Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

3

5 §.

Har jordägare bjudit lantbruksnämnden att förvärva hans fastighet och har

nämnden icke inom tre månader därefter antagit hembudet, må förköpsrätten

ej göras gällande under ett år efter hembudet, där ej försäljning sker på vill­

kor, som för jordägaren äro mindre fördelaktiga än de som gällt för hem­

budet.

6

§.

Beslutar lantbruksnämnden att göra bruk av kronans förköpsrätt, åligger

det nämnden vid äventyr av talans förlust att instämma köparen inom tre

månader från det lagfart söktes å dennes fång samt att inom samma tid göra

anmälan hos inskrivningsdomaren för talans antecknande i fastighetsboken.

Äger jämlikt lagen om arrendators förköpsrätt arrendator utöva förköps­

rätt till fastigheten, åligger det tillika nämnden att inom tid och vid äventyr

som i första stycket sägs underrätta arrendatorn om beslutet i den ordning,

som angående delgivning av stämning i tvistemål är stadgad

Vill köparen göra gällande lösningsplikt varom i 3 § andra och tredje styc­

kena sägs, framställe yrkande härom innan förberedelsen i målet avslutats

eller vare sin rätt härtill förlustig.

Ej må utan köparens medgivande talan om förköp återkallas, med mindre

lantbruksnämndens beslut om förköpsrättens begagnande blivit efter besvär

upphävt eller köparen framställt yrkande som i tredje stycket sägs.

7 §•

Anmäler köparen, med överlämnande av köpehandlingen i bestyrkt av­

skrift, sitt fång för lantbruksnämnden, åligger det denna vid äventyr av talans

förlust att inom en månad från det anmälan skedde instämma sin talan samt

göra anmälan därom för antecknande i fastighetsboken ävensom, på sätt i

(i § sägs, underrätta sådan arrendator som där avses.

8

§•

Ingår i köpet egendom som ej skall lösas, och är ej särskild köpeskilling

därför utsatt, eller är sådan köpeskilling utsatt men visar lantbruksnämnden,

att den satts för lågt i förhållande till köpeskillingen för den fastighet som

skall lösas, bestämme rätten, efter ty skäligt prövas, huru mycket av sam­

manlagda köpeskillingen må anses belöpa å nämnda fastighet.

9 §.

Bifalles lantbruksnämndens talan, skall rätten fastställa vad kronan enligt

It) § har alt betala ävensom utsätta viss dag, då fastigheten skall anses över­

gå i kronans ägo.

Beträffande kostnaderna i mål om förköp skilje rätten mellan parterna

efter ty för varje fall prövas skäligt.

10

§.

Det åligger kronan vid äventyr av förköpsrättens förlust att senast å den

jämlikt 9 § utsatta dagen till köparen eller, i den mån dennes betalningsskyl­

dighet ej blivit fullgjord, till säljaren utgiva köpeskillingen för den fastighet

4

Kungl. Mctj.ts proposition nr 75.

som skall lösas, med avdrag för intecknad gäld, som därå enligt köpeavtalet

skolat avräknas eller som tillkommit efter köparens förvärv av fastigheten.

Därjämte åligger det kronan att inom tid som i första stycket sägs ersätta

köparen dennes utgifter för lagfart å fånget så ock nödig kostnad, som köpa­

ren må hava nedlagt å fastigheten utöver vad som skäligen må anses motsvara

värdet av köparen tillfallen avkastning.

Å de belopp, som kronan jämlikt denna paragraf har att utgiva, skall

gäldas ränta efter sex procent från den utsatta dagen.

11

§•

När tvist om förköp blivit avgjord genom dom som äger laga kraft, an-

komme på den vinnande att därom göra anmälan hos inskrivningsdomaren

för antecknande i fastighetsboken.

12

§.

Går fastighet som är underkastad förköpsrätt i byte, äge kronan inlösa

densamma efter dess värde vid den tid då bytesavtalet slöts; och skall därvid

vad här ovan stadgas med avseende å förköpsrätt vid fastighets försäljning

äga motsvarande tillämpning.

13 §.

Beslutar lantbruksnämnden att förköpsrätten skall begagnas, må nämnden

tillika samtidigt förordna, att rätten skall tillkomma annan än kronan; och

skall i dylikt fall vad här ovan sägs om kronan och lantbruksnämnden gälla

den, som sålunda satts i kronans ställe. Vill denne föra talan om förköp,

vare han dock skyldig att, såsom i 48 § utsökningslagen sägs, hos överexe-

kutor ställa säkerhet för vad han skall utgiva i lösen ävensom för den ersätt­

ning han kan bliva skyldig att gälda köparen. Visas ej under målets förbe­

redelse, att säkerhet blivit ställd som nu sagts, vare käromålet förfallet, där

köparen yrkar det innan förberedelsen avslutats.

14 §.

Har lantbruksnämnden genom beslut enligt 4 § förklarat fastighet behövlig

för ändamål som avses i 1 §, må fastighetens ägare föra klagan över beslutet.

över beslut att förköpsrätt enligt denna lag skall begagnas må klagan

föras av köparen ävensom av arrendator, som i 6 § sägs; dock må be­

slutet ej överklagas av köparen, om försäljningen skett under tid, då beslut

som avses i första stycket var gällande.

Klagan föres hos lantbruksstyrelsen inom en månad från den dag kla­

ganden erhöll del av beslutet.

Utöver vad i första och andra styckena sägs må klagan ej föras mot beslut

som där avses.

15 §.

Klagan över lantbruksstyrelsens beslut i ärende, som avses i 14 §, må

föras i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndig­

heters och ämbetsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

17 januari 1947.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

W^igforss, M^öller, S^köld, Q^uensel, G^jöres, D^anielson, V^ougt, M^yrdal,

Z^etterberg, N^ilsson, S^träng, E^ricsson, M^ossberg, W^eijne.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter frågan om riktlinjerna för

den framtida jordbrukspolitiken och vissa därmed sammanhängande spörs­

mål samt anför därvid.

Inledning.

Genom beslut den 15 maj 1942 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jord­

bruksdepartementet att tillkalla högst 30 sakkunniga för att verkställa utred­

ning och avgiva förslag angående grunderna för prissättningen å jordbrukets

produkter m. m.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades såsom sakkunniga dåvarande

ordföranden i statens livsmedelskommission, landshövdingen B. G. Hj. Ham­

marskjöld, ordförande, direktören i Sveriges lantbruksförbund K. E. Sjögren,

vice ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren K.

A. M. Andersson, Löbbo, lantbrukaren B. Blomkvist, Troxhammar, organisa­

tionschefen i Kooperativa förbundet, filosofie licentiaten M. Bonow, ordfö­

randen i Riksförbundet landsbygdens folk, lantbrukaren B. Ekström, ombuds­

mannen i Landsorganisationen G. Eriksson, lantbrukaren F. Fredgardh, Hås-

löv, agronomen Å. Gullander, Bårarp, ledamoten av riksdagens andra kam­

mare, lantbrukaren E. A. Gustafson, Vimmerby, verkställande direktören i

Svenska Cellulosaaktiebolaget T. R. Hérnod, dåvarande vice ordföranden i

statens livsmedelskommission, numera landshövdingen R. Johansson, numera

ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren J. H. Johansson, Norr­

fors, numera ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren N. Jöns­

son, Rossbol, sekreteraren i Svenska träindustriarbetareförbundet K. Larsson,

ledamoten av riksdagens andra kammare, godsägaren C. G. Liedberg, Ass-

måsa, vice ordföranden i statens priskontrollnämnd, numera professorn E. F.

Lundberg, numera andre sekreteraren i Landsorganisationen E. Norrman,

ledamoten av riksdagens första kammare, professorn B. G. Ohlin, lantbru­

10

Kungl. Maj ds proposition nr 75.

het, samt av förste auktuarien Lars Juréen angående jordbruksproduktionen

och Sveriges försörjning med livsmedel.

Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av statskontoret, kom­

merskollegium, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, riksräkenskapsverket, so­

cialstyrelsen, lantmäteristyrelsen, egnahemsstyrelsen, skogsstyrelsen, statis­

tiska centralbyrån, statens byggnadslånebyrå, tekniska högskolan, statens

livsmedelskommission, statens arbetsmarknadskommission, statens socker­

nämnd, statens lagerhus- och fryshusstyrelse, samtliga länsstyrelser, förvalt­

ningsutskotten i samtliga hushållningssällskap, hushållningssällskapens om­

bud, samtliga jordbrukskommissioner, samtliga torrläggningsnämnder, låne-

nämnden för sekundär jordbrukskredit, Svenska jordbrukskreditkassan,

norrlandskommittén, utredningen rörande ny lagstiftning om uppsikt å jord­

bruk, fastighetsbildningssakkunniga, lantbiuksakademien, Sveriges lantbruks-

förbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Landsorganisationen, Svenska ar­

betsgivareföreningen, Svenska ^^arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbe­

tareförbundet, Kooperativa förbundet, Svenska bankföreningen, Svenska spar­

banksföreningen, Sveriges allmänna hypoteksbank, Småbrukarnas riksför­

bund, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges skogsäga­

reföreningars riksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges betodlares

centralförening, Sveriges lantmätareförening, Föreningen Sveriges jordbruks­

konsulenter, Svenska arkitekters riksförbund, Tjänstemännens centralorgani­

sation, Föreningen statens lantbruksingenjörer, Sveriges köpmannaförbund,

Föreningen Sveriges spannmålsintressenter, Svenska spannmåls- och foder-

ämnesimportörers förening, Svenska kvarnföreningen, Föreningen Sveriges

handelskvamar och Sveriges fjäderfäavelsförening.

Vid lantmäteristyrelsens yttrande ha fogats utlåtanden från samtliga över-

lantmätare. Egnahemsstyrelsen och skogsstyrelsen ha vid sina yttranden fo­

gat utlåtanden från samtliga egnahemsnämnder respektive skogsvårdssty-

relser.

Norrlandskommitténs yttrande har avgivits i form av eu utredning med

synpunkter på norrländska jordbrukspolitiken, däri dels redogjorts för resul­

taten av vissa av sagda kommitté verkställda utredningar rörande sysselsätt­

nings- samt avkastnings- och inkomstförhållandena inom det norrländska

jordbruket och därmed sammanhängande problem inom skogsbruket, dels

mot bakgrunden av dessa utredningar och jordbrukskommitténs förslag

framförts vissa synpunkter på rationaliseringen inom det norrländska jord­

bruket och stödet åt detta.

Skrivelser i ärendet ha vidare inkommit från Margarinbolaget Aktiebolag,

Sveriges lantmästareförbund och Kristianstad-Blekinge slakteriförening med

flera.

I samband härmed får jag slutligen anmäla

dels en av Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott i

skrivelse den 17 februari 1941 gjord framställning om åtgärder för inrät­

tande av en särskild lånefond för ladugårdsförbättringar, över vilken fram­

ställning yttrande avgivits av Sveriges lantbruksförbund,

dels en den 11 augusti 1946 dagtecknad skrivelse från styrelsen för Mal­

1

]

möhus läns småbrukareförbund samt Malmöhus och Kristianstads läns små­

brukareförbunds samarbetskommitté angående jordbrukets arbetskraftspro-

blcm med mera,

dels en den 18 september 1946 till jordbruksdepartementet inkommen skri­

velse från A. Falck i Hässleholm angående åtgärder för anskaffande av ar­

betskraft i småbruket,

dels en den 6 november 1946 dagtecknad skrivelse från lantbruksstyrel-

sen, innehållande vissa beräkningar av kostnaderna för en utvidgning av den

av styrelsen bedrivna jordbruksekonomiska undersökningen, över vilken

skrivelse yttrande avgivits av statens livsmedelskommission.

Jag har för avsikt att nu till behandling upptaga de delar av kommitténs

förslag, vilka äga närmare samband med de lagförslag, över vilka jag, på

sätt i det följande angives, har för avsikt att hemställa om inhämtande av

lagrådets utlåtande. I enlighet härmed kommer jag här, efter att hava läm­

nat en redogörelse för kommitténs förslag i dess helhet, att till behandling

upptaga frågorna om målsättningen för den statliga jordbrukspolitiken, av­

vägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruksnäringen, den statliga

verksamheten för vad kommittén kallat yttre och inre rationalisering av

jordbruket samt organisationen av sagda verksamhet. Till övriga avsnitt av

kommitténs förslag, nämligen spörsmålen om formerna för ett särskilt stöd

åt vissa mindre jordbruk, om utformningen av de prisreglerande åtgärderna

på jordbrukets område samt om organisationen av den prisreglerande verk­

samheten, torde jag få återkomma, sedan lagrådets utlåtande över nyssnämn­

da lagförslag erhållits.

Sammanfattning av kommitténs förslag.

I betraktande av storleken av det av kommittén avgivna betänkandet torde

jag här få inskränka mig till att lämna en sammanfattande redogörelse

för huvuddragen av detta. Kommittén har med hänsyn till omfattningen av

dess uppdrag funnit det icke vara lämpligt att omedelbart framlägga i detalj

utformade förslag rörande den framtida statliga verksamheten på jordbru­

kets område utan i huvudsak inriktat sitt arbete på att behandla själva hu­

vudlinjerna för denna verksamhet och att framlägga förslag härom i ett

principbetänkande. Härvid har kommittén utgått från alt med detaljutform­

ningen lämpligen borde anstå till dess sagda huvudlinjer fastställts av stats­

makterna.

I betänkandet behandlas till eu början frågan om målsättningen för den

statliga jordbrukspolitiken, särskilt såvitt angår frågorna om storleken av

den jordbruksproduktion, som bör stödjas av det allmänna, ävensom om

grunderna för avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruket. Där­

efter diskuteras frågan om arten av de åtgärder, som mot bakgrunden av

denna målsättning böra vidtagas av statsmakterna för att främja vad som i

betänkandet kallats yttre och inre rationalisering av jordbruket, d. v. s. åt­

gärder, som avse alt avhjälpa brister i fråga om brukningsdelarnas storlek

och form samt i fråga om jordbrukets fasta anläggningar. Här framläggas

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

bland annat förslag till åtgärder för åstadkommande av bärkraftiga bruk­

ningsdelar ävensom förslag till ändringar i den statliga låne- och bidragsverk-

samheten för förbättring av brukningsdelarnas jord och ekonomibyggnader.

Med hänsyn bland annat till omfattningen av kommitténs arbetsuppgifter

har kommittén däremot avstått från att upptaga frågan om de åtgärder, som

erfordras för att främja en fortsatt rationalisering av jordbrukets driftsför­

hållanden. Vidare behandlas riktlinjerna för de prisreglerande åtgärderna på

jordbrukets område ävensom spörsmålet om särskilda åtgärder till stöd för

innehavarna av vissa mindre jordbruk. Slutligen framläggas förslag rörande

organisationen av den statliga verksamheten för rationalisering och prisreg­

lering på jordbrukets område.

Den följande redogörelsen för innehållet av kommitténs betänkande upp­

tager i stort sett endast huvudlinjerna av de förslag, som kommittén fram­

lagt. Beträffande förslagen i övrigt och motiveringen för dessa tillåter jag

mig hänvisa till betänkandet.

Synpunkter på målsättningen för jordbrukspolitiken.

Jordbrukskommittén framhåller inledningsvis, att den betydelse det svens­

ka jordbruket haft och alltjämt har för landets näringsliv ej behöver när­

mare utvecklas. Jordbruket med binäringar är alltjämt den enda eller hu­

vudsakliga inkomstkällan för nära en tredjedel av landets befolkning. För

hela landets ekonomiska och sociala framåtskridande är det uppenbarligen

av största vikt, att denna betydande del av befolkningen blir sysselsatt på

det sätt, som är mest ägnat att höja välståndet för landet i dess helhet. Lika­

så är det angeläget, att den befolkning, som i fortsättningen bör vara syssel­

satt inom jordbruket, får möjlighet att leva på en standard, som ej är un­

derlägsen jämförliga befolkningsgruppers. Kommittén anser det för detta

ändamål nödvändigt, att man i fråga om jordbrukspolitiken söker komma

fram till ett handlingsprogram för statsmakterna, vilket ej endast tar sikte

på situationen för dagen utan även kan väntas komma att underlätta och

gagna jordbrukets utveckling på lång sikt.

Den praktiska betydelsen av en dylik målsättning bör enligt kommittén

vara, att den skall utgöra ett underlag för ett bedömande av vilken utveck­

ling i fråga om jordbrukets struktur, jordbruksproduktionens storlek och

storleken av den i jordbruket sysselsatta befolkningen, som det allmänna bör

söka främja. Målsättningen på lång sikt bör med andra ord utgöra ett un­

derlag för fastställandet av den praktiska jordbrukspolitiken på kortare sikt.

Kommittén framhåller, att man vid en dylik målsättning måste beakta syn­

punkter, vilka delvis peka i olika riktningar, och att målsättningen därför

måste ske i form av en avvägning mellan olika synpunkter. Bland dessa

nämner kommittén särskilt ekonomiska synpunkter, beredskapssynpunkter

samt befolkningspolitiska, kommunalekonomiska och sociala synpunkter.

Vad de ekonomiska synpunkterna angår framhåller kommittén inlednings­

vis, att det beträffande såväl jordbruket som andra näringsgrenar ur rent

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

13

ekonomisk synpunkt i och för sig måste anses önskvärt, att den allmänna

ekonomiska politiken blir sådan, att arbetskraften och övriga produktions­

faktorer kunna utnyttjas på mest ändamålsenliga sätt. Med denna utgångs­

punkt diskuterar kommittén därefter särskilt frågan om det svenska jord­

brukets konkurrensförmåga i förhållande till utlandet och frågan om de sys­

selsättningsmöjligheter, som i fortsättningen kunna tänkas stå till buds utan­

för jordbruket. Rörande den första frågan uttalar kommittén, att man en­

ligt dess uppfattning — såvida man förutsätter, att det svenska jordbruket

skall giva sina utövare en ersättning för deras arbete, som någorlunda mot­

svarar arbetslönen inom jämförliga befolkningsgrupper — icke bör vid upp­

dragandet av riktlinjerna för den svenska jordbrukspolitiken på lång sikt

utgå från antagandet, att det svenska jordbruket i regel skall kunna vid fri

marknad utan särskilt statligt stöd konkurrera med andra länder på utlands­

marknaden och ej heller, annat än i begränsad omfattning, på den inhemska

marknaden. Samtidigt påpekas emellertid, att den omedelbara praktiska ef­

fekten av ett slopande av allt statligt stöd åt jordbruket ej skulle bliva ett ned­

läggande av jordbruket i alla de fall, där det ej skulle vara möjligt att i

fri konkurrens med världsmarknaden uppehålla en sådan lönenivå, som nyss

nämnts, utan att situationen i verkligheten skulle bliva den, att många icke

konkurrenskraftiga jordbruk skulle drivas under eu avsevärd tid framåt,

fastän deras innehavare därvid skulle få nöja sig med en inkomst, väsent­

ligt understigande vad andra yrkesgrupper erhålla. Kommittén framhåller,

att det självfallet är i det närmaste omöjligt att med någon större grad av

säkerhet uttala sig om hur stor jordbruksproduktion, som på lång sikt skulle

kunna uppehållas här i landet utan stöd från det allmännas sida, men att

man torde kunna förutspå, att denna jordbruksproduktion skulle bliva långt

mindre än den nuvarande.

Beträffande sysselsättningsmöjligheterna utanför jordbruket framhåller

kommittén, att det för bedömandet av huruvida man bör söka motverka eller

underlätta en fortsatt överflyttning av arbetskraft från jordbruket till de s. k.

stadsnäringarna, givetvis är angeläget, att man om möjligt kan bedöma, huru­

vida den befolkning, som i fortsättningen eventuellt kan komma att lämna

jordbruket, skall ha möjlighet att finna ur samhällets synpunkt mera lönan­

de sysselsättning inom andra grenar av näringslivet. Under hänvisning till

vissa genom kommitténs försorg verkställda utredningar angående befolk­

ningsutvecklingen under de närmaste decennierna framhåller kommittén, att

den befolkningspolitiska situationen är sådan, att en fortsatt expansion av

stadsnäringarnas arbetskraft förutsätter, att tillskott även i fortsättningen

erhålles från jordbruksbefolkningen, och att denna expansion, även om till­

skotten från jordbruksbefolkningen skulle bliva relativt sett lika stora som

hittills, skulle komma alt ligga avsevärt under den expansion, som skedde

under 1930-talet. Kommittén uttalar i anslutning härtill som sin uppfattning,

att stadsnäringarna även under do närmaste årtiondena torde kunna absor­

bera ett lika stort tillskott av arbetskraft som tidigare och att begränsningen

av stadsnäringarnas utveckling därför med all sannolikhet icke kommer att

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

ligga i en brist på lönande produktionsuppgifter utan i tillgången på arbets­

kraft, eftersom dennas tillväxt av befolkningspolitiska skäl måste antagas

bliva väsentligt mindre än tidigare.

Kommittén påpekar i detta sammanhang, att den minskning av arbets­

kraften inom jordbruket, som hittills ägt rum, huvudsakligen gått ut över

den anställda arbetskraften, däri inräknat även hemmavarande barn till bru­

karna. Detta förhållande sammanhänger med att mekaniseringen främst be­

rört de stora och medelstora jordbruken. Totala antalet företagare inom jord­

bruket har däremot varit i stort sett oförändrat. Möjligheterna att i fram­

tiden ytterligare minska den anställda arbetskraften måste emellertid anses

begränsade. Om en mera betydande överflyttning av arbetskraft från jord­

bruket till andra näringsgrenar skulle ske i fortsättningen, måste denna över­

flyttning därför till stor del komma att beröra företagarna själva, d. v. s.

innebära, att antalet självständiga brukningsenheter komme att minskas.

Beträffande beredskapssynpunkterna framhåller kommittén bland annat,

att erfarenheterna från de båda senaste krigen med all önskvärd tydlighet

visat vilken vital betydelse det har, att man i en krigs- eller avspärmingssi-

tuation kan åtminstone nödtorftigt trygga folkförsörjningen medelst egna re­

surser, och att en beredskap på livsmedelsförsörjningens område, som gör

landet rustat att även på detta område möta ett hot om krig eller avspärrning,

är absolut nödvändig, om den militära försvarsberedskapen skall kunna fylla

sin funktion i en krigs- eller avspärrningssituation. Det påpekas, att risk för

avspärrning kan tänkas uppstå ej blott vid krig eller krigsfara, utan även i

samband med sådana internationella förvecklingar, vilka närmast är av han­

delspolitisk art.

På tal om beredskapssynpunkterna diskuterar kommittén möjligheterna

att trygga livsmedelsförsörjningen i en avspärrningssituation uteslutande ge­

nom lagring. Detta skulle innebära, att man skulle hålla lager, som vore så

stora att de, lagda till den inhemska produktion, som skulle kunna bestå på

lång sikt utan något stöd från det allmännas sida, skulle förslå till att trygga

försörjningen även under en relativt långvarig avspärrningssituation. Kommit­

tén uttalar emellertid den uppfattningen, att det icke är möjligt att trygga för­

sörjningen på detta sätt. Det skulle nämligen i så fall bliva fråga om så stora

lagringskvantiteter, att lagringen tekniskt sett skulle bliva mycket svår att be­

mästra och jämväl skulle bliva mycket dyi’bar. Kommittén anser att man,

om beredskapssynpunkterna i fråga om folkförsörjningen skola bliva till­

godosedda, i stället under normala förhållanden bör stödja en produktion,

som är så stor att den, efter den utvidgning och omställning, som är prak­

tiskt genomförbar under en förhållandevis kort övergångsperiod, förslår till

att trygga den inhemska försörjningen under en längre tids avspärrning.

Lagringen får med den av kommittén intagna ståndpunkten betydelse huvud­

sakligen för den övergångstid, som åtgår för att utvidga och omställa jord­

bruksproduktionen.

Ett spörsmål av stor betydelse, då det gäller att bedöma storleken av den

jordbruksproduktion, som bör uppehållas ur beredskapssynpunkt, är frågan

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

15

om den näringsstandard man bör söka uppehålla under en avspärrning.

Kommittén behandlar härvidlag närmare två alternativ, det ena kallat ett

minimialternativ och det andra ett medelalternativ.

Minimialternativet syftar till ett stödjande av den produktion som behövs

för att uppehålla en näringsfysiologiskt riskfri miniminivå och har uppställts

med ledning av uppgifter från den av kommittén anlitade sakkunnige i nä-

ringsfysiologiska frågor, professorn Yngve Zotterman. Enligt denne kan så­

som en dylik miniminivå, vilken vid oförändrad arbetsintensitet ej kan un­

derskridas utan att vissa risker för folkhälsan uppstå, betecknas den för-

sörjningsgrad, som rådde under senare delen av år 1942 och första delen av

år 1943, d. v. s. den del av den senaste avspärrningsperioden, då ransonerna

voro lägst. Medelaltemativet skiljer sig från minimialternativet främst därige­

nom, att enligt medelalternativet den nedskärning av näringsstandarden, med

vilken man bör planera för en avspärmingssituation, bör vara beroende av

den före avspärrningen rådande normala konsumtionsinriktningen. Medel-

alternativet kan kort sagt uttryckas så, att man i en avspärrning skall söka

uppehålla en i stort sett normal kaloritillförsel men med sådan förskjutning

från animalier till vegetabilier, att animaliekonsumtionen nedgår i propor­

tionsvis samma utsträckning som animaliekonsumtionen år 1942/43 nedgick

i förhållande till sagda konsumtion närmast före det andra världskriget.

Eftersom man under förutsättning av normala förhållanden torde kunna

räkna med en fortgående förskjutning av konsumtionen från vegetabilier till

animalier, leder alltså medelalternativet efter hand till att animalierna kom­

ma att utgöra en proportionsvis allt större del av den totalproduktion, som

bör stödjas.

Vad angår skillnaden ur ekonomisk synpunkt mellan de båda alternativen

framhåller kommittén bland annat, att det knappast är möjligt att mera

exakt angiva merkostnaden för uppehållande av en jordbruksproduktion i en­

lighet med medelalternativet utöver kostnaden för uppehållande av en pro­

duktion av den storlek, som avses med minimialternativet. Man rör sig näm­

ligen här med ett flertal ovissa och delvis även omätbara faktorer. En an­

tydan om den storleksordning till vilken denna merkostnad kan komma att

uppgå kan emellertid, anför kommittén, erhållas om man gör det i och för

sig mycket ovissa antagandet, att skillnaden mellan det producentpris för

den inhemska produktionen, som i fortsättningen kommer att erfordras för

att efter utjämning av löneklyftan mellan jordbrukarna och jämförliga be­

folkningsgrupper giva jordbruket full lönsamhet, och det pris, till vilket mot­

svarande slag av jordbruksprodukter skulle kunna importeras, procentuellt

sett kommer att bliva lika stor som den under åren närmast före krigsutbrot­

tet föreliggande skillnaden mellan den inhemska producentprisnivån och pris­

nivån å världsmarknaden. Med utgångspunkt från vissa prognoser rörande

konsumtionsutvecklingen med mera har kommittén beräknat, alt de kvanli-

letcr jordbruksprodukter, som vid sistnämnda tidpunkt skulle representera

den årliga skillnaden mellan minimialternativet och medelalternativet, skulle

uppgå till eu myckenhet, som vid nuvarande producentprisnivå skulle ha ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

17

åtgärder, som äro ägnade att såvitt möjligt förhindra, att den minskning av

själva jordbruksbefolkningens antal, som kan komma att ske i fortsättningen,

skall få till följd en motsvarande minskning av landsbygdsbefolkningens

antal. Man bör i stället söka att bevara och om möjligt öka arbetstillfällena

på landsbygden, bland annat i de industriella grenarna. Förekomsten av en

relativt stor bofast befolkning på landsbygden måste nämligen enligt kom­

mitténs mening anses vara av betydelse för stabiliteten i näringslivet och i

samhället överhuvud taget. Kommittén påpekar i samband härmed den risk

för en olämplig åldersfördelning, som skulle uppstå inom jordbruksbefolk­

ningen, om en mera omfattande avflyttning från denna skulle ske. Eftersom

avflyttningen i första hand måste väntas komma att ske inom de yngre

åldersgrupperna, skulle nämligen följden bliva, att genomsnittsåldern för den

jordbrukande befolkningen skulle komma att ligga avsevärt högre än inom

andra befolkningsgrupper. Vidare framhålles, att kvinnounderskottet inom

jordbruket redan nu utgör ett allvarligt problem, och att det föreligger risk

för att detta underskott skulle komma att stiga, om en mera betydande över­

flyttning av arbetskraft från jordbruket till andra näringsgrenar skulle ske i

fortsättningen.

Kommittén erinrar slutligen om, att jordbruket i stora delar av landet

utgör ett naturligt och i många fall nödvändigt komplement till andra nä­

ringsgrenar. Särskilt pekar kommittén här på sambandet mellan jordbruk

och skogsbruk i de skogrikare delarna av landet. Kommittén uttalar, att man

vid uppdragandet av de allmänna riktlinjerna för den framtida jordbruks­

politiken måste taga hänsyn till detta samband mellan jordbruket och andra

näringsgrenar. I den mån detsamma så påkallar, bör man alltså söka uppe­

hålla en jordbruksproduktion även i de delar av landet, där de naturliga pro-

duktionsförutsättningarna för själva jordbruksdriften äro mindre gynnsam­

ma. Likaså bör man vid utarbetandet av lokala planer för rationalisering

av själva jordbruket beakta den betydelse bevarandet av en viss jordbruks­

befolkning i trakten har ur arbetskraftssynpunkt eller eljest för andra nä­

ringsgrenar i orten.

Slutsatser i fråga om målsättningen för jordbrukspolitiken.

Jordbrukskommittén har efter en avvägning mellan de olika nu berörda

synpunkterna, främst rent ekonomiska synpunkter, å ena, samt beredskaps-

synpunkter, å andra sidan, funnit övervägande skäl tala för att man vid den

målsättning på lång sikt, vilken måste finnas bland annat som ett underlag

för en planering av hur rationaliseringen av jordbrukets strukturförhål-

landen skall ske, bör såsom en riktpunkt uppställa uppehållandet av en

jordbruksproduktion av den storlek, som avses i vad kommittén betecknat

såsom ett medelalternativ. Likaså böra statsmakterna under den övergångs­

tid, som måste åtgå till dess den av kommittén förordade rationaliseringen av

jordbrukets struktur kunnat genomföras, stödja en jordbruksproduktion upp

till sagda nivå. I betänkandet anföres, att den samhällsekonomiska merkost-

Bihanq till riksdagens protokoll 19i7. 1 sand. Nr 75.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

nåd, som kan uppkomma vid uppehållande av en jordbruksproduktion av

denna storlek, visserligen knappast kan kvantitativt fixeras men ändock ej

synes kunna antagas vara av sådan storleksordning, att den kan anses utgöra

tillräckligt skäl för att man skall avstå från den stora tillgång det måste

anses utgöra att i en avspärmingssituation kunna medelst egna resurser uppe­

hålla eu såväl kvantitativt som kvalitativt tillfredsställande försörjning. Som

ytterligare skäl för sin ståndpunkt anför kommittén vidare de olägenheter ur

befolkningspolitiska och andra synpunkter, som äro förenade med en star­

kare begränsning av jordbruksproduktionen än som ligger i medelaltemati-

vet, varjämte erinras om de gynnsamma biverkningar i form av minskat be­

roende av internationella konjunkturväxlingar, vilka erhållas vid ett uppe­

hållande av en relativt stor jordbruksproduktion.

I betänkandet understrykes, att man givetvis ej får utesluta möjligheten

av att man vid en senare företagen avvägning kan komma till ett annat resul­

tat beträffande storleken av den i och för sig önskvärda jordbruksproduktio­

nen. Man måste sålunda alltid räkna med att ändrade förhållanden, exempel­

vis på det internationella området, kunna föranleda en omprövning av rikt­

linjerna för jordbrukspolitiken, särskilt i fråga om målsättningen på lång

sikt. Det påpekas vidare, att det enligt de prognoser, som nu kunna göras

rörande den blivande produktionsutvecklingen, synes mest sannolikt, att jord­

brukspolitiken bland annat kommer att få inriktas på åtgärder, som äro av­

sedda att förhindra en stegring av jordbruksproduktionen utöver den nivå,

vilken nyss angivits såsom önskvärd på lång sikt. Det kan emellertid även

tänkas, att problemet kommer att bliva det motsatta, nämligen att dragningen

av arbetskraft till stadsnäringarna i fortsättningen blir så stark, att det kom­

mer att möta svårigheter att hålla produktionen uppe vid den nivå, som angi­

vits såsom ett mål för jordbrukspolitiken på lång sikt. Rörande sistnämnda

problem uttalar kommittén att det, om utvecklingen skulle bliva sådan, att

produktionen tenderar att stadigvarande ligga mera avsevärt under den nivå,

som vid uppdragandet av riktlinjerna för jordbrukspolitiken ansetts önsk­

värd, torde få förutsättas, att detta kommer att föranleda en omprövning av

dessa riktlinjer, vid vilken man bland annat får taga under förnyat över­

vägande dels hur stor jordbruksproduktion man med hänsyn till då förelig­

gande förhållanden bör söka uppehålla, dels vilka åtgärder som böra vid­

tagas för att nå detta mål.

Då det gällt att närmare angiva storleken av den jordbruksproduktion, som

enligt medelalternativet bör stödjas under normala förhållanden, har kom­

mittén räknat med att man i en avspärmingssituation bör kunna göra rätt

betydande besparingar i fråga om livsmedelsförbrukningen genom den för­

skjutning av produktionen och konsumtionen från animaliska till vegeta­

biliska livsmedel, som då förutsättes komma att ske. Kommittén har vidare

förutsatt, att under normala förhållanden en viss oljeväxtodling bör uppe­

hållas, vilken man i en avspärmingssituation bör sträva att utvidga så myc­

ket som möjligt. Å andra sidan måste vid bestämmandet av den enligt medel-

alteinativet önskvärda produktionen tagas hänsyn till, att i en avspärrnings-

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

19

situation åtskilliga förhållanden kunna medföra risk för skördeminskning

samt till att man i en dylik situation om möjligt bör ha en viss säkerhets­

marginal för skördevariationer m. in. Med beaktande bland annat av dylika

synpunkter har kommittén stannat för att såsom en riktpunkt beträffande

storleken av den jordbruksproduktion, som statsmakterna böra stödja, upp­

ställa följande. Beträffande andra varor än matfett och socker bör stöd utgå

för en jordbruksproduktion, motsvarande hela det normala avsättningsutrym-

met. I fråga om matfett bör stöd lämnas för en smörproduktion, motsvarande

hela det normala avsättningsutrymmet för matfett med undantag av omkring

40 000 ton. Av sistnämnda kvantitet förutsättas upp till 10 000 ton fram­

ställas av fettråvaror, som framvunnits vid en med statligt stöd bedriven olje-

växtodling. I fråga om sockerbetsodlingen uttalar kommittén — efter att

ha anfört att man torde kunna räkna med en ganska betydande ökning av

den totala sockerkonsumtionen —- att hänsyn till livsmedelsförsörjningen ej

synes nödvändiggöra att man under normala förhållanden söker hålla socker­

betsodlingen uppe på en sådan nivå, att den förslår att täcka hela den in­

hemska efterfrågan. Avgörandet av hur stor sockerbetsodling man bör söka

uppehålla under normala förhållanden synes i stället i hög grad böra bliva

beroende av priset på världsmarknaden. Som en lämplig omfattning av den

sockerbetsodling, som man i första hand bör söka uppehålla, anser kommit­

tén en odling av mellan 40 000 och 50 000 hektar. Sistnämnda areal mot­

svarar ungefär en genomsnittlig odling under åren närmast före kriget. Frå­

gan i vad mån en sockerbetsodling, som ligger över genomsnittsnivån för

sagda tid, bör anses önskvärd under normala förhållanden, bör främst bliva

beroende på hur kostnaden för dylik större odling ställer sig i förhållande

till importkostnaden för socker och på möjligheterna att anskaffa arbets­

kraft för odlingen. Det bör slutligen förutsättas, att fläskproduktionen nor­

malt skall till en mindre del bygga på importerade fodermedel, exempelvis

omkring 75 000 ton fodermedel. I övrigt bör däremot animalieproduktionen

principiellt baseras på inhemska fodermedel, i den mån de inhemska fo­

dertillgångarna därtill förslå och i den mån så är möjligt med uppehållan­

de av kravet på balanserade foderstater.

Kommittén framhåller att den ståndpunkt, till vilken kommittén sålunda

kommit, ej innebär någon större avvikelse i sak från den före kriget stundom

uttalade uppfattningen, att det svenska jordbruket bör ha företrädesrätt

att avsätta sina produkter på den inhemska marknaden. Detta beror bland

annat därpå, att det även vid tillämpningen av sistnämnda linje bör finnas en

viss marginal mellan den normala produktionens storlek och det normala

avsättningsutrymmet. I annat fall löper man nämligen, så snart skörden

blir något större än normalt, risken att ett produktionsöverskott uppkommer,

vilket ej kan avsättas utan nedpressning av prisnivån.

Den ståndpunkt som intages till frågan om storleken av den jordbruks­

produktion statsmakterna böra stödja blir, enligt vad kommittén framhåller,

för den praktiska jordbrukspolitiken under den nuvarande brukargenera-

tionens tid i främsta rummet av betydelse därigenom att densamma skall

20

Kungl. Maj:ts proposition nr

75

.

utgöra ett underlag för målsättningen i fråga om den rationalisering, som

bör ske på jordbrukets område.

Ett annat spörsmål, vilket har samband med själva målsättningen för jord­

brukspolitiken, är hur stort stöd, soan bär utgå för uppehållande av jord­

bruksproduktionen. Kommittén erinrar om att statsmakterna i princip redan

tagit ställning till sistnämnda fråga därigenom att de i olika sammanhang

uttalat, att man bör eftersträva, att den i jordbruket arbetande befolkningen

skall erhålla likställighet i inkomsthänseende med jämförliga befolknings­

grupper. Kommittén påpekar emellertid samtidigt att, såsom även angivits

i nyssnämnda uttalanden, en förutsättning för denna likställighet maste

vara, att vederbörande arbetskraft användes på ett effektivt sätt.

Stödet kan alltså ej åsyfta att bereda full jämställdhet åt andra personer

inom jordbruksbefolkningen än sådana, som ha full och — sett ur synpunk­

ten av de inom jordbruket föreliggande förhållandena — effektiv sysselsätt­

ning. Beträffande arbetskraften å de jordbruk, som ej för närvarande kunna

giva full och effektiv sysselsättning och där följaktligen den önskade jäm­

ställdheten i inkomsthänseende ej utan vidare kan uppnås, böra strävandena

gå ut på att höja jordbrukets rationaliseringsgrad och skapa ökade syssel­

sättningsmöjligheter inom jordbruket. Det påpekas emellertid, att vad sist

sagts ej i allo gäller de mindre jordbruk, där brukarna till väsentlig del

hämta sin bärgning genom arbete utanför jordbruket. Givetvis bör man även

i fråga om dessa jordbruk söka åvägabringa den rationalisering av driftsför­

hållandena, som är möjlig att genomföra. Däremot kan man ej tänka sig, att

dessa brukare i fortsättningen böra ha full sysselsättning inom jordbruket

eller att avkastningen av deras jordbruk i och för sig skall kunna bliva så

hög, att den giver dem en skälig bärgning. 1 den mån dessa jordbruk komma

att bestå på lång sikt måste brukarnas försörjning därför liksom hittills till

väsentlig del baseras på inkomstkällor utanför jordbruket, och storleken av

avkastningen av jordbruket kommer följaktligen ej att få samma betydelse

för dessa brukare som för de personer, vilka äro helt eller huvudsakligen

sysselsatta inom jordbruket.

Det stöd åt jordbruksproduktionen, som statsmakterna böra lämna, bör

alltså enligt kommitténs förslag syfta dels till att möjliggöra uppehållandet

av en produktion av den storlek, som ur det allmännas synpunkt framstår

såsom önskvärd, dels till att den jordbruksbefolkning, som behövs för att

frambringa sagda produktion, skall kunna vid rationell drift uppnå en in­

komstnivå, som är likvärdig med andra befolkningsgruppers. Vid en bedöm­

ning av storleken av det stödbehov, som kan föreligga på lång sikt, bör man

räkna med en utveckling inom jordbruket, som innebär att förefintliga ra­

tionaliseringsmöjligheter tillvaratagas. Det framhålles i betänkandet, att det

synes klart att staten bör lämna sin medverkan till att befrämja en sådan

utveckling, med hänsyn såväl till att det bär gäller att skapa bättre försörj­

ningsmöjligheter för en stor del av befolkningen som till att denna utveck­

ling medför en minskning av jordbrukets behov av stöd från det allmän­

nas sida.

Kungl. Maj:ts proposition, nr 75.

21

Kommittén påpekar vidare, att av vad den anfört om grunden för det stat­

liga stödet åt jordbruksproduktionen följer, alt staten på lång sikt icke kan

ikläda sig någon förpliktelse att stödja en produktion, som är större än vad

som erfordras föi att trygga försörjningen under en avspärrningssituation.

Kan en överskottsproduktion avsättas till så höga priser, att densamma utan

stöd från det allmänna kan anses lönande för jordbruket, finns självfallet

ingen anledning för det allmänna att motverka densamma, men å andra si­

dan finns då ej heller någon anledning för det allmänna att giva densamma

något stöd. Är överskottsproduktionen åter icke lönande, ligger det såväl i

det allmännas som i jordbrukets intresse, att densamma skall upphöra.

Statens verksamhet för främjande av en utveckling i riktning mot de nu

uppställda målen bör enligt kommitténs förslag ske enligt två huvudlinjer.

Den ena innebär ett främjande av jordbrukets rationalisering (bland annat

i form av utvidgning eller sammanläggning av allt för små brukningsdelar

eller nedläggning av för jordbruksdrift mindre lämpad jord) i syfte att ned­

bringa jordbrukets produktionskostnader och därigenom minska jordbrukets

behov av skydd på den inhemska marknaden mot konkurrensen från utlan­

det. Den andra innebär lämnande av ett prisstöd åt jordbruket i avsikt att

uppehålla en jordbruksproduktion av den storlek, som behövs för att trygga

livsmedelsförsörjningen i en avspärrningssituation, och för att bereda den för

denna produktion erforderliga arbetskraften skäliga levnadsvillkor. Vid pla­

neringen av den geografiska fördelningen av den jordbruksproduktion, som

sålunda bör stödjas, bör man bland annat beakta den betydelse ett uppehål­

lande av jordbruket i olika delar av landet har med hänsyn till andra nä­

ringsgrenars intressen.

Kommittén betonar att ett intimt samband i realiteten föreligger mellan

rationaliseringsverksamheten och den prisstödjande verksamheten och att det

därför är av vikt, att en samordning kommer till stånd i fråga om riktlinjerna

för de statliga ingripandena på dessa områden.

Vid utformningen av stödet åt jordbruksnäringen måste beaktas, att det

måste taga ganska lång tid att genomföra den erforderliga rationaliseringen av

brukningsdelarna. Det allmänna bör därför ej undandraga sig att —- samti­

digt som man arbetar på en rationalisering av dessa — söka bereda de nu­

varande innehavarna av desamma drägligare levnadsförhållanden än som

skulle bliva fallet, om jordbruksstödet omedelbart skulle avvägas efter de ra­

tionaliseringskrav man anser sig böra uppställa på lång sikt. Vid utform­

ningen av dessa speciella stödåtgärder måste beaktas, att man ej viiljer så­

dana stödformer, som kunna befaras komma att i alltför hög grad fördröja

rationaliseringens genomförande. Samtidigt bör man dock även söka avväga

stödet så, att avgången av arbetskraft från jordbruket vid varje tid ej sker

i hastigare takt än som motsvarar arbetskraftsbehovet inom andra närings­

grenar.

Rörande den innebörd som kommittén inlagt i de av densamma använda

uttrycken »på kortare sikt» och »på lång sikt», kan här nämnas följande.

Med kortare sikt avser kommittén förhållandena under den tidrymd, som

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

måste beräknas förflyta, innan man åstadkommit den rationalisering, som

kommittén förordar. Med lång sikt avses återigen förhållandena efter den­

na övergångstids slut. Kommittén framhåller, att det självfallet icke är möj­

ligt att mera bestämt angiva, hur lång denna övergångstid kan bliva. Med

hänsyn särskilt till beskaffenheten av de medel, som kommittén föreslår skola

användas för att befrämja den önskade rationaliseringen av jordbrukets

struktur, bör man emellertid räkna med, att rationaliseringen av de enskilda

brukningsdelarnas struktur i väsentliga delar kommer att genomföras succes­

sivt i samband med generationsväxlingen å de enskilda brukningsdelarna

och att övergångstiden sålunda till längden kommer att minst motsvara den

tid, under vilken de nuvarande brukarna sitta å sina brukningsdelar.

Produktions- och konsumtionsutvecklingen samt åtgärder till förebyggande

av överproduktion.

Den av kommittén förordade linjen i fråga om bestämmandet av storleken

av den jordbruksproduktion, som bör erhålla stöd från det allmänna, innebär

att storleken av denna produktion kommer att bliva beroende av konsum­

tionsutvecklingen. I den mån konsumtionen stiger, öka därmed också de kvan­

titeter jordbruksprodukter, för vilka stöd bör utgå. Bland annat med hänsyn

härtill är det för en rad praktiska frågor inom jordbrukspolitiken enligt kom­

mitténs mening av betydelse att få en uppfattning om huruvida särskilda

åtgärder böra vidtagas för att produktionen skall kunna uppnå den nivå,

som förutsättes i medelalternativet, eller huruvida det föreligger risk för att

produktionen skall överstiga samma nivå och ett pristryckande produktions­

överskott alltså uppkomma. Jordbrukskommittén har med hänsyn härtill,

på sätt framgår av dess betänkande, låtit verkställa omfattande utredningar

rörande den blivande produktions- och konsumtionsutvecklingen. Enligt vissa

i dessa utredningar uppställda prognoser, vilka angivas bygga på relativt för­

siktiga antaganden i fråga om takten av såväl produktionsstegringen som

konsumtionsutvecklingen, har man anledning räkna med att senast inom ett

20-tal år produktionen -—- såvida densamma ej hämmas av en opåräknat

stark avgång av arbetskraft —- kan komma att mera permanent överstiga

det avsättningsutrymme, som förutsättes i medelalternativet. Kommittén

framhåller dessutom, att detta produktionsöverskott skulle föreligga vid en

skörd av normal storlek. Eftersom skördarna variera ej oväsentligt från år

till år, skulle, om prognoserna visade sig riktiga, vid tillfälliga skördevaria-

tioner överskottsproduktion kunna uppstå tidigare.

Kommittén anför, att det med hänsyn till de menliga konsekvenser en dylik

överskottsproduktion skulle föra med sig, i första hand för jordbruksbefolk­

ningen men indirekt även för hela landet, synes angeläget att man ej skall

vänta med åtgärder mot densamma ända till dess ett produktionsöverskott

verkligen föreligger. I stället bör man i god tid söka att genom lämpliga åt­

gärder förhindra uppkomsten av en dylik situation eller minska risken där­

för.

Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

23

Beträffande de åtgärder, som härvidlag böra komma i fråga, uttalar kom­

mittén till en början, att man ej bör söka genomföra en produktionsbegräns­

ning genom åtgärder, som skulle innebära ett hämmande av den tekniska,

vetenskapliga eller ekonomiska utvecklingen på jordbrukets område. Man bör

ej heller enligt kommitténs åsikt söka genomföra en allmän produktionsbe­

gränsning genom prissänkningar å jordbrukets produkter, såvida det är möj­

ligt att nå det åsyftade målet genom metoder, vilkas verkningar ur social

synpunkt äro mindre betungande för jordbruksbefolkningen.

Den åtgärd, som i första hand bör vidtagas för att åstadkomma en be­

gränsning av jordbruksproduktionen, har kommittén ansett vara en be­

gränsning av importen av fodermedel. Denna begränsning bör dock ej gå så

långt, att den hindrar uppställandet av balanserade foderstater. Man bör emel­

lertid söka stimulera jordbruken att själva producera erforderliga mängder

äggviterika fodermedel och på så sätt minska beroendet av de importerade

fodermedlen. Kommittén framhåller dock, att man på lång sikt ej enbart

genom en reglering av importen av fodermedel torde kunna undgå faran

för överproduktion. Enligt de nyss nämnda beräkningarna rörande produk­

tions- och konsumtionsutvecklingen skulle vårt lands jordbruk — om dess

areal och struktur ej förändras och produktionen ej hålles tillbaka av brist

på arbetskraft — sannolikt redan under 1960-talet komma att utan något

tillskott av utländska fodermedel producera större kvantiteter vegetabiliska

och animaliska livsmedel än som motsvara det enligt medelalternativet till­

gängliga avsättningsutrymmet. En begränsning av importen av fodermedel

torde därför i detta sammanhang huvudsakligen få betydelse på kortare

sikt, i det att man därigenom något kan uppskjuta den tidpunkt, då överpro­

duktion uppstår.

I den mån en begränsning av fodermedelsimporten ej är tillräcklig för att

förhindra överproduktion, blir enda sättet att undvika överproduktion enligt

kommitténs uppfattning, att en del av den jord som nu tages i anspråk för

jordbruksproduktion upphör att användas för detta ändamål eller brukas

mera extensivt än tidigare. Kommittén erinrar om att en sammanslagning

av mindre jordbruk i regel måste väntas medföra någon nedgång i produk­

tionen per arealenhet (samtidigt som den innebär en rationalisering i så

måtto, att den skapar ökade möjligheter till lönsam jordbruksproduktion

och giver ökade sysselsättningsmöjligheter för brukaren). Det andra slaget

av åtgärder, som böra vidtagas för att minska risken för överproduktion,

bör därför enligt kommitténs mening vara åtgärder, vilka syfta till en viss

förändring av det svenska jordbrukets struktur. Denna förändring bör gå ut

på att man genom sammanslagningar och anskaffande av tillskottsjord från

andra jordbruk skall söka förvandla en del av de många nu befintliga s. k.

ofullständiga jordbruken till jordbruksföretag, som äro mer rationella ur

brukningssynpunkt och samtidigt äro av sådan storlek, att en viss extensi-

fiering av driften kan ske. Vid sidan bärav kan en viss minskning av jord-

bruksjorden eller en viss extensificring av driften bliva nödvändig även å

de brukningsdelar, som äro så stora, att någon utvidgning av desamma ej

24

Kungi. Mctj:ts proposition nr 75.

är påkallad ur rationaliseringssynpunkt. Det allmänna bör därför ej genom

lagstiftningsåtgärder söka motverka, att jordbrukarna nedlägga jordbruket

å sådana ägor, där förutsättningarna för uppehållande av en lönsam jord­

bruksdrift på lång sikt måste anses mindre gynnsamma, eller att jordbru­

karna övergå till extensiv drift å sådana ägor, där detta ur jordbruksekono-

misk synpunkt får anses mera lämpligt än hittillsvarande driftsformer. Det

understrykes emellertid samtidigt, att en dylik utveckling bör ske på ett sätt,

som innebär ett skäligt hänsynstagande till de synpunkter, vilka ligga till

grund för den sociala arrendelagstiftningen.

Kommittén framhåller att det, då man sålunda bör acceptera en viss

minskning av åkerarealen, ligger i sakens natur, att man även bör iakttaga

försiktighet med åtgärder, som syfta till att utvinna ny åkerjord. Statligt stöd

till dylika åtgärder bör i huvudsak komma i fråga endast där det med hän­

syn till näringslivet i allmänhet i en viss bygd framstår som angeläget, att

befintliga jordbruk bevaras och förstärkas genom nyodling. Enligt vad kom­

mittén uttalar torde detta främst vara fallet i vissa delar av Norrland, medan

man däremot i stort sett ej bör räkna med att något dylikt behov av nyodling

kommer att föreligga i södra och mellersta Sverige.

Allmänna synpunkter på jordbrukets rationalisering och planläggningen

av denna.

