Prop. 1948:216

('med förslag till militär rättegångslag m. m.',)

Kgngl. Maj:ts proposition nr 216.

1

Nr

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till militär

rättegångslag m. m.; given Stockholms slott den 9 april 19b8.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) militär rättegångslag, samt 2) lag om införande av militära rättegångslagen.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att de nuvarande krigsdomstolarna skola av­ skaffas och att rättsskipningen i militära mål under fredstid skall hand­ havas av vissa allmänna domstolar i deras vanliga sammansättning. Det beräknas att ett trettiotal rådhusrätter och ett tiotal häradsrätter komma att få handlägga militärmål. Utrednings- och åklagaruppgifterna i dessa mål skola enligt propositionen ankomma på de allmänna åklagarna.

Under krig och beredskapstillstånd skola fortfarande finnas särskilda krigsrätter. Dessa bli enligt förslaget sammansatta av en lagfaren ordfö­ rande och en nämnd på tre personer, varav en militär och två civila lek­ män. Såsom åklagare vid dessa krigsrätter skola fungera särskilda krigs- fiskaler.

Den disciplinära bestraffningsrätt, som tillkommer militära chefer, skall enligt propositionen bibehållas i ungefär samma omfattning som nu. Dis­ ciplinstraff skall dock i princip få åläggas endast av chef som har minst

1

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 216.

2

regementsofficers grad eller tjänsteklass. I syfte att förbättra utredningen i disciplinmål föreslås åtskilliga nya bestämmelser. Bl. a. skall i vissa fall utredningen verkställas av allmän åklagare i stället för av militärmyndig­ heterna. En annan viktig nyhet är, att arreststraff som ålagts av militär chef ej längre skall få verkställas omedelbart utan först sedan beslutet vun- nit laga kraft mot den dömde. Såsom rådgivare åt de militära cheferna i disciplinmål och andra juridiska ärenden skola fortfarande finnas audi- törer.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1949.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

3

Förslag

till

Militär rättegångslag.

Härigenom förordnas som följer.

FÖRSTA AVDELNINGEN.

Allmänna bestämmelser.

1 KAP.

1 §•

Militära mål skola handläggas vid allmän domstol, där de ej enligt denna

lag handläggas av befattningshavare vid krigsmakten såsom disciplinmål

eller ersättningsmål. Att i vissa fall under krig, beredskapstillstånd och be-

redskapsövning krigsrätt är första domstol i militära mål, därom stadgas

i 95 §.

2

§•

Med krigsman avses i denna lag den som är underkastad ansvar såsom

krigsman enligt 26 kap. 21 § eller 27 kap. 14 § strafflagen.

3 §.

Såsom militära brottmål anses enligt denna lag:

1. mål om ansvar för sådant av krigsman förövat brott som omförmäles

i något av följande kapitel eller lagrum i strafflagen, nämligen 11 kap. 9

och 10 §§ därest den brottslige vid gärningens begående var iklädd militär

tjänstedräkt, 19, 20, 21, 22 och 24 kap. därest brottet angått krigsmakten

tillhörig eller för dess behov avsedd egendom, 25 kap. 1—4 och 9 §§ samt

26 och 27 kap.;

2. mål om ansvar för annat i strafflagen omförmält brott som krigsman

förövat med anledning av den förfördelades eller sin egen tjänst vid krigs­

makten eller ock mot myndighet eller annat organ tillhörande krigsmakten;

3. mål om ansvar i andra fall för brott varigenom krigsman åsidosatt sin

tjänsteplikt; samt

4. mål om ansvar för brott varigenom någon som ej är krigsman men

innehar tjänst vid krigsmakten åsidosatt sin tjänsteplikt.

Vad i denna lag stadgas om militära brottmål skall äga motsvarande till-

lämpning i fråga om domstols befattning med förundersökning och använ­

dande av tvångsmedel med anledning av brott som är av beskaffenhet att

fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt mål.

Såsom militärt brottmål anses icke mål som enligt vad särskilt är stad­

gat skall upptagas av annan civil myndighet än domstol.

4 §•

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skola, i den omfattning

Konungen bestämmer, till militära brottmål hänföras jämväl mål om ansvar

å krigsman för annat än i 3 § omförmält brott av vad beskaffenhet det vara

må.

5 §•

Till militära tvistemål hänföras mål som, utan att tillika röra ansvar,

angå fråga

1. om enskilt anspråk på grund av brott som är av beskaffenhet att fråga

om ansvar därför skall handläggas som militärt mål; eller

2. om anspråk på ersättning i annat fall för förlust av eller skada å

krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom, såframt an­

språket grundas å förpliktelse med anledning av tjänst vid krigsmakten.

Såsom militärt tvistemål anses icke anmärkningsmål.

6

§•

Med avseende å rättegången i militära mål gäller i tillämpliga delar, där

ej i denna lag eller eljest är särskilt stadgat, vad om rättegång är i allmän­

het föreskrivet; disciplinstraff skall därvid anses lika med böter.

*

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

ANDRA AVDELNINGEN.

Om den handläggning av militära mål som ankommer på befattnings­

havare vid krigsmakten in- in.

2 KAP.

Om disciplinmål.

7 §•

Har krigsman förövat brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför

skall handläggas som militärt mål, må i de fall som nedan sägs straff för

brottet åläggas av befattningshavare vid krigsmaktep.

Militärt brottmål som sålunda handlägges av befattningshavare vid krigs­

makten benämnes disciplinmål-

8

§.

Straff må åläggas i disciplinmål allenast om den misstänkte står under

militärt befäl och straffet finnes böra bestämmas till arrest i högst femton

dagar eller disciplinbot.

Den som tillhör hemvärnet eller eljest förbundit sig att såsom frivillig

fullgöra krigstjänst må dock bestraffas i disciplinmål, ändå att han vid tiden

för bestraffningens åläggande ej står under militärt befäl.

9 §.

För följande i strafflagen omförmälda brott må, där ej annat följer av

10 §, straff åläggas i disciplinmål:

1. brott som sägs i 11 kap. 9 eller 10 §, därest den brottslige vid gärning­

ens begående var iklädd militär tjänstedräkt;

2. brott som avses i 22 kap. 2, 4 eller 7 § eller 24 kap. 2 §, därest fråga

är om krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom som läm­

nats åt den brottslige för begagnande;

3. brott som sägs i 25 kap. 4 § eller 26 kap. 18 §, dock ej då fråga är

om sådan förseelse vid manövrering eller navigering av krigsmaktens far­

tyg eller luftfartyg, som någon för dess säkerhet ansvarig krigsman begått

under utövande av befäl å detsamma eller, om fartyget var luftfartyg, såsom

förare darå * samt

4. brott varom förmäles i 26 kap. 1, 4, 7—9 eller 11—16 §§ eller 27 kap.

4 §•

10 §.

Ändå att brottet är sådant som i 9 § sägs* må straff därför ej åläggas i

disciplinmål:

1. om annan målsägande än kronan finnes och denne förklarar sig ämna

föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet eller eljest påfordrar

att målet handlägges vid domstol; eller

2. om kronan är målsägande och ersättningsskyldighet för den genom

brottet uppkomna förlusten eller skadan ej må åläggas i disciplinmål.

11

§•

Vid åläggande av disciplinstraff skall den bestraffningsberättigade jämväl

pröva om egendom som tagits i beslag i målet skall vara förverkad.

I disciplinmål må ock åläggas ersättningsskyldighet till kronan enligt vad

därom stadgas i 10 kap.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

5

3 KAP.

Om de befattningshavare som äga bestraffningsrätt i disciplinmål.

12

§.

Bestraffningsrätt i disciplinmål tillkommer nedannämnda befattningsha­

vare, envar över den personal som står under hans befäl, nämligen

1. cheferna för försvarsstaben, armén, marinen och flygvapnet;

2. militärbefälhavare och annan omedelbart under chefen för armén ly­

dande chef, försvarsområdesbefälhavare samt chef för regemente eller där­

med likställt förband vid armén av lägst regementsofficers grad eller tjänste-

klass;

3. marindistriktschef, chef för örlogsstation eller örlogsvarv, inspektören

för kustartilleriet, chef för kustartilleriförsvar och chef för regemente eller

därmed likställt förband vid kustartilleriet av lägst regementsofficers grad

eller tjänsteklass;

4. chef för flygeskader, flygflottilj eller därmed likställt förband vid

flygvapnet av lägst regementsofficers grad eller tjänsteklass, så ock chef

för flygbasområde; samt

5. den som innehar befäl över nu nämnda befattningshavare.

13 §.

Befogenhet som i 12 § sägs tillkommer ock, även om det ej följer redan

av nämnda paragraf, följande befattningshavare där de äro av lägst rege­

mentsofficers grad eller tjänsteklass, nämligen

1. kommendant, platsbefälhavare och chef för skola, kommendering, verk

eller inrättning som ej tillhör visst förband inom krigsmakten;

2. chef för detacherad avdelning eller för sådan avdelning av förband

som är varaktigt förlagd å annan ort än förbandet;

3. chef för farlygsförband eller fartyg;

4. sektionschef och därmed likställd chef vid kustartilleriförsvar; samt

5. i de fall Konungen bestämmer annan befattningshavare vid krigs­

makten.

6

K utiq I. Maj:ts proposition nr 216.

Har befattningshavare som avses i första stycket 1—5 lägre grad eller

tjänsteklass än regementsofficer, må försvarsgrenschefen uppdraga åt annan

befattningshavare av lägst sådan grad eller tjänsteklass att, utan hinder av

att denne icke äger befälsrätt över den personal varom är fråga, utöva be­

straffningsrätt över personalen. Skulle detta med hänsyn till tjänstgörings­

förhållandena medföra avsevärd olägenhet och har den lägre befattnings­

havaren kaptens grad eller tjänsteklass, må bestraffningsrätten anförtros

åt honom, om det finnes lämpligen kunna ske.

14 §.

I fall som avses i 8 § andra stycket tillkommer bestraffningsrätten be­

fattningshavare som ägde sådan rätt över den brottslige, när denne senast

stod under militärt befäl.

15 §.

Uppkommer fråga att i disciplinmål bestraffa någon som endast för kor­

tare tid eller för särskild tjänsteförrättning står under befäl av viss bestraff-

ningsberättigad befattningshavare, må på dennes begäran bestraffningsrät­

ten för särskilt fall i stället utövas av den som eljest närmast äger bestraff­

ningsrätt över den brottslige.

16 §.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om jäv mot domare skall i tillämpliga

delar gälla i fråga om bestraffningsberättigad befattningshavare.

Är chef å fartyg, som befinner sig i främmande farvatten, av jäv hindrad

att utöva honom tillkommande bestraffningsrätt och finnes ej där högre

bestraffningsberättigad chef, må bestraffningsrätten i stället utövas av när­

mast lägre å fartyget tjänstgörande förman där denne är av minst kaptens

grad eller tjänsteklass.

17 §.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig äger Konungen, i den mån

förhållandena därtill föranleda, förordna att befattningshavare som har

lägst underofficers grad eller tjänsteklass skall äga bestraffningsrätt i disci­

plinmål över underlydande personal, ändå att sådan rätt icke eljest tillkom­

mer honom.

4 KAP.

Om auditör.

18 §.

För att biträda bestraffningsberättigade befattningshavare vid handlägg­

ningen av disciplinmål och i övrigt i de hänseenden, varom i denna lag

eller eljest är föreskrivet, skola finnas auditörer.

Auditörer förordnas, envar hos en eller flera bestraffningsberättigade be­

fattningshavare, i den omfattning Konungen bestämmer. Är ej auditör för­

ordnad hos viss befattningshavare, skall den auditör vara behörig, som för­

ordnats att biträda närmast högre bestraffningsberättigade befattnings­

havare.

19 §.

Auditör förordnas av Konungen.

Där så anses erforderligt förordnar Konungen vice auditör att vid förhin­

7

der för auditören träda i hans ställe. Konungen meddelar ock närmare be­

stämmelser om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för

auditör.

Auditör må endast den vara som uppfyller villkoren för utövande av do­

marämbete. Innan auditör inträder i tjänstgöring skall han hava avlagt

domared.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om jäv mot domare skall i tillämpliga

delar gälla i fråga om auditör.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

20

§.

Auditör är jämte den bestraffningsberättigade ansvarig för beslut som

denne fattar på tillstyrkan av auditören.

5 KAP.

Om anmälan och utredning.

21

§.

Anmälan om brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall hand­

läggas som militärt mål må göras, förutom hos åklagare eller polismyndig­

het, hos den befattningshavare som i disciplinmål närmast äger bestraff­

ningsrätt över den misstänkte.

Är krigsman målsägande, må han göra anmälan utan iakttagande av vad

i tjänstereglementen eller eljest finnes föreskrivet om anmälans befordran

i tjänsteväg.

22

§.

Har bestraffningsberättigad befattningshavare på grund av anmälan eller

eljest erhållit kännedom om brott som avses i 21 §, skall han genast hän-

skjuta målet till åklagaren:

1. om i målet finnes annan målsägande än kronan;

2. om straff för brottet ej må åläggas i disciplinmål;

3. om den bestraffningsberättigade enligt 29 § förordnat om den miss­

tänktes gripande;

4. om det finnes skäl antaga att straffet ej kommer att stanna vid arrest

i högst femton dagar, disciplinbot eller böter;

5. om det kan förutses att nöjaktig utredning om brottet ej skall kunna

åstadkommas genom den bestraffningsberättigades försorg;

6. om den bestraffningsberättigade eljest på grund av sakens beskaffen­

het finner synnerliga skäl föreligga att målet handlägges vid domstol; eller

7. om civil myndighet har att verkställa utredning angående annat brott,

som den misstänkte antäges hava begått, och ej genom målets hänskjutande

vållas uppskov, som är till avsevärt men för krigslydnanden.

Målet skall hänskjutas till åklagare vid den underrätt som enligt vad i

70 eller 95 § sägs är domstol för avdelningen, enligt den fördelning av upp­

gifterna mellan olika åklagare som Konungen bestämt, eller i fall som avses

i 78 § till justitiekansler^

Om målet icke hänskjutes till åklagare och förundersökning angående

brottet ej ändock inletts av civil myndighet, skall utredning om brottet ske

vid militärförhör. Finnes tillrättavisning vara tillfyllest, gäller vad i 67 §

stadgas. Prövas saken vara av så ringa vikt, att den bör helt förfalla, är

förhör ej erforderligt.

8

23 §.

Föreligger fara att bevis går förlorat eller att utredningen eljest avsevärt

försvåras, skall den bestraffningsberättigade, ändå att målet skall hänskju-

tas till åklagaren, dessförinnan företaga den utredning som ej lämpligen bör

anstå.

24 §.

Militärförhör skall äga rum så snart ske kari.

Förhöret hålles av bestraffningsberättigad befattningshavare eller den han

i allmänhet eller för visst fall förordnat. Sådant förordnande bör i första

hand lämrias åt bataljonschef eller den som har motsvarande befattning.

Förhörsledaren skall i varje fall hava högre grad eller tjänsteklass än den

med vilken förhöret hålles och lägst kompanichefs eller likställd befattning.

Vid förhöret skall den misstänkte få tillfälle att förklara sig; i övrigt skall

iakttagas vad som erfordras för utredning av brottets beskaffenhet och

prövning av den misstänktes straffbarhet. Där så ske kan, bör någon av den

misstänktes förmän eller med honom jämställda närvara vid förhöret.

över förhöret skall föras protokoll. Den som håller förhöret är ansvarig

för protokollets riktighet.

Närmare bestämmelser om militärförhör meddelas av Konungen.

25 §.

Vid utredning om brott genom militärförhör äger den bestraffningsberät-

tigäde erhålla ttödigt biträde av åklagare eller polismyndighet.

26 §.

Om den bestraffningsberättigade, sedan utredning vid militärförhör på­

börjats, erhåller underrättelse att förundersökning angående brottet inletts

av civil myndighet, skall förstnämnda utredning avbrytas och handlingarna

i målet överlämnas till undersökningsledaren.

27 §.

Jämväl sédan utredning vid militärförhör påbörjats skall den bestraff­

ningsberättigade, om skäl som i 22 § första stycket sägs finnes föreligga,

hänskjuta målet till åklagaren.

Detsamma gäller, om den bestraffningsberättigade efter avslutat militär­

förhör finner straffet böra bestämmas till böter.

Att i visst fall, då bestraffningsberättigad befattningshavare förordnat om

beslag, målet skall hänskjutas till åklagaren, därom stadgas i 37 §.

28

§.

Då bestraffningsberättigad befattningshavare hänskjuter mål till åklagare,

skall han översända handlingarna i målet samt skriftligen angiva på vilken

i denna lag bestämd grund hänskjlitandet sker.

6 KAP.

Om tvångsmedel.

29 §.

Förekomma mot krigsman skäl till anhållande, må befattningshavare som

äger bestraffningsrätt över honom förordna att han skall gripas. I sådant

Kungl. Maj.ts proposition hr 216.

9

fall skall vad i 24 kap. 7 § tredje stycket och 8 § rättegångsbalken stadgas

äga motsvarande tillämpning.

30 §.

Förman äger förordna att underlydande skall tagas i förvarsarrest:

1. om den underlydande begått förseelse av svårare beskaffenhet och det

för krigslydnadens upprätthållande finhes vara av synnerlig vikt att han

ej lämnas på fri fot; eller

2. om han gjort sig skyldig till rymning och det skäligen kan befaras att

han ånyo avviker.

Krigsman som, då riket är i krig, gör sig skyldig till undanhållande må

ock tagas i förvarsarrest, om särskilda skäl äro därtill.

31 §.

Har den som förordnat om förvarsarrest ej bestraffningsrätt över den

arresterade, skall han omedelbart och sist inom tjugufyra timmar under­

rätta den närmast bestraffningsberättigade om arresteringen och skälen

därför. Kan förbindelse med den bestraffningsberättigade ej uppnås inom

sålunda föreskriven tid, skall underrättelsen lämnas så snart sådan förbin­

delse erhållits. Den bestraffningsberättigade åligger att omedelbart besluta,

om åtgärden skall bestå eller den arresterade frigivas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

32 §.

Förekomma ej längre skäl att kvarhålla den arresterade, skall han ome­

delbart frigivas.

33 §.

Är i mål, som hänskjutes till åklagare, någon tagen i förvarsarrest, skall

vid målets överlämnande åklagaren underrättas därom samt om skälen för

arresteringen.

Har den bestraffningsberättigade erhållit underrättelse att förundersök­

ning redan inletts av civil myndighet angående det brott som föranlett ar­

resteringen, skall han omedelbart lämna undersökningsledaren underrät­

telse som nu sagts.

34 §.

Har den bestraffningsberättigade ej inom fyra dagar från den dag, då

han förordnade om förvarsarrest eller mottog underrättelse att annan för­

man förordnat därom, hänskjutit målet till åklagare eller avgjort målet,

skall den arresterade omedelbart frigivas.

Är riket i krig och kan förbindelse med åklagaren ej uppnås inom sålunda

föreskriven tid, skall dock tiden i stället utgå dagen efter den då sådan för­

bindelse erhållits.

Därest ansvarsfrågan upptages till handläggning i disciplinmål, må för-

varsarresten ej i något fall bestå längre än till dess den bestraffningsberät­

tigade avgjort målet.

35 §.

I fråga om behandlingen av den som tagits i förvarsarrest skall i till­

lämpliga delar gälla vad som är stadgat beträffande anhållen, dock med

iakttagande av att vad som sägs om anhållningsmyndighet i stället skall avse

bestraffningsberättigad befattningshavare.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

36 §.

Krigsman som inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten

eller, iklädd militär tjänstedräkt, på allmän plats uppträder berusad, så att

det framgår av hans åtbörder eller tal, eller eljest stör allmän ordning

eller ordningen inom krigsmakten må enligt förmans förordnande tagas i

förvar. Den omhändertagne må ej hållas i förvar längre än som betingas

av det ändamål som föranlett omhändertagandet.

37 §.

Bestraffningsberättigad befattningshavare må i anledning av brott, för

vilket underlydande är misstänkt, förordna om beslag, kroppsvisitation eller

kroppsbesiktning, där sådan befogenhet enligt lag tillkommer åklagare.

Begär den som sålunda drabbats av beslag rättens prövning därav, skall

det mål, i vilket förordnande om beslaget meddelats, omedelbart hänskju-

tas till åklagaren.

Har ej mål, vari förordnats om beslag, hänskjutits till åklagaren eller av­

gjorts av den bestraffningsberättigade inom två veckor sedan beslaget verk­

ställdes, skall beslaget omedelbart hävas. Då riket är i krig skall dock vad

i 34 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

7 KAP.

Om handläggning av disciplinmål.

38 §.

Innan disciplinstraff ålägges skall den bestraffningsberättigade inhämta

auditörens yttrande i målet, särskilt angående brottets beskaffenhet och det

straff som bör åläggas samt, i förekommande fall, om förverkande av egen­

dom och om ersättningsskyldighet till kronan.

Den bestraffningsberättigade skall ock eljest, innan beslut meddelas i

disciplinmål, inhämta yttrande av auditören, om det med hänsyn till sakens

beskaffenhet finnes erforderligt och utan olägenhet kan ske.

39 §.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig, så ock eljest då avdelning

för övning eller annat ändamål befinner sig på avlägsen ort, må beslut

som sägs i 38 § första stycket meddelas utan att yttrande från auditören

inhämtats, om auditörens hörande skulle medföra avsevärt uppskov och

det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande finnes nödigt att

den brottslige skyndsamt bestraffas.

40 §.

Har den bestraffningsberättigade ej själv hållit militärförhöret, skall han,

där det utan avsevärd olägenhet kan ske, personligen höra den misstänkte,

om anledning förekommer att ålägga honom arrest i mera än åtta dagar, så

ock eljest om den misstänkte ej fyllt aderton år eller han gjort framställ­

ning om sådant förhör.

Vid förhör som den bestraffningsberättigade själv håller bör jämväl audi­

tören vara tillstädes, om den bestraffningsberättigade med hänsyn till brot­

tets svårhetsgrad eller sakens beskaffenhet i övrigt finner det erforderligt

och det utan avsevärd olägenhet kan ske. Auditören äger därvid framställa

11

de frågor till den misstänkte, vilka han anser kunna tjäna till upplysning

i målet.

41 §.

över bestraffningsberättigad befattningshavares handläggning av disci­

plinmål skall föras protokoll, vari antecknas auditörens yttrande och den

bestraffningsberättigades beslut samt, där förhör hållits enligt 40 §, i kort­

het vad som därvid förekommit. I den mån Konungen så förordnar må dock

i stället för protokoll föras tjänsteanteckningar i annan form.

Närmare bestämmelser om protokoll och tjänsteanteckningar meddelas

av Konungen.

42 §.

Beslut i disciplinmål varigenom disciplinstraff, förverkandepåföljd eller

ersättningsskyldighet ålagts skall ofördröj ligen skriftligen delgivas den mot

vilken beslutet riktar sig. Beslutet skall innehålla underrättelse om vad

denne har att iakttaga om han vill klaga över beslutet.

8 KAP.

Om klagan över beslut i disciplinmål.

43 §.

Vill någon föra talan mot beslut i disciplinmål varigenom disciplinstraff,

förverkandepåföljd eller ersättningsskyldighet ålagts honom, må det ske

hos den domstol som enligt 77 eller 78 § är behörig.

Avser klagan ålagt arreststraff, har klaganden att inom två dagar från

den dag, då han erhöll del av beslutet, till den som meddelat detsamma in­

komma med fullföljdsinlaga. Klagande som lyder under kompanichef eller

motsvarande chef må ock inom samma tid avlämna inlagan till denne. Fö­

res talan endast i fråga om annat än arreststraff, skall fullföljdsinlagan

avlämnas inom två veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet.

Försummar klaganden vad sålunda är föreskrivet, har han förlorat sin

talan.

44 §.

I fullföljdsinlagan skall klaganden uppgiva det beslut mot vilket talan

föres och den ändring i beslutet som han yrkar. Inlagan skall vara egen­

händigt undertecknad av klaganden eller hans ombud.

Uppfyller inlagan ej dessa föreskrifter, skall den som mottagit inlagan

bereda klaganden tillfälle att avhjälpa bristen.

45 §.

Klaganden äger efter framställning hos någon som har att mottaga full­

följdsinlagan erhålla nödigt biträde med dess författande.

46 §.

Har fullföljdsinlaga inkommit för sent, skall den, jämte bevis om när

klaganden erhöll del av beslutet samt uppgift om dagen då inlagan inkom,

insändas till rätten.

47 §.

I rätt tid inkommen fullföljdsinlaga skall jämte protokoll och övriga

handlingar i disciplinmålet utan dröjsmål översändas till åklagare som om-

förinäles i 22 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

12

Kungl. Maj-.ts proposition nr 216.

48 §.

Det åligger åklagaren att så snart ske kan i erforderliga delar fullstän­

diga utredningen, så att målet vid rätten kan företagas till slutlig hand­

läggning i ett sammanhang. För detta ändamål må, om det finnes erfor­

derligt, förhör hållas med klaganden. Har denne icke i fullföljdsinlagån

uppgivit grunderna för sin talan samt de bevis han vill åberopa och vad

han vid styrka med varje särskilt bevis, skall förhör hållas därom, såframt

det ej uppenbarligen är obehövligt.

Vad vid förhöret förekommit skall antecknas.

49 §.

Sedan åklagaren slutfört den utredning som ankommer på honom, Skall

han skyndsamt till rätten insända:

1. de handlingar som han mottagit i målet;

2. av honom förda anteckningar rörande utredningen; och

3. förklaring över fullföljdsinlagan.

Åklagaren skall ock uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill

styrka med varje särskilt bevis.

50 §.

Finnes klagandens talan ej vara fullföljd inom rätt tid, skall den av rät­

ten avvisas. I annat fall skall fullföljdsinlagan, om den ej insänts av åkla­

garen, överlämnas till denne för åtgärd som sägs i 48 §.

51 §.

Avvisas ej klagandens talan, skola klaganden och åklagaren kallas till

förhör inför rätten. Om inställande av klagande, som avtjänar arreststraff

enligt det beslut mot vilket talan föres, förordnar rätten. Målet må, om sa­

ken finnes kunna nöjaktigt utredas, avgöras utan hinder av att klaganden

uteblivit. Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

Vid avgörandet skall häradsrätt städse vara domför med tre i nämnden

samt rådhusrätt äga den sammansättning som i rättegångsbalken är i all­

mänhet föreskriven för domförhet vid huvudförhandling.

52 §.

Åklagare som i 22 § sägs är berättigad att, om han finner det ur allmän

synpunkt påkallat, fullfölja talan mot beslut i disciplinmål såvitt därigenom

disciplinstraff ålagts eller fråga om förverkandepåföljd prövats.

Vill åklagaren föra talan som nu sagts, skall han inom en månad från

den dag, då beslutet meddelades, ansöka om stämning å den straffskyldige

hos den domstol som enligt 77 eller 78 § är behörig. Har även den straff-

skyldige fullföljt talan mot beslutet, skall dock stämningsansökan göras

samtidigt med att åklagaren till rätten insänder de i 49 § omförmälda hand­

lingarna i målet; förklaring över fullföljdsinlagan är därvid ej erforderlig.

I stämningsansökan skall, utöver vad eljest är föreskrivet, uppgivas det be­

slut mot vilket talan föres, grunderna för den fullföljda talan och den änd­

ring som yrkas.

Vad i 1 kap. 11 § rättegångsbalken stadgas därom att rådhusrätt vid

huvudförhandling i vissa brottmål är domför med en lagfaren domare äger

ej tillämpning i mål som avses i denna paragraf.

13

9 KAP.

Om tiden för verkställighet av beslut i disciplinmål.

53 §.

Beslut i disciplinmål varigenom disciplinbot ålagts skall, där den be-

straffningsberättigade ej annorlunda förordnat, verkställas utan hinder av

att beslutet ej vunnit laga kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

54 §.

Beslut i disciplinmål varigenom arrest ålagts må ej i andra fall än i 55

och 56 §§ sägs verkställas innan den tid gått till ända, inom vilken den

straffskyldige äger fullfölja talan i ansvarsfrågan. Fullföljes talan i nämn­

da fråga, må verkställighet ej äga rum, om den ej redan påbörjats.

55 §.

Ändå att den tid ej gått till ända, inom vilken den straffskyldige äger

fullfölja talan mot beslut som sägs i 54 §, må beslutet verkställas, om den

straff skyldige i vittnes närvaro inför den bestraffningsberättigade eller

annan som denne förordnat avgiver förklaring att han avstår från talan

mot beslutet såvitt angår det ålagda straffet och medgiver att detta må

verkställas (nöjdförklaring).

56 §.

Meddelas beslut som sägs i 54 § angående någon som är lagen i förvars-

arrest, må den bestraffningsberättigade, om det med hänsyn till de omstän­

digheter som föranlett arresteringen finnes vara av synnerlig vikt att straf­

fet omedelbart verkställes, med auditörens tillstyrkande förordna därom. I

fall som avses i 39 § erfordras ej att auditörens yttrande inhämtas.

Har beslut som sägs i 54 § meddelats ombord på fartyg i främmande

farvatten, må den bestraffningsberättigade förordna att straffet skall ome­

delbart verkställas, om detta finnes vara av synnerlig vikt för krigslydna­

dens upprätthållande.

57 §.

Om tiden för verkställighet av beslut i disciplinmål varigenom ersätt­

ningsskyldighet ålagts stadgas i 65 §.

10 KAP.

Om åläggande av ersättningsskyldighet.

58 §.

Har egendom som tillhör eller nyttjas av krigsmakten gått förlorad eller

blivit skadad och skall frågan om ersättning till kronan handläggas som mi­

litärt mål, må ersättningsskyldighet åläggas av befattningshavare vid krigs­

makten, såframt den förlust eller skada som skall ersättas sammanlagt ej

överstiger tvåhundra kronor.

Ersättningsskyldighet må åläggas den som, då förlusten eller skadan in­

träffar, är underkastad bestraffningsrätt i disciplinmål eller eljest i egen­

skap av krigsman är förpliktad att taga vård om den förlorade eller skadade

egendomen.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

59 §.

Behörighet att ålägga ersättningsskyldighet tillkommer den som i disci­

plinmål äger bestraffningsrätt över den ersättningsskyldige.

Är den ersättningsskyldige ej underkastad sådan bestraffningsrätt, må

skyldigheten åläggas av befattningshavare som senast ägde bestraffnings­

rätt över honom.

60 §.

Ersättningsskyldighet må ej åläggas, därest tillika är fråga om straff­

ansvar för den ersättningsskyldige och denna fråga handlägges av åklagare

eller domstol. Prövas ansvarsfrågan i disciplinmål, må ersättningsskyldig­

het åläggas i samma mål.

Innan fråga om ersättningsskyldighet upptages till prövning, skall un­

dersökning av förlusten eller skadan ske enligt bestämmelser som Konungen

meddelar.

Militärt tvistemål som enligt vad ovan sägs handlägges av befattningsha­

vare vid krigsmakten benämnes ersättningsmål.

61 §.

Befattningshavare vid krigsmakten må i samband med åläggande av

disciplinstraff för rymning eller olovligt undanhållande förplikta den straff­

skyldige att ersätta statsverket kostnad som uppkommit för hans hämtande

till tjänstgöring.

62 §.

I ersättningsmål skall, innan ersättningsskyldighet ålägges, auditörens

yttrande inhämtas angående frågan om sådan skyldighet föreligger samt

om ersättningens belopp.

63 §.

Om protokoll i ersättningsmål äger vad i 41 § stadgas motsvarande till-

lämpning. Beslut varigenom ersättningsskyldighet ålagts skall skriftligen

delgivas den ersättningsskyldige. Beslutet skall innehålla underrättelse om

vad denne har att iakttaga om han vill klaga över beslutet.

64 §.

Mot beslut i ersättningsmål må talan föras av den ersättningsskyldige. Å

sådan talan skall vad i 8 kap. är stadgat om klagan som endast avser annat

än arreststraff äga motsvarande tillämpning.

Kronans talan i målet föres av åklagaren.

65 §.

Beslut av befattningshavare vid krigsmakten varigenom ersättningsskyl­

dighet ålagts må icke verkställas innan beslutet vunnit laga kraft. I övrigt

skall om verkställighet av sådant beslut gälla vad som är föreskrivet beträf­

fande domstols dom i tvistemål.

11 KAP.

Om åläggande av tillrättavisning.

66

§.

Rätt att ålägga tillrättavisning enligt 14 § lagen om disciplinstraff för

krigsmän tillkommer de befattningshavare som äga bestraffningsrätt i dis­

ciplinmål, envar i fråga om den personal över vilken han har sådan rätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

15

Tillrättavisningsrätt mot underlydande tillkommer även den som, utan

att äga bestraffningsrätt i disciplinmål, innehar ovan i 13 § första stycket

omförmäld befattning och har lägst underofficers grad eller tjänsteklass,

så ock chef för bataljon eller däremot svarande avdelning vid armén eller

marinen, chef för division eller däremot svarande avdelning vid flygvapnet

samt chef för örlogsdepå.

Såvitt angår underlydande manskap må tillrättavisning ock åläggas av

chef för kompani eller däremot svarande avdelning, chef för skola som till­

hör visst förband inom krigsmakten, sekond å fartyg vars chef innehar

lägst regementsofficers grad och kasernbefälhavare vid flottan ävensom chef

för ekipagesektion å flottans varv. Vad i detta stycke stadgas skall icke äga

tillämpning å hemvärnet.

67 §.

Innan någon meddelar tillrättavisning, skall han vid förhör med den fe­

lande lämna denne tillfälle att förklara sig.

över meddelade tillrättavisningar skola föras anteckningar enligt bestäm­

melser som meddelas av Konungen.

68

§.

Vill någon begära omprövning av honom ålagd tillrättavisning, skall han

skriftligen eller muntligen göra framställning därom hos närmast högre

befattningshavare som har bestraffningsrätt.

69 §.

Ålagd tillrättavisning skall omedelbart gå i verkställighet.

Om, innan tillrättavisning till fullo verkställts, åtal väckes eller disciplin­

straff ålägges för samma förseelse, skall verkställigheten upphöra. Detsam­

ma gäller, om den tillrättavisade upphör att stå under militärt befäl.

TREDJE AVDELNINGEN.

Om rättegången vid domstol i militära mål m. m.

12 KAP.

Om laga domstol och åklagare.

70 §.

Domstol för avdelning av krigsmakten är, där ej i 15 kap. annorlunda

stadgas, allmän underrätt i avdelningens ordinarie förläggningsort. Konung­

en må dock, där ett ändamålsenligt ordnande av rättsskipningen så kräver,

beträffande viss avdelning förordna att annan allmän underrätt skall vara

domstol för avdelningen.

71 §.

Åtal i militärt brottmål upptages, om brottet förövats under tjänstgöring

vid krigsmakten, av domstolen för den avdelning, till vilken den misstänkte

hör eller där han vid brottets förövande tjänstgjorde.

Om den misstänkte då åtal väckes tjänstgör vid annan avdelning än nu

sagts, må ock domstolen för denna avdelning upptaga åtalet, där rätten

med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter fin­

ner det lämpligt.

16

Tjänstgjorde den misstänkte vid brottets förövande ej vid krigsmakten,

skall åtalet upptagas av underrätt som Konungen för olika fall föreskrivit

eller, om sådan föreskrift ej meddelats, av domstolen för den avdelning,

till vilken den misstänkte hor, eller av den i förhållande till gärningsorten

närmaste underrätt som är domstol för avdelning av krigsmakten.

72 §.

Har på grund av bestämmelserna i 71 § åtal upptagits vid domstol som

där sägs men finner rätten sedermera att målet ej är att anse såsom militärt

mål, må utan hinder därav åtalet dock prövas, om detta med hänsyn till ut­

redningen samt kostnader och andra omständigheter finnes lämpligt.

73 §.

Åtal i militärt brottmål må ock upptagas av rätten i den ort där brottet

förövades eller av den rätt där den misstänkte skall svara i tvistemål i all­

mänhet, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra

omständigheter finner synnerliga skäl föranleda därtill.

74 §.

Har krigsman mot annan krigsman förövat brott av beskaffenhet att åtal

därför ej skall handläggas som militärt mål, må åtalet ändock upptagas

av domstol som i 71 § sägs, om rätten med hänsyn till utredningen samt

kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

75 §.

Bestämmelserna i 19 kap. 3—6 §§ rättegångsbalken skola, utan hinder

av föreskrifterna i 9 § samma kapitel, äga tillämpning i fråga om domstols

behörighet att upptaga åtal i militärt brottmål. Ej må dock på grund av

vad sålunda stadgats åtal som skall upptagas omedelbart av högre rätt

upptagas av annan domstol.

76 §.

Med avseende å domstols behörighet i militärt tvistemål skola bestäm­

melserna i 71—73 §§ äga motsvarande tillämpning. Rätten skall självmant

pröva sin behörighet.

Utan hinder av föreskrifterna i första stycket skola bestämmelserna i 10

kap. 14 § rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning då samband som

där sägs råder mellan flera militära tvistemål eller mellan militärt tviste­

mål och annat mål. Ej må dock på grund av vad sålunda stadgats tvist

upptagas vid domstol som enligt 17 § samma kapitel icke är behörig.

77 §.

Klagan över beslut i disciplinmål eller ersättningsmål upptages av dom­

stolen för den avdelning, vid vilken målet avgjorts.

78 §.

Hovrätt skall omedelbart upptaga mål om ansvar eller enskilt anspråk på

grund av ämbetsbrott av den som bestrider regementschefs eller därmed lik­

ställd eller högre befattning. Har på grund av ämbetsbrott som nu sagts

straff, förverkandepåföljd eller ersättningsskyldighet ålagts i disciplinmål

eller ersättningsmål, skall ock klagan däröver upptagas omedelbart av hov­

rätt.

Ku,ngl. Maj-.ts proposition nr 216.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

17

Konungen äger föreskriva, att vad i första stycket stadgas skall gälla även

annan befattningshavare vid krigsmakten.

Målet upptages av hovrätt, under vilken hör domstol som varit behörig

om målet skolat upptagas av underrätt.

79 §.

Allmän åklagare i militärt brottmål är, där ej annat stadgas i 15 kap.,

allmän åklagare vid domstol som har att upptaga målet. Om fördelning av

uppgifterna mellan olika åklagare bestämmer Konungen. I fall som avses i

78 § är justitiekanslern åklagare.

13 KAP.

Om förundersökning och tvångsmedel m. m.

80 §.

Har anmälan om brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall

handläggas som militärt mål skett hos åklagare eller polismyndighet, skall

den som mottagit anmälan, om ej annan målsägande än kronan finnes och

saken synes kunna utredas och avgöras i disciplinmål, i stället för att verk­

ställa förundersökning överlämna målet till den som i disciplinmål närmast

äger bestraffningsrätt över den misstänkte. Förundersökning skall dock

verkställas, om myndigheten på grund av sakens beskaffenhet finner syn­

nerliga skäl föreligga att målet handlägges vid domstol. Förundersökning

må ock äga rum, om civil myndighet har att verkställa utredning angående

annat brott som den misstänkte antages hava begått.

Inledes förundersökning, skall den som närmast äger bestraffningsrätt i

disciplinmål över den misstänkte genast underrättas därom.

81 §.

Finner åklagaren ytterligare utredning erforderlig i mål, som hänskjutits

till honom enligt bestämmelserna i denna lag, skall han verkställa sådan

efter vad i rättegångsbalken sägs.

82 §.

Åklagare och polismyndighet äga vid förundersökning i militärt brottmål

erhålla nödigt biträde av personal tillhörande krigsmakten.

83 §.

Finner åklagare, sedan militärt brottmål hänskjutits till honom eller el­

jest av honom utretts, att den misstänkte förskyller ansvar men att straff

för brottet kan åläggas i disciplinmål, skall han, där ej särskilda skäl till

annat föranleda, underställa bestraffningsberättigad befattningshavare frå­

gan om denne vill avgöra saken. Finnes annan målsägande än kronan, skall

åklagaren dessförinnan tillfråga denne, om han ämnar föra talan om enskilt

anspråk i anledning av brottet eller eljest påfordrar att målet handlägges

vid domstol.

Vad i första stycket stadgas skall ej äga tillämpning, om rätten fastställt

beslag eller förordnande om förvarsarrest eller beslutat om häktning av den

misstänkte.

2

Iiihang till riksdagens protokoll 19U8. 1 sand. Nr 216.

18

84 §.

Vad i 20 kap. 7 § första stycket 1 rättegångsbalken är stadgat om efter­

gift av åtal skall icke äga tillämpning, om i det föreliggande fallet straff

för brottet må åläggas i disciplinmål.

Vad i rättegångsbalken är stadgat om strafföreläggande äger tillämpning

allenast i det fall då den misstänkte ej fullgör tjänstgöring vid krigsmakten

eller hans tjänstgöring är av tillfällig art eller målet hänskjutits till åkla­

gare på grund av att straffet ansetts böra bestämmas till böter. Ej må straff­

föreläggande avse disciplinstraff.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

85 §.

Är i mål som hänskjutits till åklagare eller vari utredningen eljest an­

kommer på civil myndighet någon tagen i förvarsarrest, skall åklagaren,

om han icke beslutar att åtal ej skall äga rum, sist dagen efter den, då han

mottog underrättelse enligt 33 §, till rättens prövning hänskjuta frågan om

arresten skall bestå.

Beslutar åklagaren att ej väcka åtal, skall han inom samma tid därom

underrätta den som förordnat om arresteringen; och åligger det denne att

tillse att den arresterade omedelbart frigives.

86

§.

Om rättens prövning av fråga som sägs i 85 § första stycket gäller i till­

lämpliga delar vad i 24 kap. 13—16 §§ rättegångsbalken är stadgat.

Beslutar rätten att arresten skall bestå, skall det anses som om den ar­

resterade vore häktad; dock skola bestämmelserna i 2 § första stycket la­

gen om särskild förundersökning i brottmål icke äga tillämpning.

14 KAP.

Särskilda bestämmelser om rättegången.

87 §.

I militärt mål som handlägges av åklagare eller domstol skall rätt att på

begäran erhålla offentlig försvarare tillkomma, förutom anhållen och häk­

tad, jämväl den som är tagen i förvarsarrest samt annan som är misstänkt

för ämbetsbrott varå kan följa avsättning eller för annat brott varå kan

följa straffarbete.

Den som är tilltalad eller misstänkt i sådant mål har rätt att erhålla

nödig ledighet från tjänstgöring vid krigsmakten för att samråda med sin

försvarare och i övrigt förbereda sin talan.

88

§.

Utsättande av förhandling i militärt mål bör ske efter samråd med ve­

derbörande chef.

Där det med hänsyn till disciplinens upprätthållande eller eljest finnes

vara av vikt att målet skyndsamt avgöres, skall om så erfordras särskilt

sammanträde utsättas att hållas så snart det lämpligen kan ske.

89 §.

Ej må någon såsom domare deltaga i handläggningen av militärt mål,

om han förut i egenskap av auditör tagit befattning med saken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

19

90 §.

Skall någon som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten hämtas till rätten,

åligger det vederbörande chef att på framställning av rätten låta verkställa

åtgärden.

91 §.

Domstols dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall, där

domstolen ej annorlunda förordnat, verkställas utan hinder av att domen

eller beslutet ej vunnit laga kraft.

92 §.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skall förhandling hållas

inom stängda dörrar, förutom då sådant eljest i lag är stadgat, jämväl då

offentligheten kan antagas vara till skada för krigsföretag eller menlig

för krigsmaktens säkerhet.

93 §.

Under tid som sägs i 92 § må hovrätt företaga militärt brottmål till av­

görande utan huvudförhandling, förutom i de fall som avses i 51 kap. 21 §

första och tredje styckena rättegångsbalken, jämväl när den tilltalade av

underrätten frikänts för brottet eller dömts till böter eller disciplinstraff

eller till fängelse, ej överstigande sex månader, eller fällts till vite och an­

ledning ej förekommer till ådömande av svårare straff eller annan påföljd

än nu sagts; föres tillika talan om annat än ansvar, må det dock ej ske,

med mindre talan därutinnan enligt 50 kap. 21 § rättegångsbalken må prö­

vas utan huvudförhandling.

94 §.

Har efter klagan i vanlig ordning eller besvär över domvilla beslut i dis­

ciplinmål eller ersättningsmål undanröjts och skall i följd därav ny hand­

läggning äga rum, skall, oaktat beslutet meddelats av befattningshavare

vid krigsmakten, den nya handläggningen äga rum vid underrätt eller, i fall

som avses i 78 §, vid hovrätt.

Beviljas resning i mål som sägs i första stycket och ändrar ej högsta dom­

stolen omedelbart beslutet, skall högsta domstolen förordna att målet skall

upptagas av den rätt där talan mot beslutet skolat fullföljas. Vid målets

fortsatta behandling skall så anses som om beslutet överklagats i vanlig

ordning.

15 KAP.

Om krigsrätt.

95 §.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skall i den utsträckning

Konungen bestämmer krigsrätt i stället för allmän underrätt vara domstol

för avdelning av krigsmakten.

Har beredskapsövning anbefallts må, ändå att beredskapstillstånd ej in­

trätt, Konungen förordna att krigsrätt skall vara domstol för avdelning där

sådan tjänstgöring fullgöres.

Konungen äger förordna om inrättande av krigsrätt och om dess benäm­

ning samt föreskriva under vilken hovrätt krigsrätten skall höra. Konungen

eller den myndighet Konungen bestämmer äger ock föreskriva för vilken

eller vilka avdelningar krigsrätten skall vara domstol.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

96 §.

Krigsrätt består av en lagfaren krigsdomare såsom ordförande samt

nämnd. I nämnden skola sitta tre, därav två civila och en militär. Den mili­

täre krigsrättsnämndemannen skall hava lägst regementsofficers grad.

Krigsrätt är domför med krigsdomaren ensam i de fall, då rådhusrätt

vid handläggning av militärt mål är domför med en lagfaren domare.

97 §.

Angående omröstning i krigsrätt skall gälla vad som är stadgat för hä­

radsrätt.

98 §.

Krigsdomare förordnas av Konungen.

Där så anses erforderligt förordnar Konungen vice krigsdomare att vid

förhinder för krigsdomaren träda i hans ställe. Konungen meddelar ock när­

mare bestämmelser om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie

för krigsdomare-

Krigsrättsnämndemännen utses av Konungen eller den myndighet Konung­

en bestämmer. Krigsrättsnämndeman må endast den vara som är valbar till

nämndeman vid allmän domstol. Är officer eller underofficer svarande i mi­

litärt mål, må ej såsom militär krigsrättsnämndeman tjänstgöra någon som

tillhör samma regemente eller samma därmed likställda förband.

Är nämndeman hindrad att tjänstgöra eller uteblir han från rättens sam­

manträde, må rättens ordförande kalla annan behörig person att tjänstgöra

i hans ställe.

99 §.

Krigsrätt skall sammanträda så ofta det för arbetet lcräves. Tid och ställe

för sammanträde bestämmes av krigsdomaren efter samråd med vederbö­

rande chef.

100 §.

Vad i 72 § är stadgat skall icke äga tillämpning å krigsrätt.

Ej heller må krigsrätt eljest upptaga mål, som icke är militärt mål, där

ej fråga är om fall, som avses i 74 § denna lag eller 19 kap. 5 § rättegångs­

balken, eller enligt lag målet ej må upptagas av annan domstol än krigs­

rätten.

101

§.

Mål som skall upptagas av krigsrätt må ej på grund av 10 kap. 14 § eller

19 kap. 3—6 §§ rättegångsbalken upptagas av allmän domstol, såframt ej

rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständig­

heter finner det lämpligt.

102

§.

Allmän åklagare vid krigsrätt är krigsfiskal. Är i lag för visst fall före­

skrivet att statsåklagare har att pröva huruvida allmänt åtal skall ske, skall

denna prövning i stället ankomma på krigsfiskalen.

Krigsfiskal förordnas av Konungen eller den myndighet Konungen be­

stämmer. Närmare bestämmelser om krigsfiskals tjänstgöring meddelas av

Konungen.

I mål som upptagits av krigsrätt äger krigsfiskal föra talan även i hov­

rätten.

103 §.

Till offentlig försvarare i mål som tillhör krigsrätts behandling må, om

advokat icke finnes att tillgå, förordnas annan lämplig person.

21

104 §.

Har krigsrätt meddelat dom i enskild parts frånvaro, skall domen delgi­

vas parten genom rättens försorg. Särskild underrättelse till parten om ti­

den och sättet för domens meddelande erfordras ej.

Vad i denna paragraf stadgas om dom äger motsvarande tillämpning å

slutligt beslut.

105 §.

Talan mot krigsrätts dom eller beslut skall fullföljas hos den hovrätt,

under vilken krigsrätten hör.

I fall som avses i 104 § räknas tiden för fullföljd av talan från den dag,

då klaganden erhöll del av domen eller beslutet.

Anmälan av vad skall göras hos krigsrätten. Fullföljdsinlaga avlämnas

till krigsrätten eller till befattningshavare vid krigsmakten som närmast

äger bestraffningsrätt över klaganden. Krigsman som lyder under kompani­

chef eller motsvarande chef må ock avlämna inlagan till denne. Fullföljds-

inlaga som sålunda avlämnas till befattningshavare vid krigsmakten skall

anses hava därigenom inkommit till rätten.

106 §.

Konungen äger för tid då krigsrätt är inrättad föreskriva skyldighet för

hovrätt under vilken krigsrätten hör att sammanträda utom förläggnings­

orten för huvudförhandling i militära mål.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Förslag

till

Lag

om införande av militära rättegångslagen.

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Militära rättegångslagen skall jämte vad här nedan stadgas lända till

efterrättelse från och med den 1 januari 1949.

2

§.

Genom militära rättegångslagen upphävas

lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) om krigsdomstolar och rättegången

därstädes *

184—204, 206 och 207 §§, 208 § andra stycket samt 209 och 209 a §§

strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 (nr 324);

2 och 3 §§ lagen den 11 mars 1927 (nr 50) med vissa till strafflagen för

krigsmakten och lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes an­

slutna bestämmelser angående flygvapnet;

lagen den 9 juni 1944 (nr 292) angående behörighet för militär befäl­

havare att ålägga ersättningsskyldighet;

lagen den 10 juli 1947 (nr 635) om fortsatt tillämpning av äldre rätte­

gångsbalken å rättegången vid krigsdomstol;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning eller i reglementen, in­

struktioner eller andra särskilda föreskrifter stridande mot militära rätte­

gångslagen.

3 §.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum som ersatts

genom bestämmelse i militära rättegångslagen, skall den bestämmelsen i

stället tillämpas.

4

§.

I fråga om mål, som före militära rättegångslagens ikraftträdande varit

föremål för handläggning vid domstol eller hos befälhavare vid krigsmak­

ten, vilken ägt avgöra målet eller föranstalta om krigsrätts sammankallan­

de för dess behandling, så ock beträffande ärende om nåd i sådant mål skall

äldre lag tillämpas. Följande avvikelser skola dock gälla:

1. Från och med den dag Konungen bestämmer skall Svea hovrätt vara

krigsöverdomstol i krigshovrättens ställe. Därvid skola de uppgifter, som

författningsenligt åvila krigshovrättsrådet, enligt presidentens bestämman­

de fullgöras av ledamot i hovrätten eller tjänsteman vid denna samt de, som

ankomma på överkrigsfiskalen, av advokatfiskalen vid hovrätten.

2. Har ansökan om resning eller om återställande av försutten tid eller

besvär över domvilla inkommit efter militära rättegångslagens ikraftträ­

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

23

dande, skall nya rättegångsbalken tillämpas beträffande ansökningen eller

besvären, ehuru målet behandlats enligt äldre lag.

3. Mål som efter vilandeförklaring eller på grund av återförvisning eller

av annan sådan anledning skolat efter den 30 juni 1949 återupptagas av

bestraffningsberättigad befälhavare eller av domstol som först handlagt

målet skall i stället upptagas av domstol, som enligt ny lag är behörig, och

jämväl i övrigt behandlas enligt ny lag.

4. I fråga om sättet för befordran till verkställighet av krigsdomstols ut­

slag och befälhavares beslut skall gälla vad i sådant hänseende stadgats

beträffande dom eller beslut i militärt mål som avses i militära rättegångs­

lagen.

5 §•

Mål angående åtal mot krigsman jämlikt § 4 mom. 14 tryckfrihetsför­

ordningen skall anses såsom militärt mål.

24

Kungi. Maj.ts proposition nr 216.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 23 januari 19b8.

Närvarande:

Statsministern

Erlander,

ministern för utrikes ärendena

Undén,

statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetter­

berg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter ge­

mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ng militär

rättegångslag. Föredraganden anför följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 22 juni 1945 uppdrog då­

varande departementschefen åt rådmannen Erik Wilhelmsson att inom de­

partementet verkställa utredning om krigsdomstolarnas avskaffande i freds­

tid och vissa därmed sammanhängande spörsmål. Översten G. F. Brinck,

ledamoten av riksdagens andra kammare C. P. Olsson, landsfogden K. G.

Persson, hovrättsrådet, numera militieombudsmannen N. I. Regner, leda­

moten av riksdagens andra kammare, borgmästaren A. O. E. Rylander,

häradshövdingen E. G. H. Siljeström, ledamoten av riksdagens andra kam­

mare O. E. Werner och advokaten H. O. E. Wiklund utsågos att deltaga i

överläggningar med utredningsmannen.

Utredningen har den 17 december 1946 avgivit betänkande angående re­

vision av det militära rättegångsväsendet (SOU 1946:91). Efter remiss ha

yttranden över betänkandet inkommit från justitiekanslersämbetet, Svea

hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för

övre Norrland, krigshovrätten, statskontoret, Stockholms rådhusrätt, över­

befälhavaren, försvarsgrenscheferna, försvarets civilförvaltning, som enligt

remissen haft att yttra sig allenast i vad avsåge ämnen som berörde verket,

samt från hemvärnsrådet, som haft att yttra sig i ämnen som berörde hem­

värnet. Yttranden ha vidare inkommit från överståthållarämbetet och ma­

gistraterna i Uppsala, Linköping, Visby, Karlskrona, Göteborg och Öster­

sund. överståthållarämbetet och de nämnda magistraterna ha bifogat ytt­

randen från stadsfullmäktige i respektive städer, varjämte överståthållar­

ämbetet överlämnat ett yttrande av t. f. förste stadsfiskalen i Stockholm.

Dessutom ha yttranden inkommit från stadsfullmäktige i Skövde, förening­

arna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar,

Sveriges landsfiskaler, Sveriges stadsfiskaler, Sveriges krigsdomare och audi-

törer samt Sveriges krigsfiskaler, ävensom från Sveriges advokatsamfund,

Kunql. Maj.ts proposition nr 216.

25

svenska stadsförbundet, landsorganisationen, svenska officersförbundet,

svenska underofficersförbundet, försvarsväsendets underbefälsförbund, civil­

militära tjänstemannaförbundet, centralstyrelsen för de svenska reservoffi-

cersförbunden, svenska reservunderofficersförbundet och värnpliktiga offi­

cerares riksförbund.

På grundval av betänkandet och med ledning av de däröver avgivna ytt­

randena har inom justitiedepartementet utarbetats ett utkast till militär

rättegångslag. Efter remiss ha yttranden över lagutkastet och en därvid

fogad promemoria avgivits av samtliga nyss angivna remissinstanser utom

statskontoret, stadsfullmäktige i Skövde, svenska stadsförbundet, landsorga­

nisationen och svenska reservunderofficersförbundet samt därjämte av orga-

nisationsnämnden och — i vad avsåge gränsdragningen mellan deras verk­

samhetsområden — av riksdagens justitieombudsman och militieombuds-

man. Sedan lagutkastet därefter varit föremål för överarbetning inom ju­

stitiedepartementet och i samband därmed ett förslag till lag om införande

av militära rättegångslagen upprättats, anhåller jag nu att få upptaga frå­

gan till behandling.

Innan jag övergår till att närmare redogöra för lagförslagen — vilka torde

få såsom bilagor fogas till detta protokoll — vill jag i korthet erinra om nu

gällande bestämmelser rörande den militära j urisdiktionen och om tidigare

förslag i ämnet ävensom något beröra främmande rätts ställning till frågan.

Historik och främmande rätt m. m.

Det militära rättegångsväsendet enligt nu gällande bestämmelser.

Lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) om krigsdomstolar och rättegången

därstädes — i fortsättningen betecknad RLK — innehåller i 1—7 kap.

(1—36 §§) och 15 kap. (83—90 §§) bestämmelser rörande krigsdomstolar-

nas organisation och åklagare vid dessa domstolar. I 9 kap. (39—49 §§)

meddelas regler om vilka mål som höra till krigsdomstolarna ävensom be­

stämmelser angående de särskilda krigsdomstolarnas behörighet. I 8 kap.

(37 och 38 §§) och 10—13 kap. (50—81 §§) regleras förfarandet i mål som

tillhöra krigsdomstol. Bestämmelser angående verkställighet av utslag upp­

tagas i 14 kap. (82 §), och slutligen ha i 16 och 17 kap. (91—103 §§) upp­

tagits stadganden rörande tvångsmedel samt vissa allmänna föreskrifter.

Bestämmelser rörande den disciplinära bestraffningsrätt som tillkommer

militära befälhavare äro intagna i strafflagen för krigsmakten den 23 okto­

ber 1914 (nr 324), i det följande betecknad SLK. Bestämmelserna åter­

finnas i lagens 16—21 kapitel (184—210 §§).

Underdomstolar vid krigsmakten äro under vanliga i fred rådande förhål­

landen krigsrätter med två civila och två militära ledamöter. Vid rege­

mente eller därmed likställt truppförband (kår) av armén, kustartilleriet

och flygvapnet skall finnas regementskrigsrätt samt vid envar av

flottans stationer stationskrigsrätt. Beträffande andra avdelningar

26

Kungl Maj:ts proposition nr 216.

av krigsmakten än de nu nämnda är stadgat, att Konungen äger antingen

inrätta särskild krigsrätt för en eller flera sådana avdelningar eller

ock bestämma att dylik avdelning skall lyda under viss regements- eller sta-

tionskrigsrätt. För närvarande finnas fem särskilda krigsrätter, nämligen

i Stockholm, Härnösand, Boden och Kiruna samt vid kustflottan. Bestäm­

melser om hänförande av särskilda avdelningar under regements- och sta-

tionskrigsrätter äro meddelade genom kungörelse den 25 september 1942

(nr 812).

De civila ledamöterna i nu nämnda krigsrätter utgöras av krigsdomare

och auditör. Den förre, som är krigsrättens ordförande, skall förordnas av

Konungen för viss tid eller i särskilda fall utnämnas till befattningen. Krigs­

domare skall ha fullgjort vad som föreskrives för att nyttjas i domaräm­

bete och i sådana värv ha ådagalagt insikt och erfarenhet. Till krigsdomare

skall företrädesvis utses ordinarie domare i allmän underrätt. Samtliga nu­

varande krigsdomare äro förordnade till 1948 års utgång. Samme person må

anställas såsom krigsdomare vid flera krigsrätter. Såsom ställföreträdare för

krigsdomare må förordnas vice krigsdomare.

Enligt lagen är det förutsatt att auditör vid regements- och stationskrigs-

rätt skall utnämnas av Konungen. Samtliga auditörsbefattningar äro emel­

lertid tillsatta tillsvidare. Auditören kan liksom krigsdomaren anställas

vid flera krigsrätter. Ställföreträdare för auditör, vice auditör, må för­

ordnas då så anses erforderligt. För behörighet att vara auditör eller vice

auditör krävas samma kvalifikationer som för behörighet att utöva do­

marämbete.

De militära ledamöterna, vilka växla allt efter den tilltalades tjänste-

grad, förordnas av vissa högre militära befälhavare för ett år i sänder eller

av Konungen för visst mål, då detta rör åtal mot generalsperson eller flagg­

man. Vid åtal mot militär eller civilmilitär av officers grad eller tjänste-

klass skola städse officerare tjänstgöra i krigsrätten; vid åtal mot under­

officer eller någon av manskapet tjänstgöra en officer och en underofficer.

För visst fall är stadgat, att krigsrätten är domför även om krigsdoma­

ren ej är tillstädes i rätten. Detta gäller i mål och ärenden, vilka angå alle­

nast fråga om ersättningsskyldighet för krigsmakten tillhörig egendom som

skadats eller förlorats. Vid handläggning av dylika mål och ärenden kan

krigsrätten följaktligen utgöras av auditören, vilken därvid fungerar så­

som ordförande, samt två militärer. De senare skola i sådana fall vara

officerare av kaptens grad.

Den nu beskrivna organisationen av krigsrätterna är, såsom förut sagts,

avsedd för fredstid. Då i händelse av krig eller krigsfara krigsmakten mo­

biliseras, följer därmed en förändring även i de militära domstolarnas or­

ganisation. I detta avseende göres enligt lagen skillnad mellan total och

partiell mobilisering. I förra fallet, dvs då hela krigsmakten ställts på krigs­

fot, upphöra samtliga förut omnämnda krigsrätter och i deras ställe träda

fält krigsrätter i verksamhet. I senare fallet åter är det överläm­

nat åt Konungen att avgöra, huruvida fältkrigsrätter skola inrättas vid de

27

avdelningar som mobiliseras. Fältkrigsrätterna skola bestå av tre ledamöter,

varav en civil (fältkrigsdomare) och två militära. Fältkrigsdomaren skall i

regel vara ordförande. Till fältkrigsdomare skall förordnas krigsdomare

eller auditör — vilka enligt instruktionen för krigsdomare, auditörer och

krigsfiskaler den 30 juni 1942 äro skyldiga att mottaga sådant förordnande

— eller ock, där sådan ej finnes att tillgå, annan person med kompetens

för domarämbete.

Regements- och stationskrigsrätterna samt de särskilda krigsrätterna

lyda under krigshovrätten, vilken är organiserad såsom en särskild

avdelning av Svea hovrätt och utgöres av ordföranden å en av hovrättens

divisioner såsom ordförande, en annan ledamot i samma hovrätt, ett krigs-

hovrättsråd och två militära ledamöter, de sistnämnda förordnade av Ko­

nungen för tre år i sänder. Krigshovrätten dömer över besvär, som där an­

föras mot krigsrätts utslag eller mot befälhavares beslut i disciplinmål eller

om åläggande av ersättningsskyldighet, och upptager därjämte såsom första

instans vissa mål, i huvudsak sådana som röra tjänstefel av ledamöter i

krigsrätt eller av befälhavare vid utövningen av den disciplinära bestraff­

ningsrätten och vad därmed äger samband. Även efter inrättande av fält­

krigsrätter vid samtliga eller vissa av krigsmaktens avdelningar kan krigs­

hovrätten komma att fungera såsom krigsöverdomstol. Emellertid förut­

sätter lagen, att under krig särskild överdomstol kan bliva erforderlig för

armé eller flotta eller annan del av krigsmakten. I sådant fall har Konungen

att föranstalta om inrättande av överkrigsrätt, vilken skall över­

taga krigshovrättens uppgifter med avseende å den del av krigsmakten, för

vilken den inrättats. Överkrigsrätt skall utgöras av tre militära och två

civila ledamöter, de senare benämnda överauditörer. Ordförande i överkrigs­

rätten är den till tjänstegraden främste militäre ledamoten.

Beträffande handläggningen av krigsrättsmål i sista instans gäller enligt

§ 20 regeringsformen, att mål, som från krigsdomstolarna dragas under

Konungens prövning, skola i högsta domstolen företagas och av­

göras samt att Konungen skall förordna tre militärpersoner av högre grad

att såsom ledamöter deltaga i handläggningen. Enligt stadgande i § 22

skola, då i högsta domstolen förekommer mål som nyss nämnts, två av de

av Konungen utsedda militära ledamöterna ha säte i domstolen. Dessa

bestämmelser gälla såväl i fredstid som under krig.

Såsom åklagare vid de i fredstid verkande krigsrätterna äro anställda

särskilda befattningshavare, krigsfiskaler, vilka förordnas av Ko­

nungen. Krigsfiskal skall antingen äga kompetens för domarämbete eller

ha tjänstgjort såsom åklagare vid allmän underrätt och vid avlagt prov

visat sig äga erforderlig kännedom om militära lagar och författningar. Så­

som ersättare kunna förordnas vice krigsfiskaler. Särskild åklagare må för

visst mål förordnas av justitiekanslern, då detta med hänsyn till målets

beskaffenhet är erforderligt. Krigsfiskalernas uppgifter äro ej helt begrän­

sade till de egentliga åklagarfunktionerna. Jämlikt instruktionen för krigs­

domare, auditörer och krigsfiskaler åligger det sålunda de senare att be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

vaka kronans rätt och föra dess talan i sådana vid krigsrätt förekommande

mål och ärenden, som angå förlorad eller skadad egendom tillhörande

krigsmakten. Krigsfiskal vid fältkrigsrätt förordnas av befälhavaren för

den avdelning där krigsrätten inrättats.

Vid krigshovrätten är såsom åklagare och kronans ombudsman i dithö-

rande mål anställd en överkrigsfiskal, på vilken tillika ankom­

mer att öva tillsyn över åklagartjänstens handhavande vid krigsrätterna.

De mål som höra till k rigsdom stolarna äro i stort sett

sådana som angå brott begångna i tjänst vid krigsmakten. Därtill komma i

viss utsträckning mål rörande brott, vilka visserligen icke begåtts i tjäns­

ten men likväl äga ett nära samband med denna. De brott som sålunda

kunna ifrågakomma äro till största delen behandlade i SLK.

I viss utsträckning äro här avsedda brott sådana, som innefatta åsidosät­

tande av speciellt militära tjänsteplikter och icke äga direkt motsvarighet i

allmänna strafflagen, i det följande betecknad SL. Hit höra exempelvis

rymning och olovligt undanhållande, ohörsamhet mot förman, missbruk av

förmanskap och försummelser under vakttjänst. Till militära brott i denna

inskränktare betydelse — s. k. rent militära brott — höra även sådana

handlingar som, ehuru de strängt taget falla eller kunna falla utom det

egentliga tjänsteförhållandet, ansetts särskilt ägnade att undergräva discipli­

nen inom krigsmakten eller eljest stridande mot militär tukt och ordning,

såsom hållande av sammankomst för rådplägning, varigenom brott mot

krigslydnaden kan föranledas, och förargelseväckande beteende eller fylleri

inom militära etablissement eller områden, som ej äro att hänföra till all­

män plats. I SLK upptagas därjämte åtskilliga brott, vilka äro straffbelagda

även i SL, såsom misshandel och ärekränkning. Då sådana brott begås av

militär personal, ha de ansetts under vissa förhållanden, på grund av gär­

ningsmannens tjänsteställning eller de speciellt militära intressen som ge­

nom förbrytelserna sättas på spel, erhålla en sådan särskild karaktär, att

de böra straffas annorlunda än eljest. Jämte dessa s. k. militärt kvalifice­

rade brott finnas slutligen i SLK omnämnda vissa brott, beträffande vil­

ka strängare bestraffning än enligt SL icke befunnits motiverad av gär­

ningsmannens egenskap av krigsman och vilka upptagits i lagen huvudsak­

ligen av processuella skäl, nämligen för att tekniskt underlätta gränsdrag­

ningen mellan de allmänna domstolarnas och krigsdomstolarnas inbördes

behörighet. I dessa fall har brottet omnämnts i SLK med förklaring, att det

skall straffas efter allmän lag. I några fall har dock beträffande sistberörda

slag av brott, jämte det hänvisning givits till straffbestämmelse i SL, före­

skrivits att bötesstraff må ersättas med disciplinstraff.

Jämlikt RLK åligger det lcrigsdomstol att verkställa undersökning i mål

och ärende i fall, då bestämmelse meddelats därom i särskild författning.

På grund härav ankommer det i viss utsträckning på krigsrätt att till ut­

redning upptaga ärenden angående förlust av eller skada å krigsmakten till­

hörig egendom. Sådana undersökningsärenden kunna utvecklas till en rätte­

gång i egentlig mening, nämligen om under handläggningen av ärendet

Kungi. Maj.ts proposition nr 216.

29

krigsfiskal eller annan som är satt att bevaka kronans rätt framställer yr­

kande om ersättning.

Beträffande de militära målens anhängiggörande gäller

för närvarande i huvudsak följande. I tjänstereglementet för krigsmakten

stadgas en allmän skyldighet för militär befälhavare, som icke själv äger

bestraffningsrätt, att hos vederbörande chef anmäla begångna förseelser som

påkalla bestraffning. Även anmälan av enskild målsägande, som tillhör krigs­

makten, skall göras i sådan ordning. Närmare utredning om förseelsen åvä­

gabringas genom militärt förhör. Finner befälhavaren att målet ej är sådant

att det kan avgöras i disciplinär ordning, skall det av befälhavaren remit­

teras till krigsrätten och handlingarna i målet överlämnas till krigsdomaren.

Sedan denne efter samråd med befälhavaren bestämt tid och plats för krigs­

rättens sammanträde, skall befälhavaren kalla auditören och de militära

ledamöterna till sammanträdet samt tillika med underrättelse härom över­

lämna handlingarna i målet till åklagaren. Det ankommer på denne att verk­

ställa den ytterligare utredning som kan vara erforderlig. Sammanträde

med krigsrätt skall utsättas att äga rum så snart lämpligen kan ske. Är

tilltalad häktad eller intagen i förvarsarrest, skall krigsrätten sammanträda

inom åtta dagar från det krigsdomaren mottagit anmälan om målet. Sam­

manträdet skall i regel hållas å ort där den avdelning av krigsmakten, vid

vilken krigsrätten är inrättad, befinner sig.

I fråga om själva do in stolsförfarandet gälla i allt väsentligt

samma regler, som härutinnan jämlikt rättegångsbalken och dithörande för­

fattningar tillämpas vid de allmänna domstolarna. Även beträffande verk­

ställighet av krigsdomstolarnas utslag skall i huvudsak allmän lag lända till

efterrättelse. Föreskrifter i nu nämnda avseenden, vilka innebära komplet­

tering eller avvikelse från allmänna regler, ha upptagits i RLK allenast i den

mån detta varit påkallat med hänsyn till militära förhållanden eller den spe­

ciella domstolsorganisationen.

Såsom tidigare antytts tillkommer det i vissa mål militär befälhavare att

ålägga disciplinstraff. Till sådana mål, disciplinmål, räknas mål angå­

ende överträdelser av vissa straffbestämmelser i SLK, då disciplinstraff in­

går i straffskalan. Så är förhållandet med t. ex. rymning och olovligt undan­

hållande, vägran eller underlåtenhet att fullgöra förmans befallning, förar­

gelseväckande beteende och fylleri samt i allmänhet vårdslöshet, försummel­

se, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten. Den militära rättsskipningen är

följaktligen, vad angår första instansen, fördelad mellan krigsdomstolarna

och de befälhavare, åt vilka bestraffningsrätt är anförtrodd. Bestraffnings­

rätt tillkommer såsom regel endast chefer för regementen och likställda för­

band eller högre befälhavare samt vid flottan fartygschefer in. fl. av minst

regementsofficers grad. Vid utövande av bestraffningsrätten biträdes befäl­

havaren av auditören vid den krigsrätt, som har att upptaga mål från den

ifrågavarande avdelningen av krigsmakten. Innan befälhavaren ålägger

disciplinstraff, är han sålunda skyldig att inhämta yttrande av auditören rö­

rande tillämpligt lagrum och vilket straff som bör åläggas. Auditören blir

jämte befälhavaren ansvarig för straffbeslutet, därest han icke antecknat

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

reservation till protokollet. Sedan befälhavaren ålagt bestraffning för ett i

disciplinär ordning straffbart förfarande, kan därefter någon ansvarstalan

vid domstol icke väckas av vare sig åklagare eller målsägande. Den dömde

står däremot öppet att hos krigshovrätten anföra besvär emot beslutet. Ålagt

disciplinstraff skall emellertid genast verkställas utan hinder av anförda be­

svär.

För mindre förseelser och fel mot militär tukt och ordning må i stället för

disciplinär bestraffning användas olika i SLK bestämda former av till­

rättavisning. Rätt att meddela tillrättavisning tillkommer bestraff-

ningsberättigade befälhavare ävensom bataljons- och kompanichefer samt

vissa andra befälhavare.

Genom lagen den 9 juni 1944 om behörighet för militär befälhavare att

ålägga ersättningsskyldighet ha bestraffningsberättigade befälhavare erhål­

lit befogenhet att ålägga ersättningsskyldighet till kronan för för­

lust av eller skada å egendom, som tillhör eller nyttjas av krigsmakten,

såframt ersättningsbeloppet ej överstiger etthundra kronor. Innan fråga

om ersättningsskyldighet upptages till prövning, skall undersökning röran­

de förlusten eller skadan ske. Befälhavaren skall före åläggandet inhämta

yttrande av vederbörande auditör rörande ersättningsskyldigheten och er­

sättningens belopp. Finner befälhavaren att vad den ersättningsskyldige har

att gälda överstiger etthundra kronor, skall målet överlämnas till krigs-

domstol. Ej heller må beslut om ersättningsskyldighet av befälhavare med­

delas, därest fråga tillika är om straffansvar och målet därom överlämnas

till krigsdomstol. Talan mot befälhavares beslut om åläggande av ersätt­

ningsskyldighet föres hos krigshovrätten. Beslutet må icke verkställas

förrän det vunnit laga kraft.

Tidigare förslag om krigsdomstolarnas avskaffande.

Gällande lag om krigsdomstolarna och rättegången därstädes grundar sig

på ett förslag, upprättat av en kommitté som år 1901 tillsattes för revision

av då gällande militära strafflag och rättegångsförordning, i syfte att an­

passa dessa författningar efter förhållandena vid en krigsmakt bestående

av värnpliktiga. Samma års riksdag framkastade även, för beaktande vid

revisionen, den frågan huruvida särskilda krigsdomstolar fortfarande borde

bibehållas eller de mål, som handlades av dessa, skulle kunna utan skada

överflyttas till de allmänna domstolarna, särskilt rådhusrätterna.

Kommittén, som år 1905 avgav sitt förslag, påpekade att specialdomstolar

i brottmål i allmänhet blivit avskaffade men att undantag gjorts för krigs­

domstolarna. Kommittén ansåg emellertid att särskilda krigsdomstolar fort­

farande borde finnas.

De av kommittén avgivna förslagen blevo efter vissa omarbetningar ge­

nom proposition (nr 57) förelagda 19H års senare riksdag. I anledning av

propositionen väcktes en motion med hemställan att riksdagen måtte an­

tingen för sin del antaga en lagstiftning, byggd på grundsatsen om ifråga­

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

31

varande speciallagstiftnings väsentliga upphörande i fredstid och de mili­

tära brottens hänskjutande till bedömande enligt allmän strafflag och av­

dömande av de allmänna domstolarna, eller, om detta ej kunde då bifallas,

avslå propositionen och hos Kungl. Maj :t begära skyndsamt förslag till en

sådan lagstiftning som av motionärerna förordats.

Lagutskottet anförde i avgivet utlåtande (nr 22) bl. a. att en så genom­

gripande förändring i fråga om de militära målens behandling i första

instans som i motionen avsåges borde —- därest den vid en närmare pröv­

ning kunde finnas nödig och nyttig — komma till stånd först i samband

med den förestående reformen av den allmänna processlagstiftningen och

de förändringar i de allmänna domstolarnas organisation, som därav måste

bli en följd. Motionen avslogs av riksdagen, vilken däremot i huvudsak an­

tog de genom propositionen framlagda lagförslagen.

Frågan om krigslagstiftningens upphävande blev vid 1919 års riksdag

ånyo föremål för behandling i anledning av motioner. I dessa hade frågan

sammankopplats med spörsmålet om försvarsväsendets avveckling. Motio­

nerna avslogos under hänvisning till den då i utsikt ställda försvarsrevi-

sionen.

I anledning av motioner vid 1920 års riksdag avlät riksdagen skrivelse (nr

227) med anhållan att Kungl. Maj :t ville, efter verkställd utredning huru­

vida krigsdomstolarna i fredstid kunde avskaffas, för riksdagen framlägga

det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Kungl. Maj :t uppdrog samma år åt en kommitté — 1920 års krigslag-

stiftningskommitté — att verkställa utredning, huruvida krigsdomstolarna i

fredstid kunde avskaffas. Kommittén avlämnade under år 1922 betänkande

med förslag till lag om handläggning av militära brottmål och undersök-

ningsärenden under fredstid jämte andra författningar (SOU 1922: 34).

Enligt kommitténs förslag skulle de allmänna underrätterna och hovrät­

terna döma i »militära brottmål», varmed avsågs mål vilka enligt gällande

lag tillkommo krigsdomstolarna och för vilkas anhängiggörande och hand­

läggning vid allmänna domstolar skulle gälla de särskilda reglerna i för­

slaget. Såsom huvudregel i fråga om forum innehöll förslaget, att militärt

brottmål skulle upptagas vid underrätten i den ort, där den avdelning av

krigsmakten, som den tilltalade tillhörde eller som målet närmast angick,

hade sin av Konungen bestämda ordinarie förläggning. Undantag från denna

regel kunde för vissa fall föreskrivas av Konungen, som jämväl ägde för­

ordna, att underrätt skulle sammanträda annorstädes än på den ordinarie

sammanträdesorten. Auditörerna skulle bibehållas såsom befälhavarnas bi­

träden vid utövandet av den disciplinära bestraffningsrätten och skulle till­

lika handha åklagar tjänsten vid underrätterna i militära mål.

Beträffande den militära sakkunskapen förutsattes, att denna skulle före­

bringas av parterna själva eller av åklagaren-auditören samt att jämväl dom­

stolen eller dess ordförande skulle ex officio kunna inkalla sakkunnig att

närvara under förhandlingarna i militära mål. Undersökningsärenden skulle

upptagas av eu nämnd bestående av auditören och två militära ledamöter.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

Betänkandet remitterades till militära och civila myndigheter och dom­

stolar för yttrande. Samtliga avstyrkte kommitténs förslag. Detta blev se­

dermera ej föremål för vidare behandling.

Vid 1932 års riksdag väcktes flera motioner, vari hemställdes, att riksda­

gen måtte anhålla att Kungl. Maj :t ville framlägga förslag bl. a. om av­

skaffande av de militära domstolarna i fredstid.

I enlighet med hemställan av första lagutskottet avlät riksdagen skri­

velse (nr 68) med anhållan att Kungl. Maj :t ville föranstalta om under­

sökning bl. a. angående frågan huruvida och i vad mån en överflyttning

å de allmänna domstolarna av mål, som hörde till krigsdomstolarnas upp­

tagande, kunde ske redan under nuvarande rättegångssystem.

I anledning av denna skrivelse upptogs frågan om krigsdomstolarnas av­

skaffande till behandling inom justitiedepartementet. På grundval av där­

vid verkställd utredning framlades vid 1933 års riksdag proposition (nr

223) med förslag till lag med vissa bestämmelser om krigsdomstolar och

rättegången därstädes.

Enligt detta förslag skulle de i fredstid fungerande krigsdomstolarna upp­

höra och de allmänna domstolarna i egenskap av krigsdomstolar träda i

deras ställe. Särskild krigsrätt skulle dock kunna inrättas vid kustflot­

tan. Militärt mål, som tillhörde underdomstol, skulle såsom regel uppta­

gas av allmän underdomstol i den ordinarie förläggningsorten för den av­

delning av krigsmakten, som den tilltalade tillhörde eller som målet när­

mast angick. Avsikten var, att i första hand rådhusrätt skulle ifrågakom-

ma som krigsdomstol. Militära ledamöter skulle icke finnas vare sig i un­

derrätt eller i hovrätt. Särskild krigsrätt skulle bestå av tre civila domare.

Vid handläggning av militärt mål inför underrätt ävensom vid muntligt

förhör i hovrätt skulle befattningshavare vid krigsmakten, som därtill för­

ordnades, äga vara tillstädes för att lämna de upplysningar, som kunde

erfordras. När det befanns erforderligt, skulle även rätten eller dess ord­

förande kunna påkalla dylikt förordnande. Vid handläggning av under-

sökningsmål skulle rätten kunna bestå av endast en lagfaren ledamot. I

övrigt skulle vanliga regler om rättens sammansättning gälla; i härads­

rätt skulle alltså nämnd äga säte i rätten. Auditörens åligganden såsom

biträde åt befälhavaren vid handläggning av disciplinmål skulle enligt för­

ordnande av Kungl. Maj :t ankomma på lagfaren befattningshavare vid

allmän domstol. Allmän åklagare vid vederbörande underrätt skulle ut­

föra åtal även i militära mål. Om militärt mål med hänsyn till sin be­

skaffenhet och domstolens arbete i övrigt ej lämpligen kunde utsättas att

förekomma vid allmän underrätts ordinarie sammanträde, skulle extra

sammanträde för målets handläggning hållas. Bestämmelserna om befäl­

havares bestraffningsrätt i disciplinmål lämnades i förslaget orubbade.

