Prop. 1947:211

('med förslag till byggnads\xad stadga',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

1

Nr 211.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till byggnads­

stadga; given Stockholms slott den 28 mars 1947.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsråds­ protokollet över justitiedepartementsärenden, inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till byggnadsstadga.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Rihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 211.

1

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

Förslag

till

Byggnadsstadga.

Härigenom förordnas som följer.

FÖRSTA AVDELNINGEN.

Bestämmelser för stad.

1 KAP.

Om byggnadsordning.

1 §‘

För stad skall finnas byggnadsordning, upptagande de bestämmelser som

utöver vad i allmän lag eller denna stadga eller eljest i vederbörlig ordning

föreskrivits erfordras för ordnande av stadens byggnadsväsen.

I byggnadsordning må för överträdelse av dess stadganden föreskrivas böter

från och med tio till och med trehundra kronor eller dagsböter.

2

§.

1 mom.

Byggnadsordning skall uppgöras med ledning av normalförslag,

som upprättas av byggnadsstyrelsen, samt antages av stadsfullmäktige efter

byggnadsnämndens hörande.

Byggnadsordning skall för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen

som, där byggnadsordningen innefattar avvikelse från normalförslaget, har

att före prövningen höra byggnadsstyrelsen; avstyrker byggnadsstyrelsen fast-

ställelse av byggnadsordning, mot vilken länsstyrelsen icke har något att er­

inra, skall dock frågan om fastställelse hänskjutas till Konungen. Vägras fast-

ställelse, skall skäl därtill givas.

Vad i första och andra styckena stadgats skall äga tillämpning jämväl i

fråga om ändring av byggnadsordning.

2 mom.

Saknar stad byggnadsordning och har sådan ej blivit av stads­

fullmäktige antagen inom två år efter det denna stadgas bestämmelser för

stad blivit gällande för staden, ankommer det på länsstyrelsen att anmäla

förhållandet hos Konungen.

3 §.

Då byggnadsordning eller ändring därav fastställts, skall länsstyrelsen på

stadens bekostnad ofördröjligen införa den i länskungörelserna samt insända

fem exemplar därav till kommunikationsdepartementet och tre exemplar till

byggnadsstyrelsen.

Det åligger magistraten att skyndsamt besörja, att kungörelse om faststäl-

lelsen införes i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden för

staden intagas, och att exemplar av byggnadsordningen finnas att tillgå inom

staden för köpare.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 211.

3

2 KAP.

Om byggnadsnämnd.

4

§•

Byggnadsnämnden skall övervaka efterlevnaden av byggnadslagen, denna stadga, stadens byggnadsordning och övriga i staden gällande författningar angående stadens byggnadsväsen samt fullgöra vad enligt berörda författ­ ningar ankommer på nämnden ävensom i övrigt handhava de uppgifter som i laga ordning överlämnas åt nämnden.

5 §.

Byggnadsnämnden åligger bland annat: 1) att med uppmärksamhet följa byggnadsverksamheten och den allmänna utvecklingen i staden och dess omgivning samt låta verkställa erforderliga ut­ redningar rörande de förhållanden som äro av betydelse för en ändamålsenlig planläggning av stadens område;

2) att ombesörja upprättande eller ändring av generalplan; 3) att, då anledning därtill förekommer, till prövning upptaga fråga om fastställelse av generalplan;

o 4) att, då tätbebyggelse uppkommit eller är att förvänta inom visst om­ råde, tillse att stadsplan, i mån av behov, upprättas eller, om i särskilt fall byggnadsplan anses böra fastställas för området, anmäla förhållandet hos länsstyrelsen;

5) att, då ändring av generalplan, stadsplan eller byggnadsplan i anledning av fastställelse av regionplan eller eljest finnes erforderlig, vidtaga åtgärder för att sådan ändring må komma till stånd;

6) att, då anledning därtill föreligger, upptaga fråga om antagande eller ändring av utomplansbestämmelser;

7) att uppgöra byggnadsordning samt, då anledning förekommer, upptaga fråga om ändring därav;

8) att, om beträffande visst område förordnande enligt 86 § byggnadslagen eller meddelande av särskild föreskrift enligt 87 § samma lag finnes erfor­ derlig, anmäla förhållandet hos länsstyrelsen;

9) att, om plan, utomplansbestämmelser eller andra föreskrifter för regle­ ring av bebyggelsen finnas icke vidare böra gälla beträffande visst område, vidtaga åtgärder för planens eller föreskrifternas upphävande;

10) att i allmänhet söka främja en för staden gagnelig utveckling av dess bebyggande och för detta ändamål hos vederbörande myndigheter väcka de förslag och göra de framställningar som finnas nödiga;

11) att handlägga frågor om tomtindelning eller ändring därav; 12) att underkasta av markägare gjorda framställningar i frågor, som om- förmälas i denna paragraf, en omsorgsfull och förutsättningslös prövning;

13) att tillse att ovan omförmälda planer och bestämmelser, vid fastighets­ indelning och byggnadsverksamhetens ordnande i staden ävensom eljest ve­ derbörligen iakttagas;

14) att vaka över att väg icke så bygges, att en ändamålsenlig planlägg­ ning av marken därigenom försvåras;

15) att tillse,, att byggnadsarbete eller annan åtgärd icke företages utan nämndens tillstånd, där sådant erfordras;

16) att öva noggrann tillsyn över byggandet; 17) att övervaka efterlevnaden av gällande nybyggnadsförbud;

18) att i fall av förseelse göra anmälan till åtal hos vederbörande åkla­

gare;

19) att vid utövande av den tillsyn över mätningsväsendet i staden, som

åligger byggnadsnämnden, i synnerhet övervaka, att tomtmätningar behörigen

ske; samt

20) att i fråga om förvaring av kartor och handlingar rörande generalplan,

stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser, tomtmätning, avstyckning

och arealavmätning så ock kartor och handlingar rörande andra mätningsför-

rättningar, som angå ägogränser, ställa sig till efterrättelse vad därom är

särskilt stadgat och att väl vårda de kartor, ritningar och handlingar som

skola genom nämndens försorg upprättas eller av nämnden förvaras.

6

§.

Därest stadsfullmäktige enligt 26 § byggnadslagen givit nämnden sådant

uppdrag, har byggnadsnämnden, i den omfattning fullmäktige bestämt, att

antaga ändring av stadsplan.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

7 §.

Det åligger byggnadsnämnden att låta upprätta karta över staden, upp­

tagande de särskilda tomterna och stadsägorna med därå befintliga byggnader.

Å kartan skall varje nybyggnad, som ej är att anse såsom tillfällig, till sina

gränser utmärkas så snart ske kan efter byggnadens uppförande. Med särskild

färg eller på annat lämpligt sätt skall angivas det material som huvudsakligen

blivit använt för byggnadens uppförande. När byggnad rivits eller nedbrunnit,

skall kartan ändras i enlighet därmed.

8 §‘

Byggnadsnämnden eller annan myndighet, som stadsfullmäktige bestämma,

har att upprätta förteckning över envar fastighetsägare åliggande förpliktelse

att till staden utgiva bidrag till kostnad för gata. Anteckning om sådan för­

pliktelse skall göras oberoende av om betalningsskyldighet ännu inträtt eller

icke. Av förteckningen skall framgå, huruvida förpliktelsen avser ersättning

för gatumark eller bidrag till gatubyggnadskostnad samt i vad mån förpliktel­

sen fullgjorts.

Där så finnes lämpligt må i förteckningen jämväl upptagas övriga för fas­

tighet i fråga om dess utnyttjande gällande villkor ävensom annat, som för

fastighetens bebyggande kan vara av särskild betydelse.

Skriftlig upplysning i de hänseenden som skola framgå av förteckningen

skall på begäran tillhandahållas markägare och andra, vilkas rätt kan beröras

därav.

9 §.

Innan stadsfullmäktige avgöra ärende som berör byggnadsnämndens verk­

samhetsområde, skall, såvida ej nämnden själv anhängiggjort ärendet, dess

yttrande inhämtas.

År stadsfullmäktiges beslut av beskaffenhet att böra underställas myndig­

hets prövning, skall nämndens yttrande åtfölja handlingarna.

10

§.

1 mom.

Byggnadsnämnden skall bestå av fem ledamöter, där ej i byggnads­

ordningen bestämmes att antalet skall vara tre.

Av ledamöterna utser magistraten en och stadsfullmäktige de övriga.

Till ledamöter böra utses personer, som kunna antagas vilja främja ett

sunt byggnadsväsen och god byggnadskultur i övrigt. I nämnden bör ock prak­

Kungl. Maj.ts proposition nr 211

5

tisk erfarenhet i byggnadsfrågor vara företrädd. Den ledamot magistraten äger utse hör väljas bland magistratens ledamöter och såvitt möjligt vara lagfaren.

2 mom.

Uppdraget att vara ledamot av byggnadsnämnden gäller för fyra år.

Avgår ledamot under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, utses ny ledamot; och skall den sålunda utsedde tjänstgöra under den tid som återstått för den avgångne.

3 mom.

För varje ledamot skall, med iakttagande av vad i 1 och 2 mom.

stadgas, utses en ersättare.

11

§•

1 mom.

Ledamot eller ersättare i byggnadsnämnd kan ej vara

a) den som icke uppnått tjugutre års ålder;

b) den som är omyndig eller i konkurstillstånd.

2 mom.

Ledamot eller ersättare i byggnadsnämnden må kunna avsäga sig

uppdraget,

a) om han icke bor i staden;

b) om han är ämbets- eller tjänsteman och av sin befattning hindras att fullgöra uppdraget;

c) om han efter fyra års tjänstgöring såsom ledamot i nämnden är i tur att avgå därifrån;

d) om han uppnått sextio års ålder eller eljest uppgiver hinder, som av den väljande myndigheten godkännes.

Vad nu sagts gäller ej om ledamot eller ersättare som magistraten utser inom sig.

12

§.

1 mom.

Byggnadsnämnden utser inom sig ordförande och vice ordföralnde

för ett år i sänder. Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att bevista sammanträde, utses ordförande för tillfället.

2 mom.

Byggnadsnämnden sammanträder minst en gång i månaden, där ej

annat finnes bestämt i byggnadsordningen, samt däremellan så ofta omstän­ digheterna föranleda. Sammanträde skall ock äga rum, då länsstyrelsen eller magistraten påkallar det.

Består byggnadsnämnden av fem ledamöter, må ärende ej av nämnden företagas till avgörande, där ej minst tre ledamöter eller ersättare äro till­ städes samt, för det fall att de närvarande äro allenast tre, dessa tillika äro ense om beslutet. Består nämnden av tre ledamöter, må ärende icke företagas till avgörande, med mindre nämnden är fulltalig. Vid val inom nämnden så ock vid tillsättande av tjänstebefattning sker omröstning med slutna sedlar, där så begäres, och skilje lotten mellan dem som erhållit lika antal röster. I övrigt verkställes omröstning Öppet, och blive den mening gällande, varom de flesta röstande förena sig. Äro vid öppen omröstning rösterna på vardera sidan lika många, gälle den mening som biträdes av ordföranden.

Vid nämndens sammanträde skall föras protokoll, vars riktighet granskas senast vid nästa ordinarie sammanträde. Nämnden äger att, där sådant av behovet påkallas, uppdraga åt en eller flera av sina ledamöter att verkställa denna granskning.

3 mom.

Nämnden skall på lämpligt sätt göra kunnigt, varest och på vilka

tider till nämnden ställda ansökningar eller andra handlingar mottagas.

13

§•

1 mom.

Byggnadsnämnden skall till sitt biträde hava stadsarkitekt.

Konungen äger, när skäl äro därtill, medgiva befrielse från den i första stycket stadgade skyldigheten.

Stadsfullmäktige besluta, vilka tjänstebefattningar i övrigt som skola fin­

nas hos nämnden.

2 mom.

Behörighet till befattning såsom stadsarkitekt tillkommer den som

inom riket avlagt fullständig examen vid teknisk högskolas avdelning för

arkitektur samt därjämte utövat väl vitsordad verksamhet inom stadsbygg­

nads väsendet. När skäl äro därtill, må Konungen medgiva, att såsom stads­

arkitekt anställes person, vilken ej avlagt examen som nyss sagds.

3 mom.

Byggnadsnämnden antager och entledigar befattningshavare hos

nämnden. Närmare bestämmelser härom skola, där så erfordras, meddelas i

byggnadsordningen.

14 §.

Länsstyrelsen äger på framställning av byggnadsnämnden förordna, att

stadsarkitekt eller annan hos nämnden anställd tjänsteman, som länsstyrelsen

godkänner, må i nämndens ställe besluta bifall till ansökningar i ärenden av

uteslutande teknisk art eller av ringa vikt. Förordnandet må återkallas, när

länsstyrelsen finner anledning därtill.

Beslut, som meddelas med stöd av förordnande enligt första stycket, skola

protokollföras och snarast möjligt anmälas för nämnden.

15 §.

Stadsarkitekt skall vara tillstädes vid nämndens sammanträden med rättig­

het att deltaga i överläggningarna men ej i besluten och att, där han det begär,

få sin mening antecknad till protokollet. Vad nu sagts gälle ock i stadens tjänst

anställd stadsingenjör, mätningsman, förrättningsman för tomtmätning eller

avstyckning eller annan tjänsteman, vilken det åligger att till föredragning

hos nämnden bereda inkommande ärende, såvitt angår ärende som berör hans

verksamhet.

Länsarkitekten, förste provinsialläkaren, provinsial- eller stadsläkaren, ci-

vilförsvarschefen och brandchefen äga likaledes närvara vid byggnadsnämn­

dens sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt, om

de begära det, få sin mening antecknad till protokollet. De skola, i den måin

omständigheterna föranleda därtill, kallas till byggnadsnämndens samman­

träden.

16 §.

Frågor, huruvida ledamot av byggnadsnämnden må åtnjuta arvode, samt om

arvodets storlek så ock rörande befattningshavares avlönande och nämndens

övriga utgifter avgöras av stadsfullmäktige.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

3 KAP.

Om generalplan.

17 §.

Generalplan i stad skall, under beaktande av grannområdenas planläggning,

uppgöras med hänsyn dels till det behov av utrymme för viktigare trafikleder,

parker och andra allmänna ändamål som kan förutses för staden, dels ock till

behovet av områden för enskilt bebyggande och specialområden. Vidare skall

iakttagas, att det militära försvarets, civilförsvarets och den civila luft­

fartens behov vederbörligen tillgodoses. Vid bedömande, för vilka ändamål

olika områden skola användas, skall bland annat beaktas vilka möjligheter

som föreligga att anordna erforderlig vattenförsörjning samt på lämpligt sätt

Kungi. Maj:ts proposition nr 211.

utföra avlopp och andra anordningar för bortförande eller oskadliggörande av spillvatten och annan orenlighet.

I generalplan hör, då omständigheterna föranleda därtill, angivas, vilka områden som från sundhetssynpunkt, med hänsyn till samfärdseln, vattenför­ sörjning eller avlopp eller eljest från allmän synpunkt ej äro lämpade för tät­ bebyggelse och fördenskull skola vara undantagna därifrån, ävensom områden som allenast tills vidare böra undantagas från sådan bebyggelse, så ock områ­ den som skola undantagas från annan bebyggelse.

18 §.

Genom generalplanebestämmelser skola meddelas de närmare föreskrifter som anses erforderliga angående användningen av de i generalplanen ingående områdena.

19 §.

1 mom.

Generalplan må icke uppgöras av annan än den som inom riket avlagt

fullständig examen vid teknisk högskolas avdelning för arkitektur eller väg- och vattenbyggnad eller lantmäteriexamen samt därjämte utövat väl vitsordad verksamhet inom stadsbyggnadsväsendet.

Konungen kan, när skäl äro därtill, meddela den, som ej uppfyller i första stycket angivna fordringar, behörighet som där avses.

2 mom.

Förslag till generalplan skall utmärkas å karta i skala ej understi­

gande 1 : 4 OCH), där ej omständigheterna föranleda mindre skala. Kartan skall, i den mån så erfordras, upptaga ägogränser, vägar, byggnader, vatten och höjd­ förhållanden samt övriga befintliga förhållanden av betydelse för bedömande av förslagets lämplighet. På kartan angivas gränserna för planen samt för de markområden som skola användas för olika ändamål.

Till planen hörande generalplanebestämmelser skola avfattas i särskild hand­ ling samt tillika utmärkas å kartan ggnom särskilda beteckningar.

3 mom.

Vid generalplan bör fogas beskrivning jämte erforderlig motivering

ävensom sådan utredning angående utvecklingen inom staden samt angående grundförhållanden, vattenförsörjning, avlopp och motverkande av vattenförore­ ning som kan erfordras för bedömande av planens lämplighet.

20

§.

1 mom.

Vid utarbetande av förslag till generalplan skall samråd ske med

länsarkitekten ävensom med de övriga myndigheter, organ och sammanslut­ ningar som hava ett väsentligt intresse av förslaget.

Förslag till generalplan skall hållas tillgängligt för granskning under viss tid, minst en månad, efter det kungörelse därom skett i församlingens kyrka samt i den eller de tidningar i vilka kommunala meddelanden för orten in­ tagas.

2 mom.

Sedan granskningstiden gått till ända, skall förslaget jämte inkomna

yttranden och anmärkningar insändas till byggnadsstyrelsen som har att av­ giva yttrande i ärendet.

3 mom.

Sist inom tre månader efter det generalplan antagits skall planen

med därtill hörande utredning i bestyrkt kopia och avskrift insändas till byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen och länsarkitekten.

21 §.

Finner länsstyrelsen påkallat, att generalplan upprättas för visst område, men underlåta stadsfullmäktige att vidtaga härför erforderliga åtgärder, skall länsstyrelsen göra anmälan därom till Konungen.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

22

§.

Vad i 17—21 §§ är stadgat gälle i tillämpliga delar jämväl om ändring av

generalplan.

23 §.

1 mom.

När fråga väckts om att generalplan skall helt eller delvis fast­

ställas, bör utredas, vilka markägare som beröras härav, samt, i den mån så

prövas lämpligt, tillfälle beredas markägarna, drätselkammaren och vägför-

valtningen i länet att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet. Skall

fastställelsen avse område, som gränsar till annan kommun eller samhälle, bör

tillfälle att yttra sig beredas jämväl nämnda kommun eller samhälle.

Sedan förslag i ämnet uppgjorts, skall det genom byggnadsnämndens försorg

utställas för granskning viss tid, minst fjorton dagar, under vilken anmärk­

ningar mot förslaget må göras hos nämnden. Kungörelse härom skall före

början av denna tid införas i den eller de tidningar i vilka kommunala medde­

landen för staden intagas.

Byggnadsnämnden skall därjämte låta genom kallelsebrev, vilka bevisligen

före början av den för granskningen bestämda tiden skola avsändas med

posten eller tillställas vederbörande på annat sätt, underrätta kända och inom

riket boende markägare, vilkas rätt beröres av förslaget, samt drätselkamma­

ren ävensom, därest fastställelsen avser område som gränsar till annan kommun

eller samhälle, nämnda kommun eller samhälle. Vad nu sagts skall dock icke

gälla sakägare, som skriftligen godkänt förslaget. Är mark, som beröres av

förslaget, samfälld för flera fastigheter med skilda ägare och finnes för sam-

fälligheten känd styrelse eller annan som är satt att förvalta den, erfordras

ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten, utan må kallelsen över­

sändas till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren; och vare denne, där han

ej äger att själv föra talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för att kal­

lelsen tillställes någon som äger behörighet härtill eller, om sådan ej finnes,

kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller förvaltare och

är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, må kallelsen

sändas till eu av delägarna att vara för dem alla tillgänglig, och skall för

sådant fall tillika uppgift om vilken delägare kallelsen tillställts kungöras

på sätt i andra stycket sägs.

Berör förslaget allmän väg eller för biltrafiken viktig gata eller mark, som

är avsedd att utläggas till sådan väg eller gata, eller befästning eller annan

anläggning, som avses i 81 § byggnadslagen eller omfattas av förordnande

enligt 82 § samma lag, eller finnes inom området mark, som tillhör kronan

eller enskilt trafikföretag och som i förslaget intagits såsom trafikområde,

skola kopia och avskrift av förslaget i erforderliga delar tillställas den som

har att företräda vägförvaltningen eller anläggningens eller trafikområdets

ägare, med skyldighet för denne att inom viss av byggnadsnämnden angiven

tid, för vägförvaltningen minst fjorton dagar och eljest minst en månad efter

handlingarnas delfående, till nämnden inkomma med yttrande över förslaget.

Vad sålunda stadgats skall dock icke gälla sakägare, som skriftligen godkänt

förslaget.

Vidtages ändring i förslaget sedan det blivit utställt för granskning, skola

kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av ändringen, även­

som drätselkammaren omedelbart på sätt i tredje stycket sägs underrättas om

att ändring skett samt vid sammanträde inför byggnadsnämnden eller eljest

erhålla tillfälle att taga del därav.

2 mom.

Sedan förslaget undergått granskning enligt vad i 1 mom. sägs,

skall byggnadsnämnden överlämna ärendet jämte inkomna anmärkningar och

yttranden samt eget utlåtande till stadsfullmäktige, överlämnandet till stads­ fullmäktige skall ske snarast möjligt och, där ej särskilda skäl föranleda till annat, sist en månad efter utgången av den tid, inom vilken anmärkningar eller yttranden i anledning av förslaget senast skolat vara inkomna till nämnden.

Ej må stadsfullmäktige vidtaga ändring i byggnadsnämndens förslag, med mindre kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av änd­ ringen, beretts tillfälle att taga del därav på sätt stadgas i 1 mom. femte stycket.

24 §.

Sedan stadsfullmäktige beslutat göra framställning om fastställelse av ge­ neralplan, skola till länsstyrelsen utan dröjsmål insändas karta, varå förslaget utmärkts, jämte tillhörande generalplanebestämmelser, utdrag av byggnads­ nämndens och stadsfullmäktiges protokoll i ärendet, förteckning över de fastig­ heter, samfälligheter och andra områden, som beröras av förslaget, samt dessas ägare ävensom inkomna anmärkningar och yttranden samt övriga till ärendet hörande handlingar. Länsstyrelsen skall, så fort ske kan, med eget utlåtande överlämna handlingarna till Konungen.

Kungörelse om stadsfullmäktiges beslut så ock om generalplanens faststäl­ lande skall genom byggnadsnämndens försorg, så fort ske kan, införas i den eller de tidningar i vilka kommunala meddelanden för staden intagas.

Sist inom tre månader efter det generalplanen fastställts skall kopia av den i ärendet upprättade kartan och avskrift av dithörande generalplanebestäm­ melser insändas till byggnadsstyrelsen, länsstyrelsen och länsarkitekten.

25 §.

Vad ovan i detta kapitel är stadgat om fastställelse av generalplan gälle i tillämpliga delar jämväl i fråga om ändring av fastställd generalplan; dock vare beträffande ändring, som ej innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut gällt, icke erforderligt att iakttaga i 23 § 1 mom. andra stycket angivet kungö rels ef örf ar an de.

Länsstyrelsen skall så fort ske kan till avgörande upptaga förslag rörande ändring av fastställd generalplan, varom länsstyrelsen äger besluta, såframt ej länsstyrelsen finner särskilda skäl föreligga att underställa förslaget Ko­ nungens prövning.

Må till följd av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadslagen klagan ej föras över länsstyrelsens beslut, har länsstyrelsen att å den i ärendet upp­ rättade kartan teckna bevis, att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.

Kunal- Maj:ts proposition nr 211.

4 KAP.

Om stadsplan.

Om stadsplans upprättande och antagande.

26 §.

Vid uppgörande av stadsplan skall tillses, att bebyggelsen inom planområ­ det erhåller en med hänsyn jämväl till stadens framtida utveckling ur det all­ männas synpunkt tillfredsställande utformning. Tillbörlig hänsyn skall härvid tagas såväl till stadens behov av utrymmen för olika ändamål och dess för­ måga att bära de med planens genomförande förenade kostnaderna som ock till markägarnas berättigade intressen. Med beaktande härav bör särskilt tillses

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

1) att olika delar av staden avses för sådana ändamål, vartill de med

hänsyn till läge, terräng och andra omständigheter äro häst lämpade;

2) att hänsyn tages till bestående ägogränser och servitut samt befintliga

vägar och andra förhållanden som kunna bidraga till underlättande av stads­

planens genomförande, i den mån sådant kan ske utan att vad i denna paragraf

stadgas väsentligen åsidosättes;

3) att hänsyn tages till markens höjd- och grundförhållanden ävensom till

förefintliga möjligheter för vattenförsörjning samt för utförande av avlopp och

andra anordningar för bortförande eller oskadliggörande av spillvatten och

annan orenlighet:

4) att bostadsbyggandet lämpligen fördelas på olika områden, åtskilda från

varandra och från större områden för industri och dylikt medelst parkbälten

eller annan mark som skall lämnas i huvudsak obebyggd;

5) att största möjliga trygghet vinnes mot fara för elds utbredning över

större område;

6) att det militära försvarets, civilförsvarets och den civila luftfartens behov

vederbörligen tillgodoses ;

7) att bekväma trafikleder förbinda såväl olika delar av staden sinsemellan

som även staden med angränsande samhällen, så ock att i övrigt god anslutning

ernås mellan det för planläggning avsedda området och annat redan planlagt

område i grannskapet, skolande därvid hänsyn tagas till de ytterligare plan-

läggningsåtgärder som kunna ifrågakomma framdeles;

8) att gator givas sådan riktning, lutning, bredd och anordning i övrigt att

trafiksäkerheten främjas samt trafikens fordringar i övrigt och kravet på ett

tilltalande utseende tillgodoses ävensom att möjlighet beredes till goda dager-

och nivåförhållanden inom kvarteren och skydd mot förhärskande vindar samt

till anordnande av erforderligt avlopp;

9) att gatas anslutning till viktigare trafikled sker där det är lämpligt från

trafiksynpunkt samt att bebyggelse icke så anordnas, att för gatutrafiken er­

forderlig fri sikt därigenom hindras;

10) att avståndet mellan byggnadslinjerna å ömse sidor om gata i all­

mänhet icke göres mindre än 12 meter;

11) att allmänna platser för parkering och andra för samfärdseln erforder­

liga områden utläggas i tillräckligt antal inom olika delar av staden med ända­

målsenliga lägen samt lämplig storlek och form samt att möjlighet finnes att

anordna enskilda parkerings- och garageutrymmen i erforderlig omfattning;

12) att torg samt parker och andra planteringar, lekplatser för barn i olika

åldrar ävensom idrottsplatser anordnas i tillräckligt omfång och antal inom

stadsplaneområdets olika delar;

13) att byggnadskvarteren givas med hänsyn till avsedd fastighetsindelning

och bebyggelse lämplig storlek och form;

14) att möjlighet beredes till god planlösning av de enskilda byggnaderna-

med sol och ljus särskilt i bostadsutrymmen;

15) att platser för allmänna byggnader, som äro eller antagas bliva erfor­

derliga, i stadsplanen anordnas i tillräcklig omfattning och på sådant sätt, att

byggnaderna bliva lämpligt belägna och väl inordnade i stadsbilden;

^ 16) att även eljest skönhetssinnets fordringar beaktas och skäliga anspråk

på utrymme, reda, sundhet, omväxling och trevnad bliva tillfredsställda;

17) att historiskt, kulturhistoriskt eller estetiskt värdefulla byggnader och

stadsbilder samt sådana platser, som på grund av belägenhet, växtlighet eller

säregna naturförhållanden äro särskilt tilltalande, så långt möjligt skyddas

och bevaras samt ej utan tvingande skäl förstöras eller skadas;

18) att skyldigheten att bevara fasta fornlämningar iakttages; samt

19) att i övrigt ett lämpligt utnyttjande av planområdet främjas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Stadsplan må ej avse större område än som ä,r eller kan väntas bliva bebyggt eller eljest taget i anspråk inom överskådlig tid.

Ej må för tätbyggelse avses mark, som från sundhetssynpunkt, med hänsyn till samfärdseln, vattenförsörjning eller avlopp eller eljest från allmän syn­ punkt ej är lämpad för sådan bebyggelse.

27 §.

Av stadsplan skall tydligt framgå, huruvida ett område är avsett till bygg- nadskvarter, gata, torg, park eller annan allmän plats eller till specialområde.

28 §.

1 mom.

I stadsplanebestämmelser skola, i den mån så finnes erforderligt,

intagas stadganden angående reglering av byggnadskvarters bebyggande och användning i övrigt, såsom

om kvarters användning för bostads- eller industriändamål eller eljest tor ändamål av visst slag;

om förbud mot bebyggande av viss del av kvarter; om byggnadslinjer och byggnadsgränser; om gårdsutrymme, antal byggnader som få uppföras å tomt samt byggnads läge å tomt;

om byggnads höjd och våningsantal; om antalet lägenheter som få inredas i byggnad i dess helhet eller vid varje trapplan;

om byggnadsmaterial och byggnadskonturer; om förbud mot anordnande av utfart eller annan utgång mot gata; om skyldighet att anordna plantering eller att bibehålla befintlig växtlighet å tomtmark som ej bebygges;

om förbud mot anordnande av plats för sopor eller upplag å tomtmark som nyss nämnts;

om ordnande i övrigt av dylik mark; samt om stängsels beskaffenhet eller förbud mot anordnande av stängsel. Byggnadsverksamheten bör icke genom detaljerade stadsplanebestämmelser kringgärdas i vidare mån än som är nödvändigt för vinnande av det med planen avsedda syftet.

2 mom.

Vid uppgörande av stadsplanebestämmelser för byggnadskvarter

bör, utöver vad i allmänhet gäller för uppgörande av stadsplan, bland annat iakttagas,

att bebyggandet av högt belägna eller eljest på större avstånd synliga plat­ ser regleras med hänsyn till god konturverkan;

att för varje kvarter föreskrives, huruvida byggnaderna skola uppföras fri­ stående eller två och två sammankopplade i tomtgräns eller på annat sätt sam­ manbyggda;

att byggnader icke må uppföras till större höjd eller till större omfång i för­ hållande till tomten än som betingas av stadens allmänna utveckling och verk­ liga behov, under nödigt beaktande av ortens traditioner, byggnadsområdets belägenhet inom staden, markens beskaffenhet, avloppsförhållandena och av­ ståndet mellan byggnadslinjerna å ömse sidor om gata och gård, i vilket hän­ seende bör särskilt tillses, att byggnad i allmänhet icke uppföres till större höjd än som svarar mot nämnda avstånd;

att byggnad av trä, som avses skola inrymma bonings- eller arbetsrum, icke må uppföras med flera än två våningar, dock att, när särskilda skäl föreligga, vinden därjämte må inredas i den utsträckning som prövas lämplig, med iakt­ tagande att i boningshus, inrymmande mera än en lägenhet, i regel ej större del av vindens yta må inredas än en tredjedel;

att goda dagerförhållanden inom kvarteren säkerställas och möjlighet i

största utsträckning beredes till inredande i byggnaderna av lägenheter med

genomgående luftväxling och direkt solbelysning;

att bebyggandet så anordnas, att svårighet icke uppstår vid släckande av

eldsvåda; samt

att, där viss kvartersmark finnes vara från sundhetssynpunkt eller eljest

mindre tjänlig till bebyggande, erforderliga bestämmelser meddelas om de

åtgärder som skola vidtagas innan marken må bebyggas.

3 mom.

Avse stadsplanebestämmelser förut bebyggd stadsdel, skall vid till-

lämpning av vad i 1 och 2 mom. sägs nödig hänsyn tagas till förefintlig be­

byggelse. Särskilt bör tillses,

att, där inom området finnas byggnader vilka kunna antagas bliva för avse­

värd framtid bestående, bebyggandet såvitt möjligt så ordnas, att enstaka bygg­

nader eller byggnadsgrupper icke komma att störande bryta mot omgivningen

i fråga om byggnadshöjd, bebyggandets täthet eller byggnadernas art i öv­

rigt; samt

att sådana anordningar vidtagas som äro ägnade att förbättra byggnadsför­

hållandena inom kvarteren.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

29 §.

Genom stadsplanebestämmelser skola jämväl meddelas erforderliga föreskrif­

ter om användningen av andra områden än byggnadskvarter, såsom

om rätt att inom gata, torg, park eller annan allmän plats utnyttja utrym­

met under eller över markens plan till inredande av lokaler eller för annat

ändamål ;

om gators korsning med varandra i olika plan eller om korsning mellan gata

och särskilt trafikområde;

om gatas förläggande i tunnel under markens plan;

om anordnande av bro;

om byggande inom specialområden, därvid bestämmelserna såvitt möjligt

böra lämpas efter de för kvarterens bebyggande gällande grunderna;

om vidmakthållande eller anordnande av vattenområde;

om bevarande av naturförhållanden som äga betydelse för stadsbilden: samt

om anordnande av plantering.

30 §.

1 mom.

Stadsplan må icke uppgöras av annan än den som äger i 19 § 1

mom. första stycket angiven behörighet; dock kan Konungen, då skäl äro där­

till, förklara jämväl annan person behörig att uppgöra stadsplan,.

2 mom.

Till grund för stadsplan skall ligga en grundkarta i skala ej under­

stigande 1 :2 000. Kartan skall upptaga ägogränser, vägar, byggnader, fasta

fornlämningar, vatten samt viktigare trädbestånd och andra naturförhållanden

som kunna vara av betydelse vid planens uppgörande, ävensom höjdförhållan­

den, vilka i regel skola angivas genom nivåkurvor för minst varje höjdmeter,

och övriga för stadsplanen betydelsefulla förhållanden.

Vid grundkartan skall vara fogad förteckning över de fastigheter, samfäl-

ligheter och andra områden som omfattas av kartan samt dessas ägare ävensom,

i den mån kännedom därom kunnat erhållas, sådana fastigheterna åvilande ser­

vitut som kunna hava betydelse för stadsplanen.

Grundkartan och förteckningen skola vara upprättade av person, vilken äger

behörighet att innehava befattning såsom mätningsman i stad; dock må för­

teckningen upprättas av registerföraren i staden även om denne ej äger sådan

behörighet.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 211.

13

Närmare föreskrifter till ledning för utarbetande av grundkarta meddelas av lantmäteristyrelsen efter samråd med byggnadsstyrelsen.

3 mom.

Förslag till stadsplan skall utmärkas på grundkartan eller på ko­

pia eller utdrag därav i erforderliga delar.

På stadsplanekartan skola tydligt angivas gränserna för planen samt för de markområden som skola användas för olika ändamål.

Gators och torgs höjdlägen skola angivas med siffror i gatukors och i punkter, där lutningen avsevärt ändras. Där så finnes nödigt, skall tillika gatuprofilen utmärkas å särskild ritning.

Till planen hörande stadsplanebestämmelser skola avfattas i särskild hand­ ling samt tillika utmärkas å kartan genom särskilda beteckningar.

4

mom.

Stadsplanekartan skall åtföljas av

a) grundkartan eller kopia därav jämte därtill hörande fastighetsförteck- ning;

b) beskrivning över stadsplaneförslaget, vilken beskrivning jämväl skall innehålla erforderlig motivering för förslaget ävensom, där stadsplan avser förut bebyggt område, erforderlig utredning angående de ekonomiska förut­ sättningarna för planens genomförande och såvitt möjligt den tid, inom vil­ ken genomförandet kan ske, skolande detaljer, som icke kunna till fullo tyd­ liggöras å stadsplanekartan, särskilt upptagas i beskrivningen; samt

c) sådan utredning angående grundförhållanden ävensom vattenförsörjning och avlopp samt motverkande av vattenförorening som kan erfordras för för­ slagets prövning.

31 §.

Angående handläggning av fråga om uppgörande av förslag till stadsplan och ärendets fortsatta behandling skola föreskrifterna i 23 och 24 §§ äga mot­ svarande tillämpning.

Har enligt bestämmelserna i 45 § byggnadslagen stadsplan fastställts under villkor att inlösen kommer till stånd av viss i planen ingående mark, skall, sedan sådan inlösen skett, meddelande därom genom byggnadsnämndens för­ sorg så snart ske kan tillställas byggnadsstyrelsen och länsstyrelsen.

32 §.

Finner länsstyrelsen påkallat att stadsplan upprättas för visst område men underlåta stadsfullmäktige att vidtaga härför erforderliga åtgärder, skall läns­ styrelsen göra anmälan därom till Konungen.

33 §.

1 mom.

Vad ovan i detta kapitel är stadgat gälle i tillämpliga delar jämväl

om ändring av stadsplan; dock att grundkarta, varom förmäles i 30 § 2 mom., icke erfordras, därest de förhållanden, som skola angivas å sådan karta, till­ förlitligt framgå av stadsplanekartan i den mån de äro av betydelse för änd­ ringen. Då ändringen icke avser planens grunddrag eller eljest innefattar vä­ sentlig avvikelse från vad som förut gällt, vare ej heller erforderligt att iakt­ taga i 23 § 1 mom. andra stycket angivet kungörelseförfarande.

2 mom.

Skall ändring av stadsplan antagas av byggnadsnämnden, åligger

det nämnden att, sedan förslaget undergått granskning, företaga ärendet till avgörande. Med avseende å det vidare förfarandet skola bestämmelserna i 24 § äga motsvarande tillämpning.

3 mom.

Vid bedömande av fråga, huruvida viss ändring av stadsplan är

av beskaffenhet att jämlikt 26 § andra stycket byggnadslagen kunna faststäl­ las av länsstyrelse, skall särskilt beaktas:

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

om ändringen äger samband med stadens allmänna utveckling eller eljest

måste ses i större sammanhang,

om ändringen medför att huvudändamålet för markens användning föränd­

ras, såsom att industriområde ändras till bostadsområde eller att gatumark

eller allmän plats i nämnvärd omfattning överföres till område för bebyg­

gande,

om ändringen medför att omfattningen av den medgivna bebyggelsen vä­

sentligt ändras,

om ändringen eljest medför avsevärt större eller mindre utnyttjande av

marken inom helt kvarter eller del därav,

om ändringen berör gata som avser att betjäna infarts- eller genomfartstra-

fiken, där fråga ej är allenast om mindre ändring i höjd- eller sidled,

om ändringen berör historiskt, kulturhistoriskt eller estetiskt värdefull bygg­

nad eller stadsbild,

om ändringen är förbunden med utvidgning av stadsplan,

om ändringen påverkar områdets eller omgivningens karaktär, samt

om ändringen kan antagas medföra mera avsevärda kostnader för staden

eller mera betydande ingrepp i markägarens rätt att utnyttja marken.

A mom.

Länsstyrelsen skall så fort ske kan till avgörande upptaga förslag

till ändring av stadsplan som länsstyrelsen äger fastställa, såframt ej länssty­

relsen finner särskilda skäl föreligga att underställa förslaget Konungens pröv-

ning.

Må till följd av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadslagen klagan ej

föras över beslut, varigenom länsstyrelsen fastställt ändring av stadsplan, har

länsstyrelsen att å stadsplan ekartan teckna bevis att beslutet på grund därav

vunnit laga kraft.

34 §.

Sedan stadsplan fastställts, skall plan för avledande av vatten eller flytande

orenlighet från såväl gator och andra allmänna platser som byggnadsmark och

andra områden samt erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförore­

ning (avloppsplan) av stadsfullmäktige antagas till efterrättelse. Planen skall

bringas i verkställighet, i den mån sådant genom bebyggande varder erfor­

derligt.

35 §.

Väckes fråga om meddelande av beslut enligt 59 § byggnadslagen rörande

särskild grund för fördelning av gatumarksersättning eller om ändring i så­

dant beslut eller om antagande av bestämmelser om bidrag till gatubyggnads-

kostnad eller ändring därav, och finna stadsfullmäktige, att frågan bör komma

under närmare prövning, låte stadsfullmäktige verkställa utredning i ärendet

och uppgöra det förslag, vartill utredningen må föranleda.

Sedan förslag upprättats, skall detsamma hållas för granskning tillgängligt

under viss tid, minst en månad efter det kungörelse härom blivit införd i den

eller de tidningar i vilka kommunala meddelanden för staden intagas. Beträf­

fande förslag om särskild grund för fördelning av gatumarksersättning skall

underrättelse om dess utställande för granskning tillika tillställas kända och

inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av förslaget, genom särskil­

da kallelsebrev på sätt i 23 § 1 mom. tredje stycket sägs. Efter det den för

granskning bestämda tiden tilländagått och förslaget underkastats den ytter­

ligare bearbetning, vartill anledning må hava förekommit, äga stadsfullmäk­

tige besluta i ärendet.

Skall ärendet underställas Konungens prövning, skola, sedan stadsfullmäk­

tiges beslut meddelats, handlingarna insändas till länsstyrelsen som har att

med eget utlåtande överlämna dem till Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

15

36 §.

Väckes fråga om tillämpning av bestämmelserna i 70 § eller 165 § första stycket byggnadslagen, skall byggnadsnämnden uppgöra förslag i ämnet.

Sedan förslaget uppgjorts, skall tillfälle beredas vederbörande markägare att under viss tid, minst fjorton dagar, granska detsamma. Angående mark­ ägarnas underrättande om förslagets utställande till granskning skall vad i 23 § 1 mom. tredje stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Den mark som skall avstås skall till läge och gränser angivas på stadsplane- kartan eller särskild karta med samma noggrannhet.

Om byggnadsnämnds skyldighet att göra anmälan till inskrivningsdomaren, då fråga väckts om tillämpning av 70 § eller 165 § första stycket byggnads­ lagen, stadgas i förstnämnda paragraf.

Om tomtindelning.

37 §.

Vid byggnadskvarters indelande till tomter skall tillses, att tomterna er­ hålla sådan form och storlek, att de kunna ändamålsenligt utnyttjas i enlig­ het med gällande föreskrifter.

Till ledning för uppgörande av förslag till tomtindelning bör byggnads­ nämnden i mån av behov i god tid låta utreda och å särskild karta (kvar- terskarta) tydligt angiva, huru bebyggandet å de enskilda tomterna kommer att te sig såsom led i ett lämpligt bebyggande av kvarteret i dess helhet.

Visar sig vid upprättande av kvarterskarta att ett ändamålsenligt bebyg­ gande av kvarteret skulle främjas genom ändring av stadsplanebestämmelser eller eljest av stadsplanen, bör byggnadsnämnden skyndsamt vidtaga på nämn­ den ankommande åtgärder för sådan ändrings genomförande.

38 §.

Vid tomtindelning skall tillses, att varje tomt såvitt möjligt får gräns mot gata, torg eller sådan del av annat för allmän samfärdsel avsett område som kan befaras med åkdon.

Tomts gränser skola, där så lämpligen kan ske, göras raka och bilda räta vinklar mot varandra. Fordrar stadsplanen, höjdförhållandena eller markens be­ skaffenhet i övrigt annan anordning härutinnan, förfares därefter. I varje fall skall behörig hänsyn tagas till bestående äganderättsförhållanden samt av mar­ kens ägare framställda önskemål.

39 §.

Förutsätter fastställd ändring av stadsplan, att ändring sker av tomtindel­ ning, eller strider befintlig tomtindelning mot gällande stadganden angående tomts form och storlek, eller är tomtindelning eljest icke ändamålsenlig, har byggnadsnämnden att snarast möjligt vidtaga åtgärd till åstadkommande av rättelse, i den mån så kan ske.

40 §.

Förslag till tomtindelning skall utmärkas å karta, upprättad av person, vil­ ken äger behörighet att innehava befattning såsom mätningsman i stad. Kar­ tan skall upprättas i skala ej understigande 1 : 400, där ej särskilda förhål­ landen föranleda mindre skala. Kartan skall upptaga gränser för fastigheter och i fastighetsindelning ej ingående områden, såvitt de beröras av t.omtindel- ningen, ävensom varje vid tomtindelningen nybildad tomt med dess gränser och belägenhet i förhallande till de tomter och andra områden som gränsa till

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

tomten. Kartan skall även upptaga å marken befintliga byggnader samt annat

av beskaffenhet att kunna inverka å tomtindelningen. Till kartan skall höra

beskrivning, utvisande för varje tomt storleken av vart och ett av de områden,

av vilka tomten skall bildas, tomtens hela ytinnehåll och längden av dess sär­

skilda sidor. För varje i tomtindelning ingående fastighet eller annat område

skall dess beteckning i fastighetsregistret vara angiven å kartan och i be­

skrivningen.

Närmare anvisningar rörande upprättande av karta och beskrivning till tomt­

indelning meddelas av lantmäteristyrelsen efter samråd med byggnadssty­

relsen.

41 §.

1 mom.

Då förslag till tomtindelning skall uppgöras, bör, i den mån så

prövas lämpligt, tillfälle beredas markägare, vilkas rätt beröres av förslaget,

ävensom drätselkammaren att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet.

Sedan förslaget uppgjorts, skall det genom byggnadsnämndens försorg ut­

ställas för granskning viss tid, minst fjorton dagar, under vilken anmärkningar

mot förslaget må göras hos nämnden. Utställning vare dock ej erforderlig, så­

framt samtliga av förslaget berörda markägare ävensom drätselkammaren med­

giva att dylikt förfarande icke behöver tillämpas.

Byggnadsnämnden skall låta genom kallelsebrev, vilka skola avsändas med

posten under rekommendation, eller eljest bevisligen före början av den för

granskningen bestämda tiden underrätta kända och inom riket boende mark­

ägare, vilkas rätt beröres av förslaget, samt drätselkammaren; dock att vad

sålunda stadgats icke skall gälla sakägare som skriftligen godkänt förslaget.

Är markägares vistelseort okänd eller är han ej boende inom riket och finnes

ej någon som äger att för honom föra talan, utfärde byggnadsnämnden tillika

kungörelse med tillkännagivande att förslaget under viss tid, minst fjorton

dagar, efter det kungörelsen blivit införd i den eller de tidningar, i vilka kom­

munala meddelanden för staden intagas, hålles tillgängligt för ändamål som

nyss sagts. Är mark, som beröres av förslaget, samfälld för flera fastigheter

med skilda ägare, må beträffande kallelse av delägarna i samfälligheten till-

lämpas vad för motsvarande fall stadgas i 23 § 1 mom. tredje stycket.

Vidtages ändring i förslaget, sedan det blivit utställt för granskning, skola

kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av ändringen, ome­

delbart på sätt i tredje stycket sägs underrättas om att ändring skett samt vid

sammanträde inför byggnadsnämnden eller eljest erhålla tillfälle att taga del

därav.

2 mom.

Sedan förslaget undergått granskning enligt vad i 1 mom. sägs,

skall byggnadsnämnden företaga ärendet till avgörande. Nämndens beslut bör

meddelas så fort ske kan och i brådskande fall sist fjorton dagar efter ut­

gången av den tid inom vilken anmärkningar i anledning av förslaget senast

skolat vara inkomna till nämnden.

När tomtindelning antagits, skola till länsstyrelsen utan dröjsmål insändas

kartan jämte därtill hörande beskrivning, utdrag av byggnadsnämndens proto­

koll i ärendet och förteckning å samtliga markägare, vilkas rätt beröres av

tomtindelningen, med angivande för var och en av honom tillhörigt område,

ävensom inkomna anmärkningar och yttranden samt övriga till ärendet höran­

de handlingar.

42 §.

Sedan tomtindelning fastställts, skall beslutet av länsstyrelsen utan dröjs­

mål överlämnas till magistraten för att delgivas byggnadsnämnden och den som

för fastighetsregistret.

17

Må till följd av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadslagen klagan mot beslutet ej föras, har länsstyrelsen att å tomtindelningskartan teckna bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.

Vad ovan i detta kapitel är stadgat om tomtindelning gälle i tillämpliga delar jämväl i fråga om ändring av sådan indelning.

Kungi. Maj:ts proposition nr 211.

5 KAP.

Om tillämpning i vissa fall av byggnadsplan.

43 §.

Har Konungen förordnat, att vad i byggnadslagen med avseende å landet är stadgat om byggnadsplan skall tills vidare äga tillämpning inom visst om­ råde som hör till stad, skola jämväl de i denna stadga med avseende å landet meddelade föreskrifterna rörande byggnadsplan äga tillämpning inom området.

6 KAP.

Om utomplansbestämmelser.

44 §.

Utomplansbestämmelser skola innehålla de föreskrifter som i avseende å byggnadsverksamheten inom området erfordras utöver vad därom föreskrives i denna stadga och stadens byggnadsordning. Bestämmelserna böra, i den mån sådana finnas påkallade, särskilt avse

områdets utnyttjande för olika ändamål, såsom för bostäder eller industriella anläggningar;

storlek och beskaffenhet av tomtplats för bostadsbyggnad, byggnads läge å sådan tomtplats så ock sådan del av platsen som bör lämnas obebyggd;

sätt för bebyggandet, därvid bör tillses att bostadsbyggnader icke utan sär­ skilda skäl uppföras med mera än två våningtar och till större höjd än 7,5 meter; ■ minsta avstånd mellan byggnad och väg; samt

åtgärder till förekommande av eldfara.

45 §.

Förslag till utomplansbestämmelser skall åtföljas av karta över område som avses med förslaget. Pa kartan, vilken skall upptaga ägogränser och övriga be­ fintliga förhållanden i den män så erfordras för bedömande av förslagets inne­ börd och lämplighet, skola angivas de med bestämmelserna avsedda förhållan­ den, vilka äro av beskaffenhet att böra tydliggöras medelst utmärkande å karta.

o Till förslaget skall höra beskrivning med erforderlig motivering ävensom sådan utredning angående vattenförsörjning och avlopp samt motverkande av vattenförorening som kan erfordras för förslagets prövning.

46 §.

Angående handläggning av fråga om utomplansbestämmelser eller ändring därav skola föreskrifterna i 23—25 §§ äga motsvarande tillämpning; dock att bestämmelserna i 23 § 1 mom. första, tredje, fjärde och femte styckena ej skola gälla förslag till utomplansbestämmelser utom såvitt angår i tredje och fjärde

Bihang till riksdagens protokoll 1947

.

1 sand. Nr 211.

2

18

Kunyl. Maj:ts proposition nr 211.

styckena föreskrivna underrättelser till drätselkammaren, vägförvaltningen i

länet samt ägare av befästning eller annan anläggning som avses i 81 §

byggnadslagen eller som omfattas av förordnande enligt 82 § samma lag.

7 KAP.

Om byggande.

Om byggnads yttre anordnande in. in.

47 §.

1 mom.

Byggnad skall med avseende å höjd och antal våningar samt yt­

innehåll och läge uppföras i enlighet med stadsplan, byggnadsplan och eljest

gällande bestämmelser.

Med byggnads höjd förstås dess höjd till skärningen mellan å ena sidan fa-

sadytan eller dennas förlängning och å andra sidan ett plan, som tänkes höja

sig inåt byggnaden med en lutning av 45° och därvid berör men icke skär den

del av yttertaket som är belägen innanför fasadytan eller dennas förlängning.

För byggnad vid gata räknas hushöjden från gatans medelnivå framför bygg­

naden. För gårdsbyggnad räknas hushöjden från gårdens medelnivå invid

byggnaden; dock skall hushöjden, om lokal anordnas under gård och gårds-

planet lägges högre än gatan, räknas från gatan. För fritt liggande byggnad

inne å tomt räknas hushöjden från markens medelnivå utefter den av byggna­

den upptagna platsens konturlinjer. Byggnad må härvid ej utan byggnads­

nämndens medgivande anses som fritt liggande inne å tomt, om någon del där­

av ligger närmare gata än 6 meter.

2 mom.

Såsom våning anses källare, förlagd på sådan höjd, att golvet i när­

mast däröver varande våning blir beläget mer än 1,5 meter ovan angränsande

markyta, där ej byggnadsnämnden med hänsyn till terrängförhållandena an­

norlunda bestämmer.

Såsom våning skall ock, där ej annat är föreskrivet eller uppenbarligen för­

utsatt, anses vind, å vilken bonings- eller arbetsrum finnes inrett.

3 mom.

Vad i detta kapitel stadgas om tomt skall gälla även annan för

bebyggande avsedd fastighet.

48 §.

Byggnad skall, såvida ej annan byggnadslinje är bestämd, uppföras i gatu-

linje eller, där förgård finnes, i inre förgårdslinjen. Där så med hänsyn till

terrängförhållandena eller eljest prövas lämpligt, må byggnadsnämnden på an­

sökan av vederbörande tomtägare förordna, att byggnad skall förläggas innan­

för byggnadslinjen. Beträffande fristående byggnad med högst två våningar,

frånsett inredd vind, må sådant förordnande meddelas, oaktat tomtägaren ej

gjort framställning därom, därest tomten ändock kan utnyttjas för bebyggelse

i den utsträckning som stadsplanen förutsätter.

49 §.

Grundmur, sockel, portomfattning och dylikt må, i den män byggnadsord­

ningen medgiver det, skjuta över gräns mot gata, annan allmän plats eller

annat från bebyggande undantaget område.

50 §.

Burspråk, utbyggt fönster, balkong eller annan liknande byggnadsdel må

efter byggnadsnämndens särskilda medgivande utskjuta framför fasadytan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

19

Medgivande härtill må lämnas i den mån sådant finnes vara för sundhet och trevnad tjänligt och icke ofördelaktigt inverka på byggnadens utseende. När­ mare föreskrifter rörande anordnande av dylikt utsprång må meddelas i bygg­ nadsordningen.

51 §.

Byggnads yttertak må icke, vare sig åt gata eller gård, skjuta över ett med utgångspunkt från att byggnaden uppföres till största tillåtna höjd tänkt plan, som från fasadytans överkant höjer sig inåt byggnaden med en lutning av 45° och till en höjd av högst 6 meter.

52 §.

Utan hinder av vad i 51 § stadgas byggnadsnämnden medgiva, att torn­ partier och andra anordningar, som finnas vara till fördel för byggnadens ut­ seende^ eller äro påkallade av praktiska skäl och ej medföra olägenheter, må överskjuta takplanet.

53 §.

Åt byggnads yttre skall i övrigt givas den utformning och den färg som gatubilden och gårdsbilden fordra och som byggnadsnämnden finner lämplig såväl för byggnadens utseende i och för sig som för en god helhetsverkan.

54 §.

För byggnad som är avsedd att kvarstå endast viss kort tid må i bygg­ nadsordningen stadgas den lindring i gällande bestämmelser som kan anses på­ kallad, där ej vanprydnad eller annan olägenhet föranledes därav.

55 §.

Förgård och annan från bebyggande undantagen mark inom byggnadskvartcr skall vara ordnad pa prydligt sätt och hallas i vardat skick. Byggnadsnämn­ den äger förelägga tomtägare att anlägga och vidmakthålla lämplig plante­ ring eller annan prydlig anordning å sådan mark. På byggnadsnämnden an­ kommer också att föreskriva, om marken skall lämnas öppen eller inhägnas på visst sätt. . Förgård skall beträffande saväl lutning och höjdläge som plantering och inhägnad anordnas med hänsyn till erforderlig ljustillförsel och gatubildens helhetsverkan, under iakttagande tillika att fara för trafiksäkerheten ej upp­ kommer.

Förgård bör i regel förläggas högre än eller i jämnhöjd med angränsande gata.

56 §.

Närmare föreskrifter om gård och dess anordnande samt om förbindelse mel­ lan gård och gata skola meddelas i byggnadsordningen.

57 §.

Kvartersmark som icke tagits i anspråk för sitt ändamål skall hållas i vår­ dat skick och skall, där så av byggnadsnämnden prövas nödigt, på lämpligt sätt inhägnas.

58 §.

Tomt, varå hus nedbrunnit eller rivits, skall för undvikande av vanprydnad skyndsamt ordnas.

20

Kungi. Maj:ts proposition nr 211.

Om byggnads inre anordnande in. m.

59 §.

1 mom.

Alla i en byggnad ingående bärande delar skola, där ej byggnads­

styrelsen för visst fall medgivit avvikelse, hava sådana mått att påkänningarna

icke överskrida de värden, vilka angivas i anvisningar som utfärdas av bygg­

nadsstyrelsen, samt jämväl i övrigt utformas i enlighet med byggnadsstyrel­

sens anvisningar.

.

..

2 mom.

Boningsrums golv, väggar och tak, som gränsa mot det fria eller

mot icke uppvärmt utrymme, skola hava minst den värmeisoleringsförmåga

som angives i anvisningar av byggnadsstyrelsen.

Boningsrum skall, där tillbörlig uppvärmning eljest ej erhålles, förses med

tjänlig eldstad eller annan tillfredsställande anordning för rummets uppvärm-

m Vad i första och andra styckena föreskrives om boningsrum skall gälla

jämväl om arbetsrum; dock må byggnadsnämnden med hänsyn till arten^av den

verksamhet, för vilken rummet är avsett, medgiva eftergift i skälig man.

3 mom.

Byggnad, som inrymmer bonings- eller arbetsrum, skall i enlighet

med anvisningar av byggnadsstyrelsen uppföras så, att tillfredsställande ljud­

isolering erhålles.

4

mom.

För vinnande av tillfredsställande luftväxling inom byggnad skall

iakttagas,

.

att i bonings- och arbetsrum samt bad- och duschrum finnes erforderlig an­

ordning för införande av frisk luft och för avlägsnande av den förbrukade;

att imrör anordnas i kök eller annat utrymme för matlagning samt i tvätt­

stuga;

att skafferi förses med friskluftsintag;

att klosettrum förses med utsugningskanal; samt

att till pannrum anordnas luftintag direkt utifrån, där ej undantag finnes

kunna medgivas med hänsyn till anläggningens ringa storlek eller andra sär­

skilda omständigheter.

Beträffande sättet för luftväxlingens ordnande skola, där ej byggnadssty­

relsen för visst fall medgivit avvikelse, iakttagas anvisningar som byggnads­

styrelsen utfärdar.

5

mom.

I varje boningsrum skall finnas fönster, som skall vara tillräckligt

stort och lämpligt anbragt samt så vetta omedelbart åt det fria att rummet

erhåller god dager. Vad nu sagts gälle ock om arbetsrum; dock må byggnads­

nämnden med hänsyn till arten av den verksamhet, för vilken rummet är avsett,

medgiva eftergift i skälig mån.

6 mom.

Till skydd mot fukt i bonings- och arbetsrum skola iakttagas an­

visningar som byggnadsstyrelsen utfärdar.

60

§.

1 mom.

I boningsrum skall golvet läggas å sådan höjd över angränsande

markens yta att skäliga anspråk på sundhet och trevnad tillgodoses, dock

minst 30 centimeter.

1 boningsrum som lägges i gräns mot grannes fastighet, så ock i arbetsrum

må golvet läggas lägre än angränsande markens yta, om rummet väl isoleras

mot fukt och kyla.

Vad ovan sagts om boningsrum skall ock gälla kök som tillhör bostads­

lägenhet.

2 mom.

Golv i tvättstuga och bad- eller duschrum skall utföras av för

vatten ogenomträngligt ämne samt läggas i lutning mot avlopp. Bjälklag under

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

21

dylikt utrymme skall, där så lämpligen kan ske, utföras av betong. Utföres

bjälklaget av trä, får fyllning ej förekomma.

6i §.

1 mom.

Bostadslägenhet skall anordnas så, att den bereder möjlighet till

trevnad och god hygien. Den skall sålunda erbjuda lämpliga och tillräckliga

möbelplatser, vara försedd med tambur, nödiga garderobsutrymmen och behöv­

lig sanitär utrustning samt i övrigt tillgodose skäliga anspråk på utrymme

och bekvämlighet. Lämplig förbindelse bör anordnas mellan rummen med

undvikande såvitt möjligt av utrymmen med otillräcklig dager.

Vid planläggande av bostadslägenhet bör tillses, att den får så soligt läge

som möjligt och, där så lämpligen kan ske, göres genomluftbar.

2 mom.

Boningsrums golvyta får icke understiga 10 kvadratmeter; dock

må, där lägenhet omfattar, utöver tre boningsrum och kök, ytterligare ett eller

flera boningsrum, golvytan i sådant boningsrum inskränkas till 7 kvadratmeter.

I bostadslägenhet om ett eller flera rum och kök skall golvytan hos ett

av rummen eller köket vara minst 18 kvadratmeter. I annan bostadslägenhet

med endast ett rum må golvytan icke understiga, om till lägenheten hör kok­

vrå, 15 kvadratmeter och eljest 12 kvadratmeter.

Undantag från bestämmelserna i första och andra styckena må medgivas

av byggnadsstyrelsen ävensom av byggnadsnämnden i enlighet med anvis­

ningar som byggnadsstyrelsen utfärdar.

Kök skall hava en golvyta av minst 7 kvadratmeter samt hava fönster som

kan öppnas mot det fria; dock må byggnadsnämnden medgiva undantag enligt

anvisningar som meddelas av byggnadsstyrelsen.

Kokvrå, varmed skall förstås utrymme för matlagning med en golvyta av

högst 4 kvadratmeter, får icke hava mindre golvyta än 2 kvadratmeter eller

mindre bredd än 1,40 meter och bör vara försedd med fönster som kan öppnas

mot det fria.

Beträffande minsta tillåtna golvytan hos bad-, dusch- och klosettrum skola

iakttagas anvisningar som byggnadsstyrelsen utfärdar.

3 mom.

Våningshöjden i bonings- och arbetsrum skall, räknat från golv

till golv, vara minst 2,90 meter.

Utan hinder av vad nu sagts må våningshöjden vara minst 2,70 meter i bygg­

nad, som ej inrymmer flera än två för familj avsedda lägenheter, och minst

2,60 meter å vinden till enfamiljshus.

Möter svårighet att för något enstaka rum i bostadslägenhet eller eljest i

särskilt fall ernå föreskriven minimihöjd, må byggnadsnämnden tillåta mindre

våningshöjd, dock ej under 2,40 meter.

Där tjockleken av bjälklag är större än 32 centimeter, skola ovan angivna

våningshöjder ökas med minst det mått, varmed tjockleken av bjälklaget

överstiger 32 centimeter.

Ej må i något fall boningsrums kubikinnehåll understiga 15 kubikmeter.

4 mom.

Beträffande allmän byggnad, vartil] ritningar prövas av Konung­

en eller av byggnadsstyrelsen, eller beträffande annan allmän byggnad, som

tillhör krona.n, må mindre avvikelse från vad som föreskrives i 2 och 3 mom.

medgivas av den myndighet som har att pröva ritningarna.

G2 §.

1 mom.

Grund skall läggas på marklager av tillräcklig bärförmåga eller,

där sådan finnes endast å större djup, säkerställas genom pålning eller på

annat sätt.

2 mom.

Grundmur eller grundpelare, som icke lägges på berg, skall ned­

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

föras till frostfritt djup. Lägges grund på berg, skola, där så erfordras, pallar utsprängas för densamma, och skall för byggnad i gatulinje berget invid gatan nedsprängas minst 30 centimeter under gatuplanet.

3 mom.

Uppföres byggnad av mer än en vånings höjd i gräns mot grann-

fastighet, skall grundmur eller grundpelare i gränsen nedföras till vanligt källardjup, ändock att källare i byggnaden ej ifrågakommer.

Vad sålunda stadgats skall ej gälla, där marken utgöres av berg och källare ej anordnas i byggnaden närmare gränsen än 3 meter. Undantag från stadgan­ det i första stycket må därjämte efter grannens hörande medgivas av bygg­ nadsnämnden, där nämnden med hänsyn till höjdförhållanden eller markens beskaffenhet eller eljest så prövar skäligt.

4 mom.

Där källare anordnas, skola grundmur och källargolv så utföras

eller behandlas samt omgivande mark så dräneras, att erforderligt skydd er- hålles mot fukt i källaren. Vad här sagts om källargolv gäller även annat golv som lägges direkt på marken.

Där källare ej anordnas, skall marken invid grundmurarna och under bygg­ naden på tillfredsställande sätt dräneras, varjämte matjord under byggnaden skall bortschaktas, bottenvåningens bjälklag väl isoleras mot kyla, fukt, duns- ter och annan olägenhet samt det fria utrymmet därunder väl ventileras.

5 mom.

Murar och väggar skola medelst betryggande fuktisolering av­

skiljas från grunden.

63 §.

1 mom.

Byggnad, som uppföres i gräns mot grannfastighet, skall, såvida

ej framförvarande område till minst 12 meters bredd är undantaget från be­ byggande, avskiljas från grannfastigheten medelst brandmur.

Där särskilda skäl det påkalla, må i byggnadsordningen meddelas bestäm­ melser om rätt att hava gemensam brandmur för byggnader, uppförda å var­ andra angränsande fastigheter, samt om rätt för byggnadsnämnden att i fall, som angivas i byggnadsordningen, medgiva befrielse från uppförande av brandmur. I byggnadsordningen må även stadgas att, där gemensam brand­ mur framdeles anordnas eller sådan brandmur anordnats på grund av åläg­ gande i byggnadsordning, gemenskapen ej må av en delägare mot den andres bestridande hävas.

Då särskilda skäl föreligga och grannar därom överenskomma, må bygg­ nadsnämnden kunna medgiva, att fönster eller dörr anbringas i brandmur, med villkor att betryggande anordningar vidtagas för öppningarnas brandsäkra avstängande i händelse av eldsvåda. Byggnadsnämnden må, då grannar enas därom, medgiva anstånd med sådana skyddsanordningars vidtagande, såvitt eldfaran icke därigenom avsevärt ökas.

2 mom.

Byggnad av trä med större planyta än 300 kvadratmeter skall,

där ej byggnadsnämnden efter brandchefens hörande på grund av särskilda skäl medgiver undantag, genom brandmur avdelas så, att ingen del överstiger nämnda mått.

3 mom.

Brandmur skall uppföras antingen av massivt bränt tegel med en

volymvikt av minst 1,1 kilogram per kubikdecimeter, varvid muren skall hava en tjocklek av minst 23 centimeter, eller ock i annan, av byggnadsstyrelsen godkänd konstruktion; dock gäller för brandmur, som utgör yttervägg till bonings- eller arbetsrum och ej är motbyggd, i tillämpliga delar vad i 59 § 2 mom. stadgas.

4 mom.

Införes imrör eller annan luftkanal i brandmur, skola kanalens

ytter- och innerväggar sammanlagda hålla minst den för muren föreskrivna godstjockleken. Införes slits i brandmur, skall vad nu sagts äga motsvarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

23

tillämpning. Vid luftkanal, vars bredd i murens längdriktning ej överstiger

15 centimeter, och vid vertikal slits av samma bredd må dock godstjockleken

vara mindre men får ej understiga 11 centimeter mot murens yttersida.

Angående rökrör i brandmur samt angående luftkanal i brandmur, som ej

är motbyggd, skall vad i 67 § 2, 6 och 7 mom. stadgas äga motsvarande till-

lämpning.

Anbringas balk- eller bjälkändar i brandmur, skall murens tjocklek på

yttersidan vara minst 11 centimeter.

Utföres brandmur i särskild, av byggnadsstyrelsen godkänd konstruktion,

må medgivas de undantag från bestämmelserna i detta moment som påkallas

av omständigheterna.

5 inom.

Brandmur skall uppföras från grunden till byggnadens tak. År

taket av samma höjd som grannhusets, skall brandmur vid eller inom bygg­

nad för industriellt ändamål uppdragas 50 centimeter och annan brandmur

30 centimeter över taket; dock må byggnadsnämnden, där faran för elds upp­

komst prövas ringa, efter brandchefens hörande medgiva att, i stället för

brandmurens uppdragande över taket, dettas undersida förses med brandhärdig

beklädnad till en bredd av minst 60 centimeter närmast brandmuren. Tak­

panel eller annat trävirke än yttre väggbeklädnad får icke framdragas över

brandmur.

6 mom.

Brandmur, som helt eller delvis icke är motbyggd, skall behandlas

såsom fasad. Uppför granne byggnad mot sådan brandmur, är murens ägare

skyldig att å delar som motbyggas borttaga utspringande isolering, listverk

och dylikt.

64 §.

1 mom.

Uppföres byggnad i tre eller flera våningar, skola vertikala bär­

verk, bjälklag över källare samt översta på brandsäkert bärverk vilande bjälk­

lag eller innertakkonstruktion utföras brandsäkert. Uppföres byggnad i flera

än fyra våningar, skola jämväl övriga bjälklag utföras brandsäkert.

Undergår byggnad, som avses i första stycket, till nybyggnad hänförlig

ändring, skall brandbotten, där sådan saknas, anordnas å översta på brand­

säkert bärverk vilande bjälklag.

Vid tillämpning av första och andra styckena skall vind räknas som våning,

om den är inredd till mer än hälften.

2 inom.

Vid uppförande av större stationsbyggnad till järnväg eller av

därmed jämförlig större byggnad, avsedd att nyttjas för den allmänna sam­

färdseln, eller byggnad för industriellt ändamål, i vilken i regel minst femtio

personer samtidigt äro sysselsatta, skola, om byggnaden uppföres i högst två

våningar, samtliga bjälklag och tillhörande vertikala bärverk utföras brand­

säkert.

Uppföres byggnad, som avses i första stycket, i tre eller flera våningar,

skola vertikala bärverk samt på brandsäkert bärverk vilande bjälklag eller

innertakkonstruktion utföras brandsäkert. Vad nu sagts skall ock gälla med

avseende å byggnad, som inrymmer undervisningsanstalt och är avsedd att

hysa minst hundra personer, ävensom byggnad, som inrymmer vårdanstalt,

hotell eller pensionat och är avsedd att hysa minst femtio personer.

.Undergår byggnad, som avses i första och andra styckena, till nybyggnad

hänförlig ändring, skall vad i 1 mom. andra stycket sägs äga motsvarande

tillämpning.

3 inom.

Angående anordnande av skyddsrum och källarmursgenombrott i

byggnad är särskilt stadgat.

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

65 §.

1 mom.

Efter brandchefens hörande må byggnadsnämnden föreskriva, i

vad mån källare eller vind eller byggnad i sin helhet skall avdelas med brand-

säkra, brandhärdiga eller flamskyddande väggar och huru takets undersida

invid sådan vägg å vind skall skyddas mot brand, öppning i dylik avskiljande

vägg skall förses med dörr av åtminstone brandhärdig konstruktion.

2 mom.

Å hanbjälkarna eller inom utrymme ovan inredd vind må i bygg­

nad med två eller flera våningar, vindsvåningen inräknad, boningsrum ej an­

ordnas. Är sådant utrymme avsett att användas till upplag för brännbara före­

mål, skall det vara avskilt från undervarande vindsvåning medelst ett med

brandbotten försett eller i brandsäker konstruktion utfört bjälklag, vilande

på brandsäker stomme.

I oinredd vind må icke uppsättas andra skiljeväggar än sådana, som er­

fordras för tillgodoseende av i huset boende personers behov av lokaler för

tvätt, piskning eller dylikt eller som byggnadsnämnden finner nödigt före­

skriva till skydd mot elds spridning. I övrigt må utrymmet endast uppdelas

medelst skärmar av metalltrådsnät eller på annat sätt, som kan godkännas

av byggnadsnämnden.

3 mom.

I byggnad med högst två vånjngar, inredd vindsvåning inräknad,

skola, om byggnaden inrymmer flera än fyra lägenheter för bostads- eller

affärsändamål, inre takytor och lägenhetsskiljande väggar ovan källarbjälk-

laget åtminstone flamskyddande beklädas; dock skall vad nu sagts ej gälla

därest byggnaden genom brandmur uppdelas i enheter om högst fyra lägen­

heter. I byggnad för bostads- eller affärsändamål med tre eller flera våningar

skola ovan källarbjälklaget inre tak- och väggytor, vilka icke hänföra sig till

skåp- eller garderobsinredningar, förses med åtminstone brandhärdig beklädnad.

Inom kontor, butiker och dylika lägenheter må dock, efter byggnadsnämn­

dens medgivande, skiljeväggar av trä, glas eller annat material uppsättas utan

att på eljest föreskrivet sätt skyddas mot eld.

I källarrum med eldstad skola väggar och tak förses med åtminstone flam­

skyddande beklädnad, där ej byggnadsnämnden annat föreskriver beträffande

viss byggnad.

