BETÄNKANDE AV_

STRAFFLAGB E RE DNINGEN

STOCKHOLM 1953 [smc MARCUS BOKTBYCKERI-AKTIEBOLAG 527905

• Sida 2
•  Original

• Sida 3
•  Original

INNEHÅLL

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet ..... 5 Författningsförslag Förslag till lag om ändring i strafflagen ............................. 17 Förslag till lag angående införande av lagen om ändring i strafflagen. . .. 22 Förslag till lag om ändring i lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m. ............................................ 23 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ........................ 28 Förslag till ändring i följande författningar giftermålsbalken ................................................. 32 lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse ........................ 33 lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt 34 lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom .......................... 36 lagen den 18 september 1943 om villkorlig frigivning ................ 37 lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff för krigsmän .............. 38 lagen den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion ...................... 39 förordningen den 3 februari 1928 angående beskickningar och konsulat 40 lagen den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa underåriga . . .. 41 lagen den 20 december 1946 med Vissa bestämmelser om mål rörande

brott av underårig ............................................. 41 militära rättegångslagen den 30 juni 1948 .......................... 42 lagen den 21 mars 1952 med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i

vissa brottmål ................................................ 43 sjömanslagen den 30 juni 1952 .................................... 43 lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och enkla bolag ............. 44 lagen den 4 juni 1913 angående utlämning av förbrytare ............. 44 utlänningslagen den 15 juni 1945 ................................... 45 lagen den 5 juli 1884 om skydd för varumärken ....................... 46 lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel ............... 46 lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig be-

fattning med spritdrycker och vin ............................... 47 förordningen den 11 juni 1926 angående tillverkning och beskattning av

brännvin ...................................................... 47 sinnessjuklagen den 19 september 1929 .............................. 48 lagen den 30 december 1952 med vissa bestämmelser om påföljd för

brott av underårig ............................................. 48

Förslag till lag om ändring i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister 49 Utkast till kungörelse om skyldighet att inhämta utdrag av straffregistret 52 I Avd. Enhetligt frihetsstraff

1 kap. Det allmänna frihetsstraffets arter ............................ 53 Historik ................................................. 53 Reformförslag efter tillkomsten av 1864 års strafflag ......... 55 Gällande rätt- ............................................. 58 Utländsk rätt ............................................ 61 2 kap. Custodia honesta ........................................... 64 Svenska förslag ........................................... 64 Utländsk rätt ............................................ 68 3 kap. Strafflagberedningens förslag ................................. 70 1. Allmänna synpunkter ................................... 70

2. Frihetsstraffets gränser ................................. 78

• Sida 4
•  Original

. Verkställigheten av det enhetliga frihetsstraffet ........... 80 Öppen eller sluten vård .............................. 82 De intagnas arbete ................................... 84 Särskilda förmåner ................................... 85 Förfogandet över arbetspremier och annan arbetsinkomst. 88 4. Straffskalor i specialstraffrätten ......................... 89 5. Straffskalans betydelse för inträdande av viss särskild verkan 95 6. Betydelsen av ådömt straff för inträdande av viss särskild verkan .............................................. 99 11 Avd. Nedsättning av påföljd samt påföljds— och åtalseftergift 1 kap. Huvuddragen i strafflagberedningens tidigare förslag ............ 104 2 kap. Yttranden över strafflagberedningens tidigare förslag ........... 106 1. Nedsättning och eftergift av påföljd ..................... 106 2. Åtalseftergift .......................................... 112 3 kap. Strafflagberedningens slutliga förslag .......................... 120 1. Nedsättning och eftergift av påföljd ..................... 120 2. Åtalseftergift .......................................... 127 111 Avd. Vissa bestämmelser ang. påföljd för brott .................... 134 1 kap. Sammanträffande av brott ................................... 135 2 kap. Avräkning av häktningstid m. m. ............................ 139 3 kap. Återfall .................................................... 141 4 kap. Preskription ................................................ 146 1. Preskription av straff ................................... 146 2. Preskription av ådömd påföljd .......................... 151 IV Avd. Registrering av brott och straff 1 kap. Nuvarande straffregistrering ................................... 158 2 kap. Omfattningen av den av beredningen nu verkställda utredningen 164 3 kap. Ändamålet med registreringen i allmänna straffregistret ......... 167 4 kap. Vilka uppgifter bör införas i straffregistret? .................... 171 5 kap. Rehabilitering. .............................................. 175 6 kap. Var bör straffregistret föras? .................................. 180 7 kap. Myndighets rätt att erhålla utdrag ............................ 184 8 kap. Begränsning av skyldigheten att införskaffa utdrag av straffregistret 186 9 kap. Enskilds rätt att få utdrag rörande sig själv. .................. 189 V Avd. Specialmotivering 1. Strafflagen ...................................................... 193 2. Straffverkställighetslagen ......................................... 196 3. Straffregisterlagen ................................................ 197 4. Övergångsbestämmelser .......................................... 197 VI Avd. Sammanfattning ............................................. 205 Bilaga. Strafflagen efter av strafflagberedningen och straffrättskommittén föreslagna ändringar ........................................................ 211 FÖRKORTNINGAR BrB = Brottsbalken enligt straffrättskommitténs förslag (SOU 1953: 14) GB = Giftermålsbalken. NJA = Nytt juridiskt arkiv, avdelning I. NJAII = Nytt juridiskt arkiv, avdelning II. RB = Rättegångsbalken. SL = Strafflagen. SOU = Statens offentliga utredningar.

• Sida 5
•  Original

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Iustitiedepartementet

Under decenniet närmast före strafflagberedningens tillsättande den 6 ok- tober 1938 hade ett flertal betydelsefulla lagreformer i fråga om påföljder för brott genomförts. 1927 års förvarings— och interneringslagar hade trätt

. i kraft den 1 januari 1928 och 1931 års dagsbotslagstiftning den 1 januari ; 1932. Av 1934 års reformprogram1 hade genomförts lagen den 15 juni 1935 5 om ungdomsfängelse, lagen den 13 mars 1937 om tvångsdppfostran, lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff och lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering i såkerhetsanstalt; och genom lagen den 5 juni 1936 om ändring i vissa delar av strafflagen hade förordnats att vad som funnes stadgat om påföljd enligt 2 kap. 19 & strafflagen, ovärdighet att i ri- ! kets tjänst vidare nyttjas och ovärdighet att vidare föra andras talan inför % rätta skulle upphöra att gälla. 3 Till statsrådsprotokollet den 6 oktober 1938 anförde dåvarande chefen för ' justitiedepartementet, statsrådet Westman, efter gemensam beredning med

chefen för socialdepartementet:

Under de senaste åren ha i vårt land på straffsystemets område bedrivits ett liv- ligt reformarbete, som avsatt betydelsefulla resultat. Detta arbete har bland annat karakteriserats av strävandena att i möjligaste mån anpassa straffet fattat såsom samhällsreaktion icke blott efter brottets art utan även efter den brottsliges person- ? lighet. Sålunda har vid sidan av de ordinära frihetsstraffen systemet av straffrätts- ' liga skyddsåtgärder omdanats och kompletterats genom lagarna den 15 juni 1935

om un—gdomsfängelse, den 13 mars 1937 om tvångsuppfostran samt den 18 juni 1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt. Även på bötesstraffets om- råde ha viktiga reformer vidtagits, åsyftande bland annat att anpassa såväl bötes- som förvandlingsstraffet efter den brottsliges ekonomiska och personliga förhål- ! landen. Borttagandet av påföljden enligt 2 kap. 19 % strafflagen, vilken innebar ' förlust under viss tid efter frigivningen från undergånget frihetsstraff av vissa

medborgerliga rättigheter, har underlättat de frigivnas återinförande i samhälls- livet.

Synpunkten av samhällsreaktionens differentiering allt efter den brottsliges per-

1 Se Svensk Juristtidning 1934 s. 282 och första lagutskottets utl. nr 45/1938 5. 5].

• Sida 6
•  Original

sonlighet har jämväl kommit till uttryck i vissa lagförslag på straffsystemets mm- råde, vilka ännu icke lett till lagstiftning. Häribland märkes förslag till revisiion av lagstiftningen om villkorlig dom, som redan varit föremål för remiss till oliika myndigheter. Även beträffande den villkorliga frigivningen har nyligen från tiill- kallade sakkunniga avlämnats betänkande med förslag till institutets reformeriing. Vidare har en kommitté för behandling av frågan om åtgärder beträffande arbeets- skygga brottslingar, lösdrivare och prostituerade utarbetat preliminära lagutkaist. Detta sistnämnda utredningsarbete torde komma att slutföras av kommittén i wad det innebär en revision av lösdrivarlagen.

Till vad som sålunda redan verkställts eller är under utförande synas böra ifo— gas reformer av andra viktiga delar av straffrätten.

I fråga om frihetsstraffens anordnande bör sålunda undersökas, huruvida dlen gällande systematiska anordningen av det ordinära frihetsstraffet — med deess uppdelning på två, i viss utsträckning parallella straffarter, båda möjliggöramde även mycket korta strafftider — kan anses ändamålsenlig. Såväl från 1916 åirs strafflagskommissionws sida som under reformdiskussionen i övrigt har stark kzri- tik framkommit mot nuvarande ordning, särskilt i vad den leder till användningen av korta frihetsstraff. Utredningen torde på detta område böra avse möjliga lut- Vägar att inskränka användningen av de korta frihetsstraffen ävensom frågan (nm en sammansmältning av straffarbete och fängelse eller erforderlig jämkning :av gränserna mellan dessa straffarter. Även här undersökas huruvida förutsättnimg- ar äro för handen för inrättande av det särskilda mildare frihetsstraff som :av strafflagskommissionen föreslagits komma till användning i vissa fall.

Vid prövningen av frågan om frihetsstraffens anordnande inställer sig givetwis även spörsmålet om ändrad uppdragning av gränserna för användningen av bötes- straffet. I samband med detta spörsmål bör med ledning av de i praxis gjortda erfarenheterna till omprövning upptagas frågan om tillämpningsområdena fiör dagsböter och böter, ådömda omedelbart i penningar.

Frågan huruvida befogenhet bör tillerkännas domstol att efter vissa regler fria. från straff eller utmäta straff under det för brottet stadgade straffminimum, när omständigheterna äro synnerligen mildrande eller den genom brottet timarde kränkningen obetydlig, synes jämväl böra göras till föremål för övervägande. Även torde böra upptagas frågan om reglering av befogenheten att uppskjuta ver'k- ställighet av ovillkorligt å-dömt frihetsstraff.

Ett annat reformspörsmål avser behandlingen av förbrytare, vilka begått brott under inflytande av rubbad själsverksamhet, samt revision av strafflagens till- räknelighetsbestämmelser. Rörande detta spörsmål har inom departementet av säir- skilda sakkunniga redan verkställts en del förberedande utredningsarbete.

Lämpligt synes vara att i samband med en reform av frihetsstraffen dels upp- taga frågan om behandling av förbrytare hemfallna åt alkoholmissbruk, vilken fråga redan varit föremål för utredning av särskilda sakkunniga men torde kräva ytterligare övervägande, dels fullfölja det ovan berörda utredningsarbetet beträf- fande åtgärder mot arbetsskygga brottslingar. Tillika bör med utnyttjande av hit- tills vunna erfarenheter en omprövning ske av gällande regler för behandlingen i slutna anstalter av vissa grupper av ungdomliga brottslingar.

Om det utredningsarbete, för vilket nu redogjorts, i första hand tager sikte på en reform av de frihetsberövande straffreaktionerna, tarvar emellertid jämväl det spörsmålet övervägande, huruvida icke anstaltsbehandling i viss utsträckning bör kunna ersättas med kriminalvård i frihet. I sakens natur ligger att det i första rummet är beträffande de ungdomliga brottslingarna som anstaltsbehandling bör undvikas. Tidigare har man _ bland annat i anslutning till ett år 1937 avlämnat betänkande rörande den villkorliga domen —— övervägt tanken att öppna möjlig- het för domstolarna att i vissa fall i stället för straff använda skyddsåtgärder av lindrigare slag än de nuvarande, innefattande övervakning, arbetsanvisning och

• Sida 7
•  Original

vårdnadsåtgärder, allt efter vad för olika brottslingskategorier kan anses påkallat. Detta spörsmål torde höra, i vad det ej vinner sin lösning genom ny lagstiftning om villkorlig dom, bliva föremål för fortsatt utredning. Beträffande sådana fall, där fråga är om brottslighet av mera tillfälligt sla-g, torde spörsmålet om införande av regler om åtalseftergift böra undersökas.

Det synnerligen viktiga spörsmålet om åtgärder för återinförande i samhälls— livet av dem som varit föremål för kriminalpolitiska åtgärder bör upptagas till behandling, i den mån icke redan pågående utredningar behandla samma fråga. Utredningen på denna punkt torde böra ske i samråd med representanter för socialpolitik och näringsliv.

Inom det område som sålunda berörts bör utredningen åsyfta en översyn och kodifiering av samtliga till straff- och skyddsåtgärdssystemet hörande lagbestäm- melser, ägnade att intagas i en ny strafflag eller straffbalk.

En strafflagsrevision i enlighet med ovan angivna riktlinjer erhåller omedelbar betydelse även utanför den allmänna strafflagens område. I den mån special— straffrätten inrymmer särskilda stadganden som hänföra sig till straffsystemet, torde jämväl dessa regler böra bliva föremål för omprövning. Den genom tidigare utredningar förberedda reformen av den militära strafflagen torde sålunda i före- varande sammanhang böra fullföljas i fråga om straffarterna och vad därmed sammanhänger.

Det är uppenbart att de nu berörda, redan genomförda eller ifrågasatta åtgär— derna för straffsystemets reformering måste återverka på fångvårdens organisa- tion, särskilt lösningen av anstaltsväsendets byggnadsfrågor. Frånsett inrättandet av vissa specialanstalter (säkerhetsanstalt för förvarade och internerade, anstalt för dem som dömts till ungdomsfängelse, ny sinnessjukavdelning) samt indrag- ning av vissa kronohäkten har emellertid hittills föga kunnat åtgöras för orga- nisationens ändring efter ett reformerat straffsystem. En under år 1934 inom de- partementet påbörjad utredning i ämnet avbröts i avvaktan på att straffsystemets reformering skulle fortskrida så långt, att fångklientelets omfattning och uppdel- ning lättare skulle kunna överblickas.

Arbetet på fångvårdsorganisationens ombildning torde böra företagas parallellt med det utredningsarbete angående straffsystemet som ovan angivits.

En första uppgift härvid blir givetvis att beräkna vårdklientelets storlek och dess uppdelning med hänsyn till de olika slag av ingripanden som kunna ifråga- komma. Frågan hur vårdbehövande straffriförklarade lämpligast skola omhänder— tagas bör uppmärksammas.

Beträffande de allmänna fångvårdsanstalterna torde det böra utredas i vad mån en centralisering av deras förläggning med fördel låter sig genomföra. I detta hän— seende kommer i betraktande, att det i regel endast vid anstalter med större plats— antal än det nuvarande genomsnittet är görligt att tillfredsställande ordna arbets— och yrkesutbildningsmöjligheter för fångarna. Det vill vidare synas som om ge- nom kommunikationernas förbättrande ett viktigt skäl bortfallit för upprätthål- landet av en äldre organisation med dess talrika anstalter, spridda i olika delar av landet. Även om man tager hänsyn till behovet av en utrymmesreserv, har nedgången i fångantalet gjort driften vid åtskilliga av de nuvarande anstalterna oekonomisk. Själva anstaltsbyggnaderna äro dessutom, efter den utveckling som ägt rum av förläggningsorternas bebyggelse, ofta olämpligt belägna. I många fall kunna de icke utan betydande kostnader anpassas efter nutidens krav. Vid avgö- randet av ifrågavarande spörsmål måste givetvis beaktas att erforderligt anstalts- utrymme för förvaring av häktade och bötesfångar så beredes, att längre trans- porter med därav följande kostnader och tidsförlust undvikas.

I samband med utredningsarbetet i denna del torde böra behandlas en av över- ståthållarämbetet till chefen för justitiedepartementet riktad, den 19 februari 1938 dagtecknad framställning angående utseende av representanter för förhandlingar

• Sida 8
•  Original

mellan kronan och Stockholms stad rörande förvaringen av vissa fångar som nu förvaras i stadens rannsakningsfängelse.

I nära sammanhang med de fångvårdsorganisatoriska frågorna står det ofta diskuterade spörsmålet huruvida den centrala uppsikten över och ledningen av de statliga vårdnadsåtgärderna beträffande asociala individer -— kriminella, alko- holister, lösdrivare, vanartad ungdom rn. fl. _— bör koncentreras till en och sam- ma myndighet. Det lider intet tvivel att den nuvarande splittringen på detta om- råde är förenad med olägenheter. Det har sålunda visat sig att frånvaron av ett centralt organ för en planmässig ordning av de statliga och statsunderstödda an- stalterna i vissa fall försvårat ett tillfredsställande utnyttjande av dessa såväl med hänsyn till föreliggande vårdbehov som ur synpunkten av anstalternas rationella utnyttjande i övrigt. Detta spörsmål har erhållit särskild aktualitet genom 1937 års riksdagsskrivelse (nr 434) om utredning rörande inrättandet av ett dylikt or- gan. Frågan i vad mån en ökad samverkan mellan de organ, som nu ha sig dessa uppgifter anförtrodda, eller i vilken utsträckning en centralisation kan ske utan fara för minskad livaktighet inom verksamhetsområdet synes i detta sammanhang böra bliva föremål för prövning. Härvid torde även böra uppmärksammas, i vad mån genom inrättandet av ett centralt organ eller nya former för samverkan ökade möjligheter uppkomma för en överflyttning de olika anstalterna emellan av de omhändertagna alltefter dera-s speciella vårdbehov.

Vidare böra beaktas de särskilda problem som uppkomma, då det gäller att vid ett reformerat straffsystem med ändrade vårdformer taga ställning till spörs- målet vilket organ som skall hava att besluta om utskrivning av de omhänder- tagna.

Uppenbarligen bör den sålunda förordade utredningen på anstaltsväsendets område ej utgöra hinder för genomförandet av sådana provisoriska eller partiella ändringar av anstaltsorganisationen, som inom den närmaste tiden visa sig er- forderliga. Likaså måste naturligen vid ändringar i anstaltsväsendet vederbörlig hänsyn tagas till den vid anstalterna knutna personalen.

I överensstämmelse med vad som numera i allmänhet iakttages vid viktigare svenska lagstiftningsarbeten torde de här ifrågasatta utredningarna på lagstift- ningens område böra bedrivas i nära känning med de reformsträvanden som framträda i våra nordiska grannländer. Departementschefen torde böra avgöra, i vad mån fråga om samarbete skall framföras till dessa länder.

De utredningsarbeten, som sålunda böra verkställas, synas böra uppdragas åt en strafflagberedning om sex ledamöter. I mån av behov torde beredningen för samråd böra få anlita personer med erfarenhet från de skilda verksamhetsom- råden som beröras av utredningen.

Utredningsarbetet bör tydligen bedrivas på det sätt, att förslag rörande de olika ämnen det omfattar framläggas efter hand. Det torde ankomma på chefen för justitiedepartementet att bestämma i vilken ordning de olika frågorna skola upptagas till behandling och arbetet med dem slutföras. På departementschefens omprövning torde även böra bero, i vad mån det förberedande utredningsarbetet inom beredningen skall bedrivas sektionsvis.

Med stöd av samma dag meddelat bemyndigande tillkallade departe— mentschefen såsom ledamöter i strafflagberedningen presidenten Karl Schlyter, ordförande, numera landshövdingen Thorwald Bergquist, överdi- rektören Hardy Göransson, lantbrukaren G. A. Heiding, professor Olof Kinberg och professor Folke Wetter. Till sekreterare åt beredningen förord- nades, för lagstiftningsfrågor hovrättsassessorn Sven Larsson och för orga- nisationsfrågor numera byråchefen Torsten Eriksson. Vid fullgörande av sitt uppdrag såvitt anginge revision av strafflagens tillräknelighetsbestäm-

• Sida 9
•  Original

lnelser in. 111. skulle beredningen enligt departementschefens förordnande den 27 december 1938 samråda med advokaten Eliel Löfgren, professor eme— ritus Alfred Petrén och överläkaren Torsten Sondén. I enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande genomfördes den 23 december 1939 en väsentlig ned— skärning av beredningens arbetskrafter och en begränsning av dess arbets- uppgifter till sådana om vilkas upptagande departementschefen förord— nade.

Efter beredningens tillsättande utfärdades den 22 juni 1939 den nya la- gen om villkorlig dom och den 18 september 1943 den nya lagen om villkor— lig frigivning.

Ikraftträdandet av de nya lagar som under 1930-talet och början av 1940— talet tillkommit måste i flera fall uppskjutas i avbidan på färdigställandet av de organisatoriska förutsättningarna för deras genomförande. Ungdoms— fängelselagens ikraftträdande fick i avbidan på Skenäsanstaltens uppföran— de anstå till den 1 januari 1938. Bötesverkställighetslagens stadgande an— gående eventuell alkoholistbehandling av personer som upprepade gånger dömts till böter för fylleri kunde i avbidan på säkerställande av platsut- rymme på alkoholistanstalt icke träda i kraft förrän den 1 juli 1940. lkraftträdandet av 1937 års förvarings— och interneringslag fick anstå till den 1 januari 1946 i avbidan på åvägabringandet av tillräckligt anstalts— utrymme för den väntade utökningen av till förvaring dömda. I samband därmed genomfördes också enligt lag den 22 juni 1945 en av beredningen föreslagen relativ tidsbegränsning av förvaringen för lindrigare fall. 1939 års lag om villkorlig dom kunde icke träda i kraft förrän efter skyddskon- sulentorganisationens genomförande den 1 januari 1944. Med ikraftträdan— det av lagen om villkorlig frigivning ansågs böra anstå till den 1 januari 1945 för att skyddskonsulenterna skulle ha hunnit få någon erfarenhet om handhavandet av de villkorligt dömda.

Innan beredningen grep sig an med den egentliga kodifikationsuppgiften hade beredningen att enligt departementschefens anvisningar framlägga förslag till ett flertal partiella reformer av större eller mindre räckvidd. Föl- jande förslag av beredningen har lett till lagstiftningsåtgärder, nämligen förslag angående lagstiftning om kastrering m. m. (SOU 1941: 25) till lag den 24 mars 1944 om kastre—

rmg; om åtgärder mot homosexualitetens samhällsfarliga yttringar (SOU 1941:

32) till lag den 14 april 1944 om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen; om eftergift av åtal mot minderåriga m. m. (SOU 1942: 28) till lag den

19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa underåriga; om strafflagens tillräknelighetsbestämmelser, sinnesundersökning m. m.

(SOU 1942: 59) till lagar den 22 juni 1945 om ändringi 5 kap. straff- lagen och ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929; om verkställigheten av frihetsstraff m. 111. (SOU 1944: 50) till lag den

21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff in. m.; samt om avskaffande av tvångsuppfostran (stencilerat, 1947; se kungl. prop.

• Sida 10
•  Original

nr 298 till 1947 års riksdag) till lag den 30 juni 1947 ang. upphävande av 5 kap. 3 5 strafflagen och lagen den 13 mars 1937 om tvångsupp- fostran.

Vid ett av beredningen, barnavårdskommittén och ungdomsvårdsskole- utredningen den 19 januari 1952 avgivet gemensamt utlåtande var fogat inom beredningen utarbetat utkast till lag om skyddsuppfostran av vissa underåriga lagöverträdare m. ni. (se kungl. prop. nr 223/1952 5. 75—99), vilket lett till lagen den 30 december 1952 med vissa bestämmelser om på- följd för brott av underårig.

Efter det beredningen avlämnat förslaget till straffverkställighetsreform bestämde Kungl. Maj:t den 15 december 1944 att beredningen skulle till omedelbar utredning upptaga frågan om en allmän översyn av det straff- rättsliga reaktionssystemet. Departementschefen, statsrådet Bergquist, an- förde samma dag till statsrådsprotokollet bl. a. följande:

Genom den av beredningen verkställda utredningen angående sättet för verk- ställighet av frihetsstraff, vilken jämväl omfattat vissa andra straffrättsliga be- handlingsformer, ha skapats bättre förutsättningar än tidigare för det fortsatta reformarbetet i fråga om det straffrättsliga reaktionssystemet. Tiden torde därför nu vara inne för beredningen att i enlighet med vad som förutsattes vid dess tillsättande verkställa en allmän översyn av det straffrättsliga reaktionssystemet i dess helhet.

Såsom hittills bör vid reformarbetet på ifrågavarande område eftersträvas att i möjligaste mån anpassa samhällsreaktionen icke blott efter brottets art utan även efter den brottsliges personliga egenskaper oeh förhållanden. Från" denna ut- gångspunkt bör vid den fortsatta utredningen övervägas, huruvida inom det nu— varande systemet finnas tillräckliga möjligheter att underkasta skilda brottslings— typer ändamålsenlig behandling. Uppmärksamhet bör jämväl ägnas det behov som må föreligga att på verkställighetsstadiet företaga överflyttning mellan olika anstalter eller behandlingsformer.

Vid utredningen bör förhållandet mellan kriminalvårdens och socialvårdens behandlingsformer övervägas. — —- _—

Det bör vidare undersökas i vad mån från systematisk synpunkt förenklingar kunna vidtagas i det nuvarande systemet av straff och straffrättsliga skyddsåt— gärder utan att önskemålet om erforderlig differentiering åsidosättes.

Sålunda hör bland annat utredas, huruvida det kan anses erforderligt att för- varing och internering bestå som skilda skyddsåtgärder vid sidan av varandra. Samtidigt bör prövas, huruvida icke förvaringen omsluter så olikartade brotts- lingsgrupper att någon form av uppdelning efter vederbörandes vådlighet bör genomföras.

Med avseende å samtliga relativt tidsobestämda frihetsberövanden förtjänar spörsmålet om ordningen för prövningen av frågor om utskrivning in. in. att övervägas.

Vad angår de tidsbestämda frihetsstraffen bör undersökas, huruvida icke en förenkling med fördel kan ske genom att fängelse och straffarbete sammanföras till en straffart. Därjämte bör övervägas, om skäl finnas att inrätta en särskild strafform med mildare behandling vid vissa brott, s. k. custodia honesta. I sam- band med utredningen angående frihetsstraffen torde bötesstraffet och dess till- lämpningsområde jämväl böra underkastas en omprövning.

Utredningen bör taga sikte även på möjligheterna att anordna vård i friare former, s. k. kriminalvård i frihet. Även detta spörsmål bör givetvis ses i sam- band med de sociala åtgärder, för vilka motsvarande icke kriminella vårdbehö- vande bliva föremål.

• Sida 11
•  Original

Vissa mera avgränsade frågor böra likaledes upptagas av beredningen i detta sammanhang.

Ett betydelsefullt spörsmål, som sålunda bör upptagas, är den i skilda samband berörda frågan om höjning av straffbarhetsåldern. I anförande till statsrådsproto- kollet den 8 oktober 1943 vid remiss till lagrådet av förslag till lag om efter- gift av åtal mot vissa underåriga förklarade jag mig icke beredd att då förorda en sådan höjning, enär frågan borde bliva föremål för närmare utredning.

Frågan om införande av vissa allmänna bestämmelser, som öppna möjlighet för domstol att vid sin straffmätning på grund av gärningsmannens sinnesbeska'ffenhet, höga ålder eller andra särskilda omständigheter underskrida det för brottet el- jest stadgade straffminimum, bör även övervägas.

I enlighet med ett uttalande av första lagutskottet vid 1944 års riksdag i dess av riksdagen godkända utlåtande (nr 11) i anledning av förslaget till lag om ef- tergift av åtal mot vissa underåriga bör slutligen undersökas, i vad mån befo- genheten för åklagare att eftergiva åtal bör utvidgas att omfatta äldre åldersgrup- per än nämnda lag avser, ävensom frågan om införande av rätt för domstol att i vissa fall eftergiva straff.

Jag vill i övrigt hänvisa till de direktiv, som lämnats beredningen i samband med dess tillsättande. Dessa direktiv böra lända till efterrättelse i den mån ej de ifrågavarande spörsmålen sedan dess erhållit sin lösning eller blivit före- mål för utredning i annat sammanhang. Om och i den mån det befinnes ända- målsenligt böra beredningens författningsförslag givas sådan form, att de kunna intagas i en ny strafflag eller straffbalk.

Till ledamöter i beredningen, förutom ordföranden, hade departementsche— fen den 15 januari 1943 förordnat professor Ragnar Bergendal, häradshöv- dingen G. A. Eriksson, överdirektören Hardy Göransson och numera riks- åklagaren Maths Heuman. Den 30 december 1944 förordnade departements- chefen jämväl numera professorn Ivar Strahl till ledamot i beredningen.

Sedan Kungl. Maj:t den 21 januari 1949 med anledning av riksdagens skrivelse den 26 juni 1948, nr 365, uppdragit åt beredningen att inkomma med förslag rörande ändring i bestämmelserna om registrering av brott och förseelser, i syfte att bereda individen skydd mot ett överdrivet registrerings- väsende på detta område, förordnade Herr Statsrådet samma dag numera lagbyråchefen Bengt Lassen att såsom ledamot i stället för Strahl deltaga i beredningens arbete, såvitt anginge utredningen om registrering av brott och förseelser. Härutöver har Lassen efter Herr Statsrådets medgivande del- tagit i handläggningen av frågor av processuell natur. Sedermera har Herr Statsrådet den 23 januari 1950 på därom gjord ansökan entledigat G. A. Eriksson såsom ledamot och den 11 juli 1950 förordnat borgmästaren Lars Gunnar Ohlsson att såsom ledamot i beredningen deltaga i handläggningen av frågor om behandlingen av psykiskt abnorma brottslingar. Efter Herr Statsrådets sedermera lämnade medgivande har Ohlsson deltagit i detta be- tänkande i dess helhet. Med stöd av bemyndiganden den 10 november 1950 och den 11 januari 1952 förordnade Herr Statsrådet såsom ytterligare le- damöter i beredningen den 21 november 1950 direktören Sven Ersman för frågor om behandlingen av ungdomsbrottslingar och den 31 januari 1952 den dittillsvarande sakkunnige, byråchefen Torsten Eriksson.

Att efter kallelse av beredningens ordförande såsom särskilda sakkun-

• Sida 12
•  Original

niga deltaga i överläggningar med beredningen har med stöd av bemyn— digande den 6 oktober 1938 tillkallats följande alltjämt kvarstående perso- ner, nämligen den 15 januari 1943 professor Ivar Agge (efter entledigande den 24 september 1946 ånyo tillkallad den 31 januari 1948), den 1 juli 1944 advokaten Hugo Lindberg, den 30 december 1944 leg. läkaren Gustav Jons- son, förste byråsekreteraren Torgny Lindberg och leg. läkaren Elsa-Brita Nordlund, den 10 juli 1946 statsåklagaren Martin Lundqvist, den 14 juli 1947 direktören Gunnar Thurén, den 21 juli 1947 byråchefen Torsten Eriks- son, den 27 april 1949 och den 12 februari 1951 professor Olof Kinberg samt den 23 januari 1950 professor Gunnar Heckscher, numera statsrådet jur. dr Gunnar Hedlund, dåv. ledamoten av riksdagens II kammare Verner Hed- lund och häradshövdingen Gösta Siljeström. Ombudsmannen Bror Larsson, vilken hade tillkallats såsom sakkunnig den 21 juli 1947, deltog till sin död den 15 juli 1952 i handläggningen av frågor fallande under detta betänkande.

Under hösten 1946 och våren 1947 biträddes beredningen av professorn vid universitetet i Philadelphia Thorsten Sellin. Dr jur. G. Simson har från 1948 biträtt beredningen med utarbetande av redogörelser för främmande rätt.

Såsom sekreterare åt beredningen sedan 1944 har efter förordnanden av departementschefen tjänstgjort numera borgmästaren W. Gripmark un— der tiden den 1 januari 1945—20 oktober 1946, numera assessorn A. Arvids- son under tiden den 24 oktober 1946—31 januari 1947, numera vice asses- sorn Å. Asp under tiden den 1 februari 1947—30 september 1948, hovrätts- assessorn Sten Walberg under tiden den 8 september 1948—den 6 februari 1950 samt från och med den 8 september 1952, Ersman under tiden den 1 januari 1949—den 31 mars 1950 och hovrättsfiskalen Carl Holmberg från och med den 13 februari 1950. Under sin sekreterartid deltog Ersmani för- beredelserna till detta betänkande.

Överläggningar mellan representanter för strafflagberedningen och sak— kunniga inom Danmark, Finland, Island och Norge har ägt rum på nor- diska kriminalrättskonferenser. Vid sådana konferenser har diskuterats: i Stockholm den 14—16 juni 1948 ungdomsbrottslighetven, villkorlig dom samt åtals- och .påföljdseftergift, i Oslo den 28—30 oktober 1948 villkorlig dom, i Köpenhamn den 24 och 25 mars 1949 förlust av medborgerliga rät- tigheter som straffpåföljd samt brotts- och straffregistrering, i Helsing- fors den 8—11 februari 1950 anstaltsbehandling av kriminell ungdom, i Reykjavik den 24—27 juni 1950 ekonomiska brottssanktioner, böter, skade- stånd och förverkande, i Stockholm den 20—22 augusti 1951 behandlingen av psykiskt abnorma, vuxna brottslingar och i Köpenhamn den 9 juni 1952 villkorlig dom.

Resultatet av beredningens systematiska förberedelser till det allmänna kodifikationsxarbetet hade 1947 fortskridit så långt att då förelåg ett utkast till skyddsbalk, omfattande en första avdelning om påföljder för brott — 1 kap. Allmänna bestämmelser; 2 kap. Vissa bestämmelser om åtal; 3 kap.

• Sida 13
•  Original

Om böter; 4 kap. Om frihetsförluust; 5 kap. Om villkorlig dom; 6 kap. Om skyddsövervakning; 7 kap. Om särskild vård; 8 kap. Om förverkande — och en andra avdelning om deras verkställighet.

Vid sidan av detta arbete planlades hösten 1947 en utförlig redogörelse för gällande rätt i fråga om påföljder för brott och dess tillämpning. Denna redogörelse utarbetades under medverkan av ett flertal av beredningens ledamöter och sakkunniga. Det befanns sedan mest ändamålsenligt att pub- licera densamma utan avvaktan på betänkandet, vilket skedde med utvid— gat innehåll i bokform under titeln Om påföljder för brott (1948) av Ivar Strahl m. fl.

Då frågorna om åtals- och påföljdseftergift för sin lösning krävde ett ställningstagande till vissa grundläggande principer för det kriminalrätts— liga reaktionssystemet —— de individual- och allmänpreventiva synpunkter— nas dominerande betydelse vid bestämmande av samhällsreaktionen mot brottet — fann beredningen det ändamålsenligt att, innan beredningen av- lämnade mera omfattande, på samma principer grundade förslag till andra strafflagsreformer, utarbeta en promemoria i ämnet. Det förslag till lag- stiftning om domstols rätt att nedsätta eller eftergiva påföljd för brott samt om eftergift av åtal som därefter framlades (SOU 1948: 40) utsändes av ju— stitiedepartementet på remiss och återupptages i nu föreliggande betänkande.

Under det fortsatta arbetet på lagverket kom det emellertid att stå klart för beredningen, att en revision av reaktionssystemet mot lagöverträdare icke kunde genomföras i ett sammanhang utan borde ske i etapper. Till denna slutsats bidrog flera omständigheter. Organisatoriska och personella resurser för ett samtidigt genomförande av hela lagstiftningsprojektet kun- de under den samhällsekonomiska krisen icke beräknas stå till förfogande. Angelägenheten av att revisionens genomförande icke upps-kötes till en av- lägsen framtid, då det samlade verket skulle kunna framläggas, pekade på den lösningen att särskilda avsnitt utarbetades etappvis. Därtill kom att fullständiga lagförslag, sträckande sig över beredningen-s [hela arbetsområde icke — såsom beredningen tidigare tänkt —— kunde föreligga samtidigt med att straf-frättskommittén avslutade den jämsides med beredningens arbete pågående översynen av strafflagens bestämmelser om de särskilda brotten och därmed sammanhängande allmänstraffrättsliga frågor.

Beredningen har därför planerat att slutföra sitt arbete i etapper. I det föreliggande betänkandet har beredningen utarbetat förslag till sådana änd— ringar i strafflagen m. fl. författningar vilka bör komma under övervägande samtidigt med straffrättskommitténs förslag till brottsbalk (SOU 1953: 14). Beredningen föreslår att de nuvarande två ordinära frihetsstraffen, straff— arbete och fängelse, sammanslås till en straffart, benämnd fängelse. Denna anordning, som beredningen uttalat sig för i princip redan 1944 vid fram— läggande av förslag till lstraffverkställighetslag, genomföres efter samråd med straffrättskommittén, som i förslaget till brottsbalk utformat straff- skalorna med utgångspunkt från det enhetliga »frihetsstraf-fet. Utöver de lag- ändringar i strafflagen och andra författningar som nödvändiggöres av

• Sida 14
•  Original

denna reform, föreslås med anledning av förslaget till brottsbalk även lag- stiftning om domstols rätt att nedsätta påföljd samt om påföljds— och åtals- eftergift, därvid beredningen utgått från den ovan nämnda utredningen från 1948 (SOU 1948: 40), samt ändrad lagstiftning om straff vid återfall i brott. Även i sistnämnda fråga har beredningen samrått med straffrätts- kommittén. Beredningen har därutöver föreslagit vissa lagändringar som icke omedelbart föranledes av framläggandet av förslaget till brottsbalk men som har ansetts påkallade med hänsyn till att strafflagens återstå- ende delar kan komma att bestå en avsevärd tid. Det gäller vissa konkur- rensbestämmelser (4 kap. 2 och 12 55) och reglerna om preskription (5 kap. 14—23 55).

I betänkandet har även redovisats det åt beredningen givna uppdraget att inkomma med förslag rörande ändring i bestämmelserna om registre- ring av brott och förseelser, såvitt avser straffregistret. Beredningens ut- redning angående straffregistreringen i övrigt fortsätter.

Vid fördelningen av aktuella reformfrågor på de olika betänkanden som beredningen ämnar framlägga, kunde det synas naturligt att i detta betän- kande, som berör mera straffrättsliga ämnen medan de egentliga kriminal— vårdsfrågorna i huvudsak får anstå till följande betänkanden, upptaga frå— gan om bötesstraffet.

I direktiven för en den 16 december 1932 igångsatt, ät professor Bergen- dal uppdragen utredning angående partiella strafflagsreformerl, angavs bl. a., att så snart tillräcklig erfarenhet hade vunnits angående den praktiska tillämpningen av 1931 års lagstiftning angående bötesstraffet med dess ge- nomgripande nyheter, denna torde höra överses, därvid sådana luckor eller ojämnheter som antagligen icke helt hade kunnat undvikas borde avhjälpas.

En sådan allmän översyn av dagsbotssystemet har hittills icke verkställts. Anledningen till att denna fråga ej upptagits till behandling torde till en del ha varit den, att medan omedelbart efter dagsbotsreformens ikraftträ— dande kritiska röster från många håll höjdes särskilt däremot, att reformen hade fått till resultat en genomgående sänkning av bötesbeloppen för de mindre bemedlade, denna kritik så småningom, i mån som domstolarna vant sig vid den nya ordningen, i huvudsak har förstummats. En annan anledning till anmärkning var begränsningen i dagsbotssystemets tillämp- ning, i det att åtskilliga förseelser alltjämt bestraffades efter det gamla syste— met med fixa böter. I detta senare hänseende har ändring skett genom ett antal lagändringar beträffande särskilda brott och förseelser, som givit dagsbotssystemet en alltmer utsträckt tillämpning. En betydelsefull kom— plettering av böteslagstiftningen har genomförts genom 1937 års bötesverk— ställighetsreform. De brister i lagstiftningen som alltjämt kan återstå an- kommer det enligt beredningens direktiv 1944 på beredningen att överväga. De har emellertid icke ansetts vara så betydande att de bort föranleda dags-- botssystemets upptagande till en allmän revision.

Emellertid upptogs bötesstraffet till överläggning vid den femte nordiska

"11 Se Svensk Juristtldning 1933 s. 76 och första lagutskottets utl. nr 45/1938 5. 41.

• Sida 15
•  Original

kriminalrättskonferensen i Reykjavik 1950. En ingående redogörelse för svenska överväganden, även återspeglande vad härutinnan förekommit in- om beredningen, tillika med egna statistiska och andra utredningar åter- finnes i en utförlig artikel i Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab 1951 s. 203, författad av beredningens ledamot professor Strahl.

I denna artikel gör Strahl gällande — bortsett från en detaljfråga rörande maximiantalet dagsböter vid konkurrens, beträffande vilken beredningen föreslår lagändring i detta betänkande — att missnöje med dagsbotssyste- met sådant det tillämpas i Sverige numera torde gör-a sig hört allenast be- träffande dagsbotsbeloppet, och hans artikel innebär en grundlig undersök- ning av denna fråga, utmynnande i att någon lagändring icke är påkallad.

Då frågan om bötesstraffet icke 1 Vidare utsträckning än som redan har antytts beträffande konkurrensfallet upptages till behandling i detta betän- kande, beror detta därpå att beredningen kan ansluta sig till den av Strahl hävdade meningen att något påtagligt behov av en revision av dagsbotssyste— met icke nu föreligger. Den höjning av de lägsta dagsbotsbeloppen som kan vara påkallad kan genomföras utan någon lagändring, med hänsyn där- till att dagsbotsbeloppet brukar ställas i viss relation till den dömdes års- inkomst. En höjning av maximiantalet dagsböter skulle möjligen kunna ifrågasättas med hänsyn till önskvärdheten att utvidga användningen av bö— ter på bekostnad av kortare frihetsstraff. Beredningen vill förbehålla sig att i annat sammanhang återkomma till denna fråga, vilken beredningen finner värd all uppmärksamhet. Den torde emellertid bäst ägna sig för slut- betänkandet, sedan hela straff— och skyddssystemet genomgåtts. Därvid bör uppmärksammas även förhållandet mellan böter och andra ekonomiska brottssanktioner, På en särskild punkt har inom beredningen dryftats en vidgad användning av bötesstraffet, nämligen såsom komplement dels till' en villkorlig dom eller till den tilltalades överlämnande till kriminalvård i frihet, dels till ett ovillkorligt ådömt fängelsestraff. Denna fråga ämnar he- redningen upptaga i samband med översynen av den villkorliga domen.

Beredningen, som under årens lopp till Kungl. Maj:t och riksdagen av— givit ett stort antal utlåtanden, omtalade i riksdagsberättelserna, har den 11 oktober 1952 tillsammans med straffrättskommittén avgivit utlåtande i anledning av riksdagens skrivelse den 17 juni 1947, nr 321, om utredning av frågan om beredande av tillfredsställande skydd mot personer, som genom hot om grova brott visar sig farliga för annans säkerhet.

Sitt återstående arbete med översyn och kodifiering av det straffrättsliga- reaktionssystemet tänker sig beredningen skola redovisa på följande sätt. Efter av departementschefen anbefallt samråd med sakkunniga, tillkal— lade med stöd av bemyndigande den 9 maj 1952 för att utreda frågan om organisationen av förvarings- och interneringsklientelets vård m. ni., har beredningen för avsikt att innevarande är, samtidigt med de sakkunnigas förslag, framlägga allmänna synpunkter på en reform av 1937 års förvarings— och interneringslagstiftning. Ett följande betänkande skulle innehålla, utöver ett slutligt ställningstagande till lagstiftningen om förvaring och internering,

• Sida 16
•  Original

beredningens förslag angående de särskilda åtgärderna i fråga om unga lag- överträdare samt revisionen av den villkorliga domen jämväl beträffande vuxna. Delvis har beredningen givit offentlighet åt sin syn på hithörande frågor i ovannämnda remissyttrande med förslag till lagstiftning, som bered- ningen tillsammans med barnavårdskommittén och ungdomsvårdsskoleut- redningen avgivit den 19 januari 1952. Närmare bestämmelser om de sär- skilda s. k. skyddsåtgärderna tänker sig beredningen kodifierade i en sär— skild lag. I ett slutbetänkande skulle till sist behandlas de frågor inom reak- tionssystemet som beredningen tidigare lämnat å sido. Först i samband med detta sista betänkande skulle upptagas frågan huruvida påföljdsbestäm- melserna i strafflagen bör överflyttas till brottsbalken.

Av de sakkunniga har Agge och Siljeström deltagit i utarbetandet av de förslag som beredningen framlägger i detta betänkande. Ledamoten Eriksson har på grund av utlandsvistelse icke deltagit i handläggningen av de frågor som behandlas i IV avd. i betänkandet.

Stockholm den 15 maj 1953.

Karl Schlyter Ragnar Bergendal ordf.

Torsten Eriksson Hardy Göransson Maths H euman

Bengt Lassen L. G. Ohlsson Ivar Strahl

Ivar Agge Gösta Siljeström Carl Holmberg

sekr.

Undertecknade, vilka såsom tillkallade sakkunniga deltagit i beredning— ens handläggning av i detta betänkande upptagna frågor, förenar sig i dess förslag och uttalanden. Undertecknad Heckscher har ej deltagit i handlägg- ningen av de frågor som behandlas i IV avd. i betänkandet.

Stockholm som ovan.

Gunnar Heckscher1 Verner Hedlund Gustav Jonsson H ugo Lindberg Torgny Lindberg Martin Lundqvist Elsa-Brita Nordlund Gunnar Thurén

' Ej närvarande vid betänkandets slutjustering.

• Sida 17
•  Original

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Förslag till Lag

om ändring i strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 1, 4 och 5 55, 4 kap. 2, 3, 4, 5, 6, 12 och 14 55, 5 kap. 2, 4, 14, 15, 16, 18, 19, 19 a, 20, 22 och 23 åå samt 0 kap. 7 & strafflagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 2 kap. 3 5 samt 5 kap. 6 och 17 55 strafflagen skola upphöra att gälla, dels och att i 5 kap. strafflagen tre nya paragrafer skola införas, be- tecknade 15 a, 20 a och 20 b 55, av nedan angiven lydelse.

2 KAP. 1 5.

Allmänna straffarter äro böter och fängelse. Av dessa anses fängelse svå- rare än böter.

(3 5. Upphäves.) 4 5.

Fängelse kan — — — gäldande saknas.

Fängelse, som omedelbart för brott ådömes, skall ådömas på livstid eller på viss tid ej under en månad eller över tio år, där ej annat följer av vad i 4 kap. 2 & sägs.

5 5.

Om verkställighet av fängelse är särskilt stadgat.

4 KAP.

2 &. Gemensamt straff må icke Överskrida de för brotten utsatta högsta straf— fen sammanlagda med varandra, ej heller understiga det svåraste av de lägsta straffen.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 1 % 1921: 288, beträffande 2 kap. 4 5 1938: 251, be- träffande 2 kap. 5 % 1945: 873, beträffande 4 kap. 2 5 1948:448, beträffande 4 kap. 3 5 1943: 692, beträffande 4 kap. 4 5 1916: 856, beträffande 4 kap. 5 % 1945: 873, beträffande 4 kap. G % 2—527905.

• Sida 18
•  Original

Fängelse på viss tid såsom gemensamt straff må ej med mer än två år överskrida det högsta fängelsestraffet. Böter såsom gemensamt straff må sättas högst till etthundraåttio dagsböter eller femhundra kronor; dagsböter ådömas, om sådant straff är stadgat för något av brotten.

3 &.

Varder den, som genom lagakra—ftvunnen dom för brott dömts till fäng- else på viss tid, därefter övertygad om brott som förövats innan verkställig- het av nämnda straff börjat; finnes han jämväl för sistnämnda brott böra dömas till sådant straff, då skall gemensamt straff för brotten ådömas och så bestämmas som hade han på en gång varit för dem lagförd. Övertygas han samtidigt om brott, som är begånget sedan han börjat undergå först- nämnda straff, må ock det brottet straffas gemensamt med de övriga.

Från gemensamt —— —— _ ådömda straffet. Huru i —— — _ villkorlig frigivning.

4 5.

Förekommer till verkställighet dom, varigenom någon dömts till fängelse på viss tid, och finnes att brottet förövats innan den dömde börjat undergå dylikt straff som för annat brott blivit honom ålagt; då skall, sedan do- marna vunnit laga kraft, gemensamt straff för brotten bestämmas med tillämpning av stadgandena i 3 5. Om förening av straff som nu sagts göre allmän åklagare, efter anmälan av fångvårdsstyrelsen, framställning hos första domstol i något av målen.

Domstolen må _— _ —— straffet verkställas.

5 &. Dömes någon till fängelse på livstid, förfalle annat frihetsstraff och böter som han tillika förskyllt.

6 5.

Vid beräkning av högsta gemensamma straff för brott, varå kan följa fängelse, samt brott, som ej är belagt med svårare straff än böter, skall bötesstnaff anses motsvara det fängelse som skolat följa vid böternas för- vandling. Vid beräkning av högsta och lägsta gemensamma straff i dags- böter, där något av brotten är belagt med böter omedelbart i penningar, skall varje påbörjat bötesbelopp av fem kronor anses lika med en dagsbot.

Uppkommer vid — — — dagatal förfaller. '

12 å. Dömes någon i mål, vari han hållits häktad, till fängelse på viss tid, sus- pension eller böter, må domstolen, om med hänsyn till omständigheterna så

1948: 448, beträffande 4 kap. 12 5 1945: 873, beträffande 4 kap. 14 5 1948: 448, beträffande 5 kap. 2 % 1935: 155 jämför 1936:244, beträffande 5 kap. 4 5 1942:378, beträffande 5 kap. 14 5 1946:856, beträffande 5 kap. 15 5 1948: 448, beträffande 5 kap. 16 och 18 55 1946:856, beträffan- de 5 kap. 19 % 1926:70, beträffande 5 kap. 19 a 5 1948: 448, beträffande 5 kap. 20 5 1939: 317 samt beträffande 5 kap. 22 och 23 %% och 6 kap. 7 5 1926: 70.

• Sida 19
•  Original

prövas skäligt, förordna, att straffet skall anses till viss del eller i sin helhet verkställt genom att den dömde hållits i häkte. Dömes någon, som börjat undergå ungdomsfängelse, förvaring eller internering, i stället till fängelse på viss tid eller till böter, skall vad nu stadgats äga motsvarande tillämp— ning.

Föres i — — —— ej fullföljes.

14 å.

Begår någon efter det han genom lagakraftvunnen dom dömts för brott, varå enligt brottsbalken kan följa fängelse, ånyo brott och kan å detta brott enligt samma balk följa fängelse i högst sea: månader, må, när skäl därtill äro, straffet för återfallet bestämmas till fängelse i högst två år. Kan å brot- tet följa fängelse på längre tid än sex månader, dock högst två år, må straf— fet för återfallet bestämmas till fängelse i högst fyra år.

Ej må dom å böter läggas till grund för förhöjning varom iförsta stycket förmäles.

Utländsk straffdom må tillmätas samma verkan som svensk.

5 KAP.

25.

Begår den brott som fyllt femton, men ej aderton år; då må straffet ned- sättas under det lägsta straff som för gärningen är stadgat. Till fängelse på livstid må i sådant fall ej dömas.

4 5. (Ny.)

Straff för brott må nedsättas under det lägsta straff som för gärningen är stadgat, såframt synnerliga skäl föreligga för antagande, att den som förövat gärningen skall avhålla sig från vid-are brottslighet, och hinder ej möter av hänsyn till allmän laglydnad; finnes uppenbart att påföljd för brottet ej är erforderlig, må den eftergivas.

(6 5. Upphäves.)

14 5.

Straff vare förfallet, om den misstänkte ej häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom

1. två år, om brottet ej är i lag belagt med svårare straff än fängelse i ett år;

2. fem år, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i två år;

3. tio år, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i åtta år;

4. femton år, om det högsta straff, varmed brottet är i lag belagt, är fäng- else på viss tid över åtta år; 5. tjugufem år, om enligt lag fängelse på livstid kan följa å brottet.

• Sida 20
•  Original

Innefattar en handling flera brott, skall den tid som enligt första stycket är stadgad i fråga om det svåraste brottet gälla för samtliga brotten.

15 5.

För brott som avses i 18 kap. 1—4 55 brottsbalken vare, där brottet ej är belagt med svårare allmänt straff än fängelse i två år, straffet förfallet, om den misstänkte ej häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år. Kan å brottet följa straff som i 14 5 första stycket tredje, fjärde eller femte punkten sägs, gälle vad där stadgas.

15 a 5. (Ny.) Frigives häktad utan att åtal väckes, eller avvisas eller avskrives målet sedan åtal har delgivits, skall i fråga om möjligheten att ådöma straff så an- ses som hade häktning eller delgivning ej skett.

16 5.

De i 14 och 15 55 bestämda tider skola räknas i allmänhet från den dag brottet begicks, men i det fall, som i 5 kap. 2 5 brottsbalken sägs och ej åta— las må innan till återgång av giftermål dömt är, från den dag domen därom vann laga kraft och i det fall, som i 9 kap. 5 & brottsbalken avses, från den dag då beslut om egendomsavträde meddelades eller åtal eljest tidigast kun- de ske. Brottet anses begånget den dag då den brottsliga handlingen avsluta- des. Beror handlingens straffbarhet av att viss verkan inträtt, skall dock tiden räknas från den dag då sådan verkan inträdde.

(17 &. Upphäves.)

18 5.

Har någon begått brott som i 14 5 första stycket tredje, fjärde eller femte punkten sägs, och har han därefter, innan straffet förfallit, ånyo förövat brott som i lag är belagt med fängelse över två år; då skall tid för rättighe— ten att beivra det förra brottet räknas från det senare brottet. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där den brottslige, innan straf- fet förfallit, begår ytterligare brott varä straff som nyss är sagt kan följa.

19 å. ,

I intet fall må straff ådömas, sedan trettio år eller, där brottet enligt lag icke är belagt med fängelse över två år, sed-an femton år förflutit från dag som i 16 & sägs.

19 a 5.

Har straff förfallit, må påföljd som i 2 kap. 16 eller 17 Q' första stycket sägs icke ådömas, såframt ej talan därom väckts inom tio år från det brottet begicks.

20 å. (Ny.)

Har dom å omedelbart ådömt fängelse icke börjat verkställas inom tre år från det domen vann laga kraft, skall, innan verkställighet må ske, domstol pröva om straffet bör förfalla. Framställning om sådan prövning göres av

• Sida 21
•  Original

åklagare, efter anmälan av fångvårdsstyrelsen, hos domstol som först dömt i målet eller hos annan domstol som handlägger framställning om häktning eller brottmål mot den dömde.

Domstolen må ej avgöra fråga om verkställighet som nu sagts utan att den dömde erhållit tillfälle att bliva muntligen hörd. Angående domstolens sam- mansättning vid avgörande av sådan fråga gälle vad i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling. Domstolens avgörande sker genom beslut. Beslutet skall, där ej annorlunda förordnas, lända till efterrättelse ändå att talan däremot föres. I avbidan på beslutet må fångvårdsstyrelsen taga den dömde i förvar.

Har dom som i första stycket sägs icke börjat verkställas inom tio år från den dag domen vann laga kraft eller, där fängelse över åtta år eller på livs- tid har ådömts, inom tjugu år, vare straffet förfallet.

20 a &.

Ådömda böter bortfalla när tre år förflutit från det bötesbeslutet vann laga kraft, där ej dessförinnan ansökan om böternas förvandling delgivits den bötfällde. Hänskjuter domstolen ärendet till förnyad behandling av in- drivningsmgndigheten, skall ny tid som nu sagts räknas från dagen för dom- stolens beslut.

Ålagt förvandlingsstraff vare förfallet, där beslutet ej börjat verkställas innan tre år förflutit från det beslutet vann laga knaft.

20 b 5. Har villkorligt anstånd med verkställande av straff, enligt vad särskilt är stadgat, förklarats förverkat, skall tid som i 20 och 20 a 55 sägs räknas från det beslutet därom vann laga kraft.

22 5.

Skall någon undergå omedelbart, på viss tid ådömt fängelse och varder verkställigheten avbruten sedan straffet till en del avtjänats; då skall för återupptagande av verkställigheten gälla vad i 20 55" sägs om straff som ej har börjat avtjänas, därvid tiden räknas från den dag avbrottet skedde eller, där villkorlig frigivning ägt rum men återkallats eller förklarats förverkad, från den dag då beslut därom vann laga kraft.

23 5. Beslut om påföljd som i 2 kap. 16 och 17 55 sägs är förfallet, i den mån verkställighet ej skett inom tio år från det beslutet vann laga kraft,

6 KAP.

7 5. Har straff förfallit efter vad i 5 kap. 13, 14, 15, 18 eller 19 .? sägs, vare dock målsägande ej därigenom betaget att söka det skadestånd, vartill han eljest kan vara berättigad.

• Sida 22
•  Original

Förslag till

Lag

angående införande av lagen om ändring i strafflagen.

1 5. Den nu antagna lagen om ändring i strafflagen skall jämte vad här ne- dan stadgas lända till efterrättelse från och med den 1 januari 195 .

2 5. Till straffarbete må ej vidare dömas; i stället dömes till fängelse på tid som för straffarbete är stadgat.

3 5.

Är i lag eller författning såsom straff för brott stadgat fängelse utan angi— vande av längsta tid därför, må fängelse ej ådömas på längre tid än ett år; dock att, där straffet skall bestämmas enligt stadgande i 8—27 kap. i hit— tills gällande strafflag, må dömas till fängelse i högst två år.

4 5. Vad i 4 kap. 3 och 4 55 strafflagen sägs om bestämmande av gemensamt straff när någon har dömts till fängelse på viss tid skall äga tillämpning jämväl när någon har dömts till straff-arbete på viss tid.

5 &.

Förekomma till verkställighet på en gång dom, varigenom någon dömts till straffarbete på viss tid, och dom, meddelad före den 1 januari 195 , en- ligt vilken han har att undergå fängelse, skall fortfarande tillämpas vad som är stadgat i 4 kap. 5 5 andra stycket och 6 & första stycket strafflagen i dess lydelse före den 1 januari 195 .

6 5.

Har för brott enligt lag som gällde vid brottets begående kunnat följa straffarbete i högst ett år men är för brottet, om det begåtts efter ikraftträ- dandet av denna lag, högsta straffet fängelse i två är, vare straffet förfallet, om den misstänkte ej häktats eller erhållit del av åtal inom fem år från det brottet begicks.

7 5. Vad i 5 kap. 20 5 första och andra styckena och 22 & strafflagen är stad- gat angående prövning av fråga om verkställighet av fängelsestraff skall äga tillämpning jämväl då fråga är om verkställighet av straffarbete.

• Sida 23
•  Original

F ö r s 1 a g till L a g om ändring i lagen den 21 december 1945 (nr 872) om verkställighet av fribetsstraff m. m.

Härigenom förordnas, dels att 42, 45 och 46 55 lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m. skola upphöra att gälla, dels ock att överskriften till 5 kap. samt 1, 6, 15—18, 20, 21, 23, 28, 43, 44, 52, 54, 66, 69, 71, 75, 76 och 85 55 samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 &.

Fängelse, vare sig det omedelbart ådömts eller utgör förvandlingsstraff, ävensom ungdomsfängelse samt förvaring och internering skola i enlighet med vad i denna lag stadgas verkställas i fångvårdsanstalt. *

Fångvårdsanstalt eller — —— — öppen anstalt. Vad i —— _ —— av anstalt.

65.

Har den som dömts att undergå fängelse, ungdomsfängelse, förvaring eller internering icke inom föreskriven tid fullföljt talan i målet såvitt angår honom ådömt ansvar, må domen i denna del verkställas utan hinder av fullföljd å åklagares eller målsägandes sida.

15 5. '

Visar den som dömts att undergå fängelse och som ej är häktad, innan verkställigheten börjat, att till Konungen ingivits ansökan att han måtte av nåd bliva befriad från straffet eller få detta nedsatt till böter eller er- hålla villkorlig dom, skall, om nåd ej tidigare sökts i målet, med verkstäl- ligheten anstå i avvaktan på Konungens beslut i anledning av nådeansök- ningen.

Den som icke är häktad må på ansökan erhålla uppskov med verkställig- heten av fängelse under viss tid, högst sex månader från den dag då domen må verkställas mot honom, om med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd eller yrkesutövning eller övriga förhållanden synnerliga skäl för uppskov prövas föreligga. Kvinna som är havande eller ammar barn må beviljas uppskov under tid som prövas skälig. Beslut i ärende som här avses med- delas av länsstyrelsen i den ort där den dömde vistas. Ansökan ingives till

1 Senaste lydelse av 15 5 se 1949:352.

• Sida 24
•  Original

polismyndigheten i orten, som det åligger att med eget yttrande skyndsamt insända ansökningen till länsstyrelsen.

Vad i — — — beslutet återkallas.

Beslut, varigenom — — — till efterrättelse.

16 &.

Skärpes straff vars verkställighet börjat, eller dömes i dess ställe till förvaring eller internering, skall bestraffningen fortgå enligt den tidigare domen till dess den dömde avgiver nöjdförklaring i anledning av den nya domen eller denna eljest må verkställas såvitt angår honom ådömt ansvar. Samma lag vare, om i stället för fängelse dömes till ungdomsfängelse samt därvid bestämmes att domen ej må verkställas innan den vunnit laga kraft.

Har någon börjat undergå ungdomsfängelse, förvaring eller internering och dömes han i stället till fängelse, skall ock verkställigheten fortgå enligt den tidigare domen till deSS den nya domen i nämnda hänseende må verk- ställas.

17 5.

Vid verkställighet av fängelse skall strafftiden, där ej annat följer av vad nedan stadgas, räknas, om den dömde hålles häktad i målet, från den dag då domen må verkställas såvitt angår honom ådömt ansvar och i annat fall från den dag då han för straffets undergående intages i fångvårdsanstalt eller, om han utan att vara häktad är intagen i sådan anstalt, från den dag då domen hos styresmannen föreligger till verkställighet.

18 5.

För den som börjat undergå fängelse på viss tid skall fångvårdsstyrelsen så snart ske kan fastställa dagen för strafftidens slut eller, om 1 5 lagen om villkorlig frigivning är tillämplig," den dag då villkorlig frigivning enligt nämnda lagrum skall äga rum, såframt laga hinder däremot ej möter.

När ändring —— —— _ i ärendet.

20 5.

Har domstol förordnat att fängelse skall anses till viss del verkställt genom att den dömde hållits i häkte eller undergått ungdomsfängelse, för- varing eller internering, skall först beräknas slutdag utan avseende därå och avdraget räknas från den dagen. Ingår dagatal i avdraget, skall det från- räknas sist.

Har avbrott i verkställigheten av fängelse ägt rum, skall tiden för avbrot- tet, i den mån ej annat följer av vad nedan i denna lag stadgas, läggas till slutdagen.

Har den som dömts till fängelse på viss tid varit av fångvårdsstyrelsen tagen i förvar jämlikt 5 kap. 20 å andra stycket strafflagen, skall den tid den dömde sålunda hållits i förvar avdragas från strafftiden. Avdraget skall räknas från .den dag som eljest skulle vara slutdag.

• Sida 25
•  Original

21 &.

Förekommer till verkställighet fängelse, varifrån skall avräknas vad den dömde utstått av honom förut ådömt sådant straff, räknas hela strafftiden från den dag då verkställigheten av sistnämnda straff började. Har den dömde frigivits från detta straff, skall för bestämmande av slutdagen den tid, varunder verkställighet icke ägt och ej heller skall anses hava ägt rum, anses såsom avbrott varom sägs i 20 5 andra stycket.

23 &.

Förekommer, sedan den dömde börjat undergå fängelse men innan han frigivits därifrån, till verkställighet annat sådant straff varifrån ej skall avräknas vad den dömde utstått av förstnämnda straff, skall för bestäm- mande av slutdagen sammanläggning ske av de strafftider som han utstått och ytterligare skall utstå.

28 &. Intagen skall —— — — särskilt stadgat. Enligt bestämmelser — —— — lämplig vård. När det —— —— —— särskilda föreskrifter. Tid varunder intagen jämlikt denna paragraf vistas utom fångvårdsan— stalt skall inräknas i verkställighetstiden, såvitt ej fångvårdsstyrelsen annor- lunda förordnar; dock må den som undergår fängelse icke tillgodoräknas mera än en sjättedel av verkställighetstiden, med mindre synnerliga skäl före- ligga. Styrelsens beslut skall gå i verkställighet utan hinder av att det ej vunnit laga kraft.

5. KAP. Om fängelse. (42 &. Upphäves.)

43 5.

Till ledning för behandlingen av den som dömts till fängelse i minst sea: månader skall så snart ske kan verkställas en såvitt möjligt fullständig undersökning av hans levnadsomständigheter, personliga utveckling, hälso- tillstånd, anlag och kunskaper. Fångvårdsstyrelsen äger jämväl i annat fall förordna om sådan undersökning.

Undersökningen skall — _ — berättelsens avgivande.

44 5. De intagnas fördelning mellan öppen och sluten anstaltsvård skall ske med iakttagande av de i 26 &” stadgade grunderna. Den som är under tjugufem är, så ock den som dömts till omedelbart fängelse på kortare tid än tre må— nader, skall undergå straffet i öppen anstalt, om särskilda skäl ej äro där- emot.

• Sida 26
•  Original

LAGEN OM VERKSTÄLLIGHET AV FRIHETSSTRAFF M. M. (45 och 46 55. Upphävas.) 52 5.

Den intagne skall sysselsättas med lämpligt arbete. Det bör såvitt möj- ligt vara ägnat att bereda honom yrkesutbildning eller att eljest främja ut— sikterna för honom att efter frigivningen försörja sig. Vid valet av arbete bör hänsyn tagas till hans håg och fallenhet.

Styresmannen bestämmer den intagnes sysselsättning. Efter anstalts- nämndens hörande äger han medgiva intagen som arbetar i enrum att ut- föra arbete för egen räkning eller arbete åt arbetsgivare utom anstalten.

Som belöning — —— — annan utbildning.

54 %. Styresmannen bestämmer efter anvisningar av fängvårdsstyrelsen i vil- ken omfattning intagen skall äga att för arbetspremier eller egna medel köpa varor som tillhandahållas vid anstalten eller åtnjuta särskild förmån som är förenlig med god ordning. Angående särskild förmän skall anstaltsnämn— den höras.

66 5.

Vad i 54 5 är stadgat skall gälla jämväl förvarad eller internerad. För— varad eller internerad må därjämte själv skaffa sig eller mottaga bekväm- lighet eller underhåll, som låter förena sig med enkelhet och god ordning. Han må ej mottaga gåva, varigenom givaren uppenbarligen oskäligt be- (tungas.

69 &.

Intagens arbetspremiemedel eller inkomst av arbete som han själv skaffat sig fördelas efter fångvårdsstyrelsens bestämmande i två delar, disponibla medel och besparade medel; intagen med en strafftid understigande tre må— nader mä dock fritt förfoga över arbetspramiemedel och sådan inkomst.

71 &.

Besparade medel skola bevaras till den intagnes frigivning eller utskriv- ning; dock må, efter fångvårdsstyrelsens bestämmande, medlen användas för fullgörande av underhållsskyldighet eller för tillgodoseende av annat för den intagne eller honom närstående trängande behov ävensom till anskaf- fande av böcker eller annat som kan bereda honom nyttig sysselsättning under fritid. Fångvårdsstyrelsen äger medgiva att intagen förfogar över be- sparade medel även för annat ändamål än nu sagts.

Vid den — _ —— tillställas honom.

75 å.

Bryter intagen — —— — lämpliga föreställningar. Låter den — —— — sju dagar.

• Sida 27
•  Original

Intagen, som enligt 66 &” äger själv skaffa sig eller mottaga bekvämlighet eller underhåll, må jämväl bestraffas med förlust under viss tid av sådan förmån.

76 5.

Har intagen som undergår fängelse på viss tid gjort sig skyldig till för- seelse som avses i 75 å och är förseelsen sådan att den påkallar svårare disciplinstraff än där sägs, må på framställning av styresmannen fång- vårdsstyrelsen ålägga fången särskilt straff genom förlängning av verk- ställighetstiden med högst fjorton dagar. Ej må genom sådan bestraffning eller upprepade bestraffningar verkställighetstiden förlängas med mera än en tredjedel, ej heller med mera än sammanlagt tre månader.

85 5.

Den som i annat fall än i 53 å sinnessjuklagen avses olovligen till intagen överlämnar eller försöker överlämna vapen eller annat, varmed denne låtte— ligen kan skada sig själv eller annan, straffes, där ej gärningen enligt brotts- balken är belagd med högre straff, med dagsböter eller fängelse i högst ett är.

Lämnar någon _ — —— med dagsböter.

Böter tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 195 . Vad i lagen stadgas om verkställigheten av fängelse skall äga tillämpning även å verkställigheten av straffarbete.

• Sida 28
•  Original

Förslag till Lag

om ändring i rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 11 5, 20 kap. 7 5, 21 kap. 2 g, 24 kap. 1 g, 27 kap. 2, 3 och 16 55, 31 kap. 1 5, 36 kap. 5 5, 46 kap. 15 €, 54 kap. 12 å och 58 kap. 3 5 rättegångsbalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 KAP. 11 &.

Rådhusrätt vare domför med tre lagfarna domare; ej må flera än fyra lagfarna domare sitta i rätten. I mål om ansvar för brott, varå kan följa fängelse i två år eller därutöver, skall rådhusrätt bestå av en lagfaren do— mare och nämnd; finnes, sedan nämnd deltagit, målet ej vara av sådan be- skaffenhet, vare rätten dock domför i den sammansättning nu sagts.

Vid måls —— — -— målsägande finnes.

20 KAP. 7 5.

Allmänt åtal må eftergivas:

1. om å brottet icke kan följa svårare straff än böter och det är uppen— bart, att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt; eller

2. om å brottet kan följa svårare straff än böter men det finnes uppenbart att påföljd för brottet icke är erforderlig vare sig för att avhålla den miss- tänkte från vidare brottslighet eller med hänsyn till allmän Iaglydnad och det ej heller eljest ur allmän synpunkt är påkallat att åtal väckes; eller

3. om brottet förövats, innan den misstänkte dömts för annat av honom förövat brott eller till fullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott, och det är uppenbart, att brottet i jämförelse med det andra brottet är med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse.

Beslut om eftergift av åtal enligt första stycket 2 må meddelas endast av riksåklagaren.

Eftergift av åtal må återkallas, såframt skäl därtill äro ur allmän syn- punkt. Närmare föreskrifter om handläggningen av frågor angående efter— gift av åtal meddelas av Konungen.

Är i lag eller författning särskild föreskrift meddelad angående eftergift av åtal, vare den gällande.

• Sida 29
•  Original

21 KAP.

2 5.

Den misstänkte skall vid huvudförhandling i underrätt infinna sig per- sonligen i mål om allmänt åtal för brott, varå svårare straff än fängelse i ett år kan följa, så ock i annat mål, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Vid huvudförhandling i hovrätt skall den miss- tänkte infinna sig personligen, om han av underrätten dömts till fängelse i minst sex månader för brottet eller anledning förekommer till ådömande av sådant straff, så ock eljest, om hans närvaro ej kan antagas sakna bety- delse för utredningen. Vid huvudförhandling i högsta domstolen vare den misstänkte skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro finnes er- forderlig för utredningen. I underrätt skall den misstänkte ock infinna sig personligen vid muntlig förberedelse, om det kan antagas, att förberedelsen därigenom främjas. Vid annan förhandling än nu nämnts vare han skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig.

Lider den —— —- _ sig personligen. Är den _ _ -—— förordnande därom. Då den — _ _— är stadgat. 24 KAP. 1 5.

Är någon på sannolika skäl misstänkt för brott, varå svårare straff än fängelse i ett år kan följa, må han häktas, om med hänsyn till brottets be- skaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan omständighet skäligen kan befaras, att han avviker eller annorledes undandrager sig lagföring eller straff eller genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sa- kens utredning, eller ock anledning förekommer, att han fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Är brottet _ _- _ han avviker.

Kan å brottet icke följa lindrigare straff än fängelse i två år, skall häkt- ning ske, om det ej är uppenbart, att anledning därtill saknas.

Kan det —_ _ ——- icke ske.

27 KAP.

2 &.

Beslag må ej läggas å skriftlig handling, om dess innehåll kan antagas vara sådant, att be-fattningshavare eller annan, som avses i 36 kap. 5 &, ej må höras som vittne därom, och handlingen innehaves av honom eller av den, till förmån för vilken tystnadsplikten gäller. Ej heller må, med mindre fråga är om brott, varå ej kan följa lindrigare straff än fängelse i två år, hos den misstänkte eller honom närstående, som avses i 36 kap. 3 5, beslag läggas å skriftligt meddelande mellan den misstänkte och någon ho- nom närstående eller mellan sådana närstående inbördes.

• Sida 30
•  Original

3 5.

Brev, telegram eller annan försändelse, som finnes i post- eller telegraf— verkets vård, må tagas i beslag, allenast om å brottet kan följa svårare straff än fängelse i ett år samt försändelsen hos mottagaren skulle vara under— kastad beslag.

16 5.

Kan någon skäligen misstänkas för brott, varå icke kan följa lindrigare straff än fängelse i två år, och finnes det vara av synnerlig vikt för utred- ningen, att undersökningsledaren eller åklagaren erhåller del av samtal till och från telefonapparat, som innehaves av den misstänkte eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom, äge rätten meddela tillstånd till deras avhörande. Fråga därom må upptagas allenast på yrkande av under- sökn-ingsledaren eller åklagaren.

Tillstånd skall _ _ _ telefonanstaltens föreståndare. Om granskning _ _ — omedelbart förstöras.

31 KAP. 1 5.

Dömes i _ _ _ prövas skäligt.

Eftergives påföljd eller förklaras den tilltalade på grund av sin sinnes— beskaffenhet fri från straff, vare han skyldig att ersätta kostnad, som nu sagts, om och i den mån det med hänsyn till omständigheterna finnes skä- ligt.

36 KAP. 5 &.

Ämbets- eller tjänsteman _ _ _ iakttaga tystnad. Ej heller _ _ _ samtycker därtill. Rättegångsombud, biträde _ _ _ må yppas.

Utan hinder av vad i andra eller tredje stycket sägs vare annan än för- svarare skyldjg att avgiva utsaga i mål angående brott, varå icke kan följa lindrigare straff än fängelse i två är.

Om tystnadsplikt — _ _ särskilt stadgat.

46 KAP.

15 &.

Uteblir den — _ _ senare dag.

Kan å brottet icke följa svårare straff än fängelse i ett år, må, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas, målet avgöras utan hinder av att den till— talade kommit tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.

Har den _ _ __ delgivits honom. Rättegångsfräga må _ _ _ tilltalades utevaro.

• Sida 31
•  Original

54 KAP. 12 &.

Ej må _ — _ talans väckande.

Ej heller må i anledning av talan rörande ansvar prövningstillstånd en- ligt 10 5 2 meddelas målsägande, med mindre hans talan avser brott, varå svårare straff än fängelse i ett år eller avsättning kan följa, eller tilltalad eller honom närstående, som sägs i 21 kap. 1 5, med mindre talan avser så- dant brott eller ock annat brott och den tilltalade förklarats straffri på grund av sin sinnesbeskaffenhet eller erhållit anstånd med strafvfs ådömande eller för brottet dömts till förvaring i såkerhetsanstalt eller annan skydds- åtgärd eller till ungdomsfängelse, fängelse, mistning av befattning på viss tid, dagsböter ej under sextio eller böter omedelbart i penningar ej under ettusenfemhundra kronor eller ock blivit fälld till vite omedelbart i penning- ar ej under nämnda belopp eller för honom bestämts ny minsta tid för för— varing eller internering.

58 KAP. 3 5. Sedan dom i brottmål vunnit laga kraft, må till men för den tilltalade res— ning beviljas:

]. om sådant _ _ — tillämpas; eller

2. om å brottet kan följa svårare straff än fängelse i ett år samt omstän- dighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och dess förebringan— de sannolikt skulle hava lett till att den tilltalade dömts för brottet eller detta hänförts under väsentligt strängare strauffbestämmelse än den som till- lämpats.

Ej må _ _ -— göra det.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 195 . _ Vad i 21 kap. 2 & stadgas om att den som av underrått dömts till fängelse i minst sex månader skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätt, skall äga tillämpning jämväl å den som dömts till straffarbete.

Vid prövning om häktning enligt 24 kap. 1 & första stycket eller beslag jämlikt 27 kap. 3 & må ske, prövningstillstånd enligt 54 kap. 12 å andra stycket må meddelas eller resning jämlikt 58 kap. 3 5 2 må beviljas när fråga är om brott som begåtts före den 1 januari 195 , skall hänsyn tagas till det straff som kunnat följa å brottet om det begåtts efter den 1 januari 195 ; dock att om beslut om häktning eller beslag, meddelande av prövnings- tillstånd eller beviljande av resning ej skulle ha kunnat meddelas före den 1 januari 195 , det icke heller därefter må meddelas.

• Sida 32
•  Original

F ö r sla g till L a g om ändrad lydelse av 11 kap. 11 å och 15 kap. 11 & giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 11 5 och 15 kap. 11 å giftermålshalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

11 KAP. 11 å.

Varder ena maken dömd till fängelse i tre år eller svårare straff eller till internering i säkerhets-anstalt, äge andra maken vinna skillnad i åkten- skapet.

Dömes ena maken till fängelse på viss tid understigande tre år, dock minst sex månader, eller till förvaring i säkerhetsanstalt eller till tvångs— arbete i minst ett år, och yrkar andra maken åktenskapsskillnad, pröve rät- ten, huruvida med hänsyn till vad den dömde låtit komma sig till last och övriga omständigheter skillnad må ske. Samma lag vare, om ena maken var— der av utländsk domstol dömd till frihetsstraff i minst ett år och andra ma— ken på den grund vill skiljas.

För straffdom --— _ _ samtyckt därtill. Vill make _ --— _ sin talan.

15 KAP. 11 5.

I mål om återgång av äktenskap, hemskillnad eller äktenskapsskillnad äge rätten, på yrkande av endera maken, att för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger förordna, efter vad som skäligt finnes, om samman- levnadens hävande och om bidrag av ena maken till den andres underhåll, så ock förbjuda makarna vid vite av fängelse i högst ett år eller böter att besöka varandra.

Vid förordnande _ _ _ 5 kap. 8 & sägs.

Förordnande, varom _ —— — skall bestå. Beslut, varom _ _ _ rätten återkallas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 195 . Vad i 11 kap. 11 å stadgas om skillnad i äktenskapet i anledning av att make dömts till fängelse på viss tid skall äga tillämpning jämväl då make dömts till straffarbete på tid som där sägs.

* Senaste lydelse, se beträffande 11 kap. 11 5 1937: 468 och beträffande 15 kap. 11 5 1946:822.

• Sida 33
•  Original

F ö r sla g till L 8. g om ändring ilagen den 15 juni 1935 (nr 343)

om ungdomsfängelse.

Härigenom förordnas, att 1, 14, 23 och 24 55 lagen den 15. juni 1935 om ungdomsfängelse.1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 5.

Har någon innan han fyllt tjuguett år begått brott och kan enligt lag å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem följa fängelse, må dom- stolen, om den brottslige vid domens meddelande fyllt aderton år, i stället för det eller de straff som eljest skolat följa, ådöma honom ungdomsfängel- se. Till sådant straff må dock ej dömas, där enligt lag å brottet eller något av brotten lägst kan följa fängelse i fyra år eller däröver.

Till ungdomsfängelse _ —— _ annat straff.

14 5.