Lagrådet hade i avgivet utlåtande av hänsyn till konstitutionella betänk­

ligheter funnit sig böra avstyrka, att lagförslaget förelädes riksdagen. Lag­

rådets erinran avsåg det förhållandet, att förslaget i lagtekniskt hänseende

givits viss utformning som återverkade på tolkningen av grundlagsstadgan-

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

33

den, vari uttrycket krigsdomstol användes. Jämväl i andra hänseenden gjor­

de lagrådet erinringar mot förslaget.

I utlåtande (nr 51) över propositionen jämte i anledning därav väckta

motioner framställde första lagutskottet anmärkningar i olika hänseenden

mot propositionen. Sålunda ansåg utskottet de av lagrådet i konstitutio­

nellt avseende framförda betänkligheterna vara förtjänta av beaktande.

Utskottet biträdde jämväl erinringar som lagrådet framställt mot den på­

följden av förslaget att innehållet av rättegångsreglerna för militära mål

skulle hämtas från tre olika huvudkällor, nämligen den föreslagna lagen,

krigsdomstolslagen och allmän straffprocesslag. Dessa lagrådets anmärk­

ningar fann utskottet vara av sådan beskaffenhet att de i och för sig gjorde

det synnerligen tveksamt, om det framlagda förslaget borde antagas. Vidare

framhöll utskottet att, om förslagets genomförande skulle leda till en ökad

användning av den disciplinära bestraffningsrätten, detta enligt utskot­

tets mening skulle medföra en avsevärd försämring av rättsvården. Ut­

skottet erinrade i detta sammanhang om anmärkningar som militieom-

budsmannen gjort angående bristfälligheten av det material, varpå befäl­

havaren hade att grunda sina avgöranden. Härjämte fann utskottet, att

förslagets bestämmelser i viss mån kunde antagas komma att medföra ett

försvagande av auditörsinstitutionen och därigenom äventyra den discipli­

nära bestraffningsrättens utövande under fullt betryggande former. Ut­

skottets yttrande utmynnade i hemställan, att propositionen icke måtte

av riksdagen bifallas.

Vid utlåtandet fanns fogad en reservation, vari hemställdes om bifall till

propositionen.

Utskottets hemställan bifölls av första kammaren utan votering, medan

andra kammaren biföll reservationen. Frågan hade alltså förfallit vid

1933 års riksdag.

Vid samma riksdag hade i proposition (nr 226) framlagts förslag till så­

dan ändring i § 20 regeringsformen, att det militära inslaget i högsta dom­

stolen vid krigsrättsmåls handläggning skulle avskaffas. Sedan konstitu­

tionsutskottet avstyrkt bifall till propositionen, stannade vid ärendets be­

handling i kamrarna dessa i skiljaktiga beslut, i det att första kammaren

biföll utskottets hemställan, medan andra kammaren såsom vilande för

vidare grundlagsenlig behandling antog det genom propositionen fram­

lagda förslaget.

År 193i tillkallades inom justitiedepartementet sakkunniga för att verk­

ställa utredning av frågan om sådana ändringar i grundlagarna, att spörs­

målet om krigsdomstolarnas avskaffande kunde lösas oberoende av be­

stämmelser i grundlag om j urisdiktionen i militära mål. De sakkunniga

uttalade såsom sin uppfattning, att dylika grundlagsändringar icke kunde

anses vara förenade med konstitutionella betänkligheter. Det syntes dem

tvärtom varken erforderligt eller lämpligt, att regleringen av den militära

jurisdiktionen i de lägre instanserna skulle ha grundlags helgd.

På grundval av ett av nämnda sakkunniga uppgjort förslag framlade

8

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 216.

34

Kungl. Mcij.ts proposition nr 216.

Kungl. Maj :t genom proposition (nr 98) till 1936 års riksdag förslag till

ändrad lydelse av de paragrafer i grundlagen, i vilka krigsdomstolarna be­

rördes. Till stöd för förslaget anförde föredragande departementschefen i

propositionen, att genom förslagets antagande den fördelen skulle vinnas,

att en reform av krigslagstiftningen kunde genomföras så snart utredning­

en därom blivit slutförd. Konstitutionsutskottet avstyrkte i utlåtande (nr

39) bifall till propositionen, därvid utskottet framhöll, att frågan om krigs-

domstolarnas avskaffande icke vore av så brådskande natur, att spörsmå­

let om de härför erforderliga ändringarna i grundlagarna borde göras till

föremål för prövning, förrän ett eventuellt lagförslag angående krigsdom-

stolarnas avskaffande förelädes riksdagen. För ett uppskov med grund­

lagsfrågan talade enligt konstitutionsutskottets mening även att frågan om

en humanisering av den militära strafflagstiftningen ännu väntade på sin

lösning. — Konstitutionsutskottets hemställan om avslag å propositionen

bifölls av riksdagen.

Vid 1945 års riksdag väcktes motioner, vari hemställdes, att riksdagen

måtte hos Kungl. Maj :t anhålla att frågan om krigsdomstolarnas avskaf­

fande i fredstid måtte upptagas till utredning i samband med utredningen

om en revision av strafflagen för krigsmakten.

I utlåtande (nr 24) i anledning av motionerna anförde första lagutskottet

— efter att ha erinrat om frågans tidigare behandling -—■ i huvudsak föl­

jande.

Det har sedan lång tid tillbaka i olika hänseenden ansetts olämpligt att

söndersplittra domstolsorganisationen genom att skapa specialdomstolar för

olika arter av mål. Särskilt olämplig har en sådan anordning med special­

domstolar ansetts vara inom straffrättsskipningen. Genom att vissa grupper

av medborgare i brottmål ha att svara inför särskilda domstolar kan lätt

grundsatsen om allas likhet inför lagen komma att trädas för nära. Prin­

cipen har därför varit att avskaffa specialdomstolarna, där icke vägande

skäl talat för deras bibehållande.

Vad särskilt krigsdomstolarna angår lär ock vara obestridligt, att de inom

breda folklager icke uppbäras av samma förtroende som de allmänna dom­

stolarna. Orsaken till denna bristande tillit torde främst vara att söka i

krigsdomstolarnas sammansättning. Hos menige man inger denna lätt den

misstanken, att manskapets synpunkter icke bli behörigen beaktade, då

inom domstolen sitta endast överordnade och ej någon representant för

manskapet.

Som motiv för krigsdomstolarnas bibehållande har i främsta rummet åbe­

ropats behovet av militär sakkunskap inom domstolarna, när dessa ha

att bedöma militära brottmål. Enligt utskottets mening fordras icke i de mi­

litära målen speciell fackkunskap i högre grad än i åtskilliga andra mål,

som handläggas av de allmänna domstolarna. Man torde snarare kunna sä­

ga, att vid dessa ofta förekomma mål av betydligt mera invecklad och sär­

egen beskaffenhet än de militära brottmålen. Därest undantagsvis behov av

militär sakkunskap skulle föreligga, skulle sådan kunna tillföras de allmän­

na domstolarna på samma sätt som eljest sker då särskild fackkunskap er­

fordras.

Bakom kravet på militär medverkan i krigsdomstolarna står enligt ut­

skottets uppfattning icke ett verkligt behov av sådan sakkunskap för att

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

35

klarlägga ett eljest svårförståeligt händelseförlopp utan snarare en fruktan

för att den militära uppfattningen om disciplinens betydelse icke skall bli

tillräckligt beaktad i en domstol som icke delvis består av militärer. Utskot­

tet inser till fullo disciplinens betydelse för en stark försvarsmakt, men ut­

skottet anser, att det saknas anledning antaga, att de allmänna domstolarna

icke i tillbörlig utsträckning skulle beakta de disciplinära synpunkterna.

Då utskottet på grund av vad nu anförts anser övervägande skäl tala för

att krigsdomstolarna avskaffas, hyser utskottet liksom vid 1920 och 1932 års

riksdagar den uppfattningen att det endast är under fred som särskilda

krigsdomstolar kunna avvaras. Under krig — varmed synes böra likställas

tid varunder rikets krigsmakt eller del därav för annat ändamål än övning

ställes på krigsfot — torde en organisation med särskilda krigsdomstolar

vara nödvändig. Detta förhållande kan emellertid icke anses utgöra ett skäl

för deras bibehållande även under fredliga förhållanden. Kärnan i de krigs­

rätter, som enligt på förhand fastställd organisation skola finnas under

krigstid, kommer att bildas av de ledamöter i de allmänna domstolarna,

som redan i fredstid sysslat med de militära målen.

På grund av vad utskottet anfört hemställdes, att riksdagen i anledning

av de väckta motionerna måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning om krigsdomstolarnas avskaf­

fande i fredstid samt för riksdagen snarast möjligt framlägga det förslag,

som därav kunde föranledas.

Fem ut skott sledamöter reserverade sig mot utskottets utlåtande. I en re­

servation av herrar Linnér, Siljeström och Ljungberg hemställdes på an­

förda skäl, att riksdagen i anledning av motionerna måtte i skrivelse till

Kungl. Maj :t anhålla om utredning huruvida och i vad mån en överflyttning

å de allmänna domstolarna av mål, som hörde till krigsdomstolarnas upp­

tagande, kunde låta sig genomföra. I en av herrar Westman och Werner

avgiven reservation hemställdes, att riksdagen måtte i anledning av motio­

nerna i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag dels

om ändring i krigsdomstolarnas sammansättning, därvid frågan om ett visst

lekmannainflytande ävensom en större domarekompetens hos domstolens

militära hisittare jämväl syntes böra övervägas, dels ock huruvida och i vad

män vissa till krigsdomstol hörande mål lämpligen kunde överföras till av­

görande vid allmän domstol.

Under frågans behandling i första kammaren yrkades dels att vad utskot­

tet hemställt skulle bifallas, dels att kammaren skulle bifalla den av herrar

Westman och Werner vid utlåtandet avgivna reservationen samt dels att

riksdagen i anledning av motionerna skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t an­

hålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en förutsättningslös och objek­

tiv utredning, om krigsdomstolarna skulle kunna avskaffas i fredstid, samt

för riksdagen framlägga det förslag, som därav kunde föranledas.

I andra kammaren yrkades bifall till, förutom utskottets hemställan, den

av herrar Westman och Werner avgivna reservationen.

1 båda kamrarna bifölls vad utskottet hemställt. Med anledning härav av­

lät riksdagen den 14 april 1945 skrivelse (nr 134) vari hemställdes, alt

Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning om krigsdomstolarnas avskaf­

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

fande i fredstid samt för riksdagen snarast möjligt framlägga det förslag,

som därav kunde föranledas. Med anledning av skrivelsen tillsattes den av

mig inledningsvis omnämnda utredningen.

Främmande rätt.

Specialdomstolar för militära mål torde ha funnits i samtliga europeiska

länder intill åren omkring 1920. Vid denna tid utfärdades emellertid i Dan­

mark, Norge, Tyskland och Österrike lagar, varigenom krigsdomstolarna

därstädes avskaffades och militärj urisdiktionen, i den mån den icke skulle

utövas i disciplinär ordning, överfördes till de allmänna domstolarna. I sist­

nämnda båda länder infördes sedermera krigsdomstolar igen; i Tyskland

skedde detta 1933.

Utredningen har i betänkandet lämnat vissa närmare uppgifter rörande det

militära rättegångsväsendet i Danmark, Finland, Norge och Schweiz (s. 18 f,

128 f, 139 f, 163 f och 205 ff). Av redogörelsen framgår, att särskilda dom­

stolar för handläggning av militära mål jämväl i fredstid alltjämt finnas i

Finland och Schweiz men däremot icke i Danmark och Norge. Enligt den

danska militära rättegångslagen, som trädde i kraft den 9 januari 1920, skola

de civila domstolarna ha sin vanliga sammansättning vid handläggning av

militära mål. Domstolen har dock rätt att i brottmål, där teknisk eller annan

sakkunskap synes vara av betydelse, tillkalla två sakkunniga meddomare,

vilka emellertid icke behöva vara militärer. I motiven till lagen uttalades

särskilt, att rent militära synpunkter ej i och för sig skulle utgöra skäl

för en särskild sammansättning av rätten. Den danska lagen gör ingen skill­

nad mellan freds- och krigsförhållanden, men det förutsattes vid lagens

tillkomst att särskilda bestämmelser kunde komma att bli erforderliga i

krigstid. Någon sådan speciallagstiftning har dock icke kommit till stånd. 1

Norge avskaffades krigsdomstolarna i fredstid år 1923, och militära förbry­

telser skola där — med vissa obetydliga avvikelser — behandlas enligt

allmänna regler. Särskilda krigsdomstolar skola dock alltjämt vara inrättade

i krigstid. Enligt en finsk lag av år 1920 utövas den militära rättsskipningen

i första instans under fred av särskilda krigsrätter med en lagfaren domare

och fyra militära ledamöter, av vilka två skola ha lägst löjtnants grad och

två tillhöra underbefälet. I Schweiz är jurisdiktionen i militära mål ensartad

under fred och krig. Den utövas där av särskilda krigsrätter, som i första

instans bestå av en ordförande och sex bisittare, av vilka tre skola vara offi­

cerare och tre underofficerare eller manskap. Ordföranden skall tillhöra

en särskilt inrättad kår av juridiskt bildade personer, vilka fullgjort viss

tids tjänstgöring såsom truppofficerare (Justizoffiziere).

Någon redogörelse för annan utländsk rätts innehåll i fråga om det mili­

tära rättegångsväsendet har ej lämnats i betänkandet. I anledning härav ha

några remissinstanser, däribland Svea hovrätt, framhållit att avsaknaden

av uttömmande redogörelser för främmande rätts innehåll vore en stor brist.

Särskilt när det som här gällde en synnerligen ömtålig avvägning mellan å

37

ena sidan rättssäkerhetssynpunkter och å den andra kravet på uppehållande

av disciplinen såsom grundval för militär effektivitet, hade det enligt hov­

rättens mening varit av största intresse att känna till hur exempelvis de stora

västliga demokratierna med sina effektiva militära organisationer och sam­

tidigt stora krav på individuell rättssäkerhet löst ifrågavarande problem.

På grund härav ha införskaffats även vissa uppgifter angående innehållet

i engelsk, nordamerikansk och fransk rätt i fråga om det militära rättegångs­

väsendet.

Enligt engelsk rätt skola rent militära förbrytelser bedömas av särskilda

militära domstolar. Andra av krigsman begångna brott kunna bedömas av

antingen allmän domstol eller militärdomstol. Krigsrätterna äro av tre slag,

nämligen allmänna krigsrätter (general courts-martial), distriktskrigsrätter

(district courts-martial) och allmänna fältkrigsrätter (field general courts-

martial). De allmänna krigsrätterna äga — liksom i princip även de all­

männa fältkrigsrätterna — upptaga åtal mot såväl officerare som meniga,

men distriktskrigsrätternas kompetens är begränsad till mål mot meniga och

dessa krigsrätter äga icke ålägga strängare straff än fängelse i två år.

Allmän krigsrätt består av minst fem officerare; ordföranden skall i regel

ha lägst överstes och de övriga lägst kaptens grad. Vid varje allmän krigsrätt

skall finnas en lagfaren Judge Advocate, som har till uppgift att råda dom­

stolen angående tillämpligt lagrum. Denne rådgivare brukar i regel lämna

domstolen en kort sammanfattning av målet innan detta avgöres, men han

äger icke deltaga i beslutet.

Distriktskrigsrätterna bestå av minst tre officerare. Ordföranden skall ha

lägst majors grad. I flertalet fall fungera distriktskrigsrätterna utan biträde

av någon Judge Advocate, men en sådan kan tillkallas i mål om svårare brott.

Allmän fältkrigsrätt sammanträder i regel endast då trupper äro i »aktiv

tjänst», dvs då de äro engagerade i operationer mot fienden eller deltaga i

ockupation av främmande land. En sådan krigsrätt har samma kompetens

som en allmän krigsrätt, förutsatt att domstolen är sammansatt av minst

tre officerare. Ordföranden skall om möjligt ha lägst kaptens grad. För de

allmänna fältkrigsrätterna gälla undantagsregler, enligt vilka proceduren i

vissa hänseenden kan vara av mera summarisk karaktär än vid de allmän­

na krigsrätterna. En Judge Advocate kan utses att biträda allmän fältkrigs­

rätt.

Av stor betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt är, att varje beslut av krigs-

domstol skall underställas en stadfästande myndighet för prövning av såväl

sakfrågan som rättsfrågan. Härom finnas utförliga bestämmelser meddelade.

Den som blivit dömd av krigsrätt äger begära att den stadfästande myndig­

heten, oberoende av den obligatoriska omprövningen, upptager hans sak till

granskning. Fortsatt omprövning kan begäras hos högre granskningsmyn-

dighet, i sista hand hos Konungen.

Eu Judge Advocate General, som utses på förslag av krigsministern och

ministern för flygvapnet, övervakar rättsskipningen inom armén och flyg­

vapnet. Han granskar och övervakar förfarandet vid alla krigsrätter och

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

äger att hos vederbörande minister begära undanröjande av uppenbart orik­

tiga krigsrättsdomar. Han biträder de båda nämnda ministrarna vid utform­

ningen av varje råd, som det finnes nödvändigt att giva Konungen rörande

förfarandet vid de allmänna krigsrätterna.

Även i Amerikas förenta stater gäller, att rättsskipningen i militära mål

handhaves av specialdomstolar. Liksom i England äro krigsrätterna av tre

olika slag: general, special och summary courts-martial. Allmän krigsrätt

består av minst fem officerare och specialkrigsrätt av minst tre. En sum­

mary court-martial består av en enda officer. Till ledamöter i krigsrätt skola

utses officerare, vilka med hänsyn till ålder, trupptjänst, allmän erfarenhet

och »judicial temperament» befinnas mest lämpade för uppdraget. I all­

män krigsrätt skall i princip ingå en »law member», i regel en officer till­

hörande the Judge Advocate Generaks Departement.

Såväl i England som i Amerikas förenta stater förberedas för närvaran­

de vissa reformer på den militära rättsskipningens område. I England av­

ses sålunda bl. a. att i viss mån närma den militära rättsskipningen till den

civila, genom att the Judge Advocate General skall utnämnas på förslag av

lordkanslern och underställas denne. Avsikten är vidare att befria the Judge

Advocate General från hans hittillsvarande uppgift som högste krigsåkla-

gare. Härigenom hoppas man att allmänhetens förtroende för den militära

rättsskipningen skall stärkas. De i Amerikas förenta stater planerade refor­

merna innebära bl. a., att meniga skola kunna vara ledamöter i krigsrätt,

att den misstänkte skall kunna erhålla juridiskt biträde redan på förunder-

sökningsstadiet samt att en särskild kår av Judge Advocate Generaks skall

skapas.

1 Frankrike ombesörjes den militära rättsskipningen i första instans un­

der såväl fred som krig av särskilda krigsdomstolar. Under krig tillsättas

dessutom militära kassationsdomstolar. Krigsrätt består i fredstid av en

lagfaren domare som ordförande och sex officerare eller underofficerare,

vilkas grad växlar efter svarandens. Under krig övergår ordförandeskapet

till en officer, och vidare gäller då att i mål mot underbefäl och meniga en

militär av samma grad som den tilltalade skali taga säte i rätten.

Vissa ytterligare upplysningar om utländsk rätts innehåll skola i det

följande lämnas med avseende å den disciplinära bestraffningsrätten.

Huvuddragen i utredningens förslag.

I direktiven för utredningen erinrade dåvarande departementschefen

om att de allmänna skälen för och emot avskaffandet av särskilda krigsdom­

stolar framlagts i krigslagstiftningskommitténs år 1922 avgivna betänkande

samt i propositionen nr 223 till 1933 års riksdag. Han tilläde, att under be­

aktande av de förändringar, som processreformen medförde, och de erfa­

renheter, som vunnits under de senaste åren, verkningarna av en reform

borde ånyo övervägas i anslutning till att förslag framlades, som visade

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

39

huru ett överförande av de militära målen till de allmänna domstolarna

bäst kunde genomföras. I den mån utredningen gåve anledning därtill

borde även andra möjligheter att lösa frågan beaktas.

Utredningen yttrar att den, med hänsyn till det sålunda givna upp­

draget, beträffande huvudfrågan vid reformen — nämligen domstolsbehand­

lingen i fredstid av militära mål — inriktat sig på de organisatoriska och

andra spörsmål, som ha samband med de militära målens överförande till de

allmänna domstolarna. Någon anledning att därvid ingå på de synpunkter,

som i tidigare sammanhang anförts för bibehållande av militära special­

domstolar, hade enligt utredningen icke funnits i vidare mån än dessa

synpunkter hade betydelse jämväl för frågan huru målens överförande till

de allmänna domstolarna bäst kunde genomföras. Något övervägande om

bibehållande i en eller annan form av särskilda krigsdomstolar i fredstid

hade följaktligen ansetts icke tillhöra utredningen med mindre undersök­

ningen angående verkningarna av målens upptagande vid de allmänna dom­

stolarna skulle giva anledning till avsteg i dylik riktning.

I enlighet med direktiven har utredningen till behandling upptagit -—-

förutom frågor som direkt sammanhänga med de militära målens över­

förande till de allmänna domstolarna — även de militära befälhavarnas

judiciella uppgifter samt rättsskipningen i militära mål under krig och

därmed jämförliga förhållanden.

Jag skall nu i största korthet redogöra för huvuddragen i utredningens

förslag. En närmare redogörelse för de av utredningen föreslagna bestäm­

melserna kommer att lämnas i samband med behandlingen av varje sär­

skild specialfråga.

I fråga om dom stolsrättsskipningen i militära mål i freds-

t i d innebär utredningens förslag att krigsdomstolarna skola avskaffas samt

att de mål som nu tillhöra krigsdomstolarna skola upptagas av de allmänna

domstolarna. Dessa föreslås därvid skola fungera i sin vanliga sammansätt­

ning enligt de domförhetsregler som meddelas i nya rättegångsbalken. Den

särskilda domförhetsregel, enligt vilken såväl rådhusrätt som häradsrätt kan

i förenklad sammansättning upptaga vissa mindre brottmål, skall enligt

förslaget tillämpas även i fråga om mål rörande brott, varå icke kan följa

svårare straff än disciplinstraff. Utredningen föreslår vidare, att den mili­

tära sakkunskap, som i speciella fall kan vara erforderlig, skall införas i

rättegången enligt de regler som för den allmänna processen gälla beträf­

fande bevisning. Det avses att underrätt i regel skall sammanträda i den

vanliga domslokalen, men domstolen skall ock, om den finner det lämp­

ligare, kunna sammanträda exempelvis i något närliggande kasernetablisse-

ment. Enligt förslaget skall särskilt sammanträde för huvudförhandling i

militärt mål behöva utsättas endast under vissa angivna förutsättningar.

Militära mål som förekomma till handläggning på samma dag som andra

mål skola enligt förslaget uppföras å särskild uppropslista och, om detta

icke föranleder särskild olägenhet, utsättas att förekomma antingen före

eller efter samtliga övriga mål.

40

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

Såsom huvudregel skall gälla att militärt mål upptages av allmän under­

rätt i förbandets ordinarie förläggningsort; dock skall det tillkomma Kung],

Maj :t att, därest ett ändamålsenligt ordnande av rättsskipningen det krä­

ver, beträffande viss avdelning av krigsmakten förordna att annan under­

rätt än nyss nämnts skall vara behörig domstol. Utredningen har med till-

lämpning av dessa bestämmelser uppgjort en plan, enligt vilken för hand­

läggning av militära mål skola tagas i anspråk 29 rådhusrätter och 16 hä­

radsrätter. De nu angivna forumreglerna föreslås skola i åtskilliga avseen­

den kompletteras med bestämmelser, enligt vilka under vissa förutsättning­

ar militärt mål skall kunna upptagas även vid annan allmän underrätt än

den i första hand behöriga.

Åklagaruppgifterna i militära mål skola enligt förslaget handhavas av

de allmänna åklagarna. I regel skall såsom åklagare tjänstgöra allmän åkla­

gare vid den underrätt, som har att upptaga målet.

Beträffande behandlingen av de militära brottmålen — till vilken grupp

utredningen i stort sett hänfört samma slag av mål som nu upptagas av

krigsdomstolarna — skola, i den mån avvikande bestämmelser icke funnits

erforderliga, tillämpas de regler som enligt nya RB gälla för den vanliga

processen. De av utredningen föreslagna särbestämmelserna avse väsent­

ligen rättegångens förberedande och inledande och äro delvis betingade av

att i första hand ett avskiljande måste ske av mål, som skola avdömas av

vederbörande befälhavare i disciplinär ordning.

Enligt utredningens förslag skola i fråga om häktning icke vidare gälla

några särbestämmelser i militära mål. Häktningsrätt skall alltså icke till­

komma militär befälhavare, och häktning med anledning av utevarobrott

må enligt förslaget ske endast om för häktning eljest stadgade förutsätt­

ningar äro för handen. Däremot föreslås att vederbörande i disciplinmål

bestraffningsberättigade befälhavare skall äga att förordna om anhållande

av underlydande, därvid det dock skall åligga befälhavaren att omedelbart

hänskjuta målet till åklagaren. Det särskilda militära tvångsmedel, för-

varsarrest, som enligt gällande bestämmelser står till militärbefälets för­

fogande till säkerställande av krigslydnad och ordning föreslås skola i stort

sett bibehållas.

Utredningen föreslår att den disciplinära bestraffningsrät­

ten skall bibehållas. Vid avgränsningen av de mål, disciplinmål, i vilka

bestraffning skall kunna åläggas i disciplinär ordning, ha endast mindre

avvikelser föreslagits i förhållande till vad nu gäller. Avvikelserna innebära

varken i ena eller andra riktningen någon nämnvärd förskjutning i förhål­

landet mellan befälhavarens bestraffningsrätt och den på domstol ankom­

mande rättsskipningen. Bestraffningsrätt skall enligt utredningens förslag

icke tillkomma befälhavare av lägre än regementsofficers grad eller tjänste-

klass. De undantag från denna princip som enligt gällande bestämmelser

äro medgivna har utredningen ansett icke böra bibehållas. Åtskilliga be­

stämmelser ha föreslagits i syfte att garantera en tillförlitlig utredning av

disciplinmålen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

41

Eu viktig nyhet i utredningens förslag är, att av befälhavare ålagt arrest-

straff icke skall, såsom för närvarande, kunna omedelbart verkställas; om

beslutet skall gå i verkställighet blir beroende av huruvida den dömde på­

kallar omprövning av detsamma vid domstol. Omprövning av beslutet kan

av den dömde begäras inom fyra dagar, räknade från den dag han erhöll

del av beslutet. Talan mot befälhavarens beslut skall upptagas icke såsom

nu av överdomstol utan av vederbörande underrätt, där målet avses skola

behandlas vid muntlig förhandling under medverkan av åklagaren. Det fö­

reslås att jämväl åklagaren —- till skillnad mot nu — skall äga påkalla

omprövning av beslutet.

Gällande bestämmelser angående vilka befälhavare som äga befogenhet

att meddela tillrättavisning ha bibehållits i stort sett oförändrade.

Särskilda anordningar ha föreslagits i syfte att åstadkomma garantier mot

missbruk av tillrättavisningsrätten. Bland annat avses att i lag fastslå en

uttrycklig rätt för den tillrättavisade att hos vissa högre befälhavare påkalla

omprövning av beslut, varigenom tillrättavisning ålagts.

I fråga om den år 1944 tillkomna lagstiftningen om behörighet för militär

befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet till kronan föreslås

vissa anordningar i syfte att inpassa detta särskilda förfarande i den rätte­

gångsordning, som skulle bli att tillämpa efter krigsdomstolarnas avskaf­

fande. I övrigt bibehålies förfarandet oförändrat. Någon motsvarighet till

det undersökningsförfarande, som enligt gällande bestämmelser utan sam­

band med väckt talan ankommer på krigsdomstol, skall enligt utredningens

förslag icke bibehållas.

Om krigsdomstolarna avskaffas, komma auditörerna väsentligen att

få till uppgift att såsom ansvariga rådgivare åt befälhavarna medverka vid

handläggningen av disciplinmål och ärenden angående ersättningsskyldighet.

Auditörstjänsterna skola enligt utredningens förslag bibehållas såsom själv­

ständiga befattningar.

Vad angår den militära rättsvården under krig och därmed jäm­

förliga förhållanden har utredningen föreslagit att Kungl. Maj :t,

sedan beredskapstillstånd inträtt, skall kunna förordna om inrättande av

krigsrätt. Den på de allmänna underrätterna ankommande rättsskipningen i

militära mål skall alltså under sådan tid kunna i större eller mindre utsträck­

ning övergå å specialdomstol. Utredningen har föreslagit, att krigsrätt skall

bestå av två lagfarna ledamöter, därav den ene ordförande, och en militär

ledamot av överstelöjtnants eller majors grad. Fyra av de personer, vilka

utsetts att deltaga i överläggningar med utredningsmannen, nämligen herrar

Olsson, Rylander, Siljeström och Werner, ha dock på anförda skäl funnit att

krigsrätt bör utgöras av en lagfaren ordförande jämte nämnd, bestående av

en militär och två civila ledamöter, varvid -— på samma sätt som i fråga om

häradsnämnd med tre ledamöter — skulle erfordras enighet inom nämnden

för att överrösta ordföranden. Krigsrätter avses skola i första hand inrättas

vid fördelningarna och vid vissa militärområden. Dessa fördelningskrigsrät-

ter och militärområdeskrigsrättcr skola vara ambulerande. Även vissa andra

42

slag av krigsrätter föreslås bli inrättade. Vid en del av krigsrätterna beräk­

nas domstolsledamöterna bli fullt sysselsatta, under det att arbetsuppgifter­

na vid andra krigsrätter icke skola bli av större omfattning än att med leda­

motskap i dessa i regel skall kunna förenas annan tjänstgöring. Vid fullt

genomförd krigsorganisation har erforderligt antal heltidstjänstgörande

krigsrätter beräknats till högst tjugu och antalet övriga krigsrätter till

högst tio.

Förfarandet vid krigsrätterna avses skola i huvudsak följa de regler som

enligt nya RB gälla beträffande den allmänna processen med de avvikelser

scm för fredstid föreslagits i fråga om militära mål. Med hänsyn till de un-

d :r beredskapstillstånd och krig rådande särskilda förhållandena ha dock

i åtskilliga avseenden ytterligare avvikelser föreslagits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

Omfattningen av krigsdomstolarnas verksamhet m. m.

För bedömande av omfattningen och beskaffenheten av de arbetsuppgifter

som åvila de nuvarande krigsdomstolarna må lämnas följande uppgifter.

Antalet mål och ärenden vid krigsrätterna (krigshovrätten) utgjorde un-

der åren 1932—1946:

1932 ........................

1314 (108)

1940 ... ................. 7 212 (301)

1933 .......................

922 ( 86)

1941 ... ................. 9 505 (535)

1934 ........................

1 025 ( 85)

1942 ... ................. 14 355 (803)

1935 ........................

946 ( 83)

1943 ... ................. 16 896 (945)

1936 ........................

983 ( 63)

1944 ... ................. 13 751 (771)

1937 ........................

978 ( 71)

1945 ... ................. 8 511 (838)

1938 ........................

1 236 ( 69)

1946 ... ................. 5 131 (687)

1939 ........................

2 276 ( 83)

Utredningen framhåller härom att den ökning av arbetsbördan för krigs-

domstolarna, som inträtt efter år 1937, sammanhängt med olika omständig­

heter. Delvis hade den haft sin grund i den efterhand skedda utbyggnaden

av försvaret och förlängningen av de värnpliktigas utbildningstid. Freds-

tjänstgöringens längd var för huvuddelen av de värnpliktiga före ikraftträ­

dandet av 1936 års värnpliktslag 140 dagar. Genom denna lag ökades tiden

till 175 dagar, och genom 1941 års värnpliktslag utsträcktes den till 450 da­

gar. Främst sammanhängde dock krigsdomstolarnas ökade arbetsbörda med

den under det senaste världskriget anbefallda förstärkta försvarsberedska-

pen. Å andra sidan hade en minskning av antalet handlagda ersättningsmål

inträtt efter tillkomsten av lagen den 9 juni 1944 angående behörighet för

militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet.

Utredningen har därefter verkställt vissa beräkningar angående omfatt­

ningen av de arbetsuppgifter, som vid krigsdomstolarnas upphörande kom-

me att överföras till de allmänna domstolarna. Särskilda beräkningar ha

jämväl föranletts av att vissa av de av utredningen föreslagna anordningar­

na skulle komma att inverka på omfattningen av de blivande arbetsuppgif­

terna för domstolarna i militära mål. Rörande detaljerna i dessa avseenden

43

-vill jag hänvisa till s. 23 ff i betänkandet. Sammanfattningsvis kan nämnas

att enligt utredningens beräkning skulle efter krigsdomstolarnas avskaffan­

de med den av utredningen föreslagna ordningen till de allmänna underrät­

terna överflyttas årligen i genomsnitt 2 862 mål angående ansvarstalan och

553 rörande ersättningstalan, varav 388 respektive 138 mål upptagna efter

klagan. Målens fördelning på krigsmaktens olika avdelningar framgår av en

vid betänkandet fogad tablå, bilaga A (s. 265 ff). Det årliga antalet militära

mål, som kornme att fullföljas till hovrätt, skulle enligt de av utredningen

redovisade beräkningarna bli i genomsnitt 355, varav 286 ansvarsmål och 69

ersättningsinål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Remissyttrandena i huvudfrågorna.

Krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid.

Utredningen har, såsom förut anmärkts, ansett det icke ingå i dess upp­

drag att överväga ett bibehållande i en eller annan form av krigsdomstolar

i fredstid utan inriktat sig uteslutande på de organisatoriska och andra

spörsmål, som uppkomma vid de militära målens överförande till de all­

männa domstolarna. Det oaktat ha ett flertal remissinstanser förklarat sig

anse det vara deras rätt och plikt att yttra sig i den principiella frågan,

huruvida krigsdomstolarna böra bibehållas i fredstid eller icke. Andra re­

missinstanser ha däremot uttryckligen framhållit, att denna fråga icke syn­

tes böra bli föremål för bedömande. Sålunda har Stockholms rådhusrätt

uttalat att remissinstanserna, i det läge vari frågan efter bl. a. 1945 års

riksdags beslut befunne sig, ej syntes ha anledning att uppehålla sig vid

frågan om krigsdomstolarnas vara eller icke vara i fredstid, ehuru säker­

ligen åtskilligt kunde vara att anföra därutinnan. Icke heller magistraterno.

i Göteborg och Karlskrona ha ansett sig böra ingå på frågan om krigsdom­

stolarnas avskaffande. Samma ståndpunkt har intagits av föreningen Sveri­

ges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare och föreningen Sve­

riges landsfogdar.

Följande remissinstanser ha förbehållslöst tillstyrkt förslaget om krigs­

domstolarnas avskaffande i fredstid, nämligen Göta hovrätt, hovrätten över

Skåne och Blekinge, överståthållarämbetet, stadsfullmäktige i Stockholm

och Linköping, magistraterna i Uppsala och Visbg, landsorganisationen och

försvarsvåsendets underbefälsförbund. Samma inställning till själva hu­

vudfrågan präglar de yttranden som avgivits av föreningen Sveriges lands­

fiskaler, föreningen Sveriges stadsfiskaler, Sveriges advokatsamfund, svens­

ka underofficers förbundet, svenska reservunderofficersförbundct och civ il­

militära tjänstemannaförbundet.

Justitiekanslersämbetet har visserligen icke något att erinra mot att krigs­

domstolarna avskaffas i fredstid men hävdar, på skäl som skola i det föl­

44

jande redovisas, att en omprövning bör ske huruvida icke militär sakkun­

nig kan beredas plats i allmän domstol vid handläggning av militärt mål,

eventuellt utan rätt att deltaga i avgörandet.

Hovrätten för Övre Norrland, som förklarat sig icke göra någon invänd­

ning mot förslaget att överföra de militära målen till de allmänna domsto­

larna, har emellertid gjort gällande att behovet av att äga tillgång till mi­

litär sakkunskap och erfarenhet, främst ur disciplinens synpunkt, vore så

stort att en militär med erforderliga kvalifikationer, ett s. k. militärombud,

regelmässigt borde vara vid domstolen tillstädes för att lämna önskade upp­

lysningar och även för att av eget initiativ göra de uttalanden, som av om­

ständigheterna kunde föranledas. En ledamot av hovrätten har ansett att

krigsdomstolarna borde bibehållas i fredstid, ehuru med mindre stark mi­

litär representation.

Bland de remissinstanser, som mer eller mindre bestämt motsatt sig för­

slaget att avskaffa krigsdomstolarna i fredstid, befinner sig Svea hovrätt,

som uttalat att krigsdomstolarnas speciella sakkunskap alltjämt vore av

största betydelse och att därför anledning att överflytta rättsskipningen i

militära mål på de allmänna domstolarna ej kunde anses föreligga, med mind­

re det vid allvarligt övervägande befunnes att den nuvarande sammansätt­

ningen av krigsdomstolarna icke vore tillfredsställande och att det ej heller

vore praktiskt möjligt att åstadkomma en bättre sammansättning. En le­

damot av hovrätten har dock funnit övervägande skäl tala för krigsdom­

stolarnas avskaffande i fredstid. Krigsliovrätten har anfört, att en försäm­

ring av den militära rättsskipningen skulle bli följden av krigsdomstolarnas

avskaffande, och har därför avstyrkt en sådan åtgärd. Överbefälhavaren

har yttrat, att en så genomgripande förändring som här ifrågasatts icke

borde genomföras utan att övertygande skäl kunde förebringas för att den

nuvarande ordningen för rättsskipningens handhavande inom försvarsvä-

sendet vore otillfredsställande. Då enligt överbefälhavarens uppfattning så

icke vore fallet, ansåge han att denna fråga måste ytterligare prövas. Även

chefen för armén, som hävdar att ett överförande under fredstid till de all­

männa domstolarna av alla militära mål icke kunde godtagas ur militär

synpunkt, förordar ytterligare utredning och anför bland annat följande.

Att krigsdomstolarna avskaffas i fredstid är självfallet ur militär synpunkt

intet önskemål. De nuvarande krigsdomstolarna måste i stort sett även under

beredskapstidens påfrestningar sägas ha fungerat fullt tillfredsställande.

Handläggningen av militära mål har skett med erforderlig snabbhet och smi­

dighet. Vid ett överförande av målen till de allmänna domstolarna kan man

befara en försämring härutinnan.------------ Det skäl som huvudsakligen an­

förts för krigsdomstolarnas avskaffande är, att dessa icke skulle uppbäras

av samma förtroende som de allmänna domstolarna. En sådan misstro lärer

dock — i den mån den verkligen förekommer — icke vara sakligt grundad.

Frånsett huru härmed må förhålla sig synes dock det anförda skälet icke

tala för ett fullständigt avskaffande av krigsdomstolarna utan endast för en

reform av deras organisation och arbetssätt. Det synes önskvärt, att frågan

om en reform i dessa avseenden upptages till undersökning. Vid en ändring

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

45

i fråga om domstolarnas sammansättning stå tydligen flera alternativ till

buds. En möjlighet är, att den eller de militära domstolsledamöterna icke

skola växla alltefter den tilltalades grad och tjänsteställning, en annan att

ett visst lekmannainslag tillföres domstolarna. Det är även tänkbart, att

det vid en utredning kan visa sig ur militär synpunkt vara tillfyllest, att även

de specifikt militära målen prövas av de allmänna domstolarna förstärkta

med visst militärt inslag.

Chefen för marinen sammanfattar sin ståndpunkt i huvudfrågan sålunda:

Krigslagstiftningens och det militära rättegångsväsendets ändamål äro ju

att upprätthålla krigsmaktens effektivitet. Det synes mig, som om det före­

liggande förslagets fullständiga genomförande i viss utsträckning komme att

medföra en minskning av denna och samtidigt medföra ökade omkostnader.

Om emellertid ett kiart behov av ökad rättssäkerhet därmed bleve till­

godosett, finge givetvis konsekvenserna tagas, men enligt mitt förmenande

innebär förslaget i detta avseende både för- och nackdelar. Jag förordar

därför en de partiella reformernas väg samt den nuvarande ordningens bibe­

hållande i de fall, det icke klart påvisas, att ur rättssäkerhetssynpunkt en för­

ändring är erforderlig och att en dylik förändring kan genomföras utan

risk för minskning av den militära befälspersonalens auktoritet och krigs­

maktens effektivitet i övrigt.

Liknande synpunkter ha anlagts av svenska officersförbundet.

Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har inlagt en bestämd

gensaga mot genomförandet av förslaget om krigsdomstolarnas avskaffande i

fredstid. Ett avskaffande av krigsdomstolarna komme enligt föreningens

övertygelse att lända till nackdel för krigsmakten både i freds- och krigstid

samt jämväl för dem, som i första hand berördes därav, nämligen dem

som tjänstgjorde vid krigsmakten, först och främst de värnpliktiga eller

sålunda just för dem, för vilka avskaffandet av krigsdomstolarna enligt före­

språkarna för denna »reform» i första rummet skulle vara till fördel. Det

syntes föreningen, som om vid bedömande av förslaget särskild vikt jämväl

borde tillmätas det förhållandet, att icke något land med krigsmakt av någon

betydenhet ansett sig kunna undvara särskilda krigsdomstolar.

Slutligen må nämnas, att centralstgrelsen för de svenska reservofficers-

förbunden förklarat sig icke vilja underlåta att uttrycka sina betänkligheter

mot att krigsdomstolarna avskaffades samt att krigsfiskalsföreningen och

värnpliktiga officerares riksförbund bestämt avstyrkt den föreslagna re­

formen.

Beträffande de närmare skäl som i yttrandena åberopats för och emot

krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid kan sammanfattningsvis sägas,

att förespråkarna för reformen bestrida behovet ur saklig synpunkt av mili­

tär representation i de domstolar, åt vilka rättsskipningen i militära mål

anförtros, samt å andra sidan betona vikten av att förefintlig misstro mot

den militära rättsskipningen i dess nuvarande utformning snarast möjligt

undanröjes och detta oberoende av om denna misstro må vara grundad

eller ej. På motsidan hävdas återigen att misstron är sakligt ogrundad, att

46

Kungi. Maj.ts proposition nr 216.

krigsdomstolarna fungerat i stort sett mycket tillfredsställande samt att

militär representation i de domstolar, som ha att handlägga militära mål,

av flera skäl är oundgängligen erforderlig. Jämväl vissa ytterligare skäl mot

den planerade reformen åberopas, såsom av den fortsatta redogörelsen kom­

mer att framgå.

Vad först beträffar frågan om det existerar en mera allmänt ut­

bredd misstro mot den militära rättsskipningen an­

för Skånska hovrätten följande.

Då hovrätten i remissyttrande den 14 december 1932 hade att taga ställ­

ning till frågan om krigsdomstolarnas avskaffande tillmättes avgörande be­

tydelse åt den omständigheten, att en utbredd folkmening uppenbarligen

stode bakom ifrågavarande reformkrav. Under hänvisning härtill uttalade

hovrätten, att reformen ur principiell synpunkt vore önskvärd och borde

genomföras, därest ej lämplighetsskäl eller andra praktiska grunder talade

däremot med sådan tyngd, att ett genomförande ej kunde anses möjligt. Vid

prövningen av nu föreliggande reformförslag har hovrätten icke funnit an­

ledning frångå sitt tidigare ståndpunktstagande; de skäl, som den gången

ansågos utslagsgivande, ha icke motsagts av utvecklingen sedan 1932 utan

torde alltjämt äga giltighet. Hovrätten vill förty jämväl nu understryka,

att redan förefintligheten i och för sig av en mera allmän misstro mot den

militära rättsskipningen i dess nuvarande utformning utgör ett vägande skäl

för en omprövning av rådande ordning. Angelägenheten av att rättsskipning­

en uppbäres av allmänt förtroende måste väga tyngre än de skäl, som helt

visst icke utan fog kunna anföras för bibehållande av den nuvarande orga­

nisationen.

Jämväl Göta hovrätt hänvisar i principiellt avseende till sitt år 1932 av­

givna yttrande i ämnet och tillägger att det under den nu verkställda ut­

redningen icke framkommit någon omständighet, som innebure avgörande

hinder mot den föreslagna reformen. Det utlåtande, till vilket hovrätten

sålunda hänvisar, innehöll i denna del huvudsakligen följande.

Den viktigaste fordran, som måste uppställas med avseende å en domstol,

vore, att den skulle stå i alla avseenden fri och obunden i de frågor, som

hänskötes till dess bedömande, så att den vore i stånd att fullt opartiskt

och objektivt handlägga och avdöma dessa. Denna fordran måste i särskild

grad gälla domstolar, som hade att behandla brottmål och således träffa

avgöranden angående för den enskilde individen så utomordentligt bety­

delsefulla frågor som brott och straff. Dylika domstolar borde helt stå ovan

stridsvimlet. Krigsdomstolarna — även i den reformerade sammansättning

de haft sedan 1916 — kunde enligt hovrättens uppfattning icke till fullo

anses uppfylla nu berörda fordran. Hovrätten syftade därvid på det förhål­

landet, att i krigsrättsmål i alla instanser militärpersoner skulle såsom do­

mare hava säte och stämma i rätten. Särskilt i sådana mål, som gälla brott

mot krigslydnaden, förolämpning eller våld mellan över- och underordnad

samt tjänsteförseelser av olika slag, kunde de militära bisittarna i rätten,

även om deras vilja till full objektivitet vore aldrig så stor, svårligen helt

frigöra sig från sin allmänna inställning till företeelser av dylik art. De vore

i regel den tilltalades överordnade och oftast hans förmän. Även i de mera

sällsynta fall, då officer är åtalad, vore det enligt hovrättens uppfattning

olämpligt, att andra officerare skulle sitta såsom hans domare. Det låge i

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

47

sakens natur, att man icke kunde närmare påvisa missförhållanden, upp­

komna genom krigsdomstolarnas nu berörda sammansättning; dessa dom­

stolar torde även i flertalet av de mål, som droges under deras prövning,

hava fungerat tillfredssställande. Detta hindrade emellertid icke, att själva

systemet såsom sådant vore olämpligt och i påfrestande situationer kunde

visa sig oförmöget att bestå provet. Det syntes antagligt, att det vore i detta

system för krigsdomstolarnas sammansättning, som man hade att söka or­

saken till den misstro mot krigsdomstolarna, som faktiskt förefunnes. Det

förefölle — icke minst i försvarsväsendets eget intresse — angeläget att

undanröja anledningen till denna misstro. Den åtgärd, som därvid främst ode

såsom naturligast, vore, att krigsdomstolarna i deras nuvarande form av­

skaffades och att deras uppgifter övertoges av de allmänna domstolarna.

Hovrätten för Övre Norrland hänvisar i principfrågan till ett av hovrättens

president i hans dåvarande egenskap av militieombudsman år 1932 avgivet

utlåtande i ämnet, där det hette:

Det kunde knappast förnekas, att man i ett och annat fall kunnat i de

militära krigsrättsledamöternas vota spåra en viss benägenhet att alltför

milt bedöma handlingar begångna av personer, som varit med dem i mili­

tärt hänseende ungefär likställda. Helt visst vore omförmälda benägenhet

hos de militära domarna omedveten och oavsiktlig, men den innebure dock

— trots den ringa frekvensen av fall då den kunnat skönjas — ett miss­

förhållande. Vidare kunde icke bortses från den omständigheten, att den

militära domstolsledamoten såsom den tilltalades förman eller överordnade

intoge en sådan ställning, att stora svårigheter för denne domare uppkomme

att betrakta den tilltalades sak med fullkomlig oväld. I den mån misstro mot

krigsrätterna grundade sig på nu angivna förhållanden — och icke på verk­

ningarna av en propaganda i mindre lojala syften — kunde misstron icke

frånkännas allt avseende.

Landsorganisationen framhåller att förslaget om överflyttande av rätts­

skipningen i militära mål i fredstid från krigsdomstolarna till de allmänna

domstolarna tillgodosåge reformkrav, som sedan lång tid framförts från

arbetarhåll.

Föreningen Sveriges krigsfiskaler, som visserligen avstyrkt reformen,

understryker dock med skärpa vikten av att undanröja den misstro till

den militära rättsskipningen, som vore rådande inom stora delar av be­

folkningen, och försvarsväsendets underbefälsförbund uttalar att det så­

väl ur försvarets som personalens synpunkt måste anses synnerligen vär­

defullt, om den militära personalen i rättsligt hänseende i allt väsentligt

komme att likställas med andra medborgare.

Den tankegång som sålunda kommit till uttryck bemöles i vissa av de av­

styrkande yttrandena. Sålunda anför presidenten i Svea hovrätt A. Lind­

hagen i en promemoria, till vars innehåll såväl hovrätten som krigshovrätten

i det väsentliga ansluta sig, att misstron mot den militära rättsskipningen

vore betydligt överdriven och i icke ringa mån hade sin grund i den motvilja

mot allt militärt, som av ålder kännetecknat allmänhetens inställning i vårt

land. Presidenten Lindhagen tillägger:

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Det finns också anledning att erinra om att man måste skilja mellan den

militära strafflagstiftningen och den militära rättsskipningen genom krigs-

domstolarna. Att den.förra är starkt föråldrad och tekniskt tämligen otymplig

torde vara otvivelaktigt, men för det osakkunniga bedömandet kommer ofta

skulden för mindre tilltalande följder därav att läggas det militära rätte­

gångsväsendet såsom sådant till last. Det förefaller ganska troligt, att den

antagna misstron skulle upphöra eller väsentligen minska i styrka, om det

nuvarande militära rättegångsväsendet finge tillämpas med stöd av en ny

militär strafflagstiftning. Jag tror icke heller, att det med verkligt fog kan

riktas något klander mot de militära ledamöterna, men under alla om­

ständigheter måste man komma ihåg, att enligt nuvarande organisation det

militära inflytandet är väl balanserat av ett juridiskt, väsentligen företrätt

av ordinarie yrkesdomare. Under beredskapstiden ha de militära domstolarna

varit utsatta för en utomordentlig påfrestning, och det torde icke kunna

råda mer än en mening om att de, möjligen med undantag för en eller annan

fältkrigsrätt, skilt sig från sin svåra uppgift på ett synnerligen förtjänst­

fullt sätt.

Krig shovrätten tillägger för sin del, att den icke haft möjlighet att ut­

forska, huruvida och i vad mån den misstro mot krigsdomstolarna, som

man förut ansett vara utbredd inom vissa kretsar i vårt land och som

berott på att endast befälet varit representerat inom dessa domstolar, i verk­

ligheten kvarlevde efter beredskapstidens erfarenheter. Det ville emellertid

förefalla, som om allt vad under senare år gjorts och förvisso även fram­

gent komme att göras för att åvägabringa bättre kontakt mellan befäl och

meniga, tillika i hög grad skulle vara ägnat att undanröja dylik misstro,

där den eventuellt fortfarande skulle vara till finnandes. Huvudskälet mot

krigsdomstolarna under 1920- och 1930-talens diskussion hade just varit

den förmenta, vitt utbredda misstron mot desamma. Numera tedde sig detta

skäl emellertid enligt krigshovrättens mening något förlegat.

Liknande synpunkter anläggas av chefen för armén och av värnpliktiga

officerares riksförbund.

De remissinstanser som ställa sig avvisande till förslaget att överflytta

rättsskipningen i militära mål till de allmänna domstolarna åberopa till

stöd för sin uppfattning i främsta rummet, att de särskilda omständigheterna

i dessa mål göra det erforderligt att låta militär sakkunskap vara

representerad i själva domstolen. Detta anses vara nödvän­

digt ur två olika synpunkter, nämligen dels med hänsyn till att en rent civil

domstol skulle sakna förmåga att rätt bedöma de problem av militärteknisk

eller eljest speciell natur, som uppkomma i vissa mål från förband av spe­

cialvapen, enkannerligen flottan och flygvapnet, dels och framför allt med

hänsyn därtill att ingående kännedom hos själva domstolen om den särskilda

miljö, som ett militärt förband representerar, skulle utgöra ett villkor för

att domstolen skall kunna ej blott tillräckligt noga beakta disciplinens krav

utan även se till att straffmätningen i vissa fall ej blir alltför sträng.

Innan jag närmare återger remissinstansernas resonemang kring dessa

båda synpunkter, må här omnämnas att utredningen i ett avsnitt av

betänkandet diskuterat den ordning, i vilken militär sakkunskap borde till­

föras domstolarna.

Utredningen yttrar därvid följande.

Såsom allmän grundsats gäller att, då en viss i rättegång uppkommen

fråga för sin utredning kräver speciell sakkunskap, även denna del av be­

visningen bör införas i rättegången enligt reglerna om bevisning och icke

genom medverkan av sakkunnig, som erhåller säte i rätten. Särskilda be­

stämmelser äro också meddelade angående bevis genom sakkunnig. Någon

anledning till avvikelse från nämnda grundsats lär icke finnas då det gäl­

ler militära mål. Den verkställda undersökningen angående de militära må­

lens fördelning å olika brottstyper (se bilaga Bås. 267 i bet.) torde för

övrigt berättiga till det antagandet att, såsom även vid tidigare utredningar

förutsatts, behov av särskild militär sakkunskap skall göra sig gällande

endast i ett begränsat antal fall. Lika litet kan det ifrågakomma att genom

insättande av yrkesmilitärer i domstolen bereda inflytande åt militära syn­

punkter i allmänhet vid målens avgörande. Föreligger behov av utredning

angående viss omständighet, som från disciplinär synpunkt bör särskilt be­

aktas vid målets prövning, bör även en dylik omständighet framläggas i

rättegången enligt de regler, som eljest äro att tillämpa beträffande målets

utredande. Detsamma gäller givetvis vad som anförts därom att det skulle

vara till fördel om domstolen inom sin egen krets ägde tillgång till person­

kännedom. Att domstolen skulle förskaffa sig sådan kunskap genom upp­

lysningar av någon inom rätten kan uppenbarligen icke vara en godtagbar

anordning, allra minst om så sker utan att den som beröres av upplysning­

arna erhåller tillfälle att yttra sig med anledning av desamma. Beredes

honom tillfälle härtill med påföljd att yttrandet inriktas på kritik av upp­

lysningar, som härröra från en ledamot av rätten, måste detta vara ägnat

att betänkligt äventyra domstolens auktoritet.

Utredningens nu återgivna uttalande har mött stark kritik i åtskilliga

yttranden. Sålunda kan nämnas att hovrätten för Övre Norrland, som dock

anser att den militära sakkunskapen kan tillföras domstolen utan att mili­

tärer äga säte och stämma i densamma, yttrar att behovet av att militär

sakkunskap funnes tillgänglig vid handläggning av militära mål syntes ha

alldeles underskattats av utredningen samt att dess motivering för att sär­

skild anordning för införande i processen av militär sakkunskap kunde

undvaras vore påfallande torftig. Skånska hovrätten delar däremot i prin­

cip den uppfattning, som kommit till uttryck i betänkandet. Denna anses

bäst överensstämma med allmänna rättsgrundsatser. Att den föreslagna an­

ordningen stundom torde komma att innebära ökad svårighet för domsto­

larna att bedöma den militära brottsligheten vore dock enligt hovrättens

mening obestridligt. Hovrätten tillägger, att saknaden av militär erfarenhet

och fackkunskap därvidlag sannolikt komme att framstå såsom mera känn­

bar i överrätterna än i domstolarna i första instans.

Såsom nyss framhållits är det väsentligen två synpunkter, i det följande

betecknade specialvapen- och miljösynpunkterna, som i yttrandena åbero­

pas till stöd för kravet på militär representation i de domstolar, som skola

handlägga militära mål.

Vad angår specialvapensy n p u n k t e n anför presidenten Lind­

hagen i sin tidigare omnämnda promemoria:

■t

liiluitKj till riksdagens protokoll 1948.

i

samt. Nr 216.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

49

50

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

Det kan väl med visst skäl sägas, att militär sakkunskap i de flesta fall

icke är alldeles nödvändig för bedömande av rent tekniska frågor, som äro av

betydelse för särskilda mål. På det militära området torde icke sådana

spörsmål allt för mycket skilja sig från motsvarande frågor i civil teknisk

verksamhet, och om man på det senare området får reda sig med inhäm­

tande av teknisk sakkunskap från personer utanför domstolens egen krets,

skulle detta kunna tänkas ske även på det förra området. Det förefinnes

emellertid en del specialfall, särskilt vid flottan och flygvapnet, där det tek­

niska inslaget är av så svårtillgänglig natur, att man måste fråga sig, om

det icke är meningslöst att avskaffa en sakkunnig institution, som man

redan har, för att lägga avgörandet i händerna på domstolar, som bli hän­

visade att nöja sig med mindre tillfredsställande anordningar för bemäst­

randet av det tekniska.

Krigsliovrätten yttrar i denna del:

Den sakkunskap som erfordras för utredning och bedömande av en spe­

ciell situation av organisatoriskt eller tekniskt invecklad natur torde till

nöds — utom i mål av utpräglat teknisk svårighetsgrad, exempelvis vissa

flygmål och mål angående fartygs navigering eller manövrering — kunna

tillhandahållas på det sätt utredningsmannen tänkt sig, nämligen i form av

vittnesmål eller sakkunnigutlåtanden. Enligt krigshovrättens mening är det

emellertid bättre, om — och i nyssnämnda speciella mål nödvändigt att —

sakkunskapen i stället tillföres domstolen genom någon eller några mili­

tära bisittare, som med de juridiskt utbildade ledamöterna dela ansvaret

för målens avgörande. Härvidlag må bland annat framhållas, att utred­

ningen sällan kan göras så fullständig, att icke vid överläggningen till dom

oförutsedda frågor kunna uppkomma, som kräva nu ifrågavarande slag av

sakkunskap för sitt besvarande.

Liknande synpunkter anläggas av chefen för flygvapnet, som hävdar att

underrätt bör ha särskild sammansättning vid handläggning av flyghaveri-

mål, i det att då minst två särskilt utsedda personer, som äro väl insalta i

flygtekniska frågor, böra ha säte och stämma i rätten. Jämväl överbefäl­

havaren betonar vikten av militär representation inom domstolen vid hand­

läggning av speciella mål, såsom flyghaverimål, mål i samband med skjut­

ningar in. fl.

Även föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer betonar att, genom

den utveckling krigsmakten efter ytterligare ett världskrig undergått i rikt­

ning mot allt mera ökad specialisering av personalen och allt mera tekniskt

utvecklade stridsmedel, det måste anses ännu mera nödvändigt än förr med

teknisk sakkunskap i de större och svårare militära målen, vari kännedom

om krigsmaktens tekniska hjälpmedel vore första förutsättningen för ett

rätt bedömande av såväl ansvar som ersättningsskyldighet. Denna medver­

kan av sakkunniga kunde enligt föreningens mening icke lämpligare och

säkrare tillföras domstolen än genom insättning av militära ledamöter i

denna.

Till skillnad mot nu berörda remissinstanser vitsordar chefen för armén

som dock anser militär representation i domstolen vara erforderlig med

hänsyn till miljösynpunkten, att de militära brottmålen i regel icke vore

av så invecklad beskaffenhet att speciell militär sakkunskap erfordrades

51

för utredning vid domstolen av själva händelseförloppet, varför han god­

tagit förslaget att, när så erfordrades för klarläggande av saksamman-

hanget, militär sakkunskap tillfördes domstolen i överensstämmelse med de

för icke-militära mål gällande reglerna om bevis genom sakkunnig.

Vidkommande de skäl för den militära representationens bibehållande,

som här sammanfattats under beteckningen miljösynpunkten, må

till en början omnämnas, att enligt justitiekanslersämbetets mening en van­

lig domstol icke har samma förutsättningar att bedöma ett militärt brott

som ett civilt. Ämbetet yttrar i denna del:

En domstol utan militärt inslag torde icke ha tillräcklig kunskap om de

förhållanden mera allmänt taget, under vilka ett militärt brott begåtts,

medan fallet är det motsatta i fråga om en förseelse i det civila livet. För ett

rätt bedömande av militära förseelser är det önskvärt att äga ingående kän­

nedom om militärtjänsten i allmänhet, de krav den ställer å krigsmän av

olika grader, de förhållanden i skilda hänseenden under vilka tjänsten full-

göres m. m. Vid insubordinationsbrott exempelvis bör domstolen äga för­

måga att sätta sig in i den stämning som rått vid tillfället, huru manskap

och befäl uppfattat situationen och andra omständigheter av betydelse. Att

föra bevisning om detta genom sakkunniga förefaller icke tillfyllest. Det

synes ej oberättigat utgå från att avsaknaden av militärt inslag skulle för

domstolen icke minst vid överläggning till dom framstå såsom en olägenhet

och försvåra en riktig prövning av föreliggande frågor. Det menliga skulle

självfallet kunna bestå ej blott i att ett brott icke följdes av lämplig och

tillräcklig reaktion utan lika ofta även i att brottet erhölle en alltför sträng

påföljd. Numera 1 ramföres ej sällan den uppfattningen, att förekomsten av

militära ledamöter i en domstol i själva verket är ett skydd mot för stränga

domar icke blott i fråga om befälet utan även såvitt angår manskapet —

i det att dessa ledamöter vanligen se mildare på förseelser än de rättsbil-

dade.

Presidenten Lindhagen säger det vara hans bestämda uppfattning, att

sakkunskapen på det militära området har motsvarande allmänna betydelse

för den militära rättsskipningen som sakkunskapen om arbetsförhållanden

bär för rättsskipningen i arbetsdomstolen. Han tillägger:

Man kan här tala om eu sakkunskap hos domstolen i dess helhet, som

innebär inlevelse i själva miljön och som aldrig kan ersättas genom hö­

rande av än så många sakkunniga och vittnen. Om man så vill kan man

också uttrycka saken på det sättet, att domstolens sakkunskap medför en

utomordentligt omfattande och betydelsefull utvidgning av området för det

notoriska, d. v. s. de omständigheter som icke behöva bevisas. Vad denna

vidgade allmänna överblick betyder för rättsskipningens säkerhet på ett spe­

cialområde ligger i öppen dag.

Presidenten Lindhagen fortsätter:

Vilken inställning man inom olika meningsriktningar än må ha till mi­

litärväsendet såsom sådant och vilka åtgärder som än må vidtagas för att

de värnpliktiga skola kunna även i militärtjänsten känna sig såsom full­

värdiga medborgare, ligger det i sakens natur att ett militärt förband all­

tid kommer att i stor utsträckning utgöra en värld för sig och att livet

därinom i högst betydande utsträckning måste följa sina egna regler. Det

Kungl. Maj:ts proposition nr 216

52

är här fråga om en särpräglad miljö, och inlevelse i dennas särskilda för­

utsättningar och därmed vidgande av området för notoriteten kan endast

vara till stort gagn för dem, som skola handha rättsskipningen i militära

mål, och därmed för denna rättsskipning själv. Att skapa en sådan inle­

velse genom hörande av sakkunniga är uteslutet, och ej heller kan man nå

därhän genom att låta militär sakkunskap utan rösträtt följa ett måls

handläggning. Om de militära målen överflyttas till de allmänna underrät­

terna, kunde det tyckas som om man inom dessa hade att räkna med ett

visst mått av förmåga till inlevelse i det militära, beroende på att de flesta,

som få uppgiften att döma i sådana mål — yrkesdomare såväl som nämn­

demän — en gång såsom värnpliktiga kommit i kontakt med det militära

livet. För egen del betraktar jag detta närmast såsom en nackdel. Det lig­

ger nämligen nära till hands att överskatta betydelsen av sina minnen från

värnpliktstiden, och man har därför här att räkna med ett visst inflytande

av en okontrollerad, icke sällan subjektiv och oftast förlegad erfarenhet.

I samma riktning uttala sig krigshovrätten, svenska officcrsförbundet och

värnpliktiga officerares riksförbund.

Även överbefälhavaren, chefen för armén och chefen för marinen under­

stryka vikten av att miljösynpunkten blir beaktad. Såsom belysande för des­

sa militära instansers syn på saken må här återgivas ett avsnitt ur överbefäl­

havarens yttrande:

Det är icke tillräckligt, att domstolen genom att anlita sakkunnig militär

personal har möjligheter att bedöma frågor av militärteknisk eller eljest

speciell natur. Jag anser det även önskvärt, att garanti erhålles för att alla

omständigheter, som ur militär-disciplinär synpunkt kräva beaktande, bliva

sakkunnigt bedömda vid målets handläggning. Det torde bäst kunna ske

genom att en militär ledamot i en eller annan form ingår i domstolen.

Denne behöver icke ha så stort inflytande på själva domslutet; hans huvud­

uppgift bör vara, att på ett bättre sätt än vad en enbart sakkunnig eller ett

vittne kan göra, giva upplysning om militära, främst disciplinära frågor. En

sakkunnig, som "tillkallas endast då större eller svårare mål handlägges,

kan icke på samma sätt som en ledamot av rätten för denna framlägga sina

synpunkter på de militära problemen. Nämndemännen kunna — var och en

inom sitt speciella område — ge nämnden sådana sakliga upplysningar, att

ett mål blir allsidigt bedömt. Om de militära målen överföras till de all­

männa domstolarna, anser jag, att de militära problem, inför vilka nämnden

__och samtidigt också domstolen — kan komma att ställas, på samma sätt

bäst belysas av militära nämndemän, som äro väl insatta i rådande militära

förhållanden. Genom att den militära sakkunskapen på detta sätt represen­

teras, torde kostnaderna för inkallande av sakkunniga kunna nedbringas.

För att nå detta ändamål böra de kommunala myndigheterna beakta, att

även representanter för försvarsväsendet utses till nämndemän i de härads-

och rådhusrätter, som ha att handlägga militära mål. Detta torde stå i full

överensstämmelse med grunderna för en enhetlig representation inom nämn­

den, varom talas i 4 kap. 5 § andra stycket nya rättegångsbalken.

Slutligen må omnämnas vad bland andra chefen för marinen i detta sam­

manhang framhållit, nämligen att närvaron i domstolen av en militär leda­

mot skulle skapa en viss garanti mot att militära reglements- och instruk-

tionsbestämmelser bleve värderade pa annat sätt än som avsetts med de­

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

53

samma. Reglementen, föreskrifter, order och instruktioner vore ju regel­

mässigt tillkomna utan anlitande av juridisk sakkunskap, varför om enbart

juridisk måttstock anlades vid bedömning av deras innebörd det kunde

föreligga risk för en bokstavlig tolkning av sådan art, att en förseelses be­

tydelse ur disciplinär synpunkt över- eller underskattades. Sannolikheten

syntes dock tala för att överskattning oftare komme att inträffa än un­

derskattning.

I samband med frågan om den militära sakkunskapens betydelse fram­

hålla några remissinstanser, bland dem Svea hovrätt, föreningen Sveriges

krigsdomare och auditörer samt värnpliktiga officerares riksförbund, att den

oerhörda utveckling som ägt rum på alla tekniska och organisatoriska om­

råden och som föranlett tillkomsten av åtskilliga nya specialdomstolar, ex­

empelvis vattendomstolarna och arbetsdomstolen, ingalunda torde ha nått

sin slutpunkt. Det betonas vidare att jämväl i patentmålens avgörande nu­

mera deltaga tekniskt kunniga personer. Det sistnämnda förbundet anser det

då så mycket märkligare, att man på ett område, där förhållandena i all­

deles speciellt hög grad skilja sig från förhållandena i övrigt, strävar

att avskaffa de särskilda domstolar som icke blott funnits av ålder utan

även visat sig fungera på ett tillfredsställande och effektivt sätt.

Presidenten Lindhagen yttrar:

Även om man skulle anse, att de militära domstolarna hade en alltför en­

sidig sammansättning, i det att manskapsgraden icke vore representerad i

dem, borde det dock icke ifrågakomma att på de allmänna domstolarna över­

flytta de militära målen utan att man först verkligen på allvar gjort en un­

dersökning om möjligheten att åstadkomma en paritetisk sammansättning

av särskilda krigsdomstolar liknande arbetsdomstolens, dvs på det sättet

att, vid sidan av ett den påstådda motsättningen mellan befäl och manskap

oberoende domarelement, i domstolen insattes representanter icke blott för

befälet utan även för manskapet. Presidenten vore väl medveten om svå­

righeten i en sådan uppgift. Manskapet inom ett militärt förband vore i all­

mänhet för ungt för att man därinom skulle kunna erhålla någon person

med tillräcklig erfarenhet för att lämpligen kunna inträda såsom bisittare i

en domstol. Och därtill komme att de värnpliktiga vore inkallade för kort

tid för att någon ur deras krets skulle hinna göra någon insats. Man skulle

därför säkerligen bli hänvisad till att söka manskapsrepresentanten ur andra

kretsar, vilket naturligen också vore vanskligt men säkerligen skulle un­

derlättas genom minskning av krigsrätternas antal.

Gentemot detta uppslag anför eu ledamot av Svea hovrätt, assessorn E.

Conradi, i sitt från hovrättens övriga ledamöter skiljaktiga yttrande:

Det torde vara mycket svårt att få till stånd en sammansättning, som

verkligen bleve representativ för alla berörda parter. Även på denna punkt

vore erfarenheterna från arbetsdomstolen belysande. Sålunda kunde det

nog sägas, att syndikalisterna icke alla gånger haft anledning att känna sig

belåtna med domstolens sammansättning. Och ett fast anställt underbefäl,

ställt inför en krigsdomstol, där bisitlarna utgjordes av eu rivande officer

och en energisk företrädare för de värnpliktigas intressen, komme kanske

icke heller alla gånger att känna sig särskilt väl tillmods.

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

I den debatt som under årens lopp ägt rum i frågan om krigsdomstolar-

nas vara eller icke vara har från skilda håll, bl. a. av 1901 års krigslagstift-

ningskommitté, framhållits att det icke vore rätt mot de värn­

pliktiga, som icke efter fritt val inträtt i militärtjänsten, att för däri

begångna, ofta obetydliga förseelser utsättas för att svara inför

allmän domstol i samma ordning som andra åtalade och

därigenom ådraga sig den uppmärksamhet från allmänheten och pressen,

som vore förbunden med en inställelse vid allmänna domstolsförhandlingar.

Från en del håll har vidare gjorts gällande, att det skulle vara psykologiskt

olämpligt och för disciplinen skadligt att militärt befäl nödgades för förse­

else i tjänsten inställa sig för rannsakning och dom vid allmän domstol.

Utredningen har (s. 35 fl' i bet.) upptagit dessa synpunkter till dis­

kussion och därvid hävdat, att desamma kunde i allt väsentligt beaktas genom

att anordna särskilda uppropslistor för militära mål och olika sessionstider för

dessa mål och de allmänna målen. Däremot har utredningen icke funnit

förenämnda synpunkter påkalla att de allmänna domstolarna — såsom i

diskussionen kring krigsdomstolarnas avskaffande jämväl ofta påyrkats —

skulle för handläggning av militära mål mera regelmässigt sammanträda

inom vederbörande truppförbands etablissement i stället för i sina egna

lokaler. Till dessa båda spörsmål vill jag senare återkomma. I detta samman­

hang vill jag endast nämna att föreningen Sveriges krigsdomare och audi-

törer särskilt betonat nyssnämnda humanitära synpunkt. Värnpliktiga offi­

cerares riksförbund yttrar i detta ämne:

Det måste i längden verka undergrävande på disciplinen, om militärt

befäl nödgas att för förseelse i tjänsten inställa sig till rannsakning och

dom inför en allmän domstol med den uppmärksamhet, som detta kommer

att medföra. Vill man på ett riktigt sätt tillämpa principen om likhet inför

lagen får man icke blott se till den rent formella sidan av problemet, utan

man måste också beakta konsekvenserna av den ena eller andra åtgärden.

Det blir i realiteten ingen likhet inför lagen för vare sig befäl eller manskap,

om dessa skola göras till föremål för en alldeles speciellt sensationsbetonad

uppmärksamhet i samband med den judiciella prövningen av vissa deras

handlingar i tjänsten, och detta förhållande blir särskilt framträdande, när

det gäller ringare förseelser.

Enligt utredningens förslag skola åklagar uppgifterna i mili­

tära mål handhavas av de allmänna åklagarna. I an­

ledning härav finner Svea hovrätt det kunna med fog ifrågasättas, huru­

vida de allmänna åklagarna — som bleve kraftigt betungade redan genom

nya rättegångsbalkens införande —- vare sig vore tillräckligt kvalificerade

eller kunde rå med att övertaga de maktpåliggande uppgifter, som enligt

betänkandet skulle åvila dem. Det borde härvid observeras, att åklagarna i

militära mål i fortsättningen icke endast skulle fullgöra de uppgifter, som

hittills tillkommit krigsfiskalerna, utan därjämte i betydligt större utsträck­

ning än för närvarande sker skulle leda förundersökning i militära mål,

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

55

disciplinmål inbegripna. Justitiekanslersämbetet yttrar, att någon erinran

mot att anförtro förevarande arbetsuppgifter åt de allmänna åklagarna i

och för sig icke syntes vara att framställa, då åklagarna utan tvivel vore

genomgående skickade att verkställa erforderlig utredning och föra talan i

militära mål. För att de nya uppgifterna skulle på tillfredsställande sätt

kunna fullgöras fordrades emellertid ovillkorligen, att personal i tillräcklig

omfattning och med erforderliga kvalifikationer stode till förfogande. Äm­

betet tillägger:

I vilken utsträckning åklagarpersonalen måste förstärkas är vanskligt att

bedöma, helst som processreformens inverkan å åklagarnas hittillsvarande

arbetsuppgifter icke nu kan noggrannare bedömas. På åtskilliga orter tor­

de arbetsförstärkning böra beredas de allmänna åklagarna och på vissa håll

synas nya tjänster oundvikliga. Visserligen äro på många orter de allmän­

na åklagarna nu krigsfiskaler och det kunde tyckas, att någon annan för­

ändring där icke konime att ske än att arbetet med militära brottmål fram­

deles skulle fullgöras av dem såsom allmänna åklagare utan ersättning.

Det är emellertid att märka, att det nya rättegångsförfarandet innebär ökat

arbete för dessa befattningshavare såväl i civila som i militära mål, och

härtill komma de uppgifter med avseende å utredningen, som icke nu fak­

tiskt tillhöra krigsfiskalerna men som enligt förevarande förslag skola full­

göras av åklagarna i militära mål. Huruvida juridiskt utbildad arbetskraft

i tillräcklig omfattning står till förfogande för att möta det krav å arbets­

förstärkning som eu reform sålunda medför är emellertid ovisst. Å den s. k.

högre åklagarbanan finnes för närvarande allenast ett helt ringa antal aspi-

ranter, och justitiekanslersämbetet räknar för sin del med möjligheten av

att det med processreformen följande ökade behovet av åklagare ej skall

kunna tillgodoses, i synnerhet icke med jurister som undergått s. k. lands­

fogdeutbildning. Tvärtom peka olika omständigheter på ett ej obetydligt un­

derskott. De ytterligare anspråk å åklagare som genomförandet av förelig­

gande förslag medför — om än i och för sig ej särskilt betydande — måste

därför med utgångspunkt från rådande förhållanden befaras icke kunna

uppfyllas. Utan en i olika avseenden tillräcklig åklagarorganisation lärer

förslaget emellertid icke kunna på ett tillfredsställande sätt genomföras.

Justitiekanslersämbetet anser sig böra betona här anförda omständigheter

för att något missförstånd i dessa hänseenden icke skall yppas.

Staclsfiskalsföreningen har — utan erinran mot förslaget såsom sådant

att anförtro åklagaruppgifterna i militära mål åt de allmänna åklagarna —

betonat alt föreningen för sin del hölle före, att arbetsbelastningen å därav

berörda åklagar- och polismyndigheter torde bli större än i betänkandet

förutsatts. På utredningarna konime helt visst att ställas större krav än hit­

tills varit fallet och allmänne åklagarens befattning med målen såväl vid

förundersökningen som vid målens handläggning komme att kräva större

arbetsinsats än av de nuvarande krigsfiskalerna.

Landsfogdeföreningen och landsfislcalsföreningen ha icke riktat någon

erinran mot utredningens nu ifrågavarande förslag. Däremot anser krigs-

fiskalsföreningen att åtalsuppgifterna i militära mål böra, liksom i Dan­

mark, anförtros åt särskilda befattningshavare, som i sin verksamhet skola

lyda under en särskild chefsmyndighet.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Ytterligare en invändning mot förslaget att avskaffa krigsdomstolarna i

fredstid är, att det i så fall i händelse av krigstillfälle eller därmed jämför­

liga förhållanden skulle bli än svårare att i en hast skapa

fram funktionsdugliga krigsdomstolar än det visat sig

vara under den gångna beredskapstiden. Denna synpunkt framhålles bl. a.

av chefen för armén, vilken understryker att, om krigsdomstolarna avskaf­

fades i fredstid, följden bleve att i krig en oprövad organisation under

svåra förhållanden komme att övertaga den viktiga militära rättsskipningen

samt att de militära ledamöter, som då måste få säte i krigsdomstolarna,

komme att vara helt oerfarna i domargöromål.

Slutligen må i detta sammanhang omnämnas, att några remissinstanser

— såsom ock redan framgått av vad jag tidigare anfört — gjort gällande

att den militära rättsskipningen icke kan ske med samma snabbhet och

smidighet vid allmänna domstolar som vid särskilda för ändamålet inrät­

tade specialdomstolar. Denna synpunkt har sålunda framförts av chefen för

armén samt föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer, vilken förening

understryker att det i fråga om de militära målen, såsom allmänt vore er­

känt, dock gällde att snabbheten vore av synnerligen stor betydelse för upp­

rätthållande av disciplinen inom krigsmakten. Dessa remissinstansers far­

hågor torde främst dikteras av uppfattningen att häradsrätterna icke skulle

vara lämpade att handlägga militära mål samt att nya rättegångsbalkens

regler, om de tillämpades i militära mål i den utsträckning utredningen fö­

reslagit, skulle leda till att förfarandet i många fall bleve onödigt tungrott

och omständligt. Till dessa spörsmål återkommer jag i det följande.

Den disciplinära bestraffningsrätten.

Utredningen erinrar om att det icke någon gång i sammanhang med

tidigare förslag om krigsdoinstolarnas avskaffande ifrågasatts, att jämväl mi­

litär befälhavares disciplinära bestraffningsrätt skulle avskaffas. Utredning­

en tillägger:

Tvärtom har uttryckligen betonats angelägenheten av att denna särskilda

ordning för åläggande av bestraffningar bibehölles. Sålunda uttalar första

lagutskottet i utlåtande nr 24 år 1945 (s. 20), att liksom år 1920 och år

1932 utskottet ej funne anledning förorda att den disciplinära bestraffnings­

rätten avskaffades. I direktiven för förevarande utredning förutsättes även,

att befälhavarens bestraffningsrätt kommer att bibehållas. Det är uppen­

bart, att upprätthållandet av den militära disciplinen förutsätter ett snabbt

och verksamt ingripande för rättande av förseelser, som störa tukt och ord­

ning inom krigsmakten, och att de särskilda krav, som sålunda måste stäl­

las på den militära rättsskipningen, på ändamålsenligaste sätt tillgodoses

genom ett bibehållande av disciplinär bestraffningsrätt för militära befäl­

havare.

En översyn av de regler som gälla för den disciplinära bestraffningsrät­

ten är påkallad såväl med hänsyn till den avsedda reformen av den mili­

tära strafflagstiftningen som av processuella skäl. I direktiven för föreva­

rande utredning framhålles med hänvisning till vad första lagutskottet

Kungl. Maf:ts proposition nr 216.

57

därom anfört i sitt förenämnda utlåtande, att av utredningen borde under­

sökas, huru en lämplig avvägning borde göras mellan den disciplinära be­

straffningsrätten och den straffrättsskipning, som skulle ankomma på dom­

stol; med hänsyn till arbetsbelastningen för de allmänna domstolarna vore

anledning att speciellt pröva, huruvida en utökning av den disciplinära be­

straffningsrätten vore önskvärd och tillrådlig.

I det stora flertalet remissyttranden utgår man såsom självklart från att

den disciplinära bestraffningsrätten skall bibehållas och inskränker sig

därför till att diskutera den närmare utformningen av denna bestraffnings­

rätt. Några remissinstanser, däribland chefen för armén och chefen för ma­

rinen, ha dock funnit det angeläget understryka att den möjlighet till snabbt

ingripande som den disciplinära bestraffningsrätten skänker vore ound­

gängligen nödvändig för upprätthållande av tukt och ordning inom krigs­

makten. Chefen för armén tillägger för sin del, att det särskilt vid ett över­

förande av de militära målen till civila domstolar vore av vikt att befälha­

varens befogenheter att ålägga bestraffning utnyttjades i sådan omfattning

att domstolarna icke i onödan betungades. Hovrätten för Övre Norrland

åberopar även i denna del militieombudsmannens förenämnda yttrande av

år 1932, vari framhålles att de olägenheter som äro förenade med att den

tilltalades förmän i militärtjänsten äga säte och stämma i krigsdomstolarna

kunde sägas vidlåda handläggningen jämväl av disciplinmålen men att

dessa mål avsåge dels rena bagatellärenden, dels klara och vanligen av de

tilltalade erkända förseelser, varför man av praktiska skäl, som med styrka

gjorde sig gällande, borde låta dessa förseelser alltjämt beivras i nu gällan­

de ordning.