Kommittén framhåller härom till en början, alt frågan om jordbrukets

fortsatta rationalisering ej enbart är en jordbrukets angelägenhet utan en

samhällsangelägenhet av första ordningen. Samhällets intresse av jordbrukets

rationalisering understrykes särskilt därav, att jordbruket för att kunna hål­

las på den storleksnivå, som ur allmänna synpunkter är önskvärd under nor­

mala förhållanden, måste beräknas behöva ett visst stöd från det allmännas

sida. Detta stöd kan minskas ju mer jordbrukets rationalisering fortskrider. För

jordbrukets befolkning blir rationaliseringen ett medel att uppnå och behålla

jämställdhet i inkomsthänseende med andra befolkningsgrupper. För det

allmänna blir rationaliseringen inom jordbruket, vid sidan av den rationa­

lisering, som kan komma att ske inom andra näringsgrenar, ett medel för

ernående av en allmän välståndsökning här i landet.

Kommittén uttalar, att man måste utgå från att rationaliseringsarbetet

inom jordbruket liksom hittills även i fortsättningen i huvudsak skall utfö­

ras av jordbrukarna själva och på frivillighetens väg. Uppgifterna för det

allmänna på detta område böra främst vara dels att genom upplysnings- och

undervisningsverksamhet söka skapa ökad förståelse hos jordbruksbefolk­

ningen för rationaliseringens betydelse och ökad insikt om de förefintliga

rationaliseringsmöjligheterna, dels att genom lagstiftningsåtgärder och åt­

gärder av ekonomisk art skapa förutsättningar för rationaliseringsåtgärder-

nas genomförande.

Vad angår de ekonomiska åtgärderna framhåller kommittén, att en förut­

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

25

sättning för att jordbruket skall bliva i stånd att genomföra den önskade

rationaliseringen är att jordbruket har medel till bestridande av kostnader­

na för densamma. Kommittén har utgått från att man beträffande sådana

brukningsdelar, som fylla de anspråk statsmakterna anse sig böra uppställa

på ett rationellt jordbruk eller som inom sig kunna bringas att uppfylla dessa

anspråk, bör räkna med att avkastningen av jordbruket normalt skall förslå

till att förränta och amortera kostnaderna för utförda nya rationaliserings-

åtgärder och att statens medverkan till finansieringen av rationaliseringsåt-

gärder å dylika brukningsdelar principiellt bör kunna inskränka sig till att

staten tillhandahåller lån åt brukarna i syfte att undanröja eventuella kre­

ditsvårigheter. 1 fråga om jordbruk, som ha mindre rationaliseringsmöjlig­

heter än de nyssnämnda, får man däremot räkna med att deras brukare ej

alltid skola bliva i stånd att bära hela kostnaden för vidtagna nya rationali-

seringsåtgärder. I sistnämnda fall kunna alltså bidrag från det allmännas

sida bliva nödvändiga för att rationaliseringsåtgärderna skola komma till

utförande i önskvärd utsträckning. Dylika bidrag böra dessutom kunna utgå

även till vissa brukare i den första gruppen, där behov av en särskild sti­

mulans till igångsättande av rationaliseringsåtgärder kan anses föreligga.

Kommittén har i sitt betänkande skilt mellan tre olika slag av rationalise­

ringsåtgärder, nämligen åtgärder för yttre rationalisering, åtgärder för inre

rationalisering och åtgärder för rationalisering av driftsförhållandena. Till

åtgärder för yttre rationalisering ha hänförts sådana åtgärder, som gå ut på

att få till stånd en utvidgning av arealen eller en förbättring av arrondering-

en eller ägosammansättningen. Till åtgärder för inre rationalisering ha hän­

förts sådana åtgärder av mera permanent art i fråga om jord eller byggna­

der, som ha till ändamål att förbättra produktions- och driftsförhållandena

å en till storlek och gränser given brukningsdel. Till åtgärder för rationali­

sering av driftsförhållandena hänföras slutligen sådana åtgärder för förbätt­

ring av driftsresultaten å en till storlek och gränser given brukningsdel, som

ej på mera permanent sätt beröra brukningsdelens jord eller byggnader.

Kommittén framhåller att den utformning som rationaliseringsåtgärderna

i en viss trakt, framför allt i fråga om den yttre rationaliseringen, erhålla

kan komma att påverka hela näringslivet i bygden. Då man skall bedöma

ändamålsenligheten av en ifrågasatt yttre eller inre rationaliseringsåtgärd,

är det vidare angeläget, att man kan överblicka, i vad mån åtgärden står i

överensstämmelse med de allmänna riktlinjerna för den framtida jordbruks­

politiken. Särskilt då det ifrågasättes, att staten genom lån eller på annat

sätt skall medverka till en viss åtgärd, är det angeläget att dylik medverkan

från det allmännas sida ej kommer till stånd med mindre åtgärden överens­

stämmer med sagda riktlinjer.

Bland annat av nu anförda skäl bar kommittén ansett, att den yttre och

inre rationaliseringen inom jordbruket bör föregås av en planering, vid vilken

behovet av rationalisering och det sätt, på vilket denna bör genomföras, be-

dömes ej enbart ur rent jordbruksekonomisk synpunkt utan även med be­

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

aktande av övriga på frågan inverkande faktorer. Kommittén förordar, att

det för detta ändamål bör ske dels en mera allmän planläggning av den

önskvärda utvecklingen för jordbruket inom olika områden (regionalplane­

ring), dels, i mån av behov, en detaljerad planläggning av de förbättringsåt­

gärder beträffande brukningsdelarna, som böra vidtagas i olika delar av om­

rådet (individuell jordbruksplanering). Jag återkommer i det följande med

en redogörelse för organisationen av planeringsverksamheten.

I sitt betänkande har kommittén, såvitt angår frågan om jordbrukets ra­

tionalisering, främst ingått på spörsmålen om riktlinjerna för den yttre och

inre rationaliseringen och om de åtgärder, som statsmakterna böra vidtaga

för att främja dessa två grenar av rationaliseringsverksamheten. Däremot

har ej berörts frågan om de åtgärder, som från det allmännas sida böra vid­

tagas för att främja en fortsatt rationalisering av jordbrukets driftsförhål­

landen. Rörande anledningen härtill har kommittén anfört, bland annat, att

arbetet med rationalisering av driftsförhållandena ej är knutet till enstaka

brukningsdelar på ett så varaktigt och ekonomiskt betydelsefullt sätt, som

fallet är med åtgärder för yttre och inre rationalisering, och därför kan be­

drivas i stort sett oberoende av den uppfattning rörande jordbrukets ställning

på lång sikt, till vilken man kommer vid utformningen av riktlinjerna för

den framtida jordbrukspolitiken. Med hänsyn härtill och till önskvärdheten

av att begränsa sina ändock mycket omfattande arbetsuppgifter har kom­

mittén ansett sig böra avstå från att behandla nu nämnda område.

Avvägningen av prisstödet åt jordbruket.

Kommittén framhåller, att det måste föreligga ett intimt samband mellan

arbetet med rationaliseringen av jordbruket, särskilt arbetet med yttre ratio­

nalisering, å ena, samt den statliga prisstödspolitiken, å andra sidan. Det är

sålunda angeläget att målsättningen för den yttre rationaliseringen blir så­

dan, att de brukningsdelar, som ny- eller ombildas, ha förutsättningar att

även på lång sikt uppnå full lönsamhet. Å andra sidan måste man vid fast­

ställandet av riktlinjerna för prisstödet taga hänsyn till, hur långt den yttre

rationaliseringen i praktiken kan och bör drivas. Med hänsyn till detta sam­

band har kommittén innan den ingått på frågan angående riktlinjerna för

den yttre rationaliseringen behandlat spörsmålet om avvägningen av det

statliga prisstödet åt jordbruksnäringen. I betänkandet betonas, att det icke

är möjligt att uppställa detaljerade normer för den rationaliseringsgrad, vid

vilken man vill bereda jordbruket full lönsamhet. Genom att undersöka de

faktiska driftsresultaten hos ett antal jordbruk i olika storleksgrupper an­

ser kommittén dock, att en uppfattning kan fås både om skillnaden i ratio­

naliseringsgrad mellan olika grupper och om storleken av det stöd, som ge­

nomsnittligt behöves för att bereda jordbruken i en viss grupp och i ett visst

område full lönsamhet. Dylika driftsresultat böra därför enligt kommitténs

mening läggas till grund för avvägningen av prisstödet.

För att utröna skillnaderna i rationaliseringsgrad mellan jordbruk i olika

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

27

storleksgrupper har kommittén såsom förut nämnts genom professor Nanne-

son låtit verkställa en bearbetning av räkenskap sresultaten från de s. k. rä-

kenskapskontrollerade jordbruken under de senare åren.

Kommittén framhåller, att det, enligt vad denna bearbetning visar, före­

ligger en markerad skillnad i fråga om rationaliseringsgrad och lönsamhet

mellan jordbruk i olika storleksgrupper. Denna skillnad förklaras huvudsak­

ligen därav, att de mindre jordbruken ej kunna utnyttja arbetskraften lika

effektivt som de medelstora och större jordbruken, ävensom därav att bygg-

nadskostnaderna bliva oproportionerligt stora vid de mindre jordbruken.

Kommittén har anfört att man, enligt vad professor Nannesons undersök­

ningar giva vid handen, först i storleksgruppen 20—30 hektar kan säga att

önskemålen om ett effektivt utnyttjande av arbetskraften och anordnande

i övrigt av jordbruksdriften på ett driftsekonomiskt tillfredsställande sätt

genomsnittligt bliva uppfyllda. Driftsresultaten för jordbruk i storleksord­

ningen över 30 hektar visa, att produktionskostnaderna i dessa grupper ligga

endast förhållandevis obetydligt under produktionskostnaderna i storleks­

gruppen 20—30 hektar. I storleksgruppen 10—20 hektar ligga produktions­

kostnaderna däremot ej oväsentligt över produktionskostnaderna i storleks­

gruppen 20—30 hektar och detta är i än högre grad fallet beträffande stor-

leksgrupperna 5—10 och 2—5 hektar.

Kommittén har i anslutning härtill uttalat, att jordbruk i storleksgruppen

20—30 hektar i stort sett motsvara en jordbrukstyp, som även ur andra syn­

punkter får anses önskvärd, nämligen jordbruk av den storlek, att de kunna

bereda jämn sysselsättning åt två män med självständiga hushåll och där­

jämte åt kvinnlig arbetskraft i den utsträckning, som motsvarar vad en

kvinna kan prestera i lanthushållningen. Det framhålles sålunda bland an­

nat, att dylika tvåfamiljsjordbruk möjliggöra en tidigare familjebildning än

de jordbruk, där endast en familj kan få sin bärgning, och att det å två-

familjsjordbruken är lättare att ordna med semester och regelbunden ledig­

het åt arbetskraften. För jordbruk av denna typ har kommittén använt be­

teckningen normjordbruk och för jordbruk av större typ har använts benäm­

ningen större jordbruk. Enligt kommitténs mening kan dock storleksgruppen

20—30 hektar i vart fall ej nu tagas som utgångspunkt vid avvägningen av

det allmänna prisstödet åt jordbruket. Det framhålles, att jordbruk i stor­

leksgruppen 20—30 hektar och de däröver liggande jordbruken för närva­

rande utgöra en procentuellt ganska ringa del av samtliga brukningsdelar.

Om man uppställer det anspråket, att de jordbruk, vilka man skall söka

bereda full lönsamhet genom det statliga prisstödet, skola ha en rationalise­

ringsgrad, som i dagens läge kan anses åtminstone någorlunda tillfredsstäl­

lande, kan man å andra sidan enligt kommitténs uppfattning icke sätta

fordringarna lägre än till vad som utgör rimlig rationaliseringsgrad hos

jordbruken i den grupp, inom vilken falla flertalet av de jordbruk, som un­

der senare tid ansetts hänförliga till familjejordbruk eller bondejordbruk.

Kommittén avser här jordbruk i storleksgruppen 10—20 hektar. Kommittén

har därför förordat, att statsmakterna skola avväga prisstödet åt jordbru­

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

ket så, att det skall syfta till att bereda full lönsamhet åt jordbruk, som till

storleken motsvara genomsnittet i storleksgruppen 10—20 hektar och som

fylla rimliga anspråk i fråga om arronderingens och de fasta anläggningarnas

beskaffenhet. Med full lönsamhet avser kommittén, att inkomsterna skola

täcka samtliga kostnader, däri inräknat skälig förräntning av det i jordbru­

ket nedlagda kapitalet samt en reallön till den i jordbruket sysselsatta ar­

betskraften (både lejd och egen) motsvarande löneläget för andra arbetare­

grupper å landsbygden.

Kommittén framhåller i detta sammanhang, att man vid bedömandet av

hur stort stöd, som erfordras för jordbruken i skogsbygden, även bör beakta

de inkomstkällor, som avkastningen av den egna skogen och skogskörslorna

genomsnittligt utgöra.

Det jordbruk, som med hänsyn till storlek och beskaffenhet i övrigt är

av den rationaliseringsgrad, som sålunda föreslås skola tagas till utgångs­

punkt vid avvägningen av prisstödet åt jordbruksnäringen, har av kommit­

tén kallats basjordbruk.

Bygger man avvägningen av jordbruksstödet på den faktiska lönsamheten

hos ett antal jordbruk i en viss bestämd storleksgrupp, kommer själva den­

na metod såsom kommittén påpekat att innebära, att anspråken på rationa-

liseringsgraden automatiskt höjas successivt. Metoden medför nämligen i

praktiken, att de framsteg, som genomsnittligt göras på jordbrukets område,

tagas i beaktande vid bestämmandet av stödets storlek, och att sålunda de

jordbruk, som ej följa med i denna utveckling, få finna sig i en motsvarande

minskning av det till dem utgående stödet.

Kommittén har även diskuterat frågan om möjligheterna att på lång sikt

höja anspråken på jordbrukets rationaliseringsgrad på så sätt, att man så

småningom övergår till att avväga prisstödet med hänsyn till behovet i en

annan storleksgrupp med genomsnittligt lägre produktionskostnader än den

från början valda. Kommittén har härom uttalat, att man i princip för södra

och mellersta Sveriges slättbygder bör eftersträva en höjning av anspråken på

jordbrukets yttre rationalisering därhän, att man på lång sikt vid prisavväg­

ningen skall utgå från jordbruk i storleksgruppen 20—30 hektar. I övriga

delar av landet synes man däremot även på lång sikt böra tänka sig att av­

väga jordbruksstödets storlek efter behovet för något mindre jordbruk. Re­

dan om man utgår från att prisavvägningen under avsevärd tid framåt kom­

mer att baseras på jordbruk av basjordbrukets rationaliseringsgrad, finns

emellertid ett arbetsfält för rationaliseringssträvandena, som är så omfattan­

de och svårbearbetat, att det måste beräknas komma att förflyta ett betydan­

de antal år, innan detta rationaliseringsarbete är i huvudsak fullbordat. En­

ligt kommitténs uppfattning är det därför mest realistiskt och även av prak­

tiska skäl väl motiverat, att man tills vidare vid planeringen av den yttre ra­

tionaliseringen utgår från att statsmakterna under avsevärd tid komma atf

inom hela landet söka bereda full lönsamhet åt jordbruk av basjordbrukets

rationaliseringsgrad. Brukningsdelar, som ha en dylik rationaliseringsgrad,

böra följaktligen vid planeringen anses kunna bestå på lång sikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

29

Kommittén understryker till sist i detta sammanhang, att dess angivande

av vissa arealsiffror ej får fattas annorlunda än som ett ungefärligt rikt­

märke för de storleksgrupper av jordbruk, som man vid avvägningen av det

statliga stödet åt jordbruket bör eftersträva att bereda full lönsamhet, och

att i praktiken givetvis förutom åkerarealens storlek även ett flertal andra

faktorer komma att bliva avgörande för brukningsdelarnas lönsamhet och

deras möjligheter att bestå på lång sikt.

Den yttre rationaliseringen.

Innan jag närmare ingår på kommitténs förslag rörande den yttre ratio­

naliseringen, torde det vara ändamålsenligt att redogöra för de beteckningar

å olika fastighetstyper, vilka kommittén använt vid diskussionen av ratio-

naliseringsåtgärderna.

Samtliga jordbruksfastigheter uppdelas i fullständiga och ofullständiga

brukningsdelar.

Till fullständiga brukningsdelar hänföras i första hand alla jordbruk, som

ha sådan rationaliseringsgrad, att de lägst uppnå basjordbrukets lönsamhets-

nivå. Till basjordbruk räknas här även sådana jordbruk, som visserligen ha

mindre areal än den för basjordbruket normala men som på grund av spe­

ciell driftsinriktning eller särskilt gynnsamma produktionsförhållanden kom­

ma upp till den för basjordbruket genomsnittliga lönsamhetsgraden.

Vidare inneslutas i nu ifrågavarande kategori jordbruk s. k. kombinerade

brukningsdelar, varmed förstås sådana fastigheter, där jordbrukets lönsam­

het visserligen icke kommer upp till basjordbrukets lönsamhetsgrad, men där

brukaren till följd av att annan inkomstkälla (skog, fiske eller annan natur­

tillgång) finnes å fastigheten varaktigt kan beräknas komma upp till en till­

fredsställande inkomstnivå.

Bland de ofullständiga brukningsdelarna skiljes mellan bestående småbruk

och övergångs jordbruk.

Till bestående småbruk hänföras de brukningsdelar, där brukaren beräk­

nas varaktigt genom inkomst av brukningsdelen och arbete utanför denna

kunna komma upp till en tillfredsställande inkomstnivå. Med övergångsjord-

bruk avses de brukningsdelar, där brukaren icke på lång sikt kan påräkna

att få en tillfredsställande bärgning genom brukningsdelens avkastning och

arbete utanför brukningsdelen. Bland de bestående småbruken urskiljes så­

som en särskild typ stödjordbruken, vartill hänföras de bestående småbruk,

där brukaren hämtar sin huvudsakliga försörjning genom arbete utanför den

egna brukningsdelen.

Kommittén framhåller, alt avgörandet av frågan, till vilken av nu nämnda

grupper en viss brukningsdel bör hänföras, självfallet i regel ej kan ske utan

en undersökning av brukningsdelens beskaffenhet och de föreliggande för-

sörjningsmöjligheterna för en genomsnittlig brukare av densamma. Likaså

understryker kommittén, att gränsdragningen mellan de olika grupperna av

jordbruk med nödvändighet måste bliva flytande och i många fall ganska

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

osäker, liksom att förhållandena kunna skifta så att en brukningsdel, som

vid en viss tidpunkt hänförts till eu viss kategori, vid en senare företagen

bedömning kan vara att hänföra till en annan grupp. Kommittén har emel­

lertid anfört, att uppdragandet av vissa allmänna riktlinjer för rationalise-

ringsarbetet synes ske bäst, om man utgår ifrån i viss mån schematiserade

typfall. Då det gäller att förverkliga de uppdragna riktlinjerna, måste där­

emot givetvis de organ, som skola handhava rationaliseringsarbetet, taga all

nödig hänsyn till de varierande lokala förhållandena.

Beträffande själva målsättningen för den yttre rationaliseringen framhåller

kommittén, att denna ytterst måste bestämmas av de allmänna synpunkter,

som anläggas på hela den framtida jordbrukspolitiken. I enlighet med vad

kommittén anfört rörande dessa allmänna synpunkter bör sålunda en av ut­

gångspunkterna vid målsättningen för den yttre rationaliseringen vara, att

man bör söka göra brukningsdelarna sådana, att den del av befolkningen,

som erfordras för frambringande av den ur det allmännas synpunkt önsk­

värda produktionen, skall ha effektiv sysselsättning. Vidare skall den yttre

rationaliseringen syfta till att nedbringa jordbrukets produktionskostnader

och därmed även dess behov av stöd från det allmänna. Härvid måste sär­

skilt beaktas behovet av yttre rationalisering för de brukningsdelar, vilka äro

så beskaffade, att särskilda statliga stödåtgärder till deras brukare på kor­

tare sikt ansetts böra komma i fråga vid sidan av det allmänna statliga pris­

stödet åt jordbruksnäringen. Slutligen blir den yttre rationaliseringen — där­

igenom att densamma möjliggör en övergång till en mer extensiv drift än

som kan bedrivas å de mindre brukningsdelarna — ett viktigt medel till för­

hindrande av den överproduktion, som eljest kan befaras uppstå inom över­

skådlig framtid.

Kommittén anför vidare att frågan, hur länge den målsättning, som upp­

ställts i ett visst läge, kan tillämpas, blir helt beroende på utvecklingen av

de faktorer, som varit avgörande för målsättningen. Skulle produktionssteg-

ringen bliva starkare än väntat, måste åtgärderna för att genom nedläggning

av mindre god jord och övergång till mer extensiv drift bromsa produktions-

stegringen bliva av annan storleksordning än man från början räknat med.

Skulle sysselsättningsmöjligheterna inom andra grenar av näringslivet bliva

bättre eller sämre än väntat, kan detta även komma att påverka målsätt­

ningen för den yttre rationaliseringen.

Vid de ståndpunkttaganden av kommittén, för vilka jag i det följande

kommer att redogöra, har kommittén ansett sig böra utgå från att det vid

en yttre rationalisering av den omfattning, som kommittén föreslår, icke

kommer att möta svårigheter för den arbetskraft, som genom rationalise­

ringen skulle frigöras från jordbruket, alt finna mera lönande sysselsättning

inom andra grenar av näringslivet, utan att sannolikheten snarare talar för

att det kommer att erbjuda stora svårigheter att lösa jordbrukets arbets-

kraftsproblem. Samtidigt understryker kommittén emellertid alt det, även

om denna kommitténs uppfattning skulle visa sig riktig på lång sikt, givetvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

31

icke är uteslutet, att en på kort tid skeende stark avgång av arbetskraft från

jordbruket skulle kunna medföra uppkomsten av ett rent temporärt över­

skott av arbetskraft för andra näringsgrenar. Takten i den yttre rationalise­

ringen måste därför anpassas efter det arbetskraftsbehov, som vid varje sär­

skild tid föreligger inom andra näringsgrenar.

Kommittén har likaså ansett sig kunna räkna med, att de åtgärder kom­

mittén förordar för yttre rationalisering av övergångsjordbruken, därest de i

huvudsak komma till utförande i samband med avgången av den nuvarande

generationen av brukare av dessa jordbruk, jämte den extensifiering av drif­

ten och nedläggning av sämre jordbruksjord, som kan tänkas komma att

ske även å andra brukningsdelar, åtminstone skola kraftigt bidraga till att

minska risken för överproduktion. Kommitténs förslag bygga alltså på den

förutsättningen, att längre gående åtgärder i vart fall under en relativt lång

tid ej skola bliva nödvändiga för att undanröja risken för överproduktion.

Kommittén framhåller emellertid att, om denna risk skulle befinnas vara

större än kommittén sålunda räknat med, detta ej torde kunna undgå att

föranleda en intensifiering av arbetet med den yttre rationaliseringen och

en motsvarande förskjutning av målsättningen för detta arbete.

Kommittén erinrar slutligen om att frågan om möjligheterna att lösa vissa

av jordbrukets problem genom anordnande av gemensam drift för flera före­

tagare — antingen beträffande hela deras jordbruksproduktion eller i fråga

om en viss produktionsgren —- särskilt på senaste tiden har varit föremål

för diskussion och även delvis gjorts till föremål för utredning och praktiska

prov. Enligt kommitténs mening bör man ej bortse från möjligheten av alt

det i en del fall kan visa sig lämpligt att komma till rätta med jordbrukets

problem på sådana vägar, som nu antytts. Det framhålles emellertid, att hela

detta problemkomplex ännu är i ett ganska outrett skick, och att man enligt

kommitténs uppfattning under alla förhållanden måste räkna med att det

svenska jordbruket även i fortsättningen åtminstone i huvudsak kommer att

liksom hittills drivas i form av från varandra fristående brukningsdelar med

självständig drift. Kommittén har därför vid utarbetandet av förslag till rikt­

linjer för den yttre rationaliseringen endast behandlat frågan om de ratio-

naliseringsåtgärder, som böra vidtagas vid ett bibehållande av jordbrukets

nuvarande driftsformer.

Arbetet med den yttre rationaliseringen kommer, enligt vad kommittén an­

för, att gå ut dels på att skapa brukningsdelar, vilka med hänsyn till sin

storlek äro bättre lämpade för en rationell jordbruksdrift än en stor del av

de nuvarande, dels ock på att förbättra de bestående brukningsdelarnas ar-

rondering och ägosammansättning. I förra fallet är arealutvidgningen det

primära. Denna arealutvidgning avses då skola genomföras antingen genom

sammanläggning av två eller flera brukningsdelar eller genom att en bruk-

ningsdel erhåller tillskottsjord från eu annan. I senare fallet åter syftar man

ej primärt till någon arealutvidgning, utan det väsentliga är att den areal,

som hör till hrukningsdelen, skall få så lämplig arrondcring och ägosamman-

siitlning som möjligt. Ägoutbyten och omskiften bliva de medel, som i första

32

Kunql. Maj.ts proposition nr 75.

hand komma i fråga för att detta mål skall nås. Vad kommittén anfört om

den yttre rationaliseringen och statens medverkan därtill avser i huvudsak

endast den del av rationaliseringsarbetet, som går ut på att skapa ur stor-

lekssynpunkt lämpliga brukningsdelar.

Beträltande frågan vilka fastigheter, som böra beröras av rationaliserings-

verksamheten, framhåller kommittén till en början, att den anser övervä­

gande skäl tala för att den statliga verksamheten för yttre rationalisering

principiellt skall begränsas till att avse yttre rationalisering av sådana bruk­

ningsdelar, som nu ligga under basjordbrukets nivå. Även bland de bruk­

ningsdelar, som ligga under basjordbrukets nivå, finnas dock till antalet be­

tydande grupper, i fråga om vilka några särskilda statliga åtgärder för yttre

rationalisering ej synas motiverade. Detta gäller till en början de kombine­

rade jordbruken. Det gäller vidare även de s. k. bestående småbruken. Kom­

mittén anser sålunda, att ur det allmännas synpunkt den yttre rationalise­

ringen ej behöver givas sådan omfattning, att den berör de brukningsdelar,

vilkas innehavare vid förverkligande av den på lång sikt planerade jord­

brukspolitiken beräknas kunna genom arbete å brukningsdelen och utanför

denna varaktigt komma upp till en tillfredsställande inkomst. De bruknings­

delar, där dylika förhållanden ej föreligga — övergångsjordbruken -— böra

däremot undergå den förvandling, som erfordras för att även deras brukare

på lång sikt skola ha möjlighet att komma upp till en skälig inkomstnivå.

Kommittén påpekar emellertid, att det många gånger kan vara ytterst

svårt att avgränsa övergångsjordbruken från sådana ofullständiga bruk­

ningsdelar, som kunna anses ha möjlighet att bestå på lång sikt, och att en

bedömning på lång sikt av förvärvsmöjligheterna utanför brukningsdelen

dessutom alltid måste bliva förenad med vissa osäkerhetsmoment. Med hän­

syn till dessa förhållanden har kommittén funnit det mindre lämpligt att

i fråga om åtgärder, som syfta till förstärkning av ofullständiga jordbruk,

göra någon bestämd skillnad mellan övergångsjordbruk och stödjordbruk.

Kommittén anser därför att den statliga låne- och bidragsverksamhet för

främjande av den yttre rationaliseringen, för vilken kommer att redogöras i

det följande, bör stå öppen även för sådana jordförvärv, som avse ett stär­

kande av andra ofullständiga brukningsdelar än övergångsjordbruk och för

vilka hinder ej möter enligt de allmänna riktlinjerna för rationaliserings-

verksamheten.

Vid bedömandet av frågan om behov av yttre rationalisering föreligger

beträffande en viss fastighet eller ej bör man givetvis taga hänsyn ej en­

dast till den faktiska lönsamhetsgraden hos jordbruket i det ögonblick, då

bedömningen göres, utan även till de möjligheter, som finnas att genom ra­

tionalisering av driftsförhållandena samt förbättring av brukningsdelens jord

och byggnader ävensom ägornas arrondering bringa jordbruket upp i en så­

dan lönsamhetsgrad, att brukningsdelen kan anses ha förutsättningar att be­

stå på lång sikt. De olika grenarna av rationaliseringsverksamheten böra så­

lunda i det praktiska rationaliseringsarbetet gå hand i hand och komplet-

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

33

lera varandra. Kommittén framhåller emellertid i detta sammanhang även,

alt man vid ett övervägande av i vad mån det är möjligt att genom andra

åtgärder än yttre rationalisering förbättra en brukningsdels lönsamhet en­

dast bör räkna med sådana förbättringsåtgärder, som ur jordbruksekono-

misk synpunkt äro välmotiverade.

Målet för den yttre rationaliseringen av övergångsjordbruken har kom­

mittén, såsom redan förut nämnts, angivit böra vara, att dessa bruknings­

delar skola undergå den förvandling, som erfordras för att brukarna på lång

sikt skola kunna beräknas ha möjlighet att uppnå en skälig inkomstnivå.

Kommittén berör särskilt frågan, huruvida man vid denna förvandling bör

stanna vid att söka bilda brukningsdelar av basjordbrukets typ eller, om för­

utsättningarna därför finnas, bör gå längre och söka få till stånd normjord­

bruk. Det framhålles, att denna frågeställning torde komma att sakna be­

tydelse i ett stort antal fall, därför att de topografiska förhållandena eller

beskaffenheten av övriga brukningsdelar ej medgiva ett val mellan de båda

alternativen. Skulle emellertid omständigheterna vara sådana, att varken

nyssnämnda eller andra faktorer — bland vilka särskilt nämnes skäligt hän­

synstagande till de befintliga brukarna — utesluta det senare alternativet

utan valfrihet mellan dessa föreligger, bör det enligt kommitténs uppfattning

i princip förordas, att man vid den yttre rationaliseringen skall inrikta sig på

att söka bilda jordbruk av den typ, som objektivt sett är lämpligast, d. v. s.

normjordbruk.

Om statens medverkan till yttre rationalisering i huvudsak begränsas till

övergångsjordbruken, uppkommer frågan hur staten bör ställa sig till läng­

re gående yttre rationaliseringsåtgärder i de fall, då enskilda jordbrukare

vilja företaga dylika åtgärder utan statlig medverkan. Kommittén påpekar,

att svaret på denna fråga bland annat blir avgörande för om det skall vara

möjligt för enskilda jordbrukare att sammanlägga fullständiga bruknings­

delar. Enligt kommitténs uppfattning bör det allmänna i princip ej motsätta

sig sådana sammanläggningar av jordbruksfastigheter, som skulle medföra

en påtaglig förbättring av lönsamheten. I enlighet härmed bör sålunda det

allmänna i princip ej motsätta sig en sammanslagning av två basjordbruk till

ett på lång sikt fullt bärkraftigt bondejordbruk. Kommittén understryker

emellertid, att man vid besvarandet av frågan även måste beakta den inver­

kan dylika sammanläggningar i vissa fall kunna få på näringslivet och för­

hållandena i övrigt på orten.

Beträffande de riktlinjer, efter vilka en pttre rationalisering av övergångs­

jordbruken bör genomföras, påpekar kommittén, att de förhållanden, som

föranleda att en genomsnittlig brukare vid den av kommittén förordade stöd­

politiken ej på lång sikt kan beräknas komma upp till en skälig inkomst­

nivå — om man bortser från mera personliga förhållanden — måste vara

alt hänföra antingen till jordbrukets beskaffenhet eller till arbetstillgången i

orten.

I förra fallet är frågan hur man skall förbättra övergångsjordbruket vä-

liihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Å r 75.

;s

34

Kunql. Maj.ts proposition nr 75.

senlligen ett rent jordbruksrationaliseringsproblem, vilket bör lösas så att

man genom utvidgning av åkerarealen söker förvandla brukningsdelen till

en ur driftssynpunkt mer rationell jordbruksfastighet. 1 det senare fallet åter

— där situationen alltså är den, att brukaren av brist på lämpliga arbets­

tillfällen vid sidan av det egna jordbruket hindras att uppnå en skälig in­

komstnivå — gäller problemet i första hand att skapa bättre balans mellan

tillgången och efterfrågan på arbetskraft. Detta kan då ske antingen genom

att man söker bereda brukaren ökade möjligheter till arbete vid sidan av

det egna jordbruket eller därigenom att man söker skapa ökade sysselsätt­

ningsmöjligheter på den egna brukningsdelen ■—- i regel genom utvidgning

av denna — och därmed minskar brukarens behov av att erhålla arbete

utanför sitt eget jordbruk. I praktiken är givetvis anledningen till brukarens

dåliga ställning ofta att söka både i låg rationaliseringsgrad hos jordbruket

och i brist på arbetstillfällen vid sidan av det egna jordbruket. Brukaren kan

sålunda dels på grund av jordbrukets beskaffenhet vara nödsakad att lägga

ned arbete å jordbruket i en omfattning, som icke står i rimlig proportion

till avkastningens storlek, och dels av brist på arbetstillfällen utanför jord­

bruket vara hindrad att nyttiggöra sin arbetskraft under de tider, då han ej

har sysselsättning i jordbruket.

Kommittén anför, att en utvidgning av åkerarealen hos ett övergångsjord-

bruk kan ske på olika sätt. I enstaka fall, särskilt i Norrland, kan man inom

brukningsdelens gränser genom nyodling åstadkomma en sådan utökning

av arealen, att brukningsdelen kommer att utgöra ett lönsamt jordbruk eller

i vart fall kan giva sin brukare så stor avkastning, att han genom denna av­

kastning och eventuellt även tillskott av arbete utanför brukningsdelen varak­

tigt kan beräknas få en skälig bärgning. I en del fall kan man genom att till­

dela övergångsjordbruket åkerjord från en angränsande större brukningsdel

åstadkomma sådan komplettering av övergångsjordbruket som nyss nämnts,

utan att man därmed försvagar den angränsande brukningsdelens möjlighe­

ter att bestå såsom en lönsam jordbruksfastighet. Oftast torde dock den enda

möjligheten att utöka övergångsjordbrukets åkerareal vara, att man med

övergångsjordbruket sammanlägger ett angränsande övergångs jordbruk eller

annan mindre jordbruksfastighet eller en del av ett fullständigt jordbruk, vil­

ket styckas och användes till komplettering av två eller flera övergångsjord-

bruk. I vissa fall slutligen räknar kommittén med att några möjligheter

till erforderlig utvidgning av åkerarealen över huvud icke finnas.

När övergångsjordbruket skall tillföras jord från annat håll eller självt

uppgå i annat jordbruk, kunna ett flertal olika situationer uppkomma. Då

övergångsjordbruket gränsar till ett större jordbruk, kan sålunda frågan upp­

komma, huruvida man bör lägga övergångsjordbruket till det större jord­

bruket eller komplettera övergångsjordbruket med jord, som avskiljes från

det större jordbruket och lägges till övergångsjordbruket. Kommittén uttalar,

att det icke synes möjligt att i alla förekommande fall besvara denna fråga

på samma sätt. Avgörandet måste bland annat bliva beroende på arbetstill-

gången i orten utanför jordbruket, vidare på den inverkan, som en överfö­

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

35

ring av jord till övergångsjordbruket skulle ha för lönsamheten vid å ena

sidan det större jordbruket och å andra sidan övergångsjordbruket, samt

slutligen på den effekt, som en sammanläggning av övergångsjordbruket med

det större jordbruket skulle ha på det senares lönsamhet.

Överföring av mark från det större jordbruket till övergångsjordbruket

bör enligt kommitténs uppfattning i första hand tänkas beträffande ägor,

vilka ur arronderingssynpunkt ligga så till, att de utan olägenhet kunna av­

skiljas från det större jordbruket men däremot med fördel kunna sam­

manföras med övergångs jordbrukets ägor. I vissa fall bör man dock även

tänka sig, att en överföring av ägor från det större jordbruket till övergångs­

jordbruket bör kunna ske, även om ägorna ej äro så illa belägna i förhållan­

de till det större jordbrukets övriga ägor som nyss sagts och överföringen

därför skulle medföra någon försämring av det större jordbruket. Avgöran­

det av spörsmålet om sådana omständigheter föreligga att en dylik över­

föring bör komma i fråga, bör emellertid föregås av en prövning från fall

till fall, där man beaktar alla de föreliggande omständigheterna. Sålunda

måste man till exempel taga i beaktande, huruvida överföringen medför att

någon del av det större jordbrukets byggnadskapital blir överflödigt respek­

tive nödvändiggör någon mera betydande nyinvestering i ekonomibyggnader

å övergångsjordbruket. Kommittén har uttalat, att skälen för en dylik över­

föring torde vara starkast, då övergångsjordbrukets åkerareal är relativt stor

och den mark, som ifrågasättes skola överföras som tillskottsjord, är relativt

obetydlig, och att skälen försvagas i den mån som proportionerna mellan

övergångsjordbrukets egen åkerareal och tillskottsjorden förskjutas. Man bör

här mot varandra väga å ena sidan den förbättring, som tillskottsjorden kan

medföra för övergångsjordbrukets lönsamhet, och å andra sidan den försäm­

ring, som avskiljandet av denna jord skulle medföra för lönsamheten å det

större jordbruket. Skulle förbättringen för övergångsjordbruket överstiga vär­

det av försämringen för det större jordbruket, bör överföring av tillskottsjor­

den från det större jordbruket till övergångsjordbruket få ske. Kommittén

framhåller vidare, att det torde ligga i sakens natur, att det vid tillämpningen

av en dylik regel ej kan bliva fråga om att överföra jord i förstärkningssyfte

från ett större jordbruk till ett övergångsjordbruk, om överföringen skulle

mera avsevärt försämra det större jordbrukets lönsamhet. Man bör vidare

under inga förhållanden tillåta en dylik överföring, om den skulle leda till

att det större jordbruket skulle bringas under normjordbrukets lönsamhets-

nivå.

En förutsättning för att en överföring av mark från ett större jordbruk

till ett övergångsjordbruk i nu nämnda fall överhuvud skall ifrågakomma

bör enligt kommitténs mening vara, att överföringen — jämte den komplet­

tering av övergångsjordbruket, som kan genomföras på annat sätt — skall

åstadkomma eu sådan förbättring av brukningsförhållandena å övergångs­

jordbruket att detta får möjlighet atl bestå på lång sikt. Det sistnämnda bör

givetvis icke utesluta, atl en del av brukarens inkomster även i fortsättningen

skola hämtas från arbete utanför den egna brukningsdelen. Man måste emel­

lertid då fordra, att sådant arbete på lång sikt kan beräknas skola finnas i

tillräcklig omfattning.

Är det enda jordbruk, från vilket komplettering av övergångsjordbrukets

åkerareal med hänsyn till arronderingsförhållandena kan ske, ett basjord­

bruk, normjordbruk eller kombinerat jordbruk, bör det enligt kommittén ej

kunna komma i fråga, att man skall spoliera en i och för sig bärkraftig

brukningsdel för att därmed i någon mån avhjälpa bristerna hos ett annat

jordbruk. Man bör då i stället undersöka lämpligheten av en fullständig sam­

manläggning av de båda brukningsdelarna. Finns arbete i orten i sådan ut­

sträckning, att brukaren av övergångsjordbruket kan erhålla sin huvudsak­

liga försörjning av dylikt arbete, därest han väsentligen frikopplas från jord­

bruket, kan det även tänkas, att en del av övergångsjordbrukets mark av­

skiljes från detta och lägges till det andra jordbruket och att övergångsjord­

bruket därefter kvarstår som stödjordbruk. Man kan i sistnämnda situation

jämväl tänka sig, att brukaren av övergångsjordbruket visserligen behåller

sin mark men brukar denna så extensivt, att jordbruket endast får stödjord­

brukets karaktär.

Det kanske vanligast förekommande fallet torde emellertid, enligt vad kom­

mittén uttalar, vara det, att två eller flera övergångsjordbruk kunna samman­

slås med varandra och att man sålunda genom sammanslagningen kan bilda

ett jordbruk av bas- eller normjordbrukets typ eller att man i vart fall av

de var för sig icke bärkraftiga brukningsdelarna kan skapa en fastighet,

vilken kan bestå på lång sikt såsom ett kombinerat jordbruk eller ett bestå­

ende småbruk.

Kommittén berör i detta sammanhang till sist frågan, vilken av de båda

förut angivna vägarna -—- en förvandling av övergångsjordbruken till full­

ständiga brukningsdelar eller en ökning av arbetstillfällena utanför bruk-

ningsdelen — som bör föredragas, då båda vägarna synas kunna komma i

fråga. Kommittén uttalar härom, att man ur jordbrukets synpunkt i allmän­

het synes böra föredraga den förra utvägen. Det framhålles, att denna på lång

sikt är mest ägnad att bereda jordbrukarna en någorlunda tryggad ställning,

samt även är att föredraga ur ren rationaliseringssynpunkt ävensom ur syn­

punkten att man genom att beträda densamma minskar risken för över­

produktion.

Den ledande principen för kommittén vid utformningen av förslagen till

medel för den yttre rationaliseringens genomförande har varit, att detta ra-

tionaliseringsarbete i främsta rummet bör ske på frivillighetens väg och i

samförstånd med jordbruksbefolkningen. I vissa specialfall, där behovet av

ingripanden är särskilt trängande eller där de skäl, som föranlett att man

i allmänhet vill genomföra rationaliseringen på frivillighetens väg, ej göra

sig lika starkt gällande som eljest, har kommittén dock ansett, att expropria­

tion skall kunna komma i fråga såsom en sista utväg.

Kommittén framhåller att det, för att rationaliseringen skall kunna ge­

nomföras i samförstånd med jordbruksbefolkningen, till en början erfordras

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

37

upplysningsverksamhet rörande de faktorer, som nödvändiggöra den yttre

rationaliseringen, och de fördelar denna är avsedd att medföra. Vidare bör

själva planeringen av den yttre rationaliseringen ske i intimt samförstånd

med jordbruksbefolkningen.

Bortsett från denna upplysnings- och planeringsverksamhet bör enligt

kommittén den statliga verksamheten för främjande av den yttre rationali­

seringen i främsta rummet inriktas på att dels undanröja de ekonomiska

hinder, som kunna föreligga för av jordbrukarna själva planerade rationa-

liseringsåtgärder, och dels i fria marknaden förvärva sådana brukningsdelar,

som behövas för den yttre rationaliseringens genomförande, och sedan ställa

dessa till förfogande för rationaliseringsändamål. Härjämte föreslår kommit­

tén emellertid även vissa lagstiftningsåtgärder, avsedda att underlätta genom­

förandet av den yttre rationaliseringen, nämligen införande av en förköps­

rätt för det allmänna och rätt till expropriation i vissa fall.

De statliga åtgärder, som kommittén föreslår i syfte att underlätta den ytt­

re rationaliseringen av jordbruket, kunna sammanfattas sålunda:

a) låne- och bidragsverksamhet,

b) aktiv inköpspolitik,

c) införande av förköpsrätt för det allmänna till sådana brukningsdelar,

som behövas för rationaliseringens genomförande,

d) införande av rätt till expropriation i vissa fall.

Genomgående gäller, att dessa åtgärder skola komma i fråga endast för

att genomföra den yttre rationalisering, till vilken staten enligt kommitténs

förslag bör direkt medverka, d. v. s. till yttre rationalisering av övergångs-

jordbruken. Låne- och bidragsverksamheten bör dock, såsom förut antytts,

vara öppen även för stärkande av andra ofullständiga brukningsdelar i de

fall, då deras innehavare söka hjälp till åtgärder i detta syfte.

Vad angår låne- och bidragsverksamheten bör staten enligt kommitténs

förslag till en början utlämna lån för att underlätta förvärv av fastigheter

eller fastighetsdelar i rationaliseringssyfte. Denna kreditgivning bör princi­

piellt stå öppen för en var, som önskar begagna sig av densamma för att ge­

nomföra en ur det allmännas synpunkt önskvärd rationaliseringsåtgärd. För

att underlätta dylika förvärv bör vidare det allmänna i sådana fall, då det

pris fastigheten eller fastighetsdelen betingar i fria marknaden överstiger

det värde den har vid sammanläggning med köparens fastighet, lämna bi­

drag till utjämnande av denna skillnad. Kommittén har härvid tänkt särskilt

på sådana fall, då den fastighet eller fastighetsdel, som förvärvas i rationa­

liseringsändamål, är bebyggd och byggnaderna efter sammanläggningen kom­

ma att sakna värde för köparen eller endast ha ett relativt begränsat värde

för denne. De synpunkter, som böra vara avgörande vid bestämmandet av

bidragets storlek, uttryckas av kommittén sålunda, alt man bör jämföra det

pris köparens egen fastighet kan tänkas betinga vid fri försäljning, med det

pris, som vid fri försäljning kan erhållas för hela den genom sammanlägg­

ningen bildade fastigheten. Skillnaden mellan dessa pris bör anses utgöra till-

skottsjordens värde vid sammanläggningen. Vad staten skall ersätta utgör

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

därefter skillnaden mellan köpesumman för tillskottsjorden och tillskotts-

jordens på nu nämnda sätt bestämda värde vid sammanläggning. Kommittén

framhåller emellertid att det i regel ej kan bliva fråga om att bestämma bi­

dragets storlek efter rent räknemässiga grunder, utan att man i stället torde

få tänka sig att bidraget normalt kommer att bestämmas efter överläggning

mellan rationaliseringsorganet och köparen i samband med att den sist­

nämnde förhandlar med säljaren angående köpeskillingen för tillskottsjor­

den.

Vid beviljande av bidrag bör staten äga uppställa sådana villkor som er-

fordras för att trygga ett genomförande av den yttre rationaliseringen på det

sätt, som förutsatts vid behandlingen av bidragsfrågan.

Även de nu nämnda bidragen böra utlämnas oberoende av köparens in­

komst- och förmögenhetsställning.

För kommitténs förslag i fråga om formerna för ifrågavarande låne- och

bidragsverksamhet skall redogöras i samband med uppgifterna om dess för­

slag beträffande lån och bidrag till inre rationalisering.

Beträffande den aktiva inköpspolitiken framhåller kommittén, att staten

vid nyssnämnda låne- och bidragsverksamhet ej bör inskränka sig till att

pröva inkomna ansökningar om lån och bidrag utan tvärtom bör genom

sina organ aktivt verka för genomförandet av här avsedda rationaliserings-

åtgärder. I sådana områden, där behov av yttre rationalisering föreligger, bör

det allmänna sålunda genom sina organ undersöka möjligheterna att genom­

föra dylika åtgärder, söka stimulera jordbrukarnas intresse för desamma

samt överhuvud aktivt verka för sådana uppgörelser, som erfordras för att få

till stånd den önskade rationaliseringen. Statens ekonomiska medverkan be­

höver därvid ej nödvändigtvis taga den formen, att staten utlämnar sådana

lån och bidrag, som nyss nämnts. Kommittén anför att det i vissa fall kan

befinnas lämpligt, att staten själv inträder som köpare av en fastighet eller

fastighetsdel för att sedan i sin tur överlåta denna mark till jordbrukare,

som är i behov av tillskottsjord, därvid priset bestämmes med hänsyn till det

värde tillskottsjorden kan anses äga för köparen. Ett dylikt förfaringssätt

torde särskilt kunna komma i fråga i sådana fall, då en viss fastighets mark

är avsedd att uppdelas på två eller flera angränsande brukningsdelar, men

även eljest torde fall kunna uppkomma, då en dylik åtgärd visar sig ända­

målsenlig.

Kommittén framhåller vidare, att statliga inköp av jord i rationaliserings-

ändamål kunna befinnas lämpliga ej blott i sådana fall, då avsikten är att

marken åter skall försäljas i samband med förvärvet eller endast kort tid

därefter, utan att dylika inköp understundom kunna vara lämpliga, även om

det måste beräknas förflyta viss tid innan den önskade rationaliseringen kan

genomföras. Genom att staten äger marken får staten nämligen ökade möj­

ligheter att genomföra rationaliseringen vid en senare tidpunkt.

Beträffande de statliga rationaliseringsorganens befogenheter i fråga om

låne- och bidragsverksamheten samt den aktiva inköpspolitiken uttalar kom­

mittén, att några snäva riktlinjer för organens handlande på detta område

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

39

ej böra uppdragas utan att organen böra ha befogenhet att anpassa sina åt­

gärder efter vad som i varje särskild situation finnes mest lämpligt. Bedöm­

ningen av om man bör förvärva en i rationaliseringsprogrammet ingående

fastighet, oaktat rationaliseringen ej kan genomföras förrän vid en senare tid­

punkt, måste sålunda exempelvis överlämnas åt organen, liksom man ej heller

bör uppdraga några bestämda gränser rörande de priser, dessa få betala vid

fastighetsförvärv eller betinga sig vid försäljningar av fastigheter. Kommit­

tén understryker emellertid angelägenheten av att statens aktiva inköps-

politik ej handhaves på ett sådant sätt, att den åstadkommer en uppskruv-

ning av marknadspriserna å jordbruksfastigheter. Samtidigt framhålles dock,

att i vissa speciella fall ett utbetalande av överpris kan vara befogat. Kom­

mittén pekar härvid på sådana fall, då inköpet öppnar möjlighet att avveckla

det särskilda stöd som utgått till innehavaren av den ifrågavarande fastighe­

ten eller en angränsande brukningsdel. Det anföres, att den besparing, som

det allmänna gör genom att sagda stöd bringas att upphöra tidigare än som

eljest skulle ha skett, kan vara så stor, att förvärvet av fastigheten i själva

verket framstår såsom ekonomiskt förmånligt, även om ett visst överpris

måste betalas för denna.

Den allmänna förköpsrätten är avsedd att giva rationaliseringsorganen

möjlighet att följa överlåtelserna av sådana brukningsdelar, som behövas för

rationaliseringsarbetet, och att skapa vissa garantier för att dylika fastigheter

ej överlåtas på ett sätt, som försvårar sagda arbete. Denna förköpsrätt är

konstruerad på i huvudsak samma sätt som den förköpsrätt, vilken nu i vis­

sa fall tillkommer arrendator till den av honom arrenderade fastigheten. Rät­

ten skall endast gälla jordbruksfastigheter. Avgörande för huruvida en bruk­

ningsdel skall anses såsom jordbruksfastighet eller ej skall vara det sätt, på

vilket fastigheten upptagits vid senaste fastighetstaxering.

Nu ifrågavarande förköpsrätt skall sålunda innebära rätt för det allmänna

att, då en fastighet, som behövs för den yttre rationaliseringen, säljes annor-

ledes än för rationaliseringsändamål, övertaga fastigheten till det pris, som

avtalats mellan säljare och köpare. Förköpsrätten bör dock enligt kommit­

téns förslag ej gälla vid försäljning dels till make eller avkomling eller adop­

tivbarn eller dess avkomling och dels till syskon i sådana fall, då köparen

vuxit upp å fastigheten och har för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket.

Kommittén framhåller härjämte, att det givetvis vid den praktiska tillämp­

ningen av förköpsbestämmelserna kan inträffa åtskilliga fall, då de statliga

organen, trots att förköpsrätten formellt är tillämplig, böra avstå från att

begagna denna med hänsyn till de band, som finnas mellan köparen och fas­

ligheten.

Den allmänna förköpsrätten skall enligt kommitténs förslag gälla före den

förköpsrätt, som i vissa fall tillkommer arrendator till den av honom bruka­

de fastigheten. Kommittén framhåller emellertid, att detta ingalunda innebär,

att arrendatorn alltid skulle behöva vika. För det första skall ju den all­

männa förköpsrätten användas endast då så behövs för att genomföra yttre

40

Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

rationalisering av övergångsjordbruk. Även då så är fallet, kan det vidare

ofta tänkas vara möjligt att skapa en lämplig jordbruksfastighet med den

utarrenderade fastigheten som kärna. I dylika fall anser kommittén, att de

statliga organen, då den utarrenderade fastigheten säljes, i regel böra kunna

avstå från att utnyttja sin förköpsrätt och låta arrendatom överta fastig­

heten samt därefter inrikta sig på att genom anskaffande av tillskottsjord för­

vandla denna fastighet till en lämplig brukningsdel.

Enligt kommitténs förslag skall den, som har en jordbruksfastighet och

ämnar sälja denna, kunna begära besked av vederbörande rationaliserings-

organ, huruvida detta önskar förvärva fastigheten för rationaliseringsarbetet.

Är så ej fallet, skall organet avgiva förklaring härom till fastighetsägaren.