Där i fabriker, verkstäder eller dylika anläggningar, som kunna medföra

eldfara, väggar och tak av trä förekomma, skola dessa åtminstone flamskyd­

dande beklädas, såvida ej byggnadsnämnden efter brandchefens hörande fin­

ner skäligt medgiva undantag eller föreskriva annan åtgärd.

66

§.

Byggnad skall, därest icke själva taklaget utgöres av brandsäker betong­

konstruktion, täckas med taktegel, skiffer, plåt eller annat av byggnadssty­

relsen godkänt material, som erbjuder betryggande skydd mot antändning ge­

nom gnistor eller flygbränder samt äger tillräcklig hållfasthet. Vid bestäm­

mande av taktäckningsmaterialet bör avseende fästas jämväl vid vad som kan

vara lämpligt från _ utseendesynpunkt, särskilt med hänsyn till det material

som använts å närliggande byggnader.

Tak och altaner skola hava tillräcklig lutning för vattnets avledande mot

erforderliga takrännor och stuprör, vilka senare, om de icke förbindas med

avloppsnät, skola neddragas till ett avstånd av högst 30 centimeter från mar­

ken, byggnadsnämnden likväl obetaget att föreskriva annat mått. Tak får ej

anordnas så, att vatten därifrån faller å grannes tomt.

Yttertak, altan, terrass eller dylikt skall till skydd för underliggande bygg­

nadsdelar förses med en efter lutningsförhållandena avpassad vattenisolerande

täckning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

25

67 §.

1 mom.

Skorsten skall utföras av bränt tegel med en volymvikt av minst

1,4 kilogram per kubikdecimeter samt skall från grunden vila på brandsäker

konstruktion. Skorsten skall uppdragas genom yttertaket i eller så nära intill

taknocken som möjligt och i allmänhet till en meter över denna eller till den

högre höjd, som byggnadsnämnden med hänsyn till särskilda omständigheter

kan finna skäl föreskriva, samt skall i skärningen med yttertaket kring-

klädas med plåt eller förses med annan lämplig tätning. Skorsten skall väl fog­

strykas, kalkrappas eller plåtbeklädas.

Skorsten må ock utföras på annat sätt än nu sagts, därest konstruktionen

blivit godkänd av byggnadsstyrelsen.

2 mom.

Rökrör bär skyddas mot avkylning, om så erfordras för und­

vikande av inre kondensering och inrökning.

Rökrör bör icke anbringas intill garderober, skafferier eller andra utrym­

men som kunna besväras av värme. Kan detta ej undvikas, skall rökröret på

lämpligt sätt isoleras mot sådant utrymme.

3 mom.

Varje eldstad skall hava eget rökrör. Vid inrättande av ny eldstad

i äldre hus må utan hinder av vad nu sagts byggnadsnämnd, om svårighet

möter att för sådan eldstad anordna eget rökrör eller om eljest särskilda skäl

äro därtill, medgiva, att gemensamt rökrör användes för högst två kakelugnar

eller kaminer, därvid emellertid nödiga försiktighetsmått mot eldfara samt

spridning av rök till annan lägenhet skola iakttagas.

4 inom.

Rökrör får icke utföras i större lutning mot lodlinjen än 45°; dock

må byggnadsnämnden, där mekanisk ventilationsanordning finnes eller eljest

särskilda skäl föreligga, medgiva undantag.

Avgasningsrör från gasspis skall, där sådant med hänsyn till spisens storr

lek erfordras, indragas i imröret.

5 mom.

Där eldstad icke kan direkt anslutas till rökrör i skorsten, må för­

bindelserör av betryggande beskaffenhet användas. Sådant rör må göras av

plåt, varvid dock skall tillses att röret anbringas på betryggande sätt och

icke närmare oskyddat trävirke än 45 centimeter och ej heller närmare trä­

virke, som är försett med brandhärdig beklädnad, än 23 centimeter.

6 mom.

Imrör och andra luftkanaler skola utföras av varaktigt, icke

brännbart material med tillräcklig hållfasthet samt på ett mot eldfara betryg­

gande sätt.

Imrör bör icke utföras i större lutning mot lodlinjen än 45°.

7

mom.

Beträffande utförande av skorsten, rökrör, imrör och andra luft­

kanaler skola, utöver vad i 1—6 mom. stadgas, iakttagas anvisningar som

byggnadsstyrelsen utfärdar.

68

§.

1 mom.

Byggnadsdelar av trä eller annat brännbart material få ej före­

komma på mindre avstånd från rökrörs eller eldstads insida än 23 centimeter.

Beträffande rökrör från värmepanna, som har en eldyta av 5 kvadratmeter

eller däröver, samt eldstad i sådan värmepanna skall avståndet vara minst 35

centimeter. Mellanrum mellan trävirke samt rökrör eller eldstad skall, där ej

fråga är om kakelugn, fristående kamin eller dylikt, fyllas med sten eller

annat icke brännbart material.

Vad i första stycket sägs skall icke äga tillämpning å sådana till golv och

tak hörande byggnadsdelar som golvbeläggning och takpanel, ej heller å list­

verk av trä; dock må sådana byggnadsdelar icke anbringas närmare rökrörs

eller eldstads insida än 11 centimeter.

Träpropp får icke anbringas i rökrörs vägg närmare rörets insida än 23 centi­

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

meter. I vägg till rökrör från värmepanna må bilning ej verkställas närmare

rörets insida än 23 centimeter, ej heller får i sådan vägg upplag anbringas

för balkar eller bjälkar.

2 mom.

Eldstads botten i kakelugn, murad spis eller kamin må icke läggas

närmare byggnadsdelar av trä eller annat brännbart material än 23 centime­

ter. Beträffande köksspis må motsvarande avstånd icke vara mindre än 35

centimeter.

3 mom.

Kakelugnar och murade spisar skola uppföras på mur, i mur fas­

tade bärjärn eller brandsäkert bjälklag. Framför eldstad skall läggas plan

av sten, betong eller dylikt till en bredd av minst 45 centimeter för spis och

minst 30 centimeter för kakelugn och kamin. Sådan plan skall utsträckas åt

sidorna för kakelugn till sockelns bredd samt för spis till 15 centimeter och för

kamin till 10 centimeter på vardera sidan utöver spisens eller kaminens bredd.

4

mom.

Från vad i 1 mom. första och andra styckena samt 2 mom. stadgas

beträffande rökrör och eldstäder må avvikelse medgivas, i den mån särskilda

anordningar, som erbjuda motsvarande skydd mot eldfara, vidtagas.

Bestämmelserna i 2 och 3 mom. gälla ej spisar, kaminer eller andra appa­

rater, inrättade för eldning med gas, fotogen eller dylikt eller för elektrisk

drift. Särskilda till byggnad hörande anordningar för uppställande av sådana

apparater skola utföras så, att apparaterna isoleras på ett mot eldfara betryg­

gande sätt.

69 §.

1 mom.

Byggnad skall hava utgångar, förstugor och trappor till erforder­

ligt antal och lämplig storlek samt så belägna och anordnade, att de vid eld­

fara bereda största möjliga trygghet för i byggnaden varande personer.

Trappa skall hava lämplig stigning.

2 mom.

I byggnad med tre eller flera våningar, därvid vind räknas som

våning om den är inredd till mer än hälften, skola trappor jämte tillhörande

planer och omslutnings väggar göras brandsäkra. Trappa i sådan byggnad

skall hava förbindelse med vind samt vara försedd med åtminstone brandhär­

diga dörrar mot vind och källare, där ej byggnadsnämnden medgiver undantag.

3 mom.

Vad i 2 mom. stadgats skall icke äga tillämpning med avseende å

trappa för inre kommunikation mellan våningar, om erforderliga åtgärder vid­

tagas till undvikande av ökad eldfara.

4

mom.

Trappa, förstuga och trapplan skola hava minst den bredd som

angives i anvisningar av byggnadsstyrelsen.

5 inom.

Trappa skall vara försedd med ledstång. Undantag härifrån må

dock av byggnadsnämnd medgivas, om särskilda skäl äro därtill.

6 mom.

Dörrar i utrymningsväg från lokal för industriell verksamhet eller

från lokal, avsedd att samtidigt inrymma ett större antal personer, skola göras

utåtgående.

70 §.

I fråga om uppförande och inredande av byggnader, som innehålla fabriks-

eller verkstadslokaler, eldfarliga upplag, hissar eller andra särskilda' inrätt­

ningar eller lokaler, avsedda att samtidigt inrymma ett större antal människor,

skola, utöver bestämmelser som meddelats i denna stadga eller eljest, iakttagas

anvisningar som byggnadsstyrelsen med hänsyn till sådan byggnads beskaf­

fenhet och ändamål utfärdar till skydd mot eldfara.

71 §.

1 mom.

Byggnad skall, i den mån det erfordras, vara försedd med tak­

luckor eller andra öppningar för uppstigning på taket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

27

Uppstigningsöppning skall hava ett dagermått av minst 50 X G0 centimeter.

Uppstigningsöppning i yttertak skall vara försedd med lucka av plåt. Fönster

i sådan lucka skall utgöras av trådglas.

Mellan vindsgolv och uppstigningsöppning i tak skall finnas fast stege lik­

som även mellan översta våningsplanet och vindsplanet, därest trappförbindelse

saknas.

överstiger skorstens höjd över takytan på den sida, från vilken tillträde

till skorstenen lättast kan erhållas, 1,2 meter, skall järnstege finnas på skor­

stenen.

2 mom.

Byggnad, vars höjd överstiger 8 meter, skall, där ej Konungen för

viss stad annorlunda förordnar, tillika förses med hållfasta och varaktiga an­

ordningar till skydd mot olycksfall vid arbete å taket, därvid skall gälla

följande.

1. Tak, som lutar 1:4 eller mera, skall förses med nockräcke av stadigt

järnrör i lämpliga fästanordningar. Räcket skall vara beläget omkring 15 cen­

timeter från takytan samt vid ena sidan av och i jämnhöjd med taknocken.

År genom taknocken skorsten eller liknande anordning uppdragen, skall vid

dennas nedre sida anordnas nockräcke eller runt densamma anbringas skorstens-

band med handgrepp.

2. Å tak, 6om lutar 1:4 eller mera, skall därjämte vid takfoten eller tak-

brott antingen anordnas ståndränna eller annan rännanordning som lämnar

stadigt fotfäste eller ock utföras snöräcke, dock att snöräcke icke bör anordnas

vid vinkelrännas utlopp eller eljest, om därigenom större snöanhopning kan

uppstå.

3. År å tak, som har en lutning av 1:4 eller mera, taknocken belägen mer

än en meter från uppstigningsöppning, skall järnstege anbringas mellan denna

och taknocken eller, om uppstigningsöppningen endast är avsedd för förbin­

delse med skorsten, mellan öppningen och skorstenen. År å sådant tak avståndet

i sidled mellan skorsten, som skall rensas av skorstensfejare, och närmaste

uppstigningsöppning större än en meter, skall mellan denna och skorstenen

takbrygga utföras med en bredd av minst 25 centimeter.

4. Takfönster med större dageröppning än 60 X 80 centimeter samt lan-

terniner skola, om de uppskjuta mindre än 35 centimeter över takytan, upp­

till och vid sidorna omgärdas med skyddsräcke av minst 75 centimeters höjd.

överstiger takfönstrets eller lanterninens bredd 4 meter, skall räcket fram­

dragas även vid nedre sidan.

Ljusbrunn skall omgivas med räcke eller annan skyddsanordning med en

höjd av minst 75 centimeter.

3 mom.

Avvikelse från bestämmelserna i 1 och 2 mom. må medgivas av

byggnadsnämnden, då särskilda skäl äro därtill.

72 §.

Byggnad, stängsel och annan anordning å tomt skall underhållas så, att

hälsofara, osnygghet eller vanprydnad icke uppkommer samt att brandsäker­

heten och hållfastheten icke äventyras. Kan byggnad, stängsel eller annan

anordning, som genom brand eller annorledes skadats eller eljest är av brist­

fällig beskaffenhet, ej iståndsättas för rimlig kostnad, må byggnadsnämnden

föreskriva, att den skall helt eller delvis avlägsnas.

73 §.

1 mom.

Finnes med hänsyn till ortsförhållandena eller andra särskilda om­

ständigheter avvikelse från de enligt 59—63 och 65—69 §§ gällande bestäm­

melserna påkallad, må därom förordnas i byggnadsordning. För särskilt fall

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

må sådan avvikelse beslutas av länsstyrelsen eller, där fråga är om mindre

avvikelse som ej innebär skärpning, av byggnadsnämnden, om nämnden till sitt

biträde har stadsarkitekt och denne tillstyrkt åtgärden.

2 mom.

Skulle tillämpning av de i 64 § 1 och 2 mom. meddelade bestäm­

melserna medföra oskälig kostnad eller föreligga eljest särskilda skäl för un­

dantag från sagda bestämmelser, må sådant undantag medgivas av länssty­

relsen.

74 §.

Anvisningar, som av byggnadsstyrelsen utfärdas i de i 59, 61, 67, 69 och

70 §§ angivna hänseendena, skola, för att bliva gällande, godkännas av Ko­

nungen.

Om rivning.

75 §.

Innan byggnad rives, skall tillses, att den är fri från ohyra.

Om byggnadslov.

76 §.

1 mom.

Nybyggnad må ej företagas utan byggnadsnämndens lov. Angåen­

de vad som hänföres till nybyggnad stadgas i 169 §.

Byggnadslov erfordras jämväl för vidtagande av följande åtgärder, näm­

ligen

varje till-, på- eller ombyggnad;

varje ändring som berör byggnads konstruktion eller lokalers storlek och

anordning, såsom upptagande eller igensättande av fönster- eller dörröppning

och sammanslagning eller uppdelning av lägenheter;

varje ändring som berör eldstad eller rök- eller imrör;

återställande av brandskadad byggnad;

användning av byggnad eller del därav till väsentligt annat ändamål än det,

vartill den förut varit använd eller som finnes angivet å fastställd ritning;

fastighets inhägnande;

rivning av byggnad;

schaktning, sprängning, fyllning, trädfällning eller därmed jämförlig åtgärd

Inom byggnadskvarter; samt

inrättande av virkes- eller annat varuupplag, materialgård eller ljusanord-

ning.

2 mom.

I byggnadsordningen må bestämmas, huruvida och i vad mån bygg­

nadslov erfordras för anläggning eller ändring inom tomt eller byggnad av led­

ning för vatten, avlopp, gas, elektricitet och liknande ändamål, varvid lämp­

ligt ordnad samverkan med andra kommunala myndigheter, vilka handlägga

sådana ärenden, bör föreskrivas, så ock för underhållsarbeten eller andra re-

parationsåtgärder å byggnad eller för åtgärd, som påverkar byggnads utseen­

de eller stadsbilden, såsom utbyte av takbeläggningsmaterial, omfärgning, skylt­

ning och plantering.

77 §.

1 mom.

Ansökan om lov till nybyggnad skall göras skriftligen och åtföl­

jas av

a) bevis, att sökanden förfogar över den mark, därå byggnad eller annat

arbete skall utföras, eller eljest är berättigad till arbetets utförande;

29

b) karta, motsvarande de fordringar som gälla i avseende å tomtkarta, dock att byggnadsnämnden må godtaga karta av enklare beskaffenhet, därest bygg­ nadssättet är öppet och fråga ej är om uppförande av helt ny byggnad eller om tillbyggnad till befintlig byggnad, skolande kartan i vart fall upptaga an­ gränsande gators bredd och höjdlägen, avstånd till motliggande byggnadslinje samt för tomten gällande bestämmelser;

c) kopia av kartan, utvisande jämväl den tillämnade byggnadens läge;

d) ritningar i för arkivering ändamålsenligt format, fackmässigt upprättade med avseende å såväl utförande som innehåll i skala 1:100, där ej byggnads­ nämnden på grund av särskilda skäl föreskriver annan skala, samt i övrigt utförda i överensstämmelse med föreskrifter som skola meddelas i byggnads­ ordningen;

e) erforderlig beskrivning till ritningarna;

f) uppgift, huruvida skyldighet att gälda bidrag till kostnad för gata ålig­ ger tomtägaren;

g) bevis, att tomtägaren fullgjort honom åliggande skyldighet att anordna utfartsväg och avlopp från tomten eller utgiva bidrag till kostnad för gata eller ock därför ställt nöjaktig säkerhet.

Erfordras för ärendets prövning uppgift om befintligt eller för utfö­ rande avsett avlopp, dess beskaffenhet, höjdläge och avstånd från tomtgränsen, åligger det byggnadsnämnden att införskaffa sådan uppgift, där den ej till­ handahållits av sökanden.

2 mom.

Vad i 1 mom. är stadgat angående ansökan om lov till nybyggnad

skall i tillämpliga delar gälla i fråga om annat byggnadslov.

78 §.

Då byggnadsnämnden prövar ansökan om lov till nybyggnad, skall nämn­ den förvissa sig om att företaget överensstämmer med fastställd generalplan, stadsplan, tomtindelning, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser ävensom med övriga bestämmelser som gälla för detsamma.

Vid prövningen skall bland annat tillses, 1) att byggnaden är lämplig för den plats, å vilken den skall uppföras;

2)

att byggnaden ej skjuter över gällande tomtgräns; 3) att byggnaden ej förlägges så, att den onödigtvis förorsakar men för grann- fastigheter eller försvårar deras bebyggande på lämpligt sätt;

4) att byggnaden kommer att erbjuda skälig trygghet mot eldfara; 5) att byggnaden får sunt läge och mot sundhetens fordringar svarande in­ redning;

6) att byggnaden blir konstruktivt tillfredsställande samt erforderligt iso­ lerad mot fukt och kyla;

7) att byggnadens yttre fyller skäliga anspråk på smak och prydlighet såväl i och för sig som med hänsyn till omgivningen; samt

8) att byggnaden erhåller god planlösning. Vad sålunda stadgats om nybyggnad skall i tillämpliga delar gälla även annan åtgärd, vartill byggnadslov erfordras.

Vid förändring av byggnad skall tillses, att dess hållfasthet ej äventyras och att, där så erfordras, lämpliga åtgärder vidtagas för ernående av förbättringar i hygieniskt avseende och av ökad trygghet mot eldfara.

79 §.

Inom område, som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan, må lov ej medgivas till nybyggnad, som skulle innefatta tätbebyggelse, i vidare mån än för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jäm­

Kungi. Maj:ts proposition nr 211.

30

Kungl. Maj-.ts proposition nr 211.

förligt behov. Utan hinder härav må länsstyrelsen, om särskilt förbud mot

tätbebyggelse ej gäller, medgiva tillstånd till nybyggnad, därest ett ändamåls­

enligt bebyggande av marken icke därigenom försvåras. Gäller särskilt förbud

mot tätbebyggelse, tillämpas vad därom stadgas i byggnadslagen.

80 §.

1 mom.

Där så av förhållandena påkallas, må lov till nybyggnad göras

beroende av att erforderlig torrläggning av marken vidtages, innan byggnad

uppföres eller tages i bruk för avsett ändamål.

2 mom.

Om skäl äro därtill, äger byggnadsnämnden påfordra, att på gård

eller inom byggnad skall finnas utrymme för parkering av fordon, i den mån

så erfordras för dem som där bo eller vistas.

81 §.

Byggnadsnämnden skall vid meddelande av byggnadslov lämna de närmare

föreskrifter som vid arbetets utförande böra lända till efterrättelse.

Där så erfordras, må byggnadsnämnden föreskriva, att hållfasthetsberäk-

ning med tillhörande ritningar ävensom andra specialritningar skola ingivas

till byggnadsnämnden för granskning. Närmare föreskrifter härom meddelas

i byggnadsordningen.

82 §.

. Byggnadsnämnden skall. vaka över att byggnad av historiskt, kulturhisto­

riskt eller estetiskt värde icke förvanskas och att byggnader, som uppföras i

grannskapet av sådan byggnad, på lämpligt sätt ansluta sig till eller under­

ordna sig densamma.

Finner byggnadsnämnden vid prövning av fråga om byggnadslov anledning

till farhaga i det i första stycket avsedda hänseendet, har byggnadsnämnden

att, innan ärendet avgöres, inhämta byggnadsstyrelsens yttrande.

År fråga om nybyggnad eller annan åtgärd, som berör fast fornlämning,

skall nämnden tillse, att gällande föreskrifter till skyddande av dylika minnes­

märken iakttagas. Innan ärendet avgöres, skall nämnden inhämta riksantikva­

riens yttrande.

83 §.

De sundhetsföreskrifter i fråga om byggnads uppförande eller inredande,

vilka äro meddelade i eller med stöd av hälsovårdsstadgan, skola iakttagas av

byggnadsnämnden vid prövning av fråga om byggnadslov, liksom ock de före­

skrifter angående brandskydd och andra säkerhetsanordningar av byggnadstek-

nisk art som äro meddelade i särskilda författningar.

Avser ansökan om byggnadslov industriell anläggning, skall yrkesinspek-

tören eller bergmästaren underrättas därom.

84 §•

Har i allmän författning meddelats föreskrift, varigenom byggnads upp­

förande eller användande för visst ändamal är gjort beroende på prövning av

annan myndighet än byggnadsnämnden, skall, utöver vad ovan är stadgat an­

gående byggnadslov, sådan föreskrift lända till efterrättelse. Där så lämpligen

kan ske, bör sagda prövning avbidas, innan frågan om byggnadslov avgöres.

85 §.

Byggnadslov vare förfallet, såvida icke inom; två år det medgivna arbetet

påbörjats eller, efter inträffat avbrott, återupptagits. I intet fall äge bygg­

nadslov giltighet för längre tid än fem år.

Kungi. Maj:ts proposition nr 211.

31

Om arbete avstannat och ej inom tre månader återupptagits, skall anmälan

göras hos byggnadsnämnden, innan arbetet må fortsättas.

86

§.

Byggnadslov erfordras icke för arbete, berörande allmän byggnad, vartill

ritningar prövas av Konungen eller byggnadsstyrelsen, eller annan allmän

byggnad, såframt den tillhör kronan.

I byggnadsärende, som skall underställas Konungens eller byggnadsstyrel­

sens prövning, skall byggnadsnämnden beredas tillfälle att yttra sig före un­

derställningen. Innan arbetet påbörjas, skall anmälan om detsamma ingivas

till byggnadsnämnden. Anmälan skall vara åtföljd av karta med kopia, som

i 77 § sägs, ävensom för arkivering lämpliga byggnadsritningar med till­

hörande beskrivning.

Skall för kronans räkning verkställas nybyggnad, vartill ritningar icke prö­

vas av Konungen eller byggnadsstyrelsen, skall anmälan om byggnadsföreta­

get, åtföljd av handlingar som nyss sagts, ingivas till byggnadsnämnden. Fin­

ner nämnden byggnaden ej motsvara skäliga anspråk på sundhet, säkerhet mot

eldfara, hållfasthet, prydlighet eller hänsyn till stadsbilden och ortsförhållan-

dena, eller är anledning till erinran i fråga om byggnadens ändamål, läge

eller inverkan å grannes rätt, må nämnden inom en månad efter handlingarnas

mottagande hos vederbörande förvaltning begära, att frågan underställes Ko­

nungens prövning, och må i ty fall byggnaden ej uppföras, innan Konungen

givit lov därtill.

Om tillsyn över byggandet.

87 §.

Byggnadsnämnden skall med uppmärksamhet följa byggnadsföretag och an­

nat arbete samt därvid bland annat tillse,

att fastställda ritningar och i övrigt meddelade föreskrifter noggrant följas;

att byggnad uppföres av ändamålsenligt material och på betryggande sätt;

att betryggande åtgärder vidtagas till förhindrande av att fukt intränger

eller uppstår i byggnad; samt

att vad eljest kan förorsaka fara för byggnads bestånd eller medföra olägen­

het för däri boende undvikes.

88

§.

Innan byggnad uppföres, skall därom göras anmälan hos byggnadsnämnden,

som på sökandens bekostnad låter utstaka byggnaden till dess rätta läge på

marken samt utmärka dess höjdläge. Är byggnad till sitt läge direkt beroende

av gräns mot grannes tomt, skall grannen kallas till utstakningsförrättningen.

Aid utstakningen skall noga tillses, att byggnaden ej skjuter över gällande

tomtgräns.

Sedan byggnadsarbetet fortskridit så långt att bjälklag skall utläggas över

markens nivå, skall anmälan därom ske hos byggnadsnämnden, som ofördröj-

ligen genom särskild besiktning skall tillse att byggnaden blivit förlagd i rätt

läge.

89 §.

1 mom.

För tillsyn å byggnadsföretag och annat arbete skola erforderliga

besiktningar verkställas genom byggnadsnämndens försorg. Vid uppförande av

byggnad böra besiktningarna i främsta rummet avse att utröna beskaffenheten

av grundbotten, stommen samt byggnaden i färdigt skick.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Innan byggnad till någon del tages i bruk, skall anmälan ske till bygg­

nadsnämnden. Sedan byggnaden helt färdigställts, skall nämnden föranstalta

om slutbesiktning. Härvid skall företes bevis av skorstensfejaren, att eldstäder

samt sådana rök- och ventilationsrör, som skola sotas, blivit av honom under­

sökta och godkända. Där så påfordras av byggnadsnämnden, skall undersök­

ningen omfatta jämväl provtryckning av skorsten.

Då arbete avser bonings- eller arbetsrum, bör vid besiktning lämpligt sam­

arbete med hälsovårdsnämnden åvägabringas.

2 mom.

Vid arbete, som utföres av staten eller under statlig ledning, är

byggnadsnämnden icke skyldig att företaga besiktningar i vidare mån än

nämnden själv finner nödigt.

Finner nämnden, att vid arbete, som avses i 86 §, fastställda ritningar ej

följas eller eljest gällande föreskrifter åsidosättas, äger nämnden därom göra

anmälan hos den myndighet som är ansvarig för arbetets utförande eller, där

nämnden så finner nödigt, hos Konungen.

3 mom.

Närmare föreskrifter om besiktning av byggnadsföretag och annat

arbete skola meddelas i byggnadsordningen.

90 §.

Har tillåtet arbete påbörjats men ej fullbordats inom fem år efter det bygg­

nadslov meddelats, äger byggnadsnämnden, där nämnden med hänsyn till

byggnadens hållfasthet, brandsäkerhet eller utseende finner sådant nödigt, till­

hålla ägaren att inom viss tid färdigställa arbetet helt eller delvis eller ock

vidtaga annan lämplig åtgärd.

Inställes påbörjad nedrivning av byggnad utan giltigt skäl, äger byggnads­

nämnden, där så påkallas av omständigheterna, föreskriva viss tid, inom

Diken rivningen jämte platsens planering skall fullbordas.

91 §.

För varje byggnadsarbete, däri inbegripet rivning av byggnad samt schakt-

ning eller sprängning för byggnadsföretag, skall finnas person som fortlö­

pande utövar ledning och tillsyn av arbetet samt ansvarar för detsammas

utförande. Arbetsledare är ansvarig för att anmälan, som i 88 § och 89 § 1 mom.

sägs, vederbörligen sker. Han skall vara närvarande vid besiktning, som bygg­

nadsnämnden verkställer.

92 §.

Befattning som arbetsledare ma ej utövas av annan än den, som genom intyg

från byggnadsyrkesskola eller på annat i byggnadsordningen stadgat sätt

styrkt sig äga erforderlig teoretisk kunskap och därjämte besitter nödig prak­

tisk erfarenhet, där ej byggnadsnämnden för visst särskilt fall prövar skäl

föreligga att medgiva undantag.

För sådant arbete, vars ledning kräver speciell utbildning eller erfarenhet,

må ytterligare kompetensvillkor för arbetets ledning stadgas i byggnadsord­

ningen.

För trähus så ock för stenhus av en vånings höjd ävensom eljest för mindre

betydande arbete må eftergift i fråga om de eljest föreskrivna kompetens vill­

koren medgivas i byggnadsordningen.

93 §.

Byggherre skall utse särskild arbetsledare, där han ej själv vill utöva led­

ningen av arbetet eller är behörig därtill.

Före arbetets påbörjande skall byggherren till byggnadsnämnden avlämna

skriftlig förklaring av arbetsledaren, att han under ansvarsförpliktelse åtager

sig uppdraget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

33

Där byggherren vid arbetets utförande motsätter sig iakttagande av bestäm­ melserna i byggnadslagen, denna stadga eller byggnadsordningen eller vad i övrigt kan vara föreskrivet angående arbetets utförande, har arbetsledaren att hos byggnadsnämnden skriftligen anmäla förhållandet; och stånde därefter byggherren själv det ansvar, hans berörda förfarande kan medföra.

94 §.

Byggnadsnämnden äger att, då synnerliga skäl äro därtill, för visst fall eller viss tid fråntaga arbetsledare rätt att i staden utöva ledning av arbete, varom i 91 § sägs.

95 §.

Vid byggnadsarbete böra noga iakttagas de försiktighetsmått som äro er­ forderliga till förekommande av skada å person eller egendom.

Särskilt bör tillses, att grundläggning och för densamma erforderlig grävning och sprängning verkställas med största försiktighet, så att grannes byggnad eller iordningställd gata ej lider skada;

att byggnadsställningar erhålla nödig hållfasthet; samt att maskinella anordningar, tillfälliga uppvärmningsanordningar och dylikt anordnas så, att eldfara och andra olägenheter såvitt möjligt undvikas.

Särskilda bestämmelser om byggande inom stadsplan.

96 §.

I fråga om byggande inom område, som ingår i stadsplan, skall, i den mån ej annat föreskrives genom stadsplanen, gälla ytterligare följande.

1. Byggnad, som ej sammanbygges eller kan förväntas komma att sam­ manbyggas med byggnad å grannfastighet, må icke läggas på mindre avstånd från fastighetens gräns än som motsvarar hälften av den för byggnaden tillåtna största höjden, ej heller i något fall närmare gränsen än 4,5 meter. Uppföres byggnad av trä med två våningar jämte vindsvåning, må avståndet till gräns mot grannfastighet ej understiga 6 meter.

2. Avståndet mellan skilda byggnader å samma tomt må icke vara mindre än som motsvarar den för byggnad vid gata eller förgård tillåtna största höjden. Mellan byggnader i högst en våning, avsedda för industri eller hantverk, må byggnadsnämnden likväl medgiva mindre avstånd, där så finnes kunna ske utan fara för sundhet och brandsäkerhet samt utan att ett lämpligt be­ byggande av kvarteret i dess helhet försvåras, dock ej under 4,5 meter. Bygg­ nadsnämnden må ock under enahanda förutsättningar för uthus eller annan gårdsbyggnad, oaktat den ej är avsedd för industri eller hantverk, medgiva ett minsta avstånd av 4,5 meter såväl till annan sådan byggnad som till huvud­ byggnad.

3. Finnes för tillgodoseende av behovet av lämpliga lokaler för industri eller hantverk eller eljest av särskilda skäl påkallat, att byggnad med allenast en våning uppföres i gräns mot grannfastighet utan att sammanbyggas med bygg­ nad å denna fastighet eller på mindre avstånd från fastighetsgränsen än 4,5 meter, må byggnadsnämnden efter grannens hörande medgiva detta, där det kan ske utan olägenhet.

4. Framför fönster till bonings- eller arbetsrum, som icke är beläget mot gata, skall ovan ett plan i jämnhöjd med fönstrets underkant finnas ett område av minst 9 meters bredd, som är fritt från byggnader, skymmande terräng-

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr 211.

3

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

formationer och andra skymmande föremål, frånsett träd och buskar; dock

må undantag härifrån medgivas av byggnadsnämnden, därest rummets behov

av dager är nöjaktigt tillgodosett genom annat fönster.

5. Boningshus av trä må icke uppföras med flera än två våningar. Om sär­

skilda skäl föranleda därtill, må vinden därjämte inredas, dock icke till mera

än en tredjedel av dess yta.

6. Uthus eller annan gårdsbyggnad må icke uppföras till större höjd än 3

meter eller innehålla mer än en våning; dock må byggnadsnämnden, om så

finnes påkallat för att tillgodose behovet av lämpliga lokaler för industri eller

hantverk eller eljest av särskilda skäl, medgiva större hyggnadshöjd, där det

kan ske utan olägenhet.

Särskilda bestämmelser om byggande utom stadsplan.

97 §.

I fråga om byggande inom område, som ej ingår i stadsplan, skall, i den

mån ej annat föreskrives genom fastställd generalplan, byggnadsplan eller

utomplansbestämmelser, gälla ytterligare följande.

1. Tomtplats, som avses för bebyggande med boningshus, må icke givas

mindre areal än 1.000 kvadratmeter.

2. Av tomtplats må högst en femtedel bebyggas.

3. Byggnad må ej läggas närmare gräns mot väg än 4,5 meter och ej när­

mare vägs mittlinje än 9 meter. Byggnadsnämnden må dock vid mindre väg av

ringa trafikbetydelse kunna medgiva mindre avstånd till vägs mittlinje, dock

ej under 6 meter.

4. Byggnad skall, därest den ej sammanbygges med liknande byggnad å

angränsande tomtplats eller fastighet, uppföras på minst 6 meters avstånd från

tomtplatsens gräns.

Uthus eller annan gårdsbyggnad må i allmänhet icke förläggas närmare

gräns mot annan tomtplats eller grannfastighet än 4,5 meter, dock må bygg­

nadsnämnden medgiva mindre avstånd, där nämnden efter grannens hörande

finner detta med hänsyn till byggnadens ringa storlek eller andra omständig­

heter kunna ske utan olägenhet.

5. Avståndet mellan skilda byggnader å samma tomtplats må ej vara mindre

än 12 meter. Byggnadsnämnden äger likväl, om hinder ej möter ur brandfare-

synpunkt, medgiva mindre avstånd, dock ej under 9 meter. Därest ett ändamåls­

enligt bebyggande därigenom främjas, äger byggnadsnämnden att för mindre

gårdsbyggnad eller flygelbyggnad till endast en vånings höjd medgiva mindre

avstånd till huvudbyggnad, dock ej under 3 meter.

6. Boningshus må icke uppföras med flera än två våningar och ej till större

höjd än 7,5 meter. I boningshus må ej inredas mer än två bostadslägenheter.

Uthus eller annan gårdsbyggnad må icke uppföras till större höjd än 3 meter.

7. Vad ovan är stadgat skall ej tillämpas med avseende å ekonomibygg­

nader till jordbruksfastighet.

Angående uppförande av byggnad utmed allmän väg är för vissa fall stadgat

i lagen om allmänna vägar.

98 §.

I byggnadsordningen må i fråga om byggande utom stadsplan stadgas un­

dantag från föreskrifterna i detta kapitel, i den mån sådant betingas av orts-

förhåliandena eller eljest finnes påkallat. Sådant undantag må ock i särskilt

fall medgivas av länsstyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

35

Särskilda bestämmelser av hänsyn till försvaret eller luftfarten.

99 §.

Finner byggnadsnämnden vid prövning av ansökan om lov till nybyggnad

eller inrättande av varuupplag, materialgård eller ljusanordning i närheten av

befästning eller annan anläggning, som avses i 81 § byggnadslagen eller

omfattas av förordnande enligt 82 § samma lag, tvekan råda, huruvida hinder

varom förmäles i sagda paragrafer föreligger, skall byggnadsnämnden inhämta

yttrande därom av luftfartsstyrelsen, såvida frågan rör civil flygplats, samt

eljest av chefen för försvarsstaben eller annan myndighet som denne be­

stämmer.

Sådant yttrande skall jämväl inhämtas, innan tillstånd till nybyggnad eller

inrättande av varuupplag, materialgård eller ljusanordning medgives av läns­

styrelsen enligt 81 eller 82 § byggnadslagen.

Meddelas byggnadslov eller tillstånd i strid mot innehållet i yttrande som

ovan sägs, skall byggnadsnämnden eller länsstyrelsen ofördröjligen om beslutet

underrätta den myndighet som avgivit yttrandet.

ANDRA AVDELNINGEN.

Bestämmelser för vissa stadsliknande samhällen.

8 KAP.

100

§.

Vad i denna stadga är föreskrivet för stad skall äga motsvarande tillämpning

för köping och annat samhälle som omförmäles i 88 § byggnadslagen.

Sist inom tre månader efter det att generalplan antagits för sådant samhälle

som avses i första stycket skall planen med därtill hörande utredning i be­

styrkt kopia och avskrift tillställas, förutom de myndigheter som omförmälas

i 20 § 3 mom., lantmäteristyrelsen och vederbörande överlantmätare.

Angående lantmäteristyrelsens samt vederbörande överlantmätares och andra

tjänstemäns* underrättande om fastställelse av generalplan, stadsplan, bygg-

nadsplan eller utomplansbestämmelser eller ändring därav för samhälle som

förut nämnts är särskilt stadgat.

Har enligt bestämmelserna i 45 § byggnadslagen stadsplan eller ändring där­

av fastställts inom dylikt samhälle under villkor att inlösen kommer till stånd

av viss i planen ingående mark, skall, sedan sådan inlösen skett, meddelande

därom genom byggnadsnämndens försorg tillställas, förutom de myndigheter

som angivas i 31 § andra stycket, lantmäteristyrelsen och vederbörande över­

lantmätare.

101

§.

Vad i 100 § är stadgat gälle ock i fråga om ort, för vilken Konungen jämlikt

90 § byggnadslagen förordnat, att vad i nämnda lag är stadgat för stad skall

äga motsvarande tillämpning.

Finner länsstyrelsen omständigheterna påkalla sådant förordnande, har läns­

styrelsen att till Konungen inkomma med anmälan därom. Innan sådan anmälan

göres, skola kommunalfullmäktige i orten samt ägare av jord inom det om­

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

råde, varom fråga är, ävensom befolkningen därstädes genom länsstyrelsens

försorg erhålla tillfälle att yttra sig i ärendet.

Vid anmälan som i andra stycket sägs foge länsstyrelsen förslag till de hu­

vudgrunder, vilka kunna erfordras för att bringa byggnadslagen och denna

stadga till verkställighet inom det blivande samhället.

TREDJE AVDELNINGEN.

Bestämmelser för landet i övrigt.

9 KAP.

Om byggnadsordning.

102

§.

För område, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser

fastställts, äger länsstyrelsen, där så finnes erforderligt., utfärda byggnads­

ordning. Då byggnadsordning eller ändring därav utfärdats, skall länsstyrelsen

insända avskrift därav till byggnadsstyrelsen.

Fråga om byggnadsordning eller ändring därav kan väckas av jordägare

eller byggnadsnämnd inom området eller av vederbörande kommun eller läns­

styrelse. Innan frågan avgöres, skall länsstyrelsen lämna vederbörande mark­

ägare, byggnadsnämnd, kommun eller annan, vars rätt kan beröras av bygg­

nadsordningen, tillfälle att yttra sig över förslaget.

I byggnadsordning må för överträdelse av dess stadganden föreskrivas böter

från och med tio till och med trehundra kronor eller dagsböter.

10 KAP.

Om byggnadsnämnd.

103 §.

1 mom.

Byggnadsnämnder, skall inom sitt verksamhetsområde övervaka

efterlevnaden av vad jämlikt byggnadslagen, denna stadga och de i enlighet

därmed givna föreskrifter samt i övrigt gäller beträffande byggnadsverksam­

heten.

2 mom.

Byggnadsnämnden åligger bland annat:

1) att verka för att generalplan i mån av behov upprättas för kommunen

eller del därav samt att erforderlig ändring av sådan plan kommer till stånd;

2) att då tätbebyggelse uppkommit eller är att förvänta inom visst område

göra anmälan därom till länsstyrelsen;

3) att, om inom nämndens verksamhetsområde finnes mark som från sund-

hetssynpunkt, med hänsyn till samfärdseln, vattenförsörjning eller avlopp

eller eljest från allmän synpunkt ej är lämpad för tätbebyggelse eller som an­

ses böra tills vidare undantagas från sådan bebyggelse, anmäla detta till läns­

styrelsen;

4) att till länsstyrelsen jämväl anmäla, därest mark, som icke ingår i stads­

plan eller byggnadsplan, finnes böra för framtiden särskilt skyddas på grund

av naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden eller med

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

37

hänsyn till förefintlig, från historisk, kulturhistorisk eller estetisk synpunkt

värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar eller andra minnesmärken;

5) att eljest ägna uppmärksamhet och tillsyn åt allt, som kan inverka på

byggnadsverksamhetens sunda utveckling, och hos kommunalfullmäktige, läns­

styrelsen eller annan myndighet väcka de förslag och göra de framställningar

som finnas nödiga.

3 mom.

Inom område, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmel-

ser fastställts, skall byggnadsnämnden särskilt verka för

1) att tomtplatser erhålla sådan form, storlek och belägenhet att de kunna

med iakttagande av gällande föreskrifter ändamålsenligt bebyggas;

2) att för samfärdseln erforderliga vägar utföras på tillfredsställande sätt

å härför avsedd mark samt att väg icke så bygges att én ändamålsenlig plan­

läggning av marken därigenom försvåras;

3) att vattenavloppet inom området ordnas enhetligt enligt härför uppgjord

plan på sådant sätt, att dagvattnet lätt avrinner från vägar och allmänna plat­

ser och kan ledas från tomtplatserna ut till de allmänna avloppen samt spill­

vatten och annan flytande orenlighet avlägsnas från området utan att vålla

olägenhet; samt

4) att, där erforderlig tillgång till vatten för hushållsändamål samt för eld­

släckning icke kan på annat lämpligt sätt beredas, vattenledning anlägges.

Lämpligt samarbete bör i erforderlig mån åvägabringas med hälsovårds­

nämnden.

104 §.

1 mom.

Byggnadsnämnden skall bestå av tre ledamöter, där ej i byggnads­

ordning eller, om sådan ej finnes, genom särskilt beslut av länsstyrelsen be­

stämmes, att antalet skall vara fem.

Av ledamöterna utses en av länsstyrelsen och de övriga av kommunalfull­

mäktige.

Ledamöterna skola vara med ortens förhållanden väl förtrogna personer. I

nämnden bör praktisk erfarenhet i byggnadsfrågor vara företrädd.

2 mom.

Uppdraget att vara ledamot av byggnadsnämnden gäller för fyra

år. Avgår ledamot under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, utses ny

ledamot; och skall den sålunda utsedde tjänstgöra under den tid som återstått

för den avgångne.

3 mom.

För varje ledamot skall, med iakttagande av vad i 1 och 2 mom.

stadgas, utses en ersättare.

105 §.

Byggnadsnämnden bör såvitt möjligt till sitt biträde hava en byggnadstek -

niskt utbildad, av länsstyrelsen godkänd person, byggnadskonsulent, som för­

ordnas av nämnden.

Saknar byggnadsnämnden biträde av byggnadskonsulent, oaktat synnerligt

behov därav måste anses föreligga med hänsyn till byggnadsverksamhetens om­

fattning och beskaffenhet eller av andra särskilda skäl, äger länsstyrelsen ålägga

kommunalfullmäktige att tillse att byggnadskonsulent förordnas.

Inom ort, för vilken stadsplan fastställts, gälle vad i 13 § stadgas.

100

§.

Stadgandena i 11, 12, 15 och 16 §§ skola äga motsvarande tillämpning å

"byggnadsnämnd på landet.

Inom ort, för vilken stadsplan fastställts, skola jämväl bestämmelserna i

5—9 och 14 §§ gälla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

107 §.

Länsstyrelsen äger förordna, att två eller flera byggnadsnämnder skola utses för landskommun med uppgift att övervaka byggnadsverksamheten inom var sin del av kommunens område.

Finnas inom en kommun flera byggnadsnämnder må länsstyrelsen förordna, att de uppgifter, vilka åligga någon eller några av dessa nämnder, i stället skola fullgöras av den eller de övriga. Då sådant förordnande meddelats, skola ledamöter och ersättare i den eller de nämnder, som på detta sätt fått sitt be­ hörighetsområde utvidgat, utses på nytt.

108 §‘

1 mom.

Där så med hänsyn till ortsförhållandena finnes lämpligt, må läns­

styrelsen på framställning av kommunalfullmäktige besluta, att kommunal­ nämnden skall vara byggnadsnämnd. Sådant beslut må dock icke avse område, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplatasbestämmelser fastställts.

2 mom.

Länsstyrelsen äger ock, om det med hänsyn till ortsförhållandena

finnes lämpligt och kommunalfullmäktige medgiva det, besluta att byggnads­ nämnds åligganden inom visst område helt eller delvis skola fullgöras av en sakkunnig person, byggnadsinspektör, som förordnas av länsstyrelsen efter fullmäktiges hörande.

Beträffande byggnadsinspektör skall i tillämpliga delar gälla vad om bygg­ nadsnämnd är stadgat.

11 KAP.

Om generalplan.

109 §.

Angående upprättande eller ändring av generalplan på landet samt rörande handläggning av fråga om sådan plan eller ändring därav skola föreskrifterna i 17—20 §§ och 1001 § andra stycket äga motsvarande tillämpning, dock att vad i 19 § 1 mom. andra stycket sägs om Konungen i stället skall gälla läns­ styrelsen samt vad i 20 § 2 mom. stadgas om byggnadsstyrelsen i stället skall gälla länsarkitekten.

no §.

Innan framställning göres av kommun om fastställelse av generalplan eller om ändring av fastställd generalplan, skall byggnadsnämnden låta upprätta förslag i ämnet.

Finner länsstyrelsen utan framställning av kommunen att generalplan bör fastställas eller att fastställd generalplan bör ändras, åligger det länsstyrelsen att låta upprätta erforderligt förslag.

111

§.

Angående handläggning av fråga om fastställelse av generalplan eller änd­ ring av fastställd generalplan skola föreskrifterna i 23—25 §§ i tillämpliga delar gälla, därvid skall iakttagas att vad nämnda föreskrifter innehålla beträffande byggnadsnämnd skall, då fastställelsen eller ändringen beslutas av länsstyr.elsen utan framställning, hava avseende å länsstyrelsen.

Innan ärendet avgöres, skall länsstyrelsen inhämta yttrande från överlant­ mätaren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

39

Beträffande skyldighet för länsstyrelsen att, sedan generalplan fastställts

eller fastställd generalplan ändrats och heslutet vunnit laga kraft, tillställa

byggnadsnämnd, byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, överlantmätaren och

andra tjänstemän avskrift av beslutet jämte kopia av den i ärendet upprätta­

de kartan samt avskrift av dithörande generalplanebestämmelser är särskilt

stadgat.

12 KAP.

Om stadsplan.

112

§.

Vad i 26—42 §§ är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om

ort på landet, för vilken stadsplan fastställts.

Angående lantmäteristyrelsens, vederbörande överlantmätares och andra

tjänstemäns underrättande om fastställelse av stadsplan inom sådan ort är

särskilt stadgat.

Har enligt bestämmelserna i 45 § byggnadslagen stadsplan eller ändring

därav fastställts inom dylik ort under villkor att inlösen kommer till stånd

av viss i planen ingående mark, skall, sedan sådan inlösen skett, meddelande

därom genom byggnadsnämndens försorg tillställas, förutom de myndigheter

som angivas i 31 § andra stycket, lantmäteristyrelsen och vederbörande över­

lantmätare.

13 KAP.

Om byggnadsplan.

113 §.

Det åligger länsstyrelsen att upptaga fråga om upprättande av byggnads-

plan, när sådan plan erfordras.

Vill markägare, kommun eller annan att byggnadsplan skall upprättas,

göre hos länsstyrelsen framställning i ärendet. Vid framställningen skall fo­

gas den förberedande utredning med förslag till planläggning som sökanden

kan vilja åberopa.

114 §.

Har fråga väckts om upprättande av byggnadsplan, och finner länsstyrel­

sen skäl att i planen upptaga markområde, tillhörigt annan än markägare

som gjort ansökan om byggnadsplan, skall tillfälle beredas ägare av jord

inom området att å sammanträde yttra sig i ärendet. Sammanträdet skall

minst fjorton dagar förut kungöras i församlingens kyrka ävensom i den

eller de tidningar i vilka kommunala meddelanden för orten intagas. Under­

rättelse om sammanträdet skall därjämte i god tid med posten översändas

till den kommun, inom vilken området är beläget, och byggnadsnämnden

ävensom vägförvaltningen i länet så ock, där området gränsar till annan kom­

mun eller samhälle, sistnämnda kommun eller samhälle. Finnes inom området

mark som tillhör kronan, skall i nyss angivna ordning underrättelse jämväl

tillställas den som har att i avseende å marken företräda kronan.

Sammanträdet skall ledas av länsstyrelsen eller den som länsstyrelsen där­

till förordnar. Länsarkitekten eller, vid hinder för denne, annan i hithöran­

de frågor sakkunnig person, som länsstyrelsen för ändamålet förordnar, även­

som vederbörande överlantmätare eller distriktslantmätare böra närvara vid

sammanträdet.

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

115 §.

Efter det den ytterligare utredning ägt rum som länsstyrelsen finner nödig,

bestämmer länsstyrelsen det område, för vilket förslag till byggnadsplan skall

uppgöras, samt prövar, därest så ej redan skett, huruvida förbud som i 108 §

byggnadslagen sägs bör meddelas för området eller del därav.

116 §.

Kan av sökande ingivet eller eljest förefintligt förslag till byggnadsplan

icke godtagas, skall länsstyrelsen, därest länsstyrelsen finner byggnadsplan

erforderlig, ombesörja att nytt förslag till sådan plan upprättas.

117 §.

Byggnadsplan skall så uppgöras, att den tillgodoser de krav som med hän­

syn till omständigheterna skäligen böra ställas på en planmässigt ordnad be­

byggelse av det i planen ingående området. Särskilt skall iakttagas, att be­

hovet av lämpliga trafikleder samt öppna platser inom och utfartsvägar från

området nöjaktigt tillgodoses ävensom att möjlighet beredes till anordnande

på ett ur teknisk och ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt av erforder­

liga ledningar för tillförsel av vatten och för avlopp samt för belysning. Till­

lika skall tillses, att bedrivande av jordbruk, skogsskötsel eller annan jäm­

förlig näring icke genom planen i onödan hindras eller försvåras. Finnes

fast fornlämning, skall därtill hörande område såvitt möjligt avsättas till

öppen plats.

I övrigt skola vid uppgörande av byggnadsplan bestämmelserna i 26 och

27 §§ om stadsplan i tillämpliga delar gälla, därvid emellertid skall iaktta­

gas att regleringen av bebyggandet och användningen i övrigt av område som

ingår i byggnadsplan, därest förhållandena ej föranleda till annat, göres

mindre långtgående än motsvarande reglering i stadsplan. Kan områdets fram­

tida intagande i stadsplan förväntas, bör planläggningen så ordnas, att en

sådan åtgärd icke genom planläggningen motverkas eller försvåras.

118 §.

Finnas särskilda bestämmelser erforderliga angående de i byggnadsplan

för olika ändamål avsedda områdenas bebyggande eller användning i övrigt,

skall vid uppgörande av sådana byggnadsplanebestämmelser vad i 28 och

29 §§ är stadgat om stadsplanebestämmelser i tillämpliga delar lända till

efterrättelse.

119 §.

Byggnadsplan må ej avse större område än som är eller kan väntas bliva

bebyggt eller eljest taget i anspråk inom nära förestående tid.

Ej må för tätbebyggelse avses mark, som från sundhetssynpunkt, med hän­

syn till samfärdseln, vattenförsörjning eller avlopp eller eljest från allmän

synpunkt ej är lämpad för sådan bebyggelse.

120

§.

1 niom.

Till grund för byggnadsplan skall ligga en grundkarta i skala

ej understigande 1: 2 000, där ej särskilda förhållanden föranleda användande

av mindre skala.

Kartan skall upptaga ägogränser, vägar, byggnader, fasta fornlämningar

och vatten samt, i den mån så erfordras, höjdförhållanden ävensom övriga be­

fintliga förhållanden av betydelse för bedömande av byggnadsplanens lämp­

lighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

41

Grundkartan skall vara upprättad av person som avlagt examen vilken är

erforderlig för att inneha va befattning såsom mätningsman i stad; dock må

länsstyrelsen, då skäl äro därtill, meddela den som ej avlagt sådan examen

behörighet att upprätta grundkarta till byggnadsplan.

Vid grundkartan skall vara fogad förteckning över de fastigheter och sam-

fälligheter som omfattas av kartan samt dessas ägare ävensom, i den mån

kännedom därom kunnat erhållas, sådana fastigheterna åvilande servitut som

kunna hava betydelse för byggnadsplanen.

Närmare föreskrifter till ledning för utarbetande av grundkarta meddelas av

lantmäteristyrelsen efter samråd med byggnadsstyrelsen.

2 mom.

Förslag till byggnadsplan skall utmärkas på grundkartan eller på

kopia eller utdrag därav i erforderliga delar.

På byggnadsplanekartan skola tydligt angivas gränserna för planen samt

för de markområden som skola för olika ändamål användas ävensom, i den

mån så erfordras, höjdlägen för trafikleder och öppna platser.

Till planen hörande byggnadsplanebestämmelser skola avfattas i särskild

handling samt tillika utmärkas å kartan genom särskilda beteckningar.

3 mom.

Byggnadsplanekartan skall åtföljas av grundkartan eller kopia därav

jämte till grundkartan hörande mätnings- och beräkningshandlingar och fas-

tighetsförteckning samt av erforderlig beskrivning ävensom av sådan utred

ning angående vattenförsörjning och avlopp samt motverkande av vattenför­

orening som kan erfordras för förslagets prövning.

121

§.

Sökande skall tillhandahålla länsstyrelsen kopior och avskrifter av förslag

till byggnadsplan som kunna erfordras för ärendets handläggning.

122

§.

1 mom.

Då förslag till byggnadsplan uppgjorts, skall detsamma genom läns­

styrelsens försorg viss tid, minst fjorton dagar, utställas för granskning.

Om förslagets utställande för granskning skola kända och inom riket boende

markägare, vilkas rätt beröres av förslaget, ävensom den kommun, inom vilken

området är beläget, samt byggnadsnämnden underrättas genom särskilda kal­

lelsebrev på sätt i 23 § 1 mom. tredje stycket sägs. Sådan underrättelse skall

jämväl tillställas dels, om förslaget berör befästning eller annan anläggning,

som avses i 81 § byggnadslagen eller omfattas av förordnande enligt 82 §

samma lag, anläggningens ägare, dels ock, om och i den utsträckning så prövas

erforderligt, vägförvaltningen samt, därest i planen ingår område som gränsar

till annan kommun eller samhälle, nämnda kommun eller samhälle.

Berör förslaget mark, som tillhör kronan eller enskilt trafikföretag och som

i förslaget intagits såsom trafikområde, skola, innan fastställelse av planen

meddelas, kopia och avskrift av förslaget i erforderliga delar tillställas den,

som har att företräda kronan eller trafikföretaget, med skyldighet för denne

att inom viss av länsstyrelsen angiven tid, minst en månad efter handlingarnas

delfående, till länsstyrelsen inkomma med yttrande över förslaget.

Där anledning finnes till antagande att förslaget berör fast fornlämning,

bör yttrande inhämtas från riksantikvarien.

Vidtages ändring i förslaget, sedan det blivit utställt för granskning, skola

kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av ändringen, även­

som den kommun, inom vilken området är beläget, samt byggnadsnämnden

omedelbart på sätt i 23 § 1 mom. tredje stycket sägs underrättas om att ändring

skett samt vid sammanträde inför länsstyrelsen eller eljest erhålla tillfälle att

taga del därav.

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

2 mom.

Utställning av förslag till byggnadsplan erfordras icke, därest

samtliga sakägare medgiva att dylikt förfarande icke behöver tillämpas.

Ej heller behöver, därest utställning sker, vad i 1 mom. andra och tredje

styckena är stadgat tillämpas på den som skriftligen godkänt förslaget.

3 mom.

Innan ärendet avgöres, skall länsstyrelsen inhämta yttrande däri

från överlantmätaren.

123 §.

Sedan byggnadsplan fastställts, skola ägarna av mark inom planområdet

genom länsstyrelsens försorg underrättas därom på sätt i 23 § 1 mom. tredje

stycket sägs; dock må, därest länsstyrelsen så finner lämpligt, underrättelsen i

stället ske genom kungörelse i den eller de tidningar i vilka kommunala medde­

landen för orten intagas.

Må till följd av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadslagen klagan över

beslutet ej föras, har länsstyrelsen att å byggnadsplanekartan teckna bevis, att

beslutet på grund därav vunnit laga kraft.

Angående skyldighet för länsstyrelsen att, sedan byggnadsplan fastställts och

beslutet vunnit laga kraft, tillställa sökande ävensom byggnadsstyrelsen, lant-

mäteristyrelsen, överlantmätaren och andra tjänstemän samt byggnadsnämnden

avskrift av beslutet jämte kopia av karta med beskrivning rörande planen är

särskilt stadgat.

124 §.

Innan fördelning av kostnaderna för byggnadsplans upprättande verkställes,

skall förslag till sådan fördelning uppgöras av länsstyrelsen. Sedan förslaget

uppgjorts, skola de, som enligt förslaget ålägges betalningsskyldighet, genom

länsstyrelsens försorg på sätt i 23 § 1 mom. tredje stycket sägs underrättas om,

att de äga att inom viss tid, minst fjorton dagar, yttra sig över förslaget.

125 §.

Vad ovan i detta kapitel är stadgat gälle jämväl i tillämpliga delar om änd­

ring av byggnadsplan; dock att grundkarta varom förmäles i 120 § 1 mom.

icke erfordras, därest de förhållanden som skola angivas å sådan karta, i den

mån de äro av betydelse för ändringen, framgå av byggnadsplanekartan.

Vid ändring av byggnadsplan erfordras ej heller sammanträde, varom för­

mäles i 114 §.

126 §.

Har byggnadsplan fastställts för visst område och ingå de av planen omfat­

tade fastigheterna icke i vägförening enligt lagen om enskilda vägar, skall läns­

styrelsen taga under övervägande fråga om bildande av sådan förening för

området.

127 §.

Innan länsstyrelsen beslutar om tillämpning av bestämmelserna i 113 § och

165 § andra stycket byggnadslagen, skall av länsstyrelsen uppgjort förslag i

ämnet under viss tid, minst fjorton dagar, utställas för granskning av veder­

börande markägare. Angående markägarnas underrättande om förslagets ut­

ställande för granskning skall vad i 23 § 1 mom. tredje stycket stadgas äga

motsvarande tillämpning.

Den mark, till vilken nyttjanderätt skall upplåtas, skall till läge och gränser

angivas på byggnadsplanekartan eller särskild karta med samma noggrannhet.

Om länsstyrelses skyldighet att göra anmälan till inskrivningsdomaren, då

fråga väckts om tillämpning av stadgandena i 113 § och 165 § andra stycket

byggnadslagen, stadgas i förstnämnda paragraf.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

43

14 KAP.

Om utomplansbestämmelser.

128 §.

Vid uppgörande av utomplansbestämmelser för landet skola föreskrifterna

i 44 och 45 §§ i tillämpliga delar gälla.

Angående handläggning av fråga om utomplansbestämmelser för landet

eller ändring därav skall vad om byggnadsplan stadgas i 113 §, 114 §, 116 §,

122 § 1 mom. första, andra och fjärde styckena samt 2 och 3 mom. ävensom

123 § äga motsvarande tillämpning; dock att underrättelse till myndighet i

angränsande kommun eller samhälle om förslag till sådana bestämmelser ej

erfordras samt att markägares underrättande om förslaget må, i stället för i

den ordning som beträffande byggnadsplan föreskrives, äga rum genom kun­

görelse viss tid, minst fjorton dagar, innan bestämmelserna fastställas, i för­

samlingens kyrka ävensom i den eller de tidningar i vilka kommunala medde­

landen för orten intagas.

15 KAP.

Om byggande inom område för vilket stadsplan fastställts.

129 §.

Vad i 47—96 och 99 §§ är stadgat om byggande i stad skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om ort på landet, för vilken stadsplan fastställts.

16 KAP.

Om byggande inom område för vilket byggnadsplan eller utomplans­

bestämmelser fastställts.

Om byggnads yttre och inre anordnande m. m.

130 §.

Vid byggande inom område på landet, för vilket byggnadsplan eller utom­

plansbestämmelser fastställts, skola de i 47—54 och 64 §§ meddelade föreskrif­

terna i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande,

att vad där sägs om stadsplanebestämmelser skall äga motsvarande tillämp­

ning å hyggnadsplanebestämmelser; samt

att, där byggnadsordning för området icke finnes, det ankommer a bygg­

nadsnämnden att för varje särskilt fall meddela de föreskrifter som eljest

skolat meddelas i byggnadsordning.

I den mån undantag från eller jämkningar i de enligt nyssnämnda para­

grafer gällande bestämmelserna finnas med hänsyn till ortsförhållandena eller

eljest påkallade, må därom i byggnadsordning eller annorledes förordnas av

länsstyrelsen.

131 §.

1 mom.

Tomtplats skall, då byggnad därstädes blivit uppförd, i gräns mot

väg och mot angränsande mark vara inhägnad med stängsel, där ej byggnaden

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

är uppförd i sådan gräns. Dylikt stängsel skall till beskaffenhet och utseen­

de godkännas av byggnadsnämnden. Där grannar ej kunna enas därom, äger

byggnadsnämnden efter omständigheterna bestämma sättet för hägnads utfö­

rande i gräns mellan deras områden.

När skäl äro därtill, äger nämnden medgiva befrielse helt eller delvis från

skyldigheten att hava tomtplats inhägnad.

2 mom.

Å tomtplats må ej vidtagas anordning som är av beskaffenhet att

menligt inverka på dess utseende och trevnaden i omgivningen.

Tomtplats skall hållas i vårdat skick.

132 §.

Vid byggande inom område, som i 130 § avses, skall vidare iakttagas föl­

jande.

1) I boningsrum skall golvet läggas minst 30 centimeter högre än angrän­

sande markens yta.

2) Våningshöjden i boningsrum skall, räknat från golv till golv, i allmän­

het vara minst 2,70 meter, med rätt för byggnadsnämnden att, där så befin-

nes lämpligt, i översta våningen eller i vindsrum eller eljest i enstaka rum

samt i sommarstugor medgiva lägre våningshöjd, dock ej under 2,40 meter.

Där tjockleken av bjälklag är större än 32 centimeter, skola nu angivna

våningshöjder ökas med minst det mått, varmed tjockleken av bjälklaget

överstiger 32 centimeter.

3) Boningsrum och andra rum, där personer komma att vistas större de­

len av dagen, ävensom fabriks- och samlingslokaler skola hava tillräcklig da­

gerbelysning och anordningar för nödig luftväxling samt förses med tillräck­

ligt antal trappor och utgångar.

4) Byggnad får ej täckas med halm, spån eller annat dylikt ämne, såvida

icke detta genom av byggnadsnämnden godkänt förfaringssätt gjorls svår-

antändligt.

5) Skorstenar och eldstäder, såväl stadigvarande som tillfälliga, med där­

till hörande rökrör skola på betryggande sätt skiljas från trävirke och annat

i byggnaden ingående, lätt antändligt material.

Trävirke må ej anbringas närmare rökrörs insida än 23 centimeter; och

skall mellanrummet fyllas med sten eller annat icke brännbart material.

Å golvet framför eldstad skall inläggas ett skydd av sten, betong eller

dylikt.

133 §.

Byggnad, stängsel och annan anordning å tomtplats skall underhållas så,

att hälsofara, osnygghet eller vanprydnad icke uppkommer samt att brand­

säkerheten och hållfastheten icke äventyras. Kan byggnad, stängsel eller an­

nan anordning, som genom brand eller annorledes skadats eller eljest är av

bristfällig beskaffenhet, ej iståndsättas för rimlig kostnad, må byggnadsnämn­

den föreskriva, att den skall helt eller delvis avlägsnas.

134 §.

I den mån så med hänsyn till bebyggelsens art och omfattning samt omstän­

digheterna i övrigt finnes lämpligt, må länsstyrelsen i byggnadsordning för­

ordna, att i stället för bestämmelserna i 132 § de i 59—63, 65—71, 74 och

75 §§ meddelade föreskrifterna i tillämpliga delar skola lända till efterrättel­

se; och må avvikelse från 59—63 och 65—69 §§, i den mån så finnes på­

kallat, medgivas av länsstyrelsen eller, där fråga är om mindre avvikelse

som ej innebär skärpning, av byggnadsnämnden, om nämnden till sitt bi­

träde har byggnadskonsulent som är behörig att vara stadsarkitekt och den­

ne tillstyrkt åtgärden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

45

Om byggnadslov.

135 §.

Inom område, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fast­

ställts, må ej utan byggnadsnämndens lov nybyggnad företagas eller virkes-

eller annat varuupplag, materialgård eller ljusanordning inrättas.

Såvitt angår hotell, sjukhus, fabrik eller annan industriell anläggning inom

område där utomplansbestämmelser gälla, vare av nämnden lämnat lov ej gäl­

lande med mindre det efter underställning fastställes av länsstyrelsen, som

särskilt prövar att byggnaden ej står i strid med de grundsatser som angivas

i 122 § byggnadslagen.

136 §.

Ansökan om byggnadslov skall göras skriftligen hos byggnadsnämnden. Vid

ansökningen skola fogas:

a) bevis att sökanden förfogar över tomtplatsen eller eljest är berättigad

till arbetets utförande;

b) karta över tomtplatsen jämte kopia i skala ej understigande 1: 1 000,

upprättad av i ägomätning kunnig person och utvisande tomtplatsens läge,

form och areal, befintliga byggnaders och den tillämnade byggnadens läge

samt bredd och sträckning av tillfartsväg till tomtplatsen;

c) ritningar i två exemplar, upprättade på fackmässigt sätt i skala ej un­

derstigande 1: 100, det ena exemplaret å material som lämpar sig för arkive­

ring, skolande ritningarna vara åtföljda av erforderlig beskrivning.

För mindre betydande byggnadsföretag, så ock då fråga allenast är om in­

rättande av varuupplag, materialgård eller ljusanordning må byggnadsnämnden

efter omständigheterna medgiva eftergift i fråga om skyldigheten att förete

bevis, karta och ritningar.

Det för arkivering utförda exemplaret av ritningarna jämte beskrivningen

och kopian av byggnadskartan skola förvaras hos byggnadsnämnden, medan

det andra exemplaret av ritningarna, försett med bevis om fastställelse, skall

utlämnas till sökanden.

137 §.

Vid prövning av ansökan om byggnadslov skola bestämmelserna i 78—

82 §§ äga motsvarande tillämpning.

138 §.

I fråga om giltigheten av byggnadslov skall vad i 85 § första stycket stad­

gas äga tillämpning.

139 §.

Byggnadsnämnden har icke utan särskilt uppdrag att taga befattning med

allmän byggnad, vartill ritningarna enligt gällande författning skola prövas

av statlig myndighet.

Om tillsyn över byggandet.

140 §.

1 mom.

För tillsyn att fastställda ritningar och gällande föreskrifter efter­

levas vid byggnadsföretag och annat arbete inom område, för vilket byggnads­

plan eller utomplansbestämmelser fastställts, skola erforderliga besiktning­

ar verkställas genom byggnadsnämndens försorg. Då byggnad blivit fullbor­

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

dad och innan densamma tages i bruk, åligger det den byggande att göra an­ mälan därom hos byggnadsnämnden.

2 mom.

Där så med hänsyn till bebyggelsens art och omfattning eller el­

jest finnes lämpligt, må länsstyrelsen i byggnadsordning för område, för vil­ ket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts, förordna, att be­ stämmelserna i 91—94 §§ i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse vid byggande inom området.

Särskilda bestämmelser om byggande inom byggnadsplan.

141 §.

I fråga om byggande inom område, för vilket byggnadsplan fastställts, skall, i den man ej annat föreskrives genom byggnadsplan, gälla vad i 97 \§ 1—7 är stadgat.

Länsstyrelsen må i särskilt fall medgiva undantag från sålunda gällande bestämmelser.

Särskilda bestämmelser av hänsyn till försvaret eller luftfarten.

142 §.

Inom område, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fast­ ställts, skola bestämmelserna i 99 § äga motsvarande tillämpning.

17 KAP.

Om byggande inom område som icke omfattas av stadsplan, byggnads­

plan eller utomplansbestämmelser.

143 §.

1 mom.

Inom område på landet, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller

utomplansbestämmelser ej fastställts, må, såvitt angår hotell, sjukhus, fabrik eller annan industriell anläggning, nybyggnad ej äga rum, med mindre läns­ styrelsen prövat att den ej står i strid med de grundsatser som angivas i 122 § byggnadslagen.

2 mom.

Inom område som avses i 1 mom. skola ock föreskrifterna i 64 § äga

motsvarande tillämpning, där ej länsstyrelsen finner skäl medgiva avvikelse. Vad nu sagts gäller dock ej ekonomibyggnad till jordbruksfastighet.

Vill någon uppföra byggnad, som jämlikt första stycket omfattas av be­ stämmelserna i nämnda paragraf eller verkställa till nybyggnad hänförlig ändring av sådan byggnad, skall länsstyrelsens tillstånd till företaget in­ hämtas såvitt angår i paragrafen avsedda åtgärder för brandskyddet.

3 mom.

Vad i 1 och 2 mom. sägs gäller ej sådan byggnad som omförmäles

i 139 §.

144 §.

Har länsstyrelsen beträffande område, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser icke fastställts, meddelat förordnande enligt 121 § andra stycket byggnadslagen, må ej inom området utan byggnadsnämn­ dens tillstånd företagas nybyggnad eller inrättas virkes- eller annat varuupp- lag, materialgård eller ljusanordning.

Inom sådant område som i första stycket sägs skola bestämmelserna i 99 § äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

47

145 §.

Har enligt fastställd generalplan mark undantagits från tätbebyggelse eller

viss annan bebyggelse eller har länsstyrelsen enligt 123 § byggnadslagen till

förekommande av tätbebyggelse meddelat förbud mot nybyggnad eller annan

föreskrift, må inom det område som förbudet eller föreskriften avser nybygg­

nad icke äga rum utan tillstånd av byggnadsnämnden i vidare mån än för till­

godoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt be­

hov. Angående rätt för länsstyrelsen att medgiva undantag från förbudet eller

föreskriften stadgas i byggnadslagen.

146 §.

Föreligger ej enligt 144 eller 145 § skyldighet att söka byggnadsnämndens

tillstånd till byggnadsföretag, skall, innan nybyggnad sker, anmälan göras

hos byggnadsnämnden, där ej nybyggnaden avser allenast tillgodoseende av

jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov.

FJÄRDE AVDELNINGEN.

Gemensamma bestämmelser för stad och landet.

18 KAP.

Om regionplan.

147 §.

Sedan regionplaneförbund bildats, åligge det förbundsdirektionen att om­

besörja att förslag till regionplan så fort ske kan upprättas och antages.

148 §.

Arbetet med upprättande av förslag till regionplan ankommer närmast på en

regionplanenämnd.

Det åligger vidare regionplanenämnden

att sedan regionplan fastställts verka för att planens bestämmelser efterlevas;

att med uppmärksamhet följa utvecklingen inom regionplaneområdet och dess

omgivning samt väcka de förslag till ändringar av regionplanen och göra de

framställningar i övrigt hos förbundsdirektionen, länsstyrelsen eller annan myn­

dighet, vartill omständigheterna må föranleda; samt

att minst en gång vart femte år underkasta frågan om regionplanens lämp­

lighet en allsidig omprövning.

149 §.

Innan förbundsdirektionen avgör eller utlåter sig i ärende, som berör region-

planenämndens arbetsuppgifter, skall, såvida ej nämnden själv anhängiggjort

ärendet, dess yttrande inhämtas.

Då förbundsdirektionens beslut underställes myndighets prövning, skall det

av nämnden avgivna yttrandet åtfölja handlingarna.

150

§.

1 mom.

Ledamöter i regionplanenämnden utses av förbundsdirektionen till

det antal direktionen bestämmer, dock minst fem och högst nio.

Till ledamöter skola utses personer, som kunna antagas vilja främja en för

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

regionplaneområdet gagnelig planläggning samt såvitt möjligt hava praktisk erfarenhet beträffande spörsmål som skola behandlas i regionplanen. En av leda­ möterna hör vara lagfaren.

