfattning utfört arbete för arbets­

givarens räkning, ehuru det avtalsrättsliga förhållandet mellan arbetsgiva­

ren och sistnämnde arbetstagare icke kunnat betecknas såsom en samman­

hängande anställning. Mot semesterrättens utsträckning till särskilt stuveri-

arbetarna har gjorts gällande, att oöverstigliga praktiska svårigheter skulle

uppstå vid lagens tillämpning å dem. Det förefaller mig dock som om ifråga­

varande arbete skulle kunna så organiseras att de befarade svårigheterna

väsentligen reducerades. I vart fall torde svårigheterna icke vara så bety­

dande, att de böra betraktas såsom ett avgörande hinder mot semester­

rättens utsträckning till dylika anställningsförhållanden. Då, såsom av det

följande lärer framgå, kravet på viss anställningstid för rätt till semester

torde kunna eftergivas, bortfaller det tekniska hinder som därutinnan mött

mot att medgiva de intermittenta arbetstagarna semesterförmåner.

En utsträckning av semesterrätten till att avse även de korttidsanställda

arbetstagarna kommer tvivelsutan att medföra ökade kostnader för arbets­

givarna, och från en del håll lia uttalats farhågor för att en dylik utsträck­

ning — särskilt med hänsyn till rådande tidsläge — skulle få menliga in­

verkningar på näringslivet som följd. För egen del kan jag ansluta mig till

vad kommittén uttalat därom att kostnadsökningen icke kan bli av den stor­

lek, att den bör stå hindrande i vägen för utsträckningen av semesterlagens

tillämpningsområde till alt omfatta även de korttidsanställda. Jag vill i

detta sammanhang icke underlåta att nämna, att semesterfrågan för de kort­

tidsanställda arbetstagarna redan vunnit sin lösning i Danmark och Fin­

land. Stora delar av vårt näringsliv komma icke alls eller endast i obetydlig

mån alt beröras av den här föreslagna regleringen. Kostnadsökningen kom­

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

mer nämligen till övervägande delen att falla på sådana områden av nä­

ringslivet, där den nuvarande semesterlagen icke medfört några allmänna

ekonomiska förpliktelser för arbetsgivarna. Jag saknar anledning till annat

antagande än att förhållandena även inom dessa områden äro sådana, att

produktionen där kan bära samma semesterkostnader som inom övriga om­

råden. Tillräckliga skäl att härvidlag ställa sjöfartsnäringen i undantags­

ställning synas mig icke föreligga.

Såsom jag i det föregående antytt har jag funnit mig böra förorda, att

kravet på viss karenstid helt slopas. Enligt min mening tala åtskilliga om­

ständigheter därför. Till en början vill jag erinra om att en sådan lösning

helt överensstämmer med den principiella grundsyn på semesterrätten, som

kommittén anlagt och till vilken jag anslutit mig, nämligen att omfattningen

av det utav arbetstagaren utförda arbetet och ej anställningen som sådan

bör vara utslagsgivande för semesterfrågan. Skall lagen jämväl i fortsätt­

ningen byggas på principen örn viss karenstid såsom förutsättning för

semesterrätt, måste — såsom kommittén ock funnit — denna karenstid vara

jämförelsevis snävt tillmätt, enär inom betydande områden där säsongarbete

förekommer arbetsperioderna äro så kortvariga, att en längre karenstid

skulle utestänga arbetstagarna från laglig semesterrätt. Karenstiden blir

emellertid då icke något uttryck för den tid, efter vilken arbetstagaren skä­

ligen bör ha anspråk på semester, utan dess betydelse blir, såsom från olika

håll påpekats, närmast av teknisk art.

Även av praktiska skäl är det fördelaktigt att semesterrätten icke knytes

till viss karenstid. Härutinnan må särskilt pekas på de svårigheter, som

uppstå när det gäller att avgöra, huruvida en arbetstagare under viss tid

haft sammanhängande anställning, d. v. s. fortlöpande stått till arbetsgiva­

rens förfogande, eller örn avbrott i anställningen förekommit. Gränsdrag­

ningen mellan en intermittent anställning och en anställning av fortlöpande

beskaffenhet kan, såsom framgår av vad arbetsdomstolens ordförande ytt­

rat, ofta vara förenad med vanskligheter. I kravet på en sammanhängande

anställningstid ligger nämligen ej en fordran på att arbetstagaren under

tiden i fråga kontinuerligt varit i arbete. Av olika skäl kan en arbetstagare

under längre eller kortare perioder vara frånvarande från arbetet utan att

anställningsförhållandet därigenom brytes. Så är främst fallet då arbets­

tagaren av en eller annan anledning blivit permitterad. Givet är att det

stundom måste vara svårt att avgöra, huruvida en anställning kan anses

ha fortlöpt, oaktat några prestationer enligt arbetsavtalet icke fullgjorts från

någondera sidan. Särskilt gäller detta, då vid minskad tillgång på arbete

fråga uppstår huruvida en arbetstagare skall anses ha blivit entledigad —

i vilket fall anställningsförhållandet avbrutits — eller endast permitterad.

Mången gång torde det kunna vara beroende på rena tillfälligheten huru­

vida det ena eller andra är fallet. Vidare uppkommer frågan huruvida man,

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

47

i händelse av avbrott i anställningen, kan bortse därifrån. Det nu anförda

gäller såväl okontrollerade som övriga arbetstagare. Vad särskilt skogs­

arbetare och andra okontrollerade arbetstagare angår torde det — såsom

jag tidigare berört — ligga i sakens natur att bedömningen av frågan, huru­

vida viss anställningsperiod föreligger för dem, måste medföra vissa besvär­

ligheter nied hänsyn till de förhållanden varunder de utföra arbetet. Frå­

gorna örn anställningstidens beräkning och om inverkan av ett uppehåll i

arbetet på arbetstagarens rätt till semester torde ha varit de spörsmål som

under den nuvarande semesterlagens giltighetstid föranlett de flesta tvistig-

heterna; och även inom arbetsdomstolen ha på dessa punkter meningarna

ofta brutit sig.

Därest, i enlighet med mitt förslag, karenstiden helt slopas, torde — för

alla arbetstagare som stå under arbetsgivarens kontroll — huvudregeln för

uppkomst av rätt till semester böra bli att arbetstagaren på grund av det

arbete, som han under ett kalenderår (kvalifikationsår) utför för arbets­

givarens räkning, äger av denne åtnjuta semester under följande kalenderår.

Såsom kvalifikationsår bör efter överenskommelse kunna gälla annan pe­

riod av motsvarande längd. Semester torde -— i likhet med vad nu gäller

— böra utgå med en dag för varje sådan kalendermånad under kvalifika­

tionsåret, varunder arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete

minst 16 dagar. I lagen bör, liksom hittills, finnas en föreskrift, att arbets­

tagare, vars anställning upphör innan han åtnjutit honom tillkommande

semester, skall erhålla penningersättning för den uteblivna semestern

(semesterersättning).

Skyldigheten för arbetsgivaren att bereda arbetstagaren semester in

natura torde såsom för närvarande endast böra avse sådan semester, som

en hos arbetsgivaren anställd arbetstagare intjänat under pågående anställ­

ning hos arbetsgivaren. Under sådana förhållanden kan med visst fog göras

gällande, att de inlermittenta arbetstagarna icke borde i lagen tillförsäkras

rätt till semester utan enbart till en ekonomisk förmån. Häremot vill jag

allenast erinra om de lagtekniska svårigheter, som äro förknippade med en

gränsdragning mellan arbetstagare med och utan fortlöpande anställning.

Nackdelarna av dubbelregler äro vidare uppenbara. I praktiken torde emel­

lertid semesterförmånen för de intermittenta arbetslagarna — liksom över

huvud för de korttidsanställda — i allmänhet komma att utgå i form av

semesterersättning.

1 detta sammanhang vill jag anmärka att viss grund givetvis finnes för

den meningen, att en fristående kortvarig anställningsperiod — såsom exem­

pelvis ett enstaka kortare vikariat under året — icke i och för sig medför

att behov av semester uppkommer för arbetstagaren. Genom den av mig

förordade lösningen komma även dylika fall att hänföras under lagen. Så­

som kommittén framhållit lärer det icke vara tekniskt möjligt att frånskilja

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

dem från de typiska fallen av på varandra följande korttidsanställningar.

Isolerade kortvariga anställningsperioder torde dock vara relativt sällsynta.

Den överväldigande majoriteten av vårt lands arbetstagare arbetar nämligen,

såsom kommittén även understrukit, under så gott som hela året för sitt

uppehälle. Med hänsyn till dessa förhållanden synes den här ifrågavarande

konsekvensen av att de korttidsanställda medgivas semesterrätt icke vara

ägnad att väcka alltför stora betänkligheter.

Kommitténs förslag, att semesterersättning icke skall utbetalas direkt till

arbetstagaren, då denne slutar anställningen, utan i stället av arbetsgivaren

insättas å ett särskilt postgirokonto, har rönt starkt motstånd i åtskilliga

avgivna yttranden. Även om systemet i och för sig måste anses som en god

lösning och även om nackdelarna med detsamma i vissa yttranden väsent­

ligen överdrivits, lärer dock den föreslagna anordningen —- för vars upp­

rätthållande torde erfordras påföljd av något slag — kunna vålla irritation

och på många håll uppfattas såsom onödig eller olämplig. Det synes med

fog kunna betvivlas, att fördelarna med en sådan anordning verkligen

komme att uppväga det besvär, som skulle följa därmed. Ej heller lämnar

systemet några säkra garantier för att semesterersätttningen komme att an­

vändas för avsett ändamål. Jag har även övervägt möjligheten att låta ett

semesterkassesystem av hittills vedertagen typ obligatoriskt vinna tillämp­

ning, eventuellt endast inom vissa områden av arbetsmarknaden. På sätt

kommittén närmare utvecklat skulle emellertid även ett dylikt semester­

kassesystem bli behäftat med väsentliga olägenheter.

Det synes mig i betraktande härav böra förordas, att semesterersättning

även i fortsättningen utbetalas direkt till arbetstagaren i samband med att

dennes anställning upphör. Påpekas må, att semesteridén numera torde ha

så allmänt trängt igenom, att även de korttidsanställda arbetstagarna som

regel kunna antagas komma att på avsett och för dem ändamålsenligt sätt

utnyttja de förmåner, lagen vill tillförsäkra dem. Vidare vill jag här fram­

hålla, att hinder självfallet icke möter för de organiserade parterna på ar­

betsmarknaden att avtalsvis genomföra privata semesterkassesystem. Det

kan tvärtom synas lämpligt att så sker. Dylika system ha den fördelen att

de möjliggöra en smidig anpassning efter växlande situationer och omstän­

digheter. De särskilda semesterkassor, som för närvarande finnas inom

vissa yrkesområden, böra kunna bestå även i fortsättningen. Givetvis få

dock arbetstagarna enligt de för dessa kassor gällande reglerna icke bli

sämre ställda än om lagens bestämmelser skolat tillämpas.

Enligt den nuvarande lagen utbetalas semesterersättning i samband med

att arbetstagarens anställning upphör. I och med att kravet på viss tids

anställning uppgives, måste nya regler uppställas i fråga om utbetalningen

av semesterersättningen. Hur dessa nya bestämmelser böra utformas, är

ingalunda utan vidare givet. Ur olika synpunkter skulle det vara en fördel,

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

49

om det rättsförhållande, som uppkom när arbetsgivaren anställde arbets­

tagaren, kunde helt avvecklas så fort arbetstagaren slutfört arbetet och hans

anställning upphör. För arbetstagare med intermittent arbete äro emellertid

de särskilda anställningsperioderna av mycket kort varaktighet, och för

sådana fall lämpar det sig icke med en föreskrift att semesterersättningen

skall utbetalas vid anställningens upphörande. I och för sig synes det tänk­

bart att för de intermittenta arbetstagarna låta utbetalningen av semester­

ersättningen ske exempelvis per månad eller vid kvalifikationsårets utgång.

Även andra möjligheter stå till buds. För egen del anser jag starka skäl

tala för att man söker sig fram till en gemensam huvudregel, som täcker

samtliga fall, oberoende av anställningsförhållandets varaktighet. En sådan

regel kan lämpligen givas det innehållet att semesterersättning skall utbe­

talas senast inom en vecka efter utgången av det kalenderkvartal, under

vilket anställningen upphör. Något hinder för att semesterersättningen

utbetalas tidigare — exempelvis i samband med den slutlikvid som sker vid

avtalsförhållandets upphörande -—- bör naturligen icke föreligga. För ar­

betstagare, som slutar en fortlöpande anställning av ej alltför kort var­

aktighet, kan det dock synas naturligt att semesterersättningen erlägges vid

anställningsförhållandets upphörande. I det fall att anställningen varat för­

slagsvis tre månader torde därför lagen böra inrymma en hjälpregel, som

giver arbetstagaren rätt att påfordra att få semesterersättningen till sig ut­

betalad, när anställningsförhållandet upphör.

Liksom kommittén anser jag att hemarbetare, skogsarbetare och andra

okontrollerade arbetstagare såsom för närvarande böra i lagen tillförsäkras

rätt enbart till semesterlön, alltså icke till semesterledighet. Såsom villkor för

rätt till semesterlön bör fordras, att arbetstagaren under viss tidrymd genom

arbete för arbetsgivarens räkning uppnått en sammanlagd arbetsinkomst av

viss storlek. Hur de närmare reglerna därvidlag böra utformas har varit före­

mål för delade meningar. Vid övervägande av denna fråga har jag, i likhet

med kommittén, stannat för en bestämmelse, enligt vilken den erforderliga

arbetsinkomsten bör utgöra minst 16 gånger den genomsnittliga dagsför-

tjänsten å orten för arbete av den art, varom fråga är, under en arbetstid av

åtta timmar. Denna arbetsinkomst anser jag böra ha förvärvats under ett

kalenderkvartal. En okontrollerad arbetstagare, som genom arbete för en

arbetsgivares räkning under ett kalenderkvartal uppnått nyssnämnda arbets­

inkomst, bör bli berättigad till semesterlön med fyra procent av den under

kvartalet intjänade lönen. För sådana kalenderkvarlal, under vilka arbets­

tagaren icke uppnått nämnda arbetsinkomst, kommer han alltså icke att för­

värva någon semesterförmån. Jag är väl medveten örn att den av mig så­

lunda förordade regeln med kalenderkvartalet såsom tidsnorm kan medföra

vissa ojämnheter samt — då de okontrollerade arbetstagarna regelmässigt

arbeta mot ackordsbetalning — jämväl besvärligheter vid den avmätning av

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 273.

4

50

Kungl, Maj:ts proposition nr 273.

arbetet som måste ske vid kvartalsskiftena. Att helt undvika ojämnheter

torde emellertid icke vara möjligt. Vad särskilt skogsarbetarna beträffar sy­

nas de angivna besvärligheterna av domänstyrelsens yttrande att döma

kunna övervinnas. Vidare vill jag framhålla, att den av mig nu föreslagna

anordningen har den fördelen med sig, att de förut av mig förordade — i

samband med behandlingen av semesterfrågan för de kontrollerade arbets­

tagarna omnämnda — föreskrifterna om gäldandet av semesterersättningen

kunna göras tillämpliga även för de okontrollerade arbetstagarna.

Vid den av mig föreslagna lösningen blir regeln, att avbrott i anställ­

ningen icke må inverka på semesterrätten såframt det med hänsyn till örn

ständigheterna skulle vara oskäligt, överflödig och kan utgå ur lagen.

Semester för arbete som utgör bisyssla.

Gällande rätt.

Enligt den nuvarande semesterlagen förvärvas ej semester i anställning,

som icke kan anses utgöra arbetstagarens huvudsakliga sysselsättning och

förvärvskälla.

Semesterkommitténs förslag.

I sitt betänkande framhåller kommittén, att genom den gällande lagens

formulering den som hade exempelvis någon eller några timmars dagligt

städningsarbete eller hade anställning som tidningsbud kunde intjäna semes­

ter i sådan anställning örn vederbörande icke hade annan anställning. Där­

emot kunde en arbetstagare, som samtidigt hade flera anställningar, av vilka

ingen kunde betecknas såsom den huvudsakliga, icke förvärva rätt till semes­

ter i någon av dem. Men örn den ena anställningen dominerade, medförde

den semesterrätt.

Kommittén föreslår, att även bisyssla skall kunna grunda rätt lill se­

mester. De överväganden, som lett fram till kommitténs förslag i denna del,

framställas i betänkandet sålunda:

Det kan anses föga rimligt, att en arbetstagare skall förlora all semester­

rätt endast därför att han skaffar sig flera likvärdiga sysselsättningar. En

arbetstagare med flera sysselsättningar är tydligen i större behov av semester

än om han skulle inneha endast en av anställningarna. Vidare måste sägas,

att regeln kan medföra ett mindre rättvist resultat olika arbetsgivare emel­

lan. Den ene arbetsgivaren kan bli skyldig att ge en anställd semester, medan

en annan arbetsgivare icke behöver göra detta, trots att anställningsförhål­

landena för arbetsgivarnas del kunna vara fullt analoga. Det ter sig mindre

följdriktigt, att frågan örn skyldighet för arbetsgivaren att bereda icke hel­

Kimot. Maj:ts proposition nr 273.

äl

tidsanställd arbetstagare semester blir beroende av om arbetstagaren sam­

tidigt förskalfar sig annat arbete eller ej.

Anledningen till att lagen i förevarande hänseende erhållit sin nuvarande

utformning torde vara en önskan att låta även sådana arbetstagare förvärva

semesterrätt, vilka endast någon kortare tid dagligen utföra arbete för en

arbetsgivares räkning. Kommittén kan ansluta sig till vad departementsche­

fen uttalat därom, att också dylika arbetstagare böra få tillfälle att årligen

komma bort från den dagliga miljön under någon tid. Även för den som

utför arbete endast under några få av dagens timmar kan föreligga ett behov

att under en tid få helt koppla av från det dagliga förvärvsarbetet. Om man

emellertid ställer sig på denna ståndpunkt, synes det för frågan om upp­

komsten av semesterrätt böra vara likgiltigt, huruvida vederbörande i övrigt

utför lönearbete eller ej. Att en person försörjer sig genom flera samtidiga

anställningar bör icke hindra uppkomsten av semesterrätt. Varje anställning

som gör skäl för namnet bör därför kunna kvalificera vederbörande till

semesterrätt, och en arbetstagare som samtidigt innehar flera anställningar

bör kunna förvärva semesterrätt i varje anställning. Inom samhället finnas

åtskilliga sysslor, som äro av sådan beskaffenhet, att de kunna fullgöras

utan att dagens samtliga arbetstimmar behöva tillsättas. Av naturliga skäl

måste även dessa sysslor fullgöras. De kunna emellertid i allmänhet icke

lämna vederbörande hel försörjning utan måste därför förenas med annat

arbete, vare sig detta nu är egen förvärvsverksamhet, annan anställning eller

hushållsarbete i hemmet.

I fråga om städningspersonalen vid de statliga myndigheterna och institu­

tionerna har man redan medgivit en utsträckning av semesterrätten. Statens

tjänstemän åtnjuta semester även för bisyssla. En person, som har deltids­

arbete i statens tjänst, torde nämligen förvärva semesterrätt i denna anställ­

ning, även om han har en annan huvudanställning — statlig, kommunal eller

enskild — vari han jämväl erhåller semester.

Semesterlagstiftningen i de övriga nordiska länderna upptager ej några

undantagsbestämmelser beträffande bisyssla. I ett cirkulär från det danska

socialministeriet har direkt utsagts, att semesterrätt kan samtidigt förvärvas

i olika anställningar och att en arbetstagare, som arbetar hos olika arbets­

givare, skall — oavsett om sysselsättningarna äro sidoordnade eller uppde­

lade i huvudsyssla och bisyssla — kunna förvärva semesterrätt hos samtliga

arbetsgivare i enlighet med lagens allmänna regler.

Kommittén anser, att det givetvis är av stor vikt, att en arbetstagare, som

förvärvat semesterrätt i flera samtidiga anställningar, blir i tillfälle att

på en gång åtnjuta semester i de olika anställning­

arna samt anför i anslutning härtill bland annat följande.

Först när arbetstagaren kan göra sig helt fri från det dagliga arbetet blir

lian i stånd att fullt tillgodogöra sig den vila och den rekreation som semes­

tern är avsedd att skänka. Enligt gällande semesterlag är det emellertid

arbetsgivaren, som äger bestämma när semestern skall utgå. Göres händin

nan icke någon ändring, skulle arbetstagare, som samtidigt har flera anställ­

ningar, kunna få finna sig i att åtnjuta semester i varje anställning var för

sig. Fråga uppkommer därför örn vidtagande av viss begränsning i arbets­

givarens nämnda bestämmanderätt i fall där arbetstagaren samtidigt har

anställning hos annan arbetsgivare. Den anordning, som härvid närmast

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

skulle kunna sättas i fråga, vöre införande av skyldighet för sådana arbets­

givare, som samtidigt hade viss arbetstagare i sin tjänst, att gemensamt be­

stämma om förläggningen av dennes semester. Kunde arbetsgivarna härut­

innan icke enas, finge väl, där särskilda skäl ej förelåge att tillägga en av

arbetsgivarna bestämmanderätten, frågan hänskjutas till avgörande av utom

stående person eller eventuellt en viss myndighet. Fall, där skäl kunde före­

ligga att tillägga en av arbetsgivarna bestämmanderätten, vore sådana, i vilka

en av anställningarna kunde betraktas som arbetstagarens huvudsakliga sys­

selsättning eller ock haft längre varaktighet än de övriga. Emellertid finner

kommittén starka betänkligheter möta mot införande av sådana anordningar

som här antytts. Särskilt synes det föga tilltalande, att en arbetsgivare kan

bli tvingad förlägga arbetstagarens semester till en för arbetsgivaren olämp­

lig tidpunkt. Skulle dessutom i vissa fall arbetstagarens huvudanställning bli

den i förevarande hänseende bestämmande, står man åter inför svårigheten

att draga gränsen mellan huvudsyssla och bisyssla. Kommittén anser sig

därför i detta sammanhang icke böra föreslå ändring av de nuvarande be­

stämmelserna om semesterns förläggning. Kommittén vill emellertid under­

stryka, att det icke annat än i undantagsfall bör få förekomma, att semester

i samtidiga anställningar åtnjutes vid olika tidpunkter. Med god vilja hos de

berörda parterna synes arbetstagarens intresse att erhålla semester vid

samma tid kunna tillgodoses utan lagändring.

Arbetstagare, som har två samtidiga anställningar inom samma yrke men

får sin semester i de båda anställningarna förlagd till olika tider, bör givet­

vis vara oförhindrad att, under det semester åtnjutes i den ena anställningen,

i vanlig ordning fullgöra de med den andra anställningen förenade sysslorna.

Däremot bör arbetstagaren icke få utnyttja den vunna ledigheten i en an­

ställning till ökat arbete på annat håll. Vad nu anförts har synts kommittén

böra föranleda en modifikation av det nu gällande stadgandet, att arbets­

tagare, som under någon del av semestern utför avlönat arbete inom sitt

yrke, mister rätten till lön under semestern. Arbetstagare, som jämsides med

den anställning vari semester åtnjutes innehar annan anställning inom sitt

yrke, bör förklaras vara oförhindrad att under semestern utföra sådant avlö­

nat arbete i sistnämnda anställning som ej går utöver det vanliga.

Yttranden över semesterkommitténs förslag.

Kommitténs förslag att semesterrätt må kunna förvärvas i anställning, som

har karaktär av bisyssla, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet

avgivna yttranden.

Förslaget har avstyrkts allenast av Västergötlands och norra Hallands

handelskammare, handelns arbetsgivareorganisation, bankernas förhand­

lingsorganisation, Sveriges fastighetsägares arbetsgivareförbund, svenska

lantarbetsgivareföreningen och Sveriges redareförening. Jämväl generalpost­

styrelsen, svenska landskommunernas förbund samt en reservant inom

arbetsmarknadskommissionen ha emellertid anfört vissa betänkligheter mot

detta förslag.

Handelns arbetsgivareorganisation och bankernas förhandlingsorganisa­

tion framhålla, att i fråga om bisyssla rekreationssynpunkten icke kunde

tillmätas tillnärmelsevis samma betydelse för semesterfrågans bedömande

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

53

som vid huvudsyssla. Det vitsordades dock, att den nuvarande lagens formu­

lering medförde vissa icke önskvärda konsekvenser. Dessa borde emellertid

kunna avhjälpas utan att den av kommittén föreslagna linjen därigenom bi­

träddes. — Inom såväl försäkringsbranschen som handeln vore ett betydande

antal personer verksamma i olika biförtjänstuppdrag (fritidsombud, agen­

ter med flera). Enligt organisationernas uppfattning kunde dessa personer

icke anses såsom arbetstagare i semesterlagens mening utan måste betraktas

som självständiga företagare. Det skulle också framstå som synnerligen

oegentligt, därest nämnda uppdragstagares fritidsverksamhet skulle kunna

konstituera semesteranspråk.

Sveriges fastighetsägares arbetsgivareförbund påpekar, att enligt det mellan

förbundet och svenska fastighetsarbetareförbundet gällande kollektivavtalet

för deltidsanställda fastighetsarbetare semesterrätt kunde förvärvas även i

bisyssla. Det hade emellertid vid avtalets tillämpning visat sig, att arbets­

tagarna i stor utsträckning begärde att få utbyta semestern mot kontant

ersättning för att dymedelst ernå ett tillskott i sina inkomster. Erfarenheten

gåve således belägg för, att dessa arbetstagare i betydande omfattning icke

ansåge sig äga behov av semester. — Rekreationstanken förfuskades genom

den föreslagna rätten för arbetstagare, som jämsides med den anställning

vari semester åtnjötes innehade annan anställning, att under semestern utföra

sådant arbete i sistnämnda anställning som ej ginge utöver det vanliga. Det

måste vara ett oavvisligt krav, att arbetstagaren verkligen använde semestern

för att skaffa sig rekreation. I motsatt fall erhölle arbetsgivaren icke den

nytta i form av förstärkt eller bibehållen arbetsförmåga hos arbetstagaren,

som semestern vore avsedd att medföra och vartill arbetsgivaren lämnat

ekonomiskt bidrag.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har anfört bland annat följande.

Svårigheterna för flera arbetsgivare att bereda en gemensam arbetstagare

semester vid samma tid giva vid handen, att kommitténs förslag härutinnan

icke är lämpligt. Det kommer att leda till stora praktiska svårigheter. Örn

fyra, fem familjer utnyttja en och samma städhjälp och detta till äventyrs

i sådan utsträckning, att samtliga anställningarna skulle medföra rätt till

semester, är det ej givet, att samtliga arbetsgivare kunna anvisa semester

samtidigt. Man kommer ej ifrån att den, som innehar flera anställningar,

intager en i viss mån friare .ställning än den, som uteslutande är sysselsatt

i en anställning. I mångt och mycket intager en arbetstagare med flera

anställningar en ställning, som påminner om den, en självständig företagare

Ilar. Resultatet bomme att bli att semesterersättningen i stor utsträckning

kommer att utgöra blott och bart lönefyllnad.

Generalpoststyrelsen har pekat på svårigheterna att anskaffa vikarie för

deltidsanställd arbetstagare samt härom an fört bland annat följande.

Med stöd av nu gällande bestämmelser örn bisyssla har generalpoststyrel­

sen ansett semesterrätt i regel icke tillkomma arbetstagare, vars åtagande

icke kriiver en arbetstid uppgående till ungefär hälften av normal arbetstid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

55

läggas så, att han undervisade exempelvis en timme per dag under fyra dagar

i veckan; i sådant fall inträdde enligt förslaget semesterrätt. Ordnades åter

undervisningen så, att dessa fyra veckotimmar förlädes till två eller tre dagar

i veckan, bortfölle nämnda rätt. Det syntes kunna ifrågasättas, huruvida

icke förslaget borde omarbetas för undvikande av angivna konsekvenser.