Sådan förklaring skall vara bindande viss av organet angiven tid, minst ett och

högst 5 år. Under denna tid kan sålunda ägaren fritt överlåta fastigheten utan

att köparen löper risk att förköpsrätten kommer att utnyttjas. Vill organet

åter förvärva fastigheten för rationaliseringsarbetet, skall det lämna ägaren

besked härom. Sådant besked skall kunna överklagas, i sista hand hos Kungl.

Maj:t. Besvärsrätt skall tillkomma fastighetens ägare ävensom förköpsberät-

tigad arrendator av denna och, därest preliminärt köpekontrakt ingåtts, även

köparen. I likhet med vad som för närvarande gäller i fråga om arrendators

förköpsrätt föreslår kommittén vidare att, om säljaren hembjudit fastigheten

till rationaliseringsorganet till visst pris och detta ej antagit anbudet, skall

organet vid försäljning, som sker inom ett år efter hembudet, icke äga göra

gällande förköpsrätt, såvida ej fastigheten sålts till lägre pris än det, som

säljaren begärt av rationaliseringsorganet.

Även i fråga om själva förfarandet vid utövandet av förköpsrätten över­

ensstämmer kommitténs förslag med vad som gäller i fråga om arrendators

förköpsrätt. Talan om utövande av den allmänna förköpsrätten skall sålun­

da enligt kommitténs förslag anhängiggöras genom stämning till domstol

inom tre månader från det köparen sökt lagfart å sitt fång eller inom en må­

nad från det köparen gjort anmälan om köpet till rationaliseringsorganet.

Domstolens prövning av själva yrkandet om förköpsrätt blir huvudsakligen

av formell natur. Det kommer främst att gå ut på att konstatera, att hinder

för utövande av förköpsrätten ej föreligger med hänsyn till köparens person

eller förvärvets beskaffenhet, att föreskrivna tidsfrister iakttagits och att

rationaliseringsorganet ej genom sådan förklaring, som nyss nämnts, eller ge­

nom avvisande av hembud gått förlustig befogenheten att utöva förköpsrätten.

Däremot skall det ej ankomma på domstolen att pröva, huruvida fastigheten

behövs för genomförande av den yttre rationaliseringen. Då rationaliserings­

organet beslutat anhängiggöra talan om förköp bör det emellertid enligt kom­

mitténs förslag finnas möjlighet att få sagda fråga prövad genom anförande

av besvär över nämndens beslut hos vederbörande centrala rationaliserings-

organ. Över dettas beslut skulle klagan kunna föras hos Kungl. Maj:t. Anfö­

ras besvär över dylikt beslut av det lokala rationaliseringsorganet, kan må­

let om förköpet få förklaras vilande i avbidan på slutlig prövning av besvä­

ren. Besvärsrätt skulle dock ej föreligga, om sådant besked om fastighetens

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

41

behövlighet för rationaliseringsändamål, som nyss nämnts, vlunnit laga kraft

eller efter anförda besvär blivit fastställt, samt försäljningen skett inom ett

år efter det beskedet lämnades.

Enligt kommitténs förslag skall rationaliseringsorganet vid utövande av

förköpsrätten äga sätta annan i sitt ställe. Avsikten härmed är att den jord­

brukare, som är i behov av tillskottsjord, på dylikt sätt skall kunna förvärva

densamma utan att något mellanliggande fång för rationaliseringsorganet

behöves. Då på dylikt sätt annan satts i kronans ställe, bör dock kronan svara

för erläggandet av de belopp, som enligt domstolens utslag tillerkänts fastig­

hetens köpare.

Med försäljning av jordbruksfastighet jämställes enligt förslaget bortby­

tande av sådan fastighet.

Slutligen kan nämnas att enligt kommitténs förslag den, som köpt en

fastighet, vilken omfattas av förköpsrätten, skall vara skyldig att, om ratio­

naliseringsorganet så påfordrar, inför domstol med ed bekräfta köpevillko-

ren. Sådan edgångsskyldighet bör föreligga oberoende av om staten anhän-

giggjort talan om förköpsrätt eller ej, givetvis dock endast då hinder för ut­

övande av förköpsrätten ej föreligger. Kommittén uttalar vidare, att den före­

slagna befogenheten att kräva edgång bör användas med stor urskillning.

Edgång bör sålunda ej fordras i andra fall än sådana, där rationaliseringsor­

ganet har anledning misstänka, att de i köpehandlingen upptagna villkoren ej

överensstämma med dem, som verkligen avtalats mellan säljaren och köpa­

ren.

De fall där enligt kommitténs förslag expropriation bör få tillgripas så­

som ett sista medel för att genomföra en erforderlig yttre rationalisering,

äro:

1) vissa fall, då för den yttre rationaliseringens genomförande tillskotts­

jord från ett större jordbruk bör läggas till ett övergångsjordbruk;

2) vissa fall, då ägaren till en ofullständig brukningsdel, vilken för den

yttre rationaliseringens genomförande lämpligen bör i sin helhet läggas till

annan fastighet, ej själv ägnar sig åt jordbruket å brukningsdelen;

3) vissa fall, då i samband med omskifte av den till ett flertal bruknings­

delar börande marken ett nedbringande av antalet brukningsdelar är nöd­

vändigt för att man skall kunna bilda ur driftssynpunkt tillfredsställande

fastigheter.

Ett fjärde expropriationsfall vilket upptages till behandling längre fram

är expropriation av skog i samband med den yttre rationaliseringen.

Beträffande det första av de nu nämnda expropriationsfallen har kom­

mittén erinrat om alt den på tal om de allmänna riktlinjerna för den yttre

rationaliseringen framhållit, alt en sådan rationalisering av ett övergångs­

jordbruk understundom lämpligen bör ske på så sätt, att viss jord avskiljes

från ett angränsande större jordbruk och lägges till övergångsjordbruket.

Det nu ifrågavarande expropriationsfallet är avsett att skapa möjlighet att

genomföra en dylik förstärkning av övergångsjordbruket, även om ägaren

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

till det större jordbruket skulle vägra att upplåta jord för ändamålet eller

uppställa oskäliga villkor för sådan upplåtelse. Expropriation bör dock en­

ligt kommitténs förslag få tillgripas endast då vissa särskilda förutsättningar

äro uppfyllda.

En av dessa förutsättningar är att den fastighet, som skulle erhålla till-

skottsjorden (den exproprierande fastigheten), utgör ett övergångs jordbruk

och att man genom expropriationen kan förvandla övergångsjordbruket till

en fastighet, vilken med hänsyn till jordbrukets lönsamhetsgrad samt övriga

föreliggande inkomstkällor för brukaren kan anses ha förutsättningar att be­

stå på lång sikt. En andra förutsättning är, att den önskade komplettering­

en av övergångsjordbruket ej kan åstadkommas därigenom att övergångsjord­

bruket sammanlägges med ett annat dylikt jordbruk eller med en del av ett

sådant jordbruk. Vid bedömandet av, om möjlighet finnes att genomföra en

sådan sammanläggning, bör man enligt kommittén förutsätta, att de befint­

liga övergångsjordbruken förr eller senare genom statens aktiva inköpspolitik

eller genom statens förköpsrätt komma att bliva disponibla för rationalise-

ringsändamål.

Beträffande de fall, då en överföring av mark från ett större jordbruk till

ett övergångsjordbruk i allmänhet kan anses såsom en ur rationaliserings-

synpunkt lämplig lösning, har kommittén såsom tidigare nämnts uttalat, att

så kan anses vara förhållandet endast om de fördelar överföringen ur jord-

bruksekonomisk synpunkt skulle innebära för övergångsjordbruket överväga

de nackdelar, som skulle åsamkas expropriationsfastigheten. Kommittén har

framhållit att ett tillgripande av expropriation i dylika fall ej bör ske, såvida

det ej är fullt klart att överföringen ur jordbruksekonomisk synpunkt är en

lämplig väg att åstadkomma den önskade yttre rationaliseringen. Som en

tredje förutsättning har kommittén därför uppställt, att expropriationen ej

skulle märkbart försämra lönsamheten hos den fastighet, som skulle avstå

tillskottsjorden (expropriationsfastigheten). Kommittén har därmed avsett att

angiva, att expropriation bör kunna få ske, även om densamma skulle kunna

anses i någon ringa mån försämra det större jordbrukets lönsamhet men

denna försämring dock är så pass obetydlig, att man i stort sett kan bortse

från densamma vid en bedömning av det större jordbrukets driftsekonomi.

Skulle försämringen däremot vara så stor, att den mera påtagligt påverkar

det större jordbrukets driftsekonomi, bör hinder för expropriation anses före­

ligga. Kommittén uttalar i anslutning härtill, att i den sist uppställda regeln

torde få anses ligga, att expropriation ej skall få ske i sådan utsträckning, att

expropriationsfastigheten bringas under normjordbrukets nivå. Skulle så bli­

va fallet, måste expropriationen nämligen anses märkbart försämra expro-

priationsfastighetens lönsamhet.

Det framhålles vidare att målet för den förbättring, som skall kunna ge­

nomföras medelst expropriation, ej bör sättas högre än att höja den expro­

prierande fastigheten till basjordbrukets lönsamhetsnivå.

Vad angår frågan, om expropriation bör få ske med hänsyn till den ver­

kan expropriationen skulle ha för expropriationsfastigheten eller dess ägare.

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

43

framhåller kommittén även, att expropriation ej bör komma i fråga, om den

till expropriation avsedda marken har särskilt högt värde på grund av att

den kan komma att användas för annat ändamål än för jordbruk (exempel­

vis säljas som tomtmark) eller om expropriationen av särskild anledning

skulle vara till avsevärd skada för ägaren av expropriationsfastigheten, ut­

över den inverkan den får på lönsamheten av jordbruket å sistnämnda fas­

tighet.

Beträffande expropriationsförutsättningarna i nu ifrågavarande fall fram­

håller kommittén till slut, att möjligheten att expropriera tillskottsjord för

komplettering av ett övergångsjordbruk ej bör vara beroende av den ekono­

miska ställningen hos övergångsjordbrukets innehavare samt att det i all­

mänhet synes lämpligt, att expropriation skall ske först som ett sista led av

åtgärderna för yttre rationalisering av övergångsjordbruket, men att detta

ej bör uppställas som en ovillkorlig regel.

Det andra expropriationsfallet avser — i motsats till det första men i lik­

het med det tredje — expropriation av hela brukningsdelar. Även här upp­

ställer kommittén vissa begränsningar i expropriationsrätten dels med hän­

syn till expropriationsfastighetens beskaffenhet och dels med hänsyn till äga­

rens person. Beträffande expropriationsfastighetens beskaffenhet uttalar kom­

mittén sålunda, att expropriation i nu ifrågavarande fall endast bör få avse

ofullständiga brukningsdelar. Med avseende å ägarens person uppställer kom­

mittén den fordran, att ägaren skall vara antingen juridisk person eller ock

enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet

i sambruk med denna och uppenbarligen besitter fastigheten av annan an­

ledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket.

Kommittén påpekar, att man vid användningen av expropriationsinstitutet

i här ifrågavarande fall ej får bortse från de verkningar expropriationen kan

få för de personer, som omhänderhava själva brukandet av fastigheterna,

särskilt då arrendatorer av dylika fastigheter. Ett hänsynstagande till dylika

personers intressen kan exempelvis föranleda att man, då fråga uppkommer

om att expropriera en utarrenderad fastighet, bör vänta med att igångsätta

expropriationsförfarandet till den tidpunkt, då arrendatorn skall lämna fas­

tigheten. Kommittén uttalar vidare att rationaliseringsorganen, om en utar­

renderad fastighet exproprieras och arrendatorn —- på grund av att fastighe­

ten omedelbart bör användas för komplettering av angränsande jordbruk —

nödgas lämna denna, böra, om arrendatorn så önskar, söka bereda denne till­

fälle att övertaga en jämförlig eller bättre fastighet på arrende eller med

äganderätt. Det påpekas jämväl, att de skäl, som föranlett att från den so­

ciala arrendelagstiftningens tillämpningsområde undantagits vissa mindre

arrendeställen (huggaretorp och därmed jämförliga arbetarboställen) torde

föranleda, att expropriation av dylika arrendeställen ej bör ske.

Beträffande nu ifrågavarande expropriationsfall kan till sist nämnas, att

kommittén uttalat, att expropriationen ej bör kunna begränsas till viss del

av fastigheten, med mindre ägaren medger detta, samt att det här ej torde

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

föreligga någon anledning att låta med expropriationen anstå till dess de

yttre rationaliseringsåtgärder, som eventuellt i övrigt kunna vara erforder­

liga, genomförts.

Det tredje av de fall, där enligt kommitténs förslag expropriation bör kun­

na komma i fråga såsom ett medel för genomförande av yttre rationalisering

i fråga om själva åkerjorden, är expropriation i samband med omskifte.

För att expropriation skall få ske i nu ifrågavarande fall skall enligt kom­

mitténs förslag till en början fordras, att den fastighet, som skulle exproprie­

ras, är att hänföra till övergångsjordbruk. Vidare skall enligt kommitténs

förslag expropriation ej få ske, så länge fastigheten är i den nuvarande äga­

rens hand. Sistnämnda bestämmelse skulle dock givetvis ej gälla, då ägaren

tillhör någon av de kategorier, som avses i närmast föregående expropria-

tionsfall.

Kommittén framhåller vidare, att den här föreslagna expropriationsrät­

ten ej bör få användas i sådana fall, där en lösning av rationaliseringsproble-

met tekniskt sett kan vinnas genom mindre omfattande åtgärder än ett om­

skifte, exempelvis genom sammanläggning av enstaka brukningsdelar eller

genom ägoutbyten mellan enskilda fastigheter. Med hänsyn såväl till att ett

omskifte är en omfattande och tidsödande procedur som till att, då flera del­

ägare finnas i skifteslaget, frågan om lämpligheten av omskifte och bevil­

jande av tillstand till omskiftet i regel blir föremål för särskild prövning av

förrättningsmännen och även kan bringas under domstols prövning har

kommittén ansett att man kan utgå från att ett omskiftesförfarande ej kom­

mer att igångsättas i andra fall än då så finnes nödvändigt för att åstad­

komma erforderlig sanering av brukningsförhållandena. Ej heller bör ex­

propriation ske om man, därest övergångs jordbruket tillätes kvarstå vid skif­

tet, kan ordna skiftesläggningen så att övriga fastigheter erhålla en tillfreds­

ställande ägoanordning och man jämväl senare kan lägga övergångsjordbru-

ket till någon annan fastighet och därvid få till stånd en lämplig fastighets­

bildning.

Kommittén understryker till sist beträffande alla de av kommittén före­

slagna expropriationsfallen, att expropriationsinstitutet är avsett att användas

endast då alla möjligheter att få till stånd en frivillig uppgörelse på rimliga

villkor uttömts.

Beträffande expropriationsförfarandet uttalar kommittén att det i fråga om

själva huvuddragen härav ej synes föreligga någon anledning att för de av

kommittén behandlade expropriationsfallen avvika från vad som i allmänhet

gäller enligt expropriationslagen. Kommittén framhåller emellertid, att den

därmed ej tagit ställning till frågan, huruvida beträffande vissa detaljer i för­

farandet särbestämmelser kunna vara erforderliga.

Ansökan om expropriation bör enligt kommitténs förslag ej få göras av

enskild jordägare, utan det bör ankomma på rationaliseringsorganet att göra

dylik ansökan. Det förutsättes att sagda organ, innan dylik ansökan göres,

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

45

varit i kontakt med den eller de jordägare, som avses skola erhålla den

ifrågavarande marken. Kommittén förutsätter vidare, att den möjlighet att

överföra expropriationsrätten till annan, som finnes enligt expropriations­

lagen, skall utnyttjas, då så finnes lämpligt, samt att kronan i dylikt fall

skall vara ansvarig gentemot expropriationsfastighetens ägare för denne till­

kommande ersättning.

I fråga om kostnaderna för expropriationen uttalar kommittén, att det

allmänna bör svara för kostnaderna för själva expropriationsförfarandet

ävensom för den del av gottgörelsen till expropriationsfastighetens ägare, som

eventuellt kan överstiga den exproprierade markens värde för sammanlägg-

ningsändamål. Kommittén påpekar, att en dylik princip överensstämmer med

vad som enligt kommitténs förslag bör gälla vid andra förvärv av jord i ra-

tionaliseringssyfte, nämligen att staten i mån av behov skall lämna bidrag

till utjämnande av skillnaden mellan inköpspriset för jorden och det värde

denna har för sammanläggningsändamål. Liksom vid andra jordförvärv

i rationaliseringssyfte bör det allmänna vidare även vid expropriation till­

handahålla den exproprierande fastighetens ägare lån till gäldande av ex-

propriationsersättningen.

Behandlingen av skogen i samband med den yttre rationaliseringen.

Kommittén diskuterar här först, ur vilka synpunkter skogen kan anses

vara av värde i kombination med jordbruk. Sammanfattningsvis besvarar

kommittén denna fråga så att enligt dess uppfattning skogens värde i kombi­

nation med jordbruk till en början ligger däri, att skogen representerar en

sysselsättningsgaranti för brukaren. Hur stor betydelse man i detta hänse­

ende i varje särskilt fall bör tillmäta skogsinnehavet blir givetvis beroende

på i vad mån brukaren behöver arbete utanför det egna jordbruket för att få

full sysselsättning samt på vilka sysselsättningsmöjligheter som föreligga för

brukaren utanför den egna brukningsenheten. Kommittén framhåller emel­

lertid, att det synes klart att det alltid måste vara av stort värde för en bru­

kare att ha tillgång till arbete å den egna brukningsdelen i sådan utsträck­

ning, att beroendet av arbetstillfällen utanför denna blir det minsta möjliga,

och detta i all synnerhet då brukaren på grund av sin bundenhet vid jordbru­

ket ej har samma möjligheter som annan arbetskraft att taga arbete å an­

nan ort.

Förutom den betydelse den egna skogen har ur sysselsättningssynpunkt är,

enligt vad kommittén uttalar, den egna skogen vidare av stor betydelse för

i och för sig ej fullt lönsamma jordbruk därigenom att den åtminstone på

lång sikt regelmässigt kan väntas giva brukaren ett visst tillskott till ut­

jämnande av jordbrukets bristande lönsamhet ävensom därigenom att den

giver brukaren tillgång till skogsprodukter till ett förmånligare pris än om

desamma skolat inköpas i allmänna marknaden. Slutligen har den egna sko­

gen enligt kommitténs uppfattning alltid ett ingalunda oväsentligt, ehuru ej i

46

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

penningar direkt mätbart värde därigenom att den kan användas för uppläg­

gande av en kapitakeserv och på så sätt bereda jordbruksföretaget större

ekonomisk motståndskraft och stabilitet.

Beträffande behandlingen av skogen i samband med den yttre rationalise­

ringen framhåller kommittén till en början, att det med hänsyn till det stora

värde, som tillgång på egen skog ur nyss anförda synpunkter har för jord­

bruket, är angeläget att det stöd för jordbruket, som den med detta nu för­

enade skogen utgör, ej skall försvagas.

Vad som är av särskild vikt vid arbetet med yttre rationalisering av jord­

bruket är emellertid frågan om åtgärder för att bereda skoglösa eller skogfat­

tiga brukningsdelar möjlighet att förvärva skog. Kommittén framhåller, att

de åtgärder, som böra vidtagas för att få till stånd en lämplig fastighetsin­

delning, i ett mycket stort antal fall måste bestå både i rationalisering av

själva jordbruket och i förstärkning av brukningsdelarna med skog. I skogs­

bygderna har man även att fästa särskild vikt vid den betydelse ett bibehål­

lande av en viss jordbruksbefolkning i orten har ur allmänna synpunkter

ävensom med hänsyn till skogsbrukets behov av arbetskraft. Den yttre ratio­

naliseringen kan därför i dessa trakter ej alltid i samma mån som i slättbyg­

derna betraktas som ett rent jordbruksrationaliseringsproblem. Den kommer

i stället i skogsbygderna att gå ut på att skapa sådana brukningsdelar, som

med hänsyn till näringsförhållandena i orten utgöra en lämplig bruknings-

typ och där vad som eventuellt kan brista i jordbrukets lönsamhet avhjälpes

genom att jordbruket kombineras med skogsbruk.

Kommitténs förslag i fråga om de statliga åtgärderna för att förstärka

skoglösa eller skogfattiga jordbruk med skog utgår från den uppfattningen,

att statsmakterna böra medverka till att de brukningsdelar, där jordbruket

utgör brukarens huvudsakliga sysselsättning och som enligt planerna för den

yttre rationaliseringen anses böra bestå på lång sikt, skola bliva sådana, att

brukningsdelarna på lång sikt kunna giva brukaren en skälig inkomst. I den

mån detta mål ej kan nås genom rationalisering av själva jordbruket, bör

man söka se till, att brukningsdelarna om möjligt erhålla så mycket skog att

de på lång sikt kunna bestå såsom kombinerade jordbruk. I första hand bör

man — liksom vid den yttre rationaliseringen av själva jordbruket — söka

nå detta mål på frivillighetens väg. En viss förstärkning av skogstillgången

bör stundom kunna åstadkommas genom sammanläggning med sådana bruk­

ningsdelar, som enligt riktlinjerna för den yttre rationaliseringen ej böra be­

stå på lång sikt. Genom den aktiva inköp spolitiken och den allmänna för-

köpsrätten torde vidare staten ej sällan kunna förvärva brukningsdelar med

relativt stor skogstillgång ävensom rena skogsfastigheter. Om det i orten

finns andra brukningsdelar, som ha ringa eller ingen skogstillgång, bör staten

då disponera över förstnämnda fastigheters skogsmark på det sätt, som med­

för största möjliga förstärkning av de jordbruk i orten, vilka anses böra

bestå.

Då man ej genom åtgärder av det slag, som nu nämnts, kan anskaffa till­

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

47

räckligt med skog till de jordbruk, som anses böra bestå på lång sikt, bör

enligt kommitténs förslag i sista hand den behövliga skogen få exproprieras.

Kommittén framhåller, att det med hänsyn till de skiftande förhållandena ej

är möjligt att angiva någon bestämd skogsareal, som skall anses erforderlig

för att en brukningsdel, där brukaren ej har full sysselsättning i jordbruket

eller där jordbruket ej är fullt lönsamt, på lång sikt skall kunna ge brukaren

en skälig bärgning. Det måste här bliva fråga om en bedömning från fall till

fall, där man får ta hänsyn både till jordbrukets lönsamhetsgrad och till

de sysselsättningsmöjligheter, som jordbruket och andra eventuellt å bruk-

ningsdelen befintliga förvärvskällor erbjuda.

I detta sammanhang uttalas att det, om expropriation av skog medgives

enligt de riktlinjer, som kommittén förordat, är önskvärt att — till komplet­

tering av tidigare gjorda undersökningar angående sysselsättningsmöjlighe­

terna inom jordbruk av olika storlek ävensom angående det sysselsättnings-

behov, som behöver täckas medelst arbete utanför jordbruket — nya under­

sökningar skola göras på dessa områden. Dylika nya undersökningar böra

kuima tjäna de organ, som ha att handlägga skogstilldelningsfrågorna, till led­

ning vid deras bedömande av det i det enskilda fallet föreliggande behovet av

skog.

Beträffande storleken av den skogstilldelning, som bör kunna lämnas ge­

nom expropriation, framhålles vidare att man vid prövningen härav måste

taga hänsyn till, att en alltför långt gående parcellering och en olämplig ar-

rondering av skogsskiftena böra undvikas, och att man på grund av dylika

faktorer kan böra höja eller sänka den tilldelning, som eljest skulle ha an­

setts lämplig. Kommittén anför även att, eftersom expropriation av skog en­

dast bör kunna ifrågakomma i sådana fall, då en brukningsdel ej utan ett

dylikt tillskott av skog kan beräknas på lång sikt giva brukaren en skälig

bärgning, torde de brukningsdelar, till förmån för vilka expropriation kan

ifrågasättas, i regel ej bliva större än att det i huvudsak blott blir fråga om

att genom skogstilldelning trygga brukarens eget behov av sysselsättning.

Eu förutsättning för att expropriation av skog bör få ske bör vara, att den

önskade förstärkningen av fastighetens bärkraft ej kan ernås genom ratio-

naliseringsåtgärder i fråga om jordbruket eller genom sådant tillskott av

skog, som kan åvägabringas genom statens aktiva inköpspolitik eller statens

förköpsrätt. Detta innebär bland annat, att expropriation av skog bör få ske

endast om man ej genom alt till brukningsdelen lägga tillskottsjord från ett

större jordbruk eller en angränsande fastighet, vilken enligt planerna för den

yllre rationaliseringen ej bör bibehållas på lång sikt, kan höja den ifråga­

varande brukningsdelens bärkraft i erforderlig grad. Härvid bör man enligt

kommittén räkna med alt de befintliga övergångsjordbruken förr eller se­

nare genom statens aktiva inköpspolitik eller genom statens förköpsrätt skola

bliva disponibla för rationaliseringsändamål. EU dylikt antagande bör där­

emot cj uppställas beträffande skogsmarken (bortsett från den skog som kan

finnas å övergångsjordbruken). Kravet på all den önskvärda skogsarealen ej

skall kunna anskaffas genom statens aktiva inköpspolitik eller genom sta­

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

tens förköpsrätt bör därför anses uppfyllt, om man undersökt möjligheten

att på frivillighetens väg till rimligt pris förvärva den erforderliga skogsmar­

ken och därvid kommit till negativt resultat samt det ej på grund av speci­

ella förhållanden kan väntas, att det skall bliva möjligt att genom förköps-

rätten förvärva den erforderliga skogen.

Innefatta planerna på förstärkning av en viss brukningsdel såväl utökning

av själva jordbruket genom sammanläggning eller anskaffande av tillskotts-

jord som ock anskaffande av ytterligare skogsmark, och måste expropria­

tion tillgripas för att anskaffa denna skogsmark, bör i flertalet fall med ex-

propriationen av skog få anstå till dess övriga yttre rationaliseringsåtgärder

vidtagits. Detta bör dock ej vara någon ovillkorlig regel.

Expropriation av skog skall enligt kommitténs förslag i princip kunna

ske från samtliga kategorier av skogsinnehavare. Expropriation bör dock ej

få ske, om åtgärden skulle medföra en märkbar försämring av bärkraften

hos den brukningsdel, som skulle avstå skog. Kommittén uttalar vidare, att

det bör förutsättas, att kronan skall vara beredd att avstå kronan tillhörig

skogsmark i sådana fall, då expropriation skulle kunnat ske, om marken till­

hört annan än kronan.

I betänkandet framhålles, att möjligheten att erhålla skog genom expro­

priation ej bör formellt begränsas till vissa delar av landet men att det lig­

ger i sakens natur, att det endast i de skogrikare trakterna kan tänkas bliva

praktiskt möjligt att genomföra expropriation av skog i den utsträckning,

som nyss angivits. Om skogen skall kunna fylla sin uppgift som en syssel-

sättningsreserv, bör den ej ligga längre bort från brukningsdelens övriga

ägor än att brukaren utan större olägenhet och tidsspillan kan arbeta i den­

samma även enstaka strödagar. Vid bedömningen av om så är fallet torde

man i rätt stor utsträckning få rätta sig efter förhållandena på orten. Något

bestämt maximiavstånd mellan skogslotten och brukningsdelens övriga ägor

bör därför icke uppställas. Kommittén anför vidare att vid valet av det om­

råde, som expropriationen skall omfatta, kan ofta det intresse ägaren av den

exproprierade fastigheten har av att erhålla ett skogsområde, som är så väl

beläget i förhållande till hans brukningsdel som möjligt, komma att stå i

strid med önskemålet, att ett i en ägares hand befintligt skogsområde ej ge­

nom expropriation skall onödigtvis splittras eller få en olämplig form. I den

mån dylika intressekonflikter uppkomma, bör självfallet gälla den regeln, att

expropriationen — så långt delta över huvud är möjligt utan att syftet med

densamma förfelas — skall ske så, att densamma medför så liten skada med

hänsyn till den allmänna skogsvårdens intressen och så litet intrång på and­

ras enskilda intressen som möjligt. Är det åter så, att man ur dessa synpunk­

ter har möjlighet att välja mellan flera olika områden, bör expropriationen

avse det område, som med hänsyn till sitt läge och omständigheterna i öv­

rigt kan anses lämpligast för den exproprierande fastigheten.

Kommittén anför, att det ej synes motiverat, att staten skall lämna de bru­

kare, som erhålla skog genom expropriation, bidrag till gäldande av någon

del av själva löseskillingen för skogen. Däremot bör staten tillhandahålla lån

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

49

i den utsträckning, som behövs för löseskillingens gäldande. Staten bör vi­

dare betala kostnaderna för expropriationsförfarandet och sådan ersättning,

som kan utgå till ägaren av det exproprierade området utöver själva löseskil-

lingen, exempelvis särskild ersättning för skada eller intrång, som förorsa­

kas av expropriationen.

I fråga om åtgärderna för förstärkning av ofullständiga brukningsdelar

med skog berör kommittén till sist frågan om bildande av gemensamhets-

skogar. Det framhålles, att det ur vissa synpunkter understundom kan tän­

kas vara lämpligt att skog, som genom statsmakternas åtgöranden i samband

med den yttre rationaliseringen ställes till förfogande för komplettering av

skoglösa eller skogfattiga jordbruk, skall tilldelas dessa i form av gemensam-

hetsskog. Man kan då undvika en parcellering av skogen, vilken ur skogsvår­

dande synpunkter kan ingiva betänkligheter, och utsikterna till att ett uthål­

ligt skogsbruk skall bedrivas å den ifrågavarande skogsmarken bliva större

än om densamma uppdelas i flera mindre lotter. Å andra sidan är det ej sä­

kert, att skogen i dylikt fall kommer att bliva till samma nytta för de en­

skilda jordbrukarna som om dessa erhållit var sin bestämda lott av skogen.

Bland annat är nämligen en gemensamhetsskog ur sysselsättningssynpunkt ej

av samma värde för delägarna som innehav av en egen skogsareal.

Kommittén framhåller, att frågan om bildande av gemensamhetsskog knap­

past kan väntas bliva aktuell vid den förstärkning av brukningsdelarna, som

sker genom successiva sammanläggningar av övergångsjordbruk. Däremot

kan den exempelvis uppkomma, om staten genom sin aktiva inköpspolitik

eller genom sin förköpsrätt förvärvat en ren skogsfastighet eller jordbruks­

fastighet med betydande skogstillgång utöver vad som behövs för att göra

fastigheten till en bärkraftig brukningsdel liksom även då man genom ex­

propriation skall anskaffa skog till komplettering av vissa jordbruk. Då så

är fallet, bör övervägas, vilken lösning av frågan som efter en avvägning

mellan de olika intressena är att föredraga. Härvid bör stor hänsyn tagas till

brukarnas önskemål. Detta hänsynstagande får dock ej gå så långt, att man

för att tillmötesgå önskemål från brukarna medgiver en parcellering av sko­

gen, som är uppenbart olämplig ur skogsvårdande synpunkter och ej behöv­

lig för att giva dem avsett stöd.

Det påpekas i detta sammanhang även, att en förutsättning för att den

skog, som kan tilldelas vissa brukningsdelar i samband med den yttre ratio­

naliseringen, skall kunna utläggas såsom gemensamhetsskog, givetvis är, att

brukningsdelarnas ägare äro med på en dylik åtgärd. Om det i ett visst fall

finnes lämpligast att genomföra en önskvärd förstärkning av vissa bruknings­

delars skogsinneliav på så sätt, att dessa tilldelas eu skogsareal som gemen­

samhetsskog, men ägaren till en av brukningsdelarna ej samtycker härtill,

bör rationaliseringsorganet ej utan vidare medverka till att denne jordbru­

kare skall få en särskild skogslott utlagd för sig. Finner organet, att så ej

kan ske utan betydande olägenheter, bör iigarens vägran alltså medföra, att

han tills vidare ej erhåller någon skogstilldelning.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. / sand. Nr 7!>.

4

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

Den inre rationaliseringen.

Kommitténs förslag i fråga om statens ekonomiska medverkan till den

inre rationaliseringen innebär på åtskilliga punkter förändringar i förhål­

lande till vad som nu gäller.

Kommittén föreslår sålunda till en början, att lån och bidrag principiellt

skola utgå till alla slag av inre rationaliseringsåtgärder, att låne- och bidrags-

verksamheten för den inre rationaliseringen inom ett visst område i princip

skall omhänderhavas av ett och samma organ samt att formerna för sagda

verksamhet skola vara i huvudsak desamma för alla slag av inre rationalise­

ringsåtgärder. Undantag göres dock härvid i fråga om torrläggningsverk-

samheten, där nuvarande bestämmelser föreslås skola bibehållas i huvud­

sak oförändrade, ehuru de delvis avvika från vad som förordas beträffande

övriga slag av inre rationaliseringsåtgärder.

I detta sammanhang må anmärkas, att vad kommittén föreslår om för­

bättring av jordbrukets byggnader endast avser ekonomibyggnader. Frågan

om verksamheten för förbättring av bostäderna å jordbruksfastigheter har

— med hänsyn bland annat till att denna fråga ingår i bostadssociala utred­

ningens förslag rörande de allmänna principerna för den statliga bostads­

politiken — ej behandlats av kommittén i vidare mån än att denna dels un­

derstrukit, att i fråga om sagda principer någon skillnad ej bör göras mel­

lan jordbruksbefolkningen och andra samhällsgrupper, dels upptagit frågan

om de organ, som böra handhava bostadsförbättringsverksamheten å jord­

bruksfastigheter.

Att staten principiellt bör genom lån och bidrag medverka till alla slag av

inre rationaliseringsåtgärder innebär emellertid icke att varje förbättrings­

åtgärd beträffande en brukningsdels jord eller byggnader bör kunna erhålla

dylikt stöd. Kommittén framhåller, att lån eller bidrag bör utgå endast för

sådana inre rationaliseringsåtgärder, som kunna anses önskvärda ur det all­

männas synpunkt. Detta bör enligt betänkandet anses vara fallet med föl­

jande åtgärder, nämligen

1) dels förbättringsåtgärder, som ur jordbruksekonomisk synpunkt kunna

anses som lönsamma,

2) dels förbättringsåtgärder, som ej ur jordbruksekonomisk synpunkt kun­

na anses fullt lönsamma, under förutsättning antingen

a) att åtgärderna vidtagas å brukningsdel, vilken enligt riktlinjerna för

den yttre rationaliseringen bör bestå på lång sikt, och med hänsyn till öv­

riga förvärvskällor å brukningsdelen eller till dennas sammanhang med nä­

ringslivet i orten framstå såsom motiverade ur allmänt ekonomiska syn­

punkter, eller

b) att åtgärderna visserligen avse ekonomibyggnader å en brukningsdel,

som enligt planerna för den yttre rationaliseringen ej bör bestå som självstän­

dig brukningsdel, men äro nödvändiga för att ekonomibyggnaderna skola

kunna hållas i användbart skick under den nuvarande brukarens tid eller

Kanyl. Maj:ts proposition nr 75.

51

till den senare tidpunkt, då brukningsdelen enligt rationaliseringsorganets

bedömande bör disponeras för den yttre rationaliseringens genomförande.

Statens ekonomiska medverkan till utförande av sådana inre rationalise-

ringsåtgärder, som enligt det ovan anförda få anses önskvärda ur det all­

männas synpunkt, bör enligt kommitténs förslag ske dels i form av en låne-

verksamhet, vilken skall ha till syfte att underlätta finansieringen av dylika

åtgärder, dels i form av en bidragsverksamhet, vilken skall ha till ändamål

att stimulera till utförande av dylika åtgärder i sådana fall, där på grund

av jordbrukets låga lönsamhetsgrad och brukarens ekonomiska ställning

eller av andra skäl en särskild stimulans från statens sida kan anses på­

kallad för att rationaliseringsåtgärderna skola komma till stånd.

Vad angår formerna för den nu ifrågavarande låne- och bidragsverksam-

heten föreslår kommittén, att det allmänna skall utlämna dels amorterings­

lån och dels avskrivningslån.

Kommittén framhåller önskvärdheten av att rationaliseringsorganen skola

ha största möjliga frihet att disponera över de låne- och bidragsmedel, som

stå till deras förfogande, för främjande av de inre rationaliseringsåtgärder, som

i varje särskilt fall finnas mest angelägna. De medel, som statsmakterna anslå

för utlämnande av lån och bidrag till inre rationaliseringsåtgärder, böra där­

för åtminstone i princip ej i förväg bindas vid speciella ändamål. Det bör

ankomma på det centrala rationaliseringsorganet att fördela de för varje år

disponibla medlen på de olika lokalorganen. Härvid bör centralorganet taga

hänsyn till de variationer i rationaliseringsbehovet och i efterfrågan på lån

och bidrag, som föreligga i de olika lokalorganens områden så att, i den mån

tillgängliga medel ej motsvara efterfrågan inom bestämmelsernas maximi­

gränser, den därigenom nödvändiga beskämingen blir någorlunda likformig

i landets olika delar. De belopp, som ställts till ett visst lokalorgans förfo­

gande, bör detta därefter i princip äga frihet att anslå till sådana förbätt­

ringsåtgärder, som det finner mest behövliga. Vidare har kommittén ansett

det önskvärt, att lokalorganen vid sitt handhavande av låne- och bidragsverk-

samheten ej skola vara strängt bundna vid bestämmelser, vilka skola tilläm­

pas oberoende av förhållandena i det enskilda fallet, utan inom vissa grän­

ser ha möjlighet att anpassa lånevillkoren med hänsyn till vad som efter

prövning av förhållandena i varje särskilt fall ur det allmännas synpunkt

finnes mest ägnat att främja den inre rationaliseringen.

Amorteringslånen äro endast avsedda att underlätta finansieringen av ra­

tionaliseringsåtgärderna och böra utformas så att de ej innefatta någon sub­

vention från det allmännas sida. De böra i princip stå öppna för samtliga

jordbrukare, oavsett dessas förmögenhetsställning och storleken av deras

brukningsdelar. Amorteringslån bör kunna utgå med ett belopp, motsva­

rande hela det belopp, som förbättringsåtgärden beräknas kosta, utförd

efter skälig standard. Skulle låntagaren även erhålla avskrivningslån, bör

dock självfallet tillses, att det sammanlagda lånebeloppet ej överstiger kost­

naden för åtgärden. Tillfredsställande säkerhet hör fordras. Några före­

skrifter om vad som skall anses såsom tillfredsställande säkerhet böra ej in­

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

tagas i låneförfattningen utan det bör i första hand ankomma på de lånebe-

viljande organen att i varje särskilt fall pröva, huruvida bjuden säkerhet

kan anses tillfredsställande. Det anföres emellertid, att Kungl. Maj:t eller

vederbörande centrala rationaliseringsorgan bör kunna utfärda sådana all­

männa direktiv, som finnas erforderliga för att få till stånd nödig enhetlig­

het. Beträffande de anspråk, som böra ställas på säkerheten, uttalar kom­

mittén vidare, att denna normalt bör utgöras av inteckning i fastigheten men

att även annan säkerhet bör i vissa fall kunna komma i fråga. Såsom in­

tecknings säkerhet bör kunna godtagas inteckning ända upp till 100 procent

av fastighetens uppskattade värde efter förbättringsåtgärdens utförande, om

de lånebeviljande myndigheterna med hänsyn till lånesökandens ekonomiska

ställning och personliga omständigheter anse detta påkallat och lämpligt.

Amorteringslån bör kunna uppsägas vid ägareskifte. Sådan uppsägning

bör emellertid i regel ske endast om överlåtelsen medför ökade risker för

den långivande myndigheten eller ett fortsatt tillhandahållande av lån åt

den nye ägaren skulle stå i strid med de principer som tillämpas vid utläm­

nande av nya lån.

Ränta skall i regel erläggas från tidpunkten för lånets lyftande. I vissa

fall skall det lånebeviljande organet dock i samband med beviljandet av lå­

net kunna medgiva låntagaren ränteuppskov under högst 2 år. Vid dylikt

ränteuppskov lägges den ränta, som belöper på uppskovstiden, till det ka­

pital, som sedan skall amorteras. Förutsättning för att ränteuppskov skall

beviljas bör vara, att förbättringsåtgärden ej kan väntas få omedelbar ef­

fekt i form av förbättrad driftsekonomi samt att med hänsyn härtill och till

brukarens ekonomiska ställning ett erläggande av ränta redan från början

måste anses bliva betungande för brukaren.

Amorteringarna avses ej skola behöva börja omedelbart efter lånets lyf­

tande utan en amorteringsfri tid av högst 5 år från lånets lyftande anses

kunna medgivas.

Beträffande amorteringstidens längd föreslår kommittén, att man i låne­

författningen skall inskränka sig till att angiva den längsta amorteringstid,

som skall kunna komma i fråga. Denna maximitid anser kommittén lämpligen

kunna bestämmas till 25 år. Inom denna gräns böra sedan de lånebeviljande

myndigheterna få bestämma amorteringstidens längd med hänsyn till för­

hållandena i det enskilda fallet. Det påpekas emellertid, att det härvid av

praktiska skäl torde vara nödvändigt, att man håller sig till ett begränsat an­

tal typer, exempelvis amorteringstider med jämna 5-årsintervaller.

Även beträffande frågan, huruvida amorteringsskyldigheten skall omfatta

hela lånet eller kunna inskränkas till viss del av lånet under det att åter­

stoden får kvarstå som en stående del till amorteringstidens slut, böra enligt

kommitténs förslag de lånebeviljande myndigheterna givas en viss frihet att

handla efter förhållandena i det enskilda fallet. Under det att som allmän

regel bör gälla, att amorteringsskyldigheten skall omfatta hela lånet, böra de

lånebeviljande myndigheterna sålunda äga befogenhet att i vissa fall begränsa

denna skyldighet till viss del av lånet.

Knngl. Maj:ts proposition nr 75.

53

Räntan bör enligt kommitténs mening vara fast och vara densamma, oav­

sett om lånet utlämnas för det ena eller det andra slaget av rationaliserings-

åtgärder.

Vad angår räntans storlek framhåller kommittén, att amorteringslånen i

princip icke böra innefatta någon subvention från statens sida. Räntan bör

å andra sidan icke sättas högre än som är motiverat för att täcka statens

kostnader och med utlåningen förenad kreditrisk.

Kommittén erinrar i detta sammanhang om att bostadssociala utredningen

i sitt våren 1946 framlagda slutbetänkande bland annat behandlat frågan om

räntan å statliga lån för bostadsbyggnadsändamål och därvid beträffande

dylika lån till såväl egnahem som allmännyttiga bostadsföretag under all­

män kontroll föreslagit en räntefot av 3 procent. Kommittén uttalar, att det

synes önskvärt, att räntan å de statliga lånen till inre rationaliseringsåtgärder

ej skall vara högre än räntan å statliga lån till sådana byggnadsföretag, som

nyss nämnts. Om nuvarande ränteläge skulle bestå och bostadssociala utred­

ningens förslag beträffande räntefoten för statliga lån till dylika bostads­

företag skulle genomföras, kan det enligt jordbrukskommitténs uppfattning

ifrågasättas att även räntan å statliga lån till inre rationalisering bör utgå

efter en räntefot av 3 procent. Kommittén framhåller emellertid, alt en dylik

räntefot innebär, att staten påtager sig vissa förlustrisker och förvaltnings­

kostnader vid långivningen.

Det har förut nämnts, att enligt kommitténs förslag amorteringslånen böra

stå öppna för alla jordbrukare, som önska begagna sig av desamma. Kom­

mittén framhåller emellertid, att det av olika skäl torde vara mindre lämpligt,

därest dessa lån i större utsträckning skulle användas i sådana fall, där lån­

tagaren skulle ha kunnat täcka det föreliggande kreditbehovet genom upp­

tagande av primärlån i en vanlig kreditinrättning. Kommittén har emellertid

ansett det föga sannolikt, att amorteringslån i någon större omfattning kom­

ma att sökas i sådana fall, som nu nämnts. Skulle det visa sig, att amorte­

ringslånen i här avsedda fall tagas i anspråk i en omfattning, som föranleder

olägenheter ur det allmännas synpunkter, bör man överväga att utfärda

särskilda föreskrifter för att förhindra en dylik användning av lånen.

Avskrivningslånen äro såsom förut berörts främst avsedda som en stimu­

lans till utförande av inre rationaliseringsåtgärder. De böra enligt kommit­

téns mening utgå endast till innehavare av brukningsdelar på eller under

basjordbrukets nivå. I praktiken bör gränsdragningen normalt ske genom

en arealgräns. Denna arealgräns bär kommittén ansett böra bestämmas

till 20 hektar. Avskrivningslån bör dock kunna utlämnas även till jordbru­

kare, vilkas brukningsdelar ligga över denna gräns men äro så beskaffade,

att de ur lönsamhetssynpunkt äro jämförliga med jordbruk under areal-

giänsen. Avskrivningslån bör vidare ej utgå till jordbrukare, vars bruk-

ningsdel ligger inom arealgränsen, om jordbrukaren bar sådan ekonomisk

ställning, alt han tydligen ej är i behov av dylikt lån. Avskrivningslånen äro

i realiteten avsedda att utgöra ett bidrag från statens sida, och låneformen

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

väljes främst för att ge staten möjlighet att kontrollera medlens användning

och förhindra missbruk av uppburna medel. Under normala förhållanden

skall brukaren därför ej återbetala avskrivningslån, utan detta skall avskri­

vas efter viss tid. Tillfredsställande säkerhet bör i allmänhet fordras även för

avskrivningslån, men de lånebeviljande organen böra kunna avstå från kra­

vet på dylik säkerhet, om det erbjuder svårigheter för låntagaren att ställa

sådan säkerhet och risk för missbruk av medlen ej föreligger.

Avskrivningslån skall normalt avskrivas med en femtedel om året från och

med sjätte till och med tionde året efter utlämnandet. Övergår fastigheten ej

till ny ägare före den tidpunkt, då lånet skall avskrivas, inträder skyldighet

att återbetala lånet endast om detta ej använts för det ändamål, för vilket

detsamma beviljats, eller om det företag, till vilket lånet lämnas, ej under-

hålles på ändamålsenligt sätt. Då fastigheten överlåtes före avskrivningsti­

dens utgång, skall rationaliseringsorganet äga ålägga säljaren att återbetala

vad som vid tiden för överlåtelsen kan återstå å lånet. Dylik återbetalnings-

skyldighet bör dock i regel åläggas endast om det är uppenbart att säljaren

sökt lånet i avsikt att genom detta göra sig en vinst vid senare överlåtelse av

fastigheten eller att ett eventuellt överpris å fastigheten är föranlett av den

förbättringsåtgärd, för vilken lånet beviljats.

Avskrivningslån bör enligt kommitténs förslag normalt utgå med vissa

procent av den beräknade kostnaden för förbättringsåtgärden. Procentsat­

serna böra dock endast vara normer för de lånebeviljande myndigheterna,

och dessa böra ha befogenhet att i vissa fall höja eller sänka avskrivningslå­

nens belopp. Som procentuell norm för de belopp, varmed avskrivningslån

skall utgå till täckdikningsföretag, föreslår kommittén 25 procent av den be­

räknade kostnaden. Beträffande avskrivningslån för nyodling, stenröjning,

jordkörning och avloppsförbätlring har kommittén ansett, att de lånebevil­

jande myndigheterna med hänsyn till de skiftande förhållanden, som här fö­

religga, böra kunna bevilja avskrivningslån upp till 60 procent av den beräk­

nade kostnaden, men att man vid beräkningen av medelsbehovet bör utgå

från att avskrivningslånen för dylika ändamål i genomsnitt skola uppgå till

omkring 40 procent av den beräknade kostnaden. För andra jordförbättrings­

åtgärder än de nu nämnda, till exempel anläggande av ägovägar, bör avskriv­

ningslån utgå efter samma grunder som avskrivningslån för täckdikning,

d. v. s. normalt med 25 procent av den beräknade kostnaden för åtgärden.

Vid sidan av de nu angivna procentsatserna böra även bestämmas vissa

belopp i kronor per hektar eller kronor per företag, med vilka avskrivnings­

lån till jordförbättringsåtgärder normalt högst bör utgå. Dessa belopp böra

bestämmas för varje särskilt slag av här ifrågavarande förbättringsåtgärder

och så att de motsvara den normala kostnaden för åtgärden. Beloppens stor­

lek blir därför beroende på förhållanden, som lätt kunna förändras, exem­

pelvis vid förändringar i den allmänna prisnivån eller speciella tekniska

framsteg. Det är med hänsyn härtill önskvärt, att dessa belopp skola lätt

kunna justeras. På grund härav och då beloppen ej skola ha någon själv­

ständig betydelse utan endast tjänstgöra som en lijälpregel vid bestämman­

54

Kungl. Maj.ts proposition m 75.

55

det av den summa, med vilket avskrivningslån skall utgå i det särskilda

fallet, har kommittén ansett det lämpligast, att beloppen ej angivas i själva

låneförfattningen utan att det skall ankomma på Kungl. Maj:t eller even­

tuellt vederbörande centrala rationaliseringsorgan att meddela erforderliga

bestämmelser härom. Med hänsyn bland annat till ovissheten om den bli­

vande pris- och löneutvecklingen har kommittén ansett sig lämpligen ej böra

framlägga något förslag till bestämmandet av dessa belopp.

Beträffande avskrivningslån till förbättring av ekonomibyggnader före­

slår kommittén, att dylika lån för varje särskild brukningsdel under en pe­

riod av i regel 25 år normalt skola kunna utgå med 25 procent av den beräk­

nade kostnaden upp till en sammanlagd kostnadssumma av 10 000 kronor

samt därutöver normalt med 15 procent av den beräknade kostnaden för för­

bättringsåtgärderna, normalt dock högst med sammanlagt 5 000 kronor un­

der hela perioden. Syftet härmed är bland annat, att lån till förbättring av

ekonomibyggnader skall utgå med proportionsvis något högre belopp för de

mindre bland de bidragsberättigade brukningsdelarna än för de större bland

dessa. Längden av den period, för vilken maximeringen av lånebeloppet

skall gälla, bör ej vara absolut fix, utan rationaliseringsorganen böra ha en

viss frihet att förkorta denna tidrymd, där detta kan anses stå i överens­

stämmelse med de synpunkter, som legat till grund för ulformningen av

ifrågavarande bestämmelser.

Kommittén framhåller även, alt de belopp, som föreslagits i fråga om av­

skrivningslån till ekonomibyggnader, ha avvägts med utgångspunkt från nu­

varande kostnadsnivå. Om byggnadskostnaderna skulle undergå någon mera

avsevärd reell förändring eller om penningvärdet skulle förändras, bör frå­

gan om dessa belopp därför upptagas till omprövning.

Kommittén har, såsom redan förut nämnts, ansett det önskvärt med största

möjliga enhetlighet i bestämmelserna om statens ekonomiska medverkan till

den inre rationaliseringen. De här förut angivna reglerna för beviljande av

amorteringslån och avskrivningslån äro även i princip avsedda att tillämpas

i fråga om lån och bidrag till alla slag av inre rationaliseringsåtgärder. De

böra sålunda ersätta nu gällande bestämmelser om lån och bidrag till ny­

odling, stenröjning, jordköming, täckdikning, avloppsförbättring, gödsel-

vårdsanläggning och ladugårdsförbättring ävensom bestämmelserna om ut­

lämnande av premielån i egnahemsverksamheten. Från principen, att de före­

slagna reglerna skola tillämpas i fråga om alla grenar av den inre rationali-

seringsverksamheten, bör dock enligt kommitténs uppfattning göras ett un­

dantag. Kommittén framhåller nämligen, att man med hänsyn till de spe­

ciella förhållanden, som föreligga i fråga om torrläggningsföretag, torde vara

nödsakad att för dessa företag tillämpa i viss mån avvikande låne- och bi-

dragsbestämmelser. Kommittén föreslår därför endast vissa mindre jämk­

ningar i de bestämmelser, som nu gälla i fråga om lån och bidrag till dylika

företag. Dessa jämkningar beröra endast lån till torrläggningsföretag. Kom­

mittén föreslår sålunda till eu början, att räntan för dessa lån skall bestäm­

mas så, att den kommer alt överensstämma med den ränta, som kan komma

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

att tillämpas för lån till andra rationaliseringsåtgärder. I samband därmed

bör den nu medgivna räntefriheten under 3 år slopas. Ä andra sidan bör den

tid, under vilken uppskov med erläggande av ränta kan erhållas, förlängas

från 3 till 6 år. I fråga om amorteringstidens längd böra slutligen tillämpas

samma bestämmelser som för lån till andra rationaliseringsåtgärder.