2 mom.

Uppdraget att vara ledamot av regionplanenämnden gäller för fyra

år. Avgår ledamot under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, utses ny ledamot; och skall den sålunda utsedde tjänstgöra under den tid som för den avgångne återstått.

3 mom.

För varje ledamot skall, med iakttagande av vad i 1 och 2 mom.

stadgas, utses en ersättare.

151 §.

1 mom.

Ledamot eller ersättare i regionplanenämnd kan ej vara

a) den som icke uppnått tjugutre års ålder;

b) den som är omyndig eller i konkurstillstånd.

2 mom.

Ledamot eller ersättare i regionplanenämnd må kunna avsäga sig

uppdraget,

a) om han bor utom regionplaneområdet;

b) om han är ämbets- eller tjänsteman och av sin befattning hindras att fullgöra uppdraget;

c) om han efter fyra års tjänstgöring såsom ledamot i nämnden är i tur att avgå därifrån;

d) om han uppnått sextio års ålder eller eljest uppgiver hinder som av förbundsdirektionen godkännes.

152 §.

1 mom.

Regionplanenämnden utser inom sig ordförande och vice ordföran­

de för ett år i sänder. Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att bevista sammanträde, utses ordförande för tillfället.

2 mom.

Regionplanenämnden sammanträder så ofta omständigheterna för­

anleda. Sammanträde skall ock äga rum, då länsstyrelsen eller förbundsdirek­ tionen påkallar det.

Ärende må ej av regionplanenämnden företagas till avgörande, där ej mer än halva antalet ledamöter eller ersättare är tillstädes samt, för det fall att de närvarande äro allenast tre, dessa tillika äro om beslutet ense.

153 §.’

Vid val inom regionplanenämnden så ock vid tillsättande av tjänstebefatt­ ning sker omröstning med slutna sedlar, där så begäres, och skilje lotten mel­ lan dem som erhållit lika antal röster. I övrigt verkställes omröstning öppet, och blive den mening gällande, varom de flesta röstande förena sig. Äro vid Öppen omröstning rösterna på vardera sidan lika många, gälle den mening som biträdes av ordföranden.

Vid nämndens sammanträde skall föras protokoll, vars riktighet granskas av den eller dem av nämndens ledamöter, åt vilka detta uppdrag anförtrotts.

154 §‘

Regionplanenämnd skall till sitt förfogande hava sakkunnigt biträde ävensom de befattningshavare i övrigt som förbundsdirektionen beslutar.

Regionplanenämnden antager och entledigar befattningshavare hos nämnden.

155 §.

Regionplanenämndens sakkunniga biträde skall vara tillstädes vid region- planenämndens sammanträden med rättighet att deltaga i överläggningarna men

ej i besluten och att, när han det begär, få sin mening antecknad till proto­

kollet.

Länsarkitekten, överlantmätaren, vägdirektören, förste provinsialläkaren och

landsantikvarien eller, såvitt angår Stockholm, stadsplanedirektören, stadsarki­

tekten, stadsingenjören, trafikpolisintendenten, förste stadsläkaren och stads-

antikvarien äga likaledes vara närvarande vid regionplanenämndens samman­

träden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt, om de begära det,

få sin mening antecknad till protokollet. De skola, i den mån omständigheterna

föranleda därtill, kallas till regionplanenämndens sammanträden.

156 §.

Frågor, huruvida ledamot av regionplanenämnden må åtnjuta arvode, samt

om arvodets storlek så ock rörande befattningshavares avlönande och nämndens

övriga utgifter avgöras av förbundsdirektionen.

157 §.

Vid uppgörande av regionplan skall tillbörlig hänsyn tagas såväl till beho­

vet av utrymmen för olika ändamål inom regionplaneområdet och de med pla­

nens genomförande förbundna kostnaderna som även till de av dessa kost­

nader berörda kommunernas och samhällenas ekonomiska bärkraft samt mark­

ägarnas berättigade intressen.

Med beaktande härav bör särskilt tillses,

1) att viktigare trafikleder upptagas i tillräcklig omfattning samt erhålla

en med hänsyn till förhållandena såväl inom regionplaneområdet som inom

angränsande områden ändamålsenlig omfattning och sträckning;

2) att tillräckliga och särskilt med hänsyn till samfärdsel-, vattenförsörj­

nings- och avloppsförhållanden lämpliga områden avses för tätbebyggelse;

3) att möjlighet finnes till anordnande av erforderlig vattenförsörjning samt

utförande av avlopp och andra anordningar för bortförande eller oskadliggö­

rande av spillvatten och annan orenlighet;

4) att områden för tillgodoseende av allmänhetens behov av friluftsliv upp­

tagas med ändamålsenliga lägen samt till lämplig storlek och form;

5) att erforderliga områden avsättas för flygplatser samt militära och andra

rikets gemensamma behov;

^6) att hänsyn tages till förefintliga orts- och äganderättsförhållanden, be­

stående generalplaner, stadsplaner, byggnadsplaner och utomplansbestämmel-

ser samt befintliga vägar och andra förhållanden som kunna bidraga till under­

lättande av regionplanens genomförande, i den mån så kan ske utan att vad

eljest i denna paragraf stadgas väsentligen åsidosättes;

7) att strandområden och sådana andra områden, som på grund av belägen­

het, växtlighet eller säregna naturförhållanden äro särskilt tilltalande, såvitt

möjligt skyddas och bevaras mot olämplig användning;

8) att historiskt, kulturhistoriskt eller estetiskt värdefulla byggnader eller

områden ej utan tvingande skäl förstöras eller skadas;

9) att skyldigheten att bevara fasta fornlämningar iakttages och att så­

dana fornminnen jämte nödigt utrymme däromkring jämväl i övrigt såvitt möj­

ligt skyddas; samt

10) att i övrigt e.tt lämpligt utnyttjande av regionplaneområdet främjas.

Skall planläggningen enligt Konungens beslut begränsas att närmast avse

allenast något eller några särskilt angivna ändamål, skall vad i andra stycket

stadgas äga tillämpning endast i den mån så erfordras för tillgodoseende av

det med regionplanen sålunda avsedda syftet.

Bihang till riksdagens protokoll

1947

.

1 sand. Nr 211.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211

49

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

158 §.

1 mom.

Förslag till regionplan, skall utmärkas å karta i skala om möjligt

ej understigande 1 : 20 000. Detaljer, som icke kunna göras tillräckligt tyd­ liga å denna karta, skola avfattas å särskild karta i erforderlig större skala.

Till planen hörande regionplanebestämmelser skola avfattas i särskild hand­ ling samt tillika utmärkas å kartan genom särskilda beteckningar.

2 mom.

Re g i o n p 1 an ek a r ta n skall åtföljas av

a) beskrivning över regionplaneförslaget, vilken beskrivning jämväl skall innehålla erforderlig motivering för förslaget;

b) erforderlig utredning för bedömande av de förutsättningar, på vilka för­ slaget grundas.

159 §.

1 mom.

Då förslag till regionplan skall upprättas, bör regionplanenämn-

den bereda tillfälle för av förslaget berörda kommuner och samhällen även­ som representanter för näringslivet samt sociala, kulturella och ekonomiska institutioner och sammanslutningar, vilka kunna antagas hava intresse av förslaget, att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet.

Av regionplanenämnden upprättat förslag till regionplan skall överläm­ nas till förbundsdirektionen för vidare handläggning. Sedan förslaget be­ handlats av direktionen samt de ändringar, som därvid befunnits påkal­ lade, vidtagits, skall det sålunda överarbetade förslaget genom direktionens försorg utställas för granskning viss tid, minst tre månader, under vilken an­ märkningar mot förslaget må göras hos direktionen. Förslagets utställande för granskning skall före början av den för granskningen bestämda tiden kungöras i kyrkorna i de församlingar, vilka äro belägna inom regionplane- området, ävensom i de tidningar, i vilka kommunala meddelanden intagas för de kommuner och samhällen som omfattas av regionplanen. Berör förslaget mark som står under allmän myndighets förvaltning, skall den myndigheten särskilt underrättas.

Därjämte skola kopia och avskrift av förslaget tillställas dels kommun och samhälle som i första stycket sägs ävensom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och luftfartsstyrelsen, dels ock, om inom regionplaneområdet finnes befäst­ ning eller annan anläggning, som avses i 81 § byggnadslagen eller omfattas av förordnande enligt 82 § samma lag, eller mark, som tillhör kronan eller enskilt trafikföretag och som i förslaget intagits såsom trafikområde, i er­ forderliga delar den som har att företräda anläggningens eller trafikområ­ dets ägare, med skyldighet för den som av förslaget sålunda erhållit del att inom viss av förbundsdirektionen angiven tid, minst tre månader efter del- fåendet, till direktionen inkomma med yttrande över förslaget.

2 mom.

Där så finnes lämpligt, böra på en gång utställas två eller flera

alternativa förslag.

3 mom.

Sedan förslaget undergått granskning enligt vad i 1 mom. sägs,

skall förbundsdirektionen så snart ske kan företaga ärendet till avgörande.

160 §.

1 mom.

Sedan förbundsdirektionen antagit förslag till regionplan, skall

direktionen utan dröjsmål till länsstyrelsen insända regionplanekartan, för­ slaget till regionplanebestämmelser och beskrivning, utdrag av direktionens och regionplanenämndens protokoll i ärendet ävensom inkomna anmärkningar och yttranden samt övriga till ärendet hörande handlingar. Det åligger läns­ styrelsen att så fort ske kan med eget utlåtande överlämna handlingarna till Konungen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

51

2 mom.

Om antagande av förslag till regionplan liksom även om sådan

plans fastställelse skall genom regionplanenämndens försorg, så fort ske kan,

kungörande ske i kyrkorna i de församlingar, vilka äro belägna inom region-

planeområdet, ävensom i de tidningar i vilka kommunala meddelanden intagas

för de kommuner och samhällen som omfattas av regionplanen.

Då regionplaneförslag antagits, skola- därjämte kommuner och samhällen

som nyss sagts ävensom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och luftfarts-

styrelsen samt, där regionplanen berör mark som står under allmän myndig­

hets förvaltning, den myndigheten särskilt underrättas och därvid erhålla

tillfälle att, innan planen fastställes, inkomma med påminnelser i ärendet.

Sist inom sex månader efter det regionplan fastställts skall planen jämte

därtill hörande beskrivning och övriga bilagor i bestyrkt kopia och avskrift

tillställas ovannämnda kommuner och samhällen samt överlämnas till bygg­

nadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, luftfartsstyrelsen och lant-

mäteristyrelsen ävensom till länsstyrelsen och länsarkitekten samt överlant­

mätaren och vederbörande distriktslantmätare och mätningsmän.

161 §‘

Vad ovan är stadgat angaende handläggning av fråga om regionplan gälle

jämväl i tillämpliga delar beträffande ändring av sådan plan; dock att den

i 159 § 1 mom. andra och tredje styckena föreskrivna tiden för granskning

av planförslag och avgivande av yttrande däröver må kunna efter omstän­

digheterna minskas till en månad.

19 KAP.

Om ansvar, vitesföreläggande och fullföljd av talan m. ni.

162 §.

Strider påbörjat byggnadsarbete uppenbarligen mot fastställd generalplan,

stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller mot andra för om­

rådets bebyggande eller byggnadsföretaget gällande föreskrifter, äger bygg­

nadsnämnden eller, inom område där skyldighet icke föreligger att söka

byggnadslov, länsstyrelsen rätt att förbjuda arbetets fortsättande.

År uppenbart .att påbörjat byggnadsarbete utföres på sådant sätt att det

äventyrar byggnadens eller närliggande byggnads hållfasthet, skall nämnden

eller länsstyrelsen med avseende å dylikt arbete, oaktat i första stycket an­

givna förutsättningar icke äro för handen, förbjuda arbetets fortsättande.

163 §'

Vidtager någon åtgärd, varom i denna stadga eller gällande byggnadsord­

ning förmäles, utan att hava erhållit byggnadsnämndens eller länsstyrelsens

tillstånd, där sådant erfordras, eller underlåter han att ställa sig till efter­

rättelse vad i denna stadga eller byggnadsordningen eljest kan vara stadgat

för rätt att vidtaga sadan åtgärd, eller underlåter någon att fullgöra före­

skriven anmälningsskyldighet eller att vid utförande av arbete följa fast­

ställda ritningar eller av byggnadsnämnden eller länsstyrelsen meddelade före­

skrifter, dömes till dagsböter och vare dessutom skyldig att undanröja eller

ändra det utförda, om byggnadsnämnden eller, därest skyldighet ej föreligger

att söka byggnadslov, länsstyrelsen finner nödigt förordna därom. Äro om-

ständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader

dömas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Förlägges byggnad i annat höjdläge än det som vederbörligen utmärkts å karta eller å marken, stånde ägaren själv den skada som vid framtida ändring av gatans höjdläge kan följa av förfarandet.

164 §.

Finner byggnadsnämnd i stad eller samhälle eller inom område på landet, där stadsplan finnes, sig böra i särskilt fall meddela föreläggande om bort­ tagande eller ändring av byggnad eller vidtagande av annan åtgärd, äger nämnden fastställa vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet till ef­ terrättelse ävensom föreskriva åtgärdens vidtagande vid äventyr, att den­ samma i händelse av tredska verkställes genom nämndens försorg på den treds- kandes bekostnad. Föreläggande må meddelas, ändå att handräckning kan beviljas enligt 148 § byggnadslagen.

På landet i övrigt har byggnadsnämnden, därest någon underlåter att ställa sig nämndens föreläggande till efterrättelse, att därom göra anmälan hos länsstyrelsen som i sådant fall må förelägga vite eller annat äventyr.

Underlåter någon eljest att ställa sig till efterrättelse länsstyrelsens enligt byggnadslagen eller denna stadga meddelade föreskrifter, äge länsstyrelsen enahanda befogenhet som byggnadsnämnd i stad.

165 §.

Förseelse mot denna stadga eller mot - byggnadsordning åtalas av allmän åklagare.

166 §.

Böter och viten, som ådömas på grund av denna stadga eller byggnads­ ordning, tillfalla kronan.

167 §.

1 mom.

Över byggnadsnämnds enligt denna stadga eller gällande bygg­

nadsordning meddelade beslut må, där ej särskild klagan på grund av stad­ gandet i 149 § byggnadslagen är utesluten, besvär anföras hos länsstyrelsen inom en månad från det klaganden erhållit del av beslutet.

Har åt annan myndighet än byggnadsnämnd uppdragits att pröva ären­ den rörande ställande av säkerhet enligt 38 § byggnadslagen för fullgöran­ det av tomtägares skyldighet att anordna utfartsväg och avlopp från tomt eller att utgiva bidrag till kostnad för gata, skall om besvär över den myndig­ hetens beslut i sådant ärende gälla vad ovan stadgas om besvär över bygg­ nadsnämnds beslut.

2 mom.

Över beslut, som länsstyrelsen meddelat på besvär över byggnads­

nämnds beslut eller eljest på grund av denna stadga eller gällande bygg­ nadsordning, må besvär anföras hos Konungen i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

3 mom.

Drätselkammaren äger på stadens vägnar överklaga länsstyrelsens

beslut i ärende rörande av byggnadsnämnd antaget förslag till ändring av stadsplan eller till tomtindelning eller ändring därav, såframt ej klagan på grund av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadslagen är utesluten, och må även eljest i sådant ärende föra stadens talan och bevaka dess rätt.

mom.

Mot beslut av byggnadsnämnd eller länsstyrelsen i fråga om till­

stånd till nybyggnad eller inrättande av varuupplag, materialgård eller ljus­ anordning i närheten av befästning, flygplats eller annan anläggning, som avses i 81 § byggnadslagen eller omfattas av förordnande enligt 82 § samma lag, må talan föras av luftfartsstyrelsen, därest frågan rör civil flygplats, samt eljest av chefen för försvarsstaben.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

53

20 KAP.

Allmänna bestämmelser.

168 §.

1 mom.

När förordnande, innefattande förbud mot nybyggnad utan särskilt

tillstånd enligt 15, 35, 80, 82, 91, 101, 106, 108, 109, 121, 122, 123 eller 168 §

byggnadslagen eller mot schaktning, fyllning, trädfällning eller därmed jäm­

förlig åtgärd, meddelas, skall länsstyrelsen utan dröjsmål underrätta markägar­

na därom genom kungörelse i den eller de tidningar, i vilka kommunala medde­

landen för orten intagas, eller på annat lämpligt sätt.

Område som avses med förordnandet skall å karta eller annorledes till sina

gränser tydligt angivas.

Angående skyldighet att, sedan förordnandet vunnit laga kraft, tillställa

byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen. överlantmätaren och andra tjänstemän

ävensom vederbörande byggnadsnämnd avskrift av förordnandet jämte kopia

av kartan är särskilt stadgat.

2 mom.

Har Konungen jämlikt 16, 36, 86, 91, 134 eller 168 § byggnadslagen

förordnat om förbud mot nybyggnad utan särskilt tillstånd, skola markägarna

genom länsstyrelsens försorg underrättas om förordnandet på sätt i 1 mom.

första stycket är stadgat.

169 §.

Till nybyggnad är att hänföra ej blott uppförande av helt ny byggnad

utan även väsentlig ändring av befintlig byggnad, såsom till-, på- eller om­

byggnad, byggnads inredande helt eller delvis till väsentligen annat ändamål

än det, vartill byggnaden förut varit använd, samt andra förändringar i avse­

ende å byggnads yttre eller inre utförande av den genomgripande beskaf­

fenhet att de kunna anses jämförliga med ombyggnad. Ändring av befintlig

byggnad, som strider eller genom ändringen skulle komma att strida mot fast­

ställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller

mot bestämmelserna i 96, 97 eller 141 § denna stadga, skall anses som ny­

byggnad, oavsett vad i första punkten sägs.

Vid bedömande av frågan, huruvida ändring av befintlig byggnad är att

hänföra till nybyggnad, skall i övrigt beaktas,

om kostnaderna för ändringen äro av större omfattning i förhållande till

byggnadens värde, antingen i och för sig eller i förening med kostnaderna för

annat arbete av enahanda beskaffenhet som utförts å byggnaden under de när­

mast föregående åren;

om byggnaden till följd av ålder eller bristande underhåll eller på grund

av att den innehåller fuktiga, kalla eller mörka lägenheter eller av andra lik­

nande skäl är mindervärdig samt det därför är önskvärt, att byggnaden snart

avlägsnas;

om inlösen av byggnaden är förestående inom en nära framtid; samt

om ändringen medför förändringar beträffande bjälklag, vertikala bärverk

eller andra konstruktiva byggnadsdelar.

Vad ovan i denna paragraf stadgas skall dock ej medföra, att såsom ny­

byggnad anses anordnande av värmeledning eller vattenklosett eller andra

hygieniska förbättringar i befintlig byggnad som, även om sådan anordning

ej medgåves, måste antagas komma att kvarstå under längre tid.

170 §.

1 mom.

Är fråga om uppförande av tillfällig byggnad av enkel beskaffen­

het, må byggnadsnämnden, även om företaget strider mot fastställd general­

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

plan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller mot bestäm­

melserna i 37 § första eller andra stycket byggnadslagen eller i 96, 97 eller

141 § denna stadga, meddela lov därtill, såframt företaget prövas ej avsevärt

motverka det med planen eller bestämmelserna avsedda syftet. Byggnadslov,

som nu sagts, må meddelas allenast för byggnad i en våning och må avse

rätt att låta byggnaden kvarstå högst tre år från det byggnadslovet medde­

lades; dock må länsstyrelsen, om särskilda skäl äro därtill, medgiva, att

byggnaden uppföres i mer än en våning eller att den får kvarstå mer än

tre år.

Byggnadsnämnden må jämväl meddela lov till anordningar och mindre

byggnader som avse att tillgodose den allmänna nyttan och trevnaden, oaktat

de strida mot fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utom­

plansbestämmelser, såframt de prövas ej avsevärt försvåra markens använd­

ning för avsett ändamål.

2

mom.

Är fråga om annan nybyggnad eller anordning än sådan, varom

förmäles i 1 mom., må byggnadsnämnden, där den till sitt biträde har stads­

arkitekt och denne tillstyrkt åtgärden, av särskilda skäl medgiva ändamåls­

enliga mindre avvikelser från sådan detaljreglering av bebyggandet som ägt

rum i fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestäm­

melser. Ej må avvikelse medgivas i strid mot planens eller bestämmelsernas

grunddrag eller huvudsakliga syfte.

Finnes ej stadsarkitekt eller har denne ej tillstyrkt åtgärden, skall upp­

kommen fråga om medgivande, som i första stycket sägs, underställas läns­

styrelsen.

Vad i första och andra styckena sägs om stadsarkitekt skall äga motsva­

rande tillämpning beträffande byggnadskonsulent som är behörig att vara

stadsarkitekt,

3 mom.

Uppkommer i annat fall än som avses i 1 mom. första stycket

fråga om nybyggnad i strid mot bestämmelserna i 37 § första eller andra

stycket byggnadslagen, må tillstånd till företaget meddelas av länsstyrel­

sen, om synnerliga skäl äro därtill och företaget prövas ej medföra hinder

för lämplig tomtindelning inom kvarteret.

171 §.

Har byggnadsnämnden till sitt biträde stadsarkitekt eller byggnadskon­

sulent, eller har i stället för byggnadsnämnd utsetts byggnadsinspektör, äger

länsstyrelsen på därom gjord framställning utfärda taxa för avgifter, som de

byggande skola erlägga för erhållande av byggnadslov, för ritningsgransk-

ning, för besiktningar och för andra förrättningar som nämnden enligt gäl­

lande bestämmelser har att verkställa.

172 §.

1 mom.

I utövningen av sin allmänna uppsikt över planläggning och bygg-

nadsväsende som avses i denna stadga har byggnadsstyrelsen att meddela

för ändamålet erforderliga föreskrifter, formulär, råd och anvisningar.

2

mom.

Vid tillsynen över planläggningen och byggnadsväsendet i länet

åligger det länsstyrelsen

1) att tillse, att stad eller annat samhälle i mån av behov förses med ge­

neralplan, stadsplan, utomplansbestämmelser och byggnadsordning av för sam­

hället lämplig beskaffenhet;

2) att besörja, att område på landet, som är i behov därav, erhåller gene­

ralplan, stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser och byggnadsord­

ning av för området lämplig beskaffenhet;

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

55

3) att, när regionplan finnes erforderlig för visst område, vidtaga åtgärder

för att sådan plan där kommer till stånd och vidmakthålles;

4) att, i den mån så erfordras, meddela förordnande enligt 122 eller 123 §

byggnadslagen;

5) att, då plan, utomplanbestämmelser eller förordnande, varom ovan i denna

paragraf sägs, prövas böra ändras eller upphävas, vidtaga de åtgärder som

av sådan anledning finnas erforderliga;

6) att övervaka, att byggnadslagen, denna stadga, byggnadsordningarna i

länet, fastställda generalplaner, stadsplaner, byggnadsplaner, utomplansbe-

stämmelser och regionplaner samt övriga föreskrifter angående planläggning­

en och byggnadsväsendet vederbörligen iakttagas;

7) att tillse, att byggnadsnämnd har erforderlig tillgång till sakkunnigt

biträde;

8) att tillse, att byggnadsnämnder och andra lokala myndigheter, som hava

befattning med planläggningen och byggnadsväsendet, med nit och omsorg

fullgöra sina åligganden; samt

9) att göra de framställningar och förslag till föreskrifter eller åtgärder,

vartill förhållandena giva anledning.

173 §.

Den befogenhet som enligt denna stadga tillkommer stadsfullmäktige skall

i stadsliknande samhälle eller landskommun utövas av den myndighet som

äger samhällets eller kommunens beslutanderätt.

De åligganden som enligt denna stadga tillkomma magistraten tillhöra

i Stockholm överståthållarämbetet, dock att det jämväl i Stockholm skall

ankomma å magistraten att utse ledamot och ersättare i byggnadsnämnden;

i stad, där magistrat ej finnes, kommunalborgmästaren; dock att kommunal­

borgmästaren, i stället för att utse ledamot och ersättare i byggnadsnämnden,

själv skall vara ledamot i nämnden samt att vad enligt 42 § åligger magistra­

ten skall ankomma å länsstyrelsen;

i stadsliknande samhälle eller landskommun länsstyrelsen, dock att vad en­

ligt 3 § åligger magistraten skall ankomma på byggnadsnämnden samt att le­

damot och ersättare i byggnadsnämnden, vilka utses av länsstyrelsen, böra

såvitt möjligt vara lagfarna.

Vad i denna stadga sägs om drätselkammare skall för kommun eller sam­

hälle, där drätselkammare ej finnes, gälla den däremot svarande myndigheten;

vad om vägförvaltningen sägs skall i Stockholm gälla väg- och vattenbygg­

nadsstyrelsen.

21 KAP.

, övergångsbestämmelser.

174 §.

Denna stadga skall såvitt ej nedan annorlunda stadgas träda i kraft den

1 januari 1948.

Genom denna stadga upphäves byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr

364), dock att bestämmelserna i 128 och 129 §§ sistnämnda stadga om provi­

soriska byggnadsföreskrifter samt om giltigheten av vissa äldre byggnadsord­

ningar och andra föreskrifter alltjämt skola i tillämpliga delar lända till ef­

terrättelse.

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till föreskrift

som ersatts med bestämmelse i denna stadga, skall sådan bestämmelse i stället

tillämpas.

175 §.

Så snart ske kan efter denna stadgas utfärdande och sist inom två år efter

dess ikraftträdande skall med iakttagande av stadgans föreskrifter förslag till

ny byggnadsordning för stad och stadsliknande samhälle hava upprättats och

underställts länsstyrelsens prövning. Underlåtes detta, ankommer det på läns­

styrelsen att anmäla förhållandet hos Konungen.

Intill dess ny byggnadsordning fastställts, skall den inom staden eller sam­

hället hittills gällande byggnadsordningen fortfarande lända till efterrättelse, i

den mån den icke strider mot byggnadslagen eller denna stadga.

176 §.

Vid tillämpning av bestämmelserna i 13 § 2 mom., 19 § 1 mom. och 30 §

1 mom. skall Chalmers tekniska institut jämställas med teknisk högskola.

177 §.

Beträffande förslag till stadsplan eller byggnadsplan, som blivit utställt

för granskning före denna stadgas ikraftträdande, skola i stället för bestäm­

melserna i 30 och 120 §§ förut gällande motsvarande föreskrifter lända till

efterrättelse.

178 §.

Bestämmelserna i 71 § 1 mom. första stycket samt 2 mom. skola gälla

även i fråga om byggnader, för vilka byggnadslov beviljats före denna stad­

gas ikraftträdande, därvid skall iakttagas, att föreskrivna åtgärder skola vara

utförda senast den 1 juli 1949, därest ej Konungen annorlunda bestämmer,

samt att byggnadsnämnden skall övervaka bestämmelsernas tillämpning och

göra för ändamålet erforderliga besiktningar.

179 §.

Har före denna stadgas ikraftträdande ansökan ingivits om byggnadslov

eller annat tillstånd enligt hittills gällande byggnadsstadga, skall denna an­

sökan med avseende å byggnads yttre eller inre anordnande bedömas enligt

sistnämnda stadga, om ej synnerliga skäl föranleda till annat.

180 §.

Inom ort på landet, där byggnadsnämnd ej förut finnes, skall sådan nämnd

utses före den 1 januari 1948, såvida icke länsstyrelsen jämlikt 160 § bygg­

nadslagen medgiver undantag.

Har länsstyrelsen medgivit undantag för viss ort, skall vad i denna stadga

sägs om byggnadsnämnd med avseende å den orten i stället gälla länsstyrelsen.

181 §.

När byggnadsnämnd prövar ansökan om lov till nybyggnad inom område,

för vilket avstyckningsplan gäller, skall nämnden förvissa sig om att företa­

get icke strider mot planen.

Avstyckningsplan skall i de hänseenden, varom i 79 § sägs, jämställas med

byggnadsplan, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

57

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­

rådet å Stockholms slott den 28 mars 1947.

Närvarande:

Statsministern

Erlander , ministern för utrikes ärendena

Undén , statsråden

Wxgforss, Möller, Sköld, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, social-, kommuni­

kations- och jordbruksdepartementen anmäler chefen för justitiedeparte­

mentet, statsrådet Zetterberg, ett inom departementet upprättat

förslag till

byggnadsstadga.

Föredraganden anför följande:

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 november 1941 tillkallade

dåvarande chefen för justitiedepartementet den 19 december 1941 statssekre­

teraren, numera häradshövdingen K. E. Elliot, ordförande, generaldirektö­

ren O. H. Malmberg, stadsarkitekten G. M. W. Wetterling och föredragan­

den för stadsplaneärenden i kommunikationsdepartementet, numera kansli­

rådet N. E. J. Aurén att verkställa utredning om regionplanelagstiftning och

översyn av gällande lagstiftning för byggnadsverksamheten jämte vad där­

med äger samband. För att deltaga i överläggningar med utredningsmännen

utsågos samtidigt särskilda sakkunniga. Utredningsmännen, vilka antogo

benämningen

stadsplaneutredningen 1942,

ha, på sätt i direktiven förutsat­

tes, gjort vissa avsnitt av ämnet till föremål för behandling vart för sig. I

enlighet härmed har utredningen tidigare avgivit dels den 16 april 1942 ett

särskilt betänkande med förslag till åtgärder för snabbare handläggning av

stadsplane- och tomtindelningsärenden (SOU 1942: 27), dels ock den 17 juni

1943 ett betänkande med förslag till vissa ändringar i byggnadsstadgan i syfte

att åstadkomma mera rationella och enhetliga bestämmelser (SOU 1943: 30).

Båda dessa förslag ha i huvudsak genomförts. Efter att numera ha avslutat

sitt arbete har utredningen den 22 maj 1945 avgivit betänkande med förslag

till byggnadslag, byggnadsstadga och vissa andra författningar (SOU 1945:

15). Yttranden över detta betänkande ha inhämtats från ett flertal myndig­

heter och sammanslutningar.

På grundval av stadsplaneutredningens sistnämnda betänkande och med

beaktande av de avgivna yttrandena ha inom justitiedepartementet upprät­

tats förslag till byggnadslag, lag angående ändring i lagen om allmänna vä­

gar, lag angående ändring i lagen om enskilda vägar, lag om ändrad lydelse

av 33 § civilförsvarslagen och lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen om

58

Kungi. Maj.ts proposition nr 211.

inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Efter det att

de fyra förstnämnda lagförslagen granskats av lagrådet och underkastats

ytterligare överarbetning inom departementet, har Kungl. Maj:t på min före­

dragning den 28 februari 1947 beslutat genom proposition nr 131 före­

slå riksdagen att antaga samtliga lagförslag. Jag anhåller nu att få upptaga

till behandling utredningens förslag till byggnadsstadga.

Inledning.

I byggnadsstadgan den 20 november 1931 meddelas, i anslutning till före­

skrifterna i stadsplanelagen den 29 maj samma år, närmare bestämmelser

angående byggnadsverksamhetens ordnande i stad, stadsliknande samhällen

och på landet, såsom beträffande uppgörande och utställande för gransk­

ning av stadsplan, stomplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser och

tomtindelning samt om byggnadsordning, byggnadsnämnd, byggnads yttre

och inre anordnande, byggnadslov, tillsyn över byggandet m. m. Till bygg­

nadsstadgan höra särskilda av byggnadsstyrelsen år 1945 utfärdade anvis­

ningar. Vissa föreskrifter angående byggnadsverksamheten meddelas där­

jämte i de för städer, samhällen och andra orter fastställda lokala byggnads­

ordningarna.

Stadsplaneutredningen har i sitt betänkande föreslagit åtskilliga ändringar

i byggnadsstadgan, som föranledas av utredningens förslag till byggnadslag,

och har i övrigt verkställt en överarbetning av byggnadsstadgans bestäm­

melser.

Utredningens förslag till byggnadsstadga börjar liksom den gällande bygg­

nadsstadgan med en avdelning angående stad. Beträffande byggnadsordning

i stad föreslås icke någon ändring i förhållande till vad nu gäller. Stadgandena

om byggnadsnämnds åligganden ha i förslaget jämkats, bl. a. med hänsyn

till de ökade möjligheter att reglera byggnadsverksamheten, som förutsättas

i den nya byggnadslagen. Utredningen har vidare i byggnadsstadgeförslaget

upptagit något ändrade regler om biträde åt byggnadsnämnd i stad samt nya

föreskrifter om stadsarkitekts kvalifikationer. I ett nytt kapitel ha införts be­

stämmelser om generalplan i stad. Stadganden ha där meddelats bl. a. om

generalplans innehåll, om planens utmärkande å karta och om utställning

av generalplaneförslag. Särskild kompetens hos den, som upprättar general­

plan, har ansetts böra fordras endast om planen är avsedd att givas rättsver­

kan; i dylikt fall kräves att planförfattaren är arkitekt, lantmätare eller civil­

ingenjör med examen från teknisk högskolas avdelning för väg- och vatten­

byggnad samt dessutom utövat väl vitsordad verksamhet inom stadsbygg-

nadsväsendet. Då planen skall erhålla rättsverkan, skola dessutom gälla sär­

skilda bestämmelser bl. a. angående den erforderliga kartans beskaffenhet

samt rörande utställningsförfarandet, vilket sistnämnda i stort sett skall an­

sluta sig till vad som för närvarande tillämpas vid utställning av stadsplane­

förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

59

Vid upprättande av stadsplan skall enligt förslaget iakttagas, att planen ej

får avse större område än som är eller kan väntas bli bebyggt inom över­

skådlig tid. Hänsyn skall vidare vid planens uppgörande tagas till en mängd

intressen och behov, bland vilka kunna nämnas försvaret, luftfarten, trafiken,

parkeringsförhållandena etc. Byggnadsverksamheten bör enligt förslaget icke

genom stadsplanebestämmelser kringgärdas med detaljföreskrifter i vidare

mån än som är nödvändigt för vinnande av det med planen avsedda syftet.

För uppgörande av stadsplan skall krävas samma kompetens som föreslagits

beträffande författare av sådan generalplan, som är avsedd att givas rättsver­

kan. Särskilda bestämmelser ha vidare uppställts beträffande beskaffenheten

av grundkarta till stadsplan samt om kompetens för upprättande av sådan

karla och därtill hörande fastighetsförteckning. Angående handläggning av

fråga om stadsplan skola gälla i stort sett samma bestämmelser som för

närvarande. Även föreskrifterna om tomtindelnings innehåll, uppgörande och

utställande för granskning ha bibehållits i stort sett oförändrade.

Beträffande byggnadsplan i stad skall enligt utredningens förslag bl. a. gälla,

att planen ej får avse större område än som är eller kan väntas bli bebyggt

inom nära förestående tid. Vid byggnadsplans uppgörande skola i allmänhet

föreskrifterna angående stadsplan äga motsvarande tillämpning, därvid reg­

leringen emellertid i regel bör göras mindre långtgående än i stadsplan. Kan

områdets framtida intagande i stadsplan förväntas, bör planläggningen ord­

nas så att en sådan åtgärd icke genom planläggningen motverkas eller för­

svåras. Särskild behörighet skall icke krävas av byggnadsplaneförfattare;

däremot ha kompetensregler uppställts för den som upprättar grundkarta till

byggnadsplan. Innan byggnadsplan fastställes, skall förslaget utställas för

granskning. Markägarna in. fl. sakägare skola underrättas om utställningen

genom särskilda kallelsebrev. Rörande utomplansbestämmelser i stad föreslås

skola gälla i stort sett samma föreskrifter som nu.

Stadgandena rörande byggande i stad och särskilt föreskrifterna om bygg­

nads tekniska utförande anknyta i sin allmänna uppställning till den tanke­

gång som låg till grund för 1945 års ändringar i byggnadsstadgan. Därvid

intogos i stadgan åtskilliga bestämmelser av sådan natur som tidigare regle­

rats i lokala byggnadsordningar. Vad angår ansökning om byggnadslov må

nämnas, att enligt förslaget byggnadsritningar skola vara fackmässigt upprät­

tade samt att byggnadsnämnden vid prövning av sådan ansökning utom an­

nat skall tillse att byggnaden erhåller god planlösning. Rörande tillsyn över

byggandet föreslås inga större förändringar. De i nuvarande 79 a § intagna

särskilda bestämmelserna om byggande inom stadsplan ha jämkats i syfte

bland annat att bättre tillgodose hantverkets och småindustriens behov.

Smärre ändringar ha också vidtagits i de särskilda bestämmelserna om byg­

gande utom stadsplan, varjämte nya föreskrifter införts om hänsyn till för­

svaret och luftfarten. Sistnämnda föreskrifter medföra skyldighet för bygg­

nadsnämnden alt i viss utsträckning inhämta yttranden från försvars- och

luftfartsmyndigheter i ärenden angående byggnadslov samt att lämna dessa

myndigheter underrättelser om ärendenas utgång.

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

I en andra avdelning av utredningens förslag ha intagits bestämmelser an­

gående sladsliknande samhällen. Några större nyheter i förhållande till vad

för närvarande gäller härutinnan föreslås icke.

Tredje avdelningen i förslaget innehåller bestämmelser angående den egent­

liga landsbygden. Här föreslås till en början vissa bestämmelser om gene­

ralplan på landet, i stort sett överensstämmande med vad som föreslagits

beträffande generalplan i stad. Även bestämmelserna angående byggnadsplan

och utomplansbestämmelser på landet ha utformats i nära anslutning till

motsvarande föreskrifter för stad. Vissa olikheter föranledas emellertid där­

av, att enligt utredningens förslag byggnadsplan på landet i motsats till bygg­

nadsplan i stad skall kunna utläggas även över mark, vars ägare icke begärt

planläggning. Vid utställning av byggnadsplaneförslag skola markägarna un­

derrättas genom personliga kallelsebrev. Kungörelse i kyrkan eller i ortstid­

ning anses däremot icke nödvändig. Rörande byggnadsordning på landet har

icke föreslagits någon ändring. Byggnadsnämnd på landet skall inrättas ej

blott inom byggnadsplane- och utomplansområden utan även inom andra om­

råden, när länsstyrelsen beslutar därom. Dylik byggnadsnämnd skall huvud­

sakligen ha till uppgift att följa utvecklingen inom området och göra de fram­

ställningar om reglering av bebyggelsen eller eljest, som kunna påkallas. I

syfte att underlätta, att åt en och samma byggnadsnämnd kan givas inseen­

det över flera planområden inom kommunen, föreslås befogenhet för läns­

styrelsen att, då flera byggnadsnämnder finnas, förordna om överflyttande

av de uppgifter, som åvila någon eller några av dem, å den eller de övriga.

Såvitt möjligt skall byggnadsnämnden till sitt biträde ha sakkunnig person,

byggnadskonsulent. Länsstyrelsen skall under vissa förutsättningar kunna

ålägga kommun, vars byggnadsnämnd saknar biträde av byggnadskonsulent,

att tillse att sådan förordnas.

Föreskrifterna rörande byggande på landet ha utformats i huvudsaklig

överensstämmelse med vad för närvarande gäller. Inom område, där bygg­

nadsplan eller utomplansbestämmelser gälla, får liksom för närvarande ny­

byggnad icke ske utan byggnadsnämndens lov. Inom annat område, där bygg­

nadsnämnd finnes, skall innan nybyggnad sker anmälan göras hos byggnads­

nämnden, såvida fråga ej är om nybyggnad för jordbrukets, fiskets, skogs-

skötselns eller därmed jämföriigt behov. Rörande byggande inom byggnads­

plan ha föreslagits särskilda bestämmelser, liksom även angående byggande

i närheten av befästning eller flygplats. Vissa särskilda föreskrifter ha där­

jämte föreslagits för områden på landet, där byggnadsplan eller utomplansbe­

stämmelser icke gälla. Dessa föreskrifter medföra skyldighet att vid byggan­

de inom sådant område i viss utsträckning beakta såväl civilförsvarets som

det militära försvarets och luftfartens behov.

I en fjärde avdelning ha intagits bestämmelser angående regionplan. Arbe­

tet med regionplans uppgörande skall åvila en regionplanenämnd. Bestäm­

melser föreslås angående nämndens organisation och arbetssätt ävensom rö­

rande sättet för regionplans uppgörande, utmärkande å karta, utställande för

granskning m. m.

Slutligen meddelas i en femte avdelning slutbestämmelser. Dessa innehålla

Kungi. Maj:ts proposition nr 211.

61

dels föreskrifter om ansvar, vitesföreläggande och fullföljd av talan m. in.,

dels ock allmänna bestämmelser, bl. a. rörande begreppet nybyggnad. Detta

begrepp föreslås skola erhålla en något mera omfattande innebörd och full­

ständigare beskrivning än det för närvarande har.

Enligt övergångsbestämmelserna skall bl. a. gälla, att ny byggnadsordning

för stad och stadsliknande samhällen skall upprättas inom två år efter den

nya byggnadsstadgans ikraftträdande.

Yttrandena.

Yttranden över stadsplaneutredningens ifrågavarande förslag ha efter re­

miss inkommit från kammarkollegiet, byggnadsstyrelsen, socialstyrelsen,

riksantikvarieämbetet, lantmäteristyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, statskon­

toret, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, överbefälhavaren,

statens byggnadslånebyrå, lagberedningen, 1944 års kommitté för kommunal

samverkan, fastighetsbildningssakkunniga, överståthållarämbetet och samt­

liga länsstyrelser. Vid byggnadsstyrelsens yttrande voro fogade utlåtanden av

samtliga länsarkitekter. Lantmäteristyrelsen har överlämnat yttranden av

samtliga överlantmätare och några distriktslantmätare. Vid överståthållaräm-

betets och länsstyrelsernas yttranden voro fogade utlåtanden av stadsfullmäk­

tige och byggnadsnämnderna i flertalet städer och vissa stadsliknande sam­

hällen. Stadsfullmäktige i vissa städer ha i sina utlåtanden åberopat yttran­

den från andra myndigheter och personer. Slutligen ha yttranden över för­

slaget avgivits av svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas för­

bund, Sveriges fastighetsägareförbund, svenska arkitekters riksförbund,

svenska kommunaltekniska föreningen, svenska teknologföreningen, länsar­

kitekternas förening, föreningen Sveriges stadsarkitekter, tekniska högskolan

i Stockholm, Chalmers tekniska högskola, Sveriges hantverks- och småin­

dustriorganisation, föreningen Sveriges stadsträdgårdsmästare och svenska

naturskyddsföreningen.

I sina allmänna uttalanden angående utredningens förslag ha flera av de

hörda myndigheterna och sammanslutningarna uppehållit sig vid frågan

om avgränsningen mellan de byggnadstekniska bestämmelser, som böra in­

föras i byggnadsstadgan, och de föreskrifter, som böra bibehållas i de lokala

byggnadsordningarna. Härom anför

byggnadsstyrelsen,

att styrelsen delade

utredningens uppfattning att särskilda byggnadsordningar alltjämt vore er­

forderliga. Åtminstone för städer, köpingar och större municipalsamhällen

borde möjlighet finnas att genom meddelande av särskilda föreskrifter i

byggnadsordning taga hänsyn till lokala byggnadstraditioner. Att i bygg­

nadsstadgan intaga närmare bestämmelser om sådana förhållanden, som av-

såges i exempelvis 64, 71 och 78 §§ i förslaget, skulle innebära en likrikt­

ning, som icke kunde anses lämplig.

Länsarkitekten i Jämtlands län

anser däremot, att byggnadsordningarna

borde reduceras till det minsta möjliga. Byggnadsordningarna för byggnads-

plane- och utomplansområden horde helt kunna undvaras genom att mot­

svarande föreskrifter infördes i byggnadsstadgan. Att det för den byggande

allmänheten skulle vara fördelaktigt att få så mycket som möjligt av för

Kungl. Maj.ts proposition nr 211 .

byggandet gällande bestämmelser samlat i eu författning vore uppenbart. Vidare borde påpekas faran av alltför många och detaljerade bestämmelser. Det vore bättre att ge byggnadsnämnderna större makt och större möjlig­ het till ett sakkunnigt bedömande.

Byggnadsnämnden i Motala

ifrågasätter,

att man helt skulle taga bort de små rester av byggnadsordningarna, som efter förslagets genomförande skulle finnas kvar. Det vore en avsevärd be­ lastning för allmänheten att utöver lagen, stadgan och byggnadsstyrelsens anvisningar även behöva hålla i minnet bestämmelserna i en byggnadsord­ ning. Liknande mening uttalas av

länsstyrelsen i Östergötlands län, länsarki­

tekten i Hallands län

och

byggnadsnämnden i Örebro. Tekniska högskolan

i Stockholm

framhåller, att industrialisering av byggnadsproduktionen vore

en av de viktigaste förutsättningarna för en sänkning av byggnadskostna- derna och därmed för lösningen av bostadsfrågan. Då industrialiseringen för­ utsatte standardisering av olika byggnadsdelar, vore det en betydelsefull för­ utsättning att byggnadsföreskrifterna så långt möjligt vore desamma på alla platser. Det vore denna tanke som legat till grund för ändringarna i bygg­ nadsstadgan. Emellertid talade samma skäl för liknande behandling även av andra föreskrifter som reglerade byggandet än dem, som funnes i byggnads­ stadgan och byggnadsordningarna. Särskilt kunde erinras om att hälsovårds­ nämnderna ofta uppställde varierande krav på byggnader och byggnads- detaljer. En översyn av alla de författningar, som berörde byggnadsverk­ samheten, borde snarast möjligt komma till stånd. Därvid syntes böra över­ vägas i vad mån dessa föreskrifter kunde mer än nu samlas i byggnadsstad­ gan eller i varje fall i ett mer begränsat antal författningar än hittills. Hög­ skolan uttalar därjämte, att det riktiga vore att reglerna rörande byggnads tekniska utförande intoges i byggnadsstyrelsens anvisningar och ej avhand­ lades i byggnadsordning.

Svenska arkitekters riksförbund

finner det också

önskvärt, att de föreskrifter som reglerade husbyggandet i största möjliga utsträckning samlades i en stadga, medan

svenska teknologföreningen

hem­

ställer om utarbetande av enhetliga bestämmelser rörande byggnads anord­ nande jämväl med hänsyn till brandskydd och hälsovård.

Å andra sidan anser

Chalmers tekniska högskola,

att det knappast vore

möjligt och lämpligt att detaljbestämmelser i så stor utsträckning som för­ slaget avsåge meddelades centralt. Stora värden funnes att tillvarataga i de lokala traditionerna. Även

byggnadsnämnden i Göteborg

ifrågasätter lämp­

ligheten av att en detaljreglering verkställes i byggnadsstadgan och bygg­ nadsstyrelsens anvisningar. Det kunde antagas, att de lokala förhållandena härigenom icke tillmättes den betydelse de förtjänade. Som exempel kunde anföras de säregna klimatiska faktorer man hade att räkna med på väst­ kusten med dess övervägande västliga, saltmättade vindar. Det vore beklag­ ligt om en lokalt vunnen högre standard nu skulle behöva sänkas. Riktigare vore alt där utvecklingen på någon ort gått därhän, att avgjorda fördelar uppnåtts, detta förhållande borde, om icke nödvändigt göras normerande för landet i övrigt, så dock lämnas oförändrat. Betydelsen av att de lokala för­ hållandena beaktas har framhållits jämväl av

stadsarkitekten i Skövde

samt

byggnadsnämnderna i Trollhättan, Kumla

och

Arboga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

63

Departementschefen.

Det i propositionen nr 131 till årets riksdag framlagda förslaget till bygg­ nadslag förutsätter omarbetning av den gällande byggnadsstadgan. Sådan omarbetning måste fördenskull företagas.

Mot det av stadsplaneutredningen framlagda förslaget till ny byggnads­ stadga har i vissa yttranden anmärkts, att det vore önskvärt att till stadgan och därtill hörande, av byggnadsstyrelsen utfärdade anvisningar överföra vissa bestämmelser, som för närvarande regleras lokalt i de olika orternas byggnadsordningar. Vidare har framhållits att även vissa föreskrifter röran­ de byggnadsverksamheten, som nu återfinnas i hälsovårdsstadgan och andra särskilda författningar, borde intagas i byggnadsstadgan och anvisningar till densamma. I andra yttranden har däremot uttalats, att de lokala intressena ej fått tillräckligt utrymme i utredningens förslag.

Genom de ändringar i byggnadsstadgan, som år 1945 beslutades på grund­ val av stadsplaneutredningens år 1943 avgivna betänkande, överfördes till stadgan och därtill hörande anvisningar åtskilliga föreskrifter, som dittills reglerats lokalt i byggnadsordningarna. Den gränsdragning mellan byggnads­ stadgan och byggnadsordningarna, som nu föreslagits av utredningen, över­ ensstämmer helt med vad som sålunda beslutades år 1945. Det är å ena sidan tydligt, att det ur rationaliseringssynpunkt är lämpligt att byggnads- föreskriftema i största möjliga utsträckning införas i byggnadsstadgan, som är gemensam för hela riket. Å andra sidan kan icke bortses från att lokala förhållanden kunna göra det önskvärt att vissa bestämmelser icke meddelas centralt utan intagas i de lokala byggnadsordningarna. Den avväg­ ning mellan dessa båda synpunkter, som nyligen genomförts, synes lämpli­ gen böra bibehållas.

Även i de fall, då föreskrifter föreslås skola införas i byggnadsstadgan, fin­ nes enligt förslaget möjlighet att göra avvikelser i byggnadsordningarna, där­ est berättigade lokala intressen göra det erforderligt. För det fall åter, då föreskrift föreslås icke skola införas i byggnadsstadgan eller anvisningarna till densamma utan i byggnadsordning, skall av byggnadsstyrelsen upprät­ tade normalförslag tjäna till ledning. Avvikelse från sådant normalförslag förutsältes icke skola få ske vid byggnadsordnings upprättande, om ej sär­ skilda förhållanden göra det erforderligt.

I ett par yttranden anmärkes, att de bestämmelser angående byggnads­ verksamheten, som meddelas på andra håll i lagstiftningen, t. ex. i hälso­ vårdsstadgan och civilförsvarslagen, borde överflyttas till byggnadsstadgan med tillhörande anvisningar. Det kan ur vissa synpunkter vara önskvärt att till en enda eller ett fåtal författningar sammanföra alla byggnadsreglerande bestämmelser. Fn reform i denna riktning förutsätter emellertid eu ingående utredning, vilken icke kan utföras innan den nya byggnadslagstiftningen skall träda i kraft.

Med ledning av stadsplaneutredningens förslag och de inkomna yttrandena har i enlighet med vad nu anförts inom justitiedepartementet upprättats för­ slag till byggnadsstadga. Jag övergår nu till behandling av de särskilda be­ stämmelserna i detta förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

Speciell motivering.

FÖRSTA AVDELNINGEN.

Bestämmelser för stad.

1 kap.

Om byggnadsordning.

1-3 §§.

1—3 §§ överensstämma i sak med samma paragrafer i gällande byggnads­ stadga och i utredningens förslag.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Jönköpings län

ifrågasätter om icke straffsatserna för över­

trädelse av föreskrifterna i byggnadsordning borde överensstämma med straff­ satserna för överträdelse av föreskrifterna i hälsovårdsordning.

Departementschefen.

För överträdelse av stadgande i hälsovårdsordning kunna ådömas böter med 5—1 000 kronor. Enligt 1931 års särskilda böteslag medför en sådan straffsats, att dagsböter skola ådömas. Straffsatserna för överträdelse av stadgandena i byggnadsordning äro jämlikt gällande byggnadsstadga och ut­ redningens förslag böter från och med 10 till och med 300 kronor eller dags­ böter. Då sistnämnda straffsatser synas lämpliga, böra de bibehållas.

2 kap.

Om byggnadsnämnd.

4 §.

Bortsett från vissa jämkningar av redaktionell natur överensstämmer para­ grafen med 4 § i gällande byggnadsstadga och i utredningens förslag.

5 §.

Paragrafen, som motsvarar 5 § i gällande byggnadsstadga, överensstämmer i sak med 5 § i utredningens förslag (motiv, se s. 471—472 i betänkandet).

Yttrandena.

Svenska arkitekters riksförbund

framhåller angelägenheten av att de mera

allmänt markdisponerande planerna reviderades efter hand som förutsätt­ ningarna för samhällenas utbyggnad ändrades. Föreskrift borde därför med-

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

65

delas om att byggnadsnämnden minst vart femte år skulle taga upp general­ plan till omprövning.

Socialstyrelsen

anför, att byggnadsnämnden borde åläg­

gas att till vederbörande statliga myndighet insända rapporter angående bygg­ nadsverksamheten. Den officiella byggnadsstatistiken grundade sig nu på frivillig rapportering. Det hade visat sig att statistiken i åtskilliga fall för­ dröjts genom att rapporteringen försenats.

Byggnadsnämnden i Kalmar

ut­

talar, att det i punkt 4 förekommande uttrycket »då tätare bebyggelse upp­ kommit» kunde misstolkas, enär stadsplanen borde komma före och ej efter bebyggelsen. Som huvudskäl för stadsplaneläggning borde angivas att tätare bebyggelse vore alt förvänta. Tillika borde skyldighet föreligga att upprätta stadsplan för redan bebyggda områden.

Departementschefen.

Det är angeläget att generalplaner samt andra dylika planer och särskilda bestämmelser rörande byggnadsverksamheten i stad underkastas översyn, då behov därav uppkommer. Men det synes knappast lämpligt att angiva någon viss tidrymd, inom vilken sådan översyn obligatoriskt skall ske.

Föreskrifter om insändandet till vederbörande statliga myndigheter av rap­ porter angående byggnadsverksamheten kunna intagas i byggnadsordning eller i instruktion för stadsarkitekten. Det synes icke lämpligt att belasta bygg­ nadsstadgan med bestämmelser härom.

Punkt 3 i utredningens förslag har jämkats med hänsyn till att förordnan­ de om förbud mot nybyggnad i strid mot generalplan enligt propositions­ förslaget till byggnadslag skall meddelas i den formen att generalplanen fast­ ställes. Vidare har punkt 4 ändrats med anledning av att byggnadsplan i stad enligt propositionsförslaget till byggnadslag endast skall kunna förekomma i särskilda undantagsfall. Av sistnämnda punkt framgår med erforderlig tyd­ lighet att plan skall upprättas såväl då tätbebyggelse är att förvänta som då sådan bebyggelse redan uppkommit. I övrigt ha några av punkterna i stads- planeutredningens förslag jämkats eller omkastats.

6

§.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande byggnadsstadga, ersätter bestämmelsen i 6 § första punkten i utredningens förslag (motiv, se s. 472— 473 i betänkandet).

Departementschefen.

Enligt utredningens förslag skulle byggnadsnämnden, därest stadsfullmäk­ tige icke förbehållit sig avgörandet, kunna antaga sådana mindre stadsplane- ändringar, som ej avsåge plans grunddrag och ej heller eljest innefattade vä­ sentlig avvikelse från vad förut varit gällande och som sålunda skulle kunna fastställas av länsstyrelsen. Det riksdagen förelagda förslaget till byggnads­ lag har däremot utformats så att befogenhet att antaga dylika stadsplaneänd- i ingai skall tillkomma byggnadsnämnden endast om och i den mån stads-

Bihartg till riksdagens protokoll 19i7. 1 sand. Nr 211.

r,

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

fullmäktige givit nämnden sådan befogenhet. En erinran om de uppgifter som, därest byggnadsnämnden fått sådant bemyndigande, ankomma på nämnden har upptagits i förevarande paragraf.

Utredningen har i 6 § i sitt förslag upptagit vissa anvisningar att tjäna till ledning vid bedömande av fråga om viss stadsplaneändring är av beskaffen­ het att tillhöra stadsfullmäktiges prövning. Som fullmäktige vid meddelandet av uppdrag åt byggnadsnämnd att i fullmäktiges ställe antaga stadsplaneänd­ ring äga att åtminstone i viss utsträckning bestämma omfattningen av nämn­ dens befogenhet härutinnan, är det knappast möjligt att meddela några anvis­ ningar i berörda hänseende. De av utredningen föreslagna anvisningarna tor­ de i stället böra upptagas såsom 3 mom. i 33 § för att tjäna till ledning vid bedömande av fråga om viss ändring är av beskaffenhet att kunna fast­ ställas av länsstyrelse. Om stadsfullmäktige uppdragit åt byggnadsnämnden att antaga stadsplaneändringar i den utsträckning detta är tillåtet enligt stad­ gandet i 26 § tredje stycket byggnadslagen, komma anvisningarna i 33 § 3 mom. i departementsförslaget till byggnadsstadga att vara vägledande även vid bedömandet av omfattningen av nämndens befogenhet i angivna hän­ seende.

7—12 §§.

Dessa paragrafer motsvara 6—11 §§ i gällande byggnadsstadga och över­ ensstämma, frånsett mindre ändringar i 8, 10 och 11 §§, med 7—12 §§ i ut­ redningens förslag (motiv, se s. 473—476 i betänkandet).

Yttrandena.

Svenska kommunaltekniska föreningen

anför angående den föreslagna

8 §, att det vore en fördel att alltför detaljerade anvisningar angående den i paragrafen omförmälda förteckningens beskaffenhet icke inflöte i själva stad­ gan. Förteckningens uppställning och innehåll borde variera med behovet på de olika orterna. Den borde emellertid under alla förhållanden klart och över­ siktligt lämna besked om beräknade och guldna bidrag. I ett mindre samhälle vore härvid tillfyllest med en enkel förteckning på sätt utredningen angivit. I ett större samhälle däremot kunde förteckningen icke fylla sin upp­ gift utan att till densamma hörde en översiktskarta, som angåve för vilka fastigheter bidrag beräknats och för vilka det guldits samt, i fråga om gatumarksersättning, den ersatta gatumarkens läge och det för densamma tillämpade värdet. Anvisningar borde lämnas härutinnan. Liknande uttalan­ den göras av

svenska teknologföreningen

och

stadsplanekontoret i Stockholm.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån

påpekar, att av förteckningen borde

framgå, huruvida och i vad mån ersättningsskyldigheten fullgjorts.

Rörande 11 § i förslaget uttalar

länsarkitekten i Göteborgs och Bohus län,

att ledamot av drätselkammare eller kommunalnämnd icke borde tillåtas att ingå som ledamot av byggnadsnämnden.

Byggnadsstyrelsen

hävdar, att det

låge i sakens natur att en dylik kombination av befattningar i regel icke borde

Kungl. Maj:ts proposition nr 211-

67

förekomma men att det enligt styrelsens mening knappast vore lämpligt eller erforderligt att direkt fastslå detta i författningstexten.

Länsarkitekten i Öre­

bro län

anser det böra fastslås att i stadens tjänst anställd person, såsom stads-

ingenjör eller mätningsman, ej kunde vara ledamot av byggnadsnämnd. Där­ jämte påpekas i några yttranden, att då åldern för valbarhet till kommunala förtroendeuppdrag numera sänkts från 25 till 23 år borde 11 § ändras i en­ lighet härmed.

I fråga om den föreslagna 12 § framhåller

svenska teknologföreningen,

att

det med hänsyn till angelägenheten i vissa fall att snarast möjligt få del av byggnadsnämndens beslut vore önskvärt att, när sökanden i brådskande ärenden gjort framställning därom, nämndens beslut förklarades omedelbart justerat.

Departementschefen.

Den i 8 § omförmälda förteckningen över tomtägarnas bidrag till kostnad för gata in. in. kan vara uppställd på olika sätt och ha olika innehåll bero­ ende på de lokala förhållandena. Utöver de uppgifter som enligt utredningens förslag skola framgå av förteckningen bör, såsom framhålles i ett yttrande, däri alltid angivas, i vad mån ersättningsskyldighet fullgjorts. Det ankom­ mer på byggnadsstyrelsen att lämna närmare anvisningar angående förteck­ ningens upprättande och innehåll. En viss ledning för städerna finns redan nu i de råd och anvisningar i ämnet som år 1942 utgivits av svenska kom­ munaltekniska föreningen (föreningens handlingar nr 5 år 1942). Med hän­ syn till innebörden av 70 § i propositionsförslaget till byggnadslag torde anteckning om förordnande enligt denna paragraf ej behöva göras i förteck­ ningen.

I 10 § föreskrives bl. a., att ledamöterna i byggnadsnämnden såvitt möj­ ligt skola ha praktisk erfarenhet i byggnadsfrågor. Det torde dock icke vara nödvändigt eller lämpligt att till ledamöter i nämnden utses enbart perso­ ner, som äro sysselsatta inom byggnadsindustrien, t. ex. byggmästare. En jämkning av stadgandet i syfte att förebygga en sådan utveckling synes böra vidtagas.

Såsom påpekats i vissa yttranden bör valbarhetsåldern för ledamotskap i byggnadsnämnd angivas till 23 år. Detta föranleder en ändring av 11 §. Däremot lärer icke böra meddelas förbud för ledamot av drätselkammare eller kommunalnämnd att samtidigt vara ledamot av byggnadsnämnden. En sådan kombination kan stundom vara påkallad, t. ex. med hänsyn till brist på lämpliga personer som kunna ifrågakomma till dessa uppdrag. Ej heller bör stadgas förbud för tjänsteman hos staden att mottaga uppdrag som leda­ mot av byggnadsnämnden.

Enligt 12 § 2 mom. tredje stycket i utredningens förslag skall byggnads­ nämndens protokoll granskas senast vid nästa ordinarie sammanträde. Hin­ der möter sålunda ej att protokollet i brådskande fall justeras genast.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

13 §.

Denna paragraf' motsvarar 12 § 1 och 3 mom. gällande byggnadsstadga och överensstämmer i sak med 13 § i utredningens förslag (motiv, se s. 476— 479 i betänkandet).

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Laholm

föreslår, att varje län indelas i arkitekt-

distrikt, organiserade som kommunalförbund, och att bildandet av sådana sammanslutningar uppmuntras genom skäliga statsbidrag till arkitektens avlöning.

Stadsfullmäktige i Vetlanda

uttala, att det kunde vara lämpligt att

stad och kringliggande landsbygd förenade sig om gemensam arkitekt. Det vore olyckligt om detta skulle hindras genom den nya stadgan och staden sålunda bli tvungen att antingen anställa egen stadsarkitekt eller anlita sam­ ma person som annan stad. 13 § borde omarbetas så att möjlighet bereddes stad och landsbygd att anställa samma arkitekt.

Länsstyrelsen i Jönköpings

län

biträder denna mening.

Länsarkitekten i Hallands län

anser, att stads­

arkitektens huvudsakliga arbetsuppgifter möjligen borde angivas i byggnads­ stadgan, medan

Stockholms stads fastighetskontor

ifrågasätter om det vore

nödvändigt att i 2 mom. angiva att där avsedd examen skulle vara »fullstän­ dig»

Departementschefen.

Stadsplaneutredningens förslag innebär, att varje stad skall hava tillgång till stadsarkitekt. Givetvis möter därvid icke hinder, att flera städer anlita samma person eller att stad och landskommun förena sig om gemensam arkitekt. Detta torde dock icke behöva särskilt nämnas i författningstexten. Inom vissa län har man sökt lösa arkitektfrågan genom att indela länet i arkitektdistrikt, vart och ett med en distriktsarkitekt som avlönas av de be­ rörda städerna, samhällena och landskommunerna gemensamt. En sådan ut­ veckling är önskvärd och bör på allt sätt befrämjas. Det torde dock icke vara lämpligt att föreskrifter i syfte att framtvinga en sådan lösning intagas i byggnadsstadgan. Ej heller bör stadgan, såsom i ett yttrande ifrågasättes, belastas genom att däri angivas stadsarkitektens huvudsakliga arbetsuppgif­ ter. Dessa böra regleras i den instruktion för stadsarkitekten, som upprättas för varje stad för sig.

Med hänsyn till att flera kommuner kunna förena sig om gemensam arki­ tekt och att kostnaderna härför åtminstone delvis kunna bestridas genom att av de byggande uttagas avgifter för byggnadslov, ritningsgranskning in. in.

(jfr 171 §), torde kommunernas kostnader för anställande av arkitekt i all­

mänhet bli relativt små. Statsbidrag härtill synes icke böra ifrågakomma.

Vid teknisk högskola kan finnas specialstuderande, som avlägger kun­ skapsprov endast i vissa ämnen. Ordet »fullständig» i 2 mom. torde därför böra bibehållas.

69

14—16 §§.

14 § överensstämmer med 12 § 2 mom. gällande byggnadsstadga och 14 § i utredningens förslag. 15 och 16 §§ överensstämma, frånsett smärre änd­ ringar, med 13 och 14 §§ i gällande stadga samt 15 och 16 §§ i utredningens förslag (motiv, se s. 479—480 i betänkandet).

Yttrandena.

Lantmäteristyrelsen

påpekar, att enligt 15 § första stycket i utredningens

förslag skulle bland annat mätningsman vara närvarande vid byggnads­ nämndens sammanträden. Enär i många samhällen mätningsman icke fun­ nes anställd men väl förrättningsman för tomtmätning eller avstyckning enligt 2 kap. 2 § eller 5 kap. 2 §fastighetsbildningslagen, borde det angivas att vad i detta stycke stadgades om mätningsman även gällde nyssnämnda förrättningsmän.

Svenska arkitekters riksförbund

framhåller, att om stads-

planefrågoma handlades av en särskild tjänsteman, såsom stadsplanedirek- tör, stadsplanechef eller stadsplanearkitekt, även denne borde vara närvaran­ de vid nämndens sammanträden.

Ett flertal länsarkitekter uttala vidare, att enligt den föreslagna lydelsen av 15 § andra stycket i utredningens förslag länsarkitekten m. fl. tjänstemän syntes äga rätt att närvara vid byggnadsnämndens sammanträden endast om de särskilt kallades därtill. Stadgandet i 13 § andra stycket i den gällande byggnadsstadgan, enligt vilket länsarkitekten m. fl. ägde ovillkorlig rätt att närvara, vore lämpligare.

Departementschefen.

Finnes i visst samhälle icke mätningsman, bör såsom lantmäteristyrelsen anmärkt i dennes ställe förrättningsman för tomtmätning eller avstyckning närvara vid byggnadsnämndens sammanträden. 15 § första stycket i förslaget torde böra kompletteras med föreskrift därom. Det ligger i sakens natur att om i stadens tjänst jämte stadsarkitekt en särskild stadsplanechef finnes an- s-tälld, denne i förevarande hänseende jämställes med stadsarkitekten och så­ lunda i erforderlig utsträckning är närvarande vid nämndens sammanträden. Särskild föreskrift härom synes dock knappast erforderlig. I syfte att tyd­ ligt utmärka att länsarkitekten och andra i 15 § andra stycket i förslaget omförmälda tjänstemän äga obegränsad rätt att närvara vid byggnadsnämn­ dens sammanträden, synes nämnda stycke böra avfattas i huvudsaklig över­ ensstämmelse med 13 § andra stycket gällande byggnadsstadga. Såsom ut­ redningen föreslagit bör dock därjämte angivas alt dessa tjänstemän i erfor­ derlig utsträckning skola kallas till sammanträde med byggnadsnämnd. Den­ na föreskrift bör givetvis icke föranleda att länsarkitekten in. fl. tjänstemän regelmässigt kallas till byggnadsnämndens sammanträden. Endast om sär­ skilda skäl därtill föranleda, bör kallelse utgå.

Kungi. Maj.ts proposition nr 211.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

3 KAP.

Om generalplan.

17 och 18 §§.

Dessa paragrafer motsvara 17 och 18 §§ i utredningens förslag (motiv, se s. 480—481 i betänkandet).

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Göteborg

uttalar i fråga om 17 §, att de jordpolitiska

villkoren borde prövas vid uppgörandet av generalplan, liksom även av re­ gionplan, så att senare detaljplanläggning kunde ske på det sätt generalpla­ nen förutsatte och utan hinder av de intressen, som jordpolitiken hade att tillgodose. Sakkunskap rörande de jordpolitiska frågorna borde tillföras plan- läggningsmyndighetema.

Göteborgs stads fastighetskontor

finner det vara

självklart, att det jordpolitiska bedömandet skulle ankomma på drätselkam­ maren.

Svenska teknologföreningen

anför, att såsom 17 § blivit avfattad

större betydelse syntes tillmätas bestämmelsen i andra stycket om hänsyn till det militära försvaret, vattenförsörjningen och utförande av avlopp än första styckets bestämmelse om hänsyn till erforderligt utrymme för olika ända­ mål såsom huvudgator, parker m. m. En justering härav borde företagas.

Länsarkitekten i Västerbottens län

anser, att ordet huvudgata i första stycket

borde utbytas mot väg.

Beträffande 18 § framhåller

svenska teknologföreningen,

att generalplane-

bestämmelser angående den omfattning i vilken mark för enskilt bebyggande finge nyttjas icke borde göras mera detaljerade än som erfordrades för gene­ ralplanens syfte.

Departementschefen.

Vid uppgörande av generalplan bör såsom antydes i ett par yttranden hän­ syn tagas till jordbrukets, liksom även till andra näringars intressen. Detta ligger emellertid i sakens natur och torde icke behöva särskilt utsägas i 17 §. Med anledning av vad som i övrigt anförts i yttrandena rörande nämnda paragraf torde densamma böra jämkas i redaktionellt hänseende.

I generalplan torde, då omständigheterna föranleda därtill, böra angivas de områden, vilka såsom olämpliga för tätbebyggelse böra vara undantagna där­ ifrån, ävensom de områden vilka eljest böra tills vidare undantagas från så­ dan bebyggelse. Vid bedömande av fråga, huruvida visst område kan anses olämpligt för tätbebyggelse, torde vad jag anfört härom vid remissen till lag­ rådet av förslaget till byggnadslag (se prop. 131/1947 s. 155—156 och 264) böra tjäna till ledning.

Såsom teknologföreningen framhållit bör regleringen i generalplan icke sträcka sig längre än som erfordras för generalplanens syfte. Särskilt gäller

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

71

detta mark, vars exploatering icke kan väntas ske inom nära förestående tid. Några närmare anvisningar angående innehållet i generalplanebestäm- melser har jag ej ansett lämpligen kunna meddelas i detta sammanhang.

19 §.

1 mom. i denna paragraf motsvarar 23 § i utredningens förslag, medan 2 och 3 mom. motsvara 19 § 1 mom. och 24 § andra stycket i samma förslag Imotiv, se s. 481—484 i betänkandet).

Yttrandena.

Utredningens förslag att viss kompetens skulle fordras för upprättande av generalplan, avsedd att erhålla rättsverkningar, men icke för uppgörande av annan generalplan kritiseras i många yttranden. Sålunda anför

byggnadssty­

relsen,

att då det ofta icke kunde på förhand avgöras, huruvida rättsverkan

komme alt tilläggas generalplan, övervägande skäl talade för att samma kom­ petens skulle krävas beträffande båda slagen av generalplan. I övrigt vore emellertid utredningens • förslag i behörighetsfrågan i stort sett välbetänkt.

Lammäteristyrelsen

påpekar, att generalplan utan rättsverkningar komme att

få stor betydelse, t. ex. vid upprättande av stadsplan eller byggnadsplan. Stadsplan finge endast utarbetas av person med viss kompetens. Det vore då icke fullt konsekvent att ej kräva samma kompetens hos författaren av den plan, varå stadsplanen skulle vila. En olämplig generalplan kunde för­ anleda olägenheter i alla de hänseenden, varom utredningen talade på s. 259 i betänkandet. Den föreliggande bristen på kompetenta arbetskrafter vore icke skäl nog att sänka kompetenskraven. Kompetens borde därför generellt krävas för författare av generalplan. Samma mening uttalas av

väg- och vat­

tenbyggnadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, svenska arkitekters riksförbund, föreningen Sveriges stadsarktitekter, länsarkitekternas förening, flera läns­ styrelser

m. fl.