Två remissinstanser, nämligen underbefälsförbundet och krigsfiskalsför­

eningen, rikta däremot en skarp kritik mot den disciplinära bestraffnings­

rätten. Underbefälsförbundets invändningar drabba i lika mån den tillrätta-

visningsrätt, som tillkommer militär befälhavare och som enligt utredning­

ens förslag i princip skall bibehållas. Förbundet anser att orsakerna till

den förtroendekris, för vilken den militära rättsskipningen varit utsatt och

som tagit sig uttryck i vid olika tillfällen framförda krav om revision, i

minst samma utsträckning vore att söka i den disciplinära bestraffnings­

rätten och tillrättavisningsrätten som hos krigsdomstolarna. I den mån kri­

tiken tagit sikte på krigsdomstolarna, medförde ett genomförande av före­

liggande förslag att den upphörde. I de delar kritiken riktade sig mot den

disciplinära bestraffningsrätten och tillrättavisningsrätten syntes den där­

emot inte kunna elimineras i och med ett förverkligande av förslaget, som

i dessa delar icke innebure några genomgripande förändringar. Förbundet

tillägger att, om den disciplinära bestraffnings- och tillrättavisningsrätten

skulle bibehållas, garantier måste skapas för att de bestraffande och till­

rättavisande cheferna besutte erforderliga kunskaper och hade tillgång till

expertis samt därtill kunde förfoga över tid, som medgåve att bestraffnings-

och tillrättavisningsärendena handhades med största omsorg och noggrann-

hel. Vore detta ej möjligt, borde de militära cheferna icke taga befattning

med de dömande uppgifterna. Till sist yttrar underbefälsförbundet:

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Nödvändigheten av att rättssäkerheten tryggas i alla lägen talar enligt för­

bundets uppfattning på sitt sätt för att all rätt att straffa eller i övrigt in­

gripa korrigerande med rättsliga medel frånhändes de militära cheferna.

Eu sådan reform är av olika anledningar måhända icke genomförbar, i vart

fall ej omedelbart. Förbundet vill därför icke motsätta sig att den discipli­

nära bestraffningsrätten och i viss utsträckning också tillrättavisningsrät-

ten åtminstone tills vidare bibehållas men förordar omfattande inskränk­

ningar i förhållande till vad nu gäller.

Medan alltså underbefälsförbundet icke finner tiden vara mogen att av­

skaffa den disciplinära bestraffningsrätten, finner däremot krigs fiskals för­

eningen så vara fallet. Föreningen yttrar bland annat:

En disciplin som upprätthölles medelst straffhot och rätt för befälet att

ådöma straff vore i farans stund icke mycket att lita till. Men även om man

nu av andra hänsyn ej ansåge sig kunna avvara de disciplinära bestraff-

ningsbestämmelserna, så torde ändock icke med fog kunna göras gällande

att disciplinens upprätthållande också krävde att den disciplinära bestraff­

ningsrätten handhades av de militära befälhavarna. En sådan inställning

måste innebära, att man ville ge den disciplinära rättsskipningen ett inslag

av speciellt militär syn på förseelserna. Det förefölle dock vara den för­

härskande uppfattningen att detta skulle undvikas, vilket ju bland annat

kommit till uttryck däri att militärer icke längre skulle ha plats i domsto­

larna. Om den av utredningsmannen på förevarande punkt omfattade åsik­

ten, såsom vore troligt, icke motiverades av annat än önskvärdheten av

snabbast möjliga ingripande, så vore härtill att säga, att kravet på snabb­

het ej blivit speciellt väl tillgodosett, eftersom beträffande den disciplinära

bestraffningsrättens utövande fortfarande skulle gälla att befälhavaren vore

skyldig att först rådföra sig med auditören samt befälhavarens skyldighet

härutinnan till och med utsträckts i förslaget. Vid sådant förhållande torde

icke ens kravet på snabbhet föranleda att den disciplinära bestraffningsrät­

ten skulle stanna hos den militäre befälhavaren. Denna fråga syntes dock

liksom övriga hithörande centrala problem böra avgöras utifrån andra syn­

punkter och då — under tillbörligt hänsynstagande till rättssäkerheten —

närmast ur synpunkten vad som krävdes för undanröjande av den misstro

till den militära rättsskipningen — denna misstro månde nu vara grundad

eller icke — som ovederläggligen rådde hos stora delar av befolkningen. Då

utgångsläget vid en revision av det militära rättegångsväsendet i verkligheten

torde vara, att den nuvarande ordningen icke ansetts lämna tillräckliga ga­

rantier för en opartisk och human rättsskipning och rättstillämpning inom

krigsmakten, kunde det ifrågasättas, om icke uppfattningen att den discipli­

nära rättsskipningen i stort sett fortfarande borde äga rum hos de militära

myndigheterna finge betecknas såsom ett psykologiskt missgrepp av kanske

ännu allvarligare natur än förslaget att utredningarna i första hand alltfort

skulle åvila militärmyndighet.

Krigsfiskalsföreningen säger sig i detta sammanhang vidare vilja beröra

den från vissa håll resta invändningen mot att just de militära befälhavarna

skulle fråntagas den disciplinära bestraffningsrätten, enär ju i ett betydande

antal civila verk funnes bestämmelser innebärande rätt för chefsmyndig­

heten att ådöma disciplinpåföljder. Föreningen tillägger:

Emellertid måste denna jämförelse, även sedd helt isolerad för sig, falla

till marken vid det förhållandet att dessa, för de civila verkens del gällande

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

59

bestämmelser alls icke medge rätt att ådöina frihetsförlust, vilket ju dock

är den enda nu förekommande och även enligt utredningens förslag kom­

mer att bli den huvudsakligen tillämpliga påföljden i de militära disciplin­

målen. För en demokratisk uppfattning kan bär icke vara fråga om blott

nyanser i påföljd. Frihetsberövandet är ett ingrepp i den enskilda indivi­

dens liv av den mest centrala innebörd, och om det tillgripes som straff,

bör uppgiften att utdöma straffet icke åvila befattningshavare som i förhål­

lande till den misstänkte intager ställningen av förman eller överordnad.

Den omständigheten att den militäre befälhavaren i sin dömande verksam­

het biträdes av auditören torde icke förändra sakförhållandet. Utåt kommer

ändock, såsom väl ock avsikten varit, befälhavaren alltid att framstå såsom

domaren. Vid angivna förhållanden synes därför även alla disciplinmål

böra handläggas och avgöras av domstolarna.

Härtill fogar krigsfiskalsföreningen — som enligt vad tidigare omnämnts

anser att åtalsuppgifterna i militära mål böra anförtros åt särskilda befatt­

ningshavare — det förslaget, att dessa tjänstemän skola erhålla behörighet

att i disciplinmål förelägga straff uppgående till högst tio dagars arrest,

medan förseelser som ansåges förskylla längre arrest skulle av åklagaren

på sedvanligt sätt instämmas till domstol.

Närvaro av s. k. militärombud vid handläggningen av militära mål.

Utredningen har lämnat följande redogörelse rörande den tidigare

behandlingen av detta spörsmål:

I yttranden i samband med 1933 års proposition har av militära myndig­

heter gjorts gällande att, därest militära ledamöter icke vidare skulle fin­

nas i rätten, det vore synnerligen angeläget att under alla förhållanden en

militär befattningshavare med erforderliga kvalifikationer funnes tillstädes

vid domstolen med rätt och skyldighet att framföra de synpunkter, som han

funne vara av vikt för målets rätta bedömande. Ehuru detta krav, fram-

hålles i propositionen, delvis syntes bottna i en föga berättigad misstro mot

domstolens förmåga att själv i det särskilda fallet bedöma behovet av upp­

lysningar rörande speciella militära förhållanden, hade departementschefen

dock ej funnit anledning motsätta sig en anordning, varigenom tillfälle be­

reddes militär myndighet att städse inför domstol avgiva utlåtande i mål,

som rörde krigsmakten. Däremot kunde det icke anses erforderligt att, så­

som påyrkats, ytterligare föreskriva att militär befattningshavare alltid

skulle vara tillstädes vid handläggning av militärt mål. I enlighet härmed

upptogs i lagförslaget ett stadgande av innehåll, att befattningshavare vid

krigsmakten, som därtill förordnades, skulle äga vara tillstädes vid hand­

läggning av militärt mål för att däri lämna upplysningar samt att sådant

förordnande finge påkallas jämväl av rätten eller dess ordförande.

I anslutning härtill anför utredningen:

Det torde icke överensstämma med grunderna för den allmänna rätte­

gångsordningen att bereda annan än part eller partsrepresentant rätt att

utan anmodan därom yttra sig i rättegången. Någon anledning att i militära

mål tillämpa en annan ordning i detta avseende lär icke förefinnas. Följ­

aktligen bör det icke ifrågakomma att i sådana mål tillägga militär befatt­

ningshavare, som icke är part eller enligt vanliga regler anlitas såsom sak­

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

kunnig eller vittne, befogenhet att efter eget beprövande yttra sig i rätte­

gången. Vad nu anmärkts bör givetvis icke hindra att, om vederbörande be­

fälhavare finner anledning antaga att tillgång till militär sakkunskap kan

bli av betydelse i visst mål, han även utan särskild framställning därom

tillser att sakkunnig militär befattningshavare ställes till förfogande. I en­

lighet med principerna för den nya rättegångsordningen böra i sådana fall

upplysningar från den sakkunnige i första hand tillhandahållas redan un­

der förundersökningen.

Utredningen har i ett annat sammanhang framhållit, att upplysningar

angående speciella reglementsföreskrifter och andra militära förhållanden

i regel torde med minsta omgång kunna erhållas av åklagaren, vilken redan

i samband med förundersökningen hade att framskaffa fullständigt utred­

ningsmaterial.

Det nu återgivna resonemanget har kritiserats av vissa remissinstanser,

bland dem hovrätten för Övre Norrland som — enligt vad redan anförts —

anser behovet av att äga tillgång till militär sakkunskap och erfarenhet,

främst ur disciplinens synpunkt, vara så stort att militärombud regelmässigt

borde vara vid domstolen tillstädes för att lämna önskade upplysningar och

även för att av eget initiativ göra de uttalanden, som kunde föranledas av

omständigheterna. Endast om befälhavaren funne att, med hänsyn till må­

lets beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter, militärombud kunde

undvaras, borde befälhavaren äga underlåta att förordna sådant ombud.

Militärombud borde vara väl kvalificerat. Hovrätten har slutligen framhål­

lit att behovet av att militärombud vore tillstädes vid domstolen ytterligare

stegrades därigenom att efter reformens genomförande auditörens sakkun­

skap komme att gå förlorad för domstolen.

Behovet av militärombud har särskilt utförligt behandlats av häradshöv-

dingeföreningen, som anför:

Säkerligen är det riktigt, att de i rättegångsbalken givna reglerna rörande

sakkunnig utan olägenhet kunna tillämpas även i militära mål. Dessa regler

torde emellertid icke äga full tillämpning å det slag av upplysningar, för

vilkas införande i rättegången 1933 års förslag upptog stadgandet om mili­

tärt ombuds närvaro vid handläggningen. Det är i själva verket här icke

fråga om sakkunnig i rättegångsbalkens mening dvs sakkunnig som an­

litas för möjliggörande av prövning av fråga, vars bedömande kräver fack­

kunskap. De upplysningar som ombudet skulle ha att lämna innefatta

icke, såsom sakkunnigutlåtanden i allmänhet, något omdöme i sak av be­

skaffenhet att tjäna till ledning vid målets prövning, utan avse endast upp­

lysningar om rent faktiska förhållanden, vilka domstolen eljest endast med

stor omgång skulle kunna förskaffa sig.

De militära målen skilja sig från mål i allmänhet därutinnan, att de kräva

kunskap om otaliga föreskrifter icke blott i tjänstgöringsreglementen utan

även bland annat i generalorder eller regementsorder som gälla för den mi­

litära verksamheten, den militära personalens särskilda skyldigheter, ord­

ningen inom de militära etablissementen m. in. dylikt. För de allmänna dom­

stolarna torde i regel icke vara möjligt att besitta den ingående kännedom

om dessa föreskrifter, som sålunda i målen i allmänhet kräves. Även om så

småningom vid de domstolar, som enligt förslaget avses för handläggning

61

av militära mål, en viss kunskap rörande de vid de olika förbanden gällan­

de föreskrifterna kan väntas bli förvärvad, äro dock dessa föreskrifter till

sin natur sådana, att de ofta ändras. Upplysningar krävas därjämte ej säl­

lan rörande rent lokala förhållanden om vilka domstolen, som avses skola

i allmänhet sammanträda å sitt vanliga tingsställe, ej kan äga erforderlig

kännedom och vilka, även de, ej sällan undergå förändring. Ej heller kan

domstolen alltid på förhand överblicka, vilka upplysningar som i de sär­

skilda målen krävas. I viss utsträckning torde väl nu berörda förhållanden

kunna antagas bli utredda vid den av åklagaren verkställda förundersök­

ningen. Erfarenheten torde dock visa att man ej alltid kan räkna med er­

forderlig fullständighet i sådant hänseende. För undvikande av de olägen­

heter, som nu anmärkta förhållanden otvivelaktigt måste komma att med­

föra, synes närvaron av ett militärt ombud synnerligen ändamålsenlig. Sär­

skilt i de fall, då med tillämpning av den föreslagna kompletterande forum-

bestämmelsen, enligt vilken även andra domstolar än de som i allmänhet

taga befattning med de militära malen kunna komma att anlitas, torde be­

hovet av ett militärt ombud vara påfallande. Föreningen, som sålunda icke

har något att erinra mot att nya RB:s regler om anlitande av sakkunnig

vinna full tillämpning även ifråga om militära mål, kan på förut anförda

skäl icke undgå att finna att det för rättegångens snabba slutförande och

rättssäkerheten i övrigt i de militära nialen maste framstå som synnerligen

ändamålsenligt med ett stadgande av det innehall som i 1933 års lagförslag

föreslagits.

Även föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer anser det vara er­

forderligt med en bestämmelse, som garanterar att militär sakkunskap städse

kan finnas tillgänglig för domstolen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Häradsrätts ianspråktagande för militär rättsskipning.

Enligt 1933 års proposition förutsattes att 22 rådhusrätter och 6 härads­

rätter skulle tagas i anspråk för handläggning av militära mål. Härjämte

skulle vid kustflottan kunna inrättas särskild krigsrätt, bestående av tre

lagfarna civila ledamöter. Militärt mål skulle upptagas av underrätten i

den ordinarie förläggningsorten för den avdelning av krigsmakten, till vil­

ken tilltalad hörde eller som målet närmast anginge. Där ett andamals-

enligt ordnande av rättsskipningen det krävde, skulle dock Kungl. Maj :t

beträffande viss avdelning eller viss personal äga förordna, att behörig dom­

stol skulle vara annan allmän underrätt än nyss sagts eller särskild krigs­

rätt. En vid propositionen fogad plan för målens överförande till de all­

männa domstolarna var uppgjord med utgångspunkt från att, i den man

tillfälle fanns att välja mellan rådhusrätt och häradsrätt, rådhusrätterna

i allmänhet i första hand borde ifrågakonnna såsom i någon mån mera läm­

pade än häradsrätterna. Det hade, framhölls i propositionen, allmänt vits­

ordats att rådhusrätterna — därvid avsågs dock i allmänhet endast rådhus­

rätt med minst tre lagfarna ledamöter — med hänsyn till organisation och

arbetssätt vore lämpade för den ifrågavarande uppgiften. De hade tata

sammanträden och kunde däremellan vid behov anordna extra samman­

62

träden och hade således möjlighet att i erforderlig grad tillgodose de krav

på rörlighet hos domstolen och snabbt ingripande, som för de militära

målens del tillagts särskild betydelse. Beträffande häradsrätternas lämp­

lighet för handläggning av militära mål uttalades däremot under förarbetet

till 1933 års proposition i ett flertal remissyttranden betänkligheter i olika

hänseenden. Sålunda anförde militieombudsmannen, att enligt hans åsikt

de militära rättegångsmålen lämpligen kunde utan avbidan å en allmän

rättegångsreforin överflyttas till handläggning av de allmänna domstolarna

men att därvid endast rådhusrätter och icke i något fall häradsrätt borde

ifrågakomma. Även två av lagrådets ledamöter ansågo, att häradsrätterna

ej alls borde komma i fråga. Enligt dessa ledamöters mening borde i de

fall, då domsrätten i militära mål enligt förslaget skulle ankomma å härads­

rätt och ej lämpligen kunde överlämnas till rådhusrätt, domsrätten i stället

tilldelas särskild krigsrätt, varför möjlighet borde förefinnas att utöver vad

förslaget medgåve inrätta sådan domstol.

I direktiven för nu ifrågavarande utredning framhölls att med hän­

syn till bland annat behovet av snabbhet rådhusrätterna i första hand syntes

höra ifrågakomma såsom domstolar för militära mål och detta även be­

träffande förband, som kunde vara förlagda utanför respektive städer, samt

att föi de fall, då med hänsyn till avståndet mellan förläggningsorten och

närmaste stad med rådhusrätt denna ordning icke kunde genomföras, det

borde undersökas om icke särskilda regler påkallades rörande häradsrättens

sammansättning.

I anledning härav uttalar utredningen till eu början, att efter år

1933 väsentliga ändringar inträtt i de förhållanden, som vore av betydelse för

genomförande av förslaget att avskaffa krigsdomstolarna i fredstid. I första

band hade detta sin grund i tillkomsten av den nya rättegångsordningen.

De stadganden i nya RB som i förevarande sammanhang ägde särskild be­

tydelse vore reglerna om rådhusrätts och häradsrätts domförhet i 1 kap.

11 resp. 4 § samt bestämmelserna om sammanträdesordning i 7—9 samt

13 §§ nämnda kapitel (se s. 30 f i bet.). Utredningen framhåller vidare att

— även vid en tillämpning av den i direktiven ifrågasatta ordningen att

i första hand anlita rådhusrätter för handläggning av militära mål — med

hänsyn till under senare år skedd nyuppsättning av förband och ändrade

förläggningsförhållanden det i allt fall vore uppenbart, att häradrätter måste

tagas i anspråk för ändamålet i långt större utsträckning än som år 1933

föreslogs.^ Utredningen tillägger att de ändrade bestämmelser, som skulle

galla i fråga om häradsrätts sammanträden, otvivelaktigt beredde tillfälle till

en mera smidig anpassning vid handläggning av militära mål samt att

även minskningen av det maximala antalet nämndemän från tolv till nio

givetvis kunde verka i samma riktning. Såsom en omständighet att kunna

ställa rådhusrätterna före vid valet av domstolstyp kvarstode visserligen

att rådhusrätterna i flertalet militära mål komme att bestå av färre antal

ledamöter än häradsrätterna. I någon mån syntes dock denna omständighet

föilora i betydelse med hänsyn till att de allmänna domstolarna även vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

handläggning av militära mål — såsom i en annan del av betänkandet ut­

vecklas •— förutsatts skola med hänsynstagande i första hand till egna

arbetsförhållanden kunna i regel sammanträda i sin vanliga lokal och att

endast mera undantagsvis särskilt sammanträde skulle behöva utsättas för

militärt mål. I varje fall syntes med hänsyn till numera föreliggande fak­

tiska situationer — särskilt de militära förläggningsplatsernas belägenhet i

förhållande till de domstolar som kunde ifrågakomma — frågan om råd­

husrätternas företräde framför häradsrätterna endast i ringa mån bli av

praktisk betydelse.

Utredningen har, såsom förut nämnts, uppgjort en plan angående de

militära målens fördelning å allmänna underrätter — bilaga C å s. 268 ff

i het. — enligt vilken skulle för handläggning av militära mål tagas i an­

språk 29 rådhusrätter och 16 häradsrätter. Till denna fördelningsplan åter­

kommer jag senare. Jag skall också i ett senare sammanhang omnämna ut­

redningens förslag i anledning av den i direktiven berörda frågan, huruvida

särskilda regler påkallades rörande häradsrätts sammansättning vid hand­

läggning av militära mål.

Mot utredningens förslag att så många häradsrätter som sexton skola tagas

i anspråk för handläggning av militära mål invänder Svea hovrätt, att åt­

minstone vissa av dessa häradsrätter enligt de nya tingsordningarna komine

att sammanträda relativt sällan. Vidare anmärker hovrätten, liksom ett

flertal andra remissinstanser, att utredningen icke syntes ha tillräckligt be­

aktat de svårigheter, som säkerligen komme att uppstå då det gällde att

under häradsrätternas jämförelsevis långa sommarferier åstadkomma er­

forderlig snabbhet i rättegången. Justitiekanslersämbetet betonar i detta

sammanhang, att under sommarferierna vore å ena sidan antalet militära

mål kanske som störst men å andra sidan svårigheterna att få till stånd ting

med tillräckligt kvalificerad ordförande och fulltalig nämnd särskilt fram­

trädande. En viss lättnad skulle enligt ämbetets mening uppkomma härut-

innan, om en nämnd å tre ledamöter vore tillräcklig i ett större antal mål än

utredningens förslag avsåge. Andra remissinstanser, däribland Svea hovrätt,

hävda återigen att kravet på snabbhet i rättegången i militära mål vore en så

viktig förutsättning för disciplinens upprätthållande, att det kunde ifråga­

sättas huruvida icke rådhusrätt i större utsträckning än som skett i utred­

ningens fördelningsplan bort väljas som forum för militära mål.

Häradshövdingeföreningen säger sig däremot i huvudsak icke ha något

att erinra mot utredningens fördelningsplan. Vad häradsrätterna anginge,

gällde det emellertid att mot varandra avväga två olika intressen, nämligen

å ena sidan hänsynen till såväl nämndemännens som kanslipersonalens be­

hov av viss sammanhängande ledighet under sommartid samt, å den andra,

den militära organisationens lika uppenbara behov av domstolssamman­

träden även under denna tid. För tillgodoseende av dessa motstridiga intres­

sen syntes enligt föreningens mening särskilda åtgärder krävas dels till för­

stärkande i erforderliga fall av häradsrätternas personalorganisation och

dels till begränsning av nämndemännens tjänstgöringsskyldighet.

63

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Göta hovrätt tillägger för sin del att, eftersom det i militära mål icke

borde ifrågakomma att anförtro ordförandeskapet i häradsrätt åt annan icke­

ordinarie domare än tingsdomare eller tingssekreterare, sådan häradsrätt,

varest tingsdomare eller tingssekreterare ej funnes anställd, icke borde

göras till forum i militära mål i andra fall än där det skulle vara olämp­

ligt att förlägga dessa mål till annan domstol med ständig tillgång till kom­

petent vikarie för rättens ordförande. Även häradshövding ef öreningen an­

ser att tingsdomare eller tingssekreterare bör finnas anställd vid de härads­

rätter som äro avsedda att regelmässigt handlägga militära mål. Jämväl

Svea hovrätt ansluter sig till denna uppfattning. Hovrätten för övre Norr­

land går ett steg längre och hävdar — främst med hänsyn till vikten av att

domstolen ofta sammanträder inom det militära etablissementet — att man

så långt möjligt bör söka undvika att häradsrätt handlägger militära mål.

Härvid framhåller hovrätten även den synpunkten, att en rådhusrätt med

sin större beständighet bleve — genom ofta återkommande handläggning av

militära mål — till fördel för målens avgörande tämligen väl förtrogen med

dessas speciella beskaffenhet. Det motsvarande gällde enligt hovrättens me­

ning icke häradsrätt, enär man måste förutse rätt stora växlingar i nämn­

dens sammansättning. Även föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer

anser att häradsrätter böra anlitas för handläggning av militära mål endast

där så visar sig oundgängligen nödvändigt. I åtskilliga fall skulle det icke

möta några svårigheter att förlägga sådana mål, vilka enligt förslaget till­

delats häradsrätt, till rådhusrätt.

Platsen för domstolens sammanträden vid handläggning av

militära mål.

I 15 § andra stycket RLK stadgas att, där ej särskilda omständigheter

föranleda till annat, krigsrätten bör kallas att sammanträda å ort där den

avdelning av krigsmakten, vid vilken krigsrätten är inrättad, befinner sig.

I ett under förarbetet till 1933 års proposition inom justitiedepartementet

utarbetat lagutkast, som remitterades till ett flertal myndigheter, fanns icke

någon bestämmelse om var rådhusrätt eller häradsrätt skulle sammanträda

vid upptagande av militära mål i vidare mån än att ordföranden skulle i

samråd med befälhavaren bestämma tid och plats för sammanträdet. I åt­

skilliga av de yttranden över lagutkastet, som avgåvos av militära myndig­

heter, framhölls med skärpa angelägenheten av att domstolen hölle sina

sammanträden i vederbörande etablissement. Även militieombudsmannen

framhöll önskvärdheten av garantier för att domstolen komme att i erfor­

derlig utsträckning avhålla sina sammanträden i kasern samt anmärkte,

att vikten av att så skedde vore så stor att i en blivande lag ett stadgande i

detta ämne borde finnas av ungefär enahanda innehåll som förenämnda

bestämmelse i 15 § andra stycket RLK. I det lagförslag, som förelädes riks­

dagen, fanns även infogat ett stadgande av följande lydelse.

65

Bör mål, som tillhör allmän underrätts upptagande, med hänsyn till må­

lets beskaffenhet och domstolens arbete i övrigt, lämpligen ej utsättas att

förekomma vid ordinarie sammanträde, skall extra sammanträde för må­

lets handläggning hållas. Sådant sammanträde skall, om ej särskilda om­

ständigheter till annat föranleda eller Konungen i fråga om viss domstol

annorlunda förordnar, utsättas att äga rum, med rådhusrätt å den ort där

rätten i allmänhet sitter, och med häradsrätt å den ort där den avdelning

av krigsmakten som målet angår befinner sig.

Utredningen anför beträffande förevarande spörsmål:

Till stöd för kravet på domstolssammanträdenas förläggande till veder­

börande truppförbands etablissement har i första hand framhållits, att från

militär synpunkt svårigheter skulle uppstå genom de avbrott i tjänstgöring­

en, som måste göras för att bereda parter, sakkunniga och vittnen tillfälle

att inställa sig vid domstolen. Denna synpunkt har i tidigare sammanhang

andragits såsom ett av skälen mot att överhuvud överflytta den militära

rättsskipningen till de allmänna domstolarna.

I nu förevarande fråga erinrades i 1933 års proposition, att avbrott i den

militära tjänstgöringen redan enligt den dåvarande ordningen förorsakades

av krigsrättsförhandlingarna och detta vare sig rättens sammanträde vore

förlagt till truppförbands etablissement eller, på sätt i viss utsträckning

vore fallet, den för utredningen erforderliga personalen nödgades förflytta

sig till krigsrättens ordinarie sammanträdesort. Om det iakttoges, att över­

flyttningen av de militära målen skedde till den i vederbörande truppför­

bands ordinarie förläggningsort eller närmast därintill befintliga domstolen,

vore det därför icke att räkna med någon avsevärd skillnad i tidsförlust på

grund av en personalförflyttning till domstolssammanträdena.

Det nu återgivna uttalandet i 1933 års proposition torde ha fullt fog för

sig. Har förbandet sin förläggning å eller i omedelbar närhet av domstolens

ordinarie sammanträdesort, bör alltså av hänsyn till de militära tjänstgö­

ringsförhållandena knappast kunna uppställas krav på att domstolen sam­

manträder i det militära etablissementet. Därest icke andra skäl påkalla en

sådan anordning, synes följaktligen i sådana fall hinder icke böra möta att

bestämma platsen för domstolens sammanträde med beaktande fullt ut av

de olägenheter, som i ena eller andra avseendet kunna vara förbundna med

att domstolen förflyttar sig från sin vanliga sammanträdeslokal. För de

fall åter där vederbörande förband icke är förlagt å eller i omedelbar när­

het av domstolens ordinarie sammanträdesort måste avgörandet bli beroen­

de av en avvägning mellan å ena sidan de olägenheter från militär syn­

punkt, som en personalförflyttning från förbandet till domstolen kan inne­

bära, och å andra sidan de svårigheter, som för domstolens del kunna möta

för sammanträdets avhållande å den militära förläggningen. Det torde här­

vid vara givet att, om endast en eller några få förbandet tillhörande perso­

ner ha att inställa sig vid sammanträdet, den olägenhet, som kan vara för

handen med därav föranlett avbrott i den militära tjänstgöringen, icke kan

motväga de olägenheter och kostnader, som äro förenade med att domstolen

förflyttar sig till förbandet. I särskilt hög grad framträder detta om dom­

stolen utgöres av fullsutten häradsrätt eller rådhusrätt med nämnd, i båda

fallen bestående av minst åtta ledamöter. Det torde kunna antagas, att vid

eu avvägning i enlighet med vad nu angivits tillbörligt hänsynstagande till

militära tjänstgöringsförhållanden endast undantagsvis skall påkalla att

domstolen förflyttar sig till det militära etablissementet.

5

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 216.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

66

Kungi. Maj.ts proposition nr 216-

Utredningen omnämner härefter ytterligare en synpunkt som ofta anförts

mot att militärpersoner skulle åläggas inställa sig inför allmän domstol å

dess vanliga sammanträdeslokal, nämligen den att de värnpliktiga ej borde

utsättas för att svara inför allmän domstol i samma ordning som andra

åtalade och därigenom ådraga sig den uppmärksamhet från allmänheten

och pressen som vore förbunden med en inställelse vid allmänna domstols­

förhandlingar. Utredningen anför härom:

Det i tidigare sammanhang framförda kravet på att militärpersoner icke

skulle i vanlig ordning åläggas inställelse inför allmän domstol har be­

dömts olika alltefter beskaffenheten av det brott, som skall bli föremål för

beivran. Sålunda har detta krav, såsom det synes med all rätt, tillerkänts

berättigande endast såvitt gäller sådana ringare förseelser — »skolförse-

elser» — som kunna och böra bli föremål för beivran i disciplinär ordning.

Av utredningen förordas anordningar i syfte dels att åstadkomma ett för­

bättrat utredningsförfarande i disciplinmål och därigenom bereda veder­

börande befälhavare ökad möjlighet att utnyttja den bestraffningsrätt, som

tillkommer honom, och dels att tillförbinda befälhavaren att i den mån så

kan ske också begagna sin bestraffningsrätt. Givetvis kan det dock icke

heller framdeles helt undgås att till följd av utredningsmaterialets otill­

räcklighet såsom grundval för åläggande av bestraffning i disciplinär ord­

ning till domstols prövning komma att hänskjutas även mål angående

ringare förseelser. Detta följer redan därav att vid utredningen i målen

befälhavaren icke har tillgång till sådana processuella befogenheter, som

tillkomma domstol, exempelvis avhörande av vittnen under edsansvar. Ett

hänskjutande till domstol kan således fortfarande komma att ske jämväl

i fall där det på förhand står ldart att, även om de mot den tilltalade rik­

tade påståendena till fullo bli styrkta inför domstolen, vad han låtit kom­

ma sig till last i allt fall måste bedömas såsom en ringa förseelse, som icke

kan förskylla svårare påföljd än disciplinstraff. Med hänsyn särskilt till

dylika fall torde de synpunkter, som anförts för en särbehandling av de

militära målen, icke höra lämnas obeaktade. Att fördenskull fordra att

domstolen skall sammanträda i det militära etablissementet kan dock icke

vara av förhållandena påkallat. De nyssnämnda synpunkterna torde i allt

väsentligt kunna tillbörligen beaktas genom bestämmelser syftande till

att militära mål, som handläggas vid sammanträde i domstolens ordinarie

lokal, icke bli upptagna till handläggning i omedelbart samband med andra

mål. Detta lär kunna ernås genom en föreskrift, att militära mål, som före­

komma till handläggning å dag till vilken jämväl andra mål utsatts, skola

uppföras å särskild uppropslista och, om detta icke föranleder särskild olä­

genhet, utsättas att förekomma antingen före eller efter det samtliga övriga

mål blivit handlagda. Då en sådan ordning icke innebär något avsteg från

vare sig offentlighetsprincipen eller någon annan för det allmänna rätte-

gångsförfarandet antagen grundsats torde den av praktiska skäl böra gälla

militära mål överlag.

Utredningen yttrar slutligen:

Genom det anförda torde ha påvisats, att tillbörligt hänsynstagande till de

militära tjänstgöringsförhållandena endast undantagsvis kan påkalla, att

domstolarna för handläggning av militära mål sammanträda i vederbörande

truppförbands etablissement, ävensom att de förutnämnda humanitära syn­

punkterna kunna på annat sätt tillgodoses. Detta utesluter dock icke, att

det många gånger kan visa sig lämpligt att förlägga domstolens samman­

67

träde till det militära etablissementet, exempelvis vid tillfällen då domstolen

har att å en och samma dag upptaga ett flertal militära mål eller eljest en

mera betydande tillströmning av militärer i domslokalerna är att förvänta.

Särskilt synes vad nu framhållits komma att få tillämpning i fall då en och

samma domstol blir gemensam för flera förband och således förekomsten

av militära mål vid domstolen blir mera allmän. I sådana fall torde det ligga

nära till hands att, även om förbanden äro förlagda å domstolens ordinarie

sammanträdesort eller i dess omedelbara närhet, domstolen sammanträder

i något av de militära etablissementen och således där handlägger mål från

samtliga förbanden. En sådan ordning torde merendels utan olägenhet kun­

na tillämpas även då tilltalad, som tillhör annat förband än det i vars ka­

sern sammanträdet hålles, är häktad eller arresterad. I regel lär hans för­

passande från den ena kasernen till den andra kunna ske utan någon in­

syn från allmänhetens sida, särskilt om biltransport anlitas. Med den före­

slagna ordningen att vid domstolsförhandlingarna särskilja militära mål

och andra mål lär det även merendels vara möjligt att utan onödig insyn

från allmänheten till domstolens ordinarie sammanträdeslokal införpassa

häktad eller arresterad från förband, som icke är förlagt å eller i omedel­

bar närhet av sammanträdesorten. Än lättare torde så kunna ske om till­

fälle finnes att förlägga sammanträdet till annat kasernetablissement i när­

heten av den vanliga domslokalen.

I ett stort antal remissyttranden hävdas att sammanträde i militärt mål

— då så lämpligen kan ske — bör hållas i kasern. Sålunda uttalar skånska

hovrätten, att ett berättigat intresse från den tilltalades sida ofta nog torde

tala för en sådan sammanträdesordning, och hovrätten för Övre Norrland

— som förmenar att utredningen underskattat vikten av att domstolen ofta

sammanträder i det militära etablissementet — anser det böra beaktas att

vid domstolens förflyttning ingen annan tid borde gå förlorad än för själva

resorna, medan vid den militära personalens förflyttning i allmänhet ej tor­

de kunna undvikas att därutöver åtskillig annan tidsförlust uppstode, detta

även om särskilda uppropslistor med flera anordningar infördes. Även

Stockholms rådhusrätt säger sig förmena att det, i motsats till vad utred­

ningen syntes ha antagit, i stor utsträckning torde komma att visa sig

lämpligt att hålla domstolssammanträdena vid vederbörande förhand. Det

torde nämligen enligt rådhusrättens mening ofta bli nödvändigt att till en

viss rättegångsdag sammanföra mål från ett visst förband. Därvid torde

— fortsätter rådhusrätten — antalet av de personer, vilka såsom parter, vitt­

nen eller sakkunniga skola inställa sig vid sammanträdet, komma att bli

så stort, att det visar sig ändamålsenligare att domstolen sammanträder

vid förbandets förläggning än att ett stort antal militärer reser från sitt

förband in till domstolens sammanträdeslokal i Stockholm.

Liknande synpunkter framföras av chefen för armén och chefen för mari­

nen. Även chefen för flygvapnet gör gällande, alt underrätt i regel hör sam­

manträda inom vederbörande militära elablissement. Härigenom vunnes

mindre avbräck i utbildnings- och övningsprogram, mindre kostnader för

resor och traktamenten samt ökad möjlighet alt förevisa åskådningsmate-

riel o. d. Endast i undantagsfall — då allenast enstaka personer ur för­

bandet skulle närvara vid rätten —- borde denna i stället lämpligen sam­

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

68

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

manträda i sin ordinarie lokal. Överbefälhavaren delar de av försvarsgren­

cheferna anförda synpunkterna men anser det vara lämpligt att enhetliga

lagbestämmelser om plats för domstolarnas sammanträden icke utfärdas.

Det borde i stället i lagtexten uttryckligen framhållas, att domstolens sam­

manträde skall kunna äga rum i annan lokal än den ordinarie, i de fall då

rättens ordförande efter samråd med vederbörande chef funne detta ända­

målsenligt. Det vore att förmoda, att det inom de olika garnisonsorterna

skulle kunna utvecklas en praxis i detta avseende, som tillgodosåge såväl

domstolarnas som de militära förbandens berättigade intressen.

En härifrån något avvikande inställning till frågan om platsen för dom­

stolens sammanträden intages av styrelsen för föreningen Sveriges krigsdo-

mare och auditörer, som i denna del yttrar:

Styrelsen finner det visserligen med fog kunna påstås, att det just ur den

militära tjänstens synpunkter kan fordras, att domstolen i görligaste man

bör hålla sammanträden i den militära förläggningen, men med hänsyn till

domstolarnas belastning torde detta i allmänhet icke låta sig göra. Vid så­

dant förhållande torde man få nöja sig med att hålla möjligheten öppen att

förlägga domstolens sammanträden till det militära etablissementet, när

domstolen så finner lämpligt.

Krigs fiskals för eningen förmenar åter, att syftet med krigsdomstolarnas

avskaffande till väsentlig del skulle bli förfelat, om den militära personalen

komme att dömas för sig, såsom om å deras brott och förseelser borde an­

läggas andra synpunkter än som gällde för de övriga medborgarnas för­

brytelser i eller utom tjänsten. Till undvikande härav och för att det upp­

ställda syftemålet med säkerhet skulle uppnås, syntes alla sådana anord­

ningar böra jämväl vid domstolarna undvikas, varigenom allmänheten kun­

de få den uppfattningen att krigsdomstolarna levde kvar, ehuru i annan

skepnad.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas att den skiljaktige ledamoten

i Svea hovrätt understrukit att det förhållandet att domstolen sammanträd­

de på kasernen, med post framför dörren och utan offentlighet i verklig me­

ning, medförde ett psykologiskt tryck på den tilltalade, vilken i denna sin

position vore särskilt känslig för allt som kunde te sig som orättvisa eller

övergrepp mot honom.

Den militära rättsskipningen i andra domstolsinstans.

1920 års krigslagstiftningskommitté upptog frågan, huruvida anledning

förelåge att koncentrera de militära målen i andra instans till en av hov­

rätterna. Kommittén avvisade en sådan anordning och anförde därvid:

Till främjande av rättsskipningens enhet kan det ifrågasättas att hän-

skjuta de militära målen till en av hovrätterna och detta så mycket hellre

som hovrätt i många fall är sista instans. Då krigshovrätten endast är en

vid Svea hovrätt särskilt bildad avdelning, borde i så fall denna hovrätt i

första hand komma i fråga. Emellertid synes det kommittén som om till­

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

69

räckligt bärande skäl icke kunna åberopas för att beträffande dessa mål

göra någon ändring i de vanliga reglerna för målens fördelning mellan hov­

rätterna. Samma skäl, som skulle kunna åberopas för krigsrättsmålens sam­

manförande till en hovrätt, skulle även kunna med ungefär samma fog

motivera en motsvarande åtgärd beträffande åtskilliga andra grupper av

mål, då de militära brottmålen icke kunna anses vara av mera säregen typ

än många andra brottmål. Härtill kommer, att om endast en av hovrätterna

skulle bli forum för militära brottmål, följdriktigheten synes fordra, att

även denna hovrätt handlade alla åtal för fel i bland annat domarämbetets

utövning beträffande dessa mål. Detta skulle å andra sidan medföra den

inkonsekvensen, att en allmän underdomstol skulle för fel i domarämbetets

utövning svara inför två olika hovrätter, beroende på om felet avsåge hand­

läggning av ett vanligt brottmål eller ett militärt brottmål. Att detta är

mindre lämpligt synes uppenbart. Den specialisering av de militära brott­

målen i hovrätt, som kan vara nödig, torde kunna erhållas genom att dessa

mål handläggas å viss division inom hovrätten.

Även enligt det genom 1933 års proposition framlagda lagförslaget skulle

militära mål i andra instans upptagas av samtliga de allmänna hovrät­

terna.

Utredningen anför i denna fråga:

Ökningen av antalet hovrätter från nuvarande fyra till sex föranleder vis­

serligen att de militära målen i andra instans bli uppdelade på ett större

antal domstolar än som skulle ha blivit förhållandet enligt gällande ord-

ning. Likväl torde efter tillkomsten av nya RB än mindre än tidigare kunna

ifrågakomma att koncentrera de militära målen till en eller vissa av hov­

rätterna. En sådan koncentration av målen skulle icke låta förena sig med

den nya ordningen, enligt vilken målens handläggning även i hovrätten i

regel skall ske vid muntlig förhandling, till vilken parterna ha skyldighet att

inställa sig.

Mot utredningens sålunda förda resonemang ha invändningar framställts

av allenast två remissinstanser, nämligen av Stockholms rådhusrätt och

föreningen Sveriges krigsdomare och anditörer. Rådhusrätten anför:

Om utredningsmannens förslag följes kommer krigshovrätten att upp­

höra och envar av de sex hovrätter, som skola finnas efter nya rättegångs­

balkens ikraftträdande, att bli överdomstol i förhållande till hovrätten un­

derlydande domstolar, som upptaga sådana mål. Var och en av dessa hov­

rätter kommer, med undantag av Svea hovrätt, att upptaga ett relativt obe­

tydligt antal mål årligen. Ur synpunkten av önskemålet att erhålla ett så

långt möjligt enhetligt bedömande av de militära målen även i hovrätterna

vill det synas, som om den av utredningsmannen föreslagna koncentratio­

nen av målen till ett relativt fåtal underrätter även bort medföra ett när­

mare övervägande av möjligheten att sammanföra de militära målen till en

eller högst två hovrätter. Rådhusrätten inser väl att med hänsyn till nya

rättegångsbalkens föreskrifter om muntlig handläggning i hovrätt eu dylik

koncentration av målen möter stora svårigheter. Men om krigsrättsmålen

koncentrerades exempelvis till Svea hovrätt och till hovrätten för Nedre

Norrland, kunde det måhända tänkas, att den avdelning av hovrätten, som

handlade militära mål, vissa dagar sammanträdde, den förra i Jönköping,

Malmö och Göteborg och den senare i Umeå. Enligt rådhusrättens förme­

nande skulle en dylik koncentration vara av stort värde, särskilt med hän­

syn till att hovrätterna ofta äro sista instans i de militära målen.

70

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

Krigsdomareföreningens yttrande är på denna punkt av samma innehåll

som Stockholms rådhusrätts.

Departementschefens anförande i huvudfrågorna.

Såsom av den inledande redogörelsen framgår, är kravet på krigsdom-

stolarnas avskaffande i fredstid lika gammalt som den gällande militära

rättegångslagen. Jag skall icke här närmare beröra anledningarna till att

detta önskemål, som under de tre senaste decennierna framställts med allt

större skärpa, icke tidigare blivit uppfyllt. Dock förtjänar det nämnas, att

en av de tyngst vägande invändningarna mot krigsdomstolarnas avskaffan­

de varit att frågan därom ägde nära samband med såväl processreformen

som revisionen av strafflagen för krigsmakten och ej borde utbrytas ur

detta sitt organiska sammanhang. Denna invändning har numera bortfallit.

Vid mitt bedömande av frågan om krigsdo in stolarna böra

avskaffas utgår jag från att de militära chefernas disciplinära be­

straffningsrätt kommer att bibehållas. Detta spörsmål ämnar jag närmare

dryfta i det följande. Jag vill redan här påpeka att frågeställningen —

av skäl som torde ligga i öppen dag — allenast avser förhållandena i freds­

tid. Något upphävande av krigsdomstolsorganisationen under krig och be-

redskapstillstånd har icke heller ifrågasatts av riksdagen.

De skäl som tala för krigsdomstolarnas avskaffande ha framförts vid åt­

skilliga tillfällen. I första hand har därvid påpekats, att det inom breda

lager av det svenska folket förefunnes en stark misstro mot den mi­

litära rättsskipningen i dess nuvarande utformning.

Denna misstro borde det, icke minst i försvarsväsendets eget intresse, vara

angeläget att undanröja, och detta alldeles oberoende av om misstron kan

anses grundad eller ej. Av några remissinstanser har nu gjorts gällande, att

beredskapstidens erfarenheter skingrat den misstro mot den militära rätts­

skipningen som existerat under 1920- och 1930-talen, varför detta motiv

för krigsdomstolarnas avskaffande vore förlegat. Häremot må framhållas

att riksdagen så sent som i april 1945 — alltså kort före beredskapstidens

slut — såsom ett av de främsta skälen för sin hemställan om utredning

angående krigsdomstolarnas avskaffande åberopade att dessa domstolar

inom breda folklager icke uppbures av samma förtroende som de allmänna

domstolarna. Att misstron mot den militära rättsskipningen ingalunda upp­

hört bestyrkes för övrigt av innehållet i ett flertal remissyttranden. Jag

hänvisar i denna del främst till de utlåtanden som avgivits av Göta hovrätt,

skånska hovrätten och hovrätten för Övre Norrland, vilka hovrätters pre­

sidenter samtliga förvaltat militieombudsmansämbetet.

Det andra huvudskälet för krigsdomstolarnas avskaffande -— och det

måhända viktigaste — är att det i princip måste anses oriktigt att sönder­

splittra domstolsorganisationen genom att upprätthålla specialdom­

stol ar för olika arter av mål. Särskilt olämplig måste eu sådan anord­

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

71

ning med specialdomstolar vara inom straffrättsskipningen. Såsom riksda­

gen understrukit, kan nämligen därigenom grundsatsen om allas likhet in­

för lagen lätt komma att trädas för nära.

Det är visserligen sant att statsmakterna, trots de skäl som sålunda

kunna anföras mot specialdomstolar, under de senaste decennierna tillska­

pat flera nya sådana domstolar, såsom vattendomstolarna och arbetsdom­

stolen. Dessa nyinrättade domstolar giva emellertid — såsom framhölls

i 1933 års proposition i förevarande ämne — icke någon särställning åt

vissa medborgare i avseende å sättet och ordningen för rättsskipningen be­

träffande dem, något som däremot i viss mån kan sägas vara förhållandet

med krigsdomstolarna. Härtill kommer att såväl vattenmålen som kollek-

tivavtalsmålen torde vara betydligt mera särpräglade än flertalet militära

mål. Givet är att, om specialdomstolar i militära mål vore nödvändiga för

att rättsskipningen i dylika mål skulle fungera på ett tillfredsställande

sätt, krigsdomstolarna borde fortbestå i en eller annan form, trots de an­

förda invändningarna mot dem. Uppgiften för en reform på det militära

rättegångsväsendets område borde då bl. a. bli att med lämpliga medel un­

danröja misstron mot krigsdomstolarna. Enligt min bestämda mening före­

ligga emellertid ej några starkare sakliga skäl för att bibehålla dessa dom­

stolar. Denna min uppfattning skall jag nu något närmare utveckla.

Det argument som främst åberopats till förmån för specialdomstolar i

militära mål är att de särskilda omständigheterna i dessa mål göra det erfor­

derligt att låta militär sakkunskap vara representerad i själva

domstolen. Detta förmenas vara nödvändigt ur två olika synpunkter,

vilka skulle kunna betecknas specialvapen- och miljösynpunkterna. Den

förra synpunkten innebär att en rent civil domstol skulle sakna förmåga

att rätt bedöma de problem av militärteknisk eller eljest speciell natur

som uppkomma i vissa mål från förband av specialvapen. Jag vill gärna be­

kräfta att det i och för sig skulle kunna vara värdefullt om i en del av

dessa mål i domstolen inginge någon representant för den speciella sakkun­

skap varom här är fråga. Men det ligger å andra sidan i öppen dag, att

man med minst lika stort fog skulle kunna göra gällande ett behov av att

flytta in sakkunniga i själva domstolen, när det gäller åtskilliga icke-militära

mål av tekniskt invecklad beskaffenhet. I nya rättegångsbalken och dess

följdförfattningar har behovet av specialkunskap icke tillgodosetts genom

medverkan av experter med säte i rätten, utan man har där tvärtom med

den största konsekvens upprätthållit principen att erforderlig speciell sak­

kännedom skall införas i rättegången enligt reglerna om bevisning. I detta

sammanhang kan nämnas, att den tidigare föreskriften i vattenlagen om

rätt för tillkallad sakkunnig att deltaga i vattenöverdomstolens överläggning

upphävts i samband med nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Det synes

uppenbart att avvikelse från ifrågavarande viktiga princip icke bör ske utan

tungt vägande skäl. Dylika skäl synas mig icke föreligga för de militära

målens vidkommande. Det förtjänar att påpekas, att denna mening icke

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

saknar förespråkare bland de militära myndigheterna. Chefen för armén

har sålunda givit uttryck för en dylik uppfattning.

Vad härefter beträffar miljösynpunkten innebär denna, att ett militärt

förband alltid kommer att i stor utsträckning utgöra en värld för sig som

följer sina egna regler och att en ingående kännedom hos själva domstolen

om den särskilda miljö som de militära förbanden sålunda representera

skulle vara ett oundgängligt villkor för att domstolen skall kunna rätt be­

döma de militära målen, särskilt brottmålen. Vissa remissinstanser anse

till och med att en rent civil domstol skulle sakna möjlighet ej blott att

tillräckligt beakta disciplinens krav utan även att verkställa en tillfreds­

ställande straffmätning. I sistnämnda hänseende förmenas bl. a., att när­

varon av en militär representant i själva domstolen skulle innebära en ga­

ranti mot ett alltför strängt bedömande av begångna förseelser.

För att bedöma bärkraften av denna synpunkt är det av vikt att något

närmare granska arten av de militära målen. Det framgår då av en vid ut­

redningens betänkande såsom bilaga B fogad uppställning, avseende för­

delningen av de militära målen under åren 1935—1938 på olika brottstyper,

att icke mindre än 25 procent av målen rörde rymning eller olovligt undan­

hållande, att omkring 15 procent rörde rena förmögenhetsbrott och 7 pro­

cent fylleri eller förargelseväckande beteende, medan 19 procent av målen

rörde lydnadsbrott, misshandel eller förolämpning och omkring 25 pro­

cent olika slag av tjänstebrott. Det torde med fog kunna antagas att det i

det övervägande antalet av dessa mål icke var erforderligt för domstolen

att besitta någon annan kännedom om den särskilda miljön inom förban­

det än den som en icke-militär domare regelmässigt besitter. Det synes

icke behöva ifrågasättas att en allmän domstol, som ju oupphörligen kon­

fronteras med de mest skilda spörsmål, icke skulle tillräckligt beakta dis­

ciplinens krav, liksom icke heller att den skulle sakna förmåga att på ett

tillfredsställande sätt avväga straffmätningsfrågorna. När det föreligger

behov av djupare inblick i miljöfrågor, kan domaren självfallet få detta

tillgodosett genom bevisning i vanlig ordning. I detta sammanhang vill

jag emellertid understryka vikten av att vid den militära rättsskipningen

icke lämnas obehörigt utrymme åt ett specifikt militärt betraktelsesätt. På

det hela taget har jag det intrycket att betydelsen av miljösynpunkten avse­

värt överdrivits.

Jag övergår härefter till att beröra de humanitära synpunkter

som i debatten kring krigsdomstolarnas avskaffande åberopats som skäl

för specialjurisdiktionens bibehållande på det militära området. Det har så­

lunda anförts att det icke vore rätt mot de värnpliktiga, om dessa för ofta

obetydliga förseelser behövde svara inför allmän domstol i samma ordning

som andra åtalade och därigenom ådraga sig den uppmärksamhet från all­

mänheten och pressen, som är förbunden med en inställelse vid allmänna

domstolsförhandlingar. I detta sammanhang har vidare gjorts gällande, att

det skulle vara psykologiskt olämpligt och för disciplinen skadligt, om mi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

73

litärt befäl nödgades för förseelse i tjänsten inställa sig för rannsakning

och dom vid allmän domstol. I likhet med vad som skedde i 1933 års propo­

sition vill jag understryka att dessa argument, och i synnerhet det sistnämn­

da, i själva verket uppenbarligen åsyfta att likheten inför lagen borde und­

vikas och specialdomstolar för sådant ändamål bibehållas. Ifrågavarande

synpunkter kunna väl föranleda att viss varsamhet iakttages då det gäller

att till domstols prövning hänskjuta disciplinära förseelser av mera baga-

tellartad natur; för dylika förseelser finns ju möjligheten att begagna till-

rättavisningsrätten och den disciplinära bestraffningsrätten. Men om det

i ett visst fall förhåller sig så att saken, trots förhandenvaron av de mili­

tära chefernas nu nämnda befogenheter, finnes böra hänskjutas till dom­

stols prövning, eller om brottet eljest är av sådan art eller svårhetsgrad

att disciplinär bestraffning över huvud icke kan ifrågakomma, synes mig

den felande icke kunna göra gällande något berättigat anspråk på att dömas

i en särskild ordning.

De i det föregående behandlade invändningarna mot krigsdomstolarnas

avskaffande ha väsentligen varit av principiell natur. Mot reformen ha emel­

lertid även framställts vissa er i/n ringar av praktisk art. Det har

sålunda ifrågasatts huruvida de allmänna åklagarna vore tillräckligt kva­

lificerade för de maktpåliggande uppgifter som enligt utredningens förslag

skola åvila dem liksom om de kunde rå med den därmed förenade arbets­

belastningen. Vad beträffar den förra frågan vill jag, med anslutning till

vad justitiekansler sämbetet i denna del anfört, framhålla att åklagarna i

och för sig måste anses skickade att verkställa erforderlig utredning och

föra talan i militära brottmål. Däremot vill jag, med hänsyn till den åkla­

garna redan åvilande arbetsbördan, icke utesluta möjligheten av att det på

sina håll i praktiken kan komma att uppstå svårigheter för dem att be­

mästra även de militära målen. Såsom framhållits i årets statsverkspropo-

sition kan måhända därför en viss ökning av åklagar- och polispersonalen

visa sig behövlig. Detta synes emellertid icke böra hindra reformens genom­

förande.

Några remissinstanser ha hävdat den uppfattningen, att den militära

rättsskipningen icke kunde ske med samma snabbhet och smidighet vid

allmänna domstolar som vid särskilda för ändamålet inrättade specialdom­

stolar. Härom vill jag endast anföra att jag till fullo beaktar betydelsen ur

disciplinär synpunkt av en snabb handläggning men att jag räknar med att

detta intresse skall kunna tillgodoses även om rättsskipningen i militära

mål överflyttas till de allmänna domstolarna. Jag återkommer till denna

fråga i det följande. Icke heller synes man behöva befara att, såsom någon

instans gjort gällande, om krigsdomstolarna avskaffas i fredstid, det i hän­

delse av krig eller därmed jämförliga förhållanden skulle möta alltför stora

svårigheter att i hast tillskapa funktionsdugliga krigsdomstolar.

Såsom framgår av vad jag sålunda anfört har jag alltså kommit till det

resultatet, att verkligt vägande skäl för krigsdomstolarnas bibehållande så­

74

som specialdomstolar i militära mål icke kunna anses vara för handen.

Med hänsyn härtill och då, såsom också förut nämnts, starka skäl kunna

åberopas för krigsdomstolarnas avskaffande bygger departementsförslaget

till militär rättegångslag på den principen att rättsskipningen i militära mål

i fredstid skall anförtros åt de allmänna domstolarna.

Även om man i likhet med mig anser att militär icke bör äga säte i dom­

stolen vid handläggning av militära mål, skulle man likväl kunna tänka

sig — i några remissyttranden har också framställts uttryckligt yrkande där-

om — att behovet av militär sakkunskap tillgodosåges på det sättet att

särskilt kvalificerade militärer, s. k. militärombud, regelmässigt vore

tillstädes vid domstolen för att lämna önskade upplysningar och även för

att av eget initiativ göra de uttalanden som kunde föranledas av omstän­

digheterna. I det lagförslag som framlades genom 1933 års proposition i

ämnet upptogs sålunda ett stadgande, att befattningshavare vid krigsmak­

ten som därtill lörordnades skulle äga vara tillstädes vid handläggning av

militärt mål för att däri lämna upplysningar samt att sådant förordnande

i inge påkallas jämväl av rätten eller dess ordförande. I propositionen fram­

hölls dock, att de krav som föranledde stadgandet delvis syntes bottna i en

föga berättigad misstro mot domstolens förmåga att själv i det särskilda

tallet bedöma behovet av upplysningar rörande speciella militära förhållan­

den. För egen del anser jag i likhet med utredningen, att det icke överens­

stämmer med grunderna för den allmänna rättegångsordningen att bereda

annan än part eller partsrepresentant rätt att utan anmodan yttra sig i

rättegången och att anledning saknas att i militära mål tillämpa en an­

nan ordning. Gentemot vad häradshövdingeföreningen anfört i denna del vill

jag även förklara att jag icke ifrågasätter åklagarnas förmåga att i sam­

band med förundersökningen framskaffa fullständigt utredningsmaterial

angående speciella reglementsföreskrifter och andra särskilda förhållanden

av betydelse för målet. Skulle det i något enstaka fall visa sig, att den för­

beredande undersökningen ej är tillfyllest i detta avsende, bör man kunna

räkna med att domstolen själv uppmärksammar bristen och tillser att den

avhjälpes. Om behovet av ytterligare upplysningar framträder först under

huvudförhandlingen, torde denna i regel ej behöva för den skull avbrytas

eller uppskjutas, utan vederbörande chef lär efter framställning av rättens

ordförande kunna omgående ställa erforderlig sakkunnig till förfogande.

Jag är därför icke beredd att tillmötesgå kravet på ett special stadgande

motsvarande bestämmelsen i 1933 års förslag. Såsom utredningen fram­

hållit, bör dock givetvis avsaknaden av en sådan bestämmelse icke hindra

att, om den militäre chefen finner anledning antaga att tillgång till militär

sakkunskap kan bli av betydelse i visst mål, han även utan särskild fram­

ställning därom äger ställa sakkunnig militär befattningshavare till dom­

stolens förfogande.

Vidkommande härefter spörsmålet i vad mån häradsrät­

ter böra tagas i anspråk för den militära rättsskip­

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

75

ningen är jag visserligen i princip av den meningen att dessa domstolar,

särskilt med hänsyn till deras jämförelsevis långa sommarferier, måste

anses något mindre lämpade än rådhusrätter för handläggning av militära

mål. Å andra sidan är det, såsom utredningen framhållit, med hänsyn till

den under senare år skedda nyuppsättningen av förband och ändringen av

förläggningsförhållanden uppenbart att häradsrätter i viss, icke alltför obe­

tydlig utsträckning böra anlitas för ändamålet. Jag biträder dock den under

remissbehandlingen hävdade meningen att sådan häradsrätt, varest tings-

domare eller tingssekreterare icke finnes anställd, i princip ej bör anlitas

för handläggning av militära mål i andra fall än då det av praktiska skäl

skulle vara direkt olämpligt att förlägga dessa mål till annan häradsrätt

som äger ständig tillgång till kompetent vikarie för rättens ordförande el­

ler ock till rådhusrätt. På grund av vad sålunda anförts torde den av ut­

redningen uppgjorda planen angående de militära målens fördelning å de

allmänna underrätterna böra i någon mån jämkas. Jag återkommer till för-

delningsplanen i specialmotiveringen.

Remissinstanserna ha ägnat stor uppmärksamhet åt frågan om platsen

för domstolens sammanträden vid handläggning av militära mål.

Härvidlag vill jag till en början erinra därom, att enligt nya rättegångsbal­

ken hinder icke föreligger för domstolarna att i fall av behov sammanträda

å annan plats än den ordinarie. Underrätterna äro alltså lagligen oförhind­

rade att i militära mål sammanträda inom vederbörande militära etablis-

sement. Spörsmålet gäller därför närmast, huruvida det kan anses föreligga

ett så stort sakligt intresse av att sammanträdena hållas i kasern, att en

militär rättegångslag bör upptaga ett stadgande om att så regelmässigt skall

ske. Jag vill för min del besvara denna fråga nekande. Jag anser nämligen

icke, att den tilltalade i ett militärt mål — på grund av de förut omnämnda

humanitära synpunkterna eller av andra skäl — äger något berättigat in­

tresse av att dömas i en annan lokal än andra tilltalade. Däremot är

det tydligt, att det vid en avvägning mellan de olägenheter och kostnader

som kunna vara förenade med å ena sidan den militära personalens instäl­

lelse i den ordinarie domslokalen och å andra sidan domstolens sam­

manträdande i kasern ej sällan kan visa sig lämpligast att välja det senare

alternativet. I all synnerhet gäller detta, såsom ock utredningen framhållit,

i sådana fall då en domstol är gemensam för flera förband och målfrekven­

sen för varje särskilt förband är stor. Jag vill i detta sammanhang under­

stryka vikten av att offentlighetsgrundsatsen noga iakttages även i sådana

mål, vilka handläggas inom de militära etablissementen.

Spörsmålet huruvida rättsskipningen i andra do in stolsi n-

stans bör koncentreras till någon eller några av hovrätterna behandlades

redan i 1933 års proposition. Dåvarande departementschefen framhöll där­

vid hl. a. att en ordning, enligt vilken mål som handlagts av allmän under­

rätt i vissa fall skulle fullföljas till annan hovrätt än den inom vars dom-

värjo domstolen vore belägen, redan av formella skäl tedde sig synnerligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

76

egendomlig, även om överdomstolen i likhet med den nuvarande krigshov-

rätten organiserades såsom en fristående avdelning av Svea hovrätt, något

som dock knappast på allvar kunde ifrågasättas. De skäl som åberopats

emot en uppdelning efter vanliga grunder av målen mellan hovrätterna före-

fölle, fortsatte departementschefen, icke vara särdeles tungt vägande. Bety­

delsen av en gemensam mellaninstans för befrämjande av enhetlighet i rätts­

skipningen kunde tydligen med lika rätt åberopas i fråga om alla de kate­

gorier av mål som vore av speciell natur i något avseende. Detsamma gällde

synpunkten att antalet från underrätterna fullföljda militärmål vore så

obetydligt, att domarna i den högre instansen icke kunde förvärva tillräcklig

erfarenhet på området, därest målen uppdelades på flera hovrätter. För egen

del kan jag helt ansluta mig till detta uttalande. Därutöver må emellertid

ytterligare framhållas, att det efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande

ännu mindre än tidigare torde kunna ifrågakomma att koncentrera de mili­

tära målen till någon eller några av hovrätterna. Detta skulle uppenbarligen

medföra stora praktiska olägenheter med hänsyn till att parter, vittnen och

sakkunniga i regel skola inställa sig i hovrätten vid målens behandling.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att kravet på krigsdomstolarnas

avskaffande i fredstid hittills icke sammankopplats med något önskemål

att tillika upphäva den disciplinära bestraffningsrätt som av

ålder tillkommit militär chef. Tvärtom har riksdagen vid upprepade till­

fällen betonat, att det ej vore möjligt att borttaga även denna bestraff­

ningsrätt. Det har därvid framhållits, att det måste anses vara för discipli­

nens upprätthållande oundgängligen erforderligt att vederbörande chef

ägde att vid vissa förseelser använda disciplinära bestraffningsmedel. På

grund av de speciella förhållandena i den militära tjänsten vore det näm-

ligen ofta nödvändigt att reaktionen mot en begången förseelse skedde ome­

delbart dch utan den omgång ett domstolsförfarande alltid måste medföra.

Härtill komme, att antalet förseelser vore så siort att det redan på grund

därav måste möta betänkligheter att belasta domstolarna med ett bedö­

mande av dem alla.

Till den ståndpunkt som riksdagen sålunda intagit i denna fråga kan jag

helt ansluta mig. I anledning av ett av krigsfiskalsföreningen i nu före­

varande ärende framfört förslag att den disciplinära bestraffningsrätten

skulle frånhändas de militära cheferna vill jag påpeka att dessa därige­

nom komme i en sämre ställning än de civila cheferna. Det är visserligen

sant att den disciplinära bestraffningsrätt som utövas vid ett militärt för­

band ofta har en allvarligare innebörd än den som förekommer vid ett

civilt verk, framför allt därigenom att i det senare fallet motsvarighet

saknas till det militära arreststraffet. Men denna skillnad bör icke för­

anleda att de militära chefernas disciplinära bestraffningsrätt helt slopas

utan uppgiften bör bli att giva denna bestraffningsrätt en ur rättssäker­

hetssynpunkt så betryggande utformning som möjligt. Till bestämmelserna

härom återkommer jag i det följande, men jag vill redan här understryka

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

77

att den felande alltid bör äga rätt att bli personligen hörd av den bestraff-

ningsberättigade själv, att sådant förhör i svårare fall bör äga rum oavsett

om den felande så begär samt att disciplinstraff som ålagts av befattnings­

havare vid krigsmakten i princip ej bör få verkställas förrän beslutet vun­

nit laga kraft. Jämväl i fråga om militär befattningshavares rätt att förord­

na om de lindrigare påföljder som kallas tillrättavisningar bör givetvis i

rättssäkerhetens intresse beaktas att befogenheten erhåller en betryggande

utformning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Tidpunkten för lagens ikraftträdande.

I sitt förenämnda av riksdagen godkända utlåtande nr 24 för år 1945

uttalade första lagutskottet, att det syntes uppenbart att frågan om revision

av strafflagen för krigsmakten ägde ett så starkt samband med frågan om

en reform av det militära rättegångsväsendet att de båda reformerna såvitt

möjligt borde genomföras samtidigt. En ny strafflag för krigsmakten måste

— anförde utskottet vidare — med nödvändighet även medföra ändringar i

lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes, och det skulle därför

vara opraktiskt att vidtaga ändringarna i sistnämnda lag i två olika etap­

per, först dem som föranleddes av den nya strafflagen för krigsmakten och

sedan, måhända endast en kort tid efteråt, dem som nödvändiggjordes av

krigsdomstolarnas avskaffande. Den sammanlagda tid, som skulle erfordras

för reformarbetet, skulle enligt utskottets mening otvivelaktigt komma att

icke oväsentligt minskas, om arbetet med båda frågorna kunde ske sam­

tidigt.

Utredningen, som ju icke utarbetat något förslag till lagtext, har i

fråga om tidpunkten för reformens ikraftträdande utgått från att på grund­

val av utredningens resultat skulle utarbetas lagförslag, avsedda att kunna

träda i kraft den 1 januari 1949 eller samtidigt med ny militär strafflag­

stiftning.

Emot denna tidpunkt för ikraftträdandet av den nya militära rättegångs­

lagen ha, såsom närmare angives i det följande, ett antal remissinstanser

opponerat sig, och detta av två olika slags skäl. För det första har det in­

vänts, att vissa grundlagsändringar utgjorde en förutsättning för reformen.

Då dessa icke kunde slutgiltigt genomföras förrän vid 1949 års riksdag,

borde den nya militära rättegångslagen träda i kraft först vid en senare

tidpunkt. Vidare har det framhållits, att ett uppskov med reformen till

åtminstone den 1 januari 1950 vore behövligt för att underrätterna, vilka

från och med år 1948 hade att bemästra den allmänna processreformen,

skulle få nödigt andrum, innan nya uppgifter pålades dem.

Vad till en början grundlagsfrågan beträffar har utredningen er­

inrat om att krigsdomstolarna äro uttryckligen omnämnda i §§ 20, 96 och

101 regeringsformen samt att jämväl några andra stadganden i regeringsfor­

78

men och tryckfrihetsförordningen innehålla föreskrifter, som ha avseende

på den militära jurisdiktionen. I § 20 första punkten RF stadgas att de

mål, som från krigsdomstolarna dragas under Konungens prövning, skola

företagas och avgöras i högsta domstolen. Enligt föreskrift i andra punkten

av samma paragraf förordnar Konungen tre militärpersoner av högre grad

att med domare jäv och ansvar, efter ty i 22 § 1 mom. stadgas, sådana mål

i högsta domstolen övervara och däröver rösta. I § 22 mom. 1 stadgas bland

annat att, då i högsta domstolen till prövning och avgörande förekommer

mål, varom i 20 § stadgas, två av de av Konungen förordnade militärperso­

nerna böra ha säte i domstolen. I § 96 RF bestämmes militieombudsman-

nens verksamhetsområde sålunda att han skall ha tillsyn över lagars och

författningars efterlevnad i vad de skola tillämpas vid krigsdomstolarna

samt av ämbets- och tjänstemän med avlöning från de till försvarsväsendet

anslagna medel. Enligt § 101 RF åligger det i vissa fall militieombudsman-

nen att vid riksrätt anställa åtal mot ledamot av högsta domstolen för fel

i domarämbetets utövning med avseende å mål, som från krigsdomstol

kommit under högsta domstolens prövning. Slutligen stadgas i § 5 mom. 2

tryckfrihetsförordningen, att vid åtal jämlikt § 4 mom. 14 (för spridande

vid trupp eller å flottans fartyg av indragen skrift) mot någon som lyder

under strafflagen för krigsmakten skall tillämpas vad om laga domstol i

mål rörande åtal jämlikt nämnda lag må vara föreskrivet.

Utredningen har icke diskuterat frågan huruvida krigsdomstolarna

genom de grundlagsstadganden, i vilka dessa domstolar uttryckligen om­

nämnas, erhållit en sådan konstitutionell ställning att deras avskaffande för­

utsätter ändring i berörda stadganden. Efter en redogörelse för frågans be­

handling i riksdagen åren 1933 och 1936 (se s. 252 ff i betänkandet) yttrar

utredningen allenast, att redogörelsen torde visa att — även om krigsdom-

stolarnas omnämnande i §§ 20, 96 och 101 RF icke tillädes den betydelsen

att därigenom dessa domstolar till sin existens vunnit grundlags bekräftelse

— ett avskaffande av krigsdomstolarna helt eller delvis utan åtföljande änd­

ringar i de åsyftade grundlagsbuden skulle vara ägnat att medföra en be­

tänklig osäkerhet i rättstillämpningen. I anslutning härtill föreslår utred­

ningen, att stadgandet i § 20 helt utgår; att den i § 22 mom. 1 upptagna be­

stämmelsen om militära ledamöters deltagande i högsta domstolen likale­

des utgår; att stadgandet i § 96 omredigeras så, att militieombudsmannen

angives skola ha tillsyn över lagars och författningars efterlevnad i mål,

som enligt bestämmande på sätt i § 87 mom. 1 stadgas äro att hänföra till

militära mål; samt att § 101 omredigeras i anslutning till vad som föresla­

gits beträffande § 96.

Vad beträffar den förut berörda forumbestämmelsen i § 5 mom. 2 tryck­

frihetsförordningen må nämnas, att någon motsvarande regel icke uppta­

gits i det förslag till ny tryckfrihetsförordning som framlagts av 1944 års

tryckfrihetssakkunniga.

Med utgångspunkt från att den nya militära rättegångslagen skulle träda

Xiingl. Maj:ts proposition nr 216.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

79

i kraft den 1 januari 1949 uttalar utredningen, att en följd av reformens

genomförande innan ändring av § 96 RF slutgiltigt antagits — vilket som

förut nämnts icke kunde ske förrän vid 1949 års riksdag — bleve att under

mellantiden militieombudsmannens tillsynsmyndighet icke komme att om­

fatta den på allmänna domstolar ankommande rättsskipningen i militära

mål. Under tiden komme uppsikten häröver i stället att åligga justitieom­

budsmannen. Utredningen säger sig emellertid anse, att anmärkta förhål­

lande med hänsyn till den jämförelsevis korta tid varom här kunde bli

fråga icke torde behöva föranleda några nämnvärda olägenheter.

Av de remissinstanser, vilka hävdat att den nya militära rättegångslagen

icke borde träda i kraft förrän de av utredningen föreslagna grundlagsänd­

ringarna blivit slutgiltigt antagna, är det endast ett mindre antal — näm­

ligen Göta hovrätt, föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer samt

värnpliktiga officerares riksförbund — som uttryckligen gjort gällande att

krigsdomstolarna erhållit en sådan konstitutionell ställning att de icke

kunde avskaffas utan grundlagsändring. De övriga instanser som berört

grundlagsfrågan taga däremot icke ställning till spörsmålet, om krigsdom­

stolarna till sin existens vunnit grundlags bekräftelse. Deras invändningar

grundas i stället på den uppfattningen att, då utredningens grundlagsänd-

ringsförslag innehölle materiella bestämmelser — om avskaffande av de mi­

litära ledamöterna i högsta domstolen och om gränsdragningen mellan justi­

tieombudsmannens och militieombudsmannens ämbetsområden — som di­

rekt sammanhängde med den nya allmänna lagstiftningen, det icke kunde

vara grundlagsenligt att realiter binda riksdagens fria prövningsrätt i frå­

ga om vilande grundlagsförslag på sätt som skulle ske, därest den allmän­

na lagstiftningen finge träda i kraft innan grundlagsändringen efter nyval

till andra kammaren hunnit bli slutgiltigt prövad. Denna mening göres så­

lunda gällande av justitiekanslersämbetet, Svea hovrätt, hovrätten för Övre

Norrland, krig shovrätt en samt magistraterna i Uppsala och Göteborg. För­

eningen Sveriges krigsdomare och auditörer samt värnpliktiga officerares

riksförbund rikta jämväl av sist angivna skäl kritik mot förslaget att låta

den militära rättegångslagen träda i kraft den 1 januari 1949. Hovrätten

för Övre Norrland understryker i detta sammanhang särskilt att det skulle

vara en svår oegentlighet att låta militieombudsmannens uppsikt över rätts­

skipningen i militära mål temporärt övergå å justitieombudsmannen.

I fråga om uppfattningen, att krigsdomstolarnas existens vore garanterad

i grundlagen, hänvisar Göta hovrätt till sitt år 1932 avgivna yttrande i äm­

net. Hovrätten anförde då:

Om man ser bestämmelserna i §§ 20, 96 och 101 RF samt andra stycket

av § 5 moment 10 tryckfrihetsförordningen i belysning av deras tillkomst­

historia och jämför dem med varandra inbördes, kan man enligt hovrättens

uppfattning icke komma till annan slutsats, än att i dessa lagrum med krigs-

domstolar avses de särskilda domstolar, som äro inrättade för handläggning

jämväl under fredsförhållanden av militära mål. Grundlagarna förutsätta

således befintligheten av dylika domstolar. Enligt hovrättens uppfattning

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

kan därför det tillämnade avskaffandet av krigsdomstolarna och de mili­

tära målens överflyttande från dem till de allmänna domstolarna icke ge­

nomföras, med mindre dessa grundlagsstadganden ändras.

Det må i anledning av detta yttrande anmärkas, att det däri omförmälda

stadgandet i § 5 mom. 10 tryckfrihetsförordningen år 1937 omredigerades

så att stadgandet icke längre kom att innehålla termen krigsdomstol.

Den uppfattning, åt vilken Göta hovrätt sålunda givit uttryck, utvecklas

ytterligare av värnpliktiga officerares riksförbund, vars yttrande huvudsak­

ligen bygger på en undersökning av professorn H. Sundberg, ursprungligen

publicerad i Statsvetenskaplig tidskrift årgång 1932 s. 430 ff och sedermera

såsom bilaga fogad vid en i anledning av 1933 års proposition i första kam­

maren väckt motion (nr 311). Då Sundbergs undersökning under 1933 års

riksdagsbehandling var det förnämsta statsrättsvetenskapliga stödet för

dem som då hävdade att existensen av särskilda krigsdomstolar jämväl i

fredstid måste anses ha grundlags bekräftelse, synes det lämpligt att här

återgiva vissa delar av undersökningen.

Sundberg uttalade till en början, att bestämmelserna i RF § 96 och § 101

icke kunde anses giva någon grundlagshelgd åt krigsdomstolarnas existens,

och hans undersökning koncentrerades därför till — förutom nyssnämnda,

år 1937 omredigerade bestämmelse i tryckfrihetsförordningen — stadgan­

det i § 20 RF.

Detta stadgande bestod i sin ursprungliga lydelse av två stycken, det

första avseende förfarandet »uti fredstider» och det senare förhållandena i

krigstid. Enligt detta senare stycke ägde Kungl. Maj :t genom krigsartiklar-

na reglera krigsrättsmålens handläggning i högsta instans. Emellertid upp­

hävdes krigsartiklarna genom 1868 års krigslagar, vilka avsågo såväl krigs­

tid som fredstid. Vilka regler som därefter skulle gälla angående handlägg­

ningen av krigsrättsmålen i krigstid var föremål för delade meningar, be­

roende därpå att beträffande domsrätten i högsta instans allenast stadgades

följande: »över dessa (under- och överdomstolarna) är högsta domstolen ef­

ter vad i grundlagen stadgat är.» I syfte att undanröja denna oklarhet samt

otvetydigt fastslå, att för behandlingen av krigsrättsmålen i högsta instans

enahanda regler skulle gälla under krigstid och i fred, ändrades § 20 RF

år 1915 så, att andra stycket och orden »uti fredstider» i första stycket ut-

gingo, i samband varmed en formell jämkning av lagrummets första mening

vidtogs.

Efter en redogörelse för stadgandets historiska utveckling yttrade Sund­

berg till en början, att § 20 utgick från det sedan gammalt bestående för­

hållandet, att det för militär i tjänst funnits en särskild rättsskipning. Det

syntes oförnekligt, att denna särskilda rättsskipning vore ett sådant vä­

sentligt moment för föreskriften om högsta domstolens sammansättning, att

stadgandet i § 20 realiter upphävdes i samma ögonblick krigsdomstolarna

avskaffades. Med hänsyn härtill måste ett avskaffande av krigsdomstolar­

na enligt Sundbergs mening anses stridande mot ifrågavarande grundlags-

rum och beslut därom alltså kräva ändring av grundlagen.

81

Sundberg diskuterade därefter, huruvida ett beslut om krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid men bibehållande i krigstid vore av beskaffenhet att förutsätta grundlagsändring. Härom anfördes:

Då texten icke uttryckligen säger, att stadgandet avser både krigstid och fredstid, skulle en bestämmelse om krigsdomstolarnas avskaffande i freds­ tid icke stå i uppenbar strid mot ifrågavarande lagrum. Så länge krigsdom- stolar över huvud förefinnas, har nämligen stadgandet ett tillämpHghets- område. Emellertid skulle krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid inne­ bära, att den särskilda sammansättning av högsta domstolen, som rege­ ringsformen föreskriver, skulle i fredstid upphöra. Detta står uppenbarli­ gen i strid såväl med stadgandets historiskt givna mening som med dess syfte, sådant detta av Kungl. Maj :t och konstitutionsutskottet år 1914 an­ gavs. Det synes därför allenast kunna vara med grundlagens innebörd över­ ensstämmande, att en inskränkning av lagrummets tillämplighet till krigs­ tid också kommer till uttryck i grundlagstexten. Detta torde också bäst an­ sluta till den i regeringsformen § 84 angivna regeln, att grundlagarna skola efter deras lydelse i varje särskilt fall tillämpas, en princip, som manar till starkare bundenhet vid lydelsen än i allmänhet anses nödig. En faktisk be­ gränsning av den generella avfattning, stadgandet numera har, kan knap­ past anses överensstämma med stadgandets ordalydelse. Det lärer också vara tydligt, att ett utnyttjande av den utvidgning av textens omfattning, som år 1915 skedde genom borttagande av orden »uti fredstider», till åstad­ kommande av inskränkning av stadgandets tillämplighetsområde måste vara in fraudem legis. Redan med hänsyn härtill synas krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid böra föx-egås av en sådan jämkning av texten i § 20, att av densamma framgår, att stadgandet allenast skall avse förhållandena i krigstid.

Härtill kommer en annan omständighet, som jämväl talar för att ett av­ skaffande av krigsdoinstolarna i fredstid är av beskaffenhet att förutsätta ändring av § 20. Denna omständighet är den kongruens, som bör förefinnas och sedan år 1915 också förefinnes mellan detta stadgande och § 87 mom.

1. Sistnämnda lagrum bestämmer formerna för stiftande, ändring och upp­ hävande av kriminallag för krigsmakten. Under begreppet kriminallag för krigsmakten höra även reglerna angående rättegångsordningen vid tillämp­ ningen av dylik lag. Den domstolsorganisation, som sålunda tillhör krimi­ nallagstiftningen för krigsmakten, kan icke rimligen antagas vara någon annan än de i § 20 omförmälda krigsdomstolarna. Dessa båda grundlags- stadganden korrespondera alltså med varandra. Sammanställas paragraferna, synas de därför föreskriva, att särskilda krigsdomstolar, bestämda genom kiiminallag föi krigsmakten, skola finnas för dömande i militära brottmål. Försvinna krigsdomstolarna i fredstid, medan samtidigt kriminallagarna för krigsmakten fortfara att avse förhållandena både i fredstid och krigstid brytes kongruensen.