Kommittén framhåller att det, för att de föreslagna bestämmelserna om

amorteringslån och avskrivningslån skola få avsedd verkan, är av vikt

att rationaliseringsorganen disponera över de medel, som erfordras för till­

godoseende av låneanspråken i hela den omfattning, som bestämmelserna

möjliggöra. Det är därför ett angeläget önskemål, att statsmakterna skola till

rationaliseringsorganens förfogande ställa alla de medel, som dessa organ

behöva för sin låneverksamhet, och att verksamheten sålunda ej behöver be­

gränsas på grund av bristande medelstillgång.

I samband med dessa uttalanden diskuterar kommittén emellertid även,

hur rationaliseringsorganen skola förfara, om efterfrågan på lån skulle bliva

större än medelstillgången. Vad amorteringslånen angår uttalar kommittén

att det, eftersom dessa lån ha till huvudsyfte att underlätta finansieringen

av inre rationaliseringsåtgärder, synes riktigt att man, då medelstillgången är

otillräcklig, i första hand tillgodoser lånebehovet hos de jordbrukare, vilka

skulle ha svårast att ordna finansieringen av rationaliseringsåtgärderna på

annat sätt. Jämte denna synpunkt bör man dock även beakta intresset av att

de mest angelägna rationaliseringsåtgärderna skola komma till utförande

före andra. Vad åter angår avskrivningslånen anför kommittén -—- efter att

bland annat ha avvisat tanken på att man i en dylik situation skulle söka

utlämna lån med reducerade belopp till samtliga sökande — att man i

första hand bör utlämna avskrivningslån till de ur jordbruksekonomisk syn­

punkt mest önskvärda företagen. Samtidigt bör man dock, utan att nyss­

nämnda princip åsidosättes, även söka tillgodose önskemålet att de mest be­

hövande brukarna skola erhålla avskrivningslån så att de bliva i tillfälle att

rationalisera sina brukningsdelar och därmed förbättra sin ställning. Vad

nu sagts om grunderna för utlämnande av avskrivningslån gäller närmast

sådana rationaliseringsåtgärder, som ur jordbruksekonomisk synpunkt an­

setts lönsamma. I fråga om de enbart ur social synpunkt önskvärda rationa­

liseringsåtgärderna framhåller kommittén att det, då de avskrivningslån, som

skola utgå enbart av sociala skäl, torde komma att uppgå till relativt obe­

tydliga belopp jämfört med övriga avskrivningslån, knappast torde kunna

antagas bereda några större svårigheter att helt tillgodose de av dylika skäl

motiverade ansökningarna om avskrivningslån, även om anspråken på av­

skrivningslån totalt skulle överstiga medelstillgången.

De former, som i allmänhet avses skola tillämpas för lån och bidrag till

inre rationalisering -— amorteringslån och avskrivningslån — böra enligt kom­

mitténs förslag i regel även komma till användning vid utlämnande av lån

och bidrag till åtgärder för yttre rationalisering. Kreditgivningen i samband

med jordförvärv i dylikt syfte bör sålunda regelmässigt ske i form av amor­

Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

57

teringslån, och beviljandet av bidrag för att utjämna skillnaden mellan en

fastighets eller fastighetsdels pris vid fri försäljning och dess värde för sam-

manläggningsändamål bör i allmänhet ske i form av beviljande av avskriv­

ningslån. Vid utlämnande av avskrivningslån bör rationaliseringsorganet

kunna uppställa de villkor, som erfordras för att garantera att syftet med

lånet skall nås. Nu angivna låneformer böra dessutom kunna komma till

användning även då rationaliseringsorganet säljer av detsamma förvärvad

mark. I stället för att köpeskillingen då direkt sättes till det pris, som mot­

svarar egendomens värde för sammanläggningsändamål, bör sålunda priset

kunna sättas till vad som motsvarar anskaffningskostnaden men köparen

samtidigt beviljas avskrivningslån med belopp motsvarande mellanskillna­

den och därvid även uppställas de villkor för tillgodonjutande av lånet, som

eventuellt kunna befinnas erforderliga.

Formerna för stödet åt jordbruksnäringen.

I betänkandet anföres att för det allmänna prisstödet åt jordbruket sär­

skilt två stödformer kunna komma under övervägande. Den ena består däri,

att statsmakterna genom en importreglering möjliggöra uppehållande inom

landet av en producentprisnivå och konsumentprisnivå, som är högre än

världsmarknadens (högprislinje). Den andra är, att någon importreglering ej

sker och konsumentprisnivån sålunda får sammanfalla med världsmarkna­

dens men att statsmaktema i stället genom särskilda pristillägg till producen­

terna giva dessa möjlighet att totalt för sina produkter få ut ett pris, som är

högre än världsmarknadens (lågprislinje). Det påpekas emellertid, att en låg­

prislinje av regleringstekniska skäl ej kan ifrågakomma beträffande vegeta-

bilier samt att den i fråga om köttvaror och ägg erbjuder betydande svårig­

heter. Däremot kan den ur teknisk synpunkt lätt tillämpas i fråga om meje­

riprodukter.

I detta sammanhang kan även nämnas, att kommittén diskuterat möjlig­

heterna att genom statlig subventionering nedbringa jordbrukets kostnader

men uttalat, att man knappast kan tänka sig att på denna väg i nämnvärd

mån utjämna skillnaden mellan den utländska prisnivån å jordbruksproduk­

ter och de inhemska produktionskostnaderna för dylika produkter.

Kommittén framhåller, att frågan, på vad sätt kostnaderna för stödet åt

jordbruksnäringen böra täckas, torde kunna avgöras endast i samband med

ett allmänt statsfinansiellt övervägande, närmast rörande den totala skatte­

bördans storlek och dess fördelning på direkta skatter och indirekta skatter

av olika slag. Kommittén har med hänsyn härtill ansett det ej ankomma på

kommittén att taga definitiv ställning till frågan om det sätt, på vilket kost­

naderna för stödet åt jordbruksnäringen skola fördelas. Kommittén har emel­

lertid ansett sig böra angiva, i vad mån enligt dess mening andra övervägan­

den än de nyss nämnda och då främst sociala och näringsfysiologiska syn­

punkter beträffande olika slag av jordbruksprodukter tala för att den ena

eller den andra linjen hör föredragas. Härom uttalar kommittén, alt sociala,

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

näringsfysiologiska och allmänna ekonomiska synpunkter i och för sig ej sy­

nas böra anses utgöra något avgörande hinder mot att i vart fall en relativt

stor del av det allmänna prisstödet åt jordbruksnäringen skall lämnas på det

sättet, att statsmakterna skola stödja uppehållandet av en producent- och

konsumentprisnivå, som är högre än världsmarknadens, ävensom att en dy­

lik prisstödspolitik ej bör föranleda införande av prisrabattering beträffande

andra varuslag än matfett och mjölk. Kommittén uttalar vidare att frågan, i

vad mån rabatterna å matfett och mjölk böra bibehållas, bör bliva beroende

på arten och omfattningen av de sociala åtgärder, som det allmänna kan

komma att vidtaga i annan ordning för att stödja de kategorier, för vilka

dessa rabatter äro av särskild betydelse, främst barn och åldringar, ävensom,

beträffande matfettet, på den utsträckning, i vilken billigt matfett kan till­

handahållas även utan särskilda rabatteringsanordningar.

I de konkreta förslag beträffande utformningen av regleringsanordningama,

som kommittén framlagt, har kommittén utgått från att statliga pristillägg till

producenterna ej skola lämnas beträffande andra varor än eventuellt pro­

duktmjölk.

En av de grundläggande principer, på vilka kommitténs förslag i fråga om

utformningen av stödet åt jordbruksnäringen bygger, är att stöd skall utgå

endast för en produktion av den storlek, som statsmakterna önska att uppe­

hålla. Stiger produktionen över denna gräns, skall jordbruket självt taga de

konsekvenser överproduktionen kan medföra i form av prisfall å den in­

hemska marknaden, förlustbringande export eller dylikt. Kan överproduktio­

nen avsättas på sådana villkor, att densamma kan anses lönande för jord­

bruket, finns självfallet ingen anledning för staten att söka motverka en dy-

lig produktion.

Stödet bör i första hand gå ut på att bereda jordbruket ett sådant skydd

mot den utländska konkurrensen, att jordbruket så länge produktionen hål­

ler sig inom den nivå, som statsmakterna önska stödja, får möjlighet att av­

sätta produktionen på den inhemska marknaden till priser, som giva basjord­

bruket full lönsamhet. Detta stöd bör i främsta rummet lämnas genom en

reglering av importen samt eventuellt till viss del, vars omfattning bland an­

nat måste bliva beroende på statsfinansiella och handelspolitiska övervägan­

den, genom utbetalande av pristillägg till producenterna.

Nyssnämnda importreglering bör handhavas så, att det svenska jordbru­

ket får företrädesrätt att avsätta sin produktion å den inhemska marknaden,

så länge producentpriserna ej överskrida den nivå, som erfordras för att be­

reda basjordbruket full lönsamhet (med viss marginal på sätt i det följande

angives). Skulle producentpriserna stiga högre, bör import däremot medgivas

i den utsträckning, som erfordras för att åter bringa producentpriserna ned

till sagda nivå.

Den producentprisnivå, som statsmakterna skola stödja genom importregle­

ring ävensom eventuella statliga pristillägg, bör enligt kommitténs förslag vara

så avvägd, att det vid en produktion, som ej överstiger vad som normalt kon­

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

59

sumeras inom landet, bör vara möjligt för jordbruket att finna avsättning

för produktionen till denna prisnivå inom landet. I fråga om matfett och soc­

ker bör härvid hänsyn tagas till att en del av konsumtionsbehovet avses

skola täckas genom import. Håller sig produktionen inom den ram, som

statsmakterna önska stödja, bör sålunda det nu angivna importskyddet jäm­

te eventuella statliga pristillägg giva jordbruket den önskade lönsamheten,

överskrider produktionen sagda ram, kan förhållandet bliva ett annat. Efter­

som något statligt stöd ej bör utgå för denna överproduktion, blir jordbru­

kets lönsamhetsgrad då helt beroende av den inverkan överproduktionen får

på prisutvecklingen. Kan överskottet avsättas till priser, som äro lönande för

jordbruket, medför tydligen överproduktionen ej någon försämring av lön­

samheten. Är förhållandet det motsatta, kommer överproduktionen att med­

föra en försämring av jordbrukets lönsamhet. Detta blir fallet såväl om

jordbruket lyckas hålla producentpriserna å den inhemska marknaden uppe

på den från början avsedda nivån men i stället får avlasta överskottet till

förlustbringande priser utomlands som ock om jordbruket nödgas avsätta

även överskottet på den inhemska marknaden och därvid måste sänka pro­

ducentpriserna å denna marknad.

Frågan om de åtgärder, som böra vidtagas, om produktionen tenderar att

överskrida de kvantiteter, som statsmakterna enligt målsättningen för jord­

brukspolitiken böra stödja (d. v. s., med vissa undantag i fråga om matfett

och socker, vad som normalt kan avsättas inom landet) har redan tidigare

berörts. Det har därom nämnts, att enligt kommitténs förslag en begräns­

ning av importen av fodermedel härvid på kortare sikt i första hand bör

komma i fråga samt att det allmänna vidare bör medverka till en sådan för­

ändring av det svenska jordbrukets struktur som, vid sidan av det primära

syftet att nedbringa produktionskostnaderna per produktenhet, även kan

väntas medföra en begränsning av storleken av en eventuell framtida pro­

duktionsökning. Däremot bör man enligt kommittén principiellt förutsätta,

att statens åtgärder för att vid en förlustbringande överskottsproduktion up­

pehålla jordbrukets lönsamhet ej skola få formen av en utvidgning av det

statliga stödet åt jordbruksproduktionen, vare sig i form av ökade pristillägg

till producenterna, av exportbidrag eller — utöver vad som kan anses moti­

verat av sociala eller näringsfysiologiska skäl — av rabatter till konsumen­

terna eller andra åtgärder i syfte att öka konsumtionen.

Tillämpandet av den av kommittén förordade principen om full lönsam­

het för jordbruk av eu viss rationaliseringsgrad förutsätter, att man under­

söker kostnaderna vid utvalda grupper av jordbruk, vilka fylla de uppställ­

da anspråken på rationaliseringsgraden, samt avväger prisstödet så, att det

skall kunna ge dylika jordbruk full täckning för kostnaderna. De kalkyler

angående jordbrukets inkomster och utgifter, som upprättats under de senas­

te åren, giva emellertid endast upplysningar om förskjutningar i jordbrukets

samlade inkomster och kostnader och besvara ej frågan om den lönsamhets­

grad, som uppnåtts av jordbruk i eu viss storleksgrupp eller i ett visst jord­

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

bruksområde. För att avhjälpa denna brist föreslår kommittén, att man i

fortsättningen vid sidan av nyssnämnda kalkyler (totalkalkyler) skall upp­

rätta särskilda s. k. typjordbrukskalkyler. Dessa kalkyler skola upprättas

särskilt för jordbruk i olika storleksgrupper och i olika naturliga jordbruks­

områden samt bygga på faktiska räkenskapsresultat från ett antal utvalda

jordbruk i varje särskild grupp och varje särskilt område. I typjordbruks-

kalkylerna böra bland annat ingå kvantitetsuppgifter för använda produk­

tionsmedel och frambragta slutprodukter. Det blir härigenom möjligt att be­

räkna såväl det ekonomiska resultatet vid ett visst givet pris- och löneläge

som pris- eller löneförändringars inverkan på resultatet.

Dylika typjordbrukskalkyler böra enligt kommitténs förslag upprättas dels

för storleksgruppen 10—20 hektar i samtliga naturliga jordbruksområden

och dels för storleksgruppen 20—30 hektar samt inom vissa områden må­

hända även för någon grupp av större jordbruk. Kommittén understryker i

samband härmed, att en förutsättning för att man skall kunna upprätta typ­

jordbrukskalkyler med sådan grad av tillförlitlighet, att de kunna användas

som underlag vid avvägningen av prisstödet, är att antalet räkenskapskon-

trollerade jordbruk i de ifrågavarande grupperna utvidgas avsevärt.

I fråga om indelningen i naturliga jordbruksområden bör enligt kommit­

tén bibehållas den indelning, som tillämpats i räkenskapsresultaten för svens­

ka jordbruk, d. v. s. Skåne—Hallands slättbygder, sydsvenska mellanbygden,

mellersta Sveriges slättbygder, södra och mellersta Sveriges skogs- och dal-

bygder samt norra Sverige. Med hänsyn till att förhållandena i olika delar av

Norrland förete stora skiljaktigheter uttalar kommittén dock, att det synes

önskvärt, att norra Sverige i beräkningarna uppdelas i två områden, det ena

omfattande Västerbottens och Norrbottens län samt det andra övriga delar

av norra Sverige. (Understrykas må, att den föreslagna indelningen endast

tager sikte på undersökningen av jordbrukens driftsresultat och sålunda ej

är avsedd att vara avgörande för en indelning i prisregleringsområden.)

Den prisnivå som statsmakterna skola stödja genom importreglering (im­

portgränsen) bör enligt vad kommittén uttalat för varje regleringsår bestäm­

mas våren före regleringsårets början. Till ledning härvidlag böra, förutom

totalkalkylerna, användas de nyss nämnda typjordbrukskalkylerna. Den så­

lunda fastställda importgränsen bör ligga något över den prisnivå, som en­

ligt kalkylerna behövs för att under normala produktions- och kostnadsbe-

tingelser ge jordbruket avsedd lönsamhet. Skillnaden skall utgöra säkerhets­

marginal för jordbruket med hänsyn till risken för att skörden blir lägre

eller produktionskostnaderna högre än beräknat. Någon justering av import­

gränsen med hänsyn till det verkliga skördeutfallet eller eljest till produk­

tions- och kostnadsutvecklingen under regleringsåret skall enligt kommitténs

förslag icke äga rum.

Kommittén framhåller, att det ej synes möjligt att i förväg med anspråk

på giltighet för någon längre tid angiva, hur ifrågavarande säkerhetsmargi­

nal för jordbruket bör vara konstruerad. Denna fråga är nämligen beroende

på åtskilliga faktorer, vilka snabbt kunna förändras. Kommittén har därför ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

61

heller ansett sig böra försöka framlägga något definitivt förslag till utform-

ningen av ifrågavarande säkerhetsmarginal. Denna fråga torde i stället för

varje reglexingsår i första hand få upptagas av det centrala regleringsorganet

och därefter, på grundval av ett av sagda organ framlagt förslag, få prövas

av Kungl. Maj:t och riksdagen. Kommittén har därför inskränkt sig till att

mera allmänt diskutera vissa spörsmål rörande innebörden och utformning­

en av ifrågavarande säkerhetsmarginal. Kommittén framhåller härom bland

annat, att det med hänsyn till att produktions- och avsättningsförhållandena

variera avsevärt inom olika produktionsgrenar synes önskvärt, att margina­

len ej skall vara densamma för samtliga produktslag utan att man skall fast­

ställa marginalens stoxdek särskilt för varje produktslag. Vidare framhålles,

att det torde komma att visa sig nödvändigt att låta importgränsen vaxiera

i anslutning till de normala säsongmässiga variationerna i den inhemska

prisnivån samt alt det ej synes möjligt att i ett prissättningssystem av den

art, som kommittén föreslagit, taga hänsyn till missväxt eller därmed jäm­

förliga situationer.

Så länge producentpriserna å den inhemska marknaden ej överstiga im­

portgränsen, bör jordbruket enligt kommitténs ståndpunkt äga full frihet att

självt ordna avsättningen av sina produkter på det sätt som finnes mest för­

månligt för jordbruket, och sålunda bland annat äga exportera dylika pro­

dukter, om sådan export anses lämplig med hänsyn till önskvärdheten av att

avlasta överskott från den inhemska maidmaden eller av andra skäl.

Något stöd från det allmännas sida bör enligt de av kommittén förordade

riktlinjerna principiellt ej lämnas vid export av jordbruksprodukter. Kom­

mittén gör dock härvid undantag för två fall. Det ena fallet avser export

av sådana jordbrukspixxdukter, som kunna anses ha framställts medelst im­

porterade fodermedel. I den mån dessa fodermedel fördyrats genom uttagan­

de av importavgifter bör enligt kommitténs förslag det allmänna vid expor­

ten lämna restitution med belopp, motsvarande importavgifterna för de

kvantiteter importerade fodennedel, som kunna anses belöpa på exporten.

Sådan restitution bör exempelvis kunna komma i fråga vid export av smör,

fläsk och ägg. Det andra fallet är det, att det ur det allmännas synpunkt

kan anses förmånligt, att man exporterar vissa kvantiteter av en här i lan­

det framställd vara och i stället här konsumerar motsvarande kvantiteter av

en importerad vara, vilken kan erhållas till billigare pris. Det mest praktiska

exemplet härpå utgör smöret. Om man exporterar en del av den smörpro­

duktion, som bör uppehållas främst av beredskapsskäl, och på den inhemska

marknaden ersätter det exporterade smöret med margarin, kan ett dylikt ut­

byte vara förmånligt ur det allmännas synpunkt, om exportpriset för smöret

är högre än tillverknings- respektive importkostnaden för mai’garinet. Det

kan då, anför kommittén, även vara förmånligt för det allmänna att idbetala

exportbidrag för att få delta utbyte till stånd.

Kommittén framhåller emellertid, att eu sådan restitution eller ett sådant

exportbidrag som nu nämnts cj bör betraktas såsom något egentligt stöd åt

jordbruksnäringen. Restitutionen av importavgifter för fodermedel utgör i

62

Kungl. Maj.ts proposition m 75.

realiteten närmast ett återbetalande av en avgift, som uppburits av tekniska

skäl. Man höjer ej heller genom ett sådant exportbidrag å smör, som nu

nämnts, kvantiteten av den smörproduktion, som det allmänna stöder. Ex­

portbidragets syfte är i stället att, utan någon förändring av stödets omfatt­

ning, möjliggöra .ett ur det allmännas synpunkt önskvärt varuutbyte.

Beträffande sättet för lämnande av importskyddet nämner kommittén, att

man enligt dess uppfattning bör tänka sig att det, i huvudsaklig överensstäm­

melse med vad som gällde redan före kriget, i fråga om flertalet viktigare

jordbruksprodukter ävensom i fråga om fodermedel bör finnas en import­

reglering, enligt vilken det för rätt att införa dylika jordbruksprodukter skall

erfordras särskilt tillstånd av ett centralt regleringsorgan. Sagda organ bör

äga rätt att uttaga införselavgift vid lämnande av tillstånd till import. Sist­

nämnda befogenhet bör användas för att utjämna skillnaden mellan världs­

marknadens prisnivå och den förut nämnda importgränsen. I allmänhet bör

man sträva efter att åstadkomma det avsedda importskyddet enbart genom

uttagande av importavgift ävensom söka undvika en prövning av importav­

giftens storlek i varje särskilt fall utan i stället uttaga importavgift efter en­

hetliga grunder. Det centrala regleringsorganet bör sålunda beträffande visst

eller vissa slag av jordbruksprodukter och fodermedel kunna lämna ett all­

mänt tillstånd till införsel under viss tid mot erläggande av en bestämd in­

förselavgift, vars storlek fastställts med hänsyn till de rådande prisförhål­

landena å världsmarknaden och den väntade prisutvecklingen därstädes. Om

en på dylikt sätt för viss tid fastställd importavgift ej skulle utgöra ett till­

räckligt skydd för att hålla det inhemska producentpriset uppe på avsedd

nivå, kan man dock bliva nödsakad att företaga en direkt kvantitativ regle­

ring av importen, eventuellt i samband med en omprövning av importavgif­

tens storlek.

Några begränsningar i fråga om rätten att exportera jordbruksprodukter

böra i allmänhet ej förekomma, utan jordbruket bör, som nyss nämnts, ha

frihet att avgöra om det vill sälja sina produkter inom landet eller till export.

Exportmöjligheterna böra dock ej få användas för att åstadkomma en höj­

ning av den inhemska producentprisnivån över importgränsen. Om så skulle

bliva fallet, bör det allmänna ha rätt att hegränsa exporten. Sådan begräns­

ning bör för övrigt kunna vidtagas ej blott om den inhemska producentpris­

nivån i det ögonblick, då exporten skall ske, ligger på eller över importgrän­

sen utan även om den inhemska producentprisnivån i sagda ögonblick ligger

ett stycke under importgränsen men det redan då framstår som sannolikt, att

den inhemska producentprisnivån, om exporten tillätes, längre fram under

en mera betydande del av regleringsåret kommer att ligga över den fastställda

importgränsen. Därest åtgärder måste vidtagas för att begränsa exporten,

böra dessa åtgärder få formen av en licensiering av densamma.

En huvudsynpunkt för kommittén vid utformningen av förslagen till regle­

ringsåtgärder beträffande de olika produktionsgrenarna har varit, att stats­

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

63

makternas direkta befattning med avsättningen av jordbrukets produkter

och med de priser, som jordbrukarna erhålla för dessa, skall begränsas till

det minsta möjliga. Statens verksamhet på detta område bör i huvudsak in­

skränkas till att lämna jordbruket ett importskydd samt till utbetalande av

pristillägg beträffande de produkter, där dylika tillägg eventuellt anses böra

utgå. Härjämte kan det under vissa omständigheter bliva nödvändigt att vid­

taga åtgärder för reglering av exporten av jordbruksprodukter samt, främst

beträffande brödsäd, för att i vissa situationer förhindra allt för starka pris­

fall. Staten bör däremot ej söka att i detalj reglera avsättningsförhållandena

för jordbruksprodukter å den inhemska marknaden, utan det bör så långt

möjligt överlämnas åt jordbruket självt att lösa dessa frågor. Bland annat

bör statens medverkan till säsongmässig lagring av animaliska produkter

upphöra.

Beträffande innebörden av kommitténs förslag i fråga om utformningen

av stödet åt de olika produktionsgrenarna kan i övrigt nämnas följande.

Stödet åt brödsädsodlingen bör liksom före kriget i första hand lämnas ge­

nom reglering av införseln av brödsäd och brödsädsprodukter samt genom

inmalningstvång i fråga om inhemsk brödsäd. För att motverka en alltför

kraftig nedpressning av brödsädspriset -— exempelvis vid riklig skörd —■ och

för att möjliggöra utjämning av tillfälliga variationer i skördens storlek böra

statsmakterna även lämna ett stöd vid lagring av brödsäd. Detta stöd bör

syfta till att möjliggöra uppehållande av en viss lägsta prisnivå å brödsäd

och omhändertagande i viss utsträckning av tillfälliga överskott av brödsäd.

Denna lägsta prisnivå, som skall stödjas genom lagringsverksamhet, bör ligga

under den prisnivå, som stödjes genom importregleringen. Den bör för full­

god kvarnspannmål av genomsnittskvalitet motsvara brödsädens förädlings­

värde vid animalieproduktion. Lagringsstödet bör lämnas i den formen, att

staten med enskilda lagerhållare träffar avtal, vari dessa förbinda sig att

inköpa brödsäd, som utbjudes till dem vid en dylik prisnivå.

I dylikt avtal skall lagerhållaren förbinda sig att upp till viss kvantitet in­

köpa brödsäd, som utbjudes till honom till bottenpriset. Det bör emellertid

ligga i det centrala regleringsorganets hand att bestämma den tidpunkt, vid

vilken stödköpen skola igångsättas respektive avslutas. Likaså bör reglerings-

organet ha möjlighet alt begränsa stödköpen till viss del av den i avtalet an­

givna maximikvantiteten. De stödköpta kvantiteterna skola vara lagerhålla-

rens egendom, över vilken han skall äga disponera på sätt han finner lämp­

ligt. Lagerhållaren skall sålunda äga sälja stödköpt brödsäd när han önskar

och behålla den köpeskilling han får för spannmålen.

De förmåner, som lagerhållaren skall tillförsäkras av staten såsom ersätt­

ning för stödköpsverksamheten, böra bestå i prisfallsgaranti samt i lagrings-

ersättning.

Prisfallsgarantien skall utgöras av en utfästelse från statens sida att dels

ersätta lagerhållaren för sådan värdeminskning av stödköpt brödsäd, som

kan föranledas av att statsmakterna sänka bottenpriset å brödsäd, dels, om

lagringsavtalet ej förnyas, på begäran av lagerhållaren vid avtalets upp-

64

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 75.

hörande inlösa de partier stödköpt brödsäd, som lagerhållaren vid sagda tid­

punkt har i lager.

Vad angår de faktorer, som böra vara avgörande vid bestämmande av lag-

ringsersättningens storlek, framhåller kommittén, att hänsyn bör tagas till

att brödsädspriset normalt stiger successivt under loppet av ett regleringsår,

beroende på att varan blir allt mer belastad med lagrings- och räntekostna­

der, ju längre den lagras före avsättningen. Även det bottenpris, till vilket

lagerhållare skall vara skyldig inköpa brödsäd, bör bestämmas så att det

stiger successivt under regleringsåret med ett belopp motsvarande normala

lagrings- och räntekostnader. Om en lagerhållare, som i början av reglerings-

året inköpt brödsäd till det då gällande bottenpriset, senare under året säl­

jer spannmålen till det vid försäljningstillfället gällande bottenpriset, bör han

därför enbart genom den stegring bottenpriset undergått kunna få ersätt­

ning för omkostnaderna i samband med lagringen. Kommer marknadspri­

set att ligga över bottenpriset, får han dessutom en viss vinst av lagringen.

Med hänsyn härtill bör ersättning ej utgå till lagerhållare för sådana partier,

som han inköpt till följd av lagringsavtalet men själv sålt senare under regle­

ringsåret. Vad angår stödköpta brödsädspartier, som lagerhållaren har kvar

vid regleringsårets slut, kan lagerhållaren däremot icke i annat fall än då

den allmänna prisnivån på brödsäd stigit jämförelsevis mycket få täckning

för lagrings- och räntekostnader. Med hänsyn härtill bör lagerhållaren be­

redas ersättning för de lagrings- och räntekostnader, som han haft för de vid

regleringsårets slut inneliggande partierna. Denna ersättning bör högst utgå

med ett belopp per deciton, som motsvarar den successiva stegringen av bot­

tenprisnivån från början till slutet av regleringsåret. Ersättningen bör utgå

såväl för de kvantiteter, som lagerhållaren enligt regleringsorganets anvis­

ning stödköpt under regleringsåret och har kvar i lager vid detta års slut

som ock för kvantiteter motsvarande vad lagerhållaren enligt regleringsorga­

nets anvisning stödköpt ett tidigare år under avtalstiden och alltjämt har

kvar i lager.

Vid bestämmandet av ersättningens storlek bör vidare hänsyn tagas till de

vinstchanser utan motsvarande risk, som ingående av avtal om utjämnings-

lagring medför för lagerhållaren.

Beträffande sättet för bestämmande av lagringsvillkoren anför kommittén,

att man synes kunna tänka sig antingen att regleringsorganet skall infordra

anbud från eventuella lagerhållare rörande de villkor, på vilka de äro be­

redda att ingå avtal om utjämningslagring, eller också att regleringsorganet

skall fastställa vissa normer för ersättningens storlek och på grundval av

dessa infordra anbud från eventuella lagerhållare. I sistnämnda fall bör

regleringsorganet dock kunna avvika från normerna, då så påkallas av för­

hållandena i det enskilda fallet.

Avtal om utjämningslagring bör gälla en ej alltför kort tidrymd, åtmins­

tone två och sannolikt i regel lämpligen tre år. Härjämte bör det finnas rätt

för det allmänna att begära viss tids prolongering av avtal, i vilket fall lager­

hållaren dock bör kunna få lagringsersättningens storlek jämkad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

65

Beträffande utjämningslagringen och det stöd, som genom denna skall

lämnas brödsädsodlingen, kan till sist nämnas, att kommittén framhåller,

att lagringen ej bör ha till syfte att garantera ett visst pris å varje ort, där

brödsädsodling förekommer i någon mera avsevärd omfattning, utan att

skyldigheten att inköpa brödsäd för utjämningslagring endast skall föreligga

å vissa särskilt bestämda prisorter, vilkas antal bör vara relativt litet och

huvudsakligen begränsas till de större kvarnortema vid kusten.

Något statligt stöd åt export av brödsäd bör enligt kommitténs förslag i

princip ej lämnas. Kommittén framhåller emellertid, att det under vissa om­

ständigheter kan tänkas vara förmånligt ur det allmännas synpunkt att i

stället för att medverka till utjämningslagring lämna ett visst exportbidrag.

Detta kan vara fallet, om det belopp, som skulle behöva utbetalas i export­

bidrag för att möjliggöra exporten, är lägre än det belopp, som staten skulle

behöva erlägga för att få utjämningslagring till stånd. I dylika fall bör där­

för ett statligt stöd åt export av brödsäd kunna komma i fråga i stället för

begränsning av fodermedelsimporten eller utjämningslagring, om så bedömes

lämpligt med hänsyn till handelspolitiska och andra synpunkter. Avgörandet

av, om sådana omständigheter föreligga, att dylikt exportstöd bör lämnas, bör

i första hand ankomma på det centrala regleringsorganet.

Kommittén föreslår slutligen, att det under 1930-talet tillämpade systemet

med utförselbevis för brödsäd ej skall bibehållas.

Vid sidan av den nu nämnda lagringen, vilken har till syfte att bereda ett

prisstöd åt brödsädsproduktionen, bör enligt kommitténs förslag liksom före

kriget ske en viss beredskapslagring av brödsäd med tanke på behovet av

en reserv i händelse av en krigssituation eller liknande situation. Även denna

beredskapslagring bör enligt kommittén kunna uppdragas åt spannmålshan-

delns ordinarie organ efter avtal med det centrala regleringsorganet. Efter­

som lagerhållare här ej skall äga förfoga över spannmålen utan denna städse

skall finnas i lager, måste avtal om beredskapslagring emellertid ha ett i

riss mån annat innehåll än avtal om utjämningslagring.

Den viktigaste åtgärden för att stödja den inhemska jod er säd sodling en

bör liksom under tiden före kriget vara en reglering av importen av foder­

medel. Prisnivån å den inhemska fodersädsmarknaden bör i praktiken vara

vägledande för bedömningen av i vad mån import av fodermedel bör tillåtas.

Skulle det inhemska fodersädspriset sjunka under eu nivå, svarande mot

det förädlingsvärde å fodersäden, som man kommit fram till vid avvägning­

en av prisstödet å de animaliska produkterna, bör importen begränsas. Nå­

got stöd för uppehållande av det inhemska fodersädspriset utöver det, som

ligger i regleringen av fodermedelsimporten och i stödet åt animalieproduk-

tionen, bör enligt kommitténs uppfattning i allmänhet ej förutsättas. Därmed

vill kommittén dock ej avvisa tanken på stödköp av inhemsk fodersäd i vissa

situationer, då ett dylikt ingripande kan tänkas få praktisk effekt utan att

stödköpen behöva få alltför stor omfattning eller medföra alltför stora kost­

nader för det allmänna. Kommittén uttalar därför, att regleringsfullmakterna

bil ra bliva så vida, att de giva Kungl. Maj:t eller det centrala regleringsorga­

net en viss handlingsfrihet i detta hänseende.

Bilxanq till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 75.

5

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Beträffande formerna för en begränsning av fodermedelsimporten fram­

håller kommittén, att en sådan begränsning i första hand bör genomföras

genom en avgiftsbeläggning av importen, så avvägd att priset å de importe­

rade fodermedlen bringas i nivå med eller något över de inhemska fodermed­

lens förädlingsvärde vid animalieproduktion. En direkt kvantitativ reglering

av importen i form av eu licensgivning i fråga om varje särskilt parti bör

om möjligt undvikas. Regleringsorganet bör emellertid i beredskapssyfte ha

sådana befogenheter, att det kan vidtaga en dylik kvantitativ importregle­

ring, därest så skulle visa sig nödvändigt. Kommittén nämner i detta sam­

manhang även att man, för att statsmakterna skola kunna överblicka stor­

leken av den import som kan väntas, kan tänka sig att normalt — jämte det

man söker reglera importens storlek medelst avgiftsbeläggningen — for­

mellt tillämpa ett system med licensgivning, varvid licens emellertid lämnas

varje importör, som begär sådan. Det påpekas, att en effekt av ett dylikt

system blir, att importörerna få möjlighet att skydda sig för risken för höj­

ning av importavgifterna på så sätt, att de söka importlicens, innan de ingå

avtal om import av fodermedel.

På tal om fodermedelsimporten behandlar kommittén även frågan, huru­

vida statsmakterna böra vidtaga åtgärder för att bereda de mindre jordbru­

ken företrädesrätt till de kvantiteter fodermedel, som kunna komma att im­

porteras i fortsättningen. Kommittén uttalar rörande denna fråga, att den av

såväl sakliga som regleringstekniska skäl kommit till den uppfattningen, att

några dylika åtgärder ej böra vidtagas från statsmakternas sida. Strävandena

från statsmakternas sida böra i stället gå ut på att genom den yttre rationali­

seringen minska de mindre brukningsdelarnas beroende av dylika foderme­

del och därmed även minska konkurrensen om tillgängliga partier därav.

I fråga om köttvaror och ägg bör det statliga stödet i första hand bestå i ett

importskydd. Några särskilda exportbidrag böra ej utgå. Däremot bör det

allmänna vid export av fläsk och ägg lämna restitution av de importavgifter

för fodermedel, som kunna anses belöpa på produktionen av de exporterade

kvantiteterna.

Beträffande såväl köttvaror som ägg föreslår kommittén vidare en viss

centralisering av eventuell export och import. Vad köttvarorna angår utta­

lar kommittén, att staten, om en sammanslutning bildas av de slakteriföretag

och slakteriorganisationer, som önska deltaga i eventuell export, bör tiller­

känna denna sammanslutning ensamrätt till export och import av köttva­

ror. Målet för sammanslutningens verksamhet bör vara att på bästa sätt

tillvarataga jordbruksbefolkningens intressen, såvitt gäller avsättningen av

den inhemska produktionen av köttvaror. Medlemskap i sammanslutningen

bör medföra ej blott rätt att få del av uppkommen vinst utan även skyldig­

het att bära andel av den förlust, som kan uppkomma, exempelvis vid en

förlustbringande export, som sker i syfte att avlasta ett överskott å den in­

hemska marknaden. Denna sammanslutning bör även ha hand om den resti­

tution av importavgifter för fodermedel, som i vissa fall bör ske vid export

av fläsk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

67

På samma sätt som i fråga om köttvarorna bör exporten och importen av

ägg centraliseras till en särskild sammanslutning. Rätt att ingå som medlem

i denna sammanslutning bör tillkomma dels den centrala producentorganisa­

tionen, dels övriga företag, vilka bedriva partihandel med ägg, eller de orga­

nisationer, till vilka dessa företag äro anslutna. För rätt till medlemskap bör

dock fordras, att vederbörandes partihandel är av ej alltför ringa omfattning.

Även för mjölkproduktionen bör skyddet i första hand lämnas genom en

reglering av importen av mejeriprodukter. Därest produktionen av dylika

varor håller på att överstiga den kvantitet, som statsmakterna skola stödja,

bör man vidare begränsa importen av fodermedel. Härvid bör dock iakttagas,

att man bör tillåta import av de mängder oljekraftfoder, som behövas för att

täcka eventuell proteinbrist i det inhemska fodret. Kommittén framhåller

emellertid i detta sammanhang, att det enligt uttalanden av sakkunniga på

området, som kommittén anlitat, bör vara möjligt att inom en ej alltför av­

lägsen tidrymd få fram erforderliga mängder protein i form av inhemskt

foder. Importen av oljekraftfoder torde därför på lång sikt redan enligt de

allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken komma att bliva obetydlig.

Vad angår regleringsåtgärderna för mjölk och mejeriprodukter på den

inhemska marknaden framhåller kommittén, att man, om statliga pristillägg

å mjölk skola utgå även i fortsättningen, bör liksom för närvarande använda

dessa pristillägg för att genomföra en differentiering av producentpriserna å

mjölk. Denna differentiering bör bland annat syfta till att förhindra, att

jordbruken i de bästa naturliga jordbruksområdena få en högre lönsamhets-

grad än som avsetts med det statliga stödet åt jordbruksproduktionen.

Om denna differentiering jämte den avvägning av stödet åt andra slag av

jordbruksprodukter, som statsmakterna kunna vidtaga, ej visar sig tillräcklig

för att förhindra ett dylikt förhållande, kan man enligt kommittén tänka

sig att uttaga en särskild mjölkavgift i vissa jordbruksområden och låta de

medel, som inflyta härigenom, komma jordbruket i andra delar av landet

till godo.

Enligt den av kommittén förordade målsättningen för jordbrukspolitiken

böra statsmakterna stödja en produktion, som i fråga om smör skulle mot­

svara hela det normala inhemska avsättningsutrymmet för matfett med un­

dantag av omkring 40 000 ton. Kan export av smör ej ske, bör jordbruket

äga företrädesrätt att avsälla den smörproduktion, som statsmakterna stödja,

på den inhemska marknaden, och statsmakterna böra för detta ändamål be­

gränsa margarinkonsumtionen i erforderlig omfattning. Finnas exportmöj­

ligheter, blir det i regel ur det allmännas synpunkt förmånligt, att smör ut­

bytes mot margarin pa den inhemska marknaden i den utsträckning, som

överensstämmer med allmänhetens kostvanor och önskemål att ha tillgång

till billigt matfett. Ett sådant utbyte bör även få ske. Staten bör emellertid be­

reda jordbruket möjlighet att vid export av det utbytta smöret få ut samma

pris som på hemmamarknaden. Staten bör därför vid en dylik export utbetala

exportbidrag, vilket skall ha till syfte att utjämna skillnaden mellan den in­

hemska producentprisnivån ock. världsmarknadens prisnivå å smöret. Vid

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

export av en eventuell överskottsproduktion av smör bör däremot ej utgå nå­

got statligt stöd. Staten bör dock vid dylik export lämna restitution av de

importavgifter för fodermedel, som kunna anses belöpa på de exporterade

kvantiteterna.

Exporten av smör bör enligt kommitténs förslag centraliseras till ett enda

organ. Detta organ bör få disponera över de medel, vilka skola utbetalas av

det allmänna såsom exportbidrag eller såsom restitution av importavgifter

för fodermedel. Med hänsyn till att i det närmaste alla mejerier äro anslutna

till Svenska mejeriernas riksförening och till att de ej anslutna mejerierna

normalt knappast kunna tänkas ha något intresse av att själva exportera

smör, har kommittén ansett det lämpligast, att mejeriernas riksförening skall

bliva centralorgan för exporten. Dock böra de mejerier, som ej äro anslutna

till föreningen, ha rätt att lämna smör till densamma för export på samma

villkor som de till föreningen anslutna mejerierna. Någon import av smör

har kommittén ansett, att man ej behöver räkna med under normala förhål­

landen.

Beträffande stödet åt ostproduktionen uttalar kommittén, att man principi­

ellt bör eftersträva, att detta stöd till sin uppläggning och effekt helt skall

sammanfalla med stödet åt smörproduktionen. I båda fallen har ju stödet

ytterst till syfte att uppehålla en mjölkfettproduktion av viss storlek. På vissa

punkter har kommittén dock funnit det nödvändigt att i fråga om osten före­

slå bestämmelser, som något avvika från de för smöret föreslagna. Bland

annat uttalar kommittén, att exporten och importen av ost ej böra centrali­

seras.

Vad angår den tekniska utformningen av stödet åt sockerbetsodlingen har

kommittén ansett, att det nuvarande systemet med kontraktsodling m. m. i

princip bör kunna tills vidare bibehållas. Detsamma gäller den tekniska ut­

formningen av stödet åt olj ev äxt odling en.

Utjämningen av löneklyftan mellan jordbruksbefolkningen och andra

befolkningsgrupper.

Såsom tidigare nämnts har kommittén förordat, att det allmänna prisstö­

det åt jordbruksnäringen skall bestämmas med hänsyn till förhållandena hos

jordbruken i en viss storleksgrupp och avvägas så att jordbruk av för grup­

pen genomsnittlig storlek och med rimliga arronderings- och anläggnings-

förhållanden (basjordbruk) skola erhålla full lönsamhet. I begreppet full

lönsamhet har kommittén då, i anslutning till de uttalanden om den önsk­

värda lönenivån för jordbruksbefolkningen, som tidigare vid olika tillfällen

gjorts av statsmakterna, ansett böra läggas, att den i basjordbruket syssel­

satta arbetskraften skall kunna erhålla en ersättning för sitt arbete, som

motsvarar arbetsersättningen för jämförliga arbetaregrupper utanför jord­

bruket.

Vad angår valet av de arbetaregrupper, som böra medtagas vid en dylik

jämförelse, erinrar kommittén om, att jordbruksutskottet år 1943 i ett av

riksdagen godkänt utlåtande uttalade, att utskottet hyste den uppfattningen

Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

69

att reallönen för jordbruksarbetarna borde vara jämställd med reallönen

för andra grovarbetare å landsbygden, samt om att liknande uttalanden

gjorts av Kungl. Maj:t och riksdagen även under de följande åren.

Kommittén framhåller, att det av olika skäl erbjuder mycket stora svårig­

heter att mera exakt fixera storleken av den klyfta i inkomsthänseende, som

föreligger mellan jordbruksbefolkningen och jämförliga arbetaregrupper, men

att det dock är allmänt erkänt, att en betydande sådan klyfta föreligger. Den

närmaste uppgiften för den framlida jordbrukspolitiken, såvitt angår in­

komstutvecklingen inom jordbruket, måste därför bliva att åstadkomma en

utjämning av denna klyfta. Under sådana förhållanden har kommittén ansett

det för det praktiska handlandet vara mest angeläget att man får en upp­

fattning om storleksordningen av denna klyfta, så att man kan bedöma

storleksordningen av det föreliggande problemet och den ungefärliga omfatt­

ningen av de åtgärder, som måste vidtagas för att utfylla densamma. Det kan

dock enligt kommitténs uppfattning här icke bliva fråga om mer än en unge­

färlig uppskattning, vilken kan tjäna som en riktlinje vid avvägningen av

jordbruksstödet. Kommittén har även gjort ett försök till en sådan ungefärlig

uppskattning av löneklyftan. Härvid har kommittén å jordbrukaresidan så­

som jämförelsematerial tagit det genomsnittliga löneläget för kördrängar och

med dessa ungefärligen jämställda arbetare. Vad angår jämförelsematerialet

utanför jordbruket har kommittén ansett, att jämförelsen bör avse löneläget

i stort för arbetare på landsbygden utanför jordbruket med ungefär samma

ställning inom sina yrken som kördrängar och dylika inom lantbruket. Det

förtjänar vidare framhållas, att uppskattningen endast avser den rent ekono­

miskt konstaterbara löneskillnaden. Eftersom uppskattningen endast avsett

löneskillnaden mellan jordbruksbefolkningen och andra grupper av arbetare

å landsbygden, har kommittén ej heller ingått på frågan om skillnaden mel­

lan landsbygd och stad i fråga om löneläget eller dylika förhållanden.

De utredningar, som kommittén låtit göra för ifrågavarande ändamål, visa

enligt kommitténs uppfattning vid tiden för avgivandet av kommitténs be­

tänkande hän på en löneklyfta av storleksordningen 15—20 procent av då­

varande lantarbetarlön. Detta omdöme bygger helt på de premisser, som

ligga till grund för beräkningarna. Kommittén understryker, att en sådan

mätning av löneklyftan, som här skett, måste bliva ytterst osäker, och att det

är möjligt, att det angivna måttet på löneklyftans storlek ej giver ett fullt

riktigt uttryck för det dåvarande läget. I betänkandet nämnes, att inom kom­

mittén framförts den uppfattningen alt den dåvarande löneklyftan enligt

erfarenheterna i praktiken vore större än vad det föreliggande statistiska ma­

terialet visade och att det i detta sammanhang anförts, att en uppskattning

av löneklyftan till mellan 20 och 25 procent av dåvarande lantarbetarlön

skulle givit en riktigare bild av det vid sagda tidpunkt rådande läget.

Kommittén framhåller, att någon niirmare precisering av innebörden av

önskemålet om jordbruksbefolkningens likställdhet i inkomsthänseende med

jämförliga befolkningsgrupper och av löneklyftans storlek för närvarande

knappast kan ske, men alt det under alla förhållanden är klart, att en ej ovä­

sentligt reell löneklyfta existerar, och att denna är så stor, alt det måste be­

70

Kungl. Mai.ts proposition nr 75.

räknas taga viss tid att utjämna densamma. Såvitt angår utformningen av

den praktiska jordbrukspolitiken under de närmaste åren uttalar kommittén,

att den skillnad, som förelåg då betänkandet avgavs, i vart fall icke torde

ha understigit omkring 15 procent av dåvarande lantarbetarelön. Kommit­

tén uttalar även att man, jämte det man inriktar sig på att successivt ut­

jämna en dylik löneskillnad, bör vidtaga sådana åtgärder som erfordras för

att man skall kunna få en klarare uppfattning om storleken av den even­

tuellt återstående löneklyftan.

Kommittén berör i detta sammanhang även frågan på vad sätt och i vil­

ken takt utjämningen av löneklyftan skall ske. Härom framhålles, att resul­

tatet av åstadkomna produktionsförbättringar, vare sig dessa bestå i kost-

nadsbesparande rationalisering eller i ökning av det tekniska utbytet av pro­

duktionsmedlen eller effektiviserad produktion i övrigt, bör, i den mån så

erfordras för den eftersträvade likställigheten, komma jordbruksbefolkning­

en till godo samt komma till uttryck i höjda löner till anställda arbetare lik­

som förbättrad inkomst för jordbrukarna själva. Huruvida jordbruket kan

på detta sätt öka arbetslönen lika snabbt som eller till och med snabbare

än övriga näringar är dock omöjligt att med säkerhet bedöma. Då reallönen

för närvarande är ej oväsentligt högre inom andra näringsgrenar, kan det,

om jordbruket skall uppnå jämställdhet i löneliänseende, bliva nödvändigt

att inkomstförbättringar uppnås även på annat sätt än nu nämnts. Detta bör

i första hand ske så, att de kostnadsminskningar, som kunna uppnås genom

prissänkning å jordbruksförnödenheter, skola utnyttjas icke till sänkning av

produktpriserna utan till höjning av arbetslönen och jordbrukarnas egna

arbetsinkomster. J den mån dessa kostnadsminskningar icke räcka till, kom­

mer därutöver även att erfordras höjning av jordbrukets produktpriser i för­

hållande till priserna å andra produkter. En sådan höjning kan dock icke

företagas enligt någon automatiskt verkande regel utan man måste beakta

produktionens utveckling, avsättningsförhållandena och det allmänna eko­

nomiska läget. Eu dylik höjning måste följaktligen förutsättas bliva beroende

av särskilda beslut av statsmakterna. Kommittén uttalar emellertid, att det

principiellt bör uppsättas såsom ett mål, att den åsyftade jämställdheten skall

förverkligas så snart detta med hänsyn till nu nämnda omständigheter blir

möjligt.

Särskilt stöd åt vissa innehavare av mindre jordbruk.

Enligt kommitténs förslag böra statsmakterna, såsom förut nämnts, vid

avvägningen av det allmänna prisstödet utgå från att man bör söka bereda

full lönsamhet åt jordbruk, som till storleken motsvara genomsnittet i stor-

leksgruppen 10—20 hektar och som fylla rimliga anspråk i fråga om arron-

deringens och de fasta anläggningarnas beskaffenhet. Kommittén framhål­

ler att det, med hänsyn till de betydande skillnader i fråga om rationalise-

ringsgraden, som genomsnittligt föreligga mellan jordbruken i istorleksgrup-

pen 10—20 hektar och jordbruken i de lägre storleksgruppema, är klart, att

en dylik prisavvägning kommer att innebära, att ett stort antal jordbruk i

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

71

de lägre storleksgruppema ej komma att kunna uppnå full lönsamhet. Vid

en stor del av dessa jordbruk, nämligen de jordbruk, som äro att hänföra

till kombinerade jordbruk eller bestående småbruk, kan man emellertid

räkna med att den bristande lönsamheten hos själva jordbruket kompenseras

av andra inkomstkällor å eller utanför brukningsdelen, så att brukaren trots

jordbrukets bristande lönsamhet har möjlighet att varaktigt uppnå en skä­

lig inkomstnivå. För dylika jordbruk äro enligt kommitténs uppfattning

några särskilda stödåtgärder med anledning av jordbrukets bristande lön­

samhet icke påkallade. Däremot bör det allmänna enligt kommitténs förslag

inom jordbruksregleringens ram söka att vid sidan av det allmänna jord­

bruksstödet vidtaga särskilda åtgärder för att förbättra ställningen för de

nuvarande innehavarna av övergångsjordbruk. Målet för ifrågavarande stöd­

verksamhet bör enligt betänkandet vara, att man — eftersom det ej är prak­

tiskt genomförbart att genom prissättningen å jordbrukets produkter giva

dessa brukare kompensation för den relativa försämring av deras försörj­

ningsmöjligheter, som blivit en följd av den tekniska och ekonomiska ut­

vecklingen på jordbrukets område — av sociala skäl bör söka att i annan

ordning bereda dem någon kompensation härför.

Kommittén framhåller att i denna målsättning ligga vissa betydelsefulla

begränsningar i fråga om stödverksamhetens omfattning. Den innebär sålun­

da till en början, att något särskilt stöd ej bör utgå till sådana jordbrukare

som, trots den bristande lönsamheten hos deras jordbruk, befinna sig i så­

dant ekonomiskt läge, att särskilda åtgärder till stöd åt dem ej kunna anses

erforderliga av sociala skäl. Vidare innefattar den, att stödets storlek prin­

cipiellt bör bestämmas med hänsyn till brukningsdelens beskaffenhet och

svårigheten att på ett effektivt sätt utnyttja den vid jordbruket bundna ar­

betskraften men att man däremot i detta sammanhang ej bör taga hänsyn

till sådana personliga omständigheter hos brukaren eller dennes familj, som

göra att brukaren är i särskilt stort behov av hjälp.

