RÅ 1993:81

I Hackefors, öster om Linköping, fanns en s.k. motionsanläggning. Anläggningen, som låg inom detaljplanelagt område, stadsplan fastställd den 26 mars 1979, utgjordes av bl.a. ett antal anlagda motionsspår. I början av 1980-talet erhöll Linköpings Skidklubb rätt att bedriva sin verksamhet där. Under hösten 1987 satte skidklubben upp ett femtontal belysningsstolpar längs ett av motionsspåren. Stolparna utgjordes av kapade telefonstolpar på vilka armatur med en kvicksilverlampa om 250 watt monterats. Lamporna var av samma typ som används för gatubelysning.

Makarna M.O. och B.O., som ägde ett hus beläget endast ca 50 meter från en av belysningsstolparna, hemställde i skrivelse den 24 oktober 1987 om byggnadsnämndens ingripande mot skidklubben och anförde bl.a. att ljusanordningarna krävde bygglov enligt 8 kap. 3 § plan- och bygglagen (PBL).

I beslut den 11 februari 1988, § 57, åberopade Byggnadsnämnden i Linköpings kommun, som svar på makarna O:s framställning, vad stadsjuristen i yttrande den 15 januari 1988 sagt. I yttrandet anfördes bl.a. följande. Enligt 8 kap. 3 § PBL krävs bygglov för att "sätta upp eller väsentligt ändra skyltar eller ljusanordningar". I propositionen till PBL definieras inte begreppet "ljusanordning". Departementschefen säger enbart att "punkt 2 stämmer i sak överens med dagens bestämmelser om skyltar och ljusanordningar" (prop. 1985/86:1 s. 694). I kommentaren till lagstiftningen, "Plan- och bygglagen" s. 431, sägs härom: "Normala anordningar för gatubelysning torde inte kräva lov till skillnad från ljusanordningar av strålkastarkaraktär med vertikal eller horisontell, stark ljusspridning (t.ex. ljusramper eller s.k. flodljusarmatur)." Med hänsyn till att här enbart är fråga om dämpad spårljusbelysning gör jag den bedömningen att en elljusbelysning över ett motions- eller skidspår får anordnas utan bygglov.

M.O. och B.O. överklagade byggnadsnämndens beslut.

Länsstyrelsen i Östergötlands län (1989-02-08) avslog överklagandet och yttrade bl.a. följande. Till bygglovspliktiga ljusanordningar hänförs främst ljusanordningar av strålkastarkaraktär med vertikal eller horisontell stark ljusspridning. - Normal belysning av sedvanliga gång- och cykelvägar är inte hänförliga till sådana anordningar. Bygglov krävs därför inte för uppsättande av gång- och cykelvägsbelysning. Mot bakgrund härav kan inte de i ärendet aktuella belysningsanordningarna, som har liknande syfte och utformning som gång- och cykelvägsbelysning, anses kräva bygglov.

Kammarrätten i Jönköping

Makarna O. överklagade länsstyrelsens beslut och anförde bl. a. att de belysningsanordningar som uppförts av skidklubben låg i anslutning till ett motionsspår, inte i anslutning till någon gata, cykelväg eller gångstig. De var därför att hänföra till sådana ljusanordningar som krävde bygglov enligt PBL. Ljusskenet var avsevärt mycket mer störande än det dämpade och lägre belägna skenet från gatulyktorna utefter Vintervägen. Makarna O. anförde även att bl. a. uppförandet av belysningsanordningarna medfört att en bygglovspliktig idrottsplats anordnats.