Vid beräkning av de i 12 och 13 55 angivna tider skall i tillämpliga delar gälla vad som finnes stadgat angående beräkning av strafftid, där någon blivit dömd till fängelse.

23 &.

Förekomma till verkställighet på en gång beslut varigenom någon blivit dömd till ungdomsfängelse och beslut varigenom han blivit dömd till annat straff, skall ungdomsfängelse träda i stället för det andra straffet, såframt detta ålagts för brott som förövats innan verkställigheten av ungdomsfäng- else tog sin början eller ock utgöres av böter, förvandlingsstraff för böter eller disciplinstraff. Beslut rörande verkställighet av det andra straffet må förty ej meddelas förrän frågan om ungdomsfängelse slutligen avgjorts. Om det andra straffet utgöres av fängelse i fyra år eller däröver, skall dock do- men å ungdomsfängelse anses förfallen och målet upptagas till ny hand- läggning för utmätande av annat straff i stället för ungdomsfängelse.

24 5.

Vad i 5 kap. 20 och 22 59” strafflagen är stadgat angående verkställighe— ten av fängelse skall äga motsvarande tillämpning i fråga om verkställighe- ten av dom ä ungdomsfängelse, dock att ådömt ungdomsfängelse vare för- fallet, där domen ej börjat verkställas inom fem år från det den vann laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 195 . Vad i 23 & sista punkten stadgas skall »äga tillämpning jämväl om till verk- ställighet förekommer dom å straffarbete i fyra år eller däröver.

* Senaste lydelse av 23 5 se 1945: 366. 3—527905.

• Sida 34
•  Original

F ö r s 1 a g till L a g om ändring i lagen den 18 juni 1937

(nr 461) om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Härigenom förordnas, att 1, 3, 4, 18 och 19 55 lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt1 skola erhålla ändrad ly- delse på sätt nedan angives.

1 &.

Prövas någon vid brotts begående hava varit och fortfarande vara av sin- nesbeskaffenhet som avviker från det normala, ehuru han icke är strafflös enligt 5 kap. 5 & strafflagen, må domstolen i stället för straff ådöma förva- ring i såkerhetsanstalt, därest

1. den brottslige _ _ _ straff; och

2. han med _ _ _ egendom; samt

3. å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem enligt lag kan följa svårare straff än fängelse i ett år.

3 &.

Finnes någon, som undergår fängelse ådömt på minst sex månader eller för brott som avses i 1 5 3. undergår ungdomsfängelse, vara av sinnesbe- skaffenhet som avviker från det normala, och måste det på grund härav -och med hänsyn till omständigheterna i övrigt antagas att han efter frigivning- en skall bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, må domstol i den ordning i 6 5 andra och tredje styckena sägs döma till förva— ring i säkerhetsanstalt att träda i stället för vad av straffet återstår.

4å.

Begår någon för brott dömd ånyo brott, må domstolen för det återfall i stället för straff ådöma internering i säkerhetsanstalt, därest den brotts— uge

1. efter det han dömts till fängelse i minst sex månader eller förvaring, för återfall i brott. ånyo dömts till sådan påföjd genom dom som är laga- kraftvunnen; .

2. undergått fängelse eller förvaring i sammanlagt minst fyra år;

3. därefter, antingen medan han undergår fängelse ådömt på minst se:: månader eller inom fem år från det han senast lösgavs från sådant straff eller ock, beträffande den som varit förvarad eller internerad, inom tio år från det han utskrevs, ånyo begår brott samt å brottet eller, där flera brott

1 Senaste lydelse, se beträffande [, 3 och 4 55 1945: 466.

• Sida 35
•  Original

förövats, å något av dem enligt lag kan följa svårare straff än fängelse i ett år; samt

4. på grund av utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och övriga i målet upplysta förhållanden måste antagas icke komma att låta sig rätta genom straff samt är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom.

Kan den tilltalade för brottet dömas till förvaring, skall vad i denna lag om internering stadgas icke äga tillämpning. Lag samma vare, där någon finnes böra dömas till fängelse på livstid, och skall i sådant fall ådömd in- ternering vara förfallen.

18 5.

Vad i 5 kap. 20 och 22 55 strafflagen är stadgat angående verkställig- heten av fängelse skall äga motsvarande tillämpning i fråga om verkstäl- ligheten av dom å förvaring eller internering, dock att den tid, efter vilken ädömd förvaring eller internering förfaller såframt domen ej börjat verk- ställas, skall vara femton år från det domen vann laga kraft.

19 5.

Vad i lag eller författning finnes stadgat angående särskild verkan för den dömde eller för annan av att någon dömes till straff eller, där skilda verkningar följa av olika straff, till fängelse i minst sea: månader skall, så- framt ej annorlunda stadgas, äga motsvarande tillämpning där förvaring eller internering ådömes ; dock att vad nu sägs icke skall gälla då till för- varing dömes enligt 3 5.

I fråga _ _ _ ägde rum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 195 .

Vad i 3 5 stadgas om ådömande av förvaring skall äga tillämpning jäm- väl å intagen som är dömd till straffarbete.

Vid prövning huruvida till internering må dömas räknas dom å straff- arbete lika med sådan dom å fängelse som avses i 4 5 1. och 3. samt under- gånget straffarbete lika med undergånget fängelse.

• Sida 36
•  Original

Förslag till L a g om ändrad lydelse av 2 5, 13 5 1 mom. och 27 5 lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom.

Härigenom förordnas, att 2 g, 13 5 1 inom. och 27 5 lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

25.

Villkorlig dom som i 1 & sägs må brukas, om å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem kan följa fängelse, dock ej såvida den brotts- lige finnes förskylla högre straff än fängelse i två år eller till ungdoms- fängelse dömes.

Villkorlig dom enligt 1 & må ej meddelas samtidigt med att den tilltalade dömes ovillkorligt till fängelse.

13 å.

' 1 mom. Varder den, som erhållit villkorlig dom enligt 1 &, övertygad att hava begått nytt brott under prövotiden, må domstolen förklara anståndet förverkat; och skall, där ej särskilda skäl till annat föranleda, sådan för- klaring meddelas, om det nya brottet finnes förskylla fängelse. Övertygas han om brott som förövats före prövotidens början, må, under förutsätt- ningar som angivas i 1—3 åå och 26 å, förordnas att anståndet skall avse jämväl detta brott; meddelas ej sådant förordnande, skall antingen an- ståndet förklaras förverkat eller ock straff ådömas och verkställas för alle- nast det brott, varom den dömde sålunda övertygats. Då i _ _ _ annat brott.

27 5.

Vad i lag eller författning finnes stadgat angående särskild verkan av att någon dömes till straff skall äga motsvarande tillämpning, då genom vill- korlig dom beviljas anstånd med straffs ådömande, och skall, där skilda verkningar följa av olika straffarter, sådan dom anses lika med dom å fängelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 195 .

• Sida 37
•  Original

Förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 1, 2 och 13 55 lagen den 18 september 1943 (nr 691) om villkorlig frigivning.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 13 55 lagen den 18 september 1943 om tvillkorlig frigivning1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

15.

Den som undergår fängelse på viss tid, ej under sex månader, skall vill— korligt frigivas, då han avtjänat fem sjättedelar av strafftiden. Har jämlikt _ — _ fem månader.

25.

Den som undergår fängelse på viss tid och avtjänat två tredjedelar av strafftiden, dock minst åtta månader, må efter egen ansökan villkorligt fri- givas, därest med fog kan antagas att han efter frigivningen skall förhålla sig väl.

Vid prövning _ _ _ efter frigivningen.

13 &.

Varder den frigivne övertygad att hava begått nytt brott efter straffverk- stållighetens början men före prövotidens slut och dömes han därför till fängelse, skall domstolen, där ej särskilda skäl till annat föranleda, tillika förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad.

Övertygas den — _ _ ifrågavarande brottet. Villkorligt medgiven — _ _ prövotidens utgång.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 195 . Vad i 1 och 2 55 sägs om villkorlig frigivning av den som undergår fäng- else skall äga tillämpning jämväl å intagen som är dömd till straffarbete på tid som där sågs.

1 Senaste lydelse av 1 5 se 1944:750.

• Sida 38
•  Original

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 9, 10 och 11 55 lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff för krigsmän.

Härigenom förordnas, att 9, 10 och 11 55 lagen den 30 juni 1948 om disci- plinstraff för krigsmän skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

9 5.

Förekomma på _ _ _ fyrtio dagar.

Skola på en gång verkställas dels dom eller beslut varigenom någon fällts till arrest, dels ock dom eller beslut varigenom han dömts till fängelse på viss tid, vare sig det omedelbart ådömts eller utgör förvandlingsstraff för böter, skall arreststraffet övergå till sådant frihetsstraff. Därvid skall varje dags arrest anses svara mot en dags fängelse.

10 5. Dom eller _ — _ närmast därtill. Om sammanläggning av arreststraff förordnar den som har att befordra straffbesluten till verkställighet. Förordnande om sammanläggning av arrest med fängelse meddelas av fångvårdsstyrelsen.

11 5.

Har arrest ålagts någon och varder han i målet slutligen dömd till arrest på längre tid eller till fängelse'på viss tid, skall från detta straff avräknas vad han utstått av förstnämnda straff, därvid varje dags arrest anses svara mot en dags fängelse. Dömes han till arrest på kortare tid, skall vad enligt 4 5 innehållits för överskjutande tid utbetalas. Dömes han till disciplinbot, böter eller suspension, skall enligt 4 & innehållet belopp avräknas å vad han enligt det nya straffbeslutet har att vidkännas eller, i den mån det ej kan ske, utbetalas; och skall i övrigt det andra straffet anses verkställt genom utstående av arreststraffet i den mån domstolen funnit skäligt så förordna. Dömes han annorlunda än förut är sagt eller befrias han från ansvar i må— let, skall enligt 4 & innehållet belopp utbetalas.

Därest dom _ _ _ att vidkännas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 195 . Vad i 9 och 10 55 sägs om sammanläggning av arrest med fängelse skall iakttagas även då på en gång skola verkställas dom eller beslut varigenom någon fällts till arr-est och dom varigenom han dömts till straffarbete på viss tid. Därvid skall viss tids arrest, ålagd genom dom eller beslut som med- delats före den 1 januari 19.5 , anses svara mot straffarbete under hälften så lång tid.

• Sida 39
•  Original

Förslag till Lag

om ändrad lydelse av 30 och 58 55 lagen den 5 juni 1909

(nr 45) om konsularjurisdiktion.

Härigenom förordnas, att 30 och 58 55 lagen den 5 juni 1909 om konsular- jurisdiktion skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

30 &.

Äskar någon, som är tilltalad för brott, varå svårare straff än fängelse i ett år efter lag kan följa, hjälp i rättegången, och finnes han ej kunna själv anskaffa biträde, förordne, där så kan ske, konsulardomaren eller kon- sularrätten lämplig person att biträda honom vid konsularrätten ; skolande i öVrigt vad om förordnande av rättegångsbiträde åt häktad vid underrätt är stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

58 5. I annat _ _ _ utslaget gavs. Vill någon, —— _ _ till efterrättelse: 1. Den häktade '_ _ —- anmäla missnöje.

2. Är missnöje rätteligen anmält, skall den häktade, där han är dömd till fängelse i två år eller svårare straff snarast möjligt genom konsular- domarens försorg förpassas till överståthållareämbetet; och äger han sist före klockan tolvå femtonde dagen fiån den dag, han inkommit till häkte i Stockholm, till överståthållareämbetet ingiva sina besvä1.

Är han _ _ —— nedre justitierevisionen. 3. Han missnöjesanmälan _ _ _ nedre justitie1evisionen. 4. Om 1ätt _ _ _ motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 195 .

• Sida 40
•  Original

F ö r sl & g till F ö r o r d 11 i n g om ändrad lydelse av 5 50 förordningen den 3 februari 1928 (nr 49) angående beskickningar och konsulat.

Härigenom förordnas, att 5 50 förordningen den 3 februari 1928 angående beskickningar och konsulat1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an- gives.

g 50.

1. Föreligger mot någon på sannolika skäl grundad misstanke, att han ombord å svenskt fartyg begått brott, som hör under allmänt åtal, och är brottet sådant, att dårå ej kan följa lindrigare straff än fängelse i två år, skall konsul, om det icke är uppenbart att anledning därtill saknas samt hinder ej möter enligt det främmande landets lag och brottets beivrande icke lämpligen kan överlämnas åt dess myndigheter, efter undersökning, som i 5 49 sägs, föranstalta, att den misstänkte tages i förvar och med första lämpliga lägenhet avföres till Sverige för att där överlämnas till ve— derbörlig svensk myndighet.

2. Är brottet ringare än 1 mom. 1 sägs men dock sådant att dårå kan följa svårare straff än fängelse i ett år och kan med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan omständighet skäli- gen befaras, att han avviker eller annorledes undandrager sig lagföring eller straff eller genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning, eller förekommer anledning, att han fortsätter sin brottsliga verk— samhet, må konsul, under villkor i övrigt, som stadgas 1 mom. 1, föran- stalta, att den misstänkte tages i förvar och på sätt nyss sagts avföres till Sverige för att där överlämnas till vederbörlig svensk myndighet; dock allenast om det kan ske utan oskäliga kostnader för det allmänna.

3. I avseende _ _ _ till konsuln.

4. Konsul skall _ _ _ föreskrift avvaktas.

5. Då någon _ _ _ hemsände överlämnas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 195 .

1 Senaste lydelse se 1947z849.

• Sida 41
•  Original

F ö r sla g till L a g om ändrad lydelse av 1 5 lagen den 19 maj 1944- (nr 215)

om eftergift av åtal mot vissa underåriga.

Härigenom förordnas, att 1 5 lagen den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa underåriga1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 5.

Har brott varå kan följa svårare straff än böter begåtts av någon som därvid ej fyllt aderton år, må, utöver vad som följer av 20 kap. 7 59 första stycket 2 och 3 rättegångsbalken, allmänt åtal för brottet eftergivas enligt denna lag.

Vad i _ _ _ allmän underrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 195 .

F ö r sla g till Lag om ändrad lydelse av 3 och 6 åå lagen den 20 december 1946 (nr 862)

med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig.

Härigenom förordnas, att 3 och 6 åå lagen den 20 december 1946 med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig2 skola erhålla änd- rad lydelse på sätt nedan angives.

3 5.

Förekommer i mål mot underårig anledning att döma till fängelse, ung- domsfängelse eller förvaring eller att meddela villkorligt anstånd med straffs ådömande eller att överlämna åt barnavårdsnämnd eller skolstyrelse att vidtaga åtgärd för hans omhändertagande för skyddsuppfostran, skall vid målets prövning och avgörande rådhusrätt bestå av en lagfaren domare och nämnd. Har rätten vid huvudförhandling handlagt målet i den samman- sättning som eljest är föreskriven och rör målet ej brott varå kan följa fängelse i två år eller därutöver, vare rätten dock domför utan nämnd.

j Vad nu _ _ _ särskild sammansättning.

1 Senaste lydelse se 1947:628. 2 Senaste lydelse se 1952: 791.

• Sida 42
•  Original

6 5.

Mål mot _ _ behandlas skyndsamt.

Väckes allmänt åtal mot den som ej fyllt aderton år för brott varå svårare straff än fängelse i ett år kan följa, skola, ändå att han ej är häktad, de tidst'rister iakttagas som äro föreskrivna för åtgärd i mål vari den tilltala- de är häktad. I stället för den tid av en vecka, som i 45 kap. 14 & rätte- gångsbalken är föreskriven för hållande av huvudförhandling, skall dock gälla en tid av två veckor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 195 .

F ö r sla g till Lag om ändrad lydelse av 84 och 87 55 militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472).

Härigenom förordnas, att 84 och 87 55 militära rättegångslagen den 30 juni 1948 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

84 5.

Vad i 20 kap. 7 5 första stycket 1 och 2 rättegångsbalken år stadgat om eftergift av åtal skall icke äga tillämpning, om i det föreliggande fallet straff för brottet må åläggas i disciplinmål.

Vad i _ _ _ avse disciplinstraff.

87 5.

I militärt mål som handlägges av åklagare eller domstol skall rätt att på begäran erhålla offentlig försvarare tillkomma, förutom anhållen och häktad, jämväl den som är tagen i förvarsarrest samt annan som är miss- tänkt för ämbetsbrott varå kan följa avsättning eller för annat brott varå kan följa svårare straff än fängelse i ett år.

Den som _ _ _ sin talan. '

Denna lagträder i kraft den 1 januari 195 .

• Sida 43
•  Original

F ö r sl a g till Lag om ändrad lydelse av 3 och 5 55 lagen den 21 mars 1952 (nr 98)

med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

Härigenom förordnas, att 3 och 5 55 lagen den 21 mars 1952 med sär- skilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3 &. Beslag må läggas å sådant skriftligt meddelande som omförmäles i 27 kap. 2 å andra punkten rättegångsbalken, ändå att å brottet kan följa lindrigare straff än fängelse i två år.

5 5. Tillstånd enligt 27 kap. 16 å rättegångsbalken till avhörande av telefon- samtal må meddelas, ändå att å brottet kan följa lindrigare straff än fängelse i två år.

Finnes det _ — _ sådan åtgärd. Giltighetstiden för _ _ _ telefonanstaltens föreståndare. Kan det _ _ _ eller åklagaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 195 .

Förslag till Lag

om ändrad lydelse av 61 % sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530).

Härigenom förordnas, att 61 & sjömanslagen den 30 juni 1952 skall er- hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

61 &.

Begår någon av besättningen, när fartyget icke befinner sig i svensk hamn, brott av den art, att svårare straff än fängelse i ett är dårå kan följa, är befälhavaren, där icke brottet av ortens myndighet beivras, pliktig tillse, att så snart ske kan med den brottslige hålles förhör enligt bestämmelsern i 64 å. ' *

Befälhavaren skall _ _ _ nödigt är. '

• Sida 44
•  Original

Denna lag träder i kraft den 1 januari 195 . Vid prövning jämlikt 61 5 av om förhör skall hållas eller annan åtgärd vidtagas när fråga är om brott som begåtts före den 1 januari 195 , skall hänsyn tagas till det straff som kunnat följa å brottet om det begåtts efter den 1 januari 195 ; dock att om sådan åtgärd icke skulle ha kunnat vid- tagas före den 1 januari 195 , det icke heller därefter må ske.

F ö r s 1 a g till L a g om ändrad lydelse av 27 % lagen den 28 juni 1895 (nr 64) om handelsbolag och enkla bolag.

Härigenom förordnas, att 27 & lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och enkla bolag1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

27 å.

' Evad handelsbolag _ _ _ är, såsom:

att han _ — _ bolagsman åligger; att annan _ _ _i bolaget;

att annan___och försåld; att annan—__eller vårdslöshet; att annan bolagsman genom laga kraft ägande utslag dömts till fängelse ' sex månader eller svårare straff.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 195 .

F ö r sla g till L a g om ändrad lydelse av 4 5 lagen den 4 juni 1913 (nr 68)

angående utlämning av förbrytare.

Härigenom förordnas, att 4 5 lagen den 4 juni 1913 angående utlämning av förbrytare2 skall erhålla följande ändrade lydelse.

4 &.

Utlämning må ej ske, så vitt icke den brottsliga gärningen är eller, om den hade begåtts i Sverige och under motsvarande förhållanden, skulle vara att anse såsom brott, varå enligt brottsbalken eller den svenska sjö- lagen svårare straff än fängelse i ett år kan följa.

' Senaste lydelse se 19181327. ” Senaste lydelse se 1948z452.

• Sida 45
•  Original

För gärning, varom förmäles i 15 kap. brottsbalken eller sådan bestäm- melse i 19 eller 20 kap. samma balk som avser brott av krigsman, må ej utlämning medgivas, där ej gärningen, bedömd enligt brottsbalken i övrigt eller sjölagen, skulle vara att anse såsom brott, varför utlämning jämlikt bestämmelserna i denna & må ske.

! Denna lag träder i kraft den 1 januari 195 .

F ö r sl a g till . Lag om ändrad lydelse av 31 % utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315).

Härigenom förordnas, att 31 & utlänningslagen den 15 juni 19451 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

31 å . Länsstyrelse må _ _ _ utlänningar, nämligen 1) zigenare ävensom _ _ _ dylik sysselsättning; 2) den som _ _ _ otuktiga levnadssätt; 3) den som _ _ _ annan hantering;

4) den som här i riket genom utslag, som äger laga kraft, blivit för annat brott än ovan avses dömd till fängelse ej under sen: månader, inter- nering, förvaring eller ungdomsfängelse eller ock förklarats vara övertygad om gärning, varå fängelse i sex månader eller därutöver kan följa, men enligt lagen Om villkorlig dom erhållit anstånd med straffets ådömande eller jämlikt 5 kap. 5 & strafflagen befunnits strafflös, allt såframt gär- ningens beskaffenhet föranleder till antagande att fara av hans vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet; dock att utvisning för gärningen ej må ske, där ej förhör som i 33 5 sägs i ärendet hållits innan sex månader förflutit från det han efter utståndet fängelse blivit frigiven eller ock efter internering, förvaring eller ungdomsfängelse blivit utskriven eller, där utlänningen fått Villkorlig dom eller befunnits strafflös, inom ett år från det utslaget vann laga kraft;

5) den som _ _ — sådant brott. Vid bedömande _ _ _ äro därtill. Om hemsändande _ _ _ beslutar Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 195 . Vad som stadgas om utvisning av den som dömes till fängelse ej under sex månader skall äga tillämpning jämväl å den som dömts till straffarbete.

* Senaste lydelse se 1947: 312.

• Sida 46
•  Original

F ö r s la g till Lag om ändrad lydelse av 12 5 lagen den 5 juli 1884 (nr 29)

om skydd för varumärken.

Härigenom förordnas, att 12 5 lagen den 5 juli 1884 om skydd för varu- märken1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

12 5.

Den, som _ _ _ av näringsverksamhet å varor, _ —- _ registrerat; eller

för kännetecknande—__affärshandling; eller inför till___olag1igen märkta; straffes med dagsböter eller, om synnerlig skada kommit av gärningen eller denna eljest är förenad med särdeles försvårande omständigheter, med fängelse i högst ett år; ersätte ock all skada.

I fråga — — _ av föreningen. På den —__ över dem.

Förbrytelse, som __—åta1 angivits.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 195 .

F ö r sla g till Lag om ändrad lydelse av 1 5 2 mom. lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel.

Härigenom förordnas, att 1 5 2 mom. lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel2 skall erhålla följande ändrade lydelse. '

1 5.

2 mom. Om vid förövandet av den olovliga var-uinförseln gärningsman- nen varit beväpnad och det skäligen kan antagas, att vapnet varit avsett att begagnas till våld eller hot mot den, som velat hindra eller vederbörligen anmäla den olovliga varuinförseln, må i fall, som i första punkten av 1 mom. sägs, dömas till fängelse i högst ett år och i fall, som i andra punk- ten av samma mom. omförmäles, dömas till fängelse i högst två år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 195 .

1 Senaste lydelse se 1930: 145. 2 Senaste lydelse se 1924:226.

• Sida 47
•  Original

F ö r sl a g till Lag om ändrad lydelse av 1 5 1 mom. lagen den 20 juni 1924 (nr 225)

med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med

spritdrycker och vin.

Härigenom förordnas, att 1 5 1 mom. lagen den 20 juni 1924 med sär- skilda bcstämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 5. 1 mom. Var som___ett år. Ändå att _ _ _ nämnda belopp. Sker den olovliga införseln i större omfattning eller yrkesmässigt, må till fängelse i högst två år dömas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 195 .

F ö r s 1 9. g till F ö r o r (] ni 11 g om ändrad lydelse av 30 % 1 mom. förordningen den 11 juni 1926 (nr 207)

angående tillverkning och beskattning av brännvin.

Härigenom förordnas, att 30 5 1 mom. förordningen den 11 juni 1926 angående tillverkning och beskattning av brännvin2 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

30 ä.

1. Den som ___ nu sagts.

Bedriver någon brännvinstillverkningen eller mäskberedningen i större omfattning eller i syfte att försälja framställt brännvin eller har den som beträdes med förbrytelse varom i första stycket av detta mom. sägs tidigare fällts till straff för sådan förbrytelse eller för förbrytelse som avses i 31 5 2 mom. av denna förordning eller i 7 kap. 1 5 1 mom. av förordningen an- gående försäljning av rusdrycker eller i 22 5 1 mom. eller 23 5 1 mom. av _; Senaste—lydelse se 1928: 145. 2 Senaste lydelse se 1951: 226.

• Sida 48
•  Original

förordningen angående handel med skattefri sprit eller i 11 5 1 mom. första stycket eller 2 mom. första stycket av förordningen angående vissa alko- holhaltiga preparat m. m., straffes med fängelse i högst ett år eller med böter från och med femhundra till och med femtusen kronor. Äro omstän— digheterna synnerligen försvårande, må till fängelse i högst två år dömas. Har tillverkningen _ _ _ kronors böter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 195 .

Förslag till Lag

om ändrad lydelse av 54 5 sinnessjuklagen den 19 september

1929 (nr 321).

Härigenom» förordnas, att 54 & sinnessjuklagen den 19 september 1929 skall erhålla följande ändrade lydelse.

54 5.

Den, som förhjälper eller söker förhjälpa någon, som är intagen å sin- nessjukhus eller jämlikt 47 5 för vård förvaras å sinnessjukavdelning vid fängvården, att avvika från sinnessjukhuset eller sinnessjukavdelningen, straffes med dagsböter eller fängelse i högst ett år. Var den intagne farlig för annans personliga säkerhet och hade gärningsmannen vetskap därom, må till fängelse i högst två år dömas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 195 .

Förslag till Lag

om ändring i lagen den 30 december 1952 (nr 789) med vissa bestämmelser

om påföljd för brott av underårig.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 55 lagen den 30 december 1952 med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

• Sida 49
•  Original

1 5.

Är tilltalad i sådan ålder att skyddsuppfostran kan förekomma och över- tygas han om brott som kan medföra fängelse, må rätten, i stället för att döma till straff för brottet eller, därest han övertygas jämväl om annat brott, för brotten gemensamt, efter hörande av barnavårdsnämnd överläm- na åt nämnden att vidtaga åtgärd för hans omhändertagande för skydds- uppfostran. Beträffande den som är elev i skola tillhörande barna— och ung- domsvården skall vad nu sagts om barnavårdsnämnd i stället gälla skolans

styrelse. Vad i _ —— -— stycket sägs. Bestämmelsen i _ _ _ eller författning.

2 5. Den som ej fyllt aderton år må icke dömas till fängelse eller förvaring, om ej särskilda skäl äro därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 195 .

F ö r sl a g till L a g om ändring i lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister.

Härigenom förordnas, att 1 5, 2 5 3 mom. samt 3—8 55 lagen den 17 okto— ber 1900 om straffregister1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an- gives.

1 &.

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter, som i denna lag stadgas, angående dem som av domstol eller myndighet i riket '

1. blivit dömda till fängelse;

2. erhållit villkorlig dom;

3. blivit dömda till ungdomsfängelse ;

4. blivit dömda till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt ;

5. med tillämpning av 5 kap. 5 &” strafflagen förklarats ej kunna fällas till ansvar för gärning, varom de blivit övertygade; eller

6. blivit dömda till tvångsarbete. Domar å dödsstraff skola ock antecknas i registret.

* Senaste lydelse, se beträffande 1 5 1948: 454, beträffande 2 5 3 mom. 1944: 294, beträffande 3 5 1914: 126, beträffande 4 5 1944:294, beträffande 5 5 1937: 467, beträffande 6 5 1937: 174 jämför 1942: 380, beträffande 7 5 1937:467 samt beträffande 8 5 1936: 248, 1942: 380 och 1947: 620. 4—527905.

• Sida 50
•  Original

2 5.

3 mom. Har förordnande meddelats att ungdomsfängelse eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt skall träda i stället för annan påföljd eller avse jämväl annat brott än det för vilket till ungdomsfängelse, förva— ring eller internering blivit dömt, skall uppgift därom lämnas till registret från den domstol eller myndighet som meddelat förordnandet.

Har anstånd, _ _ _ till registret. Sådan uppgift _ _ _ annat brott.

3 5. (Ny.)

Har domstol meddelat beslut om rättelse av dom eller beslut i delar varom uppgift skall lämnas till straffregistret, skall jämväl om rättelsen lämnas uppgift till registret.

4 5.

Har talan fullföljts mot dom, utsla-g eller beslut, varom i 1 5, 2 5 2, 3 eller 5 mom. eller 3 5 förmäles, skall uppgift om utgången i det överklagade må- let i varje fall lämnas till registret. Uppgift skall ock lämnas om resning, som beviljats i mål vari meddelats dom som nu sagts.

Där Konungen _ _ _ registret meddelad.

5 %.

Då någon, —— _ _ i registret. Fångvårdsstyrelsen skall _ — _ strafftidens längd.

Då någon, som intagits i anstalt för undergående av ungdomsfängelse, på prov eller slutligt utskrives från anstalten eller då någon som på prov ut- skrivits återtages till anst-alten eller då den som intagits å sådan anstalt av- lider innan han slutligt utskrivits, så ock då någon, som intagits i tvångs- arbetsanstalt, frigivits därifrån eller där avlider, skall anstaltens förestån- dare lämna uppgift därom till registret.

Där någon, —- _ —— till registret. Har någon, _ _ _ eller uppgiften.

6 5.

Straffuppgift skall avskiljas ur registret, därest den person uppgiften avser genom högre rätts lagakraftägande dom blivit befriad från ansvar, utan att sådant fall är för handen, som i 1 5 5 punkten sägs, eller från tvångsarbete, eller ock genom dylik dom, som ej är villkorlig, ansedd skyldig allenast till annat ansvar, än i 1, 3 eller 4 punkten av samma & avses;

när han avlidit; samt när sjuttio år förflutit från hans uppgivna födelseår.

7 g. 1 mom. Fullständigt utdrag av registret skall meddelas, när framställning därom göres

• Sida 51
•  Original

av domstol; av justitiekanslern, riksåklagaren, riksdagens justitieombudsman eller dess militieombudsman eller interneringsnämnden;

av annan allmän åklagare, när åklagaren enligt vad särskilt är stadgat är skyldig att inhämta utdrag eller utdrag eljest erfordras för utredning om brott; samt

av myndighet, som äger besluta om frihetsberövande åtgärd enligt lagen om utlämning av förbrytare, utlänningslagen eller lösdrivarlagen, i ärende vari har uppkommit fråga om sådan åtgärd.

2 mom. Till annan myndighet och i annat fall än i 1 mom. sägs, så ock till enskild vars rätt må vara beroende av upplysning ur registret, skall sådan upplysning lämnas, där Konungen för särskilt fall därtill har läm- nat tillstånd.

3 mom. Därjämte skola till den officiella statistiken, enligt de närmare be- stämmelser Konungen därom utfärdar, meddelas erforderliga utdrag ur straffregistret. I sådant utdrag må icke lämnas upplysning om namnet på den utdraget avser.

8 5. (Ny.)

I annat utdrag än som avses i 7 5 3 mom. skall ej medtagas anteckning om villkorlig dom, sedan åtta år förflutit från domen; anteckning om ungdomsfängelse, om dom å fängelse i högst ett år och om tvångsarbete, sedan åtta år förflutit från verkställighetens slut;

anteckning om dom å fängelse på viss tid över ett år, sedan femton år förflutit från verkställighetens slut; samt

anteckning om förvaring och internering i säkerhetsanstalt, sedan fem- ton år förflutit från utskrivningen.

Förekommer jämväl annan sådan anteckning eller eljest annan uppgift som enligt 1 5 skall antecknas i registret, skola de samtliga medtagas, där- est icke, på grund av vad i första stycket sägs, var och en av dem skall ute— slutas.

Skall, med tillämpning av vad i denna å stadgas, i utdrag icke medtagas någon anteckning om påföljd, skola ej heller medtagas övriga anteckningar som må förekomma i registret rörande den person utdraget avser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 195 .

Sådana vid lagens ikraftträdande i registret befintliga anteckningar, vilka enligt den nya lydelsen av 1 & icke skulle hava införts i registret, skola icke medtagas i utdrag som i annat fall än i 7 5 3 mom. avses meddelas efter ikraftträdandet. Vad nu sagts skall icke hava avseende å anteckningar om domar å straffarbete. Vid tillämpning av 8 5 skall viss tids straffarbete svara mot fängelse under dubbelt så lång tid.

• Sida 52
•  Original

Utkast till

kungörelse

om skyldighet att inhämta utdrag av straffregistret.

Härigenom förordnas som följer. När åklagare gör framställning till domstol att någon som är anhållen skall häktas för brott, skall han ofördröjligen begära fullständigt utdrag av straffregistret.

Innan någon dömes till fängelse, förvandlingsstraff för böter, ung—doms— fängelse, förvaring, internering eller tvångsarbete eller för brott varå kan följa förhöjt straff på grund av återfall, så ock innan någon erhåller villkor- lig dom, skall likaledes, om det erfordras, fullständigt utdrag av straffregist- ret införskaffas.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 195 . Genom kungörelsen upphäves kungörelsen den 19 december 1947 (nr 949) om skyldighet att inhämta utdrag av straffregistret.

• Sida 53
•  Original

1. AVD. ENHETLIGT FRIHETSSTRAFF

1 kap. Det allmänna frihetsstraffets arter.

Historik. 1

Redan enligt 1734 års lag och tidigare gjordes Skillnad mellan fängelse och straffarbete. Benämningen straffarbete förekom dock ej; det talades i stället om arbete vid Konungens slott eller fäst- ning, arbete vid Konungens fästning el- ler smedja, arbete under Konungens häkte eller dylikt. Fängelse och straff- arbete förekom i lagen i sparsam ut- sträckning; kroppsstraffen utgjorde den dominerande straffarten.

En av Gustaf III den 20 januari 1779 utfärdad förordning ledde till en mera vidsträckt tillämpning av frihetsstraffen. Fängelsefångar insattes i de 5. k. läns- fängelserna och straffarbete verkställdes vanligen för män i rikets fästningar och för kvinnor i t—ukt— och spinnhusen.

Även i lagkommitténs år 1832 avgiv- na förslag till allmän kriminallag fanns två arter av allmänt frihetsstraff. Straff- arbete kunde enligt förslaget ådömas i fem grader, alltefter tidslängden. Mini- mum var sex månader och maximum tolv år eller livstid. Fängelse kunde en— dast ådömas på kortare tid än straffar- bete. Det kunde enligt domstolens beslut anordnas antingen såsom enkelt fäng- else _ fången skulle då såvitt möjligt få eget rum och ägde själv skaffa sig un- derhåll och bekvämlighet _ eller såsom ensligt fängelse, varvid fången i sexda— garsperioder skulle hållas innesluten i enrum utan sysselsättning, eller ock så- som fängelse på vatten och bröd. För de

1 Jfr strafflagberedningens betänkande ang. verkställigheten av frihetsstraff m.fm. (SOU_'1944: 50) s. 66 ff.

tre formerna av fängelse gällde skilda minima och maxima beträffande straff-' tidens längd. Endast den lindrigaste for- men, enkelt fängelse, fick användas så- som förvandlingsstraff för böter.

Enligt lagberedningens år 1844 avgiv- na förslag till straffbalk skulle däremot finnas endast ett allmänt frihetsstraff, benämnt fängelse. Sammanförandet av fängelse och straffarbete till en straff- art motiverades bland annat med att ett särskilt namn på de mera långvariga straffen skulle kunna medföra, att de som dömdes därtill finge en förnedran- de stämpel som kunde motverka deras framtida upprättelse. Det av beredningen föreslagna enhetliga frihetsstraffet skul- le kunna ådömas i olika grader, allt- efter tidslängden. Minimum var trettio dagar och maximum tio år eller livstid. I princip uttalade sig beredningen för att verkställighet i enrvum skulle genomföras för flertalet fångar utom för livstids- fångar men föreslog, närmast av anstalts- organisatoriska skäl, att enrumsstraffet till en början endast skulle tillämpas där strafftiden ej översteg tvåår. När straf- fet verkställdes i enrum, skulle därå av- dragas en sjättedel. Fånge hade enligt förslaget alltid arbetsplikt och fick ej förskaffa sig eller mottaga något utöver vad som bestodes honom i straffinrätt- ningen. Härifrån gjordes dock undantag för bötesfångar, vilka skulle underkas- tas en mildare regim.

Vid 1844—45 års riksdag godkändes vissa huvudgrunder för en ny strafflag i huvudsaklig överensstämmelse med lag- beredningens förslag. Bland annat skulle

• Sida 54
•  Original

fängelsestraffet verkställas i enrum, om strafftiden ej översteg två år; Konungen skulle äga utsträcka enrumsstraffets till- lämplighet till längre strafftider. Vid för- nyad proposition till 1847 års riksdag avslogs emellertid förslaget till straff— lag, sedan det avstyrkts av riksdagens lagutskott. Utskottet hade företagit en omarbetning av förslaget, innebärande bland annat att skillnaden mellan fäng- else och straffarbete skulle bibehållas, enligt motiveringen emedan frihetsstraff allt efter brottens modifikationer borde kunna användas med eller utan arbets- tvång och med strängare eller lindrigare behandling i övrigt. Enligt utskottsförsla- get skulle enrumsstraffet aldrig vara obligatoriskt utan det skulle ankomma på domstolen att förordna, huruvida straffet skulle verkställas i ensamhets— eller gemensamhetsfängelse. Ej heller ut- skottets förslag antogs emellertid av riks- dagen.

Genom 1857 års förordning angående straffarbetes och fängelsestraffs verk- ställande i enrum stadgades, att såväl de vilka dömts till enkelt fängelse med eller utan arbete som de vilka blivit dömda till straffarbete i två år eller kortare tid skulle hållas i enrum under hela straff- tiden där så kunde ske. Fängelsefånge som ej dömts .till arbete var icke skyl- dig men väl berättigad att sysselsätta sig med arbete. Han ägde skaffa sig bättre underhåll eller bekvämlighet än som be- stodes i fängelset. När straffarbete verk- ställdes i enrum, men ej när så skedde beträffande fängelse, skulle från den del av strafftiden som översteg tre månader avdragas en fjärdedel.

I 1864 års strafflag bibehölls den av lagberedningen förkastade skillnaden mellan två frihetsstraff med olika be- nämning: fängelse och straffarbete. Skill- naden mellan dessa straffarter skulle

icke, såsom lagkommittén föreslagit, av- se endast tidslängden. Med avseende å tiden skulle de båda straffarterna tvärt- om delvis löpa parallellt. Medan fängel- se, såsom omedelbart ådömt straff, i all- mänhet ej fick sättas lägre än en månad eller högre än två år, kunde nämligen straffarbete gå ned till två månader; dess maximum var i regel tio år eller livstid. Skillnaden mellan de båda straff- arterna skulle i stället avse verkställig— heten, och det bestämdes, att vid för- ening eller avräkning av straff viss tids fängelse skulle anses motsvara straffar- bete under hälften så lång tid.

Genom en förordning av år 1873, vil- ken kompletterade förordningen av år 1857, stadgades, att den som dömts till straffarbete på viss tid över två år skul- le vid bestraffningens början, där så kunde ske, hållas i enrum en sjättedel av strafftiden, dock ej under sex eller över tolv månader, och härför åtnjuta avdrag med en tredjedel av enrumstiden.

Genom 1892 års lag angående straff— arbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum utsträcktes tiden för cellstraffet, i det att den som dömts till straffarbete på fyra år eller kortare tid skulle under hela strafftiden hållas i enrum, varvid avdrag skedde med en fjärdedel av strafftiden; längsta enrumsvistelsen ut- gjorde alltså tre år. Straffånge1 med längre strafftid än fyra år skulle vid bc- straffningens början hållas i enrum tre år med rätt till avdrag å strafftiden med en tredjedel av enrumsvistelsen. Beträf- fande fängelse gjordes ingen ändring i vad förut gällde.

Genom 1906 års lag angående straff- arbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum bortföll allt avdrag å strafftiden.

* I enlighet med terminologien i 1945 års verkställighetslag betecknas här och i det föl- jande straffarbetsfånge såsom straffånge.

• Sida 55
•  Original

| i

i

Såväl straffångar som fängelsefångar skulle hållas i enrum under tre år i början av strafftiden i den mån den— na förslog härtill. Vissa restriktio- ner lagfästes angående straffånges mot- tagande av besök och likaså lagfästes vissa bestämmelser om arbetspremier för straffångar. För fängelsefångar in- fördes arbetsplikt. De skulle emellertid själva få skaffa sig lämpligt arbete; en- dast där de underlät detta skulle arbete anvisas dem.

I lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och fäng- elsestraff, som gällde till den 1 juli 1946, bibehölls de treåriga cellstraffen för vuxna, vai-emot enrumsvistelsen för dem som vid straffets början ej fyllt 20 år be- stämdes till ett år. Vidare infördes vis- sa lättnader i isoleringen. I fråga om straffångar blev en i praxis påbörjad tut- veckling att gradvis tillerkänna dem vissa förmåner lagfäst. Beträffande ge- mensamhetsfångar stadgades bland an- nat, att de kunde sysselsättas med arbete utanför anstaltens slutna område. På grundval av denna bestämmelse utveck- lades för gemensamhetsfångarna det 5. k. Singeshnlts- eller kolonisystemet, inne- bärande att gemensamhetsfångar place- rades i jordbr-uksarbete i öppen fång- koloni. Vidare fortsattes det redan prak- tiserade systemet att sysselsätta fångar, som var intagna å lantfängelset i Marie- stad, med jordbruks- och skogsarbete utanför anstaltens slutna område.

Genom lagändring år 1921 utsträcktes möjligheterna att efter viss del av straff- tiden uppmjuka enrumsstraffet genom möjlighet att placera ennumsfånge i ar- betsgemensamhet med andra fångar. År 1934 vidtogs den ändringen. i verkstäl- lighetslagen, att fånge kunde uttagas till arbetsgemensamhet eller erhålla andra lättnader i cellstraffet redan efter tre

månader, om han vid straffets början ej fyllt 21 år, och eljest efter sex månader. Genom lagändringar år 1943 mildrades enrumsfångarnas isolering ytterligare. Placering i arbetsgemenskap eller bevil— jande av andra lättnader fick efter des— sa lagändringar, om särskilda skäl där- till föranledde, ske även innan fången avtjänat sex, yngre fångar tre, månader av straffet. Vidare uppmjukades förbudet för straffånge att skaffa sig eller motta- ga underhåll m. ni. så till vida som han berättigades att skaffa sig eller mottaga böcker och annat som kunde bereda ho- nom nyttig sysselsättning under fritid. Även straffånges rätt att mottaga besök gjordes mera vidsträckt än tidigare.

Reformförslag efter tillkomsten av 1864 års strafflag.

I sitt åren 1910—14 utgivna verk »Principerna för en strafflagsreform» och i sitt år 1916 framlagda »Förbere— dande utkast till strafflag, allmänna de— len» föreslog prof. Thyrén ett straffsy— stem, i vilket skulle ingå tre arter av frihetsstraff, betecknade såsom fängelse, tukthus och arrest. Fängelse, vilket straff skulle avtjänas i enrum, skulle ådömas på viss tid kortare än tiden för tukthus. Minimum för fängelse, ådömt omedel- bart för brott, satte Thyrén till tre må- nader; i första delen av Principerna ha- de han tänkt sig möjligheten. av ett ännu högre minimum, nämligen sex månader. Fängelsestraffets maximum åter borde enligt Thyrén bero på huru långt ett cellstraff kunde utsträckas utan skadliga följder, och Thyrén ansåg, att med hän- syn härtill dess maximum, bortsett från konkurrensfall, borde bestämmas till tre år. För tukthus, som efter ett cellstraff motsvarande maximitiden för fängelse skulle avtjänas i gemensamhet, tänkte

• Sida 56
•  Original

sig Thyrén ett minimum av sex år och, frånsett i konkurrensfall, ett maximum av tjugu år, där ej tukthus på livstid ådömdes. Den som dömts till tukthus på viss tid skulle emellertid villkorligt frigivas, när han avtjänat så mycket av straffet att endast ett år av strafftiden återstod. Arrest skulle tjänstgöra såsom custodia honesta och kunna ådömas på samma tid som fängelse och tukthus. Emedan arrest således skulle äga en spe- ciell karaktär, lämnas denna straffart i det följande åsido.

Thyrén tänkte sig, såsom framgår av det sagda, två arter av allmänt frihets- straff med skilda benämningar. De bå- da straffarterna skulle ej, såsom fängelse och straffarbete enligt gällande rätt, del— vis löpa parallellt utan, såsom lagkom- mittén på sin tid föreslog, vara till tiden skilda. Att Thyrén föreslog olika benäm— ningar på frihetsstraffet allt efter dess längd berodde säkerligen på önskan att i allmänhetens medvetande hålla de bå- da straffarterna i sär, så att icke den som dömts till det kortare frihetsstraf- fet därigenom bleve stämplad såsom en grov brottsling. I sak skulle skillnaden mellan de båda straffarterna förutom i fråga om tiden. bestå däri, att fängelse- straff i sin helhet skulle verkställas i enrum, medan tukthusstraff väl skulle börja med ett treårigt cellstraff men därefter övergå till gemensamhetsstraff. Sådant borde man emellertid enligt Thy- rén i det längsta undvika. Detta kunde enligt honom endast uppnås genom att man stannade vid ett t. ex. treårigt cell- straff ända till dess man hunne den grad av brottslighet som vore tillräck— ligt hög för att skäligen kunna, utöver det treåriga cellstraffet, beläggas med ett någorlunda långvarigt gemensam- hetsstraff. I sådana fall kunde gemen-

samhetsstraffet medföra en nytta, som kunde uppväga dess oundvikliga skadia, nämligen dels ett avsevärt längre oska d- liggörande, dels, nämligen genom till- ökningen i den totala strafftidens längd, väsentligt ökad avskräckningsförmåga och däremot svarande starkare allmän- preventiv verkan. Detta resonemang för- anledde Thyrén att föreslå den nämnda treåriga luckan mellan högsta fängelse- straff och lägsta tukthusstraff.

Strafflagskommissionen bibehöll i sitt år 1923 avgivna förslag till strafflag, all— männa delen (SOU 1923: 9), förutom arrest, de båda formerna av frihets- straff, dock med benämningarna fängel- se och straffarbete. Fängelse, som ådöm- des omedelbart för brott, skulle ej un- derstiga tre månader och, utom i kon— kurrensfall, icke överstiga tre år. Straff— arbete skulle ådömas på livstid eller på viss tid ej understigande fyra år eller, förutom i konkurrensfall, överstigande femton år. Den nämnda luckan mins— kades således till ett år. I själva verket skulle den bestå endast formellt, ty den som blivit dömd till straffarbete på viss tid skulle villkorligt utskrivas, när han undergått så stor del av straffet att en- dast ett år återstod.

I den offentliga diskussion som följ— de på framläggandet av Thyréns och strafflagskommissionens förslag fram- trädde en stark opposition mot införan- de av en lucka mellan det kortare och det mera långvariga frihetsstraffet. Flera inlägg gjordes också mot användandet av cellstraff på så lång tid som tre år. Det höjdes även röster för bibehållande av frihetsstraff på kortare tid än tre må- nader och för att använda gemensam- hetsstraff till tiden parallellt med cell- straff. Prof. Stjernberg uttalade sig vid kriminalkongressen 1911 och i Svenska

• Sida 57
•  Original

kriininalistföreningen 19161 för ett sy- stem med fängelse uppgående till högst två år och straffarbete med ett mini- mum av samma tidsmått. Fängelsestraf- fet skulle väsentligen ha till uppgift att bibringa den dömde en allvarlig känsla av strafflidande, medan straffarbete vid sidan av uppgiften att utgöra ett ännu allvarligare strafflidande tillika skulle tjä- na till att genom en längre tids av- skiljande från samhället varaktigt påver- ka socialt skadliga levnadsvanor eller egenskaper och söka omdana den döm- de till en nyttig samhällsmedlem. I vad mån cellstraff skulle användas borde be- traktas såsom en från gränsdragningen mellan fängelse och straffarbete fristå- ende fråga. Det vore emellertid önskvärt, att det längre frihetsstraffet differentie- rades från det kortvariga för att fram- häva, att straffen fullföljde olika ända- mål. De som dömdes till kortvarigt fri- hetsstraff borde icke stämplas med nam- net av en straffart som till hela sin ka- raktär vore avsedd för dem som gjort sig skyldiga till svårare brottslighet. F. d. överdirektören Almquist ifrågasatte i Svensk Juristtidning 1931 (s. 261 ff), huruvida skillnaden mellan olika straff- arter borde upprätthållas eller huru- vida icke hellre en individualisering av straffmetoderna borde genomföras allt- efter som den dömde visar sig för sin rättelse i behov av större eller mindre stränghet. Lagen borde ge allmänna di- rektiv utan att strängt binda domstolen i dess valfrihet, domstolen borde i stora drag anvisa behandlingssättet och ut- sätta minsta tiden för frihetsförlusten och de verkställande myndigheterna bor- _15e_F—örhandlingar vid kriminalkongressen i Stockholm den 28, 29 och 30 augusti 1911, utg. av Svenska kriminalistföreningen, s. 99, och För- handlingar vid Svenska kriminalistföreningens ordinarie årsmöte i Stockholm den 29 och 30 sep— tember 1916, utg. av föreningens styrelse, s. 63.

de lämpa metoderna inom lagbestämda gränser efter individens personlighet. Domstolen borde kunna fritt välja mel- lan straff, skyddsåtgärder, alkoholist- vård, lösdrivarbehandling, uppfostrings- åtgärd, övervakning, ortsförbud o. s. v. Domstolen borde vidare äga ändra sin ursprungliga bestämmelse rörande reak- tionsmedlet. Det kunde ock tänkas, att administrativ myndighet erhölle sådan befogenhet.

I det program för en straff— och fång- vårdsreform, som år 1934 framlades av dåvarande chefen för justitiedeparte- mentet statsrådet Karl Schlyter i ett an- förande till statsrådsprotokollet, vidrör- des frågan om en sammansmältning av straffarterna fängelse och straffarbete till ett enhetligt frihetsstraff. Frågan an— sågs emellertid tills vidare böra lämnas öppen.

I de direktiv, som lämnades strafflag- beredningen genom anförande till stats- rådsprotokollet den 6 oktober 1938 av dåvarande chefen för justitiedeparte- mentet statsrådet Westman i samband med beredningens tillsättande, angavs såsom en utredningsuppgift för bered- ningen att undersöka, huruvida den gå]- lande systematiska anordningen av fri- hetsstraffet — med dess uppdelning på två, i viss utsträckning parallella straff— arter, båda möjliggörande även mycket korta strafftider —— kunde anses ända- målsenlig.

I likalydande motioner i riksdagens båda kamrar vid 1942 års lagtima riks— dag hemställdes om en översyn av straff— verkställigheten vid frihetsstraff efter vissa riktlinjer. I motionerna riktades anmärkningar bland annat mot cellstraf- fet och mot placeringen av straffångar i helslutna anstalter. Första lagutskottet fann i sitt av riksdagen godkända utlå- tande (nr 61) med anledning av motio—

• Sida 58
•  Original

nerna vissa av de däri framlagda syn— punkterna förtjänta av närmare utred- ning men ansåg med hänsyn till straff- lagberedningens arbete någon riksdags- skrivelse i ämnet icke vara erforderlig.

Den 31 december 1942 uppdrog Kungl. Maj:t åt strafflagberedningen att till be- handling upptaga frågan om verkställig- het av frihetsstraff. I anförande till stats- rådsprotokollet samma dag yttrade stats— rådet Westman, att utredningen borde avse bland annat frågan om en sam- mansmältning av straffarbete och fäng- else eller erforderlig jämkning av grän- serna mellan de båda straffarterna.

Till fullgörande av sistnämnda upp— drag avgav strafflagberedningen den 14 november 1944 betänkande angående verkställigheten av frihetsstraff m. m. (SOU 1944:50). I betänkandet uttalade beredningen den uppfattningen, att den nuvarande uppdelningen. av det ordinära frihetsstraffet på två i viss utsträckning parallella straffarter icke borde bestå utan att fängelse och straffarbete borde ersättas med en gemensam straffart. Mot tanken, att straffarten borde ha ett sär- skilt namn när den ådömdes på korta tider, kunde enligt beredningens mening anföras beaktansvärda skäl, bland annat att ett såsom svårare ansett frihetsstraff kunde befaras komma att verka belastan- de i socialt hänseende för dem som dömts därtill.

Vid sitt övervägande huruvida dessa och andra därmed sammanhängande frå- gor borde upptagas till gemensam be- handling med reformeringen av verkstäl- ligheten fann beredningen, att en straff- systemsreform på dessa områden icke skulle kunna genomföras förrän efter tämligen lång tid, bland annat emedan frågor som berörde strafflagens speciella del samtidigt måste lösas. Ett enhetsstraff borde icke införas utan att straffbestäm—

melserna i strafflagens speciella del sam- tidigt granskades. Det torde därvid bliva nödvändigt att underkasta straffsatser- na för de särskilda brotten en fullstän- dig översyn i detalj. Då det praktiska syftet med reformerna till väsentlig del syntes kunna vinnas genom att revidera verkställigheten av de nuvarande straff- formerna, .ansåg beredningen att en så— dan revision först borde genomföras.

En grundläggande tanke vid utform— ningen av strafflagberedningens förslag till verkställighetsregler var, att själva frihetsberövandet är tillräckligt såsom repression och att man därför icke bor— de vidtaga inskränkningar i den dömdes rättigheter utöver vad som följer av fri- hetsberövandet och hänsyn till säkerhet och god ordning. I enlighet härmed gjor- des i förslaget endast obetydliga skilj— aktigheter i verkställighetshänseende mellan straffarbete och fängelse.

Vid en diskussion i Svenska krimina- listföreningen 1949 uttalade sig flertalet deltagare för införande av ett enhetligt frihetsstraff.1

Gällande rätt.

Strafflagens bestämmelser om fängelse och straffarbete återfinnes i 2 kap. Straff- arbete är enligt 2 kap. 1 å den svåraste av de allmänna straffarterna, fängelse den därnäst svåraste.

Straffarbete ådömes på lägst två må- nader och högst tio år eller på livstid (2: 3), fängelse på lägst en månad oeh högst två år (2: 4).

Maximigränserna två och tio år kan enligt 4 kap. SL överskridas vid konkur- rens, dock aldrig med mer än två år. —— Vid förvandling av böter till fängelse tillämpas en särskild skala.

* Se Nordisk Kriminalistisk Årsbok 1949—50 s. 53—87.

• Sida 59
•  Original

I lagen den 21 december 1945 om verk- ställighet av frihetsstraff m. ni. genom- fördes icke i full utsträckning strafflag- beredningens tanke att utjämna skillna- den mellan fängelse och straffarbetel. Betänkligheter mot att likställa de båda straffarterna i verkställighetshänseende yppades redan vid remissbehandlingen av beredningens förslag. Det anfördes bland annat att hela latitudsystemet in- om straffrättens speciella del komme att rubbas och att domstolarna icke kunde undgå att taga hänsyn till att fängelse på verkställighetsstadiet vore ett lika svårt straff som straffarbete. Förening- en Sveriges häradshövdingar hävdade, att i det allmänna rättsmedvetandet en bestämd skillnad förefunnes i uppfatt- ningen om de båda straffarternas van- hedrande betydelse. På grundval av så- lunda anförda synpunkter påyrkades i vissa yttranden, bland annat i det som avgavs av styrelsen för Sveriges advo- katsamfund, ett bibehållande av en me- ra markerad skillnad i verkställighets— hänseende mellan fängelse och straffar- bete.

Departementschefen fann, att en vitt— gående utjämning på verkställighetssta- diet av förhållandet mellan de båda straffarterna vore ägnad att medföra en rubbning av latitudsystemet i strafflagen, som inte borde komma till stånd utan en samtidig översyn av straffskalorna. Han fann det därför nödvändigt att bibehålla en större skillnad mellan. fäng- else och straffarbete än beredningen gjort. I sådant hänseende ansåg han den öppna anstaltsvården för korttidsfångar i princip böra avse allenast fängelsefång— ar. Han fann icke heller skäl att, enligt beredningens förslag, avskaffa rätten för fängelsefånge att själv hålla sig med kost.

Första lagutskottet borttog den i pro- positionen upptagna förmånen för fäng— elsefånge att själv hålla sig med kost.

Lagen utfärdades sedermera i enlighet med utskottsförslaget, sedan detta god- känts av riksdagen.

Skillnaderna mellan fängelse och straffarbete framträder i den slutgiltiga lagtexten i de bestämmelser som upp- tages i följande tablå.

Tablå.

44 %.

Straffånge skall börja undergå straf- fet i sluten anstalt. Efter tre månader må han överföras till öppen anstalt. Äro särskilda skäl därtill, må han överfö- ras till sådan anstalt även före utgången av nämnda tid. Fånge som vid verkstäl— lighetens början ej fyllt tjugufem är bör, såframt ej annat föranledes av hän- syn till hans yrkesutbildning eller and- ra särskilda skäl, så snart ske kan över— föras till öppen anstalt.

1 Se kungl. prop. nr 342/1945 5. 124 och första lagutskottets utl. nr 52/1945 5. 78.

45 5.

Fängelsefånge skall undergå straffet i öppen anstalt, såframt det ej med hän- syn till hans ålder, hälsotillstånd eller tidigare vandel, förefintlig möjlighet att bereda honom arbete eller förhållandena i övrigt måste anses olämpligt.

• Sida 60
•  Original

52 g.

Styresmannen skall anvisa fånge lämpligt arbete. Det bör såvitt möjligt vara ägnat att bereda honom yrkesutbildning eller att eljest främja utsikterna för honom att efter frigivningen försörja sig. Vid valet av arbete bör hänsyn tagas till hans

' håg och fallenhet.

Fängelsefånge som arbetar i enrum må själv skaffa sig arbete som styres- mannen godkänner.

Som belöning för arbetsflit och gott uppförande må fånge medgivas att med in— skränkning i arbetstiden ägna sig åt studier eller annan utbildning.

54 5. (Första stycket.)

Straffånge äger i den omfattning fång- vårdsstyrelsen bestämmer för sin arbets- inkomst köpa varor som för ändamålet tillhandahållas vid anstalten. Styresman- nen må i enlighet med fångvårdsstyrel- sens anvisningar medgiva straffånge, som ådagalagt arbetsflit och gott uppföran- de, att i större myckenhet än eljest är medgivet köpa sådana varor. Vad nu sagts skall ock gälla i fråga om bötes— fånge.

54 5. (Andra stycket.)

Fängelsefånge äger för arbetspremier eller egna medel köpa varor som i första stycket avses i samma omfattning som enligt fångvårdsstyrelsens anvisningar högst kan medgivas straffånge. Han må själv skaffa sig eller mottaga bekväm— lighet som låter förena sig med enkel- het och god ordning. Då han arbetar el- ler tillbringar fritid i enrum, må han använda egna kläder, om de äro av till- fredsställande beskaffenhet.

54 5. (Tredje stycket.)

Styresmannen må i enlighet med fångvårdsstyrelsens anvisningar medgiva fånge att åtnjuta annan särskild förmån som är förenlig med god ordning.

69 5. (Andra stycket.)

Annan intagens arbetspremiemedel el- ler inkomst av arbete som han själv skaf- fat sig fördelas efter fångvårdsstyrelsens bestämmande i två delar, disponibla me- del Och besparade medel.

69 &. (Första stycket.)

Fängelsefånge äger fritt förfoga över intjänt arbetspremie, så ock över inkoms- ten av arbete som han själv skaffat sig.

Det må slutligen nämnas att vid an- staltsväsendets utformning vissa öppna anstalter huvudsakligen reserverats för fängelsefångar.

Fängelse som förvandlingsstraff för böter verkställes i sluten anstalt; fin— nes särskilda skäl, må bötesfånge dock överföras till öppen anstalt (46 5).

• Sida 61
•  Original

| | y »

Ett uttryck för utjämningen mellan straffarterna är den i samband med verkställighetsreformen genomförda änd- ringen i 4 kap. 6 % strafflagen, innebä- rande att fängelse och straffarbete räk- nas lika när straff som den dömde un- dergått skall avräknas å annat straff. I enlighet med beredningens förslag kvar- står däremot den skillnaden att vid till- läinpning av 4 kap. 2—5 %% viss tids fäng- else eljest skall svara mot straffarbete under hälften så lång tid.

Utländsk rätt.

a) I några främmande länder förekom- mer endast ett allmänt frihetsstraff.

I England har genomförandet av Crim- inal Justice Act 1948 bl. a. inneburit att man erhållit ett enhetligt frihets- straff. Tidigare hade man två allmänna frihetsstraff, imprisonment och penal servitude. Imprisonment kunde även ådömas »with hard labour», en straff— form som ofta benämndes blott »hard labour». Imprisonment och penal ser- vitude löpte icke parallellt utan var till tiden skilda åt. Imprisonment ådöm- des för en tid av minst fem dagar och högst två år, medan penal servitude ådömdes på minst tre år. Det existerade sålunda en lucka mellan imprisonment och penal servitude (2—3 är), vilken emellertid i praktiken kunde bringas att försvinna genom tillämpning av reg- lerna om villkorlig frigivning. I motiven till den år 1938 framlagda bill som se— dermera lagfästes som Criminal Justice Act framhölls att någon saklig skill- nad icke bestod mellan imprisonment och penal servitude med avseende å behandlingen av de dömda. Användan— det av de två benämningarna var, sades det, ägnad att inge den föreställningen, att det bestode en sådan saklig skillnad.

Det anfördes också som en nackdel av de skilda benämningarna, att många fångar som dömts till penal servitude betraktade sig som ett slags aristokra- ter bland fångarna i ett gemensamhets- fängelse.

I Criminal Justice Act 1948 (Section 1, 1)—3)) stadgas generellt att best-äm- melser som tidigare givit domstol rätt att döma till penal servitude eller imprison- ment with hard labour i stället skall an- ses avse imprisonment på högst den tid på vilken den tilltalade förut kunnat dö- mas till penal servitude eller imprison— ment with hard labour.

Till länder med ett enhetligt allmänt frihetsstraff kan även med viss rätt räk- nas Norge. Där finns visserligen två frihetsstraff, nämligen fengsel och hefte, av vilka det förra ådömes på viss tid från och med tjuguen dagar intill femton år (eller i konkurrensfall, från vilka här och i det följande bortses, tjugu år) eller på livstid och det senare ådömes på viss tid från och med tjuguen dagar intill tjugu år, men hefte fullgör åtminstone i främsta rummet funktionen av en custo- dia honesta (se nedan 5. 69). Hefte är nämligen avsett att tillämpas vid vissa politiska brott såsom antingen ensam el— ler alternativ straffart och kan användas även vid straffminskning enligt vissa allmänna eller speciella grrunder, bland de senare samtycke till dödande och till svår kroppsskada, inbegripet duell. Dess- utom stadgas, att hefte kan användas vid brott som- är belagda med enbart feng— sel i stället för detta straff såframt sär- skilda omständigheter gör antagligt att handlingen icke framgått av ett fördär- vat sinnelag. I praktiken spelar hefte en ytterst obetydlig roll.

I samband med rettsoppgjoret efter ockupationen har man i Norge tagit tvangsarbeid i bruk som alternativt straff

• Sida 62
•  Original

vid sidan av fengsel och hefte. Tvangs- arbeid har tidigare endast använts som skyddsåtgärd mot lösdrivare och alko- holister. Då tvangsarbeid infördes (an- ordning 3 oktober 1941) var tanken att den nya straffarten skulle möjliggöra att fångarnas arbetskraft kunde utnyttjas i friare former än fengselstraffet medger. De flesta längre frihetsstraff som ådömts landssvikere har också lytt på tvangsar- beid. Det har verkställts i arbetsläger. Tvangsarbeid ådömes på livstid eller på viss tid, minst tjuguen dagar.

Eftersom tvangsarbeid kan betraktas som en speciell straffart för landssvike- re, kan det antagas att denna reaktions- form sedan rettsoppgjeret avslutats icke vidare kommer att användas som straff— art. Enligt en lag den 3 december 1946 kan dock tvangsarbeid även användas i stället för vanligt frihetsstraff som straff för utländska krigsförbrytare.

Till de länder som har endast ett all- mä—nt frihetsstraff hör även Nederländer- na. Enhetsstraffet benämnes där fäng- else (Gevagnisstraf) och kan ådömas på livstid eller på viss tid, minst en dag och högst femton år (tjugu år vid kon- kurrens och i vissa andra fall).

b) Ett system med två till tiden delvis parallella frihetsstraff finnes i flera län- der.

Så är fallet i Danmark, varest de all- männa frihetsstraffen. är faengsel, ådömt på livstid eller på viss tid i regel icke under trettio dagar eller över sexton år, och haefte, i regel ådömt på tid från sju dagar till två år. Verkställigheten av faengsel och haefte regleras genom kong]. anordningar den 10 maj 1947 och den 3 september 1948. Faengselstraff, som efter avdrag av häktningstid utgör 5 måna- der eller mera, verkställes i statsfaengsel. Fångarna tillbringar som huvudregel ar— betstiden i gemenskap. De är skyldiga att

utföra anvisat arbete och har i allmänhet icke rätt att förskaffa sig förmåner ut- över dem som tilhandahålles inom fäng— elset. Famgsel upp till fem månader och haefte verkställes i arresthus. Verkstäl- ligheten skall som regel ske i enrum. Haeftesfångarna får bruka egna kläder, själva förskaffa sig sysselsättning och har rätt att i vidare omfattning än faeng- selfångar brevväxla med släktingar och närstående. De kan också medföra före- mål för personligt bruk.

I Finland förekommer dels tukthus, ådömt på livstid eller på viss tid lägst sex månader och högst tolv år, dels fäng- else på minst fjorton dagar och högst fyra år. Fängelsefånge är liksom tukt— husfånge skyldig att arbeta men har viss möjlighet att själv välja arbetet. Om vid sammanläggning av straff fängelse över— går till tukthus, skall fängelsetiden mins— kas med en fjärdedel.

I Amerikas Förenta Stater har uppdel— ningen av brotten i två kategorier, fe- 1.onies och misdemeanours, lett till två typer av frihetsstraff. För felonies före- kommer frihetsstraff i en form som mot- svarar det tidigare engelska penal ser- vitude. Frihetsstraffen benämns i de skilda staterna på olika sätt. I Pennsyl— vania kallas de »separate and solitary confinement at hard labor» och »simple imprisonment». Det förra verkställes med få undantag i statliga fångvårdsanstalter och det senare endast i lokala fängelser. I realiteten är skillnaden mellan straff- arterna numera ringa, bl. a. därigenom 'att cellstraff sedan länge försvunnit och arbetsskyldighet för dem som dömts till imprisonment at hard labor stundom bort- faller på grund av brist på arbetstill— fällen. I Pennsylvania, t. ex., är skillna— den av ringa betydelse utom när det gäl- ler att förklara en person för vanefö'r- brytare; i sådana fall får endast dom å

• Sida 63
•  Original

intagande i statlig fångvårdsanstalt tagas i beräkning. I andra stater har straff- arten betydelse för frågan huruvida för- lust av medborgerliga rättigheter skall inträda.

I Italien hade man före år 1930, då den nu gällande strafflagen tillkom, de parallellt löpande frihetsstraffen reclu- sione och detenzione. Det sistnämnda mildare straffet uteslöts emellertid ur den nya strafflagen. Enligt denna finnes dels ergastolo, som alltid ådömes på livs- tid och är förenat med arbetstvång, dels reclusione, som ådömes på viss tid lägst femton dagar och högst tjugufyra år och likaledes medför arbetstvång, dels ock slutligen för ringare brott arrest, som ådömes på minst fem dagar och högst tre år och i fråga om arbetstvång är i så måtto mildare att den dömde må efter sina anlag och sin tidigare verksamhet sysselsättas med annat arbete än sådant som är anordnat i straffanstalten. I det med anledning av strafflagens tioårs— jubileum år 1941 utgivna verket Bonifi- ea umana har dåvarande justitieminis- tern Grandi beklagat avskaffandet av detenzione. En lindrigare form av fäng- elsestraff borde återinföras åtminstone a) för culpösa brott; b) för brott be- gångna av moraliskt eller socialt särskilt värdefulla motiv; e) för brott begångna i vrede, framkallad av en annan persons orättfärdiga beteende; (1) för brott be— gångna till följd av suggestion från en folkhop i uppror, såvitt fråga icke är om sammankomster eller församlingar som förbjudits i lag eller av myndigheterna; samt 0) såsom förvandlingsstraff för bö- ter. Ett steg mot en dylik differentiering av fängelsestraffet har redan tagits, i det att den författning av år 1931 som reg- lerar straffverkställigheten anordnat en särskild fängelseregim för fångar vilkas straff ådömts dem för brott av berörda

slag. Enligt föreskrifter i denna författ— ning skall nämligen dessa fångar till skillnad från andra fängelsefångar till— talas med efternamn och icke med num— mer, ej vara underkastade isolering i cell under den första tiden av straffverk— ställigheten, kunna erhålla annat arbete än det som eljest anordnas inom straff— inrättningen samt icke annat än på egen begäran kunna överföras till straffin— rättningar i kolonierna eller andra be- sittningar bortom havet; de äger vidare även rätt till högre avlöning för sitt ar- bete samt till större förmåner beträffan— de besök och korrespondens än vanliga fängelsefångar.

c) Tre eller flera arter av det allmän— na frihetsstraffet finns på många håll.

Till denna grupp kan man, om man så vill, räkna Italien (se ovan).

Dit hör också Tyskland. Zuchthaus ådömes på livstid eller från och med ett till och med femton år, Gefängnis kan ådömas för tid mellan en dag och fem år och Haft på lägst en dag och högst sex veckor.

Den schweiziska strafflagen känner tre allmänna frihetsstraff: tukthus, fängelse- och arrest. Tukthus ådömes på livstid eller på viss tid från och med ett till och med tjugu år, fängelse på minst tre dagar och i regel högst tre år. De båda straffen verkställes enligt lagen i skilda anstalter men är förenade med arbets- tvång av enahanda slag. -Fängelsefångar-- na åtnjuter visst företräde i fråga om gemensamhetsstraff och förmåner. Ar- reststraffet, avsett för ringa brott, sträc- ker sig från och med en dag till och med tre månader.

En långtgående uppdelning på skilda straffarter utmärker den franska rätten, ehuru skillnaden mellan straffarterna övervägande synes vara formell eller be— roende på strafftidens längd. Förutom

• Sida 64
•  Original

deportation känner den franska rätten icke mindre än fyra olika allmänna fri- hetsstraff, nämligen les travaux forcés, vilket straff ådömes på livstid eller på viss tid minst fem år och högst tjugu år eller vid återfall på längre tid, la réclusion, som ådömes på minst fem och högst tio år, l'emprisonnement cor- rectionnel, som ådömes på minst elva dagar och högst fem år, samt Pemprison- nement de simple police, som ådömes på 1—10 dagar. Uppdelningen på dessa olika straffarter sammanhänger med åt- skillnaden i code .pénal mellan crimes, délits och contraventions, som i sin ord- ning sammanhänger med uppdelningen av domstolskompetensen på cours d'as— sises, tribunaux correctionnels och tri- bunaux de simple police. Les travaux forcés och la réclusion är sålunda av- sedda för crimes, l'emprisonnement cor- rectionnel för délits och för crimes vil- ka behandlas såsom délits samt Pempri- sonnement de simple police för contra- ventions. De delvis jämlöpande straffen travaux forcés och réclusion skilde sig före år 1938 från varandra genom att det förra straffet verkställdes i koloni- erna. Numera verkställes båda i hemlan- det. Det synes i allt fall vara avsett att de som dömts till travaux forcés skall underkastas strängare behandling än de som dömts till réclusion. Skillnaden mel— lan la réclusion och l'emprisonnemen—t correctionnel åter synes huvudsakligen vara sådan som beror av längden av strafftiden. I princip skall l'emprisonne— ment correctionnel på tid ej översti- gande ett år i motsats till längre straff

i sin helhet avtjänas i cell, men så har i praktiken endast i mindre utsträckning kommit att ske.

Även i Belgien tillämpas ett flertal all- männa frihetsstraff, nämligen les travaux forcés, la réclusion, l'emprisonnement correctionnel och l'emprisonnement pour contravention. Till travaux forcés dömes på livstid eller på en period av 10—15 år eller i vissa fall 15—20 är. La réclusion ådömes på viss tid lägst fem och högst tio år, l'emprisonnement cor- rectionnel i regel på lägst åtta dagar och högst fem år samt l'emprisonnemcnt pour contravention på 1—7 dagar.

Den österrikiska strafflagen känner fyra allmänna frihetsstraff, nämligen schwerer Kerker och einfacher Kerker, avsedda för Verbrechen, samt strenger Arrest och einfacher Arrest, avsedda för Vergehen och Ubertretungen. Ingen vä— sentlig skillnad med avseende å verk- ställigheten lär numera bestå mellan sträng Kerker, Kerker och sträng arrest. Sträng Kerker kan emellertid förenas med skärpning, och vissa skillnader med avseende å förmåner m. m. göres mellan de tre straffarterna. Enkel arrest skiljer sig från de strängare straffarterna genom att arrestanterna icke är underkastade arbetstvång, äger själva skaffa sig arbete, bära egna kläder och skaffa sig egen mat. Sträng Kerker och Kerker ådömes på livstid eller på viss tid lägst tjugu- fyra timmar och högst tjugu år, arrest— straffen på minst tolv timmar och högst sex månader eller, mera undantagsvis, högst tre år.

2 kap. Custodia honesta.

Svenska förslag.

Prof. Thyrén föreslog i »Principerna för en strafflagsreform», att det skulle införas en särskild art av frihetsstraff,

arrest, avsedd för åsiktsförbrytelser och andra ur ett icke klandervärt sinnelag framsprungna brott i den mån icke bö— tesstraff vore tillräckligt. Arrest skulle

• Sida 65
•  Original

l | l i | l l l

..befriad från sådant straff genom benåd—

icke förekomma vid andra brott än så— dana, där graden av sinnelagets sam- hällsfarlighet vore oberoende av dess hederlighet eller ohederlighet, d. v. s. brott av den natur att de kunde begås med fullt hederligt och dock utpräglat samhällsfarligt sinnelag. För stöld ex- empelvis skulle arrest icke kunna ådö- mas. Om ett dylikt brott undantagsvis vore begånget under sådana förhållan- den att sinnelaget icke kunde anses i nå- gon mån vanärande, måste nödvändigtvis den genom brottet ådagalagda samhälls— farligheten också vara ringa, vida mind— re än den vid stöld vanliga, och böter eller villkorlig dom eller benådning vore på sin. plats. Ett behov av lång- varig inspärrning kunde aldrig tänkas i fråga om en »ärlig» tjuv men, väl beträf— fande förövaren av en politisk förbry- telse, ty vid sådant brott kunde, huru hederligt än sinnelaget vore, dock sam- hällsfarligheten vara maximal. Arrest skulle verkställas i särskild anstalt och till utförandet skarpt skilja sig från vanligt frihetsstraff men ha samma all- männa minimum och maximum och även omfatta livstids frihetsberövande-. An- vändningen av straffarten skulle begrän- sas till vissa brottstyper, och straffar- ten skulle i straffsatserna alltid uppstäl- las alternativt med vanligt frihetsstraff.

l »Förberedande utkast till strafflag, allmänna delen» utförde Thyrén denna tanke så, att där stadgades atti särskilda fall som vore utsatta i lagen finge i stäl- let för till annat frihetsstraff dömas till _arrest på tid motsvarande tiden för så- dant straff. Till arrest finge dock ej dö- mas den som genom brottet ådagalagt -ett ohederligt eller oärligt sinnelag, ej heller den som förut genom lagakraft— vunnen. dom blivit dömd till annat fri- hetsstraff såframt han ej blivit till fullo

ning. Arrest skulle verkställas i anstalt, som uteslutande användes för detta än- damål, och ej vara förenad med inne- slutning i cell.

Strafflagskommissionen upptogi »För- slag till strafflag, allmänna delen» (SOU 1923: 9) tanken att införa en sådan s. k. custodia honesta med benämningen ar- rest. Straffarten skulle liksom enligt Thyréns utkast till tiden löpa jämsides med annat frihetsstraff och kunna ådö- mas för brott vid vilka lagen jämte van.- ligt frihetsstraff utsatte arrest.

En allmän förutsättning för använd- ning av arrest borde enligt strafflags— kommissionen vara, att gärningsmannen icke genom brottet ådagalagt ett oärligt eller eljest ohederligt sinnelag. Däremot skulle det innebära en onödig stränghet att, såsom skedde enligt Thyréns utkast, från arrest utesluta dem som förut bli- vit dömda till vanligt frihetsstraff. Där- av att brottslingen förut undergått så— dant straff kunde man icke draga några bestämda slutsatser angående motiven. till det nya brottet, utan dessa borde prövas i varje särskilt fall. Arrest borde komma i fråga endast vid de brott i vil— kas straffsats arr-est genom bestämmelser i strafflagens speciella del bleve upp- tagen. Det vore nämligen visserligen tänkbart, att även ett i regel så vanhed- rande brott som t. ex. stöld kunde be- gås av ideella motiv, men att i dylikt fall använda arreststraff skulle dock så föga harmoniera med nämnda brotts vanliga karaktär, att arrestens egenskap av custodia honesta komme att inför den allmänna åskådningen förvanskas. Kommissionen ville dock såsom sin me- ning uttala, att arrestens användning ingalunda borde inskränkas till politis- ka brott eller ens till åsiktsförbrytelser, utan borde utvidgas till alla brott, som i typiska fall vore av den natur, att brot-

• Sida 66
•  Original

tets begående icke behövde ådagalägga ett ohederligt sinnelag. Då emellertid jämväl förbrytelser, vid vilka man i re- gel vore berättigad att presumera ett hederligt sinnelag, undantagsvis kunde härflyta ur ohederliga motiv _ utländsk praxis kände åtskilliga dylika fall av duell — borde arrest aldrig uppställas såsom ensam straffart, utan endast al- ternativt med vanligt frihetsstraff.

I den diskussion, som föranleddes av Thyréns förslag, yttrade sig prof. Stjern- berg på kriminalkongressen i Stockholm 1911 (Förhandlingar vid kriminalkon- gressen i Stockholm den 28, 29 och 30 augusti 1911, utg. av Svenska krimina— listföreningen, s. 108 ff) och i Svenska kriminalistföreningen 1916 (Förhand— lingar vid Svenska kriminalistförening- ens ordinarie årsmöte i Stockholm den 29 och 30 september 1916 utg. av för— eningens styrelse, s. 63 ff) för införan- de av en custodia honesta. Han anför- de, att det svenska fängelsestraffet tidi— gare med en viss rätt kunnat anses göra tjänst som ett slags custodia honesta. Ge- nom 1906 års verkställighetslag, som bl. a. införde arbetsplikt för fängelse- fångar, hade emellertid fängelsestraffets ursprungliga karaktär förändrats. Fäng— elsestraffets egentliga syfte vore att ut— göra ett kortvarigt allmänt frihetsstraff, och det vore svårt att förena detta syfte med uppgiften att tjänstgöra såsom custodia honesta. Advokaten Stiernstedt ifrågasatte i Svensk Juristtidning 1916 (s. 290 ff) däremot starkt, huruvida det vore önskvärt att införa custodia ho- nesta. Han framhöll särskilt, att man därigenom gjorde det vanliga frihets- straffet mera graverande för de dömdas anseende och därför försvårade återin- trädet i samhällslivet för dem som fri- gives efter undergånget allmänt frihets- straff. Från denna synpunkt borde man

snarare unifiera frihetsstraffen än upp- dela dem i mera vanhedrande och mind- re vanhedrande. Allmänhetens dom vore för övrigt icke alldeles onyanserad; tvärtom gjordes säkerligen en mycket bestänid skillnad mellan dem som suttit inne för en politisk förbrytelse eller för offentligt raljerande med en biblisk be- rättelse, å ena sidan, och å andra sidan dem som varit straffade för stöld eller förskingring. Sannolikt vore det för all- mänheten mera det genom straffet kon- staterade brottet än det undergångna straffet som fläckade de dömda. Infö- randet av custodia honesta skulle för— denskull kanske ej betyda så mycket för åsiktsförbrytarna själva. Byråchefen Sandell uttalade i Svenska kriminalist- föreningen 1916 (Förhandlingarna, s. 53 ff) likaledes tvivel på nyttan av in- rättande av en custodia honesta. Han hade för sin del funnit, att folk rätt bra skilde mellan fängelse och straffarbete och gärna översåge med dem som dömts blott till fängelse. En tidningsman som dömts i tryckfrihetsmål torde ej riskera sitt sociala anseende därför att han un— dergått samma straff som småtjuvar och vårdslösa gäldenärer, och där man kun- de tillägga brottet något altruistiskt drag, ansåges ej ens den från straffarbete fri- givne fläckad, åtminstone ej bland lik— tänkande. Från folkopinionens synpunkt gällde spörsmålet främst alternativen rent frikännande eller straff och endast i andra rummet frågan om straffets art.