I den diskussion om krigsdomstolarna och grundlagen som föregick av­ låtandet av 1933 års proposition gav emellertid professorn It. Malmgren ut­ tryck för eu motsatt uppfattning rörande betydelsen av § 20 RF. I eu un­ dersökning, vilken såsom bilaga tinnes fogad vid nämnda proposition, an­ förde Malmgren bland annat:

Vad RF § 20 angår, så kan det å ena sidan framhållas, alt grundlagen här icke nöjt sig med att omnämna krigsdomstolarna såsom existerande,

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

ungefär på samma sätt som den omnämner t. ex. generaladjutanter och

fältmarskalkar i RF § 35. Den organiserar högsta domstolen som krigsdom-

stol. Stadgandet skall naturligtvis läsas i sammanhang med RF § 17:1,

som talar om att konungens domsrätt — dvs hans rätt att avgöra dom­

stolsmål till skillnad från hans rätt att avgöra administrativa besvärsmål

— skall utövas av minst tolv justitieråd. RF § 20 omtalar ett specialfall

av denna konungens domsrätt. Det förutsättes — liksom i RF 17: 1 — att

konungen har en högsta domsrätt också i fråga om krigsdomstolsmål. Den

rätten skall han utöva genom högsta domstolen, men liksom dessa mål i

underinstanserna handläggas vid domstolar med militära bisittare, skall

också högsta domstolen, när den tjänstgör som högsta krigsdomstol, ha så­

dana. Genom att organisera högsta domstolen som krigsdomstol skulle

krigsdomstolarna ha vunnit grundlagens bekräftelse. — Detta är emellertid

att lägga in i stadgandet mera än vad som i verkligheten står där. Läser

man detsamma fördomsfritt, skall man finna, att det icke alls innesluter

något varken direkt eller indirekt uttalande till förmån för särskilda krigs-

domstolar. Den frågan var icke aktuell, varken då regeringsformen skrevs

eller då § 20 fick sin nuvarande avfattning. Det säges ju heller ingenting

om vad som skall förstås med krigsdomstol — mer än vad som följer av

föreskriften om de två militärerna — och ingenting om i vilken utsträck­

ning den skall komma till användning. Man har gått ut ifrån att det fanns

krigsdomstolar, och när det så gällde att i regeringsformen införa bestäm­

melser om högsta domstolens organisation, var man angelägen om att den

vid sin handläggning av krigsrättsmål hade en sammansättning, som anslöt

sig till principen för underdomstolarnas sammansättning i ty fall. Finnas

inga krigsdomstolar, så har högsta domstolen sin vanliga sammansättning.

Att grundlagen träffat vissa dispositioner för tillgodoseende av ett visst

rättsligt förhållande, som den förutsatt såsom förefintligt, får icke fattas så,

att grundlagen givit detta förhållande sin garanti på framtida förefintlighet.

Malmgren fortsatte:

Emellertid, även om man skulle vilja ur RF § 20 läsa fram en verklig

föreskrift att krigsdomstolar skola finnas, så kan stadgandet dock icke få

anses förbjuda mera än det totala avskaffandet av dylika specialdomstolar,

och något sådant åsyftas ju ej med det föreliggande förslaget: det skall ju

finnas krigsdomstolar under krigstid. Nu kunde det visserligen invändas,

att man på så sätt skulle komma att ge bestämmelsen en helt annan inne­

börd än som genom dess formulering avsetts. Från början gällde den högs­

ta domstolens sammansättning vid avdömandet av mål i fredstid, medan

man i krigstid skulle förfara »enligt krigsartiklarna», och när den 1915 er­

höll sin nuvarande lydelse, var det icke meningen att inskränka, utan i

stället att utvidga området för domstolens verksamhet som högsta krigs-

domstol. Nu däremot skulle man avkoppla det område, som från början var

huvudsaken, och behålla kvar endast det senare tillkomna. Jag kan emel­

lertid icke se, att detta förhållande är av någon betydelse. Man har ingen

rätt att lägga in i ett grundlagsstadgande mer än som verkligen står där,

och vad som står där är, att vare sig det gäller fredstid eller krigstid, skola

mål, som varit före vid krigsdomstol och därifrån fullföljts hos konungen,

avgöras i högsta domstolen, vilken då utökas med två militärer. Om grund­

lagen skall anses säga något om krigsdomstolars existens, så är detta åt­

minstone icke mera än att krigsdomstolar skola finnas. I vilken utsträck­

ning de skola finnas, eller rättare i vilken utsträckning militära mål skola

handläggas vid krigsdomstol, det får väl ändå bestämmas genom kriminal­

83

lag (inkl. kriminalprocesslag) för krigsmakten, vilken stiftas av konung och

riksdag enligt RF § 87. Befogenheten att ändra eller upphäva sådan lag

måtte väl ändå innefatta en befogenhet att närmare reglera krigsdomstols-

organisationen och bestämma, vilka mål som skola handläggas vid sådan

domstol och vilka som, ehuru avseende krigsmän, skola höra under de all­

männa domstolarna. På den tiden, då § 20 endast avsåg rättegången under

fredstid, var det alltså möjligt att utan grundlagsändring till ett minimum

inskränka det område, där högsta domstolen skulle fungera som krigsdom-

stol. Sedan stadgandet ändrats till att omfatta också krigstid, finns det på

samma sätt en befogenhet att genom kriminallagen för krigsmakten in­

skränka krigsdomstols kompetens till ett minimum. Varför skulle det vara

mera stridande mot grundlagen att företaga begränsningen på så sätt, att

hela fredstids- eller hela krigstidsområdet avskiljes?

Ytterligare må nämnas att jämväl professorn N. Herlitz verkställt en un­

dersökning angående krigsdomstolarna och grundlagen. I undersökningen,

som finnes publicerad i Statsvetenskaplig tidskrift årgång 1933 s. 449 ff,

anfördes bland annat:

Stadgandet i RF § 20 kan icke sägas direkt påkalla, att krigsdomstolar

skola finnas. Det anknyter endast vissa följder (en särskild organisation av

HD) till förhandenvaron av vissa fakta (att vissa mål fullföljas hos konung­

en). Huruvida och i vilken utsträckning dessa fakta skola inträffa, har RF

lämnat öppet.

En faktisk begränsning av stadgandets tillämpningsområde är alltså en­

ligt min mening tillåtlig; man träder ej ens RF för när blott och bart där­

igenom att man skapar förhållanden som medföra, att stadgandet ej erhåller

någon tillämpning alls. De skäl för en motsatt ståndpunkt, som anförts av

Sundberg, hava icke övertygat mig.

Med avseende på frågan, huruvida RF § 20 direkt påkallar upprätthål­

lande av krigsdomstolar, har jag således kommit till samma slutsats som

professor Malmgren.

Fortsättningsvis förklarade emellertid Herlitz att det icke dess mindre

förefölle honom — med hänsyn till det sätt varpå RF § 20 förutsatte den

nu rådande ordningen — synnerligen betänkligt att utan ändring av detta

grundlagsbud genomföra den i 1933 års proposition föreslagna omorgani­

sationen.

Såsom redan framhållits är motståndet i vissa remissyttranden mot för­

slaget att den nya militära rättegångslagen skulle träda i kraft redan den

1 januari 1949 baserat icke allenast på överväganden av grundlagsbetonad

natur utan jämväl därpå, att den allmänna processreformens genomföran­

de komme att för underrätterna medföra en så ökad arbetsbelastning att ett

behov av andrum för underrätterna förelåge. Denna uppfatt­

ning har gjorts gällande av justitiekansler sämbetet, stadsdomaref öreningen

samt magistraterna i Uppsala och Göteborg. Justitiekanslersämbetet betonar

vidare i detta sammanhang möjligheten av att för reformens lyckliga ge­

nomförande tillräcklig åk lagarpersonal icke stode till buds.

Måhända kunde en förbättring i detta avseende vinnas till förslagsvis den

1 januari 1950 eller 1951, om särskilda åtgärder därför i tid vidtoges. Stads-

Kangl. Maj.ts proposition nr 216.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

domareföreningen och de båda nyssnämnda magistraterna hemställa att re­

visionen av det militära rättegångsväsendet måtte få anstå till den 1 januari

1950.

Departementschefen. I fråga om tidpunkten för ikraftträdandet av den

nya militära rättegångslagen vill jag till en början erinra om att den till-

ämnade nya strafflagstiftningen för krigsmakten äger ett ytterst nära sam­

band med ett år 1946 till lagrådet remitterat förslag till ändring av straff­

lagen med avseende å brott mot staten och allmänheten. Sistnämnda för­

slag är avsett att vinna tillämpning från och med den 1 januari 1949, och

under denna förutsättning har 1946 års kyrkomöte för sin del redan antagit

vissa av sagda förslag föranledda ändringar i kyrkolagen och lagen den

13 november 1936 om domkapitel att träda i kraft den 1 januari 1949.

Såsom jag tidigare framhållit vid remiss till lagrådet av förslag till ändrad

strafflagstiftning för krigsmakten är det -— för att undvika de mycket om­

fattande följdändringar som erfordras i den nuvarande strafflagen för krigs­

makten därest denna alltjämt gäller vid ikraftträdandet av den allmänna

strafflagsreformen — nödvändigt att låta den nya strafflagstiftningen för

krigsmakten träda i kraft samtidigt med ändringen av allmänna strafflagen.

Med hänsyn härtill torde med avseende å de båda strafflagsreformernas

ikraftträdande någon ändring av den föreslagna tidpunkten icke böra ske.

Såsom riksdagen på sin tid understrukit, äger emellertid frågan om en

reform av det militära rättegångsväsendet ett så nära samband med frågan

om revisionen av strafflagen för krigsmakten att även dessa båda reformer

såvitt möjligt böra genomföras vid samma tidpunkt. Skulle så icke ske,

nödgas man vidtaga mycket omfattande följdändringar i de nu gällande mi­

litära rättegångsreglerna i syfte att anpassa dessa regler till den nya straff­

lagstiftningen för krigsmakten. Då den nya militära rättegångslagen icke

under några förhållanden torde böra träda i kraft senare än den 1 januari

1950, och nyssnämnda provisorium alltså skulle komma att gälla för endast

ett års tid, framträder angelägenheten av att undvika detsamma med

mycket stor skärpa.

Nu har emellertid, liksom tidigare, invänts att krigsdomstolarna erhållit

en sådan grundlagsbefäst ställning att de icke ens för fredstid kunna av­

skaffas utan ändring i de grundlagsstadganden, där krigsdomstolarna om­

nämnas (§§ 20, 96 och 101 regeringsformen). Givet är, att om denna in­

vändning vore riktig, reformen av det militära rättegångsväsendet ej kunde

genomföras förrän ett förslag till ändring av dessa stadganden hunnit slut­

giltigt prövas av 1949 års riksdag. Jag kan emellertid icke dela nämnda

mening om innebörden av ifrågavarande grundlagsstadganden. Beträffande

§§96 och 101 regeringsformen synes det uppenbart att vad där sägs om

militieombudsmannens ämbetSuppgifter icke kan avse att med grundlags

helgd befästa krigsdomstolarnas tillvaro. Härom synes också råda enighet

i den statsvetenskapliga doktrinen. Vad så angår § 20 regeringsformen sy­

nas de däri givna föreskrifterna icke äga sådan innebörd att konstitutionella

Kungl. Maj:is proposition nr 216.

85

hinder skulle möta att, i den ordning § 87 regeringsformen stadgar, genom

allmän lag helt avskaffa den special jurisdiktion som utövas av krigsdom-

stolarna. I varje fall förefaller det mig orimligt att åt ifrågavarande grund-

lagsstadgande giva den tolkningen att det skulle omöjliggöra att området

för krigsdomstolarnas befogenhet genom allmän lag i större eller mindre

mån inskränktes. Jag anser därför att icke heller ändring av § 20 regerings­

formen är en nödvändig förutsättning för att lagstiftaren skall kunna från

krigsdomstolarnas handläggning avskilja de nu av dem under fredstid hand­

lagda målen.

Några remissinstanser ha gjort gällande, att hänsyn till grundlagens helgd

likväl utgjorde hinder mot att låta den militära rättegångslagen träda i

kraft den 1 januari 1949. De anse nämligen att, om det såsom utredningen

hävdat befunnes erforderligt eller önskvärt att ändra grundlagen i anslut­

ning till den nya militära rättegångslagens materiella innehåll, det icke kun­

de vara riktigt att i realiteten binda riksdagens fria prövningsrätt i fråga om

vilande grundlagsförslag på sätt som skulle ske, därest den allmänna lag­

stiftningen finge träda i kraft innan grundlagsändringen efter nyval till

andra kammaren hunnit bli slutgiltigt prövad.

Frågan huruvida den nya militära rättegångslagens materiella innehåll

bör föranleda några grundlagsändringar kommer att av mig upptagas i an­

nat sammanhang. För dagen vill jag därför endast framhålla, att de grund­

lagsändringar som kunna befinnas önskvärda av nämnda anledning samt­

liga avse allenast organisatoriska förhållanden av jämförelsevis underord­

nad vikt samt att icke någon av ändringarna kan sägas utgöra en nödvändig

förutsättning för genomförandet av den militära rättegångsreformen. Vid

sådant förhållande anser jag fog saknas för påståendet att riksdagens fria

prövningsrätt beträffande vilande grundlagsförslag i detta fall skulle kom­

ma att äventyras.

Jag har alltså kommit till det resultatet, att grundlagsfrågan icke kan an­

ses lägga hinder i vägen mot den militära rättegångslagens ikraftträdande

den 1 januari 1949.

Några remissinstanser ha emellertid — under åberopande av den ökade

arbetsbelastning som den allmänna processreformen kan medföra för såväl

domstolar som åklagare — uttalat ett önskemål om att med ikraftträdandet

likväl borde anstå till den 1 januari 1950 eller 1951. Detta önskemål kan

emellertid ej uppväga de inledningsvis berörda praktiska skälen för att

låta den nya lagstiftningen träda i kraft samtidigt med den nya strafflag­

stiftningen för krigsmakten. Jag föreslår därför att den nya militära rätte­

gångslagen vinner tillämpning från och med den 1 januari 1949.

86

Kungl. Maj:ls proposition nr 216.

Författningsförslagen.

Allmänna synpunkter.

För grunddragen i utredningens förslag har tidigare redogjorts.

Med avseende å dispositionen av den erforderliga lagtexten har utredningen

allenast anmärkt, att det måhända kunde befinnas lämpligt att under en

gemensam avdelning i den blivande militära processlagen sammanföra de

i lagen den 9 juni 1944 nu upptagna reglerna om befälhavares domsrätt i

ersättningsmål och de bestämmelser som skulle gälla i fråga om den disci­

plinära bestraffningsrätten och befälhavares tillrättavisningsrätt.

Utredningens förslag har i flertalet yttranden, där det blivit föremål för

något helhetsomdöme ur lagstiftningssynpunkt, ansetts

lämpat att läggas till grund för det fortsatta lagstiftningsarbetet. Många re­

missinstanser ha dock framställt erinringar mot detaljerna i förslaget. I

åtskilliga yttranden har därvid betonats att avsaknaden av lagtext i flera

fall orsakat svårighet vid bedömandet av den närmare innebörden av de i

betänkandet gjorda uttalandena. Några av de myndigheter, vilka motsatt

sig krigsdomstolarnas avskaffande och därför i första hand avstyrkt lag­

stiftning på grundval av utredningens förslag, ha dock uttalat att, om man

ville genomföra den planerade reformen av det militära rättegångsväsendet,

detta syntes lämpligen böra ske i huvudsak på sätt utredningen föreslagit.

Denna uppfattning har kommit till uttryck i yttrandena från krigshovrätten,

chefen för armén och föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer. Krigs­

hovrätten har dock — liksom Svea hovrätt -— anfört, att vad betänkandet

innehölle angående krig och därmed jämförliga förhållanden icke kunde

accepteras såsom grundval för blivande lagstiftning, och chefen för armén

har om förslaget i dessa delar anfört, att detsamma syntes i stort sett väl

lämpa sig för beredskapstillstånd men däremot icke utan vidare även för

krigstid.

Beträffande det förut omnämnda, inom justitiedepartementet utarbetade

utkastet till militär rättegångslag, över vilket utlåtanden efter remiss

avgivits av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar, kan samman­

fattningsvis sägas att detsamma i huvudsak utformades på grundval av ut­

redningens förslag, ehuru i åtskilliga avseenden avvikelser gjordes med

anledning av vad som framkommit i yttrandena över utredningens betän­

kande eller eljest. Utkastet upptog femton kapitel om tillhopa 113 paragra­

fer. Det första kapitlet bar rubriken »Om militära mål och rättegången i

allmänhet i sådana mål» och det andra »Om laga domstol och åklagare i

militära mål m. in.». I 3 kap. gåvos allmänna bestämmelser om disciplin­

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

87

mål, 4 kap. handlade om de befälhavare som skulle äga bestraffningsrätt sådana mål, 5 kap. om auditör, 6 kap. om utredning och åtal, 7 kap. om tvångsmedel, 8 kap. om handläggning av disciplinmål och 10 kap. om verk­ ställighet av beslut i disciplinmål. Ill kap. reglerades befälhavares rätt att ålägga ersättningsskyldighet. Särskilda bestämmelser om rättegången i mili­ tära mål upptogos i 12 kap., och 13 kap. handlade om åläggande av till­ rättavisning. De båda sista kapitlen buro rubrikerna »Särskilda bestämmel­ ser om beredskapstillstånd och krig» samt »Om krigsrätt».

De i utkastet föreslagna bestämmelserna ha lämnats utan erinran i ett tiotal av de däröver avgivna yttrandena. Några remissinstanser ha framställt erinringar på allenast någon enstaka punkt, medan andra haft flera anmärkningar att framställa. Anmärkningarna avse i regel detaljfrågor eller spörsmål av övervägande teknisk art.

I fråga om lagutkastets disposition och allmänna ut­ formning har Stockholms rådhusrätt anfört, att utkastet icke följde den av utredningen antydda lösningen att i skilda avdelningar av lagen upptaga å ena sidan bestämmelser angående den militära rättsskipningen i domstol samt å andra sidan regler om befälhavares domsrätt i ersättningsmål även­ som om disciplinär bestraffningsrätt och tillrättavisningsrätt. Det syntes emellertid rådhusrätten med visst fog kunna göras gällande, att utkastet kommit att brista i överskådlighet genom att de olika grupperna av bestäm­ melser icke särhållits i skilda avdelningar. Den av utredningen antydda lös­ ningen vore vid sådant förhållande att föredraga, detta så mycket mera som önskemålet att giva en sammanhängande bild av förfarandets gång icke kunnat i utkastet helt förverkligas. Även häradshövdingeföreningen har uttalat ett önskemål om att reglerna angående domstolsrättsskipningen och befälhavarens domsrätt (tillrättavisningsrätt) måtte sammanföras till skilda avdelningar. Däremot har den enda instans som utöver de nu nämn­ da yttrat sig över utkastets disposition och allmänna utformning, nämligen krigshovrätten, anfört att densamma icke hade några erinringar av väsent­ lig natur att göra.

Överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna ha anmärkt, att ordet b e- f älhavare i utkastet användes på ett sätt som strede mot tjänsteregle- mentet för krigsmakten och vedertagen militär terminologi. Befälhavare vore nämligen den som i territoriellt avseende ägde befälsrätt inom vederbör­ ligt område, men när termen befälhavare användes i utkastet avsåges där­ med uppenbarligen den som utövade befälet över förband, dvs den som enligt gängse militärt språkbruk benämndes chef. Då lagtexten icke borde erhålla en ur militär synpunkt missvisande utformning, hemställdes att ter­ men befälhavare i förekommande fall ersattes med chef.

Departementschefen. Gällande bestämmelser om den militära rättsskip­ ningen äro, såsom av den förut lämnade redogörelsen framgått, icke sam­ manförda i en enda lag utan återfinnas i — förutom lagen om krigsdomsto- lar och rättegången därstädes — jämväl strafflagen för krigsmakten samt

88

lagen den 9 juni 1944 angående behörighet för militär befälhavare att ålägga

ersättningsskyldighet. Även vissa andra författningar upptaga regler om den

militära rättsvården. Olägenheterna av denna splittring ligga i öppen dag,

och jag har därför funnit det angeläget att i en enda lag sammanföra be­

stämmelser om domstol srättsskipningen i militära mål samt regler om rätt

för befattningshavare vid krigsmakten att ålägga disciplinstraff, tillrättavis­

ning och ersättningsskyldighet. Ehuru i senare fallet icke är fråga om rätte­

gång i vanlig mening, har en lag av detta innehåll ansetts lämpligen kunna

kallas militär rättegångslag.

Departementsförslaget bygger i huvudsak på de resultat, till vilka utred­

ningen kommit i sitt betänkande och som enligt en av remissinstanserna så

gott som enhälligt omfattad mening äro lämpade att läggas till grund för

lagstiftning för den händelse krigsdomstolarna skola avskaffas i fred. I vissa

avseenden ha dock, med anledning av vad som framkommit i yttrandena

eller eljest, avvikelser gjorts från utredningens förslag. Dessa avvikelser

skola angivas i det följande.

Frågan om dispositionen av lagtexten är svårlöst. En fullt

överskådlig gruppering av bestämmelserna lär nämligen icke kunna ernås

vare sig man, på sätt som skett i utkastet, söker lämna en ur kronologisk

synpunkt sammanhängande framställning av förfarandets gång i dess hel­

het eller — vilket några remissinstanser yrkat — söker att till skilda avdel­

ningar sammanföra å ena sidan reglerna angående domstolsrättsskipningen

och å den andra bestämmelserna om rätt för befattningshavare vid krigs­

makten att ålägga disciplinstraff, ersättningsskyldighet och tillrättavisning.

Jag har dock kommit till det resultatet, att den senare metoden i princip är

att föredraga, ehuru jag icke funnit det lämpligt att undantagslöst följa

densamma (jämför 8 och 10 kap.). Förslaget upptar därför i en avdelning

regler om den handläggning av militära mål som ankommer på befatt­

ningshavare vid krigsmakten och i en annan avdelning bestämmelser om

rättegången i militära mål som ej avgjorts av sådan befattningshavare. Några

få allmänna bestämmelser ha upptagits i en inledande avdelning.

Vid förslagets utformning har beaktats önskvärdheten av att icke i lag

upptaga sådant som kan regleras i administrativ ordning. Av praktiska skäl

har dock i detta hänseende en viss skillnad gjorts mellan olika partier i

lagförslaget. 1 syfte att så överskådligt som möjligt reglera de åtgärder som

ankomma på de militära befattningshavarna har sålunda det avsnitt av

förslaget som berör dessas handläggning av militära mål fått en något fyl­

ligare utformning än som ur strängt lagteknisk synpunkt varit erforderlig.

I fråga om terminologin i lagförslaget har jag såtillvida beaktat

den av de militära myndigheterna framställda anmärkningen mot använd­

ningen av termen befälhavare, att jag underlåtit att använda denna term på

ett sätt som skulle stå i strid med vedertaget militärt språkbruk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

89

Förslaget till militär rättegångslag.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 och 2 §§.

I 1 § lämnas en allmänt orienterande bestämmelse om handläggningen

av militära mål. Av 3—5 §§ framgår att till militära mål huvudsakligen

hänföras mål, vari fråga är om talan mot någon som är eller varit krigs­

man. I 2 § har upptagits föreskrift att med krigsman avses den som är

underkastad ansvar såsom krigsman enligt 26 kap. 21 § eller 27 kap. 14 §

strafflagen. Beträffande innebörden härav hänvisar jag till det förslag till

lag om ändring i strafflagen, som jämte andra förslag om ändrad straff­

lagstiftning för krigsmakten remitterats till lagrådet den 3 oktober 1947.

Av hänvisningen till 26 kap. 21 § strafflagen följer att de där upptagna

reglerna om innebörden av begreppen förman och underlydande komma

att äga giltighet även vid tillämpningen av förevar ande lag. Vad angår de

i lagförslaget använda uttrycken krigsmakten och beredskapstillstånd, torde

utan särskilt stadgande vara uppenbart, att dessa begrepp skola tolkas på

samma sätt här som i strafflagen.

3 §•

I denna paragraf angivas de mål, som i fredstid skola räknas till militära

brottmål. Utredningen har motiverat behovet av ett sådant stadgande där­

med, att särbestämmelser i olika hänseenden — främst med avseende å

forum — fortfarande vore erforderliga i fråga om mål, som genom krigs-

domstolarnas avskaffande överfördes till de allmänna domstolarna.

Gällande rätt innehåller i 9 kap. RLK tämligen detaljerade regler angåen­

de vilka brottmål som skola upptagas vid krigsdomstol. De viktigaste stad-

gandena återfinnas i 39 § första stycket, varest föreskrives bl. a. att till

krigsdomstol höra mål angående åtal emot dem, som lyda under SLK eller

eljest äro underkastade straff efter samma lag, för brott som i SLK omför-

mäles som straffbart ävensom mål angående åtal för fel och förbrytelse i

ämbete eller tjänst vid krigsmakten jämväl i de fall, då den brottslige ej

lyder under SLK eller brottet däri icke omförmäles såsom straffbart. Den

metod som sålunda använts för att bestämma krigsdomstolarnas sakliga

kompetensområde kan icke utan vidare begagnas, när det nu gäller att an­

giva de brottmål som böra handläggas i militärmåls ordning. Nyssnämnda

förslag till lag om ändring i strafflagen har nämligen i nu berörda hänse­

enden en helt annan uppbyggnad än SLK. Förslaget upptager sålunda sär­

skilda straffbestämmelser för allenast rent militära och sådana militärt

kvalificerade brott, där den militära kvalifikationen ansetts vara av väsent­

lig betydelse med hänsyn till krigsmaktens effektivitet. Andra brott, som

någon vid krigsmakten tjänstgörande begått, avses däremot skola bestraffas

enligt allmänna straffrättsliga regler, även om den felande genom brottet

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

åsidosatt sin militära tjänsteplikt. Förslagets militära bestämmelser ha vi­

dare givits lika giltighet för alla som överhuvud skola vara underkastade

desamma. Den nuvarande kategoriindelningen, som innebär att straffbe­

stämmelserna äro tillämpliga i olika omfattning å skilda grupper av krigs­

maktens personal, har alltså avskaffats; i förslaget benämnas alla som lyda

under de militära bestämmelserna krigsmän.

Utredningen har anfört, att det vid bestämmandet av vilka mål an­

gående ansvarstalan som skola handläggas i militärmåls ordning syntes

särskilt böra beaktas, huruvida de avvikelser från det vanliga rättegångs-

förfarandet som av utredningen föreslagits i fråga om militära mål kunde

antagas i det särskilda fallet främja målets behandling. Härvid märktes

främst de särskilda forumregler, som uppställdes för militära mål. Domsto­

lens behörighet bleve enligt dessa regler icke i första hand beroende av

platsen för brottets begående utan skulle anknytas till den militära avdel­

ningens ordinarie förläggningsort. Härmed avsåges att såvitt möjligt ernå

en koncentration av målen i första instans till vissa underrätter, vilka

jämte de därstädes i militära mål tjänstgörande åklagarna kunde antagas

få särskild förtrogenhet med militära förhållanden. Särskilt avseende borde

därför fästas vid huruvida av hänsyn till brottets beskaffenhet och övriga

omständigheter det kunde antagas, att utredning och bevisning om brottet

säkrast och med minsta omgång kunde åstadkommas, därest forum bestäm­

des enligt de särskilda för militära mål avsedda reglerna. Med utgångspunkt

härifrån syntes såsom allmän princip böra gälla, att i militärmåls ordning

skulle handläggas mål rörande brott, varigenom den brottslige åsidosatt sin

militära tjänsteplikt eller som eljest i något hänseende nära sammanhängde

med militära förhållanden.

Utredningen har därefter i detalj undersökt vilka brott som från angivna

synpunkter borde handläggas såsom militära mål. Därvid har utredningen

utgått från att det förslag till ändrad strafflagstiftning för krigsmakten som

år 1946 framlagts av en särskild utredning — i det följande kallat SLK-

utredningens förslag — samt de till lagrådet år 1946 remitterade förslagen

angående ändrad lagstiftning om brott mot staten och allmänheten komme

att genomföras i de delar utredningen berört. Undersökningen, rörande vars

närmare innehåll jag tillåter mig att hänvisa till s. 116—125 i betänkandet,

utmynnar i det förslaget, att till militära brottmål skola i fredstid räknas:

1) åtal mot krigsman eller den som jämlikt 27 kap. 14 § sista stycket SL

är underkastad krigsmannaansvar för dels de i följande lagrum i SL omför-

mälda brott, nämligen 9 kap. 8 § eller 9 §, sistnämnda lagrum såvitt avser

försök till brott som i 8 § sägs, 10 kap. 1 §, därest förgripelsen skett med an­

ledning av den förorättades förhållande i tjänst vid krigsmakten som denne

icke längre innehar, 2 §, därest brottet förövats mot krigsman, 3 §, därest

förgripelsen skett mot den som är eller var kallad att biträda krigsman vid

förrättning, 4 §, därest med gärningen avsetts att hindra utövningen av

krigsmans befattning, 5 § första stycket, därest förgripelsen riktats mot myn­

dighet eller annat organ tillhörande krigsmakten, 6 §, därest befattning som

där avses innehaves av krigsman, 9 §, därest övergreppet avsett någons åtgö­

rande i militärt mål eller sak av beskaffenhet att mål därom skall hand­

91

läggas i militärmåls ordning, 11 §, därest gärningen avsett löstagande av nå­

gon som var insatt i militärhäkte eller eljest av militär myndighet berövad

friheten eller främjande av hans flykt, eller 13 §, därest tjänsteutövningen

avsett befattning vid krigsmakten, 11 kap. 9 eller 10 §, därest vid gärningens

begående den brottslige var iklädd militär tjänstedräkt, 13 kap. 5 §, 6 §,

7 §, 8 §, 9 § i den mån lagrummet avser i 5—8 §§ omförmälda förfaranden

eller 14 § andra stycket, allt såframt åtal för den gärning, som påbördats

annan eller för vilken annan eljest utsatts för misstanke, skall handläggas i

militärmåls ordning, 16 kap. 7 §, därest åtal för brott, som avses med be­

skyllningen, skall handläggas i militärmåls ordning, 9 eller 11 §, därest gär­

ningen innefattat påstående om brott och åtal för sådant brott skall hand­

läggas i militärmåls ordning, 19, 20, 21, 22 eller 24 kap., därest brottet angått

egendom som tillhörde krigsmakten eller var avsedd för dess behov, 25 eller

26 kap., dels ock brott som avses i 5 § (av den av SLK-utredningen föreslag­

na) lagen angående införande av lagen om ändring i strafflagen m. m. även­

som underlåtenhet att fullgöra ympningsplikt;

2) åtal mot krigsman eller den som jämlikt 27 kap. 14 § sista stycket SL

är underkastad krigsmannaansvar i andra fall än under 1) avses för brott,

varigenom han åsidosatt sin tjänsteplikt;

3) åtal mot den som utan att vara krigsman innehar ämbete eller tjänst

vid krigsmakten för brott, varigenom han åsidosatt sin tjänsteplikt;

4) åtal i andra än förut avsedda fall mot krigsman eller den som jämlikt

27 kap. 14 § sista stycket SL är underkastad krigsmannaansvar för medver­

kan till gärning, för vilken åtal skall handläggas i den för militära mål stad­

gade ordningen;

5) klagan av enskild part över befälhavares beslut i disciplinmål;

6) på domstol ankommande ärenden rörande förundersökning och an­

vändande av tvångsmedel med anledning av brott, för vilket åtal skall upp­

tagas i militärmåls ordning, ävensom ärenden som avses i 31 kap. 9 § tredje

stycket nya RB, därest åtalet skolat upptagas i sådan ordning; samt

7) talan utan samband med åtal om egendoms förverkande till det all­

männa eller annan sådan påföljd av brott, där den mot vilken talan föres

skolat åtalas för brottet i den för militära mål stadgade ordningen.

I fråga om avgränsningen av de brottmål, som under krig och beredskaps-

tillstånd skola handläggas såsom militära mål, har utredningen — efter en

närmare undersökning av de av SLK-utredningen föreslagna straffbestäm­

melserna (s. 237 f i bet.) — anfört, att varje av krigsman förövat brott

som avsåges i 27 kap. strafflagen enligt SLK-utredningens förslag borde

handläggas som militärt mål.

I yttrandena över utredningens förslag ha endast få

anmärkningar framställts mot den avgränsning av de militära brottmålen

som utredningen föreslagit. Göta hovrätt har sålunda ifrågasatt, huruvida

icke såsom militära mål borde upptagas även åtal för brott mot 10 kap.

10 och 12 §§ i det till lagrådet år 1940 remitterade förslaget till ändring i

strafflagens bestämmelser om brott mot staten och allmänheten, under för­

utsättning alt brottet förövats av krigsman och riktats mot militär myndig­

het. Vidare har bl. a. landsfogdeföreningen yrkat, att jämväl mål rörande

av krigsman begångna förmögenhetsbrott, som riktat sig mot annan krigs­

man, måtte räknas till militära mål. Som skäl härför har åberopats att åtal

för dylika brott borde kunna väckas vid samma domstol som har att i

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

92

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

första hand upptaga militära mål. Slutligen må nämnas, att krigsfiskalsför­ eningen opponerat sig mot att brottmålen alls uppdelades i militära mål och andra. Denna uppdelning vore nämligen ägnad att hos allmänheten ska­ pa ett intryck av att det i rättsskipningshänseende icke rådde likställighet mellan militären och andra medborgare. Härtill komme, att avgräns- ningen föranlett ganska komplicerade och svåröverskådliga bestämmelser, vilka enligt föreningens mening borde kunna helt undgås därest de s. k. militära brottmålen vid domstolarna handlades i samma ordning som övriga brottmål.

I utkastet utformades förevarande paragraf i huvudsaklig överens^ stämmelse med utredningens förslag. Dock ansågs det enligt departements­ promemorian ej föreligga något praktiskt behov av att i brottskatalogen medtaga de brott som avsåges i 10 kap. 1 och 3 §§, 13 kap. 5 och 6 §§ samt 16 kap. 7, 9 och 11 §§ strafflagen. Icke heller medtogos brott innefat­

tande underlåtenhet att fullgöra ympningsplikt eller de av utredningen un­ der 4), 6) och 7) i dess förslag upptagna målen. Däremot kompletterades utredningens förslag under 1) såtillvida, att till militära brottmål skulle hänföras jämväl åtal för sådant av krigsman förövat brott som avsåges i 10 kap. 10 § strafflagen därest åtal mot den som skyddades genom gär­ ningen skulle handläggas som militärt mål.

I yttrandena över utkastet ha allenast följande erinringar framställts mot utformningen av begreppet militära brottmål. Stockholms rådhusrätt har yrkat, att de av utredningen under 4) och 6) i dess förslag upptagna stadgandena måtte medtagas i blivande lagstiftning. Vidare har landsfogdeföreningen anfört, att till militära brottmål enligt 10 kap. 11 § strafflagen måhända borde hänföras jämväl de fall, då främjandet av flyk­ ten avsett någon som vore anhållen eller häktad i militärmål även om han ej förvarades i militärhäkte. Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har anfört att, även om uteslutandet ur brottskatalogen av brott som avsåges i 10 kap. 1 och 3 §§, 13 kap. 5 och 6 §§ samt 16 kap. strafflagen saknade större praktisk betydelse, det likväl syntes mest följdriktigt att jäm­ väl med avseende å dessa brott följa utredningens förslag. Även brott inne­ fattande underlåtenhet att fullgöra ympningsplikt borde i klarhetens in­ tresse medtagas. Slutligen har värnpliktiga officerares riksförbund funnit det mindre tillfredsställande att ej medtaga de brott, som avsåges i 10 kap. 1 och 3 §§ strafflagen.

Departementschefen. Behovet av ett stadgande, varigenom vissa brottmål med nära militär anknytning uttryckligen avskiljas från övriga brottmål, framgår redan därav att särskilda forumregler böra gälla för de militära målen. Dessa mål skola nämligen, såsom jag i det följande kommer att när­ mare utveckla, i princip handläggas av domstolen för den ort där den mili­ tära avdelningen är förlagd. Vissa ytterligare avvikelser från de allmänna processuella reglerna äro vidare erforderliga för de brottmål som ha an­ knytning till det militära. Ehuru dessa avvikelser, för vilka jag i det följan­

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

93

de kommer att redogöra, samtliga avse allenast praktiskt-tekniska frågor

av jämförelsevis underordnad vikt, är det tydligt att förekomsten av dylika

specialregler utgör ännu ett skäl för en sådan gränsdragning som nyss an­

tytts.

Den närmare utformningen av begreppet militära brottmål är förenad

med vissa svårigheter. Det mest tilltalande vore måhända, om området för

de militära brottmålen kunde angivas med hjälp av en allmän formel, ex­

empelvis att såsom dylika mål skola räknas mål rörande brott, varigenom

den brottslige åsidosatt sin militära tjänsteplikt eller som eljest nära sam­

manhänga med militära förhållanden. En så vag regel skulle emellertid ej

giva tillräckligt säker ledning vid rättstillämpningen utan tvärtom vålla

betydande tolkningssvårigheter. Av detta skäl har utredningen också valt

den motsatta metoden, nämligen att i katalogform -— bl. a. under hänvis­

ning till ett stort antal stadganden i strafflagen — uttömmande uppräkna

alla de mål som skola anses såsom militära brottmål. Denna metod för å

andra sidan med sig att bestämmelserna bli ganska komplicerade och svår­

överskådliga. På grund härav har jag funnit det lämpligast att gå en medel­

väg och konstruera stadgandet i 3 § så, att däri först uppräknas ett mindre

antal till strafflagen hänförliga brottstyper, vilkas militära anknytning är

uppenbar och som kunna beräknas vara särskilt ofta förekommande, var­

efter föreskrives att till militära mål skola räknas jämväl dels mål om an­

svar för annat i strafflagen omförmält brott som krigsman förövat med an­

ledning av den förfördelades eller sin egen tjänst vid krigsmakten eller mot

myndighet eller annat organ tillhörande krigsmakten dels ock mål om an­

svar i andra fall för brott varigenom krigsman åsidosatt sin tjänsteplikt.

Vid en jämförelse i nu berörda delar mellan departementsförslaget -—

3 § 1—3 -— och utredningens förslag framgår, att vissa av de i sistnämnda

förslag angivna målen uttryckligen upptagits i departementsförslaget un­

der 1. Beträffande övriga av utredningen uppräknade mål torde kunna sä­

gas att flertalet av dem utan vidare täckas av formuleringen i departements-

förslagets punkt 2, medan andra, exempelvis mål om underlåtenhet att full­

göra ympningsplikt, kunna hänföras under 3 i departementsförslaget, enär

de avse brott som innefatta ett åsidosättande av den militära tjänsteplik­

ten. Några av de mål som uppräknats i utredningens förslag lära dock ej

komma att falla in under bestämmelserna i departementsförslaget. Detta

förhållande torde emellertid ej få större praktisk betydelse.

Det ligger i sakens natur, att den utformning som givits åt departements­

förslaget kan föranleda vissa tolkningssvårigheter. I syfte att så långt sig

göra låter undanröja de praktiska olägenheter som kunna vara förenade

härmed har i 72 § upptagits ett stadgande av innehåll att, om åtal upptagits

vid viss domstol på grund av eu forumregel som endast gäller för militära

brottmål, domstolen icke skall behöva avvisa målet, om den sedermera fin­

ner att detta icke är att anse som militärt.

Stadgandena i 4 och 5 av departementsförslaget motsvara bestämmelser­

na i utredningens förslag under 3) och 6j, dock med den avvikelsen att

94

det icke ansetts erforderligt att i departementsförslaget uppräkna i 31 kap. 9 § tredje stycket nya RB avsedda ärenden.

Vidare må framhållas att departementsförslaget i likhet med utkastet jämväl såtillvida företer avvikelser från utredningens förslag, att de däri un­ der 4), 5) och 7) upptagna bestämmelserna ej medtagits i departements­ förslaget. Beträffande den sistnämnda punkten beror avvikelsen på att det icke ansetts praktiskt behövligt att medtaga detta fall. I fråga om 5) i ut­ redningens förslag anmärkes att begreppet militära brottmål, sådant detta utformas i departementsförslaget, täcker jämväl disciplinmålen. Anledning­ en till att bestämmelserna under 4) i utredningens förslag ej medtagits har varit, att det fall som där avses — varom jag hänvisar till s. 121 f i betänkan­ det — torde vara av praktisk betydelse endast i forum- och utredningshän- seende samt att de i departementsförslaget upptagna forumreglerna, särskilt stadgandet i 75 §, lära vara tillfyllest för att tillgodose det behov som för­ anlett utredningens ifrågavarande förslag.

Slutligen vill jag nämna att jag icke ansett lämpligt att, på sätt vissa remissinstanser yrkat, till militära brottmål hänföra även mål rörande tjuvnad, misshandel och andra brott, som krigsman utan samband med tjänsten förövat mot annan krigsman. En sådan regel skulle nämligen stun­ dom kunna leda till mindre tillfredsställande resultat. I 74 § föreslås emel­ lertid att mål varom nu är fråga skall kunna upptagas vid förbandsforum, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständig­ heter finner det lämpligt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

4 §•

Enligt 39 § första stycket 3:o) RLK höra till krigsdomstol mål angående åtal emot dem, som lyda under SLK, för brott av vilken beskaffenhet som helst, då de förövas i fält eller inom fästning, som för annat ändamål än övning ställes eller är ställd på krigsfot, eller på sjötåg i krigstid, såvida åtalet anställes medan truppen är i fält eller sjötåget varar eller fästningen fortfarande är ställd på krigsfot. Genom lag den 13 april 1940 har i 39 § in­ förts bestämmelse därom att, då förhållandena föranleda därtill, Konungen i den omfattning som prövas lämplig äger förordna att vad under 3 :o) stad­ gas icke skall äga tillämpning.

Det må anmärkas att med en »i fält» varande avdelning torde avses varje avdelning, som med anledning av inträffat eller befarat krig lämnat sin van­ liga förläggningsort.

Efter att ha redogjort för de skäl som legat till grund för bestämmelsen i 39 § första stycket 3:o) RLK — varom hänvisas till s. 238 i betänkandet ■— anför utredningen, att det av samma skäl vore uppenbart att un­ der beredskapstillstånd och krig åtal mot krigsmän borde kunna upptagas vid militärt forum även i de fall, då brottet icke hade det samband med militära förhållanden, som eljest förutsattes för åtals handläggning i den för militära mål stadgade ordningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

95

Utredningen fortsätter: Den utvidgning av begreppet militära mål, som för sådant ändamål är påkallad, torde dock lämpligen icke kunna ske i enlighet med den princip, som kommit till uttryck i gällande lagstiftning. Numera lär nämligen icke kunna göras den åtskillnad mellan »i fält» opererande eller inom »fästning» förlagda avdelningar och andra delar av krigsmakten, vartill utformningen av nuvarande bestämmelser anknutits. Om utvidgningen av begreppet mili­ tära mål skall fylla det därmed avsedda syftet, synes denna lämpligen böra ske sålunda att dels i lag föreskrives att under beredskapstillstånd och krig i militärmåls ordning skall handläggas, förutom åtal som enligt av utred­ ningen eljest angivna regler skall upptagas i sådan ordning, åtal mot krigs­ man för brott i övrigt av vilken beskaffenhet som helst och dels, i anslut­ ning till vad för närvarande gäller, Kungl. Maj :t bemyndigas att, i den om­ fattning som prövas lämplig, förordna att vad i sistnämnda hänseende stad­ gats icke skall äga tillämpning. Genom en sådan anordning vinnes den möj­ lighet till anpassning efter skiftande förhållanden som torde vara erforderlig för att överhuvud taget en reglering i förevarande hänseende skall kunna fylla sitt ändamål. Att med den sålunda föreslagna ordningen den för de militära målen i lag bestämda gränsdragningen kommer att innebära en ut­ vidgning i förhållande till vad nu gäller synes icke vara ägnat att ingiva några betänkligheter. Härvid är att beakta, att enligt utredningens förslag även under beredskapstillstånd och krig rättsskipningen i militära mål i be­ tydande utsträckning fortfarande skall ankomma på de allmänna domsto­ larna samt att med de föreslagna forumreglerna mål som i första hand till­ hör krigsrätt skall under särskilda förutsättningar kunna upptagas även av allmän domstol.

Departementschefen. Enligt utredningens uppfattning, som godtagits av remissinstanserna, kan det särskilt då riket är i krig men i viss mån även under beredskapstillstånd vara erforderligt att vidga kretsen av de mål, som skola behandlas som militära brottmål. Det ställer sig emellertid svårt att på förhand närmare bedöma detta spörsmål. En tillräckligt smidig anpassning efter skiftande förhållanden torde bäst möjliggöras, om Ko­ nungen tillägges befogenhet att reglera frågan i hela dess vidd. Utredning­ ens förslag har därför jämkats något.

5 §•

I denna paragraf angivas de mål som skola hänföras till militära tviste­ mål.

Enligt .‘19 § sista stycket RLIv skall, om i särskild författning är stadgat att undersökning i mål eller ärende skall äga rum inför krigsdomstol, detta vara gällande.

Särskilda bestämmelser om måls hänskjutande till krigsrätt för under­ sökning återfinnas numera huvudsakligen i kungörelsen den 15 juni 1944 angående förfarandet vid krigsmakten då egendom skadats eller gått för­ lorad. Enligt dessa bestämmelser skall, då egendom som tillhör eller nyttjas av krigsmakten skadats eller gått förlorad, undersökning verkställas för utrönande av de närmare omständigheterna vid skadans eller förlustens uppkomst samt övriga förhållanden av betydelse för bedömande av frågan

96

om ersättningsskyldighet. Undersökning verkställes genom försorg av den militäre befälhavare, som enligt lagen den 9 juni 1944 äger behörighet att ålägga ersättningsskyldighet vid den avdelning där skadan eller förlusten inträffat. Äro förutsättningar för handen för åläggande av ersättningsskyl­ dighet med tillämpning av 1944 års lag, skall vederbörande befälhavare för­ plikta den ersättningsskyldige att till kronan utgiva ersättning för skadan eller förlusten. Har frågan om ersättningsskyldighet ej kunnat utredas vid undersökning varom nyss nämnts, må ärendet hänskjutas till krigsdomstol lör undersökning, såframt med hänsyn till den skadade eller förlorade egen­ domens art eller förhållandena i övrigt avskrivning av skadan eller förlus­ ten ej utan ytterligare utredning finnes höra ske. Kungörelsen äger icke till- lämpning beträffande flyghaverier och andra fall av skada eller förlust, för vilka särskilt förfarande må vara stadgat.

I praxis har åliggandet för krigsrätterna att till utredning upptaga ären­ den angående förlust av eller skada å krigsmaktens egendom ansetts med­ föra behörighet att även upptaga och pröva yrkande om ersättning, som under handläggningen av ärendet framställes av krigsfiskal eller annan, vil­ ken är satt att bevaka kronans rätt.

Utredningen har anfört, att den särskilda ordning för avgörande av undersökningsmål (persedelmål), som gäller enligt 1944 års lag, med fördel torde kunna inpassas även i den rättegångsordning som bleve att tillämpa efter krigsdomstolarnas avskaffande. I fråga om domstolarnas befattning med dylika mål anför utredningen:

Enligt gällande bestämmelser skall, då vederbörande befälhavare finner domstolsbehandling erforderlig i undersökningsmål, målet hänskjutas till krigsratt. Så skall ske utan avseende å huruvida den som är satt att bevaka kronans anspråk — i regel vederbörande krigsfiskal — med stöd av den föreliggande utredningen för sin del funnit ersättningsskyldighet böra åläg­ gas, och det är avsett att den ytterligare utredning, som kan erfordras för bedömande härav, skall förebringas inför krigsrätten. Erfarenheten torde ha visat att en sådan ordning icke är ändamålsenlig. Än mindre kan den vara förenlig med de allmänna domstolarnas uppgifter i rättegången. Den nya grundsatsen om domstolsförhandlingens koncentration kräver att domstolen icke i nu åsyftade fall far att befatta sig med målet förrän sådan utredning föreligger att den som har att bevaka anspråket på ersättning finner anled­ ning framställa yrkande i sådant hänseende. Någon motsvarighet till det nuvarande enligt 39 § sista stycket RLIv till krigsdomstol förlagda under- sökningsförfarandet bör följaktligen icke bibehållas. I praxis förekommer, att utan samband med talan om ansvar eller ersättning undersökning inför krigsrätt verkställes även i fall där sådan undersökning icke är påbjuden i särskild författning, t. ex. beträffande händelser som medfört kroppsskada eller död. Med de nya reglerna finnes givetvis icke heller utrymme för ett dylikt förfarande.

Enligt den nya rättegångsordningen skall talan om skadestånd eller an­ nat enskilt anspråk i anledning av brott, om den väckes utan samband med åtal för brottet, föras i den för tvistemål stadgade ordningen. Om däremot det enskilda anspråket handlägges i samband med åtal för brottet, behandlas målet i sin helhet såsom brottmål. Denna grundsats bör gälla även i fråga om mål, som genom krigsdomstolarnas avskaffande överföras till de all-

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

97

männa domstolarna. Om med tillämpning av den nya rättegångsordningen

mål, som nu tillhör krigsdomstol, blir att behandla såsom tvistemål synas,

med endast ett fåtal avvikelser, reglerna i nya RB om behandlingen av tvis­

temål utan olägenhet kunna tillämpas. Särbestämmelser torde bli erforder­

liga huvudsakligen endast såvitt gäller forum samt förfarandet i sådana

mål, som upptagas efter klagan över befälhavares beslut om åläggande av

ersättningsskyldighet.

De mål — militära tvistemål — för vilka i enlighet med vad nu angivits

i ett eller annat avseende särbestämmelser erfordras torde — - vare sig fråga

är om mål som omedelbart upptagas till domstolsbehandling eller om mål

som upptagas efter klagan över befälhavares beslut — lämpligen kunna

avgränsas sålunda att till militära tvistemål bli att hänföra dels talan som,

utan samband med åtal, föres mot krigsman om skadestånd eller annat

enskilt anspråk i anledning av brott av beskaffenhet att åtal för brottet

skall handläggas i den för militära mål stadgade ordningen och dels talan

som, likaledes utan samband med åtal, i andra fall än nyss nämnts föres

mot krigsman om ersättning för förlust av eller skada å egendom, som till­

hör eller nyttjas av krigsmakten.

Under remissbehandlingen har ingen erinran framställts mot

förslaget att någon motsvarighet till det undersökningsförfarande utan sam­

band med väckt åtal, som nu ankommer på krigsdomstol, icke skall bibe­

hållas. Ej heller har någon anmärkning framställts mot att de militära

tvistemålen skulle avgränsas på sätt i betänkandet föreslagits.

Departementschefen. I likhet med utredningen anser jag det uppenbart,

att någon motsvarighet till det undersökningsförfarande utan samband med

väckt åtal, som enligt gällande bestämmelser och praxis ankommer på krigs­

domstol, icke bör bibehållas efter krigsdomstolarnas avskaffande. Jag kan

vidare i princip ansluta mig till utredningens förslag rörande avgräns-

ningen av de tvistemål, vilka skola anses såsom militära. Dock torde med

krigsman böra likställas annan som innehar tjänst vid krigsmakten och å

andra sidan mål om ersättning för förlust av eller skada å krigsmaktens

egendom böra anses såsom militärt mål endast om anspråket grundas på

svarandens förhållande i tjänsten.

6

§•

Denna paragraf innehåller såsom en allmän regel om rättegången i mili­

tära mål att, där ej i förevarande lag eller eljest är särskilt stadgat, vad

om rättegång är i allmänhet föreskrivet skall lända till efterrättelse i till­

lämpliga delar. Vidare stadgas, att disciplinstraff i processuellt hänseende

skall anses lika med böter. Sistnämnda föreskrift betingas därav att åtskil­

liga stadganden i nya rättegångsbalken och annorstädes anknyta till alt må­

let rör »allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än bö­

ter», eller att den misstänkte kan antagas komma att dömas »allenast till

böter» eller till »frihetsstraff».

Föreskriften att disciplinstraff i processuellt hänseende skall anses lika

med böter får betydelse vid tillämpning av domförhetsreglerna i 1 kap. 5 §

7 lutning till riksdagens protokoll 1048. 1 sand. Nr 21G.

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

andra stycket andra punkten och 11 § andra stycket andra punkten nya RB samt 3 § lagen den 20 december 1946 (nr 862) med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig. I enlighet med vad utredningen (s. 43 i bet.) föreslagit skall alltså i princip häradsrätt vara domför med tre i nämnden och rådhusrätt med en lagfaren ledamot, därest målet rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än disciplinstraff, samt annat ej föranledes av särskilt stadgande i förslaget. Vidare kommer regeln om disciplinstraffs likställande med böter att spela roll vid tillämpning av bland andra följande stadganden i nya RB, nämligen 6 kap. 1 § tredje stycket och 30 kap. 6 § (jämför s. 108 i bet.), 20 kap. 7 § första stycket 1 (jämför 84 § första stycket i departementsförslaget), 23 kap. 22 §, 24 kap. 1 § fjärde styc­ ket, 25 kap. 1 §, 28 kap. 1, 11 och 12 §§, 46 kap. 9 §, 51 kap. 21 § andra stycket och 53 kap. 2 § 4 (jämför s. 109 i bet.) samt 51 kap. 25 §.

2 KAP.

Om disciplinmål.

7—10 §§.

I förevarande paragrafer regleras området för den disciplinära bestraff­ ningsrätten.

Enligt 184 § SLK tillkommer det i vissa mål, benämnda disciplinmål, ve­ derbörande befälhavare att ålägga disciplinstraff. Till disciplinmål räknas enligt 185 § mål angående överträdelser av vissa angivna lagrum i SLK i de fall, då överträdelsen anses kunna sonas med disciplinstraff.

Av stadgandena i 187 och 191 §§ framgår, att förhandenvaron av dis­ ciplinär bestraffningsrätt förutsätter befälsrätt över den felande. Därjämte gälla i vissa hänseenden särskilda inskränkningar i utövningen av bestraff­ ningsrätten. Sålunda äger enligt 189 § befälhavare endast i vissa undan­ tagsfall ålägga disciplinstraff av sträng arrest. Vidare gäller enligt 185 § 5 punkten att där omnämnda brott, innefattande våld, hot eller förolämpning, icke utan den förorättades uttryckliga medgivande må beivras i disciplinär ordning. I praxis har utan stöd av uttryckligt stadgande ansetts att, även då ett disciplinmål rör andra brott än sådana som innefatta våld, hot eller förolämpning, målet bör hänskjutas till domstol, om genom brottet föror­ sakats skada, varför ersättning yrkas. I viss mån har dock denna praxis rönt inverkan av bestämmelserna i 1944 års lag om åläggande av ersätt­ ningsskyldighet såtillvida att i vissa fall ersättningsanspråk från kronan icke hindrar ansvarsfrågans prövning i disciplinär ordning. Enligt bestäm­ melse i 185 § 16 punkten undantagas vidare från behandling i disciplinär ordning vissa särskilda fall av tjänstefel, nämligen vårdslöshet vid navige­ ring eller manövrering av krigsmaktens fartyg eller luftfartyg, därest genom förseelsen uppkommit skada för kronan eller annan. I dessa fall kan jäm­ likt 33 § SLK, jämförd med särskild lag den 7 mars 1929, skadeståndsskyl- dighet överhuvud taget icke åläggas fartygschef eller chef eller förare å luft­

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

99

fartyg med mindre förseelsen finnes förskylla svårare straff än disciplin­

straff. Anledningen till att i dessa fall disciplinär bestraffningsrätt icke till­

kommer vederbörande befälhavare är att ett beslut av denne att låta på­

följden stanna vid disciplinstraff även skulle komma att innefatta ett av­

görande i skadeståndsfrågan. Slutligen stadgas i 186 § att, om någon på

en gång är angiven för förseelse, som avses i 185 §, och för brott, som till­

hör krigsdomstols upptagande, båda målen skola hänskjutas till domstolen.

I direktiven för förevarande utredning har framhållits,

att utredningen borde undersöka den lämpliga avvägningen mellan den

disciplinära bestraffningsrätten och den straffrättsskipning, som skulle an­

komma på domstol; med hänsyn till arbetsbelastningen för de allmänna

domstolarna vore anledning att speciellt pröva, huruvida en utökning av

den disciplinära bestraffningsrätten vore önskvärd och tillrådlig.

Utredningen har i anledning härav anfört, att de principer som

borde följas vid avgränsningen av området för den disciplinära bestraff­

ningsrätten bleve i viss mån givna, om man beaktade att den disciplinära

bestraffningsrätten hade sin grund däri, att upprätthållandet av den mili­

tära disciplinen —■ som utgjorde en väsentlig förutsättning för krigsmak­

tens effektivitet -—- ansetts på ändamålsenligaste sätt tillgodoses genom att

bestraffningsrätt i viss utsträckning tillerkändes militärbefälet i fråga om

av krigsmän begångna brott. Liksom vid avgränsningen av de militära dom-

stolsmålen borde vid bestämmandet av vilka mål som skulle hänföras till

disciplinmål i regel vara avgörande, huruvida den felande genom brottet

åsidosatt sin militära tjänsteplikt eller brottet eljest i något hänseende nära

sammanhängde med militära förhållanden.

Med utgångspunkt härifrån har utredningen efter en närmare undersök­

ning — varom hänvisas till s. 131 ff och 240 i bet. — föreslagit att till

disciplinmål skulle hänföras mål angående följande i strafflagen eller före-

nämnda förslag till ändringar i nämnda lag behandlade brott, därest brot­

tet förövats av krigsman:

1) lydnadsbrott efter 26 kap. 1 §;

2) ohörsamhet mot vakt efter 26 kap. 4 §;

3) våld, hot eller missfirmelse efter 26 kap. 7 eller 8 §;

4) oskickligt beteende efter 26 kap. 9 §;

5) undanhållande eller rymning efter 26 kap. 11 eller 12 §;

6) övergivande av post efter 26 kap. 13 §;

7) onykterhet i tjänsten, fylleri eller förargelseväckande beteende efter

26 kap. 14, 15 eller 16 §;

8) fylleri eller förargelseväckande beteende efter 11 kap. 9 eller 10 §,

därest den brottslige varit iklädd militär tjänstedräkt;

9) tjänstefel efter 26 kap. 18 g eller 25 kap. 4 §; samt

10) undandräkt, olovligt förfogande, olovligt brukande eller åverkan efter

22 kap. 2, 4 eller 7 g eller 24 kap. 2 §, därest brottet avsett utrustnings- eller

beklädnadspersedel eller annan krigsmakten tillhörig eller för dess behov

avsedd egendom som lämnats åt den brottslige till begagnande.

För lid då riket vore i krig borde nu angivna brott kompletteras med

brott enligt 27 kap. 4 § i SLlv-utredningens förslag.

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

Utredningen har anfört, att de brott som enligt den förordade avgräns-

ningen skulle kunna beivras i disciplinär ordning i stort sett motsvarade de

i 185 § SLK uppräknade. De avvikelser som gjorts hade huvudsakligen för­

anletts av de föreslagna ändringarna i den militära strafflagstiftningen och

komme varken i ena eller andra riktningen att innebära någon nämnvärd

förskjutning i förhållandet mellan befälhavarens bestraffningsrätt och den

på domstol ankommande rättsskipningen. I detta sammanhang har utred­

ningen framhållit, att en utvidgning av den disciplinära bestraffningsrätten

till att omfatta även brott, som för närvarande icke kunde beivras i discipli­

när ordning, icke skulle nämnvärt minska arbetsbelastningen vid domsto­

larna. Alla de brott som förekomme i någon större utsträckning kunde näm­

ligen redan nu bestraffas disciplinärt.

Utredningen har vidare föreslagit, att den grundsats på vilken nuvarande

lagstiftning bygger — nämligen att den felande vid tiden för bestraffningens

åläggande skall stå under militärt befäl — alltjämt borde gälla och även

direkt komma till uttryck i blivande lagstiftning. Med hänsyn till de särskil­

da tjänstgöringsförhållanden, som gällde beträffande hemvärnspersonalen

och annan krigsfrivillig personal, borde emellertid undantag från nämnda

grundsats göras i fråga om sådan personal. Vidare borde, till lagfästande av

praxis, en bestämmelse givas därom att i disciplinär ordning ej finge till

prövning upptagas fråga om ansvar för brott, om målsägande anmälde att

han ämnade föra talan mot den brottslige om skadestånd i anledning av

brottet och det icke tillkomme befälhavaren att ålägga ersättningsskyldig­

het. Likaledes borde även framgent gälla att brott, innefattande våld, hot

eller missfirmelse efter 26 kap. 7 eller 8 § SL, ej utan den förorättades ut­

tryckliga medgivande skulle få bestraffas i disciplinär ordning. Jämväl den

inskränkning i bestraffningsrätten som följde av stadgandet i 186 § SLK

borde bibehållas, liksom inskränkningen i rätten för befälhavare att ålägga

disciplinstraff för vårdslöshet vid navigering eller manövrering av krigs­

maktens fartyg eller luftfartyg.

I anledning av ett av SLK-utredningen väckt förslag att den högsta med­

givna tiden för straff ormen arrest borde utsträckas från femton till tjugu

dagar har utredningen diskuterat frågan huruvida, om sådan förlängning

av strafftiden genomfördes, befogenheten för befälhavare att ålägga arrest-

straff borde begränsas till lägre antal dagar än tjugu. Utredningen har där­

vid funnit att en sådan begränsning icke vore påkallad, särskilt med hän­

syn till att enligt utredningens förslag, i olikhet mot vad för närvarande

gällde, befälhavares beslut varigenom arreststraff ålagts icke skulle verk­

ställas, om den straff skyldige fullföljde talan mot beslutet.

I yttrandena över utredningens betänkande har ingen erinran fram­

ställts mot den förordade avgränsningen av de mål som skola hänföras till

disciplinmål. Justitiekanslersämbetet har dock ifrågasatt, om det icke skulle

vara lämpligt att tillägga Kungl. Maj :t rätt att vidga kretsen av de brott,

för vilka straff finge åläggas i disciplinmål. Tillämpningen kunde komma

Kungi. Maj.ts proposition nr 216.

101

att visa önskvärdheten av en sådan utvidgning, kanske ej blott på den all­

männa strafflagens område utan också på specialstraffrättens, och den

kunde då ej komma till stånd utan den omgång en ändring i lagen förde

med sig. En eventuell befogenhet för Kungl. Maj :t i förevarande hänseende

borde icke vara obunden av regler. Till disciplinmål skulle sålunda genom

Kungl. Maj :ts förordnande få hänföras allenast de ytterligare brott, som

Kungl. Maj :t enligt grunder som angivits i lagen ägde föreskriva.

Beträffande de olika inskränkningar i bestraffningsrätten, som utredning­

en föreslagit för de fall då målsägande funnes, har Göta hovrätt anmärkt

att ensartade regler borde gälla för alla fall, där enskild person genom

brottet lidit skada, samt att därvid den skadelidandes uttryckliga medgi­

vande borde erfordras för att brottet skulle kunna beivras i disciplinär ord­

ning. Då det dessutom vore önskvärt, att medgivandet hade sådan form,

att tvist om förefintligheten av medgivande icke skulle behöva uppstå, ville

hovrätten föreslå, att bestämmelsen finge sådant innehåll, att som förut­

sättning för upptagande av brottmål till avgörande i disciplinär ordning

skulle fordras, att enskild målsägande, där sådan funnes, skriftligen lämnat

medgivande härtill. I anledning av utredningens förslag att i disciplinär

ordning ej skulle få upptagas fråga om ansvar för brott, om målsägande

anmälde att han ämnade föra skadeståndstalan i anledning av brottet, har

hovrätten för Övre Norrland anfört, att en sådan bestämmelse ej torde fylla

sitt ändamål, därest ej målsäganden upplystes om innebörden av den möj­

lighet han sålunda hade och direkt tillfrågades, huruvida han ville föra

skadeståndstalan. Bestämmelse därom borde införas. Vad sålunda anmärkts

hade enligt hovrättens mening i viss mån tillämpning även med avseende å

den regel om inskränkning i bestraffningsrätten, som utredningen förordat

för det fall att brottet innefattade våld, hot eller missfirmelse.

Vad angår spörsmålet om längden av det arreststraff, befälhavare skulle

kunna ålägga, har hovrätten för Övre Norrland — under framhållande av

att maximitiden för denna strafform enligt hovrättens mening borde höjas

till trettio dagar i stället för föreslagna tjugu — yrkat att befälhavare ej

måtte äga ålägga strängare straff än arrest i femton dagar. Försvarsväsen-

dets underbefälsförbund har anfört, att det även vid en sådan måttlig höj­

ning av maximitiden för arreststraffet som till tjugu dagar syntes nödvän­

digt att stadga särskild begränsning för befälhavares rätt att ålägga sådant

straff. Gränsen kunde dragas vid nu gällande maximitid, femton dagar, men

förbundet ville med hänsyn till praktiska erfarenheter av den hittillsvarande

rättstillämpningen i disciplinmål ifrågasätta, om ej gränsen borde sättas

något lägre, exempelvis vid tolv eller tio dagar. Skånska hovrätten har där­

emot ansett någon begränsning av befälhavares befogenheter i nu ifråga­

varande hänseende icke vara påkallad, därest maximitiden för arreststraffet

ej höjdes över tjugu dagar.

Landsfogdeföreningen har anmärkt, att det ville synas som om bestäm­

melserna rörande förfarandet i disciplinmål icke skulle bli tillämpliga å

polisman som vore underkastad krigsmannaansvar, enär polisman ej kom-

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

me att stå under militärt befäl, när han fullgjorde skyldighet att deltaga

i rikets försvar. Detta måste i sin tur leda till att polisman alltid skulle

åtalas vid domstol för brott, som han begått i egenskap av krigsman, även

om brottet ej vore svårare än att det av annan krigsman kunnat sonas

disciplinärt. Möjligt vore att strafföreläggande å böter i vissa fall kunde

ersätta ett åtal. Då det militära disciplinära förfarandet ej kunde användas

mot polisman, framstode det som oegentligt att sätta det för polismän en­

ligt polislagstiftningen gällande disciplinära förfarandet ur kraft under

krigstid och i stället låta av krigsman förövade brott gå till beivran vid

domstol eller genom strafföreläggande.

Departementschefen. Såsom jag förut framhållit, är det av olika skäl er­

forderligt att i princip bibehålla den disciplinära bestraffningsrätt, som av

ålder tillkommit militär chef. I förevarande paragrafer regleras området

för denna bestraffningsrätt. Reglerna överensstämma i allt väsentligt med

de av utredningen föreslagna. Vad beträffar den i direktiven för utred­

ningen berörda frågan, huruvida det med hänsyn till arbetsbelastningen

för de allmänna domstolarna vore önskvärt och tillrådligt att utöka den

disciplinära bestraffningsrätten, är jag i likhet med utredningen av den

meningen, att en sådan utvidgning icke skulle spela någon praktisk roll.

Samtliga militära förseelser, som förekomma i någon större utsträckning,

ha nämligen hänförts till disciplinmål. Vid detta förhållande skulle det

icke fylla något praktiskt behov om Kungl. Maj :t, på sätt justitiekanslers-

ämbetet ifrågasatt, tillädes rätt att vidga kretsen av de brott, för vilka straff

skall kunna åläggas i disciplinmål.

Beträffande de olika inskränkningar i bestraffningsrätten som utredning­

en förordat, avviker departementsförslaget allenast såtillvida från utred­

ningens förslag att ensartade regler upptagits för de fall, då annan måls­

ägande än kronan finnes. I denna del föreskrives sålunda (10 § 2), att

straff för brottet icke i något fall må åläggas i disciplinmål, om målsägan-

den förklarar sig ämna föra talan om enskilt anspråk i anledning av brot­

tet eller eljest påfordrar att målet handlägges vid domstol. Av stadgan-

dena i 22 § första stycket 1 och 83 § första stycket framgår, att brottsutred­

ningen i nu åsyftade fall ej får omhänderhavas av befattningshavare vid

krigsmakten utan städse skall utföras av civil myndighet samt att det

åligger denna att tillfråga målsäganden, om han medgiver att straff för

brottet må åläggas i disciplinär ordning. Om medgivande lämnas, bör

detta naturligtvis antecknas i protokollet. Det lär därför ej vara nödvän­

digt att, på sätt Göta hovrätt yrkat, kräva att medgivandet sker i skriftlig

form.

Vad beträffar frågan huruvida befogenheten för befattningshavare vid

krigsmakten att ålägga arreststraff bör utsträckas till tjugu dagar är att

märka, att utredningens förslag härom bygger på förutsättningen att maxi­

mitiden för denna strafform skulle bestämmas till samma antal dagar. En­

ligt ett i lagrådsremissen rörande ändrad strafflagstiftning för krigsmak­

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

103

ten ingående förslag till lag om disciplinstraff för krigsmän skall emellertid längsta tiden för arrest vara trettio dagar. Det synes icke lämpligt att ett så långvarigt arreststraff får åläggas av militär chef, som ju icke äger döma till fängelse. Å andra sidan bör tydligen bestraffningsrätten ej begränsas alltför snävt, ty detta kunde lätt föranleda att domstolarna bleve oskäligt belastade. Med hänsyn till vad sålunda anförts förordar jag att den nu­ varande femtondagarsgränsen bibehålies.

I anledning av landsfogdeföreningens uttalande, att det militära discipli­ nära förfarandet ej skulle kunna användas mot polisman som vore under­ kastad krigsmannaansvar, vill jag till en början framhålla, att polisman blir underkastad sådant ansvar allenast då han inkallas till tjänstgöring vid krigsmakten eller omständigheterna eljest påkalla att han deltager i rikets försvar. Det enligt polislagstiftningen gällande disciplinära förfarandet sät­ tes alltså icke ur kraft i annat fall. Däremot är det riktigt, att det militära disciplinförfarandet icke blir tillämpligt på polisman som sålunda är krigs­ man under annan förutsättning än att han vid tjänstgöringens fullgörande står under militärt befäl, dvs inordnats i ett militärt förband. Detta synes dock ej medföra någon större olägenhet, helst som i dylika fall strafföre­ läggande å böter i regel lär kunna användas vid mindre förseelser.

11

§•

I 185 § sista stycket SLK föreskrives, att befälhavaren vid åläggande av disciplinstraff ock skall pröva, huruvida egendom, som i målet tagits i be­ slag, skall vara förverkad. Stadgandet, som infördes år 1945, avser fall då i samband med fylleri spritdrycker eller vin eller rusgivande ersättnings­ medel tagits i beslag.

Utredningen har föreslagit, att detta stadgande skall bibehållas. Därjämte har utredningen förordat införandet av en bestämmelse, enligt vil­ ken befälhavare vid åläggande av disciplinstraff för utevarobrott skall äga förplikta den lagförde att gottgöra statsverket kostnad, som kan ha upp­ kommit för hans hämtande till tjänstgöring.

Förslagen ha under remissbehandlingen icke föranlett annan er­ inran än att Stockholms rådhusrätt och advokatsamfundet ansett, att det nuvarande stadgandet i 185 § sista stycket SLK borde så omformuleras att det icke bleve tillämpligt i andra fall än som åsyftats vid stadgandets in­ förande. i£iSf

Departementschefen. I motiven till det stadgande om behörighet för be­ fattningshavare vid krigsmakten att i vissa fall förklara beslagtagen egen­ dom förverkad, som år 1945 upptogs i SLK, anfördes alt stadgandet utan olägenhet kunde erhålla en generell formulering, enär i disciplinmål beslag icke torde kunna förekomma i andra fall än då fråga vore om rusdrycker.

Detta uttalande lärer fortfarande äga giltighet. Vid sådant förhållande sy­ nes det icke motiverat att formulera stadgandet snävare än som skedde år 1945. Bestämmelsen har förty med allenast smärre redaktionella jämk­

104

Kungl. May.ts proposition nr 216.

ningar upptagits i 11 §. Även i övrigt motsvara bestämmelserna i denna pa­

ragraf vad utredningen föreslagit.

3 KAP.

Om de befattningshavare som äga bestraffningsrätt i disciplinmål.

12, 13 och 17 §§.

I förevarande paragrafer givas vissa allmänna regler angående de befatt­

ningshavare som äga bestraffningsrätt i disciplinmål.

Såsom förut nämnts gäller nu som allmän regel att bestraffningsrätten i

disciplinmål kan utövas endast av den som har befälsrätt över den felande,

dvs av förman gentemot underlydande. Bestraffningsrätt tillkommer dock

ej alla befälhavare, och av de befälhavare, som äga sådan rätt, äro åtskil­

liga i utövningen av densamma underkastade vissa inskränkningar.

Om oinskränkt bestraffningsrätt i disciplinmål — som in­

nebär befogenhet att ålägga disciplinstraff av vilket slag som helst utan

annan inskränkning än att sträng arrest i allmänhet ej får användas —

givas bestämmelser såvitt angår armén och marinen i 191 § första stycket

SLIv och beträffande flygvapnet i en därtill anslutande lag av den 11 mars

1927. Sådan rätt tillkommer i första hand vissa angivna högre befälhavare,

i främsta rummet försvarsgrenscheferna samt arméfördelnings- och rege­

mentschefer och därmed likställda. I fråga om marinen och flygvapnet be­

myndigas Kungl. Maj :t att förläna bestraffningsrätt som nu sagts även åt

annan befälhavare av minst regementsofficers grad. Vidare tillkommer, en­

ligt 191 § första stycket 7 :o) och ett därtill anslutande stadgande i 1927

års lag, sådan rätt följande befälhavare av minst kaptens grad, nämligen be­

fälhavare för skola, kommendering, verk eller inrättning, som ej tillhör

visst förband inom krigsmakten, chef för detacherad avdelning och chef för

självständig eller detacherad fartygsavdelning eller för enkelt eller detache-

rat fartyg.

Begränsad bestraffningsrätt tillkommer enligt 194 § befäl­

havare av lägre än kaptens men minst underofficers grad, vilken utövar så­

dant befäl som avses i 191 § första stycket 7:o). Begränsningen innebär, att

befälhavaren icke äger ålägga sträng arrest, skärpt arrest eller vaktarrest

över tio dagar. Ytterligare vissa fall av begränsad bestraffningsrätt behand­

las i 196 och 197 §§.

Enligt 198 § äger i vissa fall bestraffningsberättigad befälhavare vid ma­

rinen delegera sin bestraffningsrätt till underlydande befälhavare. Så­

lunda ha högste befälhavare över flotta samt eskader- och avdelningschef

berättigats att åt chef för underlydande fartyg, vilken är av lägre än rege­

mentsofficers men minst underofficers grad, överlåta bestraffningsrätten

över fartygets personal, därvid dock, om fartygschefen är av lägre än kap­

tens grad, hans bestraffningsrätt blir begränsad enligt regeln i 194 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

105

Enligt 195 § äger civil militär chef av underofficers eller högre tjänsteklass, vilken utövar befäl som avses i 191 § första stycket 7 :o) —- dvs med befälsrätt utrustad chef för bl. a. skola, kommendering, verk eller inrättning som ej tillhör visst truppförband eller marindistrikt — ena­ handa bestraffningsrätt över honom underlydande personal som tillkommer krigsman av motsvarande grad. I enlighet härmed har exempelvis chefslä­ kare vid garnisonssjukhus inom området för sin befälsrätt bestraffningsrätt över den vid sjukhuset anställda eller tjänstgörande militära och civilmili­ tära personalen ävensom över där vårdad, försvarsväsendet tillhörande per­ sonal av lägre tjänsteställning än den han själv innehar.

För beredskaps- och krigstid gälla utöver nu angivna bestäm­ melser vissa ytterligare föreskrifter. Enligt 191 § tredje stycket gäller sålunda att, då rikets krigsmakt eller avdelning av krigsmakten för annat ändamål än övning ställes på krigsfot eller särskilda truppförband uppsättas eller då krigsmaktens organisation eljest inrättas för krig, Konungen äger förordna att, i den mån förhållandena föranleda därtill, jämväl annan befälhavare än den som äger bestraffningsrätt för fredstid skall äga oinskränkt bestraff­ ningsrätt. Utan särskilt förordnande tillkommer sådan bestraffningsrätt en­ ligt fjärde stycket i nämnda paragraf envar befälhavare, som innehar minst underofficers grad och för befäl över detacherad avdelning, bestående av minst ett kompani eller däremot svarande styrka, såframt avdelningen för annat ändamål än övning ställts på krigsfot.

I utlandet är den disciplinära bestraffningsrätten regelmässigt un­ derkastad inskränkningar, avpassade efter den bestraffningsberättigades be­ fattning eller befälsgrad. Sålunda gäller exempelvis enligt dansk rätt, att ko.mpanichefs och motsvarande befälhavares bestraffningsrätt i regel är be­ gränsad till åläggande av kvartersarrest från och med två till och med åtta dagar. Fullständig bestraffningsrätt tillkommer vid hären regementschefer och vissa motsvarande eller högre befattningshavare samt vid marinen far­ tygschefer och vissa högre befälhavare. I Finland tillkommer behörighet att ålägga disciplinstraff (ordningsstraff) envar förbandschef från och med plu­ tonchef (undersergeant eller sergeant). Plutonchef äger icke ålägga någon grad av arrest utan endast med viss begränsning meddela kasernförbud samt ålägga förrättande av arbete och tjänstgöring utom tur. Enligt synnerligen detaljerade regler utökas bestraffningsrätten alltefter den bestraffningsbe­ rättigades befälsgrad. I Norge förutsätter fullständig bestraffningsrätt över meniga att den bestraffningsberättigade för befäl över bataljon eller högre förband. Kompanichef äger icke ålägga menig arrest över sex dagar men kan gentemot meniga utan inskränkning använda övriga former av discip­ linstraff. I Schweiz tillkommer bestraffningsrätt i disciplinmål envar med befälsrätt utrustad officer av minst kaptens grad ävensom kantonala militär­ myndigheter och edsförbundets militärdepartement. Bestraffningsrätten är för kaptener begränsad till meddelande av tillrättavisning och åläggande av enkel arrest i högst fyra dagar och sträng arrest i högst tre dagar. För högre

106

befälhavare vidgas bestraffningsrätten alltefter den bestraffningsberättigades grad. Enligt fransk och sovjetrysk rätt gälla synnerligen detaljerade regler rörande vilka befälhavare som äga disciplinär bestraffningsrätt. Beträffan­ de fransk rätt kan exempelvis nämnas, att sergeant och fanjunkare äga ålägga högst två dagars arrest, fänrik och löjtnant högst fyra dagars och kapten högst femton dagars arrest. Enligt ett år 1946 utfärdat disciplin­ reglemente för Sovjetunionens väpnade styrkor gäller exempelvis, att kom­ paniadjutant, plutonchef och kompanichef äga ålägga menig enkel arrest i högst respektive två, tre och tio dagar. Plutonchef äger därjämte ålägga underbefäl enkel arrest i högst en dag. Kompanichef äger vidare ålägga me­ niga sträng arrest i högst fyra dagar samt underbefäl och underofficerare enkel arrest i högst fem och sträng arrest i högst två dagar.

Utredningen anför, att det vid bestämmande av vilka befälhavare, som skola vara behöriga att ålägga disciplinstraff, för vår lagstiftning såsom ledande grundsats gällt att bestraffningsrätt icke — åtminstone ej utan in­ skränkningar — borde anförtros andra befälhavare än sådana som genom en längre tids tjänstgöring hunnit inhämta noggrann kännedom om tjäns­ tens fordringar och samla den personliga livserfarenhet, som fordrades för en riktig utövning av ifrågavarande befogenhet. 1901 års krigslagstiftnings- kommitté hade framhållit att, då bestraffningsrätt såsom regel vore lagd i regementschefs och likställd befälhavares hand, därmed syntes vara vunnen all den garanti för en riktig tillämpning av bestraffningsrätten, som över­ huvud stode att ernå, liksom ock därigenom syntes vara tillbörligen sörjt för att önskvärd enhetlighet vid utövningen av bestraffningsrätten inom veder­ börande förband kunde komma till sin rätt. I allmänhet vore det enligt kom­ mitténs mening icke heller behövligt att befälhavare av lägre grad erhölle bestraffningsrätt. Den nu angivna grundsatsen hade — fortsätter utred­ ningen — kommit till uttryck i gällande lagstiftning däri, att bestraffnings­ rätt i första hand tillkomme vissa högre befälhavare samt att den Kungl. Maj :t tillagda befogenheten att föriäna bestraffningsrätt begränsats att avse befälhavare av minst regementsofficers grad. Enligt utredningens mening förelåge icke anledning att i något avseende frångå den reglering av behörig­ heten att utöva bestraffningsrätt i disciplinmål, som innefattades i dessa bestämmelser.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen för gällande rätt ha emel­ lertid under 7 :o) i 191 § första stycket SLK och därtill anslutande stadgande i 1927 års lag gjorts vissa undantag från huvudregeln, att bestraffningsrätt är förbehållen befälhavare av minst regementsofficers grad, i det att under vissa förhållanden, bl. a. då en avdelning detacherats, bestraffningsrätt kan tillkomma även befälhavare av kaptens grad. Utredningen har utförligt dis­ kuterat, om detta undantag av praktiska skäl bör bibehållas (se s. 143—150 i bet.). Resultatet har blivit, att så icke bör ske. Eftersom frågan torde vara av särskilt stor praktisk betydelse för marinens vidkommande, vilket för övrigt framgår av remissinstansernas inställning, synes det lämpligt att i

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

107

korthet återgiva utredningens resonemang, såvitt detsamma avser spörs­ målet, om fartygschef av lägre än regementsofficers grad bör erhålla be­ straffningsrätt.