Kammarrätten i Jönköping (1990-01-08, Dahlborn, Larsson, referent), som höll syn på platsen; yttrade såvitt här är av intresse: För det aktuella området gäller stadsplan, vilken fastställts av länsstyrelsen den 26 mars 1979. Enligt 17 kap. 4 § PBL gäller stadsplan som detaljplan. - Belysningsanordningarna - Enligt 8 kap. 3 § första stycket andra punkten PBL krävs i områden med detaljplan bygglov för att sätta upp eller väsentligt ändra skyltar eller ljusanordningar. - Den belysning som är ifråga i målet är uppförd i anslutning till skidklubbens klubbstuga. Den hålls enligt uppgift tänd två kvällar per vecka (tisdag och torsdag) kl. 18.00-20.00. Platsen som belyses är besådd med gräs och används för löpträning m.m. av skidklubbens medlemmar. Makarna O:s bostadshus är beläget ca 50 meter från den närmaste belysningsstolpen. Mellan bostadshuset och belysningen finns en kraftledning och Vintervägen. Belysningen består av utrangerade gatubelysningsarmatur monterade på omkring 15 stolpar, som har en höjd på 5,5 meter. Armaturerna är monterade på fästen som riktats något uppåt och mot Vintervägen. På varje stolpe finns en kvicksilverlampa på 250 watt. Armaturerna är knappt en halv meter långa. Vid synen, som ägde rum efter mörkrets inbrott, konstaterades att belysningen syns väl från makarna O:s vardagsrumsfönster. - Vare sig i förarbetena till PBL eller till den nu upphävda byggnadsstadgan, från vilken bestämmelsen utan ändring överförts har angetts vad som är att förstå med ljusanordningar. Bestämmelsen torde emellertid böra förstås på det sättet att normala ljusanordningar för gatubelysning inte kräver lov till skillnad från ljusanordningar av strålkastarkaraktär med vertikal eller horisontell, stark ljusspridning (t.ex. ljusramper eller s.k. flodljusarmaturer). Vid bedömningen skall beaktas i vad mån anordningen kan verka störande på närboende. - Kammarrätten gör följande bedömning. Den i målet aktuella belysningen är inte uppsatt över gata eller liknande. Det är alltså inte fråga om sådan normal anordning för gatubelysning som inte kräver bygglov. Belysningen kan inte heller anses utgöra "allmänbelysning" i anslutning till byggnad. Däremot är belysningen med hänsyn till ljusstyrka och till armaturernas montering och antal så stark att den kan anses störande för närboende. Belysningen är vid angivna förhållande att hänföra till sådan ljusanordning för vilken krävs bygglov enligt PBL. Målet skall därför i denna del återförvisas till byggnadsnämnden för prövning av om bygglov kan medges. - Såsom länsstyrelsen anfört ankommer det på makarna O. att vända sig till byggnadsnämnden för en prövning av bygglov beträffande de belysningsanordningar som är uppförda mellan klubbstugan och Vintervägen.

Övriga frågor - Kammarrätten upptar i detta avsnitt först frågan om idrottsplats anordnas av skidklubben. Enligt 8 kap. 2 § första stycket första och tionde punkterna PBL krävs bygglov för att anordna bl. a. idrottsplats samt för att väsentligt ändra sådan anläggning. PBL trädde i kraft den 1 juli 1987. Anläggning som nu sagts var i tidigare lagstiftning inte underkastad någon egentlig tillståndsplikt. Anledningen till att de nu har gjorts bygglovspliktiga är främst att de är arealkrävande, att de medför konsekvenser för de närboende, t.ex. i form av ökad trafik, samt att de kan ha inverkan på det rörliga friluftslivets intressen och påverka landskapsbilden. - Med beaktande av det anförda finner kammarrätten att varken arter eller omfattningen av den verksamhet som bedrivs på det aktuella området eller de anordningar som där vidtagits kan medföra att fråga är om en sådan idrottsplats som kräver bygglov. - Vad härefter angår frågan om byggnadslov för den av skidklubben uppförda träbron, vilken uppförts innan PBL trädde ikraft, gör kammarrätten följande bedömning. Enligt 54 § 1 mom. första stycket punkten 5 i den då gällande byggnadsstadgan fick inte uppförande eller väsentlig ändring av en mur, ett plank eller någon liknande anordning företas utan byggnadslov. Träbron kan inte hänföras till sådan byggnadslovspliktig anordning som avsågs i detta lagrum. Inte heller är den byggnadslovpliktig på annan grund.