Mot de i 23 § i utredningens förslag angivna kompetensfordringarna för författare av generalplan med rättsverkningar anför

länsarkitekten i Örebro

län,

att det möjligen icke vore lyckligt att i författning angiva vilken exa­ men vederbörande skulle ha avlagt. Det vore bättre att endast införa be­ stämmelse om att planförfattare skulle vara auktoriserad av byggnadssty­ relsen.

Svenska arkitekters riksförbund

anser, att kompetenskraven vore

alltför vagt angivna, då det ej framginge vem som skulle bedöma om en person utövat »väl vitsordad verksamhet inom stadsbyggnadsväsendet». God praktisk förmåga och erfarenhet vore minst lika betydelsefulla som teore­ tiska kunskaper. Kompetensen borde meddelas av särskild myndighet. Även

byggnadsnämnden i Örebro

anser en viss prövning av kompetensfrågan er­

forderlig.

Länsarkitekten i Västerbottens län

uttalar, att innebörden av kra­

vet på »väl vitsordad verksamhet inom stadsbyggnadsväsendet» borde preci­ seras. Det framginge icke, huruvida handhavande av mätningsväsendet skulle betraktas såsom verksamhet inom stadsbyggnadsväsendet. Liknande utta-

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

tanden göras av

överlantmätarna i Gävleborgs

och

Älvsborgs län.

Överlant-

mätaren i sistnämnda län ifrågasätter, huruvida det alltid vore nödvändigt att fordra att generalplaneförfattare utövat verksamhet inom stadsbyggnads- väsendet. Vidare borde framhållas, att då en förrättningsman omöjligt kunde behärska alla kunskapsområden som borde komma till användning vid upp­ rättandet av generalplan, förrättningsmannen borde vara skyldig att vid be­ hov tillkalla sakkunniga av olika slag.

Överlantmätaren i Göteborgs och Bohus

län

påpekar, att frågan om planförfattares behörighet enligt förslaget icke kunde upptagas till avgörande förrän i samband med fastställelseprövningen. Detta vore en ej oväsentlig brist.

Angående beskaffenheten av det för generalplan erforderliga kartunder­ laget uttalar

länsarkitekten i Västerbottens län,

att i länet förelåge för kust­

landet kartor i skala 1 :50 000 men dessa vore i flera avseenden föråldrade. För vissa delar funnes endast kartor i skala 1: 200 000. Även skifteskartorna vore föråldrade. Detta gjorde att man måste befara att generalplanearbetet i stor utsträckning komme att bromsas upp genom att erforderligt kartmaterial ej funnes att tillgå. För att undvika detta vore det nödvändigt att lantmäteri- kontoret i länet erhölle en kraftig förstärkning av personalen.

Tekniska hög­

skolan i Stockholm

framhåller angelägenheten av att generalplanerna till-

komme så snart som möjligt. En förutsättning härför vore, att de kunde upprättas med användande av lätt tillgängligt kartmaterial. Sådant kart­ material funnes bl. a. i de genom flygfotografering framställda ekonomiska kartorna i skala 1 : 10 000. Generalplanerna syntes ofta kunna uppgöras i denna skala.

Lantmäteristyrelsen

anser, att de i 24 § andra stycket angivna

kraven på kartmaterial m. m. beträffande generalplan med rättsverkningar borde gälla alla generalplaner.

Byggnadsstyrelsen

uttalar, att enligt utredningens förslag till 24 § skulle

höjdförhållanden angivas på generalplanekartan endast i den mån så erford­ rades. Det hörde emellertid till undantagen alt ett fackmässigt och ända­ målsenligt generalplanearbete kunde bedrivas utan att höjdförhållandena angivits på kartunderlaget genom nivåkurvor. Det enda fall då så kunde ske skulle vara om planområdet utgjordes av praktiskt taget plan mark.

Svenska teknologföreningen

anför, att det borde förutsättas att byggnads­

styrelsen komme att lämna anvisningar angående enhetliga beteckningar för generalplaneförslag eller att sådana anvisningar komme till stånd på annat sätt genom myndigheternas försorg.

Departementschefen.

Utredningens förslag innebär att viss kompetens skall krävas av den som upprättar förslag till generalplan, som är avsedd att fastställas, men icke av generalplaneförfattare i andra fall. En sådan uppdelning synes dock svår att verkställa, enär man mången gång icke vet huruvida en viss general­ plan kommer att fastställas eller ej. Såsom framhålles i flera yttranden är generalplanen därjämte så betydelsefull i skilda hänseenden, att det vore

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

73

äventyrligt om den finge uppgöras av osakkunnig person. Visserligen råder för närvarande stor brist på kompetenta planförfattare. Detta torde dock vara en övergående företeelse, vilken icke bör utgöra anledning att generellt eftergiva kompetenskrav som äro sakligt motiverade. Däremot kan det under en övergångstid vara berättigat att vederbörande dispensmyndigheter i rela­ tivt stor utsträckning medgiva undantag från kompetensreglerna. Jag för­ ordar sålunda att vissa kompetenskrav uppställas beträffande författare av generalplan, vare sig denna skall fastställas eller ej.

Av den som upprättar generalplan synes, liksom av stadsplaneförfattare, kunna krävas att han har teoretiska kunskaper och praktisk erfarenhet. Den av utredningen föreslagna närmare utformningen av behörighetsreglerna synes, såsom ock framhålles av byggnadsstyrelsen, vara i stort sett välbetänkt. Dessa regler ha fördenskull upptagits i 1 mom. av före­ varande paragraf. Med anledning av vad som anförts i vissa yttranden må anmärkas, att för att en person skall anses ha utövat verksamhet inom stadsbyggnadsväsendet torde böra krävas att han själv upprättat eller såsom medarbetare till planförfattare medverkat vid upprättande av planförslag. Kontrollen från statsmyndighets sida av planförfattares behörighet kommer enligt förslaget att äga rum först i samband med granskningen av uppgjorda planförslag. Skulle det därvid visa sig att planförfattaren icke innehar den föreskrivna formella behörigheten, är det icke nödvändigt att förslaget en­ dast därför förkastas. Det bör bero på planens beskaffenhet. Givetvis bör dock eftersträvas att behörighetsfrågan är klar, innan planarbetet påbörjas. Med hänsyn till de risker av ekonomiskt slag, som föreligga för den som an­ litar en icke behörig planförfattare, är en sådan förprövning i tveksamma fall önskvärd. Något hinder för vederbörande dispensmyndighet att meddela dy­ likt förhandsbesked föreligger naturligtvis icke.

Generalplanearbete är ofta så beskaffat att en enda förrättningsman ej kan behärska alla de kunskapsområden som därvid böra komma till an­ vändning. Planförfattaren bör därför, såsom framhålles av överlantmätaren i Älvsborgs län, vid behov anlita särskilda sakkunniga av olika slag.

A karta över fastställd generalplan bör, såsom utredningen föreslår, i regel ställas det kravet, att den är upprättad i skala ej understigande 1 : 4 000. Eftersom man vid uppgörande av generalplan ofta ej vet om den kommer att fastställas, bör i princip samma krav gälla alla generalplaner. Det torde bli möjligt att på fotogrammetrisk väg och utan alltför stora kostnader fram­ ställa kartor i lämpliga skalor, användbara för generalplaneändamål. Givet­ vis är det ett önskemål att det viktiga generalplanearbetet ej hindras eller lördröjes genom att alltför stränga fordringar uppställas på den grund­ läggande kartans beskaffenhet. Generalplan bör därför i möjlig mån få upp­ göras med användande av redan befintligt kartmaterial. Kravet på att kar­ tans skala bör vara minst 1 : 4 000 kan därvid behöva eftergivas. Särskilt kan delta vara förhållandet beträffande generalplan på landet. Den nya eko­ nomiska kartan kan vara ett gott underlag för uppgörande av generalplan, oaktat den ej är upprättad i större skala än 1 : 10 000. Vissa detaljer kunna

därvid om så anses erforderligt åskådliggöras på särskilda kartor i större skala.

Med hänsyn till dessa överväganden torde i 2 mom. första punkten böra stadgas att förslag till generalplan skall utmärkas å karta i skala ej under­ stigande 1 :4 000, där ej omständigheterna föranleda användande av mindre skala. Huruvida mindre skala än 1 :4 000 må tillåtas, får enligt denna be­ stämmelse avgöras med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Föreligger i visst fall tvekan huruvida kartmaterialet är användbart, kan och bör yttrande inhämtas från lantmäteristyrelsen som har att samråda med byggnadsstyrelsen.

2 mom. torde vidare böra innehålla, att på generalplanekartan skola upp­ tagas ägogränser, vägar, byggnader, vatten och höjdförhållanden, allt i den mån så erfordras, samt övriga befintliga förhållanden av betydelse för be­ dömande av förslagets lämplighet. Även om det i allmänhet är erforder­ ligt att nivåkurvor angivas, kunna fall dock förekomma då höjdangivelser kunna underlåtas eller inskränkas. Tillika bör stadgas, att gränserna för pla­ nen och för de markområden som skola användas för olika ändamål skola angivas på kartan.

För avgörande av fråga huruvida tätbebyggelse må tillåtas inom visst område kan det stundom vara erforderligt att utredning verkställes angående grundförhållandena. I 3 mom. har införts en erinran härom. 3 mom. över­ ensstämmer i övrigt med 19 § 1 mom. andra och tredje styckena i utred­ ningens förslag.

Bestämmelsen i 19 § 2 mom. i utredningens förslag, som handlar om det fall att hänsyn tagits till befästning m. m., saknar motsvarighet i departe- mentsförslaget. Något behov av dylik bestämmelse föreligger nämligen icke med den avfattning de grundläggande bestämmelserna om hänsynstagande till försvaret och luftfarten erhållit i det för riksdagen framlagda förslaget till byggnadslag (jfr 84 § i byggnadslagen).

Till ledning för generalplaneförfattare bör byggnadsstyrelsen meddela an­ visningar angående generalplanearbetets bedrivande, lämpliga kartbeteck­ ningar m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

20—22

§§.

20 § motsvarar 20 § i utredningens förslag. 21 och 22 §§ överensstämma med 21 och 22 §§ i samma förslag (motiv, se s. 482 i betänkandet).

Departementschefen.

Vid utarbetande av förslag till generalplan bör samråd ske med länsarki­ tekten ävensom med de övriga myndigheter, organ och sammanslutningar som ha ett väsentligt intresse av förslaget. Stadgande härom har, jämte av utredningen föreslagna bestämmelser om utställning av förslag till general­ plan, intagits i 20 § 1 mom.

I propositionen rörande byggnadslagen har förordats, att förslag till ge­

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

75

neralplan i stad skall granskas av byggnadsstyrelsen, innan det antages av stadsfullmäktige. 20 § 2 mom. i departementsförslaget innehåller föreskrift i detta hänseende. 3 inom. i samma paragraf överensstämmer med viss jämk­ ning med 20 § andra stycket i utredningens förslag.

23 §.

Denna paragraf överensstämmer, frånsett vissa jämkningar av redaktionell natur, med 25 § i utredningens förslag (motiv, se s. 484 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsarkitekten i Uppsala län

befarar, att framställning om förlänande

av rättsverkan åt generalplan skulle bli en så omständlig procedur att sam­ hällena komme att draga sig härför.

Vägförvaltningen i Uppsala län

anser,

att vägförvaltningen alltid borde beredas tillfälle att yttra sig på ett tidigt stadium. Utställningsförfarandet bör enligt

överlantmätaren i Västerbottens

län

ersättas av sammanträden med sakägarna, där planförslaget ingående förklaras. Vidare framhåller

länsarkitekten i samma län,

att flera samhällen

inom länet beslutat att icke annonsera municipala beslut. De ansåge sig där­ för ej vara pliktiga att annonsera beslut om stadsplan m. m. För att undvika missförstånd borde bestämmelsen i 1 mom. andra stycket omredigeras.

Stock­

holms stads byggnadsnämnd

anför, att svårighet ofta kunde uppstå att i

visst fall avgöra, om en markägares rätt berördes av ett förslag till ändring av stadsplan eller tomtindelning. Olika meningar hade sålunda yppats, hu­ ruvida vid stadsplaneändring, avseende viss anläggning under gatas plan, utan att gatans höjdläge ändrades och utan att anläggningen gränsade till gatan vidliggande fastigheter, markägarna på ömse sidor om gatan skulle anses berörda. Tveksamhet kunde likaledes råda, om vid ändring av stads- planebestämmelserna för tomtema i ett kvarter delägarna i en samfällighet i angränsande gata skulle underrättas om ändringen.

Länsstyrelsen i Malmö­

hus län

önskar, att anvisningar utfärdas till ledning för bedömande av vem

som vore att anse som sakägare i olika fall.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

framhåller att, sedan stadsplaneförslag delgivits vägförvaltningen, denna hade att inom viss av byggnadsnämnden angiven lid, minst 14 dagar, avgiva ytt­ rande i ärendet. Det vore i vanliga fall icke någon svårighet att på den tid som nämnts, 14 dagar, inkomma med yttrande. I vissa fall kunde det dock vara praktiskt taget omöjligt att på så kort tid fatta ståndpunkt i ett planären­ de. Remisstiden borde därför angivas till en månad. Liknande mening uttalas av

vägförvaltningen i Uppsala län,

medan

byggnadsnämnden i Kumla

anser,

att en remisstid av 14 dagar borde vara tillräcklig i alla fall, sålunda även för kronan och enskilt trafikföretag.

Länsarkitekten i Kronobergs län

ut­

talar, att även om det vore klart att en markägare som skriftligen godkänt en stadsplaneändring icke behövde kallas, kanske detta dock borde fram­ hållas i 1 mom. femte stycket.

Stadsarkitekten i Uddevalla

föreslår, att sam­

ma stycke kompletteras med föreskrift om att vägförvaltning, trafiktöre- tag m. fl. på sätt i fjärde stycket sägs underrättas om att ändring skett.

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

Departementschefen.

De av utredningen föreslagna bestämmelserna angående förfarandet vid

uppgörande av förslag till fastställande av generalplan samt vid förslagets

utställande för granskning överensstämma i allt väsentligt med vad för när­

varande enligt 19 § byggnadsstadgan gäller i fråga om behandlingen av för­

slag till stadsplan. Sistnämnda paragraf erhöll efter förslag av stadsplaneut-

redningen ändrad lydelse så sent som år 1943. Någon ändring i vad utred­

ningen nu föreslagit har jag icke funnit anledning att vidtaga. Med anled­

ning av vad som anförts i vissa yttranden må emellertid framhållas följande.

Stadgandet i 1 mom. andra stycket förutsätter uppenbarligen, att kungö­

relse om utställning av stadsplaneförslag skall införas i minst en ortstidning.

Har samhället beslutat att icke i någon tidning annonsera kommunala be­

slut, fritager detta alltså icke samhället från skyldigheten att i ortstidning

kungöra utställandet.

Huruvida viss markägares rätt beröres av ett stadsplaneförslag kan stundom

vara vanskligt att avgöra. I tveksamma fall bör regeln vara att kallelser icke

underlåtas. I båda de exempel som anföras av Stockholms stads byggnads­

nämnd torde sålunda försiktigheten bjuda att markägarna underrättas.

Den i 1 mom. fjärde stycket angivna tiden, 14 dagar, inom vilken vägför-

valtningen har att yttra sig över stadsplaneförslag, är en minimitid. Är stads­

planeförslaget av mera invecklad beskaffenhet, bör byggnadsnämnden icke

underlåta att angiva en längre tid för avgivande av yttrande.

Av femte stycket i samma moment, jämfört med tredje stycket, lärer fram­

gå, att markägare, som skriftligen godkänt en ändring av stadsplaneförslag,

icke skall underrättas om att ändring skett. Såsom påpekas av stadsarkitekten

i Uddevalla, kunde det däremot vara skäl att fordra att ej blott markägarna

utan även andra sakägare, t. ex. vägförvaltningen, underrättades, då ändring

i förslaget vidtagits för att få tillfälle att taga del av ändringen. Detta skulle

emellertid kunna medföra alltför stor tidsförlust. Skulle fastställelsemyndig-

heten i visst fall finna förnyat yttrande av exempelvis vägförvaltningen er­

forderligt, kan sådant yttrande lätt infordras.

24 och 25 §§.

Dessa paragrafer överensstämma i sak med 26 och 27 §§ i utredningens

förslag (motiv, se s. 484—485 i betänkandet).

Yttrandena.

Överlantmätaren i Malmöhus län

framhåller, med instämmande av

lant-

mäteristyrelsen,

att i 26 § första stycket i utredningens förslag omförmäld

förteckning över markägarna och deras fastigheter rätteligen borde uppgöras

med fastigheterna som stomme. Förteckningen borde sålunda avse »samtliga

av förslaget berörda fastigheter med angivande av deras ägare».

Länsarki­

tekten i Jämtlands län

föreslår uttryckligt stadgande om att ett av de två

exemplar av generalplanekartan med tillhörande handlingar, som enligt 26 §

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

77

tredje stycket i utredningens förslag skall överlämnas till länsstyrelsen, skola

vidarebefordras till länsarkitekten.

Departementschefen.

Med anledning bl. a. av den anmärkning som framställts av överlantmäta­

ren i Malmöhus län har första stycket i 24 § (motsvarande 26 § i utredningens

förslag) undergått viss jämkning. Vidare har 24 § tredje stycket jämkats så,

att en kopia av generalplanen efter fastställelsen skall tillställas länsstyrel­

sen och en kopia länsarkitekten.

4 KAP.

Om stadsplan.

Om stadsplans upprättande och antagande.

26 §.

Paragrafen överensstämmer, frånsett vissa smärre ändringar, med 15 §

gällande byggnadsstadga och 28 § i utredningens förslag (motiv, se s. 485—

490).

Yttrandena.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter

anför, att då stadsplanebestämmelser-

na utgjorde en del av själva stadsplanen, vore uppdelningen på olika para­

grafer (28, 30 och 31 §§ i utredningens förslag) av vad som skulle iakttagas

och tillses vid uppgörande av stadsplan och vid utarbetande av stadsplane-

bestämmelser ägnad att verka förvillande. Det riktiga vore att i byggnads­

stadgan uttryckligen förklarades, att stadsplan innefattades i karta och be­

stämmelser samt att åt karta och bestämmelser skulle givas sådan avfatt­

ning, att de tillsammans fyllde de krav som borde ställas på planen. I det

särskilda fallet vore det en lämplighetsfråga, om planens innehåll i detalj

borde angivas genom beteckningar å karta eller genom stadsplanebestäm-

melser eller genom bäggedera. Vad sålunda anförts om stadsplan gällde även

övriga planinstitut.

Byggnadsnämnden i Gävle

gör samma anmärkning.

Bygg­

nadsnämnden i Göteborg

anser, att i en enda paragraf borde intagas allt,

som skulle iakttagas vid uppgörande av istadsplan. I en annan paragraf borde

angivas, vad som skulle intagas i stadsplanebestämmelser.

Svenska teknolog-

föreningen

yttrar, alt de anvisningar som lämnades angående stadsplanens

utarbetande lade huvudvikten vid bebyggelsens utformning. Däremot beto­

nades i alltför ringa grad de krav, som måste ställas på stadsplanen med

hänsyn till dess funktionella sida och dess anpassning till samhällets förut­

sebara utveckling.

I anslutning till det föreslagna stadgandet i punkt 2, att hänsyn skall tagas

till bl. a. bestående servitut, framhålla

svenska kommunaltekniska föreningen

samt

lantmåteristyrelsen

in. fl. myndigheter, att en utökning av möjlighe­

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

terna till avlösning av servitut borde ske. En lagändring härutinnan vore

av behovet starkt påkallad.

Svenska kommunaltekniska föreningen

framhåller angående punkterna 4

och 5 i utredningens förslag, att det vore riktigt att bostadsområden borde

uppdelas stadsdelsvis och alt industri avskildes från bostadsbebyggelse. Men

därför vore det ej givet att, såsom förslaget syntes förutsätta, uppdelningen

i det förra fallet skulle ske medelst planterad

allmän

mark och i det andra

fallet med till större delen byggnadsfria områden å

enskild

mark. Utred­

ningen hade vidare använt det gamla uttrycket »parkbälten». Ordet park

borde utgå och ersättas med »friområde» (jfr punkt 12). Inom ett sådant

område kunde tillåtas en viss mindre bebyggelse för vissa praktiska ända­

mål, såsom för befolkningens rekreation och nöje, barnstugor m. m. Liknan­

de uttalanden göras av

Stockholms stads stadsplanekontor, stadsarkitekten i

Uppsala, drätselkammaren i Malmö

och

länsstyrelsen i Malmöhus län.

Rörande punkt 7 i utredningens förslag anför

länsarkitekten i Kristian­

stads län,

att det vore nära nog omöjligt att ens tillnärmelsevis tillgodose

luftskyddsintressena vid fördelningen av bebyggelseområdena inom ett sam­

hälle. Därigenom komme säkerligen andra, för stadens vidkommande myc­

ket mer berättigade intressen att åsidosättas. Vid bedömningen av dessa frå­

gor borde hänsyn framför allt tagas till faran för brands spridning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

finner önskvärt, att i punkt 9 i utred­

ningens förslag betonades betydelsen av att huvudtrafikleder inom städernas

tätbebyggda delar så långt möjligt hölles fria från tillstötande lokalgator.

Vidare borde, då anslutning av lokalgata prövats nödvändig, hörnavskär-

ning å fastigheterna komma till stånd för åstadkommande av bättre sikt ut­

efter huvudtrafikleden.

Svenska kommunaltekniska föreningen, Stockholms

stads stadsplanekontor

och

byggnadsnämnden i Norrköping

understryka

likaledes vikten av att bebyggelse å tomt i gatuhörn icke så anordnas att för

trafiksäkerheten erforderlig fri sikt därigenom hindras.

Svenska kommunaltekniska föreningen

uttalar, att staden enligt punkt 11

gjordes ansvarig för att parkeringsplatser och andra för samfärdseln erfor­

derliga områden, exempelvis för bensinstationer, anordnades i tillräckligt an­

tal inom olika delar av staden. Detta kunde ej gärna vara rimligt. Tillkoms­

ten av erforderliga parkeringsutrymmen vore icke enbart en stadens angelä­

genhet utan i lika hög grad ett behov som det ankomme på fastighetsägar­

na och motorfordonsorganisationerna att tillgodose. Med hänsyn härtill bor­

de ordet parkeringsplatser utgå ur punkt 11. I stället borde senare i bygg­

nadsstadgan införas stadgande att å tomt skulle anordnas erforderligt par­

kerings- och garageutrymme för de å tomten boendes och vistandes behov.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter

framhåller, att stadens skyldigheter i

fråga om ordnande av parkeringsplatser endast gällde allmänna sådana.

Stockholms stads fastighetskontor

påpekar också, att kommun icke kunde

vara skyldig att i den utsträckning som angåves i punkt 11 sörja för parke­

ringsplatser för en alltmer ökande bil- och cykelpark. Kommunens skyldig­

het syntes böra inskränkas till att bereda platser för tillfällighetsparkering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

79

Möjligheter till långtidsparkering och fordonens inhysande i garage syntes böra ordnas av varje fastighetsägare efter varje fastighets särskilda behov. Även

Stockholms stads stadplanekontor, länsstyrelsen i Malmöhus län, drät­

selkammaren i Malmö, byggnadsnämnderna i Göteborg

och

Gävle

samt

stads­

arkitekten i Uppsala

förorda begränsning av städernas åligganden att an­

ordna parkeringsplatser.

Stockholms stads fastighetskontor

anser, att det i punkt 14 gjorda påpe­

kandet om vikten av att möjlighet bereddes till god planlösning av de en­ skilda byggnaderna borde förstärkas. Det borde sålunda angivas, att bygg­ naderna skulle erhålla en sådan orientering mot soligt väderstreck att åstad­ kommandet av rationella planlösningar därigenom underlättades.

Beträffande paragrafens sista stycke enligt utredningens förslag påpeka

Stockholms stads stadsplanekontor, stadsfullmäktige i Sundbyberg

och

stads­

arkitekten i Uppsala,

att det icke funnes någon anledning att förbjuda, att

ett för tätbebyggelse olämpligt område inginge i stadsplan, om det upptoges såsom park, idrottsplats eller dylikt.

Departementschefen.

Av praktiska skäl synes det lämpligt att i förevarande paragraf angiva de allmänna synpunkter som böra iakttagas vid uppgörande av stadsplan och att i ett par följande paragrafer upptaga vissa anvisningar rörande utarbe­ tandet av stadsplanebestämmelser. En sådan uppdelning lärer icke, såsom befaras i ett par yttranden, kunna giva anledning till antagande, att stads­ planebestämmelser äro något annat än stadsplan. Av de grundläggande be­ stämmelserna i 25 § propositionsförslaget till byggnadslag framgår tydligt, att stadsplanebestämmelser utgöra del av själva stadsplanen.

I ett yttrande har mot paragrafens allmänna innehåll vidare anmärkts, att den i alltför ringa grad beaktade den hänsyn som borde tagas till stadsplanens funktionella betydelse och dess anpassning till samhällets förutsebara utveck­ ling. Med anledning härav torde den inledande bestämmelsen i paragrafen böra jämkas.

Enligt punkt 2 i paragrafen skall vid uppgörande av stadsplan hänsyn ta­ gas till bestående servitut. Befintliga servitut kunna i hög grad försvåra stads- planearbetet och stadsplanens genomförande. Det är därför önskvärt att möj­ ligheterna utökas att i samband med stadsplans uppgörande upphäva bestå­ ende servitut. En lagändring i sådan riktning kan emellertid ej ske utan före­ gående utredning.

Med anledning av vad som i yttrandena anförts rörande punkterna 4 och 5 i utredningens förslag torde dessa böra sammanslås samt omformuleras i syf­ te bl.a. att utmärka, att markbälte som åtskiljer bebyggelseområden från var­ andra eller från områden för industri kan utgöras av park eller annan mark, som skal! lämnas i huvudsak obebyggd. Till sistnämnda slag av mark hän- föres exempelvis naturligt bevuxen skogsterräng, som i huvudsak skall bibe­ hållas såsom sådan. Dessutom skall givetvis galumark jämställas med dylikt friområde.

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

Enligt punkt 7 i utredningens förslag, motsvarande punkt 6 i departements-

förslaget, skall civilförsvarets behov vederbörligen tillgodoses vid uppgörande

av stadsplan. Frågan om bebyggelsens anordnande med hänsyn till faran för

luftanfall torde såsom utredningen anför icke kunna lösas efter schablon­

mässiga regler, utan man måste söka sig fram till vad som i varje fall kan

vara lämpligt och möjligt. Den angivna bestämmelsen ger också uttryck för

denna uppfattning.

I punkt 9 i utredningens förslag, vilken punkt överensstämmer med punkt

8 i departementsförslaget, inskärpes vikten av att åt gator givas sådan rikt­

ning, lutning, bredd och anordning i övrigt, att de främja trafiksäkerheten

samt tillfredsställa trafikens fordringar i övrigt. Iakttages denna regel, bör

detta leda till att olämplig anslutning av lokalgata till huvudtrafikled för­

hindras och att bebyggelse, särskilt i gatuhörn, icke så anordnas att för gatu-

trafiken erforderlig fri sikt därigenom hindras. Med hänsyn till vikten av att

sistnämnda båda synpunkter vederbörligen beaktas vid uppgörande av stads­

plan torde det emellertid vara lämpligt att särskilda anvisningar i ämnet in­

tagas i förevarande paragraf, lämpligen såsom punkt 9.

Punkt 11 i utredningens förslag innehåller erinran om att parkeringsplatser

och andra för samfärdseln erforderliga områden skola anordnas i tillräck­

ligt antal inom olika delar av staden. Såsom anföres i flera yttranden torde

det icke kunna åläggas städerna att ensamma sörja för den växande motor­

trafikens hela parkeringsbehov. Staden bör visserligen tillse att gator och all­

männa platser ordnas så att utrymme finnes för korttidsparkering. Men det

bör närmast ankomma på de enskilda fastigheternas ägare att anordna ut­

rymmen för långtidsparkering och för inhysande av motorfordon i garage.

Byggnadsnämnden bör i samband med beviljande av byggnadslov kunna krä­

va, att å tomten anordnas erforderligt parkerings- och garageutrymme för de

å tomten boendes och vistandes behov. I vissa fall kan det därjämte vara

önskvärt att särskilda garagebyggnader uppföras. Inom de centrala, trångt

bebyggda delarna av de större städerna kunna stundom dylika byggnader

vara erforderliga för att parkeringsproblemet skall kunna bemästras. Staden

har då givetvis intresse av att garagebyggnad uppföres men torde knappast

ensam kunna göras ansvarig för byggnaden och dess drift. Med tillämpning

av vad sålunda anförts torde förevarande punkt böra innehålla erinran om

att allmänna parkeringsplatser och andra för samfärdseln erforderliga ut­

rymmen skola utläggas i tillräckligt antal samt att möjlighet skall finnas att

anordna enskilda parkerings- och garageutrymmen i erforderlig omfattning.

Stadgande om den berörda befogenheten för byggnadsnämnd att i samband

med beviljande av byggnadslov kräva anordnande av enskilt parkerings- och

garageutrymme har införts under 80 § 2 mom. departementsförslaget.

Enligt punkt 14 i utredningens förslag skall vid stadsplans uppgörande

möjlighet beredas till god planlösning av de enskilda byggnaderna. Härav

följer att byggnaderna, i den mån deras läge bestämmes genom stadsplan,

böra erhålla orientering mot soligt väderstreck. En erinran om att bostäder

skola ha sol och ljus synes lämplig. Nyssnämnda föreskrift innebär givetvis

även ett krav på att planlösningen skall vara god jämväl från ekonomisk synpunkt.

Sista stycket i utredningens förslag innehåller bland annat bestämmelse, att i stadsplan icke må ingå mark, beträffande vilken anledning finnes att en­ ligt vissa stadganden i byggnadslagen förbjuda tätbebyggelse. Givetvis kan dock sådan mark ingå i stadsplan, därest den icke avses för tätbebyggelse. Bestämmelsen bör därför omredigeras.

27 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i den nuvarande byggnadsstad­ gan, överensstämmer med 29 § i utredningens förslag (motiv, se s. 490—491 i betänkandet).

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

81

28 §.

Paragrafen överensstämmer frånsett vissa ändringar med 16 § gällande byggnadsstadga och 30 § i utredningens förslag (motiv, se s. 491—494 i be­ tänkandet).

Yttrandena.

Svenska arkitekters riksförbund

framhåller, att det vid praktiskt arkitekt-

arbete ofta visat sig olämpligt att byggnadskropparna genom detaljföreskrif­ ter till storlek och utformning bundes genom detaljerade stadsplanebestäm- melser. Detta försvårade ej sällan en lämplig planläggning av de enskilda byggnaderna och fördyrade därigenom bostadskostnaderna. Behovet av så­ dana detaljföreskrifter vore även högst varierande. Mot bestämmelserna i paragrafens första stycke syntes ej vara något att erinra. Det kunde emeller­ tid ifrågasättas, om ej den angivna exemplifieringen bidroge till att stads- planebestämmelserna alltjämt gjordes onödigt detaljerade och att den därför boi-de utgå eller ersättas med anvisningar av byggnadsstyrelsen. I varje fall borde det klarare framgå att det endast vore exemplifiering.

Svenska kom

-

munaltekniska föreningen

anser, att det i vissa fall kunde vara önskvärt att

icke göra stadsplanebestämmelserna så detaljrika som angåves i 1 mom. Sär­ skilt gällde detta anläggandet av kollektiv bostadsbebyggelse i större enheter under central förvaltning eller andra bostadsområden avsedda att successivt utbyggas av en företagare. Synnerligast i kuperad terräng kunde det då visa sig ändamålsenligt att icke i förväg detaljera stadsplanen och bebyggelsen på annat sätt än genom fastställandet av ett visst exploateringstal, maximi- höjd å bebyggelsen eller dylikt. Det syntes därför vara önskvärt att en dylik reglering av bebyggelsen medgåves.

Svenska teknologföreningen

finner också,

att bebyggelsen i vissa fall borde kunna regleras genom mera schematiska stadsplanebestämmelser än de nu gängse. Härvid förutsattes givetvis, att bygg­ nadsnämnden i samband med byggnadslovs meddelande prövade och god­ kände de särskilda byggnadernas förläggning och utformning i enlighet med de schematiska stadsplanebestämmelserna. Liknande anmärkningar göras jäm-

Bihang till riksdagens protokoll 194

7.

1 samt. Nr 211.

6

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

väl av

stadsarkitekten

och

byggnadsnämnden i Uppsala.

Dessa framhålla

bl. a., att när det gällde nya bostadsområden med kollektiva anordningar av

olika slag, så kunde man ej längre följa det gamla stadsplanetänkandet tomt

för tomt och beteckning för beteckning. För områden av denna art borde

en beteckning angivande bostadskollektiv, största exploateringstal och högsta

hushöjd få anses vara tillfyllest, då kommunen ägde marken och ledde be­

byggelsen, vilket numera kunde väntas bli fallet i stor utsträckning.

Bygg­

nadsnämnden i Östersund

anser önskvärt, att planeringen först skedde i

stora drag, d. v. s. typen av bebyggelsen fastställdes. Själva detaljplaneran­

det kunde sedan överlåtas åt byggnadsnämnden och fastställas av länssty­

relsen.

Byggnadsnämnden i Göteborg

anser, att det i 1 mom. första om-satsen i ut­

redningens förslag förekommande uttrycket »industribebyggelse» borde änd­

ras till »industriändamål». I tredje om-satsen talades om byggnadslinjer och

byggnadsgränser. Det vore ej klart vad som därvid avsåges. Liknande an­

märkningar framställas av

stadsarkitekterna i Eslöv

och

Uddevalla. Läns­

arkitekten i Västerbottens län

uttalar i anslutning till bestämmelserna i fjär­

de om-satsen att ordet »gård» i Övre Norrland betydde huvudbyggnad. Detta

hade medfört svårigheter i tillämpningen. Ordet gård borde därför ej an­

vändas.

Stadsfullmäktige i Ludvika

anmärka rörande föreskrifterna i samma

om-sats, att det icke vore erforderligt att angiva byggnads läge å tomt. En

dylik bestämmelse medförde ofta behov av stadsplaneändringar.

Byggnads­

nämnden i Leksand-Nörets municipalsamhålle

finner det olyckligt om bygg­

nadsnämnden vid byggnads uppförande vore helt bunden vid det å plan­

kartan angivna läget av byggnaden.

Rörande 1 mom. femte om-satsen i utredningens förslag anför

föreningen

Sveriges stadsarkitekter,

att bättre möjligheter borde beredas att i samband

med stadsplan tillgodose radhusbyggandet än som nu stode till buds. Det

vore önskvärt att få till stånd radhus, i vilka lägenheterna icke vore avskilda

fastigheter, sålunda hyreshus utförda i form av radhus. Lägenheterna kunde

därvid icke få placeras över varandra utan måste ligga i rad. Men det syntes

knappast möjligt att nu formulera en stadsplanebestämmelse så att den ute-

slöte anordnande av hyreshus på annat sätt än det nyss beskrivna. I före­

varande paragraf borde därför angivas, att i stadsplanebestämmelser kunde

intagas föreskrift om sättet för lägenheternas inbördes förläggning i hus,

avsedda att inrymma flera familjer. Vidare anför föreningen, att vid vanliga

hyreshus vore frågan om antalet lägenheter vid varje trapplan i regel av

avsevärt större vikt än frågan om antalet lägenheter i varje byggnad. För

det mesta vore det eftersträvansvärt att begränsa antalet lägenheter vid varje

trapplan till två. Möjlighet borde beredas att i stadsplanebestämmelser intaga

sådant stadgande. Samma mening uttalas av

stadsplanechefen i Hälsingborg.

Byggnadsnämnden i Göteborg

och

stadsarkitekten i Eslöv

framhålla likaledes

vikten av att antalet lägenheter per trapplan regleras i stadsplan. Sjunde om­

satsen i utredningens förslag är därjämte enligt den mening som uttalas av

byggnadsnämnden i Göteborg

och

stadsarkitekten i Eslöv

föråldrad, eftersom

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

83

portar numera förekomme endast i undantagsfall. Bebyggelsen gjordes i skal­ let öppen och utfarter anordnades på obebyggd tomtmark.

Beträffande första om-satsen i andra stycket av 1 mom. i utredningens förslag anmärka

svenska kommunaltekniska föreningen

och

Göteborgs stads

fastighetskontor,

att det vore värdefullt om man i stadsplan kunde säker­

ställa befintlig växtlighet å tomtmark, t. ex. värdefullare trädbestånd.

Läns­

arkitekten i Västerbottens län

anser, att det i samma om-sats förekommande

uttrycket »tomtmark som ej är avsedd för bebyggande» vore oklart. Slutligen framhåller

länsstyrelsen i Jönköpings län,

att det måste förutsättas att i sista

om-satsen omförmält förbud mot anordnande av stängsel icke komme i strid mot bestämmelserna i lagen om ägofred, medan

byggnadsnämnden i

Örebro

anser att i 2 mom. fjärde att-satsen omförmäld vindsinredning en­

dast borde få förekomma i undantagsfall.

Departementschefen.

Hur långt detaljregleringen i stadsplan skall sträcka sig bestämmes av be­ byggelsens art och omständigheterna i övrigt. Vid den vanliga egnahems- eller villabebyggelsen, som sker i öppet byggnadssätt med fristående eller i tomtgräns högst två och två sammankopplade hus innehållande högst två våningar med eller utan inredning å vinden, behöver och bör vanligen av praktiska skäl icke stadsplanen på annat sätt binda huskropparnas placering å tomten och begränsning i plan än som sker genom angivande av byggnads- linjer, vilka vanligen utgöras av inre förgårdslinje eller kvarters gräns mot gata, samt genom föreskrifter avseende dels hur stor del av tomtytan bebyg­ gelsen får upptaga, dels byggnads avstånd till tomtgräns och annan bygg­ nad å tomten. I sistnämnda hänseenden innehåller 96 § i departementsförslaget allmängiltiga föreskrifter. I fråga om bostads- och därmed jämförlig bebyg­ gelse med husen sammankopplade fler än två och två samt så snart fråga är om bebyggelse av hyreshuskaraktär, vare sig byggnaderna utgöras av sam­ manhängande längor eller göras fristående såsom lamellhus eller punkthus, eller eljest då antalet våningar uppgår till tre eller flera, torde däremot i regel erfordras, att byggnadernas maximiutsträckning i längd och bredd angives genom begränsningar å stadsplanekartan, varvid bör utmärkas huruvida kvar- tersmarken i övrigt skall lämnas helt obebyggd eller få bebyggas med endast mindre gårdsbyggnader. I några av yttrandena har förordats, att stadspla­ nen i fråga om hyreshusbebyggelsen skall i vissa fall mera schematiskt an­ giva bebyggelsens art, t. ex. genom angivande av endast exploateringstal och högsta tillåtna höjd, samt överlämna åt byggnadsnämnden att i samband med beviljandet av byggnadslov bestämma den närmare placeringen av byggna­ derna i terrängen samt deras utsträckning i plan. I anledning härav vill jag framhålla, alt de föreslagna bestämmelserna icke utgöra hinder för en dylik reglering av bebyggelsen. En sådan anordning torde dock böra ifrågakomma endast i undantagsfall, exempelvis vid kollektiv bostadsbebyggelse i större enheter under central förvaltning eller i fråga om bostadsområden, avsedda att successivt utbyggas av eu företagare. Om eu dylik reglering skulle till-

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

lämpas i större utsträckning, skulle bedömandet av stadsplanens lämplighet

ur de synpunkter, som angivas i bl. a. 26 § samt 28 § 2 och 3 mom. i departe-

mentsförslaget, i väsentlig grad undandragas fastställelsemyndigheten, varige­

nom kunde befaras att exempelvis hygieniska, bostadssociala och arkitekto­

niska synpunkter icke tillräckligt beaktades. Enligt 26 § tredje stycket pro­

positionsförslaget till byggnadslag skall byggnadsnämnd i vissa fall kunna

besluta om antagande av ändring av stadsplan och enligt 170 § 2 mom. de-

partementsförslaget till byggnadsstadga äger byggnadsnämnd under vissa

omständigheter medgiva mindre avvikelse från bl. a. stadsplans detaljregle­

ring av bebyggandet. Nu berörda bestämmelser synas i tillräcklig utsträck­

ning möjliggöra en smidig anpassning efter aktuella behov, rådande terräng-

förhållanden o. dyl. I praxis ha även stadsplanebestämmelser vunnit fast-

ställelse, avseende att tillerkänna byggnadsnämnden rätt att medgiva un­

dantag i fråga om speciella detaljer i stadsplanen. Det synes icke uteslutet

att på detta område utvecklingen kan fortsätta så, att praktiska nya dylika

undantagsbestämmelser framkomma.

Paragrafens 1 mom. synes böra inledas med en föreskrift, att i stadspla­

nebestämmelser skola, i den mån så finnes erforderligt, intagas stadgan-

den angående reglering av byggnadskvarters bebyggande och användande i

övrigt. Någon uppdelning på sätt f. n. är fallet av de följande om-satserna i två

stycken synes icke erforderlig. Uppräkningen i dessa om-satser av de bestäm­

melser, som kunna intagas i stadsplan, utgör endast en exemplifiering. Om och

i vad mån det kan vara tillrådligt att uppgöra stadsplan utan att de uppräk­

nade förhållandena regleras däri, blir beroende på omständigheterna. Såsom

allmän regel torde dock böra gälla, att byggnadsverksamheten icke bör kring­

gärdas genom detaljföreskrifter i stadsplan i vidare mån än som är nödvän­

digt för vinnande av det med planen avsedda syftet. Göras stadsplanerna

onödigt detaljerade, kunna nämligen stadsplaneändringar framtvingas i stort

antal. En erinran om vikten att detaljregleringen i stadsplan icke föres för

långt har intagits i 1 mom. sista stycket.

På grund av vad som anförts i yttrandena angående första om-satsen i

1 mom. av utredningens förslag torde viss omredigering därav böra ske. I

tredje om-satsen talas om byggnadslinjer och byggnadsgränser. Dessa båda

uttryck torde vara vedertagna. Genom en byggnadslinje, t. ex. inre gränsen

för förgård, bestämmes regelmässigt byggnads läge i förhållande till när­

liggande gata, torg eller dylikt. Skall byggnads begränsning fastställas även

i sidled, sker detta genom utmärkande av byggnadsgränser. De i fjärde om­

satsen förekommande orden »gårds storlek» böra ersättas med gårdsutrymme.

Med anledning av de i yttrandena i övrigt framställda anmärkningarna mot

denna om-sats må erinras dels att det icke alltid är nödvändigt att byggnads

läge utmärkes i stadsplan och dels att byggnadsnämnden enligt 170 § 2 mom.

departementsförslaget (178 § 2 mom. i utredningens förslag) stundom kan

medgiva vissa avvikelser från stadsplan, t. ex. i fråga om byggnads läge.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter och stadsplanechefen i Hälsingborg

ha i syfte att kunna reglera viss radhusbebyggelse påyrkat införande i para­

grafen av en anvisning, som medgåve intagande i stadsplanebestämmelser av

Kungl. Mcij:ts proposition nr 211.

85

föreskrift om sättet för lägenheters inbördes förläggning. För att angiva att radhusbebyggelse skall ske ha i nu gällande stadsplaner godtagits vissa före­ skrifter, t. ex. av innehåll att området i fråga »får bebyggas endast med en­ familjs radhus». Hinder mot användande av bestämmelser av denna art före­ ligger icke. Tvärtom finnes visst stöd för en sådan bestämmelse i 16 § 2 mom. andra att-satsen gällande stadga, som överensstämmer med 2 mom. andra att-satsen i förevarande paragraf. Ej heller möter hinder att genom stads- planebestämmelser begränsa antalet lägenheter vid varje trapplan. Med hän­ syn till vikten av att sistberörda fråga beaktas torde emellertid i 1 mom. sjätte om-satsen böra intagas en erinran om att i stadsplanebestämmelser kan an­ givas antalet lägenheter såväl i byggnad i dess helhet som vid varje trapplan.

Sjunde om-satsen i utredningens förslag, som motsvaras av åttonde om­ satsen i departementsförslaget, torde på grund av vad som anförts i ett par yttranden böra omformuleras så att ordet »port» utgår. Vidare bör i nästa om-sats intagas erinran om att skyldighet kan föreskrivas i stadsplan ej blott att anordna plantering utan även att bibehålla befintlig växtlighet. Sådan skyl­ dighet torde därjämte böra avse all tomtmark som ej bebygges och ej endast, såsom utredningen föreslagit, sådan tomtmark som icke får bebyggas.

I 1 mom. sista om-satsen omförmält förbud mot anordnande av stängsel torde icke, såsom antydes i ett yttrande, kunna komma i strid mot bestäm­ melserna i lagen om ägofred. Av 9 § i denna lag framgår nämligen, att stäng­ selskyldighet enligt lagen icke föreligger beträffande tomt i stad eller ort å landet, varest tomtindelning såsom i stad finnes.

Med anledning av vad byggnadsnämnden i Örebro uttalat rörande 2 mom. fjärde att-satsen torde slutligen böra framhållas, att byggnad av trä i två våningar i regel icke bör förses med inredd vind utöver våningarna. Endast när särskilda skäl föranleda därtill bör medgivas, att viss del av vinden in- redes. Detta framgår också av stadgandet.

29 §.

Paragrafen överensstämmer i sak med nuvarande 17 § samt med 31 § i ut­ redningens förslag.

Yttrandena.

Göteborgs stads fastighetskontor

uttalar, att man i allmänhet torde kunna

utnyttja utrymmet under markens plan inom gata, torg, park eller annan allmän plats utan att syftet med markens användningssätt äventyrades. Det kunde därför ifrågasättas om underjordiskt utnyttjande behövde fixeras i stadsplan. Sådant utnyttjande borde generellt tillåtas.

Departementschefen.

Om det är erforderligt att utnyttja utrymmet under gata, torg, park eller annan allmän plats till inredande av lokaler eller annat ändamål, torde det med hänsyn till den betydelse sådana anläggningar kunna ha för ägarna av angränsande tomtmark vara önskvärt att anläggningarna angivas i stadsplan.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 211.

Även för staden är det på grund av anläggningarnas ekonomiska betydelse av vikt att frågan överväges redan vid stadsplanens uppgörande. Kravet på att dylika anläggningar skola regleras genom stadsplan innebär icke att stadens möjligheter att utnyttja utrymmet under gata eller annan allmän plats in- skränkes i vidare mån än som påkallas av berättigade allmänna eller en­ skilda intressen.

30 §.

Denna paragraf motsvarar 18 § gällande byggnadsstadga och 32 § i utred­ ningens förslag (motiv, se s. 494—498 i betänkandet).

Yttrandena.

Svenska arkitekters riksförbund

yttrar angående 1 inom., att olika krav

borde ställas på generalplane- och stadsplaneförfattare. Av den senare borde krävas större såväl teoretiska kunskaper som praktisk erfarenhet inom hus­ byggnadsfacket än av den förre.

Lantmäteristyrelsen

anför, att enligt 2 mom. första stycket i utredningens

förslag skulle stadsplanen angivas på en särskild karta och ej på grundkartan. Ett sådant åtskiljande av stadsplanen och grundkartan kunde emellertid ogynnsamt påverka dels markägarnas möjlighet att vid granskningen av ett planförslag erhålla säker ledning för sitt bedömande och dels tolkningen av stadsplanelinjernas läge i förhållande till fastighetsgränser, byggnader, terrängförhållanden m. m. Stadsplanen borde därför angivas på grundkartan eller på kopia eller utdrag av denna, i de senare fallen med bibehållande av originalets noggrannhet. Samma anmärkning göres av

tekniska högskolan i

Stockholm. Svenska kommunaltekniska föreningen

anser också, att fastighets­

gränser, befintliga byggnader, hägnader m. in. måste vara angivna på själva stadsplanekartan. Stadsplanen borde redovisas direkt på grundkartan, då det läte sig göra. Föreningen framhåller tillika, att stadsplanebeteckningarna på kartan icke finge angivas på sådant sätt, att redovisningen av nämnda fastig­ hetsgränser in. m. bleve otydlig.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter

uttalar,

att stadsplanekartan kunde bli otydlig, om nivåkurvor inlades därå. Därjämte borde finnas möjlighet att på en särskild karta inlägga vissa förhållanden, som visade avsikten med den speciella utformning en plan fått och hur man tänkt sig planens detaljer. Sådana uppgifter kunde icke lämpligen upptagas på stadsplanekartan utan att dennas tydlighet bleve lidande. — Liknande syn­ punkter som dem vilka uttalats av kommunaltekniska föreningen och stads­ arkitektföreningen framföras jämväl av

Stockholms stads fastighetskontor

samt

byggnadsnämnderna i Göteborg

och

Uppsala,

medan

byggnadsnämnden

i Borås

anser att stadsplanekartas skala i allmänhet icke bör understiga

:

1 000

.

Länsarkitekten i Västerbottens län

anför angående 2 mom. tredje stycket i

utredningens förslag, att det i många fall vore omöjligt att fixera höjdläget av en gata utan att den renstakats. Man frågade sig om det skulle vara nöd­ vändigt att alltid fordra detta, särskilt vid öppet byggnadssätt och med breda förgårdar. Det kunde måhända vara tillräckligt, om man hade möjlighet

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

87

att i vissa fall angiva gatuhöjden illustrationsvis.

Byggnadsnämnderna i

Borås

och

Huskvarna

påpeka, att man numera för alt få goda gatuprofiler

brukade låta lutningen ändras icke i vissa punkter utan efter en kurva.

Radien av denna vertikalkurva borde lämpligen angivas på stadsplanekartan.

Sistnämnda byggnadsnämnd uttalar tillika, att en viss tolerans borde lagligen

medgivas beträffande tillämpningen av de å stadsplanen angivna böjdsiffror­

na, större vid starkt kuperad än vid mera plan terräng.

Stadsarkitekten i Ud­

devalla

uttalar, att vid korsningen mellan två gator höjden i regel angåves

i skärningspunkten av gatornas mittlinjer. Huru lutningsförhållandena i ett

dylikt fall gestaltade sig i angränsande kvartershörn framginge icke, varför

konflikter lätt kunde uppstå. I huvudsak samma anmärkning göres av

bygg­

nadsnämnden i Vänersborg. Svenska teknologföreningen

anser, att de i 2 mom.

sista stycket av utredningens förslag omförmälda beteckningar, som skulle an­

vändas för stadsplanekarta, borde framgå av byggnadsstyrelsens anvisningar.

Beträffande 3 mom. första stycket i utredningens förslag framhålla

riks­

antikvarieämbetet

och

byggnadsstyrelsen,

att bland de föremål, som skola

angivas på grundkarta till stadsplan, borde nämnas fasta fornlämningar.

Länsarkitekten i Västerbottens län

anser, att eftersom närmare bestämmel­

ser om grundkartas beskaffenhet skulle lämnas i särskilda anvisningar, bor­

de i byggnadsstadgan endast finnas allmän föreskrift om att grundkarta

skulle utvisa de befintliga förhållanden som kunde vara av betydelse för

uppgörande av plan.

Byggnadsstyrelsen

och

byggnadsnämnden i Stockholm

uttala, att den senaste tidens utveckling inom fotogrammetriens område bor­

de nyttiggöras även för framskaffande av material till planer av olika slag.

Eftersom sträckningen av stadsplanelinje kunde vara avhängig av viss fas­

tighetsgräns, påyrkar

byggnadsnämnden i Göteborg,

att byggnadsnämnden

skulle äga förordna om gränsbestämning i viss utsträckning vid uppgörande

av grundkarta till stadsplan.

I fråga om 3 mom. andra stycket i utredningens förslag yttrar

svenska

kommunaltekniska föreningen,

att i där omförmäld fastighetsförteckning en­

dast borde anmärkas servitut, som kunde ha betydelse för stadsplan. Ett

mycket stort antal servitut saknade sådan betydelse. Utredning om dessa

kunde endast i onödan fördröja stadsplaneärendet.

Stockholms stads fastig­

hetskontor

framhåller också, att skyldigheten att utreda befintliga servitut

kunde medföra binder i stadsplanearbetet. Denna skyldighet borde utbytas

mot en anvisning i den föreslagna 28 §, att undersökning beträffande servi­

tut som inverkade på markens bebyggande skulle verkställas i samband med

uppgörande av stadsplan.

Överståthållarämbetet

påpekar, alt i fastighetsför-

teckningen borde upptagas ej blott »fastigheter och samfälligheter» utan

även andra områden som kunde tillhöra enskild person, t. ex. gator, torg,

parker och andra allmänna platser samt vattenområden, vilket allt upp-

toges under bihang C till fastighetsregistret.

Mot de i 3 mom. tredje stycket i utredningens förslag stadgade kompetens­

villkoren för den som upprättar grundkarta till stadsplan anmärker

över­

lantmätaren i Västerbottens län,

att grundkartor av olika slag endast borde

få uppgöras av personer med tjänstemannaansvar. Om dylika arbeten icke

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

förbehölles statliga och kommunala tjänstemän borde krävas, att förrätt-

ningsmannens kompetens ingående prövades innan han förordnades att upp­

rätta sådan karta.

Byggnadsnämnden i Huskvarna

anför, att beträffande

stadsplaner, som nu vore under utarbetande och som bleve färdiga då den

nya byggnadsstadgan trätt i kraft, det skulle kunna innebära allvarliga

olägenheter och lång tidsutdräkt om ny grundkarta då måste upprättas. Med

hänsyn härtill vore en övergångsbestämmelse ofrånkomlig.

Byggnadsnämn­

den i Västervik

anser likaledes vissa övergångsbestämmelser erforderliga med

hänsyn bl. a. till den rådande bristen på lantmätare och mätningsmän.

Svenska kommunaltekniska föreningen

uttalar rörande bestämmelserna i

4 mom. b) i utredningens förslag, att där stadgad skyldighet att förebringa

utredning angående de ekonomiska förutsättningarna för stadsplans genom­

förande närmast torde avse saneringsstadsplaner för äldre byggnadsområden.

Det förefölle vara i hög grad angeläget, att dylika saneringsplaner icke upp­

rättades utan att planens genomförbarhet bedömts med hänsyn till dess fas­

tighetsekonomiska och rättsliga konsekvenser för såväl fastighetsägarna som

staden. Det vore dock icke lämpligt att en sådan utredning med däri an­

givna kostnadsuppgifter offentliggjordes. Utredningen kunde fylla sitt ända­

mål även om den behandlades konfidentiellt och såsom sådan endast hölles

tillgänglig för vederbörande myndigheter. Däremot kunde det vara befogat

att låta stadsplaneförslaget åtföljas av en redogörelse för utredningens slut­

resultat och ett allmänt omdöme om de allmänna förutsättningar, som an-

såges föreligga för planens genomförande.

Stockholms stads fastighetskon­

tor

finner det icke rimligt att ålägga staden skyldighet att framlägga en ut­

redning angående de ekonomiska konsekvenserna av planens genomförande

och avstyrker fördenskull förslaget härom.

Göteborgs stads fastighetskontor

påpekar, med instämmande av

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,

att

det i fråga om saneringsplaner för större områden syntes vara ogörligt att

angiva den tid inom vilken sanering skulle genomföras. Vidare vore det icke

lämpligt att en utredning offentliggjordes som visade de ekonomiska förut­

sättningarna för planens genomförande.

Byggnadsnämnden i Vänersborg

gör

en liknande anmärkning.

Rörande 4 mom. d) i utredningens förslag anför

svenska kommunaltek­

niska föreningen,

att det ej närmare angåves huru den där omförmälda ut­

redningen rörande vatten- och avloppsförhållandena skulle vara beskaffad.

Ett uttalande rörande innebörden av det föreslagna stadgandet syntes moti­

verat.

Svenska teknologföreningen

anser, att den ifrågavarande avloppspla-

nen borde vara så genomarbetad att den kunde fastställas.

Stockholms stads

fastighetskontor

uttalar samma mening samt tillägger att om avloppsplanen

antoges samtidigt med stadsplanen borde 36 § i utredningens förslag utgå.

Slutligen framhåller

statens byggnadslånebyrå,

att vid upprättande av

stadsplaner grundförhållandena icke alltid beaktats i den omfattning som

med hänsyn till frågans ekonomiska vikt finge anses motiverad. Sålunda

hade det förekommit att mark, som fordrade dyrbara grundförstärknings-

kostnader, disponerats för tvåvånings bebyggelse och att mark med goda

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

89

grundförhållanden disponerats för envånings villabebyggelse. På flera orter

kunde dyrbara grundförstärkningskostnader sannolikt icke undvikas, enär

mark med god grund endast i ringa utsträckning funnes att tillgå, medan

på andra orter bebyggelse av mark med dåliga grundförhållanden skulle

kunna helt eller delvis undvikas. Enligt vad byrån inhämtat från byggnads­

styrelsen redovisades grundförhållandena sällan eller aldrig vid insändande

av stadsplanerna för faststälielse. Byrån föresloge, att i byggnadsstadgan in-

toges en bestämmelse av innebörd, att upprättande av stadsplan skulle före­

gås av undersökning av grundförhållandena och markens beskaffenhet. Den­

na undersökning, vilken borde verkställas efter av statens geotekniska insti­

tut utarbetade normer, skulle åtfölja stadsplanen, då denna överlämnades

till Kungl. Maj:t för faststälielse.

Departementschefen.

För uppgörande av stadsplan skall enligt förslaget krävas samma kompe­

tens som förut angivits beträffande upprättande av generalplan. Väl är det

sant att av en stadsplaneförfattare i högre grad än som gäller beträffande

författare av generalplan fordras kunskaper i fråga om praktiskt husbyggan­

de, men något särskiljande av kompetenskraven för de olika slagen av plan­

författare torde dock icke vara nödvändigt eller önskvärt. Ej heller torde det

vara erforderligt att auktorisation av planförfattare meddelas av särskild

myndighet från fall till fall. Såsom stadsplaneutredningen starkt understru­

kit är det emellertid ej minst i kommunernas eget intresse av största vikt, att

de såsom planförfattare icke anlita andra personer än sådana som icke blott

äro teoretiskt väl utbildade och praktiskt erfarna ulan även känna verkligt

ansvar för sin krävande uppgift.

I 2 mom. av departementsförslaget, motsvarande 3 mom. i utredningens

förslag, ha införts föreskrifter angående grundkarta till stadsplan. Sådan

karta bör i enlighet med gällande praxis upprättas i skala ej understigande

1:2 000. Bland de förhållanden, som skola upptagas på grundkartan, torde

böra nämnas fasta fornlämningar. På grundkartan böra vidare utmärkas tri­

angel- och polygonpunkter samt rutnät, som tjänat till ledning vid grund­

kartans uppgörande. Föreskrift härom torde lämpligen böra intagas i de an­

visningar rörande grundkartas utförande, som lantmäteristyrelsen äger ut­

färda efter samråd med byggnadsstyrelsen. Vissa försök pågå för närvarande

att framställa grundkartor till planer av olika slag på fotogrammetrisk väg.

Skulle resultaten av dessa försök utvisa, att de fotogrammetriska metoderna

äro användbara för sådant ändamål, torde dessa metoder kunna komma till

betydande användning. Den föreslagna författningstexten medför icke hinder

mot en utveckling i denna riktning. I ett yttrande har påyrkats att byggnads­

nämnden skulle tillerkännas befogenhet att förordna om gränsbestämning i

samband med uppgörande av grundkarta till stadsplan. Enligt 2 kap. 1 § fas­

tighetsbildningslagen äger byggnadsnämnden oinskränkt rätt att påfordra

bestämmandet av tomtgräns. Denna befogenhet torde dock knappast ha an­

vänts i större utsträckning för att underlätta upprättandet av stadsplan. Nå­

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

got behov att giva byggnadsnämnden befogenhet att påfordra bestämmandet även av andra fastighetsgränser torde ej föreligga.

Vid grundkartan synes böra vara fogad förteckning över de fastigheter, samfälligheter och andra områden — t. ex. gator, torg, parker m. in. — som omfattas av kartan ävensom deras ägare. Vidare bör i förteckningen angivas sådana fastigheterna åvilande servitut, varom kännedom kunnat erhållas. En­ dast sådana servitut böra härvid medtagas som kunna ha betydelse för stads­ plan.

Mot de av utredningen föreslagna kompetensreglerna för den som skall upprätta grundkarta till stadsplan torde icke vara något att erinra. Enligt 177 § i departementsförslaget, som motsvarar punkt 4 i de av utredningen föreslagna övergångsbestämmelserna, skola de nya bestämmelserna om grundkartas beskaffenhet icke gälla beträffande stadsplaneförslag, som blivit utställt för granskning före den nya lagstiftningens ikraftträdande. Det är möjligt att behov kommer att under en övergångstid visa sig att medgiva un­ dantag från bestämmelserna rörande grundkarta även i vissa andra fall än sådana som framgå av denna övergångsbestämmelse, t. ex. då stadsplanear- bete vid den nya lagstiftningens ikraftträdande påbörjats men ej fortskridit så långt att planförslaget utställts. Dispens kan då utverkas av Kungl. Maj:t, som ju har generell befogenhet att medgiva undantag från bestämmelserna i byggnadsstadgan.

3 mom. — motsvarande 2 mom. enligt utredningens förslag — innehåller till en början, att förslag till stadsplan skall utmärkas på grundkartan eller på kopia eller utdrag därav. Utdrag som sist nämnts kan verkställas så att för särskilt fall vissa detaljer, vilkas återgivande skulle kunna göra stads­ planen mindre tydlig, utelämnas helt eller delvis. Nivåkurvor torde i regel icke göra stadsplanekartan otydlig. Utelämnas emellertid nivåkurvorna, bör i vart fall av särskild kartbilaga, t. ex. en s. k. illustrationskarta, framgå huru planen anbringats på grundkartan. Hinder möter givetvis ej att å särskilda specialkartor, som biläggas stadsplanen, angiva den närmare utformningen av viktigare detaljer. Mot de föreslagna bestämmelserna i övrigt rörande stadsplanekartans beskaffenhet torde i stort sett icke finnas anledning till anmärkning. Gators och torgs höjdlägen skola enligt förslaget, som därutin- nan överensstämmer med gällande stadga, angivas med siffror i gatukors och i punkter där lutningen ändras, varjämte där så finnes nödigt gatuprofilen skall utmärkas på särskild ritning. Ändras lutningen efter en s. k. vertikal­ kurva, kan det vara lämpligt att dess radie angives. Särskild föreskrift där­ om torde icke erfordras. Till grund för höjdangivelserna på stadsplanekartan bör givetvis ligga en så grundlig utredning som möjligt. Det torde dock icke kunna undvikas att vissa smärre justeringar kunna visa sig erforderliga vid den efterföljande utstakningen. Det ligger därför i sakens natur att en viss tolerans måste medgivas beträffande tillämpningen av höjdsiffroma. Med en sådan tolkning av höjdangivelserna i stadsplan torde det ej heller möta stör­ re svårighet att på lämpligt sätt fixera gatuhöjderna i kvartershörnen vid skärningen av gator med olika lutning. Klart är därjämte, att det särskilt i

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

91

kuperad terräng kan vara befogat att icke utmärka alla punkter där gatu-

liöjden ändras. Endast mera avsevärda ändringar torde behöva fixeras. En

jämkning av författningstexten i syfte att utmärka detta synes böra vidtagas.

—- Enligt sista stycket i förevarande moment skola stadsplanebestämmelser

avfattas i särskild handling samt utmärkas å stadsplanekartan genom sär­

skilda beteckningar. Det ankommer på byggnadsstyrelsen att meddela anvis­

ningar angående de beteckningar som därvid skola användas.

Vad slutligen angår 4 mom. må anmärkas att lastighetsförleckningen bör

vara kompletterad med hänsyn till förändringar i äganderätts- och fastig-

hetsförhållandena, vilka inträffat mellan förteckningens första uppgörande

och planförslagets utställande. Mot utredningens förslag rörande 4 mom.

har i vissa yttranden riktats kritik i fråga om den under b) intagna föreskrif­

ten, att beskrivning över stadsplaneförslag skall, där stadsplanen avser förut

bebyggt område, innehålla erforderlig utredning angående de ekonomiska

förutsättningarna för planens genomförande och såvitt möjligt den tid inom

vilken genomförandet kan ske. Givetvis kan det vara vanskligt att till offent­

lig granskning framlägga en utredning av angivet slag. Såsom kommunaltek­

niska föreningen påpekat torde det emellertid vara till fyllest att vid planen

fogas en kortfattad redogörelse för de vidtagna undersökningarnas slutresul­

tat. Kan något nämnas rörande den beräknade tiden för planens genomfö­

rande, bör uppgift lämnas även härom. Införskaffade kostnadsuppgifter och

andra upplysningar, vilkas offentliggörande kan medföra skada för staden,

torde däremot icke behöva offentliggöras.

Under 4 mom. c) i utredningens förslag har upptagits föreskrift om att

stadsplanekartan skall åtföljas av erforderlig utredning för bedömande av

de förutsättningar, på vilka stadsplaneförslaget grundas. Med denna före­

skrift torde särskilt avses befolkningsprognos och utredning om den fram­

tida utvecklingen i övrigt för staden. Det är givet att de granskande myn­

digheterna utan utredning om nämnda förutsättningar icke ha möjlighet att

bedöma förslagets lämplighet. Som emellertid stadsplaneförslaget enligt stad­

gandet i 4 mom. b) skall åtföljas av beskrivning över förslaget, innehållande

erforderlig motivering för detsamma och följaktligen även erforderlig utred­

ning om förutsättningarna för förslaget, torde i författningstexten icke ut­

tryckligen behöva angivas, att förslaget skall åtföljas av sådan utredning.

Föreskriften i 4 mom. c) i stadsplaneutredningens förslag torde vid sådant

förhållande höra utgå. Givetvis kan utredningen om förutsättningarna upp­

tagas i särskild handling som bifogas beskrivningen.

Enligt 4 mom. d) i utredningens förslag skall stadsplanekartan åtföljas av

sådan utredning angående vattenförsörjning och avlopp samt motverkande

av vattenförorening, som kan erfordras för förslagets prövning. Utredningen

rörande avloppsfrågan synes främst böra avse huvudavloppsledningarnas

planläge och minsta djup under gatuplanet i varje gatudel ävensom vattnets

strömningsriklning. Verkställes sådan utredning redan före stadsplanens fast­

ställande, kan detta medföra stor tidsvinst vid planens genomförande. Det

torde dock icke kunna krävas att eu detaljerad avloppsplan alltid utarbetas

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

i samband med stadsplanens upprättande. Mången gång torde med detta ar­ bete utan olägenhet kunna anstå till dess stadsplanen blivit fastställd. 34 § i departementsförslaget innehåller, i anslutning till liknande stadganden i 22 § gällande byggnadsstadga, närmare bestämmelser om sådan avloppsplan.

Enligt 26 § 3) departementsförslaget skall vid uppgörande av stadsplan hänsyn tagas bl. a. till markens grundförhållanden. Samma föreskrift fin­ nes i nuvarande 15 §. Trots detta torde för närvarande vid uppgörande av stadsplan undersökning av grundförhållandena icke alltid företagas i till­ räcklig omfattning. Om stadsplaneläggningen föregås av grundundersökningar, kunna byggnadskostnaderna stundom nedbringas avsevärt. Det är därför angeläget att sådana undersökningar komma till stånd i ökad utsträckning. Särskilt i vissa fall, t. ex. då stadsplanen förutsätter höghusbebyggelse, kan upplysning om grundförhållandena vara erforderlig för bedömande av stads­ planeförslagets lämplighet. Däremot torde det icke kunna krävas, att grund­ undersökningar alltid skola ske. Stadsplanearbetet skulle därigenom kunna i hög grad fördröjas. Det torde därför vara lämpligt att i förevarande para­ grafs 4 mom. d) allenast intages en erinran om att utredning skall fogas vid stadsplaneförslaget, ej blott angående vatten- och avloppsfrågornas lösning, utan även rörande grundförhållandena, allt i den omfattning som kan erford­ ras för förslagets prövning. En motsvarande bestämmelse beträffande gene­ ralplan har intagits i 19 § 3 mom. departementsförslaget. Det bör ankomma på byggnadsstyrelsen att efter samråd med statens geotekniska institut med­ dela närmare anvisningar angående verkställandet av dylika grundundersök­ ningar.

31 och 32 §§.

31 § motsvarar utan större ändringar nuvarande 19 och 20 §§, medan 32 § saknar motsvarighet i gällande stadga. Förevarande paragrafer överens­ stämma i stort sett med 33 och 34 §§ i utredningens förslag (motiv, se s. 498 i betänkandet).

Yttrandena.

Byggndsnämnden i Leksand-Norets municipalsamhålle

anmärker, att vid

uppgörande av förslag till stadsplan och byggnadsplan planförfattaren i allt­ för liten utsträckning stått i direkt kontakt med jordägarna. Dessa hade i regel icke kunnat klart uppfatta planens omfattning och verkningar. Sak­ ägarna borde i likhet med vad som skedde vid lantmäteriförrättningar kallas till sammanträden, där de kunde framlägga sina önskemål och synpunkter. Stadsplaneförfattaren borde vidare ha skyldighet att före utställningstidens utgång utvisa planen på marken i erforderlig utsträckning.

Departementschefen.

Enligt 31 §, jämförd med 23 §, departementsförslaget skola, då stadsplan skall uppgöras, markägarna beredas tillfälle att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet. Ofta torde det vara lämpligt att ett sammanträde hålles

Kungi. Maj:ts proposition nr 211.

93

med markägarna, varvid dessa få tillfälle att muntligen framlägga sina önske­ mål. Sedan förslaget utställts för granskning och markägarna personligen underrättats därom, äga markägarna därjämte möjlighet att hos vederbö­ rande tjänsteman i byggnadsnämnden erhålla upplysningar angående försla­ gets innebörd. Skulle i något fall en särskild demonstration av förslaget ute på marken visa sig önskvärd, torde en sådan kunna ordnas genom byggnads­ nämndens försorg. Markägarnas intresse av att erhålla tillräckliga upplys­ ningar rörande stadsplaneförslagets innebörd torde sålunda vara vederbör­ ligen tillgodosett.

33 §.

Första, andra och fjärde momenten i denna paragraf motsvara 21 § gäl­ lande byggnadsstadga och 35 § i utredningens förslag. Tredje momentet, som saknar motsvarighet i gällande stadga, överensstämmer i huvudsak med 6 § andra punkten i utredningens förslag (motiv, se s. 472—473 och 498—499 i betänkandet).

Yttrandena.

Svenska teknologföreningen

anför, att anvisningen i andra om-satsen i 6 §

i utredningens förslag icke borde tolkas så, att byggnadsnämnden vore för­ hindrad att antaga stadsplaneändring, som innebure mindre jämkning av- gräns mellan områden avsedda för olika ändamål. Vidare borde tredje om­ satsen kompletteras genom tillägg av orden »utan motsvarande minskning av byggnadsylan».

Svenska kommunaltekniska föreningen

framhåller, att om

en markägare frivilligt medgåve minskning av byggnadshöjden, borde denna minskning ej anses vara ett sådant ingrepp i markägarens rätt, som avsåges i sista om-satsen.

Länsarkitekten i Jämtlands län

anser, att ändring ej borde

få antagas av byggnadsnämnden, om anmärkning mot den framställts av- markägare.

Departementschefen.