Utredningen har i denna del till en början, med ledning av inhämtade upp­ gifter rörande vilka av marinens fartyg som vore försedda med arrestlokaler, uppgivit att arrestbestraffning, som ålagts av fartygschef av kaptens grad, icke kunde verkställas å det egna fartyget utan först sedan arrestlokal ställts till förfogande å chefsfartyg eller i land. Härav framginge, att någon för­ dröjning av straffverkställigheten ej skulle uppkomma, därest särreglerna om bestraffningsrätt för fartygschefer av kaptens grad upphävdes och be­ straffningsrätten i stället lades i högre befälhavares hand. Detta antagande bekräftades av den omständigheten att i flertalet av de fall, i vilka under åren närmast före andra världskriget fartygschefer av kaptens grad ålagt bestraffningar med tillämpning av 191 § första stycket 7:o), fartygschefen före straffets åläggande inhämtat yttrande av auditör. Detta visade att far­ tygschefen i regel före straffbeslutets meddelande haft sådan förbindelse med land att han likaväl kunnat postledes för åtgärd tillställa högre befälhavare protokoll över förhör, som hållits ombord med anledning av den begångna förseelsen. I varje fall torde det praktiska behovet av särreglerna helt bort­ falla, därest överbefälhavaren och försvarsgrenschef tillädes befogenhet att uppdraga bestraffningsrätten åt högre befälhavare, som icke hade befälsrätt över ifrågavarande fartygsavdelning eller fartyg. Sålunda skulle exempelvis om ett från kustflottan detacherat fartyg med chef av kaptens grad för visst uppdrag beordrades till farvattnen utanför västkusten, chefen för marinen kunna uppdraga bestraffningsrätten över fartygets personal åt chefen för Göteborgs örlogsstation och ålagd bestraffning verkställas därstädes. Utred­ ningen har slutligen framhållit, att icke heller omsorg om fartygschefens auktoritet gentemot fartygets personal torde utgöra tillräcklig grund för att han, utöver den rätt som tillkomme honom att använda alla ombord tillämp­ liga former av tillrättavisningar, även skulle utrustas med rätt att ålägga bestraffningar, som icke kunde verkställas ombord.

Den av utredningen verkställda undersökningen har utmynnat i det försla­ get, att 191 § första stycket 7:o) borde ersättas med bestämmelser av innehåll att bestraffningsrätt skulle tillkomma följande befälhavare av minst rege­ mentsofficers grad eller tjänsteklass, nämligen kommendant, platsbefälha­ vare, chef för skola, kommendering, verk eller inrättning som ej tillhör visst förband av armén, flygvapnet eller kustartilleriet eller visst marindislrikt, chef för detacherad avdelning eller avdelning av förband, vilken varaktigt är förlagd å annan ort än förbandet, ävensom chef för självständigt eller de­ tacherat fartygsförband eller för enkelt eller detacherat fartyg samt att, därest nu nämnd befälhavare vore av lägre än regementsofficers grad, över­ befälhavaren eller försvarsgrenschef skulle äga uppdraga bestraffningsrätt åt befälhavare av regementsofficers eller högre grad utan hinder därav att denne icke ägde befälsrätt över den personal varom vore fråga. De syn­ punkter, som låge till grund för huvudregeln att bestraffningsrätt vore för­

108

behållen befälhavare av högre grad än kompaniofficerare, talade enligt ut­ redningens mening för att den nuvarande rätten för chef för fartygsförband att delegera sin bestraffningsrätt (198 §) icke borde bibehållas. Endast för ett specialfall, som behandlas vid 16 § i departementsförslaget, har utred­ ningen funnit skäl att frångå huvudregeln.

Såsom en följd av att bestraffningsrätt skulle förbehållas befälhavare av regementsofficers grad eller tjänsteklass, har den nuvarande skillnaden mellan obegränsad och begränsad bestraffningsrätt ej upprätthållits i utred­ ningens förslag.

Mot de i 191 § tredje och fjärde styckena upptagna stadgandena angående kretsen av bestraffningsberättigade befälhavare under beredskapstillstånd och krig har utredningen i sak ej funnit något att erinra. Då det knappast kunde bli fråga att uppdraga bestraffningsrätt åt befälhavare av lägre än underofficers grad, syntes dock befogenheten för Kungl. Maj :t att förordna om bestraffningsrätten böra begränsas i enlighet härmed. Rätt att meddela förordnande som nu sagts syntes böra föreligga så snart beredskapstillstånd inträtt.

I anledning av utredningens förslag att bestraffningsrätt skall tillkomma allenast befälhavare av minst regementsofficers grad eller tjänsteklass har chefen för armén anfört, att det borde beaktas att i vissa fall officer av lägre än regementsofficers grad kunde för kortare eller längre tid uppehålla be­ fattning, som normalt innehades av bestraffningsberättigad befälhavare. I dylika och liknande fall borde bestraffningsrätt tillkomma även den förre. Det syntes med hänsyn härtill kunna ifrågasättas, om icke bestraffningsrät­ ten borde knytas till befattningen såsom sådan och ej till vederbörande grad. — Chefen för marinen har bestämt avstyrkt utredningens förslag, sär­ skilt såvitt detsamma avsåge ett upphävande av vissa fartygschefers be­ straffningsrätt. Han har därvid framhållit, att utredningen — när den som skäl för sin ståndpunkt anfört att arrestlokaler saknades ombord å örlogs- fartygen — syntes ha förbisett, att det vore meningen att icke blott arrest utan även disciplinbot skulle förekomma såsom disciplinstraff. Vidare hade utredningen icke tillräckligt beaktat de förhållanden, under vilka flottans fartyg utförde sina övningar. Det vore härvid att märka, att utredningen i annat sammanhang föreslagit att den i ett disciplinmål tilltalade skulle äga rätt att bli personligen hörd av den bestraffningsberättigade befälhavaren. Därest detta förslag genomfördes samtidigt med att fartygschef av kaptens grad berövades sin nuvarande bestraffningsrätt, skulle följden kunna bli att omfattande personaltransporter bleve erforderliga för att ett disciplinmål skulle kunna behörigen handläggas. Pågående övningar skulle därigenom störas. Ett uppskov med målets handläggning tills övningarna avslutats skulle kunna medföra allvarliga disciplinära olägenheter. Överhuvud taget måste man hålla i minnet, att den disciplinära bestraffningsrätten utgjorde en viktig grund för befälhavarens auktoritet. Särskilt inom den lilla värld, som ett fartyg utgjorde, vore det nödvändigt att denna grund för auktoriteten bi- behölles, om icke synnerligen starka skäl kunde förebringas däremot. Chefen

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

109

för marinen kunde icke finna, att detta skett i betänkandet. Han ansåge vidare det vara av vikt för auktoriteten och av praktiska skäl påkallat, att den som tillfälligt men med fulla befogenheter i övrigt upprätthölle chef­ skap för fristående skola, verk eller inrättning jämväl tilldelades bestraff­ ningsrätt, oavsett om han vore regementsofficer eller ej. —- Under hänvis­ ning till de skäl chefen för marinen åberopat har överbefälhavaren uttalat, att möjligheten att giva en fartygschef av lägre än regementsofficers grad bestraffningsrätt borde finnas kvar. Denna rätt borde dock icke delegeras så ofta som nu vore fallet, utan endast då särskilda förhållanden förelåge. Överbefälhavaren instämde vidare med chefen för armén däri, att bestraff­ ningsrätten borde knytas till befattningen såsom sådan och ej till vederbö- randes grad. Det förelåge förhållanden, då det kunde anses lämpligt och nödvändigt att åtminstone chef av kaptens grad erhölle bestraffningsrätt. Överbefälhavaren borde därför få möjlighet att uppdraga sådan rätt jämväl åt kapten, som upprätthölle regementsofficers befattning eller som vore chef för självständigt kompani eller motsvarande förband, för skola, fartyg osv. — Slutligen har svenska officersförbundet, under åberopande av liknande synpunkter som chefen för marinen anfört, bestämt förordat att de nuva­ rande bestämmelserna om bestraffningsberättigade befälhavare måtte bibe­ hållas.

Med anledning av de erinringar, som sålunda framställts mot utredning­ ens förslag att befälhavare av lägre än regementsofficers grad eller tjänste- klass icke skulle äga bestraffningsrätt, upptogs i utkastet en bestäm­ melse, enligt vilken för vissa tämligen snävt angivna fall undantag skulle kunna göras från nämnda huvudregel. Bestraffningsrätten skulle dock aldrig kunna anförtros befälhavare av lägre än kaptens grad eller tjänsteklass.

I yttrandena över utkastet förklarade sig skånska hovrätten, Iiäradshövdingeföreningen och föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer hysa tveksamhet om lämpligheten av den sålunda föreslagna undantags­ bestämmelsen, varjämte Stockholms rådhusrätt med hänsyn till de risker ur rättssäkerhetssynpunkt, som kunde vara förenade med ett utsträckande på dylikt sätt av kretsen av bestraffningsberättigade befälhavare, anförde att bestämmelsen syntes böra uteslutas. Svea hovrätt, Göta hovrätt och krig shovrätten ansågo däremot, att det i sak ej funnes skäl till erinran mot bestämmelsen, och övriga remissinstanser lämnade den utan anmärkning.

Departementschefen. På de skäl utredningen anfört är jag i princip ense med utredningen därom, att bestraffningsrätt i disciplinmål bör förbehållas sådana befattningshavare vid krigsmakten, som ha lägst regementsofficers grad eller tjänsteklass. Det av vissa militära myndigheter väckta förslaget, att bestraffningsrätten bör knytas till befattningen såsom sådan och ej till befälsgraden eller tjänsteklassen, kan jag sålunda ej biträda. Stadgandena i 12 § och 13 § första stycket — vilka i sak motsvara utredningens förslag och nu gällande bestämmelser — bygga på nyssnämnda princip. För den händelse en befattning, som i vanliga fall beklädes av regementsofficer eller

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

med honom jämställd, för längre eller kortare tid innehaves av lägre chef, bör bestraffningsrätten över vederbörande personal — på sätt utredningen föreslagit -— uppdragas åt annan befattningshavare av lägst regementsoffi­ cers grad eller tjänsteklass utan hinder av att denne ej äger befälsrätt över personalen. Stadgande härom har upptagits i 13 § andra stycket.

Med hänsyn till vad överbefälhavaren samt cheferna för armén och ma­ rinen anfört, torde det emellertid icke kunna bestridas, att ett undantags­ löst upprätthållande av huvudregeln i vissa fall, särskilt för marinens del, skulle kunna medföra betydande praktiska olägenheter. Stadgandet i 13 § andra stycket har därför kompletterats med en bestämmelse, jämlikt vilken försvarsgrenschefen i vissa fall skall kunna uppdraga åt den lägre befatt­ ningshavaren att utöva bestraffningsrätten, därest denne har kaptens grad eller tjänsteklass. För att detta skall få ske fordras dock, dels att det med hän­ syn till tjänstgöringsförhållandena skulle medföra avsevärd olägenhet att tillämpa det förfaringssätt, som angives i huvudregeln, och dels att bestraff­ ningsrätten lämpligen kan anförtros åt den lägre befälhavaren, dvs att den­ ne enligt försvarsgrenschefens bedömande är skickad att handhava bestraff­ ningsrätten. Jag vill framhålla, att någon slentrianmässig tillämpning av undantagsbestämmelsen ej bör förekomma. Genom att prövningen lagts i försvarsgrenschefens hand torde också garantier ha skapats för att bedöm­ ningen skall bli restriktiv. Det synes mig uppenbart, att en så snävt utfor­ mad undantagsregel ej behöver väcka några betänkligheter ur rättssäker­ hetssynpunkt.

Det i 17 § upptagna stadgandet motsvarar, med den av utredningen före­ slagna jämkningen, 191 § tredje stycket SLK. Bestämmelsen i fjärde styc­ ket av sistnämnda paragraf bör enligt min uppfattning ej lämpligen bibe­ hållas.

14 §.

Denna paragraf innehåller en regel om bestraffningsrätten över hem­ värns- och annan krigsfrivillig personal.

Utredningen har anfört, att det såsom grundregel givetvis alltjämt borde gälla, att med bestraffningsrätt utrustad chef finge utöva bestraff­ ningsrätten endast gentemot personal, som stode under hans befäl. Allenast i vissa undantagsfall påkallade praktiska hänsyn ett frångående av denna regel. Ett sådant undantagsfall sammanhängde med utredningens förslag att disciplinär bestraffningsrätt över dem, som tillhörde hemvärnet eller eljest förbundit sig att såsom frivilliga fullgöra krigstjänst, finge utövas utan hinder därav att den felande vid tiden för bestraffningens åläggande icke vore underkastad militär befälsrätt. Vad utredningen sålunda föreslagit föranledde att de bestämmelser, som komme att ersätta stadgandena i 191 § första stycket l:o—6:o), borde kompletteras med ett stadgande, varige­ nom befogenhet tillädes Kungl. Maj :t att förordna befälhavare av minst re­ gementsofficers grad att utöva bestraffningsrätt över nu nämnd personal i

fall då bestraffning skulle åläggas den som icke vore underkastad militär befälsrätt.

Förslaget har icke föranlett någon erinran under remissbehandlingen.

Departementschefen. Enligt de föreslagna stadgandena i 12 § och 13 § första stycket jämförda med 7 § skall bestraffningsberättigad befattnings­ havare i princip äga utöva bestraffningsi ätten allenast över personal, som vid tiden för bestraffningens åläggande står under hans befäl. Förevarande paragraf upptager ett av stadgandet i 8 § föranlett undantag från denna regel. Då det förefallit mest praktiskt att reglera bestraffningsrätten i själ­ va lagen, har bestämmelsen utformats på ett något annat sätt än utredning­ en föreslagit. För hemvärnspersonalens del innebär bestämmelsen, att be­ straffningsrätten i regel närmast tillkommer vederbörande försvarsområdes- befälhavare.

15 §.

Förevarande paragraf innehåller ytterligare ett undantag från huvudre­ geln att bestraffningsrätt endast tillkommer den befattningshavare, som vid tiden för bestraffningens åläggande har beläl över den felande.

Paragrafen motsvarar i sak stadgandet i 201 § SLK. Där föreskrives att befälhavare, som endast för viss tid eller för viss tjänsteförrättning har underlydande under sitt befäl, må där så finnes lämpligt för särskilt fall hos den befälhavare, som eljest äger bestraffningsrätt över den felande, göra framställning om hans bestraffande.

Utredningen har icke diskuterat frågan, huruvida någon motsvarig­ het till denna bestämmelse även framdeles borde finnas. Förslag till liknan­ de bestämmelse har icke upptagits i betänkandet.

I utkastet upptogs däremot ett stadgande, motsvarande bestämmel­ sen i 201 § SLK. I anledning härav anförde Göta hovrätt, att det i förtyd­ ligande syfte borde i lagtexten uttryckligen angivas, att den befälhavare, som enligt lagrummet ägde hemställa om den felandes bestraffning, hade bestraffningsrätt över den felande. Stockholms rådhusrätt framhöll, att den nuvarande bestämmelsen hade sitt berättigande med hänsyn därtill att en­ ligt gällande regler kompaniofficerare och underofficerare i olika situationer kunde bli utrustade med bestraffningsrätt. Med den framdeles gällande ord­ ningen, enligt vilken bestraffningsrätten komme att förbehållas befälhavare av lägst regementsofficers grad, bleve situationen en annan. Då en befäl­ havare framdeles bleve bestraffningsberättigad, kunde det med fog ford­ ras, att han i förekommande fall även utövade den honom tillerkända rät­ ten att ålägga bestraffningar. Bestämmelsen syntes med hänsyn härtill icke böra upptagas i blivande lagstiftning. Om bestämmelsen likväl ansåges böra bibehållas, borde densamma förtydligas såvitt avsåge uttrycket »för viss tid». Ungefär samma erinringar mot den i utkastet upptagna bestämmelsen framfördes av häradshövdingeföreningen. Föreningen Sveriges krigsdomarc och auditörer sade sig icke vilja hemställa om att stadgandet måtte utgå, enär det kunde befinnas lämpligt att den ordinarie befälhavaren bestämde

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

111

112

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

straffet, om brottet hade begåtts innan den felande kommit att lyda under den särskilda befälhavaren. Bestämmelsen borde dock omredigeras i en­ lighet därmed. I övrigt mötte bestämmelsen ingen gensaga i yttrandena.

Departementschefen. Principen att disciplinär bestraffning ej får åläggas av annan befattningshavare än den som äger befälsrätt över den felande kan vålla praktiska olägenheter, om den strängt upprätthålles även i sam­ band med korttidskommenderingar. Jag avser härvid främst sådana fall som det följande. En krigsman har under tjänstgöringen vid sitt ordinarie förband gjort sig skyldig till en förseelse, som kan bestraffas i disciplin­ mål. Förhör med den felande äger rum, men handläggningen i övrigt hin­ ner ej avslutas, innan den ordinarie chefen förlorar sin befälsrätt över den felande på grund av att denne för kortare tid eller för särskild tjänsteför- rättning kommenderas till ett annat förband. Följden skulle då, om huvud­ regeln upprätthölles, hli att den ordinarie chefen icke ägde att slutgiltigt pröva fallet, utan att detta skulle ankomma på den tillfällige chefen. Det torde ligga i öppen dag, att ett sådant resultat åtminstone i vissa fall kan vara otillfredsställande, oavsett vilken grad den sistnämnde chefen har.

Härvid må särskilt beaktas, att den tillfällige chefen måhända saknar när­ mare personlig kännedom om den felande och förty är ur stånd att be­ döma förseelsen i dess psykologiska sammanhang. Av liknande skäl kan det i vissa fall vara mindre lämpligt, att en befattningshavare som endast för helt kort tid har någon under sitt befäl själv måste ålägga straff för en mindre förseelse, vartill den under hans befäl tillfälligtvis lydande gör sig skyldig under själva kommenderingen. Även i sådana fall kan det vara mera tillfredsställande, att bestraffningen ålägges av den ordinarie chefen. På grund av vad sålunda anförts, har i 15 § upptagits en bestämmelse av innehåll att, där fråga uppkommer att i disciplinmål bestraffa någon som endast för kortare tid eller för särskild tjänsteförrättning står under befäl av viss bestraffningsberättigad befattningshavare, bestraffningsrätten i stäl­ let må utövas av den som i vanliga fall närmast äger bestraffningsrätt över den felande, därest den tillfällige chefen för särskilt fall gör framställning därom. Det är alltså icke avsikten att för dessa fall upphäva huvudregeln, endast att där så befinnes önskvärt öppna en möjlighet till undantag från densamma.

16 §.

Paragrafen motsvarar stadgandet i 200 § SLK. I denna föreskrives nu att, om till behandling föreligger mål rörande våld, hot eller förolämpning mot befälhavare, som själv skulle äga att utöva bestraffningsrätt i målet, och ej lägre med bestraffningsrätt utrustad befälhavare finnes, målet skall över­ lämnas till närmast högre befälhavares handläggning. Vidare stadgas att bestämmelsen dock ej må utgöra hinder för att å fartyg på sjötåg befälha­ varen själv utövar bestraffningsrätten, därest förseelsens omedelbara be­ straffande finnes erforderligt för krigstuktens upprätthållande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

113

Utredningen har föreslagit, att första ledet i nämnda stadgande i SLK ersättes med en föreskrift att för bestraffningsberättigad befälhavare skola gälla enahanda jäv som för domare (4 kap. 13 § nya RB). Beträffan­ de undantagsregeln rörande fartyg på sjötåg har utredningen anfört, att ett sådant avsteg från vanliga jävsregler om möjligt borde undvikas. I stället borde stadgas att, om befälhavare å fartyg som befunne sig på sjötåg i främmande farvatten vore av jäv hindrad att utöva honom tillkommande be­ straffningsrätt och annan med bestraffningsrätt över den felande utrustad befälhavare icke funnes, bestraffningsrätten i stället skulle utövas av annan å fartyget tjänstgörande i minst kaptens tjänsteställning. Om stadgandet på sätt utredningen föreslagit begränsades till de mera sällan förekommande fall då fartyg befunne sig i främmande farvatten, syntes det gjorda avste­ get från principen att bestraffningsrätt icke borde tillkomma befälhavare av lägre än regementsofficers grad icke behöva ingiva några betänklig­ heter. Något praktiskt behov av särbestämmelser i andra fall än det nu an­ givna förelåge enligt utredningens mening icke.

Göta hovrätt har i anledning av utredningens sistnämnda förslag an­ märkt, att det icke framginge vem som skulle utse utövare av bestraffnings­ rätten, då jäv för befälhavaren förelåge och annan bestraffningsberättigad befälhavare ej funnes. Att den jävige befälhavaren icke borde äga att själv utse sin ersättare, därest flera officerare kunde komma i fråga, syntes ligga i sakens natur. Hovrätten ville därför föreslå, att bestämmelsen finge det innehåll, att bestraffningsrätten i det avsedda fallet skulle utövas av den i befälsrätt närmast i tur stående officeren, därest denne innehade minst kaptens grad.

Departementschefen. Paragrafens innehåll motsvarar vad utredningen fö­ reslagit, dock att Göta hovrätts anmärkning beaktats vid utformningen av andra stycket.

4 KAP.

Om auditör.

18—20 §§.

Såsom framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen för gällande rätt, skall befälhavare vid utövande av bestraffningsrätten biträdas av audi- tören vid den krigsrätt, som har att upptaga mål från den ifrågavarande avdelningen av krigsmakten. Närmare bestämmelser angående auditörens åligganden såsom rådgivare åt befälhavaren vid handläggningen av disci­ plinmål meddelas i 203 § SLK och § 9 militära bestraffningsförordningen den 17 december 1915. Auditören blir jämte befälhavaren ansvarig för med­ delat straffbeslut, därest lian icke antecknat reservation till protokollet. Yt­ terligare föreskrifter rörande auditörens verksamhet såsom rådgivare åt befälhavaren återfinnas i § 19 k) instruktionen den 30 juni 1942 för krigs-

8 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 210.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

domare, auditörer och krigsfiskaler ävensom i 3 § 1944 års lag om åläg­ gande av ersättningsskyldighet. Enligt instruktionen åligger det vidare audi- tören att, där laga hinder ej möter, å kronans vägnar vid allmän domstol utföra de rättegångar, som förekomma vid den ifrågavarande avdelningen av krigsmakten och icke skola utföras av annan person. Därjämte är audi- tör bland annat skyldig att tjänstgöra såsom fältkrigsdomare, då han där­ till förordnas.

Enligt 13 § RLE utnämnes auditör vid regements- eller stationskrigsrätt av Konungen. Äro två eller flera regementen eller därmed likställda trupp­ förband förlagda å samma ort eller å nära intill varandra belägna orter, må där så finnes lämpligt auditör anställas gemensamt vid de krigsrätter, som finnas vid dessa truppförband eller några av dem.

För närvarande äro samtliga auditörsbefattningar tillsatta tillsvidare på förordnande.

Enligt samma lagrum äger Konungen, där så anses erforderligt, förordna vice auditör att, då auditören är förhindrad att tjänstgöra, inträda i hans ställe. Har ej vice auditör förordnats eller föreligger hinder även för denne, förordnas annan ställföreträdare av krigshovrätten. Till auditör eller ställ­ företrädare för auditör må ej utses annan än den, som fullgjort vad för­ fattningarna föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domarämbeten.

I direktiven för förevarande utredning har framhållits, att i sam­ band med den granskning av formerna för den disciplinära bestraffnings­ rätten, som borde ske, jämväl bleve fråga om den medverkan, som för när­ varande lämnades av auditörerna. I anslutning härtill har anförts att, då det tydligen ej kunde ifrågasättas att medverkan av juridiskt kunnig per­ son kunde undvaras, intresset härvid framför allt knöte sig till spörsmålet om uppdraget alltjämt borde ankomma på särskilda för ändamålet utsedda auditörer eller utan särskilt förordnande ankomma på befattningshavare vid domstol. Särskilt med hänsyn till behovet av kontinuitet och vana vid ärendenas handläggning pekade otvivelaktigt starka skäl i förstnämnda riktning.

Utredningen har funnit, att befälhavaren vid handläggningen av disciplinmål alltjämt borde biträdas av auditör (s. 155 f i bet.). Den har vidare föreslagit, att det skulle ankomma på auditören att i viss utsträck­ ning även medverka vid den överprövning av meddelade tillrättavisningar, som enligt av utredningen förordade regler skulle åligga den i disciplinmål bestraffningsberättigade befälhavaren (s. 177). Ett ytterligare åliggande för auditören bleve att liksom nu såsom medansvarig rådgivare biträda befäl­ havaren vid utövande av den honom tillkommande befogenheten att i viss utsträckning ålägga ersättningsskyldighet till kronan (s. 178). Liksom för närvarande borde uppenbarligen befälhavaren vara i tillfälle att anlita juri­ disk rådgivning vid behandling av frågor om sammanläggning och verkstäl­ lighet av disciplinstraff ävensom vid andra tillfällen då tillgång till juridisk insikt kunde vara behövlig. Även denna rådgivning borde, i den mån icke enligt särskilda bestämmelser annan befattningshavare vore skyldig att till-

Knngl. Maj.ts proposition nr 216.

115

handagå därmed, åligga auditören. Något ombudsmannaskap å kronans väg­ nar borde däremot icke påläggas auditörerna. I överensstämmelse med nu gällande föreskrift att auditör vore skyldig att tjänstgöra såsom fältkrigs- domare skulle enligt utredningens förslag auditör vara skyldig att mottaga förordnande såsom ledamot i krigsrätt (s. 220).

Arten och omfattningen av den verksamhet, som sålunda skulle ankomma på auditörerna, krävde enligt utredningens mening uppenbarligen, att audi- törstjänsterna bibehölles såsom självständiga befattningar. Dessa borde lik­ som för närvarande tillsättas genom förordnande. Liksom nu borde i mån av behov även vice auditör kunna förordnas. Där två eller flera förband vore förlagda å samma ort eller å nära intill varandra belägna orter, borde för förbanden gemensam auditörstjänst kunna inrättas. Vid tillsättning av auditörstjänst borde företrädesvis ifrågakomma ledamot i allmän dom­ stol. Beträffande annan sökande än ledamot i domstol borde särskilt avse­ ende fästas vid utbildning genom tjänstgöring i domstol och verksamhet vid domstol såsom advokat.

Den utformning av auditörsinstitutionen, som skett i betänkandet, har ej föranlett några erinringar under remissbehandlingen.

I utkastet reglerades auditörsinstitutionen i enlighet med utred­ ningens förslag, dock med två avvikelser båda av övervägande formell na­ tur. Sålunda skulle auditören icke knytas till visst förband utan till viss befälhavare och vidare upptog utkastet icke någon uttrycklig bestämmelse om att domare och advokater skulle äga företrädesrätt till auditörstjäns- terna.

Den förstnämnda avvikelsen har i yttrandena över utkastet föran­ lett erinran från allenast häradshövdingeföreningen och föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer, vilka utan närmare motivering allenast uttalat att auditören, liksom nu vore förhållandet, borde knytas till visst förband och ej till viss befälhavare. I anledning av den senare avvikelsen ha de båda nu nämnda föreningarna anfört, att det borde i lagtexten uttryckligen angivas att vid auditörstjänsts tillsättande företrädesvis borde ifrågakomma ledamot i allmän domstol. Stockholms rådhusrätt har ifrågasatt, huruvida icke utredningens förslag i dess helhet borde följas på denna punkt, och advokatsamfundet har påyrkat en uttrycklig bestämmelse om att lagfaren domare och advokat skall äga företrädesrätt till auditörstjänst.

Departementschefen. Jag har förut understrukit vikten av att den discipli­ nära bestraffningsrätten får en sådan utformning, att rättssäkerhetens krav bli behörigen tillgodosedda. För att detta skall kunna ske, är det nödvän­ digt att den bestraffningsberättigade till sitt förfogande får en kvalificerad juridisk rådgivare, som under ämbetsansvar har att biträda honom vid handläggningen av disciplinmål. Även vid den prövning av ersättningsmål, som alltjämt avses skola ankomma på befattningshavare vid krigsmakten, kräves biträde av juridiskt kunnig person, och tillgång till juridisk sak­ kunskap är jämväl i andra sammanhang behövlig inom den militära rätts­

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

vården. Med hänsyn till arten och omfattningen av denna rådgivande verk­

samhet böra uppdragen anförtros åt särskilda för ändamålet utsedda per­

soner. Dessa rådgivare torde med en vedertagen term kunna benämnas

auditörer och deras ställföreträdare vice auditörer.

Vad beträffar kravet på juridisk erfarenhet hos auditören har utred­

ningen uttalat, att vid tillsättande av auditörstjänst företrädesvis borde

ifrågakomma ledamot i allmän domstol samt att beträffande annan än

sådan sökande särskilt avseende borde fästas vid utbildning genom tjänst­

göring vid domstol och verksamhet vid domstol såsom advokat. Jag delar

denna mening. Då auditörerna, på sätt utredningen föreslagit, avses skola

förordnas av Kungl. Maj :t torde det vara överflödigt att inskriva dessa an­

visningar i lagtexten. Denna upptager därför allenast den regeln, att audi-

tör skall uppfylla villkoren för utövande av domarämbete.

Med hänsyn till att auditörerna efter krigsdomstolarnas avskaffande

komma att få en annan ställning än nu, är det avsikten att auditörerna

framdeles skola sortera under försvarsdepartementet. Vid förordnande av

auditör torde emellertid chefen för detta departement ha att samråda med

chefen för justitiedepartementet.

Det synes mig mest praktiskt alt auditören knytes till viss militär be­

fattningshavare och ej till visst förband samt att föreskrift gives därom att,

för den händelse auditör ej finnes förordnad hos viss befattningshavare, den

auditör skall vara behörig, som förordnats att biträda närmast högre be­

fattningshavare. Genom en sådan anordning vinnes den fördelen, att varje

bestraffningsberättigad befattningshavare utan vidare kan veta, vilken

auditör han skall anlita. Svårigheter i detta avseende kunna eljest lätt upp­

stå i exempelvis sådana fall, då en avdelning detacherats.

Övriga föreskrifter i 18—20 §§ överensstämma i allt väsentligt med ut­

redningens förslag.

5 KAP.

Om anmälan och utredning.

21

§.

I denna paragraf föreskrives var anmälan skall ske om brott av beskaf­

fenhet att fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt mål.

För närvarande gäller (202 § SLK och 50 § RLK), att anmälan både om

brott som kan bestraffas i disciplinär ordning och om brott, vars prövning

uteslutande ankommer på krigsdomstol, i princip skall göras hos den be­

fälhavare som närmast äger disciplinär bestraffningsrätt över den felande.

Vidare stadgas i militära bestraffningsförordningen § 1 att, om målsägan­

de som tillhör krigsmakten vill angiva begånget brott till bestraffning,

angivelsen bör göras genom den felandes kompanichef eller motsvarande

befälhavare samt att, därest så finnes påkallat, denne bör inhämta de upp­

lysningar rörande brottet och den angivnes person, som av honom kunna

Kun<)l. Maj:ts proposition m 216.

117

införskaffas, och därom avgiva skriftlig rapport, som bifogas angivelsen då denna i vanlig tjänsteväg befordras till den bestraffningsberättigade be­ fälhavaren.

Utredningen har föreslagit, att anmälan om brott av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål allt framgent i princip skall ske hos den till bestraffningsrättens utövning närmast behörige befälhavaren. Samma regel syntes enligt utredningens mening böra gälla även beträf­ fande anmälan om brott, vars prövning uteslutande ankomme på domstol. Anmälan av den som vore i tjänst vid krigsmakten borde göras genom den felandes kompanichef eller motsvarande befälhavare, vilken det skulle åligga att i skriftlig rapport sammanfatta de upplysningar i saken, som utan anställande av förhör vore tillgängliga för honom. Från huvudregeln att anmälan skall göras hos vederbörande bestraffningsberättigade befäl­ havare borde två undantag stadgas, det ena för det fall att den felande ej lydde under sådan befälhavare och det andra om krigsman vore målsägande beträffande brottet. I det förra fallet borde anmälan städse göras direkt hos åklagaren, medan i det senare fallet möjlighet borde finnas att anmäla brottet antingen hos åklagaren eller, utan iakttagande av tjänsteväg, direkt hos vederbörande bestraffningsberättigade befälhavare, vilken därvid skulle ha att omedelbart vidarebefordra anmälan till åklagaren.

Skälen för att införa en specialregel om var anmälan skall göras, därest krigsman är målsägande, ha utvecklats i en skrivelse till Kungl. Maj :t den 2 april 1946 från riksdagens militieombudsman, vari denne upptagit frågan om en reformering av det militära utredningsförfarandet. I skrivelsen an­ märker militieombudsmannen, att det militära utredningsförfarandet icke innebure betryggande garantier för en tillfredsställande behandling av så­ dana vid militärförbanden förekommande ansvarsmål, som föranleddes icke av vanliga tjänsterapporter utan av angivelse från målsägande. Militieom­ budsmannen framhåller, att ifrågavarande ärenden ofta rörde påstådda övergrepp av officerare eller underofficerare mot underlydande samt att mot behandlingen av dylika ärenden i första hand kunde riktas den an­ märkningen att enligt den rådande ordningen målsägande^ anmälan skulle, om den avsåge någon som vore underställd kompanichef, ingivas till denne och även bli föremål för förberedande handläggning av kompanichefen så­ tillvida att denne skulle inhämta de första upplysningarna om förseelsen och den felandes person. Med en sådan ordning vore det att räkna med att den anmälde omedelbart finge kännedom om anmälans innehåll och att denne, långt innan något förhör höllcs, kunde fatta ståndpunkt till anmä­ larens uppgifter och förbereda sitt försvar. Han hade också möjlighet att påverka vittnen och till och med anmälaren själv. Enligt militieombuds- manncns åsikt vore det verklighetsfrämmande att påstå att dessa möjlig­ heter ej någonsin begagnades. Rättssäkerheten syntes kräva, all i nu åsyf­ tade fall anmälan finge ske på sådant sätt att icke utredningen försvårades och alt utredningen anförtroddes åt personer, vilka i förhållande till de hörda vore fullt obundna och opartiska. Anmälan borde därför få göras

118

Kungl. Mai:ts proposition nr 216.

till åklagaren eller, utan iakttagande av tjänsteväg, direkt till den bestraff- ningsberättigade befälhavaren med skyldighet för denne att omedelbart överlämna angivelsen till åklagaren för förundersökning. På grundval av åklagarens utredning finge bedömas, huruvida målet borde komma under behandling vid domstol eller av befälhavaren avgöras i disciplinär ordning. Militieombudsmannen framhåller vidare, att även då det gällde tjänste- rapporter, som av överordnade avgåves mot underlydande, rapportgivaren kunde intaga ställning av målsägande i förhållande till den anmälde; detta vore fallet då förseelsen innefattade en personlig kränkning mot rapport­ givaren. Det kunde ifrågasättas, tillägger militieombudsmannen, om ej tjänsterapporter angående förseelser, beträffande vilka målsägande funnes, borde erhålla samma behandling som föreslagits beträffande angivelser om övergrepp mot underordnade.

Efter att ha redogjort för innehållet i militieombudsmannens skrivelse anför utredningen för egen del:

Enligt utredningens åsikt måste åtminstone då det gäller de av militie­ ombudsmannen närmast åsyftade fallen — påstådda övergrepp av office­ rare eller underofficerare mot underlydande — såsom ett oeftergivligt krav uppställas att möjlighet beredes anmälaren att få saken handlagd i annan ordning än den nu tillämpade. Skäl torde även föreligga att, såsom militie­ ombudsmannen ock ifrågasatt, jämväl i andra fall bereda möjlighet härtill. Den av militieombudsmannen framförda kritiken mot den nuvarande ord­ ningen är uppenbarligen — om än i mindre grad — tillämplig jämväl då den som anmälts för övergrepp mot underlydande innehar lägre tjänsteställ­ ning än officer eller underofficer, och det synes knappast kunna vara före­ mål för någon tvekan att de ifrågavarande särbestämmelserna böra gälla även i sådana fall. De särskilda i militieombudsmannens kritik berörda om­ ständigheter, som påkalla en särbehandling av ärenden rörande överordnads övergrepp mot underordnad, torde visserligen icke på samma sätt göra sig gällande i fall där överordnad i tjänsterapport anmäler av underordnad be­ gången förseelse, varigenom rapportgivaren blivit personligen kränkt. Över­ vägande skäl torde dock tala för att även i dessa fall anmälaren skall kunna påkalla sakens behandling i särskild ordning. Det torde härvid endast be­ höva framhållas, att eljest skulle uppkomma en knappast försvarlig olik­ ställighet såtillvida att av den kränktes ställning i det särskilda fallet bleve beroende huruvida tillfälle skulle beredas honom att få saken handlagd i en ordning, som ansetts mera betryggande än den vanligen förekommande.

I enlighet med vad nu angivits synas de ifrågavarande bestämmelserna böra avse fall där av krigsman begånget brott tillkommit under sådana om­ ständigheter att annan krigsman är målsägande beträffande brottet. I an­ slutning till de av militieombudsmannen anvisade riktlinjerna torde bestäm­ melserna böra innehålla, att anmälan om brottet må göras hos åklagaren eller utan iakttagande av tjänsteväg hos vederbörande bestraffningsberättigade befälhavare; att då befälhavare som nu nämnts mottagit sådan anmälan det åligger denne att omedelbart överlämna densamma till åklagaren; samt att det i nu avsedda fall ankommer på åklagaren att verkställa förundersökning med iakttagande av i nya RB härom meddelade föreskrifter. Det kan givet­ vis inträffa att i fall, då anmälan gjorts direkt hos åklagaren, den bestraff­ ningsberättigade befälhavaren redan upptagit saken till handläggning. Då befälhavaren icke bör taga vidare befattning därmed efter det anmälan

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

119

gjorts hos åklagaren, bör -vidare föreskrivas, att åklagaren har att omedel­ bart underrätta befälhavaren om sådan hos åklagaren gjord anmälan varom nu är fråga samt att, om saken i något avseende redan blivit föremål för åtgärd i disciplinär ordning, befälhavaren har att hänskjuta målet till åkla­ garen. Det bör åligga åklagaren att, om denne efter slutförd utredning fin­ ner den felande böra förskylla ansvar, efter omständigheterna antingen an­ ställa åtal vid domstol eller för disciplinär bestraffning överlämna hand­ lingarna i målet till vederbörande befälhavare.

Det må anmärkas, att utredningens förslag icke innebär att anmälan i de fall, då krigsman är målsägande, måste göras hos antingen åklagaren eller utan iakttagande av tjänsteväg direkt hos vederbörande högre befälhavare. Det har med andra ord icke varit utredningens avsikt att förbjuda, att an­ mälan även i dessa fall gjordes genom vederbörande kompanichef eller motsvarande befattningshavare för vidare befordran till den högre befälha­ varen. Därest anmälan skedde i sådan ordning, skulle skyldighet i och för sig icke föreligga att omedelbart vidarebefordra anmälan till åklagaren, utan brottsutredningen skulle då — om annat ej följde av bestämmelserna i öv­ rigt i utredningens förslag — kunna verkställas genom den bestraffnings- berättigade befälhavarens försorg.

I yttrandena har utredningens förslag om var anmälan skall ske ägnats uppmärksamhet allenast såvitt avsåge brott, beträffande vilket krigs­ man vore målsägande. Chefen för armén har funnit det mindre lämpligt, att anmälan i dessa fall skulle kunna ske direkt hos åklagaren. Det borde vara tillfyllest med möjligheten att utan anlitande av tjänsteväg vända sig till den närmast bestraffningsberättigade befälhavaren, vilken därefter skulle ha att överlämna anmälan till åklagaren. Chefen för marinen har gjort gäl­ lande, att de av utredningen anförda skälen för att angivelse för oförrätt skulle kunna ske direkt hos åklagaren knappast vore bärande. Överbefäl­ havaren bar mot förslaget i denna del anfört, att detsamma bottnade i ett enligt hans mening oberättigat misstroende mot det sätt, på vilket militära utredningar i dylika fall kunde väntas bli utförda. Ur disciplinär synpunkt kunde det icke godtagas, att den som ansvarade för ordningen inom ett för­ band skulle sväva i okunnighet om sådana av underlydande krigsmän be­ gångna brott, som anmäldes direkt till åklagaren. Skulle en bestämmelse om att anmälan i berörda fall finge göras direkt hos åklagaren ändock infö­ ras, måste tillika stadgas att anmälan om brottet samtidigt skulle göras bos truppförbandschefen. Även värnpliktiga officerares riksförbund har oppone­ rat sig mot att anmälan i målsägandefallen skulle få ske hos åklagaren.

I utkastet reglerades frågan var anmälan skulle ske på ett något an­ nat sätt än utredningen föreslagit. Där föreskrevs nämligen, att anmälan om varje brott som vore av beskaffenhet att åtal därför skulle handläggas som militärt mål finge göras, förutom hos åklagare eller polismyndighet, bos den befattningshavare som närmast ägde bestraffningsrätt i disciplin­ mål över den misstänkte. Därjämte stadgades att, om krigsman vore måls­ ägande, anmälan finge göras utan iakttagande av vad i tjänsteregleinenten

120

Kurigl. Maj-.ts proposition nr 216.

eller eljest funnes föreskrivet om anmälans befordran i tjänsteväg. Därest anmälan skett lios civil myndighet, skulle vederbörande befälhavare genast underrättas därom. Hela målet skulle för övrigt kunna överlämnas till befäl­ havaren, om saken enligt den civila myndighetens uppfattning syntes kunna utredas och avgöras i disciplinmål, dock att brottsutredningen städse skulle ombesörjas av den civila myndigheten, om annan målsägande än kronan funnes. Sistnämnda regler hade sin motsvarighet för det fall, att anmälan skett hos befälhavaren. Därvid skulle det i princip ankomma på denne att föranstalta om utredningen, så snart straff för brottet syntes kunna åläggas i disciplinmål, men om annan målsägande än kronan funnes, skulle målet omedelbart hänskjutas till åklagaren.

Mot den i utkastet föreslagna ordningen har Svea hovrätt invänt, att det knappast kunde anses tillfredsställande att prövningen av om förutsätt­ ningar förelåge för målets avgörande som disciplinmål skulle åvila civil myndighet i de fall, då anmälan skett dit, men den militäre befälhavaren, om anmälan ingivits till honom. Hovrätten har vidare anfört:

Den omständigheten att anmälan råkat göras hos den ena eller andra myndigheten skulle enligt utkastet kunna bli avgörande för gången av må­ lets fortsatta handläggning. Detta kan i sin tur medföra, att valet mellan de olika myndigheter, till vilka anmälan ingives, blir beroende av en spe­ kulation i hur de olika myndigheterna kunna förväntas handlägga målet. Olägenheten härav är särskilt framträdande med hänsyn till de olikartade tvångsmedel som stå de ifrågavarande myndigheterna till buds. Förvars- arrest kan sålunda ifrågakomma endast då målet är anhängigt hos befäl­ havaren, medan åklagaren ensam är behörig att besluta om anhållande. Även utredningsförfarandet som sådant kan komma att te sig olika allt ef­ tersom anmälan göres till befälhavaren eller åklagaren. Grunden för det disciplinära förfarandet synes vidare kräva, att avgörandet om ett mål skall handläggas i disciplinväg eller ej träffas av befälhavaren. Trots de princi­ piella skäl som sålunda enligt hovrättens mening kräva, att anmälan om militärt brott regelmässigt bör göras hos vederbörande bestraffningsberät- tigade befälhavare, torde dock i de fall, då krigsman är målsägande, de skäl som i betänkandet anförts för förslaget i denna del böra föranleda undan­ tag från huvudregeln, och bör sålunda i dylika fall gälla, att anmälan må göras till polismyndighet eller åklagare. Det är klart att den av hovrätten nu intagna ståndpunkten icke utesluter, att även i andra än det nyss an­ givna undantagsfallet anmälan kan komma att göras till polismyndighet eller åklagare. Särskilt torde detta kunna inträffa, då brottet förövats utan­ för kasernområdet eller det eljest för anmälaren är förenat med svårighe­ ter att avgöra till vilken befälhavare anmälan skall ingivas, Något särskilt stadgande för dylika fall torde dock icke erfordras, då det måste förutsät­ tas, att sådan anmälan av emottagaren vidarebefordras till vederbörande befälhavare. Skulle emellertid ett dylikt stadgande anses nödvändigt, bör enligt hovrättens mening föreskrivas, att den polis- eller åklagarmyndighet, som mottagit anmälan av annan än krigsman som är målsägande, skall snarast överlämna målet till vederbörande befälhavare för åtgärd som kan på honom ankomma.

Under åberopande av en liknande argumentering har även krigshovrätten yrkat, att utredningens förslag om var anmälan skulle ske måtte läggas

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

J21

till grund för lagstiftning i ämnet. Samma yrkande har framställts av

Stockholms rådhusrätt, häradshövdingeföreningen samt föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer.

Departementschefen. I 20 kap. 5 §' nya RB stadgas, att brott må av måls­ ägande angivas till åtal hos åklagare eller polismyndighet. På skäl som militieombudsmannen anfört i sin förut återgivna skrivelse och som ytter­ ligare utvecklats av utredningen synes det mig uppenbart, att detta stad­ gande bör gälla även om åtal för brottet skall handläggas som militärt mål.

Någon skillnad bör härvid icke göras mellan det fall att målsäganden är krigsman och att han är civil. Av praktiska skäl bör det dock vara tillåtet att göra angivelse även hos den chef som närmast äger bestraffningsrätt i disciplinmål över den felande. Om målsägande som är krigsman förfar på detta sätt i stället för att vända sig till civil myndighet, bör han — så­ som utredningen föreslagit — likväl ej vara skyldig att iakttaga vad i tjäns- tereglementen eller eljest finnes föreskrivet om anmälans befordran i tjäns- teväg. Såsom jag vid 22 § kommer att närmare utveckla, bör brottsutred­ ningen städse ankomma på civil myndighet, så snart annan målsägande än kronan finnes. Det bör följaktligen stadgas skyldighet för den chef, som mottagit angivelse, att omedelbart hänskjuta målet till åklagaren, därest annan än kronan är målsägande med avseende å brottet.

Jämväl då målsägande icke finnes bör enligt min uppfattning anmälan kunna göras antingen hos civil myndighet eller hos vederbörande militäre chef. Hänvändelse till civil myndighet ligger tydligen närmast till hands, om brottet skett under permission och anmälaren icke tillhör krigsmakten. Lika tydligt är å andra sidan, att när fråga är om fel eller försummelse vid utövning av militärtjänsten, anmälan bör kunna ske genom tjänsterap­ port till den som äger utöva disciplinär bestraffningsrätt över den felande.

På grund av vad sålunda anförts har förevarande paragraf i departe- mentsförslaget avfattats på samma sätt som i utkastet. De farhågor som under remissbehandlingen uttalats för att valrätten kan ge upphov till spe­ kulation i utsikterna till olika handläggning och bedömning synas mig betydligt överdrivna. Jag vill emellertid i detta sammanhang nämna, att befogenhet för militär chef att förordna om förvarsarrest enligt förslaget skall föreligga oavsett om anmälan ingivits till militär eller civil myndighet.

Givet är, att den som ansvarar för ordningen inom ett förband snarast möjligt bör erhålla kännedom om varje brott med anknytning till krigs­ makten, som någon av hans underlydande förövat. Denna princip kan emel­ lertid upprätthållas, även om man medgiver att anmälan angående sådant brott får göras hos åklagare eller polismyndighet, blott det tillika förskri- ves skyldighet för den civila myndigheten att omedelbart underrätta veder­ börande chef om sådan anmälan. Stadgande härom har upptagits på annan plats i förslaget (80 §).

122

22

§.

Paragrafen innehåller regler angående vad bestraffningsberättigad befatt­ ningshavare bar att iakttaga, när han på grund av anmälan eller eljest er­ håller kännedom om brott som är av beskaffenhet att åtal därför skall hand­ läggas såsom militärt mål.

För närvarande gäller (se 202 § SLK och g 10 militära bestraffningsför- ordningen), att förberedande brottsutredning skall verkställas genom mili­ tär myndighet, vare sig brottet skall åtalas vid domstol eller bestraffas disciplinärt av militär befälhavare. Mot denna ordning ha från skilda håll framställts allvarliga invändningar, bland annat av militieombudsmannen i dennes förenämnda skrivelse den 2 april 1946. Efter att ha redogjort för dessa invändningar (s. 65 ff i bet.) anför utredningen för egen del:

Det torde vara obestridligt att i det övervägande antalet vid militärförban­ den förekommande bestraffningsärenden fråga är om mera bagatellartade förseelser, som genom tjänsterapporter blivit anmälda för beivran, och att i dessa fall i regel rent militär utredning utan olägenhet kan anlitas. Likaså torde det vara uppenbart att en sådan ordning innebär vissa påtagliga för­ delar, bland annat såtillvida att utredningen kan ske snabbt och utan att den dagliga tjänsten störes. I den mån framställda anmärkningar gått ut på att det militära utredningsförfarandet borde ersättas med utredning genom civil åklagarmyndighet ha anmärkningarna avsett att enligt den rådande ordningen den militäre förhörsledaren har att taga befattning även med verkliga brottsutredningar eller att i vissa särskilda fall en utredning genom civil myndighet kan anses mera betryggande än det militära utredningsför­ farandet.

På grund av vad sålunda anförts har utredningen förordat att det mili­ tära utredningsväsendet skall i stor utsträckning bibehållas men delvis ersättas av utredning genom polis- och åklagarmyndigheterna.

Utredningen bar därefter närmare diskuterat frågan, i vilka fall utred­ ningsuppgifterna sålunda böra överflyttas på civil myndighet. Därvid har till en början föreslagits, att det städse skall ankomma på åklagaren att verkställa förundersökning angående brott av beskaffenhet att fråga om ansvar för brottet icke kan prövas i den för disciplinmål stadgade ord­ ningen. Härom anföres i betänkandet:

Vad angår militära mål, där fråga är om brott som överhuvud taget icke kunna beivras i den för disciplinmål stadgade ordningen, synes svårligen kunna påvisas något skäl varför dessa uteslutande till domstol hörande mål skulle bli föremål för förberedande behandling enligt andra regler än som gälla för vanliga mål. Den omständigheten att vissa för militära mål gäl­ lande speciella regler — i första hand särskilda forumbestämmelser -— skola tillämpas i fråga om den till domstol förlagda rättegången kan uppenbar­ ligen icke i och för sig utgöra någon anledning att icke anlita den för dom­ stolsmål vanliga och därtill mest betryggande formen för målets förbere­ dande, även om här i vissa fall kan vara fråga om brott, som icke tillhöra mera svårartade brottstyper. Icke heller torde här föreligga några särskilda skäl, som tala för att militär myndighet bör anlitas vid utredningen. Sålun­ da lär det icke, såsom då det gäller disciplinmålen, för en dylik ordning kunna åberopas att därigenom utredningens snabbhet skulle främjas och den

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

123

dagliga tjänsten vid förbandet mindre störas. Det skulle här under alla förhållanden ankomma på åklagaren att i sista band taga ställning till ut­ redningen och föranstalta om erforderliga kompletteringar, vilket helt visst skulle i kanske de flesta fall föranleda större omgång än om åklagaren re­ dan från början fått utredningen om hand. Den militära fackkunskap, som i speciella fall kan erfordras för utredningens verkställande och som vid utredning genom militär myndighet skulle kunna vara att tillgå hos förhörs­ ledaren själv, torde i de fall varom här är fråga höra införas i målet enligt vanliga regler om bevisning genom sakkunnig.

Vidare har utredningen föreslagit, att det skall ankomma på åklagaren att verkställa erforderlig förundersökning angående brott, som visserligen är av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål men beträf­ fande vilket anledning finnes till antagande att straffet i det särskilda fallet icke kommer att stanna vid disciplinstraff eller böter. I denna del anföres:

Då fråga är om brott, som kan bli föremål för beivran i disciplinär ord­ ning, blir det merendels beroende av brottets svårhetsgrad i det särskilda fallet huruvida målet skall avdömas av befälhavaren eller komma under be­ handling vid domstol. I det övervägande antalet här ifrågavarande fall in­ rymmer nämligen strafflatituden förutom disciplinstraff även svårare straff­ art. Om brottet är av sådan svårhetsgrad att påföljden kan antagas icke komma att stanna vid disciplinstraff och målet alltså kräver behandling vid domstol, torde det lika litet som i fråga om mål, vilkas prövning uteslutande tillhör domstol, kunna påvisas något skäl för att den utredning, som skall utgöra en förberedelse till huvudförhandlingen vid domstolen, skall verk­ ställas enligt andra regler än som gälla för vanliga brottmål. I rättssäker­ hetens intresse synes i dessa fall, då det uteslutande är fråga om brott som kunna antagas förskylla vanligt frihetsstraff, vara om möjligt än mera an­ geläget att den förberedande utredningen verkställes med iakttagande av de föreskrifter den nya rättegångsordningen uppställer för förundersökning i brottmål. En annan sak är att i sådana fall, där det icke är möjligt att utan tillgång till viss utredning avgöra huruvida målet kan avdömas i disciplinär ordning eller prövningen bör ankomma på domstol, utredningen i målet skall enligt vad som föreslagits i första hand ankomma på militär myndig­ het. Det är avsett att, om och så snart i dylika fall utredningen giver anled­ ning till antagande att målet måste upptagas av domstol, utredningen ome­ delbart skall övertagas av åklagaren.

Genom bestämmelser i den av SLK-utredningen föreslagna lagen om disciplinstraff för krigsmän har möjlighet beretts att i vissa tall ådöma böter i stället för disciplinstraff. Enligt dessa bestämmelser skall, ehuru endast undantagsvis, bötesstraff kunna användas i stället för disciplinstraff jämväl i fråga om brott av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål. Det kan sålunda inträffa, att i ett av vederbörande befälhavare upptaget disciplinmål denne finner omständigheterna vara sådana att straffet bör be­ stämmas till böter i stället för disciplinstraff, och befälhavaren, vilken icke själv äger ådöma böter, bar då att överlämna målet till åklagaren. I sådana fall torde, även om det redan från början kan antagas att bötesstraff bör komina till användning i stället för disciplinstraff, praktiska skäl påkalla att målet hänskjutes till åklagaren först sedan den militära utredningen slut­ förts och befälhavaren blivit i tillfälle att slutgiltigt fatta ståndpunkt i frå­ gan om valet mellan disciplinstraff och bötesstraff. Varken från rättssäker­ hetens synpunkt eller eljest synas några betänkligheter kunna möta mot en sådan ordning.

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

Utredningen har fortsättningsvis anfört att vid prövning av frågan, i vad män utredningen i militära mål borde överlåtas å åklagaren, skillnad borde göras icke endast mellan svårare och lindrigare lagöverträdelser utan även mellan mera komplicerade och enklare utredningar. Härom anföres:

Även då fråga är om lindrigare förseelser, som kunna beivras i disciplinär ordning, kan givetvis på grund av särskilda omständigheter utredningen vara så komplicerad att den icke kan tillfredsställande ombesörjas med mindre uppgiften anförtros någon med särskild utbildning och erfarenhet i fråga om brottsutredningar. Enligt gällande bestämmelser skall, därest erforderlig utredning om brottets beskaffenhet eller den angivnes straffbarhet ej kunnat vinnas, målet hänskjutas till krigsrätt. Liksom i andra fall då enligt nu­ varande bestämmelser befälhavaren har att överlämna mål till handläggning vid krigsrätt föranleder övergången till den nya rättegångsordningen att även i nu ifrågavarande fall målet skall hänskjutas icke direkt till domstolen utan till åklagaren, som i första hand har att verkställa den ytterligare utredning, som erfordras för bedömande av huruvida anledning till åtal föreligger. Åkla­ garen kommer således under alla förhållanden att få befatta sig med den i dessa fall ofullständiga utredningen. Om redan i ett tidigare skede befinnes att utredningen är förenad med sådana svårigheter att den icke kan tillfreds­ ställande utföras av militär myndighet, bör uppenbarligen, så snart så visar sig vara förhållandet, befälhavaren äga påkalla att åklagaren övertager ut­ redningen eller, om så icke anses erforderligt, i varje fall medverkar därvid genom att lämna råd och anvisningar för utredningens fortsatta bedrivande eller genom att ombesörja viss del därav.

Såsom framgår av redogörelsen under 21 g, skulle det enligt utredningens förslag ankomma på åklagaren att verkställa brottsutredningen även i så­ dana fall, då krigsman vore målsägande beträffande brottet och detta utan iakttagande av tjänsteväg anmälts direkt hos den bestraffningsberättigade befälhavaren. Däremot skulle, om anmälan gjorts genom vederbörande kom­ panichef eller motsvarande befattningshavare, brottsutredningen även i inåls- ägandefallen kunna verkställas genom den bestraffningsberättigade befäl­ havarens egen försorg, för den händelse annat ej följde av bestämmelserna i övrigt i utredningens förslag.

Vidare har utredningen — som ansett att militär befälhavare skulle äga förordna om anhållande av underlydande — föreslagit, att befälhavare som meddelat dylikt förordnande skulle vara skyldig att omedelbart hänskjuta målet i dess helhet till åklagaren. Såsom skäl härför har åberopats, att det icke lämpligen kunde åläggas befälhavaren utan i stället borde ankomma på åklagaren att underställa domstol frågan om frihetsberövande! skulle bestå. Därmed skulle det åligga åklagaren att ombesörja den ytterligare utredning som kunde finnas erforderlig för prövning av häktningsfrågan, och full­ görandet av detta åliggande förutsatte uppenbarligen att åklagaren helt över- toge utredningen i målet.

Slutligen har utredningen föreslagit, att befälhavaren — ändå att annat skäl därtill ej förelåge — skulle äga hänskjuta disciplinmål till åklagaren, därest han med hänsyn till målets beskaffenhet funne synnerliga skäl före­ ligga för målets behandling vid domstol. Det kunde exempelvis vara fråga om ett fall, som tilldragit sig allmän uppmärksamhet och där det med hänsyn

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

125

därtill vore angeläget att sakens behandling förlädes till domstol med den

offentlighet som bleve en följd därav.

Under remissbehandlingen har från flera håll förordats att

militärmyndigheternas utredningsbefogenhet skulle begränsas snävare än

utredningen föreslagit. Sålunda har justitickanslersämbetet anfört, att vis­

serligen den talrikaste gruppen av disciplinförseelser, omfattande de med av­

seende å såväl ansvar spåföljd som utredning jämförelsevis bagatellartade

fallen, alltjämt syntes kunna utredas av miltär myndighet, särskilt om den

militära utredningsapparaten kunde förbättras. Men för alla andra över­

trädelser förefölle huvudregeln böra vara, att det skulle ankomma på åkla­

garen att bestämma, huruvida utredningen skulle ske genom hans försorg

eller genom militär myndighets. Samtidigt har justitiekanslersämbetet

emellertid uttalat, att stora svårigheter mötte mot att i lagtexten med till­

räcklig tydlighet göra en gränsdragning enligt antydda normer och att ut­

redningens förslag måhända därför måste godtagas. Landsfogdeföreningen

har ifrågasatt, huruvida det kunde anses vara riktigt och lämpligt, att ut­

redningen i militära mål alltjämt skulle handhavas av militär personal i

så stor utsträckning som föreslagits i betänkandet. Den kritik som före­

kommit mot det militära rättegångsväsendet torde nämligen enligt före­

ningens uppfattning närmast ha haft sin udd riktad mot det förhållandet,

att den militära personalen, som ju alltid måste stå i ett visst jävsförhål-

lande till parten, skulle utreda inom det militära begångna brott och för­

seelser. Härtill komme, att den militära personalen saknade för ändamålet

lämplig utbildning. Det kunde icke heller förnekas, att stora brister meren­

dels vidlådde de utredningar, som militär personal nu gjorde i militära

mål. Det vore också mycket tvivelaktigt, om man genom vidtagande av de

åtgärder som i förslaget angivits — såsom upprättande av anvisningar,

blanketter och formulär — skulle kunna lyckas förbättra de militära ut­

redningarna. Föreningen hölle sålunda före, att ändamålet med den nu

föreslagna reformen kunde äventyras, om utredningarna i militära mål

alltjämt i den föreslagna utsträckningen skulle åvila den militära perso­

nalen. Man kunde nämligen icke hoppas, att anledningen till misstro och

missnöje skulle utebli emot det militära utredningsväsendet. Härtill kom­

me emellertid, att de bestämmelser i praktiken ingalunda bleve lätta att

tillämpa, som uppställts för att reglera förhållandet mellan militärens och

åklagarens befattning med utredningsarbetet. Ett på så vaga bestämmelser

grundat samarbete kunde giva anledning till slitningar. Det vore vidare

icke lämpligt, att åklagaren i icke ringa utsträckning skulle få övertaga

utredningar som militären påbörjat. Vid den tidpunkten kunde möjlighe­

terna att nå ett tillfredsställande resultat redan vara försuttna. Föreningen

hyste därför den uppfattningen, att utredningar i militära mål i större ut­

sträckning än som förutsattes i förslaget borde ankomma på vederbörande

åklagare. Hur gränsdragningen lämpligen borde ske, vore dock föreningen

ej i tillfälle alt taga närmare ställning till. Krigsfiskalsföreningen bar med

126

Kungi. Alaj.ts proposition nr 216.

en liknande motivering yrkat, att även alla utredningar angående förseel­ ser av beskaffenhet att böra förskylla disciplinstraff genast skulle över­ lämnas till åklagare- eller polismyndighet samt att militärbefälets utred­ ningar skulle begränsas att omfatta endast sådana från början klara, rena ordningsförseelser, som kunde korrigeras medelst blott tillrättavisning. Även försvarsväsendets underbefälsförbiind har understrukit önskvärdheten av att utredningen i militära mål i största utsträckning ombesörjdes av åklagarna.

Däremot har chefen för marinen förordat, att militärbefälet allt fram­ gent skulle få ombesörja brottsutredningarna i samma omfattning som hit­ tills. Förelåge angivelse från målsägande, borde dock — därest målsägan- den begärde det — utredningen i princip handhavas av civil myndighet. Ett förbud mot förberedande militärutredning i övriga fall skulle kunna leda till betänkliga konsekvenser, särskilt om målet rörde personal som tjänstgjorde ombord på fartyg eller i ytterförläggningar. Bevismaterial skulle då kunna gå förlorat och ur disciplinär synpunkt olämpliga förhållanden kunna uppstå. I varje fall måste utredningen handhavas av militärbefälet i de fall, då brottet begåtts ombord på fartyg i främmande farvatten.

Några remissinstanser ha särskilt uppehållit sig vid frågan, på vilken myndighet det skall ankomma att verkställa brottsutredningen i de fall, då krigsman är målsägande. Chefen för marinen har i denna del, såsom nyss nämnts, ansett att utredningen borde kunna utföras av militärbefälet, för- såvitt ej målsäganden direkt påfordrade att åklagaren ombesörjde utred­ ningen. Det vore icke ovanligt, att en förment liden oförrätt kunde reduce­ ras till sitt rätta värde redan i ett tidigt stadium genom den utredning som militärbefälet verkställde. Värnpliktiga officerares riksförbund har bland annat betonat den misstänktes intresse av att saken stannade inom för­ bandet, åtminstone till dess att misstankarna visat sig verkligt grundade. Däremot har försvarsväsendets underbefälsförbund yrkat, att brottsutred­ ningen undantagslöst måtte handhavas av åklagaren i de fall, då militär beställningshavare uppträdde som målsägande.

Slutligen må nämnas, att skånska hovrätten framhållit att åklagare, som verkställde utredningen i militärmål, borde få anlita biträde av militärmyn­ digheterna.

I utkastet reglerades förevarande spörsmål sålunda, att bestraff- ningsberättigad befälhavare skulle vara skyldig att hänskjuta militära mål till åklagaren enligt i huvudsak samma regler som föreslagits i betänkandet, dock med den avvikelsen att militär utredning aldrig skulle få äga rum, om annan målsägande funnes än kronan. Därest civil myndighet mottagit an­ mälan om brott av beskaffenhet att åtal därför skulle handläggas såsom militärt mål, skulle det ankomma på den civila myndigheten att enligt mot­ svarande regler pröva, huruvida utredningen borde övertagas av militär­ befälet.

Mot den i utkastet föreslagna ordningen har Svea hovrätt, såsom framgår av dess vid 21 § återgivna yttrande, riktat vissa invändningar. Bl. a. har

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

127

hovrätten gjort gällande att avgörandet av om ett mål skulle handläggas

som disciplinmål eller ej städse borde ankomma på befälhavaren. Även

Stockholms rådhusrätt och häradshövding eföreningen ha anfört, att det all­

tid borde ankomma på befälhavaren att avgöra, om utredningen skulle inle­

das av honom eller målet hänskjutas till åklagaren.

Departementschefen. Såsom utredningen framhållit, lär det ej kunna på­

visas bärande skäl för att de militära mål, i vilka fråga är om brott som

överhuvud icke kunna beivras i den för disciplinmål stadgade ordningen,

skulle bli föremål för förberedande behandling enligt andra regler än som

gälla för vanliga mål. Det bör följaktligen stadgas skyldighet för bestraff-

ningsberättigad befattningshavare som erhållit kännedom om sådant brott

att omedelbart hänskjuta målet till civil myndighet (22 § första stycket 2

i departementsförslaget).

Å andra sidan vore det knappast rimligt att betunga de civila myndig­

heterna med utredningen av de mycket talrika bagatellförseelser, beträffan­

de vilka det från början står klart att eventuell bestraffning kommer att

åläggas i disciplinär ordning eller att påföljden kommer att stanna vid

tillrättavisning. Särskilt om den militära utredningsapparaten förbättras (se

härom framställningen vid 24 §), synes det icke heller ur rättssäkerhets­

synpunkt möta några betänkligheter att i dessa fall i regel anlita rent mili­

tär utredning. En sådan ordning innebär ock, såsom framhållits i betän­

kandet, vissa påtagliga fördelar, bland annat såtillvida att utredningen kan

ske snabbt och utan att den dagliga tjänsten störes.

Av samma skäl som det bör ankomma på civil myndighet att verkställa

utredningen av sådana brott, för vilka straff överhuvud icke kan åläg­

gas i disciplinmål, bör det ankomma på civil myndighet att ombesörja

brottsutredningen även i de fall, då det framstår såsom uppenbart att brot­

tet ■— trots att detta i och för sig är av beskaffenhet att kunna bestraffas

disciplinärt — av annan anledning kommer att prövas av domstol. Det bör

följaktligen föreskrivas skyldighet för bestraffningsberättigade befattnings­

havare att, även om brottet är sådant som omförmäles i 9 §, hänskjuta

målet till åklagaren, därest den bestraffningsberättigade med tillämpning

av stadgandena i nya rättegångsbalken förordnal om den misstänktes gri­

pande eller han finner skäl antaga att straffet ej kommer att stanna vid

arrest i högst femton dagar, disciplinbot eller böter eller ock den bestraff­

ningsberättigade eljest på grund av sakens beskaffenhet — exempelvis att

saken tilldragit sig allmän uppmärksamhet -— finner synnerliga skäl före­

ligga för att målet bör handläggas vid domstol (22 § första stycket 3, 4

och 6 samt 27 § första stycket).

Om den bestraffningsberättigade befattningshavaren redan från början

eller så småningom finner att utredningen •— trots att denna i och för sig

får verkställas av militär myndighet — är förenad med sådana svårigheter

att den icke kan tillfredsställande utföras genom hans försorg, ligger det i

sakens natur att han så snart så visar sig vara förhållandet bör låta åklaga­

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

ren övertaga utredningen (22 § första stycket 5 och 27 § första stycket).

Skulle det icke anses erforderligt att utredningen i dess helhet övertages av

åklagaren, bör den bestraffningsberättigade dock — på sätt i betänkandet

utvecklats — i stället äga påkalla visst biträde av civil myndighet (25 §).

Denna rättighet innebär likväl självfallet icke, att den bestraffningsberät­

tigade skulle äga underlåta att hänskjuta målet i dess helhet till åklagaren

i de fall som angivas i 22 § första stycket 1—4 eller 6.

De hittills behandlade reglerna om skyldighet för bestraffningsberättigad

befattningshavare att i vissa fall överlämna brottsutredningen till civil myn­

dighet motsvara i allt väsentligt de i betänkandet förordade reglerna. När

det gäller de s. k. målsägandefallen, anser jag mig däremot icke kunna

helt biträda utredningens förslag. Jag anser nämligen att brottsutredningen

bör ankomma på civil myndighet i alla de fall där krigsman är målsägande

beträffande brottet. Den omständigheten att ett brott anmälts hos den be­

straffningsberättigade med iakttagande av tjänstevägen bör sålunda enligt

min mening icke medföra att det skulle kunna utredas av militärbefälet. Måls-

äganden kan ju, särskilt om han är en ung värnpliktig, förbise möjligheten

att anmäla brottet direkt hos den bestraffningsberättigade. Det kan också

tänkas, att målsäganden av ett eller annat skäl icke anser det förenligt med

sina intressen att alls göra någon personlig anmälan i saken. Helt uteslutet

är härvid icke, att han utsättes för vissa påtryckningar att i varje fall icke

göra en sådan anmälan, som skulle medföra att brottsutredningen måste

överlåtas åt utomstående. Det torde vidare saknas skäl för att i förevarande

hänseende göra någon skillnad mellan det fall att målsäganden är krigs­

man och att han är civil. Jag anser följaktligen, att brottsutredningen bör

ankomma på civil myndighet även då annan än krigsman är målsägande.

EU undantag från denna princip bör dock stadgas för det fall, att måls­

ägande^ anspråk kan prövas av den bestraffningsberättigade. Såsom av

det följande framgår, ämnar jag föreslå att detta — liksom för närvarande

— skall kunna ske, därest kronan är målsägande och skadeståndet ej över­

stiger 200 kronor.

På grund av vad nu anförts har i förslagets 22 § första stycket 1 upp­

tagits ett stadgande att den bestraffningsberättigade alltid skall vara skyldig

att låta åklagaren övertaga brottsutredningen, när annan målsägande än

kronan finnes (jämför även 80 § första stycket). Jag inser visserligen att

denna regel ibland kan komma att medföra vissa besvärligheter i den prak­

tiska tillämpningen, enär det i ett eller annat fall kan vara svårt för den

bestraffningsberättigade att avgöra, om någon målsägande verkligen finnes.

Skulle emellertid den bestraffningsberättigade underlåta att hänskjuta ett

mål till åklagaren, trots att målsägande finnes, bör detta icke läggas honom

till last, därest hans förbiseende kan anses ursäktligt och det icke finnes

anledning antaga att den militära utredningen igångsatts av mindre lojala

motiv. Jag vill i detta sammanhang understryka, att regeln icke blir tillämp­

lig med mindre målsägande finnes med avseende å just det brott som är före­

mål för beivran. Regeln föranleder alltså icke att åklagaren skall övertaga

129

brottsutredningen i exempelvis det fall, att en krigsman vid ett uppträde

inom ett logement okvädat en kamrat eller tilldelat honom något lindrigare

slag men förseelsen icke beivras såsom ärekränkning eller misshandel utan

enligt det föreslagna stadgandet i 26 kap. 16 § strafflagen, dvs såsom för­

argelseväckande beteende.

På de skäl utredningen anfört anser jag, att brottsutredningen bör kunna

slutföras av militär myndighet, även om den bestraffningsberättigade fin­

ner att straffet bör bestämmas till böter (jämför 27 § andra stycket och

22 g första stycket 4).

De regler om brottsutredningarnas fördelning mellan civil och militär

myndighet, som här angivits, böra givetvis i princip äga giltighet oavsett vad

som i det särskilda fallet utgjort anledningen till att en utredning överhuvud

blivit aktuell. Samma regler böra således gälla antingen utredningen föran-

ledes av en tjänsterapport, en anmälan av målsägande eller något annat

initiativ, och det bör icke göra någon skillnad om anmälan inkommit till

civil eller militär myndighet. I enlighet härmed föreligger ett inbördes sam­

band mellan bestämmelserna i 22 § första stycket och stadgandena i 80 g

första stycket av departementsförslaget. I 22 g första stycket regleras det

fallet att militär myndighet har att avgöra, om den själv skall verkställa

utredningen eller överlåta denna åt åklagaren, och under punkterna 1—6

upptagas de olika, i det föregående berörda fall då ett hänskjutande till

åklagaren skall ske. I 80 g första stycket avhandlas hur åklagare eller po­

lismyndighet skall förfara, om initiativet till en utredning i militärt brott­

mål tagits genom anmälan till civil myndighet. De härvid givna reglerna om

när den civila myndigheten själv skall bedriva utredningen motsvara stad­

gandena i 22 § första stycket punkterna 1 och 2 samt 4—6. Vad beträffar

punkt 4 föreligger dock en viss skillnad, som sammanhänger med att den

civila myndigheten givetvis icke alltid kan på förhand med säkerhet bedö­

ma, om straffet i det särskilda fallet kommer att stanna vid vad militär be­

fattningshavare äger ålägga. Kan straff för brottet överhuvud åläggas i

disciplinmål, bör därför åklagaren — om ej utredningen av annat skäl skall

ombesörjas av civil myndighet — icke behålla målet, med mindre det fram­

står såsom uppenbart att straffet blir svårare än nyss sagts. Punkten 3 i

22 § första stycket, som avser det fallet att militär myndighet låtit gripa en

misstänkt, har av naturliga skäl ingen motsvarighet, då förfarandet inledes

hos civil myndighet.

Naturligtvis kan det inträffa, att viss utredning måste företagas för att

man överhuvud skall kunna bedöma, om skäl föreligger att överlämna ett

mål från militär myndighet till civil eller omvänt. En sådan förberedande

utredning bör självfallet envar av dessa myndigheter vara behörig att före­

taga. När det gäller en utredning, som påbörjats av militär myndighet,

stadgas i 27 § första stycket att den bestraffningsberättigade är skyldig att

avbryta sin handläggning av målet, så snart någon i 22 § första stycket om­

förmäld grund för målets hänskjutande till åklagaren visats föreligga, oav­

sett alltså huruvida brottsutredningen därvid befinner sig på ett tidigare

!) Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 216.

Kungi. Maj.ts proposition nr 216.

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

eller senare stadium. Någon direkt motsvarighet till detta stadgande för det

motsatta fallet, dvs då utredningen inletts av civil myndighet, upptages

visserligen icke i departementsförslaget, men av stadgandet i 80 § första

stycket kan likväl utläsas, att även civil myndighet i princip skall avbryta

sin utredning, när det visar sig att saken kan utredas och avgöras såsom

disciplinmål. Därest den civila utredningen hunnit framskrida något, torde

dock praktiska skäl i regel tala för att utredningen slutföres av åklagaren.

Denne kan därefter, om han anser förseelsen kunna beivras i disciplinär

ordning, begagna sig av stadgandet i 83 § första stycket.

Då det givetvis bör undvikas att två olika myndigheter samtidigt syssla

med en och samma utredning, har i 26 § upptagits ett stadgande, enligt vil­

ket påbörjad militär utredning skall avbrytas så snart den bestraffnings-

berättigade erhåller underrättelse om att förundersökning angående brottet

inletts av civil myndighet.

Såsom skånska hovrätten framhållit, bör den omständigheten att brotts­

utredningen i visst fall skall ombesörjas av civil myndighet icke medföra,

att åklagaren ej skall för sin utredning kunna anlita biträde av militär myn­

dighet. Denna synpunkt har beaktats genom stadgandet i förslagets 82 §.

I andra stycket av 22 § ha meddelats bestämmelser om till vilken åkla­

gare målet i varje särskilt fall skall hänskjutas. Jag skall emellertid icke

nu närmare beröra frågan om kompetensfördelningen mellan åklagarna utan

återkommer därtill vid 79 §.

Slutligen må här nämnas, att 22 § tredje stycket innehåller vissa regler

angående förfarandets gång när utredning skall ske genom militär myndig­

het. Det kan härvid bli fråga om antingen ett s. k. militärförhör i egentlig

mening (se vidare 24 §) eller, om tillrättavisning finnes tillfyllest, ett enk­

lare förhör. Det kan dock tänkas, att icke ens ett sådant förhör behöver äga

rum. I överensstämmelse med vad som för närvarande gäller (204 § andra

punkten SLK), bör nämligen den bestraffningsberättigade givetvis äga be­

fogenhet att låta en sak helt förfalla, därest han finner den vara av så ringa

vikt att icke ens tillrättavisning skall ifrågakomma.

23 §.

Såsom chefen för marinen framhållit, kan det givetvis förekomma att ett

brott förövas vid en så avlägset belägen förläggning eller eljest under sådana

förhållanden, att utredning genom civil myndighets försorg icke hinner sät­

tas i gång med erforderlig snabbhet. I så fall bör det, även om militärutred­

ning i princip ej får ske med hänsyn till bestämmelserna i 22 § första styc­

ket, likväl åligga militärbefälet att företaga den utredning som ej lämpligen

bör anstå. Stadgande härom har upptagits i förevarande paragraf.

24 §.

För närvarande gäller enligt 202 § SLK, att utredning i disciplinmål skall

ske vid förhör som hålles antingen av den bestraffningsberättigade befäl­

havaren själv eller, då bestraffningsrätten innehaves av vissa högre befäl­

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

131

havare, av annan person som befälhavaren därtill i allmänhet eller för sär­

skilt fall förordnat. Vid förhöret bör, där så kan ske, någon av den till­

talades överordnade eller någon med honom likställd vara tillstädes. Den

tilltalade skall lämnas tillfälle att förklara sig och i övrigt skall iakttagas

vad för utredning av förseelsens beskaffenhet och prövning av den tilltala­

des straffbarhet är erforderligt. Vad vid förhöret huvudsakligen förekom­

mit skall i korthet antecknas, där ej i krig hinder därför möter. Till dessa

bestämmelser ansluta sig åtskilliga i administrativ ordning utfärdade före­

skrifter. Sålunda stadgas i militära bestraffningsförordningen § 1 bl. a. att,

då anmälan skett hos kompanichef eller motsvarande befälhavare, denne

bör, därest så finnes påkallat, inhämta de upplysningar rörande brottet

och den angivnes person, som av honom kunna införskaffas, och därom av­

giva skriftlig rapport till den bestraffningsberättigade befälhavaren. I § 4

samma förordning stadgas att, då den bestraffningsberättigade befälhava­

ren förordnar annan att hålla i 202 § SLK föreskrivet förhör, han i allmän­

het bör därtill utse vederbörande bataljonschef eller annan regementsofficer

eller civilmilitär person av motsvarande tjänsteklass samt att den, som

förordnas att hålla förhöret, i varje fall skall inneha högre tjänsteställning

än den eller de, med vilka förhöret skall hållas.

I betänkandet framhålles, att de högre befälhavarna i stor utsträckning

utnyttjat befogenheten att sätta annan i sitt ställe såsom förhörsledare.

Sålunda förekomme endast undantagsvis att regementschef själv hölle för­

hör. I allmänhet brukade han uppdraga åt vederbörande bataljonschef

eller motsvarande befattningshavare att fullgöra detta åliggande. Såsom

protokollförare vid förhöret tjänstgjorde vanligen en yngre officer eller

underofficer. Föreskriften i § 1 bestraffningsförordningen om införskaffan­

de i förväg av upplysningar rörande brottet och den angivnes person hade

i stor utsträckning så tillämpats att kompanichefer och motsvarande be­

fälhavare hölle s. k. förberedande förhör, syftande till att redan i detta

skede åstadkomma såvitt möjligt fullständig utredning i målen.