En ingående kritik av Thyréns och strafflagskommissionens förslag har läm- nats av advokaten Arnold Sölvén i Nor- disk Tidsskrift for Strafferet 1928 (s. 246 ff). Han hävdar där, att vi saknar varje enhetlig, allmängiltig norm för en etisk värdering av sinnelaget eller motiven. En dylik värdering måste vid brott i allmänhet och vid de politiska brotten

• Sida 67
•  Original

i synnerhet bliva subjektivt färgad och tillämpning av custodia honesta enligt de ifrågavarande förslagen därför bliva oenhetlig och godtycklig. Därjämte möt- te det allvarliga betänkligheter att ut- märka vissa brottslingar såsom etiskt fläckfria, ty därmed komme man att sätta motsatt stämpel på den stora mas- san av förbrytare och hindra deras upp- rättelse och återinträde i samhället. Att tillåta custodia honesta vid vissa brott men icke vid andra skulle vidare beträf- fande de förra brotten försvaga straff- budets manifestation av socialt ogillan- de och därmed dess förmåga att mot- verka mot det skyddade intresset rik- tade brottsimpulser. Däremot Sölvén. anhängare av en custodia ho- nesta, om för dess tillämpning förut- sattes att brottet framgått ur en plikt- övertygelse av utslagsgivande motivkraft och med principiell social syftning. Även prof. Wetter har, i en artikel i Svensk Juristtidning 1931 (s. 354 ff), ta— git avstånd från tanken på en. custodia honesta knuten vid de förutsättningar Thyrén och strafflagskommissionen fö- reslagit, i det att han instämmer i Söl- véns åsikt att en moralisk värdering av sinnelag eller motiv är obrukbar så- som grund för det privilegierade frihets- straffet. Att med Sölvén bygga privi- legiationen på en differentiering alltefter det att brottet förövats med övertygelse om plikt såsom avgörande brottsmotiv eller så icke är förhållandet är emeller- tid enligt Wetter icke heller tillrådligt. Han anför, att ådömandet av custodia honesta enligt denna tankegång förut- sätter att den tilltalades pliktinställning vid brottet är en bestående faktor. Vi- dare vore pliktövertygelsen icke en skarpt urskiljbar företeelse. Brottslingar ansåge sig ej sällan av det ena eller andra skälet ha en rätt att begå brot-

vore

tet, och det som uppfattades såsom be- rättigat framstode lätt även såsom plikt gentemot individen själv och hans när- maste. Från allmänpreventiv synpunkt vore det också betänkligt att privile— giera vilken som helst brottsling som handlade på grund av fast rotad över- tygelse. För att hindra detta borde en— ligt Sölvén krävas att den brottsliga handlingen hade principiell syftning. Men fordran på sådan syftning vore icke längre ett psykologiskt kriterium som kunde objektivt fastställas utan to- ge sikte på vissa allmäntsociala värden och ändamål. Därigenom skulle åter in— föras en social värdering, vid vilken domarens personliga sociala inställning ytterst bleve avgörande. Icke heller kunde Wetter biträda en stundom yp- pad åsikt, att privilegieringen borde byggas på förhandenvaron av altruistis- ka motiv. Motsatsförhållandet mellan altruistiska och egoistiska motiv kom— plicerades av att individens egna lev— nadsbetingelser på intimaste sätt beror både av vissa andra människors välfärd och av förhållandena inom de trängre eller vidare sociala grupper som han tillhör. Wetter uppställer efter denna kritik en egen teori om det lämpliga an- vändningsområdet för custodia honesta. En kollektiv pliktövertygelse av erfor- derlig utbredning kunde, menar han, utgöra en principiell grund att frångå det vanliga frihetsstraffet.1

I de direktiv som lämnades bered- ningen vid dess tillsättande uttalas, att beredningen borde undersöka huruvida förutsättningar är för handen för inrät- tande av det särskilda mildare frihets- straff som av strafflagskommissionen fö- reslagits komma till användning i vissa fall. I de senaste direktiven för bered-

' Se också ett anförande av Wetteri Nordisk Kriminalistisk Årsbok 1949—50 5. 75—77.

• Sida 68
•  Original

ningen, givna genom statsrådsanförande den 15 december 1944 av dåvarande che- fen för justitiedepartementet statsrådet Bergquist, anföres att det borde övervä- ga-s om skäl finns att inrätta en särskild strafform med mildare behandling vid vissa brott, s. k. custodia honesta.

I strafflagbereduingens betänkande angående verkställigheten av frihets- straff m. m. (SOU 1944:50 s. 117) an- föres, att det borde närmare undersö- kas huruvida behov föreligger att i vis- sa fall anordna en mera hänsynsfull sär- behandling, en custodia honesta. Finnes detta böra ske, uppkomme enligt bered- ningen frågan, huruvida det bör tillkom- ma domstol att förordna om dylik sär- behandling —— i vilket fall den enligt beredningens åsikt borde ha särskilt namn —— eller om en central myndighet skall besluta därom under verkställig- heten av frihetsstraffet.

Utländsk rätt.

Custodia honesta leder i modern straff- rätt sitt ursprung från den franska rät- tens särskilda parallellstraff för politiska brott. På detta område inträdde i tiden efter 1830 års revolution en fullständig omkastning i det straffrättsliga bedöman- det. Tidigare hade politiska brott belagts med vanliga straff även av svåraste grad. Men under Ludvig Filips regering ut— byggdes genom lag av 1832 för vissa he- stämda politiska brott, tillhörande den svåraste brottsgruppen, crimes, en ex- klusivt tillämplig och med de vanliga straffen parallell straffskala, vars cen- trala straffart var det nya frihetsstraf— fet détention på minst fem och högst tjugu år. Sedan genom bestämmelse i 1848 års författning dödsstraffet upp- hävts vid politiska brott i allmänhet och gen-om lag av 1858 ersatts med en svårare 68 CUSTODIA HONESTA.

art av deportation, ingår i den politiska straffskalan följande straffarter: dépor— tation dans une enceinte fortifiée, dé- portation simple, détention, bannisse- ment och degradation civique. De medel- svåra politiska brotten, délits correction- nels politiques, blev väl genom lag av 1830 underställda prövning av jury, vil— ken bestämmelse senare åter begränsa— des, men vid dem uppställdes icke nå- gon särskild straffart utan endast vissa särskilda förmåner vid straffets verk— ställighet. De särskilda straffarterna för politiska brott är emellertid i Frankrike endast relativa och icke absoluta poenae honestae. De betecknas uttryckligen så— som infamantes och det privilegierade frihetsstraffet détention medför obliga- toriskt degradation civique liksom även domens publicerande. Likväl är det otvivelaktigt, att de politiska paral- lellstraffen är avsedda att icke medföra den vanheder, som är förenad med de ordinära straffen.

Även enligt belgiska strafflagen finnes vid sidan av av de vanliga frihetsstraffen ett för vissa politiska brott stadgat fri- hetsstraff, détention, som kan ådömas på minst fem och högst tjugu år. Détention kan enligt belgisk rätt ådömas jämväl på livstid.

Ett privilegierat frihetsstraff, utgöran- de en produkt av franskt inflytande och inhemsk rättsutveckling, uppställes vida- re i den tyska strafflagen av år 1870, vilken i denna del tjänat såsom förebild för norsk rätt och de svenska strafflags- förslagen. Det franska inflytandet hade förmedlats av Preussens strafflag av 1851, vars straffart Einschliessung gestal- tades efter förebild av détention och till- lämpades såsom exklusivt straff vid be- stämda politiska brott med ytterligare tillägg av duell. I riksstrafflagen upptogs motsvarande straffart, Festungshaft, lika-

• Sida 69
•  Original

ledes såsom tillämplig vid bestämda po— litiska brott jämte duell men nu både så- som exklusivt straff och alternativt med vanligt frihetsstraff. Med hänsyn till spe- ciellt valet mellan Zuchthaus och Festungshaft stadgades såsom bedöm- ningsgrund för privilegieringen, att Zuchthaus må ådömas endast om det ådagalägges, att den straffbara handling- en framgått ur ett ärelöst sinnelag (»aus einer ehrlosen Gesinnung entsprungen ist»). Bestämmelsen om ehrlose Gesin- nung såsom bedömningsgrund visade sig svår att tillämpa konsekvent. Huruvida Festungshaft kommer att bibehållas i tysk rätt är osäkert.

I norska strafflagen uppställes paral- lellt med det vanliga frihetsstraffet, kal- lat fengsel, ett annat frihetsstraff, hette, som åtminstone i främsta rummet full- gör funktionen av custodia honesta (jfr s. 61). Detta straff tillämpas vid vissa bestämda politiska brott såsom antingen ensam eller alternativ straffart. Det kan vidare tillämpas vid straffminskning en- ligt vissa allmänna eller speciella grun— der, bland de senare samtycke till dö— dande eller till orsakande av svår kropps— skada enligt en bestämmelse som inbegri- per även duell. Men dessutom har upp- ställts en generell regel, att vid brott, som belagts med enbart fengsel, i stället kan ådömas motsvarande hette, »såframt särskilda omständigheter göra antagligt, att handlingen icke framgått ur ett för- därvat sinnelag». Straffartens karaktär av effektiv custodia honesta förvanskas emellertid i dessa fall därav, att straff- tiden förlänges enligt en lagstadgad pro- portion av 2: 1 till fengsel. Den uppställ- da förutsättningen, att handlingen icke framgått ur ett fördärvat sinnelag, har ansetts tillämplig även då fengsel och hette stadgats såsom alternativa straff och bildar alltså en generell bedömnings-

grund för det privilegierade frihetsstraf- fet på samma sätt som i Tyskland. In- nebörden därav är icke lika otvetydig som i fråga om ärelöst sinnelag enligt den tyska förebilden. Emellertid använ— der kommissionsmotiven av 1896 om- skrivningarna ärelöst sinnelag och ohe- derligt motiv samt uttalar om straffar- tens kriminalpolitiska funktion, att sta- ten, som i motsats till ifrågavarande in- divider anser dessas handlingar skadliga, visserligen måste värja sig mot dem ge— nom straff, men att det vore orättfärdigt och blott kunde leda till moralisk för- virring, om här användes samma straff— arter som gentemot vanliga förbrytare. Om man tillägger vitsord åt dessa ut- talanden, får även rekvisitet »fördärvat sinnelag» tolkas såsom liktydigt med mo- raliskt fördärvat sinnelag. I praktiken synes hette ytterst sällan förekomma. Enligt danska strafflagen av år 1866 förekom custodia honesta under namn av statsfaengsel. I den nu gällande straff- lagen av är 1930 upptogs icke detta straff. Där stadgades emellertid enligt lagens ursprungliga lydelse beträffande förbry- telser mot statens självständighet och så- kerhet samt förbrytelser mot statsförfatt- ningen och de högsta statsmyndighe- terna, att om dessa brott vore belagda med det allmänna frihetsstraffet faeng— sel, i stället under särskilda omständig- heter skulle kunna dömas till det andra i lagen upptagna allmänna frihetsstraf- fet, haefte, på samma tid. De allmänna tidsgränserna för faengsel är livstid eller ock minst trettio dagar och högst sexton år, medan haefte i vanliga fall har ett minimum av sju dagar och ett maximum av två år. Genom en lag den 15 mars 1939, i vilken bland annat infördes nya och skärpta bestämmelser om brott mot statens säkerhet och offentlig myndig- het, begränsades möjligheten att ut-

• Sida 70
•  Original

byta faengsel mot haefte så till vida att faengsel intill sex månader, men ej feeng— sel på längre tid, kunde utbytas mot haefte på samma tid. Genom en lagänd- ring den 7 juni 1952 har varje form av custodia honesta fallit bort.

Det italienska strafflagsförslaget av år 1921, Ferris förslag, uppställde särskilda arter av frihetsstraff, detenzione sem- plice och detenzione rigorosa, för brott begångna uteslutande av politiska motiv eller socialt intresse. I den nya straff- 70 CUSTODIA HONESTA.

lagen av år 1930 upptages icke någon sådan straffart.

För den engelska och amerikanska rätten är custodia honesta okänd, likaså för den finska. Beträffande finsk rätt för— tjänar dock anmärkas, att efter en änd- ring år 1921 i straffverkställighetslagen fångar, som dömts för förräderi eller nå- got av vissa andra brott, icke må sam- manföras med övriga fångar och skall behandlas på sätt om rannsakningsfångar är stadgat. Icke heller i den schweiziska strafflagen förekommer custodia honesta.

3 kap. Strafflagberedningens förslag.

1. Allmänna synpunkter.

Frågan om införande av ett enda, en- hetligt frihetsstraff har debatterats prak— tiskt taget sedan frihetsstraffet fram- trädde som ett av de ordinära hruvud— straffen. Spörsmålet var föremål för in- ternationella meningsutbyten vid straff- rättskongressen i Frankfurt 1857 och upptogs till övervägande av den interna— tionella straffrätts- och fångvårdskom- missionen (Commission Internationale Pénale et Pénitentiaire, CIPP) redan vid dess första kongress i London 1872. Vid CIPP:s kongress i Stockholm 1878 var den ett av huvudämnena och kongressen antog med stor majoritet på förslag av den belgiske kriminologen Thonissen ett uttalande till förmån för frihetsstraffets förenhetligande. Frågan berördes även vid CIPP:s kongress i Paris 1895. Vid kongressen i Prag 1930 var problemet äter föremål för överväganden; man kunde då emellertid icke ena sig om något uttalande. Under CIPP:s sista verk- samhetstid studerades frågan av en sär— skild kommitté. På grundval av dess ar- bete antogs 1951 en resolution, enligt vilken skiljaktigheter som grundas enbart på brottets natur och svårhet bör försvin-

na och ersättas av en ny differentiering som svarar mot behovet av en individua- lisering av straffen.

När spörsmålet om införande av ett enhetligt frihetsstraff diskuterades un- der 1800-talet, var det från väsentligen andra utgångspunkter än dem som i vå- ra dagar är aktuella. I den tidigare de- batten återfinner man bland motstån- darna till ett förenhetligande företrädar- na för den modernare åskådning, som vid sidan av de rent repressiva formerna för frihetsberövande ville införa en reak- tionsform, som väsentligen skulle taga sikte på den dömdes uppfostran, utbild- ning och återanpassning. Sedan frihets- berövandets retributiva funktion i våra dagar skjutits i bakgrunden och man allmänt betraktar resocialiseringen som dess närmaste uppgift, har den äldre diskussionen om frihetsstraffets arter förlorat aktualitet. Med detta förändrade betraktelsesätt har följt att för skilda ka- tegorier brottslingar skapats särskilda reaktionsformer vid sidan av vanligt fri- hetsstraff. Svårigheterna att nå interna- tionell enighet om ett uttalande i frågan om frihetsstraffets arter sammanhänger

• Sida 71
•  Original

till stor del med den olika utveckling av »straff» och »skyddsåtgärder» som ägt rum i skilda länder.

De särskilda reaktionstormer som har skapats i Sverige, numera ungdomsfäng- else samt förvaring och internering i så— kerhetsanstalt, skiljer sig till sin legala utformning från vanligt frihetsstraff främst däri att tiden för frihetsberövan- det icke i första hand bestämmes av domstol. För deras tillämpning gäller särskilda förutsättningar som angives i lag. Dessa särskilda reaktionstormer kommer beredningen att granska i se- nare betänkanden, vid behandlingen av ungdomsbrottsligheten och abnorm- hrottsligheten. I,vilken utsträckning det kan finnas behov av att fortfarande ha särskilda institut för vissa grupper av brottslingar får beredningen då anled— ning att diskutera. Tendensen att diffe- rentiera behandlingen med hänsyn me- ra till brottslingens person än brottets art har gjort sig gällande icke bara så att särskilda reaktionstormer skapats utan även genom differentierad behand— ling inom de skilda påföljderna. Delvis har härigenom skiljaktigheterna mellan de egentliga frihetsstraffen och andra åtgärder på nytt utplånats. I särskild grad gäller detta emellertid de båda for- merna av vanligt frihetsstraff, straffar- bete och fängelse. Beredningen har vid revisionen av reaktionssystemet även ställts inför frågan om frihetsstraff av den traditionella typen är ett lämpligt kriminalpolitiskt medel i kampen mot brottsligheten. Vid sina diskussioner härom har beredningen kommit fram till uppfattningen att frihetsstraff kan er- sättas med andra kriminalpolitiska åt- gärder när det gäller ungdom men att det, trots de invändningar som från skilda synpunkter kan göras mot sådant straff, icke är tänkbart att inom över-

skådlig framtid beträffande vuxna er- sätta frihetsstraff, som till sitt mått i varje fall enligt straffskalorna delvis be- stämmes av brottets art, med andra åt- gärder. Härmed är icke sagt att icke avsevärda förändringar kan komma att göras i fråga om sättet för bestämmande av frihetsförlustens långvarighet. Bered— ningen har velat lämna dessa uppgifter angående sin ståndpunkt till reaktions- systemet redan här för att motivera var- för frågan om frihetsstraffets arter kun- nat tagas upp tämligen isolerat och för att understryka att det icke är fråga om en reform som på ett hindrande sätt föregriper beredningens fortsatta arbete. Skall en förändring av gällande rätt i fråga om det allmänna frihetsstraffet gö- ras, bör genomförandet ske nu i sam— band med den av straffrättskommittén verkställda revisionen av strafflagens speciella del.

Enligt gällande rätt skiljer sig fängel— se såsom omedelbart ådömt frihetsstraff från straffarbete huvudsakligen därige- nom att det är avsett att vara en mil- dare reaktionsform. Visserligen kan det ådömas för kortare tid än straffarbete men i övrigt är de båda straffen med hänsyn till tidslängden parallella upp till fängelsestraffets maximum. Med verkställighetslagen 1945 har de kvar- stående skiljaktigheterna iverkställig- hetshänseende mellan straffarbete och fängelse i avsevärd mån cutjämnats _ dock föreligger nu en icke oväsentlig skillnad i fråga om placering i öppen eller sluten vård _— men fortfarande fyl- ler fängelsestraffet i sin nuvarande ut- formning teoretiskt två funktioner, näm- ligen att vara det kortvarigaste ordinära frihetsstraffet och att i vissa fall göra tjänst som en lindrigare särbehandling, som är motiverad av brottets speciella beskaffenhet, orsakerna till detsamma el-

• Sida 72
•  Original

ler omständigheterna vid dess begående eller av förhållanden som rör den döm- des person. Vid vissa brott ingår endast böter och fängelse i straffskalan, någon gång kan endast fängelse ådömas och vid andra brott slutligen kan såväl bö— ter och fängelse som straffarbete eller allenast de sistnämnda två straffarterna användas. I de fall där strängare straff än fängelse ej får ådömas är det tydli— gen brottets regelmässigt lindriga karak- tär som föranlett lagstiftaren att upp- ställa det mildare fängelsestraffet som exklusivt frihetsstraff. När både fängel— se och straffarbete kan ådömas, har av- sikten däremot varit att giva domaren möjlighet att tillämpa en mildare straff- form, därest omständigheterna föranle- der därtill.

Strafflagberedningen fann vid utarbe- tandet av förslaget till verkställighetslag (SOU 1944:50 s. 128) på grundval av undersökning av fångvårdsklientelets sammansättning att de personer som dömdes till fängelse i regel hade straff— tider under tre månader och att de till största delen hade förövat brott av Sär- skilda typer —— företrädesvis rattfylleri, militära brott och våldsbrott — för vilka fängelse antingen vore det enda frihets- straff som kunde följa eller utgjorde nor- malstraffet. De flesta av dessa personer var förstagångsbrottslingar men en. hel del hade tidigare visat asocialitet. De fängelsefångar som dömdes för brott av andra typer företedde icke några bety— dande skiljaktigheter i förhållande till straffarbetsklientelet. I de fall där även straffarbete inginge i den normala straff- skalan syntes fängelse i viss utsträck— ning användas tämligen slumpvis. Be- redningen fann att det kunde sägas sam- manfattningsvis, att fängelse antingen till följd av lagens stadganden eller av andra skäl ofta tillämpades mot brottslingar

beträffande vilka det ur individualpre- ventionens synpunkt icke förelåge an- ledning till en behandling av annan art än den som komme straffångarna till del. —— Sedan denna undersökning gjordes torde skiljaktigheterna mellan de båda kategorierna ha minskats ytterligare. Ge- nom ikraftträdande av de nya lagarna om villkorlig dom och om förvaring och internering i säkerhetsanstalt har till— lämpningen av villkorlig dom och för- varing ökats. Därigenom har från det vanliga frihetsstraffets område förts dels vissa fall av lindrigare kriminalitet, dels en grupp mer samhällsbesvärliga än di- rekt farliga förbrytare. Någon markerad inverkan av den nya verkställighetslagen på domstolarnas val av straffart kan icke utläsas ur statistiken.

Vari artskillnaden mellan straffarbete och fängelse består utsäges icke i straff- lagen utan är beroende av verkställig— hetens utformning. Såsom framgår av re- dogörelsen för gällande rätt (5. 59) är skiljaktigheterna i verkställighet enligt lagen den 21 december 1945 om verk- ställighet av frihetsstraff m. m. numera följande. Fängelsefånge skall i regel un- dergå straffet i öppen anstalt, medan straffånge, fånge som undergår straffar- bete, skall börja undergå straffet i slu- ten anstalt men må efter tre månader överföras till öppen anstalt. Straffånge under 25 år skall så snart ske kan över- föras till öppen anstalt om ej särskilda Skäl är emot det. Bötesfånge, fånge som undergår förvandlingsstraff för böter, skall undergå straffet i sluten anstalt. Vid särskilda skäl kan såväl straffånge som bötesfånge placeras i öppen vård utan hinder av huvudregeln. Fängelse- fånge äger åtnjuta vissa förmåner som icke utan vidare tillkommer annan fånge. Han äger sålunda rätt att inköpa varor, som för ändamålet tillhandahål-

• Sida 73
•  Original

les vid anstalten, i den utsträckning som högst kan medgivas straffånge. Straff- fånges rätt att inköpa varor utöver viss gräns är beroende av arbetsflit och gott uppförande. Fängelsefånge äger själv skaffa sig eller mottaga bekvämlighet som låter förena sig med enkelhet och god ordning. När han arbetar eller till- bringar fritid i enrum må han använda egna kläder, om de är av tillfredsstäl- lande beskaffenhet. Dessa förmåner kan enligt anvisningar av fångvårdsstyrelsen tillerkännas även annan fånge. Fängelse- fånge som arbetar i enrum må själv skaf- fa sig arbete som styresmannen god- känner. Någon sådan rätt tillkommer icke straffånge. Fängelsefånge äger fritt förfoga över intjänt arbetspremie och över inkomsten av arbete han själv skaf- fat sig, medan straffånges arbetspremie- medel och annan arbetsinkomst skall fördelas i två delar enligt fångvårdssty- relsens bestämmande, disponibla medel och besparade medel. _

Det visar sig således, att skillnaderna i verkställighetshänseende mellan straff- arbete och fängelse numera är obetyd- liga. I särskilda fall kan behandlingen av straffånge praktiskt taget utformas såsom för en fängelsefånge. Frihetsstraf— fets uppgift att medverka till den döm- des resocialisering är uppenbarligen grunden till att en sådan nivellering uppstått. En grundläggande prin- cip vid utformningen av verkställighets- reglerna för straffarbete och fängelse har varit, att utöver frihetsberövandet annan repr—essiv åtgärd icke skall vidtagas mot fångarna än som erfordras för säkerhet och god ordning. Verkställigheten bör utformas så som i varje särskilt fall är lämpligast för att förebygga återfall i brott av den dömde.

Det förtjänar omnämnas att problemet om verkställighetsformerna huvudsakli-

gen gäller brottslingar som undergår straff med strafftider på högst två år, fängelsestraffets maximum. Ur fångvår- dens statistik hämtas följande siffror ut- visande användningen av fängelse och straffarbete enligt domar som har be- fordrats till verkställighet under åren 1947—1951.

1947 1948 1949 1950 1951

(_ 2 mån.

Fängelse . . . . 1 045 i 061 1027 847 1 236 2 mån.

Fängelse . . . . 564 474 586 507 643 Straffarbete . 105 114 69 84 70 3(6 mån.

Fängelse . . . . 262 234 248 238 357

Straffarbete . 644 543 478 498 544 6 mån.

Fängelse . . . . 14 14 18 21 30 Straffarbete . 211 219 251 279 352 7 mån(1 år

Fängelse . . . . 8 9 11 8 19 Straffarbete . 402 457 540 537 610 1(2 år

Fängelse . . . . 2 8 8 10 11 Straffarbete . 323 370 447 447 493 2(3 år

Fängelse . . . . 1 — -— —— 2

Straffarbete . 63 73 85 84 70

3 år och längre Fängelse . . .. — — — — — Straffarbete . 47 38 38 35 48

Sammanlagt Fängelse....1896 1800 1898 16312298 Straffarbete . 1 795 1 814 1 908 1964 2 187

Differentiering av de intagna bör gi- vetvis ske; denna princip är också fast- slagen i verkställighetslagen 26 5 att gälla för alla kategorier intagna, icke bara mel- lan olika arter av påföljd utan även bland dem som ådömts samma påföljd. Från de synpunkter som beredningen har lagt

• Sida 74
•  Original

på verkställigheten av frihetsstraff, är det naturligt att den dömdes person får avgörande betydelse för verkställighetens utformning. De skiljaktigheter som före— ligger i fråga om verkställigheten av oli- ka slags påföljder bör därför kunna fö- ras tillbaka på de dömdas personlighet. Den nyss omtalade utredning som bered- ningen lät verkställa i samband med ut- arbetandet av förslag till straffverkstäl- lighetslagen visar att någon markerad skillnad mellan fängelsefångar och straff- fångar icke föreligger. Den differentie- ring som måste göras bör därför ske efter andra linjer än den nuvarande sche- matiska fördelningen.

En differentiering kan vidtagas an- tingen av domstol eller av verkställig— hetsmyndighet. Genom att till domsto— lens förfogande ställa ett flertal straff- arter, var och en avpassad för intagna av en viss personlighetstyp, kan diffe- rentieringen göras av domstolen. En så- dan anordning är emellertid icke prak- tiskt genomförbar. Det är icke möjligt att ha ett så stort antal straffarter att de kan uttömmande motsvara alla sorters intagna. Det är vidare uppenbart att svä- righeter måste föreligga att förse dom- stolen med tillräckligt material för be- stämmandet av den rätta påföljden och därmed verkställigheten. Hur noggrant en utredning härom än göres, måste om- placeringar och ändringar i verkställig- heten kunna visa sig erforderliga med hänsyn till hur verkställigheten utveck— lar sig. Sådana ändringar måste kunna göras av verkställighetsmyndigheten. Ett effektivt genomförande av en resociali- serande behandling fordrar att de verk- ställande organen har stora möjligheter att lämpa verkställigheten efter de in- dividuella fallen. Domstolens roll kan in- skränkas till att göra en grovsortering av de dömda efter vissa mera utpräg- 74 STRAFFLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG.

lade personlighetstyper, för vilka de fri- hetsberövande instituten bör utformas olika för att möta de individuella kra- ven. Domstolens roll blir alltså begrän- sad till att, med beaktande av hänsyn till den enskildes rättssäkerhet, bestämma vissa gränser för den omfattning i Vi]- ken frihetsberövandet får fortvara. Ge- nom en sådan grovsortering kan dom— stolen utskilja unga lagöverträdare, psy- kiskt abnorma brottslingar och medi- cinskt vårdbehövande (sinnessjukvård, alkoholistvård), för vilka grupper gäller att frihetsberövandet är till tiden mer eller mindre obestämt, från de fall där ett tidsbestämt frihetsberövande anses böra tillämpas. Accepteras att frihets- berövandet är det väsentliga, saknas emel- lertid anledning att här bibehålla upp- delningen i fängelse och straffarbete el- ler eljest uppställa skilda straffarter för det tidsbestämda frihetsstraffet.

Såsom här ovan framhållits innebär detta alls icke att verkställigheten skall vara likformig. Tvärtom synes verkstäl— lighetsorganet böra ha vida möjligheter att inom den av domstol angivna tids— ramen utforma verkställigheten indivi- duellt så långt en individualisering är möjlig. Beredningen bortser därvid icke från att viss schematisering kan visa sig nödvändig. Detta gäller särskilt vissa ty- per av brottslingar, sådana som icke har gjort sig skyldiga till någon grövre brottslighet och icke är i behov av an- nan fostran än själva avtjänandet av ett frihetsstraff. Det är i dessa fall ej främst fråga om särskilda brottslingar utan om personer som begått vissa särskilda brott, för vilka det av allmänpreventiva skäl har ansetts nödvändigt att döma till fri- hetsstraff.

Särskild uppmärksamhet kräver frå- gan om det ur allmänpreventiv synpunkt kan vara erforderligt att ha flera arter

• Sida 75
•  Original

frihetsstraff. Genom en som strängare an- sedd straffart skulle inskärpas att vissa brott är svårare än andra och genom en mildare straffart betonas att i vissa fall brotten är'mer ursäktliga.

För att en skillnad mellan straffarterna såsom strängare eller mildare skall kun- na upprätthållas bör det kravet ställas att skillnad föreligger i verkställighets- hänseende eller i något annat avseende. Ty någon allmänpreventiv effekt av att använda skilda beteckningar för att mar- kera olika brotts svårhetsgrad, utan att någon skillnad i övrigt föreligger mellan straffarterna, kan näppeligen påräk- uas. En utgångspunkt vid verkställig- hetsreformen var emellertid att den all- mänpreventiva effekten av ett frihets- straff ej kunde tänkas bli nämnvärt större eller mindre allt efter dess mer eller mindre stränga verkställighet. För den enskilda individen torde det av- görande vara strafftidens längd. Bered— ningen har icke funnit anledning att frångå denna uppfattning. Såsom fram— går av den redogörelse för verkställig- heten av frihetsstraffet som lämnas ne- dan (s. 80) har beredningen ansett sig kunna bygga vidare på de principer som ligger till grund för straffverkställighets- lagen. Någon anledning .att bibehålla flera straffarter i syfte att därigenom kunna åstadkomma ett medvetet sträng- are eller lindrigare »strafflidande» fin- nes därför icke enligt beredningens upp- fattning. De allmänpreventiva synpunk- —terna torde därför icke leda till att något hinder skulle föreligga att sam- mansmälta fängelse och straffarbete i de- ras nuvarande form till en straffart.

En uppdelning av frihetsstraffet i två eller flera arter kan emellertid ske även efter andra grunder än dem, på vilka det nuvarande svenska systemet vilar. Den tanken har framförts, att den ge—

mensamma straffarten borde ha ett sär- skilt namn när den ådömes på kortare tider. Syftet härmed skulle vara att för den mindre brottsligheten undvika att använda en beteckning som begag— nades för grövre brottslighet. Proble- met torde göra sig gällande närmast i fråga om dem som ådömes ovillkorligt frihetsstraff. Meddelas villkorlig dom erhålles redan genom det villkorliga an- ståndet med verkställigheten av det kor- ta frihetsstraffet ett uttryck för ett mil- dare bedömande. Mot införande av en särskild benämning på straffarten när den ådömes för kortare tid talar be- aktansvärda skäl. Ett såsom svårare an— sett frihetsstraff kan befaras komma att verka belastande i socialt hänseende för dem som dömts därtill. De flesta fäng- elsefångar dömes nu till straff under tre månader. Straffångar med straff på sex månader eller därunder utgöres av nära hälften av hela antalet. Med hän- syn härtill måste man _— om icke en ra- dikal förändring genomföres för använ- dande av frihetsstraffen —— för att nå syftet med en särskild beteckning för de kortare straffen sätta gränsen mellan det kortare och det längre straffet långt ner i skalan då eljest majoriteten av brottslingarna kommer att falla inom den lindrigare straffarten. De personer som huvudsakligen kommer att erhålla ovillkorliga straff med den särskilda be— nämningen är sådana vilka begått brott av speciella slag, vid vilka villkor- lig dom eller kriminalvård i frihet över huvud av allmänpreventiva skäl icke ansetts böra förekomma, vållandebrott, rattfylleribrott, misshandel, brott mot

specialstraffrättsliga författningar. Med hänsyn härtill måste det synas mindre egentligt att samtidigt som frihetsstraff ådömes på grund av brottets allvarliga art använda en straffart som markerar

• Sida 76
•  Original

att i själva verket är brottet icke så all— varligt. Hur gränsen än sättes kommer gränsfall att inträffa där det ter sig mindre tillfredsställande att straffarten betecknas med olika namn allt efter straffets längd. Behandlingen av brotts- lingar som fått straff med olika beteck- ning bör kanske ske efter samma nor- mer. En irrationell faktor skulle in- föras vid straffmätningen. Det kan tän- kas att domstolarna, på grund av öns- kan att vilja ge uttryck åt att gärningen bör särskilt brännmärkas eller icke är förtjänt av strängt bedömande, vid straffmätningen ådömer ett längre eller kortare frihetsstraff än vad de skulle ha gjort om endast en benämning fun— nes på straffarten.

Om sålunda övervägande skäl talar för införande av ett enhetligt frihets— straff i stället för straffarbete och fäng- else, bör det likväl övervägas om behov finnes att med svensk rätt efter utländs— ka förebilder införliva ett särskilt straff — custodia honesta —— för vissa brott eller vissa brottslingar. Syftet med straff- arten skulle vara dels att tillförsäkra den dömde en mildare behandling än andra brottslingar dels att utmärka att gärningen vore av en särskild typ.

De skiftande uppfattningar som har gjort sig gällande under diskussionen om custodia honesta visar att svårig- heter föreligger att tillfredsställande an- ge de kategorier brottslingar som kan tänkas ifrågakomma för det privilegie— rade straffet. Hur definitionen än gö- res, kommer de personer som kan ifrå— gakomma att vara sådana som begått brott av den art att samhällsintressét kräver ovillkorligt frihetsstraff, ofta av lång varaktighet. För dem som kan tän— kas bli dömda till det privilegierade straffet är det icke behov av uppfost- rande behandling eller andra åtgärder

för deras resocialisering, som är avgö- rande för valet av påföljd. Särskilda re- socialiseringsåtgärder kan oftast tänkas vara uteslutna. Detta är emellertid icke något som endast kan gälla brottslingar av denna typ. Även de som erhåller or- dinärt frihetsstraff är ofta icke i behov av uppfostrande behandling. Verkstäl- lighetsreglerna bör avfattas så, att så- dana fall kan beaktas inom ramen för det ordinära frihetsstraffet. Om sålunda verkställigheten för det ordinära frihets- straffet anordnas i enlighet med de prin- ciper som ligger till grund för verkstäl- lighetslagen, synes behov icke föreligga att tillskapa en särskild straffart för att man skall kunna anordna en mild be— handling. Den särskilda behandling som anses önskvärd kan då erhållas inom det ordinära frihetsstraffet. Den väsentliga betydelsen av en särskild straffart kom- me då att bestå däri att man genom nam- net å straffarten uttrycker att det är fråga om brott och brottslingar av en särpräglad art.

Ett privilegierat straff torde komma att få sin tillämpning huvudsakligen un- der politiskt oroliga tider. Det har för- menats, att man vid ingripande av så- kerhetsskäl mot någon som begått brott av pliktövertygelse, som delas av en stör- re grupp människor, skulle i mindre män bidraga till att skapa martyrer om han ådömdes ett straff som innebar en viss uppskattning av gärningsmannens motiv. Föreligger en sådan situation, att det anses erforderligt ur säkerhets- synpunkt att ingripande sker genom ådömande av frihetsstraff, kan man dock ifrågasätta om någon nämnvärd skillnad i reaktionen vore att förvänta om man i stället för ordinärt frihets- straff ådömde ett privilegierat straff. Man torde nog få räkna med att de per— soner som hyser samma övertygelse som

• Sida 77
•  Original

den dömde, anser ett ingripande över huvud såsom förföljelse. Med de erfa- renheter som föranletts av det senaste kriget, då politiska brott förövats i flera länder i en dittills okänd omfattning, kan det även ifrågasättas huruvida det finns anledning att från det allmännas sida ge uttryck åt ett slags moralisk uppskattning av vissa gärningsmän. Vis- sa i hög grad allmänfarliga brott, t. ex. spioneri, har understundom sin grund i en uppriktig politisk övertygelse men skulle föga lämpa sig för en påföljd som kunde betecknas som custodia honesta.

Den effekt man i vissa fall vill nå, att bevara åt gärningsmännen medmänni- skornas aktning, torde icke behöva utebli även om de dömes till ordinärt frihets- straff. Allmänhetens reaktion torde i så- dana situationer det här gäller mera taga hänsyn till arten. av gärningen än den straffrättsliga påföljdens beteckning.

Från olika synpunkter har såsom en förtjänst eller såsom en nackdel med custodia honesta åberopats att förefint- ligheten av en sådan strafform skulle kunna föranleda att domstolarna bleve mera benägna att reagera med straff mot åsiktsförbrytelser. Farhågan härför kan icke anses helt utesluten.

Även i fråga om andra brott än de politiska kan det någon gång anföras skäl för en särskilt mild behandling och för markerande att brottslingen på grund av motiven icke är jämställd med andra brottslingar. Dessa fall, där sam- hällets säkerhetskrav icke torde göra sig gällande med någon nämnvärd styrka, synes om villkorlig dom icke ifrågakom- mer lämpa sig bättre för nåd eller åtals-

eftergift eller _ efter införande av så- dant institut — påföljdseftergift än för anlitande av en särskild straffart.

På grund av de överväganden för vilka nu redogjorts har beredningen funnit -— såsom redan i betänkandet om straffverkställigheten uttalats _— att en ändamålsenligare anordning av frihets- straff uppnås om fängelse och straff- arbete sammanslås till en straffart. Det synes icke vara erforderligt att införa ett privilegierat straff —— custodia ho- nesta —— för viss brottslighet. Den sär- behandling som kan anses önskvärd bör inom ramen för det enhetliga frihets- straffet beslutas av verkställighetsmyn— digheten. Det skäl som föranlett bered- ningen att vid straffverkställighetsrefor- men icke framlägga förslag om enhetligt frihetsstraff _— nödvändigheten av att avvakta en omarbetning av straffska- lorna — äger icke längre någon bety- delse. Tvärtom bör frågan om ett en- hetligt frihetsstraff upptagas till avgö- rande nu, då straffrättskommittén av— slutar sin granskning av strafflagens spe- ciella del.

Beredningen föreslår därför att endast ett ordinärt frihetsstraff skall ingå i reaktionssystemet. För den nya enhet- liga straffarten har beredningen redan vid avgivandet av sitt förslag till verk- ställighetslag föreslagit benämningen fängelse. Såsom i det följande framgår innebär detta emellertid icke att till- lämpningen av det nuvarande fängelse— straffet utsträckes på bekostnad av straffarbetsstraff. Det nya enhetliga fri- hetsstraffet fängelse skiljer sig från både nuvarande fängelse och straffarbete.

• Sida 78
•  Original

2. Frihetsstraffets gränser.

I strafflagen skiljes mellan »allmänna» straff, straffarbete, fängelse och böter, »särskilda» straff för ämbetsmän. och krigsmän samt andra särskilda påfölj- der. Bland straffen upptages även ung- domsfängelse. Skäl kan anföras mot en sådan systematisering. Beredningen har emellertid icke ansett lämpligt att i sam— band med den nu verkställda översynen av strafflagens tills vidare kvarstående delar upptaga systematiken till närmare övervägande. Vid övervägande av en an- nan systematisering än den som göres i strafflagen måste observeras även för- hållandet mellan »straff» och »skydds- åtgärder», och denna fråga bör anstå till dess beredningen kan framlägga det samlade resultatet av sin översyn av reaktionssystemet.

Enligt gällande rätt ådömes — jäm- likt straffskalorna för de särskilda brot- ten — straffarbete på livstid eller på viss tid ej under två månader eller över tio år (2 kap. 3 g) och fängelse på viss tid ej under en månad eller över två år (2 kap. 4 5). Vid sammanträffande av flera brott kan de övre gränserna över- skridas, dock aldrig med mer än två år (4 kap. 2 5). Fängelse som förvandlings- straff för böter utsättes i viss tid, lägst tio och högst nittio dagar.

Frågan om gränserna för frihetsstraf- fet har såsom framgår av redogörelsen för reformförslagen och främmande rätt varit föremål för diskussion och har lösts på olika sätt i skilda lagstiftningar. Strafflagskommissionen föreslog (SOU 1923: 9) att undre gränsen skulle sättas vid tre månader. En sådan höjning skul- le ha till syfte att inskränka använd- ningen av de korta frihetsstraffen, en strävan som gjort sig gällande runt om i världen. Det har ansetts som obe-

stridligt att allmänpreventiva och indi- vidualpreventiva syften kan nås bättre med andra medel och att de mycket korta frihetsstraffen endast har skadliga verkningar. Såsom kriminalpolitiskt medel i stället för korta frihetsstraff ifrågakommer framför allt böter. An- vändningen av böter skulle främjas re- dan därav att ett högt minimum för fri— hetsstraff kunde beräknas medföra att domstolarna skulle undvika att ådöma fängelse annat än då en relativt lång frihetsförlust vore motiverad. Inskränk- ning av användande av frihetsstraff kan vinnas även genom utbyggnad och effektivisering av övriga brottspåföljder, däribland en reformering av den villkor- liga domen.

Det är emellertid att observera att den internationella diskussion som förts an- gående de korta frihetsstraffens skadlig- het haft sin grund i strafflagar som har ett väsentligt lägre minimum för fri— hetsstraff än svensk lag, och huvudsak— ligen gällt frihetsstraff i några dagar eller veckor. Enligt beredningens upp— fattning bör frihetsstraff ej användas, där syftet med det straffrättsliga in- gripandet kan nås med andra medel. Beredningen tänker därvid främst på bötesstraffet'och den villkorliga domen. Beredningen har i skrivelsen till de- partementschefen (ovan s. 15) redo- gjort för skälen för att frågan om bötes— straffets användningsområde icke upp- tages till diskussion i detta samman- hang. I fråga om villkorlig dom har beredningen sedan ett par år liggande ett preliminärt utkast till ny lagstift- ning. En höjning av minimitiden för frihetsstraff medför givetvis att de kor- taste frihetsstraffen upphör. Beredning- en betvivlar emellertid att enbart en

• Sida 79
•  Original

så pass måttlig höjning som till två eller tre månader i och för sig kommer att medföra någon nämnvärd minskning av hela antalet frihetsstraff. Av den ovan lämnade redogörelsen för ådömda straff framgår att ovillkorliga frihetsstraff på en eller två månader huvudsakligen före- kommer vid brott, där allmänpreventiva hänsyn ansetts kräva frihetsstraff. Utan en utbyggnad av andra brottspåföljder torde därför en höjning av minimigrän- sen väsentligen endast medföra att fri- hetsstraff i dessa fall ådömes på något längre tider än för närvarande. En så- dan utveckling finner beredningen icke önskvärd. Beredningen har visserligen för avsikt att i sina slutliga förslag till reaktionssystemets utformning föreslå en avsevärd utbyggnad av »skyddsåt— gärder—na» på bekostnad av »straffen» — i fråga om ungdom möjligen att helt avstå från frihetsstraff i traditionell bemärkelse _ men korta frihetsstraff torde ändå i viss utsträckning böra behållas närmast för de allmänpreven- tiva syftena. Beredningen anser sig där- för nu böra föreslå att undre gränsen för det enhetliga frihetsstraffet fängelse sättes vid en månad.

I fråga om maximum för frihetsstraff på viss tid, i gällande rätt tio år eller i konkurrensfall tolv år, föreslog straff- lagskommissionen (s. 266) en höjning till femton år. Även inom beredningen har denna tanke diskuterats. För en höjning har åberopats, dels att i främ— mande lagstiftning maximum allmänt är avsevärt högre än tio är, dels att av- ståndet från tio år till livstids frihets- straff skulle vara för stort. Å andra si— dan har röster icke saknats för en sänk— ning av maximum åtminstone till åtta år, därvid man hävdat att de nuvarande längsta tiderna icke har något berätti- gande ur vare sig individualpreventiv eller allmänpreventiv synpunkt.

Beredningen har icke funnit tillräck— liga skäl föreligga att frångå gällande rätts bestämmelse. En högre grad av tidsobestämdhet och därmed en förkort- ning av straffet i därför lämpade fall kan uppnås genom införande av möjlig- het till villkorlig frigivning i särskilda fall på ett tidigare stadium än för när- varande. I detta sammanhang bör obser- veras att det skydd mot en brottslings farlighet som man kan vilja vinna med lång tids frihetsstraff kan erhållas även genom påföljder av annat slag, t. ex. för- varing och internering. Båda dessa insti- tut och användningen över huvud av tidsobestämda eller relativt tidsobestäm— da brottspåföljder kommer att av bered— ningen genomgås vid dess översyn av reaktionssystemet. Denna revision torde icke i och för sig behöva påverka maxi- migränwsen för ordinärt frihetsstraff.

Vad beträffar livstids frihetsstraff före- slår beredningen att möjligheten att ådö- ma sådant straff bibehålles. Att helt borttaga denna möjlighet synes icke lämpligt. Det kan finnas sådana brotts- lingar som icke kan oskadliggöras på annat sätt. Livstids straff innebäri prak— tiken en lång och obestämd tids frihets— förlust, vilket synes vara lämpligare än en lång tids bestämd frihetsförlust. Bort— tages livstidsstraff måste maximum för det tidsbestämda frihetsstraffet avsevärt höjas.

Med dessa överväganden har bered— ningen kommit till den slutsatsen att enhetsstraffet fängelse bör kunna ådö— mas inom samma gränser som för när- varande gäller för frihetsstraff, en må- nad och tio år, samt på livstid. Möjlig— heten till förhöjning av de tidsbestämda straffen i konkurrenssituationer har _- såsom nedan närmare utvecklas _ bi— behållits.

• Sida 80
•  Original

Beredningen har i det föregående läm- nat en redogörelse för de skillnader som i verkställighetshänseende föreligger mel- lan straffarbete och fängelse (s. 59 ff). Vid utarbetandet av förslag till verk- ställighetsregler för det enhetliga fri- hetsstraffet har beredningen övervägt om även längre gående förändringar bor- de vidtagas i straffverkställighetslagen än vad som är oundgängligen nödvändigt för sammanslagningen av fängelse och straffarbete. Revisionen skulle kunna ut- sträckas till att taga hänsyn också till de erfarenheter som under de gångna åren vunnits av lagens tillämpning. För detta ändamål har beredningen från sty- resmännen vid ett antal anstalter och ordförandena vid dessas anstaltsnämn- der begärt uttalande särskilt huruvida sådana olägenheter och svårigheter fram— kommit som kan ledas tillbaka till la- gens avfattning. Beredningen har be- aktat även de utredningar angående verkställigheten av frihetsstraff som verkställts av justitieombudsmannen (se ämbetsberättelsen 1951 s. 261—288) och 1951 års fångvårdsutredning. Av vad beredningen sålunda inhämtat har be- redningen funnit det framgå att den kritik som framkommit rörande verk- ställigheten. av frihetsstraff i allt vä- sentligt rör lagens tillämpning och icke dess utformning. De grundläggande prin- ciperna vinner allmän anslutning. Beredningen har utarbetat sitt förslag till ändringar i straffverkställighetslagen med utgångspunkt från lagens gällande lydelse. Beredningen har således icke tagit hänsyn till den ändrade organisa- tion som blir följden av ett genomfö- rande av 1951 års fångvårdsutrednings förslag till räjongindelning inom fång- vården (SOU 1952: 21). Godkännes fång—

3. Verkställigheten av det enhetliga frihetsstraffet.

vårdsutredningens förslag, till vilket be- redningen i yttrande givit sin anslut— ning, torde vissa punkter i beredning— ens förslag böra tagas under förnyat övervägande. Genomförandet av räjong- indelningen1 torde också komma att ge andra erfarenheter av tillämpningen av straffverkställighetslagen än dem som hittills vunnits. Med hänsyn härtill har beredningen icke ansett sig höra i detta sammanhang upptaga till diskussion de större eller mindre jämkningar i vissa lagrum i lagen som föreslagits i svaren på den ovannämnda enquéten till styres- män och ordförande i anstaltsnämnder.

Vid utformande av reglerna om verk- ställighet av det enhetliga frihetsstraf- fet har beredningen följt de principer som ligger till grund för straffverkstäl- lighetslagen. Dessa principer kan uttryc- kas så: det i straffverkställigheten inne— slutna strafflidandet bör i huvudsak be- gränsas till själva frihetsförlusten; verk— ställigheten bör utformas på det sätt som i varje särskilt fall är lämpligast för att förebygga återfall i brott av den dömde; de skadliga verkningarna av frihetsbe- rövandet bör såvitt möjligt motverkas, allt under beaktande av att kraven på ordning och säkerhet icke får eftergi- vas. En progressiv fångbehandling -—— gradvis ökad frihet och efter hand öka- de förmåner för den intagne _— har i verkställighetslagen bibehållits endast i en mycket begränsad omfattning.

Av dessa principer följer, att möjlig- het bör finnas att avpassa behandling- en efter olika typer av människor. Un- der pågående verkställighet bör de för- ändringar i behandlingen kunna vidtagas som visar sig erforderliga.

1 Se kungl. prop. nr 143 och 14451953.

• Sida 81
•  Original

Med dessa utgångspunkter bör det icke ifrågakomma att sedan skiljelinjen mel- lan olika straffarter borttagits göra de gränser, inom vilka verkställighetsmyn- digheten har att utforma verkställighe- ten, trängre än vad som följer av hit- tillsvarande bestämmelser. Det bör i princip bli möjligt att beroende på brottslingens förhållanden kunna tiller- känna honom de lättnader i verkställig- heten som nu tillkommer endast fångar som ådömts det lindrigaste straffet, fäng- else. Härigenom kan tillgodoses den sär- behandling av vissa brottslingar, som el— jest skulle äga rum inom ramen av ett särskilt frihetsstraff för lindrigare brotts- lighet eller ett privilegierat straff. På varje punkt där fängelsefånge nu är gynnsammare ställd än annan fånge —— i fråga om öppen eller sluten vård, ar- betsskyldighct, disponerandet över ar- betsinkomst, särskilda förmåner — måste emellertid undersökas huruvida åtnju- tande av förmånen skall göras beroende av vissa särskilda omständigheter eller vara allmänt.

Med de ökade möjligheter till indivi- dualisering som härmed öppnas uppstår frågan hos vilken myndighet avgörandet skall ligga och hur mycket som skall bin- das vid i lagen detaljerat angivna för- utsättningar. Det framstår därvid som uppenbart att syftet med det individua- liserade omhändertagandet icke kan nås om domstolen vid meddelande av domen — utöver angivande av reaktionsform -— skall ange hur behandlingen under verkställigheten skall ske. Det bör an- komma på annat organ att bestämma hur verkställigheten skall inledas och att under observation av den intagne reg- lera behandlingen under verkställighets- tiden.

Enligt förslaget till räjongindelning skall en decentralisering ske från fång-

vårdsstyrelsen till räjongchefer, till an- talet fyra i fråga om vanligt fångklientel, av frågor bl. a. rörande placering och förflyttning av intagna. Räjongchefen, fångvårdsdirektören, skall äga handlägga vissa andra frågor rörande intagna å alla anstalter inom räjongen som nu ankom- mer på fångvårdsstyrelsen eller kan. upp- dragas åt styresman. Beredningen har i allt väsentligt kunnat ansluta sig till det framförda förslaget om räjongindelning. Den utökning av verkställighetsorganens befogenhet att bestämma behandlingen som sammanslagningen till ett enhetligt frihetsstraff medför, är enligt beredning- ens mening icke av den omfattningen att på den grund särskilda organisatoriska förändringar behöver ifrågakomma. De olika organ som nu finns, fångvårdssty- relsen, styresman, anstaltsnämnd, och de som därutöver planeras, räjongchef och räjongpsykiater, torde vara tillräck- liga för de uppgifter som nu avses. Visst tillgodoseende av rättssäkerhetssynpunk- ter kan ske genom att binda tillämp- ningen av de särskilda behandlingsmeto- derna vid detaljerade föreskrifter. Av- vägningen av i vilken utsträckning be- stämda regler bör ges får ske under hän- synstagande till intresset för part och domstol att vid meddelande av domen kunna någorlunda överblicka hur verk- ställigheten i det enskilda fallet kommer att gestalta sig och intresset av att verk- ställighetsorganen bör ha så fria hän- der som möjligt att åvägabringa den lämpligaste behandlingen.

I några av de yttranden som avgivits i anledning av beredningens inlednings- vis nämnda enquéte har kritiska syn— punkter anförts mot att straffverkställig- hetslagen innehåller många elastiska for- muleringar, t. ex. »nödig jämkning», »i den utsträckning det lämpligen kan ske», »i regel», vilka medförde risk för god-

• Sida 82
•  Original

tycklighet och olikformighet och icke gåve anstaltspersonalen nödigt stöd. Be- redningen kan icke dela uppfattningen att lagens elasticitet utgör en brist. Det är en oundgänglig följd av tillämpning- en av den ledande principen om att be- handlingen skall utformas individuellt. Att kraven på fångvårdspersonalen här- igenom skärpes är emellertid uppenbart. De vidgade befogenheterna bör givetvis motsvaras av en kvalitativ förstärkning av personalorganisationen. Självfallet är det också nödvändigt att allmänna rikt- linjer för fångbehandlingen lämnas av fångvårdsstyrelsen.

l skilda avdelningar skall härefter upptagas till behandling den närmare ut- formningen av de bestämmelser som sär- skilt reglerar verkställigheten av det en- hetliga frihetsstraffet.

öppen eller sluten vård.

Enligt 26 5 skall vid de intagnas för— delning och behandling hänsyn tagas till deras ålder, hälsotillstånd, sinnesbe- skaffenhet, karaktärsegenskaper, tidigare vandel, arbetsförmåga, anlag och utbild— ning. Menlig inverkan de intagna emel- lan skall så långt möjligt förhindras.

Dessa för »differentieringen av alla ka- tegorier intagna grundläggande bestäm— melser kompletteras i fråga om vanligt fångklientel med bestämmelser om pla— ceringen i sluten eller öppen anstalt i 44—46 55. Enligt 44 & skall straffånge börja undergå straffet i sluten anstalt; efter tre månader må han överföras till öppen anstalt. Föreligger särskilda skäl må han överföras till öppen anstalt även innan tre månader avtjänats. Straffånge som vid verkställighetens början ej fyllt tjugufem år bör så snart ske kan över- föras till öppen anstalt, såframt ej an- nat föranledes av hänsyn till hans yr- kesutbildning eller andra särskilda skäl.

Fängelsefånge skall, enligt 45 %, undergå straffet i öppen anstalt, såframt det ej måste anses olämpligt med hänsyn till hans ålder, hälsotillstånd eller tidigare vandel, förefintlig möjlighet att bereda honom arbete eller förhållandena i öv- rigt. Bötesfånge skall undergå straffet i sluten anstalt, 46 å; när särskilda skäl är därtill, må han dock överföras till öppen anstalt.

Till utgångspunkt för övervägande av frågan hur klientelet skall fördelas tager beredningen sitt förslag till verkställig- hetslag (SOU 1944: 50). Av den under- sökning av fångvårdsklientelet som be- redningen vid utarbetande av förslaget gjorde framgick att fängelsefångarna i de allra flesta fall (över 85 %) hade strafftid under tre månader medan en- dast omkring 10 % av straffångarna ha- de så korta tider. Av absoluta antalet fångar med så korta straff utgjorde fäng— elsefångarna en överväldigande majori— tet. Uppgifter från senare år angående klientelet (se 5. 73) ger vid handen att proportionerna något förskjutits så att framför allt de kortaste straffarbetsstraf- fen något minskat. Att en sammanslag- ning av straffarbete och fängelse till en straffart med minimum av en månad skulle komma att medföra en ökning av dem som dömes till frihetsstraff på ti- der under tre månader är icke sanno- likt. Undersökningen visade också att fängelsefångarna i huvudsak utgjordes av sådana vilka begått brott av vissa spe- ciella typer, främst rattfyllerister. öv- riga fängelsefångar och de straffångar som erhöll så korta straff kunde icke hänföras till sådana enhetliga grupper. De företedde i förhållande till fängelse- fångarna i övrigt betydande skiljaktighe- ter särskilt med hänsyn till brottstyp och tidigare asocialitet.

Fängelsefångar med kort strafftid ut-

• Sida 83
•  Original

göres huvudsakligen av sådana vilka dö- mes av allmänpreventiva skäl. För dessa erfordras i regel icke några särskilda åt- gärder utöver frihetsberövandet. Bered— ningen uttalade vid utarbetandet av för- slaget till verkställighetslagen, att den tidigare asocialiteten och högre åter- fallsrisken beträffande andra fångar med kort strafftid snarare finge anses utgöra ett skäl för än emot att giva dem den mer ändamålsenliga behandlingen i öp- pen anstalt. All progressivbehandling framstode såsom meningslös i fråga om de egentliga korttidsfångarna; dessa bor- de därför i princip erhålla samma be— handling under hela anstaltstiden. Ur sysselsättningssynpunkt kunde starka skäl anföras för att placera intagna med mycket korta tider på öppna anstalter. På bland annat dessa skäl föreslog be- redningen att fångar med kortare straff-' tid än tre månader i princip borde in- tagas på öppen anstalt redan från verk- ställighetens början. Det avsteg som vid lagens beslutande gjordes från denna princip föranleddes av önskan att upp- rätthålla en mera markera-d skillnad i verkställighetshänseende mellan straff- arbete och fängelse, till dess straffarter- na kunde komma att sammanslås.1 Beträffande fångar med en strafftid av tre månader eller mera intog beredning- ens förslag den ståndpunkten att dessa skulle intagas å sluten anstalt men se- nare kunna överföras till öppen anstalt. Beredningen fann att det ur behand- lingssynpunkt kunde vara av värde att gradvis tillerkänna den intagne ökad fri- het i form av förflyttning från sluten till öppen vårdform. Detta borde visser- ligen icke hindra att pålitliga fångar re- dan på ett tidigt stadium placerades i öppen vård, men det vore lämpligt att

1 Se kungl. prop. nr 342/1945 och första lag- utskottets utl. nr 52/1945.

låta samtliga fångar med längre straff- tid intagas på sluten anstalt och först därefter avgöra huruvida förflyttning till öppen anstalt borde komma i fråga. I verkställighetslagen i dess slutliga ut— formning infördes den bestämmelsen att fängelsefånge i princip alltid skulle få avtjäna hela straffet på öppen anstalt.

Den i 26 & intagna grundläggande be- stämmelsen för de dömdas placering fin- ner beredningen väl ange de synpunk- ter som skall vara vägledande vid an- staltsplaceringen av dem som dömts till frihetsstraff. Sedan fängelse och straff- arbete sammanslagits till en straffart fö- religger icke längre behov av att genom särskilda bestämmelser för anstaltspla- ceringen markera en skillnad mellan straffångar och fängelsefångar. Place— ringen skall ske på grundval av en be— dömning av det individuella fallet. För detta avgörande synes några särskilda anvisningar utöver vad som angives i 26 & knappast vara erforderliga. I 44 5 har därför såsom huvudstadgande inta- gits en hänvisning till 26 5. För vissa kategorier, fångar med kortare strafftid än tre månader och fångar under 25 år, har det likväl ansetts påkallat att en vägledning giv-es även i lagtext. Till des- sa frågor återkommer beredningen här nedan. . ,

För majoriteten av de intagn'fkömmer således icke att finnas någon direkt an- visning om var intagning skall ske och var straffet skall avtjänas. En fånge med lång strafftid kan placeras i sluten eller öppen anstalt utan inskränkning beting- ad av straffets längd. Emellertid är det uppenbart att säkerhetssynpunkter i all— mänhet leder till att de som har långa straff intages i sluten anstalt. Innan en överflyttning till öppen anstalt övervä- ges bör en viss tids observation ske. Hänsyn till säkerheten gör att placering

• Sida 84
•  Original

å öppen anstalt bör föregås av omsorgs- full prövning när fråga är om långtids— fångar. Det kan dessutom stundom ur behandlingssynpunkt vara av värde att överförande till öppen anstalt föregås av en tids placering å sluten anstalt. Det torde emellertid någon gång från början vara klart att fången utan risk kan in— tagas i öppen anstalt. Straffet kan ha satts till tre månader eller därutöver, trots att fången i övrigt icke företer nå- gon från korttidsfångarna avvikande typ. Så kan vara fallet då frihetsstraff ådömts huvudsakligen av allmänpreven- tiva skäl. Det är särskilt angeläget att de som är minst kriminellt belastade, de som tidigare icke har undergått an- staltsbehandling inom fångvården, vid placeringen hålles avskilda från övrigt fångklientel. En sådan differentiering låter sig bäst genomföra genom att de placeras å öppna eller också mindre, slutna anstalter.

De skäl som anförts för att korttids- fångar placeras i öppen anstalt från bör- jan har beredningen fortfarande funnit så bärande, att i 44 % intagits en presum- tion för att den som dömts till kortare straff än tre månader skall undergå straffet i öppen anstalt. Bestämmelsen är dock icke undantagslös. Den som dömts på det sätt nyss sagts skall om särskilda skäl är mot en placering i öppen an- stalt undergå straffet i sluten anstalt. De skäl som skall beaktas har icke angivits. De i nuvarande 45 & angivna omstän- digheterna är sådana som redan enligt 26 & skall beaktas. Förefintliga möjlig— heter att bereda den dömde arbete eller säkerhetsskäl kan leda till ett avsteg från huvudregeln. I paragrafen har vi- dare intagits föreskrift att den som är under 25 år skall undergå straffet i öp- pen anstalt, om särskilda skäl ej är däremot. Beredningen har ansett det an-

geläget att yngre intagna i så stor ut- sträckning som möjligt skonas från att placeras i sluten anstalt. För närvaran- de förekommer i icke så ringa utsträck- ning att domstol verkställer en differen- tiering genom att ådöma unga lagbry- tare fängelse i stället för straffarbete, särskilt när det är fråga om mycket unga personer. Detta framgår bl. a. av att av samtliga dem som under åren 1945—51 börjat undergå ovillkorligt fängelse på ett år eller mer, inalles 42 personer, icke mindre än 31 dömts bl. a. för brott varå enligt lag kan dömas till fängelse endast med åberopande av 5 kap. 2 & straffla- gen, vilket lagrum medger nedsättning av straff för brott som någon begått före fyllda 18 år. Beaktande av rymningsris- ken torde dock komma att medföra att åtskilliga bland det yngsta fångkliente- let placeras i sluten anstalt.

I fråga om bötesfångar (46 &) synes knappast föreligga skäl att såsom nu stadga en avvikelse från vad som skall gälla för intagning och placering av fångar i gemen. Beredningen har ansett att det allmänna stadgandet i 44 5 bör ge tillräcklig ledning även för bötesfång- arnas del. 46 5 kan därför utgå.

Vad i verkställighetslagen i övrigt är föreskrivet om fångars placering i öp- pen eller sluten anstalt samt tillbringan- de av arbets—tid och fritid i gemensam- het eller enrum (47—51 55) synes icke vara i behov av någon omarbetning med anledning av införande av ett enhetligt frihetsstraff.

De intagnas arbete.

Beträffande de intagnas arbete gives för närvarande regler i 52 och 53 55 verkställighetslagen. Bestämmelserna är i huvudsak lika för alla kategorier fång- ar. Den enda särbestämmelsen är, att

• Sida 85
•  Original

; | » ( !

fängelsefånge som arbetar i enrum får själv skaffa sig arbete som styresman- nen godkänner. Härvid är dock att mär— ka att denna rätt icke är ovillkorlig. Hu- ruvida fånge skall arbeta i enrum eller gemensamhet är nämligen beroende av verkställighetsmyndighetens prövning, därvid visserligen en framställning får vägras endast om synnerliga skäl finns.

Beredningen upptog i sitt förslag till verkställighetslag en bestämmelse att straffånge såsom belöning skulle kunna medgivas rätt att med inskränkning i ar- betstiden utföra eget arbete. Bestämmel— sen borttogs i propositionen, varvid an- fördes att om behov uppstode av att sys- selsätta straffånge med annat arbete än som normalt tillhandahölles inom fång- vården man 'borde anlita utvägen att fången för det allmännas räkning finge utföra arbete som särskilt anskaffats åt honom.

För alla kategorier fångar gäller, att fånge såsom belöning för arbetsflit och gott uppförande må medgivas att med inskränkning i arbetstiden ägna sig åt studier eller annan utbildning.

Ett införande av ett enhetligt frihets— straff bör å ena sidan icke få den följ- den att den särskilda förmån som nu tillkommer fängelsefånge borttages ur verkställighetslagen. Möjlighet för fånge att utföra arbete för egen räkning bör fortfarande finnas. Såsom för närvaran- de gäller bör förmånen endast tillkom- ma fånge som arbetar i enrum. Bestäm- melsen torde lsunna kompletteras med en föreskrift att fånge även äger utföra arbete åt annan arbetsgivare än fångvår- den. En sådan möjlighet kan ha bety- delse icke bara genom att den öppnar möjlighet att tilldela fånge särskild för- mån. Härigenom vinnes också att svåra sysselsättningsproblem i enstaka fall kan lösas på ett tillfredsställande sätt.

Å andra sidan bör icke alla fångar som arbetar i enrum äga rätt att skaffa sig eget arbete. De intagnas sysselsätt- ning bör i alla fall bestämmas av sty— resmannen. Genom att tillämpligheten av det speciella stadgandet om rätt att ut— föra annat arbete än det som tillhanda- hålles inom fångvården utsträckes till alla kategorier, finnes dock anledning att överväga om icke vissa garantier bör uppställas mot en onyanserad tillämp— ning. Beredningen har övervägt att lägga avgörandet i fångvårdsstyrelsens hand. En så stark centralisering torde emeller- tid icke vara påkallad. På fångvårdssty— relsen bör ankomma att utfärda all- männa anvisningar för stadgandets till- lämpning. För avgörandet i d—et enskilda fallet har beredningen ansett att anstalts— nämnden kunde anlitas. Av svaren på den enquéte beredningen har verkställt framgår att inrättandet av nämnder nu— mera vunnit allmän uppskattning. Från flera håll beklagas emellertid att nämn- den icke kunnat göra någon nämnvärd insats. Genom att ge nämnden ökade befogenheter skulle vinnas ett mera ak- tivt deltagande från dess sida i vårdar- betet. Beredningen föreslår att avgö— randet av om fånge skall få utföra eget arbete eller arbete åt utomstående ar— betsgivare skall träffas av styresmannen efter hörande av anstaltsnämnden. Skäl till beviljande av sådan förmån kan vara att den intagne icke är i behov av någon resocialiserande behandling. Beaktas bör även brottets beskaffenhet. Härigenom kan tillgodoses önskemålet av en särskilt mild behandling av den grupp brotts- lingar som eljest kunde ifrågakomma för ett privilegierat straff.

Särskilda förmåner.

Bestämmelser om särskilda förmåner finnes intagna i 54 5 verkställighetsla-

• Sida 86
•  Original

gen. Straffånge äger i den omfattning fångvårdsstyrelsen bestämmer för sin ar- betsinkomst köpa varor som tillhanda- hålles vid anstalten. I enlighet med an- visningar av fångvårdsstyrelsen kan sty— resmannen medgiva straffånge som åda- galagt arbetsflit och gott uppförande att köpa varor i större myckenhet än eljest är medgivet. För bötesfångar gäller sam- ma bestämmelser. Fängelsefånge äger för arbetspremier eller egna medel köpa va- ror som tillhandahålles vid anstalten i den omfattning som högst kan medgi- vas straffånge. Fängelsefånge får själv skaffa sig eller mottaga bekvämlighet som låter förena sig med enkelhet och god ordning. Då han arbetar eller till- bringar fritid i enrum, får han använda egna kläder om de är av tillfredsstäl- lande beskaffenhet. Styresmannen kan i enlighet med anvisningar av fångvårds- styrelsen medgiva fånge, oberoende av vilken kategori han tillhör, att åtnjuta annan särskild förmån som är förenlig med god ordning. Härigenom kan de förmåner som nu generellt tillkommer fängelsefångar undantagsvis tillerkännas även straffångar och bötesfångar.

I ett av de yttranden som lämnats som svar på beredningens inledningsvis om- nämnda enquéte ifrågasättes om det icke vore ändamålsenligt att i någon. form återinföra ett klass- eller premiesystem. Ett sådant system, ett progressivsystem, skulle, säges det, stå i god överensstäm- melse med tanken att den intagne un- dan för undan borde vänjas vid en åter- gång till ett liv i frihet. Det skulle verka uppmuntrande för de intagna samt be- fordra ambition, lojalitet och arbetsflit. Förmånerna borde för långtidsfångar lämpligen tilldelas efter ett etappsystem. Lämpligt syntes därvid vara att anstalts- nämnden. som haft tillfälle bilda sig en personlig uppfattning om den intagnes

förhållanden och egenskaper, tilldelades bestämmanderätten i fråga om beredan- det av successiva lättnader och förmå- ner för den intagne.

Mot ett klassystem i egentlig mening anfördes vid verkställighetslagens till- komst vägande invändningar. Det utta- lades att i ett sådant system anstalts- synpunkten gjorde sig starkare gällande än samhällssynpunkten, d. v. s. det lades mera vikt vid att den dömde iakttoge ett gott uppförande å anstalten än vid att han bleve i stånd att efter frigiv- ningen föra ett laglydigt liv. Det måste anses olämpligt att, i syfte att vinna ut- rymme för en progressiv behandling, vid anstaltstidens början beröva den dömde sådana förmåner genom vilkas förlust han pressades ned långt under den nivå som människor i frihet i all- mänhet intoge. Ett invecklat och detalj- rikt klassystem kunde dessutom få prä- geln av kitslighet. Då det emellertid vore viktigt att de intagna förhölle sig väl och det även ur uppfostringssynpunkt kunde vara av ett visst värde att den intagne finge något att sträva efter och försöka vinna genom flit och gott upp- förande, i vilket en viss likhet med det fria livet förelåge, syntes det vara lämp- ligt att en viss progression bibehölles icke endast såsom disciplinmedel utan även för att befrämja den dömdes till- rättaförande. Det skulle dock endast gäl- la vissa särskilda förmåner. De som miss- skötte sig skulle kunna berövas dessa förmåner, dock ej sådana som vore av betydelse för deras utbildning eller i övrigt vore ägnade att befrämja deras tillrättaförande.

I lagen har vissa allmänna bestämmel- ser om de intagnas behandling intagits i 29—35 55. För dessas tillämpning för- utsättes icke någon progression. De i 54 & omnämnda förmånerna kan där-

• Sida 87
•  Original

emot, vad beträffar andra fångar än fängelsefångar, tilldelas de intagna så- som belöning för arbetsflit och gott upp- förande.

Den syn på progressivsystemet som anlades vid lagens tillkomst anser be- redningen alltjämt böra godtagas. Under anstaltstiden bör inga åtgärder vidtagas som kan äventyra behandlingens syfte att befrämja den dömdes tillrättaföran- de. Utöver vad som följer av själva fri- hetsberövandet och hänsyn till säkerhet och god ordning bör inskränkningar som icke föranledes av själva behandlingen icke vidtagas i den dömdes rättigheter. Endast vissa förmåner som har mera speciell karaktär torde böra reserveras för att kunna tilldelas den intagne såsom belöning för arbetsflit, gott uppförande och visad pålitlighet. Denna tanke synes emellertid icke böra utföras så, att i lag anges att förmånerna kan tillerkännas de intagna gradvis efter viss tid eller dylikt. Ett sådant system torde bli allt- för stelt. Tilldelandet av förmåner bör ske efter mer individuell prövning av varje fall.

I enlighet med vad inledningsvis an- förts bör beträffande de nu ifrågavaran- de förmånerna — d. v. s. rätten att in— köpa varor som tillhandahålles vid an- stalterna, rätt att skaffa eller mottaga bekvämlighet, rätt att använda egna klä- der eller annan särskild förmån _ möj— lighet att tillerkänna fånge dem fortfa— rande finnas. Någon inskränkning i den meningen att vissa kategorier intagna uteslutes från möjligheten att komma i åtnjutande av förmåner bör efter sam- manslagningen av fängelse och straff- arbete till en straffart icke ifrågakom- ma. Vid bestämmelsens utformning har beredningen dock ansett att det nuva- rande, relativt detaljerade innehållet kan avfattas mer generellt. Sedan lagen nu

varit i kraft åtskilliga år föreligger icke längre det behov av att i lag giva nog- granna anvisningar som fanns vid la- gens tillkomst då det gällde att leda till- lämpningen i en riktning som tämligen kraftigt avvek från den tidigare. I fråga om tillämpningen av 54 & bör dock be- aktas den av beredningen framförda syn- punkten att sådana verkställighetsfor- mer skall undvikas som kommer skill— naden mellan mer eller mindre gynn- samt lottade fångar att framträda skarpt. Den särskilda förmånen att använda eg- na kläder torde knappast böra förekom- ma annat än när den intagne arbetar eller tillbringar fritid i enrum. Det kan dock tänkas att ett helt arbetslag erhål- ler en sådan förmån. Den vid verkstäl- lighetslagens tillkomst uttalade uppfatt- ningen att bestämmelsen borde tolkas re- striktivt synes fortfarande böra beaktas.

För tillämpningen av bestämmelsen bör fångvårdsstyrelsen utfärda allmänna anvisningar. Att lägga beslutanderätten hos styrelsen synes däremot icke vara lämpligt. Genom anvisningarna torde finnas möjlighet att för vissa typer av fångar giva bestämmelser som är gynn- sammare än för andra. Fångvårdssty— relsen synes böra ha möjlighet att be- träffande skilda anstalter ge olika be- stämmelser allt efter klientelets samman- sättning.

Beslutanderätten i det enskilda fallet bör tillkomma styresmannen. Med hän- syn till att möjligheterna att tilldela fånge särskild förmån utsträckts till att gälla alla kategorier, har det dock synts vara lämpligt att styresmannen, när det gäller andra frågor än inköp av varor, innan han fattar beslut rådgör med an— staltsnämnden.

Med det ändrade innehållet i 54 & föl- jer att en mindre jämkning bör vidta- gas även i 66 &, vari nu hänvisas till 54 5.

• Sida 88
•  Original

Förfogandet över arbetspremier och annan arbetsinkomst.

Bestämmelser om de intagnas förfo- gande över arbetsprcmier och annan ar- betsinkomst är intagna i 8 kap., särskilt 69—71 55, verkställighetslagen.

Enligt dessa bestämmelser äger fäng- elsefånge fritt förfoga över intjänt ar- betspremie och över inkomsten av arbete som han själv skaffat sig. Annan fånges arbetspremiemedel skall däremot enligt fångvårdsstyrelsens bestämmande förde— las i två delar, disponibla medel och besparade medel. Disponibla medel får av fången användas till understöd åt närstående, till gäldande av skadestånd eller fullgörande av annan förpliktelse, till inköp _ enligt grunder som fång- vårdsstyrelsen bestämmer — av varor som tillhandahålles vid anstalten eller till annan personlig förmån, vartill han är berättigad. Besparade medel skall be-' varas till utskrivningen eller frigivning- en, då de skall disponeras efter fång- vårdsstyrelsens eller styresmannens an-' visningar. Besparade medel kan emeller— tid efter fångvårdsstyrelsens bestämman— de användas för fullgörande av under- hållsskyldighet eller för tillgodoseende av annat för den intagne eller honom närstående trängande behov eller för an- skaffande av böcker eller annat som kan bereda honom nyttig sysselsättning un- der fritid.

I beredningens förslag till verkställig— hetslag upptogs en bestämmelse att samt— liga intagnas arbetspremiemedel skulle fördelas i två delar, disponibla och be- sparade medel. Över inkomst av arbete som intagen själv skaffat sig och av ar- bete som utförts på fritid skulle han äga fritt förfoga, med visst undantag. Bestämmelserna omarbetades av depar- tementschefen under framhållande av 88 STRAFFLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG.

att de förmåner som dittills tillkommit fängelsefångar icke borde minskas. Vi- dare framfördes den synpunkten att det vore lämpligt att tvinga övriga intagna att spara för sin frigivning eller för att bispringa närstående.

Vid sammanjämkning av de bestäm- melser som nu gäller för fängelsefångar och övriga fångar synes det icke vara lämpligt att utsträcka befogenheten att fritt disponera intjänta medel till alla fångar. Tvärtom bör angelägen-heten av att tvinga de intagna att spara leda till att den för andra intagna än fängelse- fångar gällande bestämmelsen blir hu— vudregel. Att meddela särskild bestäm- melse för inkomst av arbete för egen räkning eller arbete på fritid synes icke lämpligt i detta sammanhang. Denna lösning avvisades av departementschefen och riksdagen vid verkställighetslagens tillkomst. Beredningen föreslår emellertid att intagen med kortare strafftid än tre månader skall fritt få förfoga över arbetspremiemedel och inkomst av ar— bete som han själv skaffat sig. Här— igenom vinnes att ett mycket stort antal av sådana personer som enligt gällande lag dömes till fängelse i fortsättningen får behålla den förmån som nu tillkom- mer dem. Dessutom synes den adminis— strativa apparaten för en uppdelning av inkomsterna knappast vara motiverad för de relativt blygsamma belopp det kan bli fråga om under en så kort tid som ett par månader. Sistnämnda syn— punkt kan anläggas även å behandlingen av dem som avtjänar förvandlingsfäng- else. Något skäl att låta dem undergå en annan behandling i nu förevarande hän- seende anser beredningen icke förelig— ga. En uppdelning av de små beloppen torde icke fylla annat syfte än att skär- pa verkställigheten.

I vissa fall kan det vara skäl att med-

• Sida 89
•  Original

giva avsteg från den huvudregel som beredningen föreslagit för intagna med en strafftid av tre månader eller mer. Behov att använda medel för underhåll av närstående eller fullgörande av andra skyldigheter föreligger icke alltid. Icke alla fångar är i behov av den uppfost- rande behandling som tvång till sparan- de innebär. Det kan vara uppenbart att behov av sparade medel att användas ef- ter frigivning eller utskrivning icke fö- religger. I sådana fall eller av andra skäl

bör fångvårdsstyrelsen äga medgiva att fånge disponerar över besparade medel även för annat ändamål än vad eljest särskilt angivits. En sådan regel gäller för närvarande för den som undergår ungdomsfängelse, förvaring eller interne- ring.