Beträffande frågan örn uttagandet av semester vid flera

samtidiga anställningar har svenska lantarbetareförbundet ifrå­

gasatt, huruvida icke i lagtexten borde införas en tvingande bestämmelse av

den innebörd, att arbetstagare med flera dylika anställningar garanterades

semesterledighet från de olika anställningarna under samma tidrymd. En

semesterledighet, som innebure att varje dag endast vore delvis fri från

arbete, kunde knappast räknas som semesterledighet i ordets rätta bemär­

kelse och strede mot de allmänna synpunkterna om semesterns betydelse ur

rekreationssynpunkt. Det syntes också utomordentligt svårt att utöva kon­

troll på att en arbetstagare, som hade flera bisysslor inom samma yrke,

verkligen begränsade sig till det kvantum arbete, som en bisyssla omfattade,

samtidigt med att semester åtnjötes för den andra bisysslan inom samma

yrkesgren. Den föreslagna regeln om förbud för arbetstagare att under någon

del av semestern utföra avlönat arbete inom sitt yrke förefölle svår att i

praktiken uppehålla, örn arbetstagaren gåves rätt att, jämsides med att han

åtnjöte semester, fortsätta anställningen inom sitt yrke även örn det senare

arbetet skulle vara begränsat till endast en del av arbetsdagen.

Jämväl Sveriges redareförening har anmärkt på sistnämnda regel och där­

vid anfört, att enligt föreningens uppfattning redan den nuvarande bestäm­

melsen i detta hänseende icke vore riktigt avvägd. Envar som utförde avlönal

arbete under sin semester, vare sig detta skedde inom arbetstagarens yrke

eller annat verksamhetsområde, borde icke äga rätt till semesterlön.

F öredraganden.

Såsom mått för det arbete, som ansetts böra medföra rätt till semester,

har i den gällande semesterlagen uppställts 16 arbetsdagar i månaden. Med

arbetad dag avses härvid icke blott en normal arbetsdag utan även sådan

dag. under vilken arbetstagaren utfört arbete för arbetsgivarens räkning

endast en del av dagen.

Enligt nuvarande lag förvärvar emellertid arbetstagare, som icke i full

utsträckning sysselsättes för arbetsgivarens räkning, semesterrätt endast

under förutsättning att den anställning, vari arbetet utföres, är arbets­

tagarens huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla. Såsom kommittén

framhållit medför ifrågavarande stadgande vissa icke önskvärda konsekven­

ser. Det har ock föranlett en hel del svårigheter vid tillämpningen. Kommit­

tén har bland annat på grund av dessa skäl föreslagit, att stadgandet utgår

ur lagen.

Spörsmålet örn semester för arbete som utgör bisyssla har från min sida

delvis besvarats genom mitt ståndpunktstagande till de i det föregående be­

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

handlade principfrågorna. Såsom jag därvid framhållit anser jag, att arbets­

tagarens rätt till semester bör bedömas med utgångspunkt från det av honom

utförda arbetet och att — när arbetstagaren under året haft flera kortvariga

anställningar — skyldigheten att ekonomiskt svara för arbetstagarens semes­

ter bör åvila samtliga de arbetsgivare, för vilkas räkning arbetet utförts. På

samma sätt som en arbetstagare, sysselsatt i obka på varandra följande kort­

tidsanställningar, bör även en arbetstagare, som har flera — såsom huvud-

eller bisysslor karakteriserade — jämsides löpande anställningar erhålla

möjlighet till betald semester genom bidrag från de olika arbetsgivarna.

Att såsom ifrågasatts — utöver kravet på 16 arbetsdagar i kalendermåna­

den — föreskriva något särskilt minimikrav på fullgjort arbete synes mig

icke böra ifrågakomma med hänsyn till de synnerligen skiftande förhål­

landen varunder olika arbeten utföras. Tillräckliga skäl att utfärda sär­

bestämmelser för exempelvis timlärare synas sålunda ej föreligga.

Jag förordar alltså att även bisyssla skall kunna grunda rätt till semester

— och detta även örn sysslan är av relativt ringa omfattning — örn blott

den förrättats under minst 16 dagar i månaden. Såsom från några håll

påpekats kan nämnda regel i vissa gränsfall leda till mindre tillfredsstäl­

lande resultat. Regeln har emellertid den stora förtjänsten, att den är myc­

ket enkel att tillämpa, och regelns fördelar framför andra motsvarande regler

torde framträda än starkare, sedan ett fortlöpande anställningsförhållande

icke längre utgör förutsättning för uppkomsten av semesterrätt. Den i före­

varande sammanhang berörda svårigheten att få vikarier för de deltids-

sysselsatta synes mig överdriven. Jag vill även omnämna att, enligt vad av

mig kommer i det följande förordas, arbetsgivaren liksom hittills får rätt

att förlägga semestern till den för honom lämpligaste tidpunkten under året.

Med anledning av vad som yttrats örn semesterrätten för fritidsombud och

andra, som lia bisysslor inom försäkringsbranschen och handeln, vill jag

framhålla, att dessa personer bli omfattade av semesterlagen endast under

förutsättning att de äro att betrakta såsom arbetstagare i förhållande till sin

huvudman. Om så är fallet, saknas anledning att i semesterhänseende pla­

cera dem i någon särställning. Till spörsmålet örn arbetstagarbegreppet åter­

kommer jag i ett senare sammanhang. Därvid vill jag även beröra de kom­

munala förtroendemännens ställning i semesterhänseende.

För arbetstagare med flera samtidiga anställningar är det självfallet av

intresse, att semestern i de olika anställningarna icke förlägges till olika

tider. Svårigheterna att finna en ur såväl arbetsgivar- som arbetstagarsyn-

punkt väl avvägd regel äro dock, såsom kommittén närmare utvecklat, utom­

ordentligt stora. Jag finner därför, i likhet med kommittén, mig icke kunna

förorda, att i lagen upptages någon bestämmelse i förevarande hänseende.

Därvid vill jag emellertid understryka kommitténs uttalande, att med god

vilja hos de berörda parterna arbetstagarens intresse att erhålla semester

vid samma lid bör kunna tillgodoses utan någon särskild lagbestäm­

melse härom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

57

Såsom en följd av mitt ställningstagande till frågan om rätt till semester

för bisyssla bör, såsom kommittén föreslagit, en jämkning företagas av det

stadgande i gällande lag som utsäger att arbetstagare, som under någon del

av semestern utför avlönat arbete inom sitt yrke, mister rätten till lön under

semestern. Arbetstagare, som jämsides med den anställning vari semester

åtnjutes innehar annan anställning inom sitt yrke, bör nämligen — i den

händelse han icke får samtidigt åtnjuta semester i sistnämnda anställning

■—• förklaras vara oförhindrad att under semestern utföra sådant avlönat

arbete i denna anställning som ej går utöver det vanliga.

Lagens tillämpningsområde.

Gällande rätt.

Den nuvarande semesterlagen äger tillämpning å arbetstagare i allmän

eller enskild tjänst med undantag av sådana arbetstagare hos staten, för

vilka gälla särskilda föreskrifter rörande semester. Från lagens tillämpning

är vidare undantagen arbetstagare, som är medlem av arbetsgivarens familj

eller som avlönas uteslutande genom andel i vinst.

Lagen innehåller ingen definition å begreppet arbetstagare. Av lagens

förarbeten framgår emellertid, att de begrepp och regler, som gälla inom

den allmänna civilrätten, skola för semesterlagens vidkommande vara av­

görande för gränsdragningen mellan arbetstagare och självständig företagare.

Semesterkommitléns förslag.

Enligt kommitténs förslag skall semesterlagen även i fortsättningen vara

tillämplig allenast å den, vilken är att anse såsom arbetstagare. Kom­

mittén erinrar om att socialstyrelsen den 15 maj 1944 avgivit förslag örn

rättslig likställighet i olika avseenden mellan arbetstagare och vissa själv­

ständiga företagare, av socialstyrelsen kallade uppdragstagare. Enligt

nämnda förslag skulle vad i lagen den 11 september 1936 örn förenings- och

förhandlingsrätt samt vissa andra till den s. k. arbetsfredslagstiftningen

hörande lagar — men ej semesterlagen — stadgas om arbetsgivare och

arbetstagare äga motsvarande tillämpning i fråga om uppdragsgivare och

uppdragstagare i sådana fall, då uppdragstagarna intoge en så beroende

ställning gentemot uppdragsgivarna, att förhållandet mellan parterna vore

väsentligen likartat med förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Kommittén anser, i likhet med socialstyrelsen, att tillämpningsområdet för

semesterlagen icke bör utvidgas i den ordning socialstyrelsen föreslagit be­

träffande arbetsfredslagstiftningen. Till stöd härför anföres bland annat

följande.

Bland de yrkesutövare, som omfattas av socialstyrelsens utredning, finnas

personer med mycket olika ekonomisk och social ställning samt olika bero­

endeställning i förhållande till huvudmännen. Klientelet är således myckel

58

Kungl. Maj:ts proposition nr

273.

heterogent. Detta gäller såväl de merkantila mellanhänderna som övriga här

avsedda uppdragstagare. Med hänsyn till de synnerligen mångskiftande

yrkesområden och förhållanden, örn vilka torde bli fråga, synes det knappast

vara möjligt att erhålla en godtagbar legal definition, varav i varje särskilt

fall skulle framgå, till vilken kategori vederbörande vöre att hänföra. En

lagregel av det innehåll socialstyrelsen ansett kunna upptagas i vissa lagar,

vilka avse förhållanden vari de stridiga intressena huvudsakligen företrädas

av organisationerna på arbetsmarknaden, skulle därför, om den gjordes till-

lämplig beträffande semesterlagen, vilken gäller förhållanden mellan enskilda

parter, lätt komma att föranleda tvistigheter, och antalet tvister skulle givet­

vis bli större, i den mån möjligheterna att förvärva rätt till semester ökas

genom nedsättning i kravet på viss längre tids fortlöpande anställning hos

samma arbetsgivare. Med hänsyn till att semesterlagen därjämte är en lag,

med vilken olika domstolar — såväl allmän domstol som arbetsdomstolen —

komma i kontakt, är faran för en oenhetlig rättstillämpning uppenbarligen

stor.

Vissa av de nu antydda olägenheterna skulle måhända bortfalla, därest

vid uppkommen tvist örn semesterlagens tillämpningsområde avgörandet i

delta hänseende överlämnades åt en administrativ instans, exempelvis social­

styrelsen. Även ett sådant arrangemang har dock sina uppenbara nackdelar.

Den administrativa myndigheten skulle i de allra flesta fallen få företaga sin

prövning utan fullständig utredning, och dess prövning måste bli mer eller

mindre summarisk. De olika för frågans bedömning avgörande faktorerna

torde i regel bli bättre belysta vid en domstolsbehandling än genom ett

administrativt förfarande. Romme i visst fall, efter det i administrativ

ordning avgjorts, att semesterlagen vore tillämplig, frågan om rätten till

semester upp till prövning av domstol, kunde det lätt inträffa att det full­

ständigare material, som förebragtes inför domstolen, lämnade en helt annan

bild av vederbörandes ställning än den, som framkommit vid den administra­

tiva myndighetens tidigare prövning. Att under sådana förhållanden låta

domstolen bli bunden av den administrativa myndighetens beslut ter sig

mindre lämpligt. Härtill kommer, att ett överlämnande till administrativ

myndighet av avgörandet i förevarande hänseende skulle medföra stor arbets­

belastning för myndigheten, enär bedömning måste ske från fall till fall.

Att överlämna avgörandet av hithörande spörsmål åt en enda domstol —

som då måste bli arbetsdomstolen — synes av olika skäl ej heller kunna

ifrågakomma.

Örn kommittén således avvisar tanken på att genomföra en legal ut­

vidgning av semesterlagens tillämpningsområde, framhåller emellertid kom­

mittén samtidigt, att det civilrättsliga arbetstagarbegreppet icke torde vara

något i och för sig givet, oföränderligt begrepp, samt anför i anslutning

härtill bland annat följande.

Utvecklingen har tvivelsutan tenderat till att ge arbetstagarbegreppet

en vidare omfattning än det från början haft. Kommittén vill ifrågasätta,

huruvida icke utvecklingen numera — bland annat under inflytande av

kollektivavtalsväsendet — gått därhän, att detta begrepp enligt allmänna

rättsgrundsatser kan anses äga en något vidare omfattning, än praxis för

närvarande ger detsamma. Sålunda bör enligt kommitténs uppfattning exem­

pelvis en skogskörare, som arbetar enligt nu gällande mellan domänverket

och föreningen skogsarbeten, å ena, samt svenska skogs- och flottnings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

59

arbetareförbundet, å andra sidan, träffade ramavtalet för Norrland och

Dalarna eller eljest på motsvarande villkor, betraktas såsom arbetstagare.

Kommittén vill i samband härmed understryka vikten av att prövningen

av frågan, huruvida någon är att anse såsom arbetstagare, sker med hän­

syn till samtliga föreliggande omständigheter och att alltför stor betydelse

ej tillerkännes något visst eller vissa avtalsmoment. Där skriftlig överens­

kommelse föreligger bör ej beteckningen eller ordalagen i och för sig få

vara avgörande, utan särskild vikt bör tillmätas avsikten med överenskom­

melsen och det sätt på vilket denna tillämpas. Vad senast anförts gäller

särskilt, därest — såsom för kommittén uppgivits i viss mån ha varit fallet

— arbetsgivare föreskriver sådana ändrade arbetsvillkor för personer, vilka

arbeta för hans räkning, att dessa, efter att tidigare klart ha varit att anse

såsom arbetstagare, kommit att formellt sett intaga en mera självständig

ställning, ehuruväl de förhållanden, under vilka de ha att utföra sitt arbete,

i sak icke förändrats. Det bör icke få förekomma, att någon på dylikt sätt

avhändes sin semesterrätt.

Kommittén erinrar vidare örn att en utsträckning av tillämpningsom­

rådet för förenings- och förhandlingsrättslagen och med denna närbe­

släktade lagar i den riktning socialstyrelsen föreslagit torde medföra, att

vissa organisationer finge ökade möjligheter att bevaka sina medlemmars

intressen i semesteravseende. Kommittén framhåller även, att organise­

rade parter ägde den möjligheten att komma till rätta med förevarande

problem såvitt anginge semesterlagen att yrkesutövarna inordnades under

ett kollektivavtal på sådant sätt, att vederbörande enligt avtalet bleve att

anse såsom arbetstagare.

I detta sammanhang torde även få hänvisas till vad kommittén — jfr sid.

5 och 61 bär ovan — i samband med frågan örn semesterlagens tillämpning

å betarbetare anfört angående arbetstagarbegreppet såvitt angår betsköt-

seln.

Vad beträffar semesterlagens tillämpning å kommunala arbets­

tagare förordar kommittén att dessa, liksom för närvarande, i princip

skola omfattas av lagen men att möjlighet skapas att från lagen undan­

taga kommunala befattningshavare. Till motivering av förslaget härut­

innan anföres bland annat följande.

Enligt vad kommittén inhämtat lia svårigheter och besvär uppstått vid den

parallella tillämpning av semesterlagen och kommunala tjänstereglementen

elier andra särskilda föreskrifter, vilken nödvändiggöres av lagens bestäm­

melse att avtal, som i något avseende stadgar mindre förmåner än som före-

skrives i lagen, skall vara ogiltigt. Semesterlagen tager onekligen främst

siklö på kroppsarbetarna och de privatanställda. De kommunala -— liksom

givetvis även de statliga — tjänstemännens anställningsförhållanden äro

helt andra än övriga arbetstagares. Då de kommunala tjänstereglementena

av naturliga skäl äro avfattade med hänsyn till de med dessa tjänster för­

enade förhållandena, lia reglementenas semesterbestämmelser en annan

konstruktion än lagens. Tjänstereglementena synas i olika avseenden, sär­

1 Motsvaras i propositionen av sid. lii och 14.

Klin;/!. Maj:ts proposition nr 273.

61

befattningshavare från lagens tillämpning. Reservanterna erinra om att intet

hindrade att de kommunala semesterföreskrifterna anpassades efter lagen

samt anföra i övrigt bland annat följande.

Att vi icke anse oss kunna biträda kommitténs förevarande förslag beror

icke endast på att detta, särskilt beträffande rätten till semesterersättning,

kan medföra en materiell försämring, utan också därpå att en enhetlig och

allmängiltig bestämning av den berörda gruppen av arbetstagare icke är

möjlig och att undantagsregleringen även av denna anledning i praktiken

måste leda till resultat, som vi icke kunna acceptera.

Enligt motiven är undantaget avsett för »kommunala befattningshavare,

d. v. s. sådana arbetstagare, som äro upptagna i kommunal lönestat eller

tjänsteförteckning eller ock eljest underkastade bestämmelser i tjänsteregle-

menten. Arbetstagare, vilkas anställnings- och avlöningsförhållanden regleras

eller kunna regleras av kollektivavtal, skola icke undantagas från lagens till-

lämpning.»

Vad först gäller den grupp »kommunala befattningshavare», som omfattas

av undantaget, vilja vi framhålla att det sätt, på vilket denna grupp definie­

ras, icke är tillfredsställande. Definitionen överensstämmer i sak med etl

alternativ, vilket i 1938 års betänkande med förslag till lag om förhandlings­

rätt för kommunala tjänstemän övervägdes såsom regel för avgränsningen av

denna lags tillämpningsområde men där förkastades. Det framhölls i detta

betänkande att i flera kommuner lönestat och tjänsteförteckning över huvud

icke torde uppgöras, varför regeln skulle medföra att för tjänstemän med

enahanda ställning i skilda kommuner olika föreskrifter skulle komma att

gälla av endast formell anledning. Även örn hänsyn foges blott till kom­

muner, där lönestat och tjänsteförteckning förekommo, så funnes det icke

någon genomförd regel angående vilka befattningar som där skulle upptagas.

Mot tillämpning av denna regel för avgränsning av semesterlagens till-

lämpningsområde i avseende å de kommunalanställda kunna samma argu­

ment anföras. Någon enhetlig praxis beträffande kommunala »föreskrifter

rörande semester» finnes lika litet som beträffande regleringen av de »kom­

munala befattningshavarnas» anställningsvillkor i övrigt. Kommunerna ha

härutinnan full frihet. Att avgränsningen av tillämpningsområdet för en

civillag på detta sätt lägges i kommunernas händer kan icke vara tillrådligt.

Undantaget är avsett att omfatta de kommunala tjänstemännen. Av vad

kommittén anför om arbetstagare under kollektivavtal följer emellertid att

icke alla tjänstemän undantagas utan endast sådana, vilkas anställnings- och

avlöningsförhållanden icke kunna regleras genom kollektivavtal. Om eller

i vad mån en kollektivavtalsmässig reglering är möjlig i fråga örn tjänste­

män är nu emellertid synnerligen oklart beträffande såväl tjänstemän med

som tjänstemän utan ämbetsmannaansvar. (Se bland annat arbetsdomsto­

lens dom nr 7/1939 och Reg. R. årsbok 1942 nr 25.) Denna oklarhet är an­

ledningen till afl vi icke heller kunna tillstyrka en avgränsning efter norm

av möjligheten att träffa kollektivavtal. Alt såsom sådan norm välja före­

fintligheten av ämbetsmannaansvar torde vara uteslutet redan med hänsyn

till denna frågas speciella svårbedömlighet för de kommunalanställdas del;

därtill kommer olämpligheten av att åt administrativ myndighet överlämna

prövningen av ett rent straffrättsligt spörsmål.

De betänkligheter vi sålunda hysa beträffande förevarande undantagsregel

försvagas icke av kommitténs förslag att giltigheten av kommunala semester-

föreskrifter skulle vara beroende av att föreskrifterna godkänts av Kungl.

Kungl. Majlis proposition nr 273.

63

höra till undantagen, att en uppdragstagare inlåter sig i tvistigheter med

sin arbetsgivare utan att på ett eller annat sätt söka kontakt med sin or­

ganisation. Även i fråga örn uppdragstagarnas semesterrättsliga förhål­

landen blir det därför i regel organisationerna, som —- mer eller mindre

öppet — komma att företräda de stridiga intressena. Så blir givetvis än

mer fallet, om de beroende uppdragstagarna erhålla förenings- och för­

handlingsrätt.

Någon dualism mellan de allmänna domstolarna och arbetsdomstolen i

fråga om semesterlagens tillämpning har hittills icke framträtt. Om vid

en utvidgning av semesterlagens område en sådan dualism skulle komma

till synes, måste detta anses vara uttryck för en brist av organisations-

mässig art, som icke har något som helst att skaffa med frågan huruvida

de beroende uppdragstagarna böra komma i åtnjutande av semesterrätt

eller icke.

Vad kommittén uttalat angående arbetstagarbegreppets inne­

börd har principiellt tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga

myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig härom, med undantag

av arbetsdomstolens ordförande och svenska lantarbetsgivareföreningen.

Domänstyrelsen, Sveriges skogsägareförbund, föreningen skogsarbeten och

landsorganisationen — vilka anslutit sig till kommitténs uttalanden angå­

ende arbetstagarbegreppet — ha emellertid gjort vissa påpekanden i an­

ledning av desamma.

Socialstyrelsen förklarar sig vilja livligt instämma i kommitténs uttalan­

den i förevarande hänseende. I likhet med kommittén ansåge även social­

styrelsen, att hinder icke borde möta att utan lagändring hänföra sådana

skogsarbetare, körare såväl som huggare, vilka arbetade enligt det av kom­

mittén omnämnda ramavtalet för skogsbruket i Norrland och Dalarna,

under det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. Även de synpunkter, som av

kommittén anförts beträffande förändring av anställningsvillkoren för så­

dana, som tidigare varit att anse som arbetstagare, funne socialstyrelsen

vara av beskaffenhet att böra beaktas vid rättstillämpningen. Socialstyrel­

sen ansåge att — även örn semesterlagen icke borde göras tillämplig å andra

än arbetstagare —- det vore önskvärt alt med socialstyrelsens förenämnda

förslag avsedda beroende uppdragstagare i annan form kunde tillförsäkras

semesterförmåner. Detta borde underlättas, örn i enlighet med styrelsens

förslag förhandlingsrätt tillerkändes dem.

Domänstyrelsen finner det vara riktigt, att körare, å vilken omförmälda

ramavtal ägde tillämpning eller som utförde arbetet under liknande villkor,

borde — örn han själv deltoge i arbetet — betraktas såsom arbetstagare och

att i följd därav vederbörande virkesägare borde anses som arbetsgivare i

förhållande till såväl körare som huggare. Domänstyrelsen framhåller emel­

lertid samtidigt, att då körarna oftast utbetalade lönerna till huggarna utan

all arbetsgivaren hade reda på huggarlönens fördelning på olika arbetare,

det borde åligga körarna att till arbetsgivaren lämna uppgift härom.

kiknande synpunkter lia framförts av Sveriges skogsägareförbund och

64

Kunell. Maj:ts proposition nr 273.

föreningen skogsarbeten. Nämnda förening har härjämte uttalat, att det

även vid s. k. ackordsflottning — där arbetsgivaren mot en summa i ett för

allt bortsatte flottningen till ett arbetslag — borde åligga laget att lämna

för semesterersättningens uträknande och fördelande nödiga uppgifter.

Landsorganisationen framhåller, att det inom norrländska skogsbruket

vore vanligt, att körarna anställde lastkarlar (s. k. brossiare) eller hjälp-

körare. Att köraren allenast av sådan anledning skulle, därvid han eljest

vore att anse såsom arbetstagare, förlora denna sin egenskap ansåge lands­

organisationen uteslutet.

Arbetsdomstolens ordförande anför, att kommittén gjort åtskilliga utta­

landen angående arbetstagarbegreppet, till vilka han icke helt kunde ansluta

sig. Det civilrättsliga arbetstagarbegreppet sammanhängde nära med den

principiella avtalsfrihet, som vore utmärkande för privaträtten. Vid använd­

ningen av det sociala arbetstagarbegreppet ställde man sig väsentligt friare

till det avtalsrättsliga momentet. Vem som i ett visst fall skulle anses såsom

arbetsgivare eller arbetstagare bestämdes härvid med hänsyn till vissa sociala

indikationer, även om man därigenom skulle komma i strid med kontra­

henternas i avtalet uttryckta vilja, och tillämpningen av detta begrepp

kunde därför komma att innefatta en begränsning av avtalsfriheten. Det

sociala arbetstagarbegreppet hade icke heller utbildats vid bedömandet av

privaträttsliga frågor utan vid tillämpningen av lagstiftning med offentlig­

rättslig karaktär. Lagen örn semester vore att uppfatta såsom en tvångsreg­

lering av arbetsavtalet i ett visst hänseende, och semesterlagens arbetstagar-

begrepp måste därför också vara det avtalsrättsliga. Man kunde icke gärna

ställa det så, att den, som vöre berättigad till kontant lön och semester,

skulle för utfående av semestern vända sig mot någon annan än den, som

hade att betala lönen.

Svenska lantarbetsgivareföreningen framhåller, att — även om ett juri­

diskt begrepp såsom arbetstagarbegreppet vore underkastat utvecklingens

lag — begreppsbestämningen finge anses vara något som borde överlämnas

till rättstillämpningen. Kommitténs inställning till arbetstagarbegreppet i

vad gällde betarbetare vore enligt föreningens mening minst sagt förvå­

nande, och kommitténs betraktelsesätt saknade varje stöd i svensk rättsupp­

fattning. Föreningen funne det för sin del i högsta grad oriktigt att familjen

i dess helhet skulle betraktas som semesterberättigad arbetstagare. Men

även om kommitténs förslag skulle godtagas, löstes icke därigenom svårig­

heterna. Skulle utöver arbetstagarens hustru och barn även hans barnbarn,

adoptiv- och fosterbarn, syskon, föräldrar, får- och morföräldrar och andra

släktingar medräknas? Det förekomme ofta att personer, som icke stöde i

släktskapsförhållande till arbetstagaren, biträdde i arbetet och då åter-

komme svårigheterna att beräkna vad som utförts av familjen och vad som

utförts av andra personer. Hittillsvarande tolkningsregler vore obestrid­

ligen att föredraga framför de föreslagna, både därför att de förra stöde i

65

överensstämmelse med vedertagna rättsgrundsatser och därför att svårig­

heterna i varje fall icke minskades genom den föreslagna tolkningsregeln.

Ett -särskilt spörsmål rörande arbelstagarbegreppet har upptagits av

svenska landskommunernas förbund, som i sitt yttrande berört frågan örn

de kommunala förtroendemännens semesterrätt. Härom anför förbundet

bland annat följande.

Förbundet vill för sin del bestämt hävda, att semesterlagen icke bör göras

tillämplig på kommunala förtroendemän. Ett motsatt tillvägagångssätt

skulle leda till ett undergrävande av den nuvarande förtroendemannainsti-

tutionen. Förbundet anser det för sin del tveksamt, huruvida de kommu­

nala förtroendemännen falla under semesterlagens arbetstagarbegrepp.

Stannar man för en sådan vidare tolkning av arbetstagarbegreppet, synes

det nödvändigt alt i lagen införa en bestämmelse, som uttryckligen undan­

tager de kommunala förtroendemännen från lagens tillämpning. Därvid

skulle man kunna avgränsa förtroendemannagruppen förslagsvis genom en

hänvisning till 25 § i lagen om kommunalstyrelse på landet och motsvarande

bestämmelser i övriga kommunallagar.

Icke från något håll bar ifrågasatts att ändra den nuvarande semester-

lagens tillämpningsområde såvitt angår arbetstagare hos staten.