Kommittén har funnit den enda praktiskt framkomliga vägen för lämnan­

de av det ifrågavarande stödet vara att låta detta utgå i form av rena kon-

tantbidrag till de brukare, som anses böra erhålla sådant stöd. Dylika kon-

tantbidrag böra utgå till innehavarna av sådana brukningsdelar, som med

hänsyn till brukningsdelens beskaffenhet och försörjningsmöjligheterna för en

genomsnittlig brukare av brukningsdelen äro att betrakta som övergångsjord­

bruk. Bidrag bör dock ej utgå, med mindre brukaren faktiskt är i ett sådant

inkomstläge, att han kan anses vara i behov av särskilt stöd. Dessa kontant-

bidrag böra ersätta de nu utgående producentbidragen för mjölk.

Eldigt kommitténs förslag skola de nu nämnda kontantbidragen normalt

utgå till de nuvarande innehavare av jordbruk inom vissa arealgränser, vilkas

inkomst under vissa jämförelseår legat under en fastställd gräns. Bidraget

skall i första hand utgå efter en schematisk skala men skall kunna jäm­

kas med hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet.

Den övre arealgränsen föreslår kommittén till It) hektar och den undre

gränsen till 2 hektar åker. Dessa arealgränser böra dock ej vara absolut bin­

dande. Bidrag bör sålunda kunna utgå även till innehavare av mindre jord­

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

bruk än 2 hektar, om vederbörande faktiskt hämtar sin huvudsakliga inkomst

från jordbruket. Som en absolut undre gräns bör dock gälla att bidrag ej

skall utgå till innehavare av jordbruk under ett hektar. Vad den övre grän­

sen angår, bör bidrag kunna utgå till brakningsdel över 10 hektar, om bruk-

ningsdelens lönsamhet på grund av dålig arrondering eller dålig beskaffen­

het hos åkerjorden ligger så mycket under det normala, att brukningsdelen

med hänsyn till sin avkastningsförmåga är jämförlig med en genomsnittlig

fastighet om mindre än 10 hektar åker. (Med åker avses här även till åker

omräknad ängsmark.)

Vad inkomstgränsen angår har kommittén ansett, att man härvidlag i prak­

tiken bör kunna utgå från den inkomst brukaren av fastigheten enligt taxe­

ringarna faktiskt genomsnittligt haft under ett antal år och anse denna in­

komst såsom ett uttryck för de föreliggande inkomstmöjligheterna. Då taxe-

ringsresultaten i vissa fall, även om de i och för sig äro fullt riktiga, kunna

giva ett felaktigt svar på frågan, huruvida det föreligger ett sådant hjälpbehov

hos brukaren, som bör tillgodoses genom ifrågavarande bidrag, bör man dock

lämna de bidragsbeviljande myndigheterna möjlighet öppen att justera de re­

sultat, till vilka man kommer på basis enbart av taxeringarna. Huvudsyn­

punkten bör härvid vara, att justering skall kunna ske, då det synes uppen­

bart, att taxeringarna ej giva en riktig bild av de försörjningsmöjligheter,

som brukningsdelen och förvärvskällor utanför denna erbjuda en genom­

snittlig brukare.

Kommittén uttalar, att man, om bidragsverksamheten igångsättes under

år 1947, kan vid fastställandet av inkomstgränsen bygga på taxeringarna

för åren 1943—1945. Inkomstgränsen för rätt till bidrag bör då enligt kom­

mitténs uppfattning kunna bestämmas till 2 600 kronor. Kommittén har

understrukit, att denna inkomstgräns avser den vid taxeringarna framkom­

na nettoinkomsten för brukaren, d. v. s. den summa, som taxeringsnämn­

den upptagit under rubriken »sammanräknad nettoinkomst».

De årliga bidragsbeloppen böra enligt kommitténs förslag i första hand

bestämmas schematiskt efter följande skala:

Brukningsdelens åkerareal

1 — 2 hektar .................

21— 3

»

.................

3- 1— 4 »

.................

4- 1— 7

»

.................

7- 1— 8

»

.................

8- 1— 9 »

.................

9- 1—10 »

.................

Årligt bidrag i kronor

per brukningsdel

............. 250

............. 350

............. 425

............. 500

............. 425

............. 350

............. 250

Denna skala bör emellertid enligt kommitténs förslag endast utgöra en

norm för de bidragsbeviljande myndigheterna, vilken bör kunna frångås,

då förhållandena mera avsevärt avvika från det genomsnittliga. Maximibe­

loppet enligt skalan, 500 kronor, bör dock utgöra ett absolut maximibelopp,

som ej får överskridas. En annan begränsning bör vara, att bidrag ej får

utgå med högre belopp än att man, om man lägger bidraget till brukarens

uppskattade genomsnittliga årsinkomst, kommer upp till den fastställda

inkomstgränsen.

Sedan bidragsbeloppet eu gång fastställts, bör detsamma enligt kommit­

téns förslag i allmänhet utgå med sagda belopp, oberoende av eventuella

förändringar i brukarens inkomstförhållanden. Kommittén har dock ansett

det nödvändigt att öppna möjlighet till en viss individuell efterhandsjuste-

ring av bidragen. Den föreslår därför, att de bidragsbeviljande myndighe­

terna skola äga befogenhet att, om de vid en omprövning av frågan om in­

komstnivån komma till ett resultat, som mera avsevärt avviker från det

tidigare, höja eller sänka bidraget i enlighet med den nya uppskattningen.

Kommittén framhåller, att det ligger i sakens natur, att en sådan ompröv­

ning ej bör företagas på grund av mera tillfälliga förändringar, utan att

man här antingen bör ha tillgång till flera års erfarenhet eller också en viss

grad av säkerhet för att en förändring i näringslivet (exempelvis inrättande

av en fabrik som giver arbetstillfälle åt befolkningen å övergångsjordbruken

i trakten) kommer att bliva bestående ett antal år framöver. Omprövning

bör vidare företagas, då brukningsdelen blivit föremål för åtgärder för yttre

rationalisering.

Bidrag bör enligt kommitténs mening i princip endast utgå till de nu­

varande brukarna. Från denna princip bör dock kunna göras undantag i vis­

sa fall, där den nye brukaren redan tidigare varit intimt knuten till bruk­

ningsdelen. De fall, som kommittén här åsyftar, äro de, då en make övertager

en brukningsdel efter andra makens död eller då ett barn, som redan före

bidragssystemets införande i realiteten stått för skötseln av brukningsdelen,

ehuru föräldrarna formellt varit ägare av denna, även formellt övertager

brukningsdelen.

Kommittén föreslår vidare, att bidrag i regel skall utgå endast till sådana

brukare, som vid tiden för bidragsreglernas införande fyllt 30 år. De bi­

dragsbeviljande myndigheterna böra dock ha möjlighet att medgiva undan­

tag från denna bestämmelse.

Bidraget bör enligt kommitténs uppfattning kunna bortfalla eller nedsät­

tas, då brukaren beretts tillfälle att till skäligt pris förvärva tillskottsjord

till sin fastighet, men vägrat att begagna sig av detta erbjudande. Denna

påföljd bör dock ej träffa den brukare som, då erbjudandet göres, uppnått

40 års ålder. Kommittén framhåller vidare, att även för personer under 40

år omständigheterna i en del fall kunna vara sådana, att det skulle te sig

alltför hårt, om dessa personer vid vägran att mottaga tillskottsjord skulle

gå förlustiga bidrag eller få bidragen nedsatta. De bidragsbeviljande myn­

digheterna böra därför äga medgiva att bidrag trots dylik vägran skall utgå

även till personer under 40 år, om särskilda förhållanden därtill föranleda.

Då en fastighet är utarrenderad, bör bidrag kunna utgå till arrendatom.

I detta fall bör bidrag dock enligt kommitténs förslag som regel utgå endast

till slutet av den arrendeperiod, som löper, då bidragssystemet införes. De

myndigheter, som handlägga bidragsärendena, böra emellertid kunna med­

giva undantag från denna regel, då så med hänsyn till omständigheterna fin­

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

73

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

nes skäligt. Ägaren av en utarrenderad fastighet skall däremot enligt kom­

mitténs förslag under inga omständigheter kunna erhålla här ifrågavaran­

de bidrag.

Organisationen.

Kommittén har i sitt betänkande även till behandling upptagit frågan om

grunddragen av organisationen av rationaliserings- och prisregleringsverk­

samheten på jordbrukets område.

I fråga om den lokala organisationen av rationaliseringsverksamheten fö­

reslår kommittén, att hushållningssällskapen liksom hittills skola med eko­

nomiskt stöd från staten omhänderhava verksamheten för rationalisering

av jordbrukets driftsförhållanden, medan all verksamhet för yttre och inre

rationalisering och därmed sammanhängande arbetsuppgifter skall uppdra­

gas åt nybildade organ, kallade lantbruksnämnder. En dylik lantbruks­

nämnd bör finnas inom varje hushållningssällskaps område.

I dessa lantbruksnämnder böra till en början de nuvarande egnahems­

nämnderna uppgå. Vidare böra lantbruksnämnderna övertaga den förmed­

ling av statliga lån och bidrag för inre rationalisering, som hushållnings­

sällskapen hittills bedrivit. Även torrläggningsverksamheten bör omhänder-

havas av lantbruksnämnderna. Lantbruksingenjörsorganisationen bör allt­

så anknytas till lantbruksnämnderna och torrläggningsnämnderna böra upp­

höra.

Lantbruksnämnderna böra förutom ärenden angående yttre och inre ra­

tionalisering handlägga en del närliggande arbetsuppgifter. Sålunda böra

lantbruksnämnderna enligt kommitténs förslag omhänderhava den statliga

verksamheten för förbättring av bostäder å jordbruksfastigheter och utläm­

nandet av de årliga bidragen till vissa mindre jordbruk. Vidare har kommit­

tén ansett det lämpligt, att lantbruksnämnderna skola övertaga de frågor

rörande tillämpning av vanhävdslagstiftningen, som nu handläggas av jord-

brukskommissionerna i de olika länen. Slutligen böra lantbruksnämnderna

övertaga egnahemsnämndernas befattning med den sociala egnahemsverk-

samheten. Däremot har kommittén förutsatt, att den statliga bostadsförbätt-

ringsverksamheten å landsbygden beträffande andra fastigheter än jord­

bruksfastigheter, vilken verksamhet hittills till största delen handhafts av

egnahemsnämnderna, skall överföras till de särskilda länsorgan för den

statliga bostadsverksamheten, som bostadssociala utredningen föreslagit.

På tal om gränsdragningen mellan lantbruksnämndernas och hushåll­

ningssällskapens verksamhetsområden har kommittén särskilt berört frå­

gan, vilka organ som skola omhänderhava utlämnandet av statliga lån och

bidrag till betesförbättring och till siloanläggning. Kommittén har ansett

övervägande skäl tala för att denna låne- och bidragsverksamhet skall hän­

föras till rationalisering av driftsförhållandena och följaktligen omhänder-

havas av hushållningssällskapen.

Kommitténs förslag beträffande sammansättningen av lantbruksnämnder­

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

75

na innebär, att lantbruksnämnd skall bestå av ordförande och sex ledamö­

ter. Av dessa skola ordföranden och två ledamöter utses av Kungl. Maj:t

samt två ledamöter av hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller

eventuellt av dess årsmöte. Såsom självskrivna ledamöter skola slutligen in­

gå hushållningssällskapets sekreterare ävensom den främste tjänstemannen

hos lantbruksnämnden. För den sistnämnde föreslår kommittén benäm­

ningen lantbruksdirektör. Lantbruksdirektören förutsättes skola utnämnas

av Kungl. Maj:t, och även utnämning av sekreterare i hushållningssällska­

pet förutsättes skola i sista hand kunna prövas av Kungl. Maj:t.

Vad angår valet av ordförande har kommittén ansett det önskvärt att, där

så befinnes lämpligt, samme person skall vara ordförande i lantbruks­

nämnden och i hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Detta bör likväl

icke vara obligatoriskt.

Kommittén föreslår vidare, att överlantmätaren, länsjägmästaren och nå­

gon representant för länsarbetsnämnden eller det organ, som kan komma

att ersätta denna nämnd, böra såsom sakkunniga deltaga i behandlingen av

frågor av större vikt, som röra deras verksamhetsområden. Dessa sakkun­

niga böra äga rätt att deltaga i lantbruksnämndens överläggningar men ej i

dess beslut.

Beträffande antalet av de befattningshavare, som kunna behövas hos lant­

bruksnämnderna, framhåller kommittén, att en betydande del av den per­

sonal, som blir erforderlig, kommer att kunna övertagas från de organ, som

tidigare handlagt vissa av lantbruksnämndernas arbetsuppgifter. Sålunda bör

egnahemsnämndernas personal och den vid lantbruksingenjörsorganisationen

anställda personalen uppgå i den nya organisationen. Vidare kommer i viss

utsträckning personal hos hushållningssällskapen, som tidigare sysslat med

ärenden angående inre rationalisering, att kunna övertagas av lantbruksnämn­

derna. Lantbruksnämnderna komma emellertid att få en hel del nya ar­

betsuppgifter, exempelvis handläggningen av ärendena om årliga bidrag till

vissa mindre jordbruk. På andra områden, främst beträffande den yttre ra­

tionaliseringen, förutsättes vidare den tidigare bedrivna verksamheten skola

bliva avsevärt utvidgad. Man kan därför ej räkna med att den personal,

som lantbruksnämnderna kunna övertaga från andra organ, skall bliva till­

räcklig. En relativt betydande personalökning torde i stället bliva nödvändig,

om rationaliseringsarbetet skall kunna fortgå i önskad takt. Kommittén har

låtit verkställa vissa beräkningar rörande den personalkader, som kan tän­

kas bliva erforderlig, då lantbruksnämndernas verksamhet nått full omfatt­

ning. Det har emellertid synts kommittén lämpligast, att man ej söker att

redan nu fastställa någon personalstat för lantbruksnämnderna, avseende

fullt utbyggd organisation, utan att man i stället utgår från den personal,

som nu finnes, och det personalbehov, som kan beräknas föreligga i början

av verksamheten, samt därefter successivt vidtager de utvidgningar av per­

sonalen, som befinnas önskvärda med hänsyn till arbetets omfattning.

På tal om personalbehovet vid lantbruksnämnderna berör kommittén även

frågan hur lantbruksnämndernas behov av byggnadsteknisk sakkunskap

skall tillgodoses. Kommittén framhåller, att behov av dylik sakkunskap kom­

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

mer att föreligga ej blott för lantbruksnämnderna utan även för de länsor­

gan för statens byggnadslånebyrå, vilka bostadssociala utredningen föreslagit

för handläggning av frågor rörande förbättring av bostäderna å andra fas­

tigheter på landsbygden än jordbruksfastigheter. Enligt kommitténs upp­

fattning vore det lämpligast, om båda dessa organs behov av byggnadsteknisk

sakkunskap kunde tillgodoses genom samarbete med Lantbruksförbundets

byggnadsförening (LBF) ungefärligen liknande det samarbete, som nu före­

kommer mellan egnahemsorganisationen och LBF, nämligen så att LBF

åtager sig att ombesörja allt dylikt arbete mot ersättning enligt en överens­

kommen taxa. Kommittén anför dock, att man härvid torde böra tänka sig,

att staten skall bliva representerad i LBF:s styrelse.

Kommittén nämner i detta sammanhang slutligen, att lantbruksnämnderna

för arbetet med den yttre rationaliseringen i stor utsträckning torde behöva

tillgång till lantmäteriteknisk sakkunskap. Detta behov har kommittén an­

sett böra tillgodoses på så sätt, att vid varje lantmäterikontor skall anställas

en lantmätare med speciell uppgift alt biträda lantbruksnämnden i sagda

arbete.

Lantbruksnämnderna böra enligt kommitténs uppfattning till sitt för­

fogande i de olika orterna ha särskilda ortsorgan. I regel bör ett dylikt orts-

organ finnas i varje kommun. Möjlighet bör dock finnas för lantbruksnämn­

den att inom större kommuner inrätta flera ortsorgan, vilka då skola ha var

sitt bestämda arbetsområde, liksom även att låta ett ortsorgan vara gemen­

samt för flera mindre kommuner. Beträffande ortsorganets sammansättning

uttalar kommittén, att en lämplig sammansättning synes vara ett organ be­

stående av tre personer, nämligen en ordförande, utsedd av lantbruksnämn­

den, samt två ledamöter, av vilka den ene bör utses av hushållningssällska­

pets vederbörande underavdelning och den andre av kommunalfullmäktige

eller å kommunalstämma. Såväl ordföranden som ledamöterna böra vara bo­

satta inom vederbörande kommun. Ordföranden bör vara väl förtrogen med

jordbruksförhållanden. Det synes dock ej lämpligt att föreskriva, att han

nödvändigtvis skall vara ägare eller brukare av jordbruk. Beträffande de

båda ledamöterna böra några särskilda kompetensvillkor ej uppställas.

På tal om den lokala organisationen av rationaliseringsverksamheten på­

pekar kommittén till sist, att den av kommittén föreslagna överföringen av

vissa arbetsuppgifter från hushållningssällskapen till lantbruksnämnderna

innebär en viss förskjutning i fråga om hushållningssällskapens ställning,

och anför att ett godtagande av kommitténs förslag i denna del enligt kom­

mitténs uppfattning bör föranleda en omprövning av den ståndpunkt, som

riksdagen våren 1944 intog i fråga om sammansättningen av sällskapens för­

valtningsutskott.

I detta sammanhang torde lämpligen även kunna redogöras för kommit­

téns ståndpunkt i fråga om organisationen av planeringsverksamheten. Så­

som förut nämnts bör man enligt kommitténs förslag söka få till stånd dels

en regionalplanering, dels ock i vissa fall en individuell jordbruksplanering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

77

Kommittén framhåller inledningsvis, att det enligt dess uppfattning är an­

geläget, att planeringsverksamheten ej skall kringgärdas av bestämmelser,

vilka i detalj reglera, hur denna verksamhet skall bedrivas, eller vilka per­

soner och organ, som skola medverka vid densamma. De problem, som här

komma att möta, och förutsättningarna för lösande av desamma bliva näm­

ligen så pass olikartade i olika områden, att det icke synes möjligt att upp­

draga några enhetliga normer för verksamheten. Kommittén har därför in­

skränkt sig till att anföra vissa allmänna synpunkter. Kommittén framhål­

ler härvidlag bland annat vikten av att planeringen sker i intim kontakt

med de grupper av näringsidkare, som beröras av densamma, främst då gi­

vetvis jordbruket. I detta sammanhang uttalar kommittén även, att plane­

ringen bör vara resultat av en samverkan mellan olika organ och intresse­

grupper, där varje deltagare med sin speciella sakkunskap och insikt om

förhållandena bidrager till att giva planeringen en lycklig utformning. Arbets­

fördelningen mellan dem, som medverka vid planeringen, är en fråga, som

bör avgöras efter vad som i det särskilda fallet finnes lämpligt. Man bör

sålunda exempelvis söka att i största möjliga utsträckning tillgodogöra sig

den sakkunskap, som finnes representerad hos hushållningssällskapen, lant-

mäteriorganisationen, skogsvårdsstyrelserna och länsorganen för arbets-

kraftsfrågor ävensom hos de företagare som beröras av planeringen.

Lantbruksnämndens uppgift i samband med planeringsverksamheten an­

giver kommittén helt allmänt vara alt dels utöva en allmän ledning av pla­

neringsverksamheten, dels se till att erforderlig kontakt tages med de grup­

per av näringsidkare, som beröras av rationaliseringsverksamheten, och

med de övriga lokalorgan, vilkas verksamhet beröres av rationaliseringen

inom jordbruket, dels slutligen att tillhandagå med sådan för planeringen

erforderlig expertis och arbetskraft i övrigt, som finnes inom nämnden.

Vid regionalplaneringen bör en första uppgift för lantbruksnämnden vara

att, efter överläggningar med de övriga förut berörda lokalorganen, åt­

minstone preliminärt bestämma omfattningen av de olika undersöknings­

områdena. Sedan undersökningsområdena bestämts, torde det i allmänhet

vara lämpligt, att nämnden i samråd med sagda organ uppdrager åt en de­

legation av 1'lera personer (en planeringskommitté) att under nämnden leda

utrednings- och planeringsarbetet i varje särskilt område.

Vid valet av de personer, som skola ingå i en planeringskommitté, bör

lantbruksnämnden söka att i största möjliga utsträckning tillgodogöra sig

den sakkunskap, som finnes inom de övriga förut nämnda organen även­

som utanför dessas krets. Några bestämda regler angående antalet ledamö­

ter i en dylik kommitté eller angående vilka organ, som böra vara repre­

senterade i densamma, torde ej böra uppställas, utan lantbruksnämnden

bör här få handla på sätt i varje särskilt fall synes lämpligt. Det bör dock

förutsättas, att i kommittén alltid skola ingå åtminstone ett par represen­

tanter för jordbruket i planeringsområdet. Vidare bör regelmässigt i en pla­

neringskommitté ingå en person från lantbruksnämnden, en person från

hushållningssällskapet, eu person från skogsvårdsstyrelsen och en represen­

tant för Ianlmäteriorganisationen. Valet av den person, som inom kommit­

78

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

tén skall leda planeringsarbetet, bör träffas helt med hänsyn till vederbö-

randes personliga kvalifikationer och till de problem, som kunna väntas

möta.

Planeringskommittéerna böra på ett förberedande stadium taga kontakt

med de länsorgan, som ha en allmän överblick över områdets näringsliv och

utvecklingsmöjligheterna för olika näringar.

Lantbruksnämndens personal bör givetvis lämna planeringskommittéerna

allt nödigt biträde. I viss utsträckning torde dessa även komma att behöva

biträde från andra lokalorgan i frågor, som röra de sistnämndas verksam­

hetsområden.

Sedan det förberedande utredningsarbetet avslutats böra följa mera ingå­

ende överläggningar med representanter för de olika grenarna av närings­

livet inom området ävensom för de organ — statliga och andra — som be­

röras av rationaliseringsarbetet. Kommittén framhåller, att det ligger i sa­

kens natur, att man bör eftersträva en så fyllig belysning som möjligt av de

föreliggande problemen och av ortsbefolkningens uppfattning rörande des­

sa, och att den därför icke ansett det nödvändigt att närmare diskutera, hur

dessa överläggningar skola anordnas eller vilka näringsgrenar och organ

som böra deltaga i dessa. Kommittén anmärker endast, att det uppenbarli­

gen är angeläget, att den sakkunskap och erfarenhet i fastighetsbildnings-

frågor, som lantmätarna besitta, utnyttjas vid fastställandet av de typer av

brukningsdelar, som böra anses önskvärda inom området.

Beträffande organisationen av den individuella jordbruksplaneringen

framhåller kommittén att man, samtidigt som man måste vara på det klara

med att den individuella jordbruksplaneringen i hög grad är av teknisk­

ekonomisk karaktär, måste beakta att det i första hand är via denna pla­

nering, som arbetet med den yttre rationaliseringen kommer att få direkt

inverkan på förhållandena i bygden och på de enskilda jordbrukarnas exi­

stens. Man kan därför ej tänka sig att handlägga den individuella jord­

bruksplaneringen som en ren sakkunnigutredning, utan måste bedriva pla­

neringen i samråd med jordbrukarna i området och de i övrigt berörda in­

tressena. Eftersom planeringen skall utgöra underlaget för lantbruksnämn­

dens beslut i de föreliggande rationaliseringsfrågorna, synes det vidare

även här nödvändigt att planeringen skall ske under lantbruksnämndens

ledning eller överinseende.

Kommittén anför, att man i fråga om den individuella jordbruksplane­

ringen i stort sett kan urskilja tre typfall. Det enklaste fallet är det, då någ­

ra nämnvärda arronderingsproblem ej föreligga, utan den avsedda yttre ra­

tionaliseringen kan genomföras genom sammanläggning av enstaka fastig­

heter. Motsatta ytterligheten representerar det fall, där ett omskifte anses

nödvändigt för att få till stånd erforderlig sanering av brukningsförhållan-

dena inom området. Mellan dessa båda ytterligheter ligger det fall, där man

visserligen ej behöver tillgripa omskifte men där den existerande uppdel­

ningen av marken i olika ägolotter bör förändras rätt avsevärt.

Kommittén anför, att det inom medelkategorien i regel torde vara önsk­

värt, att det förberedande planeringsarbetet skall verkställas av en lantmä­

Kungl. j\Iaj:ts proposition nr 75.

79

tare eller att i vart fall en lantmätare skall deltaga i detta arbete. Uppkom­

mer vid den förberedande planeringen fråga, för vars avgörande fordras

särskild sakkunskap, bör givetvis anlitas biträde av sakkunnig person, ex­

empelvis av lantbruksingenjören för bedömning av vissa torrläggningsfrå-

gor eller av någon hos skogsvårdsstyrelsen anställd jägmästare för bedöm­

ning av vissa skogsvårdsfrågor. Det är vidare nödvändigt, att jordbrukarna

i området skola deltaga redan i den förberedande planeringen. Arbetsfor­

men kan vara den, att en delegation (bestående exempelvis av en lantmä­

tare och ett par av jordbrukarna i området) får i uppdrag att med biträde

av den sakkunskap, som i övrigt kan erfordras, mera informellt utarbeta utkast

till en rationaliseringsplan för området. Vid detta arbete skall man emeller­

tid ej på samma sätt som vid ett laga skifte vara bunden av antalet och

storleken av de existerande brukningsdelarna. Arbetet bör i stället avse att

— med utgångspunkt från de vid regionalplaneringen uppdragna riktlinjer­

na för rationaliseringsarbetet och med beaktande av de möjligheter att

åstadkomma förändringar i den bestående fastighetsindelningen, som bland

annat de av kommittén föreslagna medlen för genomförande av den yttre

rationaliseringen erbjuda — utarbeta en preliminär plan för den indelning

av området i brukningsdelar, som man i och för sig anser lämplig.

Den preliminära plan, som kan framkomma såsom ett resultat av dylika

överläggningar mellan sakkunniga och representanter för jordbrukarna i om­

rådet, bör sedan bliva föremål för närmare behandling vid av lantbruks­

nämnden anordnade sammanträden med berörda parter och organ. Dessa

överläggningar kunna givetvis tänkas leda till att det befinnes önskvärt att

omarbeta den preliminära planen på en eller flera punkter.

Kommittén understryker, att de uppgjorda rationaliseringsplanerna icke

skola vara absolut bindande utan böra kunna anpassas till oförutsedda för­

ändringar. Den plan, som framkommer såsom ett resultat av den individuella

jordbruksplaneringen, bör därför endast betraktas som en arbetsplan och

lantbruksnämnden bör, om en planerad rationaliseringsåtgärd skall utföras

först någon längre tid efter det planen uppgjordes, undersöka huruvida några

förändringar i förhållandena inträffat, som motivera en förändring av pla­

nen.

Jämväl i de fall, då omskifte anses erforderligt för att man skall kunna

få till stånd den önskade förbättringen av förhållandena inom området, tor­

de enligt kommitténs uppfattning arbetet med den individuella jordbruks­

planeringen böra bedrivas under i huvudsak samma former som i de nyss

berörda fallen. Kommittén påpekar, att det ofta ej finnes någon tydligt skönj­

bar gräns mellan omskiftesområdena och sådana områden, där den yttre ra­

tionaliseringen kan genomföras medelst mindre omfattande åtgärder. En vik­

tig uppgift vid det förberedande planeringsarbetet blir därför alt söka vinna

klarhet i huruvida man bör söka nå målet utan omskifte eller ej. Kommer

man härvid till det resultatet, att omskifte behövs, uppstår sedan frågan, hur

långt man bör gå i planeringsarbetet. Kommittén påpekar härom, att det i al/

mänhet torde vara föga ändamålsenligt att söka utarbeta någon fullständig

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

plan för den förvandling, som man önskar genomförd, därest det kan be­

räknas dröja en förhållandevis lång tid, innan omskiftet kan ske, men att

det å andra sidan är angeläget, att planerna på omskifte ej mer än nödvän­

digt skola hindra förbättringsarbetet. Planeringen bör därför i detta fall

bland annat gå ut på att klargöra vilka förbättringsåtgärder som kunna vid­

tagas utan risk för att åtgärderna skola bliva onyttiga, då omskiftet kommer

till stånd.

Vad slutligen angår det fall, då den yttre rationaliseringen kan genom­

föras medelst enstaka sammanläggningar, framhåller kommittén, att det i

detta fall ej i samma grad som i de föregående torde föreligga behov av

lantmäteriteknisk sakkunskap. Planeringen bör här ha till huvudsyfte att

närmare bestämma de konkreta fall, där sådan sammanläggning bör äga

rum, ävensom att bedöma behovet av inre rationaliseringsåtgärder inom om­

rådet och den lämpliga utformningen av dessa åtgärder.

I betänkandet framhålles, att den individuella jordbruksplaneringen blir en

mycket omfattande arbetsuppgift, som kommer att kräva relativt lång tid.

I första rummet bör planeringsverksamheten inriktas på de områden, där

behovet av yttre rationalisering är särskilt framträdande och där framställ­

ningar om statlig medverkan förekomma i större antal. Den successiva pla­

neringsverksamheten torde dock ej •—- åtminstone icke till en början — kun­

na bedrivas i sådan omfattning och i sådan takt, att den statliga låne- och

bidragsverksamheten alltid kan stödjas på fullständigt utarbetade individual-

planer. Särskilt gäller detta ärenden angående inre rationalisering. Kommit­

tén framhåller emellertid, att man uppenbarligen ej kan tänka sig att hela

arbetet med yttre och inre rationalisering skall bromsas upp i avbidan på

att man skall hinna genomföra en individuell jordbruksplanering i alla de

områden, där en sådan planering behövs. I många fall bör det redan efter

en ganska enkel undersökning vara klart, att det ej föreligger någon risk

för att en viss förbättringsåtgärd, till vilken amorterings- eller avskrivnings­

lån sökes, skall verka hindrande för den önskade rationaliseringen eller bliva

onyttig, då denna genomföres. Så blir till exempel fallet med åtgärder för

förbättring av ekonomibyggnaderna å sådana brukningsdelar, som uppenbar­

ligen ej komma att beröras av planerna. Då den yttre rationaliseringen skall

beröra en viss fastighets existens som självständig brukningsdel, kan det vi­

dare tänkas, att vissa förbättringsåtgärder det oaktat komma att få ett bestå­

ende värde och sålunda böra vidtagas oberoende av planerna på yttre ratio­

nalisering.

För att rationaliseringsverksamheten ej skall fördröjas är det därför önsk­

värt, att rationaliseringsorganen, då ansökningar om lån eller bidrag inkom­

ma från fastigheter i områden, där någon individuell jordbruksplanering

ännu icke ägt rum, skola kunna utskilja och avgöra sådana ärenden, som

kunna behandlas utan att man därmed föregriper resultatet av den indivi­

duella jordbruksplaneringen. Kommittén framhåller, att härvidlag en snabbt

genomförd grovinventering av brukningsdelarna torde kunna bliva av vär­

de. En dylik inventering kan visserligen ej giva en fullt tillförlitlig bild av de

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

81

olika brukningsdelarnas möjligheter att bestå såsom självständiga fastighe­

ter. Genom densamma skulle man emellertid i vart fall få någon ledning

vid bedömningen av frågan i vilka fall lån eller bidrag till en viss rationali-

seringsåtgärd bör kunna lämnas utan att individuell jordbruksplanering ägt

rum i området. Särskilt gäller detta åtgärder för inre rationalisering. Hur

omfattande denna inventering bör göras samt hur den närmare bör utfor­

mas, torde lämpligen böra avgöras av rationaliseringsorganen med hänsyn

till de varierande förhållandena på olika orter. Frågan härom bör upptagas

till övervägande vid regionalplaneringen. Kommittén framhåller emellertid,

att en dylik inventering ej bör syfta till annat än att giva lantbruksnämnden

en allmän överblick över förhållandena. Den bör sålunda ej bedrivas på det

sättet, att man företar någon mera ingående granskning av eventuella bris­

ter i fråga om brukningsdelens jord och byggnader eller någon mera ingå­

ende bedömning angående kostnaderna för avhjälpande av desamma. Ett

dylikt arbete bör lämpligen anstå, till dess frågan om åtgärder för förbätt­

ring av brukningsdelen eller om en individuell jordbruksplanering för det

område, vari brukningsdelen ingår, blir aktuell.

Vad angår den centrala organisationen av rationaliseringsverksamheten be­

handlar kommittén först två frågor av mera allmän betydelse rörande för­

hållanden mellan lokalorganen — särskilt lantbruksnämnderna — å ena,

och det eller de organ, som komma att handhava den centrala ledningen av

rationaliseringsarbetet, å andra sidan. Den första frågan gäller förhållandet

i allmänhet mellan lantbruksnämnderna och vederbörande centrala organ.

Härom uttalar kommittén, att lantbruksnämnderna böra ha vidsträckta be­

fogenheter att självständigt handlägga och avgöra även mera betydande

frågor. Denna ståndpunkt innebär dock icke, att lantbruksnämnderna böra

få handla helt utan ledning av ett centralorgan. Detta bör på de olika om­

rådena av sitt verksamhetsfält meddela nämnderna direktiv och anvisningar,

och nämnderna böra även ha möjlighet att underställa centralorganet ären­

den, som äro av principiell natur eller eljest av större vikt. Ehuru kommit­

tén ej ingått på frågan om de låne- och bidragsbestämmelser, som böra gälla

i verksamheten för rationalisering av jordbrukets driftsförhållanden, fram­

håller kommittén önskvärdheten av att även på detta område beslutande­

rätten i största möjliga utsträckning överlämnas åt vederbörande lokalorgan,

d. v. s. åt hushållningssällskapen.

Den andra frågan gäller rätten att anföra besvär över lantbruksnämnds

beslut i låne- eller bidragsärende. Kommittén förordar här, att man i princip

skall medgiva den, som är missnöjd med lantbruksnämnds beslut i anledning

av en av honom gjord ansökan om lån eller bidrag, rätt att överklaga detta

beslut hos vederbörande centralorgan. Däremot anser kommittén skäl ej före­

ligga att man — i motsats till vad som hittills varit fallet — även skulle

medgiva rätt till besvär över hushållningssällskaps beslut om lån eller bidrag

till rationalisering av driftsförhållandena.

Kommittén har diskuterat två alternativ i fråga om den centrala organisa-

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 sand. Nr 75.

6

82

Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

tionen av rationaliseringsverksamheten. Det ena av dessa innebär i princip,

att ett centralorgan skall finnas för den yttre och inre rationaliseringen samt

ett annat centralorgan för rationaliseringen av driftsförhållandena. För sin

del förordar kommittén det senare alternativet, vilket skulle innebära en sam­

manslagning av den nuvarande lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen.

För detta nya centralorgan föreslår kommittén benämningen lantbrukssty­

relsen. Organets arbetsuppgifter komma emellertid självfallet ej att överens­

stämma med lantbruksstyrelsens nuvarande arbetsuppgifter. Även konstruk­

tionen av det nya centralorganet bör på viktiga punkter avvika från den nu­

varande konstruktionen av lantbruksstyrelsen.

Kommittén har ej framlagt något detaljerat organisationsförslag beträf­

fande det nya centralorganet utan inskränkt sig till att skissera vissa huvud­

linjer för organisationen av detta. Kommittén anför sålunda bland annat, att

i spetsen för centralorganet bör ställas en av Kungl. Maj:t på vissa år förord­

nad generaldirektör. Vid dennes sida böra finnas några av Kungl. Maj:t ut­

sedda ledamöter, vilka jämte generaldirektören och de nedan nämnda över­

direktörerna skola utgöra verkets styrelse. Dessa ledamöter böra utses med

särskild tanke på att de skola ha sådana insikter och egenskaper, att de kun­

na bidraga till att rationaliseringsarbetet skall fortskrida på ett för samhället

lyckligt sätt.

Inom lantbruksstyrelsen böra inrättas två huvudavdelningar, vardera un­

der ledning av en överdirektör. Den första huvudavdelningen bör handlägga

ärenden angående yttre och inre rationalisering och den andra huvudavdel­

ningen övriga till lantbruksstyrelsen hörande ärenden.

Den första huvudavdelningen bör omfatta tre byråer, nämligen en plan-

läggningsbyrå, en byrå för jordförbättringsärenden och en byggnadsbyrå.

På planläggningsbyrån böra till en början handläggas sådana ärenden an­

gående yttre rationalisering, som genom besvär eller underställning dragas

under lantbruksstyrelsens prövning. Denna byrå bör emellertid även ha den

mera omfattande uppgiften att överhuvud leda och övervaka fortgången av

såväl den yttre som den inre rationaliseringen.

Byrån för jordförbättringsärenden kommer närmast att motsvara hela den

för närvarande inom lantbruksstyrelsen befintliga kulturtekniska byrån jäm­

te vissa mindre delar av den nuvarande lantbruksbyrån inom samma styrel­

se, och byggnadsbyrån kommer närmast att motsvara det byggnadskontor,

som nu finnes hos egnahemsstyrelsen.

(Utöver vad nu nämnts komma byråerna å den första huvudavdelningen

att ersätta egnahemsstyrelsens jordanskaffningsbyrå och delvis jämväl egna­

hemsstyrelsens allmänna byrå.)

A den andra huvudavdelningen böra finnas

1) en lantbruksbyrå för handläggning av ärenden angående rationalise­

ring av jordbrukets driftsförhållanden eller i stort sett de ärenden, som nu

förekomma å den nuvarande lantbruksbyrån, med undantag för dels de ären­

den, vilka böra överflyttas till centralorganet för regleringsåtgärder, och dels

de inre rationaliseringsärenden, som nu handläggas å den nuvarande lant­

bruksbyrån ;

Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

2—3) en stuteribyrå och en undervisningsbyrå, motsvarande de nu befint­

liga byråerna med samma namn;

4) en kanslibyrå, å vilken bland annat skulle handläggas personalärenden

och andra ärenden av övervägande administrativ art, ärenden angående de

årliga bidragen till mindre jordbruk samt ärenden angående den sociala eg-

nahemsverksamheten;

5) en kameralbyrå, vilken skulle omhänderha kassaförvaltningen och kon­

trollen över lantbruksnämndernas medelsförvaltning ävensom tillsynen över

förvaltningen av de av lantbruksnämnderna inköpta fastigheterna.

De båda sistnämnda byråerna skulle ersätta den nuvarande administrativa

byrån hos lantbruksstyrelsen och dessutom fullgöra vissa av de arbetsupp­

gifter, som nu ankomma på egnahemsstyrelsens allmänna byrå.

Därest ett särskilt organ ej inrättas för handläggning av fiskefrågor, bör

slutligen å denna avdelning finnas en fiskeribyrå, motsvarande den nu

befintliga byrån med samma namn.

Kommittén framhåller, att den fördelning av ärendena på olika byråer,

som kommittén skisserat, ej är avsedd att utgöra något bestämt förslag utan

endast ett utkast till en arbetsfördelning. Centralorganets styrelse bör dess­

utom ha rätt stor frihet att fördela arbetsuppgifterna inom organet på det

sätt, som styrelsen anser lämpligt.

Vad slutligen angår den prisreglerande verksamheten på jordbrukets om­

råde framhåller kommittén, att de förslag rörande utformningen av de pris­

reglerande åtgärderna på jordbrukets område, som kommittén framlagt, för­

utsätta, att det även i fortsättningen skall finnas ett statligt organ vilket, lik­

som tidigare statens jordbruksnämnd och nu statens livsmedelskommission,

avgiver förslag till dylika åtgärder samt under Kungl. Maj:t handhar ledning­

en av dessa åtgärder. Till detta organ, för vilket föreslås benämningen statens

jordbrukskommission, bör sammanföras all den statliga verksamhet, som

går ut på att förbättra och reglera jordbrukets avsättningsförhållanden ge­

nom import- och exportreglerande åtgärder, utbetalande av pristillägg eller

subventioner till producenter samt tillhandahållande av lån eller bidrag till

jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse eller andra företag för lagring m. m.

Jordbrukskommissionen bör vidare även ha ledningen av den beredskaps­

lagring av jordbruksprodukter, som kan vara erforderlig.

Enligt kommitténs förslag bör statens jordbrukskommission sålunda först

och främst övertaga den verksamhet på nu ifrågavarande område, som för

närvarande utövas av statens livsmedelskommission. Vidare böra till statens

jordbrukskommission överföras de ärenden rörande avsättningen av jordbru­

kets produkter, som för närvarande handläggas hos lantbruksstyrelsen.

Vissa ärenden rörande sockerbetsodlingen handläggas för närvarande av

eu särskild nämnd, statens sockernämnd. Kommittén framhåller, att frågan

i vad mån stöd bör utgå till sockerbetsodlingen bör handläggas av samma

organ, som omhänderliar avvägningen av stödet åt övriga grenar av jord­

bruksproduktionen. Sockernämndens befallning med prissättningen å socker­

betor bör därför överföras till statens jordbrukskommission. Däremot bör

84

sockernämnden alltjämt bestå för omhänderhavande av vissa grupper av

ärenden, vilka ligga utanför den egentliga prisreglerande verksamheten eller

vilka endast innebära en tillämpning av de fastställda riktlinjerna för den

prisreglerande verksamheten men fordra speciell sakkunskap. Kommittén

avser här dels sockernämndens befattning sasom skiljedomare i vissa tvister

mellan producenter och arbetare, dels dess befattning med granskningen av

Svenska sockerfabriksaktiebolagets räkenskaper för den ekonomiska uppgö­

relsen mellan bolaget och staten i anledning av stödet åt sockerbetsodlingen.

Det framhålles dessutom, att den sakkunskap rörande de mera tekniska spörs­

målen i samband med avvägningen av prisstödet åt sockerbetsodlingen, som

finnes hos sockernämnden, även i fortsättningen bör kunna utnyttjas vid be­

handlingen av frågor rörande detta prisstöd.

Kommittén uttalar slutligen, att någon anledning ej synes föreligga att

bibehålla statens lagerhus- och fryshusstyrelse såsom ett särskilt organ för

förvaltningen av vissa staten tillhöriga spannmålslagerhus. I den mån dessa

spannmålslagerhus anses böra kvarstanna i statens ägo, bör därför förvalt­

ningen av desamma överföras till Svenska spannmålsaktiebolaget, om detta

bolag finnes alltjämt böra bestå, och eljest till statens jordbrukskom-

mission.

Ej heller i fråga om statens jordbrukskommission bär kommittén ansett

sig böra söka framlägga något utarbetat organisationsförslag. Kommittén an­

giver emellertid i betänkandet huvuddragen av en organisation, som för när­

varande synes ändamålsenlig med hänsyn bland annat till erfarenheterna

från livsmedelskommissionens arbete och till vad man nu kan antaga röran­

de omfattningen av de blivande arbetsuppgifterna. Den sålunda skisserade

organisationen innebär i huvudsak följande.

Jordbrukskommissionen bör bestå av en ordförande samt vissa ledamöter,

samtliga utsedda av Kungl. Maj :t. Ledamöterna böra utses med tanke pa

att de skola representera olika intressegrupper. Vidare bör jordbrukskom­

missionen ha tillgång till ett råd, vars mening kan inhämtas i viktiga frågor.

Antalet rådsmedlemmar bör kunna göras väsentligt mindre än antalet med­

lemmar i livsmedelskommissionens råd. Rådsledamöterna böra utses av

Kungl. Maj :t efter förslag från olika av jordbruksregleringens utformning be­

rörda organisationer.

Ledningen av jordbrukskommissionens arbete bör under ordföranden om-

händerhavas av en kanslichef.

Antalet ledamöter bör bliva beroende på huruvida kanslichefen skall vara

ledamot av kommissionen eller ej. Skall kanslichefen ej vara ledamot av

kommissionen, bör antalet ledamöter lämpligen kunna bestämmas till fyra,

medan antalet i motsatt fall bör utökas till fem.

Med hänsyn till omfattningen av det arbete, som kan väntas komma att

åvila jordbrukskommissionen, synes posten som ordförande i kommissionen

böra vara en heltidsbefattning. Även om så blir fallet, är det emellertid önsk­

värt, att ordföranden ej skall betungas med avgörandet av alla de ärenden,

vilka äro av sådan beskaffenhet, att beslutanderätten ej anses kunna upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

85

dragas åt tjänstemän i kommissionen men vilka det å andra sidan icke kan

anses nödvändigt att hänskjuta till jordbrukskommissionen in pleno. Bland

annat på grund härav synes det lämpligt, att den nyssnämnde kanslichefen

skall ha ställning som ledamot i kommissionen.

Inom jordbrukskommissionen böra inrättas en sektion för animaliska pro­

dukter och en sektion för vegetabiliska produkter. Härjämte bör finnas ett

kansli. I spetsen för de båda sektionerna böra stå särskilda sektionschefer,

medan kansliet bör vara underställt kanslichefen.

Vad angår kansliets arbetsuppgifter framhåller kommittén, att jordbruks­

kommissionen, för att kunna framlägga förslag rörande utformningen av de

prisreglerande åtgärderna på jordbrukets område och för att på ett ända­

målsenligt sätt kunna handhava de fullmakter på detta område, som Kungl.

Maj:t och riksdagen kunna komma att lämna densamma, måste ha tillgång

till ett omfattande statistiskt material och även kommer att behöva vidtaga

omfattande utredningar. Inom kommitténs kansli böra därför finnas en sta­

tistisk byrå och en utredningsbyrå. Den statistiska byrån bör omhänderhava

ej allenast de statistiska undersökningar på jordbrukets område, som hittills

ombesörjts av livsmedelskommissionens statistiska byrå, utan även viss del

av det arbete med jordbruksstatistiken, som för närvarande utföres å sta­

tistiska centralbyrån. Kommittén har dock förklarat sig ej beredd att avgiva

något förslag rörande den gränsdragning i fråga om arbetsuppgifterna, som

borde ske mellan statistiska centralbyrån och jordbrukskommissionens sta­

tiska byrå. Till belysande av frågan har kommittén emellertid hänvisat till

en av chefen för livsmedelskommissionens statistiska byrå, byråchefen Otto

Zetterberg, upprättad promemoria i frågan, vilken bifogats jordbrukskom-

mitténs betänkande såsom bilaga.

Vad angår arbetsuppgifterna för utredningsbyrån framhåller kommittén,

att inom jordbrukskommissionen måste verkställas utredningar rörande olika

spörsmål av betydelse för behandlingen av prisregleringsfrågorna. Kommittén

pekar i detta sammanhang särskilt på att den metod för avvägning av pris­

stödet, som kommittén förordat, förutsätter omfattande och noggranna ut­

redningar rörande inkomst- och kostnadsutvecklingen inom jordbruket.

Inom kansliet böra vidare finnas dels en administrativ byrå, dels en byrå

för handläggningen av de beredskapsfrågor, som kunna ankomma på kom­

missionen, dels slutligen ett sekretariat.

Kommittén har även berört frågan om förhållandet mellan det centrala

regleringsorganet och Svenska spannmålsaktiebolaget. Det framhålles, att ett

genomförande av kommitténs förslag i fråga om åtgärder till stöd för bröd-

sädsodlingen skulle möjliggöra en avsevärd förenkling av den administrativa

apparaten för dessa stödåtgärder, och att det med hänsyn härtill skulle vara

tänkbart att slopa spannmålsbolaget och låta stödåtgärderna handhavas di­

rekt av det centrala regleringsorganet. Kommittén erinrar emellertid om att

spannmålsbolaget under nuvarande extraordinära förhållanden fullgör åt­

skilliga uppgifter, vilka icke lämpligen torde böra omhänderhavas av det

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

centrala regleringsorganet. Sålunda ombesörjer spannmålsbolaget för när­

varande bland annat så gott som samtliga inköp utomlands av spannmål och

fodermedel. Kommittén uttalar därför, att frågan om spannmålsbolagets

upphörande torde böra anstå tills vidare och prövas i samband med ett över­

vägande av frågan om behovet av och formerna för sådan kommersiell verk­

samhet, som hittills bedrivits av spannmålsbolaget.

Beträffande den centrala organisationen av den statliga verksamheten på

jordbrukets område kan till sist nämnas, att kommittén diskuterat frågan

om de åtgärder, som böra vidtagas för att trygga samarbetet mellan de olika

centralorgan, vilka få att taga befattning med problem berörande jordbruket.

Kommittén föreslår här, att ett gemensamt rådplägningsorgan skall bildas,

bestående av representanter för de olika centralorganen. Inom detta rådpläg­

ningsorgan skulle gemensamma överläggningar hållas rörande sådana frågor

av större vikt, som beröra flera organs verksamhetsområden.

Kostnadsberäkningar.

Kommittén har ej ansett det möjligt att framlägga några detaljerade be­

räkningar rörande de kostnader, som kunna uppstå för statsverket vid ett

genomförande av de av kommittén framlagda förslagen. Kommittén fram­

håller, att man beträffande den yttre och inre rationaliseringen på åtskilliga

områden ej har tillräcklig kännedom om de faktiska förhållandena för att

kunna göra någon fullt tillförlitlig uppskattning av storleken av de förelig­

gande bristerna och av kostnaderna för avhjälpande av dessa brister. Be­

träffande prisskyddet åt jordbruket påpekar kommittén bland annat, att

frågan om de direkta kostnader, som jordbruksregleringen kan medföra för

statsverket, blir beroende på det förhållande mellan producentpriser och

konsumentpriser, som statsmakterna anse böra uppehållas. I fråga om orga­

nisationen av rationaliseringsverksamheten framhåller kommittén slutligen,

att kostnaden härför blir i hög grad beroende av den takt, i vilken stats­

makterna anse rationaliseringsarbetet böra bedrivas.

För att man skall få en åtminstone ungefärlig uppfattning om storleks­

ordningen av de kostnader, som ett genomförande av kommitténs förslag kan

medföra, har kommittén emellertid, trots vad nu sagts om svårigheterna att

beräkna dessa kostnader, ansett sig böra söka lämna vissa uppgifter härom.

Beträffande kostnaderna för jordbrukets inre rationalisering har en delega­

tion inom kommittén verkställt omfattande beräkningar, vilka beräkningar

bygga på föreliggande statistiskt material. Rörande kostnaderna för den yttre

rationaliseringen har kommittén däremot ej kunnat göra några egentliga

kalkyler utan sett sig nödsakad att begränsa sig till att anföra några approxi­

mativa siffror, vilka bygga på i och för sig mycket ovissa antaganden. Då

kommittén ej till behandling upptagit frågan om den fortsatta rationalise­

ringen av jordbrukets driftsförhållanden, har kommittén självfallet ej heller

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

87

ingått på frågan om kostnaderna för denna del av rationaliseringsverksam-

heten.

Beträffande kostnaderna för statsverkets medverkan till yttre rationalise­

ring uttalar kommittén att man, såvitt man för närvarande kan bedöma sa­

ken, synes för en 20-årsperiod genomsnittligt böra räkna med en årlig kost­

nad av omkring 20—25 miljoner kronor. Kommittén understryker emeller­

tid, att något underlag för en verklig beräkning av dessa kostnader icke fin­

nes för närvarande och att kommitténs uppskattning av desamma därför

måste betecknas som ytterst osäker.

Nyssnämnda summa avser endast de bidrag av olika slag, som det all­

männa bör utlämna för att främja den yttre rationaliseringen. Härjämte bör

emellertid staten, såsom förut nämnts, i viss utsträckning tillhandahålla lån

åt de jordbrukare, som önska förvärva jord eller skog till komplettering av

sina brukningsdelar. Kommittén framhåller, att en uppskattning av medels­

behovet för detta ändamål ej kan bliva stort mer än en gissning, men att det

dock synes mindre sannolikt, att medelsbehovet under den första tiden skall

överstiga 30 miljoner kronor om året. Av det därefter uppkommande låne­

behovet bör en avsevärd del kunna täckas medelst de avbetalningar, som böra

inflyta successivt å tidigare utlämnade lån.