Utöver vad nu sagts synes bestämmel— serna om ersättning för intagens arbete och förfogande över arbetsinkomst icke vara i behov av omarbetning i detta sam- manhang.

4. Straffskal'or i specialstraffrätten.

Vid införande av ett enhetligt frihets- straff fordras att straffskalorna för de särskilda brotten överses. Såvitt angår strafflagens speciella del har en sådan översyn verkställts av straffrättskommit- tén, som -— efter samråd med beredning- en —— i sitt förslag till brottsbalk utgår från att en sammanslagning av straffar- bete och fängelse till en enhetlig straff- art genomföres i enlighet med vad be- redningen föreslagit. På beredningen har däremot ankommit att verkställa den översyn av straffskalorna inom special- straffrätten som enhetsstraffets införan- de framtvingar. Vid denna översyn har beredningen låtit straffrättskommitténs omarbetning av straffskalorna i förslaget till brottsbalk vara till viss del vägle- dande.

Straffrättskonnnitténs förslag till nya straffskalor som föranletts av enhets- straffet innebär i huvudsak följande. I gällande strafflag är lägsta maximum för straffarbete två år (ett år i vissa fall enligt 14:15 och 14:23). Vid straffbe- stämmelsernas överförande till brott-s- balken har i de straffskalor som nu inne— håller straffarbete ordet »stralf-farbete» utbytts mot ».fängelse». Någon ändring av tiderna — förutom den sänkning av mi- nimum från två månader till en månad

som automatiskt inträder _ har, frånsett 14—18 kap. (BrB 1—5 kap.) vilka helt reviderats, vidtagits endast i undan— tagsfall; stundom har dock särskilt minimum å sex månader utsatts för fri- hetsstraffet, där sådant ej tidigare fun- nits (t. ex. för grov stöld, SL 20: 4, BrB 6: 4). Det sagda gäller även straffskalor, där nu både fängelse och straffarbete förekommer. I dessa fall är det maximi- tiden för straffarbetet som kommit att bli maximum för det nya frihetsstraffet (»fängelse eller straffarbete högst fyra år» har t. ex. blivit »fängelse högst fyra år»).

De straffskalor i strafflagen, i vilka svåraste straffarten är fängelse, har straffrättskommittén i stort sett omarbe— tat på följande sätt:

böter eller fängelse

till böter eller fängelse i högst sex månader; fängelse eller böter

till fängelse i högst sex månader el- ler böter; eller till böter eller fängelse i högst sex månader; eller i icke så få fall till fängelse i högst ett år eller bö- ter;

fängelse

till fängelse i högst ett år.

• Sida 90
•  Original

I de redan, genom lagstiftning 1942 och 1948, omarbetade delarna av strafflagen, 8—13 samt 19—27 kap., förekommer icke andra typer av straffskalor med fängelse som svåraste straffart än de nu nämnda. I stället för böter stadgas dock i 26 kap. disciplinstraff. I 14—18 kap. SL förekommer däremot även andra ty— per, t. ex. »fängelse i högst ett år eller böter», »böter eller fängelse i högst sex månader», »fängelse i högst sex må- nader eller böter». Vid revisionen av dessa straffbestämmelser har det nu gäl- lande maximum i allmänhet bibehållits. Det här lämnade schemat över straff- skalornas omarbetning är icke undan- tagslöst. Fängelse i högst två år föreslås sålunda i några fall, där maximum en- ligt den allmänna principen skulle ha satts lägre. Detta gäller SL 8z4, ringa spioneri (BrB 17: 5), SL 11:13, djurplå— geri (BrB 14: 16), SL 14: 9, vållande till annans död (BrB 1:7), SL 14:17, vål- lande till kroppsskada (BrB 1: 8), SL 14: 26, fosterfördrivning av kvinnan (BrB 1: 4 första stycket), SL 18:13 (delvis), sedlighetssårande handling (BrB 4:6), SL 27: 2 (BrB 20: 3) och en del bestäm- melser om brott av krigsman, SL 26: 1, 4, 5, 6, 7, 12 och 13, lydnadsbrott, ohör- samhet mot vakt, missbruk av förman- skap, obehörig befälsutövning, våld eller hot mot krigsman, rymning, övergivande av post (BrB 19:1, 4, 5, 6, 7, 12 och 13). Detsamma gäller i viss mån SL 8: 12, 9:4 och 19:5 (BrB 17:13, 1624 och 11: 5). Inom specialstraffrätten förekommer straffskalor av mycket varierande slag. De skalor som innehåller böter och fängelse är huvudsakligen följande: böter eller fängelse i högst tre måna- der,

böter eller fängelse i högst sex måna— der, böter eller fängelse i högst ett år, böter eller fängelse (eller fängelse i

högst två år), fängelse i högst ett år eller böter, fängelse eller böter.

De skalor där straffarbete förekom- mer är konstruerade på olika sätt:

böter eller fängelse i högst sex måna-

der eller straffarbete i högst ett år, böter eller fängelse i högst ett år eller straffarbete i högst ett är, böter eller fängelse i högst ett år eller

straffarbete i högst två år, böter eller fängelse eller straffarbete

i högst ett år, böter eller fängelse eller straffarbete i

högst två år,

fängelse i högst ett år eller böter eller

straffarbete i högst ett år, fängelse eller straffarbete i högst ett

år, fängelse eller straffarbete i högst två

år,

fängelse eller straffarbete fr. o. m. sex

månader t. o. m. två år. För att straffarbete skall kunna ådö- mas krävs i några av dessa fall att för- svårande omständigheter föreligger.

I sjölagen och sjömanslagen stadgas straffarbete i något fall å längre tid än två år.

En blick på den ovan lämnade upp- ställningen är tillräcklig för att det skall stå klart att någon genomgående princip för skalornas konstnuktion i gällande rätt icke följts. Under senare år har väl i viss utsträckning en standardisering gjort sig gällande; någon enhetlighet er- hålles dock ej. Det är tämligen uppen— bart att en sådan noggrann gradering av skilda brott som den stora variationen av straffskalor borde förutsätta icke är

• Sida 91
•  Original

genomförbar. Att en sådan gradering dock försökts inom vissa begränsade om— råden, t. ex. i fråga om alkohollag—stift- ningen, är tydligt. Sammanslagningen av straffarbete och fängelse till ett enhet- ligt frihetsstraff är naturligtvis ägnad att minska variationerna mellan straff- skalorna.

Beredningen anser det vara önskvärt att en viss enhetlighet råder i fråga om straffskalorna. Värdet av en långt gåen- de uppdelning av brotten med skilda maxima i straffskalorna kan starkt ifrå- gasättas. Statistiken över ådömda fäng- elsestraff visar att straff å längre tid än ett år är sällsynta och knappast synes förekomma alls i fråga om brott mot specialstraffrätten. Härtill kommer att erfarenheten visat att förändringar i straffskalornas maxima knappast påver- kar straffmätningen (se v. Eyben »Strafudmåling», s. 125—151). I stället för en långt gående splittring bör göras en markerad skillnad mellan mera kva- lificerade gärningar och bagatellartade brott, ordningsförseelser o. dyl. Detta kan genomföras så, att för de förra brot- ten stadgas ett maximum på två år el- ler mer, medan för de senare maximum sättes vid sex månader om frihetsstraff över huvud skall användas. I vad mån en sådan lagstiftningspraxis kan kom- ma att påverka straffmätningen är emel- lertid mycket ovisst.

Även om beredningen sålunda finner att en radikal förändring bör ske i frå- ga om straffskalorna, har beredningen ansett det vara ogörligt att vidtaga en sådan åtgärd i ett sammanhang. Genom- gången av alla straffbestämmelser inöm specialstraffrätten för att hänföra brot- ten till den lindrigare eller svårare straffskalan fordrar sakkunskap inom vitt skilda områden och är mycket tids- krävande. Beredningen har med den för-

da diskussionen främst velat fästa upp- märksamheten på ett problem som bör beaktas vid kommande lagstiftning. Be— redningen har i fråga om straffskalorna inskränkt sig till att föreslå de ändring- ar som är nödvändiga på grund av en- hetsstraffets införande, såvitt möjligt utan att det nuvarande förhållandet mel- lan de olika brottens svårhetsgrad rub— bas.

Genom det sätt på vilket straffskalor- na i strafflagen omarbetats har åstad— kommits att en tämligen starkt marke- rad skillnad göres mellan brott, varå för närvarande kan följa straffarbete, och sådana varå nu högst kan följa fängelse. För de förra blir maximum lägst två år och för de senare, i de allra flesta fallen, högst ett år. Att en sådan gränsdragning har gjorts är av betydelse för fastställan- de av de följdverkningar som i olika av- seenden inträder beroende på vilket straff som kan följa å ett brott eller som ådömts, förskyllts e. dyl.

Specialstraffrättens straffskalor synes böra omarbetas på motsvarande sätt. Det- ta innebär, att i straffskalor, där nu stad- gas högst fängelse, maximum sättes lägre än två år, medan maximum i straffska- lor, som nu innehåller straffarbete, sät- tes till lägst två år. Redan här kan emel- lertid framhållas, att frågan komplice- ras när det gäller brott varå kan följa straffarbete, därigenom att maximum i gällande rätt i en del fall är lägre än två år.

I fråga om brott, varå högst kan följa fängelse, har, med visst undantag som strax skall beröras (s. 92), någon änd- ring icke ansetts böra genomföras i de fall, där nu ett maximum finnes stadgat. Skälet härför är att söka i vad som ovan nämnts om svårigheten att göra en omvärdering av brottens inbördes svårhetsgrad.

• Sida 92
•  Original

I de fall däremot där skalorna icke innehåller utsatt maximum för fängelse- straffet — vilket i enlighet med SL 214 betyder fängelse i högst två år —— är det efter införande av enhetsstraffet fäng- else nödvändigt att göra åtminstone den förändringen att maximum uttryckligen angives. Vid valet av maximum i dessa fall har beredningen haft att välja mel- lan sex månader och ett år. Ett tvåårs- maximum bör icke ifrågakomma, då in därigenom den av straffrättskommittén valda principen frångås. Såsom i ett se- nare avsnitt (5. 95 ff) skall visas är det dessutom av ett visst värde för bestäm- mandet av frihetsstraffets följdverkning— ar att maximum två år icke stadgas i dessa fall. För ett sexmånadersmaximum talar vad beredningen anfört om sin principiella inställning till frågan om straffskalornas uppbyggnad. Att stadga ett maximum av sex månader skulle dock innebära att det bleve nödvändigt att taga även straffskalor med utsatt maxi- mum under övervägande. Beredningen har därför stannat vid att föreslå maxi- mum i de straffskalor, däri nu ingår fängelse utan utsatt maximum, till ett år. Även härigenom kommer den differen- tiering mellan brotten inbördes som gäl- lande rätt genomför att i viss utsträck- ning försvinna, vilket blir särskilt på- tagligt när en sådan differentiering gö- res i samma författning (se t. ex. 1 5 1 mom., 1 g 2 mom. och 6 g i lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varu- införsel och 7 kap. 1 5 1 mom. och 7 kap. 4 5 rusdrycksförsäljningsförord- ningen den 18 juni 1937).

En konsekvens av den ståndpunkt be- redningen intagit i fråga om straffska- lor med fängelse utan utsatt maximum kan synas vara att även sådana straff- skalor, i vilka ingår fängelse med ut- satt maximum av två är, bör ändras till

fängelse i högst ett år. Såvitt beredning- en kunnat finna förekommer sådan straff— skala endast i två lagrum, 12 5 lagen den 5 juli 1884 om skydd för varumär- ken och 292 5 4 mom. sjölagen. Bered- ningen föreslår att maximum i straffska- lan i 1884 års lag sänkes till fängelse i högst ett är; däremot föreslås icke nå- gon ändring i sjölagen, då bestämmelsen stadgar att en skärpning under vissa omständigheter skall kunna inträda för sådant förfarande som enligt 1 mom. samma & kan straffas med böter eller fängelse i högst ett år. —- En särskild maximering av fängelsestraffet till två år förekommer i vissa konkurrensbe- stämmelser, t. ex. i 7 kap. 14 % rusdrycks- försäljningsförordningen. Beredningen finner icke någon anledning att föreslå ändring i sådana bestämmelser.

Någon större praktisk betydelse torde den sänkning från två års till ett års maximum som här föreslagits icke ha. Domstolarnas straffmätning kommer knappast att förändras. De fängelsestraff som ådömes å tider på ett år eller mer är nu mycket sällsynta. En genomgång av alla domar å fängelse i ett år eller mer som under åren 1945—1951 börjat verkställas (sammanlagt 42) visar att det i samtliga fall är fråga om straff för fle- ra brott, och att i samtliga fall utom ett åtminstone å något brott kunnat följa straffarbete. Det grövsta brottet är i alla fallen brott mot strafflagen och i alla fall utom fyra har SL 5: 2 åberopats. De öv- riga fyra domarna avsåg i två fall för- skingring (för vilket brott fängelse näm- nes först i straffskalan), i ett fall sed- lighetssårande handlingar (där fängelse är högsta straff) samt i det återstående grovt bedrägeri och förskingring.

I fråga om straffskalor, däri nu ingår straffarbete på viss tid, anser beredning- en att samma princip bör följas som

• Sida 93
•  Original

!

straffrättskommittén tillämpat vid-om- arbetningen av strafflagens straffskalor, d. v. 5. det enhetliga frihetsstraffet fäng- else skall kunna ådömas på samma tider som för närvarande straffarbete. Såsom nyss antytts vållas dock vissa svårighe— ter i de fall där maximum för straffar- betet är lägre än två år, ett fall som icke existerar i fråga om straffskalorna i strafflagen (de två lagrum i strafflagen där nu i visst fall maximum är straff- arbete i ett år, 14:15 och 14:23, har av straffrättskommittén helt omarbetats). Att tillämpa principen generellt även i sådana fall är olämpligt, emedan upp- tagandet av straffarbete i skalan är av- sett att innebära en avsevärd skärpning, och ett utbyte av ordet »straffarbete» mot »fängelse» komme i några fall att innebära att en. skärpning över huvud icke inträder. Straffarbete i ett år synes därför böra ändras till fängelse i två år i följande lagrum: lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel 1 5 2 mom., lagen den 20 juni 1924 med sär- skilda bestämmelser ang. olovlig befatt- ning med spritdrycker och vin 1 5 1 mom., sinnessjuklagen den 19 septem- ber 1929 54 5 samt KF den 11 juni 1926 ang. tillverkning och beskattning av brännvin 30 5 1 mom. Ett sådant straff- maximum medför bl. a. att häktning kan ske för dessa brott. I fråga om ändringen i sinnessjuklagen må även åberopas att straffet för främjande av flykt enligt BrB 15: 12 är fängelse i högst fyra år. I 1 5 lagen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott föreslås änd- ring av straffrättskommittén.

En omarbetning av straffskalorna i specialstraffrätten i enlighet med de principer som här ovan angivits kan icke rimligen genomföras på så sätt att en lagändring göres i varje särskilt lag- rum. Antalet författningar som beröres

är mycket stort. Beredningen anser en framkomlig väg vara att i en promulga- tionslag till den lag om ändring i straff— lagen beredningen föreslår intages stad- gande, att om fängelse är stadgat som straff utan att maximum angivits i straff- skalan fängelse ej må ådömas på längre tid än ett år, och att i stället för straff- arbete på viss tid skall dömas till fäng- else på samma tid som för straffarbete är stadgat. Detta innebär formellt att minimum för frihetsstraffet i sistnämn- da fall är två månader, vilket emellertid icke har någon praktisk betydelse, då i skalor med straffarbete alltid förekom- mer också fängelse.

I den mån dessa bestämmelser icke ansetts böra komma till användning före- slår beredningen en ändring av det sär- skilda lagrummet. Likaledes göres en direkt lagändring i fråga om den be- stämmelse i lagen om skydd för varu- märken som ovan berörts, 12 g, och i giftermålsbalken 15 kap. 11 5 första styc- ket, vari sägs att rätten i äktenskapsmål äger förbjuda makarna vid vite av fäng- else eller böter att besöka varandra.

De nämnda bestämmelserna i promul- gationslagen skall äga tillämpning inom hela specialstraffrätten, även å straffska- lor som nu innehåller både straffarbete och fängelse. Följande typfall kan näm- nas.

Enligt skattestrafflagen 1 5, valutaför- ordningen den 25 februari 1940 19 5 och civilförsvarslagen 91 5 är straffet böter eller fängelse eller, om synnerligen för- svårande omständigheter föreligger, straffarbete i högst två år. Efter enhets- straffets införande innebär dessa straff- stadganden »böter eller fängelse i högst ett år eller, om synnerligen försvårande omständigheter föreligga, fängelse i högst två år». Motsvarande gäller sjö- lagen 294 g och sjömanslagen 77 g.

• Sida 94
•  Original

Allmänna förfogandelagen stadgar i 23 5 som straff dagsböter eller fängelse och vid grovt brott fängelse eller straff- arbete i högst två år. För icke grovt brott blir straffet enligt förslaget dagsböter el- ler fängelse i högst ett år. För grova brott blir straffet enligt förslagets ordalydel- se »fängelse i högst ett år eller fängelse i högst två år», vilket får läsas som »fängelse i högst två år». Samma kon- struktion som vid nyssnämnda grova brott har straffskalorna i 2 5 lagen den 5 juni 1942 om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar, 10 5 lagen den 29 juni 1945 om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom, 5 5 andra stycket lagen den 29 juni 1945 om kontroll å viss utländsk egendom m. m., sjölagen 291 5 och sjö- manslagen 78 5 samt för grovt brott i 12 g 1 mom. prisregleringslagen. »Högst straffarbete i två år» nämns som straffpåföljd i lagen den 28 maj 1886 ang. stenkolsfyndigheter m. m. 68 %, valutalagen den 22 juni 1939 9 5 och sjölagen 290 &. Straffskalan skall enligt förslaget vara »högst fängelse i två år», (1. v. s. böter eller fängelse i högst två år. Straffskalan »böter eller fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år» i sjölagen 287 5 får läsas som »böter eller fängelse i högst två år». Frågan om straffskalorna för olovlig och olaga jakt var föremål för riksda- gens uppmärksamhet 1950 (se första lagutskottets utlåtande nr 17). Enligt 28 5 första stycket lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt stadgas såsom straff för olovlig jakt dagsböter. Under vissa omständigheter, bl. a. om älg ja- gats, är straffet enligt andra stycket dagsböter, lägst tjugu, eller fängelse i högst sex månader. Enligt tredje styc-

jakt å älg skett inom annans hägnade jaktpark. Straffet för olaga jakt är en- ligt 28 5 1 mom. första stycket jaktstad- gan den 3 juni 1938 dagsböter. Vid ola- ga jakt å bl. a. älg är straffet enligt andra stycket fängelse i högst ett år eller, vid mildrande omständigheter, dagsböter lägst tjugu. I motioner hade begärts att riksdagen skulle hemställa om utredning angående införande av möj- lighet att ådöma straffarbete i grova fall för att erhålla en starkare allmän— preventiv verkan och för att öppna möj- lighet att tillgripa straffprocessuella tvångsmedel. Därvid avsågs särskilt häktning eller anhållande, vilka i regel förutsätter att å brottet kan följa straff- arbete. Motionerna föranledde icke nå- gon åtgärd, bl. a. emedan frågan om för- enhetligande av frihetsstraffen var under utredning och det därför icke ansågs vara lämpligt att utan särskilt vägande skäl vidtaga ändringar i gällande straff- skalor. Tänkbara alternativ för uppnå- ende av de åsyftade skärpningarna i straffprocessuellt hänseende diskutera- des i utskottets utlåtande.

Den lösning beredningen föreslår i fråga om straffskalorna i specialstraff- rätten och förutsättningarna för tillgri— pande av straffprocessuella tvångsme- del medför icke någon ändring av de i motionerna påtalade förhållandena. Be- redningen anser det dock icke ingå i dess uppgift att närmare utreda frågan om straffskalorna vid vissa speciella brott och om förutsättningarna för an- vändande av tvångsmedel inom special- straffrätten. Dessa frågor får utredas särskilt med utgångspunkt från de för- hållanden som föreligger sedan frihets- straffens förenhetligande genomförts.

ket skall dömas till fängelse, bl. a. om

• Sida 95
•  Original

De för de särskilda brotten stadgade straffskalorna har betydelse icke endast för domstolarnas straffmätning. Brot- tets art såsom den framträder i straff- skalan är även avgörande för vilka sär- skilda rättsverkningar som skall inträ- da. Väsentligast är den skillnad som fö- religger mellan brott, varå kan följa straffarbete, och brott, varå kan följa högst fängelse. Skillnad i verkan finns också mellan bötesbrott och brott, varå kan följa frihetsstraff. I vissa fall är straffskalans maximum eller minimum avgörande.

Bestämmelser, där brottens straffska- lor erhållit sådan betydelse som här an- tytts, återfinnes på flera ställen i straff— lagen och å andra ställen inom rätts- systemet. Sålunda stadgas i fråga om försök till brott att lägre straff än straff— arbete ej må ådömas, där minsta straff för det fullbordade brottet är straffar- bete i två år eller däröver (SL 3: 1 and- ra stycket). Liknande bestämmelse finns för förberedelse (SL 3:2 tredje styc- ket). Straff för visst förledande till brott m. m., uppvigling, bestämmes efter en särskild straffskala, ifall gärningsman- nen sökte .förleda till brott varå straff- arbete kan följa (SL 11: 5 och 26:10). I fråga om ärekränkning, SL 16: 7 första stycket, stadgas strängare påföljd om dödsstraff eller straffarbete över två år kunnat följa å det pådiktade brottet. Vid nedsättning av straff enligt SL 19: 10 må ej till lägre straff än straffarbete dömas om minsta straff för brottet eljest är straffarbete i två år eller däröver. Är faran ringa och är brottet ej belagt med svårare straff än fängelse, skall ej dömas till straff. En sådan regel som den sist- nämnda har givits också i SL 12:11 och 13: 14.

5. Straffskalans betydelse för inträdande av viss särskild verkan.

De nu nämnda bestämmelserna i strafflagen är föremål för straffrätts- kommitténs uppmärksamhet. Beredning- en återkommer vid diskussionen av pro- blemet till kommitténs förslag till lös- ning.

Strafflagens bestämmelser om brotts- preskription är uppbyggda med ut— gångspunkt från det straff som kunnat följa å en gärning (5:14, 15, 18 och 19). Även för påföljdspreskription finns i visst fall sådan bestämmelse, 5: 23.

Bland förutsättningarna för meddelan- de av villkorlig dom och för ådömande av ungdomsfängelse, förvaring och in- ternering ingår bestämmelser av det slag som beredningen nu aVSer. För att villkorlig dom skall kunna meddelas fordras sålunda att å brottet kan följa straffarbete eller fängelse (2 5 lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom). Till ungdomsfängelse får ej dömas om å brottet lägst kan följa straffarbete i fyra år eller däröver (1 5 lagen den. 15 juni 1935 om ungdomsfängelse). En förut- sättning för ådömande av förvaring är att å brottet enligt lag kan följa straff- arbete eller, i fråga om sedlighetsbrott, straffarbete eller fängelse. För att inter- nering skall kunna tillämpas måste, bland annat, å brottet enligt lag kunna följa straffarbete (1 & och 4 5 lagen den 18 juni 1937 om förvaring och inter- nering i säkerhetsanstalt). övertygas till- talad i sådan ålder att skyddsuppfost- ran kan förekomma om brott som kan medföra fängelse eller straffarbete, må rätten, enligt 1 5 lagen den 30 december 1952 med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig, i stället för att döma till straff överlämna åt barna- vårdsnämnd eller skolstyrelse att vid-

• Sida 96
•  Original

taga åtgärd för hans omhändertagande för skyddsuppfostran.

Meddelande till straffregistret skall lämnas angående den som med tillämp- ning av SL 5:2 dömts till böter för brott, varå enligt lag kan följa straffar- bete (1 % 1. lagen den 17 oktober 1900 om straffregister).

Enligt 4 5 lagen den 4 juni 1913 ang. utlämning av förbrytare må utlämning ej ske, såvitt icke den brottsliga gär- ningen är att anse såsom brott, varå en- ligt svenska allmänna strafflagen eller den svenska sjölagen svårare straff än fängelse kan följa. Beträffande utläm- ning till Danmark eller Norge gäller sär- skild bestämmelse, 29 5 1. Enligt utlän- ningslagen den 15 juni 1945 31 5 första stycket 4) må förordnande om utvisning under vissa förutsättningar meddelas beträffande utlänning som genom dom förklarats vara övertygad om gärning, varå straffarbete eller fängelse i sex må- nader kan följa, men enligt lagen om villkorlig dom erhållit anstånd med straffets ådömande eller jämlikt SL 5: 5 befunnits strafflös.

För tillämpningen av åtskilliga pro— cessrättsliga bestämmelser är brottets svårhetsgrad av betydelse. Enligt RB 1: 11 skall i rådhusrätt nämnd deltaga i mål om ansvar för brott, varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver. I fråga om den tilltalades inställelse gäl- ler att den tilltalade, med visst undan- tag, skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i underrätt i mål om allmänt åtal för brott varå kan följa straffarbete (RB 21:2). Kan å brottet icke följa svårare straff än fängelse, må i underrätt i vissa fall målet avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro (RB 46:15). För häktning gäller olika förutsättningar beroende på brottets svårhetsgrad (RB 24: 1). När allmänna

häktningsskäl föreligger, kan häktning ske vid misstanke om brott varå straff— arbete kan följa. Är brottet ringare men kan därå följa fängelse får häktning ske, om den misstänkte icke har sta— digt hemvist inom riket och det skäli- gen kan befaras att han avviker. Kan å brottet icke följa lindrigare straff än straffarbete i två år, skall häktning i re- gel ske. Beslag å vissa skriftliga med- delanden får endast ske om å brottet ej kan följa lindrigare straff än straffar- bete i två år (RB 27: 2). Liknande re- gel gäller möjligheten för undersök- ningsledare eller åklagare att erhålla del av telefonsamtal (RB 27:16). Försän- delser hOS post eller telegraf får tagas i beslag endast om å brottet kan följa straffarbete (RB 27: 3). Enligt RB 36: 5 fjärde stycket är annan än försvarare skyldig att, utan hinder av de inskränk- ningar i vittnesplikten som stadgas i andra och tredje styckena, avgiva utsaga i mål angående brott, varå icke kan föl— ja lindrigare straff än straffarbete i två år. Bland förutsättningarna för medde- lande av prövningstillstånd för måls- ägande eller tilltalad upptages att å brot- tet kan följa straffarbete (RB 54:12). Resning till men för den tilltalade kan beviljas, under vissa andra förutsätt- ningar, om å brottet kan följa straffar- bete (RB 58: 3). I militära rättegångsla- gen 87 % stadgas rätt för vissa miss— tänkta att erhålla offentlig försvarare i mål om brott varå kan följa straffar- bete.

Processrättsliga bestämmelser av den- na typ finns även i lagen den 20 decem— ber 1946 med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig 3 och 6 55, i lagen den 21 mars 1952 med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål 3 och 5 55, i sjömanslagen den 30 juni 1952 61 å, i KF den 3 februari

• Sida 97
•  Original

1928 aug. beskickningar och konsulat % 50 1. och 2. och i lagen den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion 30 5. I alkoholistlagen den 12 juni 1931 49 a % föreskrives viss ätalsprövning, om någon som intagits ä alkoholistanstalt miss- tänkes att ha före utskrivning från an- stalten begått brott, varå icke kan följa högre straff än böter eller fängelse i sex månader.

Sammanslagningen av straffarbete och fängelse till ett enhetligt frihetsstraff bör icke ha den följden att de särskilda verkningar som här ovan omnämnts kommer att inträda vid gärningar av annan beskaffenhet än vad för närva- rande är fallet, vare sig i de fall där avgörande för den särskilda verkans inträde är frihetsstraffets art eller i de fall där straffskalans maximum eller mi- nimum utgör skiljelinjen. Huruvida gäl- lande lagstiftning är i alla punkter mest ändamålsenlig kan stundom vara tvi— velaktigt, dels på grund av att straffska- lorna för de särskilda brotten enligt vad beredningen tidigare funnit knappast alltid varit föremål för djupare övervä- ganden och dels därför att skalorna i varje fall ej alltid uppbyggts med tan- ke på inträdandet av de särskilda verk- ningarna. En revision i detta avseende kan emellertid icke lämpligen företagas i detta sammanhang utan får göras vid en översyn av lagstiftningen i varje sär— skilt fall.

Den olikhet i fråga om särskild ver- kan som föreligger mellan straffarterna fängelse och straffarbete får efter det enhetliga frihetsstraffets införande an- knytas till straffskalornas tidsgränser. En sådan gränsdragning låter sig tämli- gen lätt genomföra.

Av redogörelsen för straffrättskommit- téns omarbetning av straffskalorna i strafflagen framgår, att alla straffskalor

som nu innehåller straffarbete föresla— gits skola ha ett maximum för frihets- straffet å lägst två år, medan maximum i straffskalor, enligt vilka högsta straff för närvarande är fängelse, i praktiskt taget alla fall sättes lägre än två är (sex månader eller ett år). I de få fall där denna princip icke följts (se ovan s. 90) har särskilda överväganden inverkat. För specialstraffrättens straffskalor har beredningen föreslagit ett liknande till- vägagångssätt. I fråga om straffskalor, enligt vilka högsta straff för närvarande är fängelse, föreslås maximum å tid som är kortare än två är (högst ett år). Från denna regel har endast gjorts ett undan- tag (sjölageu 292 5 4 mom.). I flera av de straffskalor som nu innehåller straff— arbete föreslås maximrum för frihetsstraff bli lägst två år. I något fall, t. ex. KF den 1 juli 1918 ang. handel med skatte— fri sprit 21 %, blir dock maximum för frihetsstraffet ett år.

Det är vidare att märka, att straff för försök enligt förslaget till brottsbalk skall bestämmas inom straffsatsen för det fullbordade brottet eller sättas under det där stadgade lägsta straffet (BrB 21: 1). Straff för förberedelse eller stämpling, åter, skall sättas under det högsta straff och må sättas under det lägsta straff som är stadgat för det full- bordade brottet (BrB 21:2). I de fall, där nu förberedelse eller stämpling till brott är straffbelagd, kan för närva- rande alltid straffarbete följa. I några av dessa fall är högsta straffet för det fullbordade brottet enligt förslaget till brottsbalk fängelse i två år; straff för förberedelse eller stämpling får alltså icke sättas så högt som till fängelse i två är (t. ex. förberedelse till stöld, be- drägeri och urkundsförfalskning samt stämpling och förbered-else till olovlig underrättelseverksamhet). I övriga fall

• Sida 98
•  Original

är högsta straffet för det fullbordade brottet högre än fängelse i två år.

För att även efter enhetsstraffets in- förande i huvudsak skilja den grupp av brott, varå nu kan följa straffarbete, från andra brott kan sålunda användas ut- trycket »brott, varå kan följa svårare straff än fängelse i ett är». För att ange den grupp brott, för vilka nu högsta straffet är fängelse, kan sägas »brott varå icke kan följa svårare straff än fängelse i ett år». I sitt förslag till ändring av ifrågavarande bestämmelser följer bered- ningen nu nämnda princip. För några fall, vilka framgår av vad nyss anförts, göres härigenom ett avsteg från den in- ledningsvis uttalade tanken att icke låta införandet av enhetsstraffet medföra att de speciella verkningarna inträder vid andra brott än för närvarande. Dessa avsteg har emellertid tagits med beak- tande av konsekvenserna. Vad beträffar straffskalorna i brottsbalken har bered- ningen i denna fråga samrått med straff— rättskommittén.

I förslaget upptages icke i 1 5 lagen om förvaring och internering i säker- hets-anstalt någon särskild bestämmelse för sedlighetsbrott. Straffrättskommittén har nämligen för sedlighetsbrotten före- slagit straffskalor som icke vid något brott har lägre maximum än fängelse i två år, d. v. s. alla dessa brott har jäm- ställts med sådana, varå tidigare kunnat följa straffarbete.

De stadganden som gör inträdet av viss verkan beroende av att straffskalan för det särskilda brottet innehåller visst maximum eller minimum vållar heller icke några svårigheter. De stadganden det här är fråga om visar nämligen att avgörande gräns är straffarbete i två är (t. ex. RB 1:11, 27:2) eller i fyra år (.ungdomsfängelselagen 1 %) eller ock

straffarbete eller fängelse i sex månader (utlänningslagen den 15 juni 1945 31 ä 4.). Den enda ändring som behöver vid- tagas är att utbyta ordet »straffarbete» där det förekommer mot »fängelse». I fråga om de båda första typfallen är detta uppenbart med hänsyn till det sätt på vilket straffskalorna för straffarbets- brotten föreslagits ändrade. Stadgandet i utlänningslagen avser att undantaga lindriga brott från dess tillämplighet. I detta hänseende har förslaget till straff— skalornas omarbetning icke någon inver- kan. Icke i något fall har nämligen före— slagits sänkning av maximum till lägre än fängelse i sex månader.

Vid utarbetande av förslag till ändring i 4 & utläm—ningslagen har beredningen icke ansett erforderligt att i lagtexten bi- behålla vad däri sägs om att vid bedöm— ningen av det straff som kan följa å brot— tet skall beaktas även den straffhöjning som kan inträda om försvårande om- ständigheter föreligger. Vad där sägs torde gälla även utan uttryckligt stad- gande.

Ytterligare en annan typ av stadgande finns i alkoholistlagen 49 a %. Enligt detta lagrum ankommer det i vissa fall på sta'tsåklagare att pröva huruvida åtal lämpligen bör ske för brott, varå icke kan följa högre straff än böter eller fängelse i sex månader. I gällande rätt finns i strafflagen några få straffskalor med maximum sex månaders fängelse. I straffrättskommitténs förslag till brotts- balk har sådan straffskala upptagits för ett mycket stort antal brott, där tidigare maximum var allmänna maximum för fängelse, två år. Tillämp'ningsområdet för 49 a 5 kommer därför att avsevärt ökas. Inom specialstraffrätten är redan nu ett maximum av sex månaders fäng- else vanligt. Någon utökning av antalet

• Sida 99
•  Original

sådana straffskalor föreslås icke av be— redningen. För att paragrafen i fortsätt- ningen skall få ungefär samma räckvidd som nu, skulle man kunna tänka sig att utesluta dess tillämpning vid alla brotts- balksbrott, där fängelse förekommer i straffskalan. Därmed blir emellertid pa— ragrafens tillämpning utesluten vid en del brott, t. ex. vid förolämpning, där den nu skall tillämpas. När bestämmel- sen infördes genom lagstiftning 1939 i samband med tillkomsten av lagen om villkorlig dom ansågs det önskvärt att iakttaga en viss försiktighet då en ny princip började tillämpas. Erfaren— heterna av bestämmelsens tillämpning är sådana att en inskränkning av tillämp- ningsområdet icke är motiverad. Tvärt- om synes den utveckling som skett se- dan dess å andra områden leda till att en utvidgning kan. ske. Det bör dess— utom observeras, att när 49 a % fogades till alkoholistlagen strafflagen innehöll

betydligt fler straffskalor med ett maxi- mum av fängelse i sex månader (bl. a. för snatteri) än för närvarande. Den 1942 och 1948 verkställda revisionen av strafflagen medförde därför att tillämp- ningsområdet för 49 a & väsentligt in- skränktes i förhållande till vad man kunnat räkna med 1939. Beredningen har därför lämnat lagru—mmet oförändrat. I beredningens för—slag ingår ändringar även i utlänningslagen den 15 juni 1945 och lagen den 4 juni 1913 ang. utläm- ning av förbrytare. Detta lagstiftnings- område har emellertid varit föremål för utredning av 1949 års utlänningskom- mitté, som i betänkande (SOU 1951: 42) föreslagit bl. a. en ny utlälnningslag och ändringar i utlämningslagen. Den lydel- se dessa lagar fått i nämnda förs-lag sy- nes utan svårighet kunna jämka-s enligt de principer beredningen följt vid utar- betande av sitt förslag till ändringar.

6. Betydelsen av ådömt straff för inträdande av viss särskild verkan.

I föregående avsnitt har beredningen behandlat frågan om straffskalornas be- tydelse för inträdande av en viss verkan. Av en annan typ är bestämmelser, i vil- ka viss verkan stadgats som följd av att en gärningsman förskyllt frihetsstraff av viss art eller längd eller att visst straff ådömts, avtjänas eller avtjänats.

Sålunda gäller olika regler om den tid, efter vilken ådömt straff förfaller, allt- efter straffets art och längd, SL 5:20. Ämbetsman skall, enligt SL 25: 7, i re- gel avsättas om han dömes till straff- arbete. Förskyller han fängelse eller b-ö- ter skall, under viss förutsättning, dömas till suspension eller i visst fall till av- sättning. SL 25:11 andra stycket in-

nehåller bestämmelse om avsättning av den som dömts till straffarbete eller i visst fall till fängelse. Dom å ungdoms- fängelse anses förfallen om till verkstäl- lighet förekommer annat straff, som ut— göres av straffarbete i fyra år eller där— över (lagen den 15 juni 1935 om ung- domsfängelse 23 5). Bland förutsättning- arna för meddelande av villkorlig dom upptages att den brottslige ej förskyller högre straff än straffarbete i ett år eller fängelse i två är (lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom 2 5). Den som undergår straffarbete eller för sedlighets- brott ådömt fängelse kan dömas till för— varing att träda i stället för vad av straf— fet återstår (3 5 lagen. den 18 juni 1937

• Sida 100
•  Original

om förvaring och internering i säker- hetsanstalt). Bland förutsättningarna för ådömande av internering upptages att den brottslige tidigare dömts till straffar- bete eller förvaring och undergått straff- arbete eller förvaring av viss samman- lagd längd (4 å sistnämnda lag). Vissa straff kan utgöra grund för åk- teuskapsskillnad. Dömes ena maken till straffarbete i tre år eller mer, äger andra maken vinna skillnad (GB 11:11 första stycket); dömes ena maken till straff- arbete på viss tid under tre år, dock minst sex månader, eller till fängelse i minst ett år, kan andra maken efter rät— tens prövning erhålla åktenskapsskill- nad (andra stycket). Bland exempel är skäl på vilka bolagsman äger påfordra att handelsbolag genast träder i likvida- tion nämnes att annan bolagsman dömts till straffarbete (lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och enkla bo- lag 27 å). Legitimerad läkare, som för brott som han förövat under utövning av läkarkonsten dömts till straffarbete eller svårare straff eller för vissa brott till fängelse, skall under vissa omstän- digheter mista sin legitimation (lagen den 21 september 1915 om behörighet att utöva läkarkonsten 3 5). Förordnan- de om utvisning kan under vissa om- ständigheter meddelas beträffande utlän- ning som dömts till straffarbete eller till fängelse ej under sex månader (utlän— ningslagen den 15 juni 1945 31 ä 4). Vissa processrättsliga bestämmelser är konstruerade på enahanda sätt. Vid huvudförhandling i hovrätt skall den misstänkte, med visst undantag, infinna sig personligen om han av underrätten dömts till straffarbete (RB 21: 2). Pröv- ningstillstånd kan enligt RE 54: 12 med- delas den som dömts till fängelse. En- ligt militära rättegångslagen 93 & må hovrätt i vissa fall företaga mål till av-

görande utan huvudförhandling när den tilltalade av underrätten dömts till fäng- else, ej överstigande sex månader. En— ligt lagen den 5 juni 1909 om konsular- jurisdiktion 58 5 2. gäller viss regel be— träffande häktad, som av hovrätt dömts till straffarbete i två år eller mer.

Vid förslag till lagändringar i den frå- ga som nu avses har beredningen utgått från den princip gällande rätt följer, d. v. 5. de skilda verkningarna anknytes till det i det särskilda fallet ådömda straffet o. s. v. Vid omarbetningen är det emellertid betydligt vanskligare än i den fråga som behandlas under 5 (s. 95 ff) att förfara så att icke verkningarna in- träder som följd av andra gärningar än för närvarande. Genom sammanslagning- en av frihetsstraffen till en straffart blir den särskilda verkan anknuten endast till det ådömda straffets tidslängd.

Svårigheter föreligger icke i fråga om sådana bestämmelser där ådömt straff- arbete i två år eller mer är av betydelse för en viss verkans inträde. I dessa fall kan ordet »straffarbete» utbytas mot »fängelse» (GB 11:11 första stycket, ungdomsfängelselagen 23 5, lagen om konsularjurisdiktion 58 5 2.). Är en olikhet i verkan däremot beroende av straffarten — huruvida fängelse el- ler straffarbctc ådömts — fordras en annan lösning om man fortfarande skall göra någon åtskillnad i det hänseen- de som nu är i fråga mellan olika frihetsstraff. I SL 25: 7 har straff— rättskommittén föreslagit att efter en- hetsstraffets införande dom å fängelse i sex månader eller mer skall ersät- ta dom å straffarbete (BrB 18: 7). Olika meningar kan naturligen hysas angåen- de var gränsen mellan lindrigare och svårare brott skall dragas. För en sex- månadersgräns kan emellertid åberopas flera skäl. En strafftid på sex månader

• Sida 101
•  Original

har i andra sammanhang betydelse, t. ex. 1 5 lagen den 18 september 1943 om villkorlig frigivning och 43 5 lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m. Vidare lyder majo- riteten (c:a 96—98 %) av fängelsestraff å kortare tid än sex månader. Emeller— tid förekommer också ett icke ringa an- tal domar å straffarbete med strafftider understigande sex månader (28—30 % av ovillkorliga straffarbetsstraff åren 1949—51).

Att frihetsstraffens förenhetligande skulle avsevärt inverka på straffmät- ningen är icke sannolikt. Därest straffti- derna för de olika brotten kommer att vara tämligen lika dem som utmätts ti- digare, betyder den gräns som valts för att skilja mellan de olika särskilda verk- ningarnas inträdande att en avsevärd förskjutning äger rum. För brott, varå enligt gällande rätt icke kan följa svå- rare straff än fängelse, kommer allvar- ligare biverkningar i fortsättningen att inträda om straffet sättes tillräckligt högt; och omvänt kommer åtskilliga som enligt gällande rätt får korta straffar- betsstraff att efter enhetsstraffets infö- rande undgå dessa följder. Att helt und- vika en sådan utveckling är emellertid ogörligt. Ett studium av de bestämmel- ser det här gäller visar dessutom att de i allmänhet icke är tvingande. Domsto— len (eller den myndighet det gäller) kan låta den särskilda verkan inträda även när den enligt huvudregeln icke skulle göra det och tvärtom.

Vid omarbetningen av bestämmelserna har beredningen med stöd av dessa över- väganden följt principen att låta ådömt, förskyllt eller avtjänat »straffarbete» er- sättas av »fängelse i minst sex månader» eller liknande. I utlänningslagen 31 5 4) har med hänsyn till lagrummets nuvarande lydelse icke behövt göras an-

nan ändring än att ordet »straffarbete» utgår.

Vid omarbetningen av GB 11:11 and- ra stycket har det icke varit möjligt att tillämpa den princip som eljest följts. Beredningen föreslår att som skäl till äk- tenskapsskillnad skall kunna åberopas att ena maken dömts till fängelse, dock i minst sex månader. Denna lydelse med- för att paragrafens tillämpningsområde något vidgas. Detta torde emellertid icke ha någon praktisk betydelse.

Beredningen framlägger icke något förslag till ändring i lagen om behörig- het att utöva läkarkonsten med hänsyn till det inom kvacksalveriutredningen pågående arbetet med bl. a. revision av bestämmelserna om läkarbehörigheten.

Någon ändring i militära rättegångs- lagen 93 5 har icke ansetts erforderlig.

I lagen om villkorlig dom 2 5 första stycket stadgas bl. a. att villkorlig dom ej må brukas såvida den brottslige fin- nes förskylla högre straff än straffarbete i ett år eller fängelse i två år. Bered- ningen föreslår att »straffarbete i ett år eller fängelse i två år» ersättes med »fängelse i två år». Härigenom åstadkommes en viss utvidgning av på- ragrafens tillämpningsområde, ty även i sådana fall, där enligt gällande rätt ådö- mes straffarbete på mer än. ett år upp till två år, skall enligt detta förslag kun- na användas villkorlig dom. Det alter- nativ som kan övervägas är att sätta gränsen vid fängelsei ett år. Med hän- syn till att straffskalorna i praktiskt ta- get alla fall, där högsta straffet nu är fängelse, sänkts till maximum fängelse i ett år eller sex månader, skulle därige- nom någon större inskränkning av möj- ligheterna att meddela villkorlig dom icke ske. Men där för närvarande dom- stolarna har att välja mellan straffarbete och fängelse, har det funnits möjlighet

• Sida 102
•  Original

att vid strafftider över ett år välja straff- arten fängelse för att kunna meddela villkorlig dom. En ettårsgräns skulle därför kunna innebära en begränsning. I beredningens planer på den reviderade villkorliga domen ingår att över huvud icke uppställa några fasta gränser, an- knutna till straff eller straffskalor. Des— sa gränser måste anses ineffektiva så- som hinder mot allmänpreventivt sett olämpliga domar och kan onödigtvis be- skära möjligheterna till villkorlig dom där sådan ur alla synpunkter framstår som lämpligast. Beredningen anser sig icke kunna medverka till en på denna väg åstadkommen begränsning av till- lämpningsområdet för den villkorliga domen. — I samband med den ändring som föranledes av enhetsstraffets infö- rande föreslår beredningen i andra styc- ket av 2 5 en redaktionell jämkning varigenom bestämmelsens syfte kommer till bättre uttryck.

I lagen om förvaring och interne— ring i säkerhetsanstalt 3 & stadgas att den som undergår straffarbete eller för sedlighetsbrott ådömt fängelse under vis— sa omständigheter kan dömas till förva- ring att träda i stället för vad av straf- fet återstår. Beredningen föreslår att be- stämmelsen i fortsättningen skall vara tillämplig å den som undergår fängelse ådömt på minst sex månader. Någon sär- skild reglering av de fall där frihetsstraff ådömts för sedlighetsbrott bibehålles icke. Härigenom göres en viss inskränk- ning i lagrummets tillämpningsområde, samtidigt som detta utvidgas till att om"- fatta alla längre frihetsstraff. Med hänsyn till att paragrafen hittills aldrig tilläm- pats torde det icke behöva vålla betänk- ligheter att sådan jämkning göres för de kortaste frihetsstraffen. Vad sedlighets- brotten beträffar har, såsom redan nämnts, straffrättskommittén föreslagit 102 STRAFFLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG.

straffskalor som icke vid något brott har lägre maximum än fängelse i två år, (1. v. s. brotten har jämställts med så- dana, varå tidigare kunnat följa straff— arbete. — I 4 5 1. och 3. samma lag före- slås ändringar i enlighet med den prin— cip som eljest följts. Under p. 2 stad- gas nu som förutsättning för internering att den brottslige undergått straffarbete eller förvaring i sammanlagt minst fyra år. Beredningen föreslår att »straffar- bete» här ersättes med »fängelse». Genom de i paragrafen föreslagna ändringarna kommer dess tillämpningsområde att något förändras. Någon nämavärd prak- tisk betydelse får detta dock säkerligen icke.

På åtskilliga ställen förekommer attviss verkan knutits till att »straffarbete eller fängelse» kan följa å brottet eller ådömts eller förskyllts. Någon skillnad göres i nu avsedda fall icke mellan de båda straff- arterna; i andra lagrum har motsvarande bestämmelse utformats så att verkan knu- tits till att frihetsstraff kan följa å brot— tet eller ådömts eller förskyllts. Bestäm— melse av det slag som nu avses förekom- mer i t. ex. lagen om villkorlig dom 3 och 13 55, lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering i säkerhets- anstalt 7 och 11 55, lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brott— mål 2 5, skattestrafflagen den 11 juni 1943 4 5, lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häk— tade eller dömda m. fl. 2 g, militära rätte- gångslagen 91 &, barnavårdslagen 48 5, sinnessjuklagen 18 %, KF den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande Och vad i avseende därå iakttagas skall 19 5 22. I allmänhet har någon direkt ändring icke föreslagits i dessa lagrum, då de ändock enligt sin lydelse blir till- lämpliga å enhetsstraffet fängelse. I sam- band med ändring i andra avseenden har

• Sida 103
•  Original

emellertid även ifrågavarande förhållan- de uppmärksammats. I några lagrum, en- ligt vilka dom å straffarbete å viss tid och dom å fängelse har samma verkan, har det dock ansetts nödvändigt att göra en ändring för att det skall tydligt fram- gå att det i fortsättningen är dom å fäng- else å viss tid som avses. Detta gäller lagen om villkorlig frigivning 2 5 och lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff för krigsmän 9 och 11 55.

Av en särskild typ är bestämmelser att viss straffart eller viss påföljd skall, vid tillämpning av bestämmelse om viss sär- skild verkan, anses likställd med fängelse (ungdomsfängelselagen 26 5, lagen. om villkorlig dom 27 &, lagen den 30 decem- ber 1952 med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig 1 5 andra stycket) eller straffarbete (lagen om vill— korlig dom 27 5, lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt 19 5).

Dessa bestämmelser äger tillämpning i åtskilliga av de fall som nämnts här ovan, t. ex. SL 25: 7, lagen om handelsbolag och enkla bolag 27 5, lagen om behörig- het att utöva läkarkonsten 3 %. Dessutom har de betydelse i en del fall, där sam- ma verkan nu följer av fängelse och straffarbete, t. ex. barnavårdslagen 48 å och skattestrafflagen 4 &. Å flera andra ställen har i vederbörande författning di- rekt nämnts vilken verkan som följer på ådömd förvaring eller internering eller

på ungdomsfängelse, t. ex. 1 GB 11:11, RB 54:12, lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häk- tade eller dömda m. fl. 3 g, militära rätte- gångslagen 91 %, utlänningslagen 31 5 4).

Vid omarbetningen av den nu avsedda bestämmelsen i 19 % lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt har beredningen utgått från den princip som eljest följts när fråga är om ådömt straff. Ungdomsfängelse har i gällande rätt jäm- ställts med fängelse. Någon ändring av ordalydelsen behövs ej för att i fort- sättningen samma verkan skall inträda. Detsamma gäller lagen med vissa be- stämmelser om påföljd för brott av un- derårig.

Den valfrihet som domstolen enligt la- gen om villkorlig dom 27 5 har att be- stämma den verkan ett villkorligt an- stånd med ådömande av påföljd skall få, torde knappast ha någon praktisk bety- delse. Det torde ytterst sällan, om ens nå— gon gång, ha förekommit att domstol för- ordnat att sådant anstånd skall anses lika med dom å straffarbete. Den utvidg- ning av möjligheterna att meddela vill- korlig dom som blir följden av ändringen i 2 5 kan möjligen medföra att bestäm- melsen i 27 5 får större aktualitet. Bered- ningen har emellertid icke ansett erfor- derligt att nuvarande konstruktion av 27 & bibehålles.

• Sida 104
•  Original

PÄFÖLJDS- OCH ÄTALSEFTERGIFT

Beredningen har 1948 avgivit ett för- slag till lagstiftning om domstols rätt att nedsätta eller eftergiva påföljd för brott samt om eftergift av åtal (SOU 1948: 40). Detta förslag har hittills icke föranlett annan Kungl. Maj:ts åtgärd än att det remitterats för yttrande till åt— skilliga myndigheter och organisationer. I samband med den översyn av straffla- gen som nu företages synes frågan om lagstiftning angående åtals- och påföljds-

eftergift på nytt böra övervägas. Till denna uppfattning bidrager att straff- rättskommittén i motiveringen till flera lagrum i förslaget till brottsbalk hän- visat till en bestämmelse beträffande påföljdseftergift. Beredningen utgår nu från sitt förslag av 1948. På grund av vad som anförts i yttranden över detta för— slag och ytterligare överväganden har förslaget emellertid omarbetats.

1 kap. Huvuddragen i strafflagberedningens tidigare förslag.

I betänkandet av 1948 lämnades en redogörelse för gällande rätts innehåll (s. 9—11, 29—30).

Vid utarbetande av förslaget fann be- redningen mest ändamålsenligt att de straffnedsättningsregler och bestämmel- ser om straffrihet gällande rätt inne- håller i allmänhet lämnades orubbade. De bestämmelser beredningen avsåg var SL 5:2, SL 5:5—11 och SL 3:5 samt en del stadganden i strafflagens spe— ciella del 10: 10, 13: 4, 14:26 och 21: 8. Däremot föreslogs, att SL 12:11, 13:14 Och 19:10 skulle upphävas, enär dessa bestämmelser bleve utan särskild bety- delse om en av beredningen föreslagen generell bestämmelse infördes. Den av beredningen föreslagna allmänna be— stämmelsen, förslagsvis intagen som 45 i 5 kap. strafflagen, var av följande ly- delse:

4 g. Kan det på grund av särskilda omständigheter antagas att den som har förövat brottslig gärning skall avhålla sig från vidare brottslighet, må rätten nedsätta straffet under det lägsta straff som för gärningen är stadgat, såframt

hinder ej möter av hänsyn till den all- männa laglydnaden; finnes uppenbart att ansvarspåföljd ej är erforderlig må den cftergivas.

Vid prövning som i första stycket av- ses skall särskilt beaktas,

1. om osedvanligt ringa skada eller fara har följt av den brottsliga gär- ningen;

2. om denna står i samband med gär— ningsmannens ungdom eller bristande insikt, erfarenhet eller omdöme;

3. om gärningsmannen har handlat i okunnighet om att gärningen var be— lagd med straff;

4. om brottet har föranletts av annans grovt kränkande beteende;

5. om gärningsmannen frivilligt har sökt förebygga eller gottgöra brottets skadliga verkningar;

6. om gärningsmannen har uppnått hög ålder eller lider av svår sjukdom eller om han har blivit illa skadad i samband med brottet; eller

7. om den tid, efter vilken åtal för brottet enligt 14—19 gg ej må väckas, snart går till ända.

I fråga om åtalseftergift föreslog be- redningen att gällande bestämmelser härom i rättegångsbalken 20 kap. 7 %

. ..—.—._ __ F...—..). ,

• Sida 105
•  Original

skulle flyttas till strafflagen och att samtidigt möjligheterna till åtalseftergift väsentligt skulle vidgas. I beredningens förslag upptogs bestämmelserna om åtalseftergift i tre nya paragrafer i 5 kap., 25—27 så, av följande lydelse:

25 %. Finnes uppenbart att åtal för begånget brott icke är erforderligt vare sig för att avhålla gärningsmannen från vidare brottslighet eller med hänsyn till den allmänna laglydnaden, må allmänt åtal eftergivas. Beslut härom ankommer,

1. om å brottet ej kan följa svårare straff än böter, på distriktsåklagaren;

2. om det eljest är uppenbart att, i händelse av åtal, strängare straff än bö- ter ej skulle ådömas, på statsåklagaren samt

3. i annat fall på riksåklagaren. 26 %. Har brott förövats innan den misstänkte dömts för annat av honom begånget brott, eller sedan han för an- nat brott hade dömts till fängelse, straff- arbete, förvaring eller internering men innan han frigivits eller utskrivits där- ifrån, må allmänt åtal för brottet av åklagaren eftergivas, såframt denne fin- ner ytterligare åtgärd mot gärningsman- nen utöver påföljden för det åtalade brottet icke erforderlig.

27 %. Eftergift av åtal må återkallas, såframt skäl därtill äro ur allmän syn- punkt

Närmare föreskrifter om eftergift av åtal meddelas av Konungen.

Angående åtalseftergift i vissa fall är särskilt stadgat.

De särskilda bestämmelser som gäl- ler för åklagares rätt att eftergiva åtal för brott som har begåtts av person under 18 år enligt lagen den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa un- deråriga, ansåg beredningen böra upp- tagas till övervägande i samband med den fullständiga översynen av reglerna om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten

och därför tills vidare lämnas orubba- de. Någon ändring föreslogs icke heller i de bestämmelser om åtal som uppta- ges i lagen den 15 juni 1935 om ung— domsfängelse 19 %, barnavårdslagen 44 5 3 mom. (tidigare 4 mom.) och alkoho- listlagen 49 a %.

Åtskilliga i strafflagen upptagna be- stämmelser om särskild prövning av åtalsfrågan vid vissa brott lämnades av beredningen åt sidan. Enligt några av dessa bestämmelser får åtal icke väckas utan Konungens lov (8:13, 9:10); i andra fall får åtal icke väckas med mindre statsåklagaren finner det påkal- lat ur allmän synpunkt (21:11 andra stycket, 22: 10 andra stycket, 24: 6). Vissa brott, för vilka åtal må väckas av allmän åklagare om de angives av måls- ägande, kan åtalas även då statsåklaga— ren finner åtal ur allmän synpunkt på- kallat (14:45, 20:12, 21:11 första styc- ket, 22:10 första stycket). Om åtal för fosterfördrivning mot kvinnan vilken fråga skall prövas av statsåkla- garen, finnes böra äga rum, skall sa- ken underställas riksåklagaren (14:26).

Utan att framlägga något förslag fram- förde beredningen tanken att riksåkla- garen vid prövningen av särskilt käns- liga eftergiftsfrågor borde ha möjlighet att samråda med något mindre kolle- gium av lekmän. Då beslutanderätt ej borde tillkomma en sådan nämnd, syn- tes bestämmelse om densamma icke ovillkorligen behöva införas i lagen. Be- redningen fann sig emellertid icke vara beredd att då taga ståndpunkt till frå- gan om tillsättande av en sådan nämnd, utan ansåg att denna fråga borde upp- tagas till förnyat övervägande, sedan yttranden inkommit över förslaget.

själv,

• Sida 106
•  Original

Yttranden över beredningens förslag 1948 har avgivits av justitiekanslers—äm- betet, riksåklaganämbetet, rikets hovrät- ter, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, överståthållarämbe- tet, läns—styrelserna i Stockholms, Upp- sala, Östergötlands, Jönköpings, Krono- bergs, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Hal- land-s, Göteborgs och Bohus, örebro, Västmanlands, Gävleborgs och Jämtlands län, rikets statsåklagare utom statsåkla- garna i Göteborg och i Kristianstads län, föreningarna Sveriges häradshöv- dingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar och Sveriges landsfiskaler samt Sveriges advokatsamfund.

Överståthållarämbetet har jämväl över- lämnat yttranden av Stockholms ma- gistrat och polismästaren i Stockholm, vilken även åberopat ett av kriminal- polisintendenten i Stockholm avgivet yttrande. Länsstyrelserna har bifogat, länsstyrelsen i Stockholms län yttrande av Stockholms länsavdelning av för- eningen Sveriges landsfiskaler, länssty- relsen i Uppsala län yttrande av polis- mästaren i Uppsala, länsstyrelsen i Jön- köpings län yttranden av stadsfiskalen i Jönköping och Jönköpings länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler, länsstyrelsen i Blekinge län yttranden från poliskammaren i Karlskrona och Blekinge länsavdelning av föreningen Sveriges landsfi'skaler samt länsstyrelsen i Örebro län yttrande från Örebro läns- avdelning av föreningen Sveriges lands- fiskaler.

1. Nedsättning och eftergift av på- följd.

Såvitt förslaget avser d 0 m 5 t o ls rätt att nedsätta eller efter-

2 kap. Yttranden över strafflagheredningens tidigare förslag.

ge påföljd för brott har det tillstyrkts i princip av det övervägande antalet remissmyndigheter. Såsom skäl för tillstyrkande anföres i stort sett lik- artade synpunkter.

I yttrandet från hovrätten över Skåne och Blekinge heter det:

Det är enligt hovrättens mening up- penbart, att i särskilda fall kan finnas ett behov att med hänsyn till billigheten göra undantag från den strikta tillämp- ningen av ett straffbud. Detta behov har blivit mer framträdande, allteftersom inom straffrättsskipningen de indivi- dualpreventiva synpunkterna trätt i för- grunden. Hur lagstiftningstekniken än utvecklas, torde det knappast kunna undvikas att sådana fall komma att in- träffa, att en handling visserligen fal- ler under ett straffbutd men att omstän- digheterna likväl äro sådana att det icke kan vara påkallat att ntmäta straff ens efter straffskalans minimum; omständig- .heterna kunna t. o. m. i mycket sällsynta

fall vara sådana, att intet allmänt intres- se talar för att bestraffning skall äga rum. I dylika fall kan det stundom rent av förefalla stötande att rättskipningen skall vara så osmidig att straff måste ut— mätas, även om möjlighet finnes att straff genom nåd kan bliva efterskänkt.

Föreningen Sveriges häradshövdingar uttalar att det för varje domare står uppenbart att lagregler av den innebörd som avses i förslaget är av behovet på- kallade. För föreningen är det också klart, att det är riktigare att i straffla- gen införa allmänna regler för sådana fall än att såsom nu i vissa lagrum skett upptaga sådan rätt allenast för vissa slag av brott.

Flera av de remissmyndigheter som uttalat sig i tillstyrkande riktning har emellertid framhållit vikten av att de föreslagna bestämmelserna icke kommer att tillämpas i vidare utsträckning än

• Sida 107
•  Original

heredningen avsett. Svea hovrätt under- stryker att det ovillkorligen måste ford- ras, att en speciell undantagssituation föreligger och att det framstår som otvi- velaktigt att hinder för ett frångående av stadgad straffskala icke möter ur in- dividual- och allmänpreventiva synpunk— ter. Detta framhålles likaledes av riks— åklagarämbetet, som också uttalar vissa farhågor för att den föreslagna rätten till straffnedsättning kan komma att för- anleda en allmän straffsänkning. En ut- veckling i sådan riktning vore enligt ämbetets mening otvivelaktigt ägnad att medföra menliga konsekvenser ur allmänpreventiv synpunkt. Göta hovrätt och överstäthållarämbetet anser att risk föreligger för att möjligheten av straff- eftergift eller utmätande av straff under straffminimum kan verka avtrubbande på straffhotets allmänpreventiva verk- ningar. I motsats härtill står ett uttalan— de av socialstyrelsen, som anser att far- hågorna för att den föreslagna lagstift- ningen skulle komma att medföra ogynn- samma verkningar ur allmänpreventiv synpunkt torde vara betydligt drivna.

Några remissmyndigheter har ställt sig tveksamma till förslaget. Justitiekans- lersämbetet, överståthållarämbetet samt landsfogdarna i Södermanlands, öster- götlands och örebro län ifrågasätter om något behov föreligger av den föreslag- na lagändringen samt efterlyser en när- mare utredning härom. Länsstyrelserna i Hallands, Västmanlands och Jämtlands län, Iandsfogdarna i Kristianstads och Kopparbergs län, Örebro Iänsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler

över-

samt en minoritet inom socialstyrelsen åberopar det rådande tidsläget med den förhållandevis starka brottsligheten samt önskemålen att vinna ökade erfarenhe- ter från de senaste årens straff- och kri-

minalvårdslagstiftnling sås—om skäl för att låta ett genomförande av förslaget nå— got anstå. Kriminalpolisintendenten i Stockholm och föreningen Sveriges stadsdomare ifrågasätter om icke försla- gets genomförande borde anstå i avbi- dan på den blivande omgestaltningen av de delar av strafflagens allmänna del, som rör straff och straffarter, i dess helhet.

Hovrätten för Nedre Norrland uttalar viss tvekan med hänsyn till risken för att bestämmelserna kan få en ganska olika tillämpning vid olika domstolar men erinrar samtidigt att skydd mot oriktig rättstillämpning finns i möjlig— heten att överklaga. Göta hovrätt, som trots vissa betänkligheter tillstyrker för- slaget, framhåller de ökade krav som kommer att ställas på domstolarna samt fortsätter:

Det förtroende våra domstolar nu åt- njuta från allmänhetens sida torde i stor utsträckning bero på tilliten till att man— namån ej ifrågakommer vid rättsskip- ningen. H—uru omsorgsfullt domstolarna än skulle komma att utöva- en dem an- förtrodd befogenhet att nedsätta eller ef- tergiva straff, kan det vara att befara att domstolarnas oväld — om också helt utan fog — av allmänheten skulle kun- na komma att ifrågasättas, därest bedö- man'det av ett och samma slags brott skulle komma att resultera i, ena gången bestraffning inom stadgade strafflatitu- der, andra gången. ett straff under det tillämpliga lagrummets straffminimum och tredje gången frikallelse från straff. Ju större frihet domstolarna få att döma efter omständigheterna, desto större an- språk måste ställas på dem och desto större påfrestningar blir deras anseende för objektivitet utsatt för.

En helt avstyrkandae inställning till förslaget intar landsfogden i Västerbot- tens län, vilken till stöd härför åbero- par allmänpreventiva skäl. Landsfogdar- nu i Uppsala, Södermanlands, Östergöt-

• Sida 108
•  Original

lands och Kronobergs län avstyrker för- slaget i vad detta avser att bereda dom— stol möjlighet att helt efterge straff, bl. a. med hänsyn till att åklagarnas prestige kan befaras lida skada. Medan dessa landsfogdar icke riktar några starkare in- vändningar mot förslaget att domstol må nedsätta straffet under stadgat straffmi- nimum, intar en minoritet inom för- eningen Sveriges stadsdomare en be- stämt avvisande ståndpunkt mot försla- get i den delen. En dylik anordning skulle i realiteten innebära, anser man, en generell utvidgning nedåt av gällan- de strafflatit-uder till bötesminimum och framför allt i de fall, där särskild straff- skala är föreskriven vid mildrande el- ler synnerligen mildrande omständighe- ter, ställa domstolarna inför onödiga vanskligheter i fråga om straffmätning- en. Det framstår för denna minoritet som meningslöst att i anslutning till de olika brottsbeskrivningarna utsätta straffskalor som generellt sättes ur funk- tion genom föreskrifter i lagens allmän- na del.

I ett flertal remissyttranden har utta- lats farhågor för att den föreslagna av- fattningen av de allmänna bestämmel- serna om domstols rätt att nedsätta eller efterge påföljd vore alltför obestämd samt påkallat en omarbetning av lagtex— ten för att minska riskerna för en allt- för vidsträckt tillämpning. Justitiekans- lersämbetet påkallar sålunda en skärp- ning av uttrycket »på grund av särskil— da omständigheter» samt likaså av or- det »azntagas» samt fortsätter:

Det förefaller ock kunna ifrågasättas, om icke uttrycket »hänsyn till den all- männa laglydnaden» numera blivit så »urvattnat», att det ej vidare är tjänligt för vinnande av en tillräckligt fast rätts- tillämpning. Ur den synpunkt som här anlagts skulle det framförallt vara av värde, om en generell bestämmelse icke

inledde paragrafen utan upptoges som ett sista fall bland de särskilda punk- terna. Måhända kunde det tänkas, att första stycket _ med vederbörliga skärpningar _— bihehölles men begrän- sades till de fall, som skulle närmare anges i paragrafen, och sist i lagrummet upptoges det fall att eljest förelåge en sådan särskild undantagssituation, som vore jämförlig med de i föregående punkter angivna. Erhölle paragrafen en avfattning av denna art, bleve lagrum- met på ett väsentligt annat sätt än nu begränsat till sin räckvidd och risken för otillbörligt vidsträckt tolkning av före- skrifterna avsevärt mindre.

Suea hovrätt anser att i förslaget de individualpreventiva synpunkterna i allt för hög grad framhävts på bekostnad av allmänpreventiva. För att tydligt utvisa att de allmänpreventiva. synpunkterna är minst lika beaktansvärda som de in- dividualpreventiva föreslår hovrätten att den föreslagna allmänna bestämmelsen ]" 4 & avfattas på följande sätt:

»Straff för brottslig gärning må ned— sättas under det lägsta straff som för gärningen är stadgat, såframt synnerliga skäl föreligga för antagande att den som förövat gärningen skall avhålla sig från vidare brottslighet och hinder icke mö— ter av hänsyn till den allmänna laglyd- naden; finnes uppenbart att ansvarspå- följd ej är erforderlig må den eftergivas.»

De övriga hovrätterna understryker vikten av att bestämmelsen i 4 5 första stycket ges en sådan avfattning att dess beskaffenhet av undantagsbestämmelse tydligt framgår av lagtexten. Göta hov- rätt förutskickar att, därest den före— slagna paragrafen lagfästes, försvaret i brottmål i mycket stor utsträckning kommer att inriktas på att med stöd av densamma söka utverka straffbefrielse eller straffnedsättning. Enligt hovrät— tens mening kan det bli svårt för dom— stolarna att hålla fasta och enhetliga linjer, om deras befogenhet att befria

• Sida 109
•  Original

från eller nedsätta straff för brottslig gärning kommer att regleras av ett så allmänt avfattat lagrum som det före- slagna. Skänska hovrätten erinrar, att de i den föreslagna lagtexten angivna för- utsättningarna för nedsättning och efter— gift av straff i stort sett överensstämmer med vad som enligt lagen om villkorlig dom förutsättes för sådan dom. Enligt hovrättens uppfattning hör emellertid betydligt snävare gränser uppställas för nedsättning och eftergift av straff än för villkorlig dom.

önskemål att lagtexten tydligare än i förslaget skall ge uttryck åt bestämmel- sens karaktär av undantagsbestämmelse framföres även av överståthållarämbe- tet, Stockholms magistrat, kriminalpolis- intendenten i Stockholm och länsstyrel— serna i Jönköpings och Göteborgs och Bohus län.

Föreningen Sveriges stadsdomare an- ser att det föreslagna uttrycket »kan det på grund av särskilda omständigheter antagas att den brottslige skall avhålla sig från vidare brottslighet» knappast helt täcker vad som avses med stadgan- det. Enligt föreningens mening sammanr hänger icke alltid de särskilda omstän- digheter, som utgör skäl till straffned— sättning eller straffeftergift, med den större eller mindre grad av sannolik- het med vilken man kan antaga att ve- derbörande kommer att avhålla sig från vidare brottslighet.

Sveriges advokatsamfund finner up— penbart att nedsättning eller eftergift av straff icke bör få ske annat än i undan— tagsfall. Från denna utgångspunkt an- för samfundet rörande den föreslagna 4 S i dess helhet:

I beredningens motiv (s. 23 nederst; jfr s. 16 överst) framhålles, att uppräk- ningen i 4 5 andra stycket icke inne- bär en anvisning för domstolen att, när

ett där angivet fall föreligger, under- skrida straffskalans minimum eller helt eftergiva påföljd för brottet. Tyngd- punkten ligger _— fortsätter beredning- en — på de allmänna förutsättningarna för denna befogenhet som regleras i första stycket, vars innebörd är, att an- svarspåföljden för ett brott icke bör sättas högre än som är påkallat av på- följdens individual- och allmänpreven- tiva syfte. Vad beredningen sålunda an- fört torde böra uppfattas så, att rätten även om ett i andra stycket angivet fall föreligger, har att ytterligare pröva så- väl huruvida det kan. antagas att den brottslige skall avhålla sig från vidare brottslighet som ock huruvida hinder för nedsättning eller eftergift möter av hänsyn till den allmänna laglydnaden. Om detta är innebörden av beredning- ens uttalande, finnes intet att däremot erinra. Det synes emellertid kunna ifrå— gasättas, huruvida denna innebörd kom- mit till klart uttryck i den föreslagna lagtexten. De inledande orden i andra stycket (»Vid prövning som i första stycket avses skall särskilt beaktas,») kunna måhända i rättspraxis stundom komma att uppfattas kanske icke såsom en direkt anvisning att utan hänsyn till generalpreventiva synpunkter nedsätta eller eftergiva påföljden, men dock i varje fall såsom en föreskrift av inne- börd att så snart någon i andra stycket nämnd omständighet föreligger, så skall det antagas, att sedvanlig straffrättslig reaktion icke är ur individualpreven- tiv synpunkt påkallad. För att förebyg- ga en dylik tolkning synes det böra övervägas, huruvida icke en omredige- ring av de inledande orden i andra stycket vore lämplig.

Några remissmyndigheter har uttalat sig i princip om den använda metoden att genom uppräkning ange sådana om- ständigheter som särskilt ansetts skola beaktas vid prövning av nedsättning el- ler eftergift av straff. Svea hovrätt har ifrågasatt lämpligheten av en dylik upp- räkning samt anfört:

Beredningen har visserligen i moti— ven påpekat, att denna uppräkning icke

• Sida 110
•  Original

binder domstolen i vare sig ena eller andra riktningen och icke innebär an- visning för domstolen att när ett i upp- räkningen angivet fall föreligger nedsätta eller eftergiva brottets påföljd. Exempli- fieringen är emellertid så omfattande, att i flertalet brottmål alltid något av de uppräknade fallen är för handen. Sär— skilt ha de i punkterna 2 och 3 angivna omständigheterna alltför stor räckvidd. Det kan sålunda i en mängd fall göras gällande, att den brottsliga gärningen står i samband med gärningsmannens ungdom eller hans bristande insikt, er- farenhet eller omdöme, och i ett icke oväsentligt antal fall kan det sägas, att gärningsmannen handlat i okunnighet om att gärningen är belagd med straff. Denna uppräkning med mycket vanliga omständigheter står i bestämd motsätt- ning till den deklarerade principen, att det föreslagna institutet skall tillämpas endast i undantagsfall. Den kan befaras för domstolarna undanskymma vad som sålunda är lagrummets egentliga mening, och det är därför ingalunda uteslutet, att domstolarna kunna glida in i en ex- tensiv tillämpning. Även om emellertid domstolarna skulle förstå lagrummets rätta innebörd kan det enligt hovrättens mening starkt befaras, att allmänhet och press samt även en del av de advokater, som uppträda såsom försvarare av till- talade personer, komme att tolka den missvisande kombinationen av huvudre- gel och exemplifiering såsom en direkt uppmaning till extensiv lagtillämpning.

En missuppfattning av lagens mening på den nu angivna punkten skulle ur allmänpreventiva synpunkter framstå såsom särskilt farlig, i det att den skulle hos de presumtiva lagöverträdarna starkt försvaga känslan av straffhot. Erfaren- heten torde visa, att vid planerande av brott särskilt s. k. ungdomsförbrytare i icke ringa utsträckning taga hänsyn till den straffsanktion som kan komma att drabba dem för den händelse de bliva upptäckta. Särskilt inom ungdomsligor- na torde det icke höra till ovanligheten att till verkställare av brott utses den som tidigare icke varit i kontakt med rättvisan och sålunda normalt kan räk- na med åtalseftergift eller villkorlig dom.

Ett direkt angivande enligt andra punk— ten i den föreslagna fjärde paragrafens andra stycke av att brottets samband med den brottsliges ungdom eller bris— tande insikt kan utgöra grund för straff- nedsättning eller straffeftergift skulle i varje fall ytterligare försvaga straffhotet för presumtiva brottslingar av nämnda slag. Även för andra i nämnda stycke avsedda kategorier torde i många fall ge— nom exemplifieringen straffhotets ver- kan kunna komma att förringas.

Med hänsyn till vad sålunda anförts vill hovrätten med bestämdhet förorda att fjärde paragrafens andra stycke ut- går och att fråga om straffnedsättning och straffeftergift skall bedömas allenast med ledning av de allmänna bestämmel- serna i paragrafens första stycke.

Även hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter lämpligheten av en uppräk- ning av särskilda omständigheter som skall beaktas. En dylik uppräkning kan, anför hovrätten, lätt medföra å ena sidan en alltför stor benägenhet att, då omstän— digheter sådana som de särskilt angivna föreligger, tillämpa bestämmelserna i fråga, å andra sidan en. kanske alltför stor obenägenhet att gå utanför de sär— skilt angivna fallen. Även fångvårdssty- relsen befarar att domstolarna kommer att känna sig alltför bundna av de anr givna exemplen. Länsstyrelsen i Stock- holms län ifrågasätter om det med hän- syn till den allmänna laglydnaden är lämpligt att i själva lagtexten införa en exemplifiering som direkt tar sikte på fall då straffrihet kan ifrågakomma.

I motsats till nyss nämnda yttranden står ett uttalande av hovrätten över Skå- ne och Blekinge, som anser den använ- da metoden att i särskilda punkter upp- räkna vissa fall, vilka skall utgöra väg— ledande exempel men icke binda dom- stolarna vare sig i ena eller andra rikt- ningen, vara ändamålsenlig.

Mot de av beredningen under de sju olika punkterna angivna särskilt he-

• Sida 111
•  Original

aktansvärda omständigheterna har fram- ställts anmärkningar i olika hänseenden, i allmänhet syftande till en begränsning eller precisering.

I några remissyttranden har ifrågasatts huruvida icke andra särskilda omstän— digheter än de under punkterna 1—7 upptagna borde angivas i lagtexten. Hov- rätten för Nedre Norrland ifrågasätter om icke vid sidan av den under punkt 4 redovisade omständigheten att ett brott föranletts av annans grovt krän- kande beteende borde, efter schweiziskt mönster, upptagas t. ex. att gärnings- mannen handlat av aktningsvärda beve- kelsegrunder eller i svårt trångmål. Kri- minalpolisintendenlen i Stockholm före- slår, att under en särskild punkt uppta- ges en föreskrift |som ger möjlighet att nedsätta eller efterge straff för den som genom att begära polisens skydd mot utpressning eller försök därtill erkänt brott. För ett effektivare bekämpande av denna brottsart finner kriminalpolis- intendenten det vara av stor vikt, att all- mänheten får vetskap om en sådan möj- lighet till straffeftergift. Kriminalpolis- intendenten föreslår vidare, att i lagtex- ten intages en föreskrift om att nedsätt- ning eller eftergift icke må ske, därest vederbörande under de senast förflutna tio åren med stöd av de nu föreslagna bestämmelserna erhållit nedsättning iel- ler befrielse från straff för brott varå kunnat följa fängelse i mer än ett år eller straffarbete.

I anslutning till ett uttalande i bered- ningens motiv, att domstol med tillämp— ning av det föreslagna stadgandet i 4 % bör äga nedsätta den särskilda ansvars- påföljd som i form av förverkande el- ler dänmed besläktade ingrepp i den brottsliges förmögenhet kan ådömas den brottslige, framhåller justitiekanslersäm- betet, att lagstadgandet bör erhålla en

formulering varav den åsyftade innebör— den klart framgår.

Samma synpunkt anlägges av förening- en Sveriges stadsdomare.

Vad angår placeringen inom straffla- gens 5 kap. av den föreslagna 4 5 och förhållandet mellan denna bestämmelse och de nuvarande straffnedsättningsreg- lerna har hovrätten över Skåne och Ble- kinge anfört följande:

Beredningen har uttalat, att den fun- nit mest ändamålsenligt att nuvarande straffnedsättningsregler i allmänhet läm— nas orubbade. Beredningen har icke hel- ler ingått närmare på förhållandet mel- lan de nuvarande allmänna reglerna om straffrihet och straffnedsättning, å ena, och den förslagna bestämmelsen i 5 kap. 4 % strafflagen, å andra sidan. Det sy- nes nödvändigt att detta förhållande klarlägges, särskilt huru 4 & förhåller sig till 5 och 6 55 i samma kapitel. Det är nämligen ur olika synpunkter, icke minst med hänsyn till frågan om sinnes- undersökning, av betydelse om domsto- len åberopar 4 5 eller någon av de båda andra paragraferna, vilka kun-na vara tillämpliga samtidigt med 4 5. Det synes också böra övervägas, om icke det före- slagna sta—dgandet i 4 & rätteligen borde placeras efter 6 %.