Såsom jag vid 6 § anfört torde i 3 mom. av förevarande paragraf böra upptagas anvisningar till ledning för bedömande av fråga, huruvida viss ändring av stadsplan är av beskaffenhet att jämlikt 26 § andra stycket bygg­ nadslagen kunna fastställas av länsstyrelsen. Bland de omständigheter, som särskilt skola beaktas vid bedömande av sådan fråga, har stadsplaneutred- ningen i andra om-satsen av utredningens förslag till anvisningar angivit, att huvudändamålet för markens användande förändras, såsom att industriom­ råde ändras till bostadsområde eller att gatumark eller allmän plats i nämn­ värd omfattning överföres till område för bebyggande. Med denna avfatt­ ning torde hinder icke föreligga för länsstyrelsen att antaga stadsplaneänd­ ring, som innebär en mindre jämkning av gräns mellan områden, avsedda för olika ändamål. Därest omfattningen av den medgivna bebyggelsen vä­ sentligt ändras, tillhör stadsplaneändringen enligt tredje om-satsen Kungl. Maj:ts avgörande. Skulle, samtidigt som byggnadshöjden något ökas, om­

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

fattningen av byggnadsrätten bibehållas oförändrad genom att våningsytan

minskas, torde sistnämnda bestämmelse i och för sig ej innebära hinder mot

att stadsplaneändringen fastställes av länsstyrelsen. I allmänhet torde dock

vara lämpligt att ändring av denna natur hänskjutes till Kungl. Maj:t. Jäm­

likt sista om-satsen skall en stadsplaneändring prövas av Kungl. Maj:t, om

den kan antagas medföra mera avsevärda kostnader för staden eller mera

betydande ingrepp i markägarens rätt att utnyttja marken. Har markägaren

medgivit att ingreppet får ske, torde hinder enligt den angivna bestämmelsen

icke föreligga mot att ändringen fastställes av länsstyrelsen. Däremot synes

det i och för sig vara utan betydelse, att anmärkningar må ha framställts

mot en stadsplaneändring. Är ändringen av den beskaffenhet att den enligt

de angivna riktlinjerna ligger inom gränserna för länsstyrelsens behörighet,

bör länsstyrelsen sålunda pröva förslaget även om anmärkningar framställts.

34 §.

Paragrafen, som motsvarar 22 § gällande byggnadsstadga, är lika med

36 § i utredningens förslag (motiv, se s. 499 i betänkandet).

35 §.

Paragrafen, som delvis motsvarar nuvarande 23 §, överensstämmer med

38 § i utredningens förslag (motiv, se s. 500—501 i betänkandet).

36 §.

Denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i den nuvarande byggnads­

stadgan, motsvarar 37 § i utredningens förslag (motiv, se s. 409—500 i be­

tänkandet).

Yttrandena.

Byggnadsstyrelsen

ifrågasätter om icke den mark, som enligt 70 § i stads-

planeutredningens förslag till byggnadslag skall avstås, regelmässigt borde

angivas på särskild karta, enär stadsplanekartans tydlighet kunde bli lidande

om den belastades med här avsedd redovisning.

Lantmäteristyrelsen

anmärker,

att ifrågavarande mark borde angivas på stadsplanekartan eller på särskild

karta, upprättad på samma sätt och med samma noggrannhet som grund­

karta till stadsplan. Vidare borde den som berördes av förordnande enligt

nämnda paragraf särskilt få del av Kungl. Maj:ts beslut.

Departementschefen.

Enligt utredningens förslag skola, då fråga uppkommit om tillämpning av

bestämmelserna i 70 § byggnadslagen, stadsfullmäktige låta uppgöra förslag

i ämnet. Det synes emellertid lämpligt att åt nämnden uppdrages att upp­

göra förslag i ärendet. Vad nu sagts bör gälla även vid tillämpning av stad­

gandet i 165 § första stycket nämnda lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

95

Den mark, som skall avstås, skall enligt förslaget till läge och gränser angivas på stadsplanekartan eller särskild karta som har samma noggrann­ het. Härav torde, med den avfattning som givits 30 § 3 mom. departements- förslaget, följa att om särskild karta användes för utmärkande av förslag till förordnande enligt 70 § eller 165 § första stycket byggnadslagen, kartan skall hava samma noggrannhet som grundkarta till stadsplan. Visar det sig att plankartans tydlighet blir lidande på att förses med här avsedd redovis­ ning, bör sådan särskild karta användas för ändamålet.

Särskild föreskrift rörande markägares underrättande om Kungl. Maj:ts förordnande i ämnet torde icke erfordras, enär Kungl. Maj:t även utan sådan föreskrift torde tillse att erforderliga underrättelser komma till stånd.

I förevarande paragraf torde slutligen böra intagas en erinran om den skyl­ dighet som enligt 70 § byggnadslagen åligger byggnadsnämnden att göra an­ mälan till inskrivningsdomare, då fråga väckts om tillämpning av stadgan- dena i 70 § och 165 § första stycket nämnda lag.

Om tointindelning.

37—39 §§.

37 och 38 §§ överensstämma med 24 och 25 §§ i gällande byggnadsstadga samt 39 och 40 §§ i utredningens förslag. 39 §, som motsvarar nuvarande 26 §, överensstämmer med 41 § i samma förslag (motiv, se s. 501—502 i be­ tänkandet) .

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Huskvarna

anför, att om 41 § innebure att efter varje

stadsplaneändring, berörande kvartersgräns, ny tomtindelning skulle vara obligatorisk, byggnadsnämnden ville instämma i de önskemål som enligt vad som upplysts i betänkandet (s. 501) tidigare framförts av stadsingenjörskon- toret i Stockholm.

Departementschefen.

Innebär en stadsplaneändring endast en obetydlig ändring av kvartersgrän- sen, t. ex. avskärning av kvartershörn, kunde det måhända mången gång an­ ses överflödigt, att stadsplaneändringen skulle behöva föranleda en formlig ändring av tomtindelningen. Ur fastighetsbildnings- och fastighetsredovis- ningssynpunkt torde det dock, såsom utredningen anfört, vara ett oeftergiv­ ligt krav att ändring av tomtindelningen sker. Någon lämplig regel för av- gränsning av bagatellfallen torde för övrigt knappast kunna uppställas. Jag biträder sålunda den ståndpunkt, vartill utredningen kommit.

40 §.

Paragrafen, som i stort sett överensstämmer med gällande 27 §, motsvarar 42 § i utredningens förslag (motiv, se s. 502—503 i betänkandet).

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Yttrandena.

Lantmäteristyrelsen

framhåller, att med fastighetsregister syntes i första

styckets sista mening avses fastighetsregister såsom för stad även när fråga

vore om tomtindelning i köping eller municipalsamhälle. Ifrågavarande be­

stämmelse i utredningens förslag vore oförändrad upptagen från nuvarande

27 §. Bestämmelsen hade i ett av styrelsen känt fall tolkats så, att där fastig­

hetsregister såsom för stad icke funnes, behövde fastigheternas beteckning

icke angivas. Detta vore givetvis icke avsett. All mark, som icke vore upp­

tagen i fastighetsregister för stad, vore upptagen i fastighetsregistret för lan­

det, jordregistret. Förevarande bestämmelse syntes därför böra förtydligas.

Vidare uttalar lantmäteristyrelsen, att enligt paragrafens andra stycke

skulle tomtindelningskarta i vissa fall kunna vara av enklare slag. Sådan

enklare karta borde enligt styrelsens mening icke få förekomma. Svårig­

heter kunde vid framtida tomtmätningar visa sig vid tolkningen av tomt-

indelningskartan.

Svenska kommunaltekniska föreningen

samt

byggnads­

nämnderna i Göteborg

och

Härnösand

uttala liknande mening. Sistnämnda

byggnadsnämnd samt

överlantmätaren i Västernorrlands län

anse däremot,

att viss annan förenkling vore möjlig. Om kvarter omfattade mark från en­

dast en fastighet och vid tomtindelningen gräns mot annan fastighet ej be­

rördes, borde enligt deras mening tomlindelningskartan få direkt läggas till

grund för tomts rättsliga bildande utan att särskild tomtmätning behövde

äga rum.

Byggnadsnämnden i Borås

anser för sin del, att förslag till tomt­

indelning borde kunna avfattas på en karta i skala 1: 1 000 — den skala

som staden numera använder för alla sina stadsplaner — och lika litet som

stadsplanekartan behöva några måttuppgifter. Sedermera behövde tomter­

nas matematiska bestämning utföras endast i den mån tomtmätning påkal­

lades, varom sällan vore fråga innan bebyggelse bleve aktuell. Måttuppgif-

temas införande i tomtbildningslängden skulle ske efter hand som tomtmät­

ning ägt rum. På detta sätt kunde onödiga arbeten undvikas. Slutligen

ifrågasätta

byggnadsstyrelsen

samt

länsarkitekten i Stockholms län,

om icke

minsta tillåtna skalan för tomtindelningskartor borde bestämmas till 1: 500

i stället för 1: 400. Härigenom skulle bland annat den fördelen ernås, att det

bleve lättare att jämföra sådan karta med motsvarande plankarta.

Departementschefen.

Sasom lantmäteristyrelsen framhållit bör för varje i tomtindelning ingå­

ende fastighet dess registerbeteckning angivas, vare sig fastigheten finnes

upptagen i jordregister eller i fastighetsregister för stad. Första stycket har

avfattats så att detta framgår bättre.

I ett par yttranden har ifrågasatts, att minsta tillåtna skalan för tomtin­

delningskartor skulle vara 1: 500. Då skalan 1: 400 är vedertagen inom hela

landet för ifrågavarande ändamål och kartor i denna skala utan svårighet

kunna jämföras med plankartorna, vilka i regel äro uppgjorda i skala 1: 2 000

eller 1: 1 000, anser jag mig icke kunna biträda nu berörda ändrings-

yrkande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

97

Enligt utredningens förslag får mindre skala än 1: 400 användas, om tomt­ indelningen icke medför ändring i gällande fastighetsindelning eller om eljest särskilda förhållanden föreligga. Verkställes tomtindelning på grundval av otillförlitligt kartmaterial, kunna tvister mellan markägarna och andra svå­ righeter uppstå vid tomtindelningens genomförande. Då vid den efterföljande tomtmätningen karta i skala 1:400 alltid skall upprättas, förefaller det ur arbetssynpunkt också tämligen betydelselöst om tomtindelningskartan skulle få upprättas i mindre skala. Även om tomtindelningen icke medför ändring i gällande fastighetsindelning, bör sålunda i regel krävas att tomtindelnings­ kartan ej uppgöres i mindre skala än 1: 400. I ett samhälle med välordnat mätningsväsende möter detta ingen svårighet. Jag förordar fördenskull ett bibehållande av nu gällande föreskrifter i ämnet, vilka innehålla att skalan 1: 400 får underskridas endast om särskilda förhållanden därtill föranleda. Denna undantagsbestämmelse torde liksom hittills böra tillämpas restriktivt.

I ett yttrande har ifrågasatts att i vissa fall tomtindelningskartan direkt skulle få läggas till grund för tomts införande i tomtboken och att tomtmät­ ning sålunda ej alltid skulle behöva äga rum. I ett annat yttrande har där­ emot hävdats, att tomtindelningen borde göras i möjligaste mån enkel och huvudvikten läggas vid den efterföljande tomtmätningen. Då tomtindelning och tomtmätning, som ha väsentligt olika rättslig karaktär, båda torde vara nödvändiga ur fastighetsbildnings- och fastighetsredovisningssynpunkt, kan jag icke biträda dessa förslag.

41 och 42 §§.

Dessa paragrafer motsvara utan ändring i sak nuvarande 28, 29 och 29 a §§ samt 43—45 §§ i utredningens förslag.

Yttrandena.

Stockholms stads byggnadsnämnd

framhåller i anslutning till den före­

slagna 43 §, att det ofta vore svårt att avgöra, om en markägares rätt berördes av ett förslag till ändring av tomtindelning och om underrättelse till mark­ ägaren sålunda borde utgå. Frågan vore tvivelaktig i exempelvis följande fall: då tomtägare begärde antingen uppdelning av sin tomt eller sammanlägg­ ning av två eller flera av sina tomter till en, då två tomtägare begärde för­ flyttning av gränsen mellan deras tomter samt då en tomtägare begärde änd­ ring i tomtindelning, betingad av stadsplaneändring och bestående i av­ skärning av ett hörn på hans egen tomt. Det vore önskvärt att det närmare angåves, vilka som skulle räknas som sakägare i dylika fall. Samma mening uttalas av

länsarkitekten i Stockholms län.

Även

länsstyrelsen i Malmöhus

län

begär ett förtydligande i delta hänseende.

Länsstyrelsen i Norrbottens

lön

anser det böra utsägas, att utställning av tomtindelningsförslag icke er­ fordras då markägarna och drätselkammaren godkänt förslaget. Drätsel­ kammaren syntes enligt länsstyrelsens mening knappast kunna innefattas i begreppet »sakägare».

Rörande 44 § i utredningens förslag anför

överlantmätaren i Skaraborgs

Kungl. Maj:ts proposition nr 211-

län,

att bestämmelse borde införas om att karta till tomtindelning inom sam­ hälle, för vilket fördes jordregister med tomtbok, av vederbörande byggnads­ nämnd skulle ingivas i så många exemplar, att den kopieringsskyldighet, som enligt 37 § 2 mom. tredje stycket jordregisterförordningen nu ålåge över­ lantmätaren, kunde borttagas.

Departementschefen.

Vid avgörande av frågan, huruvida viss markägares rätt beröres av tomt- indelningsförslag och om han sålunda bör underrättas om förslagets utstäl­ lande för granskning, torde liksom i motsvarande fall vid utställande av stads­ planeförslag principen böra vara den, att om tvekan föreligger kallelse icke underlåtes.

Tvekan lärer ej kunna råda därom, att drätselkammaren är att anse som sakägare. Ha markägarna och drätselkammaren godkänt tomtindelningsför- slag, skall därför enligt 41 § 1 mom. tredje stycket i departementsförslaget ut­ ställning av förslaget icke ske.

Överlantmätaren i Skaraborgs län har föreslagit, att byggnadsnämnden skulle åläggas att tillhandahålla de exemplar av tomtindelningskartan, som i vissa fall enligt 37 § 2 mom. tredje stycket jordregisterförordningen skola förvaras i lantmäterikontoret och tillställas domhavanden. Då dessa kopior torde tjäna rent statliga ändamål, synes det dock knappast skäligt att ålägga staden att bekosta deras framställande.

5 KAP.

Om tillämpning i vissa fall av byggnadsplan.

43 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet såväl i gällande byggnadsstadga som i utredningens förslag.

Departementschefen.

Enligt 76 § i propositionsförslaget till byggnadslag kan Kungl. Maj:t för­ ordna att vad i lagen med avseende å landet är stadgat om byggnadsplan skall tills vidare äga tillämpning inom visst område som hör till stad. Om sådant förordnande meddelas, böra även de i byggnadsstadgan med avseende å landet meddelade föreskrifterna rörande byggnadsplan gälla inom områ­ det. Ett stadgande härom har upptagits i förevarande paragraf.

6 KAP.

Om utomplansbestämmelser.

44 §.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 33 § i gällande byggnads­ stadga och 58 § i utredningens förslag (motiv, se s. 521—522 i betänkandet).

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

99

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Göteborg

framhåller vikten av att innebörden av ordet

tomtplats klarlades. I byggnadsstadgan angåves ingenstädes vad som skulle förstås med detta ord. I allmänhet syntes man anse att tomtplats kunde vara såväl ett arrendeområde som en fastighet eller ett område av i fastighetsindel­ ning icke ingående mark. Byggnadsnämnden anför vidare bl. a. följande.

I byggnadsstadgan SO § punkt 4. föreskrives beträffande byggnad som ej sammanbygges med liknande byggnad på grannes

fastighet

, att den skall

uppföras på minst 6 meters avstånd från

fastighetens

gräns. Här regleras så­

ledes byggnadens läge i förhållande till fastighetens gränser; ingenting sägs emellertid^ om byggnads avstånd till gräns, som icke är fastighetsgräns. Enligt 5 mom. får avståndet mellan skilda byggnader på samma tomtplats ej vara mindre än 12 meter. Om ordet

tomtplats

i byggnadsstadgan 80 § skulle avse

även områden som ej äro fastigheter, kommer man således till det ohållbara förhållandet, att medan avstånd mellan byggnader på samma tomtplats är noga reglerat, gälla inga regler för avstånd mellan byggnader på skilda tomt­ platser. Härav torde kunna slutas att med

tomtplats

måste ha avsetts

fastighet

(stadsäga), men att lagtexten blivit mindre lyckligt avfattad. Ytterligare stöd för denna mening synes vara att hämta från jorddelningslagstiftningen.

Man frågar sig då, vad som egentligen skiljer en stadsäga som i

byggnadsstadgan 80 § benämnes tomtplats från annan stadsäga. Svaret ligger nära tillhands. Genom att här område, varå byggnad skall uppföras, benämnes tomtplats, tidigare föreslaget att benämnas byggnadsplats, synes man lia velat fastslå, att bestämmelserna skola avse en stadsäga, som utgör ett begränsat jordområde, som är avsett att särskilt för sig bebyggas och som närmast är att jämföra med tomt inom planlagt område. Med denna tolkning av bestäm­ melserna är en markägare, med i 80 § 7 mom. nämnt undantag för jordbruks­ fastighet, förhindrad att bebygga sin fastighet, därest det avgränsade området av fastigheten som skall bebyggas ej är avstyckat.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län

uttalar, att enligt förslaget finge för bo­

stadsbyggnader inom område med utomplansbestämmelser ej utan särskilda skäl medgivas större böjd än 7,5 meter. Avsikten härmed syntes vara att hindra trevåningsbebyggelse på sådana områden. Länsstyrelsen ifrågasatte lämpligheten av en sådan generell inskränkning i byggnadsrätten. I många fall skedde utvecklingen efter linjen utomplansbestämmelser — byggnadsplan -—• stadsplan. De delar som först bebyggdes vid en begynnande tätortsbildning komme kanske efter något tiotal år att utgöra centrum i ett större samhälle med påföljd att de låga busen alltför snart bleve omoderna och måste rivas för att lämna plats för en mera stadsmässig bebyggelse. Härtill komme att trevåningshusen visat sig vara fördelaktiga ur byggnadsekonomi.sk synpunkt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön

framhåller, att länsstyrelsen sedan

åtskilliga år tillbaka efter framställning av vattenfallsstyrelsen brukat i av länsstyrelsen utfärdade utomplansbestämmelser intaga föreskrift därom, att byggnad icke finge uppföras på mindre avstånd från högspänningsledning än 10 meter, mätt i horisontalplanet till ledningens närmaste strö in l'(') rån de le­ dare. Eventuellt borde en komplettering av paragrafen ske i anledning av detta påpekande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Departementschefen.

I förevarande paragraf förekommer för första gången ordet tomtplats. Vad därmed menas i den gällande byggnadsstadgan har föranlett tvekan i tillämpningen. Byggnadsnämnden i Göteborg synes anse att med tomtplats förstås ett av bestående fastighetsgränser omgivet område — i regel hel stadsäga eller annan liel fastighet — som skall bebyggas för sig. Däremot skulle enligt byggnadsnämndens mening ett arrendeområde, som icke om- gåves av bestående fastighetsgränser, icke kunna anses som tomtplats. Inom stadsplanelagt område gäller förbud mot nybyggnad å tomt som icke är rätts­ ligen bestående. Någon motsvarighet till detta förbud finnes däremot icke för nybyggnad inom andra områden i stad eller på landet. I praktiken torde det också i stor utsträckning förekomma att, om stadsplan ej finnes, lov gives till nybyggnad å område, som upplåtits allenast med nyttjanderätt, eller å område, som blivit frånsålt men ännu ej avskilts till särskild fastighet. Sådant förfarande kan visserligen medföra vissa risker, i det alt den i samband med efterföljande fastighetsbildning inträdande kontrollen av den upplåtna tomt­ platsens lämplighet kommer i efterhand. Det torde dock medföra ett avsevärt hinder för byggnadsverksamheten, om man förbjöde nybyggnad å ett upplåtet område, innan fastighetsbildning skett. Ett dylikt förbud skulle för övrigt måhända kunna kringgås genom att den ursprunglige fastighetsägaren under förtigande av upplåtelsen själv sökte byggnadslov. Jag anser fördenskull, att såväl ett med äganderätt upplåtet men ej utbrutet område som ett arrende­ område kan utgöra tomtplats i byggnadsstadgans mening. Byggnadsnämnden bör, om tomtplatsen ej utgör särskild fastighet, ingå på en förhandsprövning beträffande lämpligheten av den fastighetsbildning, som kan antagas bli en följd av tomtplatsens upplåtande och byggnadsföretaget. Ofta torde det där­ vid vara lämpligt att byggnadsnämnden härvid hör vederbörande mätnings­ man eller lantmätare. Oavsett vilket resultat en sådan prövning kan giva, äro fastighetsbildningsmyndigheterna vid efterföljande fastighetsbildning gi­ vetvis, om stöd därför finnes i jorddelningslagstiftningen, berättigade och för­ pliktade att vägra tillstånd till tomtplatsens avskiljande. — Vad angår de av byggnadsnämnden i Göteborg framställda anmärkningarna beträffande nu­ varande 80 § byggnadsstadgan återkommer jag därtill i det följande (vid 97 § departementsförslaget).

En länsstyrelse har förordat en uppmjukning av det föreslagna stadgan­ det, att bostadsbyggnad inom område med utomplansbestämmelser i regel ej må uppföras till större höjd än 7,5 meter. Anses dylika högre byggnader önskvärda, torde dock enligt den nya byggnadslagstiftningen detaljplan regelmässigt böra upprättas. Bl. a. med hänsyn härtill torde den ifråga­ satta ändringen icke böra ske. Föreskriften torde dock lämpligen böra få det innehåll, att bostadsbyggnad icke utan särskilda skäl må uppföras med mera än två våningar och till större höjd än 7,5 meter. En annan länsstyrelse ifrågasätter att i paragrafen intages föreskrift om att minsta avstånd mellan byggnad och högspänningsledning kan regleras i utomplansbestämmelser. Redan vid anläggandet av högspänningsledning torde emellertid frågan om

Kungl. Maj ds proposition nr 211-

minsta tillåtna avstånd mellan ledningen och blivande byggnader böra regle­ ras. Anläggningens ägare bör försäkra sig om att byggnad icke kan komma att uppföras alltför nära kraftledningen och betala ersättning till markägar­ na för det intrång som förorsakas härav. Några föreskrifter om minsta till- låtna avstånd mellan byggnad och högspänningsledning torde därför icke böra intagas i utomplansbestämmelser.

45 och 46 §§.

45 och 46 §§ motsvara ulan större ändringar 34 och 35 §§ i gällande bygg­ nadsstadga samt 59 och 60 §§ i utredningens förslag (motiv, se s. 522 i be­ tänkandet) .

Yttrandena.

Lantmäteristyrelsen

uttalar, att för bedömandet av utomplansbestämmel-

sers giltighetsområde vore det många gånger erforderligt att fastighetsgrän­ serna angåves på kartan över utomplansområdet. Det syntes vara en rimlig begäran, att fastighetsägarna skulle kunna av kartan vinna säker upplysning huruvida och i vilken omfattning deras fastigheter berördes av utomplans- bestämmelserna. Även för fastighetsredovisningen vore sådana upplysningar av nöden. Föreskrift härutinnan borde inflyta i stadgan.

Överlantmätaren i

Västmanlands län

anser, att karta angivande utomplansområde borde inne­

hålla eller åtföljas av en fullständig fastighetsredovisning. Anteckning om utomplansbestämmelserna skulle ske i jordregistret i alla berörda fastighe­ ters rum. Funnes ej en dylik redovisning, måste lantmäterikontoret göra en sådan.

Vidare framhåller

länsarkitekten i Värmlands län,

att eftersom skäl kunde

föreligga att samordna eventuellt erforderliga utomplansbestämmelser inom områden i olika kommuner eller samhällen, som angränsade varandra, vore det lämpligt att myndighet i grannkommun underrättades om utställande av sådana bestämmelser.

Departementschefen.

Såsom lantmäteristyrelsen framhållit kan det, för att myndigheter och enskilda skola kunna bedöma utomplansbestämmelsernas giltighetsområde, vara erforderligt att ägogränser i viss omfattning angivas på kartan. Det kan dock icke fordras, att alla fastighetsgränser utmärkas eller att fullstän­ dig fastighetsutredning sker. Den kompletterande utredning, som kan er­ fordras för att vederbörliga anteckningar om utomplansbestämmelsernas fast­ ställande skola kunna införas i fastighetsregistret, bör verkställas av veder­ börande fastighetsregisterförare. 45 § i deparlementsförslaget har jämkats i anslutning till vad sålunda anförts. — Av 60 § i utredningens förslag, mot­ svarande 46 § i departementsförslaget, framgår bl. a., att angränsande kom­ mun eller samhälle icke skall underrättas om utställandet av förslag rörande utomplansbestämmelser. Anledning har ej synts föreligga att, såsom i ett yttrande påyrkas, föreslå någon ändring härutinnan.

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

7 KAP.

Om byggande.

Om byggnads yttre anordnande in. in.

47 §.

Paragrafen motsvarar 36 § byggnadsstadgan och 61 § i utredningens

förslag (motiv, se s. 522—526 i betänkandet).

Yttrandena.

Byggnadsstyrelsen, länsarkitekten i Uppsala län

och

stadsarkitekten i Umeå

framhålla, att den i 1 mom. andra stycket lämnade definitionen på byggnads

höjd i vissa fall kunde leda till mindre lämpligt resultat, om byggnadens

yttertak gjordes utspringande. Formuleringen borde ändras så att den komme

i överensstämmelse med utredningens motivering för förslaget.

Svenska kom­

munaltekniska föreningen

anser, att den nämnda definitionen icke vore lyck­

lig. Skärningen mellan ett plan och en linje bildade en punkt. Man

kunde icke tala om byggnadens medelhöjd till en punkt. Med byggnads

höjd borde förstås byggnadens medelhöjd från vidliggande gata eller gård

till skärningen mellan å ena sidan fasadytan eller dennas förlängning och å

andra sidan en yta i lutning av 45° inåt byggnaden, vilken yta berörde men

icke skure yttertaket. Då det särskilt i kuperad terräng med byggnader in­

dragna från gatulinjen kunde bli svårt att fastställa byggnadshöjden även

med denna definition, borde man förutsätta att i dylika fall byggnadshöjden

i stadsplanen angåves med taklistens höjd i meter över stadens nollplan.

Svenska arkitekters riksförbund, svenska teknologföreningen, Stockholms

stads fastighetskontor, stadsplanekontoret i Stockholm

och

byggnadsnämn­

den i Eskilstuna

uttala liknande anmärkningar.

Vice stadsarkitekten i Stock­

holm

finner också, att den föreslagna definitionen på byggnadshöjd vore

otydlig. Sålunda framginge ej, huruvida vid beräkning av medelhöjden för

exempelvis en friliggande byggnad med sadeltak och fyrsidig planform de

triangulära partier av gavelfasaderna, som på två sidor begränsades av tak­

fallen, borde försummas vilket dock torde vara meningen. Ehuruväl bestäm­

melsen kunde anses fördelaktig i vissa fall, vore det dock ej lämpligt att den

finge generell giltighet.

Rörande föreskrifterna i 1 mom. tredje stycket i utredningens förslag ut­

talar

Stockholms stads fastighetskontor,

att det vore ovisst hur hushöjden

skulle räknas för byggnad i hörnet av två gator. För närvarande tolkades

detta olika av olika myndigheter. De två vanligaste tolkningarna vore, att

hushöjden antingen räknades från medelnivån av den högre belägna gatan

eller från medelnivån av båda gatorna. Resultatet kunde bli helt olika.

Läns­

arkitekten i Kronobergs län

anser, att förklaring borde givas på vad som

menades med höjd ovan angränsande markyta. Förmodligen avsåges angrän­

sande markytas medelnivå. Även en dylik bestämning vore möjligen olämp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 211-

103

lig, enär jordvallar kunde läggas upp runt källaren, varigenom medelnivån

höjdes. Vid byggnad inom 6 meters avstånd från gatulinje syntes höjden böra

räknas från gatans medelnivå vid byggnaden, i gatukors från den högst

belägna gatudelens medelnivå invid byggnaden och vid byggnad mer än

6 meter från gatulinjen från ursprunglig marks medelnivå runt byggnaden

och intill densamma. En sänkning av det minimiavstånd från gata som en

byggnad bör ha för att kunna anses som fritt liggande inne å tomt från 9

meter till 6 meter förordas vidare av

föreningen Sveriges stadsarkitekter,

byggnadsnämnden i Göteborg

och

länsarkitekten i Jämtlands län. Svenska

teknologföreningen

och

Stockholms stads fastighetskontor

anse, att nämnda

minimiavstånd borde angivas till 5 meter.

Byggnadsnämnden i Borås,

som

upplyser att man i Borås hittills utgått från ett minimiavstånd i förevarande

hänseende av 6 meter, anser att definitionen på fritt liggande byggnad bör

utgå ur författningstexten. Även

länsarkitekten i Kalmar län

ifrågasätter,

huruvida denna definition bör bibehållas.

Byggnadsnämnden i Huskvarna

framhåller, att då det visat sig, att begrep­

pet »angränsande markyta» i 2 mom. första stycket kunde tolkas olika,

syntes det önskvärt att texten förtydligades genom angivande att angrän­

sande markyta avsåge markens medelnivå omkring byggnaden och ej medel­

nivån utmed allenast någondera fasaden.

Svenska kommunaltekniska före­

ningen

framhåller, att den i 2 mom. givna definitionen på våning borde om­

arbetas. Med hänsyn till att begreppet våning nära sammanhängde med be­

greppet våningsyta vore det angeläget att denna definition gjordes så klar

och lättfattlig som möjligt. Sista stycket i 2 mom. borde givas det innehållet,

att såsom våning skulle, där ej annat vore föreskrivet eller uppenbarligen

förutsatt, anses vind, å vilken funnes inrett bonings- eller arbetsrum, beträf­

fande byggnad av sten till mer än hälften av dess yta och beträffande bygg­

nad av trä till mer än en tredjedel av samma yta.

Stadsarkitekten i Lund

uttalar samma mening. Även

svenska teknologföreningen

anser, att en allmän

definition borde givas på begreppet våning, medan

stadsplanekontoret i

Stockholm

begär, att definition lämnas såväl på våning och våningsyta som

på undervåning och mellanplansvåning.

Svenska arkitekters riksförbund

ytt­

rar, att enligt stadsplanebestämmelser vindsinredning i många fall vore med­

given till viss del, vanligen hälften eller tredjedelen. För en entydig tillämp­

ning av nämnda bestämmelser vore det önskvärt med en närmare definie-

ring av dessa begrepp.

Departementschefen.

Enligt utredningens förslag förstås med byggnads höjd medelhöjden av

byggnaden från gata, gård eller omgivande mark till skärningen mellan å

ena sidan fasadytan eller dennas förlängning och å andra sidan en linje som

länkes höja sig inåt byggnaden med en lutning av 45° och som därvid berör

men icke skär yttertaket. Med anledning av vad som anförts i vissa yttranden

torde definitionen böra jämkas något..

Hushöjden torde, liksom enligt nuvarande 36 §, böra beräknas i viss mån

annorlunda beroende på om byggnad ligger vid gata, gård eller fritt inne å tomt. Enligt utredningens förslag skall härvid iakttagas, att byggnad ej utan byggnadsnämndens medgivande får anses som fritt liggande inne å tomt om någon del därav ligger närmare gata än 9 meter. I flera yttranden har ifrå­ gasatts, att detta mått skulle minskas. Särskilt i kuperad terräng, där gatorna ligga än över och än under tomtmarken, kan det synas betänkligt att bygg­ nad, varav måhända endast en mindre del ligger inom 9 meters avstånd från gata, skall höjdbestämmas efter gatan i stället för att följa terrängen. Måttet synes därför lämpligen böra angivas till 6 meter, som dessutom är ett van­ ligt förgårdsmått.

För byggnad vid gata torde liksom för närvarande hushöjden böra räknas från gatan och för gårdsbyggnad i regel från gården. Ligger en byggnad i hör­ net av två gator torde höjden i allmänhet böra räknas från medelnivån av båda gatorna. I vissa fall torde det dock vara riktigare att hushöjden be­ stämmes särskilt för varje gata. Bestämmelserna böra av byggnadsnämnden tillämpas så att resultatet i varje särskilt fall blir lämpligt och rättvist. Ut­ tryckliga regler för alla de olika specialfall, som kunna förekomma, torde knappast kunna givas. All tvekan om byggnads rätta höjd undgås, om bygg- nadshöjden i stadsplanen angives direkt i förhållande till stadens nollplan. Ligger byggnad fritt inne å tomt framgår av förslaget, att hushöjden skall räknas från markens medelnivå utefter den av byggnaden upptagna platsens konturlinjer. Har markägaren utan byggnadsnämndens tillstånd förändrat marknivån, t. ex. genom att lägga upp jordvallar, skall avseende naturligtvis icke fästas härvid vid byggnadshöjdens bestämmande.

Enligt 2 mom. första stycket i förslaget skall såsom våning anses källare, som är belägen på visst sätt i förhållande till den angränsande markytan. Med »markytan» torde härvid, såsom framhålles i ett yttrande, böra avses mar­ kens medelnivå omkring byggnaden.

Andra stycket i 2 mom. innehåller enligt utredningens förslag, att såsom våning skall, där ej annat är föreskrivet eller uppenbarligen förutsatt, anses vind, å vilken finnes inrett bonings- eller arbetsrum. Skäl torde ej föreligga att frångå förslaget i denna del. Ej heller torde det finnas anledning att söka lämna definitioner på vad som menas med vissa i yttrandena omförmälda begrepp, såsom våningsyta, undervåning, mellanplansvåning, inredd vind, inredd vindsvåning in. m. En viss ledning för bedömandet av innebörden av dylika begrepp kan hämtas ur det förslag till fastighetsnomenklatur och be­ greppsbestämningar för fastigheter i städer och stadsliknande samhällen, som antagits år 1944 av representanter för statliga och kommunala myndigheter och institutioner samt tekniska sammanslutningar. Denna fastighelsnomen- klatur är dock givetvis icke bindande vid tillämpningen av byggnadsstadgan.

48 §.

Paragrafen, som motsvarar nuvarande 37 §, överensstämmer med 62 § i utredningens förslag (motiv, se s. 527—528 i betänkandet).

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

Yttrandena.

Länsarkitekten i Jämtlands län

anser, att dispensbestämmelsen i paragra­

fen fält en alltför krånglig formulering. Det borde räcka med ett stadgande, att där så med hänsyn till terrängförhållandena eller eljest prövades lämp­ ligt, byggnad finge förläggas innanför byggnadslinjen. Samma uttalande gö- res av

stadsarkitekten

och

stadsingenjören i Östersund. Kommunalfullmäkti­

ge i Kållered

anföra, att möjlighet borde finnas att på ansökan av markäga­

ren vid sluten bebyggelse — därvid avsåges närmast radhusbebyggelse i vil­ lastäder — låta husenheterna växla så att ett sicksackband bildades utan att därvid den tillåtna bebyggelseytan minskades. Det hade visat sig att vid långa radhuslängor sicksackförläggningen bidragit till att giva bebyggelsen ett omväxlande och luftigt utseende.

Departementschefen.

Den av utredningen föreslagna utvidgningen av byggnadsnämndens befo­ genhet att besluta om byggnads förläggande innanför i stadsplanen angiven byggnadslinje torde motsvara ett praktiskt behov. Hinder möter enligt para­ grafen icke, att radhusbebyggelse anordnas i ett sicksackband.

49—54 §§.

Dessa paragrafer överensstämma i stort sett med 38—43 §§ i gällande byggnadsstadga samt 63—68 §§ i utredningens förslag.

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Kumla

anser, att de närmare föreskrifter om burspråk,

balkonger m. m. som enligt 64 § i utredningens förslag skulle intagas i bygg­ nadsordning, borde kunna intagas i byggnadsstadgan eller byggnadsstyrelsens anvisningar.

Stadsarkitekten i Umeå

efterlyser bestämmelser om minsta höjd

på skyddsräcken vid altaner, balkonger, trappor etc. Det vore av stor bety­ delse för skydd mot olycksfall att dessa räcken bleve tillräckligt höga.

Byggnadsnämnden i Örebro

anser, att den i 65 § i utredningens förslag an­

givna taklutningen, 45°, borde begränsas till 30°.

Länsarkitekten i Västerbot­

tens län

påyrkar föreskrift, om och i vilken utsträckning vindskupor finge

skjuta upp över takplanet. Även

länsarkitekten i Jämtlands län

anser en pre­

cisering i sistnämnda hänseende erforderlig, medan

byggnadsnämnden i Skel­

lefteå

samt

stadsarkitekten

och

stadsingenjören i Östersund

framhålla, att

66 § i utredningens förslag vore för vagt formulerad och gåve byggnadsnämn­ den för stora friheter. Rörande 67 § i nyssnämnda förslag uttalar

svenska

teknologföreningen,

att fasadmaterialet, exempelvis fasadtegel eller natursten,

i hög grad inverkade på byggnadens utseende. Materialet borde därför om­ nämnas i paragrafen i samband med form och färg. Slutligen anför

läns­

arkitekten i Västerbottens län,

i anslutning till den av utredningen föreslagna

68 §, att det borde vara tillräckligt om bestämmelsen rörande provisorisk byggnad funnes endast i byggnadsstadgan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

Departementschefen.

Vid 1945 års ändringar av byggnadsstadgan ansågos bestämmelserna om burspråk, utbyggt fönster, balkong m. m. vara av sådan beskaffenhet att de lämpligen borde regleras lokalt i de olika orternas byggnadsordningar. An­ ledning att nu frångå denna ståndpunkt torde ej föreligga. I ett yttrande ha påyrkats föreskrifter om minsta höjd på skyddsräcken vid altaner, bal­ konger, trappor och dylikt. Även sådana föreskrifter torde emellertid, i den mån avgörandet icke avses böra träffas av byggnadsnämnden från fall till fall, lämpligen kunna intagas i byggnadsordningarna.

Mot 66 § i utredningens förslag, motsvarande 52 § i departementsförslaget, har i vissa yttranden anmärkts, att den vore alltför vagt formulerad och gåve byggnadsnämnden för stor frihet. Det torde dock knappast vara möjligt och synes i vart fall icke vara lämpligt att i de hänseenden, varom fråga är, in­ skränka byggnadsnämndens handlingsfrihet.

Med anledning av vad svenska teknologföreningen anmärkt har 67 § i utredningens förslag, motsvarande 53 § i departementsförslaget, jämkats i syfte att framhålla betydelsen av att byggnads yttre erhåller ej blott god ar­ kitektonisk form och lämplig färg utan även en tillfredsställande utform­ ning i övrigt, t. ex. med avseende å fasadmaterialets beskaffenhet. De anmärk­ ningar, som framställts av byggnadsnämnden i Örebro mot 65 § i utredning­ ens förslag och av länsarkitekten i Västerbottens län mot 68 § i samma förslag, torde icke böra medföra ändring i förslaget.

55 §.

Denna paragraf motsvarar 44 och 45 §§ i gällande byggnadsstadga samt 69 och 70 §§ i utredningens förslag (motiv, se s. 528 i betänkandet).

Yttrandena.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter

uttalar, att bestämmelserna i 69 och

70 §§ i utredningens förslag om förgård och om från bebyggande undantaget område i kvarters inre borde sammanföras och göras ensartade. För all obe­ byggd kvartersmark borde gälla ungefärligen samma föreskrifter om markens ordnande ur trevnadssynpunkt. Det syntes i många fall vara tveksamt var gränsen ginge mellan förgård och annat från bebyggande undantaget område. Ordet förgård vore f. ö. föråldrat och borde ej användas.

Svenska kommunal­

tekniska föreningen,

som gör i huvudsak samma anmärkningar, tillägger

att i förevarande paragrafer eller eljest särskilt skydd syntes böra beredas träd eller trädgrupper, som vore av särskild betydelse för stadsbilden. Även

bygg­

nadsnämnden i Göteborg

anser, att 69 och 70 §§ borde sammanslås.

Stock­

holms stads fastighetskontor

anför, att oklarhet torde råda om vad som i vissa

fall skulle räknas som förgård. Vid slutet byggnadssätt behövde ingen tvekan uppkomma. Ej heller vid t. ex. villabebyggelse, där förgården särskilt ut­ märkts å stadsplanekartan. Vid öppet byggnadssätt med höghus däremot, där husen sinsemellan låge på olika avstånd från gata och ofta i vinkel mot

Kungi. Maj.ts proposition nr 211-

denna, syntes det vara tveksamt var gränsen ginge mellan förgård och egentlig gård.

Byggnadsnämnden i Växjö

påpekar, att då olika bestämmelser i all­

mänhet gällde i fråga om anordnande av gård och av förgårdsmark, borde begreppet förgård bestämmas.

Svenska teknologföreningen

anser, att förgård

i regel borde förläggas högre eller i jämnhöjd med angränsande gata. Undan­ tag härifrån borde dock även med hänsyn till gatubilden medgivas, där detta på grund av terrängförhållandena vore önskvärt.

Föreningen Sveriges stads­

trädgårdsmästare

yttrar, att det vore av vikt att god ljustillförsel erhölles i bo­

stadslägenheter, kontors- och verkstadslokaler m. m. samt icke minst skolor och sjukhus. Att, som nu skedde på många ställen i städerna, planteringar och starkväxande träd hänsynslöst anbringades intill fönster tillhörande bostads­ lägenheter vore anmärkningsvärt och borde icke få förekomma, särskilt som man vore fullt medveten om att svårigheterna måste inställa sig inom några få år. Bestämmelse borde finnas som gåve byggnadsnämnden full rätt att bestämma planteringens utformning och att utöva kontroll däröver.

Svenska kommunaltekniska föreningen

påpekar, att föreskriften i 70 §

första stycket enligt utredningens förslag kunde givas den tolkningen att det endast vore i stadsplanen från bebyggande undantaget område som av- såges. Detta vore dock icke meningen.

Länsarkitekten i Hallands lån

gör sam­

ma anmärkning, medan

länsarkitekten i Västerbottens län

finner det oklart

vad som menades med uttrycket »från bebyggande undantaget område i kvar­ ters inre». Slutligen anför

svenska arkitekters riksförbund,

att föreskrifterna

i 69—72 §§ i utredningens förslag syntes vara formulerade med tanke på äldre stadsplaneformer. De borde därför omarbetas till bättre överensstäm­ melse med numera vanligt byggnadssätt.

Departementschefen.

Såsom framhålles i vissa yttranden torde i huvudsak samma föreskrifter, rörande markens ordnande ur trevnadssynpunkt böra gälla beträffande för­ gårdsmark och annan från bebyggande undantagen mark inom byggnads- kvarter. Bestämmelserna i 69 och 70 §§ enligt utredningens förslag torde för­ denskull böra sammanföras i en paragraf. Denna synes till en början böra innehålla, att förgård och annan från bebyggande undantagen mark inom byggnadskvarter skall vara ordnad på prydligt sätt och hållas i vårdat skick, att byggnadsnämnden äger förelägga tomtägare att hålla lämplig plantering eller annan prydlig anordning å sådan mark samt att byggnadsnämnden äger föreskriva om marken skall lämnas öppen eller inhägnas. Vid avgörandet av planterings beskaffenhet har byggnadsnämnden att tillse, att erforderlig ljustillförsel till bonings- eller arbetsrum ej hindras. Enligt 40 § i det riks­ dagen förelagda förslaget till byggnadslag må trädfällning ej ske så att om­ rådets användning för i stadsplanen avsett ändamål avsevärt försvåras. Enligt nämnda paragraf och den nu förevarande torde byggnadsnämnden äga till­ räcklig befogenhet att hindra olämplig avverkning även såvitt angår enstaka träd. Vad angår kvartersmark, som icke undantagits från bebyggande men

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

som ändock ej bebyggts, må hänvisas till 57 § i departementsförslaget, enligt vilken paragraf även sådan mark skall hållas i vårdat skick.

I fråga om förgårdsmarken torde emellertid ytterligare böra stadgas att den beträffande såväl lutning och höjdläge som plantering och inhägnad skall anordnas med hänsyn till erforderlig ljustillförsel och gatubildens helhets­ verkan, under iakttagande tillika att fara för trafiksäkerheten ej uppkommer, samt att förgård i regel bör förläggas högre än eller i jämnhöjd med angrän­ sande gata. Huruvida förgård finnes framgår i regel av stadsplanekartan. Förlägges byggnad enligt 48 § innanför förgårdslinjen, torde även marken mellan byggnaden och förgårdslinjen böra anses som förgård. Skulle i detta eller andra fall tvekan uppkomma, huruvida viss mark är att anse som förgård eller ej, synes detta med den avfattning paragrafen erhållit sakna större betydelse. Vid sådant förhållande synes begreppet »förgård», som vunnit viss hävd, kunna bibehållas.

56—58 §§.

Paragraferna, vilka motsvara 46—48 §§ i gällande byggnadsstadga, över­ ensstämma med 71—73 §§ i utredningens förslag (motiv, se s. 528 i betän­ kandet) .

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Örebro

anser, att i byggnadsstadgan borde intagas en

bestämmelse som angåve när en byggnad måste anses vara avbrunnen. Många svårigheter skulle härigenom undvikas, då det gällde att bestämma om en brandskadad byggnad skulle få iståndsättas eller ej.

Departementschefen.

En sådan bestämmelse, som efterlysts av byggnadsnämnden i Örebro, torde icke lämpligen kunna införas i byggnadsstadgan. Frågan när en byggnad skall anses avbrunnen bör alltså liksom hittills avgöras med hänsyn till om­ ständigheterna i varje särskilt fall.

Om byggnads inre anordnande in. in.

59 §.

Paragrafen är lika med nuvarande 49 § samt 74 § i utredningens förslag.

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Borås

uttalar, att i lokaler för industriellt ändamål

skulle tillåten belastning å bjälklag angivas genom anslag. Intyg rörande denna belastning kunde utfärdas, då byggnadslov gåves. Föreskrift härom borde införas i byggnadsstadgan.

Byggnadsnämnden i Örebro

anser, att bestämmelserna i 4 mom. icke vore

genomtänkta och grundade på erfarenhet. De borde omarbetas med hjälp

Kungl. Maj:ts proposition nr 211-

109

av sanitärteknisk sakkunskap.

Byggnadsnämnden i Eskilstuna

finner det

onödigt att föreskrifter om luftväxlingens anordnande infördes i stadgan. Man borde kunna nöja sig med att hänvisa till byggnadsstyrelsens anvis­ ningar. I vart fall vore det onödigt att i paragrafen jämsides med det vid­ sträckta begreppet utsugningskanal tala om ett mera inskränkt begrepp, im- rör.

Byggnadsnämnden i Kopparberg

uttalar, att 4 mom. borde kompletteras

med bestämmelser om att matkällare skulle förses med luftväxlingsanord- ningar och att klosettrum skulle utrustas med både frisklufts- och utsug­ ningskanal. Slutligen påpekar

svenska teknologföreningen,

att i en del bygg­

nadsordningar det icke vore tillåtet att anordna trappor, som saknade dager­ belysning. Däremot godtoges en planlösning där trappan blott erhölle ljus genom en smal fönsteröppning i fasaden, ibland icke mer än 75 cm bred. Denna öppning gåve utom en knapp dagerbelysning till själva trappan även, ehuru alldeles otillräckligt ljus till ofta åt sidorna långt utsträckta trapplan. En trappa, vars utformning förutsatte att den ständigt skulle vara elektriskt upplyst, vore ur belysningssynpunkt avgjort bättre än en dåligt dagerbelyst trappa. Det förtjänade även framhållas att en icke dagerbelyst trappa ofta gåve en mera ekonomisk planlösning med mindre djupa rum än vad annars vore fallet.

Departementschefen.

De av utredningen föreslagna hithörande bestämmelserna överensstämma helt med nuvarande 49 § enligt dess lydelse efter 1945 års ändringar i bygg­ nadsstadgan. Anledning att vidtaga ändring i vad sålunda nyligen beslutats torde icke föreligga. Med anledning av vad som anmärkts i vissa yttranden må emellertid anföras följande.

Hinder möter givetvis icke att byggnadsnämnden i samband med beviljan­ de av byggnadslov för industriell anläggning utfärdar intyg angående maxi- mibelastning å bjälklag. Frågan om de faktorer som påverka behovet av luftväxlingsanordningar, frånsett öppningsbara fönster, i bonings- och ar­ betsrum är ännu långt ifrån utredd. Byggnadsstyrelsens anvisningar i ämnet grundas i stort sett på den praxis som hittills utvecklat sig i de olika städerna. Så snart pågående forskningar eller fortsatta praktiska erfarenhetsrön giva anledning till ändring i anvisningarna ankommer det på byggnadsstyrelsen att föranstalta därom. Vad angår de särskilda frågorna om luftväxlingen i matkällare och i klosettrum hänvisas till byggnadsstyrelsens anvisningar (av­ delning IV 2 kap. p. 9 och 11 och 3 kap. p. 11 och 13). Enligt 5 mom. i före­ varande paragraf skall i varje boningsrum och i regel även i varje arbets­ rum finnas fönster mot det fria. Däremot kräves icke att trappa skall ha dagerbelysning (jfr prop. 119/1945 s. 11(5). Med hänsyn härtill bör bygg­ nadsnämnden icke motsätta sig anordnandet av trapphus utan fönster, där­ est belysningen ordnas genom artificiellt ljus och utformningen av trapp­ huset i övrigt är tillfredsställande, t. ex. i fråga om luftväxlingens ordnande. Hinder möter icke mot att i byggnadsordning upptaga föreskrift om huru belysning genom artificiellt ljus bör anordnas i trapphus utan fönster.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 211-

60 §.

Denna paragraf överensstämmer med nuvarande 50 § och 75 § i utred­

ningens förslag.

61 §.

76 § i utredningens förslag överensstämmer med 51 § byggnadsstadgan

i dess lydelse enligt prop. 119/1945. På grund av riksdagens anmärkningar

erhöll 51 § en från propositionen något avvikande utformning. Förevarande

paragraf överensstämmer i stort sett med nämnda 51 § enligt dess sålunda

gällande lydelse.

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Eskilstuna

anser, att bestämmelse borde införas i

1 mom. eller på annat lämpligt ställe om att lägenhet med kök skall ha tillgång

till matkällare.

Länsstyrelsen i Malmöhus län

ifrågasätter, om det kunde vara lämpligt att

i byggnadsstadgan intaga så detaljerade bestämmelser rörande golvyta, vå-

ningshöjd m. m. som skett i 2 och 3 mom. Bestämmelserna i 2 mom. inne-

bure enligt länsstyrelsens mening ett onödigt klavbindande av utvecklingen.

Det borde övervägas huruvida icke bestämmelser i ämnet i stället borde in­

flyta i de lokala byggnadsordningarna. Därigenom skulle möjliggöras en smi­

digare anpassning efter utvecklingens krav och rådande förhållanden.

Svens­

ka arkitekters riksförbund

hemställer, att de detaljerade föreskrifterna an­

gående minsta rumsstorlekar måtte utgå ur byggnadsstadgan och i stället in­

tagas i byggnadsstyrelsens anvisningar. Byggnadsstadgans bestämmelser

borde vara så avfattade, att man uppnådde den effekt som eftersträvades

men samtidigt så att man ej bunde byggnadsverksamheten vid vissa lös­

ningar utan gåve rum för de nyheter som utvecklingen kunde föra med sig.

Även

byggnadsnämnden i Trollhättan

och

stadsarkitekten i Ystad

anföra

betänkligheter mot angivandet i stadgan av vissa minimimått för bonings­

rum och bostadslägenheter.

Svenska teknologföreningen

anser, att de i 2

mom. förekommande måttföreskrifterna borde överföras till byggnadssty­

relsens anvisningar samt uttalar vidare, att för ensamstående personer, t. ex.

studerande, ogifta arbetare, pensionärer m. fl., förelåge ett stort behov av

billiga enkelrum med kokmöjligheter. Med hänsyn härtill borde minsta golv­

ytan av enkelrum med kokskåp vara 12 m2 i stället för 15 m2 enligt försla­

get. Lägenheter med tre rum och kök, där det minsta rummet vore 7 m2,

vore vid många tillfällen lämpliga och önskvärda, varför bestämmelserna

borde ändras så att även denna lägenhetstyp kunde godtagas. Slutligen borde

ett maximimått av förslagsvis 4 m2 fastslås för kokvrå.

Statens byggnads-

lånebyrå

finner också, att erforderliga måttbestämmelser rörande bostads­

utrymmen borde meddelas genom anvisningar från byggnadsstyrelsen eller

annat lämpligt organ. Vidare uttalar byrån i likhet med teknologföreningen,

att i en bostad, bestående av ett rum med kokskåp, rummets golvyta borde

Kungl. Maj:ts proposition nr 211-

111

kunna inskränkas till 12 m2 samt att maximiytan av kokvrå borde angivas

till 4 m2. Byrån yrkar därjämte, att den föreslagna minimiytan för kök, 6 m2,

ökas till 7 in2 samt att breddmått för kök överhuvud icke angives.

Svenska

kommunaltekniska föreningen, Göteborgs stads fastighetskontor, byggnads­

nämnden i Vänersborg

och

stadsarkitekten i Uppsala

biträda det förut om-

förmälda yrkandet om sänkning av golvytan för rum med kokskåp från

15 m2 till 12 in2.

Byggnadsnämnden i Kungsör

hävdar, att i bostadslägenhet

om ett eller flera rum och kök kravet på 18 kvadratmeters yta för ett av

rummen eller köket borde kunna eftergivas, därest sammanlagda ytan av

kök och ett rum bleve större än exempelvis 30 in2. Därigenom skulle möjlig­

göras utförandet av bostäder innehållande ett kök om 16 m2, ett finrum om

14 m2 och en kammare om 10 ä 12 in2, vilket syntes vara en synnerligen an­

vändbar och lämplig storleksordning å bostadsutrymmen för en stor kategori

människor.

Tekniska högskolan i Stockholm

anmärker, att föreskrift borde

finnas att kokvrå

skall

vara försedd med fönster.

Stadsarkitekten i Uddevalla

gör en liknande anmärkning, medan

föreningen Sveriges stadsarkitekter

an­

ser, att de av utredningen i 2 mom. föreslagna, med propositionen nr 119/1945

överensstämmande bestämmelserna vore förmånligare än de, som senare in­

förts i nuvarande 49 § 2 mom.

Beträffande nu gällande bestämmelse om att i bostadslägenhet om ett eller

flera rum och kök golvytan hos ett av rummen eller köket skall vara minst

18 m2 ha de av järnvägsstyrelsen med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande

utsedda sakkunniga för utredning rörande förbättring av statens järnvägars

bostadsbestånd,

1946 års SJ-bostadsutredning,

i en den 21 januari 1947 dag-

tecknad skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet framhållit

önskvärdheten av att föreskrifter utfärdades vilka medgåve sådant undantag

från nyssnämnda bestämmelse, att golvytan hos det största rummet kunde

minskas till 16 m2 under förutsättning att motsvarande areal lades på kök

eller annat rum. Till stöd härför har anförts: Utredningen hade för fullgö­

rande av uppdraget utarbetat vissa normer med avseende å storleken och

hekvämlighetsutruslning för statens järnvägars tjänstebostäder. Dessa nor­

mer, som utformats i anslutning till numera vedertagen bostadsstandard,

skulle vara grundläggande för planeringsarbetet såväl ifråga om uppförandet

av nya bostäder som ock beträffande förbättring av äldre lägenheter, så långt

dessa lägenheters storlek m. in. möjliggjorde anpassning efter normerna inom

ramen av rimliga kostnader. Med avseende på bostädernas storlek hade ut­

redningen ansett en sammanlagd golvyta av ca 60 in2 böra vara normeran­

de för den lägenhet om 2 rum och kök, som vore, och, såvitt nu kunde

bedömas, torde under avsevärd tid komma att bliva den vanligaste tjänste-

bostadstypen. Inom denna areal borde köket och vart och ett av de båda rum­

men enligt utredningens mening givas en storlek mellan 12 och 16 in2 och

återstående areal utnyttjas för tambur, garderober och toalettutrymmen in. m.

Dock borde ett av rummen eller köket innehålla eu areal av minst 16 in2. En

dylik disposition av golvytan avveke såtillvida från föreskrifterna i den för

städer och stadsliknande samhällen gällande byggnadsstadgan, att intet av

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

rummen eller köket erhölle den i byggnadsstadgan angivna minimiarealen av 18 m2. Med stöd av den uppfattning i fråga om 2-rumslägenheternas utnytt­ jande, som utredningen vid besök i ett stort antal bostadslägenheter såväl vid S. J. som vid vissa industriella anläggningar bibringats, ansåge sig utredning­ en kunna hävda, att den här förordade dispositionen på ett bättre sätt till- godosåge bostadshavarnas behov och allmänna önskemål än en arealuppdel­ ning, grundad på de i byggnadsstadgan föreskrivna minimimåtten, nämligen ett rum 18 in2, ett rum 10 m2 och kök 6 m2. Det förhölle sig också så, att ut- rymmesdispositionen i vid S. J. förefintligt bostadsbestånd i regel närmast an- slöte sig till den här förordade. Vad särskilt gällde köken hade utredningen funnit, att dessa praktiskt taget undantagslöst jämväl nyttjades som mat­ rum, åtminstone i vardagslag, och detta även om köken vore mycket små. Orsaken härtill torde främst vara att söka i önskvärdheten av att i möjligaste mån underlätta hushållsarbetet och att få familjen samlad vid måltiderna. Utredningen ansåge icke skäl föreligga att söka motverka kökens utnyttjande på detta sätt utan hölle fastmer före, att desamma borde givas en storlek, som bl. a. medgåve bekväm matplats för minst fyra personer och därtill er­ forderligt utrymme för skåp och andra anordningar, som kunde underlätta husmoderns arbete. På grund härav måste köken erhålla en golvyta av 12—- 16 m2, varemot det icke kunde anses behövligt att utöka denna areal till 18 in2. I fråga om det utrymme, som inom förenämnda lägenhetsareal avsåges att disponeras för de tvenne rummen, vore det utredningens åsikt, att detta med hänsyn såväl till möbleringsmöjligheten som beträffande en ändamåls­ enlig användbarhet bäst utnyttjades, därest rummen gåves ungefärligen lika storlek. Det syntes nämligen vara en allmänt förekommande vana att utnyttja ett av rummen till s. k. »finrum» med bättre möblering än vad i lägenheten eljest förekomme och ej avsett till vardagsbruk i samma utsträckning som den övriga lägenhetsdelen. Härtill utvaldes gärna det största rummet, om rum av olika storlek funnes. Därest detta rum finge en golvyta av minimalt 18 m2, skulle — med bibehållande av föreslagen lägenhetsareal och köksstorlek — det andra, för vardagligt bruk avsedda rummet bliva väl knappt. Givetvis vore det möjligt att genom utökning av den totala lägenhetsytan erhålla en golvareal av 18 m2 i något av rummen eller köket. Detta skulle dock inne­ bära en kostnadsökning, för vilken enligt utredningens mening några vägande skäl icke förelåge. De synpunkter, som i det förestående framhållits, hade även kommit till uttryck i den av arkitekten Jöran Curman verkställda ut­ redningen angående industriens arbetarbostäder, i vilken utredning bl. a. förordades s. k. bostadskök med tillräckligt utrymme för måltiders intagan­ de. Bostadsutredningen hade också erfarit, att å platser, där byggnadsstad­ gans föreskrifter icke lade hinder i vägen härför, ett antal 2-rumslägenheter med i huvudsak sannna utformning som här föreslagits, kommit till utfö­ rande inom storindustrien under senare tid. Den nu aktuella utredningen be­ träffande statens järnvägars bostadsbestånd omfattade även ett större antal orter, som icke berördes av byggnadsstadgans föreskrifter. Utredningen an­ såge det emellertid icke vara lyckligt alt för S. J.-bostäder i städer och stads-

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

113

liknande samhällen föreslå en annan och enligt utredningens åsikt sämre

planlösning än vad som kunde vara möjligt i den egentliga landsorten. Det

syntes utredningen riktigt, att statliga bostäder projekterades så, att erinran

från byggnadsnämndernas sida icke behövde förekomma. —

Järnvägsstyrelsen

har i skrivelse den 28 januari 1947 till chefen för kommunikationsdeparte­

mentet förklarat sig biträda de av bostadsutredningen framförda synpunk­

terna under framhållande, att styrelsen vid projekterandet av nya tjänstebo­

städer och ombyggnad av äldre sådana i stor utsträckning tillämpat en ut-

rymmesdisposition, som i huvudsak anslöte sig till den av utredningen före­

slagna, särskilt i fråga om den förordade köksstorleken.

Svenska kommunaltekniska föreningen,

som anser den år 1945 genomför­

da sänkningen av rumshöjden betänklig och alltför krisbetonad, anmärker

att det ej vore lämpligt att i stället för rumshöjd angiva våningshöjden.

Bestämmelserna i 3 mom. bleve svåra att tillämpa, t. ex. i översta våningen.

Sistnämnda anmärkning göres även av

länsarkitekterna i Jönköpings

och

Kronobergs län. Byggnadsnämnden i Växjö

anser likaledes, att bestämning­

en av våningshöjden »från golv till golv» icke vore fullt adekvat med hän­

syn till förefintligheten av vindsvåningar.

Byggnadsnämnden i Kalmar

anför,

att de nya bestämmelserna om våningshöjder icke passade till hushöjderna

i gällande äldre, delvis utbyggda stadsplaner. Stadsbilden kunde påverkas

ogynnsamt om vissa hus byggdes med minimimått och andra med maximi­

mått i äldre planer. Särskilt gällde detta områden med flera våningar. Be­

hovet av höjdjämkning tillgodosåges då på vinden som kunde bli förstorad

idan praktisk nytta.

Kommunalnämnden i Mora

anser, att byggnadsnämn­

dens prövningsrätt vore alltför hårt beskuren. Nämnden ägde exempelvis

icke tillåta lägre våningshöjd än 2,40 meter i en sommarstuga. Slutligen an­

för

byggnadsnämnden i Hultsfred,

att det i fråga om rumshöjden vore önsk­

värt att det för undvikande av tvistigheter och godtycklig tolkning fixerades,

hur stor del av takytan t. ex. i ett vindsrum som måste vara horisontell för

att full rumshöjd skulle få räknas. Måhända vore en tredjedel av takytan

tillräcklig härvidlag.

Departementschefen.

Den i ett yttrande väckta frågan huruvida bostadslägenhet med kök måste

ha tillgång till matkällare berördes under riksdagsbehandlingen av 1945 års

ändringar i byggnadsstadgan. Andra lagutskottet uttalade därvid (uti. nr 56

s. 27), alt det i hyreshus med centralvärme ofta syntes vara svårt att an­

ordna matkällare för varje lägenhet. Utskottet ansåg därför någon särskild

föreskrift om matkällare icke böra meddelas. Jag delar denna mening och

förordar fördenskull, att 1 mom. avfattas i enlighet med vad nu gäller en­

ligt 51 § 1 mom.

Frågan om storleken av bonings- och arbetsrum övervägdes ingående år

1945 (jfr prop. 119 s. 56—67 och andra lagutsk. uti. nr 56 s. 28—31). Vissa

yrkanden om afl rumsstorleken måtte regleras enbart genom anvisningar av

byggnadsstyrelsen avvisades av föredragande departementschefen med mo-

Bihang till riksdagens protokoll 1.947. 1 samt. Nr 211.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

tivering, att frågan om bostadsrummens storlek vore av sådan betydelse från social synpunkt att bestämmelserna härom borde upptagas i byggnadsstad­ gan. Detta uttalande vill jag biträda.

Enligt föreskrifterna i gällande byggnadsstadga får boningsrums golvyta icke understiga 10 m2, dock må, där lägenhet omfattar, utöver tre boningsrum och kök, ytterligare ett eller flera boningsrum, golvytan i sådant rum in­ skränkas till 7 m2. I bostadslägenhet om ett eller flera rum och kök skall golvytan i ett av boningsrummen eller köket vara minst 18 nr.

Det har från olika håll gjorts gällande, att dessa bestämmelser vore alltför schematiska och ägnade att motverka en önskvärd frihet i bostadslägenhe­ ternas planläggning. Särskilt förmenas föreskriften, alt i lägenhet om ett eller flera rum och kök ett av rummen eller köket skall vara minst 18 in2, förhindra en planlösning, där den sammanlagda rumsytan väsentligt överskrede bygg­ nadsstadgans fordringar men där varken köket eller något av rummen hade en storlek av 18 m2.

Den ökade frihet för planlösningar, som skulle vinnas genom att uppge kravet på sistnämnda rumsmått, torde väl närmast avse mindre lägenheter om två eller tre rum och kök. I större lägenheter torde nämligen ett rum på minst 18 m2 motsvara ett så allmänt utbrett krav på bostaden, att ett slopande av föreskriften härom knappast skulle få någon praktisk påföljd. Syftet med föreskriften var, att det även i små lägenheter skulle finnas ett rum, som är tillräckligt stort för att det med trevnad skall kunna användas för samvaro för en hel familj. Med hänsyn till betydelsen ur social synpunkt att detta syfte vinnes anser jag, att man i princip icke bör frångå kravet på att ett av rummen eller köket i bostadslägenhet har en golvyta av minst 18 m2.

Enligt tredje stycket av 2 mom. må undantag från bestämmelserna i förs­ ta och andra styckena medgivas av byggnadsnämnden i enlighet med an­ visningar som utfärdas av byggnadsstyrelsen. De av styrelsen hittills medde­ lade anvisningarna i ämnet avse bl. a. vissa trerumslägenheter. I sådan lä­ genhet må, under förutsättning att köket har en golvyta av minst 10 m2, till­ låtas att ett av boningsrummen har en yta av endast 7 m2. De i svenska tek- nologföreningens yttrande framförda önskemålen om utformningen av tre­ rumslägenheter torde härigenom ha blivit i huvudsak tillgodosedda. Vidare innehålla byggnadsstyrelsens anvisningar dels vissa bestämmelser för det fall att fasta skåp anordnas i boningsrum, dels ock eftergifter beträffande rum i sommarstugor samt enkelrum i vissa anläggningar av särskilt slag. Det torde emellertid vara möjligt att medgiva vissa ytterligare undantag från stad­ gans föreskrifter rörande storleken av rum utan att olägenheter uppkomma därav. Sålunda torde stadgans krav på att i lägenhet om ett eller flera rum och kök ett av rummen eller köket skall vara minst 18 m2 kunna i vissa fall eftergivas något. Vissa mindre lägenheter, t. ex. för lantarbetare, inrättas ej sällan med bosladskök, d. v. s. ett bostadsutrymme så inrett och dimensionerat att det ej endast innefattar ett kök med tillhörande matplats utan också ger möjlighet till samvaro för familjen under fritiden och därför i viss mån fyller vardagsrummets uppgift. Om i ett sådant fall köket får en golvyta av 15 m2

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

115

och lägenheten i övrigt består av minst två ram. torde ett av dem kunna be­

gränsas till 16 in2. Enligt en av SJ-bostadsutredning vid sin förenämnda fram­

ställning fogad ritning över en banvaktssluga om en lägenhet skulle denna

ha en sammanlagd golvyta av omkring 60 nr2 samt innehålla, utöver ett rum

om 16 m2, ytterligare ett rum och kök i storleken 14—16 in2. Mot en dylik

planlösning i enfamiljshus har jag icke något att erinra. Kravet på att ett av

rummen skall ha en storlek av minst 18 in2 torde däremot böra upprätthållas

i SJ:s byggnader med flera bostadslägenheter. Dylika byggnader förekomma

huvudsakligen i tätorter, där avsteg från föreskriften om en rumstorlek av

18 nr eljest icke må ske. Det synes böra krävas att även SJ:s bostäder i sådana

orter innehålla ett rum av nämnda storlek. Jag vill vidare framhålla, att det

icke torde innebära några mera väsentligt ökade kostnader eller svårigheter i

planlösningshänseende, om ett av rummen i en lägenhet med en sammanlagd

golvyta av 60 in2 får en storlek av 18 in2.

Det torde böra ankomma på byggnadsstyrelsen att tillse, att anvisningarna

till byggnadsstadgan kompletteras så att de av mig förordade lägenhetstyperna

kunna godkännas. Byggnadsstyrelsen bör därjämte givetvis följa utvecklingen

på ifrågavarande område och, i den mån ytterligare undantag visa sig påkal­

lade, meddela anvisningar därom. Byggnadsstyrelsen bör vidare äga befo­

genhet att för särskilt fall medgiva undantag från bestämmelserna om rums­

storlek. Genom att styrelsen sålunda dels har att utfärda anvisningar till led­

ning för byggnadsnämndernas dispensprövning och dels kan medge undan­

tag i särskilda fall torde en smidig anpassning kunna vinnas efter alla de

skiftande faktorer, som avgöra frågan om boningsrummens lämpliga storlek.

Såsom framhållits i ett flertal yttranden torde det vara onödigt att kräva

att i lägenhet, bestående av ett rum med kokskåp, golvytan hos rummet

överstiger 12 m2. Gällande stadga fordrar i dylikt fall en golvyta av minst

15 m2. Beträffande kök gäller för närvarande att golvytan skall vara minst

6 in2. Vissa inom byggnadslånebyrån nyligen utförda undersökningar lära ut­

visa, att kökets areal icke i något fall lämpligen kan understiga 7 m2. I all­

mänhet torde kök icke göras mindre än 10 m2. Det torde vara motiverat att

minimiarealen av kök höjes åtminstone till 7 m2, vilket motsvarar den nu i

första stycket föreskrivna minsta tillåtna golvytan för boningsrum. Vidare

synes det olämpligt att överhuvud angiva någon minimibredd för kök. Kö­

kets bredd är nämligen i hög grad beroende på dess inredning. Ett kök med

dubbelsidig inredning behöver vara betydligt bredare än ett enkelsidigt inrett

kök. Vad angår de nuvarande föreskrifterna rörande kokvrå torde det vara

en brist att någon gräns uppåt icke angivits för storleken av sådant utrym­

me. Därest utrymmet för matlagning i eu lägenhet med elt rum gives något

mindre yta än som är föreskriven beträffande kök, behöver rummet icke

givas den storlek som föreskrivits för lägenhet med kök. Lägenheten kom­

mer i stället in under de lindrigare föreskrifterna beträffande lägenhet med

elt rum och kokvrå. För att förebygga missbruk torde böra föreskrivas att

kokvrå i regel icke får givas större golvyta än 4 in2. Någon gång kan undan­

tag från en dylik regel dock vara motiverad, t. ex. i vissa pensionärs- och per­

i

i

Kungl. Maj:ts proposition nr 211-

sonalbostäder. Det torde då böra ankomma på byggnadsnämnden att med ledning av anvisningar, som byggnadsstyrelsen utfärdar, medgiva erforder­ ligt undantag. Frånsett dessa jämkningar torde 2 mom. böra avfattas i över­ ensstämmelse med motsvarande föreskrifter i nuvarande byggnadsstadga.

Även bestämmelserna i 3 mom. om bonings- och arbetsrums höjd över­ vägdes ingående år 1945. Därvid beslöts, att höjdmåtten skulle -— i stället för att såsom dittills hänföras till rumshöjderna, d. v. s. nivåskillnaden mel­ lan golv och tak — räknas efter våningshöjd, d. v. s. från golv till golv. I vissa fall kan man, såsom nu påpekas i några yttranden, ej direkt räkna med våningshöjden, t. ex. i översta våningen. Av paragrafen framgår emel­ lertid att tjockleken av bjälklag i bostadshus normalt anses vara högst 32 cm. Genom att draga detta mått från de i paragraferna angivna vånings- höjderna kunna dessa i fall som de nyss nämnda lätt reduceras till rums­ höjder.

Byggnadsnämnden i Hultsfred berör det fall, då rumshöjden icke är en­ hetlig utan växlar i rummets olika delar. Bestämmelserna om vånings- eller rumshöjd kunna därvid ej direkt tillämpas. Analogivis synes emellertid kun­ na fordras (jfr stadsplaneutredningens betänkande II s. 51), att luftvolymen i rummet i varje fall ej är mindre än det skulle ha blivit i ett rum med en­ hetlig våningshöjd ej understigande vad som i 3 mom. angives samt med den för sådant rum enligt 2 mom. tillåtna minsta golvytan. Då ej heller vad som i övrigt anförts i yttrandena är av beskaffenhet att böra medföra ändring i 3 mom. har detsamma avfattats i överensstämmelse med nuvarande 51 § 3 mom. Även 4 inom., mot vilket anmärkning ej framställts i yttrandena, överensstämmer med gällande rätt.