Den årliga kostnaden för avskrivningslån till inre rationaliseringsåtgärder

angiver kommittén uppskattningsvis till omkring 25 miljoner kronor. Beträf­

fande behovet av medel för utlämnande av amorteringslån till inre rationa­

liseringsåtgärder uttalar kommittén, att det synes sannolikt att ett belopp

av omkring 50 miljoner kronor per år skall visa sig tillräckligt under de

första åren. Därefter kan vidare åtminstone en del av lånebehovet täckas

medelst amorteringar, som inflyta å tidigare utlämnade lån.

Till jämförelse med vad nu anförts angående de belopp, vartill statsver­

kets årliga kostnader för yttre och inre rationalisering kunna skattas vid en

verksamhet enligt de av jordbrukskommittén föreslagna riktlinjerna, anför

kommittén, att sammanlagda beloppet av de anslag, som i statsverkspropo­

sitionen för budgetåret 1946/47 begärts för bidrag till yttre och inre rationa­

liseringsåtgärder, uppgår till något över 10 miljoner kronor. Så gott som

hela detta belopp avser inre rationalisering. Anslagen till direkta åtgärder för

yttre rationalisering uppgå endast till 300 000 kronor, därav hälften till in­

lösen av överflödiga byggnader vid förstärkning av ofullständiga jordbruk

och andra hälften till den försöksvis bedrivna arronderingsverksamheten i

Norrland.

Beträffande kostnaderna för de av kommittén föreslagna årliga bidragen

till innehavarna av vissa mindre jordbruk uttalar kommittén, att man enligt

dess uppfattning kan antaga, att den årliga kostnaden för dessa bidrag i

utgångsläget sannolikt torde komma att röra sig omkring 60 miljoner kro­

nor. Till jämförelse nämnes, att kostnaden för producentbidragen för bud­

getåret 1945/46 uppgår till något över 51 miljoner kronor och för reglerings­

året 1946/47 preliminärt beräknats till omkring 53 miljoner kronor. Kommit­

tén framhåller vidare, att kostnaden för de årliga bidragen kommer att

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

sjunka successivt i samma mån som de nuvarande brukarna avlida eller

överlåta sina fastigheter.

Vad slutligen angår kostnaderna för den av kommittén föreslagna orga­

nisationen har redan nämnts, att kommittén icke lagt fram några i detalj

utformade förslag beträffande de organ, som skola handhava rationaliserings-

verksamheten respektive prisregleringsverksamheten. Kommittén har sålun­

da ej verkställt några beräkningar rörande personalbehovet eller rörande

personalens placering i lönegrader. Av kommittén anlitade sakkunniga ha

emellertid gjort en del mycket approximativa uppskattningar rörande avlö-

ningskostnadema vid dessa organ. Enligt dessa skulle avlöningskostnaderna

vid lantbruksnämnderna vid fullt utbyggd organisation kunna antagas uppgå

till omkring 4,2 miljoner kronor om året. Av detta belopp representera ej

fullt 2 miljoner kronor kostnadsökning i förhållande till nuvarande organi­

sation. Merkostnaden för de av kommittén föreslagna ortsorganen åt lant­

bruksnämnderna beräknas till omkring 500 000 kronor om året. Avlönings-

kostnaden för det av kommittén förordade centralorganet för rationalise-

ringsärenden har uppskattats till omkring 1 miljon kronor om året, vilket

belopp ligger omkring 200 000 kronor över den nuvarande avlöningskost-

naden för lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen. Slutligen ha avlönings­

kostnaderna vid det föreslagna centralorganet för de prisreglerande åtgär­

derna på jordbrukets område beräknats till något under en miljon kronor

om året eller ungefär samma belopp som den nuvarande avlöningskostnaden

inom statens livsmedelskommission för handläggning av dylika frågor.

Enligt de gjorda beräkningarna skulle alltså avlöningskostnaderna för en

organisation av rationaliseringsverksamheten enligt de av kommittén för­

ordade riktlinjerna bliva omkring 2,5 miljoner kronor högre per år än de

nuvarande avlöningskostnaderna.

Särskilda yttranden.

Beträffande de flesta av de frågor, som behandlats i betänkandet, har

enighet i stort sett rått mellan kommitténs ledamöter. På vissa punkter ha

dock, såsom redan inledningsvis nämnts, olika ledamöter avgivit särskilda

yttranden.

Kommitténs konkreta förslag beträffande målsättningen för jord­

brukspolitiken på lång sikt har omfattats av kommitténs samtliga

ledamöter med undantag av herrar Lundberg, Svennilson, Sahlin och Wehtje.

Herrar Lundberg och Svennilson göra i en gemensam reservation bland

annat gällande, att kommittén vid sin bedömning av storleken av den jord­

bruksproduktion, som ur beredskapssynpunkt bör uppehållas under normala

förhållanden, underskattat såväl möjligheterna att genom lagring trygga en

del av försörjningen under en avspärrning som ock möjligheterna att i en

avspärmingssituation få till stånd en ökning av den inhemska produktionen.

Härjämte uttala de, att enligt deras uppfattning de av kommittén anförda

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

89

siffrorna beträffande den samhällsekonomiska merkostnaden för uppehål­

lande av en jordbruksproduktion utöver en viss miniminivå giva en alldeles

felaktig bild av storleksordningen av denna merkostnad. I reservationen an­

föras — närmast som sifferexempel — vissa kalkyler, vilka visa hän på en

kostnadsskillnad av storleksordningen 400—600 miljoner kronor mellan

kommitténs medelaltemativ och ett av reservanterna uppställt minimialter­

nativ (vilket emellertid ligger avsevärt under kommitténs minimialternativ).

Under hänvisning härtill anföra dessa reservanter, att man enligt deras me­

ning vid den av kommittén omförmälda avvägningen mellan ekonomiska

och andra synpunkter måste tillmäta de rent ekonomiska synpunkterna en

helt annan vikt än kommittén funnit anledning till. De framhålla emellertid

vidare, att den nuvarande förvirrade världssituationen ej medgiver den ut­

blick över den framtida ekonomiska utvecklingen, som uppdragandet av

fasta riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken förutsätter, och att det

synes troligt, att man efter en övergångstid med helt annan säkerhet kan

överblicka vårt jordbruks konkurrensmöjligheter och därvid taga definitiv

ställning till de i betänkandet behandlade alternativen. Under påpekande av

att de olika alternativen för jordbruksproduktionens utveckling först på

längre sikt i högre grad avvika från varandra uttala de, att några för stor­

leksordningen av vårt lands jordbruk mera avgörande åtgärder i vart fall

icke torde hinna företagas under de närmaste åren, att man i arbetet med

den yttre rationaliseringen i första hand bör kunna inrikta sig på att genom­

föra en sammanslagning av mindre jordbruk, och att denna verksamhet i

stort sett icke torde komma att påverkas av den riktpunkt, som väljes för

jordbruksproduktionen på längre sikt. Med hänsyn bland annat till nu nämn­

da förhållanden ha de ansett, att man i dagens läge icke bör fastlägga någon

bestämd riktlinje beträffande omfattningen och inriktningen av den jord­

bruksproduktion, som på lång sikt bör åtnjuta statligt stöd.

Herrar Sahlin och Wehtje ha uttalat, att man enligt deras uppfattning

borde såsom en beredskap för vårt lands försörjning överväga något lägre

kvantiteter än dem, som kommittén angivit, enär det eljest förelåge risk för

att jordbruket skulle komma att ständigt arbeta med överhängande risk

för överproduktion och avsättningssvårigheter.

Vidare kan nämnas, att herr Gullander anfört, att han hyste en annan me­

ning än kommittén beträffande jordbrukets framtida avsättningsmöjligheter,

i det han ej vore främmande för den tanken, att det även om ett tjugutal år

kunde råda en mycket stor internationell efterfrågan på jordbruksprodukter. I

I detta sammanhang bör även nämnas, alt i två yttranden, avgivna det

ena av herrar Gustafson, Johansson i Norrfors, Jönsson och Ekström samt

det andra av herr Svensson, anförts en del allmänna synpunkter rörande

motiveringen för målsättningen och för bibehållandet av ett statligt stöd åt

jordbruket, särskilt med avseende å de mindre jordbruken. Till det av herr

Gustafson m. fl. i detta avseende avgivna yttrandet ha herrar Fredgardh,

Gullander, Ringborg och Sjölander i huvudsak anslutit sig.

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

I det av herr Gustafson m. fl. avgivna yttrandet uttalas till en början,

att det med hänsyn till nativitetsförhållandena inom jordbruksbefolkningen

respektive inom andra befolkningsgrupper synes tveksamt, om ett lösgörande

av en del av den arbetskraft, som nu är knuten till jordbruket, på längre

sikt är det bästa sättet att söka tillföra stadsnäringarna ett befolkningstill-

skott, och att det synes sannolikare, att gynnsammare levnadsbetingelser för

jordbruksbefolkningen, vilka möjliggjorde äktenskapsbildning i samma om­

fattning som för andra befolkningsgrupper, i längden skulle bättre säkra

även övriga näringsgrenars behov av arbetskraft. Det framhålles vidare, att

några säkra hållpunkter för närvarande icke finnas för bedömande av in­

dustriens framtida exportmöjligheter och att en ökad sysselsättning inom in­

dustri och stadsnäringar icke framstår såsom det enda alternativet vid be­

dömandet av den framtida sysselsättningsgraden, utan att ett övervägande

av vårt lands framtida produktion och sysselsättningsmöjligheter snarare

bör leda till målmedvetna strävanden för tillvaratagande av de arbets- och

produktionsmöjligheter, som finnas på jordbrukets och skogsbrukets om­

råden. Härjämte uttalas, att förutsättningen för en 'utveckling på service­

yrkenas område ofrånkomligt är den, att en talrik del av befolkningen ar­

betar på de i eminent grad produktiva sysselsättningsområdena och kan upp­

träda som köpare av serviceyrkenas tjänstbarheter.

Under hänvisning bland annat till nu anförda synpunkter förklara sig de

nu ifrågavarande ledamöterna av kommittén ha utgått från att rationalise­

ringen av vårt lands jordbruk icke skall äga rum från den förutsättningen,

att den huvudsakligen betingas av andra näringsgrenars behov av ytterligare

arbetskraft, vilken måste tagas från jordbruksbefolkningen, utan under för­

utsättningar, som utgå från näringens eget behov av att förbättringsåtgärder

vidtagas. I detta sammanhang uttalas bland annat, att de jordbrukspolitiska

åtgärderna icke böra ha till uteslutande syfte att åstadkomma, att jordbruks­

produktionen skall inriktas på sätt, som möjliggör lägsta tänkbara pris på

jordbrukets produkter, utan också böra sikta till en ur skilda synpunkter

lämplig utveckling av bygden och landsbygdsbefolkningens levnadsbetingelser.

De jordbrukspolitiska strävandena böra ej heller vara inriktade på att den

i jordbruket sysselsatta delen av befolkningen skall vara så liten som möj­

ligt. Jämsides med önskemålet, att jordbruksbefolkningen har den storleks­

ordning, som betingas av att en jordbruksproduktion av viss storlek kan

upprätthållas, bör målsättningen vara, att denna befolkningsgrupp får en

sådan storlek, som motiveras av hänsynstagande till även andra landsbyg­

dens förhållanden än själva jordbruket, främst till den växelverkan, som

äger rum mellan jordbruket å ena sidan och skogsbruket å andra sidan.

Det måste alltså redan ur dessa synpunkter vara önskvärt, att jordbruks­

befolkningen och därmed landsbygdsbefolkningen som helhet icke ytterligare

minskas. Härtdl bör läggas ännu en synpunkt, vars ekonomiska räckvidd

icke kan mätas men som är av avgörande betydelse vid bedömandet av

jordbruksbefolkningens önskvärda storlek, nämligen den, att en alltför stark

minskning av jordbruksbefolkningen genom en långt gående sammanslag­

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

91

ning av brukningsdelar kommer att medföra en utglesning av landsbygds­

befolkningen överhuvud taget.

I det av herr Gustafson m. fl. avgivna yttrandet betonas slutligen, att man

vid strävandena att förhindra en fortgående avfolkning av landsbygden måste

beakta, att det är förhoppningen att en gång bliva i tillfälle att äga ett eget

jordbruk, som håller de unga kvar vid jordbruksarbetet, och att, därest de

jordbrukspolitiska åtgärderna inriktas på ett sådant sätt, att antalet själv­

ständiga brukningsdelar starkt minskas, detta sannolikt kommer att utgöra

ett avgörande skäl för de unga att lämna landsbygden.

I herr Svenssons yttrande behandlas särskilt de mindre jordbrukens be­

tydelse. Jämväl i detta yttrande betonas bland annat att erfarenheten visat,

att det som håller människorna kvar på landsbygden framför allt är ägande­

rätten till jorden. Det anföres vidare, att mycket talar för att valet av hemort

för nya industriföretag i fortsättningen kommer att påverkas av tillgången på

arbetskraft. Om man då söker bevara en relativt stor småbrukarebefolkning

och därmed en bred grund för arbetskraftens rekrytering ute på landsbyg­

den, torde företagsamheten också åtminstone i viss utsträckning föranledas

att söka sig dit, där denna arbetskraft finnes. Om man å andra sidan lösgör

största möjliga antal familjer från deras direkta intresse av och samband

med jorden, kommer med all sannolikhet både befolkningen och arbetstill­

fällena även i fortsättningen att koncentreras till städerna, vilket får till följd

en fortsatt utarmning av hela landsbygdens ekonomiska, sociala och kulturella

standard. Det understrykes jämväl, att småbruket som försörjningskälla för

de enskilda familjerna ej är så svagt, som kan synas framgå exempelvis av

siffror rörande arbetsförbrukningen vid dylika jordbruk, jämfört med arbets­

förbrukningen vid större jordbruk. Sammanfattningsvis uttalas, att man

visserligen nödgas räkna med att rätt många av de sämsta brukningsdelarna

icke kunna bibehållas i fortsättningen utan måste rationaliseras bort, men

att å andra sidan ett mycket stort antal brukningsdelar i gruppen 2—10

hektar kan bevaras med hjälp av relativt måttliga åtgärder från statsmakter­

nas sida, samt att ett stöd åt det mindre jordbruket för den tid vi nu närmast

kunna överblicka därför enligt hans mening är motiverat ur allmän sam-

hällskonstruktiv synpunkt.

Beträffande uttalandena rörande löneklyftans storlek föreligger

enighet. Likaså föreligger enighet i fråga om huvuddragen av kommitténs

förslag till avvägningen av det allmänna prisstödet åt jord­

bruket och till utformningen av de prisreglerande åtgär­

derna på jordbrukets område. Beträffande kommitténs förslag att det all­

männa prisstödet åt jordbruket bör avvägas med hänsyn till förhållandena vid

jordbruk i storleksgruppen 10—20 hektar ha dock herrar Ekström, Gullnnder,

Gustafson, Johansson i Norrfors, Jönsson och Ringborg uttalat avvikande me­

ning såtillvida, att de ansett, att man ej nu bör taga definitiv ställning till

denna fråga men att man jämsides med lönsamhetsberäkningar för jordbruk

i storleksgruppen 10—20 hektar även bör utföra dylika beräkningar beträf­

92

Kurigl. Maj:ts proposition nr 75.

fande jordbruk i storleksgruppen 10—15 hektar. Sagda ledamöter ävensom

herrar Fredgardh och Sjölander ha vidare uttalat viss tveksamhet beträffande

lämpligheten av att genom stöd åt export av smör bereda ökat utrymme för

margarinkonsumtion på den inhemska marknaden.

Beträffande de allmänna riktlinjerna för den yttre ra­

tionaliseringen och medlen för genomförande av denna

föreligger i huvudsak enighet inom kommittén.

Herrar Ekström, Fredgardh, Gustafson, Johansson i Norrfors, Jönsson,

Ringborg och Sjölander ha dock beträffande målsättningen för den yttre ra­

tionaliseringen uttalat, att bildandet av fullständiga jordbruk icke får av

rationaliseringsorganen ens genom indirekt tvång, exempelvis genom uppstäl­

lande av villkor för lån och bidrag till inre rationaliseringsåtgärder, drivas

längre än de av sammanläggningen berörda jordbrukarna själva önska. I

fråga om medlen för den yttre rationaliseringen ha dessa ledamöter ansett,

att statens förköpsrätt under inga förhållanden bör gälla vid försäljning till

syskon eller syskonbarn samt att edgångsskyldighet icke bör föreligga för

den, som köpt en fastighet, vartill staten har förköpsrätt. Dessa ledamöter ha

vidare ansett, att rätt till expropriation av övergångsjordbruk i samband med

omskifte bör föreligga endast då ägaren förvärvat fastigheten genom ett fång,

vid vilket staten ägt förköpsrätt till fastigheten. Slutligen ha dessa ledamöter

uttalat, att lantbruksnämnderna vid alla de åtgärder, som komma i fråga för

förstärkning av jordbruk med skog, i första hand böra se till att utnyttja

Skogar, ägda av skogsbolag och enskilda skogsspekulanter samt av staten,

akademier och kyrkosamfund.

Herr Gullander har beträffande de i nästföregående stycke berörda frågor­

na anslutit sig till nyssnämnda ledamöters uppfattning, därvid han dock ut­

talat tveksamhet, om ej förköpsrätt bör få förekomma vid försäljning till

syskonbarn.

Herr Svensson har beträffande målsättningen för den yttre rationalise­

ringen uttalat, att statsmakterna enligt hans mening icke böra uppställa den

jordbrukstyp, som det av kommittén angivna normjordbruket representerar,

såsom jordbrukspolitik målsättning, utan att det tills vidare är tillräckligt

att uppställa basjordbruket såsom riktpunkt för rationaliseringen. Herr Svens­

son har vidare i likhet med de förut nämnda ledamöterna uttalat, att försälj­

ningar till syskon och syskonbarn alltid böra vara undantagna från statens

förköpsrätt. Beträffande förköpsrätten har herr Svensson jämväl ansett, att

arrendators förköpsrätt bör gå före det allmännas. Mot de av kommittén före­

slagna expropriationsbestämmelserna har herr Svensson framställt åtskilliga

erinringar. Beträffande frågan om expropriation av tillskottsjord från större

jordbruk bär han ansett, att kommitténs förslag i vissa avseenden är för

snävt utformat. I stället för den av kommittén uppställda förutsättningen,

att expropriationsfastigheten ej vållas märkbar skada, bör sålunda enligt herr

Svenssons mening gälla, att expropriation skall kunna ske, såvida den ej vål­

lar expropriationsfastigheten avsevärd olägenhet. Vidare bör man enligt hans

mening slopa kravet på att förstärkningen av övergångsjordbruket ej kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

93

genomföras genom sammanläggning med ett angränsande övergångsjordbruk.

Vad angår det andra av kommittén behandlade expropriationsfallet har herr

Svensson ansett, att expropriation av ofullständigt jordbruk från enskild per­

son, som icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet i sambruk med

denna och som uppenbarligen besitter fastigheten av annan anledning än att

bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket, ej bör få ske, om veder­

börande blott äger en fastighet. Har vederbörande två fastigheter, vilka ej

kunna sammanläggas, bör han få välja, vilken fastighet han vill behålla. Vad

slutligen angår frågan om expropriation i samband med omskifte har herr

Svensson ansett att den, som i dylikt fall nödgas avstå en fastighet, skall ha

rätt att genom rationaliseringsorganets förmedling erhålla annan fastighet

inom länet av minst samma bärkraft som den fastighet han fått avstå.

Slutligen ha herrar Liedberg och Wehtje ansett, att expropriation över­

huvud ej bör komma i fråga som ett medel för genomförande av den yttre

rationaliseringen.

I fråga om den yttre rationaliseringen bör även nämnas, att herr Ytter-

born i ett särskilt yttrande framhållit önskvärdheten av att vid den blivande

detaljutformningen av expropriationsbestämmelsema måtte beaktas, att ex­

propriation borde kunna få ske beträffande utskiften av odlingsjord (även

där utskiftet bestode av hel fastighet) i vissa fall, då utskiftena vore så

avlägset belägna från brukningscentrum, att ägaren icke hade möjlighet att

ekonomiskt utnyttja dem.

Beträffande behandlingen av skogen i samband med den

yttre rationaliseringen ha särskilda yttranden avgivits dels av

herrar Sahlin och Wehtje, dels av kommitténs ordförande och vice ordförande

ävensom herrar Bonow, Eriksson, Lundberg, Norrman och Svennilson. I det

av herrar Sahlin och Wehtje avgivna yttrandet uttalas bland annat, att man

bör söka undvika en sådan parcellering av de befintliga större skogsbruken,

som skulle kunna bli en följd av ett genomförande av kommitténs förslag till

åtgärder för förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog, samt att inne­

havet av skog icke är av så avgörande betydelse för bärigheten av mindre

jordbruk i skogsbygderna, att expropriationslagstiftning bör tillgripas för att

tillgodose dylika jordbruks skogsbehov. Det av kommitténs ordförande m. fl.

avgivna yttrandet gäller frågan om den omfattning, i vilken expropriation av

skog bör äga rum för komplettering av ofullständiga brukningsdelar. I detta

yttrande uttalas, alt man vid expropriation av skog ej bör gå längre än som

erfordras för att den exproprierande fastigheten skall få egen skog i sådan

omfattning, att brukaren har en sysselsättningsreserv för strödagar och kor­

tare perioder. I

I fråga om den statliga verksamheten för inre rationalisering

föreligger enighet med undantag av att herr Svensson anmält avvikande me­

ning på två punkter rörande utformningen av amorteringslånen och avskriv­

ningslånen. Beträffande amorteringslånen har herr Svensson uttalat, att dessa

lån, i motsats till vad kommittén föreslagit, icke böra kunna utlämnas även

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

till personer, som ha bankmässig säkerhet för bottenkredit till sitt förfogande.

I fråga om avskrivningslånen har herr Svensson anfört att de lånebeviljande

organen, då medelstillgången är knapp, böra ha möjlighet att i lika mån

beakta önskemålet, att lån skall utlämnas till de ur jordbruksekonomisk syn­

punkt mest önskvärda företagen, och önskemålet att lån skall utlämnas till

de mest behövande jordbrukarna.

Vad angår frågan om ett särskilt stöd åt de mindre jord­

bruken har förslaget om ersättande av de nuvarande producentbidragen

med särskilda kontantbidrag till de nuvarande innehavarna av vissa mindre

jordbruk biträtts av samtliga ledamöter med undantag av herrar Ekström,

Gullander, Gustafson, Johansson i Norrfors, Jönsson och Svensson. De fem

förstnämnda ha uttalat, att producentbidrag för mjölk även i fortsättningen

bör ingå i stödformerna för de mindre jordbruken. Grunderna för de nuva­

rande producentbidragen böra dock omarbetas, så att de bättre än hittills

bliva ett verksamt stöd för de mindre jordbruken. Härvid bör i första hand

den nuvarande arealgränsen sänkas. Även i övrigt bör man vidtaga åtgärder i

syfte att producentbidragen skola i största möjliga utsträckning komma de

jordbrukare till del, som med hänsyn till brukningsdelarnas beskaffenhet och

förutsättningar i övrigt visa sig ha det största behovet av stöd. Vidare bör

det mindre jordbruket, så länge en import av kraftfoder med hänsyn till pro­

duktionsvolymen kan få ifrågakomma, erhålla rabatt å detta kraftfoder.

Rabatten bör utgå med minst det belopp per kilogram, vartill importavgiften

för kraftfodret fastställes, dock högst med 50 procent av priset.

Herr Svensson föreslår, att de nuvarande bestämmelserna om producent-

bidrag bibehållas med den ändringen, att arealgränsen sänkes från 25 till

15 hektar. Vidare kan man enligt hans mening möjligen överväga att något

höja avdraget vid mjölkleveranser över 3 500 kilogram per kvartal, exempel­

vis från 2 till 3 öre per kilogram.

Herr Svensson föreslår vidare, att vid sidan av producentbidragen skall

införas ett särskilt arealbidrag, förslagsvis enligt följande skala:

Areal

Bidrag~per brukningsdel

21—■ 3

hektar......... ... 100 kronor

3-1 —

4

» ..........

...

150

»

4-1

—

7

3>

..........

.

..

200

7-1 — 8

.......... ...

150

»

8-1—

9

.

.

. 100

»

9-1

—

10

» ..........

.

..

50

För sådana brukningsdelar, som ej kunna leverera mjölk till mejeri, borde

arealbidraget dock utgå enligt något avvikande regler.

Detta arealbidrag föreslås skola utgå såsom rabatt på vissa produktions­

medel, i första hand konstgödsel och vissa slag av kraftfoder. Vid inköp av

konstgödsel bör rabatten i vissa fall utgå med 100 procent av inköpssumman,

i andra fall med 50 procent. Rabatten å kraftfoder bör knytas till bestämda

kontrollerade kraftfoderblandningar dels för mjölkkor och dels för höns.

Dessa kraftfoderblandningar behöva ej helt bestå av importerat oljekraft-

Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

95

foder. Arealbidraget bör slutligen få användas för att betala kostnaden för

markkartering och inköp av A.I.V.-lösning. Det betonas särskilt att man ej

bör straffbelägga överlåtelse av varor, som inköpts med rabatt.

Vad slutligen gäller kommitténs förslag till organisationen av ratio-

naliseringsverksamheten och den prisreglerande verksamheten föreligger på

detta avsnitt enighet inom kommittén med de undantagen, att herr Fredgardh

ansett, att någon överföring av vissa av sockernämndens nuvarande arbets­

uppgifter till statens jordbrukskommission ej bör äga rum, samt att herrar

Gullander och Lange ej anslutit sig till kommitténs förslag beträffande lokal­

organen för rationaliseringsverksamlieten och den sistnämnde dessutom ej

heller till kommitténs förslag rörande organisationen av bostadsförbättrings-

verksamheten för jordbruksfastigheter. Herr Gullander har rörande lokalorga­

nen för rationaliseringsverksamheten framhållit, att det enligt hans mening

är nödvändigt, att man endast bär ett organ för detta arbete. Herr Lange har

rörande sistnämnda fråga anfört, att det enligt hans mening, med hänsyn till

önskvärdheten av att arbetet med rationalisering av driftsförhållandena ej

skiljes från arbetet med inre rationalisering, borde övervägas att överflytta

även förstnämnda verksamhetsgren på lantbruksnämnderna. Detta skulle

innebära, att hushållningssällskapen helt överfördes till länsorganen för ratio­

naliseringen eller med andra ord ett förstatligande av hushållningssällskapen.

Därest man i nuvarande läge icke ville binda sig för en organisationsform i

enlighet med sagda principer, borde man enligt herr Langes uppfattning all­

varligt överväga möjligheterna att tills vidare bibehålla nuvarande ordning

med flera olika rationaliseringsorgan, dock med vissa ändringar av fördel­

ningen av uppgifterna mellan dessa organ samt med vidtagande av särskilda

åtgärder för en bättre koordination av rationaliseringsarbetets olika sidor och

för ett intimare samarbete mellan olika myndigheter. Den yttre rationalise­

ringsverksamheten borde i så fall anförtros egnahemsnämnderna och alla

inre rationaliseringsåtgärder samt härför erforderlig låne- och bidragsverk-

samhet jämte driftsrationaliseringen hänföras till hushållningssällskapen. Det

statliga inflytandet i sällskapen borde i samband härmed ökas. Inom varje

län borde vidare ett representantskap inrättas, inom vilket samtliga organ,

verksamma på jordbruksrationaliseringens område, voro företrädda. Detta

representantskap, som borde utrustas med sekretariat, skulle vid genomföran­

det av rationaliseringen ha en uppgift motsvarande den som enligt kommit­

téns förslag skulle ankomma på lantbruksnämnderna i samband med led­

ningen av planläggningsverksamheten och särskilt där den regionala plane­

ringen.

Vad slutligen den statliga verksamheten till främjande av bostadsförbätt-

ringsverksamheten i jordbruket beträffar har herr Lange anfört, att denna

verksamhet enligt hans uppfattning bör anförtros samma organ, som skall

handhava bostadsförbättringsverksamheten i övrigt.

Beträffande innehållet i övrigt i de avgivna reservationerna tillåter jag mig

hänvisa till kommittébetänkandet (del II s. 512—601).

96

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

Målsättningen.

Beträffande den närmare innebörden av kommitténs förslag i

fråga om målsättningen för jordbrukspolitiken hänvisas till den förut läm­

nade redogörelsen (s. 12—22) samt till kapitel 1 och 2 i kommitténs betän­

kande.

I de avgivna yttrandena har kommitténs förslag i stora delar till­

styrkts eller lämnats utan erinran. Emellertid ha på vissa punkter i ett stort

antal yttranden starka erinringar rests mot vad kommittén föreslagit. Detta

gäller framför allt förevarande avsnitt av förslaget samt därjämte, på sätt i

följande avsnitt skall angivas, förslagen rörande kontantbidragen, expropria-

tionen och organisationen.

Vad kommittén uttalat om behovet av en samordning av statens prisregle-

rande verksamhet och verksamheten för rationalisering av jordbruket har i

allmänhet biträtts i remissyttrandena. Särskilt har behovet av en dylik sam­

ordning understrukits av statens livsmedelskommission. Efter att ha erinrat

om att jordbrukspolitiken under decenniet närmast före andra världskrigets

utbrott så gott som uteslutande hade karaktären av en prisstödjande verk­

samhet samt om därav föranledda olägenheter i form av produktionsöver­

skott har kommissionen anfört följande.

Icke minst mot bakgrunden av de svårigheter, som voro förenade med den

under 1930-talet förda prispolitiken på jordbrukets område, är det enligt

kommissionens mening av stort värde, att jordbrukskommittén i sitt för­

slag till riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken inordnat de prisregle-

rande åtgärderna under en bestämd målsättning i fråga om jordbrukspro­

duktionens omfattning och samtidigt strävat efter att samordna desamma

med åtgärder, syftande till att successivt åstadkomma en rationalisering av

jordbruksnäringen med avseende på såväl jordbrukens storlek och form

som deras utrustning. Endast genom att de prisreglerande åtgärderna på

detta sätt inordnas i ett större sammanhang, blir det möjligt att undgå de

svårigheter med prisregleringen, som efter hand gjorde sig allt starkare gäl­

lande under 1930-talet. En rationalisering av jordbruksnäringens struktur

efter i huvudsak de linjer, som jordbrukskommittén anfört, synes också vara

en ofrånkomlig förutsättning för att en på längre sikt hållbar standardför­

bättring för hela jordbruksbefolkningen skall komma till stånd.

Sveriges lantbruksförbund har understrukit, att en på längre sikt fastställd

jordbrukspolitik icke blott underlättade ställningstagandet från det allmän­

nas sida i aktuella näringspolitiska frågor utan även utgjorde en nödvändig

förutsättning för att den enskilde jordbrukaren med tillförsikt skulle kunna

se framtiden an och själv våga göra sådana investeringar på längre sikt,

vilka kommittén funnit vara nödvändiga för en kostnadssänkande rationa­

lisering. I

I yttrandena över kommitténs förslag till målsättning beträffande storle­

ken av den jordbruksproduktion, som statsmakterna på lång sikt borde

söka uppehålla, urskiljas två huvudlinjer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

97

I de yttranden, som följa den ena huvudlinjen, accepteras kommitténs

ståndpunkt mer eller mindre oreserverat. En dylik uppfattning har, i de flesta

fallen utan särskild motivering eller med instämmande i kommitténs syn­

punkter, bland annat uttalats av jordbrukets fackliga och ekonomiska orga­

nisationer, flertalet hushållningssällskap, torrlåggningsnämnder och jord-

brukskommissioner ävensom av skogsstyrelsen, statens livsmedelskommis­

sion, statens arbetsmarknadskommission, lantbruksakademien, hushållnings­

sällskapens ombud och ett flertal länsstyrelser. I åtskilliga av dessa yttran­

den har dock gjorts gällande, att jordbruket borde kunna erhålla stöd för en

produktion, överstigande den av kommittén angivna gränsen, såvida densam­

ma kunde beredas avsättning inom landet, och i några av de här åsyftade

yttrandena har vidare hävdats, att man i nuvarande läge ej borde slå in på

en linje, som innebure, att man syftade till en begränsning av jordbrukspro­

duktionen.

Den andra i yttrandena framkomna huvudlinjen överensstämmer i stort

sett med den uppfattning, som framförts i herrar Lundbergs och Svennil-

sons reservation, och kan i huvudsak sägas innebära, att kommittén vid sin

målsättning övervärderat beredskapssynpunkterna samt att de internatio­

nella förhållandena ännu icke vore sådana, att en verklig avvägning mellan

de ekonomiska synpunkterna och beredskapssynpunkterna kunde göras, och

att man därför ännu icke borde fastlägga någon bestämd riktlinje beträf­

fande storleken av den jordbruksproduktion som statsmakterna borde söka

uppehålla på lång sikt.

Bland de yttranden, vilka ansluta sig till den senare huvudlinjen, kunna

nämnas yttrandena från statskontoret, kommerskollegium, socialstyrelser.,

åtskilliga länsstyrelser, landsorganisationen, Kooperativa förbundet, Sveri­

ges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Svenska arbetsgivareförening­

en, Svenska bankföreningen, Sveriges köpmannaförbund och Tjänstemän­

nens centralorganisation.

Ur de yttranden, som följa den första huvudlinjen, må här återgivas föl­

jande.

Sveriges lantbruksförbund har bland annat anfört följande i fråga om den

marginal, som bör finnas mellan produktion och konsumtion, ävensom rö­

rande den betydelse, som bör tillmätas beredskapssynpunkten.

Lantbruksförbundet, som anser att det svenska jordbruket bör ha före­

trädesrätt att avsätta sina produkter på den inhemska marknaden, vill i

princip tillstyrka den av kommittén förordade målsättningen. Därvid förut­

sätter förbundet, att den vid en i förhållande till utlandet ogynnsam pris­

relation såsom erforderlig betraktade marginalen icke göres större än som,

i enlighet med vad kommittén uttalat, kan anses vara ur jordbrukets syn­

punkt önskvärt. Om marginalen sedermera i praktiken befinnes kunna utan

olägenhet begränsas mera än vad de av jordbrukskommittén verkställda be­

räkningarna och uppskattningarna giva anledning förmoda, synes detta så­

lunda även böra ske.

Lantbruksförbundet vill även framhålla, att de allmänna överväganden,

som vid tidpunkten för kommitténs ställningstagande ledde till att önske-

Bihang till riksdagens protokoll 1057. / samt. .Vr 75.

7

98

Kungl. Maj ds proposition nr 75.

målen om en hög beredskap på livsmedelsförsörjningens område tillmättes

stor vikt, senare icke förlorat i aktualitet. Tvärtom har den avspänning på

det internationella området, som man då hoppades gradvis skulle inträda,

hittills uteblivit. Därjämte önskar lantbruksförbundet understryka, att den

höjning av levnadsstandarden för lantbrukets utövare, som allmänt anses

böra genomföras med minsta möjliga tidsutdräkt, knappast torde kunna

åstadkommas annat än vid eu relativt stor produktionsvolym. På annat sätt

lära nämligen önskemålen om en vidmakthållen och förbättrad effektivitet

inom lantbruksproduktionen icke gå att förena med den takt, vari de fort­

satta förändringarna av jordbruksbefolkningen lämpligen böra ske.

Även Riksförbundet landsbygdens folk har givit uttryck åt den uppfatt­

ningen, att den framtida jordbruksproduktionens storlek borde närmas till

att motsvara landets fulla behov i något högre grad än kommittén föreslagit,

därvid förbundet anfört följande.

Kommittén har medgivit, att en produktion enligt det uppställda medel­

alternativet ingalunda kan anses innebära någon överdriven trygghet, även

om den ur avvägningssynpunkt kan betraktas som skälig, och kommittén har

anfört en del moment, som kunna medföra att tryggheten blir otillräcklig. Så­

dana moment äro t. ex. svaga skördar under en avspärrning, otillräcklig till­

försel av gödningsmedel o. s. v. Förbundet anser därför, att statsmakterna

lägst böra eftersträva och stödja en produktion och egen försörjning av den

storlek, som angives i kommitténs medelalternativ, men att man bör giva

utrymme och stöd även för en ytterligare tillväxt av produktionen därutöver.

om en sådan kan uppstå vid den omfattning vårt jordbruk nu har och vid

den eventuella tillväxt som kan bliva en följd av att nu som övergångsjord-

bruk betecknade jordbruk erhålla nyodlingsjord till komplettering. Då un­

dersökningar över förhållandena under de normala åren före kriget visat, att

jordbruksproduktionen brukar svänga med cirka 4 procent över eller under

en genomsnittsproduktion, hävdar förbundet, att en produktion upp till ge­

nomsnittligt 96 procent av konsumtionsbehovet bör tillåtas och skyddas.

Detta skulle öka landets trygghet i betydande grad utan att medföra något

överskottsproblem på längre sikt.

Strävandena att begränsa vår jordbruksproduktion och vår jordbruks­

areal till en nivå mindre än landets behov torde vidare stämma dåligt över­

ens med the Food and Agriculture Organization of tlie United Nations (FAO)

konstaterande av, att världens jordbruksproduktion är för liten för tillfreds­

ställandet av behoven för en normal födostandard och med dess uppma­

ning att utvidga och öka produktionen. Den import kommittén föreslår för

att fylla den föreslagna bristmarginalen i vårt land måste — om den på

lång sikt överhuvud taget blir möjlig — alltså tagas från elt för litet världs-

förråd och bliva till förfång för vissa andra folks önskvärda försörjning.

A andra sidan kan en sådan import, även om vårt land önskar den, visa sig

bliva omöjlig att åstadkomma. FAO:s planer angående lagring och fördel­

ning av överskottsländernas produktion innebära, att läget på den internatio­

nella livsmedelsmarknaden kan bliva ett helt annat än det från förkrigs­

tiden. De stora pristryckande överskott, som då förekommo, kunna sålunda

komma att distribueras till länder med låg livsmedelsstandard, medan de

andra få klara sig på egen produktion. FAO:s planer innefatta även att lev­

nadsvillkoren för hela världens jordbruksproducenter avsevärt skola höjas.

Allt detta tyder alltså på, att import av billiga livsmedel ej för framtiden

med säkerhet kan påräknas.

Även ur dessa internationella synpunkter synes det alltså nödvändigt, att

inom vårt eget land uppehålla en jordbruksproduktion tillräcklig för fol­

kets behov.

I anledning av kommitténs förslag rörande förhållandet mellan smörpro­

duktionen och produktionen av margarin har Riksförbundet landsbygdens

folk anfört.

Förbundet anser, att utrymmet för margarin successivt bör ytterligare in­

skränkas i den mån smörproduktionen kan komma att ökas. Någon över­

produktion av smör skall icke anses föreligga förrän produktionen därav

fyller hela vårt lands malfettsbehov, varvid dock ur beredskapssynpunkt

utrymme för 10 000 ton margarin framställda ur beredskapsodlingar av

svenska oljeväxter bör kunna reserveras. Vårt folks matfettsbebov bör icke

blott ur beredskapssynpunkt utan även och icke minst ur folkhälsosynpunkt

i största möjliga utsträckning fyllas med smör. Ur bland annat den syn­

punkten bör icke heller någon export av smör få förekomma förrän vårt

eget lands behov är helt fyllt liksom givetvis ej heller något handelsutbyte

av smör mot margarin. Förbundet reserverar sig bestämt mot ett sådant för­

faringssätt. Att det finns en avsevärd skillnad i näringsfysiologiskt hänseen­

de mellan smör och margarin visas bland annat av undersökningar före­

tagna i Danmark under förra världskriget. Enligt näringsfysiologernas upp­

fattning innehåller smöret — även om man bortser från sådana vitaminer

och tillsatsämnen av vissa slag, som man nu söker på konstlad väg tillföra

margarinet -— även en mängd andra i ytterst små kvantiteter förekommande

men för hälsan mycket betydelsefulla- ämnen.

Statens livsmedelskommission, som i sitt yttrande särskilt betonat bered-

skapssynpunkten och de sociala synpunkterna, har anfört följande.

Vid ett bedömande av beredskapssynpunktens betydelse vid fastställandet

av den jordbruksproduktion, som statsmakterna böra understödja, får sär­

skilt beaktas, att svårigheterna att genomföra en reglering av livsmedelskon-

sumtionen under en avspärrning bliva större, ju större avvikelse en dylik

kommer att innebära i jämförelse med konsumtionens normala storlek och

sammansättning. Icke minst är det i detta sammanhang nödvändigt att be­

akta riskerna för att en alltför stark nedskärning av den animaliska pro­

duktionen under en avspärrning motverkas därigenom att till direkt kon­

sumtion lämpliga vegetabilier såsom brödsäd och potatis tagas i anspråk för

utfodringsändamål. Ur beredskapssynpunkt är det angeläget, att målsätt­

ningen för den framtida jordbruksproduktionen sättes så högt, att riskerna

i detta hänseende i möjligaste mån reduceras.

o Härtill kommer, att möjligheterna att genom lagring trygga tillgången på

sadana animaliska produkter som kött, fläsk och ägg äro synnerligen be­

gränsade. Det torde också få anses vara mycket svårt att under en avspärr­

ning fa till stånd mera betydande temporär ökning av produktionen av dessa

varor.

Samtidigt vill kommissionen framhålla, att vid en bedömning av nu före­

varande spörsmål den största hänsyn måste tagas till de djupgående inverk­

ningar på landsbygdens sociala förhållanden, som en alltför snabb och stark

minskning av jordbruksbefolkningen måste draga med sig. Kommissionen

vill i detta sammanhang erinra om att enligt jordbrukskommitténs beräk­

ningar skulle under vissa förutsättningar med avseende på den fortsatta me­

kaniseringen och rationaliseringen i övrigt av jordbruket arbetskraftsåtgången

inom jordbruket år 1970 enligt medelalternativet vara 71 men enligt minimi­

alternativet endast 55 procent av arbetsförbrukningen år 1938. Fn så stark

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

99

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

nedgång av jordbruksbefolkningens numerär, som sistnämnda alternativ för­

utsätter, kommer med all säkerhet att vålla betydande olägenheter såväl i

socialt och kommunalekonomiskt hänseende som med avseende på arbets-

kraftstillgången inom andra landsbygdsnäringar, framför allt skogsbruket,

vilka ävenledes böra tagas i betraktande vid en avvägning av den framtida

jordbruksproduktionens omfattning. Kommissionen vill i detta sammanhang

särskilt peka på den risk för en ytterligare snedvridning av könsproportio-

nerna inom såväl landsbygds- som stadsbefolkningen samt för en ur sociala

och ekonomiska synpunkter olycklig sammankrympning av de yngre ålders­

grupperna inom landsbygdsbefolkningen, som en stark minskning av jord­

bruksbefolkningen i varje fall under en ganska lång övergångstid skulle med­

föra.

Beträffande de ekonomiska synpunkterna på målsättningen för jord­

bruksproduktionen har livsmedelskommissionen efter en redogörelse för

innehållet i kommittéledamöterna Lundbergs och Svennilsons reservationsvis

gjorda uttalanden i denna fråga yttrat.

Livsmedelskommissionen finner för sin del de av reservanterna påpekade

faktorerna böra beaktas vid en bedömning ur samhällsekonomiska synpunk­

ter av kostnaderna för den av kommittén föreslagna målsättningen för jord­

brukspolitiken. Å andra sidan får emellertid vid en dylik bedömning hänsyn

också tagas till möjligheterna att inom andra näringsgrenar effektivt utnytt­

ja den arbetskraft, som vid en tillämpning av det av reservanterna förordade

minimialternativet skulle frigöras inom jordbruket, ävensom till de svårighe­

ter och kostnader, som äro förenade med den erforderliga omskolningen av

denna arbetskraft. Dessa omständigheter ha, såvitt kommissionen kunnat fin­

na, icke beaktats i reservationen. Därest så sker, synes merkostnaden för den

av kommittén föreslagna målsättningen för jordbrukspolitiken i jämförelse

med det av reservanterna förordade alternativet bliva icke obetydligt lägre

än dessa angivit.

Under hänvisning till bland annat det nu anförda har livsmedelskommis­

sionen förklarat, att kommissionen anslöte sig till kommitténs förslag be­

träffande målsättningen och att genom det av kommittén förordade medel­

alternativet beredskapssynpunkten vore tillgodosedd i den utsträckning som

rimligen kunde påfordras. Samtidigt har kommissionen varnat för en högre

norm beträffande storleken av den på lång sikt önskvärda jordbruksproduk­

tionen och har i detta hänseende bland annat anfört följande.

Att fastställa en större produktion såsom norm för den framtida jord­

brukspolitiken skulle enligt kommissionens mening vara förbundet med allt­

för stora risker med avseende på ett effektivt genomförande av de prisregle-

rande åtgärderna. Man kan nämligen icke bortse från det förhållandet, att

om den jordbruksproduktion, som statsmakterna utfästa sig att stödja, lig­

ger alltför högt, ökas icke endast riskerna för att vid en tillfällig produk­

tionsökning ett svårbemästrat överskott av jordbruksprodukter skall upp­

komma utan överhuvud taget svårigheterna att effektivt genomföra den av­

sedda regleringen av priserna på jordbrukets produkter.

Skogsstyrelsen, vilken tillstyrkt kommitténs förslag i fråga om målsätt­

ningen, har rörande de skäl, som böra åberopas härför, anfört följande.

Såsom motiv för uppehållande och stödjande av en jordbruksproduktion,

vilken i praktiken synes komma att få ungefär samma omfattning som den

nuvarande, har kommittén huvudsakligen åberopat beredskapssynpunkten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

101

Däremot har kommittén avvisat den uppfattningen, att det folkmaterial, som

den jordbrukande befolkningen utgör, skulle vara särskilt värdefullt och att

därför de befolkningspolitiska synpunkterna borde beaktas vid utformningen

av jordbrukspolitiken på lång sikt. Det synes emellertid skogsstyrelsen som

om kommittén därvid alltför mycket utgått från rent materiella synpunkter.

Det lär icke behöva ses som ett utslag av falsk jordromantik om man hävdar,

att det är av betydelse för folkmaterialet, att en så stor del som möjligt av

ungdomen fostras i nära kontakt med naturen, och att det därför är en styrka

för landet att en icke alltför liten del av dess befolkning har sin verksamhet

knuten till jorden. En mycket stor del av det svenska folket finner också allt­

fort den största tillfredsställelsen i arbetet med jord och skog, även i fall,

då det kallt ekonomiskt räknat skulle vara mera lönande att övergå till an­

nan sysselsättning. Så länge man vid närings- och befolkningspolitiska över­

väganden icke vill helt bortse från sådana immateriella synpunkter som män­

niskornas olika egenskaper, personliga önskningar och trivsel måste det an­

ses särskilt befogat att taga hänsyn till dem i samband med frågor som

röra jordbruksnäringen och bebyggelsen på landsbygden.

Att skogsstyrelsen här framfört vissa andra synpunkter och motiv för

uppehållande av en tillräcklig jordbruksproduktion i landet innebär icke

alt styrelsen anser den av kommittén föreslagna omfattningen av jordbruks­

produktionen för snävt tilltagen. Styrelsen har endast velat framhålla att, om

utvecklingen skulle gå i den riktningen, att man vid en annan tidpunkt

skulle ur ekonomiska och beredskapssynpunkter finna en avsevärd minsk­

ning av vår jordbruksproduktion lämplig, så bör man ändock med hänsyn

till de av styrelsen antydda motiven icke utan vidare vidtaga åtgärder för

en avveckling i alltför stor skala av våra jordbruk.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har som sin uppfattning uttalat, att kom­

mittén lagt alltför stor vikt vid det ekonomiska kriteriet, och härom anfört.

Självfallet är det angeläget, att landets arbetskraft och övriga produktions­

faktorer användas så, att de på bästa sätt tillfredsställa konsumenternas

behov samt bidraga till höjande av nationalinkomsten och det allmänna väl­

ståndet i landet. Enligt länsstyrelsens mening har emellertid kommittén lagt

alltför stor vikt på det ekonomiska kriteriet i fråga om produktionsfaktorer­

nas rationella användning — ett kriterium som kommittén erkänner vara

en teoretisk konstruktion, vilken i verkligheten aldrig blivit och heller aldrig

kan bliva helt förverkligad. Att vid planeringen för framtiden lägga huvud­

vikten på ekonomiska kalkyler, om vars hållbarhet man strängt taget ingen­

ting vet, är väl knappast försvarligt. Särskilt betänksam måste man bliva,

när denna metod tillämpas för att åstadkomma en så pass genomgripande

omvälvning av landets ekonomiska liv, som den kommitténs förslag syftar

till. Vidare måste man noga akta sig för att — till priset av en långt ifrån

säker eller måhända rent tillfällig höjning av välståndet inom landet — ra­

sera värden, som visserligen icke enbart kunna mätas i pengar men som

äro av största betydelse för trivseln i samhället. Därjämte kan ett dylikt för­

farande befolkningspolitiskt sett få allvarliga verkningar.

Länsstyrelsen har vidare berört frågan om lämpligheten av att i nuva­

rande läge fastställa en målsättning som innebure, alt en viss begränsning av

jordbruksproduktionen eftersträvades. Härom har anförts bland annat föl­

jande.

Länsstyrelsen vill ingalunda bestrida riktigheten av jordbrukskommilténs

antaganden att en viss överproduktion inom jordbruket kan beräknas upp­

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

komma inom en icke alltför avlägsen framtid, såvida icke jordbruksproduk­

tionen kommer att hämmas av en opåräknat stark avgång av arbetskraft,

ävensom att denna överproduktion skulle uppstå, även om fodermedelsim-

porten helt avstängdes. Vidare delar länsstyrelsen kommitténs uppfattning

att det är nödvändigt, när det gäller en så vittsyftande fråga som jordbru­

kets framtid, att utforma ett program för statsmakternas åtgärder, vilket icke

endast tar sikte på dagens situation utan även är ägnat att underlätta och

gagna utvecklingen på lång sikt. Å andra sidan torde det emellertid icke

kunna bestridas, att de nuvarande förhållandena såväl ute i den övriga

världen som i vårt land —■ verkningarna av det senaste världskriget och

den mångåriga avspärrningen — göra det svårare än någonsin att se in i fram­

tiden. Synnerligen aktuella äro ju nu de åtgärder, som den nya organisa­

tionen för världsfreden anser erforderliga för att med alla medel och till

snart sagt varje pris för lång tid framåt åstadkomma en ökad livsmedels­

produktion inom bland annat de europeiska länderna. Skall Sverige kunna

deltaga i denna humanitära aktion, synas våra strävanden åtminstone för

flera år framöver böra inriktas icke på en nedskärning utan på en kraftig

ökning av det svenska jordbrukets avkastning. Detta förhållande gör det

särskilt vanskligt att nu taga en mera bestämd ställning till jordbrukspoli­

tiken på längre sikt. Även om denna betydelsefulla fråga icke får bortskym­

mas av dagens svårigheter, anser länsstyrelsen likväl att den allra största

försiktighet är av nöden, när det gäller att sätta i gång en rationalisering,

som medför nedläggandet av en stor del av de nuvarande självständiga bruk­

ningsdelarna. Utan att i övrigt kunna dela den uppfattning, som uttalats i

det av herrar Lundberg och Svennilson avgivna särskilda yttrandet beträf­

fande målsättningen för den statliga jordbrukspolitiken in. in., anser läns­

styrelsen i likhet med dessa reservanter, att det vore uppenbarligen orimligt

att — vid nu rådande prisrelationer och med rådande utsikter för livsmedels­

försörjningen i världen — nu bestämma sig för en »låg-linje» för jord­

bruksproduktionens framtida storlek och därmed vidtaga åtgärder för att

minska produktionskapaciteten eller hålla tillbaka en stegring.

Även lantbruksstyrelsen har berört sistnämnda spörsmål och har härom

yttrat bland annat följande.