Rörande utformningen av nya regler för det militära förhörsförfarandet

har utredningen anfört att det, med hänsyn till de arbetsuppgifter i

övrigt som ålåge regementschefer och befälhavare i motsvarande ställning,

torde visa sig nödvändigt att bibehålla den nuvarande befogenheten för

bestraffningsberättigad befälhavare att i allmänhet eller för visst fall upp­

draga åt annan att fullgöra åliggandet såsom förhörsledare. Då enligt ut­

redningens förslag bestraffningsrätt under normala förhållanden icke skulle

tillkomma befälhavare av lägre än regementsofficers grad, borde befogenhe­

ten att uppdraga förhörsledningen åt annan kunna gälla utan inskränk­

ning. De nu gällande bestämmelserna om åt vem uppdraget finge lämnas

gåve icke anledning till erinran i vidare mån än att förhörsledningen

icke i något fall borde få överlåtas åt någon, som innehade lägre än kom­

panichefs eller likställd befattning, samt att såsom ställföreträdande för­

hörsledare i första hand borde anvisas bataljonschef och icke såsom för när­

varande »vederbörande bataljonschef». Med den sistnämnda anmärkningen

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

avsåges att det merendels borde vara till fördel att såsom förhörsledare

för regementet i dess helhet fungerade en och samme person och att därtill

då kunde utses den av bataljonscheferna, som funnes bäst skickad för upp­

draget. Såsom protokollförare borde lämpligen tjänstgöra en i regements-

staben placerad underofficer med åliggande att — vare sig förhörsledningen

vore samlad i en hand eller uppdelad på olika befattningshavare — bi­

träda vid samtliga förekommande förhör. Enligt den nuvarande ordningen

inskränkte sig de s. k. majorsförhören ofta till upptagande av förklaringar

av den angivne och andra i saken hörda personer att de vidhölle av dem

vid förberedande förhör inför kompanichefen lämnade uppgifter. Denna

metod hade alltemellanåt haft till följd att vid det förberedande förhöret

förelupna missförstånd och andra felaktigheter i protokollet icke upp­

märksammats och tillrättalagts vid det senare förhöret. Förhörets uppdelan­

de i ett förberedande och ett slutligt förhör överensstämde även eljest föga

med rationella förhörsmetoder. Kompanichefens eller motsvarande befäl­

havares befattning med utredningen borde därför inskränkas till att han

efter mottagandet av angivelsen i en skriftlig rapport sammanfattade de

upplysningar i saken, som utan anställande av förhör vore för honom till­

gängliga.

Utredningen har slutligen understrukit behovet av ändamålsenliga an­

visningar för protokollföringen, så att denna i fortsättningen icke komme

att ske lika mekaniskt och onyanserat som nu ofta vore fallet. Anvisning­

arna syntes lämpligen böra inarbetas i formulär, innehållande stommar till

förhörsprotokoll.

I yttrandena har ingen erinran framställts mot utredningens för­

slag att slopa det nuvarande s. k. kompaniförhöret. Däremot ha delade

meningar yppats om lämpligheten av att centralisera förhörsverksamheten

inom ett förband till viss befattningshavare. Medan chefen för armén i den­

na del anfört, att det i regel syntes mest ändamålsenligt att uppdraget så­

som förhörsledare lämnades åt en och samme officer, som därigenom kun­

de förvärva erforderlig vana, har sålunda chefen för marinen förklarat sig

hysa allvarliga betänkligheter mot att tillämpa ett sådant system vid kust­

artilleriregementena. Det vore i så fall att befara, att den bataljonschef

som erhölle uppdraget såsom förhörsledare ej skulle hinna med sina mili­

tära uppgifter, överbefälhavaren har uttalat, att man icke borde binda sig

vid det ena eller det andra systemet utan låta den bestraffningsberättigade

själv avgöra, hur förhörsverksamheten skulle organiseras. Organisations-

nåmnden har framhållit att, även om fördelar i vissa fall kunde vinnas

genom en centralisering av förhörsverksamheten, det likväl vid större

förband kunde vara olämpligt att en och samme person utsåges att hålla

alla förhör. Dennes arbete därmed skulle nämligen kunna bli så krävande,

att han icke kunde rätt fullgöra sina övriga åligganden, vilket kunde kom­

ma att medföra krav på utökning av antalet regementsofficerare. En för­

delning av förhören mellan samtliga bataljonschefer kunde däremot icke

133

inedföra någon dylik olägenhet, utan i stället torde stora fördelar vara förenade med att förhör hölles av den chef, som bäst kände personalen och de förhållanden, varunder förseelsen skett. Nämnden ville i detta sam­ manhang framhålla, att vid Älvsborgs regemente, där genom nämndens försorg undersökningar verkställts på detta område, någon olägenhet icke försports av att förhören vore uppdelade mellan vederbörande bataljonsche­ fer. Att förhörsprotokollen bleve så korrekta och fullständiga som möjligt samt även i formellt avseende väl avfattade, hade säkerställts genom att den underofficer å regementsexpeditionen, som föredroge flertalet rättsärenden inför regementschefen och som skötte den expeditionella handläggningen av samtliga sådana ärenden, vore protokollförare vid alla förhör i disciplin­ mål.

Göta hovrätt och hovrätten för Övre Norrland ha ansett den föreslagna anordningen med en underofficer som protokollförare icke vara obetingat lämplig. I första hand borde som protokollförare ifrågakomma någon värn­ pliktig med juridisk eller motsvarande utbildning. Värnpliktiga officerares riksförbund har anfört, att protokollföraren borde vara officer.

Några remissinstanser, däribland häradshövding eföreningen, ha funnit anknytningen till bataljonschefs- och kompanichefsbegreppen mindre lyc­ kad, enär nämnda eller därmed likställda befattningar icke förekomme vid alla försvarsgrenar. I stället för ifrågavarande uttryck borde därför an­ vändas termerna befälhavare i respektive regementsofficers och kaptens tjänsteställning.

Departementschefen. Såsom utredningen funnit, lär det av praktiska skäl vara nödvändigt att bibehålla den nuvarande befogenheten för bestraff- ningsberättigad befattningshavare att i allmänhet eller för visst fall upp­ draga åt annan att fullgöra åliggandet såsom förhörsledare. En annan sak — till vilken jag återkommer vid 40 § — är att den tillalade bör äga möj­ lighet att bli personligen hörd av den bestraffningsberättigade, innan dis­ ciplinstraff ålägges. För att den militära utredningsapparaten skall kunna fungera tillfredsställande är det givetvis av största betydelse, att den ställ­ företrädande förhörsledaren är väl skickad för sitt uppdrag. Huruvida för- liörsledningen inom ett förband skall centraliseras till en enda befattnings­ havare eller uppdelas på flera torde böra avgöras efter förhållandena inom varje särskilt förband. Den nuvarande dualismen mellan det s. k. kompa­ niförhöret och det s. k. majorsförhöret bör upphöra. Det bör vidare noga uppmärksammas, att protokollföraren äger erforderliga kvalifikationer för sin syssla.

De stadganden angående det militära utredningsförfarandet, som upp­ tagits i förevarande paragraf, äro ej uttömmande, utan avsikten är -— så­ som av sista stycket framgår — att dessa föreskrifter skola kompletteras med administrativt utfärdade bestämmelser. Dessa torde behöva utformas tämligen detaljerat.

Några remissinstanser ha gjort gällande, att termerna bataljonschef och

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

kompanichef icke borde användas för att angiva vem som skall kunna

utses till ställföreträdande förhörsledare. I stället borde uttrycken befatt­

ningshavare i respektive regementsofficers och kaptens tjänsteställning

användas. Väl är det sant, att under normala förhållanden uppdraget så­

som ställföreträdande förhörsledare bör i första hand lämnas åt regements­

officer och att förhörsledaren bör ha lägst kaptens grad eller tjänsteklass.

Den i yttrandena föreslagna formuleringen torde likväl icke vara lämplig

med hänsyn till att bestraffningsrätten under krig och beredskapstillstånd

skall kunna anförtros åt befattningshavare av lägst underofficers grad eller

tjänsteklass. Termerna bataljonschef och kompanichef äro ur denna syn­

punkt att föredraga, eftersom dessa befattningshavares grad anpassas efter

beredskapsläget. Trots att nämnda termer icke användas inom alla för­

svarsgrenar, lär det i praktiken ej erbjuda några svårigheter att avgöra,

vem som uppehåller en motsvarande befattning. Vid tillämpning av före­

skriften att förhörsledaren skall ha lägst kompanichefs eller likställd be­

fattning bör iakttagas, att avsikten icke är att förhörsledaren skall full­

göra just sådana sysslor som regelmässigt ankomma på en kompanichef,

utan att förhörsledarens tjänst vid krigsmakten skall vara minst lika an­

svarsfull som en kompanichefs. Med denna utgångspunkt bör — för att

anknyta till ett i yttrandena valt exempel — en regementsintendent av

kaptens grad otvivelaktigt kunna utses till förhörsledare, om målet rör en

fråga som han har särskilda förutsättningar att bemästra.

25—27 §§.

Rörande innehållet i dessa paragrafer hänvisas till framställningen vid

22

§.

28 §.

Utredningen har betonat, att bestraffningsberättigad befattningshavare

icke bör i onödan övervältra på civil myndighet att verkställa utredning i

mål, som kunna avgöras i disciplinär ordning. Med hänsyn till de allmänna

domstolarnas arbetsbörda har utredningen vidare understrukit vikten av

att den som erhållit bestraffningsrätt i disciplinmål icke utan giltigt skäl

undandrager sig att utöva sin domsrätt. På grund härav borde den bestraff-

ningsberättigade vid hänskjutandet av ett mål till åklagaren i skriftlig

resolution angiva den särskilda i lagen bestämda grund, som föranlett

åtgärden. — Stadgande härom har upptagits i förevarande paragraf.

6 KAP.

Om tvångsmedel.

29 §.

Enligt 94 § RLK tillägges vissa befälhavare — såvitt angår brott för

vilket underlydande är misstänkt — samma befogenhet att förordna om

häktning, som enligt lag tillkommer Konungens befallningshavande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

135

I den ordinära brottmålsprocessen enligt nya RB förekomma vissa säker­

hetsåtgärder, genom vilka den misstänkte provisoriskt berövas sin frihet.

Dessa åtgärder äro, i den ordning de vanligen förekomma, gripande som kan

företagas av bl. a. enskild polisman, anhållande som beslutas av polismyn­

dighet eller åklagare samt häktning som beslutas av rätten. För att ett

dylikt frihetsberövande skall få ske förutsättes i allmänhet dels att det

brott varom är fråga är av visst svårare slag och dels att det anses före­

ligga fara för att den misstänkte antingen avviker eller på annat sätt för­

svårar utredningen eller att han fortsätter sin brottsliga verksamhet. Av

de nämnda åtgärderna är gripandet provisoriskt i förhållande till anhållande

och detta i sin tur förberedande i förhållande till häktning. De tre åt­

gärderna gå över i varandra enligt vissa regler och med detaljerat bestämda

tidsfrister.

Utredningen har anfört att, då det enligt nya RB tillkommer endast

domstol att förordna om häktning och icke såsom nu jämväl åklagare och

vissa polismyndigheter, följden borde bli att icke heller militär befälhavare

vidare skulle äga besluta om häktning. Däremot syntes det vara av förhål­

landena påkallat, att militär befälhavare skulle äga förordna om anhållande

av underlydande.

Departementschefen. Det torde vara uppenbart, att befattningshavare vid

krigsmakten icke längre bör äga förordna om häktning av underlydande.

Det synes icke heller lämpligt att tillägga sådan befattningshavare befogen­

het att förordna om anhållande. I stället torde böra gälla att, om skäl till

anhållande av krigsman förekomma, den som äger bestraffningsrätt över

den misstänkte skall äga förordna om hans gripande i enlighet med vad i

nya RB stadgas angående detta tvångsmedel. Föreskrift härom har uppta­

gits i förevarande paragraf, varest tillika stadgas att bestämmelserna i 24

kap. 7 § tredje stycket och 8 § nya RB skola äga motsvarande tillämpning,

när befattningshavare vid krigsmakten sålunda förordnar om någons gri­

pande. Enligt dessa bestämmelser skall anmälan om åtgärden skyndsamt

göras hos anhållningsmyndigheten samt den som gripits så snart ske kan

inställas till förhör inför denna. Såsom tidigare framhållits, skall det i dessa

fall åligga den bestraffningsberättigade att hänskjuta målet i dess helhet

till åklagaren (22 § första stycket 3).

30—36 §§.

Enligt gällande rätt står ett särskilt militärt tvångsmedel, kallat förvars-

arrest, till militärbefälets förfogande för säkerställande av krigslydnad och

ordning. De härom givna reglerna kompletteras med särskilda föreskrifter

(92 och 93 §§ RLK) angående häktning med anledning av utevarobrott.

Vad beträffar förvarsarresten skiljer lagen mellan förvarsarrest, som

av envar förman kan användas gentemot underlydande, och förvarsarrest,

som endast med bestraffningsrätt i disciplinmål utrustad befälhavare kan

anlita. Den form av frihetsberövande som förvarsarresten innebär är i

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

båda fallen densamma, men i övrigt föreligga skiljaktigheter såväl beträf­

fande förutsättningarna för förvarsarrestens användande som eljest.

Bestämmelser angående förstnämnda slag av förvarsarrest äro medde­

lade i 96 § RLK. Enligt detta lagrum är förman berättigad att, då under­

lydande under tjänstgöring gör sig skyldig till fel, varigenom krigslydnaden

eller ordningen inom krigsmakten äventyras, och det för krigslydnadens

eller ordningens upprätthållande finnes nödigt, tillsäga den felande förvars­

arrest. Rätt att tillsäga förvarsarrest, då det för ordningens upprätthållande

finnes nödigt, tillkommer även förman i avseende å underlydande, som

utom tjänsten stör allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten.

Enahanda rätt tillkommer även annan överordnad än förman i avseende

å underordnad, såvida den överordnade är av officers eller underofficers

grad. Enligt 99 § RLK skall, om den som tillsagt förvarsarrest ej själv är i

utövning av bestraffningsrätt i disciplinmål över den arresterade, rapport

om arresteringen genast och sist inom tjugufyra timmar avgivas till den

befälhavare, som äger bestraffningsrätten; och åligger det denne att så

fort ske kan meddela beslut i ärendet.

Jämlikt 97 § RLK äger befälhavare, vilken på grund av stadgandet i

204 § SLK hänskjutit åtal mot honom underlydande person till krigsrätts

behandling, ändå att skäl till häktning icke föreligger, förordna att den

tilltalade skall hållas i förvarsarrest till dess krigsrätten sammanträder. Så­

dant förordnande må dock icke meddelas i annat fall än då förseelsen är av

svårare beskaffenhet och det för krigslydnadens upprätthållande finnes vara

av synnerlig vikt att den tilltalade icke lämnas på fri fot.

Slutligen gäller enligt 100 § RLK att, om underordnad som är överlastad

av starka drycker anträffas inom vederbörande förläggningsort eller å all­

män plats utanför förläggningsorten, han må, när hans behöriga vårdande

icke annorledes låter sig verkställa, på befallning av förman eller av annan

överordnad av officers eller underofficers grad tagas i förvar och insättas i

militärhäkte till dess han återvunnit sina sinnens bruk.

Utredningen har anfört, att ett för militära förhållanden avpassat

särskilt tvångsmedel av sådant slag som den nuvarande förvarsarresten

enligt 96 § icke kunde undvaras. Förutsättningarna för användandet av

sådan förvarsarrest syntes lämpligen kunna bestämmas i enlighet med vad

nu gällde. Viss omredigering bleve dock erforderlig med anledning av den

i SLK-utredningens förslag gjorda jämkningen av förmans- och underly-

dandebegreppen. Jämkningen innebure, att dessa begrepp anknutits ute­

slutande till förhandenvaro av befälsrätt. Förslaget stadgade sålunda i detta

hänseende, att krigsman, som hade befälsrätt över annan krigsman, vore

dennes förman och att krigsman, över vilken annan krigsman hade befäls­

rätt, vore underlydande i förhållande till denne. Ändamålet med förvars­

arresten bleve i allt väsentligt tillgodosett även om befogenhet att tillsäga

förvarsarrest tillädes endast förman gentemot underlydande. Förvarsarrest

borde kunna komma till användning icke endast med anledning av förseel­

Kungl. Maj:ts proposition m 216.

137

ser, som kunde beivras i den för disciplinmål stadgade ordningen, utan även

då prövningen av ansvarsfrågan uteslutande tillhörde domstol. Enligt det

nuvarande stadgandet i 96 § innebure tillsägelse av förvarsarrest ett för-

ständigande att i arrest avbida vad den, som över den felande ägde bestraff­

ningsrätt i disciplinmål, i laga ordning beslutade. I förtydligande syfte

borde i stället föreskrivas att, om ej genom särskilt beslut av den be-

straffningsberättigade befälhavaren den omhändertagne försattes på fri fot,

förvarsarresten skulle bestå, där omhändertagandet skett med anledning

av brott av beskaffenhet att straff därför kunde åläggas i disciplinmål, till

dess befälhavaren meddelat slutligt beslut i målet, och i andra fall till dess

målet överlämnats till vederbörande åklagare. I anslutning härtill borde

ytterligare stadgas att, om den bestraffningsberättigade befälhavaren icke

själv förordnat om förvarsarresten, det ålåge honom att så snart ske kunde

taga under omprövning huruvida förvarsarresten skulle bestå samt att för­

varsarrest av förevarande slag icke finge bestå längre än till och med

fjärde dagen från den dag förordnande om arresten meddelades eller an­

mälan därom gjordes hos den bestraffningsberättigade befälhavaren.

Vidare har utredningen funnit, att i blivande lagstiftning motsvarighet

icke heller kunde undvaras till förvarsarrest av det slag som regleras i 97 g

RLK. Utredningen tillägger:

Vad för närvarande gäller i fråga om förutsättningarna för användande

av sådan förvarsarrest torde icke giva anledning till erinran. Med den nya

ordningen överensstämmer alt behörighet att förordna om förvarsarrest

enligt 97 g alltjämt skall tillkomma endast befälhavare, som äger bestraff­

ningsrätt över den felande. Sådan förvarsarrest bör likaväl som förvars­

arrest enligt 96 g kunna användas icke blott då det gäller brott av beskaf­

fenhet att straff därför kan åläggas i disciplinär ordning utan även i fråga

om brott, vars prövning uteslutande ankommer på domstol. Enligt de nu­

varande bestämmelserna kan förvarsarrest varom nu är fråga användas i

fall då befälhavare hänskjutit mål till krigsrätt. De nya bestämmelserna

böra givetvis i stället avse fall då mål hänskjutits till åklagaren. Det bör

åläggas befälhavare att, då förordnande om förvarsarrest meddelats, oför-

dröjligen härom underrätta åklagaren. En sådan föreskrift innebär att, om

såsom i regel torde bli fallet förordnandet meddelas i samband med målets

hänskjutande till åklagaren, handlingarna i målet skola åtföljas av särskild

anmälan om åtgärden. I stället för den nuvarande bestämmelsen att den

omhändertagne skall kvarbli i arrest till dess krigsrätten sammanträder bör

föreskrivas att, om ej genom särskilt beslut av befälhavaren den omhänder­

tagne lorsättes på fri fot, förvarsarresten skall hestå till dess rätten sam­

manträder för huvudförhandling i målet. Det bör givetvis åligga befälha­

varen att, om han finner förutsättningar för förvarsarrestens bestånd ej

längre vara för handen, omedelbart meddela beslut om den omhändertag­

nes frigivande. Enligt 45 kap. 14 § nya RB gäller, att huvudförhandling i

mål angående häktad eller anhållen i regel skall hållas inom en vecka från

(ten dag, då åtalet väcktes. Detta stadgande bör erhålla tillämpning även då

befälhavare förordnat om förvarsarrest varom nu är fråga. Vidare bör före­

skrivas att, om åklagaren ej väckt åtal inom eu vecka från den dag då för­

ordnande om förvarsarrest anmälts, åklagaren omedelbart därom skall un­

derrätta befälhavaren, som då har att förordna om den omhändertagnes

frigivning. Lika med sådan underrättelse från åklagaren bör anses målets

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

återremitterande från åklagaren till befälhavaren för prövning i disciplinär

ordning. Har åklagaren för sin del ansett förseelsen kunna försonas med

disciplinstraff, torde regelmässigt kunna förutsättas att omständigheterna

icke påkalla den omhändertagnes kvarhållande i förvarsarrest.

Den nuvarande benämningen förvarsarrest syntes enligt utredningens

mening böra ersättas med annan benämning, som icke kunde giva anled­

ning till den missuppfattningen att det frihetsberövande varom här vore

fråga icke blott utgjorde ett tvångsmedel utan även såsom den vanliga ar­

resten hade karaktär av bestraffning. Benämningen militärförvar eller an­

nat uttryck som uteslutande anknöte till åtgärdens egenskap av tvångsme­

del syntes vara att föredraga.

Utredningen har jämväl diskuterat, om anledning förelåge att uppställa

särskilda häktningsgrunder i fråga om militära brott. Härom anföres i be­

tänkandet :

Såsom särskilt skäl för eu utvidgning av häktningsgrunderna i fråga om

militära brott lär knappast kunna hänvisas till annat än att då det gäller

sådana brott det mera än eljest skulle föreligga fara för att den brottslige

avviker för att undandraga sig lagföring och straff. Till förebyggande av

den fara för krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten, som i vissa

situationer kan vara förenad med att den felande lämnas på fri fot, finnes

om så är behövligt tillgång till särskilda militära tvångsmedel, nämligen

olika slag av förvarsarrest. Vad angår flyktfaran torde denna kunna anta­

gas icke oväsentligt elimineras av omständigheter, som i regel icke ha nå­

gon motsvarighet i civila förhållanden. Härvid kommer främst i betraktande

det förhållandet att ett avvikande ur militärtjänsten i syfte att undgå lag­

föring ådrager vederbörande straffansvar för olovligt undanhållande eller

rymning. Det kan i detta sammanhang anmärkas, att enligt SLK-utredning-

ens förslag straffet för olovligt undanhållande, som i vanliga fall icke kan

bli svårare än disciplinstraff, kan bestämmas till fängelse, om den lagförde

tidigare begått sådant brott. Ett avvikande i syfte att undgå lagföring för

olovligt undanhållande kan således medföra, att vid en senare lagföring det

gemensamma straffet för de båda utevarobrotten blir fängelse. I fråga om

värnpliktiga föreligger ytterligare ett avhållande moment i det att den, som

blivit fälld till straff för rymning eller olovligt undanhållande, under sär­

skilda förutsättningar icke såsom fullgjord tjänstgöring äger tillgodoräkna

sig den tid hans tjänstgöring varit avbruten och i vissa fall ej heller den tid

han dessförinnan tjänstgjort. I enlighet med vad nu anförts torde, i varje

fall då det gäller fredstid, i fråga om militära brott icke böra gälla andra

häktningsgrunder än de i nya RB stadgade.

Däremot kunde det enligt utredningens mening möjligen ifrågasättas att

under beredskapstillstånd och krig utvidga domstolens rätt att förordna om

häktning vid utevarobrott. Utredningen har dock stannat för att ej föreslå

en sådan utvidgning. I denna del anföres:

Enligt SLK-utredningens förslag uppställas strängare strafflatituder för

utevarobrott under beredskapstillstånd och krig än i fredstid. För undan­

hållande under beredskapstillstånd är straffet disciplinstraff eller fängelse.

Då riket är i krig må för sådant brott dömas högst till straffarbete i två år.

För rymning under beredskapstillstånd är straffet fängelse eller straffar­

bete i högst två år och för sådant brott då riket är i krig straffarbete i högst

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

139

tio år. Enligt nya RB gäller att, om någon på sannolika skäl är misstänkt

för brott, varå straffarbete kan följa, han må häktas, därest med hänsyn

till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan omstän­

dighet skäligen kan befaras, att han avviker eller annorledes undandrager

sig lagföring eller straff eller genom undanröjande av bevis eller på annat

sätt försvårar sakens utredning eller ock anledning förekommer att han

fortsätter sin brottsliga verksamhet. Om SLK-utredningens förslag till reg­

lering av utevarobrotten genomföres, kan domstol under nu angivna förut­

sättningar förordna om häktning vid undanhållande då riket är i krig och

vid rymning under såväl beredskapstillstånd som krig. Bortsett från undan­

hållande under beredskapstillstånd kan således häktning äga rum vid ute-

varobrott så snart detta är påkallat av processuella skäl. Fall kunna givet­

vis förekomma, där vid utevarobrott under beredskapstillstånd eller krig

flyktfara icke föreligger — rymlingen har exempelvis frivilligt inställt sig

liil fortsatt tjänstgöring — och häktning icke heller eljest är påkallad av

processuella skäl men där det av hänsyn till krigslydnaden eller ordningen

skulle vara förenat med avsevärd olägenhet att lämna rymlingen på fri fot.

För berörda, ur disciplinär synpunkt vådliga situationer bör i stället för

häktning lämpligt militärt tvångsmedel ställas till befälhavares förfogande.

I annat sammanhang har av utredningen föreslagits, att de nuvarande be­

stämmelserna i 96 och 97 §§ RLK om förvarsarrest i huvudsak skola bibe­

hållas. Förvarsarrest, varom stadgas i dessa lagrum, är väsentligen avsedd

att användas vid disciplinöverträdelser i egentlig bemärkelse eller således

framför allt i sådana fall där krigslydnaden äventyras eller ordningen stö­

res genom själva utförandet av den brottsliga gärningen. I regel torde icke

vara att räkna med att denna förutsättning för användande av förvarsarrest

föreligger vid utevarobrott. Med hänsyn härtill synes böra stadgas, att vid

rymning eller undanhållande då riket är i krig ävensom vid rymning under

beredskapstillstånd förvarsarrest — vare sig fråga är om förvarsarrest en­

ligt nuvarande 96 § eller 97 § — må tillsägas, därest det av särskilda om­

ständigheter är påkallat.

Beträffande det i 100 § RLK upptagna stadgandet om krigsmans tagande

i förvar för fylleri har utredningen anfört, att detsamma borde inskränkas

till sådana fall, där den berusade varit iklädd militär tjänstedräkt eller el­

jest uppträtt inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten. En­

dast förman borde vara behörig att förordna om detta tvångsmedel.

Några remissinstanser ha kritiserat utredningens uppfattning, att

särskilda bestämmelser om utevarobrott ej erfordrades i fredstid. Sålunda

anför magistraten i Karlskrona:

Då en rymling ej frivilligt inställer sig till fortsatt tjänstgöring utan in­

förpassats till sin förläggning genom polismyndighetens försorg föreligger

i regel flyktfara. Även för sådant fall bör dock åtminstone då det gäller

rymning första gången i regel icke svårare straff än arrest ifrågakomma.

Utevarobrott förekomma även i fredstid i synnerligen stort antal och utred­

ningen i desamma är mycket enkel. Ur nu angivna synpunkter är det ange­

läget att mål angående utevarobrott i de fall då arrest är tillräcklig reak-

tion mot brottet handläggas i disciplinär ordning. Erfarenheten har visat

att vid utevarobrott i fredstid flyktfaran i många fall ej kan elimineras så­

framt icke tvångsmedel tillgripes. Om förvarsarrest ej kan användas står

enligt utredningens förslag ej något annat tvångsmedel än häktning till för­

140

fogande. Även för det fall att flyktfara skulle föreligga kan emellertid ej

alltid häktning ske enär övriga förutsättningar för häktning enligt 24 kap.

nya RB ej äro för handen. Därtill kommer den olägenheten att häktning

i mål angående utevarobrott utgör hinder för målets handläggning i disci­

plinär ordning. Med hänsyn till vad sålunda anförts skulle det enligt ma­

gistratens mening vara lämpligt att bestraffningsberättigad befälhavare till­

erkändes rätt att vid utevarobrott i fredstid tillsäga förvarsarrest och att

förordna om omedelbar verkställighet av ålagt arreststraff. Då befälhavare

i disciplinmål alltid skall rådgöra med auditören torde det ur rättssäker­

hetssynpunkt ej böra väcka några betänkligheter att införa en bestämmelse

av nu angivet innehåll.

Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har gått ett steg längre

i sin kritik, i det att föreningen funnit det otillfredsställande att icke andra

häktningsgrunder än de i nya RB stadgade skulle gälla i fråga om utevaro-

brotten. De skäl, som i betänkandet anförts för detta förslag, strede enligt

föreningens åsikt mot vad erfarenheten visade. Det förhållandet, att ett

avvikande ur militärtjänsten i syfte att undgå lagföring ådroge vederbö­

rande straffansvar för olovligt undanhållande eller rymning, visade sig

nämligen allt emellanåt icke innebära något avhållande moment. Det i

fråga om värnpliktiga i sådant hänseende anförda förhållandet, att den

som blivit fälld till straff för rymning eller olovligt undanhållande under

särskilda omständigheter icke ägde såsom fullgjord tjänstgöring tillgodo­

räkna sig den tid hans tjänstgöring varit avbruten och i vissa fall icke

heller den tid han dessförinnan tjänstgjort, avskräckte mången gång icke

heller den värnpliktige från att olovligen lämna eller utebliva från för­

läggningen. På grund härav borde möjlighet föreligga att såväl under freds­

tid som i all synnerhet under krig och beredskapstillstånd tillgripa häkt­

ning för rymningsbrott. I varje fall borde jämväl under fred förvarsarrest

kunna tillsägas vid både undanhållande och rymning.

Utredningens uppfattning att termen förvarsarrest borde utbytas mot

annat uttryck har mött gensaga från överbefälhavaren, som ansett att till­

räckliga skäl ej föreburits för att ändra den hävdvunna benämningen.

Enligt utkastet skulle krigsman — utom i de fall varom eljest vore

i lag stadgat — kunna häktas, om han gjort sig skyldig till rymning eller

han eljest på sannolika skäl vore misstänkt för brott och det för krigs­

lydnadens upprätthållande funnes vara av synnerlig vikt att han icke läm­

nades på fri fot. Befattningshavare vid krigsmakten skulle ej äga förordna

om häktning men däremot äga tillsäga förvarsarrest om bland annat skäl

till anhållande — och därmed häktningsskäl — förelåge. I anledning av vad

utkastet sålunda innehöll anförde skånska hovrätten och advokatsamfun­

det, att särskilda häktningsgrunder ej borde gälla i militära mål, och

Stockholms rådhusrätt fann det tveksamt, om häktning borde kunna ske

för rymningsbrott. Justitiekanslersämbetet anförde, att häktning borde

kunna ske endast om brottet vore av svårare beskaffenhet. Även i vissa

andra hänseenden skilde sig utkastet från utredningens förslag. Då depar-

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

141

tementsförslaget i dessa delar icke bygger på utkastet, synes det emellertid

ej erforderligt att närmare beröra ifrågavarande olikheter.

Departementschefen. Under detta lagstiftningsärendes behandling har

icke rått någon meningsskiljaktighet därom, att i den militära brottmåls-

processen behövas vissa tvångsmedel mot den misstänkte utöver dem som

stå till buds i den allmänna processen. Såsom framgår av den vid 29 § givna

redogörelsen får enligt nya RB den misstänkte berövas friheten endast av

skäl som hänföra sig till ett väntat beteende av honom själv. Inom krigs­

makten kommer därtill, att det i vissa fall kan vara nödvändigt att taga

den brottslige i förvar med hänsyn till kraven på disciplin, ordning och

effektivitet. Det är sålunda uppenbart, att sådana brott som lydnadsbrott,

uppvigling och rymning kunna allvarligt äventyra disciplin och ordning

även där omständigheterna icke äro sådana att enligt nya RB skäl till fri­

hetsberövande föreligga. Jag finner därför nödvändigt, att liksom enligt nu

gällande rätt vissa för militära förhållanden avpassade, särskilda tvångsme­

del stå till militärbefälets förfogande.

Jag har emellertid varit angelägen om att reglerna i detta ämne utformas

restriktivt och att garantier givas till skydd mot opåkallade ingripanden.

I sistnämnda hänseende vill jag, såsom närmare utvecklas i det följande,

gå något längre än utredningen och föreslå att, liksom vid frihetsberövan­

de enligt nya RB, frågan om åtgärdens bestånd på ett tidigt stadium skall

underställas domstols prövning. Militärbefälets befogenhet att förordna

om frihetsberövande avses alltså skola gälla helt kortvariga ingripanden.

Vid utformningen av hithörande regler torde de fall, där frihetsberövan-

det betingas uteslutande av ordningshänsyn, böra behandlas för sig. I en­

lighet härmed har i 36 § av departementsförslaget upptagits ett stadgande,

jämlikt vilket krigsman enligt förmans förordnande må tagas i förvar,

om han under där angivna förutsättningar gjort sig skyldig till fylleri eller

eljest stört allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten. Det ligger i

sakens natur, att frihetsberövandet i dessa fall icke får bestå längre än

som betingas av det ändamål som föranlett omhändertagandet. Förevarande

stadgande motsvarar bestämmelserna i 100 och 98 §§ RLK, sistnämnda

paragraf dock allenast i vad den avser rent ordningsstörande förseelser.

Det är emellertid icke endast av ordningshänsyn utan även — och främst

—- av hänsyn till krigslydnadens upprätthållande, som militärbefälet bör

äga befogenhet att omhändertaga en krigsman, trots att skäl till anhållan­

de ej föreligga. För detta ändamål bör liksom nu ett särskilt tvångsmedel,

vilket lämpligen torde kunna betecknas med den hävdvunna termen f ö r-

varsarrest, stå till militärbefälets förfogande. De för närvarande

gällande reglerna rörande detta institut torde böra förenklas. Sålunda lära

enhetliga bestämmelser böra givas både angående vem som skall äga för­

ordna om förvarsarrest och om förutsättningarna för användandet av detta

tvångsmedel.

Vad först angår de förutsättningar, under vilka förvarsarrest skall kun­

142

Kungi. Maj.ts proposition nr 216.

na användas, är det tydligt att dessa böra utformas tämligen restriktivt.

Förvarsarrest bör därför i princip kunna åläggas endast om krigsman gjort

sig skyldig till en svårare förseelse —- oavsett dock om denna kan bestraf­

fas i disciplinmål eller ej — och det för krigslydnadens upprätthållande

finnes vara av synnerlig vikt att den felande ej lämnas på fri fot (30 §

första stycket 1). När det gäller en viss grupp av brott, nämligen rymning

och undanhållande, torde det emellertid vara nödvändigt att mildra nu

nämnda krav. Detta har också vitsordats av utredningen, som likväl an­

sett att ett behov av att tillgripa förvarsarrest vid utevarobrott allenast före-

låge, såvitt anginge rymning under krig och beredskapstillstånd samt be­

träffande undanhållande endast under krig. Under remissbehandlingen ha

däremot några instanser gjort gällande, att ett särskilt tvångsmedel vid rym­

ning måste stå till förfogande även under fredsförhållanden. För egen de!

biträder jag de synpunkter, som dessa instanser anfört. På grund härav

har i 30 § första stycket 2 punkten såsom en allmän regel föreslagits, att

den som gjort sig skyldig till rymning skall kunna tagas i förvarsarrest,

om det skäligen kan befaras att han ånyo avviker. De i första punkten an­

givna förutsättningarna behöva alltså ej föreligga i detta fall. Stadgandet i

andra stycket av nämnda paragraf angående förvarsarrest vid undanhål­

lande under krig motsvarar vad utredningen föreslagit.

Vidkommande härefter frågan vem som skall äga befogenhet att förordna

om förvarsarrest synes det påkallat, att sådan befogenhet skall tillkomma

varje förman i förhållande till hans underlydande (30 §). Därest den som

förordnat om förvarsarrest icke själv har bestraffningsrätt över den arreste­

rade, bör han dock vara skyldig att omedelbart och sist inom tjugufyra

timmar hänskjuta frågan om arrestens bestånd till bestraffningsberättigad

befattningshavares prövning (31 §).

Det frihetsberövande som förvarsarresten innebär bör givetvis ej bestå

under längre tid än som är oundgängligen erforderligt. I enlighet härmed

föreskrives i 32 § såsom en allmän regel, att den arresterade omedelbart

skall frigivas, om skäl att kvarhålla honom ej längre förekomma. Rättssä­

kerheten kräver emellertid, att lagen närmare reglerar den tid som förvars­

arresten får bestå. Bestämmelser härom ha upptagits i 34, 85 och 86 §§.

Enligt 34 § skall den arresterade omedelbart frigivas, om den bestraff-

ningsberättigade ej inom fyra dagar från den dag, då han förordnade om

förvarsarresten eller mottog underrättelse att annan förordnat därom, an­

tingen hänskjutit målet till åklagaren eller själv slutligt avgjort målet. Un­

dantag härifrån får göras allenast om det på grund av krigsförhållanden är

omöjligt att få förbindelse med åklagaren inom så kort tid. Det må i detta

sammanhang beaktas att, om straff för brottet inom nämnda tid ålagts i

disciplinmål, förvarsarresten ej får bestå efter det att straffbeslutet med­

delats men att straffet avses skola under särskilda omständigheter kunna

omedelbart verkställas (56 § första stycket). Om den bestraffningsberät-

tigade icke själv avgör målet mot den arresterade utan inom fyradagars-

fristen hänskjuter detsamma till åklagaren -— därvid den bestraffningsbe-

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

143

rättigade enligt 33 § första stycket har att underrätta åklagaren om arreste­

ringen och skälen för densamma — skall det enligt 85 § första stycket

åligga åklagaren att sist dagen efter den, då han mottog underrättelse om

arresteringen, till rättens prövning hänskjuta frågan om arresten skall bestå.

Angående rättens prövning av nämnda fråga skall i tillämpliga delar gälla

vad i nya RB stadgas om prövning av häktningsfråga (86 § första stycket).

Beslutar rätten att arresten skall bestå, skall det —- med visst undantag —

anses som om den arresterade vore häktad (86 § andra stycket). Vad nu

sagts skall äga tillämpning även i de fall, då brottsutredningen från början

handhafts av civil myndighet men vederbörande militäre chef förordnat

om den misstänktes tagande i förvarsarrest (jämför 33 § andra stycket

och 85 § första stycket).

Syftet med den nu föreslagna anordningen är, såsom förut framhållits,

att förvarsarresten icke utan domstolskontroll skall få bestå annat än un­

der helt kort tid. Även stadgandet i 86 § andra stycket syftar till att för­

bättra den arresterades ställning bland annat i det hänseendet, att förvars-

arresttiden åtminstone delvis skall kunna avräknas från straffet.

Åklagarens skyldighet att till rättens prövning hänskjuta frågan om

arrestens bestånd bör icke vara absolut. Det kan ju nämligen tänkas, att

åklagaren för egen del finner att något åtal alls icke bör ske. I så fall skall

han genast underrätta vederbörande militäre chef om sitt beslut, varvid

denne har att tillse att den arresterade omedelbart frigives (85 §).

I 35 § ha upptagits vissa regler angående behandlingen av den som tagits

i förvarsarrest.

37 §.

Enligt utredningen borde befälhavare i anledning av brott, för vilket

underlydande vore misstänkt, äga förordna om jämväl vissa andra allmänna

tvångsmedel än anhållande. Befälhavare borde i dessa avseenden vara jäm­

ställd med åklagare. Detta innebure, att befälhavare skulle äga förordna

om reseförbud, beslag, husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbe­

siktning.

I utkastet upptogs ett stadgande, jämlikt vilket bestraffningsberätti-

gad befälhavare skulle äga förordna om beslag, kroppsvisitation och kropps­

besiktning, där sådan befogenhet enligt lag tillkomme åklagare, men där­

emot ej om reseförbud och husrannsakan.

I anledning av den sålunda gjorda begränsningen anförde justitiekans-

lersämbetet och landsfogdeföreningen, att även husrannsakan borde kunna

beslutas av befälhavare. Om t. ex. en stöld förövats i ett logement, kunde

det vara påkallat att omedelbart visitera eu misstänkts klädskåp.

Departementschefen. Uppenbart är, att bestraffningsberättigad befatt­

ningshavare bör äga att i anledning av brott, för vilket underlydande är

misstänkt, förordna om beslag, kroppsvisitation och kroppsbesiktning, där

sådan befogenhet enligt lag tillkommer åklagare. Bestämmelse härom har

144

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

upptagits i 37 § första stycket. Däremot synes det varken erforderligt eller

önskvärt att tillägga honom befogenhet att förordna om husrannsakan. Be­

träffande det i yttrandena åberopade exemplet må framhållas, att visitation

av ett klädskåp i ett logement torde kunna ske utan särskilt bemyndigan­

de (jämför militieombudsmannens ämbetsberättelse år 1947 s. 175).

I 27 kap. 6 § nya RB stadgas att, om beslag verkställts utan rättens för­

ordnande, den som drabbats av beslaget äger begära rättens prövning där­

av. I anledning härav har i andra stycket föreskrivits att mål, i vilket mili­

tär chef meddelat förordnande om beslag, omedelbart skall i dess helhet

hänskjutas till åklagaren, därest den som drabbats av beslaget begär att

rätten skall pröva åtgärden (jämför s. 85 f i bet.).

När någon på sätt nyss sagts påkallat rättens prövning av beslag skall

rätten, om beslaget fastställes, tillika utsätta viss tid inom vilken åtal sist

skall vara väckt. Har sådan prövning icke begärts skall åtal väckas inom en

månad från beslaget vid påföljd att detta eljest måste hävas. På grund här­

av bör det åligga militär chef som förordnat om beslag att i god tid, för­

slagsvis två veckor, före åtalsfristens utgång, hänskjuta målet till åklaga­

ren, om det ej redan dessförinnan avgjorts i disciplinär ordning. Ett stad­

gande härom har upptagits i tredje stycket.

7 KAP.

Om handläggning av disciplinmål.

38 och 39 §§.

För närvarande gäller enligt 203 § SLK att befälhavaren, innan disciplin­

straff ålägges, skall vara skyldig att inhämta yttrande av vederbörande

auditör rörande brottets beskaffenhet och det straff som bör åläggas. Därest

auditörens hörande skulle medföra avsevärt uppskov med målets avgö­

rande och det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande finnes

nödigt att den felande skyndsamt bestraffas, äger befälhavaren dock åläg­

ga disciplinstraff utan att yttrande från auditören inhämtats. Detsamma

gäller, där i fält, på sjötåg eller eljest auditör icke finnes vid ifrågavarande

avdelning av krigsmakten.

Utredningen har i anledning av detta stadgande anfört, att det

icke kunde anses tillfredsställande att skyldigheten för befälhavaren att

inhämta yttrande av auditören begränsades till de fall då befälhavaren för

sin del funne bestraffning böra åläggas i disciplinär ordning. Utredningen

tillägger:

Redan den omständigheten att auditörens rådgivning är avsedd att ut­

göra garanti för en riktig utövning av bestraffningsrätten torde tala för att

skyldigheten för befälhavaren att rådföra sig med auditören bör gälla utan

hänsyn till befälhavarens egen uppfattning om hur prövningen av målet

bör utfalla. Tydligt är, att det för en riktig utövning av bestraffningsrätten

kan vara av betydelse att befälhavaren inhämtar auditörens åsikt även i

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

145

fråga om ett av befälhavaren tilltänkt beslut att utan vidare åtgärd låta

bero vid vad i saken förekommit eller att i stället för disciplinstraff an­

vända tillrättavisning. Detsamma gäller i regel även i fall då befälhavaren

avser att hänskjuta målet till åklagaren för fortsatt behandling vid dom­

stol. Om ett tillämnat beslut härom har sin grund däri att befälhavaren

funnit påföljden icke böra stanna vid disciplinstraff, kan befälhavaren vid

förnyat övervägande i samråd med auditören finna förseelsen icke för­

skylla svårare påföljd än disciplinstraff och således komma att ålägga be­

straffning. Därest målets tilltänkta hänskjutande till åklagaren är föranlett

av att befälhavaren funnit utredningen icke vara tillfyllest för prövning av

målet i disciplinär ordning, kan samrådet med auditören giva till resultat

att befälhavaren — efter eventuell komplettering av utredningen enligt an­

visning av auditören — ålägger disciplinstraff eller meddelar tillrättavis­

ning eller ock låter målet förfalla. Hänskjutes målet till åklagaren i anslut­

ning till att befälhavaren beslutar om anhållande eller med anledning där­

av att vid domstol upptages fråga om befogenheten av befälhavarens för­

ordnande om användande av annat allmänt tvångsmedel än anhållande,

torde däremot icke med samma skäl kunna göras gällande att befälhavaren

ej bör äga besluta utan föregående samråd med auditören.-------- — Det

lär för övrigt kunna antagas, att befälhavaren utan att vara skyldig härtill

likvisst skall finna sig föranlåten att i den mån så kan ske rådföra sig med

auditören även i nu åsyftade fall. I enlighet med vad nu angivits torde

de nuvarande bestämmelserna i 203 § SLK böra ändras såtillvida att,

med undantag för nyss angivna fall då förordnande om tvångsmedel för­

anleder målets upptagande vid domstol, skyldighet stadgas för bestraff-

ningsberättigad befälhavare att innan beslut i disciplinmål meddelas —

vare sig beslutet innefattar ett avgörande i sak eller innebär att målet hän­

skjutes till åklagaren — inhämta yttrande av vederbörande auditör angå­

ende den åtgärd, som i varje särskilt fall bör ifrågakomma, med föreskrift

därjämte att, om disciplinstraff ålägges, auditören har att yttra sig rö­

rande brottets beskaffenhet och det straff, som bör åläggas.

Utredningen har härefter erinrat om de undantag som vore medgivna

från skyldigheten för befälhavare att innan disciplinstraff ålägges inhämta

yttrande av auditören. Utredningen anför härom:

För att i dessa undantagsfall yttrande icke skall behöva inhämtas förut-

sättes dels att auditörens hörande skulle medföra avsevärt uppskov med

målets avgörande och dels att det för krigslydnadens eller ordningens upp­

rätthållande finnes nödigt att den felande skyndsamt bestraffas. I moti­

ven till lagen framhålles, att ifrågavarande undantagsbestämmelse vore

avsedd att i fredstid tillämpas endast vid extraordinära tillfällen. I lag­

rummet föreskrives vidare, att skyldigheten att inhämta yttrande från

auditören icke gäller då i fält, på sjötåg eller eljest auditör ej finnes an­

ställd vid den avdelning av krigsmakten, varom fråga är. Av motiven fram­

går, att sistnämnda föreskrift är grundad på den presumtionen att, då en

avdelning befinner sig i fält eller på sjötåg, auditörens hörande alltid skulle

medföra väsentligt uppskov.

Enligt utredningens förslag skall i olikhet mot vad för närvarande gäller

av befälhavare ålagt arreststraff icke gå i verkställighet, därest den dömde

vid domstol fullföljer talan mot straffbeslut. Oavsett det uppskov med

verkställigheten av befälhavares straffbeslut, som kommer att inträda i

fall då den dömde fullföljer talan däremot, är det likväl angeläget att be­

slutet meddelas utan dröjsmål. Kravet på alt yttrande av auditören skall

inhämtas torde därför icke heller framdeles kunna undantagslöst upprält-

10 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr‘JI(i.

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

hållas. Från rättssäkerhetens synpunkt mest betydelsefullt är givetvis alt

befälhavaren icke ålägger bestraffning utan att yttrande från auditör in­

hämtats. För de fall då befälhavaren avser att begagna sin bestraffnings­

rätt torde följaktligen undantagen från regeln om skyldighet att inhämta

yttrande från auditören böra begränsas till sådana extraordinära tillfällen,

för vilka den ovan först omnämnda undantagsbestämmelsen i gällande lag

är avsedd. För fall åter där beslutet icke innefattar åläggande av straff sy­

nes undantagsbestämmelsen lämpligen kunna givas det innehåll att slutligt

beslut i målet må av befälhavaren meddelas utan att yttrande från audi­

tören inhämtas därest dennes hörande skulle föranleda avsevärd tidsut-

dräkt och uppskovet skulle äventyra krigslydnadens eller ordningens upp­

rätthållande eller eljest vålla olägenhet.

Vad angår den nuvarande bestämmelsen om att yttrande av auditör icke

behöver inhämtas då den felande tillhör avdelning, som befinner sig i fält

eller på sjötåg, synes tillräcklig anledning knappast föreligga vare sig att,

på sätt som skett vid stadgandets tillkomst, presumera att auditörens hö­

rande i dylika fall alltid skulle föranleda väsentligt uppskov med målets

avgörande eller att eftergiva den ytterligare förutsättning — äventyrande

av krigslydnaden och ordningens upprätthållande — som enligt huvudstad­

gandet fordras för att målet skall kunna avgöras utan auditörens hörande.

Stadgandet lär följaktligen utan vidare kunna utgå. Däremot torde — ehuru

i första hand under krig och därmed jämförliga förhållanden — alltjämt

finnas behov av särskild föreskrift därom att skyldighet att höra auditör

ej föreligger i fall då auditör icke finnes vid den ifrågavarande avdelningen.

Mot utredningens förslag har chefen för armén invänt, att det skulle

medföra alltför stor omgång och tidsutdräkt, om auditören alltid skulle

böras, innan beslut i disciplinmål meddelades. Det syntes tillräckligt att

föreskriva, att befälhavaren skulle inhämta auditörens yttrande i fall då

bestraffning ålades. I övriga fall borde det kunna överlåtas åt befälhavaren

att avgöra, om auditörens yttrande vore erforderligt. Chefen för marinen

och Svenska officer sförbundet ha särskilt anmärkt på att befälhavaren

skulle vara skyldig att höra auditören, även om han ansåge målet böra för­

falla eller tillrättavisning vara till fyllest. Ett sådant tyngande av förfaran­

det vid rena bagatellförseelser skulle medföra stora praktiska olägenheter

och sannolikt medföra ett ökat behov av auditörer. De undantagsbestäm­

melser utredningen föreslagit vore alltför vagt utformade för att skänka

någon egentlig ledning.

Beträffande förslaget att disciplinstraff i vissa undantagsfall skulle få

åläggas utan auditörens hörande har Göta hovrätt anfört, att inhämtandet

av auditörens yttrande med nutida kommunikationsmöjligheter endast un­

dantagsvis — såsom då förbandet för manöver eller dylikt ändamål be­

funne sig utom förläggningsorten — torde föranleda något nämnvärt upp­

skov under fredsförhållanden. Endast för sådana och därmed jämställda

fall borde under de i 203 § andra stycket SLK i övrigt angivna förutsättt-

ningarna auditörens hörande kunna underlåtas.

I utkastet föreskrevs, att befälhavaren skulle vara skyldig att in­

hämta auditörens yttrande innan disciplinstraff ålades. Sådant yttrande

skulle jämväl inhämtas innan befälhavare i disciplinmål ålade ersättnings­

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

147

skyldighet eller beslutade att egendom skulle vara förverkad. Beträffande

övriga beslut i disciplinmål stadgade utkastet — med avvikelse från utred­

ningens förslag — att auditörens yttrande skulle inhämtas, om det med

hänsyn till sakens beskaffenhet funnes erforderligt och utan olägenhet

kunde ske. Därjämte upptogos vissa undantagsbestämmelser för extraor­

dinära förhållanden. Göta hovrätts anmärkning hade därvid beaktats.

Avvikelserna från utredningens förslag ha under remissbehand­

lingen lämnats utan erinran av samtliga instanser utom justitiekanslers-

ämbetet och skånska hovrätten, vilka ansett att huvudregeln om auditörens

hörande borde utformas i enlighet med utredningens förslag.

Departementschefen. Det torde icke behöva närmare motiveras, att en

riktig utövning av bestraffningsrätten förutsätter en intim kontakt mellan

den bestraffningsberättigade och hans juridiska rådgivare. Liksom för när­

varande bör därför självfallet även i fortsättningen gälla, att auditörens

yttrande skall inhämtas innan disciplinstraff ålägges. Enighet torde jämväl

råda därom, att auditören bör höras innan ersättningsskyldighet ålägges

i disciplinmål eller den bestraffningsberättigade beslutar att egendom skall

vara förverkad.

Mera tveksamt ställer det sig huruvida, såsom utredningen föreslagit,

auditörens yttrande undantagslöst skall inhämtas även innan den bestraff­

ningsberättigade hänskjuter ett mål till åklagaren. I detta hänseende lär

det vara erforderligt att göra skillnad mellan olika fall. Mången gång, t. ex.

då fråga är om ett svårare brott eller då en angivelse från målsägande före­

ligger, kan det vara alldeles uppenbart, att ett hänskjutande måste ske,

och därvid skulle ett samråd med auditören otvivelaktigt endast medföra

onödig tidsutdräkt och framstå såsom tämligen meningslöst ur saklig syn­

punkt. I andra fall återigen kan det vara tveksamt, om målet bör hänskjli­

tas till åklagaren, och då bör auditörens yttrande tvivelsutan inhämtas. Att

detta i praktiken kommer att ske, så snart tvekan föreligger, torde för öv­

rigt i viss mån vara sörjt för redan genom föreskriften i 28 §, enligt vilken

den bestraffningsberättigade vid hänskjutandet av ett mål till åklagaren

städse är skyldig att uppgiva skälet till sin åtgärd. Skulle det emellertid

hända, att ett mål på otillräckliga grunder hänskj utes till åklagaren, är

därmed ingen större skada skedd, särskilt om man beaktar innehållet i

83 §.

Under remissbehandlingen har tvekan vidare yppats om lämpligheten av

utredningens förslag att auditörens yttrande måste inhämtas innan den

bestraffningsberättigade beslutar att ett mål skall förfalla eller att tillrätta­

visning skall användas i stället för disciplinstraff. För egen del vill jag

ej bestrida, att det någon enstaka gång kan vara önskvärt att auditörens

yttrande inhämtas även före dylika beslut. I flertalet fall skulle detta dock

säkerligen innebära ett onödigt tyngande av förfarandet vid rena bagatell-

förseelser. I detta sammanhang må framhållas, alt utredningen icke ansett

sig böra föreslå skyldighet för de med tillrättavisningsrätt utrustade lägre

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

cheferna att inhämta auditörens yttrande innan tillrättavisning meddelas.

Vid detta förhållande skulle det onekligen vara föga konsekvent att stadga

sådan skyldighet för de högre cheferna. Vidare må beaktas, att ett beslut att

använda tillrättavisning i stället för disciplinstraff icke slutgiltigt avgör

frågan om påföljden för förseelsen. Hinder möter alltså ej mot att saken,

där så befinnes lämpligt, på nytt tages upp antingen av högre bestraffnings-

berättigad chef eller av åklagaren. Detsamma gäller, om beslutet innefattar

att målet skall avskrivas.

På grund av vad som sålunda anförts föreslås i 38 §, att auditörens ytt­

rande -— utom i först angivna fall, dvs före åläggande av disciplinstraff

och i de berörda ersättnings- och förverkandefallen — skall inhämtas, om

det med hänsyn till sakens beskaffenhet finnes erforderligt och utan olägen­

het kan ske. Visst utrymme har alltså lämnats åt den bestraffningsberätti-

gade att själv avgöra, om ett samråd med auditören skall äga rum. Jag vill

emellertid understryka vikten av att auditörens åsikt alltid inhämtas, om

den bestraffningsberättigade är tveksam om riktigheten av sitt tilltänkta

beslut.

I 39 § av departementsförslaget upptagas vissa för extraordinära förhål­

landen avsedda undantagsbestämmelser från regeln att auditörens yttrande

måste inhämtas innan disciplinstraff ålägges. Bestämmelserna överens­

stämma i allt väsentligt med utredningens förslag. Detta har dock jämkats

med hänsyn till vad Göta hovrätt anfört.

40 §.

I samband med tidigare utredningar har förslag framkommit att i vissa

fall i disciplinmål bereda den misstänkte tillfälle att före målets slutliga av­

görande personligen inställa sig inför den som utövar bestraffningsrätten.

Härom hänvisas till s. 159 ff i bet.

För egen del har utredningen föreslagit, att den misstänkte skulle

höras inför den bestraffningsberättigade befälhavaren, då anledning före-

komme att ålägga arrest i mera än åtta dagar samt att på begäran av den

misstänkte så jämväl skulle ske innan disciplinstraff i andra fall ålades.

För stadgandets tillämpning borde såsom förutsättning gälla, att den miss­

tänktes hörande kunde ske utan avsevärd olägenhet Vidare borde föreskri­

vas, att befälhavaren skulle äga förordna att inställelsen i stället skulle äga

rum inför auditören, om inställelse inför befälhavaren vore förenad med

avsevärd olägenhet, att auditören borde vara närvarande vid inställelse in­

för befälhavaren, om det kunde ske utan avsevärd olägenhet, att auditören

därvid ägde framställa de frågor till den misstänkte, vilka han ansåge kun­

na tjäna till upplysning i målet, samt att vad vid förhöret förekommit skulle

i korthet antecknas.

I anledning av utredningens förslag att den misstänkte i vissa fall skulle

personligen höras av den bestraffningsberättigade befälhavaren har chefen

för armén anfört, att förslaget visserligen vore tilltalande ur såväl rätts­

säkerhets- som psykologisk synpunkt men att detsamma kunde medföra

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

149

en icke önskvärd ökning av truppförbandscheternas arbetsbelastning.

Det borde vara tillfyllest att föreskriva, att den misstänkte skulle höras

personligen inför befälhavaren, då han sä begärde. Chefen för marinen har

med en liknande motivering yrkat, att rätten att bli personligen hörd inför

den bestraffningsberättigade måtte inskränkas till sådana tillfällen, då an­

ledning förekomme att ålägga arrest i mera än åtta dagar. Samma yrkande

har framställts av föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer, som häv­

dat att ett fullständigt genomförande av utredningens förslag skulle med­

föra en alltför stor arbetsbelastning för både befälhavare och auditörer.

Försvarsvåsendets underbefälsförbund har däremot starkt understrukit vik­

ten av att den misstänkte undantagslöst bereddes tillfälle att bli person­

ligen hörd inför den bestraffningsberättigade. Magistraten i Karlskrona har

hemställt om en sådan komplettering av utredningens förslag, att krigsman,

som vore under aderton år städse måtte höras inför den bestraffningsbe­

rättigade, innan disciplinstraff ålades honom.

Chefen för marinen har opponerat sig mot att auditören i avsevärd ut­

sträckning skulle vara närvarande vid förhör inför den bestraffningsberät­

tigade. En sådan anordning komme att i hög grad betunga förfarandet.

Även chefen för flggvapnet har yrkat en uppmjukning av förslaget i denna

del. Det borde vara tillräckligt, om auditören vore närvarande i de fall då

den misstänkte så önskade.

I utkastet föreskrevs i nu berörda hänseende följande. Om den be­

straffningsberättigade ej själv hållit militärförhöret, skulle han, där det

utan avsevärd olägenhet kunde ske, personligen höra den felande, därest

anledning förekomme att ålägga honom arrest i mera än åtta dagar, så

ock om den felande ej fyllt aderton år eller han gjort framställning om så­

dant förhör. Vid förhör som den bestraffningsberättigade själv hölle borde

jämväl auditören vara tillstädes, om den bestraffningsberättigade med hän­

syn till brottets svårhetsgrad eller sakens beskaffenhet i övrigt funne det

erforderligt och det utan avsevärd olägenhet kunde ske. Vid en jämförelse

mellan utredningens förslag och utkastet framgår att det i utkastet upptag­

na stadgandet om personlig inställelse inför den bestraffningsberättigade

med en mindre jämkning — föranledd av magistratens i Karlskrona yttran­

de — motsvarade utredningens förslag. Däremot skilde sig utkastet från

utredningens förslag dels såtillvida att befälhavaren ej skulle kunna för­

ordna att inställelsen i stället skulle äga rum inför auditören och dels be­

träffande skyldigheten för auditören att närvara vid inställelsen inför befäl­

havaren.

I yttrandena över utkastet har överbefälhavaren med instämmande

av försvarsgrenschcferna betonat vådan av den ytterligare arbetsbörda som

genom förevarande lagstiftning komme att läggas på särskilt regements­

cheferna till förfång för deras övriga omfattande militära uppgifter. För att

i någon mån mildra denna arbetsbörda borde det föreslagna stadgandet om

skyldighet för bestraffningsberättigad chef att personligen höra den felande,

150

Kungi. Maj.ts proposition nr 216.

när lian så begärde och det utan avsevärd olägenhet kunde ske, såtillvida

ändras att ordet avsevärd finge utgå. Även organisationsnämnden har

framhållit att nyssnämnda föreskrift konnne att medföra en icke oväsentlig

ökning av regementschefernas arbete med rättsärendena. Med hänsyn till

nödvändigheten av att regementscheferna så litet som möjligt betungades

med arbete som låge utanför deras egentliga militära uppgifter borde skyl­

dighet för den bestraffningsberättigade att personligen höra den misstänkte

föreligga — utom då straff av viss stränghet ifrågasattes — allenast i så­

dana fall där den bestraffningsberättigade själv eller auditören funne det

erforderligt eller önskvärt att förhör ägde rum.

Justitiekanslersämbetet och hovrätten för Övre Norrland ha anmärkt på

utkastets reglering av frågan, när auditören skulle vara skyldig att närvara

vid förhör som den bestraffningsberättigade personligen hölle med den

misstänkte. Enligt dessa myndigheters mening vore utredningens förslag på

denna punkt att föredraga. Justitiekanslersämbetet har dock anfört, att be­

stämmelsen möjligen borde ha den innebörden, alt auditören skulle vara

närvarande, såframt befälhavaren med hänsyn till de i utkastet anförda

omständigheterna ej funne detta obehövligt och det kunde ske utan avse­

värd olägenhet. Häradshövdingeföreningen har däremot framhållit, att det

av praktiska skäl vore nödvändigt att begränsa de fall, vid vilkas hand­

läggning auditören skulle vara närvarande.

Departementschefen. Självfallet är det i och för sig ett önskemål, att rege­

mentschefers och likställda chefers stora arbetsbörda icke i onödan ytter­

ligare ökas. Med hänsyn härtill har jag också förordat, att de bestraffnings­

berättigade cheferna även i fortsättningen skola äga överlåta åt lägre be­

fattningshavare att hålla militärförhör. Å andra sidan är det enligt min

uppfattning en oeftergivlig förutsättning för att rättssäkerheten skall bli

tillbörligen tillgodosedd, att de som skola utöva bestraffningsrätten belastas

med uppgiften att i vissa fall själva höra den misstänkte innan disciplin­

straff ålägges. Om någon tror sig kunna få sina synpunkter bättre be­

aktade genom att personligen framlägga dem inför den bestraffningsberätti­

gade, bör detta icke förmenas honom. Jag har därför icke velat frångå ut­

redningens förslag, att den misstänkte utan begränsning skall vara berätti­

gad att själv påkalla att bli hörd inför den bestraffningsberättigade. I likhet

med utredningen föreslår jag vidare, att den misstänkte — även om begä­

ran därom ej framställts — skall höras inför chefen personligen i sådana

fall, då anledning förekommer att ålägga arrest i mera än åtta dagar. Oav­

sett straffpåföljden bör motsvarande regel gälla, därest den misstänkte är

under aderton år. Stadganden härom ha upptagits i 40 § första stycket av

departementsförslaget. Såsom förutsättning för stadgandenas tillämpning

torde böra uppställas, att den misstänktes hörande kan ske utan avsevärd

olägenhet. Yrkandet att ordet avsevärd måtte utgå ur lagtexten har jag

alltså icke kunnat godtaga.

Utredningen har föreslagit, att den bestraffningsberättigade i vissa fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

151

skulle äga förordna att inställelsen i stället skall äga rum inför auditören.

Detta skulle emellertid i viss mån stå i strid mot den tankegång som ligger

bakom själva huvudregeln, nämligen att den misstänkte städse bör äga

möjlighet att bli hörd av just den person som utövar bestraffningsrätten.

I detta sammanhang må vidare beaktas, att auditörstjänsterna äro avsedda

såsom bisysslor samt att det icke torde vara möjligt att förvärva tillräck­

ligt kvalificerade sökande till dessa tjänster, om auditörssysslorna komma

att alltför mycket inkräkta på vederbörandes ordinarie göromål. På grund

av vad nu anförts har jag icke ansett det rådligt att upptaga utredningens

förslag att chefen skulle äga förordna att inställelsen i stället skall äga

rum inför auditören. Med hänsyn till vikten av att auditörernas arbetsbörda

hålles inom rimliga gränser har jag vidare ansett det nödvändigt att jämka

utredningens förslag om när auditör skall vara skyldig att närvara vid in­

ställelse inför den bestraffningsberättigade (40 § andra stycket).

41 och 42 §§.

I dessa paragrafer givas föreskrifter om protokoll i disciplinmål samt om

delgivning av beslut i sådana mål.

8 KAP.

Om klagan i disciplinmål in. in.

43 §.

För närvarande gäller (209 § SLK), att den som av befälhavare blivit be­

lagd med disciplinstraff och ej åtnöjes med beslutet äger att fullfölja talan

hos krigshovrätten genom besvär. Att besvär blivit anförda mot straffbe­

slutet hindrar emellertid icke dess verkställande. Enligt 207 § SLK skall

nämligen disciplinstraff, som blivit ålagt av befälhavare, där så ske kan

genast verkställas. Såsom en konsekvens av denna princip gäller, att be-

svärstiden — som är den för brottmål i allmänhet stadgade eller tjugu

dagar — räknas från den dag då straffet avslutades. Besvären kunna för

vidare befordran till krigshovrätten även avlämnas till befälhavaren. Be­

träffande prövningen av besvären gäller att krigshovrätten äger »utlåta sig

om och i vad mån det undergångna straffet bör räknas klaganden till last

ävensom angående befälhavarens förhållande». Med hänsyn till den pröv­

ning som i sistnämnda hänseende åligger krigshovrätten är i 69 § andra

stycket RLK stadgat, att då besvär anföres över beslut varigenom befäl­

havare ålagt disciplinär bestraffning, överkrigsfiskalen skall lämnas tillfälle

att yttra sig över besvären. Domstolens prövning av »befälhavarens för­

hållande» bar således förutsatts vara beroende av att ansvarsyrkande fram-

ställes av vederbörande åklagare. Besvären bruka även utställas till del­

givning med befälhavaren. Om överkrigsrätt trätt i verksamhet (27—29 §§

RLK), är i krigshovrättens ställe sådan domstol besvärsinstans vid fullföljd

av talan mot befälhavarens straffbeslut i disciplinmål.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

I betänkandet (s. 163 f) lämnas vissa upplysningar rörande innehållet i

utländsk lagstiftning i de hänseenden varom nu är fråga. Av re­

dogörelsen framgår, att i dansk och norsk lagstiftning två vägar anvisas för

erhållande av rättelse i befälhavares straffbeslut sålunda att den till straff

fällde äger — i Danmark inom fyrtioåtta timmar och i Norge inom tjugu-

fyra timmar — påkalla antingen att saken i stället upptages av domstol

i första instans eller ock att beslutet omprövas av högre militär chef. I

förstnämnda fall blir det icke fråga om verkställighet av befälhavarens be­

slut, vilket då utan vidare förfaller, och jämväl överklagande hos högre chef

föranleder antingen utan vidare eller efter förordnande av denne att den

underordnade befälhavarens straffbeslut icke före omprövningen går i verk­

ställighet. Enligt finsk och schweizisk lagstiftning förekommer icke någon

omprövning genom sakens upptagande vid domstol utan endast efter kla­

gan hos högre militär chef eller ämbetsmyndighet; överklagandet hindrar

dock icke omedelbar verkställighet av ålagt straff.

Utredningen har anfört, att det för den militära bestraffningsrättens

vidkommande utan närmare motivering vore uppenbart att kravet på att

möjlighet skulle stå till buds att hos domstol påkalla omprövning av med­

delade straffbeslut i rättssäkerhetens intresse måste uppehållas. Däremot

vore det icke av förhållandena påkallat att med förebild från dansk och

norsk lagstiftning införa möjlighet till överprövning av straffåläggandena

genom högre militär chef. Att på detta sätt komplettera den till domstol

förlagda överprövningen skulle uppenbarligen icke blott vara obehövligt

utan även ägnat att komplicera genomförandet av en på tillfredsställande

sätt ordnad domstolsprövning. Den nuvarande på huvudsakligen skriftligt

förfarande grundade överprövningen kunde icke anses ändamålsenlig. I stäl­

let borde införas en ordning, enligt vilken tillfälle regelmässigt kunde bere­

das klaganden att muntligen framlägga sin sak inför domstolen. En förut­

sättning härför vore, att prövningen förlädes till underrätt. Utredningen

föresloge att av befälhavare ålagt arreststraff — i olikhet mot vad för när­

varande gällde — icke skulle gå i verkställighet, därest den lagförde full­

följde talan mot beslutet. Det kunde emellertid icke bestridas, att syftet med

den disciplinära bestraffningsrätten skulle till men för disciplinen mer eller

mindre förfelas, om verkställigheten av ålagda arreststraff bleve fördröjd

i avbidan på en tidsödande domstolsprövning. Tillbörligt hänsynstagande

härtill förutsatte, att den tidrymd, inom vilken omprövning av befälhava­

rens beslut skulle påkallas, i möjligaste mån begränsades och att, i fall då

omprövning begärdes, domstolen upptoge och slutförde saken inom kor­

tast möjliga tid. Även genomförandet av en sådan ordning förutsatte, att

omprövningen förlädes till underrätt. Klagotiden borde icke sättas kortare

än att tillräckligt rådrum stode vederbörande till buds att utan förhastande

överväga om han funne skäl att begagna klagorätten. Tillbörlig hänsyn tor­

de enligt utredningens mening vara tagen härtill om klagotiden bestämdes

till fyra dagar, räknade från den dag klaganden erhöll del av straffbeslutet.

Mot utredningens förslag att av befälhavare ålagt arreststraff icke skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

153

såsom nu omedelbart verkställas ha särskilt de militära instanserna riktat

skarp kritik under remissbehandlingen. En närmare redogörelse för

dessa anmärkningar ävensom för det resonemang som ligger bakom utred­

ningens förslag kommer att lämnas under 9 kap. Här må allenast omnäm­

nas vissa yrkanden, som gå ut på att — om utredningens nyssnämnda

förslag genomföres — klagotiden i varje fall måtte sättas lägre än till

fyra dagar. Sålunda ha överbefälhavaren och försvarsgrenschefcrna hem­

ställt, att klagotiden icke måtte överstiga ett dygn. Då det givetvis vore

mindre kännbart att avtjäna ett arreststraff under måndag—fredag än lör­

dag—söndag, skulle klagotiden — därest den bestämdes till längre tid än

ett dygn — kunna begagnas för att anpassa ett kortare arreststraff med

hänsyn till infallande sön- och helgdagar. Även föreningen Sveriges krigs-

domare och auditörer — som till skillnad mot de nyssnämnda militära

myndigheterna dock icke velat motsätta sig förslaget att av chef ålagt

arreststraff icke skall verkställas, därest den straffskyldige klagar över be­

slutet —- har ansett att det rådrum om fyra dagar som utredningen före­

slagit vore alltför långt. Föreningen kunde icke finna något skäl, varför

betänketiden för den, som ålagts ett förhållandevis så lindrigt straff som

arrest och som befunne sig på fri fot, skulle sättas längre än vad som

gällde för häktad person, som dömts till strängare straff. Föreningen ville

därför förorda, att betänketiden för den som ålagts arreststraff bestämdes

till två dagar från det han erhöll del av straffbeslutet. Syftet med den

disciplinära bestraffningen skulle till men för disciplinen i hög grad för­

felas, om verkställighet av ålagda arreststraff alltför länge uppehölles. För-

svarsväsendets underbefälsförbund har däremot ansett, att den av utred­

ningen föreslagna klagotiden vore alltför snävt tillmätt för att den straff­

skyldige i alla lägen skulle få tillfälle att noggrant överväga sin ställning

och rådggöra med sakkunnig person, huruvida han borde klaga eller ej.

Klagotiden borde därför bestämmas till åtminstone åtta dagar. Den om­

ständigheten att tidpunkten för straffets verkställande härigenom skulle

komma att framflyttas ytterligare något borde ej tillmätas avgörande bety­

delse och syntes i vart fall icke kunna jämföras med angelägenheten av

största möjliga trygghet i rättshänseende.

Några remissinstanser ha även framfört vissa erinringar mot utredning­

ens förslag, att omprövningen av befälhavares bestraffningsbeslut skulle an­

komma på underrätt och icke såsom nu på överrätt. Sålunda har Stockholms

rådhusrätt — som dock sagt sig vilja vitsorda alt skälen för den föreslagna

ändringen vore beaktansvärda — anmärkt att förslaget innebure den nack­

delen, att ytterligare en instans tillkomme för disciplinmålen. Utan att vilja

föreslå att talan mot underrätts prövning av disciplinstraff icke skulle få

föras, ville rådhusrätten likväl ifrågasätta, huruvida icke den komplicering

även i fråga om behandlingen av disciplinmålen, som bleve en följd av de

föreslagna bestämmelserna, skulle på något sätt kunna undvikas. Eventuellt

skulle i fråga om underrätt kunna föreskrivas, att dess omprövning av

ådömt disciplinstraff icke finge överklagas, därest den innefattade åläggan­

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

de allenast av sådant straff. — Förslaget att omprövningen av befälhavares

bestraffningsbeslut skulle ankomma på underrätt har under remissbehand­

lingen väckt betänkligheter även ur den synpunkten, att domstolen ofta

skulle komma att få en alltför litet auktoritativ sammansättning vid hand­

läggningen av dylika mål. Om dessa, såsom i stor utsträckning vore fallet,

gällde brott varå icke kunde följa svårare straff än böter eller disciplin­

straff, skulle nämligen rådhusrätt vara domför med en lagfaren ledamot och

häradsrätt med tre i nämnden. Det förefölle som om förordnande att såsom

ordförande i häradsrätt handlägga dylika mål skulle kunna givas tings-

notarie, som vore berättigad att handlägga s. k. B-mål. Om man betänkte

att det vanligtvis vore en regementschef eller därmed jämställd chef som

utövade bestraffningsrätten i disciplinmål och att denne vid sin sida skulle

ha en erfaren jurist — helst en ordinarie domare — såsom rådgivare, måste

en av tingsnotarie såsom ordförande och tre nämndemän eller av en yngre

rådhusrättsledamot bestående domstol ovillkorligen framstå som en föga

ändamålsenlig överinstans. Under åberopande av dessa skäl har yrkats, dels

av häradshövdingeföreningen att tingsnotarie icke måtte förordnas såsom

ordförande i militära mål och dels av magistraten i Linköping att rådhus­

rätt skall bestå av tre lagfarna ledamöter, när den fungerar såsom andra

instans i disciplinmål. Utan att framställa något direkt förslag har för­

eningen Sveriges krigsdomare och auditörer åberopat vissa synpunkter,

vilka täcka båda nu nämnda yrkanden.

I anledning av vad sålunda anförts föreslogs i utkastet bland annat,

att i rådhusrätt städse skulle sitta tre lagfarna ledamöter, när den funge­

rade som andra instans i disciplinmål.

Mot detta förslag har under den senare remissbehandlingen justitiekans-

lersämbetet ställt sig betänksamt. Övriga instanser ha lämnat förslaget utan

erinran.

Departementschefen. Den som av militär chef blivit ålagd disciplinstraff

bör — liksom hittills — äga möjlighet att hos domstol påkalla omprövning

av straffbeslutet. Tillräckligt skäl att dessutom införa möjlighet för högre

militär chef att ompröva meddelade bestraffningar torde ej föreligga.

I likhet med utredningen anser jag att den nuvarande på huvudsakligen

skriftligt förfarande grundade överprövningen icke är ändamålsenlig utan

att i stället bör införas en ordning, enligt vilken klaganden regelmässigt

får tillfälle att muntligen framlägga sin sak inför domstolen. En förutsätt­

ning härför måste — såsom utredningen anfört —• vara att omprövningen i

första hand förlägges till underrätt och icke såsom nu till överrätt. Såsom

under remissbehandlingen framhållits, är det emellertid angeläget att un­

derrätterna få en lämplig sammansättning när de fungera som andra in­

stans i disciplinmål. Jag har därför ansett mig böra biträda kravet att råd­

husrätt i dylika fall skall bestå av minst tre ledamöter. Stadganden härom

ha upptagits i 51 § andra stycket och 52 § tredje stycket av departements-

förslaget. Jag är vidare ense med häradshövdingeföreningen därom, att

Kanyl. Maj:ts proposition nr 216.

155

tingsnotarie ej bör få fungera såsom ordförande i överklagade disciplinmål.

Föreskrift härom torde emellertid ej böra upptagas i lagen utan i domsago-

stadgan. Med hänsyn till att straffet i de fall, då allenast den lagförde

klagar över befälhavarens straffbeslut, icke kan bli svårare än arrest i högst

femton dagar, har i 51 § andra stycket vidare föreslagits att häradsrätt i

dylika fall städse skall vara domför med tre i nämnden. Om också åklaga­

ren överklagar beslutet, böra däremot vanliga domförhetsregler gälla.

På skäl som skola närmare utvecklas vid 9 kap. delar jag i princip utred­

ningens uppfattning, att av militär chef ålagt arreststraff ej bör såsom nu

omedelbart verkställas. Fn förutsättning för att denna nya grundsats skall

kunna upprätthållas utan men för disciplinen är emellertid, att klagotiden

göres så kort som möjligt. A andra sidan är det givetvis av vikt att den

straffskyldige erhåller tillräckligt rådrum att utan förhastande överväga

om han skall klaga eller ej. Med hänsyn härtill har utredningen ansett att

klagotiden bör bestämmas till fyra dagar, överbefälhavaren och försvars-

grenscheferna • — som i första hand påyrkat att straffet skall få verkställas

utan hinder av förd klagan — ha däremot hemställt att fullföljdstiden i allt

fall ej måtte sättas längre än till ett dygn. Även föreningen Sveriges krigs-

domare och auditörer har funnit den av utredningen föreslagna fristen för

lång. Tydligt är att tvekan kan råda om hur avvägningen mellan de intres­

sen, som här äro i fråga, lämpligast bör göras. För egen del har jag kommit

till den uppfattningen att den av utredningen föreslagna klagotiden utan

nämnvärd olägenhet bör kunna förkortas till två dagar. I det övervägande

flertalet fall torde den dömde icke finna skäl till klagan, och det är då ur

alla synpunkter önskvärt att verkställigheten icke i onödan fördröjes. Även

för de fall då den dömde önskar fullfölja talan torde en frist av två dagar

kunna anses tillräcklig. .lag vill nämna att enligt förslaget (44 §) fullföljds-

inlagan skall kunna skrivas synnerligen kortfattat. Om klaganden det oak­

tat skulle behöva biträde vid dess avfattande, skall han enligt 45 § kunna

erhålla sådant biträde genom att hänvända sig till den som ålagt bestraff­

ningen eller till kompanichefen. Från denna synpunkt synes mig alltså

ingen avgörande betänklighet kunna anföras mot att fullföljdsfristen be­

gränsas på angivet sätt. Det må i detta sammanhang understrykas, att

klagotiden är fyrtioåtta timmar i Danmark och endast tjugufyra timmar i

Norge. Vidare må framhållas att lagen om beräkning av lagstadgad tid blir

tillämplig även i nu ifrågavarande fall. Om klagotiden enligt huvudregeln

skulle utgå på sön- eller helgdag, kommer den alltså automatiskt att för­

längas till nästa söekendag.

Av redogörelsen vid 10 kap. framgår, att befattningshavare vid krigsmak­

ten äger att i disciplinmål ålägga den straffskyldige ersättningsskyldighet

till kronan. Sådan ersättningsskyldighet kan befattningshavaren även ålägga

separat, varvid målet benämnes ersättningsmål (60 § andra stycket andra

punkten). På skäl som jag kommer att närmare utveckla vid 64 § torde

klagotiden i ersättningsmål böra bestämmas till två veckor från den dag,

då den ersättningsskyldige erhöll del av beslutet. Därest ersättningsskyldig­

ISO

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

het ålagts i disciplinmål och den lagförde vill klaga över beslutet endast i

denna del, lär det saknas anledning att beträffande klagotiden uppställa

någon annan regel än den som sålunda föreslås skola gälla i ersättningsmål.

Ett stadgande i enlighet härmed har upptagits i 43 § andra stycket sista

punkten. Om den lagförde vill klaga både i ansvars- och ersättningsfrågan,

skall däremot den kortare klagotiden gälla även beträffande ersättnings­

skyldigheten.

44—50 §§.

I dessa paragrafer givas vissa närmare bestämmelser om straff skyldigs

klagan i disciplinmål. Stadgandena överensstämma i allt väsentligt med de

av utredningen föreslagna (se s. 171 i bet.). Det må anmärkas att åklaga­

rens uppgift i fullföljda disciplinmål går utöver den som egentligen skulle

tillkomma honom i egenskap av klagandens motpart. Det har sålunda av

praktiska skäl ansetts lämpligt att ålägga åklagaren tillse, att utredningen,

när målet kommer till rätten, är så fullständig, att målet kan företagas till

slutlig handläggning i ett sammanhang.

51 §.

Rörande förfarandet inför domstolen i de fall, då den lagförde fullföljt

talan mot straffbesliit i disciplinmål, har utredningen anfört, att de

utförliga bestämmelser som i nya RB meddelats angående huvudförhand­

ling icke torde behöva gälla. Det borde enligt utredningens mening vara

tillfyllest med en föreskrift av innehåll, att parterna vid rätten skola ut­

veckla sin talan och förebringa sin bevisning.