Beredningen har föreslagit, att 12 kap. 11 S, 13 kap. 14 å och 19 kap. 10 & strafflagen i deras lydelse enligt lagen den 30 juni 1948 skola upphöra att gälla, samt till motivering härför anfört, att om beredningens förslag till ändring av 5 kap. 4 5 strafflagen bleve upphöjt till lag, förfölle behovet av de Specialregle- ringar angående tillbakaträdande från fullbordat brott som förstnämnda lag- rum inneh-ölle. Beredningen ansåge, att de oväsentliga avvikelser lagrummen in- nehölle i förhållande till beredningens förslag genom bestämmelserna om straff— frihet i vissa fall, i 19 kap. 10 & straff- lagen jämväl genom ruppställandet för visst fall av en särskild straffskala, icke syntes böra bibehållas vid frågans gene- rella reglering. Det kan emellertid ifrå— gasättas om avvikelserna äro så ovä—

• Sida 112
•  Original

sentliga som beredningen anfört. Det måste nämligen uppmärksammas, att det: föreslagna stadgandet i 5 kap. 4 & icke' täcker alla de fall, där enligt de nyss—' nämnda bestämmelserna i strafflagens speciella del straffminskning eller straff— frihet skall inträda. Den för straffned- sättning och eftergift av straff i 5 kap. 4 % strafflagen upptagna förutsättningen att det på grund av särskilda omstän- digheter kan antagas, att den som har förövat brottslig gärning skall avhålla sig från vidare brottslighet återfinnes icke i de speciella bestämmelserna. Även om i fall som avses i dessa lagrum den nämnda förutsättningen icke skulle vara för handen och 5 kap. 4 5 strafflagen således icke bliva tillämplig, synes dock de motiv, varå förstnämnda lagrum vila, tala för att straffnedsättning eller straff- frihet inträder. I varje fall har bered— ningen icke anfört några skäl för att så icke skulle vara fallet.

Landsfogden i Malmöhus län ifråga- sätter om icke beslut om eftergift av på- följd bör kunna återkallas under samma förutsättningar som gäller för återkal- lelse av beslut om åtalseftergift. Då ef- tergift av påföljd kan bedömas komma att tillämpas allenast i undantagsfall, syntes några vägande invändningar av praktisk art knappast kunna göras gent— emot en möjlighet av antydd art. Riks- åklagarämbetet anför i denna fråga, att RB 58:3 andra punkten om resning till men för den tilltalade kan tänkas komma till tillämpning men att det icke är påkallat att medgiva en omprövning av domstols lagakraftvunna dom i vidare mån än jämlikt nyssnämnda lagrum.

2. Åtalseftergift.

I det alldeles övervägande antalet ytt- randen ansluter man sig i princip till förslaget i den del det avser åtals- e ft e r g 1 f t. Riksåklagarämbetet anför:

Behovet av en utvidgad rätt till åtals— eftergift belyses på ett klarläggande sätt av de exempel, som anföras i motive— ringen till beredningens förslag rörande denna fråga. Särskilt med sådana fall för ögonen, där åklagare nödgats handla emot lagen för att undvika ur det all- männa rättsmedvetandets synpunkt stö- tande resultat av en strikt tillämpning av den absoluta åtalsplikten, är det en- ligt ämbetets mening synnerligen ange- läget, att en utvidgning av rätten till åtalseftergift kommer till stånd.

Samma synpunkt utvecklas av Göta hovrätt och statsåklagaren i Malmö samt Iandsfogdarna i örebro, Västmanlands och Jämtlands län.

I socialstyrelsens yttrande heter det:

Avsaknaden av allmänna bestämmel- ser, som ge möjlighet att eliminera en lagtillämpning, vilken i vissa fall fram- står såsom stötande eller meningslös, har länge utgjort en brist i svensk strafflag— stiftning. Även om 1939 års lag om vill- korlig dom medfört en förbättring i det- ta avseende, föreligger behov av ytter- ligare möjligheter till en differentierad straffrättskipning. Med hänsyn till att alla lagregler i viss mån måste bli ge- nerella, bli de ej sällan tillämpliga på fall, som på grund av särskilda omstän- digheter ej borde ingå under desamma. Det är därför önskvärt, att åklagare och domare erhålla möjlighet att i varje sär- skilt fall ta hänsyn till samtliga omstän- digheter av både subjektiv och objektiv art. För styrelsen har det framstått som otillfredsställande, att de ordinarie or- ganen saknat dessa möjligheter. Särskilt gäller detta de fall, där villkorlig dom ej kan ifrågakomma, utan nådevägen måste anlitas. Styrelsen får sålunda till- styrka genomförandet av den föreslagna lagstiftningen, varigenom åklagare och domstol under vissa förutsättningar till— erkännas rätt att eftergiva åtal respek- tive nedsätta eller eftergiva straffpåföljd.

Gentemot dessa uttalanden har några remissmyndigheter yttrat, att behov av den ifrågasatta lagstiftningen ej yppat

sig.

• Sida 113
•  Original

Sålunda uttalar justitiekanslersämbetet, att under den tioårsperiod nuvarande justitiekansler varit högste allmän åkla- gare har såvitt känt blivit endast vid några få tillfällen förekommit fall, då fråga uppkommit, om det icke skulle ha varit önskvärt, att en i lag reglerad rätt till åtalseftergift funnits beträffande verkliga brott. Något praktiskt behov av ändrade regler syntes därför icke före- ligga.

Även överståthållarämbetet ifrågasät— ter behovet av lagstiftningen.

Örebro länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler anser, att de få undantagsfall, som verkligen är förtjänta av en human behandlingsmetod, knap- past för närvarande torde tarva någon särskild lagstiftning.

Av de myndigheter som i princip ac- cepterat förslaget har ett stort antal starkt betonat, att bestämmelserna hör tilläm-W pas endast i undantagsfall. Sådana ut-k talanden återfinnes hos bl. a. riksåklagar- ämbetet, Svea hovrätt, Göta hovrätt, överståthållarämbetet, Stockholms ma— gistrat och föreningen Sveriges härads- hövdingar. Sistnämnda förening utta- lar, att för såväl allmänheten som ock för den potentielle brottslingen bör gö— ras klart, att man med införande av en lag av denna karaktär ingalunda avser att ytterligare försvaga straffhotets ver- kan, utan att ändamålet endast är att i domstolarnas och åklagarmyndigheternas händer sätta ett medel att i undantags- fall, då ett användande av den normala strafflatituden skulle motverka straffets syfte, frångå densamma.

En annan grupp av remissinstanser ut- gör de vilka i princip ställer sig positiva men hyser betänkligheter på grund av tidsläget. Hit hör statsäklagaren i Stock- holm, stadsfiskalen iJönköping, länssty-

8 —ö'27905.

relsen och Iandsfogden i Jämtlands län, landsfogdarna i Kopparbergs och Väster- bottens län samt föreningen Sveriges stadsdomare.

Liknande synpunkter men med yr- kande att lagstiftningen tills vidare stäl- les på framtiden. framföres av andra myndigheter.

överståthållarämbetet, som icke håller för uteslutet, att de olika under senare år vidtagna reformerna inom kriminal- vårdens område bidragit till en ökning av brottsligheten genom den försvagning av straffhotet som dessa reformers ge— nomförande inneburit, framhåller:

Man synes dock kunna utgå ifrån att brottsligheten alltjämt är oroväckande hög jämfört med åren närmast före kri- get. En närmare undersökning av anled- ningarna härtill skulle givetvis vara av värde både för det fortsatta lagstiftnings- arbetet inom kriminalvårdens område och när det gäller att vidtaga andra åt- gärder för att skärpa kampen mot brotts- ligheten. Särskilt synes uppmärksamhe— ten böra riktas på de redan vidtagna re— formernas verkningar ur allmänpreventiv synpunkt. Innan närmare erfarenheter i detta avseende vunnits, synes som redan framhållits knappast tillrådligt att vid- taga ytterligare reformer av sådan be- skaffenhet att de kunna innebära en för- svagning av straffhotet.

Uttalanden av samma innebörd göres av justitiekanslersämbetet, Svea hovrätt, kriminalpolisintendenten i Stockholm samt landsfogdarna i Värmlands och Kopparbergs län.

Av några myndigheter avstyrkes för- slaget av principiella skäl.

Justitiekanslersämbetet förklarar, att starka skäl kan åberopas för den abso- luta åtalspliktens bibehållande. Relativ åtalsplikt för med sig risk för att den kanske viktigaste hörnstenen i ett rätts- samhälle, allas likhet inför lagen, ej läng-

• Sida 114
•  Original

re skall stå orubbad. Åklagarna kan ut- sättas för påtryckningar, som det av olika anledningar understundom kan va- ra svårt för dem att motstå. Den prövning åklagaren kommer att få göra är av ett helt annat och vida svårare slag än den prövning som avser förefintligheten av vissa brottsrekvisit, kausalitet mellan gärning och effekt eller styrkan av be- visningen. Det material prövningen skall grundas på är ofta rent skriftligt, och den personliga kontakt med den brotts- lige och under rättegången hörda som är så viktig saknas ej sällan helt. Grundva- len för beslutet blir därför mindre till- fredsställande. Ämbetet finner dock att förslaget allenast innebär en modifiering av den nu rådande absoluta åtalsplikten.

Risken av att misstanke om påtryck- ning å åklagaren kan uppkomma har nu- derstrukits jämväl av hovrätlerna för Västra Sverige och Nedre Norrland.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför:

Det kan svårligen bestridas, att en prövning som sker av domstol i rätte- gång skapar större garantier för objek- tivitet och säkerhet än en prövning gjord av åklagarmyndigheten. 'Domstolspmce- durens offentlighet, processförfarandets noggranna reglering, föreskrifterna om lekmän i domstolen bidraga ock att öka säkerheten och i varje fall att stärka allmänhetens förtroende för avgörandets objektivitet. Åklagarens möjlighet att bringa en dom som går ut på eftergift av påföljd under högre rätts prövning inne- bär en ytterligare kontroll.

Sveriges advokatsamfund yttrar:

Som skäl för den relativa åtalsplikten har beredningen först och främst hän- visat till det förhållandet, att straffbe- stämmelserna ej sällan fått en sådan ut- formning, att även en del gärningar, som icke kunna anses straffvärda, omfattas av straffbuden. Det föreligger — anför be- redningen —— situationer, då åtal och dom

framstå antingen som direkt stötande för rättsmedvetandet eller som meningslösa eller i varje fall icke erforderliga med hänsyn till det syfte som man enligt mo- dern uppfattning vill uppnå med straf- fet —— att förebygga brottsliga handlingar. Vad beredningen sålunda anfört är oom- tvistligt riktigt, och man har anledning att vara beredningen tacksam för att den i sin promemoria fäst uppmärksamheten på förhållandet. _— — — Styrelsen har vid olika tillfällen starkt kritiserat den- na tendens inom strafflagstiftningen, då tendensen nämligen är ägnad att ur rätts- säkerhetssynpunkt inge allvarliga bekym- mer. Styrelsen kan däremot icke accep- tera nu angivna förhållande såsom ett skäl för den relativa åtalsplikten. Felet ligger icke i åtalsbestämmelserna utan i straffbestämmelserna. De för rättsmed- vetandet stötande konsekvenserna av en alltför vag strafflagstiftning bör man icke försöka avhjälpa genom införande av ett nytt osäkerhetsmoment utan genom att söka förläna brottsbeskrivningarna en sådan begränsning, att handlingar, som icke böra bestraffas, klart falla utanför det straffbara området. Om det därvid icke kan undvikas, att även en handling som synes straffvärd, någon gång kom- mer att undgå beivran, får man taga den konsekvensen, då den i varje fall inne- bär ett mindre ont än det motsatta för- hållandet. Tanken att begagna den rela- tiva åtalsplikten såsom ett instrument för att undanröja de stötande konsekven- serna av strafflagstiftarens alltför gene- rellt hållna brottsbeskrivningar är där- emot enligt styrelsens mening stridande mot en fast rotad svensk rättsåskådning. —— —— —— När beredningen framhåller, att den nuvarande absoluta åtalsplikten vid relativt obetydliga lagöverträdelser fram- träder särskilt stötande för åklagarna därför att de i större utsträckning än and- ra i straffrättsskipningen verksamma per- soner ha tillfälle att konstatera den om— fattning, i vilken allvarligare brott, t. ex. falskdeklarationer, på grund av bevis- ningssvårigheter eller andra skäl måste förbli obeivrade, torde härtill kunna an- märkas, att exemplet med falskdeklara— tionerna förefaller mindre väl valt. Åtskil-

!

• Sida 115
•  Original

liga allvarliga brott förbli obeivrade, där- för att polismyndigheterna icke lyckas uppspåra gärningsmannen. Vid falskde- klaration vet man ju däremot alltid vem gärningsmannen är; förblir »brottet» obe- ivrat, måste det således bero på att det icke kunnat visas, att något brott blivit begånget. Finner åklagaren detta stötan- de, torde det sammanhänga därmed, att han på mer eller mindre lösa grunder tror någonting annat än vad utredningen visar. I detta sammanhang må framhål- las, att även om det är sant, att den ab- soluta åtalsplikten mången gång kan för— sätta en åklagare i en situation, som han finner pinsam, så är detta sannolikt i än högre grad fallet med den relativa åtals- plikten. Säkerligen komma i många fall från olika håll att riktas påtryckningar och vädjanden till åklagaren att förfara på det ena eller andra sättet. Hur han än förfar, löper han risken att hans motiv kunna komma att misstolkas och miss- tänkliggöras. För åklagaren borde det därför närmast vara en lättnad att kun- na hänvisa till en absolut åtalsplikt.

Vidkommande slutligen spörsmålet om åtalseftergift vid grövre brott än de för- ut behandlade är styrelsen av den me- ningen, att man har anledning framgå med stor försiktighet. Vid frågans lö- sande kan man icke bortse ifrån, att be— hovet av regler om åtalseftergift i myc- ket väsentlig grad minskas, därest bered- ningens förslag till lagbestämmelser om domstols rätt att eftergiva påföljd genom- föres. Såvitt beredningens promemoria ger vid handen skulle möjligheten till åtalseftergift därefter egentligen icke ha praktisk betydelse i andra fall än sådana, där syftet med eftergiften skulle i vä- sentlig mån förfelas, om ]agöverträdaren nödgades figurera i en offentlig rätte— gång.

Argumentet att man genom åtalsefter- gift vill skona vederbörande från att be- höva figurera inför rätta väger enligt hovrätten över Skåne och Blekinge och en minoritet inom hovrätten för Nedre Norrland icke så tungt. Skånska hovrät-

ten åberopar därvid de möjligheter som ges enligt lagen den 19 maj 1944 om efter- gift av åtal mot vissa underåriga och la- gen den 20 december 1946 med vissa be- stämmelser om mål rörande brott av underårig. Nämnda minoritet, som avbö- jer åtalseftergift för brott varå kan följa straffarbete, menar att utom för ung- dom — för vilken finnes särskilda reg— ler —— finns det icke stor anledning att vid grova brott taga denna hänsyn, då vittnen och andra oskyldiga personer ofta inför offentligheten får framdraga för dem obehagliga omständigheter.

Farhågor från allmänpreventiv syn- punkt framföres av dem som anser tids- läget böra medföra att lagstiftningen. t. v. icke genomföres. Justitiekanslersämbetet hör till dessa. Socialstyrelsen däremot anser att sådana farhågor torde vara be- tydligt överdrivna.

Justitiekanslersämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge och Sveriges advo- katsamfund anser, att kontrollen å åkla- garna genom tillsynsmyndighet och måls- ägande icke kan få nämnvärd betydelse. Endast medvetna överträdelser av åtals- plikten och grövre former av oförstånd lämpar sig för beivrande av tillsynsmyn- dighet, och för målsäganden torde ofta kostnaderna lägga hinder i vägen för an- ställande av talan.

I fråga om de allmänna förutsättning- arna för 25 åzns— tillämplighet yttrar Svea hovrätt, att paragrafen synes vara tillfredsställande avfattad. Föreningen Sveriges häradshövdingar biträder helt den utformning lagförslagen erhållit. Gö- ta hovrätt, vilken i likhet med Svea hov- rätt förordar en restriktiv tillämpning, finner däremot formuleringen i 25 & alltför allmänt hållen och skulle före- draga en avfattning som tydligare visade hän på åtalseftergiftens undantagsställ- ning i förhållande till normalfallet. Även

• Sida 116
•  Original

Stockholms magistrat och landsfogden i örebro län önskar en sådan avfattning. Hovrätten för Nedre Norrland finner uttrycket »avhålla gärningsmannen från vidare brottslighet» icke tillfredsställan- de och anmärker, att utöver allmän- och individualpreventiva skäl icke uppställts särskilda skäl. Åtalseftergift borde med- delas endast när omständigheterna vore osedvanligt förmildrande och 4 och 25 55 borde ha sinsemellan överensstämmande avfattning.

Socialstyrelsen, länsstyrelsen i Göte- borgs och Bohus län och landsfogden i Malmöhus län ifrågasätter om icke 25 ; bör innehålla en hänvisning till de i 4 5 uppräknade typfallen.

Kriminalpolisintendenten i Stockholm uttalar, att paragrafen enligt motiven skall tillämpas i undantagsfall men att en detaljgranskning ger vid handen att ut- formningen icke skett på ett sätt som ger uttryck för denna tanke utan tvärtom in- bjuder till en rakt motsatt tolkning. I ytt- randet hänvisas i detta avseende till av- fattningen av lagen om villkorlig dom. Det framhålles vidare, att i lagtexten bör intagas föreskrift att eftergift icke må ske därest vederbörande under de senast förflutna tio åren med stöd av 4 eller 25 %% erhållit nedsättningi eller befrielse från straff för brott, varå kunnat följ'a fängelse i mer än ett år eller straff- arbete.

Fångvärdsstyrelsen anser att möjlighet att efterge åtal icke bör föreligga i hela den utsträckning vari domstol äger efter- ge påföljd. Anledning till åtalseftergift föreligger endast när gärningsmannens lagföring skulle medföra särskilda nack- delar. Som ytterligare förutsättning bör stadgas, att synnerliga skäl till sådan ef- tergift skall föreligga. Med hänsyn till all- mänhetens reaktion synes det nämligen vara mer betänkligt att låta en ensam

tjänsteman göra undantag från straffla- gens bestämmelser än att giva samma be- fogenhet åt en domstol, som i hithörande fall i regel komme att bestå av domare och nämnd.

Justitiekanslersämbetet påpekar, att förutsättningen för åtalseftergift är lika för alla fall, och fortsätter:

Även beträffande bagatellförseelscr skall åklagaren således för att kunna efterge åtal finna uppenbart, att åtal icke behövs för att avhålla gärningsmännen från vidare brottslighet. Kan detta vara riktigt? Enligt justitiekanslersämbetets förmenande bör icke i fråga om dessa förseelser fordras mer än nu, (1. v. 5. att det skall vara uppenbart, att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt. Uppställes för alla fall samma förutsättning i fråga om den brottsliges framtida förhållande, exem- pelvis den nu föreslagna, torde i till— lämpningen olika fordringar komma att gälla för att förutsättningen skall anses vara för handen, och detta får väl an- ses mindre egentligt. Bliva fordringarna åter desa-mma, lärer därav följa en icke önskvärd stark begränsning av de fall, då åtalseftergift vid bagatellförseelser kan komma till stånd.

Liknande påpekande göres av lands- fogden i örebro län.

Vid sidan av ståndpunktstagandet till de allmänna förutsättningarna har flera remissmyndigheter uttalat sig för en be- gränsning av möjligheterna att meddela åtalseftergift.

Justitiekanslersämbelet uttalar, att för en begränsning av riksåklagarens befo— genhet att efterge åtal talar den omstän— digheten att dennes arbetstid med en mera obestämd föreskrift i ämnet kan komma att i högre grad än eljest upp- tagas av obefogade framställningar om eftergift av åtal. Detta vore så mycket mer önskvärt som en i lag reglerad möj- lighet att efterge åtal torde komma att te

• Sida 117
•  Original

sig som en rättighet för de därav när— mast berörda.

Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige och en minoritet inom hovrätten för Nedre Norrland avstyrker åtalsefter- gift för grövre brott än sådana varå högst kan följa fängelse. Nämnda mino- ritet vill dock medge eftergift för brott innefattande olovlig underrättelseverk- samhet. Svea hovrätt uttalar, att det är vida lämpligare att låta domstolarna en- samma handha prövningen och i över— ensstämmelse därmed taga emot de stö- tar som säkerligen icke kan undvikas. Eftergift kan visserligen i några fall va- ra i och för sig önskvärd även beträf- fande grövre brott, exempelvis av hän- syn till målsäganden eller vid utpress- ning. Målsägandeintresset tillgodoses i många fall genom att brotten är angivel- sebrott. Men hovrätten anser, att den fara för den allmänna laglydnaden som tor- de uppkomma genom den föreslagna ge- nerella åtalseftergiften beträffande gröv- re brott väger tyngre än intresset av ef- tergifts-möjligheter i de enstaka fallen av grövre brott.

Länsstyrelsen i Hallands län anser att från åtalseftergift bör undantagas brott, varå kan följa längre frihetsstraff; det bör förbehållas domstolarna att efterge påföljd för de grövre brotten. Förening- en Sveriges stadsdomare finner att un- dantag bör göras för de allra grövsta brotten och brott mot 8 och 9 kap. strafflagen. Sveriges advokatsamfund an- ser, att för grövre brott än sådana, varå icke kan följa högre straff än fängelse och beträffande vilka i händelse av åtal straffet uppenbart ej skulle bli högre än böter, bör man uttryckligen begränsa möjligheten till åtalseftergift till att avse de fall, där hänsyn till målsäganden el- ler till intresset att kunna effektivt be- ivra utpressning motiverar åtalseftergift.

Riksåklagarämbetet framhåller, att vid bedömande huruvida eftergift av åtal skall komma till stånd målsägandens in- ställning till saken måste tillmätas stor betydelse, samt anser att detta ej otvety- digt framgår av de föreslagna bestäm—. melsernas utformning. Ämbetet yttrar vi— dare:

I lagtext har i olika sammanhang ut- trycket »ur allmän synpunkt» funnit an— vändning, där det varit fråga om att an- giva, att hänsyn vid bedömandet bl. a. bör tagas till målsägandeintresset. Det synes därför kunna ifrågasättas om icke jämväl i nu förevarande sammanhang den angivna förutsättningen bör — i lik- het med vad i 1944 års lag om efter- gift av åtal mot underåriga är fallet —— uttryckas med orden »binder ej möter av hänsyn till den allmänna laglydna- den eller eljest rur allmän synpunkt».

Frågan om gränsdragningen för de olika åklagarinstansernas rätt att med- dela åtalseftergift har tilldragit sig stor uppmärksamhet.

Göta hovrätt och statsåklagaren i Malmö har funnit uppdelningen mel— lan de olika åklagarna välgrundad, me- dan Svea hovrätt anser att, om förslaget godtages, distrikts— och statsåklagares befogenhet att meddela åtalseftergift bör väsentligt .utsträckas utöver vad försla- get innehåller.

I fråga om gränsdragningen mellan di- striktsåklagares och statsåklagares kom- petensområden uttalar riksåklagarämbe- tet, att det är angeläget att distriktsåkla- garna får befogenhet att efterge åtal en- ligt 25 å i förslaget i samma utsträck- ning som enligt lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga. Länsstyrelsen i Örebro län, örebro Iänsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler och po- lismästaren i Uppsala anser, att distrikts- åklagarnas befogenhet skall utsträckas till att omfatta även de fall som enligt

• Sida 118
•  Original

förslaget lagts å statsåklagare. Landsfog- darna i Gävleborgs och Malmöhus län samt Blekinge länsavdelning av förening- en Sveriges Iandsfiskaler föreslår, att di- striktsåklagare skall kunna efterge åtal i alla fall där det, i händelse av åtal, 'är uppenbart att ej strängare straff än bö- ter skulle följa.

Som motiv för att utsträcka distrikts- åklagarnas befogenheter anföres att prövningen av åtalseftergiftsfrågan bor— de ske av den åklagare som har person- lig kontakt med fallet. Det påpekas även, att man därigenom spar tid och arbete.

Beträffande gränsdragningen mellan statsåklagarnas och riksåklagarens kom- petensområde finner riksåklagarämbetet, att någon klar avgränsning icke skett utan att kompetensen gjorts beroende av en prövning i det särskilda fallet. Läns- styrelsen i Kalmar län och landsfogden i samma län anser önskvärt, att statsåkla- garens befogenhet erhåller en klarare och mer entydig bestämning.

För en begränsning av statsåklagarens befogenheter uttalar sig justitiekanslers- ämbetet och Sveriges advokatsamfund. Landsfogden i Västmanlands län vill så- som alternativ till beredningens förslag framkasta tanken på att överföra stats- åklagarens befogenheter å riksåklagaren.

Övriga myndigheter som uttalat sig i frågan anser att statsåklagarnas befogen- heter bör utvidgas. Landsfogdarna i Uppsala och Västerbottens län samt öre- bro länsavdelning av föreningen Sveri- ges Iandsfiskaler föreslår, att statsåkla- garna erhåller den kompetens som en- ligt förslaget tillagts riksåklagaren. Landsfogdarna i Södermanlands, Göte- borgs och Bohus län samt Västernorr- lands Iän finner området för statsåkla- garnas kompetens väl snävt angivet. I sistnämnda yttrande framhålles, att olä- genheter av statsåklagarnas handlägg—

ning av åtalsfrågor enligt 1944 års lag ej förmärkts. Stadsfiskalen i Jönköping ifrågasätter om icke statsåklagare bör ha samma möjligheter att efterge åtal som domstol har i fråga om påföljds- eftergift. Länsstyrelsen och landsfog- den i Kalmar län samt Iandsfogden i Värmlands län föreslår att statsåklagar- na skall kunna meddela åtalseftergift i samtliga fall där ej svårare straff än fängelse kan följa. Landsfogden i Mal- möhus län framför förslaget, att stats- åklagaren skall pröva i de fall där det bör anses tveksamt huruvida, i händelse av åtal, böter eller strängare straff skul- le ådömas.

Den omredigering som skett vid över- flyttande av 20 kap. 7 % RB till 26 å i förslaget har av statsäklagaren i Mal- mö och landsfogden i Blekinge län an- setts lämplig. Hovrätten över Skåne och Blekinge däremot anför:

Genom detta utbyte har skett en verk- lig utvidgning av åklagares rätt att ef- tergiva åtal. Medan åklagaren enligt rät- tegångsbalken 20 kap. 7 % 2. är bunden av att det skall vara uppenbart att brot- tet med hänsyn till påföljden skall vara utan nämnvärd betydelse, kan han med tillämpning av det föreslagna stadgan- det i 26 % bortse från brottets svårhets- grad och eftergiva åtal, om blott ytter- ligare åtgärd mot gärningsmannen icke synes honom erforderlig. Enligt hovrät- tens mening är denna utvidgning icke tillräckligt motiverad.

Liknande synpunkter framföres av fångvårdsstyrelsen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge an- ser, att stadgande om att åtalseftergift endast får meddelas där det är fullstän- digt klarlagt vem som begått brottet bor- de intagas i lagen eller i de av Ko— nungen. med stöd av 27 & meddelade när— mare föreskrifterna. Bland dessa före— skrifter borde även intagas stadgande om

• Sida 119
•  Original

att åklagare skall inhämta yttrande från målsäganden i fråga om brott som med- fört skada av någon betydelse, innan beslut om eftergift meddelas. Sveriges advokatsamfund betonar, att det måste skapas garanti för att åklagaren icke mot den misstänktes önskan löser en tveksam åtalsfråga genom att besluta åtalseftergift. Enklast vinnes detta ge- nom en före—skrift, att åtalseftergift icke må meddelas med mindre den misstänk- te erkänt, och att beslut icke må medde— las om den misstänkte motsätter sig detta.

Statsåklagaren i Malmö anser det vara lämpligt att bland föreskrifterna upp- tages skyldighet för lägre åklagare att i fall där han ej äger meddela åtalsefter— gift underställa frågan högre åklagare om han anser eftergift böra komma ifråga.

Tanken på att vid riksåklagarens sida inrätta ett lekmannakollegium för sam— råd vid prövning av särskilt känsliga eftergiftsfrågor har i allmänhet avvi- sats.

Tillstyrkande yttranden har avgivits av riksåklagarämbetet, socialstyrelsen, Stockholms magistrat och Iandsfogden i Uppsala län. Socialstyrelsen framhål- ler, att i de synnerligen viktiga ärenden det är fråga om riksåklagarens beslut torde komma att omfattas med större förtroende av allmänheten om han vid sin sida erhåller en rådgivande lekman— nanämnd. Stockholms magistrat fram- håller som sin åsikt, att förefintligheten av lekmannakollegiet skulle kunna med- .föra en viss garanti mot farhågor för bristande oväld vid åklagarmyndighe- tens hand-havande av frågor om åtals- eftergift under politiskt upprörda tider.

De avstyrkande yttrandena innebär i allmänhet att det ej föreligger något be-

hov av en sådan anordning. Justitie- kanslersämbetet, landsfogden i Stock- holms Iän och länsstyrelsen i Västman— lands Iän ifrågasätter värdet av en så- dan nämnd. Hovrätten för Nedre Norr- land befarar, att nämnden kan komma att ledas av ovidkommande bevekelse- grunder. Föreningen Sveriges häradshöv- dingar synes vara av liknande uppfatt- ning. Hovrätten över Skåne och Ble- kinge påpekar, att endast uppenbara fall bör leda till åtalseftergift och att miss- tanke hos allmänheten kan uppkomma att inom nämnden politiska skäl inver- kar vid bedömningen. Hovrätten för Västra Sverige finner att nämnden i allmänhetens ögon stundom kunde miss- tänkas vilja öva otillbörlig påverkan på åklagarmyndigheten.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som är osäker om anordningen innebär någon fördel, anför:

I olikhet mot domstolarnas nämnder skulle den ifrågasatta nämnden endast vara rådgivande. Erfarenheten torde ha visat, att dylika rådgivande organ, vilka icke ha något omedelbart ansvar för besluten, som tvinga till djupare inträng- ande i problemen, ofta bli ganska bety- delselösa. Den föreslagna nämnden sy- nes därför knappast bereda ökade för- utsättningar för en bättre prövning av ärendena. Ej heller kan nämnden, som ju kommer att vara ett centralt organ, tillföra myndigheten ökad person— och lokalkännedom, vilket eljest plågar åbe— ropas som skäl för nämndsinstitutet. Dess enda egentliga uppgift skulle väl därför närmast vara av allmänpsykolo- gisk art, nämligen att stärka den all— männa tilliten till åtalsfrågornas rätta avgörande.

Även i yttranden av Svea hovrätt, som bestämt avstyrker, och länsstyrelsen i Jönköpings län framhålles synpunkten att riksåklagaren såsom ensam beslutan- de också ensam bör ta ansvaret, och Sveriges advokatsamfund finner att det

• Sida 120
•  Original

måhända är bättre att riksåklagaren en- sam avgör ärendena än att han sam- råder med en icke ansvarig nämnd. Länsstyrelsen Och landsfogden i Krono- bergs län påpekar, att riksåklagaren sä— kerligen i alla fall kommer att införskaf- fa den expertis som behövs.

Landsfogden i Uppsala län ifrågasät- ter om icke även statsåklagarna borde kunna samråda med ett lekmannakolle- gium.

Länsstyrelsen i Västmanlands län an- ser icke, att högre åklagare bör kunna övertaga ett av lägre åklagare anställt åtal och därefter nedlägga åtalet. Väckt åtal bör slutligt prövas av domstol.

Beredningen har i motiven (s. 40) an- fört att den brottslige själv är oförhind- rad att gör-a framställning om åtalsef— tergift. Landsfogden i Västernorrlands län och föreningen Sveriges stadsdoma- re finner, att vissa erinringar kan fram- ställas mot rätten för den misstänkte att påkalla prövning av åtalsfrågan. Hov-

rätten över Skäne och Blekinge anför i denna del:

Frågan huruvida den brottsliges framställning till högre åklagare om åtalseftergift bör föranleda att den läg- re åklagare, som har att väcka åtal, bör dröja härmed, anser beredningen böra bli beroende av den högre åklagarens prövning och initiativ i varje särskilt fall. I anslutning härtill vill hovrätten framhålla, att om förslaget i denna del godtages, torde man få räkna med att den. brottslige i icke så få fall kommer att göra framställning om åtalseftergift. Åklagarnas, framförallt riksåklagarens, arbetsbörda lär i icke oväsentlig om- fattning komma att ökas. Om den brotts— lige hos högre åklagare gör framställ— ning om åtalseftergift, måste denne in- fordra akten från den lägre åklagaren. Detta torde mången. gång medföra, att den lägre åklagaren redan på grund härav måste dröja med att väcka åtal.

Slutligen anser hovrätten över Skåne och Blekinge att det framlagda förslaget bör medföra ändringar även i RB 20 kap.6 5 och 9 5 andra stycket samt i 1 % tredje stycket lagen om fri rättegång.

3 kap. Strafflagberedningens slutliga förslag.

1. Nedsättning och eftergift av på- följd.

I betänkandet av 1948 har beredning- en redogjort för de allmänna övervägan— den som föranlett beredningen att före- slå en bestämmelse om nedsättning och eftergift av påföljd (s. 11—25). Bered— ningen anförde därvid bl. a. följ-ande:

Brottspåföljden. bestämmes [sålunda] numera i allt högre grad från individual— preventiva utgångspunkter. Härvid beak- tas framförallt den grad av farlighet som kännetecknar den brottslige. Detta gäller icke blott vid bestämmandet av brottspåföljdens art utan även vid det kvantitativa utmätandet av de egentliga straffen. —— — _—

Vid domstolens bedömande av den till-

talades farlighet kommer främst i be— traktande, med vilken grad av sannolik— het han kan förväntas komma att åter- falla i brott, hur ofta återfall är att befara och hur allvarliga intressen som kan antagas bli angripna genom nya brott. Vid ställandet av prognosen bör hänsyn tagas bl. a. till arten av gärnings— mannens tidigare brottslighet och till hans personliga egenskaper men också till den miljösituation som förelegat vid brottets begående och till de förhållan- den i vilka gärningsmannen kan beräk- nas komma att leva framdeles. Gärningsmannens farlighet —— den in- dividualpreventiva synpunkten — är na- turligtvis icke den enda faktor som spe— lar in vid bestämmandet av samhälls— reaktionen mot brottet i allmänhet och vid straffmätningen i synnerhet. Det

• Sida 121
•  Original

films personer som begått grova brott och från vilkas sida icke finnes anled- ning ati förvänta något återfall i brott men mot vilka samhället av allmänpre— ventiva skäl måste strängt reagera. I frå- ga om såväl individual— som allmänpre- ventionens krav måste icke sällan jämk- ningar göras av hänsyn till billighetens och rättskänslans fordringar.

Att gärningen medfört osedvanligt ringa skada eller fara (i detta ords lag- tekniska betydelse) framstår med hän- syn till det sagda som en naturlig gnund för nedsättning eller eftergift av ansvars- påföljd. Därvid förutsättes naturligtvis att gärningsmannen icke velat åstadkom- ma större skada eller fara än som fak— tiskt blivit en följd av hans handling. Den presumtion för nedsättning eller be- frielse från påföljd som följer av den aktuella gärningens ringa effekt kan ock- så upphävas genom andra omständighe- ter som tyder på att återfallsrisken är relativt betydande eller på att ett even- tuellt återfall kan komma att innebära brott av svårare art.

Bland de omständigheter som bör an- ses giva särskilt stöd för en god prognos märkes bl. a. sådana faktiska tecken på minskad farlighet som att gärningsman- nen är mycket gammal eller svårt sjuk eller att han under en lång följd av år efter brottets begående levat laglydigt. Ett särskilt fall är att gärningsmannen icke känt till att handlingen var brotts- lig. I viss mån närstående är det fallet att gärningsmannen när så ung eller att han har fått så bristfällig uppfostran att han ännu icke fått den kunskap och er- farenhet som erfordras för att han skall förmå rätta sig efter de godtagna hand- lingsmönstren i samhället. För frågan om straffnedsättning måste det även va- ra av betydelse, om gärningsmannen vid brottets begående befunnit sig i en nu- dantagssituation som icke kan antagas återkomma framdeles. Om en sådan si- tuation varit av så pressande beskaffen- het, att brottsligheten till övervägande del framstår som betingad därav, kan det föreligga skäl till att icke anse det begångna brottet utgöra en sådan pre- sumtion för samhällsfarlighet som straff— lagen förutsätter. Möjlighet bör då fin-

nas att bedöma fallet mildare eller att låta ansvarspåföljden helt bortfalla.

Det är att märka att, när domen med- delas, den tilltalade i regel redan har varit föremål för en hel serie åtgärder som har varit ägnade att medföra en såväl individual- som allmänpreventiv verkan: polisutredningen, åklagarens. förundersökning, eventuellt beslut om häktning och verkställighet därav, rät- tens rannsakan. För mången natur kan allt detta i offentlighetens ljus genom- förda inskridande med anledning av brottet innebära en allvarligare påföljd än rättens slutliga dom och dess verk- ställande. Ett skäl att icke skrida till nå- gon ytterligare påföljd kan vara att den tilltalade redan omhändertagits inom viss social vårdform, t. ex. barna- eller ungdomsvård, alkoholistvård eller sin- nessjlukvård. I sådant fall kan domsto- len finna anledning förklara att någon annan påföljd icke finnes erforderlig. Den farlighet som skulle vara ägnad att föranleda en samhällsreaktion kan vara tillräckligt beaktad genom det omhän- dertagande som skett inom den sociala vårdformen.

I fråga om förhållandet mellan på- följdseftergift, å ena, samt nåd och vill- korlig dom, å andra sidan, anförde be— redningen:

De som på senare tid har avvisat vad som ibland har kallats den judiciella nåden, »perdono giudiziale», har vidare ofta hänvisat till att, därest domstolen någon gång funne straff ej motiverat, möjlighet stode öppen att använda vill- korlig dom utan ett utsatt straff och utan övervakning. I sista hand finge man fal- la tillbaka på det vanliga nådeinstitutet (den administrativa nåden). Det är np- penbart, a—tt om saken av åklagaren dra- gits inför domstolen, den reella skillna- den mellan en villkorlig dom av nyss angivet slag och en dom som innebär en förklaring att den åtalade gärningen ej föranleder påföljd icke förefaller så betydande, om man blott ser till det fak- tiska resultatet. Men principiellt och psykologiskt är det dock en avsevärd

• Sida 122
•  Original

skillnad mellan en dom som uttalar, att handlingen är straffvärd, och en dom, som åtminstone regelmässigt innebär att rätten funnit gärningen icke straffvärd. I fråga om gärningar belagda med myc- ket höga straff, t. ex. avsiktligt dödande, lämpar sig för övrigt icke villkorlig dom.

Beredningen har velat utförligt återge yttrandena över förslaget 1948 för att visa vad som anförts i den principiella frågan om de synpunkter som bör an- läggas vid val av påföljd. Vad i remiss- yttrandena anförts om förslaget i all- mänhet ger icke beredningen anledning att frångå sin tidigare ståndpunkt. De överväganden som ligger till grund för förslaget finner beredningen alltjämt hä- rande.

Av bland andra Svea hovrätt har framhållits att allmänpreventiva syn- punkter bör beaktas minst lika mycket som de individualpreventiva. Beredning- en delar uppfattningen att i lagtexten någon särskild synpunkt icke skall skju- tas i förgrunden. För att tillmötesgå de framförda önskemålen har beredningen givit stadgandet en formulering som nä- ra överensstämmer med den som Svea hovrätt har föreslagit.

I åtskilliga av yttrandena har fram- hållits att stadgandet om nedsättning och eftergift av påföljd endast hör till- lämpa-s i speciella undantagsfall. Denna uppfattning överensstämmer med den mening beredningen givit uttryck åt. Det skall föreligga någon särskild om- ständighet som gör, att domstolen kan frångå vad som är stadgat som straff för brottet. Beredningen lämnade i sitt förslag 1948 i lagtexten exempel på så- dana omständigheter. Vid förnyat över- vägande av denna fråga har beredning- en, i likhet med vad som anförts i en del remissyttranden, funnit det vara mest ändamålsenligt att tillämpningen av

paragrafen sker endast med ledning av den allmänna principen. Särskilt har beaktats att en uppräkning kan med- föra att bestämmelsen tillämpas i allt- för stor omfattning, när de angivna om- ständigheterna föreligger, och icke kom- mer till tillämpning i andra fall, då sär- skilda skäl föreligger för nedsättning el- ler eftergift. I uppräkningen ville bered- ningen ange sådana mera typiska situa- tioner, i vilka stadgandet kunde tänkas komma till användning. Vad därvid ut- talats äger giltighet även om uppräk- ningen uteslutes. Stadgandet kan således vara tillämpligt t. ex. i det vid tillkoms- ten av de nya bestämmelserna om med- verkan till brott uppmärksammade1 fal- let att gärningsmannen frivilligt gjort vad han kunnat för att förebygga brot— tets verkningar eller dess fullbordan. Det är icke avsikten att stadgandet skall komma till tillämpning endast då de sär- skilt nämnda omständigheterna före- ligger. Även om dessa fall är de som beredningen närmast tänkt på, skall domstolen vara fri att beakta varje an- nan omständighet som enligt den all— männa grundsatsen kan leda till nedsätt- ning eller eftergift av påföljd. I ett re- missyttrande har ifrågasatts om det icke borde stadgas ett förbehåll med hänsyn till den tilltalades tidigare kriminalitet. En sådan i lag uttalad begränsning anser beredningen icke vara erforderlig. Den prövning som skall göras av domstolen bör icke bindas genom bestämmelser av absolut natur. Stadgandet skall tilläm- pas med beaktande av alla de omständig- heter som i det individuella fallet före- ligger.

Mot domstols dom, varigenom medde- lats eftergift av påföljd, kan talan föras i den ordning talan föres mot andra do- mar. Såväl den som förklarats ha begått

* Se kungl. prop. nr 80/1948 s. 94.

• Sida 123
•  Original

brottet som åklagaren och målsäganden har denna möjlighet. Särskilda bestäm- melser som tager sikte på sådana domar fordras icke. Har domen vunnit laga kraft kan, om förutsättningar härför el- jest föreligger, särskilda rättsmedel'en- ligt 58 och 59 kap. RB tillgripas. Bered- ningen har icke funnit anledning att föreslå att hänutöver skall finnas möj- ligheter att återkalla meddelad påföljds- eftergift. Är omständigheterna sådana att domstolen anser att frågan om påföljden bör kunna tagas upp till förnyat över- vägande, torde den meddela villkorlig dom.

Det föreslagna stadgandet avser en- dast nedsättning av straff och eftergift av straff eller påföljd som skulle träda i stället för straff. I fråga om förverkande eller andra besläktade ingrepp i den brottsliges förmögenhet har beredning- en icke ansett erforderligt att i detta sammanhang vidtaga någon ändring i de bestämmelser som gäller härom, 2 kap. 16 och 17 55 strafflagen. Det före- slagna stadgandet är icke heller tillämp- ligt vid bestämmandet av förvandlings- straff för böter. En särskild bestämmel- se om nedsättning eller eftergift av för— vandlingsstraff finnes i 15 5 lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötes- straff.

På åtskilliga ställen i strafflagen finns särskilda bestämmelser om nedsättning eller eftergift av straff.

Enligt 5 kap. 2 % må straffet för brott, som någon begått innan han fyllt ader- ton år, efter omständigheterna nedsät- tas under vad i allmänhet bort följa å gärningen; till straffarbete på livstid må i sådant fall ej dömas.

I förslaget av 1948 uppmärksammades gärningsmannens ungdom så till vida som denna i punkt 2 i uppräkningen nämndes som en av de omständigheter

som skulle beaktas vid prövning av frå- gan om nedsättning eller eftergift av påföljd. Denna bestämmelse var icke be- gränsad till några särskilda åldrar, dess tillämplighet sträckte sig alltså även till de fall som avses i 5: 2; i fråga om ef— tergift av påföljd gick den till och med längre än sistnämnda stadgande. Å and- ra sidan medger 5: 2 för 15—18-årsgrup- pen större möjligheter till straffnedsätt- ning. Detta har varit av värde, då där- igenom möjliggjorts bl. a. tillämpning av villkorlig dom, där denna eljest skulle ha varit utesluten. När lagen den 30 de- cember 1952 med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig trätt i kraft, och domstol med tillämpning av 1 5 i lagen kan utan förmedling av vill- korlig dom överlämna åt barnavårds— nämnd att vidtaga åtgärd för den unges omhändertagande för skyddsuppfostran, minskar givetvis betydelsen av 5: 2 i detta hänseende. Problemet om påföljder för brott är emellertid ett annat beträffande unga än i fråga om vuxna lagöverträda- re. Hela denna fråga är under övervä- gande av beredningen; förslag till lag- stiftning hoppas beredningen kunna framlägga inom relativt snar framtid. De i 5: 2 intagna bestämmelserna kommer vid denna revision av reaktionssystemet mot unga lagöverträdare att i delvis ny form upptagas i andr-a bestämmelser. Att beredningen i sitt förslag nu låter 5: 2 stå kvar beror på att detta stadgande tar hänsyn till de särskilda förhållanden som föreligger vid bedömandet av på- följd för ungdom. Upphävdes 5: 2 nu och infördes i stället en generell bestämmel- se, torde det bli nödvändigt att särskilt beakta de ungas problem; en så restrik- tiv inställning som beredningens förslag intager kan knappast vidmakthållas i fråga om ungdom. Några svårigheter i tillämpningen torde icke behöva upp-

• Sida 124
•  Original

komma därav att 5:2 och ett generellt stadgande samtidigt är i kraft.

Den ändringen har likväl vidtagits i 5: 2 att det utsäges att straffet må ned- sättas under det lägsta straff som för gär- ningen är stadgat. Enligt beredningens mening är det missvisande att säga, att straffet må sättas under vad i allmänhet å gärningen följa bort. Det finnes icke några andra regler om vad som skall föl- ja å en gärning än straffskalan med den höjning eller sänkning särskilda stad— ganden kan medge. Inom denna skall straff bestämmas med hänsyn till brot- tets art och brottslingens person. Det bör därför icke talas om ett visst straff som i allmänhet skall följa å gärningen. En särskild nedsättningsregel behövs endast för att straffskalans minimum skall få underskridas.

Frågan om förhållandet mellan en all— män bestämmelse om nedsättning och eftergift av påföljd och strafflagens be- stämmelser i 5 kap. 5 och 6 %% sköt be— redningen åt sidan 1948, främst av det skälet att en diskussion om de då rela- tivt nya bestämmelserna om betydelsen av brottslingens sinnesbeskaffenhet icke borde upptagas. Enligt 5 & må ej någon fällas till ansvar för gärning, som han begår under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnor- mitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjuk- dom; har någon utan eget vållande till- fälligt råkat i sådant tillstånd, att han är från sina sinnens bruk, må straff ej ådömas för gärning som han begår i det tillståndet. Des-sa i 5 & givna bestämmel- ser påverkas icke av en bestämmelse om rätt att efterge påföljd. Begår någon brottslig gärning under inflytande av annan själslig abnormitet än i 5 & avses, må straffet enligt 6 &, när särskilda skäl därtill föranleder, nedsättas under det 124 STRAFFLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG.

lägsta straff, som är för gärningen stad- gat. Detsamma skall gälla i fråga om brottslig gärning som begås av någ-on, vilkens själsverksamhet utan hans eget vållande tillfälligt rubbats, ehuru han ej är straffri enligt 5 5. I sitt förslag till lagstiftning om strafflagens tillräkne- lighetsbestämmelser (SOU 1942:59) fö— reslog beredningen att dåvarande & 5 skulle upphävas. Vid lagrådsremissen an- förde emellertid departementschefen (kungl. prop. nr 207/1945 5. 88) att det icke borde ifrågakomma att upphäva bestämmelsen om strafflindring i vissa fall på grund av psykisk abnormitet, innan beredningens utredning om ett allmänt stadgande om strafflindring slut- förts. Då beredningen nu framlägger för— slag till ett sådant stadgande, kan enligt beredningens mening 6 & upphävas. Den särskilda omständigheten som sinnesbe- skaffenheten utgör bör icke betraktas på ett principiellt annat sätt än vilken annan omständighet som helst som skall beaktas vid val av påföljd. Av förarbe- tena till 6 & framgår tydligt att bestäm- melsen endast skall tillämpas i de un- dantagsfall, då en straffnedsättning un- der straffskalans minimum är påkallad av särskilda skäl" (jfr även NJA 1946 s. 583). Tillämpningsområdet är således för 6 5 lika begränsat som för det före- slagna nya stadgandet.

Bestämmelser om nedsättning av straff återfinnes vidare i SL 315, 5: 9, 12:11, 13:14, 19:10 och 27:13. Samtliga dessa lagrum innehåller dessutom bestämmel- ser som avser att avgränsa det brottsliga området (i ringa fall eller under vissa angivna andra omständigheter skall ej dömas till straff). Beredningen har efter samråd med straffrättskommittén kom— mit till den uppfattningen att dessa stad- ganden om nedsättning av straff bör bi- behållas. De har även upptagits i försla-

• Sida 125
•  Original

get till brottsbalk (BrB 21: 5, 22: 7, 12:11, 13:14, 11:11 och 20:14; sist- nämnda lagrum innehåller dock endast en nedsättnings- och eftergiftsbestäm— melse). I fråga om 3 kap. 5 % (medver- kan) och 5 kap. 9 & (nödvärnsexcess, i BrB 22z7, jämväl nödexcess) har det främst varit praktiska hänsyn som va— rit avgörande; det har ansetts vara lämp- ligast att samtliga bestämmelser om med- verkan resp. nödvärn och nöd regleras i ett sammanhang. I SL 12:11, 13:14 och 19:10 anges såsom grund för tillämp- ningen av en mildare straffskala om— ständigheter, som också kan åberopas för att en nedsättning av straffet må göras jämlikt ett generellt stadgande om nedsättning och eftergift av påföljd. Dä emellertid förutsättningarna för tillämp- ningen av den. mildare straffskalan av— viker från dem som skall gälla för ett generellt stadgande, varigenom nås syftet att i vissa fall göra det lättare att till- lämpa ett mildare straff, och dessutom utformningen bidrager till att avgränsa det straffbara området, har beredning— en funnit det vara lämpligast att dessa speciella stadganden bibehålles. Enligt 14 kap. 26 & strafflagen, som stadgar straff för kvinna som själv dö- dar sitt foster, må från straff frias om omständigheterna är synnerligen mild- rande. De omständigheter som härvid kommer i fråga är uppenbarligen sådana att de bör kunna åberopas även som skäl för eftergift av påföljd enligt ett allmänt stadgande. Å andra sidan har stadgandet avfattats så, att själva omständigheterna vid brottet blir mera avgörande för ef- tergift av straff än den framtida progno- sen. Beredningen har ansett att infö- randet av en generell bestämmelse icke nödvändiggör ett upphävande av den. särskilda bestämmelsen om eftergift av straff i 14:26. Den speciella situation

stadgandet avser och det nära samban- det med övriga bestämmelser om foster- fördrivning motiverar att detta efter- giftsfall särskilt framhäves. I förslaget till brottsbalk har stadgandet i något mer preciserad form upptagits i 1 kap. 4 5 tredje stycket.

Utöver de bestämmelser om nedsätt- ning och eftergift av påföljd som nu nämnts föreslår straffrättskommittén i 1 kap. 10 å i förslaget till brottsbalk en bestämmelse av innehåll, att straff för dråp, misshandel och andra brott som avses i 1 kap. må nedsättas eller från straff må frias om samtycke till gärningen lämnats av den mot vilken gärningen riktade sig.

Vid sidan av det av beredningen fö- reslagna allmänna stadgandet kommer sålunda att finnas flera stadganden om nedsättning och eftergift av påföljd för vissa speciella fall. Förhållandet mellan det allmänna stadgandet och dessa be- stämmelser kommer närmast att vara det att det allmänna stadgandet utgör en säkerhetsventil för sådana situationer som icke täcks av de särskilda stadgan- dena. Det speciella och det allmänna stadgandet skall icke tillämpas samti- digt. En sådan konkurrens torde för öv- rigt knappast kunna ifrågakomma. För tillämpningen av de speciella stadgan— dena måste överväganden göras av sam- ma art som för tillämpningen av det all- männa stadgandet. Både allmänpreven— tiva och individualpreventiva synpunk— ter skall tagas i betraktande. I de spe- ciella stadgandena träffar emellertid lag— stiftaren till stor del ett avgörande om allmänpreventiva och individualpreven— tiva synpunkter som enligt det allmän— na stadgandet helt lämnats åt domsto— len. Då det allmänna stadgandet skall tillämpas restriktivt, innebär det avgö— rande som träffas i de speciella stadgan-

• Sida 126
•  Original

dena att nedsättning eller eftergift kan tänkas förekomma oftare i dessa än i andra fall.

Den som erhåller påföljdseftergift kan icke utan vidare sägas ha blivit frikänd. Han har å andra sidan icke heller fällts till ansvar eller dömts för brottet. Dom- stolen konstaterar att den åtalade be- gått gärningen men. förklarar att någon påföljd ej skall följa. I rättegångsbalken ges flera bestämmelser angående förfa- randet i de fall då någon dömts för brott (20:7 p. 2, 24:21, 31:1, 31:6, 31:10, 54:17, 58:2, 58: 3) och de fall då den åtalade frikänts (31:2, 31:10, 51:21, 58: 2, 58: 3). Även i en del andra stad- ganden i rättegångsbalken (29:2, 29:3, 46: 9, 51:25, 54:12) är frågan om fri- kännande eller ådömande av påföljd av betydelse. Dessa bestämmelser torde ge vägledning även för hur förfarandet skall gestalta sig om fråga uppkommer att efterge påföljd eller om påföljd ef- tergivits, om man blott fasthåller att den som erhållit påföljdseftergift icke dömts för brottet.

Dock torde särskild bestämmelse böra meddelas i fråga om rättegångskostnad. Enligt RB 31: 1 skall tilltalad som i mål, vari åklagare för talan, dömes för brot- tet till statsverket återgälda vad enligt rättens beslut av allmänna medel utgått till vittne m. fl.; står kostnadens belopp icke i rimligt förhållande till den till- talades brottslighet och villkor, må er- sättningen jämkas efter vad som prövas skäligt. Enligt andra stycket i samma paragraf är tilltalad, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet förklaras fri från straff, skyldig att ersätta sådan kostnad, om och i den mån det med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt.

Tilltalad som erhållit påföljdseftergift kan icke heller enligt detta lagrum jäm- ställas med den som dömts för brottet.

Å andra sidan synes det icke vara lämp— ligt att jämställa honom med tilltalad som frikännes, med följd att han icke kan förpliktas att återgälda något av kostna- derna. Beredningen föreslår, att samma bestämmelse som gäller straffriförklarad skall gälla den som erhållit påföljdsef- tergift. Rätten får i varje särskilt fall pröva om den skall ålägga den tillta- lade återbetalningsskyldighet.

Någon särskild bestämmelse om rätte- gångskostnad i mål, vari endast måls- ägande för talan, torde däremot icke er- fordras. Enligt RB 31:11 skall härom i tillämpliga delar gälla vad i 18 kap. är stadgat om rättegångskostnad i tviste— mål.

I åtskilliga författningar finns bestäm- melser om förverkandepåföljder eller andra följder som skall inträda om den tilltalade dömes eller fälles till straff eller fälles till ansvar (se t. ex. prisreg— leringslagen 12 & 3 mom., allmänna för— fogandelagen 25 5, lagen om rätt till jakt 30 5). Enligt ordalydelsen är dessa bestämmelser icke tillämpliga om den tilltalade erhåller påföljdseftergift (jfr emellertid NJA 1952 s. 240). Skulle dom— stolen anse att förverkandepåföljd hör inträda men stadgandets lydelse hindra detta om påföljdseftergift meddelas, for- de straff böra ådömas. Detta kanju even- tuellt ske i form av villkorlig dom. Å andra sidan är många av bestämmelserna fakultativa, så att de ej behöver tilläm- p—as även om den tilltalade fälles till straff.

Sådana bestämmelser däremot, som ta- lar om vad som följer av att den tillta— lade finnes hava begått brottet, blir till- lämpliga även i de fall då domstol med- delar påföljdseftergift (t. ex. lagen den 13 juni 1941 om förverkande i vissa fall av spritdrycker och vin m. m. 3 5, lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig

• Sida 127
•  Original

varuinförsel 1 5 8 mom., lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser ang. olovlig befattning med spritdrycker och vin 7 5, 8 5 1 och 2 mom., 11 S 1 mom.).

Till de frågor om registrering som uppkommer vid införande av ett stad- gande om nedsättning och eftergift av påföljd återkommer beredningen nedan 1 IV Avd.

2. Åtalseftergift.

Beredningen föreslår införande av en allmän bestämmelse om rätt att efterge åtal. Beredningen har emellertid icke funnit anledning föreslå efterg—iftsbe- stämmelsernas överflyttande till straff- lagen. I stället har 20 kap. 7 & rätte- gångsbalken omarbetats.

Beträffande de grundläggande syn- punkter som beredningen anlägger på frågan om åklagares rätt att efterge åtal hänvisas till vad som anfördes i betän- kandet 1948 (s. 30—42). Beredningen anförde bl. a.:

Låt oss återvända till argumentering- en och se på de skäl som åberopas till förmån för den absoluta åtalsplikten. Legalitetsprincipen har ett stolt ur- sprung. Utmärkande för det straffrätts- liga tillståndet på den europeiska konti- nenten före franska revolutionen var den godtycklighet som rådde på straffrätts- skipningens område. Om man över hu- vud hade några strafflagar, var de i all— mänhet föråldrade och följaktligen ofull- ständiga. Bland annat på grund härav bestämde domaren relativt fritt vilka handlingar som skulle föranleda straff liksom ock straffets storlek. Då den franska nationalförsamlingen 1789 antog förklaringen om människans rättigheter, ingick i förklaringen som artikel 7 sat- sen att ingen kunde anklagas annat än i de av lagen angivna fallen och i en- lighet med de regler som vore i lag upp- ställda, under det att artikel 8 stadgade, att ingen kunde straffas för andra gär-

ningar än sådana som vore i gällande lag angivna som straffbara. Det är sam- ma tankar som Anselm Feuerbach se- nare uttryckte i den kända satsen nul- lum crimen sine lege, nulla poena sine lege poenali. Man eftersträvade till skydd för individens rätt och för att garan- tera allas likhet inför lagen att så ut- forma strafflagarna, att för domaren en- dast skulle återstå att fastslå vad lagen stadgade; användningen av strafflagen på ett visst bestämt brott borde ske ge- nom en rent mekanisk subsumtion.

Den absoluta åtalsplikten är ett slags korollarium till dessa tankar. Uppenbar- ligen hämtar principen fortfarande sitt främsta stöd ur detta krav på r-ättssat- sernas likformiga tillämpning, ur ford- ran på att alla skall behandlas lika in- för lagen. Få ting är så ägnade att stär- ka tilliten till nättsordningen som detta, att envar kan konstatera, att vid rätts- tillämpningen tages ingen hänsyn till person, att alla de yttre olikheter, som i övrigt kan finnas mellan människor, blir betydelselösa inom rättens område. Det kan icke betvivlas att allmänhetens förtroende för straffrättsskipningen del- vis beror på den rigorösa tillämpningen av den absoluta åtalsplikten.

De skäl för den absoluta åtalsplikten, som nu åberopats, måste tillerkännas så stor vikt att, därest en övergång till den relativa åtalsplikten finnes böra ske, det är nödvändigt att tillse, att garantier skapas för att rätten till åtalseftergift blir brukad på sådant sätt att tilltron till rättsv—årdens objektivitet och opartiskhet icke vedervålgals.

Det har vidare sa' , att hänsynen till allmänpreventionen kräver ett prin— cipiellt upprätthållande av den absoluta åtalsplikten. För att strafflagen skall ut- öva sin' avskräckande och moralbildan- de inverkan på medborgarna och sålunda avhålla dem från att begå brottsliga handlingar, skulle det krävas att varje överträdelse av strafflagen som företa- gits av personer, tillgängliga för normal motivbildning, skulle medföra en straff- rättslig reaktion. Man har menat, att om straffhotet icke konsekvent genomfördes, skulle de presumtiva lagöverträdarna

• Sida 128
•  Original

komma att räkna med möjligheten att de- ras brott bleve obeivrade. Det är ju så, att de flesta lagöverträdare förutsätter, att de över huvud inte skall bli upptäck- ta. Skulle de nu också kunna kalkylera med att i fall av upptäckt undandraga sig lagföring, skulle straffhotets verkan bli ytterligare försvagad. Man ger brotts- lingen intrycket att han har dubbla chanser att klara sig.

För ett upprätthållande av den abso— luta åtalsplikten har jämväl åberopats, att åklagarmyndighetens ställning och kvalifikationer icke vore sådana, att man kunde anförtro åt den att mer eller mindre efter fritt skön avgöra om åtal skulle komma till stånd eller icke.

Emellertid måste här ett påpekande göras. Även under det nuvarande syste- met, då åklagaren har en absolut åtals- plikt, har han att verkställa en prövning som ofta är av skönsmässig natur, där det i sista hand är hans omdöme som är avgörande. Då åklagaren skall avgöra om gärningen är ett brott, har han sålunda bland annat att bedöma den ofta högst diskutabla frågan om det subjektiva rek- visitet föreligger och om det förefinnes kausalitet mellan gärningen och den brottsliga effekten. Ställningsta-gande till frågan, om bervisningen är tillräcklig för att man skall kunna räkna med en fäl- lande dom, är också ej sällan en omdö- mesfråga. Den distriktsåklagare som i första, och i regel också i sista hand, har att taga ställning i åtalsfrågan har alltså att utföra en prövning som ofta är lika skönsmässig som den som skulle uppstå vid ett införande av relativ åtalsplikt. Det är ett obestridligt faktum att i alla de rättssystem, där legalitetsprincipen råder, åklagaren, för att undvika de stö— tande resultat som ett strikt tillämpan- de av absolut åtalsplikt kan föra med sig, någon gång måste skärpa kravet på det subjektiva rekvisitet, kausaliteten och bevisningen.

Beredningen övergår härefter till att närmare behandla de skäl, som talar för den relativa åtalsplikten. När 1800-talets lagstiftare skulle genomföra upplysnings-

tidevarvets och revolutionens förut be- rörda program på strafflagstiftningens område, ntullxum eri-men sine lege, gällde det att ersätta den tidigare arbiträra kri- minallagstiftningen med strafflagar som klart angav vilka handlingar som skulle utgöra brott. Man fann då snart att det var en svår uppgift att angiva de objek- tiva brottsrekvisiten så att straffbuden icke kom att omfatta även icke straff- värda handlingar. Denna svårighet be- rodde självfallet delvis på att lagstift- ningstekniken inte var lika utvecklad som nu. Emellertid gör sig, låt vara i mindre mån, samma svårighet alltjämt gällande. Det räcker att erinra om att, när man för några år sedan skulle genom- föra vår nu gällande lagstiftning om för— mögenhetsbrott, det befanns vara nöd- vändigt att beträffande vissa brott, olov- ligt förfogande, olovligt brukande och oredligt förfarande, införa en skönsmäs- sig prövning av åtalsfrågan av statsåkla- garen med hänsyn till att under brotts- beskrivningen kom att falla gärningar vilka man inte under alla omständighe- ter fann straffvärda.

Det nu sagda tar närmast sikte på de objektiva brottsrekvisiten. Motsättninugen mellan vad lagen straffar och vad som i det särskilda fallet kan anses straffvärt gör sig ännu starkare gällande om man tager hänsyn till gärningsmannens per— son, motiven till hans handlande, de spe- ciella förhållanden under vilka. brottet begåtts eller omständigheter som inträf- fat efter gärningens företagande. Vilken jurist har inte vid rättstillämpningen, och det gäller inte bara straffrättsskip- ningen, erfarit oförenligheten mellan bokstaven och verkligheten, mellan den stela paragrafen och det ständigt skiftan- de och facetterade livet självt? Varje fall är i själva verket, även om vi, fångade i det imponerande juridiska systemet, ibland förbiser det, en ny variant ilivets brokiga väv. Det ligger i sakens natur att all lagstiftning måste vara generellt utformad och icke kasuistisk. Ingen lag kan därför avpassas så att den lämpar sig för alla de fall som går in under den- samma. Det föreligger med andra ord situationer, då åtal och dom framstår antingen som direkt stötande för rätts-

• Sida 129
•  Original

medvetandet eller som meningslösa eller i varje fall icke erforderliga med hän- syn till det syfte som man enligt modern uppfattning vill uppnå med straffet — att förebygga brottsliga handlingar.

De fall då åtalseftergift kan ifrågakom- lna är så skiftande till sin natur att det är omöjligt att uttömmande angiva dem och så olika till sin typ att det är svårt att göra en systematisk uppdelning av dem. I stort sett tord—e man kunna säga att fråga om åtalseftergift kan uppstå i samma typfall för vilka strafflagarna brukar medgiva att straffet får nedsät- tas under minimum eller helt bortfalla. Angående dessa hänvisas till vad ovan anförts om olika straffnedsättnings- och straffrihetsgruuder.

Liksom straffnedsättning eller straff- frihet ingalunda är motiverad i alla de fall som ingår under dessa typgrupper är självfallet icke heller åtalseftergift detta. Det torde endast vara mera sällan som omständigheterna är sådana att åtal framstår som icke påkallat. Även om des- sa omständigheter i och för sig talar för åtalseftergift, kan förhållandena vara så- dana att åtal det oaktat bör komma till stånd, med hänsyn till att individual- eller allmänpreventiva synpunkter ta'lar härför.

Tidigare har nämnts, att ett av de vä- sentligaste skälen mot ett genomförande av den relativa åtalsplikten var 'den om- ständigheten att tvivel yppats huruvida man kunde våga anförtro en i och för sig önskvärd diskretionär prövning åt åklagarmyndigheten. Med hänsyn härtill inställer sig frågan om man inte kan undvika nu nämnda olägenhet genom att förlägga den diskretionära prövningen inte till åklagarmyndigheten utan till domstolen. Man skulle med andra ord bibehålla åklagarens plikt att åtala så snart de processuella förutsättningarna föreligger — bortsett från vissa speciella fall, främst bagatellförseelser, överträdel- ser av underåriga och konkurrensfall -— och i stället medgiva domstolen att i domen eftergiva påföljd för brottet. Det kan svårligen bestridas, att en prövning som sker av domstol efter rättegångens . avslutande skapar större garantier för

objektivitet och säkerhet än en prövning gjord av åklagarmyndigheten. Redan det förhållandet att avgörandet i det förra fallet träffas på ett senare stadium av ut- redningen, då saken bättre kan överblic- kas från alla synpunkter, talar i angiven riktning. Domstolsprocedurens offentlig— het, processförfarandets noggranna reg- lering, föreskrifterna om lekmän i dom- stolen bidrager ock att öka säkerheten och i varje fall att stärka allmänhetens förtroende för avgörandets objektivitet. Åklagarens möjlighet att bringa en dom som går ut. på eftergift av påföljd under högre rätts prövning innebär en ytterli- gare kontroll. Emellertid kan ett infö- rande av domstols rätt att eftergiva på- följd inte ersätta åtalseftergiften. Det syfte som' man med detta institut vill uppnå skulle nämligen i många fall, ehu- ru likvisst inte alltid, i väsentlig mån förfelas om lagöverträdaren skulle behö— va figurera i en offentlig rättegång. En annan fråga är den om man utöver åtals- eftergiften behöver institutet domstols eftergift _av påföljd. Härtill har bered— ningen redan i det föregående tagit ställ- ning.

"Såsom garantier till skydd mot ett obe- hörigt utövande av en allmän rätt för åklagare att eftergiva åtal pekade bered- ningen på den subsidiära åtalsrätt som tillkommer målsäganden (RB 20: 8) och den kontroll som utövas av justitiekans- lern och justitieombudsmannen.

Enligt norsk rätt kan åtal eftergivas bl. a. om det kan antagas att intet offent- ligt intresse kräver att åtal väckes (& 85 straffeprosessloven), utan begränsning med hänsyn till det straff som är stadgat för brottet. Beslut om åtalseftergift kan förbindas med villkor liknande de före- skrifter som enligt svensk lag kan givas i en villkorlig dom. I själva verket torde åtalseftergift i denna form i avsevärd omfattning ersätta villkorlig dom. Av vadberedningen inhämtat vid överlägg- ning med det norska straffelovrådet, vil- ket nyligen avgivit förslag till revision

• Sida 130
•  Original

av lagstiftningen om villkorlig dom och åtalseftergift, synes tillämpningen av åtalseftergiftsinstitutet i Norge icke ha varit föremål för någon kritik. Det fram- hålles, att dåliga erfarenheter av att of- fentligheten undandrages icke framkom- mit. Farhågor att grundsatsen om allas likhet inför lagen sättes i fara har icke kommit till uttryck i den offentliga de- batten. Skulle misstanke uppkomma om att ovidkommande hänsyn spelade in vid avgörandet av åtalsfrågor, skulle offent- lig kritik genast riktas mot frågornas handhavande. Enligt rådets förslag skall åtal kunna efterges om åklagaren efter »en samlet vurdering» finner att över- vägande skäl talar för att gärningen icke åtalas.

I remissyttranden över beredningens tidigare förslag har uttalats farhågor mot förslagets genomförande, främst under åberopande av allmänpreventiva hän- syn; straffhotet borde icke minskas. Vi- dare har vissa principiella invändningar gjorts mot att åklagarna skulle erhålla en prövningsrätt, varigenom principen om allas likhet inför lagen kunde kom- ma att åsidosättas. Dessa synpunkter har beredningen övervägt redan då den av- gav sitt tidigare förslag och icke fun- nit så bärande, att de uppväger de skäl som talar för en bestämmelse om rätt att meddela åtalseftergift. Med den utform- ning bestämmelserna erhåller ibered- ningens slutliga förslag, torde risker av den art som i yttrandena framhållits icke föreligga.

I flera yttranden har ifrågasatts beho- vet av bestämmelser om utvidgad rätt att meddela åtalseftergift. I de situationer som uppkommer vore det, menar man, tillräckligt med bestämmelser om rätt för domstol att efterge påföljd. Genom en prövning av domstol vunnes bättre garantier för objektivitet och säkerhet 130 STRAFFLAGBEREDNINGENS FÖRSLAG.

vid avgörandet, bl. a. även därigenom att utredningen kunde bliva fullständigare. För tillämpningen av ett stadgande om rätt att meddela åtalseftergift i vida sträcktare mån än vad som är möjligt enligt nu gällande bestämmelser bör gi- vas restriktiva förutsättningar. Bered- ningen delar uppfattningen att en he- stämmelse om påföljdseftergift bör täc- ka de fall, där det av någon anledning är angeläget att påföljd för en brottslig gär- ning ej inträder. Emellertid kan sådana omständigheter någon gång föreligga att det är önskvärt att också själva domstols— behandlingen undvikes för att det svåra psykiska lidande som kan orsakas av en rättegång må besparas gärningsmannen. Förhållandena kan vidare stundom vara sådana att det med hänsyn till fallets be- skaffenhet framstår såsom anstötligt att åtal väckes. Åklagaren bör icke tvingas att väcka åtal i fall då en rättegång en- ligt en välgrundad allmän opinion skulle vara upprörande. För närvarande torde i dylika fall understundom åtal undgås därigenom att åklagaren ställer kraven på bevisning högre än eljest. En sådan lösning av problemet kan emellertid ej anses tillfredsställande. En allmän be- stämmelse om rätt att meddela åtalsefter- gift bör därför finnas. Eftersom det ur allmän synpunkt är angeläget att det an- förtros åt domstol att avgöra om påföljd skall följa eller ej, bör åtalseftergiftsbe- stämmelsen tillämpas enbart i sådana fall, då en lagföring är förbunden med särskilda nackdelar som ej kan undan- röjas genom ett beslut om påföljdseftergift av domstolen. Att bestämmelsen blir till- lämplig endast i undantagsfall är icke något skäl mot densamma. .

I fråga om utformningen av bestäm- melserna har beredningen beaktat att förutsättningarna för åtalseftergift icke bör göras lika för alla fall. Den i nuva-

• Sida 131
•  Original

rande 20 kap. 7 5 första stycket 1 rätte- gångsbalken upptagna bestämmelsen om åtalseftergift för mindre förseelser har sålunda bibehållits. Det finns för dessa fall icke någon anledning att uppställa strängare förutsättningar än vad som gö- res för närvarande.

För åtalseftergift i övriga fall, sådana där svårare straff än böter kan följa å gärningen, har beredningen skärpt för- utsättningarna i förhållande till förslaget 1948. För att tydligare framhäva att det skall vara fråga om en undantagssitua- tion har i lagtexten tillagts att för åtals- eftergift fordras att »det ej heller eljest ur allmän synpunkt är påkallat att åtal väckes». Genom tillägget framhäves bl. a. att skäl att väcka åtal kan föreligga även om åtal i och för sig knappast kan sägas vara motiverat av individual- eller all- mänpreventiva skäl. Eftergift får ej ske om det kan skada tilltron till rättsvä- sendets objektivitet. Har ett brott begåtts, kan det trots att övriga förutsättningar för åtalseftergift är uppfyllda vara an— ledning att frågan om eftergift av på- följd hänskjutes till avgörande av dom- stol. Vidare har med uttrycket tillgodo- setts ett i remissyttrande framfört önske- mål att i lagtexten bör angivas att hän- syn bör tagas även till bl. a. målsägan- dens inställning.

Som ett led i strävandena att ge stad- gandet en restriktiv tillämpning har ock- så den förändringen vidtagits att beslu- tanderätten lägges hos riksåklagaren. En centralisering torde komma att leda till en restriktivare tillämpning. De fall det gäller torde icke komma att medföra så- dan arbetsbelastning att en decentralise- ring är motiverad. Enligt beredningens mening bör det, när skäl till åtalsefter— gift är förbanden i andra fall än i 20: 7 p. 1 och 3 avses, åligga lägre åklagare att till riksåklagaren hänskjuta sådana ären-

den som enligt deras åsikt bör avslutas med åtalseftergift. Beslut om åtalsefter- gift i de fall som nu upptages i 20:7 första stycket, förslagets p. 1 och 3, an- kommer såsom för närvarande på den åklagare som har att besluta om åtal skall väckas eller ej.

Beredningen har icke föreslagit nå- gon begränsning i riksåklagarens möjlig- heter att efterge åtal med hänsyn till det begångna brottets svårhet. De fall som skall kunna föranleda ett beslut om åtalseftergift är sådana där det icke ur någon synpunkt skulle kunna påfordras att påföljd ådömes eller åtal väckes. Så- dana situationer kan tänkas lika väl vid grova som vid lindriga brott. Av denna anledning har det icke heller ansetts va- ra av värde att stadga någon inskränk- ning med hänsyn till den misstänktes ti- digare kriminalitet.

Genom den utformning beredningen givit bestämmelsen om åtalseftergift sät- tes icke grundsatsen om åklagarens skyl- dighet att åtala brott under allmänt åtal ur kraft. Den riksåklagaren tillagda be- fogenheten att någon gång besluta att åtal icke skall äga rum innebär endast en modifikation för att undvika stötan- de resultat av en absolut tillämpning av nämnda grundsats. Det föreslagna insti- tutet skiljer sig därför från det norska institutet åtalseftergift, vilket användEs såsom ett kriminalpolitiskt medel i kam- pen mot brottsligheten.

Åtalseftergift bör meddelas endast om det är utrett att den misstänkte begått gärningen. Är bevisningen icke tillräck- lig skall åtalseftergift ej meddelas utan förundersökningen avslutas med beslut, att åtal icke skall väckas enär tillräck- liga skäl icke föreligger att den miss- tänkte är skyldig till brottet. I allmänhet torde väl detta innebära att den miss- tänkte bör ha erkänt, för att åtalsefter—

• Sida 132
•  Original

gift skall kunna meddelas; stundom kan det dock även vid nekande vara uppen- bart att han begått gärningen. Denna mening har uttalats även av processlag— beredningen (SOU 1938: 44 s. 259). Av rättssäkerhetsskäl bör eftergift ej heller meddelas om den misstänkte motsätter sig detta. Denna sistnämnda ståndpunkt har betydelse främst i sådana fall där efter ett eftergiftsbeslut åtgärd av annat organ än domstol kan följa, t. ex. enligt barnavårdslagen. Skulle den misstänkte motsätta sig att åtalseftergift meddelas torde knappast sådana särskilda förut- sättningar föreligga att beslut om efter- gift enligt det nu föreslagna stadgandet är motiverat. Beredningen har likväl icke velat i lagtexten upptaga såsom förut- sättning för beslut om åtalseftergift att den misstänkte ej motsätter sig detta. Det skulle kunna tänkas situationer då det är uppenbart att åtal icke bör väckas men gärningsmannen vill framtvinga process för att chikanera myndighe- terna.

Hinder möter icke att efterge åtal även efter det åtal väckts. Såvitt avser baga— tellförseelser har denna ståndpunkt in— tagits i praxis redan före rättegångsbal- kens ikraftträdande (se NJA 1948 s. 706). Men även i allvarligare fall bör en sådan möjlighet finnas. Riksåklagaren kan finna sig böra nedlägga ett åtal in- nan målet varit före vid huvudförhand- ling. Har saken avancerat så långt som till åtal, torde dock ytterst sällan skäl föreligga att sedermera efterge åtalet, då såsom beredningen redan framhållit ett viktigt skäl till att vid sidan av påföljds- eftergift även införa åtalseftergift är öns- kan att undvika de särskilda olägenheter som kan vara förbundna med rättegång i fall då påföljd ej bör ådömas.

De i några remissyttranden framställ- da betänkligheterna mot att den miss-

tänkte skulle äga rätt att göra framställ- ning om åtalseftergift finner beredning- en icke kunna leda till att ändring gö— res i den rätt den misstänkte redan nu äger. Ökningen av riksåklagarens arbets- börda torde till betydande del bli bero- ende av hur bestämmelsen kommer att tillämpas. En från början genomförd restriktiv tillämpning torde medföra att framställning om åtalseftergift göres en— dast i mindre omfattning.

Med den reglering av åtalseftergiften som nu föreslås har beredningen funnit det vara lämpligast, att nuvarande inne- hållet i 20 kap. 7 % första stycket 2 i det- ta sammanhang bibehålles oförändrat. Bestämmelsen upptages som punkt 3 i första stycket. Beredningen vidhåller därför icke den jämkning häri somifråga- satts i 26 å i förslaget av 1948.

Bestämmelsen om återkallelse av efter- gift har utformats så som i förslaget av 1948. Av lagtexten har ansetts böra fram- gå att de närmare föreskrifter som Kungl. Maj:t må meddela endast bör an- gå handläggningen av åtalseftergiftsfrå— gorna; de bör ej avse de synpunkter som skall vara vägledande för beslut om ef- tergift.

De särskilda föreskrifter om åtalsef- tergift och åtalsprövning som förekom- mer utanför rättegångsbalken har läm- nats orubbade. Eftersom den centrala be- stämmelsen har gjorts så restriktiv som nu skett, synes det angeläget att de fall, där möjligheterna att meddela eftergift bör vara vidsträcktare regleras särskilt. Särskilda åtalsbestämmelser finns — för- utom i lagen den 19 maj 1944 om efter- gift av åtal mot vissa underåriga -—— i la- gen den 15 juni 1935 om ungdomsfängel— se 19 å, barnavårdslagen den 6 juni 1924 44 5 3 mom. och i alkoholistlagen den 12 juni 1931 49 a g. En inskränkning av den absoluta åtalsplikten göres även av den

• Sida 133
•  Original

särskilda prövning av åtalsfrågan som föreskrives för vissa brott i åtskilliga stadganden i strafflagen (14:26, 14:45, 20:12, 21:11, 22:10, 24:6). Dessa be- stämmelser avser att begränsa åtalen ge- nom föreskrift att åtal endast får väckas om det är påkallat ur allmän synpunkt. En underlåtenhet att åtala är i sådana fall icke att betrakta som eftergift av åtal. Bestämmelser med motsvarande in— nehåll har upptagits i straffrättskommit- téns förslag till brottsbalk (1:12, 6:12, 7:12, 8: 10 och 10: 6); i kommitténs för- slag har dock prövningen av åtalsfrå- gan lagts å den åklagare som skall utfö- ra talan, icke som i gällande rätt i all- mänhet statsåklagaren. Kommittén har dessutom föreslagit att en sådan pröv- ning av åtalsfrågan skall göras även vid åtskilliga andra brott än för närvarande (BrB 2:11, 3:7, 4:9, 5: 7, 11:13, 15: 17 och 19: 23).