Vissa påpekanden ha emellertid gjorts i förevarande hänseende. Sålunda

framhåller statskontoret, att vid lagens utformning torde böra beaktas, att

lagen vore avsedd att vinna tillämpning å vissa statstjänstemän, nämligen

nied arvode avlönade tillfälliga befattningshavare. Semesterförmånens reg­

lering vid de statliga verken efter två i viktiga hänseenden skilda system

hade medfört vissa mindre önskvärda komplikationer som skulle försvinna

örn enhetliga regler fastställdes. Det syntes angeläget, att i samband med

utarbetandet av en ny semesterlag foges under övervägande vilka åtgärder

sorn vore erforderliga för undanröjande av angivna olägenheter.

Vattenfallsstyrelsen har förklarat sig vilja framhålla de konsekvenser ett

frångående av den nuvarande karenstiden av 180 dagar kunde lia beträf­

fande semesterbestämmelserna i 31 § civila icke-ordinariereglementet.

Rörande förslaget alt öppna möjlighet att från lagens tillämpning undan­

taga vissa kommunala arbetstagare äro meningarna delade. För­

slaget i denna del har principiellt tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av socialstyrelsen •— vars yttrande härutinnan dock icke är enhälligt —

statskontoret, arbetsrådet, väg- oell vattenbyggnadsstyrelsen, arbetsdomsto­

lens ordförande, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings, Krono­

bergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län, Stockholms

handelskammare, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,

svenska landskommunernas förbund, svenska städernas förhandlingsorga­

nisation, svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation,

bankernas förhandlingsorganisation och svensk sjnkskötcrskeförening. I en

del fall ha dock vissa anmärkningar gjorts mot förslaget, såvitt angår frå-

Bihang till riksdagens protokoll 1!)45. I sami. Nr 273.

5

Kungl. Majlis proposition nr 273.

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

gan om vilka kommunala arbetstagare, som må undantagas från lagens till­

ämpning, ävensom förutsättningarna därför.

Förslaget i denna del har avstyrkts av arbetsmarknadskommissionen, en

ledamot av socialstyrelsen, Smålands och Blekinge handelskammare, lands­

organisationen, tjänstemännens centralorganisation, Sveriges läkarförbund,

svenska sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund och Sveriges tandläkar-

förbund.

Övriga hörda myndigheter och sammanslutningar synas ej ha upptagit

förevarande spörsmål till bedömande.

Arbetsdomstolens ordförande anför bland annat följande.

Det svävande rättsliga underlaget för de gränsbestämningar, vilka kom­

mittén upptagit i sina motiv, torde väl en gång i framtiden göra en tjänste­

mannalagstiftning nödvändig. Men därmed kan dröja lång tid, och det synes

fullt berättigat att i avbidan därpå såsom ett provisorium genomföra kom­

mitténs förslag. Man kan icke komma förbi det faktum, att särskilt lands­

tingen och de stora stadskommunerna hava ett verkligt intresse av att utan

hänsyn till en semesterlag, som dock egentligen är byggd på kroppsarbetar­

nas förhållanden, kunna få behandla sina tjänstemän efter samma normer,

som gälla för statens motsvarande befattningshavare. Oklarheten i fråga om

gränsbestämningarna hava ju också mindre betydelse, eftersom det enligt

förslaget ytterst kommer att bero på Kungl. Majit, vilka undantag från

semesterlagen som skola medgivas under provisoriet.

Svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskom­

munernas förbund och svenska städernas förhandlingsorganisation lia fram­

fört kritik mot den föreslagna gränsdragningen mellan de kommunala

arbetstagare, som äro avsedda att kunna undantagas från lagens tillämp­

ning, och andra kommunala arbetstagare.

Svenska landskommunernas förbund anför bland annat följande.

Ett stort antal landskommunala reglementen avse såväl tjänstemän med

ämbetsmannaansvar som andra kommunala befattningshavare, t. ex. skriv­

biträden, skolvaktmästare och kyrkogårdsvaktmästare, för vilka semester­

frågan lösts efter enhetliga grunder. Örn kommitténs undantagsförslag

.skulle tillämpas i oförändrat skick, komme det för landskommunernas del

att innebära, att kommunerna först måste avgöra, vilka av dessa arbets­

tagare, som ha ämbetsmannaansvar — i och för sig en svår uppgift — att

de därefter hos Konungen få anhålla örn godkännande av speciella semester­

bestämmelser för dessa och att de slutligen måste uppspalta reglementenas

semesterbestämmelser på två grupper arbetstagare, ämbetsmän och icke

ämbetsmän. Det förefaller förbundet, som om man — i varje fall beträf­

fande landskommunerna — på grund av undantagsregelns utformning en­

dast i ringa grad skulle nå dess egentliga syfte men däremot för kommu­

nerna och deras arbetstagare skulle tillskapa ett besvärligt tvisteämne.

Enligt förbundets mening har kommittén givit undantagsregeln ett alltför

litet tillämpningsområde. Förbundet anser, att den såsom en parallell till

stadgandet örn de statliga tjänstemännen bör utvidgas att omfatta samtliga

kommunala arbetstagare, för vilka gälla särskilda föreskrifter om semester,

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

67

vare sig arbetstagarna kunna ingå i kollektivavtal eller icke. 1 detta sam­

manhang vill förbundet även påpeka, att kommittén visserligen i motiven

föreslagit, att undantagsregeln skall anlltas~för reglering av semesterfrå-

gorna för vissa kommunala befattningshavare med ferier — lärare, skol­

vaktmästare och skolstäderskor — eller med sådana arbetsförhållanden, att

semesterTagens regler icke äro väl lämpade för dem, t- ex. kyrkomusiker.

MécTcTen av kommittén föreslagna definitionen på kommunala arbetstagare

skulle emellertid detta ofta icke vara möjligt, emedan åtskilliga av arbets­

tagarna i fråga icke handla under ämbetsmannaansvar. Denna olägenhet

vidlåder dock icke en efter förbundets förslag utformad undantagsregel.

Svenska stadsförbundet uttalar, att det icke vore tillrådligt att införa äm-

betsmannaansvaret som avgränsningsnorm. Det riktiga syntes i stället vara,

att kommunens beslut om tillämpningsområdet för de av Kungl. Majit god­

kända semesterbestämmelserna finge bli avgörande för undantagets räck­

vidd utan någon begränsning. Då de av Kungl. Majit godkända bestäm­

melserna förutsattes vara, sedda såsom ett helt, minst likvärdiga med

semesterlagens minimibestämmelser, syntes det icke innebära någon som

helst risk för befattningshavarna att lämna detta avgörande helt åt kom­

munerna. Meningen kunde naturligtvis icke vara, att Kungl. Majit skulle

besväras med att kontrollera vilka befattningshavare bestämmelserna gällde.

I stadskommunerna plägade numera regelmässigt vid tjänstereglementena"

fogas tjänsteförteckningar upptagande de befattningar, för vilka reglemen­

tet gällde. Det syntes alltså icke finnas någon anledning, att staden skulle

behöva besvära Kungl. Majit för att få en gång godkända semesterbestäm­

melser tillämpliga på en nyinrättad i denna förteckning införd befattning.

Liknande synpunkter ha framförts av svenska städernas förhandlings­

organisation.

Svenska landstingsförbundet framhåller, att Kungl. Majit i skilda för­

fattningar fastställt semester för ett flertal i landstingens tjänst anställda

befattningshavargrupper. Så vore förhållandet för vissa läkare, distrikts-

tandläkare, distriktstandsköterskor, distriktsbarnmorskor, distriktssköter­

skor. Det syntes förbundet omotiverat, att frågan rörande semestern för

dylika befattningshavare ånyo skulle dragas inför Kungl. Majlis prövning.

Förbundet ansåge till följd härav att från semesterlagens tillämpning borde

undantagas jämväl sådana befattningshavare, för vilka semester författ­

ningsenligt blivit i annan ordning bestämd.

Rörande förutsättningarna för ett undantagande av kommunala arbets­

tagare från semesterlagens tillämpning anför socialstyrelsen bland annat

följande.

Den avvägning, som skall föregå ett beslut örn godkännande av särskilda

semesterföreskrifter, synes enligt ett uttalande av kommittén böra ske nied

utgångspunkt från huruvida föreskrifterna, sedda såsom ett helt, medföra

bättre eller sämre förmåner än lagens bestämmelser. Detta må starkt beto­

nas; mot varandra skola alltså vid prövningen i varje särskilt fall vägas för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

delen av längre semester än enligt lagen och vissa nackdelar, såsom utebliven

semesterersättning vid anställningens upphörande.

Socialstyrelsen framhåller vidare, att särskilt beslut örn dispens från lagens

tillämpning borde krävas även om semesterbestämmelserna för en viss kom­

muns tjänstemän överensstämde med ett normalreglemente, vilket blivit

i annat fall prövat i förevarande hänseende.

Socialstyrelsen och svenska landskommunernas förbund ifrågasätta lämp­

ligheten av att lata semesterlagens tillämpning å de kommunala tjänste­

männen bli beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Härom anför vidare

socialstyrelsen, att den icke ansåge sig kunna framlägga något ändringsför­

slag i denna del men att styrelsen ville framföra tanken, att prövningen hellre

borde verkställas av arbetsrådet eller något annat organ med paritetisk sam­

mansättning eller att detta organ i vart fall finge yttra sig innan Kungl.

Majit meddelade beslut. Landskommunernas förbund yttrar bland annat

följande.

Andra möjligheter, som synas värda att undersökas vore, att underställa

dessa semesterfrågor länsstyrelsens prövning eller att i förlitande på den

kommunala besvärsrätten ersätta stadgandet om underställning med en

allmän bestämmelse, att arbetstagarna enligt kommunala semesterföreskrif-

• ter icke i semesterhänseende skola få bli sämre ställda än örn lagen skolat

tillämpas. Risken för att kommunerna i sistnämnda fall skulle missbruka

undantagsmöjlighelen torde vara mycket liten, och örn så skulle ske, kunde

arbetstagarna och — av åtminstone ett rättsfall att döma — även fackorga­

nisationerna alltid överklaga beslutet hos länsstyrelsen och därigenom få

det objektivt jämfört med semesterlagens bestämmelser.

De som ställt sig avvisande mot förslaget i denna del lia åberopat eller

anslutit sig till de synpunkter, som framkommit i den av herrar Adamsson,

Jansson och Sölvén gjorda reservationen.

Landsorganisationen uttalar bland annat följande.

Vad som beträffande semesterlagens tillämpning å tjänstemän i allmän

tjänst borde övervägas vöre i själva verket icke en begränsning utan en ut­

vidgning av tillämpningsområdet till att omfatta även statens tjänstemän.

Att av hänsyn till offentligrättsliga grundsatser undantag för tjänstemän i

statlig eller kommunal tjänst göres i sådan lagstiftning, där tjänstemännens

likställande med övriga arbetstagare skulle kunna leda till med dessa grund­

satser oförenliga resultat (t. ex. i avseende å förhandlingsrätten) må vara för­

svarligt. Att när det gäller egentlig skyddslagstiftning, där motsvarande

konflikter icke kunna förekomma, stipulera sådant undantag är i princip

oegentligt. Det är emellertid tydligt att de praktiska betänkligheterna mot

undantag för statstjänstens del icke äro lika starka som i fråga om kommu­

nal tjänst, där oenhetlighet och oklarhet råder ej blott örn tjänstemanna-

begreppets bestämning utan dessutom kan råda beträffande själva frågan

om arbetsgivaren är att anse såsom »kommunal».

Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att det skulle för de kom­

munala befattningshavarna framstå som mycket egendomligt, om deras se­

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

mester icke erhölle samina skydd som på den privata arbetsmarknaden. Ett

undantagande av kommunala befattningshavare från lagstiftningen skulle

bland annat även leda till att dessa icke annat än i den mån bestämmelser

härom intoges i vederbörande reglementen komme i åtnjutande av semester­

ersättning. Att statens befattningshavare undantagits från lagstiftningen

borde icke heller åberopas såsom skäl att undantaga kommunala befattnings­

havare. Förhållandena vore delvis helt olika. I förra fallet hade man en

arbetsgivare — staten. I det senare fallet hade man ett flertal olika arbets­

givare, och någon enhetlig praxis beträffande anställningsförhållandena fun­

nes icke. Enligt kommittémajoritetens förslag skulle Kungl. Maj dvid godkän­

nande av semesterföreskrifter för en kommun lia att bedöma, huruvida

dessa vore förmånligare än semesterlagens eller icke. En dylik prövning

måste i många fall vara synnerligen svår att genomföra i praktiken, varför

praxis lätt skulle komma att bli oenhetlig.

■Svenskd sjukhusförvaltningens tjänstemannaförbund anför bland annat

följande.

Det framgår icke. klart örn undantagsbestämmelsen är avsedd att innefatta

alla icke kollektivanställda arbetstagare hos kommunerna. I realiteten blir

detta icke möjligt, och man måste därför, då man icke kan förutsätta att alla

kommunala arbetstagare äro upptagna i lönestat eller tjänsteförteckning

räkna med en klyvning av dessa arbetstagare i två kategorier: en, givetvis

den största, som redovisas såsom kommittén förutsatt, samt en som icke upp­

tages på detta sätt och därför icke nås av den prövning av Kungl. Majit, som

kommittén föreslagit skola komma till stånd. Resonemanget för till att

semesterlagen blir tillämplig å sistnämnda kategori, ett förhållande, sorn

givetvis är ägnat att motverka den förenkling och det enhetliggörande i

semesterfrågornas tekniska handläggning, som konstituerat undantagsregeln.

Det finnes icke någon genomförd regel angående vilka befattningar, som

skola upptagas i kommunernas lönestater eller tjänsteförteckningar. Någon

allmän enhetlig praxis i fråga örn kommunaltjänstemännens anställnings­

villkor existerar icke heller för närvarande. Under dylika förhållanden är

det väl föga sannolikt, att enbart genom Kungl. Majlis prövning av semes­

tervillkoren för berörda arbetstagare sådan enhetlighet kan uppnås, som

semesterlagen lillförsäkrar de till lagens tillämpningsområde hörande

arbetstagarna.

I detta sammanhang må jämväl framhållas, alt, även örn det har gammal

hävd, att tjänstemän skola åtnjuta förmånligare semester än kroppsarbetare,

den risken icke kan helt uteslutas, att undantagandet av de kommunala

tjänstemännen från semesterlagen kan föranleda huvudmännen-kommu­

nerna lill försök alt försämra och nivellera den ställning, tjänstemännen

för närvarande intaga i detta hänseende. Tendenser saknas förvisso icke,

även örn de tills vidare ej direkt beröra semestervillkoren, att ställa sjuk­

husens förvaltningstjänstemän, som förbundet företräder, i en oförmånligare

ställning än andra personalgrupper inom det kommunala sjukhusväsendet.

Nyssnämnda risk torde viii icke elimineras därigenom, ali de kommunala

.semestervillkoren underställas Kungl. Majlis prövning oell godkännande.

meli förbundet vill del oaklal i underställandet se icke blott en spärr för alt

<><)

70

Kungl. Majus proposition nr 273.

i semesterlagen innefattade minimiviUkor ej underskridas utan även i viss

män en garanti för att tjänstemannagrupper med likartat arbete tillförsäkras

i huvudsak likartade semestervillkor, så att exempelvis förvaltningstjänste-

männen inom det kommunala sjukhusväsendet ej ställas i sämre läge än

tjänstemännen inom den statliga sjukhusförvaltningen.

Sveriges tandläkarförbund påpekar, att det icke förelåge någon skyldighet

för de olika kommunerna att följa de normalreglementen, som kommuner­

nas sammanslutningar kunde komma att utarbeta. Kommunerna vore ju hel­

ler icke skyldiga att vara anslutna till dessa sammanslutningar. Några garan­

tier för att bestämmelserna angående semester i omförmälda normalregle­

menten verkligen komme att bli sådana att de kunde godtagas av tand­

läkarna förefunnes icke. En korrigering komme då att bli nödvändig vid

bestämmelsernas underställande under Kungl. Majit, vilken korrigering i

främsta rummet måste gå ut på att göra bestämmelserna objektivt godtag­

bara. Såsom objektivt godtagbara måste framförallt semesterlagens bestäm­

melser anses, och Kungl. Maj :ts granskning skulle därför troligen i de flesta

fall komma att gå ut på att bringa bestämmelserna i överensstämmelse med

lagens. Detta syntes vara en onödig omgång, och det naturligaste torde därför

vara, att semesterlagens bestämmelser gjordes direkt tillämpliga även på

kommunala tjänstemän.

F öredraganden.

Den gällande semesterlagen äger tillämpning allenast å dem, vilka äro

att anse såsom arbetstagare. Självständiga företagare inrymmas således

ej under lagen. I förevarande hänseende har kommittén icke föreslagit

någon legal ändring.

Av den föregående redogörelsen framgår, att begreppet arbetstagare —

som förekommer i ett flertal lagar — icke är entydigt i svensk rätt. Gräns­

dragningen mellan begreppen arbetstagare och självständiga företagare

har under rättsutvecklingens gång kommit att ske på olika sätt inom skilda

lagstiftningsområden. Därvid ha de rättstillämpande myndigheterna i all­

mänhet givit arbetstagarbegreppet ett vidare innehåll, allteftersom lagstift­

ningens sociala syfte trätt starkare i förgrunden.

Vad den nuvarande semesterlagen angår har man, i anslutning till ut­

talanden under förarbetena till lagen, vid tolkningen av arbetstagarbegrep­

pet ansett sig vara bunden av civilrättens allmänna rättsgrundsatser. Kom­

mittén har vid sin utredning funnit, att en legal utvidgning av semester­

lagens tillämpningsområde i förevarande hänseende icke bör äga rum.

Samtidigt ifrågasätter emellertid kommittén örn icke utvecklingen numera

gått därhän att arbetstagarbegreppet kan anses äga en något vidare om­

fattning än praxis för närvarande giver detsamma. Kommittén under­

stryker i samband härmed vikten av att prövningen av frågan, huruvida

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

71

någon är att anse såsom arbetstagare, sker med hänsyn till samtliga före­

liggande omständigheter och att alltför stor betydelse ej tillerkännes något

visst eller några vissa avtalsmoment. Där skriftlig överenskommelse före-

låge, borde ej beteckningen eller ordalagen i och för sig få vara avgörande,

utan särskild vikt borde tillmätas avsikten med överenskommelsen och

det sätt på vilket denna tillämpades.

Redan i elt tidigare sammanhang har jag haft tillfälle att laga ställning

till förevarande spörsmål. Såsom framgår av propositionen nr 88 till inne­

varande års riksdag med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 §

lagen den 11 september 1936 örn förenings- och förhandlingsrätt, m. m. —

vilken proposition grundar sig på socialstyrelsens i det föregående omför-

mälda utredning — har chefen för socialdepartementet funnit lämpligt att

sådana grupper av arbetstagare, som i realiteten gentemot sina huvudmän

intoge en beroende ställning av samma art som de egentliga arbetstagarnas,

erhölle lagligt skyddad förenings- och förhandlingsrätt samt att arbetsfreds-

lagstiftningen jämväl i övrigt gjordes tillämplig på dem. Däremot har de­

partementschefen, utan att i princip ställa sig avvisande mot en motsva­

rande legal utvidgning av arbetstagarbegreppet i semesterlagen, efter sam­

råd med mig ansett att en sådan utvidgning icke nu borde äga rum. Sam­

tidigt uttalade departementschefen sin anslutning till den mening i fråga

om semesterlagens tillämpning, varåt kommittén enligt vad förut anförts

givit uttryck. Departementschefen underströk i samband därmed att ut­

vidgningen av arbetstagarbegreppet inom arbetsfredslagstiftningen torde

komma att medföra att det bleve lättare för de yrkesutövare varom här

vore fråga att vinna gehör för sina berättigade krav på semester; dessa

komme nämligen att få ökad tyngd då de framställdes förhandlingsvägen

genom vederbörande organisationer. Sedan erfarenheterna från den kom­

mande tiden inhämtats borde, därest det visade sig erforderligt, frågan örn

lagstiftningsåtgärd på detta område upptagas. På grund av ett yttrande

av lagrådet i anledning av nyssnämnda förslag, framhöll departements­

chefen, att på privaträttens områden angelägenheten av klarhet och sta­

bilitet kraftigt talade emot en analog tillämpning av de principer som för­

ordats beträffande arbetsfredslagstiftningen. På sådana gränsområden mel­

lan den offentliga och privata rätten, som representerades av exempelvis

semesterlagen, kunde bedömandet i det särskilda fallet givetvis komma att

influeras av föreliggande omständigheter av social natur.

För egen del ansluter jag mig helt lill vad departementschefen sålunda

anfört, och jag anser mig sakna anledning att vidare uppehålla mig vid

detta principspörsmål.

Kommittén har ägnat särskild uppmärksamhet åt arbetstagarbegreppets

innebörd inom särskilda områden. Beträffande skogsbruket har kommit­

tén uttalat, att enligt kommitténs uppfattning exempelvis en skogskörare,

som arbetade enligt gällande kollektiva ramavtal för Norrland och Dalarna

72

Kuntjl. Maj.ts proposition nr 273.

eller eljest på motsvarande villkor, borde betraktas som arbetstagare; och

i fråga om belskötseln borde enligt kommitténs mening en person, som

åtagit sig viss betskötsel, ej anses som självständig företagare enbart av

den anledningen att hans hustru och övriga familjemedlemmar hjälpte

honom i arbetet. Landsorganisationen har i sitt yttrande berört ett annat

specialfall inom skogsbruket, och svenska landskommunernas förbund har

i sitt yttrande upptagit spörsmålet örn de kommunala förtroendemännens

ställning i semesterhänseende. Till dessa särskilda tolkningsfrågor anser

jag mig icke kunna taga ställning i vidare mån än som framgår av det

förut anförda. Frågorna torde få bedömas av domstolarna under beaktande

av de i varje särskilt fall föreliggande närmare omständigheterna. Vad sär­

skilt angår de kommunala förtroendemännen vill jag framhålla, att för­

troendekaraktären hos en syssla visserligen icke torde i och för sig utesluta

att sysslans innehavare är att anse som arbetstagare. I det övervägande an­

talet fall av denna typ torde emellertid av sysslans art och beskaffenhet samt

övriga förhållanden framgå att semesterlagen icke är tillämplig. Att i detta

sammanhang närmare ingå på de olika situationer som härvidlag kunna

uppkomma är icke möjligt.

Domänstyrelsen och de skogliga arbetsgivarorganisationerna — vilka

icke haft något att invända mot den mening i fråga om tillämpningen av

semesterlagen inom skogsbruket, varåt kommittén givit uttryck — lia i

sina yttranden gjort vissa uttalanden rörande den uppgiftsskyldighet, som

borde åvila skogskörare och flottningslag. I anslutning härtill må konsta­

teras, att arbetsgivaren naturligen har berättigade anspråk på att från

motparten få erforderliga uppgifter örn fördelningen av gemensamma

ackord och över huvud angående sådana förhållanden, som utgöra under­

lag för semesterfrågans bedömande. Att klarhet i förevarande hänseende

vinnes lärer emellertid också vara ett arbetstagarintresse; och arbetsta­

garna torde därför, även utan någon föreskrift härom, komma att stå till

tjänst med behövliga upplysningar.

Semesterlagens karaktär av en social minimilagstiftning medför att lagen

i den mån så är möjligt bör lia generell tillämpning. När den nuvarande

lagen gör undantag för sådana arbetstagare hos staten, för vilka gälla

särskilda föreskrifter rörande semester, har detta förestavats av praktiska

skäl. Jag vill icke föreslå någon ändring i semesterlagen i denna del. Se­

mesterlagens omarbetning särskilt i fråga örn de grundläggande förutsätt­

ningarna för uppkomst av semesterrätt synes emellertid kunna giva anled­

ning att överväga i vad mån motsvarande ändringar böra vidtagas beträf-

tande vissa föreskrifter, som reglera semestern för statliga arbetstagare.

Vad angår semesterlagstiftningens tillämpning på de kommunala arbets­

tagarna voro vid den nuvarande lagens tillkomst meningarna delade. Ur­

sprungligen tänkte man undantaga sådana arbetstagare i kommunens

Kungl. Maj:ts proposition

nr

273. ■

73

tjänst, som voro underkastade ämbetsmannaansvar. Åtskillig kritik rikta­

des emellertid mot en sådan gränsdragning, främst emedan den ej skulle

lämna erforderlig ledning och komme alt medföra tilläinpningssvårigheter.

Sådan lagen slutligen blev utformad kom den alt gälla samtliga kom­

munala arbetstagare. Kommittén har emellertid nu framlagt förslag örn

att Konungen skulle äga att från lagens tillämpning undantaga vissa kom­

munala arbetstagare, närmast sådana som äro underkastade bestämmelser

i tjänstereglementen. Ifrågavarande förslag har tillkommit på yrkande från

kommunalt arbetsgivarhåll och avser att undanröja de tillämpningssvårig-

heler, som befunnits föreligga i förevarande hänseende.

En parallell tillämpning av semesterlagen och ett kommunalt tjänste-

reglemente måste givetvis alltid föranleda visst besvär, i den mån lagen

och reglementet skilja sig åt. I varje särskilt fall måste nämligen under­

sökas vilken beräkningsmetod, som ger det för arbetstagaren fördelaktigaste

resultatet. För egen del kan jag dock icke finna att dessa besvärligheter ha

en sådan omfattning, att de påkalla en lagändring. De uppgivna svårig­

heterna synas främst vara beroende av att enligt den nuvarande lagen se­

mestern utgår i efterskott, medan den för de kommunala tjänstemännen

hänför sig till det löpande året. Såsom jag i ett senare sammanhang kom­

mer att närmare utveckla, anser jag att ett avräkningsförfarande bör in­

föras för att hindra arbetstagaren att åberopa lagen som grund för en

dubblering av semesterförmånen. Genomföres detta mitt förslag, torde

nyssberörda svårigheter till stor del komma att elimineras. För övrigt

synes den av kommittén förordade lösningen vara förenad med betydande

praktiska nackdelar. Meningen är att endast kommunala befattningshavare

— alltså icke de kommunala kroppsarbetarna — skola få undantagas. Den

erforderliga gränsdragningen torde emellertid hur den än göres bli svä­

vande och därför komma att medföra nya tillämpningssvåriglieter. Med

hänsyn till de olikartade förhållandena inom skilda kommuner förefaller

det även som om förslaget i denna del skulle kunna leda till stor oenhet­

lighet. Jag anser mig därför böra förorda att den nuvarande lagen i detta

hänseende bibehålies oförändrad.

Vad kommittén i övrigt anfört angående lagens tillämpningsområde för­

anleder ingen erinran från min sida. Liksom kommittén finner jag att

semesterfrågan för prästerskapet bör lösas genom erforderliga komplette­

ringar i den för prästerskapet gällande lagstiftningen. Spörsmålet örn betald

ledighet från arbetet för reservarbetare (arkivarbetare) torde få prövas i

samband med framläggande av förslag örn åtgärder för arbetsmarknadens

reglering.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Kvalifikationstid för semester.

Gällande rätt.

Semester utgår för kalenderår och omfattar en dag för varje månad an­

ställningen varat under närmast föregående kalenderår (kvalifikationstid);

dock må annan period av samma längd gälla såsom kvalifikationstid, så­

framt överenskommelse därom träffas mellan parterna.

Här må erinras om att arbetsgivaren äger bestämma, när semestern

skall utgå, samt att arbetstagare, som lämnar sin anställning eller ent­

ledigas därifrån innan han kommit i åtnjutande av honom tillkommande

semester, skall erhålla ersättning härför. Vid beräkning av ersättningens

storlek skall hänsyn jämväl tagas till de kalendermånader av löpande

kalenderår, för vilka semesterrätt föreligger.

Semesterkommitténs förslag.