Vad utredningen sålunda anfört har icke föranlett någon erinran under

remissbehandlingen.

Departementschefen. Såsom utredningen framhållit, torde enklast möj­

liga regler böra gälla med avseende å underrätts behandling av straffskyl­

digs klagan i disciplinmål. Det lär därför böra föreskrivas, att klaganden

och åklagaren skola kallas till förhör inför rätten samt att målet, om saken

finnes kunna nöjaktigt utredas, må avgöras utan hinder av att klaganden

uteblivit. Rättsmedlet i sådant mål torde böra vara besvär; i förslaget har

därför upptagits föreskrift att rättens avgörande sker genom beslut.

Därest den bestraffningsberättigade, på sätt i 56 § första stycket föreslås,

erhåller befogenhet att i undantagsfall förordna om omedelbar verkställig­

het av arreststraff, torde böra föreskrivas att rätten skall förordna om in­

ställande av klagande, som avtjänar arreststraff enligt det beslut mot vilket

talan föres.

Rörande domförhetsreglerna i paragrafens andra stycke hänvisas till

framställningen vid 43 §.

52 §.

Enligt gällande rätt tillkommer befogenhet att anföra besvär över befäl­

havares straffbeslut endast den lagförde, alltså icke målsägande eller åkla­

gare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

157

Utredningen har ansett att även vederbörande åklagare borde äga

påkalla omprövning av beslut, varigenom befattningshavare vid krigsmak­

ten ålagt disciplinstraff. Visserligen vore åklagaren icke part i förfarandet

inför den militära bestraffningsmyndigheten, men om den lagförde full­

följde talan, bleve åklagaren förklarande i målet vid domstolen och kunde

därjämte bli skyldig att verkställa ytterligare utredning i saken. Det syntes

naturligt att åklagaren då också borde ha möjlighet att föra den talan, var­

till utredningen kunde giva anledning. En annan ordning skulle icke till­

godose det allmännas intresse av att i varje brottmål erhölles ett såvitt

möjligt materiellt riktigt avgörande. Utredningen tillägger:

Det intresse som sålunda gör sig gällande från allmän synpunkt torde

även böra föranleda, att åklagaren skall äga föranstalta om sakens uppta­

gande vid domstol jämväl i fall, då den lagförde icke påkallat omprövning

av befälhavarens beslut. En sådan ordning bereder möjlighet för åklagaren

att ingripa bland annat i fall där stx-affet bestämts så lindrigt att i jämfö­

relse med andra fall en påtaglig ojämnhet i straffmätningen föreligger. Den

ifrågavarande anordningen förutsätter, att åklagaren i alla förekommande

bestraffningsärenden får till sig överlämnade förhörsprotokollet och därtill

hörande handlingar. Den granskning av handlingarna, som kommer att

åligga åklagaren för avgörande av huruvida åtgärd från hans sida är på­

kallad, torde i övervägande antalet fall kunna förutsättas komma att kräva

endast jämförelsevis ringa tid.

I fall då åklagaren finner anledning att draga saken under domstols pröv­

ning torde, vare sig den lagförde för sin del påkallat omprövning eller ej,

åklagarens ingripande lämpligen böra ske genom att den lagförde i vanlig

ordning instämmes till domstolen, som därefter utan hinder av det av be­

fälhavaren meddelade straffbeslutet prövar stämningsyrkandena. Har den

lagförde själv påkallat omprövning av beslutet, synes det böra åligga åkla­

garen att instämma sin talan i det mål, som upptages med anledning av den

lagfördes klagan, och i andra fall att hos domstolen ansöka om stämning

inom tre veckor från den dag befälhavarens beslut meddelades. Sedan dom­

stolens avgörande fallit i mål, som upptagits med anledning av den lag­

fördes klagan, eller den angivna tiden av tre veckor utgått, bör åklagaren

icke vidare äga väcka talan angående den sak, som blivit prövad genom be­

fälhavarens beslut. Om domstolens avgörande överensstämmer med befäl­

havarens beslut, torde domen böra gå ut på att ändring ej göres i beslutet

och i annat fall att befälhavarens beslut upphäves och ersättes med det av­

görande, som innefattas i domen.

Den nu föreslagna ordningen, enligt vilken befogenhet skall tillkomma

även åklagare att vid domstol påkalla omprövning av befälhavarens beslut,

torde vara ägnad att avhålla den lagförde från att påkalla domstolsprövning

allenast i syfte att vinna det anstånd med verkställigheten av ålagt arrest-

straff, som blir en följd av klagorättens begagnande. Om vederbörande icke

har befogad anledning till missnöje med straffbeslutet, måste uppenbarligen

ett sådant missbruk av klagorätten motverkas av vetskapen om att även en

förhöjning av straffet kan bli cn följd av att målet under åklagarens med­

verkan blir uttömmande behandlat vid domstolen.

Utredningen har anmärkt, att av befälhavare ålagt arreststraff borde, om

klagoskrift icke i rätt tid inkommit, verkställas utan hinder av att det fort­

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

farande under viss tid stode åklagaren öppet att genom stämning påkalla

omprövning av beslutet.

Mot utredningens nu återgivna förslag ha olika erinringar framställts

under remissbehandlingen. Sålunda har justitiekanslersämbetet

funnit det mindre tilltalande, att den lagfördes åtgärd att påkalla domstols­

behandling för att freda sig från ansvar eller vinna nedsättning i det av

befälhavaren ålagda straffet skulle medföra risk för honom att få straffet

skärpt. Något större praktiskt behov av en dylik anslutningsrätt torde en­

ligt ämbetets mening ej heller finnas. Möjligt vore emellertid, att åklaga­

ren icke borde betagas rätt att självständigt hänskjuta befälhavares beslut

till prövning av underrätt. Åklagaren borde dock icke åläggas att granska

handlingarna i alla av befälhavaren avgjorda disciplinmål endast för av­

görande av huruvida åtgärd från hans sida vore påkallad. I verkligheten

komme detta praktiskt sett att innebära ett onödigt arbete och andra möj­

ligheter borde finnas att komma till rätta med eventuell ojämnhet i befäl­

havares straffmätning. Skulle domstolsutredningen visa, att en annan gär­

ning än den av befälhavaren bedömda låge den lagförde till last, borde

åklagaren vara berättigad ingripa med stämning i vanlig ordning och yrka

straff för denna gärning.

Föreningen Sveriges krigsdomare och nuditörer har förklarat, att den icke

motsatte sig utredningens förslag, i vad det avsåge rätt för åklagaren att,

då den tilltalade klagat över beslutet, jämväl påkalla omprövning av det­

samma, men att föreningen avstyrkte förslaget i vad det tillerkände åklaga­

ren talerätt mot dylika beslut även då den tilltalade icke förde talan. För­

eningen tillägger:

Detta förslag synes i allo olämpligt. Motiveringen därför eller att åklaga­

ren därigenom får möjlighet att ingripa bland annat i fall, där straffet be­

stämts så lindrigt att i jämförelse med andra fall en påtaglig ojämnhet i

straffmätningen föreligger, kan föreningen icke finna vara på något sätt

bärande. Befälhavarens beslut har fattats efter samråd med auditören, och

detta bör anses innefatta sådan garanti för riktigheten och lämpligheten av

beslutet att det icke bör behöva underkastas regelbunden kontroll av åkla­

garen. Dennes erfarenhet måste i de flesta fall antagas vara ringare än

auditörens, och åklagaren kan därför icke anses kompetent att utöva en så­

dan kontroll. Det måste också anses mycket olämpligt att tilldela åklagaren

en dylik befogenhet på den grund, att en sådan anordning är ägnad att

undergräva befälhavarens auktoritet i utövandet av den disciplinära be­

straffningsrätten. Därjämte torde kunna ifrågasättas om icice förslaget om

åklagarens rätt att påkalla omprövning av alla beslut om åläggande av

disciplinstraff kommer i motsättning till vad som åberopats såsom skäl för

åklagarens rätt att fullfölja talan, då dylik föres av den tilltalade, och i stäl­

let verka därhän, att denne ofta överklagar beslutet. Då den tid, inom vil­

ken åklagaren skall föra talan, bestämts till tre veckor, kan den tilltalade

icke veta, huruvida icke åklagaren, oavsett om den tilltalade är nöjd med be­

slutet, kommer att överklaga detta. Men vetskapen om att åklagaren har

möjlighet att överklaga och bringa målet under domstols prövning, skall

måhända föranleda den bestraffade att oftare än eljest gripa den chans att

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

159

vinna lindring, som ligger i ett överklagande. Det kan därför befaras, att

antalet mål angående överklagande av disciplinstraff, som kommer att dra­

gas under domstols prövning, ökas till onödigt besvär för domstolarna.

Samma erinringar mot utredningens förslag ha framställts av Stockholms

rådhusrätt. Vidare har stadsdomareföreningen ifrågasatt, huruvida den fö­

reslagna befogenheten för åklagaren att vid domstol påkalla omprövning av

befälhavarens beslut i disciplinmål koinme att få någon som helst praktisk

betydelse. Redan den omständigheten att auditören och åklagaren i regel

vore knutna till samma domstol torde enligt föreningens uppfattning med­

föra, att åklagaren mera sällan och endast i särskilt eldatanta fall ansåge

sig vilja påkalla en omprövning av beslut, som tillkommit under medver­

kan av auditören. Såsom huvudsaklig motivering för anordningen i fråga

hade framhållits önskvärdheten av enhetlighet i straffmätningen. Förening­

en förmenade emellertid, att auditörens medverkan i disciplinmålen inne-

bure fullt tillräckliga garantier i sådant hänseende. Med en i huvudsak lik­

nande motivering har även magistraten i Karlskrona kritiserat de skäl, som

utredningen åberopat till stöd för sitt förslag. Magistraten ansåge det onö­

digt, att åklagaren skulle såsom en slags extra ombudsman granska alla

beslut i disciplinmål. Det syntes vara tillfyllest att åklagarens omprövnings­

rätt begränsades till sådana fall, då den lagförde själv begärt omprövning

av befälhavarens beslut eller åklagaren efter verkställd utredning återremit­

terat handlingarna till vederbörande befälhavare för åläggande av discipli­

när bestraffning. Därest åklagarens omprövningsrätt begränsades på sätt

sålunda angivits kunde man måhända undvika den i och för sig otillfreds­

ställande anordningen att olika tider skulle gälla för den lagfördes och för

åklagarens omprövningsrätt. Även organisationsnämnden har ifrågasatt be­

hovet av eu anordning, enligt vilken åklagaren skulle nödgas granska rege­

mentschefens och auditörens bedömande av mål, i vilka varken han själv

eller någon annan åklagare fört talan eller i övrigt varit inblandad. Om an­

ordningen emellertid ansåges böra införas, syntes den böra begränsas till så­

dana fall, då auditören varit skiljaktig och funnit det ådömda straffet för

lågt. I varje fall måste tillses, att ökat expeditionellt arbete icke uppstode

för de militära expeditionerna exempelvis genom att dessa nödgades att för

åklagarens räkning göra särskilda avskrifter eller kopior av förhörsproto­

koll och andra handlingar. Slutligen ha hovrätten för Övre Norrland och

magistaten i Östersund opponerat sig mot utredningens uttalande att den

granskning av handlingarna, som komme att åligga åklagaren för avgörande

av om talan borde fullföljas, regelmässigt kunde förutsättas kräva endast

jämförelsevis ringa tid. Om granskningen skulle ha någon mening, kunde

den tvärtom bli mycket betungande i många fall. Måhända bleve det erfor­

derligt att komplettera den militära utredningen med förhör och annat.

Resultatet kunde likväl bli, att talan ej fullföljdes.

Krigshovrätten bar ställt frågan, om åklagarens talerätt mot befälhava­

res beslut i disciplinmål avsåges skola — i analogi med bestämmelserna i

20 kap. 2 § sista stycket nya RB — omfatta behörighet att fullfölja talan

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

även till den dömdes förmån. Då en djdik talerätt icke ginge väl ihop med

utredningens förslag, att av befälhavare ålagt arreststraff skulle verkställas

oberoende av om åklagaren fullföljt talan mot beslutet eller ej, ansåge krigs-

hovrätten det böra för ordningens skull stadgas, att åklagaren icke ägde

fullfölja talan till den straff skyldiges förmån.

I anledning av de erinringar som under remissbehandlingen framställts

mot utredningens förslag rörande åklagarens fullföljdsrätt mot befälhavares

straffbeslut reglerades detta spörsmål i utkastet på ett delvis annat sätt

än utredningen förordat. Sålunda begränsades åklagarens talerätt till så­

dana fall, då han ur allmän synpunkt fann det påkallat att domstol omprö­

vade beslutet, varjämte med beaktande av krigshovrättens anmärkning före­

slogs att åklagaren icke skulle äga fullfölja talan till den straff skyldiges

förmån.

I yttrandena över utkastet ha skånska hovrätten och advokat­

samfundet anmärkt att även den begränsade fullföljdsrätt, som enligt ut­

kastet tillerkänts åklagarna, förutsatte att dessa i god tid på ett eller annat

sätt erliölle del av befälhavares straffbeslut i disciplinmål ävensom av hand­

lingarna i dessa mål. Föreskrifter härom vore erforderliga. Landsfogdeför­

eningen och krigsfiskalsföreningen ha framhållit, att den i utkastet före­

slagna regleringen icke kunde åstadkomma den lindring av åklagarens ar­

betsbörda som uppenbarligen avsetts. För att rätt kunna bedöma om full­

följd vore påkallad, måste nämligen åklagaren likväl granska alla beslut.

Mot den i utkastet upptagna bestämmelsen att åklagaren icke skulle äga

fullfölja talan till den straff skyldiges förmån ha ett flertal remissinstanser,

däribland justitiekansler sämbetet, häradshövding ef öreningen och landsfog­

deföreningen, opponerat sig. Det vore enligt dessa instanser icke tilltalande

att förbjuda en sådan fullföljd, vartill en åklagare i praktiken icke torde

finna anledning i andra fall än där det av någon orsak verkligen vore önsk­

värt att en ändring i befälhavarens beslut komme till stånd.

Departementschefen. Utredningens förslag förutsätter att de i disciplin­

mål meddelade straffbesluten skola underkastas en regelbunden kontroll av

åklagaren. I likhet med ett flertal remissinstanser finner jag emellertid, att

det icke föreligger något praktiskt behov av en så omfattande kontroll.

Auditörens medverkan i dessa mål måste anses innebära nöjaktiga garan­

tier för önskvärd enhetlighet i straffmätningen. En skyldighet för åklagaren

att granska handlingarna i varje disciplinmål skulle för övrigt, om den rätt

fullgjordes, med hänsyn till disciplinmålens stora antal säkerligen medföra

en betydligt större arbetsbörda för åklagaren än vad utredningen räknat

med. På skäl som bland annat krigsdomareföreningen anfört kan det dess­

utom ifrågasättas, om icke den föreslagna rätten för åklagaren att utan

inskränkning överklaga befälhavarens straffbeslut i praktiken skulle leda

till att antalet överklaganden från de lagfördas sida komme att ökas.

Vad nu anförts synes likväl icke böra föranleda att åklagaren helt skulle

sakna möjlighet att hos domstol begära omprövning av straff beslut som

meddelats i disciplinmål. Lika väl som han är oförhindrad att väcka åtal,

161

om den bestraffningsberättigade låtit bero vid tillrättavisning eller avskrivit

saken utan åtgärd, bör det stå honom öppet att påkalla domstolsprövning i

sådana fall, då han finner ett ålagt disciplinstraff icke innefatta tillräcklig

reaktion. Klagorätten bör emellertid avsevärt begränsas i jämförelse med

vad utredningen föreslagit. En tillfredsställande reglering av frågan torde

ernås, om klagorätten bestämmes i enlighet med vad som föreslogs i ut­

kastet, dvs om den begränsas till sådana fall där åklagaren finner det vara

ur allmän synpunkt påkallat att domstol omprövar beslutet (52 § första

stycket i departementsförslaget). För att åklagaren skall få fullfölja talan

bör med andra ord krävas, att beslutet i ett eller annat hänseende har be­

tydelse utöver det föreliggande fallet.

Den sålunda föreslagna regeln innebär icke att åklagaren skall vara skyl­

dig att granska varje beslut i disciplinmål, utan meningen är att han skall

försöka att bilda sig en mera allmän uppfattning om praxis i disciplinmål

vid vederbörande förband. För detta ändamål torde det vara tillräckligt att

åklagaren tager ett eller annat stickprov eller att han regelbundet granskar

handlingarna i vissa grupper av mål, exempelvis sådana i vilka auditören

varit skiljaktig. Det kan också tänkas, att åklagaren genom pressen eller

eljest får sin uppmärksamhet riktad på ett särskilt mål, som han anser det

önskvärt att närmare undersöka. På grund av vad sålunda anförts bör det

i administrativ ordning stadgas skyldighet för den bestraffningsberättigade

att låta åklagaren taga del av handlingarna i disciplinmål, i den mån denne

begär det.

I likhet med utredningen anser jag, att åklagarens ingripande bör ske

genom stämning å den lagförde. Stadgande härom har upptagits i andra

stycket av förevarande paragraf, vars innehåll även i övrigt överensstäm­

mer med utredningens förslag. Uppenbart är att stämningsansökan bör inne­

hålla uppgift om det beslut mot vilket talan föres, grunderna för den full­

följda talan och den ändring som yrkas.

I enlighet med vad som yrkats av flera remissinstanser har i departe-

mentsförslaget icke införts den i utkastet upptagna bestämmelsen att åkla­

garen ej skulle äga fullfölja talan till den straff skyldiges förmån.

Rörande innehållet i tredje stycket hänvisas till framställningen vid 43 §.

9 KAP.

Om tiden för verkställighet av beslut i disciplinmål.

53—56 §§.

Såsom förut nämnts skall enligt gällande bestämmelser disciplinstraff,

som blivit ålagt av befälhavare, gå i verkställighet utan hinder av att besvär

anförts.

Utredningen, som enligt vad förut likaledes omnämnts funnit denna

ordning otillfredsställande, har härom anfört följande.

Det ligger i sakens natur att den nuvarande ordningen att icke tillåta an­

förande av besvär över befälhavares straffbeslut förrän straffet redan verk­

li

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 216.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

162

ställts måste vara ägnad att minska användandet av besvärsrätten. Även om

det icke kan med bestämdhet utrönas i vad mån anordningen haft denna

verkan, torde verkställd statistisk undersökning dock berättiga till vissa

slutsatser härutinnan. Denna undersökning, för vilken redogjorts i annat

sammanhang (s. 24 i bet.), har utvisat, att antalet av befälhavare ålagda

disciplinära bestraffningar utgjort 1937 2 296 och 1942 16 952 samt att be­

svär i disciplinmål hos krigshovrätten anförts under 1937 ill fall och under

1942 i 66 fall, motsvarande 0,48 resp. 0,3i procent av antalet under året av

befälhavare ålagda bestraffningar. Den tidigare redogörelsen för ifrågava­

rande undersökningar innehåller även jämförande upplysningar angående

fullföljdsfrekvensen i kriminella mål, som upptagas av häradsrätter, råd­

husrätter och polisdomstolar. Jämförelsen utvisar att fullfölj dsfrekvensen

är betydligt större i de allmänna målen. Då det ansetts, att personer i be­

fälsställning kunna antagas ha större intresse än meniga att utverka dom­

stolens förklaring att redan undergånget disciplinstraff icke skall räknas

vederbörande till last, har särskilt undersökts dels i vad mån i disciplinmål

besvär anförts av personer i befälsställning och dels i vad mån av befäl­

havare ålagda bestraffningar avsett personer tillhörande denna kategori.

Denna undersökning har givit vid handen, att av antalet under 1937 och

1942 hos krigshovrätten anförda besvär — 11 resp. 66 härrörde 9 resp.

32 från personer i befälsställning, motsvarande 81,82 resp. 48,48 procent av

hela antalet under året anförda besvär. Antalet personer i befälsställning,

som av befälhavare fällts till disciplinstraff, utgjorde i förhållande till hela

antalet av befälhavare disciplinärt bestraffade under 1937 18,ig procent och

under 1942 20,66 procent.

Från rättssäkerhetens synpunkt måste en anordning, som alldeles uteslu­

ter möjligheten att erhålla omprövning av befälhavares straffbeslut förrän

ålagt arreststraff redan gått i verkställighet, framstå såsom i hög grad otill­

fredsställande. Resultatet av de gjorda statistiska undersökningarna torde i

sin mån belysa detta redan i och för sig uppenbara förhållande.

Vad sålunda anförts borde enligt utredningens mening tillräckligt moti­

vera en ändring därhän att, då arreststraff ålagts, tillfälle bereddes

den lagförde att före verkställigheten påkalla omprövning av befälhavarens

beslut. Beträffande den av SLK-utredningen föreslagna nya strafformen

disciplinbot gjorde sig däremot samma betänkligheter mot omedelbar

verkställighet icke gällande som i fråga om arreststraffet. Åläggande av

disciplinbot innebure att den dömde skulle antingen vidkännas löneavdrag

för visst antal dagar eller, om löneavdrag ej kunde ifrågakomma, utgiva

motsvarande belopp i penningar. Om sådant straff ginge i verkställighet

innan straffbeslutet vunnit laga kraft och beslutet sedermera ändrades, kun­

de rättelse ske genom utbetalning till den dömde av innehållet eller erlagt

belopp. Föreskrift om att så skulle ske hade även upptagits i SLK-utred-

ningens förslag. Med hänsyn härtill borde någon erinran icke kunna göras

mot att av befälhavare meddelat straffbeslut, varigenom disciplinbot ålagts,

omedelbart ginge i verkställighet. Av praktiska hänsyn vore även påkallat

att så kunde ske, särskilt i fall då den dömde endast under kortare tid

komme att kvarstå i tjänst. Det borde följaktligen föreskrivas, att befäl­

havares straffbeslut, varigenom disciplinbot ålagts, skulle få omedelbart

verkställas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 216.

163

Utredningen har verkställt en undersökning i syfte att bestämma det

antal militära brottmål, som efter klagan komme att upptagas av de all­

männa underrätterna. Rörande detaljerna i denna undersökning hänvisas

till s. 24 i betänkandet. Här må sammanfattningsvis endast nämnas, att

utredningen antagit att antalet disciplinmål under normala förhållanden

komme att årligen uppgå till omkring 7 750 samt att klagan komme att fö­

ras i 5 procent av målen. Vid bedömande av den väntade fullföljdsfrekven-

sen har utredningen utgått från att — i enlighet med dess förslag —- arrest-

straff som ålagts av befälhavare ej skall få verkställas om den lagförde

klagar över straffbeslutet.

För ett specialfall har utredningen ansett det knappast kunna frånkoin-

mas, att avsteg måste göras från principen att av befälhavare ålagt arrest-

straff icke skulle omedelbart gå i verkställighet. Då sådan bestraffning

kommit till användning ombord å fartyg, som befunne sig på sjötåg i främ­

mande farvatten, stode möjlighet icke till buds att utan avsevärt dröjsmål

få saken upptagen vid domstol. För sådana fall borde förty föreskrivas

att, om så funnes erforderligt för krigstuktens upprätthållande, av befäl­

havare ålagt arreststraff skulle få verkställas utan hinder av att den lag­

förde påkallade omprövning av straffbeslutet.

Slutligen har utredningen anmärkt, att den övervägt huruvida tillfälle

borde beredas den som genom befälhavares beslut dömts till arreststraff

att förklara sig nöjd med beslutet med verkan att straffet skulle kunna

omedelbart gå i verkställighet. Fn sådan bestämmelse skulle, anför utred­

ningen, väsentligen bli av betydelse i fall då tjänstgöringstiden för den

dömde utginge kort efter straffets åläggande. Enligt SLK-utredningens

förslag till lag om disciplinstraff för krigsmän skulle emellertid böter

ådömas i stället för disciplinstraff, om med hänsyn till den brottsliges

tjänstgöringsförhållanden och brottets art bötesstraff funnes vara lämp­

ligare än disciplinstraff. Denna bestämmelse torde, yttrar utredningen vi­

dare, föranleda att i sådana fall som det nu åsyftade i regel bötesstraff

komme till användning i stället för disciplinstraff. Framför allt med hän­

syn härtill hade utredningen icke funnit anledning föreslå särskilda reg­

ler om nöjdförklaring i disciplinmål.

Förslaget att av befälhavare ålagt arreststraff icke skall gå i omedelbar

verkställighet har, såsom förut nämnts, väckt stark opposition under r c-

missbe b andlingen, särskilt från de militära myndigheternas sida.

Sålunda ha överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna bestämt motsatt

sig den föreslagna ändringen. De ha därvid understrukit, att det i discipli­

nens intresse vore nödvändigt att här göra avsteg från den allmänna prin­

cipen alt ett straff icke borde verkställas förrän beslutet vunnit laga kraft.

De militära disciplinstraffen vore att betrakta som speciella strafformer,

vilka saknade motsvarighet inom den allmänna rättsskipningen. Ett av­

steg från nu gällande bestämmelser kunde få till följd, att klagorätten

missbrukades till men för utbildningen och ordningen inom förbandet.

Det kunde nämligen icke bortses från att den lagförde kunde påkalla om­

164

Kungi. Mcij:ts proposition nr 216.

prövning av befälhavarens beslut endast för att vinna anstånd med ålagt

arreststraff. Sådan okynnesklagan kunde bli särskilt vanlig inför en före­

stående ledighetsperiod. Belastningen på domstolarna komme härigenom

också att ökas. Chefen för armén har framhållit, att de disciplinära kraven

såtilivida beaktats av utredningen att denna föreslagit att av domstol ålagt

arreststraff genast skulle verkställas, om ej domstolen annorlunda förord­

nat. Då auditörens yttrande skulle inhämtas innan disciplinstraff ålades,

kunde ur rättssäkerhetens synpunkt inga befogade invändningar riktas mot

omedelbar verkställighet även av befälhavares beslut. Samma synpunkter

ha åberopats av chefen för marinen och officersförbundet. Chefen för flyg­

vapnet har anfört, att av befälhavare ålagt arreststraff i varje fall borde gå

i omedelbar verkställighet, om auditören ej anmält skiljaktig mening.

Krigshovrätten, som rent principiellt funnit det bäst överensstämma med

disciplinstraffets natur att det omedelbart verkställes, har sagt sig hålla

för sannolikt, att vad som kunde vinnas med ett genomförande av den före­

slagna ändringen i form av ökad rättssäkerhet icke skulle uppväga nack­

delarna av en inträffande väsentlig minskning i disciplinstraffets effek­

tivitet med avseende å disciplinens upprätthållande. Däremot har försvars-

väsendets underbefälsförbnnd med tillfredsställelse noterat förslaget att av

befälhavare ålagt arreststraff icke skulle omedelbart verkställas. Med ge­

nomförandet av detta förslag undanröjdes en av de för det allmänna rätts­

medvetandet mest svårförståeliga undantagsföreskrifterna i den militära

rättsvården. Förbundet har vidare — ehuru ensamt bland alla remissinstan­

ser — hävdat att ej heller beslut varigenom befälhavare ålagt disciplinbot

borde få verkställas innan detsamma vunnit laga kraft.

Med avseende å behovet av särskilda regler om nöjdförklaring i discip­

linmål ha några remissmyndigheter intagit en annan ståndpunkt än utred­

ningen. Sålunda har justitiekansler sämbetet ifrågasatt, om icke åtminstone

i vissa fall nöjdförklaring skulle kunna avgivas i fråga om beslut av be­

fälhavare att ålägga felande arreststraff. Helt säkert vore det ur discipli­

när synpunkt mången gång påkallat, att arreststraff såvitt möjligt omedel­

bart ginge i verkställighet. Och för den enskilde vore det också ofta önskvärt,

att straffet genast toge sin början; särskilt gällde detta, om han inom kort

skulle avsluta sin tjänstgöring. Nöjdförklaring borde icke få avgivas förr­

än efter någon betänketid, förslagsvis nästa dag eller visst antal timmar

efter det den felande erhållit kännedom om beslutet. Självfallet borde enk­

last möjliga regler meddelas rörande nöjdförklaring och vad därmed ägde

samband, överbefälhavaren och chefen för marinen ha i denna del anfört

att, om man trots allt genomförde förslaget att av befälhavare ålagt arrest­

straff ej genast skall verkställas, det i varje fall vore nödvändigt att ome­

delbar nöjdförklaring skulle kunna avgivas. De skäl som utredningen an­

fört mot en dylik ordning syntes icke bärande. Om den som blivit fälld

till arreststraff funne det för sig själv fördelaktigast att omedelbart få på­

börja dess avtjänande och hinder däremot icke mötte ur tjänstesynpunkt,

borde icke den straffskärpningen införas, att han av formella skäl skulle

165

vara nödsakad vänta fyra dagar eller ock, vid avgång ur militär tjänst,

eventuellt i stället för arreststraff få böter.

I utkastet reglerades förutsättningarna för verkställighet av befälha­

vares straffbeslut i huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningen

förordat. Dock föreslogs att av befälhavare ålagt arreststraff skulle få ome­

delbart verkställas, om den straffskyldige förklarade sig nöjd med beslutet.

Dessutom upptogs i utkastet ett stadgande, enligt vilket befälhavaren skulle

äga att med auditörens tillstyrkande förordna att arreststraff omedelbart

skulle gå i verkställighet, om den straffskyldige vore tagen i förvarsarrest

och befälhavaren för krigslydnadens upprätthållande funne det vara av

synnerlig vikt att straffet omedelbart verkställdes.

Den sistnämnda avvikelsen från utredningens förslag har i yttran­

dena över utkastet lämnats utan erinran av samtliga instanser utom

advokatsamfundet, som hävdat att bestämmelsen vilade på en överdriven

föreställning om den snabba straffverkställighetens betydelse för discipli­

nens upprätthållande. Bestämmelsen borde utgå. Advokatsamfundet bär vi­

dare anmärkt på förslaget om nöjdförklaring i disciplinmål. De skäl som

utredningen anfört mot införandet av en sådan regel vore enligt samfundets

mening vägande. Härtill komme att den dömde stode i sådant lydnadsförhål-

lande till befälhavaren att han ofta måste känna sig sakna möjlighet att

fritt överväga om han borde förklara sig nöjd eller icke. På grund härav

och då en bestämmelse om nöjdförklaring kunde missbrukas, hemställde

samlundet att den föreslagna regeln måtte utgå. Möjligen borde övervägas

införande av en regel om rätt för den som vore tagen i förvarsarrest att

avgiva nöjdförklaring. Stockholms rådhusrätt har anfört att bestämmelsen

om nöjdförklaring uppenbarligen ej kunde vara föranledd av disciplinära

skäl, eftersom den tidigare verkställigheten gjorts beroende av den straff­

skyldiges medgivande. Nöjdförklaringen medförde icke, att den lagförde

kunde ha något anspråk på att omedelbart få avtjäna straffet. Med hänsyn

därtill kunde den i utkastet upptagna bestämmelsen vara ägnad att skapa

irritation; de dömda torde nämligen enligt rådhusrättens mening ofta kom­

ma att förklara sig nöjda i sådana fall, då de hade förhoppning om att där­

igenom få straffverkställigheten såvitt möjligt förlagd till tjänstgörings-

dagar och icke behöva gå miste om permission över helgdagar. På grund

härav syntes bestämmelsen om nöjdförklaring böra utgå. Däremot har krigs-

hovrätten uttalat, att utkastet såväl med avseende å nämnda bestämmelse

som beträffande den föreslagna regeln om verkställighet av förvarsarres-

tants straff innebure en bestämd förbättring jämfört med utredningens

förslag.

Departementschefen. Såsom utredningen framhållit och under remissbe­

handlingen ytterligare understrukits kunna helt skilda synpunkter anläg­

gas på problemet, huruvida av befälhavare ålagt arreststraff skall verk­

ställas omedelbart eller först sedan beslutet vunnit laga kraft. Å ena sidan

är det sålunda uppenbart, att syftet med den disciplinära bestraffningsrät­

ten skulle till men för disciplinen kunna försvagas, om verkställigheten

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

av ålagda arreststraff bleve avsevärt fördröjd. Ur denna synpunkt kunde

det därför ligga närmast till hands att behålla den nuvarande regeln

i 207 § SLK. Men å andra sidan är det lika tydligt att en anordning, som

alldeles utesluter möjligheten att erhålla omprövning av befälhavarens

straffbeslut förrän ålagt arreststraff redan gått i verkställighet, från rätts­

säkerhetens synpunkt måste framstå såsom i hög grad otillfredsställande.

Även psykologiskt måste det vara olämpligt att behålla en ordning, som

särskilt för de värnpliktiga innebär att besvärsrätten saknar större prak­

tisk betydelse.

Vid övervägande av dessa olika argument i saken kan jag ej finna annat

än att de sist anförda synpunkterna väga tyngre än de förra. Jag anser mig

därför i likhet med utredningen böra förorda en ändring av gällande rätt

därhän, att tillfälle beredes den lagförde att före verkställigheten påkalla

omprövning av befälhavarens beslut (54 § i departementsförslaget). Införan­

det av denna princip torde icke behöva medföra några allvarligare konse­

kvenser ur disciplinär synpunkt, därest det samtidigt sörjes för att straff­

verkställigheten likväl skall kunna följa inom jämförelsevis kort tid. I så­

dant syfte har, såsom redan nämnts, föreslagits att klagotiden skall be­

stämmas till allenast två dagar. Vidare ha i departementsförslaget uppta­

gits vissa stadganden (88 § andra stycket och 91 §), enligt vilka dels om­

prövningen skall kunna ske mycket snabbt och dels domstolens dom i all­

mänhet skall kunna verkställas utan hinder av att den ej vunnit laga kraft.

Till dessa bestämmelser återkommer jag i det följande.

Utredningen har för ett specialfall, nämligen då bestraffning kommit till

användning ombord å fartyg, som befinner sig på sjötåg i främmande far­

vatten, ansett det nödvändigt att göra avsteg från principen att av befäl­

havare ålagt arreststraff icke skall omedelbart gå i verkställighet. Såsom

motiv härför har åberopats, att det under dylika extraordinära förhållan­

den måhända icke vore möjligt att få en domstolsprövning till stånd utan

avsevärt dröjsmål. Jag biträder i princip utredningens ståndpunkt i denna

del, vilken icke mött någon erinran i remissyttrandena. Såsom förutsätt­

ning för att straffet genast skall få verkställas torde böra stadgas, att det­

ta finnes vara av synnerlig vikt för krigslydnadens upprätthållande (56 §

andra stycket). För egen del vill jag förorda ytterligare ett undantag från

huvudregeln. Jag anser sålunda, att det i vissa fall bör föreligga möjlig­

het att omedelbart verkställa arreststraff, vilket av befälhavare ålagts

någon som är tagen i förvarsarrest. Såsom tidigare framhållits innebära de

stadganden, som föreslagits rörande detta tvångsmedel, att förvarsarrest

skall kunna beslutas antingen om det för krigslydnadens upprätthållan­

de finnes vara av synnerlig vikt att den brottslige ej lämnas på fri

fot eller om denne gjort sig skyldig till rymning och det skäligen kan

befaras att han ånyo avviker. Därest förvarsarrestantens brott handlägges

i disciplinmål, får förvarsarresten emellertid ej bestå efter det att målet

slutligt avgjorts. Tydligen skulle dock syftet med förvarsarresten kun­

na förfelas, därest den arresterade under alla förhållanden måste försättas

167

på fri fot så snart straffbeslutet meddelats. I nu angivna extraordinära fall

bör därför den bestraffningsberättigade, om det med hänsyn till de omstän­

digheter som föranlett arresteringen finnes vara av synnerlig vikt att arrest-

straffet omedelbart verkställes, äga förordna därom. Såsom villkor härför

bör dock i rättssäkerhetens intresse i allmänhet gälla, att auditören till­

styrkt åtgärden. Avsteg från denna grundsats bör tillåtas allenast om straff­

beslutet med stöd av 39 § meddelats utan auditörens hörande. Föreskrifter

i enlighet med det sålunda anförda ha upptagits i 56 § första stycket av de-

partementsförslaget. Av allmänna processuella regler följer, att om talan

fullföljes mot straffbeslutet, domstolen kan förordna att den påbörjade

verkställigheten ej längre skall fortgå.

Om klagotiden nedsättes till två dagar, kan det måhända synas tveksamt,

huruvida behov föreligger att lämna den straffskyldige möjlighet att för­

klara sig nöjd. Emellertid torde det stundom kunna innebära en förmån

för den dömde att verkställigheten kan påbörjas utan uppskov. Med hänsyn

härtill och då de farhågor för missbruk som uttalats av advokatsamfundet

icke torde böra tillmätas avgörande betydelse, har det i utkastet upptagna

stadgandet om nöjdförklaring bibehållits i departementsförslaget (55 §).

Därest nöjdförklaring avgives, måste tydligen bevis om förklaringen fogas

till handlingarna i målet. Bestämmelser härom torde få utfärdas i admi­

nistrativ ordning.

Enligt det till lagrådet remitterade förslaget till lag om disciplinstraff

för krigsmän skall förutom arrest kunna användas disciplinbot, dvs ett

penningstraff som i regel skall ha formen av löneavdrag för visst antal

dagar. Såsom utredningen framhållit, lär det beträffande denna nya straff­

form icke möta några betänkligheter att låta straffet regelmässigt gå i

verkställighet utan hinder av att straffbeslutet ej vunnit laga kraft. Om

beslutet sedermera ändras, kan nämligen rättelse ske genom utbetalning

av innehållet eller erlagt belopp. Med hänsyn härtill och på skäl utredningen

i övrigt anfört torde böra föreskrivas, att beslut i disciplinmål varigenom

disciplinbot ålagts skall, där den bestraffningsberättigade ej annorlunda

förordnat, verkställas utan hinder av att beslutet ej vunnit laga kraft (53 §).

57 §.

Stadgandet i denna paragraf innebär att om ett beslut i disciplinmål avser

både ansvar och ersättningsskyldighet till kronan, beslutet i sistnämnda

del icke får verkställas förrän det vunnit laga kraft.

10 KAP.

Om åläggande av ersättningsskyldighet.

58—63 §§.

Genom den förut omnämnda lagen den 9 juni 1944 ha militära befäl­

havare erhållit viss domsrätt rörande förlust av eller skada å krigsmaktens

egendom. Sålunda stadgas i sagda lag, att genom beslut av militär befäl­

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

168

havare ersättningsskyldighet till kronan må åläggas för förlust av eller

skada å egendom, som tillhör eller nyttjas av krigsmakten, såframt er­

sättningsbeloppet ej överstiger etthundra kronor. Ersättningsskyldighet må

åläggas den som, då förlusten eller skadan inträffar, lyder under straff­

lagen för krigsmakten eller eljest för brott med avseende å den förlorade

eller skadade egendomen är underkastad straff efter nämnda lag. Behörig­

het att ålägga ersättningsskyldighet tillkommer befälhavare, som i disci­

plinmål äger utan inskränkning utöva bestraffningsrätt över den ersätt-

ningsskyldige. Har ersättningsskyldighet ej ålagts medan ersättningsskyl-

dig lydde under strafflagen för krigsmakten och är ej tillika fråga om

straffansvar, tillkommer sådan behörighet jämväl befälhavare, som ägde be­

straffningsrätt över den ersättningsskyldige vid den tid, då förlusten eller

skadan skedde. Innan fråga om ersättningsskyldighet upptages till pröv­

ning, skall undersökning rörande förlusten eller skadan ske enligt därom

i administrativ ordning utfärdade föreskrifter, och befälhavaren skall innan

ersättningsskyldighet ålägges inhämta yttrande av vederbörande auditör

rörande ersättningsskyldigheten och ersättningens belopp. Godkänner icke

befälhavaren auditörens yttrande, äger denne anteckna sin mening till det

i målet förda protokollet; har sådan anteckning ej skett, är auditören jämte

befälhavaren ansvarig för beslutet. Finner befälhavaren att vad den ersätt­

ningsskyldige har att gälda överstiger etthundra kronor, skall målet över­

lämnas till krigsdomstol. Om någon är ersättningsskyldig i flera hänse­

enden, skall hänsyn tagas till ersättningens sammanlagda belopp. Ej heller

må beslut om ersättningsskyldighet av befälhavaren meddelas, därest den

ersättningsskyldige upphört att tillhöra krigsmakten eller fråga tillika är

om straffansvar och målet därom överlämnas till krigsdomstol. Befälha­

vares beslut om åläggande av ersättningsskyldighet skall delgivas den er­

sättningsskyldige. Beslutet skall innehålla underrättelse om vad denne har

att iakttaga i händelse han icke åtnöjes med beslutet.

Enligt vad förut nämnts har utredningen räknat med att de i

1944 års lag upptagna reglerna om befälhavares domsrätt i ersättnings-

mål skulle komma att inflyta i en blivande militär rättegångslag. Utredning­

en har ej funnit anledning att föreslå någon avvikelse från de bestämmel­

ser, som för närvarande gälla beträffande omfattningen av befälhavares

rätt att ålägga ersättningsskyldighet, i vidare mån än att utredningen före­

slagit införandet av en bestämmelse, jämlikt vilken befälhavare vid åläg­

gande av disciplinstraff för utevarobrott skall äga förplikta den lagförde

alt gottgöra statsverket kostnad som uppkommit för hans hämtande till

tjänstgöring. Till stöd för detta förslag åberopas i betänkandet följande.

Enligt vissa bestämmelser i värnpliktslagen den 30 december 1941 och

därtill anslutna administrativa författningar må värnpliktig, som utan

anmält laga förfall uteblir från tjänstgöring, på egen bekostnad hämtas

till tjänstgöringens fullgörande. Ersättning för hämtning beräknas i en­

lighet med gällande författning angående resekostnads- och traktaments-

ersättning åt förare vid fångtransport och förskjutes av länstyrelsen. Be­

loppet skall, i den mån så är medgivet enligt meddelade bestämmelser, ut­

Kungi. Maj:ts proposition nr 276.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

169

tagas av den hämtade under tjänstgöring genom avdrag å honom tillkom­

mande kontanta förmåner. För kvittning av kronans fordran på grund av

hämtning till tjänstgöring mot den värnpliktige tillkommande penningbi­

drag erfordras icke att fordringen blivit fastställd genom dom. Om sådan

möjlighet till kvittning icke föreligger, kan däremot exekutionstitel erford­

ras för fordringens uttagande. Med hänsyn härtill synes befälhavare böra

erhålla befogenhet att i samband med prövning av fråga om ansvar för

utevaro från tjänstgöring ålägga den värnpliktige att gottgöra kronan kost­

nad varom nu är fråga. En sådan befogenhet bör lämpligen utsträckas att

gälla även andra krigsmän än värnpliktiga.

Med avseende å övriga nyss återgivna bestämmelser i 1944 års lag har

utredningen icke föreslagit annan ändring än att — på skäl som återgi-

vits vid 5 § i departementsförslaget — motsvarighet icke borde upptagas

till bestämmelsen att befälhavaren i visst fall skulle överlämna målet till

krigsdomstol.

Under remissbehandlingen har ingen erinran framställts mot

förslaget att befälhavare skulle äga ålägga ersättningsskyldighet för hämt-

ningskostnad, som uppkommit i anledning av utevarobrott. Däremot har

från skilda håll yrkats att befälhavares domsrätt enligt 1944 års lag måtte

något utsträckas. Sålunda har föreningen Sveriges krigsdomare och audi-

törer anfört, att 1944 års lag nu varit i tillämpning så lång tid att man

vunnit praktisk erfarenhet av densamma. Det hade härvid visat sig att den

fastställda gränsen för ersättningsbeloppet, 100 kronor, vore för låg. Med

hänsyn till penningvärdets fall syntes den övre gränsen kunna sättas till

200 eller 300 kronor. Någon förlust i rättssäkerheten vore därigenom ej

att befara, då befälhavaren i varje fall skulle inhämta auditörens yttrande.

En höjning av maximibeloppet skulle säkerligen medföra en högst önsk­

värd avlastning från domstolarna. Det kunde emellertid ifrågasättas om

icke, oberoende av särskilda bestämmelser i militära författningar, undan­

tag i lagtexten borde göras för eldhandvapen. Erfarenheten visade att en

mera ingående prövning av omständigheterna vid en förlust av dylika va­

pen vore påkallad. Under åberopande av liknande synpunkter ha justitie­

kansler sämbetet, Svea hovrätt och krigshovrätten yrkat, att gränsen för

högsta ersättningsbelopp måtte höjas till 200 kronor samt Stockholms råd­

husrätt och häradshövdingeföreningen föreslagit att värdegränsen skulle be­

stämmas till 300 kronor. Krigshovrätten har dock anfört, att frågor om

ersättning för förkomna vapen — med hänsyn till att sådana förluster i

regel vore av allvarligare natur än förlust av övriga utrustningspersedlar

— icke borde behandlas av befälhavare utan städse handläggas av domstol.

Även Svea hovrätt och häradshövdingeföreningen ha intagit en liknande

ståndpunkt.

Departementschefen. Det torde råda enighet om, att den domsrätt i er-

sättningsmål som genom 1944 års lagstiftning tillerkänts vissa befattnings­

havare vid krigsmakten bör bibehållas. Med hänsyn till de praktiska erfa­

renheter som vunnits vid tillämpningen av nämnda lagstiftning synes det

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

vara lämpligt att, såsom ett flertal remissinstanser yrkat, i samband med

förevarande reform utvidga denna domsrätt till att avse ett högre ersätt­

ningsbelopp än 100 kronor. Värdegränsen torde dock icke böra sättas högre

än till 200 kronor (58 § första stycket).

Under remissbehandlingen har ifrågasatts huruvida icke egendom av viss

farlig beskaffenhet, nämligen eldhandvapen, borde undantagas från den

domsrätt varom här är fråga. Väl är det riktigt, att en särskilt noggrann

undersökning måste verkställas, när dylik egendom förkommit. Detta bör

emellertid beaktas vid uppställandet, i administrativ ordning, av närmare

regler angående förfarandet vid krigsmakten då egendom skadats eller gått

förlorad. Nämnda förhållande behöver däremot ej direkt inverka på frå­

gan, om ersättningsskyldighet i anledning av förlusten bör få åläggas av

befattningshavare vid krigsmakten. Jag har därför icke funnit tillräckliga

skäl föreligga för att göra något undantag för eldhandvapen.

Ersättningsskyldighet bör i första hand kunna åläggas den som, då för­

lust eller skada sker, är underkastad disciplinär bestraffningsrätt. Även den

som under hempermittering fått sig persedlar anförtrodda med skyldighet

att taga vård om dem bör emellertid i nu angivna ordning kunna förpliktas

att ersätta förlust eller skada som uppkommit med avseende å dessa per­

sedlar (jämför 26 kap. 21 § andra stycket i det den 3 oktober 1947 till lag­

rådet remitterade förslaget till lag om ändring i strafflagen). De bestäm­

melser som upptagits härom i 58 § andra stycket överensstämma i sak med

gällande regler.

Behörighet att ålägga ersättningsskyldighet bör liksom nu tillkomma den

som i disciplinmål äger bestraffningsrätt över den ersättningsskyldige (59 §

första stycket). Ofta inträffar det att förlust eller skada uppdagas först vid

utryckning från militärtjänst i samband med hemförlovning eller hemper­

mittering samt att ersättningsfrågan icke hinner avgöras före utryckningen.

Eftersom vederbörande då icke längre står under militärt befäl och följ­

aktligen icke heller är underkastad disciplinär bestraffningsrätt, erfordras

en regel angående vem som i dylika fall skall äga ålägga ersättningsskyldig­

heten. I detta hänseende torde böra gälla att den som senast ägde bestraff­

ningsrätt över den ersättningsskyldige skall vara behörig (59 § andra

stycket).

I enlighet med utredningens förslag, vilket icke mött någon erinran un­

der remissbehandlingen, torde böra föreskrivas att befattningshavare vid

krigsmakten i samband med åläggande av disciplinstraff för rymning eller

olovligt undanhållande må förplikta den straffskyldige att ersätta statsver­

ket kostnad som uppkommit för hans hämtande till tjänstgöring (61 §).

I övrigt motsvara stadgandena i förevarande paragrafer i allt väsentligt

de bestämmelser i 1944 års lag, för vilka inledningsvis i detta kapitel redo­

gjorts. I enlighet med utredningens förslag har dock icke upptagits någon

motsvarighet till bestämmelsen att befälhavaren i visst fall skall överlämna

målet till krigsdomstol.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

171

64 och 65 §§.

Med avseende å klagan över befälhavares beslut om ersättningsskyldighet

gäller enligt 1944 års lag, att vad som är stadgat om klagan i disciplinmål

skall äga motsvarande tillämpning. Talan skall alltså fullföljas hos lcrigs-

överdomstol. Besvärstiden, som är tjugu dagar, räknas från det klaganden

erhöll del av beslutet; om han tillika belagts med disciplinstraff dock ej

från tidigare dag än den då straffet avslutades. Befälhavares beslut om er­

sättningsskyldighet må icke verkställas innan det vunnit laga kraft. I öv­

rigt skall angående verkställigheten av sådant beslut gälla vad som är före­

skrivet beträffande utslag av krigsdomstol.

I anslutning till vad utredningen föreslagit beträffande klagan i

disciplinmål har den uttalat, att jämväl klagan över befälhavares beslut om

åläggande av ersättningsskyldighet borde upptagas av underrätt. Liksom

för närvarande borde rätt att fullfölja talan mot befälhavares beslut om

åläggande av ersättningsskyldighet tillkomma endast den dömde; ändring

av beslutet till men för denne borde således icke kunna påkallas av kronan.

Då 1944 års lagstiftning enligt utredningens mening väsentligen torde ha

tillkommit i syfte att bereda kronan tillgång till ett förenklat förfarande för

rättslig prövning av här ifrågavarande ersättningsanspråk, kunde nämli­

gen kronan uppenbarligen icke ha samma anspråk som den dömde att på­

kalla omprövning av ett i sådan ordning träffat avgörande. Klagotiden bor­

de liksom i disciplinmål begränsas till fyra dagar, räknade från den dag

den dömde erhöll del av beslutet, och i fråga om målets behandling innan

det upptoges till handläggning vid rätten borde vad som föreslagits skola

gälla beträffande klagan i disciplinmål äga motsvarande tillämpning. Detta

innebure bland annat att, sedan klagoskrift i rätt tid inkommit, det skulle

åligga befälhavaren att överlämna klagoskriften jämte övriga handlingar i

målet till vederbörande åklagare, varefter denne hade att till domstolen

överlämna handlingarna jämte av honom å kronans vägnar avgivna på­

minnelser. I målet borde talerätt för kronan tillkomma åklagaren med den

begränsning som följde därav att kronan icke ägde påkalla ändring av be­

slutet till men för klaganden. Åklagaren borde således kunna icke blott

yrka fastställande av befälhavarens beslut utan även, i den mån åklagaren

funne anledning därtill, medgiva nedsättning av det utdömda beloppet eller

befrielse från ersättningsskyldighet. Därest efter förd klagan mot befälhava­

res beslut om åläggande av ersättningsskyldighet rätten funne, att genom

den redan föreliggande utredningen målet vore så berett att det kunde an­

tagas kunna vid huvudförhandlingen slutföras i ett sammanhang, skulle

det — anför utredningen — uppenbarligen leda till dubbelarbete om det

oaktat förberedelse i målet alltid måste äga rum inför rätten. Det borde

därför stadgas, att under nyss angiven förutsättning målet finge upptagas

till huvudförhandling utan alt i nya RB föreskriven förberedelse ägt rum.

Det må anmärkas, att utredningen föreslagit att det skulle ankomma på

de allmänna åklagarna att bevaka kronans talan i militära tvistemål över

172

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

huvud taget och alltså icke endast i sådana mål som avsåge klagan över

befälhavares beslut om åläggande av ersättningsskyldighet.

Under remissbehandlingen har ingen erinran framställts mot

utredningens förslag att klagan över befälhavares beslut om åläggande av

ersättningsskyldighet skulle upptagas av underrätt. Utredningens stånd­

punkt att sådan klagan ej heller i fortsättningen borde få föras av kronan

har däremot mött gensaga från hovrätten för Övre Norrland, som yttrat att

något vägande skäl knappast kunde andragas för denna ståndpunkt. Vi­

dare har krigshovrätten ifrågasatt, om det vore nödvändigt att införa en

till fyra dagar förkortad klagotid i dessa mål. Den förpliktade kunde ju full­

följa talan ända till högsta instans och det kunde således förflyta avsevärd

tid innan lagakraftägande dom förelåge, utan vilken verkställighet ej finge

ske. Ett annat skäl mot den förkortade klagotiden i förevarande mål vore

enligt krigshovrättens mening önskvärdheten att sådan kort klagotid förbe-

hölles allenast disciplinmålen, vilkas speciella art därigenom skulle ytterli­

gare markeras. Försvarsvåsendets underbefälsförbund har framställt sam­

ma yrkande som i fråga om disciplinmålen, nämligen att klagotiden måtte

bestämmas till åtta dagar.

Landsfogdeföreningen har riktat en skarp kritik mot förslaget att det

skulle ankomma på de allmänna åklagarna att bevaka kronans talan i mi­

litära tvistemål. Förslaget innebure ett markant avsteg från utvecklingen

under senare år, som syftat till att begränsa åklagarnas möjlighet att ägna

sig åt andra göromål än som anginge deras egentliga tjänst, och stode i

strid med nya RB. Enligt föreningens mening borde kronan för bevakandet

av sin talan i militära tvistemål vara hänvisad att anlita militära förvalt­

ningsorgan eller advokater. Liknande invändningar mot utredningens för­

slag i denna del ha framställts av krigsfiskalsföreningen och t. f. förste stads-

fiskalen i Stockholm. Justitiekanslersämbetet har ansett, att den av utred­

ningen föreslagna principiella lösningen borde kunna godtagas. Samma

ståndpunkt har intagits av försvarets civilförvaltning som dock förklarat

sig icke kunna biträda förslaget om rätt för åklagarna att i mål, innefattan­

de klagan över befälhavares beslut om ersättningsskyldighet, nedsätta eller

avstå från kronans anspråk. I stället borde föreskrivas skyldighet för åkla­

garna att i tveksamma fall hänvända sig till civilförvaltningens advokat-

fiskalskontor.

Sedan i utkastet den avvikelsen gjorts från utredningens förslag, att

klagotiden skulle vara tre veckor och ej fyra dagar, har skånska hovrätten

förordat en återgång till det ursprungliga förslaget. Beloppens ringhet och

sakernas merendels enkla beskaffenhet kunde näppeligen motivera en så

lång klagotid som tre veckor.

Departementschefen. I likhet med utredningen anser jag, att klagan över

befälhavares beslut om åläggande av ersättningsskyldighet bör upptagas av

underrätt. Jag är vidare ense med utredningen därom, att rätt att fullfölja

talan mot dylikt beslut liksom för närvarande bör tillkomma endast den för­

173

pliktade och ej kronan. Däremot kan jag ej biträda förslaget att klagotiden

skall vara densamma som vid straffbeslut. De skäl av disciplinär natur som

förut anförts för att klagotiden bör vara så kort som möjligt, när fullföljden

avser ett straffbeslut, kunna icke åberopas till stöd för en så avsevärd för­

kortning av klagotiden i fråga om beslut som allenast avse ersättningsskyl­

dighet. Det må härvid beaktas, att utredningen icke ifrågasatt någon ändring

av den nuvarande regeln att befälhavares beslut om åläggande av ersätt­

ningsskyldighet må verkställas först sedan det vunnit laga kraft. Med bibe­

hållande av sistnämnda regel (65 §) och efter förebild av vad som gäller

i

fråga om besvär enligt nya RB, vill jag därför föreslå, att klagotiden skall

vara två veckor från den dag, då den ersättningsskyldige erhöll del av be­

slutet (64 § första stycket första punkten). Därest vederbörande tillika be­

lagts med disciplinstraff och han vill klaga både i ansvars- och ersättnings­

frågan, bör dock klagotiden även i ersättningsfrågan vara två dagar (jäm­

för 43 §).

Lika litet som det befunnits motiverat att i nya RB upptaga något stad­

gande, om vem som skall företräda kronan i mål som angå dess enskilda

rätt, torde anledning föreligga att i förevarande lag reglera spörsmålet vem

som skall förbereda och utföra kronans talan i militära tvistemål i allmän­

het. I de fall varom nu är fråga medför emellertid utredningens förslag så

betydande praktiska fördelar att det synes böra genomföras. Uppgiften att

bevaka kronans talan i fullföljda ersättningsmål i inskränkt bemärkelse torde

icke bli oskäligt betungande för åklagarna. Dessa mål äro regelmässigt av

mycket enkel beskaffenhet och komma sannolikt att bli få till antalet. Frå­

gan i vad mån åklagaren skall vara skyldig att inhämta instruktioner från

militär förvaltningsmyndighet torde få övervägas i annat sammanhang.

Med avseende å rättens handläggning av mål, som avse klagan över befäl­

havares beslut om ersättningsskyldighet och domförheten i sådana mål, tor­

de samma regler böra gälla som i 51 § föreslagits rörande handläggningen

av mål om klagan över befälhavares straffbeslut (64 § första stycket andra

punkten). Särskild förberedelse är alltså icke erforderlig, och handlägg­

ningen kan ske snabbt och enkelt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

11 KAP.

Om åläggande av tillrättavisning.

66

§.

Enligt 210 § SLK må för mindre förseelser och fel mot militär tukt och

ordning, på sätt och i den ordning av Konungen närmare förordnas, i stäl­

let för disciplinär bestraffning meddelas olika slag av tillrättavisningar. I

§§ 39—44 militära bestraffningsförordningen ha närmare bestämmelser

meddelats härom.

Enligt det till lagrådet remitterade förslaget till lag om disciplinstraff för

krigsmän må för mindre förseelser av beskaffenhet all straff därför kan

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

åläggas i disciplinmål i stället för disciplinär bestraffning såsom tillrätta­

visning användas varning, extratjänst, utegångsförbud och landgångsförbud.

Bestämmelser härom äro upptagna i 14 § av nämnda lagförslag. De över­

ensstämma med SLK-utredningens förslag.

Gällande bestämmelser angående vilka befälhavare som äga rätt att med­

dela tillrättavisningar återfinnas såvitt angår armén och marinen i § 39 be-

straffningsförordningen och beträffande flygvapnet i en därtill anslutande

förordning av den 27 juni 1927. Med bestraffningsrätten i disciplinmål följer

även rätt för den bestraffningsberättigade att tilldela tillrättavisningar,

och denna rätt gäller då gentemot all personal som står under vederböran-

des befäl. De befälhavare, som utan att vara bestraffningsberättigade tillagts

tillrättavisningsrätt, äga utöva denna rätt i vissa fall gentemot all personal

som står under deras befäl och i andra fall endast gentemot dem underly­

dande manskap. Oinskränkt tillrättavisningsrätt tillkommer sålunda bl. a.

befälhavare för bataljon eller däremot svarande avdelning av armén eller

kustartilleriet, befälhavare av minst underofficers grad för fartygsavdelning

och fartyg samt befälhavare för flygkår. På nyss angivet sätt begränsad till­

rättavisningsrätt tillkommer bl. a. befälhavare för kompani eller däremot

svarande avdelning, befälhavare för skola som tillhör visst truppförband

vid armén, sekond å fartyg vars chef innehar minst regementsofficers grad

samt befälhavare för flygvapnets självständiga flygskola. Vidare äger hem-

värnskretsbefälhavare tillrättavisningsrätt i avseende å honom underlydan­

de hemvärnsmän, till vilka räknas jämväl under hemvärnsområdesbefälha-

vare stående hemvärnsbefäl.

Utredningen har föreslagit, att gällande bestämmelser angående

vilka befälhavare som äga befogenhet att meddela tillrättavisning skola bibe­

hållas i stort sett oförändrade. I betänkandet anföres härom:

Enligt utredningens förslag skall behörighet att ålägga disciplinstraff

tillkomma endast befälhavare av minst regementsofficers grad eller tjänste-

klass. Det torde vara av förhållandena påkallat, att i fall då enligt gällande

bestämmelser — 191 § första stycket 7 punkten, jämförd med 194 och

195 §§ SLK — bestraffningsrätt i disciplinmål och därmed även tillrätta­

visningsrätt tillkommer lägre befälhavare dessa bibehållas vid rätten att

utan inskränkning meddela tillrättavisning. Bland de icke bestraffningsbe­

rättigade befälhavare av minst underofficers grad, som enligt § 39 bestraff-

ningsförordningen äga oinskränkt tillrättavisningsrätt, böra följaktligen

jämväl upptagas kommendant, platsbefälhavare, chef för skola, kommen-

dering, verk eller inrättning, som ej tillhör visst truppförband eller visst

marindistrikt, chef för detacherad avdelning eller avdelning av förband, vil­

ken varaktigt är förlagd på annan ort än förbandet, ävensom chef för själv­

ständigt eller detacherat fartygsförband eller för enkelt eller detacherat far­

tyg. I det av 1945 års hemvärnskommitté avgivna betänkandet (SOU 1946:

59) framhålles, att hemvärnskretsbefälhavarna veterligen icke i något fall

utövat sin tillrättavisningsrätt och att därför bestämmelsen i militära be-

straffningsförordningen om hemvärnskretsbefälhavares tillrättavisningsrätt

såsom överflödig kunde utgå vid eu revision av förordningen. I övrigt torde

de nu ifrågavarande bestämmelserna i S 39 bestraffningsförordningen och

förordningen den 27 juni 1927 icke i sak giva anledning till erinran men

175

böra i terminologiskt hänseende överses med hänsyn till vidtagna ändringar

i

militärorganisationen.

Utredningen har slutligen framhållit att även tillrättavisningsrätten —

på sätt enligt dess förslag skulle gälla i fråga om den disciplinära bestraff­

ningsrätten — givetvis borde i regel vara begränsad till fall då den felande

vid tiden för tillrättavisningens meddelande vore underkastad befälsrätt.

Under remissbehandlingen har endast en instans, nämligen

försvarsväsendets underbefälsförbund, framställt erinran mot utredningens

förslag angående vilka befälhavare som borde äga befogenhet att meddela

tillrättavisning. Underbefälsförbundet har sålunda — under framhållande av

tillrättavisningsrättens stora praktiska betydelse — yttrat, att sådan rätt

ej borde tillkomma kompanichefer och med dem jämställda chefer utan för­

behållas de befattningshavare som skulle äga bestraffningsrätt i disciplin­

mål.

Departementschefen. Bestämmelserna angående de befattningshavare som

skola äga befogenhet att meddela tillrättavisning ha utformats i enlighet

med utredningens förslag. Det i ett remissyttrande framställda kravet att

dylik befogenhet måtte tillerkännas endast bestraffningsberättigade chefer

har jag av praktiska skäl ej ansett mig kunna biträda. Vid bestämmelsernas

formulering ha vidtagna ändringar i den militära organisationen beaktats.

Såsom villkor för meddelande av tillrättavisning skall i princip gälla, att

den felande vid tiden för tillrättavisningens meddelande står under militärt

befäl. Undantag från denna princip må dock göras beträffande den som

tillhör hemvärnet eller eljest förbundit sig att såsom frivillig fullgöra krigs­

tjänst (66 § första stycket jämfört med 8 §).

67 §.

I § 40 militära bestraffningsförordningen föreskrives att, innan tillrätta­

visning meddelas, befälhavaren skall vid förhör med den felande lämna

denne tillfälle att förklara sig. Från denna regel stadgas undantag såtillvida

att, om befälhavare som äger tillrättavisningsrätt själv iakttagit förseelsen,

denne må »omedelbart» meddela tillrättavisning. Skyldighet att protokoll­

föra vad vid förhöret förekommit är icke stadgad. Däremot skall enligt

§ 44 bestraffningsförordningen anteckningsbok föras över meddelade till­

rättavisningar. Dessa anteckningar inskränka sig till ett angivande av för­

seelsens beskaffenhet och det rättelsemedel, som kommit till användning.

Under hänvisning till ett av militieombudsmannen behandlat ärende (se

s. 178 i bet.) har utredningen föreslagit, att den i § 40 bestraffnings­

förordningen upptagna undantagsbestämmelsen måtte utgå. Det borde följ­

aktligen städse föreligga skyldighet att höra den felande, innan tillrättavis­

ning meddelades. 1 stället för det nuvarande registreringssystemet borde i

en särskild för tillrättavisningsärenden förd bok, vari införingar skulle verk­

ställas kronologiskt, upptagas en kortfattad redogörelse för vad i ärendet

förekommit.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

176

Kungl Maj.ts proposition nr 216.

Krigshovrätten har avstyrkt förslaget att utbyta det nuvarande registre'

ringssystemet mot mera utförliga redogörelser.

Departementschefen. Såsom utredningen föreslagit, bör givetvis den fe­

lande städse erhålla tillfälle att förklara sig innan tillrättavisning meddelas.

Närmare regler angående dylikt förhör torde ej vara erforderliga. Det ligger

dock i sakens natur, att den som skall besluta om tillrättavisning bör låta

sig angeläget vara att erhålla en så uttömmande redogörelse som möjligt

rörande omständigheterna kring förseelsen.

För att överordnad myndighet skall ha möjlighet att öva verklig tillsyn

över tillrättavisningens utövande böra något utförligare anteckningar där­

om föras än vad för närvarande är fallet. Närmare bestämmelser i ämnet

torde böra meddelas i administrativ ordning.

68 och 69 §§.

Av allmänna regler om befälsföring anses följa, att högre befälhavare

äga befogenhet att upphäva eller ändra underlydande befälhavares beslut

om tilldelande av tillrättavisning. En sådan omprövning kan naturligtvis

även anställas på framställning av den tillrättavisade. Den möjlighet som så­

lunda står till buds att efter klagan hos högre befälhavare erhålla ompröv­

ning av den lägre befälhavarens beslut har dock icke kommit till uttryck

i lagen.

Enligt utredningen torde rättssäkerheten kräva, att den tillrätta­

visade äger en på uttrycklig lagbestämmelse grundad rätt att under betryg­

gande former erhålla omprövning av tillrättavisningsbeslutet. Härom an-

föres i betänkandet:

Att förlägga denna omprövning till domstol synes icke kunna ifrågakom-

ma. Garantierna mot missbruk av tillrättavisningsrätten måste följaktligen

sökas inom ramen för den nuvarande ordningen att låta omprövningen an­

komma på militär myndighet. Härvid måste beaktas att syftemålet med till­

rättavisningarna uppenbarligen skulle i väsentlig mån förfelas därest icke

verkställigheten av meddelad tillrättavisning följde så snabbt som möjligt

på den förseelse, för vilken densamma meddelats. Då det gäller dessa lind­

rigare rättelsemedel synes icke heller på samma sätt som i fråga om arrest-

straffet från rättssäkerhetens synpunkt vara påkallat att verkställigheten

anstår i avbidan å begärd omprövning. De önskvärda garantierna mot miss­

bruk av tillrättavisningsrätten torde väsentligen kunna ernås redan däri­

genom att en särskild ordning anvisas för omprövning av tillrättavisnings-

besluten och att därmed det lägre befälet har att räkna med att en mindre

omsorgsfull prövning av tillrättavisningsärendena får till följd att saken

på nytt upptages och utredes av högre chef. Omprövningen torde böra an­

komma på närmast högre chef, som äger bestraffningsrätt i disciplinmål.

Av kompanichef meddelat tillrättavisningsbeslut skulle således bliva om­

prövat icke av närmast högre med tillrättavisningsrätt utrustad chef, dvs

vederbörande bataljonschef, utan av regementschefen. Flera skäl torde tala

för en sådan ordning. Enligt § 41 bestraffningsförordningen skall, om disci­

plinstraff ålägges för förseelse, på grund varav tillrättavisning förut med­

delats, eller den felande för samma förseelse ställes under tilltal vid dom­

stol, verkställighet av tillrättavisningen icke vidare äga rum. Hinder möter

Kungl. Maj ds proposition nr 216-

177

således icke att med straff belägga en förseelse, som tidigare ådragit veder­

börande tillrättavisning, och någon ändring härutinnan bör uppenbarligen

icke ifrågakomma. Med hänsyn härtill är det av praktiska skäl påkallat

att omprövningen av tillrättavisningsbeslut lägges å befattningshavare, som

är utrustad med bestraffningsrätt i disciplinmål. Härigenom torde även

mera effektivt förebyggas att tillrättavisning användes i fall, där förseelsen

rätteligen bort föranleda disciplinstraff.

Redan enligt nu gällande ordning torde klagan över meddelad tillrätta­

visning kunna utan begränsning fullföljas genom de militära instanserna.

Någon ändring härutinnan synes icke böra ifrågakomma. Framställning om

omprövning av tillrättavisningsbeslut skulle således kunna göras i första

hand hos den befälhavare, som närmast är behörig att utöva bestraffnings­

rätt i disciplinmål, och vidare — med följande av den militära instansord­

ningen — hos envar med befälsrätt över denne utrustad högre chef.

Utredningen har vidare föreslagit, att framställning om omprövning av

tillrättavisningsbeslut borde kunna göras skriftligen eller muntligen direkt

hos den befälhavare, på vilken omprövningen ankomme. Enligt utredning­

ens mening förelåge icke anledning att härvidlag stadga någon tidsbegräns­

ning.

Förslaget att den tillrättavisade skulle äga en på uttrycklig lagbestäm­

melse grundad rätt att påkalla omprövning av tillrättavisningsbeslutet har

under remissbehandlingen lämnats utan erinran av samtliga hör­

da instanser utom statens organisationsnämnd, som hävdat att en sådan

regel komme att leda till att regementscheferna bleve alltför mycket be­

tungade. Det syntes därför enligt nämndens mening erforderligt att under­

söka, huruvida icke begränsningar i den föreslagna rätten vore möjliga att

genomföra utan våda för rättssäkerheten, önskvärd enhetlighet vid tillrät­

tavisningarnas åläggande kunde enligt nämndens mening utan svårighet

åstadkommas genom att regementschefen lämnade erforderliga direktiv.

Överbefälhavaren och chefen för marinen ha ansett, att klagotiden borde

kunna begränsas till högst åtta dagar, enär de närmare omständigheterna

kring den beivrade förseelsen bleve svårare att klarlägga och bedöma ju

längre tid som finge förflyta innan omprövning skedde. Även föreningen

Sveriges krigsdomare och auditörer ha ansett, att viss kortare klagotid bor­

de föreskrivas.

Departementschefen. Såsom förut framhållits, måste det anses .ingå i en

befälhavares allmänna befogenheter att ändra ett tillrättavisningsbeslut, som

meddelats av någon honom underordnad, och därav följer även, att den

tillrättavisade kan göra framställning om sådan ändring. Leder framställ­

ningen icke till önskat resultat, kan den tillrättavisade vända sig till högre

befälhavare och från denne till ännu högre. Uttryckliga författningsbestäm­

melser härom finnas icke.

Enligt utredningens mening syntes rättssäkerheten kräva, att den som

erhållit tillrättavisning ägde en på uttrycklig lagbestämmelse grundad rätt

att under betryggande former erhålla omprövning av beslutet därom. Även

12 Dihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 210,

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

enligt min åsikt bör den möjlighet, som enligt sakens natur finnes att be­

gära sådan omprövning, komma till uttryck i lagen. Däremot synes det föra

alltför långt att i detalj reglera förfarandet på samma sätt som ett full­

följ dsinstitut i flera instanser. Det torde vara tillräckligt att i lagen inta­

ges en anvisning för den som vill begära omprövning, klargörande hur han

i så fall bör gå till väga. För praktiskt bruk är det tillräckligt att därvid

omnämna den första instansen för överprövning. Att ett sådant ärende full­

följes vidare av en klagande torde vara mycket sällsynt. Den omständig­

heten, att i lagen ingen anvisning ges för sådan fullföljd, innebär självfal­

let icke att den ej skulle vara tillåten.

Någon viss klagotid bör enligt min mening icke utsättas. Såsom utred­

ningen framhållit, skulle syftet med tillrättavisningarna i väsentlig mån

förfelas om verkställigheten skulle anstå i avbidan på begärd omprövning.

I förslaget har därför upptagits föreskrift att ålagd tillrättavisning skall

gå i verkställighet omedelbart (69 § första stycket). Vid sådant förhållande

torde det lika litet som nu finnas något behov av att ett beslut om till­

rättavisning kan vinna laga kraft.

I enlighet med det sagda har 68 § i departementsförslaget avfattats. I

69 § andra stycket har, i viss anslutning till gällande rätt, intagits bestäm­

melser att verkställighet av tillrättavisning skall upphöra om åtal väckes

eller disciplinstraff ålägges för samma förseelse eller den tillrättavisade

upphör att stå under militärt befäl.

Utredningen har föreslagit, att högre chefer skola utöva fortlöpande

kontroll över det sätt på vilket tillrättavisningsrätten inom förbandet till-

lämpas. I den mån det befinnes erforderligt att meddela föreskrifter i detta

ämne, torde de böra utfärdas i administrativ ordning.

12 KAP.

Om laga domstol och åklagare 1 militära mål m. m.

70 och 71 §§.

De nuvarande underrätterna vid krigsmakten äro anknutna till de sär­

skilda truppförbanden (5 § RLK). Regementskrigsrätt skall sålunda finnas

vid varje regemente och därmed likställt truppförband av armén, kustar­

tilleriet och flygvapnet samt stationskrigsrätt vid envar av örlogsstationer-

na. Beträffande andra avdelningar av krigsmakten än de nu nämnda är

stadgat, att Konungen äger antingen inrätta särskild krigsrätt för en eller

flera sådana avdelningar eller ock bestämma att dylik avdelning skall ly­

da under viss regements- eller stationskrigsrätt. Såsom allmän regel gäl­

ler (40 § andra stycket RLK) att mål som tillhör krigsdomstol skall upp­

tagas av krigsrätten vid den avdelning av krigsmakten, som den tillta­

lade tillhör eller som målet närmast angår.

I direktiven för förevarande utredning uttalades att det syntes

uppenbart, att spörsmålet om vilken domstol som skulle vara behörig att

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

179

upptaga ett militärt mål till avgörande icke gärna kunde regleras på samma

sätt som beträllande vanliga brottmål eller i princip efter platsen för brot­

tets begående. Liksom för närvarande torde det — hette det vidare i di­

rektiven —- bli nödvändigt att såsom huvudregel stadga att mål från visst

regemente eller annat förband skulle gå till viss domstol.

Utredningen har i detta hänseende förklarat sig biträda den me­

ning, som sålunda kommit till uttryck i direktiven. Till stöd för sin stånd­

punkt har utredningen åheropat ett avsnitt ur 1933 års proposition, där

det bland annat hette:

Personal tillhörande samma förband eller avdelning synes ej lämpligen

böra skickas till olika domstolar, allteftersom brottet med hänsyn till Till­

fälliga förflyttningar under pågående militära övningar blivit begånget in­

om den ena eller andra domstolens domvärjo. Även hänsynen till den ställ­

ning de militära befälhavarna intaga till rättsskipningen i militära mål, sär­

skilt vid utövandet av den dem tillerkända disciplinära bestraffningsrätten,

torde kräva att icke mål rörande personer vid samma avdelning vid olika

tillfällen eller samtidigt måste hänskjutas till olika domstolar." Det synes

även såvitt möjligt böra undvikas att allmän domstol, som eljest i allmän­

het ej kan förväntas komma att handlägga militära mål, plötsligt vid nå­

got tillfälle, då under militärövning, förlagd inom dess domvärjo, brott

eller förseelse av militär natur beginges, skulle komma att få handlägga

något enstaka och kanske även invecklat militärt mål. En koncentration" av

de militära målen till ett relativt fåtal av de allmänna domstolarna torde ur

rättsskipningens synpunkt vara att föredraga.

På de i 1933 års proposition sålunda anförda skälen vore det enligt ut­

redningens mening uppenbart, att de militära målens överförande till de

allmänna domstolarna påkallade en särskild ordning för bestämmande av

forum i sådana mål. I stället för den allmänna regeln i 19 kap. 1 § nva RB

att brottmål skall upptagas av domstolen i den ort, där brottet förövats,

borde för de militära målen i princip gälla, att mål från visst förband

skulle upptagas av domstolen i förbandets ordinarie förläggningsort. I en­

lighet härmed borde såsom allmän regel stadgas, att militärt brottmål, som

tillhörde underdomstol, skulle upptagas av allmän underrätt i den ordina­

rie förläggningsorten för den avdelning av krigsmakten, till vilken den

lagförde hörde eller där han tjänstgjorde eller som målet närmast anginge

eller, om han tjänstgjorde utom krigsmakten, av den i förhållande till hans

tjänstgöringsplats närmaste allmänna underrätt som eljest upptoge mili­

tära mål. Liksom enligt 1933 års lagförslag borde det dock tillkomma Kungl.

Maj :t att, därest ett ändamålsenligt ordnande av rättsskipningen det krävde,

beträffande viss avdelning av krigsmakten eller viss till krigsmakten höran­

de personal förordna alt annan underrätt än nyss nämnts skulle vara behörig

domstol. Härom anföres i betänkandet:

Den synpunkt, som härvid i första hand gör sig gällande, är önskvärd­

heten av att de militära målen icke bli utspridda på alltför många domsto­

lar utan i den mån så lämpligen kan ske koncentreras till ett mera begrän­

sat antal domstolar, vilka sålunda komma att förvärva särskild förtrogen­

het med mål av dylik art. Anordningar i sådant syfte ligga nära till hands.

180

Kunyl. Maj:ts proposition nr 216.

särskilt i fall då mål från förband, förlagda i varandras närhet, skulle en­

ligt huvudregeln upptagas av skilda domstolar. Ett sammanförande i så­

dana fall av militära mål till en domstol får dock givetvis icke leda till en

för denna domstol besvärande arbetsanhopning. I en del fall äro till krigs­

makten hörande anstalter, såsom vissa militära verkstäder, intendentur-

förråd och s. k. mobiliseringscentraler, där endast fåtalig personal tjänst­

gör, förlagda till platser, som icke eljest tagits i anspråk för militära för­

läggningar. I dessa och liknande fall är frekvensen av militära mål mycket

obetydlig och den enligt huvudregeln behöriga domstolen skulle därför en­

dast vid enstaka tillfällen komma att befatta sig med sådana mål. I regel

torde därför i dylika fall i stället lämpligen böra anlitas annan domstol,

som även eljest upptager militära mål, även om denna domstol icke skulle

vara belägen i mera omedelbar närhet av den ifrågavarande militära an­

stalten. Även hänsynstagande till kommunikationsförhållanden och andra

dylika omständigheter kan giva anledning till avvikelser från den primära

forumregeln. Sålunda skulle i en del fall en förflyttning från vederbörande

förbands förläggningsort till den enligt huvudregeln behöriga domstolen

vara förenad med betydligt större omgång och tidsspillan än anlitande av

tillgängliga förbindelser mellan förläggningsorten och annan domstol.

Med beaktande av de synpunkter för vilka nu redogjorts har utredning­

en, såsom förut nämnts, uppgjort en å s. 268 ff i dess betänkande intagen

plan angående de militära målens fördelning å allmänna underrätter. En­

ligt denna plan skulle för handläggning av sådana mål tagas i anspråk 45

underdomstolar, därav 29 rådhusrätter och 16 häradsrätter. I 25 av dessa

fall komme vederbörande domstol att uteslutande få upptaga mål från

förband inom den egna domkretsen, varemot i återstående 20 fall domsto­

len skulle genom förordnande av Ivungl. Maj :t i större eller mindre ut­

sträckning tillföras mål även från förband eller militär anstalt utom

domstolens domvärjo. I en icke ringa del av sistnämnda fall är emellertid

fråga om förband eller anstalter, från vilka endast ett obetydligt antal mål

är att påräkna. Vid fördelningsplanens uppgörande har utredningen tagit

hänsyn till beslutade men ännu icke genomförda förflyttningar av för­

band till ny förläggningsort. Likaså har utredningen beaktat beslutade in­

korporeringar av landsbygd med angränsande stad. Däremot har den icke

kunnat taga hänsyn till ifrågasatta domsagoregleringar, varom beslut ännu

icke förelåg när betänkandet avlämnades.

Rörande det närmare innehållet i fördelningsplanen hänvisas till denna

samt till s. 49 ff i bet.

Under remissbehandlingen har icke någon erinran framställts

mot den av utredningen föreslagna regeln att mål från visst förband sko­

la upptagas av domstolen i förbandets ordinarie förläggningsort. Icke hel­

ler har det i princip ifrågasatts annat än att Kungl. Maj :t bör äga befogen­

het att förordna att mål från visst förband skola upptagas av annan dom­

stol än den enligt huvudregeln behöriga. Däremot ha några remissinstanser

anmärkt på detaljer i den uppgjorda fördelningsplanen.

Departementschefen.