Enligt 84 5 första stycket militära rät— tegångslagen skall vad i 20 kap. 7 % förs- ta stycket 1 rättegångsbalken är stadgat om eftergift av åtal icke äga tillämpning, om i det föreliggande fallet straff för brottet må åläggas i disciplinmål (se härom kungl. prop. nr 216/1948 s. 190 —191 och 245). Såsom disciplinmål kan handläggas icke endast talan om ansvar för brott varå högst kan följa böter eller disciplinstraff; även för brott, varå kan följa frihetsstraff, kan straff åläggas i disciplinmål (9 och 10 55 militära rätte- gångslagen) om blott straffet stannar vid arrest i femton dagar eller disciplinbot.

Den ståndpunkt som tagits i frågan om åtalseftergift i fall då straff för brottet må åläggas i disciplinmål torde böra leda till att icke heller eftergift enligt den av beredningen föreslagna p. 2 i RB 20: 7 skall meddelas i sådana fall. Med hänsyn härtill föreslås en jämkning av lydelsen av 84 & militära rättegångslagen.

I sista stycket av RB 20: 7 har en re- daktionell jämkning vidtagits för att det tydligare skall anges att även en in- skränkande bestämmelse angående åtals- eftergift åsyftas.

Ändringen i RB 20: 7 har föranlett en ändring i 1 5 lagen den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa underåriga. Den särskilda lagen bör äga tillämpning i samma utsträckning som för närvaran- de. Den bör å andra sidan icke inskrän- ka tillämpningen av stadgandet om riks- åklagarens rätt att efterge åtal i första stycket p. 2 av 20: 7.

Beredningen förordar icke inrättandet av ett lekmannakollegium vid riksåkla- garens sida i vissa åtalsfrågor. Åtalsef— tergift i de fall som nu avses skall endast meddelas där det för alla som är underkunniga om omständigheterna framstår såsom självklart att åtal ej bör väckas. Några särskilda åtgärder för att stärka tilltron till avgörandenas opar- tiskhet inför den allmänna opinionen torde i detta läge icke behöva vidtagas.

Till frågan om registrering av beslut om åtalseftergift återkommer beredning- en nedan i IV Avd.

• Sida 134
•  Original

PÄFÖLID FÖR BROTT

Vid den översyn av strafflagens all- männa del som beredningen verkställt för att de kvarstående delarna i straff- lagen skall bringas i överensstämmelse med det av straffrättskommittén fram- lagda förslaget till brottsbalk, har — ut- över frågan om det enhetliga frihets- straffet — några andra frågor aktualise- rats. Av straffrättskommitténs arbete på- verkas direkt bestämmelserna om åter- fall i brott (4 kap. 14 å). Delvis som en följd av enhetsstraffets införande har en närmare granskning av vissa konkur- rensbestämmelser (4 kap. 2 och 12 55) verkställt-s. Beredningen har därvid handlat i avsikt att bringa dessa delar i sådant skick att de i huvudsak oför- ändrade skall kunna ingå i de kapitel med bestämmelser av allmänt innehåll, som det ankommer på beredningen att utarbeta vid översynen av reaktionssy- stemet. Dessa bestämmelser har synts vara av sådan art att en revision kan verkställas utan att principerna för den slutliga utformningen av reaktionssyste— met i övrigt påverkas. Jämväl bestäm- melserna om preskription (5 kap. 13— 24 55) har underkastats granskning ut- över vad som erfordras för införande av ett enhetligt frihetsstraff.

Beredningen har övervägt om det icke vore ändamålsenligt att utsträcka revi- sionen till att omfatta hela konkurrens- lagstiftningen. En sådan revision skulle det i och för sig icke vara uteslutet att genomföra nu såvitt angår de ordinära straffen, fängelse och böter, samt be-

träffande suspension, avsättning och disciplinstraff för krigsmän. Dessa på- följders innehåll och utformning torde, sedan det enhetliga frihetsstraffet ge- nomförts, icke komma att undergå nå- gon avsevärd förändring vid beredning- ens kommande arbete. De konkurrens- regler som nu avses gäller huvudsakli- gen sådana situationer som uppkommer, när ett brott föreligger till bedömande sedan påföljd för ett annat redan be- stämts, d. v. 5. de fall som regleras i 4 kap. 3 och 4 %& strafflagen. Detta pro— blem kan emellertid knappast lösas på ett rationellt sätt utan att hänsyn ta- ges även till de andra påföljder som kan ådömas, alltså villkorlig dom, ung— domsfängelse, förvaring, internering. Beträffande dessa påföljder gives i de särskilda lagarna speciella konkurrens- regler. De avser sådana fall som då i den redan meddelade domen dömts till ifrå— gavarande påföljd, men även sådana fall som då det redan föreligger en dom å fri— hetsstraff och vid den nya lagföringen annan påföljd övervägcs. Vid en revision av strafflagens konkurrensbestämmelser bör icke dessa situationer lämnas obe- aktade. I den slutliga utformningen av reaktionssystemet bör principen för kon- kurrensbestämmelserna vara densamma för samtliga påföljder. Detta kräver en bearbetning av de särskilda konkurrens- regler som nu gäller, vilket bör ske un- der beaktande av utformningen i övrigt av dessa påföljder. Beredningen anser det vara uteslutet att nu verkställa en

• Sida 135
•  Original

omarbetning av konkurrensbestämmel- serna som inom relativt kort tid måste rivas upp. Det torde dessutom förhålla sig så, att när det gäller villkorlig dom en ändrad konkurrenslagstiftning (13 5 lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom) berör grunderna för tillämpningen av villkorlig dom (se 3 5). Beredningen har under dessa förhållanden icke ansett sig höra till separat behandling upptaga problemet om hur det skall förfaras i de fall då en dom å frihetsstraff föreligger när det kommer i fråga att för annat brott döma till frihetsstraff. Beredningen vill dock redan nu fram- hålla att strafflagens bestämmelser i det— ta avseende enligt beredningens mening icke är helt ändamålsenliga. De har i rättstillämpningen vållat åtskilliga svå- righeter såsom framgår av flera avgö- randen i högsta instans (se t. ex. NJA 1941 s. 476, 1948 s. 114, 1949 s. 377 och 600, 1951 s. 541). Det framstår såsom angeläget att de brister som föreligger

snarast avhjälpes. Enligt beredning- ens syn på valet av påföljd skall dom- stolen ha att inom mycket vida gränser välja den åtgärd som den i varje särskilt fall anser bäst lämpad till förebyggande av fortsatt brottslighet.

Även den i 4 kap. 1 5 intagna bestäm- melsen. att vid lagföring för flera brott gemensamt straff skall ådömas, kan komma att bli föremål för revision un- der det fortsatta arbetet. Om särskilda skäl därtill föranleder, kan redan nu bö- tesstraff ådömas särskilt jämte annat straff. Vad som här stadgas i fråga om straffen anser beredningen kunna i hu- vudsak kvarstå även. i ett framtida system. Däremot är det icke uteslutet, att det kan vara lämpligt att öppna möjlighet att kombinera skilda påföljder, t. ex. villkorlig dom (skyddstillsyn) och frihetsstraff. Denna fråga kan emel- lertid icke besvaras förrän de särskilda instituten närmare utformats.

1 kap. Sammanträffande av brott.

I 4 kap. 2 & strafflagen sägs att gemen- samt straff skall bestämmas med tillämp- ning av de för brotten stadgade straff- satserna; i den svåraste tillämpliga. straffarten må straffet höjas intill vad som svarar mot de för brotten utsatta högsta straffen sammanlagda med var- andra. Vissa begränsningar i möjlighe- ten att förhöja straffet har dock stad- gats. Är det svåraste av de högsta straf- fen fängelse eller straffarbete' på viss tid, må detta straff ej överskridas med merän två år. Böter såsom gemensamt straff må ej överstiga etthundraåttio dagsböter eller femhundra kronor; bö- ter skall ådömas såsom dagsböter om så- dant straff är stadgat för något av brot- ten. Slutligen föreskrives i fråga om mi-

nimum att det gemensamma straffet ej må understiga det svåraste av de lägsta straffen.

Bestämmandet av straffets maximum och minimum vid konkurrenssituatio- ner hänger nära samman med utform— ningen av straffskalorna för de särskil- da brotten. Frågan röner även inflytan- de av det sätt på vilket straffmätningen bör ske. Någon straffmätningsregel finns visserligen icke i gällande rätt; avgö- rande för straffets storlek torde emeller- tid anses vara brottets svårhetsgrad samt sådana omständigheter som kan "hän- föras till själva brottsligheten. Stor vikt bör otvivelaktigt jämväl läggas på brotts- lingens karaktär och personliga förhål— landen i övrigt. Gränserna i straffska-

• Sida 136
•  Original

lorna tjänar till ledning vid straffmät- ningen; främst bör de ses som uttryck för graden av det ingripande samhället anser kunna komma i fråga vid ett visst brott. Inom dessa gränser har domstolen att välja straff. Genom att gränser faststäl- les med hänsyn till de olika brotten, sker emellertid ett bedömande av brottens re- lativa svårhetsgrad. Gränserna har icke valts eller kunnat väljas med hänsyn till de personer som kan tänkas begå ifrå- gavarande brott. De har med beredning- ens betraktelsesätt närmast funktionen att vara en rättsskyddsgaranti. Även om det är uppenbart att det är fråga om icke jämförbara storheter måste, också ur preventionssynpunkt, en vis-s propor- tionalitet föreligga mellan brottet och det straff som kan ådömas. Bedömning- en av denna proportionalitet är natur- ligtvis mycket vansklig; uppfattningen av en brottsarts svårhet beror bl. a. till icke ringa del av det straff som är stad- gat. Att en proportionalitetssträvan gör sig gällande även vid straffmätningen i det särskilda fallet torde nu vara obe- stridligt och i överensstämmelse med de principer på vilka strafflagens sank- tionssystem vilar. Även med en mera individualiserad straffmätning måste ett beaktande av brottets svårhetsgrad äga rum.

Från beredningens synpunkt avgöran- de för hur maximum skall väljas vid flerfaldig brottslighet är det sätt varpå straffskalorna för de särskilda brotten har konstruerats. I strafflagen har straff- skalorna utarbetats med sikte på att en- dast ett brott föreligger till bedömande, men. skillnaden mellan minimum och maximum i straffskalorna har efterhand ökats. Därigenom har i högre grad än tidigare kunnat beaktas det aktuella brottets svårhet men framför allt brotts- lingens personliga omständigheter. Be—

träffande åtskilliga lindrigare brott gö- res i straffrättskommitténs förslag till brottsbalk dock en åtstramning genom att maximum vid enhetsstraffets infö- rande sänkes från fängelse i två år till fängelse i sex månader.

Strafflagskommissionen föreslog (SOU 1923: 9, 11 kap. 1 %) att gemensamt straff för flera brott skulle ådömas inom de gränser som bildades av det svåraste av de lägsta straffen och det svåraste av de högsta straffen. Mot en sådan lösning av problemet vände sig de sakkunniga vilkas förslag ligger till grund för nu- varande lagstiftning (SOU 1937:24 s. 72). I detta betänkande framhölls, att re- dan från individualpreventiv stånd- punkt lärer vid realkonkurrens förelig- ga behov av större utrymme för straff- mätningen vid det gemensamma straffets bestämmande än som är erforderligt vid bestämmande av straff för ett enda brott. Härtill kom-me, att det från allmänpre- ventiv synpunkt icke vore gynnsamt, att ett eller flera senare brott syntes icke ens kunna utöva något avgörande infly- tande på den brottsliges straff. Slutligen krävdes beaktande även av den oreflek- terade rättsåskådningen hos folket, vil- ken fordrade att en ökning av brottslig- heten också, såvitt möjligt, skulle för- anleda en ökning av straffet.

De sakkunniga, som till granskning upptog tanken att genom vida straffska- lor göra särskilda konkurrensbestämmel- ser överflödiga, riktade anmärkningar mot en sådan anordning. Domstolarna skulle erhålla alltför stor frihet och allt- för ringa ledning vid utmätande av straff för enkelt brott, vilket kunde vara be- tänkligt såväl ur den individuella rätts- säkerhetens som ur domstolarnas egen synpunkt. Ett mycket vidsträckt sväng- rum vid straffmätningen vore i och för sig ofördelaktigt, och det syntes rikti-

• Sida 137
•  Original

gare att låta det inträda endast i konkur— rensfallen än att utvidga det till straff- mätningen även vid enkla brott. Det kun- de befaras att sistnämnda metod skulle komma att leda till alltför låga straff i konkurrensfallen, och möjligen under- stundom till alltför höga straff för enk- la brott. -

Dessa uttalanden av 1937 års sakkun- niga bygger på uppfattningen att straff- skalornas utseende icke medger att full- hänsyn kan tagas till flerfaldig brotts- lighet. En sådan ståndpunkt måste bott- na i tanken att flera brott kräver ett strängare straff än ett enstaka brott. Det kan nämligen knappast vara möjligt att göra något uttalande huruvida straffska- lorna är tillräckliga eller icke ur indivi- dualpreventiv synpunkt, då ju dessa icke kunnat bestämmas med hänsyn till brottslingens person. Det kan möjligen sägas att flerfaldig brottslighet tyder på att ett allvarligare och långvarigare in- gripande är påkallat. Säkert är detta emellertid icke.

Som redan framhållits kan straffska- lornas gränser ses som en rättsskydds- garanti mot en alltför långtgående in- dividualpreventiv inställning. Straffska- lorna har valts så att en viss proportio- nalitet föreligger mellan brott och straff och mellan olika brott inbördes. Lägges denna synpunkt på frågan om straffska- lorna kan det anföras att en flerfaldig brottslighet bör kunna motivera att ett högre straff ådömes än om endast ett brott skall bedömas. Vid sammanträf— fande av brott göres då området för straffmätningen vidare.

Beredningen har —— efter övervägande av de olika synpunkter som kan an- föras i fråga om straffmaximum vid sam- manträffande av brott — med hänsyn till det schematiska sätt varpå straffskalor- na är konstruerade ansett sig böra före-

slå att flerfaldig brottslighet bör kunna medföra att maximum sättes högre än vad för enstaka brott är stadgat.

När det gäller att bestämma gränser- na anser beredningen att _ med ett un- dantag — anledning saknas att frångå gällande rätts reglering av frågan. 1937 års sakkunniga framhöll (s. 59), att frå- gan om en förhöjning av frihetsstraffets maximum utöver de två år som nu stad- gas borde komma under förnyat övervä— gande i samband med en fullständig om— daning av strafflagen. Departementsche- fen yttrade (kungl. prop. nr 191/1938 s. 45) att det icke vore otvivelaktigt att just en tvåårsgräns vore den under alla förhållanden lämpligaste. Då bestämda skäl icke torde kunna anföras vare sig för en höjning eller sänkning, syntes man dock ha anledning att stanna vid den hävdvunna tvåårsgränsen. Beredningen delar den uppfattning departementsche- fen 1938 gav uttryck åt. En teoretiskt motiverad och hållbar gränsdragning kan knappast göras. Avgörande får bli de allmänna synpunkter för vilka be- redningen har redogjort samt praktis- ka hänsyn. Dessa överväganden kan icke sägas giva anledning till en ändring av gällande rätts ståndpunkt i fråga om för— höjningen av maximum eller bestäm- mandet av minimum. Tveksamhet kan dock råda huruvida maximum för ge- mensamt straff i böter, etthundraåttio dagsböter eller femhundra kronor, är ändamålsenligt avvägt. Beredningen har i annat sammanhang framhållit angelä- genheten av att inskränka användning- en av korta frihetsstraff. Ett medel i den- na strävan utgör en effektivisering av bötesstraffet, vari ingår även övervägan- de av böternas användningsområde. Den- na fråga är beredningen såsom i skri- velsen till departementschefen omnämnts (ovan 5. 15) icke beredd att upptaga

• Sida 138
•  Original

till diskussion nu. Det är därför icke heller lämpligt att till särskild behand- ling upptaga spörsmålet om högsta maxi- mum för gemensamt straff. Om det vid revisionen av bötesstraffet visar sig vara en lämplig åtgärd att höja maximum, tor— de det utan svårighet kunna ske utan att grunderna för 4 kap. 2 5 rubbas.

Såsom nyss antytts har beredningen emellertid ansett sig böra föreslå en änd- ring i gällande rätt i ett avseende. För närvarande skall straffet bestämmas med tillämpning av de för brotten stadgade straffsatserna; avvikelse härifrån kan ske endast därigenom att straffet i den svåraste tillämpliga straffarten höjes. Efter enhetsstraffets införande betyder det att vid sammanträffande av brott, varå kan följa både fängelse och böter, fängelsestraffets maximum skulle kunna överskridas, men däremot icke gemen- samt bötesstraff bestämmas högre än till 120 dagsböter. Vid sammanträffande av flera brott, varå högst kan följa böter, kan gemensamt straff däremot sättas högre, högst 180 dagsböter. Beredningen kan icke finna att några bärande skäl fö- religger för att en sådan skillnad skall gö- ras. Exempel kan lätt tänkas, där regeln leder till otillfredsställande lösning av påföljdsfrågan: en person har gjort sig skyldig till flera förseelser, varå högst kan följa böter, och domstolen anser att böterna skall sättas högre än 120 dagsbö- ter; om i detta fall gärningsmannen dess— utom begått en i och för sig obetydlig förseelse, för vilken emellertid förutom böter även fängelse kan ådömas, blir dom- stolen tvungen att döma till fängelse om den ej vill stanna vid 120 dagsböter. Be- stämmelsen kan härigenom komma att medverka till att frihetsstraff användes i fall där ett bötesstraff vore den lämp- ligaste reaktionen.

Straffrättskommittén föreslog i sitt be- tänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944:69 s. 104 f) att 4 kap. 2 % strafflagen skulle erhålla en sådan av- fattning, att domstolen vore fri att an- vända vilket straff som helst mellan de minimi- och maximigränser som para- grafen stadgade. Hinder borde icke före— ligga att överskrida de för brotten stad- gade straffen även i andra straffarter än den svåraste tillämpliga. Förslaget upp- togs icke i propositionen (kungl. prop. nr 80/1948 5. 101), enär tillräckliga skäl icke ansågs föreligga att i avvaktan på slutförandet av arbetet med straffsyste- mets reformering då vidtaga några änd- ringar i konkurreusreglerna. Beredning- en har inledningsvis i denna avd. redo- gjort för skälen till att beredningen i detta sammanhang upptagit vissa be- stämmelser i strafflagen till revision. Så- som ytterligare skäl härför kan anfö— ras att bestämmelsen i rättstillämpning- en har utgjort en fälla för domstolarna (se t. ex. NJA 1952 s. 158).

En lösning av frågan enligt de linjer straffrättskommittén föreslog låter sig lättare genomföra efter sammanslag- ningen av straffarbete och fängelse till ett enhetligt frihetsstraff. Det blir hä- danefter endast fråga om två straffarter. Beredningen föreslår att gemensamt straff skall utsättas inom de gränser som bildas av det svåraste av de för brotten stadgade lägsta straffen och de för brot- ten stadgade högsta straffen sammanlag- da med varandra. Liksom i gällande rätt begränsas maximum därigenom att fäng- else på viss tid såsom gemensamt straff ej må överskrida det högsta fängelse- straffet med mer än två år,»och att bö- ter som gemensamt straff ej må översti- ga 180 dagsböter eller 500 kronor. Be-

• Sida 139
•  Original

stämmelsen har emellertid avfattats så att gemensamt straff i böter må uppgå till nämnda maximum även om fängelse kan följa å något eller alla brotten.

En förutsättning för att böter skall kunna ådömas som gemensamt straff är, såsom framgår av regeln om minimum, att böter kan följa på alla sammanträf- fande brott. Om högsta straff för alla brotten är böter beräknas det gemensam- ma straffets maximum genom samman- läggning av bötesmaxima för de särskil- da brotten. Det gemensamma maximum kan då bli t. ex. 130, 140 etc. dagsböter eller 100, 200 o. s. v. kronor upp till 180 dagsböter eller 500 kronor. Kan å något av brotten följa fängelse medger bestäm- melsens avfattning att gemensamt bötes- straff bestämmes till 180 dagsböter eller

500 kronor även om de för brotten stad- gade bötesstraffen sammanlagda icke uppgår till sådan höjd, t. ex. om ett brott, varå kan följa dagsböter eller fängelse, sammanträffar med brott, varå kan föl- ja högst 100 kronors böter (= 20 dags- böter, se SL 4: 6). Enär icke någon straffskala innehåller en speciell maxi— mering av antalet dagsböter samt böter i straffskalor tillsammans med fängelse numera alltid avser dagsböter i de fall där gemensamt straff kan ådömas (jfr den särskilda böteslagen den 24 septem- ber 1931), uppkommer denna speciella situation endast när brott, varå kan föl- ja fängelse eller böter, sammanträffar med brott, för vilket eller vilka penning- böters maximum ligger under 300 kro- nor (= 60 dagsböter).

2 kap. Avräkning av häktningstid m. 111.

Enligt 4 kap. 12 % strafflagen må dom— stolen, när tilltalad dömes till frihets- straff på viss tid eller till böter, om det med hänsyn till omständigheterna prö- vas skäligt förordna att straffet skall an— ses till viss del eller helt och hållet verk- ställt genom den dömdes hållande i häk— te. Omedelbart ådömt frihetsstraff må dock ej anses verkställt till större del än som svarar mot häktningstiden. Vidare sägs, att vad som stadgas om häktnings- tid skall äga motsvarande tillämpning om någon, som börjat undergå ung-doms- fängelse, förvaring eller internering, i stället dömes till frihetsstraff på viss tid eller till böter. Högre rätt är icke bun— den av lägre domstols beslut i fråga som nu avses, även om talan mot det beslutet icke fullföljes.

I paragrafens inledning har gjorts en redaktionell jämkning. Har någon hållits häktad för ett brott oeh frikännes han

för detta men dömes för annat brott som handlagts i samma rättegång, skall av- räkning kunna ske.

Avräkning kan endast ifrågakomma när tidsbestämd eller eljest särskilt ut— mätt påföljd ådömes. I gällande lydelse medger paragrafen avräkning å böter och tidsbestämt frihetsstraff. Av de på- följder som av domstol ådömes i visst mått har däremot icke medtagits sus- pension.

Beredningen har övervägt huruvida icke avräkning av häktningstid skulle kunna ske när domstolen dömer till sus- pension. De fall där en sådan situation kan uppkomma att en avräkning blir aktuell torde icke vara många; uteslu- tet är det dock icke. Enligt 28 5 i sta- tens allmänna avlöningsreglemente den 30 juni 19481 är den som är häktad skyl- dig att vidkännas löneavdrag (C-avdrag),

1 Se [(K den 6 juni 1952, 1952z454.

• Sida 140
•  Original

motsvarande hela lönen, »vederbörande myndighet likväl obetaget att, där så prö- vas skäligt, låta honom uppbära viss del av lönen». Har löneavdrag skett under häktningstiden har det från den dömdes sida i'regel väsentligaste elementet i suspensionen verkställts. Och även el- jest torde med fog kunna göras gällan- de att den frihetsförlust häktningen in- nebär i och för sig är ett allvarligare in- grepp än skiljandet från tjänsten under viss tid. Genom häktning åstadkommes också det avbrott i ämbetsmannens ut- övning av sitt ämbete, vilket stundom kan vara ur allmän synpunkt önskvärt. Dessa synpunkter har föranlett bered- ningen att föreslå att avräkning av häkt- ningstid skall kunna ske å suspension enligt samma grunder som gäller för av- räkning å annat straff. .

En i viss mån jämförlig situation före- ligger i de fall då ämbetsmaniadmi- nistrativ väg har avstängts från tjänst- göring i avvaktan på dom i målet. Även i sådana fall synes skäl kunna åberopas för att domstolen —— om den dömer till suspension _— skall äga förordna om att suspensionen till viss del eller helt och hållet skall anses verkställd genom av— stängning. Beredningen anser sig emel- lertid icke kunna upptaga denna fråga till behandling.

Frågan om disciplinstraffen för krigs- män, vilka regleras i särskild lag, sak- nar beredningen anledning att upptaga till behandling nu; huruvida bestäm- melser om disciplinstraffen bör in- arbetas i bestämmelser om övriga på- följder eller bibehållas samlade för sig även vid den slutliga systematiseringen kan beredningen för närvarande icke taga ställning till.

Domstolen kan förklara att straffet skall anses till viss del eller i sin helhet verkställt genom häktningen. Fängelse

som omedelbart ådömes må dock ej an- ses verkställt till större del än som sva- rar mot häktningstiden. Beredningen har ej funnit skäl bibehålla denna be- gränsning i domstolens fria prövnings- rätt. I regel kan anledning ej förekom- ma att döma i strid mot gällande rätts ståndpunkt. Denna torde sålunda i all- mänhet komma att följas även utan ut— tryckligt lagstadgande. Men någon gång kan fall tänkas då domstolen finner skäl att låta frihetsberövandet vara verkställt genom häktningen, ehuru häktningstiden ej fullt uppgår till det antal dagar som det, oftast i månader, ådömda straffet motsvarar. Högre rätt kan, utan att den finner anledning att ändra lägre dom- stols straffmätning, anse att den frihets- förlust den dömde varit underkastad ge- nom häktning är tillräcklig även om häktningstiden icke fullt uppgår till ti- den för straffet. Någon olägenhet av att frågan icke regleras genom en lagbestäm- melse synes ej kunna uppstå.

Strykes bestämmelsen kommer även av- räkning å suspension att lämnas oregle- rad. För denna lösning finner bered- ningen övervägande skäl tala. Den fri- hetsförlust som häktningen innebär kan betraktas som en allvarligare påföljd än skiljandet från utövning av tjänst. Dom- stolen bör kunna förklara att suspensio— nen i sin helhet verkställts även om tiden för suspensionen är längre än häktnings- tiden. Domstolen skall naturligtvis också kunna förklara att endast en viss del av suspensionen verkställts. Vid bedöm- ningen av huruvida avräkning skall gö- ras bör samma synpunkter som gäller för avräkning å annat straff vinna beaktan- de. Avräkning bör naturligen icke g'ö- ras så att viss häktningstid får gälla för både fängelse och suspension. Ett sådant förfarande står i strid med den tanke som ligger bakom den i 2 kap. 15 5 and-

• Sida 141
•  Original

ra stycket sist-a punkten intagna bestäm- melsen att suspension ej må verkställas medan den dömde undergår frihets- straff.

Gällande lags lydelse ger anledning till tvivel huruvida domstolen äger för- ordna om avräkning jämväl för den del av häktningstiden som ligger efter do- men. För en sådan tolkning uttalade sig departementschefen (kungl. prop. nr 342/ 1945 s. 183 och 245) medan lagrådet an- såg att lagrummet knappast kunde ges denna mening (s. 238). Enligt lagrådets uppfattning var dessutom en sådan an- ordning icke erforderlig. Därest den dömde icke önskade överklaga domen, kunde han genom nöjdförklaring ernå att verkställigheten påbörjades inom några få dagar, och i de fall, då talan fullföljdes, kunde enligt andra stycket av paragrafen högre rätt alltid taga hän-

3 kap.

Återfallsregeln i 4 kap. 14 å straffla- gen fick sin utformning i samband med 1942 års lagstiftning om förmögenhets- brotten; en mindre jämkning gjordes 1948. Straffhöjning skall enligt paragra- fen i regel ske om någon som tidigare dömts för brott mot 12 eller 20—23 kap. strafflagen (förfalskningshrott, förmö- genhetsbrott) begår sådant i dessa ka- pitel avsett brott vid vilket särskilt stad- gande finnes för det fall att brottet är grovt eller att brottet är ringa. Straffet för återfall skall bestämmas enligt stad- gandet för närmast högre svårhetsgrad. Straffhöjning skall ske om ej med hän- syn till brottens beskaffenhet, den tid som mellan dem förflutit eller eljest sär- skilda skäl äro däremot. Dom å lägre bötesstraff än sextio dagsböter må ej tillräknas någon till straffhöjning vid

syn till den häktningstid som infallit ef- ter den lägre instansens dom.

Övervägande skäl synes tala för den uppfattning som kommit till uttryck i lagrådets uttalande. Till lagtextens för- tydligande har orden »genom den döm- des hållande i häkte» ersatts med »ge— nom att den dömde hållits i häkte». När domstolen förordnar om avräkning av häktningstiden skall den alltså taga hänsyn endast till den del som ligger före domens meddelande. Om den and— ra punkten i första stycket såsom bered- ningen föreslagit borttages, får frågan endast ringa praktisk betydelse.

Om domstolen vill taga hänsyn till häktningstiden bör det ske med stöd av förevarande lagrum. Det bör alltså icke ske endast genom att straffet vid straff- mätningen sättes lägre än vad som skulle ha skett om den dömde icke varit häk- tad.

Återfall.

återfall. Utländsk straffdom må tillmätas samma verkan som svensk.1

Som skäl för att återfallsregelns till- lämpningsområde begränsats till vissa brottsgrupper har anförts (se SOU 1944: 69 s. 107) att i fråga om sådana brott där gradindelning funnits obehövlig återfall kan vinna tillräckligt beaktande vid straffmätningen utan särskilt stad- gande. Vissa kapitel i strafflagen, näm- ligen 13, 19 och 24 kap., i vilka grad- indelning genomförts, har emellertid läm— nats utanför återfallsregelns tillämpnings- område. Meningen har varit att frågan om regelns räckvidd skall upptagas till förnyat övervägande vid den fortsatta re— visionen av strafflagen.

1 Se SOU 1940:20 5. 31—32, 72—75; kungl. prop. nr 4/1942 s. 66—68, 186, 202—203; första lagutskottets utl. nr 18/1942 5. 23—24.

• Sida 142
•  Original

I straffrättskommitténs förslag till brottsbalk genomföres en gradindelning av flera andra brott. Redan på grund härav har det varit nödvändigt att upp- taga paragrafens innehåll till övervä- gande.

Den första fråga som beredningen har haft att besvara är den, om en bestäm- melse som medger skärpning av straf- fen vid återfall är nödvändig eller lämp- lig. Vid övervägande härav får delvis samma synpunkter som anförts i fråga om konkurrenslagstiftningen beaktas. Vid straffmätningen för återfall är det de individualpreventiva synpunkterna som träder i förgrunden. På ett tidigare brott har samhället reagerat med en viss på- följd; återfallet är ett indicium på att det ingripande som gjorts misslyckats, när det gällt att förhindra fortsatt brotts- lighet. Vid det förnyade samhällsingri- pandet kan det därför vara angeläget att andra åtgärder än tidigare vidtages eller att åt ingripandet ges en allvarligare ka- raktär. Av betydelse är straffskalornas konstruktion. Är skillnaden mellan mini- mum och maximum stor, kan det med visst fog göras gällande att tillräcklig hän-syn till återfallet kan tagas vid straff— mätningen utan särskild återfallsbestäm- melse. Då emellertid straffskalorna icke ansetts böra konstrueras med tanke på om de är tillräckliga vid alla fall av åter- fall — straffrättskommitténs förslag till brottsbalk innefattar i åtskilliga fall en sänkning av maximum från två års till sex månaders fängelse — har beredning- en ansett att en. särskild återfallsregel lämpligen bör finnas såsom komplement till straffskalorna för de särskilda brot- ten. Beredningen har förvissat sig om att straffrättskommittén delar denna me— ning.

Såsom inledningsvis nämnts är den nu- varande delvis generella återfallsregeln

tillämplig endast vid vissa brottsgrupper. Att denna anordning fortfarande behål- lits i gällande rätt torde bero på den historiska bakgrunden. Återfallsbestäm- melserna var tidigare begränsade till att avse ett fåtal brottsarter (stöld, snatteri, inbrott, rån och rånförsök); genom 1942 och 1948 års lagstiftning har generella bestämmelser givits för större brottsom- råden. Den fortsatta revisionen av straff- lagens speciella del har aktualiserat ett ännu vidsträcktare tillämpningsområde. Redan strafflagskommissionen uttalade sig för att en återfallsbestämmelse icke skulle begränsas till att avse endast vis- sa slags brott (SOU 1923: 9 s. 341). Så- som skäl för en begränsning skulle kun- na åberopas att återfall huvudsakligen framträder vid vissa brottsarter. Att göra en avgränsning av dessa brottsarter är emellertid mycket vanskligt, och avgö— randet måste komma att präglas av en viss godtycklighet. Utformas dessutom återfallsregeln så att det överlämnas åt domstolen att avgöra vilket inflytande å straffmätningen ett återfall skall ha, vil- ket beredningen föreslår, synes det vara mest följdriktigt att icke begränsa åter- fallsregelns tillämpning till vissa brott. Om sålunda återfallsregelns tillämp- ningsområde icke föreslås begränsat till vissa brottsarter, föreslår beredningen likväl en begränsning av annat slag. Be- hovet att kunna överskrida straffskalans maximum torde göra sig starkast gällan- de i de fall där skillnaden mellan mi- nimum och maximum är liten. Är skill- naden stor, vilket i allmänhet är fallet i straffskalor med högt maximum, kan tillräcklig hänsyn till återfallet tagas ge- nom straffmätning inom skalan. Beho- vet av att kunna överskrida maximum vid återfall är dessutom knappast fram- trädande i fråga om brott, beträffande vilka straffskalan innehåller högt maxi-

• Sida 143
•  Original

mum. Fordras ingripanden av längre varaktighet än vad straffskalan medger står andra påföljder som är bättre läm— pande för resocialiseringen eller förhind- randet av fortsatt brottslighet till buds, förvaring och internering. Beredningen föreslår därför att återfallsregelns till- lämplighet begränsas till att gälla brott, varå högst kan följa fängelse i två år. Ge— nom att ange de brott vid vilka maximum får överskridas på detta sätt, blir para- grafen tillämplig på praktiskt taget alla de brott, vid vilka förhöjning enligt gällande rätt kan göras. Enstaka undantag är t. ex. penningförfalskning SL 12:6 (BrB 12: 6), för vilket straffskalans maximum är frihetsstraff i fyra år, och rån, SL 20:5 (BrB 6:5, 6), där maximum är åtta år. Någon återfallsskärpning föreslås icke heller vid brott för vilka högsta straffet är böter. Gällande lydelse av 4: 14 leder icke i något fall till att straffet för brott, varå högst kan följa böter, vid återfall kan sättas över eljest gällande bötes- maximum eller ådömas såsom frihets- straff.

Det mått med vilket straffskalans max- imum må överskridas vid återfall har bestämts så, att när straffskalans maxi- mum är fängelse i sex månader, straffet för återfall får bestämmas till högst fängelse i två år. Är straffskalans maxi- mum ett år eller två år, får straffet för återfall bestämmas till högst fängelse i fyra år. Bestämningen av maximum för återfallsstraffet är givetvis i någon mån godtycklig; en teoretiskt fullt hållbar ar- gumentering torde icke kunna åstadkom- mas för någon bestämning. De här val- da gränserna har fördelen att de är enkla att tillämpa. De föreslagna bestäm- melserna medför att straff för återfall i flera av de fall, där återfallsskärpning nu är möjlig, får väljas inom en snävare ram än för närvarande. Straffskalan för

grova brott av en typ, där för normalfal- let kan ådömas högst två års frihetsstraff, sträcker sig nu i flera fall betydligt över fyra år (t. ex. till sex år vid grov stöld). Den föreslagna avgränsningen torde emellertid ge domstolarna tillräckliga möjligheter att välja lämplig påföljd. Härefter återstår att besvara frågan vilka brott som bör vara återfallsgrun- dande, d. v. s. vilken tidigare brottslighet som skall medföra att vid nytt brott höj- ning av straffet må ske. I gällande rätt anges de brott som är återfallsgrun- dande direkt i lagtexten genom hänvis- ning till brott som avses i vissa kapitel. En motsvarande lösning —— ett samman- förande av brotten i skilda grupper — kan tänkas även om bestämmelsen ut- sträckes till att gälla strafflagens (brotts- balkens) hela område. Att göra en upp- delning av de olika brotten i grupper med något inbördes sammanhang stöter dock på svårigheter. En indelning måste dessutom i många avseenden bli god- tycklig, och man träffar därmed icke med säkerhet det väsentliga, nämligen att öppna möjlighet för domstolarna att välja lämplig påföljd. Av samma skäl kan det icke vara ändamålsenligt att före- skriva att det tidigare brottet skall ha varit av »liknande art» eller dylikt. En sådan omständighet kan givetvis vara skäl för att återfallsregeln skall tilläm- pas. Bestämmelsens syfte är emellertid att öppna möjlighet till kraftigare ingri- pande mot sådana personer som visar tendens till asocialitet. Denna kan vara tydlig även om brotten. är olikartade. Stadgas såsom förutsättning att brottslig- heten skall vara av likartat slag innebär det en inskränkning som icke är moti— verad av den tanke som ligger bakom bestämmelsen om höjning av maximum vid återfall. Beredningen har ansett att möjlighet bör finnas för domstol att be-

• Sida 144
•  Original

akta all slags tidigare brottslighet om den är av viss grovhet. Liksom enligt gäl- lande rätt bör icke fordras mer än att domen om påföljd för det tidigare brot- tet vunnit laga kraft.

Med den syn på frågan om återfalls- skärpningen som beredningen givit ut- tryck åt är det emellertid icke förenligt att föreskriva att straffhöjning obliga- toriskt eller regelmässigt skall ske vid återfall. Bestämmande av straff bör ske med beaktande av alla föreliggande om- ständigheter. Därvid är tidigare brotts- lighet en viktig faktor, men det är icke säkert att bästa sättet att komma till rätta med brottslingens asocialitet är att ådö- ma ett förhöjt straff. Av betydelse blir frågan om brotten är uttryck för samma kriminalitetstendens. Ofta visar sig aso- cialiteten genom återfall i samma sorts brott, t. ex. tjuvnadsbrott. Endast mera undantagsvis torde dock förhållandena vara sådana att anledning finns att över- skrida maximum i den eljest gällande straffskalan. Är brotten mycket olikar- tade torde sällan sådant samband före- ligga dem emellan att ett överskridande är motiverat. Någon preskriptionstid för möjligheten att bestämma straffet över maximum synes icke böra upptagas. Så- dan finns icke heller i gällande rätt. Den tid som förflutit från det förra brottet är givetvis ändock att beakta vid bestäm- mandet av straff. Ligger brotten nära varandra i tiden torde skälen för en skärpning vara starkare än i motsatt fall. Såsom nedan närmare utvecklas (s. 175) föreslår beredningen en ändring i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister, in- nebärande att uppgift om straff i vissa fall efter en tids förlopp icke skall med- delas i utdrag av registret. I motiven till ändringsförslaget framhålles, att motsat- ta intressen gör sig gällande i fråga om registreringens omfattning och fullstän-

dighet. Den föreslagna begränsningen är en kompromiss, vilken emellertid knap— past kan ha någon betydelse för tillämp- ningen av återfallsbestämmelsen. Även om en åklagare naturligtvis icke är för- hindrad att förebringa utredning om den tilltalades tidigare vandel, däribland be- gångna brott, på annat sätt än genom ut- drag av straffregistret, kan det nämligen enligt beredningen icke komma i fråga att, när så lång tid förflutit att en uppgift icke förekommer i straffregisterutdra- get, vid återfall ådöma straff enligt en strängare straffskala än den för brottet stadgade.

Förslaget har utformats så att eljest gällande maximum må överskridas om skäl är därtill. Hur straffet skall ut- mätas inom de gränser som förslaget sätter överlämnas helt åt domstolen att avgöra. 4: 14 synes böra åberopas endast när straffskalan sålunda överskrides.

Enligt SL 5: 4 må brott som någon begått innan han fyllt aderton är icke tillräknas honom till förhöjning av straff vid återfall. Då domstolen enligt den ut- formning av 4:14 som beredningen fö- reslår icke förpliktas att regelmässigt ut- döma längre stravff vid åtenfall, synes en sådan särbestämmelse som 5: 4 icke vara behövlig.

I fråga om grovheten av det återfalls— grundande brottet har dock vissa be- gränsningar ansetts erforderliga. I gäl- lande rätt göres en begränsning med hänsyn till det straff, som ådömts för det tidigare brottet. Dom å lägre straff än 60 dagsböter får ej åberopas som grund för återfallsskärpning. Denna be- gränsning infördes av riksdagen bl. a. för att undvika registrering av bötesdo- mar; enligt straffrättskommitténs förslag och propositionen skulle varje dom å böter för förmögenhetsbrott grunda åter- fall. Med den utvidgning av återfallsbe-

• Sida 145
•  Original

stämmelsens tillämpningsområde som beredningen föreslår synes det mindre tilltalande att tidigare brott, varå ej kan följa högre straff än böter, skall kunna föranleda en kraftig höjning av straff- skalan för ett senare brott. Över huvud synes behov av att låta en tidigare bötes- dom leda till ett överskridande av eljest gällande maximum vid återfall knappast föreligga. Domstolen torde vid återfall kunna taga tillräcklig hänsyn till den tidigare domen genom straffmätning inom den vanliga straffskalan. Beredningen föreslår därför att dom å böter, obero- ende av om domen avsett brott varå kan följa fängelse eller ej, icke får läggas till grund för höjning av straffets maximum vid återfall. Icke heller dom å disci- plinstraff är återfallsgrundande. Någon ändring i denna i 12 5 lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff för krigsmän upptagna bestämmelse föreslås icke. Återfallsregeln har föreslagits vara tillämplig endast i fråga om brott som är belagda med straff i brottsbalken. Det har icke ansetts påkallat att utsträcka dess tillämplighet till specialstraffrät— ten, vare sig så att för denna införes en allmän återfallsregel eller så att dom för brott, som är belagt med straff i speci- alstraffrätten, är återfallsgrundande. I de återfallsbestämmelser som finns vid vis- sa särskilda brott inom specialstraffrät- ten föreslås icke någon ändring. Liksom i gällande rätt är återfallsbestämmelsen dock tillämplig även om domen avser flera brott och endast ett av dem är belagt med straff i brottsbalken. Möjligheten att beakta utländsk dom bibehålles i förslaget. Domstolen får prö- va om det brott domen avser skulle, be- dömt enligt svensk rätt, ha hänförts un- der något stadgande i brottsbalken och

10—527905.

om straffet är sådant att återfallsskärp- ning må äga rum.

Under beredningens och straffrätts- kommitténs diskussioner har ifrågasatts om icke en särskild bestämmelse borde införas som ger möjlighet att vid yrkes- eller vanemässig brottslighet ådöma an— nat straff än vad straffskalan för brot- tet medger. Självfallet år den omständig- heten att brottsligheten karakteriseras av yrkes- eller vanemässighet av bety- delse vid val av påföljd. Instituten för- varing och internering kan tillämpas å vane- och yrkesförbrytare. Och även i de fall, där domstolen icke finner skäl till att döma till sådan påföljd, kan yr- kes- eller vanemässigheten vara en bety- dande faktor vid bestämmande av läng- den av fängelsestraff. En regel som med- ger att straffskalan vid yrkes- eller vane— mässighet får överskridas synes likväl icke ha någon självständig betydelse, om regler finns om förhöjning av straffmax- imum vid sammanträffande av brott och vid återfall. Dessa regler bör ge domsto- larna tillräckliga möjligheter att välja påföljd i alla de fall där yrkes— eller va- nemässighet föreligger. Det har därför icke ansetts vara behövligt med ett stad- gande som låter yrkes- eller vanemässig- heten utgöra grund för en kraftigare för- höjning än vad konkurrens- och åter- fallsreglerna medger (jfr vad straffrätts- kommittén anförde härom i SOU 1944: 69 s. 105). En speciell bestämmelse om stra—ffskärpning vid vanemässighet finns i gällande lag i fråga om fosterfördriv- ning, SL 14:27; i BrB 1: 4 har denna bestämmelse ej upptagits i sådan form. Att vanemässigheten stundom utgör rekvisit för att ett brott skall föreligga, t. ex. i fråga om koppleri, SL 18: 11 (BrB 4: 7), är en sak för sig.

• Sida 146
•  Original

4 kap. Preskription.

Beredningen har granskat de krimi- nalrättsliga preskriptionsbestämmelser- na i syfte att utröna om mera trängande ändringar är påkallade. Måhända kan be- stämmelserna, med de ändringar bered- ningen nu föreslår, i huvudsak oföränd- rade ingå i beredningens slutliga förslag till reaktionssystemets utformande. Be- stämmelserna får enligt förslaget fortfa- rande sin plats i 5 kap. SL. Till ett kap. sammanföres således bestämmelser om preskription av möjligheten att ådöma straff och preskription av ådömt straff. Huruvida detta systematiskt är den bästa lösningen är beredningen icke beredd att nu taga ståndpunkt till.

Beredningen föreslår i fråga om pre- skription av möjligheten att ådöma straff enda-st smärre ändringar, närmast för att bringa lagtexten i bättre överensstäm- melse med tillämpningen i praxis. En be- stämmelse har beredningen ansett kun- na utgå. Preskription av ådömt straff har däremot reglerats på ett nytt sätt.

Bestämmelserna om förverkande torde beredningen komma att upptaga till be- handling i ett senare betänkande, var- vid även förhållandet till specialstraff- rätten skall uppmärksammas. Den granskning som då göres kan föranleda ändring även i preskriptionsbestämmel— serna. För närvarande föreslås endast mindre jämkningar; dock föreslås infö- rande av bestämmelse om preskription av ådömd förverkandepåföljd.

verkställda utredningen.

Till grund för den riksdagsskrivelse — nr 365/1948 — som föranlett Kungl. Maj:ts uppdrag till beredningen att in- komma med förslag rörande ändring i bestämmelserna om registrering av brott och förseelser ligger första lagutskottets vid samma riksdag utlåtande nr 44. I detta utlåtande, som avgivits i anledning av två likalydande motioner, nr 3 i förs- ta kammaren av herr Schlyter och nr 13 i andra kammaren av herr Hedlund i Östersund, anförde utskottet, efter en re- dogörelse för förekommande registrering av brott och förseelser samt för innehål— let i vissa yttranden som avgivits över motionerna:

Den registrering av brott och förseel- ser, som för närvarande äger rum, har såväl i motionerna som i åtskilliga ytt- randen utsatts för kritik. I huvudsak går kritiken ut på att registreringen fått för stor omfattning och att erforderlig sek- retess icke iakttages. Det har framhål- lits, att registreringen kunde skada de

därav berörda och motverka Skyddsar- betet bland de lagförda. En allmän om- prövning av registreringsbehovet kräves. Särskilt har man vänt sig mot brottsre- gistreringen i tidningen Polisunderrät- telser samt i socialregistren och de nyk- terhetsvårdande organens register. Även beträffande allmänna straffregistret framföras reformkrav. Myndigheter, som direkt eller indirekt äro ansvariga för vissa register, hava lämnat uppslag till förändringar i motionernas syfte. Å and- ra sidan har, särskilt beträffande Polis— underrättelser, socialregistren och de nykterhetsvårdande organens register, hävdats, att inskränkningar i registre- ringen skulle skada viktiga allmänna in- tressen.

Enligt utskottets mening är kritiken mot registreringsväsendet i många hän- seenden välgrundad. Registren hava till- kommit vid skilda tidpunkter och för att tillgodose olika ändamål. Detta har med- fört en anmärkningsvärd oenhetlighet. Beträffande vissa register har det sålun- da ansetts påkallat att i lag uppdraga be— stämda och tämligen snäva gränser för

• Sida 165
•  Original

registreringen. I andra fall åter sker re- gistrering på grundval av allmänt håll- na direktiv eller till och med utan stöd av allmän författning. De registrerades intresse av sekretess har tillgodosetts i växlande utsträckning. Härvid bör beak- tas, att samma brottsliga gärning ofta an— tecknas i ett flertal register. De stränga sekretessbestämmelser, som gälla för ex- empelvis straffregistret, innebära icke garanti för att en där antecknad gärning icke genom annat register kommer till utomståendes kännedom.

Beträffande registreringens omfattning synes man i likhet med motionärerna kunna göra gällande, att registrering i många fall sker utan bärande skäl. Ut— skottet vill exempelvis ifrågasätta om den omfattande brottsregistreringen i so— cialregistren är nödvändig. Anmärk- ningsvärd är också den registrering av frihetsstraff, som blivit en följd av fång— vårdsmyndigheternas skyldighet att läm- na kontrollstyrelsen och truppregistre- ringsmyndigheterna besked om intagna. I detta sammanhang må framhållas att flertalet registeranteckningar kvarstå under den registrerades livstid. Det kan med skäl ifrågasättas, om detta är på- kallat.

Mot åtskillig registrering torde vidare kunna anmärkas, att den gjorts tillgäng- lig för en alltför stor krets av funktionä— rer. Så lärer fallet vara med Polisunder— rättelser och socialregistren. Sekretess— skyddet mot utomstående är icke heller alltid tillräckligt. Det förekommer, så— som beträffande generaltullstyrelsens straffregister, att dylikt skydd alldeles saknas. Redan den omständigheten att samma gärning antecknas i ett flertal olika register kan innebära viss fara för att gärningen kommer till obehörigas kännedom.

Det sagda torde giva vid handen, att en översyn av gällande bestämmelser på förevarande område är påkallad. Vid denna översyn bör huvudvikten ligga på att undersöka i vad mån registreringen av brott och förseelser kan inskränkas. Viktigt torde även vara att avhjälpa bris— terna i sekretesskyddet. Förefintliga möj- ligheter till rationalisering av registre— ringsverksamheten böra tillvaratagas.

Som framgår av detta citat riktade ut- skottet anmärkningar mot registrerings- väsendet framför allt i tre hänseenden: den bristande enhetligheten i de bestäm— melser som reglerar registreringen, den— nas alltför stora omfattning både med avseende å de uppgifter som inflyter i registren och den tid, varunder uppgif- terna kvarstår i registren, samt slutli- gen det i vissa stycken otillfredsställan- de sekretesskyddet för registeranteck- ningarna.

Beredningen har i enlighet med sålun— da erhållna direktiv påbörjat en översyn av all förekommande registrering av brott och förseelser. De förslag som nu framlägges begränsar sig emellertid till det allmänna straffregistret. De lagbe- stämmelser som reglerar dettas förande måste under alla förhållanden undergå viss jämkning med anledning av vad be- redningen föreslår beträffande enhetligt frihetsstraff och återfall. Beredningen har därför funnit det lämpligt att nu framlägga också förslag till de ändring- ar av dessa bestämmelser, som är på- kallade med hänsyn till en reforme— ring av själva straffregistreringen, utan att avvakta slutförandet över hela linjen av utredningen härom. De problem som anknyter sig till det allmänna straffre— gistret är väsentligen fristående från dem som gäller straffregistreringen i öv- rigt och synes därför kunna i huvudsak lösas fristående från dessa. En dylik uppdelning av utredningen har för öv- rigt betingats också av läget i fråga om vissa undersökningar beträffande de speciella straffregistren som antingen av beredningen eller av andra organ igång- satts eller planerats. Härom må nämnas bland annat följande.

I fråga om PU må erinras om att che- fen för inrikesdepartementet under år 1950 tillkallat särskilda sakkunniga med

• Sida 166
•  Original

uppgift att inom departementet biträda med översyn av gällande bestämmelser om PU samt med utredning av frågan om sekretessbestämmelser till skydd för personer som omnämnes i PU även- som av övriga med berörda frågor sam- manhängande spörsmål. Dessa sakkun- niga, vilka enligt erhållna direktiv hål- lit viss kontakt med beredningen och dess arbete, har i september 1952 fram- lagt ett (stencilerat) delbetänkande med förslag om bl. a. inrättande av ett centralt polisregister. Förslaget har än- nu ej föranlett något ståndpunktstagandc från Kungl. Maj:ts sida.

Det hos statens kriminaltekniska an- stalt förda registret kommer att i det följande något beröras i samband med spörsmålet var det allmänna straffre- gistret bör föras. Beredningen har haft anledning att nu rikta uppmärksamhe- ten på förstnämnda register även i sam— band med behandlingen av frågan om tillåtligheten att meddela utdrag ur all— männa straffregistret för andra än straff— processuella och därmed jämställda syf- ten, s. k. vandelsbevis. Detsamma gäller i fråga om de lokala polisiära registren beträffande vilka beredningen inför— skaffat utredningsmaterial.

Nu gällande bestämmelser om militär straffregistrering har tillkommit efter det att första lagutskottet vid 1948 års riksdag avgav sitt förut citerade utlåtan- de och samma års riksdag gjorde hem- ställan om den nu pågående utredning- en. Enär bestämmelserna utformats un- der hänsynstagande till de synpunkter som kommit till uttryck i utskottsutlå— tandet är behovet av en översyn av dem mindre trängande.

Vad angår straffregistreringen hos kontrollstyrelsen och registreringen hos de särskilda systembolagen har vissa för- beredande undersökningar verkställts

för erhållande av material för att bedö— ma möjligheterna att inskränka denna registrering. Sedan strafflagberedningen den 21 mars och den 3 december 1952 efter remiss avgivit yttranden i ämnet har föreskrifter om viss begränsning av lämnandet av uppgifter ur ifrågavaran- de register utfärdats (SFS 1952:819).

Till detta ämnesområde hör en under- dånig framställning den 20 juni 1945 från riksdagens justitieombudsman om skyldighet för domstol m. fl. att tillställa kontrollstyrelsen uppgifter om beslut, en- ligt lagen om villkorlig dom, att ålägga villkorligt dömd skyldighet att avhålla sig från rusdrycker och en underdånig framställning den 30 mars 1946 från fångvårdsstyrelsen om ändring av gäl- lande bestämmelser angående skyldighet för fångvårdsstyrelsen att till kontroll— styrelsen sända uppgifter om intagning å fångvårdsanstalt och frigivning från sådan anstalt, vilka båda framställning- ar, jämte däröver avgivna utlåtanden, den 23 januari 1953 överlämnats till strafflagberedningen för att tagas i över- vägande vid fullgörandet av beredning- ens utredningsuppdrag.

Frågan om kontrollstyrelsens och systembolagens registreringsverksamhet måste tydligen ses mot bakgrunden av den uppläggning i stort nykterhetspoli- tiken erhåller. Numera föreligger resul- tatet av 1944 års nykterhetskommittés arbete i sju betänkanden, SOU 1951: 43 och 44 samt 1952: 12 och 52—55. Först sedan statsmakterna tagit slutlig stånd— punkt till de av nykterhetskommittén framlagda förslagen synes det vara möj- ligt att slutgiltigt angripa de speciella problem som sammanhänger med straff- registreringen på området. Beredningen förutsätter emellertid att under alla för- hållanden en väsentlig inskränkning av registreringsverksamheten såvitt avser

• Sida 167
•  Original

förseelser och bestraffningar skall kunna genomföras.

1 nu förevarande sammanhang upptar beredningen ej heller frågan om straff- registersekretessen. Denna är i fråga om det allmänna straffregistret i huvudsak tillfredsställande ordnad. Däremot är sekretessbestämmelserna delvis mycket ofullständiga i fråga om övriga straffre- gister. Beredningen vill i samband med sekretessfrågorna också beröra det vik- tiga spörsmålet om sättet för framläg- gande i rättegång av registeruppgifter. Tydligen är värdet av sekretessbestäm-

melserna i fråga om registeruppgifterna i hög grad beroende av hur de myndig- heter, vilka äger erhålla utdrag av re- gistren, främst åklagare och domstolar, förfar med det material utdragen inne- håller.

Beredningen upptar överhuvud icke frågan om straffregistreringens rent tek- niska anordnande. Beredningen vill er- inra om att beträffande allmänna straff- registret och centrala fångregistret un- der år 1948 en ingående utredning i det- ta hänseende verkställts av statens orga- nisationsnämnd.

3 kap. Ändamålet med registreringen i allmänna straffregistret.

Den omedelbara anledningen till igångsättandet av den utredning som se- dermera ledde till att det allmänna straffregistret inrättades var en den 29 november 1879 dagtecknad framställning från dåvarande justitieombudsmannen N. A. Fröman. Denne framhöll som an- geläget att domstolar och andra myndig— heter kunde få tillförlitliga upplysning- ar om de bestraffningar, till vilka tillta— lade personer möjligen förut blivit döm- da. Som motivering anfördes att en så- vitt möjligt fullständig kännedom i nämnda avseende vore av synnerlig vikt för en rätt tillämpning av gällande strafflag. Den huvudsakliga källan till upplysning för åklagare och domare om de tilltalades föregående bestraffningar var, anförde justitieombudsmannen, prästbetygen, men dessa var ofullständi- ga och otillförlitliga i angivna hänseen— den. För avhjälpande av den sålunda fö- religgande bristen borde inrättas en för hela riket gemensam anstalt, dit uppgif- ter borde överlämnas av domstolar, do- mare och fängelseföreståndare för att

förvaras och registreras och varifrån upplysningar kunde på anfordran till- handahållas åklagare och domstolar. De myndigheter som yttrade sig över justi— tieombudsmannens framställning vitsor- dade alla att det förelåg ett behov att erhålla bättre uppgifter i de ifrågava- rande hänseendena, men åsikterna gick isär hur man borde lösa problemet.

Justitieombudsmannens synpunkter underströks av straffregisterkommittén som i sitt förut omnämnda den 30 sep- tember 1892 dagtecknade betänkande an- förde bl. a. följande:

Den svenska strafflagstiftningen för- utsätter för ett rätt utmätande av straf- fen att domaren tager hänsyn ej alle- nast till de omständigheter som karak- terisera själva den brottsliga handlingen utan även till förhållanden som med av— seende å den tilltalade individen anting— en kunna giva anledning till mildring av straffet eller ock framvisa behovet av ökat straff för rättande av den lagstri- diga viljan.

För sådant ändamål är i allmänhet för domaren av vikt att känna den tilltalades föregående vandel och särskilt huruvi-

• Sida 168
•  Original

da och i vad mån han förut gjort sig sa- ker till lagöverträdelse och därför ådra— git sig straff.

Om man bortser från den tidsbunden- het och det starka beroende av den s. k. klassiska straffrätten varom kommitténs uttalande här vittne kan detta ju väl för- enas med de synpunkter som man också nu anser böra anläggas på utredningar i brottmål: det är angeläget att vinna en så fullständig upplysning som möjligt om den tilltalades personliga förhållan- den _— vartill också hör hans tidigare kriminella belastning _— för att rätt be- stämma påföljden såväl vad angår valet av reaktionsform som den mera begrän- sade avvägning som straffmätningen in- om en och samma straffart innebär. Emellertid gör kommittén ett tillägg som visar att man haft en väsentligen juri- diskt-formell syn på den föreliggande frågan. Kommittén fortsätter nämligen:

I all synnerhet är enligt den svenska lagstiftningen sådan kännedom (näm- ligen om tidigare lagöverträdelser och bestraffningar) behövlig för tillämp- ning av de lagens stadganden, enligt vilka undergången bestraffning för visst slag av brott medför användning av en annan och högre straffskala för nytt brott av samma slag.

Detta mera formella betraktelsesätt framgår också av den diskussion som fördes i frågan huruvida åtgärder mot lösdrivare borde antecknas i registret. Kommittén avvisade tanken (betänkan- det 5. 33) med den motiveringen att lös— driveri icke i Sverige betraktades såsom brott i egentlig mening och att därmed ej heller vore förenad någon påföljd en— ligt allmänna strafflagen, varför känne- dom om lösdriveriförseelser icke vore av egentlig vikt för domstolarna. Här- emot anförde två ledamöter av högsta domstolen vid lagförslagets granskning där, att det för vinnande av det med

straffregistret avsedda ändamålet vore av vikt, att registret innehölle upplys- ning om dem som blivit dömda till tvångsarbete. Föredragande departe— mentschefen anslöt sig emellertid till kommittéförslaget under upprepande av kommitténs motivering.

En viktig punkt i kommittéförslaget var åstadkommandet av erforderlig sek- retess kring uppgifterna i det föreslag- na allmänna straffregistret. Kommittén föreslog ett tillägg till ä 2 mom. 4 i då gällande tryckfrihetsförordning av in- nehåll att utdrag av straffregistret ej finge meddelas i andra fall än gällande författning utstakade. Kommittén erin- rade om att det förbud som då gällde mot utlämnande av utdrag ur kyrkoböc- ker m. m. om enskilda personers leverne och seder var inskränkt till Sådana fall, då utdragen skulle lända de enskilda »till skada eller förklenande». Om enahanda inskränkning bleve gällande i fråga om utdrag av registret skulle därav följa att från registret finge utgivas intyg om att angående viss person icke förekomme någon anteckning i straffregistret — så snart förhållandet verkligen vore sådant. Beträffande den som vid sökande av an- ställning eller eljest vid påfordran icke kunde förete dylikt intyg, skulle, utta- lade kommittén, dragas den slutsatsen att han blivit dömd för brott, och på det sättet skulle i verkligheten ha till- skapats en ny art av frejdebetyg som i icke ringa mån kunde motverka vad man velat vinna genom vidtagna inskränk- ningar i prästbetygens innehåll. Av så- dan anledning hade kommittén ansett förbud mot meddelande av utdrag ur straffregistret icke böra göras beroende av om upplysningarna vore gynnsamma eller ej för den efterfrågade personen.

Kommittén behandlade icke den ur sekretessynpunkt mycket viktiga frågan

• Sida 169
•  Original

hur straffregisterupplysningar skulle framläggas i rättegång, men dess uttalan- den vittnar om vilken vikt den lade på att sekretessbestämmelserna borde vara så utformade att förfång ej i oträngt mål vållades de registrerade.

De nu nämnda två synpunkterna —— önskemålet att kunna ur straffregistret erhålla fullständiga och tillförlitliga upp- gifter rörande tilltalads person till led- ning för det straffrättsliga avgörandet angående honom samt kravet på begrän- sande av registreringen och på strängas- te möjliga sekretess kring de i registret förekommande uppgifterna —- har gjort sig gällande vid alla senare ändringar av straffregistreringen. I viss mån är synpunkterna oförenliga. De kan knap— past samtidigt tillgodoses i önskvärd utsträckning. Dessa svårigheter har, med den fortgående utvecklingen av lag- stiftningen om reaktionerna mot brott, blivit allt mera markanta. I äldre tid var det främst uppgifter om den tilltalades föregående bestraffningar som betrakta- des som betydelsefulla för bestämman- det av reaktionsformen, d. v. s. straff- mätningen. Det återgivna uttalandet av kommittén tyder på att redan vid sekel- skiftet en mera nyanserad syn kunde göra sig gällande. Den väsentliga för— ändringen inträdde emellertid först se- nare, i och med det successiva tillska- pandet av alla de nya reaktionsformer som nu präglar samhällets kamp mot brottsligheten. Valet mellan dessa kräver en helt annan kunskap om den tilltala- des person än som erfordrades för den mera formella straffmätning som tidiga- re förekom.

Rättskipningsorganens skyldighet att skaffa sig dylik kännedom om den till- talades person är fastslagen — förutom genom vad stadgandena om de särskilda brotten innehåller om rekvisiten för des-

sa och genom de allmänna stadgandena om det subjektiva rekvisitet — dels ge- nom att särskilda legala förutsättningar uppställts för tillämpning av speciella reaktionsformer, dels genom direkta fö- reskrifter om verkställande av viss per- sonundersökning. I förstnämnda hänse- ende må erinras om stadgandena i 1, 3 och 8 55 lagen om villkorlig dom samt i 1, 3 och 4 55 lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt. I sist- nämnda hänseende åter må pekas på — förutom vad förundersökningskungörel- sen innehåller i dessa delar _— lagen om särskild förundersökning i brottmål med tillämpningskungörelse. Enahanda syn- punkter har gjort sig gällande även be- träffande den fortsatta behandlingen av brottslingen efter domfällandet, därom må hänvisas till t. ex. 43 5 lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. och kungörelsen den 31 oktober 1947 angå— ende införskaffande i vissa fall av hand- lingar i brottmål.

Tydligen skulle det ur vissa synpunk- ter vara värdefullt för straffrättskipning- ens organ om i ett register kunde sam- manföras alla de data rörande viss per- son — såväl bestraffningar för brott som andra — vilka vid nytt brott kunde vara av betydelse för valet av reaktionsform och över huvud för hans straffrättsliga behandling. Uppenbart är emellertid att ett sådant register icke skulle kunna bli i varje situation tillräckligt upplysande; domstolen skulle sålunda vara beroende av upplysningar också på annan väg än genom utdrag av registret. En allvarlig invändning mot att i stor utsträckning för upplysningar om personliga förhål- landen bygga på registeruppgifter är att dessa givetvis icke kan hållas helt ak- tuella. Anteckningar i ett register avser händelser som inträffat vid viss förflu- ten tidpunkt — mer eller mindre långt

• Sida 170
•  Original

tillbaka i tiden —— men de upplysningar man egentligen vill ha gäller den ifråga- varande personens aktuella status för att man därpå skall kunna grunda ett av- görande hur man bör förfara med ho- nom. Att i fråga om upplysningar be- träffande tilltalads personliga förhållan- den i alltför stor utsträckning lita till registerupplysningar skulle således med- föra betydande risker för att materialet blir missvisande. Likväl är det tydligt att ett tämligen fullständigt register, med fylliga data angående den registrerades konflikter med samhället, är till gagn för straffrättskipningen. I många fall skulle registeruppgifterna erbjuda en tillräcklig och tillförlitlig grund'för det ifrågakom— mande bedömandet — i huru många fall så skulle bli förhållandet bleve givetvis beroende på registrets fullständighet _ och i de fall då ytterligare utredning erfordrades skulle registeruppgifterna kunna ge en god utgångspunkt för denna utredning.

Här träder emellertid hänsynen till den registrerade in i bilden. Även om sekretessen kring uppgifterna i straff- registret i första hand är beroende av vilka regler som gäller om utlämnande av uppgifter ur registret och om sättet för handhavandet — t. ex. framläggan— det i rättegång — av det utlämnade ma- terialet, så är det tydligt att den registre- rades intresse av sekretess är desto bätt— re tillgodosett ju färre uppgifter som inflyter i registret och får kvarstå där. Dessa hänsyn leder enligt beredningens åsikt till en kompromiss: registret bör väsentligen innehålla endast sådana upp- gifter om ådömda bestraffningar och därmed likställda åtgärder som är nöd- vändiga för en rätt tillämpning av straff- lagens regler om iteration, konkurrens

och förverkande (av villkorligt anstånd med straffs ådömande eller verkställan- de eller av villkorligt medgiven frihet) samt för bedömande huruvida viss påföljd lagligen må eller skall tilläm- pas. Det statistiska intresse som straff- registret nu tjänar och även i fortsätt- ningen anses skola tjäna bör enligt be- redningens åsikt —- som däri samman- faller med den mening föredragande statsrådet uttalade redan 1912 i samband med den då aktuella organisatoriska re— formen av straffregistret _ klart under- ordnas de hittills berörda hänsynen. Det- samma gäller intresset för enskilda samt för andra myndigheter än de i straff- rättskipningen verksamma att erhålla uppgifter ur registret. Till det senare spörsmålet återkommer beredningen i det följande (5. 189 ff och 184 ff). Bered— ningen vill också (5. 175 ff) söka visa att under vissa omständigheter hänsy- nen till den enskildes intresse att upp- gifter angående honom ej skall oskäligt länge kvarstå i registret bör leda till att registret —— eller åtminstone utdrag ur registret _ kommer att stundom inne— hålla mera begränsade uppgifter än vad som tillämpningen av nyssnämnda mera formella regler i strafflagen egentligen påfordrar. Emellertid vill beredningen framhålla att en dylik begränsning av straffregistret eller straffregisterutdra- gen icke utgör formellt hinder för en åklagare att i en rättegång till utred- ning om den tilltalades person framlägga andra uppgifter om ådömda straff m. m. än dem straffregistret eller utdraget in- nehåller; däremot kan resultatet bliva att vissa uppgifter ej blir kända för åkla- garen — och därigenom ej heller för domstolen — genom att de ej finns i registret eller utdraget.

• Sida 171
•  Original

Enligt 1 & straffregisterlagen skall straffregistret innehålla uppgifter om

]. domar å dödsstraff, straffarbete el— ler fängelse,

domar å dagsböter, ej under 60, med tillämpning av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen,

hötesdomar med tillämpning av 5 kap. 2 5 strafflagen för brott varå enligt lag kan följa straffarbete,

hötesdomar med tillämpning av 5 kap. (S % strafflagen;

2. villkorliga domar;

3. domar å ungdomsfängelse tvångsuppfostran;

4. domar å förvaring eller interne- ring i säkerhetsanstalt;

5. domar, varigenom vederbörande funnits övertygad om någon med straff belagd gärning men i anseende till sin- nessjukdom ej kunnat fällas till ansvar (5 kap. 5 & strafflagen); samt

6. utslag varigenom dömts till tvångs- arbete.

Dessutom skall enligt 5 & sista styc- ket lämnas uppgift om den som under vistelse å fångvårdsanstalt av anstaltens läkare funnits lida av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten.

Övriga uppgifter som skall införas i registret avser ändringar av uppgifter enligt 1 5 eller uppgifter rörande verk- ställigheten.

Domar å dödsstraff torde alltfort böra registreras i allmänna straffregistret ehuru de, om de ej förvandlas till fri- hetsstraff, saknar större intresse ur re-

eller

gistreringssynpunkt. Vidare bör domar å fängelse — det nya enhetliga frihetsstraffet —— självfal- let registreras. Nu gällande regel om registrering av

4 kap. Vilka uppgifter bör införas i straffregistret?

vissa hötesdomar med tillämpning av 12 eller 20—23 kap. strafflagen tillkom 1942 i samband med den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott. Tidigare skulle av ifrågavarande domar endast snatterido— mar å böter registreras. Straffrättskom- mittén — och i anslutning till denna också Kungl. Maj:t — hade föreslagit en sådan lydelse av 4 kap. 14 % strafflagen att alla förmögenhetsbrott gjorts åter- fallsgrundande. I anslutning härtill hade föreslagits att alla hötesdomar med till- lämpning av nämnda kapitel skulle re— gistreras. Straffrättskommittén uttalade att en sådan utvidgning av straffregist- ret syntes för övrigt även i sig vara att räkna som en fördel. Emellertid kom på denna punkt en ändring till stånd på yrkande av första lagutskottet. Utskottet anförde att det icke syntes tilltalande att överhuvud räkna med återfallsskärpning på grund av ett förmögenhetsbrott som var så obetydligt, att det ansetts kunna försonas med ett ringa antal dagsböter. Utskottet sade sig även ha fäst avseende vid att införande av återfallsgrundande verkan vid varje bötesstraff för förmö- genhetsbrott syntes föra med sig att alla sådana straff redovisades i straffregist— ret, en anordning som ur flera synpunk- ter kunde väcka betänkligheter. Gränsen för återfallsverkan och registrering fast- ställdes på grund av dessa överväganden till 60 dagsböter.

Av det sagda framgår att registrering- en av hötesdomar följt reglerna om dessa domars iterationsverkan. Beredningens förslag i fråga om 4 kap. 14 & straffla- gen att hötesdomar ej längre skall ha särskild iterationsverkan (se 5. 144 f) torde därför böra medföra att sådana do- mar ej heller registreras i straffregistret. I den mån åklagare och domstolar behö-

• Sida 172
•  Original

ver utredning också om eventuella bötes- domar, får sådan utredning anskaffas på annat sätt än genom utdrag ur straffre— gistret. Det må framhållas, att de måhän- da viktigaste upplysningskällorna om bö- tesdomar, nämligen kontrollstyrelsens register och körkortsregistren, ju alltfort kommer att vara tillgängliga. Därutöver får man i mån av behov och tillgång li- ta till lokala polisiära register. Bered- ningen förutsätter att sådana kommer att finnas även i fortsättningen men har för avsikt att föreslå den bestämmelsen att däri ej får införas uppgift om straff som skall vara registrerat i allmänna straffregistret.

Bötesdomar med tillämpning av 5 kap. 2 % strafflagen är mycket sällsynta. I den mån de förekommer lär de icke ådömas för brott som det finnes anledning att särskilt uppmärksamma genom registre- ring i allmänna straffregistret. Bered- ningen föreslår därför att föreskrifterna om registrering av dylika domar upphä- ves.

Beredningen föreslår upphävande av 5 kap. 6 & strafflagen, och i enlighet här- med bör stadgandet om registrering av hötesdomar med tillämpning av nämn— da lagrum utgå.

I fråga om villkorliga domar nödvän- diggör reglerna om förverkande att de registreras.

Domar å ungdomsfängelse bör tydligen fortfarande registreras. Det ännu kvar- stående stadgandet om registrering av domar å tvångsuppfostran bör utgå. I fråga om registrering av domar å förva- ring eller internering föreslås ingen änd- ring. Likaledes bör straffriförklaringar fortfarande registreras. Också domar å tvångsarbete torde böra antecknas i straffregistret. Härför talar dels stadgan- det i 4 & lösdrivarlagen om undergånget tvångsarbetes inverkan å handläggningen

av senare anhängiggjort ärende om åt- gärd mot lösdriveri av samma person, dels den betydelse uppgift om ådömt tvångsarbete kan ha för bestämmande av formen för brottsreaktion.

Beslut om åtalseftergift antecknas nu ej i straffregistret. Beredningens förslag i fråga om 20 kap. 7 & rättegångsbalken innebär en väsentlig utvidgning av ef- tergiftsinstitutet. Någon anledning att in- föra registrering av åtalseftergifter före- ligger emellertid icke enligt beredning- ens åsikt.

Ej heller bör enligt beredningens me- ning beslut om påföljdseftergift enligt den av beredningen föreslagna nya ly- delsen av 5 kap. 4 % strafflagen eller domar å böter som meddelats med till- lämpning av detta lagrum antecknas i allmänna straffregistret.

De vidlyftiga och ingående föreskrif- terna om anteckning i straffregistret rö- rande verkställighet av frihetsstraff och säkerhetsåtgärder har varit föremål för kritik. I skrivelse den 22 januari 1944 anhöll fångvårdsstyrelsen om sådan änd— ring av 5 & straffregisterlagen att anteck- ning om frigivning från allmän straffan- stalt skulle göras i registret först om och när begäran om fullständigt utdrag ur straffregistret gjordes.

Till stöd för framställningen åberopa- des att anteckningarna i fråga vållade en hel del arbete, att den tämligen vidlyfti- ga anteckningsskyldigheten föreskrivits väsentligen av hänsyn till återfallsstatis- tiken, för vilken allmänna straffregistret emellertid ej blivit anlitat (i stället cent— rala fångregistret), samt att uppgift om verkställigheten icke vore formellt erfor- derlig för tillämpning av iterationsstad— gandena i dessas nya lydelse. Eftersom det emellertid ändå, när fråga uppkom- me att ådöma iterationsstraff, vore av värde att känna till om straff verkställts,

• Sida 173
•  Original

| | |

borde visserligen anteckning om verk- ställighet ske men endast i nyssnämnda begränsade omfattning.

Framställningen föranledde såvitt nu är i fråga ingen åtgärd. Det skulle onek— ligen också vara rätt egendomligt om man på antytt sätt skulle hålla vissa upp- gifter i beredskap för registrering': de skulle inflyta i straffregistret endast om utdrag begärdes. Straffregistrets inne- håll synes böra vara oberoende av dylik komplettering i rekvisitionsärende. Mot förfarandet synes också kunna anföras att det skulle kräva viss dubbelslagning för utfärdande av utdrag av straffregist- ret.

Det har även antytts att man skulle kunna helt slopa registreringen av ifrå- gavarande verkställighetsuppgifter. Som fångvårdsstyrelsen påpekat är dessa ej erforderliga med den nuvarande konst- ruktionen av iterationsreglerna. Det er- fordras för tillämpning av dessa ej att den dömde tillfullo undergått bestraff- ningen, och iterationsverkan är ej obli— gatorisk. Emellertid har man att taga hänsyn också till andra straffrättsliga stadganden. Enligt 3 & lagen om villkor- lig dom är t. ex. undergången bestraff- ning av viss art under de sista fem åren i regel hinder för meddelande av vill- korlig dom. Vidare är det för tillämp- ning av 4 5 lagen om förvaring och in- ternering i säkerhetsanstalt erforderligt med kännedom om föregående straff- verkställighet.

Beredningen anser därför ej möjligt att nu föreslå slopande eller någon prin- cipiell ändring av bestämmelserna om registrering av verkställigheten av straff och därmed likställda åtgärder. Med hän- syn till att domar å frihetsberövande straff och skyddsåtgärder som skall an- tecknas i straffregister ej längre verk- ställes i militärhäkte, föreslår beredning-

en emellertid att nuvarande tredje styc- ket i 5 5 straffregisterlagen utgår. Vida- re föreslås en formell jämkning i nuva- rande fjärde stycket i samband med ut- rensningen av vad där stadgas om tvångsuppfostran.

Genom nya rättegångsbalken infördes institutet rättelse av dom. Enligt 30 kap. 13 % gäller att om rätten på grund av an- märkning eller eljest finner att dom eller beslut till följd av skrivfel, missräkning eller annat dylikt förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, så skall rätten, sedan parterna erhållit tillfälle att yttra sig, meddela beslut om rättelse. Om rättelse skall göras anteckning å domen eller be— slutet. Har domstol på detta sätt medde- lat beslut om rättelse av dom eller beslut i delar varom uppgift skall lämnas till straffregistret, bör tydligen lämnas upp- gift också om rättelsen. En föreskrift här- om har av beredningen intagits som 3 5 i straffregisterlagen (nuvarande 3 % före- slås skola utgå).

Straffregisterlagen innehåller i sin nu- varande lydelse intet stadgande om upp- giftsskyldighet beträffande utgången i ärende rörande resning i brottmål. Be- viljas resning, kan högsta domstolen an- tingen förordna att målet skall ånyo upptas av den rätt som sist dömt däri eller också, om resning beviljas till den tilltalades förmån och saken finnes up- penbar, omedelbart ändra domen (RB 58: 7). Meddelar domstol, till vilken må- let sålunda återförvisas, eller högsta domstolen sådan dom som sägs i 1 & straffregisterlagen, skall givetvis uppgift insändas till straffregistret. Emellertid är det i vissa situationer av vikt att er- hålla kännedom redan om återförvis— ningsbeslutet. Riksåklagarämhetet har i underdånig skrivelse den 23 december 1948, vilken överlämnats till beredning- en, gjort framställning om ändring av

• Sida 174
•  Original

straffregisterlagen i denna riktning. Äm— betet anför i nämnda skrivelse bland an- nat följande.

I det fall som riksåklagarämbetet upp- märksammat hade högsta domstolen ge— nom utslag den 28 april 1948 (NJA 1948 not. B 364) beviljat resning i ett av Stockholms rådhusrätt genom utslag den 24 april 1947 avgjort mål, varigenom en person fällts till ansvar för stöld, samt förordnat att rådhusrätten skulle ånyo upptaga målet. Uppgift härom lämnades icke till straffregistret. Sedermera ut- mätte Svea hovrätt, som saknade känne- dom om resningsutslaget, i dom den 1 juni 1948 gemensamt straff för den brottslighet, varom den tilltalade genom rådhusrättens utslag den 24 april 1947 befunnits övertygad, och för annan av denne förövad brottslig gärning. Riks- åklagarämhetet hade med anledning här- av den 16 december 1948 måst ansöka om resning i det av hovrätten sålunda avgjorda målet. Sedermera hade emeller- tid straffuppgift expedierats i nyss- nämnda resningsmål.