62 och 63 §§.

Paragraferna överensstämma, frånsett vissa ändringar i 63 § 3 och 6 mom., med 52 och 53 §§ gällande byggnadsstadga samt 77 och 78 §§ i utredning­ ens förslag.

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Eskilstuna

anför, att enligt 78 § 6 mom. i utredning­

ens förslag skall brandmur, som helt eller delvis icke är motbyggd, behand­ las såsom fasad och färgas i lämplig färgton. Föreskriften om brandmurens färg vore emellertid mindre lämplig i fråga om byggnad med fasadtegel. Den borde därför utgå.

Byggnadsstyrelsen

har i en den 28 mars 1947 dagtecknad skrivelse till

Kungl. Maj:t hemställt om viss ändring av 53 § 3 mom. gällande byggnads­ stadga samt till stöd härför anfört: Enligt 53 § 3 mom. byggnadsstadgan skulle brandmur uppföras antingen av bränt tegel med en volymvikt av minst 1,4 kilogram per kubikmeter, varvid muren skulle ha en tjocklek av minst 23 centimeter, eller ock i annan, av byggnadsstyrelsen godkänd likvär­ dig konstruktion; dock gällde för brandmur, som utgjorde yttervägg till bo-

Kungl. Maj:ts proposition nr 211-

117

nings- eller arbetsrum och ej vore motbyggd, i tillämpliga delar vad i 49 § 2 mom. stadgades. I sitt yttrande över av stadsplaneutredningen i dess den 17 juni 1943 avgivna betänkande med förslag till vissa ändringar i byggnads­ stadgan anförde styrelsen beträffande nyssnämnda moment — vari en minsta volymvikt av 1,6 kilogram per kubikdecimeter föreslagits för tegel som finge användas i brandmurar —■ att, enär resultatet av utförda brandprovningar ut­ visat, att till och med tegel med volymvikten 1,2 kilogram per kubikdecimeter ägde god förmåga att motstå inverkan av brand, åtminstone tegel med vo­ lymvikten 1,4 kilogram per kubikdecimeter borde tillåtas för användning till brandmurar. Med hänsyn till från byggnadsföretagare framställda önskemål och då svårigheter för närvarande rådde att framskaffa olika tegelkvaliteter i tillfredsställande utsträckning, vore det enligt styrelsens mening lämpligt att ifrågavarande föreskrift numera ändrades så att även massivt bränt tegel med lägre volymvikt än 1,4 kilogram per kubikdecimeter finge användas för brandmurar, vilket på grund av verkställda provningar och senare vunna er­ farenheter icke syntes innebära någon fara ur brandskyddssynpunkt. Enligt statens provningsanstalts brandskyddsklassificering vore samtliga nu använ­ da tegelsorter av massivt bränt tegel hänförliga till högsta brandskyddsklas- sen, A—8. Volymvikten borde dock icke understiga 1,1 kilogram per kubik­ decimeter, vilket i praktiken innebure, att högporöst tegel, s. k. 1,2-tegel, kunde godtagas till brandmur. Styrelsen föresloge därför, att i förslaget till ny byggnadsstadga motsvarande föreskrift gåves följande lydelse. »Brand­ mur skall uppföras antingen av massivt bränt tegel med en volymvikt av minst 1,1 kilogram per kubikdecimeter, varvid muren skall hava en tjock­ lek av minst 23 centimeter, eller ock i annan, av byggnadsstyrelsen godkänd konstruktion; dock----------- stadgas.» Enligt vad styrelsen under hand in­ hämtat hade statens brandinspektion och svenska brandbefälsförbundet icke något att erinra mot en sådan ändring. Någon motsvarande ändring av före­ skrifterna i 56 § 1 mom. byggnadsstadgan angående vilka tegelkvalileter, som finge användas vid skorstensmurning, syntes emellertid, såvitt för när­ varande kunde bedömas, icke böra företagas.

Departementschefen.

Mot den av byggnadsstyrelsen begärda uppmjukningen av gällande bestäm­ melser rörande beskaffenheten av tegel, som må komma till användning vid uppförande av brandmur, har jag icke något att erinra. Departementsförsla- get har jämkats i enlighet med styrelsens hemställan.

Vad byggnadsnämnden i Eskilstuna anfört torde böra medföra en jämk­ ning av utredningens förslag.

64 §.

Paragrafen överensstämmer i stort sett med nuvarande 53 a § samt 79 § i utredningens förslag (motiv, se s. 528 i betänkandet).

Iiungl. Maj:ts proposition nr 211-

Yttrandena.

Civilförsvcirsstyrelsen

uttalar, att de föreslagna bestämmelserna icke vore

ur alla synpunkter tillfredsställande. Tillämpningen av dessa bestämmelser hade också visat sig leda till vissa missförstånd vid tillämpningen. Styrelsen anför bl. a. följande.

Enligt bestämmelserna skola vertikala bärverk utföras brandsäkert. I de fall, att de bärande konstruktionerna helt eller delvis utgöras av pelare, med­ ger lagens formulering, att väggpartierna mellan dylika pelare utföras av brännbart material. En dylik konstruktion är emellertid, i varje fall i vad gäller ytterväggar, ur såväl civilförsvars- som allmän brandsynpunkt otill­ fredsställande. Det bör sålunda krävas, att samtliga ytterväggar i allt väsent­ ligt utföras av icke brännbart material. Enligt förslaget skola även vissa bjälklag utföras brandsäkert. I prop. nr 119/45 framhåller föredragande stats­ rådet, att takkonstruktioner icke torde innefattas under benämningen »bjälk­ lag». En ofta använd takkonstruktion består av obrännbara, ehuru ej brand- säkra takplattor å järnbalkar. Dessa balkar kringgjutas icke, och äro sålun­ da ej brandsäkra. Takkonstruktionen i sin helhet uppbäres av pelare, vilka vid detta konstruktionssätt lämpligen utföras av järnbalkar. Pelarna falla emellertid under paragrafens bestämmelser om vertikala bärverk och skola således utföras brandsäkert, d. v. s. kringgjutas. En dylik åtgärd är knap­ past ur teknisk och ekonomisk synpunkt tillräckligt motiverad, då den icke står i överensstämmelse med själva takkonstruktionens utförande. — Krav på brandsäkerhet uppställas för bl. a. sådana byggnader för industriellt än­ damål, i vilka i regel minst femtio personer samtidigt äro sysselsatta. En klassificering av industribyggnader med utgångspunkt från personantalet är emellertid icke tillfyllest. Det är sålunda regel, att i stora lagerlokaler en­ dast ett fåtal personer äro sysselsatta. Dylika byggnader innehålla många gånger mycket stora värden, vilka, om byggnaden är uppförd av brännbart material, vid utbrytande brand knappast stå att rädda. Behovet av brand­ skyddande åtgärder framstår här lika starkt som för övriga större industriella byggnader. Stadgandet synes därför böra kompletteras antingen med en be­ stämmelse grundad på byggnadens volym eller ock med en bestämmelse grundad på dess värde. Bedömes byggnaden med hänsyn till dess värde, mås­ te emellertid hänsyn även tagas till värdet av de lager, för vilka den avses. En dylik utgångspunkt måste dock bli svävande. Det första alternativet synes därför vara att föredraga. En storleksordning, i huvudsak motsva­ rande 50-personersgränsen, synes vara 1 000 in3. Detta mått överensstäm­ mer även väl med de krav, som i 78 § 2 mom. i utredningens förslag till byggnadsstadga uppställas beträffande sektionering med brandmur i trä­ byggnader med större planyta än 300 m2.

Civilförsvarsstyrelsen framhåller slutligen, att det vore svårt att på ett tillfredsställande sätt författningsmässigt reglera de i förevarande paragraf avsedda ämnena. Det syntes därför böra övervägas, huruvida icke vissa av bestämmelserna lämpligen borde överföras till byggnadsstyrelsens anvis­ ningar.

Svenska teknologföreningen

anser liksom civilförsvarsstyrelsen, att om ett

icke brandsäkert tak uppbures av vertikala bärverk, dessa borde få utföras av samma material som takkonstruktionen och att således bestämmelserna i 2 mom. endast borde avse vertikala bärverk, som uppbure bjälklag.

Läns­

arkitekten i Göteborgs och Bohus län

framhåller, att författningstexten syn­

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

119

tes otydlig då det gällde att i olika sammanhang tillämpa begreppet bjälk­

lag. Den i 1945 års proposition anvisade tolkningen skulle exempelvis leda

till att en takkonstruktion över en större samlingslokal, uppförd i anslutning

till en skolbyggnad, utan hinder av ifrågavarande stadgande skulle få utfö­

ras av icke brandsäker konstruktion. Vidare skulle brandsäkerhetskravet på

det översta bjälklaget i en byggnad bli beroende på det statiska utförandet,

d. v. s. i vad mån byggnadens övertäckning vore att betrakta som en enda

takkonstruktion eller som ett vindsbjälklag med tillhörande takstol. Detta

vore otillfredsställande. Närmare anvisningar rörande stadgandenas tillämp­

ning borde utfärdas av byggnadsstyrelsen.

Länsarkitekten i Kronobergs län

finner, att det borde klarläggas vad som menades med större stationsbygg­

nad och därmed jämförlig större byggnad. Praxis kunde eljest bli mycket

olika i olika landsändar.

Stadsfullmäktige i Ludvika

ifrågasätta, huruvida

icke liknande bestämmelser som de i paragrafen intagna borde gälla för

biografer och samlingslokaler.

Slutligen framhåller

länsarkitekten i Uppsala län

att det icke vore lämp­

ligt att definitionen på vindsvåning i 1 mom. ej vore densamma i föreva­

rande paragraf som i 61 § 2 mom. (47 § 2 mom. departementsförslaget),

medan

byggnadsnämnden i Örebro

i anslutning till föreskiäfterna i 3 mom.

uttalar, att bestämmelserna angående skyddsrum borde, i den mån de skulle

bibehållas, överföras till byggnadsstadgan.

Departementschefen.

Bestämmelserna i förevarande paragraf avse i främsta rummet att till­

godose civilförsvarets behov (jfr prop. 119/1945 s. 151—159). De äga dock

även stor betydelse ur allmän brandskyddssynpunkt. Med hänsyn till be­

stämmelsernas natur och betydelse torde det icke vara lämpligt att de över­

föras till byggnadsstyrelsens anvisningar.

Enligt 1 och 2 mom. i förslaget skola i byggnader av vissa slag vertikala

bärverk utföras brandsäkert. Civilförsvarsstyrelsen påpekar, att om de bä­

rande konstruktionerna utgjordes av pelare, förelåge ej hinder, att vägg­

partierna mellan pelarna utgjordes av brännbart material. Styrelsen föreslår

därför, att i allt fall samtliga ytterväggar i de i 1 och 2 mom. omförmälda

byggnaderna skola i huvudsak utföras av icke brännbart material. Meningen

med de ifrågavarande bestämmelserna torde främst ha varit att framtvinga

byggnadskonstruktioner, som icke inom mycket kort tid rasa samman vid

eldsvåda. Även om en vägg utgöres av brandsäkra pelare med mellanpartier

av brännbart material torde den vara i avsevärt mindre grad utsatt för risk

att rasa samman vid eldsvåda än en vägg som i sin helhet består av bränn­

bara ämnen. Givetvis skulle det innebära en förbättring ur civilförsvors-

och brandsynpunkt, om de ifrågavarande bestämmelserna skärptes på sätt

civilförsvarsstyrelsen föreslagit. Med hänsyn till de ökade kostnader och olä­

genheter i övrigt, bl. a. ur materialsynpunkt, som en sådan skärpning skulle

medföra är jag dock icke beredd att biträda styrelsens förslag. Det må även

anmärkas, alt det under inga omständigheter torde kunna krävas att ytter­

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

väggarna i ifrågavarande byggnader helt skola utföras brandsäkert. I och omkring fönster och dörrar torde inslag av trävirke icke kunna undvikas.

Civilförsvarsstyrelsen erinrar vidare, att om taket utfördes av icke brand­ säkert material, kunde det synas i viss mån oegentligt att de vertikala bärverk, varå taket vilade, måste vara brandsäkra. De nuvarande bestämmelserna med­ förde, att om taket utgjordes av t. ex. obrännbara men ej brandsäkra tak­ plattor och uppbures av pelare av järn, så måste pelarna kringgjutas med brandsäkert material. Svenska teknologföreningen gör en liknande anmärk­ ning. Med hänsyn till vad sålunda anförts torde 2 mom. böra omformuleras så, att vertikala bärverk behöva utföras brandsäkert endast om de uppbära bjälklag men däremot icke, om de höra till takkonstruktionen. Den lättnad, som denna jämkning innebär, torde redan i viss utsträckning ha genomförts i praktiken, varvid dock fordrats särskild dispens av länsstyrelsen enligt nuvarande 53 a § 3 mom. (jfr RÅ 1944 not. K 49). Denna uppmjukning torde dock böra begränsas att avse allenast byggnader om högst två vå­ ningar. I byggnader med tre eller flera våningar torde alla vertikala bär­ verk och alltså även de, varå taket vilar, böra utföras brandsäkert.

Som begreppet »bjälklag» enligt uttalande i den proposition, som låg till grund för 1945 års ändringar i byggnadsstadgan (se prop. 119/1945 s. 159), icke innefattar takkonstruktion, behöver sådan konstruktion i byggnad med tre eller flera våningar eller i större samlingslokaler enligt bestämmelserna i 53 a § icke utföras brandsäkert. Detta synes från brandsäkerhetssynpunkt vara en brist. Jag anser därför att i varje fall innertakkonstruktionema i byggnader med tre eller flera våningar eller i större samlingslokaler böra utföras brandsäkert. Paragrafen har kompletterats i enlighet härmed.

Slutligen anser civilförsvarsstyrelsen, att den i 2 mom. förekommande klassificeringen av industribyggnader med hänsyn till personantalet icke vore tillfyllest, därvid styrelsen särskilt framhåller att i stora lagerlo­ kaler endast ett fåtal personer vore sysselsatta. Väl är det sant att det stundom kan möta svårighet att utröna, huruvida minst 50 personer kunna beräknas bli samtidigt sysselsatta i en industribyggnad. Det är vidare ej alltid lätt att avgöra huruvida en viss byggnad är att anse som en sådan »större» byggnad för den allmänna samfärdseln, som omförmäles i para­ grafen. Tillräcklig anledning att, utöver vad nyss nämnts, frångå den i 2 mom. angivna klassificeringen av byggnader torde dock ej föreligga. Det må anmärkas att enligt 70 § i departementsförslaget, motsvarande nuvarande 58 §, skola vid uppförande av byggnad, inrymmande bl. a. fabriks- eller verkstadslokaler, iakttagas särskilda, av byggnadsstyrelsen utfärdade an­ visningar till skydd mot eldfara. Nu gällande anvisningar i ämnet innehålla föreskrifter rörande sektionering av sådana byggnader samt utförande av tak, väggar, bjälklag m. m. Med stöd härav kunna för bl. a. industri- och vissa lagerbyggnader påfordras brandsäkerhetsåtgärder utöver dem som framgå av förevarande paragraf.

Undergår byggnad, som avses i 53 a § 1 mom. första stycket gällande byggnadsstadga, till nybyggnad hänförlig ändring eller ändras annan bygg-

Kungi. Maj:ts proposition nr 211-

121

nåd så att den kommer att bestå av tre eller fyra våningar, skall enligt andra

stycket i nämnda moment, brandbotten, där sådan saknas, anordnas å översta

på mur eller därmed likvärdigt bärverk vilande bjälklag. Det är emellertid

uppenbart att om en byggnad påbygges en eller flera våningar, bestämmel­

serna i första stycket skola äga tillämpning. Vid sådant förhållande synas

orden »eller ändras annan byggnad så att den kommer att bestå av tre eller

flera våningar» böra utgå. Vad nu sagts skall på grand av hänvisningen i 2

mom. tredje stycket förevarande paragraf i departementsförslaget äga mot­

svarande tillämpning med avseende å där avsett fall.

I ett yttrande ifrågasättes, att liknande bestämmelser som de i förevarande

paragraf intagna borde gälla för biografer och samlingslokaler. Beträffande

biografer finnas särskilda föreskrifter i förordningen den 3 juni 1932 med

vissa bestämmelser angående biografer och filmförevisning. Enligt byggnads­

styrelsens anvisningar till nuvarande 58 § byggnadsstadgan skall byggnads­

nämnden med ledning av föreskrifterna i biografförordningen utfärda de be­

stämmelser till skydd mot eldfara som finnas erforderliga vid uppförande även

av samlingslokaler av annat slag. Någon jämkning av förevarande paragraf

i nyssnämnda syfte torde fördenskull ej erfordras. Ej heller torde vad i

övrigt anförts i yttrandena böra medföra ändring av paragrafen.

65—68 §§.

Paragraferna överensstämma, frånsett mindre jämkningar i 65 § 2 och 3

mom. samt 66 § sista stycket, med nuvarande 54—56 a och 80—83 §§ i ut­

redningens förslag.

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Kumla

uttalar, att enligt 80 § 3 inom. första stycket

utredningens förslag skulle i vissa byggnader med mer än fyra lägenheter

inre takytor och lägenhetsskiljande väggar åtminstone flamskyddande be­

klädas Denna bestämmelse syntes böra ändras därhän, att detta icke gällde

därest byggnader medelst brandmurar avdelades så, att ingen del innehölle

fler än fyra lägenheter. Eljest skulle det oriktiga förhållandet kunna uppstå,

att två sammanbyggda hus på skilda tomter med vardera fyra lägenheter

endast skulle behöva åtskiljas av brandmur, medan förutnämnda väggar och

takytor dessutom skulle behöva putsas därest tomterna sammanlades till en.

Vidare borde andra stycket i 2 moin. formuleras så alt det klart framginge att

även dörr i väggen till källarrum med eldstad skulle flamskyddande beklädas.

Byggnadsnämnden i Hultsfred

anser det böra föreskrivas, att i trähus med

två våningar skulle väggar och tak på vind, som inretts till bonings- eller

arbetsrum, åtminstone flamskyddande beklädas.

Stadsarkitekten i Umeå

fram­

håller, att det innebure en viss fördyring av dittills tillämpat byggnadssätt all

fordra att inre takytor och lägenhetsskiljande väggar skulle på sätt i 80 §

3 mom. angåves åtminstone flamskyddande beklädas. I byggnadsordning

borde undantag kunna medgivas från föreskrifterna i fråga.

Byggnadsnämnden

Kungi. Maj:ts proposition nr 211-

i Eskilstuna

hävdar, att orden »i byggnad med två eller flera våningar, vinds­

våning inräknad» borde kunna utgå ur 80 §, emedan alla möjligheter likväl syntes uteslutna.

Mot stadgandet i 81 § sista stycket i utredningens förslag anmärker

svenska

teknologföreningen,

att ett förtydligande av vilken isolering som där åsyftades

vore nödvändigt.

Byggnadsnämnden i Eskilstuna

gör ett liknande uttalande.

Byggnadsnämnden i Borås

anser, att stuprör ovillkorligen borde förbindas med

avloppsnät, där sådant funnes.

Stadsarkitekten

och

stadsingenjören i Östersund

uttala, att föreskriften i

83 § 3 mom. i utredningens förslag om plan av sten eller dylikt framför eld­ stad syntes vara en kvarleva från äldre dagar. Det syntes kunna ifrågasättas om icke breddmåtten på eldstadsplaner borde anpassas till tegelmåttet då ju dessa planer ofta gjordes i tegel.

Departementschefen.

Bestämmelserna i 54 § 2 mom. gällande byggnadsstadga (80 § 2 mom. i utredningens förslag) avse allenast utrymme å hanbjälkar eller ovan inredd vind. Det i momentet upptagna förbudet mot uppsättande av skiljeväggar torde emellertid böra gälla även andra utrymmen inom oinredd vind. Upp­ sättande av skiljeväggar torde dock böra tillåtas för tillgodoseende av i huset boende personers behov av lokaler för tvättning och piskning.

Mot bestämmelserna i 80 § 3 mom. i utredningens förslag har i ett ytt­ rande anmärkts, att där stadgad skyldighet att i byggnad med mer än fyra lägenheter tillse att vissa takytor och väggar åtminstone flamskyddande be­ klädas icke borde gälla om byggnaden genom brandmurar avdelades så att ingen byggnadsdel innehölle mer än fyra lägenheter. Vad sålunda anmärkts synes riktigt. Momentet torde böra undergå den jämkning som betingas därav. I ett annat yttrande har yrkats, att i trähus med två våningar väg­ gar och tak till inredd vind skola åtminstone flamskyddande beklädas. Skyl­ dighet att förse väggar och tak med flamskyddande beklädnad föreligger enligt paragrafen för byggnad, som inrymmer mer än fyra lägenheter. Att in­ föra en särskild bestämmelse beträffande väggar och tak till inredd vind i tvåvånings träbyggnad med fyra lägenheter eller därunder torde ej erford­ ras. Med anledning av den erinran som gjorts av stadsarkitekten i Umeå må framhållas att möjlighet att medgiva undantag från stadgandena i para­ grafen finnes enligt 73 § i departementsförslaget (88 § i utredningens förslag). Avvikelse kan medgivas dels generellt i byggnadsordning och dels för sär­ skilt fall av länsstyrelsen eller byggnadsnämnden. Huruvida de erforderliga betingelserna för avvikelse från förevarande paragraf föreligga får naturligt­ vis prövas av vederbörande myndigheter. I ett yttrande har ifrågasatts att orden »i byggnad med två eller flera våningar vindsvåning inräknad» borde utgå ur 80 § i utredningens förslag. Momentet skulle emellertid då erhålla ett annat sakligt innehåll. De citerade orden böra därför bibehållas.

Vid 1945 års revision av byggnadsstadgan ansågos de för flertalet städer förut gällande bestämmelserna om viss beklädnad av inre vägg- och takytor

Iiungl. Maj.ts proposition nr 211-

123

till förhindrande av brands spridning vara alltför stränga. Med avseende å byggnad för bostads- eller affärsändamål med tre eller flera våningar be­ gränsades i enlighet härmed kravet på brandhärdig beklädnad till att avse inre takytor och lägenhetsskiljande väggar ovan källarbjälklaget (se prop. 119/1945 s. 96). Trots den uppmjukning av bestämmelserna, som sålunda kom till stånd, bruka vid uppförande av byggnader av nyssnämnda slag även väggar, som icke äro lägenhetsskiljande, alltjämt såsom regel på grund av brandfara utföras brandhärdiga. Med hänsyn härtill och då den minskning av byggnadskostnadema, som ett eftergivande av kravet på att alla väggar skola vara åtminstone brandhärdiga medför, torde vara rätt liten i förhållande till den ökade faran för spridning av brand, anser jag, att i byggnad för bostads- eller affärsändamål med tre eller flera våningar alla inre väggytor, vilka icke hänföra sig till skåp- eller garderobsinredningar, böra förses med åtminstone brandhärdig beklädnad. Inom kontor och butiker böra dock efter särskilt medgivande av byggnadsnämnden skiljeväggar kunna uppsättas utan att skyddas mot eld på nyssnämnt sätt.

Med anledning av vad i ett par yttranden anförts mot sista stycket i 81 § i utredningens förslag, motsvarande 66 § i departementsförslaget, har en om­ formulering skett i syfte att bättre framhäva vad med stadgandet avses. An­ ledning att föreskriva att stuprör ovillkorligen skola förbindas med avlopps­ nät, där sådant finnes, föreligger icke.

De i 83 § 3 mom., motsvarande 68 § 3 mom. i departementsförslaget, an­ givna breddmåtten för eldstadsplan torde vara lämpliga i vanliga fall. Minsk­ ning av bredden kan i vissa fall vara befogad, t. ex. då spisen är ovanligt djup. Sådan minskning kan medgivas enligt 73 §.

69 §.

Denna paragraf överensstämmer, bortsett från viss ändring i 2 mom., med 57 § i gällande byggnadsstadga och 84 § i utredningens förslag.

Yttrandena.

Stockholms stads fastighetskontor

påpekar, att enligt 2 mom. skulle trap­

por med omslutningsväggar kunna vara av trä i ett trevåningshus utan in­ redd vind. Detta strede mot 79 § 1 mom., enligt vilket i byggnad med tre eller flera våningar vertikala bärverk skulle utföras brandsäkert.

Byggnadsnämn­

den i Kalmar

framhåller, att föreskrifterna i 2 mom. borde omarbetas så att

den i landsortsstaden vanliga och till kvantiteten betydande bebyggelsen med tre fulla våningar utom vind inbegrepes. Att använda trätrappor i denna be­ byggelsetyp vore olämpligt ur såväl brand- som underhålls- och snygghets- synpunkt. Även

byggnadsnämnden i Borås

påyrkar en dylik skärpning, som i

allmänhet icke skulle medföra någon fördyring av byggnadsföretaget och vil­ ken för Borås’ vidkommande skulle motsvara gängse byggnadssätt.

Länsarki­

tekten i Kronobergs län

uttalar, att enligt 79 § 1 mom. i utredningens förslag

skulle i byggnad med tre eller flera våningar källar- och vindsbjälklag utfö­ ras brandsäkert. Däremot lämnades i denna paragraf inga föreskrifter angå­

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

ende brandhärdiga förbindelser med källare och vind. Givetvis borde ge­ nombrytning av ett brandsäkert bjälklag ej ske, om icke åtminstone brand- säker dörr insattes. 79 § 1 mom. borde därför kompletteras eller bestämmel­ serna i 84 § 2 mom. i utredningens förslag utvidgas att beträffande dylika förbindelser gälla även hus med tre våningar.

Tekniska högskolan i Stockholm

anser, att normerna för trappors bredd

numera syntes ha vunnit sådan fasthet och blivit så allmänt accepterade att deras siffermässiga fixering med fördel borde kunna ske i byggnadsstadgan i stället för i byggnadsstyrelsens anvisningar.

Departementschefen.

I samband med genomförandet av 1945 års ändringar i byggnadsstadgan yrkades i vissa yttranden att skyldigheten att göra trappor jämte tillhörande planer och omslutningsväggar brandsäkra skulle avse alla byggnader med flera än två våningar. Föredragande departementschefen avvisade dessa för­ slag på grund av den kostnadsökning, som skulle följa av deras genomfö­ rande, men framhöll samtidigt att strängare bestämmelser kunde lokalt fö­ reskrivas med stöd av 60 a § (prop. 119/1945 s. 118). Stadsplaneutredningen har i 84 § av sitt förslag utan ändring upptagit gällande föreskrifter i ämnet. Mot detta förslag har nu anmärkts bl. a., att det strider mot de föreslagna be­ stämmelserna i 79 § 1 mom. (64 § 1 mom. departementsförslaget). Sistnämn­ da bestämmelser innehålla bl. a., att i byggnad med tre eller flera våningar vertikala bärverk skola utföras brandsäkert. Trappors omslutningsväggar äro regelmässigt att anse som vertikala bärverk. Av 79 § 1 mom. skulle alltså framgå att trapphusen måste utföras brandsäkert i trevåningshus, medan enligt 84 § 2 mom. sådan skyldighet föreligger endast i byggnad med fyra våningar eller däröver. Vidare har i ett yttrande påpekats, att det icke borde vara möjligt att genombryta ett brandsäkert bjälklag mot vind eller källare utan att åtminstone brandhärdig dörr insattes i öppningen. Brandhärdiga dörrar i dylikt fall fordrades enligt 84 § 2 mom. endast i byggnad med fyra eller flera våningar medan enligt 79 § i utredningens förslag brandsäkra bjälklag mot vind och källare skulle inrättas även i trevåningshus.

För att undgå de motsättningar som sålunda synas föreligga mellan 79 § 1 mom. och 84 § 2 mom. i utredningens förslag (64 § 1 mom. departements­ förslaget resp. 2 mom. i förevarande paragraf), torde skyldigheten att göra trappor jämte tillhörande planer och omslutningsväggar brandsäkra nu böra utvidgas att avse även trevåningshus. Såsom trevåningshus synes emellertid, i överensstämmelse med den regel som gäller enligt 64 § 1 mom. sista stycket i departementsförslaget, icke böra räknas tvåvåningsbyggnad med vind annat än i det fall att vinden är inredd till mer än hälften. Den föreslagna skärp­ ningen mildras därigenom i viss mån. Vidare kan anmärkas att det knappast torde vara vanligt att trappor i byggnader med tre fulla våningar utföras av trä. Ej minst ur kostnadssynpunkt är det i regel bättre att använda betong­ trappor, vilka numera tillhandahållas i standardiserade format i den allmän­ na handeln. Skulle på vissa orter avvikelser från de ifrågavarande bestäm­

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

125

melserna visa sig erforderliga kunna sådana avvikelser medgivas enligt 73 § i

departementsförslaget.

Bestämmelserna om trappors bredd ansågos vid 1945 års revision av bygg­

nadsstadgan äga karaktär av tillämpningsföreskrifter och därför böra ersät­

tas av anvisningar av byggnadsstyrelsen. Anledning att nu frångå denna upp­

fattning synes ej föreligga.

70 §.

Paragrafen överensstämmer med 58 § i gällande byggnadsstadga och 85 §

i utredningens förslag.

71 §•

Denna paragraf överensstämmer med nuvarande 59 § samt med 86 § i ut­

redningens förslag (moliv, se s. 528—529 i betänkandet).

Y ttrandena.

Tekniska högskolan i Stockholm

uttalar, att bestämmelserna angående tak­

luckor och räcken på tak m. m. ej vore tillräckligt prövade och slutligt ut­

formade. Det kunde därför ifrågasättas, om de icke borde överflyttas till

byggnadsstyrelsens anvisningar.

Svenska teknologföreningen

anser också, att

bestämmelserna borde överföras till anvisningarna.

Byggnadsnämnderna i

Trelleborg

och

Örebro

anse, att de ifrågavarande föreskrifterna medförde

fördyring utan motsvarande nytta och att bestämmelserna därför borde om­

arbetas.

Svenska arkitekters riksförbund

framhåller, att föreskrifterna rö­

rande räcken vid takfot medförde större skada än nytta och alltså borde

utgå.

Stadsarkitekten i Umeå

uttalar liknande mening. Om tak förseddes med

snöräcken, medförde detta enligt vad stadsarkitekten uttalar att snön hopa­

de sig på taken. Först härigenom uppkomme behov att skotta bort snön. Be­

stämmelserna borde omformuleras så att snöräcken skulle anordnas endast

vid byggnader med fyra eller flera våningar eller i övrigt, där byggnads­

nämnden så funne nödigt till skydd mot olycksfall.

Byggnadsnämnden i Kal­

mar

anför, att bestämmelsen i 2 mom. punkt 2 om snöräcke vore i fall av

öppen bebyggelse onödig och dyrbar. Även beträffande punkt 1 kunde beho­

vet åtminstone för landsortsstädernas trevånings bostadsområden starkt ifrå­

gasättas, varför ett kategoriskt krav ej borde kvarstå. Eventuellt kunde i 3

mom. större frihet ges för byggnadsnämnden att befria från skyldigheten att

fullgöra kraven i 2 mom. punkterna 1 och 2 eller ock kunde bestämmelsen i

88 § 1 mom. utsträckas att gälla även 86 §. Behovet i varje särskild ort kun­

de då bättre tillgodoses.

Stadsfullmäktige i Strängnäs

uttala, att de föreslagna

bestämmelserna icke vore lämpliga. Särskilt vore det svårt att på ett till­

fredsställande sätt utföra de föreskrivna nock- och skyddsräckena vid tegel­

tak. Förtydligande anvisningar borde lämnas rörande arten av de skäl, som

av byggnadsnämnden kunde godtagas för medgivande av lindring.

Byggnads­

nämnden i Kumla

anser önskvärt, att paragrafen förtydligades med närmare

uppgifter om när takluckor in. in. skulle anses erforderliga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

Departementschefen.

De gällande bestämmelserna i 59 § byggnadsstadgan om vissa anordning­ ar på byggnads yttertak tillkommo år 1944 i syfte att förebygga olycksfall vid takarbeten. Dessa bestämmelser, som sålunda äro betingade av hänsyn till takarbetarnas säkerhet, torde böra bibehållas. Någon lättnad i bestäm­ melserna är jag alltså icke beredd att nu föreslå.

1938 års arbetarskyddskommitté har i ett den 27 juni 1946 avgivet betän­ kande med förslag till lag om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete m. m. föreslagit, att husägare skall kunna åläggas att även i andra fall än dem, som avses i förevarande paragraf, vidtaga sådana anordningar å hustak som kunna erfordras för att förhindra olycksfall vid arbete å taket (SOU 1946: 60 s. 247, jfr s. 60). Till detta förslag torde ställning få tagas i annat sammanhang.

Enligt 3 mom. i paragrafen äger byggnadsnämnden medgiva avvikelse från bestämmelserna i 1 och 2 mom. då särskilda skäl därtill äro. Såsom framgår av föredragande departementschefens uttalande vid framläggande år 1944 av förslag i ämnet (prop. 147/1944 s. 25) kan dispensmöjligheten användas då anbringandet av föreskrivna nockräcken och andra skyddsan­ ordningar anses medföra alltför stora kostnader och andra svårigheter. Un­ dantag från ifrågavarande bestämmelser bör också kunna medgivas i såda­ na fall, då bestämmelsernas iakttagande är utan gagn, t. ex. då behov av snöskottning regelmässigt icke förekommer.

Gällande bestämmelser i 59 § äga tillämpning även i fråga om byggnader som uppförts före den 1 juli 1944, därvid skall iakttagas att föreskrivna åt­ gärder skola vara utförda senast inom fem år från nyssnämnda dag, där ej Kungl. Maj:t annorlunda bestämmer. Ett motsvarande stadgande har införts i 178 § departementsförslaget. Med hänsyn till rådande material- och arbets- kraftssvårigheter blir det kanske nödvändigt att framflytta tidpunkten för arbetenas slutförande. Kungl. Maj:t torde senare få taga ställning till frågan härom.

72 §.

Paragrafen motsvarar 60 § nuvarande byggnadsstadgan och 87 § i utred­ ningens förslag.

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Kalmar

framhåller, att den i paragrafen föreskrivna

skyldigheten att underhålla byggnad även borde gälla beträffande stängsel och andra anordningar, vartill byggnadslov erfordrades. Ett illa underhållet plank kunde medföra såväl osnygghet och vanprydnad som faror på grund av bristande hållfasthet.

Länsstyrelsen i Kalmar län

uttalar liknande mening.

Länsstyrelsen i Kristianstads län

anser, att skyldighet att nedriva byggnad

borde föreligga, ej blott då den medförde fara för människor eller egendom, utan så snart den icke kunde iståndsättas för en kostnad som i förhållande

Kungl. Maj:ts proposition nr 211-

127

till byggnadens värde i befintligt skick vore att anse som skälig.

Byggnads­

nämnden i Bords

uttalar, att föreläggande om rivning av byggnad borde kun­

na givas i det fall, då byggnaden vore av så bristfällig beskaffenhet att den

ej kunde iståndsättas utan ändring, som enligt de föreslagna bestämmelserna

i 177 § i utredningens förslag vore att anse som nybyggnad.

Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län

samt

stadsarkitekten i Uddevalla

förorda sådan

ändring av paragrafen, att rivning av bristfällig byggnad skall kunna beslu­

tas av byggnadsnämnden även i andra fall än då fara föreligger för männi­

skor eller egendom. Även

byggnadsnämnden i Skellefteå

samt

länsstyrelsen

och

länsarkitekten i Västerbottens län

förorda utökning av byggnadsnämn­

dens rätt att utdöma bristfälliga och vanprydande byggnader. Eventuellt

ifrågasättes tillskapande av rätt för vederbörande samhälle att lösa dylika

byggnader.

Departementschefen.

Tomtägamas åliggande att underhålla byggnad så att hälsofara, osnygghet

m. m. ej uppkommer torde, såsom i ett par yttranden framhållits, böra gälla

även beträffande stängsel och andra anordningar å tomt. Likaså bör bygg­

nadsnämndens befogenhet att föreskriva rivning av byggnad avse även stäng­

sel och dylikt. Skyldighet att nedriva byggnad, som är av bristfällig beskaf­

fenhet, föreligger enligt gällande bestämmelser och utredningens förslag,

därest byggnaden kan medföra fara för människor eller egendom och den

ej kan nöjaktigt iståndsättas. Denna bestämmelse är, såsom i yttrandena

framhålles, icke tillräcklig för att framtvinga borttagandet av byggnader,

även om dessa äro gamla, dåligt underhållna och i hög grad missprydande.

En utvidgning av byggnadsnämndens rätt att föreskriva borttagande av

skadade eller äldre byggnader synes fördenskidl påkallad. Sådan rätt torde

böra föreligga om byggnad, som är av bristfällig beskaffenhet, ej kan istånd­

sättas för rimlig kostnad. Självfallet bör härvid noga beaktas, att kulturellt

värdefulla byggnader ej rivas. Det må anmärkas att staden i regel även torde

kunna lösa byggnad enligt 44 § första stycket i det riksdagen förelagda för­

slaget till byggnadslag.

73 och 74 §§.

73 § överensstämmer i sak med 60 a § och 53 a § 3 mom. i gällande stad­

ga samt 88 § i utredningens förslag. 74 § är, frånsett paragrafhänvisningama,

lika med nuvarande 60 b § samt 89 § i utredningens förslag.

Yttrandena.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter

ifrågasätter, om ej alltför detaljerade

anvisningar från central myndighet, varigenom byggnadsnämndernas infly­

tande på byggnadsfrågornas avgörande begränsades, komme att minska

byggnadsnämndernas ansvarskänsla och intresse. Det funnes stora värden i

form av lokala traditioner att tillvarataga. Föreningen hoppades att det skulle

bli möjligt att medge de olika byggnadsnämnderna att vid byggnadsordning­

arnas upprättande med hänsyn till lokal erfarenhet och tradition skärpa stad­ gans bestämmelser.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön

uttalar, att byggnadsstyrelsens

anvisningar borde, innan de fastställdes, utremitteras till lämpligt antal av de mera kvalificerade byggnadsnämnderna inom olika delar av landet. Endast på så sätt kunde de lokala synpunkterna vederbörligen komma fram.

Departementschefen.

Såsom framgår av 73 § i departementsförslaget kunna avvikelser från be­ stämmelserna om byggnads tekniska utförande intagas i byggnadsordning, då det finnes påkallat med hänsyn till ortsförhållandena eller eljest. Avvikelser böra dock ej medgivas i sådan omfattning eller på sådant sätt, att syftet med det år 1945 genomförda förenhetligandet av de byggnadstekniska föreskrif­ terna äventyras.

Byggnadsstyrelsens nuvarande anvisningar ha utarbetats efter samråd med särskilda sakkunniga, däribland vissa representanter för byggnadsnämnder i olika delar av landet. Kungl. Maj:t torde komma att tillse att den lokala sak­ kunskapen i byggnadsfrågor utnyttjas i tillräcklig omfattning även då fråga uppkommer om ändring eller omarbetning av anvisningarna. Någon föreskrift härom erfordras icke.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

Om rivning.

75 §.

Paragrafen är likalydande med 60 c § i gällande byggnadsstadga och 90 i utredningens förslag.

Om byggnadslov.

76 §.

Denna paragraf överensstämmer i stort sett med 61 § i gällande stadga och 91 § i utredningens förslag.

Yttrandena.

Stadsfullmäktige i Sundbyberg

anse, att tillstånd av byggnadsnämnden bor­

de fordras ej blott för schaktnings-, sprängnings- eller utfyllningsarbeten inom byggnadskvarter, utan även för trädfällning eller fyllning.

Byggnads­

nämnderna i Uppsala

och

Borås

påpeka, att tillstånd till schaktningsarbeten

m. m. borde fordras även utom byggnadskvarter.

Svenska kommunaltek­

niska föreningen

uttalar, att redan nu förekomme mångenstädes att ritning

över hur plantering tänktes ordnad på tomt ingåves till byggnadsnämnden för godkännande. Det syntes lämpligt att skyldighet härutinnan föreskreves. Ritningen borde visa plan över anläggningen. Vidare borde uppgivas växt- material, trädbestånd m. m.

Föreningen Sveriges stadsträdgårdsmästare

före-

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

129

slår, att bland åtgärder, till vilka fordrades byggnadslov, skulle nämnas »plan­

tering, förändring eller utökning av dylik med angivande av växtmaterialet

och dess placering». Enligt föreningens mening vore det beklagligt att plan-

teringsarbeten kunde utföras utan att tillstånd inhämtats, särskilt när det

gällde områden där värdefull natur kunde spolieras. Alla skäl talade för att

ett tidigt utarbetande av planteringsplanen vore till fördel både för den en­

skilde och för det allmänna.

Slutligen framhåller

byggnadsnämnden i Norrköping,

att bro, tunnel och

vissa likartade arbeten icke borde få utföras i stad utan att byggnadsnämn­

den erhållit tillfälle att pröva ritningsförslag beträffande arbetena.

Departementschefen.

Byggnadslov synes böra fordras ej blott för scliaktnings-, sprängnings- eller

utfyllningsarbeten utan även för trädfällning. Tillstånd torde dock liksom för

närvarande böra sökas endast såvitt angår mark inom byggnadskvarter. Då

det gäller schaktning m. m. inom område, som avsetts till gata eller annan

allmän plats, är det oftast stadens egna organ som utföra arbetet. Det synes

kunna förutsättas att erforderligt samarbete mellan dessa organ och bygg­

nadsnämnden därvid förekommer. Detsamma torde gälla beträffande utfö­

randet av bro eller tunnel eller andra dylika arbeten i stadens regi. I vissa fall

kan det emellertid förekomma att även enskilda markägare finna med sin

fördel förenligt att verkställa schaktning, trädfällning m. m. inom område,

som avsatts till allmän plats. Arbetena få därvid, liksom f. ö. även då det

gäller schaktning m. in. inom byggnadskvarter, enligt 17 och 40 §§ propo­

sitionsförslaget till byggnadslag icke vidtagas på sådant sätt att områdets

användning för avsett ändamål väsentligt försvåras. Härutöver torde några

särskilda föreskrifter med avseende å mark utom byggnadskvarter ej er­

fordras.

Enligt 55 § i förevarande förslag äger byggnadsnämnden förelägga tomt­

ägare att anlägga och vidmakthålla lämplig plantering på mark, som undan-

tagits från bebyggande. I samband med att sådant föreläggande gives har

byggnadsnämnden tillfälle att pröva, huru planteringen skall vara beskaffad.

Att kräva byggnadsnämndens lov till varje åtgärd, som avser växtligheten

å tomt, skulle däremot föra alldeles för långt.

Enligt föreskrift i gällande byggnadsstadga erfordras byggnadsnämndens

lov till anordnande av virkes- eller annat varuupplag eller materialgård. I

det förslag till byggnadslag, som förelagts riksdagen för antagande, har före­

skrivits, alt varuupplag, materialgård eller ljusanordning icke må inrättas

i närheten av befästning eller flygplats, om därigenom befästningens eller

flygplatsens användning för avsett ändamål försvåras eller eljest avsevärt

men tillfogas försvaret eller luftfarten. För den enskilde kan det stundom

vara svårt alt avgöra, huruvida ifrågasatt ljusanordning iir till men i an­

givet hänseende. Nyssnämnda föreskrift i gällande byggnadsstadga om bygg­

nadslov för anordnande av upplag eller materialgård torde därför böra ut­

sträckas all avse även inrättande av ljusanordning. En dylik utvidgning av

Bihang till riksdagens protokoll

7947.

t samt. Nr 211.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

föreskriften synes önskvärd även av andra skäl än av hänsyn till försvaret och luftfarten. Det torde, även utan att detta uttryckligen angivits, vara up­ penbart att skyldigheten att söka byggnadsnämndens lov till inrättande av ljusanordning endast avser sådan anordning som är av någon betydelse.

77 §.

Paragrafen motsvarar 62 § nuvarande byggnadsstadga och 92 § i utred­ ningens förslag (motiv, se s. 529—531 i betänkandet).

Yttrandena.

Stockholms stads byggnadsnämnd

uttalar tvekan i fråga om lämpligheten

av att överhuvud medgiva eftergift av gällande stadgande under 1 mom. b) att karta för byggnadslov skall motsvara de fordringar på fullständighet och noggrannhet, som gälla för tomtkarta.

Överståthållarämbetet

anser däremot,

att om en fastighet före ombildning till tomt fått gränserna bestämda enligt föreskrifterna i 2 kap. fastighetsbildningslagen, måste den därvid upprättade kartan kunna anses fullt jämförbar med tomtkarta. Samma värde hade en­ ligt ämbetets mening karta från avstyckningsförrättning, varvid avstyckning­ ens samtliga gränser blivit bestämda enligt 5 kap. fastighetsbildningslagen.

Stadsarkitekten i Uddevalla

anför, att den i 1 mom. b) angivna kartan vore

den som i dagligt tal benämndes nybyggnadskarta. Enligt 1 mom. c) krävdes kopia av denna karta. Det syntes dock vara tillfyllest med en å ritningarna angiven situationsplan.

Byggnadsnämnden i Karlskoga

anser, att vid byggnadslovsansökningen

borde fogas förslag till ordnande av den obebyggda delen av fastigheten, så­ vida byggnadsnämnden prövade detta erforderligt. Samma mening uttalas av

stadsarkitekten, stadsplanearkitekten

och

stadsingenjören i Örebro.

Svenska arkitekters riksförbund

anser det synnerligen angeläget att de

föreslagna bestämmelserna i 1 mom. d) om att ritningar skola vara fack­ mässigt upprättade kompletterades med mer preciserade bestämmelser om kravet på kompetens för upprättande av byggnadsritningar. Detta krav bor­ de göras lika det i byggnadsstadgan föreslagna kompetenskravet för upp­ görande av general- och stadsplaner. I byggnadsordning kunde sedan när det gällde enklare byggnader medgivas eftergift i fråga om de eljest före­ skrivna kompetensvillkoren.

Svenska teknologföreningen

understryker vikten

av att de som utarbetade byggnadsritningar och konstruktioner ägde erfor­ derlig teoretisk och praktisk kompetens.

Byggnadsnämnden i Karlskoga

och

stadsingenjören i Örebro

anse, att kompetensregler borde uppställas för per­

son som upprättade byggnadsritningar.

Länsarkitekten i Kristianstads län

framhåller emellertid, att redan de föreslagna föreskrifterna bleve en god hjälp i arkitekternas strävan att genom fackmässiga ritningar och riktiga ar­ betsbeskrivningar medverka till att byggnadsföretagen bleve ändamålsenliga samt finge god arkitektur och lämplig inredning.

Svenska arkitekters riksförbund

anför, att enligt 1 mom. d) skulle detalj­

bestämmelser om hur byggnadsritningar borde utföras intagas i byggnads­

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

131

ordning. Utredningen hade uttalat att det närmast syntes ankomma på bygg­

nadsstyrelsen att utfärda erforderliga anvisningar i ämnet. Bestämmelse här­

om borde emellertid intagas i stadgan.

Departementschefen.

Enligt utredningens förslag skall vid ansökning om byggnadslov fogas kar­

ta, motsvarande de foxdringar som gälla i avseende å tomtkarta. Byggnads­

nämnden äger dock godtaga enklare karta, därest byggnadssättet är öppet

och fråga ej är om uppförande av helt ny byggnad eller om tillbyggnad till

befintlig byggnad. Det sålunda föreslagna undantaget från skyldigheten att

föi-ete tomtkarta torde motsvara ett praktiskt behov utan att medföra våda

ur säkeidietssynpunkt. Att såsom i ett yttrande föreslås medgiva eftergift i

fråga om kartans beskaffenhet även i vissa andra fall torde däremot icke

vara lämpligt. Vidare skall vid ansökan om byggnadslov fogas kopia av tomt­

kartan. Med anledning av vad stadsarkitekten i Uddevalla uttalat må an­

märkas, att denna kopia icke behöver upptaga alla de förhållanden som skola

återfinnas på tomtkartan, t. ex. för tomten gällande bestämmelser, utan en­

dast tomtens gränser och andra uppgifter som erfordras för att bestämma

den tillämnade byggnadens läge. Såsom förut nämnts torde icke böi-a gene­

rellt fordras att lov sökes till plantering å tomt. Med hänsyn bl. a. härtill

lärer ej heller i allmänhet kunna krävas att plan företes rörande ordnandet

av den del av tomten som lämnas obebyggd.

Ritningar skola enligt förslaget vara fackmässigt upprättade. Om ledning

är utförd på ett osakkunnigt sätt kan byggnadsnämnden, såsom utredningen

framhållit, kräva att en ny ritning företes, som är upprättad av fackman. De

föreslagna bestämmelserna giva alltså byggnadsnämnden viss möjlighet att

framtvinga användandet av kompetenta personer vid uppgörande av i-itning-

ar. Att nu uppställa strängare regler, t. ex. av den innebörd att alla ritningar

skola vara utförda av högskolebildad arkitekt eller ingenjör, torde icke vara

lämpligt eller möjligt, bl. a. på grund av bristen på fackmän av dessa slag.

78 g.

Denna paragraf, som motsvarar nuvarande 63 §, överensstämmer i sak

med 93 § i utredningens förslag (motiv, se s. 531—532 i betänkandet).

Yttrandena.

Svenska teknolog föreningen

anför, att det måste anses som ett allmänt in­

tresse att byggnaderna erhölle såväl eu god planlösning som ett gott utfö­

rande. Beträffande planlösningen omnämndes i punkt 8 endast bostads­

lägenhet. Kravet på god planlösning borde utsträckas till att omfatta hela

byggnaden och även andra byggnader än bostadshus. Samma mening utta­

las av

svenska arkitekters riksförbund, länsarkitekten i Jämtlands län, stads­

fullmäktige i Sundbyberg

samt

stadsarkitekten

och

stadsingenjören i Öster­

sund. Stockholms stads kammarkontor

yrkar, alt bostädernas planläggning

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

ställdes under en betydligt mera ingående allmän kontroll än utredningen förutsatt. Punkt 8 borde erhålla en utformning som tydligt angåve att den föreslagna granskningens uppgift skulle vara att genom positiv kritik och vägledning främja tillkomsten av socialt goda lägenhetstyper.

Departementschefen.

Av övergångsstadgandet i 181 § första stycket framgår, alt byggnadsnämn­ den vid prövning av ansökan om byggnadslov till nybyggnad inom område, för vilket avstyckningsplan gäller, skall förvissa sig om att företaget icke strider mot planen (jfr 168 § andra stycket byggnadslagen).

Byggnadsnämnden skall enligt den föreslagna punkt 8 vid prövning av an­ sökan om lov till nybyggnad tillse, att i byggnaden inrymd bostadslägenhet erhåller god planlösning. Såsom anförts i flera yttranden bör en sådan till­ syn av planlösningen emellertid ej avse allenast bostadslägenheter utan även arbetslokaler och utrymmen av andra slag samt byggnaden över huvud, exempelvis förläggningen av utrymningsvägar. Nämndens uppgift är att söka verka för att planlösningen blir ekonomiskt och socialt tillfredsställande.

79 §.

Paragrafen saknar motsvarighet såväl i gällande byggnadsstadga som i ut­ redningens förslag.

Departementschefen.

Vid framläggande av förslaget till byggnadslag framhöll jag, att i bygg­ nadsstadgan borde till förekommande av olämplig tätbebyggelse upptagas föreskrift om att byggnadslov icke finge beviljas byggnadsföretag inom om­ råde, för vilket detaljplan ej funnes, om företaget vore att hänföra till tät­ bebyggelse (se prop. 131/1947 s. 264, jfr s. 78 och 406). Som nybyggnad inom städer och stadsliknande samhällen ej finge företagas utan byggnadslov, skulle man härigenom få goda möjligheter att förhindra ej önskvärd tät­ bebyggelse. I enlighet härmed har i 87 § byggnadslagen upptagits en be­ stämmelse som ger Kungl. Maj:t befogenhet att utfärda en sådan generell föreskrift som nyss nämnts. Sådan föreskrift må dock enligt andra stycket i sistnämnda paragraf ej avse bebyggelse för jordbrukets, fiskets, skogssköt- selns eller därmed jämförligt behov. Med stöd av nyssnämnda bemyndigan­ de torde i förevarande paragraf i byggnadsstadgan böra föreskrivas att inom område, som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan, byggnadslov ej må medgivas nybyggnad, som skulle innefatta tätbebyggelse, i vidare mån än för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jäm­ förligt behov. Denna föreskrift avser nybyggnad icke blott inom område, som ännu icke varit föremål för någon planläggning, utan även mark, som i re­ gionplan eller generalplan förklarats lämpad för tätbebyggelse men för vil­ ken detaljplan ännu ej fastställts (se prop. 131/1947 s. 407). Inom område för vilket vid byggnadslagens ikraftträdande finnes godkänd avstycknings­ plan må dock enligt 168 § nämnda lag tätbebyggelse äga rum, där ej Kungl,

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

133

Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer annorlunda förordnar.

1 enlighet härmed har under 181 § i byggnadsstadgans övergångsbestäm­

melser upptagits föreskrift om att avstyckningsplan skall i de hänseenden,

varom i 79 § sägs, jämställas med byggnadsplan, där ej länsstyrelsen annor­

lunda förordnar.

På sätt framhölls i propositionen rörande byggnadslagen (se s. 408, jfr s.

387) äger Kungl. Maj:t dispensera från föreskrift, som meddelats med stöd

av 87 § byggnadslagen, eller ock uppdraga åt länsstyrelse eller annan myn­

dighet rätt att medgiva undantag. I enlighet härmed har i andra punkten

av förevarande paragraf stadgats att länsstyrelsen utan hinder av föreskrif­

ten i paragrafens första punkt må, om särskilt förbud mot tätbebyggelse ej

gäller, medgiva tillstånd till nybyggnad, därest ett ändamålsenligt bebyggan­

de av marken icke därigenom försvåras. Denna rätt att medgiva undantag

omfattar även befogenhet att dispensera från den i 5 § andra stycket bygg­

nadslagen uppställda allmänna principen om vad som förutsättes för att

mark skall få användas till tätbebyggelse (jfr 136 § byggnadslagen, se före-

nämnda prop. s. 387 och 408). Om särskilt förbud mot tätbebyggelse eller

annan bebyggelse gäller enligt fastställd generalplan, skall angående dispens

tillämpas vad härom stadgas i 13 § byggnadslagen. Avser ansökan om dispens

från föreskriften i första punkten av förevarande paragraf nybyggnad inom

område som ingår i regionplan, har länsstyrelsen, på sätt framgår av stad­

gandet i 135 § byggnadslagen, vid prövningen av dispensansökningen att

tillse, att markens användning för i regionplanen avsett ändamål icke för­

svåras.

80—82 §§.

80 § 2 mom. saknar motsvarighet såväl i nuvarande byggnadsstadgan som

i utredningens förslag. I övrigt överensstämma förevarande paragrafer i sak

med 64—66 §§ i gällande stadga och 94—96 §§ i utredningens förslag.

Yttrandena.

Riksantikvarieämbetet

ifrågasätter, huruvida det icke vore lämpligt, att

byggnadsnämnden i det fall, som avsåges i 96 § andra stycket i utredningens

förslag, inhämtade både byggnadsstyrelsens och riksantikvarieämbetets ytt­

randen. Visserligen ägde samråd mellan byggnadsstyrelsen och ämbetet rum i

alla frågor, som berörde ämbetsverkens kompetensområden, men med hän­

syn till ett praktiskt bedrivande av kulturminnesvården i städer och andra

samhällen skulle det utan tvivel vara en fördel, om redan byggnadsstadgans

formulering gåve besked om ämbetets befattning med ärenden av här ifråga­

varande art. Ämbetet ville också framhålla att den givna definitionen »bygg­

nad av historisk eller konstnärlig betydelse» ej helt täckte det avsedda be­

greppet, emedan en byggnad kunde äga stort kulturhistoriskt värde utan att

något minne av rent historisk art vore förknippat med densamma. Ordet

»historisk» borde fördenskull utbytas mot »kulturhistorisk», vilken senare

beteckning innefattade såväl »antikvarisk» som »historisk» i egentlig mening.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Länsarkitekten i Västerbottens län

anför, att en viss kulturvårdande uppgift

hade då det gällde prästgårdar lagts på länsarkitekt i samarbete med lands­ antikvarie. I praktiken torde sådant samarbete förekomma även i andra bygg­ nadsfrågor. Det kunde ifrågasättas om icke stöd härför borde finnas i bygg­ nadsstadgan.

Departementschefen.

I 80 § 2 mom. har införts bestämmelse om rätt för byggnadsnämnden att påfordra, att erforderliga utrymmen på tomt eller inom byggnad skola avses för parkering av fordon, som erfordras för de på tomten eller inom byggna­ den boendes eller vistandes behov. Angående motiven till denna bestämmelse hänvisas till vad förut anförts (motiven till 26 § punkt 11).

Enligt 96 § i utredningens förslag, motsvarande 82 § i departementsförsla- get, skall byggnadsnämnden vaka över att byggnad av historisk eller konst­ närlig betydelse icke förvanskas. Även kulturhistoriskt värdefull bebyggelse bör skyddas. Paragrafen torde böra kompletteras så att detta tydligt framgår.

Byggnadsnämnden skall enligt utredningens förslag, därest historiskt eller konstnärligt betydelsefull byggnad anses kunna skadas genom byggnadsföre­ tag, vartill lov sökts, inhämta byggnadsstyrelsens yttrande i ärendet. Såsom riksantikvarieämbetet anfört äger samarbete mellan ämbetet och byggnads­ styrelsen rum i dylika ärenden. Föreskrift om sådant samråd torde dock icke behöva meddelas. Ej heller synes det nödvändigt att närmare reglera formerna för samarbete mellan länsarkitekt och landsantikvarie i byggnadsfrågor.

83 och 84 §§.

Dessa paragrafer överensstämma med 67 och 68 §§ i gällande byggnads­ stadga samt 97 och 98 §§ i utredningens förslag.

Yttrandena.

Civilförsvarsstgrelsen

finner det angeläget att bestämmelserna i civilför­

svarslagen om anordnande av skyddsrum uttryckligen omnämnas i 97 § första stycket utredningens förslag bland de särskilda föreskrifter som skola beaktas av byggnadsnämnden.

Byggnadsnämnden i Kumla

anför, att enligt

97 § andra stycket skulle yrkesinspektionen eller bergmästaren underrättas rörande ansökan om byggnadslov för industriell anläggning. Praxis syntes vara att byggnadsnämnden begärde nämnda tjänstemäns yttrande, innan byggnadslov beviljades. Bestämmelsen borde ändras i denna riktning.

Departementschefen.

1938 års arbetarskyddskommitté har i sitt förut omförmälda betänkande föreslagit skärpta bestämmelser angående kontroll över nybyggnad eller om­ byggnad av arbetslokaler (jfr SOU 1946:60 s. 281295). Till detta förslag, vars genomförande skulle medföra jämkning i förevarande paragrafer, torde ställning få tagas i annat sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

135

Med anledning av vad civilförsvarsstyrelsen yttrat må framhållas, att en

direkt hänvisning till föreskrifterna i civilförsvarslagen om anordnande av

skyddsrum intagits i 64 § 3 mom. departementsförslaget.

85 och 86 §§.

Paragraferna överensstämma i sak med 69 och 70 §§ i gällande byggnads­

stadga samt 99 och 100 §§ i utredningens förslag.

Yttrandena.

Länsarkitekten i Uppsala lån

anser en ändring av bestämmelserna om

byggnadslovs giltighetstid önskvärd. Den föreskrivna maximitiden 5 år bor­

de utgå, då den endast gjorde paragrafen oklar.

Länsstyrelsen i Jönköpings län

framhåller, att byggnadsnämnden även i de

fall, som omförmäldes i 100 § utredningens förslag, obetingat borde ha be­

fogenhet att taga befattning med byggandet. Även

byggnadsnämnden i Öre­

bro

yrkar, att byggnadslov borde lämnas för statliga byggnader.

Byggnads­

nämnden i Kalmar

uttalar, att det måhända kunde vara praktiskt att bygg­

nadsåtgärder anmäldes för nämnden, även då fråga icke vore om nybyggnad.

Departementschefen.

Av 85 § departementsförslaget framgår, att byggnadslov är förfallet såvida

icke inom två år det medgivna arbetet påbörjats eller efter inträffat avbrott

återupptagits. I intet fall äger byggnadslov giltighet för längre tid än fem

år. Sistnämnda bestämmelse torde motsvara ett praktiskt behov och bör där­

för bibehållas.

86 § departementsförslaget innehåller regler om tillståndsprövningen för

byggnadsarbeten rörande allmän byggnad. Prövningen av byggnadsföretags

lämplighet verkställes i dessa fall av statliga myndigheter. Med hänsyn här­

till synes det icke nödvändigt att tillstånd till företaget sökes hos byggnads­

nämnden. Däremot skall, såsom av paragrafen framgår, nämnden höras i

ärendet. Att nämnden underrättas om arbeten, som icke äro hänförliga till

nybyggnad, torde icke vara påkallat.

Om tillsyn över byggandet.

87—90 §§.

Dessa paragrafer överensstämma i stort sett med 71—74 §§ i gällande

byggnadsstadga samt 101—104 §§ i utredningens förslag (motiv, se s. 533 i

betänkandet).

Yttrandena.

Svenska arkitekters riksförbund

anför, att bortledandet av förbrukad luft

från bonings- och arbetsrum numera i större fastigheter skedde genom fläkt-

anordningar. Då eu skorstenslejare väl vanligen saknade kompetens att be­

136

Kungi. Maj:ts proposition nr 211.

döma dessa anordningar, borde bestämmelserna i 103 § i utredningens för­

slag att skorstensfejare skall godkänna ventilationsanordningar inskränkas

till att omfatta sådana rök- och ventilationsrör, som skola sotas.

Byggnads­

nämnden i Örebro

gör en liknande anmärkning.

Stockholms stads fastighets­

kontor

anser, att den gjorda ändringen i denna paragraf vore olämplig. Det

förhållandet, att föreskriften om slutbesiktning före inflyttningen i verklig­

heten icke följdes, syntes icke vara tillräckligt skäl för ändringen. Det torde

böra understrykas nödvändigheten av att bonings- och arbetsrum vore ut­

torkade innan inflyttning skedde och att till lägenheterna hörande bilokaler

och gemensamma utrymmen vore färdigställda.

Departementschefen.

Anmärkningen av svenska arkitekters riksförbund mot föreskrifterna i

103 § i utredningens förslag, motsvarande 89 § i departementsförslaget, torde

böra medföra en jämkning av denna paragraf. Hinder möter icke mot att

byggnadsnämnden anlitar skorstensfejare, som är därtill kompetent, att be­

siktiga även sådana ventilationsrör, som ej skola sotas. Med anledning av vad

som yttrats av Stockholms stads fastighetskontor må framhållas, att inflytt­

ning i bonings- och arbetsrum givetvis icke bör ske förrän rummen uttorkats.

Någon uttrycklig föreskrift härom lärer dock icke böra upptagas i byggnads­

stadgan.

91 §.

Paragrafen, som motsvarar 75 § i gällande byggnadsstadga, överensstäm­

mer med 105 § i utredningens förslag (motiv, se s. 533—534 i betänkandet).

Yttrandena.

Svenska teknologföreningen

anser att de föreskrifter som intagits i denna

paragraf icke kunde garantera att den formellt ansvarige byggmästaren

komme att göra den personliga insats vid byggnadsarbetet som kunde krä­

vas. Det hade därför bort angivas, att om byggmästaren icke följde para­

grafens bestämmelser, byggnadsnämnden ägde påfordra tillsättandet av en

ny ansvarig arbetsledare.

Stadsfullmäktige i Sundbyberg

uttala, att erfaren­

heten hade visat att icke sällan den av byggnadsnämnden vederbörligen god­

kände ansvarige byggmästaren icke utgjorde den verklige arbetsledaren för

bygget utan endast den formellt ansvarige. Den verklige arbetsledaren kun­

de vara en som saknade erforderlig kapacitet. Paragrafen borde omarbetas

så att den utgjorde ett större hinder mot dylikt hulvanskap.

Stockholms stads

fastighetskontor

gör en liknande anmärkning.

Departementschefen.

För varje byggnadsarbete skall enligt den föreslagna lydelsen av före­

varande paragraf finnas en person, som fortlöpande utövar ledning och till­

syn av arbetet samt ansvarar för dess utförande. Tydligt är med denna av­

fattning att arbetsledaren skall kontinuerligt leda och övervaka arbetet. Han

Kungi. Maj.ts proposition nr 211.

137

får sålunda icke såsom stundom förekommit överlåta den verkliga ledning­

en till andra personer. Skulle byggnadsnämnden finna, att den ansvarige ar-

betsledaren icke leder och övervakar arbetet på behörigt sätt, äger nämnden

kräva att ny arbetsledare utses.

92 §.

Denna paragraf överensstämmer med 76 § i gällande stadga och 106 §

i utredningens förslag.

Yttrandena.

Svenska teknologföreningen

uttalar, att enligt paragrafens andra stycke

kunde för sådant arbete, vars ledning krävde speciell utbildning eller erfa­

renhet, i byggnadsordningen stadgas ytterligare kompetensvillkor för arbe­

tets ledning. Dylika kompetensvillkor borde enligt föreningens mening an­

givas i byggnadsstadgan. Vidare förelåge behov av föreskrifter om kompe­

tens för verkmästarna på ett bygge, vilka närmast under arbetsledarna ut­

gjorde arbetsbefäl på arbetsplatsen. Förstnämnda anmärkning framställes

även av

byggnadsnämnden i Kumla,

medan

Stockholms stads fastighetskon­

tor

biträder förslaget att viss kompetens föreskrives för verkmästare. Benäm­

ningen arbetsledare borde enligt fastighetskontorets mening överflyttas på

verkmästarna, under det att den för byggnadsföretaget ansvarige borde kal­

las ansvarig byggmästare.

Departementschefen.

För byggnadsarbeten av krävande slag kan enligt förslaget fordras sär­

skild utbildning och erfarenhet hos den ansvarige ar betsledaren. De när­

mare kompetensregler, som erfordras i detta hänseende, skola införas i bygg­

nadsordning. Då reglernas innehåll kan växla på olika orter, torde denna an­

ordning vara att föredraga framför att söka giva allmänna föreskrifter i äm­

net i byggnadsstadgan.

Givetvis bör ej blott byggmästaren utan även övrigt arbetsbefäl vid ett

bygge äga god utbildning och praktisk erfarenhet. Det torde dock ej vara

lämpligt eller erforderligt att uppställa vissa kompetensregler för verk­

mästare vid byggnadsföretag. Särskilt på mindre orter skulle sådana regler

kunna lägga hinder i vägen för byggnadsverksamheten.

93—95 §§.

Paragraferna överensstämma i sak med 77—79 §§ i nuvarande stadga och

107—109 §§ i utredningens förslag.

Särskilda bestämmelser om byggande inom stadsplan.

96 §.

Denna paragraf motsvarar 79 a § i gällande byggnadsstadga och 110 §

i utredningens förslag (motiv, se s. 534—536 i betänkandet).

Yttrandena.

Byggnadsstyrelsen

anför, att utredningen vid utformningen av paragrafen

sökt tillgodose industriens och hantverkets intressen genom att på flera ställen angiva, att hänsynstagande till sådana intressen kunde föranleda av­ vikelse från i paragrafen eljest såsom regel fordrade avstånds- eller höjdmått. Ehuru även styrelsen vore av den uppfattningen, att dylika avvikelser ofta kunde vara önskvärda för ett ändamålsenligt tillgodoseende av dessa nä­ ringsgrenars behov, ville styrelsen dock ifrågasätta, om det kunde vara lämp­ ligt att låta detta komma till uttryck på sätt utredningen i paragrafen före­ slagit. Därest de i paragrafen såsom huvudregel angivna måtten skulle visa sig vara alltför stränga, borde de lättnader, som kunde vara erforderliga, först prövas genom stadsplan, i all synnerhet om det gällde att göra en av­ vägning mellan å ena sidan industriens och hantverkets behov och å andra sidan annat behov, t. ex. bostadsbehovet. Styrelsen ville då särskilt erinra om de många fall, då industrianläggningar förekomme i blandning med bo­ stadsbebyggelse inom t. ex. samma kvarter.

Byggnadsnämnden i Sollentuna

uttalar, att då det gällde ett område, som i första hand avsetts att utnyttjas för industri- eller hantverksändamål, syntes intet vara att erinra mot de av utredningen föreslagna eftergifterna. Inom andra områden — exempelvis bostadskvarter — där industri och hantverk förekomma vid sidan av det egentliga huvudändamålet, kunde det däremot enligt byggnadsnämndens mening icke anses påkallat eller lämpligt, att generellt medgiva industri- och hantverksbebyggelse dylika undantagsförmåner. Det borde nämligen bemär­ kas, att småindustri- och hantverksrörelse sedan gammalt brukat förekom­ ma tillsammans med bostadsbebyggelse och alltjämt i många fall växte fram inom kvarter, som huvudsakligen avsetts för bostadsändamål. Befogenheten att lämna de åsyftade medgivandena hade visserligen lagts i byggnadsnämn­ dens hand, men det uttryckliga angivandet av möjligheterna härutinnan kun­ de å andra sidan medföra, att nämnden komme att utsättas för starka på­ tryckningar vid avgörandet av hithörande frågor. För att underlätta bygg­ nadsnämndens arbete vid tillämpningen av dessa undantagsmedgivanden och för att det därmed avsedda syftet verkligen skulle uppnås, vore det därför önskvärt att bestämmelserna klarare utsade, under vilka omständigheter dessa medgivanden avsetts att komma till användning.

Länsarkitekten i

Jämtlands län

finner, att de särskilda undantagsbestämmelser som införts

för industri eller hantverk ej hörde hemma i paragrafen utan i stadsplane- bestämmelser för varje särskilt fall.

Sveriges hantverks- och småindustri-

organisation

ger däremot — liksom även

kommunalfullmäktige i Tierps kö­

ping

— uttryck för tillfredsställelse med förslaget, vars genomförande enligt

vad hantverks- och småindustriorganisationen uttalar skulle undanröja ett väsentligt hinder mot hantverkets och småindustriens utövande i städer och samhällen.

Byggnadsnämnden i Kumla

yttrar, att enligt punkt 1 finge byggnader i

allmänhet icke uppföras till större höjd än som svarade mot avståndet mel­ lan dem. Det vore önskvärt att detta minimimått avsevärt höjdes, exempel­

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

139

vis till två eller åtminstone en och en halv gånger höjden, men att undantag

kunde beviljas.

Byggnadsnämnden i Kalmar

anför, att om byggnad uppför­

des av trä med två våningar jämte vindsvåning finge avståndet till gräns mot

grannfastighet ej understiga 6 m. Orden »jämte vindsvåning» borde emeller­

tid utgå, enär trähus i regel byggdes med endast två våningar utan inredd

vind och i landsortsstaden önskemålen om 12 m avstånd även mellan dylika

byggnader ur trevnads- och rymlighetssynpunkt borde tillgodoses.

Länsarki­

tekten i Kristianstads län

uttalar, att det icke vore lämpligt att i stadsplane-

bestämmelser eller i förevarande paragraf 4,5 m angåves som minimiavstånd

mellan vissa byggnader och som avstånd till gräns, medan i byggnadsplane-

och utomplansbestämmelser motsvarande mått vore 3 m. Då bebyggelseut­

vecklingen medförde att stadsplan måste upprättas för ett område, där bygg-

nadsplan eller utomplansbestämmelser gällde, uppstode härigenom det för­

hållandet, att de enligt sistnämnda bestämmelser förlagda byggnaderna i

vissa fall bleve belägna på icke lagligt avstånd från varandra eller gränserna.

Svenska t eknolog för eningen

anser, att kravet i punkt 2 på visst minimi­

avstånd mellan skilda byggnader på samma tomt borde ur brandsäkerhets­

synpunkt kunna slopas, där ej byggnadernas sammanlagda yta överstege

exempelvis 300 m2.