Med hänsyn till att semesterledigheten för att tjäna sitt ändamål bör

vara sammanhängande och av ej alltför kort varaktighet samt för den

skull bör koncentreras till ett tillfälle årligen, finner kommittén det natur­

ligt, att hänföra semestern till anställnings- och arbetsförhållandena under

en period av ett år. Därest vidare rätten till semester betraktades som en

förmån, vilken successivt intjänas genom anställning och arbete under

viss tidrymd, borde kvalifikationsåret — den tid under vilken semestern för

visst år intjänas — principiellt hänföra sig till förfluten tid. Enligt kommit­

téns mening måste det anförda, i betraktande av att det ej ansetts möjligt

att i lagen bestämma någon tidsperiod, till vilken arbetsgivaren hade ovill­

korlig skyldighet att förlägga arbetstagarens semester, leda till att det före­

gående kalenderåret utgör kvalifikationsår för det löpande årets semester.

Kommittén fortsätter:

För arbetstagare, vilka fortlöpande under flera år bibehålla sin anställ­

ning hos samma arbetsgivare, spelar väl kvalifikationsårets förläggning icke

någon roll annat än i fråga om den första semestern. Med det föregående

kalenderåret såsom kvalifikationsår kan nämligen semestern under första

anställningsåret bli obetydlig, och det kan dröja tämligen länge innan en

nyanställd arbetstagare förvärvar rätt till full semesterledighet. Nu har

emellertid lagen anvisat en möjlighet, som bidrager till att undanröja denna

olägenhet, i det parterna kunna överenskomma om att annan tolvmånaders-

period än föregående kalenderår skall utgöra kvalifikationsår. Sådana över­

enskommelser ha ock i stor utsträckning träffats kollektivt. Därigenom vin­

nes, att kvalifikationsåret kan närmare anslutas till den vanliga semester-

perioden, med påföljd att arbetstagare redan under det första anställnings­

året kan komma i åtnjutande av en mot anställningstiden bättre svarande

semester. Med ett kvalifikationsår av exempelvis tiden den 1 maj—30 april

Kungl. Majus proposition nr 273.

75

blir en arbetstagare, som anställts den 1 oktober 1944, efter kvalifikations­

årets utgång berättigad till 7 dagars semester under sommaren 1945. Då en

överenskommelse om förskjutning av kvalifikationsåret har som följd en

motsvarande förskjutning av det år under vilket semestern skall utgå, kan

i det anförda exemplet semestern förläggas icke blott under 1945 utan även

under tiden den 1 januari—30 april 1946. En annan fördel av kvalifika­

tionsårets anknytning till den normala semesterperioden är, såsom föredra­

gande departementschefen vid den nuvarande lagens tillkomst anförde, att

man därigenom vinner mera utrymme för semesterrätten själv och mindre

för semesterersättning vid en anställnings upphörande. Örn föregående

kalenderår räknas såsom kvalifikationsår, kan en den 1 oktober 1944 an­

ställd arbetstagare, som slutar anställningen den 1 oktober 1945 och dess­

förinnan fått 3 dagars semester, vid anställningens upphörande göra an­

språk på semesterersättning för 9 dagar (januari—september 1945). Men

om tiden den 1 maj—30 april utgjort kvalifikationsår, hade semesterför­

månen kunnat uppdelas i 7 dagars ledighet (oktober 1944—april 1945) och

semesterersättning för 5 dagar (maj—september 1945).

För den händelse parterna äro därom ense, föreligger icke hinder för dem

att välja vilken som helst period av tolv månader som kvalifikationsår, så­

ledes även löpande anställningsår eller löpande kalenderår. Förutsättning

härför är blott, att överenskommelsen icke innebär en försämring för arbets­

tagaren i fråga örn semesterns längd. När semester utgår redan under

löpande kvalifikationsår, måste arbetsgivaren utmäta semesterdagarnas an­

tal som örn arbetstagaren varit i arbete till kvalifikationsårets utgång, så­

framt ej semestern uppdelas, vilket i vissa fall kan förekomma.

För att annan tolvmånadersperiod än det föregående kalenderåret skall

få läggas till grund för semesterns beräknande fordras en överenskommelse

mellan parterna; och arbetsgivaren äger icke ensidigt föreskriva, att semes­

tern skall utgå i förskott, d. v. s. redan under löpande kvalifikationsår. Utan

överenskommelse må arbetsgivaren icke för arbetstagare, som anställts

exempelvis den 1 oktober 1944 men uppsagt sig eller uppsagts till den 1 ok­

tober 1945, bestämma att den å månaderna januari—september 1945 be­

löpande semestern skall utgå före anställningens upphörande. Arbetstagaren

har i dylikt fall rätt till semesterersättning för angivna månader. Däremot

äger arbetsgivaren givetvis låta arbetstagarens under månaderna oktober—

december 1944 förvärvade semesterrätt utgå i form av semester, exempelvis

under uppsägningstiden. Ej heller kan arbetstagare, som anställts i början

av 1944 och som slutar anställningen senare under året, mot sin vilja för­

mås uttaga under anställningen intjänad semesterförmån i form av ledighet.

Tilldelas dylik arbetstagare det oaktat under 1944 ledighet med bibehållen

lön, bär arbetsgivaren icke härigenom fullgjort sin .skyldighet i semester­

avseende.

Man kan fråga sig örn vad .senast anförts väl rimmar med semesterlag­

stiftningens grund att bereda arbetstagaren ledighet för vila och rekreation

och icke att medelst semesterersättning skaffa arbetstagaren en lönefyllnad.

Det bör då hållas i minnet, att lagen syftar till att göra det möjligt för

arbetstagaren att på arbetsgivarens bekostnad komma i åtnjutande av en

årlig semesterledighet och att man torde kunna utgå från alt även de arbets­

tagare, som skifta arbetsgivare, äro i arbete tämligen kontinuerligt året örn.

Fn arbetstagare, som — efter att under 1944 lia åtnjutit på arbete under

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

1943 belöpande semester och i samband med anställningens upphörande fått

uppbära semesterersättning för 9 månader (januari—-september) — tillträtt

en ny anställning den 1 oktober 1944, har visserligen i den nya anställ­

ningen rätt allenast till 3 dagars semester under 1945. Vid den förra anställ­

ningens upphörande har dock arbetstagaren fått medel, som gör det möjligt

för honom att, därest han kan utverka erforderlig ledighet i den nya anställ­

ningen, njuta full semester även i denna. Skulle arbetsgivaren äga förlägga

semestern i förskott, skulle stora oregelbundenheter i fråga om de årliga

semestrarna kunna uppstå; och det synes mindre följdriktigt, att lagen ges

sådan utformning, att även mot arbetstagarens vilja semesterledigheten ena

året blir förhållandevis lång, medan arbetstagaren andra året får själv be­

kosta sin semester, därest han vill komma i åtnjutande av dylik.

Det anförda giver enligt kommitténs mening vid handen, att från teoretisk

utgångspunkt några befogade anmärkningar knappast kunna framställas

mot utformningen av de gällande bestämmelserna på detta område. Kom­

mittén framhåller emellertid, att dessa bestämmelser föranlett viss irritation

och givit upphov till klagomål att de skulle verka därhän, att arbetstagare,

som på egen begäran eller i varje fall utan invändning under löpande år

erhållit semester av längd motsvarande minst en dag för varje kalender­

månad anställningen varat, vid anställningens upphörande skulle kunna ha

anspråk på ytterligare kontant semesterförmån.

Givetvis har det — anför kommittén — icke varit lagstiftarens mening,

att en arbetstagare med stöd av ifrågavarande bestämmelser skulle få rätt

till mer omfattande semesterförmån än som motsvarade en betald ledighets-

dag för varje anställningsmånad. Det kunde ej heller rimligen förutsättas

att arbetsgivare, som beviljade hos honom anställd arbetstagare semester

redan under löpande anställningsår, med denna åtgärd avsåge att bereda

arbetstagaren dubbel semesterförmån. Ej heller borde åtgärden kunna upp­

fattas på detta sätt av arbetstagaren. Enligt kommitténs mening kunde

emellertid genom därför lämpad anpassning av kvalifikationsåret undvikas,

att sådana situationer uppkomme, att arbetstagaren vid anställningens upp­

hörande finge anledning att göra anspråk på särskild semesterersättning.

Härom yttrar kommittén:

En husmoder, som anställt ett hembiträde i början av året, kan således

avtala med hembiträdet att löpande kalenderår skall vara kvalifikationsår

för årets semester. Örn hembiträdet anställes under senare delen av ett år,

kan avtalas att löpande anställningsår skall utgöra kvalifikationsår för där­

under utgående semester. När det likväl getts uttryck för missnöje med lag­

stiftningen i förevarande hänseende, torde förklaringen vara, att i arbets­

förhållanden, som icke regleras av kollektivavtal, hithörande frågor i all­

mänhet icke göras till föremål för någon överenskommelse och att det, sär­

skilt för förvaltningspersonal, ansetts naturligt att ge den anställde en vilo­

tid redan under första anställningsåret. Ytterligare en orsak till missnöjet

torde lia varit, att praxis — jfr arbetsdomstolens dom nr 11/1940 och

N. J. A. 1941 sid. 269 — ställt sig avvisande till tanken alt från den om­

ständigheten att arbetstagare åtnjutit semester på visst sätt draga några

Kungl. Muj:ts proposition nr 273.

slutsatser angående huruvida överenskommelse träffats örn annat kvalifi­

kationsår än föregående kalenderår. I båda nyssnämnda fall har under

slutåret åtnjuten semester icke ansetts böra föranleda någon inskränkning i

den semesterrätt arbetstagaren under samma år förvärvat enligt lagen.

Det har synts kommittén föga tillfredsställande alt en arbetstagare med

stöd av lagen skulle kunna få sina semesterförmåner fördubblade. Även örn

den nuvarande lagen anvisat parterna en möjlighet att komma till rätta med

förevarande problem har kommittén därför funnit, att bestämmelserna på

detta område böra jämkas. Kommitténs förslag innebär, att bland lagens

regler örn semesterersättning upptages ett stadgande, att därest arbetstagare,

vars anställning icke varat mer än två år, ulan invändning mottagit semester,

vartill han enligt lagens kvalifikationsbestämmelser ännu icke blivit berät­

tigad, får vid bestämmande av semesterersättning motsvarande antal da­

gar avräknas. Till motivering av sitt förslag har kommittén anfört bland

annat följande.

Någon ändring i lagens huvudregel örn kvalifikationsårets förläggning

torde icke böra vidtagas. Ej heller synes böra ifrågakomma att åt arbets­

givaren ensamt överlämna bestämmanderätten i fråga om kvalifikations-

ärets förläggning till annan tid än föregående kalenderår. En möjlighet

skulle vara att till de nuvarande bestämmelserna foga ett stadgande syf­

tande till att omkasta bevispresumtionen beträffande frågan huruvida över­

enskommelse träffats angående ändrad förläggning av kvalifikationsåret.

Ett dylikt stadgande skulle kunna ges det innehållet att, därest arbetstagare

utan invändning mottagit semester innan han blivit därtill berättigad, över­

enskommelse skulle anses träffad därom, att löpande anställningsår eller

ock löpande kalenderår skulle utgöra kvalifikationsår. En regel med detta

innehåll torde emellertid icke vara väl avpassad för de olika situationer som

kunna tänkas uppkomma. Därest löpande anställningsår skulle anses såsom

kvalifikationsår, kan man fråga sig om icke beträffande arbetstagare, som

anställts i början av ett år och beviljats semester samma år, det ligger när­

mast lill hands att hänföra semestern till det löpande kalenderåret; och

sedan arbetstagaren varit anställd under något eller några år förlorar an­

ställningsåret helt sin betydelse. Motsvarande svårigheter uppkomma örn

löpande kalenderår i stället skulle anses utgöra kvalifikationsår. För arbets­

tagare, som anställts i slutet av ett kalenderår men som redan under som­

maren nästa år beviljats full semesterledighet, torde det vara oegentligt att

hänföra semestern till det löpande kalenderåret.

Vad man egentligen vill komma lill är att förhindra, att arbetstagare,

vilken under en anställning — framför allt en kortvarig sådan — åtnjutit

semesterledighet under minst det antal dagar, som arbetstagaren intjänat,

vid anställningens upphörande dessutom skall kunna utfå semesterersätt­

ning. Med hänsyn härtill synes det kommittén mest rationellt att i detta

sammanhang lämna lagens kvalifikationsbestämmelser orubbade och i .stäl­

let komplettera lagens stadganden örn semesterersättning med en regel av

åsyftat innehåll. Regeln torde kunna innebära, ali därest arbetstagare utan

invändning erhållit semester, vartill han enligt kvalifikationsbestämmelserna

ännu icke blivit berättigad, må vid bestämmande av semesterersättning mot­

svarande antal dagar avräknas. Med en dylik bestämmelse .skulle en arbets­

77

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

tagare, som anställdes exempelvis den 1 oktober 1945 och under sommaren

1946 utan invändning åtnjutit 6 dagars semester, vid anställningens upp­

hörande den 1 oktober 1946 icke vara berättigad till semesterersättning för

mer än 6 dagar. Då emellertid en sådan avräkning ur vissa synpunkter

torde kunna te sig obillig för en arbetstagare med längre anställningstid,

synes regelns tillämplighet böra inskränkas till att gälla endast anställning,

som icke varat mer än två år. För att avräkningsregeln över huvud skall

kunna bli tillämplig måste givetvis vara fråga örn ledighet som haft karak­

tär av semester. En arbetsgivare bör således icke ha möjlighet att ensidigt

i efterhand dekretera, att viss arbetstagaren tidigare beviljad ledighet — vid

vars beviljande tal icke var örn att den skulle utgöra semester — vid semes­

terersättningens beräknande skall anses ha utgjort semester (jfr arbetsdom­

stolens dom nr 95/1940). Ej heller finnes utrymme för avräkningsregelns

tillämpning i sådana fall, där det mellan parterna överenskommits, att se­

mester, som arbetstagare erhåller i förskott, icke skall få inverka på arbets­

tagarens semesterrätt enligt lagen.

Yttranden över semesterkommitténs förslag.

Kommitténs förslag, att lämna de nuvarande bestämmelserna om kvali­

fikationstid och dess förläggning orubbade, har icke mött gensaga i något

yttrande.

Likaså har förslaget, att genom ett avräkningsförfarande för­

hindra arbetstagare som utfått semester i förskott att med stöd av kvalifi-

kationstidsbestämmelser utfå dubbel semesterförmån, allmänt lämnats utan

principiell erinran.

Socialstyrelsen vitsordar behovet av en lagändring i förevarande hänse­

ende och framhåller, att styrelsen — som allt sedan den nuvarande semester­

lagens tillkomst i synnerligen stor omfattning tillhandagått allmänheten med

råd och upplysningar beträffande lagens innehåll och tolkning — hade

direkt erfarenhet av att gällande bestämmelser på detta område i praktiken

kunde utnyttjas för utfående av större förmån än lagen avsett tillförsäkra

vederbörande.

Även arbetsdomstolens ordförande understryker, att bestämmelserna på

förevarande område förorsakat stor irritation, samt anser att det missbruk,

till vilket bestämmelserna kunde giva anledning, borde förhindras. Arbets­

domstolens ordförande förordar emellertid — under uttalande att förslaget

i och för sig kunde betraktas såsom en god lösning — i första hand en

presumtionsregel rörande frågan huruvida överenskommelse örn

ändrad förläggning av kvalifikationsåret kommit till stånd. Till stöd härför

anföres bland annat följande.

Man kan nu fråga sig, örn icke själva den omständigheten, att full semester

givits och mottagits tidigare än lagen förutsätter, skulle kunna tolkas såsom

en överenskommelse örn ändring av kvalifikationstid. Till stöd för att en

sådan tolkning skulle vara utesluten har bland annat åberopats arbetsdom­

stolens dom nr 11/1940. Jag beklagar numera utgången i nämnda dom, men

jag kan icke anse densamma vara prejudicerande i detta hänseende. Arbets­

Kungl. Majds proposition nr 273.

79

givaren kom aldrig tillstädes vid arbetsdomstolen, utan hade i ett kortfattat

skriftligt svaromål endast omtalat vissa fakta och överlämnat åt arbetsdom­

stolen att avgöra, huruvida under förhandenvarande förhållandena rätt till

semesterersättning förelåge. Något påstående gjordes således icke örn att en

ändring av kvalifikationstiden blivit träffad. Med hänsyn till det förelig­

gande, ytterst knapphändiga processmaterialet uppfattade arbetsdomstolen

tvistefrågan såsom egentligen avseende verkan av semesterlagens övergångs­

bestämmelser.

För egen del har jag svårt att inse, varför icke det förhållandet, att en

arbetsgivare erbjudit och en arbetstagare mottagit full semester på en tidi­

gare tidpunkt än som enligt lagen kan ifrågakomma, skulle kunna uppfattas

såsom en överenskommelse örn ändring av kvalifikationstiden. Att från det

sätt, varpå kontrahenterna faktiskt inrättat sig, draga en slutsats rörande

deras avsikt i fråga örn ordnandet av ett rättsförhållande, ligger helt i linje

med de tolkningsregler, som allmänneligen tillämpas inom privaträtten. Det

förutsättes dock naturligen, att kontrahenterna hava full avtalsfrihet. På

grund av regeln, att en enskild överenskommelse, som strider mot kollektiv­

avtal, är ogiltig, kan det hända, att arbetsgivare och arbetstagare sakna rätt

alt själva överenskomma om ändring av kvalifikationstiden, nämligen i den

mån ett för dem bindande kollektivavtal innehåller en föreskrift rörande

denna. Detta kan möjligen vara fallet redan genom att kollektivavtalet upp­

tar en hänvisning till semesterlagen. Jfr härom arbetsdomstolens domar

nr 79 och 101 för 1940.

När det nu gäller, att lagstiftningsvis hindra det förut omtalade missbru­

ket av lagen, ligger det närmast till hands att anknyta till den omförmälda

tolkningsmöjligheten och sålunda uppställa en bevispresumtion, att ett utgi­

vande och mottagande av semester å en tidpunkt, då arbetstagaren enligt

lagen ännu icke kvalificerat sig till semester i denna utsträckning, skall vid

saknad av uppgörelse i motsatt riktning, uppfattas såsom en överenskom­

melse örn ändring av kvalifikationstiden. Härvid uppkommer dock en svå­

righet. Det kan vara vanskligt att bedöma, vilken kvalifikationstid kontra­

henterna avsett, därvid närmast kommer i fråga att välja mellan det löpande

kalenderåret och det år, som börjar med anställningsdagen (anställnings­

året). Kommittén har avvisat tanken på en bevispresumtion just med hän­

syn till detta förhållande. Den nämnda svårigheten torde emellertid kunna

övervinnas, om man ger bevispresumtionsregeln det innehållet, att det lö­

pande kalenderåret skall anses hava blivit fastställt såsom kvalifikationstid,

för den händelse full semester utgivits redan under det kalenderår, då arbets­

tagaren blivit anställd, samt att anställningsåret skall anses hava fastställts

som kvalifikationsår, när full semester utgivits under kalenderåret efter det,

då anställningen tillkom, men anställningstiden under första kalenderåret

icke kvalificerar till full semester. I

I flera yttranden har berörts möjligheten till avräkning även när

fråga är örn anställning av längre varaktighet än två

å r. Socialstyrelsen uttalar — dock utan att framställa något yrkande — att

det möjligen vore önskvärt, att den tid, varunder avräkningsförfarandet finge

ske, bestämdes till något längre tid än två år. Arbetsdomstolens ordförande

motsätter sig bestämt, att avräkningsmöjligheterna inskränkes till anställ­

ning, som icke varat mer än två år, samt anför härom:

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

Varför avräkningsförfarandet skulle anses obilligt mot arbetstagare med

längre anställningstid, har kommittén icke lyckats klargöra. Bakom förslaget

i denna del ligger väl den tanken, att arbetstagare, som från anställning, i

vilken tillämpas semester på tidigare stadium, övergår till anställning, i

vilken lagens kvalifikationsår tillämpas, icke vid lämnandet av den förra

anställningen erhåller någon penningersättning, med vilken han kan bereda

sig mot semester svarande ledighet under första anställningsåret i den nya

anställningen. Men denna olägenhet drabbar ju också den, som icke varit

anställd längre än två år. Vare sig anställningen varat kortare eller längre

tid, går icke arbetstagaren semesterförmån förlustig för något kvalifika­

tionsår. Vad som sker är endast, att det semesterlösa kalenderåret förskjutes

till ett senare år. Och mot arbetsgivaren är tydligen den dubbla semesterför­

månen på enkel kvalifikation lika obillig, oavsett huru lång anställnings­

tiden är. Härtill kommer ytterligare en omständighet av icke ringa vikt.

Även med en avräkningsregel sådan som kommittén föreslagit föreligger

möjligheten att av sättet för semesterns utgivande tolkningsvis sluta sig till

en överenskommelse örn ändring av kvalifikationsåret. Uppenbarligen måste

lagen få ett innehåll, som garanterar, att resultatet blir detsamma, vare sig

man går fram tolkningsvägen eller följer avräkningsregeln. Och beträffande

tolkningsfrågan märkes, att ju flera gånger arbetstagaren mottagit semester

i förskott desto större anledning finnes naturligen att antaga, att parterna

varit överens om en ändring av kvalifikationstiden.

Denna ståndpunkt omfattas även av kommerskollegium och ett pär av dc

hörda hand el skamrar na, svenska stadsförbundet, svenska städernas förhand­

lingsorganisation, bankernas förhandlingsorganisation, svenska lantarbets-

givareföreningen samt Sveriges redareförening.

Landsorganisationen har framställt vissa erinringar mot utformningen av

den föreslagna regeln samt härom anfört:

Då avräkningsregeln föreslås betingad av att arbetstagare »utan invänd­

ning» mottagit semester i förskott, torde härav följa att bevisbördan lägges

å arbetstagaren. Detta synes icke skäligt. För undvikande av ett dylikt resul­

tat bör förutsättningen angivas vara att »förskottssemester» mottagits av

arbetstagaren »efter eget medgivande». Att den därav följande bevisbörde-

fördelningen skulle vara för sträng ur arbetsgivarens synpunkt kan icke

rimligen påstås, då »medgivande» tydligen icke behöver vara uttryckligt

utan också kan presumeras.

Föredraganden.

Den i den nuvarande semesterlagen givna huvudregeln att, vid bestäm­

mandet av arbetstagares semester under visst år, det föregående kalenderåret

skall räknas såsom kvalifikationsår innebär avsevärda fördelar, varför jag

icke finner anledning frångå densamma. Systemet har emellertid en nackdel

så tillvida som kvalifikationstiden kommer att ligga långt före den tidpunkt,

då frågan om semesterns åtnjutande blir aktuell. Denna olägenhet fram­

träder särskilt beträffande den första semester, som tillkommer arbetstaga­

ren efter det han tillträtt en anställning. Med hänsyn härtill har lagen med­

givit överenskommelser örn att annan tolvmånadersperiod än det föregående

82

Kungl. Mcij.ts proposition nr 273.

dast i sådana fall, då arbetstagarens anställning icke varat mer än två år.

Emot denna begränsning av regelns tillämplighet har från flera håll erinran

gjorts. För egen del finner jag även begränsningen mindre lyckad. Jag har

visserligen bemärkt, att avräkningsregeln torde komma att få sin huvud­

sakliga användning i fråga örn anställningar av kortare varaktighet och att

de skäl, som föranleda regelns införande, icke ha alldeles samma styrka

när det gäller långvariga anställningar. Det synes mig emellertid angeläget,

att lagen erhåller sådant innehåll, att resultatet i här förevarande avseende

blir detsamma vare sig man av sättet för semesterns utgivande sluter sig till

parternas avsikt rörande kvalifikationsårets förläggning eller tillämpar av­

räkningsregeln. Jag anser mig därför böra förorda att sistnämnda regel

upptages i lagen utan att någon begränsning av dess tillämplighet sker med

hänsyn till anställningens längd.

Utöver vad nu berörts ha framställts vissa erinringar mot den föreslagna

avräkningsregeln. Landsorganisationen har sålunda anfört, att förutsätt­

ning för avräkningsregelns tillämplighet borde vara, att arbetstagaren »efter

eget medgivande» mottagit semester i förskott. Det synes mig dock knap­

past finnas skäl att härutinnan frångå vad kommittén föreslagit. När en

arbetstagare erhåller en laglig förmån innan han ännu blivit berättigad

till densamma, förefaller den naturliga presumtionen vara, att arbets­

tagaren också är nöjd därmed. Om så icke skulle vara fallet, har arbets­

tagaren möjlighet att motsätta sig arbetsgivarens förslag om förskotts­

semester. I detta sammanhang vill jag erinra örn kommitténs uttalande, att

avräkningsregeln för sin tillämpning förutsätter, att den ledighet varom

fråga är verkligen haft karaktär av semester. En arbetsgivare äger icke en­

sidigt i efterhand förklara, att en arbetstagare under anställningen beviljad

ledighet skall anses som semester, därest vid ledighetens beviljande icke av­

setts, att så skulle vara fallet.

Semesterns längd.

Gällande rätt.

Såsom redan i ett tidigare avsnitt berörts, utgår semester för kalenderår

och omfattar en dag för varje månad anställningen varat under kvalifika­

tionstiden. Denna tid utgöres av närmast föregående kalenderår, för såvitt

icke parterna träffat överenskommelse örn att annan period av samma längd

skall gälla såsom kvalifikationstid.

Rätt till semester föreligger endast för kalendermånad, under vilken ar­

betstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst 16 dagar. Här­

vid skall med dag, å vilken arbete utförts, jämställas dag, varunder arbets­

tagaren åtnjutit semester eller varit oförmögen till arbete på grund av

olycksfall i arbetet eller sådan sjukdom, som avses i lagen örn försäkring för

84

Kungl. Maj-.ts proposition nr 273.

stannat tor samma tid, som anges i nyssnämnda lag den 19 maj 1939 eller

högst 12 veckor, vilken tid också motsvarar den maximala barnsängsledig-

heten enligt 17 § arbetarskyddslagen. Kommittén föreslår alltså, att tid, var­

under arbetstagare i samband med havandeskap avhåller sig från arbetet,

skall räknas såsom arbetad tid, dock högst intill 12 veckor. Denna tid torde

få hänföra sig till varje havandeskap och alltså icke — såsom för närva­

rande gäller i fråga örn militärövning — till varje kvalifikationsår.

De nuvarande bestämmelserna örn sön- och helgdagars inräk­

nande i semestern böra enligt kommitténs mening i visst hänseende

kompletteras, enär de icke verka rättvist för sådana arbetstagare, för vilka

den normala arbetstiden omfattar samtliga dagar i veckan. Sålunda fram­

håller kommittén, att bestämmelserna leda därtill, att örn arbetstagare med

arbetsskyldighet även å söndag skulle börja sin semester exempelvis en

söndag, hans semester enligt lagen skulle upphöra redan torsdagen i på­

följande vecka, enär söndagarna i sådant fall torde få likställas med arbets­

dagar. Kommittén anför vidare:

Av semesterlagens förarbeten framgår, att — ehuru lagen icke ger rätt

till mer än tolv dagars semester — syftet med lagen skulle vara att tillför­

säkra arbetstagarna två veckors ledighet från arbetet. Arbetstagare, vilken

är skyldig att utföra sitt arbete även å söndag, blir emellertid med lagens

nuvarande utformning icke berättigad till mer än 12 ledighetsdagar och får

således kortare sammanhängande ledighet än andra arbetstagare. Detta kan

icke vara tillfredsställande, i all synnerhet som ifrågavarande arbetstagare

vanligen äro i större behov av rekreation än andra. För att ernå likställighet

mellan arbetstagarna i förevarande avseende torde därför i lagen böra in­

föras en regel, som tillförsäkrar de arbetstagare, som ha att utföra sitt

arbete jämväl å söndag, ledighet från arbetet å söndag som infaller under

eller omedelbart efter semestern. Emellertid åtnjuta sistnämnda arbetstagare

understundom helt eller delvis kompensation för sitt söndagsarbete genom

ledighet å annan veckodag. Fördenskull synes berörda regel böra komplet­

teras med ett stadgande av innehåll, att därest dylik ledighetsdag infaller

under semestern, den skall inräknas däri. Vad nu sagts om söndag torde

få gälla även beträffande sådan helgdag, som icke skall inräknas i semes­

tern, d. v. s. helgdag som infaller under en semester av kortare varaktighet

än 6 dagar.