Med den ovan angivna innebörden av bestämmelserna i straffregisterlagen syn- tes skyldighet att lämna uppgift till straffregistret ej heller ha förelegat i det i NJA 1947 not. B 1048 omnämnda målet, där högsta domstolen genom utslag den 21 oktober 1947 på ansökan av en livs- tidsfånge prövat lagligt att, med undan- röjande av bl. a. Kungl. Maj:ts utslag den 5 december 1932, varigenom denne dömts för mord, visa målet åter till Tor— na och Bara häradsrätt. Häradsrätten fri- kände sedermera den tilltalade. Den på grundval av Kungl. Maj:ts utslag den 5 december 1932 gjorda registreringeni straffregistret hade sålunda kvarstått även sedan den frikännande domen meddelats. Emellertid hade enligt vad ämbetet inhämtat från nedre justitiere-

visionen till straffregistret lämnats upp- gift om resningsutslagets innehåll och hade med stöd härav uppgiften om det genom utslaget den 5 december 1932 ådömda straffet avskilts ur registret.

Som exempel på avgöranden innebä- rande att högsta domstolen, i samband med att resning beviljats, omedelbart ändrat domen har ämbetet nämnt ett i NJA 1946 not. B 1014 omförmält mål vari högsta domstolen dels beviljat res- ning i ett av Torneå tingslags härads- rätt den 11 november 1944 avgjort mål, vari en utlänning, enligt uppgift, dömts till straffarbete i ett år, och dels befriat den dömde från ansvar för spioneri samt bestämt det straff denne förskyllt för viss förseelse mot utlänningslagen till dagsböter. Enligt vad ämbetet säger sig ha inhämtat hade dock uppgift till straff- registret lämnats i nu angivna fall.

Ämbetet anför att den omständigheten att i straffregistret icke inflyter uppgift om utgången av mål, vari resning bevil- jats, i vissa fall torde kunna leda till att en senare meddelad dom grundas å fel- aktiga förutsättningar. Om exempelvis resning beviljats i ett mål, i vilket den tilltalade dömts till frihetsstraff för för— mögenhetsbrott, och straffet i det sålun- da återupptagna målet bestämmes till dagsböter understigande sextio, kommer, påpekar ämbetet, därest uppgift om ut- gången av resningsmålet icke lämnas till straffregistret, den i registret intagna uppgiften om det ådömda frihetsstraffet att kvarstå och kan vid ett senare dom- fällande för något av den tilltalade be- gånget förmögenhetsbrott medföra att straff utmätes såsom för återfall.

Enligt vad ämbetet meddelar har ned- re justitierevisionen, sedan ämbetet fäst dess uppmärksamhet på förevarande spörsmål, beslutat meddela direktiv av följande innehåll. Uppgift till straffre-

• Sida 175
•  Original

gistret om utslag i anledning av res- ningsansökan skall lämnas under förut- sättning att ansökningen beviljas och att uppgift i målet tidigare lämnats till straffregistret från domstol samt anting- en högsta domstolen själv —— jämte det resningsansökningen beviljas _ dömer (inbegripet det fall, att högsta domstolen ändrar brottsrubriceringen) eller högsta domstolen återförvisar målet. Även om den sålunda vidtagna åtgärden kan an— ses till fyllest för undanröjande av de olägenheter som kan uppkomma därige- nom att bestämmelser i lagen om straff- register saknas för nu ifrågavarande fall, har ämbetet velat ifrågasätta om icke i samband med att nämnda lag av annan anledning erhåller ändrad lydelse, be- stämmelser av nyss angivet innehåll hör införas i lagen.

Enligt beredningens åsikt erfordras att uppgifter inflyter till straffregistret

om beviljad resning i mål som avgjorts genom dom varom anteckning skett i re- gistret. Eftersom skyldigheten att till straffregistret insända uppgifter hör till omfattningen vara fullständigt reglerad i lag, kan det icke vara tillfredsställande att uppgiftsskyldigheten grundas endast på nyssnämnda interna direktiv för ned- re justitierevisionen. Ett stadgande i äm— net synes lämpligen kunna inflyta i 4 5 i lagen och ges det innehållet att om res- ning beviljats i mål, vari meddelats dom varom förmäles i 1 5, 2 5 2, 3 eller 5 mom. eller 3 5, uppgift om utgången skall lämnas till registret. Stadgandet får självständig betydelse endast för åter- förvisningsfallen och de fall då högsta domstolen direkt frikänner eller dömer till icke registreringspliktig påföljd, enär, som förut nämnts, uppgift rörande omedelbart ändrade domar i övrigt skall insändas på grund av stadgandet i 1 %.

5 kap. Rehabilitering.

I vissa utländska lagstiftningar finns ett särskilt institut som innebär att de belastande verkningar som ett straff medför för den straffade bringas att upphöra. Detta kan ske genom ett for- mellt förfarande, avslutat genom ett be- slut, eller genom att viss tid från brottet eller bestraffningen utlöper. I fransk rätt har man båda formerna, nämligen dels réhabilitation judiciaire, som beslutas av domstol efter ansökan av den dömde, och dels réhabilitation de droit, som in- träder automatiskt, nämligen 5 år efter verkställt bötesstraff, 10 år efter verkställt straff av fängelse i högst sex månader, 15 år efter verkställt straff av fängelse från sex månader till två år samt 20 år efter verkställt strängare straff. Schweiz har rehabilitering efter ansökan i fråga om anteckningar i det federala straffre-

gistret; automatisk rehabilitering före- kommer i fråga om anteckningar i åt- minstone vissa kantonala register. I några länder är förutsättningarna för re- habilitering gynnsammare i fråga om brott begångna av unga förbrytare och i fråga om villkorliga domar. Institutet har givetvis sin största betydelse i de länder där dom för brott av lägst viss svårhetsgrad medför förlust i större el- ler mindre utsträckning av medborger- liga rättigheter, vilket ofta är förhål— landet.

Frågan om denna réhabilitation eller restoration to full civil status och dess inverkan på frågan om förandet och innehållet av ett allmänt straffregister upptog en stor del av debatten på sek- tion III vid den av Commission Interna— tionale Pénale et Pénitentiaire anordna-

• Sida 176
•  Original

de tolfte kongressen i Haag 1950. Det uttalades av generalrapportören beträf- fande det å sektionen diskuterade ämnet Penal Register and Social Rehabilitalion, den holländske professorn och domaren Vrij, att det i en modern strafflag inte fanns —— eller borde finnas -— något ut- rymme för en dylik formell rehabilite- ring. Man kunde mycket väl tänka sig en period av villkorlig frigivning som över- gång till friheten; men vad kunde det vara för mening med att efter den pe- riod, varunder den villkorliga frigiv- ningen löpte, ha en period som skulle avslutas med en »restoration to full civil rights»?

Den vid kongressen antagna resolutio- nen innehåller i punkt 3 bland annat följande föreskrift:

»Om man inte kan helt underlåta att delge myndigheter, privatpersoner och den som avses med utdrag ur straffre- gistret, uppgifter ur detta, bör utdraget efter utgången av viss i lag bestämd tid ej omfatta dessa uppgifter.»

Uttalandet tar närmast sikte endast på vandelsintyg — social certificates — som man rekommenderade skola utfär- das av en särskild nämnd, men ger ut- tryck för den allmänna tendensen i kon- gressresolutionen till restriktivitet i frå- ga om meddelande av uppgifter ur straffregister.

Frågan om rehabilitering är såtillvida av mindre betydelse för Sveriges vid- kommande som förlust av medborgerli- ga rättigheter — i större eller mindre utsträckning —— ej längre formellt före— kommer som påföljd för brott. Utfärdan- de av vandelsintyg har också endast helt rudimentär laglig reglering. Emellertid är ämnet likväl av intresse också för svensk rätt. Det har sålunda förekommit att personer som behövt utdrag ur straff— registret enligt straffregisterlagen 8 ä 1

mom. andra punkten för visst ändamål _— vanligen har utdraget skolat företes för utländsk myndighet — ej vågat be- gära sådant utdrag, därför att de flera årtionden tidigare erhållit en villkorlig dom för en tämligen obetydlig förseelse, som laglikmätigt föranlett anteckning i straffregistret. I den mån den utländska myndigheten vidhållit sin begäran om straffregisterutdrag har vederbörande fått avstå från det tillämnade företaget —— resa, bosättning utomlands o. s. v. — ofta med rättsförlust som följd. Stun— dom har dessa konsekvenser tett sig upp- rörande och orimligt hårda. Beredning- cn anser därför att också för Sveriges vidkommande ett slags rehabilitering bör införas.

En rehabilitering kan från de ut- gångspunkter som svensk rätt ger utfor- mas antingen så, att anteckning om de förhållanden som anses ej längre böra bringas till kännedom genom utdrag av straffregistret avskiljes ur straffregist- ret, eller så, att anteckningen ej medtas i utdrag som lämnas ur straffregistret, ehuru den fortfarande ingår i detta. Till förmån för den senare metoden kan an- föras att den ej förutsätter särskild ge.- nomgång av straffregistret för utrens— ning av uppgifter, vilket däremot den förra får anses göra, att den icke nöd- vändiggör komplettering av straffregist- ret med dylik uppgift, därest anteckning om nytt brott anses böra medföra sådan åtgärd, samt att den är fördelaktigare om straffregistret skall användas för statistiska ändamål. Man har därjämte att beakta sekretesslagstiftningen. Enligt nu gällande lag — 11 5 första stycket la- gen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna hand- lingar — är sålunda endast uppgifter och anteckningar som tillhör straffregistret underkastade sekretess.

• Sida 177
•  Original

Emellertid har straffregisterlagen re— dan nu, i 7 %, systemet med avskiljande av uppgift ur straffregistret. Avskiljande skall Ske när antecknat straff eller an— nan åtgärd undanröjts utan att ha ersatts av annan åtgärd som skall antecknas _— då sker utbyte av anteckning; vidare när antecknad dör och när nittio år för- flutit från hans uppgivna födelseår. Sys- temet torde böra bibehållas i dessa fall och i ett hänseende även något utvidgas.

Redan vid straffregisterlagens till- komst — se 1892 års betänkande s. 56 f —— övervägde man att sätta den nyss— nämnda åldersgränsen vid 70 år i stället för vid 90 år. Kommittén anförde att det onekligen mera sällan inträffade att nå- gon i åldern mellan 70 och 90 år åtala- des för brott. När kommittén likväl val— de 90-årsgränsen skedde det därför att man utgick från att uppgiften att utfär- da frejdebetyg kunde komma att över- flyttas från prästerskapet till den myn- dighet som skulle föra straffregistret; och då ålderstigna personer ofta hade behov av frejdebetyg — för sökande av understöd, vinnande av inträde i för- sörjnings— och sjukvårdsinrättningar och för åtskilliga andra ändamål —- så bor- de straffregistret ej vara ofullständigt i dessa delar.

De skäl som sålunda, för över sextio år sedan, anfördes mot att sätta ålders- gränsen under 90 år äger uppenbarligen ej längre någon bärkraft. Statistiken över brottsligheten har ej närmare specifice- rat hur denna fördelar sig inom ålders— gruppen 60 år och däröver. Antalet för straffregisterbrott sakfällda inom hela nämnda åldersgrupp utgör ungefär 1 % av hela antalet dylika sakfällda. Med hänsyn till den låga siffran synes man i och för sig kunna överväga att sänka ål- dersgränsen till 60 år. Emellertid torde försiktigheten bjuda att stanna vid 70.

För brott åtalade personer över denna åldersgräns är mycket få, och av de få åtalen resulterar endast en ringa del i ansvarspåföljd av beskaffenhet att höra antecknas i straffregistret. Ur en annan synpunkt skulle en sänkning av ålders- gränsen få stor betydelse. Sänker man gränsen för avskiljande från 90 år till 70 år skulle nämligen straffregistret — under förutsättning av en jämn distri- bution av materialet på samtliga ålders- klasser —— befrias från omkring 25 % av sitt material. I realiteten torde dock ut- gallringen bli något mindre. Minskningen i antalet rekvirerade utdrag blir uppen- barligen ringa.

I övrigt torde man för rehabiliteringen böra välja linjen att underlåta att i ut- drag som utfärdas efter viss tids förlopp medtaga anteckning om sådant från vil— ket vederbörande skall anses rehabilite- rad. Beredningen anser emellertid att man bör undvika uttrycket rehabilite- ring, vilket ej passar in i vårt reaktions- system. Något utrymme för en formlig rehabilitering finns icke, eftersom vi ej har något system av påföljder innebä- rande formell behörighetsförlust.

Enligt beredningens åsikt bör reglerna om uteslutning av anteckning i utdrag gälla samtliga arter av utdrag »— med undantag av de för statistiska ändamål meddelade, vilka saknar namnet å den registrerade och därför ej bör kunna le- da till identifiering av denne — alltså såväl dem som utfärdas åt domstol eller åklagare eller annan myndighet som dem vilka under vissa förutsättningar kan lämnas till enskild. I fråga om utdrag meddelade åt domstolar och åklagare in- nebär intygens begränsande tydligen i och för sig en inkonsekvens. Det kan så. lunda komma att inträffa att iterations— reglerna i 4 kap. 14 & strafflagen eller i specialstraffrätten, trots att förutsätt—

• Sida 178
•  Original

ningar därför förelegat, icke blir till- lämpade av den anledningen att erhållet straffregisterutdrag saknar uppgift om straff som kunnat grunda iterationsver- kan. Några olägenheter för straffrätt- skipningen av utdragens ofullständighet torde dock knappast uppstå. Vad särskilt iterationsreglerna angår utgår beredning- en härvid från att de straff, om vilka anteckning ej kommer att medtagas i ut- drag, lika litet som nu är fallet i fråga om så gamla straff blir tillmätta straff- höjande verkan vid återfall om de blir kända.

Vad härefter gäller frågan vilka upp- gifter som bör uteslutas ur straffregister- utdrag och när uteslutning bör ske synes anteckningar om villkorlig dom i viss mån stå i särklass. Det kunde måhända göras gällande att anteckning om vill- korlig dom borde kunna utgå sedan prö- votiden gått till ända utan att förverkan- de skett. Har anståndet med straffets ådömande eller verkställande ej förkla- rats förverkat kunde det sägas att det ej visat sig erforderligt med sådant straff som eljest enligt 1 & straffregisterlagen skall antecknas och att därför ej heller anteckning om den villkorliga domen borde längre förekomma i registret eller utdrag därur. Detta borde följdriktigt gälla även för den händelse prövotiden förlängts, varning meddelats eller skärp- ning av föreskrifter beslutats. Emellertid har man att taga hänsyn till att den kva- lificerade villkorliga domen i själva ver- ket är en självständig behandlingsform, utan frihetsberövande, som kan komma till användning inom ett stort område av kriminaliteten. Det är tydligen ofta av mycket stor vikt för domstolarna att få kännedom om sådan dom därest re- cidiv inträffar inom en icke alltför kort tid efter prövotidens utgång. Därför tor- de uteslutning ur straffregisterutdrag bö- 178 REGISTRERING AV BROTT ocn STRAFF.

ra göras beroende av att en viss, icke alltför kort tid därefter förflutit. Dessa synpunkter får tydligen än större vikt om den villkorliga domen ytterligare ut— bygges. Med hänsyn till att prövotiden i nu aktuella fall i regel är tre år föreslår beredningen att anteckning om villkorlig dom ej skall medtagas sedan åtta år förflutit från domen. Med »domen» avses i de fall då fullföljd skett den sista dö- mande instansens dom.

I fråga om anteckningar rörande tids- begränsade straff torde uteslutningstiden böra räknas från verkställighetens slut. Detta synes erforderligt redan på grund av att straffen kan vara av så olika längd. Man vinner därigenom också att —— räknat från brottet och domen —— strafftiden och uteslutningstiden adderas och att man följaktligen ej behöver göra uteslutningstiden extremt lång ens för de längsta tidsbestämda straffen. Bered- ningen föreslår en uteslutningstid av åtta år räknad från verkställighetens slut i fråga om anteckningar om dom å fäng- else i högst ett år. Till samma grupp torde kunna hänföras anteckning-ar om ungdomsfängelse och om tvångsarbete. I fråga om fängelse på viss tid över ett år torde uteslutningstiden kunna sättas till femton år. Samma tid, räknad från utskrivningen, bör gälla beträffande an— teckning om förvaring eller internering i säkerhetsanstalt.

En särskild fråga gäller hur man bör förfara när det förekommit mer än en anteckning av det slag som i och för sig omfattas av uteslutningsregeln. Enligt beredningens åsikt bör i sådant fall samt- liga anteckningar medtagas i utdrag om inte på grund av de särskilda uteslut- ningsreglerna var och en av anteckning— arna skall uteslutas.

Inom beredningen har uttalats att re- habiliteringsreglerna borde utformas me-

• Sida 179
•  Original

ra liberalt än vad som framgår av det förslag, för vilket beredningen stannat. Onekligen är förutsättningarna för re- habilitering stränga och alldeles särskilt gäller detta om man tar hänsyn till den praktiskt mycket viktiga regeln för det fall att det beträffande en person före- kommer mer än en anteckning. Bered- ningen har emellertid ansett sig böra inta en restriktiv hållning. De övervä- ganden som legat till grund för detta ställningstagande har varit följande. Det allmänna straffregistret användes nu i alldeles övervägande utsträckning i straffprocessuella sammanhang. Utdrag rekvireras av åklagarna för kollatione- ring av uppgifter som under förunder- sökning erhållits rörande straff som ti— digare ådömts den misstänkte, för bedö- mande av om häktningsframställning skall göras eller åtal beslutas och för det närmare bestämmandet av ansvarsyr- kandena. Vidare tillhandahålles utdrag åt domstolarna —— vanligen på rekvisi- tion genom åklagarna — för att de skall ha de exakta uppgifter om föregående brott och straff som erfordras för till- lämpning av straffrättens regler om ite- ration och användande av vissa påfölj- der men också för att ge domstolarna upplysningar om de tilltalades person. I mycket ringa mån användes straffre— gistret för andra ändamål, ehuru möjlig- het finnes att utfärda utdrag också till enskild person. De flesta dylika utdrag avser för övrigt sådana begränsade upp- lysningar som avses i 8 ä 2 mom. gällan- de straffregisterlag. Utdrag utfärdade på enskilds begäran finner, som beredning- en i annat sammanhang framhåller, sin huvudsakliga användning i relation till utländska myndigheter. Inom riket har det ej inrotat sig någon allmän praxis att kräva företeende av straffregisterutdrag som bevis på fläckfri vandel och som

villkor för erhållande av anställning, be- viljande av tillstånd 0. s. v. Som följd härav har sekretessen kring det allmän- na straffregistret kunnat uppehållas på ett någorlunda tillfredsställande sätt, vil- ket alls icke är fallet beträffande samt— liga övriga straffregister. Redan från första början var det meningen att ut- drag skulle på enskilds begäran medde- las ur allmänna straffregistret endast i mycket begränsad omfattning. Bered— ningen vill erinra om vad straffregister- kommittén yttrade om att enskild ej borde äga rätt att erhålla utdrag endast av den anledningen att registret ej inne- hölle några anteckningar rörande rekvi- renten: underlåtenhet att förete utdrag kunde då föranleda till misstanken att vederbörande vore straffad.

Enligt beredningens mening är det synnerligen angeläget att den nuvarande begränsningen i användningen av straff- registerutdrag bibehålles; i vissa hänse- enden föreslår beredningen ytterligare begränsningar i rätten såväl för enskilda som för myndigheter att erhålla utdrag; därom må hänvisas till framställningen s. 189 och s. 184. Sålunda föreslås att allt utfärdande av utdrag på enskilds be- gäran skall kräva medgivande av Kungl. Maj:t, och beredningen förutsätter att en dylik ordning leder till att de allra fles- ta av de nuvarande begränsade utdragen bortfaller genom att Kungl. Maj:t kom- mer att följa en restriktiv praxis. Tydli- gen begär enskild utdrag av straffregist— ret rörande sig själv i regel endast i de fall då han vet att däri intet förekommer rörande honom. Införandet av en pre— skription av anteckningar ökar givetvis intresset för den som tack vare preskrip- tionsreglerna kan erhålla ett »blankt» straffregisterutdrag att skaffa sig ett så- dant. Utfärdandet skall som nämnts vis- serligen vara beroende av att tillstånd

• Sida 180
•  Original

därtill lämnas i det särskilda fallet, men uppenbarligen kan det bliva svårare att vägra bifall om vederbörande kan anfö- ra goda skäl för att han behöver ett ut- drag och utdraget skulle bliva blankt — låt vara endast på grund av preskrip- tionsreglerna. Praxis i fråga om lämnan— de av tillstånd till utfärdande av utdrag på enskilds begäran skulle kunna befa- ras bli mindre sträng och därmed en dörr öppnas till ett användande av straffregisterutdrag som vandelsbevis. Det är tydligen angeläget att utdrag av straffregistret, som på grund av reg-

lerna om uteslutning av anteckningar ej kommer att innehålla några dylika, ej genom sin formulering röjer huruvida utdraget är blankt av denna anledning eller därför att vederbörande icke före- kommer i straffregistret. Utdraget får ej heller lämna någon felaktig uppgift el— ler vara vilseledande. Av denna anled- ning synes det ej möjligt att bibehålla den nuvarande formuleringen av blankt utdrag eller »förekommer ej i straff- registret». I stället torde böra använ— das uttrycket »intet att meddela ur straffregistret» eller liknande.

6 kap. Var hör straffregistret föras?

Det allmänna straffregistret fördes till en början inom justitiedepartementet å dettas statistiska byrå. Denna anordning hade föreslagits av straffregisterkommit— tén (betänkandet s. 41 ff) med den mo- tiveringen att straffuppgifterna borde tjäna också ett rättsstatistiskt syfte. ] ett betänkande den 6 december 1912 av särskilda sakkunniga rörande rättssta- tistikens organisation och därmed sam- manhängande ämnen föreslogs emeller- tid att straffregistret, i samband med att det för att tillgodose statistiska intressen väsentligt utökades, skulle överflyttas till fångvårdsstyrelsen. Tanken på en dylik överflyttning accepterades av Kungl. Maj:t, som bland annat till lagrådet re- mitterade förslag till erforderliga änd— ringar i straffregisterlagen. Emellertid hade också ett annat förslag framkom- mit, nämligen i de 5. k. departemental- kommitterades betänkande rörande den högre statsförvaltningens allmänna orga- nisation. Dessa kommitterade tänkte sig att straffregistret, liksom rättsstatistiken, skulle omhänderhas av ett särskilt statis- tiskt kontor, vartill statistiska centralby- rån skulle ombildas.

I nyssnämnda lagrådsremiss yttrade föredragande departementschefen, stats- rådet Sandström, att det visserligen vore sant att statistiska centralbyrån i sitt blivande arbete med rättsstatistiken skul- le fä åtskilliga beröringspunkter med straffregistret men att detta förhållande icke syntes böra tillmätas avgörande be- tydelse, eftersom centralbyrån med lätt het kunde få tillfälle att för statistiskt ändamål tillgodogöra sig de till straff— registret avgivna uppgifterna även om re- gistrets skötande överlämnades åt annat ämbetsverk. Avgörande skäl syntes tala för att registret överlämnades till fång- vårdsstyrelsen, där det vore att antaga att större kompetens och intresse för uppgiftens fyllande skulle finnas än in- om ett statistiskt ämbetsverk. I detta hän- seende ville departementschefen särskilt erinra om att straffregistrets användande för statistiska syften, vilken betydelse detta än i och för sig kunde ha, dock icke kunde bliva annat än en sekundär upp— gift för registret.

Att märka är att straffregistret under det första skedet av sin tillvaro var av ganska blygsam omfattning och krävde

• Sida 181
•  Original

mycket liten personal. Rationaliserings- hänsyn och liknande synpunkter spelade därför — såvitt framgår av handling- arna —- icke någon roll för frågan var registret borde föras. Det må nämnas att straffregisterkommittén (s. 49) beräkna- de det totala personalbehovet till en re— gistrator »med nödigt skrifbiträde». När frågan om överflyttning från justitiede- partementet till fångvårdsstyrelsen eller statistiska centralbyrån var aktuell be- räknades att straffregistrets förande krävde tjänstemäns arbete under till- hopa omkring 101/2 timmar per dag. Därjämte var en skriverska sysselsatt med renskrift ett par timmar om dagen. Antalet inkomna straffuppgifter hade stigit från omkring 4 000 år 1901 till om- kring 5000 år 1913 och antalet begärda utdrag från nära 2000 år 1901 till nära 6 000 år 1913.

Frågan om' straffregistrets placering har senare upptagits ur synpunkten att vinna arbetsbesparing genom rationali- sering. Sålunda föreslog statens organi— sationsnämnd i sin i december 1948 dag— tecknade PM beträffande organisations- undersökning vid fångvårdsstyrelsen att straffregistret skulle överflyttas till kri- minaltekniska anstalten som ju handhar åtskillig registrering av straff. Korten till det register som redan nu föres hos anstalten skulle jämväl utgöra register- kort till straffregisterakterna. Fördelar- na av en sådan överflyttning angavs av organisationsnämnden bli följande.

a) Det nuvarande, författningsmässigt icke reglerade insändandet till anstalten från åklagare m. fl. av uppgifter, mot- svarande straffregistrets straffuppgifter, erfordras icke längre.

b) Fångvårdsanstalterna behöver icke som nu sända uppgifter om frigivningar både till straffregistret och till krimi— naltekniska anstalten. (Uppgifterna till

anstalten bör emellertid efter överflytt- ning kompletteras med anteckning om återstående strafftid för villkorligt fri— givna. Vidare bör varje blankett upptaga endast ett namn.)

c) Uppläggning av nya registerkort behöver icke ske både hos straffregistret och hos anstalten. (Antalet till straffre- gistret inkomna straffuppgifter är för närvarande ca 35 per dag, varav unge— fär hälften föranleder utskrift och insor— tering av nya registerkort.)

d) Kriminaltekniska anstalten erhåller i full utsträckning uppgifter om ådömda straff.

e) Viss korrespondens mellan anstal- ten och fångvårdsstyrelsen beträffande straffregisterutdrag för utlänningar och i utlandet anhållna svenskar bortfaller.

f) Fångvårdsstyrelsen erhåller välbe- hövligt lokalutrymme.

g) Viss personalminskning (utöver den som kan vinnas genom den i punkt c) nämnda fördelen) synes vara möjlig, enär särskild chef för straffregistret icke torde erfordras.

h) Gallring underlättas, enär anstalten har och för speciella ändamål behöver ett register ordnat efter de registrerades födelsedatum.

i) Arbetet att på centrala fångregistret kontrollera om dömda med mindre än sex månaders straff blivit frigivna för- svinner, enär kriminaltekniska anstalten från fängelserna redan nu erhåller upp- gifter härom.

Å andra sidan skulle vissa uppgifter som nu hämtas från centrala fångregist- ret behöva översändas med posten till kriminaltekniska anstalten, vilket vore en nackdel.

I samband med överflyttningen borde vissa rationaliseringsåtgärder av teknisk art tagas under övervägande (se orga- nisationsnämndens PM 5. 16—17). Av

• Sida 182
•  Original

den personal som sysslar med straffre- gistret — vid tiden för undersökningen 1 byrådirektör, 1 aktuarie, 1 kontorsbi- träde, 2 aspiranter och 2 biträden för skrivarbete, eller summa 7 personer — beräknades 2 kvinnliga biträden kunna lösgöras genom överflyttningen och ra- tionaliseringen.

I yttrande den 25 januari 1949 över organisationsnämndens PM har fång- vårdsstyrelsen bestämt avstyrkt försla— get att överflytta straffregistret till kri- minaltekniska anstalten. Styrelsen har därvid i huvudsak anfört följande.

Straffregistreringen vore inte endast en teknisk angelägenhet utan vore så utformad att den jämväl skulle åstad- komma ett visst skydd för den dömde. Straffregistret måste stå under ledning av en befattningshavare som ägde ingå- ende kännedom om straffsystemet och strafflagen, ej minst lagstiftningen om sammanträffande av brott. Det räckte icke att han mottoge domstolarnas straff- uppgifter; han måste också granska dem och begära komplettering, då de vore ofullständiga eller oklara. Det av nämn- den som en fördel åberopade skälet att kriminaltekniska anstaltens register skul- le bliva fullständigare genom samman- slagningen med straffregistret framstode för styrelsen som det avgörande skälet mot en sammanslagning. Straffregistrets syfte vore att tillhandahålla domstolarna och andra myndigheter sådana upplys- ningar som erfordrades i brottmål, främst med hänsyn till gällande bestämmelser om återfall som straffskärpningsgrund eller förutsättning för ådömande av sär- skilda behandlingsformer. Det vore ej tillåtet att använda straffregistret för an— nat ändamål. Mot denna exklusivitet för registrets användning svarade synnerli- gen stränga sekretessbestämmelser. An— norlunda förhölle det sig med kriminal-

tekniska anstaltens olika register, vilka icke vore reglerade i lag vare sig med hänsyn till registeruppgifternas använd- ningsområde eller till sekretessen i frå- ga om uppgifternas utlämnande. För att en sammanslagning skulle kunna ske måste anstaltens register underkastas samma bestämmelser beträffande an— vändningsområde och sekretess som nu gällde för straffregistret, men en sådan begränsning skulle göra anstaltens re- gister oanvändbart för de syften som föranlett deras uppläggande. Vad slutli- gen rationaliseringen av straffregistret beträffade, så kunde en sådan vidtagas även om straffregistret bibehölles hos fångvårdsstyrelsen.

De särskilda sakkunniga som av che— fen för inrikesdepartementet tillkallats för att inom departementet biträda med översyn av gällande bestämmelser om PU m. ni. har i sitt den 10 september 1952 dagtecknade delbetänkande, inne- fattande bl. a. de sakkunnigas allmänna motivering, erinrat om organisations- nämndens förutnämnda utredning samt förklarat sig tillstyrka att den av nämn- den föreslagna överflyttningen av straff- registret komme till stånd snarast möj- ligt.

Svaret på frågan var det allmänna straffregistret bör föras —— sådan denna fråga nu föreligger till besvarande —— måste enligt beredningens åsikt bli oli- ka, beroende på vilken inställning man har till de grundläggande spörsmålen om ändamålet med detta straffregister och vilka uppgifter som bör inflyta i det— samma. Dessa spörsmål har beredningen behandlat s. 167 ff och får här hänvisa till den där lämnade framställningen. Med denna utgångspunkt, som innebär att straffregistret i huvudsak endast skall innehålla uppgifter som är erfor- derliga för en riktig tillämpning av

• Sida 183
•  Original

straffrättens bestämmelser om återfall, konkurrens och val mellan skilda reak- tionsformer — i den mån detta val vä— sentligen är beroende av formella fak- torer — men att det varken kan eller bör innehålla så många och fullständiga uppgifter att straffregisterutdrag beträf- fande en tilltalad kan ge en bild av ve- derbörandes personlighet som är ens tillnärmelsevis tillräckligt nyanserad för det val av reaktionsform och reaktions- mått vartill lagen ger möjlighet inom den till buds stående formella ramen, inser man att helt andra krav måste ställas på förandet av straffregistret, granskning- en av däri inflytande material och kon- trollen av lämnandet av uppgifter därur än på motsvarande funktioner beträffan— de ett register av den art som kriminal- tekniska anstaltens register represente— rar. Detta register bör eftersträva full- ständighet. Lagakraftvunna fällande do— mar, vilka — jämte, tills vidare, straffri- förklaringar —— är de fakta som ur all- männa straffregistrets synpunkt är av relevans, har ur de synpunkter som bör anläggas på anstaltens register knappast större intresse än sådana domar däri den tilltalade icke kunnat fällas på grund av att bevisningen, ehuru stark, likväl ej varit tillräckligt övertygande. Strängt taget är det ju icke straffen som är av intresse för ett sådant register utan brotten. Och som i annat sammanhang erinrats är registreringen av brott en- dast en detalj, låt vara en viktig sådan, av all den registrering —— av fingerav- tryck, tillvägagångssätt vid brott, för- brytar- och lösdrivaröknamn, bränder m. m. —— som måste ske i ett polisiärt spaningsregister.

Med denna helt skilda karaktär hos registren är det uppenbarligen ingen som helst mening med att slå samman dem _ vilket knappast heller direkt fö— reslagits — och föreligger ej heller till-

räckliga skäl för en sådan teknisk sam- ordning mellan dem att det blir möjligt att ställa dem under gemensam ledning. Tvärtom synes alla skäl tala för att hålla dem så väl skilda från varandra som möjligt. Det allmänna straffregistret mås— te stå under ledning av en kvalificerad jurist som äger goda kunskaper fram- för allt inom straffrättens allmänna del, speciellt i iterations- och konkurrens- frågor, så att han är i stånd att effektivt granska inkommande straffuppgifter och kan, vid misstanke om ofullständigheter eller felaktigheter däri, taga initiativet till komplettering eller rättelse. I själva verket har chefen för allmänna straffre- gistret en alls icke obetydlig uppgift som granskare av underrätternas straffrätt- skipning ur vissa formella synpunkter.

Det nu sagda leder givetvis icke till att straffregistret måste föras hos fång— vårdsstyrelsen. Kraven beträffande led- ningen skulle givetvis lika väl kunna tillgodoses om registret kvarstannat i justitiedepartementet och möjligen också om det överflyttats till en rättsstatistisk avdelning inom statistiska centralbyrån. På grund av att registrets skötande krä- ver så pass ringa personal, är det tydli- gen otänkbart att tillskapa ett självstän— digt verk för detsamma; det måste allt— så anslutas till ett befintligt verk. Un- der dylika förhållanden synes de allde- les övervägande skälen för närvarande tala för att låta registret kvarbli hos fångvårdsstyrelsen, vilket bl. a. medför praktiska fördelar med hänsyn till in— hämtande av uppgifter om straffverk- ställigheten. Med hänsyn till fångvårds— styrelsens åligganden beträffande bl. a. beslut om straffverkställighet och sam- manläggning av straff kan man påräkna att inom fångvårdsstyrelsen erhålla kom- petent personal för straffregistrets ve- derbörliga skötande.

• Sida 184
•  Original

7 kap. Myndighets rätt att erhålla utdrag.

Enligt straffregisterkommitténs förslag skulle utdrag ur straffregistret kunna meddelas endast åt myndighet. Vissa myndigheter skulle kunna erhålla utdrag utan särskild prövning, nämligen läns- styrelser, domstolar, allmänna åklagare, övriga myndigheter med häktningsbefo— genhet samt fångvårdsstyrelsen. Andra myndigheter skulle äga få utdrag där så- dant blivit begärt för visst ändamål som godkänts av chefen för justitiedeparte- mentet. I motiveringen härtill anförde kommittén att det av en eller annan sär- skild anledning kunde jämväl för andra myndigheter än de särskilt uppräknade, såsom för svensk minister i utlandet, kommerskollegium m. fl., inträffa behov att från registret få meddelanden och intyg. Föreskriften härom hade formu- lerats på angivet sätt för att göra sådant möjligt utan att likväl rättigheten ut- sträcktes alltför långt.

I propositionen ändrades formulering- en beträffande utlämnande av utdrag ef- ter prövning så att utdrag skulle lämnas till »annan myndighet» där Konungen för särskilt fall därtill meddelat tillstånd. Lagen har i denna del fortfarande sam- ma innehåll.

Uppräkningen av myndigheter som äger få utdrag utan prövning har suc— cessivt utökats. Den omfattar nu för- utom de redan från början medtagna el- ler domstol, länsstyrelse, allmän åklaga- re och annan häktningsmyndighet också interneringsnämnden, sta-tens kriminal- tekniska anstalt, justitiekanslern, justitie- ombudsmannen och militieombudsman- nen.

Det torde kunna ställas under diskus— sion huruvida icke rätten för myndighe- ter att erhålla utdrag ur straffregistret

kan något begränsas. En sådan begräns- ning finge tydligen avse de i lagen upp- räknade myndigheter som äger erhålla utdrag utan särskild prövning. De ut- drag som utfärdas till myndighet efter prövning är så få att de ur de synpunk- ter som här är aktuella är utan nämn— värd betydelse.

I en i mars 1948 dagtecknad under- handspromemoria från dåvarande che- fen för fångvårdsstyrelsens avdelning för straffregistret framkastades tanken att det ej längre skulle ankomma på åkla— garna att i brottmål införskaffa straffre- gisterutdrag; i stället borde detta bestyr åvila domstolarna. Denna väg är emel- lertid, såvitt beredningen kunnat finna, ej framkomlig. Om man ej tilläte åkla- garna att införskaffa utdrag, skulle handläggningen av många brottmål på ett olämpligt sätt fördröjas. Och om man tvingade dem att hos rätten söka till— stånd att rekvirera utdrag, bleve dom— stolarna på ett oskäligt sätt belastade utan att de likväl hunne ägna framställ- ningarna någon mera ingående pröv- ning.

I en annan underhandspromemoria från straffregistret har framställts krav på lämpliga åtgärder till förhindrande, om möjligt, av missbruk av registret för därmed ej avsedda ändamål, såsom för att tillhandagå enskilda arbetsgivare med upplysningar rörande arbetssökan- de och hos dem redan anställda perso— ner eller för att fullständiga utredning- en i ärenden angående körkort för fram- förande av motorfordon, förseelse mot parkeringsbestämmelscr och andra ba— gatellförseelser eller för uppläggande av kartotek etc.

Givetvis är det svårt att säga i vad

• Sida 185
•  Original

| ) l »

man missbruk av den obegränsade rät- tcn att rekvirera utdrag av straffregist- ret förekommer, eftersom rekvisitioner- na ej behöver vara motiverade. Någon bestämd ledning kan tydligen ej heller erhållas av den omständigheten att an- talet rekvisitioner är vida större än an— talet inkommande straffuppgifter. Emel- lertid föreligger bestämda uppgifter från straffregistret om att man kunnat iaktta att rekvisitioner skett för ända— mål som uppenbarligen är främmande för straffregisterlagen och att man ock— så någon gång kunnat få bekräftelse från rekvirenten på att rekvisition skett för sådant ovidkommande ändamål.

Allmän åklagare är enligt kungörelse den 19 december 1947 skyldig att inhäm- ta utdrag i vissa fall. Denna skyldighet täcker givetvis icke helt behovet av straffregisterutdrag för utredning röran- de brott. I många brottsutredningar fö- religger emellertid intet behov för åkla- garen att ha tillgång till utdrag. I regel erfordras sålunda ej utdrag av allmänna straffregistret när det gäller mera baga— tellartade förseelser. I fråga om förseel- ser mot den speciella alkohollagstiftning— en torde det i regel vara tillräckligt med utdrag ur kontrollstyrelsens register. På motsvarande sätt synes utdrag ur kör- kortsregistret i regel vara tillräckligt vid trafikförseelser. Och i fråga om andra ordningsförseelser lär det i de allra flesta fall vara tillräckligt med de upp— lysningar om föregående brottslighet -— om sådana över huvud erfordras _ som är att tillgå hos åklagaren eller den 10— kala polismyndigheten.

De flesta allmänna åklagare är tillika lokala polischefer. I denna sin egenskap torde de icke behöva ha rätt att utan prövning erhålla straffregisterutdrag.

Det nu sagda synes motivera en sådan jämkning i reglerna om rekvisitionsrät-

ten att rätt att utan särskild prövning erhålla straffregisterutdrag skall till— komma allmän åklagare (beträffande riksåklagaren se nedan), förutom när skyldighet att rekvirera föreligger, en- dast när utdrag erfordras för utredning angående brott. Det torde vara svårt att i lagen ange någon begränsning med hän- syn till beskaffenheten av det brott ut- redningen gäller. Med uttrycket erford— ras avser beredningen emellertid att framhålla att åklagarna skall vara plik— tiga att i varje särskilt fall där skyldighet att rekvirera utdrag ej föreligger noga pröva om det kan antagas vara nödvän— digt att ha tillgång till registerutdrag.

Beträffande domstol, internerings- nämnden, justitiekanslern, riksåklagaren och riksdagens ombudsmän torde man ej kunna ifrågasätta någon legal begräns- ning av rekvisitionsrätten.

Rätt att utan prövning erhålla utdrag bör också tillkomma myndighet som äger besluta om frihetsberövande åtgärd enligt lagen om utlämning av förbrytare, utlänningslagen eller lösdrivarlagen i ärende vari har uppkommit fråga om sådan åtgärd. I övrigt torde länsstyrel- serna icke ha behov av sådan rätt.

Statens kriminaltekniska anstalt, som infördes i förteckningen över rekvisi- tionsberättigade myndigheter i samband med de av 1942 års lagstiftning om för— mögenhetsbrott föranledda ändringarna, torde ej behöva särskilt nämnas.

Givetvis är det ovisst om de nu före- slagna ändringarna i fråga om rekvisi- tionsrätten skall kunna leda till någon mera väsentlig minskning av antalet ut— dragsrekvisitioner. Större verkan torde vara att ernå genom en jämkning av reg- lerna om skyldighet att rekvirera utdrag. Härom får beredningen hänvisa till när- mast följande kapitel.

• Sida 186
•  Original

8 kap. Begränsning av skyldigheten att införskaffa

utdrag av straffregistret.

Jämlikt kungörelsen den 19 december 1947 om skyldighet att inhämta utdrag av straffregistret åligger det åklagare att, när han gör framställning till domstol att någon som är anhållen skall häktas för brott, ofördröjligen rekvirera full- ständigt utdrag av straffregistret. Väc- kes mot någon, som ej är häktad, av all- män åklagare åtal för brott, varå kan följa förhöjt straff på grund av återfall eller eljest enligt lag kan följa straffar- bete, skall åklagaren likaledes ofördröj— ligen begära fullständigt utdrag. Slutli- gen stadgar kungörelsen att fullständigt utdrag skall införskaffas innan någon el- jest dömes till straffarbete, fängelse, för— vandlingsstraff för böter, ungdomsfäng- else, förvaring, internering eller tvångs— arbete eller för brott varå kan följa för— höjt straff på grund av återfall, så och innan någon erhåller villkorlig dom.

Denna kungörelse tillkom i samband med processreformen och efterträdde en kungörelse av den 1 oktober 1943 av un- gefär samma innehåll.

I skrivelse den 2 juni 1944 hemställde fångvårdsstyrelsen att 1943 års kungö- relse måtte ändras så att skyldigheten att införskaffa utdrag av straffregistret upp- hävdes såvitt anginge ådömande av för- vandlingsstraff för böter, däri inbegri- pet det fall att fråga uppstode om vill— korlig dom beträffande förvandlings- straffet. Till stöd för framställningen åberopade fångvårdsstyrelsen i första hand den växande arbetsbördan på straffregistret. Antalet inkomna fram- ställningar om utdrag av straffregistret hade ökat starkt och vida hastigare än antalet inkomna straffuppgifter. Till ök- ningen hade bidragit, förutom viss kris—

tidsbrottslighet, däribland det stora an- talet militära förseelser i samband med inkallelserna, också de nya bestämmelser- na om verkställighet av bötesstraff, vilka trätt i kraft med ingången av år 1939. Skyldigheten att inhämta utdrag ur straffregistret i varje bötesförvandlings- mål innebure en synnerligen stor ar- betsbelastning för straffregistret och san- nolikt också för domstolar och åklagare, vilken enligt styrelsens mening knappast svarade mot vad som därigenom vunnes. Straffregistret innehölle sålunda endast få uppgifter om bötesstraff. Tidigare domfällande utgjorde ej hinder för med- delande av villkorlig dom beträffande förvandlingsstraff för böter. De upplys- ningar angående den bötfälldes föregå- ende varav domstolen kunde ha behov vore i allmänhet tillgängliga oberoende av straffregisterutdrag enär den bötfällde i regel vore känd för domstolen eller åklagaren. Skulle så icke vara förhållan- det funnes ju alltid möjligheten att — även om skyldigheten att alltid inför- skaffa utdrag borttoges — med stöd av 8 % straffregisterlagen införskaffa ut- drag.

över fångvårdsstyrelsens framställning hördes underrättsdomar- och åklagar- föreningarna. Landsfiskals- och stadsfis- kalsföreningarna lämnade förslaget utan erinran. Häradshövdingeföreningen gick med på att skyldigheten att inhämta ut- drag begränsades till fall då fråga upp- stode om villkorlig dom beträffande för- vandlingsstraffet. Landsfogdeföreningen ville icke motsätta sig bifall till fram- ställningen men menade att reformen skulle vara betydelselös för åklagare och polismyndigheter och sannolikt utan av-

• Sida 187
•  Original

i | ) l %

sevärd betydelse för fångvårdsstyrelsen eftersom antalet mål om bötesförvand- ling vore förhållandevis ringa och an- talet villkorligt meddelade förvandlings— straff än mindre. Stadsdomarföreningen avstyrkte bifall under åberopande av att den som erhållit villkorlig dom kunde få anståndet förklarat förverkat om för— vandlingsstraff för böter ådömdes ho- nom. I stadsdomarföreningens yttrande anfördes vidare:

Det är ingalunda så som fångvårdssty- relsen uttalar att den bötfällde i regel är känd för domstolen eller åklagarmyn- digheten. Ofta har den bötfällde icke närmare reda på sina tidigare bestraff- ningar eller också är han obenägen att lämna ordentliga uppgifter. Vidare må framhållas att i mål om förvandling av böter är det ganska vanligt, att den in- stämde icke inställer sig vid rätten. Det är i regel på det av åklagaren förebragta skriftliga materialet, som förvandling av ådömda böter skall ske. Därvid är det av vikt att ha tillgång till så fullständiga och vederhäftiga uppgifter som möjligt. Någon större minskning av antalet rekvi- rerade utdrag av straffregistret torde därför icke kunna påräknas, även om fångvårdsstyrelsens förslag skulle bliva godtaget.

Fångvårdsstyrelsens framställning för- anledde ingen ytterligare åtgärd. Skälet torde främst ha varit den inverkan bö- tesförvandlingsstraff kunde få med av- seende å en tidigare meddelad villkorlig dom. Det kunde förväntas, att även om skyldigheten för åklagarna att förete ut-

drag skulle upphävas, så skulle domsto-

larna ändå i många fall begära utdrag och därigenom skulle ändamålet med fångvårdsstyrelsens framställning i icke ringa mån förfelas. Dessutom inverkade på ståndpunktstagandet tydligen att det rörde sig om ett jämförelsevis ringa an- tal mål (mellan 1 000 och 2000 bötes- förvandlingsmål årligen).

Under förarbetena till 1947 års kun-

görelse ifrågasattes ej att göra någon ändring beträffande skyldigheten att in- förskaffa straffregisterutdrag. Ändring- arna avsåg väsentligen en anpassning till de nya häktningsreglerna.

Frågan om straffregisterutdrag i bö- tesförvandlingsmål har emellertid allt- fort uppmärksammats inom fångvårds- styrelsen och bragtes ånyo på tal av då- varande byrådirektören i straffregistret i samband med organisationsnämndens undersökning är 1948. Angelägenheten att så långt möjligt nedbringa antalet straffregisterutdrag synes vara så pass stor att alla rimliga möjligheter att nå ett resultat torde böra tillvaratagas. Bö— tesförvandlingsmålen utgör emellertid som nämnts en så pass liten grupp att problemet synes böra angripas från me- ra allmänna utgångspunkter.

Vissa möjligheter att inskränka de obligatoriska utdragsrekvisitionerna tor- de finnas. Visserligen synes det icke va- ra möjligt att begränsa skyldigheten i de i kungörelsens första stycke, första punkten, omnämnda fallen, nämligen då åklagare gör framställning till domstol att någon som är anhållen skall häktas för brott. Givetvis erfordras icke alltid straffregisterutdrag för häktningsfrågans bedömning, och stundom föreligger tyd— ligen redan straffregisterutdrag — för vilket .fall ny rekvisition ej skall göras om utdraget är tillräckligt färskt —- men i så pass stor utsträckning kommer ut- drag under alla förhållanden att behöva rekvireras innan målet kan avgöras att det -— särskilt med hänsyn till angelä- genheten av skyndsamhet — synes säk- rast att genast rekvirera utdrag även- som att föreskriva att så också skall ske.

Däremot torde en jämkning vara möj— lig beträffande de i andra punkten av första stycket nämnda fallen. I första hand synes man kunna ifrågasätta om

• Sida 188
•  Original

det kan vara erforderligt att ha kvar fö- reskriften att åklagaren ofördröjligen skall begära utdrag om åtal väckes för brott varå enligt lag kan följa straffar- bete. Mot stadgandet i dess nuvarande lydelse kan anmärkas att det leder till att utdrag rekvireras i ett stort antal mål där det i verkligheten aldrig kan bli frå- ga om att döma till straffarbete eller fängelse, ehuru straffskalorna är så vida att sådant straff ingår, och där straffre- gisterutdrag ej behövs för bötesstraffets utmätande. Stadgandet måste under alla förhållanden jämkas med anledning av beredningens förslag om enhetligt fri- hetsstraff. Man torde därför kunna över— väga att upphäva stadgandet och låta rekvisition av utdrag bli beroende av antingen åklagarens bedömande eller en tillämpning av andra stycket.

Vad återfallssituationen angår kan framhållas att särskilt efter en ändring av strafflagens återfallsstadgandcn i en— lighet med beredningens förslag ett bi- behållande av den nuvarande regeln skulle innebära att utdrag måste rekvi— reras i ett mycket stort antal mål, oav- sett om behov därav i verkligheten skulle visa sig föreligga. Beredningen vill där— för föreslå att samma regler blir tillämp- liga i återfallssituationen som i det nyss behandlade straffarbetsfallet. Hela and- ra punkten av första stycket skulle i en— lighet härmed kunna utgå.

I de fall som uppräknas i andra styc- ket är tydligen tillgång till straffregister- utdrag i regel erforderlig. Så är emellertid uppenbarligen icke alltid förhållandet. Om vederbörande just uppnått straffmyn- dighetsåldern kan tydligen straffregist- ret ej innehålla några uppgifter. Detsam-

ma gäller för de — låt vara sällsynta _— fallen då enligt straffregisterlagen even- tuella anteckningar rörande den tillta- lade skall ha avskilts ur registret. Beträf- fande somliga tilltalade äger åklagaren och domstolen så säkra uppgifter ur and- ra källor att det är överflödigt att anlita straffregistret _ det gäller givetvis främst om personer som icke förekom- mer däri. Slutligen förhåller det sig så att det icke i alla situationer och icke beträffande alla brott är lika nödvändigt att erhålla fullständig kännedom om den tilltalades eventuella bestraffningar, icke ens i den utsträckning varmed straffre- gistret kan stå till tjänst. Det sagda sy- nes närmast leda till att stadgandet i andra stycket skulle kunna förses med ett tillägg som gör rekvisition beroende av domstolens prövning huruvida straff- registerutdrag är erforderligt. En sådan jämkning innebär tydligen icke någon fullständig nyhet. Om straffregisterut— drag nu föreligger i en sådan situation som anges i andra stycket men detta ut- drag ej är alldeles färskt, har domstolen redan en viss prövningsrätt i fråga om ny rekvisition. Det nya skulle följakt— ligen vara att domstolen skulle kunna helt underlåta rekvisition om den an- såge utdrag ej behövligt. Det är all an— ledning att antaga att domstolarna kom- mer att tillämpa ett sådant medgivande med stor försiktighet. Trots detta synes man ha grund för att bedöma verkning- arna av jämkningen som icke alldeles obetydliga.

Beredningen har uppgjort ett utkast till ny kungörelse i enlighet med det nu anförda.

• Sida 189
•  Original

Enligt straffregisterkommitténs förslag till förordning angående straffregister, 1 5, skulle straffregistret vara inrättat en— dast till upplysning för vederbörande myndigheter. Kommittén anförde i mo- tiveringen att då i 1 % nämnts att straff- registret var avsett till upplysning för vederbörande myndigheter, så hade det skett i ändamål att redan från början betona straffregistrets karaktär att vara undantaget från de offentliga handling- ar, av vilka envar ägde taga del. Om nå- got utlämnande till enskild var icke tal.

Frågan om rätt för enskild att erhålla utdrag av straffregistret rörande sig själv aktualiserades emellertid under lagstift- ningsärendets fortsatta gång. Kommittén hade tänkt sig att författningen om straffregister skulle utfärdas i admini- strativ ordning. Endast i fråga om sekre— tessen erfordrades lagbestämmelse _— en ändring i då gällande tryckfrihetsför— ordning, 5 2 4:0). Ett förslag till sådan ändring blev emellertid förkastat av riksdagen, huvudsakligen av den anled- ningen att bestämmelserna om utläm- nande av utdrag ur registret ansågs böra utfärdas såsom civillag.

Med anledning härav framlades för 1900 års riksdag ett förslag till lag om straffregister i nära anslutning till kom- mittéförslaget. Dettas 15 % ändrades emellertid på så sätt att rätten för annan än de särskilt uppräknade myndigheter- na att erhålla utdrag ej förbehölls endast myndighet samt att den gjordes beroen- de av Konungens för särskilt fall därtill meddelade tillstånd. Någon motivering till att rätten sålunda utsträcktes också till enskild person gavs ej av departe- mentschefen vid förslagets remitterande till högsta domstolen.

9 kap. Enskilds rätt att få utdrag rörande sig själv.

I högsta domstolen anmärkte fyra justitieråd på ändringen. De anförde att utsträckandet av rätten att erhålla ut- drag ej stode väl överens med uttalandet att det var av vikt att bestämmelserna om utlämnande utfärdades i form av civil- lag.

Denna anmärkning föranledde den jämkningen i propositionen att tillstånd skulle kunna ges, förutom åt myndighet, endast åt enskild vars rätt kunde vara beroende på upplysning ur registret.

Lagutskottet tillstyrkte propositionen. Herr Lindhagen — då suppleant i ut- skottet — reserverade sig emellertid. Han erinrade om riksdagens stånd- punktstagande att bestämmelserna i vil- ka fall registerutdrag finge meddelas borde erhålla civillags helgd. Det till högsta domstolen remitterade förslaget innebar bara den omgången att genom civillag uppdragits åt Kungl. Maj:t att i administrativ väg närmare besluta i ämnet. Propositionen innebar i verklig- heten icke någon ytterligare begräns- ning. Beträffande frågan i vilka fall och i vad mån en enskilds verkliga rätt skul- le anses vara beroende av uppgift ur re- gistret lämnades ingen ledning i själva lagen. Riksdagens uppfattning, att de fall, i vilka utdrag av registret finge meddelas, borde genom civillag noga be- gränsas och regelbindas, hade sålunda väsentligen åsidosatts genom den före— slagna bestämmelsen att registerutdrag skulle efter Kungl. Maj:ts beprövande ut- lämnas till enskilda. Därefter fortsatte reservanten:

Tanken på inrättandet av ett straff- register är uteslutande framsprungen ur angelägenheten att befrämja ett likfor- migt och rättvist utmätande av straff för begångna brott. Intet överklagat missför-

• Sida 190
•  Original

hållande eller yppat behov kan däremot åberopas för att straffregistret därutöver bör, på sätt nu ifrågasatts, betjäna en— skilda i deras rättsangelägenheter. När registret blivit en verklighet och erfa- renheter vunnits, torde detsamma vis- serligen möjligen kunna brukas även till nya ändamål. Men då skola dessa noga bestämmas i civillagen och icke till Ko- nungens omedelbara avgörande i statsrå- det ytterligare hopas en mängd detaljbe- styr från vilka han skäligen bör vara be- friad.

Första kammaren biföll propositionen utan votering. I andra kammaren blev det livlig debatt. För reservationen tala- de bl. a. herrar Hedin och Staaff, men propositionen segrade i voteringen (114 mot 81).

Enligt nuvarande lydelse av straffre- gisterlagen kan enskild person erhålla dels fullständigt utdrag av straffregist- ret —— 8 5 1 mom. andra punkten — och dels begränsat utdrag — 8 5 2 mom.

Begränsat utdrag —— utdrag innehål- lande bevis att viss person ej förekom- mer i straffregistret, såvitt angår annat förhållande än dom å böter eller villkor- lig dom å förvandlingsstraff för böter _ må på begäran av vederbörande själv meddelas, där han med intyg av KB, un- derrätt, häradshövding, borgmästare, svensk beskickning eller svenskt konsu- lat styrker att hans rätt kan vara bero- ende av sådant bevis.

Antalet utfärdade begränsade utdrag uppgår numera till omkring 700 årligen. Det har varit i mycket starkt stigande och tendensen synes innebära en ytter- ligare ökning. Vanligen begäres sådant utdrag för erhållande av passvisering till vissa länder, som icke medger inrese- tillstånd till personer straffade för brott (brott här ställt i motsats till förseelse).

Fullständigt utdrag skall lämnas till enskild vars rätt må vara beroende på annan upplysning ur registret än som

framgår av nyss nämnt begränsat ut- drag, där Kungl. Maj:t för särskilt fall därtill givit tillstånd.

Rätten att erhålla fullständigt utdrag är icke uttryckligen begränsad till den person utdraget avser, men tillstånd tor— de icke ha givits i annat fall än då ut— drag begärts beträffande sökanden själv. Antalet framställningar är jämförelsevis litet och uppgår i genomsnitt till endast några tiotal årligen. Vanligen begäres utdrag för bevakande av rättighet utri- kes, t. ex. erhållande av uppehållstill- stånd. Stundom begäres utdrag av myn- dighet i den enskildes intresse ehuru icke formellt för dennes räkning; det är följaktligen icke möjligt att skarpt skilja denna utdragskategori från utdrag utfärdade till »annan myndighet» jäm- likt Kungl. Maj:ts medgivande.

Begränsade utdrag hade tidigare helt annan karaktär än nu. Före avskaffandet —— genom lag den 5 juni 1936 — av på- följd enligt 2 kap. 19 % strafflagen avsåg begränsat utdrag endast att giva upplys— ning huruvida vederbörande blivit dömd till förlust av medborgerligt förtroende eller påföljd enligt 2 kap. 19 & straffla- gen eller blivit ställd under framtiden för brott som kunde medföra sådan på- följd. Hade så skett, skulle utdraget ock- så giva upplysning om utslagets datum och varaktigheten av påföljden, när fri- givning skett eller huruvida av nåd med— delats befrielse från påföljden. Begrän— sat utdrag skulle meddelas myndighet ävensom annan, vilken utövade allmän befattning, varmed var förenad skyldig- het att pröva, huruvida någon på grund av sådant utslag som det här gällde var enligt lag eller författning utestängd från behörighet, rättighet eller förmån. Intyg skulle också meddelas enskild som med intyg av viss kvalificerad myndig- het styrkte att hans rätt kunde vara be- roende av att utredning om honom före-

• Sida 191
•  Original

bringades i nu ifrågavarande avseenden. Utdraget tjänade alltså direkt den van- delskontroll som med nödvändighet var förknippad med uppehållandet av på- följdsinstitutet.

Påföljdernas avskaffande föranledde den ändringen av 8 5 2 mom. att begrän- sat utdrag kom att avse endast bevis att viss person ej förekomme i straffregist- ret. Sådant utdrag skulle kunna utfär- das endast på begäran av vederbörande själv och om han med visst intyg styrkte att hans rätt kunde vara beroende av sådant bevis.

Därefter ändrades 8 ä 2 mom. genom lag den 9 april 1937 i samband med bö— tesverkställighetsreformen. Begreppet be- gränsat utdrag kom därigenom att avse bevis att viss person ej förekomme i straffregistret såvitt angick annat för— hållande än villkorlig dom å förvand- lingsstraff för böter. Förutsättningarna för erhållande av utdrag bibehölls oför- ändrade.

Reformen av lagstiftningen om förmö— genhetsbrotten 1942 _— som medförde att vissa bötesstraff skulle antecknas i straffregistret —— föranledde den jämk- ningen beträffande begränsade utdrag att sådant utdrag skulle avse bevis att viss person ej förekomme i registret be- träffande annat förhållande än dom å böter eller villkorlig dom å förvand- lingsstraff för böter. Den lydelse mo- mentet då erhöll bibehåller det ännu.

Av den sålunda lämnade redogörelsen framgår att s. k. begränsat utdrag på kort tid helt ändrat karaktär. Från att ha tjänat kontrollen av tillämpningen av påföljdsinstitutet har det blivit ett intyg om frihet från bestraffningar av den art som skall införas i straffregist- ret, bortsett från de lindrigaste, nämli- gen bötesstraff och villkorliga bötesför- vandlingsstraff.

utveckling kunna uppta till diskussion om det över huvud är erforderligt att bibehålla de begränsade utdragen.

Begränsade utdrag begäres nu i myc- ket stor utsträckning för användning i förhållande till utländska myndigheter. I utlandet gäller i allmänhet strängare bestämmelser om meddelande av t. ex. uppehållstillstånd för svenska medbor- gare än här i Sverige om motsvarande tillstånd för utlänningar och statslösa. Dessa kan, om strafflöshetsintyg skulle begäras av dem, i mycket stor utsträck- ning åberopa att möjlighet icke står dem till buds att över huvud få några officiella vandelsuppgifter. Svenska med- borgare kan icke åberopa något mot- svarande läge. De utländska myndighe- terna begär för sin vandelskontroll icke endast strafflöshetsintyg från straffre- gistret utan ofta dessutom intyg från polisen rörande vederbörandes vandel. Om nu den som söker t. ex. uppehålls- tillstånd i visst främmande land skulle ——- fastän ostraffad — hindras från att erhålla strafflöshetsintyg, skulle det tyd— ligen lända honom till förfång. I de fall då det är ett svenskt intresse att ve- derbörande erhåller det tillstånd han söker _— om det nu är fråga om ett så- dant -— är det knappast möjligt att icke tillse att han också kan få strafflöshets- intyg. Här får rehabiliteringsinstitutet en viktig funktion. Därigenom möjliggöres i vissa fall för den som antecknats i straffregistret för ett förhållande som skulle ha hindrat utfärdande av straff- löshetsintyg att efter en rimlig tids för- lopp erhålla ett sådant.

Om nu anteckningar om bötesstraff i enlighet med beredningens förslag bort- tas ur straffregistret, skulle begränsat ut- drag ånyo kunna bli sådant bevis om frihet från bestraffningar som det var mellan påföljdsreformen och bötes- verkställighetsreformen, därest man ej

• Sida 192
•  Original

hade att taga hänsyn också till bötesför- vandlingsdomar. Om sådana domar allt- fort skall antecknas i registret —— och beredningens förslag innebär att så skall ske — lär man ej kunna undgå att ta hänsyn härtill i fråga om de begränsa- de intygen. Dessa skulle alltså avse be- vis att vederbörande ej förekommer i straffregistret såvitt angår annat förhål- lande än förvandlingsstraff för böter. Man synes emellertid kunna ifrågasätta om det föreligger anledning att bibehål- la ett särskilt slag av utdrag _ bevis —- med detta innehåll. Tydligt är nämligen att det alltfort kommer att föreligga be- hov av att kunna till enskild utfärda också utdrag av fullständigare innehåll.

Som förut nämnts kan utdrag nu ut- färdas antingen som begränsat utdrag enligt 8 $ 2 mom. eller som fullständigt utdrag. Någon mellanform är ej for- mellt medgiven. Beredningen anser det- ta vara en brist som bör avhjälpas. Om en person vill bemöta beskyllningar för visst slags brott, t. ex. spioneri, genom att med utdrag av straffregistret styrka att han här ej straffats för sådant brott, kan han, om han blivit dömd för t. ex. ett förmögenhetsbrott, ej erhålla ett ut- drag som ej upptar förmögenhetsbrottet. Detta måste anses otillfredsställande om förmögenhetsbrottet ej på något sätt står i samband med de omständigheter som föranlett beskyllningarna för spioneri- brottet. Vederbörande bör kunna ha möjlighet att få ett bevis som direkt av- ser det brott eller den brottskategori det gäller. En del av de olägenheter som sammanhänger med att dylika bevis nu ej må utfärdas skulle visserligen bort- falla om, som beredningen föreslår, vis- sa anteckningar ej skulle medtagas i in- tyg som utfärdades efter en viss tids för- lopp. Under alla förhållanden kvarstår emellertid ett behov av intyg rörande särskilda förhållanden.

Mot medgivande av dylika intyg har anförts att de skulle kunna missbrukas. Utdrag utvisande att viss person ej be- gått visst slag av brott kunde vara i hög grad missvisande om vederbörande he- gått brott av annat, måhända helt nära- liggande slag. Denna anmärkning torde emellertid ej kunna tillmätas större vikt. Givet är nämligen att dylika ansökning— ar, som man har anledning antaga bli tämligen fåtaliga, kommer att bli under- kastade en noggrann prövning före av— görandet. Om missbruk av antydd eller annan art kan befaras, bör ansökningen tydligen avslås.

Beredningen föreslår sålunda att det nuvarande stadgandet i 8 5 2 mom. om utdrag med särskilt begränsat innehåll utgår samt att till enskild _ liksom ock— så till annan myndighet än sådan som äger rekvisitionsrätt enligt 8 & 1 mom. — skall kunna meddelas sådan upplys— ning som i det särskilda fallet finnes erforderlig. Förutsättningen för utfär- dande av utdrag bör liksom nu vara att vederbörandes rätt bedömes vara bero- ende av att sådant utdrag meddelas och prövningen härav bör ankomma på Kungl. Maj:t. Som antytts i det föregå- ende vållades vid straffregisterlagens tillkomst viss diskussion rörande inne- börden av nyssnämnda förutsättning. Det kunde tydligen övervägas att i lag lämna en närmare fixering därav. Svå— righeterna härför är emellertid mycket stora, delvis beroende på att det ofta är utrikes förhållanden som åberopas till stöd för anhållan om utdrag. Beredning- en förutsätter emellertid att stadgandet liksom nu är fallet erhåller en restrik- tiv tolkning. En mycket kraftig minsk- ning av antalet framställningar om ut- drag kommer uppenbarligen att följa därav att Kungl. Maj:ts tillstånd alltid erfordras (jämför även 5. 179 f).

• Sida 193
•  Original

1. Strafflagen.

Beredningens förslag om enhetligt fri- hetsstraff för med sig ändring i åtskil- liga lagrum i strafflagen. I flera av dessa fordras emellertid icke annat än att or- det straffarbete borttages och, på några håll, ersättes med fängelse; detta gäller 2: 5, 4: 3 och 4 samt 5: 2 och 19. I andra fall har något längre gående ändringar gjorts i lagtexten.

I de delar av strafflagen som det an— kommer på beredningen att upptaga till revision, förekommer på flera ställen or- det »frihetsstraff». Så är fallet i 2:15, 4:5 och 12 samt 5:22. Det har ifråga- satts att i lagtexten direkt angiva vilka påföljder som avses i stället för att an- vända beteckningen frihetsstraff. Ett så- dant utbyte har gjorts av straffrättskom- mittén i förslaget till brottsbalk.

Det kan därför förefalla vara skäl för att ordet frihetsstraff borttages och er- sättes med en uppräkning av de påfölj- der som avses även i strafflagens återstå- ende delar. Emellertid synes ordet fri- hetsstraff icke var alldeles entydigt. Ur- sprungligen torde därmed ha avsetts fängelse och straffarbete. Sedan ung- domsfängelse, vilket i lagen betecknas som straff, tillkommit, bör det —— åt- minstone språkligt —— omfattas av be- greppet frihetsstraff så länge ingen närmare begränsning göres genom till- lägget »tidsbestämt» e. dyl.

I vissa lagrum är detta uppenbart. Så— lunda gives i 3 5 lagen den 20 december 1946 med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig bestämmel- ser om rättens sammansättning när an-

13—527905.

ledning finns att döma till frihetsstraff, tvångsuppfostran eller förvaring eller att meddela villkorligt anstånd med straffs ådömande. Frihetsstraff måste här up- penbarligen avse jämväl ungdomsfäng- else.

Även disciplinstraff för krigsmän kan inbegripas i frihetsstraff. I motiven till SL 4:5 uttalas, att ,med frihetsstraff avses här även förvandlingsstraff och därmed är att likställa disciplinstraff en- ligt strafflagen för krigsmakten» (SOU 1937: 24 S. 90, kungl. prop. nr 191/1938 5. 56). .

Enligt SL 2: 15 får suspension ej verk- ställas medan den dömde undergår fri- hetsstraff. Något uttalande om vad fri- hetsstraff skall anses innefatta i detta sammanhang har icke gjorts under för— arbetena. Det synes beredningen klart att suspension icke bör få verkställas me- dan den dömde undergår ungdomsfäng- else. Även om frihetsstraff icke skulle anses omfatta ungdomsfängelse, torde ett sådant resultat kunna nås genom till- lämpning av 26 & ungdomsfängelsela- gen, enligt vilken paragraf särskild ver- kan som finnes stadgad därav att någon dömes till fängelse skall äga motsvaran- de tillämpning där någon dömes till ung- domsfängelse. En liknande bedömning torde få göras för att undvika att sus- pension verkställes medan den dömde undergår förvaring eller internering (19 % lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt) .

Då någon egentlig olägenhet icke är förbunden med användningen av ordet frihetsstraff har beredningen ansett att det kan behållas tills vidare. Endast i de

• Sida 194
•  Original

fall där frihetsstraff uteslutande syftar på tidsbestämt straff finnes anledning att göra ett utbyte.

2 kap.

Sedan straffarternas antal inskränkts till två har 1 & kunnat avfattas betydligt enklare än i gällande rätt. I skilda sam- manhang, t. ex. vid bestämmande av ge- mensamt straff enligt 4: 2 och i fråga om straff för försök, 3: 1 andra stycket (BrB 21:1 andra stycket), har straffens svår- hetsgrad betydelse. Lagen bör därför fortfarande innehålla ett stadgande om straffarternas inbördes svårhetsgrad.

Bestämmelser om de tider å vilka det enhetliga frihetsstraffet fängelse kan ådömas har intagits i 4 få. 3 S har då kunnat utgå. Någon ändring i de bestäm- melser som gäller angående förvand- lingsfängelse föreslås icke.

4 kap.

3 och 4 55.

I enlighet med terminologien i rätte- gångsbalken har »utslag» föreslagits änd- rad till »dom». 1 3 5 har därjämte en redaktionell jämkning vidtagits.

55.

I 5 5 första stycket stadgas nu, att om någon dömes till straffarbete på livs— tid, annat frihetsstraff och böter som han tillika förskyllt förfaller. I detta stycke behöver endast den ändringen göras att ordet straffarbete utbytes mot fängelse. Beträffande innebörden av ut- trycket frihetsstraff kan hänvisas till vad som anförts vid rubriken till denna av— delning.

I andra stycket i paragrafen upptages bestämmelser angående hur man skall

förfara i vissa fall då till verkställighet samtidigt förekommer dom å straffarbe- te å viss tid och dom å fängelse. Sedan straffarbete och fängelse sammanslagits till en straffart bortfaller behovet av en särskild reglering av dessa frågor.

Gå.

Enligt 6 & första stycket svarar med något undantag viss tids fängelse mot straffarbete under hälften så lång tid vid tillämpning av 4 kap. 2——5 åå. Detta styc— ke kan utgå sedan ett enhetligt frihets- straff införts.

I andra stycket, som anger hur högsta gemensamma straff skall beräknas för brott, varå kan följa straffarbete eller fängelse, och brott som ej är belagt med svårare straff än böter, behöver icke an- nan ändring vidtagas än att orden »straffarbete eller» utgår.

12 5.

Utöver de ändringar, för vilka förut redogjorts (s. 139 ff), föreslår bered- ningen att ordet frihetsstraff här utbytes mot fängelse. Härigenom avses icke att göra någon ändring i stadgandets till- lämpningsområde. Frihetsstraff på viss tid kan icke avse ungdomsfängelse; i detta sammanhang torde icke heller dis— ciplinstraffet arrest inbegripas däri.

5 kap.

I detta kapitel har i 4 % införts de bestämmelser om nedsättning och efter- gift av påföljd som beredningen före- slagit. Även om rubriken till kapitlet,. »Om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäva straffbarhet», icke skulle anses helt täcka kapitlets nya in— nehåll, torde det vara onödigt att ändra den.

• Sida 195
•  Original

I annat sammanhang (s. 146) har läm- nats en redogörelse för de preskrip— tionsbestämmelser som 14 5 innehåller. Preskriptionstiderna är nu: tjugufem år om straffarbete på livstid kan följa å brottet; femton år om högsta straffet är straffarbete på viss tid över åtta år; tio år om högsta straffet är straffarbete över två men icke över åtta år; fem år om högsta straffet är straffarbete icke över två år; och två år, om icke svårare straff än fängelse kan följa å brottet.

Beredningen har i förslaget bibehållit en motsvarande bestämning av pre- skriptionstiderna. Sammanslagningen av straffarbete och fängelse till en enhetlig straffart gör emellertid vissa ändringar erforderliga. Såvitt avser brott varå nu kan följa straffarbete å längre tid än två år, har endast den förändringen vidta- gits att ordet straffarbete utbytts mot fängelse. Detta står i överensstämmelse med den princip beredningen eljest följt vid stadganden av samma typ. För de gärningar som nu är straffbelagda bety- der detta att preskriptionstiderna blir oförändrade efter enhetsstraffets infö- rande, i den mån icke straffrättskommit- tén vid revisionen av strafflagens speci- ella del av andra orsaker än enhetsstraf- fets införande gjort en ändring av straff- skalorna.

Preskriptionstiderna för brott, vilka är belagda med frihetsstraff upp till två år, bestämmes enligt gällande rätt av straffets art. Beredningen anser det önskvärt att även i fortsättningen olika preskriptionstider gäller för denna grupp av brott. För de lindrigaste brotten sy— nes en tid av två år vara tillräcklig. Be- redningen föreslår att gränsen sättes så, att den kortaste preskriptionstiden skall gälla för brott varå kan följa högst böter

eller fängelse upp till ett år. Denna gränsdragning har valts med hänsyn till att beredningen föreslagit att straffska— lorna för brott, varå enligt gällande rätt högst kan följa fängelse, med ytterst få undantag efter enhetsstraffets införande skall erhålla ett maximum av ett år eller kortare tid.

I paragrafen har därjämte den änd- ringen vidtagits att uppräkningen av pre- skriptionstiderna börjar med den kortas- te preskriptionstiden.

15 &.

Enligt 15 å gäller för brott som avses i SL 25: 1—5 en preskriptionstid av fem år, där brottet icke är belagt med svå- rare allmänt straff än straffarbete i två år. Kan å brottet följa svårare allmänt straff skall de preskriptionstider som stadgas för motsvarande fall i 14 & gälla.

Någon saklig ändring har icke före- slagits i dessa bestämmelser. Hänvisning- en till 25 kap. strafflagen har ändrats till att avse motsvarande bestämmelser i 18 kap. förslaget till brottsbalk. Vid överflyttandet av bestämmelsen i SL 25:5 till BrB 18:5 har det särskilda maximum, som där stadgas för vissa fall, bibehållits vid fängelse i två år. Då pre- skriptionstiden därigenom redan enligt huvudregeln i 14 5 är fem år och det i BrB 18:5 icke är tal om de särskilda ämbetsstraffen avsättning och suspen- sion, behövs icke någon speciell pre— skriptionsbestämmelse för de fall som av- ses i BrB 18: 5.

16 5.

I annat sammanhang har beredningen till granskning upptagit frågan om be— stämmande av utgångspunkt för beräk- ning av preskriptionstid (s. 148 f). För vissa brott gäller emellertid enligt 16 % särskilda regler i detta hänseende. Be-

• Sida 196
•  Original

redningen har icke funnit anledning att göra någon ändring i sak av dessa be- stämmelser. I fråga om vissa brott enligt SL 15: 17, 18 eller 21 eller 17: 2 må åtal ej väckas innan det dömts till återgång av äktenskap. Preskriptionstiden skall i dessa fall räknas från det domen om återgång vann laga kraft. Bokförings- brott, SL 23:5, må icke åtalas, där ej gäldenären inom fem år från det brottet förövades kommit i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betal- ningar; preskriptionstiden räknas då från den dag då beslut om egendomsav- träde meddelades eller åtal eljest tidi- gast kunde ske. Den hänvisning som i 16 & göres till nämnda lagrum i straff- lagen skall emellertid avse motsvarande stadganden i brottsbalken. SL 15: 21 och 17:2 har ersatts med BrB 5:2. Någon direkt motsvarighet till SL 15:17 och 18 finns ej i brottsbalken. Strafflagens stadgande om bokföringsbrott, 23: 5, återfinnes i BrB 9: 5.

19a 5.

Talan om ådömande av påföljd som i 2 kap. 16 5 eller 17 5 första stycket strafflagen sägs må, enligt 5 kap. 19 a 5, där straff är förfallet, ej väckas senare än tio år från det brottet begicks. Be- redningen har såsom framgår av fram- ställningen ovan (5. 147) föreslagit sådan ändring i paragrafen, att preskriptionen i fortsättningen skall avse möjligheten att ådöma påföljden. Däremot bibehålles den skillnad som består mellan 19 a &, å ena, och 14 och 15 55, å andra sidan, i fråga om det faktum som avbryter pre- skriptionen. Enligt 19 a & erfordras icke mer än att talan väckes, ej därutöver att delgivning skett. För en sådan ordning kan åberopas, att det för ådömande av förverkandepåföljd i dessa fall icke alltid fordras att personlig delgivning sker (la-

gen den 20 december 1946 om införande av nya rättegångsbalken, 17 5). Per- sonlig delgivning bör då lämpligen icke heller fordras för att preskriptionstiden skall avbrytas. För att erhålla en klar och enkel regel varigenom avbrottet lätt kan konstateras kan då utan betänklig- het väljas tidpunkten för talans väc- kande. 20 5.

För beredningens förslag till bestäm- melser om preskription av ådömt straff lämnas en redogörelse ovan (5. 151 ff). De bestämmelser som motsvarar nuva- rande 20 5 har icke ansetts lämpligen böra sammanföras i en paragraf. Pre- skription av ådömt frihetsstraff upptages i 20 &, nuvarande andra stycket i 20 a 5 och nuvarande tredje stycket i 20 b 5.

6 kap.

Då SL 5: 17 föreslås upphävd, har så— som följd härav föreslagits ändring i 6: 7, vari sägs att målsägande även om straff förfallit eller tid till avbrutet åtals fullföljd blivit försutten kan söka det skadestånd vartill han eljest är berätti- gad. Samtidigt göres en redaktionell jämkning.

2. Straffverkställighetslagen.

Utöver de mera omfattande ändringar i straffverkställighetslagen som införan- det av ett enhetligt frihetsstraff medför och för vilka närmare redogörelse läm- nats ovan (s. 82 ff), bör en del redak— tionella jämkningar vidtagas i lagtexten. I de flesta fall är det endast fråga om borttagande av ordet »straffarbete eller» i kombinationen »straffarbete eller fäng- else». Så är fallet i 1, 15, 16, 17, 20, 21, 23 och 28 åå. I 16 % har samtidigt här- med vad som stadgas om tvångsuppfost- ran fått utgå, då lagen den 13 mars 1937 numera upphört att gälla. Ordet »straff-

• Sida 197
•  Original

arbete» bör borttagas även i 6 5 och i rubriken till 5 kap. I 18 5 meddelas be- stämmelser om strafftidsberäkning vid domar å straffarbete å viss tid eller fäng- else. Bestämmelsen bör i fortsättningen äga tillämpning å den som dömts till fängelse på viss tid.

En definition av begreppen straff- fånge, fängelsefånge och bötesfånge ges i 42 5. Med den av beredningen före- slagna ordningen för verkställigheten finnes icke längre behov av att göra en uppdelning i sådana kategorier. Reg— lerna föreslås vara tillämpliga generellt på alla dem som skall undergå fängelse av något slag. 42 5 kan därför utgå. Det- ta föranleder en jämkning även av 76 å som talar om förlängning av verkställig- hetstiden för straffånge, fängelsefånge och bötesfånge.

I 85 % föreslås den ändringen att för fängelsestraff utsättes ett maximum av ett år. Hänvisningen till strafflagen änd- ras till att avse brottsbalken.

I 20 5 har såsom tredje stycke före- slagits en bestämmelse om avdrag å strafftiden för tid, varunder den dömde varit tagen i förvar jämlikt i förslaget upptagna 5 kap. 20 å andra stycket straff- lagen i avbidan på beslut huruvida straff får verkställas. Bestämmelsen har utfor- mats så att avdraget skall ske från den dag, som bortsett från förvarstiden skul— le vara slutdag.

3. Straffregisterlagen.

15.

Omformuleringen av punkt 5 avser en- dast att ernå närmare överensstämmelse med lydelsen av SL 5: 5. Föreskriften om anteckning i straffregistret av domar å dödsstraff har flyttats från paragrafens början till dess slut.

2 5. I 3 mom. har endast vidtagits de for- mella jämkningar som föranledes av att institutet tvångsuppfostran utgått.

3 5.

Det nuvarande stadgandet i 3 5 att straffuppgifterna skall hållas ordnade efter namnen på dem uppgifterna angår saknar motsvarighet i beredningens för- slag. Det synes icke erforderligt att i lag reglera efter vilket system straffuppgif— terna skall förvaras. Det kan mycket väl hända att det befinnes mest praktiskt att ha kortregistret _— slagningsregistret _ ordnat efter namnen men akterna —— som ju utgör de egentliga straffuppgifterna —— i nummerföljd eller efter annat sys— tem.

4 5.

Jämte det att stadgandet om lämnan- de av uppgift rörande resning tillfogats har första stycket jämkats. Bl. a. har föreskriften beträffande underställning utgått såsom ej längre tillämplig.

4. Övergångsbestämmelser.

Beredningen har icke ansett sig böra föreslå vilken dag de föreslagna lagarna skall träda i kraft. Beredningen har fö— reslagit ändring i lagen den 20 decem- ber 1946 med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig 3 och 6 %$ i lydelse enligt lag den 30 decem— ber 1952 samt i lagen den 30 december 1952 med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig. Lagarna den 30 december 1952 träder emellertid i kraft först den dag Konungen förordnar. Be- redningen har likväl icke ansett särskil- da övergångsbestämmelser erforderliga med hänsyn härtill, då lagarna torde komma att sättas i kraft innan den av beredningen föreslagna lagstiftningen kan bli genomförd.

• Sida 198
•  Original

S trafflagen.

De övergångsbestämmelser som er- fordras i samband med ikraftträdandet av förslaget till ändring i strafflagen fö- reslår skall icke kunna dömas till straff- gationslag.

För brott begångna efter ikraftträdan— det av den lagstiftning beredningen fö- reslår skall icke kunna dömas till straff- arbete.

Har brott begåtts före lagstiftningens ikraftträdande, men straff icke, eller icke slutgiltigt, bestämts, skall enligt förslaget till brottsbalk 23: 1, straffets art och mått bestämmas efter den lag som gällde när handlingen företogs; dock skall den lag som gäller, när dom meddelas, till- lämpas, där den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff. Denna grundsats har med stöd av 5 % förord- ningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande och vad i avseen- de därå iakttagas skall (SP) tillämpats vid lagändringar alltsedan strafflagens tillkomst. Vid bedömandet av frågan vil— ket straff som är lindrigast skall hänsyn tagas både till straffets art och dess mått, i fråga om frihetsstraff alltså tidsläng- den. Sedan enhetlighet genomförts i frå- ga om verkställigheten av frihetsstraf- fen, vilken såsom strax skall beröras torde böra genomföras genast obero- ende av när straffet ådömts, torde skill- naden mellan olika frihetsstraff kun— na bedömas endast med utgångspunkt från tidslängden. Huruvida ny lag skall tillämpas blir då beroende allenast av om straff enligt denna lag blir kortare än enligt gammal lag eller bortfaller. Under sådana förhållanden synes det va— ra mest ändamålsenligt att frihetsstraff alltid ådömes såsom fängelse även i de fall då, vid tillämpning av äldre lag, straffarbete skulle ha ådömts.

En bestämmelse om att frihetsstraff

skall ådömas såsom fängelse även om straffskalan innehåller straffarbete har därför intagits i 2 & förslaget till lag om införande av lagen om ändring i straff- lagen. Denna bestämmelse äger tillämp- ning icke bara i fråga om brott begång— na före lagens ikraftträdande utan även då brottet begåtts därefter (se 5. 93). Bestämmelsen har utformats så, att fängelse skall ådömas inom de för straff- arbete stadgade maximi- och minimi- grånserna. I fråga om brott mot straff— lagen är att observera, att härigenom i en del fall minimum för fängelsestraff blir två månader, nuvarande minimi- gränsen för straffarbete. I specialstraff- rätten däremot blir frihetsstraffets mini- m-um en månad, emedan straffarbete där endast förekommer i straffskalor som samtidigt medger ådömande av fängelse.

Den föreslagna övergångsbestämmel- sen torde medföra att högre domstol skall ändra lägre domstols dom å straff- arbete även om icke någon ändring gö- res i själva straffmätningen.

För fall, där fängelse nu är stadgat utan att maximum är utsatt för straffets längd, har beredningen, i 3 & promulga- tionslagen, föreslagit (jfr s. 93), att fäng- else icke får ådömas på längre tid än ett år, medan maximum i gällande rätt jämlikt SL 2:4 är två år. Bestämmelsen, som medför en sänkning av straffskalor- nas maximum, blir tillämplig oberoende av om brottet begåtts före lagens ikraft- trädande eller ej.

I förslaget till brottsbalk har emeller- tid i några fall för brott, för vilka straf- fet enligt strafflagen är fängelse utan utsatt maximum, stadgats fängelse ihögst två år, d. v. s. straffskalans maximum har bibehållits oförändrat. I dessa fall synes det icke vara lämpligt att före- skriva att för brott begångna före nya lagens ikraftträdande och beträffande

• Sida 199
•  Original

vilka alltså gammal lag i första hand skall tillämpas, fängelse utan utsatt maxi- mum betyder fängelse i högst ett år. En sådan föreskrift skulle innebära, att straffet för brott, begångna före nya lagens ikraftträdande men beträffande vilka dom ännu ej meddelats, kunde kom- ma att sättas lägre än för både brott av samma art, som begåtts tidigare men för vilka dom som vunnit laga kraft meddelats, och brott, begångna efter nya lagens ikraftträdande. I stället synes bö- ra föreskrivas, att i de fall, då straff skall bestämmas enligt strafflagen, fäng- else utan utsatt maximum skall ådömas i enlighet med den gamla lydelsen av SL 2: 4, d. v. 5. högst i två år. I 3 % pro- mulgationslagen har därför ett undantag gjorts i enlighet härmed. Detta medför, att i de fall, där i förslaget till brottsbalk fängelses maximum satts lägre än två är, nya lagen skall tillämpas även å brott begångna före de5s ikraftträdande, om i äldre lag fängelse stadgats utan utsatt maximum.

Särskild övergångsbestämmelse i frå- ga om tillämpningen av den nya- lydelsen av konkurrensbestämmelserna i 4 kap. 2—5 55 torde icke vara erforderlig i annat avseende än så till vida som det måste föreskrivas, att 4: 3 och 4: 4 skall tillämpas även då det föreligger en dom å straffarbete. En sådan föreskrift har givits i 4 5 promulgationslagen. I en— lighet med principen i SP 11 5 skall konkurrensreglerna alltid tillämpas i sin nya utformning; dock att brott, som be- gåtts före lagens ikraftträdande, enligt allmänna grundsatser ej må föranleda högre sammanlagt straff än. vad därå efter äldre lag kunnat följa. Begräns- ningen kan få betydelse genom att be- stämmelsen, att fängelse å viss tid mot- svarar straffarbete under hälften så lång tid, upphävts. Nämnda princip har kom- mit till uttryck i förslaget till BrB 23: 2.

Då såsom nedan skall beröras verk- ställigheten av ådömt straffarbete skall ske enligt de nya reglerna för fängelse, fordras icke någon bestämmelse om att fängelse skall övergå till straffarbete om dom å fängelse och dom än straffarbete förekommer till verkställighet samtidigt. Förfarandet blir i stället sådant som då två (eller flera) domar å fängelse före- kommer till samtidig verkställighet (23 5 lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m.). Härav skulle emellertid kunna följa att ej såsom nu en reducering av strafftiden i en dom å fängelse komme att ske, om samtidigt förekommer en dom å straffarbete. Har domen å fäng- else meddelats före nya lagens ikraftträ- dande skulle detta därför medföra att sammanlagda strafftiden blir längre än den Skulle ha blivit om fängelsedomen förekommit till verkställighet före lagens ikraftträdande. En sådan konsekvens bör undvikas. I 5 & promulgationslagen har därför upptagits en bestämmelse att vad i 4 kap. 5 5 andra stycket och 6 5 första stycket är stadgat skall äga fortfarande tillämpning då till verkställighet före— kommer dom å fängelse som meddelats före lagens ikraftträdande. Någon redu- cering skall däremot icke inträda i fråga om fängelse som ådömts efter nya lagens ikraftträdande om den förekommer sam- tidigt med straffarbete och eventuellt fängelse som ådömts före lagens ikraft- trädande.

Vad nu anförts gäller även samman- läggning av arreststraff med straffarbete enligt 9 och 10 55 lagen om disciplin- straff för krigsmän.

Men även i en annan situation kan den nuvarande regeln om reducering av fängelse vid sammanträffande med straffarbete vara av betydelse. Till belys- ning må anföras följande exempel. Fångvårdsstyrelsen har jämlikt SL 4:5 andra stycket före nya lagens ikraftträ-

• Sida 200
•  Original

dande meddelat beslut om att fängelse- straff (A), som förekommer till verkstäl- lighet samtidigt med dom å straffarbete (B), skall övergå till straffarbete. Seder— mera lagföres den dömde -— efter ikraft- trädande av den nya lagen _ för yt- terligare brott, begångna före domen B, varvid domstolen med tillämpning av SL 4: 3 undanröjer domen B och dömer till gemensamt straff (C), utmätt i fäng— else i enlighet med beredningens förslag. Domen C förekommer därefter till verk- ställighet samtidigt som domen A. Fång- vårdsstyrelsen har då att förordna om verkställigheten. I ett sådant fall bör icke den nya domen få till följd, att ett redan meddelat beslut om reducering av tiden för frihetsstraffet upphäves. Den. reduce- ringen torde böra bestå. Över huvud taget synes beslut som meddelats om reducering icke böra rubbas av att nya lagen träder i kraft. Någon Särskild över- gångsbestämmelse härom torde emeller— tid icke erfordras.

Frågan huruvida en återfallsbestäm- melse skall tillämpas ingår i det bedö- mande som skall göras angående vilken lag som leder till lindrigaste straff. Detta följer av allmänna grundsatser. Tillämp- ning av den nya återfallsbestämmelsen i SL 4:14 får ske även om det tidigare brottet bedömts efter äldre lag. Denna i SP 12 & angivna grundsats har upptagits i förslaget till BrB 23: 3.

Avräkningsreglerna i 4 kap. 12 & torde böra tillämpas omedelbart även i fråga om brott som begåtts före nya lagens ikraftträdande.

I förslaget till BrB föreslås i fråga om tillämpligheten av nya bestämmelser om preskription av straff, att de bestämmel- ser som gällde när handlingen företogs skall tillämpas, dock att om preskrip- tionstiden förkortas enligt ny lag den la- gen skall tillämpas (BrB 23:1); detta

skall gälla oberoende av om preskrip- tionstiden förkortas direkt genom lag- ändring eller om straffmaximum ändrats så att preskriptionstiden blir kortare. Genom förslaget göres en ändring i vad som nu anses gälla, SP 13 %.

Beredningens förslag till omarbetning av bestämmelserna om preskription av straff syftar icke till vare sig förkort- ning eller förlängning av preskriptions- tiderna. De lagändringar som föreslås med anledning av enhetsstraffets infö- rande horde därför icke vålla några svå- righeter vid bedömningen av preskrip- tion av brott begångna före den nya lag- stiftningens ikraftträdande. Dock är föl- jande förhållanden att beakta.

Beredningen föreslår att efter lagens ikraftträdande icke på något brott skall kunna följa straffarbete; fängelse ådö- mes på tid som för straffarbete är stad- gat (2 5 promulgationslagen). Denna om- ständighet bör emellertid icke föranleda att det anses att alla brott begångna före nya lagens ikraftträdande, även i de fall då straffskalan innehåller straffarbete under lång tid eller livstid, preskriberas efter den tid som då gällde för brott varå icke kunde följa svårare straff än fängelse, (1. v. s. två år. Särskild över- gångsbestämmelse har icke ansetts erfor- derlig i detta avseende.

Tillämpning av BrB 23:1 vid ikraft- trädandet av den av beredningen före- slagna lagstiftningen kan emellertid i något fall leda till mindre nöjaktigt re- sultat. För vissa brott å vilka nu kan följa högst straffarbete i ett år (preskrip- tionstid fem är), t. ex. brott som avses i 54 % sista punkten sinnessjuklagen, fö- reslås efter enhetsstraffets införande kunna följa högst fängelse i två år (li- kaledes preskriptionstid fem år). Har så- dant brott begåtts före nya lagens ikraft- trädande men straff icke dessförinnan

• Sida 201
•  Original

bestämts, följer av den föreslagna pro- mulgationslagen 2 5 och BrB 23:1 att högre straff än fängelse i ett är icke kan ådömas, varav 1 sin tur skulle följa att preskriptionstiden både enligt gällande och föreslagen lydelse av SL 5: 14 vore två år. För att förhindra detta nyckfulla resultat har i 6 & promulgationslagen fö- reslagits, att preskriptionstiden även för brott av nu nämnt slag som förekommer till bedömande under övergångstiden skall vara fem år.

I fråga om preskription av ådömd på- följd föreslås i förslaget till BrB (23: 5), att preskriptionen skall bedömas efter den lag som gällde när dom meddelades; har innan verkställighet påbörjats eller efter avbrott återupptagits ny lag trätt i kraft enligt vilken påföljden är förfal— len, skall dock den lagen tillämpas.

Den prövning av domstol, som bered- ningen föreslår skola äga rum innan verkställighet av frihetsstraff får ske (SL 5:20, 22), bör äga rum i fråga om alla domar som förekommer till verkställig— het efter det den nya lagen trätt ikraft, även i de fall då domen meddelats dess- förinnan och oberoende av om denna lyder å fängelse eller straffarbete. En be- stämmelse härom har upptagits i 7 & promulgationslagen. Detsamma bör gälla i fråga om den prövning som föreslagits skola ske beträffande verkställigheten av dom å ungdomsfängelse, förvaring eller internering (lagen om ungdomsfängelse 24 5, lagen om förvaring och interne- ring i säkerhetsanstalt 18 5). För dessa torde emellertid icke behövas någon övergångsbestämmelse.

De absoluta preskriptionstiderna för- kortas enligt beredningens förslag såvitt gäller frihetsstraff (fängelse) på livstid och på viss tid över två men under åtta år. I enlighet med den grundsats som kommit till uttryck i förslaget till BrB

2315, bör den kortare tiden tillämpas även då domen lyder å straffarbete.

Straffuerksfällighelslagen.

De nya bestämmelserna om verkställig— het av frihetsstraff bör tillämpas ome- delbart även i fråga om personer som dömts till straffarbete. Det bör icke ifrå- gakomma att bibehålla den skillnad som i gällande rätt göres mellan de skilda kategorierna fångar.

I fråga om vissa av dem som avtjänar fängelsestraff när de nya bestämmelser- na träder i kraft, kan det möjligen visa sig erforderligt att för att förebygga en skärpning av verkställigheten utnyttja de möjligheter till att meddela särskilda be- stämmelser för viss intagen, som de nya bestämmelserna medger, i vidsträcktare utsträckning än vad som sedermera kom- mer att göras, t. ex i fråga om arbete och dispositionen över arbetspremier och annan inkomst. Särskild övergångs— bestämmelse torde emellertid icke er- fordras härom; dessa problem får lösas av fångvårdsstyrelsen.

Övriga lagförslag.

I fråga om övergångsbestämmelser till övriga följdändringar i anledning av fri- hetsstraffens förenhetligande är följande att beakta.

I de fall där viss verkan, t. ex. av pro- cessuell art, är beroende av att visst straff eller straff av viss art kan följa å en gärning (jfr ovan 5. 95 ff), torde det vara nödvändigt att låta ifrågavarande stadgandes nya lydelse bli tillämplig ge- nast, även i fråga om brott begångna före lagens ikraftträdande. Sedan den nya lagstiftningen trätt i kraft kan icke å något brott sägas följa straffarbete; frihetsstraff skall alltid ådömas såsom fängelse. Vid avgörande t. ex. av om häktning får ske skall alltså tagas hänsyn

• Sida 202
•  Original

till om å brottet kan följa fängelse i mer än ett år. Fråga uppkommer därvid, om den omständigheten att straffet skall be- stämmas i vissa fall efter äldre och i vissa fall efter ny straffskala leder till komplikationer.

I stort sett har straffskalorna före- slagits ändrade så, att då t. ex. efter äldre häktningsregler häktning kunde eller icke kunde ske häktning enligt nya lydelsen kan respektive icke kan ske enligt den nya straffskalan. Exempelvis straffas stöld enligt SL 20: 1 med straff- arbete i högst två år medan straffet enligt BrB 6:1 är fängelse i högst två år; i detta fall kan häktning ske enligt den nya lydelsen av häktningsbestäm- melsen enligt Såväl gamla som nya straff- skalan. Straffet för snatteri är enligt SL 20:2 böter eller fängelse (i högst två år) och enligt BrB 6: 2 böter eller fäng- else i högst sex månader; i detta fall kan häktning icke ske vare sig enligt gamla eller nya häktningsregeln. Att häktning ej kan ske för snatteri, som begåtts före lagens ikraftträdande och för vilket lag- föring ej skett, följer av att straffet skall bestämmas enligt straffskalan i BrB 6: 2 såsom den lindrigaste.

Enligt gällande lydelse av RB 21:2, 24:1, 27: 3, 54:12, 58: 3, lagen den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion 30 5, KF den 3 februari 1928 angående be- skickningar och konsulat 5 50 punkt 2., militära rättegångslagen 87 5, lagen om förvaring och internering i säkerhetsan- stalt 1 5 och sjömanslagen 61 5 är den särskilda verkan beroende av om straff- arbete kan följa å brottet; efter enhets- straffets införande föreslås att avgöran- de skall vara att fängelse i mer än ett år kan följa.

I några fall, i vilka fråga om till- lämpning av dessa bestämmelser kan uppstå — lagen den 8 juni 1923

om straff för olovlig varuinförsel 1 5 2 mom., lagen den 20 juni 1924 med sär- skilda bestämmelser angående olovlig be- fattning med spritdrycker och vin 1 5 1 mom., KF den 11 juni 1926 angående tillverkning och beskattning av bränn- vin 30 5 1 mom. och sinnessjuklagen 54 5 — har beredningen föreslagit att straffskalan ändras så att i ställ-et för straffarbete i högst ett år stadgas fäng- else i högst två är. Detsamma gäller den av straffrättskommittén ändrade lagen den 28 september "1951 om straff för vissa trafikbrott 1 5. Med tillämpning av promulgationslagen 2 S och BrB 23:1 skall emellertid straff för brott mot något av dessa stadganden, begånget före nya lagens ikraftträdande men för vilket straff ej bestämts, icke överstiga fäng— else i ett år. De särskilda verkningarna enligt RB m. fl. författningar, som be- redningen berört, skulle därför icke kun- na inträda trots att så skulle ske både för övriga sådana brott begångna före nya lagens ikraftträdande och för brott be- gångna efter den tidpunkten.

En sådan ojämnhet är omotiverad. Den undvikes om det stadgas att avgörande för om den särskilda verkan skall in— träda skall vara det straff varmed brot— tet är belagt enligt straffskalans lydelse efter enhetsstraffets genomförande, även i de fall då brottet begåtts före lagens ikraftträdande. Bestämmelse härom har beredningen dock ansett erforderlig en- dast i fråga om ändringarna i RB 24: 1, 27:13, 54:12 och 58: 3 samt i sjömans— lagen. I övrigt torde frågan ha så ringa praktisk betydelse, att särskild reglering icke är påkallad.

En övergångsbestämmelse av nu an- tytt slag torde emellertid icke böra göras undantagslös. I något fall har straffrätts- kommittén nämligen föreslagit en skärp- ning av straffskalan så att verkan i de

• Sida 203
•  Original

avseenden som nu är i fråga inträder eller kan inträda i anledning av brott som icke tidigare medförde sådan ver- kan, t. ex. vållande till annans död, SL 14: 9 första stycket (fängelse i högst ett år) och BrB 1: 7 (fängelse i högst två år). Det synes icke tilltalande, att i så— dant fall brott, som begåtts före nya la- gens ikraftträdande, skulle kunna föran— leda t. ex. häktning, då det icke kunde ske enligt lag, som gällde när brottet begicks, och straff skall bestämmas en- ligt den lagen. Beredningen har därför föreslagit, att beslut om häktning o. s. v. ej må meddelas, om det icke skulle ha kunnat ske enligt den lag som gällde före den nya lagens ikraftträdande. Den— na bestämmelse omfattar även de fall, där straffskalan ändrats från fängelse utan maximum till fängelse i högst två år — SL 8: 4, 11:13, 14: 9, 14:26, 18:13, 26:1, 4, 5, 6, 7, 12 och 13, 27:2; BrB 17:5, 14:16, 1:7, 1:4, flzö, 19:1, 4, 5, 6, 7, 12 och 13, 20:3 — och alltså det straff som med tillämpning av äldre ly- delse av straffskalan kan följa är så högt att häktning skulle kunna ske enligt nya lydelsen av RB 24: 1.

I de fall där nu verkan knutits till att straff av viss angiven längd kan följa eller icke följa synes särskilda övergångs- bestämmelser icke erfordras. I bered- ningens förslag har nämligen tiderna icke ändrats, endast ordet straffarbete utbytts mot fängelse (RB 1:11, 2722, 27: 16, 36: 5 m. fl.). Har åter i förslaget till brottsbalk strafftidernas längd för- ändrats, bör den särskilda verkans in- träde bli beroende av den straffskala som i det föreliggande fallet kan komma i fråga. Det är fråga endast om brott av den allvarliga beskaffenhet att straffar- bete i två år eller mer enligt gällande rätt kan ådömas.

Stundom är viss verkans inträde bero-

ende av det ådömda straffets art eller längd (se ovan 5. 99 if). I fråga om till- lämpligheten av bestämmelser av denna typ är följande att märka. Den situatio- nen kan uppkomma att frågan om bety- delsen av en dom, ådömd före nya la— gens ikraftträdande, föreligger till be- dömande efter denna tidpunkt, RB 21: 2, GB 11:11, ungdomsfängelselagen 23 5, lagen om förvaring och internering i så- kerhetsanstalt 3 och 4 55, lagen om vill— korlig frigivning 1, 2 och 13 55 (i sist- nämnda fall om enda-st frågan om för- verkandet överklagats), lagen om disci- plinstraff för krigsmän 9 och 10 55, lagen om konsularjurisdiktion 58 5, lagen om handelsbolag och enkla bolag 27 5 samt utlänningslagen 31 5 4). Lyder domen å straffarbete fordras för dessa fall en övergångsbestämmelse.

Vilket innehåll denna bestämmelse bör erhålla kan icke vara föremål för tvekan i de fall där nu samma verkan följer av dom å straffarbete och å fängelse och i nya lydelsen står endast fängelse. Här behöver icke sägas annat än att vad som stadgas om den som dömts till fängelse skall gälla även den som dömts till straff- arbete, lagen om villkorlig frigivning 1 och 2 55, lagen om disciplinstraff för krigsmän 9 och 10 5,9".

Är i gällande rätt den särskilda ver- kans inträde beroende av att det straff som ådömts uppgår till viss tid — i vil- ket fall bestämmelsernas nya lydelse upp— tar fängelse av samma tidslängd _ kan övergångsbestämmelsen göras lika enkel, GB 11:11 och ungdomsfängelselagen 23 5.

För de fall åter där nu den särskilda verkan är beroende enbart av det ådöm- da straffets art men enligt den föreslag- na nya lydelsen i stället av det ådömda straffets längd — RB 21: 2, lagen om förvaring och internering i säkerhetsan-

• Sida 204
•  Original

stalt 3 och 4 55 samt utlänningslagen 31 5 4) — föreslår beredningen i princip att den. särskilda verkan under över- gångstiden skall kunna inträda så snart någon dömts till straffarbete.

Med hänsyn till sakens ringa praktiska betydelse har det emellertid icke ansetts erforderligt att i de avseenden som nu berörts tynga lagtexten med övergångs- bestämmelser till ändringarna i 13 & la- gen om villkorlig frigivning, 58 5 lagen om konsularjurisdiktion och 27 % lagen om handelsbolag och enkla bolag.

I fråga om den som före nya lagens ikraftträdande dömts till fängelse före- slås icke någon särskild övergångsbe- stämmelse. I dessa fall skall bestämmel- serna tillämpas omedelbart efter sin nya lydelse. —— Detsamma gäller domar å frihetsstraff — alltid såsom fängelse — som meddelats efter ikraftträdandet av de nya bestämmelserna för brott begång- na före ikraftträdandet. Härigenom kom- mer i de fall, där enligt nya lagen det ådömda straffets tid är av betydelse, do- mar, meddelade före nya lagstiftningens ikraftträdande, att kunna föranleda all- varligare följder än vad som skulle ha skett genom tillämpning av den lag som gällde vid brottets begående eller do- mens meddelande. I sådana avseenden som nu är i fråga torde emellertid detta förhållande icke behöva vålla större be- tänkligheter. Dessutom är att märka att flera av bestämmelserna icke är tving-

ande utan kan tillämpas efter en skälig- hetsprövning, t. ex. GB 11:11 andra styc- ket, lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt 3 g, utlänningslagen 31 å 4).

Särskilt vid ådömande av internering jämlikt 4 5 lagen om förvaring och in- ternering i säkerhetsanstalt kommer de föreslagna övergångsbestämmelserna att kunna få betydelse under lång tid fram- över. Varje avtjänat straffarbetsstraff och fängelsestraff skall tagas i beräkning Vid bedömande av om förutsättning för ådö- mande av internering enligt 4 5 punkt 2 föreligger. Likaledes skall dom å straff- arbete räknas lika med dom å fängelse i minst sex månader enligt 4 5 punkt 1 och 3. Dom å fängelse i minst sex må- nader får läggas till grund för dom till internering även om straffet ådömts före nya lagens ikraftträdande. I betraktande av interneringsinstitutets ringa tillämp- ning synes detta emellertid ej behöva inge betänkligheter.

Den i 19 å lagen om förvaring och in- ternering i säkerhetsanstalt upptagna be- stämmelsen om att dom å förvaring eller internering skall ha samma verkan som straff eller straff av visst slag vid bedö- mande av om särskild verkan skall in- träda, kan tillämpas omedelbart i sm nya lydelse. Någon ändring i de särskil- da verkningarna kommer icke härigenom till stånd.

• Sida 205
•  Original

Strafflagberedningen behandlar i det- ta betänkande sådana frågor inom be- redningens arbetsuppgifter, vilkas lös- ning bör komma under bedömande sam- tidigt med det av straffrättskommittén framlagda förslaget till brottsbalk. I samband därmed upptages till gransk- ning vissa andra frågor i de kvarstående kapitlen av strafflagen, 2, 4, 5 och 6 kap.

I betänkandets I avd. behandlas frå- gan om ett enhetligt frihetsstraff, i II avd. domstols rätt att nedsätta eller ef- terge påföljd samt åtalseftergift, i III avd. vissa ändringar i lagstiftningen om sam- manträffande av brott, avräkning av häktningstid, återfall och den straff- rättsliga preskriptionen, samt i IV avd. frågan om registrering av brott och straff. Speciell motivering till vissa lag- ändringar och till övergångsbestämmel- serna har upptagits i V avd.

Beredningen föreslår att nuvarande två arter av frihetsstraff, straffarbete och fängelse, sammanslås till ett enhetligt frihetsstraff, kallat fängelse. För denna reform uttalade sig beredningen i prin- cip redan när den avgav betänkandet an- gående verkställigheten av frihetsstraff m. m. (SOU 1944: 50). Det ansågs emel- lertid icke möjligt att då genomföra en sammanslagning, enär straffskalorna för de särskilda brotten samtidigt måste överses. En sådan översyn har nu verk- ställts av straffrättskommittén såvitt av- ser brott enligt strafflagen. I sitt förslag till brottsbalk har kommittén utgått från att det av beredningen föreslagna enhet- liga frihetsstraffet införes.

Det enhetliga frihetsstraffet skall, in- om straffskalorna, kunna ådömas inom

samma tidsgränser som för närvarande gäller för ordinärt frihetsstraff, lägst en månad och högst tio år, vid sammanträf- fande av brott högst tolv år, samt på livstid.

Beredningen har icke funnit skäl före- ligga att föreslå ett särskilt mildare eller privilegierat frihetsstraff, en custodia honesta, för vissa typer av brottslingar eller vissa brottstyper. Behandlingen av de fall, för vilka ett sådant frihetsstraff kunde ifrågasättas, bör kunna ske inom ramen för det ordinära frihetsstraffet. — De mer eller mindre tidsobestämda frihetsberövande påföljderna, ungdoms- fängelse, förvaring och internering, är föremål för fortsatt utredning.

Vid utarbetandet av förslag till be- stämmelser för verkställigheten av det enhetliga frihetsstraffet har beredning— en utgått från de principer som ligger till grund för den nuvarande verkställig— hetslagen. Ändring i denna föreslås en- dast i de delar som speciellt avser fäng— else och straffarbete. Den differentiering som nu i någon mån göres av domstolen, då den väljer mellan straffarbete och fängelse, ersättes av en differentiering som helt ankommer på verkställighets- organen. Verkställigheten skall kunna ut- formas inom de gränser som nu marke- ras av den strängaste för straffarbete och den mildaste för fängelse möjliga verk- ställighetsformen. I fråga om de skilda verkställighetsorganens kompetens kan genomförandet av räjongplanen för fång- vården (se kungl. prop. nr 143 och 144/ 1953) komma att medföra ändring i vad beredningen föreslår.

De bestämmelser i verkställighetslagen som måste omarbetas gäller de intagnas

• Sida 206
•  Original

placering i öppen eller sluten vård, ar- bete, rättighet att inköpa varor och and- ra särskilda förmåner samt disposition av arbetspremiemedel och andra inkoms- ter. Beredningen föreslår att skillnad i princip icke skall göras mellan olika ka- tegorier fångar. Placeringen i öppen el- ler sluten vård skall enligt förslaget ske med iakttagande av de allmänna grun- der för intagnas fördelning och behand— ling som upptages i 26 % straffverkstäl- lighetslagen, d. v. s. hänsyn skall tagas till ålder, hälsotillstånd, sinnesbeskaf- fenhet, karaktärsegenskaper, tidigare vandel, arbetsförmåga, anlag och utbild- ning, och menlig inverkan de intagna emellan skall så långt möjligt förhindras. Beträffande vissa dömda, de som är un- der tjugufem år och de som har dömts till omedelbart fängelse på kortare tid än tre månader, utsäges dock att de Skall undergå straffet i öppen anstalt om ej särskilda skäl är däremot.

Beträffande intagens arbetsskyldighet göres ingen ändring i vad som nu gäller. Möjligheten för intagen som arbetar i en- rum att få utföra arbete för egen räk- ning eller arbete åt arbetsgivare utom anstalten utsträckes till att gälla för alla fångar. Förmånen skall emellertid vara beroende på en prövning i varje särskilt fall. Det skall ankomma på styresmannen att efter hörande av anstaltsnämnden be- sluta i saken.

I fråga om rätten att köpa varor och att åtnjuta särskilda förmåner föreslås att styresmannen skall bestämma i enlig- het med allmänna anvisningar som med- delas av fångvårdsstyrelsen. När det gäl- ler tilldelande av särskild förmån skall anstaltsnämnden höras.

Den rätt fängelsefånge nu har att fritt förfoga över arbetspremiemedel och in- komst av eget arbete föreslås upphävd och ersatt med en bestämmelse att varje

intagens arbetspremiemedel och annan arbetsinkomst skall fördelas i två delar, disponibla medel och besparade medel. Intagen med en strafftid understigande tre månader skall dock få fritt förfoga över arbetspremiemedel och arbetsin- komst. I fråga om förfogandet över be- sparade medel föreslås, att fångvårds— styrelsen skall kunna medge undantag från vad eljest gäller, på samma sätt som nu är stadgat i fråga om dem som un— dergår ungdomsfängelse, förvaring och internering.

Beredningen förutsätter att fångvårds- styrelsen, i de fall där icke beslutande- rätten i första hand ankommer på sty— relsen, lämnar allmänna riktlinjer för fångbehandlingen.

Införandet av ett enhetligt frihetsstraff har följdverkningar inom vida områden. Medan straffskalorna i strafflagen i straffrättskommitténs förslag anpas- sats efter enhetsstraffet, har bered- ningen genomgått straffskalorna i la- gar och författningar utom strafflagens område. En ändring av dessa är påkal— lad i många fall. En sådan ändring kan emellertid icke gärna göras i varje sär- skilt lagrum. Beredningen föreslår, att i en promulgationslag till den lag om änd- ring i strafflagen som beredningen fram- lägger intages ett stadgande att i stället för straffarbete skall dömas till fängelse på samma tid som för straffarbete är stadgat. För de fall där straffskalan in- nehåller fängelse utan att maximum för fängelsestraffet angivits, föreslås att fängelse icke får ådömas på längre tid än ett år. I några få lagrum, där en an- nan lösning synts erforderlig, har utar- betats förslag till ändring direkt i lagen.

Förslag har även utarbetats till änd- ring av de lagrum enligt vilka nu sär- skild verkan är knuten till att fängelse eller straffarbete kan följa å ett brott el-

• Sida 207
•  Original

ler att fängelse eller straffarbete ådömts, förskyllts eller avtjänats e. dyl.

Beredningens förslag till lagstiftning om nedsättning och eftergift av påföljd grundar sig på den utredning beredning- en företog 1948 (SOU 1948:40).

Förslaget, som upptagits i 4 5 i 5 kap. SL, innebär att straff må nedsättas un- der det lägsta straff som för en gärning är stadgat, om synnerliga skäl förelig- ger för antagande att den som förövat gärningen skall avhålla sig från vidare brottslighet och hinder icke möter av hänsyn till allmän laglydnad. Ådöman- de av påföljd må helt eftergivas om det är uppenbart att påföljd icke är erfor- derlig.

I lagtexten har närmare precisering icke lämnats av de skäl som kan föran- leda tillämpning av bestämmelsen. Det har funnits vara mest ändamålsenligt att tillämpningen sker med ledning en- dast av den allmänna principen. I mo— tiven har emellertid angetts ett antal si- tuationer där fråga om tillämpning kan uppkomma. Stadgandets karaktär av un- dantagsbestämmelse framhäves.

I samband med förslaget om införande av en allmän regel om nedsättning och eftergift av påföljd föreslår beredningen, att den i SL 5: 6 intagna bestämmelsen om nedsättning av straff för den som begår brott under inflytande av annan själslig abnormitet än sådan som enligt 5:5 leder till straffrihet upphäves. De övriga bestämmelser om nedsättning av eller frihet från straff som förekommer för särskilda fall i strafflagen har där- emot bibehållits.

Eftergift av åtal skall enligt förslaget, utöver vad som nu gäller, kunna medde- las oberoende av brottets grovhet, om det är uppenbart att påföljd icke är er- forderlig vare sig för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet eller

med hänsyn till allmän laglydnad, och det icke heller eljest ur allmän synpunkt är påkallat att åtal väckes. Prövning av frågan om eftergift skall i detta fall an- komma på riksåklagaren.

Stadgandet har intagits som en ny punkt 2 i första stycket av RB 20: 7. En- ligt beredningens mening bör det i all- mänhet ankomma på domstol att avgöra om påföljd är erforderlig eller ej. Någon gång kan emellertid omständigheterna vara sådana att själva lagföringen bör undvikas, av hänsyn till den enskilde el- ler därför att ett åtal skulle verka an- stötligt. Eftergift får icke ske om det kan skada tilltron till rättsväsendets ob— jektivitet.

En mera omfattande granskning av strafflagens bestämmelser om samman- träffande av brott har beredningen icke ansett sig böra företaga i samband med den nu verkställda översynen av de be- stämmelser i strafflagens kvarstående 2, 4 och 5 kap. som angår de ordinära straf- fen. Konkurrensbestämmelserna bör ut- formas med beaktande av de bestämmel- ser härom som gäller i fråga om andra påföljder, villkorlig dom, ungdomsfäng— else, förvaring och internering.

Beredningen har emellertid föreslagit att SL 4: 2 ändras så, att vid samman- träffande av flera brott straffet kan be- stämmas inom de gränser som bildas av det svåraste av de för brotten stadgade lägsta straffen och de för brotten stad- gade högsta straffen sammanlagda med varandra, dock med den begränsningen, liksom i gällande rätt, att högsta fäng- elsestraffet icke får överskridas med mer än två år och böter som gemensamt straff ej må överstiga 180 dagsböter eller 500 kronor. Förslaget innebär, att böter- na må sättas till 180 dagsböter eller 500 kronor även om fängelse ingår i straff- skalan för något eller alla brotten.

• Sida 208
•  Original

Beredningen föreslår, i SL 4:12, att avräkning av häktningstid skall kunna göras —— förutom å fängelse och böter — även då någon dömes till suspension. Vidare föreslår beredningen att den nu stadgade begränsningen, att fängelse ic- ke får anses verkställt till längre tid än som svarar mot häktningstiden, upphä- ves. Domstolen skall, om så någon gång skulle vara önskvärt, kunna anse straf- fet avtjänat genom att den dömde suttit häktad även om häktningstiden icke fullt uppgår till det antal dagar som det, oftast i månader, utmätta straffet mot- svarar. I paragrafen har också gjorts en ändring varav det framgår att domsto- lens beslut om avräkning av häktningstid endast skall avse den tid som ligger fö— re beslutet.

Strafflagens bestämmelser om förhöjt straff vid återfall i brott, 4: 14, har ge- nomgripande ändrats. I samband med den av straffrättskommittén verkställda revisionen av strafflagens speciella del har en utvidgning av tillämpningsområ— det för SL 4: 14 blivit aktuell. Bered- ningen föreslår nu att återfallsregelns tillämplighet icke såsom för närvarande begränsas till. vissa grupper av brott, förmögenhetsbrott och förfalsknings- brott, utan göres generellt tillämplig in- om hela strafflagens (brottsbalkens) om- råde. Någon begränsniug göres icke hel- ler i det hänseendet att återfallet skall vara av likartat slag som det tidigare brottet. Bestämmelsen har utformats så, att om någon som genom lagakraftvun- nen dom dömts till fängelse ånyo begår brott straffet må sättas högst till fängelse i två år, om straffskalans maximum el- jest är sex månader, och högst till fäng- else i fyra år, om straffskalans maximum eljest är ett eller två år. Bestämmelsen är endast tillämplig i fråga om brott enligt brottsbalken. Till grund för förhöjning

får icke läggas dom å böter; härigenom göres en inskränkning i förhållande till gällande rätt.

En väsentlig nyhet i förslaget är upp- hävandet av den i gällande lydelse av 4: 14 intagna bestämmelsen, att straff- skärpning vid återfall skall ske, om ej särskilda skäl är däremot; enligt be- redningens förslag skall straffet utmätas enligt en strängare skala endast om skäl är därtill. Hänsyn till återfallet skall na- turligtvis kunna tagas genom straffmät- ning inom straffskalan. Straffmätningen bör enligt beredningens mening ske med beaktande av alla föreliggande omstän- digheter, därvid tidigare brottslighet är en viktig faktor. Vilken effekt på straff- mätningen återfallet bör ha överlämnas helt åt domstolen att avgöra. Någon pre- skriptionstid för återfallsskärpning före- slås icke. En av beredningen föreslagen ändring i straffregisterlagen, innebäran— de att uppgift om straff i vissa fall efter en tids förlopp icke skall medtagas i ut- drag av registret, ger emellertid en an- tydan om att återfallsskärpning icke bör komma i fråga när längre tid förflutit från den tidigare domen.

De straffrättsliga preskriptionsbestäm— melserna i 5 kap. SL föreslås ändrade i några avseenden utöver vad som erford- ras som en följd av sammanslagningen av fängelse och straffarbete. Enligt ett nytt andra stycke i 5:14 skall, om en handling innefattar flera brott, den pre— skriptionstid som är stadgad för det svå- raste brottet gälla för samtliga brotten. Vidare föreslås, utan att dock därmed någon ändring av gällande rätt torde gö- ras, i en ny paragraf, 15 a %, att om pre- skriptionen avbrutits genom häktning el- ler delgivning av åtal, men den häktade sedan frigives utan att åtal väckts eller målet avskrives eller avvisas, avbrott icke skall anses ha ägt rum; preskrip-

• Sida 209
•  Original

tionstiden skall då räknas från det brot- tet begicks. En närmare bestämning av den tid från vilken preskriptionstiden skall räknas har givits genom ett tillägg i 5:16 av innehåll att brott anses be- gånget den dag den brottsliga handling- en avslutades; om handlingens straffbar- het beror av att viss verkan inträtt, skall dock tiden räknas från den dag sådan verkan inträdde. Den i 5: 17 intagna be- stämmelsen om ny preskriptionstid vid avbrott i förfarandet föreslår beredning- en upphävd.

I fråga om preskription av ådömd på- följd föreslår beredningen en helt ny ordning när det gäller frihetsberövande påföljder. Har verkställighet icke påbör- jats sedan från domen förflutit tre år, får — enligt förslaget — någon verk- ställighet icke ske förrän domstol prö- vat verkställighetsfrågan. Domstolen kan därvid bestämma att verkställighet ej skall ske. Absoluta preskriptionstider bi- behålles för frihetsstraffet, men den nu- varande långtgående uppdelningen i oli- ka grupper ersättes med två tider, tio år och för de svåraste straffen tjugu år. En prövning av verkställighetsfrågan skall ske även när verkställigheten påbörjats men avbrutits och sedan på nytt skall upptagas. Samma prövning föreslås sko— la äga rum i fråga om verkställigheten av ungdomsfängelse, förvaring och interne— ring. Den i nuvarande 5: 23 intagna be- stämmelsen om förlängd tid för verk- ställighetspreskription om den dömde begått nytt brott föreslås upphävd. I 5: 23 införes ett nytt stadgande om pre- skription av ådömd förverkandepåföljd. —— Vid omarbetningen av 5: 20 har and- ra stycket, angående preskription av bö- ter, utbrutits till en särskild paragraf, 20 a 5, och tredje stycket till 20 b 5. I samband därmed har bestämmelsen om preskriptionsavbrott och beräknandet av

noggrannare precisering.

Frågan om registrering av brott och förseelser behandlas i betänkandet en- dast såvitt avser det allmänna straffre- gistret. En uppdelning av utredningen av straffregistreringen över huvud har för- anletts bl. a. därav att vissa undersök- ningar beträffande de speciella straff- registren, som antingen av beredningen eller av andra organ igångsatts eller pla- nerats, ännu ej är slutförda. Bestämmel- serna om det allmänna straffregistret måste under alla förhållanden undergå en jämkning med anledning av förslaget om ett enhetligt frihetsstraff och andra ändringar i strafflagen.

Från anteckning i straffregistret un- dantages alla domar å böter. I ett par av- seenden göres tillägg till vad som skall anmälas till registret (beslut om rättelse av dom eller beslut och angående bevil- jad resning).

Enligt beredningens förslag skall upp- gift avskiljas ur straffregistret -——- för- utom såsom för närvarande när högre rätt gjort ändring i lägre rätts dom så att anteckning ej skall ske och när den person uppgiften avser avlidit — även när sjuttio år förflutit från hans uppgiv- na födelseår. Enligt nuvarande lydelse skall nittio år ha förflutit.

Den intressekollision som föreligger i fråga om registreringens omfattning, å ena sidan önskemålet att förse domsto- lar och andra myndigheter med så fylli— ga uppgifter som möjligt angående den person, beträffande vilken åtgärd skall beslutas, och å andra sidan synpunkten att det bör undvikas att menliga följder uppkommer för den enskilde genom att hans förbrytelser kommer till andras kännedom, har föranlett en kompromiss, innebärande att anteckningar om straff

• Sida 210
•  Original

i vissa fall icke skall medtagas i fullstän- digt straffregisterutdrag sedan en tid förflutit. De anteckningar som sålunda icke skall medtagas avser villkorlig dom, när åtta år förflutit från domen, ung- domsfängelse, fängelse i högst ett år och tvångsarbete, när åtta år förflutit från verkställighetens slut, annat fängel- sestraff å viss tid, när femton år förflu- tit från verkställighetens slut, samt för- varing eller internering, när femton år förflutit från utskrivningen. Förekom- mer två eller flera anteckningar i regist- ret skall samtliga medtagas i utdrag om icke på grund av nyss angivna regler var och en av dem skall uteslutas.

De anteckningar som enligt förslaget icke skall medtagas i straffregisterutdrag avskiljes icke från registret: de behålles där bl. a. för statistiska ändamål.

Beredningen föreslår även att kretsen av dem som utan vidare kan erhålla ut- drag av registret inskränkes. Domstol, JK, RÅ, J 0, M0 och interneringsnämnden skall alltid kunna erhålla utdrag. Det-

samma gäller annan allmän åklagare i de fall då han är skyldig att inhämta utdrag eller det eljest erfordras för utredning om brott. Vidare skall myndighet, som äger besluta om frihetsberövande åtgärd enligt lagen om utlämning av förbrytare, utlänningslagen eller lösdrivarlagen, kunna erhålla utdrag i ärende vari fråga har uppkommit om sådan åtgärd. I alla andra fall skall fordras tillstånd av Ko- nungen. Enskilda, vilkas rätt kan vara beroende av upplysning ur registret, skall enligt förslaget kunna erhålla ut- drag om Konungen har lämnat sitt till- stånd därtill. Tillstånd kan avse fullstän- digt eller till vissa förhållanden begrän- sat utdrag. Med dessa bestämmelser har beredningen sökt så långt det är möjligt förebygga att uppgifter ur straffregist- ret utlämnas i fall där det icke är strängt nödvändigt. För statistiska ändamål må som hittills uppgifter lämnas från re- gistret utan upplysning om namn å de personer uppgifterna avser.

• Sida 211
•  Original

STRAFFLAGEN

efter av strafflagberedningen och straffrättskommittén föreslagna ändringarl

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

Om straff, som efter denna lag ådömas må; så ock om förverkande. '

1 5. Allmänna straffarter äro: Allmänna straffarter äro böter och 1. Straffarbete. fängelse. Av dessa anses fängelse svårare 2. Fängelse. än böter.

3. Böter. Dessa straffarter anses, i förhållande till varandra, svårare eller lindrigare efter den ordning, vari de här nämnda äro.

2 5. I vissa fall må användas ungdomsfängelse. Därom stadgas i särskild lag. 3 5. Straffarbete skall ådömas på livstid, eller på viss tid ej under två månader eller över tio år, där ej annat följer av vad i 4 kap. 2 5 sägs.

4 5.

Fängelse kan antingen omedelbart för brott ådömas, eller i stället för ålagda böter användas, om tillgång till deras gäldande saknas.

Fängelse, som omedelbart för brott Fängelse, som omedelbart för brott ådömes, md ej sättas under en månad eller ådömes, skall ddömas på livstid eller på över två år, där ej annat följer av vad i viss tid ej under en månad eller över tio år, 4 kap. 2 & sägs. där ej annat följer av vad i 4 kap. 2 & sägs. 5 5. Om verkställighet av straffarbete och Om verkställighet av fängelse är sär- få'ngelse är särskilt stadgat. skilt stadgat. 8 5.

Böter ådömas i dagsböter. Antalet dagsböter bestämmes efter brottets beskaffenhet och vare minst en, högst etthundratjugu, där ej annat följer av vad i 4 kap. 2 5 sägs. Dagsboten fastställes i penningar till belopp från och med en till och med trehundra kronor, efter ty prövas skäligt med hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet,

1 Straffrättskommittén har i förslaget till brottsbalk (SOU 1953: 14) föreslagit. att 1 kap., 3 kap., 5 kap. 7—12 55 samt 8—27 kap. upphäves. Av kommittén föreslås ändring i 2 kap. 16—18 55, 4 kap. 7 5 samt 6 kap. 1, 3 och 5 55; övriga ändringar föreslås av strafflagberedningen.

• Sida 212
•  Original

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt. Är brottet ringa, må dagsbotens belopp därefter jämkas. Minsta bötesstraff vare fem kronor.

Där enligt lagen böter äro för särskilt fall bestämda till visst högsta belopp, ådömes dock straffet omedelbart i penningar, ej under fem kronor.

Böter tillfalla kronan.

95.

Om verkställighet av bötesstraff är särskilt stadgat. 14 5. Är straff beroende av värdet är viss egendom; gälle det värde egendomen hade å den tid brottet förövades.

15 5. Särskilda straff för dem som innehava ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, äro: 1. Avsättning. 2. Suspension. Suspension innebär mistning av befattning för viss tid, ej under en månad eller över ett år, och medför under den tid den dömde på grund av domen är skild från befattningens utövning förlust av de rättigheter och förmåner som följa med befatt- ningen. Suspension må ej verkställas medan den dömde undergår frihetsstraff.

15 a 5. Särskilda straff för krigsmän äro disciplinstraff. I vissa avseenden stadgas därom i särskild lag.

16 %.

Muta så ock för främjande av brott avsett förlag eller vederlag och annat dylikt, som lämnats eller mottagits då det i denna lag är särskilt belagt med straff, skall, om det ej är uppenbart obilligt, förklaras förverkat till kronan; utgjordes egendomen av annat än pen- ningar och finnes den ej i behåll, må i stället värdet förklaras förverkat. Vad nu sagts gälle dock ej mot den som i god tro förvärvat här avsedd egendom eller särskild rätt därtill.

Har någon eljest av gärning, som i denna lag är belagd med straff, haft vinning, som ej motsvaras av skada för enskild, må han efter ty prövas skäligt förpliktas att utgiva däremot svarande belopp till kronan.

Muta så ock för främjande av brott avsett förlag eller vederlag och annat dylikt, som lämnats eller mottagits då det i brottsbalken är särskilt belagt med straff, skall, om det ej är uppenbart obilligt, förklaras förverkat till kronan; utgjordes egendomen av annat än pen— ningar och finnes den ej i behåll, må i stället Värdet förklaras förverkat. Vad nu sagts gälle dock ej mot den som i god tro förvärvat här avsedd egendom eller särskild rätt därtill.

Har någon eljest av gärning, som i brottsbalken är belagd med straff, haft vinning, som ej motsvaras av skada för enskild, må han efter ty prövas skäligt förpliktas att utgiva däremot svarande belopp till kronan.

17 5.

Vad som använts såsom hjälpmedel vid gärning, vilken i denna lag är belagd med straff, eller frambragts genom sådan gärning må, såvitt ägaren eller någon som var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill, för-

Vad som använts såsom hjälpmedel Vid gärning, vilken i brottsbalken är be— lagd med straff, eller frambragts genom sådan gärning må, såvitt ägaren eller någon som var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat där-

• Sida 213
•  Original

(Gällande lydelse)

klaras helt eller delvis förverkat till kro- nan, om det är påkallat till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl före- ligga och det ej är uppenbart obilligt; finnes egendomen ej i behåll, må i stället värdet förklaras förverkat. Samma lag vare om hjälpmedel, varmed någon tagit befattning som innebär i denna lag straffbelagd förberedelse till brott. Vad nu sagts gälle dock ej mot den som i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill. Avser förverkandeförklaring fartyg, som besväras av sjöpanträtt eller inteckning, må domstolen ock förklara, att panträtten i fartyget skall upphöra. Finnes i annat fall någons rätt till före- mål som förklaras förverkat böra oaktat förklaringen bestå, göre domstolen för— behåll därom.

(Föreslagen lydelse)

till, förklaras helt eller delvis förverkat till kronan, om det är påkallat till före- byggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligga och det ej är uppenbart obil— ligt; finnes egendomen ej i behåll, må i stället värdet förklaras förverkat. Samma lag vare om hjälpmedel, varmed någon tagit befattning som innebär i brottsbal- ken straffbelagd förberedelse till brott. Vad nu sagts gälle dock ej mot den som i god tro förvärvat egendomen eller sär— skild rätt därtill. Avser förverkande— förklaring fartyg, som besväras av sjö- panträtt eller inteckning, må domstolen ock förklara, att panträtten i fartyget skall upphöra. Finnes i annat fall någons rätt till föremål som förklaras förverkat böra oaktat förklaringen bestå, göre domstolen förbehåll därom.

Ändå att fall, varom i första stycket sägs, ej är för handen, må dyrk, falskt mynt eller annat föremål, som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning, förklaras förverkat.

I stället för förverkande äge rätten föreskriva åtgärd till förebyggande av missbruk.

18 5.

Är straff förfallet, må talan angående påföljd som avses i 16 eller 17 5 av åkla- gare väckas allenast om statsåklagaren finner det vara ur allmän synpunkt påkallat.

Är straff förfallet, må talan angående påföljd som avses i 16 eller 17 5 av åkla- gare väckas allenast om det finnes påkallat ur allmän synpunkt.

4 KAP.

Om sammanträffande av brott samt om förändring av straff; så ock om återfall i brott.

15.

Skall någon dömas för flera brott, varde gemensamt straff ådömt, evad brotten begåtts genom samma handling eller genom skilda handlingar. För brott som finnes förskylla böter må dock bötesstraffet ådömas jämte straff för övriga brott, om sär- skilda skäl därtill föranleda.

I fråga om ådömande av straff varom förmäles i 2 kap. 15 5 är nedan i 7 & stadgat. 2 5.

Gemensamt straff bestämmes med till- lämpning av de för brotten i lag stadgade straffsatserna; dock md straffet i den svå— raste tillämpliga straffarten höjas intill vad som svarar mot de för brotten utsatta högsta straffen sammanlagda med varandra. Är det svåraste av de högsta straffen fängelse eller straffarbete på viss tid, mä det straffet ef överskridas med mer än två är. Böter

Gemensamt straff må icke överskrida de för brotten utsatta högsta straffen sam- manlagda med varandra, ej heller under- stiga det svåraste av de lägsta straffen.

Fängelse på viss tid såsom gemensamt straff må ej med mer än två år överskrida det högsta fängelsestraffet. Böter såsom gemensamt straff må sättas högst till ett- hundraåttio dagsböter eller femhundra

• Sida 214
•  Original

(Gällande lydelse)

såsom gemensamt straff md ei överstiga etthundraåttio dagsböter eller femhundra kronor; dagsböter ådömas, om sådant straff är stadgat för något av brotten. Ej må gemensamt straff understiga det svåraste av de lägsta straffen.

35.

Varder den, som genom laga kraftvunnet utslag för brott dömts till fängelse eller straffarbete på viss tid, därefter över— tygad om brott som förövats innan verk- ställighet av nämnda straff börjat; finnes han jämväl för sistnämnda brott för- skylla sådant straff, då skall gemensamt straff för brotten ådömas och så bestäm- mas som hade han på en gång varit för dem lagförd. Övertygas han samtidigt om brott, som är begånget sedan han börjat undergå förstnämnda straff, må ock det brottet straffas gemensamt med de övriga.

(Föreslagen lydelse)

kronor; dagsböter ådömas, om sådant straff är stadgat för något av brotten.

Varder den, som genom lagakraftvunnen dom för brott dömts till fängelse på viss tid, därefter övertygad om brott som förövats innan verkställighet av nämnda straff börjat; finnes han jämväl för sist- nämnda brott böra dömas till sådant straff, då skall gemensamt straff för brotten ådömas och så bestämmas som hade han på en gång varit för dem lag— förd. Övertygas han samtidigt om brott, som är begånget sedan han börjat under- gå förstnämnda straff, må ock det brottet straffas gemensamt med de övriga.

Från gemensamt straff, vartill dömes jämlikt 1 mom., skall avräknas vad den dömde kan hava utstått av det förut ådömda straffet.

Huru i vissa fall särskilt straff må ådömas i stället för gemensamt straff, därom stadgas i särskilda lagar om villkorlig dom och om villkorlig frigivning.

45.

Förekommer till verkställighet utslag, varigenom någon dömts till fängelse eller straffarbete på viss tid, och finnes att brottet förövats innan den dömde börjat undergå dylikt straff som för annat brott blivit honom ålagt; då skall, sedan utsla- gen vunnit laga kraft, gemensamt straff för brotten bestämmas med tillämpning av stadgandena i 3 5. Om förening av straff som nu sagts göre allmän åklagare, efter anmälan av fångvårdsstyrelsen, framställning hos första domstol i något av målen.

Förekommer till -verkställighet dom, varigenom någon dömts till fängelse på viss tid, och finnes att brottet förövats innan den dömde börjat undergå dylikt straff som för annat brott blivit honom ålagt; då skall, sedan domarna vunnit laga kraft, gemensamt straff för brotten bestämmas med tillämpning av stad- gandena i 3 5. Om förening av straff som nu sagts göre allmän åklagare, efter an- mälan av fångvårdsstyrelsen, framställ— ning hos första domstol i något av målen.

Domstolen må ej förordna om förening av straff utan att den dömde erhållit tillfälle att yttra sig. Begär den dömde att bliva muntligen hörd, skall tillfälle därtill beredas honom. Angående domstolens sammansättning vid sådant förhör så ock eljest vid avgörande av fråga om förening av straff gälle vad i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet om domförhet vid. huvudförhandling. Domstolens avgörande sker genom beslut. Beslutet skall, där ej annorlunda förordnas, lända till efterrättelse ändå att talan däremot föres. Utan avbidan på beslut om förening av straff må ettdera straffet verk- ställas.

55.

Dömes någon till straffarbete på livstid, förfalle annat frihetsstraff och böter som han tillika förskyllt.

Dömes någon till fängelse på livstid, förfalle annat frihetsstraff och böter som han tillika förskyllt.

• Sida 215
•  Original

(Gällande lydelse)

Förekomma till verkställighet på en gång utslag, varigenom någon dömts till straff- arbete på viss tid, samt utslag, enligt vilket han har att undergå fängelse, vare sig det omedelbart ådömts eller utgör förvandlings- straff, skall, där ej sådant fall föreligger som i 4 &” avses, fängelsestraffet eller, om detta delvis verkställts, vad därav återstår övergå till straffarbete. Beslut härom med- delas av fångvårdsstyrelsen.

(Föreslagen lydelse)

65.

Vid tillämpning av 2—5 55 anses viss tids fängelse svara mot straffarbete under hälften så lång tid, dock att, när straff som den dömde undergått skall avräknas & annat straff, fängelse och straffarbete räknas lika.

Vid beräkning av högsta gemensamma straff för brott, varå kan följa fängelse eller straffarbete, samt brott, som ej är belagt med svårare straff än böter, skall bötesstraff anses motsvara det fängelse som skolat följa vid böternas förvand- ling. Vid beräkning av högsta och lägsta gemensamma straff i dagsböter, där något av brotten är belagt med böter omedelbart i penningar, skall varje på— börjat bötesbelopp av fem kronor anses lika med en dagsbot.

Vid beräkning av högsta gemensamma straff för brott, varå kan följa fängelse, samt brott, som ej är belagt med svårare straff än böter, skall bötesstraff anses motsvara det fängelse som skolat följa vid böternas förvandling. Vid beräkning av högsta och lägsta gemensamma straff i dagsböter, där något av brotten är belagt med böter omedelbart i penningar, skall varje påbörjat bötesbelopp av fem kronor anses lika med en dagsbot.

Uppkommer vid sammanläggning eller avräkning av straff brutet månadstal, skall halv månad räknas till femton dagar; brutet dagatal förfaller.

75.

Vad i 1—4 55 är stadgat om gemensamt straff skall i tillämpliga delar gälla, där någon för flera brott förskyller avsättning eller suspension från samma befattning. Suspension såsom gemensamt straff må bestämmas högst till ett år.

Har någon för skilda brott förskyllt avsättning eller suspension och allmänt straff, varde straffen ådömda jämte var— andra; dock må ej jämlikt 25 kap. 1—4 55 dömas till böter, där den brottslige för annat brott förskyllt avsättning eller suspension och sådant straff prövas vara tillfyllest.

Har någon för skilda brott förskyllt avsättning eller suspension och allmänt straff, varde straffen ådömda jämte var- andra; dock må ej jämlikt 18 kap. 1—4 55 brottsbalken dömas till böter, där den brottslige för annat brott förskyllt av— sättning eller suspension och sådant straff prövas vara tillfyllest.

12 5.

Har den, som är för brott tilltalad, varit för något brott, varom i målet rannsakats, i häkte hållen, och dömes han i det mål till frihetsstraff på viss tid eller till böter, må domstolen, om med hänsyn till omstän- digheterna så prövas skäligt, förordna,

Dömes någon i mål, vari han hållits häktad, till fängelse på viss tid, suspension eller böter, må domstolen, om med hän- syn till omständigheterna så prövas skä- ligt, förordna, att straffet skall anses till viss del eller i sin helhet verkställt genom

• Sida 216
•  Original

(Gällande lydelse)

att straffet skall anses till viss del eller helt och hållet verkställt genom den dömdes hållande i häkte. Ej må dock frihetsstraff, som omedelbart ådömes, anses verkställt till större det än som mot häktningstiden svarar. Dömes någon, som börjat undergå ungdomsfängelse, förvaring eller inter- nering, i stället till frihetsstraff på viss tid eller till böter, skall vad nu stadgats äga motsvarande tillämpning.

(Föreslagen lydelse)

att den dömde hållits i häkte. Dömes någon, som börjat undergå ungdoms- fängelse, förvaring eller internering, i stället till fängelse på viss tid eller till böter, skall vad nu stadgats äga mot— svarande tillämpning.

Föres i högre rätt klagan angående ådömt straff, vare den rätt ej bunden av den lägre domstolens beslut i fråga som i denna paragraf avses, ändå att talan emot beslutet

ej fullföljes.

14 5.

Begår någon, efter det han genom laga kraftvunnet utslag blivit dömd för brott som i 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. sägs, sådant i dessa kap. avsett brott, vid vilket särskilt stadgande finnes för det fall att brottet är grovt eller att brottet är ringa, skall straffet för återfall, som ej tillhör högsta svårhetsgraden av brottet, bestämmas enligt stadgandet för närmast högre svår— hetsgrad, där ej med hänsyn till brottens beskaffenhet, den tid som mellan dem för— flutit eller eljest sårskilda skäl äro mot straffhöjningen. Ej må dom å lägre bötesstraff än sextio dagsböter tillråknas någon till sådan straffhöjning.

Begår någon efter det han genom lagakraftvunnen dom dömts för brott, varå enligt brottsbalken kan följa fängelse, ånyo brott och kan å detta brott enligt samma balk följa fängelse i högst sea: månader, må, när skäl därtill äro, straffet för återfallet bestämmas till fängelse i högst två år. Kan & brottet följa fängelse på längre tid än sex månader, dock högst två år, må straffet för återfallet bestämmas till fängelse i högst fyra år.

Ej må dom å böter läggas till grund för förhöjning varom i första stycket förmäles.

Utländsk straffdom må tillmätas samma verkan som svensk.

16 5. I vissa fall, då någon för brott dömd ånyo begår brott, må i stället för straff användas internering i säkerhetsanstalt. Därom stadgas i särskild lag.

5 KAP. Om särskilda grunder, som utesluta, minska eller upphäva straffbarhet.

1 5. Gärning, som eljest straffbar är, vare strafflös, om den begås av barn, innan det fyllt femton år.

25.

Begår den brott, som fyllt femton, men ej aderton år; då må, efter omständig- heterna, straffet nedsättas under vad i allmänhet å gärningen följa bort. Till straffarbete på livstid må i sådant fall ej dömas.

4 &.

Ej må brott, som någon begått, innan han fyllt aderton år, honom tillräknas till

Begår den brott som fyllt femton, men ej aderton år; då må straffet ned— sättas under det lägsta straff som för gärningen är stadgat. Till fängelse på livs- tid må i sådant fall ej dömas.

• Sida 217
•  Original

(Gällande lydelse)

sådan förhöjning av straff för återfall i brott, varom i 4 kap. 14 5 förmäles.

(Föreslagen lydelse)

4 5- .

Straff för brott må nedsättas under det lägsta straff som för gärningen är stadgat, såframt synnerliga skäl föreligga för an— tagande, att den som förövat gärningen skall avhålla sig från vidare brottslighet, och hinder ej möter av hänsyn till allmän laglydnad; finnes uppenbart att påföljd för brottet ej är erforderlig, må den efter- givas.

5 5.

Ej må någon fällas till ansvar för gärning, som han begår under inflytande av sin- nessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom.

Har någon utan eget vållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd, att han är från sina sinnens bruk, må straff ej heller ådömas för gärning, som han i det tillståndet begår.

65.

Begår någon brottslig gärning under inflytande av annan själslig abnormitet än i 5 ; avses, må straffet, när särskilda skäl därtill föranleda, nedsättas under det lägsta straff, som för gärningen är stadgat.

Samma lag vare i fråga om brottslig gärning, som begås av någon, vilkens själs- verksamhet utan hans eget vållande till— fälligt rubbats, ehuru han ej är strafflös enligt 5 5.

6 a 5.

I vissa fall, då någon som begått brott, till sin sinnesbeskaffenhet avviker från det normala, må i stället för straff användas förvaring i säkerhetsanstalt. Därom stadgas i särskild lag.

Angående befogenhet för domstol att i samband med villkorlig dom med hänsyn till den dömdes sinnesbeskaffenhet ålägga honom att underkasta sig viss behand- ling är ock särskilt stadgat.

13 å. Dör förbrytare, förfalle allt straff. Äro böter, under den brottsliges livstid, ålagda

genom laga kraft ägande dom och har till gäldande därav även under hans livstid lös egendom tagits i mät eller satts i allmänt förvar, skola dock böterna utgå av den

egendomen. Påföljd som i 2 kap. 16 eller 17 5 sägs må, om det finnes skäligt, ådömas utan hinder

av förbrytarens död.

14 5.

Straff vare förfallet, om den miss— Straff vare förfallet, om den miss— tänkte ej häktats eller erhållit del av tänkte ej häktats eller erhållit del av åtal för brottet: åtal för brottet inom

1. inom tjugufem år, om enligt lag 1. två år, om brottet ej är i lag belagt straffarbete på livstid kan följa å brottet; med svårare straff än fängelse i ett år;

• Sida 218
•  Original

(Gällande lydelse)

2. inom femton år, om det högsta straff, varmed brottet är i lag belagt, är straffarbete på viss tid över åtta år;

3; inom tio år, om högsta straffet är straffarbete över två men icke över åtta år;

4. inom fem år, om högsta straffet är straffarbete icke över två år;

5. inom två år, om brottet ej är belagt med svårare straff än fängelse.

(Föreslagen lydelse)

2. fem år, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i två år;

3. tio år, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i åtta år;

4. femton år, om det högsta straff, var- med brottet är i lag belagt, är fängelse på viss tid över åtta år;

5. tjugufem år, om enligt lag fängelse på livstid kan följa å brottet.

Innefattar en handling flera brott, skall den tid som enligt första stycket är stadgad i fråga om det svåraste brottet gälla för samtliga brotten.

15 5.

För brott som avses i 25 kap. 1—5 55 vare, där brottet ej är belagt med svårare allmänt straff än straffarbete i två år, straffet förfallet, om den misstänkte ej häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år. Kan å brottet följa straff som i 14 5 första, andra eller tredje punkten sägs, gälle vad där stadgas.

För brott som avses i 18 kap. 1—4 55 brottsbalken vare, där brottet ej är belagt med svårare allmänt straff än fängelse i två år, straffet förfallet, om den miss- tänkte ej häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år. Kan å brottet följa straff som i 14 5 första stycket tredje, fjärde eller femte punkten sägs, gälle vad där stadgas.

15a &.

Frigives häktad utan att åtal väckes, eller avvisas eller avskrives målet sedan åtal har delgivits, skall i fråga om möjligheten att ådöma straff så anses som hade häkt— ning eller delgivning ej skett.

16 5.

De i 14 och 15 55 bestämda tider skola räknas i allmänhet från den dag brottet begicks, men i de fall, som i 15 kap. 17, 18 eller 21 ;? elleri 17 kap. 2 &" sägas och ej åtalas må, innan till åter- gång av giftermål dömt är, från den dag domen därom vann laga kraft och i det fall, som i 23 kap. 5 5 avses, från den dag då beslut om egendomsavträde med- delades eller åtal eljest tidigast kunde ske.

17 5.

Har mot den misstänkte inlett förfa- rande avbrutits, sedan åtgård enligt 14 eller 15 5 vidtagits inom där angiven tid,

De i 14 och 15 så bestämda tider skola räknas i allmänhet från den dag brottet begicks, men i det fall, som i 5 kap. 2 &” brottsbalken sägs och ej åtalas må innan till återgång av giftermål dömt är, från den dag domen därom vann laga kraft, och i det fall, som i 9 kap. 5 & brotts- balken avses, från den dag då beslut om egendomsavträde meddelades eller åtal eljest tidigast kunde ske. Brottet anses begånget den dag då den brottsliga hand- lingen avslutades. Beror handlingens straff— barhet av att viss verkan inträtt, skall dock tiden räknas från den dag då sådan verkan inträdde.

• Sida 219
•  Original

(Gällande lydelse)

skall för rättigheten att fullfölja förfaran— det lika tid räknas från den dag avbrottet skedde.

Har någon begått brott, som i 14 5 första, andra eller tredje punkten sägs, och har han därefter, innan straffet förfallit, ånyo förövat brott, som i lag är belagt med straffarbete över två år; då skall tid för rättigheten att beivra det förra brottet räknas från det senare brottet. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där den brotts— lige, innan straffet förfallit, begår ytter- ligare brott, varå straff, som nyss är sagt, kan följa.

18 &.

(Föreslagen lydelse)

Har någon begått brott som i 14 5 första stycket tredje, fjärde eller femte punkten sägs, och har han därefter, innan straffet förfallit, ånyo förövat brott som i lag är belagt med fängelse över två år; då skall tid för rättigheten att beivra det förra brottet räknas från det senare brottet. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där den brotts- lige, innan straffet förfallit, begår ytter- ligare brott varå straff som nyss är sagt kan följa.

19 5.

I intet fall må straff ådömas, sedan trettio år, eller, där brottet enligt lag icke är belagt med straffarbete över två år, sedan femton år förflutit från dag, som i 16 & sägs.

I intet fall må straff ådömas, sedan trettio år eller, där brottet enligt lag icke är belagt med fängelse över två år, sedan femton år förflutit från dag som i 16 & sägs.

19215.

Talan om ådömande av påföljd som i 2 kap. 16 5 eller 17 5 första stycket sägs må, där straff är förfallet, ej väckas senare än tio år från det brottet begicks.

Har straff förfallit, må påföljd som i 2 kap. 16 eller 175 första stycket sägs icke ådömas, såframt ej talan därom väckts inom tio år från det brottet begicks.

20 å.

Ådömt straff vare förfallet, dår domen ej börjat verkställas, innan nedan nämnda tider förflutit från det domen vann laga kraft:

]. trettio år, där straffarbete på livstid ådömts;

2. tjugu år, där straffarbete på viss tid över åtta år ådömts;

3. femton år, där straffarbete på längre tid än två år men icke över åtta år ådömts;

4. tio år, där straffarbete icke över två år ådömts;

5. fem år, ådömts.

där fängelse omedelbart

Har dom å omedelbart ådömt fängelse icke börjat verkställas inom tre år från det domen vann laga kraft, skall, innan verk— ställighet må ske, domstol pröva om straffet bör förfalla. Framställning om sådan pröv- ning göres av åklagare, efter anmälan av fångvårdsstyrelsen, hos domstol som först dömt i målet eller hos annan domstol som handlägger framställning om häktning eller brottmål mot den dömde.

Domstolen må ej avgöra fråga om verk- ställighet som nu sagts utan att den dömde erhållit tillfälle att bliva muntligen hörd. Angående domstolens sammansättning vid avgörande av sådan fråga gälle vad i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling. Dom— stolens avgörande sker genom beslut. Beslu- tet skall, där ej annorlunda förordnas, lända till efterrättelse ändå att talan däremot

• Sida 220
•  Original

(Gällande lydelse)

Ådömda böter bortfalla sedan tre år förflutit från det bötesbeslutet vann laga kraft, där ej dessförinnan talan om böter- nas förvandling blivit anställd. Ålagt för- vandlingsstraff vare förfallet, där beslu- tet ej börjat verkställas innan tre år för- flutit från det beslutet vann laga kraft.

Har villkorligt anstånd med verk— ställande av straff, enligt vad särskilt är stadgat, förklarats förverkat, skall tid som ovan sägs räknas från det beslu- tet därom vann laga kraft.

(Föreslagen lydelse)

föres. I avbidan på beslutet må fång- vårdsstyrelsen taga den dömde i förvar.

Har dom som i första stycket sägs icke börjat verkställas inom tio år från den dag domen vann laga kraft eller, där fängelse över åtta år eller på livstid har ådömts, inom tjugu år, vare straffet förfallet.

20a 5.

Ådömda böter bortfalla när tre år för— flutit från det bötesbeslutet vann laga kraft, där ej dessförinnan ansökan om böternas förvandling delgivits den böt- fällde. Hänskjuter domstolen ärendet till förnyad behandling av indrivningsmyn- digheten, skall ny tid som nu sagts räknas från dagen för domstolens beslut.

Ålagt förvandlingsstraff vare förfallet, där beslutet ej börjat verkställas innan tre år förflutit från det beslutet vann laga kraft.

20b 5.

Har villkorligt anstånd med verk- ställande av straff, enligt vad särskilt är stadgat, förklarats förverkat, skall tid som i 20 och 20 a 55 sägs räknas från det beslutet därom vann laga kraft.

21 5. I avseende å straff, som i 2 kap. 15 & sägs, gälle ej viss tid för doms verkställande. 22 5. Skall någon undergå frihetsstraff på viss tid och varder verkställigheten av- bruten, sedan straffet till en del av- tjänats; då skall, för återupptagande av verkställigheten, ny tid räknas från den dag avbrottet skedde, eller, där villkorlig frigivning ägt rum men återkallats eller förklarats förverkad, från den dag, då beslut därom vann laga kraft; och varde tiden, jämlikt 20 5 , beräknad med hänsyn till vad av det ådömda straffet återstår efter avdrag av vad redan blivit verkställt.

23 5.

Har straff, som i 20 5 1 mom. första, andra eller tredje punkten sägs, blivit ådömt men icke börjat verkställas, och begär den dömde, innan straffet förfallit, ånyo brott, som i lag är belagt med straffarbete över två år; då skall för det förra straffets verk-

Skall någon undergå omedelbart, på viss tid ådömt fängelse och varder verk- ställigheten avbruten sedan straffet till en del avtjänats; då skall för återupp— tagande av verkställigheten gälla vad i 20 5 sägs om straff som ej har börjat av— tjänas, därvid tiden räknas från den dag avbrottet skedde eller, där villkorlig fri- givning ägt rum men återkallats eller förklarats förverkad, från den dag då beslut därom vann laga kraft.

• Sida 221
•  Original

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ställande tid, som i nämnda lagrum stad- gas, räknas från det senare brottet.

Har avbrott skett i verkställigheten av sådant straff och begär den dömde, innan tid förflutit, som i 22 &” stadgas, brott, som i 1 mom. är sagt; då skall, för återuppta- gande av straffverkställigheten, samma tid räknas från det senare brottet.

Vad i 1 och 2 mom. är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där den dömde, innan straffet förfallit, begår ytter— ligare brott, som där är sagt.

23 5.

Beslut om påföljd som i 2 kap. 16 och 17 55 sägs är förfallet, i den mån verk- ställighet ej skett inom tio år från det beslu- tet vann laga kraft.

24 5.

Om bortfallande av straff för brott, beträffande vilket villkorlig dom meddelats, skall jämte bestämmelserna i detta kap. gälla vad i lagen om villkorlig dom är stadgat.

6 KAP. Om skadestånd.

15.

Skada, som någon genom brott annan tillfogar, skall av den brottslige gäldas, evad brottet skett med uppsåt eller av vållande. Har den, som skadan led, genom eget vållande, därtill medverkat;

Skada, som någon genom brott annan tillfogar, skall av den brottslige gäldas, evad brottet skett med uppsåt eller av vållande. Är den som vållat skada fri från straff allenast på den grund att hans

varde skadeståndet jämkat, efter ty oaktsamhet var ringa, skall han likväl som skäligt prövas. gälda skadan. Har den, som skadan led, genom eget vållande, därtill medverkat; varde skadeståndet jämkat, efter ty som skäligt prövas. 2 5.

I mål, som kroppsskada angå, skall under skadeståndet räknas icke allenast läkare— lön och annan kostnad, utan även ersättning för hinder eller brist i den skadades näring, för sveda och värk, så ock för lyte eller annat stadigvarande men, om sådant blivit honom tillfogat.

35.

För lidande, som genom brott mot personliga friheten, eller genom ärekränkande gärning, må anses någon tillskyndat, skall ock vedergällning givas.

Den som är saker till ärekränkande gärning må, där den andre äskar det, efter omständigheterna dömas att erlägga kostnad till tryckning i allmän eller

Den som är saker till ärekränkande gärning eller ekonomiskt förtal må, där den andre äskar det, efter omständig- heterna dömas att erlägga kostnad till

• Sida 222
•  Original

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse) ortens tidning av den dom, varigenom tryckning i allmän eller ortens tidning denne vunnit upprättelse. av den dom, varigenom denne vunnit upprättelse. 4 &.

Kommer någon, som jämlikt stadgande i lag äger rätt till underhåll av den, som blivit dödad, att genom dennes frånfälle sakna erforderligt underhåll; då skall honom, efter ty, med avseende å såväl den brottsliges tillgångar som andra omständigheter, skäligt prövas, tilläggas skadestånd; och må det skadestånd, efter omständigheterna, sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

55.

Hava flera, på annat sätt än i 3 kap. Hava flera, på annat sätt än i 21 kap. 6 5 första stycket sägs, medverkat till 6 5 första stycket brottsbalken sägs, med- brott, svare de en för alla och alla för en verkat till brott, svare de en för alla till skadestånd. och alla för en till skadestånd.

65.

Är skada gjord av person under femton års ålder eller sådan, som i 5 kap. 5 & omtalas, vare han pliktig att ersätta skadan, om och i den mån det med hänsyn till hans sin- nesart, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt må anses skäligt. Vad han sålunda utgivit äge han söka åter av den, som genom underlåten vård om hans person vållat skadan.

7 5.

Har straff förfallit eller tid till avbrutet Har straff förfallit efter vad i 5 kap. åtals fullföljd blivit försutten, efter vad i 5 13, 14, 15, 18 eller 19 5 sägs, vare dock kap. 13, 14, 15, 17, 18 eller 19 5 sägs; målsägande ej därigenom betaget att vare dock målsägande ej därigenom be- söka det skadestånd, vartill han eljest kan taget att det skadestånd söka, vartill han vara berättigad. eljest kan berättigad vara.

85.

Målsägande är den, emot vilken brott begånget är, eller som därav förnärmad blivit eller skada lidit.

• Sida 223
•  Original