Stockholms stads fastighetskontor

ifrågasätter, om det i

samma punkt angivna avståndet 4,5 in skulle kunna tillämpas oberoende av

hushöjden.

Byggnadsnämnden i Kalmar

anmärker att bestämmelserna i punkt

2 endast borde avse byggnader ej överstigande en vånings höjd.

Sistnämnda byggnadsnämnd uttalar vidare, att föreskrifterna i punkt 3

komme att medföra en återgång till äldre, mindre goda förhållanden med

små husavstånd mellan grannbyggnader. I dylika prång uppstode enligt vun­

nen erfarenhet avskrädeshögar eller upplag av allehanda slag, som medförde

vantrevnad och äventyrade brandsäkerheten. Minimimått till gräns borde ej

vara mindre än 3 m, d. v. s. körbart utrymme.

Stadsarkitekten i Umeå

an­

ser att punkt 3 borde kompletteras så att dispensrätt medgåves för uthus

eller annan gårdsbyggnad allenast av en vånings höjd. Man kunde i annat

fall befara, att bestämmelsen kunde medföra avsevärda olägenheter ur trev-

nadssynpunkt, såvida den ej användes med mycket stor urskillning. Särskilt

gällde detta, om byggnad uppfördes på mindre avstånd från gräns mot grann-

tomt än 4,5 in. Enär avståndsbestämmelsen hade stor betydelse och vore av

stadsplanebestämmelses natur, borde dispensrätt under alla förhållanden en­

dast tillerkännas byggnadsnämnd, som hade stadsarkitekt till sitt förfogande

och endast för det fall att denne tillstyrkte dispens.

Stadsfullmäktige i Strängnäs

anföra, att i punkt 5 stadgades att bonings­

hus av trä icke finge inredas med flera våningar än två, dock att — om .sär­

skilda skäl därtill förelåge — vinden därjämte finge inredas till högst en

tredjedel. Ehuru denna bestämmelse redan funnes i nu gällande stadga, mås­

te anföras tvivel om lämpligheten av densamma. Om det ur brandfaresyn-

punkt ansåges olämpligt med vindsinredning i tvåvånings bostadshus av trä.

hade det varit riktigare att fasthålla konsekvent vid denna princip. I varje

fall måste det anses beklagligt att inga direktiv givits angående tolkningen

140

av uttrycket »om särskilda skäl därtill föranleda», enär fara för missbruk

lätt kunde uppstå.

Länsarkitekten i Norrbottens lön

finner det glädjande att boningshus av

trä numera vanligen uppfördes med endast två våningar även om stadspla-

nebestämmelserna medgåve vindsinredning därutöver. Erfarenheten hade

tydligt bekräftat att vindsinredning, därest den skulle göras jämnvärdig, ej

bleve billigare än vanlig våningsvolym. Vindsinredning ovan två våningar

vore mest berättigad vid öppet byggnadssätt, men de möjligheter till större

tomtutnyttjande, som dylikt byggnadssätt enligt gällande och föreslagen lag­

stiftning erbjöde, motiverade ej att ifrågavarande uppenbarligen olämpliga

hustyp vidare medgåves som normal och lämplig. Sista meningen i bygg-

nadsstadgeförslagets punkt 5 borde helt utgå.

Länsarkitekten i Jämtlands län

anser däremot, att det vore motiverat att generellt tillåta vindsinredning ovan

andra våningen i trähus under förutsättning att vindsinredningen förseddes

med två av varandra oberoende, stadgeenliga trappnedgångar. Härigenom

skulle vindsinredningarna i många fall ekonomiskt omöjliggöras, och i and­

ra fall skulle de bli utförda på ett ur livräddningssynpunkt oantastligt sätt.

Länsarkitekten i Kronobergs län

hemställer, att en närmare definition måtte

lämnas på vad som menades med en tredjedel av vindsytan.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

påyrkar, att den i punkt 6

angivna höjden å uthus eller annan gårdsbyggnad höjes från 2,5 till 3 m,

varigenom konflikter mellan byggnadsnämnder och byggmästare säkerligen

skulle undvikas och särskilt det mindre hantverkets lokalfrågor i många fall

kunna lösas. Härtill komme att även beträffande byggnader för annat ända­

mål än hantverk och industri en höjd av 2,5 m på uthus vore olämplig. Så

fordrade t. ex. lagerlokaler för vissa affärsföretag och garage för lastbilar

större hushöjd.

Svenska kommunaltekniska föreningen

samt

länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län

och

länsarkitekten i Kristianstads län

förorda lika­

ledes en ökning av maximihöjden för uthus och annan gårdsbyggnad till

3 m, varigenom överensstämmelse skulle ernås med motsvarande föreskrift

i nästföljande paragraf.

Departementschefen,

Angående betydelsen av ordet »tomtplats» hänvisas till vad därom förut

anförts (se motiven till 44 §).

I syfte att tillgodose industriens och hantverkets lokalbehov har utredning­

en föreslagit vissa jämkningar i punkterna 2 och 3, innebärande större fri­

het för byggnadsnämnden att medgiva undantag från de i dessa punkter in­

tagna bestämmelserna om vissa avstånd mellan skilda byggnader å samma

tomt samt mellan byggnad och tomtgräns. Dessa jämkningar torde vara lämp­

liga, dock torde dispensrätten generellt böra begränsas att avse byggnader

med allenast en våning. Dispens bör i regel meddelas endast då det kan ske

utan olägenhet för det allmänna eller för grannarna. Med anledning av vad

som i yttrandena anmärkts mot förslaget i förevarande avseende må därjäm­

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

141

te anmärkas, att myndigheterna vid upprättande av stadsplan givetvis icke

äro bundna av dessa bestämmelser. Andra regler kunna och böra upptagas i

stadsplan, om och i den mån det finnes påkallat.

Byggnadsnämnden i Kumla förordar en höjning av det i punkt 1 angivna

minimiavståndet mellan byggnad och fastighetsgräns från halva hushöjden

till hela eller åtminstone tre fjärdedelar av samma höjd, medan byggnads­

nämnden i Kalmar anser, att avståndet mellan tvåvånings träbyggnad och

fastighetsgräns borde vara minst 6 m oberoende av om vindsvåning funnes

inrättad eller icke. Genomförandet av dessa förslag skulle visserligen inne­

bära förbättringar ur brandskyddssynpunkt men samtidigt ett ej oväsentligt

hinder för byggnadsverksamheten, vilket är olägligt ej minst med hänsyn till

den rådande bristen på bostäder. På grund av dessa olägenheter torde försla­

gen icke kunna godtagas. Vad angår anmärkningen av länsarkitekten i Kris­

tianstads län, att det i punkt 1 angivna måttet 4,5 m mellan byggnad och fas­

tighetsgräns icke vore lämpligt emedan detta mått i byggnadsplan brukade

vara 3 m, må anmärkas, att de motsvarande bestämmelserna i nästföljande

paragraf även innehålla måttet 4,5 m. Sistnämnda bestämmelser avses skola

bli tillämpliga ej blott inom stads icke stadsplanelagda delar utan även, enligt

141 § departementsförslaget, inom områden med byggnadsplan på lands­

bygden.

Beträffande punkt 2 anmärker svenska teknologföreningen, att bestämmel­

serna om minimiavstånd mellan skilda byggnader på samma tomt borde ur

brandsäkerhetssynpunkt kunna slopas, där ej byggnadernas sammanlagda

yta överstege exempelvis 300 m2. Väl är det sant att det ur enbart brand­

skyddssynpunkt synes omotiverat att uppställa krav på vissa minimiavstånd

mellan skilda byggnader på tomt, därest byggnadernas sammanlagda yta ej

är större än att byggnaderna, om de uppförts som en enda sammanhängande

byggnad, icke behövt åtskiljas av brandmur. Att skilda byggnader på tomt ej

uppföras alltför tätt är emellertid motiverat även av andra skäl, såsom beho­

vet av ljus och luft, hinder mot insyn samt ordning och trevnad. Ifråga­

varande bestämmelser böra därför bibehållas.

Ur brandskyddssynpunkt är det önskvärt att inredning av vinden i två­

vånings trähus såvitt möjligt undvikes. Att helt förbjuda vindsinredning i

dylikt fall torde dock vara för strängt. Andra meningen av punkt 5, enligt

vilken vindsinredning till högst en tredjedel av vindsytan i särskilda fall

kan medgivas i tvåvåningshus av trä, bör därför bibehållas. Angående vad

som rätteligen bör förstås med vindens yta hänvisas till stadsplaneutred-

ningens uttalande i ämnet i utredningens betänkande II s. 68 (SOU 1943: 30).

Den i punkt 6 angivna maximihöjden å uthus, 2,5 in, synes vara för låg.

Den torde utan olägenhet kunna höjas till 3 in, varigenom överensstämmelse

också vinnes med motsvarande bestämmelse i nästföljande paragraf. I punk­

ten torde vidare böra angivas atl uthus eller annan gårdsbyggnad icke får

innehålla mer än eu våning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Särskilda bestämmelser om byggande utom stadsplan.

97 §.

Paragrafen motsvarar med vissa ändringar 80 § i nuvarande byggnads­ stadga och 111 § i utredningens förslag (motiv, se s. 536—537 i betänkandet).

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Motala

anför rörande punkt 1, att tomtplats inom

område som ej inginge i stadsplan eller byggnadsplan helst borde vara minst 3 000 m2 för att kunna betraktas som fullgod ur hygienisk synpunkt för be­ byggelse.

Länsarkitekten i Östergötlands lån

ifrågasätter, om icke minimi-

arealen borde vara 2 000 å 3 000 m2 samt bestämmelse inryckas om att en­ dast en bostadsbyggnad finge uppföras på varje tomtplats. Den enligt punkt 2 högsta tillåtna ytan, där bebyggelse finge ske, borde därvid också minskas.

Byggnadsnämnden i Kalmar

hävdar, att högst en åttondel av tomtplats borde

få bebyggas. Vid en minimiyta av 1 000 m2 medförde detta en byggnads- yta av drygt 120 in2. Ett absolut maximum om 200 m2 byggnadsyta borde tillika angivas.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

uttalar, att i punkt 3 bestämdes att

byggnad ej finge läggas närmare gräns mot väg än 4,5 m. Uttrycket »gräns mot väg» kunde ge anledning till missförstånd. Uttrycket borde ändras till »gräns mot vägområde».

Rörande punkt 5 erinrar

svenska teknologföreningen

om vad föreningen

anfört beträffande motsvarande bestämmelse i närmast föregående para­ graf.

Länsstyrelsen i Jämtlands län

yttrar, att enligt punkt 6 finge i bo­

ningshus ej inredas mer än två bostadslägenheter. Länsstyrelsen ville ifråga­ sätta lämpligheten av en dylik begränsning. Därest bestämmelsen bibehölles enligt förslaget, torde undantag i stor utsträckning komma att sökas enligt nästföljande paragraf eller föreskrifter om sådant undantag upptagas i bygg­ nadsordningarna.

Länsarkitekten i Jämtlands län

anser, att undantagsbestäm­

melsen i punkt 7 endast borde gälla ekonomibyggnader och icke få avse punkterna 2 och 3.

Slutligen framhåller

överlantmätaren i Malmöhus län,

att i 1902 års lag

om elektriska anläggningar stadgades vissa föreskrifter bland annat an­ gående avstånd till byggnader vid utförande av starkströmsledningar. Nå­ gon bestämmelse om byggande under eller invid starkströmsledning torde där­ emot icke finnas i lag eller förordning. Med hänsyn till såväl brandfarerisken som övriga säkerhetssynpunkter borde emellertid föreskrifter i berörda hän­ seende införas.

Departementschefen.

Såsom förut nämnts anser jag att ordet tomtplats kan avse ej allenast särskild fastighet utan även arrendeområde och område som frånsålts men ej blivit lagligen utbrutet (se s. 100).

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

143

Tomtplats, som avses för bebyggande med boningshus, skall enligt punkt

1 ha en areal av minst 1 000 m2. Denna areal är väl knapp i många fall. Nå­

gon generell ökning av arealen synes dock icke tillrådlig. Skärpta före­

skrifter kunna, där så finnes erforderligt, meddelas genom utomplansbe-

stämmelser. Det kan vidare anmärkas, att det vid bebyggelse på mindre

tomtplatser oftast torde vara fråga om tätbebyggelse. Sådan får emellertid

icke ske utan plan (jfr 79 §). Mot punkt 2 bär anmärkts, att den medgivna

byggnadsytan, högst en femtedel av tomtplatsen, vore för stor. Då några

praktiska olägenheter av den ifrågavarande bestämmelsen icke visat sig i

tillämpningen, torde den dock böra bibehållas. Enligt punkt 4 i utredning­

ens förslag skall byggnad, därest den ej sammanbygges med byggnad å gran­

nes fastighet, uppföras på minst 6 meters avstånd från fastighetens gräns.

Med den uppfattning angående betydelsen av ordet tomtplats, som nyss

nämnts, torde det dock vara oriktigt att i förevarande sammanhang tala

om grannes fastighet och fastighetens gräns. På detta sätt kommer man

ju till att inga regler gälla för avstånd mellan byggnader på skilda tomt­

platser. »Fastighet» i punkt 4 torde därför böra ersättas med »tomtplats».

Enligt punkt 6 får i boningshus icke inredas mer än två bostadslägenheter.

Ändring av detta stadgande torde icke vara påkallad. Byggnad med tre

eller flera bostadslägenheter bör nämligen i regel icke tillåtas utom plan.

Den i punkt 7 medgivna undantagsbestämmelsen beträffande byggnader för

jordbrukets, fiskets, skogsskötselns och därmed jämförligt behov torde böra

inskränkas att avse allenast ekonomibyggnader.

I ett yttrande har ifrågasatts att föreskrifter borde meddelas angående mi­

nimiavstånd mellan byggnad och högspänningsledning. Såsom förut nämnts

(s. 100—101) torde emellertid frågan om dylikt avstånd böra regleras redan

i samband med ledningens tillkomst. Några föreskrifter i ämnet torde för­

denskull icke böra upptagas i förevarande paragraf.

Vad eljest anförts i yttrandena torde ej heller böra föranleda ändring i

paragrafen.

98 §.

Paragrafen överensstämmer helt med nuvarande 81 § och med 112 § i ut­

redningens förslag.

Särskilda bestämmelser av hänsyn till försvaret eller luftfarten.

99 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande stadga, överensstämmer

i huvudsak med 113 § i utredningens förslag (motiv, se s. 537 i betänkandet).

Yttrandena.

Strids fullmäktige i Strängnäs

och

länsarkitekten i Hallands län

framhålla

vikten av att försvars- och luftfartsmyndigheterna informerade byggnads*

nämnderna om befintliga eller planerade anläggningar för försvarets eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

luftfartens behov och de krav som på grund därav kunde framkomma.

Luft-

fartsstyrelsen

framhåller, att styrelsen sedan den 1 juli 1945 vore central

myndighet i luftfartsfrågor i stället för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Styrelsen uttalar vidare, att ett likformigt tillämpande av författningsrummet förutsatte förefintligheten av vissa normer beträffande prövningen av frå­ gan huruvida hinder mot bebyggelse förelåge ur luftfartssynpunkt. Faststäl­ landet av dylika normer borde ankomma på luftfartsstyrelsen.

Departementschefen.

Då luftfartsstyrelsen numera är central myndighet i luftfartsfrågor, bör denna styrelse taga den befattning med byggnadsfrågor, som enligt paragra­ fen i den av utredningen föreslagna lydelsen skulle tillkomma väg- och vat­ tenbyggnadsstyrelsen. För att underlätta byggnadsnämndens prövning böra, såsom framhålles både av utredningen och i vissa yttranden, försvars- och luftfartsmyndigheterna i möjligaste mån tillhandagå nämnden med erfor­ derliga uppgifter om befintliga och tillämnade befästningar och flygfält samt om de krav som med hänsyn till dessa anläggningar böra ställas på bygg­ nadsverksamheten. Det kan vidare vara lämpligt, att chefen för försvarssta­ ben och luftfartsstyrelsen utarbeta generella anvisningar angående hänsyns­ tagandet till befästningar, respektive flygfält, vilka anvisningar därpå till­ ställas såväl dem underlydande myndigheter som byggnadsnämnderna.

ANDRA AVDELNINGEN.

Bestämmelser för vissa stadsliknande samhällen.

8 KAP.

100 och 101 §§.

100 §, som motsvarar 82 § i gällande byggnadsstadga, överensstämmer i sak med 114 § i utredningens förslag (motiv, se s. 538 i betänkandet). 101 § överensstämmer i sak med nuvarande 83 § och med 115 § i utredningens förslag.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Jämtlands län

uttalar, att genom bestämmelserna i före­

varande paragrafer, jämförda med 13 §, komme skyldighet att föreligga för byggnadsnämnd i köping och annat stadsliknande samhälle att ha stads­ arkitekt till sitt biträde, där ej Kungl. Maj:t medgåve befrielse från denna skyldighet. Särskilt för vissa mindre samhällen syntes iakttagandet av stad- gandena åtminstone till en början kunna medföra svårighet, framför allt med hänsyn till bristen på behöriga personer men även på grund av upp­ kommande kostnader. Dispens från skyldigheten måste fördenskull kunna påräknas i betydande omfattning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

145

Departementschefen.

För att byggnadsnämnden skall kunna på tillfredsställande sätt fullgöra

sina åligganden synes det i allmänhet nödvändigt att nämnden till sitt bi­

träde har stadsarkitekt. Skyldighet att anlita stadsarkitekt som biträde åt

byggnadsnämnden i stadsliknande samhälle föreligger redan för närvarande.

Förslaget innebär sålunda i förevarande hänseende icke något egentligt nytt.

Genom att flera städer och samhällen förena sig om gemensam stadsarkitekt

kunna de på varje stad eller samhälle belöpande kostnaderna för stadsarki­

tektens anställande ofta nedbringas. Dispens från skyldigheten att anställa

stadsarkitekt torde emellertid särskilt under en övergångstid bli nödvändig

i vissa fall, särskilt med hänsyn till bristen på sakkunniga personer som

vilja åtaga sig dylikt uppdrag. Sådan dispens kan då medgivas av Kungl.

Maj :t.

Underrättelser om fastställelse av generalplan, stadsplan, byggnadsplan el­

ler utomplansbestämmelser inom stadsliknande samhälle torde böra tillstäl­

las, förutom lantmäteristyrelsen och vederbörande överlantmätare, även den

som inom samhället förrättar avstyckningar och tomtindelningar. 100 §

tredje stycket har med anledning härav undergått viss jämkning.

TREDJE AVDELNINGEN.

Bestämmelser för landet i övrigt.

9 KAP.

Om byggnadsordning.

102

§.

Paragrafen överensstämmer med 95 § i nuvarande byggnadsstadgan och

130 § i utredningens förslag.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

anför, att särskild byggnadsord­

ning borde finnas i varje kommun, liksom även särskild byggnadsnämnd,

där ej länsstyrelsen i särskilda fall medgivit undantag.

Länsarkitekten i

Stockholms län

anser, att byggnadsordning borde upprättas i alla fall, då

byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts, enär i annat fall något

organ för övervakningen och efterlevandet av gällande byggnadsbestämmel-

ser ej torde finnas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län

uttalar, att länsarkitekten

i länet ifrågasatt att byggnadsordningarna skulle reduceras Iill det minsta

möjliga och att fördenskull i byggnadsstadgan borde intagas ytterligare

föreskrifter som nu återfunnes i byggnadsordningarna. Länsstyrelsen före-

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 211.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 211-

droge emellertid för sin del utredningens förslag, enligt vilket länsstyrelsen skulle avgöra huruvida byggnadsordning vore erforderlig för viss ort på lan­ det.

Länsstyrelsen i Värmlands lån

anmärker, att enligt 3 § skulle byggnads­

ordning i stad införas i länskungörelserna. Motsvarande föreskrift saknades däremot då det gällde landsbygden.

Departementschefen.

Kommunindelningskommittén anförde i sitt betänkande angående riktlin­ jer för en revision av rikets indelning i borgerliga primärkommuner, att an­ tagandet av särskilda byggnadsordningar syntes böra göras till ovillkorlig skyldighet för samtliga kommuner (SOU 1945:38 s. 331332). Frågan om dylika byggnadsordningars närmare innehåll ansåg sig kommunindelnings­ kommittén likväl sakna anledning att behandla. Byggnadsordningar för landsbygdsområden innehålla för närvarande regelmässigt, förutom före­ skrifter angående antalet ledamöter i nämnden och andra organisatoriska frågor, allenast vissa kortfattade bestämmelser om byggnads tekniska ut­ förande, om besiktningar och om straff för förseelser mot byggnadsordning. Behov av sådana föreskrifter torde egentligen endast finnas inom områden, där stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts och där skyldighet sålunda skulle föreligga alt söka byggnadslov. Även inom andra områden skall enligt nu förevarande förslag byggnadsnämnd inrättas men för dylika områden torde bestämmelserna i byggnadsstadgan vara tillfyllest. Med hänsyn till vad sålunda anförts har i departementsförslaget möjligheten att upprätta byggnadsordning begränsats till områden för vilka fastställts stads­ plan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. Det synes dock icke nöd­ vändigt att byggnadsordning alltid upprättas för dessa områden. Mången gång kunna de föreskrifter som finnas i byggnadsstadgan vara tillräckliga även här. Byggnadsordning bör alltså fastställas, i den mån behov därav upp­ kommer.

I ett yttrande har antytts att byggnadsordning alltid borde intagas i läns­ kungörelserna. Detta torde dock ej vara nödvändigt, helst som byggnadsord­ ningarna för landsbygdsområden i regel torde vara varandra mycket lika. Skulle i särskilda fall anledning därtill föreligga, kan annons om byggnads­ ordnings antagande och innehåll införas i ortstidning. Hinder lärer ej heller möta att länsstyrelsen låter intaga byggnadsordning i länskungörelserna, om kommunen begär detta och gäldar kostnaden.

10 KAP.

Om byggnadsnämnd på landet.

103 §.

Paragrafen motsvarar 96 § i gällande byggnadsstadga och 131 § i utred­ ningens förslag (motiv, se s. 545 i betänkandet).

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

147

Departementschefen.

1 och 2 mom. angiva byggnadsnämndens viktigaste uppgifter. Där om-

förmälda skyldigheter skola åvila byggnadsnämnd i allmänhet, sålunda även

inom sådana områden, där skyldighet icke föreligger att söka byggnadslov.

Byggnadsnämndens åligganden inom dessa områden äro, såsom även fram­

hållits i propositionen rörande byggnadslagen (s. 79), väsentligt mera begrän­

sade än de som nu vila på byggnadsnämnd i tätort på landet. Nämnden torde

främst böra ha att öva tillsyn över byggnadsverksamheten inom sitt område.

Vidare bör byggnadsnämnden upplysa länsstyrelsen om begynnande tätbe­

byggelse. Till ledning för nämnden härutinnan kan länsstyrelsen utfärda när­

mare anvisningar. Finnes behov av särskilt förbud mot tätbebyggelse eller reg­

lering av bebyggelsen inom visst område med hänsyn till naturskyddets eller

kulturminnesvårdens intressen, bör byggnadsnämnden göra anmälan härom

till länsstyrelsen. Bland byggnadsnämndens övriga uppgifter torde vidare

böra nämnas, att nämnden skall verka för att generalplan upprättas.

Där byggnadsplan eller utompiansbestämmelser fastställts och skyldighet

sålunda föreligger att söka byggnadslov, vilar på byggnadsnämnden uppgif­

ten att mera i detalj övervaka byggnadsverksamheten. Vissa synpunkter, som

byggnadsnämnden därvid bör beakta, ha i huvudsaklig överensstämmelse

med 3 mom. i utredningens förslag intagits i 3 mom. av departementsför-

slaget.

104 §.

Denna paragraf överensstämmer i stort sett med nuvarande 97 § och 133 §

i utredningens förslag.

Yttrandena.

Kommunalnämnden i Valbo

anmärker, att i paragrafen borde stadgas att

byggnadsnämnden skall bestå av minst tre och högst fem ledamöter. Härige­

nom skulle den kommunala myndigheten beredas möjlighet att själv avgöra

byggnadsnämndens storlek med hänsyn till lokala förhållanden.

Länsstyrel­

sen i Gävleborgs län

gör samma anmärkning.

Departementschefen.

Byggnadsnämnd på landet torde liksom för närvarande regelmässigt böra

bestå av tre ledamöter, dock att i byggnadsordning eller, om sådan ej finnes,

genom särskilt beslut av länsstyrelsen bör kunna föreskrivas alt antalet leda­

möter skall vara fem. I syfte att förebygga, att byggnadsnämnd består enbart

av byggmästare eller andra personer med sysselsättning i byggnadsbransclien,

torde 1 mom. tredje stycket andra punkten böra undergå liknande jämkning

som föreslagits beträffande motsvarande stadgande i 10 §.

105 §.

Paragrafen, som motsvarar 98 § i gällande byggnadsstadga, överensstäm­

mer i sak med 135 § i utredningens förslag (motiv, se s. 547—549 i betänkan­

det).

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

yttrar, att det vore av vikt att var­

je byggnadsnämnd till sitt förfogande hade sakkunnigt biträde. Paragrafen borde därför innehålla att byggnadskonsulent skulle anställas hos byggnads­ nämnden, såvida icke länsstyrelsen på särskild framställning medgåve befri­ else från denna skyldighet.

Länsstyrelsen i Hallands lån

anser, att länssty­

relserna borde utan befogenhetsinskränkande föreskrift få bestämma, när byggnadskonsulent skulle anställas.

Länsstyrelsen i Värmlands län

under­

stryker vikten av att nödig sakkunskap ställes till byggnadsnämndernas för­ fogande. I Värmlands län hade, frånsett Karlstad som hade egen stadsarkitekt, länet indelats i fyra stadsarkitektområden, vart och ett med sin arkitekt. Till dessa distrikt hänfördes, förutom städer, köpingar och municipalsamhällen, byggnadsplane- och utomplansområden. Några landskommuner, där bygg­ nadsverksamheten tagit mycket stor omfattning utan att fördenskull muni- cipalbildning ägt rum, hade emellertid icke kunnat förmås att föranstalta om anställande av byggnadskonsulent. Länsstyrelsen tillstyrkte fördenskull för­ slaget.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län,

som också framhåller vikten av att

byggnadskonsulent finnes, ifrågasätter att statsbidrag lämnas till dennes av­ löning. Detta skulle verka stimulerande på kommunernas vilja och intresse att anställa konsulent.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län

föreslår, att byggnadskonsulent skall utses

av kommunalfullmäktige efter förslag av byggnadsnämnden, medan

kom­

munalnämnden i Valbo

anser nu gällande regler angående utseende av bygg­

nadskonsulent böra bibehållas.

Departementschefen.

Den föreslagna lagstiftningen medför ökade krav på byggnadsnämnderna, ej minst på landsbygden. Att byggnadsnämnden på ett riktigt sätt fullgör sina uppgifter är av stor betydelse både för det allmänna och för markägar­ na. För att byggnadsnämnderna skola kunna fungera på ett riktigt sätt är det angeläget att de äga tillgång till sakkunnig hjälp. Väl kan det, med hänsyn bl. a. till bristen på sakkunniga personer som äro lämpade för ändamålet, icke krävas att varje byggnadsnämnd till sitt biträde har byggnadskonsulent. Däremot är det ett rimligt krav att byggnadskonsulent anställes i kommuner, där större byggnadsverksamhet råder och bebyggelsen antagit samhällsmäs- sig karaktär. Stadsplaneutredningens förslag, enligt vilket länsstyrelsen i dylika fjäll kan ålägga kommun att tillse att byggnadskonsulent finnes, torde därför böra godtagas. Genom att flera kommuner förena sig om gemensam byggnadskonsulent kunna de på en var av dem belöpande kostnaderna ej sällan nedbringas. Med hänsyn till angivna möjlighet att nedbringa kostna­ derna för byggnadssakkunnigt biträde åt byggnadsnämnd torde — i all syn­ nerhet efter den planerade nyindelningen av primärkommunerna — något behov av statsbidrag till avlöning av byggnadskonsulent eller byggnads­ inspektör ej föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211-

149

Medan för närvarande byggnadskonsulent tillsättes av kommunalfullmäk­

tige efter byggnadsnämndens hörande, skall enligt utredningens förslag bygg­

nadskonsulent förordnas av byggnadsnämnden. Sistnämnda anordning, vil­

ken överensstämmer med vad som enligt 13 § 3 mom. gäller för motsvarande

fall i stad, torde vara lämplig.

Finnes stadsplan för ort på landet, torde stadsarkitekt regelmässigt böra

anställas. Föreskrift av sådan innebörd torde böra införas.

106 §.

Denna paragraf motsvarar 136 § i utredningens förslag, vilken paragraf i

sin tur överensstämmer med nuvarande 99 § (motiv, se s. 549 i betänkandet).

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Järfälla socken

förordar, att även 14 § skulle äga till-

lämpning på landsbygden, eftersom behovet av det smidigare förfarande, som

medgåves i denna paragraf, icke vore mindre på landet än i stad.

Departementschefen.

Såsom utredningen föreslagit torde stadgandena i 11, 12, 15 och 16 §§ böra

äga motsvarande tillämpning, å byggnadsnämnd på landet. 14 §, som inne­

håller stadganden om befogenhet för länsstyrelsen att på framställning av

byggnadsnämnd uppdraga åt stadsarkitekt eller annan tjänsteman att i bygg­

nadsnämndens ställe besluta i vissa ärenden, har viss motsvarighet i 108 §

2 mom.

Har stadsplan fastställts för område på landet, torde med avseende å bygg­

nadsnämndens åligganden och befogenheter därstädes helt böra gälla sam­

ma föreskrifter som i stad.

Paragrafen har avfattats med iakttagande av vad sålunda anförts. Av 173 §

framgår att den befogenhet, som jämlikt 16 § tillkommer stadsfullmäktige,

på landet skall gälla kommunalfullmäktige.

107 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande byggnadsstadga. Första

stycket i paragrafen är nytt även i förhållande till utredningens förslag, me­

dan andra stycket i stort sett överensstämmer med 134 § i utredningens för­

slag (motiv, se s. 547 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Göteborg

anför, att i princip borde endast en byggnads­

nämnd finnas inom varje kommun. Intet hindrade, att denna nämnd kun­

de ha att följa olika bestämmelser för olika områden inom kommunen. Så­

lunda ville länsstyrelsen erinra, att inom stad samma byggnadsnämnd hand­

lade byggnadsärendena, oavsett om för området gällde stadsplan, stomplan

eller utomplansbestämmelser Möjligen borde åt länsstyrelsen givas befogen­

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 211-

het att föreskriva, att för visst tätområde å landet särskild byggnadsnämnd

skulle tillsättas om så kunde anses påkallat. Även

länsstyrelserna i Jönkö­

pings

och

Hallands lön

samt

kommunalnämnden i Valbo

uttala, att inom

varje kommun borde finnas allenast en byggnadsnämnd.

Svenska landskommunernas förbund

framhåller, att splittringen av plan­

ärendena på flera nämnder icke vore någon rationell anordning. Förbundet

hade därför icke något att erinra mot 134 § i utredningens förslag,

överlant­

mätaren i Älvsborgs län

anser, att byggnadsnämnden generellt borde knytas

vid ett verksamhetsområde som i generalplanehänseende vore naturligt att

betrakta som en enhet,

överlantmätaren i Uppsala län

ifrågasätter, att läns­

styrelsen skulle äga möjlighet att, då synnerliga skäl föranledde därtill, för­

ordna om gemensam byggnadsnämnd för planområden inom skilda kom­

muner.

Departementschefen.

För närvarande finnes byggnadsnämnd på landet endast inom områden

med byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. Finnas flera byggnads-

plane- eller utomplansområden inom samma kommun, torde i regel tillsättas

en särskild byggnadsnämnd för varje sådant område. Enligt departements-

förslaget till byggnadslag (7 §, jfr 160 §) skall byggnadsnämnd inrättas i

varje kommun. I regel synes endast en byggnadsnämnd böra tillskapas inom

kommunen, vilken byggnadsnämnd då övertager även de förutvarande bygg­

nadsnämndernas uppgifter. Stundom kan det dock vara lämpligt att mer än

en byggnadsnämnd utses. Särskilt kan detta vara förhållandet, om kommu­

nen är till ytvidd eller folkmängd ovanligt stor, såsom exempelvis ofta är

fallet i Övre Norrland. Finnas inom en kommun flera tätortsbildningar på

långt avstånd från varandra, kan övervakningen av byggnadsverksamheten

underlättas om två eller flera byggnadsnämnder inrättas. Befogenhet att för­

ordna om utseende av mer än en byggnadsnämnd i varje kommun torde böra

tillkomma länsstyrelsen. Paragrafens första stycke innehåller stadgande här­

om. Att gemensam byggnadsnämnd utses för vissa områden inom skilda

kommuner torde däremot icke vara erforderligt eller lämpligt. För att under­

lätta överblicken över kommunens byggnadsväsen och vinna erforderlig

enhetlighet i bedömandet kan det, om mer än en byggnadsnämnd utses, vara

till fördel att en ledamot är gemensam för samtliga nämnder. Länsstyrelsen,

som äger utse en ledamot i varje byggnadsnämnd, kan föranstalta därom.

Finnas flera byggnadsnämnder inom en kommun torde såsom utredningen

föreslagit länsstyrelsen böra äga förordna att de uppgifter, vilka åvila någon

eller några av dessa nämnder, i stället skola fullgöras av den eller de övriga.

I paragrafens andra stycke har intagits föreskrift härom. Länsstyrelsens be­

slut i ämnet medför givetvis, att mandattiden upphör för de byggnadsnämn­

der, som ej längre skola fungera.

Enligt 180 § i departementsförslaget skall utseende av nya byggnadsnämn­

der i orter, där sådana ej förut funnits, ske före den 1 januari 1948, varvid

Kungi. Maj:ts proposition nr 211-

151

bestämmelserna i förevarande paragraf skola äga motsvarande tillämpning.

Före denna dag skall sålunda länsstyrelsen för varje kommun överväga, om

mer än en byggnadsnämnd erfordras, samt bestämma, huruvida redan be­

fintliga byggnadsnämnder skola bestå.

108 §.

1 mom. saknar motsvarighet såväl i gällande stadga som i utredningens

förslag. 2 mom. motsvarar nuvarande 101 § och 137 § i utredningens för­

slag (motiv, se s. 549 i betänkandet).

Departementschefen.

I propositionen rörande byggnadslagen antydde jag möjligheten att i vissa

fall låta kommunalnämnd fungera som byggnadsnämnd. I anslutning här­

till innehåller 1 mom. i förevarande paragraf, att där så med hänsyn till

ortsförhållandena finnes lämpligt länsstyrelsen äger på framställning av

kommunalfullmäktige medgiva att kommunalnämnden skall fungera som

byggnadsnämnd. Eftersom kommunalnämnd i motsats till byggnadsnämnd

är en rent kommunal myndighet, bör dylikt medgivande lämnas i begrän­

sad utsträckning och endast då byggnadsverksamheten i kommunen är

ringa. I intet fall bör kommunalnämnden kunna fungera som byggnads­

nämnd inom område, där skyldighet föreligger att söka byggnadslov.

Enligt 101 § gällande byggnadsstadga kan i vissa fall i stället för bygg­

nadsnämnd utses en sakkunnig person, byggnadsinspektör. Denna möjlighet

att ersätta byggnadsnämnd med byggnadsinspektör har kommit till ganska

vidsträckt användning. Då anordningen synes praktisk, torde den böra bibe­

hållas. 2 mom. i förevarande paragraf innehåller föreskrifter i sådant syfte.

Byggnadsinspektör torde liksom för närvarande i allmänhet böra tillsättas

allenast för mera begränsade områden, t. ex. för vissa byggnadsplane- eller

utomplansområden. Att uppdraga övervakningen av byggnadsverksamheten

inom hel kommun åt byggnadsinspektör torde i allmänhet ej vara lämpligt.

Länsstyrelsen synes dock böra erhålla befogenhet att, om det i visst fall skulle

anses ändamålsenligt, besluta härom. Såsom ytterligare förutsättning för

meddelande av beslut om överflyttning helt eller delvis av byggnadsnämnds

befogenheter till byggnadsinspektör torde i enlighet med utredningens för­

slag böra gälla att kommunalfullmäktige lämnat sitt medgivande.

11 KAP.

Om generalplan.

109—111 §§.

Dessa paragrafer, vilka sakna motsvarighet i gällande byggnadsstadga,

motsvara 116—118 §§ i utredningens förslag (motiv, se s. 539 i betänkandet).

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 211-

Yttrandena.

överlantmätarna i Stockholms

och

Hallands län

anse, att överlantmäta­

ren borde höras, innan förslag till generalplan antoges eller rättsverkan gå-

ves åt generalplan.

Departementschefen.

Beträffande antagande av generalplan och generalplanens fastställande

torde böra gälla i stort sett samma bestämmelser som för motsvarande fall

stadgas beträffande stad. Vissa smärre avvikelser betingas dock av de sär­

skilda förhållanden som råda på landsbygden. Utöver de olikheter, som be­

aktats i utredningens förslag, är att märka, att befogenhet att meddela dis­

pens från reglerna i 19 § 1 mom. om behörighet för generalplaneförfattare,

vilken i stad ankommer på Kungl. Maj:t, på landet bör tillkomma läns­

styrelsen. Medan enligt 20 § 2 mom. yttrande skall inhämtas från byggnads­

styrelsen innan generalplan i stad antages, synes vidare på landet sådant

yttrande böra avgivas av länsarkitekten. På länsstyrelsen torde böra an­

komma att avgöra, huruvida yttrande bör inhämtas även från överlant­

mätaren. Särskilt stadgande härom torde icke erfordras. Däremot synes böra

föreskrivas, att överlantmätaren städse skall höras, innan generalplan fast­

ställes. överensstämmelse vinnes därigenom med vad som föreslås i 122 §

3 mom. rörande fastställande av byggnadsplan.

Underrättelse om fastställelse av generalplan torde böra tillställas bl. a. ve­

derbörande distriktslantmätare. 111 § tredje stycket har jämkats i överens­

stämmelse därmed.

12 KAP.

Om stadsplan.

112

§.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande stadga och i utredningens för­

slag.

Departementschefen.

Upprättas stadsplan för ort på landet utan alt municipalbildning sker,

böra angående stadsplan och tomtindelning gälla samma bestämmelser som

i första avdelningen föreskrivits för stad. Såsom angivits i propositionen

angående byggnadslagen bör möjlighet finnas att lämna statsbidrag till

kostnaderna för uppgörande av stadsplan i dylikt fall. Frågan härom avses

skola upptagas i annat sammanhang.

Angående lantmäteristyrelsens, överlantmätarens och andra tjänstemäns

underrättande om fastställelse av stadsplan synes föreskrift böra intagas i

kungörelsen angående expediering av beslut rörande ändring i rikets indel­

ning m. m. En hänvisning till denna kungörelse synes dock böra göras i

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

153

förevarande paragraf. Vidare bör paragrafen innehålla föreskrift om un­

derrättelser till vissa myndigheter, då — sedan stadsplan enligt 45 § bygg­

nadslagen fastställts under villkor att inlösen kommer till stånd av viss mark

— sådan inlösen skett (jfr 100 § fjärde stycket).

13 KAP.

Om byggnadsplan.

113—116 §§.

Paragraferna överensstämma i stort sett med 84—87 §§ i gällande stadga

samt 119—121 §§ och 122 § första stycket i utredningens förslag (motiv,

se s. 540 i betänkandet).

Yttrandena.

Gävleborgs läns byggnadsnämnd sförbund

ifrågasätter i anslutning till det

av utredningen föreslagna stadgandet i 119 § andra stycket, om det icke

borde direkt åläggas någon kommunal myndighet att då anledning därtill

förelåge göra framställning om upprättande av byggnadsplan.

Länsstyrelsen i Jämtlands län

anser, att byggnadsnämnd borde kallas till

sådant förberedande sammanträde angående byggnadsplans uppgörande

som omförmäldes i 120 § i utredningens förslag.

Länsstyrelsen i Kristian­

stads län

hävdar, att vid dylikt sammanträde borde närvara »länsarkitek­

ten eller vid hinder för denne annan i hithörande frågor sakkunnig person,

som länsstyrelsen för ändamålet förordnar, ävensom vederbörande distrikts-

lantmätare».

Länsarkitekten i Uppsala län

framhåller, att enligt 121 § i utredningens

förslag skulle länsstyrelsen bestämma det område, för vilket förslag till

byggnadsplan skulle uppgöras. På detta förberedande stadium kunde emel­

lertid gränsen för dylikt område icke exakt bestämmas. Detta borde fram­

gå av författningstexten.

Departementschefen.

Erfordras byggnadsplan på landet, åligger det enligt 107 § propositions­

förslaget till byggnadslag länsstyrelsen att upprätta och fastställa sådan plan

Fråga om byggnadsplan kan, förutom av länsstyrelsen, väckas även av mark­

ägare, kommun eller annan. Jämlikt 103 § i förevarande förslag har bygg­

nadsnämnden fått sig särskilt ålagt att då tätbebyggelse uppkommit eller

är att förvänta — och plan alltså erfordras — göra anmälan därom till läns­

styrelsen. Såsom påpekats i ett yttrande torde byggnadsnämnden städse böra

kallas till förberedande sammanträde angående upprättande av byggnads­

plan. Vid sådant sammanträde torde därjämte böra närvara dels länsarki­

tekten eller vid hinder för denne annan sakkunnig person som länsstyrelsen

utser, dels ock representant för lantmäterimyndigheterna, varvid överlant­

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 211-

mätaren på grund av sin inblick i länets förhållanden i regel torde vara att

föredraga framför distriktslantmätaren. 113, 114 och 116 §§ i departements-

förslaget ha avfattats med beaktande av vad sålunda anförts.

Enligt 115 § i departementsförslaget, motsvarande 121 § i utredningens

förslag, skall länsstyrelsen bestämma det område, för vilket förslag till bygg-

nadsplan skall uppgöras. Klart är att områdets gränser på detta förbere­

dande stadium icke alltid kunna angivas i detalj. Därest ändring av grän­

serna senare visar sig lämplig under planarbetets gång, bör ändringen få ske.

Särskilt stadgande härom synes icke erforderligt.

117—119 §§.

Dessa paragrafer, vilka motsvara 88 § i gällande byggnadsstadga, över­

ensstämma i sak med 48—50 §§ i utredningens förslag (motiv, se s. 504—506

i betänkandet).

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Göteborg

anser, att vad vid upprättande av byggnads-

plan särskilt skulle iakttagas borde närmare preciseras. Andra stycket i

48 § av utredningens förslag vore icke lyckligt formulerat. Det syntes alltid

kunna förväntas att område i framtiden intoges i stadsplan. Planläggning

borde därför alltid ordnas så att detta icke försvårades eller motverkades.

Överlantmätaren i Uppsala län

anför, att mark som borde behållas för jord­

bruksändamål kunde skjuta in som en kil uti eller vara helt belägen inuti

område, som borde erhålla byggnadsplan. Sådan mark borde, därest general­

plan icke funnes, kunna i byggnadsplanen avsättas för nämnda ändamål.

Överlantmätaren ansåge, att detta vore ett effektivt medel mot utspridd, oreg­

lerad bebyggelse.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län

uttalar, att kostnaderna

för en byggnadsplan vore i främsta rummet beroende av områdets storlek

och kraven på noggrannhet i mätningsförfarandet. Stadgandet i 50 § av ut­

redningens förslag, att byggnadsplan ej finge avse större område än som vore

eller kunde väntas bli bebyggt inom nära förestående tid, borde på effek­

tivt sätt bringas till efterlevnad.

Departementschefen.

I propositionen rörande byggnadslagen framhöll jag vikten av att

byggnadsplan, då omständigheterna därtill föranledde, gjordes så enkel

som möjligt. I andra fall åter kunde det vara behövligt, att byggnadsplan

innehölle en så ingående reglering av bebyggelsen inom planområdet att

planen mera liknade en stadsplan. Mot utredningens ifrågavarande förslag

synes ur dessa synpunkter icke vara något att erinra.

Enligt första stycket näst sista punkten i 117 § departementsförslaget skall

vid uppgörande av byggnadsplan tillses, att bedrivande av jordbruk, skogs­

skötsel eller annan jämförlig näring icke genom planen i onödan hindras

eller försvåras. Iakttagandet av denna bestämmelse erhåller särskild bety­

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

155

delse på grund av att det torde få förutsättas, att avstyckning inom område

med byggnadsplan, som tillkommit efter den nya byggnadsstadgans ikraft­

trädande, skall få ske utan iakttagande av de regler av jordpolitisk natur,

som eljest i allmänhet begränsa rätten till avstyckning. Hänsynen till jord­

brukets eller skogsskötselns intressen kan föranleda, att visst område, som i

och för sig är lämpat för tätbebyggelse, icke utnyttjas för sådant ändamål

utan bibehålies för sitt tidigare användningssätt, medan den erforderliga

tätbebyggelsen förlägges till annat område. Inom det förstnämnda området

kan därvid tätbebyggelse förbjudas, antingen genom att generalplan fast­

ställes — i detta fall kan förbud även mot viss glesbebyggelse komma till

stånd — eller genom att särskilt förbud mot tätbebyggelse meddelas av

länsstyrelsen. Behov av att i själva byggnadsplanen upptaga visst område

för jordbruks- eller skogsbruksändamål torde med hänsyn härtill knappast

föreligga.

I 119 § departementsförslaget torde böra vidtagas samma jämkningar, som

för motsvarande fall beträffande stadsplan föreslagits i 26 §.

I detta sammanhang må erinras, att skogsstyrelsen i sitt den 27 maj 1946

avgivna betänkande med förslag till skogsvårdslag m. m. diskuterade, i vad

mån det alltjämt skulle vara tillåtet att omlägga skogsmark till åker, äng,

byggnadstomt, väg m. m. Skogsstyrelsen framhöll därvid bl. a. (SOU 1946: 41

s. 212—213), att missbruk av omläggningsrätten ofta förekommit vid om­

läggning till tomtmark. Att så kunnat ske syntes i främsta rummet vara en

följd av brister i lagstiftningen angående avstyckning av tomtmark. Det

vore emellertid att förvänta att dessa brister skulle bli avhjälpta inom den

närmaste tiden. Stadsplaneutredningen hade nämligen föreslagit att bygg­

nadsplan under inga förhållanden finge utläggas över större område än

som vore eller kunde väntas inom nära förestående lid bli bebyggt. Vid

uppgörande av byggnadsplan skulle vidare tillses att bedrivande av jord­

bruk, skogsskötsel eller annan jämförlig näring icke genom planen i onödan

förhindx-ades eller försvårades. Därest en byggnadslagstiftning i enlighet med

detta förslag komme till stånd, syntes riskerna för en olämplig exploatering

av skog i samband med omläggning till tomtmark bli undanröjda. Jag vill

här allenast framhålla, att de av skogsstyrelsen sålunda omförmälda önske­

målen blivit tillgodosedda i departementsförslaget.

120

§.

Paragrafen motsvarar 89 § 1—2 mom. i gällande byggnadsstadga och 51 §

i utredningens förslag (motiv, se s. 506—518 i betänkandet).

Yttrandena.

Beträffande frågan huruvida särskild kompetens bör fordras av den, som

upprättar byggnadsplan (jfr betänkandet s. 260—261), uttalar

byggnadssty­

relsen,

att utredningens förslag härutinnan syntes vara i stort sett välbetänkt.

Med hänsyn bland annat till att byggnadsplan understundom skulle kunna

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 211-

vara av enkel beskaffenhet och med tanke på den rådande bristen på fullt

utbildade fackmän syntes det knappast lämpligt att såsom vissa länsarki­

tekter föreslagit nu meddela kompetensföreskrifter för uppgörande av sådan

plan. I varje fall syntes det icke böi'a ifrågakomma att åt länsstyrelserna

överlämna att meddela generell behörighet för vissa personer att upprätta

sådana planer.

Svenska arkitekters riksförbund

finner det däremot anmärk­

ningsvärt, att kompetenskrav icke uppställts för byggnadsplaneförfattare.

Även om det allmänna icke ekonomiskt deltoge i utbyggandet av ett bygg-

nadsplaneområde på samma sätt som vid utbyggandet av ett stadsplaneom-

råde, vore dock de tekniska, sociala och estetiska kraven på en byggnadsplan

i stort sett desamma som på en stadsplan. I många fall kunde även bygg-

nadsplaneområde komma att senare intagas i stadsplan. Då byggnadspla-

nen därvid i stora delar utbyggts, kunde någon väsentligare omarbetning av

densamma därvid ej genomföras.

Länsstyrelsen i Kronobergs län

anser det

vara en allvarlig brist i förslaget att några som helst kompetenskrav ej upp­

ställts på författaren av byggnadsplan. Kravet på kvaliteten hos en sådan

plan borde ej få eftersättas enbart på den grund att brist rådde på kompe­

tent folk. Bristande sakkunskap vid uppgörandet av själva planeringen med­

förde större risker för ekonomiskt ogynnsamma följder än en dåligt utförd

grundkarta.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,

som uttalar liknande

mening, tillägger att åtminstone i Göteborgs och Bohus län arbetsbördan för

länsarkitekten och hans biträden vore så stor, att man icke utan en väsentlig

utökning av personalen kunde pålägga dem arbete med utarbetande av bygg-

nadsplaner i någon större omfattning utan deras uppgifter måste till över­

vägande delen begränsas till granskningsarbete.

Länsstyrelsen i Västernorr-

lands län

anser det betänkligt, att viss kompetens ej fordrades av byggnads­

planeförfattare, ej minst med hänsyn till de rättsverkningar en dylik plan

enligt den föreslagna lagstiftningen kunde erhålla. Därest icke särskilda

kompetenskrav uppställdes i författning, torde det i allt fall bli nödvändigt

att uppställa dylika krav vid beviljandet av förskott till kostnader för bygg­

nadsplan. Om planarbetet ombesörjdes av en icke kompetent person, kunde

det lätt inträffa att planen ej kunde godkännas och i dylikt fall syntes det

icke kunna åläggas markägarna att ersätta förskottet. Uppställandet av vissa

kompetenskrav för byggnadsplaneförfattare påyrkas därjämte av

väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelsen i Östergötlands län, svenska kommu-

naltekniska föreningen, svenska teknologföreningen, länsarkitekternas för­

ening

samt

vissa länsarkitekter

och

överlantmätare.

Vad därefter angår de av utredningen föreslagna bestämmelserna om den

för byggnadsplan erforderliga grundkartans innehåll och beskaffenhet (2

mom. i utredningens förslag) anser

lantmäteristyrelsen,

att kompetenskraven

för den som upprättade sådan grundkarta borde vara desamma som fordra­

des beträffande grundkarta till stadsplan. Någon anledning att avstå från

kraven på praktisk utbildning förelåge enligt styrelsens mening icke. Förhål­

landena vid upprättande av byggnadsplan vore icke alltid enklare än vid

upprättande av stadsplan. Vidare kunde framhållas, att förmågan att riktigt

Kungl. Maj.ts proposition nr 211-

157

återgiva exempelvis bestående äganderättsförhållanden väsentligen förvärva­

des genom praktisk verksamhet på området. Full mätningsmannabehörighet

av den som uppgör grundkarta till byggnadsplan kräves också av

svenska

kommunaltekniska föreningen, svenska teknologföreningen

och

överlantmä­

taren i Kronobergs län. Tekniska högskolan i Stockholm

anför, att som vill­

kor för befogenhet att upprätta sådan grundkarta borde stadgas, förutom

viss examen, att praktisk duglighet ådagalagts i ägomätning.

Lantmäteristyrelsen

anför vidare, att enligt utredningens förslag skulle

länsstyrelsen äga att meddela den, som icke ägde föreskriven kompetens, be­

hörighet att upprätta grundkarta till byggnadsplan. Ett flertal överlantmäta­

re hade föreslagit, att denna dispensrätt i stället skulle uppdragas åt lant­

mäteristyrelsen. För vinnande av enhetlighet syntes detta också vara önsk­

värt. En person skulle eljest kunna erhålla sådan dispens i ett län men icke

i ett annat, och detta vore icke lyckligt. Visserligen skulle länsstyrelserna

alltid kunna höra lantmäteristyrelsen men en sådan anordning syntes med­

föra en mera omständlig administrationsapparat än om dispensärendet ginge

direkt till och avgjordes hos lantmäteristyrelsen, för så vitt det icke befunnes

lämpligare att dessa dispensärenden liksom liknande ärenden rörande dis­

pens jämlikt 2 kap. 2 § fastighetsbildningslagen för behörighet som mät­

ningsman i stad prövades av Kungl. Maj:t.

Överlantmätaren i Stockholms län

yttrar, att dispens från kravet på viss kompetens för den, som upprättade

grundkarla till byggnadsplan, icke borde meddelas av länsstyrelsen ntan av

överlantmätaren eller lantmäteristyrelsen. Liknande mening uttalas av vissa

andra överlantmätare.

Ytterligare anser

lantmäteristyrelsen

det vara önskvärt med ett uttalande,

som visade att finmätning liksom hittills fordrades för alla mätningar i stad.

Då inom område på landet där byggnadsplan skulle upprättas fastighetsför-

hållandena många gånger kunde vara lika invecklade som i städerna, då vi­

dare antalet befintliga byggnader ej sällan vore stort och då slutligen bygg­

nadsplan många gånger kunde förväntas förr eller senare bli ersatt med

stadsplan, borde även grundkarta till byggnadsplan på landet i allmänhet

grundas på finmätning. Det kunde dock finnas fall, dä byggnadsplanekarta

utan större olägenhet skulle kunna grundas på vanlig mätning.

Svenska kom­

munaltekniska föreningen

samt

byggnadsnämnderna i Göteborg

och

Norr­

köping

framhålla också, att det icke borde få förekomma att grundkarta till

byggnadsplan i stad utfördes med mindre noggrannhet än den för finmätning

stadgade. Bestämmelserna om finmätning borde alltid följas i stad och stads-

liknande samhälle. Härför talade också, att stad kunde åläggas att bidraga

till kostnader för byggnadsplan enligt 97 § i utredningens förslag.

Länssty­

relsen i Kopparbergs län

yttrar, att mätningsmetoden i hög grad inverkade

på kostnaderna för byggnadsplanen. Det vore därför angeläget att ett enk­

lare och billigare mätningsförfarande finge komma till användning i de fall,

då behov av större noggrannhet uppenbarligen ej förelåge. Det förefölle än­

damålsenligt att olika alternativ för mätningsförfarandet vid upprättande av

gnindkarta för byggnadsplan uppgjordes, och att det sedan överlätes åt läns­

styrelsen att för varje fall bestämma, vilken metod som skulle komma till användning.

Lantmäteristyrelsen

framhåller tillika, att frågan om äganderätten till mar­

keringar, mätningshandlingar och konceptkarta till byggnadsplan icke vore utredd men syntes böra klarläggas. Samma mening uttalas av

svenska kom-

munaltekniska föreningen

samt

byggnadsnämnderna i Norrköping

och

Borås.

Sistnämnda byggnadsnämnd anser, att byggnadsplanekartas skala ej bor­ de understiga 1: 1 000, medan

länsarkitekten i Jämtlands län

däremot häv­

dar att möjlighet borde finnas att använda mindre skala än 1: 2 000. Slutli­ gen anser

överlantmätaren i Gävleborgs län,

att grundkarta för byggnadsplan

på landet borde upprättas av vederbörande distriktslantmätare med möjlig­ het dock för länsstyrelsen att bevilja dispens härifrån, medan

överlantmäta­

ren i Kalmar län

hävdar, att förbättring av möjligheten att erhålla grundkar-

tor för landsbygden icke syntes vara att påräkna förrän lantmäteriväsendet inom varje län erhållit sådan organisation att staten utan anlitande av enskil­ da kunde tillhandahålla dylika grundkartor.

Departementschefen.

Det torde kunna förväntas att byggnadsplan kommer att upprättas i be­ tydande omfattning. Ej sällan lärer dylik plan, som skall ersätta den nuva­ rande avstyckningsplanen, kunna göras mycket enkel. Regelmässigt torde det vara avsevärt lättare att uppgöra byggnadsplan än det är att upprätta generalplan eller stadsplan. Väl är det önskvärt att byggnadsplan, även i mera enkla fall, icke uppgöres annat än av person som äger fullgoda teore­ tiska och praktiska kunskaper rörande stadsbyggnadsväsendet. Det skulle därför otvivelaktigt vara till fördel om liknande kompetenskrav uppställdes för byggnadsplaneförfattare som beträffande författare av general- eller stadsplan. På grund av bristen på personer med sådan sakkunskap torde det dock, såsom också vitsordas t. ex. av byggnadsstyrelsen, knappast vara möjligt att nu uppställa allmänna kompetenskrav för byggnadsplaneförfat­ tare. Man kan ej heller bortse från att, oavsett vem som uppgjort ett bygg- nadsplaneförslag, det i sista hand är länsstyrelsen som har att svara för att planen erhåller en lämplig utformning. Länsstyrelsen kan genom länsarki­ tekten låta göra de omarbetningar av planförslaget som prövas erforderliga. Det torde få förutsättas att till länsarkitekternas förfogande komma att ställas de arbetskrafter som befinnas erforderliga för nyss angivna ändamål eller eljest för genomförande av förevarande förslag. Vidare är att märka att i många fall förskott till plankostnaderna torde komma att begäras av statsmedel. Det synes självklart att sådant förskott icke lämnas utan att det tillses att såsom planförfattare anlitas kunniga personer. På detta sätt tor­ de, även om särskilda kompetenskrav icke finnas i byggnadsstadgan, kunna åvägabringas att byggnadsplan uppgöres av person som är lämpad för upp­ giften, åtminstone i de flesta fall då planen har större omfattning eller är av mera komplicerad natur.

Grundkarta till byggnadsplan torde i regel böra upprättas i skala ej un­

Kungl. Maj ds proposition nr 211.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

159

derstigande 1: 2 000. Intet hindrar att större skala användes. Ofta är skalan

1: 1 000 att föredraga på grund av dess större användbarhet vid de plan­

genomförande åtgärderna. Någon gång torde även mindre skala än 1: 2 000

kunna användas vid grundkartans uppgörande. En undantagsregel, som

medgiver användandet av mindre skala i särskilda fall, synes fördenskull

motiverad. Den hör dock tillämpas restriktivt.

Enligt utredningens förslag skall grundkarta till byggnadsplan vara upp­

rättad av person som avlagt examen, vilken är erforderlig för att inneha

befattning såsom mätningsman i stad. Behörig är sålunda envar som avlagt

lantmäteriexamen eller civilingenjörsexamen vid teknisk högskolas avdel­

ning för väg- och vattenbyggnad (jfr 2 kap. 2 § fastighetsbildningslagen). I

flera yttranden påyrkas däremot, att full mätningsmannakompetens skall

krävas, d. v. s. förutom examen som nyss sagts minst två års väl vitsordad

praktik under sakkunnig ledning inom fastighetsbildningsväsendet. Överens­

stämmelse skulle härigenom vinnas med de kompetenskrav, som enligt 30 §

2 mom. departementsförslaget gälla beträffande den som upprättar grund­

karta till stadsplan. Förhållandena vid uppgörande av grundkarta till bygg­

nadsplan äro emellertid regelmässigt enklare än vid uppgörande av grund­

karta till stadsplan. Särskilt torde detta vara förhållandet, då byggnadsplan

kommer till användning i sådana fall, där hittills använts avstyckningsplan.

Jag anser fördenskull i likhet med utredningen, att kravet på viss praktik

inom fastighetsbildningsväsendet utan olägenhet kan eftergivas då det gäller

mätningsförrättare för upprättande av byggnadsplan. Möjlighet vinnes däri­

genom att för dylika arbeten, vilka i jämförelse med de uppgifter som eljest

åvila mätningsman oftast äro av enkel beskaffenhet, använda även yngre

lantmätare och andra tekniker. Skulle byggnadsplan avse större område eller

eljest vara av komplicerad beskaffenhet, torde i allmänhet förskott komma

att begäras till plankostnaderna. Vid prövningen av ansökan om sådant för­

skott bör tillses, ej blott att själva planen utan även att grundkartan blir

upprättad av person som är fullt lämpad för uppgiften.

Rätt att meddela dispens från de nyss behandlade kompetensreglerna tor­

de, såsom utredningen föreslagit, böra tillkomma länsstyrelsen. Skäl finnas

visserligen för att i stället anförtro dispensprövningen åt lantmäteristyrelsen

eller överlantmätaren i länet. Då ansvaret för byggnadsplans uppgörande

vilar på länsstyrelsen, torde dock länsstyrelsen vara att föredraga som dis­

pensmyndighet. Det torde kunna antagas, att länsstyrelsen, innan dylikt

ärende avgöres, inhämtar yttrande från lantmäteristyrelsen eller överlant­

mätaren. Dispensbeslut torde böra meddelas från fall till fall, icke generellt.

Mot utredningens uttalanden angående sättet för mätningens utförande vid

uppgörande av grundkarta till byggnadsplan har jag i stort sett icke något

att erinra. Det synes praktiskt och lämpligt att dylika mätningar utföras på

sådant sätt, att arbetsresultaten kunna användas både vid själva planlägg-

ningsarbetet och vid de efterföljande plangenomförande åtgärderna, främst

avstyckning. I regel torde få förutsättas att mätningen sker med den nog­

grannhet som i mätningsförordningen stadgas beträffande finmätning. I allt

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

fall synes detta böra vara förhållandet, därest byggnadsplan upprättas i

stad. På landsbygden kunna måhända stundom vissa eftergifter vara möjliga,

t. ex. då planområdet är litet och någon större utveckling av byggnadsverk­

samheten ej är att förvänta. De närmare allmänna anvisningar som kunna

erfordras beträffande utarbetandet av grundkarta, torde såsom utredningen

föreslår böra meddelas av lantmäteristyrelsen efter samråd med byggnads­

styrelsen. Hos lantmäteristyrelsen kunna därjämte liksom hittills kommuner

och myndigheter avgiftsfritt erhålla råd och anvisningar för utarbetande av

arbetsprogram för mätningar till byggnadsplanekarta och andra kartarbeten

av olika slag.

Den i vissa yttranden berörda frågan om äganderätten till mätningshand-

lingar, konceptkarta och markeringar till byggnadsplan är av viss betydelse

beträffande både städerna och landsbygden, dock torde äganderätten till

markeringarna sakna större intresse. För att sådana mätningshandlingar

skola kunna användas vid de plangenomförande mätningarna är det av vikt,

att de redovisas till och förvaras hos lämplig myndighet. Det synes förden­

skull böra föreskrivas, att mätningshandlingarna skola jämte grundkartan

eller kopia därav åtfölja förslag till byggnadsplan. Handlingarna komma här­

igenom att redovisas i stad till byggnadsnämnden enligt 5 § i 1936 års kun­

görelse med vissa föreskrifter om mätningsväsendet och fastighetsregistervä-

väsendet i rikets städer, sådan denna paragraf avfattats i utredningens för­

slag (betänkandet s. 131), och på landet till länsstyrelsen. Uti 5 § av den av

utredningen föreslagna kungörelsen om expediering av vissa beslut (betänkan­

det s. 133) synes lämpligen böra stadgas, att mätningshandlingar till grund­

karta för byggnadsplan på landet skola av länsstyrelsen vidarebefordras till

länslantmäterikontoret.

Paragrafen har avfattats med iakttagande av vad sålunda anförts. Vissa

jämkningar, som vidtagits uti stadgandena i 30 § om uppgörande av förslag

till stadsplan, ha därjämte föranlett motsvarande ändringar i förevarande

paragraf.

121

§,

Denna paragraf, som motsvarar 89 § 3 mom. i gällande byggnadsstadga,

överensstämmer i sak med 52 § i utredningens förslag (motiv, se s. 518 i

betänkandet).

122

§.

Paragrafen, som motsvarar nuvarande 90 §, överensstämmer i sak med

123 § i utredningens förslag (motiv, se s. 541—542 i betänkandet).

Yttrandena.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

anför, att enligt förevarande paragraf

skulle underrättelse om utställandet av byggnadsplaneförslag tillställas bl. a.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

161

vägförvaltningen, dock endast om och i den utsträckning så prövades erfor­

derligt. Denna formulering läte förmoda, att vägförvaltningarna endast i un­

dantagsfall skulle beröras av förslagen. Tvärtom torde det dock förhålla sig

så, att vägförvaltningarna i de allra flesta fall hade intressen att bevaka i

fråga om dessa planer. Formuleringen borde ändras i överensstämmelse här­

med. Vidare borde påpekas den oklarhet som rådde beträffande begreppet

sakägare. Att vägförvaltning som statligt övervakande organ i detta fall skulle

räknas som sakägare syntes icke stämma väl överens med gängse språk­

bruk. Även

länsstyrelsen i Älvsborgs län

anser det vara svårt att bestämma,

vilka som vore att anse som sakägare,

överlantmätaren i Värmlands län

framhåller, att frågan om allmän vägs sträckning för närvarande kunde i

åratal fördröja upprättandet av en ur samhällssynpunkt mycket angelägen

plan. På något sätt borde ordnas så att vägmyndigheterna inom rimlig tid

kunde lämna besked om en plans genomförbarhet i förhållande till aktuella

vägfrågor.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

uttalar, att länsstyrelsen icke

kunde dela utredningens uppfattning att kungörelse i kyrka och ortstidning

vore obehövlig vid utställande av förslag till byggnadsplan. Länsstyrelsens

erfarenhet vore, särskilt när det gällde större byggnadsplaneområden, att

ett avsevärt antal brev till markägare brukade komma tillbaka såsom obe-

ställbara. Kungörelseförfarandet borde bibehållas i någon form. Lämpligt

kunde måhända vara att lägga i den utställande myndighetens hand att be­

stämma, huruvida kungörelse skulle utfärdas eller ej, varvid dock borde iakt­

tagas att kungörelse som regel utfärdades om risk förelåge att samtliga kal­

lelsebrev ej skulle nå sina adressater inom skälig tid före utställningstidens

utgång.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län

yttrar, att publikationsförfarandet

vid utställandet av byggnadsplaneförslag skulle vinna i säkerhet, om kun­

görelse i kyrkan och i tidning bibehölles.

Svenska kommunaltekniska föreningen, föreningen Sveriges stadsarkitek­

ter

och

byggnadsnämnden i Göteborg

anse det onödigt, att överlantmätaren

höres över byggnadsplaneförslag i stad. Den jordpolitiska kontrollen borde

enligt deras mening sättas in långt tidigare, i första hand i samband med

generalplanearbetet.

Överståthållarämbetet

påpekar, att överlantmätare sak­

nades för Stockholm. Byggnadsstyrelsen borde i huvudstaden kunna full­

göra överlantmätarens ifrågavarande funktioner.

Länsarkitekterna i Krono­

bergs

och

Gävleborgs län

framhålla, att yttrande givetvis borde inhämtas

även från länsarkitekten, medan

överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län

uttalar, att erforderlig personal saknades å lantmäterikontoret för att klara

den väsentliga ökningen i arbetet med att granska byggnadsplanerna ur jord-

politisk synpunkt. Slutligen anför

byggnadsnämnden i Göteborg,

att om bygg­

nadsnämnd enligt landsbygdsbestämmelserna skulle upprättas för stad borde

yttrande inhämtas från byggnadsnämnden och den som hade att företräda

staden redan innan förslaget utställdes till granskning.

Bihanq till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 211.

It

Kungl. Mcij:ts proposition nr 211.

Departementschefen.

Om förslag till byggnadsplan avser allenast ett mindre område, kan det mången gång vara onödigt att yttrande över förslaget inhämtas från väg- förvaltningen. Jag biträder därför utredningens förslag att underrättelse om utställande av byggnadsplaneförslag skall tillställas vägförvaltningen alle­ nast om och i den mån så prövas erforderligt. Vidare torde det såsom utred­ ningen framhållit i regel vara onödigt, att kungörelse sker i kyrkan eller orts­ tidning om utställandet av byggnadsplaneförslag. Verkan av dylik kungö­ relse synes i allmänhet vara ganska ringa, i all synnerhet om — såsom i regel torde vara fallet därest alla markägare ej kunna nås genom de före­ skrivna personliga kallelsebreven — markägarna äro avlägset boende eller vistas på utrikes ort. Det bör vidare erinras, att byggnadsplan skall ersätta den nuvarande enkla avstyckningsplanen, vilken kan godkännas av läns­ styrelsen utan något som helst kallelseförfarande, och att byggnadsplan ofta torde komma att avse små områden. Hinder möter icke att länsstyrelse, då så finnes lämpligt, utfärdar kungörelse i kyrka eller ortstidning rörande utställandet av ett eller annat byggnadsplaneförslag av större omfattning. Missförstånd synes ej behöva uppkomma om att ordet »sakägare» i 2 mom. första stycket skall avse alla de enskilda personer eller myndigheter, som enligt 1 mom. skola underrättas om utställandet, och alltså i vissa fall även vägförvaltningen. I dylik betydelse användes ordet sakägare redan i den nu­ varande byggnadsstadgan, exempelvis i 19 och 90 §§.

Enligt 3 mom. skall yttrande angående byggnadsplaneförslag, innan ären­ det avgöres, inhämtas från överlantmätaren. Detta torde allmänt förekom­ ma redan nu. överlantmätarens hörande får emellertid särskild betydelse med hänsyn till det föreslagna stadgandet i 117 § departementsförslaget, att vid byggnadsplans uppgörande jordbrukets, skogsskötselns och därmed jäm­ förliga näringars intressen skola beaktas. Att länsstyrelsen därjämte bör höra länsarkitekten är självklart och torde ej behöva stadgas.

I vissa yttranden har framhållits att det såvitt anginge stad vore onödigt att höra överlantmätaren angående upprättade förslag till byggnadsplan. En­ ligt propositionsförslaget till byggnadslag skall byggnadsplan i stad använ­ das endast i särskilda fall efter förordnande av Kungl. Maj:t, därvid det för- utsättes att sådant förordnande kommer att meddelas huvudsakligen beträf­ fande områden av ren landsbygdsnatur. Med hänsyn härtill torde det vara motiverat att även i de fall, då förevarande paragraf vinner tillämpning i stad, bibehålla kravet på överlantmätarens hörande. Vad särskilt angår Stock­ holm saknas överlantmätare därstädes. Det synes emellertid kunna antagas, att om byggnadsplan upprättas i Stockholm, överståthållarämbetet sörjer för att erforderlig utredning av alla på frågan inverkande omständigheter kom­ mer till stånd.

Det torde vidare kunna förutsättas, att länsstyrelsen, då fråga uppkommer om upprättande av byggnadsplan i stad, redan på ett tidigt stadium i er­ forderlig utsträckning samråder med byggnadsnämnden och stadens myn­

digheter, främst drätselkammaren. Någon föreskrift härom lärer icke vara

erforderlig.

Vad slutligen angår den av överlantmätaren i Värmlands län gjorda an­

märkningen, att vägmyndigheternas dröjsmål med ställningstagandet till

vissa vägfrågor kan försvåra upprättandet av byggnadsplan, må framhållas

att det givetvis är angeläget att besked från vägmyndigheternas sida snarast

möjligt lämnas rörande sådana vägföretag, vilka ha betydelse i planärenden.

Det synes dock oundvikligt, att upprättandet av planförslag stundom måste

fördröjas genom att planen äger samband med fråga om framdragande eller

omläggning av allmän väg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

163

123 §.

Paragrafen, vilken motsvarar 91 § i gällande byggnadsstadga, överensstäm­

mer i sak med 124 § i utredningens förslag (motiv, se s. 542 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Jämtlands län

anser, att underrättelse rörande fastställelse

av byggnadsplan borde, i det fall att kungörelse härom skulle ske genom

annons i ortstidning, tillika anslås inom det område, för vilket byggnadsplan

fastställts.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

anför, att i fråga om detalj­

planerna möjlighet funnes för väg- och vattenbyggnadsverkets tjänstemän

att taga del av dem hos byggnadsstyrelsen eller länsarkitekten. Några kopior

av dessa planer behövde därför icke tillställas styrelsen. Däremot vore det

angeläget, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen underrättades om faststäl-

lelsebesluten.