Till närmare belysning av bestämmelsernas innebörd anföres bland annat

följande.

Börjar en arbetstagare, vilken har att utföra sitt arbete även å söndag

och för vilken rätt till 12 dagars semester föreligger, semestern söndagen

den 1 i en månad, äger han vänta med att inträda i arbetet till måndagen

den 16. Söndagarna den 1 och den 8 infalla då under semestern och bli

ledighetsdagar. Semesterdagar bli dagarna den 2—7 och den 9—14. Sön­

dagen den 15, vilken infaller omedelbart efter semestern, blir ledighetsdag.

Semesterlön skall emellertid utgå blott för de 12 semesterdagarna. Begyn­

ner semestern först måndagen den 2, må ledigheten likväl icke utsträckas

längre än till och med söndagen den 15. Semesterdagar bli då, liksom i förra

fallet, den 2—7 och den 9—14, varjämte söndagarna den 8 och den 15 bli

ledighetsdagar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

85

Vissa arbetstagare, som normalt ha att utföra sitt arbete även å söndag,

erhålla emellertid — helt eller delvis — kompensation därför genom ledighet

å vardag. Full kompensation genom fridag å veckodag torde arbetstagaren

erhålla vid s. k. hoppande skift. Av den nuvarande semesterlagens förarbe­

ten framgår, att i dylikt fall sådan fridag skall, om den infaller under

semesterledigheten, i lagens mening anses såsom söndag, medan motsva­

rande söndag skall behandlas såsom arbetsdag. Denna utbytesregel lämpar

sig emellertid mindre väl för de fall, då arbetstagaren endast delvis erhåller

kompensation för den uteblivna söndagsledigheten. Genom att arbetstaga­

ren i dylika fall får ledighet från arbetet å söndag, som infaller under eller

omedelbart efter semestern, samt får i semestern inräkna därunder infal­

lande fridag, som ges till kompensation för arbete å söndag, tillförsäkras

emellertid arbetstagaren lika många ledighetsdagar som arbetstagare i

allmänhet.

I de fall, då semestern utgår med mindre antal dagar i följd än 6, skola

helgdagar icke inräknas i semestern. Härav följer att, om annat icke stad­

gas, arbetstagare, som har att utföra sitt arbete jämväl å helgdag och som

erhåller semester örn högst 5 dagar i anslutning till helgdag, icke såsom

andra arbetstagare vinner helgdagen såsom tillskott utöver semesterledig­

heten. För att även i här avsedda fall vinna likställighet arbetstagarna emel­

lan har föreskrivits, att vad som stadgats med avseende å söndag, skall äga

motsvarande tillämpning å sådan helgdag som icke skall inräknas i semes­

tern. Föreskriften må belysas med följande exempel. Därest en djurskö­

tares semester efter överenskommelse uppdelas sålunda, att exempelvis tre

dagar förläggas till tiden måndag—onsdag i den vecka, under vilken Kristi

himmelsfärdsdag infaller, äger arbetstagaren åtnjuta ledighet sistnämnda

dag. Utgår semestern med 5 till ifrågavarande vecka förlagda dagar med

början å måndagen, äger arbetstagaren åtnjuta ledighet, förutom å semester­

dagarna, å torsdagen (Kristi himmelsfärdsdag) och å den söndag som följer

omedelbart å semestern. Om åter djurskötaren får minst 6 semesterdagar i

följd under den vecka varom här är fråga, inräknas torsdagen i semestern.

Är semestern 6 dagar med början å söndagen, behöver han icke påbörja

arbetet förrän påföljande måndag, då de båda söndagarna äro ledighets­

dagar.

I anslutning till det anförda anmärker kommittén, att arbetstagare för

vilken arbete normalt pågår även å söndag, icke genom de föreslagna be­

stämmelserna får rätt till semesterlön för mer än 12 dagar.

Den nuvarande lagens stadgande örn skydd för sådan sedvänja i

fråga örn semesterns längd, som för arbetstagaren är bättre än

vad som följer av lagens bestämmelser, anser kommittén böra lämnas orub­

bat. Kommittén har dock funnit att delta .stadgande bör erhålla en något

vidare innebörd än det för närvarande har. Härom uttalas följande.

Kommittén har — under beaktande av de uppenbara fördelar sorn måste

vara förenade därmed att i det särskilda fallet samtliga semesterförmåner

bli enhetligt bestämda —- ansett sig böra utgå från att anledning icke före­

ligger att tillägga semester, som utgår på grund av sedvänja, annan karak­

tär än den som grundar sig direkt på lagen. Liksom för närvarande skulle

sedvanebestämmelsen då verka därhän, att medan semester enligt lagen ut­

Kutvjl. Maj:ts proposition nr 273.

går med en dag för varje kalendermånad av den å kvalifikationsåret be­

löpande anställningstiden, semestern vid bättre sedvänja utgår med det

proportionsvis högre antal dagar för varje kalendermånad av nämnda an­

ställningstid, vartill den enligt sedvänjan längre semestern föranleder. Med

kommitténs ståndpunktstagande kommer emellertid det längre tidsmått,

med vilket semestern på grund av sedvänja utgår, att läggas till grund även

vid bestämmande av den semesterersättning, vartill arbetstagaren kan vara

berättigad. Därest sedvänjan medger rätt till 18 dagars årlig semester, blir

således en arbetstagare, som vid anställningens upphörande har att utfå

semesterersättning för 6 månader, berättigad till semesterersättning för 9

dagar. I denna del innebär således förslaget en förbättring för arbetsta­

garna i förhållande till vad som för närvarande ansetts gälla. Å andra sidan

följer av förslaget, att där semester på grund av sedvänja utgår med 18

dagar årligen, arbetsgivaren äger för varje månad, under vilken arbetstaga­

ren varit frånvarande från arbetet av annan än i lagen privilegierad orsak,

minska semesterns längd med D

/2

dag. Den nuvarande lagens innebörd i

detta hänseende synes vara oklar. För att ge stadgandet örn bättre sedvänja

den ändrade innebörd, som nu antytts, har kommittén ansett detsamma böra

intagas i samband med bestämmelserna angående semesterns omfattning.

Kommitténs förslag innebär således, att där på grund av sedvänja utgår

längre semester än som följer av lagen, semestern i sin helhet skall äga

samma karaktär som om den utgått direkt på grund av lagens bestämmel­

ser, vilka då bli normgivande för hela den längre semestern.

Två ledamöter av kommittén (herrar Ödholm och Wikander) yrka, att

stadgandet om skydd för bättre sedvänja måtte utgå ur lagen. I vart fall

anse dessa ledamöter, att åt stadgandet icke bör givas ett annat innehåll

än det för närvarande har. Till stöd för sin mening anföra reservanterna

följande.

Semesterlagens bestämmelse om skydd för bättre sedvänja — vartill mot­

svarighet saknades i semestersakkunnigas förslag — innebär otvivelaktigt

avvikelse från lagens principiella natur av en allmän minimilagstiftning. Be­

stämmelsen tillkom under departementsbehandlingen med anledning av att

vissa tjänstemannaorganisationer uttryckt farhågor för att en lagstiftning

om allmän minimisemester skulle medföra risk för en försämring av de

bättre semesterförmåner än de i lagen fastställda, som vid lagens ikraftträ­

dande utgingo inom olika områden. Departementschefen uttalade i anled­

ning därav, att det vore självfallet, att lagstiftningen om semester ej borde

få tagas till förevändning för ett försämrande av utgående semesterförmå­

ner. Anledning antaga att så skulle komma att ske torde enligt departe­

mentschefens mening knappast föreligga annat än i ett fåtal undantagsfall.

För att förebygga alla risker i detta avseende vore det enligt departements­

chefens mening lämpligt att skydd föreskreves för sedvänja, som vore bättre

än vad lagen stadgade.

Utgångspunkten för hela bestämmelsen är således, att man vill skydda de

bättre semesterförmåner, som enligt sedvänja utgå på olika områden. Man

frågar sig nu, hur ur denna synpunkt de förändringar, som kommitténs

majoritet föreslagit beträffande denna bestämmelse, skola bedömas. Bland

annat genom att placera bestämmelsen örn bättre sedvänja under rubriken

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

87

»semesterns omfattning» har majoriteten velat åstadkomma, att där på

grund av sedvänja längre semester utgår än enligt lagen, samtliga bestäm­

melser i lagen skola få motsvarande tillämpning å semestern i dess helhet.

Detta är emellertid icke en konsekvens av den nyssnämnda princip, som

legat till grund för bestämmelsens införande. De föreslagna ändringarna

komma i stället att medföra, att genom lagen den bättre sedvänja, som möj­

ligen kan finnas för vissa grupper, ytterligare förbättras. Då detta förhål­

lande strider mot de motiv, som sålunda legat till grund för bestämmelsens

införande, ha vi icke kunnat acceptera de av kommittén i detta avseende

föreslagna förändringarna. Örn exempelvis en arbetstagargrupp enligt sed­

vänja åtnjuter 18 dagars semester, men däremot i sedvänjan icke ingått, att

semesterersättning skall utgå vid anställningens upphörande, får arbets­

tagaren enligt nuvarande regler, då han lämnar sin anställning, semester­

ersättning efter tolvdagarsregeln, vilket överensstämmer med vad som gäller

beträffande alla de arbetstagare, som icke åtnjuta längre semester än 12

dagar och vilket förhållande vi anse riktigt. Vi vilja i detta sammanhang

hänvisa till det betraktelsesätt, som arbetsdomstolen lagt å denna fråga i

domen nr 18/1943. Enligt den av kommittén nu föreslagna bestämmelsen

skulle emellertid arbetstagaren i en dylik situation bli berättigad till semes­

terersättning i proportion till den längre semester han åtnjuter, ehuru rätt

till semesterersättning kanske över huvud taget icke kunde grundas på sed­

vänjan.

I sammanhang med ifrågavarande spörsmål understryker kommittén, att

det av praktiska skäl vöre av stort värde att icke olika delar av en och

samma semester bedömdes efter skilda regler. Från denna synpunkt borde

även i de fall, där den längre semestern utginge på grund av

avtal, lagen äga tillämpning jämväl på den del av semestern, som icke

kunde stödjas på lagen. Kommittén anser dock, att här anmälde sig så­

dana principiella betänkligheter, att kommittén icke kunde förorda en be­

stämmelse av dylikt innehåll. Avtalets innebörd finge i förevarande hän­

seende bli utslagsgivande.

Till närmare utveckling av sin ståndpunkt i förevarande hänseende, sär­

skilt såvitt angår rätten till semesterersättning, anför kommittén följande.

Visserligen torde det ej i praktiken vara ovanligt, att semesterersättning

utbetalas med hänsyn till det förhöjda antalet dagar arbetstagaren äger åt­

njuta semester. Men att anse semesterrättens natur vara sådan, att redan av

det förhöjda antalet semesterdagar skulle följa rätt för arbetstagaren att

vid anställningens upphörande utfå ersättning även för sådana inistade

semesterdagar, varmed den avtalade semestern överskjuter den legala, kan

icke vara riktigt. Ej heller bör ifrågakomma att genom en ovillkorlig lag­

regel fastlåsa en sådan princip och därigenom inskränka avtalsfriheten be­

träffande semester utöver lagens minimimått. Huruvida en arbetstagare,

som enligt avtal äger åtnjuta längre semester än som följer av lagen, skall

vara berättigad till semesterersättning med hänsyn till den längre semestern

får därför bli beroende av vad parterna — uttryckligen eller tyst — avtalat

i förevarande hänseende. Kommitténs ståndpunkt är sålunda, att där på

grund av avtal längre semester än den lagstadgade utgår, lagens bestämmel­

ser örn semesterersättning icke utan vidare äga tillämpning med avseende

å den del av semestern, varmed denna genom avtalet blivit förlängd.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

Tre ledamöter av kommittén (herrar Adamsson, Jansson och Sölvén) anse

det önskvärt, att i lagen upptoges en regel för det fall att avtal om bättre

semester än lagens minimisemester i något avseende lämnade rätten till den

överskjutande semestern oreglerad. Vid avtal om längre semester före-

komme det i allmänhet ej, att parterna uttryckligen överenskomme om kva­

lifikation, förläggning, semesterersättning o. s. v. i avseende å den del av

semestern, som översköte den lagstadgade. För att skapa största möjliga

klarhet i semesterförhållandena på detta område borde i lagen införas en

bestämmelse, att därest mellan arbetsgivare och arbetstagare träffats avtal

om längre semester än i lagen föreskrives, skulle i de avseenden ej annat

överenskommits arbetstagarens rätt till semester bedömas enligt lagen med

avseende å semestern i dess helhet. Till stöd för sin ståndpunkt anföra

reservanterna ytterligare bland annat följande.

Med den av oss ifrågasatta utformningen av regeln skulle icke kunna

göras gällande att denna innebure ett intrång i avtalsfriheten. Regeln blir

enligt vårt förslag dispositiv, i vilket avseende den skiljer sig från sedvänje-

regeln; dennas karaktär av tvingande har kommittén icke ansett hindra en

utvidgning av sedvänjeskyddet. Bedömandet av huruvida i hithörande fall

rätt t. ex. till semesterersättning föreligger blir för närvarande, om uttryck­

lig bestämmelse ej finnes i avtalet, beroende av vad som tolkningsvis kan

inläggas i detta. Semesterersättning utgår, örn avtalet kan anses innefatta

överenskommelse att lagen eller åtminstone dess bestämmelse om sådan er­

sättning skall gälla i fråga om semestern i dess helhet. Uppenbarligen måste

emellertid en avtalstolkning av detta slag ofta vara förenad med oöverkom­

liga svårigheter och resultatet av densamma framstå som godtyckligt eller

slumpartat. Den utgår från att ett avtal om t. ex. »tre veckors semester» i

avseende å en av veckorna avser en semester av annan och lägre kvalitet

än den, som tillkommer semestern för de två övriga veckorna, och från att

detta varit kontrahenternas mening. Oss synes det vara mera befogat att

presumera motsatsen, alltså att, örn intet annat sagts, semestern avsetts

skola vara av samma kvalitet. Den av oss ifrågasatta regeln synes oss också

starkt motiverad från synpunkten av bevisskyldighetens fördelning. Den be­

tyder därufinnån att den skyldighet, som arbetstagaren nu har rörande av­

talets innehåll, överflyttas på arbetsgivaren. Detta synes oss riktigt och rim­

ligt med hänsyn till de större möjligheter arbetsgivaren som regel har att

bestämma arbetsavtalets utformning.

Yttranden över semesterkommitténs förslag.

Kommitténs förslag att bibehålla den nuvarande lagens huvudregel i

fråga örn semesterns längd — att semester omfattar en dag för varje sådan

kalendermånad under kvalifikationstiden, varunder arbetstagaren för ar­

betsgivarens räkning utfört arbete å minst 16 dagar — har

allmänt lämnats utan erinran.

Landsorganisationen anmärker dock, att ett flertal till organisationen an­

slutna fackförbund påyrkat ändringar i olika avseenden av denna bestäm­

melse. Bland annat hade svenska beklädnadsarbetareförbundet — under

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

91

veckan på måndag. Jag antar vidare, att semestern börjar med tisdagen i

första veckan. Med den ordning, som tänkts skola tillämpas enligt den nu­

varande lagen, skulle semesterledigheten räcka till och med tisdagen i

tredje veckan, d. v. s. arbetstagaren får en sammanlagd ledighet av 15

dagar, därav 12 dagar som eljest skulle utgjort arbetsdagar och 3 dagar

som enligt arbetstidsschemat äro hans fridagar. Med kommitténs förslag

däremot skulle semestern icke räcka längre än till och med måndagen i

tredje veckan. Ledigheten blir då sammanlagt 14 dagar, men därav äro

endast 11 dagar som eljest skulle hava utgjort arbetsdagar. Angående ett

i viss mån liknande fall, se arbetsdomstolens dom nr 82/1942.

Jag har velat fästa uppmärksamheten vid detta fall men har icke något

yrkande.

Svenska lantarbetsgivareföreningen avstyrker förslaget i förevarande del

samt yttrar bland annat följande.

Enligt förslaget skall, därest arbetstagare åtnjuter kompensation å annan

veckodag för sitt söndagsarbete, dylik ledighetsdag, om den infaller under

semestern, inräknas däri. Infaller däremot ledighetsdag icke under semes­

ter, erhåller arbetstagaren tydligen en extra fridag. I fråga om jordbruket

förhåller det sig nämligen så, att arbetsgivaren långt i förväg bestämmer,

när fridagarna skola infalla, men då jordbruksarbetet är beroende på väder

och vind, måste semestern förläggas till den tidpunkt, som med hänsyn

till driften är lämplig och arbetsgivaren har därför icke alltid möjlighet

att förlägga semestern kring en fridag.

Enligt gällande lag och enligt förslaget skall arbetstagare vid arbete under

hela året åtnjuta 12 semesterdagar. Enär söndagar vanligtvis äro ledig-

hetsdagar, kommer semestern att omfatta 14 eller 15 ledighetsdagar. Men

detta är en följd av lagen och icke något som stadgas i lagen. Vid till­

komsten av semesterlagen yttrade departementschefen, att en bestämmelse

örn att söndag skulle ingå i semestern, där arbete regelbundet utfördes å

söndag, icke vore erforderlig. Det måste i anledning härav understrykas,

att semester innebär ledighet från arbetsdagar. Om alltså i enlighet med

förslaget arbetstagare, som utför arbete jämväl å söndagar, erhåller ledig­

het å söndag under och närmast efter semestern, har han i själva verket

erhållit 14 semesterdagar och kommer alltså i en bättre situation än övriga

arbetstagare.

Kommerskollegium anmärker, att därest förslaget i denna del skulle ge­

nomföras, borde vad kommittén uttalat rörande semesterlön — att ifråga­

varande arbetstagare icke genom de föreslagna bestämmelserna bli berät­

tigade till semesterlön för mer än 12 dagar — komma till tydligt uttryck

i lagen, enär arbetstagarna eljest torde komma att anse sig berättigade till

semesterlön jämväl för söndagar, som infalla under eller omedelbart efter

semestern.

Svenska stadsförbjundet ifrågasätter, huruvida icke lagen borde inrymma

en regel örn semesterns beräkning för den händelse antalet arbetsdagar i

veckan normalt vore mindre än sex. Samma spörsmål har berörts av svenska

städernas förhandlingsorganisation, som anför, att det inom kommunerna

förekomme, att bland annat trafikpersonal vissa dagar hade längre arbets­

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

95

sedvänja tillskapats för arbetstagare inom sådana yrkesgrupper där en

dylik sedvänja förelegat, skulle nu ytterligare förbättras, i det att lagens

bestämmelser om semesterersättning, semesterns utgående i ett samman­

hang etc. skulle gälla den längre semestern i dess helhet. Uppenbarligen

skulle detta strida emot de motiv, som vid semesterlagens tillkomst an­

fördes för intagande av en bestämmelse örn bättre sedvänja. Organisa­

tionen tillägger:

Det är uppenbart, att den längre semester, som ofta utgår till tjänste­

män, kan medföra svårigheter för arbetsgivaren, när det gäller att lägga

upp och genomföra semesterprogrammet. I all synnerhet gäller detta för

sådana arbetsgivare som exempelvis bankerna, vilka uteslutande eller i varje

fall övervägande sysselsätta tjänstemän. Semestrarna måste nämligen där

uttagas successivt, vilket gör att de måste utplaceras under hela eller större

delen av året och dessutom ofta uppdelas. Skola nu bestämmelserna örn

semesterns utläggande i ett sammanhang gälla den längre semestern i dess

helhet, kommer detta att medföra ytterligare svårigheter.

En fråga, som det i detta sammanhang torde vara av intresse att få

klarhet i, är vilka normer beträffande semesterns längd, som skola till-

lämpas för korttidsanställda i sådana företag, där längre semester utgår

än som föreskrives i lagen. För den händelse dessa, om de exempelvis

uppnått den levnadsålder som kan vara ett villkor för erhållande av längre

semester, skola anses berättigade till den förmånligare semesterberäk­

ningen, torde detta i varje fall icke kunna grundas på någon sedvänja.

Svenska lantarbetsgivareföreningen uttalar, att förslaget i denna del näppe­

ligen torde på lång sikt gynna arbetstagarna, då man hade anledning för­

moda, att de föreslagna bestämmelserna komme att verka starkt restriktivt

på framtida medgivande örn längre semester än den lagstadgade.

Kommitténs förslag att lämna utanför laglig reglering sådan längre

semester, som grundas på avtal, har tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av samtliga myndigheter, med undantag av socialstyrelsen och

arbetsmarknadskommissionen (majoriteten), ävensom samtliga arbetsgivar-

sammanslutningar, vilka yttrat sig över denna del av förslaget.

De myndigheter och sammanslutningar, vilka icke upptagit frågan om

semester på grund av bättre sedvänja till bedömande, lia ej heller yttrat

sig rörande förslaget i nu förevarande del.

Arbetsdomstolens ordförande anför:

Att kommittén icke på något sätt reglerat avtalen örn längre semester

har motiverats av principiella synpunkter utan att dessa närmare angivits.

Reservanterna Adamsson, Jansson och Sölvén hava föreslagit en bevis-

presumtionsregel i fråga om den avtalade semestern av innehåll, att se­

mestern i dess helhet skall bedömas enligt lagen, i den mån icke mellan

arbetsgivaren och arbetstagaren annat blivit överenskommet. En dylik

bevispresumtionsregel angående innehållet i ett slutet avtal kan icke anses

vara utesluten av principiella skäl, så länge den icke får tillämpning på

redan ingångna avtal. Av denna karaktär är i själva verket exempelvis

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

stadgandet i 6 kap. 1 § första stycket i lagen om arv. Däremot är det all­

deles klart, att en sådan bevispresumtionsregel icke kan uppställas utan

att den överensstämmer med vad man kan kalla livets regel, d. v. s. bevis-

presumtionen måste stå i överensstämmelse med vad man enligt allmän

livserfarenhet kan veta vara i överensstämmelse med kontrahenternas

vilja i de ojämförligt flesta fallen. Fråga är då vad som i regel kan anses

överensstämma med kontrahenternas vilja vid upprättande av avtal om

längre semester. Utan tvivel finnas många arbetsgivare, som anse det natur­

ligt och riktigt, att den längre semestern följer samma regler som den

lagstadgade, men någon undersökning härom har icke företagits, och för

min del känner jag mig icke övertygad om att denna tanke slagit igenom

i större utsträckning. En bevispresumtionsregel är därför enligt min me­

ning icke motiverad för närvarande.

Socialstyrelsen och arbetsmarknadskommissionen lia anslutit sig till den

av herrar Adamsson, Jansson och Sölvén härutinnan gjorda reservationen,

därvid socialstyrelsen anfört, att det syntes vara naturligt att antaga, att

det vore mest överensstämmande med parternas vilja att lagens bestäm­

melser bleve gällande i den mån icke annat kunde anses avtalat.

De arbetstagarorganisationer, som yttrat sig på denna punkt — lands­

organisationen, tjänstemännens centralorganisation, föreningen Sveriges ak­

tiva handelsresande och Sveriges läkarförbund — lia jämväl anslutit sig till

sistnämnda reservation. Tjänstemännens centralorganisation har dock fun­

nit det mest önskvärt med ett kategoriskt stadgande, att i den mån längre

semester än enligt lagen utginge, lagen i sin helhet skulle tillämpas på

denna längre semester. Till stöd för denna ståndpunkt har centralorga­

nisationen anfört bland annat:

Centralorganisationen kan förstå de principiella betänkligheter, som resa

sig mot en inskränkning i avtalsfriheten på detta område, men anser, att

sådana skäl icke böra ligga hindrande i vägen för åstadkommande av en

enhetlig och som det även synes rättvis praxis beträffande de längre se­

mestertiderna. Hela den nuvarande semesterlagstiftningen är ju ett intrång

i avtalsfriheten och när vissa grupper på grund av sedvänja eller på grund

av särskilda omständigheter fått rätt till en semester, som överstiger den

lagstadgade, är det även rimligt, att de bestämmelser, som intagits i lagen,

tillämpas på hela semestertiden, sålunda även i den mån denna överstiger

den lagstadgade minimitiden. En enhetlig bestämmelse örn att lagen alltid

skall tillämpas på hela semestertiden, skulle medföra en avsevärd förenk­

ling vid lagtillämpningen och över huvud vara en fördel därigenom att

semesterbegreppet skulle bliva mera enhetligt. Såväl arbetsgivare som

arbetstagare skulle i så fall veta, att de alltid hade att tillämpa lagen i dess

helhet på hela den semestertid, varom överenskommelse träffats.

F öredraganden.

Någon allmän förändring av den legala semesterns längd har icke varit

från något håll ifrågasatt. I anledning av riksdagens skrivelse den 4 mars

1944, nr 48, har emellertid semesterkommittén erhållit i särskilt uppdrag

att pröva frågan örn differentiering av den lagstadgade semesterns längd

för olika grupper arbetstagare med hänsyn till deras semesterbehov. Till

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

97

nämnda spörsmål, vilket kommittén icke upptagit i nu förevarande sam­

manhang, torde kommittén återkomma i sinom tid. Jag saknar därför an­

ledning att i samband med här ifrågavarande revision av semesterlagstift­

ningen vidare ingå i prövning av den rätta legala avvägningen av semes­

terns längd.

Jag har redan tidigare tillkännagivit att jag ansluter mig till kommitténs

uppfattning, att den nuvarande lagens regel om rätt för arbetstagare till

semester med en dag för varje kalendermånad, under vilken han för arbets­

givarens räkning utfört arbete å minst 16 dagar, bör lämnas orubbad.

Redan vid den nuvarande lagens tillkomst stod det klart, att vissa ojämn­

heter kunde uppkomma genom arbetets anknytning till kalendermånaden.

Regeln ansågs emellertid ha så stora praktiska fördelar att dessa ojämn­

heter ej borde verka utslagsgivande. Enligt min tanke ha erfarenheterna

under de gångna åren icke varit sådana, att de motivera ett ändrat stånd-

punktstagande till ifrågavarande spörsmål. Jag vill allenast tillägga att,

sedan kravet på viss tids fortlöpande anställning icke längre upprätthålles

såsom villkor för semesterrätt, en minskning av faktorn 16 skulle kunna

få som följd att arbetstagaren kunde kvalificera sig till en semesterförmån,

som motsvarade mer än en betald ledighetsdag i månaden.

Örn semesterrätten betraktas såsom en förmån, vilken successivt intjänas

genom utfört arbete, följer därav att i princip endast tid, varunder arbets­

tagaren för arbetsgivarens räkning verkligen utfört arbete, bör räknas ho­

nom till godo i semesterhänseende. Från en sådan princip ha i den gäl­

lande lagen gjorts vissa avsteg, i det att med arbetade dagar jämställts,

förutom semestertid, tid då arbetstagaren varit frånvarande på grund av

olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom, så ock tid — högst 60 dagar — var­

under arbetstagaren fullgjort viss militärtjänstgöring. Kommittén har an­

sett, att dessa undantag alltjämt böra gälla i oförändrad utsträckning. Här­

utöver föreslår kommittén, att såsom privilegierad tid skall räknas tid, då

kvinnlig arbetstagare i samband med havandeskap avhåller sig från arbete,

dock med en maximering till tolv veckor för varje havandeskap. Angivna

tidrymd motsvarar den tid, under vilken kvinna enligt lagen den 19 maj

1939 (nr 171) om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av tro­

lovning eller äktenskap m. m. må i samband med havandeskap eller barns­

börd avhålla sig från arbete utan risk att bli avskedad. Kommitténs för­

slag i denna del har godtagits av samtliga börda myndigheter och orga­

nisationer. För egen del finner jag mig även böra biträda detta förslag.