På skäl som anfördes i 1933 års proposition torde

•det, såsom ock utredningen funnit, vara uppenbart att spörsmålet om vil-

Kungl. Maj.ts proposition nr 216

181

ken domstol som skall vara behörig att upptaga ett militärt brottmål icke

lämpligen kan regleras på samma sätt som beträffande vanliga brottmål

eller i princip efter platsen för brottets begående. I stället bör såsom hu­

vudregel gälla att mål från viss avdelning av krigsmakten skola upptagas

av viss domstol. Ur lagteknisk synpunkt torde vara lämpligt att denna pri­

märt behöriga domstol betecknas såsom laga domstol för avdelningen

i fråga.

Laga domstol för viss avdelning av krigsmakten bör i princip vara all­

män underrätt i avdelningens ordinarie förläggningsort (70 § första punk­

ten). Denna grundsats skulle dock i vissa fall kunna leda till praktiskt mind­

re tillfredsställande resultat. Jag har sålunda redan förut framhållit, att

rådhusrätter måste anses vara i någon mån mera lämpade än häradsrätter

för handläggning av militära mål samt att sådan häradsrätt, varest tings-

domare eller tingssekreterare icke finnes anställd, endast i undantagsfall

bör anlitas som primärt forum i sådana mål. Även kommunikationsför­

hållanden och andra dylika omständigheter kunna, såsom utredningen

anfört, motivera avvikelser från regeln att allmän underrätt i avdelning­

ens ordinarie förläggningsort skall vara laga domstol för avdelningen. En

konsekvent tillämpning av denna regel skulle dessutom kunna medföra att

vissa domstolar finge att handlägga ett så litet antal militära mål, att de

ej komme att förvärva önskvärd förtrogenhet med mål av sådan art. På

grund härav har jag i likhet med utredningen ansett det böra i lagen in­

rymmas rätt för Kungl. Maj :t att, därest ett ändamålsenligt ordnande av

rättsskipningen det kräver, beträffande viss avdelning förordna att annan

underrätt än den enligt huvudregeln behöriga skall vara laga domstol för

avdelningen (70 § andra punkten).

Med beaktande av nu anförda synpunkter kommer en plan att uppgöras

angående de militära målens fördelning å olika underrätter. Planen torde

icke böra färdigställas förrän väntade förändringar i militärorganisatio­

nen beslutats. Såvitt nu kan bedömas, kommer fördelningsplanen att i hu­

vudsak bygga på den av utredningen uppgjorda planen. Dock lär utred­

ningens förslag, såsom förut nämnts, böra såtillvida jämkas att rådhusrätt

i något större utsträckning än där skett väljes som primärt forum i militära

mål. Även eljest torde vissa jämkningar i utredningens förslag böra vidtagas

med hänsyn till vad i några remissyttranden anförts.

Vid den närmare utformningen av forumreglerna i militära brottmål tor­

de skillnad böra göras mellan mål angående brott, som förövats under tjänst­

göring vid krigsmakten, och mål rörande andra brott. Bestämmelserna i

71 § första och andra styckena avse mål av det förstnämnda slaget och före­

skrifterna i paragrafens tredje stycke övriga militära brottmål.

Därest brottet förövats under tjänstgöring vid krigsmakten, bör såsom

huvudregel gälla alt målet skall upptagas av laga domstol för den avdel­

ning, som den misstänkte vid åtalets väckande tillhör. Om den misstänkte

vid brottets förövande tjänstgjorde vid eu annan avdelning, bör dock av

processuclla lämplighetsskäl även laga domstol för den avdelningen utan vi­

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

dare vara behörig alt upptaga målet. Fri valrätt bör alltså föreligga mellan

de båda domstolarna (71 § första stycket). Regeln att militärt brottmål kan

upptagas av laga domstol för den avdelning, där den misstänkte vid brot­

tets förövande tjänstgjorde, får praktisk betydelse jämväl i sådana fall då

han vid tiden för åtalets väckande icke tillhör någon viss avdelning av krigs­

makten.

Ibland torde kunna inträffa att den misstänkte vid åtalets väckande vis­

serligen tillhör någon särskild avdelning av krigsmakten men att han icke

tjänstgör vare sig vid denna eller vid den avdelning, där han tjänstgjorde

när brottet förövades. 1 sådana fall kan det med hänsyn till utredningen

samt kostnader och andra omständigheter vara lämpligast, att målet upp­

tages av laga domstol för den avdelning, där den misstänkte vid åtalets väc­

kande tjänstgör. Stadgande härom har upptagits i 71 § andra stycket.

Tredje stycket i 71 § avser, såsom förut nämnts, militära mål rörande

brott som förövats annorledes än under tjänstgöring vid krigsmakten. Hit

höra exempelvis åtal för förbrytelser i tjänsten av sådana vapenfria värn­

pliktiga som tjänstgöra utom krigmakten (jämför s. 100 i bet.) samt av

polismän vilka, utan att vara inordnade i något militärt förband, äro under­

kastade krigsmannaansvar. Under bestämmelsen faller vidare åtal mot krigs­

fånge, internerad eller krigskorrespondent ävensom åtal för brott, som nå­

gon till viss avdelning av krigsmakten hörande krigsman förövat under

tjänstgöring vid en till krigsmakten ej hörande inrättning, t- ex. vid ett

civilt verk. Med avseende å dessa fall torde böra stadgas, att Kungl. Maj :t

skall äga rätt att förordna att brott av viss personal skall upptagas av viss

domstol. Därest sådant förordnande ej meddelats, bör, om den misstänkte

tillhör visst förband, målet upptagas vid förbandsforum och eljest av den i

förhållande till gärningsorten närmaste underrätt som är laga domstol för

avdelning av krigsmakten.

72 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, har

närmast föranletts av en anmärkning från krigshovrätten, innebärande att

det i praktiken ofta kunde yppa sig svårigheter, särskilt på ett tidigt sta­

dium av en brottmålsprocess, att avgöra om en tilltalad, som förövat visst

i den militära rättegångslagen ej uttryckligen omnämnt allmänt brott, där­

igenom tillika åsidosatt sin militära tjänsteplikt (jämför 3 § punkterna 3

och 4 i departementsförslaget). Innan detta avgörande skett, för vilket åt­

skillig utredning kunde visa sig nödvändig, kunde ej bedömas om domstolen

vore behörig att upptaga målet till prövning. Det vore otillfredsställande att

domstolen, sedan den inlåtit sig på en sakprövning, kunde nödgas som ett

led i denna prövning konstatera sin bristande behörighet att slutföra pröv­

ningen. Utöver vad krigshovrätten sålunda anfört bör framhållas, att lik­

nande tolkningssvårigheter kunna uppstå vid tillämpningen av 2 punkten

i departementsförslagets 3 §. I syfte att så långt sig göra låter undanröja nu

angivna praktiska olägenheter har, såsom förut anförts, i departementsför-

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

183

slaget upptagits ett stadgande att, om på grund av bestämmelserna i 71 §

åtal upptagits vid domstol som där sägs men rätten sedermera finner att

målet ej är att anse såsom militärt mål, åtalet ändock må prövas om det­

ta med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter

finnes lämpligt.

73 §.

Enligt utredningens mening förelåge det behov av en supplerande

forumregel vid sidan av den allmänna hänvisningen till förbandsforum. Så­

lunda syntes lämpligen böra stadgas att, därest det med hänsyn till utred­

ningen samt kostnader och andra omständigheter funnes lämpligt, åtal i mi­

litärt mål finge upptagas även av rätten i den ort, där brottet förövats, eller

av den rätt, där den misstänkte skulle svara i tvistemål i allmänhet. Möj­

ligheten att upptaga målet vid tvistemålsforum borde få praktisk betydelse

framför allt i sådana fall, då den misstänkte vid tiden för åtalets anställande

icke längre vore i militärtjänst. Särskilt om brottet vore erkänt eller målets

prövning eljest icke krävde någon mera ingående utredning inför domstolen,

syntes målet ofta utan olägenhet kunna upptagas av domstolen i den miss­

tänktes hemort och därigenom onödig omgång undvikas.

I anledning av den sålunda föreslagna supplerande forumregeln har hä-

radshövdingeföreningen framhållit att det, såsom i 1933 års proposition an­

fördes, syntes såvitt möjligt böra undvikas, att allmän domstol, som eljest

i allmänhet ej kunde förväntas komma att handlägga militära mål, plötsligt

vid något tillfälle, då under militärövning förlagd inom dess domvärjo

brott eller förseelse av militär natur beginges, skulle komma att få hand­

lägga något enstaka och kanske även invecklat militärt mål. Då man icke

minst av dessa skäl ansett en koncentration av de militära målen till ett

relativt fåtal av de allmänna domstolarna vara ur rättsskipningens synpunkt

angelägen, vore av vikt att icke de primära forumreglerna skulle kunna

åsidosättas annat än i enstaka undantagsfall. Från denna synpunkt ansåge

föreningen att åt den ifrågavarande supplerande forumbestämmelsen bor­

de givas snävare innehåll än den i betänkandet anförda motiveringen syntes

avse.

Departementschefen. Jag biträder utredningens uppfattning om behovet

av en supplerande forumregel i militära brottmål. I anledning av häradshöv-

dingeföreningens uppfattning torde denna regel dock böra utformas något

snävare än utredningen föreslagit. Departementsförslaget överensstämmer

i denna del med utkastet, mot vars formulering ingen erinran framställts i

yttrandena.

74 §.

Som vid 3 § omnämnts ha några remissinstanser yrkat, att åtal för så­

dant av krigsman begånget förmögenhetsbrott som riktat sig mot annan

krigsman måtte kunna upptagas av samma domstol som har att i första

hand upptaga åtal mot svaranden i militärt mål. Sålunda anför lands­

fogdeföreningen :

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Har brottet förövats under övning utom förläggningsorten, skulle enligt

huvudregeln i 19 kap. 1 § nya RB åtalet i första hand komma att anhängig-

göras å den ort, där brottet begicks. Det är merendels ovisst, om åtal hin­

ner anställas, medan förbandet är kvar å sagda ort, och det är icke heller

säkert, att de supplementära forumreglerna i andra och tredje styckena

nämnda paragraf göra domstolen i förläggningsorten behörig att upptaga

målet. Denna domstol får dock anses särskilt lämpad att handlägga må­

let, då såväl den tilltalade som målsäganden och i regel även vittnen och

militära sakkunniga där äro att tillgå.

Liknande synpunkter ha anförts av krigshovråtten och magistraten i

Karlskrona.

I anledning av dessa yttranden upptogs i utkastet en bestämmelse

av innehåll att, om krigsman mot annan krigsman förövat brott av be­

skaffenhet att åtal därför ej skulle handläggas som militärt mål, åtalet

ändock skulle få upptagas av domstol som hade att i första hand upp­

taga åtal mot svaranden i militärt mål, därest rätten med hänsyn till ut­

redningen samt kostnader och andra omständigheter funne det lämpligt.

Mot detta förslag har Stockholms rådhusrätt invänt att, även om det ur

militär synpunkt kunde vara fördelaktigt att låta domstol som handlägger

militära mål även upptaga andra mål angående militär personal, det lik­

väl kunde ifrågasättas om i fredstid särskild hänsyn borde tagas härtill.

Vidare ha Svea hovrätt och magistraten i Karlskrona invänt att bestäm­

melsen, såsom avseende andra brottmål än militära, rätteligen icke hade

sin plats i en militär rättegångslag. I varje fall borde en erinran om stad­

gandet intagas i nya RB.

Departementschefen. Enligt departementsförslaget skola till militära

brottmål i princip ej hänföras mål rörande brott, varigenom krigsman från

annan krigsman tillgripit dennes privata egendom. Ej heller åtal för brott

varigenom krigsman utan samband med tjänsten misshandlat annan krigs­

man skall handläggas som militärt mål. Detta innebär, om ej annat stad­

gas, att de allmänna forumreglerna skola gälla i dylika och liknande mål.

Såsom i vissa yttranden anförts, skulle ett sådant resultat kunna medföra

praktiska olägenheter. Därest brottet förövats medan den avdelning, som

den brottslige och målsäganden tillhöra, bedrev övningar på en från avdel­

ningens ordinarie förläggningsort avlägsen plats men brottet ej blivit beiv­

rat förrän avdelningen återvänt till sin förläggning, skulle det sålunda både

med hänsyn till militärtjänstens krav, kostnader och andra omständighe­

ter kunna vara olägligt att låta parterna inställa sig vid rätten i den ort

där brottet begicks. Jag anser det därför böra stadgas, att mål av nu ifrå­

gavarande slag skall kunna upptagas av samma domstol som har att en­

ligt de i 71 § förordade reglerna upptaga åtal mot svaranden i militärt mål.

Härför bör dock krävas att sistnämnda forum med hänsyn till utredningen

samt kostnader och andra omständigheter finnes lämpligare än forum

delicti. Detta torde knappast vara fallet, om mera vidlyftig vittnesbevis-

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

185

ning måste förebringas och vittnena äro bosatta på eller i närheten av den

plats, där brottet förövades.

Såsom erinrats i ett par remissyttranden skiljer sig den nu ifrågavarande

forumregeln såtillvida från flertalet övriga bestämmelser i förslaget att den

avser mål som icke äro militära. Det oaktat synes mig stadgandet ha sin

naturligaste plats i förevarande sammanhang. Möjligen kunde det ifråga­

sättas, om ej en hänvisning till bestämmelsen borde intagas i nya RB.

Med hänsyn till innehållet i 4 § promulgationslagen till nämnda balk torde

detta emellertid icke vara behövligt.

75 §.

I 19 kap. 3—6 §§ nya RB ha meddelats bestämmelser i syfte att ett brott­

mål som äger samband med ett annat mål skall kunna upptagas vid samma

domstol som detta. På grund av innehållet i 9 § samma kapitel och 71 § i

förslaget torde erfordras ett särskilt stadgande för att nämnda bestämmelser

skola bli tillämpliga i fråga om militära mål. Ett sådant stadgande har upp­

tagits i förevarande paragraf.

Att föreskrifterna i 19 kap. 7 § nya RB skola gälla även militära brott­

mål följer av den allmänna hänvisningen i 6 § i förslaget.

76 §.

1 fråga om forum för militärt tvistemål föreslog utredningen som huvud­

regel, att sådant mål skulle upptagas av den domstol som i första hand

ägde behörighet att upptaga åtal mot svaranden i militärt mål, dvs i allmänhet

underrätten i förbandets ordinarie förläggningsort. Om det med hänsyn

till utredningen samt kostnader och andra omständigheter funnes lämpligt,

skulle målet också få upptagas vid svarandens allmänna tvistemålsforum.

Även enligt min mening bör forum i regel bestämmas med hänsyn till

svarandens tjänstgöringsförhållanden och jämväl i övrigt regleras på mot­

svarande sätt som i militära brottmål. Under de förutsättningar som an­

givas i 73 § i förslaget bör sålunda ett militärt tvistemål också kunna upp­

tagas av rätten i den ort där den ersättningsgrundande omständigheten in­

träffat eller där den ersättningsskyldige har att svara i tvistemål i allmän­

het. I enlighet härmed har i första stycket av förevarande paragraf stad­

gats, alt bestämmelserna i 71—73 §§ skola äga motsvarande tillämpning

med avseende å domstols behörighet i militärt tvistemål.

Bestämmelsen i andra stycket svarar mot vad som i 75 § föreslagits i fråga

om militära brottmål.

77 §.

Såsom närmare utvecklats vid 43 och 64 §§ har i förslaget förutsatts att

talan mot beslut i disciplinmål eller ersättningsmål i regel skall fullföljas

till underrätt. Behörighet att upptaga dylik talan hör tydligen i varje sär­

skilt fall blott tillkomma en viss bestämd domstol. Det faller av sig självt

att detta hör vara den som är laga domstol för den avdelning vid vilken

disciplin- eller ersättningsmålet avgjordes.

186

Kungl. Moj:ts proposition nr 216.

78 §.

Enligt 46 § RLK skola för närvarande vissa av de mål som tillhöra krigs-

doinstol upptagas omedelbart av krigsöverdomstol. Utredningen har före­

slagit, att en motsvarande regel framdeles skall gälla i fråga om dels alla

ämbetsbrott av vissa högre befattningshavare och dels sådana ämbetsfel som

annan befattningshavare begått i egenskap av bestraffningsberättigad chef.

Med hänsyn till att klagan i disciplinmål förutsatts skola ske till under­

rätt i stället för som nu till krigsöverdomstol kan det enligt min mening

icke anses erforderligt att frågor om fel och försummelser i samband med

utövning av den disciplinära bestraffningsrätten alltid prövas omedelbart av

hovrätt. Jag delar däremot utredningens uppfattning att mål om ansvar

eller ersättning för sådan förseelse eller för ämbetsbrott i övrigt bör upp­

tagas av hovrätt, om felet begåtts av befattningshavare i högre chefsställ­

ning. Det må framhållas att en sådan regel i allmänhet gäller beträffande

civila ämbetsbrott. En lämplig gränsdragning synes kunna åstadkommas

om, på sätt utredningen föreslagit, till hovrätt i första hand hänföras mål

om ämbetsbrott av den som bestrider regementschefs eller likställd eller

högre befattning. Därutöver torde Kungl. Maj :t böra äga befogenhet att, om

så finnes påkallat, meddela enahanda föreskrift i fråga om vissa andra högre

befattningshavare vid krigsmakten.

Bestämmelser i enlighet med det sålunda anförda ha upptagits i första

och andra styckena i denna paragraf. I tredje stycket har, till förebyggande

av tvekan, meddelats en uttrycklig föreskrift om vilken hovrätt som i varje

särskilt fall är behörig.

79 §.

Såsom framgår av det förut anförda bygger departementsförslaget på den

förutsättningen att åklagaruppgifterna i militära mål i fredstid skola om­

besörjas av de allmänna åklagarna.

Beträffande arbetets fördelning mellan dessa åklagare anförde utred­

ningen, att såsom grundregel borde gälla att åklagare i militärt mål

skulle vara allmän åklagare vid den underrätt som hade att upptaga målet.

Om vid en domstol funnes flera åklagare med skilda distrikt, syntes åkla­

garuppgifterna i allmänhet böra fullgöras av den åklagare inom vars di­

strikt vederbörande förband hade sin förläggning. I vissa fall borde dock

kunna göras undantag härifrån. Därest en domstol hade att upptaga mål

från flera förband och dessa vore förlagda inom skilda åklagardistrikt, bor­

de sålunda Kungl. Maj :t kunna förordna att samtliga militära åklagarupp-

gifter skulle läggas på åklagaren i ett av dessa distrikt. Dessutom borde det

ankomma på landsfogden att utföra åtal för vissa brott av grov beskaf­

fenhet.

De förslag utredningen sålunda framlagt i fråga om kompetensfördel­

ningen ha i princip lämnats utan erinran i remissyttrandena och torde i

huvudsak kunna godtagas. Regeln att åklagaruppgifterna i militärt mål

skola ankomma på allmän åklagare vid vederbörande domstol bör uppen­

barligen gälla även för överrätternas del och synes mig vara av den vikt att

Kungl. Maj.ts proposition nr 216

187

den bör intagas i lagen. De närmare bestämmelser som kunna erfordras rö­

rande kompetensfördelningen mellan landsfogde och distriktsåklagare samt

mellan distriktsåklagarna inbördes torde däremot böra meddelas i admi­

nistrativ ordning. Departementsförslaget har avfattats i enlighet med vad

jag sålunda anfört.

Enligt 7 kap. 4 § nya RB skall riksåklagaren vara allmän åklagare i mål

om ämbetsbrott som skall åtalas omedelbart i hovrätt. Vid detta stadgandes

tillkomst förutsattes emellertid att riksåklagaren icke skulle äga väcka åtal

för sådant brott i annat fall än då det förövats av någon honom underlydan­

de befattningshavare. I fråga om andra ämbetsmän som ha forum i hov­

rätt skall åtalsrätten vara förbehållen justitiekanslern i egenskap av sär­

skild åklagare. I sådant militärt mål som avses i 78 § i förslaget skall alltså

justitiekanslern fungera såsom åklagare. En erinran härom har till förebyg­

gande av missförstånd upptagits som sista punkt i förevarande paragraf.

13 KAP.

Om förundersökning och tvångsmedel in. in.

80—82 §§.

I dessa paragrafer meddelas bestämmelser om sättet för utredningen då

anmälan om militärt brott gjorts hos civil myndighet eller av militär chef

hänskjutits till sådan myndighet. En redogörelse för det huvudsakliga in­

nehållet har lämnats vid behandlingen av 22 §. Såsom framgår av bl. a.

27 § kan det inträffa, att ett mål hänskjutes till åklagaren först sedan det

iner eller mindre fullständigt utretts genom militärmyndigheternas försorg.

I dylikt fall lär åklagaren stundom kunna låta sig nöja med den utredning

som sålunda föreligger. Om komplettering måste ske, bör åklagaren därvid

iakttaga bestämmelserna i 23 kap. nya RB. Ett stadgande härom har upp­

tagits i 81 §.

83 §.

Enligt nya RB skall åklagaren, när förundersökning avslutats, meddela

beslut antingen om åtal eller att åtal icke skall äga rum. I sistnämnda fall

förfaller tillsvidare frågan om bestraffning av den misstänkte. Såvitt angår

militära brottmål torde emellertid en tredje utväg böra hållas öppen. Åkla­

garen bör, i stället för att väcka åtal, kunna överlämna åt militärmyndighe­

terna att ålägga straff i den för disciplinmål stadgade ordningen eller att

meddela tillrättavisning.

Med avseende å denna fråga har utredningen till en början anfört

följande.

1 de fall då — — — disciplinmål hänskjutas till åklagaren på grund där­

av att påföljden antagits icke komma att stanna vid disciplinstraff måste

det alltemellanåt kunna inträffa att i fall då fullständig utredning förebragts

åklagaren med stöd av vad därvid framkommit finner anledning antaga att

förseelsen icke skall medföra svårare påföljd än disciplinstraff och att må­

let alltså skall kunna avgöras i disciplinär ordning. Så kan givetvis även bliva

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

förhållandet i fråga om mål, som överlämnats till åklagaren av den anled­

ningen att nöjaktig utredning icke ansetts kunna åstadkommas på föran­

staltande av militär myndighet. För att i möjligaste mån begränsa de all­

männa domstolarnas befattning med mål av mera bagatellartad beskaffen­

het är det givetvis angeläget att, där lagligt hinder därför ej möter, be­

straffning ålägges i disciplinär ordning. Ändamålsenligheten synes därför

kräva att i nu åsyftade fall målet icke av åklagaren i första hand dragés

under domstols prövning. I stället bör tillfälle beredas vederbörande befälha­

vare att på grundval av den av åklagaren åstadkomna utredningen pröva hu­

ruvida förutsättningar föreligga för användande av den disciplinära bestraff­

ningsrätten. Det bör följaktligen stadgas skyldighet för åklagaren att, där ut­

redningen giver vid handen att målet kan avgöras i disciplinär ordning, för

prövning härav överlämna handlingarna till vederbörande befälhavare.

På annan plats i betänkandet har utredningen yttrat, att om befälhavaren

funne den ifrågavarande gärningen icke vara straffbar, befälhavaren borde

resolvera att vad i målet förekommit ej föranledde vidare åtgärd. Funne be­

fälhavaren att den föreliggande utredningen icke vore tillfyllest för ansvars­

frågans prövning eller att förseelsen borde medföra annat straff än befäl­

havaren ägde ålägga, hade han att åter överlämna målet till åklagaren.

Slutligen har utredningen uttalat att återremiss från åklagaren till be­

fälhavaren borde vara utesluten, om målet redan i samband med förunder­

sökningen förevarit vid domstol, t. ex. för förordnande av offentlig försva­

rare eller prövning av framställt yrkande om häktning.

Mot den av utredningen sålunda föreslagna ordningen har föreningen

Sveriges krigsdomare och anditörer erinrat att den uppenbarligen emellanåt

kunde medföra irritation och mången gång föranleda avsevärd omgång. För

att minska olägenheterna borde det föreskrivas att återremiss från åklaga­

ren i varje fall ej skulle få förekomma i de fall då målet av befälhavaren

hänskjutits till honom på den grund att påföljden antagits icke komma

att stanna vid disciplinstraff. Landsfogdeföreningen har motsatt sig försla­

get om rätt för befälhavaren att, sedan mål återremitterats till honom, ånyo

överlämna målet till åklagaren. Ett sådant system skulle enligt föreningens

mening strida mot grundsatsen att åklagaren skall vara fullt obunden i sitt

ställningstagande till åtalsfrågan. Krigsfiskalsföreningen har ansett, att be­

fälhavarens ifrågavarande rätt borde begränsas till sådana fall, då befäl­

havaren funne saken böra medföra högre eller annat straff än han själv vore

behörig att ådöma.

I utkastet stadgades på denna punkt, att om åklagaren efter slutförd

utredning funne att den misstänkte förskyllde ansvar men att straff för

brottet kunde åläggas i disciplinmål, åklagaren skulle äga rätt att under­

ställa befälhavaren frågan huruvida denne ville avgöra saken.

Häremot har justitiekanslersämbetet anmärkt, att i de avsedda fallen

åklagaren borde hava ej blott rätt utan skyldighet att bereda befälhavaren

tillfälle att utöva sin bestraffningsrätt. Stockholms rådhusrätt och liärads-

hövdingeföreningen ha framhållit, att domstolarna icke borde betungas med

mål som utan olägenhet kunde avgöras av de militära myndigheterna. På

Kungi. Maj.ts proposition nr 216.

189

grund härav borde åklagaren i nu ifrågavarande fall alltid vara pliktig att

överlämna målet till befälhavaren, och denne borde i sin tur ha motsvaran­

de skyldighet att avgöra saken, om erforderliga förutsättningar därför före-

låge. Stadsdomareföreningen har uttalat, att av lagen borde framgå att det

inom vissa gränser ålåge vederbörande befälhavare att utöva sin bestraff­

ningsrätt. Det vore nämligen av största vikt att icke bagatellmål från krigs­

makten i alltför stor mängd hänskötes till de allmänna domstolarna. Lik­

nande synpunkter ha anförts av magistraten i Östersund samt föreningen

Sveriges krigsdomare och auditörer.

Departementschefen. I 80 § har föreslagits att åklagare, vilken mottagit

anmälan om militärt brott men finner saken kunna utredas och avgöras i

disciplinmål, som regel skall överlämna målet till militärmyndigheterna.

Därigenom kunna domstolarna befrias från de mål, i vilka det redan från

början är uppenbart att saken är av enkel beskaffenhet.

Det lär emellertid stundom kunna inträffa att anmälan avser ett all­

varligt brott men att utredningen sedan visar, att det icke finnes skäl att

döma till högre straff än som kan åläggas i disciplinmål. I andra fall kan

det visserligen genast stå klart, att endast ett lindrigt straff kan ifrågakom-

ina, men förhållandena likväl vara sådana, att utredningen bör ledas av

åklagaren. Det sålunda sagda äger motsvarande tillämpning när anmälan

om brott gjorts hos militär myndighet men av denna hänskjutits till åklaga­

ren.

Även i de nu åsyftade fallen är det tydligen önskvärt att åtal vid domstol

kan undvikas. I likhet med utredningen och vissa remissmyndigheter anser

jag därför, att det i regel bör åligga åklagaren att i första hand hänvända

sig till vederbörande militäre chef. Däremot kan jag icke biträda yrkandena

att den sistnämnde därefter i princip skulle vara skyldig att avgöra saken

i den för disciplinmål stadgade ordningen. En sådan regel skulle lätt komma

att verka stötande, särskilt om brottet ursprungligen anmälts till den be-

straffningsberättigade chefen men denne hänskjutit målet till åklagaren.

På grund av vad sålunda anförts har i 83 § första stycket stadgats, att

åklagaren i nu ifrågavarande fall skall underställa bestraffningsberättigad

befattningshavare frågan, om denne vill avgöra saken. Därvid har dock gjorts

förbehåll för det fall att åklagaren av särskilda skäl finner domstolsbehand­

ling vara att föredraga framför disciplinärbestraffning. Jag har icke ansett

lämpligt att föreslå några bestämmelser om tillvägagångssättet vid sådant

underställande. Mången gång torde det vara tillräckligt med en enkel un-

derhandsförf rågan.

1 anslutning till omförmälda stadgande har upptagits en särbestämmelse

för sådana mål, i vilka finnes annan målsägande än kronan. Beträffande

grunden för denna bestämmelse hänvisas till vad som anförts vid behand­

lingen av 10 §.

Som jag redan nämnt har utredningen ansett att ett mål aldrig borde få

överlämnas till militär myndighets avgörande, om det redan under föruii-

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

dersökningen förevarit vid domstol. Enligt min mening bör emellertid den

omständigheten att domstol på utredningsstadiet tagit viss befattning med

saken icke i och för sig hindra att den avgöres i disciplinmål. Jag erinrar att

det även enligt nya RB kan förekomma att åtal uteblir, ehuru rättens med­

verkan tagits i anspråk under förundersökningen. Därest rätten fastställt be­

slag eller på sätt jag angivit vid behandlingen av 30—36 §§ fastställt för­

ordnande om förvarsarrest eller beslutat om häktning av den misstänkte,

torde det emellertid, bl. a. med hänsyn till innehållet i 24 kap. 18 § och

27 kap. 7 § nya RB, vara lämpligast att prövningen av målet även i fort­

sättningen får ankomma på domstolen. I sådant fall bör därför någon åter-

remiss till militärmyndigheterna icke kunna äga rum. En bestämmelse av

denna innebörd har upptagits i andra stycket.

84 §.

Enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 nya RB må allmänt åtal eftergivas om

å brottet icke kan följa svårare straff än böter och det är uppenbart att den

misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt.

Utredningen har erinrat att processlagberedningen på sin tid upp­

tagit frågan om tillämpning av denna eftergiftsregel i militära mål, varvid

disciplinstraff skulle jämställas med böter. Häremot hade emellertid betänk­

ligheter anförts i vissa av beredningen infordrade yttranden. Sålunda hade

krigshovrätten framhållit att det i fråga om förseelse mot SLK endast sällan

torde kunna sägas vara uppenbart, att den misstänktes lagföring ej vore

påkallad ur allmän synpunkt. Överbefälhavaren samt föreningen Sveriges

krigsdomare och auditörer hade uttalat, att eftergift i allt fall ej borde med­

givas med mindre detta tillstyrkts av vederbörande befälhavare. Med anled­

ning av vad sålunda förekommit hade processlagberedningen stannat för att

nu ifrågavarande eftergiftsregel icke borde gälla i militära mål. Beredningen

hade framhållit, att det syntes tillräckligt med de bestämmelser som funnes

om befälhavares disciplinära bestraffningsrätt. Enligt dessa kunde befälha­

varen vid lindrigare förseelser låta bero vid tillrättavisning eller, i vissa fall,

låta saken förfalla.

I fortsättningen har utredningen anfört att processlagberedningens förslag

icke syntes fullt tillfredsställande. Det kunde förekomma fall, då endast

böter eller disciplinstraff kunde följa å brottet men det likväl vore uteslutet

att avgöra saken i disciplinmål. I dessa fall kunde de av beredningen anvisa­

de utvägarna för att undvika åtal icke begagnas och därför borde i stället

åklagaren äga möjlighet att besluta om åtalseftergift.

I yttrandena över utredningens förslag ha vissa erin­

ringar framställts mot detsamma. Krigshovrätten har sålunda ifrågasatt, om

icke i enkelhetens intresse borde föreskrivas, att åtalseftergift enligt nyss­

nämnda bestämmelse i nya RB aldrig finge ske i militära mål. Chefen för

marinen har ansett det ur disciplinär synpunkt nödvändigt att eftergift finge

ske endast efter samråd med vederbörande bestraffningsberättigade chef.

Omständigheterna kunde nämligen vara sådana att även en jämförelsevis

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

191

ringa förseelse som ej beivrades kunde medföra följdverkningar för den mi­

litära ordningen, vilka icke ägde motsvarighet utanför militärtjänsten. Lik­

nande synpunkter ha anförts av svenska officersförbundet.

Departementschefen. För egen del vill jag till en början framhålla att det

enligt min mening ej lämpligen bör ifrågakomma att tillägga ett eftergifts-

beslut av åklagaren bindande verkan mot det bestraffningsberättigade mili­

tärbefälet. Å andra sidan skulle tydligen möjligheten att erhålla åtalsefter­

gift vara av ganska ringa värde, om förseelsen ändock kunde bestraffas i

disciplinär ordning. Med hänsyn härtill anser jag övervägande skäl tala för

att åtalseftergift enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 nya RB överhuvud icke

bör få förekomma i de fall då vederbörande militäre chef äger möjlighet att

själv avgöra saken. I dessa fall kan syftet med bestämmelsen i fråga lika

väl tillgodoses genom att prövningen överlämnas åt militärmyndigheterna,

som då kunna låta bero vid tillrättavisning eller låta saken förfalla. Skulle

däremot i det föreliggande fallet laga hinder möta mot att saken avgöres i

disciplinväg torde, såsom utredningen framhållit, åklagaren böra äga rätt

att besluta om åtalseftergift.

I överensstämmelse med det sålunda anförda har i första stycket av före­

varande paragraf upptagits bestämmelse att vad i 20 kap. 7 § första stycket

1 nya RB är stadgat icke skall äga tillämpning, om i det föreliggande fallet

straff för brottet må åläggas i disciplinmål. Något behov av att föreskriva

en motsvarande begränsning med avseende å eftergiftsregeln under 2 i sam­

ma lagrum torde icke vara för handen. Ej heller synes det behövligt att i lag

reglera frågan huruvida åklagaren innan han eftergiver åtal skall samråda

med militärbefälet. Därest det befinnes erforderligt att meddela bestämmel­

ser därom, böra dessa utfärdas i administrativ ordning. För övrigt vill jag i

detta sammanhang allenast erinra, att i den mån eftergiftsbestämmelsen un­

der 1 i nyssnämnda lagrum skall vara tillämplig, kommer dess räckvidd att

ökas genom förslaget att disciplinstraff skall anses lika med böter (6 §).

Beträffande brott, varå ej kan följa svårare straff än böter innehåller nya

RB även en bestämmelse enligt vilken strafföreläggande i vissa fall kan trä­

da i stället för åtal. Detta innebär att åklagaren till godkännande förelägger

den misstänkte det straff åklagaren anser brottet förskylla. Strafföreläggan­

de får enligt 48 kap. 1 § nya RB ej avse dagsböter utöver tjugu. I fråga om

böter omedelbart i penningar finnes icke någon motsvarande begränsning,

men om böterna satts till högre belopp än etthundra kronor, skall föreläg­

gandet, sedan det godkänts, underställas rättens prövning. Föreläggande

som fastställts av rätten eller, då fastställelse ej erfordras, godkänts av den

misstänkte skall gälla som dom vilken vunnit laga kraft.

Med hänsyn bl. a. till de bestämmelser som sålunda meddelats om använd­

ningen av strafföreläggande bör det tydligen icke ifrågakomma att låta

åklagare meddela sådant föreläggande med avseende å disciplinstraff. Enligt

2 § i det till lagrådet remitterade förslaget till lag om disciplinstraff för

krigsmän skall sådant straff ådöinas, dels för brott mot bestämmelse vari

192

Kurnjl. Maj:ts proposition nr 216.

disciplinstraff är utsatt, dels ock i stället för böter såsom straff för brott av

krigsman mot 25—27 kap. strafflagen samt för annat av krigsman förövat

brott av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål. Härifrån

göras emellertid vissa undantag. Där någon som icke fullgör tjänstgöring

vid krigsmakten eller vilkens tjänstgöring är av tillfällig art finnes för­

skylla arrest, skall sålunda i stället dömas till böter, om ej annat föranledes

av särskilda skäl. Dessutom må böter även eljest ådömas, om med hänsyn

till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art bötesstraff

finnes vara lämpligare än disciplinstraff. I fråga om annat än i 2 § avsett,

av krigsman begånget brott av beskaffenhet att mål därom skall handläggas

såsom militärt mål må, enligt 3 § i förslaget, i stället för böter ådömas

disciplinstraff, därest sådant straff finnes lämpligare med hänsyn till den

brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art. Av det sagda fram­

går, att i samtliga fall, då högsta straffet är böter eller disciplinstraff, viss

valrätt finnes mellan dessa båda straffarter. Även med beaktande av att

strafföreläggande icke bör få avse disciplinstraff, skulle det alltså i och för

sig icke vara uteslutet att låta strafföreläggande komma till användning i

alla dessa fall. Häremot talar emellertid att frågan, huruvida böter eller

disciplinstraff är lämpligast, i princip ej synes böra avgöras av åklagaren

utan prövas av domstol eller militär befattningshavare som äger utöva be­

straffningsrätt. Som huvudregel synes därför böra gälla att strafföreläggan­

de icke må begagnas i militärt mål. Från denna grundsats synes dock utan

olägenhet kunna göras undantag i de fall då lagen innehåller en uttrycklig

anvisning att böter böra föredragas framför disciplinstraff. Dessutom bör na­

turligtvis strafföreläggande få användas i mål som hänskjutits till åkla­

garen av bestraffningsberättigad befälhavare på den grund att han ansett

straffet böra bestämmas till böter.

På grund av vad sålunda anförts har i andra stycket av 84 § föreskrivits

att vad i nya RB är stadgat om strafföreläggande skall äga tillämpning alle­

nast i de fall då den misstänkte ej fullgör tjänstgöring vid krigsmakten eller

hans tjänstgöring är av tillfällig art eller målet hänskjutits till åkla­

gare på grund av att straffet ansetts böra bestämmas till böter. Dessutom

har angivits att strafföreläggande icke må avse disciplinstraff. Jag vill näm­

na att en lösning enligt dessa linjer förordats såväl av utredningen som i

åtskilliga remissyttranden.

85—86 §§.

Beträffande innehållet i dessa paragrafer ber jag få hänvisa till vad som

anförts om institutet förvarsarrest vid behandlingen av 30—36 §§.

14 KAP.

Särskilda bestämmelser om rättegången 1 militära mål.

Vid sidan av de särbestämmelser för militära mål som i 12 och 13 kap.

i förslaget meddelats i fråga om forum och utredning ha i 14 kap. föreskri­

vits vissa ytterligare avvikelser från vad som gäller om rättegång i allmän-

193

het. Innan jag går in på dessa stadganden vill jag nämna, att utredningen

i samband med övriga organisationsproblem upptagit även frågan om sär­

skilda domförhetsregler för de militära målens del. I detta avseende har

utredningen framhållit, att vissa skäl kunde anföras för att alla brottmål,

i vilka påföljden kunde väntas stanna vid disciplinstraff, borde få avgöras

i häradsrätt med tremansnämnd och i rådhusrätt av en lagfaren domare.

Samtidigt har utredningen emellertid påpekat att en sådan regel i praktiken

skulle medföra åtskilliga svårigheter. Om det, sedan ett mål upptagits i den­

na enklare sammansättning, befunnes att straffet ej borde stanna vid dis­

ciplinstraff, bleve det nödvändigt att upprepa handläggningen inför full-

sutten rätt. Det vore icke tillfredsställande att domstolen, sedan den inlåtit

sig i sakprövning, sålunda kunde nödgas att såsom ett led i denna prövning

konstatera sin bristande behörighet att slutföra prövningen. En annan olä-

genhet vore att domstolen i och med att den hänsköte målet till fullsutten

rätt därigenom också tillkännagåve en — låt vara preliminär — ståndpunkt

i straffmätningsfrågan. För övrigt borde man enligt utredningens mening icke

alldeles bortse från att en sådan ordning som den ifrågasatta kunde vara

ägnad att i något fall giva stöd åt den föreställningen att domstolen, då

den i förenklad sammansättning ådömt endast disciplinstraff, därvid på­

verkats av en önskan att utan omgång föra målet till slut. Justitiekanslers-

ämbetet har ifrågasatt, om icke svårigheterna överdrivits, samt förordat att

tanken på en enklare domstolssammansättning i nyss angivna mål upp-

toges till förnyat övervägande. För min del biträder jag emellertid utred­

ningens åsikt att en sådan ordning ej lämpligen bör genomföras.

87 §.

t

Enligt 21 kap. 3 § nya RB äger misstänkt som är anhållen eller häktaiå f

en obetingad rätt att på begäran erhålla offentlig försvarare. För den söjtju

befinner sig på fri fot är däremot möjligheten att erhålla offentlig fögiUålz

rare beroende av att rätten finner biträde behövligt.

I fråga om rättegångsbiträde i militära mål stadgas för närvarande i. |8(1T§

RLK att rätt att påkalla förordnande av biträde tillkommer dels^eh. som .

ar häktad och dels den som utan att vara häktad tilltalas för.WÉo/vyarl1

efter lag kan följa straffarbete eller förlust av ämbete eller {/ansi f'sist­

nämnda hänseende innefattar stadgandet en särskild förm^lToEhåFlanåe11

till vad som gäller utanför den militära rättsskipningens ^ornräåe? tfirécf-^

ningen har, med instämmande av skånska hovrätten och^aivolatsanifun-''

det, uttalat att nämnda förmån lämpligen borde bibehåRmL''océ'' mafiar‘icj/e*

velat motsätta mig detta förslag. Ett mot 80 § RLK svarande stådganäe ÉaV

därför med vissa formella jämkningar upptagits i förstå'styökeL'afnu 'lore^'

Varande paragraf. Andra stycket motsvarar 79 § RLK. ■tvyÅi-?- horn gmo

88 §.

,[

fjJfjjf, jj IjiilnJI

Som jag förut nämnt ha i vissa remissyttrahdenJmttalåtsiifaphågornfeit «tb^

den militära rättsskipningen icke skulle ktinhal sfcenniéÄi äjovimaxsiMibblUstJ^

13

Bihang till riksdagens protokoll

1948. 1

samt.

Nr 216.

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

vid de allmänna domstolarna som vid särskilda för ändamålet inrättade

specialdomstolar. I fråga om rådhusrätterna, som sammanträda varje vec­

ka, torde dessa farhågor icke äga något egentligt berättigande. Även vad

angår häradsrätterna framstå de i viss mån som överdrivna. Jag erinrar

att häradsrätterna enligt den nya rättegångsordningen skola hålla ting be­

tydligt oftare än för närvarande. En olägenhet är att ting ej förekomma

under sommaren eller eljest under de tider då häradsrätterna ha ferier.

Nackdelen härav minskas emellertid av att särskilt sammanträde kan ut­

sättas närhelst det erfordras (1 kap. 8 § nya RB). Genom sistnämnda regel

-—• som för övrigt gäller även beträffande rådhusrätt — öppnas tydligen

möjligheter att tillgodose behovet av snabba avgöranden i militära mål.

Emellertid torde det vara lämpligt att genom ett särskilt stadgande inskärpa

vikten av att dessa möjligheter i erforderlig utsträckning begagnas. Ett så­

dant stadgande har upptagits i förevar ande paragraf (andra stycket).

För ett riktigt bedömande av frågan, huruvida särskilt sammanträde be­

höver utsättas, torde i allmänhet krävas att samråd äger rum med de mili­

tära myndigheterna. Ett sådant samråd är för övrigt påkallat även från

den synpunkten, att tiden för rättegångsförhandlingarna såvitt möjligt bör

bestämmas så, att onödiga avbrott i den militära tjänstgöringen undvikas.

I enlighet härmed har i första stycket meddelats en allmän föreskrift, att

utsättande av förhandling i militärt mål skall ske efter samråd med ve­

derbörande chef. Det kan uppenbarligen mången gång vara lämpligt, att

därvid överläggning äger rum även beträffande spörsmålet, om förhand­

lingen skall hållas i domstolens lokaler eller inom det militära etablissemen-

tet. Som jag förut framhållit är detta enligt min mening en rent praktisk

fråga som ej lämpligen bör regleras i författningsväg. Ej heller torde till­

räcklig anledning föreligga att upptaga utredningens förslag om särskild

uppropslista för militära mål, vilket förslag för övrigt mött' gensagor i åt­

skilliga remissyttranden.

89 §.

Enligt gällande rätt anses den omständigheten att auditör avgivit yttrande

i disciplinmål icke utgöra hinder för honom att, om målet sedermera hän-

skjutes till krigsrätt, tjänstgöra som ledamot i krigsrätten. Utredningen

har, av skäl som närmare angivas å s. 195 ff i betänkandet, förordat att

ändring skulle ske på denna punkt. Då detta påyrkats även i vissa remiss­

yttranden och nuvarande praxis knappast kan anses förenlig med de be­

stämmelser om domar jäv som meddelats under punkterna 7 och 9 i 4 kap.

13 § nya RB, har i 89 § i förslaget stadgats, att i handläggningen av mili­

tärt mål ej må deltaga någon som förut i egenskap av auditör tagit befatt­

ning med saken.

90 §.

Enligt 55 § sista stycket RLK skall, när krigsrätt beslutat att någon

som tillhör krigsmakten skall hämtas till rätten, beslutet i allmänhet verk­

ställas genom vederbörande befälhavares försorg. Ett motsvarande stadgan­

195

de har upptagits i förevarande paragraf, dock med begränsning till de fall

då den som skall hämtas fullgör tjänstgöring vid krigsmakten.

Såsom framhållits i utredningens betänkande bör tydligen även delgiv­

ning ske genom militärmyndigheterna, om den sökte fullgör tjänstgöring vid

krigsmakten. Föreskrifter härom torde lämpligen böra utfärdas i admi­

nistrativ ordning.

91 §.

I 53 § har föreslagits, att militär befattningshavares beslut om åläggande

av disciplinbot skall verkställas omedelbart, såframt ej annat förordnats av

den som meddelat beslutet. De skäl som föranlett denna regel göra sig med

samma styrka gällande i de fall, då disciplinbot ådömts av domstol.

Beträffande arreststraff har jag vid behandlingen av 9 kap. framhållit,

att jag visserligen icke kunde ansluta mig till den nuvarande lagens stånd­

punkt att alltid tillåta omedelbar verkställighet av sådant straff men att det

å andra sidan icke vore lämpligt att verkställigheten uppehölles under längre

tid. På grund härav har jag bl. a. föreslagit att tiden för klagan över straff-

beslut i disciplinmål skall bestämmas till allenast två dagar. Syftet med

denna bestämmelse skulle tydligen i viss mån förfelas om den straffskyl­

dige sedan kunde förhala verkställigheten av underrättens dom genom att

fullfölja målet till högre rätt. En sådan ordning skulle för övrigt ej sällan

vara otillfredsställande från disciplinär synpunkt även då fråga är om åtal

utan föregående handläggning i disciplinmål. Med hänsyn till det sålunda

anförda torde det även i fråga om domstols dom å arreststraff böra före­

skrivas, att den må verkställas genast, om detta ej uttryckligen förbjudits

av domstolen. Jag förutsätter att sådant förbud alltid kommer att medde­

las, om saken är tveksam eller om dröjsmål med verkställigheten uppen­

barligen saknar betydelse ur disciplinär synpunkt. Därest verkställighets­

frågan regleras på nu angivet sätt, torde några stadganden om nöjdförkla­

ring icke vara behövliga. Om den dömde vid domstolen förklarar, att han

genast vill undergå straffet, bör emellertid tydligen i allmänhet något för­

bud mot omedelbar verkställighet ej meddelas.

92 och 93 §§.

I dessa paragrafer ha upptagits vissa undantagsbestämmelser som an­

setts böra gälla allenast under tid då krig eller beredskapstillstånd råder.

Uppenbart är, att det under sådan tid möter stora svårigheter för den

militära personalen att inställa sig vid muntlig förhandling i överrätt. Så­

vitt angår högsta domstolen är detta icke av större betydelse. Bestämmel­

serna i 54 kap. 10 och 12 §§ nya RB torde nämligen medföra att militära

mål blott jämförelsevis sällan komma under högsta domstolens prövning.

Vad hovrätterna beträffar finnes ingen motsvarande begränsning av full-

följdsmöjligheterna. Med hänsyn härtill har utredningen ansett påkallat

att hovrätt vid krig och beredskapstillstånd finge möjlighet att i något

större utsträckning än eljest avgöra militära brottmål utan huvudförhand­

ling, dvs enbart på grundval av det skriftliga materialet. Bortsett från

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

vissa praktiskt mindre viktiga fall må enligt 51 kap. 21 § nya RB brott­

mål i hovrätt avgöras utan huvudförhandling allenast om den tilltalade

av underrätten frikänts eller dömts till böter och anledning ej heller i

hovrätten förekommer att ådöma annan påföljd än bötesstraff. Av 6 § i

förslaget följer att, om målet är militärt, med böter alltid skall likställas

disciplinstraff. Utredningen har föreslagit att vid krig och beredskapstill-

stånd även fängelse i högst sex månader skall, i det avseende varom nu är

fråga, räknas lika med böter. Som någon erinran häremot ej framställts

i remissyttrandena och förslaget synes väl avvägt, har ett stadgande av

nämnda innebörd upptagits i 93 §.

I 92 § föreslås, efter mönster av 57 § RLK, att vid krig och beredskaps-

tillstånd förhandling i militärt mål skall kunna hållas inom stängda dör­

rar, förutom då sådant eljest är medgivet, jämväl om offentligheten kan

antagas vara till skada för krigsföretag eller menlig för krigsmaktens sä­

kerhet.

15 KAP.

Om krigsrätt.

94 och 95 §§.

Som jag förut nämnt ha de önskemål som vid skilda tillfällen fram­

ställts om att krigsdomstolarna måtte avskaffas endast avsett den militära

rättsskipningen i fredstid. I direktiven för utredningen förutsattes också

att nuvarande organisation med särskilda domstolar skulle bibehållas un­

der krig och förstärkt försvarsberedskap, åtminstone i första instans. Det

uttalades emellertid tillika att dessa domstolars sammansättning kunde

behöva ändras och förutsättningarna för deras inrättande jämkas.

Nu gällande stadganden om det militära domstolsväsendets organisa­

tion under mobilisering innebära i huvudsak följande.

Vid total mobilisering upphöra samtliga vanliga krigsrätter och ersättas

med fältkrigsrätter. Dessa skola, som jag tidigare omnämnt, bestå av en

civil ledamot (fältkrigsdomare) och två militärer. Anbefalles endast par­

tiell mobilisering, har Konungen att förordna huruvida domsrätten över

den mobiliserade personalen skall övergå på fältkrigsrätter eller alltjämt

utövas av de fredsmässiga krigsrätterna. När rättsskipningen i första in­

stans sålunda enligt lag eller förordnande skall ankomma på fältkrigsrät­

ter, bestämmer Konungen vid vilka avdelningar fältkrigsrätt skall inrät­

tas. Om emellertid en avdelning, som ej i denna ordning erhållit egen fält­

krigsrätt, blir detacherad eller avskild från huvudstyrkan eller innesluten

av fienden, äger vederbörande befälhavare låta inrätta fältkrigsrätt vid

avdelningen.

Under krig kan i vissa fall inrättas en extraordinär första domstol som

benämnes ståndrätt. Sådan skall bestå av elva ledamöter, därav en fält­

krigsdomare, fem officerare, två underofficerare samt tre av manskapet.

Ståndrätt får inrättas endast vid trupp som är i fält, å fartyg vilket för

krigsföretag är på sjötåg samt i belägrad fästning. Den kan tillsättas av

197

högste befälhavaren på stället, när någon begått brott som är belagt med

dödsstraff. Ytterligare förutsättningar äro att den brottslige gripits på bar

gärning samt att våda för krigslydnaden eller säkerheten är att befara,

om han ej utan uppskov befordras till straff. Föremål för ståndrätts pröv­

ning är allenast, huruvida den tilltalade under för handen varande om­

ständigheter må dömas till dödsstraff. Ådömes ej dödsstraff, skall målet

förvisas till behandling vid vederbörande fältkrigsrätt.

Domsrätten i andra instans skall även under mobilisering utövas av

krigshovrätten. Om i krigstid särskild överdomstol erfordras för armé

eller arméavdelning som befinner sig i fält eller inom fästning eller för

flotta eller eskader som är på sjötåg, må dock Konungen förordna att över­

krigsrätt skall inrättas där. Även utan sådant förordnande må dessutom

i vissa fall överkrigsrätt inrättas av befälhavare för avdelning som blivit

skild från förbindelse med den ort där krigshovrätten, respektive över-

krigsrätten för huvudstyrkan finnes, överkrigsrätt skall bestå av tre högre

militärer och två civila ledamöter med domarkompetens.

Såsom tredje instans fungerar högsta domstolen i den för militärmål

föreskrivna sammansättningen.

Utredningen har beträffande rättsskipningen i första instans anfört

att det visserligen syntes oundgängligt att i viss utsträckning inrätta special­

domstolar, lämpligen benämnda krigsrätter, men att å andra sidan den dö­

mande verksamheten åtminstone delvis borde kunna handhavas av de all­

männa domstolarna även under krigsförhållanden. Innan jag närmare re­

dogör för utredningens ståndpunkt ber jag att få lämna några upplysningar

angående försvarsväsendets organisation vid krig och beredskapstillstånd.

Då armén från fredsindelning övergår till krigsorganisation inrättas fält­

förband, lokalförsvarsförband och depåförband. Fältförbanden äro avsedda

för de egentliga operationerna. Huvuddelen av dessa förband sammanföres

i armékårer, vilka lyda direkt under överbefälhavaren. Fältförbandens orga­

nisationsenheter äro — förutom armékår — fördelning och brigad. Lokal-

försvarsförbanden omfatta trupper av olika slag, avsedda för luftförsvar och

andra skyddsuppgifter, för lokalt försvar inom militärområdena samt för

gräns- och kustförsvar. Depåförbanden ha att ombesörja utrustning av per­

sonal, som från depåförbanden tillhandahålles för uppsättande av fältför­

band, ävensom att utbilda ersättningsmanskap för dessa.

Utredningen har anfört, att fältförbanden uppenbarligen måste äga till­

gång till domstolar som icke av andra arbetsuppgifter vore hindrade att

anpassa sig efter växlande förhållanden. För dessa förband erfordrades följ­

aktligen en särskild domstolsorganisation. Behovet därav vore däremot

mindre framträdande i fråga om lokalförsvars- och depåförbanden. Under

vissa förhållanden kunde det visserligen vara lämpligt att mål från dylika

förband upptoges av krigsrätt men i andra fall syntes målen utan olägen­

het kunna hänvisas till allmän domstol. Särskilt för depåförbandens del tor­

de sistnämnda utväg så gott som alltid kunna anlitas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Från denna utgångspunkt har utredningen förordat att det skall ankom­

ma på Konungen att bestämma, om och i vilken utsträckning krigsrätter

skola inrättas. Befogenhet att låta inrätta krigsrätter borde enligt utred­

ningen i första hand föreligga så snart inkallelser av värnpliktiga företagits

med stöd av 28 § värnpliktslagen och sålunda beredskapstillstånd inträtt.

Dessutom borde, om inkallelser till beredskapsövning skedde under annan

tid än nyss sagts, krigsrätter kunna inrättas vid de förband där sådan öv­

ning fullgjordes.

I sammanhang med vad utredningen sålunda yttrat har utredningen upp­

dragit vissa närmare riktlinjer för utformningen av krigsrättsorganisatio-

nen. Förslaget innebär i huvudsak att krigsrätt skulle inrättas dels vid var­

je fördelning och dels för militärområde, där fältförband som ej ingår i

fördelning grupperats. Dessa krigsrätter skulle ombesörja även rättsskip­

ningen vid flygvapnets förband. För marinen skulle inrättas två eller flera

marindistriktskrigsrätter till vilka skulle kunna hänvisas jämväl förband

från andra försvarsgrenar, t. ex. lantmilitära kustförsvarsförband. Fördel-

ningskrigsrätterna borde enligt utredningens mening vara ambulerande in­

om fördelningens operationsområde. Även vissa militärområdeskrigsrätter

borde på motsvarande sätt vara rörliga.

Utredningen har även upptagit frågan, huruvida det alltjämt vore behöv­

ligt att vid sidan av den av Konungen fastställda krigsrättsorganisationen

kunna inrätta särskild krigsrätt vid detacherad, avskild eller innesluten av­

delning. Under hänvisning till de tekniska hjälpmedel, av vilka det militära

förbindelseväsendet numera betjänar sig, har utredningen besvarat denna

fråga nekande.

Slutligen bar utredningen framhållit att några bestämmelser om stånd­

rätt ej syntes böra upptagas i den blivande lagstiftningen. Ståndrättsförfa-

randet överensstämde icke med de krav, som uppställdes på nutida rätts­

skipning. För övrigt skulle en extraordinär krigsdomstol motsvarande stånd­

rätt enligt utredningens mening icke bättre än de föreslagna krigsrätterna

tillgodose det särskilda behov av snabbhet i rättsskipningen, som kunde

föreligga i vissa situationer. Det vore att märka, att den nuvarande stånd­

rätten icke kunde träda i funktion, förrän fältkrigsdomare tillkallats för att

inträda såsom civil ledamot. Icke heller från annan synpunkt torde hänsy­

nen till krigslydnaden eller säkerheten inom krigsmakten eller vederböran­

de avdelning kräva ett bibehållande av ståndrättsförfarandet.

I yttrandena över utredningens betänkande ha från

flera håll framställts erinringar mot förslaget att krigsrätter skulle inrättas

blott vid vissa förband, medan rättsskipningen i övrigt alltjämt skulle hand­

havas av de allmänna domstolarna. Svea hovrätt och krig shovrätten ha så­

lunda yttrat, att det från principiell synpunkt måste anses oriktigt att likar­

tade mål bedömdes av domstolar som till sin sammansättning vore helt art-

skilda samt att det vidare under ett modernt krig sakligt sett vore föga an­

ledning att i förevarande avseende göra skillnad mellan fältförband och lo-

199

kalförsvarsförband. Även överbefälhavaren har framhållit, att det med all

sannolikhet bleve föga skillnad mellan stridsuppgifterna för olika förband

inom krigsmakten. Hovrätten för Övre Norrland har anfört att en ordning

med två olika slags domstolar knappast vore lämplig, i varje fall icke under

krig. Önskemål om en enhetlig domstolsorganisation ha dessutom framförts

av cheferna för armén och marinen samt svenska officersförbundet.

Även utredningens förslag i fråga om den närmare utformningen av

krigsrättsorganisationen har föranlett vissa anmärkningar, överbefälhava­

ren har sålunda ansett lämpligast att visst antal krigsrätter inrättades för

varje försvarsområde med uppgift att handlägga mål från alla inom för­

svarsområdet befintliga förband. En närmare utredning angående den er­

forderliga organisationen borde verkställas genom de militära myndigheter­

na. Försvarsgrenscheferna ha var för sig uttalat önskemål att de särskilda

avdelningarna i större utsträckning än utredningen förordat måtte erhålla

egna krigsrätter.

I övrigt har chefen för armén anfört att det i ett modernt totalt krig ofta

torde uppkomma situationer då den ordinarie rättsskipningen icke kunde

fungera. Erfarenheterna från det senaste världskriget visade tydligt att det

alltjämt funnes behov av bestämmelser om rätt för chef vid detacherad eller

innesluten avdelning att förordna om inrättande av krigsrätt vid avdelning­

en. Även ståndrättsförfarandet borde bibehållas i en eller annan form. Jäm­

väl i sådana fall då förhållandena gjorde det omöjligt att anlita krigsrätt

måste det nämligen finnas en laglig möjlighet att beivra brott mot krigs­

lydnaden, så att ej vederbörande chef nödgades att för disciplinens upp­

rätthållande tillgripa åtgärder vid sidan av lagen. Värnpliktiga officerares

riksförbund har likaledes framhållit att militärbefälets befogenhet att inrät­

ta krigsrätt vid avskilda eller inneslutna avdelningar borde bibehållas.

Beträffande rättsskipningen i överrätt har utredningen ansett, att nå­

gon förändring av domstolsorganisationen under krig eller beredskapstill-

stånd icke vore behövlig. Möjligen kunde, om behov därav uppkomme vid

någon hovrätt, denna förstärkas med en extra avdelning, som uteslutande

eller huvudsakligen ägnade sig åt handläggningen av militära mål.

Krigshovrätten har föreslagit att domsrätten i militärmål i andra instans

vid krig och beredskapstillstånd skulle utövas av en avdelning av Svea

hovrätt med ungefär samma sammansättning som krigshovrätten för när­

varande har. Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer, som förordat

att militära mål i fredstid skulle fullföljas i Svea hovrätt och möjligen

ytterligare någon hovrätt, har uttalat att motsvarande anordning vore än

mer påkallad under krig.

Departementschefen. Vad till en början angår rättsskipningen i första in­

stans ligger det i öppen dag att man i krig måste äga tillgång till rörliga

krigsdomstolar, som kunna åtfölja de operativa förbanden. Å andra sidan

kommer tydligen även under krig viss militärpersonal att alltjämt vara

bunden vid fasta stationeringsorter. Till de exempel härpå som anförts av

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

200

utredningen vill jag lägga personal vid örlogsvarv, verkstäder och olika

slags förråd. Det torde icke kunna anföras några bärande skäl för att

draga denna personal från de domstolar, varunder den vanligen lyder, och

i stället hänvisa den till specialdomstolar. Jag biträder därför utredning­

ens åsikt att den militära rättsskipningen under krigsförhållanden till viss

del bör överföras å krigsrätter men i övrigt bli kvar vid de allmänna dom­

stolarna. Den omständigheten att domstolsorganisationen ej blir enhetlig

torde i praktiken icke få någon större betydelse. Jag erinrar om att under

den senaste beredskapstiden fredskrigsrätter och fältkrigsrätter varit verk­

samma vid sidan av varandra utan att detta medfört någon olägenhet.

Behovet av specialdomstolar för militärmål gör sig tydligen gällande i

samma stund som krigsmakten övergår från fredsindelning till krigsorga­

nisation. I likhet med utredningen förordar jag därför att krigsrätter skola

kunna inrättas så snart krig eller beredskapstillstånd inträtt (94 §). Jag

har också ansett mig böra biträda utredningens förslag att krigsrätt må

inrättas vid avdelning av krigsmakten där beredskapsövning fullgöres

(95 §). Sådan avdelning kan nämligen komma att under avsevärd tid för­

läggas i fält utanför den ordinarie stationeringsorten.

Beredskapsorganisation genomföres ej alltid för hela krigsmakten på en

gång utan kan anbefallas etappvis. Därest så sker, bör såsom utredningen

också framhållit, möjlighet finnas att till en början inrätta blott ett mindre

antal krigsrätter och sedan efter hand utbygga organisationen. På motsva­

rande sätt böra krigsrätterna kunna successivt indragas vid en gradvis ske­

ende återgång till fredsförhållanden. Bl. a. på grund härav torde det lämp­

ligen böra överlämnas åt Kungl. Maj :t att besluta i vilken omfattning krigs­

rätter skola vara inrättade (94 §). Det bör också ankomma på Kungl. Maj:t

att i huvudsak bestämma krigsrättsorganisationens närmare utformning.

Några föreskrifter härom kunna av praktiska skäl ej meddelas i lag, ty

uppbyggnaden måste ske i nära anslutning till krigsmaktens stridsorgani-

sation och kunna snabbt anpassas efter förändringar i denna. En lämplig

utväg synes vara att en planläggning i stora drag äger rum i samband med

fastställandet av mobiliseringstabeller för krigsmakten. Därefter torde det

få överlämnas åt militärmyndigheterna att närmare reglera vilka förband

som skola lyda under varje särskild krigsrätt.

Till frågorna, huruvida chef för avskild eller innesluten avdelning bör

kunna själv förordna om inrättande av krigsrätt samt huruvida möjlighet

bör finnas att i allvarliga lägen tillgripa ståndrättsförfarande, är jag för

närvarande icke beredd att taga slutlig ståndpunkt. Härom torde böra verk­

ställas särskild utredning. Några föreskrifter i dessa ämnen ha därför ej

upptagits i departementsförslaget.

Vad slutligen beträffar överrättsprocessen delar jag utredningens upp­

fattning att någon avvikelse icke torde påkallas från de för fredstid gällan­

de reglerna. Emellertid måste tydligen i samband med inrättandet av krigs­

rätter bestämmas under vilken hovrätt varje krigsrätt skall lyda. Jag för­

ordar att avgörandet härav överlämnas åt Kungl. Maj :t (94 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

201

96 §.

I fråga om de nya krigsrätternas sammansättning har utredningen

till en början såsom självfallet förutsatt, att i dem skulle ingå åtminstone en

lagfaren civil ledamot, vilken skulle fungera såsom krigsrättens ordförande.

Utredningens ledamöter ha vidare varit ense om, att en militär borde ha

säte i rätten. Som skäl härför har utredningen anfört följande.

Tydligt är, att en särskild för krigstid avsedd domstol måste förutsättas

bliva ställd inför förhållanden av mera växlande art än som förekomma un­

der fredstid och även får vara beredd att till bedömande upptaga situatio­

ner, som icke ha någon motsvarighet i fredstid. Med hänsyn till de särskilda

förhållanden, för vilka krigsrättsorganisationen är avsedd, är det icke alltid

att räkna med att genom den utredning, som förebringas för rätten, samt­

liga på det särskilda fallet inverkande omständigheter bliva framlagda eller

beaktade. På grund härav kan det särskilt för utövande av den på krigs­

rätten ankommande processledande verksamheten vara av betydelse att

militär sakkunskap är företrädd i domstolen. Å andra sidan torde vara up­

penbart, att vad nu framhållits icke påkallar närvaro i rätten av mer än en

militär ledamot.

I fortsättningen har utredningen framhållit, att även med nu angivna ut­

gångspunkter domstolen kunde organiseras på olika sätt. En utväg vore att

låta den bestå av tre ledamöter med lika rösträtt. I sådant fall borde även

den andre civile ledamoten vara lagfaren. En annan möjlig lösning vore,

att krigsrätten finge bestå av ordförande och nämnd. I nämnden borde då,

förutom den militäre representanten, sitta två civila lekmän, utsedda inom

de allmänna domstolarnas nämndemanskårer och företrädesvis bland nämn­

demän tjänstgörande vid domstolar som i fredstid ägde upptaga militära

mål.

I valet mellan dessa båda alternativ har utredningens majoritet funnit

sig böra föredraga det förstnämnda. Dessa ledamöter ha framhållit, att om

krigsrätterna organiserades med nämnd, nämndemännen vid flertalet krigs­

rätter skulle nödgas deltaga i en utan avbrott fortgående tjänstgöring utom

hemorten och således bli tvungna att under tiden helt lämna sina civila sys­

selsättningar. Detta skulle uppenbarligen försvåra rekryteringen. Medverkan

i grövre militära brottmål av en nämnd med endast tre ledamöter skulle för

övrigt ej bli jämförbar med det lekmannadeltagande som i den allmänna

rättsskipningen utövades genom fulltalig nämnd.

Fyra av de i utredningen deltagande sakkunniga, nämligen herrar Olsson,

Rylander, Siljeströin och Werner, ha däremot förordat organisationen med

ordförande och tremansnämnd. De ha till utveckling av sin mening anfört

bl. a. följande.

Det har synts oss i och för sig önskvärt att, även om man av olika skäl

icke kan nå en fullständig likformighet med de civila domstolarna, en viss

enhetlighet dock blir rådande i fråga om domstolstyperna. Särskilt synes

detta böra gälla beträffande ett så viktigt spörsmål som frågan om medver­

kan av lekmän vid rättsskipningen. —------- Krigsdomstolarna skola till-

lämpa de strängare straffsatser, som av SLK-utredningen äro föreslagna att

komma till användning för brott, som begåtts sedan Kungl. Maj :t förord-

202

Kungi. Maj:ts proposition nr 216.

nät, att värnpliktiga må inkallas för tjänstgöring till rikets försvar eller

säkerhet eller under tid då riket är i krig. Med hänsyn härtill är det av sär­

skild vikt, att dessa domstolar uppbäras av ett obetingat förtroende från all­

mänhetens sida och att de äro väl förtrogna med rättsuppfattningen hos

folket i gemen. Medverkan av nämnd även vid rättsskipningen i krigsrät­

terna synes oss utgöra den bästa garanti för att så blir fallet. ------------ En

domstol bestående av två lagfarna ledamöter och en militär ledamot med

individuell rösträtt skulle helt avvika från de domstolstyper, som efter pro­

cessreformen skola förekomma i vårt land, och enligt vår mening föreligger

risk för att en sådan domstol redan från början skulle komma att mötas

med misstro.----------- Även om med hänsyn till det begränsade antalet nämn­

demän lekmannaelementets medverkan icke kan bli fullt jämförbar med

det deltagande i rättsskipningen, som beträffande grövre brottmål utövas av

fulltalig nämnd i såväl härads- som rådhusrätt, anse vi dock, att närvaron

av blott ett fåtal nämndemän i krigsrätterna är av väsentlig betydelse för

dessas förankring hos den allmänna opinionen. Med hänsyn till det ringa

antal civila nämndemän, som det här kan bli fråga om, högst ett hundra­

tal, reserver inberäknade, och den stora nämndemansgrupp, inom vilken

dessa skola utses, synas näppeligen svårigheter behöva föreligga att på ett

tillfredsställande sätt ordna rekryteringen.

1 anslutning till förslaget att i krigsrätt skall finnas en militär ledamot

har utredningen även upptagit frågan, från vilken kategori bland perso­

nalen denne ledamot borde hämtas. Därvid har utredningen erinrat, att

anmärkningar framställts mot den nuvarande ordningen enligt vilken de

militära ledamöterna i fältkrigsrätt skola ha olika grad alltefter den till­

talades högre eller lägre tjänsteställning. Utredningen har också för egen

del framhållit att rangsynpunkter givetvis icke finge dominera utan att hän­

syn främst borde tagas till vederbörandes skicklighet för domarvärv. Emel­

lertid måste enligt utredningens mening tjänstgöringen i en högre befatt­

ning i och för sig vara ägnad att tillföra vederbörande mera allsidig erfa­

renhet rörande till olika tjänsteområden hörande förhållanden. Det vore

ej heller givet att förhållandet mellan den militäre ledamotens och den till­

talades grad borde alldeles lämnas ur räkningen. Med hänsyn till den sub-

ordination i förhållandet till överordnade, som alltigenom utmärkte den

militära organisationen, kunde det icke utan visst fog göras gällande, att

om en underordnad finge utöva domsrätt gentemot en överordnad den all­

männa tilltron till den militäre domarens självständighet och opartiskhet

kunde sättas i fara. Utredningen ansåge det därför i princip böra krävas

att en militär domstolsledamot skulle inneha minst samma grad som den

tilltalade. Denna regel borde dock i undantagsfall kunna jämkas.

I enlighet med vad sålunda anförts och på grunder i övrigt som redovisas

å s. 223 i betänkandet har utredningen föreslagit att militär ledamot i krigs­

rätt skall vara av överstelöjtnants eller majors grad.

Även under remissbehandlingen ha delade meningar fram­

trätt om hur krigsrätterna lämpligen böra sammansättas.

Svea hovrätt, Göta hovrätt, krigshovråtten, Stockholms rådhusrätt, över­

befälhavaren jämte försvarsgrenscheferna samt krigsdomarföreningen och

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

203

advokatsamfundet ha funnit övervägande skäl tala för det förslag som

framlagts av utredningens majoritet. Svea hovrätt och krigshovrätten ha

dock förklarat, att de icke ville motsätta sig krigsrätternas organiserande

med nämnd, och Göta hovrätt har uttalat att sistnämnda organisations­

form måhända horde anlitas i mål angående brott av grövre beskaffenhet.

Beträffande de grunder som i remissyttrandena åberopats till förmån

för majoritetsförslaget må nämnas, att överbefälhavaren jämte försvars-

grenscheferna framhållit, att enligt detta förslag den militära sakkunska­

pen bereddes större inflytande. Stockholms rådhusrätt har anfört att en

sammansättning med nämnd vore mindre lämplig, bl. a. på grund av svå­

righeten att rekrytera de civila nämndemännen. Det funnes enligt rådhus­

rättens mening anledning förmoda, att de som förklarade sig villiga att

tjänstgöra som civila krigsrättsnämndemän främst komme att utgöras av

nämndemän i värnpliktsåldern vid de allmänna domstolarna, vilka före-

droge tjänstgöring i krigsrätt framför vanlig militär tjänstgöring. Sådana

krigsrättsnämndemän skulle mången gång komma att se såsom sin huvud­

sakliga uppgift att i rätten tillvarataga manskapets intressen, varigenom

den militäre nämndemannen komme att framstå mindre såsom den i mi­

litära ting sakkunnige än såsom företrädare för befälskåren. Under såda­

na förhållanden skulle krigsrätten icke komma att uppbäras av ett obe­

tingat förtroende från allmänhetens sida. Ytterligare ett skäl mot att sam­

mansätta krigsrätterna med nämnd har rådhusrätten funnit däri att så­

dana krigsrätter komme att i högre grad än krigsrätter med två jurister

vara i behov av juridiskt skolad biträdespersonal.

Hovrätten för Övre Norrland — som ansett att behovet av militär sak­

kunskap såväl i fred som under krigsförhållanden borde tillgodoses ge­

nom att ett militärombud finge närvara vid handläggningen — har för­

ordat att krigsrätt skall bestå av tre civila yrkesdomare.

Stockholms stadsfullmäktige, magistraten i Östersund, landsorganisatio­

nen, häradshövdingeföreningen och svenska officersförbundet ha uttalat

sig för den sammansättning med nämnd, som föreslagits av minoriteten

inom utredningen.

Värnpliktiga officerares riksförbund har ansett, att om krigsrätterna sam-

mansattes med nämnd, samtliga nämndemän borde vara militärer. Särskilt

under krig och beredskapstillstånd vore det av ytterlig vikt att de militära

synpunkterna hävdades, men detta bleve enligt förbundets uppfattning

knappast möjligt med blott en militär ledamot i nämnden.

Slutligen har hovrätten över Skåne och Blekinge uttalat betänkligheter

mot att göra avsteg från principen, att en underordnad icke horde utöva

domsrätt gentemot en överordnad. Detta skulle kunna undvikas, om för

ledamotskapet krävdes lägst överstelöjtnants tjänsteställning.

Departementschefen. Utredningen har enhälligt förordat att en repre­

sentant för den militära sakkunskapen skall ha säte i krigsrätterna. Även i

remissyttrandena har denna åsikt vunnit allmän anslutning. Endast hovrät­

ten för Övre Norrland har förordat att behovet av sådan sakkunskap skall

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

tillgodoses på annat sätt. För egen del har jag ansett mig böra biträda ut­ redningens förslag i denna del. Under krig och beredskapstillstånd komma domstolarna uppenbarligen att i långt större utsträckning än i fredstid få befattning med fall, i vilka avgörandet påverkas av specifikt militära för­ hållanden. Samtidigt ökas svårigheterna att förebringa utredning om dessa förhållanden i den för bevisning stadgade ordningen till följd av att trupp­ befälet måste till det yttersta utnyttjas för stridsuppgifter. Det torde där­ för vara nödvändigt att militär sakkunskap i stället finnes tillgänglig i dom­ stolen.

Vad eljest beträffar krigsrätternas sammansättning anser jag företräde böra givas åt den av utredningens minoritet förordade lösningen att krigs­ rätt skall utgöras av en lagfaren ordförande och en nämnd, bestående av den militäre representanten och två civila lekmän. På så sätt vinnes en när­ mare anslutning till de allmänna domstolarna än med utredningens huvud­ förslag, enligt vilket krigsrätten skulle sammansättas av en militär och två lagfarna ledamöter med lika rösträtt. Att lekmannainflytandet blir före­ trätt även av andra än den militäre ledamoten torde bidraga till att stärka förtroendet för krigsrätterna, vilket är så mycket mera angeläget som deras uppgifter ofta måste bli av mycket allvarlig natur.

Den omständigheten att krigsrättsnämndemännens antal av praktiska skäl måste begränsas till tre torde icke böra tillmätas alltför stor betydelse. Ej heller bör avgörande vikt fästas vid farhågorna för att de civila nämnde- mansplatserna ej skulle kunna besättas med lämpliga personer. Dessa far­ hågor synas mig med hänsyn till det jämförelsevis ringa antal nämndemän som erfordras vara överdrivna.

Om den militäre ledamoten sålunda får ställning av nämndeman torde det icke spela någon större roll om han har högre eller lägre grad än den tilltalade. Emellertid är det, såsom utredningen framhållit, med hänsyn till hans uppgift att vara sakkunnig önskvärt, att han besitter grundlig erfa­ renhet från olika tjänsteområden. Jag förordar därför att militär krigs- rättsnämndeman skall ha lägst regementsofficers grad.

Bestämmelser i enlighet med det sålunda anförda ha upptagits i första stycket av förevarande paragraf. Av den allmänna hänvisningen i 6 § föl­ jer, att det kräves enighet inom nämnden för att överrösta ordföranden.

Andra stycket innebär bl. a. att mål angående brott varå ej kan följa svårare straff än disciplinstraff får avgöras av krigsrättens ordförande ensam, om anledning ej förekommer att målsägande finnes.

97 §.

Med avseende å tillsättandet av ledamöter i fältkrigsrätt gäller för när­ varande, att fältkrigsdomare förordnas av Kungl. Maj :t. Militära ledamö­ ter utses för varje särskilt tillfälle av den befälhavare som föranstaltat om krigsrättens sammankallande.

Utredningen har utgått från att även ordförandeposterna i de nya krigsrätterna borde tillsättas av Kungl. Maj :t. Därvid borde tillses att ve­

Kungi. Maj.ts proposition nr 216.

205

derbörande ej blott besutte erfarenhet från allmän domarverksamhet utan

om möjligt även ägde förtrogenhet med militära förhållanden. Med hänsyn

härtill borde i första hand till ordförande ifrågakomma dels auditörer

som tillika vore ledamöter i allmän domstol, och dels ledamöter i sådana

allmänna domstolar som i fredstid hade att handlägga militära mål.

I fråga om den militäre ledamoten har utredningen anfört, att denne ej

längre borde utses för tillfället, utan förordnas tills vidare eller för viss

icke alltför begränsad tid. Förordnande borde meddelas av överbefälhavaren

eller efter hans bestämmande av annan militär befattningshavare.

Vad slutligen beträffar de civila nämndemännen ha de sakkunniga, som

ansett att sådana borde finnas, föreslagit att de skulle utses bland nämnde­

männen vid de allmänna domstolarna och att för uppdraget företrädesvis

skulle anlitas personer som från tidigare tjänstgöring hade erfarenhet av

militära mål. Frågan om vem som skulle verkställa urvalet har icke berörts.

I utkastet föreslogs att ordförande i krigsrätt skulle förordnas av

Konungen och nämndemän av Konungen eller den myndighet, Konungen

bestämt. Såsom behörighetsvillkor för krigsrättsnämndeman uppställdes att

han skulle vara svensk medborgare och ha fyllt tjugufem år. Därjämte

föreskrevs att befattningen som nämndeman ej finge utövas av den som

vore omyndig eller i konkurstillstånd.

Vid remissbehandlingen av utkastet har Göta hovrätt anfört,

att i lagtexten borde införas ett stadgande om att krigsrättsnämndemän

såvitt möjligt borde utses bland nämndemännen vid de allmänna domsto­

larna.

Krigshovrätten har erinrat att det principiellt vore oformligt att krigs-

rättsnämndemännen icke som de vanliga nämndemännen skulle utses ge­

nom val. Vidare har krigshovrätten yttrat, att nämndens sammansättning

icke borde bindas vid alltför rigorösa bestämmelser. Det vore ingalunda

otänkbart, att en civil krigsrättsnämndeman av en eller annan anledning

sattes ur stånd att vidare fungera i denna sin egenskap och att någon

lämplig civil ersättare ej funnes att tillgå. Det borde då finnas möjlighet att

utse krigsrättsnämndeman ur kretsen av krigsmakten tillhöriga befäl eller

menige. Om sådant påkallades av utomordentliga förhållanden, borde där­

för Konungen eller myndighet som Konungen bestämde kunna förordna om

annan sammansättning av nämnden än som eljest gällde. Liknande synpunk­

ter ha anförts av Svea hovrätt.

överbefälhavaren har ansett att den militäre representanten i krigsrätten,

vare sig han komme att ingå som likaberättigad ledamot eller finge säte i

nämnd, icke borde utses av Kungl. Maj :t utan i stället för varje särskilt fall

förordnas av chef för högre förband ur den del av krigsmakten, för vilken

krigsrätten skulle vara laga domstol. Ett alltför stort antal regementsoffi-

cerare skulle eljest komma att ständigt upptagas av tjänstgöring vid krigs­

rätt.

Departementschefen. Att ordförande i krigsrätt (krigsdomare) bör för­

ordnas av Kungl. Maj:t torde få anses självfallet, och någon erinran här­

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 216-

emot har ej heller framställts i remissyttrandena. Såsom utredningen fram­

hållit är det tydligen önskvärt att till krigsdomare företrädesvis utses per­

soner med tidigare erfarenhet av militär rättsskipning. Någon föreskrift

härom torde emellertid ej behöva upptagas i lagen.

Det synes vidare lämpligt, att Kungl. Maj :t får befogenhet att vid de

krigsrätter där sådant erfordras förordna vice krigsdomare som vid förfall

för den ordinarie kan inträda i dennes ställe. Har vice krigsdomare ej förord­

nats, bör vi