Kammarrätten bifaller makarna O:s yrkanden endast på så sätt att målet, med ändring av länsstyrelsens beslut i denna del, återförvisas till Byggnadsnämnden i Linköpings kommun för prövning av frågan om bygglov för ljusanordningarna utmed motionsspåret.

Skiljaktig

Kammarrättsrådet Falkelius var skiljaktig beträffande frågan om bygglov skulle krävas för belysningsanordningen och anförde: Den belysningsarmatur som målet gäller har enligt uppgift tidigare använts som gatubelysning. Glödlamporna är kvicksilverlampor med en styrka av 250 watt. Belysningen är monterad på avkapade telefonstolpar. - Såsom länsstyrelsen anfört hänförs inte normal belysning av gång- och cykelvägar, till sådana anordningar som kräver bygglov. Den aktuella belysningen fyller enligt min mening skäliga anspråk på prydlighet och är lämpad för platsen. På grund härav och då belysningsanordningen inte kan anses ha sådan påverkan på omgivningen att bygglov krävs har byggnadsnämnden och länsstyrelsen haft fog för sina bedömningar. - Vad gäller övriga frågor är jag ense med majoriteten.

Byggnadsnämnden i Linköpings kommun och Linköpings Skidklubb överklagade kammarrättens dom och yrkade att Regeringsrätten skulle slå fast, att bygglov inte krävdes för den ifrågavarande belysningsanläggningen.

M.O. och B.O. motsatte sig ändring av kammarrättens dom. Prövningstillstånd meddelades.

Boverket tillstyrkte i inhämtat yttrande bifall till överklagandet. Regeringsrätten (1993-11-10, Björne, Wadell, Werner, Ragnemalm) yttrade: I område med detaljplan krävs enligt 8 kap. 3 § punkt 2 PBL bygglov för att sätta upp ljusanordningar.

Linköpings Skidklubb har under hösten 1987 i Hackefors öster om Linköping inom område, som enligt övergångsbestämmelserna till PBL är att anse som detaljplanelagt, satt upp ett femtontal 5,5 meter höga belysningsstolpar längs ett motionsspår. På stolparna är monterad armatur med 250 watts kvicksilverlampa av det slag som vanligen används för gatubelysning.

Frågan i målet är om dessa belysningsstolpar med armatur utgör sådan ljusanordning som avses i 8 kap. 3 § punkt 2 PBL.

Vad som avses med ljusanordning har inte närmare preciserats i PBL. Inte heller i lagens förarbeten ges någon annan vägledning än vad som möjligen kan anses framgå av vissa uttalanden om ändamålet med kravet på bygglovsprövning. I PBL-utredningens betänkande hänvisas sålunda till behovet av att inom vissa områden kunna kontrollera ljusspridning, som kan utgöra en risk för kommunikationer av olika slag - t.ex. vägtrafik, flyg och båtfart - och vara störande för närboende (SOU 1979:66, del 2, s. 774). Föredragande statsrådet uttalade i propositionen, att kravet på bygglovsprövning var motiverat av bl.a. estetiska skäl och säkerhetsskäl (prop. 1985/86:1 s. 694 f.).

Inte heller i äldre byggnadsreglering återfinns någon definition av ordet ljusanordning, som första gången infördes i lagtext i samband med 1947 års reform på området. Även här ges dock vissa indikationer i förarbetsuttalanden. I anslutning till de i byggnadslagen (1947:385) intagna bestämmelserna om förbud mot bl.a. ljusanordningar i närheten av försvarsanläggningar, flygplatser och atomenergianläggningar (81, 82, 121 §§) uttalade departementschefen sålunda att det var uppenbart, att "strålkastarbelysning, ljusreklam eller dylikt, som från luften kan förväxlas med signalsystem eller belysningsanläggning på flygplats, icke kan tillåtas i närheten av sådan plats" (prop. 1947:131 s. 257). Som kommentar till bestämmelsen i 76 § 1 mom. i den samma år antagna byggnadsstadgan (1947:390), vari byggnadslovsplikten utvidgades till att jämväl avse andra ljusanordningar, anförde departementschefen bl.a. att det, utan att detta uttryckligen angavs, torde vara uppenbart att skyldigheten att söka lov endast avsåg sådan anordning som var "av någon betydelse" (prop. 1947:211 s. 129 f.). I stort sett samma bestämmelse överfördes senare till 54 § 1 mom. i 1959 års byggnadsstadga (1959:612) - som i sin tur i princip oförändrad influtit i det nu aktuella stadgandet i 8 kap. 3 § PBL - utan att ytterligare preciseringar framkommer i förarbetena.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Rent språkligt kan det förefalla naturligt att betrakta de i målet aktuella belysningsstolparna med armatur som en "ljusanordning". En tolkning helt enligt bokstaven skulle kunna leda till att varje gatlykta och även ännu mindre belysningsarrangemang inom detaljplanelagt område skulle fordra bygglov enligt 8 kap. 3 § PBL.

Vid tillämpning av rättsregler kan emellertid inte bortses från det sammanhang i vilket en där använd term förekommer och inte heller från regelns tillkomsthistoria. Det är inte ovanligt att en sådan analys leder till slutsatsen, att ett visst ord måste anses ha en specifik juridisk betydelse, som avviker något från allmänt språkbruk. Ordet kan ha karaktären av ett begrepp, som just i det sammanhang där det förekommer har en mera inskränkt - eller en vidsträcktare - innebörd än eljest.

De i och för sig sparsamma uttalanden som förekommer i de ovan nämnda lagförarbetena talar för att det här rör sig om ett begrepp, som inte skall ges det mera omfattande betydelseinnehåll som ordet ljusanordning allmänt sett kan anses ha. Vad där anförts om ljusanordningar avsåg ursprungligen belysningsanläggningar med i huvudsak stark ljuseffekt vid flygplatser, befästningar o. d. I fråga om övriga som ljusanordningar karakteriserade arrangemang har, som nämnts, framhållits att skyldigheten att söka byggnadslov endast avsåg sådan anordning som var av någon betydelse.

En bygglovsprövning av varje anordning för belysning inom detaljplan kan i sak och vid det praktiska förfarandet inte vara ändamålsenlig eller lämplig. En sådan tillämpning kan inte heller enligt Regeringsrättens mening ha åsyftats av lagstiftaren, som i princip eftersträvat en förenkling av byggregleringen.

Som Boverket upplyst i sitt i målet avgivna yttrande förekommer inte heller i praktiken någon bygglovsprövning av vanliga gatubelysningar. Det finns enligt verket inte heller skäl att anta att enskilda belysningsanläggningar skulle behandlas på annat sätt än sådana för vilka det allmänna är ansvarig. Samma uppfattning kommer till uttryck i litteraturen, där det antagits att normala anordningar för gatubelysning inte kräver lov till skillnad från belysningar av strålkastarkaraktär med stark ljusspridning (Didon m.fl., Plan- och bygglagen s. 430).

Den i målet aktuella belysningen avviker i fråga om stolpar, armatur och ljusstyrka inte från normal gatubelysning. Placeringen intill ett bostadsområde påverkar inte bedömningen, att anordningen - liksom gatubelysning inom ett bostadsområde - faller utanför vad som i 8 kap. 3 § PBL avses med ljusanordning.

Regeringsrätten finner således att bygglovsplikt inte föreligger för den i målet aktuella belysningsanläggningen i anslutning till motionsspåret. Regeringsrätten ändrar kammarrättens dom och fastställer det slut som länsstyrelsens beslut innehåller i den del som avses med besvären.

Föredraget 1993-10-20, föredragande Norgren,

målnummer 430-1990