I samband härmed vill jag omnämna, att 1941 års befolkningsutredning i

ett den 22 november 1944 avgivet betänkande1 föreslagit vissa ändringar i

nyssnämnda lag, bland dem en betydande utsträckning av den tid, under

vilken kvinna som är havande eller fött barn må utan uppsägningsrisk av­

1 Statens off. utrcdn. 1944: 51.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 273.

7

98

Kungl. Mcij:ts proposition nr 273.

hålla sig från arbetet. Denna tid har nämligen av befolkningsutredningen

föreslagits höjd från tolv veckor till åtta månader. Här ifrågavarande privi-

legieringsfråga enligt semesterlagen synes dock icke äga direkt sammanhang

med lösningen av det lagstiftningsspörsmål, som avses med befolkningsut-

redningens nyssberörda förslag.

Från ett par håll har yrkats, att även annan sjukdomstid än sådan, under

vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet på grund av yrkessjuk­

dom, måtte få räknas såsom arbetad tid enligt semesterlagen. Hur långt

man bör utsträcka möjligheten för arbetstagare, som är förhindrad att ut­

föra sitt arbete, att det oaktat kvalificera sig för semester, kan givetvis

vara föremål för delade meningar, och vissa skäl kunna onekligen anföras

för att, åtminstone i någon utsträckning, privilegiera även vanlig sjukdoms­

tid. Å andra sidan måste emellertid uppfattningen av semestern såsom

en genom arbete intjänad förmån beaktas. För arbetsgivaren innebär varje

utsträckning av de privilegierade frånvaroorsakerna en motsvarande eko­

nomisk belastning. Även för arbetstagarparten kan en sådan utsträckning

vara till nackdel, då den kan göra arbetsgivarna mera benägna att till­

gripa ett avskedande än eljest. Vid övervägande av denna fråga har jag där­

för stannat för att icke nu föreslå någon lagändring i förevarande hänseende

och att således icke medgiva något tillgodoräknande i semesterhänseende

av vanlig sjukdomstid. Detta spörsmål torde i stället få lösas avtalsvägen.

Så synes ock ha skett i icke obetydlig utsträckning.

Ehuru den nuvarande lagen icke tillförsäkrar arbetstagarna längre minimi-

semester än en dag för envar av årets 12 kalendermånader syftar dock

lagen till alt giva arbetstagarna minst två veckors ledighet från arbetet. En

ledighet av dylik längd erhålles även för det stora flertalet arbetstagare

genom lagens stadgande, att söndagar icke skola inräknas i semestern. Inne­

börden därav är, att de söndagar, som infalla under semesterledigheten, icke

skola inräknas i det antal av 12 semesterdagar, vartill arbetstagare är berät­

tigad för helt kvalifikationsår. Börjar arbetstagaren semestern en måndag,

slutar semestern med lördagen i den därpå följande veckan. Därvid har

arbetstagaren erhållit 12 arbetsdagars semester, men samtidigt har han varit

ledig från arbetet söndagen före, söndagen under och söndagen omedelbart

efter semestern; han har sålunda haft en ledighet från arbetet av tillhopa

15 dagar. Örn åter semestern begynner å annan veckodag än måndag, kom­

mer den sammanlagda ledigheten att omfatta endast 14 dagar, därav två

söndagar. På nu angivet sätt verkar lagen för alla de arbetstagare, som ut­

föra sitt arbete allenast å veckans vardagar och som äro fria från arbetet

å söndagarna. Samma blir förhållandet med arbetstagare, som ha att utföra

arbetet även på söndagarna men som i stället varje vecka äro lediga på nå­

gon annan veckodag än söndagen. För sistnämnda fall ha vid tillämpningen

av ifrågavarande stadgande söndagarna räknats såsom arbetsdagar och frida­

garna som söndagar.

99

Kungl. Majlis proposition nr 273.

Inora olika yrkesområden finnas emellertid arbetstagare, som äro skyldiga

att utföra sitt arbete även å söndagarna men trots detta icke åtnjuta mot­

svarande ledighet å annan veckodag. Arbetstagare, vilkas normala arbetstid

omfattar alla dagar i veckan, kunna exempelvis vara garanterade endast

någon eller några fridagar i manaden. För dylika fall verkar ifrågavarande

lagregel tvivelsutan oförmånligt, och i likhet med kommittén anser jag att

en ändring härutinnan bör komma till stånd. Enligt kommitténs förslag

skulle detta spörsmål lösas genom enhetliga bestämmelser för alla fall av

söndagsarbete, vare sig arbetstagaren icke alls, endast delvis eller ock helt

åtnjuter kompensation för sitt söndagsarbete genom ledighet å annan vecko-

dag. Förslaget innebär, att söndagarna anses falla utom semesterdagarna och

att arbetstagaren genom lagen tillförsäkras ledighet å söndag, som infaller

under eller näst efter semestern. Däremot skola sådana som kompensation

utgående fridagar, vilka infalla under semesterledigheten, räknas såsom

semesterdagar.

Mot denna lösning har arbetsdomstolens ordförande i sitt yttrande an­

märkt, att den för visst fall i förhållande till vad nu gäller skulle kunna

verka oförmånligt för arbetstagare, som åtnjöte full kompensation för sön­

dagsarbetet genom att vara fri från arbetet en dag under veckan, nämligen

tor det fall att under en period av 14 dagar skulle infallit tre fridagar men

blott 1 få söndagar. Härtill må emellertid anmärkas, att enbart någon förskjut­

ning av fridagarna i det uti yttrandet anförda exemplet skulle leda därtill, att

förslaget icke skulle få den försämrande verkan som berörts i yttrandet; och

det synes icke berättigat att härvidlag tillmäta tillfälligheter i fråga om fri­

dagarnas förläggning alltför stor betydelse. Vidare kan en arbetstagare, som

icke har skyldighet till söndagsarbete, ej på semesterlagen grunda rätt att

få börja sin semester å en måndag; arbetstagaren, som begynner semes­

tern å annan veckodag, erhåller icke mer än 14 dagars ledighet från ar­

betet. I det anförda exemplet skulle således enligt kommitténs förslag en

arbetstagare med skyldighet till söndagsarbete få semesterledighet av samma

längd som en vanlig arbetstagare, därest semestern för dem båda började på

annan veckodag än måndagen. Enligt min mening måste kommiltéförslaget

anses utgöra en tillfredsställande lösning på ett synnerligen besvärligt tek­

niskt problem. 1 detta sammanhang vill jag påpeka, att om arbetstagare

som här avses i lagen berättigades till ledighet även å den söndag, som infal­

ler omedelbart före semestern, detta skulle medföra, att arbetstagare, som

atnjöte full kompensation för söndagsarbetet, erhölle en ledighetsdag mer

lin övriga arbetstagare.

•lag anser icke lämpligt att, såsom kommerskollegium ifrågasatt, tillföra

lagen någon föreskrift att semesterlön icke skall utgå för den söndagsledig-

hct varom här är fråga. Den omständigheten, alt arbetstagare icke kan på

lagen grunda rätt till mer än 12 betalda semesterdagar, synes ej behöva leda

lill att arbetstagaren skall, därest lian vill utnyttja den ledighet lagen erbju-

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

der honom, gå miste örn honom eljest tillkommande löneförmån. Härutinnan

får innehållet i det mellan parterna träffade arbetsatvalet bli avgörande.

Någon särskild lagregel torde icke vara erforderlig för det fall, att arbets­

tagaren utför arbetet å mindre antal dagar än sex i veckan. Den omständig­

heten, att arbetstagaren regelmässigt har ledigt från arbetet mer än en dag

i veckan, inverkar nämligen ej i och för sig på beräkningen av semesterns

längd. Dylika fridagar skola räknas som semesterdagar i den mån de infalla

under semestern.

Enligt den nuvarande lagen gäller att, därest för arbetstagare i någon

yrkesgrupp längre semester i allmänhet utgår än som föreskrives i lagen, dy­

lik sedvänja skall lända till efterrättelse för samtliga arbetstagare i yrkes­

gruppen. Skyddet för bättre sedvänja är enligt praxis begränsat till att avse

semesterns längd; och lagens övriga bestämmelser ha icke ansetts tillämpliga

å den enligt sedvänja utgående semestern till den del denna i längd över­

skjuter den lagstadgade.

Vad angår frågan om lagens tillämplighet å sådan del av semester, som

går utöver den lagstadgade, har kommittén föreslagit att, därest till följd av

lagens föreskrift om bättre sedvänja längre semester utginge än enligt la­

gen, samtliga bestämmelser i denna skulle få motsvarande tillämpning å

semestern i dess helhet. Detta skulle innebära, att lagens bestämmelser om

exempelvis semesterersättning och semesterns förläggning komme att med

tvingande verkan gälla även för den del av semestern, som överstege det i

lagen angivna tidsmåttet. Däremot har kommittén beträffande sådan semes­

ter, längre än den lagstadgade, som grundar sig på avtal, intagit den stånd­

punkten, att lagens olika bestämmelser icke utan vidare skulle bli tillämpliga

å den del av semestern, varmed denna genom avtalet bbvit förlängd. Härut­

innan finge avtalets innebörd bli avgörande.

Ehuru jag ingalunda underskattar de synpunkter, som tala för kommitténs

förslag i fråga om verkningarna av bättre sedvänja beträffande semesterns

längd, anser jag dock åtskilliga omständigheter mana till försiktighet då det

gäller att införa ett tvingande lagbud av det föreslagna innehållet. Härvid är

att märka, att semesterlagen har karaktären av en allmän minimilagstift-

ning och att stadgandet örn bättre sedvänja upptogs i lagen för att denna

icke skulle tagas till förevändning för ett försämrande av tidigare utgående

semesterförmåner. Därest kommitténs förslag i denna del genomfördes,

torde följden bli att arbetstagaren icke sällan i vissa hänseenden erhölle bättre

förmåner än som tidigare enligt sedvänja följt med den längre semestern.

Det synes icke uteslutet, att förslaget skulle försvåra förverkligandet av

önskemålet att genom överenskommelser mellan kontrahenterna uppnå en

frivillig utbyggnad av semesterrätten. Redan vid den gällande lagens till­

komst hade man uppmärksamheten fäst på att stadgandet örn bättre sed­

vänja kunde medföra praktiska svårigheter i tillämpningen och giva upphov

till tvistigheter. Om dessa farhågor icke besannats, synes detta främst böra

Kungl. Maj.-ts proposition nr 273.

101

tillskrivas den omständigheten att stadgandet hittills åberopats i utomordent­

ligt ringa utsträckning. Risken för komplikationer skulle emellertid öka i be­

tydande grad om den av kommittén föreslagna utvidgningen av sedvane-

bestämmelsen komme till stånd. Jag anser mig därför icke böra förorda

kommitténs förslag i denna del.

Ej heller finner jag mig kunna tillstyrka socialstyrelsens förslag om en

dispositiv lagregel för bättre sedvänja. Såsom nyss nämnts är det nuvarande

stadgandets innehåll att, när arbetstagarna inom viss yrkesgrupp i allmän­

het åtnjuta längre semestertid än den efter lagen obligatoriska, samma för­

mån blir gällande för samtliga arbetstagare inom yrkesgruppen. Av stad­

gandet träffas icke blott det fall, att någon överenskommelse om semester­

tiden över huvud icke föreligger, utan även det, att sådant avtal föreligger

som innebär kortare semester än som är sedvana inom yrkesgruppen. Social­

styrelsens förslag — vilket innebär att sedvaneregeln skulle bli tillämplig

å

den längre semestern allenast i de avseenden ej annat överenskommits —

låter sig ej förena med det sålunda gällande skyddet för bättre sedvänja.

På grund av det anförda har jag icke funnit mig böra föreslå någon vidgad

tillämpning av den gällande lagens skyddsstadgande härvidlag. Någon anled­

ning att nu utmönstra stadgandet ur lagen torde å andra sidan ej föreligga.

De skäl, som föranledde stadgandets upptagande i lagen, lära alltjämt äga

giltighet.

Däremot anser jag önskvärt att i lagen upptages en regel att semester, som

enligt avtal skall vara längre än den lagstadgade, skall i dess helhet bedömas

enligt lagens bestämmelser, såframt ej annat överenskommits. Mot en dylik

presumtionsregel tala inga principiella skäl. Regeln torde såsom vissa reser­

vanter inom kommittén närmare utvecklat bli av stort praktiskt värde, då

den medför att en och samma semester i allmänhet blir enhetligt bedömd.

Utvecklingen synes mig ock numera ha gått därhän att regelns införande i

lagen är fullt på sin plats.

Semesterns förläggning.

Gällande rätt.

Arbetsgivaren äger bestämma, när semestern skall utgå. Därvid skall iakt­

tagas, alt semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskom­

melse örn annan ordning träffas med arbetstagaren. För arbetstagare vid

jordbruket jämte därtill hörande binäringar och trädgårdsskötseln samt för

hembiträde i lanthushåll äger dock arbetsgivaren även utan arbetstagarens

samtycke uppdela semestern.

Semestern må icke utan arbetstagarens medgivande förläggas till tid, då

arbetstagaren i samband med havandeskap avhåller sig från arbete eller är

oförmögen till arbete på grund av olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom

eller ock fullgör sådan militärtjänstgöring som enligt vad i det föregående

102

Kungl

.

Maj.ts proposition nr 273.

anföris jämställes med tid, varunder arbetstagaren utfört arbete för arbets­

givarens räkning, d. v. s. all sådan för normala förhållanden avsedd militär­

tjänstgöring av kortvarig beskaffenhet, som icke direkt ansluter sig till den

första längre tjänstgöringen.

Semester för arbetstagare å fartyg må icke utan arbetstagarens medgi­

vande utgå annat än i svensk hamn.

Arbetsgivaren skall senast 14 dagar före semesterns början på lämpligt

sätt underrätta arbetstagaren om semestern. Denna varselskyldighet gäller

dock icke beträffande arbetstagare å fartyg.

Semesterkommitténs förslag.

Med hänsyn till de klimatiska förhållandena i Sverige anser kommittén

sommartiden vara den tid som i regel bäst lämpar sig för semester, och kom­

mittén framhåller, att sommartiden kunde sägas ha fått hävd som semester­

tid samt att för den övervägande delen av arbetstagarna semesterns förlägg­

ning till annan årstid framstode såsom mindre förmånlig. Kommittén har

dock icke ansett sig böra förorda en föreskrift örn att semestern alltid skall för­

läggas till sommartiden. Skulle en obligatorisk semesterperiod

inskrivas i lagen, måste denna period under alla förhållanden vara av ej

alltför obetydlig längd. Av produktionsmässiga, transporttekniska och andra

skäl torde det nämligen vara ogörligt att föreskriva att semestern skulle för­

läggas till högsommaren. Vidare måste vittgående undantag göras från hu­

vudregeln, vare sig dessa undantag skulle begränsas till bestämda yrkes­

områden eller få mer allmän karaktär. Härtill komme, att frånvaron av en

lagstadgad semesterperiod icke syntes ha föranlett arbetsgivarna att av ovid­

kommande skäl förlägga arbetstagarnas semester till tid, som skulle falla

utom en möjlig legal semesterperiod. Det syntes emellertid kommittén lämp­

ligt att lagen innehölle en anvisning om att semestern i möjligaste mån för­

lädes till den varmare delen av året. Bestämmelsen härom kunde givas det

innehållet, att semestern företrädesvis borde förläggas till tid mellan den 2

maj och den 30 september.

Kommittén fortsätter:

En dylik bestämmelse får anses innebära en direkt anvisning till arbets­

givarna att blott undantagsvis förlägga arbetstagares semester till annan tid

än den angivna. Arbetsgivaren blir emellertid alltjämt oförhindrad att för­

lägga semestern till för arbetsgivaren lämplig tidpunkt när som helst under

året. Har enligt överenskommelse mellan parterna kvalifikationsåret flyttats

fram, sker motsvarande förskjutning av den tolvmånadsperiod, under vilken

semestern skall utgå; särskild bestämmelse härom torde ej erfordras. Till

tid efter utgången av det löpande kvalifikationsåret får dock semestern icke

mot arbetstagarens bestridande förläggas. Då förvandlas nämligen arbets­

tagarens anspi'åk på semester till ett anspråk på kontant semesterförmån.

Två ledamöter av kommittén (herrar Ödholm och Wikander) ha avstyrkt

att i lagen intages någon anvisning örn semesterns förläggning. De ha därvid

Kungl. Majlis proposition nr 273.

103

erinrat om att det icke ens i de statliga avlöningsreglementena ansetts kunna

införas någon bestämmelse om att semestern borde förläggas till viss tid

av året.

Vad beträffar frågan huruvida jordbruksarbetare och

vissa med dem likställda arbetstagare skola äga utfå

semestern i ett sammanhang erinrar kommittén örn att 1936

års semestersakkunniga icke ansågo sig kunna förorda sammanhängande se­

mester för dessa arbetstagare med hänsyn till de särartade arbetsförhållan­

dena inom jordbruket samt till den omständigheten, att det i regel ej kunde

antagas vara önskvärt för jordbruksarbetare att erhålla semestern i ett

sammanhang, då deras ekonomiska ställning ej beredde dem möjlighet att

tillbringa semestern på annan ort. Härefter anför kommittén:

Sistnämnda antagande motsäges av utvecklingen. Lantarbetarnas ekono­

miska ställning har betydligt förbättrats under senare tid, och man har i

varje fall på organiserat lantarbetarhåll strävat efter att bereda jordbruks­

arbetarna någon tids sammanhängande semesterledighet. Kommittén finner

denna strävan vara berättigad. Även arbetstagare vid jordbruket och där­

med likartade yrkesområden ha behov av att få åtminstone viss del av se­

mestern i en följd. Något avgörande skäl ur arbetsmarknadssynpunkt mot

att bereda arbetstagarna inom jordbruket viss tids sammanhängande semes­

terledighet kan ej heller anses föreligga, helst som arbetsgivarna icke enligt

lagen tvingas att förlägga någon del av semestern till sommarmånaderna.

Att avgöra huru stor del av semestern som bör utgå i ett sammanhang är

en omdömesfråga. Kommittén anser för sin del att — liksom enligt dansk

och finsk rätt — en lämplig avvägning kan vara, att minst sex dagar av se­

mestern utgår i ett sammanhang. Hinder mot överenskommelse örn vidare

uppdelning av semestern bör däremot icke föreligga.

Kommittén föreslår således en regel att därest jordbruksarbetare är be­

rättigad till mer än sex dagars semester, sex av dessa dagar skola utgå i ett

sammanhang, såframt annat ej överenskommits med arbetstagaren.

Två ledamöter av kommittén (herrar Ödholm och Wikander) ha förklarat

sig icke kunna biträda förslaget örn rätt till sammanhängande semester för

arbetstagare vid jordbruket med binäringar och trädgårdsskötseln samt hem­

biträde i lanthushåll. Rörande delta spörsmål anföra reservanterna bland

annat följande.

Enligt gällande kollektivavtal för jordbruket äger arbetstagare påfordra,

alt minst hälften av semesterdagarna förlägges i ett sammanhang under tiden

den 15 maj—15 september. Denna avtalsbestämmelse innebär, att en jord­

bruksarbetare, som intjänat 12 dagars semester, kan påfordra att få 6 av

dessa förlagda i ett sammanhang. Men den, som är berättigad till endast 6

semesterdagar, äger enligt avtalet allenast påfordra att 3 av dessa dagar för­

läggas sammanhängande. Det av majoriteten föreslagna stadgandet går alltså

betydligt längre. Det innebär beträffande en arbetstagare, som intjänat 6

semesterdagar, att samtliga 6 dagar skola förläggas i ett sammanhang. Där­

till kommer den skillnaden, att utgivandet av semester i ett sammanhang

104

Kungl. Ma jäs proposition nr 273.

enligt avtalet behöver ske endast örn arbetstagaren så påfordrar, medan det

enligt lagförslaget åligger arbetsgivaren att utan särskild framställning där­

om anvisa sammanhängande semester.

Det har visat sig vara mycket svårt för lantarbetsgivarna att över huvud

utgiva semester till jordbruksarbetarna, enär tillgången å arbetskraft för

jordbruket icke svarar mot efterfrågan. Svårigheterna tendera att med varje

år bliva allt större och företagna undersökningar visa, att antalet arbetare

per arealenhet är i stadigt sjunkande.

I synnerhet äro svårigheterna att utgiva en sammanhängande semester

under sommarmånaderna stora med hänsyn till att sommaren är den brå­

daste arbetstiden i jordbruksarbetet. Visserligen innebär det av kommittén

föreslagna stadgandet om viss semesterperiod endast en rekommendation,

men redan som sådan är den alltför tyngande, särskilt för det mindre

jordbruket.

Vidare förtjänar i detta sammanhang framhållas, att jordbruksarbetet, som

till stor del bedrives ute i det fria, är ett omväxlande arbete. Jordbruksarbeta­

rens behov av en tids längre frånvaro från arbetet i form av semester är där­

för icke lika stort som industriarbetarens. Det kan tilläggas, att jordbruks­

arbetarens arbetstid på grund av tidspillan genom förflyttningar och dylikt

aldrig kan utnyttjas i samma grad som industriarbetarens.

Visserligen äro lantarbetsgivarna, såsom ovan nämnts, enligt kollektiv­

avtalet skyldiga att utgiva hälften av intjänade semesterdagar i en följd un­

der tiden den 15 maj—15 september, men denna skyldighet utgör det maxi­

mum, som i detta hänseende synes kunna åläggas arbetsgivarna och är

beroende av ett frivilligt åtagande, vilket icke lämpligen synes böra lagfästas.

Det får dessutom icke förbises, att endast de större lantegendomarna beröras

av kollektivavtalet och att endast dessa ha haft möjlighet att åtaga sig ifråga­

varande skyldighet. För småföretagarna inom jordbruket, vilka själva del­

taga i arbetet och som av ekonomiska skäl icke kunna leja för gårdens sköt­

sel tillräcklig arbetskraft skulle det föreslagna stadgandet ofta vara omöj­

ligt att tillämpa.

I fråga örn de i förläggningshänseende privilegierade

orsakerna till frånvaro från arbetet har kommittén icke funnit anled­

ning föreligga att föreslå någon ändring i vad nu gäller.

Yttranden över semesterkommitténs förslag.

Kommitténs förslag i fråga örn legal semesterperiod har lärn -

näts utan erinran av socialstyrelsen, kommerskollegium, Stockholms han­

delskammare, handelskamrarna för örebro och Västmanlands län samt i

Karlstad, lantbruksstyrelsen, statskontoret, arbetsrådet, generalpoststyrelsen,

telegrafstyrelsen, arbetsmarknadskommissionen (majoriteten), försvarets av­

talsnämnd, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs,

Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, svenska landskommunernas för­

bund, landsorganisationen, tjänstemännens centralorganisation och Sveriges

läkarförbund.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har för Norrlands vidkommande förordat

en begränsning av semesterperioden till tiden den 1 juni—den 30 september

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

105

under motivering att på grund av de klimatiska förhållandena maj månad i

Norrland vore en av de för semester minst lämpade månaderna.

Järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, två reservanter inom arbetsmarknadskommissionen, öv­

riga hörda handelskamrar än de ovan omnämnda, svenska landstingsförbun­

det, svenska stadsförbundet, svenska städernas förhandlingsorganisation,

svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation, banker­

nas förhandlingsorganisation, försäkringsbolagens förhandlingsorganisation,

svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges redareförening och kooperativa

förbundet ha avstyrkt förslaget i denna del. Svensk sjuksköterskeförening

har, utan att direkt taga ställning till huruvida lagen bör innehålla någon

bestämmelse i förevarande hänseende, framhållit, att det för sjuksköterske­

kåren vore absolut omöjligt att fasthålla vid den föreslagna tidsperioden för

mer än en viss procent.

övriga hörda myndigheter och sammanslutningar ha icke upptagit frågan

om en legal semesterperiod till bedömande.

Järnvägsstyrelsen framhåller, att en till tiden den 2 maj—den 30 septem­

ber förlagd semester skulle beträffande banarbetare vid statens järnvägar

komma att infalla under den mest brådskande arbetsperioden, då det vore av

stor vikt för verket, att arbetsstyrkan i möjligaste mån vore fulltalig. Vidare

vore samtliga vid driftsavdelningen anställda tillfälliga arbetstagare särskilt

under nämnda tidsperiod behövliga i effektiv tjänst, bland annat för alt fylla

personalbehovet, då den fast anställda personalen erhölle semester. Härtill

komme att de tillfälliga skulle komma i bättre ställning med avseende å se­

mestertilldelningen än de fast anställda befattningshavarna, vilkas egentliga

semesterperiod i regel omfattade tiden den 1 februari—den 15 november.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför bland annat följande.

Ehuru den föreslagna bestämmelsen icke är tvingande, torde den dock

kunna medföra olägenheter vid förläggningen av semestern för vissa arbeten.

För de av styrelsen bedrivna anläggningsarbetena infaller den lämpligaste

arbetstiden under perioden april—oktober och sammanfaller sålunda med

den föreslagna semesterperioden. Då det är angeläget, att den för arbetenas

bedrivande mest gynnsamma årstiden kan utnyttjas på ett ändamålsenligt

sätt, är det för styrelsens del mest ändamålsenligt, att den nu rådande avtals­

friheten på området fortfarande får gälla. Det torde jämväl ur arbetarnas

synpunkt vara fördelaktigt örn den för arbetena lämpligaste tiden kunde ut­

nyttjas och semestern uttagas först sedan arbetet på grund av naturförhål­

landena måst inställas.

Svenska stadsförbundet har erinrat att det åtminstone för de största stä­

derna icke vore möjligt att efterkomma den föreslagna rekommendationen

örn semesterns förläggning. Privata arbetsgivare kunde i viss utsträckning

genom att inställa eller reducera verksamheten bevilja sina arbetstagare se­

mester utan att anställa vikarier. Städerna kunde emellertid icke förfara på

så sätt beträffande exempelvis sjukhus-, polis- och brandväsen utan måste

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

hålla semestervikarier. Om semesterperioden skulle sammanträngas till fem

månader, skulle en stor uppsättning semestervikarier fordras för mindre än

halva året och för övrigt få söka sin sysselsättning på annat sätt. En sådan

arbetskraftspolitik vöre uppenbarligen icke försvarlig ur vare sig de enskilda

städernas eller hela samhällets synpunkt, och städerna såge sig därför också

nödsakade att för större kårer sprida semestrarna över hela året.

Bankernas förhandlingsorganisation påpekar, att förslaget i praktiken

skulle så småningom kunna leda till att det betraktades såsom en skyldig­

het för arbetsgivaren att fastställa semestern till den rekommenderade perio­

den. Med hänsyn till verksamhetens art och den förhållandevis långa se­

mester, som utginge till banktjänstemännen, skulle det exempelvis för ban­

kerna — i varje fall för de större och medelstora — helt enkelt bli omöjligt

att inlägga alla semestrar under tiden den 2 maj—den 30 september. Mot­

svarande torde gälla även för många andra företag. Det kunde för övrigt

ifrågasättas örn den rekommenderade semesterperioden kunde anses stå i

överensstämmelse med den utveckling, som ägt rum och som tenderat till

att semester numera i rekreationssyfte ofta uttoges under höst- och vinter-

perioden.