Vågförvaltningen i Uppsala län

yrkar, att vägförvaltningen

skulle erhålla såväl avskrift av beslut om byggnadsplans fastställande som

kopia av karta med beskrivning rörande planen.

Länsarkitekten i Uppsala lön

begär, att även länsarkitekterna skulle erhålla dylika avskrifter och kopior,

medan

byggnadsnämnden i Borås

beträffande byggnadsplan i stad fram­

ställer samma begäran såvitt angår drätselkammaren.

Departementschefen.

Sedan byggnadsplan fastställts, skola enligt utredningens förslag sakägar­

na underrättas härom antingen genom personliga kallelsebrev eller genom

kungörelse i ortstidning. Detta synes lämpligt. Tillräckliga skäl torde saknas

att, om sakägarnas underrättande sker på sistnämnda sätt, tillika fordra an­

slag av beslutet på plats inom byggnadsplaneområdet.

Underrättelse om byggnadsplans fastställande samt kopia av karta med

beskrivning rörande planen torde omedelbart böra tillställas sökanden, om

sådan finnes, samt byggnadsnämnden, byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrel-

sen, överlanlmätaren och vederbörande distriktslanlmätare. Övriga myndig­

heter, som kunna ha intresse av planen, t. ex. vägmyndighetema och i stad

drätselkammaren, torde kunna taga del av handlingarna hos någon av de

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

förstnämnda myndigheterna. Att avskrift av fastställelsebeslutet eller kopia av karta med beskrivning särskilt tillställes vägmyndighet, drätselkammare eller annan sådan myndighet synes knappast erforderligt. Vad länsarkitek­ ten angår torde denne såsom länsstyrelsens tjänsteman äga omedelbar till­ gång till de handlingar som bli kvarliggande hos länsstyrelsen.

124 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande stadga, överensstäm­ mer i sak med 125 § i utredningens förslag (motiv, se s. 542—543, jämförda med s. 521 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län

anser, att förslag till fördelning av plan­

kostnaderna borde upprättas av planförfattaren i samråd med byggnads­ nämnden.

Departementschefen.

Enligt vad som anförts i propositionen rörande byggnadslagen skall läns­ styrelsens beslut angående fördelning av kostnaderna för byggnadsplan icke vara omedelbart exigibelt. Det skall däremot innebära ett bindande avgörande av plankostnadernas fördelning mellan kommun å ena sidan och markägarna å den andra samt mellan olika fastigheter inbördes. Med hänsyn härtill torde det vara erforderligt att sakägarna på sätt utredningen förordat erhålla tillfälle att yttra sig över upprättat förslag till kostnadsfördelning. Åt planförfattaren torde mången gång lämpligen kunna uppdragas att uppgöra dylikt förslag. Länsstyrelsen är oförhindrad att föranstalta därom.

125 §.

Paragrafen motsvarar 92 § i gällande byggnadsstadga och 126 § i utred­ ningens förslag.

Yttrandena.

överlantmätaren i Jönköpings lån

uttalar, att vid ändring av byggnadsplan

skulle enligt utredningens förslag tillämpas samma förfarande som vid an­ tagandet av sådan plan. Om vid omläggandet av allmän eller enskild väg denna erhållit en från den fastställda byggnadsplanekartan något avvikande läge, måste vid avstyckning efter sådan väg byggnadsplanen ändras innan avstyckningar finge ske. Detta medförde tidsutdräkt och obehag för sakägarna. I dylika fall, då det endast vore fråga om en mindre justering av byggnads­ plan, borde en mindre tidsödande procedur för ändringen kunna få tillgripas eller i varje fall en dylik avstyckning kunna få fastställas utan hinder av den konstaterade avvikelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

165

Departementschefen.

Beträffande ändring av byggnadsplan torde böra gälla i huvudsak samma

bestämmelser som i fråga om ny byggnadsplan. Att avstyckning icke får verk­

ställas i strid mot fastställd byggnadsplan kan i vissa fall medföra onödig tids-

utdräkt för sakägarna. Denna olägenhet torde emellertid icke böra undanröjas

genom förenkling av förfarandet vid ändring av byggnadsplan utan genom

sådan ändring av jorddelningslagstiftningen, att avstyckning i särskilda fall

kan verkställas utan hinder av fastställd plan.

Föreskrifterna i 120 § 1 mom. om grundkarta torde innebära en skärpning

i vad för närvarande gäller angående det kartmaterial som erfordras vid

uppgörande av byggnadsplan. Föreligger fråga om ändring av byggnadsplan,

kan kravet på upprättande av grundkarta med i nyssnämnda paragraf an­

given noggrannhet stundom vara onödigt strängt. På liknande sätt som i

33 § 1 mom. förordats för motsvarande fall vid ändring av stadsplan torde

viss eftergift därför böra medgivas i fråga om grundkartas beskaffenhet vid

ändring av byggnadsplan. Såsom utredningen föreslagit lärer det ej vara

nödvändigt att sammanträde, varom förmäles i 114 §, hålles då fråga är om

ändring av byggnadsplan.

126 och 127 §§.

Dessa paragrafer, vilka sakna motsvarighet i gällande byggnadsstadga, över­

ensstämma i stort sett med 127 och 128 §§ i utredningens förslag (motiv, se

s. 543 i betänkandet).

14 KAP.

Om utomplansbestämmelser.

128 §.

Paragrafen, vilken motsvarar nuvarande 94 §, överensstämmer i sak med

129 § i utredningens förslag (motiv, se s. 543—544 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsstyrelsen

och

länsarkitekten i Älvsborys län

anföra, att yttrande på

grund av föreskrifterna i 129 §, jämförd med 123 § 1 mom., i utredningens

förslag, borde inhämtas från riksantikvarien, när anledning funnes till an­

tagande, att fast fornlämning funnes inom område för vilket utomplansbe­

stämmelser skulle fastställas. Detta innebure visserligen icke någon ändring

i vad nu gällde, men det kunde ändock ifrågasättas om icke, i syfte att för­

korta tiden för ärendets behandling, denna föreskrift kunde ändras på sådant

sätt, att riksantikvarieämbetet genom avskrift av resolutionen och karta över

områdets gränser underrättades om att utomplansbestämmelser fastställts för

visst område, varefter riksantikvarieämbetet, sedan erforderlig inventering

verkställts, kunde delgiva länsstyrelsen, för vidare befordran till vederbörande

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

byggnadsnämnd, undersökningens resultat jämte eventuell uppgift om vad

som ur fornminnessynpunkt borde beslutas vid prövning av byggnadsnämn­

den. Länsstyrelsen framhåller vidare, att kungörelse i vissa fall skulle ske i

den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för orten intoges. I länet

förekomme emellertid att kommunala meddelanden icke intoges i någon tid­

ning alls. Länsstyrelsen ifrågasatte, om icke i så fall föreskrift borde medde­

las om kungörande i åtminstone en ortstidning.

Överlantmätaren i Stock­

holms län

anser, att klara föreskrifter borde meddelas om att utomplans-

bestämmelseområden ej borde få göras större än nödigt. Beslut om utom-

plansbestämmelser sträckte sina verkningar vida in på den egentliga fastig-

hetsbildningsverksamhetens område.

Departementschefen.

Den föreslagna skyldigheten att inhämta riksantikvarieämbetets yttrande

innan utomplansbestämmelser fastställas, därest det kan antagas att fast

fornlämning finnes inom det blivande utomplansområdet, torde icke kunna

avskaffas utan olägenhet för fornminnesvården. Ej heller synes någon större

tidsförlust med ärendets avgörande vara att befara på grund av denna skyl­

dighet. För att avgiva yttrande i ärendet torde nämligen riksantikvarieäm­

betet i regel icke behöva verkställa undersökning på marken utan yttrandet

kan avgivas med stöd av redan befintligt undersökningsmaterial. Sedan utom-

plansbestämmelserna fastställts, kan ämbetet verkställa eventuellt erforderliga

kompletterande undersökningar samt delgiva länsstyrelsen och byggnadsnämn­

derna undersökningens resultat.

Såsom förut nämnts medför den omständigheten, att kommunala medde­

landen för viss ort icke bruka intagas i ortstidning, icke befrielse från skyl­

dighet att -—- då kungörande i »den eller de tidningar vari kommunala med­

delanden för orten intagas» föreskrives i byggnadsstadgan — tillse att kun­

görande sker i åtminstone en ortstidning.

I fråga om stadsplan och byggnadsplan har särskilt föreskrivits, att så­

dan plan icke må avse större område än som är eller kan bli bebyggt eller

eljest taget i anspråk inom nära förestående tid. Anledning att på liknande

sätt begränsa område för utomplansbestämmelser, såsom i ett yttrande för­

ordats, synes ej föreligga.

15 KAP.

Om byggande inom område för vilket stadsplan fastställts.

129 §.

Genom förevarande stadgande, som saknar motsvarighet i gällande bygg­

nadsstadga och utredningens förslag, skall vad för stad är föreskrivet med

avseende å byggnads yttre och inre anordnande, byggnadslov, tillsyn över

byggandet m. m. äga motsvarande tillämpning i fråga om sådan ort på lan­

det, för vilken stadsplan fastställts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

167

16 KAP.

Om byggande inom område för vilket byggnadsplan eller utomplans-

bestämmelser fastställts.

Om byggnads yttre och inre anordnande m. m.

130—132 §§.

Dessa paragrafer, vilka motsvara 102—108 §§ i gällande byggnadsstadga,

överensstämma i sak med 138—140 §§ i utredningens förslag (motiv, se s.

549—550 i betänkandet).

133 §.

Paragrafen motsvarar nuvarande 109 § samt 141 § i utredningens förslag

(motiv, se s. 550 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Jönköpings lön

anför, att bestämmelser av den i förevaran­

de paragraf omförmälda innebörden borde om möjligt utsträckas att gälla

byggnad även utanför sådant område som avsåges i paragrafen.

Departementschefen.

Förevarande paragraf gäller likasom övriga paragrafer i 16 kap. endast

inom område, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts.

Inom andra områden på landet kan en viss allmän skyldighet att underhålla

byggnad så att hälsofara eller brandfara icke uppkommer härledas ur före­

skrifterna i hälsovårdsstadgan och brandstadgan. Några föreskrifter därut­

över torde icke böra meddelas.

I paragrafen torde böra vidtagas enahanda jämkningar som förordats

för motsvarande fall i 72 §..

134 §.

Denna paragraf motsvarar 109 a § i gällande byggnadsstadga och 142 § i

utredningens förslag.

Yttrandena.

Svenska arkitekters riksförbund

anför, att ett flertal byggnadskonsulenter

numera hade stadsarkitekts kompetens. Det syntes då vara lämpligt och skä­

ligt alt även byggnadsnämnd på landet, som till sitt biträde hade byggnads­

konsulent med stadsarkitekts kompetens, erhölle sådan rätt att medgiva mind­

re avvikelser från bestämmelserna i 74—78 och 80—84 §§ i utredningens

förslag som stadgades i 88 §. 142 § och 178 § 2 mom. i utredningens förslag

borde därför kompletteras med bestämmelser om sådan rätt.

Byggnadsinspek­

tören för Sydkustens utomplansområde nr A

uttalar liknande mening.

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

Departementschefen.

Enligt 73 § departementsförslaget må inom stad avvikelse från vissa be­

stämmelser rörande byggnads utförande medgivas i byggnadsordning. För

särskilt fall får sådan avvikelse beslutas av länsstyrelsen eller, där fråga är

om mindre avvikelse som ej innebär skärpning, av byggnadsnämnden,

om nämnden till sitt biträde har stadsarkitekt och denne tillstyrkt åt­

gärden. Såsom påpekats av svenska arkitekters riksförbund bör, därest

dessa bestämmelser om byggnads utförande genom förordnande av läns­

styrelsen göras tillämpliga inom byggnadsplane- eller utomplansområde,

undantag från dem kunna medgivas i samma ordning som föreskrivits be­

träffande stad. Har byggnadsnämnd på landet till sitt biträde byggnadskon­

sulent med stadsarkitekts kvalifikationer, bör sålunda byggnadsnämnden i

viss utsträckning kunna medgiva undantag från bestämmelserna i fråga. Mot­

svarande bör gälla beträffande sådana undantag från byggnadsplan, utom-

plansbestämmelser m. m., som omförmälas i 170 § 2 mom. departementsför­

slaget.

Om byggnadslov.

135 §.

Första stycket i paragrafen motsvarar nuvarande 110 § och 143 § första

stycket i utredningens förslag (motiv, se s. 550—551 i betänkandet). Andra

stycket är nytt.

Departementschefen.

Första stycket torde böra innehålla bestämmelse om skyldighet för den som

ämnar företaga nybyggnad inom byggnadsplane- eller utomplansområde att

söka byggnadsnämndens lov till företaget i fråga.

Erfarenheten torde utvisa, att bebyggelsen på landsbygden icke alltid an­

passar sig efter rådande naturförhållanden på lämpligt sätt. Ett enda hus som

förlägges på höjden av ett vackert berg eller en dominerande kulle eller på

en utskjutande udde i en sjö kan, om det icke på ett ändamålsenligt sätt in­

fogas i landskapsbilden, allvarligt skada trevnads- och skönhetsvärden för

ett stort område, stundom för en hel bygd. Genom tillämpning av bestäm­

melserna i 122 § byggnadslagen kan länsstyrelsen åvägabringa en viss kon­

troll i fråga om bebyggelsen ur naturskyddssynpunkt. Denna kontroll avser

dock endast sådana begränsade områden, för vilka särskilda förordnan­

den enligt nämnda paragraf utfärdas. På landsbygden i övrigt är bebyggelsen

i princip fri. Givetvis kunna landskapets skönhetsvärden spolieras även ge­

nom vanliga smärre boningshus eller sportstugor. Den största risken för att

skada uppstår föreligger emellertid, om större byggnader av särskilda slag,

såsom hotell eller sjukhus samt industrianläggningar, uppföras utan hänsyns­

tagande till naturskyddets eller kulturminnesvårdens intressen. Icke alltid

kan förväntas, att byggnadsnämnden, därest lov till sådan byggnad skall sö­

kas hos nämnden, tillräckligt beaktar intressen av detta slag (jfr dock 137 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

169

jämförd med 82 §). Det synes vara ett rimligt krav att byggnad av dylik

speciell beskaffenhet icke får komma till stånd på landsbygden utan att dess

lämplighet prövats av länsstyrelsen. Jag förordar fördenskull att i paragra­

fens andra stycke införes stadgande av huvudsaklig innebörd, att hotell, sjuk­

hus, fabrik eller annan industriell anläggning icke får verkställas inom utom-

plansområde, innan länsstyrelsen prövat att byggnaden ej står i strid mot de

grundsatser som angivas i 122 § byggnadslagen. För områden på landet, där

byggnadsplan eller utomplansbestämmelser ej gälla, torde motsvarande regler

böra införas. Stadgande därom har upptagits i 143 § 1 mom. Från skyldig­

heten att underställa sådant byggnadsföretag länsstyrelsens prövning ha emel­

lertid undantagits allmän byggnad, vartill ritningarna enligt gällande författ­

ning skola prövas av statlig myndighet (jfr 139 § och 143 § 3 mom.).

136 §.

Denna paragraf, vilken motsvarar 111 § i gällande byggnadsstadga, över­

ensstämmer i stort sett med 144 § i utredningens förslag (motiv, se s. 551 i be­

tänkandet) .

Yttrandena.

Gävleborgs läns byggnadsnämndsförbund

anför, att enligt förevarande pa­

ragraf skulle sökande av byggnadslov visa sig förfoga över den tomtplats, varå

byggnadsarbetet skulle utföras, eller visa att han eljest vore berättigad till

arbetets utförande. Denna bestämmelse hade på sina håll tolkats så, att fas­

tighetsbildning icke behövde föregå byggnadslov. Bestämmelsen i byggnads­

lagen att tomt icke finge bebyggas innan den rättsligen bildats hade icke någon

motsvarighet för landsbygden. På detta sätt skulle bebyggelsen å blivande tät­

bebyggda områden kunna påbörjas utan att planläggning föregått. För und­

vikande av en dylik tolkning av ifrågavarande bestämmelse borde i bygg­

nadsstadgan införas en föreskrift av det innehåll, att lov för nybyggnad ej

finge beviljas förrän fastigheten blivit »rättsligen bildad.»

Länsstyrelsen i

Gävleborgs län

gör i huvudsak samma uttalande.

Överlantmätaren i Väster­

bottens län

yttrar, att då det kunde bli betungande om bestämmelse infördes

att fastighetsbildning ovillkorligen skulle föregå byggnadslov, borde i stället

stadgas att, när ansökan om byggnadslov förelåge och den för byggnaden av­

sedda tomtplatsen icke i laga ordning utbrutits, byggnadsnämnden skulle

innan dylikt lov meddelades infordra yttrande från vederbörande lantmätare

eller mätningsman.

Departementschefen.

Såsom förut nämnts torde ordet tomtplats avse ej allenast särskild fastighet

utan även arrendeområde och dylikt (se s. 100). Då byggnadsnämnden prövar

ansökan om lov till nybyggnad å tomtplats, som ej utgör utbruten fastighet,

torde byggnadsnämnden böra i viss mån ingå på eu förhandsprövning av den

eventuellt efterföljande fastighetsbildningen. Fn erinran om byggnadsnämn­

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

dens skyldighet att tillse att tomtplatser erhålla lämplig storlek och form har

för övrigt intagits i 103 § 3 mom. departementsförslaget. Såsom påpekats i ett

yttrande kan det vara lämpligt att byggnadsnämnden i dylika fall inhämtar

yttrande från lantmätare eller mätningsman.

137 §.

Paragrafen motsvarar 112 och 113 §§ i gällande byggnadsstadga samt 145 §

i utredningens förslag (motiv, se s. 552 i betänkandet).

Yttrandena.

Svenska arkitekters riksförbund

anser, att bestämmelserna i 98 § i utred­

ningens förslag vilka bestämmelser åsyftade att främja kulturminnesvården,

borde kunna gälla även på landet. Många exempel kunde anföras på att kul­

turmiljön på landet förstörts på grund av bristen på prohibitiv lagstiftning.

Alla åtgärder borde därför vidtagas för att stävja ett fortsatt skövlande av

landsbygdens kulturskatter. Liknande mening uttalas av

länsarkitekternas för­

ening

och

bgggnadsinspektören för Sydkustens utomplansområde nr A. Riks­

antikvarieämbetet

hemställer, att andra stycket i paragrafen erhåller sådan

lydelse att därav framgår, att byggnadsnämnden vid prövning av ansökan

om byggnadslov skall tillse, »att fasta fornlämningar skyddas i enlighet med

vad därom är stadgat».

Departementschefen.

Såsom utredningen förordat böra de för stad meddelade bestämmelserna

i 93 och 94 §§ i utredningens förslag, vilka motsvara 78 och 80 §§ i departe­

mentsförslaget, göras tillämpliga inom byggnadsplane- och utomplansområden

på landsbygden. Inom sådana områden torde vidare böra gälla det i 79 §

departementsförslaget intagna stadgandet att byggnadslov ej må medgivas för

nybyggnad som är att hänföra till tätbebyggelse innan detaljplan fastställts.

Angående den närmare innebörden av sistnämnda stadgande hänvisas till vad

förut anförts. Slutligen synes inom byggnadsplane- och utomplansområde

också böra tillämpas stadgandena i 81 och 82 §§ departementsförslaget, av

vilka den sistnämnda avser att åvägabringa skydd för vissa kulturhistoriska

intressen. Såsom påpekas i vissa yttranden torde nämligen behov av skydd

för kulturhistoriskt värdefulla byggnader och deras omgivningar föreligga ej

blott inom städer och samhällen utan även på landsbygden.

138 §.

Paragrafen motsvarar utan ändring i sak nuvarande 114 § och 146 § i ut­

redningens förslag.

139 §.

Denna paragraf överensstämmer med 115 § i gällande byggnadsstadga och

147 § i utredningens förslag (motiv, se s. 552 i betänkandet).

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

171

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

anser, att anmälan om i paragrafen

omförmälda byggnadsföretag borde göras till byggnadsnämnden. För den

byggande förelåge skyldighet att iakttaga lokala föreskrifter och de lokala

synpunkterna borde beredas tillfälle att komma fram.

Länsarkitekten i Stock­

holms lån

anför, att enär byggnadskontroll ofta lades över betydelsefulla om­

råden på landet, syntes det skäligt att även byggnadsnämnd på landet under­

rättades om arbeten berörande allmän byggnad på samma sätt som före­

skrivits för stad.

Byggnadsnämnden i Järfälla socken

uttalar samma mening.

Departementschefen.

Såsom utredningen framhållit är det önskvärt att vederbörande statliga

myndigheter vid planering av byggnadsföretag söka kontakt med byggnads­

nämnden för att erhålla upplysning om gällande byggnadsreglerande bestäm­

melser och om lokala önskemål. Uttrycklig skyldighet att underrätta bygg­

nadsnämnderna torde dock icke lämpligen böra åläggas statsmyndigheterna.

Om tillsyn över byggandet.

140 §.

Paragrafen, som motsvarar 116 § i gällande stadga och 148 § i utredning­

ens förslag, företer i förhållande till dessa båda paragrafer allenast den olik­

heten att dess tillämplighet inskränkts till områden med byggnadsplan eller

utomplansbestämmelser. Någon ändring i sak torde ej föranledas härav (jfr

emellertid nuvarande 108 a och 115 a §§).

Särskilda bestämmelser om byggande Inom byggnadsplan.

141 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande byggnadsstadga men mot­

svarar 149 § i utredningens förslag (motiv, se s. 553 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsarkitekten i Kristianstads län

anför, att i en paragraf motsvarande

den av utredningen föreslagna 111 § lämpligen kunde intagas särskilda be­

stämmelser om byggande utom byggnadsplan, avsedda som generella före­

skrifter för utomplansområden. Paragrafen skulle sålunda icke få formen

av en byggnadsstaga för landsbygden.

Länsarkitekten i Jämtlands län

anser,

att första stycket i paragrafen borde gälla även för utomplansområden. Då

väglagen ej gällde inom byggnadsplan, vore sista stycket överflödigt.

Departementschefen.

Enligt stadsplaneutredningens förslag skall, då byggnadsplan utlägges över

ett område på landet, detta automatiskt medföra att vissa i paragrafen an­

givna enkla regler gälla i fråga om områdets bebyggande, såvida ej annat fö-

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

reskrives genom särskilda byggnadsplanebestämmelser. Häremot synes icke

vara något att erinra. I fråga om utomplansbestämmelseområde torde där­

emot motsvarande anordning knappast vara lämplig. Länsstyrelsen bör så­

lunda, då utomplansbestämmelser utfärdas för landet, alltid särskilt angiva

vilka föreskrifter som skola gälla.

Enligt 35 § lagen om allmänna vägar äga de i 33 och 34 §§ samma lag

meddelade bestämmelserna om byggnads uppförande i närheten av allmän

väg icke tillämpning inom område med byggnadsplan. Tredje stycket i para­

grafen enligt utredningens förslag torde därför böra utgå.

Särskilda bestämmelser av hänsyn till försvaret eller luftfarten.

142 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande byggnadsstadga men motsva­

rar 150 § i utredningens förslag (motiv, se s. 553 i betänkandet).

Tillämpningen av förevarande paragraf har i departementsförslaget in­

skränkts till byggnadsplane- och utomplansområden. Angående hänsyn till

försvarets eller luftfartens intressen inom andra områden på landet meddelas

föreskrifter i 129 och 144 §§.

17 KAP.

Om byggande inom område som inte omfattas av stadsplan, byggnads­

plan eller utomplansbestämmelser.

143_145 §§.

143 § har viss motsvarighet i nuvarande 108 a § och 115 a § 1 mom. samt

motsvaras i utredningens förslag av 151 §. 144 och 145 §§ sakna motsvarig­

het i gällande stadga. Den förra av dessa båda paragrafer motsvarar emel­

lertid 152 § i nämnda förslag (motiv, se s. 554—555 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsarkitekten i Östergötlands län

anför, att lämpliga bestämmelser, ana­

loga med de som nu gällde i 80 § byggnadsstadgan beträffande stads icke

stadsplanelagda delar, borde gälla för den egentliga landsbygden, d. v. s. för

områden som avsåges i förevarande kapitel.

Departementschefen.

En av de principer, varå byggnadslagen vilar, är att byggnadsverksamhe­

ten på landsbygden utanför stadsplane-, byggnadsplane- och utomplansom­

råden skall vara fri, därvid dock skall iakttagas dels att byggnadsverksam­

heten ej får taga sådan omfattning att tätbebyggelse uppstår och dels att viss

hänsyn skall tagas till naturskyddets, civilförsvarets, det militära försvarets

och luftfartens behov. Bestämmelserna i 143 § 1 mom., som avse att tillgo­

Kungi. Maj.ts proposition nr 211.

173

dose naturskyddets och kulturminnesvårdens intressen, medför skyldighet

för den som ämnar uppföra hotell, sjukhus, fabrik eller annan industriell an­

läggning på landsbygden att i förväg inhämta länsstyrelsens godkännande till

företaget. Angående motiven till dessa bestämmelser hänvisas till vad därom

förut anförts (s. 168—169). 2 mom. innehåller föreskrifter angående byggnads­

verksamhetens reglering ur civilförsvarssynpunkt. Dessa föreskrifter medföra

liksom de motsvarande föreskrifterna i gällande byggnadsstadgan skyldighet

för den som uppför vissa större byggnader och anläggningar på landet att

iakttaga de i 64 § angivna bestämmelserna om byggnads eller anläggnings

utförande samt att söka lov hos länsstyrelsen till byggnadsföretaget i fråga.

Tillämpningen av 143 § är sålunda icke inskränkt till vissa områden.

I fråga om hänsynstagandet till försvarets och luftfartens intressen gäller

däremot, såsom framgår av 121 § andra stycket byggnadslagen, att förbud

mot nybyggnad i närheten av befästning eller flygfält på rena landsbygden

endast gäller inom särskilda av länsstyrelsen närmare angivna områden.

Länsstyrelsens förordnande — enligt nyssnämnda paragraf, jämförd med

81 eller 82 § byggnadslagen —- att inom visst landsbygdsområde nybyggnad

m. m. ej må ske till hinder för försvaret eller luftfarten bör, såsom uttalats

i propositionen angående byggnadslagen (s. 285), medföra att nybyggnad inom

området ej må äga rum utan att byggnadsnämnden prövat att hinder mot

företaget ej föreligger i nämnda hänseenden. 144 § innehåller stadgande

härom.

Till förekommande av tätbebyggelse inom område som ej ingår i stads­

plan eller byggnadsplan äger länsstyrelsen enligt 123 § byggnadslagen med­

dela det förbud mot nybyggnad och de föreskrifter i övrigt som för ända­

målet finnas erforderliga. Förbud mot tätbebyggelse eller viss annan bebyg­

gelse kan också uppkomma genom fastställelse av generalplan, däri mark

undantagits från sådan bebyggelse. Inom områden som omfattas av dylika

förbud eller föreskrifter bör, såsom anmärkts i propositionen angående bygg­

nadslagen (s. 270 och 286), nybyggnad icke få äga rum med mindre bygg­

nadsnämnden prövat hinder däremot ej föreligga. 145 § har avfattats i över­

ensstämmelse härmed.

146 §.

Denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i gällande stadga, motsvarar

143 § andra stycket i utredningens förslag (motiv, se s. 550—551 i betän­

kandet) .

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön,

som i första hand anser att bygg­

nadslov bör sökas till varje nybyggnad, hävdar att om utredningens förslag

om införande av allenast anmälningsplikt till byggnadsnämnden godtoges,

undantag i vart fall icke borde göras beträffande byggnader för jordbrukets,

fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov.

Byggnadsnämnden i

Ronneby

anser, att ej blott nybyggnader utan även viktigare ombyggnader

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

och reparationer borde anmälas för byggnadsnämnden.

Länsarkitekten i Ska­

raborgs lön

anför, att då anmälan till byggnadsnämnden ej behövde åtföljas

av ritning, det syntes vara svårt för nämnden att bilda sig en uppfattning i

frågan och giva råd.

Departementschefen.

I propositionen angående byggnadslagen (s. 79) uttalade jag att för att

byggnadsnämnden inom områden, där skyldighet att söka byggnadslov icke

förelåge, skulle kunna fullgöra sina uppgifter, skyldighet borde föreskrivas

att till nämnden anmäla alla byggnadsföretag, innan de påbörjades. Sådan

anmälningsskyldighet borde dock ej avse nybyggnad för jordbrukets eller

därmed jämförligt behov. Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om

denna anmälningsskyldighet. Dylik skyldighet föreligger även i det fall, då

på grund av att nybyggnadsförbud utfärdats, t. ex. i avbidan på upprättande

av byggnadsplan, nybyggnad icke får ske utan länsstyrelsens tillstånd.

Genom det sätt, varpå nybyggnadsbegreppet definieras (se 169 §), komma

viktigare ombyggnader att inbegripas därunder. Anmälan till byggnadsnämn­

den om nybyggnad behöver visserligen icke åtföljas av ritning. Nämnden

torde emellertid äga möjlighet att efter hänvändelse till den byggande få taga

del av upprättade ritningar. Vidare synes det kunna förväntas att allmänhe­

ten utnyttjar den möjlighet som står till buds att erhålla råd av byggnads­

nämnden angående byggnadsarbetes utförande.

FJÄRDE AVDELNINGEN.

Gemensamma bestämmelser för stad och landet.

18 KAP.

Om regionplan.

147—161 §§.

Dessa paragrafer, vilka sakna motsvarighet i gällande stadga, överensstäm­

ma i huvudsak med 153—167 §§ i utredningens förslag (motiv, se s. 555—-

562 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsarkitekten i Stockholms län

framhåller, att regionplanen måste hållas

kontinuerligt aktuell och för sådant ändamål syntes den av utredningen i

154 § föreslagna översynen vart femte år ej vara tillräcklig. Beträffande 156 §

i utredningens förslag anmärker

länsstyrelsen i Kalmar län

, att den ledamot

av förbundsdirektionen, som enligt 129 § byggnadslagen utsåges av Kungl.

Maj:t, borde ingå såsom ledamot även av regionplanenämnden.

Länsarki­

tekternas förening

anser, att länsarkitekten alltid borde vara självskriven le­

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

175

damot i regionplanenämnd, medan

Sveriges fastighetsägareförbund

yrkar, att

fastighetsägarintresset måtte få representation i regionplaneförbundets direk­

tion eller i vart fall i regionplanenämnden.

Länsarkitekten i Uppsala län

an­

för, att ordförandena i de av regionplanen berörda byggnadsnämnderna

lämpligen borde vara självskrivna medlemmar av regionplanenämnden.

Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen

uttalar angående den av utredningen fö­

reslagna 161 §, att då regionplanenämndens sammanträden praktiskt taget

undantagslöst torde komma att beröra trafikfrågor av ett eller annat slag,

det syntes riktigast att vägdirektören kallades till samtliga sammanträden. Sty­

relsen förutsatte därjämte, att då styrelsen så prövade nödigt även annan re­

presentant för styrelsen skulle få närvara vid nämndens sammanträden och

deltaga i överläggningarna.

Överståthållarämbetet

föreslår, att sistberörda

paragraf kompletteras med föreskrift att till sammanträde med regionplane­

nämnd med Stockholm som intressent skulle kallas stadsarkitekten, stads-

ingenjören, trafikpolisintendenten, förste stadsläkaren och stadsantikvarien

samt att dessa tjänstemän skulle erhålla samma rätt och befogenhet som el­

jest vid sådana sammanträden tillkomme motsvarande befattningshavare i

länen.

Byggnadsnämnden i Kalmar

hävdar, att de i regionplaneförbundet in­

gående kommunernas sakkunniga, såsom stadsarkitekt eller stadsplanearki-

tekt, borde kallas till regionplanenämndens sammanträden samt äga rätt att

deltaga i överläggningarna. Därigenom skulle regionplanearbetet underlättas

och arbetets praktiska resultat väl kunna följas av kommunerna.

Byggnadsnämnden i Borås

anser det böra föreskrivas, att vid uppgörande

av regionplan viktigare trafikleder skulle så anordnas, att olika slag av trafik

åtskildes och trafiksäkerhetens krav vederbörligen beaktades. Vidare borde

påpekas möjligheten av trafikledernas förläggning i parkbällen, skyddsom­

råden m. m.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

anför, att enligt 163 § i utred­

ningens förslag skulle vid uppgörande av regionplan hänsyn tagas till bl. a.

befintliga vägar och andra förhållanden. Det vore uppenbart att framför allt

planerade vägförbindelser måste tillgodoses i en regionplan då dylika vägför-

bindelser mången gång vore avsedda att ersätta de befintliga. Det befintliga

vägnätets utformning bleve i så fall av sekundär betydelse. Vad nu anförts

gällde även i fråga om vatten- och avloppsnät.

Luftfartsstyrelsen

anmärker,

att med den utveckling som kunde förutses beträffande den civila luftfarten

vore det sannolikt att ett stort antal flygplatser för privatflyg, taxiflyg o. s. v.

komme alt anläggas i vårt land. Det vore med hänsyn härtill av största vikt

att i tid reservera erforderliga områden för flygplatsändamål, varigenom

undvekes att redan bebyggda områden måste utläggas till flygfält. Eu påmin­

nelse härom borde införas i byggnadsstadgan.

Byggnadsstyrelsen

och

riks­

antikvarieämbetet

framhålla, att det vid uppgörande av regionplan borde be­

aktas ej blott att fasta fornlämningar bevarades utan även att nödigt område

omkring sådana fornlämningar skyddades.

Länsstyrelsen i Jönköpings län

anser, att för skydd av strandområden, om vilka förmäldes i 163 § tredje

stycket punkt 2, skulle krävas att dessa på grund av belägenhet, växtlighet

eller säregna naturförhållanden vore särskilt tilltalande.

Tekniska högskolan

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

i Stockholm

yttrar, att av nämnda paragraf tydligare borde framgå att en

regionplan i vissa fall kunde ges ett begränsat innehåll och sålunda bl. a.

upptaga blott ett fåtal problem till behandling.

Byggnadsnämnden i Göte­

borg

anser, att enär vid uppgörande av regionplan hänsyn borde tagas till de

jordpolitiska intressena, detta borde anmärkas i 163 §.

I fråga om de av utredningen föreslagna 165 och 166 §§ uttalar

luftfarts-

styrelsen,

att styrelsen borde beredas tillfälle att taga del av upprättade och

antagna regionplaneförslag.

Överbefälhavaren

påyrkar, att militär myndighet

borde få yttra sig över förslag till regionplan.

Vågförvaltningen i Uppsala län

hemställer, att vägförvaltningen måtte erhålla kopia av regionplaneförslag

och underrättelse om planens antagande.

Departementschefen.

Förevarande paragrafer innehålla bestämmelser angående regionplane-

nämnd samt regionplans uppgörande in. m. De av länsarkitekten i Stock­

holms län och länsstyrelsen i Kalmar län framställda anmärkningarna mot

föreskrifterna angående regionplanenämnds uppgifter och sammansättning

kan jag icke biträda. Ej heller torde det vara erforderligt eller lämpligt att,

såsom påyrkas i vissa andra yttranden, länsarkitekten eller ordförandena i

de av regionplanen berörda byggnadsnämnderna äro självskrivna ledamöter

i regionplanenämnden eller att fastighetsägaresammanslutning berättigas utse

ledamot av nämnden.

Till regionplanenämndens sammanträden torde, såsom utredningen föreslår,

böra i den mån omständigheterna därtill föranleda kallas länsarkitekten,

överlantmätaren, vägdirektören, förste provinsialläkaren och landsantikva­

rien. Att dessa tjänstemän alltid kallas torde ej vara nödvändigt, bl. a. med

hänsyn till att regionplan ej behöver innebära en allmän planläggning utan

kan begränsas att avse visst eller vissa särskilda ändamål. Såvitt angår Stock­

holm synes i stället för de nämnda tjänstemännen böra kallas stadsplane-

direktören, stadsarkitekten, stadsingenjören, trafikpolisintendenten, förste

stadsläkaren och stadsantikvarien. Det torde vidare kunna förutsättas att ett

nära samarbete kommer till stånd mellan regionplanenämnden, å ena sidan,

samt byggnadsnämnderna i de av regionplanen berörda orterna och bygg­

nadsnämndernas sakkunniga biträden, å den andra. Särskild föreskrift i syfte

att säkerställa sådant samarbete synes icke erforderlig.

Enligt utredningens förslag skall vid uppgörande av regionplan bland

annat tillses, att viktigare trafikleder erhålla ändamålsenlig omfattning och

sträckning. Hänsyn skall vidare tagas bland annat till befintliga vägar och

andra förhållanden som kunna bidraga till att underlätta regionplanens ge­

nomförande, i den mån så kan ske utan att vad eljest i paragrafen stadgas

väsentligen åsidosättes. Härav lärer följa, att trafiklederna skola framdragas

på ett i alla hänseenden lämpligt sätt och sålunda under iakttagande bland

annat att trafiksäkerhetens krav vederbörligen beaktas. Vidare torde av för­

slaget framgå, att planförfattaren visserligen bör taga hänsyn till det befint­

liga vägnätets utformning men att han givetvis icke är bunden därav vid pla­

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

177

nens utarbetande. Såsom påpekats i vissa yttranden bör vid regionplans

uppgörande tillses, att erforderliga områden avses för flygplatser samt att

fasta fornlämningar och nödiga utrymmen däromkring skyddas. Det ligger

vidare i sakens natur att jordbrukets liksom övriga näringars intressen böra

tillgodoses.

Sedan regionplaneförslag uppgjorts, torde tillfälle att granska förslaget

och avgiva yttrande däröver böra beredas bland andra luftfartsstyrelsen samt

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ävensom i viss utsträckning försvarsmyn-

digheterna. I propositionen rörande byggnadslagen (s. 100) anförde jag, att

för att stärka kommunrepresentationemas inflytande på utformningen av

regionplan tillfälle borde beredas dem att yttra sig över förbundsdirektionens

förslag till regionplan. Även vissa statliga myndigheter torde lämpligen böra

erhålla sådant tillfälle.

I förevarande paragrafer torde för övrigt böra vidtagas vissa smärre änd­

ringar vilka icke kräva särskild motivering.

19 KAP.

Om ansvar, vitesföreläggande och fullföljd av talan in. m.

162—164 §§.

162 § motsvarar 122 § i gällande byggnadsstadga, 163 § motsvarar nuva­

rande 120 § 1 mom., medan 164 § motsvarar 5 § sjunde att-satsen, 82 § andra

stycket, 100 § samt 115 a § 2 mom. gällande stadga. Förevarande paragrafer

överensstämma, frånsett vissa smärre ändringar, med 168—170 §§ i utred­

ningens förslag (motiv, se s. 563—567 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Stockholms län

anför, att byggnadsnämnden borde tillläg­

gas icke endast rätt ulan även skyldighet att förbjuda fortsättande av olag­

ligt byggnadsarbete. Överträdelse av meddelat förbud kunde föranleda straff­

påföljd, varjämte den tredskande kunde åläggas att nedriva vad som olag­

ligen uppförts. Erfarenheten hade emellertid visat, att straffhot i många fall

icke avhölle den skyldige från att fortsätta ett olaga bygge. Ett föreläggande

att riva ned vad som olagligen uppförts vore ofta ej lämpligt. Utredningen

hade ej ansett sig kunna göra avsteg från regeln att vite ej finge åläggas, då

särskild påföljd funnes bestämd. Praktiska skäl talade dock för att vites­

föreläggande här borde ifrågakomma och det syntes böra övervägas att,

därest straffhotet icke ansåges kunna kompletteras med vitesföreläggande,

för detta fall slopa straffbestämmelserna.

Byggnadsnämnden i Lidingö

ut­

talar liknande mening, medan

länsarkitekten i Skaraborgs län

anser att, om

byggnadsnämnd vägrade att utfärda förbud mot fortsättande av olagligt byg­

gande oaktat grundad anledning för förbudet funnes, förbud i stället borde

kunna meddelas av länsstyrelsen.

Byggnadsnämnden i Kalmar

yttrar, att rätt

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 211.

12

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 211-

för byggnadsnämnd att stoppa påbörjat byggnadsföretag borde klart avfattas

för det fall att godkänd ansvarig arbetsledare ej funnes för företaget.

Länsstyrelsen i Jämtlands län

framhåller, att den byggande enligt 169 §

första stycket i utredningens förslag vore, därest byggnadsåtgärd företagits

utan tillstånd, skyldig att undanröja eller ändra vad som felaktigt utförts,

om byggnadsnämnden eller länsstyrelsen funne nödigt sådant förordna. Det

syntes oklart, huruvida länsstyrelsens befogenhet i förevarande hänseende

inskränkte sig till fall, då länsstyrelsen skolat meddela tillstånd eller med­

delat föreskrifter, eller om länsstyrelsen kunde ingripa även då tillståndet

eller föreskrifterna skolat meddelas av byggnadsnämnden men denna un­

derlåtit att förordna, att vederbörande skulle undanröja eller ändra det fel­

aktigt utförda.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län

uttalar, att utredningens

förslag bibehölle i 170 § nuvarande bestämmelse att byggnadsnämnden i

vissa stadsliknande samhällen och på landsbygden i övrigt icke ägde rätt

att göra sig hörsammad genom vite utan att nämnderna för erhållande av

vitesföreläggande måste underställa frågan länsstyrelsens prövning. Läns­

styrelsen ville uttala önskemålet, att alla byggnadsnämnder i detta hänse­

ende erhölle samma befogenhet som byggnadsnämnd i stad. Då andra kom­

munala myndigheter på landsbygden, exempelvis hälsovårdsnämnder, ägde

förelägga vite, syntes några större betänkligheter knappast behöva möta att

giva även byggnadsnämnd denna befogenhet. Slutligen anser

länsstyrelsen i

Norrbottens län,

att bestämmelserna angående påföljder för olagligt byg­

gande samt om byggnadsnämndens rättigheter och skyldigheter i hithörande

avseenden alltjämt vore för komplicerade för att kunna förstås och tilläm­

pas av byggnadsnämnderna i gemen.

Departementschefen.

Enligt 162 § i departementsförslaget äger byggnadsnämnden i viss utsträck­

ning förbjuda fortsättandet av byggnadsarbete som strider mot gällande be­

stämmelser. Finnes för visst byggnadsföretag icke ansvarig arbetsledare, stri­

der ju företaget mot bestämmelserna i 91 §, och byggnadsnämnden äger så­

lunda förbjuda arbetets fortsättande. Att byggnadsnämnden också har

skyl­

dighet

att ingripa mot olagligt byggande följer av byggnadsnämndens upp­

gift att öva tillsyn över byggnadsverksamheten (jfr 5 § punkt 13 och 14

samt 103 § 1 mom.).

Med anledning av vad länsstyrelsen i Jämtlands län yttrat torde 163 § böra

undergå sådan jämkning, att det av paragrafen tydligt framgår att länssty­

relsens befogenhet att föreskriva borttagande av byggnad, som utförts utan

vederbörligt tillstånd, inskränker sig till sådana områden, för vilka stads­

plan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser icke fastställts och där

skyldighet sålunda ej föreligger att söka byggnadslov.

Såsom utredningen anfört är det en allmän grundsats i svensk rätt att

vite ej får åläggas då straffpåföljd finnes bestämd. Jag anser mig därför

icke kunna förorda, att förbud skall kunna meddelas vid vite mot fortsät­

tande av olagligen påbörjat arbete. Ej heller torde det vara lämpligt att, för

Kungl. Mdj:ts proposition nr 211.

179

att möjliggöra vitesföreläggande, på ett eller annat sätt slopa straffbestäm­

melserna för olagligt byggande.

Rätt att ålägga vite eller annat äventyr tillkommer för närvarande och

enligt utredningens förslag byggnadsnämnd i stad. Inom stadsliknande sam­

hälle äger byggnadsnämnden sådan rätt, därest bestämmelse därom intagits

i byggnadsordningen. I syfte att möjliggöra snabbare ingripanden mot olag­

liga byggnadsföretag torde det emellertid vara lämpligt att byggnadsnämn­

derna i alla stadsliknande samhällen samt inom områden på landet, där

stadsplan fastställts, erhålla rätt att förelägga vite. En sådan ändring synes

även ägnad att stärka de berörda byggnadsnämndernas prestige samt öka

deras intresse för dem åvilande uppgifter. Beträffande landsbygden i övrigt

torde byggnadsnämnden däremot liksom hittills, då vitesföreläggande er­

fordras, böra hän vända sig till länsstyrelsen, som därefter beslutar i ärendet.

165 och 166 §§.

Paragraferna motsvara 120 § 3 mom. och 121 § i gällande byggnadsstadga

samt överensstämma med 171 och 172 §§ i utredningens förslag (motiv, se

s. 568 i betänkandet).

167 §.

Denna paragraf motsvarar nuvarande 123 § och överensstämmer i stort

sett med 173 § i utredningens förslag (motiv, se s. 568—569 i betänkandet).

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

påpekar, att det vore ett miss­

förhållande att tiden för anförande av besvär över ett av byggnadsnämnden

meddelat byggnadslov räknades först från den dag då vederbörande erhållit

del av nämndens beslut. En annan utgångspunkt för besvärstiden borde be­

stämmas.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter

samt

byggnadsnämnderna i

Göteborg

och

Hult sfr ed

uttala samma mening, medan

länsstyrelsen i Jönkö­

pings län

yttrar, att det borde i paragrafen uttryckligen föreskrivas, huru en

byggnadsnämnds beslut skulle delgivas och vilka sakägare som skulle ha

del därav.

Departementschefen.

Enligt förslaget räknas tiden för anförande av besvär över ett av bygg­

nadsnämnden meddelat byggnadslov från den dag, vederbörande får del av

nämndens beslut. En viss rättsosäkerhet kan härigenom ej undvikas. Möjlig­

het föreligger nämligen att, sedan ett byggnadsföretag med stöd av lämnat

byggnadslov fullbordats, besvär över byggnadsnämndens beslut anföras med

påföljd att, om besvären bifallas, byggnaden måste borttagas. I och för sig

vore det väl icke otänkbart att stadga viss tid, efter vilkens utgång byggnads­

nämndens beslut under alla förhållanden skulle anses ha tagit åt sig laga

kraft. Exempelvis kunde föreskrivas, att besvärstiden kunde räknas från

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

beslutets kungörande i tidning eller på annat sätt. Mot en sådan anordning

kan emellertid riktas den invändningen, att byggnadsnämndens prövning av

ansökan om byggnadslov icke föregås av något gransknings- eller utställnings-

förfarande, och att kringboende markägare därför kunna vara fullkomligt

ovetande om det planerade byggnadsföretaget. Delgivning genom allenast

kungörelse blir då föga betryggande. Vidare kan anmärkas att den som er­

hållit byggnadslov har möjlighet att högst avsevärt mildra de olägenheter,

som äro förbundna med nuvarande besvärsregler. En viss trygghet kan näm­

ligen vinnas om han, sedan byggnadslovet meddelats, omedelbart delgiver

beslutet med samtliga de personer, vilkas rätt kan tänkas bli berörd av det­

samma. På grund av vad sålunda anförts anser jag liksom stadsplaneutred-

ningen (jfr utredningens betänkande I, SOU 1942: 27 s. 81—82) att nuva­

rande ordning i fråga om besvärstidens beräknande vid besvär över beslut

om byggnadslov bör bibehållas.

20 KAP.

Allmänna bestämmelser.

168 §.

Paragrafen, vilken saknar motsvarighet i gällande stadga, motsvarar 174

och 175 §§ i utredningens förslag (motiv, s. 569—571 i betänkandet).

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Göteborg

anför, att byggnadsförbud i stad vore en ange­

lägenhet, som icke berörde överlantmätarens verksamhetsområde. Bestäm­

melsen om överlantmätarens underrättande för sådant fall borde fördenskull

utgå.

Departementschefen.

Enligt utredningens förslag skola markägarna genom länsstyrelsens försorg

underrättas om vissa av länsstyrelsen meddelade förbud mot nybyggnad utan

särskilt tillstånd eller mot schaktning, fyllning, trädfällning eller därmed

jämförlig åtgärd. Utredningen har däremot av angivna skäl icke ansett erfor­

derligt föreskriva skyldighet för länsstyrelse att underrätta markägarna om

sådana byggnadsförbud, som enligt vissa föreskrifter i byggnadslagen medde­

las av Kungl. Maj:t. Jag anser dock praktiskt, att underrättelse lämnas mark­

ägarna även angående sådana av Kungl. Maj:t meddelade förbud.

Utställning av förslag till förordnande enligt 86, 122 och 123 §§ byggnads­

lagen torde icke vara erforderlig. Det torde vara tillräckligt att markägarna

underrättas om meddelat förordnande.

Då det synes vara av betydelse att överlantmätaren underrättas om gällan­

de byggnadsförbud, torde föreskriften härom böra bibehållas. Även vederbö­

rande lantmätare och mätningsmän torde böra underrättas om utfärdade

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

181

byggnadsförbud. Erforderliga bestämmelser i sådant syfte torde böra med­

delas i administrativ ordning.

169 §.

Paragrafen motsvarar 117 § i gällande stadga och överensstämmer i hu­

vudsak med 177 § i utredningens förslag (motiv, se s. 572—577 i betänkandet).

Yttrandena.

Byggnadsstyrelsen

anser det vara ägnat att motverka en önskvärd utveck­

ling av byggnadsverksamheten alt, såsom utredningen i stort sett sökt göra,

kodifiera den rättspraxis, som under senare år utbildats, enär denna tenderat

till att betrakta även långt gående byggnadsåtgärder beträffande befintliga

byggnader såsom icke hänförliga till nybyggnad. Denna restriktiva tolkning

av begreppet nybyggnad hade otvivelaktigt lett till att sanering enligt fast­

ställda planer av äldre bebyggelse icke kommit till stånd i den utsträckning,

som ur samhällets synpunkt varit önskvärd. Väl genomtänkta stadsplaner hade

därför ofta icke inom rimlig tid och i önskvärd omfattning kunnat genomfö­

ras av den anledningen, att markägare icke tagit hänsyn till det allmännas in­

tressen av stadsplanens genomförande utan nöjt sig med att vidtaga endast så­

dana mindre förändringar i den befintliga bebyggelsen, som kunnat vidtagas,

utan att åtgärderna blivit hänförliga till nybyggnad. Enligt styrelsens mening

torde ett jämförelsevis enkelt sätt att avsevärt avhjälpa åtskilliga av de miss­

förhållanden, som konserverandet av ur allmän synpunkt mindre önskvärd,

saneringsfärdig bebyggelse utgjorde, vara att i större utsträckning hindra så­

dana byggnadsåtgärder beträffande befintliga byggnader, som icke åsyftade

att bringa bebyggelsen i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen, var­

med måste förstås även bestämmelserna i planen rörande hushöjd och vå-

ningsantal. Att samhället på detta sätt tillsåge, att bebyggelsen såvitt möjligt

bringades i överensstämmelse med den fastställda stadsplanen, kunde icke

sägas innebära någon obillighet mot vederbörande markägare, då det ur eko­

nomisk synpunkt i regel vore fördelaktigare för denne att uppföra nybyggnad

enligt gällande plan än att mer eller mindre bristfälligt modernisera en be­

fintlig byggnad. I överensstämmelse med det anförda ville styrelsen föreslå,

alt av den föreslagna paragrafen endast bibehölles första stycket samt att det

i detta styckes första mening förekommande ordet »genomgripande» utginge.

Sveriges fastighetsägareförbund

uttalar, alt utvidgningen av nybyggnads-

begreppet vore ägnat att väcka allvarliga betänkligheter. Ändringen avsåge

bl. a. alt bereda väg för sanering av den gamla bebyggelsen. Tillvägagångs­

sättet vore därvid, att man föreskreve att vid bedömande av frågan, huruvida

ändring av befintlig byggnad vore att hänföra till nybyggnad, skulle beaktas

bl. a. huruvida det vore önskvärt, alt byggnaden snart avlägsnades. Det i och

för sig uppenbarligen synnerligen tänjbara begreppet »önskvärt» preciserades

närmare på det sättet, att önskvärdheten att avlägsna byggnaden skulle vara

förorsakad av att byggnaden vore mindervärdig. Denna mindervärdighet

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

skulle vara förorsakad av byggnadens ålder eller av dess bristande underhåll

eller av att den innehölle fuktiga, kalla eller mörka lägenheter eller av andra

liknande skäl. Det vore uppenbart, att en rättstillämpning, som hade att arbeta

med så svävande begrepp som att någonting vore »önskvärt» eller att en

byggnad vore »mindervärdig», lätt kunde bli godtycklig. Genom nybyggnads-

begreppels utvidgande ansåge man sig ha funnit ett medel att hindra ägare

av äldre hus från att rationellt hålla dessa vid liv och i stället tvinga dem att

i förtid låta husen skatta åt förgängelse. Förbundet måste framställa allvar­

liga varningar mot en utveckling i sålunda antydd riktning. Den skulle icke

blott komma att åsamka fastighetsägarna många gånger förödande förluster

utan den skulle också motverka upprustning av lägenheter, som skulle kunna

uthyras relativt billigt. I spåren skulle följa en allt starkare förslumning.

Svenska arkitekters riksförbund

anför, att mot den i paragrafen införda

skärpningen av vad som skulle hänföras till nybyggnad vore i och för sig

icke något alt erinra. Bestämmelsen vore emellertid alltjämt oklar, då någon

maximigräns i kostnadshänseende i förhållande till byggnadsvärdet ej an­

givits för att en ombyggnad skulle anses som nybyggnad. Härvidlag kunde

förslagsvis i enlighet med gällande praxis en proportion av 10 procent kunna

läggas till grund.

Länsarkitekten i Jämtlands län

samt

stadsarkitekten

och

stadsingenjören i Östersund

anse också, att paragrafen alltjämt vore oklar.

Byggnadsnämnden i Falkenberg

anför, att enligt vanligt språkbruk vore re­

paration och underhåll icke att betrakta som förändring. Likväl hänfördes

sådana arbeten, när de nått eu viss omfattning, i praxis till nybyggnad. Ett

förtydligande av lagtexten härutinnan syntes påkallat.

Vice stadsarkitekten i

Stockholm

begär ett klarläggande uttalande angående frågan, huruvida istånd-

sättande i förutvarande skick av skadad byggnad vore att jämställa med änd­

ring.

Departementschefen.

De av utredningen föreslagna ändringarna i förevarande paragraf åsyfta

att åvägabringa en skärpning av bedömandet huruvida ett byggnadsföretag

är att anse som nybyggnad eller icke. I sådan riktning verka stadgandet om

att åtgärd som medför att en befintlig byggnad kommer att strida mot stads­

plan alltid är att anse som nybyggnad samt föreskrifterna om att vid ny-

byggnadsbegreppets bestämmande hänsyn skall tagas till om byggnaden till

följd av ålder eller bristande underhåll eller eljest är mindervärdig. Sist­

nämnda föreskrifter äro av särskild betydelse genom att de bidraga till att

försvåra en olämplig och onyttig konservering av äldre, saneringsmässig be­

byggelse. De av utredningen föreslagna bestämmelserna, vilka tillkommit

efter samråd mellan stadsplaneutredningen och bostadssociala utredningen,

synas i och för sig ändamålsenliga. En viss skärpning av bestämmelserna

synes dock påkallad såtillvida att varje ändring av befintlig byggnad, som

står i strid med fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utom-

plansbestämmelser eller föreskrifterna i 96, 97 eller 141 § denna stadga, torde

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

183

böra anses såsom nybyggnad. Genom denna skärpning torde byggnadsstyrel­

sens önskemål i sak tillgodoses. Om en ändring av byggnad, som strider mot

fastställd plan, anses önskvärd, kan ändringen — oaktat densamma är att

anse såsom nybyggnad — i allmänhet komma till stånd genom föreskrifterna

om befogenhet för byggnadsnämnd att medgiva mindre avvikelse från fast­

ställd plan (se 170 §) eller efter dispens.

Vad angår den närmare tolkningen av de av utredningen föreslagna bestäm­

melserna kan jag i huvudsak hänvisa till utredningens motivering. Huruvida

iståndsättande och reparation av befintlig byggnad —- utan att byggnaden

framträder i väsentligen förändrat skick — är att anse som nybyggnad torde

icke kunna klargöras genom generella regler. Frågan lärer därför liksom hit­

tills böra bedömas från fall till fall.

170 §.

Denna paragraf överensstämmer i stort sett med 118 § gällande byggnads­

stadga och 178 § i utredningens förslag (motiv, se s. 578 i betänkandet).

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Norrköping

anför, att det vid tillämpningen av nuva­

rande 118 § 1 mom. i praktiken visat sig svårt att bestämma vad som avsåges

med byggnad. Tillfälliga skydd för arbetare under arbeten å gatumark och

baracker för olika ändamål kunde ha så tillfällig karaktär att de endast

hade en uppställningstid på några dagar och de kunde därför ofta icke un­

derkastas byggnadslovstvång, men de innebure ändock vådor t. ex. för tra­

fiken. Det kunde ifrågasättas om icke meddelandet av tillstånd till och kon­

trollen av sådana byggnader helt borde överflyttas på polismyndigheten.

Länsarkitekten i Hallands län

ifrågasätter, om icke den rätt till undantag,

som stadgades i 2 inom., borde tilldelas ej blott byggnadsnämnd i stad utan

även byggnadsnämnd på landet, om denna till sitt biträde hade byggnadskon­

sulent med stadsarkitekts kvalifikationer.

Byggnadsnämnden i Järfälla soc­

ken

och

byggnadsinspektören för Sydkustens utomplansområde nr

4 förorda

samma ändring.

Departementschefen.

Enligt 1 mom. i paragrafen äger byggnadsnämnden beträffande tillfälliga

byggnader av enkel beskaffenhet dispensera från vissa byggnadsförbud. Att

i författningen uppdraga närmare riktlinjer för avgörandet, huruvida en ba­

rack av tillfällig beskaffenhet eller en kiosk eller dylikt är att anse som

byggnad torde icke vara erforderligt eller lämpligt. En viss ledning för frå­

gans bedömande torde kunna inhämtas av de uttalanden som stadsplaneut-

redningen gjort i ämnet (betänkandet s. 577).

2 mom. ger byggnadsnämnd, som till sitt biträde har stadsarkitekt, möjlig­

het att medgiva mindre avvikelser från sådan detaljreglering av bebyggan­

det, som skel t i stadsplan, byggnadsplan in. m. Denna bestämmelse som in­

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

fördes år 1943 har visat sig praktisk. Den torde såsom förut nämnts (se moti­

ven till 134 §) böra utsträckas att avse även byggnadsnämnd på landet, därest

denna till sitt biträde har byggnadskonsulent med stadsarkitekts kvalifika­

tioner. Är byggnadsinspektör behörig att innehava befattning som stadsarki­

tekt, kommer den ifrågavarande dispensbefogenheten att kunna utövas även

av honom (jfr 108 §).

1 vissa ärenden, som kommit under Kungl. Maj:ts prövning, har befunnits,

att byggnadsnämnden icke förstått att i tillräcklig grad utnyttja sin dispens­

rätt enligt nuvarande 118 § 2 mom. En användning i ökad utsträckning av

dessa bestämmelser torde kunna främjas genom att länsstyrelsen, därest fråga

om dispens från stadsplan, byggnadsplan eller dylikt liänskjutes till länssty­

relsen, oaktat byggnadsnämnden själv uppenbarligen haft befogenhet att med­

giva dispensen, återförvisar ärendet till byggnadsnämnden.

Enligt 3 mom. i utredningens förslag, som härutinnan överensstämmer

med gällande stadga, må tillstånd till nybyggnad å mark, som ej blivit tomt-

indelad, medgivas allenast såframt anledning finnes att antaga, att tomtin­

delning av marken icke därigenom oskäligt fördröjes. Som initiativrätt till

första tomtindelning enligt det riksdagen förelagda förslaget till byggnadslag

skall tillkomma även byggnadsnämnd och sådant tillstånd följaktligen ald­

rig kan antagas fördröja tomtindelning, synes berörda föreskrift överflödig

och böra utgå. Detta innebär icke någon saklig ändring av bestämmelserna

i 3 mom. Dispens från förbudet mot nybyggnad å mark, som ej blivit tomt-

indelad, bör sålunda meddelas endast i de undantagsfall, som omnämnas i

momentet.

171 §.

Paragrafen, vilken motsvarar nuvarande 119 §, överensstämmer i sak med

179 § i utredningens förslag (motiv, se s. 578—579 i betänkandet).

Yttrandena.

Föreningen Sveriges stadsarkitekter

uttalar, att enligt förslaget skulle läns­

styrelse äga utfärda taxa för avgifter, som skulle erläggas för erhållande

av byggnadslov, för ritningsgranskning, för besiktningar och för andra för­

rättningar, som nämnden hade att verkställa, där byggnadsnämnd hade stads­

arkitekt eller byggnadskonsulent till sitt biträde eller byggnadsinspektör fun­

nes. Då däremot nämnden icke hade sakkunnigt biträde för uppgörande av

karta för nybyggnad samt för utstakning och kontroll av byggnads rätta

läge, syntes taxa i vad som rörde dessa åtgärder icke böra utfärdas. Genom

ändrad formulering eller i särskilt utfärdade anvisningar borde angivas, att

byggnadsinspektör ägde rätt till ersättning enligt taxa ej enbart för ritnings­

granskning och för besiktningar av nybyggnader utan även för andra besikt­

ningar t. ex. i samband med yttrande över avstyckningar och andra remisser

från länsstyrelsen.

Byggnadsnämnden i Göteborg

och

stadsarkitekten i Eslöv

göra liknande uttalanden.

Byggnadsnämnden i Ronneby

anser, att rätt att

uttaga avgift för granskning m. m. borde tillkomma byggnadsnämnden,

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

185

även om nämnden icke hade byggnadskonsulent till sitt förfogande.

Länssty­

relsen i Göteborgs och Bohus län

anför, att till det faktum att byggnadsnämnd

till sitt biträde hade stadsarkitekt eller byggnadskonsulent borde icke ankny­

tas befogenhet för länsstyrelsen att utfärda i paragrafen avsedd taxa utan

befogenhet att uppbära avgifter enligt taxan.

Byggnadsinspektören för Syd­

kustens utomplansområde nr

4 antyder möjligheten av att statsbidrag borde

utgå till ersättning åt byggnadsinspektör, särskilt i vad avsåge byggnadsin­

spektörens befattning med sådana tjänsteärenden som ej ägde direkt sam­

band med byggnadsföretag, t. ex. remisser angående planläggning, fastig­

hetsbildning och vägärenden m. m.

Departementschefen.

Såsom utredningen föreslagit bör byggnadsnämndens befogenhet att upp­

bära avgifter av de byggande för erhållande av byggnadslov, för ritnings-

granskning, för besiktningar och andra förrättningar göras beroende av att

nämnden till sitt biträde bär byggnadskonsulent. Den närmare beskaffenhe­

ten av de arbeten, för vilka ersättning må uttagas, torde böra framgå av

taxan. Normalförslag till sådan taxa finnes redan för närvarande (SOU 1932:

9 s. 24—27) men synes numera föråldrat och bör därför omarbetas. Såsom

jag vid 105 § anfört bör statsbidrag ej utgå till avlöning åt byggnadsinspektör.

172 §.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med nuvarande 124 § och med

180 § i utredningens förslag (motiv, se s. 579 i betänkandet).

Yttrandena.

Byggnadsnämnden i Göteborg

anser, att byggnadsstyrelsen borde ha skyl­

dighet, ej allenast befogenhet att meddela erforderliga föreskrifter angående

byggnads- och planväsendet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län

ifrågasätter, huru­

vida det icke borde angivas att länsarkitekt skulle biträda vid utövandet av

byggnadsstyrelsens och länsstyrelsens åligganden enligt förevarande paragraf.

Vidare kunde anmärkas att länsstyrelsen saknade maktmedel för det fall att

byggnadsnämnd underläte att skaffa sig erforderligt biträde av stadsarkitekt

eller byggnadskonsulent.

Länsstyrelsen i Jönköpings län

efterlyser den när­

mare innebörden av det i 2 mom. punkt 8 förekommande uttrycket »lokala

myndigheter som hava befattning med planläggningen och byggnadsväsen-

del».

Departementschefen.

Bestämmelserna i 1 mom. torde böra jämkas så att byggnadsstyrelsens

skyldighet att utfärda erforderliga föreskrifter, formulär, råd och anvisningar

bättre framgår. Länsarkitekterna lyda under byggnadsstyrelsen men biträda

även länsstyrelserna i deras planvårdande och byggnadsrcglerande uppgifter.

Länsarkitekternas åligganden torde liksom hittills lämpligen böra angivas i

den för dem gällande instruktionen. Såsom exempel på sådana i 2 inom.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 211.

13

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

punkt 8 omförmälda lokala myndigheter, som ha befattning med planlägg­

ningen och byggnadsväsendet, kunna nämnas stadsfullmäktige och kommu­

nalfullmäktige.

Att utrusta länsstyrelsen med särskilda maktmedel för att framtvinga an­

ställandet av sakkunniga biträden hos byggnadsnämnderna synes icke erfor­

derligt eller lämpligt. Man torde få förutsätta att kommunerna och byggnads­

nämnderna härutinnan, liksom även i övrigt, lojalt följa gällande bestäm­

melser.

173 §.

Paragrafen motsvarar utan ändring i sak 125 § i gällande stadga och 181 §

i utredningens förslag.

Yttrandena.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

uttalar, att paragrafen borde

kompletteras med ett stadgande angående kommunalfullmäktige och kom­

munalstämma motsvarande det stadgande som upptagits angående stadsfull­

mäktige och allmän rådstuga. (Se t. ex. 133 och 135 §§ i utredningens för­

slag.)

Departementschefen.

Då stadsfullmäktige numera finnas i alla städer, torde den av utredningen

föreslagna bestämmelsen om allmän rådstuga böra utgå. Någon föreskrift om

att kommunalstämma i kommun, där kommunalfullmäktige icke finnas, har

den befogenhet som enligt byggnadsstadgan tillkommer kommunalfullmäk­

tige torde ej behöva meddelas. Att så är fallet torde vara klart även utan att

detta uttryckligen angives. Efter den förestående nyindelningen av primär­

kommunerna torde kommunalfullmäktige komma att finnas i alla kommuner.

21 KAP.

övergångsbestämmelser.

174 §.

Paiagrafen övensstämmer i stort sett med punkt 1 i utredningens förslag

till övergångsbestämmelser (motiv, se s. 579—580 i betänkandet).

Yttrandena.

Svenska kommunaltekniska föreningen

uttalar, att stora områden med

äldre stadsplaner alltjämt saknade stadsplanebestämmelser och provisoriska

byggnadsföreskrifter enligt 128 § nuvarande byggnadsstadgan samt att ännu

en avsevärd tid kunde förväntas gå, innan denna brist undanröjdes. För be­

stämmandet av hushöjderna inom dylika områden gällde 28 § i 1874 års

byggnadsstadga. Denna medgåve hushöjder, som överstege gatans bredd, och

i synnerhet vid uppförandet av hus i hörnet av en bredare och en smalare

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

187

gata kunde detta leda till orimligt höga hushöjder vid den smala gatan med

därav följande olägenheter ur sanitär synpunkt m. m. Denna övergångsbe­

stämmelse kunde sålunda medföra stora olägenheter. På platser där viljan att

komplettera äldre planer varit god men bristen på arbetskraft, svårigheter

att få planerna fastställda m. in. fördröjt arbetet kunde byggnadsnämnden

ställas i en svår situation och tvingas medgiva ej önskvärda hushöjder. Risk

funnes även att övergångsbestämmelsen kunde medföra ett förhalande av

stadsplanearbetet om de lokala myndigheterna önskade få ett område be­

byggt med tillämpande av hushöjder, som man visste ej kunde bli fastställda

i stadsplan. I stället för att hänvisa till 128 och 129 §§ i gällande byggnads­

stadga borde man enligt föreningens mening utfärda en generell övergångs­

bestämmelse för ifrågavarande äldre stadsplaneområden av i huvudsak sam­

ma innehåll som 16 § 2 mom. tredje att-satsen nuvarande byggnadsstad­

gan (=28 § 2 mom. tredje att-satsen departementsförslaget). Vad som

medgåves under övergångstiden kunde på detta sätt även väntas bli fastställt

i den blivande stadsplanen.

Byggnadsnämnden i Kalmar

anser, att det vore

praktiskt, om de äldre föreskrifter som alltjämt skulle gälla, preciserades och

ordnades överskådligt.

Departementschefen.

Den nya byggnadsstadgan torde böra träda i kraft samtidigt med bygg­

nadslagen eller den 1 januari 1948.

Enligt 128 § gällande byggnadsstadga skola — i avbidan på fastställande

av stadsplanebestämmelser, motsvarande föreskrifterna i §§ 23, 25 och 28 i

1874 års byggnadsstadga — för stadsplanebelagt område antagas och faststäl­

las provisoriska byggnadsföreskrifter. Detta skall göras »så snart ske kan».

Intill dess detta skett skola nämnda paragrafer i 1874 års stadga jämte i

anslutning därtill meddelade bestämmelser i byggnadsordningen för staden

eller samhället fortfarande gälla för området, i den mån bestämmelser i

ämnet ej meddelats i nuvarande 79 a §. Såsom utredningen framhållit ha

emellertid i åtskilliga fall dylika provisoriska byggnadsföreskrifter ännu icke

blivit meddelade, oaktat så rätteligen borde ha skett, samt där sådana före­

skrifter meddelats, ännu ej utbytts mot stadsplanebestämmelser. Till följd

härav synes det erforderligt att vad sålunda för närvarande är stadgat blir

gällande även efter ikraftträdandet av den nya byggnadsstadgan. Olägenhet,

som föranledes av att föreskrifterna i 1874 års byggnadsstadga sålunda allt­

jämt komma att gälla, kan undanröjas genom att vederbörande stad eller

samhälle snarast möjligt, i enlighet med därom utfärdat stadgande, går i för­

fattning om utbytande av dessa äldre föreskrifter mot mera tidsenliga be­

stämmelser.

175—181 §g.

Dessa paragrafer motsvara utan ändring i sak punkterna 2—4 och 6—7 i

utredningens förslag till övergångsbestämmelser (motiv, se s. 580—581 i be­

tänkandet). 180 och 181 8§ sakna motsvarighet i utredningens förslag.

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

Departementschefen.

Enligt 175 § skola nya byggnadsordningar för städer och samhällen upp­

rättas snarast möjligt och senast två år efter den nya byggnadsstadgans

ikraftträdande. Byggnadsordning skall enligt 2 § uppgöras med ledning av

normalförslag, som upprättas av byggnadsstyrelsen. Det är på grund härav

angeläget att sådana normalförslag färdigställas snarast möjligt.

Såsom förut framhållits skall särskild byggnadsnämnd finnas inom varje

kommun, där ej länsstyrelsen beslutar att kommunalnämnden skall fungera

i denna egenskap. Utseendet av nya byggnadsnämnder, i den mån så erford­

ras, torde, på sätt förut nämnts (se s. 150—151), böra äga rum redan före

den nya lagstiftningens ikraftträdande. 180 § innehåller stadgande härom.

Beträffande övergångsbestämmelserna i 181 § hänvisar jag till vad jag

härom anfört vid 78 och 79 §§.

Föredraganden uppläser härefter det inom justitiedepartementet upprät­

tade förslaget till

byggnadsstadga

och hemställer, att Kungl. Maj:t måtte be­

sluta inhämta riksdagens yttrande över förslaget.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprin-

sen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Thore Wisén.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

470784