angående riktlinjerna för der. framtida jordbrukspolitiken m. m.

Kunffl. Maj.ts proposition nr 75. 1

Nr ?5.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående riktlinjerna

för der. framtida jordbrukspolitiken m. m.; given

Stockholms slott den 21 februari 1947.

Under åberopande av bilagda i statsrådet ocli lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att dels jämlikt § 87 regeringsformen antaga härvid fogade förslag till 1) lag om kronans förköpsrätt; 2) lag angående ändring i lagen den 22 december 1943 (nr 884) om förköpsrätt; samt 3) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation; dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Ili haag till riksdagens protokoll 19A7. 1 sand. Sr Tö. 1

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

Förslag

till

Lag om kronans förköpsrätt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Sker försäljning av jordbruksfastighet, äge kronan, för att underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar, lösa till sig fastigheten till det pris som köparen utfäst. Sådan förköpsrätt utövas för varje hushållningssällskaps område av den lantbruksnämnd som där skall finnas.

Bestämmande för fastighets natur av jordbruksfastighet är den för fastigheten vid tiden för försäljningen gällande taxeringen.

Vad i denna lag stadgas om förköpsrätt skall ock gälla, då del av eller andel i jordbruksfastighet säljes.

2 §.

Förköpsrätt må ej utövas, där köparen är säljarens make, avkomling, adoptivbarn eller dess avkomling eller ock säljarens syskon, ej heller där viss andel i fastigheten säljes till någon som förut var delägare i densamma.

Sker försäljningen i den ordning utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt ej utövas.

3 §•

Ej må förköpsrätt utövas allenast i fråga om del av den försålda egendom, som är underkastad sagda rätt, med mindre sådan del utgör självständig brukningsenhet och utan olägenhet kan skiljas från återstoden av egendomen.

Har fastighet, beträffande vilken kronan vill utöva förköpsrätt, gått i ett köp med annan fastighet, som ej kan utan olägenhet skiljas från den förra, vare kronan pliktig att lösa även den senare fastigheten.

Ingå i köpet kreatur, redskap eller andra sådana lösören, vilka finnas å fastighet som skall lösas, skall vad i andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

4 §.

Lantbruksnämnden vare skyldig att efter framställning från ägare av jordbruksfastighet meddela beslut, huruvida fastigheten är behövlig för ändamål som avses i 1 §. Beslutet skall meddelas för viss tid, minst två och högst fem år.

Har nämnden funnit dylikt behov av fastigheten ej föreligga, må förköpsrätten ej göras gällande under den tid beslutet avser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 3

5 §.

Har jordägare bjudit lantbruksnämnden att förvärva hans fastighet och har nämnden icke inom tre månader därefter antagit hembudet, må förköpsrätten ej göras gällande under ett år efter hembudet, där ej försäljning sker på villkor, som för jordägaren äro mindre fördelaktiga än de som gällt för hembudet.

6 §.

Beslutar lantbruksnämnden att göra bruk av kronans förköpsrätt, åligger det nämnden vid äventyr av talans förlust att instämma köparen inom tre månader från det lagfart söktes å dennes fång samt att inom samma tid göra anmälan hos inskrivningsdomaren för talans antecknande i fastighetsboken.

Äger jämlikt lagen om arrendators förköpsrätt arrendator utöva förköpsrätt till fastigheten, åligger det tillika nämnden att inom tid och vid äventyr som i första stycket sägs underrätta arrendatorn om beslutet i den ordning, som angående delgivning av stämning i tvistemål är stadgad

Vill köparen göra gällande lösningsplikt varom i 3 § andra och tredje styckena sägs, framställe yrkande härom innan förberedelsen i målet avslutats eller vare sin rätt härtill förlustig.

Ej må utan köparens medgivande talan om förköp återkallas, med mindre lantbruksnämndens beslut om förköpsrättens begagnande blivit efter besvär upphävt eller köparen framställt yrkande som i tredje stycket sägs.

7 §•

Anmäler köparen, med överlämnande av köpehandlingen i bestyrkt avskrift, sitt fång för lantbruksnämnden, åligger det denna vid äventyr av talans förlust att inom en månad från det anmälan skedde instämma sin talan samt göra anmälan därom för antecknande i fastighetsboken ävensom, på sätt i (i § sägs, underrätta sådan arrendator som där avses.

8 §•

Ingår i köpet egendom som ej skall lösas, och är ej särskild köpeskilling därför utsatt, eller är sådan köpeskilling utsatt men visar lantbruksnämnden, att den satts för lågt i förhållande till köpeskillingen för den fastighet som skall lösas, bestämme rätten, efter ty skäligt prövas, huru mycket av sammanlagda köpeskillingen må anses belöpa å nämnda fastighet.

9 §.

Bifalles lantbruksnämndens talan, skall rätten fastställa vad kronan enligt It) § har alt betala ävensom utsätta viss dag, då fastigheten skall anses övergå i kronans ägo.

Beträffande kostnaderna i mål om förköp skilje rätten mellan parterna efter ty för varje fall prövas skäligt.

10 §.

Det åligger kronan vid äventyr av förköpsrättens förlust att senast å den jämlikt 9 § utsatta dagen till köparen eller, i den mån dennes betalningsskyldighet ej blivit fullgjord, till säljaren utgiva köpeskillingen för den fastighet

4 Kungl. Mctj.ts proposition nr 75.

som skall lösas, med avdrag för intecknad gäld, som därå enligt köpeavtalet skolat avräknas eller som tillkommit efter köparens förvärv av fastigheten.

Därjämte åligger det kronan att inom tid som i första stycket sägs ersätta köparen dennes utgifter för lagfart å fånget så ock nödig kostnad, som köparen må hava nedlagt å fastigheten utöver vad som skäligen må anses motsvara värdet av köparen tillfallen avkastning.

Å de belopp, som kronan jämlikt denna paragraf har att utgiva, skall gäldas ränta efter sex procent från den utsatta dagen.

11 §•

När tvist om förköp blivit avgjord genom dom som äger laga kraft, ankomme på den vinnande att därom göra anmälan hos inskrivningsdomaren för antecknande i fastighetsboken.

12 §.

Går fastighet som är underkastad förköpsrätt i byte, äge kronan inlösa densamma efter dess värde vid den tid då bytesavtalet slöts; och skall därvid vad här ovan stadgas med avseende å förköpsrätt vid fastighets försäljning äga motsvarande tillämpning.

13 §.

Beslutar lantbruksnämnden att förköpsrätten skall begagnas, må nämnden tillika samtidigt förordna, att rätten skall tillkomma annan än kronan; och skall i dylikt fall vad här ovan sägs om kronan och lantbruksnämnden gälla den, som sålunda satts i kronans ställe. Vill denne föra talan om förköp, vare han dock skyldig att, såsom i 48 § utsökningslagen sägs, hos överexekutor ställa säkerhet för vad han skall utgiva i lösen ävensom för den ersättning han kan bliva skyldig att gälda köparen. Visas ej under målets förberedelse, att säkerhet blivit ställd som nu sagts, vare käromålet förfallet, där köparen yrkar det innan förberedelsen avslutats.

14 §.

Har lantbruksnämnden genom beslut enligt 4 § förklarat fastighet behövlig för ändamål som avses i 1 §, må fastighetens ägare föra klagan över beslutet.

över beslut att förköpsrätt enligt denna lag skall begagnas må klagan föras av köparen ävensom av arrendator, som i 6 § sägs; dock må beslutet ej överklagas av köparen, om försäljningen skett under tid, då beslut som avses i första stycket var gällande.

Klagan föres hos lantbruksstyrelsen inom en månad från den dag klaganden erhöll del av beslutet.

Utöver vad i första och andra styckena sägs må klagan ej föras mot beslut som där avses.

15 §.

Klagan över lantbruksstyrelsens beslut i ärende, som avses i 14 §, må föras i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 5.

Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 22 december 1948 (nr 884) om förköpsrätt.

Härigenom förordnas, att rubriken till lagen den 22 december 1943 om förköpsrätt ävensom 2 och 6 §§ sagda lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Lag om arrendators förköpsrätt.

2 §•

Förköpsrätt må —--------i densamma.

Säljes fastigheten till kronan för ändamål, som avses i 1 § lagen om kronans förköpsrätt, eller inlöses fastigheten jämlikt nämnda lag eller sker försäljningen i den ordning utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt ej utövas. Ej heller må förköpsrätt utövas, där fastigheten av kronan säljes för ändamål som nyss sagts.

Har jordägaren------------ för hembudet.

6 §•

Vill arrendatorn föra talan om förköp, åligger det honom att, såsom i 48 § utsökningslagen sägs, hos överexekutor ställa säkerhet för vad han skall utgiva i lösen ävensom för den ersättning han kan bliva skyldig att gälda köparen. Visas ej under målets förberedelse, att säkerhet blivit ställd som nu sagts, vare käromålet förfallet, där köparen yrkar det innan förberedelsen avslutats.

Denna lag träder i kraft såvitt angår 6 § den 1 januari 1948, därvid i tilllämpliga delar skall gälla vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet, samt i övrigt den 1 juli 1948.

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan sägs samt att i samma lag skola under särskild rubrik av den lydelse som framgår av det följande införas två nya paragrafer, betecknade såsom 109 och 110 §§, av nedan angivna inne-

Fastighet, som------------ utrymme däromkring; 13. för linbana, som är behövlig för ett företag av större gagn för orten; 14. för tillgodoseende av fjällrenskötselns behov; eller 15. för stärkande av ofullständigt jordbruk. Särskild rätt------------ till nationalpark.

12. Särskilda bestämmelser om expropriation av mark för stärkande av ofullständigt jordbruk.

109 §.

Fråga om att mark skall exproprieras för stärkande av ofullständigt jordbruk må väckas endast av lantbruksnämnd.

I ansökningen skall, så noggrant omständigheterna det medgiva, angivas huru efter expropriationen skall förfaras med marken.

no §.

Expropriationsrätt må beviljas endast om särskild svårighet möter att genom avtal förvärva erforderlig mark till skäligt pris.

Sådan rätt må ej medgivas, om den mark, varom fråga är, icke helt eller till huvudsaklig del lämpar sig för det avsedda ändamålet eller om genom expropriationen avsevärd olägenhet skulle tillskyndas markens ägare eller innehavare. Vid bedömande huruvida expropriationen skulle medföra olägenhet som nyss sagts må hänsyn icke tagas till anordning som prövas hava vidtagits i syfte att förhindra expropriation.

Ej heller må expropriationsrätt medgivas med mindre en lämplig fastighetsbildning finnes kunna genom expropriationen befordras.

1 Senaste lydelse av 1 §, se SFS 1942: 356.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 7

Rätt till expropriation av mark, som utgör särskild fastighet, må vad angår fastighet med jordbruk beviljas endast om fastigheten tillhör bolag, förening, stiftelse eller fideikommiss eller äges av enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma, och uppenbarligen besitter fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket; skolande vid bedömande av frågan, av vilken anledning fastighet besittes, i samma ägares hand befintliga. genom ägostyckning, jordavsöndring eller avstyckning skilda områden av samma hemman eller lägenhet betraktas såsom en fastighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

17 januari 1947.

Närvarande: Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter frågan om riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken och vissa därmed sammanhängande spörsmål samt anför därvid.

Inledning.

Genom beslut den 15 maj 1942 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla högst 30 sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag angående grunderna för prissättningen å jordbrukets produkter m. m.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades såsom sakkunniga dåvarande ordföranden i statens livsmedelskommission, landshövdingen B. G. Hj. Hammarskjöld, ordförande, direktören i Sveriges lantbruksförbund K. E. Sjögren, vice ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren K. A. M. Andersson, Löbbo, lantbrukaren B. Blomkvist, Troxhammar, organisationschefen i Kooperativa förbundet, filosofie licentiaten M. Bonow, ordföranden i Riksförbundet landsbygdens folk, lantbrukaren B. Ekström, ombudsmannen i Landsorganisationen G. Eriksson, lantbrukaren F. Fredgardh, Håslöv, agronomen Å. Gullander, Bårarp, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren E. A. Gustafson, Vimmerby, verkställande direktören i Svenska Cellulosaaktiebolaget T. R. Hérnod, dåvarande vice ordföranden i statens livsmedelskommission, numera landshövdingen R. Johansson, numera ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren J. H. Johansson, Norrfors, numera ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren N. Jönsson, Rossbol, sekreteraren i Svenska träindustriarbetareförbundet K. Larsson, ledamoten av riksdagens andra kammare, godsägaren C. G. Liedberg, Assmåsa, vice ordföranden i statens priskontrollnämnd, numera professorn E. F. Lundberg, numera andre sekreteraren i Landsorganisationen E. Norrman, ledamoten av riksdagens första kammare, professorn B. G. Ohlin, lantbru­

Kungi. Maj.ts proposition nr 75. 9

karen H. Ringborg, Herstaberg, lantbrukaren E. Själander, Fränsta, direktören i Sveriges lantbruksförbund A. H. Stensgård, dåvarande ordföranden i Svenska lantarbetareförbundet, numera statsrådet G. Sträng, chefen för Industriens utredningsinstitut, numera professorn I. Svennilson, numera ordföranden i statens livsmedelskommission, hovrättsrådet O. Söderström, ledamoten av riksdagens första kammare, direktören E. J. Wehtje samt dåvarande byråchefen i lantbruksstyrelsen, numera överdirektören i egnahemsstyrelsen G. R. Ytterborn.

Den 22 mars 1943 entledigades på ansökan direktören Hérnod och tillkallades såsom ledamot direktören G. Sahlin.

Den 21 juni 1943 tillkallades såsom ledamot numera statssekreteraren B. A:son Fallenius.

Den 10 oktober 1944 entledigades på ansökan professorn Ohlin, varjämte såsom ledamot tillkallades ledamoten av riksdagens andra kammare, agronomen W. Svensson, Ljungskile.

Den 4 augusti 1945 entledigades på ansökan statsrådet G. Sträng och tillkallades såsom ledamöter numera andre ordföranden i Svenska lantarbetareförbundet A. L. Johansson och numera t. f. statssekreteraren N. G. Lange.

De sakkunniga, som antagit benämningen 1942 års jordbrukskommitté, ha den 1 juni 1946 avgivit betänkande angående riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken (SOU 1946: 42, 46 och 61).

Särskilda yttranden beträffande viss eller vissa punkter i betänkandet ha avgivits av kommitténs ordförande och vice ordförande ävensom av herrar Bonow, Ekström, Eriksson, Fredgardh, Gullander, Gustafson, J. H. Johansson, Jönsson, Lange, Liedberg, Lundberg, Norrman, Ringborg, Sahlin, Själander, Svennilson, Svensson, Wehtje och Ytterborn.

Herrar Gustafson och Ytterborn ha icke deltagit i utformningen av den del av betänkandet, som rör den centrala organisationen av rationaliseringsverksamheten.

Den 30 oktober 1945 har kommittén såsom ett uttryck för sin principiella uppfattning rörande behovet av en utvecklingsplanering på jordbrukets område överlämnat en inom kommitténs kansli upprättad promemoria i frågan (SOU 1946: 18). Kommittén har jämväl vid olika tillfällen överlämnat ett antal genom kommitténs försorg verkställda specialutredningar rörande frågor av betydelse för ställningstagandet till de i betänkandet behandlade spörsmålen. Sålunda har kommittén avgivit utredningar av professorn Erik Lindahl och numera filosofie doktorn Lars Lemne angående jordbruksbefolkningens levnadskostnader (SOU 1944: l),av docenten Hannes Hyrenius angående jordbrukets framtida tillgång på arbetskraft (SOU 1944:65), av professorn Åke Åkerman angående den svenska växtodlingens utvecklingstendenser samt dess inriktande efter kriget (SOU 1946:39), av professorn Ludvig Nanneson angående rationalitetsvariationerna inom det svenska jordbruket (SOU 1946: 47), av amanuensen Sven Grundström angående sysselsättningsmöjligheterna för jordbruksbefolkningen vid sidan av jordbruket (SOU 1946: 78), av direktören A. H. Stensgård och agronomi licentiaten S. Holmström angående metoden för beräknande av priser, som giva rationella jordbruk full lönsam­

10 Kungl. Maj ds proposition nr 75.

het, samt av förste auktuarien Lars Juréen angående jordbruksproduktionen och Sveriges försörjning med livsmedel.

Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av statskontoret, kommerskollegium, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, lantmäteristyrelsen, egnahemsstyrelsen, skogsstyrelsen, statistiska centralbyrån, statens byggnadslånebyrå, tekniska högskolan, statens livsmedelskommission, statens arbetsmarknadskommission, statens sockernämnd, statens lagerhus- och fryshusstyrelse, samtliga länsstyrelser, förvaltningsutskotten i samtliga hushållningssällskap, hushållningssällskapens ombud, samtliga jordbrukskommissioner, samtliga torrläggningsnämnder, lånenämnden för sekundär jordbrukskredit, Svenska jordbrukskreditkassan, norrlandskommittén, utredningen rörande ny lagstiftning om uppsikt å jordbruk, fastighetsbildningssakkunniga, lantbiuksakademien, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Landsorganisationen, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska ^^arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetareförbundet, Kooperativa förbundet, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges allmänna hypoteksbank, Småbrukarnas riksförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges betodlares centralförening, Sveriges lantmätareförening, Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter, Svenska arkitekters riksförbund, Tjänstemännens centralorganisation, Föreningen statens lantbruksingenjörer, Sveriges köpmannaförbund, Föreningen Sveriges spannmålsintressenter, Svenska spannmåls- och foderämnesimportörers förening, Svenska kvarnföreningen, Föreningen Sveriges handelskvamar och Sveriges fjäderfäavelsförening.

Vid lantmäteristyrelsens yttrande ha fogats utlåtanden från samtliga överlantmätare. Egnahemsstyrelsen och skogsstyrelsen ha vid sina yttranden fogat utlåtanden från samtliga egnahemsnämnder respektive skogsvårdsstyrelser.

Norrlandskommitténs yttrande har avgivits i form av eu utredning med synpunkter på norrländska jordbrukspolitiken, däri dels redogjorts för resultaten av vissa av sagda kommitté verkställda utredningar rörande sysselsättnings- samt avkastnings- och inkomstförhållandena inom det norrländska jordbruket och därmed sammanhängande problem inom skogsbruket, dels mot bakgrunden av dessa utredningar och jordbrukskommitténs förslag framförts vissa synpunkter på rationaliseringen inom det norrländska jordbruket och stödet åt detta.

Skrivelser i ärendet ha vidare inkommit från Margarinbolaget Aktiebolag, Sveriges lantmästareförbund och Kristianstad-Blekinge slakteriförening med flera.

I samband härmed får jag slutligen anmäla

dels en av Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott i skrivelse den 17 februari 1941 gjord framställning om åtgärder för inrättande av en särskild lånefond för ladugårdsförbättringar, över vilken framställning yttrande avgivits av Sveriges lantbruksförbund,

dels en den 11 augusti 1946 dagtecknad skrivelse från styrelsen för Mal­

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 1]

möhus läns småbrukareförbund samt Malmöhus och Kristianstads läns småbrukareförbunds samarbetskommitté angående jordbrukets arbetskraftsproblcm med mera,

dels en den 18 september 1946 till jordbruksdepartementet inkommen skrivelse från A. Falck i Hässleholm angående åtgärder för anskaffande av arbetskraft i småbruket,

dels en den 6 november 1946 dagtecknad skrivelse från lantbruksstyrelsen, innehållande vissa beräkningar av kostnaderna för en utvidgning av den av styrelsen bedrivna jordbruksekonomiska undersökningen, över vilken skrivelse yttrande avgivits av statens livsmedelskommission.

Jag har för avsikt att nu till behandling upptaga de delar av kommitténs förslag, vilka äga närmare samband med de lagförslag, över vilka jag, på sätt i det följande angives, har för avsikt att hemställa om inhämtande av lagrådets utlåtande. I enlighet härmed kommer jag här, efter att hava lämnat en redogörelse för kommitténs förslag i dess helhet, att till behandling upptaga frågorna om målsättningen för den statliga jordbrukspolitiken, avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruksnäringen, den statliga verksamheten för vad kommittén kallat yttre och inre rationalisering av jordbruket samt organisationen av sagda verksamhet. Till övriga avsnitt av kommitténs förslag, nämligen spörsmålen om formerna för ett särskilt stöd åt vissa mindre jordbruk, om utformningen av de prisreglerande åtgärderna på jordbrukets område samt om organisationen av den prisreglerande verksamheten, torde jag få återkomma, sedan lagrådets utlåtande över nyssnämnda lagförslag erhållits.

Sammanfattning av kommitténs förslag.

I betraktande av storleken av det av kommittén avgivna betänkandet torde jag här få inskränka mig till att lämna en sammanfattande redogörelse för huvuddragen av detta. Kommittén har med hänsyn till omfattningen av dess uppdrag funnit det icke vara lämpligt att omedelbart framlägga i detalj utformade förslag rörande den framtida statliga verksamheten på jordbrukets område utan i huvudsak inriktat sitt arbete på att behandla själva huvudlinjerna för denna verksamhet och att framlägga förslag härom i ett principbetänkande. Härvid har kommittén utgått från alt med detaljutformningen lämpligen borde anstå till dess sagda huvudlinjer fastställts av statsmakterna.

I betänkandet behandlas till eu början frågan om målsättningen för den statliga jordbrukspolitiken, särskilt såvitt angår frågorna om storleken av den jordbruksproduktion, som bör stödjas av det allmänna, ävensom om grunderna för avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruket. Därefter diskuteras frågan om arten av de åtgärder, som mot bakgrunden av denna målsättning böra vidtagas av statsmakterna för att främja vad som i betänkandet kallats yttre och inre rationalisering av jordbruket, d. v. s. åtgärder, som avse alt avhjälpa brister i fråga om brukningsdelarnas storlek och form samt i fråga om jordbrukets fasta anläggningar. Här framläggas

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

bland annat förslag till åtgärder för åstadkommande av bärkraftiga brukningsdelar ävensom förslag till ändringar i den statliga låne- och bidragsverksamheten för förbättring av brukningsdelarnas jord och ekonomibyggnader. Med hänsyn bland annat till omfattningen av kommitténs arbetsuppgifter har kommittén däremot avstått från att upptaga frågan om de åtgärder, som erfordras för att främja en fortsatt rationalisering av jordbrukets driftsförhållanden. Vidare behandlas riktlinjerna för de prisreglerande åtgärderna på jordbrukets område ävensom spörsmålet om särskilda åtgärder till stöd för innehavarna av vissa mindre jordbruk. Slutligen framläggas förslag rörande organisationen av den statliga verksamheten för rationalisering och prisreglering på jordbrukets område.

Den följande redogörelsen för innehållet av kommitténs betänkande upptager i stort sett endast huvudlinjerna av de förslag, som kommittén framlagt. Beträffande förslagen i övrigt och motiveringen för dessa tillåter jag mig hänvisa till betänkandet.

Synpunkter på målsättningen för jordbrukspolitiken.

Jordbrukskommittén framhåller inledningsvis, att den betydelse det svenska jordbruket haft och alltjämt har för landets näringsliv ej behöver närmare utvecklas. Jordbruket med binäringar är alltjämt den enda eller huvudsakliga inkomstkällan för nära en tredjedel av landets befolkning. För hela landets ekonomiska och sociala framåtskridande är det uppenbarligen av största vikt, att denna betydande del av befolkningen blir sysselsatt på det sätt, som är mest ägnat att höja välståndet för landet i dess helhet. Likaså är det angeläget, att den befolkning, som i fortsättningen bör vara sysselsatt inom jordbruket, får möjlighet att leva på en standard, som ej är underlägsen jämförliga befolkningsgruppers. Kommittén anser det för detta ändamål nödvändigt, att man i fråga om jordbrukspolitiken söker komma fram till ett handlingsprogram för statsmakterna, vilket ej endast tar sikte på situationen för dagen utan även kan väntas komma att underlätta och gagna jordbrukets utveckling på lång sikt.

Den praktiska betydelsen av en dylik målsättning bör enligt kommittén vara, att den skall utgöra ett underlag för ett bedömande av vilken utveckling i fråga om jordbrukets struktur, jordbruksproduktionens storlek och storleken av den i jordbruket sysselsatta befolkningen, som det allmänna bör söka främja. Målsättningen på lång sikt bör med andra ord utgöra ett underlag för fastställandet av den praktiska jordbrukspolitiken på kortare sikt.

Kommittén framhåller, att man vid en dylik målsättning måste beakta synpunkter, vilka delvis peka i olika riktningar, och att målsättningen därför måste ske i form av en avvägning mellan olika synpunkter. Bland dessa nämner kommittén särskilt ekonomiska synpunkter, beredskapssynpunkter samt befolkningspolitiska, kommunalekonomiska och sociala synpunkter.

Vad de ekonomiska synpunkterna angår framhåller kommittén inledningsvis, att det beträffande såväl jordbruket som andra näringsgrenar ur rent

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 13

ekonomisk synpunkt i och för sig måste anses önskvärt, att den allmänna ekonomiska politiken blir sådan, att arbetskraften och övriga produktionsfaktorer kunna utnyttjas på mest ändamålsenliga sätt. Med denna utgångspunkt diskuterar kommittén därefter särskilt frågan om det svenska jordbrukets konkurrensförmåga i förhållande till utlandet och frågan om de sysselsättningsmöjligheter, som i fortsättningen kunna tänkas stå till buds utanför jordbruket. Rörande den första frågan uttalar kommittén, att man enligt dess uppfattning — såvida man förutsätter, att det svenska jordbruket skall giva sina utövare en ersättning för deras arbete, som någorlunda motsvarar arbetslönen inom jämförliga befolkningsgrupper — icke bör vid uppdragandet av riktlinjerna för den svenska jordbrukspolitiken på lång sikt utgå från antagandet, att det svenska jordbruket i regel skall kunna vid fri marknad utan särskilt statligt stöd konkurrera med andra länder på utlandsmarknaden och ej heller, annat än i begränsad omfattning, på den inhemska marknaden. Samtidigt påpekas emellertid, att den omedelbara praktiska effekten av ett slopande av allt statligt stöd åt jordbruket ej skulle bliva ett nedläggande av jordbruket i alla de fall, där det ej skulle vara möjligt att i fri konkurrens med världsmarknaden uppehålla en sådan lönenivå, som nyss nämnts, utan att situationen i verkligheten skulle bliva den, att många icke konkurrenskraftiga jordbruk skulle drivas under eu avsevärd tid framåt, fastän deras innehavare därvid skulle få nöja sig med en inkomst, väsentligt understigande vad andra yrkesgrupper erhålla. Kommittén framhåller, att det självfallet är i det närmaste omöjligt att med någon större grad av säkerhet uttala sig om hur stor jordbruksproduktion, som på lång sikt skulle kunna uppehållas här i landet utan stöd från det allmännas sida, men att man torde kunna förutspå, att denna jordbruksproduktion skulle bliva långt mindre än den nuvarande.

Beträffande sysselsättningsmöjligheterna utanför jordbruket framhåller kommittén, att det för bedömandet av huruvida man bör söka motverka eller underlätta en fortsatt överflyttning av arbetskraft från jordbruket till de s. k. stadsnäringarna, givetvis är angeläget, att man om möjligt kan bedöma, huruvida den befolkning, som i fortsättningen eventuellt kan komma att lämna jordbruket, skall ha möjlighet att finna ur samhällets synpunkt mera lönande sysselsättning inom andra grenar av näringslivet. Under hänvisning till vissa genom kommitténs försorg verkställda utredningar angående befolkningsutvecklingen under de närmaste decennierna framhåller kommittén, att den befolkningspolitiska situationen är sådan, att en fortsatt expansion av stadsnäringarnas arbetskraft förutsätter, att tillskott även i fortsättningen erhålles från jordbruksbefolkningen, och att denna expansion, även om tillskotten från jordbruksbefolkningen skulle bliva relativt sett lika stora som hittills, skulle komma alt ligga avsevärt under den expansion, som skedde under 1930-talet. Kommittén uttalar i anslutning härtill som sin uppfattning, att stadsnäringarna även under do närmaste årtiondena torde kunna absorbera ett lika stort tillskott av arbetskraft som tidigare och att begränsningen av stadsnäringarnas utveckling därför med all sannolikhet icke kommer att

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

ligga i en brist på lönande produktionsuppgifter utan i tillgången på arbetskraft, eftersom dennas tillväxt av befolkningspolitiska skäl måste antagas bliva väsentligt mindre än tidigare.

Kommittén påpekar i detta sammanhang, att den minskning av arbetskraften inom jordbruket, som hittills ägt rum, huvudsakligen gått ut över den anställda arbetskraften, däri inräknat även hemmavarande barn till brukarna. Detta förhållande sammanhänger med att mekaniseringen främst berört de stora och medelstora jordbruken. Totala antalet företagare inom jordbruket har däremot varit i stort sett oförändrat. Möjligheterna att i framtiden ytterligare minska den anställda arbetskraften måste emellertid anses begränsade. Om en mera betydande överflyttning av arbetskraft från jordbruket till andra näringsgrenar skulle ske i fortsättningen, måste denna överflyttning därför till stor del komma att beröra företagarna själva, d. v. s. innebära, att antalet självständiga brukningsenheter komme att minskas.

Beträffande beredskapssynpunkterna framhåller kommittén bland annat, att erfarenheterna från de båda senaste krigen med all önskvärd tydlighet visat vilken vital betydelse det har, att man i en krigs- eller avspärmingssituation kan åtminstone nödtorftigt trygga folkförsörjningen medelst egna resurser, och att en beredskap på livsmedelsförsörjningens område, som gör landet rustat att även på detta område möta ett hot om krig eller avspärrning, är absolut nödvändig, om den militära försvarsberedskapen skall kunna fylla sin funktion i en krigs- eller avspärrningssituation. Det påpekas, att risk för avspärrning kan tänkas uppstå ej blott vid krig eller krigsfara, utan även i samband med sådana internationella förvecklingar, vilka närmast är av handelspolitisk art.

På tal om beredskapssynpunkterna diskuterar kommittén möjligheterna att trygga livsmedelsförsörjningen i en avspärrningssituation uteslutande genom lagring. Detta skulle innebära, att man skulle hålla lager, som vore så stora att de, lagda till den inhemska produktion, som skulle kunna bestå på lång sikt utan något stöd från det allmännas sida, skulle förslå till att trygga försörjningen även under en relativt långvarig avspärrningssituation. Kommittén uttalar emellertid den uppfattningen, att det icke är möjligt att trygga försörjningen på detta sätt. Det skulle nämligen i så fall bliva fråga om så stora lagringskvantiteter, att lagringen tekniskt sett skulle bliva mycket svår att bemästra och jämväl skulle bliva mycket dyi’bar. Kommittén anser att man, om beredskapssynpunkterna i fråga om folkförsörjningen skola bliva tillgodosedda, i stället under normala förhållanden bör stödja en produktion, som är så stor att den, efter den utvidgning och omställning, som är praktiskt genomförbar under en förhållandevis kort övergångsperiod, förslår till att trygga den inhemska försörjningen under en längre tids avspärrning. Lagringen får med den av kommittén intagna ståndpunkten betydelse huvudsakligen för den övergångstid, som åtgår för att utvidga och omställa jordbruksproduktionen.

Ett spörsmål av stor betydelse, då det gäller att bedöma storleken av den jordbruksproduktion, som bör uppehållas ur beredskapssynpunkt, är frågan

Kungi. Maj:ts proposition nr 75. 15

om den näringsstandard man bör söka uppehålla under en avspärrning. Kommittén behandlar härvidlag närmare två alternativ, det ena kallat ett minimialternativ och det andra ett medelalternativ.

Minimialternativet syftar till ett stödjande av den produktion som behövs för att uppehålla en näringsfysiologiskt riskfri miniminivå och har uppställts med ledning av uppgifter från den av kommittén anlitade sakkunnige i näringsfysiologiska frågor, professorn Yngve Zotterman. Enligt denne kan såsom en dylik miniminivå, vilken vid oförändrad arbetsintensitet ej kan underskridas utan att vissa risker för folkhälsan uppstå, betecknas den försörjningsgrad, som rådde under senare delen av år 1942 och första delen av år 1943, d. v. s. den del av den senaste avspärrningsperioden, då ransonerna voro lägst. Medelaltemativet skiljer sig från minimialternativet främst därigenom, att enligt medelalternativet den nedskärning av näringsstandarden, med vilken man bör planera för en avspärmingssituation, bör vara beroende av den före avspärrningen rådande normala konsumtionsinriktningen. Medelalternativet kan kort sagt uttryckas så, att man i en avspärrning skall söka uppehålla en i stort sett normal kaloritillförsel men med sådan förskjutning från animalier till vegetabilier, att animaliekonsumtionen nedgår i proportionsvis samma utsträckning som animaliekonsumtionen år 1942/43 nedgick i förhållande till sagda konsumtion närmast före det andra världskriget.

Eftersom man under förutsättning av normala förhållanden torde kunna räkna med en fortgående förskjutning av konsumtionen från vegetabilier till animalier, leder alltså medelalternativet efter hand till att animalierna komma att utgöra en proportionsvis allt större del av den totalproduktion, som bör stödjas.

Vad angår skillnaden ur ekonomisk synpunkt mellan de båda alternativen framhåller kommittén bland annat, att det knappast är möjligt att mera exakt angiva merkostnaden för uppehållande av en jordbruksproduktion i enlighet med medelalternativet utöver kostnaden för uppehållande av en produktion av den storlek, som avses med minimialternativet. Man rör sig nämligen här med ett flertal ovissa och delvis även omätbara faktorer. En antydan om den storleksordning till vilken denna merkostnad kan komma att uppgå kan emellertid, anför kommittén, erhållas om man gör det i och för sig mycket ovissa antagandet, att skillnaden mellan det producentpris för den inhemska produktionen, som i fortsättningen kommer att erfordras för att efter utjämning av löneklyftan mellan jordbrukarna och jämförliga befolkningsgrupper giva jordbruket full lönsamhet, och det pris, till vilket motsvarande slag av jordbruksprodukter skulle kunna importeras, procentuellt sett kommer att bliva lika stor som den under åren närmast före krigsutbrottet föreliggande skillnaden mellan den inhemska producentprisnivån och prisnivån å världsmarknaden. Med utgångspunkt från vissa prognoser rörande konsumtionsutvecklingen med mera har kommittén beräknat, alt de kvanliletcr jordbruksprodukter, som vid sistnämnda tidpunkt skulle representera den årliga skillnaden mellan minimialternativet och medelalternativet, skulle uppgå till eu myckenhet, som vid nuvarande producentprisnivå skulle ha ett

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

värde av omkring 410 miljoner kronor. Merkostnaden för denna produktion har under nyssnämnda antagande rörande skillnaden mellan prisnivån å världsmarknaden och den inhemska prisnivån uppskattats till omkring 90 miljoner kronor. Går man i prognoserna fram till år 1970, bliva motsvarande siffror omkring 510 respektive omkring 120 miljoner kronor.

Kommittén har starkt understrukit, att de nu anförda siffrorna ej få fattas såsom ett försök till en verklig beräkning av den direkta merkostnad, som kan tänkas uppstå vid uppehållande av en produktion i enlighet med medelalternativet. Detta beror bland annat på att frågan, hur priserna å världsmarknaden i fortsättningen komma att ställa sig i förhållande till den inhemska prisnivån, ännu ligger i vida fältet, ävensom på att skillnaden mellan importprisnivån och den inhemska producentprisnivån ej är något tillförlitligt mått på den samhälleliga merkostnad, som kan uppstå därest en viss mängd arbetskraft användes för uppehållande av en jordbruksproduktion utöver minimialternativet. I sistnämnda hänseende påpekar kommittén, att man med ledning av förhållandena före kriget snarast torde ha anledning antaga, att den då föreliggande skillnaden mellan importprisnivån och den inhemska producentprisnivån giver ett för lågt uttryck för skillnaden i värde för samhället mellan vad en viss mängd arbetskraft kan prestera i jordbruket och vad den kan prestera i andra näringsgrenar.

Avgörande för i vad mån en dylik merkostnad verkligen uppstår äro vidare ytterst de möjligheter, som i framtiden komma att finnas att sysselsätta arbetskraften på annat och mer lönande sätt än i jordbruket. Härom framhåller kommittén att, även om man nu bedömer dessa möjligheter som goda, måste en dylik bedömning alltid innefatta vissa osäkerhetsmoment.

Vid den ekonomiska bedömningen av nu föreliggande avvägningsspörsmål bör man vidare enligt vad kommittén anför beakta vissa andra konsekvensei, som skulle inträffa därest man skulle vilja tillämpa minimialternativet (dier ett alternativ, som närmar sig detta. Vid en tillämpning av minimialternativet skulle jordbruksbefolkningen komma att nedgå avsevärt under det antal, som skulle kunna kvarstanna i jordbruket vid en tillämpning av medelalternativet. Kommittén framhåller, att en sådan minskning måste väntas komma att medföra, att samhället får påtaga sig ökade kostnader för att bereda den kvarvarande jordbruksbefolkningen sociala bekvämligheter, som ej äro allt för mycket underlägsna städernas. Vidare påpekas bland annat, att möjligheten att utnyttja arbetsförmågan hos äldre personer i allmänhet torde vara större i jordbruket än annorstädes, och att det bland annat med hänsyn härtill kan tänkas, att kostnaderna för de sociala välfärdsanordningar, som avse att bereda befolkningen en tryggad ålderdom, bliva lägre i fråga om den i jordbruket sysselsatta befolkningen än i fråga om befolkningen i städer och samhällen.

Beträffande de befolkningspolitiska, kommunalekonomiska och sociala synpunkterna framhåller kommittén, att en alltför stark uttunning av den nu befintliga befolkningen på landsbygden kommer att resa allvarliga problem. Det är därför enligt kommitténs uppfattning av vikt, att man vidtager sådana

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 17

åtgärder, som äro ägnade att såvitt möjligt förhindra, att den minskning av själva jordbruksbefolkningens antal, som kan komma att ske i fortsättningen, skall få till följd en motsvarande minskning av landsbygdsbefolkningens antal. Man bör i stället söka att bevara och om möjligt öka arbetstillfällena på landsbygden, bland annat i de industriella grenarna. Förekomsten av en relativt stor bofast befolkning på landsbygden måste nämligen enligt kommitténs mening anses vara av betydelse för stabiliteten i näringslivet och i samhället överhuvud taget. Kommittén påpekar i samband härmed den risk för en olämplig åldersfördelning, som skulle uppstå inom jordbruksbefolkningen, om en mera omfattande avflyttning från denna skulle ske. Eftersom avflyttningen i första hand måste väntas komma att ske inom de yngre åldersgrupperna, skulle nämligen följden bliva, att genomsnittsåldern för den jordbrukande befolkningen skulle komma att ligga avsevärt högre än inom andra befolkningsgrupper. Vidare framhålles, att kvinnounderskottet inom jordbruket redan nu utgör ett allvarligt problem, och att det föreligger risk för att detta underskott skulle komma att stiga, om en mera betydande överflyttning av arbetskraft från jordbruket till andra näringsgrenar skulle ske i fortsättningen.

Kommittén erinrar slutligen om, att jordbruket i stora delar av landet utgör ett naturligt och i många fall nödvändigt komplement till andra näringsgrenar. Särskilt pekar kommittén här på sambandet mellan jordbruk och skogsbruk i de skogrikare delarna av landet. Kommittén uttalar, att man vid uppdragandet av de allmänna riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken måste taga hänsyn till detta samband mellan jordbruket och andra näringsgrenar. I den mån detsamma så påkallar, bör man alltså söka uppehålla en jordbruksproduktion även i de delar av landet, där de naturliga produktionsförutsättningarna för själva jordbruksdriften äro mindre gynnsamma. Likaså bör man vid utarbetandet av lokala planer för rationalisering av själva jordbruket beakta den betydelse bevarandet av en viss jordbruksbefolkning i trakten har ur arbetskraftssynpunkt eller eljest för andra näringsgrenar i orten.

Slutsatser i fråga om målsättningen för jordbrukspolitiken.

Jordbrukskommittén har efter en avvägning mellan de olika nu berörda synpunkterna, främst rent ekonomiska synpunkter, å ena, samt beredskapssynpunkter, å andra sidan, funnit övervägande skäl tala för att man vid den målsättning på lång sikt, vilken måste finnas bland annat som ett underlag för en planering av hur rationaliseringen av jordbrukets strukturförhållanden skall ske, bör såsom en riktpunkt uppställa uppehållandet av en jordbruksproduktion av den storlek, som avses i vad kommittén betecknat såsom ett medelalternativ. Likaså böra statsmakterna under den övergångstid, som måste åtgå till dess den av kommittén förordade rationaliseringen av jordbrukets struktur kunnat genomföras, stödja en jordbruksproduktion upp till sagda nivå. I betänkandet anföres, att den samhällsekonomiska merkost-

Bihanq till riksdagens protokoll 19i7. 1 sand. Nr 75. 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

nåd, som kan uppkomma vid uppehållande av en jordbruksproduktion av denna storlek, visserligen knappast kan kvantitativt fixeras men ändock ej synes kunna antagas vara av sådan storleksordning, att den kan anses utgöra tillräckligt skäl för att man skall avstå från den stora tillgång det måste anses utgöra att i en avspärmingssituation kunna medelst egna resurser uppehålla eu såväl kvantitativt som kvalitativt tillfredsställande försörjning. Som ytterligare skäl för sin ståndpunkt anför kommittén vidare de olägenheter ur befolkningspolitiska och andra synpunkter, som äro förenade med en starkare begränsning av jordbruksproduktionen än som ligger i medelaltemativet, varjämte erinras om de gynnsamma biverkningar i form av minskat beroende av internationella konjunkturväxlingar, vilka erhållas vid ett uppehållande av en relativt stor jordbruksproduktion.

I betänkandet understrykes, att man givetvis ej får utesluta möjligheten av att man vid en senare företagen avvägning kan komma till ett annat resultat beträffande storleken av den i och för sig önskvärda jordbruksproduktionen. Man måste sålunda alltid räkna med att ändrade förhållanden, exempelvis på det internationella området, kunna föranleda en omprövning av riktlinjerna för jordbrukspolitiken, särskilt i fråga om målsättningen på lång sikt. Det påpekas vidare, att det enligt de prognoser, som nu kunna göras rörande den blivande produktionsutvecklingen, synes mest sannolikt, att jordbrukspolitiken bland annat kommer att få inriktas på åtgärder, som äro avsedda att förhindra en stegring av jordbruksproduktionen utöver den nivå, vilken nyss angivits såsom önskvärd på lång sikt. Det kan emellertid även tänkas, att problemet kommer att bliva det motsatta, nämligen att dragningen av arbetskraft till stadsnäringarna i fortsättningen blir så stark, att det kommer att möta svårigheter att hålla produktionen uppe vid den nivå, som angivits såsom ett mål för jordbrukspolitiken på lång sikt. Rörande sistnämnda problem uttalar kommittén att det, om utvecklingen skulle bliva sådan, att produktionen tenderar att stadigvarande ligga mera avsevärt under den nivå, som vid uppdragandet av riktlinjerna för jordbrukspolitiken ansetts önskvärd, torde få förutsättas, att detta kommer att föranleda en omprövning av dessa riktlinjer, vid vilken man bland annat får taga under förnyat övervägande dels hur stor jordbruksproduktion man med hänsyn till då föreliggande förhållanden bör söka uppehålla, dels vilka åtgärder som böra vidtagas för att nå detta mål.

Då det gällt att närmare angiva storleken av den jordbruksproduktion, som enligt medelalternativet bör stödjas under normala förhållanden, har kommittén räknat med att man i en avspärmingssituation bör kunna göra rätt betydande besparingar i fråga om livsmedelsförbrukningen genom den förskjutning av produktionen och konsumtionen från animaliska till vegetabiliska livsmedel, som då förutsättes komma att ske. Kommittén har vidare förutsatt, att under normala förhållanden en viss oljeväxtodling bör uppehållas, vilken man i en avspärmingssituation bör sträva att utvidga så mycket som möjligt. Å andra sidan måste vid bestämmandet av den enligt medelalteinativet önskvärda produktionen tagas hänsyn till, att i en avspärrnings-

Kungi. Maj:ts proposition nr 75. 19

situation åtskilliga förhållanden kunna medföra risk för skördeminskning samt till att man i en dylik situation om möjligt bör ha en viss säkerhetsmarginal för skördevariationer m. in. Med beaktande bland annat av dylika synpunkter har kommittén stannat för att såsom en riktpunkt beträffande storleken av den jordbruksproduktion, som statsmakterna böra stödja, uppställa följande. Beträffande andra varor än matfett och socker bör stöd utgå för en jordbruksproduktion, motsvarande hela det normala avsättningsutrymmet. I fråga om matfett bör stöd lämnas för en smörproduktion, motsvarande hela det normala avsättningsutrymmet för matfett med undantag av omkring 40 000 ton. Av sistnämnda kvantitet förutsättas upp till 10 000 ton framställas av fettråvaror, som framvunnits vid en med statligt stöd bedriven oljeväxtodling. I fråga om sockerbetsodlingen uttalar kommittén — efter att ha anfört att man torde kunna räkna med en ganska betydande ökning av den totala sockerkonsumtionen —- att hänsyn till livsmedelsförsörjningen ej synes nödvändiggöra att man under normala förhållanden söker hålla sockerbetsodlingen uppe på en sådan nivå, att den förslår att täcka hela den inhemska efterfrågan. Avgörandet av hur stor sockerbetsodling man bör söka uppehålla under normala förhållanden synes i stället i hög grad böra bliva beroende av priset på världsmarknaden. Som en lämplig omfattning av den sockerbetsodling, som man i första hand bör söka uppehålla, anser kommittén en odling av mellan 40 000 och 50 000 hektar. Sistnämnda areal motsvarar ungefär en genomsnittlig odling under åren närmast före kriget. Frågan i vad mån en sockerbetsodling, som ligger över genomsnittsnivån för sagda tid, bör anses önskvärd under normala förhållanden, bör främst bliva beroende på hur kostnaden för dylik större odling ställer sig i förhållande till importkostnaden för socker och på möjligheterna att anskaffa arbetskraft för odlingen. Det bör slutligen förutsättas, att fläskproduktionen normalt skall till en mindre del bygga på importerade fodermedel, exempelvis omkring 75 000 ton fodermedel. I övrigt bör däremot animalieproduktionen principiellt baseras på inhemska fodermedel, i den mån de inhemska fodertillgångarna därtill förslå och i den mån så är möjligt med uppehållande av kravet på balanserade foderstater. Kommittén framhåller att den ståndpunkt, till vilken kommittén sålunda kommit, ej innebär någon större avvikelse i sak från den före kriget stundom uttalade uppfattningen, att det svenska jordbruket bör ha företrädesrätt att avsätta sina produkter på den inhemska marknaden. Detta beror bland annat därpå, att det även vid tillämpningen av sistnämnda linje bör finnas en viss marginal mellan den normala produktionens storlek och det normala avsättningsutrymmet. I annat fall löper man nämligen, så snart skörden blir något större än normalt, risken att ett produktionsöverskott uppkommer, vilket ej kan avsättas utan nedpressning av prisnivån. Den ståndpunkt som intages till frågan om storleken av den jordbruksproduktion statsmakterna böra stödja blir, enligt vad kommittén framhåller, för den praktiska jordbrukspolitiken under den nuvarande brukargenerationens tid i främsta rummet av betydelse därigenom att densamma skall

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

utgöra ett underlag för målsättningen i fråga om den rationalisering, som bör ske på jordbrukets område. Ett annat spörsmål, vilket har samband med själva målsättningen för jordbrukspolitiken, är hur stort stöd, soan bär utgå för uppehållande av jordbruksproduktionen. Kommittén erinrar om att statsmakterna i princip redan tagit ställning till sistnämnda fråga därigenom att de i olika sammanhang uttalat, att man bör eftersträva, att den i jordbruket arbetande befolkningen skall erhålla likställighet i inkomsthänseende med jämförliga befolkningsgrupper. Kommittén påpekar emellertid samtidigt att, såsom även angivits i nyssnämnda uttalanden, en förutsättning för denna likställighet maste vara, att vederbörande arbetskraft användes på ett effektivt sätt. Stödet kan alltså ej åsyfta att bereda full jämställdhet åt andra personer inom jordbruksbefolkningen än sådana, som ha full och — sett ur synpunkten av de inom jordbruket föreliggande förhållandena — effektiv sysselsättning. Beträffande arbetskraften å de jordbruk, som ej för närvarande kunna giva full och effektiv sysselsättning och där följaktligen den önskade jämställdheten i inkomsthänseende ej utan vidare kan uppnås, böra strävandena gå ut på att höja jordbrukets rationaliseringsgrad och skapa ökade sysselsättningsmöjligheter inom jordbruket. Det påpekas emellertid, att vad sist sagts ej i allo gäller de mindre jordbruk, där brukarna till väsentlig del hämta sin bärgning genom arbete utanför jordbruket. Givetvis bör man även i fråga om dessa jordbruk söka åvägabringa den rationalisering av driftsförhållandena, som är möjlig att genomföra. Däremot kan man ej tänka sig, att dessa brukare i fortsättningen böra ha full sysselsättning inom jordbruket eller att avkastningen av deras jordbruk i och för sig skall kunna bliva så hög, att den giver dem en skälig bärgning. 1 den mån dessa jordbruk komma att bestå på lång sikt måste brukarnas försörjning därför liksom hittills till väsentlig del baseras på inkomstkällor utanför jordbruket, och storleken av avkastningen av jordbruket kommer följaktligen ej att få samma betydelse för dessa brukare som för de personer, vilka äro helt eller huvudsakligen sysselsatta inom jordbruket. Det stöd åt jordbruksproduktionen, som statsmakterna böra lämna, bör alltså enligt kommitténs förslag syfta dels till att möjliggöra uppehållandet av en produktion av den storlek, som ur det allmännas synpunkt framstår såsom önskvärd, dels till att den jordbruksbefolkning, som behövs för att frambringa sagda produktion, skall kunna vid rationell drift uppnå en inkomstnivå, som är likvärdig med andra befolkningsgruppers. Vid en bedömning av storleken av det stödbehov, som kan föreligga på lång sikt, bör man räkna med en utveckling inom jordbruket, som innebär att förefintliga rationaliseringsmöjligheter tillvaratagas. Det framhålles i betänkandet, att det synes klart att staten bör lämna sin medverkan till att befrämja en sådan utveckling, med hänsyn såväl till att det bär gäller att skapa bättre försörjningsmöjligheter för en stor del av befolkningen som till att denna utveckling medför en minskning av jordbrukets behov av stöd från det allmännas sida.

Kungl. Maj:ts proposition, nr 75. 21

Kommittén påpekar vidare, att av vad den anfört om grunden för det statliga stödet åt jordbruksproduktionen följer, alt staten på lång sikt icke kan ikläda sig någon förpliktelse att stödja en produktion, som är större än vad som erfordras föi att trygga försörjningen under en avspärrningssituation. Kan en överskottsproduktion avsättas till så höga priser, att densamma utan stöd från det allmänna kan anses lönande för jordbruket, finns självfallet ingen anledning för det allmänna att motverka densamma, men å andra sidan finns då ej heller någon anledning för det allmänna att giva densamma något stöd. Är överskottsproduktionen åter icke lönande, ligger det såväl i det allmännas som i jordbrukets intresse, att densamma skall upphöra.

Statens verksamhet för främjande av en utveckling i riktning mot de nu uppställda målen bör enligt kommitténs förslag ske enligt två huvudlinjer. Den ena innebär ett främjande av jordbrukets rationalisering (bland annat i form av utvidgning eller sammanläggning av allt för små brukningsdelar eller nedläggning av för jordbruksdrift mindre lämpad jord) i syfte att nedbringa jordbrukets produktionskostnader och därigenom minska jordbrukets behov av skydd på den inhemska marknaden mot konkurrensen från utlandet. Den andra innebär lämnande av ett prisstöd åt jordbruket i avsikt att uppehålla en jordbruksproduktion av den storlek, som behövs för att trygga livsmedelsförsörjningen i en avspärrningssituation, och för att bereda den för denna produktion erforderliga arbetskraften skäliga levnadsvillkor. Vid planeringen av den geografiska fördelningen av den jordbruksproduktion, som sålunda bör stödjas, bör man bland annat beakta den betydelse ett uppehållande av jordbruket i olika delar av landet har med hänsyn till andra näringsgrenars intressen.

Kommittén betonar att ett intimt samband i realiteten föreligger mellan rationaliseringsverksamheten och den prisstödjande verksamheten och att det därför är av vikt, att en samordning kommer till stånd i fråga om riktlinjerna för de statliga ingripandena på dessa områden.

Vid utformningen av stödet åt jordbruksnäringen måste beaktas, att det måste taga ganska lång tid att genomföra den erforderliga rationaliseringen av brukningsdelarna. Det allmänna bör därför ej undandraga sig att —- samtidigt som man arbetar på en rationalisering av dessa — söka bereda de nuvarande innehavarna av desamma drägligare levnadsförhållanden än som skulle bliva fallet, om jordbruksstödet omedelbart skulle avvägas efter de rationaliseringskrav man anser sig böra uppställa på lång sikt. Vid utformningen av dessa speciella stödåtgärder måste beaktas, att man ej viiljer sådana stödformer, som kunna befaras komma att i alltför hög grad fördröja rationaliseringens genomförande. Samtidigt bör man dock även söka avväga stödet så, att avgången av arbetskraft från jordbruket vid varje tid ej sker i hastigare takt än som motsvarar arbetskraftsbehovet inom andra näringsgrenar.

Rörande den innebörd som kommittén inlagt i de av densamma använda uttrycken »på kortare sikt» och »på lång sikt», kan här nämnas följande. Med kortare sikt avser kommittén förhållandena under den tidrymd, som

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

måste beräknas förflyta, innan man åstadkommit den rationalisering, som kommittén förordar. Med lång sikt avses återigen förhållandena efter denna övergångstids slut. Kommittén framhåller, att det självfallet icke är möjligt att mera bestämt angiva, hur lång denna övergångstid kan bliva. Med hänsyn särskilt till beskaffenheten av de medel, som kommittén föreslår skola användas för att befrämja den önskade rationaliseringen av jordbrukets struktur, bör man emellertid räkna med, att rationaliseringen av de enskilda brukningsdelarnas struktur i väsentliga delar kommer att genomföras successivt i samband med generationsväxlingen å de enskilda brukningsdelarna och att övergångstiden sålunda till längden kommer att minst motsvara den tid, under vilken de nuvarande brukarna sitta å sina brukningsdelar.

Produktions- och konsumtionsutvecklingen samt åtgärder till förebyggande av överproduktion.

Den av kommittén förordade linjen i fråga om bestämmandet av storleken av den jordbruksproduktion, som bör erhålla stöd från det allmänna, innebär att storleken av denna produktion kommer att bliva beroende av konsumtionsutvecklingen. I den mån konsumtionen stiger, öka därmed också de kvantiteter jordbruksprodukter, för vilka stöd bör utgå. Bland annat med hänsyn härtill är det för en rad praktiska frågor inom jordbrukspolitiken enligt kommitténs mening av betydelse att få en uppfattning om huruvida särskilda åtgärder böra vidtagas för att produktionen skall kunna uppnå den nivå, som förutsättes i medelalternativet, eller huruvida det föreligger risk för att produktionen skall överstiga samma nivå och ett pristryckande produktionsöverskott alltså uppkomma. Jordbrukskommittén har med hänsyn härtill, på sätt framgår av dess betänkande, låtit verkställa omfattande utredningar rörande den blivande produktions- och konsumtionsutvecklingen. Enligt vissa i dessa utredningar uppställda prognoser, vilka angivas bygga på relativt försiktiga antaganden i fråga om takten av såväl produktionsstegringen som konsumtionsutvecklingen, har man anledning räkna med att senast inom ett 20-tal år produktionen -—- såvida densamma ej hämmas av en opåräknat stark avgång av arbetskraft —- kan komma att mera permanent överstiga det avsättningsutrymme, som förutsättes i medelalternativet. Kommittén framhåller dessutom, att detta produktionsöverskott skulle föreligga vid en skörd av normal storlek. Eftersom skördarna variera ej oväsentligt från år till år, skulle, om prognoserna visade sig riktiga, vid tillfälliga skördevariationer överskottsproduktion kunna uppstå tidigare.

Kommittén anför, att det med hänsyn till de menliga konsekvenser en dylik överskottsproduktion skulle föra med sig, i första hand för jordbruksbefolkningen men indirekt även för hela landet, synes angeläget att man ej skall vänta med åtgärder mot densamma ända till dess ett produktionsöverskott verkligen föreligger. I stället bör man i god tid söka att genom lämpliga åtgärder förhindra uppkomsten av en dylik situation eller minska risken därför.

Kungi. Maj.ts proposition nr 75. 23

Beträffande de åtgärder, som härvidlag böra komma i fråga, uttalar kommittén till en början, att man ej bör söka genomföra en produktionsbegränsning genom åtgärder, som skulle innebära ett hämmande av den tekniska, vetenskapliga eller ekonomiska utvecklingen på jordbrukets område. Man bör ej heller enligt kommitténs åsikt söka genomföra en allmän produktionsbegränsning genom prissänkningar å jordbrukets produkter, såvida det är möjligt att nå det åsyftade målet genom metoder, vilkas verkningar ur social synpunkt äro mindre betungande för jordbruksbefolkningen.

Den åtgärd, som i första hand bör vidtagas för att åstadkomma en begränsning av jordbruksproduktionen, har kommittén ansett vara en begränsning av importen av fodermedel. Denna begränsning bör dock ej gå så långt, att den hindrar uppställandet av balanserade foderstater. Man bör emellertid söka stimulera jordbruken att själva producera erforderliga mängder äggviterika fodermedel och på så sätt minska beroendet av de importerade fodermedlen. Kommittén framhåller dock, att man på lång sikt ej enbart genom en reglering av importen av fodermedel torde kunna undgå faran för överproduktion. Enligt de nyss nämnda beräkningarna rörande produktions- och konsumtionsutvecklingen skulle vårt lands jordbruk — om dess areal och struktur ej förändras och produktionen ej hålles tillbaka av brist på arbetskraft — sannolikt redan under 1960-talet komma att utan något tillskott av utländska fodermedel producera större kvantiteter vegetabiliska och animaliska livsmedel än som motsvara det enligt medelalternativet tillgängliga avsättningsutrymmet. En begränsning av importen av fodermedel torde därför i detta sammanhang huvudsakligen få betydelse på kortare sikt, i det att man därigenom något kan uppskjuta den tidpunkt, då överproduktion uppstår.

I den mån en begränsning av fodermedelsimporten ej är tillräcklig för att förhindra överproduktion, blir enda sättet att undvika överproduktion enligt kommitténs uppfattning, att en del av den jord som nu tages i anspråk för jordbruksproduktion upphör att användas för detta ändamål eller brukas mera extensivt än tidigare. Kommittén erinrar om att en sammanslagning av mindre jordbruk i regel måste väntas medföra någon nedgång i produktionen per arealenhet (samtidigt som den innebär en rationalisering i så måtto, att den skapar ökade möjligheter till lönsam jordbruksproduktion och giver ökade sysselsättningsmöjligheter för brukaren). Det andra slaget av åtgärder, som böra vidtagas för att minska risken för överproduktion, bör därför enligt kommitténs mening vara åtgärder, vilka syfta till en viss förändring av det svenska jordbrukets struktur. Denna förändring bör gå ut på att man genom sammanslagningar och anskaffande av tillskottsjord från andra jordbruk skall söka förvandla en del av de många nu befintliga s. k. ofullständiga jordbruken till jordbruksföretag, som äro mer rationella ur brukningssynpunkt och samtidigt äro av sådan storlek, att en viss extensifiering av driften kan ske. Vid sidan bärav kan en viss minskning av jordbruksjorden eller en viss extensificring av driften bliva nödvändig även å de brukningsdelar, som äro så stora, att någon utvidgning av desamma ej

24 Kungi. Mctj:ts proposition nr 75.

är påkallad ur rationaliseringssynpunkt. Det allmänna bör därför ej genom lagstiftningsåtgärder söka motverka, att jordbrukarna nedlägga jordbruket å sådana ägor, där förutsättningarna för uppehållande av en lönsam jordbruksdrift på lång sikt måste anses mindre gynnsamma, eller att jordbrukarna övergå till extensiv drift å sådana ägor, där detta ur jordbruksekonomisk synpunkt får anses mera lämpligt än hittillsvarande driftsformer. Det understrykes emellertid samtidigt, att en dylik utveckling bör ske på ett sätt, som innebär ett skäligt hänsynstagande till de synpunkter, vilka ligga till grund för den sociala arrendelagstiftningen.

Kommittén framhåller att det, då man sålunda bör acceptera en viss minskning av åkerarealen, ligger i sakens natur, att man även bör iakttaga försiktighet med åtgärder, som syfta till att utvinna ny åkerjord. Statligt stöd till dylika åtgärder bör i huvudsak komma i fråga endast där det med hänsyn till näringslivet i allmänhet i en viss bygd framstår som angeläget, att befintliga jordbruk bevaras och förstärkas genom nyodling. Enligt vad kommittén uttalar torde detta främst vara fallet i vissa delar av Norrland, medan man däremot i stort sett ej bör räkna med att något dylikt behov av nyodling kommer att föreligga i södra och mellersta Sverige.

Allmänna synpunkter på jordbrukets rationalisering och planläggningen av denna.

Kommittén framhåller härom till en början, alt frågan om jordbrukets fortsatta rationalisering ej enbart är en jordbrukets angelägenhet utan en samhällsangelägenhet av första ordningen. Samhällets intresse av jordbrukets rationalisering understrykes särskilt därav, att jordbruket för att kunna hållas på den storleksnivå, som ur allmänna synpunkter är önskvärd under normala förhållanden, måste beräknas behöva ett visst stöd från det allmännas sida. Detta stöd kan minskas ju mer jordbrukets rationalisering fortskrider. För jordbrukets befolkning blir rationaliseringen ett medel att uppnå och behålla jämställdhet i inkomsthänseende med andra befolkningsgrupper. För det allmänna blir rationaliseringen inom jordbruket, vid sidan av den rationalisering, som kan komma att ske inom andra näringsgrenar, ett medel för ernående av en allmän välståndsökning här i landet.

Kommittén uttalar, att man måste utgå från att rationaliseringsarbetet inom jordbruket liksom hittills även i fortsättningen i huvudsak skall utföras av jordbrukarna själva och på frivillighetens väg. Uppgifterna för det allmänna på detta område böra främst vara dels att genom upplysnings- och undervisningsverksamhet söka skapa ökad förståelse hos jordbruksbefolkningen för rationaliseringens betydelse och ökad insikt om de förefintliga rationaliseringsmöjligheterna, dels att genom lagstiftningsåtgärder och åtgärder av ekonomisk art skapa förutsättningar för rationaliseringsåtgärdernas genomförande.

Vad angår de ekonomiska åtgärderna framhåller kommittén, att en förut­

Kungi. Maj:ts proposition nr 75. 25

sättning för att jordbruket skall bliva i stånd att genomföra den önskade rationaliseringen är att jordbruket har medel till bestridande av kostnaderna för densamma. Kommittén har utgått från att man beträffande sådana brukningsdelar, som fylla de anspråk statsmakterna anse sig böra uppställa på ett rationellt jordbruk eller som inom sig kunna bringas att uppfylla dessa anspråk, bör räkna med att avkastningen av jordbruket normalt skall förslå till att förränta och amortera kostnaderna för utförda nya rationaliseringsåtgärder och att statens medverkan till finansieringen av rationaliseringsåtgärder å dylika brukningsdelar principiellt bör kunna inskränka sig till att staten tillhandahåller lån åt brukarna i syfte att undanröja eventuella kreditsvårigheter. 1 fråga om jordbruk, som ha mindre rationaliseringsmöjligheter än de nyssnämnda, får man däremot räkna med att deras brukare ej alltid skola bliva i stånd att bära hela kostnaden för vidtagna nya rationaliseringsåtgärder. I sistnämnda fall kunna alltså bidrag från det allmännas sida bliva nödvändiga för att rationaliseringsåtgärderna skola komma till utförande i önskvärd utsträckning. Dylika bidrag böra dessutom kunna utgå även till vissa brukare i den första gruppen, där behov av en särskild stimulans till igångsättande av rationaliseringsåtgärder kan anses föreligga.

Kommittén har i sitt betänkande skilt mellan tre olika slag av rationaliseringsåtgärder, nämligen åtgärder för yttre rationalisering, åtgärder för inre rationalisering och åtgärder för rationalisering av driftsförhållandena. Till åtgärder för yttre rationalisering ha hänförts sådana åtgärder, som gå ut på att få till stånd en utvidgning av arealen eller en förbättring av arronderingen eller ägosammansättningen. Till åtgärder för inre rationalisering ha hänförts sådana åtgärder av mera permanent art i fråga om jord eller byggnader, som ha till ändamål att förbättra produktions- och driftsförhållandena å en till storlek och gränser given brukningsdel. Till åtgärder för rationalisering av driftsförhållandena hänföras slutligen sådana åtgärder för förbättring av driftsresultaten å en till storlek och gränser given brukningsdel, som ej på mera permanent sätt beröra brukningsdelens jord eller byggnader.

Kommittén framhåller att den utformning som rationaliseringsåtgärderna i en viss trakt, framför allt i fråga om den yttre rationaliseringen, erhålla kan komma att påverka hela näringslivet i bygden. Då man skall bedöma ändamålsenligheten av en ifrågasatt yttre eller inre rationaliseringsåtgärd, är det vidare angeläget, att man kan överblicka, i vad mån åtgärden står i överensstämmelse med de allmänna riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken. Särskilt då det ifrågasättes, att staten genom lån eller på annat sätt skall medverka till en viss åtgärd, är det angeläget att dylik medverkan från det allmännas sida ej kommer till stånd med mindre åtgärden överensstämmer med sagda riktlinjer.

Bland annat av nu anförda skäl bar kommittén ansett, att den yttre och inre rationaliseringen inom jordbruket bör föregås av en planering, vid vilken behovet av rationalisering och det sätt, på vilket denna bör genomföras, bedömes ej enbart ur rent jordbruksekonomisk synpunkt utan även med be­

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

aktande av övriga på frågan inverkande faktorer. Kommittén förordar, att det för detta ändamål bör ske dels en mera allmän planläggning av den önskvärda utvecklingen för jordbruket inom olika områden (regionalplanering), dels, i mån av behov, en detaljerad planläggning av de förbättringsåtgärder beträffande brukningsdelarna, som böra vidtagas i olika delar av området (individuell jordbruksplanering). Jag återkommer i det följande med en redogörelse för organisationen av planeringsverksamheten.

I sitt betänkande har kommittén, såvitt angår frågan om jordbrukets rationalisering, främst ingått på spörsmålen om riktlinjerna för den yttre och inre rationaliseringen och om de åtgärder, som statsmakterna böra vidtaga för att främja dessa två grenar av rationaliseringsverksamheten. Däremot har ej berörts frågan om de åtgärder, som från det allmännas sida böra vidtagas för att främja en fortsatt rationalisering av jordbrukets driftsförhållanden. Rörande anledningen härtill har kommittén anfört, bland annat, att arbetet med rationalisering av driftsförhållandena ej är knutet till enstaka brukningsdelar på ett så varaktigt och ekonomiskt betydelsefullt sätt, som fallet är med åtgärder för yttre och inre rationalisering, och därför kan bedrivas i stort sett oberoende av den uppfattning rörande jordbrukets ställning på lång sikt, till vilken man kommer vid utformningen av riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken. Med hänsyn härtill och till önskvärdheten av att begränsa sina ändock mycket omfattande arbetsuppgifter har kommittén ansett sig böra avstå från att behandla nu nämnda område.

Avvägningen av prisstödet åt jordbruket.

Kommittén framhåller, att det måste föreligga ett intimt samband mellan arbetet med rationaliseringen av jordbruket, särskilt arbetet med yttre rationalisering, å ena, samt den statliga prisstödspolitiken, å andra sidan. Det är sålunda angeläget att målsättningen för den yttre rationaliseringen blir sådan, att de brukningsdelar, som ny- eller ombildas, ha förutsättningar att även på lång sikt uppnå full lönsamhet. Å andra sidan måste man vid fastställandet av riktlinjerna för prisstödet taga hänsyn till, hur långt den yttre rationaliseringen i praktiken kan och bör drivas. Med hänsyn till detta samband har kommittén innan den ingått på frågan angående riktlinjerna för den yttre rationaliseringen behandlat spörsmålet om avvägningen av det statliga prisstödet åt jordbruksnäringen. I betänkandet betonas, att det icke är möjligt att uppställa detaljerade normer för den rationaliseringsgrad, vid vilken man vill bereda jordbruket full lönsamhet. Genom att undersöka de faktiska driftsresultaten hos ett antal jordbruk i olika storleksgrupper anser kommittén dock, att en uppfattning kan fås både om skillnaden i rationaliseringsgrad mellan olika grupper och om storleken av det stöd, som genomsnittligt behöves för att bereda jordbruken i en viss grupp och i ett visst område full lönsamhet. Dylika driftsresultat böra därför enligt kommitténs mening läggas till grund för avvägningen av prisstödet.

För att utröna skillnaderna i rationaliseringsgrad mellan jordbruk i olika

Kungi. Maj:ts proposition nr 75. 27

storleksgrupper har kommittén såsom förut nämnts genom professor Nanneson låtit verkställa en bearbetning av räkenskap sresultaten från de s. k. räkenskapskontrollerade jordbruken under de senare åren.

Kommittén framhåller, att det, enligt vad denna bearbetning visar, föreligger en markerad skillnad i fråga om rationaliseringsgrad och lönsamhet mellan jordbruk i olika storleksgrupper. Denna skillnad förklaras huvudsakligen därav, att de mindre jordbruken ej kunna utnyttja arbetskraften lika effektivt som de medelstora och större jordbruken, ävensom därav att byggnadskostnaderna bliva oproportionerligt stora vid de mindre jordbruken. Kommittén har anfört att man, enligt vad professor Nannesons undersökningar giva vid handen, först i storleksgruppen 20—30 hektar kan säga att önskemålen om ett effektivt utnyttjande av arbetskraften och anordnande i övrigt av jordbruksdriften på ett driftsekonomiskt tillfredsställande sätt genomsnittligt bliva uppfyllda. Driftsresultaten för jordbruk i storleksordningen över 30 hektar visa, att produktionskostnaderna i dessa grupper ligga endast förhållandevis obetydligt under produktionskostnaderna i storleksgruppen 20—30 hektar. I storleksgruppen 10—20 hektar ligga produktionskostnaderna däremot ej oväsentligt över produktionskostnaderna i storleksgruppen 20—30 hektar och detta är i än högre grad fallet beträffande storleksgrupperna 5—10 och 2—5 hektar.

Kommittén har i anslutning härtill uttalat, att jordbruk i storleksgruppen 20—30 hektar i stort sett motsvara en jordbrukstyp, som även ur andra synpunkter får anses önskvärd, nämligen jordbruk av den storlek, att de kunna bereda jämn sysselsättning åt två män med självständiga hushåll och därjämte åt kvinnlig arbetskraft i den utsträckning, som motsvarar vad en kvinna kan prestera i lanthushållningen. Det framhålles sålunda bland annat, att dylika tvåfamiljsjordbruk möjliggöra en tidigare familjebildning än de jordbruk, där endast en familj kan få sin bärgning, och att det å tvåfamiljsjordbruken är lättare att ordna med semester och regelbunden ledighet åt arbetskraften. För jordbruk av denna typ har kommittén använt beteckningen normjordbruk och för jordbruk av större typ har använts benämningen större jordbruk. Enligt kommitténs mening kan dock storleksgruppen 20—30 hektar i vart fall ej nu tagas som utgångspunkt vid avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruket. Det framhålles, att jordbruk i storleksgruppen 20—30 hektar och de däröver liggande jordbruken för närvarande utgöra en procentuellt ganska ringa del av samtliga brukningsdelar. Om man uppställer det anspråket, att de jordbruk, vilka man skall söka bereda full lönsamhet genom det statliga prisstödet, skola ha en rationaliseringsgrad, som i dagens läge kan anses åtminstone någorlunda tillfredsställande, kan man å andra sidan enligt kommitténs uppfattning icke sätta fordringarna lägre än till vad som utgör rimlig rationaliseringsgrad hos jordbruken i den grupp, inom vilken falla flertalet av de jordbruk, som under senare tid ansetts hänförliga till familjejordbruk eller bondejordbruk. Kommittén avser här jordbruk i storleksgruppen 10—20 hektar. Kommittén har därför förordat, att statsmakterna skola avväga prisstödet åt jordbru­

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

ket så, att det skall syfta till att bereda full lönsamhet åt jordbruk, som till storleken motsvara genomsnittet i storleksgruppen 10—20 hektar och som fylla rimliga anspråk i fråga om arronderingens och de fasta anläggningarnas beskaffenhet. Med full lönsamhet avser kommittén, att inkomsterna skola täcka samtliga kostnader, däri inräknat skälig förräntning av det i jordbruket nedlagda kapitalet samt en reallön till den i jordbruket sysselsatta arbetskraften (både lejd och egen) motsvarande löneläget för andra arbetaregrupper å landsbygden.

Kommittén framhåller i detta sammanhang, att man vid bedömandet av hur stort stöd, som erfordras för jordbruken i skogsbygden, även bör beakta de inkomstkällor, som avkastningen av den egna skogen och skogskörslorna genomsnittligt utgöra.

Det jordbruk, som med hänsyn till storlek och beskaffenhet i övrigt är av den rationaliseringsgrad, som sålunda föreslås skola tagas till utgångspunkt vid avvägningen av prisstödet åt jordbruksnäringen, har av kommittén kallats basjordbruk.

Bygger man avvägningen av jordbruksstödet på den faktiska lönsamheten hos ett antal jordbruk i en viss bestämd storleksgrupp, kommer själva denna metod såsom kommittén påpekat att innebära, att anspråken på rationaliseringsgraden automatiskt höjas successivt. Metoden medför nämligen i praktiken, att de framsteg, som genomsnittligt göras på jordbrukets område, tagas i beaktande vid bestämmandet av stödets storlek, och att sålunda de jordbruk, som ej följa med i denna utveckling, få finna sig i en motsvarande minskning av det till dem utgående stödet.

Kommittén har även diskuterat frågan om möjligheterna att på lång sikt höja anspråken på jordbrukets rationaliseringsgrad på så sätt, att man så småningom övergår till att avväga prisstödet med hänsyn till behovet i en annan storleksgrupp med genomsnittligt lägre produktionskostnader än den från början valda. Kommittén har härom uttalat, att man i princip för södra och mellersta Sveriges slättbygder bör eftersträva en höjning av anspråken på jordbrukets yttre rationalisering därhän, att man på lång sikt vid prisavvägningen skall utgå från jordbruk i storleksgruppen 20—30 hektar. I övriga delar av landet synes man däremot även på lång sikt böra tänka sig att avväga jordbruksstödets storlek efter behovet för något mindre jordbruk. Redan om man utgår från att prisavvägningen under avsevärd tid framåt kommer att baseras på jordbruk av basjordbrukets rationaliseringsgrad, finns emellertid ett arbetsfält för rationaliseringssträvandena, som är så omfattande och svårbearbetat, att det måste beräknas komma att förflyta ett betydande antal år, innan detta rationaliseringsarbete är i huvudsak fullbordat. Enligt kommitténs uppfattning är det därför mest realistiskt och även av praktiska skäl väl motiverat, att man tills vidare vid planeringen av den yttre rationaliseringen utgår från att statsmakterna under avsevärd tid komma atf inom hela landet söka bereda full lönsamhet åt jordbruk av basjordbrukets rationaliseringsgrad. Brukningsdelar, som ha en dylik rationaliseringsgrad, böra följaktligen vid planeringen anses kunna bestå på lång sikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 29

Kommittén understryker till sist i detta sammanhang, att dess angivande av vissa arealsiffror ej får fattas annorlunda än som ett ungefärligt riktmärke för de storleksgrupper av jordbruk, som man vid avvägningen av det statliga stödet åt jordbruket bör eftersträva att bereda full lönsamhet, och att i praktiken givetvis förutom åkerarealens storlek även ett flertal andra faktorer komma att bliva avgörande för brukningsdelarnas lönsamhet och deras möjligheter att bestå på lång sikt.

Den yttre rationaliseringen.

Innan jag närmare ingår på kommitténs förslag rörande den yttre rationaliseringen, torde det vara ändamålsenligt att redogöra för de beteckningar å olika fastighetstyper, vilka kommittén använt vid diskussionen av rationaliseringsåtgärderna. Samtliga jordbruksfastigheter uppdelas i fullständiga och ofullständiga brukningsdelar. Till fullständiga brukningsdelar hänföras i första hand alla jordbruk, som ha sådan rationaliseringsgrad, att de lägst uppnå basjordbrukets lönsamhetsnivå. Till basjordbruk räknas här även sådana jordbruk, som visserligen ha mindre areal än den för basjordbruket normala men som på grund av speciell driftsinriktning eller särskilt gynnsamma produktionsförhållanden komma upp till den för basjordbruket genomsnittliga lönsamhetsgraden. Vidare inneslutas i nu ifrågavarande kategori jordbruk s. k. kombinerade brukningsdelar, varmed förstås sådana fastigheter, där jordbrukets lönsamhet visserligen icke kommer upp till basjordbrukets lönsamhetsgrad, men där brukaren till följd av att annan inkomstkälla (skog, fiske eller annan naturtillgång) finnes å fastigheten varaktigt kan beräknas komma upp till en tillfredsställande inkomstnivå. Bland de ofullständiga brukningsdelarna skiljes mellan bestående småbruk och övergångs jordbruk. Till bestående småbruk hänföras de brukningsdelar, där brukaren beräknas varaktigt genom inkomst av brukningsdelen och arbete utanför denna kunna komma upp till en tillfredsställande inkomstnivå. Med övergångsjordbruk avses de brukningsdelar, där brukaren icke på lång sikt kan påräkna att få en tillfredsställande bärgning genom brukningsdelens avkastning och arbete utanför brukningsdelen. Bland de bestående småbruken urskiljes såsom en särskild typ stödjordbruken, vartill hänföras de bestående småbruk, där brukaren hämtar sin huvudsakliga försörjning genom arbete utanför den egna brukningsdelen. Kommittén framhåller, alt avgörandet av frågan, till vilken av nu nämnda grupper en viss brukningsdel bör hänföras, självfallet i regel ej kan ske utan en undersökning av brukningsdelens beskaffenhet och de föreliggande försörjningsmöjligheterna för en genomsnittlig brukare av densamma. Likaså understryker kommittén, att gränsdragningen mellan de olika grupperna av jordbruk med nödvändighet måste bliva flytande och i många fall ganska

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

osäker, liksom att förhållandena kunna skifta så att en brukningsdel, som vid en viss tidpunkt hänförts till eu viss kategori, vid en senare företagen bedömning kan vara att hänföra till en annan grupp. Kommittén har emellertid anfört, att uppdragandet av vissa allmänna riktlinjer för rationaliseringsarbetet synes ske bäst, om man utgår ifrån i viss mån schematiserade typfall. Då det gäller att förverkliga de uppdragna riktlinjerna, måste däremot givetvis de organ, som skola handhava rationaliseringsarbetet, taga all nödig hänsyn till de varierande lokala förhållandena.

Beträffande själva målsättningen för den yttre rationaliseringen framhåller kommittén, att denna ytterst måste bestämmas av de allmänna synpunkter, som anläggas på hela den framtida jordbrukspolitiken. I enlighet med vad kommittén anfört rörande dessa allmänna synpunkter bör sålunda en av utgångspunkterna vid målsättningen för den yttre rationaliseringen vara, att man bör söka göra brukningsdelarna sådana, att den del av befolkningen, som erfordras för frambringande av den ur det allmännas synpunkt önskvärda produktionen, skall ha effektiv sysselsättning. Vidare skall den yttre rationaliseringen syfta till att nedbringa jordbrukets produktionskostnader och därmed även dess behov av stöd från det allmänna. Härvid måste särskilt beaktas behovet av yttre rationalisering för de brukningsdelar, vilka äro så beskaffade, att särskilda statliga stödåtgärder till deras brukare på kortare sikt ansetts böra komma i fråga vid sidan av det allmänna statliga prisstödet åt jordbruksnäringen. Slutligen blir den yttre rationaliseringen — därigenom att densamma möjliggör en övergång till en mer extensiv drift än som kan bedrivas å de mindre brukningsdelarna — ett viktigt medel till förhindrande av den överproduktion, som eljest kan befaras uppstå inom överskådlig framtid.

Kommittén anför vidare att frågan, hur länge den målsättning, som uppställts i ett visst läge, kan tillämpas, blir helt beroende på utvecklingen av de faktorer, som varit avgörande för målsättningen. Skulle produktionsstegringen bliva starkare än väntat, måste åtgärderna för att genom nedläggning av mindre god jord och övergång till mer extensiv drift bromsa produktionsstegringen bliva av annan storleksordning än man från början räknat med. Skulle sysselsättningsmöjligheterna inom andra grenar av näringslivet bliva bättre eller sämre än väntat, kan detta även komma att påverka målsättningen för den yttre rationaliseringen.

Vid de ståndpunkttaganden av kommittén, för vilka jag i det följande kommer att redogöra, har kommittén ansett sig böra utgå från att det vid en yttre rationalisering av den omfattning, som kommittén föreslår, icke kommer att möta svårigheter för den arbetskraft, som genom rationaliseringen skulle frigöras från jordbruket, alt finna mera lönande sysselsättning inom andra grenar av näringslivet, utan att sannolikheten snarare talar för att det kommer att erbjuda stora svårigheter att lösa jordbrukets arbetskraftsproblem. Samtidigt understryker kommittén emellertid alt det, även om denna kommitténs uppfattning skulle visa sig riktig på lång sikt, givetvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 31

icke är uteslutet, att en på kort tid skeende stark avgång av arbetskraft från jordbruket skulle kunna medföra uppkomsten av ett rent temporärt överskott av arbetskraft för andra näringsgrenar. Takten i den yttre rationaliseringen måste därför anpassas efter det arbetskraftsbehov, som vid varje särskild tid föreligger inom andra näringsgrenar.

Kommittén har likaså ansett sig kunna räkna med, att de åtgärder kommittén förordar för yttre rationalisering av övergångsjordbruken, därest de i huvudsak komma till utförande i samband med avgången av den nuvarande generationen av brukare av dessa jordbruk, jämte den extensifiering av driften och nedläggning av sämre jordbruksjord, som kan tänkas komma att ske även å andra brukningsdelar, åtminstone skola kraftigt bidraga till att minska risken för överproduktion. Kommitténs förslag bygga alltså på den förutsättningen, att längre gående åtgärder i vart fall under en relativt lång tid ej skola bliva nödvändiga för att undanröja risken för överproduktion. Kommittén framhåller emellertid att, om denna risk skulle befinnas vara större än kommittén sålunda räknat med, detta ej torde kunna undgå att föranleda en intensifiering av arbetet med den yttre rationaliseringen och en motsvarande förskjutning av målsättningen för detta arbete.

Kommittén erinrar slutligen om att frågan om möjligheterna att lösa vissa av jordbrukets problem genom anordnande av gemensam drift för flera företagare — antingen beträffande hela deras jordbruksproduktion eller i fråga om en viss produktionsgren —- särskilt på senaste tiden har varit föremål för diskussion och även delvis gjorts till föremål för utredning och praktiska prov. Enligt kommitténs mening bör man ej bortse från möjligheten av alt det i en del fall kan visa sig lämpligt att komma till rätta med jordbrukets problem på sådana vägar, som nu antytts. Det framhålles emellertid, att hela detta problemkomplex ännu är i ett ganska outrett skick, och att man enligt kommitténs uppfattning under alla förhållanden måste räkna med att det svenska jordbruket även i fortsättningen åtminstone i huvudsak kommer att liksom hittills drivas i form av från varandra fristående brukningsdelar med självständig drift. Kommittén har därför vid utarbetandet av förslag till riktlinjer för den yttre rationaliseringen endast behandlat frågan om de rationaliseringsåtgärder, som böra vidtagas vid ett bibehållande av jordbrukets nuvarande driftsformer.

Arbetet med den yttre rationaliseringen kommer, enligt vad kommittén anför, att gå ut dels på att skapa brukningsdelar, vilka med hänsyn till sin storlek äro bättre lämpade för en rationell jordbruksdrift än en stor del av de nuvarande, dels ock på att förbättra de bestående brukningsdelarnas arrondering och ägosammansättning. I förra fallet är arealutvidgningen det primära. Denna arealutvidgning avses då skola genomföras antingen genom sammanläggning av två eller flera brukningsdelar eller genom att en brukningsdel erhåller tillskottsjord från eu annan. I senare fallet åter syftar man ej primärt till någon arealutvidgning, utan det väsentliga är att den areal, som hör till hrukningsdelen, skall få så lämplig arrondcring och ägosammansiitlning som möjligt. Ägoutbyten och omskiften bliva de medel, som i första

32 Kunql. Maj.ts proposition nr 75.

hand komma i fråga för att detta mål skall nås. Vad kommittén anfört om den yttre rationaliseringen och statens medverkan därtill avser i huvudsak endast den del av rationaliseringsarbetet, som går ut på att skapa ur storlekssynpunkt lämpliga brukningsdelar.

Beträltande frågan vilka fastigheter, som böra beröras av rationaliseringsverksamheten, framhåller kommittén till en början, att den anser övervägande skäl tala för att den statliga verksamheten för yttre rationalisering principiellt skall begränsas till att avse yttre rationalisering av sådana brukningsdelar, som nu ligga under basjordbrukets nivå. Även bland de brukningsdelar, som ligga under basjordbrukets nivå, finnas dock till antalet betydande grupper, i fråga om vilka några särskilda statliga åtgärder för yttre rationalisering ej synas motiverade. Detta gäller till en början de kombinerade jordbruken. Det gäller vidare även de s. k. bestående småbruken. Kommittén anser sålunda, att ur det allmännas synpunkt den yttre rationaliseringen ej behöver givas sådan omfattning, att den berör de brukningsdelar, vilkas innehavare vid förverkligande av den på lång sikt planerade jordbrukspolitiken beräknas kunna genom arbete å brukningsdelen och utanför denna varaktigt komma upp till en tillfredsställande inkomst. De brukningsdelar, där dylika förhållanden ej föreligga — övergångsjordbruken -— böra däremot undergå den förvandling, som erfordras för att även deras brukare på lång sikt skola ha möjlighet att komma upp till en skälig inkomstnivå.

Kommittén påpekar emellertid, att det många gånger kan vara ytterst svårt att avgränsa övergångsjordbruken från sådana ofullständiga brukningsdelar, som kunna anses ha möjlighet att bestå på lång sikt, och att en bedömning på lång sikt av förvärvsmöjligheterna utanför brukningsdelen dessutom alltid måste bliva förenad med vissa osäkerhetsmoment. Med hänsyn till dessa förhållanden har kommittén funnit det mindre lämpligt att i fråga om åtgärder, som syfta till förstärkning av ofullständiga jordbruk, göra någon bestämd skillnad mellan övergångsjordbruk och stödjordbruk. Kommittén anser därför att den statliga låne- och bidragsverksamhet för främjande av den yttre rationaliseringen, för vilken kommer att redogöras i det följande, bör stå öppen även för sådana jordförvärv, som avse ett stärkande av andra ofullständiga brukningsdelar än övergångsjordbruk och för vilka hinder ej möter enligt de allmänna riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten.

Vid bedömandet av frågan om behov av yttre rationalisering föreligger beträffande en viss fastighet eller ej bör man givetvis taga hänsyn ej endast till den faktiska lönsamhetsgraden hos jordbruket i det ögonblick, då bedömningen göres, utan även till de möjligheter, som finnas att genom rationalisering av driftsförhållandena samt förbättring av brukningsdelens jord och byggnader ävensom ägornas arrondering bringa jordbruket upp i en sådan lönsamhetsgrad, att brukningsdelen kan anses ha förutsättningar att bestå på lång sikt. De olika grenarna av rationaliseringsverksamheten böra sålunda i det praktiska rationaliseringsarbetet gå hand i hand och komplet-

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 33

lera varandra. Kommittén framhåller emellertid i detta sammanhang även, alt man vid ett övervägande av i vad mån det är möjligt att genom andra åtgärder än yttre rationalisering förbättra en brukningsdels lönsamhet endast bör räkna med sådana förbättringsåtgärder, som ur jordbruksekonomisk synpunkt äro välmotiverade.

Målet för den yttre rationaliseringen av övergångsjordbruken har kommittén, såsom redan förut nämnts, angivit böra vara, att dessa brukningsdelar skola undergå den förvandling, som erfordras för att brukarna på lång sikt skola kunna beräknas ha möjlighet att uppnå en skälig inkomstnivå. Kommittén berör särskilt frågan, huruvida man vid denna förvandling bör stanna vid att söka bilda brukningsdelar av basjordbrukets typ eller, om förutsättningarna därför finnas, bör gå längre och söka få till stånd normjordbruk. Det framhålles, att denna frågeställning torde komma att sakna betydelse i ett stort antal fall, därför att de topografiska förhållandena eller beskaffenheten av övriga brukningsdelar ej medgiva ett val mellan de båda alternativen. Skulle emellertid omständigheterna vara sådana, att varken nyssnämnda eller andra faktorer — bland vilka särskilt nämnes skäligt hänsynstagande till de befintliga brukarna — utesluta det senare alternativet utan valfrihet mellan dessa föreligger, bör det enligt kommitténs uppfattning i princip förordas, att man vid den yttre rationaliseringen skall inrikta sig på att söka bilda jordbruk av den typ, som objektivt sett är lämpligast, d. v. s. normjordbruk.

Om statens medverkan till yttre rationalisering i huvudsak begränsas till övergångsjordbruken, uppkommer frågan hur staten bör ställa sig till längre gående yttre rationaliseringsåtgärder i de fall, då enskilda jordbrukare vilja företaga dylika åtgärder utan statlig medverkan. Kommittén påpekar, att svaret på denna fråga bland annat blir avgörande för om det skall vara möjligt för enskilda jordbrukare att sammanlägga fullständiga brukningsdelar. Enligt kommitténs uppfattning bör det allmänna i princip ej motsätta sig sådana sammanläggningar av jordbruksfastigheter, som skulle medföra en påtaglig förbättring av lönsamheten. I enlighet härmed bör sålunda det allmänna i princip ej motsätta sig en sammanslagning av två basjordbruk till ett på lång sikt fullt bärkraftigt bondejordbruk. Kommittén understryker emellertid, att man vid besvarandet av frågan även måste beakta den inverkan dylika sammanläggningar i vissa fall kunna få på näringslivet och förhållandena i övrigt på orten.

Beträffande de riktlinjer, efter vilka en pttre rationalisering av övergångsjordbruken bör genomföras, påpekar kommittén, att de förhållanden, som föranleda att en genomsnittlig brukare vid den av kommittén förordade stödpolitiken ej på lång sikt kan beräknas komma upp till en skälig inkomstnivå — om man bortser från mera personliga förhållanden — måste vara alt hänföra antingen till jordbrukets beskaffenhet eller till arbetstillgången i orten.

I förra fallet är frågan hur man skall förbättra övergångsjordbruket vä-

liihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Å r 75. ;s

34 Kunql. Maj.ts proposition nr 75.

senlligen ett rent jordbruksrationaliseringsproblem, vilket bör lösas så att man genom utvidgning av åkerarealen söker förvandla brukningsdelen till en ur driftssynpunkt mer rationell jordbruksfastighet. 1 det senare fallet åter — där situationen alltså är den, att brukaren av brist på lämpliga arbetstillfällen vid sidan av det egna jordbruket hindras att uppnå en skälig inkomstnivå — gäller problemet i första hand att skapa bättre balans mellan tillgången och efterfrågan på arbetskraft. Detta kan då ske antingen genom att man söker bereda brukaren ökade möjligheter till arbete vid sidan av det egna jordbruket eller därigenom att man söker skapa ökade sysselsättningsmöjligheter på den egna brukningsdelen ■—- i regel genom utvidgning av denna — och därmed minskar brukarens behov av att erhålla arbete utanför sitt eget jordbruk. I praktiken är givetvis anledningen till brukarens dåliga ställning ofta att söka både i låg rationaliseringsgrad hos jordbruket och i brist på arbetstillfällen vid sidan av det egna jordbruket. Brukaren kan sålunda dels på grund av jordbrukets beskaffenhet vara nödsakad att lägga ned arbete å jordbruket i en omfattning, som icke står i rimlig proportion till avkastningens storlek, och dels av brist på arbetstillfällen utanför jordbruket vara hindrad att nyttiggöra sin arbetskraft under de tider, då han ej har sysselsättning i jordbruket.

Kommittén anför, att en utvidgning av åkerarealen hos ett övergångsjordbruk kan ske på olika sätt. I enstaka fall, särskilt i Norrland, kan man inom brukningsdelens gränser genom nyodling åstadkomma en sådan utökning av arealen, att brukningsdelen kommer att utgöra ett lönsamt jordbruk eller i vart fall kan giva sin brukare så stor avkastning, att han genom denna avkastning och eventuellt även tillskott av arbete utanför brukningsdelen varaktigt kan beräknas få en skälig bärgning. I en del fall kan man genom att tilldela övergångsjordbruket åkerjord från en angränsande större brukningsdel åstadkomma sådan komplettering av övergångsjordbruket som nyss nämnts, utan att man därmed försvagar den angränsande brukningsdelens möjligheter att bestå såsom en lönsam jordbruksfastighet. Oftast torde dock den enda möjligheten att utöka övergångsjordbrukets åkerareal vara, att man med övergångsjordbruket sammanlägger ett angränsande övergångs jordbruk eller annan mindre jordbruksfastighet eller en del av ett fullständigt jordbruk, vilket styckas och användes till komplettering av två eller flera övergångsjordbruk. I vissa fall slutligen räknar kommittén med att några möjligheter till erforderlig utvidgning av åkerarealen över huvud icke finnas.

När övergångsjordbruket skall tillföras jord från annat håll eller självt uppgå i annat jordbruk, kunna ett flertal olika situationer uppkomma. Då övergångsjordbruket gränsar till ett större jordbruk, kan sålunda frågan uppkomma, huruvida man bör lägga övergångsjordbruket till det större jordbruket eller komplettera övergångsjordbruket med jord, som avskiljes från det större jordbruket och lägges till övergångsjordbruket. Kommittén uttalar, att det icke synes möjligt att i alla förekommande fall besvara denna fråga på samma sätt. Avgörandet måste bland annat bliva beroende på arbetstillgången i orten utanför jordbruket, vidare på den inverkan, som en överfö­

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 35

ring av jord till övergångsjordbruket skulle ha för lönsamheten vid å ena sidan det större jordbruket och å andra sidan övergångsjordbruket, samt slutligen på den effekt, som en sammanläggning av övergångsjordbruket med det större jordbruket skulle ha på det senares lönsamhet.

Överföring av mark från det större jordbruket till övergångsjordbruket bör enligt kommitténs uppfattning i första hand tänkas beträffande ägor, vilka ur arronderingssynpunkt ligga så till, att de utan olägenhet kunna avskiljas från det större jordbruket men däremot med fördel kunna sammanföras med övergångs jordbrukets ägor. I vissa fall bör man dock även tänka sig, att en överföring av ägor från det större jordbruket till övergångsjordbruket bör kunna ske, även om ägorna ej äro så illa belägna i förhållande till det större jordbrukets övriga ägor som nyss sagts och överföringen därför skulle medföra någon försämring av det större jordbruket. Avgörandet av spörsmålet om sådana omständigheter föreligga att en dylik överföring bör komma i fråga, bör emellertid föregås av en prövning från fall till fall, där man beaktar alla de föreliggande omständigheterna. Sålunda måste man till exempel taga i beaktande, huruvida överföringen medför att någon del av det större jordbrukets byggnadskapital blir överflödigt respektive nödvändiggör någon mera betydande nyinvestering i ekonomibyggnader å övergångsjordbruket. Kommittén har uttalat, att skälen för en dylik överföring torde vara starkast, då övergångsjordbrukets åkerareal är relativt stor och den mark, som ifrågasättes skola överföras som tillskottsjord, är relativt obetydlig, och att skälen försvagas i den mån som proportionerna mellan övergångsjordbrukets egen åkerareal och tillskottsjorden förskjutas. Man bör här mot varandra väga å ena sidan den förbättring, som tillskottsjorden kan medföra för övergångsjordbrukets lönsamhet, och å andra sidan den försämring, som avskiljandet av denna jord skulle medföra för lönsamheten å det större jordbruket. Skulle förbättringen för övergångsjordbruket överstiga värdet av försämringen för det större jordbruket, bör överföring av tillskottsjorden från det större jordbruket till övergångsjordbruket få ske. Kommittén framhåller vidare, att det torde ligga i sakens natur, att det vid tillämpningen av en dylik regel ej kan bliva fråga om att överföra jord i förstärkningssyfte från ett större jordbruk till ett övergångsjordbruk, om överföringen skulle mera avsevärt försämra det större jordbrukets lönsamhet. Man bör vidare under inga förhållanden tillåta en dylik överföring, om den skulle leda till att det större jordbruket skulle bringas under normjordbrukets lönsamhetsnivå.

En förutsättning för att en överföring av mark från ett större jordbruk till ett övergångsjordbruk i nu nämnda fall överhuvud skall ifrågakomma bör enligt kommitténs mening vara, att överföringen — jämte den komplettering av övergångsjordbruket, som kan genomföras på annat sätt — skall åstadkomma eu sådan förbättring av brukningsförhållandena å övergångsjordbruket att detta får möjlighet atl bestå på lång sikt. Det sistnämnda bör givetvis icke utesluta, atl en del av brukarens inkomster även i fortsättningen skola hämtas från arbete utanför den egna brukningsdelen. Man måste emel­

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

lertid då fordra, att sådant arbete på lång sikt kan beräknas skola finnas i tillräcklig omfattning.

Är det enda jordbruk, från vilket komplettering av övergångsjordbrukets åkerareal med hänsyn till arronderingsförhållandena kan ske, ett basjordbruk, normjordbruk eller kombinerat jordbruk, bör det enligt kommittén ej kunna komma i fråga, att man skall spoliera en i och för sig bärkraftig brukningsdel för att därmed i någon mån avhjälpa bristerna hos ett annat jordbruk. Man bör då i stället undersöka lämpligheten av en fullständig sammanläggning av de båda brukningsdelarna. Finns arbete i orten i sådan utsträckning, att brukaren av övergångsjordbruket kan erhålla sin huvudsakliga försörjning av dylikt arbete, därest han väsentligen frikopplas från jordbruket, kan det även tänkas, att en del av övergångsjordbrukets mark avskiljes från detta och lägges till det andra jordbruket och att övergångsjordbruket därefter kvarstår som stödjordbruk. Man kan i sistnämnda situation jämväl tänka sig, att brukaren av övergångsjordbruket visserligen behåller sin mark men brukar denna så extensivt, att jordbruket endast får stödjordbrukets karaktär.

Det kanske vanligast förekommande fallet torde emellertid, enligt vad kommittén uttalar, vara det, att två eller flera övergångsjordbruk kunna sammanslås med varandra och att man sålunda genom sammanslagningen kan bilda ett jordbruk av bas- eller normjordbrukets typ eller att man i vart fall av de var för sig icke bärkraftiga brukningsdelarna kan skapa en fastighet, vilken kan bestå på lång sikt såsom ett kombinerat jordbruk eller ett bestående småbruk.

Kommittén berör i detta sammanhang till sist frågan, vilken av de båda förut angivna vägarna -—- en förvandling av övergångsjordbruken till fullständiga brukningsdelar eller en ökning av arbetstillfällena utanför brukningsdelen — som bör föredragas, då båda vägarna synas kunna komma i fråga. Kommittén uttalar härom, att man ur jordbrukets synpunkt i allmänhet synes böra föredraga den förra utvägen. Det framhålles, att denna på lång sikt är mest ägnad att bereda jordbrukarna en någorlunda tryggad ställning, samt även är att föredraga ur ren rationaliseringssynpunkt ävensom ur synpunkten att man genom att beträda densamma minskar risken för överproduktion.

Den ledande principen för kommittén vid utformningen av förslagen till medel för den yttre rationaliseringens genomförande har varit, att detta rationaliseringsarbete i främsta rummet bör ske på frivillighetens väg och i samförstånd med jordbruksbefolkningen. I vissa specialfall, där behovet av ingripanden är särskilt trängande eller där de skäl, som föranlett att man i allmänhet vill genomföra rationaliseringen på frivillighetens väg, ej göra sig lika starkt gällande som eljest, har kommittén dock ansett, att expropriation skall kunna komma i fråga såsom en sista utväg.

Kommittén framhåller att det, för att rationaliseringen skall kunna genomföras i samförstånd med jordbruksbefolkningen, till en början erfordras

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 37

upplysningsverksamhet rörande de faktorer, som nödvändiggöra den yttre rationaliseringen, och de fördelar denna är avsedd att medföra. Vidare bör själva planeringen av den yttre rationaliseringen ske i intimt samförstånd med jordbruksbefolkningen.

Bortsett från denna upplysnings- och planeringsverksamhet bör enligt kommittén den statliga verksamheten för främjande av den yttre rationaliseringen i främsta rummet inriktas på att dels undanröja de ekonomiska hinder, som kunna föreligga för av jordbrukarna själva planerade rationaliseringsåtgärder, och dels i fria marknaden förvärva sådana brukningsdelar, som behövas för den yttre rationaliseringens genomförande, och sedan ställa dessa till förfogande för rationaliseringsändamål. Härjämte föreslår kommittén emellertid även vissa lagstiftningsåtgärder, avsedda att underlätta genomförandet av den yttre rationaliseringen, nämligen införande av en förköpsrätt för det allmänna och rätt till expropriation i vissa fall.

De statliga åtgärder, som kommittén föreslår i syfte att underlätta den yttre rationaliseringen av jordbruket, kunna sammanfattas sålunda:

a) låne- och bidragsverksamhet,

b) aktiv inköpspolitik,

c) införande av förköpsrätt för det allmänna till sådana brukningsdelar, som behövas för rationaliseringens genomförande,

d) införande av rätt till expropriation i vissa fall.

Genomgående gäller, att dessa åtgärder skola komma i fråga endast för att genomföra den yttre rationalisering, till vilken staten enligt kommitténs förslag bör direkt medverka, d. v. s. till yttre rationalisering av övergångsjordbruken. Låne- och bidragsverksamheten bör dock, såsom förut antytts, vara öppen även för stärkande av andra ofullständiga brukningsdelar i de fall, då deras innehavare söka hjälp till åtgärder i detta syfte.

Vad angår låne- och bidragsverksamheten bör staten enligt kommitténs förslag till en början utlämna lån för att underlätta förvärv av fastigheter eller fastighetsdelar i rationaliseringssyfte. Denna kreditgivning bör principiellt stå öppen för en var, som önskar begagna sig av densamma för att genomföra en ur det allmännas synpunkt önskvärd rationaliseringsåtgärd. För att underlätta dylika förvärv bör vidare det allmänna i sådana fall, då det pris fastigheten eller fastighetsdelen betingar i fria marknaden överstiger det värde den har vid sammanläggning med köparens fastighet, lämna bidrag till utjämnande av denna skillnad. Kommittén har härvid tänkt särskilt på sådana fall, då den fastighet eller fastighetsdel, som förvärvas i rationaliseringsändamål, är bebyggd och byggnaderna efter sammanläggningen komma att sakna värde för köparen eller endast ha ett relativt begränsat värde för denne. De synpunkter, som böra vara avgörande vid bestämmandet av bidragets storlek, uttryckas av kommittén sålunda, alt man bör jämföra det pris köparens egen fastighet kan tänkas betinga vid fri försäljning, med det pris, som vid fri försäljning kan erhållas för hela den genom sammanläggningen bildade fastigheten. Skillnaden mellan dessa pris bör anses utgöra tillskottsjordens värde vid sammanläggningen. Vad staten skall ersätta utgör

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

därefter skillnaden mellan köpesumman för tillskottsjorden och tillskottsjordens på nu nämnda sätt bestämda värde vid sammanläggning. Kommittén framhåller emellertid att det i regel ej kan bliva fråga om att bestämma bidragets storlek efter rent räknemässiga grunder, utan att man i stället torde få tänka sig att bidraget normalt kommer att bestämmas efter överläggning mellan rationaliseringsorganet och köparen i samband med att den sistnämnde förhandlar med säljaren angående köpeskillingen för tillskottsjorden.

Vid beviljande av bidrag bör staten äga uppställa sådana villkor som erfordras för att trygga ett genomförande av den yttre rationaliseringen på det sätt, som förutsatts vid behandlingen av bidragsfrågan.

Även de nu nämnda bidragen böra utlämnas oberoende av köparens inkomst- och förmögenhetsställning.

För kommitténs förslag i fråga om formerna för ifrågavarande låne- och bidragsverksamhet skall redogöras i samband med uppgifterna om dess förslag beträffande lån och bidrag till inre rationalisering.

Beträffande den aktiva inköpspolitiken framhåller kommittén, att staten vid nyssnämnda låne- och bidragsverksamhet ej bör inskränka sig till att pröva inkomna ansökningar om lån och bidrag utan tvärtom bör genom sina organ aktivt verka för genomförandet av här avsedda rationaliseringsåtgärder. I sådana områden, där behov av yttre rationalisering föreligger, bör det allmänna sålunda genom sina organ undersöka möjligheterna att genomföra dylika åtgärder, söka stimulera jordbrukarnas intresse för desamma samt överhuvud aktivt verka för sådana uppgörelser, som erfordras för att få till stånd den önskade rationaliseringen. Statens ekonomiska medverkan behöver därvid ej nödvändigtvis taga den formen, att staten utlämnar sådana lån och bidrag, som nyss nämnts. Kommittén anför att det i vissa fall kan befinnas lämpligt, att staten själv inträder som köpare av en fastighet eller fastighetsdel för att sedan i sin tur överlåta denna mark till jordbrukare, som är i behov av tillskottsjord, därvid priset bestämmes med hänsyn till det värde tillskottsjorden kan anses äga för köparen. Ett dylikt förfaringssätt torde särskilt kunna komma i fråga i sådana fall, då en viss fastighets mark är avsedd att uppdelas på två eller flera angränsande brukningsdelar, men även eljest torde fall kunna uppkomma, då en dylik åtgärd visar sig ändamålsenlig.

Kommittén framhåller vidare, att statliga inköp av jord i rationaliseringsändamål kunna befinnas lämpliga ej blott i sådana fall, då avsikten är att marken åter skall försäljas i samband med förvärvet eller endast kort tid därefter, utan att dylika inköp understundom kunna vara lämpliga, även om det måste beräknas förflyta viss tid innan den önskade rationaliseringen kan genomföras. Genom att staten äger marken får staten nämligen ökade möjligheter att genomföra rationaliseringen vid en senare tidpunkt.

Beträffande de statliga rationaliseringsorganens befogenheter i fråga om låne- och bidragsverksamheten samt den aktiva inköpspolitiken uttalar kommittén, att några snäva riktlinjer för organens handlande på detta område

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 39

ej böra uppdragas utan att organen böra ha befogenhet att anpassa sina åtgärder efter vad som i varje särskild situation finnes mest lämpligt. Bedömningen av om man bör förvärva en i rationaliseringsprogrammet ingående fastighet, oaktat rationaliseringen ej kan genomföras förrän vid en senare tidpunkt, måste sålunda exempelvis överlämnas åt organen, liksom man ej heller bör uppdraga några bestämda gränser rörande de priser, dessa få betala vid fastighetsförvärv eller betinga sig vid försäljningar av fastigheter. Kommittén understryker emellertid angelägenheten av att statens aktiva inköpspolitik ej handhaves på ett sådant sätt, att den åstadkommer en uppskruvning av marknadspriserna å jordbruksfastigheter. Samtidigt framhålles dock, att i vissa speciella fall ett utbetalande av överpris kan vara befogat. Kommittén pekar härvid på sådana fall, då inköpet öppnar möjlighet att avveckla det särskilda stöd som utgått till innehavaren av den ifrågavarande fastigheten eller en angränsande brukningsdel. Det anföres, att den besparing, som det allmänna gör genom att sagda stöd bringas att upphöra tidigare än som eljest skulle ha skett, kan vara så stor, att förvärvet av fastigheten i själva verket framstår såsom ekonomiskt förmånligt, även om ett visst överpris måste betalas för denna.

Den allmänna förköpsrätten är avsedd att giva rationaliseringsorganen möjlighet att följa överlåtelserna av sådana brukningsdelar, som behövas för rationaliseringsarbetet, och att skapa vissa garantier för att dylika fastigheter ej överlåtas på ett sätt, som försvårar sagda arbete. Denna förköpsrätt är konstruerad på i huvudsak samma sätt som den förköpsrätt, vilken nu i vissa fall tillkommer arrendator till den av honom arrenderade fastigheten. Rätten skall endast gälla jordbruksfastigheter. Avgörande för huruvida en brukningsdel skall anses såsom jordbruksfastighet eller ej skall vara det sätt, på vilket fastigheten upptagits vid senaste fastighetstaxering.

Nu ifrågavarande förköpsrätt skall sålunda innebära rätt för det allmänna att, då en fastighet, som behövs för den yttre rationaliseringen, säljes annorledes än för rationaliseringsändamål, övertaga fastigheten till det pris, som avtalats mellan säljare och köpare. Förköpsrätten bör dock enligt kommitténs förslag ej gälla vid försäljning dels till make eller avkomling eller adoptivbarn eller dess avkomling och dels till syskon i sådana fall, då köparen vuxit upp å fastigheten och har för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket. Kommittén framhåller härjämte, att det givetvis vid den praktiska tillämpningen av förköpsbestämmelserna kan inträffa åtskilliga fall, då de statliga organen, trots att förköpsrätten formellt är tillämplig, böra avstå från att begagna denna med hänsyn till de band, som finnas mellan köparen och fasligheten.

Den allmänna förköpsrätten skall enligt kommitténs förslag gälla före den förköpsrätt, som i vissa fall tillkommer arrendator till den av honom brukade fastigheten. Kommittén framhåller emellertid, att detta ingalunda innebär, att arrendatorn alltid skulle behöva vika. För det första skall ju den allmänna förköpsrätten användas endast då så behövs för att genomföra yttre

40 Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

rationalisering av övergångsjordbruk. Även då så är fallet, kan det vidare ofta tänkas vara möjligt att skapa en lämplig jordbruksfastighet med den utarrenderade fastigheten som kärna. I dylika fall anser kommittén, att de statliga organen, då den utarrenderade fastigheten säljes, i regel böra kunna avstå från att utnyttja sin förköpsrätt och låta arrendatom överta fastigheten samt därefter inrikta sig på att genom anskaffande av tillskottsjord förvandla denna fastighet till en lämplig brukningsdel.

Enligt kommitténs förslag skall den, som har en jordbruksfastighet och ämnar sälja denna, kunna begära besked av vederbörande rationaliseringsorgan, huruvida detta önskar förvärva fastigheten för rationaliseringsarbetet. Är så ej fallet, skall organet avgiva förklaring härom till fastighetsägaren. Sådan förklaring skall vara bindande viss av organet angiven tid, minst ett och högst 5 år. Under denna tid kan sålunda ägaren fritt överlåta fastigheten utan att köparen löper risk att förköpsrätten kommer att utnyttjas. Vill organet åter förvärva fastigheten för rationaliseringsarbetet, skall det lämna ägaren besked härom. Sådant besked skall kunna överklagas, i sista hand hos Kungl. Maj:t. Besvärsrätt skall tillkomma fastighetens ägare ävensom förköpsberättigad arrendator av denna och, därest preliminärt köpekontrakt ingåtts, även köparen. I likhet med vad som för närvarande gäller i fråga om arrendators förköpsrätt föreslår kommittén vidare att, om säljaren hembjudit fastigheten till rationaliseringsorganet till visst pris och detta ej antagit anbudet, skall organet vid försäljning, som sker inom ett år efter hembudet, icke äga göra gällande förköpsrätt, såvida ej fastigheten sålts till lägre pris än det, som säljaren begärt av rationaliseringsorganet.

Även i fråga om själva förfarandet vid utövandet av förköpsrätten överensstämmer kommitténs förslag med vad som gäller i fråga om arrendators förköpsrätt. Talan om utövande av den allmänna förköpsrätten skall sålunda enligt kommitténs förslag anhängiggöras genom stämning till domstol inom tre månader från det köparen sökt lagfart å sitt fång eller inom en månad från det köparen gjort anmälan om köpet till rationaliseringsorganet. Domstolens prövning av själva yrkandet om förköpsrätt blir huvudsakligen av formell natur. Det kommer främst att gå ut på att konstatera, att hinder för utövande av förköpsrätten ej föreligger med hänsyn till köparens person eller förvärvets beskaffenhet, att föreskrivna tidsfrister iakttagits och att rationaliseringsorganet ej genom sådan förklaring, som nyss nämnts, eller genom avvisande av hembud gått förlustig befogenheten att utöva förköpsrätten. Däremot skall det ej ankomma på domstolen att pröva, huruvida fastigheten behövs för genomförande av den yttre rationaliseringen. Då rationaliseringsorganet beslutat anhängiggöra talan om förköp bör det emellertid enligt kommitténs förslag finnas möjlighet att få sagda fråga prövad genom anförande av besvär över nämndens beslut hos vederbörande centrala rationaliseringsorgan. Över dettas beslut skulle klagan kunna föras hos Kungl. Maj:t. Anföras besvär över dylikt beslut av det lokala rationaliseringsorganet, kan målet om förköpet få förklaras vilande i avbidan på slutlig prövning av besvären. Besvärsrätt skulle dock ej föreligga, om sådant besked om fastighetens

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 41

behövlighet för rationaliseringsändamål, som nyss nämnts, vlunnit laga kraft eller efter anförda besvär blivit fastställt, samt försäljningen skett inom ett år efter det beskedet lämnades.

Enligt kommitténs förslag skall rationaliseringsorganet vid utövande av förköpsrätten äga sätta annan i sitt ställe. Avsikten härmed är att den jordbrukare, som är i behov av tillskottsjord, på dylikt sätt skall kunna förvärva densamma utan att något mellanliggande fång för rationaliseringsorganet behöves. Då på dylikt sätt annan satts i kronans ställe, bör dock kronan svara för erläggandet av de belopp, som enligt domstolens utslag tillerkänts fastighetens köpare.

Med försäljning av jordbruksfastighet jämställes enligt förslaget bortbytande av sådan fastighet.

Slutligen kan nämnas att enligt kommitténs förslag den, som köpt en fastighet, vilken omfattas av förköpsrätten, skall vara skyldig att, om rationaliseringsorganet så påfordrar, inför domstol med ed bekräfta köpevillkoren. Sådan edgångsskyldighet bör föreligga oberoende av om staten anhängiggjort talan om förköpsrätt eller ej, givetvis dock endast då hinder för utövande av förköpsrätten ej föreligger. Kommittén uttalar vidare, att den föreslagna befogenheten att kräva edgång bör användas med stor urskillning. Edgång bör sålunda ej fordras i andra fall än sådana, där rationaliseringsorganet har anledning misstänka, att de i köpehandlingen upptagna villkoren ej överensstämma med dem, som verkligen avtalats mellan säljaren och köparen.

De fall där enligt kommitténs förslag expropriation bör få tillgripas såsom ett sista medel för att genomföra en erforderlig yttre rationalisering, äro:

1) vissa fall, då för den yttre rationaliseringens genomförande tillskottsjord från ett större jordbruk bör läggas till ett övergångsjordbruk;

2) vissa fall, då ägaren till en ofullständig brukningsdel, vilken för den yttre rationaliseringens genomförande lämpligen bör i sin helhet läggas till annan fastighet, ej själv ägnar sig åt jordbruket å brukningsdelen;

3) vissa fall, då i samband med omskifte av den till ett flertal brukningsdelar börande marken ett nedbringande av antalet brukningsdelar är nödvändigt för att man skall kunna bilda ur driftssynpunkt tillfredsställande fastigheter.

Ett fjärde expropriationsfall vilket upptages till behandling längre fram är expropriation av skog i samband med den yttre rationaliseringen.

Beträffande det första av de nu nämnda expropriationsfallen har kommittén erinrat om alt den på tal om de allmänna riktlinjerna för den yttre rationaliseringen framhållit, alt en sådan rationalisering av ett övergångsjordbruk understundom lämpligen bör ske på så sätt, att viss jord avskiljes från ett angränsande större jordbruk och lägges till övergångsjordbruket. Det nu ifrågavarande expropriationsfallet är avsett att skapa möjlighet att genomföra en dylik förstärkning av övergångsjordbruket, även om ägaren

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

till det större jordbruket skulle vägra att upplåta jord för ändamålet eller uppställa oskäliga villkor för sådan upplåtelse. Expropriation bör dock enligt kommitténs förslag få tillgripas endast då vissa särskilda förutsättningar äro uppfyllda.

En av dessa förutsättningar är att den fastighet, som skulle erhålla tillskottsjorden (den exproprierande fastigheten), utgör ett övergångs jordbruk och att man genom expropriationen kan förvandla övergångsjordbruket till en fastighet, vilken med hänsyn till jordbrukets lönsamhetsgrad samt övriga föreliggande inkomstkällor för brukaren kan anses ha förutsättningar att bestå på lång sikt. En andra förutsättning är, att den önskade kompletteringen av övergångsjordbruket ej kan åstadkommas därigenom att övergångsjordbruket sammanlägges med ett annat dylikt jordbruk eller med en del av ett sådant jordbruk. Vid bedömandet av, om möjlighet finnes att genomföra en sådan sammanläggning, bör man enligt kommittén förutsätta, att de befintliga övergångsjordbruken förr eller senare genom statens aktiva inköpspolitik eller genom statens förköpsrätt komma att bliva disponibla för rationaliseringsändamål.

Beträffande de fall, då en överföring av mark från ett större jordbruk till ett övergångsjordbruk i allmänhet kan anses såsom en ur rationaliseringssynpunkt lämplig lösning, har kommittén såsom tidigare nämnts uttalat, att så kan anses vara förhållandet endast om de fördelar överföringen ur jordbruksekonomisk synpunkt skulle innebära för övergångsjordbruket överväga de nackdelar, som skulle åsamkas expropriationsfastigheten. Kommittén har framhållit att ett tillgripande av expropriation i dylika fall ej bör ske, såvida det ej är fullt klart att överföringen ur jordbruksekonomisk synpunkt är en lämplig väg att åstadkomma den önskade yttre rationaliseringen. Som en tredje förutsättning har kommittén därför uppställt, att expropriationen ej skulle märkbart försämra lönsamheten hos den fastighet, som skulle avstå tillskottsjorden (expropriationsfastigheten). Kommittén har därmed avsett att angiva, att expropriation bör kunna få ske, även om densamma skulle kunna anses i någon ringa mån försämra det större jordbrukets lönsamhet men denna försämring dock är så pass obetydlig, att man i stort sett kan bortse från densamma vid en bedömning av det större jordbrukets driftsekonomi. Skulle försämringen däremot vara så stor, att den mera påtagligt påverkar det större jordbrukets driftsekonomi, bör hinder för expropriation anses föreligga. Kommittén uttalar i anslutning härtill, att i den sist uppställda regeln torde få anses ligga, att expropriation ej skall få ske i sådan utsträckning, att expropriationsfastigheten bringas under normjordbrukets nivå. Skulle så bliva fallet, måste expropriationen nämligen anses märkbart försämra expropriationsfastighetens lönsamhet.

Det framhålles vidare att målet för den förbättring, som skall kunna genomföras medelst expropriation, ej bör sättas högre än att höja den exproprierande fastigheten till basjordbrukets lönsamhetsnivå.

Vad angår frågan, om expropriation bör få ske med hänsyn till den verkan expropriationen skulle ha för expropriationsfastigheten eller dess ägare.

Kungi. Maj:ts proposition nr 75. 43

framhåller kommittén även, att expropriation ej bör komma i fråga, om den till expropriation avsedda marken har särskilt högt värde på grund av att den kan komma att användas för annat ändamål än för jordbruk (exempelvis säljas som tomtmark) eller om expropriationen av särskild anledning skulle vara till avsevärd skada för ägaren av expropriationsfastigheten, utöver den inverkan den får på lönsamheten av jordbruket å sistnämnda fastighet.

Beträffande expropriationsförutsättningarna i nu ifrågavarande fall framhåller kommittén till slut, att möjligheten att expropriera tillskottsjord för komplettering av ett övergångsjordbruk ej bör vara beroende av den ekonomiska ställningen hos övergångsjordbrukets innehavare samt att det i allmänhet synes lämpligt, att expropriation skall ske först som ett sista led av åtgärderna för yttre rationalisering av övergångsjordbruket, men att detta ej bör uppställas som en ovillkorlig regel.

Det andra expropriationsfallet avser — i motsats till det första men i likhet med det tredje — expropriation av hela brukningsdelar. Även här uppställer kommittén vissa begränsningar i expropriationsrätten dels med hänsyn till expropriationsfastighetens beskaffenhet och dels med hänsyn till ägarens person. Beträffande expropriationsfastighetens beskaffenhet uttalar kommittén sålunda, att expropriation i nu ifrågavarande fall endast bör få avse ofullständiga brukningsdelar. Med avseende å ägarens person uppställer kommittén den fordran, att ägaren skall vara antingen juridisk person eller ock enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet i sambruk med denna och uppenbarligen besitter fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket.

Kommittén påpekar, att man vid användningen av expropriationsinstitutet i här ifrågavarande fall ej får bortse från de verkningar expropriationen kan få för de personer, som omhänderhava själva brukandet av fastigheterna, särskilt då arrendatorer av dylika fastigheter. Ett hänsynstagande till dylika personers intressen kan exempelvis föranleda att man, då fråga uppkommer om att expropriera en utarrenderad fastighet, bör vänta med att igångsätta expropriationsförfarandet till den tidpunkt, då arrendatorn skall lämna fastigheten. Kommittén uttalar vidare att rationaliseringsorganen, om en utarrenderad fastighet exproprieras och arrendatorn —- på grund av att fastigheten omedelbart bör användas för komplettering av angränsande jordbruk — nödgas lämna denna, böra, om arrendatorn så önskar, söka bereda denne tillfälle att övertaga en jämförlig eller bättre fastighet på arrende eller med äganderätt. Det påpekas jämväl, att de skäl, som föranlett att från den sociala arrendelagstiftningens tillämpningsområde undantagits vissa mindre arrendeställen (huggaretorp och därmed jämförliga arbetarboställen) torde föranleda, att expropriation av dylika arrendeställen ej bör ske.

Beträffande nu ifrågavarande expropriationsfall kan till sist nämnas, att kommittén uttalat, att expropriationen ej bör kunna begränsas till viss del av fastigheten, med mindre ägaren medger detta, samt att det här ej torde

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

föreligga någon anledning att låta med expropriationen anstå till dess de yttre rationaliseringsåtgärder, som eventuellt i övrigt kunna vara erforderliga, genomförts.

Det tredje av de fall, där enligt kommitténs förslag expropriation bör kunna komma i fråga såsom ett medel för genomförande av yttre rationalisering i fråga om själva åkerjorden, är expropriation i samband med omskifte. För att expropriation skall få ske i nu ifrågavarande fall skall enligt kommitténs förslag till en början fordras, att den fastighet, som skulle exproprieras, är att hänföra till övergångsjordbruk. Vidare skall enligt kommitténs förslag expropriation ej få ske, så länge fastigheten är i den nuvarande ägarens hand. Sistnämnda bestämmelse skulle dock givetvis ej gälla, då ägaren tillhör någon av de kategorier, som avses i närmast föregående expropriationsfall. Kommittén framhåller vidare, att den här föreslagna expropriationsrätten ej bör få användas i sådana fall, där en lösning av rationaliseringsproblemet tekniskt sett kan vinnas genom mindre omfattande åtgärder än ett omskifte, exempelvis genom sammanläggning av enstaka brukningsdelar eller genom ägoutbyten mellan enskilda fastigheter. Med hänsyn såväl till att ett omskifte är en omfattande och tidsödande procedur som till att, då flera delägare finnas i skifteslaget, frågan om lämpligheten av omskifte och beviljande av tillstand till omskiftet i regel blir föremål för särskild prövning av förrättningsmännen och även kan bringas under domstols prövning har kommittén ansett att man kan utgå från att ett omskiftesförfarande ej kommer att igångsättas i andra fall än då så finnes nödvändigt för att åstadkomma erforderlig sanering av brukningsförhållandena. Ej heller bör expropriation ske om man, därest övergångs jordbruket tillätes kvarstå vid skiftet, kan ordna skiftesläggningen så att övriga fastigheter erhålla en tillfredsställande ägoanordning och man jämväl senare kan lägga övergångsjordbruket till någon annan fastighet och därvid få till stånd en lämplig fastighetsbildning.

Kommittén understryker till sist beträffande alla de av kommittén föreslagna expropriationsfallen, att expropriationsinstitutet är avsett att användas endast då alla möjligheter att få till stånd en frivillig uppgörelse på rimliga villkor uttömts. Beträffande expropriationsförfarandet uttalar kommittén att det i fråga om själva huvuddragen härav ej synes föreligga någon anledning att för de av kommittén behandlade expropriationsfallen avvika från vad som i allmänhet gäller enligt expropriationslagen. Kommittén framhåller emellertid, att den därmed ej tagit ställning till frågan, huruvida beträffande vissa detaljer i förfarandet särbestämmelser kunna vara erforderliga. Ansökan om expropriation bör enligt kommitténs förslag ej få göras av enskild jordägare, utan det bör ankomma på rationaliseringsorganet att göra dylik ansökan. Det förutsättes att sagda organ, innan dylik ansökan göres,

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 45

varit i kontakt med den eller de jordägare, som avses skola erhålla den ifrågavarande marken. Kommittén förutsätter vidare, att den möjlighet att överföra expropriationsrätten till annan, som finnes enligt expropriationslagen, skall utnyttjas, då så finnes lämpligt, samt att kronan i dylikt fall skall vara ansvarig gentemot expropriationsfastighetens ägare för denne tillkommande ersättning.

I fråga om kostnaderna för expropriationen uttalar kommittén, att det allmänna bör svara för kostnaderna för själva expropriationsförfarandet ävensom för den del av gottgörelsen till expropriationsfastighetens ägare, som eventuellt kan överstiga den exproprierade markens värde för sammanläggningsändamål. Kommittén påpekar, att en dylik princip överensstämmer med vad som enligt kommitténs förslag bör gälla vid andra förvärv av jord i rationaliseringssyfte, nämligen att staten i mån av behov skall lämna bidrag till utjämnande av skillnaden mellan inköpspriset för jorden och det värde denna har för sammanläggningsändamål. Liksom vid andra jordförvärv i rationaliseringssyfte bör det allmänna vidare även vid expropriation tillhandahålla den exproprierande fastighetens ägare lån till gäldande av expropriationsersättningen.

Behandlingen av skogen i samband med den yttre rationaliseringen.

Kommittén diskuterar här först, ur vilka synpunkter skogen kan anses vara av värde i kombination med jordbruk. Sammanfattningsvis besvarar kommittén denna fråga så att enligt dess uppfattning skogens värde i kombination med jordbruk till en början ligger däri, att skogen representerar en sysselsättningsgaranti för brukaren. Hur stor betydelse man i detta hänseende i varje särskilt fall bör tillmäta skogsinnehavet blir givetvis beroende på i vad mån brukaren behöver arbete utanför det egna jordbruket för att få full sysselsättning samt på vilka sysselsättningsmöjligheter som föreligga för brukaren utanför den egna brukningsenheten. Kommittén framhåller emellertid, att det synes klart att det alltid måste vara av stort värde för en brukare att ha tillgång till arbete å den egna brukningsdelen i sådan utsträckning, att beroendet av arbetstillfällen utanför denna blir det minsta möjliga, och detta i all synnerhet då brukaren på grund av sin bundenhet vid jordbruket ej har samma möjligheter som annan arbetskraft att taga arbete å annan ort.

Förutom den betydelse den egna skogen har ur sysselsättningssynpunkt är, enligt vad kommittén uttalar, den egna skogen vidare av stor betydelse för i och för sig ej fullt lönsamma jordbruk därigenom att den åtminstone på lång sikt regelmässigt kan väntas giva brukaren ett visst tillskott till utjämnande av jordbrukets bristande lönsamhet ävensom därigenom att den giver brukaren tillgång till skogsprodukter till ett förmånligare pris än om desamma skolat inköpas i allmänna marknaden. Slutligen har den egna skogen enligt kommitténs uppfattning alltid ett ingalunda oväsentligt, ehuru ej i

46 Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

penningar direkt mätbart värde därigenom att den kan användas för uppläggande av en kapitakeserv och på så sätt bereda jordbruksföretaget större ekonomisk motståndskraft och stabilitet.

Beträffande behandlingen av skogen i samband med den yttre rationaliseringen framhåller kommittén till en början, att det med hänsyn till det stora värde, som tillgång på egen skog ur nyss anförda synpunkter har för jordbruket, är angeläget att det stöd för jordbruket, som den med detta nu förenade skogen utgör, ej skall försvagas.

Vad som är av särskild vikt vid arbetet med yttre rationalisering av jordbruket är emellertid frågan om åtgärder för att bereda skoglösa eller skogfattiga brukningsdelar möjlighet att förvärva skog. Kommittén framhåller, att de åtgärder, som böra vidtagas för att få till stånd en lämplig fastighetsindelning, i ett mycket stort antal fall måste bestå både i rationalisering av själva jordbruket och i förstärkning av brukningsdelarna med skog. I skogsbygderna har man även att fästa särskild vikt vid den betydelse ett bibehållande av en viss jordbruksbefolkning i orten har ur allmänna synpunkter ävensom med hänsyn till skogsbrukets behov av arbetskraft. Den yttre rationaliseringen kan därför i dessa trakter ej alltid i samma mån som i slättbygderna betraktas som ett rent jordbruksrationaliseringsproblem. Den kommer i stället i skogsbygderna att gå ut på att skapa sådana brukningsdelar, som med hänsyn till näringsförhållandena i orten utgöra en lämplig brukningstyp och där vad som eventuellt kan brista i jordbrukets lönsamhet avhjälpes genom att jordbruket kombineras med skogsbruk.

Kommitténs förslag i fråga om de statliga åtgärderna för att förstärka skoglösa eller skogfattiga jordbruk med skog utgår från den uppfattningen, att statsmakterna böra medverka till att de brukningsdelar, där jordbruket utgör brukarens huvudsakliga sysselsättning och som enligt planerna för den yttre rationaliseringen anses böra bestå på lång sikt, skola bliva sådana, att brukningsdelarna på lång sikt kunna giva brukaren en skälig inkomst. I den mån detta mål ej kan nås genom rationalisering av själva jordbruket, bör man söka se till, att brukningsdelarna om möjligt erhålla så mycket skog att de på lång sikt kunna bestå såsom kombinerade jordbruk. I första hand bör man — liksom vid den yttre rationaliseringen av själva jordbruket — söka nå detta mål på frivillighetens väg. En viss förstärkning av skogstillgången bör stundom kunna åstadkommas genom sammanläggning med sådana brukningsdelar, som enligt riktlinjerna för den yttre rationaliseringen ej böra bestå på lång sikt. Genom den aktiva inköp spolitiken och den allmänna förköpsrätten torde vidare staten ej sällan kunna förvärva brukningsdelar med relativt stor skogstillgång ävensom rena skogsfastigheter. Om det i orten finns andra brukningsdelar, som ha ringa eller ingen skogstillgång, bör staten då disponera över förstnämnda fastigheters skogsmark på det sätt, som medför största möjliga förstärkning av de jordbruk i orten, vilka anses böra bestå.

Då man ej genom åtgärder av det slag, som nu nämnts, kan anskaffa till­

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 47

räckligt med skog till de jordbruk, som anses böra bestå på lång sikt, bör enligt kommitténs förslag i sista hand den behövliga skogen få exproprieras. Kommittén framhåller, att det med hänsyn till de skiftande förhållandena ej är möjligt att angiva någon bestämd skogsareal, som skall anses erforderlig för att en brukningsdel, där brukaren ej har full sysselsättning i jordbruket eller där jordbruket ej är fullt lönsamt, på lång sikt skall kunna ge brukaren en skälig bärgning. Det måste här bliva fråga om en bedömning från fall till fall, där man får ta hänsyn både till jordbrukets lönsamhetsgrad och till de sysselsättningsmöjligheter, som jordbruket och andra eventuellt å brukningsdelen befintliga förvärvskällor erbjuda.

I detta sammanhang uttalas att det, om expropriation av skog medgives enligt de riktlinjer, som kommittén förordat, är önskvärt att — till komplettering av tidigare gjorda undersökningar angående sysselsättningsmöjligheterna inom jordbruk av olika storlek ävensom angående det sysselsättningsbehov, som behöver täckas medelst arbete utanför jordbruket — nya undersökningar skola göras på dessa områden. Dylika nya undersökningar böra kuima tjäna de organ, som ha att handlägga skogstilldelningsfrågorna, till ledning vid deras bedömande av det i det enskilda fallet föreliggande behovet av skog.

Beträffande storleken av den skogstilldelning, som bör kunna lämnas genom expropriation, framhålles vidare att man vid prövningen härav måste taga hänsyn till, att en alltför långt gående parcellering och en olämplig arrondering av skogsskiftena böra undvikas, och att man på grund av dylika faktorer kan böra höja eller sänka den tilldelning, som eljest skulle ha ansetts lämplig. Kommittén anför även att, eftersom expropriation av skog endast bör kunna ifrågakomma i sådana fall, då en brukningsdel ej utan ett dylikt tillskott av skog kan beräknas på lång sikt giva brukaren en skälig bärgning, torde de brukningsdelar, till förmån för vilka expropriation kan ifrågasättas, i regel ej bliva större än att det i huvudsak blott blir fråga om att genom skogstilldelning trygga brukarens eget behov av sysselsättning.

Eu förutsättning för att expropriation av skog bör få ske bör vara, att den önskade förstärkningen av fastighetens bärkraft ej kan ernås genom rationaliseringsåtgärder i fråga om jordbruket eller genom sådant tillskott av skog, som kan åvägabringas genom statens aktiva inköpspolitik eller statens förköpsrätt. Detta innebär bland annat, att expropriation av skog bör få ske endast om man ej genom alt till brukningsdelen lägga tillskottsjord från ett större jordbruk eller en angränsande fastighet, vilken enligt planerna för den yllre rationaliseringen ej bör bibehållas på lång sikt, kan höja den ifrågavarande brukningsdelens bärkraft i erforderlig grad. Härvid bör man enligt kommittén räkna med alt de befintliga övergångsjordbruken förr eller senare genom statens aktiva inköpspolitik eller genom statens förköpsrätt skola bliva disponibla för rationaliseringsändamål. EU dylikt antagande bör däremot cj uppställas beträffande skogsmarken (bortsett från den skog som kan finnas å övergångsjordbruken). Kravet på all den önskvärda skogsarealen ej skall kunna anskaffas genom statens aktiva inköpspolitik eller genom sta­

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

tens förköpsrätt bör därför anses uppfyllt, om man undersökt möjligheten att på frivillighetens väg till rimligt pris förvärva den erforderliga skogsmarken och därvid kommit till negativt resultat samt det ej på grund av speciella förhållanden kan väntas, att det skall bliva möjligt att genom förköpsrätten förvärva den erforderliga skogen.

Innefatta planerna på förstärkning av en viss brukningsdel såväl utökning av själva jordbruket genom sammanläggning eller anskaffande av tillskottsjord som ock anskaffande av ytterligare skogsmark, och måste expropriation tillgripas för att anskaffa denna skogsmark, bör i flertalet fall med expropriationen av skog få anstå till dess övriga yttre rationaliseringsåtgärder vidtagits. Detta bör dock ej vara någon ovillkorlig regel.

Expropriation av skog skall enligt kommitténs förslag i princip kunna ske från samtliga kategorier av skogsinnehavare. Expropriation bör dock ej få ske, om åtgärden skulle medföra en märkbar försämring av bärkraften hos den brukningsdel, som skulle avstå skog. Kommittén uttalar vidare, att det bör förutsättas, att kronan skall vara beredd att avstå kronan tillhörig skogsmark i sådana fall, då expropriation skulle kunnat ske, om marken tillhört annan än kronan.

I betänkandet framhålles, att möjligheten att erhålla skog genom expropriation ej bör formellt begränsas till vissa delar av landet men att det ligger i sakens natur, att det endast i de skogrikare trakterna kan tänkas bliva praktiskt möjligt att genomföra expropriation av skog i den utsträckning, som nyss angivits. Om skogen skall kunna fylla sin uppgift som en sysselsättningsreserv, bör den ej ligga längre bort från brukningsdelens övriga ägor än att brukaren utan större olägenhet och tidsspillan kan arbeta i densamma även enstaka strödagar. Vid bedömningen av om så är fallet torde man i rätt stor utsträckning få rätta sig efter förhållandena på orten. Något bestämt maximiavstånd mellan skogslotten och brukningsdelens övriga ägor bör därför icke uppställas. Kommittén anför vidare att vid valet av det område, som expropriationen skall omfatta, kan ofta det intresse ägaren av den exproprierade fastigheten har av att erhålla ett skogsområde, som är så väl beläget i förhållande till hans brukningsdel som möjligt, komma att stå i strid med önskemålet, att ett i en ägares hand befintligt skogsområde ej genom expropriation skall onödigtvis splittras eller få en olämplig form. I den mån dylika intressekonflikter uppkomma, bör självfallet gälla den regeln, att expropriationen — så långt delta över huvud är möjligt utan att syftet med densamma förfelas — skall ske så, att densamma medför så liten skada med hänsyn till den allmänna skogsvårdens intressen och så litet intrång på andras enskilda intressen som möjligt. Är det åter så, att man ur dessa synpunkter har möjlighet att välja mellan flera olika områden, bör expropriationen avse det område, som med hänsyn till sitt läge och omständigheterna i övrigt kan anses lämpligast för den exproprierande fastigheten.

Kommittén anför, att det ej synes motiverat, att staten skall lämna de brukare, som erhålla skog genom expropriation, bidrag till gäldande av någon del av själva löseskillingen för skogen. Däremot bör staten tillhandahålla lån

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 49

i den utsträckning, som behövs för löseskillingens gäldande. Staten bör vidare betala kostnaderna för expropriationsförfarandet och sådan ersättning, som kan utgå till ägaren av det exproprierade området utöver själva löseskillingen, exempelvis särskild ersättning för skada eller intrång, som förorsakas av expropriationen.

I fråga om åtgärderna för förstärkning av ofullständiga brukningsdelar med skog berör kommittén till sist frågan om bildande av gemensamhetsskogar. Det framhålles, att det ur vissa synpunkter understundom kan tänkas vara lämpligt att skog, som genom statsmakternas åtgöranden i samband med den yttre rationaliseringen ställes till förfogande för komplettering av skoglösa eller skogfattiga jordbruk, skall tilldelas dessa i form av gemensamhetsskog. Man kan då undvika en parcellering av skogen, vilken ur skogsvårdande synpunkter kan ingiva betänkligheter, och utsikterna till att ett uthålligt skogsbruk skall bedrivas å den ifrågavarande skogsmarken bliva större än om densamma uppdelas i flera mindre lotter. Å andra sidan är det ej säkert, att skogen i dylikt fall kommer att bliva till samma nytta för de enskilda jordbrukarna som om dessa erhållit var sin bestämda lott av skogen. Bland annat är nämligen en gemensamhetsskog ur sysselsättningssynpunkt ej av samma värde för delägarna som innehav av en egen skogsareal.

Kommittén framhåller, att frågan om bildande av gemensamhetsskog knappast kan väntas bliva aktuell vid den förstärkning av brukningsdelarna, som sker genom successiva sammanläggningar av övergångsjordbruk. Däremot kan den exempelvis uppkomma, om staten genom sin aktiva inköpspolitik eller genom sin förköpsrätt förvärvat en ren skogsfastighet eller jordbruksfastighet med betydande skogstillgång utöver vad som behövs för att göra fastigheten till en bärkraftig brukningsdel liksom även då man genom expropriation skall anskaffa skog till komplettering av vissa jordbruk. Då så är fallet, bör övervägas, vilken lösning av frågan som efter en avvägning mellan de olika intressena är att föredraga. Härvid bör stor hänsyn tagas till brukarnas önskemål. Detta hänsynstagande får dock ej gå så långt, att man för att tillmötesgå önskemål från brukarna medgiver en parcellering av skogen, som är uppenbart olämplig ur skogsvårdande synpunkter och ej behövlig för att giva dem avsett stöd.

Det påpekas i detta sammanhang även, att en förutsättning för att den skog, som kan tilldelas vissa brukningsdelar i samband med den yttre rationaliseringen, skall kunna utläggas såsom gemensamhetsskog, givetvis är, att brukningsdelarnas ägare äro med på en dylik åtgärd. Om det i ett visst fall finnes lämpligast att genomföra en önskvärd förstärkning av vissa brukningsdelars skogsinneliav på så sätt, att dessa tilldelas eu skogsareal som gemensamhetsskog, men ägaren till en av brukningsdelarna ej samtycker härtill, bör rationaliseringsorganet ej utan vidare medverka till att denne jordbrukare skall få en särskild skogslott utlagd för sig. Finner organet, att så ej kan ske utan betydande olägenheter, bör iigarens vägran alltså medföra, att han tills vidare ej erhåller någon skogstilldelning.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. / sand. Nr 7!>. 4

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

Den inre rationaliseringen.

Kommitténs förslag i fråga om statens ekonomiska medverkan till den inre rationaliseringen innebär på åtskilliga punkter förändringar i förhållande till vad som nu gäller.

Kommittén föreslår sålunda till en början, att lån och bidrag principiellt skola utgå till alla slag av inre rationaliseringsåtgärder, att låne- och bidragsverksamheten för den inre rationaliseringen inom ett visst område i princip skall omhänderhavas av ett och samma organ samt att formerna för sagda verksamhet skola vara i huvudsak desamma för alla slag av inre rationaliseringsåtgärder. Undantag göres dock härvid i fråga om torrläggningsverksamheten, där nuvarande bestämmelser föreslås skola bibehållas i huvudsak oförändrade, ehuru de delvis avvika från vad som förordas beträffande övriga slag av inre rationaliseringsåtgärder.

I detta sammanhang må anmärkas, att vad kommittén föreslår om förbättring av jordbrukets byggnader endast avser ekonomibyggnader. Frågan om verksamheten för förbättring av bostäderna å jordbruksfastigheter har — med hänsyn bland annat till att denna fråga ingår i bostadssociala utredningens förslag rörande de allmänna principerna för den statliga bostadspolitiken — ej behandlats av kommittén i vidare mån än att denna dels understrukit, att i fråga om sagda principer någon skillnad ej bör göras mellan jordbruksbefolkningen och andra samhällsgrupper, dels upptagit frågan om de organ, som böra handhava bostadsförbättringsverksamheten å jordbruksfastigheter.

Att staten principiellt bör genom lån och bidrag medverka till alla slag av inre rationaliseringsåtgärder innebär emellertid icke att varje förbättringsåtgärd beträffande en brukningsdels jord eller byggnader bör kunna erhålla dylikt stöd. Kommittén framhåller, att lån eller bidrag bör utgå endast för sådana inre rationaliseringsåtgärder, som kunna anses önskvärda ur det allmännas synpunkt. Detta bör enligt betänkandet anses vara fallet med följande åtgärder, nämligen

1) dels förbättringsåtgärder, som ur jordbruksekonomisk synpunkt kunna anses som lönsamma,

2) dels förbättringsåtgärder, som ej ur jordbruksekonomisk synpunkt kunna anses fullt lönsamma, under förutsättning antingen

a) att åtgärderna vidtagas å brukningsdel, vilken enligt riktlinjerna för den yttre rationaliseringen bör bestå på lång sikt, och med hänsyn till övriga förvärvskällor å brukningsdelen eller till dennas sammanhang med näringslivet i orten framstå såsom motiverade ur allmänt ekonomiska synpunkter, eller

b) att åtgärderna visserligen avse ekonomibyggnader å en brukningsdel, som enligt planerna för den yttre rationaliseringen ej bör bestå som självständig brukningsdel, men äro nödvändiga för att ekonomibyggnaderna skola kunna hållas i användbart skick under den nuvarande brukarens tid eller

Kanyl. Maj:ts proposition nr 75. 51

till den senare tidpunkt, då brukningsdelen enligt rationaliseringsorganets bedömande bör disponeras för den yttre rationaliseringens genomförande.

Statens ekonomiska medverkan till utförande av sådana inre rationaliseringsåtgärder, som enligt det ovan anförda få anses önskvärda ur det allmännas synpunkt, bör enligt kommitténs förslag ske dels i form av en låneverksamhet, vilken skall ha till syfte att underlätta finansieringen av dylika åtgärder, dels i form av en bidragsverksamhet, vilken skall ha till ändamål att stimulera till utförande av dylika åtgärder i sådana fall, där på grund av jordbrukets låga lönsamhetsgrad och brukarens ekonomiska ställning eller av andra skäl en särskild stimulans från statens sida kan anses påkallad för att rationaliseringsåtgärderna skola komma till stånd.

Vad angår formerna för den nu ifrågavarande låne- och bidragsverksamheten föreslår kommittén, att det allmänna skall utlämna dels amorteringslån och dels avskrivningslån.

Kommittén framhåller önskvärdheten av att rationaliseringsorganen skola ha största möjliga frihet att disponera över de låne- och bidragsmedel, som stå till deras förfogande, för främjande av de inre rationaliseringsåtgärder, som i varje särskilt fall finnas mest angelägna. De medel, som statsmakterna anslå för utlämnande av lån och bidrag till inre rationaliseringsåtgärder, böra därför åtminstone i princip ej i förväg bindas vid speciella ändamål. Det bör ankomma på det centrala rationaliseringsorganet att fördela de för varje år disponibla medlen på de olika lokalorganen. Härvid bör centralorganet taga hänsyn till de variationer i rationaliseringsbehovet och i efterfrågan på lån och bidrag, som föreligga i de olika lokalorganens områden så att, i den mån tillgängliga medel ej motsvara efterfrågan inom bestämmelsernas maximigränser, den därigenom nödvändiga beskämingen blir någorlunda likformig i landets olika delar. De belopp, som ställts till ett visst lokalorgans förfogande, bör detta därefter i princip äga frihet att anslå till sådana förbättringsåtgärder, som det finner mest behövliga. Vidare har kommittén ansett det önskvärt, att lokalorganen vid sitt handhavande av låne- och bidragsverksamheten ej skola vara strängt bundna vid bestämmelser, vilka skola tillämpas oberoende av förhållandena i det enskilda fallet, utan inom vissa gränser ha möjlighet att anpassa lånevillkoren med hänsyn till vad som efter prövning av förhållandena i varje särskilt fall ur det allmännas synpunkt finnes mest ägnat att främja den inre rationaliseringen.

Amorteringslånen äro endast avsedda att underlätta finansieringen av rationaliseringsåtgärderna och böra utformas så att de ej innefatta någon subvention från det allmännas sida. De böra i princip stå öppna för samtliga jordbrukare, oavsett dessas förmögenhetsställning och storleken av deras brukningsdelar. Amorteringslån bör kunna utgå med ett belopp, motsvarande hela det belopp, som förbättringsåtgärden beräknas kosta, utförd efter skälig standard. Skulle låntagaren även erhålla avskrivningslån, bör dock självfallet tillses, att det sammanlagda lånebeloppet ej överstiger kostnaden för åtgärden. Tillfredsställande säkerhet hör fordras. Några föreskrifter om vad som skall anses såsom tillfredsställande säkerhet böra ej in­

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

tagas i låneförfattningen utan det bör i första hand ankomma på de lånebeviljande organen att i varje särskilt fall pröva, huruvida bjuden säkerhet kan anses tillfredsställande. Det anföres emellertid, att Kungl. Maj:t eller vederbörande centrala rationaliseringsorgan bör kunna utfärda sådana allmänna direktiv, som finnas erforderliga för att få till stånd nödig enhetlighet. Beträffande de anspråk, som böra ställas på säkerheten, uttalar kommittén vidare, att denna normalt bör utgöras av inteckning i fastigheten men att även annan säkerhet bör i vissa fall kunna komma i fråga. Såsom intecknings säkerhet bör kunna godtagas inteckning ända upp till 100 procent av fastighetens uppskattade värde efter förbättringsåtgärdens utförande, om de lånebeviljande myndigheterna med hänsyn till lånesökandens ekonomiska ställning och personliga omständigheter anse detta påkallat och lämpligt. Amorteringslån bör kunna uppsägas vid ägareskifte. Sådan uppsägning bör emellertid i regel ske endast om överlåtelsen medför ökade risker för den långivande myndigheten eller ett fortsatt tillhandahållande av lån åt den nye ägaren skulle stå i strid med de principer som tillämpas vid utlämnande av nya lån. Ränta skall i regel erläggas från tidpunkten för lånets lyftande. I vissa fall skall det lånebeviljande organet dock i samband med beviljandet av lånet kunna medgiva låntagaren ränteuppskov under högst 2 år. Vid dylikt ränteuppskov lägges den ränta, som belöper på uppskovstiden, till det kapital, som sedan skall amorteras. Förutsättning för att ränteuppskov skall beviljas bör vara, att förbättringsåtgärden ej kan väntas få omedelbar effekt i form av förbättrad driftsekonomi samt att med hänsyn härtill och till brukarens ekonomiska ställning ett erläggande av ränta redan från början måste anses bliva betungande för brukaren. Amorteringarna avses ej skola behöva börja omedelbart efter lånets lyftande utan en amorteringsfri tid av högst 5 år från lånets lyftande anses kunna medgivas. Beträffande amorteringstidens längd föreslår kommittén, att man i låneförfattningen skall inskränka sig till att angiva den längsta amorteringstid, som skall kunna komma i fråga. Denna maximitid anser kommittén lämpligen kunna bestämmas till 25 år. Inom denna gräns böra sedan de lånebeviljande myndigheterna få bestämma amorteringstidens längd med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet. Det påpekas emellertid, att det härvid av praktiska skäl torde vara nödvändigt, att man håller sig till ett begränsat antal typer, exempelvis amorteringstider med jämna 5-årsintervaller. Även beträffande frågan, huruvida amorteringsskyldigheten skall omfatta hela lånet eller kunna inskränkas till viss del av lånet under det att återstoden får kvarstå som en stående del till amorteringstidens slut, böra enligt kommitténs förslag de lånebeviljande myndigheterna givas en viss frihet att handla efter förhållandena i det enskilda fallet. Under det att som allmän regel bör gälla, att amorteringsskyldigheten skall omfatta hela lånet, böra de lånebeviljande myndigheterna sålunda äga befogenhet att i vissa fall begränsa denna skyldighet till viss del av lånet.

Knngl. Maj:ts proposition nr 75. 53

Räntan bör enligt kommitténs mening vara fast och vara densamma, oavsett om lånet utlämnas för det ena eller det andra slaget av rationaliseringsåtgärder.

Vad angår räntans storlek framhåller kommittén, att amorteringslånen i princip icke böra innefatta någon subvention från statens sida. Räntan bör å andra sidan icke sättas högre än som är motiverat för att täcka statens kostnader och med utlåningen förenad kreditrisk.

Kommittén erinrar i detta sammanhang om att bostadssociala utredningen i sitt våren 1946 framlagda slutbetänkande bland annat behandlat frågan om räntan å statliga lån för bostadsbyggnadsändamål och därvid beträffande dylika lån till såväl egnahem som allmännyttiga bostadsföretag under allmän kontroll föreslagit en räntefot av 3 procent. Kommittén uttalar, att det synes önskvärt, att räntan å de statliga lånen till inre rationaliseringsåtgärder ej skall vara högre än räntan å statliga lån till sådana byggnadsföretag, som nyss nämnts. Om nuvarande ränteläge skulle bestå och bostadssociala utredningens förslag beträffande räntefoten för statliga lån till dylika bostadsföretag skulle genomföras, kan det enligt jordbrukskommitténs uppfattning ifrågasättas att även räntan å statliga lån till inre rationalisering bör utgå efter en räntefot av 3 procent. Kommittén framhåller emellertid, alt en dylik räntefot innebär, att staten påtager sig vissa förlustrisker och förvaltningskostnader vid långivningen.

Det har förut nämnts, att enligt kommitténs förslag amorteringslånen böra stå öppna för alla jordbrukare, som önska begagna sig av desamma. Kommittén framhåller emellertid, att det av olika skäl torde vara mindre lämpligt, därest dessa lån i större utsträckning skulle användas i sådana fall, där låntagaren skulle ha kunnat täcka det föreliggande kreditbehovet genom upptagande av primärlån i en vanlig kreditinrättning. Kommittén har emellertid ansett det föga sannolikt, att amorteringslån i någon större omfattning komma att sökas i sådana fall, som nu nämnts. Skulle det visa sig, att amorteringslånen i här avsedda fall tagas i anspråk i en omfattning, som föranleder olägenheter ur det allmännas synpunkter, bör man överväga att utfärda särskilda föreskrifter för att förhindra en dylik användning av lånen.

Avskrivningslånen äro såsom förut berörts främst avsedda som en stimulans till utförande av inre rationaliseringsåtgärder. De böra enligt kommitténs mening utgå endast till innehavare av brukningsdelar på eller under basjordbrukets nivå. I praktiken bör gränsdragningen normalt ske genom en arealgräns. Denna arealgräns bär kommittén ansett böra bestämmas till 20 hektar. Avskrivningslån bör dock kunna utlämnas även till jordbrukare, vilkas brukningsdelar ligga över denna gräns men äro så beskaffade, att de ur lönsamhetssynpunkt äro jämförliga med jordbruk under arealgiänsen. Avskrivningslån bör vidare ej utgå till jordbrukare, vars brukningsdel ligger inom arealgränsen, om jordbrukaren bar sådan ekonomisk ställning, alt han tydligen ej är i behov av dylikt lån. Avskrivningslånen äro i realiteten avsedda att utgöra ett bidrag från statens sida, och låneformen

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

väljes främst för att ge staten möjlighet att kontrollera medlens användning och förhindra missbruk av uppburna medel. Under normala förhållanden skall brukaren därför ej återbetala avskrivningslån, utan detta skall avskrivas efter viss tid. Tillfredsställande säkerhet bör i allmänhet fordras även för avskrivningslån, men de lånebeviljande organen böra kunna avstå från kravet på dylik säkerhet, om det erbjuder svårigheter för låntagaren att ställa sådan säkerhet och risk för missbruk av medlen ej föreligger.

Avskrivningslån skall normalt avskrivas med en femtedel om året från och med sjätte till och med tionde året efter utlämnandet. Övergår fastigheten ej till ny ägare före den tidpunkt, då lånet skall avskrivas, inträder skyldighet att återbetala lånet endast om detta ej använts för det ändamål, för vilket detsamma beviljats, eller om det företag, till vilket lånet lämnas, ej underhålles på ändamålsenligt sätt. Då fastigheten överlåtes före avskrivningstidens utgång, skall rationaliseringsorganet äga ålägga säljaren att återbetala vad som vid tiden för överlåtelsen kan återstå å lånet. Dylik återbetalningsskyldighet bör dock i regel åläggas endast om det är uppenbart att säljaren sökt lånet i avsikt att genom detta göra sig en vinst vid senare överlåtelse av fastigheten eller att ett eventuellt överpris å fastigheten är föranlett av den förbättringsåtgärd, för vilken lånet beviljats.

Avskrivningslån bör enligt kommitténs förslag normalt utgå med vissa procent av den beräknade kostnaden för förbättringsåtgärden. Procentsatserna böra dock endast vara normer för de lånebeviljande myndigheterna, och dessa böra ha befogenhet att i vissa fall höja eller sänka avskrivningslånens belopp. Som procentuell norm för de belopp, varmed avskrivningslån skall utgå till täckdikningsföretag, föreslår kommittén 25 procent av den beräknade kostnaden. Beträffande avskrivningslån för nyodling, stenröjning, jordkörning och avloppsförbätlring har kommittén ansett, att de lånebeviljande myndigheterna med hänsyn till de skiftande förhållanden, som här föreligga, böra kunna bevilja avskrivningslån upp till 60 procent av den beräknade kostnaden, men att man vid beräkningen av medelsbehovet bör utgå från att avskrivningslånen för dylika ändamål i genomsnitt skola uppgå till omkring 40 procent av den beräknade kostnaden. För andra jordförbättringsåtgärder än de nu nämnda, till exempel anläggande av ägovägar, bör avskrivningslån utgå efter samma grunder som avskrivningslån för täckdikning, d. v. s. normalt med 25 procent av den beräknade kostnaden för åtgärden.

Vid sidan av de nu angivna procentsatserna böra även bestämmas vissa belopp i kronor per hektar eller kronor per företag, med vilka avskrivningslån till jordförbättringsåtgärder normalt högst bör utgå. Dessa belopp böra bestämmas för varje särskilt slag av här ifrågavarande förbättringsåtgärder och så att de motsvara den normala kostnaden för åtgärden. Beloppens storlek blir därför beroende på förhållanden, som lätt kunna förändras, exempelvis vid förändringar i den allmänna prisnivån eller speciella tekniska framsteg. Det är med hänsyn härtill önskvärt, att dessa belopp skola lätt kunna justeras. På grund härav och då beloppen ej skola ha någon självständig betydelse utan endast tjänstgöra som en lijälpregel vid bestämman­

Kungl. Maj.ts proposition m 75. 55

det av den summa, med vilket avskrivningslån skall utgå i det särskilda fallet, har kommittén ansett det lämpligast, att beloppen ej angivas i själva låneförfattningen utan att det skall ankomma på Kungl. Maj:t eller eventuellt vederbörande centrala rationaliseringsorgan att meddela erforderliga bestämmelser härom. Med hänsyn bland annat till ovissheten om den blivande pris- och löneutvecklingen har kommittén ansett sig lämpligen ej böra framlägga något förslag till bestämmandet av dessa belopp.

Beträffande avskrivningslån till förbättring av ekonomibyggnader föreslår kommittén, att dylika lån för varje särskild brukningsdel under en period av i regel 25 år normalt skola kunna utgå med 25 procent av den beräknade kostnaden upp till en sammanlagd kostnadssumma av 10 000 kronor samt därutöver normalt med 15 procent av den beräknade kostnaden för förbättringsåtgärderna, normalt dock högst med sammanlagt 5 000 kronor under hela perioden. Syftet härmed är bland annat, att lån till förbättring av ekonomibyggnader skall utgå med proportionsvis något högre belopp för de mindre bland de bidragsberättigade brukningsdelarna än för de större bland dessa. Längden av den period, för vilken maximeringen av lånebeloppet skall gälla, bör ej vara absolut fix, utan rationaliseringsorganen böra ha en viss frihet att förkorta denna tidrymd, där detta kan anses stå i överensstämmelse med de synpunkter, som legat till grund för ulformningen av ifrågavarande bestämmelser.

Kommittén framhåller även, alt de belopp, som föreslagits i fråga om avskrivningslån till ekonomibyggnader, ha avvägts med utgångspunkt från nuvarande kostnadsnivå. Om byggnadskostnaderna skulle undergå någon mera avsevärd reell förändring eller om penningvärdet skulle förändras, bör frågan om dessa belopp därför upptagas till omprövning.

Kommittén har, såsom redan förut nämnts, ansett det önskvärt med största möjliga enhetlighet i bestämmelserna om statens ekonomiska medverkan till den inre rationaliseringen. De här förut angivna reglerna för beviljande av amorteringslån och avskrivningslån äro även i princip avsedda att tillämpas i fråga om lån och bidrag till alla slag av inre rationaliseringsåtgärder. De böra sålunda ersätta nu gällande bestämmelser om lån och bidrag till nyodling, stenröjning, jordköming, täckdikning, avloppsförbättring, gödselvårdsanläggning och ladugårdsförbättring ävensom bestämmelserna om utlämnande av premielån i egnahemsverksamheten. Från principen, att de föreslagna reglerna skola tillämpas i fråga om alla grenar av den inre rationaliseringsverksamheten, bör dock enligt kommitténs uppfattning göras ett undantag. Kommittén framhåller nämligen, att man med hänsyn till de speciella förhållanden, som föreligga i fråga om torrläggningsföretag, torde vara nödsakad att för dessa företag tillämpa i viss mån avvikande låne- och bidragsbestämmelser. Kommittén föreslår därför endast vissa mindre jämkningar i de bestämmelser, som nu gälla i fråga om lån och bidrag till dylika företag. Dessa jämkningar beröra endast lån till torrläggningsföretag. Kommittén föreslår sålunda till eu början, att räntan för dessa lån skall bestämmas så, att den kommer alt överensstämma med den ränta, som kan komma

56 Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

att tillämpas för lån till andra rationaliseringsåtgärder. I samband därmed bör den nu medgivna räntefriheten under 3 år slopas. Ä andra sidan bör den tid, under vilken uppskov med erläggande av ränta kan erhållas, förlängas från 3 till 6 år. I fråga om amorteringstidens längd böra slutligen tillämpas samma bestämmelser som för lån till andra rationaliseringsåtgärder.

Kommittén framhåller att det, för att de föreslagna bestämmelserna om amorteringslån och avskrivningslån skola få avsedd verkan, är av vikt att rationaliseringsorganen disponera över de medel, som erfordras för tillgodoseende av låneanspråken i hela den omfattning, som bestämmelserna möjliggöra. Det är därför ett angeläget önskemål, att statsmakterna skola till rationaliseringsorganens förfogande ställa alla de medel, som dessa organ behöva för sin låneverksamhet, och att verksamheten sålunda ej behöver begränsas på grund av bristande medelstillgång.

I samband med dessa uttalanden diskuterar kommittén emellertid även, hur rationaliseringsorganen skola förfara, om efterfrågan på lån skulle bliva större än medelstillgången. Vad amorteringslånen angår uttalar kommittén att det, eftersom dessa lån ha till huvudsyfte att underlätta finansieringen av inre rationaliseringsåtgärder, synes riktigt att man, då medelstillgången är otillräcklig, i första hand tillgodoser lånebehovet hos de jordbrukare, vilka skulle ha svårast att ordna finansieringen av rationaliseringsåtgärderna på annat sätt. Jämte denna synpunkt bör man dock även beakta intresset av att de mest angelägna rationaliseringsåtgärderna skola komma till utförande före andra. Vad åter angår avskrivningslånen anför kommittén -—- efter att bland annat ha avvisat tanken på att man i en dylik situation skulle söka utlämna lån med reducerade belopp till samtliga sökande — att man i första hand bör utlämna avskrivningslån till de ur jordbruksekonomisk synpunkt mest önskvärda företagen. Samtidigt bör man dock, utan att nyssnämnda princip åsidosättes, även söka tillgodose önskemålet att de mest behövande brukarna skola erhålla avskrivningslån så att de bliva i tillfälle att rationalisera sina brukningsdelar och därmed förbättra sin ställning. Vad nu sagts om grunderna för utlämnande av avskrivningslån gäller närmast sådana rationaliseringsåtgärder, som ur jordbruksekonomisk synpunkt ansetts lönsamma. I fråga om de enbart ur social synpunkt önskvärda rationaliseringsåtgärderna framhåller kommittén att det, då de avskrivningslån, som skola utgå enbart av sociala skäl, torde komma att uppgå till relativt obetydliga belopp jämfört med övriga avskrivningslån, knappast torde kunna antagas bereda några större svårigheter att helt tillgodose de av dylika skäl motiverade ansökningarna om avskrivningslån, även om anspråken på avskrivningslån totalt skulle överstiga medelstillgången.

De former, som i allmänhet avses skola tillämpas för lån och bidrag till inre rationalisering -— amorteringslån och avskrivningslån — böra enligt kommitténs förslag i regel även komma till användning vid utlämnande av lån och bidrag till åtgärder för yttre rationalisering. Kreditgivningen i samband med jordförvärv i dylikt syfte bör sålunda regelmässigt ske i form av amor­

Kungi. Maj.ts proposition nr 75. 57

teringslån, och beviljandet av bidrag för att utjämna skillnaden mellan en fastighets eller fastighetsdels pris vid fri försäljning och dess värde för sammanläggningsändamål bör i allmänhet ske i form av beviljande av avskrivningslån. Vid utlämnande av avskrivningslån bör rationaliseringsorganet kunna uppställa de villkor, som erfordras för att garantera att syftet med lånet skall nås. Nu angivna låneformer böra dessutom kunna komma till användning även då rationaliseringsorganet säljer av detsamma förvärvad mark. I stället för att köpeskillingen då direkt sättes till det pris, som motsvarar egendomens värde för sammanläggningsändamål, bör sålunda priset kunna sättas till vad som motsvarar anskaffningskostnaden men köparen samtidigt beviljas avskrivningslån med belopp motsvarande mellanskillnaden och därvid även uppställas de villkor för tillgodonjutande av lånet, som eventuellt kunna befinnas erforderliga.

Formerna för stödet åt jordbruksnäringen.

I betänkandet anföres att för det allmänna prisstödet åt jordbruket särskilt två stödformer kunna komma under övervägande. Den ena består däri, att statsmakterna genom en importreglering möjliggöra uppehållande inom landet av en producentprisnivå och konsumentprisnivå, som är högre än världsmarknadens (högprislinje). Den andra är, att någon importreglering ej sker och konsumentprisnivån sålunda får sammanfalla med världsmarknadens men att statsmaktema i stället genom särskilda pristillägg till producenterna giva dessa möjlighet att totalt för sina produkter få ut ett pris, som är högre än världsmarknadens (lågprislinje). Det påpekas emellertid, att en lågprislinje av regleringstekniska skäl ej kan ifrågakomma beträffande vegetabilier samt att den i fråga om köttvaror och ägg erbjuder betydande svårigheter. Däremot kan den ur teknisk synpunkt lätt tillämpas i fråga om mejeriprodukter.

I detta sammanhang kan även nämnas, att kommittén diskuterat möjligheterna att genom statlig subventionering nedbringa jordbrukets kostnader men uttalat, att man knappast kan tänka sig att på denna väg i nämnvärd mån utjämna skillnaden mellan den utländska prisnivån å jordbruksprodukter och de inhemska produktionskostnaderna för dylika produkter.

Kommittén framhåller, att frågan, på vad sätt kostnaderna för stödet åt jordbruksnäringen böra täckas, torde kunna avgöras endast i samband med ett allmänt statsfinansiellt övervägande, närmast rörande den totala skattebördans storlek och dess fördelning på direkta skatter och indirekta skatter av olika slag. Kommittén har med hänsyn härtill ansett det ej ankomma på kommittén att taga definitiv ställning till frågan om det sätt, på vilket kostnaderna för stödet åt jordbruksnäringen skola fördelas. Kommittén har emellertid ansett sig böra angiva, i vad mån enligt dess mening andra överväganden än de nyss nämnda och då främst sociala och näringsfysiologiska synpunkter beträffande olika slag av jordbruksprodukter tala för att den ena eller den andra linjen hör föredragas. Härom uttalar kommittén, alt sociala,

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

näringsfysiologiska och allmänna ekonomiska synpunkter i och för sig ej synas böra anses utgöra något avgörande hinder mot att i vart fall en relativt stor del av det allmänna prisstödet åt jordbruksnäringen skall lämnas på det sättet, att statsmakterna skola stödja uppehållandet av en producent- och konsumentprisnivå, som är högre än världsmarknadens, ävensom att en dylik prisstödspolitik ej bör föranleda införande av prisrabattering beträffande andra varuslag än matfett och mjölk. Kommittén uttalar vidare att frågan, i vad mån rabatterna å matfett och mjölk böra bibehållas, bör bliva beroende på arten och omfattningen av de sociala åtgärder, som det allmänna kan komma att vidtaga i annan ordning för att stödja de kategorier, för vilka dessa rabatter äro av särskild betydelse, främst barn och åldringar, ävensom, beträffande matfettet, på den utsträckning, i vilken billigt matfett kan tillhandahållas även utan särskilda rabatteringsanordningar.

I de konkreta förslag beträffande utformningen av regleringsanordningama, som kommittén framlagt, har kommittén utgått från att statliga pristillägg till producenterna ej skola lämnas beträffande andra varor än eventuellt produktmjölk.

En av de grundläggande principer, på vilka kommitténs förslag i fråga om utformningen av stödet åt jordbruksnäringen bygger, är att stöd skall utgå endast för en produktion av den storlek, som statsmakterna önska att uppehålla. Stiger produktionen över denna gräns, skall jordbruket självt taga de konsekvenser överproduktionen kan medföra i form av prisfall å den inhemska marknaden, förlustbringande export eller dylikt. Kan överproduktionen avsättas på sådana villkor, att densamma kan anses lönande för jordbruket, finns självfallet ingen anledning för staten att söka motverka en dylig produktion.

Stödet bör i första hand gå ut på att bereda jordbruket ett sådant skydd mot den utländska konkurrensen, att jordbruket så länge produktionen håller sig inom den nivå, som statsmakterna önska stödja, får möjlighet att avsätta produktionen på den inhemska marknaden till priser, som giva basjordbruket full lönsamhet. Detta stöd bör i främsta rummet lämnas genom en reglering av importen samt eventuellt till viss del, vars omfattning bland annat måste bliva beroende på statsfinansiella och handelspolitiska överväganden, genom utbetalande av pristillägg till producenterna.

Nyssnämnda importreglering bör handhavas så, att det svenska jordbruket får företrädesrätt att avsätta sin produktion å den inhemska marknaden, så länge producentpriserna ej överskrida den nivå, som erfordras för att bereda basjordbruket full lönsamhet (med viss marginal på sätt i det följande angives). Skulle producentpriserna stiga högre, bör import däremot medgivas i den utsträckning, som erfordras för att åter bringa producentpriserna ned till sagda nivå.

Den producentprisnivå, som statsmakterna skola stödja genom importreglering ävensom eventuella statliga pristillägg, bör enligt kommitténs förslag vara så avvägd, att det vid en produktion, som ej överstiger vad som normalt kon­

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 59

sumeras inom landet, bör vara möjligt för jordbruket att finna avsättning för produktionen till denna prisnivå inom landet. I fråga om matfett och socker bör härvid hänsyn tagas till att en del av konsumtionsbehovet avses skola täckas genom import. Håller sig produktionen inom den ram, som statsmakterna önska stödja, bör sålunda det nu angivna importskyddet jämte eventuella statliga pristillägg giva jordbruket den önskade lönsamheten, överskrider produktionen sagda ram, kan förhållandet bliva ett annat. Eftersom något statligt stöd ej bör utgå för denna överproduktion, blir jordbrukets lönsamhetsgrad då helt beroende av den inverkan överproduktionen får på prisutvecklingen. Kan överskottet avsättas till priser, som äro lönande för jordbruket, medför tydligen överproduktionen ej någon försämring av lönsamheten. Är förhållandet det motsatta, kommer överproduktionen att medföra en försämring av jordbrukets lönsamhet. Detta blir fallet såväl om jordbruket lyckas hålla producentpriserna å den inhemska marknaden uppe på den från början avsedda nivån men i stället får avlasta överskottet till förlustbringande priser utomlands som ock om jordbruket nödgas avsätta även överskottet på den inhemska marknaden och därvid måste sänka producentpriserna å denna marknad.

Frågan om de åtgärder, som böra vidtagas, om produktionen tenderar att överskrida de kvantiteter, som statsmakterna enligt målsättningen för jordbrukspolitiken böra stödja (d. v. s., med vissa undantag i fråga om matfett och socker, vad som normalt kan avsättas inom landet) har redan tidigare berörts. Det har därom nämnts, att enligt kommitténs förslag en begränsning av importen av fodermedel härvid på kortare sikt i första hand bör komma i fråga samt att det allmänna vidare bör medverka till en sådan förändring av det svenska jordbrukets struktur som, vid sidan av det primära syftet att nedbringa produktionskostnaderna per produktenhet, även kan väntas medföra en begränsning av storleken av en eventuell framtida produktionsökning. Däremot bör man enligt kommittén principiellt förutsätta, att statens åtgärder för att vid en förlustbringande överskottsproduktion uppehålla jordbrukets lönsamhet ej skola få formen av en utvidgning av det statliga stödet åt jordbruksproduktionen, vare sig i form av ökade pristillägg till producenterna, av exportbidrag eller — utöver vad som kan anses motiverat av sociala eller näringsfysiologiska skäl — av rabatter till konsumenterna eller andra åtgärder i syfte att öka konsumtionen.

Tillämpandet av den av kommittén förordade principen om full lönsamhet för jordbruk av eu viss rationaliseringsgrad förutsätter, att man undersöker kostnaderna vid utvalda grupper av jordbruk, vilka fylla de uppställda anspråken på rationaliseringsgraden, samt avväger prisstödet så, att det skall kunna ge dylika jordbruk full täckning för kostnaderna. De kalkyler angående jordbrukets inkomster och utgifter, som upprättats under de senaste åren, giva emellertid endast upplysningar om förskjutningar i jordbrukets samlade inkomster och kostnader och besvara ej frågan om den lönsamhetsgrad, som uppnåtts av jordbruk i eu viss storleksgrupp eller i ett visst jord­

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

bruksområde. För att avhjälpa denna brist föreslår kommittén, att man i fortsättningen vid sidan av nyssnämnda kalkyler (totalkalkyler) skall upprätta särskilda s. k. typjordbrukskalkyler. Dessa kalkyler skola upprättas särskilt för jordbruk i olika storleksgrupper och i olika naturliga jordbruksområden samt bygga på faktiska räkenskapsresultat från ett antal utvalda jordbruk i varje särskild grupp och varje särskilt område. I typjordbrukskalkylerna böra bland annat ingå kvantitetsuppgifter för använda produktionsmedel och frambragta slutprodukter. Det blir härigenom möjligt att beräkna såväl det ekonomiska resultatet vid ett visst givet pris- och löneläge som pris- eller löneförändringars inverkan på resultatet.

Dylika typjordbrukskalkyler böra enligt kommitténs förslag upprättas dels för storleksgruppen 10—20 hektar i samtliga naturliga jordbruksområden och dels för storleksgruppen 20—30 hektar samt inom vissa områden måhända även för någon grupp av större jordbruk. Kommittén understryker i samband härmed, att en förutsättning för att man skall kunna upprätta typjordbrukskalkyler med sådan grad av tillförlitlighet, att de kunna användas som underlag vid avvägningen av prisstödet, är att antalet räkenskapskontrollerade jordbruk i de ifrågavarande grupperna utvidgas avsevärt.

I fråga om indelningen i naturliga jordbruksområden bör enligt kommittén bibehållas den indelning, som tillämpats i räkenskapsresultaten för svenska jordbruk, d. v. s. Skåne—Hallands slättbygder, sydsvenska mellanbygden, mellersta Sveriges slättbygder, södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder samt norra Sverige. Med hänsyn till att förhållandena i olika delar av Norrland förete stora skiljaktigheter uttalar kommittén dock, att det synes önskvärt, att norra Sverige i beräkningarna uppdelas i två områden, det ena omfattande Västerbottens och Norrbottens län samt det andra övriga delar av norra Sverige. (Understrykas må, att den föreslagna indelningen endast tager sikte på undersökningen av jordbrukens driftsresultat och sålunda ej är avsedd att vara avgörande för en indelning i prisregleringsområden.)

Den prisnivå som statsmakterna skola stödja genom importreglering (importgränsen) bör enligt vad kommittén uttalat för varje regleringsår bestämmas våren före regleringsårets början. Till ledning härvidlag böra, förutom totalkalkylerna, användas de nyss nämnda typjordbrukskalkylerna. Den sålunda fastställda importgränsen bör ligga något över den prisnivå, som enligt kalkylerna behövs för att under normala produktions- och kostnadsbetingelser ge jordbruket avsedd lönsamhet. Skillnaden skall utgöra säkerhetsmarginal för jordbruket med hänsyn till risken för att skörden blir lägre eller produktionskostnaderna högre än beräknat. Någon justering av importgränsen med hänsyn till det verkliga skördeutfallet eller eljest till produktions- och kostnadsutvecklingen under regleringsåret skall enligt kommitténs förslag icke äga rum.

Kommittén framhåller, att det ej synes möjligt att i förväg med anspråk på giltighet för någon längre tid angiva, hur ifrågavarande säkerhetsmarginal för jordbruket bör vara konstruerad. Denna fråga är nämligen beroende på åtskilliga faktorer, vilka snabbt kunna förändras. Kommittén har därför ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 61

heller ansett sig böra försöka framlägga något definitivt förslag till utformningen av ifrågavarande säkerhetsmarginal. Denna fråga torde i stället för varje reglexingsår i första hand få upptagas av det centrala regleringsorganet och därefter, på grundval av ett av sagda organ framlagt förslag, få prövas av Kungl. Maj:t och riksdagen. Kommittén har därför inskränkt sig till att mera allmänt diskutera vissa spörsmål rörande innebörden och utformningen av ifrågavarande säkerhetsmarginal. Kommittén framhåller härom bland annat, att det med hänsyn till att produktions- och avsättningsförhållandena variera avsevärt inom olika produktionsgrenar synes önskvärt, att marginalen ej skall vara densamma för samtliga produktslag utan att man skall fastställa marginalens stoxdek särskilt för varje produktslag. Vidare framhålles, att det torde komma att visa sig nödvändigt att låta importgränsen vaxiera i anslutning till de normala säsongmässiga variationerna i den inhemska prisnivån samt alt det ej synes möjligt att i ett prissättningssystem av den art, som kommittén föreslagit, taga hänsyn till missväxt eller därmed jämförliga situationer. Så länge producentpriserna å den inhemska marknaden ej överstiga importgränsen, bör jordbruket enligt kommitténs ståndpunkt äga full frihet att självt ordna avsättningen av sina produkter på det sätt som finnes mest förmånligt för jordbruket, och sålunda bland annat äga exportera dylika produkter, om sådan export anses lämplig med hänsyn till önskvärdheten av att avlasta överskott från den inhemska maidmaden eller av andra skäl. Något stöd från det allmännas sida bör enligt de av kommittén förordade riktlinjerna principiellt ej lämnas vid export av jordbruksprodukter. Kommittén gör dock härvid undantag för två fall. Det ena fallet avser export av sådana jordbrukspixxdukter, som kunna anses ha framställts medelst importerade fodermedel. I den mån dessa fodermedel fördyrats genom uttagande av importavgifter bör enligt kommitténs förslag det allmänna vid exporten lämna restitution med belopp, motsvarande importavgifterna för de kvantiteter importerade fodennedel, som kunna anses belöpa på exporten. Sådan restitution bör exempelvis kunna komma i fråga vid export av smör, fläsk och ägg. Det andra fallet är det, att det ur det allmännas synpunkt kan anses förmånligt, att man exporterar vissa kvantiteter av en här i landet framställd vara och i stället här konsumerar motsvarande kvantiteter av en importerad vara, vilken kan erhållas till billigare pris. Det mest praktiska exemplet härpå utgör smöret. Om man exporterar en del av den smörproduktion, som bör uppehållas främst av beredskapsskäl, och på den inhemska marknaden ersätter det exporterade smöret med margarin, kan ett dylikt utbyte vara förmånligt ur det allmännas synpunkt, om exportpriset för smöret är högre än tillverknings- respektive importkostnaden för mai’garinet. Det kan då, anför kommittén, även vara förmånligt för det allmänna att idbetala exportbidrag för att få delta utbyte till stånd. Kommittén framhåller emellertid, att eu sådan restitution eller ett sådant exportbidrag som nu nämnts cj bör betraktas såsom något egentligt stöd åt jordbruksnäringen. Restitutionen av importavgifter för fodermedel utgör i

62 Kungl. Maj.ts proposition m 75.

realiteten närmast ett återbetalande av en avgift, som uppburits av tekniska skäl. Man höjer ej heller genom ett sådant exportbidrag å smör, som nu nämnts, kvantiteten av den smörproduktion, som det allmänna stöder. Exportbidragets syfte är i stället att, utan någon förändring av stödets omfattning, möjliggöra .ett ur det allmännas synpunkt önskvärt varuutbyte.

Beträffande sättet för lämnande av importskyddet nämner kommittén, att man enligt dess uppfattning bör tänka sig att det, i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gällde redan före kriget, i fråga om flertalet viktigare jordbruksprodukter ävensom i fråga om fodermedel bör finnas en importreglering, enligt vilken det för rätt att införa dylika jordbruksprodukter skall erfordras särskilt tillstånd av ett centralt regleringsorgan. Sagda organ bör äga rätt att uttaga införselavgift vid lämnande av tillstånd till import. Sistnämnda befogenhet bör användas för att utjämna skillnaden mellan världsmarknadens prisnivå och den förut nämnda importgränsen. I allmänhet bör man sträva efter att åstadkomma det avsedda importskyddet enbart genom uttagande av importavgift ävensom söka undvika en prövning av importavgiftens storlek i varje särskilt fall utan i stället uttaga importavgift efter enhetliga grunder. Det centrala regleringsorganet bör sålunda beträffande visst eller vissa slag av jordbruksprodukter och fodermedel kunna lämna ett allmänt tillstånd till införsel under viss tid mot erläggande av en bestämd införselavgift, vars storlek fastställts med hänsyn till de rådande prisförhållandena å världsmarknaden och den väntade prisutvecklingen därstädes. Om en på dylikt sätt för viss tid fastställd importavgift ej skulle utgöra ett tillräckligt skydd för att hålla det inhemska producentpriset uppe på avsedd nivå, kan man dock bliva nödsakad att företaga en direkt kvantitativ reglering av importen, eventuellt i samband med en omprövning av importavgiftens storlek.

Några begränsningar i fråga om rätten att exportera jordbruksprodukter böra i allmänhet ej förekomma, utan jordbruket bör, som nyss nämnts, ha frihet att avgöra om det vill sälja sina produkter inom landet eller till export. Exportmöjligheterna böra dock ej få användas för att åstadkomma en höjning av den inhemska producentprisnivån över importgränsen. Om så skulle bliva fallet, bör det allmänna ha rätt att hegränsa exporten. Sådan begränsning bör för övrigt kunna vidtagas ej blott om den inhemska producentprisnivån i det ögonblick, då exporten skall ske, ligger på eller över importgränsen utan även om den inhemska producentprisnivån i sagda ögonblick ligger ett stycke under importgränsen men det redan då framstår som sannolikt, att den inhemska producentprisnivån, om exporten tillätes, längre fram under en mera betydande del av regleringsåret kommer att ligga över den fastställda importgränsen. Därest åtgärder måste vidtagas för att begränsa exporten, böra dessa åtgärder få formen av en licensiering av densamma.

En huvudsynpunkt för kommittén vid utformningen av förslagen till regleringsåtgärder beträffande de olika produktionsgrenarna har varit, att stats­

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 63

makternas direkta befattning med avsättningen av jordbrukets produkter och med de priser, som jordbrukarna erhålla för dessa, skall begränsas till det minsta möjliga. Statens verksamhet på detta område bör i huvudsak inskränkas till att lämna jordbruket ett importskydd samt till utbetalande av pristillägg beträffande de produkter, där dylika tillägg eventuellt anses böra utgå. Härjämte kan det under vissa omständigheter bliva nödvändigt att vidtaga åtgärder för reglering av exporten av jordbruksprodukter samt, främst beträffande brödsäd, för att i vissa situationer förhindra allt för starka prisfall. Staten bör däremot ej söka att i detalj reglera avsättningsförhållandena för jordbruksprodukter å den inhemska marknaden, utan det bör så långt möjligt överlämnas åt jordbruket självt att lösa dessa frågor. Bland annat bör statens medverkan till säsongmässig lagring av animaliska produkter upphöra.

Beträffande innebörden av kommitténs förslag i fråga om utformningen av stödet åt de olika produktionsgrenarna kan i övrigt nämnas följande.

Stödet åt brödsädsodlingen bör liksom före kriget i första hand lämnas genom reglering av införseln av brödsäd och brödsädsprodukter samt genom inmalningstvång i fråga om inhemsk brödsäd. För att motverka en alltför kraftig nedpressning av brödsädspriset -— exempelvis vid riklig skörd —■ och för att möjliggöra utjämning av tillfälliga variationer i skördens storlek böra statsmakterna även lämna ett stöd vid lagring av brödsäd. Detta stöd bör syfta till att möjliggöra uppehållande av en viss lägsta prisnivå å brödsäd och omhändertagande i viss utsträckning av tillfälliga överskott av brödsäd. Denna lägsta prisnivå, som skall stödjas genom lagringsverksamhet, bör ligga under den prisnivå, som stödjes genom importregleringen. Den bör för fullgod kvarnspannmål av genomsnittskvalitet motsvara brödsädens förädlingsvärde vid animalieproduktion. Lagringsstödet bör lämnas i den formen, att staten med enskilda lagerhållare träffar avtal, vari dessa förbinda sig att inköpa brödsäd, som utbjudes till dem vid en dylik prisnivå.

I dylikt avtal skall lagerhållaren förbinda sig att upp till viss kvantitet inköpa brödsäd, som utbjudes till honom till bottenpriset. Det bör emellertid ligga i det centrala regleringsorganets hand att bestämma den tidpunkt, vid vilken stödköpen skola igångsättas respektive avslutas. Likaså bör regleringsorganet ha möjlighet alt begränsa stödköpen till viss del av den i avtalet angivna maximikvantiteten. De stödköpta kvantiteterna skola vara lagerhållarens egendom, över vilken han skall äga disponera på sätt han finner lämpligt. Lagerhållaren skall sålunda äga sälja stödköpt brödsäd när han önskar och behålla den köpeskilling han får för spannmålen.

De förmåner, som lagerhållaren skall tillförsäkras av staten såsom ersättning för stödköpsverksamheten, böra bestå i prisfallsgaranti samt i lagringsersättning.

Prisfallsgarantien skall utgöras av en utfästelse från statens sida att dels ersätta lagerhållaren för sådan värdeminskning av stödköpt brödsäd, som kan föranledas av att statsmakterna sänka bottenpriset å brödsäd, dels, om lagringsavtalet ej förnyas, på begäran av lagerhållaren vid avtalets upp-

64 Kuncjl. Maj:ts proposition nr 75.

hörande inlösa de partier stödköpt brödsäd, som lagerhållaren vid sagda tidpunkt har i lager.

Vad angår de faktorer, som böra vara avgörande vid bestämmande av lagringsersättningens storlek, framhåller kommittén, att hänsyn bör tagas till att brödsädspriset normalt stiger successivt under loppet av ett regleringsår, beroende på att varan blir allt mer belastad med lagrings- och räntekostnader, ju längre den lagras före avsättningen. Även det bottenpris, till vilket lagerhållare skall vara skyldig inköpa brödsäd, bör bestämmas så att det stiger successivt under regleringsåret med ett belopp motsvarande normala lagrings- och räntekostnader. Om en lagerhållare, som i början av regleringsåret inköpt brödsäd till det då gällande bottenpriset, senare under året säljer spannmålen till det vid försäljningstillfället gällande bottenpriset, bör han därför enbart genom den stegring bottenpriset undergått kunna få ersättning för omkostnaderna i samband med lagringen. Kommer marknadspriset att ligga över bottenpriset, får han dessutom en viss vinst av lagringen. Med hänsyn härtill bör ersättning ej utgå till lagerhållare för sådana partier, som han inköpt till följd av lagringsavtalet men själv sålt senare under regleringsåret. Vad angår stödköpta brödsädspartier, som lagerhållaren har kvar vid regleringsårets slut, kan lagerhållaren däremot icke i annat fall än då den allmänna prisnivån på brödsäd stigit jämförelsevis mycket få täckning för lagrings- och räntekostnader. Med hänsyn härtill bör lagerhållaren beredas ersättning för de lagrings- och räntekostnader, som han haft för de vid regleringsårets slut inneliggande partierna. Denna ersättning bör högst utgå med ett belopp per deciton, som motsvarar den successiva stegringen av bottenprisnivån från början till slutet av regleringsåret. Ersättningen bör utgå såväl för de kvantiteter, som lagerhållaren enligt regleringsorganets anvisning stödköpt under regleringsåret och har kvar i lager vid detta års slut som ock för kvantiteter motsvarande vad lagerhållaren enligt regleringsorganets anvisning stödköpt ett tidigare år under avtalstiden och alltjämt har kvar i lager.

Vid bestämmandet av ersättningens storlek bör vidare hänsyn tagas till de vinstchanser utan motsvarande risk, som ingående av avtal om utjämningslagring medför för lagerhållaren.

Beträffande sättet för bestämmande av lagringsvillkoren anför kommittén, att man synes kunna tänka sig antingen att regleringsorganet skall infordra anbud från eventuella lagerhållare rörande de villkor, på vilka de äro beredda att ingå avtal om utjämningslagring, eller också att regleringsorganet skall fastställa vissa normer för ersättningens storlek och på grundval av dessa infordra anbud från eventuella lagerhållare. I sistnämnda fall bör regleringsorganet dock kunna avvika från normerna, då så påkallas av förhållandena i det enskilda fallet.

Avtal om utjämningslagring bör gälla en ej alltför kort tidrymd, åtminstone två och sannolikt i regel lämpligen tre år. Härjämte bör det finnas rätt för det allmänna att begära viss tids prolongering av avtal, i vilket fall lagerhållaren dock bör kunna få lagringsersättningens storlek jämkad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 65

Beträffande utjämningslagringen och det stöd, som genom denna skall lämnas brödsädsodlingen, kan till sist nämnas, att kommittén framhåller, att lagringen ej bör ha till syfte att garantera ett visst pris å varje ort, där brödsädsodling förekommer i någon mera avsevärd omfattning, utan att skyldigheten att inköpa brödsäd för utjämningslagring endast skall föreligga å vissa särskilt bestämda prisorter, vilkas antal bör vara relativt litet och huvudsakligen begränsas till de större kvarnortema vid kusten.

Något statligt stöd åt export av brödsäd bör enligt kommitténs förslag i princip ej lämnas. Kommittén framhåller emellertid, att det under vissa omständigheter kan tänkas vara förmånligt ur det allmännas synpunkt att i stället för att medverka till utjämningslagring lämna ett visst exportbidrag. Detta kan vara fallet, om det belopp, som skulle behöva utbetalas i exportbidrag för att möjliggöra exporten, är lägre än det belopp, som staten skulle behöva erlägga för att få utjämningslagring till stånd. I dylika fall bör därför ett statligt stöd åt export av brödsäd kunna komma i fråga i stället för begränsning av fodermedelsimporten eller utjämningslagring, om så bedömes lämpligt med hänsyn till handelspolitiska och andra synpunkter. Avgörandet av, om sådana omständigheter föreligga, att dylikt exportstöd bör lämnas, bör i första hand ankomma på det centrala regleringsorganet.

Kommittén föreslår slutligen, att det under 1930-talet tillämpade systemet med utförselbevis för brödsäd ej skall bibehållas.

Vid sidan av den nu nämnda lagringen, vilken har till syfte att bereda ett prisstöd åt brödsädsproduktionen, bör enligt kommitténs förslag liksom före kriget ske en viss beredskapslagring av brödsäd med tanke på behovet av en reserv i händelse av en krigssituation eller liknande situation. Även denna beredskapslagring bör enligt kommittén kunna uppdragas åt spannmålshandelns ordinarie organ efter avtal med det centrala regleringsorganet. Eftersom lagerhållare här ej skall äga förfoga över spannmålen utan denna städse skall finnas i lager, måste avtal om beredskapslagring emellertid ha ett i riss mån annat innehåll än avtal om utjämningslagring.

Den viktigaste åtgärden för att stödja den inhemska jod er säd sodling en bör liksom under tiden före kriget vara en reglering av importen av fodermedel. Prisnivån å den inhemska fodersädsmarknaden bör i praktiken vara vägledande för bedömningen av i vad mån import av fodermedel bör tillåtas. Skulle det inhemska fodersädspriset sjunka under eu nivå, svarande mot det förädlingsvärde å fodersäden, som man kommit fram till vid avvägningen av prisstödet å de animaliska produkterna, bör importen begränsas. Något stöd för uppehållande av det inhemska fodersädspriset utöver det, som ligger i regleringen av fodermedelsimporten och i stödet åt animalieproduktionen, bör enligt kommitténs uppfattning i allmänhet ej förutsättas. Därmed vill kommittén dock ej avvisa tanken på stödköp av inhemsk fodersäd i vissa situationer, då ett dylikt ingripande kan tänkas få praktisk effekt utan att stödköpen behöva få alltför stor omfattning eller medföra alltför stora kostnader för det allmänna. Kommittén uttalar därför, att regleringsfullmakterna bil ra bliva så vida, att de giva Kungl. Maj:t eller det centrala regleringsorganet en viss handlingsfrihet i detta hänseende.

Bilxanq till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 75. 5

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Beträffande formerna för en begränsning av fodermedelsimporten framhåller kommittén, att en sådan begränsning i första hand bör genomföras genom en avgiftsbeläggning av importen, så avvägd att priset å de importerade fodermedlen bringas i nivå med eller något över de inhemska fodermedlens förädlingsvärde vid animalieproduktion. En direkt kvantitativ reglering av importen i form av eu licensgivning i fråga om varje särskilt parti bör om möjligt undvikas. Regleringsorganet bör emellertid i beredskapssyfte ha sådana befogenheter, att det kan vidtaga en dylik kvantitativ importreglering, därest så skulle visa sig nödvändigt. Kommittén nämner i detta sammanhang även att man, för att statsmakterna skola kunna överblicka storleken av den import som kan väntas, kan tänka sig att normalt — jämte det man söker reglera importens storlek medelst avgiftsbeläggningen — formellt tillämpa ett system med licensgivning, varvid licens emellertid lämnas varje importör, som begär sådan. Det påpekas, att en effekt av ett dylikt system blir, att importörerna få möjlighet att skydda sig för risken för höjning av importavgifterna på så sätt, att de söka importlicens, innan de ingå avtal om import av fodermedel.

På tal om fodermedelsimporten behandlar kommittén även frågan, huruvida statsmakterna böra vidtaga åtgärder för att bereda de mindre jordbruken företrädesrätt till de kvantiteter fodermedel, som kunna komma att importeras i fortsättningen. Kommittén uttalar rörande denna fråga, att den av såväl sakliga som regleringstekniska skäl kommit till den uppfattningen, att några dylika åtgärder ej böra vidtagas från statsmakternas sida. Strävandena från statsmakternas sida böra i stället gå ut på att genom den yttre rationaliseringen minska de mindre brukningsdelarnas beroende av dylika fodermedel och därmed även minska konkurrensen om tillgängliga partier därav.

I fråga om köttvaror och ägg bör det statliga stödet i första hand bestå i ett importskydd. Några särskilda exportbidrag böra ej utgå. Däremot bör det allmänna vid export av fläsk och ägg lämna restitution av de importavgifter för fodermedel, som kunna anses belöpa på produktionen av de exporterade kvantiteterna.

Beträffande såväl köttvaror som ägg föreslår kommittén vidare en viss centralisering av eventuell export och import. Vad köttvarorna angår uttalar kommittén, att staten, om en sammanslutning bildas av de slakteriföretag och slakteriorganisationer, som önska deltaga i eventuell export, bör tillerkänna denna sammanslutning ensamrätt till export och import av köttvaror. Målet för sammanslutningens verksamhet bör vara att på bästa sätt tillvarataga jordbruksbefolkningens intressen, såvitt gäller avsättningen av den inhemska produktionen av köttvaror. Medlemskap i sammanslutningen bör medföra ej blott rätt att få del av uppkommen vinst utan även skyldighet att bära andel av den förlust, som kan uppkomma, exempelvis vid en förlustbringande export, som sker i syfte att avlasta ett överskott å den inhemska marknaden. Denna sammanslutning bör även ha hand om den restitution av importavgifter för fodermedel, som i vissa fall bör ske vid export av fläsk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 67

På samma sätt som i fråga om köttvarorna bör exporten och importen av ägg centraliseras till en särskild sammanslutning. Rätt att ingå som medlem i denna sammanslutning bör tillkomma dels den centrala producentorganisationen, dels övriga företag, vilka bedriva partihandel med ägg, eller de organisationer, till vilka dessa företag äro anslutna. För rätt till medlemskap bör dock fordras, att vederbörandes partihandel är av ej alltför ringa omfattning.

Även för mjölkproduktionen bör skyddet i första hand lämnas genom en reglering av importen av mejeriprodukter. Därest produktionen av dylika varor håller på att överstiga den kvantitet, som statsmakterna skola stödja, bör man vidare begränsa importen av fodermedel. Härvid bör dock iakttagas, att man bör tillåta import av de mängder oljekraftfoder, som behövas för att täcka eventuell proteinbrist i det inhemska fodret. Kommittén framhåller emellertid i detta sammanhang, att det enligt uttalanden av sakkunniga på området, som kommittén anlitat, bör vara möjligt att inom en ej alltför avlägsen tidrymd få fram erforderliga mängder protein i form av inhemskt foder. Importen av oljekraftfoder torde därför på lång sikt redan enligt de allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken komma att bliva obetydlig.

Vad angår regleringsåtgärderna för mjölk och mejeriprodukter på den inhemska marknaden framhåller kommittén, att man, om statliga pristillägg å mjölk skola utgå även i fortsättningen, bör liksom för närvarande använda dessa pristillägg för att genomföra en differentiering av producentpriserna å mjölk. Denna differentiering bör bland annat syfta till att förhindra, att jordbruken i de bästa naturliga jordbruksområdena få en högre lönsamhetsgrad än som avsetts med det statliga stödet åt jordbruksproduktionen.

Om denna differentiering jämte den avvägning av stödet åt andra slag av jordbruksprodukter, som statsmakterna kunna vidtaga, ej visar sig tillräcklig för att förhindra ett dylikt förhållande, kan man enligt kommittén tänka sig att uttaga en särskild mjölkavgift i vissa jordbruksområden och låta de medel, som inflyta härigenom, komma jordbruket i andra delar av landet till godo.

Enligt den av kommittén förordade målsättningen för jordbrukspolitiken böra statsmakterna stödja en produktion, som i fråga om smör skulle motsvara hela det normala inhemska avsättningsutrymmet för matfett med undantag av omkring 40 000 ton. Kan export av smör ej ske, bör jordbruket äga företrädesrätt att avsälla den smörproduktion, som statsmakterna stödja, på den inhemska marknaden, och statsmakterna böra för detta ändamål begränsa margarinkonsumtionen i erforderlig omfattning. Finnas exportmöjligheter, blir det i regel ur det allmännas synpunkt förmånligt, att smör utbytes mot margarin pa den inhemska marknaden i den utsträckning, som överensstämmer med allmänhetens kostvanor och önskemål att ha tillgång till billigt matfett. Ett sådant utbyte bör även få ske. Staten bör emellertid bereda jordbruket möjlighet att vid export av det utbytta smöret få ut samma pris som på hemmamarknaden. Staten bör därför vid en dylik export utbetala exportbidrag, vilket skall ha till syfte att utjämna skillnaden mellan den inhemska producentprisnivån ock. världsmarknadens prisnivå å smöret. Vid

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

export av en eventuell överskottsproduktion av smör bör däremot ej utgå något statligt stöd. Staten bör dock vid dylik export lämna restitution av de importavgifter för fodermedel, som kunna anses belöpa på de exporterade kvantiteterna.

Exporten av smör bör enligt kommitténs förslag centraliseras till ett enda organ. Detta organ bör få disponera över de medel, vilka skola utbetalas av det allmänna såsom exportbidrag eller såsom restitution av importavgifter för fodermedel. Med hänsyn till att i det närmaste alla mejerier äro anslutna till Svenska mejeriernas riksförening och till att de ej anslutna mejerierna normalt knappast kunna tänkas ha något intresse av att själva exportera smör, har kommittén ansett det lämpligast, att mejeriernas riksförening skall bliva centralorgan för exporten. Dock böra de mejerier, som ej äro anslutna till föreningen, ha rätt att lämna smör till densamma för export på samma villkor som de till föreningen anslutna mejerierna. Någon import av smör har kommittén ansett, att man ej behöver räkna med under normala förhållanden.

Beträffande stödet åt ostproduktionen uttalar kommittén, att man principiellt bör eftersträva, att detta stöd till sin uppläggning och effekt helt skall sammanfalla med stödet åt smörproduktionen. I båda fallen har ju stödet ytterst till syfte att uppehålla en mjölkfettproduktion av viss storlek. På vissa punkter har kommittén dock funnit det nödvändigt att i fråga om osten föreslå bestämmelser, som något avvika från de för smöret föreslagna. Bland annat uttalar kommittén, att exporten och importen av ost ej böra centraliseras.

Vad angår den tekniska utformningen av stödet åt sockerbetsodlingen har kommittén ansett, att det nuvarande systemet med kontraktsodling m. m. i princip bör kunna tills vidare bibehållas. Detsamma gäller den tekniska utformningen av stödet åt olj ev äxt odling en.

Utjämningen av löneklyftan mellan jordbruksbefolkningen och andra befolkningsgrupper.

Såsom tidigare nämnts har kommittén förordat, att det allmänna prisstödet åt jordbruksnäringen skall bestämmas med hänsyn till förhållandena hos jordbruken i en viss storleksgrupp och avvägas så att jordbruk av för gruppen genomsnittlig storlek och med rimliga arronderings- och anläggningsförhållanden (basjordbruk) skola erhålla full lönsamhet. I begreppet full lönsamhet har kommittén då, i anslutning till de uttalanden om den önskvärda lönenivån för jordbruksbefolkningen, som tidigare vid olika tillfällen gjorts av statsmakterna, ansett böra läggas, att den i basjordbruket sysselsatta arbetskraften skall kunna erhålla en ersättning för sitt arbete, som motsvarar arbetsersättningen för jämförliga arbetaregrupper utanför jordbruket.

Vad angår valet av de arbetaregrupper, som böra medtagas vid en dylik jämförelse, erinrar kommittén om, att jordbruksutskottet år 1943 i ett av riksdagen godkänt utlåtande uttalade, att utskottet hyste den uppfattningen

Kungi. Maj.ts proposition nr 75. 69

att reallönen för jordbruksarbetarna borde vara jämställd med reallönen för andra grovarbetare å landsbygden, samt om att liknande uttalanden gjorts av Kungl. Maj:t och riksdagen även under de följande åren.

Kommittén framhåller, att det av olika skäl erbjuder mycket stora svårigheter att mera exakt fixera storleken av den klyfta i inkomsthänseende, som föreligger mellan jordbruksbefolkningen och jämförliga arbetaregrupper, men att det dock är allmänt erkänt, att en betydande sådan klyfta föreligger. Den närmaste uppgiften för den framlida jordbrukspolitiken, såvitt angår inkomstutvecklingen inom jordbruket, måste därför bliva att åstadkomma en utjämning av denna klyfta. Under sådana förhållanden har kommittén ansett det för det praktiska handlandet vara mest angeläget att man får en uppfattning om storleksordningen av denna klyfta, så att man kan bedöma storleksordningen av det föreliggande problemet och den ungefärliga omfattningen av de åtgärder, som måste vidtagas för att utfylla densamma. Det kan dock enligt kommitténs uppfattning här icke bliva fråga om mer än en ungefärlig uppskattning, vilken kan tjäna som en riktlinje vid avvägningen av jordbruksstödet. Kommittén har även gjort ett försök till en sådan ungefärlig uppskattning av löneklyftan. Härvid har kommittén å jordbrukaresidan såsom jämförelsematerial tagit det genomsnittliga löneläget för kördrängar och med dessa ungefärligen jämställda arbetare. Vad angår jämförelsematerialet utanför jordbruket har kommittén ansett, att jämförelsen bör avse löneläget i stort för arbetare på landsbygden utanför jordbruket med ungefär samma ställning inom sina yrken som kördrängar och dylika inom lantbruket. Det förtjänar vidare framhållas, att uppskattningen endast avser den rent ekonomiskt konstaterbara löneskillnaden. Eftersom uppskattningen endast avsett löneskillnaden mellan jordbruksbefolkningen och andra grupper av arbetare å landsbygden, har kommittén ej heller ingått på frågan om skillnaden mellan landsbygd och stad i fråga om löneläget eller dylika förhållanden.

De utredningar, som kommittén låtit göra för ifrågavarande ändamål, visa enligt kommitténs uppfattning vid tiden för avgivandet av kommitténs betänkande hän på en löneklyfta av storleksordningen 15—20 procent av dåvarande lantarbetarlön. Detta omdöme bygger helt på de premisser, som ligga till grund för beräkningarna. Kommittén understryker, att en sådan mätning av löneklyftan, som här skett, måste bliva ytterst osäker, och att det är möjligt, att det angivna måttet på löneklyftans storlek ej giver ett fullt riktigt uttryck för det dåvarande läget. I betänkandet nämnes, att inom kommittén framförts den uppfattningen alt den dåvarande löneklyftan enligt erfarenheterna i praktiken vore större än vad det föreliggande statistiska materialet visade och att det i detta sammanhang anförts, att en uppskattning av löneklyftan till mellan 20 och 25 procent av dåvarande lantarbetarlön skulle givit en riktigare bild av det vid sagda tidpunkt rådande läget.

Kommittén framhåller, att någon niirmare precisering av innebörden av önskemålet om jordbruksbefolkningens likställdhet i inkomsthänseende med jämförliga befolkningsgrupper och av löneklyftans storlek för närvarande knappast kan ske, men alt det under alla förhållanden är klart, att en ej oväsentligt reell löneklyfta existerar, och att denna är så stor, alt det måste be­

70 Kungl. Mai.ts proposition nr 75.

räknas taga viss tid att utjämna densamma. Såvitt angår utformningen av den praktiska jordbrukspolitiken under de närmaste åren uttalar kommittén, att den skillnad, som förelåg då betänkandet avgavs, i vart fall icke torde ha understigit omkring 15 procent av dåvarande lantarbetarelön. Kommittén uttalar även att man, jämte det man inriktar sig på att successivt utjämna en dylik löneskillnad, bör vidtaga sådana åtgärder som erfordras för att man skall kunna få en klarare uppfattning om storleken av den eventuellt återstående löneklyftan.

Kommittén berör i detta sammanhang även frågan på vad sätt och i vilken takt utjämningen av löneklyftan skall ske. Härom framhålles, att resultatet av åstadkomna produktionsförbättringar, vare sig dessa bestå i kostnadsbesparande rationalisering eller i ökning av det tekniska utbytet av produktionsmedlen eller effektiviserad produktion i övrigt, bör, i den mån så erfordras för den eftersträvade likställigheten, komma jordbruksbefolkningen till godo samt komma till uttryck i höjda löner till anställda arbetare liksom förbättrad inkomst för jordbrukarna själva. Huruvida jordbruket kan på detta sätt öka arbetslönen lika snabbt som eller till och med snabbare än övriga näringar är dock omöjligt att med säkerhet bedöma. Då reallönen för närvarande är ej oväsentligt högre inom andra näringsgrenar, kan det, om jordbruket skall uppnå jämställdhet i löneliänseende, bliva nödvändigt att inkomstförbättringar uppnås även på annat sätt än nu nämnts. Detta bör i första hand ske så, att de kostnadsminskningar, som kunna uppnås genom prissänkning å jordbruksförnödenheter, skola utnyttjas icke till sänkning av produktpriserna utan till höjning av arbetslönen och jordbrukarnas egna arbetsinkomster. J den mån dessa kostnadsminskningar icke räcka till, kommer därutöver även att erfordras höjning av jordbrukets produktpriser i förhållande till priserna å andra produkter. En sådan höjning kan dock icke företagas enligt någon automatiskt verkande regel utan man måste beakta produktionens utveckling, avsättningsförhållandena och det allmänna ekonomiska läget. Eu dylik höjning måste följaktligen förutsättas bliva beroende av särskilda beslut av statsmakterna. Kommittén uttalar emellertid, att det principiellt bör uppsättas såsom ett mål, att den åsyftade jämställdheten skall förverkligas så snart detta med hänsyn till nu nämnda omständigheter blir möjligt.

Särskilt stöd åt vissa innehavare av mindre jordbruk.

Enligt kommitténs förslag böra statsmakterna, såsom förut nämnts, vid avvägningen av det allmänna prisstödet utgå från att man bör söka bereda full lönsamhet åt jordbruk, som till storleken motsvara genomsnittet i storleksgruppen 10—20 hektar och som fylla rimliga anspråk i fråga om arronderingens och de fasta anläggningarnas beskaffenhet. Kommittén framhåller att det, med hänsyn till de betydande skillnader i fråga om rationaliseringsgraden, som genomsnittligt föreligga mellan jordbruken i istorleksgruppen 10—20 hektar och jordbruken i de lägre storleksgruppema, är klart, att en dylik prisavvägning kommer att innebära, att ett stort antal jordbruk i

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 71

de lägre storleksgruppema ej komma att kunna uppnå full lönsamhet. Vid en stor del av dessa jordbruk, nämligen de jordbruk, som äro att hänföra till kombinerade jordbruk eller bestående småbruk, kan man emellertid räkna med att den bristande lönsamheten hos själva jordbruket kompenseras av andra inkomstkällor å eller utanför brukningsdelen, så att brukaren trots jordbrukets bristande lönsamhet har möjlighet att varaktigt uppnå en skälig inkomstnivå. För dylika jordbruk äro enligt kommitténs uppfattning några särskilda stödåtgärder med anledning av jordbrukets bristande lönsamhet icke påkallade. Däremot bör det allmänna enligt kommitténs förslag inom jordbruksregleringens ram söka att vid sidan av det allmänna jordbruksstödet vidtaga särskilda åtgärder för att förbättra ställningen för de nuvarande innehavarna av övergångsjordbruk. Målet för ifrågavarande stödverksamhet bör enligt betänkandet vara, att man — eftersom det ej är praktiskt genomförbart att genom prissättningen å jordbrukets produkter giva dessa brukare kompensation för den relativa försämring av deras försörjningsmöjligheter, som blivit en följd av den tekniska och ekonomiska utvecklingen på jordbrukets område — av sociala skäl bör söka att i annan ordning bereda dem någon kompensation härför.

Kommittén framhåller att i denna målsättning ligga vissa betydelsefulla begränsningar i fråga om stödverksamhetens omfattning. Den innebär sålunda till en början, att något särskilt stöd ej bör utgå till sådana jordbrukare som, trots den bristande lönsamheten hos deras jordbruk, befinna sig i sådant ekonomiskt läge, att särskilda åtgärder till stöd åt dem ej kunna anses erforderliga av sociala skäl. Vidare innefattar den, att stödets storlek principiellt bör bestämmas med hänsyn till brukningsdelens beskaffenhet och svårigheten att på ett effektivt sätt utnyttja den vid jordbruket bundna arbetskraften men att man däremot i detta sammanhang ej bör taga hänsyn till sådana personliga omständigheter hos brukaren eller dennes familj, som göra att brukaren är i särskilt stort behov av hjälp.

Kommittén har funnit den enda praktiskt framkomliga vägen för lämnande av det ifrågavarande stödet vara att låta detta utgå i form av rena kontantbidrag till de brukare, som anses böra erhålla sådant stöd. Dylika kontantbidrag böra utgå till innehavarna av sådana brukningsdelar, som med hänsyn till brukningsdelens beskaffenhet och försörjningsmöjligheterna för en genomsnittlig brukare av brukningsdelen äro att betrakta som övergångsjordbruk. Bidrag bör dock ej utgå, med mindre brukaren faktiskt är i ett sådant inkomstläge, att han kan anses vara i behov av särskilt stöd. Dessa kontantbidrag böra ersätta de nu utgående producentbidragen för mjölk.

Eldigt kommitténs förslag skola de nu nämnda kontantbidragen normalt utgå till de nuvarande innehavare av jordbruk inom vissa arealgränser, vilkas inkomst under vissa jämförelseår legat under en fastställd gräns. Bidraget skall i första hand utgå efter en schematisk skala men skall kunna jämkas med hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet.

Den övre arealgränsen föreslår kommittén till It) hektar och den undre gränsen till 2 hektar åker. Dessa arealgränser böra dock ej vara absolut bindande. Bidrag bör sålunda kunna utgå även till innehavare av mindre jord­

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

bruk än 2 hektar, om vederbörande faktiskt hämtar sin huvudsakliga inkomst från jordbruket. Som en absolut undre gräns bör dock gälla att bidrag ej skall utgå till innehavare av jordbruk under ett hektar. Vad den övre gränsen angår, bör bidrag kunna utgå till brakningsdel över 10 hektar, om brukningsdelens lönsamhet på grund av dålig arrondering eller dålig beskaffenhet hos åkerjorden ligger så mycket under det normala, att brukningsdelen med hänsyn till sin avkastningsförmåga är jämförlig med en genomsnittlig fastighet om mindre än 10 hektar åker. (Med åker avses här även till åker omräknad ängsmark.)

Vad inkomstgränsen angår har kommittén ansett, att man härvidlag i praktiken bör kunna utgå från den inkomst brukaren av fastigheten enligt taxeringarna faktiskt genomsnittligt haft under ett antal år och anse denna inkomst såsom ett uttryck för de föreliggande inkomstmöjligheterna. Då taxeringsresultaten i vissa fall, även om de i och för sig äro fullt riktiga, kunna giva ett felaktigt svar på frågan, huruvida det föreligger ett sådant hjälpbehov hos brukaren, som bör tillgodoses genom ifrågavarande bidrag, bör man dock lämna de bidragsbeviljande myndigheterna möjlighet öppen att justera de resultat, till vilka man kommer på basis enbart av taxeringarna. Huvudsynpunkten bör härvid vara, att justering skall kunna ske, då det synes uppenbart, att taxeringarna ej giva en riktig bild av de försörjningsmöjligheter, som brukningsdelen och förvärvskällor utanför denna erbjuda en genomsnittlig brukare.

Kommittén uttalar, att man, om bidragsverksamheten igångsättes under år 1947, kan vid fastställandet av inkomstgränsen bygga på taxeringarna för åren 1943—1945. Inkomstgränsen för rätt till bidrag bör då enligt kommitténs uppfattning kunna bestämmas till 2 600 kronor. Kommittén har understrukit, att denna inkomstgräns avser den vid taxeringarna framkomna nettoinkomsten för brukaren, d. v. s. den summa, som taxeringsnämnden upptagit under rubriken »sammanräknad nettoinkomst».

De årliga bidragsbeloppen böra enligt kommitténs förslag i första hand bestämmas schematiskt efter följande skala:

Årligt bidrag i kronor Brukningsdelens åkerareal per brukningsdel

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 73

uppskattade genomsnittliga årsinkomst, kommer upp till den fastställda inkomstgränsen.

Sedan bidragsbeloppet eu gång fastställts, bör detsamma enligt kommitténs förslag i allmänhet utgå med sagda belopp, oberoende av eventuella förändringar i brukarens inkomstförhållanden. Kommittén har dock ansett det nödvändigt att öppna möjlighet till en viss individuell efterhandsjustering av bidragen. Den föreslår därför, att de bidragsbeviljande myndigheterna skola äga befogenhet att, om de vid en omprövning av frågan om inkomstnivån komma till ett resultat, som mera avsevärt avviker från det tidigare, höja eller sänka bidraget i enlighet med den nya uppskattningen. Kommittén framhåller, att det ligger i sakens natur, att en sådan omprövning ej bör företagas på grund av mera tillfälliga förändringar, utan att man här antingen bör ha tillgång till flera års erfarenhet eller också en viss grad av säkerhet för att en förändring i näringslivet (exempelvis inrättande av en fabrik som giver arbetstillfälle åt befolkningen å övergångsjordbruken i trakten) kommer att bliva bestående ett antal år framöver. Omprövning bör vidare företagas, då brukningsdelen blivit föremål för åtgärder för yttre rationalisering.

Bidrag bör enligt kommitténs mening i princip endast utgå till de nuvarande brukarna. Från denna princip bör dock kunna göras undantag i vissa fall, där den nye brukaren redan tidigare varit intimt knuten till brukningsdelen. De fall, som kommittén här åsyftar, äro de, då en make övertager en brukningsdel efter andra makens död eller då ett barn, som redan före bidragssystemets införande i realiteten stått för skötseln av brukningsdelen, ehuru föräldrarna formellt varit ägare av denna, även formellt övertager brukningsdelen.

Kommittén föreslår vidare, att bidrag i regel skall utgå endast till sådana brukare, som vid tiden för bidragsreglernas införande fyllt 30 år. De bidragsbeviljande myndigheterna böra dock ha möjlighet att medgiva undantag från denna bestämmelse.

Bidraget bör enligt kommitténs uppfattning kunna bortfalla eller nedsättas, då brukaren beretts tillfälle att till skäligt pris förvärva tillskottsjord till sin fastighet, men vägrat att begagna sig av detta erbjudande. Denna påföljd bör dock ej träffa den brukare som, då erbjudandet göres, uppnått 40 års ålder. Kommittén framhåller vidare, att även för personer under 40 år omständigheterna i en del fall kunna vara sådana, att det skulle te sig alltför hårt, om dessa personer vid vägran att mottaga tillskottsjord skulle gå förlustiga bidrag eller få bidragen nedsatta. De bidragsbeviljande myndigheterna böra därför äga medgiva att bidrag trots dylik vägran skall utgå även till personer under 40 år, om särskilda förhållanden därtill föranleda.

Då en fastighet är utarrenderad, bör bidrag kunna utgå till arrendatom. I detta fall bör bidrag dock enligt kommitténs förslag som regel utgå endast till slutet av den arrendeperiod, som löper, då bidragssystemet införes. De myndigheter, som handlägga bidragsärendena, böra emellertid kunna medgiva undantag från denna regel, då så med hänsyn till omständigheterna fin­

74 Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

nes skäligt. Ägaren av en utarrenderad fastighet skall däremot enligt kommitténs förslag under inga omständigheter kunna erhålla här ifrågavarande bidrag.

Organisationen.

Kommittén har i sitt betänkande även till behandling upptagit frågan om grunddragen av organisationen av rationaliserings- och prisregleringsverksamheten på jordbrukets område.

I fråga om den lokala organisationen av rationaliseringsverksamheten föreslår kommittén, att hushållningssällskapen liksom hittills skola med ekonomiskt stöd från staten omhänderhava verksamheten för rationalisering av jordbrukets driftsförhållanden, medan all verksamhet för yttre och inre rationalisering och därmed sammanhängande arbetsuppgifter skall uppdragas åt nybildade organ, kallade lantbruksnämnder. En dylik lantbruksnämnd bör finnas inom varje hushållningssällskaps område.

I dessa lantbruksnämnder böra till en början de nuvarande egnahemsnämnderna uppgå. Vidare böra lantbruksnämnderna övertaga den förmedling av statliga lån och bidrag för inre rationalisering, som hushållningssällskapen hittills bedrivit. Även torrläggningsverksamheten bör omhänderhavas av lantbruksnämnderna. Lantbruksingenjörsorganisationen bör alltså anknytas till lantbruksnämnderna och torrläggningsnämnderna böra upphöra.

Lantbruksnämnderna böra förutom ärenden angående yttre och inre rationalisering handlägga en del närliggande arbetsuppgifter. Sålunda böra lantbruksnämnderna enligt kommitténs förslag omhänderhava den statliga verksamheten för förbättring av bostäder å jordbruksfastigheter och utlämnandet av de årliga bidragen till vissa mindre jordbruk. Vidare har kommittén ansett det lämpligt, att lantbruksnämnderna skola övertaga de frågor rörande tillämpning av vanhävdslagstiftningen, som nu handläggas av jordbrukskommissionerna i de olika länen. Slutligen böra lantbruksnämnderna övertaga egnahemsnämndernas befattning med den sociala egnahemsverksamheten. Däremot har kommittén förutsatt, att den statliga bostadsförbättringsverksamheten å landsbygden beträffande andra fastigheter än jordbruksfastigheter, vilken verksamhet hittills till största delen handhafts av egnahemsnämnderna, skall överföras till de särskilda länsorgan för den statliga bostadsverksamheten, som bostadssociala utredningen föreslagit.

På tal om gränsdragningen mellan lantbruksnämndernas och hushållningssällskapens verksamhetsområden har kommittén särskilt berört frågan, vilka organ som skola omhänderhava utlämnandet av statliga lån och bidrag till betesförbättring och till siloanläggning. Kommittén har ansett övervägande skäl tala för att denna låne- och bidragsverksamhet skall hänföras till rationalisering av driftsförhållandena och följaktligen omhänderhavas av hushållningssällskapen.

Kommitténs förslag beträffande sammansättningen av lantbruksnämnder­

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 75

na innebär, att lantbruksnämnd skall bestå av ordförande och sex ledamöter. Av dessa skola ordföranden och två ledamöter utses av Kungl. Maj:t samt två ledamöter av hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller eventuellt av dess årsmöte. Såsom självskrivna ledamöter skola slutligen ingå hushållningssällskapets sekreterare ävensom den främste tjänstemannen hos lantbruksnämnden. För den sistnämnde föreslår kommittén benämningen lantbruksdirektör. Lantbruksdirektören förutsättes skola utnämnas av Kungl. Maj:t, och även utnämning av sekreterare i hushållningssällskapet förutsättes skola i sista hand kunna prövas av Kungl. Maj:t.

Vad angår valet av ordförande har kommittén ansett det önskvärt att, där så befinnes lämpligt, samme person skall vara ordförande i lantbruksnämnden och i hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Detta bör likväl icke vara obligatoriskt.

Kommittén föreslår vidare, att överlantmätaren, länsjägmästaren och någon representant för länsarbetsnämnden eller det organ, som kan komma att ersätta denna nämnd, böra såsom sakkunniga deltaga i behandlingen av frågor av större vikt, som röra deras verksamhetsområden. Dessa sakkunniga böra äga rätt att deltaga i lantbruksnämndens överläggningar men ej i dess beslut.

Beträffande antalet av de befattningshavare, som kunna behövas hos lantbruksnämnderna, framhåller kommittén, att en betydande del av den personal, som blir erforderlig, kommer att kunna övertagas från de organ, som tidigare handlagt vissa av lantbruksnämndernas arbetsuppgifter. Sålunda bör egnahemsnämndernas personal och den vid lantbruksingenjörsorganisationen anställda personalen uppgå i den nya organisationen. Vidare kommer i viss utsträckning personal hos hushållningssällskapen, som tidigare sysslat med ärenden angående inre rationalisering, att kunna övertagas av lantbruksnämnderna. Lantbruksnämnderna komma emellertid att få en hel del nya arbetsuppgifter, exempelvis handläggningen av ärendena om årliga bidrag till vissa mindre jordbruk. På andra områden, främst beträffande den yttre rationaliseringen, förutsättes vidare den tidigare bedrivna verksamheten skola bliva avsevärt utvidgad. Man kan därför ej räkna med att den personal, som lantbruksnämnderna kunna övertaga från andra organ, skall bliva tillräcklig. En relativt betydande personalökning torde i stället bliva nödvändig, om rationaliseringsarbetet skall kunna fortgå i önskad takt. Kommittén har låtit verkställa vissa beräkningar rörande den personalkader, som kan tänkas bliva erforderlig, då lantbruksnämndernas verksamhet nått full omfattning. Det har emellertid synts kommittén lämpligast, att man ej söker att redan nu fastställa någon personalstat för lantbruksnämnderna, avseende fullt utbyggd organisation, utan att man i stället utgår från den personal, som nu finnes, och det personalbehov, som kan beräknas föreligga i början av verksamheten, samt därefter successivt vidtager de utvidgningar av personalen, som befinnas önskvärda med hänsyn till arbetets omfattning.

På tal om personalbehovet vid lantbruksnämnderna berör kommittén även frågan hur lantbruksnämndernas behov av byggnadsteknisk sakkunskap skall tillgodoses. Kommittén framhåller, att behov av dylik sakkunskap kom­

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

mer att föreligga ej blott för lantbruksnämnderna utan även för de länsorgan för statens byggnadslånebyrå, vilka bostadssociala utredningen föreslagit för handläggning av frågor rörande förbättring av bostäderna å andra fastigheter på landsbygden än jordbruksfastigheter. Enligt kommitténs uppfattning vore det lämpligast, om båda dessa organs behov av byggnadsteknisk sakkunskap kunde tillgodoses genom samarbete med Lantbruksförbundets byggnadsförening (LBF) ungefärligen liknande det samarbete, som nu förekommer mellan egnahemsorganisationen och LBF, nämligen så att LBF åtager sig att ombesörja allt dylikt arbete mot ersättning enligt en överenskommen taxa. Kommittén anför dock, att man härvid torde böra tänka sig, att staten skall bliva representerad i LBF:s styrelse.

Kommittén nämner i detta sammanhang slutligen, att lantbruksnämnderna för arbetet med den yttre rationaliseringen i stor utsträckning torde behöva tillgång till lantmäteriteknisk sakkunskap. Detta behov har kommittén ansett böra tillgodoses på så sätt, att vid varje lantmäterikontor skall anställas en lantmätare med speciell uppgift alt biträda lantbruksnämnden i sagda arbete.

Lantbruksnämnderna böra enligt kommitténs uppfattning till sitt förfogande i de olika orterna ha särskilda ortsorgan. I regel bör ett dylikt ortsorgan finnas i varje kommun. Möjlighet bör dock finnas för lantbruksnämnden att inom större kommuner inrätta flera ortsorgan, vilka då skola ha var sitt bestämda arbetsområde, liksom även att låta ett ortsorgan vara gemensamt för flera mindre kommuner. Beträffande ortsorganets sammansättning uttalar kommittén, att en lämplig sammansättning synes vara ett organ bestående av tre personer, nämligen en ordförande, utsedd av lantbruksnämnden, samt två ledamöter, av vilka den ene bör utses av hushållningssällskapets vederbörande underavdelning och den andre av kommunalfullmäktige eller å kommunalstämma. Såväl ordföranden som ledamöterna böra vara bosatta inom vederbörande kommun. Ordföranden bör vara väl förtrogen med jordbruksförhållanden. Det synes dock ej lämpligt att föreskriva, att han nödvändigtvis skall vara ägare eller brukare av jordbruk. Beträffande de båda ledamöterna böra några särskilda kompetensvillkor ej uppställas.

På tal om den lokala organisationen av rationaliseringsverksamheten påpekar kommittén till sist, att den av kommittén föreslagna överföringen av vissa arbetsuppgifter från hushållningssällskapen till lantbruksnämnderna innebär en viss förskjutning i fråga om hushållningssällskapens ställning, och anför att ett godtagande av kommitténs förslag i denna del enligt kommitténs uppfattning bör föranleda en omprövning av den ståndpunkt, som riksdagen våren 1944 intog i fråga om sammansättningen av sällskapens förvaltningsutskott.

I detta sammanhang torde lämpligen även kunna redogöras för kommitténs ståndpunkt i fråga om organisationen av planeringsverksamheten. Såsom förut nämnts bör man enligt kommitténs förslag söka få till stånd dels en regionalplanering, dels ock i vissa fall en individuell jordbruksplanering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 77

Kommittén framhåller inledningsvis, att det enligt dess uppfattning är angeläget, att planeringsverksamheten ej skall kringgärdas av bestämmelser, vilka i detalj reglera, hur denna verksamhet skall bedrivas, eller vilka personer och organ, som skola medverka vid densamma. De problem, som här komma att möta, och förutsättningarna för lösande av desamma bliva nämligen så pass olikartade i olika områden, att det icke synes möjligt att uppdraga några enhetliga normer för verksamheten. Kommittén har därför inskränkt sig till att anföra vissa allmänna synpunkter. Kommittén framhåller härvidlag bland annat vikten av att planeringen sker i intim kontakt med de grupper av näringsidkare, som beröras av densamma, främst då givetvis jordbruket. I detta sammanhang uttalar kommittén även, att planeringen bör vara resultat av en samverkan mellan olika organ och intressegrupper, där varje deltagare med sin speciella sakkunskap och insikt om förhållandena bidrager till att giva planeringen en lycklig utformning. Arbetsfördelningen mellan dem, som medverka vid planeringen, är en fråga, som bör avgöras efter vad som i det särskilda fallet finnes lämpligt. Man bör sålunda exempelvis söka att i största möjliga utsträckning tillgodogöra sig den sakkunskap, som finnes representerad hos hushållningssällskapen, lantmäteriorganisationen, skogsvårdsstyrelserna och länsorganen för arbetskraftsfrågor ävensom hos de företagare som beröras av planeringen.

Lantbruksnämndens uppgift i samband med planeringsverksamheten angiver kommittén helt allmänt vara alt dels utöva en allmän ledning av planeringsverksamheten, dels se till att erforderlig kontakt tages med de grupper av näringsidkare, som beröras av rationaliseringsverksamheten, och med de övriga lokalorgan, vilkas verksamhet beröres av rationaliseringen inom jordbruket, dels slutligen att tillhandagå med sådan för planeringen erforderlig expertis och arbetskraft i övrigt, som finnes inom nämnden.

Vid regionalplaneringen bör en första uppgift för lantbruksnämnden vara att, efter överläggningar med de övriga förut berörda lokalorganen, åtminstone preliminärt bestämma omfattningen av de olika undersökningsområdena. Sedan undersökningsområdena bestämts, torde det i allmänhet vara lämpligt, att nämnden i samråd med sagda organ uppdrager åt en delegation av 1'lera personer (en planeringskommitté) att under nämnden leda utrednings- och planeringsarbetet i varje särskilt område.

Vid valet av de personer, som skola ingå i en planeringskommitté, bör lantbruksnämnden söka att i största möjliga utsträckning tillgodogöra sig den sakkunskap, som finnes inom de övriga förut nämnda organen ävensom utanför dessas krets. Några bestämda regler angående antalet ledamöter i en dylik kommitté eller angående vilka organ, som böra vara representerade i densamma, torde ej böra uppställas, utan lantbruksnämnden bör här få handla på sätt i varje särskilt fall synes lämpligt. Det bör dock förutsättas, att i kommittén alltid skola ingå åtminstone ett par representanter för jordbruket i planeringsområdet. Vidare bör regelmässigt i en planeringskommitté ingå en person från lantbruksnämnden, en person från hushållningssällskapet, eu person från skogsvårdsstyrelsen och en representant för Ianlmäteriorganisationen. Valet av den person, som inom kommit­

78 Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

tén skall leda planeringsarbetet, bör träffas helt med hänsyn till vederbörandes personliga kvalifikationer och till de problem, som kunna väntas möta.

Planeringskommittéerna böra på ett förberedande stadium taga kontakt med de länsorgan, som ha en allmän överblick över områdets näringsliv och utvecklingsmöjligheterna för olika näringar.

Lantbruksnämndens personal bör givetvis lämna planeringskommittéerna allt nödigt biträde. I viss utsträckning torde dessa även komma att behöva biträde från andra lokalorgan i frågor, som röra de sistnämndas verksamhetsområden.

Sedan det förberedande utredningsarbetet avslutats böra följa mera ingående överläggningar med representanter för de olika grenarna av näringslivet inom området ävensom för de organ — statliga och andra — som beröras av rationaliseringsarbetet. Kommittén framhåller, att det ligger i sakens natur, att man bör eftersträva en så fyllig belysning som möjligt av de föreliggande problemen och av ortsbefolkningens uppfattning rörande dessa, och att den därför icke ansett det nödvändigt att närmare diskutera, hur dessa överläggningar skola anordnas eller vilka näringsgrenar och organ som böra deltaga i dessa. Kommittén anmärker endast, att det uppenbarligen är angeläget, att den sakkunskap och erfarenhet i fastighetsbildningsfrågor, som lantmätarna besitta, utnyttjas vid fastställandet av de typer av brukningsdelar, som böra anses önskvärda inom området.

Beträffande organisationen av den individuella jordbruksplaneringen framhåller kommittén att man, samtidigt som man måste vara på det klara med att den individuella jordbruksplaneringen i hög grad är av tekniskekonomisk karaktär, måste beakta att det i första hand är via denna planering, som arbetet med den yttre rationaliseringen kommer att få direkt inverkan på förhållandena i bygden och på de enskilda jordbrukarnas existens. Man kan därför ej tänka sig att handlägga den individuella jordbruksplaneringen som en ren sakkunnigutredning, utan måste bedriva planeringen i samråd med jordbrukarna i området och de i övrigt berörda intressena. Eftersom planeringen skall utgöra underlaget för lantbruksnämndens beslut i de föreliggande rationaliseringsfrågorna, synes det vidare även här nödvändigt att planeringen skall ske under lantbruksnämndens ledning eller överinseende.

Kommittén anför, att man i fråga om den individuella jordbruksplaneringen i stort sett kan urskilja tre typfall. Det enklaste fallet är det, då några nämnvärda arronderingsproblem ej föreligga, utan den avsedda yttre rationaliseringen kan genomföras genom sammanläggning av enstaka fastigheter. Motsatta ytterligheten representerar det fall, där ett omskifte anses nödvändigt för att få till stånd erforderlig sanering av brukningsförhållandena inom området. Mellan dessa båda ytterligheter ligger det fall, där man visserligen ej behöver tillgripa omskifte men där den existerande uppdelningen av marken i olika ägolotter bör förändras rätt avsevärt.

Kommittén anför, att det inom medelkategorien i regel torde vara önskvärt, att det förberedande planeringsarbetet skall verkställas av en lantmä­

Kungl. j\Iaj:ts proposition nr 75. 79

tare eller att i vart fall en lantmätare skall deltaga i detta arbete. Uppkommer vid den förberedande planeringen fråga, för vars avgörande fordras särskild sakkunskap, bör givetvis anlitas biträde av sakkunnig person, exempelvis av lantbruksingenjören för bedömning av vissa torrläggningsfrågor eller av någon hos skogsvårdsstyrelsen anställd jägmästare för bedömning av vissa skogsvårdsfrågor. Det är vidare nödvändigt, att jordbrukarna i området skola deltaga redan i den förberedande planeringen. Arbetsformen kan vara den, att en delegation (bestående exempelvis av en lantmätare och ett par av jordbrukarna i området) får i uppdrag att med biträde av den sakkunskap, som i övrigt kan erfordras, mera informellt utarbeta utkast till en rationaliseringsplan för området. Vid detta arbete skall man emellertid ej på samma sätt som vid ett laga skifte vara bunden av antalet och storleken av de existerande brukningsdelarna. Arbetet bör i stället avse att — med utgångspunkt från de vid regionalplaneringen uppdragna riktlinjerna för rationaliseringsarbetet och med beaktande av de möjligheter att åstadkomma förändringar i den bestående fastighetsindelningen, som bland annat de av kommittén föreslagna medlen för genomförande av den yttre rationaliseringen erbjuda — utarbeta en preliminär plan för den indelning av området i brukningsdelar, som man i och för sig anser lämplig.

Den preliminära plan, som kan framkomma såsom ett resultat av dylika överläggningar mellan sakkunniga och representanter för jordbrukarna i området, bör sedan bliva föremål för närmare behandling vid av lantbruksnämnden anordnade sammanträden med berörda parter och organ. Dessa överläggningar kunna givetvis tänkas leda till att det befinnes önskvärt att omarbeta den preliminära planen på en eller flera punkter.

Kommittén understryker, att de uppgjorda rationaliseringsplanerna icke skola vara absolut bindande utan böra kunna anpassas till oförutsedda förändringar. Den plan, som framkommer såsom ett resultat av den individuella jordbruksplaneringen, bör därför endast betraktas som en arbetsplan och lantbruksnämnden bör, om en planerad rationaliseringsåtgärd skall utföras först någon längre tid efter det planen uppgjordes, undersöka huruvida några förändringar i förhållandena inträffat, som motivera en förändring av planen.

Jämväl i de fall, då omskifte anses erforderligt för att man skall kunna få till stånd den önskade förbättringen av förhållandena inom området, torde enligt kommitténs uppfattning arbetet med den individuella jordbruksplaneringen böra bedrivas under i huvudsak samma former som i de nyss berörda fallen. Kommittén påpekar, att det ofta ej finnes någon tydligt skönjbar gräns mellan omskiftesområdena och sådana områden, där den yttre rationaliseringen kan genomföras medelst mindre omfattande åtgärder. En viktig uppgift vid det förberedande planeringsarbetet blir därför alt söka vinna klarhet i huruvida man bör söka nå målet utan omskifte eller ej. Kommer man härvid till det resultatet, att omskifte behövs, uppstår sedan frågan, hur långt man bör gå i planeringsarbetet. Kommittén påpekar härom, att det i al/ mänhet torde vara föga ändamålsenligt att söka utarbeta någon fullständig

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

plan för den förvandling, som man önskar genomförd, därest det kan beräknas dröja en förhållandevis lång tid, innan omskiftet kan ske, men att det å andra sidan är angeläget, att planerna på omskifte ej mer än nödvändigt skola hindra förbättringsarbetet. Planeringen bör därför i detta fall bland annat gå ut på att klargöra vilka förbättringsåtgärder som kunna vidtagas utan risk för att åtgärderna skola bliva onyttiga, då omskiftet kommer till stånd.

Vad slutligen angår det fall, då den yttre rationaliseringen kan genomföras medelst enstaka sammanläggningar, framhåller kommittén, att det i detta fall ej i samma grad som i de föregående torde föreligga behov av lantmäteriteknisk sakkunskap. Planeringen bör här ha till huvudsyfte att närmare bestämma de konkreta fall, där sådan sammanläggning bör äga rum, ävensom att bedöma behovet av inre rationaliseringsåtgärder inom området och den lämpliga utformningen av dessa åtgärder.

I betänkandet framhålles, att den individuella jordbruksplaneringen blir en mycket omfattande arbetsuppgift, som kommer att kräva relativt lång tid. I första rummet bör planeringsverksamheten inriktas på de områden, där behovet av yttre rationalisering är särskilt framträdande och där framställningar om statlig medverkan förekomma i större antal. Den successiva planeringsverksamheten torde dock ej •—- åtminstone icke till en början — kunna bedrivas i sådan omfattning och i sådan takt, att den statliga låne- och bidragsverksamheten alltid kan stödjas på fullständigt utarbetade individualplaner. Särskilt gäller detta ärenden angående inre rationalisering. Kommittén framhåller emellertid, att man uppenbarligen ej kan tänka sig att hela arbetet med yttre och inre rationalisering skall bromsas upp i avbidan på att man skall hinna genomföra en individuell jordbruksplanering i alla de områden, där en sådan planering behövs. I många fall bör det redan efter en ganska enkel undersökning vara klart, att det ej föreligger någon risk för att en viss förbättringsåtgärd, till vilken amorterings- eller avskrivningslån sökes, skall verka hindrande för den önskade rationaliseringen eller bliva onyttig, då denna genomföres. Så blir till exempel fallet med åtgärder för förbättring av ekonomibyggnaderna å sådana brukningsdelar, som uppenbarligen ej komma att beröras av planerna. Då den yttre rationaliseringen skall beröra en viss fastighets existens som självständig brukningsdel, kan det vidare tänkas, att vissa förbättringsåtgärder det oaktat komma att få ett bestående värde och sålunda böra vidtagas oberoende av planerna på yttre rationalisering.

För att rationaliseringsverksamheten ej skall fördröjas är det därför önskvärt, att rationaliseringsorganen, då ansökningar om lån eller bidrag inkomma från fastigheter i områden, där någon individuell jordbruksplanering ännu icke ägt rum, skola kunna utskilja och avgöra sådana ärenden, som kunna behandlas utan att man därmed föregriper resultatet av den individuella jordbruksplaneringen. Kommittén framhåller, att härvidlag en snabbt genomförd grovinventering av brukningsdelarna torde kunna bliva av värde. En dylik inventering kan visserligen ej giva en fullt tillförlitlig bild av de

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 81

olika brukningsdelarnas möjligheter att bestå såsom självständiga fastigheter. Genom densamma skulle man emellertid i vart fall få någon ledning vid bedömningen av frågan i vilka fall lån eller bidrag till en viss rationaliseringsåtgärd bör kunna lämnas utan att individuell jordbruksplanering ägt rum i området. Särskilt gäller detta åtgärder för inre rationalisering. Hur omfattande denna inventering bör göras samt hur den närmare bör utformas, torde lämpligen böra avgöras av rationaliseringsorganen med hänsyn till de varierande förhållandena på olika orter. Frågan härom bör upptagas till övervägande vid regionalplaneringen. Kommittén framhåller emellertid, att en dylik inventering ej bör syfta till annat än att giva lantbruksnämnden en allmän överblick över förhållandena. Den bör sålunda ej bedrivas på det sättet, att man företar någon mera ingående granskning av eventuella brister i fråga om brukningsdelens jord och byggnader eller någon mera ingående bedömning angående kostnaderna för avhjälpande av desamma. Ett dylikt arbete bör lämpligen anstå, till dess frågan om åtgärder för förbättring av brukningsdelen eller om en individuell jordbruksplanering för det område, vari brukningsdelen ingår, blir aktuell.

Vad angår den centrala organisationen av rationaliseringsverksamheten behandlar kommittén först två frågor av mera allmän betydelse rörande förhållanden mellan lokalorganen — särskilt lantbruksnämnderna — å ena, och det eller de organ, som komma att handhava den centrala ledningen av rationaliseringsarbetet, å andra sidan. Den första frågan gäller förhållandet i allmänhet mellan lantbruksnämnderna och vederbörande centrala organ. Härom uttalar kommittén, att lantbruksnämnderna böra ha vidsträckta befogenheter att självständigt handlägga och avgöra även mera betydande frågor. Denna ståndpunkt innebär dock icke, att lantbruksnämnderna böra få handla helt utan ledning av ett centralorgan. Detta bör på de olika områdena av sitt verksamhetsfält meddela nämnderna direktiv och anvisningar, och nämnderna böra även ha möjlighet att underställa centralorganet ärenden, som äro av principiell natur eller eljest av större vikt. Ehuru kommittén ej ingått på frågan om de låne- och bidragsbestämmelser, som böra gälla i verksamheten för rationalisering av jordbrukets driftsförhållanden, framhåller kommittén önskvärdheten av att även på detta område beslutanderätten i största möjliga utsträckning överlämnas åt vederbörande lokalorgan, d. v. s. åt hushållningssällskapen.

Den andra frågan gäller rätten att anföra besvär över lantbruksnämnds beslut i låne- eller bidragsärende. Kommittén förordar här, att man i princip skall medgiva den, som är missnöjd med lantbruksnämnds beslut i anledning av en av honom gjord ansökan om lån eller bidrag, rätt att överklaga detta beslut hos vederbörande centralorgan. Däremot anser kommittén skäl ej föreligga att man — i motsats till vad som hittills varit fallet — även skulle medgiva rätt till besvär över hushållningssällskaps beslut om lån eller bidrag till rationalisering av driftsförhållandena.

Kommittén har diskuterat två alternativ i fråga om den centrala organisa-

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 75. 6

82 Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

tionen av rationaliseringsverksamheten. Det ena av dessa innebär i princip, att ett centralorgan skall finnas för den yttre och inre rationaliseringen samt ett annat centralorgan för rationaliseringen av driftsförhållandena. För sin del förordar kommittén det senare alternativet, vilket skulle innebära en sammanslagning av den nuvarande lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen. För detta nya centralorgan föreslår kommittén benämningen lantbruksstyrelsen. Organets arbetsuppgifter komma emellertid självfallet ej att överensstämma med lantbruksstyrelsens nuvarande arbetsuppgifter. Även konstruktionen av det nya centralorganet bör på viktiga punkter avvika från den nuvarande konstruktionen av lantbruksstyrelsen.

Kommittén har ej framlagt något detaljerat organisationsförslag beträffande det nya centralorganet utan inskränkt sig till att skissera vissa huvudlinjer för organisationen av detta. Kommittén anför sålunda bland annat, att i spetsen för centralorganet bör ställas en av Kungl. Maj:t på vissa år förordnad generaldirektör. Vid dennes sida böra finnas några av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter, vilka jämte generaldirektören och de nedan nämnda överdirektörerna skola utgöra verkets styrelse. Dessa ledamöter böra utses med särskild tanke på att de skola ha sådana insikter och egenskaper, att de kunna bidraga till att rationaliseringsarbetet skall fortskrida på ett för samhället lyckligt sätt.

Inom lantbruksstyrelsen böra inrättas två huvudavdelningar, vardera under ledning av en överdirektör. Den första huvudavdelningen bör handlägga ärenden angående yttre och inre rationalisering och den andra huvudavdelningen övriga till lantbruksstyrelsen hörande ärenden.

Den första huvudavdelningen bör omfatta tre byråer, nämligen en planläggningsbyrå, en byrå för jordförbättringsärenden och en byggnadsbyrå.

På planläggningsbyrån böra till en början handläggas sådana ärenden angående yttre rationalisering, som genom besvär eller underställning dragas under lantbruksstyrelsens prövning. Denna byrå bör emellertid även ha den mera omfattande uppgiften att överhuvud leda och övervaka fortgången av såväl den yttre som den inre rationaliseringen.

Byrån för jordförbättringsärenden kommer närmast att motsvara hela den för närvarande inom lantbruksstyrelsen befintliga kulturtekniska byrån jämte vissa mindre delar av den nuvarande lantbruksbyrån inom samma styrelse, och byggnadsbyrån kommer närmast att motsvara det byggnadskontor, som nu finnes hos egnahemsstyrelsen.

(Utöver vad nu nämnts komma byråerna å den första huvudavdelningen att ersätta egnahemsstyrelsens jordanskaffningsbyrå och delvis jämväl egnahemsstyrelsens allmänna byrå.)

A den andra huvudavdelningen böra finnas

1) en lantbruksbyrå för handläggning av ärenden angående rationalisering av jordbrukets driftsförhållanden eller i stort sett de ärenden, som nu förekomma å den nuvarande lantbruksbyrån, med undantag för dels de ärenden, vilka böra överflyttas till centralorganet för regleringsåtgärder, och dels de inre rationaliseringsärenden, som nu handläggas å den nuvarande lantbruksbyrån ;

Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

2—3) en stuteribyrå och en undervisningsbyrå, motsvarande de nu befintliga byråerna med samma namn;

4) en kanslibyrå, å vilken bland annat skulle handläggas personalärenden och andra ärenden av övervägande administrativ art, ärenden angående de årliga bidragen till mindre jordbruk samt ärenden angående den sociala egnahemsverksamheten;

5) en kameralbyrå, vilken skulle omhänderha kassaförvaltningen och kontrollen över lantbruksnämndernas medelsförvaltning ävensom tillsynen över förvaltningen av de av lantbruksnämnderna inköpta fastigheterna.

De båda sistnämnda byråerna skulle ersätta den nuvarande administrativa byrån hos lantbruksstyrelsen och dessutom fullgöra vissa av de arbetsuppgifter, som nu ankomma på egnahemsstyrelsens allmänna byrå.

Därest ett särskilt organ ej inrättas för handläggning av fiskefrågor, bör slutligen å denna avdelning finnas en fiskeribyrå, motsvarande den nu befintliga byrån med samma namn.

Kommittén framhåller, att den fördelning av ärendena på olika byråer, som kommittén skisserat, ej är avsedd att utgöra något bestämt förslag utan endast ett utkast till en arbetsfördelning. Centralorganets styrelse bör dessutom ha rätt stor frihet att fördela arbetsuppgifterna inom organet på det sätt, som styrelsen anser lämpligt.

Vad slutligen angår den prisreglerande verksamheten på jordbrukets område framhåller kommittén, att de förslag rörande utformningen av de prisreglerande åtgärderna på jordbrukets område, som kommittén framlagt, förutsätta, att det även i fortsättningen skall finnas ett statligt organ vilket, liksom tidigare statens jordbruksnämnd och nu statens livsmedelskommission, avgiver förslag till dylika åtgärder samt under Kungl. Maj:t handhar ledningen av dessa åtgärder. Till detta organ, för vilket föreslås benämningen statens jordbrukskommission, bör sammanföras all den statliga verksamhet, som går ut på att förbättra och reglera jordbrukets avsättningsförhållanden genom import- och exportreglerande åtgärder, utbetalande av pristillägg eller subventioner till producenter samt tillhandahållande av lån eller bidrag till jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse eller andra företag för lagring m. m. Jordbrukskommissionen bör vidare även ha ledningen av den beredskapslagring av jordbruksprodukter, som kan vara erforderlig.

Enligt kommitténs förslag bör statens jordbrukskommission sålunda först och främst övertaga den verksamhet på nu ifrågavarande område, som för närvarande utövas av statens livsmedelskommission. Vidare böra till statens jordbrukskommission överföras de ärenden rörande avsättningen av jordbrukets produkter, som för närvarande handläggas hos lantbruksstyrelsen.

Vissa ärenden rörande sockerbetsodlingen handläggas för närvarande av eu särskild nämnd, statens sockernämnd. Kommittén framhåller, att frågan i vad mån stöd bör utgå till sockerbetsodlingen bör handläggas av samma organ, som omhänderliar avvägningen av stödet åt övriga grenar av jordbruksproduktionen. Sockernämndens befallning med prissättningen å sockerbetor bör därför överföras till statens jordbrukskommission. Däremot bör

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

sockernämnden alltjämt bestå för omhänderhavande av vissa grupper av ärenden, vilka ligga utanför den egentliga prisreglerande verksamheten eller vilka endast innebära en tillämpning av de fastställda riktlinjerna för den prisreglerande verksamheten men fordra speciell sakkunskap. Kommittén avser här dels sockernämndens befattning sasom skiljedomare i vissa tvister mellan producenter och arbetare, dels dess befattning med granskningen av Svenska sockerfabriksaktiebolagets räkenskaper för den ekonomiska uppgörelsen mellan bolaget och staten i anledning av stödet åt sockerbetsodlingen. Det framhålles dessutom, att den sakkunskap rörande de mera tekniska spörsmålen i samband med avvägningen av prisstödet åt sockerbetsodlingen, som finnes hos sockernämnden, även i fortsättningen bör kunna utnyttjas vid behandlingen av frågor rörande detta prisstöd. Kommittén uttalar slutligen, att någon anledning ej synes föreligga att bibehålla statens lagerhus- och fryshusstyrelse såsom ett särskilt organ för förvaltningen av vissa staten tillhöriga spannmålslagerhus. I den mån dessa spannmålslagerhus anses böra kvarstanna i statens ägo, bör därför förvaltningen av desamma överföras till Svenska spannmålsaktiebolaget, om detta bolag finnes alltjämt böra bestå, och eljest till statens jordbrukskommission. Ej heller i fråga om statens jordbrukskommission bär kommittén ansett sig böra söka framlägga något utarbetat organisationsförslag. Kommittén angiver emellertid i betänkandet huvuddragen av en organisation, som för närvarande synes ändamålsenlig med hänsyn bland annat till erfarenheterna från livsmedelskommissionens arbete och till vad man nu kan antaga rörande omfattningen av de blivande arbetsuppgifterna. Den sålunda skisserade organisationen innebär i huvudsak följande. Jordbrukskommissionen bör bestå av en ordförande samt vissa ledamöter, samtliga utsedda av Kungl. Maj :t. Ledamöterna böra utses med tanke pa att de skola representera olika intressegrupper. Vidare bör jordbrukskommissionen ha tillgång till ett råd, vars mening kan inhämtas i viktiga frågor. Antalet rådsmedlemmar bör kunna göras väsentligt mindre än antalet medlemmar i livsmedelskommissionens råd. Rådsledamöterna böra utses av Kungl. Maj :t efter förslag från olika av jordbruksregleringens utformning berörda organisationer. Ledningen av jordbrukskommissionens arbete bör under ordföranden omhänderhavas av en kanslichef. Antalet ledamöter bör bliva beroende på huruvida kanslichefen skall vara ledamot av kommissionen eller ej. Skall kanslichefen ej vara ledamot av kommissionen, bör antalet ledamöter lämpligen kunna bestämmas till fyra, medan antalet i motsatt fall bör utökas till fem. Med hänsyn till omfattningen av det arbete, som kan väntas komma att åvila jordbrukskommissionen, synes posten som ordförande i kommissionen böra vara en heltidsbefattning. Även om så blir fallet, är det emellertid önskvärt, att ordföranden ej skall betungas med avgörandet av alla de ärenden, vilka äro av sådan beskaffenhet, att beslutanderätten ej anses kunna upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 85

dragas åt tjänstemän i kommissionen men vilka det å andra sidan icke kan anses nödvändigt att hänskjuta till jordbrukskommissionen in pleno. Bland annat på grund härav synes det lämpligt, att den nyssnämnde kanslichefen skall ha ställning som ledamot i kommissionen.

Inom jordbrukskommissionen böra inrättas en sektion för animaliska produkter och en sektion för vegetabiliska produkter. Härjämte bör finnas ett kansli. I spetsen för de båda sektionerna böra stå särskilda sektionschefer, medan kansliet bör vara underställt kanslichefen.

Vad angår kansliets arbetsuppgifter framhåller kommittén, att jordbrukskommissionen, för att kunna framlägga förslag rörande utformningen av de prisreglerande åtgärderna på jordbrukets område och för att på ett ändamålsenligt sätt kunna handhava de fullmakter på detta område, som Kungl. Maj:t och riksdagen kunna komma att lämna densamma, måste ha tillgång till ett omfattande statistiskt material och även kommer att behöva vidtaga omfattande utredningar. Inom kommitténs kansli böra därför finnas en statistisk byrå och en utredningsbyrå. Den statistiska byrån bör omhänderhava ej allenast de statistiska undersökningar på jordbrukets område, som hittills ombesörjts av livsmedelskommissionens statistiska byrå, utan även viss del av det arbete med jordbruksstatistiken, som för närvarande utföres å statistiska centralbyrån. Kommittén har dock förklarat sig ej beredd att avgiva något förslag rörande den gränsdragning i fråga om arbetsuppgifterna, som borde ske mellan statistiska centralbyrån och jordbrukskommissionens statiska byrå. Till belysande av frågan har kommittén emellertid hänvisat till en av chefen för livsmedelskommissionens statistiska byrå, byråchefen Otto Zetterberg, upprättad promemoria i frågan, vilken bifogats jordbrukskommitténs betänkande såsom bilaga.

Vad angår arbetsuppgifterna för utredningsbyrån framhåller kommittén, att inom jordbrukskommissionen måste verkställas utredningar rörande olika spörsmål av betydelse för behandlingen av prisregleringsfrågorna. Kommittén pekar i detta sammanhang särskilt på att den metod för avvägning av prisstödet, som kommittén förordat, förutsätter omfattande och noggranna utredningar rörande inkomst- och kostnadsutvecklingen inom jordbruket.

Inom kansliet böra vidare finnas dels en administrativ byrå, dels en byrå för handläggningen av de beredskapsfrågor, som kunna ankomma på kommissionen, dels slutligen ett sekretariat.

Kommittén har även berört frågan om förhållandet mellan det centrala regleringsorganet och Svenska spannmålsaktiebolaget. Det framhålles, att ett genomförande av kommitténs förslag i fråga om åtgärder till stöd för brödsädsodlingen skulle möjliggöra en avsevärd förenkling av den administrativa apparaten för dessa stödåtgärder, och att det med hänsyn härtill skulle vara tänkbart att slopa spannmålsbolaget och låta stödåtgärderna handhavas direkt av det centrala regleringsorganet. Kommittén erinrar emellertid om att spannmålsbolaget under nuvarande extraordinära förhållanden fullgör åtskilliga uppgifter, vilka icke lämpligen torde böra omhänderhavas av det

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

centrala regleringsorganet. Sålunda ombesörjer spannmålsbolaget för närvarande bland annat så gott som samtliga inköp utomlands av spannmål och fodermedel. Kommittén uttalar därför, att frågan om spannmålsbolagets upphörande torde böra anstå tills vidare och prövas i samband med ett övervägande av frågan om behovet av och formerna för sådan kommersiell verksamhet, som hittills bedrivits av spannmålsbolaget.

Beträffande den centrala organisationen av den statliga verksamheten på jordbrukets område kan till sist nämnas, att kommittén diskuterat frågan om de åtgärder, som böra vidtagas för att trygga samarbetet mellan de olika centralorgan, vilka få att taga befattning med problem berörande jordbruket. Kommittén föreslår här, att ett gemensamt rådplägningsorgan skall bildas, bestående av representanter för de olika centralorganen. Inom detta rådplägningsorgan skulle gemensamma överläggningar hållas rörande sådana frågor av större vikt, som beröra flera organs verksamhetsområden.

Kostnadsberäkningar.

Kommittén har ej ansett det möjligt att framlägga några detaljerade beräkningar rörande de kostnader, som kunna uppstå för statsverket vid ett genomförande av de av kommittén framlagda förslagen. Kommittén framhåller, att man beträffande den yttre och inre rationaliseringen på åtskilliga områden ej har tillräcklig kännedom om de faktiska förhållandena för att kunna göra någon fullt tillförlitlig uppskattning av storleken av de föreliggande bristerna och av kostnaderna för avhjälpande av dessa brister. Beträffande prisskyddet åt jordbruket påpekar kommittén bland annat, att frågan om de direkta kostnader, som jordbruksregleringen kan medföra för statsverket, blir beroende på det förhållande mellan producentpriser och konsumentpriser, som statsmakterna anse böra uppehållas. I fråga om organisationen av rationaliseringsverksamheten framhåller kommittén slutligen, att kostnaden härför blir i hög grad beroende av den takt, i vilken statsmakterna anse rationaliseringsarbetet böra bedrivas.

För att man skall få en åtminstone ungefärlig uppfattning om storleksordningen av de kostnader, som ett genomförande av kommitténs förslag kan medföra, har kommittén emellertid, trots vad nu sagts om svårigheterna att beräkna dessa kostnader, ansett sig böra söka lämna vissa uppgifter härom. Beträffande kostnaderna för jordbrukets inre rationalisering har en delegation inom kommittén verkställt omfattande beräkningar, vilka beräkningar bygga på föreliggande statistiskt material. Rörande kostnaderna för den yttre rationaliseringen har kommittén däremot ej kunnat göra några egentliga kalkyler utan sett sig nödsakad att begränsa sig till att anföra några approximativa siffror, vilka bygga på i och för sig mycket ovissa antaganden. Då kommittén ej till behandling upptagit frågan om den fortsatta rationaliseringen av jordbrukets driftsförhållanden, har kommittén självfallet ej heller

Kungi. Maj:ts proposition nr 75. 87

ingått på frågan om kostnaderna för denna del av rationaliseringsverksamheten.

Beträffande kostnaderna för statsverkets medverkan till yttre rationalisering uttalar kommittén att man, såvitt man för närvarande kan bedöma saken, synes för en 20-årsperiod genomsnittligt böra räkna med en årlig kostnad av omkring 20—25 miljoner kronor. Kommittén understryker emellertid, att något underlag för en verklig beräkning av dessa kostnader icke finnes för närvarande och att kommitténs uppskattning av desamma därför måste betecknas som ytterst osäker.

Nyssnämnda summa avser endast de bidrag av olika slag, som det allmänna bör utlämna för att främja den yttre rationaliseringen. Härjämte bör emellertid staten, såsom förut nämnts, i viss utsträckning tillhandahålla lån åt de jordbrukare, som önska förvärva jord eller skog till komplettering av sina brukningsdelar. Kommittén framhåller, att en uppskattning av medelsbehovet för detta ändamål ej kan bliva stort mer än en gissning, men att det dock synes mindre sannolikt, att medelsbehovet under den första tiden skall överstiga 30 miljoner kronor om året. Av det därefter uppkommande lånebehovet bör en avsevärd del kunna täckas medelst de avbetalningar, som böra inflyta successivt å tidigare utlämnade lån.

Den årliga kostnaden för avskrivningslån till inre rationaliseringsåtgärder angiver kommittén uppskattningsvis till omkring 25 miljoner kronor. Beträffande behovet av medel för utlämnande av amorteringslån till inre rationaliseringsåtgärder uttalar kommittén, att det synes sannolikt att ett belopp av omkring 50 miljoner kronor per år skall visa sig tillräckligt under de första åren. Därefter kan vidare åtminstone en del av lånebehovet täckas medelst amorteringar, som inflyta å tidigare utlämnade lån.

Till jämförelse med vad nu anförts angående de belopp, vartill statsverkets årliga kostnader för yttre och inre rationalisering kunna skattas vid en verksamhet enligt de av jordbrukskommittén föreslagna riktlinjerna, anför kommittén, att sammanlagda beloppet av de anslag, som i statsverkspropositionen för budgetåret 1946/47 begärts för bidrag till yttre och inre rationaliseringsåtgärder, uppgår till något över 10 miljoner kronor. Så gott som hela detta belopp avser inre rationalisering. Anslagen till direkta åtgärder för yttre rationalisering uppgå endast till 300 000 kronor, därav hälften till inlösen av överflödiga byggnader vid förstärkning av ofullständiga jordbruk och andra hälften till den försöksvis bedrivna arronderingsverksamheten i Norrland.

Beträffande kostnaderna för de av kommittén föreslagna årliga bidragen till innehavarna av vissa mindre jordbruk uttalar kommittén, att man enligt dess uppfattning kan antaga, att den årliga kostnaden för dessa bidrag i utgångsläget sannolikt torde komma att röra sig omkring 60 miljoner kronor. Till jämförelse nämnes, att kostnaden för producentbidragen för budgetåret 1945/46 uppgår till något över 51 miljoner kronor och för regleringsåret 1946/47 preliminärt beräknats till omkring 53 miljoner kronor. Kommittén framhåller vidare, att kostnaden för de årliga bidragen kommer att

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

sjunka successivt i samma mån som de nuvarande brukarna avlida eller överlåta sina fastigheter. Vad slutligen angår kostnaderna för den av kommittén föreslagna organisationen har redan nämnts, att kommittén icke lagt fram några i detalj utformade förslag beträffande de organ, som skola handhava rationaliseringsverksamheten respektive prisregleringsverksamheten. Kommittén har sålunda ej verkställt några beräkningar rörande personalbehovet eller rörande personalens placering i lönegrader. Av kommittén anlitade sakkunniga ha emellertid gjort en del mycket approximativa uppskattningar rörande avlöningskostnadema vid dessa organ. Enligt dessa skulle avlöningskostnaderna vid lantbruksnämnderna vid fullt utbyggd organisation kunna antagas uppgå till omkring 4,2 miljoner kronor om året. Av detta belopp representera ej fullt 2 miljoner kronor kostnadsökning i förhållande till nuvarande organisation. Merkostnaden för de av kommittén föreslagna ortsorganen åt lantbruksnämnderna beräknas till omkring 500 000 kronor om året. Avlöningskostnaden för det av kommittén förordade centralorganet för rationaliseringsärenden har uppskattats till omkring 1 miljon kronor om året, vilket belopp ligger omkring 200 000 kronor över den nuvarande avlöningskostnaden för lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen. Slutligen ha avlöningskostnaderna vid det föreslagna centralorganet för de prisreglerande åtgärderna på jordbrukets område beräknats till något under en miljon kronor om året eller ungefär samma belopp som den nuvarande avlöningskostnaden inom statens livsmedelskommission för handläggning av dylika frågor. Enligt de gjorda beräkningarna skulle alltså avlöningskostnaderna för en organisation av rationaliseringsverksamheten enligt de av kommittén förordade riktlinjerna bliva omkring 2,5 miljoner kronor högre per år än de nuvarande avlöningskostnaderna.

Särskilda yttranden.

Beträffande de flesta av de frågor, som behandlats i betänkandet, har enighet i stort sett rått mellan kommitténs ledamöter. På vissa punkter ha dock, såsom redan inledningsvis nämnts, olika ledamöter avgivit särskilda yttranden. Kommitténs konkreta förslag beträffande målsättningen för jordbrukspolitiken på lång sikt har omfattats av kommitténs samtliga ledamöter med undantag av herrar Lundberg, Svennilson, Sahlin och Wehtje. Herrar Lundberg och Svennilson göra i en gemensam reservation bland annat gällande, att kommittén vid sin bedömning av storleken av den jordbruksproduktion, som ur beredskapssynpunkt bör uppehållas under normala förhållanden, underskattat såväl möjligheterna att genom lagring trygga en del av försörjningen under en avspärrning som ock möjligheterna att i en avspärmingssituation få till stånd en ökning av den inhemska produktionen. Härjämte uttala de, att enligt deras uppfattning de av kommittén anförda

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 89

siffrorna beträffande den samhällsekonomiska merkostnaden för uppehållande av en jordbruksproduktion utöver en viss miniminivå giva en alldeles felaktig bild av storleksordningen av denna merkostnad. I reservationen anföras — närmast som sifferexempel — vissa kalkyler, vilka visa hän på en kostnadsskillnad av storleksordningen 400—600 miljoner kronor mellan kommitténs medelaltemativ och ett av reservanterna uppställt minimialternativ (vilket emellertid ligger avsevärt under kommitténs minimialternativ). Under hänvisning härtill anföra dessa reservanter, att man enligt deras mening vid den av kommittén omförmälda avvägningen mellan ekonomiska och andra synpunkter måste tillmäta de rent ekonomiska synpunkterna en helt annan vikt än kommittén funnit anledning till. De framhålla emellertid vidare, att den nuvarande förvirrade världssituationen ej medgiver den utblick över den framtida ekonomiska utvecklingen, som uppdragandet av fasta riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken förutsätter, och att det synes troligt, att man efter en övergångstid med helt annan säkerhet kan överblicka vårt jordbruks konkurrensmöjligheter och därvid taga definitiv ställning till de i betänkandet behandlade alternativen. Under påpekande av att de olika alternativen för jordbruksproduktionens utveckling först på längre sikt i högre grad avvika från varandra uttala de, att några för storleksordningen av vårt lands jordbruk mera avgörande åtgärder i vart fall icke torde hinna företagas under de närmaste åren, att man i arbetet med den yttre rationaliseringen i första hand bör kunna inrikta sig på att genomföra en sammanslagning av mindre jordbruk, och att denna verksamhet i stort sett icke torde komma att påverkas av den riktpunkt, som väljes för jordbruksproduktionen på längre sikt. Med hänsyn bland annat till nu nämnda förhållanden ha de ansett, att man i dagens läge icke bör fastlägga någon bestämd riktlinje beträffande omfattningen och inriktningen av den jordbruksproduktion, som på lång sikt bör åtnjuta statligt stöd. Herrar Sahlin och Wehtje ha uttalat, att man enligt deras uppfattning borde såsom en beredskap för vårt lands försörjning överväga något lägre kvantiteter än dem, som kommittén angivit, enär det eljest förelåge risk för att jordbruket skulle komma att ständigt arbeta med överhängande risk för överproduktion och avsättningssvårigheter. Vidare kan nämnas, att herr Gullander anfört, att han hyste en annan mening än kommittén beträffande jordbrukets framtida avsättningsmöjligheter, i det han ej vore främmande för den tanken, att det även om ett tjugutal år kunde råda en mycket stor internationell efterfrågan på jordbruksprodukter. I I detta sammanhang bör även nämnas, alt i två yttranden, avgivna det ena av herrar Gustafson, Johansson i Norrfors, Jönsson och Ekström samt det andra av herr Svensson, anförts en del allmänna synpunkter rörande motiveringen för målsättningen och för bibehållandet av ett statligt stöd åt jordbruket, särskilt med avseende å de mindre jordbruken. Till det av herr Gustafson m. fl. i detta avseende avgivna yttrandet ha herrar Fredgardh, Gullander, Ringborg och Sjölander i huvudsak anslutit sig.

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

I det av herr Gustafson m. fl. avgivna yttrandet uttalas till en början, att det med hänsyn till nativitetsförhållandena inom jordbruksbefolkningen respektive inom andra befolkningsgrupper synes tveksamt, om ett lösgörande av en del av den arbetskraft, som nu är knuten till jordbruket, på längre sikt är det bästa sättet att söka tillföra stadsnäringarna ett befolkningstillskott, och att det synes sannolikare, att gynnsammare levnadsbetingelser för jordbruksbefolkningen, vilka möjliggjorde äktenskapsbildning i samma omfattning som för andra befolkningsgrupper, i längden skulle bättre säkra även övriga näringsgrenars behov av arbetskraft. Det framhålles vidare, att några säkra hållpunkter för närvarande icke finnas för bedömande av industriens framtida exportmöjligheter och att en ökad sysselsättning inom industri och stadsnäringar icke framstår såsom det enda alternativet vid bedömandet av den framtida sysselsättningsgraden, utan att ett övervägande av vårt lands framtida produktion och sysselsättningsmöjligheter snarare bör leda till målmedvetna strävanden för tillvaratagande av de arbets- och produktionsmöjligheter, som finnas på jordbrukets och skogsbrukets områden. Härjämte uttalas, att förutsättningen för en 'utveckling på serviceyrkenas område ofrånkomligt är den, att en talrik del av befolkningen arbetar på de i eminent grad produktiva sysselsättningsområdena och kan uppträda som köpare av serviceyrkenas tjänstbarheter.

Under hänvisning bland annat till nu anförda synpunkter förklara sig de nu ifrågavarande ledamöterna av kommittén ha utgått från att rationaliseringen av vårt lands jordbruk icke skall äga rum från den förutsättningen, att den huvudsakligen betingas av andra näringsgrenars behov av ytterligare arbetskraft, vilken måste tagas från jordbruksbefolkningen, utan under förutsättningar, som utgå från näringens eget behov av att förbättringsåtgärder vidtagas. I detta sammanhang uttalas bland annat, att de jordbrukspolitiska åtgärderna icke böra ha till uteslutande syfte att åstadkomma, att jordbruksproduktionen skall inriktas på sätt, som möjliggör lägsta tänkbara pris på jordbrukets produkter, utan också böra sikta till en ur skilda synpunkter lämplig utveckling av bygden och landsbygdsbefolkningens levnadsbetingelser. De jordbrukspolitiska strävandena böra ej heller vara inriktade på att den i jordbruket sysselsatta delen av befolkningen skall vara så liten som möjligt. Jämsides med önskemålet, att jordbruksbefolkningen har den storleksordning, som betingas av att en jordbruksproduktion av viss storlek kan upprätthållas, bör målsättningen vara, att denna befolkningsgrupp får en sådan storlek, som motiveras av hänsynstagande till även andra landsbygdens förhållanden än själva jordbruket, främst till den växelverkan, som äger rum mellan jordbruket å ena sidan och skogsbruket å andra sidan. Det måste alltså redan ur dessa synpunkter vara önskvärt, att jordbruksbefolkningen och därmed landsbygdsbefolkningen som helhet icke ytterligare minskas. Härtdl bör läggas ännu en synpunkt, vars ekonomiska räckvidd icke kan mätas men som är av avgörande betydelse vid bedömandet av jordbruksbefolkningens önskvärda storlek, nämligen den, att en alltför stark minskning av jordbruksbefolkningen genom en långt gående sammanslag­

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 91

ning av brukningsdelar kommer att medföra en utglesning av landsbygdsbefolkningen överhuvud taget.

I det av herr Gustafson m. fl. avgivna yttrandet betonas slutligen, att man vid strävandena att förhindra en fortgående avfolkning av landsbygden måste beakta, att det är förhoppningen att en gång bliva i tillfälle att äga ett eget jordbruk, som håller de unga kvar vid jordbruksarbetet, och att, därest de jordbrukspolitiska åtgärderna inriktas på ett sådant sätt, att antalet självständiga brukningsdelar starkt minskas, detta sannolikt kommer att utgöra ett avgörande skäl för de unga att lämna landsbygden.

I herr Svenssons yttrande behandlas särskilt de mindre jordbrukens betydelse. Jämväl i detta yttrande betonas bland annat att erfarenheten visat, att det som håller människorna kvar på landsbygden framför allt är äganderätten till jorden. Det anföres vidare, att mycket talar för att valet av hemort för nya industriföretag i fortsättningen kommer att påverkas av tillgången på arbetskraft. Om man då söker bevara en relativt stor småbrukarebefolkning och därmed en bred grund för arbetskraftens rekrytering ute på landsbygden, torde företagsamheten också åtminstone i viss utsträckning föranledas att söka sig dit, där denna arbetskraft finnes. Om man å andra sidan lösgör största möjliga antal familjer från deras direkta intresse av och samband med jorden, kommer med all sannolikhet både befolkningen och arbetstillfällena även i fortsättningen att koncentreras till städerna, vilket får till följd en fortsatt utarmning av hela landsbygdens ekonomiska, sociala och kulturella standard. Det understrykes jämväl, att småbruket som försörjningskälla för de enskilda familjerna ej är så svagt, som kan synas framgå exempelvis av siffror rörande arbetsförbrukningen vid dylika jordbruk, jämfört med arbetsförbrukningen vid större jordbruk. Sammanfattningsvis uttalas, att man visserligen nödgas räkna med att rätt många av de sämsta brukningsdelarna icke kunna bibehållas i fortsättningen utan måste rationaliseras bort, men att å andra sidan ett mycket stort antal brukningsdelar i gruppen 2—10 hektar kan bevaras med hjälp av relativt måttliga åtgärder från statsmakternas sida, samt att ett stöd åt det mindre jordbruket för den tid vi nu närmast kunna överblicka därför enligt hans mening är motiverat ur allmän samhällskonstruktiv synpunkt.

Beträffande uttalandena rörande löneklyftans storlek föreligger enighet. Likaså föreligger enighet i fråga om huvuddragen av kommitténs förslag till avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruket och till utformningen av de prisreglerande åtgärderna på jordbrukets område. Beträffande kommitténs förslag att det allmänna prisstödet åt jordbruket bör avvägas med hänsyn till förhållandena vid jordbruk i storleksgruppen 10—20 hektar ha dock herrar Ekström, Gullnnder, Gustafson, Johansson i Norrfors, Jönsson och Ringborg uttalat avvikande mening såtillvida, att de ansett, att man ej nu bör taga definitiv ställning till denna fråga men att man jämsides med lönsamhetsberäkningar för jordbruk i storleksgruppen 10—20 hektar även bör utföra dylika beräkningar beträf­

92 Kurigl. Maj:ts proposition nr 75.

fande jordbruk i storleksgruppen 10—15 hektar. Sagda ledamöter ävensom herrar Fredgardh och Sjölander ha vidare uttalat viss tveksamhet beträffande lämpligheten av att genom stöd åt export av smör bereda ökat utrymme för margarinkonsumtion på den inhemska marknaden.

Beträffande de allmänna riktlinjerna för den yttre rationaliseringen och medlen för genomförande av denna föreligger i huvudsak enighet inom kommittén.

Herrar Ekström, Fredgardh, Gustafson, Johansson i Norrfors, Jönsson, Ringborg och Sjölander ha dock beträffande målsättningen för den yttre rationaliseringen uttalat, att bildandet av fullständiga jordbruk icke får av rationaliseringsorganen ens genom indirekt tvång, exempelvis genom uppställande av villkor för lån och bidrag till inre rationaliseringsåtgärder, drivas längre än de av sammanläggningen berörda jordbrukarna själva önska. I fråga om medlen för den yttre rationaliseringen ha dessa ledamöter ansett, att statens förköpsrätt under inga förhållanden bör gälla vid försäljning till syskon eller syskonbarn samt att edgångsskyldighet icke bör föreligga för den, som köpt en fastighet, vartill staten har förköpsrätt. Dessa ledamöter ha vidare ansett, att rätt till expropriation av övergångsjordbruk i samband med omskifte bör föreligga endast då ägaren förvärvat fastigheten genom ett fång, vid vilket staten ägt förköpsrätt till fastigheten. Slutligen ha dessa ledamöter uttalat, att lantbruksnämnderna vid alla de åtgärder, som komma i fråga för förstärkning av jordbruk med skog, i första hand böra se till att utnyttja Skogar, ägda av skogsbolag och enskilda skogsspekulanter samt av staten, akademier och kyrkosamfund.

Herr Gullander har beträffande de i nästföregående stycke berörda frågorna anslutit sig till nyssnämnda ledamöters uppfattning, därvid han dock uttalat tveksamhet, om ej förköpsrätt bör få förekomma vid försäljning till syskonbarn.

Herr Svensson har beträffande målsättningen för den yttre rationaliseringen uttalat, att statsmakterna enligt hans mening icke böra uppställa den jordbrukstyp, som det av kommittén angivna normjordbruket representerar, såsom jordbrukspolitik målsättning, utan att det tills vidare är tillräckligt att uppställa basjordbruket såsom riktpunkt för rationaliseringen. Herr Svensson har vidare i likhet med de förut nämnda ledamöterna uttalat, att försäljningar till syskon och syskonbarn alltid böra vara undantagna från statens förköpsrätt. Beträffande förköpsrätten har herr Svensson jämväl ansett, att arrendators förköpsrätt bör gå före det allmännas. Mot de av kommittén föreslagna expropriationsbestämmelserna har herr Svensson framställt åtskilliga erinringar. Beträffande frågan om expropriation av tillskottsjord från större jordbruk bär han ansett, att kommitténs förslag i vissa avseenden är för snävt utformat. I stället för den av kommittén uppställda förutsättningen, att expropriationsfastigheten ej vållas märkbar skada, bör sålunda enligt herr Svenssons mening gälla, att expropriation skall kunna ske, såvida den ej vållar expropriationsfastigheten avsevärd olägenhet. Vidare bör man enligt hans mening slopa kravet på att förstärkningen av övergångsjordbruket ej kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 93

genomföras genom sammanläggning med ett angränsande övergångsjordbruk. Vad angår det andra av kommittén behandlade expropriationsfallet har herr Svensson ansett, att expropriation av ofullständigt jordbruk från enskild person, som icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet i sambruk med denna och som uppenbarligen besitter fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket, ej bör få ske, om vederbörande blott äger en fastighet. Har vederbörande två fastigheter, vilka ej kunna sammanläggas, bör han få välja, vilken fastighet han vill behålla. Vad slutligen angår frågan om expropriation i samband med omskifte har herr Svensson ansett att den, som i dylikt fall nödgas avstå en fastighet, skall ha rätt att genom rationaliseringsorganets förmedling erhålla annan fastighet inom länet av minst samma bärkraft som den fastighet han fått avstå.

Slutligen ha herrar Liedberg och Wehtje ansett, att expropriation överhuvud ej bör komma i fråga som ett medel för genomförande av den yttre rationaliseringen.

I fråga om den yttre rationaliseringen bör även nämnas, att herr Ytterborn i ett särskilt yttrande framhållit önskvärdheten av att vid den blivande detaljutformningen av expropriationsbestämmelsema måtte beaktas, att expropriation borde kunna få ske beträffande utskiften av odlingsjord (även där utskiftet bestode av hel fastighet) i vissa fall, då utskiftena vore så avlägset belägna från brukningscentrum, att ägaren icke hade möjlighet att ekonomiskt utnyttja dem.

Beträffande behandlingen av skogen i samband med den yttre rationaliseringen ha särskilda yttranden avgivits dels av herrar Sahlin och Wehtje, dels av kommitténs ordförande och vice ordförande ävensom herrar Bonow, Eriksson, Lundberg, Norrman och Svennilson. I det av herrar Sahlin och Wehtje avgivna yttrandet uttalas bland annat, att man bör söka undvika en sådan parcellering av de befintliga större skogsbruken, som skulle kunna bli en följd av ett genomförande av kommitténs förslag till åtgärder för förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog, samt att innehavet av skog icke är av så avgörande betydelse för bärigheten av mindre jordbruk i skogsbygderna, att expropriationslagstiftning bör tillgripas för att tillgodose dylika jordbruks skogsbehov. Det av kommitténs ordförande m. fl. avgivna yttrandet gäller frågan om den omfattning, i vilken expropriation av skog bör äga rum för komplettering av ofullständiga brukningsdelar. I detta yttrande uttalas, alt man vid expropriation av skog ej bör gå längre än som erfordras för att den exproprierande fastigheten skall få egen skog i sådan omfattning, att brukaren har en sysselsättningsreserv för strödagar och kortare perioder. I

I fråga om den statliga verksamheten för inre rationalisering föreligger enighet med undantag av att herr Svensson anmält avvikande mening på två punkter rörande utformningen av amorteringslånen och avskrivningslånen. Beträffande amorteringslånen har herr Svensson uttalat, att dessa lån, i motsats till vad kommittén föreslagit, icke böra kunna utlämnas även

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

till personer, som ha bankmässig säkerhet för bottenkredit till sitt förfogande. I fråga om avskrivningslånen har herr Svensson anfört att de lånebeviljande organen, då medelstillgången är knapp, böra ha möjlighet att i lika mån beakta önskemålet, att lån skall utlämnas till de ur jordbruksekonomisk synpunkt mest önskvärda företagen, och önskemålet att lån skall utlämnas till de mest behövande jordbrukarna.

Vad angår frågan om ett särskilt stöd åt de mindre jordbruken har förslaget om ersättande av de nuvarande producentbidragen med särskilda kontantbidrag till de nuvarande innehavarna av vissa mindre jordbruk biträtts av samtliga ledamöter med undantag av herrar Ekström, Gullander, Gustafson, Johansson i Norrfors, Jönsson och Svensson. De fem förstnämnda ha uttalat, att producentbidrag för mjölk även i fortsättningen bör ingå i stödformerna för de mindre jordbruken. Grunderna för de nuvarande producentbidragen böra dock omarbetas, så att de bättre än hittills bliva ett verksamt stöd för de mindre jordbruken. Härvid bör i första hand den nuvarande arealgränsen sänkas. Även i övrigt bör man vidtaga åtgärder i syfte att producentbidragen skola i största möjliga utsträckning komma de jordbrukare till del, som med hänsyn till brukningsdelarnas beskaffenhet och förutsättningar i övrigt visa sig ha det största behovet av stöd. Vidare bör det mindre jordbruket, så länge en import av kraftfoder med hänsyn till produktionsvolymen kan få ifrågakomma, erhålla rabatt å detta kraftfoder. Rabatten bör utgå med minst det belopp per kilogram, vartill importavgiften för kraftfodret fastställes, dock högst med 50 procent av priset.

Herr Svensson föreslår, att de nuvarande bestämmelserna om producentbidrag bibehållas med den ändringen, att arealgränsen sänkes från 25 till 15 hektar. Vidare kan man enligt hans mening möjligen överväga att något höja avdraget vid mjölkleveranser över 3 500 kilogram per kvartal, exempelvis från 2 till 3 öre per kilogram.

Herr Svensson föreslår vidare, att vid sidan av producentbidragen skall införas ett särskilt arealbidrag, förslagsvis enligt följande skala:

Areal Bidrag~per brukningsdel

Kungi. Maj.ts proposition nr 75. 95

foder. Arealbidraget bör slutligen få användas för att betala kostnaden för markkartering och inköp av A.I.V.-lösning. Det betonas särskilt att man ej bör straffbelägga överlåtelse av varor, som inköpts med rabatt.

Vad slutligen gäller kommitténs förslag till organisationen av rationaliseringsverksamheten och den prisreglerande verksamheten föreligger på detta avsnitt enighet inom kommittén med de undantagen, att herr Fredgardh ansett, att någon överföring av vissa av sockernämndens nuvarande arbetsuppgifter till statens jordbrukskommission ej bör äga rum, samt att herrar Gullander och Lange ej anslutit sig till kommitténs förslag beträffande lokalorganen för rationaliseringsverksamlieten och den sistnämnde dessutom ej heller till kommitténs förslag rörande organisationen av bostadsförbättringsverksamheten för jordbruksfastigheter. Herr Gullander har rörande lokalorganen för rationaliseringsverksamheten framhållit, att det enligt hans mening är nödvändigt, att man endast bär ett organ för detta arbete. Herr Lange har rörande sistnämnda fråga anfört, att det enligt hans mening, med hänsyn till önskvärdheten av att arbetet med rationalisering av driftsförhållandena ej skiljes från arbetet med inre rationalisering, borde övervägas att överflytta även förstnämnda verksamhetsgren på lantbruksnämnderna. Detta skulle innebära, att hushållningssällskapen helt överfördes till länsorganen för rationaliseringen eller med andra ord ett förstatligande av hushållningssällskapen. Därest man i nuvarande läge icke ville binda sig för en organisationsform i enlighet med sagda principer, borde man enligt herr Langes uppfattning allvarligt överväga möjligheterna att tills vidare bibehålla nuvarande ordning med flera olika rationaliseringsorgan, dock med vissa ändringar av fördelningen av uppgifterna mellan dessa organ samt med vidtagande av särskilda åtgärder för en bättre koordination av rationaliseringsarbetets olika sidor och för ett intimare samarbete mellan olika myndigheter. Den yttre rationaliseringsverksamheten borde i så fall anförtros egnahemsnämnderna och alla inre rationaliseringsåtgärder samt härför erforderlig låne- och bidragsverksamhet jämte driftsrationaliseringen hänföras till hushållningssällskapen. Det statliga inflytandet i sällskapen borde i samband härmed ökas. Inom varje län borde vidare ett representantskap inrättas, inom vilket samtliga organ, verksamma på jordbruksrationaliseringens område, voro företrädda. Detta representantskap, som borde utrustas med sekretariat, skulle vid genomförandet av rationaliseringen ha en uppgift motsvarande den som enligt kommitténs förslag skulle ankomma på lantbruksnämnderna i samband med ledningen av planläggningsverksamheten och särskilt där den regionala planeringen.

Vad slutligen den statliga verksamheten till främjande av bostadsförbättringsverksamheten i jordbruket beträffar har herr Lange anfört, att denna verksamhet enligt hans uppfattning bör anförtros samma organ, som skall handhava bostadsförbättringsverksamheten i övrigt.

Beträffande innehållet i övrigt i de avgivna reservationerna tillåter jag mig hänvisa till kommittébetänkandet (del II s. 512—601).

96 Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

Målsättningen.

Beträffande den närmare innebörden av kommitténs förslag i fråga om målsättningen för jordbrukspolitiken hänvisas till den förut lämnade redogörelsen (s. 12—22) samt till kapitel 1 och 2 i kommitténs betänkande.

I de avgivna yttrandena har kommitténs förslag i stora delar tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Emellertid ha på vissa punkter i ett stort antal yttranden starka erinringar rests mot vad kommittén föreslagit. Detta gäller framför allt förevarande avsnitt av förslaget samt därjämte, på sätt i följande avsnitt skall angivas, förslagen rörande kontantbidragen, expropriationen och organisationen.

Vad kommittén uttalat om behovet av en samordning av statens prisreglerande verksamhet och verksamheten för rationalisering av jordbruket har i allmänhet biträtts i remissyttrandena. Särskilt har behovet av en dylik samordning understrukits av statens livsmedelskommission. Efter att ha erinrat om att jordbrukspolitiken under decenniet närmast före andra världskrigets utbrott så gott som uteslutande hade karaktären av en prisstödjande verksamhet samt om därav föranledda olägenheter i form av produktionsöverskott har kommissionen anfört följande.

Icke minst mot bakgrunden av de svårigheter, som voro förenade med den under 1930-talet förda prispolitiken på jordbrukets område, är det enligt kommissionens mening av stort värde, att jordbrukskommittén i sitt förslag till riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken inordnat de prisreglerande åtgärderna under en bestämd målsättning i fråga om jordbruksproduktionens omfattning och samtidigt strävat efter att samordna desamma med åtgärder, syftande till att successivt åstadkomma en rationalisering av jordbruksnäringen med avseende på såväl jordbrukens storlek och form som deras utrustning. Endast genom att de prisreglerande åtgärderna på detta sätt inordnas i ett större sammanhang, blir det möjligt att undgå de svårigheter med prisregleringen, som efter hand gjorde sig allt starkare gällande under 1930-talet. En rationalisering av jordbruksnäringens struktur efter i huvudsak de linjer, som jordbrukskommittén anfört, synes också vara en ofrånkomlig förutsättning för att en på längre sikt hållbar standardförbättring för hela jordbruksbefolkningen skall komma till stånd.

Sveriges lantbruksförbund har understrukit, att en på längre sikt fastställd jordbrukspolitik icke blott underlättade ställningstagandet från det allmännas sida i aktuella näringspolitiska frågor utan även utgjorde en nödvändig förutsättning för att den enskilde jordbrukaren med tillförsikt skulle kunna se framtiden an och själv våga göra sådana investeringar på längre sikt, vilka kommittén funnit vara nödvändiga för en kostnadssänkande rationalisering. I

I yttrandena över kommitténs förslag till målsättning beträffande storleken av den jordbruksproduktion, som statsmakterna på lång sikt borde söka uppehålla, urskiljas två huvudlinjer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 97

I de yttranden, som följa den ena huvudlinjen, accepteras kommitténs ståndpunkt mer eller mindre oreserverat. En dylik uppfattning har, i de flesta fallen utan särskild motivering eller med instämmande i kommitténs synpunkter, bland annat uttalats av jordbrukets fackliga och ekonomiska organisationer, flertalet hushållningssällskap, torrlåggningsnämnder och jordbrukskommissioner ävensom av skogsstyrelsen, statens livsmedelskommission, statens arbetsmarknadskommission, lantbruksakademien, hushållningssällskapens ombud och ett flertal länsstyrelser. I åtskilliga av dessa yttranden har dock gjorts gällande, att jordbruket borde kunna erhålla stöd för en produktion, överstigande den av kommittén angivna gränsen, såvida densamma kunde beredas avsättning inom landet, och i några av de här åsyftade yttrandena har vidare hävdats, att man i nuvarande läge ej borde slå in på en linje, som innebure, att man syftade till en begränsning av jordbruksproduktionen. Den andra i yttrandena framkomna huvudlinjen överensstämmer i stort sett med den uppfattning, som framförts i herrar Lundbergs och Svennilsons reservation, och kan i huvudsak sägas innebära, att kommittén vid sin målsättning övervärderat beredskapssynpunkterna samt att de internationella förhållandena ännu icke vore sådana, att en verklig avvägning mellan de ekonomiska synpunkterna och beredskapssynpunkterna kunde göras, och att man därför ännu icke borde fastlägga någon bestämd riktlinje beträffande storleken av den jordbruksproduktion som statsmakterna borde söka uppehålla på lång sikt. Bland de yttranden, vilka ansluta sig till den senare huvudlinjen, kunna nämnas yttrandena från statskontoret, kommerskollegium, socialstyrelser., åtskilliga länsstyrelser, landsorganisationen, Kooperativa förbundet, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska bankföreningen, Sveriges köpmannaförbund och Tjänstemännens centralorganisation.

Ur de yttranden, som följa den första huvudlinjen, må här återgivas följande. Sveriges lantbruksförbund har bland annat anfört följande i fråga om den marginal, som bör finnas mellan produktion och konsumtion, ävensom rörande den betydelse, som bör tillmätas beredskapssynpunkten. Lantbruksförbundet, som anser att det svenska jordbruket bör ha företrädesrätt att avsätta sina produkter på den inhemska marknaden, vill i princip tillstyrka den av kommittén förordade målsättningen. Därvid förutsätter förbundet, att den vid en i förhållande till utlandet ogynnsam prisrelation såsom erforderlig betraktade marginalen icke göres större än som, i enlighet med vad kommittén uttalat, kan anses vara ur jordbrukets synpunkt önskvärt. Om marginalen sedermera i praktiken befinnes kunna utan olägenhet begränsas mera än vad de av jordbrukskommittén verkställda beräkningarna och uppskattningarna giva anledning förmoda, synes detta sålunda även böra ske. Lantbruksförbundet vill även framhålla, att de allmänna överväganden, som vid tidpunkten för kommitténs ställningstagande ledde till att önske- Bihang till riksdagens protokoll 1057. / samt. .Vr 75. 7

98 Kungl. Maj ds proposition nr 75.

målen om en hög beredskap på livsmedelsförsörjningens område tillmättes stor vikt, senare icke förlorat i aktualitet. Tvärtom har den avspänning på det internationella området, som man då hoppades gradvis skulle inträda, hittills uteblivit. Därjämte önskar lantbruksförbundet understryka, att den höjning av levnadsstandarden för lantbrukets utövare, som allmänt anses böra genomföras med minsta möjliga tidsutdräkt, knappast torde kunna åstadkommas annat än vid eu relativt stor produktionsvolym. På annat sätt lära nämligen önskemålen om en vidmakthållen och förbättrad effektivitet inom lantbruksproduktionen icke gå att förena med den takt, vari de fortsatta förändringarna av jordbruksbefolkningen lämpligen böra ske.

Även Riksförbundet landsbygdens folk har givit uttryck åt den uppfattningen, att den framtida jordbruksproduktionens storlek borde närmas till att motsvara landets fulla behov i något högre grad än kommittén föreslagit, därvid förbundet anfört följande.

Kommittén har medgivit, att en produktion enligt det uppställda medelalternativet ingalunda kan anses innebära någon överdriven trygghet, även om den ur avvägningssynpunkt kan betraktas som skälig, och kommittén har anfört en del moment, som kunna medföra att tryggheten blir otillräcklig. Sådana moment äro t. ex. svaga skördar under en avspärrning, otillräcklig tillförsel av gödningsmedel o. s. v. Förbundet anser därför, att statsmakterna lägst böra eftersträva och stödja en produktion och egen försörjning av den storlek, som angives i kommitténs medelalternativ, men att man bör giva utrymme och stöd även för en ytterligare tillväxt av produktionen därutöver. om en sådan kan uppstå vid den omfattning vårt jordbruk nu har och vid den eventuella tillväxt som kan bliva en följd av att nu som övergångsjordbruk betecknade jordbruk erhålla nyodlingsjord till komplettering. Då undersökningar över förhållandena under de normala åren före kriget visat, att jordbruksproduktionen brukar svänga med cirka 4 procent över eller under en genomsnittsproduktion, hävdar förbundet, att en produktion upp till genomsnittligt 96 procent av konsumtionsbehovet bör tillåtas och skyddas. Detta skulle öka landets trygghet i betydande grad utan att medföra något överskottsproblem på längre sikt.

Strävandena att begränsa vår jordbruksproduktion och vår jordbruksareal till en nivå mindre än landets behov torde vidare stämma dåligt överens med the Food and Agriculture Organization of tlie United Nations (FAO) konstaterande av, att världens jordbruksproduktion är för liten för tillfredsställandet av behoven för en normal födostandard och med dess uppmaning att utvidga och öka produktionen. Den import kommittén föreslår för att fylla den föreslagna bristmarginalen i vårt land måste — om den på lång sikt överhuvud taget blir möjlig — alltså tagas från elt för litet världsförråd och bliva till förfång för vissa andra folks önskvärda försörjning. A andra sidan kan en sådan import, även om vårt land önskar den, visa sig bliva omöjlig att åstadkomma. FAO:s planer angående lagring och fördelning av överskottsländernas produktion innebära, att läget på den internationella livsmedelsmarknaden kan bliva ett helt annat än det från förkrigstiden. De stora pristryckande överskott, som då förekommo, kunna sålunda komma att distribueras till länder med låg livsmedelsstandard, medan de andra få klara sig på egen produktion. FAO:s planer innefatta även att levnadsvillkoren för hela världens jordbruksproducenter avsevärt skola höjas. Allt detta tyder alltså på, att import av billiga livsmedel ej för framtiden med säkerhet kan påräknas.

Även ur dessa internationella synpunkter synes det alltså nödvändigt, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 99

inom vårt eget land uppehålla en jordbruksproduktion tillräcklig för folkets behov.

I anledning av kommitténs förslag rörande förhållandet mellan smörproduktionen och produktionen av margarin har Riksförbundet landsbygdens folk anfört.

Förbundet anser, att utrymmet för margarin successivt bör ytterligare inskränkas i den mån smörproduktionen kan komma att ökas. Någon överproduktion av smör skall icke anses föreligga förrän produktionen därav fyller hela vårt lands malfettsbehov, varvid dock ur beredskapssynpunkt utrymme för 10 000 ton margarin framställda ur beredskapsodlingar av svenska oljeväxter bör kunna reserveras. Vårt folks matfettsbebov bör icke blott ur beredskapssynpunkt utan även och icke minst ur folkhälsosynpunkt i största möjliga utsträckning fyllas med smör. Ur bland annat den synpunkten bör icke heller någon export av smör få förekomma förrän vårt eget lands behov är helt fyllt liksom givetvis ej heller något handelsutbyte av smör mot margarin. Förbundet reserverar sig bestämt mot ett sådant förfaringssätt. Att det finns en avsevärd skillnad i näringsfysiologiskt hänseende mellan smör och margarin visas bland annat av undersökningar företagna i Danmark under förra världskriget. Enligt näringsfysiologernas uppfattning innehåller smöret — även om man bortser från sådana vitaminer och tillsatsämnen av vissa slag, som man nu söker på konstlad väg tillföra margarinet -— även en mängd andra i ytterst små kvantiteter förekommande men för hälsan mycket betydelsefulla- ämnen.

Statens livsmedelskommission, som i sitt yttrande särskilt betonat beredskapssynpunkten och de sociala synpunkterna, har anfört följande. Vid ett bedömande av beredskapssynpunktens betydelse vid fastställandet av den jordbruksproduktion, som statsmakterna böra understödja, får särskilt beaktas, att svårigheterna att genomföra en reglering av livsmedelskonsumtionen under en avspärrning bliva större, ju större avvikelse en dylik kommer att innebära i jämförelse med konsumtionens normala storlek och sammansättning. Icke minst är det i detta sammanhang nödvändigt att beakta riskerna för att en alltför stark nedskärning av den animaliska produktionen under en avspärrning motverkas därigenom att till direkt konsumtion lämpliga vegetabilier såsom brödsäd och potatis tagas i anspråk för utfodringsändamål. Ur beredskapssynpunkt är det angeläget, att målsättningen för den framtida jordbruksproduktionen sättes så högt, att riskerna i detta hänseende i möjligaste mån reduceras. o Härtill kommer, att möjligheterna att genom lagring trygga tillgången på sadana animaliska produkter som kött, fläsk och ägg äro synnerligen begränsade. Det torde också få anses vara mycket svårt att under en avspärrning fa till stånd mera betydande temporär ökning av produktionen av dessa varor. Samtidigt vill kommissionen framhålla, att vid en bedömning av nu förevarande spörsmål den största hänsyn måste tagas till de djupgående inverkningar på landsbygdens sociala förhållanden, som en alltför snabb och stark minskning av jordbruksbefolkningen måste draga med sig. Kommissionen vill i detta sammanhang erinra om att enligt jordbrukskommitténs beräkningar skulle under vissa förutsättningar med avseende på den fortsatta mekaniseringen och rationaliseringen i övrigt av jordbruket arbetskraftsåtgången inom jordbruket år 1970 enligt medelalternativet vara 71 men enligt minimialternativet endast 55 procent av arbetsförbrukningen år 1938. Fn så stark

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

nedgång av jordbruksbefolkningens numerär, som sistnämnda alternativ förutsätter, kommer med all säkerhet att vålla betydande olägenheter såväl i socialt och kommunalekonomiskt hänseende som med avseende på arbetskraftstillgången inom andra landsbygdsnäringar, framför allt skogsbruket, vilka ävenledes böra tagas i betraktande vid en avvägning av den framtida jordbruksproduktionens omfattning. Kommissionen vill i detta sammanhang särskilt peka på den risk för en ytterligare snedvridning av könsproportionerna inom såväl landsbygds- som stadsbefolkningen samt för en ur sociala och ekonomiska synpunkter olycklig sammankrympning av de yngre åldersgrupperna inom landsbygdsbefolkningen, som en stark minskning av jordbruksbefolkningen i varje fall under en ganska lång övergångstid skulle medföra.

Beträffande de ekonomiska synpunkterna på målsättningen för jordbruksproduktionen har livsmedelskommissionen efter en redogörelse för innehållet i kommittéledamöterna Lundbergs och Svennilsons reservationsvis gjorda uttalanden i denna fråga yttrat. Livsmedelskommissionen finner för sin del de av reservanterna påpekade faktorerna böra beaktas vid en bedömning ur samhällsekonomiska synpunkter av kostnaderna för den av kommittén föreslagna målsättningen för jordbrukspolitiken. Å andra sidan får emellertid vid en dylik bedömning hänsyn också tagas till möjligheterna att inom andra näringsgrenar effektivt utnyttja den arbetskraft, som vid en tillämpning av det av reservanterna förordade minimialternativet skulle frigöras inom jordbruket, ävensom till de svårigheter och kostnader, som äro förenade med den erforderliga omskolningen av denna arbetskraft. Dessa omständigheter ha, såvitt kommissionen kunnat finna, icke beaktats i reservationen. Därest så sker, synes merkostnaden för den av kommittén föreslagna målsättningen för jordbrukspolitiken i jämförelse med det av reservanterna förordade alternativet bliva icke obetydligt lägre än dessa angivit. Under hänvisning till bland annat det nu anförda har livsmedelskommissionen förklarat, att kommissionen anslöte sig till kommitténs förslag beträffande målsättningen och att genom det av kommittén förordade medelalternativet beredskapssynpunkten vore tillgodosedd i den utsträckning som rimligen kunde påfordras. Samtidigt har kommissionen varnat för en högre norm beträffande storleken av den på lång sikt önskvärda jordbruksproduktionen och har i detta hänseende bland annat anfört följande. Att fastställa en större produktion såsom norm för den framtida jordbrukspolitiken skulle enligt kommissionens mening vara förbundet med alltför stora risker med avseende på ett effektivt genomförande av de prisreglerande åtgärderna. Man kan nämligen icke bortse från det förhållandet, att om den jordbruksproduktion, som statsmakterna utfästa sig att stödja, ligger alltför högt, ökas icke endast riskerna för att vid en tillfällig produktionsökning ett svårbemästrat överskott av jordbruksprodukter skall uppkomma utan överhuvud taget svårigheterna att effektivt genomföra den avsedda regleringen av priserna på jordbrukets produkter. Skogsstyrelsen, vilken tillstyrkt kommitténs förslag i fråga om målsättningen, har rörande de skäl, som böra åberopas härför, anfört följande. Såsom motiv för uppehållande och stödjande av en jordbruksproduktion, vilken i praktiken synes komma att få ungefär samma omfattning som den nuvarande, har kommittén huvudsakligen åberopat beredskapssynpunkten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 101

Däremot har kommittén avvisat den uppfattningen, att det folkmaterial, som den jordbrukande befolkningen utgör, skulle vara särskilt värdefullt och att därför de befolkningspolitiska synpunkterna borde beaktas vid utformningen av jordbrukspolitiken på lång sikt. Det synes emellertid skogsstyrelsen som om kommittén därvid alltför mycket utgått från rent materiella synpunkter. Det lär icke behöva ses som ett utslag av falsk jordromantik om man hävdar, att det är av betydelse för folkmaterialet, att en så stor del som möjligt av ungdomen fostras i nära kontakt med naturen, och att det därför är en styrka för landet att en icke alltför liten del av dess befolkning har sin verksamhet knuten till jorden. En mycket stor del av det svenska folket finner också alltfort den största tillfredsställelsen i arbetet med jord och skog, även i fall, då det kallt ekonomiskt räknat skulle vara mera lönande att övergå till annan sysselsättning. Så länge man vid närings- och befolkningspolitiska överväganden icke vill helt bortse från sådana immateriella synpunkter som människornas olika egenskaper, personliga önskningar och trivsel måste det anses särskilt befogat att taga hänsyn till dem i samband med frågor som röra jordbruksnäringen och bebyggelsen på landsbygden.

Att skogsstyrelsen här framfört vissa andra synpunkter och motiv för uppehållande av en tillräcklig jordbruksproduktion i landet innebär icke alt styrelsen anser den av kommittén föreslagna omfattningen av jordbruksproduktionen för snävt tilltagen. Styrelsen har endast velat framhålla att, om utvecklingen skulle gå i den riktningen, att man vid en annan tidpunkt skulle ur ekonomiska och beredskapssynpunkter finna en avsevärd minskning av vår jordbruksproduktion lämplig, så bör man ändock med hänsyn till de av styrelsen antydda motiven icke utan vidare vidtaga åtgärder för en avveckling i alltför stor skala av våra jordbruk.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har som sin uppfattning uttalat, att kommittén lagt alltför stor vikt vid det ekonomiska kriteriet, och härom anfört.

Självfallet är det angeläget, att landets arbetskraft och övriga produktionsfaktorer användas så, att de på bästa sätt tillfredsställa konsumenternas behov samt bidraga till höjande av nationalinkomsten och det allmänna välståndet i landet. Enligt länsstyrelsens mening har emellertid kommittén lagt alltför stor vikt på det ekonomiska kriteriet i fråga om produktionsfaktorernas rationella användning — ett kriterium som kommittén erkänner vara en teoretisk konstruktion, vilken i verkligheten aldrig blivit och heller aldrig kan bliva helt förverkligad. Att vid planeringen för framtiden lägga huvudvikten på ekonomiska kalkyler, om vars hållbarhet man strängt taget ingenting vet, är väl knappast försvarligt. Särskilt betänksam måste man bliva, när denna metod tillämpas för att åstadkomma en så pass genomgripande omvälvning av landets ekonomiska liv, som den kommitténs förslag syftar till. Vidare måste man noga akta sig för att — till priset av en långt ifrån säker eller måhända rent tillfällig höjning av välståndet inom landet — rasera värden, som visserligen icke enbart kunna mätas i pengar men som äro av största betydelse för trivseln i samhället. Därjämte kan ett dylikt förfarande befolkningspolitiskt sett få allvarliga verkningar.

Länsstyrelsen har vidare berört frågan om lämpligheten av att i nuvarande läge fastställa en målsättning som innebure, alt en viss begränsning av jordbruksproduktionen eftersträvades. Härom har anförts bland annat följande.

Länsstyrelsen vill ingalunda bestrida riktigheten av jordbrukskommilténs antaganden att en viss överproduktion inom jordbruket kan beräknas upp­

102 Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

komma inom en icke alltför avlägsen framtid, såvida icke jordbruksproduktionen kommer att hämmas av en opåräknat stark avgång av arbetskraft, ävensom att denna överproduktion skulle uppstå, även om fodermedelsimporten helt avstängdes. Vidare delar länsstyrelsen kommitténs uppfattning att det är nödvändigt, när det gäller en så vittsyftande fråga som jordbrukets framtid, att utforma ett program för statsmakternas åtgärder, vilket icke endast tar sikte på dagens situation utan även är ägnat att underlätta och gagna utvecklingen på lång sikt. Å andra sidan torde det emellertid icke kunna bestridas, att de nuvarande förhållandena såväl ute i den övriga världen som i vårt land —■ verkningarna av det senaste världskriget och den mångåriga avspärrningen — göra det svårare än någonsin att se in i framtiden. Synnerligen aktuella äro ju nu de åtgärder, som den nya organisationen för världsfreden anser erforderliga för att med alla medel och till snart sagt varje pris för lång tid framåt åstadkomma en ökad livsmedelsproduktion inom bland annat de europeiska länderna. Skall Sverige kunna deltaga i denna humanitära aktion, synas våra strävanden åtminstone för flera år framöver böra inriktas icke på en nedskärning utan på en kraftig ökning av det svenska jordbrukets avkastning. Detta förhållande gör det särskilt vanskligt att nu taga en mera bestämd ställning till jordbrukspolitiken på längre sikt. Även om denna betydelsefulla fråga icke får bortskymmas av dagens svårigheter, anser länsstyrelsen likväl att den allra största försiktighet är av nöden, när det gäller att sätta i gång en rationalisering, som medför nedläggandet av en stor del av de nuvarande självständiga brukningsdelarna. Utan att i övrigt kunna dela den uppfattning, som uttalats i det av herrar Lundberg och Svennilson avgivna särskilda yttrandet beträffande målsättningen för den statliga jordbrukspolitiken in. in., anser länsstyrelsen i likhet med dessa reservanter, att det vore uppenbarligen orimligt att — vid nu rådande prisrelationer och med rådande utsikter för livsmedelsförsörjningen i världen — nu bestämma sig för en »låg-linje» för jordbruksproduktionens framtida storlek och därmed vidtaga åtgärder för att minska produktionskapaciteten eller hålla tillbaka en stegring.

Även lantbruksstyrelsen har berört sistnämnda spörsmål och har härom yttrat bland annat följande.

Huru långt den sedan länge pågående, men av de senaste krisåren något avbrutna produktionsstegringen inom jordbruket kan väntas fortgå, är enligt lantbruksstyrelsens mening mycket svårt att bedöma. Att ännu ganska mycket står att vinna, synes dock påtagligt. Med en s. k. normal befolkningsutveckling i riket skulle en dylik ökande jordbruksproduktion otvivelaktigt för de flesta samhällsgrupper framstå såsom fördelaktig. Mot bakgrunden av den faktiska befolkningsutvecklingen i landet har jordbrukskommittén emellertid i den ökande jordbruksproduktionen skymtat möjligheten av ett produktionsöverskott av jordbruksprodukter. Vid bedömandet av detta spörsmål har kommittén utgått från vissa åberopade specialundersökningar. Kommittén synes emellertid icke ha närmare ingått på en prövning av berörda undersökningars tillförlitlighet, och en sådan prövning har ej heller lantbruksstyrelsen sett sig föranlåten att göra. Lantbruksstyrelsen vill dock framhålla, att ifrågavarande prognoser icke synas vara helt invändningsfria. Det synes sålunda knappast riktigt att såsom underlag för prognoserna i den grad som enligt betänkandet skett utgå därifrån, att befolkningens kosthåll skulle under tiden strax före det senaste världskriget ha varit i stort sett tillfredsställande. En dylik utgångspunkt synes i allt fall illa överensstämma med resultaten från vissa på läkarhåll utförda undersökningar. Därest de breda folklagren beredas ekonomiska möjligheter

Kungi. Maj.ts proposition nr 75. 103

till en önskvärd förbättring av levnadsstandarden, synes därför även en hittills tämligen okänd konsumtionsvolym av särskilt animalier böra tagas med i beräkningen. Enligt lantbruksstyrelsens mening måste det därför anses vara alltför djärvt att på grundval av nu föreliggande material godtaga principen om en begränsning av jordbruksproduktionen. En mera avvaktande politik härvidlag torde i stället vara värd att förorda, så mycket mera som de under de båda senaste världskrigen vunna erfarenheterna tyda på att man endast genom ett utnyttjande till det yttersta av åkern och för åkerbruk lämplig mark varit i stånd att något så när bemästra livsmedelssituationen under krisförhållanden. Då staten nu under en följd av år på olika sätt sökt uppmuntra till en ökad uppodling av mark och en större jordbruksproduktion, synes man från statsmakternas sida böra iakttaga försiktighet inför frågan om en begränsning av jordbruksproduktionen. Uppfattningen om vilken storleksordning den bör hava har, som synes, växlat under den gångna tiden.

I detta sammanhang vill lantbruksstyrelsen anföra, att det synes möjligt att på mindre uppseendeväckande och ingripande vägar än de av jordbrukskommittén föreslagna åtminstone starkt fördröja en befarad överproduktion och sålunda skjuta denna ytterligare på framtiden, då befolkningsutvecklingen måhända förändrats i önskvärd riktning. Sålunda torde statsmakterna lämpligen kunna inrikta sin politik på att befrämja skogsodling på en del svaga jordar, som ej lämpa sig för jordbruk. Till dessa jordar höra exempelvis starkt stenbundna jordar och jordar, som visa benägenhet för stoftflykt. Vidare synes man lämpligen kunna uppmuntra skogsodling även på starkt spridda eller eljest illa belägna skiften på såväl större som mindre egendomar. Även genom att icke låta statsunderstöd utgå till sjösänkningar, som i många fall äro i ekonomiskt hänseende föga rationella företag, kunna statsmakterna åstadkomma en begränsning av jordbruksproduktionen. I samma riktning kan slutligen en lämplig revision av vanhävdslagstiftningen verka, eventuellt en annan tillämpningspraxis på området för denna lagstiftning. Utvecklingen är tvivelsutan redan på väg mot en icke oväsentlig begränsning av åkerarealen, och denna utveckling torde med ganska enkla medel kunna främjas i önskvärd grad. Om därjämte fodermedelsimporten begränsas, synes faran för överproduktion kunna bedömas såsom betydligt mindre överhängande än jordbrukskommittén velat göra. Därest vidare här berörda åtgärder kompletteras med åtgärder — principiellt av samma slag som av jordbrukskommittén ifrågasatts men genomförda i ett lugnare tempo än kommittén beräknat — synes utvecklingen på jordbruksområdet under den tid, som nu kan överblickas, kunna bemästras utan äventyrlighet.

Liknande synpunkter ha även anförts bland annat av hushållningssällskapens ombud. Även i flera andra yttranden har anförts, att kommittén torde ha överskattat faran för överproduktion. Sålunda har bland andra Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott förklarat sig hålla för ej osannolikt, atl bristen på arbetskraft inom jordbruket trots fortskridande mekanisering skulle leda till alt jordbruksproduktionen i framtiden komme atl stagnera.

Torrläggningsnäunnden i Kronobergs lön har beträffande önskemålet att förhindra en överproduktion inom jordbruket yttrat följande.

Kommitténs målsättning är att förhindra befarad överproduktion genom nedläggande av ett betydande antal mindre brukningsdelar och därigenom frigöra arbetskraft för annat mera produktivt ändamål. På så sätt skulle

104 Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

hela landets arbetskraft kunna utnyttjas rationellt. Denna målsättning synes — under förutsättning att produktivt arbete kan beredas all arbetskraft — vara sund och riktig. — Ser man på förhållandena såsom de gestaltat sig under de tre senare decennierna, finner man ait det varit under förhållandevis korta perioder, som all arbetskraft kunnat utnyttjas till verkligt produktivt arbete, beroende på att »överproduktion» förekommit inom andra näringsgrenar. Man må lioppas att genom statlig dirigering de av »överproduktion» karakteriserade lågkonjunkturperioderna må kunna minskas, men att helt eliminera desamma torde vara ogörligt. — Det enda verksamma instrumentet statsmakterna torde besitta för konjunktur- och produktionsutjämning torde vara dirigering av arbetskraften. Torrläggningsnämnden kan därför ej underlåta att påpeka det stora inflytande som jordbruket, enkannerligen det mindre och allra minsta, haft i nu nämnt avseende, då det under lågkonjunkturer förmått uppsuga en ej oväsentlig del av den lediga arbetskraften och vid högkonjunkturer lämna ifrån sig en mycket avsevärd del.

Då såsom nyss nämnts jordbruket långt ifrån är den enda näringsgrenen som kan drabbas av överproduktion måste det, ehuru frågan här ligger annorlunda till, anses mindre välbetänkt att börja en planhushållning för hela landet med den näringsgren, som har den största konjunkturutjämnande betydelsen.

I de yttranden, som följa den andra av de båda förut angivna huvudlinjerna, framhålles i regel i främsta rummet, att kommittén vid sin avvägning underskattat de ekonomiska synpunkterna, att det, även om man ville uppehålla försörjningen i en avspärrningssituation på den nivå, som kommittén angivit som önskvärd, skulle vara möjligt att låta produktionen under normala förhållanden sjunka ej oväsentligt under de av kommittén angivna kvantiteterna, enär kommittén underskattat jordbrukets omställningsmöjligheter ävensom möjligheten att genom lagring erhålla bidrag till försörjningen i en dylik situation, att det ur ekonomisk synpunkt vore förmånligt att uppehålla en större inhemsk oljeväxtodling än den av kommittén angivna, samt att det definitiva ställningstagandet till storleken av den jordbruksproduktion, som statsmakterna borde stödja på lång sikt, borde uppskjutas till dess de internationella förhållandena klarnat och därmed möjligheten att företaga en verklig avvägning mellan olika synpunkter ökat. Belysande för motiven till de sålunda framförda uppfattningarna äro de yttranden, som avgivits av Sveriges industriförbund och landsorganisationen.

Rörande den av kommittén verkställda avvägningen mellan ekonomiska och andra synpunkter anför landsorganisationen bland annat följande.

Landsorganisationen är fullt medveten om de svårigheter som måste vara förknippade med en avvägning främst mellan de olika av kommittén angivna huvudsynpunkterna. Objektiva normer härför saknas och avvägningen kan aldrig bliva »riktig» i annan bemärkelse än att resultatet ter sig rimligt ur hela samhällets synvinkel. Landsorganisationen saknar dock i betänkandet eu klarläggande redovisning av de argument som till sist blivit bestämmande vid avvägningen av de olika synpunkterna mot varandra. Det förefaller som om kommittén skjutit undan det ekonomiska kriteriet till förmån för beredskapssynpunkten på ett sätt, som icke synes tillräckligt motiverat i betänkandet. Det är otvivelaktigt riktigt, att det ekonomiska kriteriet aldrig kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 105

bygga på säkra premisser beträffande framtiden. Det ekonomiska kriteriet har dock enligt landsorganisationens mening icke sitt värde däri, att det användes till konstruktionen av en renodlad och i sina konsekvenser orimlig frihandelslinje, utan däri att det angiver, att — för att återge kommitténs formulering — »varje steg i den riktning, som markeras av det rent ekonomiska kriteriet, bör giva ett plus till det totala samhällsekonomiska produktionsresultatet». Samhällets strävanden på övriga områden av det ekonomiska livet syfta till att giva de produktiva resurserna en så effektiv användning som möjligt och att på detta sätt höja befolkningens realinkomst. När kommittén vid bestämmandet av jordbruksproduktionens framtida omfattning stannat vid ett alternativ, som för lång tid framåt nödvändiggör en avsevärd inkomstomfördelning och hämmar en realinkomstförbättring, har den enligt landsorganisationens mening underskattat betydelsen av den samhällsekonomiska synpunkten på frågeställningen.

Med det sagda har landsorganisationen givetvis icke velat giva uttryck för den åsikten att beredskapssynpunkten icke förtjänar beaktande. Ur de synpunkter som landsorganisationen har att företräda framstår tvärtom en hög produktion vid avspärrning som synnerligen önskvärd. Förbrukningsregleringar drabba hårdast de mindre inkomsttagarna som sakna ekonomiska resurser att skaffa sig kompensation genom inköp av oransonerade och i regel dyrare varor. Frågan är emellertid dels vilken beredskapsproduktion som framstår som rimlig, dels på vilka vägar en önskvärd produktion kan tryggas genom åtgärder från samhällets sida.

Avgörande för valet mellan de av kommittén angivna alternativen bör enligt landsorganisationens mening bliva storleken av den merkostnad varmed samhället belastas, om en beredskapsproduktion av den enligt medelalternativet angivna omfattningen skall upprätthållas i framtiden. Mycket approximativt angiver kommittén denna årliga merkostnad till 90 miljoner kronor år 1960 och till 120 miljoner kronor år 1970. Dessa siffror utgöra dock icke något tillförlitligt mått på den samhälleliga merkostnad som uppstår därigenom alt en betydande arbetsstyrka sysselsattes inom jordbruket, vilken eljest skulle kunna sysselsättas i andra näringsgrenar. Fn helt annan uppfattning om storleksordningen av merkostnaden erhålles av den reservation som avgivits av kommitténs nationalekonomiska experter. Av dessa uppskattas nämligen den samhälleliga merkostnaden för medelaltemativet till ej mindre än 400 å 600 miljoner kronor. Reservanterna ha dock härvid utgått från ett annat minimialternativ än kommittémajoriteten. Dels ha de ansett, att den inhemska produktionen icke behöver sättas till en högre nivå, än som för år 1970 svarar mot omkring 70 procent av den totala livsmedelskonsumtionen. Merkostnaden för kommitténs medelalternativ jämfört med reservanternas minimialternativ uppskattas till 200 miljoner kronor. I reservationen har vidare räknats med den mest ekonomiska produktionsinriktningen i minimialternativet, d. v. s. en proportionsvis lika hög margarinkonsumtion som före kriget. Vinsten av denna omläggning blir omkring 150 —200 miljoner kronor. Hänsyn har vidare tagits till att minskningen av jordbruksproduktionen i främsta rummet kan väntas omfatta de ur lönsainhetssynpunkt sämsta brukningsdelarna. Den härigenom föranledda merkostnaden mellan de bägge alternativen är enligt reservanternas mening av storleksordningen 100—200 miljoner kronor.

Landsorganisationen finner icke anledning alt i della sammanhang verkställa en detaljgranskning av de anförda siffrorna. Otvivelaktigt föreligga här avsevärda skiljaktigheter i fråga om bedömningen av de faktiska kostnadsskillnaderna mellan olika altenialiv för den framtida jordbruksproduktionen. De olika upplänningarna i delta mycket väsentliga avseende mellan

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

kommittémajoriteten och kommitténs nationalekonomiska expertis göra det enligt landsorganisationens mening motiverat att icke för närvarande bestämma sig för en framtida jordbruksproduktion av viss storlek.

Landsorganisationen har vidare erinrat om möjligheterna att täcka en del av livsmedelsbehovet under en avspärrning medelst lagring samt om möjligheterna till inhemsk oljeväxtodling och till produktionsökning under en avspärrning. Rörande sistnämnda fråga har landsorganisationen anfört följande.

1 herrar Lundbergs och Svennilsons reservation påpekas, att avsevärda möjligheter till en produktionsökning vid avspärrning torde föreligga. Reservanterna återgiva vissa siffror angående produktionsökningen i England under krigsåren. Dessa siffror kunna kompletteras med uppgifter från Schweiz, vars jordbruksförhållanden torde uppvisa större beröringspunkter med de svenska. Arealen för olika slag av grödor har i Schweiz under krigsåren undergått följande ökning (hektar):

Ökning

1939 1944 procent

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 107

pågående och planerade nationalinkomstberäkningar föreligga. Frågan om lagringsmöjligheterna för olika livsmedelsråvaror och livsmedel behöver vidare utredas mera än som skett i det framlagda betänkandet.

Att uppskjuta det slutgiltiga avgörandet beträffande den framtida jordbruksproduktionens storlek synes ingiva så mycket mindre betänkligheter som valet av alternativ, såvitt landsorganisationen förmår bedöma, icke under de närmaste åren nämnvärt påverkar arten och omfattningen av de statliga stödåtgärderna, vare sig dessa ha formen av prisstöd eller av åtgärder för främjande av rationaliseringsarbetet inom jordbruket. Landsorganisationen ger sin fulla anslutning till det av kommittén uppställda målet att jordbruksbefolkningen på rationellt skötta brukningsdelar bör vinna ekonomisk likställighet med övriga befolkningsgrupper. Landsorganisationen finner det icke utan vidare klart, att detta mål bäst kan uppnås genom att ett högt alternativ väljes för jordbruksproduktionens framtida storlek. Snarare torde det förhålla sig så att inkomstutjämningen mellan jordbruket och övriga näringar lättast kan åstadkommas, om jordbruksproduktionen koncentreras till färre och rationellare brukningsdelar.

Sveriges industriförbund har rörande ifrågavarande avvägningsspörsmål anfört bland annat följande.

Vid sitt ställningstagande till denna för kommitténs konkreta förslag avgörande utgångspunkt finner industriförbundet i likhet med kommittén självfallet, att landets jordbruk icke kan få utsättas för en ohämmad konkurrens från utlandet. Redan det av kommittén framförda, i och för sig starkt bärande beredskapsmotivet utesluter en sådan möjlighet. Att detta motiv under alla förhållanden måste tillmätas största betydelse vid bestämmandet av produktionens omfattning och inriktning visas icke minst av erfarenheterna under världskrigen. Det skall ingalunda heller bestridas, att befolkningspolitiska och sociala synpunkter, som i sin mån stärka kravet på en omfattande jordbruksproduktion, jämväl måste skänkas det största beaktande vid lösandet av detta avvägningsproblem.

Ehuru såtillvida full samstämmighet torde råda mellan företrädare för olika näringar och befolkningsgrupper, kan det naturligen alltid diskuteras, hur långt de sålunda framförda motiven kunna anses bäriga, när de konfronteras med den av kommittén jämväl anförda huvudsynpunkt, som betecknats såsom det ekonomiska kriteriet. En huvudinvändning, som enligt industriförbundets mening måste riktas mot kommitténs förslag, är att denna i icke ringa grad övervärderat beredskapssynpunkten på bekostnad av de rent ekonomiska synpunkterna. Storleken av den jordbruksproduktion, som kommittén föreslår, kan knappast sägas vara resultatet av någon verklig avvägning mellan de olika krav, som här göra sig påminta. Förslagets innebörd är i själva verket att vårt land skulle bliva i det allra närmaste självförsörjande i fråga om jordbruksprodukter. Marginalen mellan delta s. k. medelalternaliv och vad som skulle motsvara full självförsörjning är icke större än som ansetts erforderligt för att skapa tillräckliga avsättningsmöjligheter för jordbruket, om skördarna under ett eller annat år skulle bliva rikliga. Kommitténs förslag innebär därför praktiskt taget ett maximialternativ. Skillnaden är i huvudsak, att kommittén förutsätter en margarinproduktion av högst .'it) 000 ton — förutom 10 000 lön av inhemska råvaror — samt alt sockerbehovet skall till eu mindre del täckas genom import.

De samhällsekonomiska konsekvenserna av en dylik beredskapslinje ha enligt industriförbundets mening i förslaget väsentligt underskattats. Den utredning, som härutinnan gjorts av reservanterna herrar Lundberg och Sven-

108 Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

nilson och vari pekas på en kostnadsökning för kommitténs beredskapslinje av storleksordningen 400—600 miljoner kronor om året i jämförelse med den beredskapsproduktion, som reservanterna anse tillräcklig, förefaller — trots den osäkerhet, som måste vidlåda alla dylika beräkningar — mera realistisk än den av kommittén kalkylerade kostnadsökningen, 90 å 120 miljoner kronor om året i jämförelse med minimialternativet. Även om siffrorna givetvis icke göra anspråk på exakthet, synes det obestridligt, att alla andra grenar av näringslivet och medborgarna i gemen skulle få pålaga sig högst väsentliga bördor vid ett realiserande av det s. k. medelalternativet. Den höjda levnadsstandard för vårt folk, om vars önskvärdhet ingen meningsskiljaktighet råder, kommer ofrånkomligen att förverkligas i en långsammare takt, om anspråken på självförsörjning på detta område ställas allt för höga.

En särskild anledning till farhågor i detta avseende utgöra de prognoser rörande befolkningsutvecklingen, som visa, att den produktiva befolkningen under den tid, som kan överblickas, kommer att praktiskt taget stagnera. Samtidigt kräva stadsnäringarna för en fortsatt, t. o. m. relativt långsam utvidgning högst betydande tillskott av arbetskraft. Vid en ur ekonomiska synpunkter för stor jordbruksproduktion måste därför riskeras, att arbetskraft, som erfordras för en ökad och mera mångsidig industriell produktion, kommer att saknas och därmed ett väsentligt underlag för en allmän standardhöjning att försvagas. Det bör i detta sammanhang erinras, att eu standardhöjning utanför jordbruket — under förutsättning av ekonomisk likställdhet mellan jordbrukare och jämförbara befolkningsgrupper — kommer att automatiskt utlösa en motsvarande standardhöjning även för jordbrukets utövare.

De invändningar, som ur nu anförda synpunkter kunna resas mot förslaget, behandlas i betänkandet påfallande knapphändigt. Kommittén konstaterar visserligen, att om utformningen av jordbrukspolitiken skulle leda till att övriga näringsgrenar icke kunde expandera i den takt, som möjliggjorde full och effektiv sysselsättning inom hela näringslivet, skulle detta komma att medföra att realinkomststegringen för befolkningen tagen som en helhet komme att gå långsammare än vad som eljest skulle ha blivit fallet. Detta obestridliga förhållande, som är av central betydelse för uppläggningen av hela jordbruksproblemet, hade enligt industriförbundets mening bort beaktas mera än som skett vid förslagens utformning.

Enligt industriförbundets uppfattning skulle ett närmande till det av jordbrukskommittén angivna minimialternativet innebära en riktigare avvägning. Detta alternativ innebär, att konsumtionen av jordbruksprodukter per capita skulle kunna sänkas till samma nivå som år 1942/43, såväl vad vegetabilier som animalier beträffar, en standard, som av fackmän betecknats såsom en fysiologiskt sett riskfri försörjningsstandard. Det kan då icke vara påkallat ur beredskapssynpunkt att inrikta jordbruksproduktionen på en så hög nivå, att kaloriförbrukningen under en framtida avspärrning skall förutsättas t. o. in. bliva större än under den senaste förkrigstiden, vilket är innebörden av kommitténs förslag. Då kommittén anför, att en längre gående nedskärning än den föreslagna skulle stöta på svårigheter av psykologiska och ransoneringstekniska skäl, förefaller detta knappast övertygande. Mot en lösning i enlighet med minimialternativet har kommittén vidare framhållit, att detta skulle leda till ogynnsamma konsekvenser ur befolknings- och kommunalekonomiska synpunkter. Väljer man emellertid en medelväg mellan detta alternativ och medelalternativet, synas de befarade olägenheterna icke behöva bliva av någon avgörande betydelse.

Industriförbundet har vidare anfört, att vid tillämpning av kommitténs förslag — vilket såsom förbundet förut påpekat i själva verket innebure

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 109

praktiskt taget full självförsörjning med jordbruksprodukter — det redan tidigare aktuella problemet att undvika en överproduktion med all sannolikhet åter skulle komma att bliva brännande, samt därjämte yttrat.

Inför den påtagliga risken — ur samhällsekonomisk synpunkt sett —- att en överproduktion skall aktualiseras åtminstone på något längre sikt, borde försiktigheten bjuda, att omfattningen av den med statligt stöd bedrivna jordbruksproduktionen även av detta skäl bestämdes något mindre än vad kommittén föreslagit.

För en viss försiktighet talar även det förhållandet, att det i nuvarande läge —- såsom även kommittén understrukit — är ytterligt vanskligt, för att icke säga omöjligt, att någorlunda säkert bedöma utvecklingen på längre sikt av de faktorer, som komma att bliva bestämmande för jordbruksproduktionens önskvärda omfattning i framtiden. Icke minst saknar man för närvarande nästan alla hållpunkter för ett bedömande av den svenska utrikeshandelns framtida betingelser, en fråga som givetvis i hög grad bör inverka på jordbruksproblemets lösning.

Åtskilliga omständigheter tala sålunda för att en något lägre jordbruksproduktion än som svarar mot medelalternativet fastställes såsom riktpunkt. Det ligger då av olika skäl närmast till hands att en sådan justering främst tager sikte på produktionen av matfett. Enligt jordbrukskommittén skulle framställningen av margarin normalt begränsas till 40 000 ton, medan återstoden av matfettsbehovet skulle tillgodoses med smör. Margarinet skulle då enligt kommittén användas såsom en buffert för att minska risken för uppkomsten av ett produktionsöverskott.

Det torde icke råda något tvivel, att en tillämpning av sådana riktlinjer skulle åsamka folkhushållet högst avsevärda merutgifter. Och dessa ökas givetvis i samma takt som den totala matfettskonsumtionen vid en höjd levnadsstandard kommer att stegras. Antager man, för att endast välja ett exempel, att margarinkonsumtionen vid varje tidpunkt skulle få utgöra samma andel av den totala matfettskonsumtionen som närmast före kriget (60 000 ton margarin samt bortåt 70 000 ton smör), att smörpriset inklusive producentbidrag för närvarande utgör 5 kronor 25 öre per kilogram (vid mejeri), att margarinet i enlighet med kommitténs förslag huvudsakligen skulle framställas av importerade och till en mindre kvantitet (10 000 ton) av inhemska råvaror, att kostnaden för margarinet (vid fabrik) till följd av råvarufördyringen kommer att bliva 50 procent högre än 1939, samt att margarinet blir något billigare vid ökad produktion och smöret något billigare vid minskad produktion, så kommer den totala matfettsproduktionen år 1970 — av kommittén beräknad till 175 000 ton — enligt inom margarinindustrien uppgjorda kalkyler att kosta 546 miljoner kronor (vid mejeri respektive fabrik). Samma totalkvantitet matfett kommer åter med den av kommittén föreslagna begränsningen av margarinkonsumtionen och en motsvarande utökning av smörkonsumtionen att betinga en kostnad av icke mindre än 759 miljoner kronor. I denna kalkyl har hänsyn icke tagits till den fördyring av smöret, som kommer att bliva en följd av nyligen medgivna och planerade ytterligare lönsamhetsförbättringar för jordbruket till avsevärda belopp.

Med all reservation för ovissa faktorer, som kunna medföra avvikelser från beräkningarna, synes det emellertid klart, alt även vid en lägre margarinkonsumtion än den ovan antagna (men dock högre än vad kommittén föreslagit) avsevärda besparingar kunna göras av konsumenterna.

Även ur margarinindustriens synpunkt måste det av kommittén framlagda förslaget te sig ytterligt ogynnsamt. Denna industri var under förkrigstiden stadd i snabb utveckling med — trots margarinaccisen — stegrade produk-

no Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

tionssiffror. Det torde kunna påstås, att den ökning av matfettskonsumtionen, som ägde rum före kriget, i mycket hög grad betingades just av tillgången till ett billigt margarin. Från industriens sida ha stora ansträngningar gjorts för en fortgående förbättring av margarinets kvalitet och för att åstadkomma en ändamålsenlig och billig distribution. En hård konkurrens råder vidare mellan den enskilda och den konsumentkooperativa industrien på området med den garanti detta innebär i fråga om fortsatt rationalisering och skäliga priser. Om emellertid produktionen i enlighet med kommitténs förslag kommer att normalt nedskäras med icke mindre än en tredjedel — en tämligen enastående åtgärd i svensk näringspolitik — skulle detta icke kunna undgå att verka tillbakahållande på nya initiativ till driftsförbättringar och överhuvud taget kvalitativ utveckling inom industrien. Enär produktionen enligt förslaget under vissa år skulle få lov att reduceras ytterligare, skulle också ett osäkerhetstillstånd skapas för alla dem, som arbeta inom denna industri, och varje planering av produktionen på något längre sikt i hög grad försvåras. Visserligen synes kommittén förutsätta, att en ökad margarinproduktion skulle kunna möjliggöras genom smörexport, men kommittén betecknar själv med rätta dessa möjligheter såsom ovissa.

Slutsatsen av det sagda måste enligt förbundets mening bliva, att en ny avvägning bör göras i fråga om margarinproduktionens storlek, som under rimligt beaktande av jordbrukssynpunkterna bättre än kommittéförslaget tillgodoser konsumenternas och industriens intressen. Därvid bör bland annat tillses, att oundvikliga växlingar i margarinproduktionens storlek hållas inom så snäva gränser som möjligt.

Industriförbundet har slutligen även framhållit, att det enligt dess uppfattning skulle vara möjligt att tillgodose kommitténs önskemål rörande beredskapen i fråga om livsmedelsförsörjningen utan att under normala förhållanden uppehålla en så stor jordbruksproduktion, som kommittén angivit. Härom har industriförbundet anfört följande.

Detta skulle främst möjliggöras genom lagring av margarinråvaror i betydligt större utsträckning än kommittén synes ha förutsatt. Enligt vad förbundet inhämtat skulle en dylik lagring, omfattande exempelvis 100 000 ton flytande oljor och fasta fetter, varken stöta på några tekniska svårigheter eller medföra någon avsevärd fördyring av margarinet (den totala merkostnaden har på industrihåll uppskattningsvis beräknats till ungefär 5 öre per kilogram margarin). Vid en lagerhållning av nyss angiven omfattning skulle under en treårig avspärrning kunna produceras 40 000 ton margarin om året. Tillgången till en sådan reserv skulle möjliggöra en motsvarande minskning av den mest kostsamma delen av smörproduktionen utan någon försämring av matfettsförsörjningen. Den minskning av köttproduktionen, som en dylik omläggning skulle medföra, synes kunna kompenseras genom en lämpligt avvägd produktion av slaktdjur, som torde kunna uppehållas utan allt för stora kostnader för folkhushållet.

Utom genom ökad lagring torde åtskilligt kunna vinnas genom en under avspärrning forcerad produktion av inhemska oljeväxter. Industriförbundet konstaterar med tillfredsställelse, att kommittén velat utnyttja denna möjlighet genom att föreslå, att staten under normala förhållanden skall stödja en oljeväxtodling, motsvarande en årlig margarinproduktion av 10 000 ton, vilken kvantitet under en avspärrning skall kunna relativt hastigt utökas. Ur de synpunkter förbundet här anfört synes emellertid en större beredskapsproduktion av oljeväxter än den sålunda föreslagna vara väl försvarlig, även om vinsten därav ur ekonomisk synpunkt tydligen blir mindre än

Kungi. Maj.ts proposition nr 75. 111

vid lagring. Såsom ett värdefullt komplement till denna torde emellertid möjligheterna av en utökad oljeväxtodling i fredstid böra närmare undersökas.

I det av industriförbundet avgivna yttrandet har Svenska arbetsgivareföreningen instämt.

Sveriges grossistförbund har bland annat kritiserat det sätt, på vilket kommittén i sin avvägning använt sig av beredskapssynpunkten, samt framhållit, att överhuvud ett fastare underlag erfordrades för avvägningen än det, som nu förelegat. Rörande dessa frågor har förbundet bland annat anfört följande.

Enligt förbundets mening är beredskapssynpunkten i den form, den framlagts av kommittén, endast ett av de två alternativ, som den ekonomiska beredskapen som komplement till den militära utgör. Det är en beredskap, sådan den gestaltade sig under de två senaste världskrigen, då landet var avspärrat men lyckades bevara freden. Det andra är det fall, då detta icke lyckas. Målsättningen för den ekonomiska beredskap, landet måste hålla för att skapa ett rimligt mått av säkerhet, torde emellertid icke utan vidare kunna fixeras vare sig vid minimi- eller medelalternativet. Då strax efter krigsslutet 1945 års försvarsutredning tillsattes, skedde detta för att verkställa en omprövning av vårt försvar med hänsyn såväl till vårt förändrade strategiska läge som till den revolutionerande tekniska utvecklingen inom krigsindustrien. Utan att föregripa de resultat, till vilka försvarsutredningen kan komma, torde det vara uppenbart, att beredskapsmotivet i den form det preciserats icke utgör det riktiga komplementet till landets framtida militära försvarsberedskap. Man vet sålunda exempelvis ingenting definitivt om huruvida den tekniska utvecklingen — exempelvis inom flyget — och atombombens tillkomst kunna framtvinga snabbare krigsavgöranden. Man vet heller icke, huruvida flyget såsom transportmedel i en relativt överskådlig framtid kan eliminera de transportsvårigheter, som under de två senaste krigen varit utslagsgivande för avspärrningen. Man vet vidare icke i vad mån olika för vårt land livsviktiga varor under en avspärrning av samma karaktär som under de senaste världskrigen, kunna hitföras med flyg. Det synes angeläget, att de resultat, som 1945 års försvarsutredning kan komma till, i första hand måtte avvaktas. I tillämpliga delar torde dessa få läggas till grund för den på beredskapssynpunkterna baserade målsättningen.

Enligt förbundets mening är sålunda varken den av kommittémajoriteten eller den av reservanterna på beredskapssynpunkterna gjorda praktiska målsättningen riktig. I själva verket torde förutsättningarna att i dagens läge få ett tillräckligt fast underlag för en jordbrukspolitik målsättning på lång sikt med utgångspunkt från beredskapssynpunkter te sig lika svävande som om målsättningen nu skulle bygga på den svenska utrikeshandelns allmänna framtida betingelser eller på önskemålen om alt säkra en ökad konjunkturstabilitet.

Även om förbundet delar och understryker uppfattningen att — som kommittén framhåller — jordbrukets förhållanden kräva en planläggning på lång sikt i högre grad än övriga näringsgrenar och att det är nödvändigt att snarast utarbeta fasta grunder härför, anser förbundet av förut angivna skäl, att med ett definitivt ståndpunktstagande till långsiktsprogrammet måtte anstå till dess de allmänna utvecklingstendenserna och de premisser, varpå en långsiktig jordbrukspolitik enligt kommittén bör bygga, får ett säkrare utgångsläge än det, som nu är för handen.

Innan ett definitivt ståndpunktstagande till genomförandet av eif långsiktigt jordbrukspolitik! program kan ske är det sålunda nödvändigt — icke minst med hänsyn till frågans ekonomiska storleksordning och betydelsefulla

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

sammanhang med den allmänna näringspolitiska utvecklingen — att få ett fastare underlag för bedömningen av den mångfald invecklade och betydelsefulla avvägningsfrågor, som här uppställas av ekonomisk, beredskaps-, socialoch befolkningspolitisk art. Även om en dylik avvägning alltid måste vila på i och för sig osäkra och därför svårbedömbara antaganden rörande den kommande utvecklingen bör en tidpunkt avvaktas, som erbjuder ett bättre utgångsläge för bedömningen än den nuvarande.

Svenska bankföreningen har uttalat, att beredskapssynpunkten icke borde föranleda en högre jordbruksproduktion i fredstid än att en näringsfysiologiskt riskfri minimikonsumtion skulle kunna tillgodoses under en avspärrning, samt har vidare anfört bland annat följande.

Om sålunda enligt bankföreningens mening beredskapssynpunkten icke bör tillmätas den betydelse för jordbrukspolitikens utformning i framtiden som kommittén ansett, är därmed icke sagt, att icke andra omständigheter kunna tala för att omfattningen av den långsiktiga jordbruksproduktionen bör ligga högre än som skulle betingas av exempelvis rent ekonomiska faktorer eller som är behövligt för att säkerställa en riskfri minimikonsumtion under avspärrning. Tvärtom synas vissa befolknings- och samhällspolitiska synpunkter peka i denna riktning. Vidare lärer omsorgen om en rationell skogshushållning kräva bibehållande av en liel del jordbruk som ur ren jordbrukssynpunkt äro mindre nödvändiga. Men med den ståndpunkt kommittén intagit till beredskapsspörsmålet bar frågan om förutsättningarna för och utformningen av ett på andra grunder än det av kommittén uppställda beredskapskravet vilande alternativ lämnals i stort sett utan utredning. Detta utgör enligt bankföreningens mening en brist som bör fyllas, innan statsmakterna fatta definitiv ställning till målsättningsproblemet. Dess bättre synes denna brist för närvarande vara av mindre betydelse, eftersom ett genomförande av eventuellt behövliga nedskämingsåtgärder väl under alla omständigheter icke avsetts skola påbörjas inom de närmaste åren, då vissa av de föreslagna rationaliseringsåtgärderna torde komma att stå i förtur.

Statskontoret har icke funnit det sakligt eller ekonomiskt försvarligt att ur beredskapssynpunkt sätta den undre gränsen för jordbruksproduktionen högre än att en från fysiologisk synpunkt riskfri försörjningsstandard säker slälles samt vidare instämt i herrar Lundbergs och Svennilsons uttalande, att med det slutliga ståndpunktstagandet till jordbruksproduktionens framtida storlek lämpligen borde anstå.

Liknande uttalanden ha gjorts av bland andra kommerskollegium, socialstyrelsen och länsstyrelsen i Malmöhus län.

Kooperativa förbundets styrelse har hävdat, att ståndpunktstagandet i fråga om målsättningen borde uppskjutas, därvid styrelsen anfört bland annat följande.

Omfattningen av de utredningar, som verkställts av 1942 års jordbrukskommitté, är betydande. Redan utredningsmaterialets väldiga omfång medför mycket betydande svårigheter för medborgaren i gemen att taga kännedom om utredningens innehåll. Det i utredningen behandlade problemet är därtill synnerligen invecklat och svårbedömt. Då det här rör sig om ett frågekomplex, av vilket alla medborgare i egenskap av både producenter och konsumenter beröras på det närmaste, vill styrelsen alltså framhålla att den skulle finna det olämpligt att brådstörtat fastställa formerna för jordbruks­

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 113

politiken på längre sikt och binda den framtida utvecklingen vid ett så detaljerat program, som uppgjorts av 1942 års jordbrukskommitté.

Under det nyss avslutade kriget har det varit nödvändigt att regeringen och tjänstemän skött regleringsapparaten. Men det är knappast önskvärt att en sådan ordning bibehålies i fortsättningen, i synnerhet som denna i verkligheten innebär, att tjänstemännen i de olika kommissionerna och regleringsorganen bliva de, som i stort sett komma att dirigera utvecklingen. Kooperativa förbundets styrelse har vid flerfaldiga tillfällen gjort uttalanden, vari utsagts, att kristidsorganisationerna böra upphöra, så snart varutillgången i landet motsvarar konsumenternas behov, och motiv för regleringens bibehållande alltså icke föreligger. Det förslag jordbrukskommittén lämnat innebär att en organisation till jordbrukets skydd bibehålies för framtiden av ej önskvärd form. Styrelsen har vid flera olika tillfällen gjort den meningen gällande, att jordbruket bör erhålla ett tillfredsställande skydd, och vänder sig alltså ej emot huvudfrågan men väl mot det sätt på vilket skyddet skall formas.

Styrelsen förbiser icke, att vissa delar av den bestående jordbruksregleringen icke tillkommit under kriget utan under jordbrukskrisen i början av 1930-talet. Det föreligger dock ej nu samma skäl som 1932 till ett statsingripande av sådan form, att det strider mot demokratiens mening, nämligen att makten skall vila direkt hos folkets valda ombud och ej hos regering och tjänstemän. Endast i verkliga kristider kan det i vissa fall vara försvarligt att folkets representanter lämna regeringen fullmakt att beskatta folket. Sådana åtgärder till jordbrukets skydd, som vidtogos i vårt land 1932, hade tidigare tillgripits i en del länder, och andra länder följde efter. Skräcken under den väldiga världskrisen i början av 1930-talet skrämde de flesta stater in i eget bås. Inom detta sökte varje stat vinna försörjning för medborgarna med hjälp av inom staten föreliggande resurser. Detta medverkade till att skärpa och förlänga världskrisen och framför allt till att framalstra den nationalism, som tog sig utlopp i andra världskriget. Under den ekonomiska krisens fortgång sökte alla stater hindra import, samtidigt som de sökte främja exporten. En sådan inställning är icke längre aktuell, och är det för övrigt knappast för någon stat. Därför kan det icke vara ett tidskrav att fortsätta ett program, som 1932 på grund av den stora världskrisen och till följd av alt andra stater vidtogo samma eller liknande åtgärder kunde anses motiverat för att skydda det svenska jordbruket. Inträffar en ny kris, men först då kan det — om icke lämpligare lösning kan finnas — vara nödvändigt att genomföra en så tung och komplicerad ordning som jordbrukskommittén föreslår.

Redan vad som hittills i korthet anförts synes styrelsen motivera, att ståndpunktstagandet till de föreslagna regleringsåtgärderna får vila något eller några år. Även andra skäl tala för ett sådant uppskov. Ett av dessa är det förslag till eu världshandelsorganisation, som nu preliminärt diskuteras av representanter för Förenta Nationerna. Enligt de riktlinjer för ett befrämjande av det internationella handelsutbytet, som uppdragits i förslagen från Förenta staterna, eftersträvas en samordning av den internationella handelspolitiken och ett ömsesidigt hänsynstagande vid utformningen av olika nationella stödåtgärder för skilda befolkningsgrupper. Planer framläggas för en samordnad handelspolitik såväl under den nuvarande övergångsperioden mellan krig och fred som på längre sikt. Enligt styrelsens mening böra statsmakterna vid de nu aktuella ståndpunktstagandena till jordbrukspolitikens utformning under efterkrigstiden beakta nödvändigheten av den planerade samordningen av handelspolitiken i olika länder. Ilärav måste enligt sty-

Bihang titt riksdagens protokoll 1047. 1 samt. Nr 7-j. 8

114 Kung!. Maj:ts proposition nr 75.

relsens sätt att se följa, att de svenska statsmakterna även på jordbrukspolitikens område icke nu böra binda sig för sådana former av statliga regleringsåtgärder, som kunna försvåra Sveriges deltagande i detta internationella samarbete. Är Sverige bundet vid en politik, som sträcker sig en avsevärd tid framåt, ha knappast svenska ombud, som en gång skola deltaga i förhandlingarna om världshandelns organisation, möjlighet att beivra åtgärder i andra länder av sådan art, att de kunna inverka skadligt på den ekonomiska utvecklingen i vårt land.

Styrelsen anser sålunda, att det är i vårt lands intresse att avvakta det resultat, som kan nås i fråga om den internationella handelns organisation, innan bindande beslut träffas angående jordbrukskommitténs förslag till skyddsåtgärder för jordbruket. Så stor hänsyn kunna de ledande staterna ha anledning kräva av Sverige. Då vårt land för sin försörjning och för att kunna höja levnadsstandarden är beroende av deras ekonomiska politik, vore det oklokt att vidtaga åtgärder, som måhända komma att stå i skarp motsättning till den internationella, för alla gagneliga handelspolitiken.

Jordbrukskommittén erhöll sina direktiv redan 1942 och dess arbete har utförts under en tid helt olika den nuvarande och den kommande. Varken 1942 års uppdragsgivare eller utredningen ha vid frågans behandling haft vetskap om den ekonomiska världsorganisationen, som nu är under tillblivelse. Intrycken av kriget, som tidigare hotade att ställa Sverige på svältkost, måste ha utövat ett stort inflytande på utredningen. Det är därför förklarligt, att beredskapssynpunkten blivit så dominerande och att man inom utredningen ansett det nödvändigt binda jordbruksprogrammet för ett helt kvartssekel.

Styrelsen ifrågasätter, om det för vårt land och för alla världens stater icke är den angelägnaste uppgiften att medverka till att skapa en sådan ordning i världen, att beredskapsåtgärder bliva överflödiga. Det är detta man hoppas kunna åstadkomma genom olika åtgärder i fråga om det mellanstatliga samarbetet. Att biträda därmed måste vara det centrala för oss svenskar. Lyckas ej de för saken intresserade staterna i sina strävanden för ett gott samarbete mellan alla stater i världen, vilket kommer att visa sig inom de närmaste åren, då kan det vara motiverat att upptaga jordbruksutredningens program till övervägande. Det innebär ingen som helst fara för vårt lands försörjning att intaga en avvaktande hållning, ty under de närmaste åren kommer det icke att finnas sådan tillgång på varor, att andra stater kunna tillåta oss lägga upp reserver, därför att vi anse en bestående fred icke vara garanterad. I

I samband med frågan om målsättningen i stort ha i en del yttranden även behandlats vissa härmed sammanhängande frågor av delvis mera speciell natur.

Sålunda ha invändningar mot kommitténs uttalanden rörande storleken av den sockerproduktion, som bör stödjas på lång sikt, gjorts av bland andra statens sockernämnd, Sveriges betodlares centralförening, Sveriges industriförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, länsstyrelsen i Malmöhus län och Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Såsom skäl för invändningarna har i allmänhet anförts, att goda utsikter syntes föreligga, att arbetsbesparande metoder för odling av sockerbetor inom en nära framtid skulle föreligga utexperimenterade. Häi'om har Sveriges betodlares centralförening anfört.

Kungl. Mai ds proposition nr 75. 115

Kommittén har i sina överväganden stannat för att förorda att man i första hand bör inrikta sig på att uppehålla en inhemsk sockerbetsodling å mellan 40 000 och 50 000 hektar, vilket ungefär motsvarar den genomsnittliga odlingen före kriget. Om återstående sockerbehov skall täckas genom import eller ökad inhemsk odling, angives böra bero på hur kostnadsförhållandena ställa sig ävensom på möjligheterna anskaffa arbetskraft för odlingen. Från betodlarhåll har ständigt understrukits den avgörande betydelse tillgången på arbetskraft har på frågan om sockerbetsodlingens omfattning. Med nuvarande odlingsmetoder och tillgång på arbetskraft synes denna odling icke kunna upprätthållas i sin nuvarande omfattning. Emellertid synas goda utsikter föreligga att inom en snar framtid arbetsbesparande odlingsmetoder skola föreligga utexperimenterade. Om användningen av mänsklig arbetskraft, såsom synes troligt, kan väsentligt nedbringas genom användning av enkornsfrö, rationellare sommarskötsel och mekaniserad upptagning, rengöring och lastning, blir situationen radikalt förändrad och bibehållande och utökning av sockerbetsarealen ej omöjligt. I detta sammanhang torde även höra beaktas, att en dylik mekanisering av odlingen antagligen kommer att åtföljas av någon nedgång i skördeutbytet.

I en sådan situation och då överproduktion på brödsäd förutses, synes det föreningen vara mindre välbetänkt att principiellt fastlåsa sockerbetsarealen vid en viss siffra. Riktigare synes vara att beträffande socker liksom andra jordbruksprodukter sträva efter någorlunda självförsörjning i den mån tillgången på arbetskraft sådant medgiver.

Statens sockernämnd har framhållit, att den betareal, som förekommit under de senare åren eller inemot 55 000 hektar, ur många synpunkter syntes vara naturligt avpassad och försvarlig. Den motsvarade ungefärligen landets nuvarande behov av socker. En genom pressat pris nedsatt odling komme att leda till att odlingen i Mellansverige och andra s. k. ytterområden avsevärt minskades eller nedlades, vilket skulle bliva till men icke blott för jordbrukets allmänna standard i berörda trakter utan jämväl ur beredskapssynpunkt. Vidare vore att besinna, att en nedsatt betodling med därav föranledd minskad råsockerkvantitet komme att i så måtto fördyra tillverkningskostnaderna för sockret, att industriens fasta kostnader måste utslås på en reducerad tillverkningskvantitet. Sockernämnden bar med hänsyn härtill förordat, att en betareal av ungefär nuvarande omfattning eller i allt fall omfattande i runt tal 50 000— 55 000 hektar skulle uppehållas.

Under det att, på sätt tidigare angivits, i vissa av de yttranden, som följt den andra av de båda förut nämnda huvudlinjerna i fråga om målsättningen, förordats en utvidgning av oljeväxtodlingen utöver vad kommittén föreslagit, har Svenska foderämnes- och spannmälsimportörernas förening uttalat, att ett uppehållande av eu oljeväxtodling av den av kommittén angivna storleksordningen icke syntes ekonomiskt försvarligt, utan att denna odling i fredstid borde kunna inskränkas till den areal, som kunde vara tillfyllest för att täcka utsädesbehovet för en i en avspärrningssituation erforderlig, mera omfattande odling, eller högst 400 å 500 hektar. Föreningen bar härvid bland annat anfört, alL erfarenheterna från det senaste kriget visat att odlarna, trots all dylik odling icke tidigare bedrivits, utan nämnvärda svårigheter kunna snabbt sälta sig in i odlingslekniken och all därför i en eventuell av-

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

spärmingssituation bristande erfarenheter hos odlarna knappast torde erbjuda nämnvärda hinder för en fackmannamässigt bedriven oljeväxtodling av erforderlig omfattning. Samtidigt har föreningen hänvisat till att det under alla förhållanden under de närmaste årtiondena torde komma att finnas ett ansenligt antal odlare, vilka under krigsåren förvärvat praktiska insikter på detta område, och till att heredskapssyftet torde kunna tillgodoses bättre och billigare genom utvidgad beredskapslagring av margarinråvaror.

Sveriges lantbruksförbund har däremot uttalat att det, därest konsumtionen av mjölk och mjölkprodukter skulle öka i sådan grad att den inhemska produktionen därav ej uppnådde den totalvolym, som statsmakterna avsett att stödja, måste anses vara önskvärt, att ett motsvarande ökat utrymme i stället bereddes den inhemska oljeväxtodlingen.

I några yttranden har berörts frågan om smörets och margarinets inbördes värde ur olika synpunkter. Sålunda har Riksförbundet landsbygdens folk, såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen, uttalat att det förelåge en avsevärd skillnad i näringsfysiologiskt hänseende mellan smör och margarin. Liknande synpunkter ha framförts av Sveriges lantbruksförbund, vilket på tal om de förhållanden, under vilka export av smör i utbyte mot import av margarinråvaror kunde tänkas vara nationalekonomiskt lönande, anfört att kommittén icke syntes ha tagit vederbörlig hänsyn till att smöret vore drygare än margarinet och även i övrigt maste anses äga ett mervärde framför margarinet. Dessa uttalanden ha bemötts av Margarinbolaget aktiebolag, som under hänvisning till vissa utredningar m. m. bland annat hävdat, att smör i fråga om näringsfysiologiska egenskaper och dryghet icke hade något företräde framför margarin.

Frågan om import av fodermedel har berörts av bland andra Riksförbundet landsbygdens folk, som därom anfört.

I kommitténs betänkande anföres, att import av utländska fodermedel kan komma att anses önskvärd — utom för att fylla en brist i de inhemska fodermedelstillgångarna inom målsättningens ram — även på den grund att det kan beräknas mera varaktigt bliva lönande att producera ammaliska livsmedel medelst importerade billiga fodermedel och att exportera denna produktion. Da den produktion, man i fortsättningen med statligt stöd bör sträva efter att uppehålla här i landet, ej bör vara större än vad som motsvarar det inhemska konsumtionsbehovet, bör någon sådan exportproduktion enligt förbundets mening i regel icke få äga rum, om den ej kan beräknas ske till priser, som ligga vid eller över den inhemska producentprisnivån. Detta så mycket mer som det enligt vad kommittén även har anmärkt är ytterst svårt att avgöra, huruvida en export, som sker till lägre pris än den inhemska producentprisnivån, kan anses lönande eller ej.

Om vid ett visst tillfälle importfodermedel kunde skaffas till så billigt pris att en därav uppammad produktion kunde bliva lönsam till samtidigt gällande exportpriser, kunde därmed också lätt framlockas en produktionsinriktning eller driftsomläggning i det svenska jordbruket, som kunde medföra stora skadeverkningar, därest denna produktion längre fram på grund av prisstegring å fodermedlen eller sänkning av produkternas exportpriser

Kungi. Maj.ts proposition nr 75. 117

åter skulle bliva mindre lönande. Vid en eventuell mättnad av de utländska marknaderna skulle man t. o. in. här på detta sätt lia åstadkommit en pristryckande inhemsk produktion, som kunde hliva svår att bemästra. Experiment av detta slag bör däriör i vart fall icke komma till stånd förrän efter mycket noggrann prövning och på mycket säker grund. Erfarenheterna från krisåren i början av 1930-talet höra utgöra eu varning för sådana experiment.

Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening har rörande denna fråga yttrat följande.

I den män kommittén syltar till att hålla importen av fodermedel inom rimliga gränser kan givetvis icke något vara att erinra däremot. Då emellertid i fråga om oljekraftfodret som ett slutmål uppställes en total avstängning av importen och full självförsörjning har föreningen för sin del svårt att förstå de synpunkter, som kommittén här anlägger. Att fullt ersätta det importerade oljekraftfodret med inhemskt foder torde näppeligen med fördel låta sig göra. För mjölkproduktionen är det nämligen av oskattbart värde att kreaturen vid utfodringen erhålla mindre tillskott av importerat oljekraftfoder med dess höga äggvitehalt. Därest dylikt tillskott icke längre skulle stå till förfogande, skulle detta medföra en väsentlig försämring av mjölkproduktionens driftekonomi, icke minst för småbrukarna, som icke ha samma möjligheter som det större jordbruket att genom ensilage tillgodose sitt vinterbehov av äggviterikt foder. Enligt föreningens övertygelse kan en lönande animalieproduktion överhuvud icke upprätthållas utan import av oljekakor. I detta sammanhang må framhållas, hurusom vårt land kunnat skatta sig lyckligt över att under krigsåren en icke obetydlig import av oljekakor kunnat äga rum och att det endast därigenom varit möjligt trygga en mjölk- och smörproduktion av den omfattning, som upprätthållits; en sänkning av denna produktion skulle ha väsentligen försämrat folkförsörjningen under dessa år. För handelsutbytet är det av vikt, att ifrågavarande import får fortgå utan avbrott, så att fortlöpande kontakt bibehålies med respektive exportländer. Det kan nämligen eljest riskeras, att dessa länder förlora intresset för den svenska marknaden och därför i en kommande knapphetssituation äro mindre angelägna om att tillgodose de importönskemål, som kunna framkomma från svensk sida. Enligt föreningens åsikt var det endast tack vare den betydande import av oljekakor, som bedrevs under 1930talet, som vårt land kunde ernå den kvot för import av oljekakor, som av västmakterna under kriget tillerkändes oss. Föreningen hemställer, att jordbrukskommitténs uttalanden i denna del icke lägges till grund för den framtida jordbrukspolitiken.

Beträffande frågan om import av fodermedel kan slutligen nämnas, att styrelsen för Föreningen Sveriges spannmålsintressenter förklarat sig finna det ingalunda uteslutet, alt vart jordbruk så småningom skulle kunna prestera en foderproduktion av den storleken att främmande, mjölkdrivande fodermedel syntes överflödiga. Avgörande för huruvida detta borde eftersträvas, vore emellertid enligt styrelsens uppfattning hur det pris, till vilket dessa inhemska fodermedel kunde frambringas, ställde sig i förhållande till priset för importerade fodermedel. Att helt bortse från kostnadssynpunkten vore enligt styrelsens uppfattning ej möjligt.

Vidare må nämnas att jordbrukets arbetskraflsproblem berörts i några yttranden. Statens arbetsmarknadskommission, som principiellt anslutit sig

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

till kommitténs mening rörande jordbruksproduktionens storlek, har uttryckt vissa farhågor för att svårigheter alt tillgodose jordbrukets behov av arbetskraft för eu sådan produktion framdeles kunde uppkomma.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har — samtidigt som utskottet dragit kommitténs beräkningar rörande eu stundande överproduktion inom jordbruket i tvivelsmål —- givit uttryck åt stark oro för stegrad brist på arbetskraft för jordbrukets del. Härom har utskottet anfört följande.

Hade förhållandet varit det. att jordbruket fått behålla den arbetskraftstillgång det hade under mellankrigstiden, skulle sannolikt en sådan utveckling kunnat emotses. Men flykten från landsbygden, enkannerligen jordbruket, har fortgått i betydligt snabbare takt än man räknat med, och därmed har den arbetskraft, som står till jordbrukets förfogande, minskat avsevärt. Och utsikterna just nu synas motivera det antagandet, att denna folkrörelse till industri och tätorter ej är i avtagande utan fastmer kan väntas öka i och med att industrien, byggnadsverksamheten med flera med allt större styrka draga till sig arbetskraft. I detta sammanhang skall endast erinras om att den lättnad för jordbruket — och den arbetslöshet — man ansåg sig böra räkna med i samband med att militärinkallelserna upphörde, hittills uteblivit, samt om industriens nu ifrågasatta betydande utökning av exporten, vilket förhållande ytterligare ökar industriens arbetskraftsbehov; I själva verket torde nu förhållandet vara det, att verklig katastrof hotar vårt lands jordbruk och därmed vår livsmedelsförsörjning, på grund av att det ej blir tillräckligt med folk kvar för jordbrukets skötsel. Vad som nu erfordras synes vara omedelbart och effektivt stöd åt jordbruket, för att detta ej i allt för stor utsträckning skall bliva avfolkat.

En häremot i viss mån avvikande åsikt rörande sysselsättningsmöjligheterna inom andra näringsgrenar företrädes av Riksförbundet landsbygdens folk, vilket anfört följande.

När man har bedömt industriens sugning efter folk och dess förmåga att sysselsätta allt fler, har man antagit, att dess expansionsförmåga skall fortsätta att vara lika god som under de senaste decennierna. Det torde enligt förbundets uppfattning innebära en sannolik överskattning. När den i utlandet under de senaste åren starkt utbyggda produktionskapaciteten kommer i full gång och därtill ytterligare utbygges, kan marknaden av olika varor snart väntas bliva fylld, kanske tillfälligtvis överfylld. Möjligheterna för exportindustrien att härvid utvidga eller bibehålla sina utlandsmarknader måste betraktas såsom ringa, med en inskränkning av dess verksamhet som följd. Samtidigt kan trycket från de överfyllda marknaderna utomlands bliva starkt även på hemmamarknadsindustrien, förstärkt av nödvändigheten att mottaga importvaror som avbetalning och räntelikvid å landets stora utlandsfordringar. Även på mycket lång sikt få expanderingsmöjligheterna för industrien anses minska. Allt eftersom även de mindre industrialiserade länderna få sin industri utbyggd till att alltmer fylla hemlandsmarknaderna komma de länder, som kunna eller vilja mottaga större exportkvantiteter att bliva allt mindre i antal och konkurrensen om deras marknader allt större. En större ökning nu av befolkningen inom industrien måste mot en sådan bakgrund te sig äventyrlig. Det torde därför enligt förbundets mening vara lämpligt att räkna med en mycket måttlig expansion av industrien. Industrien torde i framtiden få inrikta sig på att bereda sysselsättning åt det folk den redan har.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 119

Slutligen må nämnas, att norrlandskommittén, såvitt anginge målsättningen för jordbrukspolitiken i fråga om det norrländska jordbruket, uttalat att beträffande de allmänna utgångspunkterna och målsättningen visserligen i stort sett samma syn borde anläggas på jordbruket i Norrland som eljest på jordbruket här i landet men att å andra sidan särförhållanden förelåge inom norra Sverige, vilka i olika hänseenden borde öva inflytande på den norrländska jordbrukspolitiken. Rörande dessa särförhållanden har norrlandskommittén anfört följande.

Det torde ej kunna förbises, att det norrländska jordbrukets utvecklingshistoria har en sådan särkaraktär, att den ger ett annat utgångsläge för jordbruket än i landet i övrigt. Norrland är emellertid härvidlag liksom i så många andra avseenden långt ifrån ensartat. Jordbrukets utveckling i Norrland måste ses i sammanhang med den betydelsefulla roll som skogen och de därpå baserade industrierna spelat i landsdelens näringsliv. I stora delar av Norrland — även i jordbruksområdena —- har jordbruket först i sen tid blivit ett yrkesjordbruk, grundat på produktframställning för avsalu. Tillkomsten av ett sådant yrkesjordbruk har möjliggjorts genom att avsättningsförhållandena inom Norrland ordnats och har fortskridit i samband med dessas utveckling. I övre Norrland befinner sig jordbruket ännu i en utbyggnadsperiod med aven i jordbruksområdena ganska gles bebyggelse. Ärligen tillskapas här betydande arealer ny jord. I Västerbottens och Norrbottens län ha under senaste 15-årsperioden nyodlats över 2 000 hektar årligen. Här må även erinras om den förhållandevis stora befolkningsökning, som utmärker dessa län.

Genom att jordbruket i stora delar av Norrland ännu icke nått samma utvecklingsstadium som i övriga Sverige blir varje ytterligare omdaningsprocess därstädes desto svårare att genomföra, som det blir erforderligt att samtidigt få fram åtgärder på flera områden liksom att samla vidgade erfarenheter inom dessa. Kommittén finner anledning att särskilt framhålla de möjligheter, som torde finnas att genom ytterligare grundförbättringar och kulturbetesanläggningar samt genom bättre utnyttjande av produktionsfaktorerna främja jordbrukets bärighet i Norrland. Det föreligger vidare ett starkt behov av en omfattande utbildnings- och upplysningsverksamhet för blivande och nuvarande jordbrukare, varom kommittén framlagt förslag i särskilt betänkande. I Norrland som annorstädes är detta en fråga om att erhålla yrkeskunnigt folk, att taga vara på jordbrukarnas olika förutsättningar för jordbruks bedrivande och att främja och stödja yrkesskickligheten. Det är också av nöden, att ökad kunskap vinnes om de speciella norrländska jordbruksekonomiska förhållandena.

Departementschefen.

Jordbruket har före industrialismens genombrott i vårt land varit vår utan all jämförelse mest betydelsefulla näringsgren och praktiskt taget den enda inkomstkällan för största delen av befolkningen. Efter hand ha förhållandena härvidlag förändrats avsevärt. I samma mån som industrien ävensom handeln och samfärdseln överhuvud taget utvecklats, har jordbruket minskat i betydelse både vad angår jordbruksproduktionens värde i förhållande till den totala produktionen och beträffande antalet i jordbruket syssel­

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

satta personer jämfört med hela antalet av den arbetsföra befolkningen. Alltjämt utgör dock jordbruket jämte skogsbruket den enda eller huvudsakliga inkomstkällan för bortåt en tredjedel av hela vårt lands befolkning. Även om man ej bör tillerkänna jordbruket någon särställning såtillvida att det i och för sig skulle anses äga företräde framför eller vara av större vikt än andra näringsgrenar, torde det redan med hänsyn härtill vara klart, att jordbruket alltjämt spelar en mycket viktig roll och att en lösning av jordbrukets problem är av väsentlig betydelse för utvecklingen av vårt näringsliv.

En näringsgrens betydelse uttryckes ju dessutom ej enbart av produktionens värde rent siffermässigt räknat eller av antalet arbetare i densamma. Vad jordbruket betytt för vårt land såväl under det förra som under det senaste världskriget kan ej mätas i penningar. Utan att man därmed underskattar de på sitt sätt lika betydelsefulla insatser, som gjorts av övriga grenar av näringslivet, torde det, vad särskilt den senaste avspärrningsperioden angår, vara befogat att uttala, att det förhållandet, att vår livsmedelsförsörjning kunnat uppehållas i stort sett medelst egen produktion, otvivelaktigt varit en av huvudorsakerna till att landet kunnat hallas utanför de internationella förvecklingarna.

Då man gör en överblick över den ställning jordbruket intager i dagens läge, kan man ej undgå att uppmärksamma den utveckling, som under de senare årtiondena genomsnittligt ägt rum inom detsamma i form av mekanisering och rationalisering i övrigt samt höjning av produktionsresultaten. Det torde ej vara erforderligt att i detta sammanhang anföra något siffermaterial. Jag vill emellertid erinra om att enligt gjorda uppskattningar produktionen i skördeenheter räknat under tiden från perioden 1886/90 till och med perioden 1936/40 stigit med nära 65 procent samtidigt som jordbruksbefolkningen i de arbetsföra åldrarna under samma tid sjunkit med omkring 25 procent. Bland de faktorer, som möjliggjort denna produktionsstegring, kunna nämnas ett intensivt växtförädlings- och avelsarbete, omfattande jordförbättringsåtgärder, främst i form av täckdikning och torrläggning, ökad användning av konstgödsel samt först och sist ökade insikter hos och ett intensivt arbete av brukarna själva. Den betydelse mekaniseringen och överhuvud införandet av mer arbetsbesparande metoder haft torde bäst belysas av nyssnämnda siffror angående förhållandet mellan produktionsökningen och minskningen av arbetskraftsåtgången.

Av den bild av jordbrukets utveckling, som nu lämnats, får emellertid ej dragas den slutsatsen, att jordbruket icke skulle stå inför några större problem. Tvärtom är det ju ett allmänt känt faktum, att jordbruket haft och även nu har att kämpa med mycket betydande besvärligheter. Den mest iögonenfallande av dessa och den, som självfallet för jordbruksbefolkningen tilldrager sig den största uppmärksamheten, är de ekonomiska förhållanden, under vilka särskilt innehavarna av mindre brukningsdelar och lantarbetarna levt och alltjämt leva. De ha genomsnittligt befunnit sig i en ställning som inneburit, att de ej i lika stor utsträckning som andra befolkningsgrup­

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 121

per fått del av den allmänna välståndsstegringen. Denna jordbruksbefolkningens ogynnsamma ekonomiska ställning har naturligen i olika avseenden fått återverkningar för hela näringen. Densamma har sålunda otvivelaktigt varit en av huvudorsakerna till den successiva avflyttning från jordbruket, som pågått sedan lång tid. Denna avflyttning har visserligen enligt min uppfattning i och för sig i stort sett varit en nödvändig reaktion mot jordbruksbefolkningens svaga ekonomiska ställning. Densamma har även möjliggjort en mer rationell användning av arbetskraften än vad som kunnat ske, därest denna arbetskraft stannat kvar i jordbruket. Man kan emellertid ej bortse från att det redan nu erbjuder vissa svårigheter för jordbruket att anpassa sitt arbetskraftsbehov efter den förefintliga tillgången och att dessa svårigheter kunna komma att ökas, därest avflyttningen skulle fortgå i samma takt som hittills. En annan sida av det nu berörda avflyttningsproblemet, som man ej kan underlåta att uppmärksamma, är det förhållandet, att avflyttningen varit särskilt stark inom den yngre kvinnliga jordbruksbefolkningen och att till följd därav ett betydande kvinnounderskott uppstått i de lägre åldersgrupperna inom jordbruket.

En följd av de ogynnsamma ekonomiska betingelser, under vilka jordbruket arbetat på senare tid, är vidare att investeringar i förbättringsåtgärder inom jordbruket ej skett i den omfattning, som i och för sig varit påkallad. Häri ävensom i osäkerheten rörande möjligheterna att på lång sikt uppehålla en lönsam jordbruksproduktion har man otvivelaktigt att söka de viktigaste anledningarna till att bland annat jordbrukets bestånd av ekonomibyggnader för närvarande företer relativt stora brister.

En av huvudorsakerna till de mindre goda ekonomiska villkoren för jordbruksnäringen sammanhänger väsentligen med förhållandena på världsmarknaden. För stora delar av jordbruksbefolkningen har emellertid även eu ytterligare faktor kraftigt medverkat härtill. Jag åsyftar här det förhållandet, att utformningen av de enskilda brukningsdelarna ej i tillräcklig utsträckning är anpassad efter de förändringar i förutsättningarna för en ekonomisk jordbruksdrift, som den allmänna utvecklingen och särskilt mekaniseringen och överhuvud taget minskningen av arbetsförbrukningen i jordbruket medfört. Under gångna tider, då sysselsättningsmöjligheterna inom andra näringsgrenar än jordbruket voro begränsade men arbetstillgången och arbetskraftförbrukningen inom jordbruket däremot stor, skedde särskilt i vissa delar av landet en mycket omfattande uppdelning av jorden i mindre brukningsdelar. Denna uppdelning utgjorde under dåvarande förhållanden nästan den enda tänkbara lösningen av problemet att vinna sysselsättning för den växande befolkningen. Dylika brukningsdelar ha emellertid genom en i och för sig lättförklarlig tröghet i utvecklingen kommit att bestå i allt för stor utsträckning, även där de med hänsyn till sin ringa storlek eller olämpliga form numera icke erbjuda förutsättningar för ett rationellt utnyttjande av arbetskraften och trots att brukarna av dessa jordbruk ofta på grund av brukningsdelarnas beskaffenhet fått nöja sig med en inkomst, som legat ej oväsentligt under ej blott inkomstnivån inom andra arbetargrupper utan även den genomsnittliga inkomstnivån inom jordbruket.

122 Kungl. Mcij.ts proposition nr 75.

Även i andra avseenden föreligga ofta betydande brister i fråga om brukningsdelarnas beskaffenhet. Brukningsdelarnas ägor ha ej sällan ett så olämpligt läge eller så olämplig form, att jordbruksdriften avsevärt försvåras därav. Ett betydande behov av jordförbättringsåtgärder, särskilt täckdikning, finnes alltjämt. Slutligen är som nyss nämnts beståndet av ekonomibyggnader flerstädes i ganska dåligt skick.

Den utveckling av jordbruket, som ägt rum under senare tid, innebär ej heller, att det icke alltjämt skulle finnas ett stort utrymme för förbättringar i fråga om själva driften. Det ligger i sakens natur, att intresset och förmågan hos jordbrukarna att i full utsträckning begagna sig av möjligheterna att höja produktionen och effektivisera jordbruksdriften varierat mycket. Det återstår därför ännu en hel del att göra, innan man kan säga, att möjligheterna att rationalisera jordbruksdriften utnyttjats på ett fullt tillfredsställande sätt. Jag vill som exempel härpå peka på att enligt uttalanden av sakkunniga på området betydande skördeökningar torde kunna vinnas genom val av lämpliga sorter och genom en driftsekonomiskt förnuftig användning av konstgödsel, att genom ett fortsatt avelsarbete avkastningen av animalieproduktionen torde kunna ytterligare stegras ej oväsentligt samt att i fråga om arbetsförbrukningen avsevärda besparingar ännu torde kunna göras genom ökad användning av maskinella hjälpmedel, bland annat i form av gemensam maskinanvändning.

De näringspolitiska och sociala problem, som sammanhänga med jordbruket, ha sedan lång tid tillbaka varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet och föranlett ett flertal åtgärder från dessas sida. Härvid har man dels sökt att genom statligt stöd till olika förbättringsåtgärder höja det svenska jordbrukets produktionsförmåga, dels berett jordbruket ett skydd mot konkurrensen från utlandet. Utan att förringa omfattningen och betydelsen av de åtgärder av förstnämnda slag, som vidtagits av det allmänna, torde det vara befogat att säga, att statsmakternas ingripanden under senare tid, i vad de syftat till en förbättring av jordbruksbefolkningens ställning överhuvud taget, främst gått ut på att möjliggöra uppehållandet av en viss prisnivå å jordbrukets produkter. De stödåtgärder, som vidtogos under 1930talet, utformades sålunda huvudsakligen såsom ett prisstöd med hänsyn till behovet att för den närmaste framtiden avhjälpa de mest besvärande konsekvenserna av konkurrensen från utlandet. Det statliga stödet åt förbättringsåtgärder inom jordbruket har däremot hittills främst inriktats på åtgärder, vilka varit avsedda att förbättra ställningen för vissa speciella grupper av jordbrukare eller att möjliggöra en ökning av jordbruksproduktionen överhuvud taget, utan något direkt hänsynstagande till den inverkan denna ökning kunde få för det svenska jordbrukets konkurrensförmåga i förhållande till utlandet eller till omfattningen av det befintliga avsättningsutrymmet.

Under kriget har väl en viss förbättring av jordbruksbefolkningens ställning, jämfört med andra befolkningsgruppers, kommit till stånd. Denna förbättring har dock ej varit så stor, att den önskade jämställdheten uppnåtts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 123

För större delen av den i jordbruket arbetande befolkningen ligger ännu inkomstnivån ett ej oväsentligt stycke under inkomstnivån för andra jämförliga befolkningsgrupper.

Då en successiv återgång till mera normala förhållanden nu kan väntas, finner jag det angeläget, att man snarast griper sig an med de med jordbruksnäringen förknippade problemen i hela deras vidd.

Det betänkande, som 1942 års jordbrukskommitté nu framlagt, utgör enligt min uppfattning en värdefull grund vid behandlingen av hithörande spörsmål. Genom de omfattande utredningar, som kommittén låtit verkställa, och genom den ingående belysning, som kommittén givit här uppkommande frågor, ha förutsättningarna för en allsidig bedömning av det föreliggande problemkomplexet väsentligt ökats.

Såsom nämnts redan i den inledningsvis lämnade redogörelsen för huvuddragen av betänkandet har kommittén vid framläggandet av sina förslag i stort sett inskränkt sig till att behandla de allmänna riktlinjerna för den statliga jordbrukspolitiken. Kommittén har därför bland annat ej låtit utarbeta några förslag till författningar rörande de frågor, som kommittén berört. Jag har emellertid för avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att på grundval av den föreliggande utredningen förelägga riksdagen sådana förslag, att med stöd av dessa arbetet med jordbrukets rationalisering enligt de där angivna riktlinjerna — sedan erforderliga organisatoriska förberedelser vidtagits — kan påbörjas den 1 juli 1948. Att tidigare få i gång detta arbete i full utsträckning torde icke vara möjligt, eftersom budgetåret 1947/48 torde åtgå för uppbyggande av den för arbetet erforderliga organisationen. Såsom angivits i statsverkspropositionen för sistnämnda budgetår bör emellertid en utvidgning av arbetet med yttre rationalisering av jordbruket i viss utsträckning kunna komma till stånd redan under sagda budgetår med anlitande av nu befintlig organisation på området.

Det närmaste målet för de statliga åtgärderna på jordbrukets område bör enligt min uppfattning vara att den i jordbruket arbetande befolkningen skall få samma möjligheter som utövarna av andra näringar att uppnå en skälig inkomstnivå och att bliva delaktig i den allmänna välståndsstegring, som kan ske i fortsättningen. För att detta mål skall kunna förverkligas fordras betydande insatser såväl av jordbruksbefolkningen som av det allmänna. Rationaliseringsmöjligheterna inom jordbruket måste tillvaratagas. Särskilt måste strävandena härvid inriktas på att brukningsdelarna skola bliva sådana, att de möjliggöra ett effektivt utnyttjande av arbetskraften hos de i jordbruket sysselsatta personerna. Den nuvarande fastighetsindelningen, vilken till största delen tillkommit under tider, då förutsättningarna för jordbruksnäringen voro helt annorlunda än de nu äro och i framtiden kunna väntas bliva, får härvid ej stå hindrande i vägen om man, utan att andra viktiga intressen åsidosättas, genom ändringar av densamma kan förbättra

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

förutsättningarna för jordbruksdriften och inkomstmöjligheterna för jordbrukets utövare. Den på många håll alltför långt gångna ägosplittringen måste därför avhjälpas genom åtgärder i syfte att giva de brukningsdelar, vilkas innehavare väsentligen hämta sin inkomst från jordbruket, en sådan storlek och form, att framstegen på det jordbrukstekniska området kunna utnyttjas och brukarna få full och effektiv sysselsättning. Redan de topografiska förhållandena göra emellertid, att en mera allmän förändring av det svenska jordbrukets struktur i riktning mot verkliga storbruk icke kan komma i fråga. Man torde därför enligt min mening vid arbetet med förbättring av de till storlek och form olämpliga brukningsdelarna böra utgå från att vårt jordbruk även framgent i huvudsak kommer att vara ett bondejordbruk och att strävandena böra inriktas på att få till stånd brukningsdelar av bondejordbrukets storlekstyp. Såväl beträffande denna som övriga sidor av rationaliseringsarbetet bör gälla, att arbetet i första rummet bör vara en jordbrukets egen verksamhet, till vilken statsmakterna lämna sitt biträde genom ekonomiskt stöd och genom lagstiftningsåtgärder, vilka avse att undanröja eventuella hinder för densamma. Med hänsyn till den vikt det ur det allmännas synpunkt har att utvecklingen inom jordbruksnäringen går i den riktning, som bäst överensstämmer med hela samhällets intressen, är det dock samtidigt nödvändigt, att en planering på detta område kommer till stånd under medverkan från det allmännas sida samt att det allmänna följer och leder utvecklingen på området.

Enbart en fortsatt rationalisering inom jordbruket kan ej väntas vara tillräcklig för att den i jordbruket sysselsatta befolkningen skall kunna uppnå en tillfredsställande inkomstnivå. Statsmakterna måste därför vara beredda att vidtaga de åtgärder som, vid sidan av nyssnämnda rationaliseringsverksamhet, kunna erfordras för förverkligande av detta önskemål. Dessa åtgärder böra i första hand gå ut på att även i fortsättningen lämna jordbruket ett gränsskydd gentemot den utländska konkurrensen, avvägt med hänsyn till det genomsnittliga stödbehovet för näringen. Dessutom måste man räkna med att det under en relativt lång övergångstid av sociala skäl kommer att bliva nödvändigt att lämna ett särskilt stöd åt innehavarna av sådana brukningsdelar, vilka i sitt nuvarande skick ej erbjuda tillfredsställande försörjningsmöjligheter och vilkas brister kunna avhjälpas först genom en genomgripande förändring av brukningsdelarnas struktur. Detta stöd bör syfta till att åtminstone delvis utjämna dessa brukningsdelars bristande lönsamhet under den övergångstid, som kan åtgå till dess en dylik rationalisering av desamma kan genomföras.

I detta sammanhang må anmärkas att jag, då här och i det följande talas om att åtgärder böra vidtagas för att bereda den i jordbruket sysselsatta befolkningen en tillfredsställande inkomstnivå, givetvis ej bortser från att för vissa grupper av jordbrukare förhållandena redan nu äro sådana, att detta önskemål kan anses ti'lgodosett, och att åtgärderna därför i främsta rummet böra taga sikte på att åstadkomma en förbättring av förhållandena för övriga kategorier av jordbrukare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 125

Jordbrukskommittén har framhållit önskvärdheten av att det vid uppdragandet av riktlinjerna för jordbrukspolitiken överhuvud taget och framför allt för rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område uppställes en riktpunkt beträffande storleken av den jordbruksproduktion, som det allmänna bör söka att uppehålla på lång sikt. Otvivelaktigt är även en dylik målsättning ur många synpunkter av värde. Sålunda synes det påkallat, att man, då det gäller att angiva riktlinjerna för den önskvärda utvecklingen av jordbruket och att avgöra, vilka åtgärder som böra vidtagas för att främja denna utveckling, uppställer ett handlingsprogram, vilket ej endast tar sikte på den för dagen föreliggande situationen utan även är ägnat att underlätta och gagna utvecklingen på lång sikt. Den ställning man intager till frågan om jordbrukets betydelse och omfattning på lång sikt blir vidare utslagsgivande för ståndpunkttagandet till ett flertal spörsmål av mycket stor praktisk betydelse, exempelvis frågan om målsättningen på fastighetsbildningens område och frågan, i vad mån man bör eftersträva nyodling eller intensifiering av jordbruksdriften.

Vad angår de synpunkter, som böra vara vägledande vid en dylik målsättning, torde det i princip knappast råda någon meningsskiljaktighet om att jordbruket ej — liksom ej heller någon annan näringsgren -— kan göra anspråk på att statsmakterna enbart för tillvaratagande av näringsgrenens egna intressen skola söka att inom densamma uppehålla en produktion eller bevara en befolkning av viss storlek. Avgörandena härvidlag måste i stället träffas med hänsyn till vad som för samhället i dess helhet framstår som mest gagneligt. Likaså torde det i stort sett råda enighet om att ett dylikt avgörande bör ske efter en avvägning mellan olika faktorer, därvid man främst mot varandra bör ställa å ena sidan rent ekonomiska hänsynstaganden samt å andra sidan beredskapssynpunkter, befolkningspolitiska, kommunalekonomiska och sociala faktorer ävensom hänsynen till sambandet mellan jordbruket och andra näringsgrenar. Däremot råda givetvis delade meningar rörande den vikt man bör tillmäta de olika faktorerna. I detta sammanhang anser jag det icke nödvändigt att närmare ingå härpå. Emellertid vill jag här framhålla att jag, såsom torde ha framgått redan av vad jag tidigare anfört, i likhet med kommittén anser att man vid uppdragandet av riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken ej bör utgå från ett antagande om att det svenska jordbruket — därest dess utövare skola erhålla en ersättning för sitt arbete som är likvärdig med den jämförliga befolkningsgrupper erhålla — inom överskådlig tid skall bliva konkurrenskraftigt i förhållande till de stora jordbruksländerna vare sig på världsmarknaden eller, annat än i begränsad omfattning, på hemmamarknaden. Likaså synes det mig med hänsyn särskilt till den befolkningspolitiska situationen sannolikt, att en stark efterfrågan på arbetskraft även framgent kommer alt föreligga från de s. k. stadsnäringarnas sida och att det därför ej kommer att möta svårigheter för den arbetskraft, som kan frigöras genom en fortsatt rationalisering inom jordbruket, att finna annan och mera lönande sysselsättning. Åtskilligt tyder tvärtom på att utströmningen av arbetskraft från jordbruket blir den pri­

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

mära företeelsen, gentemot vilken rationaliseringen måste utgöra en nödvändig motvikt. Det torde vidare vara nödvändigt, att man av beredskapsskäl under normala förhållanden uppehåller en produktion av den storlek, som erfordras för tryggande av landets försörjning i en avspärrningssituation, även om en dylik produktion rent ekonomiskt sett ej skulle vara konkurrenskraftig i förhållande till utlandets.

Det erbjuder uppenbarligen i och för sig mycket stora svårigheter att företaga en riktig avvägning mellan de förut nämnda synpunkterna, eftersom dessa delvis ligga på skilda plan. Dessa svårigheter ökas ytterligare därav att man i nuvarande läge måste nöja sig med mer eller mindre ovissa antaganden rörande flera av de faktorer, som böra vara avgörande för avvägningen. Bland annat med hänsyn till det synnerligen osäkra läge, som för närvarande kännetecknar den internationella politiska situationen, är det utomordentligt vanskligt att nu bedöma, vilken vikt man på längre sikt bör fästa vid kravet på uppehållande av en beredskap på livsmedelsförsörjningens område. De extraordinära förhållanden, som råda på den internationella varumarknaden, göra det likaledes svårt att förutse, hurudana pris- och avsättningsförhållandena för jordbruksprodukter i fortsättningen komma att bliva på världsmarknaden, och därmed också vanskligt att säkert bedöma, vilken betydelse man på längre sikt bör tillmäta de rent ekonomiska synpunkterna. Såsom framhållits både av kommitténs majoritet och i ett av de vid betänkandet fogade särskilda yttrandena kan man härvid näppeligen utgå från att 1930-talets relation mellan prisnivån för jordbruksprodukter på världsmarknaden och den inhemska producentprisnivån kommer att bestå även i fortsättningen eller att relationen mellan dessa båda prisnivåer — hurudan denna nu må bliva i fortsättningen —• kommer att giva ett riktigt uttryck för den samhälleliga merkostnad uppehållandet av en jordbruksproduktion utöver en viss miniminivå kan innebära. Den i ett flertal yttranden berörda frågan om möjligheterna att i viss omfattning tillgodose beredskapen genom lagring synes vidare förtjänt av fortsatt uppmärksamhet.

Med hänsyn till vad jag sagt om osäkerheten i de förhållanden, på vilka en avvägning i nuvarande stund måste grundas, synes det mig ej sannolikt att man, därest en sådan målsättning nu göres, kan underlåta att ompröva denna sedan förhållandena på det internationella området och övriga av mig berörda fält klarnat och man därmed även fått möjlighet att med större säkerhet bedöma, vilken vikt som bör tillmätas de olika i avvägningen ingående faktorerna. Detta betyder åter, att en målsättning, som göres nu, även om den angives som ett långsiktsprogram, i realiteten knappast kan bliva annat än ett provisorium, eftersom man, i den mån de faktorer, som varit avgörande för densamma, förändras mera avsevärt, även måste vidtaga de justeringar av densamma, som betingas av de ändrade förhållandena.

Enligt min uppfattning är det vidare för de aktuella uppgifter, som föreligga på jordbrukets område, icke nödvändigt eller ens lämpligt att man, trots de svårigheter som äro förenade därmed, nu skall söka att uppställa någon bestämd riktpunkt beträffande storleken av den jordbruksproduktion, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 127

bör eftersträvas på lång sikt. Alla torde vara ense om att man så länge det internationella läget ej klarnat bör söka uppehålla vår livsmedelsproduktion på en betryggande nivå. Enligt de av jordbrukskommittén verkställda utredningarna rörande produktions- och konsumtionsulvecklingen torde på grund av den väntade konsumtionsökningen självförsörjningsgraden under det närmaste decenniet och något längre snarast komma att bliva förhållandevis lägre än 1930-talets och även lägre än den självförsörjningsgrad, som det av kommittén rekommenderade medelalternativet tager sikte på. Frågan om en begränsning av jordbruksproduktionen (bortsett från den produktion, som bygger på importerade fodermedel) kan under sådana förhållanden ej väntas få aktualitet förrän efter en relativt lång tidrymd. Jag vill i detta sammanhang jämväl erinra om att statsmakterna under krigsåren vidtagit omfattande åtgärder i syfte att stimulera jordbrukarna till att uppehålla och om möjligt öka sin produktion. Även med hänsyn härtill synes det mig uteslutet, att omfattningen av den jordbruksproduktion, som skall åtnjuta statligt stöd, på kortare sikt skulle bestämmas så, att densamma skulle understiga vad som faktiskt normalt kan beräknas bliva producerat. På grund av de svårigheter det erbjuder för jordbruket att snabbt vidtaga någon mera omfattande produktionsbegränsning skulle en dylik ståndpunkt nämligen innebära, att det förhållandet, att produktionen genom jordbrukarnas ansträngningar under kriget kunnat hållas på en relativt hög nivå, i fortsättningen skulle medföra en försämring av jordbrukarnas ställning, eftersom dessa då skulle bliva utan stöd för en del av sin produktion.

Med vad jag nu sagt avser jag dock ingalunda, att frågan om jordbruksproduktionens utveckling bör lämnas helt obeaktad av statsmakterna. För att ett sådant gränsskydd, som förut nämnts, skall ha avsedd effekt, bör produktionen tydligen ej vara större än att den väl rymmes inom ramen för vårt normala behov. Det bör sålunda finnas en betryggande marginal mellan produktionen och den normala konsumtionen. Eftersom verkningarna av gränsskyddet ur konsumenternas synpunkt bliva mest påtagliga i fråga om kostnaderna för matfettsförsörjningen, bör marginalen inom detta område av hänsyn till konsumenternas intressen vara så vid, att den lämnar ett tillräckligt utrymme för konsumtion av billigare matfett än smör. En marginal, som skall tillgodose nu nämnda önskemål, synes böra ha åtminstone den storlek, som representeras av skillnaden mellan det av kommittén förordade medelalternativet och den normala konsumtionen.

Det måste ur det allmännas synpunkt framstå som angeläget, att produktionen ej skall överstiga det totala avsättningsutrymmet, minskat med eu dylik marginal. Vid arbetet med jordbrukets rationalisering bör eu produktion av denna storlek följaktligen anses representera den övre gräns, över vilken produktionen ej bör stiga, och rationaliseringsåtgärderna, i den mån så är erforderligt, utformas på sådant sätt, alt man skall kunna förhindra, alt produktionen skall stiga över sagda gräns. Bortsett från det nu nämnda bör man i rationaliseringsarbetet inrikta sig på att söka höja jordbrukets effektivitet och förbättra inkomstnivån för den i jordbruket arbetande befolkningen.

128 Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

Jordbruksproduktionen bör alltså i stort sett ia utveckla sig fritt under nyssnämnda gräns. Detta bör dock endast gälla, såvida produktionen ej sjunker till en nivå, som ingiver mera allvarliga betänkligheter ur beredskapssynpunkt. Därest så skulle bliva fallet, torde frågan om formerna för och omfattningen av det statliga stödet åt jordbruksnäringen böra omprövas i syfte att förhindra, att produktionen skall sjunka under den lägsta nivå, som kan anses acceptabel ur beredskapssynpunkt.

Huvudlinjerna för den jordbrukspolitik, som statsmakterna under den tid som nu kan överblickas böra föra, synas alltså sammanfattningsvis kunna angivas på följande sätt.

Det närmaste målet bör vara att bereda jordbruksbefolkningen möjlighet att uppnå och bevara jämställdhet i inkomsthänseende med andra befolkningsgrupper. För att detta skall bliva möjligt bör staten lämna jordbruksproduktionen ett gränsskydd gentemot utlandet. Vidare bör staten medverka till en omfattande rationalisering inom jordbruket i syfte att nedbringa jordbrukets produktionskostnader. Fn dylik rationalisering torde vara en av förutsättningarna för nyssnämnda inkomstförbättring. Särskild uppmärksamhet bör i rationaliseringsarbetet ägnas behovet av en förvandling av sådana brukningsdelar, som med hänsyn till storlek och form icke kunna anses lämpliga under nuvarande förhållanden. Bland annat på grund av vikten av att nyssnämnda gränsskydd skall bliva fullt effektivt bör man vid utformningen av rationaliseringsåtgärderna utgå från att produktionen ej bör vara större än att den väl ligger inom ramen för de inhemska avsättningsmöjligheterna. Då stöd i princip icke bör lämnas för export av jordbruksprodukter, torde den övre gränsen i praktiken tämligen lätt giva sig själv. Denna gräns torde komma att nå upp i närheten av det av kommittén förordade medelalternativet. Under sagda gräns bör produktionens storlek få anpassa sig fritt efter de föreliggande förhållandena, såvida ej produktionen skulle visa tendenser att sjunka ned till en nivå, som ingiver mera allvarliga betänkligheter ur beredskapssynpunkt.

Till förtydligande av innebörden av vad jag nu sagt angående den omfattning, i vilken jordbruket tills vidare bör åtnjuta stöd för sin produktion, skall jag närmare behandla vissa frågor, nämligen frågorna om den utsträckning, i vilken import av fodermedel bör få ske, om förhållandet mellan smör och margarin på den inhemska marknaden samt om den önskvärda omfattningen av odlingen av sockerbetor och oljeväxter.

Då jag sagt, att jordbruket tills vidare bör erhålla stöd för hela sin produktion, har jag i fråga om animalieproduktionen närmast åsyftat den produktion, som kan frambringas medelst inhemska fodermedel. Vid bedömningen av, i vad mån en på importerade fodermedel grundad animalieproduktion bör anses önskvärd ur det allmännas synpunkt, torde böra beaktas, att det tydligen är angeläget, att man ej genom att möjliggöra en på importerade fodermedel grundad animalieproduktion stimulerar till en produktionsökning, som är så stor att den medför risk för avsättningssvårigheter. Det synes mig därför vara att tillråda, att man tills vidare, i den mån en fodermedels-

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 129

import ej är önskvärd med hänsyn till det aktuella försörjningsläget, iakttager återhållsamhet vid medgivande av dylik import. Dock torde man, så länge balanserade foderstater ej kunna uppställas medelst inhemska fodermedel, böra tillåta import av kraftfodermedel i den utsträckning, som erfordras för detta ändamål.

Med det nu sagda har jag även angivit min inställning till frågan om det förhållande, som tills vidare bör råda mellan smör och margarin på den inhemska marknaden. Det innebär nämligen, att jordbruket tills vidare i första hand bör åtnjuta avsättningsskydd för en smörproduktion, motsvarande vad som kan frambringas medelst inhemska fodermedel och sådana importerade fodermedel, som erfordras för att uppnå balans i foder sta ter na. Återstoden av det inhemska avsättningsutrymmet för matfett bör i första hand utfyllas medelst margarin (häri inbegripet även vegetabiliska oljor och fetter samt andra ersättningsmedel för smör och margarin), och endast i den mån det ej är möjligt att anskaffa råvaror för en margarinproduktion av denna storleksordning eller efterfrågan på smör skulle överstiga de smörkvantiteter, för vilka avsättningsutrymme beräknats i första hand, bör man möjliggöra en ökning av den för inhemsk konsumtion avsedda smörproduktionen genom att medgiva import av fodermedel.

Det är icke möjligt att exakt angiva, vad denna linje kommer att innebära i fråga om storleken av de margarinkvantiteter, för vilka avsättningsutrymme under de närmaste åren kommer att finnas här i landet. Med hänsyn särskilt till den ökning i matfettskonsumtionen, som kan väntas vid ett slopande av det nuvarande ransoneringssystemet, synes det dock sannolikt att, även om export av smör ej förekommer, utrymme kommer att finnas för en margarinkonsumtion, som är större än den i jordbrukskommitténs förslag angivna minimikvantiteten. Skulle export av smör kunna ske till med det inhemska marknadsläget konkurrerande priser, kan denna margarinkonsumtion, om efterfrågan finnes, ökas ytterligare.

I fråga om sockerbetsodlingen anser jag, att statsmakterna i första hand böra inrikta sig på att söka uppehålla en sockerbetsproduktion av ungefärligen den storlek, som kommittén förordat. I vad mån en större produktion bör anses önskvärd torde böra avgöras från år till år med beaktande av det försörjningspolitiska läget och de kostnader uppehållandet av en större produktion skulle draga.

Vad till sist angår oljeväxtodlingen hyser jag den uppfattningen, att en oljeväxtodling av ej alltför ringa omfattning hör ingå i den jordbruksproduktion som, bland annat av beredskapsskäl, på lång sikt bör uppehållas här i landet. Jag finner det dock i nuvarande läge ej möjligt att göra något uttalande rörande storleken av den oljeväxtodling, som sålunda bör finnas på lång sikt. Avgörandet härvidlag torde bland annat böra bliva beroende av mjölkproduktionens utveckling ävensom av de erfarenheter, som i fortsättningen kunna vinnas rörande betingelserna för ifrågavarande odling. Emellertid anser jag, att statsmakterna tills vidare böra stödja en dylik odling, motsvarande upp till 10 000 ton margarin. Härvid har jag då ej tagit hänsyn

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 75. 9

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

till möjligheten av att det av aktuella försörjningspolitiska skäl kan befinnas önskvärt med en större oljeväxtodling. Denna fråga torde böra prövas för varje särskilt produktionsår i samband med fastställandet av storleken av stödet åt oljeväxtodlingen.

Avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruket.

Beträffande innebörden av kommitténs förslag rörande avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruket hänvisas till kapitlen 6 och 17 i kommitténs betänkande samt till sidorna 26—29 i den förut lämnade redogörelsen för huvuddragen av detta.

Det här ifrågavarande spörsmålet har berörts endast i en del av de avgivna yttrandena.

Statens livsmedelskommission har förklarat sig helt ansluta sig till kommitténs förslag i förevarande hänseende. Samma ståndpunkt har intagits av Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som emellertid samtidigt — i likhet med vad som skett från flera andra håll — understrukit vanskligheten av att för hela landet angiva någon viss åkerareal såsom lämplig norm för basjordbruket i rationaliseringshänseende. Lantbruksstyrelsen har sagt sig icke ha något att invända mot att jordbrukets prisstöd tills vidare avvägdes i huvudsak med hänsyn till det av kommittén valda basjordbrukets behov men förutsätta att en omprövning av avvägningspörsmålet från tid till annan skulle bliva erforderlig. Skaraborgs låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, med vilket länsstyrelsen i lånet instämt, har icke funnit anledning till annan erinran mot kommitténs förslag angående bas jordbrukets storlek än att utskottet förordat ett aktgivande på huruvida ej den undre gränsen för åkerarealen inom den grupp av jordbruk, vilkas driftsresultat skulle utgöra grunden för beräkningen av prisstödet, borde i någon mån sänkas. Härjämte har utskottet framhållit angelägenheten av att beräkningarna grundade sig på ett omfattande material, vilket icke hämtats enbart från de bäst skötta jordbruken.

Med erinran om sin från kommitténs förslag i fråga om målsättningen för jordbrukspolitiken avvikande mening har landsorganisationen förklarat sig helt instämma i kommitténs uppfattning att prisstödet borde fixeras till den typ av jordbruk, som kommittén betecknade såsom basjordbruk, därvid landsorganisationen framhållit, att det åtminstone på kortare sikt icke syntes råda något entydigt samband mellan å ena sidan åtgärderna för skapandet av full lönsamhet för basjordbruken och å andra sidan den av kommittén förordade storleken av jordbruksproduktionen.

Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har, jämte det utskottet förklarat sig i princip icke ha något att erinra mot kommitténs förslag på denna punkt, anfört följande.

Förvaltningsutskottet vill starkt understryka jordbrukskommitténs eget uttalande, att icke enbart storleken av brukningsdelens åkerareal är avgö­

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 131

rande för dess lönsamhet och lämplighet. Vidare bör enligt utskottets mening prisstödet även omfatta den typ av jordbruk, s. k. kombinerade jordbruk och skogsjordbruk, som ur skogssynpunkt och för utnyttjande av skogstillgångarna befinnas nödvändiga, även om dessa jordbruk icke genom sammanslagning eller tillförande av tillskottsjord kunna bringas upp i tillräcklig storlek.

I flertalet av de yttranden, där här ifrågavarande spörsmål behandlats, har gjorts gällande, att gränserna för basjordbrukets åkerareal borde sättas lägre än kommittén föreslagit. Sålunda har Riksförbundet landsbygdens folk — som under hänvisning till beredskapssynpunktens avgörande inflytande vid målsättningen för jordbrukspolitiken hemställt, att beteckningarna jordbruksstöd och jordbruksskydd måtte ersättas med uttrycken folkförsörjningsstöd och folkförsörjningsskydd — anfört följande.

Förbundet anser, att folkförsörjningsskyddet bör sättas så, att en arbetsinkomstnivå, motsvarande jämförliga befolkningsgruppers, uppnås inom jordbruk av den rationalitets- och inkomstnivå, som kan anses motsvara den genomsnittliga hos jordbruk i storleksgruppen med en åkerareal av 10—15 hektar eller något därunder. Den av kommittén föreslagna högre rationalitetsnivån inom storleksgruppen 10 ända upp till 20 hektar måste enligt förbundets mening anses vara för hög och medföra att lönsamhetsgraden och arbetsinkomstnivån även i fortsättningen blir för låg vid flertalet av de ur sysselsättningssynpunkt fullständiga jordbruken. Förbundet vill härvid fästa uppmärksamheten på att i Danmark vid nu skeende jorddelningar den lämpligaste brukningsstorleken sättes till 10—12 hektar. I andra delar av Europa, där jordomfördelningar nu sker, har man satt brukningsdelarnas areal ännu lägre eller till 6—8 hektar.

Samma mening rörande omfattningen av basjordbrukets åkerareal har uttalats av länsstyrelsen i Uppsala län samt länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förordat en minskning av arealstorleken till omkring 10 hektar.

Förvaltningsutskottet i Älvsborgs läns norra hushållningssällskap har anfört följande.

Inom storleksgruppen 10—20 hektar och däröver ligger endast omkring 31 procent av alla jordbruk. Sannolikt innebär kommitténs förslag, att endast cirka 25 procent av samtliga brukningsdelar kunna påräkna full lönsamhet av själva jordbruket. För alla de jordbruk, som praktiskt taget sakna skog, kunna konsekvenserna av ett alltför stort basjordbruk bliva nog så allvarsamma. Enligt förvaltningsutskottets mening tala därför starka skäl för överväganden till förmån för basjordbruk av mindre storleksordning. Det bör härvid också observeras, att förutsättningar för åstadkommande av jordbruk i storleksordningen 10—20 hektar ingalunda alltid föreligga.

Motsvarande synpunkter ha av Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anförts med särskild syftning på de inom länet rådande jordbruksförhållandena.

Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att prisstödet åtminstone tills vidare borde grundas på en totalkalkyl över jord­

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

brukets inkomster och utgifter. Om emellertid produktpriserna nödvändigtvis skulle bestämmas efter lönsamheten av jordbruk av viss storlek, borde enligt utskottets mening i vart fall icke driftsresultaten vid jordbruk med en så stor åkerareal som 10—20 hektar läggas till grund för beräkningarna. Åtminstone för Kronobergs läns del vore jordbruk, omfattande 7—15 hektar åker, mer representativa.

Hushållningssällskapens ombud ha ifrågasatt, huruvida icke ett med hänsyn till jordbrukets struktur mera rättvist avvägt prisstöd skulle åstadkommas, om till basjordbruk valdes jordbruk med åkerareal av 7—15 hektar.

I de från norrlandshåll avgivna yttrandena har frågan om avvägningen av prisstödet för Norrlands vidkommande behandlats tämligen ingående. Därvid har i allmänhet uttalats önskemål om sänkning av gränserna för basjordbrukets åkerareal och om differentiering i fråga om priserna å jordbruksprodukterna.

Norrlandskommittén har förklarat sig anse, att grundkalkylen för avvägningen av det allmänna prisstödet även för Norrlands vidkommande kunde baseras på driftsresultaten vid jordbruk i storleksgruppen 10—20 hektar. Det vore emellertid då nödvändigt, att undersökningarna rörande jordbrukets lönsamhet i Norrland kompletterades med undersökningar av förhållandena vid mindre jordbruk och särskilt då vid jordbruk i skogsområdena. Sistnämnda undersökningar borde avse sådana jordbruk i storleksgruppen 5—10 hektar som kunde förväntas bestå och vid vilka driften vore rationellt ordnad. Kommittén har vidare förutsatt, att vid sidan av det allmänna prisstödet i fortsättningen skulle utgå ett särskilt stöd åt det norrländska jordbruket genom prisdifferentiering å olika slag av jordbruksprodukter, i första hand mjölk men om möjligt även andra produkter, samt att driftsresultaten vid nyssnämnda jordbruk i storleksgruppen 5—10 hektar skulle läggas till grund för denna prisdifferentiering.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört följande.

För Norrbottens förhållanden, där antalet jordbruk med 10—20 hektar även med mycket långt driven yttre rationalisering väl för mycket lång tid framåt torde bliva ringa, synas dessa jordbruk ej heller lämpa sig såsom standardjordbruk, vad de driftsekonomiska förhållandena beträffar. Visserligen räknas med att mindre jordbruk, som böra bibehållas, kombinerade jordbruk och stödjordbruk, skola erhålla mindre eller större del av sitt inkomstbehov från sysselsättning vid sidan av jordbruket, men synes det hushållningssällskapet riktigt att de s. k. basjordbrukens storlek till en början fastställes i större överensstämmelse med medelstorleken för inom respektive område nu förhandenvarande brukningsdelar. Om i en framtid förhållandena ändras kan ju också ramen för den ekonomiska kalkylen, storleken på basjordbruken ändras. Man bör även av denna orsak invänta den av kommittén, utan närmare förklaringar förutsatta industriella utvecklingen på landsbygden. Hänsyn bör härvid även i allt större omfattning tagas till de förhandenvarande inkomstmöjligheterna vid sidan av jordbruket. Alldeles oavsett detta kommer det att visa sig nödvändigt att, förutom den prisreglering som kommittén förutsätter skola ske genom importreglering och höjan­

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 133

de av konsumentprisnivån utöver världsmarknadspriset, lämna vissa producentbidrag som kompensation för fördyrad produktion, speciellt inom Norrland. De allmänna prishöjande åtgärderna måste ju tänkas inverka lika över hela landet. Ett speciellt norrländskt producentbidrag bör enligt hushållningssällskapets mening ej vara knutet enbart till mjölk utan bör tvärt om kunna knytas med olika stora belopp till olika produkter, som frambringas inom länet. Härigenom bör en önskad differentiering av den lokala produktionen kunna frambringas.

I stort sett samma synpunkter ha anförts av länsstyrelsen i Norrbottens län.

Även jordbrukskommissionerna i Västernorrlands och Jämtlands län samt torrläggningsnämnden i Västernorrlands län ha uttalat sig för en sänkning av gränserna för basjordbrukets åkerareal.

Ytterligare utredning före fastställandet av basjordbrukets storlek har förordats av förvaltningsutskottet i Jämtlands läns hushållningssällskap. Utskottet har härutinnan yttrat.

Beträffande storleken av det s. k. basjordbruket, vilket skall ligga till grund vid fastställandet av prisstödet åt jordbruksnäringen, vill utskottet uttala sin tveksamhet. Utskottet inser, att en viss utgångspunkt måste fastställas och att denna icke kan varieras för de olika landsdelarna. För norrländska förhållanden måste det dock framstå såsom egendomligt, att prisstödet åt jordbruket skall avvägas efter lönsamheten vid jordbruk, som till storleken motsvara genomsnittet i storleksgruppen lö—20 hektar, då inom denna landsdel och även inom stora delar av landet i övrigt endast ett mycket ringa antal jordbruk nå denna storleksordning. Utskottet vill därför biträda det inom kommittén reservationsvis framförda yrkandet, att ytterligare utredningar verkställas, innan definitiv ståndpunkt fattas beträffande den storlek, som bör fastställas för basjordbruket. Utskottet förutsätter givetvis även, att vid avvägningen av prissättningen på jordbrukets produkter sådana differentieringar genomföras, som äro nödvändiga med hänsyn till produktionsförhållandena och andra förutsättningar inom olika delar av landet.

Jämväl Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, till vars yttrande länsstyrelsen i länet anslutit sig, har ifrågasatt, huruvida icke bestämmandet av basjordbrukets storlek borde uppskjutas, därvid utskottet anfört följande.

Den av kommittén såsom basjordbruk föreslagna storleksgruppen är förhållandevis liten i Västernorrlands län, och inom utskottet har därför diskuterats huruvida icke arealerna för basjordbruket borde sänkas till förslagsvis 7,5—15 hektar. Med hänsyn till att lönekostnaderna i Norrland torde vara större än söderut, något som verkar utjämnande i produktionskalkylema för de här avsedda storleksgrupperna, har förvaltningsutskottet icke ansett sig böra förorda ett frångående av jordbrukskommitténs förslag beträffande storleken på basjordbruket. Utskottet vill dock ifrågasätta, huruvida det är lämpligt att nu fastställa basjordbrukets storlek, då den i förevarande avseende förebragta utredningen enligt utskottets förmenande icke giver ett säkert underlag för bedömande av verkliga produktionskostnaderna vid jordbruk av här ifrågakomna storleksordningar.

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Härjämte har förvaltningsutskottet framhållit angelägenheten av att avvägningen av prisstödet skedde på sådant sätt, att för det norrländska jordbrukets viktigaste saluprodukter, i första hand mjölken, medgåves sådan prisdifferentiering, som kunde anses skälig med hänsyn till de högre produktionskostnaderna i Norrland.

I detta sammanhang kan slutligen även nämnas, att styrelsen för Föreningen Sveriges spcinnmålsintressenter i sitt yttrande berört tanken på att grunda det allmänna stödet åt jordbruksnäringen på kontanta bidrag i förhållande till jordbrukens areal av odlad jord. I yttrandet har härom anförts följande.

Principiellt innebär en dylik metod, att varje jordbruk oberoende av belägenheten — tillförsäkras viss ersättning för varje hektar odlad jord, lika för hela landet. Om det allmänna av olika skäl önskar en produktion utöver den naturligt betingade, måste det allmänna betala merkostnaderna härföi. En sådan anordning har ej karaktären av understöd utan får närmast betraktas som ett avtal mellan odlarna och det allmänna. Det nuvarande stodet genom prissättningen verkar ojämnt och orättvist samt medför särskild premiering av den bördigaste jordmånen. Den högre inkomstmarginalen toi de mera givande jordbruken kapitaliseras i jordvärdet till nackdel för etteiföljande brukare. Utgå bidragen däremot lika över hela landet, utjamnas lönsamheten mellan jordbruken i olika delar, i det den sämre jorden uppnai högre produktpriser än den bättre.

Levereras jordbruksstödet genom direkta odlingstillägg erhåller man definitiva siffror för stödets verkliga kostnader. Finner det allmänna så lämpligt kunna bidragen varieras storleksgrupperna emellan allt efter uppfattningen om divergenserna i stödbehovet. Stödet kan exempelvis maximeras vid en viss areal eller minskas successivt efter arealstorleken, därest premierna anses obehövliga eller endast delvis behövliga för att trygga lönsamheten hos ifragavarande brukningsenlieter.

En viktig fördel med arealtilläggen är att konsumentpriserna ej belastas med kostnaderna för jordbruksstödet utan kunna hallas jämförelsevis laSa- Därigenom ökas konsumtionen till gagn ej blott för jordbruket utan för samhället i dess helhet. Om jordbruksstödet effektueras genom prissättningen, kommer stödet att i främsta rummet betalas av de inkomstsvaga och barnrika samhällsgrupperna, ett förfarande som i längden ej torde vara lämpligt eller ens kunna politiskt vidhållas. Därför böra nya metoder prövas för att hålla produktionen uppe på eu önskad nivå och bereda joidbruksutövarna bästa möjliga materiella utkomst.

Arealtilläggen torde ej heller i samma grad som höjda produktpriser paverka produktionen och bana väg för ökningar av avkastningen. Invändningen att metoden kan animera till fortsatt brukning av jordbruk, som böra läggas ned, övervinnes under hänvisningen till den yttre rationaliseringens uppgift att åstadkomma en ändamålsenlig jordfördelning. Däremot erbjuder arealbidraget ur administrativ synpunkt en förenkling. Besvärliga och betungande detaljmässiga regleringar bliva överflödiga. Därmed undvikes den schematisering och byråkratisering av handeln, som brukar åtfölja en statlig marknadsdirigering och som försvårar en automatisk anpassning av varuförmedlingen efter växlande lägen och behov.

Genom gränsskyddet säkerställes en odling i överensstämmelse med beredskaosbehovets anspråk på en näringsfysiologiskt riskfri standard och genom arealbidragen uppnå odlarna garanti för produktionens lönsamhetsgrad. Där­

Kungi. Maj:ts proposition nr 75. 135

med synes jordbruksproblemet i huvudsak tills vidare löst. Styrelsen får för sin del förorda, att frågan om arealbidrag enligt här antydda linjer göres till föremål för en snar och allsidig utredning.

Jämväl landsorganisationen har ifrågasatt, huruvida icke frågan, om arealbidrag kunde utgöra en lämplig form för stöd åt jordbruket, borde närmare övervägas.

Departementschefen.

Avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruket är uppenbarligen en vansklig uppgift. Redan de klimatiska förhållandena göra, att jordbruken få arbeta under mycket varierande förhållanden i olika delar av landet. Härtill komma de olikheter i fråga om produktionsförutsättningarna, som föranledas av topografiska förhållanden ävensom av olikheter i fråga om brukningsdelarnas storlek. Vad sistnämnda faktor angår torde det vara allmänt erkänt, att de mindre jordbruken genomsnittligt ha en lägre lönsamhetsgrad än de medelstora och större jordbruken, i främsta rummet beroende på att man vid de mindre brukningsdelarna ej har samma möjligheter som vid andra jordbruk att mekanisera driften och därigenom nedbringa arbetskraftsåtgången samt på att byggnadskostnadema bliva proportionsvis mest betungande för de mindre jordbruken. Belysande är i detta sammanhang den utredning angående rationalitetsvariationer i det svenska jordbruket, vilken jordbrukskommittén låtit verkställa, även om de siffermässiga resultaten i denna givetvis ej få pressas alltför hårt.

Det är emellertid ej enbart nu nämnda faktorer, som förorsaka olikheter i jordbrukens lönsamhet. Även jordbruk, som äro av ungefärligen samma storlek och ligga i samma jordbruksområde, uppvisa ofta ganska stora skiljaktigheter i fråga om lönsamheten. Den betydelse arronderingen och överhuvud taget ägornas form har för arbetsåtgången och därmed för driftsresultatet har på senare tid tilldragit sig allt större uppmärksamhet. Beskaffenheten av de fasta anläggningarna är vidare av stor betydelse i detta hänseende. Och till sist bliva ju brukarnas personliga insatser av utomordentlig vikt.

Att under dylika förhållanden avväga det allmänna prisstödet åt jordbruket så att samtliga jordbruk i en viss storleksgrupp eller i en viss del av landet skola få full lönsamhet är uppenbarligen icke möjligt. En dylik ståndpunkt skulle ju innebära, att stödets storlek skulle bestämmas med hänsyn till behovet vid de jordbruk, som utvisa de sämsta driftsresultaten, och sålunda leda till att de övriga jordbruken skulle få ett stöd, som ofta högst avsevärt skulle överstiga vad som erfordrades för att bereda dem den avsedda lönsamheten. Den enda framkomliga vägen är i stället att utgå från eu viss genomsnittlig rationaliseringsgrad och sedan avväga stödet så att det för jordbruk av ungefärligen den åsyftade rationaliseringsgraden skall giva full lönsamhet. Med uttrycket full lönsamhet avser jag då, att avkastningen

136 Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

av jordbruket skall förslå till att dels täcka samtliga kostnader för jordbruksdriften, däri inräknat ränta å investerat kapital och erforderliga avskrivningar, dels giva den i jordbruket sysselsatta arbetskraften en ersättning för dess arbete, som i princip skall motsvara arbetsersättningen till jämförliga arbetargrupper.

Då frågan om avvägningen av det framtida jordbruksstödet varit på tal under kriget, har från statsmakternas sida förklarats, att stödet bör vara sådant, att det bereder jordbruket, bedrivet efter rationella metoder, full lönsamhet. Vad angår den innebörd, som vid den praktiska avvägningen av prisstödet bör läggas i sagda fordran på att jordbruket skall vara bedrivet efter rationella metoder, vill jag för min del framhålla, att jag i likhet med kommittén anser det nödvändigt, att man härvid tager hänsyn till den struktur och den rationaliseringsgrad i övrigt, som jordbruket faktiskt nu har, och till de begränsningar i rationaliseringsmöjligheterna, som topografiska och andra förhållanden medföra. Jag finner det sålunda icke rimligen kunna komma i fråga att avväga stödet på ett sådant sätt, att endast de jordbruk, som representera den högsta i dagens läge tänkbara rationaliseringsgraden, skulle kunna ernå full lönsamhet, medan däremot huvuddelen av den jordbrukande befolkningen ej skulle kunna påräkna en sådan inkomst, att den önskade likställigheten med andra befolkningsgrupper kunde uppnås. En utgångspunkt bör i stället, såsom kommittén uttryckt saken, vara att stödet skall avvägas så att vid varje särskild tidpunkt åtminstone större delen av det svenska jordbruket skall ha möjlighet att uppnå full lönsamhet. Samtidigt måste man givetvis beakta, att man vid avvägningen av prisstödet ej sänker sina anspråk på rationaliseringsgraden så lågt, att prisstödet kommer att verka konserverande på irrationella brukningsdelar och medföra alltför höga kostnader för det allmänna eller för konsumenterna.

Som ett skäligt hänsynstagande till de olika intressen, vilka böra beaktas i detta sammanhang, kan det enligt min mening anses, om prisstödet avväges med beaktande av det genomsnittliga behovet vid jordbruk av den typ. som representerar och även i fortsättningen måste väntas komma att representera huvuddelen av de egentliga bondejordbruken, d. v. s. jordbruk av ungefärligen den typ, som för närvarande är uppställd som mål i den statliga egnahemsverksamheten.

Från dessa utgångspunkter kan jag för min del acceptera kommitténs förslag, att avvägningen av det allmänna prisstödet skall ske med hänsyn till behovet vid jordbruk, vilka till storleken motsvara genomsnittet i storleksgruppen 10—20 hektar och vilka fylla rimliga anspråk i fråga om arronderingen och de fasta anläggningarnas beskaffenhet.

Det bör understrykas, att det här endast är fråga om sättet för beräknande av de priser å jordbrukets produkter, som det allmänna bör stödja. Förslaget innebär, att man i detta hänseende bör utgå från de faktiska driftsresultat, som genomsnittligt föreligga vid jordbruk av nyssnämnda storlek och beskaffenhet. En dylik ståndpunkt innefattar givetvis ingalunda, att endast jordbruk av sagda storleksordning skulle kunna påräkna att uppnå full lön­

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 137

samhet. För den enskilda brukningsdelen är det ju, såsom nyss framhållits, ej endast brukningsdelens storlek utan även en hel rad av andra omständigheter, som påverka driftsresultatet. Ej heller böra de nu angivna arealsiffrorna anses utslagsgivande för de olika brukningsdelarnas möjligheter att bestå på lång sikt, utan det avgörande bör då vara, huruvida avkastningen av brukningsdelen jämte de övriga inkomster, som kunna beräknas stå en genomsnittlig innehavare av brukningsdelen till buds, kunna väntas bliva tillräckliga för att brukaren skall kunna uppnå en skälig inkomstnivå. Fastighetens storlek blir sålunda endast en av de faktorer, som komma att inverka på en dylik prövning av brukningsdelens möjligheter att bestå på lång sikt.

I fråga om den rationaliseringsgrad, som bör läggas till grund för avvägningen av prisstödet, har kommittén vidare uttalat, att man i princip för södra och mellersta Sveriges slättbygder bör eftersträva en höjning av anspråken på jordbrukets yttre rationalisering därhän, att man på lång sikt vid prisavvägningen skall utgå från lönsamhetsgraden vid jordbruk i storleksgruppen 20—30 hektar, men att man i övriga delar av landet även på lång sikt bör tänka sig att avväga jordbruksstödets storlek efter behovet för något mindre brukningsdelar. Denna kommitténs uppfattning om den utveckling, som bör eftersträvas i slättbygderna, står i samband med kommitténs uppfattning om önskvärdheten av att de egentliga bondejordbruken, där förutsättningarna därför finnas, mera allmänt skola bliva av sådan storlek, att de kunna utgöra s. k. tvåfamiljsjordbruk.

I viss mån delar jag kommitténs uppfattning om fördelarna med tvåfamiljsjordbruken. Särskilt synes det uppenbart, att möjligheterna att bereda arbetskraften ordnad ledighet och semester äro väsentligt större å dessa brukningsdelar än å de mindre jordbruken. Detta gäller dock endast under förutsättning att den för skötseln av dessa beräknade arbetskraften verkligen finns tillgänglig. Man får emellertid ej bortse från att det här föreligger ett betydande osäkerhetsmoment och att brukarna med hänsyn till svårigheterna att lösa arbetskraftsfrågan kunna komma att draga sig för en utvidgning av brukningsdelarna, som skulle medföra att de i en helt annan grad än tidigare bleve beroende av lejd arbetskraft. Även om jag anser det önskvärt, att utvecklingen i slättbygderna åtminstone i viss utsträckning skall gå i den av kommittén angivna riktningen, kan man därför enligt min uppfattning knappast räkna med att detta skall ske i sådan omfattning eller så snabbt, att man nu kan förutsäga, om eller när en böjning av den storleksgrupp, som skall ligga till grund för avvägningen av det allmänna prisstödet, skall kunna ske i slättbygderna.

Mot den av mig nu förordade principen för avvägningen av det allmänna prisstödet har invänts att man för skogsbygdernas och särskilt då för Norrlands del borde utgå från eu lägre storleksgrupp än den nu angivna, eftersom jordbruket där till övervägande del beslår av mindre brukningsdelar. Med anledning härav vill jag erinra om alt, enligt vad som framgår av

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

kommitténs utredningar, inkomstläget för jordbrukarna i Norrland under senare år faktiskt varit bättre än för jordbrukarna i övriga delar av landet. Detta förhållande torde visserligen delvis få tillskrivas de goda konjunkturer, som rått inom skogsbruket under ifrågavarande år. Även om hänsyn tages till att en försämring av inkomstläget givetvis kan inträffa under en period med vikande konjunkturer synes det, såvitt kan bedömas på grundval av föreliggande material, sannolikt att för de norrländska jordbrukarna i fortsättningen de inkomstmöjligheter, som skogsbruket erbjuder, genomsnittligt komma att åtminstone i huvudsak utgöra en motvikt mot den delvis av de topografiska förhållandena därstädes föranledda stora splittringen av inägojorden. Någon anledning att för Norrlands vidkommande tillämpa en annan grund för avvägningen av det allmänna prisstödet än för landet i övrigt synes därför icke föreligga. Jag vill vidare i detta sammanhang nämna, att man enligt min uppfattning i regel icke kan räkna med att i de skogrikare delarna av landet enbart själva jordbruket skall bliva fullt bärkraftigt, utan att bärkraften där i stället normalt skall ernås genom en kombination av jordbruk och skogsbruk. Vid avvägningen av prisstödet bör man då givetvis, såsom kommittén framhållit, beakta även de inkomstkällor, som avkastningen av egen skog och skogskörslor genomsnittligt utgöra.

I vissa yttranden ha uttalats farhågor för att en avvägning av prisstödet i anslutning till den nu angivna riktlinjen skulle leda till att jordbruken i de högre storleksgrupperna genomsnittligt skulle få en betydligt högre lönsamhetsgrad än som vore avsikten med det statliga stödet och följaktligen till att kostnaderna för jordbruksstödet eller med andra ord belastningen för konsumenterna skulle bliva större än nödvändigt. Det har även ifrågasatts, huruvida man ej för att förebygga ett dylikt förhållande borde avväga det allmänna prisstödet åt jordbruksproduktionen efter behovet vid jordbruk av större typ än den av kommittén föreslagna men samtidigt lämna särskilda arealbidrag till alla jordbruk, som vore mindre än den sålunda valda typen. Jag vill med anledning härav framhålla, att det i och för sig ej behöver ingiva några betänkligheter, om de mest rationella jordbruken kunna uppnå en lönsamhetsgrad, som något överstiger det genomsnittliga. Tvärtom bör möjligheten till en viss merinkomst utgöra en värdefull stimulans till fortsatt rationalisering. Däremot kan jag såtillvida instämma i den uppfattning, som kommit till uttryck i nyssnämnda yttranden, att jag självfallet finner det angeläget, att det allmänna jordbruksstödet ej avväges på ett sådant sätt, att betydande delar av det svenska jordbruket genomsnittligt erhålla ett stöd, som mera avsevärt överstiger det för dem erforderliga gränsskyddet. Risken för att så skall bliva fallet vid en tillämpning av kommitténs förslag synes mig dock ganska ringa. I första hand synes man böra söka förhindra en dylik utveckling genom det sätt, på vilket man avväger prisstödet åt olika grenar av jordbruksproduktionen. Då animalieproduktionen spelar den största rollen för de mindre jordbruken och vegetabilieproduktionen den största rollen för de större jordbruken, bör man redan genom avvägningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 139

av stödet mellan dessa båda produktionsgrenar kunna eliminera i vart fall en betydande del av de differenser i fråga om lönsamheten, som eljest skulle kunna uppstå mellan basjordbruken och jordbruken i därovanför liggande storleksgrupper. För att ej en för animalieproduktion förmånlig prisavvägning skall motverka sitt syfte, kan det vidare befinnas nödvändigt att uttaga en särskild mjölkavgift å mjölkproduktionen från de större jordbruken.

Nu angivna medel kunna antagas bliva tillräckliga för att förhindra, att de större jordbruken till följd av den av mig förordade avvägningen av prisstödet skola erhålla företagarvinster av sådan storleksordning, att de i någon mera märkbar grad komma att påverka de totala kostnaderna för jordbruksstödet.

Någon anledning att vid sidan av det allmänna prisstödet såsom ett permanent led i regleringssystemet lämna ett särskilt stöd åt de jordbruk, vilkas lönsamhet är lägre än basjordbrukets, föreligger enligt min mening icke. Dessa jordbruks värde bör framträda just däri att kombinationen mellan jordbruket och övriga förvärvskällor trots jordbrukets relativt låga lönsamhetsgrad sammanlagt giver brukaren en skälig inkomst. Dock torde man vid sidan av det allmänna prisstödet av sociala skäl böra lämna ett särskilt stöd till de nuvarande innehavarna av dylika brukningsdelar. Detta stöd bör emellertid endast ha till syfte att lindra de svårigheter, som eljest skulle uppstå för innehavarna av dylika jordbruk under den övergångstid, som kan åtgå innan en rationalisering av brukningsdelarna hunnit genomföras. Till detta spörsmål torde jag, såsom jag inledningsvis nämnt, få återkomma efter det yttrande från lagrådet inhämtats över de lagförslag som omförmälas i det följande.

Den yttre rationaliseringen.

Beträffande innehållet i kommitténs förslag rörande den yttre rationaliseringen av jordbruket (däri här inbegripet även frågan om åtgärder för att förstärka ofullständiga jordbruk med skog) hänvisas till kapitlen 8, 10, 19 och 20 i kommitténs betänkande samt till sidorna 29—49 i den förut lämnade redogörelsen för huvuddragen av detta.

Nödvändigheten av en yttre rationalisering har underslrukits i åtskilliga yttranden, och de av kommittén uppdragna riktlinjerna för en sådan verksamhet ha i allmänhet helt eller i huvudsak tillstyrkts. I ett flertal yttranden ha dock framställts mer eller mindre långt gående erinringar mot kommitténs förslag i dessa delar.

Bland dem, som framhållit behovet av en yttre rationalisering, kunna nämnas Riksförbundet landsbygdens folk, länsstyrelsen i Hallands län, Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, kommerskollegium, Sveriges industriförbund och Sveriges grossistförbund. Riksförbundet landsbyg­

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

dens folk har i samband därmed såsom medel för rationaliseringsverksamhetens främjande förordat en utvidgad och förbättrad lantbruksundervisning under framhållande av att kunskaperna om och förståelsen för rationaliseringsåtgärdemas utförande och vikt vore av grundläggande betydelse.

I det följande kommer jag att först redogöra för i yttrandena anförda synpunkter beträffande den av kommittén verkställda indelningen av jordbruksfastigheterna i olika grupper och vissa i samband därmed stående spörsmål. Därefter redogöres för den ståndpunkt, som i yttrandena intagits till kommitténs förslag om målsättningen för den yttre rationaliseringen och i anslutning därtill även för innehållet av yttrandena, såvitt angår frågan om skogens betydelse i kombination med jordbruket och behandlingen av skogen vid den yttre rationaliseringen. Därpå beröras yttrandena över förslagen till de olika medlen för genomförande av den yttre rationaliseringen — låneoch bidragsverksamhet, aktiv inköpspolitik, förköpsrätt och expropriation —- och slutligen behandlas frågan om planeringsverksamheten på jordbrukets område.

Inledningsvis kan nämnas, att beträffande den av kommittén gjorda uppdelningen av rationaliseringsarbetet i yttre och inre rationalisering samt rationalisering av driftsförhållandena i en del yttranden uttalats, att en dylik uppdelning visserligen kunde vara lämplig vid ett teoretiskt dryftande av olika rationaliseringsåtgärder men att den dock kunde leda till den ohållbara uppfattningen, att de olika grupperna av rationaliseringsåtgärder kunde vid den praktiska tillämpningen behandlas såsom oberoende av varandra. Från utgångspunkten att samtliga slag av rationaliseringsåtgärder vore intimt förbundna med varandra ha vidare bland andra Svenska lantarbetsgivareföreningen, Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och kommerskollegium funnit det utgöra en brist i kommitténs betänkande, att driftsrationaliseringen däri icke upptagits till behandling.

Beträffande den av kommittén tillämpade uppdelningen av brukningsdelarna i olika typer och kommitténs bedömande av dessas möjligheter att bestå på längre sikt ha i allmänhet icke några anmärkningar framställts, men kommitténs påpekande av faran för schablonisering i den praktiska tillämpningen har från flera håll understrukits. Lantmäteristgrelsen har i detta sammanhang anfört.

Beträffande typen bestående småbruk med undantag av stödjordbruk må erinras, att gränsen mellan dem och övergångsjordbruken måste vara och bliva synnerligen flytande. Enbart ägarens personliga läggning och intresse kan verka avgörande, till vilken typ brukningsdelen är att räkna. Äges en ofullständig brukningsdel av en person, som vill ägna sig åt jordbruket och har intresse och läggning härför samt ej vill ligga borta på arbeten, måste brukningsdelen anses som ett övergångsjordbruk. I en annans hand kan samma brukningsdel bliva att anse som ett bestående småbruk.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har betonat vikten av att för det praktiska handlandet betydelsefulla synpunkter i första hand iakttagas, därvid utskottet anfört.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 141

Det hade varit värdefullt om kommitténs majoritet ansett att den gränsdragning i fråga om brukningsdelarnas arealstorlek, som verkställts, mera borde syfta till att giva en bild av dagsläget inom näringen än att tjäna som arbetsformel för den fortsatta verksamheten. För det senare ändamålet torde den förebragta utredningen icke kunna anses utgöra ett tillräckligt underlag. Därest kommittén funnit anledning, särskilt i samband med ett närmare ingående på driftsrationaliseringen, att betrakta näringen mera inifrån, hade säkerligen vissa omdömen blivit något annorlunda utformade. Nu bär utredningen genom att stanna vid frågor, isom främst sammanhänga med de s. k. yttre och inre rationaliseringsåtgärderna, kommit att väl mycket framstå såsom åsikter tillhörande en yttre betraktares. Jordbrukarna ha förvisso icke något att erinra mot en vederhäftig kritik av de nuvarande förhållandena, men det bör dock utsägas att det icke finnes någon befolkningsgrupp, som mer än jordbrukarna äro känsliga för att jämväl teoretiska resonemang måste vara fullt verklighetsbetonade. Härav följer med nödvändighet, att de åtgärder, som från statsmakternas sida komma att vidtagas med stöd av kommitténs sakkunnigeutlåtanden, måste förestavas av praktiska hänsyn till samhällets bästa och till näringsutövarnas båtnad och att det som måste vara direkt statsdirigerat inskränkes till vad som oundgängligen kan anses nödvändigt.

Efter att ha yltrat, att de av kommittén begagnade benämningarna för olika typer av brukningsdelar torde vara ägnade att klarlägga och underlätta den diskussion och de överväganden, som borde komma till stånd i fråga om arealstorlek och driftsinriktning, har förvaltningsutskottet fortsatt.

Men det ligger en fara i att införa allt för strikta definitioner för en näringsutövning, som i så hög grad arbetar under växlande naturbetingelser och skiftande utgångslägen. Härtill kommer att inom jordbruket skapas genom den personliga dugligheten en differentiering, som skär tvärs igenom andra klassifikationsgrunder. Det bör därför utsägas att de blivande rationaliseringsorganen, hur mycket de än anse sig bundna av givna direktiv, ofta torde nödgas att taga hänsyn till rent personliga förutsättningar, främst duglighet såsom yrkesutövare.

Vissa av de av kommittén angivna fastighetstypema ha av fcistighetsbildningssakkunniga upptagits till närmare behandling, därvid de sakkunniga i huvudsak anfört följande.

Vad beträffar gränsen mellan fullständiga och ofullständiga brukningsdelar vilja de sakkunniga allenast framhålla att, även om det med kommitténs utgångspunkter är ofrånkomligt att hänföra det s. k. stödjordbruket eller — för att använda en annan, av kommittén dock ej begagnad term ■—- arbetarsmåbrukct till de ofullständiga brukningsdelarnas kategori, det ur ren fastighetsbildningssynpunkt likväl i princip är berättigat alt klassificera ett sådant jordbruk såsom en fullständig brukningsdel. Självfallet förutsättes härvid, att stödjordbruket har en för sitt ändamål lämplig ägosammansättning och storlek.

Familjejordbruket återfinnes icke såsom en särskild fastighetstyp i kommitténs betänkande i vidare mån än att inom typen basjordbruk (med eu areal av 10—20 hektar åker) säges falla flertalet av de jordbruk, som under senare tid ansetts hänförliga till familjejordbruk eller bondejordbruk. Vad

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

beträffar den kritik mot typen familjejordbruk, som kommittén anför ur arbetskrafts- och familjebildningssynpunkt, skall här allenast anmärkas att denna kritik visserligen må anses berättigad i fråga om vissa delar av landet men att familjejordbruket likväl på andra håll, särskilt i skogsbygderna, är och säkerligen kommer att förbliva den minst svårhanterliga jordbrukstypen. Härvid gäller att, om betestillgången är tillfredsställande och skogsarealen lämpligt avpassad, åkerarealen icke behöver uppgå till ens den storlek, som vanligen plägar angivas i samband med familjejordbruket eller omkring 15 hektar, utan att sistnämnda areal ofta kan vara lägre och mångenstädes på grund av topografiska eller andra förhållanden måste vara det. Jordbrukskommitténs skildring av de med familjejordbruket förenade nackdelarna synes därför något ensidig och alltför litet taga hänsyn till de varierande förhållandena inom olika delar av landet.

Åt åsikten, att stödjordbruket från fastighetsbildningssynpunkt icke vore att betrakta såsom en ofullständig brukningsdel, har även lantmäteristyrelsen givit uttryck.

I fråga om bestämmandet av typen bestående jordbruk har länsstyrelsen i Malmöhus län anfört.

Länsstyrelsen vill framhålla, att begreppen stödjordbruk och andra bestående småbruk synas ha fixerats enbart med hänsyn till brukarens möjligheter att erhålla arbete inom andra näringar än jordbruket. Länsstyrelsen vill ifrågasätta, huruvida begreppen icke kunna utvidgas till förmån även för jordbruket självt. Därmed avser länsstyrelsen, att det kan tänkas att man genom gemensam maskinanvändning och andra rationaliseringsåtgärder ävensom en extensifiering av småbrukardriften kan frigöra arbetskraft i sådan omfattning, att brukaren i stor utsträckning kan arbeta på timlön vid närbeläget jordbruk. Ur arbetskraftsynpunkt vinnes härigenom större trygghet för jordbruket, samtidigt som andra näringsgrenars krav på arbetskraft icke eftersättes, enär heltidsanställd arbetskraft därigenom kan lösgöras till förmån för dessa näringar.

Rörande möjligheten för brukningsdelar av olika typer alt bestå på längre sikt har lantbruksakademien uttalat följande.

Kommittén framhåller, att det icke enbart är storleken, som avgör ekonomien på en brukningsdel. Akademien finner anledning ytterligare understryka detta och vill framhålla, att förutsättningarna i fråga om skördeutbyte. produktionsinriktning, avsättningsförhållanden m. m. och icke minst beträffande den personliga dugligheten kunna vara mycket växlande. Dessutom kunna möjligheterna till förtjänster vid sidan av det egna jordbruket vara olika och samtidigt för en utomstående svårbedömbara. Från medeltalen för olika slorleksgrupper av brukningsdelar beträffande lönsamhetsgrad förekomma sålunda betydande avvikelser. Det torde i många fall möta svårighet att avgöra, huruvida i realiteten ett stödjordbruk, annat bestående småbruk eller över gångsjordbruk föreligger. Det är därför nödvändigt, att varje förekommande fall för sig särskilt undersökes. Vid försök att bedöma brukningsdelens ekonomi och förutsättningar att bestå på längre sikt bör utom inkomsten av själva jordbruket även möjligheterna till arbetsförtjänster för familjens olika medlemmar beaktas. Med hänsyn till de växlande och icke fullständigt utredda jordbruksekonomiska förhållandena för olika kategorier av jordbruk vill akademien framhålla såsom önskvärt, att i bestäm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 143

melserna beträffande olika rationaliseringsåtgärder icke alltför starka begränsningar göras till vissa storleksklasser av brukningsdelar, utan att de ekonomiska förutsättningarna även i andra avseenden än arealen tillbörligt beaktas.

Statskontoret bär ansett det förhållandet, att frågan om möjligheterna för olika typer av brukningsdelar att bestå på längre sikt vid skilda, tämligen näraliggande tider besvarats väsentligt olika, mana till försiktighet vid bedömande av hithörande spörsmål.

Tvivel i fråga om möjligheten för vissa nu till bestående småbruk hänför liga brukningsdelar att bestå under längre tid har uttalats av lantmätcristg relsen, som därvid yttrat.

De bestående småbruken ha sin största betydelse för skogsbygderna, där särskilt för trävarubolagens räkning körning eller skogsarbete, alltså säsongarbete, är tillgängligt. Den rationalisering av skogsvägnäten, som nyligen påbörjats och som säkerligen måste i hög grad intensifieras, torde otvivelaktigt medföra, att skogskörningarna med häst minskas. Det rena skogsarbetet är — liksom redan skett med vägarbetet — på väg att förbehållas särskilda helårsanställda specialarbetare. Dessa och andra omständigheter måste, såvitt styrelsen kan bedöma, medföra, att från gruppen bestående småbruk en ständig överflyttning av brukningsdelar till gruppen övergångsjordbruk blir att vänta.

Den sedan åtskilliga år frivilligt bedrivna rationaliseringens betydelse såsom grundval för den nu föreslagna, statligt ledda rationaliseringsverksamheten har framhållits av bland andra lantbrnksstgrelsen, lant mät eristgr elsen, fastighetsbildningssakkunniga och Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Lantbrnksstgrelsen har i detta hänseende anfört i huvudsak följande.

Av en sammanställning, vilken av statistiska centralbyrån ställts till lantbruksstyrelsens förfogande, framgår, att landets åkerareal under de sex åren från år 1937 till år 1944 nedgått med omkring 16 000 hektar eller med något större areal än som motsvarar den åkerarealökning, som förekom under de tio åren från 1927 till 1937. Samtidigt som sålunda åkerarealen i landet i dess helhet minskat under tiden mellan de båda senaste jordbruksräkningarna har åkerarealen i vissa områden, särskilt i Norrland, ökat. Ökningen uppgår till ej mindre än cirka 21 000 hektar, varför åkerarealen i övriga områden nedgått med omkring 37 000 hektar. Jordbruksproduktionen har alltså under senare år förskjutits i nordlig riktning, d. v. s. från relativt fördelaktiga till mera begränsade produktionsbetingelser, samtidigt som åkerarealen i landet i dess helhet minskat. Då därjämte skörden per hektar — trots åtskilliga med bland annat krisen sammanhängande ogynnsamma betingelser — år 1944 uppgick till 2 130 skördeenheter eller allenast omkring 170 skördeenheter under motsvarande tal för år 1937, måste enligt lantbruksstyrelsens mening en betydande rationalisering ha ägt rum inom jordbruksdriften.

Den rationalisering, som sålunda ägt rum inom jordbruksdriften, är uppenbarligen av skiftande slag. Ett exempel på denna rationalisering ulgöres av den differentiering av produktionen, som ägt rum. Då man på åtskilliga håll i landet — såsom i stora delar av södra och mellersta Sveriges morän­

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

områden med små brukningsdelar —- utvidgat den fältmässiga fruktodlingen på bekostnad av arealen för de mera traditionella åkerbruksväxtema, bar detta exempelvis bidragit till ifrågavarande rationalisering. Denna har givetvis i mycket hög grad jämväl bestått av ett flertal andra åtgärder, såsom bland annat användning av ett allt bättre utsäde, bättre jordbearbetningsmetoder samt flera och hättre maskiner och redskap. Särskilt torde här få framhållas den stora betydelse för den skedda rationaliseringen inom jordbruksdriften, som utvecklingen av den gemensamma maskinanvändningen haft.

Sedan lantbruksstyrelsen berört frågorna om målsättningen för jordbrukspolitiken och kommitténs förslag rörande avvägningen av prisstödet åt jordbruket samt anfört att den år 1944 företagna jordbruksräkningen visat en nedgång av antalet jordbruk, omfattande en åkerareal av 2—10 hektar, med omkring 8 500 brukningsdelar, har styrelsen fortsatt.

Beaktas bör att jordbrukskommittén icke synes ha varit i tillfälle att taga del av resultaten från 1944 års jordbruksräkning. Även med hänsyn till den förekomna utvecklingen och till att nämnda jordbruksräkning måste föranleda ett i viss mån annat utgångsläge än det jordbrukskommittén haft att beakta vid bedömandet av hithörande spörsmål, synes dock intet tvivel råda därom, att uppdelningen i brukningsdelar är ett problem, som kräver särskilda åtgärder från det allmännas sida. Problemet är uppenbarligen störst i trakter, där de ofullständiga jordbruken äro särskilt starkt anhopade och där kompletterande förvärvskällor — såsom skogsbruk, fiske, lönearbeten o. s. v. — icke i nämnvärd utsträckning stå jordbrukarna till buds.

Vid sökandet efter vägar, på vilka nyssberörda problem lämpligen kan lösas, bör man beakta, att statsmakterna genom egnahemsverksamheten under tidigare år otvivelaktigt kraftigt bidrog till skapandet av ifrågavarande problem. Denna omständighet synes lantbruksstyrelsen böra få mana till försiktighet i dagens situation så att man ej nu i jorddelningspolitiken går till överdrift åt andra hållet. Möjligheten att så sker är en fara, som lantbruksstyrelsen icke kan undgå att finna i ett accepterande av den allmänna inställning till problemet, som kommer till synes i jordbrukskommitténs betänkande. Faran av ett alltför snabbt bortrationaliserande av ett stort antal små jordbruk synes kommittén sålunda icke hava tillbörligen beaktat.

En viss rationalisering av brukningsdelarna synes dock önskvärd. Spörsmålet om genomförandet av en viss brukningsdels rationalisering är emellertid ej endast en fråga om ökning av arealen av olika ägoslag utan även bland annat och sannolikt i minst lika hög grad en fråga om en förbättrad arrondering av nuvarande och nytillkommande arealer. Det är sålunda ingalunda tillfyllest med endast en sammanslagning av arealer, vilken i många fall rent av försämrar den tidigare arronderingen. Svårigheterna att åvägabringa en verkligt ändamålsenlig rationalisering —- innefattande jämväl en tillfredsställande arrondering — synes jordbrukskommittén ha berört med alltför lätt hand. Behovet av ändrad fastighetslagstiftning, enklare sammanläggningsinstitut och enklare lantmäteriförrättningar m. m. framträder enligt lantbruksstyrelsens mening mycket klart vid ett betraktande av jordbrukets rationaliseringsproblem. De problem, som dölja sig bakom detta behov, borde givetvis lösas före vidtagandet av de långtgående rationaliseringsåtgärder, som jordbrukskommittén föreslagit. Så länge dessa problem äro olösta, har man enligt lantbruksstyrelsens mening ej behov av så särskilt stor apparat för andra rationaliseringsåtgärders vidtagande, enär dessa åtgärder icke böra

Kungi. Maj.ts proposition nr 75. 145

genomföras i snabbare takt än som synes lämpligt med hänsyn till nämnda problem.

Kommitténs förslag till målsättning för den yttre rationaliseringen har i flertalet yttranden biträtts eller lämnats utan erinran. I vissa yttranden, där man förordat ett uppskov med ställningstagandet till frågan om storleken av den jordbruksproduktion, som på lång sikt borde stödjas av det allmänna, ha dock vissa reservationer gjorts för de ändringar, som kunde föranledas av det resultat, till vilket man kunde komma vid sagda ställningstagande. Sålunda har exempelvis länsstyrelsen i Malmöhus län anfört följande.

Med hänsyn till den relativt långa tidrymd, under vilken den av kommittén föreslagna yttre rationaliseringen är avsedd att genomföras, anser länsstyrelsen sig kunna tillstyrka det av kommittén föreslagna handlingsprogrammet. Skulle utvecklingen mot förmodan gå i annan riktning än den, som motiverar den yttre rationaliseringen, eller skulle rationaliseringen komma att medföra alltför stora olägenheter ur sociala och dylika synpunkter, bör verksamheten utan svårighet kunna avbrytas eller begränsas, innan den fått alltför stora verkningar.

Rörande den storleksordning, som bör eftersträvas vid förvandling av ofullständiga brukningsdelar, ha fastighetsbildning ssakkunniga anfört följande.

De sakkunniga ha i och för sig icke något att erinra mot kommitténs uppfattning att man vid den yttre rationaliseringen — om omständigheterna det medgiva — i princip skall inrikta sig på att söka bilda jordbruk av den typ som objektivt sett anses lämpligast, d. v. s. normjordbruk, och alltså icke stanna vid att bilda brukningsdelar av basjordbrukets typ. Men det må i detta sammanhang understrykas, att staten icke bör undandraga sig att med lån och bidrag understödja jämväl sådana på frivillig väg vidtagna rationaliseringsåtgärder, som avse att förvandla en ofullständig brukningsenhet till ett jordbruk av allenast basjordbrukets typ, trots att omständigheterna i och för sig skulle medge att ett normjordbruk bildades. Eljest uppkommer nämligen risk för att förstärkningen helt uteblir, och, såsom de sakkunniga i sitt betänkande av år 1944 framhållit, kan det icke vara välbetänkt att, när fråga är om en ur det allmännas synpunkt i och för sig lämplig ändring av bestående fastighetsindelning, hindra uppenbara förbättringar och kanske försvåra det ytterst åsyftade resultatets uppnående genom att ej tillåta att det förverkligas successivt i mån av yppade tillfällen.

Sedan fastighetsbildningssakkunniga härefter anfört vissa skäl för och emot lämnande av statligt stöd till omvandling av övergångsjordbruk till bestående småbruk av annan typ än stödjordbruket, ha de sakkunniga vidare andragit i huvudsak följande.

De sakkunniga vilja icke motsätta sig kommitténs ståndpunkt, att man i samband med den statligt bedrivna verksamheten för förstärkning av klart irrationella brukningsenheter må äga att taga viss hänsyn till arbetsmöjligheterna utanför brukningsenheten. Bedömningen av huruvida bildandet av ett bestående småbruk av ifrågavarande typ bör stödjas måste emellertid vara restriktiv. För att allmänna medel skola få tagas i anspråk för en förvandling av ett övergångsjordbruk till ell småbruk av annan typ än stödjordbruket,

Bilutnc/ till riksdagens protokoll 1946. 1 sam!. Nr 75. 10

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

måste alltså vid en behovsprövning efter ungefär samma linjer, som nu gäller i fråga om bildande av arbetar småbruk, ha framkommit att behovet av ett småbruk av förstnämnda typ verkligen föreligger. Sålunda måste noggranna undersökningar ha givit vid handen, att tillgång till arbetsmöjligheter utanför den egna brukningsenheten med största möjliga sannolikhet skall komma att på lång sikt stå till buds för en genomsnittlig brukare.

Fastighetsbildningssakkunniga ha vidare anmärkt, att ett av kommittén gjort uttalande, enligt vilket frågan om överföring av jord från ett större jordbruk till ett övergångsjordbruk borde prövas från fall till fall under beaktande av samtliga föreliggande omständigheter, däribland spörsmålet huruvida överföringen skulle nödvändiggöra någon mera betydande nyinvestering i ekonomibyggnader å övergångsjordbruket, syntes innebära ett alltför snävt betraktelsesätt, eftersom det vore allmänt känt, att byggnadsbeståndet å de ofullständiga brukningsdelarna ofta vore mycket dåligt och behov av en icke obetydlig nyinvestering därför ofta torde vara för handen i dylika fall.

Lantmäteristyrelsen har anslutit sig till kommitténs uttalande att åstadkommande av normjordbruk borde eftersträvas vid rationaliseringen där så vore möjligt, men samtidigt understrukit den jämväl av kommittén framförda uppfattningen, att för större delen av landet målet i praktiken icke torde kunna eller böra sättas högre än till bildande av familjejordbruk, mestadels i form av kombinerade jordbruk. I sammanhang härmed har styrelsen vidare åberopat följande uttalande av överlantmätaren i Örebro län.

Ehuru målet för strukturrationaliseringen föreslås skola vara skapande av normjordbruk, skall rationaliseringsverksamheten enligt kommitténs förslag dock endast omfatta de s. k. övergångsjordbruken. Basjordbruken lämnas utanför denna verksamhet. Detta torde icke sällan kunna medföra, att basjordbruk vid rationaliseringen av omkringliggande brukningsenheter »isoleras» av normjordbruk och större jordbruk på sådant sätt, att en framtida förstärkning av dem förhindras eller försvåras. Då jordbruksstödets storlek, såsom kommittén framhållit, ytterst måste bestämmas med hänsyn till dess inverkan på produktionen, är det emellertid icke osannolikt, att detta stöd inom överskådlig framtid kan komma att utformas så, att de nuvarande basjordbruken icke ge nöjaktig bärgning. Med hänsyn härtill synas basjordbruken i varje fall böra inbegripas i rationaliseringsverksamheten på sådant sätt, att vid planeringen av den yttre rationaliseringen städse beaktas, att utvecklingsmöjligheterna för befintliga basjordbruk icke stäckas. Detta bör givetvis kunna ske, oberoende av att den statliga medverkan till rationaliseringsplanernas genomförande tills vidare begränsas till de delar, som beröra övergångsjordbruken.

Rörande frågorna vilka brukningsdelar, som böra omfattas av den statliga verksamheten för yttre rationalisering, och huruvida man härvid bör sikta till att bilda jordbruk av basjordbrukets eller normjordbrukets typ, har Riksförbundet landsbygdens folk anfört.

Förbundet anser, att den statliga verksamheten för yttre rationalisering principiellt bör begränsas till att avse sådana brukningsdelar, som nu ligga under rationalitetsnivån hos ett basjordbruk av storleken 10—15 hektar, varvid man i första hand, där så är möjligt, bör komplettera dessa brukningsde­

Kiinc/l. Maj:ts proposition nr 75. 147

lar med jord och skog eller med lämplig bisysselsättning och först i sista hand sammanslå sådana med andra brukningsdelar eller nedlägga dem. Tills vidare — innan ett mera tillfredsställande material för belysande av lönsamheten inom olika storleksgrupper föreligger — bör man vid den yttre rationaliseringen sträva till brukningsdelar av basjordbrukets rationalitet, och förbundet anser vidare, att, då lika möjlighet förekommer att vid en förvandling av övergångsjordbruk skapa ett basjordbruk och att gå längre och skapa ett normjordbruk, i princip bör förordas, att man företrädesvis skall inrikta sig pa att bilda basjordbruk, men att man, där så ur speciell jordbrukssynpunkt anses lämpligt, även må kunna bilda större jordbruk.

Riksräkenskapsverket har förordat ett vidgande av det av kommittén föreslagna området för den statliga verksamheten för yttre rationalisering, i det ämbetsverket anfört. Med ledning av kommitténs egen utredning angående rationalitetsvariationerna mellan jordbruk i olika storleksgrupper och i anslutning till vad herrar Lundberg och Svennilson i en till kommitténs betänkande fogad reservation anfört har riksräkenskapsverket kommit till den uppfattningen, att statens åtgärder för främjande av yttre rationalisering ej böra begränsas till brukningsdelar med mindre areal än basjordbruket och icke ens under alla förhållanden stanna vid normjordbrukets övre gräns. Sålunda finner riksräkenskapsverket, att åtminstone i vissa delar av landet — särskilt om man överväger en övergång till mera extensiva driftsformer — brukningsdelar med en större areal än normjordbruken ekonomiskt sett kunna bliva mera fördelaktiga i drift än normjordbruk eller mindre jordbruk. Den ökade maskinanvändningen och möjligheterna att genom olika transportmedel snabbt förflytta människor och varor kunna påverka driftresultaten vid större brukningsdelar i gynnsam riktning. En långt driven yttre rationalisering av jordbruket skulle givetvis medföra en fortgående väsentlig minskning av jordbruksbefolkningen, som inom vissa delar av landsbygden kan tänkas medföra rubbningar i socialt och kommunalekonomiskt hänseende. Riksräkenskapsverket delar emellertid reservanternas uppfattning, att den samhällsekonomiska arhga vinsten av en fortsatt befolkningsöverflyttning från jordbruket till andra näringar bör bliva så betydande, att övergångssvårigheterna icke bora fa bliva avgörande för ställningstagandet. Även för jordbruksnäringens egna yrkesutövare måste det framstå såsom en angelägenhet av största vikt, att den lösning av jordbrukets problem, som nu eftersträvas, blir verkligt hållbar och att de stora offer, som rationaliseringens genomförande ålägger såväl samhället som enskilda, giva fullgoda och bestående resultat. Riksräkenskapsverket förutsätter emellertid, att minskningen av jordbruksbefolkningen icke får ske brådstörtat och att statens åtgärder för främjande av den yttre rationaliseringen av jordbruket — såsom även kommittén framhållit__kompletteras med strävanden att sprida olika stadsnäringar över landsbygden, varigenom en allmän uttunning av landsbygdens befolkning i möjligaste män förhindras.

Skogsstyrelsen har framhållit, alt man hellre borde eftersträva ett sammanförande av smärre brukningsdelar till ur driftssynpunkt lämpliga enheier än att minska arealen hos större, väl avvägda jordbruk med hänsyn till att de sistnämnda hade en stor betydelse i bygdens liv, icke minst därigenom att de ofta utgjorde föregångsjordbruk, där nya rationella metoder och maskinella hjälpmedel först infördes.

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har framställt erinringar mot den av kommittén förordade målsättningen för den yttre rationaliseringen och därvid yttrat. Det säger sig självt att såväl statsmakterna som jordbrukarna böra sträva efter att rationalisera jordbruket samt att höja dess lönsamhet och jordbrukarnas levnadsstandard till en nivå, som motsvarar andra jämförliga befolkningsgruppers. Det synes emellertid icke riktigt att låta andra näringars behov av arbetskraft bilda utgångspunkten för rationaliseringen av jordbruket samt att — under mer eller mindre maskerat tvång — från jordbruket till de s. k. stadsnäringarna överflytta den arbetskraft, varav dessa anses ha behov. Visserligen får det väl anses troligt att den kvarvarande jordbruksbefolkningen, i vart fall löntagarna, komma att — åtminstone till att börja med — erhålla större inkomst och högre levnadsstandard. Men man får icke släppa ur sikte att de som övergå till stadsnäringarnas bekvämare tillvaro och säkerligen även i fortsättningen genomsnittligt högre inkomstnivå huvudsakligen komma att representera de yngre årsklasserna, av vilka jordbruket självt framför allt har behov. Genom en dylik engångsöverflyttning av arbetskraft i samband med jordbrukets rationalisering synes stadsnäringarnas arbetskraftsproblem icke kunna lösas på längre sikt. Behovet av nya tillskott av arbetskraft från jordbruket torde tvärt om komma att bliva regelbundet återkommande, så länge stadsnäringarna fortsätta att utvecklas. Reduceras jordbruksbefolkningen under loppet av ett par decennier på sätt kommitténs förslag innebär, skulle emellertid med all sannolikhet jordbrukarbefolkningen icke förmå lämna de ytterligare tillskott av arbetskraft, som stadsnäringarna tarva för att kunna bestå. För att täcka det kontinuerliga behovet av nya tillskott av arbetskraft till stadsnäringarna torde någon säkrare garanti icke finnas än en jordbrukaroch lantarbetarbefolkning, som icke genom s. k. rationaliseringsåtgärder berövats stora delar av sina livsdugligaste årskullar och som har sin bärgning tryggad. De sociala och övriga liknande olägenheter — ökade skatter, försämring av kommunikations- och skolväsendet samt vantrevnad och känsla av isolering — som skulle bliva följden av en uttunning av landsbygdens befolkning, ha tämligen utförligt belysts i betänkandet och vissa av reservationerna, varför länsstyrelsen nöjer sig med att understryka, att dessa olägenheter icke få underskattas. I redan förut glest befolkade landsdelar bliva dessa olägenheter helt naturligt än mera framträdande än i de tättbefolkade slättbygderna. Att kommittén sålunda själv beaktat de nyss berörda nackdelarna har lett fram till den föga realistiska rekommendationen att såvitt möjligt förebygga att uttunningen av den jordbrukande befolkningen leder till en motsvarande minskning av landsbygdens befolkning. Detta skulle enligt kommittén ske genom att söka bevara och om möjligt öka arbetstillfällena på landsbygden bland annat i de industriella grenarna eller — med andra ord — genom att förlägga industrien till landsbygden. Länsstyrelsen ställer sig synnerligen tvivlande till möjligheterna att förhindra industriens fortsatta koncentrering till städer och större samhällen. Skulle utvecklingen komma att gå i önskad riktning och livskraftiga industrier förläggas till tättbebyggda småbrukarområden, synes det vara ett intresse av största betydelse att vidmakthålla småbruken och småbrukarbefolkningen och därigenom skapa en fast grund för att tillgodose industriens behov av arbetskraft. Därtill kommer, att de industriarbetare, som ha ett små­

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 149

bruk och egen gård, få ett icke föraktligt tillskott till sin försörjning. Det är — under förutsättning att utvecklingen verkligen går i riktning mot industriföretagens utflyttande till landsbygden — till och med troligt, att företagen dragas till orter med en talrik småbrukarbefolkning.

Det råder intet tvivel om att det även inom Norrbottens län föreligger ett starkt behov av bättre arrondering samt i stor utsträckning även av större brukningsdelar i den mån naturliga förutsättningar föreligga för brukningsdelarnas komplettering med jord och skog. Hur betydelsefullt det än är att göra brukningsdelarna så stora att de bliva bärkraftiga, är likväl arronderingsfrågan i många fall den primära och viktigaste. I motsats till vad kommittén antagit anser länsstyrelsen åtgärder för vinnande av bättre arrondering erforderliga även i fråga om kombinerade jordbruk och bestående småbruk.

Ehuru kommittén framhållit, att radon aliseringsarbetet i främsta rummet bör ske på frivillighetens väg och i samförstånd med jordbruksbefolkningen, anser sig länsstyrelsen böra varna för en så långt driven, med större eller mindre mått av indirekt tvång genomförd sammanläggning av brukningsdelar att de mindre jordbruken till stor del försvinna. En dylik utveckling skulle bliva till uppenbar skada för landsbygden och skulle därjämte särskilt för trakter, dit industrier förlagts, medföra risk för att behovet av färskvaror från jordbruket inom vederbörande ort icke komme att bliva tillräckligt tillgodosett. Då man strängt taget ingenting vet om den framtida utvecklingen, kan det icke anses försvarligt att forcera en rationalisering.

I huvudsak samma åsikt beträffande den föreslagna yttre rationaliseringens följder i befolkningshänseende har framförts av Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Åven Riksförbundet landsbygdens folk har betonat, att jordbruksrationaliseringens ändamål icke vore att förskaffa arbetskraft åt andra näringsgrenar, i samband varmed förbundet ifrågasatt, huruvida icke en undersökning av möjligheterna för rationalisering inom andra näringsgrenar kunde vara av intresse, då därav möjligen kunde föranledas sänkning av priserna å jordbrukets förnödenheter.

Den yttre rationaliseringens betydelse för skogsbruket har framhållits av skogsstyrelsen, som härutinnan anfört.

Medan sambandet mellan jordbrukets rationaliseringsbehov och stadsnäringarnas behov av arbetskraftstillskott fått en framträdande plats i utredningen synes sambandet med skogsbruket ha skjutits i bakgrunden. Det är emellertid uppenbart att så genomgripande förändringar i jordbruksbygdernas fastighetsbildning, befolkningsstruktur m. m., som här förutsatts, måste få starka återverkningar på skogsbruket särskilt i skogs- och mellanbygderna. I själva verket torde det bliva skogsbruket, som får den mest omedelbara känningen med resultaten av en sådan förändring. Med det intima samspel och den växelverkan mellan skog och jord, som karakterisera större delen av vår landsbygd, borde egentligen en utredning om jordbrukets rationalisering ha omfattat även huru de föreslagna åtgärderna inverka på skogsbruket. Skogsstyrelsen är väl medveten om att detla knappast ingått i utredningsuppdraget och att kommitténs ändock mycket stora uppgifter förhindrat ett djupare inträngande i denna fråga. Styrelsen håller emellertid före att, därest kommitténs förslag komma att genomföras, så bör innan den närmare utformningen av kommitténs vittgående förslag iiger rum, mera ingå­

150 Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

ende överväganden ägnas åt spörsmålet om samordning av rationaliserings arbetet inom jordbruk och skogsbruk. I första hand torde frågan därvid gälla tillgodoseendet av skogsbrukets arbetskraftsbehov vid en genomförd minskning av den jordbrukande befolkningen.

I åtskilliga, yttranden har — utöver vad förut nämnts — betonats de olägenheter. som skulle uppstå vid en alltför långt gående avveckling av ofullständiga brukningsdelar och förordats försiktighet vid åtgärder i detta syfte.

Sålunda har lantbruksakademien anfört.

Kommittén utgår från att brukningsdelar under basjordbrukets nivå, där ägaren har sin huvudsakliga bärgning av jordbruket, icke skola bestå på lång sikt. Beträffande yttre rationalisering av de sålunda såsom övergångsjordbruk av kommittén betecknade brukningsdelarna synes återhållsamhet böra iakttagas. Vitsordet är, att jordens uppdelning på sina håll gått för långt. Mest ohållbara te sig måhända de genom tidigare statliga medverkan tillkomna småbruken. I sådana fall. där arbetstillfällen utanför det egna jordbruket icke finnas inom räckhåll eller äro obetydliga och sålunda inkomsterna för små, blir givetvis en rationalisering förr eller senare ofrånkomlig.

En längre än nödvändigt gående bortrationalisering av mindre jordbruk, tillhörande ifrågavarande kritiska grupp, bör av många skäl undvikas. Från dessa jordbruk rekryterar skogsbruket en avsevärd del av sin arbetskraft i form av huggare, körare och dragare. Genom dessa småställen kan det jämväl vara möjligt att i viss utsträckning upprätthålla en arbetskraftsreserv av betydelse för skördearbeten, vägarbeten in. m. En omdaning av ifrågavarande brukningsdelar till ett mindre jordbruk i en högre storleksklass komme helt säkert på många trakter att medföra en sådan uttunning av befolkningen på trakten, att verkningar därav i kulturellt, socialt och merkantilt avseende icke kunde undvikas. Ur synpunkten av bristen på arbetskraft inom tätorterna kan en ökad utflyttning från de mindre jordbruken synas önskvärd och ekonomiskt sett riktig. Det måste dock ur andra synpunkter vara betydelsefullt, att den jordbrukande befolkningen i största möjliga utsträckning beliålles vid jorden. Egenskaperna idoghet, sparsamhet och förnöjsamhet, som i så rikt mått utmärka de mindre jordbrukarna, gå tyvärr lätt förlorade vid övergång till den mera rotlösa tillvaro, som är förenad med de s. k. stadsyrkena.

Akademien anser att på grund av de stora lokala variationerna en generalisering beträffande de ekonomiska förutsättningarna inom olika storieksklasser av jordbruk icke är möjlig. Beträffande de mindre brukningsdelarna vill akademien på grund härav framhålla, att viss rörlighet är önskvärd för rationaliseringsbestämmelserna.

Vidare har Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anfört.

Vid bortrationaliseringen av övergångsjordbruken bör man enligt utskottets mening gå mycket varsamt fram och icke driva detta rationaliseringsarbete för hårt. Det finns fortfarande behov av ett ganska stort antal jordbruk av övergångsjordbrukets storlek. Dessa jordbruk äro ypperliga för dem, som ha inkomster av skogskörslor, de passa för skogsarbetare, som ha sommaren ledig för jordbruksarbete, de passa även för småhantverkare och slöjdare, som på alla lediga tider kunna syssla med sitt hantverk. Dessutom finns rum för ett stort antal jordbruk av denna storleksgrupp för de äldre jordbrukare, som önska lämna sina större jordbruk till söner, men själva äro fullt arbetsföra. Dessa äldre jordbrukare finna ofta eu stor trevnad i att på ålderdomen ha ett litet jordbruk, där de kunna hålla fjäderfä, kor och svin.

Kung!. Maj.ts proposition nr 75. 151

Utskottet vill därjämte understryka de svårigheter i kulturellt, socialt och ekonomiskt hänseende, som uppstå i samband med landsbygdens avfolkning'. Om man analyserar ett problem exempelvis i fråga om skolformerna, finner man, att samtidigt som skolundervisningen i städer och tätorter går mot allt bättre former, så försämras landsbygdens skolförhållanden på grund av det minskade barnantalet. Skall avfolkningen av landsbygden fortsätta, komma förhållandena att bli sådana, att unga familjer med barn ej mera våga bosätta sig där med vetskap om, att deras barn få stå tillbaka i livet för barn från tätorterna på grund av en undan för undan försämrad folkskoleundervisning. Beträffande trafikförbindelser, skatter, m. m. inställer sig samma problem.

Beträffande de mindre jordbrukens ställning har vidare i en del yttranden, bland annat från flera hushållningssällskap, framhållits, att det faktiska läget vid de mindre jordbruken ofta vore gynnsammare än vad som framginge av rent siffermässiga beräkningar angående jordbrukets lönsamhet. Härvid ha i stort sett framförts samma synpunkter, som kommit till uttryck i de inom kommittén avgivna reservationerna av herr Gustafson med flera samt av herr Svensson.

Småbrukarnas riksförbund har, efter det förbundet förklarat sig helt instämma i nyssnämnda reservationer, i fråga om sin uppfattning angående målsättningen för den yttre rationaliseringen hänvisat till följande i yttrandet intagna utdrag av förbundets program.

Småbrukarnas riksförbund hävdar, att svensk jordbrukspolitik bör inrymma syftet att bevara en talrik småbrukarbefolkning. Förbundet erkänner å ena sidan, att en del svaga och illa belägna brukningsdelar måste mönstras ut, men anser å andra sidan, att småbruk bör kunna nyskapas i vissa bygder, där möjligheter för specialodlingar, intensiv husdjursskötsel eller inkomstkombinationer av olika slag finnas eller kunna beredas.

I de fall då en förstoring av brukningsdelarna är nödvändig bör denna ej ske ensidigt genom sammanslagning av mindre brukningsdelar. Då möjligheter härtill finnas, bör såväl åkerjord som betes- och skogsmark tagas i anspråk från större egendomar för komplettering av småbruk. Härvid böra jämväl fideikommissen samt statens och kyrkans jord tagas i anspråk.

Varje schablonmässig indelning av jordbruken, som lägges till grund för en centralt dirigerad rationalisering, är av ondo. Erfarenheten har visat och kommer även i fortsättningen att visa, att mindre jordbruk av alla nu befintliga typer kunna tjäna som försörjningskälla, helt eller delvis, för eu familj.

Förbundet har vidare uttalat, att den ledande synpunkten i fråga om den yttre rationaliseringen borde vara, att varje brukningsdel, vilken kunde tjäna såsom underlag för en familjs försörjning, ensam eller i kombination med andra tillgängliga förvärvskällor, borde bevaras.

Styrelsen för Sveriges fjäderfäaveisförening har särskilt pekat på de möjligheter, som fjäderfäskötseln erbjöde att för innehavarna av alltför små jordbruk hjälpa upp ekonomien till en godtagbar standard.

Lantbruksstyrelsen har uttalat farhågor för att kommittébetänkandet i förevarande del skulle giva anledning till alltför långt gående åtgärder i syfte

152 Kungl. Marts proposition nr 15.

att nedbringa de ofullständiga jordbrukens antal. Styrelsen har härom anfört följande.

Faran av ett alltför snabbt bortrationaliserande av ett stort antal små jordbruk synes kommittén sålunda icke hava tillbörligen beaktat. En fortsatt och forcerad avfolkning av landsbygden måste otvivelaktigt bliva följden, om småjordbrukens antal alltför forcerat nedskäres, och härigenom skulle föranledas nya svåra problem och kostnader — både på landsbygden och i tätorterna — för såväl enskilda som det allmänna. Betänkligt synes också vara, att man därigenom överför ett stort antal självständiga företagare till lönearbetare. Därjämte skulle en jordbrukspolitik av här berört slag ställa näringslivet i övrigt, främst skogsbruket, inför nya stora svårigheter. Skogsbruket är sålunda beroende av småjordbrukarnas hästar och arbetskraft i betydligt högre grad än som jordbrukskommittén synes hava beräknat. Det synes även vara outrett, vilka följderna bliva för de kvarvarande större jordbruken, om den reservarbetskraft, som finnes vid småbruken, försvinner. Redan de svårigheter, som nu råda på jordbrukets arbetsmarknad, synas i många fall oöverkomliga. Lägges till det här anförda den synpunkten, att en betydande utflyttning av industrien från städer och andra större samhällen till landsbygden eller mindre samhällen ur många, främst sociala, synpunkter otvivelaktigt skulle vara till fördel för samhället, att insikten härom torde bliva alltmera allmän samt att en dylik utflyttning av industrien torde komma att ställa småbruksfrågan i ett nytt läge, synas fullt tillräckliga skäl föreligga för att statsmakterna böra iakttaga försiktighet vid beträdandet av vägar, som leda till ett forcerat nedläggande av mindre jordbruk.

I huvudsak samma synpunkter ha anförts av Sveriges skogsägareförbund.

De menliga följder av en minskning av antalet mindre jordbruk, som skulle kunna uppkomma för skogsbruket i form av ökad brist på arbetskraft, ha berörts av bland andra Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, som i detta hänseende anfört.

Riksförbundet anser det nödvändigt, att vid rationaliseringen vederbörlig hänsyn tages till behovet av arbetskraft även för andra näringsgrenar, bland annat skogsbruket. Det större behov av arbetskraft, som redan nu föreligger inom skogsbruket och som sannolikt kommer att ytterligare accentueras i framtiden, gör att riksförbundet anser sig böra varna för en alltför långt driven reducering av antalet mindre jordbruk. En sammanslagning kommer normalt oundgängligen att ha till följd, att viss för jordbruket nu erforderlig arbetskraft blir överflödig — och detta är ju ett av syftemålen med den yttre rationaliseringen. Det är emellertid icke säkert att det är till nytta, att den på så sätt frigjorda arbetskraften tillföres industrierna eller annat arbete i tätorterna; mycket ofta torde det vara önskvärt att den frigjorda arbetskraften stannar kvar i skogsbruket. Man har emellertid ingen som helst garanti att så kommer att ske.

För att åtminstone i någon mån skapa garantier för att den för skogsbruket behövliga arbetskraften finnes tillgänglig, skulle man enligt riksförbundets mening kunna överväga att, i stället för det av kommittémajoriteten i första hand rekommenderade tillvägagångssättet med hopslagning av övergångsjordbruk i skogsbygderna, gå in för att bibehålla åtminstone vissa av dessa jordbruk även om de ligga så till, att de ur jordbrukssynpunkt lämpligen skulle kunna sammanslås. Förstärkningen av jordbruken skulle i sådana fall ske genom att de vart och ett för sig tilldelades skog i sådan utsträckning, att full bärkraft uppnåddes.

Kungi. Maj:ts proposition nr 75. 153

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat.

Kommittén anför åtskilliga skäl för eu speciellt på det mindre jordbruket inriktad yttre rationalisering. Ett av dessa skäl, som för övrigt nära nog kan sägas utgöra ett av ledmotiven i kommitténs betänkande, är de mindre jordbrukens svaga räntabilitet och höga produktionskostnader jämfört med de större jordbruken. Förvaltningsutskottet vill ingalunda förneka att det mindre jordbruket bl. a. på grund av ofullständighet och sin lägre grad av mekanisering ofta kan ha svårt att redovisa ett tillfredsställande resultat. Men förvaltningsutskottet vill å andra sidan starkt betona svårigheten att uttryckt i förräntningsprocent, räntabel daglön o. s. v. göra fullt riktiga jämförelser mellan småbruken och de större jordbruken. Stora svårigheter möta bland annat vid den bokföringsmässiga redovisningen av arbetsförbrukningen, egenkonsumtionen av produkter o. s. v. Småbruket är överhuvud taget alltför väsensskilt från det större jordbruket för att man enbart på denna väg skall kunna komma till en rättvisande jämförelse. Småbrukarens egenskap av konsument av egna produkter är exempelvis relativt starkt utpräglad jämfört med övriga grupper av jordbrukare och med de egentliga lantarbetarna, bostadsvärdet vid småbruket är relativt markant o. s. v.

Ett annat skäl som av kommittén åberopas — och som sammanhänger med lönsamhetssynpunkten — för den nu föreslagna forcerade minskningen av antalet mindre jordbruk är att småbruken genom sina relativt höga produktionskostnader skulle åsamka konsumenterna en extra merkostnad för livsmedel. Förvaltningsutskottet anser denna synpunkt betydligt överdriven med tanke på den relativt ringa andel i landets hela avsaluproduktion av livsmedel, som faller på småbruket. Förvaltningsutskottet vill hänvisa till de högst betydande variationer i lönsamhet och produktionskostnader hos enskilda större jordbruk, som i verkligheten förekomma kring respektive storleksgrupps medelförräntningsprocent. Skall synpunkten samhällets merkostnad anläggas, torde ofantligt mycket mera vara att vinna absolut taget genom rationaliseringsåtgärder inom den sämre hälften av de större jordbruken. Med hänsyn till de mindre jordbrukens relativt ringa avsaluproduktion har förvaltningsutskottet också svårt att förstå den vikt kommittén tillmäter sammanslagningen av mindre jordbruk när det gäller att förhindra en befarad framtida överproduktion.

En synpunkt, som synes ha spelat en mycket betydelsefull roll vid kommitténs alldeles särskilda uppmärksammande av småbrukets rationalisering, är önskemålet att från jordbruket till stadsnäringarna överföra ytterligare arbetskraft. Förvaltningsutskottet kan icke utan starka reservationer acceptera detta motiv för den yttre rationaliseringen. Man synes nämligen inom kommittén ha förbisett den stora arbetsbelastning, som nu tynger stora grupper av jordbrukets folk och de krav på likaberättigande med andra befolkningsgrupper i fråga om arbetstid, semester o. s. v. som alltmer framträda. Detta gör att den minskning, som kan vinnas genom en fortskridande rationalisering, i första hand bör utnyttjas för att tillgodose sådana krav, något som för ("ivrigt är nödvändigt om jordbruket skall kunna behålla erforderlig arbetskraft, lin forcerad utflyttning från just det mindre jordbruket är särskilt betänklig, då det här så gott som uteslutande rör sig om självägande jordbrukare med en rotfasthet i bygden, som är ägnad motverka en överdriven dragning till stadsnäringarna och vilkas arbetskraft kan komma de större jordbruken till godo.

Förvaltningsutskottet anser således att en successiv yttre rationalisering av bland annat de ofullständiga jordbruken väl bör komma till stånd men att man i fråga om sammanslagning av gårdar och därmed minskning av antalet självägande småbrukare bör fara varliga fram. Den foreering genom aktiv

154 Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

medverkan från statens sida med speciell inriktning på småbruket, som nu föreslås, kan förvaltningsutskottet därför icke ansluta sig till. Utskottet vill i detta sammanhang för övrigt erinra om vanskligheten i markerade ingrepp från statens sida; den statliga jord- och egnahemspolitiken vid seklets början — som även den väsentligen byggde på en synnerligen omfattande statlig utredning — bedömes ju på en del håll synnerligen kritiskt. Den yttre rationaliseringen torde enligt förvaltningsutskottets mening ha mest att vinna genom att koncentrera sig på arrondering, bättre fördelning av ägoslag o. s. v. å alla jordbruk, som äro i behov därav, samt på förstärkning av de ofullständiga jordbruken främst genom tillskott av åker och skog.

Socialstyrelsen har förklarat sig dela kommitténs uppfattning att komplettering av ofullständiga jordbruk borde ske, då möjlighet därtill funnes, men samtidigt framhållit, att de naturliga förutsättningarna för en yttre rationalisering av sådana jordbruk i stor utsträckning vore tämligen ogynnsamma. Styrelsen har vidare anfört.

De ofullständiga jordbruken torde i många fall kunna ekonomiskt stärkas genom tillgång på arbete i närliggande småindustrier. Det vill synas, som om denna utväg skulle ha undervärderats i betänkandet, när det i samband med en diskussion av övergångsjordbrukens svårigheter förklaras, att den förbättring, som kan ernås genom en ökning av arbetstillfällena utanför brukningsdelarna, i regel måste bli av ett relativt obestämt värde och en mera oviss varaktighet.

Det förefaller vidare som om förutsättningarna för en effektiv driftrationalisering beträffande småbruken — samverkan för maskindrift o. s. v. — borde i hög grad uppmärksammas i samband med uppdragandet av riktlinjer för en framtida jordbrukspolitik.

Kommitténs uttalande att man, då möjlighet funnes att förbättra ställningen för innehavaren av en ofullständig brukningsdel antingen genom en förstärkning av själva jordbruket eller genom att brukaren i ökad utsträckning skulle erhålla sysselsättning utanför den egna brukningsdelen, i regel borde föredraga den förra utvägen, har berörts även av bland andra länsstyrelsen i Kronobergs län, vilken uttalat, att en dylik ståndpunkt måhända kunde vara riktig i områden med stora sammanhängande jordbruksarealer och med försörjningstillfällena på landsbygden baserade uteslutande eller huvudsakligen på jordbruket men ej inom ett län, där befolkningen ständigt varit van att på många olika sätt utfylla sin inkomst från de små jordbruken med inkomst från andra arbetstillfällen.

I detta sammanhang kan även nämnas, att i flera yttranden framhållits, att befolkningsutvecklingen torde leda till att möjligheterna att erhålla arbete utanför den egna brukningsdelen i framtiden torde bliva väsentligt större för innehavarna av ofullständiga jordbruk än vad de tidigare varit.

De på topografiska förhållanden grundade svårigheterna att konsekvent genomföra en yttre rationalisering ha berörts jämväl av bland andra länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län och i Jämtlands län. Förstnämnda länsstyrelse har därvid uttalat, att en ökad intensifiering av jordbraket å de ofta i bördiga trakter förekommande småbruk, som icke kunde fullständigas, enligt länsstyrelsens mening vore den från rationaliseringssvnpunkt lämpli­

Kiingl. Maj:ts proposition nr 75. 155

gaste åtgärden. Länsstyrelsen i Jämtlands län har yttrat, att rationaliseringssträvandena i fråga om ofullständiga jordbruk i Jämtlands län ofta hindrades därigenom, att sammanläggning av brukningsdelar skulle medföra olämpliga arronderingsförhållanden. En fortsatt nyodling kunde enligt länsstyrelsens åsikt i viss omfattning ersätta av kommittén förordade rationaliseringsåtgärder utan att någon större fara för överproduktion därigenom orsakades.

I de av kommittén i betänkandet gjorda uttalandena rörande önskvärda åtgärder för att möjliggöra en förbättring av ar ronder ingen har lantmäteristyrelsen instämt. Länsstyrelsen i Hallands län har yttrat, att kommittén enligt länsstyrelsens förmenande tillmätt åkerarealens storlek väl stor betydelse och i viss mån underskattat vikten av en god arrondering av brukningsenheterna, samt uttalat en förmodan, att det säkerligen tämligen ofta skulle inträffa, att fördelarna av den större areal, som vumies genom sammanläggning av mindre brukningsenheter, komme att motvägas av otillfredsställande arrondering. Ett uttalande av samma innebörd har gjorts av Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Flera andra hushållningssällskap och hushållningssällskapens ombud ha understrukit vikten av god arrondering. Härjämte har länsstyrelsen i Västernorrlands län framhållit, att erfarenheterna av den hittills inom länet bedrivna verksamheten för förbättrad arrondering visat, att ökad upplysningsverksamhet, kraftigare ekonomisk medverkan från statens sida samt sådana ändringar i gällande jorddelningslagstiftning, som medgåve snabbare och enklare förfarande vid omskiftning av jord, erfordrades för främjande av god arrondering.

Beträffande målsättningen för jordbrukspolitiken, såvitt angår Norrland, bär norrlandskommittén framhållit, att man i fråga om jordbruksförhållandena i Norrland borde skilja mellan område med förhållandevis goda förutsättningar för jordbruksdriften (jordbruksområden) och övriga områden, där jordbruk förekomme (skogsområden). Till jordbruksområdena hänföras av kommittén kustlandet i nedre och övre Norrland samt Storsjöbygden. Kommittén har anfört, att i de förra områdena jordbruket, enligt vad som framginge av utav kommittén anförda avkastnings- och räntabilitetsuppgifter, i t lera avseenden kunde jämföras med jordbruket inom närgränsande slättbygdsområden i vårt land. I den män inom dessa områden åtgärder behövde vidtagas för jordbrukets rationalisering och för att förbättra levnadsförhållandena för jordbrukarna, borde detta väsentligen kunna göras genom att inkomst- och sysselsättningsförhållandena inom jordbruket förbättrades, detta deslo hellre som inom dessa områden jordbruksfastigheterna ofta ej kunde förses med skog. Beträffande den lämpliga storleken av jordbruken har norrlandskommittén uttalat, att det kunde vara önskvärt, att de något större jordbruken i Norrland finge den storleken, att de beredde full sysselsättning under sommaren för minst två fullgoda arbetare, d. v. s. de borde under nuvarande förhållanden få en areal av 15—20 hektar. Brukningsdelar­

156 Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

na borde emellertid, även då de låge i ett jordbruksområde, ej göras allt för stora. En areal av 20 hektar borde i stora delar av Norrland i allmänhet kunna betraktas som en normal övre storleksgräns.

Norrlandskommittén bär vidare erinrat om att de flesta brukningsdelarna i jordbruksområdena i Norrland hade en åkerareal under 10 hektar och att jordbruk av denna storlek i många fall icke kunde bereda sina innehavare full sysselsättning under hela året utan brukaren måste söka sig inkomster av arbeten utanför den egna brukningsdelen. Rörande möjligheterna för dylika jordbruk att bestå har norrlandskommittén yttrat följande.

I vilken omfattning jordbruk av nu närmast avsedd storlek kunna bestå synes bliva i hög grad beroende av sysselsättningsmöjligheterna inom och utanför jordbruket. Särskilt angeläget synes vara, att sysselsättningen utanför jordbruket icke förhindrar full verksamhet på det egna jordbruket, när detta så kräver. Denna sysselsättning torde kunna ordnas vid större jordbruk, i skogsbruk och flottningsarbete och vid industrier. Det bör också framhållas, att en intensifierad lanthushållning, t. ex. genom smådjursskötsel eller specialodlingar, kan öka både inkomsterna och sysselsättningen vid det egna jordbruket. Inkomstförhållandena för jordbrukare i Norrland med jordbruk mellan 2 och 10 hektar visa, att dessa jordbrukare här oftare kunnat ordna en betryggande kombinerad försörjning på eget jordbruk och i annan sysselsättning än i andra delar av landet, och det torde också genom dessa kombinationsmöjligheter här finnas mm för relativt många mindre, ur olika synpunkter rationella jordbruk.

Även för många mindre jordbruk finnas sålunda förutsättningar för fortbestånd, samtidigt som de utgöra ett nödvändigt led i jordbruksstrukturen. Sommararbetskraftsbehovet vid de något större jordbruken torde nämligen ofta med fördel böra fyllas, förutom genom familjens arbete, genom anlitande av brukare av mindre fastigheter. En alltför hastig minskning av fastighetsbeståndet torde också komma att innebära allvarliga ingrepp i bebyggelseförhållandena i Norrlands jordbruksområden och även vara olämplig för skogsskötseln i dessa områden för dennas behov såväl av mänsklig arbetskraft som av7 dragarkraft. Bebyggelsen är nu spridd över en mycket stor areal med i vissa områden ringa antal fastigheter i de enskilda byarna. En inskränkning i antalet fastigheter i sådana byar torde innebära många olägenheter för kvarvarande familjer, ökad känsla av isolering, försämrade skolmöjligheter för barnen, m. m. En viss försiktighet i minskningen av antalet fastigheter synes därför i jordbruksområdena vara angeläget att iakttaga. Utvidgningen av fastigheterna, som även i Norrland till stor del bör ske genom sammanläggning av fastigheter, bör med hänsyn till det sagda i vissa områden ske genom uppodling av ny åkerjord och detta i .särskilda fall i syfte att utvidga bebyggelsen genom att skapa nya jordbruk. Till vad ovan sagts kommer, att det inom vissa delar av Norrland, främst i Västernorrlands och Jämtlands län och här speciellt inom de trängre älvdalarna, torde vara svårt att sammanföra jordbruk på grund av topografiska förhållanden. Sist men icke minst bör ihågkommas, att mången jordbrukare torde finna det bäst svara mot hans förutsättningar i olika avseenden att nöja sig med ett relativt litet jordbruk.

På grund av det ovan anförda finner kommittén att rationaliseringsverksamheten i Norrland ej bör innebära en alltför stark reducering av de mindre jordbrukens antal. Dessa jordbruk kunna utgöra en rationell brukningsforni i Norrland. Däremot håller kommittén före, att jordbruken i fråga nu äro för många till antalet i förhållande till sysselsättningsmöjligheterna utan­

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 157

för jordbruket. För ernående av bättre inkomstförhållanden för jordbrukarna bör det därför eftersträvas att i viss utsträckning ersätta mindre jordbruk med större. I detta sammanhang bör understrykas, att en fastighetsombildning ej kan genomföras efter likartat program i landsdelens olika jordbruksområden utan måste ske för varje område för sig under beaktande av de för dessa speciella förhållandena.

I anslutning till det nu anförda bär norrlandskommitén sammanfattningsvis angivit sin ståndpunkt beträffande de allmänna riktlinjerna för den yttre rationaliseringen i Norrland sålunda.

I Norrland bör rationaliseringsverksamheten avse ett nedbringande av antalet små jordbruk. Målet för denna verksamhet måste emellertid bliva olika i olika delar av Norrland. Eu avvägning bör ske efter jordbrukets och jordbrukarnas förutsättningar, sysselsättningen i andra näringsgrenar m. m. Alltefter läget och betingelserna bör utvidgningen ske genom tillförande av jord eller genom tillförande av skog eller genom en kombination av dessa alternativ. Norrlandskommittén förmenar, att i Norrland liksom annorstädes i vårt land en viss åtskillnad i fastighetsbildningen kan och bör göras mellan jordbruks- och skogsområden, vilka områden dock ej bilda var för sig geografiskt slutna enheter utan fastmer ha karaktären av mosaik. Inom jordbruksområdena synas jordbrukarnas inkomster väsentligen kunna grundas på lanthushållningen. Här bör en rationell utveckling å fastighetsbildningens område avse tillskapandet av större typiska yrkesjordbruk för att trygga inkomst- och sysselsättningsförhållandena. I allmänhet torde man dock ej böra gå längre än till bondejordbruk, där arbetsbehovet i huvudsak täckes genom familjens arbetsinsats. Fastighetsbildningen får dock ej alltför ensidigt inriktas på denna storleksgrupp. Särskilt i Noridand torde finnas plats för en förhållandevis god representation av andra storleksgrupper, vilka här kunna ges en tillfredsställande utformning ur driftsekonomisk och sysselsättningssynpunkt. Dessa äro också nödvändiga för att tillgodose jordbrukets och skogens arbetskraftsbehov liksom också för samhällsbildningen. Även visst antal storjordbruk böra finnas.

Tillskapandet av större jordbruk med statlig medverkan hör i Norrland liksom i landet i övrigt i allmänhet ske genom utnyttjande av befintliga åkerarealer. I framförallt de tre nordligaste länen har dock jordbruket ännu en sådan uppbyggnad, att en decimering av fastighetsantalet kan menligt inverka på bebyggelsen ur allmän social synpunkt. Inom dessa län finnes fortfarande betydande tillgång på nyodlingsjord, vilken ofta är så belägen, att den kan användas som kompletteringsjord till befintliga fastigheter. Redan tidigare har framhållits, att en viss nyodlingsverksamhet bör få äga rum inom ramen för utvecklingen av det norrländska jordbruket. Kompletteringen av åkerarealen vid de tre nordligaste länens jordbruk synes därför i anslutning till det sagda till viss del böra komma till stånd genom nyodling. Det torde finnas anledning att överväga, huruvida ej verkställandet av denna nyodlingsverksamhet borde ske i tekniskt rationellare former än hittills.

Men fastighetsbildningen skall i Norrland inte endast avse en utökning av åkerinnehavet för att förbättra levnadsförhållandena utan jämväl en komplettering av skogstillgången. Jordbruken i denna landsdel böra, i den mån de ej tillhöra stödjordbrukens grupp, vara försedda med husbehovsskog överallt där så är möjligt. Inom skogsområdena med svagare förutsättningar för jordbruk synas jordbruksfastigheterna ofta ii ven böra vara försedda med en viss areal stödskog, detta för att ge ökad ekonomisk trygghet och friare syssclsättningsförhållanden åt jordbrukarna i dessa bygder, där detta icke kunnat ordnas på annat sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Såsom framhållits i det föregående, bör den fortsatta rationaliseringsverksamheten å fastighetsbildningens område i Norrland emellertid även innebära, att vissa jordbruksenheter skola läggas ned. Detta skulle särskilt gälla ensligt belägna fastigheter med besvärliga förbindelser med yttervärlden och med svaga förutsättningar för jordbruk och annan sysselsättning.

Önskemål om en fortsatt nyodlingsverksamhet i Norrland ha även uttalats av bland andra jordbrukskommissionen i Västerbottens lön.

Betydelsen av en komplettering av s k o g 1 ö s a eller skogfattiga jordbruk med skog har bedömts väsentligen olika i olika yttranden.

Till kommitténs bedömande av spörsmålet ha bland andra Sveriges skogsägareföreningars riksförbund samt förvaltningsutskotten i hushållningssällskapen i Gävleborgs och Jämtlands län anslutit sig.

Jämväl länsstyrelsen i Kopparbergs län har förklarat sig dela kommitténs mening i frågan men samtidigt påpekat, att en förstärkning av ofullständiga brukningsdelar med skog skulle ställa sig synnerligen kostsam och medföra risk för ökad skuldbelastning av jordbruket.

Vidare har länsstyrelsen i Norrbottens län anslutit sig till kommitténs uppfattning, dock under framhållande av att omvandlingen av ofullständiga brukningsdelar till fullständiga sådana i första hand borde ske med utnyttjande av förefintliga möjligheter inom jordbrukets eget område.

Skogsstyrelsen har uttalat, att kommittén syntes ha i viss mån överbetonat skogsinnehavets betydelse såsom sysselsättningsreserv vid lågkonjunkturer, men anfört annat skäl för komplettering av ofullständiga jordbruk med skog enligt följande yttrande.

Vid skötsel av ett jordbruk uppstå alltid vissa toppar i arbetskraftsbehovet. Svårigheterna att med tillfällig personal tillgodose dessa har ständigt ökat och en bortrationalisering av många ofullständiga jordbruk kan komma att ytterligare öka svårigheterna. En lämpligt avvägd skogsareal och därmed följande arbetstillfällen skulle i många fall giva möjlighet att på en gård heltidsanställa en arbetare, som ur jordbrukets egen synpunkt visserligen är behövlig under vissa tider men däremellan ej skulle få full sysselsättning. Skogsinnehavet är alltså av betydelse för en lämplig balans mellan arbetstillgången under olika delar av året, i första hand givetvis för de mindre jordbruken men i många fall även för sådana av basjordbrukets storlek, vilka ofta icke äro så lämpliga ur arbetskraftssynpunkt.

Domänstyrelsen har påpekat, att den av kommittén föreslagna kompletteringen, såvitt kronans skogar toges i anspråk för ändamålet, kunde medföra förluster för kronan genom splittring av förut väl arronderade områden, å vilka åtgärder för förbättring av driften och ökning av produktionen vidtagits. Vidare har styrelsen uttalat, att enligt dess mening någon ökning av arbetstillgången genom uppdelning av skogen på fler ägare eller dess överförande till annan ägare icke kunde påräknas, samt framhållit, att de av kommittén ifrågasatta åtgärderna, därest skogsvårdens intressen icke bleve i behörig grad beaktade, kunde medföra från skogsekonomiska och national­

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 159

ekonomiska synpunkter mindre gynnsamma verkningar. Enligt styrelsens åsikt borde, om komplettering av ofullständiga jordbruk skulle ske på föreslaget sätt, i största möjliga utsträckning bildande av gemensamhetsskogar eftersträvas. Länsstyrelserna i Jönköpings och Kronobergs län ha funnit det tveksamt huruvida kommitténs förslag i förevarande avseende läte förena sig med kraven på rationellt skogsbruk samt med skogsindustriens och den i nämnda industri sysselsatta befolkningens berättigade intressen. Jordbrukskommissionen i Norrbottens län har anfört, att kommittén syntes ha överskattat betydelsen av att jordbruksfastigheter hade egen skog utöver husbehov och underskattat svårigheten att anskaffa sådan skog. Till utveckling av sin uppfattning rörande förstnämnda fråga har jordbrukskommissionen yttrat, att skog givetvis utgjorde ett gott stöd för ägaren, om den kunde förvärvas på goda villkor, men att fördelen av skogsinnehavet bleve tvivelaktig, om skogen maste betalas till fulla värdet och köparen kanske åsamkas stora skulder, ävensom att en skog, som skulle fylla det åsyftade ändamålet att lämna ägaren en jämn avkastning och sysselsättning, måste ha en jämn åldersklassfördelning, vilket skogar av ifrågavarande storleksordning emellertid endast undantagsvis hade. Länsstyrelsen i Östergötlands län har ifrågasatt, om det vore eftersträvansvärt att komplettera ofullständiga jordbruk med skog, därvid länsstyrelsen anfört. Beträffande frågan om skogens betydelse i kombination med det mindre jordbruket förefaller det, som om kommittén överskattat denna betydelse, såvitt därmed avses att bereda sysselsättning åt brukaren vid sidan av sin huvudnäring. I realiteten torde brukaren av ett ofullständigt jordbruk i en skogstrakt i första hand skaffa sig tillskottet till sina levnadsomkostnader genom anställning vid större skogsbruk i trakten och mången gång, kanske oftast, först i andra hand ägna sitt intresse och sina krafter åt sin egen skog.

Sveriges skogsägareförbund har helt avvisat kommitténs ståndpunkt rörande förevarande spörsmål samt därvid uttalat följande. Den av kommittén anförda sysselsättningssynpunkten innebär, att det kombinerade jordbrukets ägare skall ha fulla arbetsmöjligheter hela året inom den egna fastighetens rågångar. Skogen skall giva full sysselsättning under de delar av året, då jordbruket ej tager full tid i anspråk. Man har motiverat detta krav bland annat därmed, att männen alltid skola hållas hemomkring, sa att arbetet med djurens skötsel ej skall behöva påvila kvinnorna. Man vill skapa ett slags autarki beträffande arbetstillgången å egen fastighet. Arbetskraften skall lasas fast inom egen ragang. Enligt förbundets erfarenhet stämma dessa av kommittén framlagda tankegångar icke överens med det praktiska livets förhållanden. Den arbetskraft, som de mindre jordbrukarna disponera utöver vad som kräves för det egna jordbruket, utmärkes av en icke ringa rörlighet. Denna arbetskraft insättes, där den betalas bäst. Detta är icke alltid inom egen rågång. Dessa jordbrukare avverka och sälja som rätt och riktigt är av sin skog, när denna betalas väl. Eljest göra de hellre betalt skogsarbete åt andra. Det är ett synnerligen vanligt förhållande, att berörda jordbrukare leja arbetskraft för sina egna, ofta rätt begränsade

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

avverkningar för att bliva oförhindrade att taga lönearbete av större omfattning inom närliggande storskogsbruk. Givetvis kan det i orter, där tillgången på skogs- eller annat lönearbete är ringa, vara så, att egen skog kan utgöra en viss arbetsreserv, men i de egentliga skogsbygderna, där det kan bliva fråga om att skapa kombinerade jordbruk, håller teorien om den egna skogens betydelse ur sysselsättningssynpunkt enligt förbundets övertygelse icke streck.

Vad åter beträffar kommitténs anförda andra argument till förmän för bildandet av kombinerade jordbruk, att innehavet av ett realkapital som skog kan förväntas för ägaren medföra en framtida vinst, om penningvärdet skulle försämras eller skogspriserna stiga, så är detta givetvis fullt riktigt. Men denna sanning gäller i samma mån samtliga slag av realkapital och alla grupper medborgare. Förbundet kan icke se något motiv för, att staten genom en särskild lagstiftning skall tillförsäkra en liten grupp jordägare sådan förmån framför andra samhällsklasser. Den utfyllnad i försörjningen för de mindre jordbruken i skogsbygderna, som man avser att skapa, kan i allra flesta fall ernås genom skogsarbete i öppna marknaden.

Det här sagda gäller även om kommitténs sista argument, att skogsinnehavet utgör en kapitalreserv, som kan tjänstgöra som stabilisator i jordbrukarens ekonomiska liv. En förmögenhet, den må nu vara piacerad i det ena eller andra objektet, utgör ett trygghetsmoment för medborgare ur alla samhällsklasser. Man kan knappast med fog göra gällande, att staten genom tvångslagstiftning bör tillförsäkra just den medborgargrupp, varom nu är fråga, sådan förmån.

I enlighet med det sagda anser Sveriges skogsägareförbund, att i varje fall expropriation eller andra tvångsåtgärder icke böra få komma till användning i syfte att därmed tillföra jordbruken skog. Finnes tillskapandet av kombinerade jordbruk vara ur rationaliseringssynpunkt önskvärt, bör detta ske helt och hållet genom åtgärder på frivillighetens grundval.

Emellertid måste man från skogsbrukets synpunkt, när fråga blir att bilda kombinerade jordbruk genom att taga skogsmark från större skogsbruk, framställa även andra erinringar än dem som enligt ovan avse frågan om huruvida expropriation bör få användas i detta syfte. Dessa erinringar beröra dels frågan om den yttre rationaliseringens i skogsbygderna återverkningar på storskogsbrukets förseende med arbetskraft samt dels vissa principiella spörsmål angående lämpligheten att genom styckning av större skogsbruk bilda ett antal mindre.

Vad då först beträffar skogsbrukets arbetskraftfråga, lärer även i skogsbygderna rationaliseringen av fastighetsbeståndet komma att medföra en minskning av antalet bebyggelser och en uttunning av folkstocken. Kommittén har ju även i inledningen till sitt betänkande klart utsagt, att rationaliseringen skall kunna lösgöra arbetskraft, som skall tillföras industrien och stadsnäringarna. Visserligen har kommittén även uttalat, att före rationaliseringens utförande en kalkyl över respektive orters framtida arbetskraftsbehov skall verkställas. Förbundet ställer sig emellertid tveksamt till värdet av en sådan kalkyl. Flera beräkningar över skogsbrukets behov av samt tillgång på arbetskraft ha vid olika tillfällen utförts på grundval av materialet från folkräkningarna. Dessa kalkyler ha utvisat, att det ännu skulle finnas full tillgång. i vissa orter till och med överskott på arbetskraft för skogsbruket. Beräkningarna stämma emellertid ingalunda med den praktiska verkligheten. Skogsbruket har under de sista 15 åren regelmässigt lidit av underskott på arbetskraft, som under senare år i många landsdelar nästan har kunnat betecknas som katastrofal. Anledningarna till denna bristande överensstäm-

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 161

melse mellan befolkningsstatistiken och verkligheten torde främst ha varit, att någon nöjaktig gränsdragning mellan skogsarbetare och jordbruks- eller grovarbetare på landsbygden icke har kunnat göras. Det har exempelvis i många bygder av någon anledning varit vanligt, att jordbruksarbetare, som blott några veckor arbetat i skogen, vid folkbokföringen betecknat sig som skogsarbetare. Arbetskraftens rörlighet mellan jordbruk, skogsbruk och andra näringar har även försvårat pålitliga beräkningar över den verkliga tillgången av skogsarbetare. Uppenbart är emellertid, att denna regelmässigt högst avsevärt överskattas.

Då sålunda praktiskt taget i alla skogsbygder underskott på arbetskraft för skogsbruket råder samt för skogsbrukets del snarast en ökad bebyggelse skulle behövas, måste det allvarligt befaras, att den yttre rationaliseringen, som genom sammanslagning av mindre jordbruk oundgängligen måste medföra uttunning av bebyggelsen, kommer att ytterligare försvåra skogsnäringens arbetskraftproblem. Det bör i detta sammanhang även framhållas, att skogsbrukets arbetskraftbehov får anses komma att växa. Allvarliga ansträngningar äro inom alla skogsägaregrupper å bane att intensifiera skogsbruket. Detta innebär ett vidgat utförande av skogsvårdande arbeten, ett sorgfälligare utnyttjande av skogsavkastningen genom tillvaratagande av tidigare icke nyttiggjorda virkesdimensioner, utbyggandet av ett förbättrat skogsvägnät m. in. Alla dessa åtgärder kräva ökad tillgång på skogsarbetskraft.

Det kan visserligen tänkas, att denna till viss del skall kunna bosättas å särskilt uppförda skogsarbetarebostäder i lämpliga orter. Problemet kan dock ej i sin helhet lösas på denna väg. För skogsarbetet kräves även ett betydande antal dragare, och dessa kunna icke hållas vid rena skogsarbetarbostäder eller stödjordbruk. För hästbeståndets i skogarna bevarande erfordras, att ett betydande antal körareställen vidmakthålles å skogarna. All erfarenhet har visat, att dessa häst- eller köraretorp böra vara av storleksgruppen 5—10 hektar. Såsom i en av reservationerna fullt riktigt framhållits, böra i skogsbygderna bebyggelserna av denna storleksordning icke benämnas ofullständiga jordbruk utan stödjordbruk med häst. Flertalet av skogsbygdernas övergångs jordbruk äro av just denna typ, och förbundet vid beteckna det såsom ur skogsbrukets synpunkt ytterligt angeläget, att de icke bortrationaliseras utan målmedvetet bibehållas. Även häri ser förbundet ett motiv för ett yrkande, att rationaliseringen av fastighetsbeståndet måste bedrivas med synnerlig varsamhet och att därvid ett högst betydande antal jordbruk just i här avsedda storleksgrupp bör bibehållas.

Förbundet får härefter övergå till frågan om den parceliering av större skogsbruksenheter, som kommitténs förslag i vissa fall måste medföra. Förbundet vill då först framhålla, att medan kommittén beträffande jordbruket föreslår åtgärder, som avse rationalisering såväl av fastigheternas arrondering som av deras bebyggelse och utrustning med fasta anläggningar, på- \ rkar kommittén beträffande skogen åtgärder, som måste anses innebära en motsats till rationalisering, nämligen en parceliering av brukningsenheterna. Kommittén bär velat göra gällande, att skogsbruket å smärre brukningsdelai numera i allmänhet icke sköttes sämre än a de större skogsogendomarnu samt att den omständigheten, all ägarna av mindre skogsskiften ej hade samma möjligheter som innehavarna av större skogskompiex att bedriva ett sådant skogsbruk, som vore eu förutsättning för att markens produktionsförmåga till fullo utnyttjades, icke behövde tillmätas någon större betydelse. Fniigt kommitténs mening koinmc nämligen de skogslotter, som vid rationaliseringen skulle tilläggas brukningsenheterna, all ha en så pass stor areal,

Hihanci till riksdagens protokoll 1947. t samt. Nv7,r>. It

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

att de utgjorde ur skogsekonomisk synpunkt fullt tillfredsställande enheter. Kommittén har därför frånkänt den föreslagna uppdelningen av skogsbruksenheterna betydelse.

Förbundet kan icke finna kommitténs bevisning i denna del bindande. Skogsskötseln å de mindre brukningsdelarna har visserligen under senare år visat framsteg, vilket till icke ringa del har sin förklaring däri, att staten genom en mycket omfattande bidragsverksamhet, delvis bekostad genom de skogsvårdsavgift^ som de större skogsägarna betala, tagit på sig en väsentlig del av kostnaderna för skogsvårdsarbetena å bondeskogarna. Dock kvarstår alltjämt samt torde även i fortsättningen det förhållandet komma att kvarstå, att de minsta skogsbruksenheterna drivas med mindre virkesförråd samt uppvisa en lägre genomsnittlig avkastning än de större skogsbruken. Främsta anledningen härtill är att söka i ägarnas kapitalknapphet. De tvingas av denna att för nedbringande av skulder samt anskaffandet av kontanta tillgångar tillgripa det kapital, som skogen representerar. Detta sker vanligen så långt, som gällande skogslag medger. Förhållandet har tämligen kontinuerligt exemplifierats vid den hittillsvarande egnahemsverksamheten. De ekonomiska sammanhangen vid denna ur nationalekonomisk synpunkt föga lyckliga form av skogshushållning ha framlagts i den av herrar Sahlin och Wethje avgivna reservationen, till vars uttalanden förbundet ansluter sig.

I huvudsak samma uppfattning som den av Sveriges skogsägareförbund tillkännagivna har kommit till uttryck i yttrande av Sveriges industriförbund.

Såsom förut nämnts har Sveriges skogsägareföreningais riksförbund i förevarande fråga anslutit sig till kommitténs uppfattning. Till utveckling härav har förbundet — delvis i form av ett bemötande av den av herrar Sahlin och Wehtje reservationsvis inom kommittén uttalade meningen — anfört följande.

Den egna skogens betydelse såsom sysselsättningsreserv för det mindre jordbruket, sådant detta framhållits i offentliga utredningar under senare år, anser reservanterna i kommittén herrar Sahlin och Wehtje vara överdriven och endast byggd på teoretiska spekulationer. För sin del anser riksförbundet, att 1936 års skogsutredning, som reservanterna tydligen bland annat åsyftat, på ett synnerligen objektivt sätt utrönt hithörande frågor. Riksförbundet vill till sin egen på allmän erfarenhet grundade uppfattning om det faktiska förhållandet, lägga ytterligare konkreta uppgifter härutinnan, hämtade ur en undersökning utförd av skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län. Denna undersökning baserar sig på en noggrann bokföring vid KM) skogsgårdar av olika storlek under fem år, 1936—41. (Publ. i Sv. Skogsvårdsföreningens sidskrift 1944: s. 1 »Virkesförbrukning och dagsverksåtgång inom lantbruket»).

De undersökta fastigheterna ha uttagits ur fastighetslängderna efter fullt objektiva grunder och indelats i 6 storleksgrupper. Medeltalen för de olika gruppernas åkerareal ligger mellan 4 och 20 hektar och respektive skogsareal mellan 7—330 hektar. Dagsverksåtgången fördelar sig med 41—54 procent å jordbruket och 5—33 procent å skogsbruket. Överskjutande dagar redovisas som fridagar och som annan verksamhet. Hur fastigheternas egen arbetskraft fördelas i medeltal per år på den egna skogen framgår av nedanstående:

Kuncjl. Alaj:ts proposition nr 75. 165

drivet. Rikslörbundet vill ånyo åberopa undersökningen i Gävleborgs län, enligt vilken dagsverksåtgången i skogen för storleksgruppen III (25—50 hektar skog) i genomsnitt för de olika månaderna ter sig på följande sätt: Månad I II III IV V VI VII VIII IX X XI XII Mandagsverken: 13 15 14 11 4 4 2 2 3 8 14 14 Hästdags\ erken: 7 9 8 3 — — — 1 _ 146

Härav framgår, att även under den för jordbruket brådaste tiden av året jordbruket har lämnat dagsverken till skogen och troligt är därför att man här tagit vara på arbetskraften under s. k. strödagar, då den av en eller annan anledning icke kunnat sysselsättas i jordbruksarbetet. Även här är det för övrigt fråga om ett bland jordbrukarna allmänt känt faktum. Att ett skogsinnehav utgör en stabiliserande ekonomisk faktor för det mindre jordbruket är väl, trots reservanternas negativa inställning även till denna fråga, odiskutabelt. Ett jordbruk har alltid att räkna med störningar, felslagen skörd och andra ekonomiska bakslag. Det måste därför för jordbrukaren innebära en hög grad av trygghet att i sådana vidriga fall ha tillgång till en kapitalreserv för att i någon mån utjämna och säkerställa hans och hans familjs livsbetingelser. Om en sådan kapitalreserv kan representeras av ett realvärde — skogen — innebär detta enligt riksförbundets mening en betydande fördel. Med god skötsel ökar skogen automatiskt sin kubikmassa och sitt värde. De åtgärder, varigenom denna kapitalreserv bringas att öka i värde, åstadkommas av gårdens egen arbetskraft, som, därest dessa arbeten ej vore tillgängliga, tidvis ej skulle kunna utnyttjas produktivt utan i stället betunga jordbrukets utgiftssida. I

I yttrandet ha även bemötts de erinringar, som gjorts mot uppdelning av skogsenheterna till mindre enheter. Förbundet har härom andragit följande. I fråga om det gamla påståendet att bondeskogsägaren på grund av kapitalbrist förledes att nedbringa det i skogen investerade kapitalet föreligger numera ett objektivt bevismaterial, som visar, att denna uppfattning icke är riktig. Reservanternas försök att bortförklara och vederlägga det resultat beträffande medelkubikmassa per har, till vilket riksskogstaxeringen av Norrlandslänen kommit, kan icke tillmätas något värde. De göra nämligen gällande, att en del större bondeskogsbruk med högre virkesförråd påverkar medeltalet uppåt för bondeskogsgruppen. Detta är givetvis sant. Men precis samma förhållande gäller för bolagsgruppen, där vissa bolag ha stora virkesförråd på° sina skogsmarker, andra däremot mycket ringa. Genomsnittliga virkesförrådet per hektar för de olika grupperna, bondeskogsbruk och storskogsbruk, kan enligt riksförbundets mening icke påverkas av att gränserna mellan ursprungliga bondeskiften utplånats vid sammanslagningen till större sammanhängande bolagskomplex, medan de bibehållits för de ännu befintliga bondefastigheterna. Riksskogstaxeringens jämförande resultat torde, trots alla försök till annorlunda tolkning, visa, att talet om bondeskogarnas genomsnittligt ringa virkesförråd, bland annat beroende på ägarnas kapitalsvaghet, numera icke är hållbart. Det är allmänt känt att vissa av de största skogsbolagen i Norrland med skogsmarker på flera hundra tusen hektar icke redovisa större genomsnittligt virkesförråd än 30—40 kubikmeter per hektar. Trots ägarnas kapitalstyrka har i dessa fall de alltför starkt utbyggda industrierna frestat till ett onormalt utnyttjande av de egna skogarna. Motivet, som härvidlag ofta framföres, att det i dessa fall gällt alt realisera urskogsförråden, gäller icke endast för bolagsgruppen utan även för hemmanskogarna.

166 Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

Reservanternas slutliga och generella påstående, att skogsskötseln och skogsproduktionen å de mindre skogsbruksenheterna alltjämt i stort sett är otillfredsställande, anser riksförbundet vara en föråldrad asikt. Förbundet är väl medvetet om att ännu mycket kan göras för att öka skogsproduktionen i vårt land, men detta gäller ej endast småskogsbruket utan jämväl i lika hög grad övriga skogsägarekategoriers skogar. Men det är detta genomsnittligt svaga utnyttjande av skogsmarkerna, betingat av mångahanda orsaker, som det gäller att förbättra, och härvidlag torde man inom bondeskogsbruket av i dag vara lika långt kommen som inom varje annan form av skogsbruk. Professor T. Streyffert har hösten 1945 bland annat uttalat, att beträffande bondeskogarnas underlägsenhet i fråga om virkesförråd per hektar en bestämd korrigering av tidigare uppfattning måste äga rum; ej heller beträffande skogsskötselns ståndpunkt kan man ur riksskogstaxeringens uppgifter för Norrland finna belägg för att bondeskogama skulle vara andra grupper av skogar underlägsna; samt att man alltså kan utgå från, att bondeskogarna ej ge sämre bidrag till skogsindustriens råvaruförsörjning än andra grupper av skogar. Det finns anledning att fästa avseende vid dessa uttalanden så mycket mer som professor Streyffert icke endast representerar den kanske främsta sakkunskapen på detta område i landet utan också står självständigt fri från alla ovidkommande bevekelsegrunder. Norrlandskommittén har i sitt yttrande utförligt redogjort för resultaten av vissa undersökningar av skogens betydelse sasom inkomstkälla och sysselsättningsobjekt för jordbruksbefolkningen. Beträffande frågan, huruvida en komplettering av ett skoglöst eller skogfattigt jordbruk med skog skulle kunna giva brukaren en viss nettoinkomst (efter avdrag av räntor och amorteringar samt av värdet av det i skogen nedlagda arbetet), har kommittén uttalat att gjorda beräkningar syntes tyda på att förvärv av skog, åtminstone om detsamma medförde lejande av eljest icke erforderlig arbetskraft, under de betingelser som angivits i beräkningarna kunde te sig av ganska problematiskt värde för vederbörande jordbrukare, enär den belastning, som det kunde innebära för honom att prestera amorteringar och räntor, ofta icke torde motsvaras av fördelarna med skogsförvärvet. Kommittén har emellertid samtidigt framhållit att på lång sikt, då hänsyn endast behövde tagas till räntekostnaderna, kunde ett dylikt köp visa sig ekonomiskt fördelaktigt. Rörande den egna skogens betydelse som arbetsobjekt har kommittén härefter anfört bland annat följande. Det behöver knappast framhållas, att vid bondejordbruk med skogsarealer av husbehovsskogs storlek det däri erforderliga arbetet både kan och väl nästan alltid även blir utfört av jordbrukaren och övrig vid fastigheten bunden arbetskraft. En ökning av bondeskogsarealerna i form av komplettering av skoglösa eller skogfattiga brukningsdelar med skog till fullt husbehov bör därför i någon mån vara ägnad att öka skogens värde som sysselsättningsobjekt för den jordbrukande befolkningen. I samma grad minskas emellertid arbetstillfällena i skogen för andra kategorier än jordbrukare, en konsekvens som givetvis måste tagas i beaktande vid frågans bedömning. Om man tänker sig den ytterligare utökning av bondejordbrukens skogsmarker, som ett accepterande av stödskogsprincipen skulle innebära, torde det sagda även komma att gälla, fastän förhållandena da bli mera komplicerade och svårbedömda. Principiellt avses med stödskog en skog av sådan omfattning, att den skall giva den vid jordbruksfastigheten fast bundna arbetskraf-

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 163

Grupp I II in IV v VI Ha prod. skogsm :... ( 1—10) (11- (26. 50) (51—100) (101-200) (201—500) Medel-åkerareal, har 4 6 7 11 14 20 Medel-skogsareal, har 7 13 36 71 135 330 Mansdagsverken på

Hästdagsverken på

Denna undersökning pekar enligt riksförbundets mening på, att skogen, såsom sysselsättningsreserv för jordbrukets arbetare och hästar, ingalunda spelar den mindervärdiga roll som reservanterna vilja tillskriva densamma. Ett skogsbruk om 36 hektar ger sålunda brukaren arbete under cirka 3 månader av året och ett om 71 hektar under cirka 4 månader. De faktiska förhållandena peka tydligt i helt annan riktning än reservanterna vilja göra troligt.

För att visa, att innehavarna av mindre skogsbruk icke äro inställda på att utnyttja arbetstillfällena å den egna skogen hänvisa reservanterna till det statistiska material, som framkommit vid en av Sveriges skogsägareförbund verkställd undersökning angående avverkningsrätts upplåtelse på bondeskogar i Norrland, Värmland och Dalarna under åren 1944—45. Denna utredning, som omfattar upplåtelser från 400 egendomar, visar att endast 7 procent av den på rot försålda kubikmassan höggs, respektive 22 procent utkördes med egen arbetskraft.

De låga procentsiffroma ha otvivelaktigt ett visst samband med att under avverkningssäsongen 1944—45 rikliga arbetstillfällen på andra områden stodo till buds, såsom reservanterna framhålla.

Man torde dessutom, anser riksförbundet, böra beakta, att avverkningskvantiteterna på de undersökta gårdarna -— i vissa fall ej mindre än cirka 4 årsavverkningar på en gång — på grund av speciella förhållanden blivit väsentligt högre än normalt, vilket medfört att säljarna helt enkelt ej vågat påtaga sig avverkningsbestyren. I många fall avstår skogsägaren från arbete på en långt från hemmet belägen skog när han i stället har sysselsättning för sin arbetskraft på en arbetsplats, så belägen, att han kan bo i hemmet. Härtill kommer så — vilket torde vara den väsentligaste orsaken till de låga procentsatserna —- att skogsägarna icke minst under säsongen 1944—45 varit strängt sysselsatta med att fullgöra de vedavverkningar, som ålagts dem av krismyndigheterna.

Den undersökning, som reservanterna åberopa, kan enligt riksförbundets förmenande icke anses giva ett objektivt utslag för i vad mån skogsägarna under normala tider utnyttja arbetstillfällena vid försäljning av skog på rot. För det första vet man ej efter vilka grunder de 400 undersökningsobjekten utvalts och för det andra ej heller i vilken utsträckning de 93 procenten som redovisas som ohuggna verkligen avverkats under samma säsong 1944__45 ®Jlero ^a^ s^a kyar pa rot. Riksförbundet vet, att avsevärda kubikmassor rotförsåld skog ännu stå kvar oavverkade. Att reservanternas påstående om skogsägarnas allmänna likgiltighet att själva utnyttja arbetstillfällena å egen skog ar verklighetsfrämmande torde framgå av följande exempel. Mellersta Västerbottens skogsägareförening inköpte säsongen 1945—46 74 rotposter därav säljarna förbehöllo sig rätten alt själva hugga och köra 47 poster’ d. v. s. 64 procent.

Det är bekant och många gånger påpekat, att tendensen vid försäljning av skog går mot rotförsäljningar, eu utveckling som ur mer än en synpunkt

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

måste beklagas. För industrien leda rotskogsförsäljningarna till besvärliga konsekvenser, i det att den, för de fall skogsägarna ej själva åtaga sig avverkningen av den rotsålda skogen, tvingas att i större eller mindre utsträckning åtaga sig avverkningsbestyren. Med detta försäljningssätt följer även, att skogsägaren rent automatiskt frestas till större engångsuttag ur skogen än om han själv med egen arbetskraft, såsom förr varit fallet, skulle ombesörja sin avverkning och sälja timret och virket upparbetat i leveransklart skick; särskilt i Norrland äro erfarenheterna härav oroande. Till denna olyckliga utveckling mot allt vanligare rotköp har den statliga prispolitiken beträffande rundvirket under de senaste krisåren i hög grad bidragit. Den har kort sagt direkt uppmuntrat till ytterligare ökning av rotskogsförsäljningama. Om priserna på leveransvirket bringats att överensstämma med de priser som betalats för skog på rot hade skogsägarnas intresse för avverkning i egen regi helt säkert bibehållits och ej minskats på sätt som nu i viss utsträckning skett.

Riksförbundet har med det anförda velat visa, att rotskogsförsäljningarna på lång sikt sett varken äro i skogsägarens eller träförädlingsindustriens intresse. I den mån som man därför har anledning förvänta att de komma att avvecklas, kommer också skogen att mera än för närvarande bliva den sysselsättningsreserv, som den tidigare varit och otvivelaktigt bör vara.

Reservanterna ha genom att ge småskogsbruket sken av att vara speciellt konjunkturbetonat velat underkänna dess betydelse som sysselsättningsobjekt under lågkonjunkturer. Härtill må sägas, att även om den mindre skogsägaren självfallet i möjligaste mån sker utnyttja konjunkturen vid försäljningar av sitt virke, detta ingalunda medför den utpräglade ojämnhet i råvarutillförseln, som reservanterna göra troligt. Den genomsnittliga skogsägaren har i allmänhet icke de ekonomiska resurser, som gör det möjligt för honom att under längre tidsperiod helt avslå från skogsinkomst. Variationen i skogsvårdsavgifternas storlek utgör icke i och för sig något bevis för riktigheten i reservanternas påståenden; virkesprisema under olika år inverka, som reservanterna också själva påpeka, i mycket hög grad.

I yttrandet har riksförbundet vidare bemött ett av herrar Sahlin och Wehtje anfört påstående att innehavare av mindre jordbruk icke kunde finna sysselsättning på sin skog under lågkonjunktur. Förbundet har härutinnan anfört.

Gallringar eller ungskogsröjningar göras i småskogsbruket — i motsats till inom storskogsbruket — ej på en gång över större arealer utan i anslutning till det årliga behovet av bränsle- och annat husbehovsvirke och äro därför, även på de allra minsta skogsarealer, årligen återkommande. En hel del skogliga arbeten, exempelvis skogsdikningar, vägbyggnader, uttag av gagnvirke för byggnads- och reparationsarbeten på den egna fastigheten — vilket sistnämnda arbete med stor fördel kan ske just under en lågkonjunktur — etc. kunna i stora delar av landet otvivelaktigt i betydande utsträckning utföras även under tid när marken ej är alltför hårt tjälad. Det är sålunda uppenbart att även under en lågkonjunktur skogen erbjuder en betydande och växlande sysselsättningsreserv och att den verkligt intensiva skogsvården med fördel kan drivas just på de små skogsenhetema. Några vilointervaller synes här ej behöva komma ifråga. Riksförbundet är angeläget få understyrka, att det här ej rör sig om teoretiska spekulationer från förbundets sida utan om en allmängiltig, inom småskogsägarnas egen krets välkänd erfarenhet.

Reservanterna anse, att värdet av att jordbrukets arbetskraft under s. k. strödagar kan överföras till skogen, av kommittémajoriteten är betydligt över-

Kungi. Maj:ts proposition nr 75. 167

ten full sysselsättning under den tid, då den icke behövs i jordbruket. Emellertid torde man knappast kunna räkna med att fastighetens egen arbetskraft helt skall nöja sig med arbetet i den egna skogen. Dragarna skulle i så fall icke komma att utnyttjas fullt rationellt, av vilken anledning brukaren föredrager att utföra körslor i annans skog på samma sätt som om hans skogsmark vore av mindre omfattning. Det kan därför synas ovisst, om eu utökning av bondejordbrukens skogsareal till stödskogens omfattning utan vidare skulle komma att öka den jordbrukande befolkningens sysselsättningsmöjligheter i skogen. Det torde emellertid böra invändas gentemot det nu förda resonemanget, att det väsentliga dock måste anses vara den jordbrukande befolkningens trygghet, då skogsinnehavet som sådant gör brukaren mindre beroende av andra skogsägare. Därtill kommer, att strödagar bättre torde kunna tillvaratagas i egen skog än om arbete måste sökas hos annan. Frågan om bildande av gemensamhetsskogar har i allmänhet ej berörts i yttrandena. Lantmäteristyrelsen har emellertid om denna fråga anfört följande. I vad kommittén anfört om gemensamhetsskog kan lantmäteristyrelsen instämma. Beträffande dylika skogar må jämväl observeras, att ett villkor för att anordningen med gemensamhetsskog skall vara lämplig är att skogen tilltages tilli-äckligt stor för att kunna tåla särskilda förvaltningskostnader. Antecknas må att, enligt styrelsens erfarenhet, intresset för bildandet av gemensamhetsskogar hitintills visat sig vara ringa. Beträffande frågan, från vem skog skall kunna tagas i anspråk för komplettering av ofullständiga jordbruk, har Riksförbundet landsbygdens folk förklarat sig biträda kommitténs förslag, att i princip undantag icke skall göras för någon kategori av skogsinnehavare, men uttalat, att en viss ordning mellan dessa borde fastställas, enligt vilken behövlig skog skulle tagas i anspråk i första hand från bolag tillhöriga områden, i andra hand från stora skogar i enskilda industriföretagares, kommuners, landstings, vetenskapliga institutioner, kyrkliga samfunds, stiftelsers och med sådana jämnställda innehavares ägo samt i sista hand från bondeskogar. I fråga om jordbruksmark i innehavarens egen förvaltning och brukning borde enligt förbundets mening samma ordning gälla. Vad kommittén i betänkandet anfört därom, att utnyttjande av trävaruindustriföretag tillhörig skog kunde tänkas menligt inverka på företagens utvecklingsmöjligheter finge enligt föi-bundet tillmätas allenast ringa betydelse med hänsyn därtill, att det funnes möjlighet för företagen att träffa avtal med den enskilde skogsägaren om leverans av behövlig råvara. Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att jord och skog tillhörande domänverket, stiftsnämnderna och bolag i första hand boi’de ifrågakomma för komplettering av mindre joi‘dbruk. Liknande synpunkter ha anförts i åtskilliga andra yttranden, bland annat i yttrandena från hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Gotlands län och i Kalmar läns södra område ävensom från jordbrukskommissionen i Västernorrlands län. Domänstyrelsen har yttrat, att styrelsen, med anledning av att domänfondens tillgångar huvudsakligen vore placerade i skog och det ur statens syn­

163 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

punkt finge anses vara av vikt att statens skogsinnehav icke minskades, förutsatte att, om ett avskiljande av mark från kronans skogar komme att ske, de medel som därvid inllöte skulle användas till inköp av annan skog och skogsmark. Härjämte har styrelsen framhållit angelägenheten av att icke sådana åtgärder vidtoges, som kunde försvåra vidmakthållandet av domänfondens skogsinnehav.

Norrlnndskommittén har rörande denna fråga anfört att den skogsanskaffning, som komme att erfordras för komplettering av jordbruk med otillräckligt innehav av husbehovs- eller av stödskog, borde ske under tillbörligt beaktande av att den ej skulle ställa hinder i vägen för skogens rationella skötsel och därmed åsamka allvarliga rubbningar i skogsindustriens råvaruförsörjning. Det vore därför önskvärt, att för skogstilldelningen i första hand kunde disponeras skog, som icke vore anknuten till viss förädlingsindustri. Genom ägobyten och andra åtgärder torde kunna uppnås, att anskaffad skogsareal skulle få för jordbrukarna lämplig belägenhet för utnyttjande.

Skogsstyrelsen har i förevarande fråga anfört följande.

För tillgodoseende av kommitténs rationaliseringsprogram torde anledning icke finnas att i nämnvärd omfattning ändra den nuvarande fördelningen av skogsmark mellan olika skogsägarekategorier sett i stort. En undersökning av huru stor skogsareal, som i olika landsdelar befinner sig i enskilda brukares hand, ger sålunda följande resultat. (Uppdelningen av landet följer en vid 1937 års jordbruksräkning använd grund.)

Södra oeh melSödra och mellersta Sveriges Norra Sverige lersta Sveriges skogs- och dalslättbygder bygder

Antal brukningsdelar (exkl. sådana

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 169

Av de av kommittén föreslagna medlen för den yttre rationaliseringens genomförande ha förköpsrätten och framförallt expropriationsinstitutet väckt delade meningar, medan en statlig medverkan genom låne- och bidragsverksamhet samt bedrivande av akliv inköpspolitik i allmänhet ansetts lämplig. Betydelsen av att rationaliseringsverksamheten bedrives i samförstånd med den jordbrukande befolkningen och att ifrågasatta åtgärder i största möjliga utsträckning grundas på frivillig medverkan från jordbrukarnas sida har kraftigt understrukits.

Beträffande den föreslagna låne- och bidragsverksamheten har Sveriges skogsägareförbund yttrat, att en sådan verksamhet under viss allmän kontroll i syfte att skapa det ekonomiska underlaget för jordägarnas egen rationaliseringsverksamhet vore den metod, enligt vilken utvecklingen kunde länkas i rätt riktning utan våldförande av bygdens liv och naturliga utveckling. Samma mening har kommit till uttryck i ett stort antal yttranden.

Norrlandskommittén har framhållit, att lån borde kunna utgå även till gäldande av skogs- och hävdelikvider i samband med omskifte eller ägoutbyte.

Behovet av att en aktiv inköpspolitik bedrives från statens sida har allmänt vitsordats. Sålunda ha bland andra Svenska lantarbetsgivareföreningen, Landsorganisationen och åtskilliga hushållningssällskap givit uttryck åt den uppfattningen, att en sådan jordpolitisk verksamhet skulle främja den yttre rationaliseringen.

En viss återhållsamhet beträffande statens jordförvärv i rationaliseringssyfte för undvikande av en skadlig forcering av rationaliseringsverksamheten och en oskälig kostnadsbelastning för det allmänna har förordats i några yttranden. Vidare har uttalats, att rationaliseringsorganen borde i sådant syfte i mesta möjliga mån verka såsom förmedlare vid sådana jordöverlåtelser, som betingades av rationaliseringsverksamheten. Sålunda har lantbruksakademien efter ett påpekande av faran av en forcering av utvecklingen på rationaliseringens område anfört följande.

Genom den aktiva inköpspolitiken synes det allmänna på ett värdefullt sätt kunna medverka såsom förmedlare vid överlåtelse av jord. Det torde dock härvid vara nödvändigt, att statens jordförvärv sker med återhållsamhet, så att staten icke innehar jorden längre lid än nödvändigt, och att omfattningen av jordinnehavet icke blir större än vad som motsvaras av det mera omedelbara och fullt påtagliga behovet. Det torde icke kunna undvikas, att de förvärvade egendomarnas skötsel blir mer eller mindre eftersatt under övergångstiden, varjämte förvaltningen av större arealer rationaliseringsjord kan befaras draga betydande kostnader.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har i förevarande hänseende anfört:

Utskottet vill biträda kommitténs uppfattning i fråga om vikten av att vederbörande organ för den yttre rationaliseringen bedriver en aktiv inköpspolitik, där så kan anses erforderligt. Emellertid hör stor återhållsamhet iakttagas vid inköp av övergångsjordbruk i de fall, då det icke finnes utsikt

170 Kungl. Mcij.ts proposition nr 75.

att inom den närmaste tiden åter avyttra jordbruket i fråga. Om ett stort antal jordbruksfastigheter för längre lid skola stanna i rationaliseringsorganets hand, kan det icke undgås, att förvaltningen blir mycket tungrodd, detta i synnerhet när, såsom ofta blir fallet, förbättringsarbeten på byggnader eller jord måste utföras. Kommittén anser, att sådana gårdar, som måste till en tid behållas i statens ägo, med fördel kunna utarrenderas till innehavare av bredvidliggande jordbruk. Innehavaren av ett sådant jordbruk, vilken måhända har ganska lång väg till de arrenderade ägorna och måste räkna med att få bruka dem endast en begränsad tid, kan emellertid i regel icke förutsättas förbättra eller ens vidmakthålla jordens hävd. Gården kommer därför sannolikt ofta att försämras och förhållandena för den, som slutligen övertager den, att försvåras.

Ett liknande uttalande har gjorts av Sveriges skogsägareförbund och jämväl statskontoret har framhållit svårigheterna att åstadkomma tillfredsställande förvaltning av de av staten förvärvade fastigheterna, i vilket hänseende kommittén enligt statskontorets mening icke förebragt nöjaktig utredning.

Lantmäteristyrelsen har, jämte det styrelsen betonat vikten av rationaliseringsorganens verksamhet såsom förmedlare vid fastighetsöverlåtelser i rationaliseringssyfte, förordat en utvidgning av området för den statliga aktiva inköpspolitiken. Styrelsen har i dessa hänseenden anfört följande.

Kommitténs förslag om en statlig uppköpsverksamhet bör understödjas. Kommittén synes emellertid ha velat rekommendera denna verksamhet att avse framför allt fastigheter eller fastighetsdelar, avsedda att överlåtas till jordbrukare, som äro i behov av tillskottsjord. Lantmäteristyrelsen håller före, att åtgärderna i detta avseende måste göras vidare. Då jorddelningsmyndighetema nödgas vägra tillstånd till begärda jorddelningar, främst delningar mellan arvingar, men också gjorda inköp för nybildning, mötas de ständigt av följande. Vederbörande arvingar eller köpare, som för övrigt ofta redan tillträtt och börjat bygga, kunna icke förstå, att den sökta jorddelningen bör vägras. De förklara, att de vilja bo kvar i bygden i fråga och att de icke kunna få denna önskan realiserad på annat sätt än genom den begärda men ej tillåtliga fastighetsbildningen. Det är vid sådana tillfällen — och de äro många — som jorddelningsmyndigheterna känna ett starkt behov av att staten icke endast skall förbjuda en av den enskilde tänkt åtgärd utan också bjuda något annat. Med andra ord, den aktiva inköpspolitiken bör icke inskränkas såsom kommittén föreslagit. Den bör utsträckas att avse jämväl fullständiga brukningsdelar eller mark för nybildning av sådana, där förhållandena det medge. I vart fall böra de tänkta rationaliseringsorganen ägna uppmärksamhet även åt en aktiv jordförmedling, varigenom jordsökande och sådana personer, som vägras att genom av dem tänkt jorddelning skaffa sig egna jordbruk, kunna få hjälp med anskaffandet av till salu varande brukningsdelar. En dylik verksamhet skulle vara till den största nytta för att den restriktiva fastighetsbildningspolitiken må kunna mötas av förståelse från därav berörda och för att hindra sämjedelning och andra privata jorddelningar.

I lantmäteristyrelsens yttrande angående vikten av förmedlingsverksamhet från rationaliseringsorganens sida ha fastighetsbildning ssakkunniga instämt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 171

Införandet av en allmän förköpsrätt för staten till sådana brukningsdelar som behövas för den yttre rationaliseringens genomförande har förordats med allenast ett fåtal undantag. I ett stort antal av de yttranden, som gått i tillstyrkande riktning, har dock gjorts det förbehållet, att kretsen av de köpare, gentemot vilka förköpsrätten skulle kunna göras gällande, borde inskränkas i förhållande till vad kommittén föreslagit. I allmänhet har härvid anförts, att generellt undantag borde göras ej blott för make och avkomlingar utan även för syskon och syskonbarn eller överhuvud för varje köpare, som stode i sådant släktskapsförhållande till säljaren, att han skulle kunna bliva berättigad att laga arv efter denne.

Belysande för den i allmänhet intagna ståndpunkten i förevarande fråga är följande yttrande av Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Den av kommittén föreslagna förköpsrätten inskränker den enskilde fastighetsinnehavarens rätt att fritt förfoga över sin egendom och måste sålunda betraktas som en börda för honom. Förvaltningsutskottet delar emellertid utredningens uppfattning, att förköpsrätten är ett värdefullt hjälpmedel vid genomförandet av den yttre rationaliseringen. Då utredningens förslag om tillämpningen av förköpsrätten därjämte synes utskottet så utformat, att olägenheterna för en fastighetsinnehavare bliva jämförelsevis begränsade, anser sig utskottet kunna tillstyrka förköpsrättsinstitulet i den form, som det i utredningen fått. Förköpsrätten bör dock — i motsats till vad kommittén föreslagit — icke gälla, då försäljning sker till syskon eller syskonbarn.

Såsom skäl för en inskränkning i fråga om förköpsrättens giltighet har vidare i regel anförts, att det ofta hos köpare och säljare förelåge ett starkt önskemål att inom släkten bevara en fastighet, som i flera generationer tillhört denna. Sveriges lantbruksförbund har vidare framhållit att nu rådande förhållanden för jordbruksbefolkningen ofta ledde till betydande svårigheter, då det gällde att inom släkten behålla en viss fastighet, samt att, enär stora värden stode på spel, dessa svårigheter icke borde ytterligare ökas genom en alltför vid omfattning av förköpsrätten.

Ytterligare inskränkning i fråga om möjligheten att utöva den statliga förköpsrätten har i några yttranden förordats. Sålunda ha bland andra lantbruksakademien, länsstyrelserna i Kronobergs och Älvsborgs län samt jordbrukskommissionen i Skaraborgs län uttalat sig mot tillämpande av rätten gentemot sådan arrendator, som enligt eljest gällande bestämmelser skulle äga inlösa den ifrågavarande fastigheten, därvid jordbrukskommissionen anfört, att arrendatorns önskan att inlösa fastigheten i allmänhet torde vara grundad på en på flerårig erfarenhet vilande uppfattning om möjligheterna för honom att å brukningsdelen vinna en tillfredsställande försörjning. Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har givit uttryck åt den uppfattningen, att förköpsrätten icke borde gälla mot någon som kunde bliva arvsberältigad efter säljaren eller mot någon dennes kusin, som ämnade själv bruka fastigheten. Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som förklarat sig hysa betänkligheter mot införande av eu rätt av ifrågavarande slag överhuvud taget, har uttalat, att en sådan rätt en

172 Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

ligt utskottets mening i vart fall icke borde kunna göras gällande gentemot person, som kunde komma i åtnjutande av lagstadgad arvsrätt efter säljaren, eller mot den som brukade fastigheten. Vidare bär jordbrukskommissionen i Kalmar läns norra hushållningssällskaps område funnit förköpsrätten icke böra ifrågakomma vid överlåtelse från fosterföräldrar till fosterbarn eller deras avkomlingar och ej heller då sannolika skäl förelåge till antagande att personliga förhållanden i övrigt mellan säljaren och köparen påverkat köpevillkoren i för köparen förmånlig riktning. 1 sammanhang med dessa uttalanden har jordbrukskommissionen anfört.

Kommissionen vill vidare förorda, att vid förköpsrätt priset icke i något fall må sättas lägre än taxeringsvärdet, med den eventuella jämkning däri, som må vara motiverad av inträffade förändringar, till exempel nybyggnad eller brandskada efter det taxeringsvärdet senast åsatts. Kommissionen vill även i detta sammanhang som sin åsikt framhålla, att det allmänna vid process inför domstol om förköpsrätt icke blott bör stå kostnaderna för själva förfarandet, utan att staten även utan någon som helst behovsprövning bör ersätta sin motpart i rättegången alla hans kostnader i målet, däri inberäknat bland annat full ersättning för enskildas förlust av arbetsförtjänst på grund av personlig inställelse inför rätten.

I några yttranden har införandet av förköpsrätten tillstyrkts under förutsättning att tydliga och restriktiva bestämmelser för rättens utövande tillskapades.

Dylikt uttalande har bland annat gjorts av norrlandskommittén, vilken anfört, att förköpsrätten borde anlitas endast i de fall, där problemet ej eljest kunde lösas och där det allmännas påtagliga intresse vore fullt klarlagt, samt att kommittén utginge från att vid lagstiftningen skulle tydligt angivas den gränsdragning, som skulle förekomma. Norrlandskommittén har vidare uttalat, att sättet för förköpsrättens anordnande syntes kunna innebära risk för olämplig prisbildning å jordbruksfastigheter, eftersom en fastighet, därest rationaliseringsorganets priserbjudande ej godkänts av säljaren, skulle kunna säljas till annan köpare till samma eller högre pris.

Länsstyrelsen i Örebro län har åberopat ett av överlantmätaren i länet avgivet yttrande, vari — sedan det framhållits att förköpsrätten såsom innebärande ett ingrepp i den fria förfoganderätten medförde vissa vådor i rättssäkerhetsavseende — anförts följande.

En anordning, som åtminstone i viss mån torde för jordägarna te sig betryggande, vore att vid ett utövande av förköpsrätten utforma den individuella planeringen — vilken ju även enligt kommitténs förslag avses skola under vissa förhållanden uppdragas åt lantmätare — såsom ett förrättningsförfarande, vid vilket vederbörande jordägare bereddes tillfälle att göra sina intressen gällande. I frågor rörande utövande av förköpsrätt kunna nämligen svårbedömda intressemotsättningar förekomma. Såsom exempel må endast anföras det fall, att den avsedde köparen ämnar utnyttja fastigheten såsom förstärkning av ett förut innehaft basjordbruk men fastigheten även kan komma i fråga att utnyttjas till förstärkning av ett övergångsjordbruk, d. v. s. en rationaliseringsåtgärd, som faller inom ramen för den föreslagna statliga rationaliseringsverksamheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 173

Riksförbundet landsbygdens folk har förordat en inskränkning av förköpsrättens tillämpningsområde tiW brukningsdelar av övergångsjordbrukets storlek. I samma riktning ha länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Hallands län uttalat sig.

Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förklarat sig icke i princip ha något att erinra mot införande av en statlig förköpsrätt, därest de med anlitande av sådan rätt bildade brukningsdelarna från ekonomisk synpunkt vore avsevärt överlägsna de förutvarande fastigheterna var för sig.

1 flera yttranden har största försiktighet i tillämpningen av förköpsrätten förordats, och länsstyrelsen i Älvsborgs län har i sammanhang med ett sådant uttalande påpekat, att det kunde uppstå icke oväsentliga svårigheter att utan betydande utgifter för det allmänna förvalta inköpta brukningsdelar, som först efter en längre tid kunde läggas till de fastigheter, som skulle förstärkas. Ett liknande uttalande har gjorts av jordbrukskommissionen i Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps området varjämte jordbrukskommissionen anfört, att önskvärda rationaliseringar, i stället för att genomföras med anlitande av förköpsrätt, borde stimuleras fram genom engångsbidrag, gärna frikostigt tilltagna i sådana fall, där rationaliseringseffekten bedömdes bliva särskilt hög.

I några yttranden, hland annat från Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, har uttalats att, därest förköpsrätt infördes, lagen den 21 december 1945 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet borde upphävas. Som skäl härför har anförts, att sistnämnda lag annars skulle bliva ett instrument, genom vilket staten finge möjlighet att förvärva jordbruksfastigheter till lägre pris än om fri konkurrens förekomme.

Hushållningssällskapens ombud ha uttalat, att mot en sådan tvångsåtgärd som förköpsrätten kunde anföras erinringar av allvarligaste slag samt att, därest en sådan rätt skulle införas, densamma borde komma till användning endast i de fall, i vilka det föreliggande rationaliseringsproblemet icke kunde lösas medelst mindre långt gående åtgärder och i vilka det allmännas intresse vore fullt klarlagt.

Länsstyrelsen i Kristianstads lån har förklarat sig icke kunna tillstyrka förköpsrättens införande, därvid länsstyrelsen anfört, att en sådan rätt skulle vålla missnöje och allmän osäkerhet hos jordbruksbefolkningen och därigenom orsaka mer skada än nytta. Samma mening har kommit till uttryck i yttranden av jordbrukskommissionerna i Göteborgs och Bohus län samt i Skaraborgs län.

Statskontoret har yttrat, att den föreslagna förköpsrätten måste förutsättas komma att direkt påverka priserna å de jordbruk, som behövdes för den yttre rationaliseringens genomförande, särskilt som staten skulle i vissa fall ersätta eventuellt föreliggande skillnad mellan det pris tillskottsjorden betingade i fria marknaden och det värde densamma hade vid sammanläggning med annan fastighet.

174 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Jämväl skogsstyrelsen har uttryckt farhågor för att staten genom fastighetsköp i rationaliseidngsfrämjande syfte skulle åsamkas ekonomiska förluster. Styrelsen har i detta hänseende anfört följande.

Såväl vid genomförandet av den aktiva inköpspolitiken som vid tillämpning av förköpsrätten synes risk föreligga för att staten kommer att i många fall få köpa till överpris och sälja till underpris. Rent affärsmässigt komma nämligen rationaliseringsorganen att inta en ogynnsam ställning, ogynnsammare ju mera organets planer bliva kända för jordägarna och ju hårdare det engagerar sig i vissa lösningar av rationaliseringen i en viss ort. Särskilt komma väl fastigheter och jordområden, som intaga en nyckelställning i rationaliseringsplanen, att betinga höga pris. Förlusten för staten borde kunna minskas om rationaliseringsorganen i den utsträckning som är möjlig inrikta sig på att icke uppträda som tredje part utan endast förmedla kontakten mellan säljare och köpare och låta dessa själva komma överens om priset. Självfallet är dock detta tillvägagångssätt icke alltid möjligt.

Den av kommittén förordade skyldigheten för köpare av fastighet, till vilken staten har förköpsrätt, att med ed bekräfta köpevillkoren har i allmänhet icke föranlett särskilda uttalanden. I några yttranden, bland andra det som avgivits av Riksförbundet landsbygdens folk, har dock åberopats den av vissa ledamöter av kommittén avgivna reservation, däri införandet av en dylik edgångsskyldighet avstyrkts. Vidare har Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott avstyrkt införandet av en sådan skyldighet, då den enligt utskottets mening knappast vore nödvändig och därjämte strede mot eljest vedertagna grunder för stadgandet av edgångsskyldighet. Liknande uttalande har gjorts av länsstyrelsen i Östergötlands län.

Såsom komplement till den föreslagna förköpsrätten har Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott föreslagit stadgande av skyldighet för staten att efter hembud av ägare av ett övergångs jordbruk inlösa fastigheten till gällande taxeringsvärde. Fn bestämmelse av denna innebörd syntes utskottet komma att få gynnsamma verkningar icke minst i psykologiskt hänseende.

Liknande uttalanden ha gjorts av bl. a. lantbruksstyrelsen, förvaltningsutskotten i Stockholms läns och stads hushållningssällskap, Älvsborgs läns södra hushållningssällskap och Skaraborgs läns hushållningssällskap.

Jämväl Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har föreslagit införande av en skyldighet för staten att efter hembud inlösa fastighet. I sammanhang härmed har utskottet anfört följande.

Med tanke på befolkningsutvecklingen på landsbygden kan den situationen tänkas snart föreligga beträffande vissa jordbruksfastigheter, att brukarna icke ha någon nära anhörig som vill övertaga fastigheten och icke heller kan finna annan köpare till densamma. I dylikt fall bör staten äga icke blott rätt utan även skyldighet att efter värdering övertaga fastigheten, då den hembjudes till rationaliseringsorganet, om fastigheten i framtiden kan användas till förstärkning av närliggande jordbruk eller med fördel kan läggas till annan statens egendom.

Kungi. Maj:ts proposition nr 75. 175

Kommitténs förslag om införande av rätt till expropriation i vissa fall i syfte alt därigenom underlätta elt genomförande av den yttre rationaliseringen har i flertalet yttranden tillstyrkts helt eller delvis. Därvid har dock i allmänhet understrukits vikten av att i lagstiftningen klara och restriktiva linjer bleve uppdragna beträffande de fall, då expropriation skulle få förekomma, samt att detta instrument komme att användas med största försiktighet och endast såsom ett yttersta medel för att undanröja hinder för genomförande av rationaliseringen. Samma synpunkter ha anförts även i åtskilliga yttranden, i vilka tveksamhet i fråga om lämpligheten av att rationaliseringen främjades genom expropriation kommit till uttryck utan att dock något avstyrkande uttalande gjorts. I de yttranden, i vilka införandet av expropriationsinstitutet helt eller delvis avstyrkts, har den intagna ståndpunkten huvudsakligen motiverats med betänkligheter mot avsteg från principerna att expropriation bör få anlitas allenast till främjande av allmänna intressen och att rationaliseringen bör genomföras på frivillighetens väg.

I tillstyrkande riktning ha bland andra lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, egnahemsstyrelsen, skogsstyrelsen, socialstyrelsen, Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, landsorganisationen, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, fastighetsbildningssakkunniga, 19H års vanhåvdsutredning, åtskilliga länsstyrelser, förvaltningsutskotten i flertalet hushållningssällskap samt vissa jordbrukskommissioner och torrläggningsnämnder uttalat sig.

Sålunda ha fastighetsbildningssakkunniga anfört.

De sakkunniga vilja instämma med kommittén i dess uppfattning att rationaliseringsarbetet även i fortsättningen i huvudsak skall utföras av jordbrukarna själva och på frivillighetens väg. Å andra sidan måste de sakkunniga bestämt hävda, att om och i den mån man finner denna huvudregel vara otillräcklig och i stället anser sig nödsakad att tillgripa olika tvångsåtgärder, dessa åtgärder då måste utformas på ett sådant sätt, att de verkligen bliva effektiva och icke i praktiken medföra att rationaliseringsåtgärdema stanna vid halvmesyrer. Väl har kommittén i fråga om expropriationsinstitutet med rätta framhållit, att expropriationen såsom ett medel för genomförande av den yttre rationaliseringen kommer att få sin största betydelse däri, att genom förefintligheten av expropriationsrätt frivilliga uppgörelser kunna förväntas komma till stånd i fler fall än som eljest skulle ha varit möjligt. Men just därför gäller det icke blott att i rättssäkerhetens intresse så noggrant som möjligt precisera de förutsättningar, under vilka expropriationsrätt skall få utövas, utan även att utforma dessa förutsättningar så, att expropriationsrätten verkligen kommer att bliva ett effektivt medel och icke mer eller mindre stanna på papperet. Med hänsyn till det motstånd som mångenstädes —- av psykologiskt fullt förklarliga motiv — reses mot att alls använda expropriationsinstitutet såsom ett medel för genomförande av den yttre rationaliseringen, måste det ur fastighetsbildningssynpunkt vara välgrundat att varna mot ett kompromissande, som skulle leda till att detta medel i praktiken komme alt förfuskas.

Fastighetsbildningssakkunniga ha härpå uttalat, att expropriation borde kunna ske till förmån icke blott — såsom kommittén föreslagit — för typiska övergångsjordbruk utan även för något bärkraftigare brukningsenhetcr,

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

då det ofta vore svårt att avgränsa de egentliga övergångsjordbruken från brukningsenheter, som kunde bestå på lång sikt. Kommitténs uttalande om att expropriation icke skulle få tillgripas för att bringa ett övergångsjordbruk över basjordbrukets nivå har biträtts av fastighetsbildningssakkunniga. vilka emellertid ansett, att eu sådan regel icke borde vara undantagslös, då hänsyn till expropriationsfastighetens arronderingsförhållanden understundom kunde motivera att till övergångs jordbruket lades en hel, fritt från expropriationsfastigheten belägen äga av sådan storlek att övergångsjordbruket genom tillskottet omvandlades till ett normjordbruk. Vidare ha fastighetsbildningssakkunniga funnit kravet, att expropriation av tillskottsjord skulle få ske endast under förutsättning att komplettering av övergångsjordbruket icke kunde ske genom sammanläggning med annat övergångsjordbruk eller del av sådant jordbruk, alltför strängt, därvid de sakkunniga anfört.

Det må erinras om den avstyckningsverksamhet från större jordbruk, som i icke ringa utsträckning bedrivits av systematiskt verksamma exploatörer, med påföljd att mängder av ofullständiga brukningsenheter bildats. Sociala hänsyn till de småbrukare som slagit sig ned på dylika ofullständiga brukningsenheter kräva, att expropriationsrätten såsom ett medel att förstärka dessa brukningsenheter icke begränsas till allenast de fall, då en förstärkning ej kan ske genom sammanslagning av de sålunda bildade ofullständiga enheterna. Visserligen framhåller kommittén i detta sammanhang, att man torde böra förutsätta att de befintliga övergångsjordbruken förr eller senare genom statens aktiva inköpspolitik eller genom statens förköpsrätt komma att bliva disponibla för rationaliseringsändamål. Men i praktiken skall detta ofta innebära, att det kommer att tarvas en generationsväxling för att förstärkningen av övergångsjordbruken skall komma till stånd. Ett sådant dröjsmål synes onödigt och omotiverat.

I nära anslutning till en reservant inom kommittén anse fastighetsbildningssakkunniga därför, att det bör bliva föremål för en fri prövning, huruvida och i vad mån man i sådana eller andra liknande fall bör lägga samman de ofullständiga brukningsenheterna eller expropriationsledes komplettera dem med tillskottsjord från större jordbruk (alltså även från andra större jordbruk än just det varifrån de avskilts). Vid denna prövning bör hänsyn till samtliga inverkande omständigheter tagas. Av särskilt stor betydelse blir härvid byggnadsbeståndet å de olika brukningsenheterna.

Väl kan mot en sådan utformning av expropriationsinstitutet, som skulle innebära fri prövningsrätt i dessa fall, invändas att expropriationsvapnet då komme att drabba orättvist, i det att den styckningspolitik som numera fördömes dock ej var förbjuden av lagstiftaren vid den tidpunkt då densamma praktiserades samt att ägaren till det större jordbruket numera kan vara en annan än den som en gång i tiden exploaterade den större fastigheten. Dessa invändningar synas dock icke böra tillmätas avgörande betydelse. Expropriationsinstitutet — en gång godkänt såsom ett medel i rationaliseringsbefrämjande syfte — måste utformas på ett fullt effektivt sätt.

En ledamot av fastighetsbildningssakkunniga har dock på denna punkt i stället anslutit sig till jordbrukskommitténs uppfattning.

I frågan om ofullständiga jordbruks komplettering med skog ha fastighetsbildningssakkunniga yttrat följande.

Kunql. Maj:ts proposition nr 75. 177

Kommittén har anfört, att expropriation av skog bör få ske endast under förutsättning att den önskade förstärkningen av fastighetens härkraft ej kan ernås genom rationaliseringsåtgärder i fråga om själva jordbruket eller genom sådant tillskott av skog, som kan åvägabringas genom statens aktiva inköpspolitik eller statens förköpsrätt. Där framhålles vidare, att den yttre rationaliseringen i skogsbygderna ej alltid i samma mån som i slättbygderna kan betraktas såsom ett rent jordbruksrationaliseringsproblem utan att det i ett mycket stort antal fall måste bliva fråga om ett samtidigt övervägande av vad som kan åstadkommas genom åtgärder av både jordbruksjord- och skogstilldelning. De sakkunniga skulle för sin del vilja skärpa detta uttalande så, att den yttre rationaliseringen i nämnda trakter av landet i princip aldrig bör uppfattas såsom allenast ett problem om förstärkning av jordbruket i inskränkt bemärkelse, utan att rationaliseringsverksamheten här regelmässigt bör sikta till skapande av fullt lönsamma kombinerade jordbruk. Själva åkerjordens storlek är härvidlag icke en avgörande faktor utan i minst lika hög grad betestillgången och skogsarealen.

Vidare må framhållas att, eftersom skogen ofta — särskilt i bolagens händer —• endast med långa mellanrum om ens någonsin blir föremål för försäljning, den aktiva inköpspolitiken och den statliga förköpsrätten med all säkerhet mångenstädes komma att visa sig vara otillräckliga medel när det gäller önskvärd komplettering med skog.

På grund av vad sålunda anförts få de sakkunniga för sin del avstyrka kommitténs regel, alt expropriation av skog icke må ifrågakomma i andra fall än de av kommittén angivna. Förslaget i denna del måste anses alltför stelt och det bör bliva föremål för en av hänsyn till ortsförhållandena betingad fri prövning, om och i vad mån rationaliseringen — även om den bedrives med användande av tvångsåtgärder — skall åstadkommas på det ena eller andra sättet. Först om expropriationsförutsättningarna med avseende å skog utformas sa som nu föreslagits, kan man vänta sig att expropriationsrätten kommer att animera frivilliga uppgörelser. Ur denna synpunkt borde därför den föreslagna ändringen icke möta allför stora betänkligheter ens utifrån jordbrukskommitténs egna utgångspunkter, eftersom ju kommittén anser expropriationsinstitutets förnämsta betydelse vara alt åstadkomma frivilliga uppgörelser i sådana fall där detta utan en expropriationsrätt icke kan antagas vara möjligt.

Sedan fastighetsbildningssakkunniga härefter omnämnt, att kommittén föreslagit, att rätten till expropriation av tillskottsjord från större jordbruk ävensom av skog skulle vara betingad av alt expropriationsfastighetens bärkraft icke genom expropriation märkbart försämrades, ha de sakkunniga fortsatt.

Härigenom har kommittén otvivelaktigt velat skärpa kraven i jämförelse med den ståndpunkt, som med avseende å förstärkning av ofullständiga jordbruk med tillskottsjord kom till uttryck inom 1936 års egnahemsutredning och som icke mötte någon direkt gensaga vare sig från departementschefen ar 1939 i dennes proposition angående ändrade grunder för egnahemsverksamheten in. m. eller från andra lagutskottet i dess utlåtande nr 28/1942, nämligen att expropriation ej skulle lå ske om genom expropriationen avsevärd olägenhet konnne all tillskyndas expropriationsfastigheten.

Den av kommittén föreslagna skärpningen anse de sakkunniga icke vara välgrundad. Uttrycket märkbart försämra måste anses så pass vagt, att det med en sådan formulering skulle kunna uppkomma risk för atl lantbruksnämnderna sasom varande de organ, vilka enligt kommitténs mening skola

Iiihang till riksdagens protokoll l'J'i'7. 1 samt. Nr 75. 12

178 Kanyl. Mcij:ts proposition nr 75.

taga initiativ till exproprialionsåtgärder, ej våga handla i sådana fall där detta enligt en objektiv bedömning borde vara lämpligt. En så vag regel skulle även kunna föranleda att praxis komme att växla inom olika lantbruksnämnder allt efter ledamöternas grundinställning. Det förefaller därför de sakkunniga lämpligast att välja en formulering, som ger frihet åt både lantbruksnämnderna och Kungl. Maj :t i egenskap av beslutande organ och som överhuvud taget är ägnad att skänka expropriationsinstitutet tillräcklig effektivitet, särskilt när det gäller önskvärd komplettering av skoglösa eller skogfattiga jordbruk med skog. De sakkunniga hålla det ingalunda för uteslutet, att den av kommittén valda formuleringen skulle i viss mån motverka frivilliga uppgörelser. Icke minst på denna grund torde en ändring av formuleringen vara tillrådlig.

Två ledamöter av fastighetsbildningssakkunniga ha på denna punkt, såvitt angår avskiljande av jordbruksjord, anslutit sig till kommitténs uppfattning. Fastighetsbildningssakkunniga ha om kommitténs uttalande, att det vid expropriation av skog i regel icke torde bliva fråga om större skogstilldelning än att brukarens eget behov av sysselsättning tryggades, anfört, att en begränsning av antytt slag icke vore lämplig, enär underlåtenhet att taga hänsyn jämväl till den manliga arbetskraft i övrigt, som vore och borde vara fast knuten till brukningsenheten, medförde att brukningsenheten ej heller efter expropriationsåtgärdens vidtagande bleve fullt lönsam. Beträffande expropriation av tillskottsjord från större jordbruk ha fastighetsbildningssakkunniga vidare anfört. 1 samband med diskussionen rörande förutsättningarna för expropriation av tillskottsjord från större jordbruk anför jordbrukskommittén, att man vid prövningen av om dessa förutsättningar äro uppfyllda synes böra utgå från den uppdelning i brukningsdelar, som faktiskt föreligger, och att hänsyn sålunda ej bör tagas till indelningen i jordregisterenheter. Om alltså en brukningsenhet består av till exempel fyra olika registerfastigheter och fråga uppkommer om expropriation av en del av en viss i brukningsenheten ingående registerfastighet, skall expropriationens tillåtlighet bedömas med hänsyn till åtgärdens inverkan på hela brukningsenheten. Denna sats leder emellertid i praktiken till vissa komplikationer beroende därpå att expropriationen såsom sådan är en fastighetsbildande åtgärd. I nyssnämnda fall kommer följaktligen att i samband med expropriationen bildas eu ny, i civilrättsligt hänseende för sig bestående fastighet, som enligt gällande rätt kan säljas vidare, även om den — vilket i dylika lägen givetvis ofta är förhållandet — alls icke uppfyller kraven å en fullständig brukningsenhet. Därest avskiljandet av den behövliga tillskottsjorden sker medelst avstyckning och icke genom expropriation, inträder ej någon sådan påföljd. För den händelse återstoden av den enskilda registerfastigheten icke kan bliva varaktigt använd med mindre än att den brukas gemensamt med annan jord, eventuellt med hela den återstående brukningsenheten, gäller nämligen då, att avstyckningsåtgärden för sin tillåtlighet är beroende av att rättslig sammanläggning av återstoden av den förstnämnda registerfastigheten med erforderlig del av den övriga brukningsenheten kommer till stånd. Men sker avskiljandet genom expropriation, tarvas ingen dylik sammanläggningsåtgärd. Denna dualism måste hävas. Följden av att expropriationens tillåtlighet i berörda fall avgöres med utgångspunkt från åtgärdens inverkan på hela brukningsenheten, vilken ståndpunkt de sakkunniga i och för sig biträda,

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 179

måste därför bliva att expropriationen kombineras med sammanläggning. Kan sammanläggning av en eller annan orsak omöjligen åvägabringas, bör expropriation vägras. Genom en sådan princip kommer också rent statsekonomiskt sett den fördelen att vinnas, att krav på intrångsersättning, grundade därpå att den enskilda registerfastigheten försämras, ej behöva bifallas. Understrykas må dock att det i detta avsnitt berörda problemet kommer att förlora sin aktualitet, därest en lagstiftning om obligatorisk sammanläggning av fastigheter, vilka brukas såsom en enhet, kommer till stånd.

Med hänvisning till det av herr Ytterborn reservationsvis inom kommittén avgivna yttrandet ha fastighetsbildningssakkunniga anfört, att det i yttrandet avsedda fallet ägde aktualitet även för andra delar av landet än övre Norrland, samt förklarat sig dela den i yttrandet tillkännagivna meningen, därvid de sakkunniga ytterligare anfört följande. Vad som gör detta fall ömtåligt är emellertid, att det bryter ramen för jordbrukskommitténs förslag rörande expropriation såsom medel för genomförande av den yttre rationaliseringen, eftersom expropriation ju här skulle få ske, även om expropriationsfastigheten icke är att beteckna såsom ett större jordbruk och utan hänsyn till att ägaren är en jordbrukare i egentlig menmg. Enligt fåstighetsbildningssakkunnigas förmenande är det iikväl nödvändigt, att tvångsåtgärder skola kunna fa tillgripas i sådana situationer. Blotta vetskapen om att expropriation kan utövas torde i praktiken .säkerligen vara ägnad att undanröja enstaka ägares motstånd mot en på frivillig väg eftersträvad rationalisering. Detta expropriationsfall kan ju icke heller anses på något sätt ömmande, då det ju icke för med sig att någon jordbrukare behöver upphöra med sitt jordbruk eller att lönsamheten hos ett bestående jordbruk påverkas. Anmärkas må likväl att man i särskilda fall tor de kunna räkna med att nå det åsyftade resultatet genom ägoutbyte, dock under förutsättning att detta institut reformeras i sådan riktning att det icke blir lika strängt villkorat som enligt nu gällande rätt är förhållandet.

Slutligen ha fastighetsbildningssakkunniga sagt sig vilja med skärpa understryka kommitténs uttalande om angelägenheten av att kronan vore beredd att avstå kronan tillhörig skogsmark i sådana fall, då expropriation skulle kunnat ske, om marken tillhört annan än kronan. Egnahemsstyrelsen har i överensstämmelse med fastighetsbildningssakkunniga uttalat sig för en viss vidgning av gränserna för expropriationsinstitutets tillämpningsområde. Salunda har styrelsen till en början förordat en uppmjukning av den av kommittén föreslagna regeln, att expropriation av jord från större jordbi uk skulle fa ske endast om komplettering av övergångsjordbruket icke kunde verkställas genom sammanläggning med annat övergångsjordbruk eller del av sådant. Härom har styrelsen yttrat. Äro förhållandena sådana, att visserligen eu komplettering av ett övergångsjordbruk kan åstadkommas genom sammanläggning med annat dylikt jordbruk eller del därav men samtidigt därigenom avsevärt försämras möjligheterna att för andra närbelägna övergångsjordbruk åstadkomma en ändamålsenlig yttre rationalisering, bör det stå öppet för rationaliscringsorganet att välja det ur det allmännas synpunkt lämpligaste av de två alternativen. Vid sådant övervägande torde i andra hand även befolkningspolitiska och sociala synpunkter höra få i någon mån tillmätas betydelse. Nu ifrågavarande förutsättning för expropriationsinslilulels användning synes därför

180 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

böra utformas i sådan riktning att för rätt till expropriation förutsattes, att den önskade kompletteringen av övergångsjordbruket ej kan åstadkommas genom sammanläggning med annat dylikt jordbruk eller del av sådant jordbruk, varvid dock hinder för expropriation ej skall anses föreligga, därest komplettering av övergångsjordbruket på sistberörda sätt skulle avsevärt försvåra rationaliseringens genomförande för andra närbelägna övergångsjordbruk eller eljest vålla framträdande olägenhet ur det allmännas synpunkt. Vidare har egnahemsstyrelsen på samma grunder som anförts av fastighetsbildningssakkunniga förordat, all såsom villkor för att expropriation från större jordbruk skulle få äga rum stadgades, att expropriationsfastigheten genom åtgärden icke skulle få avsevärt försämras i stället för sasorn av kommittén föreslagits — att fastigheten icke skulle fa försämras märkbart. Motsvarande ändring har av styrelsen förordats i fråga om de av kommittén föreslagna villkoren för expropriation av skog. Härjämte har styrelsen anslutit sig till det av herr Ytterborn avgivna särskilda yttrandet till kommitténs betänkande. Två ledamöter av egnahemsstyrelsen ha dock förklarat sig anse, att expropriation av jordbruksjord ej borde ha vidare omfattning än kommittén föreslagit och att expropriation av skog borde tillåtas endast i den utsträckning, som angivits i den av kommitténs ordförande med flera avgivna reservationen mot kommitténs betänkande. Jämväl jordbrukskommissionen i Västerbottens län har ansett en utvidgning av de föreslagna expropriationsreglernas tillämpningsområde erforderlig. Jordbrukskommissionen har därom anfört följande. Även om, såsom kommittén framhållit, man kan räkna med att expropriation i praktiken kommer att bliva ett föga anlitat medel måste medlet finnas och med sådan utformning att detsamma vid behov av tillämpning får verklig effekt. Ty eljest kan genomförandet av rationaliseringen av fastighetsbeståndet äventyras. Kommissionen, som anser att begränsning av expropriationsrätten till ofullständiga brukningsdelar kommer aU betänkligt minska värdet av expropriationsrätten, tänker därvid närmast på de kombinerade jordbruk, som i jordbrukares hand äro fullgoda brukningsdelar, men som. sedan de kommit i skogsexploatörers ägo, på jordbruksnäringens bekostnad förvandlas till skogsfastigheter, vars avkastning helt undandrages jordbruket och varav ej heller orten i övrigt får någon nytta i form av arbetsförtjänster och skatteinkomster. Man kan emellertid skilja pa sadana skogshemman som ägas av personer eller företag vars verksamhet varken sammanfaller med jordbruksnäringens intresse eller eljest har betydelse för ortens näringar i övrigt och sådana som ägas av personer eller företag, vars verksamhet utan att befrämja jordbruket dock har väsentlig betydelse för ortens näringsliv eller näringslivet sett i större sammanhang. Kommissionen vill ifrågasätta huruvida icke expropriationsrätten bor givas vidare tillämpningsområde än kommittén föreslagit så att nämnda rätt kunde omfatta i första hand alla slags jordbruksfastigheter och skogsfastigheter, som äro i sådan ägares hand, vars verksamhet star främmande för jordbrukets intresse och saknar betydelse för ortens näringsliv i övrigt. Från expropriation böra fritagas sådana fullständiga, av icke jordbrukare ägda jordbruksfastigheter, som icke endast hållas fria från vanhävd utan därjämte skötas på ett rationellt och föredömligt sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 181

Då många av här avsedda fastigheter äro väl ägnade till förstärkning av andra fastigheter bör föreslagen utvidgning av expropriationsrätten kunna bliva ett verksamt medel vid rationaliseringen av fastighetsbeståndet utan att kunna anses otillbörligt hårt träffa ägarna, vilkas motiv vid förvärv huvudsakligen varit spekulation. I detta sammanhang bör måhända framhållas, att 1946 års lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom knappast kan tillämpas å skogshemman eller kombinerade jordbruk eftersom dessas väsentliga del och värde utgöras av skogsmark. Lantmäteristyrelsen har anfört: På grund av sin erfarenhet från många praktiska fall har styrelsen den uppfattningen, att det nu föreslagna rationaliseringsarbetet skulle utan möjlighet till expropriation stöta på svårigheter, som icke kunna övervinnas. Enligt styrelsens mening bör man därvid icke gå mindre långt än kommittén föreslagit. Särskilt synes det styrelsen som om den av kommittén använda formuleringen märkbart försämras i avseende å expropriation av tillskottsjord från större jordbruk är onödigt sträng. Regeln att expropriationsfastigheten skall ligga över normjordbrukets nivå för att expropriation skall tilllåtas är jämväl i vissa fall olämplig. Även till brukningsdelar under denna nivå höra ofta spridda smärre skiften, utskiften, urfjällar, enklaver o. d. Dessa kunna ej sällan utan skada avstås och med fördel användas som förstärkning till ofullständiga jordbruk och rationalisering av indelningen. Mot de av kommittén uppsatta principerna för bestämmandet av de fall, där expropriation av skog bör kunna förekomma, synes ej vara något att erinra. Uppenbart torde vara, att den önskade rationaliseringen för stora delar av landet ej kan genomföras utan möjlighet till expropriation jämväl av skogsmark.

Härjämte har lantmäteristyrelsen uttalat, att styrelsen hade vissa erinringar att framställa mot kommitténs förslag rörande tillämpning av expropriation i samband med omskifte men att styrelsen icke funne skäl att närmare ingå på detta spörsmål med hänsyn till att fastighetsbildningssakkunniga hade frågan om stadgande av nya principer för omskifte under utredning.

Skogsstyrelsen har närmare utvecklat sin uppfattning i följande uttalande. Enligt styrelsens mening skall ett sådant tvångsmedel som expropriation tillgripas endast i fall, då samhälleliga intressen av största betydelse icke kunna tillgodoses på annat sätt. Därest man anser att beredandet av ändamålsenliga driftsbetingelser för jordbruket är ett sådant intresse -— och därom synas meningarna ej vara delade — lär det icke i princip kunna anses lör rättsmedvetandet stötande att införa expropriationsrätt för tillgodoseende av detta behov. Även om det i varje enskilt fall, när jord överföres från en ägare till en annan, måhända icke framstår som en så påtaglig fördel jämväl för det allmänna, måste dock det slutliga resultatet anses innebära ett samhälleligt intresse av största betydelse. Att expropriationsinstitutet i tall som delta måste handhavas med den allra största försiktighet vill skogsstyrelsen emellertid livligt understryka. Det bör icke få tillgripas förrän man utan resultat prövat alla andra vägar att ge skälig bärgning åt brukare av eu gård, som anses böra bestå på lång sikt. Härmed avses då icke blott åtgärden- som innebära rationalisering av själva brukningsdelen och dess drift utan även prövning av sysselsättningsmöjligheterna vid sidan av jordbruk och skogsbruk såsom hantverk, hemarbete åt industrier in. m. Därest författningsbestämmelserna utformas så att garantier skapas för att expropria-

182 Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

iionsinstitutet i praktiken kommer att tillämpas så restriktivt, som kommittén synes ha förutsatt, borde några skadeverkningar knappast behöva uppstå.

Rörande den föreslagna möjligheten till expropriation av skog har Sveriges skogsägareföreningars riksförbund anfört.

Vid bedömningen av denna ytterst känsliga fråga kan det måhända vara av ett visst värde att hålla i minnet, på vad sätt en mycket stor del av de stora skogsfastigheterna, enkannerligen bolagsskogarna tillkommit. Vad just dessa skogar beträffar ha de ju ofta bildats, antingen genom att ett ursprungligen stort skogshemman sålt bort större delen av till fastigheten hörande skogsareal till ett bolag, eller därigenom, att hela ursprungsfastigheten, skog såväl som jord, sålts till bolaget, som därefter hållit kvar huvudparten av hemmanets skogsmark efter att ha avstyckat och återsålt inägoma, utan eller med ringa skogsmark. I varje fall för de mycket stora delar avlandet där nu antydda utveckling varit vanligt förekommande synes man icke behöva hysa allt för starka betänkligheter mot expropriation, som i dessa landsändar mycket ofta helt enkelt innebär ett återförande av nödvändiga produktionsmedel till den ursprungliga produktionsenheten.

För de delar av landet, sålunda i huvudsak södra Sverige, där förut berörda utveckling icke förekommit, hyser riksförbundet i princip starkare betänkligheter beträffande ett expropriationsförfarande. Med hänsyn till värdet av kombinationen jord-skog måste förbundet emellertid godtaga expropriation av skog, om än i mindre utsträckning, även här. De av kommittémajoriteten i betänkandet framhållna starka begränsningarna av expropriationsförfarandet vill dock riksförbundet kraftigt understryka.

I detta sammanhang önskar även riksförbundet uttala sin anslutning till kommitténs principiella uttalande, att skog ej bör avskiljas från jord, som den i brukningshänseende redan är förenad med, samt att expropriation ej kan tänkas ske i något större antal fall annat än i de mera utpräglade skogsbygderna.

Sveriges lantbruksförbund har anfört följande:

Lantbruksförbundet har för sin del funnit, att kommitténs rekommendationer om ökad rätt till expropriation av jordbruksjord måste anses vara relativt väl avvägda med hänsyn till det föreliggande behovet och jordbrukarnas föreslagna relativt stora inflytande vid rationaliseringens genomförande. Under förutsättning att befogenheterna rörande åkerjorden utnyttjas i den mycket restriktiva anda, som lantbruksförbundet anser att kommittén givit uttryck åt och som torde vara oundgängligen nödvändig, har förbundet därför ingen erinran att göra emot att befogenheterna meddelas för att kunna tillgripas, då så befinnes vara av behovet starkt påkallat. Förbundet anser dock, att expropriation icke bör få tillgripas i samband med omskifte.

Enligt lantbruksförbundets förmenande bör man även vid expropriation av skog iakttaga en liknande försiktighet, som eljest blivit rekommenderad. Detta gäller särskilt vid expropriation från enskilda, såvida dessa vid närmare undersökning icke befinnas stå i bulvanförhållande till andra intressenter.

I flertalet av de yttranden, som — ehuru tillstyrkande kommitténs förslag i princip — innehållit förordande av försiktighet vid expropriationsinstitutets tillämpning, har påyrkats, att tydliga bestämmelser i ämnet skulle meddelas och expropriationens tillämpningsområde klart avgränsas. Inskränk­

Kunql. Maj.ts proposition nr 75. 183

ningar i tillämpningsområdet ha även i många fall förespråkats. Lantbruksstyrelsen har uttalat, att ståndscirkulationen skulle kunna komma att lida av alt en mindre fastighet, varå ägaren icke själv ägnade sig åt jordbruket, i vissa fall skulle kunna exproprieras. Härjämte har styrelsen anfört.

Lantbruksstyrelsen ville anföra betänkligheter mot lämpligheten av expropriation i samband med omskifte. Mest motbjudande skulle det emellertid enligt lantbruksstyrelsens åsikt vara att expropriera skog för att lägga denna såsom stödskog till annan fastighet. Härigenom skulle expropriationen komma att innebära en särskilt betydande egendomsöverflyttning från en ägare till en annan, en överflyttning, som skulle bliva vlterst betungande för den som skulle inköpa stödskogen. Till förhindrande av en oekonomisk skogshushållning skulle man därför behöva omgärda dylika förvärv med ganska restriktiva avverkningsbestämmelser och det skulle möta stora svårigheter att förränta och amortera ett dylikt förvärv. Fördelarna med expropriation av skog för stödskogsändamål framstå alltså för lantbruksstyrelsen såsom mycket tvivelaktiga. Lantbruksstyrelsen vill dock framhålla, att man kan tänka sig tall, i vilka staten för bibehållande av önskvärd bebyggelse i vissa avsides liggande byar bör kunna — vid behov med utnyttjande av expropriationsinstitutet — tillhandahålla stödskog och genom subvention underlätta stödskogsförvärvet. Dylika möjligheter synas sålunda böra stå staten till buds i fall, där avsides liggande byars befolkning vid företagen jordbrukssammanslagning reduceras så starkt, att möjligheten av byarnas bibehållande blir väsentligt undergrävd. Härvid bör emellertid stödskogen tilldelas såsom andel i skogsallmänning, vars ändamålsenliga förvaltning tryggats. Nu berörda fal! av behov att kunna tillföra fastighet stödskog och subventionera en sådan skogtillförsel synes icke hava uppmärksammats av jordbrukskommittén. Påpekas må emellertid i detta sammanhang, att lantbruksstyrelsen intet har att invända mot kommitténs förslag, i vad avser expropriation av husbehovsskog.

A orrlandskommittén har förklarat sin principiella inställning till frågan om användande av expropriation för ifrågavarande ändamål vara att expropriation borde få tillgripas endast då den tillgodosåge ett viktigt samhällsintresse genom att möjliggöra eu rationell fastighetsordning i enlighet med flertalet jordägares önskemål. Beträffande de olika av jordbrukskommittén angivna expropriationsfallen har norrlandskommittén därefter anfört följande.

Det första fallet — expropriation av tillskotts jord från större jordbruk — torde knappast kunna bliva aktuellt i Norrland, där ytterst få större brukningsenheter finnas. I det andra fallet avses expropriation av fastighet, där ägaren ej besitter och brukar den för att av densamma få sin huvudsakliga utkomst. Eu inskränkning av expropriationsrätten synes böra göras i detta fall, då en föreskrift av den angivna innebörden skulle kunna försvåra en naturlig ståndscirkulation. Norrlandskommittén ansluter sig här närmast till den i eu reservation uttalade uppfattningen att expropriation av ett ofullständigt jordbruk från enskild person, som icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet i sambruk med denna och som uppenbarligen besitter fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av .jordbruket, ej hör få ske om personen i fråga blott äger en brukningsdel och ägnar denna nöjaktig skötsel.

Även beträffande förslaget att expropriation skall få ske i och för omskifte ställer sig norrlandskommittén tveksam. Dylik expropriation synes eu-

184 Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

dast böra få tillgripas under förutsättning att brukningsdelens ägare av rationaliseringsorganen erbjudes annan fastighet av minst samma bärkraft. Norrlandskommittén vill också fästa uppmärksamheten på att denna form av expropriation torde få mycket ringa betydelse under förhållandevis lång tid, då den ej avses att tillgripas mot nuvarande fastighetsägare.

Vad härefter angår frågan om expropriation av skog har norrlandskommittén anfört följande.

Då det gäller expropriation av skog synes en tydlig distinktion böra göras mellan husbehovsskog och stödskog. Norrlandskommittén har framhållit som angeläget, att åtgärder vidtagas från det allmännas sida för att förse jordbruken i Norrland, i den mån de ej ha karaktär av stödjordbruk, med husbehovsskog. Ur den enskilde jordbrukarens synpunkt måste det också betraktas som önskvärt, att han även kan förvärva stödskog. Norrlandskommittén anser emellertid — såsom framgår av vad kommittén förut anfört — att inom stora områden av Norrland en komplettering av mindre fullständiga jordbruk kan ske genom tilldelning av jordbruksjord. Inom dessa områden, jordbruksområdena, synes en statlig medverkan genom expropriation för stödskogstilldelning ej behövas och inom dessa tillåta för övrigt ej alltid skogstillgångarna bildandet av fullständiga kombinerade jordbruk. Behovet av stödskogstilldelning är däremot starkt framträdande i skogsbygderna, och här torde skogstillgångarna utan allvarligare intrång på andra intressen som regel möjliggöra en sådan skogstilldelning.

Frågan om skogstilldelning till olika brukningsenheter genom expropriation erbjuder många problem. Det synes tveksamt, om en skogstilldelning, åstadkommen på denna väg, kan bliva till avsedd nytta. En tilldelning av stödskog till jordbruk, vars innehavare kan påräkna full sysselsättning på närliggande större skogsbruk, torde ej kunna anses tillrådlig, om tillskottsskogen skall betalas efter expropriationspris (varvid man måste utgå från att skogen måste betalas till fulla värdet) och jordbrukaren behöver skuldsätta sig för hela beloppet. Även om ett på detta sätt gjort skogsförvärv framstår som förmånligt på lång sikt, nödgas vederbörande ägare dock under lång tid dragas med en pressande skuldbörda, som dessutom ökar hans ekonomiska konjunkturkänslighet på ett farligt sätt. Det kan också bliva tungt att förränta och amortera ett skogsförvärv, för vilket avverkningen står i beroende av rådande skogsvårdsbestämmelser.

Norrlandskommittén ställer sig alltså tveksam, huruvida ett expropriationsförfarande för stödskogstilldelning kan bliva till avsedd nytta. Annorlunda torde det emellertid ställa sig om för den fastighet, från vilken mark avses skola exproprieras, erbjudes möjlighet till ägobyte. Med ett sådant förfaringssätt torde expropriationen icke behöva medföra samma ekonomiska olägenheter som när ägoutbyte icke förekommer, utan torde även på sådant sätt skog kunna förvärvas till marknadsvärde. Norrlandskommittén anser sig därför kunna biträda förslaget om en expropriation av stödskog, när det ur allmänna synpunkter är motiverat att tillgripa en sådan och när den förenas med ett ägobyte.

Vid tilldelning av husbehovsskog är förhållandet såtillvida ett annat, som det här är fråga om betydligt mindre arealer än vid stödskogstilldelning. Betänkligheterna mot expropriationsförfarandet ur ekonomisk synpunkt bliva i samma mån mindre, och torde anledning sålunda ej finnas att vid tilldelning av husbehovsskog på basis av expropriation införa kravet på ägobyte. Expropriation av skogsmark torde också böra kunna avse anläggandet av kulturbeten, till vilket ändamål endast mycket begränsade arealer kunna komma att erfordras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 185

När nu norrlandskommittén föreslår expropriation av skog i vissa fall i samband med fastighetsbildning på jordbrukets område, har kommittén därmed ej velat giva uttryck åt någon uppfattning, huru skogsmarken i stort lämpligen bör vara fördelad på olika kategorier av ägare -— kronan, bolag, enskilda jordbrukare.

Tillgripandet av expropriationsförfarandet bör emellertid endast bliva en sistahandsutväg. I första rummet böra rationaliseringsorganen medverka till att stödskogstilldelning kommer till stånd med anlitande av på annat sätt tillgänglig skogsmark.

I yttranden från bland andra länsstyrelserna i Jönköpings och Kronobergs län har uttalats, att expropriation borde ifrågakomma i mindre utsträckning än kommittén förutsatt. Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har beträffande ifrågasatt tillämpning av expropriation i samband med omskifte anslutit sig till den av herr Gustafson med flera reservationsvis inom kommittén uttalade meningen, och länsstyrelsen i Uppsala län, Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt torrläggningsnämnden i Västerbottens län ha uttryckt tvekan huruvida expropriation överhuvud taget borde få tillämpas i samband med omskifte. Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott bär hävdat, att expropriation icke borde få komma till stånd så länge expropriationsfastigheten vore i den nuvarande ägarens besittning och Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott — till vars uppfattning torrläggningsnämnden i länet anslutit sig —- ävensom jordbrukskommissionen i nämnda län ha uttalat, att expropriation icke borde få ske från fastighet i enskild persons ägo. Länsstyrelsen i Norrbottens län, som ansett expropriation av jordbruksjord böra ifrågakomma endast i extrema fall, bär uttalat tvekan, huruvida expropriation av skog borde tillåtas ens undantagsvis, därvid länsstyrelsen anfört följande.

Väger man mot varandra, å ena sidan, fördelarna för de ofullständiga brukningsdelarna av att erhålla skog till komplettering av jordbruket, å andra sidan, dels de olägenheter, som äro förbundna med parcelleringen av större skogsbruk till mindre brukningsenheter, dels den råvarubrist, som genom skogens uppdelning på flera händer kan tänkas uppkomma för i synnerhet det egna länets eller den egna ortens träförädlingsindustri och den där sysselsatta arbetarstammen, kan det på goda grunder antagas, att den av kommittén föreslagna rätten att expropriera skog — låt vara såsom en sista utväg, omgärdad med garantier mot märkbar försämring av bärkraften hos den brukningsdel, som skulle avstå skogen — kan komma att motverka utvecklingen mot större välstånd inom landet och sålunda bliva till direkt skada för det helas väl. Inom Norrbottens län, som dock tillhör de skogrikaste i landet, råder det oaktat sedan rätt länge eu markerad knapphet på virke för den egna förädlingsindustrien, beroende främst på att betydande virkeskvantiteter årligen försäljas och transporteras söderut för förädling. I länet finnes endast ett bolag, som äger mer avsevärda skogsarealer. Detta är det enda av de skogsägande bolagen, som här förädlar virket från den egna skogen. Därest mera betydande arealer skogsmark skulle exproprieras från ett dylikt bolag och slås ut på ofullständiga brukningsdelar, skulle delta kunna innebära, att än mera av länets råvarumängd ginge till förädling utanför länet och all den egna trävaruindustrien och dess anställda bleve lidande

186 Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

därpå. Naturligtvis förekommer det fall, där expropriation från ett skogsbolag mycket väl kan vara motiverad. Med det nyss anförda vill länsstyrelsen ingalunda lia sagt, att skogen i enskild hand skulle skötas sämre än i de stora skogsbolagens, utan endast varna för att genom omtanke om en grupp av medborgare tillfoga samhället som helhet en framtida skada, som måhända icke nu kan helt överblickas. Skall — vid sidan av den aktiva inköpspolitiken och förköpsrätten — expropriation för skogsförvärv medgivas, synes den böra begränsas till fall, där ingen eller högst obetydlig skada därigenom tillfogas skogsägaren eller det allmänna. Innan slutlig ståndpunkt tages till delta viktiga och svårlösta problem synes det oundgängligen nödvändigt att utförligare än som hittills skett och på sätt, som skett i fråga om jordbruket, utreda skogsbrukets lönsamhet för de enskilda jordbrukarna och följderna av den parcellering av den skogbärande marken, som kommitténs förslag innebär, ävensom parcelleringens inverkan på trävaruförädlingen. En dylik utredning skulle bland annat visa, att åtskillig i och för sig värdefull skogsmark — på grund av den återstående ringa mängden uttagbart virke även nnder den långa tillväxttiden i landets nordligaste delar — under mycket lång tid framöver icke skulle giva de nya ägarna, som skulle få göra en betydande kapitalinsats, någon däremot svarande avkastning, såvida icke skogsmarkstilldelningen bleve avsevärt större än den kommittén räknat med.

Hushållningssällskapens ombud ha uttalat, att expropriation i samband med omskifte icke borde möjliggöras och att tillskottsjord till ett övergångsjordbruk borde få exproprieras från ett större jordbruk endast då tillskottsjorden på grund av sin belägenhet eller eljest uppenbarligen icke vore av nämnvärd betydelse för det större jordbrukets lönsamhet. Samma uppfattning beträffande expropriation av tillskottsjord från större jordbruk har uttalats av länsstyrelsen i Uppsala län. Jordbrukskommissionen i Kalmar läns norra område har beträffande expropriation av jordbruksjord ansett, att sådan expropriation borde få ske endast i undantagsfall och då blott få omfatta ofullständiga jordbruk.

Landsorganisationen samt länsstyrelserna i Södermanlands län och Västmanlands län ha anslutit sig till den av herr Hammarskjöld med flera uttalade meningen rörande expropriation av skog men ha i övrigt icke haft något att erinra mot kommitténs förslag beträffande medlen för den yttre rationaliseringens genomförande. Även länsstyrelserna i Älvsborgs och Örebro län samt jordbrukskommissionen i Kalmar läns norra område ha anslutit sig till nämnda reservation, den förra länsstyrelsen dock under uttalande att expropriation av skog icke borde få ske i vidare mån än som vore nödvändigt för att bereda brukaren tillgång till skog för husbehov.

Riksförbundet landsbygdens folk har uttalat, att staten i första hand borde vara beredd att för komplettering av ofullständiga jordbruk avstå staten tillhörig jord och skogsmark, som förvaltades och brukades för statens räkning. 1 detta sammanhang må erinras om den under avsnittet om yttrandena angående kommitténs förslag till målsättning för den yttre rationaliseringen omnämnda av Riksförbundet landsbygdens folk föreslagna ordningen, vari jord och skog borde få tagas i anspråk för komplettering av ofullständiga jordbruk. Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott, i vars yttrande

Kungi. Maj:ts proposition nr 75. 187

torrläggning snämnden i nämnda hushållningssällskaps område instämt, har uttalat, att, därest skogstilldelning till ofullständiga jordbruk ansåges ofrånkomlig, det allmänna tillhöriga skogar borde utnyttjas innan expropriation från fastigheter tillhörande enskilda skedde.

Stgrelsen för Sveriges lantmätareförening, som förklarat, att den i sitt yttrande icke till behandling upptoge andra frågor än dem, som ägde samband med den föreslagna organisationen av den statliga rationaliseringsverksamheten, har bland annat ingått på frågan, vem som borde äga avgöra, huruvida förutsättningar förelåge för utövande av de av kommittén föreslagna tvångsmedlen förköpsrätt och expropriation, samt därvid anfört.

I samband med rationaliseringsverksamheten måste icke sällan motsättningar mellan det statliga rationaliseringsintresset och olika enskilda intressen uppkomma, och även dessa enskilda intressen äro ur allmän synpunkt i viss utsträckning beaktansvärda. En avvägning måste här ske i lagstiftningens form mellan å ena sidan rationaliseringsintresset och å andra sidan de övriga intressen, som ur allmän synpunkt äro av betydelse. I vissa fall kan rationaliseringsintresset anses böra äga företräde framför däremot stridande enskilda intressen, och det kan då vara nödvändigt att — såsom kommittén även föreslagit — i rationaliseringsorganets hand lägga tvångsmedel, med vilka rationaliseringsintresset kan säkerställas. Men det torde knappast kunna anses vara lämpligt eller ur allmän synpunkt sett riktigt att låta rationaliseringsorganet — som ju i viss mån måste sägas representera den ena parten i målet — få avgöra, huruvida i det enskilda fallet sådana av lagstiftaren avsedda förutsättningar föreligga för att ett visst tvångsmedel (förköpsrätt eller expropriation) skall få tillgripas. Visserligen förutsättes enligt kommitténs förslag, att även andra intressen än jordbrukets skola vara representerade i rationaliseringsorganen och att verksamheten i största möjliga utsträckning skall bedrivas i samförstånd med jordägare och andra berörda parter, men i och med att rationaliseringsorganen ha till uppgift att aktivt främja rationaliseringsintressena och måste givas en sammansättning, som säkerställer detta syfte, torde de även vara mindre väl ägnade att döma i de fall, då dessa intressen stå i motsättning till andra. Dessa andra intressen torde icke sällan sammanfalla med enskilda intressen av väsentlig betydelse. Ur rättssäkerhetssynpunkt synes det därför vara av vikt, att avgörandet i dylika fall icke kan komma att grundas på ensidig utredning eller träffas av ett organ, som är aktivt engagerat såsom part i målet. Rättssäkerheten torde i och för sig vara ett allmänt intresse av sådan vik!, att densamma icke utan tvingande skäl bör sättas i fara.

Sedan styrelsen härpå hänvisat till den av kommittén anförda synpunkten, att rationaliseringsverksamheten borde ske i intimt samförstånd med de medborgargrupper och de intressen, som berördes av densamma, har styrelsen — samtidigt som den påpekat, att tillgodoseendet av rättssäkerheten kunde i viss mån anses inrymmas i nu berörda synpunkt ehuru kommittén därvid syntes mer ha tagit sikte på gruppintressen än i egentlig mening enskilda intressen av beskaffenhet att böra beaktas ur allmän synpunkt — vidare anfört följande.

Det synes vara befogat att i viss mån vidga tillämpningsområdet för den nämnda synpunkten samt att tillmäta den större betydelse när det gäller utformningen av organisationen, än kommittén i själva verket gjort. Ur de

188 Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

enskilda jordägarnas synpunkt kan det visserligen vara av stort värde att olika näringsgrenar och befolkningsgrupper representeras vid planeringen av rationaliseringen, även om beslutanderätten i frågor om utformningen av planerna förbehålles det statliga organet för jordbrukets rationalisering, men en sådan anordning kan dock knappast i och för sig anses vara tillfyllest för att man skall kunna räkna med att enskilda, ur allmän synpunkt beaktansvärda intressen icke skola löpa risk att otillbörligen åsidosättas vid utformandet av de individuella rationaliseringsplanerna.

Vidare har styrelsen anfört.

Det kan ifrågasättas, huruvida icke lantmätarna lämpligen böra inkopplas i expropriationsförfarandet. I fråga om expropriation i rationaliseringssyfte torde kunna sägas, att ändamålet icke — såsom i huvudsak torde vara förhållandet beträffande de i expropriationslagen avsedda fallen — är av den art, att redan på grund därav expropriation i det enskilda fallet kan anses motiverad. Frågan är nämligen här beroende av lokala förhållanden, som — hur ingående en eventuell planläggning än må vara •— icke kunna uttömmande redovisas i kartor och beskrivningar. På grund härav torde det ur rättssäkerhetens synpunkt kunna anses önskvärt, att jordägarna beredas möjlighet att få frågan prövad av en från rationaliseringsintressena fristående myndighet, som har möjlighet att på platsen bilda sig ett självständigt omdöme om förhållandena. Vad speciellt expropriation i samband med omskifte beträffar, synes det vara uppenbart, att frågan, huruvida tillgripandet av expropriation kan anses påkallat, endast kan bedömas i samband med utarbetandet av skiftesplanen, och då denna av jordägarna kan dragas under ägodelningsrättens prövning, synes detsamma böra gälla beträffande expropriationsfrågan. Frågan om expropriationsersättningen torde i detta fall säkrast kunna bedömas av förrättningsmännen, som ändock ha att i och för skiftet värdera ägorna. Man torde kunna ifrågasätta, huruvida icke expropriationen även i övriga här avsedda fall bör anordnas såsom ett förrättningsförfarande, exempelvis i huvudsaklig överensstämmelse med förfarandet vid förrättningar enligt ensittarlagen.

I detta sammanhang må erinras om, att den av justitieministern tillsatta kommittén för utredning angående utformningen av en rationell markpolitik, såvitt angår jordens användning för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk, även fått i uppdrag att utreda frågan om en reformering av expropriationsinstitutet. Justitieministern har härvid bland annat anfört, att en förbättring av nuvarande förfarande torde kunna vinnas genom att värderingsfrågorna anförtros åt domstol, varvid närmast ägodelningsrätterna skulle komma i fråga. Då ägodelningsrätternas arbetsmängd även i övrigt torde komma att öka i samband med den yttre rationaliseringen, torde i anslutning härtill kunna ifrågasättas, huruvida de icke lämpligen böra omorganiseras till specialdomstolar med länen såsom verksamhetsområden. En sådan anordning skulle uppenbarligen främja en enhetlig lagtillämpning och även eljest vara till gagn ur rationaliseringsverksamhetens synpunkt.

Liknande synpunkter ha framförts i ett av länsstyrelsen i Örebro län åberopat yttrande av överlantmåtciren i länet.

Svenska sparbanksföreningens styrelse har anfört följande.

Styrelsen vill fästa uppmärksamheten på ett med den yttre rationaliseringen sammanhängande spörsmål. Den allmänna förköpsrätten och expropriationsmetoden synas kunna komma i en knappast avsedd kollision med varandra. Styrelsen avser det fallet, då båda metoderna äro användbara en­

Kunql. Maj:ts proposition nr 75. 189

ligt kommitténs förslag. Den allmänna förköpsrätten innebär rätt för staten att, då en fastighet säljes annorledes än för rationaliseringsändamål, övertaga fastigheten till det pris, som avtalats mellan säljare och köpare. Det säges också, att vederbörande myndighet, om den icke kan träffa uppgörelse med markägaren om försäljningspris, icke äger göra förköpsrätten gällande, om fastigheten senare, inom ett år, säljes till samma eller högre pris. Det skydd, som härigenom är avsett att givas markägaren, kan elimineras, om myndigheten i stället tillgriper expropriationsmetoden, och detta blir särskilt stötande om åtgärden vidtages gentemot den nye ägaren och denne därvid eventuellt erhåller lägre ersättning än den erlagda köpeskillingen. Å andra sidan är det naturligtvis angeläget, att erforderliga rationaliseringsåtgärder icke få hindras exempelvis genom skenförsäljning av en fastighet. Måhända utgör den föreslagna skyldigheten för köparen att på begäran av vederbörande myndighet beediga köpevillkoren ett tillräckligt skydd häremot.

Kommitténs förslag i förevarande del har helt avstyrkts av bland andra lantbruksakademien, Svenska lantarbetsgivareföreningen, länsstyrelserna i Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs län, förvaltningsutskotten i Östergötlands, Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs och Värmlands läns hushållningssällskap, torrläggning snämnden i Älvsborgs läns norra område, jordbrukskommissionerna i Skaraborgs och Gävleborgs län ävensom av Svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund och Sveriges skogsägareförbund.

Den förut omnämnda motiveringen, att kommitténs förslag innebure ett avsteg från den hittills tillämpade principen att expropriation skulle få ske endast till främjande av allmänna intressen, har åberopats av länsstyrelsen i Kalmar län samt förvaltningsutskottet i Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap ävensom av Örebro låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, vilket dock förordat, att expropriation av skog tillhörig bolag skulle få ske sedan det visat sig, att skog, tillhörig staten, kommuner eller ecklesiastika boställen icke kunde tagas i anspråk. Förutnämnda grund för avstyrkande har även åberopats av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som därpå vidare anfört.

Av betänkandet synes framgå, att vederbörande statliga rationaliseringsorgan skulle äga att så att säga uppträda som förmyndare för jordägare, som icke själva insåg sitt intresse av att förvärva en angränsande fastighet eller del av sådan. Expropriationen skulle med andra ord kunna få karaktären av tvångsförfarande mot ägarna av både den exproprierande fastigheten och expropriationsfastigheten. En expropriationsrätt av denna omfattning och innebörd synes länsstyrelsen principiellt betänklig och knappast ur saklig synpunkt tillräckligt motiverad.

Lantbruksakademien har anfört följande.

Akademien betraktar expropriation som ett allvarligt ingrepp i den enskildes rätt. Ett sådant ingrepp bör icke göras i andra fall, än då det gäller att främja ett viktigt samhällsintresse, som icke på andra vägar kan tillgodoses. Akademien vill icke förneka, att ett genomförande på ett lämpligt sätt av jordbrukets yttre rationalisering utgör ett sådant samhällsintresse, men akademien anser, att expropriation icke är nödvändig i detta fall. Övriga enligt kommitténs förslag till buds stående medel torde, även med vissa erforder­

190 Kungl. Mcij:ts proposition nr 75.

liga inskränkningar, vara tillräckliga för verksamhetens genomförande i nödig omfattning och med erforderlig snabbhet. Kommitténs uttalande beträffande användandet av expropriation synes tyda på, att man räknat med att denna åtgärd relativt sällan skulle behöva tillgripas. Att döma härav skulle expropriation icke heller enligt kommitténs uppfattning bliva av avgörande betydelse. Detta synes med fog kunna anföras såsom ett skäl mot att ett så kraftigt ingrepp, som expropriation utgör, tillhandahålles. Den yttre rationaliseringen bör, enligt akademiens mening, genomföras på frivillighetens väg samt organiseras så, att åtgärden verkligen blir ett intresse för jordbruket.

Det torde jämväl kunna befaras, att expropriationsbestämmelserna ej kunna i allo så utformas, att man säkerställer sig mot godtycke. Ett objektivt bedömande av den förlust, som ett avstående av en fastighet eller fastighetsdel kan innebära i ett föreliggande fall, torde vara mycket svårt. Det är helt säkert ej heller lätt att rätt värdera den exproprierande fastighetens vinst, vilken skall vägas mot den exproprierades förlust. Då dessutom risk kan finnas för att bestämmelsernas utformning kan komma att ge möjlighet för längre gående åtgärder än man från början tänkt sig eller avsett, måste expropriation i detta fall anses utgöra ett allvarligt hot mot rättssäkerheten. Om den yttre rationaliseringen i någon mån skulle fördröjas genom att i enstaka fall rationaliseringsjord ej skulle kunna förvärvas utan expropriation, kan detta enligt akademiens mening icke tillmätas större betydelse, då det torde vara önskvärt, att denna verksamhet ej forceras.

Akademien kan därför icke biträda jordbrukskommitténs förslag beträffande expropriation för åstadkommande av yttre rationalisering. I varje fall synes försiktighet och klokhet böra tala för att låta införandet av expropriation anstå, till dess erfarenheten tydligt givit vid handen, att en åtgärd av så långt gående natur verkligen är erforderlig för att dylik rationalisering skall kunna på lämpligt sätt genomföras.

Akademien kan ej heller biträda kommitténs förslag om expropriation av skogsmark. Akademien kan sålunda icke finna, att komplettering av jordbruk med skog för bildande av s. k. kombinerade jordbruk, i enlighet med kommitténs förslag, är av den betydelse ur allmän synpunkt, att expropriation för detta ändamål bör förekomma. Icke ens i det av herr Hammarskjöld med flera medgivna fallet anser akademien expropriation berättigad.

Liknande uttalanden ha gjorts av Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, vars yttrande åberopats av länsstyrelsen i Skaraborgs län. Jämväl Svenska lantarbetsgivareföreningen, länsstyrelserna i Gotlands län och Kristianstads län samt Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ha såsom grund för sina avstyrkande uttalanden anfört, att införande av ett expropriationsinstitut innebure ett avsteg från den av kommittén i princip förordade frivillighetens väg för rationaliseringsverksamheten. Länsstyrelsen i Gotlands län har därjämte uttalat, alt strävandena att uppnå samförstånd med jordbruksbefolkningen icke kunde gagnas av att ett expropriationshot funnes i bakgrunden utan att upplysnings- och undervisningsverksamhet ävensom uppmuntran i form av ekonomiskt stöd utgjorde de medel, som huvudsakligen borde komma till användning för den yttre rationaliseringens genomförande. Länsstyrelsen i Kristianstads län har anfört, att ett tvångsmedel av ifrågavarande art komme att vålla missnöje och osäkerhet inom jordbruksnäringen samt därigenom vara mer till skada än till nytta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 191

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett att expropriation borde i fråga komma först om erfarenheten givit vid handen, att man ej genom aktiv inköpspolitik, förköpsrätt och omskiften kunde uppnå tillfredsställande resultat i rationaliseringsverksamheten.

Svenska bankföreningen har i förevarande fråga anfört följande.

Det synes icke vara att räkna med att den yttre rationaliseringen skulle kunna i någon väsentlig grad främjas genom att expropriera mark för sammanslagning med övergångsjordbruk; de fall då detta rent praktiskt skulle vara lämpligt, torde vara lätt räknade. Då det är av stor vikt, att icke expropriationsinstitutet tillgripes i andra fall än där det ur allmän synpunkt är strängt nödvändigt, måste bankföreningen för sin del avstyrka förslaget om möjlighet till expropriation för genomförande av den yttre rationaliseringen. Vad här sagts gäller också i fråga om den föreslagna möjligheten att genom expropriation av skog bereda vissa smärre jordbruk skogstillgång. I sistnämnda hänseende vill bankföreningen i huvudsak ansluta sig till den reservation som avgivits av kommittéledamöterna Sahlin och Wehtje. Faran med en sådan parcellering av stora skogstillgångar som här avses är främst att de till men för landets skogsbestånd i många fall skulle bliva föremål för omedelbar och alltför kraftig exploatering. I andra fall skulle åtgärden allenast innebära att man genom expropriation överförde växande värden från en ägare till en annan, något som måste anses innebära en klar obillighet. Slutligen må i detta sammanhang påpekas den inkonsekvens som ligger däri, att kommittén beträffande jordbruket föreslår åtgärder för sammanslagning av mindre fastigheter men beträffande skogen föreslår uppdelning i smålotter av ej mindre än 600 000 hektar skogsmark. Kommittén synes härvid bortse från att jämväl i fråga om skogen gäller, alt dess brukande i större enheter i allmänhet medför större möjligheter till rationalisering av arbetet.

Sveriges skogsägareförbund har yttrat.

Expropriation är ett utomordentligt hårt ingrepp i jordäganderätten, som icke bör få tillgripas utom då mycket tungt vägande skäl föreligga. Rationaliseringens genomförande i alla tänkbara fall är icke någon angelägenhet av det överväldigande intresse, att det kan anses berättigat att tillgripa expropriation. Vid den yttre rationaliseringen bör man framgå med försiktighet samt lämna en stock av de såsom övergångsjordbruk betecknade brukningsdelarna kvar för täckande av det legitima behov av sådana fastigheter, som faktiskt finnes i de flesta orter. Dessa förblivande övergångsjordbruk bliva ett slags marginal, som gör, att man ej behöver använda så hårda medel för rationaliseringens genomförande, som skulle bliva fallet, om alla övergångsjordbruk måst rationaliseras. Man kan helt enkelt gå förbi sådana rationaliseringsfall, som ej kunna genomföras på frivillighetens väg. Sveriges skogsägareförbund får sålunda såväl av principiella som av praktiska skäl avstyrka, att expropriation tillgripes som medel vid den yttre rationaliseringen.

Beträffande särskilt frågan om expropriation av skog har Sveriges skogsägareförbund anfört i huvudsak samma synpunkter som Svenska bankföreningen samt därjämte framhållit faran av att avhända skogsindustrien råvarutillgångar av betydande mått.

Sveriges industriförbund, som enligt vad förut sagts ansett komplettering av ofullständiga jordbruk med skog ej böra ske och på grund härav ej funnit behov av möjlighet att för sådant ändamål expropriera skog vara för

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

handen, har givit uttryck åt den åsikten, att sådan expropriation icke innebure någon verklig ekonomisk fördel för ägaren av den fastighet, till vars förmån den genomfördes, med hänsyn därtill, att det i gällande expropriationslag förutsattes, att full ersättning lämnades ägaren av exproprierat område.

De följder, som den yttre rationaliseringens genomförande kan komma att få med avseende å fastigheternas kreditvärdighet, ha berörts av Sveriges allmänna hgpoteksbank, som härutinnan uttalat.

En för kreditgivningen betydelsefull fråga är vad rationaliseringsprogrammet kan komma att innebära beträffande fastighetsvärdena och prisbildningen på jordbruksfastigheter. Den omständigheten, att enligt detta program ett stort antal brukningsenheter väntas bliva ombildade genom rationaliseringsåtgärder, synes i och för sig kunna medföra en minskad efterfrågan å den kategori av brukningsdelar, som härigenom försvinna som självständiga företag. En viss farhåga i samma riktning har också uttalats i avseende å det avsedda bortfallandet av bidraget under övergångstiden till vissa brukare.

Utgångspunkterna för ett bedömande av här antydda problem äro alltför vaga för att därpå skulle grundas några bestämda förutsägelser rörande utvecklingen inom en mer eller mindre avlägsen framtid. I den mån prisfall å småbruken, föranlett av rationaliseringsprogrammet, framkallar vådor för inteckningskreditema, är det angeläget att förslagen underkastas en noggrann prövning i syfte att bereda rättmätigt skydd åt inteckningshavare i rimligt förmånsrättsläge.

Liknande uttalande har gjorts av Svenska jordbrukskreditkassan, som förutsatt att jordbrukskasserörelsen skulle erhålla tillfälle att framföra sina synpunkter på förevarande spörsmål i samband med en särskild utredning därom.

Behovet avenutvecklingsplanering för jordbruket har framhållits av fastighetsbildningssakkunniga, som rörande kommitténs betänkande i denna del anfört.

De sakkunniga hälsa med tillfredsställelse, att frågan om en utvecklingsplanering på jordbrukets område och särskilt en planering av fastighetsindelningen tages upp till behandling. Nödvändigheten av en sådan planeringsverksamhet ligger i öppen dag. Trots att uppgjorda planer självfallet ej få några civilrättsliga verkningar, komma planerna likväl att få stor praktisk betydelse såsom vägledning för enskilda vid deras på eget initiativ företagna rationaliseringsåtgärder. En ytterligare betydelse komma planerna att få i det hänseendet, att jorddelningsmyndigheterna få ledning vid bedömandet av lämpligheten i stort av påyrkade ändringar i fastighetsindelningen, en ledning som nu icke på samma sätt står dem till buds. Någon detaljgranskning av kommitténs förslag till planeringsåtgärder ha de sakkunniga icke företagit. Särskilt vad angår planering i och för omskifte torde en sådan granskning kunna komma att leda till i viss mån andra resultat än dem kommittén framlagt.

Ett liknande uttalande har gjorts av lantmäteristyrelsen.

1944 års vanhåvdsutredning har i denna fråga anfört följande.

Kunal. Maj:ts proposition nr 75. 193

Vanhävdsutredningen fäster stor vikt vid att den av kommittén förordade planläggning av jordbruket, vilken förutsättes skola föregå rationaliseringen, utföres på ett omsorgsfullt och sakkunnigt sätt. Det är under denna förutsättning som utredningen ansett sig kunna i det av riksdagen framlagda förslaget till lag om uppsikt å jordbruk intaga ett undantag från det allmänna vanhävdsbegreppet i fråga om byggnaderna å ett jordbruk, innebärande att det ej skall anses såsom vanhävd att byggnad bortföres eller lämnas utan underhåll, om byggnaden blivit obehövlig på grund av sådan sammanslagning av brukningsdelar som står i överensstämmelse med en ändamålsenlig planläggning av jordbruket i orten.

Domänstyrelsen har erinrat därom, att i stora delar av landet skiftesförhållandena — ej minst i avseende å skogsmarken — vore allt annat än tillfredsställande, samt framhållit såsom angeläget att omskifte i stor omfattning och med anlitande av en förenklad procedur skulle kunna genomföras, varigenom ett betydande antal fastigheter till följd av förbättrad arrondering skulle erhålla större bärkraft. Härjämte har styrelsen framhållit vikten av att åtgärder i sådant syfte snarast vidtoges.

Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har likaledes påpekat, att skiftesförhållandena på många håll vore otillfredsställande samt tillstyrkt en allmän översyn av förefintliga brukningsdelar i form av regionalplanering samt i mån av behov individuell jordbruksplanering.

Länsstyrelsen i Kalmar län har framhållit nödvändigheten av att lämpligt kartmaterial funnes till förfogande för planeringsverksamheten samt vidare anfört.

De av kommittén rekommenderade sammanställningskartorna från länens lantmäterikontor kunna icke anses tillfyllest, särskilt ej om regionalplanearbetet skall kunna medhinnas under den korta tid av 2—3 år, som kommittén antager såsom tillräcklig för arbetets utförande. I de län, för vilka det ekonomiska kartverket redan blivit färdigställt, kan möjligen en regionplanering tänkas ske inom den ifrågasatta tiden, om erforderlig arbetskraft kan erhållas. Beträffande övriga län torde detta få anses uteslutet. I detta sammanhang vill länsstyrelsen framhålla såsom önskvärt, att de ekonomiska kartorna förses med beskrivning, såsom skett beträffande kartverket för Göteborgs och Bohus län. Härigenom skulle arbetet med regionalplaneringen kunna avsevärt underlättas och påskyndas. Ett svårt hinder för planeringens genomförande är emellertid att lantmäteritekniskt utbildade och erfarna personer för närvarande icke torde stå till förfogande i tillräcklig utsträckning. Det kan till och med ifrågasättas, om den yttre rationaliseringen överhuvud taget kan genomföras inom rimlig tid, om icke lantmäteriväsendet erhåller en förändrad och mera rationell organisation.

Landsorganisationen har understrukit kommitténs uttalande, att jordbrukets rationaliseringsproblem borde sos i samband med förhållandet inom Övriga näringsgrenar. Sedan landsorganisationen härpå berört kommitténs uttalande, att de organ, som skulle verkställa den regionala planeringen, borde tillgodogöra sig den sakkunskap, som funnes hos bland andra länsorganen för arbetsfrågor, har landsorganisationen fortsatt.

Landsorganisationen är av den uppfattningen alt länsarbetsnämndernas medverkan i planeringsarbetet kommer att bliva av mycket stor betydelse.

Pihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr 7-r>. pj

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Nämnderna torde för närvarande vara de enda organ som ha förutsättningar att ifrån mera samhällsekonomiska synpunkter bedöma de arbetsmarknadsoch lokaliseringsfrågor som komma att uppstå under planeringsarbetet. Landsorganisationen vill i detta sammanhang påminna om den rådgivningsverksamhet rörande industriell lokalisering som bedrives inom arbetsmarknadskommissionens sociala beredskapssektion. Det synes därför riktigare att icke överlämna åt lantbruksnämndernas gottfinnande att söka kontakt med länsarbetsnämnderna utan att giva de sistämndas medverkan vid planeringsarbetet en för hela landet enhetlig och för lantbruksnämnderna bindande form.

Liknande synpunkter kunna anföras ifråga om de s. k. planeringskommittéer som skola leda planeringsarbetet i varje särskilt område. Kommittén anser, att inga bestämda föreskrifter böra göras beträffande kommittéernas sammansättning. Bland de representanter för skilda myndigheter som enligt kommittén regelbundet böra ingå i planeringskommittéerna återfinnes ingen representant för länsarbetsnämnderna. Av ovan angivna skäl finner landsorganisationen lämpligt, att direktiven till planeringsarbete inrymma enhetliga föreskrifter om repiesentation för länsarbetsnämnderna jämväl i planeringskommittéerna.

Kommittén förutsätter, alt i varje planeringskommitté ingå representanter för jordbruksnäringen. Landsorganisationen tolkar detta uttalande så, att dessa representanter icke nödvändigtvis böra vara självständiga yrkesutövare. Tillfälle att deltaga i överläggningarna bör även givas representanter för lantarbetarkåren i sådana fall där jordbrukarna inom ifrågavarande planeringsområde i mera avsevärd omfattning använda sig av lejd arbetskraft.

Styrelsen för Sveriges lantmätareförening har anfört följande.

Med utgångspunkt från erfarenheterna beträffande intressemotsättningar och avvägningsproblem av mest skiftande art, som förekomma i den nuvarande fastighetsbildningsverksamheten, måste man räkna med att planeringen av den tämligen radikala omgestaltning av fastighetsbildningen, till vilken den yttre rationaliseringen skall syfta, kommer att aktualisera komplicerade intressekonflikter i stor utsträckning. Det är den individuella planeringen, som i praktiken kommer att bli bestämmande för avgörandet i dessa konflikter. Med hänsyn till bland annat rättssäkerhetens intressen kan det därför icke anses lämpligt att helt lägga denna planeringsverksamhet under rationaliseringsorganens ledning och kontroll.

Av betänkandet framgår, att kommittén förutsatt att lantmätarna i betydande utsträckning — kanske i flertalet fall — komma att anlitas för det förberedande planarbetet vid den individuella jordbi uksplaneringen. Denna planering, som ju i främsta rummet skall avse den yttre rationaliseringen, kommer i regel att förutsätta ändringar i fastighetsindelningen. Frågan om möjligheten att genomföra dessa ändringar med hänsyn till de lagliga förutsättningarna i såväl jordpolitiskt som privaträltsligt hänseende skall prövas och i första hand avgöras av lantmätaren. Denne skulle alltså enligt den föreslagna ordningen först göra upp förslaget 1 ill planer, beträffande vilkas definitiva utformning ett annat statligt organ skulle ha avgörandet, och därefter skulle det ankomma på honom att, då planerna skola genomföras, avgöra huruvida detta är lagligen möjligt. Jämväl i detta hänseende synes den av kommittén föreslagna ordningen för den individuella planeringen vara otillfredsställande.

I delta sammanhang bör jämväl beaktas, att man, såsom kommittén även förutsatt, torde ha att räkna med eu fortgående yttre rationalisering av enskilda brukningsdelar vid sidan av den statliga verksamheten i detta hänse­

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 195

ende. Med hänsyn till de möjligheter till bättre lönsamhet, som kunna ernås genom förvärv av tillskottsjord eller förbättringar i arronderingen, torde det ligga i jordbrukarnas eget intresse att söka få till stånd dylika åtgärder. Man torde emellertid få förutsätta, att de lagliga villkoren för avstyckning, ägoutbyte och andra förändringar i fastighetsindelningen komma att utformas så, att de avsedda förändringarna måste kunna inordnas i en planmässig rationalisering jämväl av omgivande fastigheter eller i vart fall icke få lägga hinder i vägen för en sådan. Man måste alltså utgå från att det vid handläggningen av ifrågavarande förrättningar i vissa fall blir nödvändigt att utarbeta en individuell jordbruksplan. Av praktiska skäl synes det icke kunna komma i fråga att detta planeringsarbete i direkt samband med handläggning av fastighetsbildningsförrättningar skall överlåtas till rationaliseringsorganen, och att förbehålla detta organ avgörandet beträffande planens utformning synes likaledes vara oegentligt, då det likväl ankommer på förrättningsmannen att självständigt taga ställning till och avgöra frågan om möjligheten att genomföra den ändring i fastighetsindelningen, för vilken planen närmast uppgjorts. En annan sak är, att rationaliseringsorganet i förekommande fall givetvis bör vara representerat vid förrättningen för att bevaka de allmänna rationaliseringsintressena och jämväl bör äga rätt att anföra besvär över förrättningen.

Rationaliseringen kommer i stor utsträckning att beröra s. k. kombinerade jordbruk, varvid bl. a. arronderingsförhållandena inom skogsmarken och förutsättningarna i övrigt för skogsbruket måste beaktas. Det torde med hänsyn härtill få anses vara av vikt, att de, som skola handhava och leda planeringen äga tillräckliga insikter icke endast för bedömningen av den lämpliga utformningen av brukningsenheterna med avseende å jordbruksjorden utan även i fråga om de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för en rationell fastighetsindelning i skogen samt det inbördes sambandet mellan rationaliseringsuppgilterna i dessa båda hänseenden.

Förut har framhållits, att det bland annat ur rättssäkerhetens synpunkt måste anses önskvärt, att den individuella planeringen kommer att handhavas av organ, som icke äro aktivt engagerade i de statliga rationaliseringsintressena. Med hänsyn härtill och då flera andra skäl enligt vad ävenledes framhållits måste anses tala för att denna planeringsverksamhet bör ankomma på lantmätarna, som ju därjämte äga en för detta ändamål speciell utbildning, synes planeringsverksamheten böra organiseras med utgångspunkt från att nämnda uppgift bör anförtros lantmäterimyndigheterna. Planeringsförfarandet syntes härvid kunna utformas på sådant sätt, att såväl berörda jordägare som eventuellt andra intressenter komma att medverka, och de statliga rationaliseringsintressena synas på ett betryggande sätt kunna tillgodoses dels genom de allmänna riktlinjer för rationaliseringen, som komma alt uppdragas vid den regionala planeringen, dels genom att rationaliseringsorganet, som givetvis ävenledes bör vara representerat vid utarbetandet av planen, tillerkännes rätt alt påkalla prövning av planen i högre instans, administrativ eller judiciell (ägodelningsrätt). I stort set t bör förfarandet överhuvud taget kunna utformas ungefär på det ;sätt jordbrukskommittén skisserat men med den ändringen, alt lantbruksnämnderna frikopplas från den direkta ledningen och kontrollen över utformningen av planerna. Allt efter förhållandena böra givelvis specialister på skilda områden anlitas vid planeringen, varefter lantmätaren har att samordna och avväga dessas utredningsresultat vid utformningen av planerna. Dessa komma sannolikt i flertalet fall att få formen av alternativa lösningar. Det skulle sedan bli lantbruksnämndens sak, att allt efter förutsättningarna för att genomföra de olika alternativen träffa valet mellan dessa.

196 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Styrelsen kan i detta sammanhang icke underlåta att framhålla, att de problem, som måste lösas vid den individuella planeringen, nära motsvara dem, som möta lantmätaren vid ett laga skifte av större omfattning.

Beträffande jordbrukskommitténs förslag i fråga om den regionala jordbruksplaneringen torde någon anledning till erinran icke föreligga.

Därest planeringsarbetet skulle komma att organiseras på ovan angivet sätt torde det vara lämpligast, att den individuella jordbruksplaneringen i största möjliga utsträckning handhaves av distriktslantmä'arna, bland annat med hänsyn till dessas i regel ingående kännedom om förhållandena inom respektive distrikt. I den mån planeringsarbetet kräver flera arbetskrafter, torde särskilda lantmätare böra på framställning av lantbruksnämnden förordnas därtill.

Vidare har styrelsen anfört.

Vare sig planeringsarbetet kommer att organiseras enligt kommitténs förslag eller på sätt ovan ifrågasatts, torde detsamma, såsom även kommittén framhållit, icke kunna bedrivas i sådan omfattning och i sådan takt, att fullt utarbetade individualplaner alltid kunna läggas till grund för låne- och bidragsverksamhelen. Kommittén har emellertid framhållit, att någon dylik plan icke erfordras för åtgärder beträffande inre rationalisering i de fall, då det utan vidare kan anses klart, att fastigheten kan bestå på lång sikt och ej heller kommer att beröras av planer för yttre rationalisering av närliggande fastigheter, varför under alla förhållanden den inre rationaliseringen i viss omfattning skulle kunna fortgå oberoende av den individuella jordbruksplaneringen. I fråga om den yttre rationaliseringen synes det däremot icke annat än. i undantagsfall vara möjligt eller lämpligt att söka genomföra förbättringsåtgärder, som äro förenade med större kostnader, med mindre en individualplanering kan åstadkommas. Man kan med hänsyn härtill ifrågasätta, huruvida icke den yttre rationaliseringen till en början bör bedrivas med en viss återhållsamhet och anpassas efter möjligheterna att successivt bygga upp en organisation av tillräcklig omfattning. För en sådan återhållsamhet talar även det förhållandet, att det ekonomiska undersökningsmaterial, som ligger till grund för bestämmandet av riktlinjerna för den yttre rationaliseringen, synes vara i behov av komplettering och att i varje fall för den regionala planeringen kräves ett undersökningsmaterial, som det torde komma att taga en viss tid att åstadkomma. Om en rationaliseringsverksamhet av ifrågasatt omfattning snabbt skall komma till stånd, är det emellertid uppenbart, att lantmäteriets arbetsuppgifter komma att öka såväl i omfattning som betydelse. Det framstår därför som en tvingande nödvändighet att tillse, dels att den förestående organisationen av lantmäteriet genomföres så snabbt som möjligt, dels att organisationens effektivitet icke äventyras på grund av brist på väl kvalificerad biträdespersonal av olika kategorier.

Även i flera andra yttranden, bland annat i yttrandet från länsstyrelsen i Norrbottens län, har betonats vikten av att lantmätarna komma att taga aktiv del i den individuella jordbruksplaneringen. Sagda länsstyrelse har vidare på tal om planeringsverksamheten framhållit, att lantbruksnämnden borde äga befogenhet att påkalla erforderlig omreglering i de fall, då vägföretag, större vattenregleringar och dylikt bröte sönder ett skifteslag och förvandlade de bestående brukningsdelarna till ofullständiga jordbruk med otillfredsställande arrondering. Betydelsen av en planering ur jordbrukssvnpunkt vid dylika företag har även understrukits av lantmäteristyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 197

Tekniska högskolans lärarkollegium har anfört följande. Når det gäller frågan om fastigheterna och deras ändamålsenlighet är det särskild anledning att fästa uppmärksamheten vid att den enskilda fastigheten i regel ej kan utformas som en fristående enhet utan fastmer kommer att ingå som en integrerande del av ett komplex av enheter, sammanhållet genom eu stomme av mer eller mindre kollektiva tekniska anläggningar, främst vägar och diken (kanaler). Denna stommes rationella utformning är av särskild betydelse. Vid utarbetandet av stommar överhuvud taget är det av vikt att taga sikte på bildandet av ur arbets- och mekaniseringssynpunkt lämpliga fastigheter, vilka med hänsyn till såväl storlek som arrondering, byggnadsbestånd och drift äro tekniskt och ekonomiskt försvarliga. Betraktar man det föreliggande fastighetsbeståndet ur de olika synpunkter, som äro av vital betydelse för lönsamheten eller med andra ord ur allsidig struktursynpunkt, finner man, att det långt ifrån är så att det här kan bli fråga endast om en rationalisering i storlekshänseende. De fastighetsbildningsformer, som hittills förekommit, ha nämligen i stort sett lett till en fastighetstekniskt otillfredsställande struktur — detta av den enkla anledningen, att metodiken för fastighetssyntesen erhållit en sådan form, att de olika momenten praktiskt taget fullföljts i en ordning, motsatt den, som bär tillämpas för erhållandet av ett tillfredsställande resultat. Ett sådant resultat kan endast erhållas, om man efter en preliminär ägoslagsindelning i anslutning till gällande jordpolitiska målsättning i avseende å fastighetstyper m. in. inleder med skapandet av en stomme av vägar och diken (kanaler) enligt strängt teknisk-ekonomiska grunder och därmed utformar produktionsområden, som sedermera låta sig genom skifteslinjer fördelas på ett sätt, som leder till ur brukningsteknisk synpunkt lämpliga tegar (fält) i olika ägoslag. Med hittillsvarande lagstiftning har det som sagt praktiskt taget utvecklat sig så, att man lagt ut ägogränserna först och sedan låtit vederbörande jordägare ombesörja resten, antingen själva eller med hjälp av vattenlagen och enskilda väglagen. Hur på så sätt stommarna kommit att se ut, är lätt att förvissa sig om genom studium av vilken av våra ekonomiska kartor som helst. Om man skall kunna tänka sig att nå fram till brukningstekniskt lämpliga enheter, blir alltså oundvikligt att inledningsvis skapa en ändamålsenlig stomme. För de särskilda fallen fordras givetvis både regional och individuell planering. Den senare måste dock få karaktären av ren fastighetsplanering, varvid alltså icke endast kan tagas sikte på övergångsjordbruken. Emellertid är det ju å ena sidan otänkbart, att på relativt kort tid genomföra en radikal omformning av landets fastighetsbestånd, men å andra sidan föreligger ett starkt behov av snabba åtgärder i rationaliseringssyfte. Dessa förhållanden böra emellertid inte föranleda till ett uppgivande av syftemålet och till ett handlingsprogram, som i det långa loppet skulle kunna motverka i stället för att medverka till dettas realiserande. Vad som då under föreliggande premisser framstår såsom önskvärt är dels att fortast möjligt skapas förutsättningar för att inom naturligt begränsade gebit åstadkomma lämpliga stommar, dels att i övrigt skapas förutsättningar för en i storleks- och andra hänseenden önskvärd fastighetsutveckling på dessa stommar som grundvalar.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har ställt sig avvisande gentemot de av kommittén uttalade synpunkterna om värdet av eu utvecklingsplanering för jordbruket. Efter en sammanfattning av kommitténs förslag rörande regionalplanering har länsstyrelsen anfört.

198 Kungl. Mcij.ts proposition nr 75.

Teoretiskt kan en dylik planering vara berättigad men den torde i praktiken komma att sakna egentligt värde. Jordbrukets nuvarande driftsformer —- vilka ligga till grund för utarbetandet av kommitténs förslag till riktlinjer för den yttre rationaliseringen — kunna undergå genomgripande förändringar, som göra en dylik regionalplanering värdelös. Lång tid kommer under alla förhållanden att förflyta innan rationaliseringen av övergångsjordbruken kan komma till stånd inom ett planområde. Först i samband med avgången av den nuvarande generationen av brukare av dessa jordbruk eller således vid vitt skilda tillfällen är rationaliseringen avsedd att genomföras. Att upprätthålla sambandet mellan de olika fallen på sådant sätt att en regionalplan kan bliva av praktiskt värde synes knappast möjligt.

Ett liknande uttalande har gjorts av Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som vidare yttrat, att en planeringsverksamhet av det slag, som kommittén förordat, skulle bliva mycket kostsam och svår att genomföra. Härjämte har utskottet uttalat, att jordbrukarna och jordbruksnäringens sammanslutningar borde i högre grad än av kommittén förutsetts lämnas fria händer att bestämma över sig och sin näring. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län har på i stort sätt samma skäl, som anförts av länsstyrelsen i Jämtlands län, ansett sig böra avvisa tanken på en regionalplanering. Sveriges skogsägareförbund har i viss mån dragit värdet av den av kommittén föreslagna planeringsverksamheten i tvivelsmål, därvid förbundet anfört följande. Sveriges skogsägareförbund inser till fullo, att en viss planering måste föregå rationaliseringsarbetet. Detta kommer alltid att beröra flera fastigheter, ofta hela grupper av sådana, samtidigt. Det kan därvid bliva fråga om en omfördelning av ägor mellan fastigheterna i arronderingssyfte, om förändringar i väg- och dikessyslem, avseende flera fastigheter, om bevarandet av bebyggelsen å vissa fastigheter men dess nedläggande å andra med mera. Att dylika ingående åtgärder, som beröra bygdens hela struktur, måste noga planläggas, synes nödvändigt. Denna direkt på praktiska åtgärder inställda planering faller övervägande inom vad kommittén kallar den individuella planeringen. Mot denna har förbundet ingen erinran att framställa, men vill betona nödvändigheten av att framför allt lantmäteriteknisk men vid behov även skoglig sakkunskap anlitas vid planläggningsarbetet. Däremot kan förbundet icke i alla delar biträda kommitténs förslag om den regionala planeringen, vilken förbundet finner utgöra ett allt för teoretiskt handläggande av spörsmål, som till sist ändock måste lösas helt efter de lokala förhållandena i de särskilda fallen efter undersökningar på marken. Först vill förbundet framhålla, att de arbetsuppgifter, som tillagts den regionala planeringen, i vissa delar innebära ett onyttigt dubbelarbete, som sedan måste upprepas vid den individuella planeringen. Kommittén säger, att vid den regionala planeringen skal] på grundval av tillgängligt kartmaterial bedömas arronderingsbehovet och sättet för denna arrondering, varvid även frågorna om omläggning av väg- och dikessystem skola prövas. Detta säges visserligen vid den regionala planeringen skola ske för »större områden», men avsikten angives dock vara, att för dessa områden preliminära planer skola utarbetas på rummet. Vid den individuella planeringen skall sedan detta arbete förnyas för mindre områden och med sådan noggrannhet, att de erforderliga åtgärderna på marken kunna grundas därpå. Förbundet anser, att den regionala planeringen av arrondering inom större områden, inklusive planer för väg- och dikessystem, i de flesta fält

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 199

icke fyller något oundgängligt syfte utan komme att till stor del utgöra dubbelarbete. Arronderingsplaner kunna icke på tillfredsställande sätt utarbetas utan undersökningar på marken. De måste samordnas med planerna om vägar och diken. Dessa i sin tur bliva beroende av lutningsförhållanden och en mängd andra omständigheter, som icke framgå av kartor. De mera översiktliga överväganden beträffande yttre rationalisering, arrondering och skiftesförläggning, som kunna behövas vid den individuella planeringen med hänsyn till angränsande fastigheter och till eventuella bedömanden om lämplig skifteslagsindelning in. m., böra därför i allmänhet även de äga rum vid den individuella planeringen. Den regionala planeringen bör i dessa stycken äga rum, endast då särskilda skäl kunna åberopas.

Den regionala planeringens av kommittén föreslagna utredningar om jordbrukets förhållande till andra näringar, om det totala behovet av arbetskraft i respektive orter, om dettas fördelning på skilda näringar, om behovet av att bibehålla ett större eller mindre antal stödjordbruk i orterna med mera, skulle väl kunna vara till gagn, om dessa utredningar kunde ske med verkligt tillförlitligt resultat. Förbundet anser emellertid detta synnerligen tveksamt. Kommittén säger, att den regionala planeringen skall gå över hela landet så snabbt som möjligt. Därefter skall den individuella planeringen, som förutses skola ske mer långsamt, småningom och i takt med rationaliseringsarbetets genomförande, komma efter. Under den mer eller mindre långa tidsintervall, som kommer att ligga mellan de båda planeringarna, kommer näringslivet och befolkningsförhållandena i bygderna att ha så väsentligt förändrats, att den regionala arbetskraftkalkylen lätt blir missvisande eller åtminstone utan större värde. Även i sådana fall, då planeringarna, den regionala och den individuella, komma att ligga tämligen nära varandra i tiden, tror förbundet icke på möjligheten av uppgörandet av arbetskraftbalanser av nämnvärt värde. Även med hjälp av den bästa sakkunskap är det knappast möjligt att uppgöra pålitliga prognoser om näringslivets utveckling inom eu ort, om in- och utflyttningen av folk, som kan starkt växla från år till år, om uppträdandet av betalningskraftiga förvärvskällor utanför orten, vilka kunna föranleda ortsbefolkningen att där söka anställning med mera. Förbundet anser av dessa anledningar, att den regionala planeringens utredningar om respektive orters arbetskraftförhållanden knappast kunna ha något annat värde än som en ekonomisk studie för dagen. Att på en sådan grunda långsiktiga strukturförändringar i respektive bygders bebyggelse och befolkningsfrekvens anser förbundet olyckligt.

Beträffande den regionala planeringens uppgift att giva allmänna anvisningar om lämplig typ och storlek å jordbruk för olika orter har förbundet anfört.

Att, såsom kommittén föreslagit, på basis av utredningar om jordmånsförhållandena, väderleksförhållandena in. m. föreslå vissa arealer och typer, som skola eftersträvas för jordbruken inom olika orter, kan ej utom i särskilda trakter vara av större praktiskt värde. Jordmånsförhållandena variera i utomordentligt hög grad lokalt ej blott inom samma ort utan till och med på samma fastighet och, enligt senare undersökningar, ej sällan även på samma åkerteg. Den markkartering, man numera anser ingå som en viktig del i ett rationelli jordbruk, avser att till växtodlingens tjänst klarlägga de betydelsefulla, lokalt betonade skiljaktigheterna i jordmånens beskaffenhet. Under sådana förhållanden synes det vara av föga värde alt generellt för hela län eller länsdelar söka fixera minsta areal på bärkraftiga jordbruk. Även avsättningsförhållandena, som äro av största betydelse för jordbrukens lämpliga typ, variera

200 Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

lokalt på ett sätt, som icke kan behärskas vid en regional planering för stora områden. Värdet av en sådan måste därför i nu ifrågavarande hänseende vara ringa.

Slutligen har förbundet beträffande den regionala planeringen i förhållande till skogsbruket yttrat.

Rationaliseringen av skogsbrukets arbetsmetoder har visat sig vara ett tämligen svårbetonat arbetsfält. Emellertid arbeta de statsunderstödda skogsforskningsanstalterna i praktiskt alla länder i världen med vetenskapliga undersökningar på detta område. Även den svenska skogsforskningsanstalten har en avdelning för skogs- och arbetsteknisk forskning. Härutöver arbeta i vårt land på enskilt initiativ tillkomna organisationer, bekostade av de större skogsägarna och domänverket, med frågan om skogsbrukets arbetsmetoder och dessas rationalisering. Dessa organisationer, som varit verksamma ett tiotal år, ha till sitt förfogande en stab av experter, ingenjörer, jägmästare och även fysiologer och veterinärer. Omfattande försöksverksamhet, arbetsstudier och arbetsfysiologiska studier, redskapsprovningar och studier av hästmaterialet och dettas handhavande bedrivas. Härutöver hava redskapstillverkande firmor egna forskningsavdelningar för framställandet av de mest ändamålsenliga skogsarbetsredskap. Statens materialprovningsanstalt verkställer undersökningar även inom detta område. Av hela denna mångsidiga och med stora resurser utrustade forsknings- och försöksverksamhet börja numera värdefulla resultat växa fram. Att återigen antaga, att de män, som komme att sitta i de regionala planeringskommittéerna, de må vara hur skickliga som helst på andra områden, skulle vara i stånd att prestera några insatser av värde på ovanberörda, svårarbetade forskningsområde eller tillämpningsområde, synes vara ett uttryck för stark optimism.

I enlighet med det sagda vill förbundet uttala den meningen, att värdet av den regionala planeringen, vad beträffar flertalet landsdelar, på goda grunder torde kunna ifrågasättas. Förbundet vill dock icke bestrida, att i vissa speciella fall, måhända mest i översta Norrland, en planering av regional karaktär kan vara till nytta.

Även norrlandskommittén har uttalat tveksamhet beträffande värdet av regionalplanering, i det kommittén anfört.

I en landsdel som Norrland, där den i jordbruket sysselsatta befolkningen till icke ringa del även har sin sysselsättning inom andra näringar, främst skogsbruket, måste denna befolkningsgrupps ekonomiska förhållanden, såsom redan understrukits i det föregående, i hög grad bliva avhängiga av övriga näringars arbetskraftsproblem och av huru dessa lösas. I samma mån som skogsbruket tillgodoser sitt arbetskraftsbehov på annat sätt än genom anlitande av jordbrukarbefolkningen, till exempel genom helårsarbetande skogsarbetare, i samma mån förändras målet för fastighetsbildningen. Detta synes mana till att planeringsorganen icke böra ödsla alltför mycken tid på planläggningen av rationaliseringsverksamheten i stort (regionalplaneringen), då denna nu svårligen kan få ett preciserat slutmål.

Efter att ha anfört, att det i den verksamhet, som bedrivits av de lokala jordnämnderna i Västernorrlands och Norrbottens län, visat sig, att svårigheterna att anskaffa för planeringen erforderligt kartmaterial vore betydligt större än jordbrukskommittén syntes hava förutsatt, har norxlandskommittén fortsatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 201

Överhuvud taget kan man ställa sig frågande till om en alltför omfattande regional- och individualplanering bör föregå rationaliseringsarbetet. Skäl synas tala för att planeringen bör genomföras i anslutning till de konkreta fall rationaliseringsorganen möta i sin verksamhet. Med den aktiva inköpspolitiken och förköpsrätten kunna förväntas så omfattande arbetsuppgifter för dessa organ, att de svårligen kunna medhinna en alltför vittgående allmän planering. Därtill kommer att de förhållanden, som bestämma individualplaneringens utformning, produktionsförutsättningar, fastighetsstruktur, realkapital, jordbrukarna och deras förhållanden, svårligen kunna överblickas förrän i direkt anslutning till de aktuella rationaliseringsfallen. Vid rationaliseringsarbetet torde förhandsplaneringen böra begränsas till att ge en allmän bild av rationaliseringens mål och till ett fastställande av händelseförloppet i stort. Rationaliseringsorganet bör så organiseras att det kan arbeta positivt och ej tynges av de aktuella arbetsuppgifterna ovidkommande göromål. Det bör dock i den planläggande verksamheten söka övervaka att genom andra åtgöranden skadeverkningar på fastighetsindelningen icke uppstå.

Departementschefen.

Jordbrukskommittén har vid sin behandling av rationaliseringsåtgärderna vid jordbruket uppdelat dessa i tre grupper, nämligen åtgärder för yttre rationalisering, åtgärder för inre rationalisering och åtgärder för rationalisering av driftsförhållandena.

Såsom tidigare nämnts avser kommittén med yttre rationalisering sådana åtgärder, som gå ut på att få till stånd en utvidgning av en brukningsdels areal eller en förbättring av arronderingen eller ägosammansättningen. Till inre rationalisering ha hänföris sådana åtgärder av mera permanent art i fråga om jord eller byggnader, som ha till ändamål att förbättra produktionsoch driftsförhållandena å en till storlek och gränser given brukningsdel. I åtgärder för rationalisering av driftsförhållandena innefattas sådana åtgärder för förbättring av driftsresultaten å en given brukningsdel, som ej på mera permanent sätt beröra brukningsdelens jord eller byggnader.

En dylik uppdelning synes ändamålsenlig och ägnad att underlätta diskussionen av rationaliseringsfrågorna, och jag har ej heller i stort sett något alt erinra mot den gränsdragning, som kommittén gjort mellan de olika grupperna. Dock böra enligt min mening siloanläggning och betesförbättring hänföras till inre rationalisering och ej, såsom kommittén föreslagit, till rationalisering av driftsförhållandena.

Att man sålunda vid behandlingen av frågan om den statliga verksamheten på jordbrukets område skiljer mellan olika grupper av rationaliseringsåtgärder innebär givetvis icke, att rationaliseringsarbetet utan olägenhet kan helt eller huvudsakligen koncentreras på en eller ett par av dessa grupper. Det synes mig emellertid knappast berättigat att påstå alt särskilda svårigheter, såsom i vissa yttranden gjorts gällande, skulle föreligga att bedöma lämpligheten av föreslagna åtgärder för yttre och inre rationalisering därför att närmare förslag till åtgärder från statens sida beträffande rationalise­

202 Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

ringen av driftsförhållandena icke framlagts. Vad den yttre rationaliseringen angår gäller det ju bland annat att skapa medel för att undanröja de olägenheter, som den tidigare långt drivna ägosplittringen medfört, och bedömningen av de föreslagna medlens lämplighet påverkas knappast av den omfattning, i vilken staten bidrager till rationalisering av jordbrukets driftsförhållanden. Likaså kommer den inre rationaliseringen till stor del att bestå av förbättringsåtgärder beträffande jord och ekonomibyggnader, vilkas utformning ej i någon större utsträckning kommer att påverkas av omfattningen av de statliga bidragen till rationalisering av driftsförhållandena. En annan sak är att man vid prövningen i praktiken av ärenden angående yttre rationalisering självfallet även har att undersöka, i vad mån en förbättring av en brukningsdels lönsamhet och av brukarens ställning kan ernås genom inre rationalisering och genom rationalisering av driftsförhållandena. Vad den sistnämnda grenen av rationaliseringsverksamheten angår må särskilt understrykas den betydelse gemensam maskinanvändning och andra former för samverkan mellan olika jordbrukare i fortsättningen kunna få för de mindre jordbrukens vidkommande. För att utreda frågan om möjligheter att skapa bättre förutsättningar för gemensam maskinanvändning har på min föredragning Kungl. Maj:t medgivit tillkallande av särskilda utredningsmän, vilka enligt vad jag inhämtat inom kort komma att framlägga förslag i ämnet.

Då jag skall angiva min ståndpunkt till kommitténs förslag rörande riktlinjerna och medlen för den yttre rationaliseringen, torde jag först få beröra en fråga, som i olika avseenden är av stor betydelse för utformningen av åtgärderna på detta område, nämligen frågan i vad mån särskilda åtgärder böra vidtagas för att hindra, att produktionen skall stiga över en viss gräns.

Rörande behovet av dylika åtgärder har kommittén hänvisat till de utredningar angående produktions- och konsumtionsutvecklingen, som kommittén låtit verkställa och enligt vilka man under vissa i och för sig såsom rimliga betecknade antaganden om takten i sagda utveckling med mera samt under antagande jämväl, att produktionen ej skulle hämmas av brist på arbetskraft, kunde räkna med att produktionen redan i mitten av 1960-talet skulle överstiga de kvantiteter, som avses i det av kommittén förordade medelalternativet.

Såsom kommittén själv framhållit och ytterligare understrukits i flera yttranden, äro dylika prognoser behäftade med en betydande grad av osäkerhet. Att fördenskull helt bortse från dem torde det emellertid icke finnas skäl till. Jag har förut nämnt, att det såväl ur jordbruksbefolkningens som ur det allmännas synpunkt bör anses angeläget, att jordbruksproduktionen ej skall bliva större än att den väl skall rymmas inom den ram, som den inhemska konsumtionen erbjuder, samt att den sålunda önskvärda marginalen ej torde böra vara mindre än den, vilken borde finnas enligt kommitténs ståndpunkt. Med hänsyn härtill framstår det såsom viktigt att en tendens hos produk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 203

tionen att gå in på sagda marginal motverkas. De resultat, som erhållits vid nyssnämnda utredningar angående produktions- och konsumtionsutvecklingen, torde giva vid handen, att någon egentlig utvidgning av jordbrukets nuvarande sammanlagda åkerareal ej bör eftersträvas. Där en utvidgning av en brukningsdels åkerareal är behövlig för att brukaren skall kunna erhålla en tillfredsställande bärgning, bör man i allmänhet söka genomföra denna utvidgning genom att taga i anspråk redan uppodlad jord. Särskilt i Norrland torde emellertid ännu föreligga ett visst behov av nyodling för att förstärka befintliga brukningsdelar, och där torde även i viss utsträckning statligt stöd till bildande av helt nya brukningsdelar kunna anses påkallat. Mot bakgrunden av den visserligen ej omedelbart överhängande risk för överproduktion, som föreligger enligt de förut nämnda utredningarna, synes det dock angeläget, att man ej stödjer en nyodling i större skala, vilken inom en ej alltför avlägsen framtid kan leda till att motsvarande arealer åkerjord måste nedläggas på annat håll.

Det torde vidare bland annat med hänsyn till nyssnämnda risk för överproduktion vara önskvärt, att statsmakterna ej lägga hinder i vägen för en sådan utveckling av jordbruket, som innebär en anpassning till de rådande ekonomiska betingelserna för jordbruksnäringen, även om denna anpassning skulle medföra en minskning av jordbruksarealen. Nedläggande utav jordbruksdriften å ägor, vilka med hänsyn till sitt läge eller sin beskaffenhet ej lämpligen böra användas för jordbruksändamål, bör sålunda ej förhindras. Till frågan om den närmare utformningen av de regler, som böra gälla i detta hänseende, återkommer jag i det förslag till ny vanhävdslagstiftning, som jag har för avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att framlägga för årets riksdag. Ej heller bör den omständigheten, att en sammanläggning av olika brukningsdelar kan medföra en viss nedgång av produktionen per arealenhet, anses utgöra hinder för sammanläggningen, därest denna skulle framstå som önskvärd ur driftsekonomiska och andra synpunkter.

Mot en utveckling enligt de riktlinjer som jag nu angivit skulle, såvitt angår den närmaste tiden, kunna invändas, att densamma skulle vara olämplig ur den synpunkten att den skulle kunna tänkas medföra en med hänsyn till försörjningsläget och den ovissa världspolitiska situationen betänklig begränsning av den förväntade produktionsstegringen. Denna begränsning torde emellertid bliva så pass ringa i förhållande till den totala produktionen, att nackdelarna av densamma ur försörjningssynpunkt ej böra tillmätas någon större betydelse gentemot vikten av att jordbrukets anpassning till föreliggande ekonomiska förutsättningar kan fortgå. Däremot torde det i nuvarande ovissa läge ej kunna anses lämpligt att vidtaga statliga åtgärder, vilka ha till direkt syfte att minska jordbruksproduktionen. Uppenbarligen är det emellertid angeläget, att produktions- och konsumtionsutvecklingen noga följes och att — därest denna utveckling skulle gå i sådan riktning, att risken för överproduktion rycker närmare — åtgärder vidtagas för att motverka denna risk. Härvid bör dock tillses, att sådana åtgärder undvikas, som skulle innebära ett hämmande av jordbrukets effektivisering. Man bör alltså, såsom kommittén

204 Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

anfört, ej på grund av en eventuell risk för överproduktion underlåta att tillvarataga de möjligheter, som kunna finnas att nedbringa produktionskostnaden. även om detta sker genom en ökning av skördarna per arealenhet. Den åtgärd som, därest så skulle visa sig behövligt, i första hand bör vidtagas för att hindra, att produktionen skall bliva större än önskvärt, torde vara en minskning av importen av fodermedel. I den mån en dylik minskning jämte den produktionsminskning, som kan bliva en följd av vissa av jordbrukarna vidtagna rationaliseringsåtgärder, exempelvis sammanläggning av brukningsdelar, övergång till extensiv drift å vissa brukningsdelar och nedläggning av jordbruk å olämpliga ägor, ej äro tillräckliga för att hålla produktionen inom avsedd ram, kan det bliva nödvändigt att staten skall medverka härtill genom att lämna bidrag till plantering av skog å för jordbruksdrift mindre lämpad mark och liknande åtgärder.

Då jag härefter övergår till frågan om den statliga verksamheten för yttre rationalisering vill jag först påpeka, att kommittén i huvudsak uppehållit sig vid den yttre rationalisering, vilken består i en sammanläggning av brukningsdelar eller i utvidgning av en brukningsdels åkerareal genom anskaffande av tillskottsjord från en annan fastighet. I vissa yttranden har pekats på den betydelse arronderingsfrågan har i detta sammanhang samt anförts, att åtgärder för förbättring av brukningsdelarnas arrondering ofta i det praktiska rationaliseringsarbetet komma att utgöra en minst lika viktig del av den yttre rationaliseringsverksamheten. Jag vill med anledning härav framhålla, att arronderingsfrågan givetvis vid den sammanläggnings- och utvidgningsverksamhet, som nyss berörts, måste ägnas den största uppmärksamhet och att man härvid måste sträva efter att få till stånd även ur arronderingssynpunkt tillfredsställande lösningar. Sagda verksamhet bör vidare enligt min mening bedrivas jämväl i det primära syftet att få till stånd en förbättring av arronderingen, och de medel för den yttre rationaliseringen, som jag i det följande kommer att förorda, böra användas även för att genomföra sådana jordförvärv, som visserligen ej skulle medföra någon nämnvärd utökning av arealen men däremot en bättre arrondering. Vid sidan av de arronderingsproblem, som kunna komma att lösas genom dylika åtgärder, kommer det säkerligen att finnas ett stort antal arronderingsfrågor, vilka böra lösas genom omskiften, ägoutbyten och liknande åtgärder inom fastighetsbildningslagstiftningens ram. För att lösningen av dessa frågor skall underlättas torde åtskilliga ändringar böra vidtagas i denna lagstiftning. Detta spörsmål är emellertid för närvarande under utredning hos fastighetsbildningssakkunniga och torde därför lämpligen ej böra upptagas till behandling i detta sammanhang.

Att sålunda lösningen av vissa arronderingsspörsmål tills vidare torde få anstå utgör dock ej någon anledning att jämväl låta arbetet med den yttre rationaliseringen i övrigt vila. Det synes mig innebära en betydande överdrift, då i lantbruksstyrelsens yttrande göres gällande, att de problem, som dölja sig baköm behovet av ändrad fastighetslagstiftning, enklare samman-

Kunql. Maj:ts proposition nr 75. 205

läggningsinstitut och enklare lantmäteriförrättningar med mera, böra lösas före vidtagandet av de långtgående rationaliseringsåtgärder, som kommittén föreslagit. Utan att därmed i någon mån vilja förringa betydelsen av de av lantbruksstyrelsen berörda problemen vill jag såsom min uppfattning framhålla, att en yttre rationaliseringsverksamhet av det slag, som behandlats i kommitténs betänkande och som avser en förstärkning av brukningsdelar såväl genom utvidgning av deras åkerareal som genom förbättring av deras arrondering, både kan och bör snarast igångsättas. Enligt vad jag inhämtat har chefen för justitiedepartementet för avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att för årets riksdag framlägga förslag till ändringar i lagen om sammanläggning av fastigheter å landet, vilka ändringar innebära avsevärda förenklingar av nu gällande sammanläggningsregler. Jag vill vidare framhålla, att jag, då jag i det följande i fråga om den yttre rationaliseringen talar om åtgärder för utvidgning eller förstärkning av vissa jordbruk, därunder även innefattar åtgärder, vilka i första hand syfta till en förbättring av brukningsdelarnas arrondering.

Kommittén har var för sig behandlat frågorna om den yttre rationaliseringen av själva jordbruket och om behandlingen av skogen i samband med sagda rationaliseringsverksamhet, visserligen med understrykande av att de båda frågorna i praktiken i skogsbygderna ofta utgöra delar av ett och samma problem. Enligt min mening vinner emellertid framställningen av den förvandling av brukningsdelarnas struktur, som man eftersträvar, och de medel, som härvid böra användas, i överskådlighet, om man ser frågorna om förstärkning av brukningsdelar med jordbruksjord och med skog i ett sammanhang. Vad jag i det följande anför om yttre rationalisering av jordbruket avser därför ej blott bildande av brukningsdelar, som med hänsyn till åkerarealens storlek och arrondering erbjuda större förutsättningar för en lönsam jordbruksdrift än vad nu ofta är fallet, utan även förstärkning av jordbruk med skog.

Såsom jag tidigare framhållit, är jag av den uppfattningen, att ej blott den inre rationaliseringen och rationaliseringen av driftsförhållandena utan även den yttre rationaliseringen i största möjliga utsträckning böra föras fram av jordbrukarna själva. Lika önskvärt som det ur samhällets synpunkt är att den yttre rationaliseringen skall fortskrida snabbt och effektivt, lika påkallat är det nämligen, att man så långt möjligt söker genomföra detta arbete i samförstånd med och med hjälp av jordbruksbefolkningen. För att man skall kunna na de eftersträvade målen måste det allmänna emellertid biträda med upplysningsverksamhet och ekonomiskt stöd ävensom, i den mån så är erforderligt, genom lagstiftning undanröja hindren för de av jordbrukarna planerade åtgärderna. En konsekvens av denna min inställning till rationaliseringsproblemet torde dock bliva, att de jordbrukare, som underlåta att begagna sig av förefintliga rationaliseringsmöjligheter, på lång sikt ej böra kunna påräkna något särskilt stöd från det allmännas sida på grund av att deras jordbruk icke är av tillfredsställande beskaffenhet.

203 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

I likhet med kommittén anser även jag, att man vid rationaliseringsarbetet i vissa fall bör kunna använda sig av expropriationsinstitutet för att genomföra en önskad yttre rationalisering. Till frågan om de fall, där expropriation sålunda bör kunna ske, återkommer jag i det följande. Jag har för avsikt att framdeles i annat sammanhang föreslå genomförandet av en lagstiftning för att reglera de förhållanden, under vilka jordbruk skall kunna i föreningsform ägas och drivas gemensamt av flera brukare. Även möjligheterna att anordna dylika gemensamhetsjordbruk böra enligt min mening prövas, då man överväger, vilka åtgärder som böra vidtagas för en rationalisering av vårt lands jordbruk. Bortsett från en dylik lagstiftning måste man emellertid även i fortsättningen räkna med att det svenska jordbruket åtminstone i huvudsak kommer att liksom hittills drivas i form av från varandra fristående brukningsdelar med självständig drift. Jag vill dock härvid ånyo betona vikten av att alla möjligheter att genom samverkan mellan jordbrukare åstadkomma en lösning av jordbrukens driftsproblem skola tillvaratagas. I sina förslag till riktlinjer för den yttre rationaliseringen har kommittén använt sig av en uppdelning av brukningsdelarna i olika kategorier med hänsyn till brukningsdelarnas bärkraft och de försörjningsmöjligheter, som föreligga för brukarna. I vissa yttranden har framställts den anmärkningen mot kommitténs förslag på detta område, att uppdelningen av brukningsdelarna i olika grupper skett på ett alltför scliablonartat sätt och att detta förhållande lett till att även kommitténs förslag beträffande målsättningen för den yttre rationaliseringen blivit alltför schablonmässigt. Denna anmärkning torde huvudsakligen grunda sig på en missuppfattning av kommitténs förslag angående avvägningen av det allmänna prisstödet. Vad kommittén i detta hänseende anfört om att prisstödet bör avvägas med hänsyn till det genomsnittliga behovet vid jordbruk i en viss storleksgrupp är nämligen endast avsett att angiva, vilken utgångspunkt som bör väljas, då man skall beräkna de produktpriser, som statsmakterna skola stödja. När det åter gäller att avgöra vilka brukningsdelar, som böra anses vara i behov av yttre rationalisering, och hur eventuella rationaliseringsåtgärder skola ske, är det givetvis ej brukningsdelens storlek i och för sig utan den faktiska lönsamheten hos jordbruket samt de faktiska försörjningsmöjligheterna för brukningsdelens innehavare, som böra vara avgörande. De av kommittén använda beteckningarna å olika grupper av jordbruk äro sålunda endast att betrakta såsom typbeteckningar, vilka användas för att underlätta den allmänna diskussionen av riktlinjerna för rationaliseringsarbetet, och det blir den praktiska bedömningen av de särskilda rationaiiseringsärendena, som ger dessa beteckningar konkret innebörd. I och för sig har jag ej något att erinra mot det sätt, på vilket kommittén gjort ifrågavarande uppdelning av brukningsdelarna i olika grupper. Med anledning av vad som bland annat i lantmäteristyrelsens yttrande anförts rörande svårigheterna att avgöra, till vilken grupp en viss brukningsdel bör

Kunql. Maj:ts proposition nr 75. 207

hänföras, vill jag emellertid framhålla att jag, såsom i det följande skall utvecklas, är fullt på det klara med att dylika svårigheter kunna uppstå. Särskilt måste detta väntas bliva fallet vid gränsdragningen mellan bestående småbruk och övergångsjordbruk, bland annat beroende på att det bär i särskilt hög grad är brukarens personliga insatser, som äro avgörande för den bärgning, som erhålles. .lag vill emellertid påpeka, att det förhållandet att brukaren av en viss brukningsdel faktiskt uppnår en tillfredsställande inkomst, uppenbarligen bör tillmätas betydelse vid bedömningen, huruvida brukningsdelen har förutsättningar att bestå på lång sikt. Jag delar vidare den av lantmäteristyrelsen och fastighetsbildningssakkunniga uttalade åsikten, att stödjordbruket utgör en i och för sig lämplig fastigbetstyp och därför egentligen borde betraktas som en på sitt sätt fullständig brukningsdel. Det synes mig emellertid ej föreligga anledning att på denna punkt företaga någon ändring i den av jordbrukskommittén använda terminologien, enligt vilken jämväl stödjordbruk — liksom andra bestående småbruk — inbegripas i den större grupp, vilken betecknats såsom ofullständiga brukningsdelar.

Till undvikande av missförstånd må slutligen med anledning av vad länsstyrelsen i Malmöhus län anfört rörande bestämmandet av typen bestående småbruk påpekas, att avsikten givetvis är att vid bedömningen av en brukningsdels möjligheter att bestå hänsyn även skall tagas till den förbättring i brukarens ställning, som kan ernås därigenom att hans arbetsinsats å den egna brukningsdelen minskas och han i större utsträckning ägnar sig åt mer inkomstbringande arbete utanför denna.

Vad angår omfattningen av den statliga verksamheten för yttre rationalisering torde böra framhållas att man, därest det allmänna prisstödet åt jordbruket avväges enligt de grunder, som i det föregående ha förordats, måste räkna med att det vid ett betydande antal brukningsdelar, även om möjligheterna till inre rationalisering och till rationalisering av driftsförhållandena tillvaratagas i full utsträckning, icke kommer att bliva möjligt att göra jordbruket fullt lönsamt eller att bereda brukaren full och effektiv sysselsättning å den egna brukningsdelen. Å många av dessa brukningsdelar kommer väl jordbrukets bristande lönsamhet att kompenseras av andra inkomstkällor antingen å brukningsdelen eller utanför denna. Av inkomstkällorna å den egna brukningsdelen är det givetvis, frånsett jordbruket, skogen, som i praktiken har den största betydelsen. Härjämte måste man emellertid räkna med att det finnes många brukningsdelar, där brukaren ej bar möjlighet att genom andra inkomstkällor få ersättning lör jordbrukets bristande lönsamhet. Enligt kommitténs ståndpunkt är det på dessa jordbruk, av kommittén kallade övergångsjordbruk, som den statliga verksamheten för yttre rationalisering i första band bör inriktas.

I stort sett delar jag denna kommitténs uppfattning. Jag anser sålunda, att från de statliga rationaliseringsorganens sida åtgärder ej böra vidtagas i det primära syftet att främja en utvidgning av fullständiga brukningsdelar, även om utvidgningen rent drif^ekonomiskt skulle innebära en förbättring, och

208 Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 75.

att sagda organ ej heller böra ha skyldighet att taga initiativ till en utvidgning av ofullständiga brukningsdelar i de fall, då brukaren ändock kan antagas ha möjlighet att på lång sikt erhålla eu tillfredsställande bärgning.

Vad som bör anses som en angelägen uppgift för det allmänna är däremot att få till stånd en yttre rationalisering av sådana brukningsdelar, där brukaren eljest vid den avvägning av det allmänna prisstödet åt jordbruket, som statsmakterna bestämt sig för, ej kan påräkna att på lång sikt erhålla en tillfredsställande inkomst. Eu begränsning av den statliga vei-ksamheten på detta område till att åtminstone huvudsakligen avse fastigheter av det slag, som nu nämnts, synes även motiverad därav att redan en på dylikt sätt inskränkt rationaliseringsverksamhet kommer att bliva mycket arbetskrävande och taga en avsevärd tid i anspråk.

En bedömning av försörjningsmöjligheterna för en brukare av en jordbruksfastighet erbjuder uppenbarligen betydande svårigheter. När det gäller sådana brukningsdelar, där försörjningen regelmässigt helt eller i det allra närmaste erhålles genom brukningsdelens egen avkastning, rör man sig väl på någorlunda säker grund. Ehuru även här alltid finnas de osäkerhetsmoment, som sammanhänga med brukarens personliga förutsättningar, kan man dock genom en jämförelse med den avkastning, som genomsnittligt erhålles å brukningsdelar av ungefärligen samma storlek och med ungefärligen samma produktionsförutsättningar, få en ganska klar uppfattning av de försörjningsmöjligheter, som brukningsdelen kan erbjuda en genomsnittlig brukare. Avsevärt svårare blir däremot bedömningen, då man kommer till sådana brukningsdelar, där en relativt stor del av den sammanlagda inkomsten hämtas eller bör hämtas från inkomstkällor utanför den egna brukningsdelen. Man kan visserligen även här göra prognoser rörande de arbetstillfällen, som varaktigt kunna väntas komma att stå till buds i orten, och med ledning därav söka bedöma utsikterna för brukaren att på lång sikt erhålla en tillfredsställande inkomst. Det är dock klart, att dylika inkomstmöjligheter alltid måste bliva osäkrare än vad fallet är, då inkomsten kan hämtas från den egna brukningsdelen. Vad man med säkerhet kan bedöma är i stort sett endast, hurudana inkomstmöjligheterna äro för brukaren i själva bedömningsögonblicket. Med ledning härav ävensom av sådana prognoser, som nyss nämnts, kan man vidare uppställa vissa antaganden rörande utvecklingen i framtiden, men dessa antaganden måste alltid bliva mer eller mindre ovissa.

Jag finner det med hänsyn till nu anförda förhållanden icke möjligt att, såvitt angår den statliga verksamheten för yttre rationalisering, bland de icke bärkraftiga jordbruken uppdraga någon absolut fast skiljelinje mellan å ena sidan sådana brukningsdelar, där brukaren på lång sikt icke kan väntas uppnå en tillfredsställande inkomst —- övergångsjordbruk — och å andra sidan sådana brukningsdelar, som med hänsyn till de sammanlagda försörjningsmöjligheterna för brukaren kunna anses ha förutsättningar att bestå på lång sikt — bestående småbruk. Även om sagda verksamhet i huvudsak torde böra inriktas på de brukningsdelar, som vid en bedömning av försörjnings­

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 209

möjligheterna anses böra hänföras till övergångsjordbruk, böra rationaliseringsorganen alltså i viss utsträckning medverka till en yttre rationalisering även av andra icke bärkraftiga brukningsdelar.

I vissa fall kan det redan för genomförandet av yttre rationalisering av visst eller vissa övergångsjordbruk vara nödvändigt att rationaliseringsarbetet kommer att beröra även en eller flera närliggande brukningsdelar, vilka äro att anse såsom bestående småbruk. I dylika fall böra rationaliseringsorganen tydligen söka få innehavarna av sistnämnda jordbruk att deltaga i rationaliseringsarbetet. Även i övrigt torde sagda organ efter framställning från innehavaren av ett bestående småbruk böra medverka till en utvidgning av dennes brukningsdel, om åtgärden skulle innebära en rationalisering av jordbruksdriften eller giva möjlighet till ett mera effektivt utnyttjande av brukarens arbetskraft eller överhuvud taget förbättra brukarens ställning. Sasom jag förut antytt bör det ej föreligga hinder för rationaliseringsorganen att, när de finna att en förstärkning av en dylik brukningsdel skulle vara till gagn för brukaren, framlägga saken för denne och få honom att överväga densamma. Det nu sagda bör gälla även sådana bestående småbruk. som äro att hänföra till stödjordbruk.

Vid bedömningen av lämpligheten av sådana utvidgningar, som omförmälas i nästföregående stycke, bör självfallet stor vikt fästas vid den omfattning, i vilken andra förvärvskällor stå till buds för brukaren, och vid beskaffenheten av dessa förvärvskällor. Särskilt gäller detta stödjordbruken. För en dylik brukningsdel torde ej från det allmännas sida böra lämnas stöd till en utvidgning, som skulle medföra, att brukningsdelen skulle förlora sin karaktär av ett komplement till annan huvudsaklig förvärvskälla. Därest valet står mellan att använda en viss disponibel markareal för förstärkning av et[ övergångsjordbruk och att lägga densamma till ett bestående småbruk, bör vidare givetvis önskemålet att få till stånd en förbättring av övergångsjordbruket äga företräde.

I arbetet med att förstärka ofullständiga jordbruk torde det, särskilt på grund av de topografiska förhållandena, ej alltid vara möjligt att genomföra så långt gående utvidgningar, att brukningsdelarna kunna förvandlas till fullständiga jordbruk. Man kan då bliva nödsakad att nöja sig med mindre omfattande förbättringsåtgärder. Om åtgärden ej är att betrakta som en etapp på vägen mot en ytterligare utvidgning av brukningsdelen torde dock, såsom kommittén framhållit och ytterligare understrukits av fastighetsbildningssakkunniga, böra krävas att brukningsdelarna skola bliva sådana, att de verkligen ha möjligheter att bestå på lång sikt.

I vissa fall torde slutligen det allmänna böra medverka till yttre rationalisering även av fullständiga brukningsdelar. De rationaliseringsåtgärder, som planläggas beträffande övergångsjordbruken, måste i åtskilliga fall komma att beröra även fullständiga brukningsdelar. Att, då ett övergångsjordbruk bör sammanläggas med en i och för sig bärkraftig fastighet, statligt stöd bör utga tdl ralionaliseringsåtgärden synes självklart, eftersom åtgärden är mo-

Bihanq till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 75. 14

210 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

tiverad av behovet att få till stånd en ändring i fråga om övergångsjordbruket. Men även eljest torde fall kunna uppkomma, då det befinnes ändamålsenligt att i samband med yttre rationalisering av ofullständiga jordbruk söka genomföra vissa omregleringar av i och för sig bärkraftiga brukningsdelar. Till dylika omregleringar torde det allmänna böra lämna sin medverkan, såvida detta skulle underlätta genomförandet av den yttre rationaliseringen av de ofullständiga jordbruken.

Genom normer av nu angiven innebörd vinnes dels att de mera direkta statliga ingripandena i jordbrukets rationaliseringsprocess begränsas till de fall, där rationaliseringsbeliovet måste anses vara mest trängande, dels att härutöver lämnas utrymme för en omfattande rationaliseringsverksamhet på jordbrukarnas eget initiativ och med stöd från det allmännas sida.

Otvivelaktigt kommer det att finnas utrymme för och behov av åtgärder för yttre rationalisering även i många andra fall än dem, där enligt vad nu sagts det allmänna bör medverka vid utförande av dylika åtgärder. Från det allmännas sida bör ej resas hinder för en sådan yttre rationalisering, som jordbrukarna själva kunna vilja genomföra. Tvärtom bör en dylik verksamhet uppmuntras.

Den nu angivna målsättningen innebär, att det även på lång sikt kommer att kunna finnas brukningsdelar av vitt skiftande typer och storlek. Det avgörande vid bedömningen av frågan, om yttre rationalisering av en brukningsdel bör eftersträvas ur det allmännas synpunkt eller ej, blir, huruvida försörjningsmöjligheterna för en genomsnittlig innehavare av brukningsdelen, om hänsyn tages till alla förvärvskällor, som föreligga eller kunna beräknas komma att föreligga, faktiskt bedömas vara så pass tillfredsställande, att brukaren på lång sikt kan väntas uppnå en inkomstnivå, som är likvärdig med jämförliga befolkningsgruppers, och följaktligen även brukningsdelen kan antagas ha förutsättningar att bestå på lång sikt.

Vad angår utgångspunkterna vid en dylik bedömning vill jag särskilt framhålla, att man ej bör utgå från att statsmakterna på lång sikt skola stödja uppehållandet av högre producentpriser vid småbruken än vid övriga jordbruk eller på annat sätt på lång sikt lämna småbruken ett särskilt stöd vid sidan av det allmänna jordbruksstödet. Där småbruket utgör en lämplig driftsform, bör detta komma till uttryck just däri att detsamma kan bestå utan något speciellt stöd från det allmännas sida utöver det allmänna jordbruksstödet.

I några yttranden har gjorts den invändningen mot kommitténs förslag angående målsättningen för den yttre rationaliseringen, att en tillämpning av de föreslagna riktlinjerna särskilt i Norrland skulle leda till ett borttagande av en stor del av de mindre brukningsdelar, varifrån skogsbruket täcker sitt behov av arbetskraft och dragare. Denna invändning mot förslaget torde vila på en missuppfattning av detsammas rätta innebörd. Enligt den förordade målsättningen böra ju alla de mindre brukningsdelar, vilkas brukare kunna påräkna sysselsättning i sådan utsträckning, att de på lång sikt kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 211

uppnå eu tillfredsställande inkomst, kunna lämnas utanför den yttre rationalisering, vilken det allmänna bör sträva att genomföra. En annan sak är att, sasom jag förut anfört, det allmänna bör medverka till en förstärkning av dylika brukningsdelar, då deras brukare själva önska en sådan. Kan arbete i skogsbruket beräknas föreligga i sådan utsträckning, att brukarna totalt kunna uppnå en skälig inkomst, böra alltså deras brukningsdelar kunna bestå. Är arbetstillgången åter ej tillräcklig för detta ändamål, synes det ur alla synpunkter riktigast, att brukningsdelarnas antal minskas. Jag vill i detta sammanhang även anmärka, att man torde böra räkna med att det i en del fall ej kommer att bliva möjligt att finna brukare till avsides belägna brukningsdelar, även om dessa ur rent ekonomisk synpunkt ha förutsättningar för att bestå, och att dylika jordbruk därför kunna komma att nedläggas. En sådan utveckling kan ej förhindras genom den yttre rationaliseringen. Såväl av reservanter inom kommittén som i en del av yttrandena över kommitténs betänkande ha uttalats farhågor för att ett av huvudsyftena med den statliga verksamheten för yttre rationalisering av jordbruket skulle bliva att genom bortrationalisering av mindre brukningsdelar söka tillgodose efterfrågan på arbetskraft från stadsnäringarnas sida. Jag vill med anledning härav framhålla att jag för min del, såsom torde framgå redan av den målsättning i fråga om den statliga verksamheten för yttre rationalisering, vilken jag nyss förordat, anser att det primära syftet med sagda verksamhet bör vara ej att frigöra arbetskraft från jordbruket för att därmed täcka behovet inom andra näringsgrenar utan att genom bildande av ändamålsenliga brukningsdelar och avhjälpande av andra brister i jordbruket möjliggöra en effektivisering av jordbruksdriften och därmed en förbättring av brukarnas ställning. Denna rationaliseringsprocess kan visserligen väntas leda till en nedgång i antalet mindre brukningsdelar och i arbetskraftåtgången överhuvud i jordbruket samt därmed även till en viss minskning av antalet av den i jordbruket sysselsatta befolkningen. Detta kan dock ej heller ur jordbruksbefolkningens synpunkt anses olyckligt. Tvärtom måste ju ett försök att vid jordbruket kvarhålla en större befolkning än som där kan erhålla effektiv sysselsättning leda till en försämring av jordbruksbefolkningens ställning jämfört med andra samhällsgruppers. Det är för övrigt att märka att den befolkningsöverflyttning, som sker från jordbruket till andra näringsgrenar, torde fortsätta oavsett om staten ingriper genom rationaliseringsåtgärder el- 6SSa åtgärder komma därför att i icke ringa utsträckning endast få till foljd ett underlättande av arbets- och förvärvsförhållandena för den del av befolkningen, som kvarbliver vid jordbruket. Jag delar till fullo kommitténs uppfattning, att man om möjligt bör söka hindra, att minskningen av JOr )rukets arbetskraft skall leda till en motsvarande nedgång av landsbygdens befolkning. Detta spörsmål bör bland andra uppmärksammas vid den •planlaggnmg, varom talas i det följande. På lång sikt torde vidare rationaliseringsatgarderna komma att motverka flykten från jordbruket. Däremot kan .lag, sasom jag redan tidigare antytt, icke anse det riktigt att man på sätt

212 Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

från visst håll ifrågasatts, skulle för att motverka en avflyttning från landsbygden söka bevara ett större antal små brukningsdelar än som ur andra synpunkter befunnits lämpligt och genom särskilda prisstödjande atgäider åt dylika brukningsdelar söka få deras brukare att stanna kvar a sina joidbruk. På tal om målsättningen och takten för den yttre rationaliseringen har i några yttranden anförts, att man på grund av den ovisshet, som alltid måste föreligga i fråga om befolkningsutvecklingen och sysselsättningsmöjligheterna inom andra näringsgrenar, borde iakttaga en viss försiktighet vid genomförandet av en fortsatt rationalisering inom jordbruket. Emellertid är det otvivelaktigt, i vart fall på lång sikt, ur alla synpunkter mest gagneligt, att man inom varje särskild näringsgren ständigt söker tillvarataga de möjligheter, som kunna finnas att genom minskning av arbetsförbrukningen och på annat sätt effektivisera produktionen och därigenom frigöra produktionsfaktorer, vilka kunna användas för tillgodoseende av andra behov. Nyssnämnda synpunkt förtjänar därför ej beaktande i vidare mån än att det givetvis får anses önskvärt, att takten i rationaliseringsarbetet ej skall bliva snabbare än som motsvarar de vid varje särskild tid förefintliga sysselsättningsmöjligheterna inom andra grenar av näringslivet.

Uppgifterna för den statliga verksamheten på ifrågavarande område har jag nyss angivit böra vara att dels och i första hand söka genomföra en yttre rationalisering av sådana ofullständiga jordbruk, där det med hänsyn till brukningsdelens beskaffenhet och försörjningsmöjligheterna utanför brukningsdelen icke kan väntas bliva möjligt för brukaren att på lång sikt uppnå en tillfredsställande inkomst, dels medverka till en förstärkning av andra ofullständiga jordbruk, då deras brukare framställa begäran därom, dels slutligen medverka till yttre rationalisering även av fullständiga brukningsdelar, då detta skulle underlätta genomförandet av sådana åtgärder som nyss nämnts. Vad angår de riktlinjer efter vilka denna verksamhet bör bedrivas må först understrykas, att det här givetvis aldrig får bliva fråga om att tillämpa schematiska regler, utan att avgörandena måste träffas med hänsyn till vad som efter en prövning av förhållandena i det enskilda fallet framstår såsom mest ändamålsenligt. I fråga om de allmänna riktlinjerna för den yttre rationaliseringen torde vidare en viss skillnad böra göras mellan slättbygderna och skogsbygderna. I de förra bör den yttre rationaliseringen i främsta rummet gå ut på att bilda brukningsdelar, där själva jordbruket kan beräknas få full lönsamhet. Även i skogsbygderna torde den yttre rationaliseringen åtminstone i viss utsträckning böra inriktas på att åstadkomma en höjning av själva jordbrukets lönsamhet genom sammanslagning av mindre brukningsdelar eller komplettering av sådana med tillskott av jordbruksjord från angränsande brukningsdelar. De topografiska förhållandena komma emellertid ej sällan att sätta en gräns för genomförbarheten av dylika utvidgningar. I dessa bygder får man vidare räkna med att det ofta till följd av skogsbrukets behov av ar­

Kungi. Maj:ts proposition nr 75. 213

betskraft kan bliva möjligt att bevara ett proportionsvis större antal av de befintliga brukningsdelarna än i övriga delar av landet.

Beträffande skogsbygderna uppställer sig som ett särskilt problem frågan om sambandet mellan jordbruket och skogen och om de åtgärder, som böra vidtagas för att förstärka jordbruksfastigheter med skog.

Sedan flera årtionden ha statsmakterna genom lagstiftningsåtgärder av olika slag sökt begränsa eller hindra ett avskiljande av skog från jordbruket. Dessa åtgärder ha vilat på den uppfattningen, att det i dessa trakter förelåge ett naturligt samband mellan jordbruket och skogsbruket och att ett jordbruk därstädes i regel behövde ha tillgång till egen skog för att brukningsdelen skulle bliva bärkraftig och brukaren erhålla full sysselsättning och en tillfredsställande försörjning.

Beträffande den betydelse, som bör tillmätas skogen i kombination med jordbruk, ha delade meningar framkommit såväl i kommittén som i de avgivna yttrandena. För min del kan jag i huvudsak ansluta mig till den åsikt, som uttalats av kommitténs majoritet. Jag är sålunda av den uppfattningen, att innehavet av egen skog till en början regelmässigt är av betydande värde för jordbrukarna ur sysselsättningssynpunkt. Det torde väl vara riktigt, att jordbrukarna nu i stor utsträckning ha möjlighet att få arbete hos andra skogsägare och att så åtminstone i viss omfattning kan väntas bliva fallet även i fortsättningen. Enligt min mening måste det dock, bland annat med hänsyn till den bundenhet, som skötseln av jordbruket medför, och därmed följande svårighet för brukaren att begagna sig av arbetstillfällen på längre avstånd från hemmet, anses vara av väsentligt värde för en jordbrukare att för den tid, då han ej har sysselsättning i själva jordbruket, ej vara huvudsakligen beroende av arbetstillfällen utanför den egna brukningsdelen. I detta sammanhang må även pekas på den utveckling som skett inom skogsbruket i riktning mot årsarbetare och som, om den fortsätter, kan medföra en betydande minskning av de egentliga jordbrukarnas möjligheter att få arbete utanför den egna brukningsdelen. I likhet med kommittén anser jag vidare, att innehav av egen skog — även bortsett från vad nu sagts om skogens betydelse ur sysselsättningssynpunkt — måste anses medföra en förstärkning av ett i och för sig icke lönsamt jordbruk bland annat därigenom att skogen dels åtminstone på lång sikt regelmässigt kan väntas giva brukaren ett visst tillskott till utjämnande av jordbrukets bristande lönsamhet, dels giver brukaren tillgång till skogsprodukter till ett förmånligare pris än om desamma skolat inköpas i allmänna marknaden.

Enligt vad jag yttrat på tal om avvägningen av det allmänna prisstödet torde man icke kunna räkna med att jordbruken i skogsbygderna skola erhålla full lönsamhet, om man ser jordbruksdriften som ett isolerat företag, utan man bör vid avvägningen av stödets storlek även beakta de inkomstkällor, som avkastningen av egen skog och skogskörslor utgöra.

I betraktande av nu anförda förhållanden finner jag det naturligt, alt i skogsbygderna arbetet med den yttre rationaliseringen, vid sidan av den rationalisering av själva jordbruket som lämpligen kan genomföras, också skall

214 Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

inriktas på att komplettera brukningsdelarna med skog, så att de brukningsdelar, där jordbruket utgör brukarens huvudsakliga sysselsättning, i största möjliga utsträckning skola bliva bärkraftiga brukningsdelar, där vad som kan brista i jordbrukets lönsamhet uppväges av tillgången på egen skog. En dylik utveckling synes mig utgöra en förutsättning för att man i dessa trakter skall kunna uppehålla jordbruket i önskvärd omfattning och på ett effektivt sätt utnyttja den till jordbruket knutna arbetskraften. Till frågan, i vad mån man för att genomföra en dylik komplettering bör låta skog avskiljas från befintliga skogskomplex, återkommer jag i det följande. Understundom torde det i detta arbete kunna ifrågasättas, att kompletteringen skall genomföras i form av bildande av gemensamlietsskog. Till de synpunkter på detta spörsmål, som jordbrukskommittén anfört, kan jag ansluta mig.

Då man strävar att genomföra en sådan förstärkning av vissa jordbruk med skog, som nu nämnts, är det givetvis även angeläget, att de lagbestämmelser, vilka äro avsedda att förhindra ett olämpligt avskiljande av skog från jordbruket, skola erbjuda ett fullt effektivt skydd i detta hänseende. Denna fråga kommer, enligt vad jag inhämtat av chefen för justitiedepartementet, att beröras i en proposition angående vissa ändringar i gällande avstyckningsbestämmelser med mera, vilken denne har för avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att framlägga för årets riksdag.

Stundom torde å ett ofullständigt jordbruk den erforderliga förbättringen av brukarens ställning kunna åvägabringas genom en intensifiering av driften. En ökning av animalieproduktionen å de mindre jordbruken kan dock ej tänkas komma att utgöra någon allmän lösning av dessa jordbruks svårigheter, eftersom man med hänsyn till överproduktionsrisken måste räkna med att importen av fodermedel efter hand kan behöva begränsas eller helt slopas och det ej heller är antagligt, att inhemska fodermedel skola saluföras i den utsträckning, som skulle erfordras för att möjliggöra en dylik allmän ökning av de mindre jordbrukens animalieproduktion. Däremot kan det väl tänkas att i en del fall, där produktions- och avsättningsförhållandena äro gynnsamma, den behövliga förbättringen kan ske genom en övergång till specialodlingar, främst odling av trädgårdsprodukter. I dylikt fall behöver rationaliseringsarbetet ej nödvändigtvis taga sikte på en utvidgning av brukningsdelens areal.

Vad nu sagts har gällt möjligheterna att förbättra brukarens ställning genom att öka avkastningen av den egna brukningsdelen så att brukaren kan erhålla sin fulla försörjning av denna. Lösningen kan även vara en anpassning av brukningsdelens storlek och omfattningen av arbetet å denna efter förekomsten av andra inkomstmöjligheter i orten. Härvid kan i vissa fall erfordras en utvidgning av brukningsdelen, i andra fall en omläggning av jordbruksdriften i sådan riktning, att brukaren huvudsakligen kan ägna sig åt arbete utanför brukningsdelen och denna sålunda får karaktären av stödjordbruk. En dylik omläggning kan ske genom en övergång till mer extensiv drift men även på så sätt, att en del av åkerarealen överföres till en angränsande fastighet. Både dessa vägar och de nyss angivna — en ut­

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 215

vidgning av själva brukningsdelen eller en övergång till mera inkomstbringande odlingar — måste prövas i rationaliseringsarbelet.

Två frågor av stor betydelse för den praktiska utformningen av rationaliseringsarbetet äro, i vilken utsträckning man för förbättring av ofullständiga brukningsdelar bör taga i anspråk tillskottsjord från rationella jordbruk samt i vilken utsträckning man bör förstärka dylika brukningsdelar med skog från större skogskomplex. Vad den förra frågan angår anser jag det med hänsyn till att de större jordbruken tillhöra en ur driftsekonomisk synpunkt rationell storleksgrupp vara av vikt att man iakttager försiktighet med åtgärder, som kunna leda till en splittring och försvagning av dylika jordbruk. Man synes, såsom kommittén även uttalat, böra mot varandra väga å ena sidan den förbättring, som tiltskottsjorden kan medföra för övergångs jordbrukets lönsamhet, och å andra sidan den försämring, som avskiljandet av denna jord kan medföra för lönsamheten av det större jordbruket, samt medgiva överföring av tillskottsjord från det sistnämnda till övergångsjordbruket blott om värdet av förbättringen för övergångsjordbruket överstiger värdet av försämringen för det större jordbruket. En dylik princip synes mig innebära en skälig avvägning mellan de olika intressen, som böra beaktas i detta sammanhang. Såsom kommittén framhåller torde det ligga i sakens natur, att det vid tillämpningen av en dylik princip ej kan bliva fråga om att överföra jord i kompletteringssyfte från ett större till ett mindre jordbruk, om överföringen skulle mera avsevärt försämra det större jordbrukets lönsamhet. Däremot synes det mig ej erforderligt att, på sätt kommittén föreslagit, såsom en särskild regel uppställa, att överföring ej bör få ske i sådan utsträckning, att det avstående jordbruket bringas under normjordbrukets nivå. En överföring av någon mera betydande del av den totala åkerarealen torde nämligen så gott som alltid få anses utesluten redan enligt den förut angivna huvudregeln, och vad angår överföring av mindre områden skulle en dylik regel kunna komma att förhindra även sådan kompleltering, som endast i ringa mån skulle inverka på den avstående fastighetens lönsamhet men däremot skulle möjliggöra en avsevärd förbättring av övergångsjordbruket.

Med anledning av vad fastighetsbildningssakkunniga i detta sammanhang anfört rörande den hänsyn man vid ifrågavarande bedömning hör taga till beskaffenheten av byggnadsbeståndet å de båda brukningsdelarna vill jag framhålla, att man självfallet icke bör anse den omständigheten, att ekonomibyggnaderna å övergångsjordbruket äro i behov av mera betydande förbättringar, såsom något i och för sig avgörande hinder mot att den yttre rationaliseringen genomföres på så sätt, att övergångsjordbruket erhåller tillskottsjord från det större jordbruket. Att vid bedömningen helt bortse från byggnadernas tillstånd torde å andra sidan icke vara möjligt. Särskilt om övergångsjordbruket är litet och byggnaderna å detsamma i sådant skick, att en fullständig nybyggnad är erforderlig, är det klart, alt betänkligheter måste uppstå mot att avskilja mark från ett större jordbruk för komplette­

216 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

ring av övergångsjordbruket. Ej heller på detta område synes det emellertid lämpligt att söka angiva några mera bestämda regler. Byggnadernas beskaffenhet bör i stället endast utgöra en av alla de faktorer, som man bör beakta, då man i det enskilda fallet prövar, huruvida en överföring av tillskottsjord från ett jordbruk till ett annat bör komma till stånd.

Vad härefter angår frågan om den utsträckning, i vilken man för att genomföra en förstärkning av ofullständiga brukningsdelar bör taga i anspråk skog från andra fastigheter, uppkommer här ett avvägningsspörsmål, besläktat med det, som föreligger vid komplettering av dylika brukningsdelar med tillskotts jord från rationella jordbruk. De betänkligheter, som anförts mot att man från befintliga större skogskomplex skulle överföra skog till skoglösa eller skogfattiga brukningsdelar, ha främst motiverats med att överföringen dels skulle innebära en ur skogssynpunkt skadlig parcellering av skogsmarken, dels, såvitt densamma komme att beröra trävaruindustriernas skogar, skulle kunna leda till en försvagning av dessa industriers råvarubas, vilken skulle kunna få menliga inverkningar för sagda industrier och därmed även för den vid dem sysselsatta arbetarstammen. Jag vill rörande denna fråga först framhålla, att man åtminstone i några av de yttranden, där dylika betänkligheter anförts, synes ha överskattat den omfattning, i vilken sådan överföring kan tänkas komma till stånd. Den, som genom det allmännas biträde erhåller skog till komplettering av sin fastighet, bör enligt min mening ej åtnjuta något bidrag av allmänna medel för att nedbringa anskaffningskostnaden under det värde skogen objektivt sett har med hänsyn till den avkastning, som kan påräknas av densamma. Om detta iakttages, torde man kunna förutsätta, att jordbrukarna ej komma att söka genom statens medverkan erhålla skog till komplettering av sina jordbruk i andra fall än sådana, där en dylik komplettering verkligen framstår som påkallad med hänsyn till omständigheterna. Den omfattning, i vilken dylik överföring i praktiken kan tänkas komma i fråga, torde därför, särskilt vad beträffar överföring genom tvångsåtgärder, komma att bliva relativt ringa i förhållande till de totala skogstillgångarna. Någon anledning befara, att överföringen skulle bliva till verklig skada för trävaruindustrierna på grund av den minskning den skulle medföra för de enskilda företagens råvarubas, föreligger enligt min uppfattning icke.

En fråga, rörande vilken meningarna starkt brutit sig i yttrandena, är huruvida den parcellering av skogsmarken, som överföringen skulle komma att innebära, skulle medföra några olägenheter ur skogsvårdande synpunkter. Det synes mig svårt att bedöma, i vad mån fog kan finnas för de farhågor, som från vissa håll uttalats i detta hänseende. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att skogstilldelningen i flertalet fall torde komma att innebära en komplettering av tidigare befintliga mindre skogslotter och att densamma sålunda i viss mån kan sägas medföra en förstoring av de nuvarande skogslotterna. Risken för att skogskapitalet i de nya ägarnas händer skall spolieras genom alltför snabba uttag eller för att skogen eljest ej skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 217

skötas på ett tillfredsställande sätt torde vidare åtminstone i huvudsak kunna elimineras på annat sätt. Denna fråga har för övrigt beaktats i det förslag till ny skogsvårdslag, som skogsstyrelsen nyligen framlagt (SOU 1946:41).

Även om så skulle vara, att ur skogsvårdande synpunkter vissa olägenheter skulle uppstå vid en komplettering av ofullständiga brukningsdelar med skog, synas vidare dessa olägenheter böra vägas mot de fördelar som det innebär, att man kan bilda bärkraftiga brukningsdelar, där brukarens arbetskraft kan effektivt utnyttjas och brukaren beredas en mera tryggad ställning. För min del tvekar jag ej att vid en dylik avvägning giva de senare synpunkterna företräde. I enlighet härmed anser jag alltså, att överföring av skog för komplettering av mindre jordbruk principiellt bör få ske, då syftet med överföringen är att möjliggöra skapande av bärkraftiga jordbruk eller att eljest åstadkomma en ur det allmännas synpunkt önskvärd förstärkning av ofullständiga jordbruk. Från denna regel torde dock vissa undantag böra göras. Sålunda bör överföring ej få ske, om densamma i visst fall på grund av särskilda omständigheter skulle medföra mera betydande olägenheter ur skogsvårdande synpunkter. Vidare bör man givetvis även i övrigt vid frågans prövning i varje särskilt fall beakta, vilken effekt överföringen skulle få för den fastighet, som skulle avstå skogsmarken. Överföring bör sålunda icke medgivas, om därigenom bärkraften hos sistnämnda fastighet skulle försvagas i sådan utsträckning, att densamma ej längre skulle utgöra en bärkraftig brukningsdel.

Av vad jag förut anfört torde ha framgått, att ett flertal olika faktorer böra beaktas vid den yttre rationaliseringen. Vid bedömningen av i vad mån behov av yttre rationalisering föreligger, har man att taga hänsyn till de möjligheter, som kunna finnas att förbättra brukningsdelen genom inre rationalisering och rationalisering av driftsförhållandena. Av betydelse blir vidare bland annat, vilka sysselsättningsmöjligheter som finnas i orten, huruvida dessa sysselsättningsmöjligheter kunna komma att bestå, möjligheten att öka arbetstillfällena i orten och att i större eller mindre utsträckning utnyttja den vid de ofullständiga jordbruken knutna arbetskraften i arbete utanför den egna brukningsdelen. Där behov av yttre rationalisering anses föreligga i fråga om en viss fastighet, kan man vidare ofta ej bedöma, hur denna rationalisering lämpligen bör genomföras, förrän man tagit i betraktande, i vad mån dylika åtgärder äro erforderliga även vid andra fastigheter och hur de åtgärder, som vidtagas beträffande en fastighet, inverka på rationaliseringsmöjligheterna i fråga om de övriga.

Om rationaliseringsverksamheten skall giva avsett resultat och investering av allmänna medel i åtgärder, som ej äro ägnade att leda till detta mål, kunna undvikas, synes del nödvändigt, att eu planläggning av denna verksamhet skall ske. Man kan visserligen ej utesluta möjligheten av att utvecklingen i ett planeringsområde kan komma att gå i en annan riktning än den, som förutsatts vid uppgörandet av planerna. Dylika osäkerhetsmoment, som ju äro oundvikliga vid all planeringsverksamhet, synas dock ej

218 Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

kunna anföras som ett skäl mot att man, då det gäller att genomföra en rationalisering av jordbruket, skall underlåta alt grunda utformningen av rationaliseringsåtgärderna på det säkraste underlag, som kan anskaffas. De planer som uppgöras få vidare självfallet ej betraktas som bindande, utan man måste städse vara beredd att justera dem, om de förutsättningar på vilka de bygga skulle förändras.

För att planeringsverksamheten skall giva avsett resultat torde det vara nödvändigt, att densamma anpassas efter de skiftande förhållanden, som föreligga i olika delar av landet och i skilda trakter. Att i förväg uppdraga några bindande riktlinjer för det sätt, på vilket densamma bör organiseras och bedrivas, synes mig med hänsyn härtill icke lämpligt. Det torde i stället böra ankomma på rationaliseringsorganen att med ledning av de erfarenheter, som efter hand vinnas på detta område, söka komma fram till de arbetsformer, som i det enskilda fallet äro mest ändamålsenliga. Jag vill emellertid här i korthet beröra vissa frågor angående huvudlinjerna för planeringsverksamheten. I stort sett kan jag härvid ansluta mig till de synpunkter, som kommittén anlagt på denna fråga.

Jag anser sålunda att det första ledet i denna planeringsverksamhet bör vara att för områden av enhetlig karaktär komma fram till en uppfattning om de viktigaste av de problem, som föreligga för jordbruket i området, och att uppdraga mera allmänna riktlinjer för lösandet av dessa problem (regionalplanering). Bland de uppgifter, som böra upptagas i samband med en dylik regionalplanering, vill jag nämna den att mera konkret angiva den eller de jordbrukstyper, som böra anses önskvärda i planeringsområdet med hänsyn till de där föreliggande förhållandena. Planeringsverksamheten bör på så sätt utgöra en garanti för att schablonartade lösningar av rationaliseringsproblemen ej skola förekomma. Vidare bör man bland annat vid regionalplaneringen söka komma fram till en allmän uppfattning rörande frågan, i vad mån en begränsning av antalet mindre brukningsdelar i området bör eftersträvas med hänsyn till försörjningsmöjligheterna för deras brukare, möjligheterna att lösa de ofullständiga jordbrukens problem genom att brukarna i ökad utsträckning erhålla arbete utanför den egna brukningsdelen med mera. Fn annan uppgift för regionalplaneringen kan, såsom kommittén anfört, vara att åtminstone preliminärt fastställa, i vilka delar av planeringsområdet ett omskiftesförfarande kan anses påkallat. De resultat, som erhållas vid regionalplaneringen, böra för övrigt kunna bliva av värde även i andra avseenden än enbart för jordbruket. Sålunda bör exempelvis regionalplaneringen ofta kunna giva en uppfattning om förhåhandet mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft i området, vilken kan vara till gagn vid övervägande av frågor om planering av nya industriföretag.

Med ledning av den uppfattning om de föreliggande problemen och sätten för dessas lösande, som vunnits vid regionalplaneringen, böra sedan beträffande de fastigheter, som funnits vara i behov av mera omfattande yttre och inre rationaliseringsåtgärder, ske närmare överväganden rörande den lämpliga formen för dessa rationaliseringsåtgärder (individuell jordbruksplanering). Sistnämnda planering bör självfallet omfatta begränsade områden

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 219

eller enskilda fastigheter. En individualplanering kan vidare beträffande sådana problem, som aktualiseras i det praktiska rationaliseringsarbetet, komma att företagas sida vid sida med regionalplaneringen.

Liksom själva rationaliseringsverksamheten, enligt vad jag tidigare anfört, i princip bör utgöra en jordbrukets egen verksamhet, vilken det allmänna på olika sätt bör stödja och leda, bör man enligt min mening eftersträva, att även ifrågavarande planeringsverksamhet skall ske under intim medverkan med jordbrukarna samt övriga näringsgrenar och befolkningsgrupper, som direkt beröras av densamma. Som ett önskemål synes kunna uppställas, att man bör söka behandla de föreliggande problemen under sådana former, att de närmast berörda grupperna direkt deltaga i arbetet och att den särskilda sakkunskap, som kan erfordras, utnyttjas på bästa sätt utan uppbyggande av någon mera fast och dyrbar organisation. Från dessa utgångspunkter kan jag ansluta mig till grundtankarna i kommitténs förslag beträffande organisationen av planeringsverksamheten. Jag anser alltså, såvitt angår regionalplaneringen, att det på initiativ av det organ, som skall handhava den statliga verksamheten för yttre rationalisering, bör för varje planeringsområde bildas en särskild planeringskommitté, vilken skall ha till uppgift att leda det förberedande utrednings- och planeringsarbetet. I denna kommitté böra till en början ingå åtminstone ett par representanter för jordbruksnäringen i orten och vidare några personer med särskild sakkunskap rörande de olika problem, som kunna väntas möta i planeringsarbetet. Enligt vad jordbrukskommittén nämnt borde regelmässigt i en planeringskommitté ingå en person från lantbruksnämnden, en person från hushållningssällskapet, en person från skogsvårdsstyrelsen och en representant för lantmäteriorganisationen.

I vissa yttranden ha framställts erinringar mot vad jordbrukskommittén sålunda anfört rörande planeringskommitténs sammansättning. Bland annat har framhållits, att det på grund av den betydelse arbetskraftsspörsmålen komme att få för planeringsverksamheten vore av vikt att sakkunskap rörande dessa frågor skulle ingå i planeringskommittén. Detta påpekande är enligt min mening värt beaktande. Jag finner det emellertid, som jag redan antytt, icke lämpligt att några bindande föreskrifter skola meddelas angående antalet ledamöter i en planeringskommitté eller angående de organ, som böra vara representerade i denna. Den ledande synpunkten vid tillsättandet av en planeringskommitté bör vara, att den skall innehålla personer med sakkunskap om de förhållanden, som kunna väntas bliva av särskild betydelse vid planeringsverksamheten.

Valet av ordförande torde böra ankomma på lantbruksnämnden. Detta val bör, såsom kommittén anfört, träffas helt med hänsyn till vederhörandes personliga kvalifikationer och till de problem som kunna väntas möta.

Planeringskommittén bör i sitt arbete erhålla nödigt biträde från lantbruksnämnden och övriga lokalorgan.

På grundval av det förberedande utrednings- och planeringsarbete, som verkställts av planeringskommittén, böra hållas mera ingående överläggningar med representanter för de näringsgrenar och organ, som beröras av

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

rationaliseringsverksamheten. Efter dessa överläggningar bör planeringskommittén slutligen utarbeta de rekommendationer och angiva de riktlinjer för rationaliseringsarbetet, som planeringskommittén finner ändamålsenliga.

Även i fråga om den individuella jordbruksplaneringen bör organisationen anpassas efter de speciella problem, som föreligga i varje särskilt fall. I stort sett bör denna planeringsverksamhet bedrivas på så sätt, att det åt någon sakkunnig person uppdrages att i samråd med representanter för de berörda jordbrukarna och andra parter utarbeta förslag till de åtgärder, som böra vidtagas, och att dessa förslag sedan bliva föremål för närmare granskning och diskussion vid sammanträden med dem, som beröras av förslagen. Vem som skall leda arbetet och vilken sakkunskap, som i övrigt bör stå till förfogande, torde böra avgöras allt efter beskaffenheten av de föreliggande bristerna och de åtgärder som böra vidtagas för att avhjälpa dessa. Där fastighetsbildningsfrågor i första hand tilldraga sig uppmärksamheten, synes det naturligt, att arbetet i regel bör ledas av en lantmätare. Även då så ej är fallet bör givetvis lantmäteriteknisk sakkunskap anlitas så snart förhållandena så påkalla.

Rationaliseringsorganels roll i samband med planeringsverksamheten blir i enlighet med det nu anförda huvudsakligen att tillkalla de personer, som skola handhava denna verksamhet, att tillhandahålla erforderlig arbetskraft åt dessa samt att tillse, att planeringsarbetet fortskrider på ett tillfredsställande sätt och överhuvud utöva en allmän ledning av planeringsverksamheten.

I en del yttranden ha uttalats farhågor för att den nu förordade planeringsverksamheten skulle bliva ett alltför omfattande och tidsödande arbete, vilket skulle binda mycken arbetskraft utan motsvarande nytta. Jag delar icke dessa farhågor. Den allmänna överblick över förhållandena och den uppfattning i stort om riktlinjerna för problemens lösning, som regionalplaneringen är avsedd att giva, böra kunna erhållas inom en relativt begränsad tidrymd och utan alltför omfattande arbete. Det torde åtminstone i allmänhet icke vara erforderligt att för detta ändamål upprätta alltför noggranna och utförliga redogörelser för förhållandena i planeringsområdena. Vad vidare angår den individuella jordbruksplaneringen är det ju här fråga om ett arbete på lång sikt, som under alla förhållanden måste göras senast då statligt stöd till en viss rationaliseringsåtgärd påkallas. I detta sammanhang må även anmärkas att en viktig uppgift för regionalplaneringen torde bliva att lämna vägledning vid bedömandet av, var behovet av åtgärder för yttre rationalisering är störst och var följaktligen arbetet med den individuella planeringen i första hand bör igångsättas.

Jag har förut framhållit, att de uppgjorda planerna ej få betraktas som definitiva utan att man alltid måste räkna med att ändringar av förhållandena i orten med mera kunna föranleda justeringar av dessa. Redan med hänsyn härtill torde det vara klart, att de uppgjorda planerna ej kunna anses bindande för vederbörande rationaliseringsorgan, då detta har att taga ställning till en ifrågasatt stödåtgärd. Men även bortsett härifrån vill jag understryka, att planerna ej i och för sig få anses bindande för rationaliseringsor-

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 221

ganet, utan att detta i sista band alltid har att självt pröva, huruvida en viss åtgärd bör anses stå i överensstämmelse med de allmänna riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten eller ej. Det är mig emellertid å andra sidan angeläget att framhålla, att jag härmed ej velat förringa betydelsen av dessa planer. Har planeringen verkställts med vederbörlig omsorg och med tillbörligt beaktande av de av statsmakterna uppdragna allmänna riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten, bör man knappast behöva räkna med att någon meningsskiljaktighet skall uppstå vid tillämpningen av planerna.

I fråga om medlen för den yttre rationaliseringen biträder jag kommitténs förslag rörande statlig Idne- och bidragsverksamhet. Såsom kommittén framhållit, torde ett ekonomiskt stöd från det allmännas sida ofta vara nödvändigt för att i och för sig önskvärda yttre rationaliseiingsåtgärder skola kunna genomföras. Man kan i allmänhet ej räkna med att en jordbrukare skall vare sig vilja eller kunna förvärva mark för rationaliseringsändamål, om kostnaden för förvärvet skulle överstiga det värde marken objektivt sett har för honom. Även där priset för marken i och för sig är skäligt ur köparens synpunkt, kan det vidare ej sällan erbjuda svårigheter för köparen att anskaffa de medel, som erfordras för köpet. Ifrågavarande ekonomiska stöd bör därför bestå dels i bidrag till utjämnande av skillnaden mellan en fastighets eller fastighetsdels värde i fria marknaden och dess värde för sammanläggningsändamål, dels i lån för att underlätta finansieringen av fastighetsförvärv i rationaliseringssyfte.

Möjligheten att lämna sådana bidrag, som nu nämnts, bör givetvis ej användas på ett sätt, som medför en uppskruvning av fastighetsvärdena eller onödiga kostnader för det allmänna. Beträffande obebyggd jord samt skogsmark bör man enligt min uppfattning utgå från att det pris dylik mark bör betinga i allmänna marknaden i regel ej bör överstiga det värde densamma har för sammanläggningsändamål utan tvärtom snarare bör anses ligga lägre med hänsyn till den förbättring av den köpande fastighetens lönsamhet, som bör bliva en följd av utvidgningen. I allmänhet torde därför bidrag ej böra utgå vid dylika markförvärv. Då en hel brukningsdel säljes, komma däremot byggnaderna å densamma ofta att bliva av större värde för den köpare, som har för avsikt att låta brukningsdelen bestå såsom en självständig brukningsdel, än för den köpare, som ämnar sammanlägga brukningsdelen med ett honom tillhörigt .jordbruk. Ofta torde därför i dylika fall det pris, som kan erhållas för brukningsdelen i fria marknaden, överstiga brukningsdelens värde för sammanläggningsändamål. Samma situation kan vidare även uppkomma vid försäljning av en del av en fastighet, om byggnader finnas å densamma. I dylika fall bör bidrag kunna utgå till utjämnande av skillnaden mellan fastighetens eller fastighetsdelens värde vid försäljning i fria marknaden och dess värde för sammanläggningsändamål. 1 vissa fall torde vidare bidrag böra utgå även vid försäljning av obebyggd jord, exempelvis i sådana fall, då avskiljande av del av eu fastighets mark medför, att byggnaderna å den kvarvarande delen bliva onödigt stora för sitt ändamål eller

222 Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

avskiljandet eljest medför en försämring av den återstående delen av fastigheten.

Nu ifrågavarande låne- och bidragsverksamhet bör givetvis endast avse jordförvärv inom ramen för den yttre rationalisering, som det allmänna bör direkt stödja. I enlighet med vad jag tidigare anfört rörande sistnämnda fråga böra sålunda lån och bidrag i första hand utgå för yttre rationalisering av sådana brukningsdelar, som äro att anse som övergångsjordbruk, samt i andra hand, på begäran av brukarna, för yttre rationalisering av andra ofullständiga brukningsdelar. Till innehavare av fullständiga jordbruk böra lån och bidrag till åtgärder för yttre rationalisering utgå endast om åtgärderna äro ägnade att underlätta en yttre rationalisering av ofullständiga brukningsdelar i sådana fall, som nyss nämnts. Sålunda böra lån och bidrag kunna utgå för att få till stånd en sammanläggning av ett övergångsjordbruk med en fullständig brukningsdel eller för att till en fullständig brukningsdel lägga delar av en för rationaliseringsändamål förvärvad fastighet, vilka ej lämpligen kunna läggas till något ofullständigt jordbruk.

Bidragen medföra ej någon ekonomisk vinst för mottagarna utan äro endast avsedda att undanröja ett ekonomiskt hinder för rationaliseringen. De böra därför utgå oberoende av brukarnas inkomst- och förmögenhetsställning. Detsamma bör i princip gälla lånen.

För nu nämnda lån och bidrag torde lämpligen i regel kunna användas samma former, som jag i fortsättningen kommer att föreslå i fråga om lån och bidrag till den inre rationaliseringen. Jag kommer därför att i samband med framläggande av förslag till regler för statens medverkan till den inre rationaliseringen närmare behandla frågan om de former i vilka lån och bidrag till den yttre rationaliseringen böra lämnas.

Då det allmänna lämnar ekonomiskt stöd till ett jordförvärv i rationaliseringssyfte, synes det rimligt att fordra vissa garantier för att den avsedda rationaliseringen verkligen skall genomföras. På sätt kommittén anfört böra därför rationaliseringsorganen i samband med beviljande av lån och bidrag i mån av behov äga fästa sådana villkor vid dessa, som kunna anses erforderliga för sagda ändamål. Som exempel på dylika villkor har kommittén nämnt, att det bör kunna föreskrivas, att sammanläggningen skall genomföras även i rättsligt avseende eller att befintliga byggnader å den inköpta marken skola bortföras. I princip delar jag kommitténs uppfattning om lämpligheten av dylika villkor. Vad angår bortförandet av byggnader vill jag emellertid framhålla, att någon anledning att kräva bortförande av bostadshus i regel ej torde föreligga och att man även vad ekonomibyggnaderna angår bör undvika att utforma villkoren så, att de onödigtvis medföra ett spolierande av ekonomiska värden.

Vid sidan av låne- och bidragsverksamheten har kommittén såsom ett medel för en yttre rationalisering av jordbruket föreslagit en aktiv inköpspolitik från rationaliseringsorganens sida. Även jag anser en dylik verksamhet vara ägnad att underlätta den yttre rationaliseringen och förordar alltså

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 223

kommitténs förslag i denna del. Denna aktiva inköpspolitik bör ha samma inriktning som nyss angivits för låne- och bidragsverksamheten.

Vad angår det sätt, på vilket den aktiva inköpspolitiken bör bedrivas, må framhållas, att rationaliseringsorganen ej enbart böra söka få till stånd avtal om överlåtelse av jord för rationaliseringsändamål utan även böra beakta de möjligheter, som vid exekutiv försäljning av jordbruksfastigheter kunna yppa sig att förvärva för rationaliseringen erforderliga fastigheter. Till undvikande av missförstånd må vidare framhållas, att den aktiva inköpspolitiken ingalunda enbart bör taga sikte på att staten skall förvärva sådana brukningsdelar, som behövas för den yttre rationaliseringens genomförande, ecb sedan i sin tur överlåta dessa. En minst lika viktig uppgift bör vara att förmedla överlåtelser av jord i rationaliseringssyfte från den ene jordägaren till den andre.

Vad lantmäteristyrelsen anfört om att rationaliseringsorganen även böra ägna uppmärksamhet åt en aktiv jordförmedling, varigenom jordsökande och sådana personer, som ej kunna tillåtas att genom av dem tänkt jorddelning skaffa sig egna jordbruk, kunna få hjälp med anskaffande av till salu varande brukningsdelar, synes mig böra beaktas. En dylik verksamhet bör emellertid snarast anses ingå i den sociala egnahemsverksamhet, som ifrågavarande organ jämväl avses skola bedriva.

I realiteten torde låne- och bidragsverksamheten samt den aktiva inköpspolitiken bliva så intimt förenade, att de endast utgöra olika sidor av en och samma sak. Då vederbörande rationaliseringsorgan skall förmedla en överlåtelse av en brukningsdel från en jordägare till en annan för komplettering av den senares fastighet, torde sålunda i många fall frågan uppkomma, huruvida köparen kan påräkna något bidrag från rationaliseringsorganet och hur stort detta bidrag kan bliva, samt ett ställningstagande till denna fråga vara en nödvändig förutsättning för att överlåtelsen skall komma till stånd. Omvänt kan ofta den aktiva inköpspolitiken, då inköp göres i statens eget namn, användas som en form för att lämna dylikt bidrag. Rationaliseringsorganet kan sålunda förvärva en fastighet, som erfordras för komplettering av en annan brukningsdel, och sedan överlåta densamma till den senare brukningsdelens ägare till ett pris, som ligger under den av rationaliseringsorganet erlagda köpesumman men motsvarar det värde tillskottsjorden har för köparen. Det torde få ankomma på rationaliseringsorganet att pröva, vilkendera formen som i varje särskilt fall är mest lämplig.

Därest det vid överlåtelse av en av rationaliseringsorganet förvärvad fastighet finnes önskvärt att få garanti för att köparen skall genomföra den yttre rationaliseringen i enlighet med vad som förutsatts vid försäljningen, kan denna garanti, såsom jordbrukskommittén framhållit, vinnas på så sätt, att den nominella köpesumman sättes till ett högre belopp än det, som motsvarar fastighetens värde för köparen för sammanläggningsändamål (dock givetvis ej högre än det pris som rationaliseringsorganet självt betalat), men skillnaden mellan sagda värde och den nominella köpesumman lämnas köparen i form av ett lån vilket ej behöver återbetalas, därest köparen fullföljer den yllre rationaliseringen i enlighet med rationaliscringsorganels anvisningar,

224 Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

utan avskrives, när det visat sig, att den avsedda rationaliseringen kommit ♦ill stånd.

Vad nu sagts angående låne- och bidragsverksamhet och aktiv inköpspolitik från statsmakternas sida i syfte att främja en yttre rationalisering av jordbruket innebär, såsom jordbrukskommittén påpekat, ett fullföljande och en utbyggnad av den verksamhet på detta område, som redan bedrives inom egnahemsorganisationen. Kostnaderna för de bidrag, som härvid utbetalats till jordbrukare, ha bestritts från ett under nionde huvudtiteln upptaget anslag till bidrag till inlösen av vissa byggnader vid utökning av ofullständiga jordbruk, och de lån, som utlämnats för att underlätta förvärv av jord eller skog i rationaliseringssyfte, ha utgått ur egnahemslånefonden. Jag vill erinra om att jag i årets statsverksproposition föreslagit en höjning av förstnämnda anslag i syfte att möjliggöra för egnahemsorganen att under instundande budgetår intensifiera denna frivilliga rationaliseringsverksamhet.

Från och med den 1 juli 1948 torde ifrågavarande anslag böra uppgå i ett nytt anslag, ur vilket skola bestridas alla de bidrag av olika slag, vilka böra utlämnas i samband med arbetet på den yttre rationaliseringen. Likaså torde en särskild lånefond böra inrättas för utlämnande av lån för sagda ändamål. Ur denna fond torde böra utgå alla lån för inköp av jord i rationaliseringssyfte, oberoende av huruvida låntagaren i och för sig tillhör den grupp, för vilken de nuvarande egnahemslånebestämmelserna äro avsedda, eller ej. Fonden kommer alltså att övertaga en betydande del av den långivning, som hittills skett med anlitande av egnahemslånefonden. Under sådana förhållanden synes det mig ändamålsenligt, att egnahemslånefonden skall uppgå i sagda fond.

Som ett komplement till låne- och bidragsverksamheten samt den aktiva inköpspolitiken har kommittén föreslagit införande av en förköpsrätt för kronan till jordbruksfastigheter, vilken skulle innebära rätt för kronan att, då en för rationaliseringsarbetet behövlig fastighet såldes till annan än vissa rärskylda, övertaga fastigheten till det pris, som avtalats mellan köpare och säljare. En dylik förköpsrätt synes mig ägnad att verksamt underlätta rationaliseringsarbetet. Då förköpsrätten dessutom i regel ej skulle medföra något nämnvärt intrång i berättigade enskilda intressen, tvekar jag ej att biträda kommitténs förslag även i denna del.

Förköpsrätten bör å kronans vägnar utövas av de organ, som lokalt handlägga ärenden angående yttre rationalisering.

I likhet med låne- och bidragsverksamheten samt den aktiva inköpspolitiken bör även förköpsrätten få användas i hela den verksamhet, som staten bedriver för främjande av den yttre rationaliseringen.

De punkter i fråga om utformningen av förköpsrätten, där delade meningar främst kommit till uttryck inom kommittén samt i de avgivna yttrandena, avse dels frågan, vilka fastigheter förköpsrätten skall omfatta, dels frågan, huruvida förköpsrätten skall gälla vid försäljning till vissa närskylda

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 225

och till arrendator, dels slutligen frågan om edgångsskyldighet för den, som köpt en fastighet, vartill kronan har förköpsrätt.

Vad den första frågan angår har det i vissa yttranden gjorts gällande, att förköpsrätten endast borde omfatta sådana fastigheter, som själva vore i behov av yttre rationalisering. Såsom kommittén framhållit kan det emellertid i vissa fall vara lämpligt att använda förköpsrätten för inköp av ett fullständigt jordbruk, vilket kan användas för komplettering av angränsande mindre brukningsdelar. Förköpsrätten bör även kunna användas för förvärv av skog. Det är slutligen ej möjligt att en gång för alla avgöra, huruvida en viss fastighet kan bliva behövlig för rationaliseringsarbetet eller ej. Förhållandena kunna härvidlag ändras, så alt behovet av yttre rationalisering vid en viss framtida tidpunkt framstår såsom större än man förut räknat med. Bland annat med hänsyn till nu nämnda förhållanden anser jag, att förköpsrätten i princip bör avse alla jordbruksfastigheter. Avgörande för en fastighets karaktär av jordbruksfastighet torde böra vara det sätt, på vilket densamma upptagits vid senaste fastighetstaxexång. Förköpsrätten bör vidare självfallet gälla även vid försäljning av del av eller andel i jordbruksfastighet.

Även om förköpsrätten gives en dylik generell utformning, är det emellertid klart, att det vid flertalet försäljningar av jordbiuiksfastigheter ej kan bliva fråga om att föi-köpsrätten skall användas, i regel därför att fastigheten överhuvud ej kan anses behövlig för rationaliseringsarbetet men i vissa fall därför att, ehunx ett sådant behov i och för sig kan anses föreligga, rationaliseringen ej kan genomföras förrän vid en längre fram liggande tidpunkt och rationaliseringsorganet icke lämpligen bör övertaga fastigheten i avbidan på att ett tillfälle att genomföra rationaliseringen skall yppa sig. Det kan tydligen ofta, även då en försäljning ej är omedelbart förestående, föreligga ett legitimt intresse för ägaren av en jordbruksfastighet att veta, huruvida rationaliseringsorganet i och för sig önskar föi'värva fastigheten för rationaliseringsändamål. Jag ansluter mig därför till kommitténs uppfattning att det vid sidan av de bestämmelser om hembud med mera, som i det följande komma att beröras, bör finnas möjlighet för en ägare av en jordbruksfastighet att — utan att behöva hembjuda fastigheten till rationaliseringsorganet -— få ett för viss tid bindande besked av detta i frågan. För tillgodoseende av detta önskemål har kommittén föreslagit att den, som ägde en jordbruksfastighet, skulle äga hos vederbörande rationaliseringsorgan begära besked, huruvida detta önskade förvärva hans fastighet för rationaliseringsarbetet eller ej. Besvarades frågan nekande, skulie rationaliseringsorganet ej äga använda förköpsrätten vid överlåtelse, som skedde inom viss av organet bestämd tid, lägst elt och högst fem år från det beskedet lämnades. Vad kommittén sålunda föreslagit synes mig i stort sett ändamålsenligt. Dock kan enligt min uppfattning den minimitid, under vilken organet skall vara bundet av sådant nekande besked som nu sagts utan olägenhet höjas från ett till två år.

Den prövning, som rationaliseringsorganet bör företaga i anledning av framställning om sådant besked som nu nämnts, bör i främsta rummet taga sikte på huruvida behov av fastigheten för ralionaliseringsändamål över hu-

B i haag till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 75. 15

226 Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

vud kan anses föreligga. Eftersom beskedets verkan avses skola vara begränsad till viss tid, bör organet emellertid härjämte även kunna beakta, huruvida detta behov kan väntas framträda under en på dylikt sätt begränsad tidrymd. Förhåller det sig så, att det visserligen i och för sig är önskvärt att fastigheten sammanlägges med annan brukningsdel men det på grund av inställningen hos ägaren av sistnämnda brukningsdel och andra förhållanden icke kan antagas bliva möjligt att genomföra sammanläggningen under den närmaste femårsperioden, bör sålunda frågan om fastighetens behövlighet för rationaliseringsändamål kunna besvaras nekande. Vill rationaliseringsorganet ej binda sig för så lång tid som fem år, bör beslutets giltighetstid kunna sättas kortare, enligt vad nyss nämnts dock lägst till två år. Att märka är emellertid att ett beslut, varigenom rationaliseringsorganet avhänder sig möjligheten att använda förköpsrätten under viss tid, kan, därest fastigheten säljes under denna tid, komma att medföra, att verkställigheten av den planerade yttre rationaliseringen måste uppskjutas ända till dess fastigheten nästa gång kommer i marknaden, vilket uppenbarligen kan dröja länge. Att rationaliseringsorganet, trots att fastigheten i och för sig anses behövlig för genomförande av den yttre rationaliseringen, skulle lämna nekande svar på en sådan fråga som nu nämnts, synes därför ej böra ifrågakomma annat än om det på grund av omständigheterna måste antagas komma att dröja avsevärd tid, innan övriga förutsättningar för genomförande av den yttre rationaliseringen komma att föreligga, och det skulle erbjuda särskilda svårigheter för organet att innehava fastigheten under denna lid. Ett nekande svar på sådan fråga som nu nämnts utesluter naturligen ej att, om samma fråga ånyo framställes efter utgången av den i beslutet angivna tiden, den då besvaras jakande. Påpekas må vidare att, därest rationaliseringsorganet förklarar fastigheten behövlig för rationaliseringsändamål, detta icke innebär, att organet därmed skulle förbinda sig att inlösa fastigheten, därest denna senare skulle säljas. Frågan om lämpligheten av att vid en dylik försäljning använda förköpsrätten måste prövas med hänsyn till storleken av köpeskillingen och övriga då föreliggande omständigheter. Såsom kommittén påpekat, torde det emellertid, därest frågan besvarats jakande och jordägaren har för avsikt att mera omedelbart överlåta fastigheten, få förutsättas, att närmare överläggningar komma att upptagas mellan jordägaren och rationaliseringsorganet om försäljning av fastigheten till detta eller genom dess förmedling till den jordbrukare, som behöver fastigheten för förstärkning av sin brukningsdel. Jordägaren har då även möjligheten att hembjuda fastigheten till organet. Frågan om möjligheten att överklaga beslut, varigenom fastighet förklarats behövlig för rationaliseringsändamål, kommer jag att behandla längre fram.

Genom ett sådant förfaringssätt, som nu nämnts, undanröjas i stort sett de olägenheter, som kunna ligga däri, att förköpsrätten ej formellt är begränsad till vissa speciella jordbruksfastigheter eller vissa grupper av jordbruksfastigheter.

Beträffande förköpsrättens omfattning vill jag i detta sammanhang även

Kungi. ftlaj.ts proposition nr 75. 227

understryka den begränsning, som ligger däri, att sagda rätt ej skall användas annat än för att underlätta en yttre rationalisering av jordbruket enligt de riktlinjer, som jag tidigare angivit.

Enligt kommitténs förslag skulle förköpsrätten ej gälla vid försäljning till make eller barn eller dess avkomling eller adoptivbarn eller dess avkomling och ej heller vid försäljning till syskon i sådana fall, då köparen vuxit upp å brukningsdelen samt hade för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket. 1 ett flertal yttranden har däremot yrkats, att undantagen skulle utvidgas till att avse även vissa andra grupper av anhöriga. I allmänhet har därvid föreslagits, att undantagen skulle omfatta samma kategorier, som enligt arvslagen skulle kunna taga arv efter säljaren. För den av kommittén föreslagna begränsningen av undantagsbestämmelsen tala emellertid enligt min mening goda skäl. I fråga om andra anhöriga än de av kommittén nämnda torde endast sällan föreligga sådana speciella omständigheter, som böra föranleda, att deras intresse av att besitta fastigheten bör givas företräde framför önskemålet att fastigheten skall kunna användas för att få till stånd en ändamålsenlig fastighetsindelning i orten. Om dylika speciella omständigheter undantagsvis skulle föreligga, synes man vidare kunna förutsätta, att rationaliseringsorganen skola taga erforderlig hänsyn därtill.

Även om jag sålunda i stort sett ej har något att erinra mot kommitténs förslag på denna punkt, kan dock enligt min mening en viss jämkning av detta övervägas. Mellan den av kommittén föreslagna undantagsbestämmelsen och motsvarande bestämmelse i lagen om arrendators förköpsrätt föreligger den skillnaden, att enligt kommitténs förslag försäljning till syskon skulle vara undantagen från kronans förköpsrätt endast under vissa förutsättningar, medan enligt sistnämnda lag arrendator aldrig har förköpsrätt, då köparen är syskon till säljaren. Denna skillnad mellan de båda bestämmelserna torde endast sällan vid rationaliseringsarbetet få någon praktisk betydelse. Da det därjämte synes önskvärt att få överensstämmelse mellan de båda bestämmelserna, vill jag förorda, att försäljning till syskon alltid skall vara undantagen från kronans förköpsrätt.

Med anledning av vad jordbrukskommissionen i Kalmar läns norra hushållningssällskaps område anfört rörande det fall, att anledning finnes till antagande, att personliga förhållanden påverkat köpevillkoren i för köparen förmånlig riktning, vill jag framhålla att jag förutsätter att rationaliseringsorganet i dylikt fall, även om förköpsrätt formellt skulle föreligga, icke skall använda denna för alt förvärva fastigheten till ett pris, som jämfört med fastighetens marknadsvärde ter sig oskäligt lågt. I sådant fall, som förvaltningsutskottet åsyftar, bör rationaliseringsorganet därför, om elt förvärv av fastigheten skulle vara påkallat ur rationaliseringssynpunkt, erbjuda sig att för fastigheten betala ett pris, som motsvarar fastighetens verkliga värde.

Vad angår förhållandet mellan kronans och arrendators förköpsrätt delar jag kommitténs uppfattning att i de fall, då förköpsrätt föreligger både för kronan och arrendatorn, kronans förköpsrätt bör ha företräde. Intresset av att få till stånd en varaktig förbättring av brukningsdelarna torde böra anses

228 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

väga tyngre än arrendatorns intresse av att förvärva äganderätt till fastigheten, detta desto mera som man bör kunna räkna med att kronans förköpsrätt i regel ej kommer att användas beträffande andra fastigheter än sådana, som anses sakna förutsättningar att bestå på lång sikt. Jag utgår emellertid från att rationaliseringsorganen i det praktiska rationaliseringsarbetet skola taga all erforderlig hänsyn till arrendatorns berättigade intressen. Om så i visst fall kan ske utan allvarligare olägenhet för sagda arbetes fortskridande, bör organet därför avstå från kronans förköpsrätt till förmån för arrendatorn, och om det skulle anses nödvändigt att begagna kronans förköpsrätt, bör organet söka att i största möjliga utsträckning tillgodose arrendatorns eventuella önskemål att få kvarstanna å fastigheten under viss tid eller söka bereda honom tillfälle att inköpa eller arrendera annat lämpligt jordbruk. För den av kommittén föreslagna edgångsskyldigheten torde otvivelaktigt vissa skäl kunna åberopas. Det är emellertid svårt att redan nu bedöma, hur stor risken är för sådana förfaranden, som edgångsskyldigheten är avsedd att förhindra. Med hänsyn härtill och då från jordbrukarehåll framförts invändningar mot förslaget anser jag, att man i vart fall tills vidare icke bör upptaga några bestämmelser om edgångsskyldighet. I ett yttrande har ifrågasatts införandet av ett stadgande av innebörd att lösesumman icke i något fall skulle få sättas lägre än taxeringsvärdet (med möjlighet till jämkningar för nybyggnad eller brandskada med mera). En dylik bestämmelse synes emellertid icke lämplig. Ej heller torde det vara lämpligt att, såsom i ett yttrande förordats, föreskriva att kronan, då förköpsrätten utnyttjas, alltid skall vara skyldig ersätta köparen dennes samtliga kostnader för domstolsförfarandet. Synpunkten att den, mot vilken talan om förköp riktas, ej bör behöva vidkännas några kostnader i anledning av domstolsförfarandet synes mig emellertid böra beaktas i så måtto att domstolen, i överensstämmelse med vad som gäller enligt lagen den 20 juni 1924 om återköpsrätt till fast egendom, bör tillerkännas befogenhet att fördela rättegångskostnaderna mellan parterna så som i varje fall prövas skäligt. I överensstämmelse med den uppfattning, som uttalats av kommittén, anser jag att förköpsrätten i regel icke bör få begränsas till allenast en del av den mark, som säljes. Därest försäljningen omfattar flera särskilda brukningsenheter samt endast viss eller vissa av dessa behövas för rationaliseringsarbetet, synes det dock böra medgivas, att förköpsrätten må utövas allenast beträffande sådan särskild brukningsenhet. Med anledning av att i några yttranden anförts, att en förutsättning för införandet av förköpsrätt för kronan borde vara, att lagen den 21 december 1945 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet upphävdes, vill jag framhålla, att ett införande av förköpsrätt i och för sig ej innebär någon begränsning av kretsen av de köpare, som kunna reflektera på fastigheten, utöver de begränsningar, som kunna ha genomförts genom annan lagstiftning. Man har därför enligt min uppfattning ej någon anledning att sammankoppla frågan om införande av förköpsrätt för kronan i rationalise-

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 229

ringsändamål med frågan om bibehållande av nyssnämnda lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. Sistnämnda fråga torde i sinom tid få prövas med ledning av de erfarenheter, som vunnits rörande tilllämpningen av nu gällande lag på området.

I likhet med kommittén anser jag att det, då rationaliseringsorganet vill använda förköpsrätten, bör finnas möjlighet för den, vars rätt direkt beröres härav, att få befogenheten av detta ingripande prövad. Sådan prövning bör kunna begäras av säljare och köpare av fastigheten samt av sådan arrendator, vilken har förköpsrätt till fastigheten.

Beträffande frågan, åt vem prövningen skall anförtros, synas två vägar tänkbara. Den ena, som förordats i några yttranden, är att prövningen uppdrages åt domstol och den andra, till vilken kommittén anslutit sig, är att densamma skall ske i administrativ väg. Till stöd för det förra alternativet har åberopats, att frågan då kommer att behandlas av ett från själva rationaliseringsarbetet fristående organ, vilket skulle erbjuda större garantier mot missbruk av förköpsrätten. Vidare kan till förmån för det förra alternativet anföras att enligt detta ärendet kommer att behandlas i samband med domstolens granskning av de mera formella förutsättningarna för utnyttjande av förköpsrätten och att hela prövningen således skulle kunna ske på en gång och hos ett och samma organ. Å andra sidan tala vägande skäl mot det förstnämnda alternativet. Ett av dessa är att behandlingen av förköpsfrågorna måste väntas bliva avsevärt mer tidsödande och kostsam enligt detta alternativ. Vid en prövning i administrativ väg av det sakligt befogade i att använda förköpsrätten kan ett avgörande snabbt erhållas, även om ärendet får fullföljas till Kungl. Maj:t. Den handläggning av förköpsfrågan, som därefter skall ske vid domstol, blir i regel huvudsakligen av formell natur och torde oftast ej komma att föranleda besvär över det utslag, som meddelas i första instans. Skulle däremot även förstnämnda fråga avgöras av domstol i samband med prövningen av talan om förköp, måste man räkna med att utslagen väsentligt oftare komma att överklagas så långt detta enligt gällande instansordning är medgivet och att därmed också det slutliga avgörandet av ärendet i dess helhet blir fördröjt, vilket uppenbarligen kan medföra stora olägenheter för köparen. Med hänsyn bland annat till det sätt, på vilket förköpsrätten är konstiuerad, synas ej heller några befogade invändningar ur rättssäkerhetssynpunkt kunna göras mot att prövningen sker i administrativ väg. Mot tanken på en domstolsprövning av den nu berörda frågan tala även svårigheterna för domstolen att bedöma frågan i hela dess vidd och taga hänsyn till andra faktorer än dem, som beröra den just aktuella förköpsfrågan. Det sätt, på vilket den yttre rationaliseringen bör genomföras i ett visst fall, är ofta ej givet utan liera olika alternativ kunna tänkas och valet mellan dessa måste i stor utsträckning bliva beroende på, huru stora kostnader det allmänna vill påtaga sig för rationaliseringens genomförande ävensom i vilken takt rationaliseringen anses böra ske. Bland annat kan det sålunda exempelvis tänkas alt av två lösningar den bör givas företräde, som visserligen med lör något större kostnader än den andra men som kan genomföras med

230 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

de minsta ingreppen för de enskilda brukarna. De avvägningsspörsmål, som uppkomma i dylika och liknande fall, torde svårligen kunna lösas av andra än de organ, som ha att besluta om den statliga verksamheten för främjande av den yttre rationaliseringen. En prövning i administrativ väg måste därför enligt min mening väntas giva möjlighet till en smidigare tillämpning av förköpsrättsinstitutet än vad som skulle bliva fallet, om prövningen uppdroges åt domstol. Slutligen må framhållas, att för den i praktiken viktigaste prövningen, nämligen den, som är avsedd att ske i anledning av besvär över beslut, vai igenom fastighet förklarats behövlig för rationaliseringsändamål, ett domstolsförfarande skulle te sig egendomligt, eftersom det här ej är fråga om någon aktuell tvist. Om även denna prövning skulle ligga hos domstol, skulle detta innebära att den, som ville anföra besvär över ett dylikt beslut, skulle bliva nödsakad att instämma kronan till domstol.

På grund av vad nu anförts har jag kommit till den uppfattningen, att prövningen av det befogade av att i ett visst fall använda förköpsrätlen bör ske i administrativ väg. Besvär över det lokala rationaliseringsorganets beslut torde då i första hand böra få anföras hos vederbörande centralorgan — lantbruksstyrelsen — och i sista hand hos Kungl. Maj:t.

Vad angår den besvärsrätt, som bör tillkomma säljare och köpare av en jordbruksfastighet, må först nämnas att en fastighetsägare bör äga anföra besvär över beslut av det lokala rationaliseringsorganet, varigenom detta förklarat fastigheten behövlig för rationaliseringsändamål. Underlåter ägaren att överklaga beslutet eller blir detta efter besvär fastställt, bör därmed också organets befogenhet att använda förköpsrätten vara definitivt avgjord för viss tid, såvitt angår ifrågavarande ägare och dem, som kunna komma att förvärva fastigheten under sagda tid. Denna tid har av kommittén föreslagits till ett år. En förlängning av densamma synes emellertid utan olägenhet kunna ske. Enligt min mening bör giltighetstiden kunna bestämmas på samma sätt som i fråga om beslut, varigenom organet avsäger sig möjligheten att använda förköpsrätten under viss tid, nämligen så att beslutet skall ha bindande verkan under viss av organet bestämd tid, lägst två och högst fem år.

Har fastigheten sålts och beslutar rationaliseringsorganet instämma talan om förköp, bör köparen, såvida frågan om befogenheten av att taga fastigheten i anspråk för rationaliseringsändamål ej redan är avgjord på sätt som angives i nästföregående stycke, äga anföra besvär över detta beslut.

Vad angår arrendators besvärsrätt må först nämnas att det ej synes påkallat att giva förköpsberättigad arrendator befogenhet att själv hos rationaliseringsorganet begära prövning av fastighetens behövlighet för rationaliseringsändamål. I någon mån tveksamt synes däremot vara, huruvida ej dylik arrendator bör äga överklaga ett i anledning av framställning från fastighetens ägare meddelat beslut, varigenom fastigheten förklarats behövlig för sagda ändamål. Att märka är emellertid, att det på detta stadium, innan villkoren för en försäljning ens preliminärt bestämts, är svårt för arrendatorn att bedöma i vad mån kronans förköpsrätt verkligen kan anses innebära risk för ett intrång i hans intressen. Detta blir nämligen helt beroende på fak­

Kungi. Mcij.ts proposition nr 75. 231

torer, som han då ännu ej kan överblicka, särskilt på det pris, till vilket fastigheten kommer att säljas, på frågan, huruvida kronan faktiskt kommer att utnyttja förköpsrätten, och på de åtgärder som kronan, därest så sker, eventuellt kan vara villig att vidtaga för att låta honom sitta kvar å fastigheten under viss tid eller övertaga annan fastighet. Något egentligt behov av besvärsrätt för arrendatorn redan på detta stadium synes därför ej föreligga. Däremot bör besvärsrätt finnas, därest rationaliseringsorganet i anledning av skedd försäljning beslutar instämma talan om förköp. Arrendatorn har då situationen klar för sig och kan bedöma, huruvida han själv vill begagna sin förköpsrätt. Med hänsyn till den besvärsrätt, som sålunda bör tillkomma arrendatorn, torde det böra åligga rationaliseringsorganet att, då detta beslutar väcka talan om förköp, delgiva arrendatorn detta beslut. Dylik underrättelse kan givetvis ske i samband med att rationaliseringsorganet instämmer talan om förköp. Hinder bör emellertid ej föreligga, att underrättelse om beslutet lämnas redan innan stämning utfärdats. Ett dylikt tillvägagångssätt innebär den fördelen, att den tid, under vilken avgörandet av målet om förköp fördröjes, förkortas eller, i särskilt gynnsamma fall, att dylikt dröjsmål helt kan undvikas. En förutsättning för att arrendators besvär skola kunna upptagas till prövning, måste naturligen vara att arrendatorn, såvida ej kronans förköpsrätt kommer i vägen, äger göra gällande förköpsrätt till fastigheten i anledning av den skedda försäljningen. Enligt lagen den 22 december 1943 om förköpsrätt är arrendator skyldig att vid äventyr av talans förlust instämma köparen inom tre månader från det denne sökt lagfart å sitt fång eller, om köparen med överlämnande av köpehandlingen i bestyrkt avskrift anmält sitt fång för arrendatorn, inom en månad från det sådan anmälan skedde. Till följd av dessa bestämmelser kan arrendatorn alltså bliva nödsakad att instämma talan om förköp innan av honom anförda besvär över rationaliseringsorganets beslut att föra talan om förköp blivit avgjorda eller rentav innan dylika besvär anförts. Detta utgör givetvis ur arrendatorns synpunkt en olägenhet, eftersom det innebär, att han för bevarande av sin förköpsrätt är nödsakad att instämma talan härom \id en tidpunkt, då han ännu ej vet vilken utgång besvären kunna få och följaktligen ej heller vet, om en talan om förköp från hans sida överhuvud har några utsikter att bliva bifallen. Det synes emellertid svårt att undvika denna olägenhet utan att samtidigt bereda köparen större svårigheter. Den närmast till hands liggande lösningen skulle givetvis vara att arrendatorn, då jämväl kronan har förköpsrätt, finge uppskjuta sitt ställningstagande till dess det visat sig, huruvida kronans förköpsrätt komme att utnyttjas. I så fall skulle emellertid uppstå ett ur köparens synpunkt olägligt ytterligare uppskov med det definitiva avgörandet rörande dispositionen över fastigheten. Med hänsyn härtill och då de nu berörda fallen i praktiken torde bliva ytterst sällan förekommande har jag ej ansett någon ändring av nu gällande regler på området påkallad. Det torde ligga i sakens natur, all mål om förköp ej bör avgöras, förrän tiden för anförande av besvär över här omförmälda beslut utgått eller ock besvären blivit avgjorda genom utslag, vilket vunnit laga kraft.

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Enligt de bestämmelser, som gälla i fråga om arrendators förköpsrätt, får talan om förköp ej återkallas utan köparens medgivande. En motsvarande bestämmelse torde böra gälla i nu ifrågavarande fall. Uppenbarligen måste dock återkallelse kunna ske även i det fall att efter besvär beslut om begagnande av förköpsrätten blivit upphävt.

Då den fastighet, till vilken förköpsrätten göres gällande, är avsedd att omedelbart överlåtas till annan jordbrukare, kan det såsom kommittén framhållit vara ändamålsenligt, att den sistnämnde skall få träda i kronans ställe vid utövande av förköpsrätten. I så fall uppkommer frågan, hur köparen av fastigheten skall skyddas mot insolvens hos den förköpsberättigade. Jordbrukskommittén har här föreslagit den lösningen att kronan, då rationaliseringsorganet satt annan i kronans ställe vid utövande av förköpsrätten, skulle svara för fullgörandet av dennes betalningsskyldighet. I lagen den 22 december 1943 om förköpsrätt är motsvarande spörsmål löst så, att den, som vill föra talan om förköp, är pliktig att hos överexekutor ställa säkerhet för vad han skall utgiva i lösen för fastigheten ävensom för den ersättning han kan bliva skyldig att gälda köparen. Visas ej å den dag, då målet första gången handlägges, att dylik säkerhet blivit ställd, är käromålet förfallet, där köparen det yrkar. Med hänsyn till önskvärdheten av största möjliga överensstämmelse mellan de båda lagarna synes det mig vara att föredraga, att man på denna punkt följer bestämmelserna i lagen den 22 december 1943. Med hänsyn till de förändringar i rättegångsförfarandet, som tillämpningen av nya rättegångsbalken kommer att medföra, torde dock böra föreskrivas, att säkerheten skall ställas under målets förberedelse. Motsvarande ändring torde även böra göras i lagen den 22 december 1943.

Bland annat med hänsyn till det i nästföregående stycke anförda synes beslut om delegation av förköpsrätten böra få meddelas endast i samband med att rationaliseringsorganet fattar beslut om utövande av förköpsrätten.

Beträffande innebörden av förköpsrätten och förfarandet vid utövandet av densamma torde i övrigt, såsom kommittén föreslagit, nu gällande bestämmelser om arrendators förköpsrätt i stort sett böra äga motsvarande tilllämpning.

I enlighet med vad jag nu anfört bör alltså i fråga om den här förordade förköpsrätten gälla i huvudsak följande.

När en jordbruksfastighet säljes till annan än säljarens make, avkomling, adoptivbarn eller dess avkomling eller ock säljarens syskon, skall kronan, därest fastigheten anses behövlig för den yttre rationaliseringen, äga övertaga fastigheten till det pris köparen utfäst. Förköpsrätten må dock ej utövas, då viss lott i fastigheten säljes till någon, som förut var delägare i densamma, eller då fastigheten säljes i den ordning utsökningslagen bestämmer.

Ägaren av en jordbruksfastighet skall på förfrågan kunna erhålla besked av vederbörande rationaliseringsorgan, huruvida fastigheten är behövlig för rationaliseringsändamål. Har denna fråga besvarats nekande, må förköpsrätten ej utövas vid försäljning, som sker inom viss av organet bestämd tid,

Kungi. Maj:ts proposition nr 75. 233

lägst två och högst fem år därefter. Den som ämnar sälja en jordbruksfastighet kan vidare hembjuda denna till kronan. Har kronan icke inom tre månader därefter antagit hembudet, må förköpsrätten ej göras gällande under ett år efter hembudet, såvida försäljning sker på villkor, som för jordägaren äro mindre förmånliga än de, som gällt för hembudet.

Det förutsättes, att en fastighetsägares första steg, då han planerar en försäljning, skall vara att begära sådant besked, som nyss nämnts. Förklarar därvid rationaliseringsorganet fastigheten icke behövlig för rationaliseringsändamål, kan han under en relativt lång tid överlåta fastigheten helt oberoende av förköpsrätten. Går beslutet i motsatt riktning, kan ägaren överklaga detsamma. Gör han det ej eller blir beslutet fastställt, torde det få förutsättas, att fastighetsägaren kommer att ingå i närmare överläggningar med organet rörande försäljning av fastigheten till detta. Härvid har fastighetsägaren möjlighet att hembjuda fastigheten till kronan. Antages ej hembudet, kan fastighetsägaren, såsom nyss nämnts, under ett år därefter sälja fastigheten till lägst det pris han begärt av rationaliseringsorganet, utan att förköpsrätten får utnyttjas.

För den, som ämnar köpa en jordbruksfastighet, är det tydligen av stor vikt, huruvida det kan tänkas att rationaliseringsorganet, om han köper fastigheten, kan komma att inlösa densamma med anlitande av förköpsrätten. Genom de bestämmelser som nyss återgivits komma säljare och köpare att i förväg kunna få klarhet i denna fråga. Då försäljning skett, vid vilken förköpsrätt finnes, bör köparen vidare kunna anmäla köpet hos rationaliseringsorganet, vilken anmälan bör ha den verkan, att detta blir skyldigt att inom viss kortare tid vid talans förlust taga ställning till frågan, om förköpsrätten skall utnyttjas eller ej. Denna tid torde, i överensstämmelse med vad som gäller i fråga om arrendators förköpsrätt, lämpligen kunna bestämmat till en månad från det anmälan om köpet skedde. I övrigt bör den tidsfrist, inom vilken förköpsrätten skall utnyttjas, räknas från det köparen sökt lagfart å sitt fång. Denna tidsfrist torde, likaledes i anslutning till vad som gäller i fråga om arrendators förköpsrätt, böra bestämmas till tre månader från det lagfartsansökan gjordes. Någon skyldighet för den, som inköpt en jordbruksfastighet, att göra anmälan till rationaliseringsorganet om sitt fång, synes ej böra föreskrivas. För att sagda organ skall bliva i tillfälle att följa fastighetsförsäljningama och att utnyttja sin förköpsrätt bör det i stället åligga inskrivningsdomaren att, då lagfart sökes å jordbruksfastighet, göra anmälan härom till rationaliseringsorganet.

Har rationaliseringsorganet beslutat instämma talan om förköp, kan köparen ävensom arrendator, vilken äger göra gällande förköpsrätt till fastigheten, överklaga detta beslut. Dylik besvärsrält skall dock ej föreligga, därest frågan om bebovet av att förvärva fastigheten för rationaliseringsändamål redan förut blivit vederbörligen prövad.

Beträffande förköpsrätten vill jag till sist nämna, alt densamma, liksom arrendators förköpsrätt, bör gälla ej blott vid försäljning utan även vid byte. På sätt kommittén framhållit kunna dock omständigheterna här ofta vara sådana, att det skulle vara obilligl mot den, som bytt eu honom tillhörig

234 Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

jordbruksfastighet mot en annan sådan fastighet, att under åberopande av förköpsrätten inlösa sistnämnda fastighet.

Införandet av den nu föreslagna förköpsrätten för kronan synes böra föranleda vissa justeringar av nu gällande lag den 22 december 1943 om förköpsrätt. Sålunda synes rubriken till sagda lag böra ändras, så att av densamma framgår, att lagen endast avser arrendators förköpsrätt, och i 2 § böra anmärkas, att kronans förköpsrätt går före arrendatorns. En konsekvens av att kronans förköpsrätt anses böra gå före arrendators bör vidare vara, att arrendatorns förköpsrätt ej heller skall gälla, då en fastighet säljes till kronan för rationaliseringsändamål, liksom ej heller i det fall att fastighet, vilken inköpts av kronan för dylikt ändamål eller förvärvats medelst kronans förköpsrätt, säljes under det att arrendatorn alltjämt är bibehållen vid sin förköpsrätt till fastigheten. Undantag för dylika försäljningar torde därför böra göras i sagda lag. Slutligen böra, som redan nämnts, bestämmelserna i 6 § i fråga om tidpunkten för ställande av säkerhet med mera ändras i anledning av nya rättegångsbalkens ikraftträdande.

Inom jordbruksdepartementet har, i anslutning till vad nu anförts, upprättats förslag till lag om kronans förköpsrätt samt till lag angående ändring i lagen den 22 december 1943 om förköpsrätt. Förslagen torde få bifogas detta protokoll såsom Bilaga 1 och 2.1

I några yttranden har på tal om förköpsrätten förordats, att i stället för eller som ett komplement till denna skulle stadgas skyldighet för kronan att inköpa jordbruksfastigheter, som utbjödes till visst pris, exempelvis till taxeringsvärdet. För min del kan jag ej inse, att en dylik bestämmelse skulle vara till gagn för rationaliseringsarbetet eller att det eljest finnes något fog för densamma. Det synes svårt att förstå, varför de stödåtgärder till förmån för jordbruket, som här föreslås bland annat i syfte att underlätta en förstärkning av ofullständiga brukningsdelar, skola tagas till intäkt för den uppfattningen, att staten borde åtaga sig att till visst pris inlösa till kronan utbjudna fastigheter. Självfallet böra rationaliseringsorganen begagna sig av alla de möjligheter, som finnas att genom inköp av jord i kompletteringssyfte främja rationaliseringsarbetet. Takten i detta arbete måste emellertid bland annat bliva beroende av huruvida de jordbrukare, som äro i behov av en förstärkning av sina jordbruk, äro intresserade av att densamma skall komma till stånd eller villiga att betala ett skäligt pris för tillskottsjorden. Där denna förutsättning är för handen, lärer något stadgande om inköpsskyldighet näppeligen behövas, och saknas densamma, skulle ett dylikt stadgande kunna medföra stora olägenheter, eftersom det skulle medföra, att rationaliseringsorganen bleve nödsakade att omhändertaga fastigheter, vilka måhända först efter en längre tid skulle kunna användas för rationaliseringsarbetet.

Vid sidan av de medel för den yttre rationaliseringen, som hittills behandlats, nämligen låne- och bidragsverksamhet, aktiv inköpspolitik och förköps-

1 Bilaga 2, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade förslaget i ämnet, har här

uteslutits.

Kunql. Maj.ts proposition nr 75. 235

rätt, bör såsom jag redan antytt i vissa fall expropriation i sista hand kunna användas för sagda ändamål.

Att rationaliseringen inom jordbruket skall fortskrida på ett tillfredsställande sätt är, såsom tidigare framhållits i olika sammanhang, ej enbart ur jordbrukets utan även ur samhällets synpunkt synnerligen önskvärt. Redan med hänsyn till de mycket betydande insatser, bland annat av ekonomisk art, som förutsättas från det allmännas sida, framstår det såsom angeläget, att de medel, som skola stå till rationaliseringsorganens förfogande för genomförande av den yttre rationaliseringen, skola vara sådana, att de verkligen giva möjlighet att på ett tillfredsställande sätt lösa denna viktiga fråga.

Genom åtgärder av de slag, som jag angivit i det föregående, torde otvivelaktigt betydande framsteg i rationaliseringsarbetet kunna göras. Man kan emellertid ej bortse från att dessa medel i en del fall ej kunna väntas vara tillfyllest för att den yttre rationaliseringen skall kunna genomföras utan onödig tidsutdräkt eller utan oskäliga kostnader för det allmänna.

Då rationaliseringsorganen söka att medelst låne- och bidragsverksamhet eller aktiv inköpspolitik förvärva mark, som erfordras för den yttre rationaliseringens genomförande, kan man således ej alltid räkna med att en jordägare skall vara villig att avhända sig marken eller att han för densamma kommer att åtnöjas med ett skäligt pris. Dessa svårigheter kunna icke helt lösas medelst förköpsrätten. Beträffande fastigheter, som ägas av bolag eller andra samfälligheter, blir förköpsrätten uppenbarligen av ringa värde, och för fastigheter i enskild ägo minskas förköpsrättens användbarhet för rationaliseringsarbetet därav att densamma ej gäller vid överlåtelse till nära anhöriga. Om andra medel ej finnas att tillgripa, föreligger det alltså risk för att viktiga delar av arbetet med den yttre rationaliseringen ej skola kunna fullföljas. Särskilt gäller detta den förstärkning av ofullständiga jordbruk, som är avsedd att genomföras genom att dessa erhålla skog. Men även då det är fråga om att bereda dylika brukningsdelar tillskott av jordbruksjord från angränsande fastigheter torde den nu angivna situationen ej sällan kunna inträffa.

För att rationaliseringsorganen skola kunna effektivt hjälpa de jordbrukare, som vilja få till stånd yttre rationaliseringsåtgärder, och kunna lämna denna hjälp utan oskäliga kostnader för det allmänna synes det därför nödvändigt att de förut berörda medlen för genomförande av den yttre rationaliseringen kompletteras med möjligheten att i vissa fall tillgripa expropriation.

Vad jag nu anfört har närmast gällt behovet av expropriation såsom ett medel att genomföra eu förstärkning av eu mindre brukningsdel med jordbruksjord från en större fastighet eller med skog. Givetvis är det ej enbart i dessa fall, som rationaliseringsarbetet skulle kunna underlättas och påskyndas genom ett tillgripande av expropriationsinstitutet. Den yttre rationaliseringen måste ju även och kanske i främsta rummet få formen av en sammanläggning av befinlliga ofullständiga jordbruk. I vissa fall torde det vidare kunna bliva fråga om att nedlägga jordbruket å en dylik brukningsdel eller att dela eu i och för sig bärkraftig brukningsdel för att förstärka angränsande

236 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

ofullständiga jordbruk. Ha rationaliseringsorganen ej möjlighet att förvärva en viss brukningsdel eller att förvärva densamma till rimligt pris, kan detta medföra, att den tidpunkt, då en förstärkning av ett angränsande ofullständigt jordbruk kan genomföras, uppskjutes på obestämd tid och att sålunda brukaren av sistnämnda jordbruk får fortsätta att arbeta under ogynnsamma förhållanden. Emellertid föreligger det uppenbarligen i fråga om expropriationens verkningar för den, som skall avstå marken, en betydande skillnad mellan detta fall och det förut behandlade, d. v. s. expropriation av en mindre del av en större fastighets jordbruksjord eller av skog. I sistnämnda fall skulle den fastighet som avstår marken i regel alltjämt kunna bestå som en självständig och bärkraftig brukningsdel och brukaren sålunda fortfarande kunna sitta kvar å och ha sin bärgning av densamma. En expropriation av en hel jordbruksfastighet skulle däremot i flertalet fall innebära, att brukaren skulle nödgas lämna sin brukningsdel samt söka sin utkomst annorstädes inom eller utom jordbruket. Uppenbart torde vara, att ett dylikt ingripande i regel skulle utgöra en för brukaren synnerligen allvarlig åtgärd.

Jag har tidigare betonat, att den yttre rationaliseringen i princip bör vara en jordbrukets egen verksamhet, vilken det allmänna bör leda och underlätta på olika sätt. Den bör alltså ske i form av en naturlig anpassning till de ändringar i fråga om produktionsförutsättningarna och övriga för jordbrukets förhållanden betydelsefulla faktorer, som utvecklingen medfört. En verksamhet enligt dessa linjer kan visserligen komma att gå något långsammare än vad som skulle bliva fallet, därest man sökte att genom djupt ingripande åtgärder på kortast möjliga tid genomföra en förändring av jordbrukets struktur enligt vissa uppdragna linjer. Den nackdel, som kan ligga häri, uppväges emellertid avgjort av det värde det har att rationaliseringsarbetet kan genomföras utan de slitningar, som eljest med säkerhet skulle uppkomma. Att rationaliseringen i stort sett skall ske såsom en jordbrukets egen verksamhet torde för övrigt utgöra en nödvändig förutsättning för att man i detta arbete skall komma fram till sådana lösningar, som i tillräcklig utsträckning taga hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall.

Att man medgiver expropriation av jordbruksjord eller skog för komplettering av ofullständiga jordbruk i sådana fall, där expropriationen kan ske utan att annan jordbrukare nödgas lämna sin fastighet eller får sina försörjningsmöjligheter försämrade, synes mig ej utgöra något avsteg från den i nästföregående stycke angivna uppfattningen. Då det dessutom, såsom nyss nämnts, i dessa fall föreligger ett starkt behov av ett dylikt komplement till de förut behandlade rationaliseringsmedlen, förordar jag i princip, att expropriation skall kunna användas i dessa fall.

Då det däremot är fråga om alt för rationaliseringsändamål förvärva en hel jordbruksfastighet, vilken bör sammanläggas med annan eller andra fastigheter, torde man — åtminstone vad gäller de ofullständiga jordbruken, vilka i detta sammanhang uppenbarligen bliva de talrikaste -— i allmänhet kunna räkna med att rationaliseringen förr eller senare skall kunna genomföras till rimliga kostnader även utan att expropriationsinstilutet behöver till­

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 237

gripas. Vad det här främst kan bliva fråga om torde vara ett dröjsmål med verkställigheten av ralionaliseringsåtgärderna. Olägenheten av ett dylikt dröjsmål kan i regel ej anses vara så stor, att man på grund av densamma skall tillgripa expropriation trots vad nyss sagts om verkningarna av ett dylikt ingrepp för brukaren och trots det avsteg det skulle innebära från principen att rationaliseringen bör vara en jordbrukets egen verksamhet.

På grund av det nu anförda anser jag alltså, att expropriation av hela brukningsdelar i regel ej bör få förekomma som ett medel för att genomföra den yttre rationaliseringen. Undantag från denna regel böra emellertid göras i vissa fall, där behovet av expropriation är särskilt trängande eller där expropriation på grund av speciella omständigheter måste anses medföra mindre olägenhet för brukningsdelens ägare än vad genomsnittligt kan antagas vara fallet vid avstående av en hel jordbruksfastighet. Jag åsyftar här dels de fall, då en yttre rationalisering av vissa brukningsdelar bör genomföras i samband med ett omskifte, dels vissa fall, då ägaren av en brukningsdel, som erfordras för den yttre rationaliseringens genomförande, ej själv ägnar sig åt jordbruket å brukningsdelen, dels de fall, då brukningsdelen är en ren skogsfastighet.

Vad förstnämnda fall angår vill jag framhålla, att det, då ett omskifte är nödvändigt för att ordna brukningsförhållandena inom ett område, måste anses angeläget, att omskiftet skall leda till en verklig sanering av fastighetsförhållandena inom skifteslaget, och att man således ej är nödsakad att vid skiftet utlägga ägolotter, vilka redan från början framstå som olämpliga med hänsyn till sin beskaffenhet och de försörjningsmöjligheter, som föreligga för brukaren. Risk föreligger ju eljest för att den arbetskrävande och kostsamma rationaliseringsåtgärd, som omskiftet innebär, helt eller delvis blir förfelad och att ett nytt omskifte måste företagas längre fram. Frågan om de åtgärder, som böra vidtagas för att undvika dylika konsekvenser, är emellertid närmast ett skiftesrättsligt spörsmål och bör ses i samband med utformningen av skifteslagstiftningen i dess helhet. Såsom tidigare nämnts är hela detta problemkomplex för närvarande under utredning hos fastighetsbildningssakkunniga. Det torde därför vara lämpligast, att med behandlingen av frågan om expropriation i samband med omskifte får anstå i avbidan på slutförandet av denna utredning. I

I ett av en ledamot av kommittén avgivet särskilt yttrande har framhållits önskvärdheten av att vid utformningen av expropriationsbestämmelserna beaktas, att expropriation av jord i rationaliseringsändamål hör kunna få omfatta utskiften av odlingsjord (även då utskiftet hestår av hel fastighet) i vissa fall, då utskiftena äro så avlägset belägna från brukningscentrum, att ägaren icke har möjlighet att ekonomiskt utnyttja dem. För min del finner jag de skäl, som anförts för att odlingsjord i dylika fall även mot ägarens vilja skall kunna ställas till förfogande för rationaliseringsändamål, beaktansvärda. Huruvida särskilda expropriationsbestämmelser på delta område bliva behövliga eller ej, blir emellertid i hög grad beroende av den utformning,

238 Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

som skiftesbestämmelserna erhålla. Även med avgörandet av denna fråga bör därför få anstå i avbidan på slutförandet av utredningen om skiftesbestämmelserna. I viss utsträckning kommer för övrigt expropriation av dylika utskiften att kunna ske redan enligt de bestämmelser, som föreslås i det följande.

Vad angår de fall, då ägaren av en brukningsdel, som erfordras för den yttre rationaliseringens genomförande, ej själv ägnar sig åt jordbruket, må erinras om att de förut berörda olägenheterna av att medelst expropriation taga i anspråk en hel brukningsdel tydligen i främsta rummet göra sig gällande, då brukningsdelens ägare själv är sysselsatt med jordbruket å densamma. Äges en brukningsdel av bolag eller annan samfällighet eller av enskild person, vilken ej är bosatt å fastigheten och ej ens besitter denna för att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket, innebär däremot ett avstående av brukningsdelen ej ett ingripande av samma allvarliga natur med hänsyn till ägarens sysselsättnings- och försörjningsmöjligheter. Detsamma gäller rena skogsfastigheter. I den mån ett införande av rätt till expropriation av dylika fastigheter ökar möjligheterna att förbättra ofullständiga jordbruk, bör det därför ej möta några betänkligheter, att man i dessa fall i sista hand använder sig av expropriation såsom medel för att genomföra denna förbättring.

I fråga om de grupper av fastighetsägare, från vilka expropriation av hel fastighet, innehållande jordbruk, bör kunna ske, synes man böra tillämpa i stort sett samma gränsdragning som skett i den sociala arrendelagstiftningen och således medgiva expropriation av fastighet med jordbruk, vilken tillhör bolag, förening, stiftelse eller fideikommiss eller äges av enskild person, som ej är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma, och uppenbarligen besitter fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket. Att, såsom en ledamot av kommittén förordat, begränsa expropriationsrätten så att expropriation ej skulle kunna ske från enskild person som blott ägde en fastighet synes mig ej böra komma i fråga. En dylik begränsning skulle tydligen leda till att expropriationsbestämmelsen i själva verket så gott som helt sattes ur kraft såvitt angår här avsedda enskilda jordägare.

Kommittén har föreslagit att expropriation av fastighet med jordbruk från nyssnämnda kategorier av jordägare skulle få ske endast då fastigheten utgjorde ett ofullständigt jordbruk. Tillräckliga skäl synas emellertid ej föreligga för en dylik begränsning. Med hänsyn till det sätt, på vilket sagda kategorier bestämts, synes densamma sålunda ej nödvändig för att förhindra ingripanden, vilka skulle vara alltför allvarliga med hänsyn till ägarens sysselsättnings- och försörjningsmöjligheter. Ej heller synes densamma erforderlig för att förebygga en ur fastighetsbildningssynpunkt olämplig klyvning av befintliga fullständiga brukningsdelar. Såsom anförts på tal om de allmänna riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten torde man visserligen i allmänhet böra söka undvika en dylik klyvning men bör å andra sidan ej bortse från att fall kunna föreligga, då en förstärkning av vissa ofullstän­

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 239

diga jordbruk lämpligen bör genomföras på så sätt, att en fullständig brukningsdel styckas och styckningsdelarna läggas till de ofullständiga jordbruken. Jag anser därför, att möjlighet i nu förevarande fall bör finnas att expropriera även fullständiga brukningsdelar. Understrykas må emellertid, att expropriationsinstitutet icke vare sig i detta eller andra fall bör användas för att förvärva mer mark än som erfordras för att genomföra den avsedda förstärkningen av ofullständiga jordbruk.

Då fråga uppkommer om expropriation av ren skogsfastighet, synes någon anledning att begränsa expropriationsrätten till fastigheter, som ägas av vissa speciella kategorier av jordägare, ej föreligga. Såsom jag i det följande kommer att beröra, bör man emellertid vid all expropriation av skog söka undvika att försvaga bärkraften hos befintliga brukningsenlieter. I den praktiska bedömningen av dylika expropriationsfrågor bör därför hänsyn tagas till, huruvida skogsfastigheten faktiskt brukas såsom sammanhängande med en samme ägare tillhörig jordbruksfastighet.

I enlighet med vad jag nu anfört bör alltså expropriation såsom ett medel att genomföra en förstärkning av ofullständiga jordbruk — bortsett från frågan om expropriation i samband med omskifte, vilken fråga bör upptagas till behandling i annat sammanhang — principiellt kunna komma i fråga för ianspråktagande dels av jordbruksjord eller skog från annan brukningsdel, vilken efter avskiljandet skulle kunna bestå som en bärkraftig brukningsdel, dels av skogsfastighet, dels slutligen av fastighet med jordbruk, som äges av någon av nyssnämnda grupper av jordägare.

Att det enligt min uppfattning i princip bör finnas möjlighet att använda expropriation för att genomföra den yttre rationaliseringen, innebär ej, att jag anser det i och för sig önskvärt, att detta medel tillgripes. Tvärtom vill jag starkt betona, att expropriation bör ske först då det visat sig omöjligt att på andra vägar nå det åsyftade målet. Jag är vidare av den åsikten, att man även i dylika fall bör iakttaga varsamhet vid användande av expropriationsinstitulet och att eventuellt erforderliga ingrepp av detta slag ej skola göras mer omfattande än som är nödvändigt för att undanröja de föreliggande svårigheterna.

Kommittén har ingående behandlat frågan om de förutsättningar, som borde vara uppfyllda för att expropriation skulle få ske, och om expropriationens omfattning, samt, särskilt vad angår expropriation av jordbruksjord från större jordbruk, angivit åtskilliga dylika förutsättningar. Kommittén synes ha avsett, att detaljerade regler härom skulle ingå i den lagstiftning, varigenom möjlighet alt expropriera mark för rationaliseringsändamål infördes. Såsom bland annat framhållits i fastighetsbildningssakkunnigas yttrande uppstår det emellertid, om så sker, risk för alt man därigenom i så hög grad inskränker möjligheten att använda detta medel, att det i praktiken förlorar en stor del av sin betydelse. Kommitténs förslag går enligt min mening ej helt fritt från denna invändning. Såsom kommittén själv berört torde det ej kunna undvikas, att man genom begränsningar av den art, som där angivits, utesluter en del fall, där det redan nu kan förutses, alt det i och för sig skulle

240 Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

vara påkallat att kunna använda expropriation. För att rationaliseringsarbetet skall giva ett lyckligt resultat är det emellertid av stor vikt, att man ej i förväg är bunden vid ett visst handlingssätt utan att rationaliseringsåtgärderna kunna utformas med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall. Jag anser därför, att lagbestämmelserna om expropriation ej böra vara alltför snäva men att å andra sidan vid tillämpningen av dem bör iakttagas all möjlig varsamhet och hänsyn till de olika förhållandena. Redan här må nämnas, att beslutanderätten i frågor om expropriation för rationaliseringsändamål bör utövas av Kungl. Maj:t.

Expropriationen skall ju utgöra ett medel för genomförande av den yttre rationalisering, vilken det allmänna enligt de i det föregående uppdragna riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten bör direkt främja. Expropriation bör sålunda självfallet ej komma i fråga, med mindre den förändring, som därigenom skulle komma till stånd, ligger inom ramen för vad som enligt dessa riktlinjer bör eftersträvas. Å andra sidan bör dock expropriation ej ske i varje fall, då den ifrågasatta förändringen står i överensstämmelse med dessa riktlinjer, utan endast för mera angelägna åtgärder.

En första förutsättning för att expropriation skall tillgripas bör vara, att ändamålet med åtgärden är att stärka ett ofullständigt jordbruk. Om ägaren av ett övergångsjordbruk skulle tillhöra någon av de speciella kategorier av jordägare, som förut nämnts, bör alltså expropriation av övergångsjordbruket ändock ej ske, såvida brukningsdelen ej behövs för att komplettera något eller några ofullständiga jordbruk.

Vad angår frågan, huruvida expropriation bör kunna ske för förstärkning av ofullständiga jordbruk i alla de fall, där rationaliseringsorganen enligt de i det föregående angivna allmänna riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten böra medverka till dylika förstärkningar, eller endast i vissa av dessa fall, må framhållas, att expropriation tydligen bör kunna ske för att genomföra en förstärkning av ett övergångsjordbruk. Mera tveksamt synes vara, huruvida detta medel bör kunna användas även för att åstadkomma en förstärkning av bestående småbruk. Enligt min mening finnes det i allmänhet ej tillräcklig anledning att medgiva ett så långt gående ingrepp till förmån för brukningsdelar, vilkas brukare ändock bedömas ha möjlighet att på lång sikt uppnå en tillfredsställande inkomstnivå. I enstaka fall torde dock även här förhållandena kunna vara sådana, att det, därest en i och för sig välbehövlig förbättring av försörjningsmöjligheterna kan ernås genom en förstärkning av brukningsdelen med jord eller skog och denna förstärkning ej kan genomföras med andra medel, kan anses befogat att använda expropriation för detta ändamål. Särskilt kan detta tänkas bliva fallet i fråga om fastigheter, vilka med hänsyn till utkomstmöjligheterna för brukaren ligga nära gränsen till övergångsjordbruk. Ett starkt behov av dylik förstärkning torde sålunda exempelvis stundom kunna finnas vid för sig liggande mindre brukningsdelar i skogsbygderna, vilka ej ha någon nämnvärd egen skogstillgång. Även om innehavaren av en dylik brukningsdel kan väntas ha möjlighet att, huvudsakligen genom arbete utanför den egna brukningsdelen, upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 241

nå en någorlunda tillfredsställande inkomst, torde här i vissa fall en tilldelning av skog i den utsträckning, som motsvarar fastighetens husbehov, samt av betesmark, om sådan saknas, kunna medföra en avsevärd förbättring av brukarens ställning. För att möjliggöra en yttre rationalisering av fullständiga brukningsdelar bör expropriation ej ske. Detta bör givetvis ej utesluta att, om en fastighet exproprierats för att man skall få till stånd en förstärkning av ett eller flera övergångsjordbruk samt vissa av den exproprierade fastighetens ägor härvid på grund av de topografiska förhållandena icke lämpligen kunna läggas till någon av sistnämnda brukningsdelar, sagda ägor i stället överlåtas till ägaren av eu angränsande fullständig brukningsdel.

Da expropriation sker för att genomföra en förstärkning av övergångsjordbruk, torde målet för verksamheten böra vara att förvandla de ifrågavarande brukningsdelarna till bärkraftiga brukningsdelar — i slättbygderna i legel till jordbruk av basjordbrukets rationaliseringsgrad och i skogsbygderna till kombinerade jordbruk. Vad slättbygderna angår har jag i annat sammanhang uttalat att man i vissa fall bör kunna vid förvandlingen av övergångs jordbruken söka bilda jordbruk av normjordbrukets karaktär. Då expropriation skall ske, synes det mig dock rimligt att man, även om möjlighet teoretiskt sett skulle finnas till längre gående ingripanden, begränsar sig till att söka åstadkomma jordbruk med basjordbrukets lönsamhetsgrad. En dylik regel bör givetvis ej tillämpas så, att man under alla förhållanden skulle vara nödsakad att låta tilldelningen av jordbruksjord stanna vid vad som utgör ett minimum för att den brukningsdel, som erhåller tillskottsjorden, skall kunna uppnå full lönsamhet. Hänsyn bör naturligen även tagas till arronderingsförhållandena och området bestämmas så, att en ur arrcnderingssynpunkt för båda fastigheterna acceptabel lösning erhålles. Ej heller i fråga om skogen bör expropriationen sträcka sig längre än som kan anses erforderligt för att det ifrågavarande jordbruket skall förvandlas till en bärkraftig brukningsenhet. Att uppställa någon enhetlig regel i fråga om storleken av den skogsareal, som i skogsbygderna bör finnas å en jordbruksfastighet för att denna skall anses kunna bestå som ett kombinerat jordbruk, är självfallet icke möjligt. Det är sålunda ej heller möjligt att angiva nagot visst arealmatt för hur langt man bör gå, då fråga uppkommer om att medelst expropriation förstärka ett övergångsjordbruk med skog. Härvidlag komma ju ett flertal olika faktorer att bliva av betydelse, bland andra jordbrukets storlek och de sysselsättningsmöjligheter detta erbjuder. Bedömningen i ed dylikt expropriationsärende synes mig böra vara densamma som den bedömning man i ett fastighetsbildningsärende, exempelvis ett avstyckningsärende, har att göra beträffande frågan, huruvida en viss fastighetsdel med hänsyn till storlek och ägosammansältning kan anses lämplig att utgöra eu självständig jordbruksfastighet. Hänsyn måste här i stor utsträckning lagas till vad som i olika trakter erfarenhetsmässigt befunnits såsom enlämp- Bihanq till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 75. 16

242 Kungl. Mctj:ts proposition nr 75.

lig fastighetstyp. Jag vill i detta sammanhang även erinra om den betydelse regionalplaneringen kan komma att få för avgörandet av dessa frågor. Denna planering bör, såsom jag förut nämnt, bland annat ha till uppgift att för varje planeringsområde fastställa vad som med hänsyn till förhållandena inom området bör anses såsom lämpliga jordbrukstyper. Hur långt expropriationen bör få sträcka sig i sådana fall, där det anses befogat att använda detta medel för att genomföra en förstärkning av bestående småbruk, torde böra bliva beroende av en prövning från fall till fall. Där tilldelning av skog anses böra ske, torde denna dock i regel ej böra gå utöver vad som är erforderligt för att förse fastigheten med skog till husbehov. Expropriation av jordbruksjord torde endast i undantagsfall böra gå längre än till att tillgodose fastighetens behov av betesmark. Att i expropriationslagen angiva något mått beträffande den omfattning, i vilken expropriation må ske, synes icke erforderligt. En allmän begränsning ligger redan i det sätt, på vilket ändamålet med expropriationen angivits, nämligen att stärka ofullständiga jordbruk. När det gäller att avgöra, hur långt åtgärderna för detta ändamål böra sträcka sig, torde detta avgörande få träffas efter en prövning av förhållandena i varje särskilt fall med utgångspunkt från de allmänna riktlinjer, som jag nu angivit.

Vad jag hittills anfört angående expropriationsförutsättningarna har gällt frågorna, till förmån för vilka fastigheter expropriation bör få ske samt hur långt expropriationen i och för sig bör syfta. Då expropriation av del av en fastighet ifrågasättes, måste man tydligen även beakta de verkningar expropriationen skulle få för den fastighet, som skulle avstå marken. Vad först angår expropriation av jordbruksjord från en större fastighet bär kommittén — som en skärpning av den i allmänhet för avskiljande av jordbruksjord i kompletteringssyfte uppställda regeln, att nyttan av överföringen för den fastighet, som erhåller tillskottsjorden, skall överstiga skadan för den fastighet, som avstår densamma — angivit, att expropriation av tillskottsjord från ett större jordbruk ej bör få ske, såvida avskiljandet av jorden i märkbar mån skulle försvaga lönsamheten av expropriationsfastighetens jordbruk. Innebörden härav har kommittén angivit vara, att expropriation borde få ske endast om den ej medförde någon skada för expropriationsfastighetens jordbruk eller ock medförde blott ringa skada för detta. Även jag anser det motiverat, att man vid prövningen av om expropriation av tillskottsjord från större jordbruk bör ske, intager en förhållandevis restriktiv hållning. Såsom jag förut anfört anser jag det vara av vikt, att man iakttager försiktighet med åtgärder, vilka kunna leda till en försvagning av bestående rationella brukningsdelar. Då det avskiljande av mark från en dylik brukningsdel, som behövs för att förstärka ett ofullständigt jordbruk, skall genomföras på frivillighetens väg, har man i den prövning, som då ankommer på den större fastighetens ägare själv och på de myndigheter vilka ha att handlägga ärendet om markens avskiljande, en garanti för att avskil­

Kunnl. Maj.ts proposition nr 75. 243

jandet ej skall ske på ett sätt, som skadar jordbruket. Samma garanti förefinnes ej, då avskiljandet skall genomföras medelst expropriation. Även bortsett härifrån synes det mig befogat, att man i detta fall ej skall tillgripa expropriation, med mindre avskiljandet klart framstår såsom en ur det allmännas synpunkt lämplig lösning av det föreliggande rationaliseringsproblemet. I första hand bör detta anses vara fallet beträffande ägor, som äro så belägna, att avskiljandet ej medför någon olägenhet för det större jordbruket men däremot möjliggör en förbättring av ett angränsande ofullständigt jordbruk. Även i andra fall kan emellertid ett avskiljande av mark från det större jordbruket te sig som den lämpligaste lösningen. Jag tänker härvid bland annat på sådana fall, då det ofullständiga jordbruk, som behöver tillskottsjord, är utrustat med ändamålsenliga byggnader eller då eljest med hänsyn till förhållandena i orten ett bibehållande och ett förstärkande av det ofullständiga jordbruket framstår som önskvärt. Den av kommittén föreslagna regeln synes emellertid knappast giva tillräckligt utrymme för att i dylika fall använda expropriation som ett medel för genomförandet av den yttre rationaliseringen. Även då den mark, som skulle avskiljas från det större jordbruket, utgör endast en relativt ringa del av dettas totala åkerareal, lärer det nämligen, eftersom det senares fasta kostnader skulle kvarstå så gott som helt oförändrade, i regel kunna göras gällande, att avskiljandet »i märkbar mån» skulle försämra det större jordbrukets lönsamhet.

I ett yttrande har erinrats om den av 1936 års egnahemsutredning i dess expropriationsförslag ifrågasatta regeln, att expropriation ej skulle få ske, om densamma skulle medföra avsevärd olägenhet för expropriationsfastighetens ägare. För det ändamål, varom här är fråga, nämligen att eventuellt meddela en särskild föreskrift för avvägningen mellan den nytta expropriationen skulle medföra för jordbruket å en fastighet och den skada, som genom densamma skulle åsamkas jordbruket å en annan fastighet, synes mig emellertid en dylik regel ej användbar. Då enligt gällande bestämmelser om ersättning i anledning av expropriation full ersättning skall utgå för den förlust eller skada, som ägaren av den exproprierade marken lider, bör nämligen ersättningsbeloppet jämväl inkludera gottgörelse för den försämring av lönsamheten av expropriationsfastighetens jordbruk, som expropriationen kan medföra. Under sådana förhållanden synes i allmänhet knappast kunna göras gällande att expropriationen, även om den skulle få till följd en relativt betydande försämring av jordbrukets lönsamhet, medfört någon egentlig ekonomisk skada för ägaren.

Att, såsom föreslagits i ett par yttranden, stadga att expropriation ej skulle få ske, om densamma skulle medföra eu avsevärd försämring av lönsamheten för jordbruket å expropriationsfastigheten, synes ej heller lämpligt. Om man därmed skulle avse, att expropriation av tillskottsjord borde få ifrågakomma, så snart den skada, den vållade expropriationsfastighetens jordbruk, ej kunde betecknas som avsevärd, skulle detta kunna komma att innebära ett avsteg från den för rationaliseringsarbetet i allmänhet uppställda huvudprincipen, att eu överföring av mark från ett större till ett mindre jordbruk ej

244 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

bör få ske annat än då nyttan för det senare överstiger skadan för det förra. Anledning att göra ett dylikt avsteg föreligger emellertid icke: I detta sammanhang vill jag erinra om att kommittén såsom förutsättning för expropriation av jordbruksjord från en större fastighet för komplettering av ett ofullständigt jordbruk även uppställt, att den erforderliga förstärkningen av sistnämnda brukningsdel ej skulle kunna genomföras genom sammanläggning med ett annat övergångsjordbruk. Härvid skulle man, enligt vad kommittén anfört, utgå från att övergångsjordbruken förr eller senare skulle bliva disponibla för rationaliseringsändamål genom låne- och bidragsverksamheten, den aktiva inköpspolitiken och förköpsrätten. I överensstämmelse med den uppfattning, som bland annat kommit till uttryck i en reservation mot kommitténs förslag, anser jag det emellertid icke lämpligt att uppställa en dylik kategorisk regel. Visserligen är även jag av den åsikten, att det, med hänsyn till angelägenheten av att undvika en ur jordbruksekonomiska synpunkter olämplig splittring av befintliga, väl arronderade större jordbruksenheter, i allmänhet är lämpligast att, då så kan ske, genomföra en yttre rationalisering av övergångsjordbruken genom att sammanlägga dylika jordbruk med varandra. Fall kunna emellertid tänkas då det, ehuru en dylik sammanläggning i och för sig är möjlig, exempelvis på grund av topografiska förhållanden framstår som mera förmånligt att båda övergångsjordbruken skola bestå samt kompletteras med tillskottsjord från ett angränsande större jordbruk. Även här synes det därför lämpligt, att möjlighet skall finnas att välja den väg, som med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är att föredraga. Enligt kommitténs förslag skulle expropriation av jordbruksjord från ett större jordbruk ej heller få ske, om expropriationsfastigheten därigenom skulle bringas under norm jordbrukets nivå. I princip delar jag kommitténs uppfattning, att en dylik försvagning av ett rationellt jordbruk ej bör tilllåtas. Skulle erforderlig förbättring av övergångsjordbruket ej kunna åstadkommas genom anskaffande av tillskottsjord från annat hall och sagda jordbruk ej heller kunna bestå såsom stödjordbruk, torde därför i regel den lämpligaste lösningen vara, att övergångsjordbruket sammanlägges med en annan fastighet. Situationer kunna dock tänkas, då en mindre marköverföring, exempelvis en överföring som blott berör mindre väl belägna ägor eller eljest närmast har karaktären av en justering av arronderingsförhållandena, bör kunna tillåtas även om den större fastigheten därigenom skulle bringas ned mot eller eventuellt till och med något under normjordbrukets nivå. Jämväl i de nu berörda fallen synes det mig därför mindre lämpligt att uppställa en så kategorisk och sträng begränsning som den kommittén ifrågasatt utan en något större frihet att beakta förhållandena i det enskilda fallet vara att föredraga. I enlighet med vad jag nu anfört anser jag alltså, att vid prövningen av frågor om expropriation av jordbruksjord från en större fastighet för komplettering av ett övergångsjordbruk bör iakttagas, att expropriation ej bör tillåtas, om den avsedda överföringen av mark skulle strida mot de i det före­

Kungi. Maj:ts proposition nr 75. 245

gående angivna allmänna riktlinjerna för den yttre rationaliseringen, samt att till och med en något mer restriktiv hållning än som angivits i sagda riktlinjer bör iakttagas i fråga om åtgärder, som skulle medföra en försämring av bestående rationella driftsenheter. De av kommittén i detta hänseende föreslagna och av mig nu berörda begränsningarna synas mig å andra sidan gå så långt, att det föreligger risk att expropriationsinstitutet genom desamma skulle förlora en väsentlig del av sin betydelse som ett medel för genomförande av den yttre rationaliseringen. Vidare skulle genom desamma möjligheten att anpassa utformningen av rationaliseringsåtgärderna efter förhållandena i varje enskilt fall inskränkas i alltför hög grad. Liksom rationaliseringsorganen i övrigt vid sitt handhavande av de förut omnämnda medlen för genomförande av den yttre rationaliseringen förutsättas ej skola vara bundna av detaljerade föreskrifter utan ■— inom ramen för de allmänna riktlinjerna för rationaliseringen — äga fritt pröva lämpligheten av att i visst fall använda något av sagda medel, synes det mig därför lämpligast, att även prövningen, huruvida expropriation bör ifrågakomma med hänsyn till dess inverkan på de berörda fastigheterna, skall ske fritt inom ramen för sagda riktlinjer. För angivande härav synes det tillräckligt att fastslå, att expropriation i nu förevarande fall ej må ske, med mindre en lämplig fastighetsbildning därigenom befordras.

Vad jag nu sagt har gällt den avvägning, som vid expropriation av jordbruksjord från en större fastighet bör ske mellan den nytta åtgärden medför för den exproprierande fastigheten och den skada den åsamkar expropriationsfastigheten. Även vid expropriation av skog kan ett liknande av vägningsproblem uppstå. Skulle i ett visst fall expropriationen medföra mera allvarliga olägenheter ur skogsvårdande synpunkter, kan detta sålunda böra föranleda, att tillstånd till expropriation icke bör lämnas. Det torde vidare ligga i sakens natur, att man i en verksamhet, som syftar till en förstärkning av ofullständiga jordbruk, bör undvika att vidtaga åtgärder, vilka skulle leda till en försvagning av bärkraften hos redan befintliga brukningsdelar. Expropriation av skog från en jordbruksfastighet bör därför ej tillåtas, om fastighetens skogsinnehav ej är större än vad som behövs för att brukningsdelen skall utgöra en fullt bärkraftig brukningsdel, och från jordbruksfastighet med större skogstillgång bör expropriation ej tillåtas i vidare mån än att fastigheten har kvar skog i sådan omfattning, att den alltjämt kan anses såsom en fullt bärkraftig fastighet. Till frågan, huruvida expropriation av skog i första hand bör ske från vissa speciella kategorier av skogsägare, återkommer jag i det följande.

Även för skogens vidkommande torde alltså frågan, om expropriation bör få ske med hänsyn till dess inverkan på de därav berörda fastigheterna, böra prövas under hänsynstagande till förhållandena i det enskilda fallet. Som en grundförutsättning för att expropriation skall tillåtas synes även här kunna uppställas, alt en lämplig fastighetsbildning befordras genom densamma. Detta bör givetvis gälla vare sig den skogsmark, som skulle överföras, skulle

246 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

tagas från en större jordbruks- eller skogsfastighet eller den utgör en självständig fastighet. Beträffande expropriation av hel skogsfastighet vill jag i detta sammanhang framhålla att man, såsom jag förut antytt, då en dylik fastighet faktiskt brukas tillsammans med en samme ägare tillhörig jordbruksfastighet, bör bedöma lämpligheten av expropriationen så, som om jordbruksjorden och skogen även i rättsligt hänseende utgjorde en enhet, och således ej medgiva expropriation, om bärkraften hos denna enhet därigenom skulle äventyras.

I enlighet med det nu anförda anser jag alltså, att man beträffande samtliga här ifrågavarande expropriationsfall — i stället för de av kommittén uppställda begränsningarna med avseende å expropriationens inverkan på expropriationsfastighetens lönsamhet med mera — bör såsom en generell exproprialionsförutsättning uppställa, att expropriationen skulle befordra en lämplig fastighetsbildning.

På tal om den verkan expropriationen skulle få för expropriationsfastigheten ha fastighetsbildningssakkunniga berört spörsmålet, huruvida expropriation bör kunna medgivas, då expropriationsfastigheten består av flera registerenheter och den av dessa, från vilken jorden skulle tagas, ej efter expropriationen i och för sig skulle uppfylla kraven på en fullständig brukningsdel. Enligt min mening föreligger det i dylikt fall ej tillräcklig anledning att avgöra expropriationsfrågan annorlunda än då expropriationsfastigheten utgör en enda registerenhet. Ofta torde i de av fastighetsbildningssakkunniga åsyftade fallen situationen vara den, att ingen av de i expropriationsfastigheten ingående registerenheterna ensam fyller anspråken på en fullständig brukningsdel. Ur fastighetsbildningssynpunkt kan det då knappast behöva ingiva några betänkligheter, om man avskiljer en del av den till en av dessa registerenheter hörande marken och använder denna del för att förvandla en angränsande brukningsdel till ett fullständigt jordbnik. Då den registerenhet, varifrån marken skulle tagas, i och för sig är tillräckligt stor för att kunna utgöra en fullständig brukningsdel, är det väl riktigt, att avskiljandet kan medföra vissa olägenheter. Detta inträffar emellertid endast om sagda registerfastighet efter expropriationen skulle överlåtas för sig. Risken härför torde emellertid icke vara stor, då fastigheten förutsättes ligga i sambruk med andra fastigheter och tillsammans med dessa bilda en fullt bärkraftig brukningsenhet. Om sådan försäljning ändock skulle ske, erbjuder vidare förköpsrätten vissa möjligheter att förebygga, att försäljningen skall leda till uppkomsten av en ny ofullständig brukningsdel. Slutligen må påpekas, att det problem det här gäller endast utgör en del av den betydligt mer omfattande frågan om åtgärder till förhindrande av att i en brukningsenhet ingående, var för sig ofullständiga registerenheter skola övergå till olika ägare. I avbidan på att sistnämnda fråga skall lösas torde det ej vara motiverat att man på grund av en till synes obetydlig risk för att expropriationen skulle leda till uppkomsten av en ofullständig brukningsdel skulle avstå från att genomföra en obestridlig och behövlig förstärkning av en annan brukningsdel.

Kungi. Maj.ts proposition nr 75. 247

Vad hittills sagts om den hänsyn, som vid prövningen av frågor om tillstånd till expropriation bör tagas till verkningarna för expropriationsfastigheten, har gällt den skada expropriationen skulle medföra ur jordbruksekonomisk synpunkt eller ur skogsvårdande synpunkter. Härjämte måste tydligen även beaktas den skada, som eljest genom expropriation kan tillfogas ägaren eller brukaren av det exproprierade området. För dylik skada av ekonomisk art skall enligt gällande ersättningsbestämmelser utgå full gottgörelse. Sålunda utgående belopp motsvaras i regel ej av något för den exproprierande fastighetens ägare befintligt värde i den mark han erhåller. Det torde därför, på sätt jag närmare kommer att angiva längre fram, bliva nödvändigt att dylika särskilda ersättningsbelopp skola gäldas av det allmänna. Det ligger då tydligen i det allmännas eget intresse, att expropriation ej skall medgivas i fall, då expropriationsfastighetens ägare eller brukare genom expropriationen skulle åsamkas en ekonomisk skada, som ej står i skäligt förhållande till den rationaliseringsvinst expropriationen skulle möjliggöra. Med hänsyn härtill torde det väl ej föreligga något större behov av ett stadgande om att expropriation ej må ske, därest genom densamma avsevärd skada skulle tillfogas expropriationsfastighetens ägare eller brukare. Ett dylikt stadgande torde emellertid vara ägnat att understryka den betydelse, som vid prövningen av expropriationsfrågor måste tillmätas de allmänna ekonomiska synpunkterna, och därför kunna anses vara av ett visst värde.

Den skada eller olägenhet, som expropriationen skulle medföra för ägaren eller brukaren av expropriationsfas tigheten, behöver vidare givetvis ej vara uteslutande av ekonomisk art. Särskilt vid expropriation av hela fastigheter torde avståendet av brukningsdelen ofta komma att innebära en viss olägenhet för ägaren utöver vad som skall ersättas i penningar. Då jag förordat, att expropriation utav hela brukningsdelar i princip skulle kunna ifrågakomma från vissa speciella kategorier av fastighetsägare, har jag framhållit, att intresset av att den yttre rationaliseringen skall komma till stånd bör anses överväga de olägenheter expropriationen kan åsamka ägarna av expropriationsfastigheterna. Det principiella företräde, som sålunda tillerkänts rationaliseringsintresset, bör naturligen icke föranleda, att man vid behandlingen av de enskilda expropriationsärendena helt avstår från att pröva expropriationens lämplighet även med hänsyn till de olägenheter av icke ekonomisk art, som skulle tillskyndas expropriationsfastighetens ägare. Skulle dessa olägenheter överstiga vad ägaren rimligen bör vara nödsakad att finna sig i med hänsyn till vikten av att den yttre rationaliseringen skall komma till stånd, torde expropriationsansökan böra avslås. De förhållanden, som böra beaktas vid en dylik prövning, kunna självfallet vara av de mest skiftande slag. Som ett exempel må nämnas det, att brukningsdelen utgör en släktgård. I fråga om sådana mindre brukningsdelar, som erfordras för att tillförsäkra jordägaren stadigvarande arbetskraft för jordbruk, skogsbruk eller industriell rörelse, torde den betydelse dessa ha för sagda rörelse i regel böra föranleda,

248 Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

att expropriation av desamma ej bör få ske. Beträffande utarrenderade brukningsdelar bör vidare beaktas den verkan expropriationen skulle få för arrendatorn. Ofta torde det här vara berättigat att anlägga samma synpunkter som de, vilka lett till att expropriation av hela brukningsdelar från personer, vilka själva ägna sig åt jordbruket, ej ansetts böra medgivas.

Med hänsyn till det nu anförda anser jag, att bland expropriationsbestämmelserna bör ingå ett stadgande om att expropriation ej må ske, om genom expropriationen avsevärd olägenhet skulle tillskyndas markens ägare eller innehavare.

Eftersom expropriationen bör utgöra ett sista medel för att genomföra den önskade yttre rationaliseringen, synes det ligga i sakens natur, att man ej bör tillgripa detta medel, såvida ej försök att på frivillighetens väg förvärva den erforderliga marken gjorts men misslyckats. Det bör således förutsättas, att fråga om expropriation ej väckes, med mindre rationaliseringsorganet varit i kontakt med ägaren av denna mark och denne därvid vägrat att överlåta marken eller begärt ett oskäligt högt pris för densamma. I enlighet härmed torde såsom förutsättning för expropriationsrätt böra uppställas, att särskild svårighet möter att genom avtal förvärva erforderlig mark till skäligt pris.

För genomförande av den yttre rationaliseringen komma rationaliseringsorganen emellertid, enligt vad jag förut föreslagit, bland annat även att kunna använda sig av förköpsrätt till jordbruksfastigheter. Där det ej går att genom avtal förvärva mark till skäligt pris, kan det tydligen tänkas, att förköpsrätten i vissa fall kan giva tillfälle härtill. Frågan blir då, om rätten till expropriation även bör göras beroende av de möjligheter, som förköpsrätten i detta sammanhang kan erbjuda.

På sätt tidigare framhållits måste dessa möjligheter komma att variera avsevärt alltefter fastighetens beskaffenhet och ägarens person. Fastigheter av övergångs jordbrukets karaktär lära väl i allmänhet förr eller senare kunna förvärvas för rationaliseringsändamål antingen genom den aktiva inköpspolitiken eller genom förköpsrätten. I fråga om i och för sig bärkraftiga fastigheter, som ägas av bolag eller andra samfälligheter, är förköpsrätten däremot, såsom förut påpekats, av ringa värde, och vad slutligen angår sådana bärkraftiga fastigheter, som ägas av enskilda personer, kommer förköpsrättens värde tydligen att bliva mycket skiftande, bland annat beroende på huruvida ägaren har någon anhörig, som kan tänkas vilja övertaga jordbruket efter honom.

I fråga om de fall, där förköpsrätten främst skulle kunna tänkas ersätta expropriation, nämligen de fall, då man för rationaliseringsändamål önskar förvärva ofullständiga jordbruk från vissa speciella kategorier av fastighetsägare, har jag tidigare framhållit, att man här i regel ej behöver räkna med att de konsekvenser ett avstående av brukningsdelen får för dennas ägare bliva så allvarliga som då en person nödgas avstå eu av honom själv ägd

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 249

och brukad fastighet. Därest man genom att förvärva en sådan fastighet, som nu avses, kan genomföra en mera avsevärd förbättring av ställningen för innehavaren av ett annat ofullständigt jordbruk, synes det mig i allmänhet få anses vara så angeläget, att denna förbättring skall komma till stånd, att man ej bör underlåta att använda expropriation för detta ändamål endast av den anledningen, att det eventuellt längre fram kan bliva möjligt att förvärva fastigheten genom utnyttjande av förköpsrätten.

Även där förköpsrätten i och för sig kan tänkas komma att erbjuda en möjlighet att förvärva en fastighet, har man vidare att taga hänsyn till det osäkerhetsmoment, som ligger däri, att man ej med säkerhet vet, när fastigheten kan komma att säljas. Då det endast är fråga om att förvärva en del av en större fastighet, böra även beaktas de olägenheter och kostnader, som kunna uppkomma för rationaliseringsorganet, därest detta för sagda ändamål nödgas förvärva en större fastighet, vilken sedan efter avskiljandet av vad som skall överföras till det ofullständiga jordbruket åter bör säljas.

Att såsom villkor för rätt till expropriation stadga, att möjlighet saknas att förvärva den åsyftade marken medelst förköpsrätt, torde med hänsyn till det anförda ej böra ifrågasättas. Däremot böra vid handläggningen av expropriationsärendena eventuellt föreliggande utsikter att kunna inlösa marken genom förköpsrätt tillmätas den betydelse, som efter en prövning av förhållandena i varje särskilt fall anses rimlig med beaktande jämväl av önskemålet att en förstärkning av befintliga övergångsjordbruk skall kunna genomföras utan dröjsmål och utan oskäliga kostnader för det allmänna.

En fråga rörande expropriation av jordbruksjord från större jordbruk samt av skog, som behandlats såväl av kommittén som i ett flertal yttranden, är den, huruvida expropriationskrav i första hand bör riktas mot viss eller vissa kategorier av markägare. I samband härmed har även berörts spörsmålet, i vad mån kronan bör ställa kronan tillhörig jordbruksjord och skog till förfogande för genomförande av den yttre rationaliseringen. Rörande dessa frågor vill jag framhålla följande.

Vid handläggning av ärenden om expropriation av jordbruksjord från ett större jordbruk torde det väl i regel förhålla sig så, att det ej finnes mer än en fastighet, som med hänsyn till storlek och läge lämpligen kan ifrågakomma för avstående av den erforderliga tillskottsjorden. Skulle flera brukningsdelar kunna komma i fråga, torde valet mellan dessa, utan att någon skillnad göres mellan olika kategorier av jordägare, böra träffas i enlighet med de principer, som angivas i 5 § expropriationslagen.

Vid expropriation av skog kommer situationen däremot säkerligen betydligt oftare att bliva den, alt det i en viss ort finnes flera skogsägare, vilka ha skog i sådan omfattning och i sådant läge, att eu ur fastighetsbildningssynpunkt lämplig förstärkning av ett därstädes befintligt ofullständigt jordbruk kan åstadkommas genom ianspråktagande av deras skogsmark eller en del av denna. Det är även för detta fall som frågan, huruvida expropriationskrav i första hand bör riktas mot någon viss grupp av fastighetsägare,

250 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

tilldragit sig den största uppmärksamheten. Medan kommitténs majoritet intagit den ståndpunkten, att någon skillnad ej bör göras mellan olika grupper av markägare utan att det avgörande vid valet av expropriationsobjekt bör vara, att den önskade förstärkningen skall genomföras med minsta möjliga skada å andra intressen, har från en del håll hävdats, att de ofullständiga jordbrukens behov av skog i första hand borde täckas ur bolagens och andra samfälligheters innehav av skog ävensom ur ecklesiastika skogar och kronoskogar, och från andra håll att bolagen, därest de nödgades avstå skog för ifrågavarande ändamål, borde beredas kompensation härför genom att de skulle erhålla tillstånd att övertaga skog från kronans skogar eller att förvärva skog från enskilda skogsägare.

Enligt min uppfattning föreligger emellertid ej heller här någon anledning att göra skillnad mellan olika grupper av markägare. Jag kan sålunda ej finna, att något berättigat intresse kan åberopas till stöd för att man ej skulle genom expropriation kunna taga i anspråk en del av den till en viss jordbruksfastighet hörande skogsmarken för stärkande av ett närliggande ofullständigt jordbruk, om en dylik åtgärd med hänsyn till skogsmarkens belägenhet framstår som lämplig ur fastighetsbildningssynpunkt och jämväl skulle vålla mindre skada ur skogsvårdande synpunkter än ett ianspråktagande av skog från annan fastighet i trakten. En annan sak är att man bör iakttaga stor försiktighet med åtgärder, som kunna anses medföra risk för en försvagning av befintliga bärkraftiga brukningsdelar. Jag vill därvidlag erinra om vad jag förut nämnt om att expropriation av skog från jordbruksfastighet ej bör få ske i sådan utsträckning, att fastigheten upphör att utgöra en bärkraftig brukningsdel. Det synes mig rimligt, att man vid bedömningen härav ej mäter den skog, som bör finnas kvar å fastigheten, i underkant, utan tillser, att den kvarvarande skogsmarken under alla förhållanden skall vara så stor, att fastighetens bärkraft är fullt tryggad.

Å andra sidan kan jag ej heller finna fog för den av bland andra skogsstyrelsen framförda uppfattningen, att den nuvarande fördelningen av skogsmarken mellan bondejordbruk och bolag ej borde rubbas genom åtgärder av ifrågavarande art och att bolagen följaktligen, därest de nödgades avstå skogsmark för komplettering av ofullständiga jordbruk, borde erhålla kompensation därför genom att möjlighet bereddes dem att förvärva motsvarande skogsmark på annat håll.

Valet av expropriationsområde bör alltså enligt min mening jämväl då fråga är om expropriation av skog ske oberoende av de kategorier, som de olika skogsägarna tillhöra. Det bör naturligen krävas, att området skall vara så beläget i förhållande till den exproprierande fastigheten, att det får avsedd betydelse för stärkande av denna, bland annat med hänsyn till föreliggande sysselsättningsbehov för brukaren. Även med beaktande av denna synpunkt torde emellertid ofta flera olika områden kunna komma i fråga. Valet mellan dessa torde då böra ske efter en prövning av förhållandena i varje särskilt fall, därvid man särskilt bör söka tillse att expropriationen skall medföra så liten skada som möjligt ur skogsvårdande synpunkter. De i

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 251

5 § expropriationslagen meddelade principerna för valet mellan olika områden torde även här vara tillfyllest.

Vad särskilt angår frågan om behandlingen av kronans mark må framhållas, att kronan ej bör undandraga sig att, i den mån så kan anses behövligt, med sin mark medverka till den yttre rationalisering av det svenska jordbruket, som här förordats och för vilken även förutsättas andra statliga åtgärder av betydande omfattning. Denna medverkan bör enligt min mening följa de allmänna riktlinjer för den yttre rationaliseringen, som uppdragits i det föregående. Kronans jordbruksjord bör sålunda ställas till förfogande för stärkande av ofullständiga jordbruk i de fall, då en dylik åtgärd framstår som lämplig enligt dessa riktlinjer. Däremot är jag icke beredd att förorda, att kronan tillhöriga, i och för sig bärkraftiga jordbruksfastigheter skola styckas för sagda ändamål i andra fall eller i större omfattning än som enligt nyssnämnda riktlinjer kan anses önskvärt ur jordbruksekonomiska och andra synpunkter. Kronan bör vidare ställa skogsmark till förfogande för stärkande av ofullständiga jordbruk, då sådana förhållanden föreligga, att marken bort tagas i anspråk medelst expropriation, därest densamma tillhört annan än kronan. Huruvida kronan härutöver bör ställa skog till förfogande torde böra bliva beroende på en prövning från fall till fall.

Någon särställning såtillvida att kronans mark i första hand skulle tagas i anspråk för den yttre rationaliseringen bör däremot ej föreskrivas.

Även då mark medelst expropriation skall överföras till ett ofullständigt jordbruk torde, såsom jag förut antytt, ekonomiskt stöd från det allmännas sida bliva behövligt för att den avsedda yttre rationaliseringen skall komma till stånd. Rörande de kostnader, som uppkomma i samband med expropriation, må erinras om att för den mark, som tages i anspråk, skall erläggas löseskilling med belopp motsvarande markens fulla värde. Omfattar expropriationen blott del av fastighet, skall vidare utgå full ersättning för den skada eller det intrång, som återstoden av fastigheten lider genom expropriationen. Uppkommer eljest genom expropriationen skada för ägaren eller brukaren, skall även sådan skada fullt ersättas. Slutligen är den exproprierande pliktig att gälda all av expropriationsmålets handläggning, expropriationsersättningens bestämmande och fördelning eller eljest av expropriationen följande kostnad.

Såsom jag framhållit på tal om den statliga låne- och bidragsverksamheten för främjande av den yttre rationaliseringen torde det vara nödvändigt, alt det allmänna vid jordförvärv i rationaliseringssyfte skall bestrida den del av kostnaden för förvärvet, som överstiger det värde marken har för sammanläggningsändamål. Denna princip torde böra tillämpas även vid expropriation. I första hand torde det allmänna härvid böra svara för kostnaderna för förfarandet samt för den del av expropriationsersättningen, som ej utgör löseskilling för själva den exproprierade fastigheten eller fastighetsdelen, d. v. s. ersättning för särskild skada, som åsamkas ägaren eller brukaren, ävensom, vid expropriation av del av fastighet, för skada

252 Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

eller intrång å återstoden av fastigheten. Här ifrågavarande poster motsvaras tydligen ej av något värde i själva den exproprierade marken. Huruvida det allmänna härjämte bör svara även för någon del av själva löseskillingen för den exproprierade fastigheten eller fastighetsdelen, synes i främsta rummet böra bliva beroende på om det exproprierade området är bebyggt eller ej. Skogsmark och obebyggd jordbruksjord torde för den, som erhåller tillskottsjorden, böra anses ha ett värde, motsvarande den vid expropriationen fastställda löseskillingen. Är marken bebyggd och kan den exproprierande fastighetens ägare ej helt nyttiggöra sig byggnaderna, torde det däremot här, liksom då rationaliseringsorganen förmedla överlåtelser av bebyggd mark på frivillighetens väg, böra utgå bidrag av allmänna medel till utjämnande av skillnaden mellan löseskillingen och det värde egendomen har för sammanläggningsändamål.

Vid sidan av de nu nämnda bidragen torde det allmänna vidare även vid expropriation böra lämna lån för att underlätta finansieringen av förvärvet.

Beträffande formerna för ifrågavarande låne- och bidragsverksamhet torde böra gälla detsamma som för övrig låne- och bidragsverksamhet på den yttre rationaliseringens område.

Vad angår expropriationsförfarandet vill jag först erinra om att styrelsen för Sveriges lantmätareförening framfört den uppfattningen, att det i rättssäkerhetens intresse vore att föredraga, att frågor om behövligheten eller lämpligheten av att för den yttre rationaliseringens genomförande använda expropriation skulle prövas av ett från själva rationaliseringsarbetet fristående organ, och att förfarandet vid handläggningen av här avsedda expropriationsärenden lämpligen kunde anordnas efter i huvudsak samma linjer som ett inlösningsförfarande enligt ensiltarlagen. Samma åsikt har uttalats av länsstyrelsen i Örebro län. För min del kan jag ej ansluta mig till denna uppfattning. Anspråken på rättssäkerhet synas mig bliva tillfullo tillgodosedda därest, såsom jag tidigare förordat, beslutanderätten i fråga om expropriation tillkommer Kungl. Maj:t. Även starka praktiska skäl synas tala mot den från nämnda håll förordade formen för expropriationsförfarandet. Det synes sålunda klart, att ett dylikt förfarande måste bliva mer omständligt och tidsödande samt även dyrbarare än ett förfarande, enligt vilket frågan om tillstånd till expropriation prövas av Kungl. Maj:t. Ej heller torde anledning finnas att befara, att det förhållandet, att beslutanderätten i frågor om expropriation skall tillkomma Kungl. Maj:t, skall medföra några olägenheter ur fastighetsbildningssynpunkt. Den utredning, som bör förebringas i expropriationsärendet bör självfallet vara sådan, att åtgärdens lämplighet ur sagda synpunkt kan bedömas.

I likhet med kommittén finner jag det lämpligt, att fråga om expropidation för rationaliseringsändamål endast skall få väckas av vederbörande lokala rationaliseringsorgan.

Vad i övrigt angår expropriationsförfarandet, däri inbegripet förfarandet vid bestämmandet av expropriationsersättningen, anser jag, att man här åt­

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 253

minstone i huvudsak bör följa de för expropriationsfall i allmänhet gällande bestämmelserna. Särskilt vad angår förfarandet vid bestämmandet av expropriationsersättningen torde visserligen en del ändringar i nu gällande föreskrifter vara påkallade i syfte att förenkla förfarandet och skapa större garantier för en enhetlig och riktig bedömning. Denna fråga är emellertid för närvarande under utredning genom särskilda av chefen för justitiedepartementet tillkallade sakkunniga. I avbidan på resultatet av denna utredning har jag ej funnit anledning att nu föreslå några särbestämmelser för de här ifrågavarande expropriationsfallen, detta desto mindre som det torde kunna förväntas, att resultatet av sagda utredning skall föreligga, innan bestämmelserna om expropriation för rationaliseringsändamål hunnit tillämpas i någon nämnvärd utsträckning.

Ett inom jordbruksdepartementet i anslutning till det nu anförda utarbetat förslag till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 om expropriation torde få bifogas detta protokoll såsom Bilaga 3.1

Den inre rationaliseringen.

I fråga om innehållet av kommitténs förslag hänvisas till kapitlen 9 och 18 i betänkandet samt till s. 50—57 i den här förut lämnade redogörelsen för huvuddragen av detta.

Denna del av kommitténs betänkande har i allmänhet ej föranlett några väsentliga erinringar i de avgivna yttrandena. Särskild tillfredsställelse har uttalats över att kommittén eftersträvat ökad enhetlighet i fråga om låne- och bidragsformerna. Svenska bankföreningen har emellertid uttryckt betänksamhet med avseende å storleken av de uppskattade kostnaderna för den inre rationaliseringens genomförande, särskilt vad angår kostnaderna för bostadsförbättringar, samt ifrågasatt, huruvida icke åtgärder för nedbringande av de i förhållande till jordbruksvärdet oproportionerligt höga byggnadskostnadema på landsbygden borde vidtagas. Vidare kan nämnas att, på sätt närmare kommer att redovisas i redogörelsen för yttrandena över kommitténs organisationsförslag, i åtskilliga yttranden uttalats farhågor för att en gränsdragning mellan den inre rationaliseringen och rationaliseringen av driftsförhållandena skulle erbjuda svårigheter.

Oreserverat har förslaget biträtts av bland andra lantbruksstyrelsen, Svenska lantarbetsgivareföreningen samt åtskilliga länsstyrelser och hushållningssällskap.

Mot kommitténs förslag att i princip alla slag av åtgärder för inre rationalisering skola kunna bliva föremål för statligt stöd ha några invändningar icke gjorts. Ej heller de föreslagna grunderna för bedömningen i det enskilda fallet av huruvida en viss åtgärd bör anses önskvärd ur det allmännas synpunkt och följaktligen bör kunna erhålla dylikt stöd ha föranlett någon erinran.

1 Bilagan, som — frånsett viss redaktionell jämkning — är likalydande med det vid propo­

sitionen fogade förslaget i ämnet, har här uteslutits.

254 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Principen att det statliga stödet skall lämnas dels i form av amortering s 1 å n för underlättande av finansieringen av önskvärda rationaliseringsåtgärder, dels i form av avskrivningslån för stimulerande av sådana åtgärder, där en dylik stimulans kan anses erforderlig, har i allmänhet icke ifrågasatts. Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har dock uttalat, att utskottet icke funnit amorteringslånen erbjuda andra fördelar framför i övrigt förefintliga låneformer än möjligen den, att såsom säkerhet kunde godtagas jämförelsevis högt liggande inteckningar, och därav dragit den slutsatsen, att lånen torde erhålla mindre betydelse i rationaliseringshänseende än kommittén förutsatt. Vidare har förvaltningsutskottet i Västernorrlands läns hushållningssällskap, vars yttrande biträtts av länsstyrelsen i länet, framhållit vådorna av den ökade skuldsättningen för jordbruksnäringen, som införandet av amorteringslåneformen komme att föranleda. Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och torrläggning snämnden i Norrbottens län ha uttalat tvivel beträffande ändamålsenligheten av avskrivningslånens utformning.

Beträffande amorteringslånens utformning ha erinringar gjorts endast från enstaka håll och i avseende å vissa detaljer.

I fråga om säkerheten för dylika lån har Svenska sparbanksföreningen yttrat, att skilda meningar kunde råda därom, huruvida såsom säkerhet för amorteringslån borde godtagas inteckning ända upp till 100 procent av fastighetens uppskattade värde efter förbättringsåtgärdens utförande, men samtidigt har föreningen givit uttryck åt den uppfattningen, att några svårigheter icke komme att föranledas av en så stark skuldsättning med hänsyn till att den rationaliseringsåtgärd, som föranlett skuldsättningen, finge antagas vara lönsam.

Svenska bankföreningen har ifrågasatt lämpligheten av en så omfattande belåningsmöjlighet som den av kommittén föreslagna, under framhållande av att förslaget enligt föreningens mening måste bygga på antagandet om en fortgående inflation, då någon marginal för tillfälliga fluktuationer i säkerhetens värde icke lämnades.

Egnahemsstyrelsen har funnit sig icke kunna förorda, att i bestämmelserna angående erforderlig säkerhet angåves endast, att densamma skulle vara tillfredsställande, därvid styrelsen vidare anfört.

Av kommitténs resonemang synes framgå, att kommittén ej hållit isär å ena sidan fastighetens värdering och å andra sidan bedömning av säkerheten. Enligt styrelsens mening skall värderingen, oberoende av vilka krav man sedan må uppställa i fråga om säkerheten, städse ske med sikte på att allenast få fram ett rätt värde å fastigheten. Sedan må det vara en annan sak, om man vid bedömning av säkerheten vill taga hänsyn även till andra faktorer än det åsatta värdet, exempelvis personliga egenskaper hos ägaren med mera. Så sker för närvarande författningsenligt i egnahemsverksamheten. Styrelsen har emellertid goda erfarenheter av den nu inom egnahemsverksamheten gällande regeln för belåning av jordbruksegnahemsfastigheter, vilken innebär, att inteckning godtages såsom säkerhet endast om den ligger inom 90 procent av fastighetens uppskattade värde. Styrelsen vill föreslå, att en motsvarande regel uppställes även beträffande nu ifrågavarande låneform.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 255

Samma bestämmelse har förordats av länsstyrelsen i Västmanlands län under hänvisning därtill, att kommittén förutsatt, att anstånd med påbörjande av amorteringen skulle kunna beviljas på så lång tid som fem år från lånebeloppets utbetalande.

Även statskontoret har ansett kommitténs förslag till föreskrifter angående säkerhetens beskaffenhet alltför obestämt. Statskontoret har i stället föreslagit, att åt det centrala rationaliseringsorganet skulle överlämnas att på grundval av principen, att säkerheten skulle vara betryggande, utfärda närmare föreskrifter angående dess beskaffenhet.

Mot den av kommittén föreslagna möjligheten för låntagare att erhålla ränteuppskov har egnahemsstyrelsen framställt invändning och anfört följande.

Enligt egnahemsstyrelsens mening torde en sådan anordning icke ha någon praktisk funktion att fylla. I själva verket blir väl effekten av ett dylikt ränteuppskov endast den, att sökanden, som i allt fall skall prestera säkerhet för det högre skuldbelopp, som uppkommer sedan den uppskjutna räntan lagts till kapitalet, kan från början låna ett jämnt så mycket lägre belopp som motsvarar summan av de uppskjutna räntorna. Styrelsen anser därför och även för vinnande av största möjliga enkelhet och överskådlighet i reglerna på området att någon bestämmelse av nu berörda innehåll icke bör medtagas.

Statskontoret har i sitt yttrande närmare behandlat frågan om grunderna för beräkningen av ränta å amorteringslån. Härom har statskontoret yttrat följande.

Vid bestämmande av räntefot och tidpunkten från vilken ränta skall utgå måste tillses, att villkoren icke inbjuda till missbruk. Detta lärer emellertid kunna bliva fallet, därest räntan sättes alltför låg eller — såsom för närvarande sker i fråga om en del lån — viss tids räntefrihet medgives. Härigenom kan nämligen vederbörande animeras att upptaga lån även om hans ekonomiska ställning är sådan, att verkligt lånebehov ej föreligger. Erfarenheten har också visat, att lån med temporär räntefrihet stundom utnyttjas endast så länge räntefriheten varar för att därefter omedelbart inlösas. Enligt statskontorets uppfattning bör räntesättningen ske på sådant sätt, att lån med fullgod säkerhet placeras hos banker och andra redan befintliga kreditinrättningar, medan den statliga krediten, som under alla förhållanden torde bliva knuten till lån med sämre säkerhet, med hänsyn till lånerisken bör betinga en något högre ränta. Genom en dylik anordning torde även behovet av statsmedel för utlåning kunna nedbringas. Statskontoret vill för sin del förorda att räntan å statliga amorleringslån bestämmes till 3,6 procent och — i överensstämmelse med kommitténs förslag — utan någon temporär räntefrihet. Beträffande frågan huruvida under lånens löptid förändring av räntan bör kunna ske, vill statskontoret erinra att i en av statskontoret den 20 mars 1942 avgiven ränteutredning ämbetsverket förordade en för lånens hela löptid gällande fast ränta. Statskontoret har icke funnit anledning frångå sin tidigare uppfattning i detta hänseende.

Länsstyrelsen i Hallands län har däremot förordat, att räntan å ifrågavarande statliga lån skulle bestämmas lägre än de enskilda kreditanstalternas under framhållande av att jordbrukarna eljest kunde föredraga nämn­

256 Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

da anstalters långivning för att undgå statlig kontroll av att planerade förbättringsåtgärder utfördes. Liknande uttalande har gjorts av torrläggningsnämnden i länet.

Svenska sparbanksföreningens styrelse har med utgångspunkt från den av kommittén för amorteringslån föreslagna räntesatsen, 3 procent, framhållit att, därest samma räntesats tillämpades jämväl i ett högre ränteläge än det nu föreliggande, en sådan räntepolitik måste leda därtill, att kreditgivningen helt överflyttades till staten. I sammanhang härmed har styrelsen förordat en samverkan mellan den statliga och den enskilda kreditgivningen och därvid uttalat.

Styrelsen finner det vara ett stort och allmänt samhälleligt intresse, att kreditgivningen till jordbruket ordnas på ett sätt, som smidigt tillgodoser jordbrukets behov av lämpliga och trygga krediter och samtidigt icke onödigtvis ingriper i sparinstitutens normala verksamhet. Styrelsen åsyftar därmed en anordning, som i princip redan införts för en del av statens långivning, de s. k. akademikerlånen, och som torde vara föremål för utredning beträffande de statliga stödåtgärderna för bostadsbyggandet, nämligen att staten i stället för att själv lämna lån ikläder sig garanti för motsvarande lån hos de vanliga kreditinstituten. Denna anordning har också den fördelen, att statsmyndigheterna icke behöva belastas med alla sådana arbetsmoment, som sammanhänga med förvaltningen av lånen och de för dylika lån disponibla medlen. Styrelsen hemställer, att denna anordning upptages till närmare utredning och övervägande.

Då jordbrukarna av gammalt ha en stor del av sina krediter hos sparbankerna, tilldrager sig denna fråga det allra största intresse. Ett stort antal sparbanker äro helt eller till övervägande delen jordbrukarsparbanker och äro därför å sin sida starkt engagerade i denna kreditgivning och känsliga för omvandlingar på detta kreditområde. Sparbankernas uppgift är att, var och en verkande inom sitt område, hopsamla de breda folklagrens sparmedel, och deras verksamhet i detta hänseende är såväl samhälleligt som för individerna av en mycket stor betydelse. Inlåningsverksamheten och den sparfrämjande verksamheten hänga nära samman med utlåningsverksamheten; växelverkan mellan dessa båda sidor av sparbankernas rörelse innebär ett starkt livgivande moment och en god hjälp vid drivandet av en positiv sparverksamhet. Detta framträder på många sätt och i olika sammanhang och icke minst då det gäller jordbrukets utveckling, där sparandet, lånandet och det förnyade sparandet i form av fortgående amorteringar på ett intimt sätt hänga samman och bereda möjligheter för anpassning till skiftande behov och förhållanden. Den form av sparverksamhet förbunden med kreditgivning, där de lokala krafterna tagas i anspråk för en å ena sidan positivt sparfrämjande och å andra sidan näringsutvecklande verksamhet, som är det svenska sparbanksväsendets grundtanke, har otvivelaktigt varit, är och kan alltjämt bliva av utomordentlig betydelse för vårt lands ekonomiska liv och en väsentlig hävstång för de olika landsdelarnas utveckling och därmed hela landets och folkets harmoniska framåtskridande i ekonomiskt hänseende.

Med hänsyn till frågans stora betydelse vill styrelsen med styrka understryka angelägenheten av att man icke vidtager någon åtgärd, som kan återverka skadligt på den allmänt samhällsnyttiga och samhällsviktiga samverkan mellan jordbruket och sparbankerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 257

Jämväl lånenåmnden för sekundär jordbrukskredit, styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank och styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan ha behandlat frågan om förhållandet mellan den statliga och den enskilda kreditgivningen. Lånenåmnden har i detta hänseende gjort följande uttalande.

För jordbrukets framtida utveckling och rationaliseringen intager kreditfrågan och finansieringsspörsmålet överhuvud taget en mycket viktig plats. Att ett av staten lett målmedvetet arbete för jordbrukets rationalisering även måste inrymma lämnande av låne- och bidragshjälp för genomförande å enskilda jordbruk av lämpliga hefunna rationaliseringsåtgärder synes vara klart. Likaså finner nämnden det vara lämpligt och ofrånkomligt, alt detta i ganska stor utsträckning sker genom direkt statlig låneverksamhet, därvid man bör söka samarbete med de enskilda kreditorganisationerna — främst de jordbruksbetonade, hypoteksorganisationen och jordbrukskasserörelsen — samt sekundärlånerörelsen. Vidare anser lånenåmnden att vad kommittén föreslagit i avseende på den direkt statliga krediten för jordbrukets rationalisering ej giver anledning till erinran. Det synes alltså lämpligt dels att det nuvarande synnerligen stora antalet statliga låne- och bidragsformer på området ersättes med ett mera enhetligt system, dels att en uppdelning av stödet sker i en räntelöpande amorteringsdel och ett avskrivningslån. Den förra må — särskilt om fråga är om sådant låneläge att bankmässig säkerhet kan bjudas — i stället för direkt hos det statliga organet kunna upptagas hos lämplig enskild kreditgivare (däri inberäknat sekundärlånerörelsen).

Ytterligare vill nämnden framhålla att det givetvis alltjämt kommer att utanför krediten för den målsatta, statligt ledda rationaliseringen föreligga ett synnerligen stort och vidsträckt kreditbehov för jordbruket. Delta bör även framdeles i det väsentliga tillgodoses av samma kreditgivare (sparbanker, hypoteksföreningar, jordbrukskasserörelsen, affärsbanker, sekundärlånefonden) som hittills. Visst samarbete mellan de organ, som ombesörja jordbrukets rationalisering, och de vid sidan därav verksamma mera fria kreditorganen torde vara alt tillråda, i syfte dels att de senare genom upplysningar få insikt om jordbrukspolitikens mål och syften och dels alt det statliga rationaliseringsarbetet kan i lämplig omfattnipg begagna sig av och hänvisa lånesökande till dessa mera marknadsmässiga kreditmöjligheter. Att det även oavsett det nu framlagda förslaget finnes behov av att effektivisera och främja kreditväsendet till jordbrukets gagn torde vara känt och uppenbart.

I samband med den blivande utformningen av den statliga kreditverksamheten på jordbrukets område bör sålunda den nuvarande sekundärkreditorganisationen och dess plats i kreditsystemet beaktas. Den av jordbrukskommittén förordade organisatoriska centraliseringen av statskrediterna borde måhända medföra att även en sådan sekundärkredit, som här åsyftas, inordnas i det större systemet. Vissa skäl tala dock för att en statlig kreditgivning, upplagd efter affärsmässiga hänsyn, även organisatoriskt skiljes från de socialt betonade rationaliseringskrediterna. I varje fall föreligger här ett spörsmål, som kräver noggrant övervägande.

Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har i förevarande spörsmål anfört följande.

Den nu planerade statliga kreditverksamheten, som avses skola i sig inrymma och ersät ta den rikhaltiga floran av nuvarande bidrags- och lånetormer, tår antagas bliva av betydande omfattning. Det är på grund härav av största vikt att klara linjer uppdragas med hänsyn till dess roll i förhållande till marknadens kreditmöjligheter i övrigt och, såvitt nu är i fråga, till hypotekslånerörelsen i synnerhet.

Bihang Bil riksdagens protokoll I!)'i7. I sand. Nr 75. 17

258 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Här berörda problem synas i betänkandet ej ha ägnats den uppmärksamhet, varav de äro förtjänta. Såvitt angår kreditgivningen för inre rationalisering uttalar kommittén att låntagaren kan söka att på annat håll och utan amorteringsskyldighet upplåna så stor del av det erforderliga kapitalet, som ryms inom bottenkrediten, och anlita de statliga låneorganen endast för återstoden av lånebehovet. Den av kommittén förordade skyldigheten för låntagaren att amortera hela det statliga lånet antages komma att motverka en eljest eventuellt befintlig benägenhet hos låntagarna att använda sig av de statliga amorteringslånen för att tillgodose sitt behov av bottenkredit.

Nu återgivna synpunkter, vid vilka man från hypoteksrörelsens sida fäster det största avseende, torde beaktas under den ytterligare bearbetning av jordbrukskommitténs förslag, som förutsättes skola följa. De böra dock givas en vidare räckvidd än den som kommitterade synas tillägga desamma. Uttalandet i fråga torde närmast ha avseendet på jordbruk, som äro av sådan storlek eller innehavas av personer i sådan ekonomisk ställning, att egnahemslån ej kan komma i fråga. I det sammanhang, vari uttalandet förekommer, synes detsamma vidare endast gälla kreditgivningen för inre rationalisering. Beträffande låne- och bidragsverksamhet för yttre rationalisering gör kommittén emellertid ett uttalande av innebörd att den för de förra rationaliseringsåtgärderna avsedda låneformen borde användas jämväl för yttre rationalisering. Bankstyrelsen vill häri se ett erkännande från kommitténs sida av att ej heller vid statlig långivning för yttre rationalisering hinder i princip bör möta mot att denna samordnas med reguljär hypotekslcredit.

I den mån en jordbrukare, som skall finansiera åtgärder för yttre eller inre rationalisering, icke helt utnyttjat de säkerheter, som lämpa sig för erhållande av lån i primärlåneläge, är det uppenbarligen av betydelse, att denna möjlighet att erhålla lån i den allmänna marknaden i första hand begagnas och alt endast eventuellt överskjutande kostnad täckes med statligt amorteringslån. För egen del vinner låntagaren härigenom den fördelen, vilken även kommittén framhållit, att krav på amortering ej behöver ifrågakomma på den del av krediten, som rynnnes inom bottenlånet, och för det allmänna innebär åtgärden minskat krav på lånemedel. Hypotekskrediterna utlämnas f. n. till 3 procents ränta. För den händelse räntesatsen för de statliga lånen fastställes till 3 procent, uppkommer således i nuvarande läge ingen ränteskillnad. En räntesats av 3 procent på de statliga lånen får däremot givetvis till följd att »privata» lån i sekundär- och tertiärlåneläge, vilka betinga en högre ränta än 3 procent, i detta sammanhang icke kunna ifrågakomma. I likhet med utvecklingen på bostadskreditens område, där den tanken nu föres fram (se SOU 1945: 63) att det statliga tertiärlånet till 3 procents ränta borde fördjupas ned till primärlånegränsen, torde även för jordbrukets del de av kommittén föreslagna lånevillkoren komma att få till följd att den statliga toppkrediten och den av enskilda långivare, bl. a. hypoteksföreningarna, lämnade bottenkrediten i åtskilliga fall mötas i 60 procentläget. Då det är av vikt, att möjligheten alt låna inom primärlånegränsen i första hand utnyttjas, torde ett samarbete i detta hänseende mellan de statliga lånebeviljande organen och hypoteksföreningarna bliva av betydelse.

Hypoteksrörelsens organisatoriska uppbyggnad kunde måhända anses göra denna lämpad för en längre gående medverkan i den statliga låneverksamheten i samband med rationaliseringsprocessen. Det kunde, bland annat ur kostnadssynpunkt, tänkas bliva till fördel för det allmänna, om den tekniska handläggningen av låneärendena kunde överlåtas på hvpoteksorganisationen, d. v. s. utanordnandet av lån, pantvården, inkasseringen av räntor och amorteringar, ev. indrivning o. s. v. Väsentligt för staten är att hålla sin hand över och granska rationaliseringsplanerna, sålunda att övervaka ären­

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 259

denas jordpolitiska sida. Vad däremot angår ärendenas ekonomiskt-tekniska små, sålunda framför allt i fråga om finansieringsplanen, synas åtskilliga fördelar stå att vinna genom samarbete med de till hypoteksbanken anslutna hypoteksföreningarna. Möjligen kunde man även tänka sig att hypoteksinstitutionen också anskaffade de för rationaliseringskreditema erforderliga medlen genom utgivande av en särskild serie statsgaranterade obligationer. Det ligger i sakens natur att några slutgiltiga förslag i dessa hänseenden nu ej kunna framläggas. Bankstyrelsen syftar med det sagda endast till att fram- ' o j vikten av att hithörande problem vid den fortsatta utredningen skärskadas allsidigt och förutsättningslöst.

Svenska jordbrukskreditkassans styrelse har ifrågasatt, huruvida icke vissa kamerala uppgifter avseende den nu ifrågakomna statliga verksamheten borde anförtros jordbrukskasseorganisationen, därvid styrelsen erinrat om att i Finland motsvarande organisation i betydande utsträckning biträdde staten i jämförbara hänseenden. Svenska bankföreningen bar instämt i den reservationsvis inom kommittén uttalade meningen, att det icke vore påkallat att staten engagerade sig i sådan långivning mot säkerhet i botteninteckningar, som redan förefintliga kreditinstitut kunde ombesörja.

I fråga om utformningen i stort av avskrivningslånen har, såsom redan nämnts, erinran gjorts allenast av Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och torrläggningsnämnden i Norrbottens län. Förvaltningsutskottet bar härvidlag yttrat. Förvaltningsutskottet vill för sin del starkt ifrågasätta om metoden med anvandande av avskrivningslån är vare sig principiellt eller praktiskt lämplig. I varje fall kommer denna metod att medföra avsevärt mera besvär för det organ, som skall utlämna lånen, eftersom säkerhet skall ställas för desamma. Det organ som skall handhava låneverksamheten måste sålunda avkrava lantagama säkerhet för samtliga avskrivningslån trots att det i regel icke avses att återkräva lånet. Den nuvarande formen med utlämnande av understöd, vilka utan omsvep kallas bidrag, är i jämförelse härmed beenklare och om bidragen såsom nu sker utbetalas endast i mån av foibattrmgsarbetenas utförande, erhålles sannolikt en bättre säkerhet för medlens användning och ett verksammare påtryckningsmedel för förbättringsatgardernas utförande än vad låneformen skulle innebära. Förvaltningsutskottet kan därför icke tillstyrka införande av avskrivningslån. Torrläggningsnämnden i Norrbottens län har anfört följande. Motiven för en omläggning från bidrag till avskrivningslån anges vara att de beviljade lanen verkligen komma alt användas för avsett ändamål ävensom over det framtida underhållet av det med bidraget utförda förbättringsarbetet. Även om dessa motiv kunna anses ha ett visst berättigande vill torrläggningsnämnden dock framhålla, att förändringen otvivelaktigt kommer att medföra en avsevärd ökning beträffande expeditionsarbetft ävensom oknmg och fördyring av kontroll och avsyningar. Det kan därför ifrågasattas huruvida de fordelar som vinnas komma att stå i rimligt förhallande till de okade kostnaderna. ” Även kommitténs d e t a I j u t f o r in n i n g a v avskrivningslånen har i allmänhet lillstyrkts eller lämnats ulan erinran. I enskildheter

260 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

ha emellertid avvikande meningar kommit till uttryck. Sålunda har Gotlands läns hushållningssällskap rörande frågan om arealgränsen for avskrivningslån anfört. Avskrivningslånen sammanfalla nära nog med nu utgående bidrag till olika grundförbättringar. Största skillnaden ar, att de genomgående skulle utgå endast till brukare av gårdar med högst 20 hektar aker, således ave beträffande täckdikning, där bidragsgränsen nu ar sa hog som 7 b hektar Om skäl finnas till inskränkning, synes dock gransen icke borasatta lägre än vid 30 hektar, norm jordbruket, men helst nagot högre. Tackdikn „ är visserligen nödvändig och räntabel men sa dyrbar, att aven bondejordbruket kan behöva uppmuntran och stod till denna ^lundla-, gande förbättringsåtgärd. Mot de av kommittén föreslagna n o r m erna för avskr i vnin g slånens belopp ha erinringar framställts av bland andra länsstyrelsen i Norrbottens län, som anfört följande. Avskrivningslånen, vilka i viss mån skulle bliva mindre än de för närvarande medgivna bidragen, anser länsstyrelsen vara alltför knappt tilltagna. Lån intill i regel 25 procent av den beräknade kostnaden för förbättring av ekonomibyggnader eller för täckdikning samt 40 procent — i undantagsfall rlncl- lim) till 60 procent — av kostnaden för nyodling, stenrojnmg, jord kö ningP od aJloppsförbättring äro uppenbart otillräckliga för afl leda i den in?e rationalisering, som åsyftas. Att tillbörlig hansyn icke tåg. s till rådande dryga materiel- och arbetskostnader, framgar bland annat darav an byggnadsbidragen icke skulle få överstiga 5 000 kronor under en period av i regel 25 år. Kommitténs snäva inställning till dessa spörsmål måste otvivelaktigt verka hämmande på den av såval tekniska som tungt valand sociala skäl erforderliga verksamheten för förbättrande av landsbygdens byggnadsbestånd. En avsevärd höjning av såval procentsatserna over la„ som maximibeloppet för avskrivningslån till byggnadsforbattrmg synes lans-

StyDärjämtervillklänsstyrelsen i detta sammanhang framhålla betydelsen av att den nu pågående för landsbygdens befolkning livsviktiga verksamheten till förbättring av byggnader samt till vatten- och avloppsanläggningar m bidrag av statsmedel fortfarande kraftigt främjas. Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förordat en höjning av bidragen för täckdikning i detta uttalande. Förvaltningsutskottet känner väl till de skäl, som föranlett forslaget att bibehålla en bidragsprocent å allenast 25 procent for tackdikmn0sforetart, men vill framhålla att en alltför stor del av landets åkerjord amu icke blivit täckdikad och att denna brist särskilt gor sig gallande i Norrland där exempelvis inom Västerbottens län endast cirka 5 procent av ake iorden är täckdikad. Då täckdikningen är en mycket verksam lationaliseringsåtgärd i det att den dels leder till ett bättre utnyttjande av Jodens produktionskraft och dels underlättar användningen av Jordbruksredskap bör dess genomförande uppmuntras av det allmänna betydligt effektivare än hittills varit fallet. Det bör därför overvagas att lioja tackdikningsbidraget åtminstone till 40 procent av kostnaden. Även torrläggningsnämnden i Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps område har uttalat sig för en höjning av täckdikningsbidragen, därvid nämnden hänvisat till det nära sambandet mellan täckdikning och avloppsförbatt-

Kungl. Mcij.ts proposition nr 75. 261

ring. Samma ståndpunkt har intagits av torrläggningsnämnden i Norrbottens lön, som härom yttrat.

Då kommittén förutsätter att nyodling framdeles — med vissa undan tagsfall — icke bör uppmuntras i större omfattning, men täckdikning framhålles vara en av de mest önskvärda och betydelsefulla åtgärder i samband med jordbrukets rationalisering, synes det torrläggningsnämnden anmärkningsvärt att lån till täckdikning skall utgå med lägre procenttal än för övriga grundförbättringar. Nämnden vill däi'för kraftigt framhålla att avskrivningslån till täckdikning bör utgå efter samma grunder som för övriga förbättringar.

Härjämte har sagda torrläggningsnämnd förordat, att lån till väganläggningar skulle kunna beviljas enligt samma grunder som lån till torrläggningsföretag, under framhållande av att behovet av odlingsvägar vore stort i Norrbotten och att bristen på framkomliga vägar ofta utgjorde ett stort hinder för en mekanisering av jordbruket.

Västernorrlands läns hushållningsällskaps förvaltningsutskott, med vilket länsstyrelsen i länet instämt, har beträffande anspråket på säkerhet för avskrivningslån i förenklingssyfte förordat, att detta anspråk i fråga om avskrivningslån till belopp understigande 1 000 kronor skulle ersättas med den anordningen, att låntagaren finge lyfta beloppet endast i mån av förbättringsarbetets fortgång.

I fråga om ränta å avskrivningslån, som av någon anledning skola återbetalas, har statskontoret föreslagit, att räntan skulle utgå efter samma räntefot, isom bestämdes för amorteringslån, samt räknas från den dag beloppet utbetalats.

Styrelsen för Svenska jordbrukskreditkassan har icke funnit det av kommitténs utredning klart framgå, huruvida eu jordbrukare, som för rationaliseringsändamål erhållit avskrivningslån, vore nödsakad att för upptagande av ett med ovillkorlig återbetalningsskyldighet förenat lån för liknande ändamål anlita den statliga kreditgivningen eller om det — såsom styrelsen funne önskvärt — stode jordbrukaren fritt att därför anlita enskild kreditanstalt.

Vad till slut angår det statliga stödet åt tor r lägg nijngsverksamheten har kommitténs förslag, att de nuvarande grunderna för detta stöd skola lämnas orubbade, icke väckt någon gensaga från därav berörda myndigheter och sammanslutningar.

De av kommittén föreslagna jämkningarna i bestämmelserna om lån till sådana företag ha endast från ett fåtal håll föranlett erinringar. Torrläggningnämnden i Blekinge län har icke funnit anledning till invändning mot att räntefriheten avskaffas och räntan sänkes men bar beträffande tiden för ränteuppskov och amorteringstiden anfört i huvudsak följande.

I dessa delar torde förslaget kunna bereda den lånebeviljande myndigheten svårigheter och bos allmänheten väcka misstro mot nämnden, särskilt som rgnteuppskov bör lämnas oberoende av brukarens ekonomiska ställning. Någon olägenhet av nu gällande bestämmelser om fast tid för ränteuppskov och fast amorteringstid har icke förmärkts, särskilt som den jordägare, som anser

262 Kungl. Maj:ls proposition nr 75.

sig därtill i stånd, har möjlighet att när som helst uppsäga lånet till inbetalning. Torrläggningsnämnden föreslår därför, att tiden för ränteuppskovet och amorteringstiden bestämmes till förslagsvis 5 respektive 25 år.

Torrläggningsnämnderna i Kristianstads län och Hallands län ha givit uttryck åt den uppfattningen, att kommittén icke angivit bärande skäl för de föreslagna ändringarna i avseende å räntefriheten och ränteuppskov, därvid sistnämnda torrläggning snämnd vidare tillagt, att fördelen med ett utfört torrläggningsföretag kunde av den enskilde intressenten i allmänhet icke omedelbart tillfullo utnyttjas utan detta vanligen bleve fallet först när erforderlig täckdikning hunnit utföras. Då kommittén ändock föreslagit ett ränteuppskov av 6 år eller samma tid, som enligt nuvarande bestämmelser gällde för räntefrihet och ränteuppskov, borde de nu gällande bestämmelserna kunna bibehållas helt oförändrade.

Torrläggningsnämnden i Göteborgs och Bohus län slutligen har uttalat, att beträffande lånen till avdikningsföretag den hittillsvarande treåriga räntefriheten borde bibehållas för att lånen skulle innebära en verklig stimulans till igångsättande av dylika företag.

Departementschefen.

Angelägenheten av att en yttre rationalisering av jordbruket kommer till stånd bör ej undanskymma betydelsen av att även i fråga om de båda andra grenarna av rationaliseringsverksamheten ett intensivt arbete bedrives för att avhjälpa befintliga brister och tillvarataga de möjligheter, som kunna finnas att i olika avseenden förbättra produktionsförhållandena. Vad speciellt den inre rationaliseringen angår torde det, om arbetet här skall fortskrida med önskvärd snabbhet, vara nödvändigt att staten ej blott bedriver eller främjar upplysningsverksamhet på detta område utan även i betydande omfattning genom lån och bidrag söker underlätta finansieringen av och stimulera till igångsättande av dylika rationaliseringsåtgärder. Med hänsyn till den betydelse rationaliseringsarbetet inom jordbruket har ej blott för jordbruksbefolkningen utan även för den ekonomiska och sociala utvecklingen överhuvuld taget i vårt land, anser jag, att staten bör även rent ekonomiskt medverka till den fortsatta inre rationaliseringen inom jordbruket. Dylik medverkan har ju också redan lämnats under en lång följd av år med betydande belopp. I betraktande av det stora behov av förbättringsåtgärder, som nu föreligger, och då det är synnerligen angeläget att dessa åtgärder skola komma till utförande i så snabb takt som förhållandena medgiva, torde emellertid statens insatser på detta område böra väsentligt utvidgas. Vad som härvid särskilt träder i förgrunden är behovet av en förbättring i fråga om beståndet av ekonomibyggnader.

Det statliga stödet till inre rationalisering har hittills i regel utgått endast för vissa särskilt angivna slag av förbättringsåtgärder. Då man strävar efter att få till stånd en allmän upprustning av de brukningsdelar, som efter nu­

Kanal. Maj.ts proposition nr 75. 263

varande förhållanden ej kunna anses tillfredsställande, synes det emellertid ej lämpligt att på dylikt sätt allt för mycket begränsa den statliga stödverksamheten. Jag anser därför, att i princip statens ekonomiska medverkan till den inre rationaliseringen bör omfatta i stort sett alla de olika förbättringsåtgärder, som härvid kunna komma i fråga.

Intages en dylik ståndpunkt, blir uppenbarligen gränsdragningen mellan verksamheten för inre rationalisering och verksamheten för rationalisering av driftsförhållandena av stor betydelse. Jag har redan förut nämnt, att jag principiellt sett delar kommitténs mening, att till åtgärder för inre rationalisering höra räknas alla mera permanenta förbättringsåtgärder beträffande jord och ekonomibyggnader å en till storlek och gränser given brukningsdel samt till rationalisering av driftsförhållandena övriga åtgärder för förbättring av driftsresultatet å en sådan brukningsdel, men att jag i de två gränsfall, som kommittén särskilt behandlat, nämligen betesförbättring och siloanläggning, i motsats till kommittén anser att dylika åtgärder böra hänföras till inre rationalisering. I enlighet med denna min uppfattning bör alltså statens ekonomiska medverkan till inre rationalisering till en början avse alla de mera permanenta jordförbättringsåtgärder av olika slag, för vilka lån och bidrag av statsmedel hittills utgått, nämligen nyodling, stenröjning, jordkörning, torrläggning, täckdikning och avloppsförbättring. Vidare bör densamma avse betesförbättringsåtgärder ävensom anläggning av ägovägar. Däremot böra exempelvis sådana åtgärder som grundgödsling och markkartering hänföras till rationalisering av driftsförhållandena och följaktligen ej omfattas av de låne- och bidragsbesämmelser, som här föreslås. Vad ekonomibyggnaderna angår bör statens ekonomiska medverkan på detta område avse alla slag av förbättringsåtgärder (inbegripet nybyggnad) beträffande för driften erforderliga ekonomibyggnader och andra fasta anläggningar, exempelvis gödselstäder och silosanläggningar. Förbättringsåtgärder avseende bostäder å jordbruksfastigheter böra däremot ej hänföras till åtgärder för inre rationalisering. Självfallet böra slutligen till åtgärder för inre rationalisering ej hänföras sådana åtgärder, som ha karaktären av underhållsåtgärder.

I vissa yttranden har uttalats den uppfattningen, att en gränsdragning mellan åtgärder för inre rationalisering och åtgärder för rationalisering av driftsförhållandena i praktiken skulle vara omöjlig eller i vart fall mycket svår att genomföra. Enligt min mening behöver man dock ej befara, att några allvarligare svårigheter skola uppstå i detta hänseende. I stort sett synes det mig nämligen föreligga en tämligen klar gräns mellan de båda grupperna. Det är visserligen ofrånkomligt, att en de! gränsfall kunna uppstå, där det kan anses vara i viss mån tveksamt, huruvida åtgärderna böra hänföras till den ena eller den andra gruppen och gå in under det ena eller det andra slaget av låne- och bidragsregler. Dessa gränsfall torde dock i allmänhet lätt kunna avgöras genom tillämpningsföreskrifter. Kungl. Maj:t och, efter Kungl. Maj ds bemyndigande, del eller de organ, som kunna komma att handhava verksamheten på detta område, torde därför höra äga meddela närmare föreskrifter angående gränsdragningen. Efter någon tid

264 Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

torde sannolikt en fast praxis på detta område ha utvecklats, varefter någon tvekan om gränsdragningen ej längre kommer att föreligga för de verkställande organen och allmänheten.

Beträffande de grundläggande principerna vid utformningen av statens ekonomiska medverkan på ifrågavarande område delar jag kommitténs uppfattning, att man bör söka få till stand så enhetliga Jane- och bidragsbestämmelser som möjligt ävensom icke i alltför stor utsträckning binda dispositionen av medlen genom särskilda föreskrifter om att de endast få användas för visst eller vissa slag av förbättringsåtgärder. Den uppdelning av för det inre rationaliseringsarbetet avsedda medel på olika lånefonder och olika anslag, som hittills skett, har otvivelaktigt medfört vissa olägenheter såväl ur rent administrativ synpunkt som med hänsyn till önskvärdheten av att medlen skola kunna disponeras så ändamålsenligt som möjligt. De olika lånefonderna för ifrågavarande ändamål torde alltså böra uppgå i en enda fond, liksom anslagen till bidrag till olika slag av åtgärder för inre rationalisering böra sammanföras till ett gemensamt anslag. Ur denna fond respektive detta anslag böra sedan utgå lån och bidrag till alla slag av inre rationaliseringsåtgärder. Någon skillnad mellan egnahemsbelånade och andra fastigheter bör i fortsättningen icke uppehållas, såvitt angår lån och bidrag till inre rationaliseringsåtgärder. De särskilda bestämmelser om beviljande av premielån, som nu finnas i egnahemsverksamheten, böra därför ersättas av för alla jordbruksfastigheter gemensamma bestämmelser om lån och bidrag till dylika åtgärder. Givetvis bör dock staten även i fortsättningen bedriva långivning i syfte att för mindre bemedlade och obemedlade underlätta förvärv av jordbruksfastigheter. Denna sociala långivning bör åtminstone formellt hållas åtskild från låne- och bidragsverksamheten för upprustning av jordbruket. Det synes emellertid önskvärt och även möjligt att i fråga om långivningen för nu nämnda båda ändamål tillämpa likartade lånebestämmelser.

I det av mig nu framförda förslaget att sammanföra lånefonderna och anslagen för ifrågavarande ändamål till en enda fond respektive till ett enda anslag samt att skapa enhetliga låne- och bidragsbestämmelser torde ett undantag böra göras. Av skäl som kommittén anfört anser jag det lämpligast, att bestämmelserna om lån och bidrag för torrläggningsföretag skola bibehållas i huvudsak oförändrade. Även låne- och bidragsmedlen för dylika företag synas med hänsyn härtill lämpligen böra hållas i sär från fonder och anslag för andra grenar av verksamheten för inre rationalisering.

I enlighet med det anförda böra alltså allmänna nyodlingslånefonden, norrländska nyodlingsfonden, täckdikningslånefonden och gödselvårdslånefonden uppgå i en för hela den inre rationaliseringsverksamheten med undantag av torrläggningsverksamheten avsedd lånefond. Likaså böra de i riksstaten under nionde huvudtiteln upptagna anslagen till bidrag till täckdikning, gödselvårdsanläggningar, förstärkning av ofullständiga jordbruk, ladugårdsförbättringar och uppförande av silosanläggningar samt fonden

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 265

för premielån till egnahemslåntagare med mera uppgå i ett likaledes för hela den inre rationaliseringsverksamheten med undantag av torrläggningsverksamlieten avsett anslag. Omläggningarna torde böra genomföras vid den tidpunkt, då de nya låne- och bidragsbestämmelserna avses träda i tillämpning, d. v. s. från och med den 1 juli 1948. Statens avdikningslånefond och statens avdikningsanslag böra däremot kvarstå. Vad i det följande anföres om de former, som i allmänhet böra gälla för statens ekonomiska medverkan till den inre rationaliseringen, gäller därför icke torrläggningsverksamheten. Till frågan, i vad mån jämkningar böra vidtagas i nu gällande bestämmelser rörande sistnämnda verksamhet, skall jag återkomma efter det jag redogjort för min inställning till formerna för övriga grenar av den statliga verksamheten för inre rationalisering av jordbruket.

I fråga om förutsättningarna för att en åtgärd för den inre rationaliseringen skall få statens medverkan torde böra gälla, att en dylik åtgärd i första hand måste gagna de syften, som hela rationaliseringsverksamheten skall tjäna. Beviljandet av lån och bidrag måste därför föregås av en prövning av åtgärdens önskvärdhet ur det allmännas synpunkt. Denna prövning bör i allmänhet avse att giva svar på frågan, huruvida åtgärden kan anses som en ekonomiskt försvarlig investering med hänsyn till den förbättring av brukningsdelens driftsekonomi och brukarens försörjningsmöjligheter, som densamma kan väntas medföra. Endast om så är fallet bör lån eller bidrag av statsmedel i regel kunna utgå till åtgärden. Vid denna bedömning bör man taga hänsyn ej enbart till de för dagen föreliggande förhållandena utan även till den utveckling, som bör eftersträvas enligt de av statsmakterna uppdragna riktlinjerna för jordbrukspolitiken. Hänsyn bör sålunda tagas bland annat till behovet av yttre rationalisering av brukningsdelen och till det sätt, på vilket densamma bör genomföras. Detta blir givetvis av särskild betydelse i fråga om förbättringsåtgärder beträffande ekonomibyggnader. Stöd åt mera genomgripande åtgärder av detta slag bör sålunda utgå endast under förutsättning att byggnaderna beräknas bliva behövliga även efter det eventuellt erforderliga yttre rationaliseringsåtgärder genomförts. Regeln att lån och bidrag av statsmedel ej böra utgå till andra förbättringsåtgärder än sådana, som — med hänsyn tagen även till den förvandling av brukningsdelen, som kan böra genomföras i samband med den yttre rationaliseringen —- kunna anses såsom ekonomiskt försvarliga investeringar, torde dock ej böra uppehållas alldeles undantagslöst. Det kan i en del fall tänkas, att en ifrågasatt förbättringsåtgärd å ett övergångsjordbruk är nödvändig för att jordbruksdriften skall kunna uppehållas och brukaren kvarstanna å fastigheten intill dess den yttre rationaliseringen av brukningsdelen kan beräknas bliva genomförd. Hänsyn till de nuvarande brukarna nödvändiggör enligt min uppfattning, att lån och bidrag i dylika fall skola kunna utgå, även om förbättringsåtgärden icke kan väntas bliva fullt räntabel. Om så sker, bör emellertid noga beaktas, att

266 Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

åtgärderna ej göras mer omfattande eller kostsamma än som kan anses erforderligt för vinnande av det angivna syftet.

I enlighet med vad nu anförts anser jag alltså att en förutsättning för att staten skall ekonomiskt medverka till åtgärder för inre rationalisering bör vara att åtgärderna, för att använda kommitténs uttryckssätt, kunna anses vara antingen lönsamma eller ock av sociala skäl önskvärda.

Såsom framhållits på tal om de allmänna riktlinjerna för det yttre rationaliseringsarbetet kan det i vissa fall befinnas önskvärt, att en utvidgning av ett bestående småbruk skall komma till stånd. Uetta förhållande bör dock, därest brukaren ej skulle önska en dylik utvidgning, ej föranleda att frågor om stöd till inre rationalisering av brukningsdelen behandlas annorlunda än som eljest skulle ha blivit fallet. Kan en inre rationaliseringsåtgärd anses lönsam, bör således ansökan om lån eller bidrag till åtgärden avgöras helt oberoende av den ifrågasatta utvidgningen.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att jag i samband med äskande av anslag till avsättning till fonden för premielån till egnahemslåntagare för budgetåret 1946/47 underströk, att man ej borde genom premielån tillföra sådana jordbruk förbättringsarbeten, beträffande vilka det redan nu vore uppenbart, att de i framtiden icke komme att bestå såsom självständiga jordbruk, samt att jordbruksutskottet i anledning härav i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 1/1946 förklarade sig dela uppfattningen, att olämplig fastighetsbildning icke borde stödjas med statsmedel.

Beträffande valet av former för statens ekonomiska medverkan till den inre rationaliseringen ansluter jag mig till kommitténs förslag. Jag anser således, att staten bör dels utlämna lån, vilka principiellt ej skola innefatta någon subvention utan endast ha till uppgift att underlätta finansieringen av dylika åtgärder, dels bidrag, vilka skola ha till syfte att stimulera till utförande av åtgärder av detta slag i fall, där med hänsyn till brukningsdelens beskaffenhet och brukarens ställning en dylik stimulans genomsnittligt kan anses påkallad. Förstnämnda hjälp till finansieringen bör lämnas i form av amorteringslån. Även vad bidragen angår synes det, såsom redan hushållningssällskapsutredningen framhållit, bland annat ur kontrollsynpunkt vara att föredraga, att dessa formellt utlämnas såsom lån, vilka emellertid normalt ej skola återbetalas utan avskrivas efter viss tid, såvida det företag, till vilket lånet lämnats, blivit utfört och ordentligt underhållet under denna tid. Jag kan därför biträda förslaget, att de statliga bidragen till inre rationaliseringsåtgärder böra utlämnas i form av avskrivningslån. Med anledning av de betänkligheter mot sistnämnda stödform, som anförts i ett par yttranden, vill jag framhålla, att det ej torde vara riktigt, som där sagts, att den rena bidragsformen ur administrativ synpunkt skulle vara att föredraga framför avskrivningslåneformen. Arbetet med prövningen av inkomna ansökningar och utbetalandet av beloppen blir i stort sett detsamma i båda fallen, liksom behovet av kontroll och avsyning också blir enahanda, vare sig stödet kallas bidrag eller avskrivningslån. Till undvikande av eventuella

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 267

missförstånd vill jag i detta sammanhang även påpeka, att avsikten givetvis icke är att den jordbrukare, som erhåller avskrivningslån för utförande av en viss rationaliseringsatgärd, även skall vara skyldig att upptaga amorteringslån hos rationaliseringsorganet, om han är i behov av ytterligare medel för arbetet, utan att det självfallet skall stå honom fritt att ordna sitt kreditbehov på annat sätt, om han så önskar.

Då jag härefter övergår till att behandla de detaljbestämmelser, som enligt min uppfattning böra gälla i fråga om amorteringslån och avskrivningslån, vill jag förutskicka att jag på flertalet punkter kan ansluta mig till kommitténs förslag, vilket även i allmänhet tillstyrkts i de avgivna yttrandena. Med hänsyn till de skiftande förhållanden, som möta i det praktiska rationaliseringsarbetet, anser jag det för effektiviteten av detta arbete nödvändigt, att de organ, som skola handhava den statliga verksamheten, skola ha en ganska stor handlingsfrihet. Författningsbestämmelserna angående amorteringslån och avskrivningslån böra därför i regel endast uppdraga de gränser, inom vilka rationaliseringsorganen ha att röra sig, och ange vissa normer för dessa organs handlande. Därefter hör det ankomma på sagda organ att med iakttagande av dessa bestämmelser förfara på det sätt, som i varje särskilt fall finnes mest ändamålsenligt. Vad angår de allmänna förutsättningarna för erhållande av amorteringslån har jag redan berört frågan om de fordringar, som böra uppställas med avseende å åtgärdens lönsamhet. Anledning att uppställa någon särskild arealgräns synes mig icke föreligga. Amorteringslån bör således kunna utlämnas oberoende av storleken av den brukningsdel, å vilken förbättringsåtgärden skall utföras. Mera tveksamt synes mig vara, huruvida någon begränsning bör uppställas med avseende å lånesökandens ekonomiska ställning. I åtskilliga yttranden har anförts, att det av olika skäl icke syntes lämpligt, att de statliga amorteringslånen skulle få användas för att tillgodose jordbrukarnas behov av bottenkredit. Denna uppfattning delar jag. Särskilt därest bestämmelserna om amorteringsskyldighet utformas på sätt jag nedan kommer att föreslå, synes mig dock risken för att amorteringslånen skola användas på dylikt sätt bliva ganska ringa. Enligt min mening kan det därför knappast anses erforderligt att uppställa någon särskild begränsning i detta hänseende. Det synes mig emellertid ligga i sakens natur att, därest efterfrågan på amorteringslån skulle överstiga medelstillgången, lån i första hand skall utlämnas till de lånesökande, som eljest skulle ha svårast att ordna finansieringen av sina företag. I fråga om storleken av de belopp, som böra få utlämnas i amorteringslån, torde tillräcklig anledning ej föreligga att begränsa dessa belopp till viss procent av den beräknade kostnaden för åtgärden eller till vissa maximibelopp i kronor räknat. En dylik begränsning skulle tydligen i någon mån motverka själva syftet med lånen och torde ej heller kunna anses erforderlig ur det allmännas synpunkt, såvida man, såsom jag förordar, kräver tillfredsställande säkerhet för hela lånesumman och utformar lånevillkoren så,

268 Kungl. Mcij:ts proposition nr 75.

att lånet ej skall åsamka det allmänna någon egentlig kostnad. Amorteringslån bör alltså kunna utgå med hela den beräknade kostnaden för åtgärden. Skulle sökanden jämväl erhålla avskrivningslån, bör dock givetvis amorteringslånet reduceras så, att sagda lån och avskrivningslånet sammanlagt ej överstiga den beräknade kostnaden för åtgärden. Vid en uppskattning av kostnaderna för en planerad förbättringsåtgärd bör vidare hänsyn ej tagas till sådana merkostnader, som föranledas av att sökanden önskar utföra åtgärden på ett sätt, som medför att kostnaderna för densamma bliva större än nödvändigt. Vad angår räntan å här ifrågavarande lån vill jag erinra om att jag i årets statsverksproposition framhållit, att frågan om egnahemslåneräntans storlek borde behandlas i samband med en inom socialdepartementet pågående omprövning av lånevillkoren för den övriga statliga fastighetskrediten och att jag med hänsyn därtill hade för avsikt att längre fram under innevarande år återkomma med förslag rörande storleken av räntan å nya egnahemslån. I samband därmed har jag även angivit, att det vid 1946 års riksdag behandlade spörsmålet om införande av rörlig räntefot å egnahemslån borde närmare utredas. Under nu angivna förhållanden är jag ej för närvarande beredd att taga ställning till frågorna om räntefoten för de av kommittén föreslagna amorteringslånen och huruvida räntan a dessa bör vara fast eller rörlig utan torde få återkomma till dessa frågor i samband med framläggande av nyssnämnda förslag angående egnahemsräntan. Ej heller kan jag nu taga slutgiltig ställning till kommitténs förslag om amorteringstidens längd och amorteringsskyldighetens omfattning. Jag vill emellertid framhålla, att jag i och för sig ej har något att erinra mot de principer, på vilka kommitténs förslag i förevarande delar vilar. Amorteringarna torde ej behöva påbörjas omedelbart efter lånets lyftande, utan en amorteringsfri tid bör kunna medgivas. Denna tid synes ej böra överstiga fem år från lyftandet av lånet. Amorteringsskyldigheten bör vidare i regel omfatta hela lånebeloppet, och nagon uppdelning av lånet i en stående del och en amorteringsdel bör sålunda i allmänhet ej förekomma. Dylik uppdelning bör dock kunna medgivas, då amorteringsskyldigheten eljest skulle kunna tänkas bliva alltför betungande. Vad kommittén anfört rörande de förutsättningar, under vilka amorteringslån bör kunna uppsägas vid ägareskifte å fastigheten eller eljest, har ej föranlett någon erinran från min sida. Vad särskilt ägareskifte angår anser jag alltså, att amorteringslån i allmänhet bör kvarstå vid fastighetens övergång till ny ägare men att rationaliseringsorganet dock bör ha möjlighet att i dylikt fall uppsäga lånet till återbetalning, för den händelse så skulle befinnas önskvärt med hänsyn till att säkerheten ej längre kan anses tillfredsställande eller till att den nye ägaren ej kan anses vara i behov av krediten. Ränta bör i regel erläggas från tidpunkten för lyftandet av lånet. Därest amorteringsskyldigheten skall börja först viss tid efter det låntagaren lyft lånet, bör sålunda låntagaren under denna tid ha att erlägga ränta å lånet. Frågan huruvida denna regel skall vara undantagslös eller rationaliserings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 269

organen skall medgivas befogenhet att i vissa fall vid beviljande av amorteringslån medgiva ränteuppskov under en kortare tid och lägga den på denna tid belöpande räntan till det kapitalbelopp, som därefter skall förräntas och amorteras, synes mig vara av tämligen ringa betydelse. Så som förutsättningarna för beviljande av ränteuppskov äro angivna i kommitténs förslag torde det nämligen endast i ett förhållandevis ringa antal fall kunna bliva fråga om att bevilja dylikt uppskov. Då det emellertid torde kunna antagas, att möjligheten att bevilja ränteuppskov i en del fall kan befinnas vara till gagn för rationaliseringsarbetet och densamma ej heller torde behöva befaras medföra några olägenheter för de lånebeviljande organen, vill jag biträda kommitténs förslag på denna punkt. Uppskovstiden torde ej böra överstiga två år från lyftandet av lånet.

En punkt, där i några yttranden erinringar gjorts mot kommitténs förslag, är frågan om den säkerhet, som bör fordras för amorteringslån. Enligt kommitténs förslag skulle i själva låneförfattningen endast uppställas ett krav på tillfredsställande säkerhet och det skulle sedan överlämnas åt de lånebeviljande organen att pröva, huruvida den säkerhet, som bjudits, kunde anses tillfredsställande. Enligt vad kommittén uttalat borde härvid såsom säkerhet kunna godtagas inteckning på upp till 100 procent av det uppskattade värdet av fastigheten efter förbättringsåtgärdens utförande, såvida lånesökanden vore känd som en skötsam jordbrukare. Även borgenssäkerhet borde vidare kunna förekomma antingen enbart eller som komplettering av inteckningssäkerhet. I vissa yttranden har däremot gjorts gällande, att strängare krav borde uppställas på säkerhetens beskaffenhet. För min del finner jag det ofrånkomligt att det allmänna, om låneverksamheten skall giva avsett resultat, måste taga vissa risker och alltså ej bör uppställa alltför stränga krav på säkerheten. Jag anser det vidare angeläget, att vid prövningen av säkerhetens värde ett visst utrymme skall lämnas för hänsynstagande till den garanti, som sökandens personliga förutsättningar kunna utgöra. Om detta skall kunna ske och om överhuvud taget utdelningen av amorteringslån skall kunna handhavas på ett sådant sätt, att denna långivning får önskad inverkan på rationaliseringens fortskridande, synes det mig nödvändigt, att rationaliseringsorganen skola ha ett visst mått av frihet även vid prövningen av värdet av den säkerhet, som bjudits för dylikt lån. Jag kan därför ansluta mig till kommitténs förslag, att man i låneförfattningen endast bör uppställa ett krav på tillfredsställande säkerhet för lån av detta slag. Härvid förutsätter jag, att det centrala rationaliseringsorganet skall äga meddela närmare föreskrifter angående prövningen av säkerheten, i den mån så kan finnas nödigt för alt kronans ekonomiska intressen skola bliva tillbörligt beaktade. Jag vill vidare framhålla, att enligt min uppfattning borgen endast undantagsvis torde böra ifrågakomma.

Vad jag hittills anfört angående utformningen av amorteringslånen har närmast byggt på den förutsättningen, att dessa lån skulle utlämnas av statsmedel och långivningen omhänderhavas av de statliga rationaliseringsorganen. I några yttranden har anförts, alt det syntes föreligga risk för att

270 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

en rent statlig långivning av den omfattning, som här kunde komma i fråga, skulle kunna medföra, att kapaciteten hos den kreditapparat, som nu befintliga kreditinrättningar utgöra, icke skulle kunna effektivt utnyttjas, samtidigt som statsmakterna skulle få vidkännas betydande administrationskostnader för omhänderhavandet av ifrågavarande långivning. Vad sålunda anförts synes mig värt beaktande. Ett sätt att undvika berörda svårigheter synes mig vara att, såsom även ifrågasatts i vissa yttranden, statens stöd till finansieringen av förbättringsåtgärderna helt eller alternativt med utlämnande av lån av statsmedel gives i den formen, att rationaliseringsorganen — i likhet med vad nyligen stadgats om statlig kreditgaranti för lån åt den, som avlagt akademisk eller därmed jämförlig examen — skola bevilja statlig kreditgaranti för lån, som upptages i enskild kreditinrättning för finansiering av en inre rationaliseringsåtgärd. Innan definitiv ståndpunkt tages, torde emellertid närmare överväganden böra ske beträffande olika frågor av betydelse för utformningen av garantiförfarandet. Bland annat torde överläggningar böra äga rum med de kreditinrättningar, vilka kunna komma i fråga för här avsedd långivning. Jag har därför för avsikt att efter närmare utredning upptaga frågan till förnyad behandling i samband med anslagsäskanden för rationaliseringsåtgärderna för budgetåret 1948/49 och därvid, om ett system med kreditgaranti anses böra komma i fråga, framlägga förslag i ämnet.

Beträffande de allmänna förutsättningarna för erhållande av avskrivningslån uppställa sig samma spörsmål som i fråga om amorteringslånen, nämligen dels frågan, vilka krav som böra ställas på lönsamheten av den planerade åtgärden, dels frågan om uppställande av en arealgräns eller annan gräns med hänsyn till brukningsdelens beskaffenhet och dels frågan, i vad mån brukarens ekonomiska ställning bör inverka på möjligheten att erhålla lån.

Vad den första frågan angår kan jag hänvisa till vad jag förut anfört rörande beskaffenheten av de inre rationaliseringsåtgärder, till vilka det allmänna bör ekonomiskt medverka.

I avseende å de båda andra frågorna må framhållas att huvudskälet till att det allmänna över huvud bör utlämna avskrivningslån, nämligen behovet av en viss stimulans till dylika åtgärder, främst gör sig gällande vid brukningsdelarna i de lägre storleksgrupperna, där jordbrukets lönsamhet genomsnittligt ej är så god som i de högre storleksgrupperna och där brukarnas disponibla kapital genomsnittligt är lägre än vad fallet är för innehavare av större jordbruk. Jag anser det därför lämpligt, att en viss övre arealgräns för utlämnande av avskrivningslån fastställes och att även en viss behovsprövning göres med hänsyn till brukarens ekonomiska ställning. Arealgränsen bör sättas så, att under densamma komma att falla basjordbruk och jordbruk med mindre storlek än basjordbruket. Med hänsyn till det sätt på vilket, enligt vad jag tidigare anfört, avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruket bör ske, finner jag härvid arealgränsen i enlighet med kommitténs förslag lämpligen böra bestämmas till 20 hektar åker, häri inbegripet även till åker omräknad ängsmark. Att, såsom ifrågasatts i ett yttrande, för täckdikningsåtgärder tillämpa en högre arealgräns, finner jag icke lämpligt. Med hänsyn

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 271

till vad jag förordat om avvägningen av det allmänna prisstödet synes det här böra vara tillräckligt, att det allmänna genom utlämnande av amorteringslån underlättar finansieringen av förbättringsåtgärderna. Den angivna arealgränsen bör dock ej vara ovillkorligen bindande utan bör närmast ha karaktären av en norm vid prövningen av ansökningar om avskrivningslån. Rationaliseringsorganen böra alltså kunna bevilja avskrivningslån även till brukningsdel med högre åkerareal än 20 hektar, om avkastningsförmågan på grund av brukningsdelens beskaffenhet ligger så lågt, att brukningsdelen närmast är att jämföra med fastigheter under sagda arealgräns. Såsom jag skall angiva på tal om lånebeloppen bör vidare avskrivningslån kunna bestämmas att utgå med lägre belopp än normalt, då fastigheten visserligen ligger under arealgränsen men dess lönsamhet likväl är så stor, jämfört med de genomsnittliga förhållandena för brukningsdelar under denna gräns, att en dylik nedsättning ter sig befogad. I fråga om behovsprövningen vid utlämnande av avskrivningslån vill jag framhålla, att den stimulans, som avskrivningslånen äro avsedda att giva, i flertalet fall torde få anses erforderlig för innehavare av brukningsdelar under arealgränsen, om rationaliseringsarbetet skall fortskrida i tillfredsställande takt. Behovsprövningen bör därför ej ha till ändamål att avskilja alla de brukare, som över huvud ha möjlighet att på annat sätt anskaffa de för åtgärden erforderliga medlen, utan endast avse att avskilja de brukare, vilkas ekonomiska ställning är så god, att någon särskild stimulans till åtgärden ej kan anses påkallad. I begreppet avskrivningslån ligger, såsom framgår av vad jag tidigare yttrat, att någon återbetalning i regel ej skall förekomma utan att lånet normalt skall avskrivas efter viss tid. Denna avskrivning synes, på sätt kommittén förordat, lämpligen böra ske med 7s om året från och med sjätte till och med tionde året efter utlämnandet. En förutsättning för avskrivning bör dock, såsom förut nämnts, vara, att förbättringsåtgärden utförts i enlighet med givna anvisningar och att anläggningen underhållits på ett tillfredsställande sätt. Även för avskrivningslån bör i regel ställas säkerhet. Kravet härpå torde vara av värde, bland annat därför att därigenom understrykes vikten av att anläggningen skötes på ett tillfredsställande sätt. Eftersom någon återbetalning av avskrivningslån normalt ej skall ske, synes det dock ej lämpligt att här alltid uppställa lika stränga krav på säkerhetens beskaffenhet som i fråga om amorteringslån. Jag har därför intet att erinra mot kommitténs förslag, att tillfredsställande säkerhet i princip skall fordras även för avskrivningslån men att rationaliseringsorganen skola äga vidsträckta befogenheter att medgiva undantag härifrån i sådana fall, då uppehållandet av detta krav skulle medföra svårigheter för låntagaren och ett avstående från kravet anses kunna ske utan risk för att avskrivningslånet kommer att missbrukas. Rationaliseringsorganen böra härvid kunna antingen nöja sig med en säkerhet, som ej kreditmässigt kan anses fullt tillfredsställande, eller också helt avstå från kravet på säkerhet. Del sistnämnda torde framför allt vara lämpligt i sådana fall, då lånesumman är förhållandevis liten. Då lånet ej överstiger 1 000 kronor, bör sålunda kravet på säkerhet regelmässigt kunna eftergivas.

272 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Borgenssäkerhet bör i regel undvikas. Självfallet bör, vare sig säkerhet fordras eller ej, rationaliseringsorganet äga bestämma, att avskrivningslånet skall utlämnas successivt i mån av arbetets fortgång. Till vad kommittén anfört om förutsättningarna för att skyldighet att återbetala avskrivningslån skall föreligga kan jag ansluta mig. Dylik skyldighet bör sålunda i allmänhet inträda endast om lånet ej använts för det ändamål, för vilket det varit avsett, eller om det företag, till vilket det lämnats, ej underhållits på tillfredsställande sätt. Överlåles fastigheten före avskrivningstidens utgång bör härjämte återbetalningsskyldighet kunna föreskrivas om särskilda skäl därtill äro. Sådana särskilda skäl kunna, såsom kommittén anfört, vara att det är uppenbart, att säljaren sökt lånet i avsikt att genom detsamma göra sig en vinst vid senare överlåtelse av fastigheten eller att ett eventuellt överpris å fastigheten är föranlett av den förbättringsåtgärd, för vilken lånet beviljats. Med hänsyn till den återbetalningsskyldighet, som sålunda under vissa omständigheter kan komma i fråga, torde den, som innehar ett avskrivningslån, böra ha möjlighet att i samband med en planerad överlåtelse erhålla besked från rationaliseringsorganet, huruvida dylik skyldighet konnner att föreskrivas, om fastigheten överlåtes på vissa angivna villkor. Inträder återbetalningsskyldighet torde ränta å beloppet böra beräknas från tiden för utlämnande av lånet. Räntefoten torde i så fall böra vara densamma som för amorteringslån. I likhet med kommittén anser jag det önskvärt, att reglerna om avskrivningslånens storlek utformas så att låneärendena i flertalet fall komma att handläggas enligt tämligen likartade grunder men att rationaliseringsorganen likväl få en viss frihet att taga hänsyn till sådana faktorer, som göra att behovet av avskrivningslån i det enskilda fallet framstår som större eller mindre än vad som genomsnittligt är förhållandet. Bestämmelserna om lånebeloppen böra därför ha karaktären av normer, efter vilka lån regelmässigt skall beviljas men vilka vid behov skola kunna frångås. Till frågan om de fall, där dylik avvikelse bör få ske, återkommer jag i det följande. Beträffande jordförbättringsåtgärder anser jag i likhet med kommittén, att avskrivningslån till täckdikningsföretag normalt bör utgå med 25 procent av den beräknade kostnaden för åtgärden. För nyodling, stenröjning, jordkörning och avloppsförbättring, där bidrag hittills kunnat utgå med högst 60 procent av den beräknade kostnaden för åtgärden, har kommittén föreslagit, att denna maximigräns skulle bibehållas oförändrad. Samtidigt har kommittén emellertid anfört, att man vid beräkningen av medelsbehovet för denna del av rationaliseringsverksamheten syntes kunna utgå från att avskrivningslånen för nu nämnda åtgärder i genomsnitt skulle uppgå till omkring 40 procent av den beräknade kostnaden för åtgärderna. De nu nämnda bidragen ha jämte bidraget till betesförbättring införts i syfte att möjliggöra en förbättring av ställningen för de ofullständiga jordbruken. Därest vad jag tidigare förordat angående riktlinjerna och medlen för den yttre rationaliseringen genomföres, kommer emellertid arbetet med en förbättring av dessa jordbruk i ett gynnsammare läge än tidigare. Med hänsyn härtill synes mig en viss sänkning av den nuvarande maximiprocenten

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 273

kunna övervägas. Då härtill kommer, att dessa bidrag faktiskt under senare år i genomsnitt ej utgått med med än omkring 40 procent, synes det ej behöva möta några betänkligheter, om normen för avskrivningslån till nu ifrågavarande förbättringsåtgärder sättes till 40 procent av den beräknade kostnaden för åtgärden. Samma norm torde i så fall böra gälla även i fråga om avskrivningslån till betesförbättring. Beträffande de övriga till inre rationalisering hänförliga förbättringsåtgärder avseende brukningsdels jord, för vilka avskrivningslån i fortsättningen kan komma att beviljas, torde tills vidare böra tillämpas samma norm, som föreslagits för täckdikning, d. v. s. 25 procent av den beräknade kostnaden för åtgärden. Enligt vad kommittén anfört borde vid sidan av de procentuella normerna för utlämnande av avskrivningslån till jordförbättringsåtgärder även meddelas vissa föreskrifter angående de belopp i kronor per hektar eller kronor per företag, vartill dessa lån normalt högst skulle få uppgå. Dessa föreskrifter skulle emellertid, i motsats till vad för närvarande är fallet, ej innebära någon verklig maximering av bidragsbeloppen utan närmast tjäna till ledning vid bestämmande av avskrivningslånets storlek i genomsnittsfallen. Föreskrifter av denna art torde kunna bliva till en viss hjälp i låneverksamheten och torde därför böra meddelas. Det synes dock med hänsyn till deras karaktär lämpligt, att de ej intagas i själva låneförfattningen utan att det får ankomma på Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, på det centrala rationaliseringsorganet att meddela dylika föreskrifter i form av anvisningar för ärendenas behandling. De normer, som kommittén föreslagit i fråga om avskrivningslån till ekonomibyggnader, avvika väsentligt från hittills gällande bidragsbestämmelser på detta område. För min del finner jag dessa normer ändamålsenliga och lätta att tillämpa. Särskilt anser jag det vara av värde, att man genom dessa normer i praktiken kan få en viss gradering av de procentuella lånebeloppen i förhållande till brukningsdelarnas storlek, så att de mindre bland de bidragsberättigade brukningsdelarna, för vilka byggnadskostnaderna otvivelaktigt äro mest betungande, kunna få proportionsvis något högre lån än de större brukningsdelarna. Jag kan därför oreserverat ansluta mig till kommitténs förslag på denna punkt. Avskrivningslån bör alltså normalt utgå med 25 procent av den beräknade kostnaden för åtgärden, så länge denna kostnad jämte kostnaden för de förbättringsåtgärder å ekonomibyggnaderna, för vilka avskrivningslån tidigare utgått, ej överstiger 10 000 kronor, och därefter med 15 procent av den beräknade kostnaden, normalt dock högst med 5 000 kronor. Dessa normer bygga på den tanken, att man bör se en brukningsdels behov av förbättring av ekonomibyggnaderna under en förhållandevis lång period som en enhet. Kommittén har även föreslagit, att denna period skall omfatta en tid av i regel 25 år och att sålunda efter denna periods utgång avskrivningslån på nytt skall utlämnas oberoende av vad brukaren erhållit under den tidigare perioden. Jag delar i princip kommitténs uppfattning alt reglerna om avskrivningslån för nu ifrågavarande Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 7 sand. ,Vr 75. IS

274 Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

ändamål böra utformas så, att de ej taga sikte på enstaka förbättringsåtgärder utan på behovet av dylika åtgärder under en relativt lång period. Emellertid finner jag det knappast erforderligt, att statsmakterna redan nu skola taga ställning till frågan om längden av sagda period. Icke heller synes det mig nödvändigt att i förväg söka lösa de detaljspörsmål angående utlämnandet av avskrivningslån för ifrågavarande ändamål, som kunna uppkomma efter sammanläggning av brukningsdelar. Huvudsynpunkten torde härvid böra vara, att man vid prövningen av frågan om avskrivningslån för förbättring av ekonomibyggnaderna å en genom sammanläggning eller anskaffning av tillskottsjord utvidgad fastighet bör bortse från de avskrivningslån, som tidigare kunna ha utgått till förbättringsåtgärder, vilka ej längre äro av värde för driften av den utvidgade fastigheten.

De nu angivna normerna böra enligt min mening tillämpas ej blott vid förbättringsåtgärder (inklusive nybyggnad) av ekonomibyggnader i egentlig mening utan även för övriga byggnadsföretag som äro att hänföra till inre rationalisering, exempelvis anläggning av gödselstäder och urinbrunnar ävensom siloanläggning.

Uppenbarligen böra normerna för lånebeloppen avvägas med hänsyn till byggnadskostnadernas genomsnittliga storlek. Skulle sagda kostnader undergå någon mera avsevärd förändring i förhållande till den nuvarande nivån, torde de normer, som nu kunna fastställas, därför böra bliva föremål för omprövning.

Såsom jag tidigare nämnt, böra de regler för bestämmande av avskrivningslån till inre rationaliseringsåtgärder, vilka jag nu förordat, ej vara ovillkorligen bindande för rationaliseringsorganen utan i vissa fall kunna frångås. Nedsättning av lånebeloppet under vad som skulle utgå jämlikt normerna bör enligt min mening, i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén anfört, kunna ske i två fall nämligen dels då lönsamheten av jordbruket å brukningsdelen är så god, att den överstiger basjordbrukets lönsamhetsgrad, dels då brukarens ekonomiska ställning är sådan, att han ligger nära den kategori, som utestänges från avskrivningslån genom regeln om behovsprövning. Att uppställa några närmare regler beträffande det sätt, på vilket jämkningen skall ske, synes icke möjligt, utan avgörandet härvidlag torde böra överlämnas åt de lånebeviljande organen.

överskridande av de lånebelopp, vilka angivits som norm, borde enligt kommitténs förslag få ske endast i ett fall, nämligen det, då en förbättringsåtgärd med hänsyn till en planerad yttre rationalisering av brukningsdelen i enlighet med rationaliseringsorganens önskan utfördes på ett sådant sätt, att kostnaderna för densamma bleve högre än vad som eljest varit nödvändigt. Jag delar kommitténs uppfattning, att man i dylikt fall bör kunna frångå normerna. Härjämte synes det mig emellertid önskvärt, att de lånebe-. viljande organen även eljest skola ha befogenhet att medgiva avskrivningslån med högre belopp än som motsvarar den uppställda normen, då så med hänsyn till särskilda omständigheter finnes påkallat, exempelvis därest på grund av brukarens svaga ekonomiska ställning eller beskaffenheten av den

Kungi. Maj.ts proposition nr 75. 275

ifrågasatta rationaliseringsåtgärden behovet av en särskild stimulans för att denna skall komma till utförande framstår som särskilt stort. Jag vill emellertid understryka, att en dylik befogenhet bör användas med varsamhet och sålunda ej bör föranleda, att normerna mera allmänt frångås. Saväl i kommitténs betänkande som i ett av en kommittéledamot avgivet särskilt yttrande har berörts fragan, hur man bör förfara, därest efterfrågan på avskrivningslån skulle överstiga medelstillgången. I dylikt fall synes man principiellt såsom kommittén avsett ej böra genomgående nedsätta lånebeloppen under vad som bort utgå enligt de fastställda normerna utan i stället företaga en gallring bland de lånesökande. Vid en sådan gallring torde i främsta rummet böra tillgodoses låneanspråken från de brukare, vilkas företag framstå som mest angelägna ur jordbruksekonomisk synpunkt, ävensom från de brukare, vilka med hänsyn till sin ekonomiska ställning ha det största behovet av att en förbättring av brukningsdelen kommer till stånd. Att giva någon av dessa båda synpunkter ett bestämt företräde framför den andra synes mig icke lämpligt. Man torde få överlåta åt rationaliseringsorganen att i sin verksamhet komma fram till den avvägning mellan de båda synpunkterna, som med hänsyn till de föreliggande förhållandena framstår såsom mest tillfredsställande. Av de av kommittén behandlade spörsmålen rörande amorteringslån och avskrivningslån torde jag slutligen få upptaga frågan om utlämnande av dylika lån till arrendator. Vad kommittén härom anfört föranleder ej erinran från min sida. Jag anser sålunda, att dessa lånemöjligheter böra stå öppna även för arrendator och att härvid i huvudsak böra gälla samma regler som då lån utlämnas till jordägare.

Förut har nämnts, att för den statliga låne- och bidragsverksamheten till yttre rationalisering i allmänhet böra kunna användas de former, som tilllämpas för att främja den inre rationaliseringen av jordbruket. Då lån utlämnas för att finansiera förvärv av jord i rationaliseringssyfte, bör lånet således i regel utlämnas i form av amorteringslån, och då bidrag skall utgå för att utjämna skillnaden mellan en fastighets eller fastighetsdels värde i fria marknaden och dess värde för sammanläggningsändamål, bör detta bidrag i regel utgå såsom ett avskrivningslån. Vid dylikt avskrivningslån böra i män av behov kunna knytas sådana villkor, som anses erforderliga för att trygga genomförandet av den avsedda rationaliseringen. Det nu sagda bör gälla ej blott då en jordbrukare förvärvar mark i rationaliseringssyfte direkt från annan jordbrukare, utan även då en fastighet eller fastighetsdel i dylikt syfte säljes av rationaliseringsorganet. I sistnämnda fall bör alltså köpesumman kunna sättas till ett högre belopp än som motsvarar markens värde för köparen, men denna mellanskillnad få formen av ett avskrivningslån till köparen och den verkliga köpeskillingen eller del av denna gäldas såsom ett amorteringslån.

Vad jag i det föregående anfört angående statens ekonomiska medverkan till den inre rationaliseringen gäller, såsom jag redan påpekat, icke torrlägg-

276 Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

ningsverksamheten. De i denna verksamhet föreliggande speciella förhållandena nödvändiggöra enligt min uppfattning, att man där tillämpar regler, vilka i vissa avseenden avvika från vad som bör gälla för övriga grenai av rationaliseringsarbetet. De låne- och bidragsregler, som nu finnas för torrläggningsföretag och vilka helt nyligen godkänts av statsmakterna, synas i stort sett väl avvägda även med tanke på att torrläggningsverksamheten bör utgöra ett led i den mera omfattande rationaliseringsverksamhet, som nu förordas. Jag anser därför anledning ej föreligga att nu företaga någon mera allmän omprövning av bestämmelserna om lån och bidrag till torrläggningsföretag. En dylik ståndpunkt bör dock ej hindra att man strävar efter att, i den mån så är möjligt utan att rubba själva grunderna för sistnämnda bestämmelser, skapa överensstämmelse mellan dessa och motsvarande bestämmelser för övriga led av rationaliseringsarbetet. I viss utsträckning synes detta kunna ske beträffande reglerna om lån till torrläggningsföretag. I likhet med kommittén anser jag därför, att dessa regler böra justeras så att de allmänna lånevillkoren komma att närmare ansluta sig till villkoren för amorteringslån. Räntan å lånen till torrläggningsföretag bör sålunda bestämmas så, att den kommer att motsvara den räntefot, som kan komma att fastställas för amorteringslån till övriga inre rationaliseringsåtgärder. I samband därmed bör den nu medgivna räntefriheten under tre år borttagas men i stället tiden för ränteuppskov förlängas. Kommittén har här föreslagit en förlängning till sex år. En tid av fem år synes mig emellertid tillräcklig. Efter dessa omläggningar komma lånen i realiteten att bliva förmånligare för låntagarna än vad hittills varit fallet. Under sådana omständigheter torde något avseende ej behöva fästas vid de i vissa yttranden uttalade farhågorna för att borttagandet av räntefriheten under vissa år skulle minska jordbrukarnas intresse för dylika lån. Frågan om amorteringstiden för ifrågavarande lån torde få upptagas till behandling i samband med motsvarande spörsmål i fråga om andra amorteringslån. Övriga bestämmelser angående lån till torrläggningsföretag böra däremot enligt min mening kunna bibehållas oförändrade, liksom någon ändring ej heller synes påkallad i fråga om stadgandena om bidrag till dylika företag.

Till inre rationalisering ha, såsom framgår av det tidigare anförda, ej hänförts åtgärder för förbättring av bostäder å jordbruksfastigheter. Kommittén har ej ingått på frågan om utformningen av de statliga åtgärderna för detta ändamål men har uttalat, att man i princip bör eftersträva, att bestämmelserna om de statliga bostadsförbättringsåtgärdema skola utformas så, att jordbruksbefolkningen ej härvidlag kommer i en sämre ställning än övriga befolkningsgrupper. Vidare har kommittén föreslagit, att de lokalorgan, som skola handhava verksamheten angående jordbrukets yttre och inre rationalisering, även skola ombesörja den statliga verksamheten för förbättring av bostäder å jordbruksfastigheter. Jag är fullt på det klara med att vissa fördelar äro förenade med en dylik

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 277

sammankoppling av rationaliseringsverksamheten och bostadsförbättringsverksamheten. På sätt kommittén framhållit blir ofta frågan, huruvida eller i vilken utsträckning man bör vidtaga åtgärder för att förbättra bostaden å en jordbruksfastighet, beroende av om fastigheten kan beräknas komma att bestå som självständig brukningsdel eller bör sammanläggas med annan fastighet. Handhavas båda de angivna verksamhetsgrenarna av ett och samma organ, kan detta tillse att bostadsförbättringsverksamheten i erforderlig utsträckning anpassas efter de föreliggande planerna på yttre rationalisering. Mot dessa fördelar stå emellertid enligt min mening avsevärda nackdelar. En av dessa är att sammankopplingen mellan de båda uppgifterna skulle medföra en sådan ökning av arbetet för det organ, som skall handhava rationaliseringsverksamhelen, att det måste anses föreligga risk för att detta organ ej skall få möjlighet att med tillräcklig kraft ägna sig åt sistnämnda verksamhet. En annan olägenhet är, att sammankopplingen skulle medföra en uppdelning av den lokala bostadsförbättringsverksamheten på olika organ, vilket i sin tur skulle medföra risk för att enhetligheten i verksamheten blir mindre än om den lokalt omhänderhaves av endast ett organ. Jag vill vidare framhålla, att betydelsen av att bostadsförbättringsverksamheten anpassas till rationaliseringsarbetet ej bör överdrivas. I många fall torde det nämligen, även om en brukningsdel bör sammanläggas med en annan, kunna befinnas önskvärt, att den förstnämnda brukningsdelens bostadshus skall bevaras och förbättras för att fylla ett lokalt behov av bostäder. Bedömningen av en bostadsförbättringsfråga å en jordbruksfastighet måste därför mången gång ske utifrån delvis andra synpunkter än dem, som anläggas på rationaliseringsarbetet inom jordbruket.

Med hänsyn till nu nämnda förhållanden är det enligt min mening närmast att föredraga, att jordbrukets rationaliseringsorgan ej skola handlägga ärenden angående bostadsförbättring å jordbruksfastigheter. Enligt vad jag har inhämtat av chefen för socialdepartementet, torde denne i en proposition angående den statliga bostadsförbättringsverksamheten, vilken är avsedd att föreläggas årets riksdag, komma att föreslå, att särskilda organ skola inrättas för handhavande av sagda verksamhet å landsbygden, vilka organ sålunda skola övertaga de uppgifter på detta område, som hittills åvilat egnahemsnämnderna. En dylik omorganisation av bostadsförbättringsverksamheten torde böra innebära, att de nya organen övertaga, förutom den allmänna bostadsförbättringsverksamheten, jämväl egnahemsorganens befattning med utlämnandet av lån för förvärv av bostadsegnahem och lantarbetarbostadslån, i den mån dessa låneformer anses alltjämt böra bibehållas. Givetvis bör ett intimt samarbete äga rum mellan ifrågavarande organ för bostadsförbättringsverksamheten och rationaliseringsorganen.

EU genomförande av de i det föregående angivna riktlinjerna beträffande statens ekonomiska stöd till den inre rationaliseringen förutsätter även vissa ändringar i nu gällande bestämmelser angående den statliga egnahemsverksamheten. I denna ingår ju oj blott beviljande av lån i syfte att för

278 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

mindre bemedlade personer underlätta förvärv av jordbruksfastigheter utan även beviljande av lån och bidrag till upprustning av dylika fastigheter. Den sociala verksamhet, som förstnämnda långivning innebär, torde vara behövlig även i fortsättningen. Däremot böra bestämmelserna angående egnahemsorganens låne- och bidragsverksamhet till upprustning av vissa jordbruksfastigheter ej vidare tillämpas utan ersättas av de generella bestämmelser om amorterings- och avskrivningslån för sagda ändamål, för vilka i det föregående redogjorts. Bestämmelserna om beviljande av premielån böra alltså upphöra att gälla, och vid beviljande av lån till förvärv av jordbruksfastighet bör hänsyn tagas endast till kostnaden för förvärvet av fastigheten men däremot ej till eventuella kostnader för upprustning av densamma. På sätt tidigare nämnts synes det önskvärt, att bestämmelserna om formerna för förstnämnda sociala långivning såvitt möjligt skola överensstämma med formerna för den kreditgivning, som är avsedd att förekomma i arbetet för den inre rationaliseringen. Nu gällande bestämmelser angående den sociala egnahemslånegivningen torde därför lämpligen böra bliva föremål för en allmän översyn.

Jag har för avsikt att i annat sammanhang hos Kungl. Maj:t hemställa om bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att utreda frågan om den utsträckning och de former, vari det allmänna bör ekonomiskt underlätta bildandet av sådana av flera jordbrukare i föreningsform ägda och drivna jordbruk, varom talats i det föregående, ävensom vissa därmed sammanhängande spörsmål. Lämpligt synes vara, att i samband med denna utredning företages nyssnämnda översyn av bestämmelserna rörande den hittillsvarande sociala egnahemslånegivningen. Förslag i frågan torde efter verkställd utredning få föreläggas nästa års riksdag.

Slutligen torde bestämmelserna om statsbidrag till förrättningar enligt lagen om delning av jord å landet böra överses i syfte att anpassa desamma till de allmänna riktlinjer, som nu kunna komma att fastställas för statens ekonomiska medverkan till den yttre och inre rationaliseringen. Jag ämnar hos Kungl. Maj:t hemställa, att lantmäteristyrelsen måtte erhålla i uppdrag att företaga en dylik översyn. Vad särskilt gäller de bidrag, som nu utgå till utflyttnings-, väganläggnings- och odlingskostnader i sammanhang med laga skifte, synes det emellertid önskvärt att, utan att resultatet av ovannämnda översyn avvaktas, bestämmelserna ändras så, att bidrag kan utgå ej blott vid laga skifte utan även vid ägoutbyte i rationaliseringssyfte.

Organisationen av rationaliseringsverksamheten.

Beträffande innehållet av kommitténs förslag rörande organisationen av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område hänvisas till kapitlen 13 och 23 i kommitténs betänkande samt till sidorna 74—83 i den förut lämnade redogörelsen för huvuddragen av detta.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 279

I fråga om förslaget i vad det avser organisationen av den lokala rationaliseringsverksamheten urskiljas i yttrandena tre huvudlinjer. Den första innebär tillstyrkande av förslaget beträffande såväl inrättande av lantbruksnämnder som arbetsuppgifternas fördelning mellan dessa och hushållningssällskapen. Enligt den andra huvudlinjen skulle några rent statliga organ icke erfordras för ändamålet, enär rationaliseringen borde kunna utföras inom hushållningssällskapens ram. Innebörden av den tredje huvudlinjen åter är, att arbetsuppgifterna borde fördelas mellan ett rent statligt organ och vederbörande hushållningssällskap men att denna fördelning skulle ske efter andra grunder än de i förslaget tillämpade. I allmänhet har i de yttranden, som följt sistnämnda huvudlinje, hävdats, att endast den yttre rationaliseringen skulle ombesörjas av de statliga organen medan den inre rationaliseringen liksom — i enlighet med förslaget — rationaliseringen av driftsförhållandena borde anförtros hushållningssällskapen. Till den första huvudlinjen, innebärande tillstyrkande av kommitténs förslag, ha bland andra egnahemsstyrelsen samt länsstyrelserna i Blekinge och Hallands lån anslutit sig, sistnämnda länsstyrelse dock med viss reservation. Härjämte har förslaget i förevarande del i åtskilliga yttranden lämnats utan erinran. Länsstyrelsen i Hallands län har -— samtidigt som styrelsen på sätt senare kommer att angivas avstyrkt ett avskaffande av torrläggningsnämnderna och överlämnande av dessas uppgifter till lantbruksnämnderna — anfört följande. Kommitténs förslag i fråga om organisationen av rationaliseringsverksamheten i övrigt vill länsstyrelsen för sin del på det livligaste förorda. Det skulle naturligtvis kunna ifrågasättas, huruvida icke rationaliseringsverksamheten ute i länen skulle kunna anförtros åt redan befintliga organ, såsom hushållningssällskapen eller egnahemsnämnderna. I likhet med kommittén anser länsstyrelsen det dock nödvändigt, att såväl den yttre som den inre rationaliseringen övertages av nyskapade organ, som få till sin huvudsakliga och primära uppgift att ägna sig åt rationaliseringsverksamhet. I annat fall — vare sig rationaliseringsverksamheten lägges på hushållningssällskap eller egnahemsnämnder, vilka självfallet maste ägna en väsentlig del av sitt intresse åt sina tidigare arbetsuppgifter — riskerar man, att den i nuvarande läge ytterst viktiga rationaliseringsverksamheten kommer att mer eller mindre sättas i efterhand. Däremot bör det måhända icke hållas för uteslutet, att sedan rationaliseringsverksamheten pågått något tiotal år eller vid den tidpunkt, då vissa rationaliseringsuppgifter av engångsnatur blivit utförda och en fast praxis utbildats, man kan tänka sig en ändrad länsorganisation, varigenom samtliga rationaliseringsuppgifter och annan stödverksamhet åt jordbruket anförtros åt ett enda länsorgan, exempelvis hushållningssällskapet. Jämväl skogsstyrelsen har i princip tillstyrkt kommitténs förslag men ifrågasatt en överflyttning av en del av den verksamhet, som enligt förslaget skulle ankomma på hushållningssällskapen, till andra organ. Skogsstyrelsen har härom anfört. Angående organisationen av rationaliseringsarhetet kan styrelsen i princip tillstyrka det av kommittén framlagda förslaget. Det torde nämligen vara

280 Kungl. Mai:ts proposition nr 75.

angeläget att upphäva den nuvarande splittringen av det allmännas verksamhet för stöd åt jordbruket. Skogsstyrelsen får i detta sammanhang erinra om sitt yttrande över hushållningssällskapsutredningens betänkande, vari styrelsen ifrågasatte, om icke utredning borde verkställas angående möjligheten och lämpligheten av att dels rationalisera den från det allmännas sida understödda organisation, som tillskapats för att stödja jordbrukets produktionsförmåga och lönsamhet, dels att i viss omfattning på jordbrukets egna organisationer överflytta handhavandet av den verksamhet, som på förevarande områden från det allmännas sida bedrives i produktionsfrämjande syfte. Det första av dessa önskemål synes bliva i huvudsak tillgodosett genom tillskapandet av de föreslagna lantbruksnämnderna. Skogsstyrelsen anser emellertid, att skäl fortfarande föreligga för övervägande, om icke en del av hushållningssällskapens verksamhet för rationalisering av jordbrukets driftsförhållanden såsom premiering och viss del av upplysningsverksamheten skulle kunna med fördel bedrivas av jordbrukets egna organisationer — med eller utan statsbidrag. Övriga arbetsuppgifter kunde lämpligen övertagas av lantbruksnämnderna, varigenom den föreslagna dubbelorganisationen skulle undvikas.

Länsstyrelsen i Jönköpings lön har givit uttryck för tveksamhet rörande ändamålsenligheten av den av kommittén föreslagna organisationen, i det länsstyrelsen yttrat följande. Det lärer väl svårligen kunna förnekas, att den föreslagna utformningen lider av en viss rätt så påtaglig dualism. Såsom föga lämpligt framstår det i varje fall att, på sätt skett, skilja den rationaliseringsverksamhet, som är inriktad på driftsformerna inom de enskilda jordbruksföretagen, från arbetet med den s. k. inre rationaliseringen. Måhända låter det sig dock ej lämpligen göra att lägga allt ifrågavarande rationaliseringsarbete med dess särskilda natur och speciella krav på hushållningssällskapen. Är detta fallet, lärer man sannolikt bliva nödsakad att godtaga den av de kommitterade föreslagna länsorganisationen trots de brister, som uppenbarligen vidlåda densamma.

Landsorganisationen har under åberopande av de synpunkter, som framförts av herr Lange i dennes vid kommittébetänkandet fogade särskilda yttrande, förordat, att all verksamhet för genomförandet av rationaliseringen anförtroddes lantbruksnämnderna, därvid landsorganisationen yttrat. Att, såsom kommittén föreslår, låta lantbruksnämnderna handlägga den yttre och inre rationaliseringsverksamheten samtidigt som hushållningssällskapen skulle bibehålla verksamheten för driftsrationaliseringen torde innebära risker för dubbelarbete och därigenom för en minskning av rationaliseringsarbetets effektivitet. Kommittén ger själv ett visst stöd för en dylik uppfattning i sin diskussion av den centrala organisationen. Sedan kommittén anfört att vissa gränsdragningssvårigheter i rationaliseringsfrågor kunna uppstå samt att alternativet med två skilda centralorgan — ett för den inre och yttre rationaliseringen och ett för driftsrationaliseringen — organisatoriskt skulle försvåra arbetet förordar kommittén nämligen förslaget till ett enda centralorgan för hela rationaliseringsverksamheten. Ett liknande resonemang kan enligt landsorganisationens mening tillämpas på den lokala organisationen. I likhet med herr Lange föreslår sålunda landsorganisationen, att hushållningssällskapens verksamhet för befrämjande av driftsrationali.seringen överflyttas till de föreslagna länsorganen, d. v. s. lantbruksnämnderna. Några större olägenheter för rationaliseringsverksamheten kan hushållningssällskapens förstatligande icke väntas medföra. Den inre och yttre ra­

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 281

tionaliseringen är ju i lika män en jordbrukets angelägenhet som driftsrationaliseringen, och kommittén förutsätter ett mycket intimt samarbete mellan de statliga organen och näringsutövama. Att använda skilda organisationsformer för olika delar av rationaliseringsverksamheten synes i varje fall vara svårt att sakligt motivera.

Länsstyrelsen i Örebro län har förklarat sig icke kunna tillstyrka den ifrågasatta uppdelningen av den statliga rationaliseringsverksamheten mellan hushållningssällskapen och lantbruksnämnderna utan förorda en lösning av frågan i huvudsak enligt de riktlinjer som uppdragits i herr Langes förutnämnda yttrande.

Svenska bankföreningen har ansett sig ej ha anledning att närmare ingå på frågan om organisationen av rationaliseringsorganen men har anmärkt, att samlandet av arbetsuppgifterna avseende såväl den yttre som den inre rationaliseringen hos de nya statliga lantbruksnämnderna, vilka bleve helt underställda lantbruksstyrelsen, kunde förväntas medföra en väsentligt större centralisering av verksamheten till topporganet än som kunnat ifrågakomma, om den lokala rationaliseringsverksamheten anförtrotts de mera fristående hushållningssällskapen.

Den andra av förut nämnda huvudlinjer, vilken innebär att något statligt organ icke erfordras för den lokala rationaliseringen, har följts av bland andra statskontoret, lantbruksakademien, länsstyrelserna i Kalmar, Kristianstads och Skaraborgs län, hushållningssällskapens ombud samt förvaltningsutskotten i flera hushållningssällskap ävensom Svenska lantarbetsgivareföreningen.

Belysande för den mening, som i allmänhet kommit till uttryck i dessa yttranden, är ett uttalande av Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Sedan utskottet omnämnt, att kommittén såsom de vägledande principerna vid uppgörande av förslaget i förevarande del angivit dels att den yttre och inre rationaliseringsverksamhetens planläggning och ledning borde vara enhetlig, dels att denna verksamhet — framförallt i vad den skulle ske med ekonomisk medverkan från statens sida — borde stå under statlig ledning och kontroll, dels ock att verksamheten borde äga rum i intimt samförstånd med de medborgargrupper, som berördes av rationaliseringsåtgärdema, främst jordbruksbefolkningen, har utskottet anfört följande. I

I fråga om den första huvudsynpunkten vill förvaltningsutskottet framhålla, att en gränsdragning mellan å ena sidan den yttre rationaliseringen, måhända rättare benämnd fastighetsbildningen, med alla dess detaljformer och å andra sidan övrig rationalisering möjligen kan tänkas genomförbar utan mera betydande tveksamma gränsfall. Däremot vill utskottet med största bestämdhet hävda, att ett åtskiljande av åtgärderna för den inre rationaliseringen och driftens rationalisering i praktiken i regel icke kan genomföras utan betydande olägenheter. Vid planläggningen och verkställandet av exempelvis täckdikning liksom vid beviljande av lån eller bidrag av statsmedel för delta ändamål och därmed sammanhängande fastställande av tiden för arbetets fullgörande måste ovillkorligen hänsyn tagas till de förändringar i växtodlingsplanen, som lid efter annan befinnas erforderliga, och

282 75.

Kungi. Maj:ts proposition nr

omvänt måste vid växtodlingens planläggning hänsyn tagas till eventuellt erforderliga inre rationaliseringsåtgärder. Att ledningen i detalj av dessa båda rationaliseringsgrenar under sådana förhållanden icke gärna kan läggas i händerna på skilda organ synes förvaltningsutskottet ligga i öppen dag. Vidare må i detta sammanhang påpekas, alt avdikningsärenden liksom täckdikningen beröra jordbruk av alla storleksordningar och därför ej såsom kommittén föreslagit böra hänföras till ett organ, främst avsett att lösa det mindre jordbrukets problem. Det förtjänar även framhållas, att en allt för stark splittring av närbesläktade verksamhetsuppgifter icke kan ligga i den hjälpsökande allmänhetens intresse. Resultatet blir villrådighet rörande rätta organet med tv åtföljande olust att utnyttja hjälpåtgärderna, allt till föga gagn för ett gott resultat av statens rationaliseringssträvanden.

Det bör även i detta sammanhang observeras, att utanför lantbruksnämnden skola enligt förslaget stå representanter för bland annat skogen och lantmäteriväsendet samt hela den betydelsefulla planläggningen av byggnadsverksamheten, som enligt kommitténs mening fortfarande bör handhavas av Lantbruksförbundets byggnadsförening (L.B.F.). Vad speciellt lantmätarna beträffar, anser kommittén, att dessa tjänstemän skola inkallas endast vid förekommande behov och endast för samråd. Dessa för fastighetsbildningen viktiga befattningshavare skulle sålunda icke tillåtas utöva någon direkt medbestämmanderätt.

Den andra huvudsynpunkten gällde statens inflytande. Härvidlag bör observeras att kommitténs förslag rörande lantbruksnämndernas sammansättning icke innebär någon rent statlig organisation, detta i motsats till de nuvarande egnahemsnämnderna, utan endast en ganska begränsad statlig majoritet. Enär kommittén just med hänsyn till kravet på statligt inflytande avvisat tanken på bibehållandet av åtgärder rörande den inre rationaliseringen hos hushållningssällskapen, synes förvaltningsutskottet icke opåkallat att ställa den frågan, vilken skillnaden i verkligheten är i fråga om det allmännas inflytande i den föreslagna lantbruksnämnden och i hushållningssällskapens förvaltningsutskott enligt 1944 års riksdags principbeslut rörande sammansättningen av dessa. Detta beslut innebär ju även det majoritet för det allmännas representanter, låt vara i form av landstings män. Inom parentes sagt synes det för övrigt vara motiverat att utbyta landstingsrepresentantema mot av statsmakterna utsedda personer. Till undvikande av missförstånd må påpekas, att utskottet med det sagda icke velat rikta någon kritik mot förslaget som sådant rörande lantbruksnämndernas sammansättning. Utskottet har endast velat framhålla, att det allmännas inflytande icke tillgodoses i vidare man genom kommitténs nu framlagda förslag, än vad som härutinnan uppnås genom 1944 års riksdags nyssnämnda beslut.

Mot bakgrunden av kommitténs sålunda intagna ståndpunkt rörande statens inflytande och dess i detta sammanhang kritiska inställning till hushållningssällskapens organisationsform, har utskottet funnit motiveringen till förslaget, att den lokala byggnadstekniska verksamheten fortfarande skall handhavas utav Lantbruksförbundets byggnadsförening synnerligen anmärkningsvärd. Såsom ett skäl mot överförande av byggnadskontoren till lantbruksnämnderna har kommittén sålunda uttalat, att det vore önskvärt att kontoren få även andra uppdrag än statliga, vartill utsikterna skulle minskas vid nyssnämnd omläggning av organisationen. Man frågar sig, vilken roll lantbruksnämnderna komma att spela, om förtroendet för desamma redan från böljan anses vara sa diskutabelt. I så fall torde för övrigt obenägenhet komma att föreligga att åt nämnderna lämna i uppdrag planläggningen även av andra rationaliseringsåtgärder, som icke kräva statlig medverkan, exempelvis täckdikning av större egendomar.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 75. 283

Vidare säger kommittén, att byggnaderna ytterst gälla företag som utföras åt enskilda och att man därför borde beakta de önskemål, som vederbörande brukare kan hysa beträffande planeringen av byggnadsföretaget. Byggnadskontorens befattningshavare måste därför ha förmåga att samarbeta med sitt klientel, vilket i sin tur kräver största möjliga frihet att vid behov omplacera befattningshavare, en frihet som enligt kommitténs mening är mindre vid ett till lantbruksnämnden anslutet byggnadskontor än ett L.B.F.-kontor. Enligt förvaltningsutskottets mening är det i högsta grad anmärkningsvärt, att den nämnda motiveringen ansetts särskilt bärande i fråga om hyggnadsrationaliseringen medan lantbruksnämndens övertagande av andra åtgärder på den inre rationaliseringens område, som för närvarande handhavas av hushållningssällskapen, icke ingivit kommittén liknande betänkligheter. Enär såvitt utskottet kunnat finna kommittén icke funnit skäl till erinringar mot hushållningssällskapens sätt att handhava den inre rationaliseringen, är med hänsyn till det sagda kommitténs inställning till hushållningssällskapen ur saklig synpunkt fullständigt oförklarlig.

Den tredje huvudsynpunkten slutligen gällde verksamhetens bedrivande i intimt samförstånd med de medborgargrupper, främst jordbrukarna, som beröras av rationaliseringsåtgärderna. Förvaltningsutskottet vill för sin del med skärpa understryka denna synpunkt. Ett gott resultat av de statliga åtgärderna på området förutsätter utan tvivel ett förtroendefullt samarbete mellan rationaliseringsorganet och allmänheten, i varje fall om rationaliseringsarbetet skall ske så långt som möjligt på frivillighetens grund, vilket kommittén upprepade gånger framhållit som önskvärt och som även förvaltningsutskottet vill betona. Förvaltningsutskottet kan emellertid icke inse, att de föreslagna lantbruksnämnderna skulle kunna fylla detta krav bättre än hushållningssällskapen. I varje fall torde så icke bliva fallet efter den av riksdagen i princip beslutade omorganisationen av hushållningssällskapen. Såvitt förvaltningsutskottet kunnat finna har kommittén ej heller gjort något uttalande, som skulle kunna tyda på en motsatt uppfattning från kommitténs sida.

Sedan utskottet av det sålunda anförda funnit, att den av kommittén föreslagna organisationen i nu ifrågavarande del icke i vidare mån än förut prövad organisation å motsvarande områden vore ägnad att tillgodose de önskemål, som uttryckts i de av kommittén uppställda principerna, har utskottet fortsatt.

Förslaget synes innebära vissa ytterligare olägenheter, vilka om än berörda av kommittén dock icke synas ha tillmätts någon större betydelse. Förvaltningsutskottet vill sålunda påpeka, att förslaget innebär en belydande dubbeluppsättning av likartade befattningshavare hos hushållningssällskap och lantbruksnämnd. Såsom kommittén själv påpekat kan nämligen icke förväntas, att hushållningssällskapens tjänstemän kunna i nämnvärd utsträckning överflyttas till lantbruksnämnderna. Då vidare lantbruksnämndernas övertagande av egnahemsnämndernas personal endast har formell betydelse, innebär förslaget en synnerligen betydande ökning av efterfrågan på kompetent arbetskraft. Med sina erfarenheter av möjligheterna att i varje fall för närvarande fylla allenast hushållningssällskapets personalbehov, måste utskottet även uttala starka tvivel om möjligheten att inom rimlig tid tillgodose den nämnda ökade efterfrågan. Ur synpunkten av ett effektivt utnyttjande av tillgänglig arbetskraft och med hänsyn till den hjälpsökande allmänhetens berättigade krav på enkelhet i organisationsformen för undvikande i möjligaste mån av missförstånd och felaktiga hänvändelser, kan ej heller en dy­

284 Kanyl. Maj.ts proposition nr 75.

lik dubbeluppsättning vara rationell. Slutligen äro mot bakgrunden av de minskade möjligheterna att effektivt utnyttja arbetskraften genom splittring av densamma på skilda organ de betydande kostnadsökningarna uppenbara.

Kommittén har i detta sammanhang uttalat, att varken hushållningssällskapens eller lantbruksnämndernas tjänstemän borde vara förhindrade att i sin verksamhet lämna upplysning åt enskilda jordbrukare i jordbruksfrågor, som ligga utanför deras speciella uppgifter. Hushållningssällskapens tjänstemän borde tvärtom, framhåller kommittén, ha att lämna dylik upplysning jämväl i frågor rörande yttre och inre rationalisering och lantbruksnämndernas tjänstemän att bedriva upplysningsverksamhet beträffande rationalisering av driftsförhållandena. Frånsett svårigheten att meddela upplysning i frågor, som icke ingå i vederbörande tjänstemans arbetsområde, skulle kommitténs förslag komma att innebära ett samröre av verksamhetsuppgifter mellan de båda organen, som med all säkerhet ganska snart skulle visa sig ohållbart samt icke vara till gagn för en effektiv och enhetlig upplysningsverksamhet. Enär dylik verksamhet utan tvivel är av synnerlig betydelse för rationaliseringsverksamhetens framgång, måste förvaltningsutskottet bestämt motsätta sig kommitténs uttalande på denna punkt.

Slutligen anser sig förvaltningsutskottet böra påpeka olämpligheten av benämningen lantbruksnämnd, enär denna leder tanken till långt mera vidsträckt verksamhetsområde än vad som är avsikten.

Såsom slutsats av utskottets nu återgivna uppfattning har utskottet uttalat, att med dess inställning till de olika rationaliseringsgrenarnas beroende av varandra det syntes utskottet naturligt, att verksamheten på detta område sammanfördes hos ett organ, lämpligen då hushållningssällskapet med hänsyn till dess intima kontakt med de praktiska utövarna av jordbrukaryrket. Detta hindrade givetvis icke, att en särskild nämnd inom hushållningssällskapet vore verkställande organ för den yttre rationaliseringen. Planläggningen av de olika rationaliseringsgrenarna skulle härigenom kunna på mest effektiva sätt samordnas. För den händelse det icke befunnes möjligt att samla all lokal rationaliseringsverksamhet inom hushållningssällskapens ram, ansåge utskottet sig böra förorda en lokal organisation, i huvudsak överensstämmande med den, som i andra hand föreslagits av herr Lange i dennes förut omnämnda yttrande.

Förvaltningsutskottet i Kristianstads läns hushållningssällskap har anfört.

Kommittén anser, att om rationaliseringsarbetet överlämnades till hushållningssällskapen, detta visserligen ur organisatorisk synpunkt skulle innebära alla de fördelar man önskade, men tror icke att man genom en sådan anordning skulle kunna fylla kravet på det statliga inflytande och den statliga kontroll, som kommittén förutsätter vara nödvändiga. Utskottet finner det egendomligt, att kommittén frångår ett gott förslag på grund av misstanken om att den statliga ledningen och kontrollen ej skulle bliva effektiv. En ur statens synpunkt tillräckligt effektiv kontroll och ledning går att ordna även hos hushållningssällskapen, som redan nu vid handhavande av statsmedel stå under lantbruksstyrelsens kontroll och ledning. Utskottet vill erinra om att hushållningssällskapen tidigare i mera än tre årtionden bedrivit egnahemslåneverksamheten och som förmedlare av statslån omhänderhaft och fördelat ganska avsevärda medelstillgångar. Hushållningssällskapen bedriva fortfarande förmedling av statsbidrag och statslån i samband med den inre rationaliseringen och driftsrationaliseringen och skola enligt kom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 285

mitténs förslag fortfarande förmedla en del statslån och statsbidrag. Hushållningssällskapen ha omhänderhaft arbetet i enlighet med de författningsregler och föreskrifter, som staten för ändamålet utformat.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har föreslagit, att — därest det icke ansåges möjligt att låta all rationaliserings verksamhet ankomma på hushållningssällskapen eller till dessa anknutna organ — den yttre rationaliseringen anförtroddes egnahemsnämnderna samt att hushållningssällskapen alltjämt finge ägna sig åt den inre rationaliseringen och rationaliseringen av driftsförhållandena. Enligt utskottets mening borde under alla förhållanden åt hushållningssällskapen anförtros den planläggning i fråga om inre rationalisering, som sällskapen sedan lång tid handhaft och vars betydelse för sällskapens arbete med rationalisering av driftsförhållandena icke kunde nog betonas.

Statskontoret har — sedan statskontoret uttalat, att det i första hand borde övervägas att åvägabringa en sådan omorganisation av hushållningssällskapen, att dessa bleve ägnade att övertaga de nya statliga uppgifter, som sammanhängde med jordbrukets rationalisering — yttrat följande.

Att detta kan ske utan uppgivande av sällskapens karaktär av självständiga jordbruksorgan visar den vid 1946 års riksdag beslutade omorganisationen av skogsvårdsstyrelserna, vilka utan förstatligande ombildats för att kunna förverkliga det av statsmakterna uppställda skogsprogrammet. Vill man icke beträda denna väg, föreslår statskontoret alternativt att på lantbruksnämnderna överflyttas hela den del av hushållningssällskapens arbetsuppgifter, som betingas av den med statsmedel bedrivna låne-och bidragsverksamheten, varefter hushållningssällskapen få bestå som helt enskilda sammanslutningar utan bidrag av statsmedel. Erinras må dock, att hushållningssällskapsutredningen understrukit, att endast ett förhållandevis litet antal yrkesutövare i allmänhet vore anslutna till sällskapen, varför utredningen för att göra sällskapens förankring hos jordbrukarna fastare fann sig böra föreslå obligatorisk medlemsplikt för ägare eller innehavare av jordbruksfastighet med ett taxeringsvärde av 2 000 kronor eller därutöver. Detta förslag avböjdes av statsmakterna. Man torde sålunda kunna förutse, att hushållningssällskapen icke i längden kunna bestå utan ekonomiskt stöd från det allmänna. Detta förhållande talar ytterligare till förmån för det av statskontoret först angivna alternativet: att ombilda hushållningssällskapen efter mönster av skogsvårdsstyrelserna och koncentrera hela rationaliseringsverksamheten till de på detta sätt förstärkta organen.

Hushållningssällskapens ombud ha särskilt framhållit, att en uppdelning av rationaliseringsuppgifterna på olika organ skulle bliva oläglig för allmänheten och orsaka staten ökade utgifter, samt såsom alternativ till att lägga alla dessa uppgifter på hushållningssällskapen — vilket alternativ ombuden förordat — angivit överlämnande av åtgärderna för den yttre rationaliseringen och rationaliseringsverksamheten i avseende å byggnader till egnahemsnämnderna eller liknande organ — vilka organ i sådant fall lämpligen borde benämnas fastighetsbildningsnämnder — samt övriga rationaliseringsuppgifter till hushållningssällskapen. Liknande uttalande har gjorts av Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, vars yttrande jämväl åberopats av länsstyrelsen i länet.

286 Kunql. Maj:ts proposition nr 75.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län bär — samtidigt som länsstyrelsen sagt sig finna hushållningssällskapen, sedan de utrustats med lämplig arbetskraft, fullt kapabla att leda rationaliseringen i dess helhet -— förordat, att frågan om den lokala ledningen av den yttre och inre rationaliseringen icke ännu slutgiltigt avgjordes utan att tills vidare hushållningssällskap och egnahemsnämnder i förening finge handhava de uppgifter, som enligt kommitténs förslag skulle tillkomma lantbruksnämnderna. Härjämte har länsstyrelsen yttrat.

Oavsett vilken form som beslutas i fråga om den lokala organisationen kommer ett genomförande av rationaliseringsprogrammet till större eller mindre del att kräva kvalificerade arbetskrafter. Länsstyrelsen vill därvid framhålla, att den nuvarande lantmäteriorganisationen sannolikt icke kan i nämnvärd utsträckning belastas med de nya uppgifter som rationaliseringsprogrammet förutsätter. Redan nu fördröjes utvecklingen på fastighetsbildningsområdet flerstädes genom alltför lång väntan på lantmäteriförrättningar. Skall rationaliseringen kunna bedrivas så, att man inom rimlig tid når praktiska resultat, måste väsentligt ökade arbetskrafter ställas till lantmäteriets förfogande.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har under hänvisning till att densamma förordat anstånd med målsättningen för jordbrukspolitiken på längre sikt uttalat, att rationaliseringsarbetets närmare utveckling borde avvaktas, innan ett slutgiltigt avgörande angående organisationen träffades, samt vidare uttryckt den förmodan, att den nuvarande ordningen icke vore behäftad med större brister än att densamma efter vissa justeringar skulle kunna bibehållas.

Förvaltningsutskottet i Kronobergs läns hushållningssällskap har anfört följande.

Förvaltningsutskottet finner en samordning av hela rationaliseringsarbetet nödvändig och förmenar, att detta kunde åstadkommas på tre olika sätt, nämligen så 1) att hela verksamheten anförtros åt hushållningssällskapen; 2) att hushållningssällskapens verksamhet övertages av de föreslagna lantbruksnämnderna; 3) att nu befintliga organ med var sina ehuru delvis ändrade uppgifter koordineras genom ett »representantskap».

Det förstnämnda alternativet synes förvaltningsutskottet naturligast, då hushållningssällskapen sedan gammalt utgöra det allmännas lokala organ för åtgärder till lanthushållningens främjande. Kommittén anför såsom huvudskäl mot denna lösning, att den ej skulle ge staten önskad ledning och kontroll över arbetet särskilt i vad detta avser den yttre rationaliseringen. Till bemötande härav må erinras om, att hushållningssällskapen tillkommit på statligt initiativ, att deras nuvarande organisation och verksamhet är bestämd genom en kungörelse, att 1944 års riksdag beslutat en omorganisation, som ger stat och landsting ökat inflytande på hushållningssällskapens ledning, samt framför allt, att sällskapen för sin verksamhet äro helt beroende av statsanslag. Hushållningssällskapen äro säkerligen också fullt beredda att underkasta sig all den kontroll över verksamheten, som Kungl. Maj:t och riksdagen finna erforderlig.

Det andra av de förut angivna alternativen skulle, såsom i en vid kommitténs betänkande fogad reservation av herr Lange påpekas, innebära ett förstatligande av hushållningssällskapen. Nämnde reservant anser, att nackdelarna av ett uppgivande av hushållningssällskapens nuvarande fria organisationsform skulle »helt uppvägas av fördelarna av en enhetlig rationalise-

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 287

ringsverksamhet». Härvidlag har förvaltningsutskottet en annan inställning. Ehuru hushållningssällskapen nu långtifrån stå fria gentemot staten, är det dock, enligt utskottets mening, av betydelse, att de utgöra sammanslutningar av jordbrukare. Kommittén finner också sannolikt, att man i fråga om driftens rationalisering skall ha lättare att nå resultat hos de enskilda jordbrukarna, om verksamheten i största möjliga utsträckning omhänderhaves av organ, vilka jordbrukarna uppfatta som sina egna, och av tjänstemän hos sadana organ. Förvaltningsutskottet finner detta uttalande obestridligt och anser i olikhet mot kommittén, att det bör i än högre grad gälla beträffande de mera ingripande åtgärder, som avses med yttre och inre rationalisering Pa grund härav kan förvaltningsutskottet icke tillstyrka, att hushållningssällskapen förstatligas. Då det väl får anses uteslutet, att hela jordbruksrationaliseringen skulle anförtros åt hushållningssällskapen med i huvudsak oförändrad organisation, anser utskottet sig kunna förorda den tredje torut angivna lösningen, vilken alternativt föreslås av herr Lange Enligt denna skulle den yttre rationaliseringsverksamheten handhavas av egnahemsnämnderna och alla inre rationaliseringsåtgärder samt härför erforderlig lå- UC" °. “dragsverksamhet jämte driftsrationaliseringen hänföras till hushållningssällskapen. Inom varje län (hellre hushållningssällskapsområde) skulle inrattas ett representantskap, i vilket samtliga inom jordbruksrationahsenngen verksamma organ skulle bliva företrädda. Häri borde då även ingå representanter för lantmäteriväsendet och skogsvårdsstyrelsen. En lösning efter dessa linjer förutsätter — och därvid fäster förvaltningsutskottet särskild vikt — att verksamheten för inre rationalisering bibehål- , os hushållningssällskapen. I betänkandet återgivas flerstädes de starka skal som anförts härför, bland andra att sällskapen genom nämnda verk- ^1Wiei»,,mmaJi.god kontakt med många enskilda jordbrukare och sålunda I®,, ,o att .lva upplysningsverksamhet bland dem. Möjligheten att erthaIla lan o,ch bidrag till inre rationaliseringsåtgärder är ofta anledningen till att jordbrukare begära biträde av sällskapens tjänstemän. Då dessa befoka .J0vrclkrukare för att planera dylika åtgärder (nyodling, stenröjning, betesforbattrmg med mera), begagna de ofta tillfället att giva råd och anvis ningar aven inom andra områden av jordbruksdriften. Den härför anställda personalen blir på detta sätt bättre utnyttjad. Skulle ifrågavarande verksamhet — sasom kommitténs majoritet likväl föreslår — överflyttas på nva organ så erfordrades härför en ny uppsättning av förrättningsmän; men hushållningssällskapen behövde alltjämt sina jordbrukskonsulenter och vandringsrattare for de återstående uppgifter, som skulle tillkomma sällskapen — Ingenting bor, sager kommittén, hindra lantbruksnämndernas befattningshavare att i samband med planering av inre rationaliseringsarbeten meddela råd och anvisningar jämväl om lämpliga driftsrationaliseringsåtgärder. I så fall synes del emellertid, som herr Lange säger, berättigat att ställa frågan vilka uppgifter som då skulle ankomma på hushållningssällskapen i framtiden. Risken för dubbelarbete torde vara påtaglig under dessa förhållanden. Ett ytterligare skäl för att bevara den inre rationaliseringen hos hushållningssällskapen är, att det — såsom kommittén själv konstaterar__ i fråga om åtskilliga åtgärder kan vara tveksamt, om de böra hänföras till inre rationalisering eller till rationalisering av driftsförhållandena.

Den tredje av de förut nämnda huvudlinjerna — innebärande alt kommitténs uppfattning att det lokala rationaliseringsarbetet skulle fördelas mellan (It. rent statligt organ och vederbörande hushållningssällskap godloges men all fördelningen av arbetsuppgifterna mellan organen skulle ske eller andra

288 Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

grunder än de i förslaget tillämpade — har följts i flertalet yttranden. De i dessa gjorda erinringarna mot förslagets fördelningsgrunder ha huvudsakligen hänfört sig till överförandet av åtgärderna för den inre rationaliseringen från hushållningssällskapen till de statliga organen. Vidare har i åtskilliga yttranden uttalats, att något nytt rent statligt organ för den lokala rationaliseringen icke vore erforderligt utan att de för ett sådant organ avsedda uppgifterna kunde överlämnas till de redan i verksamhet varande egnahemsnämnderna.

Sålunda har lantbruksstyrelsen anfört följande.

Vad angår frågan om lokala organ för jordbrukets rationalisering må erinras om att det redan nu tillkommer egnahemsorganisationen att arbeta för en fastighetsrationalisering på jordbrukets område. Till följd av brist på arbetskraft och stor anhopning av bostadsförbättringsuppgifter har egnahemsorganisationen emellertid icke kunnat uträtta mycket i fråga om fastighetsrationaliseringen. Kommitténs förslag att omorganisera egnahemsnämnderna till s. k. lantbruksnämnder och på dessa lägga den betydelsefulla uppgift, som fastighetsrationaliseringen utgör, jämte åtskilliga andra synnerligen omfattande uppgifter kan lantbruksstyrelsen icke finna ändamålsenligt. Den nuvarande egnahemsorganisationen har bestått endast i något mera än sex år och synes därför icke redan nu kunna dömas såsom olämplig. Att på de föreslagna lantbruksnämnderna anhopa så många olikartade arbetsuppgifter, som kommittén ifrågasatt, torde också förhindra att uppgifterna bliva utförda med den sakkunskap och kraft, som måste anses erforderliga. Olämpligt torde det jämväl vara att, såsom kommittén föreslagit, på ett organ, inriktat särskilt på åtgärder för rationalisering av mindre jordbruk av viss typ, lägga även uppgifter, som skola tjäna jordbruket i allmänhet, alltså även de större jordbruken, vid vilkas rationalisering staten icke torde komma att i högre grad medverka.

En begränsning av arbetsuppgifterna för det organ, som skall handhava fastighetsrationaliseringen, är enligt lantbruksstyrelsens bestämda mening ofrånkomlig, om verkligen nämnda rationalisering skall kunna bedrivas med önskvärd effektivitet och ändamålsenlighet. Lantbruksstyrelsen håller före, att redan de åtgärder, som skola åsyfta en bättre indelning och arrondering av brukningsdelarna, komma att skapa arbetsuppgifter av stor och svårbemästrad omfattning. Om till dessa åtgärder läggas åtgärder, avseende förbättring av jordbrukets bostäder och ekonomibyggnader, vilka senare åtgärder enligt lantbruksstyrelsens mening höra intimt samman med de förra åtgärderna, erhålles en grupp åtgärder, som torde skapa arbetsuppgifter av fullt tillräcklig omfattning för ett lokalt organ. Skulle man, såsom kommittén föreslagit, på samma organ jämväl lägga såväl låne- och bidragsbeviljandet för som även planläggningen av olika förbättringsarbeten inom jordbruket — exempelvis nyodling, stenröjning, jordkörning, täckdikning, vattenavledning, gödselvårdsanläggning — skulle ramen för organets verksamhet otvivelaktigt komma att vidgas i en grad, som starkt måste äventyra effektiviteten. Organet skulle säkerligen härigenom bliva en papperskvarn, som icke vore i stånd att fylla någon av sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt och som därför skulle mera skada än gagna jordbruket. Lantbruksstyrelsen vill därför kraftigt avråda från en dylik anhopning av arbetsuppgifter på ett enda organ.

Sedan lantbruksstyrelsen härpå berört den av kommittén tillämpade indelningen av olika rationaliseringsåtgärder, har styrelsen fortsatt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 289

Kommitténs gränsdragning mellan de olika klasserna av rationaliseringsåtgärder har emellertid helt naturligt icke kunnat ske med konsekvens. Så ha t. ex. betesförbättrings- och ensileringsuppgifterna hänförts till driftsrationalisering, oaktat att dessa uppgifter med minst lika stor rätt torde kunna hänföras till inre rationalisering. Den, som vill anlägga en betesvall på mark, vilken först måste nyodlas, skulle därför enligt kommitténs förslag ha att för erhållande av hjälp från det allmännas sida vända sig till två olika organ. Vidare ha bvggnadsförbättringar hänförts till inre rationalisering, trots att de måste anses närmare hänförliga till yttre rationalisering. Men även bortsett från nu berörda olägenheter, skulle enligt lantbruksstyrelsens mening ett genomförande av kommitténs förslag innebära, att det naturliga sambandet på planläggningsstadiet mellan olika slags rationaliseringsåtgärder brötes på ett olyckligare sätt än som sker vid nuvarande fördelning på olika organ av arbetsuppgifter på detta område. Då därjämte ett sammanförande av alla rationaliseringsuppgifter på ett enda organ -— vilken anordning principiellt vore riktigast — på grund av uppgifternas omfång och mångskiftande^ karaktär icke torde låta sig göra, bör eniigt lantbruksstyrelsens mening någon konstlad ny gränsdragning på förevarande område icke verkställas. Det samband, som råder mellan flertalet av de av kommittén berörda åtgärderna för inre rationalisering, å ena sidan, och driftsrationalisering, å andra sidan, synes lantbruksstyrelsen uppenbarligen vara betydligt starkare än sambandet mellan yttre och inre rationalisering. Förstnämnda samband torde otvivelaktigt vara så starkt, att det icke utan v.f^a..kan. sönderbrytas. Hushållningssällskapens planläggning av åtgärder för täckdikning, nyodling och liknande åtgärder giva sällskapen regelmässigt osökta tillfällen till kontakt med olika jordbrukare för planläggning av driftsförbättringar, vilka naturligtvis i betydande utsträckning äro starkt beroende av bland annat grundförbättringsåtgärder av olika slag, ävensom för upplysnings- och handledningsverksamhet. Ett brytande av den nuvarande ordningen på detta område skulle helt säkert komma att vålla stora olägenheter för jordbrukarna.

Men även i andra avseenden skulle ett genomförande av kommitténs förslag rörande lokala rationaliseringsorgan komma att leda till svåra konsekvenser. För närvarande torde hushållningssällskapens jordbrukskonsulenter tämligen ensamma representera den verkligt erfarna sakkunskapen i fråga om planläggning av flertalet jordförbättringsåtgärder. Jordbrukskonsulentkåren synes härvidlag först efter mycket lång tid kunna ersättas med

a tjänstemän. Eventuellt nya organ för bland annat jordförbättringsverksamheten — vilken verksamhet i fråga om den betydelsefulla täckdikningen för övrigt haft sin största omfattning vid jordbruk av sådan storlek, att de falla utanför fastighetsrationaliseringens intressesfär — äro därför uppenbarligen beroende av att få övertaga en betydande del av .jordbrukskonsulentkåren för såvitt icke jordbrukarna skola bliva lidande på verksamhetens nyorganisering. Övergår jordbrukskonsulentkåren i större utsträcknlnS. till nya organ, kommer emellertid därmed att följa, att även den förnämsta lokala rådgivningsexpertisen på växtodlingsområdet fråntages hushållningssällskapen, enär jämväl sagda expertis i regel representeras av jordbrukskonsulenterna. Dessa befattningshavare ha jämväl (ill uppgift att leda den lokala markkarterings- och jordbruksförsöksverksamheten, vilka verksamhetsgrenar jordbruk av skiltande storleksordning draga nytta av. Förutom att här berörda konsekvenser av kommitténs förslag hora beaktas såväl i och för sig som med hänsyn lill bristen på agronomisk arbelskrall, hör man ej heller förbise det nära samband, som råder mellan växt-

liihumj lill riksdai/cns protokoll l!)'u. 1 samt. AV 7-7. jo

290 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

odling och husdjursskötsel och som bör föranleda att ett och samma organ tilldelas växtodlings- och husdjursfrågorna. Vidare har lantbruksstyrelsen rörande handhavandet av låne- och bidragsverksamheten med mera anfört. Lantbruksstyrelsens förut framförda synpunkter på frågan om sambandet mellan olika slags rationaliseringsuppgifter avse, såsom torde framgå av det anförda, planläggningen av respektive åtgärder. Den låne- och bidragsförmedling, som hushållningssällskapen utföra på området, har givetvis samband med planläggningsarbetet liksom även med det därmed naturligen sammanhängande avsyningsarbetet på samma område, och det torde därför uppenbarligen vara mest ändamålsenligt, om låne- och bidragsbeviljandet i fråga handhaves av samma organ, som verkställa planläggning och avsyning av företagen. Denna ordning torde jämväl ur kostnadssynpunkt biiva förmånligast för staten. Lantbruksstyrelsen kan emellertid icke finna, att en dylik anordning är oundgängligen nödvändig. Om det statliga inflytandet anses ovillkorligen böra göra sig mera direkt gällande med avseende å förevarande låne- och bidragsmedels användning, synes intet absolut hinder finnas för att medlens fördelning handhaves av fastighetsrationaliseringsorganen, trots att planläggnings- och avsyningsarbetet handhaves av hushållningssällskapen. Lika väl som kommittén på goda grunder förordat, att Lantbruksförbundets byggnadsförening u. p. a. (L.B.F.) skall planlägga byggnadsföretag, vilka skola understödjas med av den statliga rationaliseringsorganisationen beviljade medel, synes man kunna förutsätta, att planläggningen av täckdikning etc. kan handhavas liksom nu av hushållningssällskapen även för det fall, att staten genom annat organ vill understödja företaget med lån eller bidrag. Framhållas må vidare, att hushållningssällskapen handhade planläggning av företag utav ifrågavarande slag långt innan statsmakterna påbörjade sin verksamhet med att genom bidrag understödja dylika företag. Vissa av de statliga lånen till dessa företag ha också, alltsedan de började utgå, beviljats av lantbruksstyrelsen, trots att planläggningen handhafts av hushållningssällskapen. Av vad lantbruksstyrelsen anfört torde framgå, att tillskapandet av ett nytt organ för jordbrukets rationalisering icke är nödvändigt eller ens lämpligt. De statliga egnahemsnämnderna skulle i stället kunna bibehållas för att handhava den egentliga fastighetsrationaliseringen. Egnahemsnämnderna böra emellertid för detta ändamål utrustas med större personalresurser, så att de verkligen kunna utöva sin uppgift på fastighetsrationaliseringens område med tillräcklig kraft. Det kan för övrigt ifrågasättas om ej benämningen å nämnderna, i samband med att uppgifterna för fastighetsrationaliseringen vidgas, bör ändras till förslagsvis fastighetsbildningsnämnder.

I fråga om fördelningen av rationaliseringsuppgifterna har lantbruksstyrelsens uppfattning — i vissa fall med mindre avvikelser — delats av, bland andra, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens lön, förvaltningsutskotten i det övervägande flertalet hushållningssällskap, flertalet av de jordbrukskommissioner och torrläggningsnämnder, som berört denna fråga, ävensom av Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk och Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter. Därvid har helt eller delvis anförts i stort sett samma motivering som den, som kommit till uttryck i lantbruksstyrelsens yttrande.

Kungl. Maj.ts proposition rtr 75. 291

Förvaltningsutskottet i Västerbottens läns hushållningssällskap, som ansett egnahemsnämnderna kunna ersätta de föreslagna lantbruksnämnderna, har sålunda anfört följande.

Om man nödgas försöka åstadkomma en gruppering av de olika åtgärderna på två parallellt arbetande organ, bör det efter förvaltningsutskottets mening vara lättare att finna en sådan huvudsakligen i gränslinjen mellan vad kommittén benämner yttre och inre rationalisering. Med yttre rationalisering avses ju att skapa den yttre ramen för bestående jordbruksfastigheter. Häri kommer sålunda att inbegripas ägoutbyten och omskiftning av hela byar och dylikt. Om härtill lägges uppgiften att förse de blivande jordbruksfastigheterna med byggnader bör detta arbetsområde kunna avskiljas från den övriga verksamheten. Den senare skulle sålunda inbegripa alla förekommande förbättringsåtgärder inom jordbruket samt vad kommittén benämner rationalisering av driftsförhållandena. Enligt förvaltningsutskottets mening skulle en sådan uppdelning bättre leda till ett gott resultat av de två olika organens framtida verksamhet och därigenom också vara till jordbrukets bästa.

De nuvarande egnahemsnämnderna skulle sålunda anförtros såsom hittills kieditgivningen på jordbrukets område och den yttre rationaliseringen inbegripet byggnadsfrågorna, medan hushållningssällskapen skulle handlägga övriga frågor.

I detta sammanhang må framhållas att enligt förslaget större delen av bostadsförbättringsverksamheten skall överföras till byggnadslånebyrån och under denna byrå lydande länsorgan men att lantbruksnämnderna även i fortsättningen föreslås skola handhava bostadsförbättringsverksamhet å jordbruksfastigheter. Det bör övervägas att förlägga all bostadsförbättringsverksamhet d. v. s. all socialt betingad understödsverksamhet för bostadsändamål till ett organ, nämligen byggnadslånebyrån. Åt egnahemsnämnderna skulle därvid anförtros endast sådana byggnadsärenden, som nu föranleda beviljande av egnahemslån och premielån.

Genom den här föreslagna uppdelningen av ärenden skulle i huvudsak två fördelar uppnås. Den ena innebär att den genom kommitténs förslag oundvikliga dualismen inom den lokala jordbruksorganisationen skulle kunna i huvudsak undvikas. Enligt kommitténs förslag skulle nämligen de tilltänkta lantbruksnämnderna förses med personal av samma slag som redan finnes hos hushållningssällskapen. Det torde vara alldeles oundvikligt, att därigenom en mycket betydande dubbelorganisation uppstår. Lantbruksnämndernas tjäns- I eniän skulle nämligen ha hand om planläggning av alla slag av förbättringsåtgärder medan hushållningssällskapen också skulle ha liknande personal, som skulle ägna sig åt upplysningsverksamhet. Till och med i fråga om den rent lokala organisationen, sockenavdelningarna, skulle eu dubblering uppslå, i det att hushållningssällskapen redan nu ha hushållningsdistrikt, sockencller häradsvis, men kommittén likväl föreslår att även under lantbruksnämnderna lydande lokala organ skulle upprättas.

Den andra tördel som bär asyltas är att med den här föreslagna uppdelningen av arbetsuppgifterna förutsättningarna för hushållningssällskapens upplysningsverksamhet skulle kunna bibehållas, medan dessa förutsättningar vid bifall till kommitténs organisationsförslag i stort sett undanryckas. Detta löihallande lärer icke vara utan betydelse. I betänkandet framhålles hurusom upplysningsverksamheten är hushållningssällskapens centrala uppgift, en uppgift, som hushållningssällskapen hittills i brist på medel och personal icke ha kunnat fullfölja på ett tillfredsställande sätt. Hushållningssällskapen skola därför i framtiden uteslutande ägna sig åt denna uppgift. Förvaltningsutskottet delar uppfattningen att denna uppgift är myckel betydelsefull men

292 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

den kan icke skötas på ett tillfredsställande sätt, vilka medel hushållningssällskapen än få i sina händer, för så vitt icke hushållningssällskapen ha möjlighet att nå kontakt med jordbrukarna. Sådan kontakt kan visserligen åstadkommas på olika sätt genom kursverksamhet, genom direkta hesök hus jordbrukarna av' hushållningssällskapens befattningshavare o. d. En av de säkraste vägarna för att nå jordbrukarna är emellertid att hushållningssällskapens befattningshavare ha uppdrag att planlägga förbättringsåtgärder av olika slag. Vid sådana tillfällen är det möjligt för en intresserad och kunnig jordbrukstjänsteman att komma i kontakt med jordbrukarna och bringa under diskussion förbättringsåtgärder och jordbruksspörsmål av de mest skilda slag. Genom kommitténs förslag skulle denna utan jämförelse den viktigaste möjligheten till kontakt mellan hushållningssällskapens tjänstemän och jordbrukarna helt avskäras. Denna anmärkning utgör den allvarligaste erinran, som kan framställas emot kommitténs förslag i organisationsfrågan. Genom att lägga upp de lokala organen på sätt förvaltningsutskottet här ovan föreslagit, skulle detta hinder för sammankoppling av planläggnings- och upplysningsverksamheten helt avlägsnas samtidigt som en objektivt sett bättre uppdelning av rationaliseringsarbetet de olika organen emellan skulle erhållas.

Efter att härpå ha uttalat, att en av grunderna för kommitténs förslag, att verksamheten för den inre rationaliseringen skulle handhavas av lantbruksnämnderna, varit en önskan att upprätta en statlig kontroll av bidragsverksamheten, som skulle bliva effektivare än eu av hushållningssällskapen utövad kontroll, har utskottet fortsatt.

För det ändamålet föreslås lantbruksnämnderna bliva sammansatta så att fyra ledamöter utses av Kungl. Maj:t och tre ledamöter av hushållningssällskapet. Då den av Kungl. Maj:t utsedde ordföranden sannolikt torde bliva respektive läns landshövding och denne i allmänhet är ordförande i vedei börande hushållningssällskap, kan det i själva verket sättas i fråga huruvida det är staten eller respektive hushållningssällskap som enligt den föreslagna organisationen skulle få majoritet i lantbruksnämnderna. Till jämförelse härmed kan erinras om att hushållningssällskapens förvaltningsutskott enligt det av 1944 års riksdag fattade principbeslutet i framtiden skola vara sammansatta på det sättet att ordföranden utses av Kungl. Maj:t och hälften av de återstående ledamöterna av vederbörande landsting. I detta sammanhang torde det vara likgiltigt huruvida det allmänna företrädes av staten eller vederbörande landsting. Även inom hushållningssällskapens förvaltningsutskott skulle sålunda det allmänna få majoritet. Man kan under sådana förhållanden sätta i fråga, vilket av de två organen, den föreslagna lantbruksnämnden eller det tilltänkta förvaltningsutskottet, som bäst tillgodoser det allmännas intresse av kontroll över verksamheten. Skillnaden torde icke vara sådan att den motiverar överförande av en betydande del av hushållningssällskapens verksamhet till annat organ.

Av vad sålunda anförts angående organisationen framgår att förvaltningsutskottet i denna fråga i stort sett företräder samma synpunkter som inom kommittén reservationsvis anförts av ledamoten Lange. Liksom denne måste nämligen förvaltningsutskottet fråga sig vilka uppgifter som i själva verket skola ankomma på hushållningssällskapen i framtiden, om hela det inre rationaliseringsarbetet skall överflyttas på ett annat organ och detta organ dessutom såsom kommittémajoriteten anfört skulle ha till uppgift att meddela råd och anvisningar om lämpliga rationaliseringsåtgärder. Resultatet av den framlagda organisationsplanen torde i sådant fall förr eller senare bliva att

hushållningssällskapen bliva överflödiga. Organisationsfrågan i förenklad

Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 293

form blir sålunda om hushållningssällskapen skola lämnas att under en längre eller kortare tid förlora i betydelse eller om eu fullständig sammanslagning av de båda länsorganen på jordbrukets område med en gång bör komma till stånd.

Bibehållande av egnahemsnämnderna för utförande av de rationaliseringsuppgifter, som borde åvila ett rent statligt organ, har vidare förordats av bland andra länsstyrelserna i Gotlands, Västernorrlands och Jämtlands län samt förvaltningsutskotten i Uppsala läns, Östergötlands läns, Kalmar läns norra och södra, Gotlands läns, Hallands läns, Älvsborgs läns norra och södra, Örebro läns, Kopparbergs läns och Västernorrlands läns hushållningssällskap ävensom Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter, medan inrättande av lantbruksnämnder för övertagande av berörda uppgifter förespråkats av bland andra länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs samt Norrbottens län. Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningutskott, i vars yttrande länsstyrelsen i länet instämt, har ifrågasatt, huruvida icke egnahemsnämnderna borde förses med erfaren lantmäteriteknisk arbetskraft och juridisk sakkunskap, varigenom de bleve skickade att övertaga jordbrukskommissionernas uppgifter beträffande såväl vanhävds- som arrendeärenden. Därest en sådan överföring komme till stånd, borde all bostadsförbättringsverksamhet överföras till de i annat sammanhang planerade länsorganen för bostadsärenden, då det för vinnande av enhetlighet torde vara fördelaktigast, att sådana angelägenheter för jordbruksbefolkningens vidkommande handlades av samma organ som handhade motsvarande verksamhet för övriga befolkningsgrupper. Ekonomibyggnadsärendena kunde då anförtros antingen det fastighetsbildande rationaliseringsorganet eller det organ, på vilket den inre rationaliseringen ankomme. Utskottet funne det icke påkallat att för sistnämnda ärende inkoppla Lantbruksförbundets byggnadsförening såsom ett tredje rationaliseringsorgan. Statens byggnadslånebyrå har uttalat, att frågor om byggande och förbättring av bostäder å jordbruksfastigheter måste behandlas i intimt samband med frågor om den yttre rationaliseringen av jordbruket, samt vidare anfört följande. Kommittén företräder den uppfattningen, att låne- och bidragsverksamheten till förmån för jordbruket, d. v. s. jämväl i avseende å dess bostäder, skall utövas av lantbruksnämnderna. I fråga om arbetsfördelningen mellan de bostadspolitiska organen föreligga däremot ännu icke några detaljförslag. Med hänsyn härtill ställer det sig för byggnadslånebyrån svårt att taga ställning till kommitténs nyssnämnda förslag. Eftersom bostadsfrågor berörande jordbruksfastigheter i allmänhet äro så beroende av jordbrukets ekonomi, att de böra bedömas under beaktande av sistnämnda förhållande, är det emellertid måhända mest lämpligt, att vederbörande lantbruksnämnd i första hand avgör alla frågor, som beröra understöd i avseende å jordbrukets bostäder. Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har föreslagit, att — förutom den yttre rationaliseringen jämte byggnadsverksamheten

294 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

— jordbrukskommissionernas samtliga nuvarande uppgifter skulle handhavas av egnahemsnämnderna samt att all övrig rationaliseringsverksamhet skulle ankomma på hushållningssällskapen. Under förutsättning att en sådan organisation icke befunnes lämplig, har utskottet förordat, att all planläggning skulle ombesörjas av hushållningssällskapen samt att låne- och bidragsverksamheten skulle handhavas av egnahemsnämnderna. Länsstyrelsen i Norrbottens län har funnit det förhållandet, att kommittén förutsatt att lantbruksnämnderna — med iakttagande av vissa allmänna riktlinjer — skulle äga en rätt betydande frihet att handla så som de i det enskilda fallet efter övervägande av alla omständigheter funne lämpligast, utgöra ett steg i riktning mot decentralisering inom ifrågavarande gren av statsförvaltningen och såsom sådant vara mycket lovvärt. Förvaltningsutskottet i Uppsala läns hushållningssällskap har anfört följande. Kommitténs förslag leder till en mindre lyckad uppdelning av verksamheten på olika organ, vilket måste anses vara till stor nackdel. Det framgår nämligen, att utanför nämnden skola fortfarande stå skogsvårdsstyrelse, lantmäteriorganisationen och hela den viktiga planläggningen av byggnadsverksamheten, som enligt kommitténs förslag fortsättningsvis skall handhavas av Lantbruksförbundets byggnadsförening. Speciellt i fråga om lantmätarna, vilkas arbete är av särskild vikt för den yttre rationaliseringen, anser kommittén, att dylika tjänstemän skola inkallas endast vid förekommande behov och blott för samråd samt sålunda icke få utöva något direkt inflytande på verksamheten. Lantmätarna måste emellertid av naturliga skäl intaga en nyckelposition i denna verksamhet. I skilda sammanhang understrykes att hela verksamheten skall bedrivas i intimaste samförstånd med i första hand jordbrukarna. Utskottet har svårt att inse, att en lantbruksnämnd med den föreslagna sammansättningen kan uppfylla detta krav bättre än hushållningssällskapen, som under sin tillvaro vunnit en fast förankring hos och förtroende bland jordbruksbefolkningen.

Jämväl Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter jämte åtskilliga andra har anmärkt därpå, att sådana organ som lantmäteriväsendet och skogsvardsstyrelsema lämnats utanför kommitténs organisationsplan. Härjämte har föreningen anfört. En betydligt bättre samordning av de i rationaliseringsarbetet deltagande organen skulle erhållas, om samtliga de nuvarande organen bibehöllos fristående, men i stället i varje hushållningssällskaps område organiserades en statlig samarbetsdelegation (fastighetsstyrelse eller fastighetsnämnd) med ganska vidsträckta befogenheter gentemot samtliga i rationaliseringsarbetet deltagande organ, nämligen hushållningssällskap, egnahemsnämnd, torrläggningsnämnd, lantbruksingenjörsorganisationen, skogsvårdsstyrelse, lantmäteriväsendet, lantbruksförbundets byggnadsförening och vägförvaltningen. Att vägförvaltningen bör inkopplas i rationaliseringsarbetet anser föreningen motiverat för att vägväsendet i så stor utsträckning som möjligt skall beakta jordbrukets krav på arrondering och rationalisering. För att lantbruksnämnden även vid här föreslagen organisation skall bliva så handlingskraftig som möjligt bör i spetsen för densamma stå en direktör med samma befogenheter och avlöningsförmåner som kommittén föreslagit. Vidare skall till nämndens förfogande stå ett välorganiserat sekretariat. I denna styrelse (nämnd) bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 295

i så stor utsträckning som möjligt de olika organens ansvariga tjänstemän beredas säte och stämma.

Inrättande av särskilda rationaliseringskommittéer har förordats i åtskilliga yttranden. Förvaltningsutskottet i Kalmar läns norra hushållningssällskap har ansett en sådan rationaliseringskommitté böra bestå av representanter för hushållningssällskap, egnahemsnämnd, skogsvårdsstyrelse, lantmäteri, jordbrukets fackliga och ekonomiska organisationer samt praktiskt jordbruk. Sådana kommittéer skulle enligt utskottets mening i stort leda rationaliseringsåtgärderna. Emellertid kunde möjligen åt dem dessutom anförtros uppgiften att bevilja och fördela lån och bidrag till de av de övriga lokalorganen planerade åtgärderna.

Anmärkas må, att i yttrandena från förvaltningsutskotten i flera hushållningssällskap understrukits, att frågan om sammansättningen av hushållningssällskapens förvaltningsutskott, vari riksdagen våren 1944 fattat principbeslut, borde bliva föremål för omprövning, därest den av kommittén föreslagna organisationen av den lokala rationaliseringsverksamheten komme till stånd.

Kommitténs förslag om torr läggnings nämndernas avveckling och lantbruk singenjörsorganisationens anknytande till lantbruksnämnderna har berörts i ett flertal yttranden, särskilt från torrläggningsnämnder, hushållningssällskap och några länsstyrelser. Med allenast ett par undantag har förslaget därvid avstyrkts.

Torrläggningsnämnden i Jönköpings län har tillstyrkt kommitténs förslag i avseende å torrläggningsnämndernas avveckling, därvid nämnden uttalat, att den anknytning av torrläggningsverksamheten till täckdikningsverksamheten och rationaliseringen i övrigt, som man genom till hushållningssällskapen anslutna torrläggningsnämnder velat skapa, gjorde det naturligt att dessa nämnder uppginge i det organ, som komme att handhava den inre rationaliseringsverksamheten, oavsett om detta bleve en nytillskapad statlig lantbruksnämnd eller hushållningssällskapet. Däremot funne torrläggningsnämnden icke den föreslagna ändringen i den till lantbruksingenjörsorganisationen hörande personalens ställning påkallad, då den ledning och kontroll över vattenavledningsverksamheten, som nu vore anordnad genom bland annat torrläggningsnämnderna, syntes kunna överföras på det nya rationaliseringsorganet utan att personalens hittillsvarande tjänsteställning i förhållande till lantbruksslyrelsen därför rubbades.

I åtskilliga yttranden, i vilka förordats, alt den lokala verksamheten för den inre rationaliseringen skulle handhavas av hushållningssällskapen, har förespråkats, att torrläggningsnämnderna anslötes till hushållningssällskapen. Uttalanden av denna innebörd ha gjorts av bland andra förvaltningsutskotten i Östergötlands läns, Kalmar läns norra, Skaraborgs läns och Kopparbergs läns hushållningssällskap samt torrläggningsnämnden i Västerbottens län.

Föreningen statens lantbruksingenjörer, som helt avstyrkt kommitténs förslag i förevarande del, har anfört följande.

296 Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Det är elt önskemål, att olika rationaliseringsåtgärder så mycket som möjligt samordnas, men föreningen vill ifrågasätta lämpligheten av den form, som föreslagits och som innebär väsentlig ändring av den nuvarande organisationen av torrläggningsverksamheten. Mot sådan ändring talar framför allt den omständigheten, att de frågor, som torrläggningsverksamheten innefattar, ofta äro av stor räckvidd och av omfattande ekonomisk betydelse, fordra speciell behandling av särskilda organ och icke kunna inrymmas i ett allsidigt rationaliseringsorgan, som på grund av anhopning av ärenden och frågor av de mest skilda slag knappast kan ägna torrläggningsfrågorna den ingående prövning, som de fordra. Föreningen anser sålunda icke att alla de frågor som rationaliseringsärendena kräva med nödvändighet måste sammanföras i ett och samma organ, utan att det önskvärda samarbetet mellan olika tjänstemän bör kunna på annat men dock tillfredsställande sätt genomföras.

Den nuvarande organisationen av torrläggningsverksamheten har framkommit efter en mycket omsorgsfull och grundlig utredning genom 1942 års torrläggningssakkunniga, och även om någon ingående erfarenhet på den korta tid torrläggningsnämnderna arbetat ännu ej utvunnits, kan det från föreningens sida vitsordas att densamma är ändamålsenlig och skapar förutsättningar för befästande och utveckling av det önskvärda samarbetet mellan de tjänstemän i statlig och i hushållningssällskapens tjänst, vilka handlägga torrläggningsfrågorna. Även bör framhållas, att allt för ofta återkommande omorganisationer med nödvändighet måste verka störande på den praktiska verksamheten och skapa osäkerhet och mindre goda arbetsförhållanden.

Vad beträffar realprövningen av torrläggningsfrågor och framför allt den tekniska granskningen av de ofta synnerligen omfattande och dyrbara anläggningar och arbeten, som avdikningsverksamheten representerar, kan föreningen icke finna att lantbruksnämnderna, sådana de föreslagits, inrymma den speciella sakkunskap eller den erfarenhet, som härför är nödvändig. Den ledande och kontrollerande verksamhet, som lantbruksstyrelsen i denna del uppehåller, kan icke undvaras, och en decentralisering av avdiknings- 1'rågorna på 26 olika och av varandra oberoende nämnder måste enligt föreningens förmenande leda till oenhetlighet vid frågornas bedömande. Tilldelningen av statsmedel kan ej på samma sätt som hittintills överblickas, och ej heller kan en likartad bedömning av angelägenheterna göras för företag i olika delar av landet.

Även i andra hänseenden synes jordbrukskommitténs förslag innebära en direkt försämring av nuvarande förhållanden vad organisationen av torrläggningsverksamheten beträffar. Då lantbruksingenjörerna för närvarande äro ledamöter i torrläggningsnämnderna och deltaga i besluten, skulle de i lantbruksnämnderna endast bliva föredragande. Om lantbruksnämnder verkligen inrättas, ifrågasätter föreningen, om det kan vara riktigt att den sakkunnige, som har ansvaret för de verkställda utredningarna och förslagen, som bättre än någon annan i nämnden måste vara förtrogen med förrättningarnas omfattning och innebörd och som under sin handläggning av förrättningarna kommer i direkt kontakt med jordägarna och deras önskemål, ej äger såsom beslutande medlem deltaga i ärendenas behandling och bära del av ansvaret i besluten.

Att inordna lantbruksingenjörerna i lantbruksnämndernas tjänstemannastab måste även ur andra synpunkter anses mindre lämpligt. I lantbruksingenjörernas arbetsuppgifter ingå jämväl andra uppdrag än de, som avse jordens torrläggning. Lantbruksingenjörerna ha sedan vattenlagens tillkomst varit de tjänstemän, som handlagt det ojämförligt största antalet syneför-

Kanyl. Maj.ts proposition nr 75. 297

rättningar för kloakledningar och reningsanläggningar på landet och i mindre samhällen. Denna verksamhet, som under de senaste åren blivit allt mer aktuell och intensifierad, ligger icke inom lantbruksnämndens intresseområde, sådant detta av jordbrukskommittén föreslagits. Ej sällan förekomma förrättningar, där såväl torrläggningsintresset som kloakledningsintresset beröres och där det ena av dessa intressen påfordrar medverkan från det andra för anläggningars utförande eller utnyttjande, och därvid äro lantbruksingenjörerna i regel förrättningsmän. Även andra uppgifter finnas, exempelvis värdering av skada å mark genom uppdämning, där kraftintresse kan påfordra rätt till visst intrång för utvinnande av kraft, vidare värdering av skada genom förorening med mera, vilka uppgifter ej heller kunna hänföras till lantbruksnämnderna.

En annan synpunkt, som ej beaktats i betänkandet och som berör lantbruksingenjörernas ställning såsom förrättningsmän vill föreningen beröra. Det har föreslagits, att lantbruksnämnderna i viss icke obetydlig omfattning skola inköpa fastigheter, som erfordras för genomförande av yttre rationalisering. Härvid måste det säkerligen ofta inträffa, att lantbruksnämnderna i egenskap av jordägare komma att såsom sakägare ingå i de syneförrättningar enligt 10 kap. vattenlagen, som av lantbruksingenjörerna och i viss utsträckning av konsulenterna handläggas. Vid sådan förrättning avgiva synemännen utlåtande innehållande besked rörande bland annat företagets omfattning och utförande, kostnadsfördelning med mera, och dylikt utlåtande skall, om detsamma vinner laga kraft, gå i verkställighet i den ordning, som för laga kraftägande dom är stadgat. Det kan då ifrågasättas, om förrättningsmannen såsom tjänsteman i nämnden kan handlägga sådan förrättning, om ej jäv föreligger, då lantbruksnämnden ingår såsom sakägare. Att anlita förrättningsmän från andra län i dylika fall torde bliva tidsödande och ur andra synpunkter olämpligt.

Jämväl lantbruksstyrelsen har avstyrkt ändring i torrläggningsnämndernas ställning. Härvid har anförts, att omfattningen av torrläggningsnämndernas arbetsuppgifter och behovet av speciell sakkunskap vid avgörandet av dessa ärenden påkallade, att den nuvarande organisationen av torrläggningsverksamheten bibehölles, samt att en omorganisation av föreslagen art skulle till stort men för verksamheten vålla ett avbrott i densamma på samma sätt som skett vid tiden för torrläggningsnämndernas inrättande.

Med liknande motivering har ändring i torrläggningsnämndernas ställning avstyrkts av bland andra länsstyrelserna i Uppsala och Hallands län, förvaltningsutskotten i Kronobergs läns, Kalmar läns södra, Gotlands läns, Göteborgs och Bohus läns och Älvsborgs läns södra hushållningssällskap samt flertalet torrläggningsnämnder.

Förvaltningsutskottet i Gotlands läns hushållningssällskap har vidare yttrat, att torrläggningsnämnderna enligt utskottets uppfattning på ett föredömligt sätt sammanknöte hushållningssällskapens och lantbruksingenjörernas arbete på dikningsområdet samt att nämnderna praktiskt sett icke vore så avlägsnade från hushållningssällskapen och deras verksamhet, som kommittén synts antaga.

F orrläggning snämnden i Kalmar läns södra hushållningssällskaps område har berört lantbruksingenjörernas arbetsbörda, därvid nämnden yttrat.

298 Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

Torrläggningsnämnden vill framhålla att den nuvarande lantbruksingenjörsorganisationen icke är tillräcklig för de arbetsuppgifter, som för närvarande föreligga. Härom vittnar den stora arbetsbalans, som föreligger inom nämndens område och efter vad nämnden har sig bekant inom samtliga lantbruksingenjörsdistrikt. Förutsättningen för en minskning av denna arbetsbalans torde icke i nämnvärd grad förbättras genom den organisation, som av kommittén föreslagits.

Genom att behörighet för vissa jordbrukskonsulenter meddelats beträffande utförande av laga syneförrättningar av mindre omfattning har teoretiskt sett möjlighet beretts att minska antalet förordnanden för lantbruksingenjörerna och därmed den stora arbetsbalansen. Men nämnden vill i detta sammanhang starkt betona, att denna möjlighet icke torde komma att få någon praktisk betydelse, enär jordbrukskonsulenterna icke ha tid över för laga syneförrättningar, om de icke skola försumma de viktiga uppgifter, som tillhöra deras arbetsområden, täckdikningsplanläggning, markkartering, försöksverksamhet med mera. Behörighet att handlägga laga syneförrättning av det slag, som meddelats åt jordbrukskonsulent i vissa fall, synes även kunna meddelas hos lantbruksingenjörerna anställda förste assistenter och assistenter med längre tids erfarenhet. Härigenom skulle påtalade arbetsbalans på ett effektivare sätt kunna minskas än genom den till jordbrukskonsulent meddelade behörigheten.

Kommitténs förslag, att lantbruksnämnderna skulle övertaga de frågor rörande tillsynen över efterlevnaden av vanhävdslagstiftningen, som nu handläggas av jordbrukskommissionerna, har — utöver vad av det förut sagda framgår — huvudsakligen behandlats av 19U års vanhävclsutredning och de flesta jordbrukskommissionerna.

Såväl vanhävd sutredning en som flertalet jordbrukskommissioner ha tillstyrkt förslaget, och i samband därmed har i allmänhet uttalats, att den föreslagna ändringen syntes väl motiverad.

Jordbrukslcommissionen inom Stockholms län och stöd har sålunda anfört följande.

De frågor rörande tillämpningen av vanhävdslagstiftningen, som för närvarande handläggas av kommissionerna, ha givetvis ett nära samband med planerna på yttre rationalisering av jordbruket. Jordbrukskommissionen godtager i princip kommitténs uppfattning att -— i den män särskilda vanhävdsbestämmelser komma att gälla i fortsättningen -—- lantbruksnämnderna skola övertaga jordbrukskommissionernas nuvarande uppgifter på området. Lokala rationaliseringsorgan av lantbruksnämndernas eller likartad typ, som hos sig för befattningstagande samla praktiskt taget alla uppgifter rörande jordbrukets yttre och inre rationalisering, torde med erforderlig överblick kunna bedöma och handlägga frågor rörande hävdande av jord, vidmakthållande av byggnadsbestånd o. d. Ä andra sidan synes böra understrykas den ur praktiska synpunkter betydande fördelen av att vid sidan av lantbruksnämnderna och i nära kontakt med dessa — såsom nu är förhållandet mellan egnahemsnämnderna och jordbrukskommissionerna —- upprätthalles ett organ med huvudsakligen fiskaliska uppgifter. Skäl torde heller icke föreligga att till rationaliseringsorganet överföra de arrendefrågor, som nu utgöra en betydande del av jordbrukskommissionernas arbetsfält. Hithörande ärenden äro av specifikt slag; för Stockholms läns vidkommande befinna de sig i ständig tillväxt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75. 299

Jordbrukskommissionen i Kronobergs län har gjort följande uttalande.

Jordbruken i Kronobergs län äro till övervägande del hänförliga till småbruk. Åkerjorden å dessa småbruk är mestadels svårbrukad. Till följd härav ävensom till följd av bristen på arbetskraft inträffar det då och då att till ålder kommen ägare av dylikt jordbruk ej längre förmår att bruka jorden eller nöjaktigt underhålla byggnaderna. Försäljning av fastigheten är då vanligen enda utvägen för att undvika alltför stor ekonomisk förlust. Före tillkomsten av 1945 års lagstiftning om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet försåldes fastigheter i många fall till icke jordbrukare, som numera icke nöjaktigt bruka jorden eller underhålla byggnaderna. Vid bedömandet av frågan om vanhävd föreligger eller icke ställes jordbrukskommissionen inför svårlösta ekonomiska problem beroende på huru 2 § i vanhävdslagen skall i det särskilda fallet tolkas.

I många fall kan jordbruket vara lämpligt som utökning av angränsande jordbruk. Kommissionen uppgör plan för sådan rationalisering men kan icke genomföra planen. De blivande lantbruksnämnderna ha i detta avseende tilllagts befogenheter, som möjliggöra sammanläggningar, omskiften med mera. På grund härav synes det kommissionen vara riktigt, att lantbruksnämnderna övertaga jordbrukskommissionemas uppgifter på vanhävdskontrollens område. Jordbrukskommissionen har alltså ingenting att erinra emot kommitténs förslag i vad det avser jordbrukskommissionemas framtida verksamhet.

Jordbrukskommissionen i Hallands län har tillstyrkt kommitténs förslag men samtidigt ifrågasatt om icke jämväl på jordbrukskommissionerna ankommande arrendeärenden borde överföras till lantbruksnämnderna. Jordbrukskommissionen har därom anfört följande.

De av kommissionen hittills behandlade arrendefrågorna ha i allmänhet rört dispens från i nya arrendelagen gällande bestämmelser angående byggnadsskyldighet, och ha skälen för dispensansökningarna stått i nära samband med frågan om jordbrukets rationalisering. Då jordbrukskommittén förutsatt att lantbruksnämnderna skulle ha tillgång till juridiskt utbildad person, vilket oftast erfordras vid behandling av arrendeavtal, skulle dylika frågor kunna behandlas både snabbare och billigare än vad som nu är fallet. Därest det skulle anses önskvärt att även arrendatorer vore representerade vid behandling av arrendefrågor, kunde lantbruksnämnden eller den inom densamma tillsatta delegationen vid behandling av dylika frågor eventuellt kompletteras med någon representant från denna kategori, vilken i så fall lämpligen borde väljas av hushållningssällskapet.

På liknande grunder ha jordbrukskommissionerna i Uppsala län, Älvsborgs läns norra och södra hushållningssällskaps områden samt Norrbottens län, vilka likaledes tillstyrkt förslaget, ifrågasatt en avveckling av jordbrukskommissionerna.

Jordbrukskommissionen i Örebro län har förordat anstånd med ändring i jordbrukskommissionemas verksamhet, därvid jordbrukskommissionen vidare anfört.

Då det ansetts lämpligt att, trots den betydande beskärningen av arbetsuppgifterna för kommissionerna, bibehålla desamma, kan starkt ifrågasättas om den överflyttning, som föreslagits, bör äga rum förrän erfarenhet vunnits beträffande den lämpligaste organisationsformen för det framtida av staten understödda rationaliseringsarbetet på jordbruksområdet. Den föreliggande organisationsplanen torde under alla förhållanden böra bliva föremål för

300 Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

översyn, vilket bland annat synes framgå av de i betänkandet i vissa detaljer reservationsvis framförda synpunkterna. Härtill kommer att frågan om uppsikt rörande vanhävd knappast synes vara så nära sammanhängande med rationaliseringsarbetet, som av betänkandet tyckes framgå. Att en jordbruksfastighet blir utsatt för vanhävd eller grov vanskötsel torde knappast kunna bedömas ur enbart rationaliseringssynpunkt. Det torde snarare ligga så till, att, därest vissa jordarealer eller byggnader av rationaliseringshänsyn icke komma till användning, som ursprungligen avselts, det är av vikt att genom andra kulturåtgärder eller i fråga om byggnader genom bortforsling eller ombyggnader tillses att icke något men uppstår genom företagna omläggningar i driften. Vidare kunna förvisso föreligga fall, där vanhävd kan konstateras, utan att detta förhållande kan sättas i samband med några egentliga rationaliseringsåtgärder.

Anstånd med avgörandet av förevarande fråga har förordats jämväl i yttranden av jordbrukskommissionerna i Västemorrlands och Västerbottens län.

Förslaget har helt avstyrkts av jordbrukskommissionerna i Skaraborgs och Värmlands län. Såsom grund för sin mening har förstnämnda jordbrukskommission uttalat, att den verksamhet av fiskalisk karaktär, som beträffande vanhävdsfallen ankomme på jordbrukskommissionerna, borde handhavas av organ, vilka vore fristående från rationaliseringsorganen, enär sistnämnda organ borde för jordbrukarna framstå såsom enbart uppbyggande krafter i samhället. Självklart vore emellertid, att ett intimt samarbete måste förekomma mellan jordbrukskommissionerna och rationaliseringsorganen.

Kommitténs förslag angående lantbruksnämndernas sammansättning och organisation i övrigt har i regel ej föranlett erinran. Länsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat, att organen för den yttre rationaliseringen, oavsett om de komme att utgöras av de av kommittén föreslagna lantbruksnämnderna eller skulle tillskapas genom utbyggnad av förut befintliga organ, borde erhålla den sammansättning, som kommittén föreslagit för lantbruksnämnderna, varigenom organen skulle bliva mer lämpade än de nuvarande egnahemsnämnderna att åstadkomma ett för rationaliseringen i dess helhet nödvändigt och framgångsrikt samarbete mellan de olika rationaliseringsorganen i länet. Uttalanden av samma innebörd ha gjorts av förvaltningsutskottet i Skaraborgs läns hushållningssällskap, i vars yttrande länsstyrelsen i länet instämt, och av Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Länsstyrelsen i Hallands län har, samtidigt som länsstyrelsen förklarat sig ansluta sig till förslaget i förevarande del, framhållit, att det med hänsyn till de stora befogenheter, som med full rätt tillagts lantbruksnämnderna, samt till de svårbemästrade och grannlaga frågor dessa nämnder finge att behandla vore av största vikt, att till lantbruksdirektörer utsåges personer med fullgoda kvalifikationer för uppgiften. Enligt länsstyrelsens mening vore det icke under alla förhållanden nödvändigt att lantbruksdirektören ägde högre lantbruksutbildning, utan det borde i främsta rummet tillses, att han hade stor praktisk erfarenhet rörande jordbruksförhållanden och förmåga att på ett friktionsfritt sätt samarbeta med jordbrukarna.