Kooperativa förbundet anser, att den föreslagna bestämmelsen kunde

komma att giva anledning till onödig irritation. Därest bestämmelse om

viss semesterperiod skulle införas i lagen, borde rekommendationen härom

gälla allenast den lagstadgade minimisemestern.

Förslaget örn viss tids sammanhängande semester för

jordbruksarbetare och med dem likställda arbetsta­

gare — beträffande vilken fråga även torde få hänvisas till vad i ett senare

sammanhang anföres angående djurskötarnas semesterförhållanden — har

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga hörda myndigheter och ar­

bet stagarsammanslutningar, som yttrat sig över denna del av förslaget. Lant­

bruksstyrelsen anför, att styrelsen i likhet nied reservanterna funne med­

givande av rätt till sammanhängande semester under sex dagar kunna inne­

bära betydande olägenheter för arbetsgivarna inom jordbruket. Då det emel­

lertid med hänsyn till de kända svårigheterna att erhålla arbetskraft inom

jordbruket vore angeläget att de förmåner, som här erbjödes, icke alltför

mycket avveke från de inom andra produktionsområden utgående, ansåge

sig styrelsen likväl böra biträda det av kommittén framförda förslaget.

Däremot har förslaget i förevarande del avstyrkts av svenska arbetsgivare­

föreningen och övriga arbetsgivarorganisationer, som upptagit detta spörs­

mål till bedömande.

Svenska lantarbetsgivareföreningen yttrar bland annat följande.

Det kan icke nog understrykas, att jordbrukarna ha stora svårigheter att

utgiva semesterledighet på grund av den knappa tillgången på arbetskraft,

som ofta nog icke medgiver jordbrukarna möjlighet att anställa det för

Kungl. Maj:ts proposition nr

27

3.

107

jordbruksföretagets skötsel nödvändiga antalet arbetare. Erkänner man

jordbrukets betydelse för landets försörjning, bör man också försöka skapa

förutsättningar för att jordbruksdriften underlättas och icke försvåras. Det

bör vidare påpekas, att jordbruksarbetet och i synnerhet utearbetet är av

sådan natur, att icke samma behov av omväxling och rekreation uppkom­

mer för jordbruksarbetare. Jordbrukarna ha likväl på grund av kollektiv­

avtalets bestämmelser och för att ej försätta sina arbetare i en ogynnsam

situation utgivit sammanhängande semesterledighet. Undantagsbestämmel­

serna i gällande lag ha sålunda på intet sätt missbrukats och det förefaller

därför egendomligt, att lagändring på denna punkt skall behöva ifråga­

komma. Största delen av det svenska jordbruket utgöres av mindre bruk­

ningsdelar där ofta endast en lejd arbetare finnes anställd. Erhåller denne

sammanhängande semesterledighet betyder detta endast, att arbetsgivarens

normalt stora arbetsbörda ökas än ytterligare.

Vad kommittén föreslagit i fråga om semesterns förläggning till tid då

arbetstagaren är f r å n v a r a n d e från arbetet av privilegie­

rad orsak har allmänt lämnats utan erinran. Endast landsorganisatio­

nen har på denna punkt framkommit med ändringsyrkande. Landsorgani­

sationen förordar, att förbud stadgas att förlägga arbetstagares semester till

tid, då denne till följd av vanlig sjukdom -— alltså även annan sjukdom än

yrkessjukdom — är frånvarande från arbetet. En dylik privilegiering kunde

enligt landsorganisationens mening icke betraktas som en otillbörlig belast­

ning av arbetsgivarna.

F öredr ägande».

Ett av de spörsmål, sorn särskilt intresserar beträffande semesterns för­

läggning, är frågan huruvida i lagen bör införas stadgande om en semester­

period, inom vilken arbetstagarna skulle kunna påfordra att utfå sin se­

mester. I likhet med kommittén finner jag mig icke kunna förorda en sådan

regel örn viss obligatorisk semestertid. Såsom kommittén framhållit, skulle

det knappast vara möjligt att i lagen införa en dylik bestämmelse, om icke

därifrån föreskreves vittomfattande undantag i olika avseenden. Exempel

härpå visar lagstiftningen i de övriga nordiska länderna, där undantag gjorts

såväl för hela yrkesområden — exempelvis jordbruket och sjöfarten — som

för säsongbetonade och andra företag, för vilka semesterns förläggning till

sommartiden skulle vålla besvärligheter.

Emellertid synes det mig lämpligt att i lagen på något sätt kommer till

uttryck, att arbetsgivaren, om icke arbetstagaren har andra önskemål, bör

eftersträva att förlägga semestern till sommartid. Denna tid torde nämligen

— i varje fall såvitt angår arbetstagare, vilka åtnjuta semester enligt lagens

minimibestämmelser — i allmänhet vara den lid, under vilken arbetsta­

garna kunna bäst utnyttja semestern. Mot kommitténs förslag att semestern

företrädesvis bör förläggas till tid mellan den 2 maj och den 30 september

synas inga vägande erinringar kunna resas. Med hänsyn till bestämmelsens

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

karaktär av en rekommendation synes emellertid bäst överensstämma att

den lämpliga semestertiden betecknas med ett mera allmänt uttryck, exem­

pelvis sommartiden. Vid denna utformning av bestämmelsen torde någon

specialregel för Norrlands del icke erfordras.

Ett annat spörsmål beträffande semesterns förläggning, som påkallar

uppmärksamhet, är frågan om de undantag, som kunna påkallas från prin­

cipen att semestern bör vara sammanhängande. Semesterlagstiftningens na­

tur gör det angeläget att de minimiförmåner, som lagen bereder arbets­

tagarna, få åtnjutas inom alla yrkesgrupper. I fråga örn förläggningen av

semestern äro emellertid enligt den gällande lagen arbetstagare vid jord­

bruket jämte därtill hörande binäringar och trädgårdsskötseln samt hem­

biträde i lanthushåll sämre ställda än övriga arbetstagare, i det att de icke

kunna påfordra att utfå semestern i ett sammanhang. Det synes mig ur olika

synpunkter önskvärt att denna olikhet såvitt möjligt utjämnas. Icke blott

med hänsyn till jordbruksarbetarnas berättigade intresse att utfå någon tids

sammanhängande semesterledighet utan även med tanke på jordbrukets ar-

betskraftsproblem torde en sådan utjämning vara önskvärd. Med hänsyn till

rådande särförhållanden för de här ifrågavarande arbetstagarna är jag, åt­

minstone för närvarande, icke beredd att helt utjämna skillnaden i före­

varande hänseende. Jag vill därför, i överensstämmelse med kommittéför­

slaget, stanna vid att förorda, att jordbruksarbetare och övriga här avsedda

arbetstagare skola äga utfå minst sex dagar av semestern i ett sammanhang.

Vad kommittén föreslagit i fråga om förbud att förlägga semestern till tid,

då arbetstagare är frånvarande från arbetet av privilegierad orsak, har god­

tagits av samtliga hörda myndigheter och organisationer med undantag av

landsorganisationen, som önskar förbudet mot semesterns förläggning till

tid för yrkessjukdom utsträckt att avse även annan sjukdomstid. Denna

fråga var föremål för överväganden vid lagens antagande; och statsmak­

terna funno därvid sådant förbud icke böra stadgas. Erfarenheterna under

de år, som förflutit sedan semesterlagen trädde i kraft, synas icke giva an­

ledning lill att nu frångå detta ståndpunktstagande.

Beträffande ett speciellt spörsmål rörande semesterns förläggning — det

fall att arbetstagare samtidigt innehar flera anställningar — har jag redan

gjort vissa uttalanden i det avsnitt, som handlar om semester för arbete som

utgör bisyssla.

Lön under semester.

Gällande rätt.

Enligt den nuvarande lagen skall arbetstagare, som är avlönad med tid­

ion, beräknad för vecka eller längre tidsenhet, äga uppbära den å semester­

tiden belöpande lönen. För annan arbetstagare skall lönen för varje semes­

terdag utgå med belopp, motsvarande hans genomsnittliga inkomst för dag,

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

109

då arbete för arbetsgivarens räkning utförts under de månader av senast för­

flutna kvalifikationstid, för vilka semesterrätt föreligger. Hänsyn skall där­

vid icke tagas till lön, som utgått för tid utöver den för arbetstagaren nor­

mala arbetstiden. Har arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av s. k.

privilegierad orsak — semester, olycksfall i arbetet, yrkessjukdom eller

militärtjänstgöring av viss beskaffenhet — skall vid beräkning av semester­

lönens storlek hänsyn tagas, beträffande frånvaro på grund av semester till

den för semestertiden uppburna lönen samt beträffande frånvaro på grund

av övriga orsaker till den lön, som arbetstagaren sannolikt skulle ha upp­

burit för berörda tid, därest han utfört arbete för arbetsgivarens räkning.

Ifrågavarande bestämmelser äro av tvingande natur, varför avtal mellan

arbetsgivare och arbetstagare, vilket i något avseende innefattar mindre för­

måner för arbetstagaren än vartill han enligt bestämmelserna är berättigad,

är i sådan del ogillt.

Lagen saknar föreskrift angående den tidpunkt, då semesterlönen skall

utbetalas.

Semesterkommitténs förslag.

I sitt betänkande har kommittén icke föreslagit någon ändring i den gäl­

lande lagens föreskrift, att arbetstagare, som är avlönad med tidion, beräk­

nad för vecka eller längre tidsenhet, under semestern skall äga uppbära

den å semestertiden belöpande lönen. Däremot har kommittén ansett, att —

med hänsyn till de praktiska svårigheter som uppkommit för arbetsgivarna

att tillämpa reglerna angående beräknande av semesterlön för arbetstagare

som äro avlönade med timlön, ackordslön, provision eller dylikt — dessa

regler borde förenklas. Kommittén har ock funnit, att lagen i viss utsträck­

ning borde lämna rum för möjlighet till överenskommelser örn sättet för

semesterlönens beräknande för sistnämnda arbetstagare.

Vad angår spörsmålet örn förenkling av de legala reg­

lerna örn beräkning av semesterlön för arbetstagare,

som är avlönad annorledes än med tidion, beräknad

för vecka eller längre tidsenhet, innebär kommitténs för­

slag att hänsyn skall tagas till arbetstagarens genomsnittsinkomst för dag

under hela kvalifikationsåret, alltså icke såsom för närvarande endast till

de månader därav, för vilka semesterrätt föreligger. Till motivering av sitt

förslag härom anför kommittén bland annat följande.

En enkel beräkningsmetod vore att beräkna semesterlönen till 4 procent av

arbetstagarens arbetsinkomst hos arbetsgivaren under den del av anställ­

ningen som belöper å senast förflutna kvalifikationsår, och en dylik regel

skulle även verka rätt i det stora flertalet fall, nämligen för alla arbets­

tagare som lia full arbetstid och kontinuerligt äro i arbete. De fall, i vilka

regeln skulle ge otillfredsställande resultat, äro emellertid så pass talrika,

Ilo

Kungl. Majlis proposition nr 273.

att regeln redan på grund härav icke kan anses godtagbar. Regeln skulle

sålunda verka till arbetstagarens nackdel i alla de fall, då arbetstagaren har

sådan förkortad arbetstid, att arbete utföres endast vissa dagar i veckan. Vi­

dare skulle regeln vålla svårigheter jämväl när arbetstagaren är frånvarande

från arbetet av annan orsak — privilegierad eller icke — än arbetsbrist och

framför allt är den oförenlig med lagens föreskrift, att rätt till semester en­

dast föreligger för kalendermånad, under vilken arbetstagaren för arbets­

givarens räkning utfört arbete å minst. 16 dagar.

Något egentligt skäl att frångå den nuvarande bestämmelsen, att in­

komsten för dag skall vara avgörande för semesterlönens storlek, synes icke

kunna åberopas. Likaså måste det med hänsyn till lagens konstruktion vara

naturligt, att dagsinkomsten hänföres till förhållandena under senaste kvali­

fikationsår, alltså i regel till närmast föregående kalenderår. Vidare kan det

ur teoretisk synpunkt vara riktigt att — såsom den nuvarande lagen före­

skriver — vid semesterlönens beräknande hänsyn endast får tagas till de

månader, för vilka semesterrätt föreligger. Det är emellertid denna sist­

nämnda föreskrift i den nuvarande lagen, som vållat de största svårigheterna

i tillämpningen. Ett exempel må anföras. För en arbetstagare med ackords­

arbete har avbrott i arbetet förekommit under tiden den 16 oktober—15 no­

vember. Hänsyn får då ej tagas till den arbetsförtjänst, som åtnjutits den

1—15 oktober samt den 16—30 november, enär arbetstagaren varken under

oktober eller november utfört minst sexton dagars arbete för arbetsgivarens

räkning. Avmätning av ackordet måste följaktligen ske vid månadsskiftena

september—oktober och november—december. Då man vid ett månadsskifte

ej kan förutse, huruvida semesterrätt för den följande månaden kommer

att föreligga eller ej, måste ackordsavmätning ske vid varje månadsskifte.

Att detta i de flesta fall är praktiskt ogenomförbart är tydligt.

Det kan icke antagas, att arbetstagares dagsförtjänst under månad, för

vilken semesterrätt ej föreligger, i någon nämnvärd grad avviker från den

genomsnittliga. Möjligen skulle här den omständigheten kunna tänkas in­

verka, att arbetsförmågan omedelbart före eller efter en längre bortovaro

på grund av sjukdom kan vara mindre än eljest. Hänsyn härtill synes dock

ej behöva tagas. På grund härav är sådan förenkling av den nuvarande re­

geln försvarlig, att vid semesterlönens beräknande hänsyn tages till genom­

snittsinkomsten för dag under hela kvalifikationstiden. Härigenom torde ock

de praktiska olägenheter vid lagens tillämpning bli undanröjda som följa

därav, att för betydande grupper arbetstagare avlöningen icke bokföres för

månad.

Vidare föreslår kommittén, att — i motsats till vad nu gäller — själva

grundlönen vid övertidsarbete må medtagas vid semesterlönens beräknande.

Till stöd härför anföres:

Bestämmelsen att övertidsarbete över huvud icke får tagas i betraktande

vid beräknandet av semesterlönen infördes i lagen under den motiveringen,

att övertidsarbete i regel torde vara en tillfällig företeelse och falla så ojämnt

på olika löntagare, att det icke kunde anses skäligt, att ersättningen därför

medtoges.

Den för arbete å övertid uppburna inkomstens medtagande vid semester­

lönens beräknande skulle inverka förhöjande i två hänseenden. För det första

verkar den i övertidslönen ingående grundlönen förhöjande å semesterlönen,

enär dagsinkomsten ju blir större vid längre daglig arbetstid. Och vidare är

Kunni. Maj:ts proposition nr 273.

lil

det uppenbart alt övertidstilläggel — den del av lönen som överstiger lönen

för ordinarie tid — har sådan inverkan.

Nu ifrågavarande stadgande torde ha uppfattats på det sätt, att all under

övertid åtnjuten inkomst — alltså såväl grundlön som övertidstillägg —

icke skall beaktas vid semesterlönens beräknande. Vid ackordsarbete måste

följaktligen avmätning göras både före och efter varje övertidsarbete. Detta

är tvivelsutan praktiskt ogenomförbart.

Att vid semesterlönens beräknande taga hänsyn till övertidstillägget synes

icke böra ifrågakomma. Så torde ej heller ha gjorts i någon av de kollektiva

semesterlönsöverenskommelser som träffats. Däremot finner kommittén skäl

tala för grundlönens medtagande. Det kan nämligen starkt ifrågasättas, örn

motiveringen för den nuvarande lagens ståndpunkt i förevarande hänseende

äger tillräcklig bärkraft. Övertidsarbete är i många fall en tämligen normal

företeelse. En förkortning av den dagliga arbetstidens längd verkar ner­

dragande på semesterlönens storlek. Del förefaller då naturligt, att en för­

längning av den dagliga arbetstiden bör verka förhöjande på semesterlönen.

Mot att låta grundlönen vid övertidsarbete medtagas vid semesterlönens be­

räkning skulle kunna anföras, att arbetsgivarna därigenom kunde bli eko­

nomiskt hårdare belastade än enligt nuvarande lagen. Denna belastning sy­

nes dock icke i och för sig vara av sådan storleksordning, att den kan till­

mätas någon avgörande betydelse. Å andra sidan skulle en arbetstagare i

undantagsfall kunna få mindre semesterlön än eljest, exempelvis därest ar­

betstagaren ett flertal olika dagar utfört enbart övertidsarbete i ringa ut­

sträckning. Dylika fall torde emellertid vara sällsynta. Slutligen kunde mot

grundlönens medtagande göras gällande, att arbetstagare med timlön eller

ackordslön skulle bli bättre ställda än arbetstagare med vecko- eller månads­

lön, för vilka arbetstagare än så mycket övertidsarbete icke avspeglar sig i

semesterlönen. Detta är visserligen i och för sig riktigt, men att märka är

att månadsavlönade arbetstagare vid en förkortning av den dagliga arbets­

tiden i regel icke drabbas av någon minskning av arbetslönen, och mindre

vanligt är väl delta förhållande även i fråga om veckoavlönade arbetstagare.

Att andra arbetstagare vid semesterlönens beräkning få tillgodoräkna sig

grundlönen vid övertidsarbete synes därför icke innebära någon orättvisa

de olika arbetstagarna emellan.

Kommittén anser således att ifrågavarande stadgande bör ändras därhän,

att vid semesterlönens beräknande hänsyn icke skall tagas till sådant tillägg

til! lönen, som utgått för tid utöver den för arbetstagaren normala arbetstiden.

Vad som avses med uttrycket »tid utöver den för arbetstagaren normala

arbetstiden» — vilket förekommer redan i gällande lag — kan synas oklart.

De tolkningsalternativ man har att välja mellan är att därmed skulle avses

antingen arbetstid utöver det för arbetstagaren normalt gällande arbetstids-

måttet för dag eller vecka eiler ock arbetstid, som är förlagd till annan tid

än den ordinarie arbetstiden, oberoende av huruvida arbetstidsmåttet där­

igenom överskrides. 1 kollektivavtalen bar begreppet övertid vanligen sist­

nämnda innebörd. I flertalet särskilda kollektiva överenskommelser örn se­

mesterlönens beräkning liksom även eljest synes övertidsbegreppet tagits i

samma bemärkelse som i de vanliga kollektiva löneavtalen. Då den senast

angivna innebörden av begreppet övertid således är den mest vanliga och

då härtill kommer, att en sådan tolkning av begreppet i förevarande sam­

manhang skulle ur praktiska synpunkter lia företräde framför det först an­

givna folkningsalternativet, vill kommittén förorda, att med ifrågakomna

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

uttryck skall förstås sådan arbetstid, som är förlagd till annan tid än den

ordinarie arbetstiden, oberoende av huruvida arbetstidsmattet därigenom

överskrides. Härav följer, att man vid semesterlönens uträknande har att

bortse från tillägg, som enligt kollektivavtalen betecknas såsom övertidstill-

lägg, även i de fall då tilläggen icke hänföra sig till tid utöver det för arbets­

tagaren gällande arbetstidsmattet utan betingas blott av en obekväm för­

skjutning av arbetstiden.

Stadgandet att vid frånvaro på grund av semester hänsyn skall tagas till

den för semestertiden uppburna lönen anser kommittén kunna utgå, enär i

övervägande antalet fall semesterlönen för dag torde motsvara den för ar­

betstagare aktuella dagsinkomsten.

Vad beträffar bestämmelsen örn beräkning av dagsinkomst under från­

varo på grund av annan privilegierad orsak än semester finner kommittén

densamma vara av övervägande teoretiskt intresse samt anför härom:

I de allra flesta fallen lär det vara för slutresultatet skäligen likgiltigt, örn

ifrågavarande frånvarotid medräknas eller ej. Emellertid kan stadgandet

icke helt undvaras. Det kan nämligen inträffa, att arbetstagaren varit från­

varande — exempelvis på grund av yrkessjukdom — under hela kvalifika­

tionstiden och att alltså någon verklig arbetsinkomst icke finnes att taga till

utgångspunkt. Sannolikhetsberäkning är då erforderlig. En sådan beräkning

torde böra föreskrivas även för det fall, att arbete utförts under endast en

mindre del av kvalifikationstiden. Hur lång frånvaron från arbetet skall vara

för att sannolikhetsberäkning bör ske är en ren omdömesfråga. Lämpligast

torde vara att sätta frånvarotidens längd i förhållande till kvalifikations­

tiden; och enligt kommitténs mening bör sannolikhetsberäkning företagas,

därest arbetstagaren under minst halva kvalifikationstiden varit frånvarande

från arbetet av annan privilegierad orsak än semester. Om en arbetstagare

varit anställd hos sin nuvarande arbetsgivare exempelvis under sex månader

av föregående kalenderår — detta antages utgöra kvalifikationsår — skall

således hänsyn till sannolik lön under frånvaro tagas, därest frånvaron upp­

går till tre månader eller mera.

Kommitténs förslag att medgiva viss avtalsfrihet i fråga om

semesterlönens beräknande innebär ett tillmötesgående av en

utav svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen år 1939 ge­

mensamt gjord hemställan med förslag att lagens regler angående beräk­

nande av semesterlön för arbetstagare, som äro avlönade annorledes än med

tidion, beräknad för vecka eller längre tidsenhet, skulle göras dispositiva i

fråga om kollektivavtal, vilket å arbetstagarsidan träffats eller godkänts av

organisation, som enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt vore att

betrakta såsom huvudorganisation.

Kommittén erinrar om att inom ett mycket stort antal industriområden

träffats till innehållet varierande kollektiva överenskommelser om semester­

lönen och att dessa överenskommelser ofta på ett eller annat sätt torde inne­

bära rubbning av den gällande lagens grunder för semesterlönens beräk­

nande. Det vore därför icke uteslutet, att en enskild arbetstagare, som folie

113

under en dylik överenskommelse, skulle med stöd av lagen kunna i dom

stolsväg tilltvinga sig högre semesterlön än den som tillkomme honom en­

ligt överenskommelsen. Läget torde visserligen i de allra flesta fall vara

sådant att domstolstalan icke anställdes. Men det måste i och för sig be­

traktas såsom otillfredsställande, att semesterbestämmelserna för stora

arbetstagargrupper hade ett sådant innehåll, att dylik möjlighet stöde öppen.

Kommittén anför vidare bland annat följande.

Ett bifall till arbetsgivareföreningens och landsorganisationens framställ­

ning skulle medföra, att semesterlagen -— vilken är uppbyggd såsom en

skyddslag med tvingande bestämmelser av minimina tur — på visst område

förlorade sin tvingande karaktär. Att redan av sådan anledning ur princi­

piell synpunkt motsätta sig framställningen synes dock ej böra ifråga­

komma. Särskilt på detta område äro förhållandena så skiftande, att en

viss avtalsfrihet bör medgivas, varigenom nödig anpassning blir möjlig. Ej

heller kan antagas, att medgivandet av avtalsfrihet i föreslagen omfattning

skulle medföra risk för att arbetstagarna icke skulle komma i åtnjutande av

de minimiförmåner, som lagen avser att tillförsäkra dem. De arbetstagar­

organisationer, för vilka spörsmålet om semesterlönens beräkning blivit i

särskild grad aktuellt, torde vara i stånd att hävda sina medlemmars intres­

sen gentemot respektive arbetsgivarsammanslutningar. En undersökning

rörande kollektivavtalens olika semesterlönsbestämmelser ger icke belägg

för att avtalsfrihet i den utsträckning som föreslagits skulle innebära någon

våda för arbetstagarparten.

Örn således av nu anförda skäl betänkligheter icke torde möta mot ett bi­

fall till ifrågavarande framställning, synas emellertid vissa svårigheter

kunna uppkomma med hänsyn till att den föreslagna regleringen icke berör

andra arbetsgivare och arbetstagare än sådana, som äro bundna av kollek­

tivavtal. Beträffande arbetsplatser, där såväl organiserade som oorganise­

rade arbetstagare sysselsättas, har arbetsdomstolens ordförande med tanke

härpå i yttrande över framställningen föreslagit en regel, innefattande rätt

för arbetsgivare, som är bunden av kollektiv överenskommelse rörande

semesterlönens beräkning, att efter uppgörelse tillämpa densamma även på

oorganiserade arbetstagare. En dylik regel har otvivelaktigt starkt fog för

sig, då därigenom undvikes, att arbetstagare på samma arbetsplats kunna

bli olika ställda i fråga örn semesterlönens beräkning.

Med hänsyn till det anförda har kommittén — såvitt angår arbetstagare

avlönad annorledes än med tidion beräknad för vecka eller längre tidsenhet

föreslagit att överenskommelse rörande semesterlönens beräknande må

träffas, såframt överenskommelsen har form av kollektivavtal och detta å

arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation, som enligt lagen örn

förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation. Denna

regel föreslås kompletterad med en bestämmelse, all därest dylikt avtal före­

ligger, det må av arbetsgivare, som är bunden av avtalet, efter överenskom­

melse tillämpas även beträffande arbetstagare, som är obunden av avtalet

men sysselsättes i arbete för vilket avtalet gäller.

Rörande kollektivavtalets tillämpning å arbetstagare, varom ^sist nämnts,

framhåller kommittén:

Hillring till riksdagens protokoll

7945. 7

samt. Nr 27.1.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2

73.

8

114

Kungl. Muj:ts proposition nr 273.

Endast sådan arbetstagare, som är medlem av den avtalsslutande arbets­

tagarorganisationen, är bunden av ett kollektivavtal. Arbetsgivaren är dock

enligt arbetsdomstolens praxis — se exempelvis domen nr 95/1932 —- i för­

hållande till den avtalsslutande arbetstagarorganisationen skyldig att, såvitt

ej annat framgår av avtalet, tillämpa detsamma även med avseende å arbets­

tagare, som står utanför nämnda organisation. För de fall, där arbetsgiva­

ren således är skyldig att tillämpa kollektivavtal å utomstående arbets­

tagare, kunde det synas mindre följdriktigt att arbetsgivaren skulle få till-

lämpa avtalet å sådan arbetstagare först »efter överenskommelse». Emel­

lertid måste ju i alla fall föreligga ett enskilt arbetsavtal. En annan sak är

att, om någon annan överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetstaga­

ren icke träffats, man kan antaga att dem emellan föreligger ett enskilt

arbetsavtal av innebörd, att kollektivavtalets normer — här då i fråga om

semesterlönens beräkning — skola tillämpas. Motsvarande betraktelsesätt

bör i regel kunna anläggas å de fall, då arbetsgivaren icke har skyldighet

att tillämpa kollektivavtalet å utomstående arbetstagare. Av det anförda

torde framgå, att tillämpningen av stadgandet i förevarande punkt icke

förutsätter en uttrycklig överenskommelse med varje särskild, av kollektiv­

avtalet obunden arbetstagare, att avtalets regler för semesterlönens beräk­

nande skola gälla.

Kommittén understryker, att den föreslagna förenklingen av de legala

reglerna för semesterlönens beräknande icke kunde anses göra en avtalsfrihet

i förevarande hänseende obehövlig. Det vore en mycket stor fördel att det

redan på förhand stöde klart, att sådana kollektiva överenskommelser som

i det föregående berörts vore giltiga och att frågan om deras rättsenlighet

icke lämnades öppen. Vidare vore inom vissa yrkesområden förhållandena

sådana, att även med de av kommittén föreslagna reglerna vissa svårighe­

ter kunde uppstå när det gällde att uträkna semesterlönen efter de legala

reglerna. Trots det förenklade beräkningssätt som föreslagits av kommittén,

syntes därför lagen böra lämna rum för parterna att i ovan angivna ut­

sträckning överenskomma örn sättet för semesterlönens beräknande.