Huru långt den sedan länge pågående, men av de senaste krisåren något

avbrutna produktionsstegringen inom jordbruket kan väntas fortgå, är en­

ligt lantbruksstyrelsens mening mycket svårt att bedöma. Att ännu ganska

mycket står att vinna, synes dock påtagligt. Med en s. k. normal befolk­

ningsutveckling i riket skulle en dylik ökande jordbruksproduktion otvivel­

aktigt för de flesta samhällsgrupper framstå såsom fördelaktig. Mot bak­

grunden av den faktiska befolkningsutvecklingen i landet har jordbrukskom-

mittén emellertid i den ökande jordbruksproduktionen skymtat möjligheten

av ett produktionsöverskott av jordbruksprodukter. Vid bedömandet av

detta spörsmål har kommittén utgått från vissa åberopade specialunder­

sökningar. Kommittén synes emellertid icke ha närmare ingått på en pröv­

ning av berörda undersökningars tillförlitlighet, och en sådan prövning har

ej heller lantbruksstyrelsen sett sig föranlåten att göra. Lantbruksstyrelsen

vill dock framhålla, att ifrågavarande prognoser icke synas vara helt in-

vändningsfria. Det synes sålunda knappast riktigt att såsom underlag för

prognoserna i den grad som enligt betänkandet skett utgå därifrån, att be­

folkningens kosthåll skulle under tiden strax före det senaste världskriget

ha varit i stort sett tillfredsställande. En dylik utgångspunkt synes i allt

fall illa överensstämma med resultaten från vissa på läkarhåll utförda un­

dersökningar. Därest de breda folklagren beredas ekonomiska möjligheter

Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

103

till en önskvärd förbättring av levnadsstandarden, synes därför även en hit­

tills tämligen okänd konsumtionsvolym av särskilt animalier böra tagas

med i beräkningen. Enligt lantbruksstyrelsens mening måste det därför an­

ses vara alltför djärvt att på grundval av nu föreliggande material godtaga

principen om en begränsning av jordbruksproduktionen. En mera avvaktan­

de politik härvidlag torde i stället vara värd att förorda, så mycket mera

som de under de båda senaste världskrigen vunna erfarenheterna tyda på

att man endast genom ett utnyttjande till det yttersta av åkern och för åker­

bruk lämplig mark varit i stånd att något så när bemästra livsmedelssitua-

tionen under krisförhållanden. Då staten nu under en följd av år på olika

sätt sökt uppmuntra till en ökad uppodling av mark och en större jordbruks­

produktion, synes man från statsmakternas sida böra iakttaga försiktighet

inför frågan om en begränsning av jordbruksproduktionen. Uppfattningen

om vilken storleksordning den bör hava har, som synes, växlat under den

gångna tiden.

I detta sammanhang vill lantbruksstyrelsen anföra, att det synes möjligt

att på mindre uppseendeväckande och ingripande vägar än de av jordbruks-

kommittén föreslagna åtminstone starkt fördröja en befarad överproduktion

och sålunda skjuta denna ytterligare på framtiden, då befolkningsutveck­

lingen måhända förändrats i önskvärd riktning. Sålunda torde statsmakterna

lämpligen kunna inrikta sin politik på att befrämja skogsodling på en del

svaga jordar, som ej lämpa sig för jordbruk. Till dessa jordar höra exem­

pelvis starkt stenbundna jordar och jordar, som visa benägenhet för stoft­

flykt. Vidare synes man lämpligen kunna uppmuntra skogsodling även på

starkt spridda eller eljest illa belägna skiften på såväl större som mindre

egendomar. Även genom att icke låta statsunderstöd utgå till sjösänkningar,

som i många fall äro i ekonomiskt hänseende föga rationella företag, kunna

statsmakterna åstadkomma en begränsning av jordbruksproduktionen. I

samma riktning kan slutligen en lämplig revision av vanhävdslagstiftningen

verka, eventuellt en annan tillämpningspraxis på området för denna lag­

stiftning. Utvecklingen är tvivelsutan redan på väg mot en icke oväsentlig

begränsning av åkerarealen, och denna utveckling torde med ganska enkla

medel kunna främjas i önskvärd grad. Om därjämte fodermedelsimporten

begränsas, synes faran för överproduktion kunna bedömas såsom betydligt

mindre överhängande än jordbrukskommittén velat göra. Därest vidare här

berörda åtgärder kompletteras med åtgärder — principiellt av samma slag

som av jordbrukskommittén ifrågasatts men genomförda i ett lugnare tempo

än kommittén beräknat — synes utvecklingen på jordbruksområdet under

den tid, som nu kan överblickas, kunna bemästras utan äventyrlighet.

Liknande synpunkter ha även anförts bland annat av hushållningssäll­

skapens ombud. Även i flera andra yttranden har anförts, att kommittén tor­

de ha överskattat faran för överproduktion. Sålunda har bland andra Jön­

köpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott förklarat sig hålla för

ej osannolikt, atl bristen på arbetskraft inom jordbruket trots fortskridande

mekanisering skulle leda till alt jordbruksproduktionen i framtiden komme

atl stagnera.

Torrläggningsnäunnden i Kronobergs lön har beträffande önskemålet att

förhindra en överproduktion inom jordbruket yttrat följande.

Kommitténs målsättning är att förhindra befarad överproduktion genom

nedläggande av ett betydande antal mindre brukningsdelar och därigenom

frigöra arbetskraft för annat mera produktivt ändamål. På så sätt skulle

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

hela landets arbetskraft kunna utnyttjas rationellt. Denna målsättning synes

— under förutsättning att produktivt arbete kan beredas all arbetskraft —

vara sund och riktig. — Ser man på förhållandena såsom de gestaltat sig

under de tre senare decennierna, finner man ait det varit under förhållande­

vis korta perioder, som all arbetskraft kunnat utnyttjas till verkligt produk­

tivt arbete, beroende på att »överproduktion» förekommit inom andra nä­

ringsgrenar. Man må lioppas att genom statlig dirigering de av »överpro­

duktion» karakteriserade lågkonjunkturperioderna må kunna minskas, men

att helt eliminera desamma torde vara ogörligt. — Det enda verksamma

instrumentet statsmakterna torde besitta för konjunktur- och produktions-

utjämning torde vara dirigering av arbetskraften. Torrläggningsnämnden kan

därför ej underlåta att påpeka det stora inflytande som jordbruket, enkan­

nerligen det mindre och allra minsta, haft i nu nämnt avseende, då det un­

der lågkonjunkturer förmått uppsuga en ej oväsentlig del av den lediga ar­

betskraften och vid högkonjunkturer lämna ifrån sig en mycket avsevärd

del.

Då såsom nyss nämnts jordbruket långt ifrån är den enda näringsgrenen

som kan drabbas av överproduktion måste det, ehuru frågan här ligger an­

norlunda till, anses mindre välbetänkt att börja en planhushållning för hela

landet med den näringsgren, som har den största konjunkturutjämnande

betydelsen.

I de yttranden, som följa den andra av de båda förut angivna huvudlin­

jerna, framhålles i regel i främsta rummet, att kommittén vid sin avväg­

ning underskattat de ekonomiska synpunkterna, att det, även om man ville

uppehålla försörjningen i en avspärrningssituation på den nivå, som kom­

mittén angivit som önskvärd, skulle vara möjligt att låta produktionen

under normala förhållanden sjunka ej oväsentligt under de av kommittén

angivna kvantiteterna, enär kommittén underskattat jordbrukets omställ-

ningsmöjligheter ävensom möjligheten att genom lagring erhålla bidrag till

försörjningen i en dylik situation, att det ur ekonomisk synpunkt vore för­

månligt att uppehålla en större inhemsk oljeväxtodling än den av kommit­

tén angivna, samt att det definitiva ställningstagandet till storleken av den

jordbruksproduktion, som statsmakterna borde stödja på lång sikt, borde

uppskjutas till dess de internationella förhållandena klarnat och därmed möj­

ligheten att företaga en verklig avvägning mellan olika synpunkter ökat.

Belysande för motiven till de sålunda framförda uppfattningarna äro de

yttranden, som avgivits av Sveriges industriförbund och landsorganisationen.

Rörande den av kommittén verkställda avvägningen mellan ekonomiska

och andra synpunkter anför landsorganisationen bland annat följande.

Landsorganisationen är fullt medveten om de svårigheter som måste vara

förknippade med en avvägning främst mellan de olika av kommittén angivna

huvudsynpunkterna. Objektiva normer härför saknas och avvägningen kan

aldrig bliva »riktig» i annan bemärkelse än att resultatet ter sig rimligt ur

hela samhällets synvinkel. Landsorganisationen saknar dock i betänkandet

eu klarläggande redovisning av de argument som till sist blivit bestämmande

vid avvägningen av de olika synpunkterna mot varandra. Det förefaller som

om kommittén skjutit undan det ekonomiska kriteriet till förmån för bered-

skapssynpunkten på ett sätt, som icke synes tillräckligt motiverat i betän­

kandet. Det är otvivelaktigt riktigt, att det ekonomiska kriteriet aldrig kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

105

bygga på säkra premisser beträffande framtiden. Det ekonomiska kriteriet

har dock enligt landsorganisationens mening icke sitt värde däri, att det an­

vändes till konstruktionen av en renodlad och i sina konsekvenser orimlig fri-

handelslinje, utan däri att det angiver, att — för att återge kommitténs for­

mulering — »varje steg i den riktning, som markeras av det rent ekonomiska

kriteriet, bör giva ett plus till det totala samhällsekonomiska produktions­

resultatet». Samhällets strävanden på övriga områden av det ekonomiska

livet syfta till att giva de produktiva resurserna en så effektiv användning som

möjligt och att på detta sätt höja befolkningens realinkomst. När kommittén

vid bestämmandet av jordbruksproduktionens framtida omfattning stannat

vid ett alternativ, som för lång tid framåt nödvändiggör en avsevärd inkomst­

omfördelning och hämmar en realinkomstförbättring, har den enligt lands­

organisationens mening underskattat betydelsen av den samhällsekonomiska

synpunkten på frågeställningen.

Med det sagda har landsorganisationen givetvis icke velat giva uttryck för

den åsikten att beredskapssynpunkten icke förtjänar beaktande. Ur de syn­

punkter som landsorganisationen har att företräda framstår tvärtom en hög

produktion vid avspärrning som synnerligen önskvärd. Förbrukningsregle-

ringar drabba hårdast de mindre inkomsttagarna som sakna ekonomiska

resurser att skaffa sig kompensation genom inköp av oransonerade och i

regel dyrare varor. Frågan är emellertid dels vilken beredskapsproduktion

som framstår som rimlig, dels på vilka vägar en önskvärd produktion kan

tryggas genom åtgärder från samhällets sida.

Avgörande för valet mellan de av kommittén angivna alternativen bör

enligt landsorganisationens mening bliva storleken av den merkostnad var­

med samhället belastas, om en beredskapsproduktion av den enligt medel-

alternativet angivna omfattningen skall upprätthållas i framtiden. Mycket

approximativt angiver kommittén denna årliga merkostnad till 90 miljoner

kronor år 1960 och till 120 miljoner kronor år 1970. Dessa siffror utgöra

dock icke något tillförlitligt mått på den samhälleliga merkostnad som upp­

står därigenom alt en betydande arbetsstyrka sysselsattes inom jordbruket,

vilken eljest skulle kunna sysselsättas i andra näringsgrenar. Fn helt annan

uppfattning om storleksordningen av merkostnaden erhålles av den reserva­

tion som avgivits av kommitténs nationalekonomiska experter. Av dessa upp­

skattas nämligen den samhälleliga merkostnaden för medelaltemativet till

ej mindre än 400 å 600 miljoner kronor. Reservanterna ha dock härvid ut­

gått från ett annat minimialternativ än kommittémajoriteten. Dels ha de an­

sett, att den inhemska produktionen icke behöver sättas till en högre nivå,

än som för år 1970 svarar mot omkring 70 procent av den totala livsmedels-

konsumtionen. Merkostnaden för kommitténs medelalternativ jämfört med

reservanternas minimialternativ uppskattas till 200 miljoner kronor. I reser­

vationen har vidare räknats med den mest ekonomiska produktionsinrikt­

ningen i minimialternativet, d. v. s. en proportionsvis lika hög margarin-

konsumtion som före kriget. Vinsten av denna omläggning blir omkring 150

—200 miljoner kronor. Hänsyn har vidare tagits till att minskningen av jord­

bruksproduktionen i främsta rummet kan väntas omfatta de ur lönsainhets-

synpunkt sämsta brukningsdelarna. Den härigenom föranledda merkost­

naden mellan de bägge alternativen är enligt reservanternas mening av stor­

leksordningen 100—200 miljoner kronor.

Landsorganisationen finner icke anledning alt i della sammanhang verk­

ställa en detaljgranskning av de anförda siffrorna. Otvivelaktigt föreligga

här avsevärda skiljaktigheter i fråga om bedömningen av de faktiska kost­

nadsskillnaderna mellan olika altenialiv för den framtida jordbruksproduk­

tionen. De olika upplänningarna i delta mycket väsentliga avseende mellan

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

kommittémajoriteten och kommitténs nationalekonomiska expertis göra det

enligt landsorganisationens mening motiverat att icke för närvarande be­

stämma sig för en framtida jordbruksproduktion av viss storlek.

Landsorganisationen har vidare erinrat om möjligheterna att täcka en

del av livsmedelsbehovet under en avspärrning medelst lagring samt om

möjligheterna till inhemsk oljeväxtodling och till produktionsökning under

en avspärrning. Rörande sistnämnda fråga har landsorganisationen anfört

följande.

1 herrar Lundbergs och Svennilsons reservation påpekas, att avsevärda

möjligheter till en produktionsökning vid avspärrning torde föreligga. Reser­

vanterna återgiva vissa siffror angående produktionsökningen i England un­

der krigsåren. Dessa siffror kunna kompletteras med uppgifter från Schweiz,

vars jordbruksförhållanden torde uppvisa större beröringspunkter med de

svenska. Arealen för olika slag av grödor har i Schweiz under krigsåren un­

dergått följande ökning (hektar):

1939

1944

Ökning

procent

atalt................................

härav

. . ..

184 000

354 000

89

Brödspannmål........... . . .. 102 000

146 000

43

Foderspannmål ....

14 000

75 000

436

Sockerbetor...............

1 500

6 000

300

Potatis .......................

46 000

90 000

96

Grönsaker...................

12 000

23 000

92

Samtidigt har mjölkproduktionen minskat med 21 procent och fläskpro­

duktionen med drygt hälften.

Härefter har landsorganisationen anfört följande.

Av vad som i det föregående anförts drar landsorganisationen för sin del

den slutsatsen, att ett fixerande av jordbruksproduktionens storlek för en lång

tid framåt för närvarande icke lämpligen bör ske. Det torde icke kunna för­

nekas, att kommitténs ställningstagande för en hög beredskapsproduktion

skett under intrycket av den ännu rådande krissituationen. Svårigheterna att

göra en rimlig avvägning mellan de olika synpunkterna på den framtida jord­

bruksproduktionen äro uppenbarligen för närvarande exceptionellt stora. In­

träder en normalisering av det internationella varuutbytet, kan en högprotek-

tionistisk linje medföra olägenheter för Sverige, i all synnerhet om strävan­

dena att komma fram till internationella avtal om friare handelsförbindelser

leda till resultat. En synnerligen osäker faktor är även arbetskraftstillgången

inom jordbruket. Expansionstendenserna inom industrien kunna få sådan

styrka, att alla långsiktiga produktionsprogram för jordbrukets vidkommande

kunna komma att kullkastas. Icke ens en fullständig inkomstutjämning utgör

någon garanti för att sugningen från stadsnäringarna blir mindre stark. Ut­

vecklingen beträffande arbetskraften inom det husliga området är ett exem­

pel på att lönedifferenserna i vissa fall icke äro den avgörande orsaken till att

arbetskraften söker sig bort från ett område.

Slutligen erfordras enligt landsorganisationens mening i framtiden ytterli­

gare undersökningar av skilda slag för att möjliggöra en välgrundad avväg­

ning mellan olika synpunkter. Det har tidigare anmärkts, att kommittén icke

i tillräcklig grad satt in jordbrukets problem i det stora ekonomiska samman­

hanget. Möjligheterna härtill torde utan tvivel bliva större, när resultaten från

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

107

pågående och planerade nationalinkomstberäkningar föreligga. Frågan om

lagringsmöjligheterna för olika livsmedelsråvaror och livsmedel behöver vi­

dare utredas mera än som skett i det framlagda betänkandet.

Att uppskjuta det slutgiltiga avgörandet beträffande den framtida jord­

bruksproduktionens storlek synes ingiva så mycket mindre betänkligheter som

valet av alternativ, såvitt landsorganisationen förmår bedöma, icke under de

närmaste åren nämnvärt påverkar arten och omfattningen av de statliga stöd­

åtgärderna, vare sig dessa ha formen av prisstöd eller av åtgärder för främjan­

de av rationaliseringsarbetet inom jordbruket. Landsorganisationen ger sin

fulla anslutning till det av kommittén uppställda målet att jordbruksbefolk­

ningen på rationellt skötta brukningsdelar bör vinna ekonomisk likställighet

med övriga befolkningsgrupper. Landsorganisationen finner det icke utan vi­

dare klart, att detta mål bäst kan uppnås genom att ett högt alternativ väl-

jes för jordbruksproduktionens framtida storlek. Snarare torde det förhålla

sig så att inkomstutjämningen mellan jordbruket och övriga näringar lättast

kan åstadkommas, om jordbruksproduktionen koncentreras till färre och ra­

tionellare brukningsdelar.

Sveriges industriförbund har rörande ifrågavarande avvägningsspörsmål

anfört bland annat följande.

Vid sitt ställningstagande till denna för kommitténs konkreta förslag avgö­

rande utgångspunkt finner industriförbundet i likhet med kommittén själv­

fallet, att landets jordbruk icke kan få utsättas för en ohämmad konkurrens

från utlandet. Redan det av kommittén framförda, i och för sig starkt bä­

rande beredskapsmotivet utesluter en sådan möjlighet. Att detta motiv under

alla förhållanden måste tillmätas största betydelse vid bestämmandet av pro­

duktionens omfattning och inriktning visas icke minst av erfarenheterna un­

der världskrigen. Det skall ingalunda heller bestridas, att befolkningspolitiska

och sociala synpunkter, som i sin mån stärka kravet på en omfattande jord­

bruksproduktion, jämväl måste skänkas det största beaktande vid lösandet av

detta avvägningsproblem.

Ehuru såtillvida full samstämmighet torde råda mellan företrädare för

olika näringar och befolkningsgrupper, kan det naturligen alltid diskuteras,

hur långt de sålunda framförda motiven kunna anses bäriga, när de konfron­

teras med den av kommittén jämväl anförda huvudsynpunkt, som betecknats

såsom det ekonomiska kriteriet. En huvudinvändning, som enligt industri­

förbundets mening måste riktas mot kommitténs förslag, är att denna i icke

ringa grad övervärderat beredskapssynpunkten på bekostnad av de rent eko­

nomiska synpunkterna. Storleken av den jordbruksproduktion, som kommit­

tén föreslår, kan knappast sägas vara resultatet av någon verklig avvägning

mellan de olika krav, som här göra sig påminta. Förslagets innebörd är i

själva verket att vårt land skulle bliva i det allra närmaste självförsörjande

i fråga om jordbruksprodukter. Marginalen mellan delta s. k. medelalterna-

liv och vad som skulle motsvara full självförsörjning är icke större än som

ansetts erforderligt för att skapa tillräckliga avsättningsmöjligheter för jord­

bruket, om skördarna under ett eller annat år skulle bliva rikliga. Kommit­

téns förslag innebär därför praktiskt taget ett maximialternativ. Skillnaden

är i huvudsak, att kommittén förutsätter en margarinproduktion av högst

.'it) 000 ton — förutom 10 000 lön av inhemska råvaror — samt alt socker­

behovet skall till eu mindre del täckas genom import.

De samhällsekonomiska konsekvenserna av en dylik beredskapslinje ha en­

ligt industriförbundets mening i förslaget väsentligt underskattats. Den ut­

redning, som härutinnan gjorts av reservanterna herrar Lundberg och Sven-

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

nilson och vari pekas på en kostnadsökning för kommitténs beredskapslinje

av storleksordningen 400—600 miljoner kronor om året i jämförelse med den

beredskapsproduktion, som reservanterna anse tillräcklig, förefaller — trots

den osäkerhet, som måste vidlåda alla dylika beräkningar — mera realistisk

än den av kommittén kalkylerade kostnadsökningen, 90 å 120 miljoner kro­

nor om året i jämförelse med minimialternativet. Även om siffrorna givetvis

icke göra anspråk på exakthet, synes det obestridligt, att alla andra grenar

av näringslivet och medborgarna i gemen skulle få pålaga sig högst väsent­

liga bördor vid ett realiserande av det s. k. medelalternativet. Den höjda lev­

nadsstandard för vårt folk, om vars önskvärdhet ingen meningsskiljaktighet

råder, kommer ofrånkomligen att förverkligas i en långsammare takt, om an­

språken på självförsörjning på detta område ställas allt för höga.

En särskild anledning till farhågor i detta avseende utgöra de prognoser

rörande befolkningsutvecklingen, som visa, att den produktiva befolkningen

under den tid, som kan överblickas, kommer att praktiskt taget stagnera. Sam­

tidigt kräva stadsnäringarna för en fortsatt, t. o. m. relativt långsam utvidg­

ning högst betydande tillskott av arbetskraft. Vid en ur ekonomiska syn­

punkter för stor jordbruksproduktion måste därför riskeras, att arbetskraft,

som erfordras för en ökad och mera mångsidig industriell produktion, kom­

mer att saknas och därmed ett väsentligt underlag för en allmän standard­

höjning att försvagas. Det bör i detta sammanhang erinras, att eu standard­

höjning utanför jordbruket — under förutsättning av ekonomisk likställdhet

mellan jordbrukare och jämförbara befolkningsgrupper — kommer att auto­

matiskt utlösa en motsvarande standardhöjning även för jordbrukets utövare.

De invändningar, som ur nu anförda synpunkter kunna resas mot försla­

get, behandlas i betänkandet påfallande knapphändigt. Kommittén konsta­

terar visserligen, att om utformningen av jordbrukspolitiken skulle leda till

att övriga näringsgrenar icke kunde expandera i den takt, som möjliggjorde

full och effektiv sysselsättning inom hela näringslivet, skulle detta komma

att medföra att realinkomststegringen för befolkningen tagen som en helhet

komme att gå långsammare än vad som eljest skulle ha blivit fallet. Detta

obestridliga förhållande, som är av central betydelse för uppläggningen av

hela jordbruksproblemet, hade enligt industriförbundets mening bort beak­

tas mera än som skett vid förslagens utformning.

Enligt industriförbundets uppfattning skulle ett närmande till det av jord-

brukskommittén angivna minimialternativet innebära en riktigare avväg­

ning. Detta alternativ innebär, att konsumtionen av jordbruksprodukter per

capita skulle kunna sänkas till samma nivå som år 1942/43, såväl vad vege-

tabilier som animalier beträffar, en standard, som av fackmän betecknats

såsom en fysiologiskt sett riskfri försörjningsstandard. Det kan då icke vara

påkallat ur beredskapssynpunkt att inrikta jordbruksproduktionen på en så

hög nivå, att kaloriförbrukningen under en framtida avspärrning skall för­

utsättas t. o. in. bliva större än under den senaste förkrigstiden, vilket är

innebörden av kommitténs förslag. Då kommittén anför, att en längre gå­

ende nedskärning än den föreslagna skulle stöta på svårigheter av psykolo­

giska och ransoneringstekniska skäl, förefaller detta knappast övertygande.

Mot en lösning i enlighet med minimialternativet har kommittén vidare

framhållit, att detta skulle leda till ogynnsamma konsekvenser ur befolk­

nings- och kommunalekonomiska synpunkter. Väljer man emellertid en me­

delväg mellan detta alternativ och medelalternativet, synas de befarade olä­

genheterna icke behöva bliva av någon avgörande betydelse.

Industriförbundet har vidare anfört, att vid tillämpning av kommitténs

förslag — vilket såsom förbundet förut påpekat i själva verket innebure

Kungl. Maj:ts proposition nr

75.

109

praktiskt taget full självförsörjning med jordbruksprodukter — det redan

tidigare aktuella problemet att undvika en överproduktion med all sannolik­

het åter skulle komma att bliva brännande, samt därjämte yttrat.

Inför den påtagliga risken — ur samhällsekonomisk synpunkt sett —- att

en överproduktion skall aktualiseras åtminstone på något längre sikt, borde

försiktigheten bjuda, att omfattningen av den med statligt stöd bedrivna

jordbruksproduktionen även av detta skäl bestämdes något mindre än vad

kommittén föreslagit.

För en viss försiktighet talar även det förhållandet, att det i nuvarande

läge —- såsom även kommittén understrukit — är ytterligt vanskligt, för att

icke säga omöjligt, att någorlunda säkert bedöma utvecklingen på längre

sikt av de faktorer, som komma att bliva bestämmande för jordbrukspro­

duktionens önskvärda omfattning i framtiden. Icke minst saknar man för

närvarande nästan alla hållpunkter för ett bedömande av den svenska utri­

keshandelns framtida betingelser, en fråga som givetvis i hög grad bör in­

verka på jordbruksproblemets lösning.

Åtskilliga omständigheter tala sålunda för att en något lägre jordbruks­

produktion än som svarar mot medelalternativet fastställes såsom riktpunkt.

Det ligger då av olika skäl närmast till hands att en sådan justering främst

tager sikte på produktionen av matfett. Enligt jordbrukskommittén skulle

framställningen av margarin normalt begränsas till 40 000 ton, medan åter­

stoden av matfettsbehovet skulle tillgodoses med smör. Margarinet skulle då

enligt kommittén användas såsom en buffert för att minska risken för upp­

komsten av ett produktionsöverskott.

Det torde icke råda något tvivel, att en tillämpning av sådana riktlinjer

skulle åsamka folkhushållet högst avsevärda merutgifter. Och dessa ökas givet­

vis i samma takt som den totala matfettskonsumtionen vid en höjd levnads­

standard kommer att stegras. Antager man, för att endast välja ett exempel,

att margarinkonsumtionen vid varje tidpunkt skulle få utgöra samma andel

av den totala matfettskonsumtionen som närmast före kriget (60 000 ton

margarin samt bortåt 70 000 ton smör), att smörpriset inklusive producent­

bidrag för närvarande utgör 5 kronor 25 öre per kilogram (vid mejeri), att

margarinet i enlighet med kommitténs förslag huvudsakligen skulle framstäl­

las av importerade och till en mindre kvantitet (10 000 ton) av inhemska

råvaror, att kostnaden för margarinet (vid fabrik) till följd av råvarufördy-

ringen kommer att bliva 50 procent högre än 1939, samt att margarinet blir

något billigare vid ökad produktion och smöret något billigare vid minskad

produktion, så kommer den totala matfettsproduktionen år 1970 — av kom­

mittén beräknad till 175 000 ton — enligt inom margarinindustrien uppgjor­

da kalkyler att kosta 546 miljoner kronor (vid mejeri respektive fabrik).

Samma totalkvantitet matfett kommer åter med den av kommittén före­

slagna begränsningen av margarinkonsumtionen och en motsvarande utök­

ning av smörkonsumtionen att betinga en kostnad av icke mindre än 759

miljoner kronor. I denna kalkyl har hänsyn icke tagits till den fördyring av

smöret, som kommer att bliva en följd av nyligen medgivna och planerade

ytterligare lönsamhetsförbättringar för jordbruket till avsevärda belopp.

Med all reservation för ovissa faktorer, som kunna medföra avvikelser

från beräkningarna, synes det emellertid klart, alt även vid en lägre marga­

rinkonsumtion än den ovan antagna (men dock högre än vad kommittén fö­

reslagit) avsevärda besparingar kunna göras av konsumenterna.

Även ur margarinindustriens synpunkt måste det av kommittén framlagda

förslaget te sig ytterligt ogynnsamt. Denna industri var under förkrigstiden

stadd i snabb utveckling med — trots margarinaccisen — stegrade produk-

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

tionssiffror. Det torde kunna påstås, att den ökning av matfettskonsumtio-

nen, som ägde rum före kriget, i mycket hög grad betingades just av till­

gången till ett billigt margarin. Från industriens sida ha stora ansträngningar

gjorts för en fortgående förbättring av margarinets kvalitet och för att

åstadkomma en ändamålsenlig och billig distribution. En hård konkurrens

råder vidare mellan den enskilda och den konsumentkooperativa industrien

på området med den garanti detta innebär i fråga om fortsatt rationalisering

och skäliga priser. Om emellertid produktionen i enlighet med kommitténs

förslag kommer att normalt nedskäras med icke mindre än en tredjedel —

en tämligen enastående åtgärd i svensk näringspolitik — skulle detta icke

kunna undgå att verka tillbakahållande på nya initiativ till driftsförbätt­

ringar och överhuvud taget kvalitativ utveckling inom industrien. Enär pro­

duktionen enligt förslaget under vissa år skulle få lov att reduceras ytter­

ligare, skulle också ett osäkerhetstillstånd skapas för alla dem, som arbeta

inom denna industri, och varje planering av produktionen på något längre

sikt i hög grad försvåras. Visserligen synes kommittén förutsätta, att en ökad

margarinproduktion skulle kunna möjliggöras genom smörexport, men kom­

mittén betecknar själv med rätta dessa möjligheter såsom ovissa.

Slutsatsen av det sagda måste enligt förbundets mening bliva, att en ny

avvägning bör göras i fråga om margarinproduktionens storlek, som under

rimligt beaktande av jordbrukssynpunkterna bättre än kommittéförslaget till­

godoser konsumenternas och industriens intressen. Därvid bör bland annat

tillses, att oundvikliga växlingar i margarinproduktionens storlek hållas inom

så snäva gränser som möjligt.

Industriförbundet har slutligen även framhållit, att det enligt dess upp­

fattning skulle vara möjligt att tillgodose kommitténs önskemål rörande be­

redskapen i fråga om livsmedelsförsörjningen utan att under normala för­

hållanden uppehålla en så stor jordbruksproduktion, som kommittén angi­

vit. Härom har industriförbundet anfört följande.

Detta skulle främst möjliggöras genom lagring av margarinråvaror i be­

tydligt större utsträckning än kommittén synes ha förutsatt. Enligt vad för­

bundet inhämtat skulle en dylik lagring, omfattande exempelvis 100 000 ton

flytande oljor och fasta fetter, varken stöta på några tekniska svårigheter

eller medföra någon avsevärd fördyring av margarinet (den totala merkost­

naden har på industrihåll uppskattningsvis beräknats till ungefär 5 öre per

kilogram margarin). Vid en lagerhållning av nyss angiven omfattning skulle

under en treårig avspärrning kunna produceras 40 000 ton margarin om året.

Tillgången till en sådan reserv skulle möjliggöra en motsvarande minskning

av den mest kostsamma delen av smörproduktionen utan någon försämring

av matfettsförsörjningen. Den minskning av köttproduktionen, som en dy­

lik omläggning skulle medföra, synes kunna kompenseras genom en lämp­

ligt avvägd produktion av slaktdjur, som torde kunna uppehållas utan allt

för stora kostnader för folkhushållet.

Utom genom ökad lagring torde åtskilligt kunna vinnas genom en under

avspärrning forcerad produktion av inhemska oljeväxter. Industriförbundet

konstaterar med tillfredsställelse, att kommittén velat utnyttja denna möj­

lighet genom att föreslå, att staten under normala förhållanden skall stödja

en oljeväxtodling, motsvarande en årlig margarinproduktion av 10 000 ton,

vilken kvantitet under en avspärrning skall kunna relativt hastigt utökas.

Ur de synpunkter förbundet här anfört synes emellertid en större bered-

skapsproduktion av oljeväxter än den sålunda föreslagna vara väl försvar­

lig, även om vinsten därav ur ekonomisk synpunkt tydligen blir mindre än

Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

111

vid lagring. Såsom ett värdefullt komplement till denna torde emellertid möj­

ligheterna av en utökad oljeväxtodling i fredstid böra närmare undersökas.

I det av industriförbundet avgivna yttrandet har Svenska arbetsgivareför­

eningen instämt.

Sveriges grossistförbund har bland annat kritiserat det sätt, på vilket kom­

mittén i sin avvägning använt sig av beredskapssynpunkten, samt framhållit,

att överhuvud ett fastare underlag erfordrades för avvägningen än det, som

nu förelegat. Rörande dessa frågor har förbundet bland annat anfört följande.

Enligt förbundets mening är beredskapssynpunkten i den form, den fram­

lagts av kommittén, endast ett av de två alternativ, som den ekonomiska be­

redskapen som komplement till den militära utgör. Det är en beredskap,

sådan den gestaltade sig under de två senaste världskrigen, då landet var

avspärrat men lyckades bevara freden. Det andra är det fall, då detta icke

lyckas. Målsättningen för den ekonomiska beredskap, landet måste hålla för

att skapa ett rimligt mått av säkerhet, torde emellertid icke utan vidare kunna

fixeras vare sig vid minimi- eller medelalternativet. Då strax efter krigs­

slutet 1945 års försvarsutredning tillsattes, skedde detta för att verkställa en

omprövning av vårt försvar med hänsyn såväl till vårt förändrade strate­

giska läge som till den revolutionerande tekniska utvecklingen inom krigsin­

dustrien. Utan att föregripa de resultat, till vilka försvarsutredningen kan

komma, torde det vara uppenbart, att beredskapsmotivet i den form det pre­

ciserats icke utgör det riktiga komplementet till landets framtida militära

försvarsberedskap. Man vet sålunda exempelvis ingenting definitivt om huru­

vida den tekniska utvecklingen — exempelvis inom flyget — och atombom­

bens tillkomst kunna framtvinga snabbare krigsavgöranden. Man vet heller

icke, huruvida flyget såsom transportmedel i en relativt överskådlig

framtid kan eliminera de transportsvårigheter, som under de två senaste kri­

gen varit utslagsgivande för avspärrningen. Man vet vidare icke i vad mån

olika för vårt land livsviktiga varor under en avspärrning av samma karaktär

som under de senaste världskrigen, kunna hitföras med flyg. Det synes ange­

läget, att de resultat, som 1945 års försvarsutredning kan komma till, i första

hand måtte avvaktas. I tillämpliga delar torde dessa få läggas till grund för

den på beredskapssynpunkterna baserade målsättningen.

Enligt förbundets mening är sålunda varken den av kommittémajoriteten

eller den av reservanterna på beredskapssynpunkterna gjorda praktiska mål­

sättningen riktig. I själva verket torde förutsättningarna att i dagens läge få

ett tillräckligt fast underlag för en jordbrukspolitik målsättning på lång sikt

med utgångspunkt från beredskapssynpunkter te sig lika svävande som om

målsättningen nu skulle bygga på den svenska utrikeshandelns allmänna

framtida betingelser eller på önskemålen om alt säkra en ökad konjunktur-

stabilitet.

Även om förbundet delar och understryker uppfattningen att — som kom­

mittén framhåller — jordbrukets förhållanden kräva en planläggning på

lång sikt i högre grad än övriga näringsgrenar och att det är nödvändigt

att snarast utarbeta fasta grunder härför, anser förbundet av förut angivna

skäl, att med ett definitivt ståndpunktstagande till långsiktsprogrammet

måtte anstå till dess de allmänna utvecklingstendenserna och de premisser,

varpå en långsiktig jordbrukspolitik enligt kommittén bör bygga, får ett

säkrare utgångsläge än det, som nu är för handen.

Innan ett definitivt ståndpunktstagande till genomförandet av eif långsik­

tigt jordbrukspolitik! program kan ske är det sålunda nödvändigt — icke

minst med hänsyn till frågans ekonomiska storleksordning och betydelsefulla

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

sammanhang med den allmänna näringspolitiska utvecklingen — att få ett

fastare underlag för bedömningen av den mångfald invecklade och betydelse­

fulla avvägningsfrågor, som här uppställas av ekonomisk, beredskaps-, social-

och befolkningspolitisk art. Även om en dylik avvägning alltid måste vila på

i och för sig osäkra och därför svårbedömbara antaganden rörande den kom­

mande utvecklingen bör en tidpunkt avvaktas, som erbjuder ett bättre ut­

gångsläge för bedömningen än den nuvarande.

Svenska bankföreningen har uttalat, att beredskapssynpunkten icke borde

föranleda en högre jordbruksproduktion i fredstid än att en näringsfysiolo-

giskt riskfri minimikonsumtion skulle kunna tillgodoses under en avspärr­

ning, samt har vidare anfört bland annat följande.

Om sålunda enligt bankföreningens mening beredskapssynpunkten icke

bör tillmätas den betydelse för jordbrukspolitikens utformning i framtiden

som kommittén ansett, är därmed icke sagt, att icke andra omständigheter

kunna tala för att omfattningen av den långsiktiga jordbruksproduktionen

bör ligga högre än som skulle betingas av exempelvis rent ekonomiska fak­

torer eller som är behövligt för att säkerställa en riskfri minimikonsumtion

under avspärrning. Tvärtom synas vissa befolknings- och samhällspolitiska

synpunkter peka i denna riktning. Vidare lärer omsorgen om en rationell

skogshushållning kräva bibehållande av en liel del jordbruk som ur ren

jordbrukssynpunkt äro mindre nödvändiga. Men med den ståndpunkt kom­

mittén intagit till beredskapsspörsmålet bar frågan om förutsättningarna

för och utformningen av ett på andra grunder än det av kommittén uppställda

beredskapskravet vilande alternativ lämnals i stort sett utan utredning.

Detta utgör enligt bankföreningens mening en brist som bör fyllas, innan

statsmakterna fatta definitiv ställning till målsättningsproblemet. Dess bättre

synes denna brist för närvarande vara av mindre betydelse, eftersom ett

genomförande av eventuellt behövliga nedskämingsåtgärder väl under alla

omständigheter icke avsetts skola påbörjas inom de närmaste åren, då vissa

av de föreslagna rationaliseringsåtgärderna torde komma att stå i förtur.

Statskontoret har icke funnit det sakligt eller ekonomiskt försvarligt att

ur beredskapssynpunkt sätta den undre gränsen för jordbruksproduktionen

högre än att en från fysiologisk synpunkt riskfri försörjningsstandard säker -

slälles samt vidare instämt i herrar Lundbergs och Svennilsons uttalande, att

med det slutliga ståndpunktstagandet till jordbruksproduktionens framtida

storlek lämpligen borde anstå.

Liknande uttalanden ha gjorts av bland andra kommerskollegium, social­

styrelsen och länsstyrelsen i Malmöhus län.

Kooperativa förbundets styrelse har hävdat, att ståndpunktstagandet i frå­

ga om målsättningen borde uppskjutas, därvid styrelsen anfört bland annat

följande.

Omfattningen av de utredningar, som verkställts av 1942 års jordbruks-

kommitté, är betydande. Redan utredningsmaterialets väldiga omfång med­

för mycket betydande svårigheter för medborgaren i gemen att taga känne­

dom om utredningens innehåll. Det i utredningen behandlade problemet är

därtill synnerligen invecklat och svårbedömt. Då det här rör sig om ett fråge-

komplex, av vilket alla medborgare i egenskap av både producenter och

konsumenter beröras på det närmaste, vill styrelsen alltså framhålla att den

skulle finna det olämpligt att brådstörtat fastställa formerna för jordbruks­

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

113

politiken på längre sikt och binda den framtida utvecklingen vid ett så detal­

jerat program, som uppgjorts av 1942 års jordbrukskommitté.

Under det nyss avslutade kriget har det varit nödvändigt att regeringen

och tjänstemän skött regleringsapparaten. Men det är knappast önskvärt att

en sådan ordning bibehålies i fortsättningen, i synnerhet som denna i verk­

ligheten innebär, att tjänstemännen i de olika kommissionerna och regle-

ringsorganen bliva de, som i stort sett komma att dirigera utvecklingen. Ko­

operativa förbundets styrelse har vid flerfaldiga tillfällen gjort uttalanden,

vari utsagts, att kristidsorganisationerna böra upphöra, så snart varutill-

gången i landet motsvarar konsumenternas behov, och motiv för reglering­

ens bibehållande alltså icke föreligger. Det förslag jordbrukskommittén läm­

nat innebär att en organisation till jordbrukets skydd bibehålies för fram­

tiden av ej önskvärd form. Styrelsen har vid flera olika tillfällen gjort den

meningen gällande, att jordbruket bör erhålla ett tillfredsställande skydd,

och vänder sig alltså ej emot huvudfrågan men väl mot det sätt på vilket

skyddet skall formas.

Styrelsen förbiser icke, att vissa delar av den bestående jordbruksregle-

ringen icke tillkommit under kriget utan under jordbrukskrisen i början av

1930-talet. Det föreligger dock ej nu samma skäl som 1932 till ett statsingri­

pande av sådan form, att det strider mot demokratiens mening, nämligen

att makten skall vila direkt hos folkets valda ombud och ej hos regering och

tjänstemän. Endast i verkliga kristider kan det i vissa fall vara försvarligt

att folkets representanter lämna regeringen fullmakt att beskatta folket. Så­

dana åtgärder till jordbrukets skydd, som vidtogos i vårt land 1932, hade

tidigare tillgripits i en del länder, och andra länder följde efter. Skräcken un­

der den väldiga världskrisen i början av 1930-talet skrämde de flesta stater in

i eget bås. Inom detta sökte varje stat vinna försörjning för medborgarna

med hjälp av inom staten föreliggande resurser. Detta medverkade till att

skärpa och förlänga världskrisen och framför allt till att framalstra den na­

tionalism, som tog sig utlopp i andra världskriget. Under den ekonomiska

krisens fortgång sökte alla stater hindra import, samtidigt som de sökte

främja exporten. En sådan inställning är icke längre aktuell, och är det för

övrigt knappast för någon stat. Därför kan det icke vara ett tidskrav att fort­

sätta ett program, som 1932 på grund av den stora världskrisen och till följd

av alt andra stater vidtogo samma eller liknande åtgärder kunde anses

motiverat för att skydda det svenska jordbruket. Inträffar en ny kris, men

först då kan det — om icke lämpligare lösning kan finnas — vara nödvän­

digt att genomföra en så tung och komplicerad ordning som jordbrukskom­

mittén föreslår.

Redan vad som hittills i korthet anförts synes styrelsen motivera, att

ståndpunktstagandet till de föreslagna regleringsåtgärderna får vila något

eller några år. Även andra skäl tala för ett sådant uppskov. Ett av dessa är

det förslag till eu världshandelsorganisation, som nu preliminärt diskuteras

av representanter för Förenta Nationerna. Enligt de riktlinjer för ett be­

främjande av det internationella handelsutbytet, som uppdragits i förslagen

från Förenta staterna, eftersträvas en samordning av den internationella han­

delspolitiken och ett ömsesidigt hänsynstagande vid utformningen av olika

nationella stödåtgärder för skilda befolkningsgrupper. Planer framläggas för

en samordnad handelspolitik såväl under den nuvarande övergångsperioden

mellan krig och fred som på längre sikt. Enligt styrelsens mening böra stats­

makterna vid de nu aktuella ståndpunktstagandena till jordbrukspolitikens

utformning under efterkrigstiden beakta nödvändigheten av den planerade

samordningen av handelspolitiken i olika länder. Ilärav måste enligt sty-

Bihang titt riksdagens protokoll 1047. 1 samt. Nr 7-j.

8

114

Kung!. Maj:ts proposition nr 75.

relsens sätt att se följa, att de svenska statsmakterna även på jordbrukspoli­

tikens område icke nu böra binda sig för sådana former av statliga regle­

ringsåtgärder, som kunna försvåra Sveriges deltagande i detta internationella

samarbete. Är Sverige bundet vid en politik, som sträcker sig en avsevärd

tid framåt, ha knappast svenska ombud, som en gång skola deltaga i för­

handlingarna om världshandelns organisation, möjlighet att beivra åtgärder

i andra länder av sådan art, att de kunna inverka skadligt på den ekono­

miska utvecklingen i vårt land.

Styrelsen anser sålunda, att det är i vårt lands intresse att avvakta det re­

sultat, som kan nås i fråga om den internationella handelns organisation,

innan bindande beslut träffas angående jordbrukskommitténs förslag till

skyddsåtgärder för jordbruket. Så stor hänsyn kunna de ledande staterna ha

anledning kräva av Sverige. Då vårt land för sin försörjning och för att

kunna höja levnadsstandarden är beroende av deras ekonomiska politik, vore

det oklokt att vidtaga åtgärder, som måhända komma att stå i skarp mot­

sättning till den internationella, för alla gagneliga handelspolitiken.

Jordbrukskommittén erhöll sina direktiv redan 1942 och dess arbete har

utförts under en tid helt olika den nuvarande och den kommande. Varken

1942 års uppdragsgivare eller utredningen ha vid frågans behandling haft

vetskap om den ekonomiska världsorganisationen, som nu är under tillbli­

velse. Intrycken av kriget, som tidigare hotade att ställa Sverige på svält­

kost, måste ha utövat ett stort inflytande på utredningen. Det är därför för­

klarligt, att beredskapssynpunkten blivit så dominerande och att man inom

utredningen ansett det nödvändigt binda jordbruksprogrammet för ett helt

kvartssekel.

Styrelsen ifrågasätter, om det för vårt land och för alla världens stater

icke är den angelägnaste uppgiften att medverka till att skapa en sådan ord­

ning i världen, att beredskapsåtgärder bliva överflödiga. Det är detta man

hoppas kunna åstadkomma genom olika åtgärder i fråga om det mellanstat-

liga samarbetet. Att biträda därmed måste vara det centrala för oss svenskar.

Lyckas ej de för saken intresserade staterna i sina strävanden för ett gott

samarbete mellan alla stater i världen, vilket kommer att visa sig inom de

närmaste åren, då kan det vara motiverat att upptaga jordbruksutredningens

program till övervägande. Det innebär ingen som helst fara för vårt lands

försörjning att intaga en avvaktande hållning, ty under de närmaste åren

kommer det icke att finnas sådan tillgång på varor, att andra stater kunna

tillåta oss lägga upp reserver, därför att vi anse en bestående fred icke vara

garanterad. I

I samband med frågan om målsättningen i stort ha i en del yttranden även

behandlats vissa härmed sammanhängande frågor av delvis mera speciell

natur.

Sålunda ha invändningar mot kommitténs uttalanden rörande storleken

av den sockerproduktion, som bör stödjas på lång sikt, gjorts av bland andra

statens sockernämnd, Sveriges betodlares centralförening, Sveriges industri­

förbund, Riksförbundet landsbygdens folk, länsstyrelsen i Malmöhus län och

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Såsom skäl för in­

vändningarna har i allmänhet anförts, att goda utsikter syntes föreligga, att

arbetsbesparande metoder för odling av sockerbetor inom en nära framtid

skulle föreligga utexperimenterade. Häi'om har Sveriges betodlares central­

förening anfört.

Kungl. Mai ds proposition nr 75.

115

Kommittén har i sina överväganden stannat för att förorda att man i första

hand bör inrikta sig på att uppehålla en inhemsk sockerbetsodling å mellan

40 000 och 50 000 hektar, vilket ungefär motsvarar den genomsnittliga od­

lingen före kriget. Om återstående sockerbehov skall täckas genom import

eller ökad inhemsk odling, angives böra bero på hur kostnadsförhållandena

ställa sig ävensom på möjligheterna anskaffa arbetskraft för odlingen. Från

betodlarhåll har ständigt understrukits den avgörande betydelse tillgången

på arbetskraft har på frågan om sockerbetsodlingens omfattning. Med nu­

varande odlingsmetoder och tillgång på arbetskraft synes denna odling icke

kunna upprätthållas i sin nuvarande omfattning. Emellertid synas goda ut­

sikter föreligga att inom en snar framtid arbetsbesparande odlingsmetoder

skola föreligga utexperimenterade. Om användningen av mänsklig arbets­

kraft, såsom synes troligt, kan väsentligt nedbringas genom användning av

enkornsfrö, rationellare sommarskötsel och mekaniserad upptagning, ren­

göring och lastning, blir situationen radikalt förändrad och bibehållande och

utökning av sockerbetsarealen ej omöjligt. I detta sammanhang torde även

höra beaktas, att en dylik mekanisering av odlingen antagligen kommer att

åtföljas av någon nedgång i skördeutbytet.

I en sådan situation och då överproduktion på brödsäd förutses, synes

det föreningen vara mindre välbetänkt att principiellt fastlåsa sockerbets­

arealen vid en viss siffra. Riktigare synes vara att beträffande socker liksom

andra jordbruksprodukter sträva efter någorlunda självförsörjning i den

mån tillgången på arbetskraft sådant medgiver.

Statens sockernämnd har framhållit, att den betareal, som förekommit

under de senare åren eller inemot 55 000 hektar, ur många synpunkter syntes

vara naturligt avpassad och försvarlig. Den motsvarade ungefärligen landets

nuvarande behov av socker. En genom pressat pris nedsatt odling komme att

leda till att odlingen i Mellansverige och andra s. k. ytterområden avsevärt

minskades eller nedlades, vilket skulle bliva till men icke blott för jord­

brukets allmänna standard i berörda trakter utan jämväl ur beredskapssyn-

punkt. Vidare vore att besinna, att en nedsatt betodling med därav föran­

ledd minskad råsockerkvantitet komme att i så måtto fördyra tillverknings­

kostnaderna för sockret, att industriens fasta kostnader måste utslås på

en reducerad tillverkningskvantitet. Sockernämnden bar med hänsyn härtill

förordat, att en betareal av ungefär nuvarande omfattning eller i allt fall

omfattande i runt tal 50 000— 55 000 hektar skulle uppehållas.

Under det att, på sätt tidigare angivits, i vissa av de yttranden, som följt

den andra av de båda förut nämnda huvudlinjerna i fråga om målsättningen,

förordats en utvidgning av oljeväxtodlingen utöver vad kommittén föresla­

git, har Svenska foderämnes- och spannmälsimportörernas förening uttalat,

att ett uppehållande av eu oljeväxtodling av den av kommittén angivna stor­

leksordningen icke syntes ekonomiskt försvarligt, utan att denna odling i

fredstid borde kunna inskränkas till den areal, som kunde vara tillfyllest för

att täcka utsädesbehovet för en i en avspärrningssituation erforderlig, mera

omfattande odling, eller högst 400 å 500 hektar. Föreningen bar härvid

bland annat anfört, alL erfarenheterna från det senaste kriget visat att odlar­

na, trots all dylik odling icke tidigare bedrivits, utan nämnvärda svårigheter

kunna snabbt sälta sig in i odlingslekniken och all därför i en eventuell av-

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

spärmingssituation bristande erfarenheter hos odlarna knappast torde erbju­

da nämnvärda hinder för en fackmannamässigt bedriven oljeväxtodling av

erforderlig omfattning. Samtidigt har föreningen hänvisat till att det under

alla förhållanden under de närmaste årtiondena torde komma att finnas ett

ansenligt antal odlare, vilka under krigsåren förvärvat praktiska insikter på

detta område, och till att heredskapssyftet torde kunna tillgodoses bättre och

billigare genom utvidgad beredskapslagring av margarinråvaror.

Sveriges lantbruksförbund har däremot uttalat att det, därest konsumtio­

nen av mjölk och mjölkprodukter skulle öka i sådan grad att den inhemska

produktionen därav ej uppnådde den totalvolym, som statsmakterna avsett

att stödja, måste anses vara önskvärt, att ett motsvarande ökat utrymme i

stället bereddes den inhemska oljeväxtodlingen.

I några yttranden har berörts frågan om smörets och margarinets inbör­

des värde ur olika synpunkter. Sålunda har Riksförbundet landsbygdens folk,

såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen, uttalat att det förelåge

en avsevärd skillnad i näringsfysiologiskt hänseende mellan smör och mar­

garin. Liknande synpunkter ha framförts av Sveriges lantbruksförbund, vil­

ket på tal om de förhållanden, under vilka export av smör i utbyte mot im­

port av margarinråvaror kunde tänkas vara nationalekonomiskt lönande,

anfört att kommittén icke syntes ha tagit vederbörlig hänsyn till att smöret

vore drygare än margarinet och även i övrigt maste anses äga ett mervärde

framför margarinet. Dessa uttalanden ha bemötts av Margarinbolaget aktie­

bolag, som under hänvisning till vissa utredningar m. m. bland annat häv­

dat, att smör i fråga om näringsfysiologiska egenskaper och dryghet icke

hade något företräde framför margarin.

Frågan om import av fodermedel har berörts av bland andra Riksförbun­

det landsbygdens folk, som därom anfört.

I kommitténs betänkande anföres, att import av utländska fodermedel

kan komma att anses önskvärd — utom för att fylla en brist i de inhemska

fodermedelstillgångarna inom målsättningens ram — även på den grund

att det kan beräknas mera varaktigt bliva lönande att producera amma-

liska livsmedel medelst importerade billiga fodermedel och att exportera

denna produktion. Da den produktion, man i fortsättningen med statligt

stöd bör sträva efter att uppehålla här i landet, ej bör vara större än vad

som motsvarar det inhemska konsumtionsbehovet, bör någon sådan export-

produktion enligt förbundets mening i regel icke få äga rum, om den ej kan

beräknas ske till priser, som ligga vid eller över den inhemska producent­

prisnivån. Detta så mycket mer som det enligt vad kommittén även har

anmärkt är ytterst svårt att avgöra, huruvida en export, som sker till lägre

pris än den inhemska producentprisnivån, kan anses lönande eller ej.

Om vid ett visst tillfälle importfodermedel kunde skaffas till så billigt

pris att en därav uppammad produktion kunde bliva lönsam till samtidigt

gällande exportpriser, kunde därmed också lätt framlockas en produktions­

inriktning eller driftsomläggning i det svenska jordbruket, som kunde med­

föra stora skadeverkningar, därest denna produktion längre fram på grund

av prisstegring å fodermedlen eller sänkning av produkternas exportpriser

Kungi. Maj.ts proposition nr 75.

117

åter skulle bliva mindre lönande. Vid en eventuell mättnad av de utländska

marknaderna skulle man t. o. in. här på detta sätt lia åstadkommit en pris­

tryckande inhemsk produktion, som kunde hliva svår att bemästra. Expe­

riment av detta slag bör däriör i vart fall icke komma till stånd förrän efter

mycket noggrann prövning och på mycket säker grund. Erfarenheterna från

krisåren i början av 1930-talet höra utgöra eu varning för sådana experi­

ment.

Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening har rörande

denna fråga yttrat följande.

I den män kommittén syltar till att hålla importen av fodermedel inom

rimliga gränser kan givetvis icke något vara att erinra däremot. Då emeller­

tid i fråga om oljekraftfodret som ett slutmål uppställes en total avstäng­

ning av importen och full självförsörjning har föreningen för sin del svårt

att förstå de synpunkter, som kommittén här anlägger. Att fullt ersätta det

importerade oljekraftfodret med inhemskt foder torde näppeligen med för­

del låta sig göra. För mjölkproduktionen är det nämligen av oskattbart vär­

de att kreaturen vid utfodringen erhålla mindre tillskott av importerat olje-

kraftfoder med dess höga äggvitehalt. Därest dylikt tillskott icke längre

skulle stå till förfogande, skulle detta medföra en väsentlig försämring av

mjölkproduktionens driftekonomi, icke minst för småbrukarna, som icke ha

samma möjligheter som det större jordbruket att genom ensilage tillgodose

sitt vinterbehov av äggviterikt foder. Enligt föreningens övertygelse kan en

lönande animalieproduktion överhuvud icke upprätthållas utan import av

oljekakor. I detta sammanhang må framhållas, hurusom vårt land kunnat

skatta sig lyckligt över att under krigsåren en icke obetydlig import av olje­

kakor kunnat äga rum och att det endast därigenom varit möjligt trygga en

mjölk- och smörproduktion av den omfattning, som upprätthållits; en sänk­

ning av denna produktion skulle ha väsentligen försämrat folkförsörjningen

under dessa år. För handelsutbytet är det av vikt, att ifrågavarande import

får fortgå utan avbrott, så att fortlöpande kontakt bibehålies med respektive

exportländer. Det kan nämligen eljest riskeras, att dessa länder förlora in­

tresset för den svenska marknaden och därför i en kommande knapphets­

situation äro mindre angelägna om att tillgodose de importönskemål, som

kunna framkomma från svensk sida. Enligt föreningens åsikt var det en­

dast tack vare den betydande import av oljekakor, som bedrevs under 1930-

talet, som vårt land kunde ernå den kvot för import av oljekakor, som av

västmakterna under kriget tillerkändes oss. Föreningen hemställer, att jord-

brukskommitténs uttalanden i denna del icke lägges till grund för den fram­

tida jordbrukspolitiken.

Beträffande frågan om import av fodermedel kan slutligen nämnas, att

styrelsen för Föreningen Sveriges spannmålsintressenter förklarat sig finna

det ingalunda uteslutet, alt vart jordbruk så småningom skulle kunna prestera

en foderproduktion av den storleken att främmande, mjölkdrivande foder­

medel syntes överflödiga. Avgörande för huruvida detta borde eftersträvas,

vore emellertid enligt styrelsens uppfattning hur det pris, till vilket dessa

inhemska fodermedel kunde frambringas, ställde sig i förhållande till priset

för importerade fodermedel. Att helt bortse från kostnadssynpunkten vore

enligt styrelsens uppfattning ej möjligt.

Vidare må nämnas att jordbrukets arbetskraflsproblem berörts i några

yttranden. Statens arbetsmarknadskommission, som principiellt anslutit sig

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

till kommitténs mening rörande jordbruksproduktionens storlek, har uttryckt

vissa farhågor för att svårigheter alt tillgodose jordbrukets behov av arbets­

kraft för eu sådan produktion framdeles kunde uppkomma.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har — sam­

tidigt som utskottet dragit kommitténs beräkningar rörande eu stundande

överproduktion inom jordbruket i tvivelsmål —- givit uttryck åt stark oro

för stegrad brist på arbetskraft för jordbrukets del. Härom har utskottet

anfört följande.

Hade förhållandet varit det. att jordbruket fått behålla den arbetskrafts-

tillgång det hade under mellankrigstiden, skulle sannolikt en sådan utveck­

ling kunnat emotses. Men flykten från landsbygden, enkannerligen jordbru­

ket, har fortgått i betydligt snabbare takt än man räknat med, och därmed

har den arbetskraft, som står till jordbrukets förfogande, minskat avsevärt.

Och utsikterna just nu synas motivera det antagandet, att denna folkrörelse

till industri och tätorter ej är i avtagande utan fastmer kan väntas öka i

och med att industrien, byggnadsverksamheten med flera med allt större

styrka draga till sig arbetskraft. I detta sammanhang skall endast erinras om

att den lättnad för jordbruket — och den arbetslöshet — man ansåg sig

böra räkna med i samband med att militärinkallelserna upphörde, hittills

uteblivit, samt om industriens nu ifrågasatta betydande utökning av expor­

ten, vilket förhållande ytterligare ökar industriens arbetskraftsbehov; I själva

verket torde nu förhållandet vara det, att verklig katastrof hotar vårt lands

jordbruk och därmed vår livsmedelsförsörjning, på grund av att det ej blir

tillräckligt med folk kvar för jordbrukets skötsel. Vad som nu erfordras

synes vara omedelbart och effektivt stöd åt jordbruket, för att detta ej i allt

för stor utsträckning skall bliva avfolkat.

En häremot i viss mån avvikande åsikt rörande sysselsättningsmöjlighe­

terna inom andra näringsgrenar företrädes av Riksförbundet landsbygdens

folk, vilket anfört följande.

När man har bedömt industriens sugning efter folk och dess förmåga att

sysselsätta allt fler, har man antagit, att dess expansionsförmåga skall fort­

sätta att vara lika god som under de senaste decennierna. Det torde enligt

förbundets uppfattning innebära en sannolik överskattning. När den i ut­

landet under de senaste åren starkt utbyggda produktionskapaciteten kom­

mer i full gång och därtill ytterligare utbygges, kan marknaden av olika

varor snart väntas bliva fylld, kanske tillfälligtvis överfylld. Möjligheterna

för exportindustrien att härvid utvidga eller bibehålla sina utlandsmarknader

måste betraktas såsom ringa, med en inskränkning av dess verksamhet

som följd. Samtidigt kan trycket från de överfyllda marknaderna utom­

lands bliva starkt även på hemmamarknadsindustrien, förstärkt av nöd­

vändigheten att mottaga importvaror som avbetalning och räntelikvid å lan­

dets stora utlandsfordringar. Även på mycket lång sikt få expanderingsmöjlig-

heterna för industrien anses minska. Allt eftersom även de mindre in­

dustrialiserade länderna få sin industri utbyggd till att alltmer fylla hem-

landsmarknaderna komma de länder, som kunna eller vilja mottaga större

exportkvantiteter att bliva allt mindre i antal och konkurrensen om deras

marknader allt större. En större ökning nu av befolkningen inom industrien

måste mot en sådan bakgrund te sig äventyrlig. Det torde därför enligt för­

bundets mening vara lämpligt att räkna med en mycket måttlig expansion

av industrien. Industrien torde i framtiden få inrikta sig på att bereda sys­

selsättning åt det folk den redan har.

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

119

Slutligen må nämnas, att norrlandskommittén, såvitt anginge målsättning­

en för jordbrukspolitiken i fråga om det norrländska jordbruket, uttalat att

beträffande de allmänna utgångspunkterna och målsättningen visserligen i

stort sett samma syn borde anläggas på jordbruket i Norrland som eljest på

jordbruket här i landet men att å andra sidan särförhållanden förelåge inom

norra Sverige, vilka i olika hänseenden borde öva inflytande på den norr­

ländska jordbrukspolitiken. Rörande dessa särförhållanden har norrlands­

kommittén anfört följande.

Det torde ej kunna förbises, att det norrländska jordbrukets utvecklings­

historia har en sådan särkaraktär, att den ger ett annat utgångsläge för

jordbruket än i landet i övrigt. Norrland är emellertid härvidlag liksom i så

många andra avseenden långt ifrån ensartat. Jordbrukets utveckling i Norr­

land måste ses i sammanhang med den betydelsefulla roll som skogen och

de därpå baserade industrierna spelat i landsdelens näringsliv. I stora delar

av Norrland — även i jordbruksområdena —- har jordbruket först i sen tid

blivit ett yrkesjordbruk, grundat på produktframställning för avsalu. Till­

komsten av ett sådant yrkesjordbruk har möjliggjorts genom att avsätt-

ningsförhållandena inom Norrland ordnats och har fortskridit i samband

med dessas utveckling. I övre Norrland befinner sig jordbruket ännu i en

utbyggnadsperiod med aven i jordbruksområdena ganska gles bebyggelse.

Ärligen tillskapas här betydande arealer ny jord. I Västerbottens och Norr­

bottens län ha under senaste 15-årsperioden nyodlats över 2 000 hektar år­

ligen. Här må även erinras om den förhållandevis stora befolkningsökning,

som utmärker dessa län.

Genom att jordbruket i stora delar av Norrland ännu icke nått samma ut­

vecklingsstadium som i övriga Sverige blir varje ytterligare omdaningspro­

cess därstädes desto svårare att genomföra, som det blir erforderligt att sam­

tidigt få fram åtgärder på flera områden liksom att samla vidgade erfarenhe­

ter inom dessa. Kommittén finner anledning att särskilt framhålla de möj­

ligheter, som torde finnas att genom ytterligare grundförbättringar och kul-

turbetesanläggningar samt genom bättre utnyttjande av produktionsfakto­

rerna främja jordbrukets bärighet i Norrland. Det föreligger vidare ett starkt

behov av en omfattande utbildnings- och upplysningsverksamhet för blivan­

de och nuvarande jordbrukare, varom kommittén framlagt förslag i särskilt

betänkande. I Norrland som annorstädes är detta en fråga om att erhålla

yrkeskunnigt folk, att taga vara på jordbrukarnas olika förutsättningar för

jordbruks bedrivande och att främja och stödja yrkesskickligheten. Det är

också av nöden, att ökad kunskap vinnes om de speciella norrländska jord-

bruksekonomiska förhållandena.

Departementschefen.

Jordbruket har före industrialismens genombrott i vårt land varit vår utan

all jämförelse mest betydelsefulla näringsgren och praktiskt taget den enda

inkomstkällan för största delen av befolkningen. Efter hand ha förhållan­

dena härvidlag förändrats avsevärt. I samma mån som industrien ävensom

handeln och samfärdseln överhuvud taget utvecklats, har jordbruket mins­

kat i betydelse både vad angår jordbruksproduktionens värde i förhållande

till den totala produktionen och beträffande antalet i jordbruket syssel­

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

satta personer jämfört med hela antalet av den arbetsföra befolkningen.

Alltjämt utgör dock jordbruket jämte skogsbruket den enda eller huvud­

sakliga inkomstkällan för bortåt en tredjedel av hela vårt lands befolkning.

Även om man ej bör tillerkänna jordbruket någon särställning såtillvida att

det i och för sig skulle anses äga företräde framför eller vara av större vikt

än andra näringsgrenar, torde det redan med hänsyn härtill vara klart, att

jordbruket alltjämt spelar en mycket viktig roll och att en lösning av jord­

brukets problem är av väsentlig betydelse för utvecklingen av vårt nä­

ringsliv.

En näringsgrens betydelse uttryckes ju dessutom ej enbart av produktio­

nens värde rent siffermässigt räknat eller av antalet arbetare i densamma.

Vad jordbruket betytt för vårt land såväl under det förra som under det

senaste världskriget kan ej mätas i penningar. Utan att man därmed under­

skattar de på sitt sätt lika betydelsefulla insatser, som gjorts av övriga gre­

nar av näringslivet, torde det, vad särskilt den senaste avspärrningsperioden

angår, vara befogat att uttala, att det förhållandet, att vår livsmedelsförsörj­

ning kunnat uppehållas i stort sett medelst egen produktion, otvivelaktigt va­

rit en av huvudorsakerna till att landet kunnat hallas utanför de internatio­

nella förvecklingarna.

Då man gör en överblick över den ställning jordbruket intager i dagens

läge, kan man ej undgå att uppmärksamma den utveckling, som under de

senare årtiondena genomsnittligt ägt rum inom detsamma i form av mekani­

sering och rationalisering i övrigt samt höjning av produktionsresultaten. Det

torde ej vara erforderligt att i detta sammanhang anföra något siffermaterial.

Jag vill emellertid erinra om att enligt gjorda uppskattningar produktionen i

skördeenheter räknat under tiden från perioden 1886/90 till och med perio­

den 1936/40 stigit med nära 65 procent samtidigt som jordbruksbefolkningen

i de arbetsföra åldrarna under samma tid sjunkit med omkring 25 procent.

Bland de faktorer, som möjliggjort denna produktionsstegring, kunna näm­

nas ett intensivt växtförädlings- och avelsarbete, omfattande jordförbättrings­

åtgärder, främst i form av täckdikning och torrläggning, ökad användning av

konstgödsel samt först och sist ökade insikter hos och ett intensivt arbete av

brukarna själva. Den betydelse mekaniseringen och överhuvud införandet av

mer arbetsbesparande metoder haft torde bäst belysas av nyssnämnda siff­

ror angående förhållandet mellan produktionsökningen och minskningen av

arbetskraftsåtgången.

Av den bild av jordbrukets utveckling, som nu lämnats, får emellertid

ej dragas den slutsatsen, att jordbruket icke skulle stå inför några större

problem. Tvärtom är det ju ett allmänt känt faktum, att jordbruket haft och

även nu har att kämpa med mycket betydande besvärligheter. Den mest

iögonenfallande av dessa och den, som självfallet för jordbruksbefolkningen

tilldrager sig den största uppmärksamheten, är de ekonomiska förhållanden,

under vilka särskilt innehavarna av mindre brukningsdelar och lantarbetar­

na levt och alltjämt leva. De ha genomsnittligt befunnit sig i en ställning

som inneburit, att de ej i lika stor utsträckning som andra befolkningsgrup­

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

121

per fått del av den allmänna välståndsstegringen. Denna jordbruksbefolk­

ningens ogynnsamma ekonomiska ställning har naturligen i olika avseenden

fått återverkningar för hela näringen. Densamma har sålunda otvivelaktigt

varit en av huvudorsakerna till den successiva avflyttning från jordbruket,

som pågått sedan lång tid. Denna avflyttning har visserligen enligt min upp­

fattning i och för sig i stort sett varit en nödvändig reaktion mot jordbruks­

befolkningens svaga ekonomiska ställning. Densamma har även möjliggjort en

mer rationell användning av arbetskraften än vad som kunnat ske, därest

denna arbetskraft stannat kvar i jordbruket. Man kan emellertid ej bortse från

att det redan nu erbjuder vissa svårigheter för jordbruket att anpassa sitt

arbetskraftsbehov efter den förefintliga tillgången och att dessa svårigheter

kunna komma att ökas, därest avflyttningen skulle fortgå i samma takt som

hittills. En annan sida av det nu berörda avflyttningsproblemet, som man ej

kan underlåta att uppmärksamma, är det förhållandet, att avflyttningen va­

rit särskilt stark inom den yngre kvinnliga jordbruksbefolkningen och att till

följd därav ett betydande kvinnounderskott uppstått i de lägre åldersgrup­

perna inom jordbruket.

En följd av de ogynnsamma ekonomiska betingelser, under vilka jordbru­

ket arbetat på senare tid, är vidare att investeringar i förbättringsåtgärder

inom jordbruket ej skett i den omfattning, som i och för sig varit påkallad.

Häri ävensom i osäkerheten rörande möjligheterna att på lång sikt uppe­

hålla en lönsam jordbruksproduktion har man otvivelaktigt att söka de vik­

tigaste anledningarna till att bland annat jordbrukets bestånd av ekonomi­

byggnader för närvarande företer relativt stora brister.

En av huvudorsakerna till de mindre goda ekonomiska villkoren för jord­

bruksnäringen sammanhänger väsentligen med förhållandena på världsmark­

naden. För stora delar av jordbruksbefolkningen har emellertid även eu

ytterligare faktor kraftigt medverkat härtill. Jag åsyftar här det förhållan­

det, att utformningen av de enskilda brukningsdelarna ej i tillräcklig ut­

sträckning är anpassad efter de förändringar i förutsättningarna för en eko­

nomisk jordbruksdrift, som den allmänna utvecklingen och särskilt mekani­

seringen och överhuvud taget minskningen av arbetsförbrukningen i jord­

bruket medfört. Under gångna tider, då sysselsättningsmöjligheterna inom

andra näringsgrenar än jordbruket voro begränsade men arbetstillgången och

arbetskraftförbrukningen inom jordbruket däremot stor, skedde särskilt i

vissa delar av landet en mycket omfattande uppdelning av jorden i mindre

brukningsdelar. Denna uppdelning utgjorde under dåvarande förhållanden

nästan den enda tänkbara lösningen av problemet att vinna sysselsättning för

den växande befolkningen. Dylika brukningsdelar ha emellertid genom en

i och för sig lättförklarlig tröghet i utvecklingen kommit att bestå i allt för

stor utsträckning, även där de med hänsyn till sin ringa storlek eller olämp­

liga form numera icke erbjuda förutsättningar för ett rationellt utnyttjande

av arbetskraften och trots att brukarna av dessa jordbruk ofta på grund av

brukningsdelarnas beskaffenhet fått nöja sig med en inkomst, som legat ej

oväsentligt under ej blott inkomstnivån inom andra arbetargrupper utan

även den genomsnittliga inkomstnivån inom jordbruket.

122

Kungl. Mcij.ts proposition nr 75.

Även i andra avseenden föreligga ofta betydande brister i fråga om bruk­

ningsdelarnas beskaffenhet. Brukningsdelarnas ägor ha ej sällan ett så

olämpligt läge eller så olämplig form, att jordbruksdriften avsevärt försvå­

ras därav. Ett betydande behov av jordförbättringsåtgärder, särskilt täck­

dikning, finnes alltjämt. Slutligen är som nyss nämnts beståndet av ekono­

mibyggnader flerstädes i ganska dåligt skick.

Den utveckling av jordbruket, som ägt rum under senare tid, innebär ej

heller, att det icke alltjämt skulle finnas ett stort utrymme för förbättringar

i fråga om själva driften. Det ligger i sakens natur, att intresset och för­

mågan hos jordbrukarna att i full utsträckning begagna sig av möjligheter­

na att höja produktionen och effektivisera jordbruksdriften varierat mycket.

Det återstår därför ännu en hel del att göra, innan man kan säga, att möj­

ligheterna att rationalisera jordbruksdriften utnyttjats på ett fullt tillfreds­

ställande sätt. Jag vill som exempel härpå peka på att enligt uttalanden

av sakkunniga på området betydande skördeökningar torde kunna vinnas

genom val av lämpliga sorter och genom en driftsekonomiskt förnuftig an­

vändning av konstgödsel, att genom ett fortsatt avelsarbete avkastningen av

animalieproduktionen torde kunna ytterligare stegras ej oväsentligt samt att

i fråga om arbetsförbrukningen avsevärda besparingar ännu torde kunna

göras genom ökad användning av maskinella hjälpmedel, bland annat i

form av gemensam maskinanvändning.

De näringspolitiska och sociala problem, som sammanhänga med jord­

bruket, ha sedan lång tid tillbaka varit föremål för statsmakternas upp­

märksamhet och föranlett ett flertal åtgärder från dessas sida. Härvid har

man dels sökt att genom statligt stöd till olika förbättringsåtgärder höja det

svenska jordbrukets produktionsförmåga, dels berett jordbruket ett skydd

mot konkurrensen från utlandet. Utan att förringa omfattningen och bety­

delsen av de åtgärder av förstnämnda slag, som vidtagits av det allmänna,

torde det vara befogat att säga, att statsmakternas ingripanden under senare

tid, i vad de syftat till en förbättring av jordbruksbefolkningens ställning

överhuvud taget, främst gått ut på att möjliggöra uppehållandet av en viss

prisnivå å jordbrukets produkter. De stödåtgärder, som vidtogos under 1930-

talet, utformades sålunda huvudsakligen såsom ett prisstöd med hänsyn till

behovet att för den närmaste framtiden avhjälpa de mest besvärande konse­

kvenserna av konkurrensen från utlandet. Det statliga stödet åt förbättrings­

åtgärder inom jordbruket har däremot hittills främst inriktats på åtgärder,

vilka varit avsedda att förbättra ställningen för vissa speciella grupper av

jordbrukare eller att möjliggöra en ökning av jordbruksproduktionen över­

huvud taget, utan något direkt hänsynstagande till den inverkan denna ök­

ning kunde få för det svenska jordbrukets konkurrensförmåga i förhållande

till utlandet eller till omfattningen av det befintliga avsättningsutrymmet.

Under kriget har väl en viss förbättring av jordbruksbefolkningens ställ­

ning, jämfört med andra befolkningsgruppers, kommit till stånd. Denna för­

bättring har dock ej varit så stor, att den önskade jämställdheten uppnåtts.

Kungl. Maj.ts proposition

nr

75.

123

För större delen av den i jordbruket arbetande befolkningen ligger ännu

inkomstnivån ett ej oväsentligt stycke under inkomstnivån för andra jäm­

förliga befolkningsgrupper.

Då en successiv återgång till mera normala förhållanden nu kan väntas,

finner jag det angeläget, att man snarast griper sig an med de med jordbruks­

näringen förknippade problemen i hela deras vidd.

Det betänkande, som 1942 års jordbrukskommitté nu framlagt, utgör en­

ligt min uppfattning en värdefull grund vid behandlingen av hithörande

spörsmål. Genom de omfattande utredningar, som kommittén låtit verkställa,

och genom den ingående belysning, som kommittén givit här uppkommande

frågor, ha förutsättningarna för en allsidig bedömning av det föreliggande

problemkomplexet väsentligt ökats.

Såsom nämnts redan i den inledningsvis lämnade redogörelsen för huvud­

dragen av betänkandet har kommittén vid framläggandet av sina förslag i

stort sett inskränkt sig till att behandla de allmänna riktlinjerna för den

statliga jordbrukspolitiken. Kommittén har därför bland annat ej låtit ut­

arbeta några förslag till författningar rörande de frågor, som kommittén

berört. Jag har emellertid för avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att på grund­

val av den föreliggande utredningen förelägga riksdagen sådana förslag, att

med stöd av dessa arbetet med jordbrukets rationalisering enligt de där an­

givna riktlinjerna — sedan erforderliga organisatoriska förberedelser vid­

tagits — kan påbörjas den 1 juli 1948. Att tidigare få i gång detta arbete i

full utsträckning torde icke vara möjligt, eftersom budgetåret 1947/48 torde

åtgå för uppbyggande av den för arbetet erforderliga organisationen. Såsom

angivits i statsverkspropositionen för sistnämnda budgetår bör emellertid en

utvidgning av arbetet med yttre rationalisering av jordbruket i viss ut­

sträckning kunna komma till stånd redan under sagda budgetår med anli­

tande av nu befintlig organisation på området.

Det närmaste målet för de statliga åtgärderna på jordbrukets område bör

enligt min uppfattning vara att den i jordbruket arbetande befolkningen skall

få samma möjligheter som utövarna av andra näringar att uppnå en skälig

inkomstnivå och att bliva delaktig i den allmänna välståndsstegring, som

kan ske i fortsättningen. För att detta mål skall kunna förverkligas fordras

betydande insatser såväl av jordbruksbefolkningen som av det allmänna. Ra­

tionaliseringsmöjligheterna inom jordbruket måste tillvaratagas. Särskilt

måste strävandena härvid inriktas på att brukningsdelarna skola bliva så­

dana, att de möjliggöra ett effektivt utnyttjande av arbetskraften hos de i

jordbruket sysselsatta personerna. Den nuvarande fastighetsindelningen, vil­

ken till största delen tillkommit under tider, då förutsättningarna för jord­

bruksnäringen voro helt annorlunda än de nu äro och i framtiden kunna

väntas bliva, får härvid ej stå hindrande i vägen om man, utan att andra

viktiga intressen åsidosättas, genom ändringar av densamma kan förbättra

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

förutsättningarna för jordbruksdriften och inkomstmöjligheterna för jord­

brukets utövare. Den på många håll alltför långt gångna ägosplittringen

måste därför avhjälpas genom åtgärder i syfte att giva de brukningsdelar,

vilkas innehavare väsentligen hämta sin inkomst från jordbruket, en sådan

storlek och form, att framstegen på det jordbrukstekniska området kunna

utnyttjas och brukarna få full och effektiv sysselsättning. Redan de topo­

grafiska förhållandena göra emellertid, att en mera allmän förändring av det

svenska jordbrukets struktur i riktning mot verkliga storbruk icke kan

komma i fråga. Man torde därför enligt min mening vid arbetet med för­

bättring av de till storlek och form olämpliga brukningsdelarna böra utgå

från att vårt jordbruk även framgent i huvudsak kommer att vara ett bonde­

jordbruk och att strävandena böra inriktas på att få till stånd bruknings­

delar av bondejordbrukets storlekstyp. Såväl beträffande denna som övriga

sidor av rationaliseringsarbetet bör gälla, att arbetet i första rummet bör vara

en jordbrukets egen verksamhet, till vilken statsmakterna lämna sitt biträde

genom ekonomiskt stöd och genom lagstiftningsåtgärder, vilka avse att un­

danröja eventuella hinder för densamma. Med hänsyn till den vikt det ur det

allmännas synpunkt har att utvecklingen inom jordbruksnäringen går i

den riktning, som bäst överensstämmer med hela samhällets intressen, är

det dock samtidigt nödvändigt, att en planering på detta område kommer

till stånd under medverkan från det allmännas sida samt att det allmänna

följer och leder utvecklingen på området.

Enbart en fortsatt rationalisering inom jordbruket kan ej väntas vara till­

räcklig för att den i jordbruket sysselsatta befolkningen skall kunna uppnå

en tillfredsställande inkomstnivå. Statsmakterna måste därför vara beredda

att vidtaga de åtgärder som, vid sidan av nyssnämnda rationaliseringsverk-

samhet, kunna erfordras för förverkligande av detta önskemål. Dessa åtgär­

der böra i första hand gå ut på att även i fortsättningen lämna jordbruket ett

gränsskydd gentemot den utländska konkurrensen, avvägt med hänsyn till

det genomsnittliga stödbehovet för näringen. Dessutom måste man räkna

med att det under en relativt lång övergångstid av sociala skäl kommer att

bliva nödvändigt att lämna ett särskilt stöd åt innehavarna av sådana bruk­

ningsdelar, vilka i sitt nuvarande skick ej erbjuda tillfredsställande försörj­

ningsmöjligheter och vilkas brister kunna avhjälpas först genom en genom­

gripande förändring av brukningsdelarnas struktur. Detta stöd bör syfta till

att åtminstone delvis utjämna dessa brukningsdelars bristande lönsamhet un­

der den övergångstid, som kan åtgå till dess en dylik rationalisering av de­

samma kan genomföras.

I detta sammanhang må anmärkas att jag, då här och i det följande talas

om att åtgärder böra vidtagas för att bereda den i jordbruket sysselsatta be­

folkningen en tillfredsställande inkomstnivå, givetvis ej bortser från att för

vissa grupper av jordbrukare förhållandena redan nu äro sådana, att detta

önskemål kan anses ti'lgodosett, och att åtgärderna därför i främsta rummet

böra taga sikte på att åstadkomma en förbättring av förhållandena för öv­

riga kategorier av jordbrukare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

125

Jordbrukskommittén har framhållit önskvärdheten av att det vid uppdra­

gandet av riktlinjerna för jordbrukspolitiken överhuvud taget och framför

allt för rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område uppställes en

riktpunkt beträffande storleken av den jordbruksproduktion, som det all­

männa bör söka att uppehålla på lång sikt. Otvivelaktigt är även en dylik

målsättning ur många synpunkter av värde. Sålunda synes det påkallat, att

man, då det gäller att angiva riktlinjerna för den önskvärda utvecklingen av

jordbruket och att avgöra, vilka åtgärder som böra vidtagas för att främja

denna utveckling, uppställer ett handlingsprogram, vilket ej endast tar sikte

på den för dagen föreliggande situationen utan även är ägnat att underlätta

och gagna utvecklingen på lång sikt. Den ställning man intager till frågan

om jordbrukets betydelse och omfattning på lång sikt blir vidare utslagsgi­

vande för ståndpunkttagandet till ett flertal spörsmål av mycket stor praktisk

betydelse, exempelvis frågan om målsättningen på fastighetsbildningens om­

råde och frågan, i vad mån man bör eftersträva nyodling eller intensifiering

av jordbruksdriften.

Vad angår de synpunkter, som böra vara vägledande vid en dylik målsätt­

ning, torde det i princip knappast råda någon meningsskiljaktighet om att

jordbruket ej — liksom ej heller någon annan näringsgren -— kan göra an­

språk på att statsmakterna enbart för tillvaratagande av näringsgrenens egna

intressen skola söka att inom densamma uppehålla en produktion eller be­

vara en befolkning av viss storlek. Avgörandena härvidlag måste i stället träf­

fas med hänsyn till vad som för samhället i dess helhet framstår som mest

gagneligt. Likaså torde det i stort sett råda enighet om att ett dylikt avgö­

rande bör ske efter en avvägning mellan olika faktorer, därvid man främst

mot varandra bör ställa å ena sidan rent ekonomiska hänsynstaganden samt

å andra sidan beredskapssynpunkter, befolkningspolitiska, kommunalekono­

miska och sociala faktorer ävensom hänsynen till sambandet mellan jord­

bruket och andra näringsgrenar. Däremot råda givetvis delade meningar rö­

rande den vikt man bör tillmäta de olika faktorerna. I detta sammanhang

anser jag det icke nödvändigt att närmare ingå härpå. Emellertid vill jag här

framhålla att jag, såsom torde ha framgått redan av vad jag tidigare anfört,

i likhet med kommittén anser att man vid uppdragandet av riktlinjerna för

den framtida jordbrukspolitiken ej bör utgå från ett antagande om att det

svenska jordbruket — därest dess utövare skola erhålla en ersättning för

sitt arbete som är likvärdig med den jämförliga befolkningsgrupper erhålla

— inom överskådlig tid skall bliva konkurrenskraftigt i förhållande till de stora

jordbruksländerna vare sig på världsmarknaden eller, annat än i begränsad

omfattning, på hemmamarknaden. Likaså synes det mig med hänsyn sär­

skilt till den befolkningspolitiska situationen sannolikt, att en stark efterfrå­

gan på arbetskraft även framgent kommer alt föreligga från de s. k. stads­

näringarnas sida och att det därför ej kommer att möta svårigheter för den

arbetskraft, som kan frigöras genom en fortsatt rationalisering inom jord­

bruket, att finna annan och mera lönande sysselsättning. Åtskilligt tyder

tvärtom på att utströmningen av arbetskraft från jordbruket blir den pri­

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

mära företeelsen, gentemot vilken rationaliseringen måste utgöra en nöd­

vändig motvikt. Det torde vidare vara nödvändigt, att man av beredskapsskäl

under normala förhållanden uppehåller en produktion av den storlek, som

erfordras för tryggande av landets försörjning i en avspärrningssituation, även

om en dylik produktion rent ekonomiskt sett ej skulle vara konkurrenskraf­

tig i förhållande till utlandets.

Det erbjuder uppenbarligen i och för sig mycket stora svårigheter att före­

taga en riktig avvägning mellan de förut nämnda synpunkterna, eftersom

dessa delvis ligga på skilda plan. Dessa svårigheter ökas ytterligare därav att

man i nuvarande läge måste nöja sig med mer eller mindre ovissa antagan­

den rörande flera av de faktorer, som böra vara avgörande för avvägningen.

Bland annat med hänsyn till det synnerligen osäkra läge, som för närva­

rande kännetecknar den internationella politiska situationen, är det utom­

ordentligt vanskligt att nu bedöma, vilken vikt man på längre sikt bör fästa

vid kravet på uppehållande av en beredskap på livsmedelsförsörjningens

område. De extraordinära förhållanden, som råda på den internationella va­

rumarknaden, göra det likaledes svårt att förutse, hurudana pris- och av-

sättningsförhållandena för jordbruksprodukter i fortsättningen komma att

bliva på världsmarknaden, och därmed också vanskligt att säkert bedöma,

vilken betydelse man på längre sikt bör tillmäta de rent ekonomiska syn­

punkterna. Såsom framhållits både av kommitténs majoritet och i ett av de

vid betänkandet fogade särskilda yttrandena kan man härvid näppeligen

utgå från att 1930-talets relation mellan prisnivån för jordbruksprodukter på

världsmarknaden och den inhemska producentprisnivån kommer att bestå

även i fortsättningen eller att relationen mellan dessa båda prisnivåer — hu­

rudan denna nu må bliva i fortsättningen —• kommer att giva ett riktigt ut­

tryck för den samhälleliga merkostnad uppehållandet av en jordbrukspro­

duktion utöver en viss miniminivå kan innebära. Den i ett flertal yttranden

berörda frågan om möjligheterna att i viss omfattning tillgodose beredska­

pen genom lagring synes vidare förtjänt av fortsatt uppmärksamhet.

Med hänsyn till vad jag sagt om osäkerheten i de förhållanden, på vilka en

avvägning i nuvarande stund måste grundas, synes det mig ej sannolikt att

man, därest en sådan målsättning nu göres, kan underlåta att ompröva denna

sedan förhållandena på det internationella området och övriga av mig be­

rörda fält klarnat och man därmed även fått möjlighet att med större säker­

het bedöma, vilken vikt som bör tillmätas de olika i avvägningen ingående

faktorerna. Detta betyder åter, att en målsättning, som göres nu, även om den

angives som ett långsiktsprogram, i realiteten knappast kan bliva annat än

ett provisorium, eftersom man, i den mån de faktorer, som varit avgörande

för densamma, förändras mera avsevärt, även måste vidtaga de justeringar

av densamma, som betingas av de ändrade förhållandena.

Enligt min uppfattning är det vidare för de aktuella uppgifter, som före­

ligga på jordbrukets område, icke nödvändigt eller ens lämpligt att man, trots

de svårigheter som äro förenade därmed, nu skall söka att uppställa någon

bestämd riktpunkt beträffande storleken av den jordbruksproduktion, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

127

bör eftersträvas på lång sikt. Alla torde vara ense om att man så länge det

internationella läget ej klarnat bör söka uppehålla vår livsmedelsproduk­

tion på en betryggande nivå. Enligt de av jordbrukskommittén verkställda

utredningarna rörande produktions- och konsumtionsulvecklingen torde på

grund av den väntade konsumtionsökningen självförsörjningsgraden under

det närmaste decenniet och något längre snarast komma att bliva förhållan­

devis lägre än 1930-talets och även lägre än den självförsörjningsgrad, som

det av kommittén rekommenderade medelalternativet tager sikte på. Frågan

om en begränsning av jordbruksproduktionen (bortsett från den produk­

tion, som bygger på importerade fodermedel) kan under sådana förhållan­

den ej väntas få aktualitet förrän efter en relativt lång tidrymd. Jag vill

i detta sammanhang jämväl erinra om att statsmakterna under krigs­

åren vidtagit omfattande åtgärder i syfte att stimulera jordbrukarna till att

uppehålla och om möjligt öka sin produktion. Även med hänsyn härtill sy­

nes det mig uteslutet, att omfattningen av den jordbruksproduktion, som

skall åtnjuta statligt stöd, på kortare sikt skulle bestämmas så, att densamma

skulle understiga vad som faktiskt normalt kan beräknas bliva producerat.

På grund av de svårigheter det erbjuder för jordbruket att snabbt vidtaga

någon mera omfattande produktionsbegränsning skulle en dylik ståndpunkt

nämligen innebära, att det förhållandet, att produktionen genom jordbru­

karnas ansträngningar under kriget kunnat hållas på en relativt hög nivå,

i fortsättningen skulle medföra en försämring av jordbrukarnas ställning,

eftersom dessa då skulle bliva utan stöd för en del av sin produktion.

Med vad jag nu sagt avser jag dock ingalunda, att frågan om jordbruks­

produktionens utveckling bör lämnas helt obeaktad av statsmakterna. För

att ett sådant gränsskydd, som förut nämnts, skall ha avsedd effekt, bör

produktionen tydligen ej vara större än att den väl rymmes inom ramen för

vårt normala behov. Det bör sålunda finnas en betryggande marginal mellan

produktionen och den normala konsumtionen. Eftersom verkningarna av

gränsskyddet ur konsumenternas synpunkt bliva mest påtagliga i fråga om

kostnaderna för matfettsförsörjningen, bör marginalen inom detta område av

hänsyn till konsumenternas intressen vara så vid, att den lämnar ett tillräck­

ligt utrymme för konsumtion av billigare matfett än smör. En marginal, som

skall tillgodose nu nämnda önskemål, synes böra ha åtminstone den storlek,

som representeras av skillnaden mellan det av kommittén förordade medel-

alternativet och den normala konsumtionen.

Det måste ur det allmännas synpunkt framstå som angeläget, att produk­

tionen ej skall överstiga det totala avsättningsutrymmet, minskat med eu dylik

marginal. Vid arbetet med jordbrukets rationalisering bör eu produktion av

denna storlek följaktligen anses representera den övre gräns, över vilken

produktionen ej bör stiga, och rationaliseringsåtgärderna, i den mån så är

erforderligt, utformas på sådant sätt, alt man skall kunna förhindra, alt pro­

duktionen skall stiga över sagda gräns. Bortsett från det nu nämnda bör man

i rationaliseringsarbetet inrikta sig på att söka höja jordbrukets effektivitet

och förbättra inkomstnivån för den i jordbruket arbetande befolkningen.

128

Kungi. Maj:ts proposition nr 75.

Jordbruksproduktionen bör alltså i stort sett ia utveckla sig fritt under nyss­

nämnda gräns. Detta bör dock endast gälla, såvida produktionen ej sjunker

till en nivå, som ingiver mera allvarliga betänkligheter ur beredskapssyn-

punkt. Därest så skulle bliva fallet, torde frågan om formerna för och om­

fattningen av det statliga stödet åt jordbruksnäringen böra omprövas i syfte

att förhindra, att produktionen skall sjunka under den lägsta nivå, som kan

anses acceptabel ur beredskapssynpunkt.

Huvudlinjerna för den jordbrukspolitik, som statsmakterna under den tid

som nu kan överblickas böra föra, synas alltså sammanfattningsvis kunna

angivas på följande sätt.

Det närmaste målet bör vara att bereda jordbruksbefolkningen möjlighet att

uppnå och bevara jämställdhet i inkomsthänseende med andra befolknings­

grupper. För att detta skall bliva möjligt bör staten lämna jordbrukspro­

duktionen ett gränsskydd gentemot utlandet. Vidare bör staten medverka till

en omfattande rationalisering inom jordbruket i syfte att nedbringa jordbru­

kets produktionskostnader. Fn dylik rationalisering torde vara en av förut­

sättningarna för nyssnämnda inkomstförbättring. Särskild uppmärksamhet

bör i rationaliseringsarbetet ägnas behovet av en förvandling av sådana bruk­

ningsdelar, som med hänsyn till storlek och form icke kunna anses lämpliga

under nuvarande förhållanden. Bland annat på grund av vikten av att nyss­

nämnda gränsskydd skall bliva fullt effektivt bör man vid utformningen av

rationaliseringsåtgärderna utgå från att produktionen ej bör vara större än

att den väl ligger inom ramen för de inhemska avsättningsmöjligheterna. Då

stöd i princip icke bör lämnas för export av jordbruksprodukter, torde den

övre gränsen i praktiken tämligen lätt giva sig själv. Denna gräns torde

komma att nå upp i närheten av det av kommittén förordade medelalterna­

tivet. Under sagda gräns bör produktionens storlek få anpassa sig fritt efter

de föreliggande förhållandena, såvida ej produktionen skulle visa tendenser

att sjunka ned till en nivå, som ingiver mera allvarliga betänkligheter ur

beredskapssynpunkt.

Till förtydligande av innebörden av vad jag nu sagt angående den omfatt­

ning, i vilken jordbruket tills vidare bör åtnjuta stöd för sin produktion, skall

jag närmare behandla vissa frågor, nämligen frågorna om den utsträckning,

i vilken import av fodermedel bör få ske, om förhållandet mellan smör och

margarin på den inhemska marknaden samt om den önskvärda omfattningen

av odlingen av sockerbetor och oljeväxter.

Då jag sagt, att jordbruket tills vidare bör erhålla stöd för hela sin pro­

duktion, har jag i fråga om animalieproduktionen närmast åsyftat den pro­

duktion, som kan frambringas medelst inhemska fodermedel. Vid bedömning­

en av, i vad mån en på importerade fodermedel grundad animalieproduktion

bör anses önskvärd ur det allmännas synpunkt, torde böra beaktas, att det

tydligen är angeläget, att man ej genom att möjliggöra en på importerade

fodermedel grundad animalieproduktion stimulerar till en produktionsök­

ning, som är så stor att den medför risk för avsättningssvårigheter. Det synes

mig därför vara att tillråda, att man tills vidare, i den mån en fodermedels-

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

129

import ej är önskvärd med hänsyn till det aktuella försörjningsläget, iaktta­

ger återhållsamhet vid medgivande av dylik import. Dock torde man, så

länge balanserade foderstater ej kunna uppställas medelst inhemska foder­

medel, böra tillåta import av kraftfodermedel i den utsträckning, som er­

fordras för detta ändamål.

Med det nu sagda har jag även angivit min inställning till frågan om det

förhållande, som tills vidare bör råda mellan smör och margarin på den

inhemska marknaden. Det innebär nämligen, att jordbruket tills vidare i

första hand bör åtnjuta avsättningsskydd för en smörproduktion, motsva­

rande vad som kan frambringas medelst inhemska fodermedel och sådana

importerade fodermedel, som erfordras för att uppnå balans i foder sta ter na.

Återstoden av det inhemska avsättningsutrymmet för matfett bör i första

hand utfyllas medelst margarin (häri inbegripet även vegetabiliska oljor och

fetter samt andra ersättningsmedel för smör och margarin), och endast i den

mån det ej är möjligt att anskaffa råvaror för en margarinproduktion av

denna storleksordning eller efterfrågan på smör skulle överstiga de smör­

kvantiteter, för vilka avsättningsutrymme beräknats i första hand, bör man

möjliggöra en ökning av den för inhemsk konsumtion avsedda smörproduk­

tionen genom att medgiva import av fodermedel.

Det är icke möjligt att exakt angiva, vad denna linje kommer att innebära

i fråga om storleken av de margarinkvantiteter, för vilka avsättningsut­

rymme under de närmaste åren kommer att finnas här i landet. Med hänsyn

särskilt till den ökning i matfettskonsumtionen, som kan väntas vid ett slo­

pande av det nuvarande ransoneringssystemet, synes det dock sannolikt att,

även om export av smör ej förekommer, utrymme kommer att finnas för en

margarinkonsumtion, som är större än den i jordbrukskommitténs förslag

angivna minimikvantiteten. Skulle export av smör kunna ske till med det in­

hemska marknadsläget konkurrerande priser, kan denna margarinkonsum­

tion, om efterfrågan finnes, ökas ytterligare.

I fråga om sockerbetsodlingen anser jag, att statsmakterna i första hand

böra inrikta sig på att söka uppehålla en sockerbetsproduktion av ungefär­

ligen den storlek, som kommittén förordat. I vad mån en större produktion

bör anses önskvärd torde böra avgöras från år till år med beaktande av det

försörjningspolitiska läget och de kostnader uppehållandet av en större pro­

duktion skulle draga.

Vad till sist angår oljeväxtodlingen hyser jag den uppfattningen, att en

oljeväxtodling av ej alltför ringa omfattning hör ingå i den jordbruksproduk­

tion som, bland annat av beredskapsskäl, på lång sikt bör uppehållas här i

landet. Jag finner det dock i nuvarande läge ej möjligt att göra något utta­

lande rörande storleken av den oljeväxtodling, som sålunda bör finnas på

lång sikt. Avgörandet härvidlag torde bland annat böra bliva beroende av

mjölkproduktionens utveckling ävensom av de erfarenheter, som i fortsätt­

ningen kunna vinnas rörande betingelserna för ifrågavarande odling. Emel­

lertid anser jag, att statsmakterna tills vidare böra stödja en dylik odling,

motsvarande upp till 10 000 ton margarin. Härvid har jag då ej tagit hänsyn

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 75.

9

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 75.

till möjligheten av att det av aktuella försörjningspolitiska skäl kan befinnas

önskvärt med en större oljeväxtodling. Denna fråga torde böra prövas för

varje särskilt produktionsår i samband med fastställandet av storleken av

stödet åt oljeväxtodlingen.

Avvägningen av det allmänna prisstödet åt jordbruket.

Beträffande innebörden av kommitténs förslag rörande avvägningen

av det allmänna prisstödet åt jordbruket hänvisas till kapitlen 6 och 17 i

kommitténs betänkande samt till sidorna 26—29 i den förut lämnade redo­

görelsen för huvuddragen av detta.

Det här ifrågavarande spörsmålet har berörts endast i en del av de av­

givna yttrandena.

Statens livsmedelskommission har förklarat sig helt ansluta sig till kom­

mitténs förslag i förevarande hänseende. Samma ståndpunkt har intagits av

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som emellertid

samtidigt — i likhet med vad som skett från flera andra håll — understru­

kit vanskligheten av att för hela landet angiva någon viss åkerareal såsom

lämplig norm för basjordbruket i rationaliseringshänseende. Lantbrukssty-

relsen har sagt sig icke ha något att invända mot att jordbrukets prisstöd

tills vidare avvägdes i huvudsak med hänsyn till det av kommittén valda bas­

jordbrukets behov men förutsätta att en omprövning av avvägningspörsmå­

let från tid till annan skulle bliva erforderlig. Skaraborgs låns hushållnings­

sällskaps förvaltningsutskott, med vilket länsstyrelsen i lånet instämt, har

icke funnit anledning till annan erinran mot kommitténs förslag angående

bas jordbrukets storlek än att utskottet förordat ett aktgivande på huruvida

ej den undre gränsen för åkerarealen inom den grupp av jordbruk, vilkas

driftsresultat skulle utgöra grunden för beräkningen av prisstödet, borde i

någon mån sänkas. Härjämte har utskottet framhållit angelägenheten av att

beräkningarna grundade sig på ett omfattande material, vilket icke hämtats

enbart från de bäst skötta jordbruken.

Med erinran om sin från kommitténs förslag i fråga om målsättningen

för jordbrukspolitiken avvikande mening har landsorganisationen förklarat

sig helt instämma i kommitténs uppfattning att prisstödet borde fixeras till

den typ av jordbruk, som kommittén betecknade såsom basjordbruk, därvid

landsorganisationen framhållit, att det åtminstone på kortare sikt icke syn­

tes råda något entydigt samband mellan å ena sidan åtgärderna för skapan­

det av full lönsamhet för basjordbruken och å andra sidan den av kom­

mittén förordade storleken av jordbruksproduktionen.

Kalmar läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har, jämte

det utskottet förklarat sig i princip icke ha något att erinra mot kommitténs

förslag på denna punkt, anfört följande.

Förvaltningsutskottet vill starkt understryka jordbrukskommitténs eget

uttalande, att icke enbart storleken av brukningsdelens åkerareal är avgö­

Kungl. Maj.ts proposition nr 75.

131

rande för dess lönsamhet och lämplighet. Vidare bör enligt utskottets me­

ning prisstödet även omfatta den typ av jordbruk, s. k. kombinerade jord­

bruk och skogsjordbruk, som ur skogssynpunkt och för utnyttjande av

skogstillgångarna befinnas nödvändiga, även om dessa jordbruk icke genom

sammanslagning eller tillförande av tillskottsjord kunna bringas upp i till­

räcklig storlek.

I flertalet av de yttranden, där här ifrågavarande spörsmål behandlats,

har gjorts gällande, att gränserna för basjordbrukets åkerareal borde sättas

lägre än kommittén föreslagit. Sålunda har Riksförbundet landsbygdens folk

— som under hänvisning till beredskapssynpunktens avgörande inflytande

vid målsättningen för jordbrukspolitiken hemställt, att beteckningarna jord­

bruksstöd och jordbruksskydd måtte ersättas med uttrycken folkförsörj-

ningsstöd och folkförsörjningsskydd — anfört följande.

Förbundet anser, att folkförsörjningsskyddet bör sättas så, att en arbets­

inkomstnivå, motsvarande jämförliga befolkningsgruppers, uppnås inom

jordbruk av den rationalitets- och inkomstnivå, som kan anses motsvara den

genomsnittliga hos jordbruk i storleksgruppen med en åkerareal av 10—15

hektar eller något därunder. Den av kommittén föreslagna högre rationali-

tetsnivån inom storleksgruppen 10 ända upp till 20 hektar måste enligt för­

bundets mening anses vara för hög och medföra att lönsamhetsgraden och

arbetsinkomstnivån även i fortsättningen blir för låg vid flertalet av de ur

sysselsättningssynpunkt fullständiga jordbruken. Förbundet vill härvid fästa

uppmärksamheten på att i Danmark vid nu skeende jorddelningar den lämp­

ligaste brukningsstorleken sättes till 10—12 hektar. I andra delar av Europa,

där jordomfördelningar nu sker, har man satt brukningsdelarnas areal ännu

lägre eller till 6—8 hektar.

Samma mening rörande omfattningen av basjordbrukets åkerareal har ut­

talats av länsstyrelsen i Uppsala län samt länets hushållningssällskaps för­

valtningsutskott.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förordat en

minskning av arealstorleken till omkring 10 hektar.

Förvaltningsutskottet i Älvsborgs läns norra hushållningssällskap har an­

fört följande.

Inom storleksgruppen 10—20 hektar och däröver ligger endast omkring

31 procent av alla jordbruk. Sannolikt innebär kommitténs förslag, att endast

cirka 25 procent av samtliga brukningsdelar kunna påräkna full lönsamhet

av själva jordbruket. För alla de jordbruk, som praktiskt taget sakna skog,

kunna konsekvenserna av ett alltför stort basjordbruk bliva nog så allvar-

samma. Enligt förvaltningsutskottets mening tala därför starka skäl för

överväganden till förmån för basjordbruk av mindre storleksordning. Det

bör härvid också observeras, att förutsättningar för åstadkommande av jord­

bruk i storleksordningen 10—20 hektar ingalunda alltid föreligga.

Motsvarande synpunkter ha av Jönköpings läns hushållningssällskaps för­

valtningsutskott anförts med särskild syftning på de inom länet rådande

jordbruksförhållandena.

Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att

prisstödet åtminstone tills vidare borde grundas på en totalkalkyl över jord­