Enligt kommitténs uppfattning har erfarenheten icke givit vid handen,

att saknaden av bestämmelse om tidpunkten för semesterlönens

gäldande föranlett några svårigheter såvitt angår semesterlön, som ut­

går i samband med ledighet från arbetet. För dylikt fall torde en laglig

reglering i förevarande hänseende icke vara påkallad, och en sådan regle­

ring torde för övrigt med hänsyn till de skiftande avlöningsformerna vara

synnerligen svårgenomförbar. Kommittén har därför icke föreslagit att be­

stämmelser härom upptagas i lagen.

Yttranden över semesterkommitténs förslag.

Kommitténs förslag till förenkling av de legala reglerna för

semesterlönens beräknande har allmänt lämnats utan erinran.

Allenast från några håll ha invändningar rests mot att grundlönen vid över­

Kungl. Majas proposition nr 273.

115

tidsarbete skall beaktas vid semesterlönens beräknande för de arbetstagare,

som äro avlönade annorledes än med tidion, beräknad för vecka eller längre

tidsenhet.

Kommerskollegium anför härutinnan bland annat följande.

Kollegium finner det knappast rimligt, att, i händelse arbetaren under

hela året haft full sysselsättning, den övertid han möjligen erhållit därut­

över skulle tillgodoräknas honom i form av förhöjd semesterlön. En paral­

lell med statstjänstemännens ställning torde här kunna vara belysande. Det

torde knappast kunna ens ifrågasättas, att en tjänsteman, som arbetat på

övertid, skulle under semestern erhålla en förhöjning i lönen utöver den

eljest utgående, ställd i proportion till den på hans övertid belöpande grund­

lönen.

För en annan arbetstagares del synes en förhöjning av semesterlönen

kunna vara rimlig endast i det fall att han viss tid av året varit sysselsatt

mindre än den normala arbetstiden och under en annan del av året fått

arbeta på övertid. Då emellertid en sådan avräkning torde komma att vålla

stort besvär och lätt giva upphov till tvister, vill kollegium förorda, att den

nuvarande bestämmelsen bibehålies och att således vid semesterlönens be­

räknande hänsyn icke tages till lön, som utgått för tid utöver den för arbets­

tagaren normala arbetstiden.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att då övertidsarbete för arbets­

tagare med vecko- eller månadslön icke medförde någon förhöjning av se­

mesterlönen, starka lämplighetsskäl talade för att arbetstagare med timlön

eller ackordslön icke i detta hänseende erhölle bättre villkor.

Svenska lantarbetsgivareföreningen yttrar, att semesterlönen principiellt

borde beräknas för arbete utfört under normal arbetstid, enär — enligt ar­

betstidslagarna — övertidsarbete endast undantagsvis finge förekomma. För­

eningen ville därför föreslå, att nuvarande stadgande härutinnan kvarstode

oförändrat med allenast det tillägget, att parterna å arbetsmarknaden finge

i kollektivavtal träffa annan överenskommelse.

Den föreslagna möjligheten till viss avtalsfrihet i fråga om

semesterlönens beräknande har tillstyrkts eller lämnats utan

erinran i samtliga avgivna yttranden. Vissa smärre anmärkningar ha dock

framställts i fråga örn bestämmelsernas närmare utformning.

Sålunda förordar svenska landstingsförbundet, att ordet »kollektivavtal»

utbytes mot uttrycket »skriftligt avtal» för att kunna inbegripa avtal eller

överenskommelser jämväl med tjänstemannaorganisationer i fråga om be­

fattningshavare, för vilka kollektivavtal med bindande verkan icke kunna

träffas.

Försvarets avtalsnämnd anför, att örn ett kollektivavtal örn semester­

lönens beräknande förelåge, det syntes lämpligast med en presumtion, att

avtalet skulle gälla även i fråga om arbetstagare som vore obundna av av­

talet. Avtalsnämnden föresloge därför, att avtalet finge tillämpas även å

utomstående arbetstagare, såvida icke vid anställningen överenskommits att

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

semesterlagens bestämmelser i förevarande hänseende skulle tillämpas. Ena­

handa förslag har framställts av järnvägsstyrelsen.

Byggnadsstyrelsen, till vilken väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansluter

sig, framhåller att det förefölle mest ändamålsenligt, att ett kollektivavtal

rörande semesterlönens beräknande finge utan särskild överenskommelse

tillämpas även beträffande utomstående arbetstagare. Byggnadsstyrelsen för­

ordade därför att orden »efter överenskommelse» utginge.

F öredraganden.

I ett tidigare sammanhang har jag erinrat om de vid den nuvarande

semesterlagens tillkomst föreliggande svårigheterna att på förhand över­

blicka, vilka lagregler som i skilda hänseenden kunde befinnas bäst anpas­

sade för arbetsmarknadens olika förhållanden. Teoretiska och praktiska

synpunkter komma på detta område lätt i konflikt med varandra; bestäm­

melser, som från teoretisk utgångspunkt förefalla riktiga, kunna i det prak­

tiska livet visa sig vålla svårigheter vid tillämpningen. Vad nu anförts torde

i hög grad gälla de regler som avse semesterlönens beräknande för sådana

arbetstagare, vilka äro avlönade med timlön, ackordslön, provision eller

dylikt. Beträffande semesterlönen för vecko-, månads- eller årsavlönade

arbetstagare uppkomma inga motsvarande svårigheter. Regeln att arbets­

tagaren skall bibehålla sin lön under semestern uttryckes för dessa arbets­

tagare på ett enkelt sätt genom en föreskrift, att de skola uppbära den å

semestertiden belöpande lönen.

Vid skilda tillfällen ha anmärkningar riktats mot utformningen av de

nuvarande bestämmelserna angående beräknande av semesterlön för arbets­

tagare, som äro avlönade annorledes än med tidion, beräknad för vecka

eller längre tidsenhet; och olika uppfattningar ha kommit till synes an­

gående de riktlinjer, efter vilka bestämmelserna på detta område böra ut­

formas. Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår, ha

svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i en år 1939 gjord

gemensam framställning föreslagit att viss avtalsfrihet skulle få råda i fråga

örn semesterlönens beräkning. Socialstyrelsen har i yttrande över före-

nämnda framställning anfört, att lagens bestämmelser utgå från en teore­

tisk uppfattning om huru skilda omständigheter skäligen böra inverka på

semesterlönen; man torde därvid icke ha ansett sig för vinnande av enk­

lare bestämmelser böra ålägga en arbetsgivare att utgiva högre semester­

lön eller en arbetstagare att åtnöja sig med lägre sådan lön än som följde

av de på det teoretiska resonemanget grundade bestämmelserna. Å andra

sidan har betonats vikten av att semesterlönebestämmelserna vore prak­

tiskt utformade och att de bleve allmänt normerande. Sålunda fram-

höllo 1936 års semestersakkunniga, att det måste sägas innebära en mycket

stor fördel, att det för beräknandet av semesterlönen kunde givas en enhet­

lig regel, som kunde tillämpas för alla arbetstagare. Andra lagutskottet vid

120

Kunell. Muj:ts proposition nr 273.

lorm av ledighet. Semester upp till sex dagar skall vara sammanhängande,

såvida ej annat överenskommits. Till motivering av sitt förslag har kom­

mittén anfört bland annat följande.

Varken enligt dansk eller finsk semesterlagstiftning intaga djurskötarna

någon undantagsställning i förhållande till övriga jordbruksarbetare. Emel­

lertid gäller enligt ifrågavarande lagstiftning att jordbruksarbetarna icke

kunna göra anspråk på att få mer än 6 sammanhängande semesterdagar.

Anledningen till att djurskötarna i motsats till samtliga andra arbetstagare,

som utföra sitt arbete under arbetsgivarens kontroll, icke genom den svenska

semesterlagstiftningen tillförsäkrats någon ledighet från arbetet utan allenast

semesterlön har varit svårigheten att erhålla vikarierande arbetskraft. Att

djurskötarna icke i likhet med övriga arbetstagare skulle vara i behov av-

någon tids ledighet från arbetet kan icke med fog göras gällande. Tvärtom

synas djurskötarna med hänsyn till arbetets beskaffenhet samt till den sam­

manlagda årliga arbetstidens längd och den dagliga arbetstidens förläggning

synnerligen väl behöva under någon tid av året helt koppla av från det dag­

liga arbetet.

Det vill synas kommittén som örn svårigheterna att anskaffa ersättare

för djurskötarna skulle vara i viss mån överdrivna. Arbetsgivare inom jord­

bruket, vilken sysselsätter person som uteslutande ägnar sig åt djurskötsel,

torde väl så gott som undantagslöst ha liera jordbruksarbetare i sin tjänst.

Möjlighet att få vikarie för djurskötaren under dennes semester bör därför

i dylikt fall finnas.

Med hänsyn till föreliggande förhållanden torde emellertid icke kunna före­

skrivas, att djurskötarna skola utfå mer än hälften av den fulla lagstadgade

semestern i form av ledighet. I den mån djurskötare intjänat mer än 6

semesterdagar, äger således arbetsgivaren frihet att tillhandahålla arbets­

tagaren överskjutande semester i form av kontantersättning. Genom ett dy­

likt arrangemang synas de från lantarbetsgivarhåll framförda synpunkterna

bli behörigen tillgodosedda.

Kommittén vill erinra om att kommittén i fråga om jordbruksarbetare

föreslagit, att de skola få rätt till sex dagars sammanhängande semester,

givetvis under förutsättning att de intjänat semester av minst sådan längd.

Kommitténs förslag i denna del omfattar även djurskötarna.

Två ledamöter av kommittén (herrar Ödholm och Wikander) ha förklarat

sig endast i princip kunna ansluta sig till förslaget örn viss tids semester­

ledighet för djurskötare. Reservanterna anföra:

I gällande kollektivavtal för jordbruket stadgas för djurskötare allenast

rätt till semesterlön. Arbetsgivarorganisationen har däremot i en protokolls­

anteckning till avtalet rekommenderat sina medlemmar att i görligaste mån

utgiva semesterledighet.

Klart är att de organiserade arbetsgivarna på grund av nämnda rekom­

mendation och för att ej ställa djurskötarna i en ogynnsam ställning bemöda

sig om att utgiva semesterledighet till djurskötarna. Ett lagfästande av en

sådan skyldighet kommer emellertid säkerligen att vålla svårigheter på grund

av den stora bristen på djurskötare. Vi ha under sådana förhållanden först

efter stor tvekan kunnat ansluta oss till kommitténs förslag i denna del. När

vi dock gjort delta i princip, ha vi emellertid måst göra en reservation i ett

avseende. Vi anse nämligen, att ordet uteslutande i stadgandet borde utbytas

mot ordet huvudsakligen, varigenom i semesterlagen skulle vidtagas samma

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

dagsförtjänstens beräkning för mänadsavlönad arbetstagare, torde bottna

i olika uppfattning om månadslönens karaktär. Vid en beräkning av se­

mesterlönen för dag till V

30

av månadslönen förutsättes denna uppenbar­

ligen även belöpa å andra dagar än arbetsdagar; arbetstagaren anses av­

lönad för att han under hela månaden, således även sön- och helgdagar,

står till arbetsgivarens förfogande. En beräkning av dagsförtjänsten till

'/ar, eller till J/2e av månadslönen bygger åter på att lön utgår endast för

arbetsdagar. I förra fallet bortses från såväl söndagar som helgdagar,

medan i senare fallet allenast söndagarna borträknas, varigenom dagantalet

för år blir 313.

Det synes vara svårt att ge något allmängiltigt svar på frågan huruvida

mänadsavlönad arbetstagares lön skall anses belöpa även å andra dagar än

arbetsdagar (vardagar). Härutinnan torde förhållandena kunna gestalta sig

olika inom skilda fack och för skilda arbetstagare. Kommittén anser emeller­

tid icke erforderligt att ingå i närmare prövning av denna mera allmänt

arbetsrättsliga fråga. Det synes tillräckligt att besvara frågan endast för

semesterlagens vidkommande.

Enligt lagen utgår en semesterdag för varje kalendermånad, d. v. s. 12 se­

mesterdagar för helt år, och söndagar inräknas icke i semestern. Såsom av

lagens förarbeten framgår syftar emellertid lagen att som regel ge den sam­

manhängande ledigheten en faktisk längd av 14 eller 15 dagar. Det synes

därför förenligt med lagens konstruktion att såvitt nu är i fråga anse månads­

lönen belöpa endast å arbetsdagar. Det torde ock vara följdriktigt, att — då

man vid fastställandet av det antal dagar för vilka semesterlön skall beräknas

bortser från söndagar — dessa icke heller beaktas vid beräkningen av se­

mesterersättningens belopp för varje semesterdag. Om således semesterer­

sättningen för dag icke bör utgöra V

30

av månadslönen, återstår att avgöra

örn den bör vara

^25

eller 1/2o av månadslönen. Vid månadsavlöning torde det

vara befogat att — i motsats till vid veckoavlöning — bortse jämväl från

helgdagarna. Arbetsåret bör alltså i överensstämmelse nied gängse beräk-

ningssätt kunna anses innehålla 300 arbetsdagar, och det förefaller mest

naturligt att anknyta fastställandet av semesterersättningens storlek för dag

till detta beräkningssätt. d. v. s. att anse att av årets 300 arbetsdagar 1I

12

belöper på varje månad. Det synes lämpligt att för de fall, där semesterlön

skall utgå utan samband med ledighet eller i form av semesterersättning, i

lagen införa bestämmelser örn hur mycket av vecko- respektive månads­

lönen, som skall anses belöpa på varje semesterdag. Kommittén föreslår

därför, att för dessa fall i lagen föreskrives, att semesterlönen respektive

semesterersättningen för dag skall utgå med, vid veckolön 1U och vid månads­

lön 1/os av arbetstagarens lön.

Denna beräkningsmetod borde enligt kommitténs mening gälla även för

det fall, att arbetstagaren normalt utförde sitt arbete å samtliga dagar i

veckan respektive månaden, liksom även för det fall, att han normalt ut­

förde arbetet å mindre antal dagar än 6 i veckan respektive 25 i månaden.

Visserligen komme på detta sätt semesterlönen liksom även semesterersätt­

ningen för dag att något avvika från storleken av arbetstagarens normala

förtjänst de dagar han vore i arbete. Fördelen av en enhetlig beräknings-

regel hade dock synts kommittén böra vara avgörande. Kommittén ville

emellertid framhålla, att örn en arbetstagare normalt utförde arbete 6 dagar

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

lagens bestämmelser örn maximiarbetstiden för djurskötare erhålla dessa,

som arbeta 8 å 9 timmar per dag under hela veckan, ledighetsdagar (frida­

gar) vilka enligt anvisning i lantarbetareavtalet ofta utläggas med upp till

3 a 4 dagar i följd åtminstone en gång örn året. Djurskötaren åtnjuter därige­

nom en tids vila från arbetet.

Majoriteten har antagit, att arbetsgivarna inom jordbruket, vilka syssel­

sätta personer, som uteslutande ägna sig åt djurskötsel, undantagslöst ha

flera jordbruksarbetare i sin tjänst. Häremot kan invändas att detta resone­

mang endast kan gälla de större jordegendomarna och icke de mindre. Och

majoritetens förslag löser icke spörsmålet, var arbetsgivarna skola få ersätt­

ning för den för djurskötarna vikarierande arbetskraften. Den föreliggande

intressemotsättningen mellan arbetsgivaren och arbetarna, där arbetsgiva­

rens intressen ur folkförsörjningssynpunkt borde tillerkänts förturen, borde

avhållit majoriteten från att föreslå någon lagändring på denna punkt.

Föreningen får alltså bestämt avstyrka lagändring på ifrågavarande punkt

i annan mån än att ordet »uteslutande» utbytes med ordet »huvudsakligen».

Det händer nämligen, att en djurskötare till 80—90 procent sysselsättes med

djurskötsel och till 10—20 procent med annat arbete. Enligt arbetsrådets

tolkning av begreppet uteslutande i tidigare formulering av arbetstidslagen

hade ifrågavarande arbetstagare betraktats såsom djurskötare. Det är emel­

lertid icke lika klart att samma tolkning skall tillämpas i fråga om semester­

lagen. Av praktiska skäl är ordet huvudsakligen att föredraga.

Riksförbundet landsbygdens folk yttrar bland annat följande.

På grund av bristen på arbetskraft är det icke ovanligt, att jordbrukaren

vid anställandet av arbetare, som icke äro djurskötare, får utlova, att dessa

skola tjänstgöra i djurstallar endast ett minimum av arbetstiden. Till och

med kan han få godtaga krav på att helt befria arbetare från arbete i djur­

stallarna. Under sådana omständigheter blir följden den, att brukaren av

gården själv får tjänstgöra i stället för djurskötaren.

Då med hänsyn till den förefintliga bristen av arbetskraft på landsbygden

jordbrukaren i allmänhet redan utan extra svårigheter får taga på sig en

mycket tung arbetsbörda, innebär kommitténs förslag endast att det tvingar

de mest arbetsbelastade att taga på sig ytterligare arbetsbördor, på det att

de mindre arbetsbelastade skola få semester. Redan nu föreligga, speciellt

när det gäller djurskötare, sådana svårigheter, att jordbrukare i en del fall

funnit nödvändigt att sälja undan djuren eller minska besättningarna. Denna

tendens måste betraktas som i högsta grad beklaglig och det blir en allvarlig

fara för folkhushållet, i den mån svårigheterna att anskaffa djurskötare

ytterligare öka genom en skärpt semesterlagstiftning.

Mot kommitténs förslag att lämna de nuvarande specialreglerna för

arbetstagare å fartyg orubbade har erinran framställts endast av

svenska transportarbetareförbundet, som uttalar att den nuvarande bestäm­

melsen, att arbetstagare å fartyg skall göra skriftlig ansökan om semester,

borde erhålla sådan ändrad formulering att den endast avsåge vid sjömans­

hus påmönstrad personal. Bestämmelsen borde icke gälla bogserbåtar i de

inhemska hamnarna och inomskärstrafik. Landsorganisationen anser, att

vad transportarbetareförbundet sålunda anmärkt borde beaktas genom ett

uttalande i propositionen.

12(i

Kungl. Maj.ts proposition nr 273.

månaden räknas till trettio dagar vid beräkning av hyra för del av månad

(18§).

Då kommittén utgått från att semesterlönen allenast skulle beräknas i pro­

portion till arbetsdagarna och i fråga örn de ombord anställda även sön- och

helgdagar otvivelaktigt äro arbetsdagar, finner kollegium, att i varje fall för

sjöfolkets del den från redarehåll påyrkade särbestämmelsen bör komma till

genomförande.

Svenska lantarbetsgivareföreningen anför, att genom den föreslagna beräk­

ningsgrunden arbetstagare, som utför sitt arbete även å sön- och helgdagar,

skulle erhålla större lön per semesterdag än han åtnjöte per arbetsdag, vilket

måste vara principiellt felaktigt. Fördelen av en enhetlig beräkningsregel

rättfärdigade icke ett avsteg från principen, att lönen för semesterdag skulle

motsvara normal dagsförtjänst. Föreningen ansåge, att hänsyn borde tagas

till samtliga arbetsdagar och daglönen bestämmas till */? respektive 1/so av

vecko- respektive månadslönen.

Föredraganden.

Bortsett från de arbetstagare vilka utföra arbetet under mera fria för­

hållanden — de okontrollerade arbetstagarna — kunna samtliga arbetsta­

gare utom djurskötarna på den nuvarande lagen grunda anspråk på semester­

ledighet med tillhörande semesterlön; de okontrollerade arbetstagarna och

djurskötarna ha allenast rätt till semesterlön. I fråga örn de förra har detta

undantag föranletts av svårigheten för arbetsgivaren att kontrollera antalet

utförda arbetsdagar ävensom av att arbetstagarna själva äga möjlighet att

ordna arbetet på sådant sätt, att de få tillfälle till behövlig ledighet. Vad

åter angår djurskötarna är anledningen till deras undantagsställning i före­

varande hänseende att söka i bristen på vikarier.

Djurskötarna äro sämre ställda än övriga arbetstagare icke blott i semes­

terhänseende utan även enligt den gällande lantarbetstidslagen. Denna deras

undantagsställning torde ha utgjort en bidragande orsak till den rådande

knappheten på arbetskraft inom djurskötseln. Vad sistnämnda lag beträffar

har Kungl. Maj:t, på min hemställan, i proposition (nr 196) till innevarande

års riksdag föreslagit att i en ny lantarbetstidslag djurskötarnas arbetstids-

förhållanden skola icke oväsentligt förbättras. Även i fråga om semesterlag­

stiftningen synes en utjämning böra ske av skillnaden i behandlingen av djur­

skötarna och övriga jordbruksarbetare. Ur de synpunkter som uppbära se­

mesterlagen saknas anledning att i semesterhänseende sälta djurskötarna i

någon särställning. Även örn djurskötarna tillförsäkras laglig rätt till semes­

terledighet, kan det icke antagas att svårigheterna för jordbrukarna att få

djurskötseln tillfredsställande utförd skulle bli övermäktiga. Jag vill i detta

sammanhang erinra om arbetsgivarens frihet att bestämma semesterns för­

läggning samt om att i såväl Danmark som Finland djurskötarna äro i

förevarande hänseende likställda med andra jordbruksarbetare. Efter över-

130

Kungl. Maj:ts proposition nr

273.

De nuvarande bestämmelserna om kvalifikationstid för okontrol­

lerade arbetstagare kunde enligt kommitténs mening medföra vissa icke

avsedda resultat, nämligen för det fall att skifte av kvalifikationsår in­

träffade under en anställningsperiod. För sådant fall skulle bestämmel­

serna kunna leda därtill, att arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst

under hela anställningsperioden icke skulle få läggas till grund för bedö­

mandet av frågan huruvida semesterrätt över huvud uppkommit, utan hän­

syn skulle vara att taga till inkomsterna under varje kvalifikationsår för sig.

Fall torde ha förekommit, där arbetsgivare vägrat utbetala semesterlön

(semesterersättning) till arbetstagare, som väl under en och samma anställ­

ning men icke under något av de olika år anställningen berört uppnått

erforderlig sammanlagd arbetsinkomst. Någon sådan av gränsen för kvali­

fikationsåret beroende beräkning torde icke varit avsedd, och för att för­

hindra en dylik tolkning föreslår kommittén, att okontrollerad arbetstagare

skall förvärva semesterrätt, såframt hans sammanlagda arbetsinkomst under

hela anställningstiden uppgår till 16 dagsförtjänster.

Kommittén erinrar, att enligt den gällande lagens lydelse vid semester­

lönens beräknande för okontrollerad arbetstagare hänsyn icke torde få tagas

till sådan frånvaro från arbetet, som för övriga arbets­

tagare är privilegierad. En skogsarbetare, som exempelvis drab­

bades av ett olycksfall i arbetet med påföljd att han bleve oförmögen till

arbete, finge således, även om det stöde utom all tvekan att han eljest skulle

varit i arbete för arbetsgivarens räkning, icke i semesterhänseende räkna

sig tillgodo frånvarotiden. Motsvarande gällde i fråga örn privilegierad

militärövning. Kommittén anser att denna skillnad bör upphävas och moti­

verar sitt förslag härom på följande sätt.

Denna skillnad mellan okontrollerade och andra arbetstagare — vilken

skillnad av semesterlagens förarbeten att döma icke var föremål för när­

mare diskussion — synes knappast sakligt motiverad. När det gäller att

undanröja denna ojämnhet i den nuvarande lagstiftningen, torde man kunna

gå fram efter endera av två linjer. Enligt den ena linjen skulle den sanno­

lika inkomsten under frånvaro av privilegierad orsak väl beaktas vid pröv­

ning av frågan huruvida okontrollerade arbetstagare uppnått tillräckligt

antal dagsinkomster men däremot icke vid semesterlönens beräknande. Den

andra linjen är att i förevarande hänseende i princip helt jämställa okon­

trollerade arbetstagare med övriga arbetstagare. Sistnämnda väg synes kom­

mittén vara att föredraga, då de skälighetshänsyn, som åberopats till grund

för att privilegieringsbestämmelserna infördes i lagen, torde ha samma gil­

tighet för alla arbetstagare. Emellertid bör vid den sammanlagda arbets­

inkomstens beräknande hänsyn icke få tagas till semesterlön som uppburits

under kvalifikationsåret. För arbetsgivaren är det nämligen ogörligt att

kontrollera om och i vad mån en okontrollerad arbetstagare funnit sig böra

taga semester. Vad angår frånvaro på grund av olycksfall i arbete eller

yrkessjukdom har kommittén övervägt, huruvida icke av praktiska skäl

privilegieringen borde inskränkas till sådana arbetstagare som höra under

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 273.

av semesterlön under anställningstiden, skola ha uppnått en arbetsförtjänst

under anställningstiden av minst sexton gånger den genomsnittliga dagsför-

tjänsten i orten borde liksom i fråga örn de kontrollerade arbetstagarna ha

avsett sexton dagsförtjänster under en kalendermånad. De okontrollerade

arbetarna bli vid genomförande av förslaget gynnade i förhållande till de

kontrollerade arbetarna, vartill någon anledning knappast synes föreligga.

Svenska städernas förhandlingsorganisation påpekar, att en kontrollerad

arbetstagare, som anställdes den 15 i en månad och slutade sin anställning

den 15 i följande månad, visserligen finge semesterrätt, därför att anställ­

ningen varat 30 dagar, men semesterrätten innehölle intet, därför att han

under ingendera månaden arbetat 16 dagar. En okontrollerad arbetstagare,

som vore anställd under samma tid, hunne härunder, örn man utginge från

samma arbetsprestation, utföra arbete motsvarande 25 gånger dagsför-

tjänsten och bleve följaktligen berättigad till fyra procent av inkomsten på

detta arbete. Vidare kunde en okontrollerad arbetstagare, som under kor­

tare tid än en månad utfört arbete av fastställd minimimängd, dröja med

avlämnandet för att uppfylla villkoret om anställningstiden 30 dagar. Det

kunde ifrågasättas, huruvida icke dessa omständigheter borde föranleda

kompletteringar av lagen, så att de okontrollerade arbetstagarna icke bleve

bättre ställda än övriga.

Förslaget att i lagen införa bestämmelser rörande privilegie­

rad frånvaro för de okontrollerade arbetstagarna har avstyrkts av

domänstyrelsen, länsstyrelsen i Kronoborgs län, svenska städernas förhand­

lingsorganisation, svenska arbetsgivareföreningen och samtliga andra arbets-

givarsammanslutningar ävensom de hörda handelskamrarna. De avstyr­

kande ha i allmänhet åberopat den av herrar Ödholm och Wikander gjorda

reservationen.

övriga hörda myndigheter och organisationer ha lämnat förslaget i före­

varande del utan erinran. I åtskilliga fall synes man emellertid icke ha upp­

tagit ifrågavarande spörsmål till särskilt bedömande.

Domänstyrelsen anför:

Vissa beaktansvärda skäl kunna enligt styrelsens mening tala för för­

slagets genomförande, i synnerhet då hindret utgöres av olycksfall i arbete

eller viss yrkessjukdom. Den föreslagna bestämmelsen torde emellertid på

grund av skogsarbetets natur giva anledning till många tvistigheter och

svårigheter i tillämpningen. Att fastställa hur lång tid en skogsarbetare, som

blir förhindrad att utföra arbete på grund av hinder av förut nämnd art,

skulle ha kvarstannat i arbetet, därest hindret ej hade uppstått, är mycket

svårt. Helt annorlunda förhåller det sig med en kontrollerad arbetare,

exempelvis en fabriksarbetare, som är bunden vid sitt arbete varje arbetsdag.

Sveriges skogsägareförbund framhåller, alt tillämpningen av de föreslagna

bestämmelserna skulle möta oöverkomliga beräknings- och kontrollsvårig­

heter och förvisso föranleda ständiga tvister.

Svenska städernas förhandlingsorganisation yttrar: